1948 ANDRA KAMMAREN Nr 32 (Riksdagens protokoll 1948:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 ANDRA KAMMAREN Nr 32

14—26 juli.

Debatter m. m.

Lördagen den 17 juli.

Sid.

Svar på interpellation av herr Johansson i Mysinge ang. ändrade

bestämmelser för beviljande av trafiktillstånd m. m............. 3

Svar på interpellation av herr Sveningsson ang. utredningen rörande
det enskilda vägväsendet samt på fråga av herr Stjäme ang. utredningen
av frågor rörande enskilda väghållningen............ 11

Svar på interpellationer av

herr Johnsson i Kastanjegården ang. ombyggnaden av Blekinge jämvägama.

......................................... 14

herr Adolfsson ang. förbättrade anställningsförhållanden för banarbetama
vid statens järnvägar.......................... 20

Måndagen den 19 juli.

Svar på interpellationer av

herr andre vice talmannen Carlström ang. stegringen av byggnads lcostnaderna.

......................................... 25

herr Skoglund i Umeå ang. industriell verksamhet i Örviken .... 31

herr Jonsson i Skutskär ang. prövningen av behovet av pensionärshem
................................................ 33

herr Pehrsson-Bramstorp ang. fördelningen av byggnadsmaterialtillgångarna,
m. m..................................... 41

herr Edberg ang. ändrade grunder för flottningslagstiftningen .... 51

herr Kristensson ang. förslag till lag om rätt för hantverkare att

sälja gods, som är kvar hos honom........... 52

Svar på frågor av

herr Sveningsson ang. kompensation till jordbrukare för ökade
transportkostnader till följd av den skärpta bensinskatten ...... 54

1 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 32.

Nr 32.

Innehåll.

Sid.

herr Ohlin ang. säkerställande av tillräckliga inköpsmöjligheter för

bröd................................................ 56

Svar på interpellationer av

herr Östland ang. priskontrollnämndens beslut om priserna på

järnmanufaktur ...................................... 64

herr Hagberg i Malmö ang. ransoneringen av tvål och tvättmedel 68

herr Hedlund i Rådom ang. vårt försörjningsläge.............. 73

herr Utbult ang. fiskerilånefonden.......................... 76

Tisdagen den 20 juli.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och

Amerikas Förenta Stater ................................ 77

Svar på interpellationer av

herr Hansson i Skediga ang. översvämningar i jordbruksområden,
m. m........................................... 104

herr Hedlund i Rådom ang. övervakningen av karteller inom näringslivet
............................................ 107

herr Hjalmarson ang. upphandlingen av kontorsmateriel m. m. för

statens verk och inrättningar............................ 111

herr Haeggblom ang. grunderna för dyrortsgrupperingen........ 116

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 20 juli.

Utrikesutskottets utlåtande nr 20, ang. överenskommelse om ekonomiskt
samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta stater. ... 77

Konstitutionsutskottets memorial nr 31, med föranledande av kamrarnas
beslut om tryckfrihetsförordning m. m................... 104

Särskilda utskottets memorial nr 2, med föranledande av kamrarnas
beslut om ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen .... 104

Lördagen den 17 juli 1948.

Nr 32.

Onsdagen den 14 juli.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 29
och den 30 nästlidne juni samt den 1,
den 2 och den 3 innevarande juli.

§ 2.

Herr Lager avlämnade en av honom
m. fl. undertecknad motion, nr 611, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 297, angående godkännande av överenskommelse
angående ekonomiskt
samarbete mellan Sverige och Förenta
staterna.

Denna motion hänvisades genast till
utrikesutskottet.

§ 3.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Larsson i Stockholm under
14 dagar fr. o. m. den 12 innevarande
månad.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.03 fm.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 17 juli.

Kl. 2 em.

§ 1.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna
protokoll:

Protokoll,

hållet inför statsrådet och tillförordnade
chefen för justitiedepartementet
den 15 juli 1948.

Till justitiedepartementet hade den
9 juli 1948 från länsstyrelsen i Södermanlands
län inkommit fullmakt för
riksdagsmannen Victor Larson, Nyköping,
vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
andra kammare i stället för avgången
ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför tillförordnade chefen för
justitiedepartementet samt vidare av
vederbörande fullmäktige i riksbanken
och riksgiildskontoret, framställdes mot
fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

Stefan Stiernstedt.

Vid detta protokoll var fogad den
däri omförmälda fullmakten för typografen
Victor Larson i Nyköping att
inträda såsom ledamot av kammaren
för tiden till den 1 januari år 1949.

Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Larson i Nyköping intagit sin
plats i kammaren.

§ 2.

Svar på interpellation ang. ändrade bestämmelser
för beviljande av trafiktillstånd
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Nr 32.

Svar på interpellation ang.

m. m.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som
yttrade: Herr talman! I en till mig riktad
interpellation har herr Johansson i
Mysinge framhållit, att den höjning av
bensinskatten, som i år genomförts bl. a.
i syfte att genom begränsning av bensinkonsumtionen
spara främmande valutor,
borde föranleda vissa lättnader i
fråga om rätten att utan särskilt tillstånd
mot ersättning transportera gods
och passagerare med motorfordon. Interpellanten
förmenar, att dubbelkörningar
skulle kunna undvikas och därigenom
bensinbesparing åstadkommas, om biltransporter
i privat trafik finge kombineras
med transporter av gods för annans
räkning samt om s. k. skolbussar
finge utan särskilt tillstånd användas
även för annan personbefordran. I anslutning
härtill har interpellanten frågat
mig, om jag är beredd att skyndsamt
pröva dessa spörsmål och medverka till
en förbättring av tillståndsgivningen,
som möjliggör ett friare utnyttjande av
bilismens resurser, samt huruvida jag
är beredd att, om riksdagens medverkan
kräves härför, framlägga erforderliga
förslag i ämnet.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Såsom interpellanten antytt har 1944
års trafikutredning framlagt vissa förslag,
vilka till sin innebörd i huvudsak
sammanfalla med interpellantens önskemål.
I fråga om lastbilstrafiken har
utredningen sålunda föreslagit, att sådana
transportkonsumenter, som i syfte
att tillgodose gemensamma behov av
lastbilstransporter bildat bolag, förening
eller annan sammanslutning med
detta ändamål, skulle efter visst anmälningsförfarande
få utföra transporter
för gemensam räkning utan att denna
trafik skulle anses hänförlig till yrkesmässig
trafik. Dylik trafik har utredningen
benämnt »kooperativ körning».
Därjämte har utredningen föreslagit, att
personbilägare utan hinder av bestäm -

trafiktillstånd

melserna om tillståndstvång skulle vid
färd för egen räkning få medtaga passagerare
i bilen mot betalning under
förutsättning att anmälan härom skett
till polismyndigheten i den ort, där bilägaren
är bosatt.

Förslaget om kooperativ körning har
vid remissbehandlingen tillstyrkts av
nio länsstyrelser, i flertalet fall dock
med tvekan eller med väsentliga erinringar
av restriktiv innebörd, ävensom
av kommerskollegium, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen
samt av ett antal organisationer
inom handeln och industrien. Avstyrkande
yttranden ha däremot avgivits av
fjorton länsstyrelser, biltrafiknämnden,
generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,
järnvägarnas samarbetsnämnd, Landsorganisationen
och vederbörande huvudorganisationer
för trafikbilägarna. Beträffande
förslaget om en uppmjukning
av tillståndstvånget för personbefordran
föreligger en liknande splittring i
uppfattningarna bland remissinstanserna.

De bestämmelser, som beröras av trafikutredningens
nu ifrågavarande förslag,
återfinnas i 1940 års förordning
angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. Denna förordning, som i fråga om
tillståndstvångets omfattning icke innebar
något mera vittgående avsteg från
de tidigare gällande, i 1930 års motorfordonsförordning
meddelade bestämmelserna
i ämnet, tillkom efter långvariga
och ingående utredningsarbeten,
vilka pågingo under större delen av
1930-talet. Några större meningsskiljaktigheter
om regleringsåtgärdernas
omfattning förelågo icke vid tidpunkten
för tillkomsten av den nu gällande förordningen.
Härvid är att märka, att den
krisartade utvecklingen på transportmarknaden,
som förekom under 1930-talets
första år och då hotade att nedbryta
såväl den yrkesmässiga biltrafikens
som järnvägarnas ekonomi, till en början
hade föranlett överväganden om en

Lördagen den 17 juli 1948.

ändrade bestämmelser för beviljande av

Lördagen den 17 juli 1948. Nr 32.

Svar på interpellation ang. ändrade bestämmelser för beviljande av trafiktillstånd

m. m.

skärpning av regleringen i konkurrensbegränsande
syfte. Med de förbättrade
konjunkturer, som därefter inträdde,
kom emellertid konkurrensproblemet
att förlora allt mera av den hotande karaktär,
som det förut under depressionen
haft, och i samma mån växte betänkligheterna
mot att kringskära den
relativa frihet i yrkesutövningen, som
den yrkesmässiga biltrafiken inom ramen
för gällande bestämmelser åtnjutit
och alltjämt åtnjuter.

Under nuvarande reglering har den
yrkesmässiga trafiken nått en utveckling
och stabilisering, som enligt min
mening måste betecknas som i stort sett
tillfredsställande för såväl transportkonsumenterna
som yrkesutövarna. Till
allmänhetens förfogande står sålunda
ett vitt utbrett och rikt förgrenat system
av biltrafikföretag, som äro underkastade
transportplikt och taxekontroll.
Genom behovsprövningen vid beviljande
av nya trafiktillstånd finnas möjligheter
att förhindra, att denna transportapparat
genom överdimensionering berövas
sitt ekonomiska underlag. Systemet
innebär sålunda givna fördelar,
men samtidigt uppkomma vissa nackdelar
för de bilägare, som icke ha sin
verksamhet inom den yrkesmässiga trafiken,
därigenom att de icke få utnyttja
sina bilar för transporter för annans
räkning och sålunda sakna möjlighet
att på detta sätt skaffa sig tillskott
till finansieringen av sina bilkostnader.
Begränsningen av den icke yrkesmässiga
trafikutövningen medför också, att
transportkonsumenterna i vissa fall icke
kunna få sina transportbehov tillgodosedda
lika smidigt och billigt som skulle
bli fallet, om privata bilägare vid behov
finge anlitas.

Mot trafikutredningens förslag om införande
av rätt till fri kooperativ körning
har invänts bl. a., att denna skulle
komma att väsentligt inkräkta på trafikunderlaget
för den yrkesmässiga lastbilstrafiken
och för övriga transportme -

del och därigenom minska förutsättningarna
för dessa att fylla sin uppgift
i landets transportförsörjning. Det har
framhållits, att den kooperativa körningen
visserligen skulle kunna innebära
fördelar ur privatekonomisk synpunkt
för vissa transportkonsumenter
men att den samtidigt skulle medföra
försämrade och fördyrade transportmöjligheter
för de många trafikanter, som
av en eller annan anledning icke kunna
ansluta sig till de kooperativa företagen.
Liknande synpunkter ha framförts
beträffande förslaget om lättnader i tillståndstvånget
beträffande personbefordran.
Utredningen har visserligen tänkt
sig att man, för att säkra allmänhetens
behov av transportlägenheter på sådana
vägsträckor eller inom sådana områden,
där den kooperativa körningen kunde
tänkas uttränga den yrkesmässiga trafiken,
skulle genom särskilda beslut
kunna undantaga sådana sträckor eller
områden från tillämpningen av bestämmelserna
om kooperativ körning. Häremot
har emellertid invänts, att en sådan
undantagsordning skulle vara svår
att tillämpa i praktiken.

För egen del vill jag till en början
framhålla att om möjlighet finnes att
tillfredsställande ordna transportförhållandena
i landet med en mera begränsad
reglering av den yrkesmässiga
biltrafiken än den nuvarande, är jag
givetvis beredd att medverka till alla
erforderliga lättnader i detta hänseende.
Vad beträffar trafikutredningens
förslag om uppmjukning av koncessionstvånget
har jag icke kunnat finna,
att utredningen på ett så övertygande
sätt klarlagt vilka verkningar de föreslagna
åtgärderna skulle få för landets
transportförsörjning, att jag utan vidare
vill beteckna detta system som en bättre
lösning av frågan än den nuvarande
ordningen, vilken, såsom tidigare
nämnts, tillkommit efter mycket ingående
överväganden och visat sig fungera
jämförelsevis tillfredsställande.

6 Nr 32. Lördagen den 17 juli 1948.

Svar på interpellation ang. ändrade bestämmelser för beviljande av trafiktillstånd
m. m.

Med hänsyn härtill och då meningarna
om förslagen varit mycket delade bland
remissmyndigheterna, har jag ansett att
dessa frågor böra få ytterligare mogna,
innan de upptagas till slutligt avgörande.

I fråga om de av interpellanten anförda
skälen för genomförande av lättnader
i tillståndstvånget, nämligen önskemålet
att undvika dubbelkörningar
och därigenom spara bensin, må framhållas
att en överflyttning av vissa
transporter från den yrkesmässiga trafiken
till privat trafik icke alltid torde
komma att ge de resultat, interpellanten
tänkt sig. Om den föreslagna omläggningen
icke skall leda till en avsevärd
försämring av transportmöjligheterna
för de trafikanter, som icke ha
tillfälle att anlita privata bilar, lärer
nämligen den yrkesmässiga trafiken ändock
få upprätthållas i betydande utsträckning
vid sidan av den icke yrkesmässiga
men kommer då att åtminstone
delvis få övertaga de svårigheter att
skaffa kompletterande frakter, som utgöra
anledningen till interpellantens
önskemål om en ändring i den nuvarande
ordningen. För övrigt synes det
mig som om de eventuella vinsterna ur
bensinbesparingssynpunkt av en uppmjukning
av trafikregleringen utgöra en
faktor av mindre betydelse vid bedömandet
av de betydelsefulla problem
för landets transporthushållning, som
den ifrågasatta reformen för med sig.

Sammanfattningsvis får jag som svar
på interpellantens frågor meddela, att
jag icke för närvarande är beredd att
framlägga förslag om ändring i gällande
bestämmelser om reglering av den
yrkesmässiga biltrafiken i de av interpellanten
angivna avseendena.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! Jag ber att till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartemen -

tet få framföra mitt tack för att han
besvarat min interpellation, men samtidigt
måste jag beklaga, att dess innehåll
enligt min mening är väl negativt.

Det torde vara obestridligt att tilldelningen
av trafiktillstånd inte alltid fyller
de önskemål allmänheten har rätt
att ställa. Den »monopolism», som det
nuvarande systemet skapat, för med sig
stora nackdelar, som äro kännbarast på
landsbygden, medan den kanske har
mera sekundär betydelse i städer och
samhällen. Det är väl troligen dessa nackdelar,
som ju också statsrådet påpekar
att de förefinnas, som varit grundläggande
för den inställning till frågan
om lättnader i berörda lagstiftning, som
1944 års trafikutredning tagit. Länsstyrelserna
förefalla vara restriktiva då
det gäller ansökningar om trafiktillstånd,
även om de synas vara mycket
berättigade ur olika orters synpunkt.
Och naturligtvis avstyrkas också som
regel dessa ansökningar av berörda
branschorganisationer, när de få dem
på remiss för yttrande. Detta sker även
i många fall, när det gäller deras egna
medlemmar. Följden har blivit att med
trafiktillstånd utrustade bilar blivit en
begärlig handelsvara, vars prissättning
långt ifrån alltid sker med beaktande
enbart av bilens värde. Såväl allmänheten
som företagaren får därigenom ofta
vidkännas omkostnader, som säkerligen
kunnat vara mindre, om en friare konkurrens
kunnat göra sig gällande.

Statsrådet tycks mena, att även om
olägenheter vidlåda det nuvarande
systemet, äro dessa dock inte av den
storleksordning, att de motivera någon
omedelbar ändring. Han stöder sig därvid
bl. a. på de synpunkter, som anförts
av vissa remissinstanser, som avstyrkt
1944 års trafikutrednings förslag.
Klart är att i dessa yttranden inte allmänhetens
intressen främst kommit till
uttryck, utan att vissa andra intressen
blivit särskilt framhävda. Jag har inte
heller ur interpellationssvaret kunnat

Lördagen den 17 juli 1948. Nr 32.

Svar på interpellation ang. ändrade bestämmelser för beviljande av trafiktillstånd

utläsa, att statsrådet bestritt att i den
nya bensinbristsituationen den statliga
trafiktillståndspolitiken och bensinregleringen
direkt motverka varandra.
Statsrådet bär endast hävdat, att detta
inte är tillräcklig motivering till ändring
av gällande lag. Men, herr statsråd,
om en mjölkbil går genom en bygd
till ett mejeri, vilket den kan göra utan
trafiktillstånd, får den ej ta varor i retur
från affärer, kvarn, lantmannaaffärer
o. s. v. Skall då en annan bil åka
efter med dessa varor? Eller skall den
enskilde med uppoffring av tid och
arbetskraft sätta in häst eller cykel i
stället? Frågan är motiverad, därför att
mjölkbilens ägare både vill och kan
ombesörja dessa frakter med ungefär
samma bensinförbrukning, medan den
med trafiktillstånd utrustade väl kanske
vill men inte alltid kan påtaga sig
denna transport bl. a. på grund av inskränkt
bensintilldelning. I varje fall
är det hela onödigt och knappast tillfredsställande.

Som jag förut sagt förefalla länsstyrelserna
vara mycket restriktiva vid
tilldelning av trafikrättigheter. Jag har
förut även framhållit, att det haft en
viss prisstegrande inverkan vid handeln
med sådana bilar. För en lekman
på området är det svårt att bedöma
efter vilka grunder denna tilldelning
sker, om det sker med nödig hänsyn till
behovet av en naturlig spridning eller
ej. Jag har en känsla av att det blivit
en överdimensionering i städerna och
en underdimensionering på landsbygden
med alla de nackdelar detta för
med sig. Jag ifrågasätter detta av den
anledningen, att i min hembygd svårigheterna
varit avsevärda att få tillstånd
till person- och beställningstrafik
för en därvarande skolbuss. Tillståndet
är visserligen nu beviljat, men det tog
ett år och skedde först efter starka påtryckningar
av bl. a. kommunala och
statliga myndigheter. Behovet var otvetydigt.
Allmänheten i berörda trakter

hade svårt att förstå varför den inte
skulle få utnyttja en buss, som gick genom
dessa trakter, för transport till begravningar
o. s. v., skolbarnen inte få
använda sin egen buss till skolresor
och ortens fotbollslag inte få utnyttja
den för sina resor. Däremot fick man
rekvirera buss från en 2,5 mil därifrån
belägen storstad med en fram- och tillbakakörning
på fem mil för en resa på
kanske en å två mil, medan ortens buss
stod till ingen användning. Jag tror
inte att det är så, men man föranledes
lätt att göra den reflexionen, att vederbörande
handla som om allmänheten
skulle vara till för trafikutövarna i stället
för tvärtom.

Inte kan man heller påstå, att i dessa
exempel, som ej äro enstaka, trafiktillståndsreglerna
klaffa med statsmakternas
syfte att spara bensin. De motverka
i stället detta syfte. Den reflexionen kan
då ligga nära till hands att statens egna
mål och syften motverkas av statens
egna åtgärder, och vad värre är, att
regleringarna då också bli självändamål.
Jag kan förstå, att statsrådet ser
på problemen med utgångspunkt från
de intressen han som chef för kommunikationsdepartementet
närmast har
att bevaka, men jag tror, att också folkhushållningsministerns
maningar i bensinbesparande
syfte böra beaktas i
Kungl. Maj :ts kansli.

Statsrådet säger bl. a. i sitt svar, att
»om möjlighet finnes att tillfredsställande
ordna transportförhållandena i
landet med mera begränsad reglering
av den yrkesmässiga trafiken än den
nuvarande, så är han beredd att medverka
till alla erforderliga lättnader i
detta hänseende». Jag hoppas, att statsrådet
trots allt lägger tyngdpunkten för
sitt fortsatta handlande i denna fråga
på detta uttalande och inte i sin sammanfattning
av svaret. Om statsrådet
också inlägger en snäv tolkning i orden
»för närvarande» i sin sammanfattning,
ger det dock förhoppning om att stats -

8 Nr 32. Lördagen den 17 juli 1948.

Svar på interpellation ang. ändrade bestämmelser för beviljande av trafiktillstånd
m. m.

rådet inom en inte alltför avlägsen tid
skall ägna denna fråga sitt intresse.
För allmänheten främst på landsbygden
är det ett stort problem, så sant som
kommunikationerna där ha ett avgörande
inflytande på landsbygdens utveckling
och befolkningens trivsel.

Herr ANDERSSON i Falun: Herr talman!
Interpellantens uppgift att länsstyrelserna
tillämpa en rätt restriktiv
politik vid beviljande av nya trafiktillstånd
är riktig. Jag vill emellertid erinra
om att länsstyrelserna på grund
av försörjningsläget i fråga om bilförnödenheter
knappast någon gång efter
kriget varit fullt obundna vid tillståndsgivningen.
När bensinen frigavs omedelbart
efter krigets slut, fortsatte i alla
fall regleringen beträffande gummiringar,
och den är icke upphävd den
dag som i dag är. Därför har man vid
prövningen av ansökningar om trafiktillstånd
under åren närmast efter kriget
måst ta hänsyn till försörjningsläget
och inte kunnat tillåta en utökning av
det totala antalet fordon i yrkesmässig
trafik. Under 1948 hade vi först den
stränga körtillståndsprövningen, som
praktiskt taget uteslöt varje möjlighet
att medgiva insättande av nya fordon
i trafik, och sedan ha vi fått bensinransoneringen,
som verkar i samma
riktning. Syftet med dessa restriktioner
har varit att totalt skära ned biltrafiken
och tvinga trafikanterna att övergå till
andra trafikmedel för att på så sätt
spara på bilförnödenheter. Det är därför
enligt min mening oriktigt att säga,
att länsstyrelserna bedriva en restriktiv
tillståndspolitik med hänsyn till bestämmelserna
i förordningen om yrkesmässig
biltrafik. De ha än så länge varit
tvungna att ta hänsyn till knappheten
på bilförnödenheter.

Interpellanten nämnde ett fall, då en
mjölkbil, som trafikerade en route, inte
varit i tillfälle att ta återfrakt. En sådan

sak är dock lätt ordnad. Såvitt jag vet
ha alla, som sökt sådant tillstånd i det
län jag representerar, fått s. k. sörmlandstillstånd,
vilket innebär en begränsad
linjetrafikrättighet, så att
mjölkbilen får ta återfrakt på den route
bilen gör. Mig veterligt har ett sådant
trafiktillstånd inte blivit vägrat, om vederbörande
gått till högsta instans. Att
det kan finnas en och annan länsstyrelse,
som varit alltför lyhörd för organisationernas
monopolistiska krav,
håller jag för ganska sannolikt. Dessa
sörmlandstillstånd ha emellertid meddelats
i stor utsträckning, och de böra
komma till användning överallt där
förutsättningar därför finnas.

Jag har velat säga detta, icke som
försvar för länsstyrelsernas politik —
jag vet inte ens hur den är beskaffad
utom i mitt eget län — utan som förklaring
till att man inte varit obunden
av andra hänsyn, när det gällt att avväga
storleken av den yrkesmässiga trafiken.
Själv har jag varit med om att
tillstyrka alla lättnader, som föreslagits
av trafiksakkunniga.

Herr SVENINGSSON: Herr talman!
Jag delar för min del interpellantens
uppfattning, att myndigheterna äro alltför
snäva vid tillståndsgivningen när
det gäller yrkesmässig biltrafik. I det
läge vi nu befinna oss i kan det knappast
bero på gummiringarna. Jag vet
inte, om det är riktigt, men försäljarna
av personbilsringar säga, att det är
mycket gott om ringar och att det är
meningslöst att bibehålla ransoneringen
av bilringar. Jag känner till åtminstone
en gummifabrik, vars chef sagt, att
fabriken fått inskränka tillverkningen
av bilringar på grund av att den inte
kunnat sälja så mycket som den kan
tillverka.

Vidare hålla trafikbilägarnas branschorganisationer
igen så mycket som
möjligt för att skydda de nuvarande

Lördagen den 17 juli 1948. Nr 32.

Svar på interpellation ang. ändrade bestämmelser för beviljande av trafiktillstånd

m. m.

yrkesutövarna. Jag har erfarenhet av
det från min egen hemsocken. En trafikbilägare
där, som blev inkallad till
militärtjänst, när kriget började, var
inte intresserad av att montera gengasaggregat
på sin bil. När kriget var slut,
sökte han få tillbaka sitt trafiktillstånd.
Han fullföljde ansökningen ända upp
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
men fick ej sådant
tillstånd. Nu befinna vi oss i denna
socken, som har 2 600 invånare, i det
läget, att samtliga trafikbilar äro upptagna
under skoltiden med skolskjutsar
både på morgonen och på eftermiddagen.
Under den tid skolskjutsning förekommer,
finns ingen möjlighet att få
en trafikbil. Detsamma är förhållandet
på lördagar och söndagar. Då är det
framför allt musikkårer och idrottsfolk,
som ta trafikbilarna i anspråk, och
andra mycket nödvändiga körningar
kunna trafikbilarna inte ombesörja. Jag
vill för min del påstå, att bortsett från
bensinransoneringen finns det en del
fel och brister i denna biltrafikapparat,
som borde rättas till.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Det kan naturligtvis alltid när
det gäller en reglering anföras enstaka
exempel, där man kan påvisa, att den
verkar oförmånligt — i fråga om förevarande
reglering på så sätt att det
skulle ha blivit bensinbesparing, därest
man fått använda sig av fordon, som
inte ha trafiktillstånd. Emellertid har
jag redan i mitt interpellationssvar understrukit,
att frågan om vår trafikapparats
dimensionering är av så betydelsefull
karaktär, att man inte med utgångspunkt
från den nuvarande bensinknappheten
utan vidare kan revidera
densamma. .lag vill i det sammanhanget
understryka, att man tidigare gjort erfarenheter,
som inte äro så värst godartade.
Därför tror jag, att man måste

se på denna fråga ur nationalekonomisk
synpunkt i stort. Då krävs det
större erfarenhetsmaterial och en mera
ingående undersökning, innan man kan
ta slutgiltig ställning till ett sådant
problemkomplex.

Jag tror — i varje fall säga mig mina
erfarenheter detta -— att man kan motivera
praktiskt taget hur många trafiktillstånd
som helst under hänvisning
till den nuvarande bensinknappheten.
Om man skulle tillmötesgå önskemålen
från bygderna, skulle vi i bensinknapphetens
namn få en trafikapparat med
ett mycket stort antal motorfordon, som
säkerligen icke skulle leda till de verkningar
i bensinbesparande syfte, som
interpellanten uttryckt önskemål om.

Med anledning av vad som här sagts
om mjölkbilarna vill jag endast hänvisa
till herr Anderssons i Falun förklaring,
att det finns möjlighet att utnyttja
mjölkbilarna för transport av gods på
de sträckor, som de ha anvisade för
sina mjölkkörslor. Jag har det intrycket,
att länsstyrelserna tillämpa bestämmelserna
med ganska stor smidighet,
och i de enstaka fall, då länsstyrelsernas
beslut överklagats hos Kungl. Maj :t,
har Kungl. Maj:t intagit samma ståndpunkt
som herr Andersson i Falun förklarade,
att man gör i hans län.

Med anledning av vad herr Sveningsson
nyss yttrade om beviljande av trafiktillstånd
vill jag säga, att det nog kan
äga sin riktighet, att man varit restriktiv,
när det varit fråga om att bevilja
tillstånd åt sådana, som tidigare hade
dylika men som inte under de dagar,
då vi tvingades övergå till gengasdrift,
monterade aggregat på sina bilar. De
hade dock transportplikt men överläto
transporterna och det obehag, som var
förenat med gengasdriften, på andra bilägare.
Det är förklarligt, att man ansett,
att de, som under den tid då motorfordonstrafiken
hade att kämpa med stora
svårigheter inte visat så stort intresse
för sin verksamhet, att de påtogo sig

Nr 32.

Lördagen den 17 juli 1948.

Svar på interpellation ang. ändrade bestämmelser för beviljande av trafiktillstånd

m. m.

de obehag som voro förenade med gengasen,
även i fortsättningen borde kunna
ägna sig åt den verksamhet, som de
utövat under den tid då motorfordonstrafiken
hade att kämpa med dessa
svårigheter.

Vad jag kan säga är, att man kommer
att, såvitt på mig ankommer, tillämpa
det nuvarande systemet med all den
smidighet som kan vara erforderlig,
men att man i avvaktan på ytterligare
erfarenhet om verkningarna av det
nuvarande systemet måste skjuta på
ställningstagande till en så betydelsefull
fråga som den interpellanten här
tagit upp.

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr talman!
Jag tar fasta på statsrådets löfte,
att han med uppmärksamhet följer frågan
och att han ämnar medverka till
att det nuvarande systemet kommer att
tillämpas med allt möjlig smidighet för
att tillgodose olikartade behov. Det är
tacknämligt. Dessutom hoppas jag, som
jag också framhöll i slutet av mitt förra
anförande, att statsrådet även så skyndsamt
som möjligt skall göra de undersökningar,
som kunna finnas vara av
behovet påkallade för att om möjligt
lätta på restriktionerna på detta område.
Kvar står nämligen, att på ett sådant
område som trafikens är det
oerhört svårt att reglera. Varje reglering
på detta område medför mycket
stora nackdelar, icke minst på landsbygden,
därför att där är det svårt för
en ägare av trafikbil av vad slag det
vara må att under alla förhållanden
kunna få körningar i sådan utsträckning,
att han kan försörja sig enbart
på en sådan verksamhet. Han behöver
ofta förena denna verksamhet med något
annat yrke, och det är tacknämligt,
om så kan ske, ty därigenom kunna
också omkostnaderna nedbringas. Det
är av stor betydelse att man på landsbygden
kan utnyttja det trafikmedel,

som bilen utgör och som ger landsb\’gden
speciella möjligheter att hävda sig.

Herr SVENINGSSON: Herr talman!
Jag vill bara säga statsrådet, att jag för
min del skulle önska, att man såge litet
mera till allmänhetens och litet mindre
till de enskilda yrkesutövarnas intressen.
Jag kan inte finna, att det är riktigt
att de, som inte ville montera gengasaggregat
på sina bilar, skola straffas
för detta. Särskilt vill jag understryka,
att man bör uppmärksamma vad jag
sagt om skolskjutsarna, så att inte trafikbilarna
bli alltför mycket upptagna
med regelbundna körningar vid viss
tidpunkt varje dag.

Herr ANDERSSON i Falun: Herr talman!
Frågan om hur man skall förfara
med de utövare av yrkesmässig biltrafik,
som ställde upp sina bilar under gengastiden,
har varit föremål för överläggningar
i många olika sammanhang.
Jag vill fästa herr Sveningssons uppmärksamhet
på hur saken ligger till.
Såväl enligt nu gällande som enligt den
tidigare gällande förordningen om yrkesmässig
biltrafik har stadgats trafikplikt,
d. v. s. vederbörande innehavare
av rättigheten är skyldig att tillhandagå
allmänheten i den mån han inte är
upptagen av andra körningar. De som
vid krisens inbrott ställde upp sina
bilar av den anledningen, att det var
för besvärligt med gengasdriften, hade
själva förverkat rätten till att inneha
trafiktillstånd. Tillståndet är nämligen
inte något privilegium. Det är en koncession.
Ett tillstånd kan när som helst
återkallas, om vederbörande inte fyller
de åtaganden, som han förbundit sig
fullgöra genom att hålla en bil i allmän
trafik. Jag vill alltså försäkra, att det
inte skett någon orätt mot dem, som
under tre, fyra år underläto att utnyttja
sina tillstånd, när de sedermera inte

Lördagen den 17 juli 1948.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. utredningen rörande det enskilda vägväsendet samt pa

fråga ang. utredningen av frågor rörande enskilda väghållningen.

fått dem tillbaka. Myndigheterna ha
varit i sin fulla rätt, inte bara juridiskt
utan även moraliskt, att företa ny prövning
av behovet. 1 den mån andra kommit
till som skaffade sig gengasaggregat
och höllo trafiken i gång under de
svåra tiderna, är det ganska naturligt
att dessa fått behålla sina tillstånd, medan
de som av bekvämlighetsskäl ställde
upp sina bilar, när besvärligheterna
började, fått bli utan tillstånd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. utredningen
rörande det enskilda vägväsendet samt
på fråga ang. utredningen av frågor rörande
enskilda väghållningen.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som
yttrade: Herr talman! I en till mig riktad
interpellation har herr Sveningsson
framställt följande fråga:

Är herr statsrådet villig medverka till
att den med det enskilda vägväsendet
arbetande utredningen, som tillsattes
för mer än 3 år tillbaka, under 1948
slutför sitt arbete och till att förslag
grundat på detta utredningsarbete snarast
möjligt kommer att föreläggas riksdagen? Därjämte

har också herr Stjärne
frågat mig om när nämnda utredningsarbete
väntas bli slutfört och när proposition
i frågan kan föreläggas riksdagen.

Då de båda frågorna ha i stort sett
samma innehåll, har jag ansett lämpligt
att besvara dem i ett sammanhang.

Såsom i herr Sveningssons interpellation
angivits har Kungl. Maj:t genom
beslut den 11 maj 1945 uppdragit åt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
skogsstyrelsen att gemensamt - i sam -

råd med egnahemsstyrelsen och norrlandskommittén
— skyndsamt verkställa
utredning rörande möjligheterna
att under ekonomiskt rimliga former
förbättra vägförbindelserna genom landets
mera avlägsna skogsområden ävensom
andra i samfärdselhänseende missgynnade
bygder. Den 10 maj 1946 meddelade
Kungl. Maj:t vissa direktiv för
det fortsatta utredningsarbetet. Vid besvarandet
av herr Sveningssons interpellation
vid 1946 års höstriksdag angående
den nu ifrågavarande utredningen
lämnade jag en närmare redogörelse
för utredningsarbetets omfattning
och uppläggning, och jag torde
därför icke nu behöva upptaga tiden
med någon ytterligare redogörelse i
detta hänseende.

Jag meddelade i mitt förra interpellationssvar,
att utredningsarbetet blivit
fördröjt på grund av svårigheter för
vederbörande verk att disponera för
arbetet lämpad personal. Med hänsyn
till dessa svårigheter förordnade Kungl.
Maj:t genom beslut den 23 maj 1947
särskild utredningsman att biträda med
utredningen samt ställde en sekreterare
till dennes förfogande. Sedan den först
förordnade utredningsmannen avlidit,
har Kungl. Maj :t den 20 februari 1948
tillsatt ny utredningsman. Denne har
meddelat, att han beräknat kunna avsluta
den del av utredningen, som avser
frågan om samordning av bidragsbestämmelser
och handläggningssätt
samt ändrade statsbidragsgrunder —
alltså den del som torde få anses mest
brådskande — i så god tid att förslag
i ämnet torde kunna framläggas för
nästa års riksdag. Vad angår avslutandet
av den därefter återstående delen
av utredningsuppdraget, omfattande
försöksinventering av vägbehovet, är
det icke möjligt att nu avgöra tidpunkten
härför. Det har emellertid meddelats
mig, att slutförandet av detta arbete
kommer att väsentligt underlättas
genom tillkomsten av de nya lantbruks -

Nr 32.

Lördagen den 17 juli 1948.

Svar på interpellation ang. utredningen rörande det enskilda vägväsendet samt på

fråga ang. utredningen av frågor rörande enskilda väghållningen.

nämnderna, vilka beräknas bliva till
stor nytta som samarbetsorgan vid inventeringen.

Härefter anförde:

Herr SVENINGSSON: Herr talman!
Till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ber jag att få
uttala ett tack för svaret på min interpellation.
Om utredningsarbetet kommer
att fortgå i den takt som statsrådet
räknar med, och om det löfte om
att proposition i ämnet i så fall kommer
att föreläggas nästa års riksdag
blir infriat, så kan jag ju säga, att jag
är ganska tillfredsställd med det lämnade
svaret.

Jag kan förstå, att den mycket beklagliga
olyckshändelse, som inträffat
med den först förordnade utredningsmannen,
i viss mån har fördröjt utredningsarbetet
under innevarande år.
Även om riksdagen vid flera tillfällen
sagt, att detta utredningsarbete bör påskyndas,
så bär under de senaste åren
också med anledning av motioner och
framställningar i riksdagen utredningsuppdraget
utökats med den ena uppgiften
efter den andra för främjande
av den enskilda väghållningen. Orsaken
till att jag återkommit med denna
interpellation är inte bara att jag fruktade,
att utredningsarbetet skulle bli
fördröjt genom denna utökning av utredningens
arbetsuppgifter, utan även
det uttalande som statsrådet gjort under
rubriken enskild väghållning under
sjätte huvudtiteln i årets statsverksproposition.
I detta uttalande
tycktes statsrådet vilja göra gällande,
att tillgången på statsbidragsmedel för
byggande av enskilda vägar var rikligare
än som i verkligheten är fallet,
och statsutskottet och riksdagen ha
även godtagit detta uttalande. Man
kunde kanske också få den uppfattningen
av detta uttalande i statsverks -

propositionen, att statsrådet inte var så
starkt intresserad av denna gren av
våra kommunikationer. Jag har genom
interpellationssvaret stärkts i den uppfattningen,
att dessa misstankar voro
oberättigade och att nämnda uttalande
får anses vara dikterat av hänsynen till
det allmänna ekonomiska läget och av
viljan att minska investeringarna.

Jag delar statsrådets uppfattning, att
det mest brådskande i utredningsarbetet
är att åstadkomma ändrade bidragsbestämmelser,
en samordning av
bidragsbestämmelserna och en ändring
av sättet för handläggning av dessa
ärenden. Det är mycket angeläget, att
en ändring av statsbidragsbestämmelserna
kommer till stånd, tv som det nu
är få många i små ekonomiska omständigheter
svara för mycket betydande
kostnader för enskild väghållning. När
en interpellation rörande nedläggandet
av en järnväg i Skåne besvarades av
statsrådet för någon tid sedan, uttalades
i debatten, att staten har ett socialt
ansvar när det gäller kommunikationerna
på landsbygden och att det är
en betydelsefull social angelägenhet att
skapa bättre kommunikationer för vanlottade
människor. Dessa synpunkter
kunna med skäl anläggas på problemet
om de enskilda vägarna, ty om
man kan säga, att några människor äro
vanlottade, så är det dessa, som bo
långt ute i bygderna och enbart ha tillgång
till dåliga vägförbindelser. Och
vill man, att människor skola bo kvar
litet varstans ute i bygderna, så är det
nödvändigt att åstadkomma bättre vägförbindelser,
ty som det nu är, går avfolkningen
i hastig takt i de områden,
där man är vanlottad på väl framkomliga
vägar, som kunna trafikeras med
moderna trafikmedel. Även om många
människor i vårt land ha sin bostad
och verksamhet förlagda till sådana
platser, att de aldrig behöva trafikera
någon enskild väg, så utgöra dock
dessa vägar en viktig del av våra kom -

Nr 32.

Lördagen den 17 juli 1948.

Svar på interpellation ang. utredningen rörande det enskilda vägväsendet samt pa

fråga ang. utredningen av frågor rörande enskilda väghållningen.

munikationer, något som hittills alltför
litet har uppmärksammats.

Jag tror också, att vi äro inne på en
utveckling i rätt riktning, när vi bygga
vidare på det statsbidragssystem, som
vi redan ha. Jag för min del sträcker
inte mina förhoppningar så långt som
de, vilka här i riksdagen framfört förslag
om att staten helt skulle övertaga
underhållet och förbättringarna av de
enskilda vägarna. Detta skulle bli en
alltför stor, dyrbar och svårhanterlig
apparat. Det är inte utan stora svårigheter,
som staten klarar underhållet och
arbetet med de allmänna vägarna. Om
vägförvaltningarna skulle ta hand om
även de enskilda vägarna, skulle administrationskostnaderna
bli mycket
stora. Nu äro sådana kostnader för de
enskilda vägarna nästan obefintliga.
Vägförvaltningarna böra dock enligt
min mening hålla en maskinpark, särskilt
anpassad och lämpad att användas
för de enskilda vägarna, vilken
kunde lånas ut till väghållarna. En sak
kan man fastslå, nämligen att varje
krona staten betalar ut i bidrag till den
enskilda väghållningen kommer till
mycket god användning.

Den försöksinventering, som ifrågavarande
utredning skall verkställa för
att få klarlagt vilka enskilda vägar staten
framdeles skall understödja, utgör
enligt min mening en mycket viktig del
av utredningsarbetet. Jag hoppas att
även detta arbete med lantbruksnämndernas
hjälp skall bli slutfört inom en
icke alltför avlägsen framtid.

I förhoppning om att de löften, som
ligga i statsrådets svar, bli infriade ber
jag att ännu en gång få tacka för
svaret.

Herr STJÄRNE: Herr talman! Även
jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min fråga. Mitt speciella
intresse i denna sak avser att få

till stånd en ändring i grunderna för
statsbidraget, så att sådant kan givas i
vidare omfattning än hittills. Statsrådets
meddelande, att förslag i denna del
av det stora utredningskomplexet är
att vänta till nästa års riksdag, anser
jag synnerligen tillfredsställande.

Som bekant äro enligt 1939 års lag
sådana enskilda vägar, som icke äro
genomfartsvägar eller som icke äro gemensamma
för en bygd, uteslutna från
statsbidrag. Jag har själv sett och erfarit
vilka stora förbättringar som åstadkommits
för dem, som enligt denna lag
bildat vägsamfälligheter och erhållit
statsbidrag till förbättring och underhåll
av sina vägar. Men det är i högsta
grad önskvärt, att möjlighet till statsbidrag
även kunde beredas för sådana
enskilda utfartsvägar, som ej nu kunna
inrangeras i ovannämnda grupper, alltså
sådana vägar, som begagnas av endast
en eller ett fåtal gårdar eller lägenheter.
Dessa ha givetvis det största
besväret att själva kunna klara sina
vägfrågor.

Jag är fullt medveten om svårigheterna
att i nuvarande ansträngda ekonomiska
läge kunna gå in för någon
större utökning av statsbidragen. Denna
sak är dock enligt mitt förmenande
av stor betydelse i det stora komplex
av frågor, som måste lösas, om folkströmmen
från landsbygden — särskilt
då från i kommunikationshänseende
missgynnade trakter — i någon mån
skall kunna hejdas. Det hela är ett program
på lång sikt, men även med ett
sådant är det angeläget, att konturerna
så snart som möjligt bli skönjbara.

För egen del är jag övertygad om att
en lagstiftning, som vidgar ramen för
ifrågavarande statsbidrag, kommer att
i sin mån medverka till en lösning av
nämnda stora sociala problem, detta
även om det skulle dröja någon tid, innan
fullt tillräckliga belopp för ändamålet
kunna anslås.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 32.

Lördagen den 17 juli 1948.

Svar på interpellation ang. ombyggnaden av Blekingejärnvägarna.

§ 4.

Svar på interpellation ang. ombyggnaden
av Blekingejärnvägarna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Ledamoten av denna kammare
herr Johnsson i Kastanjegården har i
en till mig riktad interpellation framställt
följande frågor:

1. Kan herr statsrådet lämna en redogörelse
för huru långt arbetet med
planeringen av den beslutade ombyggnaden
av Blekingejärnvägarna fortskridit
och i vilken omfattning järnvägsstyrelsen
tillämpat bemyndigandet att i
samband med det löpande underhållet
av bananläggningen utföra vissa arbeten,
som skulle underlätta ombyggnaden? 2.

Kan det väntas någon proposition
till 1949 års riksdag om principbeslut
rörande ombyggnad av de järnvägar i
Småland och Östergötland, som 1943
års järnvägskommitté föreslagit i sitt
senaste betänkande?

Till svar å den första frågan får jag
anföra följande.

Med bifall till en av 1943 års järnvägskommitté
gjord, av järnvägsstyrelsen
tillstyrkt framställning bemyndigade
Kungl. Maj:t den 7 februari 1947
styrelsen att vid underhåll av och materialanskaffning
för smalspåriga järnvägslinjer,
vilka jämlikt riksdagens beslut
framdeles skola ombyggas till normalspåriga,
i lämplig utsträckning vidtaga
sådana åtgärder, vilka kunna underlätta
införandet i sinom tid av normalspårsdrift.

I anslutning till detta bemyndigande
upptog järnvägsstyrelsen i sitt förslag
till kostnadsstat för budgetåret 1947/48
under rubriken »bantjänst» för ändamålet
ett belopp av 185 000 kronor, avseende
bl. a. omdikningar och breddning
av järnvägsbankar m. m. samt

förlängning av trummor. Förslaget fastställdes
av Kungl. Maj :t.

Av det i kostnadsstaten upptagna beloppet
ha hittills 111 000 kronor tagits
i anspråk för stakningar och undersökningar
på linjen Sölvesborg—Gullberna,
utflyttning av diken på linjen Växjö—
Bredåkra, anordnande av avlopps- och
dräneringsledningar, avtäcknings- och
andra arbeten i grusgropar, utkörning
av fyllning för bankbreddning samt
omgrävning och rensning m. m. av befintliga
diken.

För ifrågavarande arbeten ha inga
arbetare — utom stakningspersonal —
nyanställts, men å andra sidan ha till
skillnad mot vad eljest är brukligt inga
permitteringar av säsongarbetare skett
under den gångna vintern, som ur arbetssynpunkt
varit gynnsam.

I avvaktan på stakningens färdigställande
ha några större arbeten ännu icke
kunnat igångsättas, utan arbetet har hittills
i huvudsak inriktats på att förbättra
banans standard, i första hand
genom fördjupning och utflyttning av
diken, upprensning av skärningar i
lämplig omfattning o. d. Samtidigt
med dessa arbeten pågå förberedelser
för ordnande av markfrågorna, vilket
utgör en nödvändig förutsättning för
att några större åtgärder för linjens
breddning skola kunna vidtagas.

Som en förberedelse för breddningen
kan även räknas pågående utbyggnad
av Dönliults grusgrop med släpskrapespel
och lastfickor. Denna kan
dock på grund av den långa leveranstiden
för elektrisk materiel icke beräknas
bliva färdig att tagas i bruk under
innevarande år.

Till slut må framhållas, att järnvägsstyrelsen
i sitt förslag till kostnadsstat
för budgetåret 1948/49 medtagit ett belopp
av 240 (100 kronor för fortsättande
av de arbeten, varom här är fråga.
Förslaget har fastställts av Kungl.
Maj :t. Nämnda belopp är avsett att
disponeras i huvudsak för fortsatta undersökningar
och mätningar, omdik -

Lördagen den 17 juli 1948.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. ombyggnaden av Blekingejärnvägarna.

ning, breddning av bankar in. m., förlängning
av trummor samt ballastpåfyllning.

För att de för nästkommande budgetår
planerade åtgärderna skola kunna
genomföras fordras anställning av ytterligare
arbetare, som böra insättas på
de olika linjesträckorna efter hand som
stakningen blir färdigställd. Huruvida
arbetstillstånd och erforderlig arbetskraft
kunna erhållas för dessa arbeten,
är beroende av de byggnadsreglerande
myndigheternas prövning.

Av den lämnade redogörelsen framgår,
att järnvägsstyrelsen tillämpat och
är beredd att tillämpa det av Kungl.
Maj :t lämnade bemyndigandet i all den
utsträckning, som befunnits och kan
befinnas möjlig, med hänsyn dels till
att vissa förberedande arbeten måste
vara avslutade, innan några vidlyftigare
åtgärder kunna sättas i gång, dels
till rådande förhållanden på arbetsmarknaden.

Till frågan huruvida 1943 års järnvägskommittés
senaste betänkande
kommer att föranleda proposition till
nästa års riksdag har jag ännu ej kunnat
taga ställning. Betänkandet har under
våren och försommaren remissbehandlats
och kommer nu att beredas i
kommunikationsdepartementet under
hösten.

Härpå anförde:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation.

När jag nu fått detta statsrådets svar,
kan jag inte undgå att göra den reflexion,
som människor i allmänhet göra
i en förtvivlad situation, nämligen att
så länge det finns liv, finns det hopp.
Om jag emellertid i detta fall skall bedöma
hoppets styrka efter det svar
statsrådet lämnat, måste jag konstatera,

att hoppet är ganska svagt. Jag har sett
i tidningarna, att statsrådet i dagarna
besökt våra bygder, men jag vet inte
på vad sätt statsrådet rest. Jag har vidare
sett, att man i Kalmar län har för
avsikt att göra en större utredning, enligt
vilken vissa kommuner skulle anslå
medel till utredningen av en bana,
som skulle sammanbinda östkusten med
Norrköping i första hand och därefter
med Stockholm. Jag vet inte, om statsrådet
varit nere i de ärendena, men
jag hoppas att statsrådet dock har rest
på våra smalspåriga järnvägar, om han
nu haft tid därtill. Skulle så vara fallet
kanske hoppet blir större. Jag säger —
om statsrådet haft tid — därför att en
företrädare till statsrådet för ett par tre
år sedan besökte våra bygder och att vi
då mycket allmänt hoppades att han
skulle undersöka våra järnvägars tillstånd.
Det berättas emellertid, att han
förklarat att han mycket gärna skulle
ha velat göra detta, som hans avsikt varit,
men att han, när han närmare synat
tidtabellen, funnit att det var omöjligt.
För en resa mellan Kristianstad och
Karlskrona, som det därvidlag var fråga
om, fick han nämligen avsätta en tid
av 4 å 5 timmar, medan han inte kunde
disponera mer än de 2,5 timmar, som
åtgingo för motsvarande bilresa.

Det är, såvitt jag kan förstå, mycket
beklagligt att man sammanblandat ombyggnadsprojekten
där nere med frågan
om tillgången på arbetskraft. 1946
års riksdag beslöt, enligt en på 1943 års
järnvägskommittés förslag grundad proposition,
att de smalspåriga järnvägarna
i Blekinge skola byggas om till normalspår,
varvid det förutsattes, att ombyggnaden
skulle utföras såsom ett led i åtgärder
för sysselsättande av friställd
arbetskraft. Statsutskottet uttalade emellertid
vid behandlingen av ärendet, att
tidpunkten för ombyggnadsarbetenas
igångsättande måhända icke uteslutande
kunde bestämmas med hänsyn till läget
på arbetsmarknaden. Det av utskottet
förordade principbeslutet finge nämli -

Nr 32.

Lördagen den 17 juli 1948.

Svar på interpellation ang. ombyggnaden av Blekingejärnvägarna.

gen anses innebära, att mer avsevärda
till nuvarande spårsystem hänförliga
förbättringsarbeten icke kunde ifrågakoinma.
Med hänsyn till denna omständighet
och då banornas materiel vore
föråldrad och försliten, ansåg utskottet
att ombyggnaden icke kunde uppskjutas
någon längre tid. Sedermera bemyndigades
järnvägsstyrelsen att vidta sådana
åtgärder, som kunde underlätta
införandet i sinom tid av normalspårsdrift
på linjer, vilka enligt riksdagsbeslut
skola byggas om till normalspår.
Det är väl med anledning härav, som
statsrådet nu förklarat, att 111 000 kronor
kunna tagas i anspråk för vissa arbeten,
som ha utförts där nere, nämligen
stakningar och undersökningar på
linjen Sölvesborg—Gullberna, utflyttning
av diken på linjen Växjö—Bredåkra,
anordnande av avlopps- och dräneringsledningar,
avtäcknings- och andra
arbeten i grusgropar, utkörning av
fyllning för bankbreddning samt omgrävning
och rensning in. m. av befintliga
diken. Jag måste ju säga, att detta
belopp, 111 000 kronor, inte kan anses
vara så särskilt betydande och i synnerhet
inte om man bland dessa arbeten
även skall inräkna moderniseringen av
Dönhults grusgrop, där väl det mesta
arbetet måst nedläggas. Denna grusgrop
är mycket värdefull och måste moderniseras,
även om järnvägen i fråga aldrig
skulle bli normalspårig. Enligt min
mening är det under sådana förhållanden
inte så underligt, att man inte får
se fler människor på järnvägarna där
nere; man ser ju inga tecken på att någonting
blir åtgjort i saken.

Jag skall i detta sammanhang inte beröra
alla de olägenheter, som den smalspåriga
trafiken för med sig såsom
exempelvis svårigheterna med omlastning
och annat, som det så mycket talats
om. Vem som helst där nere kan
inte undgå att se, att banorna undan
för undan försämras. Ingenting göres åt
dem, ty det sägs att det naturligtvis är
alldeles omöjligt att tänka sig att man

skall lägga ner något större arbete på
en sådan järnväg, när man nu projekterar
en ombyggnad av densamma. Men
detta ombyggnadsprojekt dröjer, och
järnvägarna bara försämras. Ingen ny
industri vågar sig dit, trots att det funnits
många förslag att bygga upp olika
industrier där. Men det hela har så
småningom fått falla och det som regel
med den motiveringen, att den smalspåriga
järnvägsdriften för med sig allehanda
obehag såsom försening av transporterna
på grund av omlastning, fördärvat
gods o. d.

Jag tror mig kunna säga, att vi allmänt
därnere förväntade att det nämnda
riksdagsbeslutet skulle leda till ett
hastigare arbete på detta område än som
vi hittills kunnat konstatera. I vår tidningspress
ha vi också beträffande ombyggnadsprojekt
för övriga smalspåriga
järnvägar i sydöstra Sverige sett, att
flera remissvar varit synnerligen negativa.
Detta förhållande väcker naturligtvis
också en känsla av olust i hela denna
del av vårt land med dess besvärligheter
i kommunikationshänseende. Dessa
besvärligheter erkännas ju också
från alla håll. Alla tyckas vara på det
klara med att bygden skulle ha sett betydligt
annorlunda ut än den nu gör,
om vi hade haft normalspåriga järnvägar
där nere. Det finns mycket framstående
personer, som då de inte kunnat
gå med på förslaget om en ombyggnad
av dessa järnvägar rekommenderat,
att bygden skulle få någon ersättning på
ett eller annat sätt för det handikap,
som de dåliga järnvägsförbindelserna
utgjort. Men det är inte detta vi vilja,
utan vi vilja ha en järnväg, som inte
skrämmer människorna från bygden
utan som kan betjäna våra industrier
och helst är ägnad att skaffa nya sådana
och därmed får människorna att
stanna kvar.

Jag hoppas, att statsrådet, när han
nu till hösten kommer att låta bereda
1943 års järnvägskommittés betänkande,
mycket noga kommer att beakta de re -

Lördagen den 17 juli 1948.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. ombyggnaden av Blekingejärnvägarna.

missvar, som avgivits över detsamma
av länsstyrelserna i Blekinge, Kronobergs
och Kalmar län samt av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i
Blekinge, av trafikinspektören i Kalmar
och av Smålands och Blekinge handelskammare.
Jag tror att dessa remissinstanser
ha gott grepp om förhållandena
sådana de nu äro och kunna bedöma,
hur utvecklingen under de närmaste
åren kommer att gå, om man inte
på högsta ort tar krafttag till en förbättring
av järnvägsnätet. Jag skall inte
besvära kammaren med att återge mera
av vad remissinstanserna skrivit än följande
yttrande i ett av dem. Det heter
där: »Det finns en allmän önskan hos
befolkningen i de berörda trakterna, att
utredningsskedet nu skall vara slut och
att statsmakterna, som efter förstatligandet
ha ansvaret för järnvägarnas utveckling,
snarast skola taga ställning
till frågan om smalspårsbanornas framtid
och därefter utan onödigt dröjsmål
sätta de uppgjorda planerna i verket.»

