1948 ANDRA KAMMAREN Nr 31 (Riksdagens protokoll 1948:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

• : i-i f

1948 ANDRA KAMMAREN Nr 31

3 juli.

Debatter m. m.

Lördagen den 3 juli.

Sid.

Den allmänna ekonomiska politiken.......................... 3

Motioner om anslag till Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund 87

Avlöningsreglemente för riksdagens verk...................... 87

Interpellation av herr Ekdahl ang. skador på bisamhällen till följd
av besprutning av fruktträd och oljeväxtfält................ 90

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 3 juli.

Bankoutskottets utlåtande nr 50, ang. förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, m. m............... 3

— memorial nr 54, ang. instruktion för nästkommande riksdags

bankoutskott.......................................... 87

Jordbruksutskottets utlåtande nr 68, ang. motioner om anslag till

bidrag till Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.......... 87

Bankoutskottets utlåtande nr 51, ang. avlöningsreglemente för riksdagens
verk m. m..................................... 87

— nr 52, ang. ändringar i reglementet för riksgäldskontoret .... 90

— nr 53, ang. fabrikshiss vid Tumba bruk .................. 90

1 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

Lördagen den 3 juli.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 28 sistlidna
juni.

§ 2.

Föredrogs den av herr Utbult vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
angående fiskerilånefonden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Den allmänna ekonomiska politiken.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 15 december 1939
(nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.

I en den 11 juni 1948 dagtecknad proposition
nr 295, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll,
jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 15 december 1939 (nr
850) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv. I
propositionen hade jämväl redovisats
en av fullmäktige i riksbanken till
Kungl. Maj:t den 11 maj 1948 avlåten
skrivelse med vissa synpunkter beträffande
den allmänna ekonomiska politiken.

Utskottet hemställde, att riksdagen —
med förklarande att riksdagen funnit
sig icke böra antaga det genom förevarande
proposition framlagda förslaget
till lag om fortsatt giltighet av lagen den
15 december 1939 (nr 850) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv — måtte för sin
del antaga ett av utskottet framlagt förslag
till lag angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv.

I utlåtandet hade utskottet i anslutning
till fullmäktiges skrivelse och departementschefens
i propositionen gjorda
uttalanden framhållit vissa synpunkter
beträffande den allmänna ekonomiska
politiken.

Reservation hade avgivits av herrar
Wiberg, Nordenson och von Seth, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr WIBERG: Herr talman! Utskottsmajoriteten
har framhållit, att möjligheten
att öka vår konsumtionsstandard
bedömts alltför optimistiskt. Utskottet
understryker detta med att anföra: »Läget
har nu ytterligare skärpts, och framtidsutsikterna
te sig mörkare än tidigare.
» Denna bedömning är utan tvivel
fullkomligt riktig. Även om vi icke äro
på väg mot något slags knalleffekt i
form av ett ekonomiskt sammanbrott,
fortsätter utvecklingen obönhörligt och
konsekvent mot bibehållande av bristande
jämvikt, restriktioner och ingripanden
och en långsam men säker utarmning.

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

Reservanterna ha ansett att lägets
allvar icke bör döljas. Tvärtom bör
det sägas ifrån klart och tydligt, att vi
hittills levat över våra tillgångar och
att en ändrad ekonomisk politik är
nödvändig, om det skall bli möjligt att
på någorlunda kort sikt få till stånd
en ändring till det bättre. Reservanterna
ha ansett sig böra göra en analys
av läget och av de medel, vilka det kan
bli nödvändigt att anlita, om vi skola
komma ur återvändsgränden. Vi förmena,
att om det svenska folket verkligen
får klart för sig, att det återigen
går att få standardkurvan uppåt, om
man endast under en kortare övergångsperiod
gör erforderliga uppoffringar,
kommer vårt folk också att utan
någon tvekan ansluta sig till och stödja
de behövliga åtgärderna.

Det ankommer emellertid först och
främst på regeringen och på det socialdemokratiska
partiet, men naturligtvis
också på de andra partierna, att
öppet tala om, hur det faktiskt förhåller
sig. Jag tror att icke minst finansministern
har en mycket stor uppgift
att fylla i det avseendet. Det är ju möjligt
att det icke är lika behagligt för
finansministern att nu behöva klarlägga
situationens allvar som då finansministern
år 1944 slog sönder den då
förefintliga jämvikten och satte det
hela i rullning genom att uppmana till
en lönepolitik, vilken ingalunda medfört
att folk fått det bättre än vad de
eljest skulle ha fått. Jag antager att vi
kunna vara överens om att det icke är
någon fördel för vem det vara må att
endast ha fler men mindre värda penningar
i sin hand, när därtill komma
de dystra utsikterna såväl på kort sikt
som också på längre sikt, därest icke
en ganska radikal omläggning av den
ekonomiska politiken sker.

Jag har till fullo bemärkt, att såväl
statsministern som i viss mån också
finansministern icke längre anslå samma
optimistiska tongångar som förut
och att löftena icke hagla så tätt. Det

är ju även andra tider nu än då herr
Myrdal talade om den socialistiska
skördetiden. Men ännu har regeringen
icke tillräckligt klart och tydligt talat
om för Sveriges folk hur det är ställt.
Är det icke bättre att så sker? Jag riktar
den frågan till finansministern. Om
icke, kommer likväl en vacker dag
hela vårt folk på grund av den faktiska
utvecklingen att få ögonen öppna för
vad som för länge sedan borde ha sagts
ifrån.

Jag skall tillåta mig att i all korthet
nämna några siffror, som i och för sig
torde vara tillräckliga för att ge en
bild av utvecklingen och det nuvarande
utgångsläget.

Det råder ett köpkraftsöverskott, vars
storlek det naturligtvis är omöjligt att
precisera. Redömningarna äro olika.
Man synes i varje fall kunna räkna
med storleksordningen 2 000 miljoner
kronor under 1948. Envar förstår, att
en aldrig så genomförd pris- och lönestoppspolitik
i och för sig icke eliminerar
detta inflationsgap och att det ej
heller kan vara möjligt att få till stånd
en ordnad samhällsekonomi så länge
detta köpkraftsöverskott består och
samtidigt risken för en ytterligare utökning
existerar. Att märka är att köpkraftsöverskottet
i mycket hög grad är
orsak till de statsingripanden och den
byråkratisering, som förekommer på så
många områden till men för produktionen.
Det är icke så länge sedan
Kooperativa förbundet beräknade, att
restriktionssystemet och allt vad detta
innebär motsvarar ungefär 1 000 miljoner
kronor i utebliven produktion.
Jag ber att få fråga finansministern,
vilken mening han har om dessa Kooperativa
förbundets beräkningar.

Före kriget var riksbankens innehav
av obligationer och skattkammarväxlar
från riksgäldskontoret obetydligt, 106
miljoner kronor. Enligt senaste rapporten
uppgick denna portfölj till icke
mindre än 3 064 miljoner kronor. Enbart
innevarande år har riksbankens

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

nettoökning av obligationer uppgått till
ungefär 300 miljoner kronor. När man
tänker på vilken storleksordning det är
fråga om, kan man väl svårligen förneka,
att starka skäl tala för reservanternas
uppfattning om vad som bör
göras.

Under de senaste åren har en betydande
merimport ägt rum. Under år
1946 uppgick importöverskottet till 840
miljoner kronor och under år 1947 till
1 950 miljoner kronor samt under de
fem första månaderna av år 1948 till
ungefär 400 miljoner kronor. Följden
har också blivit att guld- och valutareserven
gått ned till ett tyvärr alltför
lågt belopp, endast några hundra miljoner
kronor. Vid krigsutbrottet utgjorde
valutareserven 1 700 miljoner
kronor. Så sent som för två år sedan,
på försommaren 1946, hade vi guld och
valutor för icke mindre än 3 000 miljoner
kronor. Under år 1946 importerade
vi från Förenta staterna för 800 miljoner
kronor samt under år 1947 för
1 630 miljoner kronor.

Det vore av stort intresse att få ett
klart besked från regeringen, vilket belopp
den beräknar kunna stå till förfogande
för den i och för sig nödvändiga
och i många hänseenden livsviktiga
importen från USA under år 1948,
därest icke nya ingrepp i den obetydliga
valutareserven skola behöva ske.
Kan det möjligen förhålla sig så, att vi
icke våga räkna med att kunna disponera
mer än 500 miljoner kronor för
import under 1948? Hur mycket ha vi
redan använt under första halvåret?
Ligger det någon sanning i att vi under
första halvåret använt ungefär 400
miljoner och att strängt taget endast
något mer än 100 miljoner kronor skulle
stå till disposition för andra halvåret? Jag

kan icke anse, att det finns bärande
skäl att dölja beräkningarna för
det svenska folket. Jag vill också till
finansministern rikta den frågan, till
vilka belopp bränslekommissionens och

Den allmänna ekonomiska politiken.

riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap
framställningar om dollartilldelning
för andra halvåret 1948 uppgå.
Jag tror också att det vore av värde,
att regeringen lämnade en redogörelse
för den beräknade utvecklingen
av massaexporten till Förenta staterna.
I detta sammanhang tillåter jag mig
göra det konstaterandet, att vad vi
kunna sälja till andra länder i verkligheten
icke medför samma inkomster
för det svenska folkhushållet som om
vi hade haft dollar till vårt förfogande.
Det föreligger som bekant en ganska
avsevärd skillnad i fråga om prisnivån.

En väsentlig del av vår nuvarande
valutabehållning utgöres av de för tillfället
icke konvertibla engelska punden,
nämligen 25 miljoner pund, vilket
belopp dock minskas genom vissa avdrag.
Denna reserv är, om vi se på
något längre sikt, av stor betydelse.
Den har uppkommit i huvudsak därigenom
att vi på sin tid till England
levererat för det engelska folkhushållet
viktiga och nyttiga varor. Jag ber
nu att till regeringen få ställa den frågan:
Det kan väl icke vara meningen
att denna reserv till väsentlig del skall
konsumeras under år 1949? Ett sådant
tillvägagångssätt skulle naturligtvis för
tillfället innebära en viss lättnad, men
skulle i verkligheten endast framflytta
våra svårigheter. Det skulle vara lika
litet välbetänkt som om vi begagnade
ett eventuellt dollarlån till att för en
kortare tid söka hålla uppe konsumtionen
i stället för att medgiva, att vi
icke ha råd härtill. Ett lån i dollar
måste liksom pundreserven betraktas
som ett medel till hjälp till självhjälp.

Regeringen såg sig föranlåten att
kort efter det utskottets och reservanternas
dystra skildring av det ekonomiska
läget och utsikterna för den närmaste
framtiden hade publicerats, lämna
en kommuniké om de förhandlingar
regeringen fört med skilda organisationer
om en lönestabilisering. Denna

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

kommuniké har utformats på ett sätt
som mycket lätt leder till den missuppfattningen,
att svårigheterna skulle
ha lösts. Så är emellertid ingalunda
fallet. I och för sig har det naturligtvis
uteslutande varit rätt och riktigt av
regeringen att taga upp överläggningar
med arbetsmarknadens parter och skilda
näringsorganisationer. Men även om
de uttalanden om återhållsamhet som
göras skulle leda till resultat, är därmed
endast ett steg i rätt riktning taget.
Regeringens aktion har karakteriserats
som ett försök till allmän pris- och
lönestabilisering till detta års slut. Jag
tror tyvärr att man överskattar betydelsen
av även detta resultat. Först och
främst måste fastslås, att förklaringarna
om återhållsamhet ha såsom förutsättning
att en stegring av produktionskostnaderna
kan förebyggas och en
prisstegring förhindras. Naturligtvis är
detta i och för sig ett riktigt mål. Skall
det emellertid bli möjligt att förhindra
en stegring, måste samhällsekonomisk
balans uppnås genom en sterilisering
av köpkraftsöverskottet på andra vägar.
Att det förhåller sig på detta sätt är
finansministern naturligtvis fullkomligt
medveten om. Man måste fråga sig,
vilka planer finansministern har att
åstadkomma detta jämviktsläge.

Landsorganisationens deklaration innebär
en erinran om redan tidigare
gjorda rekommendationer till fackförbunden
att visa återhållsamhet vid
framförandet av nya lönekrav. Dessa
välgrundade rekommendationer ha tyvärr
hittills icke i avsedd utsträckning
följts av fackförbunden. Kärnpunkten
i Landsorganisationens förklaring är
en uppmaning till fackförbunden att
uppskjuta avtalsuppsägningarna till så
nära årsskiftet som möjligt, då man
tydligen tror sig på ett bättre sätt kunna
överblicka möjligheterna att genomföra
ökningar. Man kan icke undgå
att göra den reflexionen, att detta
Landsorganisationens ställningstagande,
hur värdefullt det än är, i och för sig

är ett ringa bidrag till lösningen av de
allvarliga problem, inför vilka landet
nu är ställt.