I detta yttrande instämma många för
att inte säga alla människor i de ifrågavarande
bygderna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Bara ett par ord i anledning av
herr Johnssons i Kastanjegården anförande.

Herr Johnsson förklarade inledningsvis,
att hoppets låga flämtade mycket
svagt efter det interpellationssvar jag
lämnat. För mitt vidkommande trodde
jag, att det väsentligaste i detta sammanhang
var att jag för interpellanten
kunde påpeka, att man verkligen från
järnvägsstyrelsens sida vidtager åtgärder,
som visa att man på det hållet är
inställd på att banorna skola breddas.
Det är ju den saken, som man tycks
hysa vissa farhågor för inom det berörda
trafikområdet. Det kan säkerligen
anföras en hel rad exempel på önskvärdheten
av att trafikförhållandena bli

bättre än de för närvarande äro. Bara
det faktum att jag på sin tid varit med
om att utarbeta en proposition, som utmynnade
i ett principbeslut om att järnvägarna
skulle breddas, torde väl ådagalägga,
att jag i detta avseende inte har
någon annan uppfattning än den som interpellanten
givit uttryck åt både i interpellationen
och i sitt anförande här.

Men det är en annan sak, som man
inte kan förbigå, nämligen förhållandena
på arbetsmarknaden och det allmänna
ekonomiska läge, i vilket landet för
närvarande befinner sig. Jag vill göra
den ärade interpellanten uppmärksam
på att hans egna politiska meningsfränder
i olika avseenden kritiserat regeringen
i fråga om investeringarna och därvid
gjort gällande, att vi inte skulle ha
dragit åt skruven så hårt som enligt
herr Johnssons i Kastanjegården meningsfränders
uppfattning bort ske. Det
förhåller sig nog så, att vi både när det
gäller industrien, transportmedlen och
bostäderna i dag befinna oss i ett sådant
ekonomiskt läge, att vi tvingas skjuta på
investeringsobjekt, som ur andra synpunkter
kunde anses önskvärda att nu
genomföra. Även om man sålunda lokalt
sett kan anföra alla de skäl, som herr
Johnsson i Kastanjegården framdrog,
få vi nog vara överens om att detta är
ett investeringsobjekt, som man i betraktande
av den ekonomiska situationen
och tillgången på arbetskraft måste
anse såsom vajande av sådan karaktär,
att man icke omedelbart bör sätta i gång
med mera omfattande arbeten.

Vad sedan beträffar de önskemål, som
uttalades av interpellanten om ett
snabbt beslut på grundval av det förslag,
som 1943 års järnvägskommitté
framlagt, vill jag säga, att det är klart
att jag skall ta hänsyn till de remissinstanser,
som herr Johnsson i Kastanjegården
här hänvisat till. Men jag måste
understryka, att jag kommer att gå igenom
alla de remissvar, som kommit in i
anledning av kommitténs betänkande.

Slutligen vill jag göra herr Johnsson

- Andra kammarens protokoll 19''tH. Nr 32.

Nr 32.

Lördagen den 17 juli 1948.

Svar på interpellation ang. ombyggnaden av Blekingejärnvägarna.

i Kastanjegården och övriga, som voro
intresserade av att ett principbeslut fattades
angående breddning av det smalspåriga
järnvägsnätet i Blekinge uppmärksamma
på att det då framhölls, att
det var av yttersta vikt att detta principbeslut
kom till stånd, men att man
sedan fuller väl hade förståelse för att
man under nuvarande förhållanden fick
skjuta på arbetets genomförande. Man
anförde detta som särskilt argument för
att just vid den tidpunkten ett principbeslut
skulle fattas, ehuru jag, skulle
jag tro, var tveksam om det angelägna
i att principbeslutet just då fattades,
eftersom man ju inte omedelbart kunde
igångsätta arbetet. Men herr Johnsson
och flera med honom ansågo då, att om
bara principbeslutet komme till stånd
skulle det vara tillräckligt för att företagarna
skulle kunna se fram mot en
framtid, då en normalspårig järnväg
skulle bli till, och att bara det skulle
göra att folk skulle förlägga industrier
och andra företag vid de berörda linjerna.
Nu äro vi framme vid samma förhållande
i fråga om järnvägarna i Småland.
Att herr Johnsson i Kastanjegården
nu önskar ett beslut så fort som
möjligt är begripligt, men då komma vi
väl också att inom en inte alltför avlägsen
framtid stå inför nya pockande anspråk
på att man snarast möjligt skall
omsätta beslutet i verklighet. Jag kan i
och för sig förstå detta, men man kan
dock inte komma ifrån, att vi just nu
med hänsyn till det ekonomiska läget
och bristen på arbetskraft trots allt
måste skjuta på detta liksom på många
andra önskvärda arbeten.

Herr ADOLFSSON: Herr talman! Jag
känner väl den bygd som dessa järnvägar
genomlöpa och har ofta tillfälle
att resa där. Fördenskull anser jag mig
böra lämna ett vittnesmål i den fråga
som nu debatteras.

Med anledning av herr Johnssons i
Kastanjegården uttalande om den tids -

utdräkt, som är förenad med resor på
dessa järnvägar, vill jag i sanningens
namn säga, att sedan statens järnvägar
övertogo dessa banor ha förhållandena
förbättrats. Detta gäller icke minst banan
Karlshamn—Vislanda, där jag hade
tillfälle att resa senast i går kväll. Även
å andra sträckor vet jag, att förhållandena
förbättrats i betydande grad.

Enligt min mening är emellertid
denna fråga om passagerartrafiken och
tidtabellens utformning icke den väsentligaste
delen av detta problem. Det
gäller i varje fall i mera betydande utsträckning
icke bara att tillgodose passagerarna
utan det gäller framför allt
att främja den industriella utvecklingen
i dessa bygder. Till följd av att järnvägarna
varit smalspåriga har denna utveckling
icke förlöpt på sådant sätt,
som ur bygdens synpunkt och med
hänsyn till samhällsekonomiska intressen
hade varit behövligt.

Även om jag tror, att vad jag nu vill
påpeka icke är okänt för herr statsrådet,
så skulle jag vilja säga, att en ombyggnad
av dessa järnvägar hastar också
med hänsyn till att den rullande materielen
är synnerligen försliten och slites
i mycket snabb takt. Med hänsyn
till spårvidden måste jag ställa frågan:
Var skall man skaffa ersättningsmateriel
för den materiel, som i hög grad
förslitits och icke längre är användbar?
Såvitt jag kan förstå kan materielen
icke ersättas med mindre man bygger
nytt, och det kan ju icke vara någon
förnuftig investeringspolitik.

För egen del har jag här i riksdagen
tidigare motionerat om att man skulle
sätta i gång dessa arbeten så snart de
förberedande arbetena vore genomförda.
Utskottet uttalade visserligen önskvärdheten
av att så skulle ske men hänvisade
till att de arbetsmarknadspolitiska
skälen finge tillmätas avgörande
betydelse. Jag kan icke finna, att statsrådet
eller regeringen hittills handlat
på något annat sätt än vad vid riksdagsbeslutet
förutsatts. Men detta hind -

Lördagen den 17 juli 1948.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. ombyggnaden av Blekingejärnvägarna.

rar ej, att jag anser att detta arbete bör
ur samhällsnyttans och samhällsekonomiens
synpunkt genomföras så fort som
över huvud taget är möjligt.

Nu vet jag icke, om ett av skälen till
dröjsmålet möjligen kan vara materielbrist.
Det kan jag icke bedöma. Men jag
vet, att man anser ett starkt argument
för att skjuta på arbetets utförande
ligga i det arbetsmarknadsläge som vi
numera ha. Till detta sistnämnda skulle
jag gärna vilja anföra, att jag är alldeles
övertygad, att en väsentlig del av den
arbetskraft, som ett sådant arbete
skulle kräva, torde kunna skaffas i de
bygder som dessa järnvägar genomlöpa,
emedan det där finns en synnerligen
stor arbetskraft, som har sysselsättning
endast under viss del av året. Således
skulle man kunna säga, att man skulle
kunna få arbetet utfört utan att det
skulle kosta så särdeles mycket i arbetskraftshänseende.

Innan jag slutar vill jag bara säga,
att det föreligger en verklig risk för
avfolkning av de bygder, som genomkorsas
av dessa järnvägar, och att en
breddning av ifrågavarande järnvägar
säkerligen skulle förhindra en sådan
avfolkning. Bygdens folk känner sig
nämligen eftersatt när det gäller kommunikationsmedel.

Med anledning av herr statsrådets
senaste yttrande beträffande de åtgärder,
som statsmakterna hittills vidtagit,
vill jag hävda den meningen, att de vidtagna
förberedande åtgärderna äro alltför
knapphändiga för att de skulle
kunna ingiva befolkningen någon vidare
tröst.

Jag vill alltså vädja till herr statsrådet,
att han måtte främja en så snabb
lösning av denna fråga som möjligt. Jag
vill också tillägga, att enligt min mening
är det icke alltid den bästa ekonomiska
politiken att spara på materiel
och arbetskraft. Jag är övertygad om
att bär finnes en ur samhällsekonomisk
synpunkt mycket räntabel investering,
som statsmakterna kunna göra. Enligt

min mening borde de göra den så fort
det över huvud taget är möjligt.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag har aldrig förmärkt,
det måste jag tillstå, att herr statsrådet
icke varit positivt inriktad på dessa
ombyggnadsprojekt. Om jag således kan
säga, att vi på den punkten äro eniga,
måste nog å andra sidan herrarna tillstå,
att vi också borde vara eniga på
en annan punkt, som är väsentlig i
detta sammanhang och är allvarligare
än vad de flesta människor tro. Det är
också det förhållande, som herr Adolfsson
pekade på, nämligen att materielen
är försliten och att det snart är omöjligt
att köra riskfritt på dessa banor.
Det är takten i arbetet vi icke äro
eniga om.

När statsrådet säger, att han är av
samma mening som mina meningsfränder,
att man skall vara mycket försiktig
i fråga om investeringar, samt ifråsätter,
om vi nu ha råd att börja bygga
om dessa järnvägar, så måste jag säga,
att jag rent personligen har den uppfattningen,
att vi ha icke råd att låta
bli att bygga om dem, ty vi måste se
till att också dessa bygder komma att
intaga den ställning i konnnunikationshänseende,
som befolkningen med skäl
kan fordra. Det är ju dock här fråga
om bygder, som ha någonting att giva.
Det är endast järnvägarna, som för oss
utgöra ett hinder och ett handikap,
som vi ej kunna bemästra.

Herr Adolfsson nämnde, att när det
gällde resandetrafiken hade förhållandena
blivit bättre sedan staten övertagit
järnvägarna. Jag skall mycket villigt
medgiva, att när vi fingo våra rälsbussar
på järnvägarna där nere var det
en betydlig förbättring. Men dessa
rälsbussar en gång om (lagen åt varje
håll sluka icke trafiken ens tillnärmelsevis.
Det är många som säga, att
de kunna icke passa rälsbussarna, ty
de riskera all icke få plats och dess -

Nr 32.

Lördagen den 17 juli 1948.

Svar på interpellation ang. förbättrade anställningsförhållanden för banarbetarna

vid statens järnvägar.

utom stanna rälsbussarna i regel endast
i städerna eller andra större samhällen.
De ibland ganska överfulla persontågen
gå emellertid inte med annan fart än
den vanliga.

Vi där nere äro ju rätt vana vid våra
järnvägar. Vi äro födda där och vana
att resa på ett sätt, som man icke reser
på annorstädes. Men det kan ju hända,
att man ibland kommer in i kupéer i
tågen, där man träffar människor från
andra bygder, och då bruka vi sannerligen
få veta vilka järnvägar vi ha.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. förbättrade
anställningsförhållanden för banarbetarna
vid statens järnvägar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som
yttrade: Herr talman! Ledamoten av
denna kammare herr Adolfsson har
frågat mig, om jag har för avsikt att
påskynda en lösning av frågan om tillgodoseende
av banarbetarkårens önskemål
om kontinuerligt arbete i statens
järnvägars tjänst och om en sådan anställningsform,
att banarbetarnas anställning
efter viss tjänstetid blir
tryggad.

Vad först beträffar frågan om att bereda
banarbetarna en mera kontinuerlig
sysselsättning bör erinras om att
banarbetarnas arbetsuppgifter till stor
del omfatta arbeten, som äro beroende
av rådande väderleks- och klimatiska
förhållanden och omöjliggöras eller i
hög grad försvåras, då marken är tjälad.
Detta är exempelvis fallet beträffande
sådana arbeten som slipersbyte,
ballastning samt justering av spårläget.
De banarbeten, som utan större olägenhet
kunna utföras även vintertid, äro
jämförelsevis begränsade och bestå nor -

malt huvudsakligen av vissa dräneringsarbeten,
bergrensningar och omspikning
av spår. Detta har lett till att
en del av arbetsstyrkan uppsäges mot
vinterns inträde.

Vissa åtgärder ha emellertid på senare
tid vidtagits för att bereda arbetare
med längre anställningstid arbete
året runt. Av dessa åtgärder må här
nämnas följande.

Efter samråd med svenska järnvägsmannaförbundet
har järnvägsstyrelsen
i skrivelse till distriktsclieferna den 12
september 1945 förordnat, att vid uppkommande
behov av tillfällig arbetskraft
vid maskin- och trafikavdelningarna
skall i första hand från banavdelningen
entledigade arbetare beredas
anställning. Dylika arbetare skola
därvid äga företräde framför vid maskin-
och trafikavdelningarna redan
anställd »icke rekryteringspersonal».
Detta har medfört, att ett större antal
banarbetare haft kontinuerligt arbete
de senaste åren. Det gynnsamma resultat
som hittills uppnåtts torde dock till
någon del ha berott på den rådande
högkonjunkturen. Lika goda möjligheter
att på denna väg förbättra sysselsättningen
för banarbetarna synas icke
föreligga vid en sjunkande trafik.

Under den gångna vintern ha inom
S. J :s IV och V distrikt, där säsongutjämningsfrågan
har störst aktualitet,
tillfälliga omflyttningar av äldre banarbetare
skett från banmästaravdelningar,
där tillgång på arbete vintertid
varit mindre god, till avdelningar, där
god tillgång på arbete funnits, t. ex.
på grund av något pågående större ombyggnadsarbete.
Dylika äldre banarbetare
från en främmande avdelning ha
därvid haft företrädesrätt framför arbetare
på den egna avdelningen med kortare
anställningstid. Detta förfaringssätt
skall också försöksvis tillämpas
under den kommande vintern.

Den 22 augusti 1945 tillsattes en kommitté
med representanter från järn -

Lördagen den 17 juli 1948. Nr 32.

Svar på interpellation ang. förbättrade anställningsförhållanden för banarbetarna

vid statens järnvägar.

vägsstyrelsen och järnvägsmannaförbundet
för att undersöka möjligheterna
att bereda banarbetarna jämnare sysselsättning.
Kommittén, som avgav sitt
betänkande i mars 1947, har varit enig
om att en begränsning av hela antalet
banarbetare måste ske och att sådana
arbeten, som utan olägenhet kunna utföras
under andra årstider, endast i
brådskande fall skola utföras under
högsäsongen. I anslutning härtill har
järnvägsstyrelsen anbefallt distriktsclieferna
att företaga en noggrann planering
av arbetena så, att alla sådana
arbeten, som på ett tillnärmelsevis
ekonomiskt sätt kunna utföras under
vintersäsongen, också skola utföras under
denna del av året.

Såsom jag inledningsvis berört är
det på grund av klimatiska förhållanden
tyvärr omöjligt att helt undvika
säsongarbete för banarbetarna. Jag har
fått det intrycket att järnvägsstyrelsen
med uppmärksamhet följer säsongutjämningsfrågan
och söker att i samförstånd
med vederbörande personalorganisationer
åstadkomma de förbättringar,
som inom ekonomiskt rimliga
gränser kunna ifrågakomma på detta
område. Tillgängliga statistiska uppgifter
utvisa också, att en ganska avsevärd
utökning av arbetssäsongen successivt
inträtt under de senaste åren, och min
förhoppning är att denna utveckling
skall fortsätta. Styrelsen har sålunda
vidtagit och kommer även framdeles
att vidtaga åtgärder för att inom det
möjligas gräns tillmötesgå de önskemål,
som framförts av banarbetarkåren.

Vad vidare angår frågan om en förbättring
av banarbetarnas sociala förmåner
vill jag erinra om att förhandlingar
för närvarande pågå mellan statens
avtalsnämnd och statstjänarkartellcn
om gemensamma bestämmelser för
all kollektivavtalsanställd personal vid
statsverken. I avvaktan på slutförandet
av dessa förhandlingar torde det icke
kunna komma i fråga att utbryta eu

viss grupp ur förhandlingarna, i synnerhet
som personalorganisationerna
enat sig om en gemensam linje för all
den personal varom förhandlas.

Frågan om en fastare anställningsform
för banarbetarna har vid olika
tillfällen diskuterats mellan parterna.
En kommitté har på finansdepartementets
föredragning den 30 april 1948 tillsatts
för att utreda frågan om avgränsning
mellan löneplansreglerad tjänstemannaanställning
och kollektivavtalsanställning
inom statsförvaltningen.
Innan denna utredning avlämnat sitt
betänkande, är jag icke beredd att upptaga
banarbetarnas anställningsfråga
till separat diskussion.

Vidare anförde:

Herr ADOLFSSON: Herr talman! Jag
tackar herr statsrådet för svaret på min
interpellation. Jag konstaterar också,
att han i varje fall icke polemiserat mot
de synpunkter på frågan, som jag anlade
i interpellationen.

Å andra sidan måste jag nog bekänna,
att jag icke blivit riktigt klar över statsrådets
egen inställning till den viktigaste
av de frågor jag framställt i min
interpellation, nämligen frågan om en
fastare anställningsform för banarbetarna.
Statsrådet hänvisade till en i våras
tillsatt utredning, vilken skall —
för att nu citera direkt ur svaret —
»utreda frågan om avgränsning mellan
löneplansreglerad tjänstemannaanställning
och kollektivavtalsanställning». I
avvaktan å denna utrednings resultat är
statsrådet icke beredd att taga upp banarbetarnas
anställningsfråga till separat
diskussion. Jag förstår, att statsrådet
menar, att det redan finns en organisation
för behandling av dessa frågor. Jag
måste medgiva, att så är förhållandet —
vilket jag också kände till den gången
jag skrev min interpellation.

Statsrådets egen inställning till frågan
om en fastare anställningsform för

Nr 32.

Lördagen den 17 juli 1948.

Svar på interpellation ang. förbättrade anställningsförhållanden för banarbetarna

vid statens järnvägar.

banarbetarna är alltså ej utsagd i den
formulering, som interpellationssvaret
fått. Om jag vågar tolka svaret gynnsamt
är det med hänsyn till att det ej
är för statsrådet obekant, att en tryggad
anställningsform är något som banarbetarna
fullkomligt sakna och något
som de slagits länge för att få genomfört.
Att banarbetarna efter två eller tre
decenniers tjänst hos statens järnvägar
fortfarande icke ha en tryggad anställning,
icke ha möjlighet att avancera på
något sätt och fortfarande icke åtnjuta
högre lön än eu nyantagen aspirant, är
ett förhållande, som jag tycker borde
vara den svenska staten ovärdigt.

Banarbetarna ha som bekant länge
ehuru utan resultat arbetat för att få en
bättre tingens ordning till stånd, men
motparten vid avtalsförhandlingarna
har hårdnackat vägrat att gå med på
dessa banarbetarnas krav. Men jag
tycker, att det borde vara självklart, att
banarbetarna borde erhålla en fastare
anställning efter t. ex. fem års tjänst,
vilket banarbetarnas organisationer på
sista tiden så energiskt krävt.

Banarbetarkåren vid statens järnvägar
är en grupp, som beträffande löner och
andra avtalsbetingelser alltid varit i
hög grad missgynnad. Det tror jag att
statsrådet icke har någon som helst
önskan att förneka. Kåren har statistiskt
sett alltid legat synnerligen långt
nere bland låglönegrupperna. Jag tog
med mig upp till talarpodiet statistiken
över genomsnittslönerna för banarbetarkåren
inom statens järnvägar, men
jag tror att jag föredrar att ej foga något
av denna statistik till protokollet.
Jag vill bara säga, att den är i det närmaste
förfärande.

Jag har också belyst dessa förhållanden
tidigare här i andra kammaren,
och jag belyste dem kortfattat i min interpellation,
vars frågor sålunda icke
endast rörde kontinuiteten i arbetet
och en fastare anställning.

Beträffande frågan om en jämnare

sysselsättning, som ju statsrådets svar
huvudsakligen uppehåller sig vid, anförde
jag i min interpellation den bristande
kontinuiteten och de därmed
försämrade utkomstmöjligheterna såsom
ett av flera förekommande skäl till att
söka förbättra förhållandena över huvud
taget för banarbetarna och att tidvis
söka placera banarbetare i annan
statens järnvägars tjänst än ban- och
byggnadsarbeten.

Herr statsrådets svar uttrycker ett
starkt intresse för att sådan sysselsättning
beredes banarbetarna. Det är jag
glad över, och det tror jag att banarbetarna
komma att tacksamt notera. Jag
måste ändå, utan att vara oförnöjd, påpeka
att denna lösning träffar endast
ett av flera problem, som banarbetarna
ha kämpat med. För att giva en liten
bakgrund till kravet på en fastare anställning
än banarbetarna nu ha, d. v. s.
en fastare anställning som också inkluderar
de olika förmåner den ordinarie
personalen vid statens järnvägar har,
måste jag erinra om, att vid förhandlingarna
har arbetarnas motpart sagt
ifrån, att man aldrig kommer att medverka
till ett förverkligande av arbetarnas
önskemål på bland annat den
punkt jag nu nämnde. Kategoriskt har
man förklarat detta. Det tvååriga avtal,
som nu genomförts, förkastades av banarbetarnas
majoritet, eftersom de minimikrav
som avtalskonferensen ställde
prutades ned till hälften. Men så skrev
man under vid bordet mot banarbetarnas
majoritets vilja. Om detta var ett
led i den proklamerade starka återhållsamheten
i lönepolitiken vet jag ej. Det
vill jag icke diskutera vid detta tillfälle.

Under alla förhållanden är det klart,
att banarbetarna börjat misströsta om
möjligheterna att vid vanliga avtalsförhandlingar
få sina önskemål tillgodosedda.
Särskilt gäller detta den
fastare anställningen och de bättre sociala
förmånerna, frågor som diskuterats
i all oändlighet utan att leda till

Lördagen den 17 juli 1948. Nr 48.

Svar på interpellation ang. förbättrade anställningsförhållanden för banarbetarna

vid statens järnvägar.

något som helst resultat. Banarbetarnas
sociala förmåner — semester, sjukersättning,
olycksfallsersättning, fribiljetter
och vad det allt kan vara — äro
mycket sämre än för den ordinarie personalen.
Jag tycker verkligen, att dessa
frågor borde kunna lösas.

Eftersom det förhandlas om dessa
s. k. sociala förmåners utformning för
den kollektivavtalsanställda personalen
i allmänhet och sålunda icke bara för
banarbetarna, är jag villig att hålla med
herr statsrådet om det olämpliga i att
bryta ut en viss grupp ur dessa förhandlingar.
Jag måste emellertid beträffande
övriga problem för banarbetarna
resa en liten frågeställning innan
jag slutar.

När banarbetarna sedan mycket lång
tid tillbaka ställt ett så pass blygsamt
krav som att i löne- och andra hänseenden
bli jämställda med ordinarie personal
i 9—13 löneklasserna och att få
en fastare anställningsform, men sedan
detta vid avtalsuppgörelse efter avtalsuppgörelse
förvägrats dem — i det senaste
fallet mot majoritetens uttryckta
vilja — måste man fråga: Vad skola
banarbetarna egentligen göra? Skola de
strejka sig till sin rätt eller är det orimligt
att begära, att statsmakterna ingripa
för att förhindra en sådan utveckling?
Som saken nu ligger till har
jag ansett att statsmakterna böra ingripa
på ett eller annat sätt för att befrämja
en utveckling, som banarbetarna
önska och som är rimlig, och detta är
anledningen till att jag tagit mig friheten
att framställa min interpellation.
Den statistik över banarbetarnas löner
och andra förhållanden, som Svenska
järnvägsmannaförbundet årligen ger ut
och som jag nyss hänvisade till men
inte citerade, ger bevis för att ett ingripande
behövs så snart som möjligt.

•lag tror knappast att banarbetarnas
majoritet önskar anställning på konstitutorial,
men för all det inte skall uppstå
något missförstånd beträffande min

egen inställning vill jag påpeka, att en
fastare anställning kan ordnas inom
kollektivavtalssystemets ram. För egen
del anser jag att en sådan lösning skulle
vara den bästa, och jag tror att majoriteten
bland banarbetarna tycker detsamma.
Om en sådan anställningsform
komme till stånd, skulle banarbetarna
få samma s. k. förmåner och löner som
fast anställd personal av motsvarande
kategorier, och därmed skulle ett irritationsmoment
vara ur världen och lugnare
förhållanden kunna inträda. Jag
förstår att statsrådet inte alls är ogint
inställd till de frågors lösande, som jag
påpekade i min interpellation, men å
andra sidan finnes ingenting riktigt
klart utsagt härom. Jag tror att det med
hänsyn till tidsutdräkten och banarbetarnas
långa kamp för att få sina krav
uppfyllda och till frågans stora vikt
skulle väcka stor glädje om statsrådet
här kunde ha svarat, att han är intresserad
av att åstadkomma en fastare anställningsform
för banarbetarna så snart
de utredningar ha genomförts, som han
åberopar i sitt interpellationssvar. Jag
vet mycket väl, att statsrådet har haft
en arbetsam eftermiddag, men jag vågar
ändå säga, fastän det kanske är något
oförsynt: Giv oss ett sådant svar,
herr statsråd!

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Herr Adolfsson var enligt mitt
förmenande ganska försiktig i sina uttalanden
om det problem, som han
väckt till diskussion. Jag satt en lång
stund och funderade över vad hans anförande
skulle utmynna i. På ett tidigare
stadium var det ganska inlindat,
och det var först mot slutet herr Adolfsson
gav ett mera direkt besked. Det är
kanske väl mycket begärt, herr Adolfsson,
att jag skall ge svar på en fråga,
som man håller på att utreda, men enbart
det faktum, att det har tillsatts en

Nr 32.

Lördagen den 17 juli 1948.

Svar på interpellation ang. förbättrade anställningsförhållanden för banarbetarna

vid statens järnvägar.

utredning, som skall undersöka förutsättningarna
att åstadkomma en tryggare
anställningsform för banarbetarna
och även andra grupper av statsanställda,
utgör ett bevis för att regeringen
är intresserad av att komma fram
till en lösning av detta problem och
torde därför kunna anses som ett svar
på frågan. Jag hoppas herr Adolfsson
är tillfredsställd med detta svar, som
han erhållit i förväg genom tillsättandet
av utredningen.

Beträffande frågan om en säsongutjämning
av sysselsättningen vill jag säga,
att jag under hela den tid jag varit
verksam i departementet varit intresserad
härav. Jag har vid flera tillfällen
när jag haft kontakt med järnvägsstyrelsen
understrukit önskvärdheten
av att man försöker komma fram
till en bättre ordning än den som tidigare
varit förhärskande. Jag har också
följt statistiken över sysselsättningen —
den kommer inte enbart från järnvägsstyrelsen,
utan även från järnvägsmannaförbundet
— och den visar, att det
har skett en viss förbättring. År 1940
varierade anställningstiden i medeltal
från G och upp till högst 8 månader.
1943 hade den ökat till från 8 och upp
till 10 månader, och 1946 var den från
8 och upp till IOV2 och 11 månader.
Detta utgör enligt mitt förmenande ett
bevis för att man hyst intresse för att
tillmötesgå banarbetarnas mycket rimliga
önskemål om en jämnare sysselsättning.

Jag vill inte uttala mig om herr
Adolfssons påstående, att banarbetarna
äro lönemässigt missgynnade. Ostridigt
är att det finns andra statsanställda,
som befinna sig i ett sämre läge än
banarbetarna. Det tillkommer inte mig
att göra jämförelser mellan banarbetarna,
andra statsanställda och i privat
drift anställda, men jag vill ändå säga,
och jag tror att herr Adolfsson i detta
avseende har samma principiella uppfattning
om jag, att det är önskvärt att

frågor om löner och övriga förmåner,
som herr Adolfsson nämnde i sitt anförande,
klaras ut mellan företagen och
de berörda personalorganisationerna.
Fackföreningsrörelsen har deklarerat
sin bestämda principiella uppfattning
härutinnan, och jag utgår från att herr
Adolfsson i huvudsak ansluter sig till
denna mening. I varje fall gör jag det.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 20, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av överenskommelse
angående ekonomiskt
samarbete mellan Sverige och Amerikas
Förenta Stater;

konstitutionsutskottets memorial nr
31, med föranledande av kamrarnas beslut
beträffande utskottets utlåtande nr
30 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 230 till riksdagen med förslag
till tryckfrihetsförordning in. m.
ävensom i ämnet väckta motioner;
samt

särskilda utskottets memorial nr 2,
med föranledande av kamrarnas beslut
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 244, till riksdagen med förslag
till ändringar i regeringsformen och
riksdagsordningen, m. m. ävensom i
ämnet väckta motioner.

§ 7.

Anmäldes och godkändes särskilda
utskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 448, till Konungen i anledning
av viss del av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen med förslag till
ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen,
m. m.

§ 8.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.39 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Måndagen den 19 juli 1948.

Nr 32.

Måndagen den 19 iuli.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Svar på interpellation ang. stegringen av
byggnadskostnaderna.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Carlström till mig framställt följande
frågor.

Anser statsrådet, att den stegring av
byggnadskostnaderna, som pågått under
senare åren, nått en sådan höjd, att
densamma för vårt folk i sin helhet
och i synnerhet för jordbrukets utövare
kan leda till allvarliga svårigheter samt
än ytterligare skärpa den penningvärdeförsämring
som pågår här i landet?

Om så är fallet, finner statsrådet att
utredningsarbetet i byggnadskostnadsfrågan
nu fortskridit så långt, att ett
klarläggande av spörsmålet snarast kan
förväntas och att därvid jordbrukets
byggnadskostnader särskilt bli föremål
för beaktande så att förslag i ärendet
om möjligt kan föreläggas nästa års
riksdag?

Till svar på interpellantens frågor får
jag anföra följande.

Alla som de senare åren har haft något
med bygge att göra har fått känna
på att byggnadskostnaderna stigit starkt
under och efter kriget. Det är emellertid
svårt att fä ett säkert grepp på storleken
av kostnadsstegringen. Den har
icke varit lika stark i alla delar av landet.
Socialstyrelsens båda byggnadskostnadsserier,
den ena avseende flerfamiljshus
av sten i Stockholm, den
andra avseende enfamiljshus på landsbygd
och mindre orter, visa en stegring
från 1939 till 1948 på omkring 50 procent.
Härvid har — väl att märka —

ingen hänsyn tagits till sådana kostnadsstegringen
motverkande faktorer
som mera rationella byggnadsmetoder,
bättre materialhushållning, fördelaktigare
finansieringsvillkor. Emellertid visar
en annan indexserie, konstruerad
av statens forskningskommitté för lantmannabyggnader,
för såväl bostäder
som ekonomibyggnader inom jordbruket
en stegring av drygt 70 procent
mellan 1939 och 1947. Differensen mellan
de båda serierna torde till större
delen vara ett uttryck för att löner och
priser på rena landsbygden var relativt
lägre än i tätorter 1939 och att en utjämning
numera inträtt.

Vad beträffar kostnadsutvecklingen
under de senare åren är att notera att
under det första året efter kriget en
svag tendens till sänkning av byggnadskostnaderna
gjorde sig märkbar men
att denna tendens bröts under år 1946
och en ny kostnadsstegring satte in,
betingad av höjningar av såväl arbetslöner
som materialpriser. Från sommaren
1946 till hösten 1947 gjorde sig
även gällande en dragning uppåt av
kostnaderna utöver den nivå, som bestämdes
av materialpriser och avtalsenliga
löner, vilket hade samband med
överansträngning av resurserna till
följd av den starkt svällande byggnadsvolymen.
Enligt vad som uppgives från
bostadsstyrelsen har dock denna rent inflatoriska
ansvällning av byggnadskostnaderna
uppenbarligen börjat gå tillbaka
under de senaste månaderna. Från
olika håll har till bostadsstyrelsen rapporterats,
att läget på byggnadsmarknad
och byggnadsmaterialmarknader
håller på att saneras.

Beträffande de olika kostnadselementens
andel i byggnadskostnadsutvecklingen
har från bostadsstyrelsen uppgivits
att byggnadsarbetarlönernas uppgång
spelat en relativt underordnad

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. stegringen av

roll i den totala kostnadsstegringen
under krigs- och efterkrigsåren. För
trähusbebyggelsen har exempelvis träprisernas
stegring, särskilt under senare
år, betytt långt mera. Av beräkningar
som gjorts på grundval av socialstyrelsens
index för enfamiljshus av
trä framgår att den del av bvggnadskostnaderna,
som utgöres av löner till
egentliga byggnadsarbetare, sjunkit relativt
sett sedan 1939. Av den totala
byggnadskostnadsökningen 1939—1947
svara dessa löner endast för mindre än
en åttondel medan exempelvis prisstegringen
på trävaror och snickerier
svarar för mellan en tredjedel och en
fjärdedel.

Det är emellertid tydligt att byggnadskostnaderna
icke stigit mera än
prisnivån i övrigt. Vid bedömande av
de anförda procenttalen rörande kostnadsstegringen
bör man hålla i minnet
att levnadskostnaderna nu ligga omkring
55 procent högre än 1939 och
partiprisnivån omkring 80 procent.
I.antbruksförbundcts index för produkter
vid jordbruket visar en stegring på
72 procent mellan 1939 och 1947 och
dess index för driftsmedel 90 procent.
Uppgifter rörande nettointäkterna av
jordbruksfastigheter föreligga icke för
åren 1939 och 1947, men det är icke
utan intresse att i detta sammanhang
erinra om att — enligt i proposition
nr 275 framlagda uppgifter —- mellan
År 1938 och 1946 sagda nettointäkter
stigit i norra Sverige med 150 procent
och i södra Sverige med 100 procent.
Man kanske också i detta sammanhang
bör erinra om att under tidigare prisstegringsperioder
i vårt land byggnadskostnaderna
stigit betydligt starkare än
priserna i allmänhet, något som under
senare åren upprepats i andra länder.
Enligt vad från bostadsstyrelsen uppgives
tyda alla uppgifter på att stegringen
av byggnadskostnaderna även i
sådana länder som haft en med den
svenska någorlunda jämförlig prisutveckling,
såsom Danmark, Norge, Eng -

byggnadskostRaderna.

land, Schweiz och USA, varit långt
starkare än här i landet.

Även om stegringen av byggnadskostnaderna
vållat svårigheter, ter den sig
sålunda i relation till övriga prisrörelser
icke särskilt skrämmande. Från det
allmännas sida har — när det gäller
bostadsbyggandet — åtskilliga åtgärder
vidtagits i syfte att neutralisera verkningarna
av stegringen. Jag syftar här
främst på de bostadspolitiska stödåtgärder,
som vidtagits under senare år,
men jag vill också påminna om den
verksamhet i materialbesparande syfte,
som bedrivits av byggnadslånebyrån
och för vars resultat jag lämnat en utförlig
redogörlse i svar på interpellation
i första kammaren vid 1946 års
höstriksdag.

Genom dessa åtgärder har det blivit
ekonomiskt möjligt även för hushåll
med begränsade inkomster att erhålla
en nöjaktig bostad — i den mån icke
bristen på byggnadsmaterial och arbetskraft
lagt hinder i vägen. Att detta
även gäller jordbrukarhemmen torde
framgå av det förhållandet att byggnadsverksamheten
på landsbygden visat
en stegring under år 1947 i förhållande
till år 1946 och att bostadsförbättringsverksamheten
i synnerhet varit
av stor omfattning.

Under de senare åren har intresset
för rationaliseringsåtgärder inom husbyggandets
område ökat. Från statens
sida ha vissa initiativ tagits i syfte att
främja strävandena att genom effektivisering
av byggnadsindustrien sänka
byggnadskostnaderna. Interpellanten
själv anför de viktigaste av de statliga
utredningar, som från olika utgångspunkter
bearbeta härmed sammanhängande
problem. Dessa äro också
föremål för undersökningar inom enskilda
företag. Enligt min mening kan
man dock icke förvänta, att man genom
åtgärder för effektivisering av
byggnadsindustrien på kort tid skall
kunna åstadkomma en avsevärd sänkning
av kostnaderna. De produktions -

Måndagen den 19 juli 1948.

Nr 32.

Svar på interpellation

problem det här gäller äro så invecklade
och skiftande, att betydelsefulla
resultat kunna nås först så småningom.
Härav följer jämväl att en undersökning
av den typ interpellanten synes
förorda icke kan väntas leda till praktiska
resultat. Problemen måste, såsom
redan i viss utsträckning sker, angripas
på olika sätt och ur olika synpunkter
genom serier av utredningar samt
genom forskning och experimentverksamhet.
Särskild uppmärksamhet synes
i nuvarande läge böra ägnas frågan om
samordning av utrednings- och forskningsverksamheten
inom husbyggandets
område. Denna fråga är f. n. föremål
för prövning av 1947 års utredning
för byggnadsfrågor. Enligt vad jag erfarit
avser utredningen att inom kort
framlägga förslag rörande samordning
av nämnda verksamhet. Under sådana
förhållanden torde förslag i ämnet kunna
framläggas vid nästa års riksdag.

Härmed, herr talman, anser jag mig
hava besvarat interpellantens fråga.

Vidare yttrade

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Jag ber att till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för
det avgivna svaret på min interpellation.

Först som sist kan jag ju gärna bekänna,
att jag icke väntat att svaret
skulle innehålla några löften om omedelbart
igångsättande av snabba åtgärder
för byggnadskostnadernas nedbringande.
I ett tidsläge kännetecknat
av bristande tillgång på bostäder, arbetskraft
och materialtillgång är det
givetvis icke lätt att på ett verksamt
sätt taga itu med denna fråga. Dessutom
är det ju så, att orsakssammanhanget
i fråga om de stegrade byggnadskostnaderna
går ganska långt tillbaka
i tiden och redan under senare
delen av förra världskriget började
verka oroande. Tv de nuvarande höga

ang. stegringen av byggnadskostnaderna.

byggnadskostnaderna äro egentligen
icke främst en produkt av det krisläge,
som det senaste världskriget medfört.
De äro snarare endast en påbyggnad på
den grund, som under senare årtionden
lagts, genom på alla områden stegrade
arbetslöner och ökade krav på en höjd
standard i fråga om byggnadernas beskaffenhet.
I och för sig är en sådan utveckling
ingenting att jämra sig över,
då ju stegrade arbetslöner i regel vittna
om ökad efterfrågan på arbetskraft,
vilken i sin tur bör emanera från ökad
företagsamhet och höjd produktion.
Och kravet på en höjd byggnadsstandard
är likaledes enbart glädjande under
förutsättning att bostadskostnaderna
ej överstiga vederbörandes förmåga
att genom sina inkomster täcka
desamma.

Emellertid är det härvidlag en ganska
angelägen sak, att den framryckning
som sker på detta område håller
något så när jämna steg med utvecklingen
på andra samhällslivets områden,
så att dessa ej bliva lidande på
den forcerade takten. Trots statsrådets
påstående att man genom bostadspolitiska
stödåtgärder, vilka företagits under
senare år, gjort det ekonomiskt
möjligt även för hushåll med begränsade
inkomster att erhålla nöjaktiga
bostäder, kan det icke hjälpas att man
i detta nu gör sig den frågan: Hur kommer
det att ställa sig i det långa loppet
med förräntningen och amorteringen
av byggnadskostnaderna om vi råka ut
för en omsvängning i konjunkturerna,
som medför en viss stagnation inom
näringslivet med ty åtföljande svårigheter
för såväl staten som kommunerna
och den enskilde? Kunna då de tiotusentals
egnahemsägarna, som med
statens och kommunernas hjälp och
utan något egentligt eget kapital skaffat
sig nya och moderna byggnader, klara
upp situationen? Nu kan det ju invändas,
att vi icke »ha råd till» någon lågkonjunktur.
Vi skola ordna med högkonjunktur
jämt, såsom jag tror att nå -

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. stegringen av byggnadskostnaderna.

gon regeringsledamot uttryckte sig för
ett par år sedan. Men detta förutsätter
ju att staten skaffar sig något instrument
för att upphäva de ekonomiska
lagarna, och jag är icke så övertygad
om att detta verkligen kan uppfinnas.

De försök som redan nu i detta avseende
tillämpas genom t. ex. hyresregleringen
kunna väl icke gärna i längden
uppehållas, även om de nu under
denna kristid måste tillgripas. Detta
åstadkommer ju redan en snedbelastning
i fråga om hyrorna där staten
måste gå emellan, och att på dessa vägar
hålla nere en normal hyresstegring
i längden är väl tämligen hopplöst. Staten
kan visserligen helt övertaga den
enskilda byggnadsverksamheten genom
skilda ingripanden, men då återstår
spörsmålet, om staten som byggmästare
kan åstadkomma billigare byggnader
och tillräckligt med bostäder åt vårt
folk.

Vad jag hittills anfört rör ju byggnadskostnaderna
såväl i stad som på
landsbygden, och enligt min mening är
detta problem så allvarligt, att man
icke kan förbigå det i sin helhet. Men
eftersom jag såsom landsbygdsrepresentant
och jordbrukare tidigare här i
kammaren särskilt intresserat mig för
landsbygdens byggnadsfråga, är det
bara naturligt att jag i min interpellation
främst velat rikta uppmärksamheten
på byggnadskostnadsfrågan för
landsbygdens och jordbrukets del. I
min interpellation har jag framhållit,
att redan sedan flera år tillbaka förhållandena
på byggnadsområdet därute
varit sådana, att en förräntning av
byggnadskostnaderna icke kunnat ske
med de priser på produkterna som varit
gällande och att läget nu har så förvärrats,
att man kan befara, att, om
ingenting kan åtgöras för att nedbringa
dessa kostnader, den så kallade avfolkningen
från jordbruket kommer att
medföra för hela folkhushållet rent av
ödesdigra verkningar. Detta kan låta
som en överdrift. Men i själva verket

är det nu så, att de jordbruksfastigheter
av småbruks- och bondejordbrukskaraktär,
där byggnadsbeståndet börjar
bli sådant att ombyggnad i större
utsträckning är nödvändig, icke längre
kunna uppehållas, för så vitt icke jordbruksprodukternas
priser kunna bringas
till en höjd, som jag förmodar att
landets konsumenter av livsmedel icke
gå med på att betala. Jag vet vad jag
talar om, eftersom jag i egenskap av
ordförande i mitt hemläns jordbrukskommission
ideligen stött på denna
fråga under de sista åren.

Nu säger herr statsrådet i sitt svar,
att byggnadskostnaderna icke stigit
mera än prisnivån i övrigt här i landet.
Levnadskostnaderna ligga omkring
55 procent högre än 1939, och partiprisnivån
omkring 80 procent högre än
då. Lantbruksförbundets index för produkter
vid jordbruket visar en stegring
på 72 procent mellan 1939 och 1947,
och dess index för driftsmedel 90 procent.
Siffror för nettointäkterna av
jordbruksfastigheter föreligga visserligen
icke för dessa år, men enligt i
propositionen nr 275 vid årets riksdag
framlagda uppgifter ha sagda nettointäkter
mellan åren 1938 och 1946 stigit
i norra Sverige med 150 procent och
i södra Sverige med 100 procent. Ja,
jag hörde dessa siffror framdragas av
statsrådet Sträng under debatten om
jordbruksregleringen i kammaren, och
jag tänkte då: statistiken är nu ett förunderligt
medel, med vars hjälp man
kan lägga saker och ting till rätta. I
synnerhet norrlänningarna böra ju på
sistone ha haft goda tider, och allt tal
om den landsändans svårigheter för
jordbruket bör väl hädanefter förstummas.
Men det är ju möjligt, att statistiken
för Norrlands vidkommande
rört sig mera om trä än om livsmedel.
För övrigt skulle det vara intressant att
veta, även då det gäller landet söderöver,
hur mycket av nuvarande byggnadskostnader
som inkluderas i dessa
siffror.

Måndagen den 19 juli 1948.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. stegringen av hyggnadskostnaderna.

Att jordbruk, vars byggnadsbestånd
icke krävt ny- eller ombyggnad under
senare år, ha kunnat bära sig nöjaktigt
med de priser på produkterna som nu
varit gällande under krisåren skall
ingalunda förnekas, och jag har aldrig
sällat mig till dem som tro att ständigt
höjda livsmedelspriser äro enda räddningen
för jordbruket. Jag inser fuller
väl den återverkan dessa draga med sig
över hela linjen. Men jag är också på
det klara med att därest de nu gällande
hyggnadskostnaderna vid jordbruket
skola slå igenom i produktpriserna,
komma vi så småningom in på ohållbara
vägar för folkhushållet.

Jag skall anföra några exempel för
att ge en bild av läget sådant det nu är.
För ett par veckor sedan var jag kallad
till en arrendevärdering å en kronan
tillhörig jordbruksfastighet i mitt hemlän.
Fastigheten hade tidigare varit
uppdelad i tvenne brukningsdelar med
var sin arrendator. Då byggnaderna på
båda lotterna började kräva reparationer
och huvuddelen av dem nybyggnad,
sammanslog man båda — vilka
eljest var för sig utgjorde tillräckliga
familjejordbruk — till en arrendegård,
som då fick en omfattning av bortåt
35 hektar odlad jord. Å denna har nu
i sommar uppförts en ladugård för ett
pris av 51 000 kronor,»bostadshuset skall
på höstsidan renoveras för 29 000 kronor,
varjämte en del mindre ekonomibyggnader
snart nog tarva förbättring
för något tusental kronor. Byggnadskostnaderna
för i år gå emellertid på
80 000 kronor ungefär.

Vilket arrende kunde nu staten betinga
sig för denna jordbruksfastighet''?
Ja, det är ledsamt att behöva säga, att
värderingsmännen måste stanna vid
1 800 kronor i årligt arrende. Gården är
visserligen delvis stenbunden och svårbrukad,
och den nuvarande arrendatorn,
som har optionsrätt, var icke säker
på om han kunde gå i land med
arrendet. Och jag förstår honom till
dels, tv här behövdes minst två an -

ställda jordbruksarbetare och en kvinnlig
hjälp för att bruka gården ordentligt,
och hans egna barn ville bort från slitet
vid jordbruket. Kronans närvarande
ombud resonerade så, att det icke fanns
mer än två alternativ: antingen att odla
skog på hela fastigheten eller att nybygga
densamma. Men staten kan icke
för skams skull lägga ned jordbruket,
även om driften innebär en årlig förlust
på mellan 2 000 och 3 000 kronor.
Detta exempel kan ju låta en smula
otroligt, men vi kunna ju ta ett par
andra från det av staten nyligen förvärvade
Bogesund. Där lia vi en arrendegård
Nöble-Gåsvik, som nu enligt domänstyrelsens
förslag skall nybyggas.
Den har en areal av 31 hektar åker och
14 hektar betesmark. Den beräknas föda
2 hästar, 20 stycken kor och 12 ungdjur.
Arbetskraftsbehovet beräknas till
brukaren och två man. Byggnadskostnaderna
beräknas på följande sätt:
ladugårdsbyggnad 42 000 kronor, arrendatorsbostad
35 000 kronor, arbetarbostäder
för två familjer 40 000 kronor,
reparation av redskapshus 5 000 kronor,
diverse kostnader 3 000 kronor,
summa kostnader 125 000 kronor. Ett
annat mindre ställe under Bogesund,
vilket närmast kan betecknas som ett
torpställe och vilket beräknas föda en
häst, tre kor och två ungdjur, drager en
beräknad reparations- och ombyggnadskostnad
av 40 000 kronor. Flera liknande
exempel skulle kunna anföras
från Bogesund, men detta kan ju räcka
för att ge en bild av nuvarande byggnadskostnader
vid jordbruket. Beflexionerna
böra kunna göra sig själva över
vad produkterna skola komma att kosta
för att dessa jordbruk skola kunna
»bära sig».

Nu kan man ju påstå, att då staten
skall bygga å sina jordbruksfastigheter,
så blir det dyrare än för enskilda, åtmistone
för det mindre jordbruket. Där
kan man ju alltid utföra en del arbeten
själv, vilket förbilligar kostnaderna.
Ja, i det sammanhanget kan man inte

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. stegringen av byggnadskostnaderna.

gärna komma ifrån frågan om huru
mycket en jordbrukare egentligen kan
göra själv i fråga om byggnadsarbeten
eller huru mycket han kan få lov att
anlita bygdens folk till hjälp. Den frågan
var uppe på skarpen då jag förra
gången 1942 interpellerade i samma
ämne. Jordbrukaren själv hinner nu
inte med att utföra något vidare byggnadsarbete
å sin gård, även om han kan
göra det, och nu ha byggnadsarbetarnas
organisationer uppsugit och undanträngt
det folk på landsbygden som tidigare
stod till buds för rimliga arbetslöner.

Här talas i detta land om utjämning
och rättvisa då det gäller människornas
möjligheter att få en dräglig levnadsstandard,
och man vet snart inte
för vilken gång i ordningen det försäkrats
att jordbrukets folk skall få en med
andra jämförliga grupper likvärdig arbetsinkomst.
Men om man reflekterar
över vad en småbrukare som går in för
ombyggnad eller reparation av sin bostad
får betala i dagspenning till byggnadsarbetaren,
målaren, rörläggaren
och elektrikern, finner man att kostnaden,
när allting blir mätt och färdigt,
uppgår till mer än tre gånger så mycket
som vad han själv kan påräkna i
dagspenning, om han utför arbetet med
tillhjälp av hustru och hemmavarande
barn. Nu säger emellertid herr statsrådet
att arbetslönerna ha tämligen
ringa del i de höga kostnaderna och
att lönerna på byggnadsarbetarsidan
i varje fall icke stigit i proportion till
de andra kostnaderna under de senaste
åren. Jag skall icke ta upp någon debatt
om denna sak vid detta tillfälle,
men jag vill understryka vad herr statsrådet
säger i svaret, att differensen mellan
de båda byggnadskostnadsserierna
— med indexstegring av respektive 50
och 70 % — torde bero på att en utjämning
av löner och priser inträtt efter
1939 mellan tätorter och landsbygd.

Vad sedan gäller materialkostnaderna,
så är det tydligen även bär fråga

om en prissättning som i kraft av ringbildningar
och karteller icke kan anses
normal eller betingad av hänsyn till en
rimlig avans. Från ömse sidor då det
gäller såväl arbetslönerna som materialpriserna
bar tydligen den fria prisbildningen
kringskurits på detta område,
och resultatet har blivit de förhållanden
vari vi nu befinna oss. Den ena utredningen
följer den andra, och åtgärder
utlovas, men problemet blir för var
dag mera olösligt, synes det.

Men staten är ju icke overksam, menar
man. Erbjuder den inte alla möjliga
lån och bidrag för byggnadsverksamheten
både i städerna och på landsbygden,
och ha vi inte just i år på
regeringens förslag i riksdagen skapat
ökade låne- och bidragsmöjligheter i
nya former och med ökade organisatoriska
resurser sökt komma byggenskapen
till hjälp? Vad landsbygden beträffar
stå vi ju nu i begrepp att effektuera
det omfattande förslag som den
s. k. 27-mannakommittén under flera år
brottats med att kläcka fram. Detta förslag
syftar ju till att inte blott lösa frågan
om rationalisering av jordbruket
genom åstadkommande av »bärkraftiga»
jordbruksenheter utan också lösa byggnadsfrågan
å de rationaliserade jordbruken.
Ja, man kan fråga sig vad detta
»berg» kommer att föda i verkliga levande
livet. De rationaliserade och
sammanslagna jordbruken där om- och
tillbyggnader måste vidtagas enligt
»mönster Bogesund» komma troligen
inte att bli synnerligen bärkraftiga,
även om staten går in för betydande
subventioneringar utöver de nu utlovade.
Ty så länge det allmänna bara
sätter in sina ansträngningar på att bereda
lättnad genom att avlyfta trycket
»i toppen på byggnadskostnaderna», så
sker bär i själva verket ingenting annat
än att nya kostnader uppstå och man
står snart på samma ställe. Det är ifrån
grunden som problemet måste angripas
om verkligen någon bättring skall
komma till stånd. Om inte grunden sa -

Måndagen den 19 juli 1948.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. industriell verksamhet i örviken.

neras är föga hulpet med alla konstlade
ingrepp, ty i längden måste de ekonomiska
lagarna i alla fall bli utslagsgivande
för vad som bär sig eller inte
bär sig.

Herr statsrådet säger nu, att han för
sin del inte kan finna de stegrade byggnadskostnaderna
särskilt skrämmande,
och han tröstar sig med att det är minst
lika illa ställt i andra med Sverige jämförliga
länder i detta avseende. Om jag
inte misstar mig såg jag emellertid i en
tidning alldeles nyligen att vårt land
har de dyraste hyrorna i hela världen,
då det i stället borde vara så att vårt
land, med våra råvarutillgångar för
byggnadsbehov, borde vara det billigaste
jämfört med andra i hyreshänseende.

Då jag här ånyo tagit upp denna
fråga är det ingalunda för att mästra
regeringen för vad som gjorts eller inte
gjorts. Som jag redan i början sade,
förstår jag fullväl de svårigheter som
här uppresa sig, och jag är givetvis tacksam
för att herr statsrådet utlovar att
inte släppa taget utan hoppas på att åtminstone
något resultat skall kunna
framläggas redan vid nästa års riksdag.
För min del måste jag allt fortfarande
finna den nu pågående utvecklingen på
byggnadskostnadsområdet skrämmande,
särskilt då för landsbygdens och jordbrukets
del. Ty i den mån vi få allt flera
avfolkade jordbruk på grund av svårigheten
att underhålla och nybygga husen
till rimliga kostnader, desto svårare
blir det att återställa den jämvikt på
näringslivets område som nu mer och
mer håller på att förloras, måhända till
obotlig skada för vårt folkhushåll.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Svar på interpellation ang. industriell
verksamhet i Örviken.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som anförde: Herr
talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Skoglund i Umeå till mig riktat
följande fråga: Vilka åtgärder kan och
ämnar regeringen vidtaga för att tillföra
Örviken ny industriell verksamhet? I

anlelining härav får jag anföra följande.