Konjunkturinstitutets chef, professor
Lundberg, gjorde nyligen en intressant
analys av skilda uppfattningar om vari
den ekonomiska politikens dilemma består.
Han framhöll att man tvistar om
huruvida det är pris-löne-spiralen eller
köpkraftsöverskottet som är den mest
aktiva inflationsfaktorn. De som utpeka
pris-löne-spiralen anse, att lönekostnaderna
i huvudsak bestämmas av
prisutvecklingen, dels direkt med hänsyn
till levnadskostnadernas stegring,
dels indirekt med hänsyn till företagens
vinster. Enligt detta tolkningssätt
bestämmes inflationstendensen i huvudsak
av saxningen mellan pris- och
lönestegringar. Receptet blir en hård
prispolitik med stöd av subventioner
för att hålla kostnaderna nere samt sterilisering
av vinster och extra beskattning
för att beskära vinsterna.

Enligt det andra betraktelsesättet är
köpkraftsöverskottet den mest påtagliga
inflationsfaktorn. Teorien är här, att
stigande vinster och löner i sista hand
bestämmas av den stora efterfrågan,
som medför överfull sysselsättning,
samt en säljarnas marknad. Slutsatsen
beträffande den ekonomiska politiken
blir i detta fall, att sådana åtgärder
böra vidtagas som restriktiv penningpolitik
med räntehöjning och överbalansering
av budgeten med hjälp av
omsättningsskatt. En viss prisstegring
blir enligt detta betraktelsesätt godtagbar
som en faktor, ägnad att begränsa
efterfrågan.

Det verkliga dilemmat skulle ligga
däri, att dessa två typgruppers uppfattningar
stå i strid med varandra. Enligt
det första betraktelsesättet ökar inflationsrisken
genom den prisstegring, som
framkallas av räntehöjning och omsättningsskatt.
Enligt det andra tolkningssättet
ökar köpkraftsöverskottet genom
de prisnedhållande åtgärderna, som den
förstnämnda teoriens anhängare propa -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

gera för. Professor Lundberg konstaterar
också, att finansministern uppenbarligen
ansluter sig närmast till den
första teorien. Han vill bryta inflationsförväntningarna
genom en hård prisoch
lönestabilisering.

Icke endast professor Lundberg, utan
även andra såväl nationalekonomer som
det praktiska livets män hävda, att finansministerns
linje icke leder till resultat.
De kunna också åberopa ett mycket
starkt argument, nämligen erfarenheterna
från de senaste åren, t. ex. de
växande svårigheterna med betalningsbalansen.
Den höga importbenägenheten
och framför allt den abnormt låga
exporten bero i sista hand på en onaturlig
köpkraft på hemmamarknaden.
Trots att industriproduktionen med 30
procent överstiger förkrigsnivån, ligger
exporten, nämner professor Lundberg,
volymmässigt sett 30 procent under förkrigsnivån.
Våra valutabesvär ha i första
hand orsakats av för snabb expansion
inom landet, framdriven av ett bestående
efterfrågeöverskott och icke av
den internationella valutakrisen.

Reservanterna ha helt anslutit sig till
den uppfattningen, att det vore lika
oriktigt att betrakta den ena som den
andra av dessa teorier som allena saliggörande.
Reservanterna ha tydligt givit
tillkänna, att de icke anse linjerna vara
alternativa, utan att de böra betraktas
som kompletterande. Man kan i detta
läge lika litet undgå att använda de
penningpolitiska medlen som att uteslutande
sätta sin tillit till regleringar
och ingripanden. Den officiella politiken
måste sikta mot att så snabbt som
gärna är möjligt avveckla regleringar
och kontrollåtgärder. Så länge den centrala
penningvården försummas, kunna
emellertid icke aldrig så vackra deklarationer
leda till den jämvikt och därmed
konkurrens mellan företagarna,
som är en grundförutsättning härför och
för ordning i fråga om landets ekonomi
och därmed förhöjning av levnadsstandarden.

Den allmänna ekonomiska politiken.

Handelskommissionen har i dagarna
i skrivelse till handelsministern fäst
dennes uppmärksamhet på den ytterst
allvarliga situation, som är i färd att inträda
därigenom att vår valutareserv
håller på att tömmas och inkomstberäkningarna,
speciellt beträffande hårdvalutor,
slå fel. I skrivelsen framhålles
bl. a., att ett fullföljande under året av
den i mars reviderade importplanen
skulle medföra, att större delen av nuvarande
valutareserver skulle komma
att tagas i anspråk för varubetalningar.
Inom kommissionerna pågår för närvarande
också en utredning i syfte att
klarlägga, vilka ytterligare restriktioner
av importen, som kunna genomföras
utan alltför allvarliga återverkningar
inom produktionen. Emellertid
står det redan nu klart, att det på denna
väg icke är möjligt att överbrygga
svalget mellan utgifter och väntade inkomster.
Härtill kommer det extraordinära
men samtidigt mycket betydelsefulla
importbehov, som riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap har.

Handelskommissionen påpekar också,
att å ena sidan importregleringen under
tredje kvartalet uppenbarligen icke
kan grundas på de allmänna riktlinjer
för importen, som angåvos i marsberäkningen,
på grund av det valutautflöde,
som skulle bliva följden, men att
å andra sidan en nedskärning av licensgivningen
inom den ram, som nuvarande
inkomstberäkningar skulle utvisa,
icke är möjlig utan synnerligen vådliga
konsekvenser för folkhushållet. Kommissionen
slutar med att betona, att det
är oundvikligt att vidtaga även andra
åtgärder än dem, som kunna komma i
fråga inom importregleringens ram. Det
iir sålunda fråga om nödvändiga åtgärder,
som ligga utanför handelskommissionens
verksamhetsområde.

Kommissionens uttalande giver ett
klart belägg för riktigheten av den bedömning,
åt vilken reservanterna givit
uttryck i sin reservation.

Det förefaller som om handclskom -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

missionens skrivelse i viss män kommit
som en chock för folk i allmänhet, som
tydligen invaggat sig i den föreställningen,
att allting på det ekonomiska
området vore någorlunda tillfredsställande,
och varit ytterst benägna att
skjuta tanken på morgondagen åt sidan.
Man bör nog vara ganska överens om
att, hur ringa upplyftande handelskommissionens
konstaterande än varit, detsamma
dock varit mycket välbetänkt.

Naturligtvis har kommissionens påpekande
väckt en stor uppmärksamhet i
tidningspressen, icke minst mot bakgrunden
av de uttalanden, som gjorts
av såväl majoriteten inom bankoutskottet
som reservanterna.

Handelsminister Gjöres har i dessa
dagar säkerligen en allt annat än avundsvärd
uppgift. Det är en tung arbetsbörda
som åvilar honom. Jag förmodar
också, att det måste kännas ganska
bittert för herr Gjöres att bli ställd
inför den situationen att behöva lägga
det puzzle, vars lösning måste finnas
för att åtminstone på utrikeshandelns
område i någon mån mildra verkningarna
av den allmänna ekonomiska politik,
som förts av den regering, vilken
han tillhör, men där hans sunda ekonomiska
omdöme uppenbarligen icke fått
göra sig gällande i tillräcklig grad.

Man kan icke annat än med tillfredsställelse
notera att statsrådet Gjöres, i
känslan av att utvecklingen med rask
fart gick åt fel håll, inhiberade den planerade
amerikaresan för att i stället använda
dagar och säkerligen även nätter
till att söka få till stånd en så förnuftig
ny importplan som gärna är möjlig
med de tillgängliga resurserna. Med
stort intresse avvaktar man också överallt
denna nya plan, som torde bliva
färdig någon gång nästkommande vecka,
även om man redan nu är medveten
om att den sannerligen icke kommer
att bliva någon upplyftande lektyr.

Finansminister Wigforss har uttalat
sig i en tidningsintervju. I vad mån uttalandet
är riktigt återgivet är något

som jag naturligtvis icke kan yttra mig
om. Skulle så emellertid icke vara fallet,
har finansministern naturligtvis
möjlighet i dag att göra erforderliga
korrigeringar. I intervjun framhålles enligt
tidningsreferatet följande: »Ryktena
om en krondevalvering komma väl
från affärsmän, som däri se en möjlighet
att få sälja mer, framhåller statsrådet
Wigforss, som dock icke själv har
en aning om att några planer på en
krondevalvering skulle föreligga.» Detta
är ju ett ganska klart besked, .lag vill
för min del hava sagt, att enligt min
uppfattning i den situation, som nu föreligger,
en krondevalvering icke skulle
innebära någon patentlösning och icke
heller är att rekommendera. Intervjureferatet
fortsätter: »Ryktena om ett förestående
dollarlån avfärdar han på
samma sätt.» Detta innebär också ett
besked. Jag kan emellertid i detta sammanhang
icke undgå att anmärka, att
det för vårt land skulle vara av den
allra största betydelse, om vi kunde erhålla
ett dollarlån. Hittills har regeringen
emellertid, såvitt jag kunnat finna,
visat ett minst sagt mycket ljumt intresse
för ett sådant lån. Man bär tydligen
till på ganska sent stadium varit av
den uppfattningen, att ett sådant lån
icke behövdes. Det är ju möjligt att inställningen
nu ändrats, men detta är så
dags! Så sent som i höstas förklarade
bl. a. utrikesministern vid ett anförande
i svenska handelskammaren i New
York, att man från svensk sida icke ansåge
sig hava något behov av krediter.
En annan sak är i vad mån vårt land
nu har möjlighet att få dollarkredit. Utsikterna
äro helt självfallet betydligt
sämre än om man verkligen i tid hade
insett behovet. Det är nu fara värt, att
utlandet med hänsyn till den ekonomiska
politik, som de sista tre åren förts
här i landet, icke har tillräckligt förtroende
för den sittande regeringen. Visar
det sig emellertid, att en samling kan
uppnås kring ett ekonomiskt program,
som icke är baserat på en löftespolitik

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

utan på ekonomiska realiteter, har man
också all anledning förvänta att ett återställande
av förtroendet från utlandets
sida på nytt skall uppnås. Det ekonomiska
stöd, som för Sveriges vidkommande
kan erhållas inom ramen för
Marshallplanen, torde av allt att döma
icke vara tillräckligt, så långt som utvecklingen
här i landet fått gå. Har
emellertid förtroendet återställts, finnes
det andra möjligheter. Att ett lån behöves,
icke endast för att övervinna
den allra närmaste framtidens likviditetssvårigheter,
utan också för att på
längre sikt åter få till stånd en ordning
och för att vi ännu en gång skola kunna
disponera en valutareserv med vad detta
betyder i fråga om ökad handelspolitisk
frihet samt bättre möjligheter att köpa
och sälja på de marknader, som ur vår
synpunkt äro de mest önskvärda, detta
torde jag icke behöva utveckla närmare.
Jag är tyvärr icke övertygad om att det
går vare sig att få den nödvändiga och
i allra högsta grad önskvärda samlingen
inom landet eller att återvinna förtroendet
med herr Wigforss som finansminister.
Detta är ju dock en annan
fråga, som kanhända löser sig i september.

På frågan, huru man på regeringshåll
tänkt sig en utväg ur den allt mer besvärande
valutakrisen, svarade finansministern
enligt tidningsintervjun:
»Man bör hålla huvudet kallt.» Man
måste nog medgiva, att detta är ett ganska
beskedligt minimikrav, även när
marken bränner. Men jag tror icke, att
lösningen ligger enbart häri. Vi ha haft
till vårt förfogande en alldeles för lång
tid, varunder utvecklingen gått mot en
fortgående snedvridning och försämring.
Skall det åter bli ordning, lär det
icke räcka med enbart ord. Därtill kräves
en fast och bestämd vilja att genomföra
åtgärder, som i mångt och
mycket innebära en omläggning av den
hittillsvarande ekonomiska politiken.

Den socialdemokratiska Aftontidningen
innehöll den 1 juli 1948 en ledare,

Den allmänna ekonomiska politiken.

vilken är värd all uppmärksamhet. Det
är för övrigt en ingalunda sällsynt företeelse
att denna tidning, som ju är
Landsorganisationens speciella organ,
innehåller genomtänkta och sakligt riktiga
artiklar om de ekonomiska förhållandena.
Däri framföras ofta synpunkter,
som man har ganska svårt att inrymma
inom ramen för regeringens politik.

Jag skall tillåta mig göra några korta
citat ur AT:s artikel: »Vissa tecken tyda
emellertid på att även ett bibehållande
av nuvarande levnadsstandard kan stöta
på svårigheter. Kakan kan bliva mindre.
Varumängden minskas. Köpkraftsöverflödet
ökas. Inflationstendensen skärpes.
Framtidsutsikterna te sig sannerligen
dystra.» Och tidningen slutar med
orden: »Lördagens riksdagsdiskussion
kommer säkerligen att skapa ökad klarhet
i läget, framför allt beroende på vilka
ytterligare åtgärder regeringen planerar
för att skydda kronans värde.»