Såsom framhålles i interpellationen
har en särskild kommitté under landshövding
Elof Lindbergs ordförandeskap
sedan i januari månad 1947 handlagt
vissa omställningsfrågor i samband
med nedläggandet av Öhrvikens
sulfitfabrik. Därvid har man från kommitténs
sida särskilt inriktat sig på att
söka få ny industri lokaliserad till Örviken.
I januari 1948 överlämnade kommittén
till Kungl. Maj:t en redogörelse
för sin verksamhet. Av denna framgick
bl. a., att svårigheter förelegat att från
Öhrvikens AB erhålla vissa preciserade
uppgifter beträffande bolagets avvecklingsplan
och rörande de hyresbelopp,
som bolaget skulle betinga sig för lokalerna,
för den händelse någon eller
några företagare kunde intresseras för
att i Örviken starta ny industri.

Med anledning av dels kommitténs
framställning dels herr Skoglunds interpellation
ha i socialdepartementet
överläggningar ägt rum med representanter
för Sveriges industriförbund och
Öhrvikens AB. Därvid har från bolagets
sida utfästelse lämnats, att annan industriell
tillverkning skall upptagas vid
Örviken i den nedlagda sulfitfabrikens
ställe. Sålunda meddelades under överläggningarna,
att förhandlingar ägde
rum mellan öhrvikens AB och en annan
industriföretagare i Norrland om
samverkan i nämnda syfte. Enligt vad
som sedermera inhämtats, äro dessa
förhandlingar ännu icke slutförda.

Från regeringens sida kommer frågan
att vara föremål för fortsatt uppmärksamhet.

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. industriell verksamhet i örviken.

Härpå yttrade:

Herr SKOGLUND i Umeå: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framföra
mitt tack för det svar han lämnat på
den av mig framställda interpellationen.

Frågan om en ny industri i örviken
har blivit en mycket lång historia.
Driften vid Öhrvikens aktiebolags sulfitfabrik
nedlades, såsom framhölls i
interpellationen, redan den 1 mars
1947. Meddelande om att driften skulle
komma att nedläggas hade lämnats i
december 1946, och av den anledningen
hade en kommitté tillsatts som skulle
taga frågan under omprövning. Detta
hade skett redan i början av år 1947.
Landshövding Elof Lindberg var ordförande
i kommittén, och i densamma
sutto representanter även för Öhrvikens
aktiebolag. Vad man ville ha fram var
en avvecklingsplan ävensom vissa besked
från bolaget, hur detta ställde
sig i fråga om uthyrning o. s. v. Med
kommittén träffades överenskommelse,
att uppgifterna skulle lämnas redan
samma månad, alltså i januari 1947.
Men det blev ingenting av med det.
Bolaget sköt på frågan och sade sig
ligga i underhandlingar med än den
ena än den andra. Till slut utfäste man
sig att den 26 november 1947 lämna definitivt
besked. Den 26 november 1947
kom, men det blev intet definitivt besked.
Bolaget ville ha ytterligare respit,
och kommittén föll undan. Den 15 december
1947 skulle vara den sista tidpunkt
då besked skulle lämnas. Icke
heller detta datum kom besked. Då
meddelade kommittén bolaget, att om
icke bolaget kunde lämna besked om
en avvecklingsplan och om dess medverkan
för att sätta i gång en ny industri
så att de 200 personer, som eljest
skulle bli arbetslösa, kunde åtminstone
delvis beredas sysselsättning, skulle
kommittén se sig nödsakad att vända
sig till regeringen. Det kom alltjämt

intet besked, och den 8 januari i år expedierade
kommittén en skrivelse till
regeringen. Det är av den anledningen
som från departementets sida vissa undersökningar
gjorts och ingripanden
företagits.

Jag måste beklaga att frågan förhalats.
De människor, som leva däruppe,
ha över huvud taget icke möjlighet att
bedöma hur det blir i framtiden. De
ha fastigheter, som de lagt ned pengar
i, de ha affärer och en del andra småföretag,
och de äro beroende för sin
fortsatta existens av att det finns en
företagarverksamhet av en något så när
rimlig storleksordning i örviken. Genom
denna förhalning har åtminstone i
två fall tillfället att få en industri till
Örviken i stället för den av bolaget bedrivna
försummats. Ulriksforsföretaget
och kanske framför allt Robertsforsföretaget
har gått till väga på ett helt
annat sätt: man var angelägen att innan
driften lades ned skaffa garanti för
att en ny industri skulle komma i stället.
Jag trodde att ett företag av typen
Öhrvikens aktiebolag icke längre existerade
utan att man numera hade att
göra endast med företag med social
känsla och socialt ansvar.

Jag tager, herr talman, fasta på två
saker i interpellationssvaret. Den första
är vad som sägs om bolagets utfästelse
att se till, att en annan industriell tillverkning
skall upptagas vid Örviken i
stället för den tillverkning, som bedrivits
vid den nedlagda sulfitfabriken.
Jag hoppas och vågar tro, att bolaget
skall visa sig angelägnare att infria sin
utfästelse till regeringen än sin utfästelse
till den för ändamålet tillsatta
kommittén. Jag tager vidare fasta på
statsrådet Möllers förklaring, att frågan
kommer att vara föremål för fortsatt
uppmärksamhet från regeringens sida.
Jag är emellertid rädd för att det trots
bolagets utfästelse kan bli nödvändigt
att regeringen icke bara har sin uppmärksamhet
riktad på saken utan även
får ingripa.

Måndagen den 19 juli 1918.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. prövningen av behovet av pensionärshem.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
har icke mycket att tillägga till interpellationssvaret.
Jag vill bara säga, att
det som kanske gjort, att ärendet icke
forcerats så våldsamt är, att det enligt
de upplysningar jag fått icke råder någon
aktuell arbetslöshet däruppe. Den
nedlagda sulfitfabrikens arbetare ha
åtminstone hittills kunnat skaffas annat
arbete fastän någon ny industri icke
kommit till stånd.

Jag måste erkänna, att interpellanten
har rätt däri — och även i socialdepartementet
ha vi det intrycket —•
att vederbörande ägare till den gamla
sulfitfabriken har förfärligt svårt att
bestämma sig. Interpellationssvaret har
dröjt helt enkelt därför att jag har trott
att jag en dag skulle kunna svara: Nu
är saken klar, och uppgörelse har träffats
med en ny företagare. Tyvärr har
ännu icke denna klarhet skapats. Jag
måste konstatera, att uppgörelse ännu
icke föreligger, men jag hoppas att det
skall vara möjligt att inom en ganska
snar framtid få en sådan till stånd. Det
finns hågat industrifolk, som vill upprätta
en ny industri i örviken, bara vederbörande
kunna komma överens med
bolaget om hyresvillkoren eller försäljningspriset.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. prövningen
av behovet av pensionärshem.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Med
andra kammarens tillstånd har herr
Jonsson i Skutskär till mig riktat följande
fråga.

Anser sig socialministern kunna medverka
till att behovet av pensionärshem
i jämförelse med föreliggande behov av
ålderdomshem prövas av socialstyrelsen
i samråd med statens byggnads -

lånebyrå i syfte att därigenom åvägabringa
en sådan social avvägning, att
de ålderdomshemsbyggen kunna komma
till utförande, som prövas vara
mera angelägna än planerade pensionärshemsbyggen
och som kunna färdigställas
med sålunda frigjorda medel
av pensionärshemskvoten?

På interpellantens fråga vill jag svara
följande.

Någon särskild »kvot» för byggnadstillstånd
för pensionärshem har icke
uppställts av byggnadsberedningen.
Däremot avräknas — då det gäller s. k.
kvotorter — varje pensionärshemsbvgge
på bostadskvoten. Man anser nämligen
att ett pensionärshem ökar bostadsbeståndet
på orten och därför hör hemma
under bostadskvoten. Vid avräkningen
motsvara två pensionärshemslägenheter
en vanlig lägenhet. En kommun
kan sålunda välja mellan att bygga
vanliga bostäder eller pensionärshem.
Då även ålderdomshemmen äro
en form för bostad, torde det vara motiverat
att även beträffande dessa medge
en motsvarande valfrihet. Det bör
naturligtvis endast ske i sådana fall, då
de kommunala myndigheterna finna ett
ålderdomshemsbvgge så angeläget att
de anse sig böra taga ansvaret för en
mot ålderdomshemmet svarande reduktion
av bostadsbyggnadskvoten.

I den mån ett dylikt kvittningsförfarande
icke anses böra förekomma på
en ort, torde byggnadstillståndet få givas
enligt hittills tillämpade regler,
d. v. s. inom ramen för den s. k. ålderdomshemskvoten.

Den av interpellanten väckta frågan
huruvida ålderdomshemsbyggen böra
gå före pensionärshemsbyggen kan icke
besvaras generellt utan endast från fall
till fall under beaktande av föreliggande
behov på en ort. Någon central
prövning — som interpellanten tänker
sig — av denna fråga anser jag mig
icke böra förorda utan böra kommunerna
sjiilva få träffa avgörande i aktuella
fall.

3 — Andra kammarens protokoll 19''iS. AV 32.

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. prövningen av behovet av pensionärshem.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellantens fråga.

Vidare yttrade:

Herr JONSSON i Skutskär: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
frambära mitt tack för det svar jag erhållit
på min interpellation. Jag måste
erkänna, att jag hade hoppats att i svaret
kunna återfinna något mer av positiv
inställning till den fråga jag ställt
än som framgår av svaret. Där säges
egentligen ingenting annat än att kommunerna
vid byggande av ålderdomshem
liksom då det gäller byggande av
pensionärshem få finna sig i en reduktion
av bostadsbyggnadskvoten. Som
bekant finnas inga s. k. kvotorter bland
landskommunerna, och därför blir det
ganska svårt för kommunalmännen att
göra en avvägning härvidlag, då de inte
ha någon kommunal bostadskvot att utgå
ifrån, utan det blir väl länsbostadskvoten
och de anslag staten lämnat för
byggande av pensionärshem och ålderdomshem
som bli utslagsgivande. I år
har staten anslagit 6 miljoner kronor
för byggande av pensionärshem. Tillsammans
med de kommunala bidragen
för ändamålet kommer det att betyda,
att det finns 20 miljoner kronor tillgängliga
för byggande av pensionärshem,
medan man för ålderdomshem
räknar med endast 3 miljoner kronor.
Det är denna fördelning som jag för
min del anser vara alldeles på tok med
hänsyn till det nödläge som råder och
som jag ganska utförligt redogjort för
i min interpellation. Många tyckas tro,
att de förbättrade folkpensionerna och
de nytillkomna pensionärshemmen
starkt minska behovet av ålderdomshem.
Tyvärr är det inte så. Pensionärshemmen
bli nämligen i många fall endast
tillfälliga tillflyktsorter. Förr eller
senare hamna de som kommit på pensionärshem
på ålderdomshem, kroni -

kerhem eller hem för lättskötta sinnessjuka.
Detta förhållande att de som
från en dålig bostad fått komma på ett
modernt pensionärshem förr eller senare
hamna på ett mindervärdigt ålderdomshem
anser jag orimligt. Där
får de finna sig att blandas ihop inte
bara med kroniskt sjuka utan även med
lättskötta sinnessjuka och givetvis med
normalt åldrande personer. Det kan
enligt min mening inte vara riktigt att
ha åldringsvården ordnad på detta sätt.

Jag har också i min interpellation påvisat,
att vi ha en platsbrist i våra ålderdomshem
på inte mindre än 28 000,
i kronikerhemmen på 14 000 och i hemmen
för lättskötta sinnessjuka på 5 000.
Så står det till med kommunernas möjligheter
att fylla sin uppgift att ta hand
om de gamla som de enligt av riksdagen
stiftad lag äro skyldiga att ta hand
om. Det kan inte hjälpas, herr talman,
att man, när man ställes inför dessa
problem, frågar sig om inte dessa sociala
bostadsfrågor alltför mycket kommit
i efterhand. Yi ha dock sedan 1939
byggt nya bostäder här i landet för
cirka en miljon människor. Vi ha byggt
357 större eller mindre pensionärshem.
Hur många ålderdomshem, kronikerhem
och hem för lättskötta sinnessjuka
ha tillkommit under samma tid?
Hos socialstyrelsen ligga ansökningar
om nybyggnad samt om- och tillbyggnad
av 154 ålderdomshem. Utan att
vilja underskatta det svåra ekonomiska
läge efterkrigstiden ställt oss inför dristar
jag mig dock framhålla, att byggnadstillstånd
borde lämnas utom i de
rena katastroffallen i fråga om våra ålderdomshem
åtminstone åt sådana kommuner
som sålt sina ålderdomshem till
staten. Detta är som vi veta förhållandet
i Mölndal, Uddevalla, Gävle och
Älvkarleby för att nämna några. Därigenom
skulle man kunna slippa använda
ålderdomshem som hem för lättskötta
sinnessjuka och därmed erhålla
en välbehövlig avlastning av sådana
från ålderdomshemmen, som böra vara

Måndagen den 19 juli 1948.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. prövningen av behovet av pensionärshem.

till för normalt åldrande personer. Här
vill jag passa på tillfället att framhålla
med anledning av att jag hört från en
del kommunalmäns sida, att de tro, att
det är stelbent byråkrati hos socialstyrelsen
som är orsaken till att de fått
sina framställningar om byggande av
ålderdomshem avslagna, att socialstyrelsen
inte kan lastas för detta, ty det
beror på faktorer som socialstyrelsen
inte kan göra något åt. Då så inte är
förhållandet, måste jag passa på att
framhålla, att man inte kan klandra
socialstyrelsen för detta, ty det beror
på faktorer, över vilka socialstyrelsen
inte har något inflytande.

När det nu inte tycks gå för sig att
ordna den centrala prövning av frågorna,
som jag ifrågasätter i min interpellation,
vill jag till sist, herr talman
— och jag vet att jag då talar i många
kommunalmäns namn — rikta en enträgen
vädjan till socialministern, att
han tillsammans med inrikesministern
tar upp våra sociala bostadsproblem
och söker lösa dem på ett bättre sätt
än som hittills varit fallet. Om så icke
sker, komma dessa sociala bostadsproblem
att växa våra kommuner över
huvudet.

Herr HOLMSTRÖM: Herr talman! Jag
förstår mycket väl, att den ärade interpellanten
inte kunde vara nöjd med
svaret. Det förvånade mig att det var så
kort, och herr statsrådet får ursäkta om
jag tycker, att det också var rätt så intetsägande.

Det är en mycket viktig fråga, som
interpellanten har fört fram. Jag har
under min rätt långa riksdagstid livligt
intresserat mig för sociala frågor och
ofta yttrat mig i sådana. Då detta med
säkerhet kommer att bli mitt sista anförande
här i riksdagen hoppas jag, att
herr talmannen och kammaren förlåter
mig, om jag begagnar några minuter
för att säga min mening i denna angelägenhet.
Jag skulle i stort sett kunna

instämma med den ärade interpellanten,
men jag skall be att därutöver få
framföra några synpunkter.

Jag är övertygad om att alla, som arbeta
inom socialvården i vårt land, äro
mycket tacksamma för att denna interpellation
blivit framställd. Det var ord
i rättan tid. Det är med verklig oro som
man under de senaste åren sett hur eftersatt
vården av de gamla och sjuka
blivit. Interpellanten har på ett skrämmande
men fullt verklighetstroget sätt
skildrat missförhållandena på detta
område.

De ålderdomshem, som kommunerna
ha för ändamålet, fylla i regel icke på
långt när måttet. De äro otidsenliga i
flera hänseenden. Som interpellanten
påpekat såväl i sin interpellation som
här nyss från talarstolen har man på
dessa hem med själsligt friska åldringar
måst sammanföra sinnessjuka eller på
annat sätt psykiskt defekta personer.
Detta är stridande mot en av de viktigaste
principerna för den moderna socialvården.

Hur har då situationen blivit sådan?
Interpellanten har pekat på en av anledningarna.
Tilldelningen av byggnadstillstånd
för nya ålderdomshem
eller för utvidgning och modernisering
av sådana är så till ytterlighet snäv,
att den praktiskt taget kan sägas vara
obefintlig.

Interpellanten har framhållit, att
dessa missförhållanden ha olyckliga
verkningar även inom sinnessjukvården.
Han nämnde att de ålderdomshem,
som staten bär inköpt för att användas
som sinnessjukhus, inte kunna tagas i
bruk för detta ändamål förrän kommunerna
överfört klientelet till nya hem.
Och då några nya sådana icke ha fått
byggas, har följden blivit, att ingenting
kunnat göras för att råda bot mot den
verkligt skriande bristen på vårdplatser
för sinnessjuka. Detta är till verkligt
kännbar skada för såväl de sjuka
själva som deras anhöriga och omgivning
i övrigt.

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. prövningen av behovet av pensionärshem.

Medan sålunda byggnadsverksamheten
beträffande ålderdomshemmen legat
nere, har den varit så mycket livligare
när det gällt pensionärshem. Detta är,
vågar jag påstå, en fullständigt missriktad
socialpolitik. Det är nämligen
ofantligt mycket mer angeläget att skapa
tidsenliga ålderdomshem än att
bygga pensionärshem, vilket jag här
skall söka visa.

Pensionärshemmen äro till för personer,
som kunna reda sig själva, sköta
sin bostad, bädda sin säng, laga sin mat
o. s. v. Ålderdomshemmen äro avsedda
för personer, som på grund av ålderdomsskröplighet
eller sjukdom icke
kunnna reda sig själva ute i livet, utan
måste ha hjälp och vård, men som icke
äro föremål för lasarettsvård eller vård
på hem för kroniskt sjuka. De, som
hyra i pensionärshemmen, ha i regel
dessförinnan icke saknat tak över huvudet.
De ha helt enkelt flyttat från en
bostad in i en annan. I detta sammanhang
kan erinras om att en ytterst liten
procent av folkpensionärerna blir
hjälpt genom pensionärshemmen. För
dem som bo på pensionärshemmen
kommer, som interpellanten nyss här
framhöll, förr eller senare den dag, då
de inte längre kunna reda sig själva.
Då blir i de flesta fall deras tillflyktsort
ålderdomshemmet.

Det har sagts, att ålderdomshemmen
i framtiden komma att bli överflödiga,
då deras uppgifter kunna övertagas av
pensionärshemmen. Det är lätt att inse
hur okunnigt ett sådant resonemang är.
Man har talat om att anställa hjälp för
de gamla i pensionärshemmen. Skillnaden
mellan ålderdomshem och pensionärshem
bleve då den, att de senare
bleve mycket dåliga ålderdomshem. Tv
vården av skröpliga åldringar är på sitt
speciella sätt mycket krävande. Det
fordras sjukvårdskunnig, förstklassig
personal och särskilda lokaler och utrustningar,
som icke lämpligen kunna
belasta ett pensionärshem. Ålderdomshemmen
komma alltid att ha en viktig

uppgift så länge det finns mer eller
mindre hjälplösa människor — inte endast
åldringar — som måste tagas om
hand för vård.

Socialvården — eller fattigvården
som den alltjämt officiellt heter — har
under de senaste årtiondena undergått
en väldig omgestaltning. Det är ett
stort steg från sekelskiftets primitiva
»fattigstuga» till våra dagars kommunala
ålderdomshem. Än större blir steget
till de ålderdomshem, som kommunala
myndigheter planerat men som
icke kunnat uppföras på grund av rådande
byggnadsförbud. Man har bland
annat från de gamla ålderdomshemmens
stora rum och salar, i vilka många
personer bodde tillsammans, övergått
till mindre rum, dubbelrum och enkelrum.
I de modernaste hemmen och i
ritningarna till dem, som man hoppats
få bygga, är minst halva antalet rum
enkelrum. Det har ordnats trevliga
samlingslokaler, dagrum o. s. v. Det är
icke alls ovanligt, att gamlingar numera
söka sig in på ålderdomshem och betala
för sig antingen själva eller genom anhöriga.
Och denna tendens kommer att
bli mera tydlig, när kommunerna fått
möjlighet att bygga fullt moderna ålderdomshem.
Jag erinrar om att enligt
den nya folkpensioneringslagen de på
sådana hem intagna skola för privat
bruk få behålla en viss del av folkpensionsbeloppet.
Utvecklingen har nått
dithän, att ålderdomshemmen fått karaktären
av inackorderingshem. Denna
mycket lyckliga utveckling har nu stoppats
upp med anledning av omöjligheten
att få byggnadstillstånd.

Jag har nu velat bevisa, att det icke
kan sägas vara ett trängande behov av
pensionärshem, hur förträffliga dessa i
och för sig än äro. Jag har också försökt
bevisa, att det däremot råder ett
mycket trängande behov av ålderdomshem.
Att sörja för de människor, som
på grund av ålderdom eller sjukdom
icke kunna reda sig själva i livet, är en
samhällets ovillkorliga plikt. Att bygga

Måndagen den 19 juli 1948.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. prövningen av behovet av pensionärshem.

pensionärshem kan i förhållande därtill
på sin höjd sägas vara populärt. I
ett läge, där dessa två hjälpformer blivit
alternativ till varandra, hör det icke
vara svårt att välja.

Jag började med att säga, att jag är
övertygad om att alla som arbeta inom
socialvården äro interpellanten mycket
tacksamma för hans framstöt på det här
området. Och jag får, liksom han, sluta
med att säga, att jag är övertygad om
att jag har alla inom socialvården verksamma
bakom mig, då jag till herr
statsrådet och chefen för kungl. socialdepartementet
riktar en enträgen vädjan
att utnyttja den till förfogande stående
byggnadskvoten i största möjliga
utsträckning för byggande eller modernisering
av ålderdomshem.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag avser inte att lägga mig i tvisten
mellan herr Holmström och Kungl.
Maj:t om byggande av ålderdomshem.
Jag begärde ordet när jag hörde med
vilken tvärsäkerhet man förklarar att
det inte bygges några ålderdomshem
men att däremot byggnadsverksamheten
när det gäller pensionärshem är så
mycket livligare. Jag skulle vilja lämna
ett litet beriktigande av dessa uppgifter.
Hela denna byggnadsverksamhet
är ju helt beroende av de anslagsmedel,
vilka riksdagen ställer till förfogande.
Det är ju knappast möjligt —•
och det antar jag att interpellanten
inte syftar till — att av riksdagen anvisade
statsbidrag för byggandet av
pensionärshem skulle utan riksdagens
hörande av Kungl. Maj:t disponeras för
att bygga ålderdomshem.

Det förhåller sig inte heller på det
sättet, att byggnadsverksamheten i fråga
om pensionärshem har varit så livlig.
Under sistförflutna budgetår ha av
de inkomna ansökningarna, som rört
sig om ett belopp om cirka 10 miljoner
kronor av de av riksdagen anvisade 12
miljonerna, ett par tre tiotal hittills bi -

fallits av Kungl. Maj:t, under det att
alltjämt i dag i Kungl. Maj:ts kansli
ligger något över 70 av statsorganet tillstyrkta
ansökningar, rörande vilka
Kungl. Maj :t icke har fattat något beslut
och i vilka fall man sålunda icke har
kunnat få byggnadstillstånd eller statsbidrag.
Jag tror inte att jag minns alldeles
fel om jag säger, att en mycket
övervägande del av detta 70-tal ansökningar
kommer från kommuner på den
svenska landsbygden, i vilka man ännu
inte har något pensionärshem men
där man har ett faktiskt behov av ett
sådant.

Jag måste vidare, herr talman, säga,
att jag inte är så säker som de båda
föregående talarna på att pensionärshemsklientelet
sedan flyttar till ålderdomshemmet.
De flesta kommunalmän
som jag har träffat äro av den uppfattningen,
att pensionärerna flytta från
pensionärshemmet till kyrkogården.

Man har i detta sammanhang även
rört sig med en annan uppgift, nämligen
att folkpensionärerna redan ha bostäder
och att det sålunda icke föreligger
något behov av att uppföra pensionärshem.
Men man får väl också ta
hänsyn till — och jag föreställer mig
att det är detta som fött intresset för
folkpensionärshem hos de kommunala
myndigheterna — hur dessa bostäder
so ut, som de gamla folkpensionärerna
bo i. Vid de undersökningar som man
har gjort har det, herr Holmström, visat
sig, att man knappast kan räkna
med att 50 procent av de bostäder, som
de i folkpensionärshemmen inflyttande
lämna efter sig, kunna användas till
bostäder för andra och sålunda bli ett
tillskott på hyresmarknaden. De återstående
drygt 50 procenten äro rivningslägenheter
och sålunda av en sådan
standard, att man inte bör säga,
att bostadsfrågan för de människor
som bott i desamma på något sätt var
löst.

Jag avser inte, herr talman, att med
detta inlägg skapa någon motsatsställ -

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. prövningen av behovet av pensionärshem.

ning mellan ålderdomshem och pensionärshem.
Ha herrarna rätt i att det föreligger
ett verkligt behov av ålderdomshem
— och jag tvivlar inte på
dessa påståenden — synes det mig som
om man skulle kunna aktualisera uppgiften
att åstadkomma sådana utan att
det till varje pris måste gå ut över en
annan betydelsefull social byggnadsverksamhet.
Det är detta jag har velat
understryka.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
skulle med hänsyn till de sista orden i
herr Olssons i Gävle anförande ha kunnat
avstå från att yttra mig.

Min uppfattning är att hela frågan är
felaktigt ställd. Vad skall det tjäna till
att göra denna angelägenhet till en
konkurrensfråga mellan pensionärshemmen
och ålderdomshemmen? Jag
har i interpellationssvaret hänvisat till
att om man kan komma till klarhet om
huruvida byggandet av ålderdomshem
kan ske i någon mån på hostadskvotens
bekostnad, skulle man kunna reflektera
på en sådan utväg. Det är ju kommunerna
som ta initiativet i båda fallen.
Det är kommunerna som ta initiativet
till byggande av pensionärshem, och
det är även kommunerna som ta initiativet
till byggande av ålderdomshem.
Det kan väl hända, att de därvid bli
uppmuntrade av socialstyrelsen. Detta
är bara bra; jag klandrar det inte på
något vis, tvärtom. Men har man en
gång lagt dessa uppgifter i kommunernas
händer, måste man väl ändå erkänna,
att det väl är bäst att kommunerna
själva få avgöra om de vilja bygga
ålderdomshem eller pensionärshem
eller kanske båda delarna. Det bör ligga
i kommunernas hand att bestämma, om
de vilja avstå från att uppföra någon
del av de lägenheter, som de enligt bostadskvoten
skola få bygga för att i
stället bygga ålderdomshem. Jag kan
inte förstå, varför man inte kan accep -

tera den frågeställningen utan nödvändigt
skall driva fram något slags motsatsförhållande
mellan pensionärshem
och ålderdomshem.

Herr JONSSON i Skutskär (kort genmäle):
Herr talman! Jag känner ett behov
av att säga några ord som förklaring
till att jag har gjort jämförelser
mellan pensionärshemmen och ålderdomshemmen.
Det må ursäktas mig om
jag vill sätta dessa båda sociala byggnadsföretag
i direkt motsättning till
varandra. Jag har som kommunalman
ställts inför frågan: Skall man bygga
pensionärshem eller ålderdomshem?
När man har att sörja för åldringar,
som inte bara äro i behov av bostad
utan även av vård, måste man givetvis
låta dessa gå före de friska åldringarna.
Jag vill inte vara med om att bygga
pensionärshem, vilka på grund av att
byggnadskvoten är begränsad komma
att uppföras på ålderdomshemmens bekostnad.
Här har ändå från riksdagens
sida beviljats anslag på 6, 10 eller 12
miljoner kronor till bidrag för byggandet
av pensionärshem, vartill komma
kommunala bidrag. I fjol byggdes pensionärshem
för 231/a miljoner kronor,
om jag inte minns fel. Men för hur mycket
byggdes det ålderdomshem? Jo, för
800 000 kronor. Detta är en orimlig
proportion med tanke på det sociala
behovet. Därför har jag för att freda
mitt sociala samvete ansett mig böra
påpeka detta missförhållande. Det är
orimligt att vi inom kommunerna skola
ha lagliga skyldigheter att ta hand om
våra gamla samtidigt som möjligheter
nekas oss att skaffa dem bostad och
den vård de behöva.

Herr Olsson i Gävle sade i sitt anförande,
att ett 70-tal ansökningar om
uppförande av pensionärshem ligga
obehandlade hos Kungl. Maj:t. Hos socialstyrelsen
ligga emellertid 154 ansökningar,
alltså dubbelt så många, om
uppförande av ålderdomshem, som inte

Måndagen den 19 juli 1948.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. prövningen av behovet av pensionärshem.

på något sätt kunna beaktas på grund
av den rådande investeringsbegränsningen
på bostadsområdet. När man
har en sådan trång sektor att röra sig
inom, anser jag att det socialt nödvändiga
måste gå före det socialt mindre
nödvändiga. Därmed har jag inte velat
uttala någon förkastelsedom över
pensionärshemmen, långt därifrån. Jag
har själv motionerat om byggandet av
sådana både i riksdagen och inom min
egen kommun. Men trots detta måste
jag sätta sinnessjukvården, kronikervården
och ålderdomshemsvården i första
rummet och pensionärshemmen i
andra rummet. Jag tror också att man
visar den största sociala ansvarskänslan
om man betraktar saken på detta
sätt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
vill bara på detta svara, att jag tycker
herr Jonsson uppriktigt sagt är litet sent
ute. Varför inte ta upp denna fråga när
anslaget till pensionärshem eller ålderdomshem
behandlades i riksdagen? Om
herr Jonsson i Skutskär har rätt i sin
uppfattning, så äro alla hans förebråelser
för en felaktig politik i lika hög
grad riktade mot riksdagen som mot
Kungl. Maj :t.

Herr HOLMSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Saken är nog inte så enkel
som det kan förefalla av herr statsrådets
och herr Olssons i Gävle anföranden.
Jag tror för min del att fördelningen
av byggnadstillstånden måste ledas
centralt. Anledningen till att blickarna
kommit att riktas mot pensionärshemmen
är att dessa ju betraktas
som sociala anordningar och att man
därför tänkt sig att göra en omflyttning
inom den för sociala anordningar
disponibla byggnadskvoten mera till
förmån för ålderdomshemmen.

Min ärade bänkkamrat herr Olsson

i Gävle har från vår gemensamma hemstad
erfarit vilka ofantliga svårigheter
vi mött i vår strävan att få bygga ett
nytt ålderdomshem. Vi ha sprungit i
kanslihusets trappor och för övrigt begagnat
alla möjliga tillfällen för att få
byggnadstillstånd. Men ännu ha vi inte
lyckats. Jag vet inte hur många pensionärshem
som under tiden ha byggts i
Gävle. En hel del sådana ha kommit
till, allt under det vi fortfarande få
dras med det gamla otidsenliga ålderdomshemmet,
som vi naturligtvis inte
gärna velat underkasta några omfattande
reparationer, när avsikten ändå är
att vi skola lämna det och få ett nytt.

Jag kan inte förstå vilken kommunalman
det kan ha varit som sagt till herr
Olsson i Gävle, att när pensionärerna
flytta ifrån pensionärshemmen, så flytta
de direkt till kyrkogården. Det torde
nog vara undantag att pensionärerna
kunna bo på pensionärshemmen tills de
do. Innan förflyttningen till kyrkogården
sker, blir det för de flesta en mellantid,
då de på grund av tilltagande
ålderdomssvaghet och sjukdom behöva
vård. Jag ber om ursäkt, herr Olsson,
men jag tror inte att någon kommunalman
har kunnat se saken så som herr
Olsson relaterade, i varje fall inte någon,
som varit insatt i förhållandena.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara fästa de båda
herrarnas uppmärksamhet på att anslaget
till bidrag för byggande av pensionärshem
av riksdagen i år har
sänkts med 50 procent, ifrån 12 till 6
miljoner kronor.

Jag kan inte underlåta att säga till
herr Jonsson i Skutskär, att hans behandling
av denna fråga förefaller mig
vara en smula felaktig. Han borde enligt
min mening ha gått till väga på det
sättet, att han när .statsverkspropositionen
avlämnades skulle ha motionerat
om eu höjning av anslaget till bidrag
för byggande av ålderdomshem. Men

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. prövningen av behovet av pensionärshem.

det glömde herr Jonsson i Skutskär, och
så måste han tillgripa utvägen att interpellera
för att fästa uppmärksamhet
på frågan. På detta sätt är det emellertid
inte möjligt att åstadkomma någonting.

Jag säger ännu en gång: Jag har
ingenting emot byggande av ålderdomshem
och att höja anslaget till denna
verksamhet. Jag kan emellertid inte
förstå varför man skall säga att det bygges
för mycket pensionärshem. Dessa
hem avräknas ju på bvggnadskvoten.
Vill man ha det ordnat på samma sätt
beträffande ålderdomshemmen, tror
jag inte detta skall möta något hinder.
Om herr Jonsson i Skutskär, vilket också
herr statsrådet ansåg att han borde
ha gjort, passat på att motionera om en
höjning av anslaget till byggandet av
ålderdomshem, så kanske han så småningom
kunnat komma fram till det resultat
han vill uppnå utan att därmed
lägga några hinder i vägen för de åldringar,
som alltjämt kunna draga sig
fram någorlunda hyggligt.

Herr JONSSON i Skutskär (kort genmäle):
Herr talman! Bara ett par ord.
Såväl herr statsrådet som den siste talaren
anklagade mig för att vara sent
ute. Herr Olsson i Gävle sade, att jag
skulle passat på att motionera, när
statsverkspropositionen framlades. Det
har jag inte kunnat göra av den enkla
anledningen, att man då inte hade någon
kännedom om den kvot på 8 miljoner
kronor, som tilldelats socialstyrelsen
för denna sociala byggnadsverksamhet
av byggnadsberedningen, som
handlägger dessa ärenden. Det var inte
så länge sedan detta blev bekant, och
då var motionstiden i ärendet utgången.
Det kan därför inte sägas, att jag skulle
ha kommit med en motion i frågan, när
jag inte själv visste hur stor investeringskvoten
skulle bli för dessa byggnadsändamål.

Utan att på något sätt göra mig skyl -

dig till någon självöverskattning anser
jag det vara fördelaktigt om jag kunnat
medverka till att herr statsrådet i en
kommande statsverksproposition beaktar
det sociala bostadsbyggandet på ett
helt annat sätt än som skett i år. Jag
hoppas också, att statsrådet Ericsson på
sitt område kommer att medverka till
att de sociala byggnadsfrågorna komma
att beaktas mera än vad hittills varit
fallet.

Herr THORELL: Herr talman! Många
av denna kammares ledamöter ha väl
kommit i kontakt med den fråga, som
här debatteras i sina egna hemkommuner.
Jag har med stort intresse lyssnat
till de olika inläggen och skulle kanske
inte ha givit mig in i debatten, om inte
herr Olsson i Gävle i sitt anförande
gjort några uttalanden, som delvis voro
felaktiga, åtminstone enligt de erfarenheter
jag har från min hembygd. Han
sade gentemot ett par föregående talare,
att många kommunalmän som han
träffat hade den uppfattningen, att de
gamla gå direkt ifrån pensionärshemmen
till kyrkogården utan att ta omvägen
över ålderdomshemmen. Jag har
varit fattigvårdsstyrelsens ordförande i
min kommun under den tid, då vi endast
hade den gamla fattigstugan. Vi
höllo den någorlunda hygglig men naturligtvis
utan att på något sätt kunna
fylla nutidens fordringar. Vi hade
många gånger stora svårigheter att
kämpa med. De gamla fingo hjälpa
varandra så gott de kunde, och vi lyckades
kanske få dit någon gumma, som
såg till dem när de blevo sjuka eller
eljest voro i behov av vård. Förhållandena
voro naturligtvis inte tillfredsställande.
Till denna fattigstuga ville
inte de gamla, såvitt de inte voro absolut
tvungna. Gummorna stretade många
gånger emot och ville vara kvar i sina
stugor, trots att de visste att det var
hart när omöjligt för dem att klara sig
själva, och vi fingo ibland föra dem
dit med halvt våld.

Måndagen den 19 juli 1948. Nr 32.

fördelningen av byggnadsmaterialtillgångarna, m. m.

Svar på interpellation ang.

Emellertid byggde vi senare ett modernt
ålderdomshem, som är gemensamt
för flera kommuner. Jag har varit
dess direktionsordförande i ganska
många år och har sålunda även i det
avseendet en viss erfarenhet. Det är
inte så, herr Olsson i Gävle, att de
gamla i de flesta fall gå från hemmen
— i våra kommuner ha vi inte något
pensionärshem — direkt till kyrkogården
numera. Jag har den erfarenheten
att de ofta komma in på ålderdomshemmen
innan de do. Vi ha på vårt ålderdomshem
kunnig personal och kunna
bereda de gamla en utmärkt vård. Det
är alldeles riktigt som interpellanten
här har påpekat att även åldringar, som
kunna klara sig själva ekonomiskt, i
många fall söka sig in på ålderdomshemmen
och där betala ersättning för
den vård de få. Detta beror i mycket
stor utsträckning på den knapphet på
kvinnlig arbetskraft som är rådande i
hemmen på landet. En annan orsak
härtill är att en del av deras barn eller
kanske alla ha flyttat till städerna och
där bo så trångt, att deras möjligheter
att ta hand om föräldrarna äro minimala
för att inte säga obefintliga. Våra
moderna ålderdomshem blir då den naturliga
tillflyktsorten för dessa gamla,
och de ha det bra där den tid de ha
kvar.

Jag har således i likhet med interpellanten
och herr Holmström den
uppfattningen, att vi kunna klara oss
ganska bra utan pensionärshem i våra
smärre landskommuner. De gamla, som
kunna sköta sig själva, bo vanligtvis
kvar i sina bostäder, och man behöver
därför inte ha några bekymmer för deras
räkning. Men att ta hand om dem
som äro sjuka utan att ha tillgång till
ordentliga ålderdomshem anser jag för
min del ganska omöjligt. Samtidigt är
ju avsaknaden av ett sådant ur de gamlas
synpunkt ytterst beklaglig.

Jag har endast velat göra detta understrykande,
då jag tyckte, att herr
Olssons i Gävle anmärkningar mot in -

terpellanten och herr Holmström inte
voro rättvisa och inte rimmade med
verkligheten.

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP: Herr
talman! Det är självfallet att var och
en kan ha sin synpunkt på vilka av
dessa båda typer av byggnader som äro
mest behövliga. Med hänsyn till att det
åligger kommunerna att ta hand om de
gamla delar jag herr Jonssons i Skutskär
syn på angelägenhetsgraden av
dessa byggnader. Eftersom socialministern
antydde, att herr Jonsson i Skutskär
var sent ute, vill jag som min mening
framhålla att jag inte tycker att
detta är fallet. Ty om han hade framfört
detta ärende, när socialministern
ansåg att han borde ha gjort det, nämligen
då statsverkspropositionen låg på
riksdagens bord, kanske socialministern,
som ändå är dirigent för det hela,
hade tyckt att han hade varit för
tidigt ute.

När nu herr Jonsson i Skutskär genom
sin interpellation fäst uppmärksamheten
på denna fråga, tycker jag
att socialministern borde beakta de
framförda synpunkterna och i nästa
års statsverksproposition göra en sådan
avvägning, att de föreslagna anslagen
till denna byggnadsverksamhet stå i
bättre överensstämmelse med de påtalade
förhållandena.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. fördelningen
av byggnadsmaterialtillgångarna, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet ERICSSON, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har interpellation framställts
till mig av herr Pehrsson-Bramstorp,
som ifrågasätter dels huruvida

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. fördelningen av byggnadsmaterialtillgångarna, m. m.

ransoneringen och licensgivningen beträffande
radiatorer, byggnadsjärn och
cement behöva bibehållas, och om så
anses vara fallet, huruvida icke en rättvisare
fördelning av tillgångarna på
byggnadsmaterial vore möjlig att åstadkomma,
dels ock om den hittills tilllämpade
bränsleransoneringen alltjämt
är nödvändig.

Jag vill först erinra om att under de
senaste åren bedrivits ett omfattande
planeringsarbete i avsikt att bl. a. förenkla
regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten.
Med början
från och med 1947 utarbetas sålunda
årligen en investeringsbudget, som
skall bilda en ram för byggnadstillståndsgivningen
under året. En allmän
redogörelse för investeringsbudgeten
för 1948 har lämnats riksdagen i bilaga
till Kungl. Maj:ts proposition nr 286.
Sedan praktisk erfarenhet nu vunnits
av möjligheterna att hålla tillståndsgivningen
i överensstämmelse med de i
budgeten innefattade kvoterna för
olika investeringsområden, har det visat
sig genomförbart att vidtaga en genomgripande
förenkling av den hittillsvarande
administrationen av bvggnadsregleringen,
vilken i sina huvuddrag i
stort sett fortgått enligt de riktlinjer
som uppdrogos under samlingsregeringens
tid.

Genom Kungl. Maj ds beslut den 17
juni har från och med den 1 juli 1948
till länsarbetsnämnderna överflyttats
beslutanderätten i det övervägande antalet
ärenden angående tillstånd för
bostäder samt byggnader och anläggningar
för jordbruk, skogsbruk och
fiske. Länsarbetsnämnderna komma sålunda
att inom den fastställda investeringsbudgetens
ram besluta i nyssnämnda
ärenden. Härigenom avlastas
de centrala myndigheterna i Stockholm
mängder av ärenden. Under 1947 inkommo
till de centrala myndigheterna
omkring 33 000 ansökningar om byggnadstillstånd.
Enligt det nya systemet
skulle omkring 25 000 av dessa ansök -

ningar ha stannat hos länsarbetsnämnderna
och icke behövt vidarebefordras
till Stockholm. Omläggningen torde innebära
fördelar för den tillståndssökande
allmänheten, och väsentliga personalbegränsningar
kunna göras hos de
centrala myndigheterna.

En ny ordning kommer även att genomföras
i fråga om licensgivningen av
byggnadsmaterial. En ny blankett för
ansökan om byggnadstillstånd är under
utarbetande och i denna intages även
ansökan om licens för byggnadsmaterial
med undantag för vissa materialslag,
för vilka det av praktiska skäl är
lämpligare att låta entreprenörerna å
särskild blankett söka licens för ett
flertal byggnadsföretag på en gång. Det
nya systemet för licensgivningen av
byggnadsmaterial torde — liksom förenklingen
av tillståndsgivningen —
komma att innebära fördelar för den
tillståndssökande allmänheten, som
hädanefter i dessa frågor behöver ha
att göra med endast en statlig myndighet.

Genom samordningen av byggnadstillståndsgivningen
och licensieringen av
behövlig byggnadsmaterial torde också
eventuell bristande korrespondens mellan
tillståndsgivning och licensiering
av material kunna elimineras. Att som
interpellanlen taga en uppvaktning från
Allmänna byggmästareföreningen i
Stockholm såsom intäkt för en bestämd
tendens till lagerökning av byggnadsmaterial
hos större byggmästare torde
emellertid vara förhastat redan av det
skälet, att ifrågavarande förening huvudsakligen
omfattar mindre byggmästare.
Det är för övrigt icke ovanligt, att
som argument för erhållande av byggnadstillstånd
åberopas innehavet av
visst material, vilket i och för sig icke
kan få utgöra ett skäl för beviljande av
tillstånd.

Vad angår försörjningen med byggnadsmaterial
vill jag framhålla följande.
Jag är helt ense med interpellanten
om att ransoneringarna på detta områ -

Måndagen den 19 juli 1948. Nr 32.

fördelningen av byggnadsmaterialtillgångarna, m. m.

Svar på interpellation ang.

de böra slopas, så snart materialtillgången
det medger. Interpellanten har
också själv erinrat om att ransoneringen
av vissa byggnadsmaterial, nämligen
glas och tegel, slopats till följd
av förbättrad tillgång på ifråvarande
material. Det är givet, att så skall ske
även med övriga materialregleringar,
så snart förhållandena det medge.

Genom bristen på plåt råder fortfarande
stor eftersläpning i fråga om leveranser
av radiatorer och värmepannor.
Tillverkningens omfattning bestämmes
helt av tillgången på plåt, vilken
i sin tur i stor utsträckning är beroende
av importen. Någon ökning av
plåtimporten är i nuvarande läge
otänkbar. Att under sådana förhållanden
slopa ransoneringen av radiatorer
och värmepannor är icke tillrådligt.
Ett upphävande av ransoneringen
skulle för övrigt i första hand gå ut
över egnahems- och villabyggandet
samt liknande annan byggnation, t. ex.
för jordbruk.

Försörjningen med armeringsjärn,
som till cirka 50 % är beroende av
import, är otillräcklig. För bostadsbyggen
beviljas emellertid licenser för armeringsjärn
med förtursrätt. Om denna
ransonering nu upphävdes, skulle detta
säkerligen inverka menligt på bostadsbyggandet.

Tillgången på E-cement är god och denna
är ej heller ransonerad. Genom den
på behovsprövning grundade ransoneringen
av standardcement är tillgången
på dylik cement, vilken erfordras för
vissa högvärdiga betongarbeten, tillräcklig.
Om denna ransonering upphävdes,
torde emellertid standardcementen i stor
utsträckning komma att användas även
för enklare betongarbeten, varvid säkerligen
brist på sådan cement skulle
uppstå för högvärdiga betongarbeten.

I nuvarande läge torde det sålunda
icke vara tillrådligt att upphäva ransoneringarna
på radiatorer, värmepannor,
armeringsjärn och standardcement.
I den mån det lyckas myndighe -

terna att begränsa byggnadsverksamheten,
kan detta bland annat väntas resultera
i en förbättrad materialförsörjning,
som kan medge lättnader i nyssnämnda
ransoneringar.

Vad slutligen angår interpellantens
fråga, om bränsleransoneringen alltjämt
är nödvändig, vill jag framhålla,
att tillgången på kol i och för sig skulle
kunna motivera ett hävande av handelsregleringen
för denna vara. Valutasituationen
är emellertid sådan, att vi tvingats
att ytterligare begränsa bl. a. vår oljeimport.
Den övergång från eldningsolja
till kol, som härav blir följden,
kommer att medföra påfrestningar för
kolförsörjningen. Med hänsyn härtill
samt även ur beredskapssynpunkt synes
det vara nödvändigt att tills vidare bibehålla
denna reglering, även om, såsom
väl blir fallet beträffande kol, förbrukarna
komma att erhålla full behovstäckning.
Man har dock för avsikt
att beträffande större förbrukare, vilkas
kollager ligga under beslag, medgiva
vissa lättnader. Dessa förbrukare
skulle sålunda — under iakttagande av
skyldigheten att hålla visst beredskapslager
— få använda de myckenheter,
de anse sig behöva. Föreskrifterna om
månatlig tillståndsgivning skulle därmed
tills vidare sättas ur kraft. Företag,
som icke inneha lager av kol under
beslag, skulle efter ansökan erhålla
licens för inköp av sitt totala behov
under bränsleåret.

Tillgångarna på koksbränslen medgiva
icke några lättnader i licensförfarandet.

Försörjningsläget vad eldningsoljan
beträffar har givetvis rönt inflytande av
att vi tvingats reducera den totala oljeimporten
med värdemässigt räknat
inemot 40 %. Resultatet härav har blivit
att tilldelning av eldningsolja 1 och
2 kan ske endast till villafastigheter för
uppvärmning och till småindustrier
med ungefär samma konsumtionsvolym
som villafastigheterna samt för
användning i sådana industriugnar,

Nr 32.

Mandagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. fördelningen

där utebliven tilldelning skulle innebara
avsevärd produktionsminskning.
Först i andra hand blir tilldelning möjlig
till större fastigheter.

Import av eldningsolja 3 mot betalning
i dollar kan icke äga rum, och import
mot dollarvaluta av råolja för raffinering
inom landet skäres även ned.
Följden av dessa inskränkningar kommer
att betyda minskade tilldelningar
för industrien även av denna olja. I
den mån det kan genomföras, skall
minskad produktionsvolym för exportindustrier
genom minskad tilldelning
av denna oljekvalitet undvikas.

Vad veden beträffar torde dess
minskade betydelse för bränsleförsörjningen
i och för sig skapa förutsättningar
för ett upphävande av den reglerade
vedhandeln. Försörjningsmyndigheten
är emellertid av den uppfattningen,
att licensieringen av ved tills
vidare bör bibehållas för täckande av
behovet av normalved för hushåll samt
för stat och landsting tillhöriga anläggningar.
Industriens vedbehov beräknas
bli täckt genom avverkning i egen regi
och genom inköp av licensfria bränslen.
Frågan om en avveckling av regleringen
av vedhandeln är emellertid
föremål för uppmärksamhet från folkhushållningsdepartementets
sida.

I interpellationen framhålles, att en
nedskärning av antalet anställda inom
bränslekommissionen borde vara möjlig.
Härom må anföras, att i samma
mån som bränslekommissionens arbetsuppgifter
minskat på grund av vissa
lättnader i ransoneringsförfarandet beträffande
kol och ved, ha tyvärr nya
arbetsuppgifter tillkommit, som omöjliggöra
någon nedskärning av antalet
anställda. Den nyligen genomförda regleringen
av handeln med bensin har
medfört en ökning av personalbehovet
på de avdelningar och byråer, som
handlägga därmed sammanhängande
frågor. På vedavdelningen har dock en
nedskärning av antalet befattningshavare
skett. Vad beträffar bränslekonto -

av byggnadsmaterialtillgångarna, m. m.

ren har likaledes en icke obetydlig
minskning av personalen kunnat genomföras
under de senaste månaderna.
I den mån systemet med produktionspremier
till vedproducenterna efter den
1 juli börjar avvecklas, kommer en successiv
fortsatt minskning av personalen
att kunna genomföras, vilket även blir
fallet, därest avverkningsålägganden för
nästkommande avverkningsår icke
komma att meddelas.

Härpå yttrade:

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP: Herr
talman! Jag ber att till herr statsrådet
Ericsson få framföra mitt tack för det
lämnade svaret, och jag vill tillägga att
jag är särskilt tacksam för den utförlighet
som utmärkt detta svar. Jag vill
också uttala den förhoppningen, att
statsrådet Ericsson skall vara angelägen
om att i den mån läget medger vidtaga
de personalreduceringar inom de olika
organen som kunna åstadkommas. Det
framgår ju även av svaret, att statsrådet
Ericsson är villig härtill. Jag är doek
övertygad om att denna uppgift kräver
statsrådets uppmärksamhet i mycket
hög grad. Ty det är nog på det sättet,
att folk gärna vilja ha fortsatt sysselsättning,
även om det emellanåt skulle
vara mindre att göra än det egentligen
borde vara.

Av svaret framgår att en decentralisering
i viss utsträckning redan är genomförd,
och detta är ju vad jag syftat
till med min interpellation. Genom det
beslut, som trädde i kraft den 1 juli i
år, skulle ju på länsarbetsnämnderna
överflyttas beslutanderätten i det övervägande
antalet ärenden angående tillstånd
för bostäder och övriga byggnader
och anläggningar för jordbruk, fiske
och skogsbruk. Jag gör då närmast den
reflexionen, att den centrala myndigheten
fortfarande har kvar en hel del
bvggnadsärenden exempelvis för samhällen.
Under sådana förhållanden uppstår
naturligtvis frågan, huruvida kvo -

Måndagen den 19 juli 1918. Nr 32.

Svar på interpellation ang. fördelningen av byggnadsmaterialtillgångarna, m. m.

ten för de lokala myndigheterna blivit
tillräckligt stor, så att inte vederbörande
sökande i brist på tillräcklig kvottilldelning
för visst ändamål tvingas att gå
till det centrala organet för att där söka
öva påtryckning i syfte att få en bättre
kvot. Som motivering skulle därvid kunna
anföras, att byggnadsverksamheten
inom vissa samhällen skulle vara väsentligt
livligare än inom andra områden.
Det är ju ganska viktigt att tillämpningen
blir enhetlig, ty annars komma de
sökande att först gå till de lokala myndigheterna
och sedan klaga hos den
centrala myndigheten, och då har man
ju inte vunnit den fördel, som man
ville vinna genom reformen.

Statsrådet Ericsson förklarade, att
den nya ordningen, som skall genomföras
i fråga om licensgivning av byggnadsmaterial,
bl. a. skulle innebära att
på en särskild blankett, som bifogas ansökan,
skulle upptas byggnadsmateriel
med vissa undantag. Man kan då fråga
sig, vilka materielslag det är som undantagits.
Är det radiatorer, rör och
pannor? Skola de fortfarande ligga under
industrikommissionen? I så fall är
jag rädd för att en del av de lokala
nämnderna bevilja en hel del byggnadstillstånd
och att industrikommissionen
sedan gör en sådan fördelning av kvoterna
på byggnadsmateriel till länsorganen,
att vederbörande icke kunna färdigställa
de bostäder, till vilka de fått
byggnadstillstånd. Många bostäder komma
således fortfarande att stå utan den
värmeanläggning, som är den mest praktiska
och som man i vanliga fall använder.
Under sådana förhållanden skulle
man inte nå den fördel, som man velat
vinna. I)å få vederbörande sökande
fortfarande att göra med mer än en
statlig myndighet.

•lag drog den slutsatsen av den uppvaktning,
som nyligen ägde rum inför
Kungl. Maj:t rörande byggnadsregleringen,
att vederbörande byggde sin
framställning på vissa undersökningar,
som bl. a. visat att det fanns värmeled -

ningsmateriel. Det förhåller sig väl på
det sättet, att stora byggmästare, som
bygga stora bostadshus, få sin tilldelning
för en viss del av året, under det
att villabyggare och de, som bygga enfamiljshus,
få sin tilldelning under en
annan del. De mindre byggmästarna, om
vilka herr statsrådet hl. a. sade, att deras
uttalanden icke grundade sig på
verkligheten, ha dock icke samma förmåner
som de större. I realiteten går
det väl till på det sättet, att industrikommissionen,
när den lämnar sin licens
för exempelvis värmeledningsmateriel,
beviljar så stor tilldelning till de
större byggmästarna, att de kunna ligga
med vissa lager, som de sedan kunna
använda, när de igångsätta ett nytt
bygge. Det är enligt min uppfattning
inte riktigt att dessa byggmästare under
den tid. då de kanske inte ha något
bygge i gång, skola kunna ligga på sina
lager för att begagna dem först vid
igångsättande av en ny bostadsproduktion,
allt under det att de mindre byggmästarna
kanske skola stå helt utan
materiel.

Jag fick den uppfattningen att medlemmarna
i den förening, som nyligen
gjorde denna uppvaktning inför Kungl.
Maj:t, hade goda grunder att anta, att
det i verkligheten gick till på detta sätt.
Det förefaller sannolikt, att en viss kategori
för att tillgodose sina egna intressen
skaffar sig vissa kvoter, som den
har så att säga på lager. Dessa större
byggmästare kunna på det viset utan
någon ytterligare licens börja lägga in
värmeledning i ett hus i avvaktan på att
få de nya licensansökningarna beviljade.

Jag är fullt enig med statsrådet Ericsson
om att vi icke böra ta risken att
släppa en reglering fri så länge vi inte
ha tillräckligt med materiel, exempelvis
materiel för värmeanläggningar och den
bästa cementen, den s. k. A-cementen.
Jag fick emellertid det intrycket av
byggmästarnas framställning i detta
ärende, att det förelåg en relativt god

46 Nr 32. Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. fördelningen av byggnadsmaterialtillgångarna, m. m.

tillgång på värmeledningsmateriel och
även annan byggnadsmateriel, men att
sådan materiel i viss utsträckning lagrats
för vissa för att finnas till hands
när byggnadsproduktionen skulle sättas
i gång. Samma gäller beträffande armeringsjärn
och som jag tidigare framhöll
även den s. k. A-cementen. Vi böra
naturligtvis se till att vi använda denna
byggnadsmateriel till de byggen, där
den bäst behövs. Om det däremot är på
det sättet, att det fattas materiel — det
är ju den olyckliga valutasituationen,
som vi ha att dragas med — så kunna
vi enligt min mening inte häva regleringarna.

Beträffande sedan bränsleransoneringen
anser jag, att vi för framtiden
inte kunna säkert räkna med den för
ögonblicket tillfredsställande tillgången
på detta område och att försiktighet
därför är på sin plats. Såsom framgår
av statsrådets svar, vidtar man emellertid
alla de åtgärder, som äro möjliga för
att minska de anställdas antal och få
dem över till annan verksamhet. Jag
förmodar därför att hela denna fråga
följs med uppmärksamhet, så att lättnader,
i den mån de kunna genomföras,
verkligen vidtas. Sedan är det ett beklagligt
faktum att det vi kunnat lätta
på inom bränsleförsörjningens område
går åt till att handha bensinransoneringen.
Men detta är väl ingenting att
göra åt, så länge vårt valutaläge inte
tillåter någon ökad bensinimport, så att
vi kunna slippa ransoneringen. Även
härvidlag kan jag således inte vara med
om att man häver en ransonering med
mindre än att man får in tillräckliga
kvantiteter av den ransonerade varan.

Herr talman! Av vad jag kan utläsa
av interpellationssvaret är statsrådet
Ericsson besjälad av omsorgen att vidta
alla de åtgärder, som över huvud taget
kunna vidtagas för att vi skola förenkla
och förminska de organisationer, som
nu finnas för ransoneringarnas fullföljande
och genomförande. Jag vill sluta
med att uttala den förhoppningen, att

dessa lättnader så småningom skola leda
till ett förbättrat tillstånd.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag vill bara göra ett förtydligande.

Jag beklagar att mitt svar var så avfattat,
att herr Pehrsson-Bramstorp
kunde missuppfatta det beträffande de
befogenheter, som länsarbetsnämnderna
skulle få. Det generella tillstånd, som
man nu beslutat om från Kungl. Maj:ts
sida, avser bostäder — alltså alla bostäder
— samt byggnader för skogsbruk,
jordbruk och fiske. Länsarbetsnämnderna
komma således att få besluta i alla
ärenden rörande bostäder av alla slag
och berörande alla orter.

Vidare vill jag tillägga, att det är alldeles
uppenbart att den byggnadskvot,
som man nu kommer att meddela vederbörande
länsarbetsnämnd att fördela
under viss tid, alltid kommer att framstå
såsom otillräcklig för vederbörande
lokala organ. Detta ligger i sakens natur,
eftersom avsikten är att begränsa
byggnadsverksamheten.

Jag vill här även erinra om vår avsikt
att underlätta för allmänheten, då det
gäller att ingiva dessa licensansökningar.
Det skall gå till på det sättet, att vederbörande
sökande skall ingiva alla
sina handlingar till sin länsarbetsnämnd,
som sedan i sin tur skall se
till att industrikommissionen får dessa
handlingar och att handlingarna sedan
gå tillbaka till länsarbetsnämnden, som
expedierar beskedet till sökanden. Detta
medför en långt driven förenkling, men
jag tror inte att de farhågor, som herr
Pehrsson-Bramstorp trodde skulle kunna
uppstå härav, verkligen komma att
besannas, om systemet kommer att tilllämpas
på av oss tänkt sätt. Industrikommissionen
kommer nämligen att
underrättas i varje särskilt fall, och beträffande
större materielmängder kommer
industrikommissionen att själv besluta.
Därför får den centrala myndig -

Måndagen den 19 juli 1948.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. fördelningen av byggnadsmaterialtillgångarna, m. m.

heten översikt över vad de lokala myndigheterna
göra.

Herr FRIBERG: Herr talman! Bristen
på byggnadsmateriel har under senare
år varit konstant. Det har varit mycket
svårt att arbeta i byggnadsbranschen
på grund av denna brist. Det har varit
ett krävande och dyrbart arbete att
få fram tillräckligt med byggnadsmateriel.
Man förstår därför att byggnadskostnaderna
blivit högre bl. a. till följd
av att man fått vänta så länge på materiel.
Man har således inte kunnat bedriva
byggnadsarbetet så rationellt,
som man skulle ha önskat. Det är emellertid
i hög grad angeläget att en dylik
rationalisering kommer till stånd på
grund av de höga kostnader, inte minst
för arbete och materiel, som äro förknippade
med byggnadsverksamheten.

Förhållandena på detta område ha
dock blivit bättre under den allra senaste
tiden till följd av de väsentliga
inskränkningar i byggnationen, som
gjorts. Vi ha därför, som här nämnts,
en relativt god tillgång på tegel och cement
samt viss sanitetsmateriel. Vi ha
nu även bättre tillgång än tidigare på
smidda rör. Vi få hoppas att det inte
blir sämre på detta område. Man befarar
emellertid att det på nytt skall
uppkomma brist på just den artikeln.
Gjutna rör, på vilka det tidigare varit
en ständig brist, ha vi nu fått bättre
tillgång till på grund av det nya rörverk,
som igångsatts vid Oxelösund. Vi
få hoppas att de befintliga rörverken
skola kunna utvidgas, så att de kunna
fylla det inhemska behovet.

Det föreligger emellertid allt fortfarande
brist på vissa detaljer inom
byggnadsvärlden, som är till stort hinder
för byggnadsarbetets rationella bedrivande.
Det har här påtalats bristen
på radiatorer. Den långa leveranstiden
på denna artikel har i synnerhet gjort
sig gällande för de mindre byggena,
som ha kort byggnadstid. Man har där

fått vänta ända upp till 6—8 månader
och kanske ännu längre tid innan man
fått några värmeelement, under det att
själva byggnadsarbetet kunnat genomföras
på endast 1—2 månader. Det är
verkligen önskvärt att få fram en kortare
leveranstid på denna vara.

För närvarande lär det finnas i order
ca en miljon kvadratmeter radiatorer,
vilket motsvarar 12 000 ton plåt
till ett värde av ca sex miljoner kronor.
Det vore av stort värde för byggnadsindustrien,
om man kunde få fram
denna kvantitet utöver den kvantitet,
som våra egna verk kunna prestera. Vi
få ju till sist fram radiatorer, så att behovet
blir därför inte större. Men en
extra import av denna kvantitet skulle
betyda, att man kom i en bättre balans
med de pågående byggnadsarbetena.
Detta skulle vara till mycket stor fördel.
Jag vet mycket väl, att det råder
en oerhört stor brist på plåt inom alla
områden av industrien. Denna brist gör
sig således inte gällande bara inom
byggnadsindustrien. Men med den stora
insats, som byggnadsindustrien gör inom
vårt samhälle, måste man tänka på
att den blir tillgodosedd på bästa sätt.
Jag skulle därför vilja rikta en vädjan
till statsrådet Ericsson att tänka på
detta spörsmål och försöka hjälpa upp
bristen på plåt för radiatorer. Våra
verk kunna tillverka mer radiatorer, om
bara plåtbehovet kan täckas.

En annan artikel, som det varit ständig
brist på, avser en detalj i byggnadsproduktionen,
nämligen gjutna
normaldelar. Det har varit ofantligt
svårt att få fram sådana delar i tillräcklig
omfattning. Det har heller inte
lyckats vederbörande att anskaffa sådana
delar, utan de firmor, som arbeta
på detta område, ha själva under hantverksmässiga
former fått tillverka dessa
delar på mer eller mindre bristfälliga
egna verkstäder. På detta område har
mer arbete fått läggas ned och större
omkostnader uppkommit samt sämre
kvalitet uppstått på varan i fråga.

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. fördelningen

Staten har som alla veta ett järnverk
i Luleå. Det har under ett par års tid
varit tal om att detta järnverk skulle
ta upp denna tillverkning och tillgodose
landets behov av sådana rördelar.
Nu lär denna tillverkning ha kommit i
gång sent omsider, men man har ännu
inte märkt något därav i den öppna
marknaden. Troligen har man inte
kommit i gång ännu i den utsträckning
som varit önskvärd. Även här vill jag
vädja till statsrådet Ericsson att lämna
sin medverkan för att förmå detta järnverk
att verkligen sätta till alla krafter
för att få fram de erforderliga delarna.
Det rör visserligen en liten detalj, men
denna lilla detalj kan hindra ett helt
bygge. Norrbottens järnverk borde ha
alla förutsättningar att kunna klara en
sådan sak. Det järnverket har bättre
möjligheter än andra. Enligt vad jag
hört kan det göra särskilt fördelaktiga
inköp av malm, och det har även fördelaktiga
avtal, när det gäller elektrisk
energi. Därtill kommer att järnverket
har viss subvention av frakter. Därför
borde Norrbottens järnverk ha bättre
möjligheter än andra verk att få fram
dessa delar.

Jag vet mycket väl att priset på dessa
delar kan utgöra ett hinder. Priset
är för lågt, vilket kanske medverkat till
att bristen blivit än större. Det finns
visserligen i marknaden en hel del ersättningsmateriel
för dessa delar, men
de ställa sig 30 % dyrare än de vanliga
delarna. Därtill kommer att dessa
ersättningsdelar äro av sämre kvalitet.
Det är därför givetvis bättre om vi kunna
få fram de normaldelar, som vi
verkligen vilja ha.

För att något återgå till radiatorerna,
så äro de ju numera belagda med licens.
Statsrådet nämnde att det måste
vara på det sättet. Jag är emellertid för
min del inte säker på att denna licensgivning
är den bästa utvägen. Det vore
enligt min mening bättre, om man slopade
licenserna för radiatorer. Man
kan ju gott säga att bela byggnationen

av byggnadsmaterialtillgångarna, m. m.

sker på licens, tv den byggherre som
bygger har ju fått licens på själva bygget.
Då tycker man att när han har
detta dokument i sin hand, så borde
han därmed även ha rättighet att inköpa
plåtradiatorer. Först sedan själva
byggnadstillståndet är givet kan han
emellertid nu ansöka om licens för inköp
av dessa radiatorer. När sedan vederbörande
sökande sent omsider får
denna licens, skall han lägga in ny ansökan
om förtursrätt. Detta drar många
gånger ut på tiden under kanske flera
månader, och hela ärendet försinkas.
På det sättet uppskjutas leveranserna.
Det är verkligen i hög grad önskvärt,
att det blir en förbättring av licensgivningen
på detta område.

Nu nämnde statsrådet att denna licensgivning
skulle läggas om och överflyttas
till länsarbetsnämnderna. Jag är
emellertid rädd för att det därigenom
blir ytterligare en institution, som skall
handlägga dessa ärenden. Beträffande
radiatorerna få ju länsarbetsnämnderna
inte lämna tillstånd till inköp, utan
ärendena skola hänskjutas till industrikommissionen
och sedan till dess avdelning
för radiatorer. Jag tror därför
inte att det genom denna anordning
blir några lättnader för de sökande,
utan att det på lång sikt blir än större
tidsutdräkt.

Herr talman! Med dessa ord har jag
velat fästa statsrådet Ericssons uppmärksamhet
på de problem som jag behandlat.
Jag hoppas att man skall få
fram bättre leveranstider på ifrågavarande
byggnadsmateriel.

Herr NILSSON i Göingegården: Herr
talman! I samband med behandlingen
av detta spörsmål beträffande byggnadsmaterialtillgången
och därmed
sammanhängande frågor om byggnadstillstånd
tillåter jag mig att beröra ett
bekymmer, som är aktuellt för ett flertal
kommuner här i landet.

1944 års riksdag antog en ny brandlag

Måndagen den 19 juli 1948.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. fördelningen

och eh ny brandstadga för landskommunerna.
Kommunerna gingo i författning
i enlighet med denna lag, antingen
själva eller genom för ändamålet bildade
brandskyddsförbund, att ordna
sitt brandväsen. Man anskaffade brandsprutor
och brandslangar och ordnade
med branddammar o. s. v. Samtidigt
sökte man tillstånd att få uppföra
brandstationer. Det tog givetvis lång
tid särskilt innan dessa brandredskap
kommo fram, men trots detta och trots
att dessa redskap nu finnas på platsen,
så ha ett flertal kommuner ännu inte
lyckats erhålla byggnadstillstånd till
sina brandstationer.

I samband med behandlingen av
detta spörsmål skulle jag alltså vilja
ställa den frågan till herr statsrådet
Ericsson, hur dessa kommuner skola
göra i detta läge. De ha för stora pengar
— och riksdagen har ju även beviljat
stora summor som bidrag härtill —
lyckats anskaffa brandredskap i form
av dyrbara brandsprutor och brandslangar
och annat. Samtidigt har man
sagt upp gamla avtal med intilliggande
tätorters brandväsen. Nu står man där
med sina brandsprutor och brandslangar,
men man nekas byggnadstillstånd
för brandstationerna. I detta läge frågar
man sig, om man skall göra som så
många andra byggherrar, vilka bygga
utan tillstånd och sedan betala böterna.
Detta blir måhända billigare än att låta
dessa dyrbara brandredskap förfaras.
Förlustrisken är stor inte minst när det
gäller slangarna, när man inte har möjlighet
att få en effektiv torkning av
dessa till stånd.

I det stora sammanhanget ha dessa
problem måhända inte någon större
räckvidd, men de utgöra dock ett bekymmer
för ett flertal av kommunerna
ute i Sveriges bygder. Man frågar sig
faktiskt vad myndigheterna mena, när
de neka byggnadstillstånd till dessa
brandstationer, vilka dock inte äro
några särskilt stora eller dyrbara byggnader.
.lag har därför, herr talman, vid

av byggnadsmaterialtillgångarna, m. m.

detta tillfälle velat fråga herr statsrådet
Ericsson hur kommunerna i detta
fall skola förfara.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Beträffande plåttilldelningen för
radiatortillverkningen framhöll jag i
mitt svar, att vi lida brist på plåt och
att vi åtminstone för närvarande inte
kunna tänka oss att öka importen av
radiatorplåt i den mån det blir nödvändigt
att använda dollarvaluta vid inköpet.
Jag är väl medveten om att kapaciteten
hos våra verkstäder inte utgör
något som helst hinder för att öka
tillverkningen. Det är i stället fråga om
de begränsade möjligheterna att skaffa
plåt. Jag kan inte ställa i utsikt någon
ökning av importkvantiteten, utan allt
får bli beroende av hur vårt valutaläge
utvecklas.

Vad beträffar rördelarna tror jag mig
veta, att Norrbottens järnverk börjat
tillverkningen härav, och att den går
mycket tillfredsställande. Detta skulle
alltså innebära att verkets produktion
av rördelar ökades undan för undan.
Jag har som sagt fått rapporter om att
allt löper tillfredsställande.

Däremot kan jag inte inse att svårigheterna
skulle bli mindre, om vi slopade
nuvarande licensiering på radiatorer.
Vi ha ju i alla fall en total brist.
Vi försöka nu att ordna det så, att de
som fått byggnadstillstånd också skola
få garanti för erhållande av radiatorer.
Slopade vi licensieringen för radiatorer
skulle det innebära, att mängder av
radiatorer skulle gå till andra och
mindre angelägna byggnader och på
det sätte! bli till mindre nytta. Jag tror
nu icke heller att väntetiden för närvarande
är så lång som G—8 månader.
Väntetiden har nog förut varit av ungefär
denna längd, men nu är den väsentligt
kortare. Detta beror på att vi
varit mycket restriktiva beträffande nya
tillståndsgivningar.

Andra kammarens protokoll 19fi8. Nr 32.

50 Nr 32. Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. fördelningen

Till herr Nilsson i Göingegården
skulle jag vilja säga, att vi ha klart för
oss de behov, som föreligga både på
landsbygden och i städerna när det gäller
uppförande av byggnader för brandväsendet.
Här är det emellertid, som
på alla områden, en avvägningsfråga.
Jag hoppas att herr Nilsson i Göingegården
inte tar det alternativ på allvar,
som han nyss nämnde, nämligen att
kommunerna skulle bygga utan tillstånd.
Det anstår inte en kommun och
inte heller en riksdagsman att föra
fram ett sådant alternativ i sammanhanget.

Herr NILSSON i Göingegården: Herr
talman! Jag måste bekänna, att svaret
på min fråga blev skäligen magert.
Kommunerna stå alltjämt frågande inför
problemet hur de skola förfara.
Även om detta inte är någon större
fråga måste jag dock säga, att det är en
ganska allvarlig sak för myndigheterna,
om man så lättvindigt nonchalerar kommunernas
möjligheter att fullfölja det
man tidigare ålagt dem. Här måste
kommunerna faktiskt välja mellan att
icke fullfölja den lagliga skyldigheten
att upprätthålla nödig brandorganisation
eller att gå in för att utan myndigheternas
tillstånd bygga nödvändiga utrymmen
för de mycket dyrbara brandredskap,
som de fått lov att skaffa.

Jag måste säga, att jag tycker att
herr statsrådet Ericsson skulle taga litet
allvarligare på detta problem. Min
förmodan att kommunerna överväga
möjligheterna att — med hänsyn till
utsikterna att få dessa dyrbara brandredskap
förstörda — taga risken av att
bygga utan tillstånd tycker jag för min
del är ganska naturlig, även om detta
naturligtvis i och för sig är allvarligt.
Man har emellertid ingen annan möjlighet.
Det är ju också allvarligt att inte
fullfölja den lagliga skyldighet, som
riksdagen tidigare ålagt dem.

av byggnadsmaterialtillgångarna, m. m.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Så vitt jag vet är läget på detta
område inte det, att vederbörande kommuner
anskaffat material, som nu håller
på att förstöras. I allmänhet förhåller
det sig inte så, utan frågan gäller i
stället att få den anskaffade materielen
använd och disponerad på ett riktigt
sätt, så att man kan åstadkomma effektivare
brandskydd. Det är alltså inte
så, att det ligger mängder av brandmaterial
och förstörs ute i landet. Detta
ha vi nog försökt underrätta oss om.

Herr Nilsson i Göingegården hänvisade
till att riksdagen sagt att det skall
ordnas på det och det sättet. Nu ha vi
tyvärr på detta område konstaterat, att
vi inte kunna åstadkomma dessa byggnader
med den snabbhet, som skulle
vara önskvärd. Jag hoppas att herr
Nilsson inte fick den uppfattningen,
att jag nonchalerade dessa frågor. Jag
måste tvärtom se utomordentligt allvarligt
på varje liten sak. Det finns så
många små detaljer att taga hänsyn till,
att om jag bara skulle säga, att det där
bör man väl kunna gå med på, skulle
jag kanske inte kunna hålla de direktiv
jag fått i uppdrag att gå efter, d. v. s.
den fastslagna investeringsvolymen för
innevarande år. Därför måste jag taga
varje liten detalj mycket allvarligt, och
jag lovar att i detta speciella fall naturligtvis
beakta alla de synpunkter, som
kunna framkomma från kommunernas
sida, och är väl medveten om att det är
många kommuner, som ha dessa problem
att fundera på — inte bara i Hallands
län utan även i andra län.

Herr NILSSON i Göingegården: Herr
talman! Jag vill härvidlag framhålla
den väsentliga skillnaden när å ena sidan
en privatman anhåller om byggnadstillstånd
för ett bostadshus och å
andra sidan en kommun, som enligt
svensk lag är ålagd att ordna sitt
brandskydd, anhåller om tillstånd att
få bygga brandstation. Jag tror nog för

Måndagen den 19 juli 1948.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. ändrade grunder för flottningslagstiftningen.

min del att herr statsrådet Ericsson tar
allvarligt även på de minsta frågorna.
Jag har dock här särskilt velat poängtera,
att man måste taga extra hänsyn,
när t. ex. en kommun, som har en laglig
skyldighet att fullgöra ett åliggande,
anhåller om tillstånd.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag borde kanske inte lägga mig i denna
diskussion, men det senaste inlägget
föranleder mig dock att säga några ord.
Det är nämligen så, att min vän och
kollega statsrådet Ericsson inte bara är
attackerad av olika privatpersoner och
av kommunalmän och riksdagsinterpellanter,
som ha intressen att bevaka, när
det gäller byggnadstillstånd, utan han
får också attacker från sina kolleger i
regeringen, som ha olika uppgifter att
tillgodose. Jag kom att tänka härpå, när
den siste ärade talaren framhöll, att en
kommun enligt lag är skyldig att se till
sitt brandväsen och därför måste ha en
brandstation.

Det föreligger exempelvis också skyldighet
att hålla tingshus, och jag har
som företrädare för rättsväsendet flera
gånger sökt föra de tingshusbyggnadsskyldiges
talan och resonerat med min
kollega om sådana frågor. Jag har
emellertid därvid också ansett det vara
rätt självfallet, att i sådana tider som
dessa, då människorna ibland ha svårt
att få tak över huvudet och då för vårt
land viktiga industrier ej alltid kunna
få byggnadstillstånd, måste vi visa stor
återhållsamhet även när det gäller viktiga
byggnader för den offentliga verksamheten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. ändrade

grunder för flottningslagstiftningen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Edberg till mig riktat frågan,
huruvida jag hade för avsikt att för
nästa års riksdag eller för en eventuell
höstriksdag i år framlägga proposition
angående ändrade grunder för
flottningslagstiftningen i enlighet med
ett av skogsstyrelsen utarbetat förslag.

Det av interpellanten avsedda förslaget,
som bl. a. åsyftar att tillförsäkra
skogsägarna inflytande över flottningen,
innehålles i ett av skogsstyrelsen i början
av 1946 avgivet betänkande. Detta
upptog emellertid endast vissa principuttalanden.

En närmare utredning av denna lagstiftningsfråga
var därför erforderlig,
och för detta ändamål tillkallades under
sommaren 1946, med stöd av Kungl.
Maj:ts bemyndigande, en särskild utredningsman
jämte åtta sakkunniga. Enligt
vad jag erfarit har denna utredning
funnit, att ett tillgodoseende av önskvärda
reformer på området förutsätter,
att större delen av flottningslagen omarbetas
och att ändringar vidtagas även
i andra författningar, bl. a. vattenlagen.
Med hänsyn härtill och då utredningsmannen
måst anlitas även för andra
utredningsuppdrag, synes det knappast
troligt att förslag i ärendet kan
vara att förvänta inom sådan tid, att
det kan underställas 1949 års riksdag.

Vidare yttrade

Herr EDBERG: Herr talman! Jag her
att till herr statsrådet Zetterberg få
framföra mitt tack för svaret.

Jag skulle tro att det är ganska enastående,
att en fråga legat hos Kungl.
Maj:t i nära ett kvarts sekel utan att det
gjorts någonting åt saken annat än den
utredning, som nu ytterligare tillsatts
av Kungl. Maj:t. Med denna sista åtgärd
har det emellertid stannat. Detta
är som sagt enastående.

Jag tror vidare att det är någonting

52 Nr 32. Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. förslag till lag om rätt för hantverkare att sälja gods,

som är kvar hos honom.

ganska säreget, att cirka hälften av
dem, som bidragit till de här ifrågavarande
flottningskostnaderna, nämligen
skogsägarna, icke ha någonting att
säga till om; de ha inga rättigheter, de
ha endast att betala. Man kan knappast
kalla det för demokrati att låta det fortsätta
på det sättet. När man är med
och betalar kostnaderna tycker man att
man också i någon mån borde få vara
med att åtminstone få taga del av räkenskaperna.

Det förhåller sig ju på det sättet, att
dessa flottningsstämmor endast taga
några minuter i anspråk. Jag har räknat
ut, att varje stämma varar ungefär fem
minuter. Det är klart att det då på förhand
är bestämt, att det skall vara så
och så, och ingen kan göra anmärkningar,
eftersom de enskilda skogsägarna
inte äro i tillfälle att vara närvarande
på stämmorna.

Nu har justitieministern meddelat
att denna fråga knappast kan komma
upp ens till 1949 års riksdag. Justitieministern
skulle alltså medverka till att
det kommer att dröja minst ett kvartsekel
innan denna fråga kommer på
kammarens bord. Detta tycker jag är
litet väl länge. Jag är säker på att alla
skogsägare äro eniga med mig om denna
uppfattning, och jag skulle nästan
tro att även justitieministern är ense
med mig om det anmärkningsvärda och
olämpliga häri.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 6.

Svar på interpellation ang. förslag till
lag om rätt för hantverkare att sälja
gods, som är kvar hos honom.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på be -

gäran ordet och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr
Kristensson frågat mig, om jag avser att
på grundval av en inom justitiedepartementet
år 1945 upprättad promemoria
för nästkommande riksdag framlägga
förslag till lagstiftning om rätt för hantverkare
att sälja gods, som är kvar hos
honom.

Den av interpellanten åsyftade promemorian
upprättades med anledning
av en framställning från Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation. I
denna hemställdes om lagstiftning för
att undanröja de olägenheter och förluster,
som drabba hantverkare och
mindre industriidkare genom att beställare
av arbeten icke inom rimlig tid
hämta och betala de beställda arbetena.
Enligt det genom promemorian framlagda
förslaget skall hantverkare, som
utfört arbete å annans sak, vara berättigad
att inom viss tid efter arbetets
utförande sälja godset och uttaga sin
fordran ur försäljningssumman.

Under den remissbehandling, som
detta förslag undergått, har lagstiftning
i enlighet med förslaget tillstyrkts i
flertalet yttranden. Från vissa håll, däribland
även från företrädare för näringslivets
intressen, ha dock betänkligheter
anförts, varvid särskilt framhållits
att man icke borde genomföra en
dylik speciallagstiftning rörande en
detalj av arbetsbetinget, utan att den
föreliggande frågan borde lösas i ett
större sammanhang. Inom departementet
har detta lagstiftningsärende varit
föremål för ytterligare bearbetning och
ingående överväganden. Jag har därvid
självfallet beaktat hantverkarnas berättigade
intresse att få säkerhet för sitt
arvode och sina ullägg. De ha visserligen
redan en s. k. retentionsrätt i det
bearbetade godset, men det har från
olika håll anförts att denna rätt ej ger
tillräckligt skydd. Å andra sidan har
jag emellertid också funnit det tveksamt,
om behovet av en särskild lag -

Måndagen den 19 juli 1948. Nr 32.

Svar på interpellation ang. förslag till lag om rätt för hantverkare att sälja gods,
som är kvar hos honom.

stiftning rörande en mera vittgående
säkerlietsrätt för hantverkare är så
trängande, att man trots de förut anförda
principiella betänkligheterna borde
genomföra en speciallagstiftning i
ämnet. Denna omständighet har —
jämte mängden av övriga lagstiftningsuppgifter
— varit orsak till att något
förslag i denna sak ännu icke remitterats
till lagrådet. Huruvida proposition
i ämnet skall föreläggas 1949 års riksdag
har ännu icke kunnat slutgiltigt
avgöras.

Härpå yttrade:

Herr KRISTENSSON: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet för
svaret på min interpellation.

Anledningen till min fråga är den, att
många hantverkare lida förluster och
ha olägenheter av att beställt gods inte
löses ut. Många gånger ha de utgifter
för material och omkostnader, som de
sedan inte få ersättning för. Ofta är
lagringen förenad med kostnader och
svårigheter. Dessutom innebär det ett
slöseri — inte minst i dessa tider — att
åtskilliga mängder varor ligga oanvända
år efter år.

Inom många olika yrken har man lidit
förluster genom dessa förhållanden.
Så är fallet när det gäller skräddare,
bokbindare, juvelerare, urmakare, sadelmakare,
tapetserare och skomakare.
Även inom färgeri- och tvättinrättningar
gör man förluster liksom inom flera
andra yrken, där man sysslar med reparationsarbeten.
Köplagen skänker
visst skydd åt nytillverkare av varor,
och det förefaller då ganska rimligt, att
även hantverkarna önska ett liknande
skydd.

Herr statsrådet talar i sitt svar om
att hanverkarna ha en s. k. retentionsrätt,
men det förhållandet, att hantverkarna
inte behöva lämna ut sina varor
förrän betalning erlagts innebär ju inte

något skydd i de fall, då varan inte efterfrågas
och betalning inte erlägges
och varan alltså ligger oinlöst.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
gjorde, med stöd av uttalanden
från olika yrkesorganisationer,
år 1943 en framställning om lagstiftning
på detta område. Man önskade en
lag, som gav hantverkaren rätt att sälja
gods, som inte löstes ut. En sådan lagstiftning
borde vara enkel och lätthanterlig,
och den borde taga hänsyn även
till beställaren. Man måste alltså gå
fram med största varsamhet. Detta har
man också, enligt min uppfattning,
gjort i det lagförslag, som uppgjorts
inom justitiedepartementet 1945. Enligt
detta förslag skulle hantverkaren ha
rätt att sälja gods, som inte inlösts när
sex månader gått efter arbetets färdigställande
och fordran förfallit till betalning.
Minst två månader innan försäljningen
skulle han emellertid i rekommenderat
brev underrätta beställaren
om att försäljning komme att äga
rum såvida inte likvid erlades. Denna
försäljning skulle givetvis ske för beställarens
räkning, så att eventuellt
överskott omedelbart skulle av hantverkaren
sändas till beställaren. Försäljningen
skulle i regel ske på offentlig
auktion. Då det var fråga om varor av
ringa värde kunde försäljningen ske på
annat lämpligt sätt, detta med hänsyn
till de kostnader, som ofta äro förenade
med den offentliga auktionen.

Nu meddelar herr statsrådet i sitt
svar, att detta förslag varit ute på remiss
och tillstyrkts i flertalet yttranden.
Från visst håll ha däremot betänkligheter
anförts mot att lagstifta inom ett
speciellt område av arbetsbetinget. Jag
skulle emellertid vilja säga, herr statsråd,
att om man väntar med att lagstifta
i denna del ända till dess en lagstiftning
kan komma till stånd inom
hela området för arbetsbetinget, då tror
jag att det kommer att dröja mycket
länge innan hantverkarna få sina berät -

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på fråga ang. kompensation till jordbrukare för ökade transportkostnader

till följd av den skärpta bensinskatten.

tigade önskemål tillgodosedda på denna
punkt.

Jag håller före, att en speciallagstiftning
skulle vara till gagn för hantverkarna
och till förfång i stort sett endast
för försumliga beställare. Herr statsrådet
lovade i sitt svar att ta upp denna
fråga till förnyat övervägande. Jag tackar
för detta löfte och tillåter mig, herr
talman, att hemställa till herr statsrådet
att om möjligt framlägga en proposition
i detta ärende till nästa års riksdag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på fråga ang. kompensation till
jordbrukare för ökade transportkostnader
till följd av den skärpta bensinskatten.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för folkhusliållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som
anförde: Herr talman! Herr Sveningsson
har frågat mig om jag skulle kunna
meddela, när och på vilket sätt jordbrukarna
under innevarande produktionsår
komma att erhålla nödvändig kompensation
för främst mejeri- och slakteriföreningarnas
betydligt ökade transportkostnader
efter den skärpta bensinskattens
genomförande den 1 april
innevarande år.

Till svar härå får jag meddela följande.

Livsmedelskommissionen har den 22
juni 1948 framlagt ett, sedermera av
Kungl. Maj:t den 26 i samma månad
godkänt förslag till kompensation för
den kostnadsökning, som jordbruket
åsamkats genom nämnda skatt. Innan
detta förslag avgivits, har en noggrann
utredning verkställts om hur stor kostnadsökningen
kan beräknas bli. Denna
utredning bär gjorts av livsmedelskommissionen
i samråd med Sveriges lant -

bruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens
folk. Utredningen har kommit
fram till att bensinprishöjningen per
den 1 april kan beräknas medföra en
kostnadsökning för jordbruket under
innevarande regleringsår, d. v. s. fram
till den 1 september 1948, med 7,3 miljoner
kronor, varav 1,3 miljoner kronor
belöpa på bensin för traktorer,
dragbilar och jeepar. I den mån restitution
för bensinprishöjningen kommer
att lämnas innehavare av fordon av
nämnda slag, vilket är föremål för utredning,
nedgår kostnadsökningen i
motsvarande grad. Från beloppet 7,3
miljoner kronor måste vidare dragas
den del av kostnadsökningen, som blir
ersatt av statsmedel därigenom att vissa
mejerier enligt nu gällande regler erhålla
körlinjebidrag med 50 procent av
den summa, varmed kostnaden för intransporten
av mjölk från producenter
överstiger 1,2 öre per kilogram och månad.
Ifrågavarande del har uppskattats
till 0,6 miljoner kronor.

Att exakt ange, på vilket sätt kompensationen
för skattehöjningen kommer
att tillföras jordbruket, är svårt,
eftersom kompensationen av praktiska
skäl kommit att ingå i en större avräkning
mellan livsmedelskommissionen
och jordbrukets organisationer. I samband
med utredningen om bensinprishöjningen
har det nämligen befunnits
lämpligt att undersöka, vilka fordringar
respektive tillgodohavanden jordbruket
bär enligt den prisöverenskommelse,
som träffades i augusti förra året. Man
har härvid kommit till det resultatet,
att jordbruket utöver kompensationen
för bensinprishöjningen och utöver tidigare
beslutade åtgärder i prisreglerande
syfte bör tillgodoföras sammanlagt
8,8 miljoner kronor. Det totala belopp,
som jordbruket således skulle ha
till godo utgör 15,5 miljoner kronor med
avdrag för vad som kan komma att utbetalas
i restitution för bensin till traktorer
m. m. Då det gällt att avgöra hur

Måndagen den 19 juli 1948.

Nr 32.

Svar på fråga ang. kompensation till jordbrukare för ökade transportkostnader

till följd av den skärpta bensinskatten.

detta totalbelopp skall ersättas, har man
tagit hänsyn till att enligt jordbruksuppgörelsen
på hösten 1947 skulle, i
fall mjölkinvägningen under perioden
1 september 1947—30 april 1948 bleve
större än 1 160 miljoner kilogram, det
s. k. missväxtbidraget minskas med värdet
av skillnaden. Det har visat sig, att
den faktiska invägningen under denna
period uppgått till 2 087 miljoner kilogram.
Om uppgörelsen tillämpats enligt
ordalydelsen, skulle alltså en sänkning
av det allmänna missväxtbidraget ha
ägt rum. Livsmedelskommissionen och
jordbruksorganisationerna ha emellertid
varit eniga om att det, med hänsyn
till bl. a. den skärpta bensinskatten, inte
vore lämpligt att företaga en sådan
sänkning, och beslut har därför träffats
om att missväxtbidraget under resten
av konsumtionsåret skall vara oförändrat.
Detta betyder att mejerierna härigenom
kompenseras med ett belopp av
9,3 miljoner kronor. I samråd med
jordbruksorganisationerna har vidare
beslutats, att slakterierna fram till den
1 september 1948 skola tillföras 3,6 miljoner
kronor i form av pristillägg på
kött och fläsk. Efter det att dessa beslut
realiserats, återstå 2,6 miljoner
kronor att utbetala till jordbruket,
minskat med restitutionen för bensin
till traktorer m. m. Slutlig ställning till
hur detta restbelopp skall fördelas kommer
att tagas senare i samråd med jordbruksorganisationerna.

Härefter yttrade

Herr SVENINGSSON: Herr talman!
.Tåg ber att till herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet
få uttala ett tack för det svar jag erhållit
på den fråga jag framställt.

När den skärpta bensinskatten beslutades
av riksdagen den 25 februari i år,
uttalade bevillningsutskottet i det utlåtande,
som godkändes av riksdagen,

att de ökade kostnader, som skärpningen
av bensinskatten skulle medföra
för transportväsendet, handeln och näringslivet,
borde slå igenom i konsumentpriserna.
Man förutsatte vidare i
detta utskottsutlåtande, att statens priskontrollnämnd
skulle beakta dessa synpunkter
och att endast i de fall, där
det funnes en oskälig vinstmarginal,
skulle en begränsning ske i fråga om
att skattehöjningen skulle slå igenom i
höjda varupriser. Att tala om några
oskäliga vinster när det gäller jordbrukets
produktion vid slakteri- och mejeriföreningarna
kan inte vara möjligt.
Det har inte heller av statsrådets svar
framgått, att man i de instanser, som
behandlat denna fråga, har haft någon
annan uppfattning än att jordbruket
skulle ha gottgörelse för de genom den
skärpta bensinskatten höjda omkostnaderna.
Annars skulle man, när man
tänker på den långa tid, 4 månader,
som det tagit innan denna sak blivit
klar, lätt kunnat misstänka, att man i
någon instans inte varit så villig att infria
de löften riksdagen givit. Det har
under hela den tid som gått inom våra
ekonomiska föreningar rått stor ovisshet
om hur det skulle bli med denna
ersättning.

Man har nu inte valt den väg, som
riksdagen i viss mån har anvisat, att
låta de höjda transportkostnaderna slå
igenom i höjda konsumentpriser, utan
man har i stället vid en granskning
eller omräkning av jordbrukets priskalkvl
för innevarande produktionsår funnit,
att man har kunnat till stor del inplacera
denna kompensation i redan utgående
bidrag när det gäller mjölken,
alltså i transportbidrag och missväxtbidrag.

Jag delar herr statsrådets uppfattning,
att det är svårt att exakt ange, på
vad sätt kompensationen kommer att
lämnas jordbruket, när den av praktiska
skäl kommit att ingå i en större
avräkning mellan livsmedclskommissio -

56 Nr 32. Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på fråga ang. säkerställande av tillräckliga inköpsmöjligheter för bröd.

nen och jordbrukets organisationer.
När herr statsrådet har denna uppfattning,
har man bara anledning att fråga:
Hur skola vi enkla styrelseledamöter i
de ekonomiska föreningarna svara, när
våra medlemmar komma och framställa
frågor om denna kompensation?

Jag skall för min del inte göra något
försök att granska, om jordbruket genom
detta förfaringssätt har fått vad
det skall ha. Jordbrukets priskalkyl är
en vetenskap, som det inte är lätt att
tränga in i, och bakom de siffror, som
statsrådet här har nämnt, finns mycket
som för mig är obekant. När nu jordbrukets
organisationer ha godtagit
detta förfaringssätt, måste även jag anse
det vara rätt och riktigt. Men efter
de uttalanden riksdagen gjorde, när
bensinskatten genomfördes, trodde jag,
att denna kompensation skulle ha utgått
på ett något enklare sätt, så att
styrelseledamöter och leverantörer i
dessa föreningar verkligen hade förstått,
att man fått ersättning för de
höjda omkostnaderna, och jag hade då
det önskemålet, att man skulle ha låtit,
som riksdagen uttalade, dessa omkostnader
direkt träffa konsumtionen.

Jag skulle i detta sammanhang även
vilja säga till herr statsrådet, att det
bland jordbrukarna, så långt jag kunnat
finna, är ett allmänt önskemål, att
man skulle i någon mån söka göra vetenskapen
om prissättningen på jordbrukets
produkter litet enklare, så att
jordbrukarna i allmänhet kunde förstå,
hur det förhåller sig med denna prissättning.
Det skulle alltså vara litet
mindre med tillägg, avdrag och procentberäkning
samt allt vad därtill hör.
Som det nu är, ha vanliga enkla jordbrukare
mycket svårt att förstå, hur
prissättningen på jordbrukets produkter
sker.

Det är säkert svårt att på ett fullt
rättvist sätt lämna gottgörelse för de
ekonomiska föreningarnas höjda transportkostnader,
men jag hoppas att man
här skall ha kommit rättvisan så nära

som möjligt. Jag hoppas också, att jordbrukets
organisationer efter de beslut
som fattats skola få full kompensation
för dessa höjda omkostnader, som kommit
till så att säga vid sidan av innevarande
års priskalkyl.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på fråga ang. säkerställande av tillräckliga
inköpsmöjligheter för bröd.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som
anförde: Herr talman! Herr Ohlin har
frågat mig om jag är beredd att — i
avvaktan på brödransoneringens avveckling
— utan dröjsmål pröva möjligheten
att för alla konsumenter säkerställa
tillräckliga inköpsmöjligheter för
bröd, t. ex. genom att en viss extra tillläggsranson
utan behovsprövning tilldelas
envar, som därom gör anhållan.

Till svar härå får jag anföra följande.

Med hänsyn till att det ännu icke är
möjligt att med någon högre grad av
säkerhet beräkna resultatet av innevarande
års inhemska skörd, torde det
vara mindre lämpligt att nu upptaga
frågan om lättnader i brödransoneringen
till övervägande, i all synnerhet
som sådana lättnader i rådande valutasituation
icke kunna i någon mera
betydande omfattning baseras på import
av brödspannmål under det nya
konsumtionsåret. Därest de nuvarande
ransonerna bibehållas under hela innevarande
konsumtionsår, kan man visserligen
räkna med att vid ingången till
det nya konsumtionsåret ha ett relativt
tillfredsställande övergångslager av
brödsäd, men i dagens utrikespolitiska
läge måste å andra sidan beaktas önskvärdheten
av att ett visst beredskapslager
av viktigare livsmedel, bl. a.
brödspannmål, skapas. Storleken av

Måndagen den 19 juli 1948. Nr 32.

Svar på fråga ang. säkerställande av tillräckliga inköpsmöjligheter för bröd.

detta reservlager kan vid oförändrade
tilldelningar under resten av konsumtionsåret
1947/48 beräknas till en kvantitet,
som endast motsvarar fem veckors
förbrukning. Därutöver tillkomma
givetvis kvarnarnas nödvändiga omsättningslager.

Om alla bereddes möjlighet att erhålla
en viss extratilldelning utan behovsprövning,
skulle säkerligen stora
delar av befolkningen vid de nu gällande,
låga grundransonerna utnyttja
denna möjlighet. Om man undantar en
kort period i höstas, är den nuvarande
grundransonen av mjöl och bröd, 147,i
gram per dag uttryckt i mjöl, den
lägsta som förekommit under hela kristiden.
Hur stor del av befolkningen,
som skulle begagna sig av rätten att erhålla
tilläggstilldelning, är givetvis
omöjligt att på förhand exakt angiva,
men sannolikt komme större delen av
landsbygdsbefolkningen att göra detta.

Ehuru jag icke är beredd att nu överväga
en utökning av förbrukningen av
mjöl och bröd, förrän en tillförlitlig
uppskattning av den nya skörden föreligger,
vilket beräknas vara fallet i mitten
av augusti, är jag givetvis mycket
positivt inställd till genomförandet av
de lättnader i brödransoneringen, som
kunna visa sig möjliga i fortsättningen.
Skulle man härvid välja det av herr
Ohlin föreslagna tillvägagångssättet
med individuella tilläggsransoner utan
hehovsprövning, finge detta arrangeras
så, att var och en som anser sig vara
i behov av ökad ranson, hos kristidsnämnden
i orten hade att söka ett tillläggskort
för mjöl och bröd. — Dylik
ansökan måste vara skriftlig, för att
man skulle få erforderlig verifikation
av utdelade kort. Vidare måste ur kontrollsynpunkt
anteckning om tilldelat
kort göras på mottagarens personkort.
Denna metod bleve alltså ganska omständlig
för både allmänheten och kristidsnämnderna
och komme således att
innebära en icke önskvärd ansvällning
av ransoneringsarbetet. Dessutom med -

för givetvis en dylik tilläggskortutdelning
ett större kupongomlopp i handeln
och ökar således även handelns redan
betydande redovisningsbesvär.

Av här anförda skäl anser jag ett genomförande
av herr Ohlins förslag
mindre lämpligt. I stället bör man välja
andra tidigare praktiserade vägar för
genomförandet av eventuella lättnader.
Sålunda bör man i första hand söka
bryta ut en eller annan varugrupp och
göra denna helt ransoneringsfri. Härigenom
når man det dubbla målet att
öka tilldelningen för konsumenterna
och minska ransoneringsarbetet för
både handeln och kristidsmyndigheterna.
Vidare nås härigenom på ett betydligt
enklare och mera smidigt sätt
en differentiering efter det individuella
behovet. Såsom exempel på varugrupper,
vilka tidigare temporärt lämnats
fria från ransonering och sålunda utan
olägenhet ur kontrollsynpunkt kunna
utbrytas ur brödransoneringen, kunna
nämnas korngryn och makaroner. Vill
man dessutom direkt öka tilldelningen
av de egentliga brödvarorna, bör detta
enligt min mening ske genom förkortning
av ransoncringsperioderna. Vinsten
av ett sådant system är ju framför
allt, att man då på ett helt annat sätt
än vid tillämpning av interpellantens
förslag har tilldelningen i sin hand och
kan anpassa denna efter de aktuella
förhållandena.

Självfallet ha myndigheterna sin uppmärksamhet
fäst på möjligheterna att,
så snart tillfälle erbjuder sig, avveckla
ransoneringarna. Det kan sålunda nämnas,
att livsmedelskommissionen redan
i mitten av maj erhållit i uppdrag alt
undersöka möjligheterna att avskaffa
ransoneringen å havregryn. Sedan förutsättningar
härför numera ansetts föreligga,
har denna ransonering också
fr. o. in. den 15 juli upphävts.

Vidare yttrade:

Herr OHLIN: Herr vice talman! Jag
tackar herr statsrådet och chefen för

Måndagen den 19 juli 1948.

58 Nr 32.

Svar på fråga ang. säkerställande av

folkhushållningsdepartementet för det
svar jag fått på min fråga. Dessvärre
kan jag inte uttrycka någon fullständig
tillfredsställelse över dess innehåll, då
statsrådet ju avböjt närmare prövning
av den tanke, som fanns antydd i min
korta fråga.

Avsikten med den metod som jag angav
i frågan var ju för det första, att
man skulle kunna åstadkomma en omedelbar
lättnad för de konsumenter som
ha ett särskilt behov av att öka sin
brödkonsumtion, alltså att åstadkomma
en möjlighet till en individuell anpassning
utöver den som för dagen är till
finnandes. För det andra var avsikten,
att man genom ett försök av denna art
skulle kunna få en föreställning om
ungefär hur stort det otillfredsställda
behovet av ökad brödtilldelning är. För
att vi skola kunna ha utsikt att snabbare
upphäva brödransoneringen, om
skörden ger vad man på en del håll
väntar att den skall ge, är det av allra
största betydelse, att vi ha någon
föreställning om storleksordningen av
den extra efterfrågan på bröd, som
eventuellt skulle framkomma, därest
handeln bleve fri. Ett försök att tilldela
folk extra kort utan behovsprövning
skulle väl ge experterna vissa möjligheter
att inom rimliga gränser bedöma
omfattningen av detta för närvarande
inte tillfredsställda behov.

Folkhushållningsministerns skäl mot
att pröva denna metod äro delvis, såvitt
jag förstår, inte helt acceptabla.
Han säger, att det skulle kunna åstadkomma,
att flera kuponger komme i
omlopp. Ja, herr statsråd, men det gäller
väl vid varje ökning av tilldelningen,
såvida man inte ökar den kvantitet,
som en viss kupong motsvarar. Den effekten,
att det blir ett ökat antal kuponger
i omlopp per tidsperiod, uppkommer
väl även, om man förkortar
ransoneringsperioden eller om man ger
tilläggsransoner av annan art. Jag kan
inte se, att det ur denna synpunkt
skulle vara någon skillnad mellan den
metod, som statsrådet rekommenderar,

tillräckliga inköpsmöjligheter för bröd.

och den, som jag har antytt. Men om
man ger en allmän ökning av tilldelningen
genom att förkorta ransoneringsperioden,
får man inte en bättre
individuell anpassning. Då få ju både de
som behöva och de som inte behöva
ökad tilldelning möjlighet att köpa
mer, och då är det troligt, att man av
säkerhetsskäl måste hålla ökningen inom
så snäva gränser, att den inte tillfredsställer
dem, som ha ett särskilt behov.
Man får då inte heller något begrepp
om hur stort det otillfredsställda
behovet i dag är.

Naturligtvis vill jag medge riktigheten
av konstaterandet, att det skulle
medföra ett visst besvär för myndigheterna
att på personkorten anteckna vilka
som fått tilläggskort. Men ifall ett
sådant förfaringssätt skulle kunna öka
utsikterna att bli av med hela brödransoneringen
torde man kunna anse, att
detta har varit väl värt besväret.

Herr statsrådet säger sedan, att om
han beredde möjlighet att erhålla en
viss extra tilldelning, skulle säkerligen
större delen av befolkningen utnyttja
denna möjlighet, och han säger, att
sannolikt kommer den största delen av
landsbygdsbefolkningen att göra detta.
Detta uttalande överraskar mig. Det är
ju så, att en stor del av det svenska
folket redan nu har tilläggsransoner.
Jag för min del har inte märkt, att
landsbygdsbefolkningen har ett större
otillfredsställt behov av bröd än andra
folkgrupper. Om jag skulle döma av
erfarenheterna från riksdagsrestauranten,
skulle jag snarare tro, att motsatsen
vore fallet. Jag undrar, på vilka
grunder statsrådet stöder denna förmodan,
att det är särskilt landsbygdsbefolkningen,
som har ett stort otillfredsställt
behov av bröd, och att därför
den allra största delen av den
skulle begära tilläggsransoner. Jag understryker,
att det är alldeles självklart
både för statsrådet och mig, att
utfodringsförbudet skulle fortfarande
äga bestånd.

Herr vice talman, det blir val lätt så,

Måndagen den 19 juli 1948.

Nr 32.

Svar på fråga ang. säkerställande av

att de som syssla med en viss apparat
att reglera och dirigera få litet svårare
än andra människor att tänka sig, att
samhället kan klara sig utan att denna
apparat får fortsätta att arbeta. Erfarenheterna
från utlandet synas mig peka
i den riktningen, att man kanske
något lättare än vad statsrådet och regleringsexperterna
förmoda kunde i en
del fall klara sig med mindre ransonering.
Det är klart, att detta kan förutsätta,
att man tar vissa risker och inte
väntar, tills man är absolut hundraprocentigt
på den säkra sidan. Jag vill å
andra sidan understryka, att man naturligtvis
inte får ta för stora risker.
Men det är just för att man skulle kunna
få ett begrepp om hur stor ökning
av konsumtionen en fri handel skulle
medföra, så att man skulle kunna handla,
när det gäller avvecklingen av hela
brödransoneringen, utan att ta för stora
risker — det är just därför bl. a., som
jag framkastar tanken på individuella,
inte behovsprövade tilläggskort. Det är
möjligt att herr statsrådet misstar sig
och att det icke tillfredsställda behovet
av bröd i dag är relativt litet. Åtskilliga
experter som sysslat mer med detta än
jag äro benägna att tro, att det otillfredsställda
behovet är så pass litet, att
det inte motiverar de kostnader och
besvär, som handliavandet av brödransoneringen
medför, ifall vi skulle få
en någorlunda tillfredsställande skörd.
Detta förslag har varit tänkt bl. a. som
ett steg i riktning mot vad vi väl alla
vilja hoppas skall vara möjligt inom en
inte alltför avlägsen framtid, nämligen
ett upphävande av brödransoneringen i
dess helhet.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Ilerr
talman! Det är klart, att jag har bildat
mig en uppfattning om vilka risker man
tar genom att i dagens liigc bereda vissa
lättnader på denna front utifrån den
position jag har, nämligen att taga an -

tillräckliga inköpsmöjligheter för bröd.

svaret ifall det skulle visa sig vara ett
steg, som är illa övervägt. Herr Ohlin
har ju en något bekvämare ställning,
när han gör gällande, att det i dagens
läge föreligger möjlighet att göra vissa
uppmjukningar. När jag är så pass restriktiv
mot denna tanke, är det närmast
därför, att jag har rent personligt
ett mycket starkt intryck av att
grovarbetargrupperna på landsbygden
betrakta inskränkningarna i brödransonerna
som en irriterande inskränkning
och detta trots försöken att genom tillläggskort
differentiera ransonerna efter
behoven.

Jag skulle kanske ge en närmare förklaring,
när det i svaret speciellt talats
om landsbygdsbefolkningen. Det är, det
kan jag medge, litet kort skrivet. Jag
kan ju säga, att folk utanför de stora
städerna i allmänhet ha starkare behov
av just bröd i sin föda. Jag tänker på
skogsarbetare, lantarbetare och vägarbetare.
I de stora städerna har man en
starkare koncentration av kontorsmänniskor
och affärsanställda, alltså av sådana
arbetargrupper, för vilka behovet
av bröd som en grundpelare i folkkosten
inte väger lika tungt.

Man kan göra ett rätt intressant konstaterande,
när man ser efter, i vad mån
det svenska folket utnyttjar sina ransoner
nu och tidigare. Man kan ju lätt få
den föreställningen, att eftersom brödet
räcker för mig och eftersom jag har en
hel del bekanta som säga, att brödet
för dem inte är något problem, så är
detta något som gäller generellt. Men
om vi so på procentuttagen på ransoneringskorten
nu gentemot under krigstiden,
få vi ett mycket bestämt intryck
av att vi just nu sitta trängre i fråga
om att förse det svenska folket med deras
önskade brödransoner än vi någonsin
tidigare gjort. 1944 mitt under kriget
hade vi ett uttag på brödkorten av
ungefär 84 å 85 ''A, och i dag, 1948, ha
vi ett uttag på brödkorten av 98 %. Det
iir ju ett nära hundraprocentigt uttag.
Detta ger, menar jag, ett ganska klart
uttryck för att i händelse av en lättnad

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på fråga ang. säkerställande av

i ransoneringen denna måste ta sig uttryck
i en konsumtionsstegring.

Nu säger herr Ohlin, att ett av de
mest betydande argumenten från hans
sida för att försöka den individuella
linjen är, att man därigenom skulle få
en kartläggning av, ett uttryck för vad
det egentliga konsumtionsbehovet vore
i dag, och att man med detta som bakgrund
på ett mera konkret sätt skulle
kunna ta ställning till frågan, om ransoneringen
bör avvecklas eller inte.
Jag har rent allmänt den uppfattningen,
att det är onödigt med en sådan
finslipning av konsumtionsbehovet för
att avgöra, om brödransoneringen skall
avvecklas eller ej. Vi veta nog i stort
sett vad svenska folket behöver och
hur stor merkvantitet, som kommer att
konsumeras, därest ransoneringen
skulle avvecklas. Jag tycker, såsom jag
också sagt i interpellationssvaret, att
med tanke på det utrikespolitiskt sett
ganska spända och besvärliga läget och
med hänsyn till att vi, när den nya
skörden går i marknaden, endast ha
fem veckors förbrukning av brödsäd i
lager, så bör inte det avgörande för
frågan om huruvida ransoneringen skall
slopas eller ej vara, att skörden blir,
låt mig säga 10 000 ton större eller
mindre. Det måste, innan man ger sig
in på en avveckling av den utomordentligt
viktiga ransonering som brödransoneringen
är, finnas en tillfredsställande
säkerhetsmarginal även med tanke
på behovet av ett beredskapslager av
brödsäd, och vi få inte glömma, att under
de tre fredsår, som gått sedan 1945,
ha vi haft ett svårt missväxtår och två
normalår. På 1930-talet blevo vi nog
litet bortskämda med att år efter år
kunna bärga in rekordskördar, och hela
vår syn på frågan om brödsädesförsörjningen
blev i viss mån präglad därav.