Man kan helt och fullt instämma med
vederbörande författare i ÅT. Regeringen
har haft tillräcklig tid på sig för att
skapa sig en fullkomlig bild av den utveckling,
som lett fram till nuvarande
läge, och att också för sitt vidkommande
utforma de ekonomiska planer, som
regeringen tror skulle innebära en lösning.
Man bör också kunna förvänta, att
regeringen i dag lämnar klara och konkreta
besked.

Jag har haft tillfälle att taga del av
det svar, som hans excellens statsministern
avser att lämna i första kammaren
i anledning av en interpellation av herr
Domö. Jag må medgiva, att detta interpellationssvar
åtminstone för mig innebar
en desillusion. Kärnpunkten i svaret
var, att regeringen avser att avvakta
utvecklingen och tydligen icke har för
avsikt att göra något utan sitta med
armarna i kors. Nu är finansministern
närvarande i kammaren, och jag vågar
uttrycka den varma förhoppningen, att
finansministern skulle vilja lämna ett
mera konkret och klargörande besked,

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

icke endast hur regeringen uppfattar
läget utan också vilka åtgärder regeringen
avser att vidtaga, i den mån så
är fallet, icke endast före valen utan
också efter valen, för den händelse regeringen
då är i tillfälle att vidtaga åtgärder.

Jag vill sluta, herr talman, med att
säga, att när det stormar och färden i
utförsbacken alltjämt fortgår, får den
uppfattningen icke råda, att oppositionen
strävar efter att komma regeringen
till livs. Alla utredningar utmynna i att
1949 kommer att bli det bekymmersamma
året. Det är ju också klart — och
därom antar jag att vi alla äro överens
-— att landets intresse måste gå före
partiernas. Enligt min åsikt måste oppositionen
vara beredd att stryka ett
streck över de fel — tyvärr både många
och djupgående — som regeringen begått,
i och med att regeringen för sin
del verkligen visar, att den förstår läget
och är beredd att i fullt samförstånd
vidtaga de åtgärder som behövas. Det
är beklagligt att det är val i september,
ett val, som sedan länge kastat sin
skugga framför sig. Valtaktiska manövrer
få i dessa tider icke i någon mån
vara avgörande. Tanken på valet får
icke hindra vare sig regeringen eller
oppositionen från att giva sin anslutning
till åtgärder, som objektivt äro
nyttiga och behövliga. Den misstro, som
naturligtvis alltid mer eller mindre
finns mellan de politiska partierna, har
en mycket beklaglig tendens att vilja
öka ju mer valet nalkas. Det är ett förhållande,
som enligt min mening uteslutande
är av ondo. Kanske är min
uppfattning felaktig. Detta beror väl i
så fall på att jag icke är tillräckligt,
om jag så får uttrycka det, politiker.
Riktmärket för den svenska politiken
av i dag bör vara devisen på den fana,
som tillhör ett förbund, vilket jag icke
just känner mig så alldeles främmande
för, nämligen Svenska textilarbetarförbundet.
Devisen lyder: »Upplysning,
Arbete, Sammanhållning.»

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

s o.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Undén avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition, nr 297, angående
godkännande av överenskommelse
angående ekonomiskt samarbete
mellan Sverige och Förenta Staterna.

§ 6.

Den allmänna ekonomiska politiken
(Forts.).

Fortsattes behandlingen av bankoutskottets
utlåtande nr 50, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den
15 december 1939 (nr 850) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m.; och
lämnades därvid ordet till

Herr OHLIN, som yttrade: Herr talman!
Det utlåtande från bankoutskottet,
som i dag ligger på kammarens bord,
utmärkes enligt min mening av ett realistiskt
grepp på ämnet. Om bankoutskottets
utlåtanden under senare år vill
jag säga, utan att på varje enskild punkt
instämma med dem, att vårt ekonomiska
läge skulle ha varit bättre, om de maktägande
hade mera beaktat vad som står
i dessa utlåtanden. Naturligtvis finns
det även i det föreliggande utlåtandet
uttryckssätt som man kan diskutera.
Jag skall emellertid inte närmare ingå
på den saken utom såtillvida, att jag
vill i förbigående peka på att bankoutskottet
på två olika sätt uttryckt den
tanken, att en investeringsbegränsning
är nödvändig även utanför det område,
som är underkastat direkt statlig kontroll.
På sidan G har detta uttryckts
på ett enligt min mening fullt tillfreds -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

ställande sätt, medan utskottet på sidan
5 använder en formulering, som skulle
kunna tolkas som en rekommendation
att utsträcka den statliga kontrollen
över helt nya områden. Det kan säkerligen
inte vara meningen att uttalandet
skall tolkas på detta sätt, eftersom utskottet
i det följande använder en annan
framställningsmetod. Jag skall inte
längre uppehålla mig vid detta, utan jag
nöjer mig med att ange, att enligt min
mening denna investeringsbegränsning
inte bör ske genom någon omfattande
utvidgning av kontrollen.

Det centrala i utskottets utlåtande, så
som jag fattat detsamma, är att utskottet
förordar för det första en inkomststabilisering,
för det andra en fortsatt
nedskärning av den samlade investeringsvolymen
och för det tredje ett
mycket väsentligt budgetöverskott, vilket
med en annan term ju kan betecknas
som tvångssparande i statens
händer.

Enligt min mening är det viktigt och
riktigt att slå ned på dessa ting. Jag
skulle emellertid vilja använda ett litet
annat uttryckssätt än bankoutskottet,
när det i likhet med bankofullmäktige
uttalar, att tyngdpunkten snarast bör
läggas på inkomststabiliseringen. Enligt
min mening kunde utskottet med fördel
ännu starkare än som skett ha understrukit,
att det är jämvikten mellan investeringsvolym
och sparande som är
den strategiska faktorn. Skapar man
inte jämvikt mellan investeringsvolym
och sparande, får man ett köpkraftsöverskott,
även om man eventuellt lyckas
åstadkomma en inkomststabilisering.
Därmed skulle följa prisstcgringstendenser,
en alltför stor import och
för liten export, d. v. s. en svag betalningsbalans,
samt en s. k. överfull sysselsättning
och ett läge på arbetsmarknaden,
i vilket de ledande i fackorganisationerna
inte ens med bästa vilja kunna
uppnå en verklig inkomststabilisering.
Man får en konkurrens mellan
företagen om arbetskraften, som pres -

Den allmänna ekonomiska politiken.

sar fram lönestegringar utanför avtalen,
och man får en känsla inom fackorganisationerna
att läget är sådant, att det
med arbetarrörelsens traditioner icke
är naturligt att avstå från inkomsthöjningar.
Man får nämligen i detta läge,
i varje fall på vissa håll, stora vinster
inom företagen. Vi måste enligt min mening
förstå de psykiska reaktioner, som
då framkomma i arbetarvärlden. Man
får till sist en lagerförtäring som, när
den går utöver en viss punkt, kan medföra
ytterst allvarliga verkningar. Om
lagren i detaljhandeln börja gå ned under
en viss punkt, får man skrämselreaktioner
bland allmänheten och
hamstringstendenser. Om lagren inom
själva produktionen gå ned, får man
förseningar inom produktionslivet. Man
får vänta på den eller den råvaran
eller det eller det halvfabrikatet, som
inte finns. Man får alltså »sand i maskineriet»
och en sänkning av effektiviteten.

Alla dessa verkningar får man alltså,
även om man skulle lyckas uppnå överenskommelse
om inkomststabilisering,
men, som jag tidigare antydde, utsikterna
att i ett sådant läge faktiskt få en
hållbar överenskommelse om inkomststabilisering
torde vara mycket små.
Därav följer, att den centrala faktorn
i vår ekonomiska politik är att skapa
den allmänna samhällsekonomiska balans,
som framför allt består i att investeringarna
och sparviljan hållas i
balans med varandra.

Det är omöjligt att underlåta, när
man diskuterar dessa problem, att kasta
en blick tillbaka på läget 1946 och därefter,
eftersom man på vårt håll redan
på försommaren 1946 reste just detta
problem om en anpassning av investeringarna
efter möjligheterna och sedan
icke underlåtit, jag tror man kan säga
vid praktiskt taget varje tillfälle, att
återkomma till detsamma. Den gången,
1946, fanns det enligt min mening utrymme
för en väsentlig löneförhöjning,
då vinsterna inom näringslivet voro

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

mycket stora. Frågan var emellertid,
hur stora löneförhöjningar som voro
förenliga med ett fast penningvärde och
hur man sedan skulle uppnå överenskommelse
om en inkomststabilisering.
Vid denna tidpunkt hade det förmodligen
varit, jag vill inte säga relativt
lätt men i varje fall mycket lättare än
i dag, att uppnå jämvikt mellan investeringar
och sparande. Det kunde ha
skett utan en så hård beskärning av investeringarna
som nu tydligen är erforderlig
även enligt regeringens mening.
Vid denna tidpunkt hade vi ännu
stora guld- och valutareserver, varav
åtminstone en del skulle varit i behåll,
om regeringen inskridit för att skapa
vad jag kallar en kapitalmarknadsbalans
mellan investeringar och sparande
vid denna tidpunkt. Allt detta förefaller
mig vara alldeles obestridligt. Regeringen
har emellertid inte velat eller
vågat att här inskrida på den centrala
punkten i tillräcklig grad, trots att dess
egna experter, såvitt jag förstår, hela
tiden intagit en varnande hållning, om
man får döma efter de artiklar i tidningar
och tidskrifter som ha framkommit.

Vad inträffade efter 1946, sedan dessa
spörsmål tagits upp? Jo, att den
mängd produktionskrafter, som kom att
användas för investeringarna och som
redan hotade att bli för stor för denna
balans, ökades ytterligare. Under 1946
ökades byggnadsarbetarnas antal med
10 000, och i augusti 1947 hade byggnadsarbetarnas
antal ökats med ytterligare
8 000, detta trots att, såvitt jag
vet, regeringens egna experter redan
1946 rekommenderat en åtstramning
med i det väsentliga samma motivering
som jag tror alla nationalekonomer,
oberoende av politisk åsikt, använda,
när de framhäva, att investeringarnas
relation till sparviljan är den centrala
faktorn, låt vara att naturligtvis även
inkomststabilisering är en nödvändig
förutsättning.

Jag skall inte ta upp tiden här med

att upprepa de diskussioner som varit
och de varningar som från vårt håll
framkommit vid en serie tillfällen. Jag
erinrar bara om att finansminister Wigforss
i debatten försommaren 1946 inte
anslöt sig till denna tankegång utan förklarade
att den väsentliga risken för
prisstegring enligt hans mening låg i
utlandet. Sedan denna tidpunkt har,
såvitt jag förstår, vårt läge varje gång
frågan diskuterats blivit allt allvarligare.
Man kan naturligtvis säga, att på
vissa punkter inträtt förbättringar och
att produktionsutsikterna i dag, särskilt
inom jordbruket och på något annat
håll, te sig gynnsammare än när
året började. Men i stort sett är det
omöjligt att komma ifrån den slutsatsen,
att vårt läge för varje år blivit
mera ansträngt i den bemärkelse som
här är i fråga. Om man accepterar detta
torde det vara omöjligt att undgå den
slutsatsen, att regeringens politik tydligen
inte varit tillfredsställande. Det
är sant att förhållandena i utlandet äro
och ha varit besvärliga, men detta fritager
ju inte landets regering från att
sköta den ekonomiska hushållningsuppgiften,
som ett land måste sköta, inte
bara när solen skiner i alla avseenden.
Tvärtom är det så mycket viktigare att
sköta den hushållningen när det är litet
besvärligt väder omkring en. Jag undrar
om det finns någon enda ledamot i
denna kammare som icke innerst inne
håller med mig om att den utveckling
vi haft under ett par år och litet mera i
verkligheten är ett bevis för en otillfredsställande
ekonomisk politik.

Nu är det ganska vanligt att man,
som finansministern gjorde i radiodiskussionen
i februari t. ex., säger: Ja,
men riksdagen har varit med och beslutat
de statliga utgifterna. Jag vill
därtill framhålla, att felet i den ekonomiska
politiken har, såvitt jag förstår,
inte legat på det statsfinansiella
utgiftsområdet, även om det alltid kan
diskuteras, om man inte kunde ha gjort
den ena eller andra saken bättre. Vi ha

Nr 33.

Lördagen den 3 juli 1948.

dock i detta land mycket stora budgetöverskott
under de senaste åren, såvitt
jag vet relativt större än i något land
utom möjligen Förenta staterna. Staten
har alltså genom dessa budgetöverskott,
som innebära sparande, om man vill ett
tvångssparande, bidragit till kapitalmarknadsbalansens
upprätthållande.
Hade de andra sidorna i den ekonomiska
politiken, de som regeringen och
riksbanken tillsammans ha att rykta —
förut vilade de i större utsträckning än
nu på riksbanken — skötts på ett sätt
som inte kunde mera kritiseras, hade
naturligtvis köpkraftsöverskottet och inflationsfaran
inte varit vad de äro i
dag. Jag tror, herr talman, att det är
ganska viktigt att slå fast, att vi haft
mycket betydande budgetöverskott och
att därför kritiken inte kan sättas in på
den punkten, även om man naturligtvis
kan säga, att om vi hade haft ännu
större budgetöverskott, hade också läget
varit bättre.