Nu skall jag villigt erkänna, att
spannmålssituationen ute i världen i
dag ser bättre ut än den gjorde för låt
mig säga ett år sedan. Skördeutsikterna
äro goda i Amerika, Kanada, Austra -

tillräckliga inköpsmöjligheter för bröd.

lien och Argentina, och även i Europa
äro de väsentligt bättre än 1947. Men
brödspannmål är en dollarvara, var jag
än köper den, och med hänsyn till vår
valutasituation är det nödvändigt att
iakttaga en viss försiktighet framför
allt när det gäller köp från dollarområdet.

Slutligen vill jag framhålla, att det
måste väl ändå rent tekniskt bli besvärligt
för handelns folk om man utöver
det nuvarande kortbeståndet
skulle, genom en sådan individuell tilldelning
som herr Ohlin siktar på, även
få speciella extrakort för bröd och
mjöl att pyssla med.

Dessutom bör erinras om att brödsädesproblemet
tyvärr även är ett fodersädsproblem.
Herr Ohlin säger, att
han självfallet utgår ifrån att regleringen
av handeln med fodersäd skall bibehållas,
men jag har dock en bestämd
känsla av att det skulle vara ett äventyr
att släppa på brödsädesransoneringen
i ett marknadsläge, där det är dåligt
med fodermedel. Från myndigheternas
sida ha vi ett mycket starkt intryck av
att det framför allt råder brist på hönsfoder.
Det har under de senaste åren
vuxit upp ett stort antal liönserier och
de företagare, som vanligen driva
dessa, äro hänvisade till den öppna
marknaden, när det gäller att köpa
hönsfoder. Relationen mellan äggpris
och brödsädespris är emellertid för
närvarande sådan, att det kan vara
god ekonomi att inom äggproduktionen
fodra upp till human förbrukning lämplig
spannmål. Jag skall ta några jämförelsesiffror.
Jag utgår då ifrån att om
det, såsom herr Ohlin tydligen vill,
skulle utan behovsprövning lämnas en
individuell tilläggsranson, så måste det
ske i form av såväl bröd som mjöl för
att konsumenterna skola ha chansen att
själva baka sitt bröd, om de finna det
ur ekonomisk synpunkt lämpligare än
att köpa färdigt bröd. Men om man då
betänker, att t. ex. rågmjöl kostar i
parti kr. 34:40 per 100 kg, medan en

Måndagen den 19 juli 1948. Nr 32.

Svar på fråga ang. säkerställande av tillräckliga inköpsmöjligheter för bröd.

liönsfoderblandning i parti betingar ett
pris av kr. 34: 50, så står det väl ganska
klart, bur kinkigt hela detta problem
är.

Jag tror därför att det ur många synpunkter
är klokare, att man ser frågan
om brödransoneringens avveckling i
samband med tillgången på fodersäd
och fodervaror bär i landet.

Och en sak kunna vi väl för närvarande
vara överens om, nämligen att
det är för tidigt att nu, när vi inte ha
någon kärve i ladorna och när inte ens
skörderapporten från den 15 juli föreligger,
på allvar taga upp frågan om
huruvida betingelser finnas för eventuella
lättnader i eller avveckling av
brödransoneringen.

Herr OHLIN: Herr vice talman! Herr
statsrådet framhöll att skogsarbetare,
vägarbetare och lantarbetare ha större
behov av bröd än stadsbefolkningen,
som till väsentlig del består av kontorsarbetande
människor, men statsrådet
underlät därvid att erinra om att de
förstnämnda kategorierna redan nu ha
ganska stora tilläggsransoner. Det verkade
som om statsrådet för ögonblicket
ville lämna tilläggsransonerna ur räkningen,
när det gällde att motivera sitt
påstående, att landsbygdsbefolkningen
skulle i särskilt stort antal komma att
begära sådana extra, icke behovsprövade
tilläggsransoner, som jag här talat
om. Jag har, eftersom jag själv långt
ifrån är expert på området, diskuterat
frågan om brödransoneringen med åtskilliga
experter, och det har därvid
från ett håll, som jag betraktar som utomordentligt
sakkunnigt, uppgivits för
mig, att det otillfredsställda behovet av
bröd kanske inte i särskilt stor utsträckning
är tillfinnandes inom de rent
kroppsarbetande grupperna, eftersom
dessa efter behovsprövning ha fått rätt
väsentliga tilläggsransoner, utan att ett
sådant behov finns dels hos vissa
kroppsarbetande kategorier, dels hos en

del icke kroppsarbetande grupper med
relativt låga inkomster.

När herr statsrådet vidare säger, att
det är onödigt att söka ytterligare finslipa
uppskattningen av behovet av
spannmål, då man i stort sett vet vad
svenska folket behöver och hur mycket
det skulle komma att konsumera, om
varan vore fri, så måste jag härtill foga
den reflexionen, att detta uttalande förefaller
mig vara något djärvare än herr
statsrådets attityd i övrigt. Det måste
vara ganska svårt att inom gränser, som
äro praktiskt användbara, ange hur stor
konsumtionen skulle bli vid en fri marknad.
Jag kan inte heller minnas — det
det är möjligt att mitt minne sviker
mig på den punkten — att statsrådet i
jordbrukspropositionen angivit någon
siffra för hur stor konsumtionen skulle
bli, om brödransoneringen upphävdes.
Skulle det vara så, att någon sådan siffra
inte finns upptagen i jordbrukspropositionen,
så kanske herr statsrådet i
dag skulle kunna upplysa oss om hur
stor ökning av brödkonsumtionen som
enligt herr statsrådets uppskattning
skulle inträda, ifall varan bleve fri. Det
är klart, att denna siffra skulle ge stadga
åt den offentliga diskussionen i detta
spörsmål.

Herr statsrådet berörde till sist det
förhållandet, att det ju råder knapphet
på foder, bl. a. på hönsfoder, och framhöll,
att det förelåg risk för att brödspannmål
och bröd kunde komma att
användas för sådana utfodringsändamål.
Jag har just diskuterat det spörsmålet
med experter, eftersom det är
uppenbart att man här kominer in på
cn av de känsligaste frågorna. Jag har
då fått den upplysningen, att hönsen
nog redan få det foder, de skola
ha och att någon mer väsentlig ökning
av denna utfodring inte behöver
befaras. Men det är klart att detta är
ett problem, som måste mycket noggrant
övervägas, liksom i någon mån spörsmålet,
om grisarna i ett visst läge skulle
kunna tänkas konsumera mer spann -

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på fråga ang. säkerställande av

mål. Hela den kontakt mellan fodersädes-
och brödsädesmarknaderna, som
går t. ex. via kornet, är av stor praktisk
betydelse.

Jag vill, herr talman, utan att onödigtvis
förlänga debatten i detta sammanhang
göra det påpekandet, att det
finns måhända en risk för att produktionen
av animaliska livsmedel här i
Sverige kan komma att stiga så mycket,
att det, även om vi få goda skördar,
kommer att råda knapphet på brödspannmål.
För statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet, som i
likhet med sina partivänner är en sådan
anhängare av s. k. planhushållning,
borde det väl emellertid vara en huvuduppgift
att söka förhindra en produktionsutveckling,
som medför att svenska
folket även vid gynnsamma skördar av
brödspannmål kommer att år efter år
få bibehålla brödransoneringen. Jag är
inte blind för att denna uppgift är ganska
besvärlig, men det förefaller mig
vara utomordentligt viktigt att man löser
den, ty om så kan ske, tyda nämligen
erfarenheterna från tiden före kriget
på att med någorlunda goda skördar
bör svenska folket kunna få sin normala
konsumtion av bröd täckt.

Till sist vill jag med anledning av
statsrådets slutanmärkning säga, att
statsrådet bör inte i mina yttranden
lägga in några mer långtgående krav än
jag i verkligheten har framfört.

Chefen för folkhusliållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
andre vice talman! Jag har nog anledning
att returnera den sista repliken till
herr Ohlin själv, eftersom jag i mitt
förra anförande inte uttryckte mig på
det sätt, som herr Ohlin här gjorde gällande.
Jag sade, när jag talade om att
jag hade ett intryck av att behovet av
bröd var större på landsbygden, att detta
sammanhängde med att i de större
städerna fanns en större koncentration
av kontorsfolk och affärsanställda, men

tillräckliga inköpsmöjligheter för bröd.

i herr Ohlins referat fick mitt yttrande
en annan nyans, i det att jag skulle ha
sagt, att stadsbefolkningen till väsentlig
del består av kontorsfolk. På den punkten
refererade alltså herr Ohlin mig
felaktigt, vilket jag härmed bär velat
rätta till.

Vidare gjorde jag i mitt första anförande
den klara reservationen — såsom
nog torde framgå av protokollet —
att trots tilläggsransonerna torde brödransoneringen
utgöra ett större problem
för skogsarbetare, lantarbetare och vägarbetare
än för andra befolkningsgrupper.
Det var sålunda litet överflödigt av
herr Ohlin att här göra mig särskilt
uppmärksam på förefintligheten av dessa
tilläggsransoner.

Nu säger herr Ohlin, att man skulle
ju genom en individuell tilldelning utan
behovsprövning i varje fall kunna
få ett mått på det otillfredsställda
konsumtionsbehovet, vilket vore värdefullt.
Jag kan inte för min del finna, att
en sådan konkretisering vore så utomordentligt
värdefull, detta helt enkelt
därför att i dagens läge kan inte, av de
skäl som jag tidigare anfört, den omständigheten
att man har 10 000 ton
spannmål mer eller mindre vara avgörande
för om brödransoneringen skall
släppas eller inte. Men man kan naturligtvis
ha olika uppfattningar om vilken
risk, som därvid bör tagas och herr
Ohlin skulle kanske i min position vara
beredd att i det avseendet leva farligare
än vad jag vill göra. Jag förmenar att
ställningen bör vara så pass god, att det
inte skall behövas några finslipade konkretiseringar
för att avgöra, om ransoneringen
kan släppas eller inte.

Herr Ohlin ställde också en direkt
fråga till mig om hur stor konsumtionen
kunde tänkas bli, därest brödransoneringen
avvecklades. Ja, i det avseendet
kan det nu bara bli fråga om approximationer.
Vi räkna med att det behövs
900 000 ton för att de nuvarande ransonerna
skola kunna bibehållas — för
handelsförmalning behövs 600 000 ton,

Måndagen den 19 juli 1948. Nr 32.

Svar på fråga ang. säkerställande av tillräckliga inköpsmöjligheter för bröd.

vidare behövs det en viss kvantitet för
utsäde och slutligen går det bort en
viss kvantitet i svinn. Enligt de beräkningar,
som gjorts på livsmedelskommissionens
statistiska byrå, skulle vi
med normalt väder i fortsättningen av
detta skördeår kunna få en spannmålsskörd
på 900 000 ä 925 000 ton. Det är
väl knappast tänkbart, att resultatet kan
bli bättre än vad experterna i dag förutse,
och därför kommer det inte, efter
vad jag kan förstå, att i höst föreligga
någon möjlighet att avveckla brödransoneringen.
Men man kan naturligtvis
också ha olika uppfattningar om hur
stor reserv av brödsäd som bör finnas.

Kan man avveckla ransoneringen vid
ett utslag på 950 000 ton eller på en miljon
ton eller var skall man draga gränsen?
Det beror helt enkelt på vem som
vid den aktuella tidpunkten är folkhusliållningsminister
och vilken grad av
säkerhet han anser vara behövlig. Det
är en ganska individuell egenskap i vad
mån man vill ta risker eller ej.

Herr Ohlin säger, att de höns vi för
närvarande ha få det foder de behöva.
Detta kanske i långa stycket är riktigt,
men jag har ju bland mina arbetsuppgifter
i departementet även den att avslå
en lång rad av besvär över livsmedelskommissionens
ställningstagande,
då den vägrat aspiranter att få starta
nya hönsgårdar, och jag kan försäkra,
att det är ett mycket ackumulerat behov
som här ger sig till känna. Det är
fråga om människor som kanske äro
partiellt arbetsföra eller av andra bevekelsegrunder
vilja starta denna nya
industri, som det kanske i viss mån blivit,
och vilka i sina ansökningar till
livsmedelskommissionen säga: Jag vill
sätta upp en hönsgård med (»00, 700 eller
800 höns. Det behöver jag för att
försörja min familj. Ge mig foder och
tilldelning till detta. Det är ingen tvekan
om att så länge nuvarande relation
mellan å ena sidan äggpriset och å andra
sidan priset på brödspannmål gäller
så föreligger det vissa latenta risker.

Man kan naturligtvis som herr Ohlin
göra gällande, att den socialdemokratiska
regeringen, som har en viss förkärlek
för att planliushålla, borde tänka
på detta problem och säga, hur man
skall komma ur detta nu och längre
fram. Jag kan säga, att fodersituationen
nu är knapp. Foder och brödspannmål
kosta valutor, när vi köpa dem på
världsmarknaden. Valutasituationen är
lika bekant för herr Ohlin som för mig.
Det är följaktligen en sak, som man inte
kan komma ifrån. Det finns naturligtvis
en mycket radikal väg att gå, om
man vill avveckla ransoneringen och
inte ha kvar risken för foderfronten,
nämligen att föreslå riksdagen att antingen
sänka äggpriset eller höja priset
på brödsäd med ty åtföljande genomslag
och fördyringar av bröd och
mjöl. Regeringen har inte velat gå någon
av de vägarna. Så länge vi inte göra
detta och situationen är som den är få
vi fortsätta med ransoneringen, men det
står självfallet herr Ohlin fritt att föreslå
sänkning av äggpriset eller höjning
av priset på brödsäd.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag skall
inte förlänga denna debatt utan nöja
mig med två påpekanden.

Det första är, att herr statsrådet, om
jag uppfattade hans anförande riktigt,
i början av detta tycktes ställa i utsikt,
att han skulle besvara min fråga om
den mycket intressanta upplysning som
han i sitt tidigare anförande formulerade
så, att vi veta vad .svenska folket
behöver och vad det kommer att konsumera,
om ransoneringen slopas. Men
i stället presenterade han några siffror
om hur stor totalskörd den nuvarande
ransoneringen kräver, vilket ju är en
helt annan sak.

Mitt andra påpekande föranledes av
den senare delen i statsrådets anförande.
Jag vill bara beröra en sak som
det naturligtvis för eu liberal är mycket
intressant att höra. Så snart man

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. priskontrollnämndens beslut om priserna på järn -

manufaktur.

inom det socialdemokratiska partiet
kommer bort ifrån de allmänna principdeklarationerna
om att här skall
allting bli bra genom planhushållning
och centraldirigering, så snart man ställes
inför en konkret fråga, väljer regeringen
försvarslinjen, att det är så förfärligt
svårt att göra det ena eller det
andra, så att regeringen för tillfället
inte ser någon lösning.

Härmed var överläggningen slutad.
§ 9.

Svar på interpellation ang. priskontrollnämndens
beslut om priserna på järnmanufaktur.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som
anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr östlund frågat mig
om jag är beredd att lämna en redogörelse
för det tillvägagångssätt och de
överväganden som lagts till grund för
priskontrollnämndens fastlåsande av
priserna å järnmanufakturprodukter.

Innan jag går in på ett svar å själva
frågan vill jag konstatera, att det resonemang
interpellanten för i sin interpellation
närmast synes syfta på valstrådsprodukter
d. v. s. framför allt spik
och järntråd, ehuru själva frågan givits
en vidare syftning. Jag kommer
därför endast att uppehålla mig vid
förhållandena å spik- och järntrådsmarknaden.

Vad till en början angår interpellantens
påstående att vår inhemska industri
skulle i någorlunda tillfredsställande
omfattning kunna förse marknaden
med järntrådsprodukter är detta
riktigt i så måtto, alt den svenska produktionen
svarar för en del av behovet.
Storleken av den svenska produktionens
andel i behovstäckningen har

varit växlande och är numera lägre än
förut. Man får därför icke glömma bort
den icke oväsentliga roll för försörjningen
med dessa varor som importen
spelar. Detta betyder således, att en
snäv prissättning å våra svenska valstrådsprodukter
visserligen kan verka
menligt å försörjningen genom minskning
i produktionen, men någon helt
avgörande betydelse kan en dylik prissättning
ej ha, eftersom importen dock
svarar för en avsevärd del av råvarutillförseln
å detta område.

Priskontrollnämnden har sedan länge
haft sin uppmärksamhet riktad på detta
särskilda prisproblem. I princip gäller
för prissättningen för valstrådsprodukter
att den skall anpassas så, att priserna
medgiva kostnadstäckning för
representativa företag. Sedan priserna
å valstråd i januari 1947 på priskontrollnämndens
initiativ höjts till en förmånligare
nivå än för andra valsjärnsprodukter,
medgavs en motsvarande
höjning för valstrådsprodukter. Först
den 10 april 1948 togs frågan om ytterligare
höjda priser å valstrådsprodukter
upp av Sveriges trådspikfabrikanters
förening, som då begärde få höja
utförsäljningspriserna å trådspik. Vid
detta tillfälle ville nämnden samtidigt
taga ställning till järntrådspriserna, då
järntråden till största delen tillverkas
av samma fabrikanter som tillverka
spik. Detta förslag avböjdes av fabrikanterna
under hänvisning till den
tidsödande utredning angående lämpliga
prisdifferenser mellan olika typer
och dimensioner av järntråd, vilken
även fabrikanterna ansågo nödvändig
med hänsyn till den snedvridning av
prisrelationerna som daterade sig från
långt före prisstoppet och sedan dess
ytterligare accentuerats. Frågan angående
spikpriserna upptogs sålunda först
till behandling. Efter upprepade förhandlingar
med spikfabrikanterna löstes
spikfrågan den 21 maj 1948 genom
prisförhöjningar, möjliggörande en

Måndagen den 19 juli 1948. Nr 32.

Svar på interpellation ang. priskontrollnämndens beslut om priserna på järn

manufaktur.

förbättring med cirka en tredjedel av
bruttoförädlingsmarginalen (d. v. s.
marginalen mellan valstrådskostnader
och spikpriser). Interpellantens påstående,
att kalkylerna icke beaktades vid
denna prishöjning måste bero på något
missförstånd och motsäges för övrikt
redan av höjningens ovanliga storleksordning.
Enligt vad priskontrollnämnden
meddelat mig har majoriteten
av spikfabrikanterna en annan mening
än interpellanten i detta avseende.

Beträffande järntråden inkom en av
järntrådsfabrikanterna utsedd representant
den 9 juni till priskontrollnämnden
med detaljerad utredning angående
kostnaderna för olika typer och
dimensioner järntråd vid ett av företagen
i branschen jämte förslag till
prissättning, närmast baserad på denna
utredning och samråd med vissa andra
företag i branschen. Då förhållandena
inom järntrådstillverkningen äro ganska
komplicerade och då olika fabrikanter
specialiserat sig på olika trådtyper,
begärde nämnden omedelbart
uppgifter angående produktionens sammansättning
för olika företag och meddelade,
att särskilda kalkyler måste insändas
från företag, representativa för
olika deltillverkningar inom trådindustrien.
I avvaktan härpå har nämnden
ännu ej kunnat taga ställning till frågan
om priser å järntråd.

Något prisspörsmål beträffande taggtråd
är för närvarande icke aktuellt,
enär industrikommissionen numera
icke lämnar någon prioritering av valstråd
för taggtrådstillverkning.

Av den lämnade redogörelsen torde
framgå, att priskontrollnämnden icke
kan anses ha oskäligt fördröjt ärendenas
handläggning. Och det kan ju knappast
läggas nämnden till last att den
icke själv av eget initiativ aktualiserat
dessa prisfrågor.

I detta sammanhang må slutligen
nämnas, alt det snart nog kan bli nödvändigt
att stimulera och öka en va -

lutaskapande export av trådmanufaktur
genom att tilldela exportindustrien
ökade kvantiteter svensk och utländsk
valstråd. Man gör därför klokt i att icke
räkna med någon förbättring av den
inhemska försörjningen av valstråd utöver
den som inträffat under den senaste
tiden.

Vidare yttrade:

Herr ÖSTLUND: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet för
svaret på interpellationen.

Den närmaste anledningen till att jag
framställde interpellationen var, att jag
ville göra folkhushållningsministern
uppmärksam på den allvarliga brist på
tråd för s. k. elektriska stängsel som
för närvarande föreligger för jordbrukets
vidkommande. Användningen av
dylika elektriska stängsel har fått allt
större utbredning i hela landet under
de senaste åren. Detta har varit värdefullt
ur flera synpunkter, bl. a. därigenom
att man kunnat undvika användandet
av trävirke för uppsättande av
stängsel och alltså kunnat spara på det
för närvarande för landet så dyrbara
virket. Vidare har användningen av
elektriska stängsel medfört väsentliga
lättnader i arbetet på jordbrukets område,
vilket är av största betydelse i
dessa arbetskraftsbristens dagar. Genom
dessa elektriska stängsel ha också
betesmarkerna kunnat utnyttjas på ett
rationellare sätt än tidigare, vilket givetvis
varit av största betydelse för
produktionskapaciteten inom jordbruket.
Sett mot denna bakgrund är det
synnerligen beklagligt att behöva konstatera,
att man, som herr statsrådet
uttryckte sig i sitt svar på min interpellation,
gör klokt i att inte räkna med
någon förbättring av den inhemska försörjningen
av valstråd utöver den som
inträffat under den senaste tiden. Detta

Andni kammarens protokoll t9b8. Nr 32.

66 Nr 32. Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. priskontrollnämndens beslut om priserna på järnmanufaktur.

statsrådets svar synes mig alltför tydligt
vittna om att någon förbättring av
situationen i fråga om elektriska stängsel
ingalunda är att förvänta.

Statsrådet tycks för övrigt göra sig
skyldig till en viss förväxling mellan
valstråd, d. v. s. själva råmaterialet för
trådspik, taggtråd o. s. v., samt de produkter
som framställas av valstråd. Att
valstråd till en viss del importerats och
fortfarande importeras är sålunda riktigt.
Däremot torde inte någon import
av trådspik eller stängseltråd ha ägt
rum annat än i synnerligen begränsad
omfattning. På denna punkt har statsrådet
uttryckt sig synnerligen dunkelt,
då han talar om importen av järntrådsprodukter.

Min interpellation gällde framför allt
priserna på valstrådsprodukter, och det
torde inte råda någon tvekan om att
dessa priser varit och alltjämt äro så
otillfredsställande, att t. ex. hässjetråd
och stängseltråd knappast kunna erhållas
för närvarande. Priset på trådspik
har visserligen höjts något, dock
inte så att det ens lämnar den bäst utrustade
fabrikant någon vinst. Ehuru
kontrollerade av priskontrollnämnden
ha nämligen fabrikanternas kalkyler
inte fått ligga till grund för prissättningen.
Man kan utan tvekan säga, att
det förefaller som om en viss planlöshet
karakteriserar priskontrollnämndens
åtgärder i detta avseende.

För att ge ett litet exempel på hur saken
skötts från priskontrollnämndens
sida vill jag pepeka, att priset på trådspik
den 31 januari innevarande år
sänktes med 2 % för att sedan höjas
den 21 maj med 16 %, dock först efter
synnerligen långvariga förhandlingar.
Orsaken till denna i och för sig stora
men likväl otillfredsställande prishöjning
var helt enkelt den, att fabrikanterna
inte sedan prisstoppet genomfördes
fått företa någon som helst höjning
på annat än själva råvaran, valstråden.
Herr statsrådet påpekar, att

priskontrollnämnden meddelat honom,
att majoriteten av spikfabrikanterna
äro nöjda med den nuvarande prissättningen,
som kom till stånd den 21 maj
med ledning av kalkylerna från de
större industrierna. Detta är en tolkning
av förhållandet från priskontrollnämndens
sida som inte alls förvånar mig.
Det riktiga förhållandet torde emellertid
nog bäst uttryckas så, att fabrikanterna
långt ifrån att vara nöjda nu
finna priserna avsevärt bättre än vad
de voro före den 21 maj. Att fabrikanterna
avböjde priskontrollnämndens erbjudande
att behandla frågan om prissättning
å dragen järntråd samtidigt
med förhandlingarna om trådspik berodde
uteslutande därpå, att fabrikanterna
fruktade, att frågan om spikpriset
därigenom skulle komma att förhalas
ytterligare. Detta faktum talar ju
sitt eget tydliga språk om att priskontrollnämnden
verkligen skött dessa förhandlingar
oklokt och långsamt, så
långsamt att fabrikanterna inte vågade
ta upp ännu en fråga samtidigt. Frågan
om priset för järntråd är sålunda fortfarande
svävande. Detta medför naturligtvis
att leveranser av järntråd kunna
ske endast i begränsad omfattning, så
mycket mer som priset på råvaran,
valstråden, i dagarna ytterligare höjts.
Det kan alltså befaras, att om priskontrollnämnden
ytterligare förhalar ärendet
risk finnes för en ännu större brist
på spik och järntråd än den jag påtalat.

Av statsrådets svar som helhet framgår
för övrigt, att tillgången på valstrådsprodukter
inte kan påräknas förbättrad
inom den närmaste framtiden
utan snarare försämrad. Det kan ju betecknas
som en berömvärd uppriktighet
från statsrådets sida, att han frankt
deklarerar, att vi trots den stora bristen
på järntrådsprodukter inom landet
likväl måste räkna med att stimulera
och öka den valutaskapande exporten
av trådmanufaktur. Det svaret

Måndagen den 19 juli 1948. Nr 32.

Svar på interpellation ang. priskontrollnämndens beslut om priserna på järn

manufaktur.

synes mig emellertid ingalunda kunna
tillfredsställa de krav på de makthavandes
sätt att handha försörjningen av
för industrien och jordbruket livsnödvändiga
produkter som man torde ha
rätt att ställa.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Detta är en fråga som man för
all del skulle kunna ta upp en stor och
lång debatt om. Produktionen av valstråd
i vårt land har gått ned från 1944,
när den var uppe i ungefär 88 000 ton,
till 1947, då den var nere i 58 000 ton.
Bakom denna nedgång ligger hela problemet
om arbetskraftsbristen i finvalsverken,
där arbetskraftsbristen är mest
markerad. Man kan ju inte bara kommendera
fram de och de kvantiteterna,
utan man har att konkurrera om arbetskraften
på ungefär lika viktiga områden.
Vi ha produktionen i fin- och mediumvalsverken,
som även går till lantbruksmaskinerna
och till redskapsfabrikanterna.
Det är känt för herr Östlund
genom åtskilliga interpellationer,
jag tror i båda kamrarna, att man krävt,
att försörjningsmyndigheterna på något
sätt skulle ordna det så, att våra
fabrikanter av lantbruksmaskiner och
redskap få större tilldelning av järn.
Samtidigt framställas anspråk från
byggnadsindustrien, att myndigheterna
skola se till att finvalsverken producera
mera valstråd, som i och för sig konkurrerar
på många viktiga områden.
Vidare ställas från andra produktionscentra
krav på att valsverken skola
fabricera den järnplåt de behöva. När
det sedan visar sig, att arbetskraftsbristen
varit så pass markerad, att man
får köra med ett eller två skift, där man
tidigare regelmässigt kunnat driva med
tre skift, förstår man ju, att resultatet
måste bli en total nedgång. Man står då
inför problemet var inskränkningar
skola göras, då behov av ifrågavarande

produkter gör sig gällande på olika områden
och det är ungefär lika angeläget
att tillgodose behovet på vart och
ett av dessa områden, och ingen kan
våga säga, att det ena skall äga prioritet
framför det andra. Vi ha därför
måst gå in för nedskärning på praktiskt
taget alla områden, även på området
för valstråden. Nu ha vi under de senare
åren fått rätt stora importkvantiteter
som ha subsidierat den nedåtgående
inhemska produktionen.

Jag kan kanske glädja herr Östlund
med att tala om att under tiden januari
—april 1948 ha produktionssiffrorna
inom landet för valstråd hållit sig
glädjande högt uppe. När jag ändå avslutningsvis
vågar säga, att man i detta
läge inte bör göra sig några förhoppningar
om att produktionen kan komma
i ett något gynnsammare läge, är
det närmast därför att det då skulle gå
ut över andra ungefär lika angelägna
produktionsområden, och när det gäller
valstråden måste man ju ändå i
första hand se till att man får det som
behövs i emballage för massaindustrien,
dvs. den industri som är direkt dollarskapande
på exportsidan. Man kommer
alltid i sista hand fram till en avvägning
mellan exporten och den inhemska
försörjningen.

Om herr östlund i proposition nr 286
ser efter hur exporten har utvecklat sig
här i landet under de senaste tio åren,
framför allt om han läser under rubriken
»Varor ur den svenska järnindustrien»,
finner han en siffra, som är
ganska nedslående. Vår export minskar
för varje år som går, och vi kunna i
längden inte klara vårt valutaproblem,
om vi vid alla tillfällen sätta de inhemska
försörjningsbehoven i prioritet.
Vi äro nu i ett läge, då det är riktigt
att säga, att vissa viktiga försörjningsområden
i vårt land måste finna sig i
att stryka på foten för att vi skola
kunna få fram den valutaskapande export
som skall ge oss pengar till andra

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. ransoneringen

försörjningsvaror som äro ännu viktigare.

Herr ÖSTLUND: Herr talman! Jag
ville bara understryka vad jag sade i
mitt tidigare svar om den betydelse som
just denna valstråd bär, i synnerhet för
jordbrukets vidkommande. Jag får beklaga,
att vårt valutaläge är sådant, att
vi t. o. m. måste använda denna export
av valstråd för att förstärka vår valuta.
Det är inga trevliga framtidsutsikter ur
jordbrukets synpunkt att vi inte skola
få tillgång till detta viktiga material.
Jag kan endast erinra om att det förut
var ganska vanligt, att man fick arbeta
veckor och månader för att sätta upp
ett stängsel kring kreaturens bete, medan
numera en 12- eller 14-års pojke
kan sätta upp t. o. m. mycket långa
stängsel utan biträde av mera kvalificerad
arbetskraft.

Jag vill därför nu sluta med att anhålla,
att herr statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet beaktar
just dessa synpunkter och gör det möjligt
att få fram detta för elstängsel så
viktiga material i största möjliga utsträckning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10.

Svar på interpellation ang. ransoneringen
av tvål och tvättmedel.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som
anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Hagberg i Malmö frågat
mig, om jag anser att livsmedelskommissionens
åtgöranden i fråga om
behandlingen i ransoneringshänseende
av vissa partier importerad tvättvål står
i överensstämmelse med de principer om
likaberättigande, som uppbära svensk
lagstiftning och vilka även böra gälla
i fråga om ransoneringssystemet, även -

av tvål och tvättmedel.

som om jag hade för avsikt att vidtaga
åtgärder för åstadkommande av rättelse.

Till svar härå får jag anföra följande.

Ransoneringen av tvål och tvättmedel
torde alltid ha varit och är väl alltjämt
en av de ransoneringar, som kännas
hårdast av allmänheten. Trots kontinuerliga
ansträngningar att öka tillgången
på råvaror, fetter och alkali,
som erfordras för framställningen av
tvål och tvättmedel, har det emellertid
så långt ifrån varit möjligt att öka tilldelningen
att ransonerna tvärtom måst
skäras ned, så att de nu äro mindre än
under krigsåren. Och för att kunna
hålla de nuvarande tilldelningarna har
det till och med varit nödvändigt att
för tekniska ändamål använda fett, som
annars kunnat gå till margarintillverkningen.
Under 1947 har sålunda en
kvantitet, motsvarande icke mindre än
7 000 ton matfett, måst överföras till
den tekniska sidan. Under sådana förhållanden
är det givet, att man varit
angelägen om att tillvarataga alla möjligheter,
som erbjudit sig, att genom
import tillföra vårt land tvål och tvättmedel
eller råvaror för deras framställning.
I den mån råvarorna utgöras av
fettämnen äro de emellertid underkastade
internationell ransonering, och de
mängder som tilldelats vårt land ha
icke på långt när kunnat täcka våra behov.
Tvål och tvättmedel däremot äro
fria från internationell reglering, och
man har därför med tillfredsställelse
begagnat de möjligheter, som erbjudit
sig att importera vissa kvantiteter
tvål från Belgien och Storbritannien.
Sålunda importerades hösten 4947
300 ton hushållstvål av förstklassig beskaffenhet
från Belgiska Kongo. I nu
gällande avtal med Belgien finnes en
kontingent om 1 000 ton av samma slags
tvål och med enahanda ursprung inskriven.
Härav har 450 ton licensierats
och även inkommit till riket. Från England
har på innevarande års avtal inkommit
1 050 ton tvättvål. Ytterligare

Måndagen den 19 juli 1948.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. ransoneringen av tvål och tvättmedel.

tvålimport från dessa båda länder är
i nuvarande valutaläge icke aktuell.

Vad försäljningspriset på importtvålen
beträffar, har detta satts ungefär i
höjd med det som gällt för svensk s. 1c.
tvättvål special och tvättpulver special,
vilka hålla samma fetthalt men tillverkas
av sekunda råvaror. Då importpriset
varit lägre har mellanskillnaden
tillgodoförts clearingkassan för fettvaror.

När det gällt att bestämma på vad
sätt man lämpligast skulle tillföra de
svenska konsumenterna de kvantiteter
tvättvål, som sålunda importerats i år,
sammanlagt 1 500 ton, har man haft
att taga flera olika synpunkter under
övervägande. Till att börja med må
nämnas, att vederbörande importörer
under de diskussioner med statens
livsmedelskommission, som fördes angående
importen, uttryckligen framhöllo,
att en import kunde komma till
stånd, endast om varan finge försäljas
kupongfritt. För kupongfri försäljning
talade vidare dels att det var frågan
om ganska begränsade mängder — som
ovan nämnts, två sinsemellan olika
partier — och dels i synnerhet önskan
att ej ytterligare betunga handeln med
ännu en ransonering. Det hade nämligen
av flera skäl knappast låtit sig göra att
lägga in denna engelska och belgiska tvål
i den ordinarie ransoneringen av tvål
och tvättmedel, utan man hade nödgats
ordna med en särskild kupong för ändamålet.
Och det ville man som sagt
undvika, något som jag skulle tro att
både handeln och allmänheten ha anledning
att hälsa med tillfredsställelse.

Interpellanten har gjort gällande, att
de svenska tvålfabrikanterna lidit ekonomiskt
avbräck genom att efterfrågan
på den svenska kupongbelagda tvätttvålen
minskats och försäljningen av
.svenska kupongfria produkter av hithörande
slag, vilka äro av lägre kvalitet
än den utländska kupongfria tvålen, så
gott som avstannat, sedan denna senare
kom i handeln. Huruvida några verk -

liga ekonomiska förluster kunna sägas
ha tillskyndats de svenska fabrikanterna
genom den import som skett torde
väl vara mycket diskutabelt. Så länge
vår försörjning av tvål och tvättmedel
är så otillfredsställande som för närvarande,
föreligger näppeligen någon
risk för att några tvålkuponger frysa
inne. Möjligen kan man tänka sig att
eu viss förskjutning av tvålköpen mot
kupong skett i riktning mot finare toalettvål,
men om så skett, torde någon
anledning till klagomål från fabrikanternas
sida icke finnas, snarare tvärtom.
Och då som förut framhållits en
viss clearingavgift kunnat uttagas på
den importerade tvålen, kommer beloppet
det svenska folkhushållet till godo.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att
jag anser att de fördelar, som folkhushållet
och allmänheten haft av att vissa
kvantiteter god tvättvål kunnat importeras
från utlandet och ställas till konsumenternas
förfogande utan ytterligare
kupongbesvär, varit vida större än de
olägenheter, som på detta sätt eventuellt
kunna ha tillskyndats den svenska tvåloch
tvättmedelsindustrien. Att här draga
in principfrågor av mera allmän räckvidd
synes mig vara att överdriva frågans
betydelse och ägnat att skymma
blicken för vad som väl ändå är det
väsentliga i detta sammanhang, nämligen
att allmänheten beretts tillfälle att
fritt köpa en eftertraktad och nyttig
vara, på vilken tillgången icke kan sägas
vara alltför riklig.

Av vad jag här sagt torde också
framgå, att jag icke anser påkallat vidtaga
någon ändring i de regler, som hittills
gällt angående försäljningen av de
partier utländsk tvättvål, varom här är
fråga. Om icke ytterligare import av
större omfattning än den ifrågavarande
skulle bli aktuell, anser jag icke påkallat
att tillämpa andra grunder för behandlingen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. ransoneringen av tvål och tvättmedel.

Härefter yttrade:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag ber att få tacka folkhushållningsministern
för svaret på min interpellation.
Jag har naturligtvis ingen erinran
att göra mot den teckning av
vårt försörjningsläge som statsrådet givit.
Statsrådet understryker, att läget är
bekymmersamt. Det är det förvisso på
detta område liksom på en lång råd
andra områden i vårt land, och allmänheten
själv har inte kunnat undgå
att konstatera detta bekymmersamma
läge i och med att kupongtilldelningen
nu är väsentligt mindre än under
krigsåren, en i och för sig föga glädjande
utveckling. Ur allmänhetens synpunkt
och med hänsyn till de omständigheter
som jag här påpekat hade det
varit välkommet, om de hittillsvarande
knappa tillgångarna på tvål och tvättmedel
kunnat ökas och om hushållen
fått ökad tillgång till dessa varor. Det
är alltså, herr statsråd, inte importen
såsom sådan som jag anmärkt på — det
har jag också försökt understryka i min
interpellation — utan jag har vänt mig
mot livsmedelskommissionens åtgärder
i denna sak, åtgärder som jag inte tycker
stå i riktigt god överensstämmelse
med de principer om likaberättigande
som uppbära den svenska lagstiftningen
och vilka enligt min mening och,
antar jag, enligt allas vår mening även
böra gälla i fråga om ransoneringssystemet,
så länge vi nu skola ha det kvar.

Innan jag övergår till några korta betraktelser
rörande den principiella sidan
av detta ämne, skall jag be att få
framföra ett par reflexioner rörande
några avsnitt av statsrådets svar till
mig.

Statsrådet framhöll, att vederbörande
importörer under diskussionen med
livsmedelskommissionen uttryckligen
framhöllo, att import av den tvål vi här
tala om kunde komma till stånd, som
herr statsrådet sade, endast om den
finge säljas kupongfritt. Herr statsrådet

har emellertid, som framgår av början
av svaret, uttalat att försörjningsläget,
vilket jag också underströk för ett ögonblick
sedan, i fråga om tvål och tvättmedel
varit och alltjämt är synnerligen
knappt. Under sådana förhållanden förefaller
det åtminstone mig en smula
egendomligt, om inte den importerade
engelska tvålen, som ar av utomordentligt
god kvalitet och som betingar
ett i jämförelse med den svenska tvålen
fullt skäligt pris, kunnat försäljas
på den svenska marknaden, även om
tvålen i likhet med den som tillverkas
inom landet varit kupongbelagd.

Jag skulle i detta sammanhang också
gärna vilja påpeka, att importen av
denna vara varit mycket begärlig, men
— och det är en observation som man
nödgas göra i detta sammanhang —
märkligt nog är det endast ett fåtal importörer
som kommit i fråga, när det
gällt att erhålla importlicens, och att så
varit fallet tycks ha väckt en viss uppmärksamhet.
Säkerligen skulle åtskilliga
andra intresserade importörer ha
anmält sig, om importen kunnat äga
rum obehindrat, även om tvålen inte
varit kupongfri.

Vidare skulle den kupongfria försäljningen
motiveras med, att det var fråga
om ganska begränsade kvantiteter
importerad tvål. Statsrådet vitsordar
emellertid, att i år har man hittills importerat
sammanlagt omkring 1 500 ton
tvättvål, därav ungefär 1 050 ton från
England, om jag inte missminner mig,
och resten från Belgien. Denna kvantitet
måste nog i alla fall anses som relativt
betydande, om man betänker, att
hela den svenska tillverkningen av ransonerad
tvål, såväl tvättvål som toalettvål,
år 1947 utgjorde ca 8 000 ton.
Att döma av statsrådets svar tycks det
vara meningen, att nyssnämnda kvantitet,
1 500 ton, därest valutatillgången
medger det, skall ytterligare ökas.

Statsrådet framhöll också, att det torde
vara mycket diskutabelt, huruvida
några verkliga ekonomiska förluster

Måndagen den 19 juli 1948.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. ransoneringen av tvål och tvättmedel.

kunna sägas ha tillskyndats de svenska
fabrikanterna genom den import som
skett och som jag påtalat. Det är naturligtvis
givet, som statsrådet framhåller,
att några tvålkuponger i nuvarande
försörjningsläge knappast frysa inne.
Tvål- och tvättmedelsmarknaden som
sådan har kanske såtillvida inte gjort
någon ekonomisk förlust, men det
väsentliga i detta sammanhang är, att
de svenska fabrikanternas tillverkning
och försäljning av kupongfri tvättvål
och över huvud taget kupongfria tvättmedel
avsevärt gått ned, därför att det
finns en vida bättre importerad produkt
på marknaden, vilken importerats
i stora kvantiteter och säljes till fullt
konkurrenskraftiga priser.

Jag har fått några uppgifter, vilkas
riktighet jag inte tror mig ha någon
anledning att ifrågasätta, att för vissa
varuslag nödgas de svenska fabrikanterna
konstatera en nedgång på mellan
50 och 20 procent.

När folkliushållningsministern vidare
förklarar, att en viss förskjutning av
tvålköpen mot kuponger skett i riktning
mot finare toalettvål, som det heter
i svaret, är det givetvis omöjligt att
utan närmare utredning med någon bestämdhet
yttra sig därom, men så mycket
är nog klart, att även om en sådan
förskjutning i vissa fall skulle ha inträffat
är det visst inte säkert, att fabrikanterna
i allmänhet fått någon
nytta av denna förändrade inriktning
av allmänhetens efterfrågan, och detta
redan av det skälet, att alla fabrikanter
tillverka inte vad statsrådet benämner
finare toalettvål.

Jag skall så till sist, herr talman,
nämna några få ord rörande själva
principfrågan, som för mig givetvis är
det väsentliga i detta sammanhang. Herr
statsrådet har enligt min uppfattning
gått förbi principfrågan med en som
jag nog tycker ganska lätt hand. Jag
nödgas dock slå fast, att här otvivelaktigt
föreligger en diskriminering av
den svenska produktionen på impor -

tens bekostnad. Det likaberättigande
som bör vara grunden för ett ransoneringssystem
är knappast för handen.
Den svenska tvättmedelsindustrien är
inte berättigad — det framgår ju alldeles
otvivelaktigt av svaret — att för
kupongfri försäljning tillverka tvättvål
med samma fetthalt och av samma råvara
som den importerade tvättvålen.
Den svenska tvättmedelsindustrien är
inte ens berättigad att använda den importerade
engelska och belgiska tvålen
som råvara vid tillverkning av kupongfri
toalettvål.

Det väsentliga i de anmärkningar jag
tillåtit mig framställa är just, att den
svenska industrien i detta hänseende
behandlats annorlunda än man ansett
sig böra behandla importen.

Mot importen som sådan, det vill jag
än en gång understryka, har jag inte
riktat någon som helst anmärkning
vare sig i min interpellation eller nu.
Jag tror, att den varit bra, och att vi
skola vara tacksamma för att den kunnat
komma till stånd. Det är själva
principfrågan jag vill fästa uppmärksamheten
på, och jag kan, herr talman,
inte låta bli att beklaga, att herr statsrådet
i principfrågan ställt sig på en
enligt min mening negativ ståndpunkt.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Bakgrunden till hela detta problem
är den knapphet på fettråvaror,
som för närvarande råder. Därför få
tvålfabrikanterna inte så mycket råvaror
som de önska, utan de få en tilldelning,
som livsmedelskommissionen ganska
strängt och restriktivt ransonerar
och licensierar. På dessa prima fettråvaror
tillverka de sedan tvålarna i de
högre prislägena, och jag kan upplysa
herr Hagberg om att man kan konstatera
en mycket bestämd förskjutning
mot just dessa prislägen enligt en utredning
som gjorts av priskontrollniimnden
i samband med fixeringen

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1918.

Svar på interpellation ang. ransoneringen av tvål och tvättmedel.

och fastställandet av de så mycket omdiskuterade
tvålmarginalerna. Det är
en frapperande konsumtionsförskjutning
mot de högre kvaliteterna som
ägt rum.

Då kan man fråga, huruvida fabrikanterna
få någon större vinst av att
tillverka dessa dyrare varor. Det få de
kanske inte alltid, men å andra sidan
ha de fått sina intressen i hög grad
tillgodosedda vid prissättningen — det
föreligger en ganska färsk uppgörelse
mellan priskontrollnämnden och fabrikanterna
om de nya tillverkningspriserna,
och jag har inte hört några som
helst klagomål från fabrikanternas sida
mot den prissättningen.

Sedan komma vi till problemet om
den ransoneringsfria tvålen, som göres
av sekunda råvaror här i landet och
följaktligen säljes utanför ransoneringen.
Det är då främst s. k. tvättvål
special och tvättpulver special som
kommit i blickpunkten med hänsyn till
att de legat i samma prisläge som den
importerade tvålen. Här säga nu importörerna
till livsmedelskommissionen
och i uppvaktningar till mig personligen,
att skola de bli tvingade att sälja
denna importtvål under ransonering,
taga de inte risken av att ta in den i
landet, eftersom de inte äro säkra på
att de svenska konsumenterna äro beredda
att använda sina tvålkuponger
till den engelska och belgiska tvålen.
Jag tror också det är riktigt, eftersom
behovet av kvalificerad tvål är så markerat,
att om man fört in importtvålen
i ransoneringen utan en speciell anordning
hade det förelegat stora risker för
att tvålen fått ligga osåld. Kupongerna
hade inte räckt till. Därför hade det
blivit nödvändigt att göra en speciell
kupong för importerad tvål och dela
ut denna bland alla landets konsumenter,
och det är klart, att det skulle bli
ganska besvärligt, när vi ha en befolkning
på bortåt 7 miljoner människor,
att dela den här importkvantiteten på
1 500 ton och göra det på det sättet, att

en speciell kupongredovisning för engelsk
och belgisk tvål skulle klara hela
systemet.

Vissa distributionssvårigheter ha alltid
förelegat. Varje enskild medborgare
skulle då ha rätt att kräva, att den här
tvålen skulle finnas i hans affär. Det
är ingen tvekan om att man skulle ha
fått ta till en ganska omfattande distributions-
och regleringsverksamhet från
myndigheternas sida för att reda ut
detta tillfredsställande, så att varje enskild
konsument kunde få sin rätt och
sin tilldelning av denna tvål.

Det hade varit enklare om man kunnat
placera in denna kvantitet på de
vanliga kupongerna för svensktillverkad
tvål, men jag fick mycket tydliga
besked av importörerna om att det ville
de inte vara med om, eftersom de då
hade riskerat att få ha tvålen osåld. Då
ser jag problemet på detta sätt: Skall
man undanhålla folkhushållet och de
svenska konsumenterna denna tvål, som
är bättre än den oransonerade tvål vi
själva tillverka, och som dessutom är
så pass mycket billigare i importpris,
att vi kunnat få ett överskott till statskassan
för varje kilo tvål som importerats
och ändå kunnat sälja den till samma
pris som de oransonerade svenska
tvättmedlen? När jag övervägde detta,
ansåg jag försörjningssynpunkterna så
avgörande, att jag fann det försvarbart
att gå den här vägen.

Jag måste säga, att det är mycket
tvivelaktigt, huruvida en liknande situation
uppstår i fortsättningen med
hänsyn till att vår handelsbalans på
England är så ansträngd. Jag föreställer
mig, att det är andra varor än tvätttvålen
som komma i förgrunden i vår
handelsdiskussion med England. Detsamma
är förhållandet i fråga om vår
handelsbalans med Belgien. Följaktligen
är det troligt, att man genom valutabegränsningen
får detta till en engångsåtgärd.
Skulle det visa sig att problemet
reses på nytt blir det, såvitt jag
kan förstå, samma problemställning

Måndagen den 19 juli 1918.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. vårt försörjningsläge.

som vid det första avgörandet. Jag föreställer
mig, att folkhushållets och
konsumenternas intressen måste gå
framför intresset hos de fabrikanter,
som tillverka den oransonerade tvätttvålen.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag förstår mycket väl, att herr
statsrådet icke är vidare benägen att
utöka ransoneringsapparaten på detta
område ytterligare för att på det sättet
få in denna import under kupongerna.
Det är skäl som jag för min del måste
respektera. Men de beröra ju, måste jag
säga, knappast kärnpunkten i problemet.
Tv sakläget är ju dock detta, att
här importera vi en tvål, som inom landet
får försäljas utanför ransoneringsapparaten,
medan de svenska fabrikanterna
också tillverka en tvål, som får
försäljas utanför ransoneringsapparaten.
Men dessa tvålvaror äro tyvärr icke
jämförbara, därför att den svenska varan
är av sekunda kvalitet, under det
att den importerade kupongfria varan
är av prima kvalitet. Därav måste ju följa,
att efterfrågan på den svenska varan
— vars pris är ungefär detsamma som
på den importerade varan — måste bli
svagare än den annars skulle ha blivit.

Jag konstaterar alltså, att den svenska
tvättmedelsindustrien icke är berättigad
att för kupongfri försäljning tillverka
tvättvål av samma kvalitet som den importerade
tvättvålen.

Men så tillkommer ytterligare en omständighet,
som jag finner en liten smula
anmärkningsvärd. Det är den, som
jag antydde redan i mitt föregående
anförande, att den svenska tvättmedelsindustrien
ej ens är berättigad att använda
den importerade engelska eller
belgiska tvättvålen som råvara vid tillverkning
av kupongfri svensk tvättvål.
Man får köpa den kupongfritt, men den
svenske fabrikanten får icke använda
denna kvalitetsvara för att på basis av
den göra en användbar .svensk produkt.

Det är ett mysterium inom ransoneringsväsendet,
som jag för min del icke
kan tränga igenom.

Härmed var överläggningen slutad.

§ IT

Svar på interpellation ang. vårt försörjningsläge.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr
Hedlund i Rådom i en den 29 juni dagtecknad,
till mig riktad interpellation
framställt frågan, om jag är i tillfälle
att lämna en redogörelse för vårt försörjningsläge
och meddela, huruvida det
nu bedömes sådant att lättnader i varuransoneringen
äro att vänta inom den
närmaste tiden.

Då jag nu går att besvara denna interpellation,
får jag till att börja med
erinra om att utförliga redogörelser för
viktiga sidor av vårt försörjningsläge
för kort tid sedan i olika sammanhang
framlagts för riksdagen. Då det knappast
torde vara något allmänt intresse
att på detta långt framskridna stadium
av riksdagsarbetet tynga förhandlingarna
med en vidlyftig upprepning av de
fakta och synpunkter, som redan delgivits
riksdagen, skall jag i mitt svar begränsa
mig till att helt kort erinra om
dessa helt nyligen lämnade redogörelser.

Till propositionen nr 275 angående
prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område var på sedvanligt sätt fogad en
promemoria över jordbrukets inkomster
och kostnader. Denna innehöll bland
annat en förkalkyl över inkomst- och
kostnadsutvecklingen under produktionsåret
1948/49. De kvantiteter inhemska
livsmedel, som enligt denna förkalkyl
— under förutsättning av normala
väderleksbetingelser — kunna beräknas
bliva producerade under år 1948/49,
framgå med lätthet av tabell 7 på sidan

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. vårt försörjningsläge.

122 i nämnda proposition. Då denna tabell
även innehåller motsvarande uppgifter
dels för produktionsåret 1938/39,
dels för produktionsåren 194C/47 och
1947/48, kunna de nu sannolika förskjutningarna
i livsmedelsförsörjningen
med lätthet avläsas i densamma.

I anslutning till dessa beräkningar rörande
inkomstutvecklingen inom jordbruket
har livsmedelskommissionens utredningsbvrå
vidare verkställt vissa beräkningar
rörande livsmedelskonsumtionenårenl947
och 1948. Dessa beräkningar
ha ställts till nationalbudgetdelegationens
förfogande och i sina huvuddrag
framlagts i den till proposition nr 286
fogade översikten över det ekonomiska
läget. Av denna översikt kan inhämtas,
att tillförseln av födo- och njutningsämnen
mellan 1947 och 1948 beräknas
minska med omkring 360 miljoner kronor,
räknat i 1947 års medelpriser, samt
att mer än tre fjärdedelar av denna nedgång
hänför sig till en väntad minskning
av importen av åtskilliga varuslag,
såsom färsk och torkad frukt samt kaffe
och vissa kolonialvaror. Beträffande
inom landet producerade livsmedel säges
i översikten: »Tillgången på ett flertal
inom landet producerade varuslag,
däribland bröd, mjölk, margarin, potatis,
grönsaker, fläsk och charkuterivaror,
beräknas bli oförändrad eller något
förbättrad. Däremot torde tillförseln
av smör samt nöt- och kalvkött
komma att sjunka».

Dessa beräkningar grunda sig på antagandet,
att vi i år erhålla en normal
skörd. Någon annan grund för en beräkning
av våra livsmedelstillgångar
under det närmaste året finnes för närvarande
icke. Såsom herr Hedlund säkerligen
har sig bekant har på sedvanligt
sätt en arealinventering verkställts
i början av juni månad och skörderapporter
avgivits per den 15 juli. Dessa
uppgifter bearbetas nu av livsmedelskommissionen,
som i början av augusti
brukar kunna framlägga en på detta material
grundad skördeuppskattning.

Först då så har skett kunna utsikterna
för vår livsmedelsförsörjning och möjligheterna
till eventuella lättnader i ransoneringarna
närmare bedömas.

Vad angår nu förutsebara förskjutningar
i tillgången på industriella råvaror
tillåter jag mig hänvisa till de uppgifter,
som härom lämnats av nationalbudgetdelegationen
(sidorna 14—21 i
bil. B till propositionen 286) i dess redogörelse
för det ekonomiska läget. Beträffande
utvecklingen på bränsleförsörjningens
område lämnas en redogörelse
av statsrådet Ericsson i svar på en
interpellation av herr Pehrsson-Brainstorp.

Vidare yttrade:

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag tackar chefen för folkhushållningsdepartementet
för svaret. Det
var ett magert svar — det måste jag
säga — även om jag betraktar ett par
av de tidigare här i dag lämnade svaren
som komplement till detta svar.

Vad som kan vara anledning till
knapphändigheten undandrar sig naturligtvis
mitt bedömande. Det kan ju
bero på att interpellationen väcktes rätt
sent. Man kan också tänka sig, att herr
statsrådet menade, att frågan icke hade
så förfärligt stort allmänt intresse. I så
fall skulle jag ju vilja anmäla en helt
avvikande mening. Jag tycker nog att
saken berör allmänheten i så pass hög
grad, att även om man ej haft mer än
14 dagar på sig att författa ett svar
kunde det ha blivit någorlunda utförligt.
Det innehåller i stort sett bara
hänvisningar till några tablåer. Det är
klart, att man kan ur dem läsa ut en
hel del. Men man vill veta åtskilligt
mera. Så är fallet inte blott beträffande
mig själv utan i all synnerhet önskar
allmänheten säkerligen få en ingående
orientering. Och en sådan här information,
som gives i form av ett svar
på en interpellation, får väl närmast
anses riktad till den svenska allmän -

Måndagen den 19 juli 1948.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. vårt försörjningsläge.

heten. Jag är övertygad om att det
svenska folket vill veta en hel del i
dessa frågor. Den uppfattningen har jag
bibragts av vad som förekommit i pressen
under den sista tiden, där man
ganska ivrigt diskuterat ransoneringsfrågorna.
Alldeles särskilt har man
gjort det när man har uppmärksammat,
att det fattiga Finland tyckes vara berett
att slopa en hel del av sina ransoneringar.