Därtill kommer frågan om i vilken
mån man skall lägga hela tyngdpunkten
i den ekonomiska politiken, när inflation
hotar, på väldiga budgetöverskott.
Enligt min mening vore det inte riktigt,
och jag tvivlar på möjligheten att i
praktiken genomföra en sådan politik.
Man kan inte begära mer än att statskassan
skall lämna väsentligt bidrag i
ett läge som detta. Och ett sådant väsentligt
bidrag har statskassan alltså
givit. Jag hoppas finansministern med
någon tillfredsställelse inregistrerar, att
han i ett väsentligt avseende inte blir
föremål för någon egentlig kritik från
min sida, även om jag naturligtvis gör
reservation för andra delar av den statsfinansiella
politik som här förts.

Den centrala bristen ligger i att man
trots statligt budgetöverskott och sparande
inte lyckats upprätthålla och återställa
balansen mellan investering och
sparande, och att man alltså haft för
stor investeringsvolym i förhållande till
sparviljan. Därför har man fått det liige
jag talar om och hela den inkomstut -

Den allmänna ekonomiska politiken.

veckling som det är mycket svårt att
undgå i det läget. Såvitt jag vet äro
alla experter överens om detta med
kapitalmarknadsjämvikten. Att sedan
olika nationalekonomer ha olika meningar
om vilka åtgärder som borde ha
använts, det är klart. Det beror på
politiska överväganden, och nationalekonomer
ha, som andra, olika politiska
åsikter, en sak som understundom förbises.

Läget i dag tycks också vara det, att
även regeringens egna experter ge uttryck
för uppfattningen att vi äro mycket
långt ifrån en samhällsekonomisk
balans. En av de mest betrodda experterna
i regeringskretsar doktor Cederwall,
som är författare till centrala kapitel
rörande den samhällsekonomiska
balansen i de utredningar som förebragts,
har skrivit en artikel i Tjänstemann
arörelsen, där han ger uttryck för
följande åsikt. Han säger, att om man
skall kunna få balans nu 1948 och framåt,
så torde konsumtionen få hållas ungefär
på samma storlek — han räknar

1 pengar och han sätter i tabellen in
»i pengar räknat» — samma belopp som
1947. Det är vad han anser nödvändigt,
för att det hela skall gå ihop, för att
man skall återställa balansen. Men han
säger därefter, att barnbidrag, folkpensioner
och skattesänkningar öka konsumentköpkraften
med 1 000 milj. kronor
och att de höjda lönerna och jordbruksinkomsterna
medfört en ökning
med 1 500 milj. kronor, en ökning alltså
av konsumenternas köpkraft med

2 500 milj. kronor från i fjol till i år. Å
andra sidan öka sparande och skatteinbetalningar
med 700 milj. kronor. Det
blir alltså en nettoökning på 1 800 milj.
kronor i konsumentefterfrågan. Nu kompenseras
detta till del av att prisstegringar
redan inträffat. Det är i och för
sig inte något tillfredsställande resultat,
men dessa prisstegringar neutralisera
ju cn del av köpkraftsökningen. Vidare
har det inträffat kostnadsstegringar som
komma att leda till ytterligare prissteg -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

ringar på ett par hundra milj. kronor.
Cederwall kommer därefter fram till att
ett köpkraftsöverskott i konsumenternas
händer föreligger på 850 milj. å
1 000 milj. kronor, om den investering,
som är planerad, skall komma till utförande,
utan rubbad samhällsekonomisk
balans. Enligt min mening är
detta en, såvitt jag kan bedöma, tämligen
realistisk bild, utan att man därför
behöver fästa sig alltför mycket vid
varje enstaka siffra.

Även andra regeringsexperter ha givit
uttryck åt en liknande uppfattning.
Så har t. ex. herr Rehn i Morgon-Tidningen
gjort ett uttalande, där han säger,
att det centrala kravet på den ekonomiska
politiken är en neutralisering
av efterfrågeöverskottet. Detta är en
grund, som kan ge förutsättningar för
pris- och lönestabilisering. Rehn ser
alltså ordningen på samma sätt som jag,
nämligen att det är själva den grundläggande
balansen som kan ge förutsättningar
för inkomststabilisering.

Nu är det uppenbart, om jag har fattat
det siffermaterial som föreligger riktigt,
att regeringen — vare sig man anser
att det innebär för stor köpkraft i
konsumenternas händer eller man anser
att investeringsplanerna äro för
stora eller man vill kombinera dessa
båda saker — lämnar regeringen detta
s. k. köpkraftsöverskott där det är och
säger: vi få se hur utvecklingen blir.
Jag vore mycket tacksam, om statsrådet
och chefen för finansdepartementet
kunde ge oss upplysning om hur regeringen
ser på problemet om detta köpkraftsöverskotts
avlägsnande, så att den
samhällsekonomiska balansen kan återställas,
vilket enligt min och andras
mening torde vara en förutsättning för
en framgångsrik inkomststabilisering.
Jag hälsar med stor tillfredsställelse de
förklaringar, som från näringslivets
olika organisationers sida utsänts för
några dagar sedan. Men jag vill fästa
uppmärksamheten därpå, att de mera
äro uttryck för en välkommen och vik -

tig sinnesstämning än för några påtagliga
åtaganden. De flesta förklaringar
göra allting beroende av lönernas utveckling,
särskilt löneutvecklingen inom
andra näringsgrenar än jordbruket, medan
landsorganisationen och dess ledning
inte våga sig på ens någon rekommendation
i fråga om lönesättningen
för nästa år. Att lönerna inte skola rubbas
väsentligt i år, har man trott vara
självklart, ty de äro redan bestämda,
men i fråga om lönebildningen för 1949
vågar Landsorganisationen inte göra
mer än att säga, att man skall avvakta
till slutet av året, då man bättre kan
bedöma konjunkturläget, vilket tydligen
betyder att man vill bedöma om man
har kvar detta tryck på arbetsmarknaden,
som nu finns, eller inte. Enligt
min mening är det välkommet att man
inom arbetarrörelsen går in för den
samtidighet i uppgörelserna som här utlovas.
Jag betraktar det som ett väsentligt
framsteg liksom jag aldrig för min
del betvivlat att man även i övrigt inom
Landsorganisationens ledning medverkar
så långt man över huvud taget tror
sig kunna gå i detta läge.

På tal om denna påbörjade aktion för
inkomststabilisering vill jag göra det
påpekandet, att regeringen tydligen
bundit sig för att prisnivån endast skall
röra sig inom en mycket snäv marginal.
Regeringen försätter på det sättet riksdagen
i ett ganska bundet läge, vilket
vi ju fått erfara, när frågan om subventionerna
behandlades i går. Enligt
min mening har det, såsom regeringen
lagt upp saken, under de förhandenvarande
omständigheterna varit ofrånkomligt
för oss i kammaren att gå med
på de väsentliga av dessa subventioner.
Jag tror emellertid att om det skall finnas
förutsättningar för framgång på litet
längre sikt, regeringen får försöka att
inte få läget bundet inom en så smal
marginal att det egentligen inte lämnar
någon väsentlig rörelsefrihet och inte
lämnar något utrymme för rätt svårförutsebara
händelser i utlandet, som

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

kanske skulle kunna riva upp alltsammans.
Jag tror det är klokare att man
försöker göra klart för sig, att det är
nödvändigt att operera med sådana marginaler,
att vi i vår ovissa värld inte få
anledning konstatera att vi ha små utsikter
att kunna fullfölja linjen.

Vidare redovisar regeringen vid diskussionen
av den samhällsekonomiska
balans jag vidrört, att man har genomfört
en viss beskärning av investeringarna.
I januari uppskattade regeringen
den enligt budgetbilagan till 650 ä 850
milj. kronor. Enligt här föreliggande
rapport har minskningen sjunkit, så att
den nu är 450 milj. kronor. Jag vet
inte vad det är som gjort regeringen
mera optimistisk, när utvecklingen snarare
skulle föranlett en motsatt slutsats.

Om man frågar, hur vi på vårt håll
se på spörsmålet om balans och inkomststabilisering,
vill jag uttala att, såvitt
vi kunna finna, utvecklingen sedan
1946 nu gått så långt och läget blivit så
allvarligt, att det knappast är möjligt,
ifall man inte vill tillgripa oerhört drastiska
åtgärder, att bara säga: Tryck nu
på de och de knapparna så går allt bra.
Vi tro, att en politisk omorientering är
nödvändig, som återställer förtroendet
inom de väsentliga medborgargrupper,
där detta förtroende nu är rubbat. Därigenom
kan man nämligen skapa bättre
förutsättningar för samverkan mellan
stat och näringsliv, vilket är av stor
betydelse t. ex. för handläggningen av
de enskilda investeringsproblemen. Man
kan då också skapa förutsättningar för
ett ökat sparande på ett sätt som annars
inte är möjligt. Jag är ledsen att
jag, liksom herr Wiberg, nog kommit
till den slutsatsen, att de senaste två
årens utveckling varit av den art, att
det knappast är möjligt att återställa
förtroendet på olika håll utan att det
allenabestämmande av det socialistiska
partiet som nu föreligger upphör, så att
man får ett tillstånd, där alla grupper
känna, att det inte bara är en grupp
som kan diktera, utan att alla måste ta

Den allmänna ekonomiska politiken.

hänsyn. Detta skulle framkalla en trygghetskänsla
på många håll. Det gäller
nämligen att få alla folkgrupper att känna,
att deras samverkan behövs, och det
är alldeles klart att jag fäster mycket
stor vikt vid att man inom de s. k. arbetargrupperna
också kan få behålla
denna känsla.

För det andra mena vi, att man bör
försöka precisera litet mer hur stor
investeringsvolym som är förenlig med
balansens återställande. Det enda jag
kan läsa ut ur de siffror som föreligga
i dag är, att experterna anse att den
investeringsvolym, som här planeras, är
för stor, och jag har inte funnit någon
av dem säga, att allt kan klaras genom
minskning av konsumtionen. Men om
det är fallet, får man ju försöka komma
frågan ett steg närmare och sedan säga:
Nu få vi lov att ta konsekvenserna av
detta på de olika investeringsområdena,
både dem som ligga under direkt offentlig
kontroll och de andra, och försöka
uppnå anpassning efter möjligheterna.
Jag är den förste att beklaga,
att det inte går att framställa mer realkapital,
det må vara fabriker, maskiner,
bostäder eller andra saker, men om det
inte finns sparvilja i landet tillräckligt,
blir situationen bara värre, ifall man
försöker åstadkomma det som i längden
är omöjligt. Jag skulle önska, att finansministern
kunde använda sin ofta omvittnade
framstående pedagogiska förmåga
till att förklara för svenska folket
rent ut, att det inte är tillgången
på den eller den råvaran eller det och
det slag av arbetskraft som sätter gränsen
för hur stor investeringsvolym vi
ha råd till, ifall vi vilja ha balans i det
ekonomiska livet, utan att det är folkets
vilja att spara, som sätter denna
gräns.

Ifall det är en stor klyfta mellan investering
och sparande, är det inte alls
självklart att den kan elimineras bara
genom eu minskning av investeringarna.
Man kommer naturligtvis också till
frågan om konsumtionen. Vi ha under -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

strukit detta på ett rätt tidigt stadium
och''upprepat att det är lämpligt, att man
beträffande inkomstbildningen försöker
att få samtidiga uppgörelser för 1949
för alla grupper för att se, vad som är
möjligt inom ramen av bevarat penningvärde.
Regeringen är tydligen också
inne på denna väg nu.

Yi tro att en politik av antydd art
skulle förbättra atmosfären i landet och
bidraga till att förtroendet till penningvärdet
hos allmänheten återställdes.
Folket måste få en känsla av att allas
medverkan är nödvändig, att inte en
grupp allena kan bestämma och att alla
ansvariga instanser bestämt sig för att
nu skall det tas ett krafttag. Man skall
inte underskatta verkan av sådana psykologiska
faktorer, fastän jag vet att
man inom regeringspartiet ibland i den
ekonomiska debatten säger, att det är
ingenting att ta på, man vet inte hur
mycket det verkar. Men man kan inte
underlåta att säga, att det kan vara en
mycket viktig faktor, som bidrager till
ett återställande av sparandet.

Jag vill som exempel på konkreta
saker nämna, att regeringen omedelbart
borde gå in för en omläggning av kvarlåtenskapsskatten
till en mera dämpad
arvslottbeskattning. Man skall inte underskatta
den psykologiska reaktion,
som en sådan åtgärd skulle få inom
rätt vida folkgrupper, vilkas inställning
till sparandet dock har stor betydelse,
även om finansministern gärna skulle
önska, att den inte hade det. Jag tror
att dessutom speciella skattepolitiska
åtgärder kunna tänkas till uppmuntran
av sparande, även om jag inte underskattar
de svårigheter som de framlagda
förslagen tyckas möta. Jag tror
att om finansministern visade mera levande
intresse för att få fram något i
den vägen trots svårigheterna, detta
skulle ha ett gynnsamt inflytande.