När jag nämner Finland i detta sammanhang,
vill jag icke för min del ha
uttalat någon ståndpunkt. Jag kan mycket
väl förstå den inställningen, att
man menar att vi skola spara och lagra.
Men det hade varit intressant att höra
vad herr statsrådet haft för synpunkter
på en sådan sak som denna. Om vi
få en mycket god skörd, anser statsrådet
då, att vi skola öka ransonerna
eller att det är klokare att arbeta på
som vi ha det och söka lagra upp litet
grand?

Som svaret nu blivit avfattat innehåller
det ju föga av värde för allmänheten.
Skulle man säga något ytterligare
skulle det väl vara, att det kanske
närmast är ägnat att förbrylla. I svaret
åberopas sålunda en viss översikt och
att vi av den kunna inhämta, att tillförseln
av födo- och njutningsämnen
mellan 1947 och 1948 beräknas minska
med omkring 360 miljoner kronor samt
att mer än tre fjärdedelar av denna
nedgång hänför sig till en väntad
minskning av importen av frukt, kaffe
och vissa kolonialvaror.

Vad skall allmänheten draga för slutsats
av ett sådant meddelande? Innebär
det att ransonerna på dessa varor komma
att minskas generellt? Innebär det
att bara kafferansonerna komma att gå
ned? Eller innebär det att vi få ungefär
oförändrade ransoner av alla dessa
varor?

I fråga om de livsmedel vi själva producera
faller herr statsrådet slutligen
tillbaka på den uppskattning som nyss
skett och säger, att resultatet av den -

samma icke blir bekant förrän i början
av augusti. Jag hoppas, att när den dagen
kommer då dessa uppgifter föreligga
svenska folket skall få ett något
klarare besked.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få tacka för svaret.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Ja, det kan ju hända, att herr
Hedlund i Rådom betraktar svaret som
magert och otillfredsställande, men jag
vill till undvikande av varje missförstånd
säga, att svarets korthet inte alls
beror på någon bristande respekt för
frågeställningen. Av helt naturliga skäl
betraktar jag tvärtom det som den för
mig personligen allra viktigaste politiska
frågan, hur vårt lands försörjningsläge
är; detta är ju självfallet med
den position jag har inom regeringen.

Men jag måste verkligen bekänna, att
jag inte insett att det skulle ligga någon
fördel i att vi nu ånyo skola stå
och rekapitulera allt vad som sagts i
fråga om försörjningsläget på livsmedelsfronten,
industrifronten eller bränslefronten,
eftersom ju detta i olika sammanhang
redovisats inför riksdagen i
så pass färska och kuranta uppgifter,
som över huvud taget kunnat lämnas.
Det hela blir något annorlunda, när det
ställs en konkret fråga, men här har det
ställts en fråga över hela försörjningsfronten.
Under sådana förhållanden
ligger det faktiskt närmast till hands
att redovisa de synpunkter, som lämnats
från regeringens sida över försörjningsfrontens
alla olika aspekter.
Jag kan således tyvärr inte ge något
besked utöver detta.

Nu säger herr Hedlund i Rådom, att
det inte är han, som behöver svaret, ty
allt detta har han självfallet reda på,
utan att det är den svenska allmänheten,
som behöver det. Men är det då
nödvändigt, att herr Hedlund i Rådom
går till mig och ber mig tala om för den
svenska allmänheten hur saken ligger

Nr 32.

Måndagen den 19 juli 1948.

Svar på interpellation ang. fiskerilånefonden.

till? Kan han inte göra det lika bra
själv, när nu alla fakta i målet äro så
kuranta de gärna kunna bli även för
herr Hedlund i Rådom? Jag tycker
tvärtom, att det av vissa skäl skulle vara
tacknämligt för herr Hedlund i Rådom
att få berätta dessa saker för den
svenska allmänheten. Jag lovar att på
min kant hjälpa till i denna upplysningsverksamhet
under de månader vi
ha framför oss.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag är tacksam för statsrådet
Strängs goda uppsåt att vilja bereda mig
tillfälle att glänsa inför den svenska
allmänheten genom att lämna den besked
i ransoneringsfrågorna.

Vad jag sade var, att interpellationssvaret
innehöll en hel del hänvisningar
till olika tabeller och att man ur dem
kunde utläsa åtskilligt, men att man
inte kunde utläsa allt. Bl. a. hämtar
man ingen kännedom ur dem om statsrådets
egen inställning till ransoneringarna.
Mitt syfte med interpellationen
var att den svenska allmänheten
skulle få en redogörelse — den hade
inte behövt vara lång — för hur man
räknar med att det skall bli med ransoneringen
av olika varugrupper. I
fråga om de och de varorna kanske man
kan räkna med oförändrade ransoner, i
fråga om andra kanske vi kunna tänka
oss en höjning, i fall skörden blir mycket
god o. s. v., och på någon punkt
kanske vi få räkna med en försämring.
Ungefär i den stilen tror jag att svenska
folket gärna hade sett svaret formulerat.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12.

Svar på interpellation ang. fiskerilånefonden.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som
anförde: Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Utbult till
mig framställt följande frågor.

Har statsrådet observerat, att i fonden
för fiskerinäringens befrämjande
(fiskerilånefonden) för budgetåret
1948/49 icke finnas tillgängliga medel
till fiskerilån till högre belopp än ca
400 000 kronor?

Har statsrådet för avsikt att vid en
eventuell höstriksdag hemställa om ett
anslag på tilläggsstat av erforderlig
storlek till fiskerilånefonden?

I anledning härav får jag meddela
följande.

Från fiskerilånefonden ha under
budgetåret 1946/47 utlånats 1 270 000
kronor och under budgetåret 1947/48
1 600 000 kronor. Till fonden ha inbetalats
under 1946/47 1 220 000 kronor
och under 1947/48 1 000 000 kronor. Då
emellertid härutöver vissa ytterligare
dispositioner träffats torde, såsom anförts
i interpellationen, för närvarande
endast omkring 400 000 kronor vara
tillgängliga för de ändamål som fonden
avser att fylla.

Detta läge har uppkommit genom att
amorteringar inkommit med lägre belopp
än väntat. Möjligen kunna under
det innevarande budgetåret 1948/49 återbetalningar
ske i större omfattning än
tidigare. Därom kan emellertid ännu
ingenting sägas. Av denna anledning
torde det även vara för tidigt att nu
uttala sig om behovet av ytterligare anslag
för fonden. Regeringen kommer
dock att uppmärksamma frågan och,
om så skulle visa sig erforderligt, hos
riksdagen hemställa om anslag på tillläggsstat
till fonden.

Härpå yttrade

Herr UTBULT: Herr talman! Jag skall
be att få tacka statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet för
det svar jag fått på mina frågor. Jag

Tisdagen den 20 juli 1948. Nr 32.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

förstår väl, att svaret som sådant är det
enda som statsrådet kunnat giva i det
läge, vari frågan nu kommit.

Det hade varit tacknämligt, om jordbruksutskottet
tillstyrkt och riksdagen
bifallit motionerna om en ökning av
fiskerilånefonden. Visserligen kunde
man med det belopp, som det därvidlag
var fråga om, inte ha kunnat fylla det
ifrågavarande anslagsbehovet, men situationen
hade dock varit bättre än
den nu ter sig.

Man blev onekligen litet förvånad,
när man fick höra, att till fiskerilånefonden
en så stor summa som 800 000
kronor inbetalats till statskontoret. Blir
det en höstriksdag, kan frågan emellertid
ordnas redan i år genom ett tillläggsanslag,
men om så inte blir fallet
kunna inte de som ha till uppgift att
fördela lånen göra detta förrän riksdagen
nästa år i vanlig ordning beslutat
ett eventuellt tilläggsanslag. Detta
betyder emellertid att fördelningen av
lånen blir ganska mycket försenad. Det
är att hoppas, att frågan kommer att
ordnas på ett nöjaktigt sätt och att det
belopp, som regeringen eventuellt kommer
att äska, med hänsyn tagen till den
ändring i lånemöjligheterna, som riksdagen
i år beslutat, blir så kraftigt till -

taget, att förefintliga behov kunna
fyllas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 20, konstitutionsutskottets
memorial nr 31 samt
särskilda utskottets memorial nr 2.

§ 14.

Herr TALMANNEN anförde: Enligt
meddelande från vederbörande statsråd
komma icke mindre än fyra interpellationssvar
att lämnas vid plenum i morgon
den 20 juli.

Med hänsyn härtill anser jag mig
böra hemställa, att kammaren måtte
besluta, att två gånger bordlagda ärenden
skola utan hinder av bestämmelserna
i 20 § i kammarens ordningsstadga
uppföras främst på morgondagens
föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.06 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 20 juli.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
juli.

§ 2.

Överenskommelse ang. ekomoniskt samarbete
mellan Sverige och Amerikas
Förenta Stater.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

position angående godkännande av
överenskommelse angående ekonomiskt
samarbete mellan Sverige och Amerikas
Förenta Stater.

Genom en den 30 juni 1948 dagtecknad,
till utrikesutskottet hänvisad proposition,
nr 297, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
utrikesdepartementsärenden för den 30
juni 1948 samt med överlämnande av

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

en den 3 juli 1948 undertecknad överenskommelse
angående ekonomiskt
samarbete mellan Sverige och Amerikas
Förenta Stater, jämte därvid fogad bilaga
och särskild noteväxling, äskat
riksdagens godkännande av berörda
överenskommelse med bilaga och noteväxling.

Till utskottet hade jämväl hänvisats
dels en av herrar öhman och Norling
inom första kammaren väckt motion,
nr 436, i anledning av Kungl. Maj:ts
nyssnämnda proposition, dels en av herr
Lager m. fl. inom andra kammaren
väckt motion, nr 611, i samma fråga.
I motionerna hemställdes, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av överenskommelsen
om ekonomiskt samarbete mellan
Sverige och Förenta Staterna.

Utskottet, som till behandling i ett
sammanhang upptagit ovan berörda
proposition ävensom de bägge motionerna,
hemställde, att riksdagen måtte,
med avslag å motionerna 1:436 och
11:611, meddela av Kungl. Maj:t äskat
godkännande av den med propositionen
överlämnade, den 3 juli 1948 undertecknade
överenskommelsen angående
ekonomiskt samarbete mellan Sverige
och Amerikas Förenta Stater jämte därvid
fogade bilaga och särskilda noteväxling.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
I denna fråga, som handlar om en bilateral
överenskommelse mellan Sverige
och Förenta staterna i anslutning till
den s. k. Marshallplanen, föreligger ett
enhälligt utskottsutlåtande. Det föreligger
också en motion eller rättare sagt
två motioner med likalydande innehåll,
som äro undertecknade av de kommunistiska
representanterna i första och
andra kammaren. Det verkar, som om

utrikesutskottet, när det behandlat motionerna,
redan hade haft sitt utlåtande
färdigskrivet. Det enda, som har behövt
skrivas till, har varit numren på motionerna
i ärendet. Följaktligen har utskottet
icke besvärat sig med att taga upp
till närmare granskning de invändningar,
som rests mot det förslag till beslut,
som i dag skall fattas. Redan detta är
anmärkningsvärt.

När man vill bilda sig en mening om
vad vederbörande inom utrikesutskottet
anse får man alltså försöka hitta uttalanden
på andra håll än i riksdagen.

Ett uttalande gjordes verkligen i riksdagen
av herr Ohlin, när vi för några
veckor sedan behandlade Sveriges anslutning
till Pariskonventionen och när
han karakteriserade beslutet som historiskt.
En medlem av utskottet, herr
Skoglund i Doverstorp, som samtidigt
är högerpartiets vice ordförande, uttalade
sig vidare på följande sätt i ett
föredrag i söndags enligt det, som jag
förmodar, välfriserade referatet i Svenska
Dagbladet om Sveriges anslutning
till Marshallplanen. Det heter: »Talaren
erinrade om att vårt folk härigenom går
in i en allt större ödesgemenskap med
övriga icke kommuniststyrda folk i Europa
och att vi både därigenom och genom
att vi själva är i en sådan ekonomisk
belägenhet att vi önskar utnyttja
marshallhjälpen, kommer i närmare
samarbete med västmakterna.» Detta är
herr Skoglunds och — jag antager —
även hans partis uppfattning om innebörden
i det beslut riksdagen nu går
att fatta.

Jag vill redan nu notera den nästan
generade tystnad, som präglat den tidigare
offentliga debatten om dessa frågor.
Medan Marshallplanen dominerade
världspressen, där hugg riktades åt
båda hållen och där det pläderades för
och mot densamma, teg man i allmänhet
i den svenska. Ett par pressröster noterade
vi dock från den tiden. Det var
Stockholms-Tidningen och Expressen,

Tisdagen den 20 juli 1948. Nr 32.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

som båda uttryckte oro över den stora
makt Förenta staternas regering får
över de s. k. Marsliall-ländernas ekonomiska
liv. Eljest har man som sagt i allmänhet
tegat. Medan man teg i den
svenska pressen och i den offentliga debatten,
förekommo någon enstaka gång
i mycket omotiverade sammanhang uttalanden
från enskilda regeringsledamöters
sida, där man prisade planen. Men
eljest teg man still.

Nu har åtminstone en del av regeringspressen
ansett sig böra säga några
ord om det beslut riksdagen går att
fatta. Den har i allmänhet framställt saken
så, att beslutet är en konsekvens
dels av Sveriges deltagande i Pariskonferensen,
dels av det beslut riksdagen
fattade för några veckor sedan om Sveriges
deltagande i Parisorganisationen.
Detta är precis vad vi sagt. Det var även
den motiveringen vi hade när vi ville
att riksdagen skulle uppskjuta beslutet
för några veckor sedan på grund av det
nära samband som finns mellan detta
och det beslut som skall fattas i dag —
utom det att dagens beslut enligt vår
mening medför mycket större konsekvenser
och är ännu mera omfattande
än det tidigare beslutet.

Om jag går över till att beröra några
av regeringspressens uttalanden, kanske
jag skall börja med Morgon-Tidningen,
där den enligt egen tidigare framställning
mycket proamerikanske Riekard
Lindström fungerar som tillfällig ledarskribent.
Han konstaterar, att Förenta
staterna kan »i viss mån blanda sig i
vårt ekonomiska handlande. Amerikanarna
skola kunna bestämma vissa villkor
för vår exporthandel och skola ha
möjlighet att influera på våra former
för patenträtt. Det öppnas för dem vägar
till kontroll över svenskt ekonomiskt
liv». Riekard Lindström är samtidigt
medlem av utrikesutskottet och har undertecknat
det utlåtande som föreligger
i dag. Därför anser jag, att även om han
i stort sett försvarar en anslutning, des -

sa hans reservationer böra komma med
i riksdagens protokoll.

Egentligen har jag bara hittat en
socialdemokratisk tidning, som är oförbehållsamt
nöjd. Det är Dala-Demokraten.
Östergötlands Folkblad, som också
som ledarskribent har en medlem av
denna kammare och av utrikesutskottet,
tycks beklaga att det blivit diskussion
om saken tack vare kommunisterna.
Men den framhåller också, att
»vissa bestämmelser i avtalstexten kunna
förvisso vid en hård tillämpning bli
besvärande för den svenska exporten».
Den tillägger sedan, att »man kan hysa
betänkligheter även i ett par andra
punkter». Tidningen Folket konstaterar
mitt i all lovsången, att hinder
kunna resas »mot vissa prisstödjande
åtgärder» — det gäller naturligtvis
jordbruket. Arbetarbladet i Gävle, som
polemiserar mot tidningen Ny Dag, har
funnit att »Ny Dag fått visst stöd genom
avtalets formulering, som givit en
del paragrafer en märklig och direkt
olustig karaktär». Tidningen skriver
också, att »kravet på likformighet i
avtalstexten har givit det svenska avtalet
en mera långtgående och krävande
karaktär än som varit ekonomiskt
motiverat». Ja, detta är också vad som
sagts i den kommunistiska motionen
och i den pressdebatt, som från den
kommunistiska pressens sida har förts.

Men man har en tröst, och denna
tröst i bedrövelsen är den s. k. Havanastadgan.
Jag nöjer mig med att säga, att
denna ännu icke blivit föremål för
riksdagens behandling. Men med en
sak, som ännu icke behandlats av riksdagen,
anser man sig kunna vifta bort
de starka sakliga invändningar, som
kunna ur svensk synpunkt resas mot
ett sådant beslut, som man rekommenderar
riksdagen att fatta. Jag vill endast
erinra om att Havanastadgans krav
på raserandet av handelshinder måste
bli ett stöd för den starkaste industrimakten
och den starkaste exporterande

80 Nr 32. Tisdagen den 20 juli 1948.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta
Stater.

jordbruksmakten, alltså för Amerika,
och kommer att vara ett mycket svårt
hinder för åtgärder, som åsyfta att exempelvis
stödja en del av vårt näringsliv,
främst jordbruket.

En tidning, folkpartiets organ Västmanlands
läns tidning, förklarar efter
diverse framförda betänkligheter, att vi
i alla fall kunna trösta oss med att det
blir amerikanska gentlemän vi få att
göra med när det gäller att tolka avtalstexten
i framtiden. Jag tror att de
amerikanska gentlemännen komma att
lika målmedvetet som de hittills gjort
försvara de amerikanska — eller vad
som anses vara de amerikanska — intressena
i handelspolitiken. Jag vill erinra
om att vi för vår del haft mycket
stora besvärligheter på grund av den
målmedvetenhet, varmed dessa amerikanska
gentlemän skött detta sitt försvar.
Jag erinrar om hur sedan regeringen
i mars månad i fjol tvingades
att införa importstoppet — den svenska
importen från Förenta staterna —
tack vare eller i vart fall i mycket hög
grad på grund av de amerikanska gentlemännens
bevakande av de amerikanska
intressena under första halvåret av
importstoppet i det närmaste fördubblades
jämfört med motsvarande halvår
1946. Jag erinrar om hur regeringen
fått korrigera sin egen importplan på
grund av de amerikanska kraven på
export av umbärliga amerikanska varor,
vilka regeringen själv ansett att vi
gott och väl kunde undvara. När Italien,
för att nämna ännu ett exempel,
vars export till en tredjedel består av
frukt, tvingas att importera amerikansk
frukt i stora kvantiteter som ett
led i Marshallplanen tror jag icke att
vårt lilla land har någon anledning att
med särskilt stora förhoppningar se
fram mot de framtida uppgörelser, som
Marshallplanen kommer att ställa i utsikt.
Amerikanarna ha själva genom
prisstegringar redan tagit in lika mycket
i mervinster som hela det belopp,

vilket enligt Marshallplanen kommer att
åläggas dem att leverera i form av krediter
och s. k. gåvor, vilka tydligen
skola återbetalas i någon form.

Vad det gäller och kommer att gälla
är naturligtvis en mycket hård kamp
om marknader och råvarukällor. När
krisen sätter in, kommer U. S. A. att
finna sina intressen bäst betjänta med
en mycket aggressiv handelspolitik i
syfte att åt sig säkra största möjliga avsättning
för sina produkter, och då
kommer naturligtvis denna överenskommelse
med Förenta staterna att bli
mycket tacknämlig för de krafter, som
vilja befordra en sådan politik. Jag
tror därför att det icke är någon tröst
att man kommer att ha att göra med
amerikanska gentlemän, utan att man
tvärtom har att räkna med att perspektiven
bli en mördande handelskonkurrens
på den internationella marknaden.

Tidningen Arbetet i Malmö — för att
taga ännu ett regeringsorgans uttalande
— har ställt som ett alternativ till
Marshallplanen: en ökad handel med
Östeuropa och Sovjetunionen. Men tidningen
har samtidigt framhållit, att en
sådan är utesluten på grund av att man
då icke skulle kunna erhålla bomull,
maskiner, järn och stål. Det var inom
parentes sagt en stor nyhet för mig, att
världens näst största industrimakt
skulle vara utan sådana möjligheter.
Men vad jag skulle vilja framhålla är,
att saken icke ligger till på det sättet.
Sverige har så mycket att ge i gengäld,
att det utan särskilda diskriminerande
villkor bör kunna byta sig till de nödvändiga
varor Sverige behöver.

Ännu ett argument har man framfört
i regeringspressen, nämligen att
de invändningar, som rests i den kommunistiska
motionen, icke bygga på ett
svenskt betraktelsesätt utan äro inspirerade
av de s. k. kominformländerna.
Liksom många saker ha två sidor, har
också detta avtal två sidor. Att det är
ett amerikanskt intresse tror jag nog

Tisdagen den 20 juli 1948. Nr 32.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

att de flesta i denna kammare finna
ganska självklart. Att det icke har med
filantropi att göra kan man nog också
mycket lugnt utgå ifrån. Det sägs ju
dessutom i den amerikanska lagen —
jämte några fraser om att man vill tjäna
freden; det sade också Hitler mycket
ivrigt — att det gäller att främja,
som det heter, »Förenta staternas nationella
intressen och dess utrikespolitik»
och att detta »sammanfaller med
bevarandet av Förenta staternas styrka».
Vidare heter det att man vill upprätthålla
den civilisation, i vilken den
amerikanska livsstilen har sina rötter.

Jag vill icke förneka, att det i denna
kammare och i svensk press finns varma
beundrare av den amerikanska utrikespolitiken,
av den amerikanska baspolitiken,
av Amerikas atombombhot,
av dess splittring av Tyskland, av dess
försök till inblandning i Östeuropeiska
länder, av dess demonstrerade antiryska
politik. Men det finns också
många, som betrakta allt detta som ett
hot mot världsfreden, som ett stöd åt
reaktionen i olika länder. Och det torde
också vara bevisat, att Östeuropa,
inklusive Sovjetunionen, anlägger ett
sådant betraktelsesätt på den amerikanska
politiken och på den styrka, som
skall främjas genom Marshallplanen —
för att nu hålla mig till den amerikanska
lagens formulering.

Det är naturligtvis ingen i dessa länder,
som är motståndare till krediter
eller till möjligheten att få amerikanska
varor på rimliga villkor. Men varför
är man då motståndare till Marshallplanen?
Jag kan icke uppfatta det
på annat sätt än att man är det därför
att man anser att Marshallplanen
utgör ett hot mot dessa länders fred,
mot deras självständighet och mot deras
socialistiska uppbygge.

Det har gjorts gällande att Kominform
är emot åtgärder, som avse att
göra slut på eländet i det krigshärjade
Europa. Men medan Pariskonventio -

nen, som riksdagen för några veckor
sedan uttalade sin anslutning till, förutsätter
att man med betydligt större
Marshallbelopp än vad som nu ställts i
utsikt år 1952 fortfarande kommer att
ha en icke oväsentligt lägre levnadsstandard
än man hade under perioden
1934—1938 och vara tvungen att ha
kvar ransoneringarna på de viktigaste
förnödenheterna, ställer man i de s. k.
kominformländerna helt andra perspektiv.
På många områden säger man sig
där redan ha överskridit förkrigsnivån.
Jag erinrar om att medan vi med socialdemokraterna
diskuterade frågan
om Tjeckoslovakien, åberopades som
ett exempel från socialdemokratiskt
håll, att man redan under den tidigare
regimen höjt levnadsstandarden för arbetarna
med 34 procent över 1938 års
nivå. Det är genomgående att i de produktionsplaner,
som uppgjorts i dessa
länder, ställer man som perspektiv för
1952 icke en levnadsstandard, som ligger
under 1934—1938 års, utan en oerhört
mycket högre levnadsstandard.

Jag anser att i själva argumentet, att
detta är kominformländernas formuleringar
av Marshallkritiken, ligger ett
viktigt erkännande, nämligen erkännandet
av det politiska innehållet i den
uppgörelse, som Sverige nu har träffat
med Förenta staterna och med Marshalländerna.
Vid sådant förhållande
faller regeringens första försvarslinje i
denna fråga, nämligen att det skulle
gälla ett ekonomiskt avtal utan politiska
arrangemang. Vår mening, som vi ha
uttalat i motionen, är den, att Sverige
genom denna uppgörelse engagerat sig
i ett amerikanskt block med militära
perspektiv. Vi mena, att därigenom
undermineras eller låt mig säga försvagas
möjligheterna för vårt land att i en
storkonflikt genomföra en fredspolitik
för att hålla landet utanför kriget.

Går jag sedan över till frågan: Vad
kan Sverige vinna ekonomiskt genom
denna s. k. överenskommelse, så måste

6 — Andra kammarens protokoll 19b8. Nr 32.

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

jag säga att det är sannerligen mycket
litet, åtminstone det som redovisas. Det
talas om att Sverige skall få liksom övriga
Marshall-länder prioritet för vissa
nödvändiga varor. Men har icke Sverige
själv nödvändiga varor att ge i utbyte?
År det någonting nytt, som genom
denna uppgörelse skulle inträffa i Sveriges
möjligheter att för sina värdefulla
exportvaror också få värdefulla och
livsnödvändiga importvaror? Jag tvivlar
därpå.

Det har också sagts, att avtalet kunde
öppna möjligheter till ett ev. dollarlån,
och i de socialdemokratiska kommentarerna
har det redan nämnts en summa
av 30 miljoner dollar, alltså omkring
100 miljoner kronor i runt tal
eller omkring Vso av den svenska importen
1947. Skulle detta ha en sådan
utslagsgivande betydelse för Sverige, att
vi på grund härav skulle underskriva
sådana villkor som det här är fråga
om? »Gåvor», som enligt en diskuterad
formulering tydligen skulle återbetalas
i vederbörande lands valuta, har ju redan
regeringen avböjt, och det skulle
jag vilja säga är den enda punkt, där
jag helt sympatiserar med regeringens
inställning i detta spörsmål.

Men om jag mot detta ställer frågan:
Vad vinner Förenta staterna på denna
uppgörelse, så finner jag, att Förenta
staterna får garantier från de svenska
statsmakternas sida för leveranser av
svenska exportvaror under en mycket
lång tid framåt. Jag finner vidare, att
Förenta staterna erhåller investeringsrätt
i svenskt näringsliv på villkor, som
tydligen icke få bli sämre än vad som
gäller för svenska intressenter. Det har
ju i Sverige särskilt när det gällt naturrikedomarna
varit en gammal strävan,
att man skulle skydda dessa mot att
exploateras av utländska intressen. Såvitt
jag kan förstå uppger man denna
linje genom den överenskommelse, som
träffats. Vidare skall Förenta staternas
regering genom detta Marshallavtal er -

hålla inflytande över den svenska penningpolitiken,
över den svenska skattepolitiken,
budgetpolitiken och socialpolitiken.
Men, ärade kammarledamöter,
är det ett självständigt land, där
ett främmande lands regering kan erhålla
sådana möjligheter att påverka
detta lands inre angelägenheter?

Det skall vidare ges möjlighet för
Förenta staterna att erhålla insyn i
Sveriges ekonomiska liv, att kontrollera
svenska investeringar, varjämte
Sveriges regering skall bli rapportskyldig
till Förenta staternas regering i sådana
frågor. Är det ett suveränt land,
som åtar sig något sådant?

Vi skola få en amerikansk kontrollkommission
i Stockholm, som skall
kontrollera vår produktion, vår handelspolitik,
våra investeringar, vår penningpolitik,
vår socialpolitik och vår
budgetpolitik. Man kunde tro, att Sverige
hade blivit besegrat i kriget, tv
så brukar man ju göra med länder, som
lidit nederlag och som fått kapitulera
utan några villkor.

Det stipuleras också, att Sverige skall
driva en sund ekonomisk politik, och
det låter ju alltid säga sig, men frågan
är, vad som är innebörden i en sund
ekonomisk politik. I den amerikanska
lagen stadgas exempelvis, att 50 procent
av Marshallvarorna — och det blir väl
snart sagt all amerikansk export hit,
som genom detta avtal blir Marshallvaror
— skall fraktas på amerikanska
kölar och att man, som det heter, i
största möjliga grad skall utnyttja privata
handelskanaler. Engelsmännen ha
som bekant fått uppge sina anspråk att
genomföra det under kriget utlovade
förstatligandet av engelsk industri och
engelskt näringsliv. Ruhrindustrien
skulle enligt de allmänna överenskommelserna
förstatligas för att denna
Tysklands vapensmedja under två
världskrig inte ännu en gång skulle
kunna tjäna en sådan funktion. Det är
ingen hemlighet för någon, att Ruhr -

Tisdagen den 20 juli 1948. Nr 32.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

industrien nu är ett privatkapitalistiskt
monopol, där amerikanarna ha säkrat
sina intressen.

Jag kan inte uppfatta detta om »en
sund ekonomisk politik» på annat sätt
än att det motsvarar den amerikanska
regeringens uppfattning om vad sund
ekonomisk politik är, och den uppfattningen
stämmer icke överens med den
svenska arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
så mycket är säkert. Däremot
tror jag att herrar Skoglund och Ohlin
ha lättare att försona sig med innehållet
i det krav på sund ekonomisk politik,
som amerikanarna komma att ge
uttryck för. Jag tror också att från
amerikansk sida kommer man att finna
det vara en sund ekonomisk politik att
Sverige raserar hindren för en för jordbruket
förödande konkurrens från
exempelvis de amerikanska spannmålsodlarna
och det amerikanska jordbruket
över huvud. Jag tror att Sveriges
jordbrukare, när de börja övertänka
konsekvenserna av denna sunda ekonomiska
politik, skola finna att den
icke svarar mot deras egna intressen.

Sedan skall Sverige åtaga sig att driva
amerikansk propaganda i vårt land,
propaganda för Marshallplanen. Som
om det icke dreves tillräckligt med
amerikansk propaganda! Det har sannerligen
inte sparats på lovsånger i en
stor del av den svenska pressen över
vad Amerika vill, vad det företräder
för politik, de amerikanska institutionerna
o. s. v. Jag skulle i detta sammanhang
vilja erinra om att niir det
amerikanska representanthuset — jag
skall inte svära på att det inte var senaten
— för några veckor sedan sänkte
beloppet till Marshallhjälpen med 25
procent så motiverades detta med att
den summa, varmed man sänkte beloppet,
motsvarade utgifter för bl. a. propaganda,
stöd åt tidningar o. s. v. Det
är många miljoner i denna Marshallsumma,
som skola gå åt för att finansiera
tidskrifter sådana som Det Bästa

och Life och tidningar sådan som
Newyork Times och deras spridning
ute i Europa. Här skall Sveriges regering
åtaga sig att med statsmakternas
auktoritet och resurser medverka i
denna s. k. propaganda. Tidningen
Arbetet erinrade i en ledare för några
dagar sedan om att Marshallplanens
administratör Hoffman redan erbjudit
amerikanska finansgrupper att teckna
300 miljoner dollar som stöd åt
Marshallplanen och att i denna inbjudan
inkluderas bokförläggare, tidningsutgivare,
filmproducenter o. s. v. för
att sprida, som det heter, propaganda
om amerikanska institutioner och amerikansk
politik. Jag tror att även denna
punkt förutom alla andra kommer att
visa sig vara ett isberg, där den största
delen icke är synlig för ögat.

Ännu en sak, och den gäller uppsägningsvillkoren.
Jag kan inte av det jag
har kunnat läsa om denna Marshallplan
finna annat än att den för Sverige
och för de länder, som tvingats underteckna
denna uppgörelse, är mycket
ofördelaktig. Jag kan inte heller undgå
att känna, att det här finns många
oklara formuleringar av vittgående
principiellt slag, som kunna leda till
konsekvenser, varom vi i dag icke äro
i stånd att föra en debatt.

Regeringen har som motivering för
detta sagt, att den anser att Sverige bör
deltaga i den ekonomiska reorganisationen
av Europa. Det vill jag helt
hålla med regeringen om, men har inte
Sverige gjort detta? Jag tror att om
man skall mäta insatser, så behöver
inte Sverige blygas för en del ansträngningar,
som Sverige bär gjort
för att deltaga i det internationella
återuppbyggnadsarbetet.

Men det väsentligaste är ju, att det
här gäller ett slags »reorganisation» av
en del av Europa mot en annan del av
Europa. Regeringen må säga hur mycket
den vill, att detta icke är innebörden.
Den kommer likväl inte ifrån att

84 Nr 32. Tisdagen den 20 juli 1948.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta
Stater.

det finns en rad europeiska länder som
hävda, att det är just detta som är innebörden.
Därför tror jag att det är en
lek med ord att försöka förneka det
politiska innehållet i denna uppgörelse.

Jag vill därmed icke göra gällande,
att regeringen i sin målsättning har
helt frångått den mening, som regeringen
framförde den 3 februari, att
vi i händelse av en stormaktskonflikt
skola sträva efter att hålla oss utanför
kriget, men som jag ser saken avhända
sig statsmakterna genom en sådan uppgörelse
som denna många viktiga redskap
för att förverkliga en sådan politik.

Man har gjort sig litet lustig i presspropagandan
över att vi i vår framställning
av saken sagt, att detta är ett hot
mot landets suveränitet, och man har
framställt det ungefär som om det vore
fråga om att ansluta Sverige såsom en
49 :e stat eller något dylikt till Förenta
staterna, där kungen skulle avlösas av
ett annat överhuvud o. s. v. Nej, detta
behöver visst inte vara innebörden, och
i den moderna kolonialpolitiken går
det heller inte till på det sättet. Men
om man går med på åtgärder, som göra
ett land mer eller mindre beroende av
en främmande makt — och det är detta
som är konsekvensen av denna uppgörelse
— då hotas landets nationella
suveränitet.

Jag har redan karakteriserat utrikesutskottets
behandling av frågan. Man
har behandlat saken ungefär som något
redan i förväg färdigt. Det påminner
mig inte så litet om behandlingen för
ett årtionde sedan av en annan för
Sveriges utrikespolitik viktig fråga,
nämligen frågan om Ålandsöarnas befästande.
Det är nästan en pinsam upprepning
av proceduren, som tillämpades
vid detta för Sverige viktiga beslut.
Då hängde det på ett hår att Sverige
genom denna politik hade drivits in i
kriget, och endast genom ett nytt beslutsamt
brytande av den linje, som

man fastspikat i samband med Ålandsuppgörelsen,
kunde en katastrof förhindras.
Jag tror att man borde lära
något av erfarenheterna.

I dag menar man, att kommunisterna
äro en ropandes röst i öknen i denna
fråga, och det är ju tydligt, att även
om det har framträtt en viss besvikelse
och oro i den lilla pressdebatt, som
förts, så är man icke benägen att göra
något av denna oro, när riksdagen nu
skall fatta detta viktiga beslut. Jag
skulle vilja uttrycka saken så, att vi
icke vilja godkänna att Sverige befinner
sig inför läget att behöva taga ställning
mellan väst och öst. Vi vilja icke
godkänna vare sig nödvändigheten eller
nyttan av ett sådant slags internationellt
samarbete, som försvårar möjligheferna
att hålla Sverige utanför stormaktskombinationer
och hålla Sverige
utanför krig. Just på grund därav ha
vi icke heller kunnat finna, att Sveriges
intressen äro betjänta med den uppgörelse,
som regeringen redan har underskrivit
med den amerikanska regeringen.

Samtidigt som jag ber att i anslutning
till vår motion få yrka avslag på
utskottets föreliggande utlåtande skulle
jag vilja sluta detta anförande med att
om detta beslut säga detsamma som det
brittiska akademikerförbundets kongress,
som räknade 200 deltagare och
representerade 18 500 brittiska vetenskapsmän.
Den uttalade den 19 maj
detta år: »Marshallplanens villkor

komma att hindra det vetenskapliga
och industriella framåtskridandet i
England och underminera landets nationella
oavhängighet.»

På denna grundval ber jag, herr talman,
ännu en gång att få yrka avslag
på utrikesutskottets förslag.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärenden UNDÉN: Herr talman!
Det är ju kammaren väl bekant, att

Tisdagen den 20 juli 1948. Nr 32.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

detta förslag till avtal med Amerikas
Förenta Stater är ett led i återuppbyggnaden
av Europa. Det har ju visat
sig nödvändigt att vidta planmässiga
åtgärder för att få i gång det ekonomiska
livet i en råd europeiska länder.
Den i och för sig mycket storstilade
välgörenhet, som under de första
efterkrigsåren utövades väsentligen genom
Amerikas Förenta Staters ingripande,
har visat sig inte vara tillräcklig.
Hur mycket som än kunde göras
i fråga om sådan välgörenhet var det
ju fara värt, att effekten inte blev varaktig.
Man kunde inte tänka sig att
fortsätta bara på den linjen att ge bidrag
för att uppehålla livet på befolkningen
i en rad länder, utan det gällde
ju att få i gång ett ordentligt ekonomiskt
liv i de olika länderna, och så
kom då denna idé om Marshallplanen
fram.

Kammaren har redan förut haft tillfälle
att diskutera Sveriges anslutning
till Parisorganisationen. Parisorganisationen
är ju ett instrument för samarbete
mellan de europeiska länderna
själva. Vad som nu här kommer som
ett komplement därtill är ett avtal med
Amerikas Förenta Stater. Förenta staterna
är inte med i Parisorganisationen,
men det är detta land som bekostar
den hjälp, som skall vara en utgångspunkt
eller ett bidrag för att få
i gång det ekonomiska livet, och det är
alltså helt naturligt och rimligt, att det
land, som erbjuder sin hjälp, också
kommer med och träffar överenskommelse
med berörda länder i någon
form. Först har det alltså träffats överenskommelse
mellan de europeiska länderna
inbördes, där de lagt fram sitt
gemensamma program angående riktlinjerna
för den ekonomiska politik,
som skulle kunna leda till en återhämtning,
och nu kommer detta komplement,
att det skall bli avtal mellan
varje särskilt land och Amerikas Förenta
Stater. Det är ju ganska naturligt,

att då Amerikas Förenta Stater har beslutat
sig för en sådan hjälpaktion, som
tänkes fortsatt under åtskilliga år
framåt, Förenta staterna vill genom avtal
med de särskilda länder, som bli i
tillfälle att mottaga hjälp, skaffa sig garantier
för att hjälpen kommer till avsedd
nytta. Annars skulle det som tidigare
kunna bli bara en tillfällig välgörenhet,
som kanske inte hade någon
varaktig effekt.

När man på amerikansk sida har
format ut vilka garantier man anser sig
böra ha genom överenskommelser med
de olika europeiska länderna, har man
behandlat alla de 16 länderna under
ett. Man har i amerikanska kongressen
inte gått närmare in på förhållandena
i varje särskilt land, utan man har tagit
det som en enhet, och man har
uppställt vissa allmänna direktiv för
vad man tänkt sig som garantier för att
hjälpen skulle bli effektiv. Dessa allmänna
principer, som de amerikanska
statsmakterna alltså bestämt sig för,
skola nu utföras i form av avtal med
varje särskilt land.

Det är klart, att med hela denna metodik
har det inte varit möjligt att
göra olika avtal med varje land med
hänsyn till ifrågavarande lands speciella
förhållanden, utan man har från
amerikansk sida utarbetat ett utkast
till ett standardavtal, vilket man har
förelagt de olika europeiska länderna,
och sedan ha förhandlingar ägt rum på
grundvalen av detta standardförslag.
Förhandlingarna ha skett på det sättet,
att först ha de europeiska länder, som
äro samlade i Parisorganisationen, inbördes
haft en del meningsutbyten om
det ursprungliga amerikanska förslaget.
Det har vid dessa meningsutbyten
visat sig, att man från de olika länderna
anlade i hög grad likartade synpunkter
på detta förslag. Man hade
vissa önskemål om modifikationer i det
amerikanska utkastet, och man har sedan
framfört dessa önskemål till ame -

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

rikanska vederbörande. Det andra stadiet
har sedan blivit direkta förhandlingar
mellan dessa länder och Amerikas
Förenta Stater. Dels har varje stat
för sig förhandlat med amerikanska förhandlare,
dels har en mindre grupp av
stater tillsammans förhandlat med den
amerikanska delegationen om vissa frågor
av mera principiell innebörd. På
det sättet har man kommit fram till en
modifierad avtalstext, och det är denna,
som nu har underskrivits av svenska
regeringen, varvid dock förbehållits,
att den skulle ratificeras av riksdagen.

På grund av hela detta förfaringssätt
i fråga om fastställande av texterna är
det ganska förklarligt, att den text vi
nu ha framför oss i utrikesutskottets
utlåtande innehåller en del bestämmelser,
som verka ganska långtgående och
i vissa hänseenden ganska dunkla, om
man läser dem utan att känna till bakgrunden.
Man undrar vad de skola ha
för tillämpning i vårt förhållande till
Förenta staterna. Många av dessa bestämmelser
ha emellertid sin egentliga
betydelse för förhållandet mellan Förenta
staterna och andra stater än Sverige,
men på grund av hela metodiken
ha de ändå kommit med i vårt avtal,
därför att man inte kunnat göra olikheter
i de särskilda avtalstexterna. Åtskilligt
av detta är just sådana bestämmelser,
som falla i ögonen och beträffande
vilka man undrar, om det verkligen
kan vara motiverat med hänsyn
till vårt förhållande till Förenta staterna
och vår delaktighet i den s. k.
Marshallhjälpen att ha dem med. Men
dessa bestämmelser kunna just vara
tillkomna med hänsyn till andra länder.

Särskilt är det en omständighet, som
utgör en olikhet mellan olika grupper
av länder. De flesta europeiska länder
vänta sig mycket betydande finansiell
hjälp i form av gåvor, under det att en
mindre grupp länder inte ifrågasätta
att komma i åtnjutande av några gåvor,
utan somliga av dem tänka sig få

någon form av kredit, kanske ganska
anspråkslös sådan, medan andra endast
räkna med att komma i åtnjutande
av Marshallplanens fördelar i
den formen, att de få möjlighet att
vara med vid fördelningen av sådana
varor från Amerika, som det råder
knapphet på. De få en viss prioritet
i detta hänseende, som det sagts i
propositionen, och det blir för dem
den enda hjälpen.

Vad Sverige beträffar är för oss huvudsaken
att få vara med om att inköpa
sådana varor från Amerika, som
det råder knapphet på, men dessutom
tänka vi oss möjligheten att få en ganska
begränsad kredit.

Åtskilliga av dessa allmänna principer
i det föreliggande avtalsutkastet
ge uttryck åt Sveriges önskan och avsikt
att föra en viss ekonomisk politik.
Det är samma allmänna politiska
linjer för den ekonomiska politiken,
som ha angivits i Pariskonventionen
och som Sverige godkänt i och med
sitt inträde i Parisorganisationen. 1
denna avtalstext tillkännager Sverige
sin avsikt att fullfölja den politiken.
Det innebär alltså inte att vi underställa
vår politik Förenta staternas
kontroll, utan vi förklara, att vi ha för
avsikt att föra en sund ekonomisk politik
i enlighet med de principer, som
kommit till uttryck först i Parisrapporten
i september förra året, där Sverige
var med, och sedan i stadgan för Parisorganisationen,
där Sverige också
är med.

Den föregående talaren gjorde några
uttalanden, som tycktes_tyda på att det
skulle bli ett tvång för Marshalländerna
att ta emot kredit och att för denna
kredit inköpa vissa varor i Amerika.
Jag ber att få framhålla, att det naturligtvis
inte föreligger något tvång för
något land att över huvud taget använda
sig av någon kredit.

Det sades också av den föregående
talaren att denna hjälp, som man från

Tisdagen den 20 juli 1948. Nr 32.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

amerikansk sida beslutat sig för att
lämna, väsentligen är förestavad av
egoistiska motiv. Jag tror inte man bär
anledning att för mycket uppehålla sig
vid frågan om vilka motiv, som äro bestämmande
för en sådan aktion. Huvudsaken
är ju, om aktionen är till nytta
eller ej. Vi ha själva anlagt samma
synpunkter, när vi i vår efterkrigspolitik
velat ge krediter till andra länder
i syfte att få i gång handeln. Vi tro oss
ha gjort dessa andra länder en tjänst
genom att bevilja dem krediter och
därigenom möjliggöra för dem att köpa
varor, som de för närvarande annars
inte skulle kunna köpa. Samtidigt tro
vi att det varit till gagn för oss själva,
som legat med varor, som vi annars
skulle ha fått svårt att placera ut i
andra länder på grund av deras allmänna
ekonomiska svaghet. Vi anse det
inte vara ett dåligt motiv, om vi på en
gång tillgodose andra länders behov av
kreditlijälp och våra egna exportintressen.

Den föregående talaren uppehöll sig
åtskilligt vid vad han ansåg vara de
politiska avsikterna med denna hjälp,
och hela Marshallplanen betraktade
han som ett hot mot freden och mot
en socialistisk uppbyggande politik i
de europeiska länderna. Jag ber med
anledning därav bara att få säga, att
man från amerikansk sida mycket eftertryckligt
och officiellt förklarat, att
man inte har någon som helst avsikt att
förhindra någon socialistisk politik,
som europeiska länder vilja föra. Man
har sagt, att man visserligen anser, att
den ekonomiska regim, som man har
stannat för i Förenta staterna, är överlägsen
en socialistisk regim, men man
har på samma gång förklarat, att det
blir de olika ländernas egen sak att avgöra,
hur de vilja ha det i det avseendet.
Det finns inte några politiska villkor
för hjälpen i den meningen, och
det har inte heller den föregående talaren
kunnat påvisa. .lag behöver knap -

past framhålla för kammaren, att han
i hög grad överdrev, när han med lätt
hand gick in på en del bestämmelser i
avtalet och förklarade, att det vore att
sätta hela vår budgetpolitik, vår ekonomiska
politik och vår handelspolitik
under amerikansk kontroll. Så är ju
ingalunda fallet.

Hela tankegången i Marshallplanen
är ju att få fram ett vidgat samarbete
mellan de europeiska länderna inbördes
för att komma över den svåra övergångsperiod,
som är en följd av kriget.
Ett sådant samarbete är ju någonting,
som väl på demokratiskt håll alltid har
ansetts vara ett önskvärt internationellt
program. Vi avhända oss ju inte vår
självständighet genom att vi ansluta
oss till den ena eller andra internationella
organisationen, som har ett program,
som vi gilla. När vi inträdde i
Förenta Nationerna påtogo vi oss en hel
mängd förpliktelser. Vi åtogo oss att
följa en viss politik, en fredspolitik,
och vi påtogo oss en hel del förpliktelser,
som självfallet utgöra band på vår
handlingsfrihet men band, som vi acceptera,
därför att de gagna själva syftet
med organisationen, vars allmänna
program vi gilla.

Man har på kommunistiskt håll under
senare år mycket starkt börjat driva
suveränitetsdoktrinen. Det var för
några tiotal år sedan uttryck för en
reaktionär uppfattning i internationell
politik, när man sade, att länderna
aldrig få acceptera några inskränkningar
i sin suveränitet. Det betydde,
att varje land skulle handla hur själviskt
och hur hänsynslöst som helst i
internationella förhållanden och skulle
inte binda sig genom skiljedomsavtal
eller inträda i internationella organisationer
av något slag utan ha fullt fria
händer. Det var en politik som passade
bra för hänsynslösa imperialistiska länder,
som med maktspråk kunde göra
sig gällande litet varstans i världen.
Det låter egendomligt, när denna suvc -

88 Nr 32. Tisdagen den 20 juli 1948.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta
Stater.

ränitetsdogm i internationella frågor
har blivit en huvuddoktrin i det kommunistiska
programmet. Man skulle ju
annars tycka, att internationellt samarbete
vore ett högre stadium för internationell
politik. Men det är kanske
med suveränitetsdogmen så, att man
inte skall ta den alldeles efter bokstaven.
När jag hört de kommunistiska resonemangen
om suveränitetsdogmen
har jag kommit att tänka på en vers av
Heine där det talas om »der König absolut,
wenn er unseren Willen tut» —•
kungen får vara absolut självständig,
bara han följer vår vilja. Jag tror, att
detta är just Kominforms program, som
kommunisterna bruka beundra. De särskilda
staterna få nog vara självständiga
men under villkor att de följa
Kominforms direktiv. Vi ha fått ganska
eklatanta exempel på att det är denna
form av suveränitet, som från kommunistiskt
håll nu betraktas som den riktiga.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr talman! Jag tror att en väsentlig
sak är utrikesministerns bestridande
av det politiska innehållet i
Marshallplanen. Jag skulle vilja erinra
om att i president Trumans budskap
till kongressen i december 1947 om
Marshallplanen karakteriserade han
den som »ett viktigt led i Förenta staternas
utrikespolitik». Redan i juni
1947 uttalade han, att »Förenta staterna
kräver ledarskapet i världen». Marshall,
den amerikanske utrikesministern,
sade den 12 januari i år, att
Förenta staterna tänker icke stiga åt
sidan och låta andra krafter avgöra hur
den framtida europeiska civilisationen
skall gestaltas. Om det militära syftet
med beslutet sade talesmannen för representanthusets
utrikesutskott Vorys i
mars detta år, att det handlar om att
stödja de länders ekonomi, vilka hålla
104 divisioner för eventuellt försvar

mot 199 divisioner från Sovjet och dess
förbundna. Försvarsminister Forrestal
försäkrade den 15 januari, att försvarsdepartementet
skall få till uppgift att
samordna de sexton ländernas försvarskrafter.
Detta är några exempel för att
illustrera det politiska resonemang, som
framstående amerikanska talesmän fört
i fråga om innebörden av Marshallpolitiken.

Sedan har jag aldrig sagt, att det
skulle åläggas Sverige eller andra s. k.
Marshall-länder att taga amerikanska
krediter. Den polemiken från utrikesministerns
sida beror på ett fullständigt
missförstånd.

Utrikesministern säger vidare, att det
icke betyder något att amerikanarna
själva ha egoistiska motiv när det gäller
denna plan, utan att vad som är viktigt
är om planen är till nytta. I en
tidigare motion ha vi hävdat den meningen,
att så som Marshallplanen utformats
kommer den icke att bli till
nytta när det gäller att reorganisera
ländernas ekonomiska liv, utan att när
Marshallplanen är genomförd komma
dessa att befinna sig i ungefär samma
ekonomiska läge som nu.

Till slut skulle jag vilja säga, att när
utrikesministern här framställer bekännelsen
till »den nationella suveränitetens
dogm» såsom något oriktigt, symboliserar
detta på visst sätt innehållet
i den politik han nu förordar för Sveriges
riksdag.

Herr WIBERG: Herr talman! Jag skall
inte göra herr Hagbergs i Luleå anförande
till föremål för några mera omfattande
kommentarer. Utrikesministern
har ju redan bemött en del av vad herr
Hagberg hade att säga, och jag föreställer
mig, att utrikesutskottets talesman
kommer att ta upp till bemötande
vad som i övrigt till äventyrs kan förtjäna
att nämnas. Jag skall nöja mig
med att konstatera, att enligt min mening
den bild herr Hagberg försökte

Tisdagen den 20 juli 1948. Nr 32.

överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

teckna var lika felaktig som obefogad
och missvisande.

Marshallplanen utgör enligt min åsikt
en av de få ljuspunkterna i en eljest dyster
världsbild. I slutet av kriget ville
man gärna tro, att kriget skulle leda
till en avspänning och en ny form
för samvaron mellan folken, då ett utbyte
på det kulturella och ekonomiska
området med Sovjet skulle bli möjligt.
För länge sedan ha dessa förhoppningar
måst skrinläggas. Vi äro i stället nog
litet var på det klara med vad Sovjet
åsyftar. Vi se ett planmässigt undermineringsarbete
i syfte att genomsyra
världen med en från Sovjet dirigerad
kommunism. Fattigdom och elände anses
utgöra den bästa jordmånen. Kommunismens
främsta fiende heter välstånd.
Man kan sålunda mycket väl förstå,
att kommunisterna konsekvent och
intensivt motarbeta Marshallplanen och
försöka giva detta uttryck för den amerikanska
nationens önskan att genom
egna uppoffringar medverka till ordning
och välstånd en helt annan och
felaktig prägel. Naturligtvis skulle kommunisterna
gärna se, att Marshallhjälpen
tillbakavisades och att i stället en
utökning av satellitkretsen ägde rum,
men dess bättre ha kommunisterna i
Sverige icke något att säga till om.

Skall man få en riktig bild av vad
Marshallplanen kan betyda för Sverige
är det nödvändigt, att man får klara
uppgifter om det nuvarande verkliga
valutaläget och regeringens prognos för
utrikeshandelsutvecklingen. Vid den
ekonomiska debatten den 3 juli riktade
jag också till finansministern ett flertal
frågor, varpå något svar emellertid icke
erhölls. Det förefaller mig alldeles klart,
att såväl det svenska näringslivet som
hela folket bör ha rättighet att få veta,
huru läget är och huru regeringen bedömer
framtidsutsikterna. Det är mycket
möjligt och ytterst sannolikt, att regeringen
inte skulle kunna måla i ljusa
färger, men det är bättre att vi få veta

sanningen, hur otrevlig denna än må
vara. Eftersom Marshallplanen ju i allra
högsta grad berör just det handels- och
valutapolitiska området, bör regeringen
enligt min mening begagna detta tillfälle
för att lämna en redogörelse över
de avsnitt av vårt lands ekonomi, som
i väsentlig grad bli aktuella i samband
med Marshallplanen.

Utrikeshandeln sorterar som bekant
åtminstone primärt under utrikesdepartementet.
Det är detta departement, som
bedriver de många och betydelsefulla
handelsavtalsförhandlingarna. Det är ju
alldeles självklart, att utrikesdepartementet
måste ha ett grepp över de problemkomplex,
som ha samband med
planerna beträffande utrikeshandeln,
och jag förmodar, att ingen åtminstone
är bättre insatt i alla dessa frågor än
utrikesdepartementets chef. Jag betraktar
sålunda som naturligt, att vad utrikesministern
inte vet i fråga om utrikeshandel
och valutor inte är värt
att veta. När det nu visat sig att finansministern
icke var benägen att lämna
några uppgifter, ber jag därför att få
vända mig till utrikesministern. Jag är
säker på att utrikesministern håller med
mig om att riksdagen är rätt forum för
lämnande av de uppgifter, som inte
endast riksdagens ledamöter utan också
många andra i vårt land äro synnerligen
angelägna att få del av. Vi ha ännu
inte fått någon auktoritativ redogörelse.
Vi ha fått veta, att importplanerna icke
hållit och att en ny importplan i dessa
dagar skulle vara färdig. Vi ha i tidningarna
sett en del, som tyder på att
en utomordentligt hård nedskärning av
importen måste ske. Det är ju alldeles
klart, att om en sådan nedskärning
måste verkställas, följden blir att en
omläggning av näringslivet snarast
möjligt måste påbörjas. Jag vill erinra
om att utrikeshandeln och icke minst
importmöjligheterna ha den allra
största betydelse för ett land med den
struktur, som vårt land har.