Sedan kommer jag till frågan om det
allmännas hållning till regleringarna
och produktionen över huvud taget. Jag
tror att även där psykologiska faktorer

inverka, att en mera produktionsvänlig
hållning skulle vara av betydelse. Det
är inte alldeles likgiltigt vilket talesätt
t. ex. folkhushållningsministern ibland
använder, och jag tror att där en större
försiktighet skulle kunna iakttagas.

Enligt min mening skulle man, ifall
man återställde den samhällsekonomiska
balansen på nu angivna vägar, få
en tendens till höjning av produktionen,
vilket också både herr Cederwall
och andra experter framhålla. Om den
speciella överrörlighet på arbetsmarknaden,
som nu kännetecknar densamma,
upphör, stiger förmodligen produktionseffektiviteten
per timme. I den mån man
kan undgå att företag få vänta på råvaror
och halvfabrikat kan deras produktion
bli snabbare. På sådana vägar
kan man därför förmodligen åstadkomma
inte bara en viss höjning av produktionen
utan även indirekt en höjning
av sparandet. Vi veta ju alla att
folk äro benägna att spara mer vid en
högre inkomstnivå än vid en lägre. På
så sätt skulle man bana väg för en successiv
reduktion av regleringarna, vilka
ju till väsentlig del bero på att vi inte
ha allmän balans mellan köpkraft och
varutillgång. — Regleringarna dra ned
produktiviteten därigenom att de ta i
anspråk mycken tid både för myndigheterna
och än mer för näringslivet. Kooperativa
förbundet har uppskattat denna
förlust till 1 000 miljoner kronor.
Det är möjligt att siffran är överdriven,
men den anger i alla fall att det
skulle vara möjligt att öka produktionen
mycket väsentligt, om man kunde
komma från de förluster, som direkt
och indirekt följa med regleringssystemet.
I så fall skulle det alltså öppnas
möjligheter för en ny standardhöjning
på längre sikt.

Även om man alltså till en början
skulle vara tvungen att föra en mera
restriktiv politik än i dag, skulle man
så småningom komma fram till ett läge,
där både konsumtionen och investeringarna
kunde vara större med bibe -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

liållen balans än som är möjligt att nä
om man fullföljer den nuvarande politiken.
Någon kanske invänder, att det
är väl en paradox att man genom en
försiktigare politik i dag snart kan
åstadkomma förutsättningar för både
större investering och större konsumtion
än som eljest blir möjligt. Men är
det egentligen så paradoxalt? Kan man
inte ofta iaktta, att personer som leva
litet över sina inkomster, ganska snart
komma i ett sådant läge, att deras standard
blir väsentligt lägre än de människors
standard, som hålla sig inom
möjligheternas ram? Jag är ofta skeptisk
mot paralleller mellan den enskildes
ekonomi och samhällets, men på
denna punkt tror jag en sådan parallell
är både riktig och upplysande. — Allt
detta förutsätter givetvis en beslutsam
politik och en förtroendefull samverkan.

När jag nu sagt något om vår inställning,
kanske jag, herr talman, även
borde framföra några observationer angående
den ståndpunkt, som högerpartiets
reservanter i bankoutskottet ha
intagit. Jag anser nämligen att denna
reservation är upplysande ur många
synpunkter. Jag har under åtminstone
ett år betraktat det som en av de politiska
gåtorna, hur högerpartiets politik
skulle kunna gå ihop. Man är emot en
del åtgärder som syfta till höjande av
statens inkomster, och man har på vissa
punkter velat medverka till större utgifter
än andra partier velat acceptera.
Särskilt uppenbart var detta för ett par
år sedan, men det har även varit så
senare. Trots detta har man gjort gällande,
att högern företräder den försiktiga
politiken. Jag har frågat mig, hur
kraven på mindre inkomster och större
utgifter för staten kunnat förenas med
en känsla att man själv är försiktig. Nu
äntligen har denna reservation givit oss
en viss vägledning om hur högern ser
på problemet. Såvitt jag förstår kan
dess ståndpunkt sammanfattas i tvä
ting: man förordar räntehöjning, och

2 — Andra kammarens protokoll 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

man förordar återinförande av omsättningsskatten.
Uttryckssättet är försiktigt,
men tanken förefaller klar. Jag
har observerat att de två relevanta passagerna
på sidorna 10 och 11 båda
börja med ordet »om». Jag trodde först
att det var ett tryckfel, att det var ett
»s» som fallit bort, men det är bara en
viss försiktighet i uttryckssättet. Av
skrivsättet framgår att författarna inte
mena »om det är så och så» utan »att
det är så och så». Om jag missförstått
författarna på den punkten, vore jag
tacksam för att få en upplysning om det.

Vad räntehöjningen beträffar har jag
fortfarande den uppfattningen, att om
man i väsentlig mån skall lita till en
sådan, måste den vara mycket stor. Jag
tror därför att en räntehöjning inte är
att förorda i dagens läge, men jag vill
å andra sidan understryka en tankegång,
som herr Hall har snuddat vid —
jag tror det var i januari eller februari
— nämligen att det inom ramen för en
viss stabiliseringspolitik mycket väl
kan förekomma en viss mindre rörlighet
hos räntan. För att riksbanken skall
kunna hålla kontroll över marknaden
är det nämligen av tekniska skäl önskvärt
att räntan inte är spikad till en
viss bråkdel av en procent. Detta rent
tekniska problem är enligt min mening
ganska viktigt, men det ligger dock på
ett annat plan än en rekommendation
av en mycket betydande räntehöjning
som ett medel att minska investeringarna.

Reservanterna ha nederst på sidan 11
uttalat sig ganska klart om omsättningsskatten.
Jag vill emellertid påpeka, att
ett återinförande av omsättningsskatten
inte skulle bidra till att återställa samhällsekonomisk
balans, om man samtidigt
avskaffade andra skatter, som ge
ungefär lika mycket. Jag förmodar att
motivet för högerns rekommendation
om återinförande av omsättningsskatten
är, att man därmed skulle kunna
öka budgetöverskottet. Om man nämligen,
på grund av att andra skatter slo Nr

31.

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

pas, inte ökar budgetöverskottet genom
denna åtgärd, så bidrar man ju inte till
balansens återställande. Det kan finnas
även andra skäl för att högern vill
lägga om den indirekta beskattningen,
men dem skola vi inte diskutera i dag.
Jag tvekar inte att påstå, att en politik
som går ut på att staten, genom att avsevärt
öka det nuvarande budgetöverskottet
på 600 miljoner, skall uppbringa
en betydande del av det sparande som
erfordras i landet, den bär, även om
den är populär i vissa bankkretsar, ett
drag av socialism. Det är ett väsentligt
drag av socialism, att en mycket betydande
del av det sparande som skapats
i landet skall skötas av staten genom
väldiga budgetöverskott. Man behöver
bara tänka sig en sådan politik fortsatt
under loppet av 20 å 30 år för att inse,
vilka konsekvenser den skulle ha. Man
kan nu kanske säga, att man bara avser
att tillgripa överbalansering i vissa
konjunkturlägen och att man hoppas att
vi skola undgå allvarliga depressioner
av 1930-talets typ eller åtminstone att
vi skola kunna förhindra att depressionerna
bli så varaktiga som då. Jag
kan emellertid inte ansluta mig till den
åsikten, att det är naturligt att genom
statliga tvångsåtgärder försöka få fram
ett oerhört stort sparande. Jag anser,
som jag förut sagt, att man i vissa lägen
bör genom en överbalansering av
budgeten ge ett väsentligt bidrag, men
inte mera, till sparandet. Det kan måhända
invändas, att dagens läge är så
allvarligt, att man måste tillfälligt tillgripa
alla tänkbara metoder, och att
det måste vara bättre om budgeten vore
överbalanserad med 1 100 miljoner än
med 600 miljoner. Jag vill inte bestrida
att det finns skäl för åsikten, men om
man anser det, kan man i alla fall knappast
rekommendera införandet av en
skatt, som vi säkerligen inte kunna bli
av med efter 12 eller ens 24 månader.
Punktskatterna, av vilka en del onekligen
äro ytterst otrevliga, ha dock den
fördelen framför en omsättningsskatt,

att det är större utsikter att vi bli av
med dem, när det inträder ett annat
läge. Om man har den gamla vänsteruppfattningen,
att det inte är önskvärt
att ha tunga indirekta skatter, vilka
vända den tunga ändan nedåt och hårdast
drabba de mindre inkomsttagarna,
anser jag man har skäl att i dag inte
medverka till införande av en omsättningsskatt.
Det är klart att läget kan
försämras ytterligare, så att det blir nödvändigt
att vidta ytterligare åtgärder,
men jag håller mig till det nuvarande
läget.

Herr talman! Jag skulle som avslutning
på dessa reflexioner vilja säga, att
det inte varit möjligt för oss att under
dessa hektiska dagar studera det statistiska
materialet så ingående som vi
skulle ha önskat och ännu mindre att
diskutera det med experterna såsom
regeringen kunnat göra. Jag vore därför
tacksam om regeringen ville lägga fram
sin syn på detta material och tala om
vilka slutsatser man drar om möjligheterna
att återställa balansen, dels genom
åtgärder som påverka investeringens
volym och dels genom åtgärder som
påverka konsumtionen.

Jag vill även göra den reflexionen,
att en ökning av sparandet i ett läge sådant
som det nuvarande inte bara är
ett alternativ till ökad konsumtion och
standardhöjning, utan att det även är
en förutsättning för just det slag av
standardhöjning, som många av oss
sätta i allra främsta planet, nämligen
byggandet av sjukhus, skolhus, bostäder,
verkstadslokaler o. s. v. Det ligger
något av en ödets ironi däri, att den
socialistiska åskådningen, som säkerligen
har full förståelse för behovet av
dessa ting, inte på ett tidigare stadium
visat, att man för att åstadkomma
dem i tillräcklig omfattning framför
allt måste ha sparande och kapitalbildning.
Jag har gjort den reflexionen
hundratals gånger under det sista tiotalet
år, när jag läst hur Morgon-Tidningens
ekonomiske medarbetare fram

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

till år 1946 nästan varje vecka plågades
av tanken att sparandet kunde bli för
stort.

För att ge ytterligare tyngd åt min
vädjan om besked från regeringen på
nyss angiven punkt vill jag tillfoga ytterligare
ett citat från dr Cederwalls
artikel i Tjänstemannarörelsen nr 5:
»Inkomststabiliseringen bidrar inte direkt
till åstadkommande av denna balans»
— d. v. s. mellan sparande och
investering. — »Det kunna endast sådana
åtgärder göra, som direkt påverka
investeringarna i återhållande riktning
och sparandet i stigande riktning.» .Tåg
vill understryka detta, emedan denna
tankegång knappast till fullo kommer
till synes i bankofullmäktiges och bankoutskottets
yttranden. »Det kommer att
krävas hårda tag både i fråga om priskontrollen
och den ekonomiska politiken
i övrigt», tillägges det. Min fråga
till regeringen är helt enkelt denna:
Vad är det för politik regeringen överväger?
Jag vill göra det tillägget, att
om man under en period av stigande
kostnader skärper priskontrollen, minskar
man företagens sparande och därmed
den totala sparvolymen, såvida
man inte vidtar andra åtgärder. Jag
tar inte ställning till frågan huruvida
det är politiskt lämpligt att göra det,
men jag vill tillfoga den enligt min
mening enda väsentliga synpunkt som
saknas, om jag lägger tillsammans alla
expertutredningarna. Om man anser att
sparandet måste ökas och investeringarna
måste minskas, kan man inte i nästa
ögonblick vända runt och rekommendera
en skärpning av priskontrollen,
så att priserna inte skola få stiga trots
att kostnaderna öka. Fn sådan åtgärd
innebär eu minskning av sparandet.
Detta är intet politiskt ställningstagande
från min sida, utan en rent objektiv
observation. Dr Cederwall tillägger:
»Den stabilisering som nu förestår
måste helt enkelt lyckas. Annars äro
utsikterna att undgå en fortsatt inflation
såvitt man nu kan bedöma för -

Den allmänna ekonomiska politiken.

därvade.» Det är tydligen ett bestämt
krav från regeringens egna experter
på en politik som återställer den jämvikt
de anse icke föreligga i dag.