90 Nr 32. Tisdagen den 20 juli 1948.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta
Stater.

Jag frågade finansministern, om han
var i tillfälle lämna någon upplysning
om de dollarbelopp, som kunde stå till
förfogande under andra halvåret 1948.
Det har nu i tidningarna nämnts, att
man för andra halvåret 1948 icke
skulle våga kalkylera med mer än i
svenska kronor räknat 150 miljoner,
varav bränslekommissionens mycket
starkt nedskurna tilldelning skulle uppgå
till 90 miljoner. Det skulle sålunda,
om denna ganska sensationella uppgift
om 150 miljoner kronor är riktig, till
betalningar av annat slag endast återstå
i runt tal 60 miljoner kronor, från
vilket belopp också skulle behöva tagas
vissa avbränningar på grund av avtalen
med Ryssland och Polen. Jag
skulle gärna nu vilja få en uppgift av
regeringen om bur därmed förhåller
sig. Om jag inte missminner mig utgjorde
vår import i dollar under 1947
omkring 2 800 miljoner kronor. Jag är
säker på att vi här i riksdagen skulle
kunna få en mycket klar bild av läget,
om regeringen skulle vilja tala om en
enda siffra, nämligen vilken dollartilldelning
liandelskommissionen erhållit
för importen, avseende tredje kvartalet
1948. Jag skulle vilja fråga regeringen:
Över- eller understiger denna tilldelning
10 miljoner kronor?

Det är alldeles naturligt, att en större
import skulle kunna ske, om vi ytterligare
toge i anspråk vår redan nu alltför
knappa valutareserv. Enligt den
sista rapporten fortsatte vår behållning
av guld och valutor att sjunka. Bruttoguldreserven
redovisas till ett belopp
understigande 300 miljoner kronor.

En lättnad bör Marshallplanen givetvis
kunna medföra även för Sveriges
vidkommande genom det lån, som vi
torde komma att få. Det har många
gånger sagts, att regeringen ända till på
ett mycket sent stadium intagit en
ganska motvillig inställning till frågan
om dollarkrediter. Den kritiken har
också framförts, att regeringen varit

minst sagt passiv i fråga om kvoteringen
av de belopp, som inom ramen
för Marshallplanen skulle falla på de
olika länderna. Regeringen har nu ett
tillfälle att tala om hur det verkligen
förhåller sig. Jag skulle också vilja
fråga regeringen, om den på något sätt
vidtagit åtgärder med tanke på att få
till stånd en höjning av Sveriges andel
i Marshallkrediterna. Jag har en särskild
orsak att göra den frågan. I dagens
tidningar förekommer en notis av
följande innehåll: »Marshallplansadministratorn
Paul Hoffman meddelade på
måndagen att omkring 1 118 800 000
dollar troligen kommer att utanordnas
för kvartalet juli—september ... Det
största anslaget under kvartalet får
Storbritannien med 335 miljoner dollar.
Därnäst kommer Frankrike med
251 miljoner och Italien med 148 miljoner.
Bland övriga mottagarländer
märks Danmark, som får 32 miljoner,
Norge 20 miljoner och Island 800 000
dollar. I dessa siffror ingår också de
tilläggsanslag som beviljats respektive
länder. Sverige, Schweiz och Portugal
har inte ansökt om några anslag.»

Med den utveckling, som icke minst
under det senaste halvåret ägt rum i
fråga om engelska pund, är det enligt
min mening också en rimlig begäran
att regeringen lämnar en redogörelse
för pundsituationen. Jag skall tillåta
mig nämna några siffror i den förhoppningen
att regeringen måtte tala
om för riksdagen, om siffrorna äro riktiga,
och lämna erforderliga kompletterande
uppgifter.

Den 1 november 1947 hade vi utöver
vår infrusna reserv å i runt tal 23 miljoner
pund ett så att säga löpande
pundtillgodohavande på ungefär 10
miljoner pund. Det har nu upplysts, att
denna senare tillgång skulle ha förvandlats
till en skuld på cirka 8 miljoner
pund och att med andra ord
gränsen för överenskommen »swingfund»
skulle ha nåtts. Jag förmodar, att

Tisdagen den 20 juli 1948. Nr 32.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

denna uppgift är riktig. Vi skulle i så
fall i dag ha en skuld i svenska kronor
på ungefär 120 miljoner. Att utvecklingen
gått dithän beror naturligtvis på,
såsom tidigare framhållits, att regeringen
i alltför stor omfattning lämnat
importlicenser under första halvåret
1948.

Men vart pekar utvecklingen? Är det
sannolikt att denna skuld på 8 miljoner
pund kommer att försvinna under andra
halvåret 1948, eller är det troligt att
skulden kommer att ökas? Svaret kan
regeringen utan svårighet lämna i och
med att importplanen föreligger, den
importplan, som är tillgänglig för regeringen
men icke för riksdagen eller
allmänheten. Man frågar sig, hur det
är meningen att betala denna skuld, antingen
den blir oförändrad eller ökas
under innevarande år. Man frågar sig
vidare vad regeringens planer beträffande
betalningsförhållandena under år
1949 gå ut på.

Som bekant ha vi normalt under
årets förra hälft ett nettoutflöde av
pund. Följaktligen måste man räkna
med att vid utgången av nästa år ett
belopp måste finnas till förfogande i
pund, ett belopp, som enligt min åsikt
knappast kan få understiga 80 miljoner
kronor. Hur skall nu denna ekvation
lösas? Kan det vara meningen att
regeringen åsyftar att under åren 1948
och 1949 väsentligen skola konsumeras
de för närvarande infrusna pundtillgodohavandena?
Jag vill redan nu ha
sagt ifrån, att en sådan inställning
skulle vara utomordentligt olycklig.

Jag skall sluta med, herr talman, att
i all korthet beröra en annan fråga,
som bar aktualiserats i samband med
vår anslutning till Marshallplanen.

Man kan ställa sig den frågan, om
den nuvarande departemcntsorganisationen
beträffande utrikeshandeln är
lämplig. Fn väsentlig del, kanske den
allra största, av utrikesdepartementets
arbete avser förberedelser till och ge -

nomförande av handelsavtal, upprättande
av planer och översikter, kontakt
med myndigheter och enskilda och
mycket annat, som har samband därmed.
Nu kommer av allt att döma detta
arbete att ytterligare ökas som en följd
av Marshallplanen och vad därmed är
förenat. Departementschef måste sålunda
vara en man, som helst icke
bara bör vara en framstående utrikespolitiker
utan därjämte en lika framstående
handelsexpert. Jag tror, herr
talman, att en sådan kombination är
ganska sällsynt. Det kan t. o. m. med
lätthet inträffa, att en person, som måhända
har en lång erfarenhet av utrikespolitiken,
är ganska främmande för
ekonomi i dess moderna, utomordentligt
komplicerade gestaltning. Med den
utveckling som ägt rum dessa år ifrågasätter
jag också, om icke tidpunkten är
kommen för att överväga, om man icke
bör avskilja utrikeshandelsärendena
från utrikesdepartementet, så att handelsministern
får såväl det reella som
det formella ansvaret men också samtidigt
den ställning, som betydelsen och
storleksordningen av dessa angelägenheter
föranleda.

Det skulle vara av stort intresse att
få höra, om regeringen anser sig kunna
göra några uttalanden om sin uppfattning
beträffande detta spörsmål. Jag är
fullt medveten om att man icke slutgiltigt
kan taga ställning till saken
förrän en utredning är verkställd.
Det är många organisatoriska och andra
problem, som måste lösas. Riksdagen
har emellertid i våras begärt en utredning
av Kungl. Maj:t, som avsåg förberedelser
till och genomförande av
handelsavtal, en utredning som i många
avseenden icke endast tangerar utan
också kommer in på det område, som
jag nu har berört. Beträffande denna
av riksdagen begärda utredning ha vi
icke erfarit någonting, .lag skulle därför
till regeringen vilja ställa frågan,
vartill riksdagens framställning har

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

lett. Har utrikesministern vidtagit några
åtgärder? När kunna vi förvänta, att
en utredning blir tillsatt och direktiv
givna?

Eftersom regeringsbänken nu är tom
skall jag icke fortsätta med att framställa
frågor. Det är ganska meningslöst
att ständigt fråga utan att ens få
svar om spörsmål, som icke endast för
näringslivet utan även för hela det
svenska folket böra vara av stort intresse.
Men det är nu tyvärr en gång
så — åtminstone har det varit det under
detta halvår — att oppositionen
mycket sällan kan få några exakta och
konkreta svar från regeringen.

Jag ber, herr talman, att med vad jag
nu anfört få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Med anledning av vad herr
Hagberg i Luleå sade i sitt anförande
om behandlingen av den kommunistiska
motionen i utrikesutskottet ber jag
att få säga, att utskottet tog mycket
noggrann del av densamma. Att den i
utskottet icke föranledde någon längre
diskussion hänger samman med att vad
som förekommer i motionen vid olika
tillfällen tidigare delgivits riksdagen,
varför utskottet icke var främmande
för dess innehåll. Därutöver innehöll
motionen en hel del om amerikansk
monopolkapitalism och liknande uttryck
som vi hört i utländsk radio, så
att vi voro underkunniga även om
dessa.

Herr Hagberg citerade vad jag yttrade
i mitt föredrag i söndags, där jag
talade om att vi komma att få ett närmare
ekonomiskt samarbete med de
europeiska staterna och västmakterna.
Det är självklart att så kommer att bli
fallet i och med att vi komma att utnyttja
Marshallhjälpen, då vi via den
komma att köpa varor, som det råder
knapphet på, och kanske också på den

vägen erhålla lån. Allt detta måste ju
vara ett ekonomiskt samarbete, som
går i en viss riktning.

Vad själva utformningen av överenskommelsen
mellan Amerika och Sverige
beträffar, så är det alldeles riktigt
att avtalet kanske icke till alla delar
är så avfattat, som Vi helst skulle ha
önskat. Men på den punkten har redan
hans excellens herr utrikesministern
svarat, att själva huvuddragen ha
utarbetats med tanke på att de skola
ligga till grund för en överenskommelse
mellan Amerika och ett flertal stater.
Vi få utgå ifrån att den skall tolkas
på ett vettigt sätt för vår räkning.
I fråga om de punkter, där det kan
föreligga anledning till kanske de största
farhågorna beträffande tolkningen,
är det direkt bestämt, att förhandlingar
om dem skola föras mellan den amerikanska
och den svenska regeringen.
Jag hoppas att vårt lands regering icke
är så enfaldig, att den icke klart säger
ifrån i de avseenden, där det uppenbarligen
skulle vara ofördelaktigt för
Sveriges del.

Herr Hagberg säger vidare, att avtalet
är ett rent amerikanskt intresse. I
det fallet hade utskottet — liksom jag
och den politiska grupp jag tillhör —
en helt annan uppfattning. Vi förmena,
att få återuppbyggnaden i gång i Europa,
att få de normala handelsvägarna
öppna igen och att få till stånd en
fredlig samverkan mellan folken icke
bara är ett amerikanskt intresse utan
ett intresse, som måste stödjas av
många länder och även av Sverige.

Herr talman! Jag skall icke längre
uppehålla mig vid detta utan har endast
velat understryka, att utskottet allvarligt
prövat propositionen och den
överenskommelse den innehåller, så allvarligt
som krävs när det gäller en
fråga av så utomordentligt stor betydelse.
Utskottet var fullständigt enigt
om att föreslå riksdagen att godtaga
den kungl. propositionen, och jag ber,

Tisdagen den 20 juli 1948. Nr 32.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr OHLIN: Herr talman! Denna
fråga har så intimt samband med den
som kammaren debatterade för endast
några veckor sedan, att det knappast
kan vara anledning att här åter upprepa
de argument, som då anfördes för att
Sverige skall deltaga i det europeiska
rekonstruktionsarbetet, det rekonstruktionsarbete,
vars förutsättning är ett avtal,
mellan de berörda länderna å ena
sidan och Förenta staterna å andra sidan,
av den typ som innehålles i regeringens
proposition. Jag vill emellertid
göra ett par mycket korta observationer
med anledning av de synpunkter, som
här framförts närmast från kommunistiskt
håll.

Herr Hagberg i Luleå talade som om
det här gällde en stor svensk uppoffring
och att ge ett stort svenskt bidrag
till rekonstruktionsarbetet. Såsom flera
talare ha framhållit är det snarare så,
att det är ett svenskt intresse — låt
vara även ett amerikanskt intresse och
ett intresse för alla deltagande länder
— att rekonstruktionsarbetet lyckas.
Det är icke fråga bara om fördelarna av
att vissa krediter kunna erhållas för
Sveriges del — de kanske icke komma
att få så stor omfattning — utan om att
själva de ekonomiska förutsättningarna
för Västeuropa och därmed också Sverige
kunna komma att på ett gynnsamt
sätt påverkas. Detta kan i sin tur åstadkomma
en förstärkning av demokratien
och förutsättningarna för den västerländska
civilisationen — för att använda
det uttryck som tycks ha förargat
herr Hagberg särskilt.

Att man på kommunistiskt håll betraktar
dessa tänkbara, ur demokratisk
synpunkt gynnsamma verkningar som
skäl mot ett svenskt deltagande i detta
arbete veta vi redan förut. Det är bara
bär att konstatera den stora väsensskill -

naden mellan den kommunistiska synen
på dessa ting och den västerländskt-demokratiska.
Herr Hagberg utropar med
stort patos: »Är det ett självständigt
land, som kan gå med på villkor sådana
som dessa?», och han fullföljer den tangegången,
som redan i gårdagens exemplar
av Ny Dag framfördes under stora
rubriker, att kommunisterna vilja värna
Sveriges självständighet och att det är
därför de yrka avslag på propositionen.
Man kan då icke underlåta att göra den
reflexionen, att det är en märkvärdigt
skev syn kommunisterna ha på världen
runt omkring sig. Vi ha inte från kommunistiskt
håll hört något tal om att
Ungerns, Rumäniens eller Bulgariens
o. s. v. självständighet av dem tillmätts
någon större betydelse, vi ha inte hört
någon kritik mot påtryckningarna på
marskalk Tito i Jugoslavien utan tvärtom
funnit kommunisterna i Sverige försvara
det försök till fullständig likriktning
av den jugoslaviska politiken, som
nyligen har gjorts från Moskva. I betraktande
av den ståndpunkt, som kommunisterna
ha intagit i dessa frågor, tycker
jag det borde vara klart även för
våra hemmakommunister, att det
klingar falskt när de vilja göra sig till
talesmän för de små ländernas självständighet.
Herr Hagbergs troskyldighet
var emellertid så stor, att han sade, att
man i de östeuropeiska länderna anser
att Marshallplanen är ett hot mot dessa
länders självständighet och att detta är
en reaktion, som vi ha anledning att
observera. Jag vill genmäla, att man i
Tjeckoslovakien inte betraktade saken
på det sättet; där var man villig att deltaga
i detta samarbete, innan det kom
en rysk kontraorder, med påföljd att
den tjeckoslovakiska regeringen måste
kasta om och träda tillbaka från ett
samarbete, i vilket man redan hade gått
med på att deltaga. Att den tjeckoslovakiska
regeringen sedan blivit ännu
mera likriktad och förmodligen tycker
precis på det sätt som herr Hagberg och

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

alla de andra rättrogna kommunisterna
också tycka, är ju en annan sak.

Jag instämmer med herr Skoglund i
Doverstorp däruti, att de synpunkter,
som framförts i den kommunistiska motionen
och i herr Hagbergs anförande i
dag, äro så väl bekanta och ofta diskuterade,
att det inte finns anledning att
nu taga upp dem till närmare diskussion.

Jag skall göra ytterligare ett påpekande.
Herr Hagberg vänder sig mot detta
avtal även med den motiveringen, att
svenska regeringen genom att ansluta
sig till avtalet skulle åtaga sig att driva
amerikansk propaganda i Sverige. Tydligen
syftar han därvid på artikel VII,
som innehåller att vederbörande regeringar
skola lämna offentliga upplysningar
om de framsteg som göras genom
det här ifrågavarande samarbetet.
Att man på amerikanskt håll har satt
in denna artikel, som innehåller någonting
så naturligt som att allmänheten
skall få kännedom om de uppnådda
framstegen beror — tror jag man vågar
gissa — bl. a. på att den stora amerikanska
stödaktionen i Ryssland under
krigsåren, då Förenta staterna ju lämnade
oerhörda leveranser av varor av
allehanda slag, i mycket ringa utsträckning
blev omnämnd i den ryska pressen.
Det visade sig att det ryska folket
inte kände till denna hjälpaktion utan
trodde att ryssarna egentligen hade
presterat alltsammans själva. Amerikanerna
ha kanske nu menat att det är till
fördel om Västeuropas folk få kännedom
om de framsteg som göras och
om att dessa framsteg äga ett visst samband
med denna hjälpaktion, vars motiv
utrikesministern och herr Skoglund
i Doverstorp ha belyst på ett sätt som
jag kan ansluta mig till.

På kommunisthåll ser man tydligen
denna sak på ett annat sätt. När
Ryssland levererar spannmål till Sverige
eller andra länder till ett mycket
högt pris — närmare dubbelt så högt

som det svenska inhemska priset — slås
detta i kommunistpressen upp såsom
en enastående hjälpaktion och ett enastående
utslag av rysk generositet. Men
när såsom här tydligen är meningen
Förenta staterna, inte så mycket för
Sverige som för andra länder, skall företaga
en hjälpaktion, som vittnar om
stor generositet, så opponera sig kommunisterna
mot att man skall gå med
på att upplysningar lämnas om de
framsteg, som därav följa. Det är tydligen
så, att kommunisterna äro rädda
för att den svenska opinionen, när den
tydligt och klart upplyses om dessa
ting, skall bli mindre mottaglig för den
kommunistiska propagandan.

Herr Hagberg säger vidare, att en del
europeiska länder uppfatta det som nu
föreslås som en organisation av en del
av Europa mot en annan del av Europa,
och detta tycker han borde vara ett
skäl att låta bli att deltaga i denna organisation.
Jag måste säga att det är en
hänsynsfullhet utan like som herr Hagberg
begär av Sveriges regering och
riksdag. Att en sak enligt hans utsago
uppfattas på ett visst sätt i östra Europa
menar han skulle vara ett vägande skäl
för oss att avstå från att deltaga i ett
rekonstruktionsarbete som är i Sveriges
och demokratiens intresse. För min
del anser jag det synnerligen motiverat
att vi överlämna åt kommunisterna att
med denna villighet taga hänsyn till
reaktionerna i öster och därvid visa
prov på den utomordentliga hänsynsfullhet
som de ha i rikt mått.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten om dessa ting. Då detta emellertid
är den sista debatten här i riksdagen,
där utrikespolitiska förhållanden
beröras, skall jag innan jag slutar endast
rikta en kort vädjan till regeringen
att så snart som möjligt lämna upplysningar
till offentligheten rörande hur
det f. n. ligger till med den svenske
medborgaren Karl Nilssons häktning i
Polen. Jag förmodar att under de se -

Tisdagen den 20 juli 1948. Nr 32.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

naste månaderna några upplysningar i
det avseendet ha framkommit. Jag vädjar
också till regeringen att icke lämna
något medel oförsökt för att försvara
en svensk medborgares naturliga rättigheter.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utrikesutskottets
hemställan.

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP: Herr
talman! Man får ju försöka se det ärende,
som här föreligger, i sitt rätta sammanhang.
Avsikten med denna överenskommelse
är ju att åstadkomma ett
bättre tillstånd i hela världen och framför
allt i Europa. När det gäller att
sluta ett avtal av den ena eller andra
sorten är det självklart att var och en
inte får precis vad han vill ha. Om herr
Hagberg i Luleå och jag skulle göra ett
avtal, finge förmodligen inte någon av
oss vad vi önskade. Det finns givetvis
i detta avtal saker som kunna bli föremål
för diskussion och som regeringen
då kan diskutera med den amerikanska
parten.

Vid en av de första diskussioner, som
ägde rum angående Marshallplanen och
de avtal, som skulle följa, ställde jag en
fråga — om jag inte missminner mig
till herr Linderot; jag tror att herr Hagberg
också var närvarande. Jag frågade
om han inte vore överens med oss
andra om att det för att få till stånd en
tillfredsställande utveckling på den
europeiska kontinenten och litet varstans
vore nödvändigt att skapa ett helt
annat tillstånd än det som för närvarande
är rådande och om det icke för
att åstadkomma ett sådant tillstånd vore
nödvändigt att skapa det ekonomiska
underlag, som de olika länderna behöva.
Svaret blev från herr Linderots
sida och om jag inte lar fel även från
herr Hagbergs: Detta erkänna även vi,
men vi mena ändå alt man inte skall gå
in för ett sådant avtal som detta. Vad
är då den innersta orsaken till att man

inte vill vara med om denna överenskommelse?
Mena herrarna att utvecklingen
i Europa från herrarnas utgångspunkter
blir mera tillfredsställande, om
återuppbyggnadsarbetet inte kan utföras
på ett effektivare sätt än hittills
varit fallet? Kan det vara ett svenskt
intresse att ingenting göres, att människorna
inte få sysselsättning och att
deras missnöje växer?

Herr Hagberg talar om att det är ett
amerikanskt intresse att få detta avtal
till stånd. Jag tror för min del inte att
det förhåller sig på det sättet. Det är
för övrigt för mig fullkomligt likgiltigt,
om det ligger i Amerikas intresse eller
i någon annan stats intresse att vi gå
med på detta avtal. Jag bryr mig inte
om, huruvida det står i överensstämmelse
med den ena eller den andra
ideologiens synpunkter. Men jag har
den bestämda uppfattningen att det är
ett svenskt intresse att vi kunna få produktionsvolymen
i Europa på en helt
annan nivå än den nu befinner sig.
Lyckas inte detta, kommer det att få
sina återverkningar för både det ena
och det andra landet. Vid olika överläggningar
har ju allmän enighet rått
om att det är ett för alla länder gemensamt
intresse att kunna få i gång produktionen
igen på olika områden. Detta
bör följaktligen även gälla för de länder,
åt vilka genom denna överenskommelse
ekonomisk hjälp skall lämnas.

Vårt land skall inte ta emot någon
ekonomisk hjälp genom detta avtal, men
vi kunna få låna pengar. Det hade givetvis
varit trevligast för oss, om vår
valutaställning hade varit sådan, att vi
inte heller hade behövt låna. Men det
blir givetvis lättare för oss att medverka
till den rekonstruktion som är
nödvändig, om vi själva kunna hålla
vår produktionsapparat i full gång. Därigenom
få vi ju möjlighet att vidtaga
de åtgärder som äro nödvändiga.

Niir herr Hagberg lade fram sina synpunkter
på detta förslag, undrade jag

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

om inte herr Hagberg vid sin uppmålning
av läget har förbisett de jämkningar
och ändringar, som äro vidtagna
i det nu föreliggande avtalet jämfört
med det första som presenterades. De
berörda länderna ha ju gjort sina erinringar
med anledning av det första
avtalsförslaget, och härigenom ha överläggningar
kommit till stånd, som resulterat
i det nu framlagda förslaget till
ekonomiska överenskommelser.

När herr Hagberg vidare gör gällande,
att en anslutning till detta avtal
är detsamma som att vi taga ställning
även rent politiskt och när det gäller
svenska försvarspolitiska förhållanden,
kan detta inte bero på någonting annat
än att herr Hagberg — ja, det tror jag
nu inte, men det parti herr Hagberg företräder
— har en förutfattad mening rörande
vad som är bäst för utvecklingen
i världen. Men det är förklarligt att vi
andra, som inte dela denna uppfattning,
ifrån andra utgångspunkter kunna tillstyrka
det föreliggande avtalet. Jag
hörde kanske fel, men sade inte herr
Hagberg, att ett beslut om godkännande
av detta avtal kan föra oss närmare
kriget, därest fientligheter skulle utbryta
mellan de olika länderna. Men
hörde jag rätt skulle jag närmast vilja
fråga: Varifrån tar herr Hagberg dessa
informationer, att det skulle innebära
något sådant? Ty enighet har ju rått
mellan de olika partierna om att vi inte
vilja ansluta oss till någon politisk
maktgrupp av vare sig det ena eller det
andra slaget. Men då enligt min mening
ett ekonomiskt samarbete, grundat på
de krediter och den eventuella hjälp
som genom Marshallplanen kunna lämnas
de länder som behöva denna hjälp,
är en första förutsättning för att ett
bättre tillstånd skall kunna skapas såväl
för oss som för alla andra nationer,
anser jag att det till yttersta grad
är ett svenskt intresse att detta avtal
kan komma till stånd.

Herr Hagberg citerade ett uttalande

av några engelska vetenskapsmän och
menade tydligen att vad de hade uttalat
rörande England även skulle gälla för
Sverige. Jag har för min del en helt
annan uppfattning om den saken. När
det nu gäller en överenskommelse, som
har till syfte att skapa drägliga förhållanden
för hela mänskligheten, borde
det ur svensk synpunkt vara ett verkligt
intresse att biträda detta avtal. Vi
få ju sedan se huru utvecklingen kommer
att te sig, och inträffar det någonting
som inte passar oss, kommer självfallet
den regering, som företräder det
svenska folket, att begära de ändringar
och göra de erinringar som ur svensk
synpunkt kunna vara nödvändiga.

Jag skall, herr talman, be att med
dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Med anledning av all den polemik som
förekommit i diskussionen efter mitt
första anförande skall jag be att få
säga några ord.

Jag behöver inte upptaga någon ytterligare
tid med att karakterisera detta
avtal. Det som sagts av avtalets anhängare
har icke inneburit ett bestridande
av den tolkning av konsekvenserna
därav, som jag har givit uttryck
för. Jag vill erinra om att utrikesministern
i sitt anförande själv konstaterade
— jag hann inte taga upp den punkten
i min replik på grund av den korta tid
som stod till förfogande — att det finns
långtgående och dunkla bestämmelser i
avtalet. Han sade i det sammanhanget
att man tagit länderna som en enhet,
vilket skulle vara förklaringen till dessa
långtgående och dunkla bestämmelser.
Man har gjort detta till ett standardavtal,
där man skrivit in detsamma för
Sverige som för Grekland eller Kina
eller andra genom kriget ruinerade länder
eller länder, där amerikanerna föra
krig.

Utrikesministern sade emellertid, att

Tisdagen den 20 juli 1948. Nr 32.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

det finns en skillnad mellan Sverige
och dessa andra länder, bestående däri
att Sverige icke begärt några gåvor, vilket
skulle ge oss en särställning. Det
avtal, som man här skrivit under, har
bara formell betydelse, menar utrikesministern;
ingenting blir förpliktande
för den svenska regeringens ståndpunktstagande.

Jag tror att om man på sådana grunder
skall försvara detta avtal, om man
med sådana motiveringar rekommenderar
svenska riksdagen att godkänna
denna uppgörelse, kommer framtiden
att bli mycket bitter. Det är — jag upprepar
det ännu en gång — amerikanernas
egna intressen som den amerikanska
regeringen företräder. Jag tror inte
att den företräder dessa intressen dåligt,
sett från dess egna nuvarande uppdragsgivares
synpunkt. Men detta bör
också göra ett litet land som vårt med
den ställning det har dubbelt misstänksamt.
Det ökar anledningen att med
största skepsis betrakta ett sådant avtal.
När man här motiverar dessa långtgående
och dunkla bestämmelser med
att det bara är ett standardavtal, att det
är fråga om en mängd olikartade länder
och att dessa bestämmelser inte bebehöva
gälla oss, är detta en tröst för
ett tigerhjärta.

När herr Wiberg säger att Marshallplanen
är en ljuspunkt i det nuvarande
Europa, ser han naturligtvis detta ur
sin egen högerpolitiska synpunkt. Jag
har fortfarande den meningen, att
denna Marshallplan icke kommer att
betyda en reorganisering av den europeiska
industrien. .lag erinrar om vad
som uttalats i ett yttrande av Förenta
Nationernas europakommission. Det
framhölls diir, att när denna Marshallplan
genomförts — och då utgick kommissionen
icke från de 15 miljarder som
nu ställas i utsikt utan från 23 miljarder
— måste minst lika långtgående åtgärder
till för att det europeiska näringslivet
skall komma på fotterna igen.

Men, säger man, dessa krediter måste
väl, även om de äro otillräckliga, ändå
vara ett stöd. Ja, de äro ett stöd, om de
verkligen sättas in för att skaffa länderna
de medel som de behöva för sitt
näringslivs reorganisering. Men om
man i stället för maskiner och kol skaffar
dessa länder tobak och diverse förnödenhetsvaror,
utgörande överskottsvaror
från den amerikanska armén, eller
— för att uttrycka saken principiellt
— i stället för produktionsmedel skaffar
konsumtionsvaror, kommer man
inte att efter planens genomförande ha
lyft dessa länder ur den misär vari de
befinna sig.

Påståendet att välståndet skulle vara
kommunismens fiende är en mycket
modern uppfinning. Härtill skulle jag
emellertid vilja säga, att om kommunismen
har genomslagskraft, beror detta
därpå att det kapitalistiska systemet är
fiende till folkens välstånd. Ett system,
som under ett kvarts sekel kastat
mänskligheten i två världskrig, ett system,
där länderna under mellankrigsåren
härjats av den ena krisen efter
den andra med miljonarméer av arbetslösa
— fakta som vi alla känna till — ett
sådan system kan icke göra anspråk
på att vara företrädare för välståndets
idé.

Vad beträffar herr Ohlins yttrande
angående västerländsk civilisation vill
jag säga, att det finns mycket i den
västerländska civilisationen, som vi ha
den djupaste aktning för och som vi
betrakta oss såsom arvtagare till, men
det finns i denna term ett begrepp, som
jag vet att herr Ohlin lägger in i densamma,
nämligen kapitalistiskt produktionssystem.
Detta äro vi fiender till; i
den meningen äro vi motståndare till
en sådan slags civilisation.

Herr Ohlin säger även, att han finner
denna politik vara bra för demokratien.
Ja, den saken får väl framtiden
döma över. I Grekland har demokratien
inte vunnit på en sådan politik, inte i

/ —

Andra kammarens protokoll 194S. Nr 32.

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

Kina och inte i Turkiet. Inte heller i
Italien, där folket ställdes inför svälthot,
om det inte röstade mot folkfronten.
Vi ha här exempel, som visa vad
demokratien har att vinna av denna
politik.

Med anledning av vad herr Ohlin här
yttrade angående Ungern, Rumänien,
Tito och Jugoslavien, Tjeckoslovakien
o. s. v. skulle jag kort och gott vilja
säga: Bevisa dessa meningsskiljaktig heter,

som ha yppats angående Jugoslaviens
politik, bevisa de, att allt detta
tal om dessa länders osjälvständighet
och likriktning bara är annat än löst
prat? Det är riktigt, att den tjeckoslovakiska
regeringen ändrade den ståndpunkt
som den ursprungligen intagit
till Marshallkonferensen. Under vilka
omständigheter detta skedde känner jag
inte till, men jag skulle tro att man
kan finna principiell motsvarighet härtill
även i vårt land. Det är bekant, att
innan Marshallplanen och dess konsekvenser
voro kända, var man inom regeringen
mycket skeptisk, och många
inom denna kammare voro — det har
omvittnats från de borgerliga partierna
— mycket skeptiska. Kanske fanns det
de som redan voro klara med sitt ståndpunktstagande.
Och kanske det fanns
en majoritet inom den tjeckoslovakiska
regeringen som såg saken på samma
sätt. Men sådant kan ju inte åberopas
såsom motivering för det ståndpunktstagande
som skall ske när propositionen
ligger på bordet.

Herr Ohlin sade att det inte alls är
meningen att Sverige skall medverka
till amerikansk propaganda. Jag vill då
erinra om vad det står i art. VII. Först
talas det om att »Sveriges och Förenta
staternas regeringar äro medvetna om
att det är i deras ömsesidiga intresse
att full offentlighet gives åt syften och
framsteg, avseende det gemensamma
europeiska återuppbyggnadsprogrammet
och åt de åtgärder som vidtagas till
främjande av detta program». Sedan

heter det, att regeringarna »äro medvetna
om att en vid spridning av upplysningar
om framstegen i programmet
är önskvärd i syfte att utveckla känslan
för de gemensamma ansträngningar och
den ömsesidiga hjälp som äro väsentliga
för att förverkliga programmets
syftemål». Sedan står det i tredje stycket:
»Sveriges regering kommer att, såväl
direkt som i samverkan med Organisationen
för europeiskt ekonomiskt
samarbete, uppmuntra att sådana upplysningar
spridas. Den kommer att göra
upplysningarna tillgängliga genom organen
för allmän nyhetsförmedling och
vidtaga alla genomförbara åtgärder för
att trygga att ändamålsenliga anordningar
för sådan nyhetsförmedling äro
tillfinnandes.» Härtill vill jag erinra
om vad jag sade i mitt första anförande.
Jag citerade en uppgift i tidningen Arbetet
om att Marshallplanens administratör
redan inbjudit amerikanska kapitalister,
däribland filmproducenter,
bokförläggare och tidningsutgivare, till
att investera pengar för att sprida den
amerikanska propagandan. Och märk
väl, det står att det gäller att sprida
propaganda i Europa om amerikansk
politik och amerikanska institutioner!
Nej, herr Ohlin, det går inte att komma
ifrån att detta är en mycket tvivelaktig
och för en regering som företräder ett
självständigt land mycket komprometterande
bestämmelse.

Herr Ohlin säger nu, att orsaken till
att amerikanerna nu fordrar denna
propaganda är att man i Sovjetunionen
hemlighöll den amerikanska hjälpen.
Jag har sett uppgifter från den ryska
regeringen om att den hjälp som Sovjetunionen
erhöll från sina allierade i
form av vapen o. dyl. icke ens uppgick
till en tiondedel av den ryska industriens
egen produktion. Och jag har
sett en uppgift av dåvarande ministern
Beaverbrook i England, vari påvisades
att hjälpen till dess — det var efter
Stalingrad — var betydligt mindre än

Tisdagen den 20 juli 1948. Nr 32.

överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

det som ryssarna togo från tyskarna
vid den tyska arméns kapitulation vid
Stalingrad. Men jag tror att denna fråga
är i detta sammanhang ganska ovidkommande.
.lag tror inte att det har
hemlighållits för det ryska folket vad
det amerikanska folket gjorde av goda
gärningar för att bidraga till seger.
Vad som ligger bakom denna bestämmelse
om att de svenska statsmakterna
skola vidtaga åtgärder för att möjliggöra
amerikansk propaganda är något
helt annat. Man skulle kunna förmoda
att kravet är en smula överflödigt med
tanke på den utpräglat amerikanska
propaganda som bedrives av folkpartiets
press. Men tydligen anses denna
ännu inte tillräckligt förnedrande eftersom
man skrivit in detta i uppgörelsen.

Så vill jag tacka herr Ohlin för att
han talade om att denna propaganda
skulle motverka kommunismen. Det
kanske finns en del som ha den förhoppningen.
Men är det inte ännu
mer komprometterande, om denna
punkt i överenskommelsen skulle ha
ett sådant inrepolitiskt syfte?

Till slut vill jag säga bara ett par
ord till herr Pehrsson-Bramstorp. Vi
äro naturligtvis eniga, han och jag, om
åt! man måste sträva efter att få bättre
förhållanden i Europa. Men jag erinrar
åter om vad jag sagt om denna s. k.
hjälpaktion och de slutsatser jag dragit.
Den kommer inte att hjälpa Europas
folk. I detta avtal ha skrivits in bestämmelser,
vilka om de utnyttjas av
amerikanerna — och man behöver inte
betvivla alt så kommer att ske — innebära
att Sverige icke kan upprätthålla
det stöd åt det svenska jordbruket
genom olika åtgärder som vi beslutal.
Jag tror därför att det för herr
Pehrsson-Bramstorp såsom bondeförbundets
ledare kommer en dag, då han
måste säga sig att vad man hoppats av
denna Marsliallplan var en illusion.

Herr Pehrsson-Bramstorp framhåller

att mycket viktiga jämkningar blivit genomförda
i samband med förhandlingarna
med amerikanerna. Dessa jämkningar
innebära att vi, när vi skola leverera
våra exportvaror till amerikanerna
— det gäller framför allt råvaror,
men det lär vara en tolkningsfråga
och även annat kan inrymmas — skola
ha rättighet att själva hålla rimliga lager;
vidare skall det inte få hindra oss
att driva en kommersiell export och slutligen
skall det inte ställas krav på den
svenska regeringen, som ligga utanför
dess konstitutionella kompetens. Detta
är de jämkningar man har åstadkommit.
Jag tycker att det närmast är generande,
att man i ett avtal skall behöva
skriva in någonting sådant. Jag
betraktar det som självklart att krav
som från en främmande makt skola
ställas på den svenska regeringen icke
skola inkräkta på dess konstitutionella
kompetens. Jag har därför trott att när
detta skrivits in i avtalet är det ingen
som tagit det annat än såsom en bekräftelse
på en självklar sak. Jag kunde
aldrig föreställa mig, att detta kunde
användas såsom argument för att gå
med på de betydelsefulla diskriminerande
bestämmelser som detta avtal innehåller.

Till slut vill jag bara säga till herr
Pehrsson-Bramstorp, att det inte var en
enskild engelsk vetenskapsman, som jag
citerade, utan det var den engelska akademiska
kongressen, som talade i namn
av 18 500 engelska akademiker. Och
den förklarade, att Marshallplanen är
ett hot mot det vetenskapliga och industriella
framåtskridandet och Englands
nationella suveränitet. Men, säger
man, detta gäller England och inte oss.
Ja, det är i så fall den sista trösten, att
dessa bestämmelser, som utrikesministern
karakteriserade såsom dunkla och
långtgående, måhända inte gälla oss
utan bara skulle gälla de andra. Det är
den sista trösten, och på ett sådant
självbedrägeri står man här och re -

100 Nr 32. Tisdagen den 20 juli 1948.

överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta
Stater.

kommenderar svenska riksdagen att
fatta principiellt och praktiskt äventyrliga
beslut.

Herr PEHRSSON-BRAMSTORI’ (kort
genmäle): Herr talman! Om jag förstod
herr Hagberg rätt, skulle vetenskapsmännen
i England, som göra England så
stor heder, komma bort genom Marshallplanen.
Men jag kan ändå inte
tänka mig, att sådana uttalanden kunna
ha någon tillämpning på oss.

Vidare påstod herr Hagberg att Marshallplanen
skulle motverka jordbrukets
intressen. Men i så fall skulle ju
Marshallplanen hjälpa kommunisterna,
vilket vore en märkvärdig kombination.
Jag förmodar att våra beslut i
jordbruksfrågorna skola genomföras
oavsett denna överenskommelse.

Herr Hagberg erkände i alla fall att
om dessa leveranser ske i form av
produktionsmedel, som kunna användas
i den europeiska produktionen, och
inte i form av konsumtionsvaror, så
gagnas återuppbyggnadsarbetet. Jag tycker
att det är tillfredsställande att herr
Hagberg gör detta erkännande. Tv då
är det ju bara att se till att det blir
produktionsmedel, som levereras, och
det kan ju inte vara någon risk att acceptera
denna uppgörelse.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Herr Hagberg tackade mig för att
jag uttalade, att de upplysningar som
skulle lämnas enligt art. VII ha till uppgift
att motverka kommunismen. Jag
vill svara att de upplysningar det gäller
skulle av Sverige självklart lämnas
oberoende av några som helst uppgörelser.
Men verkan av dessa upplysningar
kommer enligt min mening att bli densamma
som verkan av all saklig upplysning,
nämligen att försvåra den kommunistiska
propagandan. Därför förstår
jag också att kommunisterna motsätta
sig detta.

Beträffande händelserna i Jugoslavien
och konflikten mellan Moskva och Tito
förklarade herr Hagberg — utan att
rodna under solbrännan, såvitt jag kunde
se på avstånd — att denna visar vilket
fullkomligt oberoende som kännetecknar
de östeuropeiska staterna. Men
det verkliga förhållandet är ju, att den
jugoslaviska regeringen bar försökt att
föra en politik efter sina egna riktlinjer,
t. ex. i fråga om jordbruket, där
man inte velat tillgripa så mycket kollektivisering.
Då har den jugoslaviska
regeringen blivit tillrättavisad av en organisation,
där vi väl veta av vem huvudinflytandet
utövas. Denna organisation
säger till den jugoslaviska regeringen
att den måste föra en annan politik
än den själv önskar. De svenska
kommunisterna instämma då inte med
den regering som vill försvara sin rätt
att själv bestämma sin politik, utan de
svenska kommunisterna instämma med
dem, som vilja utifrån ålägga den mindre
staten att föra en annan politik. Detta
är samma kommunister, som sedan vilja
uppträda som försvarare av den svenska
självständigheten.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr talman! Den uppgörelse som
skett mellan de kommunistiska partierna
i Jugoslavien och övriga östeuropeiska
länder har mycket litet med denna
sak att göra. Att jag över huvud taget
tog upp den saken berodde enbart på
det resonemang som har förts av herr
Ohlin och hans åsiktsfränder angående
det beroende och den osjälvständighet
som skulle känneteckna de östeuropeiska
länderna. Hur svarar nu resultatet
av denna diskussion mot det resonemang
som förts? Inte alls! Det förhåller
sig inte heller på det sättet att kritiken
mot det jugoslaviska kommunistpartiet
har sin grund i uppfattningen, att det
icke för en tillräckligt aggressiv kollektiviseringspolitik.
Det är snarare så, att

101

Tisdagen den 20 juli 1948. Nr 32.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

herr Ohlin från sina synpunkter skulle,
om han försökte tänka igenom problemet,
finna att vad man varnat det jugoslaviska
kommunistpartiet för är att
det gått för bryskt tillväga mot jordbrukarna
och småföretagarna och därigenom,
menar man, försvagat socialismens
krafter.

Till vad herr Pehrsson-Bramstorp senast
sade skulle jag bara vilja framhålla,
att det var några engelska vetenskapsmän
som kommit bort. Men jag
fick ett mycket starkt intryck av att
herr Pehrsson-Bramstorp själv kommit
bort i debatten, när han gav sin replik
till mig.

Herr FAST: Herr talman! .lag skall
inte säga många ord.

Jag tror att herr Hagberg, såvitt jag
kunde höra av hans sista anförande,
beklagade att han tagit upp frågan om
Jugoslavien i samband med frågan om
kommunisternas internationella oberoende
av Moskva och kominform. Jag
skulle tänka mig att det nog förhåller
sig så, att i åtskilliga kommunisthem,
där Titos bild varit en av troféerna,
dessa bilder ha blivit utrensade. Och
det är nog så även hos de svenska kommunisterna.
Men det tjänar inte något
till att fortsätta den här debatten. Även
i herr Hagbergs sista anförande framgick
ganska klart, hur beroende de östeuropeiska
länderna äro av Moskva. Om
sedan detta beroende innebär att de
nödgas föra en mildare eller en strängare
politik med hänsyn till marxismen
har ju ingenting med frågan om självständigheten
att göra.

Jag begärde emellertid ordet för att
säga, att jag tror, att hans excellens utrikesministern
hade mycket starka skäl
för del uttalande som han gjort här i
dag i kammaren och även i propositionen
om de särskilda hänsyn som skola
tagas gentemot svenska intressen. Att i
det sammanhanget hänvisats till konsti -

tutionella regler, den svenska rättsuppfattningen
och den svenska lagstiftningen
tycker jag inte alls verkar stötande.
Det förvånar mig att herr Hagberg tycker
att det är stötande. Jag erinrar om
att i det ryska avtalet förekommer uttrycket
»inom ramen för regeringens
kompetens». Jag försökte i debatten om
ryssavtalet förklara innebörden av detta,
och jag minns inte att herr Hagberg
då reagerade och ansåg att detta skulle
vara någonting i och för sig stötande.
Tvärtom förhåller det sig så att utrikesministern
— såsom framgår av propositionen
— haft mycket goda grunder för
sitt ställningstagande, då han här åberopar
de särskilda skäl som jag nyss
antydde. Ett sådant särskilt skäl är —
jag tror det finns anledning att understryka
det — att vi i vårt land icke begära
någon hjälp utan betrakta avtalet
mer ur vanliga handelspolitiska synpunkter.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga att jag inte förstår — då nu kommunisterna
iklätt sig nationalismens
klädedräkt i så hög grad — vad det kan
vara för svenskt intresse att försöka ge
allmänheten den uppfattningen att vi
nu ha bundit våra händer fullständigt,
att vi nu äro sålda till ett västblock och
att vi inte kunna föra någon självständig
politik. Herr Hagberg var ju tvungen
att i sitt anförande retirera en smula
och säga att han trodde att regeringen
ville föra en neutralitetsvänlig politik.
Och riksdagen har ju varit enig om att
vi skola sträva efter att hålla oss utanför
ett stormaktskrig. Men har man denna
uppfattning, förstår jag inte hur man
kan finna att det är ett svenskt intresse
att försöka göra gällande, att vi nu sålt
vår självständighet genom deltagande i
denna uppgörelse, som inte är något
annat — såsom förut sagts — än en konsekvens
av tidigare av riksdagen fattade
beslut — jag tänker då på Pariskonventionen.

I detta sammanhang vill jag fram -

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

102

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete

Stater.

hålla, att det inte är Marshalländerna
som uteslutit de östeuropeiska staterna
från deltagande, utan de ha uteslutit
sig själva. Vad beträffar skälen härför
tror jag att det skulle visa sig, om vi
förde en mera ingående diskussion om
saken, att det är helt andra skäl som
motiverat deras ståndpunktstagande än
de som herr Hagberg här anförde.

Jag vill helt instämma med vad herr
Skoglund såsom utrikesutskottets vice
ordförande här anfört om prövningen
av detta ärende. Men jag vill bekänna
att jag blev nästan överraskad, när jag
läste den kommunistiska motionen. Jag
blev inte överraskad av att finna alla
de argument som man räknat med utan
snarare över att inte finna något nytt
därutöver. Och inte väckte det någon
uppmärksamhet att motionen kom. Och
anledningen till det var ju inte att avslagsyrkandet
framfördes redan i samband
med godkännandet av Pariskonventionen
och alltså redan då signalerades.
Utan vi måste ju säga oss: Vad
hade inträffat för kommunistpartiet om
denna motion inte hade kommit? Den
tråden kan ju var och en spinna vidare
på i sin egen fantasi. Man kan därför
inte ta så allvarligt på de argument
som framförts i motionen och av herr
Hagberg här i dag. Vi som inte känna
banden trycka från kominform ha ju
haft anledning att se denna sak ur
svenska synpunkter och ur synpunkten
av vad som är för det europeiska samarbetet
angelägnast.

Jag vill, herr talman, innan jag slutar,
framhålla, att det är den finansiella
synpunkten som för oss därvidlag är
avgörande. Vi veta inte i vilken utsträckning
vi komma att behöva använda
oss av detta avtal. Huvudsaken för
oss är att man funnit en väg att börja
det ekonomiska saneringsarbetet i Europa.
Det är nämligen självklart att det
måste vara till utomordentligt gagn för
vårt lands ekonomiska liv om vi ha
goda förbindelser med dessa europeiska

mellan Sverige och Amerikas Förenta

stater, vilka kunna komma in i bättre
ekonomiska förhållanden än nu. Vi
kunna få ett handelsutbyte av ett annat
slag än det vi för närvarande måste laborera
med. Detta är, enligt mitt förmenande,
det värdefulla i detta avtal,
och det är det som är anledningen till
att jag yrkar bifall till utrikesutskottets
hemställan.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr talman! En enda sak i herr
Fasts resonemang föranleder mig att ge
honom en replik, ty den vittnar om en
egendomlig politisk inställning. Han
frågar vad det skall tjäna till att inge
svenska folket den uppfattning, som
jag här gjort mig till talesman för beträffande
innebörden av denna uppgörelse.
Men en talesman för utrikesutskottet
har — inte här utan i ett föredrag
för några dagar sedan — förklarat,
att avtalet innebär att vi komma i en
ödesgemenskap med vissa europeiska
folk och att vi föras närmare västmakterna.
Utrikesministern har talat om
»dunkla och långtgående formuleringar».
Den socialdemokratiska pressen
har, som jag nyss citerade, uttryckt en
mycket stark olust, och i första kammaren
har till och med en av det socialdemokratiska
partiets representanter yrkat
avslag på det hela.

Det föreligger alltså mycket klara bevis
för att det inte bara är kommunisterna,
som ha en annan mening om fördelarna
och nackdelarna med detta avtal.
Menar då herr Fast, att man inte
skall förfäkta sin mening, när man har
en sådan och givit skäl för densamma?
I så fall tycker jag att socialdemokratien
kan ge upp och sluta med att företräda
åsikter, som eventuellt kunna komma i
konflikt med andra partiers.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Med hänvisning till vad jag sade
i en debatt för några dagar sedan vill

103

Tisdagen den 20 juli 1948. Nr 32.

Överenskommelse ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta

Stater.

jag säga, att om en enskild ledamot av
utrikesutskottet ger uttryck åt en uppfattning,
som eventuellt inte stämmer
med vad som är skrivet i utskottsutlåtandet,
då får det stå för vederbörandes
egen räkning.

Det andra spörsmålet tycker jag herrar
Hagberg och Skoglund kunna göra
upp sinsemellan.

Herr LAGER: Herr talman! Jag vill
bara säga ett par ord med anledning
av debatten som här förts. Herr Fast
och herr Pehrsson-Bramstorp menade,
att de inte ville tolka detta avtal som
en anslutning till västblocket eller vad
man nu vill kalla det. Nu är det väl i
alla fall på det sättet, att inte bara
Sverige skrivit under detta avtal utan
också Förenta staterna. Det är inte
bara Sveriges meningar som gälla, när
detta avtal skall tolkas och innebörden
läggas ut; även Förenta staterna ha en
del att säga till om och förmodligen
betydligt mer än Sverige. Det förhåller
sig väl ändå så, att när två parter förhandla
har i allmänhet den starkaste
av dem övertaget. När därtill avtalstexten
är så utformad, att den starkaste
parten i de kommande förhandlingarna
kan stödja sig på avtalstexten, då förefaller
det mig som om den svenska regeringen
har små möjligheter att slå
ifrån sig ordentligt — enligt herr Skoglunds
i Doverstorp rekommendation —
och vägra att gå med på de krav, som
eventuellt kunna ställas upp.

Herr Fast lät antyda, att vi kommunister
tagit ståndpunkt till Marshallplanen
efter order från Moskva. Skulle
man verkligen behöva taga några order
från något håll för att gå emot
Marshallavtalet! Jag tycker det räcker
med att läsa avtalstexten och de fåtaliga
kommentarer, som gjorts till den.
Man blir sedan ytterligare stärkt i sin
uppfattning att detta avtal icke är till
gagn för vårt land och det svenska fol -

ket genom att lyssna till diskussionen
här i dag och de argument, som framförts
från avtalets anhängare. Argumenten
ha sannerligen inte övertygat någon
om lämpligheten av att vårt land
blir anhängare av avtalet; snarare
skulle jag tro att en del tidigare anhängare
blivit ganska betänksamma.

Till sist vill jag, herr talman, endast
säga några ord till hans excellens utrikesministern.
Han menade att man
inte skall fästa så stort avseende vid
Amerikas motiv. Jag undrar om man
inte ändå skall ägna motiven stor uppmärksamhet.
För min del tycker jag
att motiven blevo rätt väl belysta av
en författare i en artikel i Svenska
Dagbladet häromdagen. Han säger att
det finns tre motiv. Ett av dem är den
amerikanska nationens vilja att hjälpa
Europa. Ett annat är, att Amerika vill
skapa en ekonomisk buffert mot en
kommande kris. Till slut vill Amerika
resa motstånd mot den framträngande
bolsjevikiska faran.

Artikelförfattaren i Svenska Dagbladet
säger, att motivet att vilja ha en
ekonomisk buffert mot en kris är det
minst betydelsefulla. Därnäst avfärdar
han motivet om hjälpsamheten hos det
amerikanska folket. Det främsta motivet
bakom hela Marshallplanen, säger
han, är det politiska. Herr Ohlins lilla
uttalande här helt en passant tyder ju
också på, att han värderar de amerikanska
motivkomplexen på ungefär
samma sätt. Det är här fråga om att
bilda ett block, att skapa ett politiskt
instrument som kan växa ut i militärt
avseende och därmed resa en barriär
emot den, som man säger, framträngande
bolsjevismen.

Till sist vill jag, herr talman, bara
konstatera, att detta nästan ord för ord
är samma motivering som Hitler och
Mussolini samt de japanska militaristerna
på sin tid använde när de motiverade
den s. k. antikominternpakten.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 32.

104

Tisdagen den 20 juli 1948.

Svar på interpellation ang. skador av översvämningar i jordbruksområden, m. m.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag därå; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hagberg i Luleå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
utrikesutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets
berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Luleå begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 190 ja och 14 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 31, med föranledande av
kamrarnas beslut beträffande utskottets
utlåtande nr 30 i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 230 till riksdagen
med förslag till tryckfrihetsförordning
in. m. ävensom i ämnet väckta motioner.

Punkten A.

Utskottets hemställan bifölls, såvitt
angick andra kammaren.

Punkten B.

Lades till handlingarna.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarna
särskilda utskottets memorial nr 2, med
föranledande av kammarens beslut i
anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 244, till riksdagen med förslag till
ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen,
in. in. ävensom i ämnet
väckta motioner.

§ 5.

Svar på interpellation ang. skador av

översvämningar i jordbruksområden,
m. m.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Med andra kammarens tillstånd har
herr Hansson i Skediga till statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet
framställt följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de stora skador, som de vår och höst
återkommande översvämningarna förorsaka
vissa jordbruksområden?

Om så är fallet, vill herr statsrådet
medverka till åtgärder, varigenom nya
områden sättas i stånd att lämna skördar
till tryggande av livsmedelsförsörjningen? Då

jag efter överenskommelse med
statsrådet och chefen för folkhushåliningsdepartementet
härmed går att besvara
dessa frågor, vill jag till en början
erinra om de beslut, som 1945 års
riksdag på Kungl. Maj :ts förslag fattat
angående bl. a. principerna för torrläggningsverksamhetens
understödjande
med statsmedel samt torrläggningsverksamhetens
organisation. Genom
dessa beslut torde avsevärt bättre förutsättningar
i såväl finansiellt som organisatoriskt
avseende ha skapats för
ett planmässigt bedrivande av torrläggningsverksamheten.

Jag torde i detta sammanhang också

105

Tisdagen den 20 juli 1948. Nr 32.

Svar på interpellation ang. skador av översvämningar i

få påpeka det ytterligare stöd för torrläggningsverksamheten,
som de av 1947
års riksdag antagna förslagen angående
ilen statliga verksamheten för jordbrukets
rationalisering innebära. Rationaliseringsverksamheten
bar överhuvud
taget till syfte att genom olika åtgärder
höja jordbruksnäringens effektivitet
och att på bästa sätt trygga den inhemska
produktionen av livsmedel. Den
beslutade samordningen av rationaliseringsverksamheten
och torrläggningsverksamheten
hos lantbruksnämnderna
torde också enligt min mening av skäl,
som närmare utvecklats i propositionen
angående den framtida jordbrukspolitiken,
skapa garantier för att torrläggningsföretagens
lämplighet bedömes
efter enahanda måttstock som andra
förbättringsåtgärder och att torrläggningsverksamheten
på ett riktigt
sätt inpassas i hela rationaliseringsarbetet.