Jag kanske skulle kunna sluta mitt
anförande här, herr talman, men eftersom
detta är den enda stora ekonomiska
debatt av mer allmän karaktär som förekommit
i riksdagen på flera månader
och eftersom vi stå inför ett mycket
viktigt val i höst, är det naturligt att
jag vill vidga frågeställningen till att
gälla riktlinjerna för den ekonomiska
politiken över huvud, sådan man inom
regeringen tänker sig den. Detta är
nämligen första gången som en socialdemokratisk
regering med egen majoritet
i riksdagen går till ett andrakammarval
för att vädja om folkets förtroende
för sin politik. Man skulle då
vänta att regeringspartiet med förtjusning
framträdde för folket och sade:
Vi äro och vi ha varit övertygade socialister.
Visa oss ert förtroende genom
att ge oss en fullmakt, och vi skola bana
vägen till det socialistiska lvckoriket.
Vi ha tänkt oss att under de första stadierna
gå till väga så och så. De andra
partierna vilja inte vara med om den
socialistiska politiken. De vilja vara
med om sociala reformer, som kunna
utföras inom ramen för enskilt näringsliv
och enskild äganderätt, men vi vilja
utöver denna sociala reformpolitik föra
en politik, som omdanar samhället i
socialistisk riktning. Vi vilja ersätta det
enskilda profitintresset med samhällsintresset
etc.

Men detta sker inte. Vi få inte höra
någon sådan vädjan från regeringen till
folket. Statsministern tiger. Finansministern
tiger. De övriga statsråden tiga.
Regeringens huvudorgan tiger. Vi ha
bara fått veta en sak: arbetarrörelsens
efterkrigsprogram är bordlagt tills vidare
vad de socialistiska punkterna beträffar,
men vi få ingen upplysning om
bur länge det skall vara bordlagt. Har
kanske regeringen ändrat mening och
övergivit sin socialistiska åskådning?

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

Vill regeringen förklara, att den inte
alls tänker föra någon socialistisk politik?
Jag frågade finansministern om
den saken i remissdebatten, men han
skakade ganska kraftigt på huvudet. I
varje fall har således finansministern
uppenbarligen inte ändrat mening. Enligt
vad jag läst i regeringspressen har
finansministern på den socialdemokratiska
partikongressen hållit ett anförande
om den socialistiska politiken. Detta
anförande var så imponerande, att enligt
Morgon-Tidningen tystnaden efter
detsamma var lika fullständig som i
en indianstam, när den store anden har
talat. Finansministern lyckades få till
och med den sympatiskt talföre herr
Thunborg att tiga, vilket var mer än
herrar Höglund och Erlander lyckades
göra med förenade krafter. Skulle nu
inte vi, som inte kunna delta i socialdemokratiska
partikongresser, kunna
få höra litet av den store andens budskap?
Vi vilja dock inte lova att tiga —
det vore för mycket begärt. Ännu är
riksdagen inte så väldisciplinerad, även
om jag i statsministerns irriterade tonfall
häromdagen tyckte mig kunna spåra
en sympati för en utveckling dithän.
Det skulle vara av intresse att få höra
vad regeringen har för planer. År 194G
hänvisades vi av finansministern till
att vi borde besökt förevisningar av
socialistiska valfilmer för att få höra
vad regeringen tänkt göra i fråga om
arvsbeskattningen. Det må vara hänt,
ty de voro ju tillgängliga för offentligheten.
Men vi kunna ju inte hänvisas
att gå på den socialdemokratiska partikongressen.
Ingen i denna kammare
tror väl att herr Wigforss är villrådig
i fråga om huvudpunkterna i den socialdemokratiska
politik han skulle
vilja föra. Ingen tror väl att han inte
vet vari de väsentliga dragen skulle
bestå. Ingen tror väl att han brister i
vilja att verka i den anda som programmen
sedan decennier tala om. Jag vill
erinra om herr Wigforss’ klassiska yttrande
till hem Hagberg i Luleå i en

diskussion för ett par år sedan, vilket
yttrande kan sammanfattas så, att »om
herr Hagberg och kommunisterna hjälpa
oss att få tillräckligt stor majoritet
i riksdagen för socialistisk politik, skall
ni få se att vi skall nog socialisera på
allvar». Detta yttrande är i alltför friskt
minne för att någon skall betvivla herr
Wigforss’ inställning. Men då vore det
också lämpligt att regeringen gav litet
närmare upplysning till det svenska folket.
Det har igångsatts så många utredningar
om olika näringsgrenar, vilka
ha delvis socialistiska direktiv, att det
blir många tillfällen under denna fyraårsperiod
att taga ställning till socialistiska
förslag. Det är dock en fyraårsperiod
valet gäller, och vad är väl naturligare
än att regeringen ger upplysning
om den politik som den avser att
föra, om valet — jag säger mot förmodan
— skulle ge den socialistiska seger
som det talas om i de många annonserna
i regeringspressen — seger i den
bemärkelsen, att socialisterna plus de
i socialiseringsfrågorna pålitliga kommunisterna
få tillräcklig majoritet. Om
man vill vädja till väljarna att ge regeringspartiet
detta förtroende, måste väl
väljarna ha anspråk på att få veta åtminstone
huvuddragen i denna politik.
Statsministern har haft vissa yttranden
om permanent priskontroll och sådant,
men de ha varit så fragmentariska att
man inte därav kan draga några bestämda
slutsatser. Enligt min mening
är den svenska riksdagen ett lämpligt
forum för diskussion av så centrala frågor.
Det gäller naturligtvis inte att diskutera
i allmänna termer om den ena
eller andra åskådningen. Det gäller i
stället frågan vilka konsekvenser av sin
åskådning som regeringen vill draga i
fråga om den politik som den avser att
befrämja under den kommande fyraårsperioden.
Vi inom folkpartiet ha inte
dolt vår allmänna syn på dessa problem:
vi önska sociala reformer inom
ramen för enskild äganderätt och enskilt
näringsliv; vi äro skeptiska mot

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

.statlig monopolisering och lita till den
fria prisbildningen, men vi önska
monopolkontroll och aktiv konjunkturpolitik;
så länge vissa krisförhållanden
bestå, får man ha mera regleringar än
som är önskvärt på längre sikt; vi vilja
främja ekonomisk demokratisering i
olika riktningar.

Herr talman! Att partierna före ett
val — och ett val så viktigt som detta
•— ange grunddragen i den politik som
de ämna föra är enligt min mening en
förutsättning för en sund demokrati.
För det socialdemokratiska partiet, som
vill föra oss steg för steg fram mot det
socialistiska samhället, borde det vara
naturligt att upplysa om hur dessa steg
skola se ut. Därför vädjar jag till regeringen
att begagna detta tillfälle att
inför det forum riksdagen utgör lämna
upplysningar om grunddragen i den socialistiska
politik, för vilken man begär
folkets förtroende.

Vidare anförde:

Herr WIBERG: Herr talman! Det var
naturligtvis med det allra största intresse
som vi här i kammaren avvaktade
herr Ohlins anförande. Det var
redan från början klart att herr Ohlin
just inte hade någon lätt ställning. Å
ena sidan borde hans ekonomiska kunnande
säga honom, att den bedömning
som kommit till uttryck i högerreservationen
är riktig. Å andra sidan ha
som bekant herr Ohlin och hans parti
tidigare gjort vissa uttalanden, som vederbörande
nu i varje fall ha anledning
att ångra. Vi hörde att herr Ohlin
i vissa avsnitt av sitt anförande i hög
grad nalkades högerreservationen. Men
i vissa andra avsnitt gick han utomordentligt
nära den socialdemokratiska
politiken. Samtidigt som herr Ohlin
gjorde angrepp mot den socialdemokratiska
politiken kunde han dock icke
låta bli att göra angrepp mot högern.
Herr Ohlin och hans parti sparka också
konsekvent åt både vänster och hö -

Den allmänna ekonomiska politiken.

ger. Herr Ohlin tror att det är nödvändigt
— med tanke på att vinna så
många röster som möjligt — att framstå
som högerns alldeles speciella fiende.
Vi ha från högerpartiets sida inte
heller något emot att det blir en klar
gränsdragning. Och vi önska herr Ohlin
all framgång i arbetet att taga röster
från socialdemokraterna. Det skulle
bara vara till nytta för landet, att så
skedde. Men det vore lika olyckligt,
om det verkligen funnes högerfolk, som
inte genomskådade spelet. Jag undrar
om det inte för vetenskapsmannen Ohlin
måste kännas något underligt att
veta, att politikern Ohlin har en inte
så ringa skuld till den snedvridning av
vår ekonomi som nu föreligger.

Beträffande omsättningsskatten kan
man inte rimligen begära att herr Ohlin
skall avsvära sig sin tidigare ståndpunkt
och bli anhängare av densamma.
Folkpartiets valbroschyr är ju redan
tryckt. Vad mig personligen beträffar
vill jag öppet säga ifrån, att jag
anser att omsättningsskatten i kombination
med andra åtgärder får betraktas
såsom en nödvändig och för landet
nyttig företeelse under en kortare period.
Vad räntan beträffar är detta
tydligen ett område, där herr Ohlin
och hans parti ha för avsikt att finna
ett väsentligt vapen under valkampanjen.
Jag vill — eftersom herr Ohlin
ville ha ett förtydligande beträffande
min ställning till räntefrågan — säga,
att räntan ingalunda är allena saliggörande.
Tvärtom ha vi uttryckligen sagt
att det bör vara fråga om en kombination
av åtgärder. Det är till och med
möjligt att det inte blir fråga om någon
räntehöjning, och i varje fall endast en
en obetydlig sådan.

Det var däremot en annan sak, beträffande
vilken herr Ohlin inte gav
något besked, nämligen obligationsköpen.
Menar herr Ohlin, att riksbanken
skall fortsätta med sina köp till hur
många hundra miljoner kronor som
helst?

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Professor Ohlin har framfört vissa
erinringar mot högerreservationen
till bankoutskottets utlåtande. Dessa
erinringar togo formen av ett slags deklaration,
att herr Ohlin — i varje fall
såvitt jag fattade honom — inte vill
vara med om ett eventuellt återinförande
av omsättningsskatten. Han vill inte
heller vara med om stödköpens upphörande,
därför att en sådan åtgärd
skulle leda till en räntehöjning. Jag
skulle vilja fråga herr Ohlin, vilka medel
han under dessa omständigheter
rekommenderar den svenska riksdagen
att använda sig av för ett återställande
av den hårt skakade samhällsekonomiska
balansen. Det kan väl inte räcka
med »den moderata höjning av arvslottsbeskattningen»,
som herr Ohlin tidigare
har anbefallt för att få till stånd
en tillbörlig överbalansering av budgeten?
Man måste — föreställer jag mig

— taga i anspråk även andra medel.
Men, herr Ohlin, om man inte vill
reflektera på att återinföra omsättningsskatten,
om man inte vill reflektera
på inställande av obligationsköpen
o. s. v., om man inte vill taga i anspråk
dessa naturligtvis mycket impopulära
och mycket hårda medel, då finns ju
bara en annan väg, nämligen att fortsätta
med regleringarna, att fortsätta
med ingreppen i näringslivet. Men det
är väl inte den vägen herr Ohlin rekommenderar.
Herr Ohlin och hans
meningsriktning vilja ju alltid framställa
sig såsom den främsta banerföraren,
när det gäller kampen mot regleringssainhället,
när det gäller kampen mot
Krångelsverige. På detta område vilja
ju herr Ohlin och hans meningsfränder
framställa sig rent av som S:t Göran
i kamp med draken.

Herr Ohlin riktade mot regeringen
och finansministern den förebråelsen

— jag har förvisso ingen anledning att
taga finansministern i försvar — att
regeringens socialistiska program bordlagts
tills vidare. Men jag skulle vilja

fråga herr Ohlin, om inte även herr
Ohlins verkliga program i fråga om
medlen för den ekonomiska samhällssjukans
botande bordlagts till vidare?

Jag övergår så till ämnet för dagen.

När man ser tillbaka på de senare
årens politik här i landet, kan man inte
undgå att fundera över vilket inflytande
riksdagen och dess organ — jag
tänker både på bankofullmäktige och
bankoutskottet — egentligen ha på den
ekonomiska utvecklingen. Ha riksdagen,
bankofullmäktige och bankoutskottet
över huvud taget något inflytande alls?
Jag tycker att detta är en fråga, som
det kan vara av ganska stort intresse
för kammarens ledamöter att något uppehålla
sig vid. Ha vi, mina damer och
herrar, egentligen något att säga till om
beträffande vad som sker eller inte
sker på det ekonomiska fältet? Låt mig,
herr talman, ett ögonblick erinra om
vad det är som har inträffat. För fyra
år sedan tog finansministern under
medverkan av bankofullmäktige upp
frågan om riktlinjerna för den ekonomiska
politiken. Dessa riktlinjer utvecklades
och preciserades ytterligare
av bankoutskottet. De accepterades —
det komma kammarens ledamöter helt
säkert mycket väl ihåg — av en praktiskt
taget enhällig riksdag. Det var ett
ganska förträffligt program för hur vi
i dessa ting skulle förfara i denna
vanskliga tid, som vi den gången för
fyra år sedan kommo överens om. Låt
oss uppfriska minnet av vad riksdagen
den gången enhälligt beslöt.

I beslutet utsädes bland annat: Varje
ytterligare höjning av prisnivån
skulle förhindras med stöd av en restriktiv
lönepolitik. Det ömsesidiga
samband, som är rådande mellan prispolitiken
och lönepolitiken, kunde inte
nog kraftigt understrykas. Återhållsamhet
skulle iakttagas i fråga om den allmänna
utgiftspolitiken. Man betonade
önskvärdheten av att under övergångstiden
efter kriget återhållsamhet iakttoges
vid rörelser uppåt av penningin -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

komsterna och att penninginkomsterna
i regel borde varken höjas eller sänkas
under övergångstiden. — Om allt detta
rådde som sagt rörande enighet. Utgör
det någon större överdrift, herr talman,
att i dag påstå att det knappast är kvar
sten på sten av detta förträffliga penningpolitiska
program? Hur har detta
kunnat ske? Har riksdagen, ha bankofullmäktige
och bankoutskottet ändrat
sig? Nej, på den frågan kan man svara
ett klart nej. Tvärtom — det påpekades
av herr Ohlin och däri ger jag honom
rätt — riksdagen såväl som bankofullmäktige
och bankoutskottet ha
gång på gång under de senare åren givit
uttryck åt precis samma uppfattning.
Icke desto mindre måste vi säga
oss, att detta förträffliga program tyvärr
i dag i stor omfattning i praktiken
är övergivet. Jag vill, herr talman, inte
onödigtvis politisera denna debatt och
skall därför inte heller beröra några
skuldfrågor i detta sammanhang. Jag
skall inskränka mig till det konstaterande,
som jag här har gjort.

I högerreservationen ha påtalats
riksbankens fortsatta obligationsköp.
Att riksbanken inköpte obligationer
kunde måhända vara rimligt, så länge
riksbanken i betydande utsträckning
sålde valutor med en ty åtföljande åtstramning
av marknaden. Sedan det i
slutet av förra sommaren stod klart, att
denna åtstamning genom riksbankens
försäljning av valutor inte längre kunde
fortsätta, inträdde enligt min mening
ett helt annat läge. En minoritet
inom bankofullmäktige har ju också,
såsom framhållits i utskottets utlåtande,
sedan förra hösten motsatt sig köpens
fullföljande. Dessa obligationsköp
äro inte enligt min mening motiverade,
särskilt sedan lagen om viss sterilisering
av bolagens vinster numera trätt i
kraft. Denna vinststerilisering är ju
ganska meningslös, om samtidigt liltviditetstillskott
av stor omfattning tillföras
marknaden. Vinststeriliseringen beräknas
i år gå upp till omkring 250

Den allmänna ekonomiska politiken.

miljoner kronor. Hur stor är i dag —
det är en siffra, som det kan vara av
intresse för kammarens ledamöter att
något fundera över — nettoökningen
sedan den 1 januari av riksbankens obligationsbehållning?
Jag skulle tänka
mig, att den uppgår till ungefär samma
belopp, alltså 250 miljoner kronor.
Eller, med andra ord, den kalkylerade
effekten av vinststeriliseringen för ett
helt år den elimineras redan nu, mina
damer och herrar, när knappast ett
halvt år har gått, av obligationsköpen.
Hur situationen i detta hänseende skall
gestalta sig i höst, om nu ingen ändring
sker, är inte svårt att föreställa
sig. Riksdagen har i enlighet med
första lagutskottets utlåtande i fråga
om steriliseringen av vinstmedlen framhållit,
att det är uppenbart, att steriliseringen
icke kan få den avsedda penningpolitiska
effekten, »med mindre de
på spärrkonto insatta medlen verkligen
tagas ur marknaden och icke från den
sedelutgivande banken». Detta har utskottet
skrivit, och detta har riksdagen
godkänt. Men har någon brytt sig om
detta första lagutskottets och riksdagens
uttalande? Har någonting hänt såsom
följd av dessa beslut? Nej, inte alls.
Denna sak tillhör de mysterier på det
ekonomiska fältet här i landet, som
man inte kan upphöra att fundera
över. Riksdagen beslutar i den ena frågan
efter den andra, men det som beslutas
inträffar aldrig.

Politiken har ju hittills gått ut på att
med åsidosättande av övriga synpunkter
skydda den treprocentiga inteckningsräntan.
Man har därvidlag enligt
min mening i huvudsak förbisett vikten
av att vidtaga tillbörliga åtgärder
för att skydda penningvärdet. Det räcker
inte — som jag ser på dessa ting
— med att staten, kommunerna och
näringslivet inskränka sina utgifter.
Även allmänheten måste få klart för
sig att kronans värde inte bör få sjunka
och att man därför bör avstå från
sådana inköp som kunna uppskjutas.

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

De psykologiska fördämningarna kunna
i en viss situation brista. Har detta
skett, blir det naturligtvis mycket svårare
att åstadkomma en stabilitet, och
den kommer, om den genomföres, att
ske vid en högre prisnivå än den förutvarande.

Det talas nu så mycket om nödvändigheten
av en åtstramning. Alla tyckas
vara överens om nödvändigheten av en
sådan. Åtskilliga medel kunna härvidlag
komma i betraktande. Ett av dessa
medel är den förlängning och ändring
av fullmaktslagstiftningen beträffande
bankernas kassareserver, som vi i dag
ha att besluta om. Men jag skulle vilja
fråga, om det är möjligt att åstadkomma
en dylik av alla önskad åtstramning
utan en samtidig ändring av riksbankens
inköpspolitik. Jag skulle vilja rikta
den frågan till finansministern och
även till herr Ohlin. För min del tror
jag det inte. Man säger nu, att ett upphörande
av stödköpen innebär en räntehöjning,
och — fortsätter man — en
räntehöjning leder till en uppgång av
hyresnivån, vilket vi inte kunna vara
med om. Argumentet är mycket välkänt.
Men, mina damer och herrar,
skulle vi inte kunna vara överens om
att denna argumentation mot en måttlig
räntehöjning dock är ganska överdriven?
Hur gestalta sig nämligen förhållandena
i själva verket? Det är ganska
egendomligt att observera, alt när
man diskuterar dessa ting, rör man sig
med allmänna talesätt utan att närmare
tränga in i problemen. Jag ställer därför
frågan, hur förhållandena i verkligheten
gestalta sig. Låt oss vara överens
om följande: En räntehöjning får ingen
inverkan på de bundna bottenlånen. I
Stockholm anses omkring två tredjedelar
av alla bottenlån vara bundna, i Göteborg
omkring en tredjedel och i landet
i genomsnitt omkring hälften. På
det fältet får en räntehöjning alltså
ingen verkan. Inte heller för de nya husen
får en räntehöjning någon betydelse.
De nya husen äro skyddade av den

statliga räntegarantien på upp till 1 procent.
Inte heller inom denna sektor
skulle en räntehöjning medföra någon
effekt på hyresnivån. Återstå de icke
bundna lånen i gamla fastigheter. Det
är sannolikt, att en räntehöjning för
dessa så småningom kommer att avsätta
en något högre hyresnivå. Men vi få
inte glömma bort, att hyrorna i de
gamla husen i gengäld äro så mycket
billigare än i de nya.

I detta sammanhang vill jag fästa
uppmärksamheten på en omständighet,
som jag för egen del tycker är ganska
viktig att hålla i minnet. Den allmänna
hyresnivån kommer över huvud taget
inte alls att påverkas av någon räntehöjning
förrän tidigast hösten 1949. Enligt
hyresrådets nu föreliggande beslut
kan alltså under alla omständigheter
ingenting hända under det närmaste
året. Om man tager i betraktande de
omständigheter, som jag här påpekat,
finnes fog för den uppfattningen, att
agitationen på detta fält är något överdimensionerad.
När man resonerar i
dessa ting, får man också ta i betraktande,
huruvida inte de olägenheter —
jag använder naturligtvis uttrycket olägenheter
— för hyresnivån, som i begränsad
omfattning längre fram i tiden
eventuellt kunna bli en följd av cn
mindre räntehöjning, dock många
gånger om uppvägas av fördelarna i
stort sett för den samhällsekonomiska
balansen. Och en dylik transaktions
fördelar — det ligger ju i sakens natur
— måste indirekt också komma hyresgästerna
till godo.

Det har bland annat av professor
Ohlin — det var ett intressant avsnitt
av hans anförande — diskuterats huruvida
den inflation vi nu ha väsentligen
är en inkomstinflation eller en investeringsinflation.
Det är naturligtvis, framför
allt för en lekman, svårt att fälla
något omdöme i det avseendet. Men hur
man än ser på dessa ting, tror jag dock,
att vi skulle kunna vara ense om att investeringarna
under alla omständighe -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

ter äro för stora i förhållande till det
kontinuerliga sparandet.

Jag återgår till inkomstinflationen.
Det framhålles att regeringen nu, låt
vara i elfte timmen, håller på att få till
stånd ett pris- och lönestopp — det kallas
inte så, men innebörden är ju denna.
Detta är självfallet mycket bra, men
därmed vinner man ju endast en stabilisering.
Man kanske kan hoppas att
kunna hindra inflationsgapet — hur
stort det nu kan vara — från att bli
större, men man gör det inte mindre
endast genom denna åtgärd. Jag skall
försöka belysa saken med en liknelse,
låt vara att den kanske är något överdriven.
Låt oss tänka oss att landet
samhällsekonomiskt sett är i samma
läge som en kärra, som har körts ned
till hjulnavet i dyn. Genom pris- och
lönestoppet hindrar man den — få vi
väl åtminstone hoppas — att sjunka
ännu djupare, men man får inte upp
den på fast mark. Den står naturligtvis
i bästa fall kvar där den står. För
resten står den inte där längre än till
den första januari — överenskommelsen
räcker inte längre. Hur det kan bli
därefter vet ingen människa — kanske
att den då sjunker ännu djupare. Därmed
må emellertid vara hur som helst.
Naturligtvis ha vi all anledning till tillfredsställelse
med denna överenskommelse,
och jag vill uppriktigt lyckönska
finansministern till att ha lyckats åstadkomma
den. Den är — det måste vi
vara på det klara med — åtminstone ett
steg i rätt riktning. Men, såvitt jag förstår,
behövs det säkerligen ytterligare
sådana åtgärder.

I inflationsbekämpande riktning anmäla
sig då medel av ännu större verkan.
De ha tidigare berörts i debatten,
och jag skall be att få säga ytterligare
ett par ord om dem. Man kan naturligtvis
diskutera återinförande av eu allmän
omsättningsskatt, man kan diskutera
tvångslån utöver den besynnerliga,
slumpvis verkande punktbeskattning,
som redan införts. Men även här är man

Den allmänna ekonomiska politiken.

— det har redan framgått av den begränsade
del av debatten som ägt rum

— liksom i fråga om obligationsköpen
inne på en politiskt mycket känslig
mark. Jag skulle emellertid vilja säga,
att det sämsta man nu kan göra vore
att blunda för den utveckling som ägt
rum och söka lappa på litet här och
var. Det minsta motståndets väg är givetvis
bekväm, men den är nog också en
farlig väg. Obehagliga och impopulära
lösningar av problemen kunna lätt avfärdas
såsom — termen är välkänd i
denna församling — »politiskt omöjliga».
Men jag skulle vilja fråga: Är det
rätt mot land och folk att så förfara i
en så riskfylld situation som den vi nu
befinna oss i? I högerreservationen
framhålles, att det är av allra största betydelse,
att ett ökat sparande kommer
till stånd. Herr Wiberg var inne på den
saken, och jag vill helt ansluta mig till
de synpunkter, som han anlade på denna
sida av problemet. Även utskottsmajoriteten
resonerar ju efter samma
linje, då den i beklagande ton — det
tror jag man kan våga säga — omnämner
vad man kallar för »det otillräckliga
sparandet». Också bevillningsutskottet
har — även om denna fråga inte
direkt ligger inom dess domäner — tidigare
i år skrivit något liknande i denna
sak. Men det är lättare sagt än gjort
att åstadkomma ett ökat sparande. En
absolut förutsättning för ett sådant sparande
är naturligtvis att förtroende
skapas för statsmakternas fasta vilja
och möjligheter att skydda penningvärdet.

Jag skall be att i detta sammanhang
få göra en liten utvikning. Ganska mycket
skulle vara annorlunda på vad man
brukar kalla sparfronten här i landet,
om blott spararna varit organiserade.
Det är min bestämda uppfattning. Spararna
utgöra en av de talrikaste »grupperna»
inom samhället, men deras intressen,
som ytterst dock i så eminent
grad äro identiska med samhällets verkliga
intressen, ha ganska litet stöd. De

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

ha intet stöd i några mäktiga sammanslutningar,
i varje fall inte sådana, som
i Organisations-Sverige kunna hävda sig
med samma styrka som löntagar- och
producentorganisationerna. Jag menar
med andra ord, att de ha rätt, som säga,
att, funnes blott en motsvarande organisation
till båtnad för alla sparare med
pengar innestående på bankräkningar
och hos försäkringsbolag, så skulle
fronten mot inflationen säkerligen vara
starkare än den beklagligtvis är i dag.
Allmänheten har, som en av våra yngre
nationalekonomer nyligen påpekat, omkring
15 miljarder kronor placerade i
dessa former, alltså i bankräkningar
och i försäkringsbolag. För varje stegring
av levnadskostnaderna med en
procent förlora spararna i realiteten en
så avsevärd summa som 150 miljoner
kronor genom att deras kapital blir
mindre värt.