Den omfattning, varmed torrläggningsarbetet
för närvarande bedrives,
får emellertid bedömas med hänsynstagande
till att de förut nämnda reformerna
ännu icke hunnit göra sina
verkningar gällande och att för närvarande
företag av ifrågavarande slag icke
kunna undgå att påverkas av det rådande
krisläget.

Vad slutligen angår det exempel på
behovet av torrläggningsåtgärder, som
interpellanten anför, nämligen markerna
utefter Tämnarån och Fyrisån och
andra vattendrag i Uppland, får jag
meddela följande. Frågan om bidrag
till en reglering av Tämnarån ligger för
närvarande under Kungl. Maj:ts prövning
och beträffande Fyrisåns reglering
pågår utredning, som torde bli färdig
under den närmaste framtiden.

Ilerr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Vidare anförde

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och che -

jordbruksområden, m. m.

fen för jordbruksdepartementet få
framföra mitt tack för svaret.

Statsrådets förhoppning på lantbruksnämnderna
och deras insats på jordbrukets
torrläggning vill jag gärna dela.
Som det nu är och fortgått kan det inte
få fortsätta. Den enskilde jordbrukaren
gör stora förluster årligen, då han nödgas
bruka jord, som ligger försumpad
av vatten och år efter år blivit allt
sämre. Produktionsförhållandena försämras
sålunda till skada för det allmänna.

Vattendrag, som ha att upptaga vatten
från rätt så stora områden, ha nu
genom att torrläggningar utförts fått
ett ökat tillflöde. Detta gör att liuvudvattendragen
numera genom avdikningar
få sin tillrinning av vatten på kortare
tidrymd. Därigenom förorsakas i
de lägst liggande markerna översvämningar,
och marken blir sur och svårbrukad.
Detta skulle kunna förekommas,
om dessa större vattendrag legat
under mera effektiv kontroll från det
allmännas sida. Ett uttalande i denna
riktning har gjorts av en person, som
många år ägnat sig åt torrläggningsarbetet.
Jag har i en motion 1947 begärt
utredning i denna fråga.

Erfarenheten visar att genom vegetation
och inslamning i vattendragen
uppstår ett synnerligen stort motstånd
för avrinningen. Därigenom översvämmas
ängar och åkerjordområden i stor
utsträckning vid regnperioder och särskilt
då vårflödet är rikligt. Det är därför
synnerligen nödvändigt, att huvudvattendragen
stå under mera effektiv
kontroll, så att inte det låt-gå-system,
som nu tillämpas, får fortsätta längre.
Jag hoppas att statsrådet vill ägna
sin uppmärksamhet åt denna viktiga
fråga.

Jag her att i detta sammanhang få
föredraga ett brev till mig, som visar
vilka bekymmersamma förhållanden
som kunna uppstå för jordbrukare i
trakter, vilka äro beroende av huvudvattendragens
avrinningsmöjliglieter. -

Nr 32.

100

Tisdagen den 20 juli 1948.

Svar på interpellation ang. skador av översvämningar i jordbruksområden, m. m.

I det brevet framhålles bl. a. följande:
»Jag skall nu tala om hur vi har det
med vattnet mellan Lövsta Bruk och
Forsmark. Det är så att Korsnäsbolaget
har beslutat att tömma sjöarna ovanför
Lövsta Bruk, de s. k. Flororna. Nu
har vi gjort flera framställningar till
Forsmark att dom skulle släppa undan
vattnet, men dom svarar att vi har våra
gamla märken som vi håller, så vi släpper
inte mera. Så har vi vänt oss till
Korsnäs och vill att dom skall stänga
slutorna, men dom svarar att dom skall
torrlägga och så skog. Så nu är det vi
som bor mellan Lövsta Bruk och Forsmark
som skall lida. Vi skall se våra
egna marker ligga under vatten. Vi har
ju lagt in om torrläggning, vi skickade
in ansökan till Torrläggningsnämnden
i Uppsala län hösten 1946, men vi har
inte hört någonting av det. Undersökningen
är ju färdig och enligt den skall
ju 1 900 hektar vara skadat av vatten
mellan Lövsta Bruk och Forsmark. Nu
vill vi att torrläggningen kommer igång
fortast möjligt, så att vi får bort vattnet
från våra ägor.»

Det är alldeles för stora värden som
årligen förloras på att torrläggningar i
huvudvattendrag eftersättas. Förlusterna
drabba först den enskilde och i sin
helhet samhället. Statsrådet Sträng har
tagit del av norra Upplands jordbrukares
försumpade åkermarker. Detsamma
ha även herrar Andersson i Löbbo och
Andersson i Tungelsta gjort. De känna
därför till vad jag talar om.

Det hade ur rättvisesynpunkt varit
rimligt att vederbörande jordbrukare
hade erhållit skadeersättning. Den enskilde
brukaren får här lida utan eget
förvållande. Det skulle kunna dragas
fram exempel på detaljer, som jag dock
tidigare framhållit här i kammaren.

Vad Fyrisån och Tämnarån beträffar
så säger herr statsrådet att utredningen
snart är färdig. Den visan ha de hundratals
jordbrukarna hört förut vid flera
tillfällen, så den kunna de förut. Men
om det verkligen är sant, att utred -

ningen snart är färdig, så vore det sannerligen
ingen dag för tidigt.

Det har inte varit lätt för jordbru- ''
karna i dessa trakter att arbeta under
de förhållanden som varit. En jordbrukare
exempelvis sådde strax före midsommar.
Därvid sjönk hästen ned i den
vattendränkta jorden till halva smalbenet.
Sådana exempel visa vad det
blir för resultat under rådande förhållanden.

Jag vill här läsa upp ett intyg från
ordföranden i hälsovårdsnämnden i
Örbyhus, leg. läkaren Ivar Jonasson.
Detta intyg visar att saken inte bara
berör vederbörande jordbrukare utan
hela ortsbefolkningen. Läkaren skriver
följande:

»Först en bakgrund till de rådande
hygieniska missförhållandena:

1. Varje höst och vår svämmar den genom
samhället flytande Tegelsmoraån
(en av F3rrisåns källflöden) över
och genomdränker stor areal åker
och äng. Sommartid är samma å
nästan uttorkad, endast stinkande
gyttjepölar med moln av flugor och
mygg visa var ån brukar gå fram.

2. Samhället, som ännu saknar vatten
och avlopp, har växt snabbt och
fortsätter att göra så. I proportion
till den ökade husbebyggelsen står
ock antalet W. C. Tegelsmoraån, som
mottager samhällets avlopp, kan numera
betraktas som en smittokälla
av första klassen.

Följder: Genom de årliga översvämningarna
rinner grovt förorenat ytvatten
ner i samhällets brunnar, förorenar
dricks- och hushållsvattnet och ger så
de vattenburna sjukdomarna stor
spridning. Sommartiden ge flugor och
mygg och andra insekter de mest gynnsamma
betingelser att i stillastående
och illaluktande pölar lägga sina ägg.

De sjukdomar, som vi genom dessa
hygieniska missförhållanden ha att
räkna med, äro:

Rödsoten, vilken kan räknas som en -

Tisdagen den 20 juli 1948.

Nr 32.

107

Svar på interpellation ang. övervakningen av karteller inom näringslivet.

demisk sjukdom i dessa trakter sedan
årtionden.

Gulsoten, som förut förekommit sporadiskt,
har sista tre åren angripit större
delen av befolkningen i dessa trakter.

Barnförlamningen blossade vid den
svåra regn- och översvämningsperioden
hösten 1945 upp och 12 fall kunde inom
Örbyhus och angränsande bebyggelse
inräknas, en ovanligt hög procentsiffra
när man betänker att samhället
bebos av ca 1 200 människor.
Med anledning av alla dessa fall av
barnförlamning undersöktes vattnet i
samhällets och angränsande bebyggelses
brunnar. Resultat: 3 % av brunnarna
kunde ur bakteriologisk synpunkt
godkännas. Länsstyrelsen i Uppsala påbjöd
i december 1945 vid vite att vattnet
från de underkända brunnarna endast
finge användas kokt till dricksoch
hushåilsvatten. Förbudet kvarstår.

Sommarsjukan (olika former av paratyfus)
förorsakar genom sin stora
och snabba spridning årligen stora förluster
i form av förlorade arbetstimmar
och avbräck i produktionen i samhällets
industrier.

Med detta bar endast givits en summarisk
översikt av de hygieniska vådorna
i Örbylius samhälle.

Till sist vill jag blott säga, att det
är min tro att det i längden skulle betyda
minskade utgifter för detta lands
dyrbara sjukvård, om man med större
energi gick in för att sanera de skiftande
smittokällor, vilka så rikligt äro
tillfinnandes på landsbygden.

Städerna ha alltid fått sin hygien väl
ordnad, nu är det mer än hög tid att
landsbygdens tåliga folk får sina minimikrav
tillfredsställda.»

Det är ett hela bygdens intresse att
någonting göres åt detta. Det borde
verkligen kunna bli något annat resultat
än långa utredningar. Numera står
maskinell hjälp till förfogande för torrläggning.
Då kraftverk därjämte leverera
kraft till kvarnar in. in., borde de
stora uppdämningarna inte heller be -

hövas., Man vill därför fråga sig, om det
ur nutidssynpunkt är riktigt att arbetsamma
och sparsamma småbrukare
skola brottas med bekymren att odla på
marker, som det ena året efter det andra
lida av försumpning. Det är enligt
min mening en misshushållning med
värden och arbetskraft. Nu när det talas
så mycket om rationalisering borde
man kunna vänta bättre. Ett samhälle
norr om Örbyhus får vädja till Strömsberg
om att man där skall öppna på
dammen någon meter, så att vederbörande
på en del platser skola kunna
lägga ned avloppsrör, eftersom nära
nog hela samhället står under vatten.
En sänkning av dammen med l,io meter
vore tillräcklig. Förlusten härav
kunde man få igen nedanför dammen.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka för det svar jag erhållit. Jag
hoppas att den ärliga goda vilja, som
jag tyckte mig kunna utläsa därur, skall
innebära mera än de allmänna uttalandena
om rationaliseringen. Jag slutar
med att vädja till statsrådet att göra
vad som kan göras för att hjälpa dessa
människor, som ha det så besvärligt,
och hela denna bygd, som lider så
mycket av vattenskadorna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. övervakningen
av karteller inom näringslivet.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet GJÖRES, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens medgivande
har herr Hedlund i Rådom till mig riktat
följande interpellation:

Är statsrådet i tillfälle att meddela
1. huruvida den nu gällande lagstiftningen
om övervakning av karteller
inom näringslivet kan anses ha länt

108

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Svar på interpellation ang. övervakningen av karteller inom näringslivet.

till goda resultat för det svenska
folkhushållet?

2. huruvida redan nu kan bedömas om
lagstiftningen är tillräckligt effektiv?

De ämnen som liär berörts iiro av
stor betydelse. Såsom interpellanten
riktigt framhållit, förekomma konkurrensbegränsande
regleringar i vid utsträckning
inom näringslivet. Jag vill
också hålla med interpellanten därom
att det är ägnat att stärka förutsättningarna
för det fria näringslivet om
man undanröjer ur samhällelig synpunkt
skadliga konkurrensbegränsningar,
t. ex. sådana som konservera oekonomiska
produktions- och distributionsmetoder,
otillbörligt begränsa
produktionen eller hålla priserna uppe
på en konstlat hög nivå.

På interpellantens fråga om lagstiftningen
i fråga länt till goda resultat för
det svenska folkhushållet vill jag svara
jakande. Det finns många exempel på
att kartellavtal upphävts eller i väsentliga
avseenden modifierats i samband
med den registrering som 1946 års lag
om övervakning av konkurrensbegränsning
bl. a. avser. Härtill komma åtskilliga
avtal, som upphävts eller förändrats
redan i samband med övervakningslagens
tillkomst. Man torde kunna
utgå ifrån att kartellerna i sådana fall
avlysts eller modifierats just på grund
av den offentlighet som lagstiftningen
åsyftar. Offentlighetsprincipen torde
även ha en förebyggande verkan, ehuru
denna självfallet är svårmätbar. Det
omfattande kartläggningsarbete, som
påbörjats av övervakningsmyndigheten
på området, kommerskollegium med
dess monopolutredningsbyrå, kommer
slutligen att göra det möjligt att bättre
än förut bedöma behovet och utformningen
av sådana rationaliseringsåtgärder
från statsmakternas sida, vilka
kunna bli erforderliga inom näringslivet.
Jag erinrar om att några redan
igångsatta utredningar bl. a. ha till
uppgift att utarbeta förslag till sådana
åtgärder. Härvid tänker jag i första

hand på byggmaterialutredningen, elbranschkommittén
ocli nyetableringssakkunniga,
vilka samtliga enligt sina
direktiv skola samarbeta med monopolutredningsbyrån.

Belysande för det gagn, som monopolutredningsbyråns
arbete medfört, är
att i några fall kommunala organ av
byråns publiceringsverksamhet stimulerats
att överväga åtgärder mot lokala
kartellbildningar inom el- och
rörinstallationsbransclierna. Byråns
material har vidare utnyttjats av offentliga
organ, t. ex. av statens byggnadslånebyrå,
som använt byråns prisuppgifter
för kontroll av byggnadskostnader
för planerade byggen. Företagare
ha i betydande utsträckning rådfrågat
uppgiftssamlingarna i byrån, vilka på
detta sätt kunna ha främjat planering av
en mera effektiv konkurrens. Särskilt
värdefullt är, att den stora allmänheten
genom byråns publiceringsarbete
börjat få mera konkreta föreställningar
om kartellbildningarnas betydelse.

I sin andra fråga efterlyser interpellanten
ett besked huruvida den nuvarande
lagstiftningen enligt min uppfattning
är tillräckligt effektiv. Till detta
vill jag svara, att det innan ännu två år
förflutit från lagens ikraftträdande här
är svårt att uttala något generellt omdöme.
Jag vill emellertid upplysa, att
man vid vissa pågående utredningar
kommit att dryfta uppslag till lagstiftningens
komplettering. Härvidlag vill
jag ånyo erinra om nyetableringssakkunniga,
vilka ha till uppgift att under,-söka behovet att undanröja eller modifiera
enskild nyetableringskontroll eller
enskilda leveransspärrar o. d. När denna
utredning, såsom jag hoppas före
årets slut, framlägger resultatet av sitt
arbete, blir det möjligt att bedöma vilka
kompletteringar som kunna visa sig
erforderliga inom det viktiga område,
som de sakkunniga haft att undersöka.
Bland dem som sysslat med
hithörande frågor har man vidare ifrågasatt,
huruvida man ej i vidare ut -

Tisdagen den 20 juli 1948.

Nr 32.

109

Svar på interpellation ang. övervakningen av karteller inom näringslivet.

sträckning än som nu är möjligt borde
undanröja eller begränsa möjligheterna
för en kartell att inför allmän domstol
tvinga kartellmedlemmar att efterfölja
sådana konkurrensbegränsande bestämmelser,
som äro skadliga ur allmän
synpunkt. Även andra kompletteringar
kunna med tiden visa sig erforderliga.

Enligt den plan, som ligger till grund
för nuvarande ordning för monopolövervakningen,
skall monopolutredningsbyrån
i huvudsak begränsa sig till
att verkställa en successiv kartläggning
av området. Denna kartläggning kan
antagas dels direkt få en sanerande
verkan, dels giva statsmakterna material
med vars hjälp man i olika fallkan
överväga den lämpligaste metoden för
ett samhälleligt ingripande. Hittills
gjorda erfarenheter synas mig tala för
att efter hand mycket betydande resultat
skola kunna nås på denna väg. En
förutsättning är dock att byrån erhåller
en för sina stora arbetsuppgifter
tillräcklig personalutrustning; att så
sker är ur vissa synpunkter viktigare
än att lagstiftningen eventuellt utvidgas.
Dess värre kan det icke bestridas
att monopolutredningsbyrån för närvarande
är kvantitativt otillräcklig för
sina omfattande arbetsuppgifter. Anledningen
härtill är bl. a. den, att det ur
rekryteringssynpunkt ansetts olämpligt
att på eu gång anställa hela den utredningspersonal
som erfordras. I stället
tänkte man sig att byråns ursprungliga
personalkader skulle successivt ökas
med några befattningshavare per år.
Vid föregående riksdag fattades också
beslut om en dylik mindre utvidgning.
1 år har man av statsfinansiella skäl
nödgats avstå från en fortsatt utökning,
något som jag beklagar. Det är angeläget,
att den successiva utbyggnaden av
byrån fortsätter, så snart finansiella
möjligheter föreligga.

En sådan förstärkning är särskilt
önskvärd ur den synpunkten, att byrån
härigenom skulle få tillfälle ägna
sig ej blott åt registrering av kartell -

avtal utan även åt sådana mera djupgående
undersökningar av konkurrensbegränsning
inom speciella områden,
varpå lagstiftningen också tager sikte.
Hittills har byrån endast i ett fall —
nämligen i fråga om lantbruksmaskinbranschen
— kunnat igångsätta någon
sådan mera omfattande särskild undersökning.
Dylika arbetskrävande specialundersökningar
erfordras emellertid säkerligen
i betydande utsträckning. Det
är också önskvärt, att byrån erhåller
möjlighet att verkställa systematiskt
prisanalvtiskt arbete av den art, som
förutsetts i förarbetena till lagen.

Sammanfattningsvis vill jag uttala, att
erfarenheterna av lagstiftningen om
övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet varit gynnsamma och
att övervakningsmyndigheten, särskilt
i betraktande av sina begränsade personalresurser,
utfört ett gott arbete. Jag
är beredd att pröva alla uppslag till
lagstiftningens komplettering, men även
oberoende av en eventuell utvidgning
framstår det som ett viktigt intresse att
stärka övervakningsmyndighetens kapacitet.

Härefter anförde:

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag ber att få tacka handelsministern
för svaret på interpellationen. Jag
vill omedelbart säga att jag finner svaret
mycket tillfredsställande såväl i
fråga om de sakuppgifter, som lämnats,
som i fråga om den allmänna inställningen
till problemet. Därför skall jag
fatta mig tämligen kort.

Det är med glädje jag ser, att handelsministern
kan upplysa om att denna
lagstiftning redan lett till goda resultat
så till vida, att vissa skadliga kartellavtal
hävts eller i väsentliga avseenden
blivit förändrade. Vad som närmast föranledde
mig att framställa denna fråga
var upplysningar i pressen om ett kartellavtal
inom rörbranschen, diir man

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Svar på interpellation ang. övervakningen av karteller inom näringslivet.

i blixtbelysning kunde se hur dessa
kartellavtal verkade i praktiken. Det
gick till på det sättet att man delade
upp marknaden i kvoter, och det företag
som stod närmast i tur att få arbetet
fick prisräkna utan att behöva besväras
av någon konkurrens från andra
företagare inom branschen.

Det är också glädjande, att man i en
del fall genom kommunala organ har
stimulerats till att överväga åtgärder
emot lokala kartellbildningar inom
vissa branscher.

Jag är fullt på det klara med att två
år är en alltför kort tid för att kunna ge
ett slutgiltigt och generellt omdöme om
denna lag är lämpligt utformad eller
inte. Av interpellationssvaret framgår
emellertid, att man övervägt vissa kompletteringar
och att man, så vitt jag förstår,
är på det klara med att lagen inte
i alla avseenden är till fyllest. En del
ändringar skulle därför behöva vidtagas.

Jag har bl. a. frågat mig, huruvida
det inte är förenat med vissa svårigheter
för övervakningsorganet att uppspåra
sådana här kartellavtal. Det föreligger
ju ingen som helst anmälningsskyldighet.
Det är möjligt att det skulle
vara förenat med vissa svårigheter att
föreskriva en sådan. Jag har emellertid
sagt mig det, att om svårigheterna att få
kännedom om dylika kartellavtal äro
mycket stora, så får man kanske taga
under övervägande en anmälningsplikt
beträffande kartellöverenskommelser.

Vad sedan angår åtgärder för att förhindra
de ogynnsamma verkningarna
av sådana här kartellavtal ser jag, att
man överväger ett stadgande om, att
kartellavtal av denna beskaffenhet skall
sakna bindande verkan mellan dem som
ingått avtalet. Jag föreställer mig att
detta är en väg, som kunde vara tämligen
effektiv, men att den också i tilllämpningen
är förenad med vissa
vanskligheter.

Det spörsmål som här tagits upp är

ju ett synnerligen viktigt sådant; det
gäller ju en ganska betänklig avart inom
svenskt näringsliv. Vi böra försöka se
till, att den tävlan mellan enskilda företag,
som vi så ofta tala om i den allmänna
debatten, också verkligen kommer
till nytta när det gäller produktionens
omfattning, priser o. s. v. Det är
därför med stor tillfredsställelse jag ser,
att handelsministern tagit så allvarligt
på detta problem, och jag ber än en
gång att få tacka för svaret.

Herr BRANDT: Herr talman! Jag skall
endast säga ett par ord. Jag vill erinra
om att lierr Severin i Gävle och undertecknad
i början av riksdagen motionerade
i denna fråga. Vi hemställde om
att man skulle vidtaga en personalförstärkning
vid denna byrå.

Nu tycker jag mig höra av handelsministern,
att det här inte så mycket är
en fråga om lagändring utan i stället
om en förstärkning av byråns personal
i syfte att få till stånd ett effektivt arbete.
Detta var just vad vi önskade i
vår motion, och jag noterar med tillfredsställelse
att handelsministern har
samma uppfattning. Han utlovade här,
att så snart de ekonomiska möjligheterna
medgåve det, skulle denna förstärkning
företagas. Jag hoppas livligt
att detta skall kunna bli möjligt redan
nästa år. Jag vill minnas att man vid
årsskiftet registrerat ungefär 200 kartellavtal,
men detta är endast en bråkdel
av alla dem som finnas. Man kan
väl nästan räkna med att det kommer
att dröja ett par decennier innan byrån
kartlagt och registrerat de kartellavtal
som för närvarande existera, om man
skall arbeta i den hittillsvarande takten.
Med hänsyn härtill är det alltså ytterst
önskvärt, att man så snart som
möjligt ökar personalen, så att lagstiftningen
blir effektiv.

Med detta har jag alltså velat understryka,
att åtminstone vi för vår del

Tisdagen den 20 juli 1948. Nr 32.

Svar på interpellation ang. upphandlingen av kontorsmateriel m. m. för statens

verk och inrättningar.

haft uppmärksamheten riktad på saken,
och att vi äro ytterst intresserade av
att punkt 24 i socialdemokraternas efterkrigsprogram,
som nästan var den
första punkt som genomfördes, skall bli
verkligt effektiv. Jag noterar alltså med
tacksamhet att handelsministern har
samma uppfattning som vi, och att det
kommer att vidtagas åtgärder så snart
de finansiella möjligheterna medge det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. upphandlingen
av kontorsmateriel m. m. för statens
verk och inrättningar.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som yttrade:
Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Hjalmarson till mig riktat följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet att det alltjämt
är önskvärt att bibehålla tvånget
för statens verk och inrättningar att anlita
de centrala upphandlingsverken
för inköp av kontorsförnödenheter och
annan kontorsmateriel?

2. Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga för att åstadkomma ett smidigare
och mindre arbetskrävande sätt
för kontakt mellan centralupphandlingsverken,
deras kunder och leverantörer
samt för att möjliggöra ett bättre
beaktande av kundernas önskemål?

Jag torde till en början få erinra om
att frågan om en centralisering av statens
upphandlingsväsende vid åtskilliga
tillfällen varit föremål för statsmakternas
intresse. Bland annat ha riksdagens
revisorer flera gånger berört frågan.
1938 års revisorer ansågo angeläget,
att åtgärder utan dröjsmål vidtogcs

för att åstadkomma en centraliserad
upphandling av förbrukningsartiklar
och kontorsmaskiner. Detta föranledde
1939 års riksdag att anhålla om utredning
och förslag av Kungl. Maj :t rörande
vilka varuslag, som lämpligen
borde omfattas av en utökad centralupphandling.

Nu gällande kungörelse om upphandling
av kontorsmateriel genom generalpoststyrelsen
föranleddes närmast av
ett förslag i ämnet av sakrevisionen.
Denna hade genom stickprovsvis gjorda
undersökningar av de priser olika myndigheter
erlade för mera allmänt förekommande
kontorsartiklar funnit, att
betydande fördelar i olika hänsenden
skulle stå att vinna med en utvidgad
centralupphandling. Innan sakrevisionen
framlade sitt förslag, hade den inhämtat
yttranden från 34 myndigheter,
vilka ansetts utgöra ett representativt
urval med hänsyn till statsförvaltningens
olika verksamhetsområden. Av
de hörda myndigheterna hade 30 tillstyrkt
förslaget.

Vid utfärdandet av bestämmelserna
om centralupphandling genom generalpoststyrelsen
förutsattes, att sakrevisionen
skulle kontinuerligt granska upphandlingsverksamheten
och om så erfordrades
framlägga förslag till förenklingar.
Så har även skett. Sakrevisionen
har låtit verkställa granskning av den
under budgetåret 1946/47 bedrivna
upphandlingen av kontorsmateriel
inom generalpoststyrelsen. Därvid har
jämväl till behandling upptagits viss
kritik, som av olika myndigheter riktats
mot centralupphandlingen. Enligt
sakrevisionen ha postverkets utgifter
för centralupphandlingen täckts av inflytande
inkomster och samtidigt icke
obetydliga besparingar tillförts statsverket.
Granskningen har föranlett sakrevisionen
att till generalpoststyrelsen
framlägga förslag till rationalisering av
vissa verksamhetsgrenar, till förenkling

Nr 32.

312

Tisdagen den 20 juli 1948.

Svar på interpellation ang. upphandlingen av kontorsmateriel ra.

verk och inrättningar.

av upphandlingsrutinen beträffande
vissa artikelslag samt om rätt för myndigheterna
att i särskilda fall verkställa
upphandling vid sidan av centralupphandlingen.
Enligt uppgift från
generalpoststyrelsen kommer sakrevisionens
förslag att behandlas av styrelsen
inom den närmaste tiden. Innan så
skett torde anledning saknas att vidtaga
någon ändring av gällande bestämmelser.

Enligt en kungörelse den 15 mars
1946 har uppdragits åt krigsmaterielverket
att för statsverkets behov tills
vidare upphandla kontorsinventarier,
huvudsakligen kontorsmöbler och armatur.
Även dessa bestämmelser ha tillkommit
efter förslag av sakrevisionen.
Förslaget föranleddes närmast av nödvändigheten
av att centralt reglera omhändertagandet
och distributionen av
det överskott av kontorsinventarier som
beräknades uppkomma vid avvecklingen
av den statliga krisorganisationen.
Enligt en av sakrevisionen i november
1945 uppgjord förteckning över krisorganens
samlade innehav av kontorsmöbler
m. m. uppgick nyanskaffningsvärdet
till 2,5 miljoner kronor. Även
försvarsväsendets förvaltningsmyndigheter
beräknades ha ett ansenligt antal
övertaliga kontorsinventarier. Enligt
sakrevisionen vore det i princip mest
rationellt, att så länge det såsom övertaligt
beräknade inventariebeståndet
vore oplacerat, en och samma myndighet
centralt omhänderhade såväl befattningen
med de övertaliga inventarierna
som all nyanskaffning. Därigenom kunde
en effektiv överblick över tillgång
och efterfrågan ernås och erforderlig
samordning av myndigheternas intressen
åstadkommas. Med hänsyn till att
krigsmaterielverket redan för försvarsväsendets
behov centralt upphandlade
kontorsinventarier och förfogade över
särskilt utbildad personal härför, vilken
icke skulle behöva förstärkas, förordade
sakrevisionen att uppdraget an -

m. för statens

förtroddes krigsmaterielverket. Enligt
kungörelsen må krigsmaterielverket i
den omfattning, som förhållandena i
varje särskilt fall påkalla, träffa överenskommelse
med myndighet om att
myndigheten själv skall upphandla
kontorsinventarier. Enligt vad jag erfarit
har så skett i icke obetydlig utsträckning.

Krigsmaterielverket har i skrivelse
den 9 mars 1948 hemställt att Kungl.
Maj :t ville bemyndiga verket att i huvudsaklig
överensstämmelse med ett
vid skrivelsen fogat förslag utfärda
statliga kontorsmöbelnormer. Förslaget
innebär fastställande av en serie möbeltyper,
till vilken den statliga upphandlingen
i huvudsak skulle begränsas.
De föreslagna normerna innebära
emellertid icke ett fastställande i detalj
av de olika i serien ingående möbeltyperna,
utan lämna utrymme för
variationer i utformning och utförande.
Därigenom skulle upphandling för
statsverket kunna ske av de i de olika
kontorsmöbeltillverkarnas standardserier
ingående möbeltyperna. Enligt verkets
mening kunde därvid påräknas
förmånligare priser och kortare leveranstider
än vid specialtillverkning för
statsverkets räkning. Krigsmaterielverkets
förslag, som f. n. iir under remissbehandling,
synes vidare öppna möjlighet
för en väsentlig förenkling av det
vid verket tillämpade upphandlingsförfarandet
i den av interpellanten antydda
riktningen. Krigsmaterielverket
har också anmält sin avsikt att, så snart
beslut fattats om genomförande av föreliggande
förslag, återkomma till frågan
om förenkling av upphandlingsförfarandet.

Slutligen vill jag erinra om att statsutskottet
i sitt av riksdagen godkända
utlåtande angående utgifterna under
fjärde huvudtiteln bland annat förutsatt,
att frågan om krigsmaterielverkets
befattning med anskaffningen av kontorsmöbler
och kontorsförnödenheter

113

Tisdagen den 20 juli 1948. Nr 32.

Svar på interpellation ang. upphandlingen av kontorsmateriel m. m. för statens

verk och inrättningar.

tages under förnyat övervägande av
Kungl. Maj:t.

Vidare anförde

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Till statsrådet och chefen för finansdepartementet
ber jag att få framföra
mitt tack för interpellationssvaret och
för det intresse finansministern velat
ägna denna angelägenhet trots den relativt
sena tidpunkt vid vilken interpellationen
framställdes. I svaret hänvisar
finansministern främst till undersökningar
som pågå i syfte att förbättra
och förenkla den statliga upphandlingsverksamheten.
Till resultatet av dessa
undersökningar har man dock ännu
icke hunnit att taga definitiv ställning.
Det kanske likväl må tillåtas mig att
framföra några synpunkter på frågan.

För egen del måste jag bekänna, att
jag ställer mig mycket tveksam till hela
idén om central upphandling för statens
räkning. För att en centraliserad
upphandling i längden skall kunna bli
ekonomiskt lönande synes det mig att
två villkor måste uppfyllas. Det ena är,
att beställningarna skola ge upphov till
produktion i stora serier, det andra att
de framställda varorna skola levereras
till en eller några få platser. Såvitt jag
kan förstå är det endast mera sällan
som dessa villkor bli uppfyllda vid de
centrala statliga inköpen. Man frågar
sig därför, om icke en decentralisering
av den statliga upphandlingen faktiskt
vore att föredraga, under förutsättning
att effektiv konkurrens råder mellan de
olika leverantörer som kunna komma
i fråga. De fördelar, som mera decentraliserade
inköp erbjuda beträffande
bättre tillgodoseende av lokala önskemål,
mindre omständlighet i själva upphandlingsförfarandet
o. s. v., behöver
jag inte här närmare beröra.

När man likväl ansett sig kunna redovisa
icke obetydliga besparingar tack

vare centraliseringen av inköpen, undrar
jag, om man tagit tillräcklig hänsyn
till den tidsutdräkt som centraliseringen
medför och till merkostnaden
för den byråkratiska apparat icke bara
i toppen utan även ute å de olika statliga
institutionerna som centraliseringen
nödvändigtvis måste ge upphov
till. Jag skall i detta sammanhang inte
tala om den vantrivsel som den centrala
upphandlingen förorsakat på
många håll inom de statliga verken, ett
förhållande vars ekonomiska betydelse
ju inte går att mäta.

Vad jag här sagt, skulle kunna bevisas
av en mängd fall ur praktiken.
Jag skall nöja mig med att dra fram
ett par, två från krigsmaterielverkets
område och ett från postens gebit.

Ett av statens ämbetsverk behövde
för vissa brådskande arbeten 110 skrivbordslampor.
Krigsmaterielverket gav
besked om att de kunde anskaffas till
ett pris av 18 kronor per styck plus
frakt Malmö—Stockholm. Två månader
senare levererades en ringa del, resten
dröjde ytterligare fyra månader. Men
verket kunde inte vänta så länge utan
lyckades utverka tillstånd att självt inköpa
25 lampor på den fria marknaden.
Det var en mycket lätt sak. Vederbörande
tjänsteman köpte dem i ett varuhus
i Stockholm för 16: 50 per styck
utan fraktkostnad och med omedelbar
leverans.

Ett annat exempel. Som leverantör
av dupliceringspapper hade krigsmaterielverket
antagit en firma, som sålde
papperet för 7: 47 per 1 000 styck fritt
leverantörens hemort. Ett regemente på
annan ort beställde 200 000 stycken men
materielverkets leverantör var för tillfället
överansträngd. Regementet fick
tillstånd att för ett kvartals behov uppköpa
papperet var som helst. lin firma
på regementets ort levererade samma
papper för 6:60 per 1 000 styck. Men
därpå blev krigsmaterielverket åter leveransfähigt
och sände 50 000 stycken

8 Andni kammarens protokoll f.948. Nr 32.

Nr 32.

114

Tisdagen den 20 juli 1948.

Svar på interpellation ang. upphandlingen av kontorsmateriel m. m. för statens

verk och inrättningar.

papper, fakturerade till det högre priset
och med tillägg av 20:80 i fraktkostnad.
För hela leveransen uppstod sålunda
en prisskillnad på 174 kronor plus
en fraktkostnad på 83:20. Ett stort antal
liknande exempel skulle kunna framdragas
från krigsmaterielverkets arbetsområde.

Så vill jag anföra ett exempel från
postverket. En tjänsteman, som satts att
organisera en alldeles ny statlig verksamhet,
behövde för ändamålet 100 000
ledkort av tidigare inom statsförvaltningen
inte använt slag. Det var en specialleverans,
och han vände sig personligen
till tänkbara leverantörer för att
undersöka möjligheterna. Han infordrade
offerter och stannade slutligen vid
den enda tänkbara av dem, lämnad av
en känd leverantör av kontorsförnödenheter.
Så gick han till posten, framlade
saken och gjorde sitt förslag. Men posten
var inte tillfreds utan gick själv
samma rond, infordrade nya anbud och
stannade — begripligt nog — för samme
leverantör som tjänstemannen. Korten
beställdes och levererades direkt till de
egentliga »kunderna». Posten hade ingenting
att göra med dem. Men så kom
räkningen, och på den hade posten
gjort ett litet tillägg: 5 % förmedlingsprovision.
Vederbörande tjänsteman frågade
förbluffad, vad det där nu skulle
tjäna till, och fick svaret: Ja vi göra så
många förluster på allehanda småbeställningar,
så vi måste ta igen det på
sådant här.

Att finansministern själv är intresserad
av att medverka till en väsentlig förenkling
av den statliga upphandlingsrutinen
har jag tyckt mig kunna utläsa av
interpellationssvaret. Jag vill också understryka,
att det är på hög tid att så
sker. I interpellationen sökte jag exemplifiera
saken genom att hänvisa till
krigsmaterielverkets praxis beträffande
de så kallade inköpsorderkopiorna.
Detta är bara en detalj. Man måste för
visso ha ett väl utvecklat spårsinne för

att kunna tränga igenom hela den
fantastiska papperslabyrint som krigsmaterielverket
byggt upp med alla dess
anvisningssedlar, anbudsuppmaningar,
planeringsorder, inköpsorder, försändningsinstruktioner,
mottagningsbevis
o. s. v.

Tag bara en sådan sak som själva inköpsordern!
Jag har en sådan med mig
här i kammaren. Den är helt vanlig i
sitt slag och härrör från förra hösten.
Den gäller leverans av en viss sorts pappersremsor,
några tusen stycken, som
skola sändas till 14 olika militära avnämare,
angivna på en bifogad adresslista,
upptagande sammanlagt 226 adresser.
Inköpshandlingen innehåller 28 blad. I
densamma anges, att två fakturor skola
översändas till var och en av de 14 mottagarna,
således totalt 28 fakturor. Frakten
skall förskotteras av leverantören
och debiteras respektive mottagare. Varje
försändelse skall åtföljas av en packnota.
I både denna och fakturan skall
anteckning ske om krigsmaterielverkets
inköpsnummer. De vidlyftiga transaktioner
som ytterligare skola följa på
denna order — för att inte tala om dem
som ha föregått densamma — hinner
jag inte ingå på. Jag kanske bör tillägga,
att ordern slutar på ett belopp av 44
kronor 10 öre.

Det brukar ibland sägas, att administrativ
överorganisation kan förekomma
även i enskilda företag, och det är
nog sant. Men jag är övertygad om att
maken till den papperskvarn som krigsmaterielverkets
upphandlingsteknik representerar
icke står att uppdriva någonstans
inom den privata sektorn.

När man diskuterar för- och nackdelarna
med den centrala upphandlingen
eller eventuella omläggningar i densamma,
måste man utgå från att sunt förnuft
och klokt omdöme i affärsangelägenheter
icke äro förbehållna de centrala
instanserna. Den omständlighet som
så lätt vidlåder all statlig verksamhet
sammanhänger bl. a. med de starka

115

Tisdagen den 20 juli 1948. Nr 32.

Svar på interpellation ang. upphandlingen av kontorsmateriel m. m. för statens

verk och inrättningar.

kontrollkraven. Men konstrollen får inte
drivas över vettiga gränser.

Det skulle sättas upp ett mindre statligt
kontor i en landsortsstad rätt långt
från Stockholm. Den tjänsteman, som
skulle förestå kontoret, inköpte med
stöd av erhållen instruktion diverse förnödenheter
för detsamma. Han inköpte
också kam och hårborste, bonvax för
golvet och en omålad köksmöbel, bestående
av ett enkelt bord och fyra stolar,
för att personalen inte skulle behöva
intaga sin lunchkost vid skrivborden.
Dessa artiklar kostade tillsammans mellan
50 och 60 kronor, men tyvärr funnos
de inte upptagna i instruktionen.
Tjänstemannen avfordrades förklaring,
vartill inköpen skulle användas, med
påpekande av att han överskridit sina
befogenheter. Han insände en utförlig
förklaring, i vilken han även påvisade,
att inköpen knappast hade kunnat verkställas
billigare i annan ordning. Men
härmed lät man sig ingalunda nöja. En
byråchef skickades till platsen för att
kontrollera, att inköpen verkligen voro
av behovet påkallade och att de kommit
till riktig användning. Självfallet var
kostnaden för inspektionsbesöket vida
större än hela köpesumman. Jag tror
inte att en kontroll av detta slag befordrar
en god anda inom statsförvaltningen.

Så vill jag till sist beröra ytterligare
en sak, som redan nu är betydelsefull
men som får än större vikt i samma män
man tillerkänner de olika statliga institutionerna
större rörelsefrihet vid inköp
för egen räkning. Inom handelns organisationer
i vårt land har sedan länge
bedrivits ett omfattande forskningsarbete
i syfte att undersöka möjligheterna
att förbilliga varudistributionen till
fromma för såväl kunder som leverantörer.
Ett resultat till vilket man redan
för ganska lång tid sedan kommit vid
dessa undersökningar är, att kreditförsäljningar
under vissa belopp i regel
iiro direkt förlustbringande. Gränsen för

nämnda belopp varierar något inom
olika branscher men ligger ofta vid 30
å 50 kronor. Även för kunderna, och
åtminstone i den mån dessa utgöras av
offentliga institutioner eller av enskilda
affärsföretag, äro kreditköp på små belopp
onödigt kostnadskrävande. Detta
är anledningen till att man inom handeln
arbetat på att få bort de smärre
förlustbringande kreditförsäljningarna.
Men här har man egendomligt nog hos
en mycket stor köpare mött en markant
brist på förståelse. Det är hos svenska
staten. Här synes nämligen, trots upprepade
påstötningar från de enskilda
affärsföretagens sida, inköpsarbetet bedrivas
i nära nog hundraprocentig ovetskap
om näringslivets av i dag berättigade
önskemål med hänsyn till kostnader,
brist på arbetskraft och önskvärd
pappersbesparing — för att nu inte tala
om det kostnadskrävande pappersmaskinen
som de små kreditköpen förorsaka
de statliga institutionerna själva.

En företagare skriver härom i ett brev
till mig, som jag fick sedan denna interpellation
framställts, följande: »Ett

enda exempel kan åskådliggöra detta.
För inte så länge sedan erhöll vi en rekvisition
från eu statlig myndighet i
Stockholm på ett häftplåster, som i utförsäljning
över disk kostar 45 öre.
Rekvisitionen, som säkert utfärdats i
flera exemplar för intern kontroll, var
undertecknad av vederbörande förvaltnings
högste chef och kontrasignerad
av den för ordern ansvarige tjänstemannen.
På rekvisitionen skall offras porto,
eu orderrutinbehandling, som kostar
flera kronor, innebärande utskrivning
av faktura, porto för och bokföring av
faktura och senare remissa etc. Att även
kunden förorsakas stora olägenheter
och kostnader är uppenbart. När varan
expedierats, skall kunden kollationera
följesedeln mot rekvisitionskopian; senare
skall fakturan bokföras och kontrolleras
— säkert av flera olika instanser
— likvid skall sändas, vilket är por -

116

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Svar på interpellation ang. grunderna för

tokrävande (exempel finnes på att en
förvaltning översänt postväxel på cirka
7 kronor i rekommenderat brev), och
remissan skall även bokföras. Detta
enda exempel på vad som dagligen och
stundligen förekommer på tusentals håll
i hela vårt land, som därmed torde förorsakas
stora förluster, torde vara tillräckligt
för att belysa det berättigade i
vår och näringslivets i övrigt önskan
att i dagens ekonomiska läge till kontantköp
i största möjliga utsträckning
överföra oekonomiska kreditköp.»

Detta brev gav mig anledning att något
närmare undersöka saken. Jag vände
mig till en firma, som inom sin
bransch är en av de största leverantörerna
av förnödenheter till olika statliga
institutioner. Inom denna bransch
ligger gränsen för oekonomiska kreditköp
vid 50 kronor. Jag inhämtade därvid
följande.

Firman i fråga hade under 1947 levererat
skilda artiklar till 33 statliga institutioner,
flertalet i Stockholm. Antalet
fakturor var 1 162, medelvärdet per
faktura 30 kronor och 73 öre. I varje
faktura äro vanligen flera expeditioner
inräknade, varjämte medelvärdet per
faktura, genom att det aritmetiska mediet
tagits, avsevärt höjts av ett fåtal
större fakturor. Beställningsstrukturen
är sålunda sämre än vad de angivna siffrorna
visa. Av särskilt intresse för finansministern
bör kanske vara, att medelvärdet
per faktura är för skatteverket
i Stockholm 23: 67, för postverket
14:27 och för priskontrollnämnden
29: 29.

Att detta förhållande fått fortgå ter
sig även anmärkningsvärt mot bakgrunden
av vad som anföres i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram om önskvärdheten
av varudistributionens rationalisering.
När socialdemokratien krävt en
statlig utredning härom, har man inom
handeln ifrågasatt, om det inte vore
lämpligt att i första hand avvakta resultaten
av de pågående utredningarna
inom dess egna utredningsorgan. Stats -

dyrortsgrupperingen.

rådet Kock har emellertid svarat, att en
statlig utredning skall igångsättas alldeles
oberoende härav, så snart möjligheter
därtill förefinnas. Enligt vad jag
övertygat mig om har detta beslut icke
föregåtts av någon kontakt vare sig med
grosshandelns eller med detaljhandelns
utredningsinstitut. Nog måste väl ändå
finansministern hålla med mig om att
det är ett ganska rimligt önskemål, att
statens högsta representanter, innan de
framträda med anspråk på att lära affärsföretagarna
att rationalisera sin
verksamhet, taga del av de erfarenheter
man fått inom det privata näringslivet
och söka omsätta åtminstone de mera
grundläggande av dessa erfarenheter
inom statens egen verksamhet. Till
dessa grundläggande erfarenheter räknar
jag obetingat den här berörda
frågan om kreditköpen, och jag hoppas,
herr talman, att denna icke oväsentliga
fråga kommer att beaktas vid de fortsatta
övervägandena rörande den statliga
upphandlingen.

överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. grunderna
för dyrortsgruppcringen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Med
andra kommarens tillstånd har herr
Haeggblom till mig riktat följande interpellation: Är

herr statsrådet villig att redogöra
för de grunder, som tillämpats vid
prövningen av frågor angående inplacering
av orter och kommuner i dyrortsgrupperna
efter skälighet samt efter besvär
av vederbörande ort eller kommun? Är

herr statsrådet villig att på grundval
av de erfarenheter, som otvivelaktigt
torde ha vunnits vid detta arbete,
lägga fram förslag om ett snabbt av -

Tisdagen den 20 juli 1918.

Nr 32.

117

Svar på interpellation

skaffande av nuvarande lägsta ortsgrupp? Vad

den första frågan angår må framhållas,
att socialstyrelsen i sitt förslag
till ortsgruppering hade att inplacera
orterna inom de av Kungl. Maj:t fastställda
gruppgränserna med ledning av
för varje ort uträknat pristal. Därjämte
ägde styrelsen emellertid företaga viss
skälighetsprövning i syfte att åstadkomma
något så när likartade gruppområden
och att borttaga verkningar av
slumpartade olikheter i prismaterialet.
Efter sådan skälighetsprövning hade
styrelsen i sitt förslag flyttat upp omkring
160 orter och flyttat ned 40. I
främsta rummet hade skälighetsprövningen
medfört jämkningar mellan
grupperna 1 och 2 för orter, vilkas
pristal låg nära gruppgränsen.

Under förra sommaren och hösten
inkommo från mer än 380 kommuner
besvär och andra framställningar i anledning
av socialstyrelsens förslag, nästan
genomgående med yrkande om uppflyttning.
Dessa ärenden prövades i detalj
— efter hörande av socialstyrelsen
— av dyrortsnämnden, vilken tillstyrkte
uppflyttning i omkring 25 fall.

Vid den detaljprövning, som därefter
ägde rum inom finansdepartementet,
gick jag noggrant igenom ort för ort
och fann mig kunna tillstyrka samtliga
de av dyrortsnämnden förordade uppflyttningarna
och dessutom uppflyttning
för omkring 70 orter, bland andra
25, som av Kungl. Maj:t nedflyttats vid
den provisoriska grupperingen sommaren
1947.

Vid besvärsprövningen eftersträvade
jag liksom socialstyrelsen gjort — att
få till stånd så enhetliga gruppområden
som möjligt samt att borttaga verkningarna
av framkomna brister eller
felaktigheter i prismaterialet. Större enhetliga
gruppområden iiro ju ett självklar!
intresse här, eftersom klagomålen
främst vållas av jämförelse med andra
närliggande orter. Särskilt innefattade
de sydligaste landskapen och vissa dc -

ang. grunderna för dyrortsgrupperingen.

lar av Småland och Västergötland avsevärda
svårigheter i detta hänseende,
och det kunde givetvis ha varit frestande
att gå ännu längre i utjämnande
riktning än vad vi vågade. Men detta
hade måst leda till antingen nedflyttning
av orter, vilkas pristal klart angav
samhörigheten med den grupp dit
de förts — och varje skälighetsprövning
nedåt uppfattas gärna såsom en rättskränkning
— eller också uppflyttning
av orter, vilkas tal väsentligt skilde sig
från dem i närmast högre grupp. Enligt
min mening var det nödvändigt att i
möjligaste mån hålla skälighetsprövningen
inom pristal, som låg relativt
nära gruppgränserna.

Det är emellertid klart, att någon fullständig,
allmänt erkänd rättvisa inte
kan åstadkommas, hur grundlig och
omsorgsfull än prövningen göres. Resultaten
te sig alltid ur vissa synpunkter
som missvisande eller rent av orättvisa.
Även där brister i prismaterialet
inte kunna påvisas, kan en placering
stundom förefalla egendomlig. Fall ha
inträffat, då en kommun kommit att
tillhöra högre ortsgrupp än grannkommunerna,
trots att priserna där å livsmedel,
bränsle och andra förnödenheter
varit lika eller t. o. in. lägre än i
grannkommunerna. Ofta har förklaringen
då varit högre avståndskostnader
eller skatter, som höjt totalkostnaden
så, att kommunen klart kommit
upp i den högre ortsgruppen.

Interpellanten har såsom en anmärkningsvärd
olikhet vid skälighetsprövningen
framhållit, att Svalövs municipalsamhälle
fått stanna i grupp 1,
oaktat endast 18 kronor fattades för inplacering
i grupp 2, medan Motala
kraftverk, där pristalet låg 236 kronor
under gränsen till ortsgrupp 3, likväl
flyttades upp. I det senare fallet var
det emellertid icke alls fråga om skälighetsprövning,
utan om konsekvenserna
av en administrativ förändring.
Motala kraftverk införlivades nämligen
fr. o. in. den 1 januari i år med Motala

118

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Svar på interpellation ang. grunderna för

stad och fick därför självklart stadens
placering.

Med det sagda tror jag mig ha besvarat
interpellantens första fråga. Den
andra frågan avsåg, huruvida jag med
hänsyn till att blott 538 landskommuner
äro placerade i grupp 1 vore villig
att på grundval av gjorda erfarenheter
lägga fram förslag om avskaffande av
den nuvarande lägsta ortsgruppen. Jag
vill då erinra om att årets riksdag redan
tagit ställning till denna fråga i
och med att riksdagen avslog två motioner
(1:158 och 11:249) om utredning
rörande dvrortssystemets avskaffande
och, i avvaktan härpå, minskning
av ortsgruppernas antal från fem till
fyra. Jag delar riksdagsmajoritetens uppfattning,
att det inte finns anledning att
ånyo upptaga dyrortssystemets grunder
till utredning och diskussion så kort
tid efter statsmakternas principbeslut
i ärendet och praktiskt taget omedelbart
efter genomförandet av den nya
grupperingen. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande i nyssnämnda ärende
(nr 220) har statsutskottet tillika uttalat,
att det vore önskvärt med en förnyad
översyn och skäliglietsprövning
beträffande särskilt de förutvarande
B-orter, som hänförts till grupp 1, en
placering, som å dessa orter närmast
uppfattats som en nedflyttning. Resultatet
av denna förnyade översyn, som
måste innefatta noggranna överväganden
om konsekvenserna i olika hänseenden
av ev. uppflyttningar, är jag
ännu icke beredd att framlägga för
riksdagen.

Avslutningsvis vill jag endast stryka
under de allmänna verkningarna av den
nya lönegrupperingen. Orternas pristal
ha ju, som bekant, kommit varandra
närmare både till följd av att en betydande
prisutjämning inträtt sedan förra
grupperingen 1935 och på grund av
ändringar i mätningsmetoderna, främst
medräknandet av avståndskostnaderna
och en säkrare beräkning av bostadsposten.
Landsbygdens orter, av vilka

dyrortsgrupperingen.

flertalet tidigare tillhörde den stora Agruppen,
ha numera till större delen
hänförts till grupp 2, som närmast torde
motsvara C- och D-grupperna. Man
torde kunna säga, att den nya grupperingen
så till vida varit alla tidigare
grupperingar olik, att praktiskt taget
inga orter kommit i ett sämre läge; på
de allra flesta orter ha de statsanställda
tvärtom fått betydande lönehöjningar
utöver vad den allmänna löneregleringen
gav.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Härpå anförde

Herr HiEGGBLOM: Herr talman! Jag
ber att få tacka herr statsrådet för det
besvär han gjort sig med att nu i riksdagens
sista timme besvara min interpellation.

När jag för tre månader sedan väckte
interpellationen, hade det i flera tidningar
påtalats rätt uppseendeväckande
fall av olika dvrortsgradering av näraliggande
orter — inte minst tidningen
Arbetet i Malmö hade spårat upp egenartade
förhållanden nere i Skåne. Dessutom
hade byråchefen i socialstyrelsen
Erland von Hofsten i en artikel i »Meddelanden
från departement och nämnder»,
som ju tillställes oss riksdagsmän,
dragit den slutsatsen, att det för Götaland
vore riktigast med endast tre dyrortsgrupper,
och då jag tyckte, att detta
var en klok lösning, ville jag genom
min interpellation påkalla finansministerns
stöd därför. Men när nu riksdagen
sedermera har avvisat det från
bondeförbundshåll väckta förslaget i
samma riktning, har statsrådet självklart
fullt fog för att intaga den ståndpunkt
som han gjort i interpellationssvaret.

På den första frågan i min interpellation,
som avsåg de principer vilka
tillämpats, har jag ju fått ett uttömmande
svar. Det är klart, att den princip,
som redovisas, när det säges att av -

Tisdagen den 20 juli 1948.

Nr 32.

119

Svar på interpellation

sikten varit att söka få så stora sammanhängande
områden som möjligt
med samma dyrortsgruppering, är en
acceptabel princip, men när vi gå till
de enskilda fallen, verkar det dock som
om man ville väl, men inte orkade genomföra
det. Som ett positivt resultat
av det svar, som statsrådet här lämnat,
räknar jag framför allt det erkännande,
som i svaret ges, när det heter, att
allmänt erkänd rättvisa är omöjlig att
åstadkomma och att resultaten ur vissa
synpunkter alltid te sig missvisande
eller rent av orättvisa. Statsrådet har
därvid inte undantagit Kungl. Maj :ts
kansli på något sätt, och skulle man
börja exemplifiera, skulle man nog kunna
anföra ett och annat även i det avseendet,
men det finns ju inte i nuvarande
situation någon anledning att
göra det.

Att inte statsrådet redan nu den 20
juli är beredd att redovisa den omarbetning,
som riksdagen begärt, förstår
jag fuller väl, men jag hoppas dock att
detta inte betyder ett uppskov på alltför
lång tid.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet, nr 449, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

ang. grunderna för dyrortsgrupperingen.

angående godkännande av överenskommelse
angående ekonomiskt samarbete
mellan Sverige och Amerikas
Förenta Stater; samt
från konstitutionsutskottet:
nr 443, i anledning av inom riksdagen
väckt motion, föranledd av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till
tryckfrihetsförordning; och

nr 444, i anledning av ett av riksdagen
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaget förslag till
tryckfrihetsförordning jämte i ämnet
väckt motion.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna läkarintyg: Härmed

intygas att Riksdagsman
Edvin Jacobsson från Igelsbo i Vendels
s:n p. gr. av gallstensanfall är sjukskriven
tills vidare.

Örbyhus 18 juli 1948.

Ivar Jonasson
Leg. läk.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.33 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Måndagen den 26 juli.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 17,
den 19 och den 20 innevarande juli.

§ 2.

Justerades protokollet för denna dag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.02 em.

In fidem

Gunnar Britth.