Handelskommissionens skrivelse till
handelsministern har redan dryftats
under debatten. Jag skall därför inte
närmare gå in på den. Den visar emellertid
med vilka utomordentligt knappa
marginaler, vi nu ha att räkna. Enligt
handelskommissionens mening är situationen
den, att den redan tidigare knappa
valutareserven ytterligare tunnats
ut. Den kommer, så vitt man kan se, att
i det närmaste utplånas, om vi följa det
program för importen, som gjordes upp
för mindre än fyra månader sedan!
Här måste jag säga, att det är fråga om
en verkligt anmärkningsvärd felbedömning
av utvecklingen. Någon har liknat
vår situation vid det läge, i vilket den
människa befinner sig, som tagit ut den
sista kronan på sparbanksboken. Reserverna
äro förbrukade. Det blir att leva
ur hand i mun. Jag kan gå med på att
liknelsen är en liten smula överdriven,
men nog ligger det i alla fall något i
den, även om man naturligtvis inte får
förbise den andel i våra nuvarande bekymmer
som den internationella utvecklingen
har.

Jag har ett minne av att finansminis -

tern under en tidigare ekonomisk debatt
i år — jag kan inte just nu erinra
mig om det var vid det bekanta mötet
på Nationalekonomiska föreningen eller
vid något annat tillfälle — gav uttryck
åt den meningen, att skillnaden mellan
en reserv i guld och valutor och en reserv
i varor vore ganska obetydlig. Jag
är inte alldeles säker på att finansministern
är beredd att vidhålla den uppfattningen
i dag.

Nu är det väl så, att de, som makten
hava, tills vidare inte äro benägna att
för balansens återvinnande ta i anspråk
de hårda och naturligtvis föga
populära medel som det här talats om,
exempelvis stödköpens upphörande med
därav följande mindre räntehöjning, en
ny omsättningsskatt m. m. Och vissa av
dem, som icke nu makten hava men
som livligt hoppas fram på året komma
i besittning av densamma, resonera uppenbarligen
tills vidare på samma sätt.
Enligt min mening —■ och med detta
kan jag sluta, herr talman — är det fel
att skjuta på dessa visserligen obehagliga
men i det långa loppet dock ofrånkomliga
avgöranden tills efter valen.
Det är emellertid, mina damer och herrar,
inte bara fel att skjuta på dessa avgöranden.
Det är därtill, såsom jag ser
på dessa ting, orätt mot människorna
att handla på detta sätt. Vårt läge 1948
är bekymmersamt. Tyvärr måste man
räkna med att det blir sämre 1949. Varför
inte under dessa förhållanden säga
sanningen till människorna nu före valet
i stället för efter valet, då ju under
alla förhållanden de verkligt stora ingreppen
måste företagas. Tv det är väl
ingen i denna kammare, som föreställer
sig, att vi i längden kunna hanka oss
fram på det sätt vi hittills ha gjort.
Vårt folk har förr i brydsamma situationer
visat sig väl tåla att höra sanningen.
Jag tror för min del, att detta
alltjämt är fallet. Vi måste erkänna, att
vi ha levat över våra tillgångar. Vi
måste vidtaga de till följd därav betingade
åtgärderna, även om det svider

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

i skinnet, i förhoppning om att vi skola
kunna återgå till en förbättring av
vår levnadsstandard längre fram.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Jag vet inte för
vilken gång i ordningen vi nu hålla på
att diskutera frågan om penningpolitiken
och de åtgärder som skola vidtagas
för att få balans i våra ekonomiska förhållanden.
Vid denna tid i fjol, närmare
bestämt den 30 juni, ägnade denna
kammare en hel dag och en halv natt
åt detta problem och lyckades åstadkomma
över 100 sidor i protokollet. Jag
tyckte det kunde vara intressant att se
vad som sades då, varför jag litet närmare
studerat protokollet från denna
debatt. Jag fann då att många av de
visdomsord som sagts i dag sades redan
för ett år sedan. Men för den skull ha
vi inte kommit längre, utan situationen
är nu sämre än den var i fjol. Bankoutskottet
skrev i fjol i sitt utlåtande:
»Villkoret för att jämvikt skall uppnås
inom landet är främst att pris-, löneoch
vinstförhållandena stabiliseras.
Härigenom hejdas köpkraftsunderlagets
tillväxt, samtidigt som kostnadsstegringen
begränsas. Utskottet har upprepade
gånger framhållit det ömsesidiga
samband, som föreligger mellan prisoch
lönepolitiken, samt varnat för konsekvenserna
av en prisuppdrivande lönestegring.
I dagens läge är en sådan
varning särskilt befogad.» Så hette det
alltså redan för ett år sedan. I år kommer
bankoutskottet och understryker
precis detsamma.

Om man nu gör sig frågan, varför vi
ha kommit i det läge där vi nu stå, så
är det klart att många orsaker ha medverkat
därtill, bl. a. svårigheterna i fråga
om exporten och importen. Jag skall
gärna medge, att det inte är så lätt att
reglera dylika förhållanden. På ett område
anser jag dock att vi kunde haft
litet mera grepp om initiativet, och det
är just när det gäller lönestegringarna.

Den allmänna ekonomiska politiken.

Jag skall be att få gå tillbaka litet
längre än till fjolåret, då det gäller diskussionen
i denna fråga. Det kan vara
hälsosamt, då man därigenom kan vinna
klarhet om själva upprinnelsen till
de nuvarande svårigheterna. Dessa ting
voro föremål för diskussion under den
höstsession, till vilken riksdagen inkallades
1944. Det var då fråga om att
bryta lönestoppet. I den debatt som då
förekom yttrade jag -— i visst sammanhang
som jag här inte skall beröra •—
bland annat följande: »Finansministern
betonar visserligen i propositionen, att
han alltjämt med fullt beaktande av
nödvändigheten av att bevara det allmänna
pris- och lönestoppet anser sig
kunna tillstyrka denna provisoriska löneförbättring.
Och det var ju bra. Men
herr Wigforss är tillräckligt gammal i
gården för att veta, vad det i riksdagen
betyder att tala om att ''detta skall vara
detta’.» Jag sade vidare: »Har man på
detta sätt medvetet gjort ett hål i fördämningarna,
så skall det mycket till,
om inte floden skall bryta igenom. Jag
avundas inte dem, som hädanefter skola
värja om pris- och lönestoppets uppehållande,
och dem som skola sitta vid
förhandlingsbordet och se till att fördämningarna
inte rasa samman.» Man
kan ju säga att jag anlade en cynisk
syn på frågan, då jag menade att man
i det läge vi kommit i inte skulle gå
med på att ge de sämst ställda den löneförbättring
det här gällde. Men jag sade
också i denna debatt, att jag ingenting
hade emot att så skedde, om detta fick
vara detta. Men så blev ingalunda fallet.
Jag skall för att belysa detta be att
få citera ett litet stycke ur finansministerns
yttrande under samma debatt. Han
sade då om denna fråga: »När jag själv
har föreslagit en höjning av lönerna för
de lägre statstjänarna och medgivit, att
en sådan kan få konsekvenser även för
den öppna arbetsmarknaden, har jag
förutsatt, att dylika jämkningar äro
möjliga. Men för att kunna åstadkomma
dessa och se vad som är möjligt krlives

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

denna klarare insikt i hela näringslivets
ekonomiska förhållanden. Jag tror,
att man får finna sig i att samhället kräver
denna rätt att bedöma saken, när
det gäller för samhället att utöva uppgiften
som ledare, när det gäller att fördela
avkastningen, när det gäller att bestämma
de olika intressegruppernas inkomster
o. s. v. Samhället måste ha
denna bedömningsrätt med kännedom
om alla på frågan inverkande omständigheter.
»

Här talar herr Wigforss om ledning
och bedömning. I dag kunna vi ju konstatera,
hur denna ledning och bedömning
har slagit ut. Det måste ju sägas,
att det är en något egendomlig statskonst
att släppa ut pengar med fulla
händer i landet och sedan, när vi hålla
på att dränkas av dem och ha mycket
mer pengar än varor, samla upp dem
med allehanda konstgrepp, såsom skatt
på bensin, papper och andra ting. Det
kallas för åtgärder för att bekämpa inflationen.
Men på medaljens baksida
kryper en liten inflationsspindel upp,
och det är inte alls så säkert att de åtgärder
som nu vidtagas inte kunna medföra
nya företeelser i inflationsdrivande
riktning.

Man kan fråga sig vad den gamle, av
alla i kärt minne bevarade rikshushållaren
Thorsson skulle ha sagt om en sådan
finanspolitik? Jag förmodar att
han måste vända sig i sin grav många
gånger, om han kunde erfara vad som
nu sker. Men Thorsson vågade säga det
svenska folket sanningen. En gång sade
han: Det är tråkigt att svenska folket
inte begriper hur litet det begriper i
fråga om ekonomiska ting.

Nu ha både herr Wiberg och herr
Hagberg i Malmö slagit in på de linjer,
som jag under remissdebatten i år anbefallde.
Jag sade då att det vore en nåd
att stilla bedja om att de politiska förkunnarna
före valet i år ville gå ut till
svenska folket med denna politiska upplysning.
Men man blir inte populär på
det sättet. Själv har jag, som ibland bru -

kar gå mina egna vägar, under de senare
åren gått den vägen. Jag har i
mina politiska anföranden, i varje fall
inför valet 1946, åter och åter sagt, att
den politik som vi nu äro inne på visserligen
kan medföra att vi för en stund
få det bättre men i längden inte kan
leda till någonting annat än att svårigheterna
så småningom komma att hopa
sig och att vi få gå tillbaka till en lägre
levnadsstandard än den som vi hållit
på att driva fram.

Jag kan inte berömma mig av att ha
några insikter i nationalekonomi. Men
jag måste säga: Vart har allt detta nationalekonomiska
resonemang som vi
ha hört under de här åren lett? Jag kan
inte finna att det lett till något annat
än diskussion. Men det är inte så farligt
att resonera med folk på gammalt känt
vis och säga: Ju mera vi låna desto
mera bli vi skyldiga. Den som spar han
har. Den som lever över sina tillgångar
blir utfattig. Det är saker som folk förstår.
Men det är klart, att man inte blir
populär av att resonera på det sättet.
Det är emellertid uppenbart att vi förtogo
oss efter krigets slut. Detta har ju
också finansministern erkänt. Vi ha försökt
åstadkomma mera än vad vi mäktat.
Vi kunna nog inte få den »övre våningen»
färdig på den där villan, som
finansministern talade om i radio efter
remissdebatten. Det vore i alla fall bra,
om vi åtminstone efter detta ville försöka
få svenska folket och väljarna att
inse hur långt man kan gå utan att för
framtiden skära av de möjligheter som
finnas att uppehålla en så hög standard
som möjligt, vilket vi ju alla vilja. Det
är klart, att det är roligt att lova runt,
särskilt inför ett val. Det är emellertid
demokratiens frånsida, att den gärna
ger anledning till att föra en överdriven
löftespolitik. En sådan politik kan
man föra, till dess att det hela går sönder,
och då kommer diktatur. Då går det
nämligen bättre att föra en stramare politik.
Det sägs, att man i Ryssland nu är
i färd med att sänka lönerna. Det skulle

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

nog bli åtskilligt gnissel om man gjorde
det här hemma.

Man kan emellertid aldrig komma
förbi de ekonomiska lagarna om orsak
och verkan. Därför har jag under de senare
åren haft den inställningen, att vi
givit oss ut på för djupt vatten utan att
känna oss för, då det gällt att taga ut
vad man populärt kallat »skörden».

Jag vill naturligtvis inte förneka, att
det politiska handlandet, då det gäller
dessa ting, måste vara mycket svårbemästrat.
Jag skall, som jag tidigare i remissdebatten
sagt, inte bara skylla på
finansminister Wigforss och regeringen.
Men jag måste nu säga, att jag
verkligen börjar bli trött på finansministerns
politik. Vi ha visserligen litet
var — jag skall inte undantaga mig
själv — varit med om att gå in på dessa
vägar, som lett till det läge vi nu kommit
i. Men det är väl emellertid uppenbart,
att regeringen, vilket finansministern
också sade i det anförande år 1944,
som jag citerade, måste ha ledningen
och söka bedöma förhållandena bättre
och mer ingående än oppositionspartierna.
Det är dock klart, att vi inte utan
vidare kunna med lugn åse allt vad
som skett.

Herr Hagberg i Malmö var liksom
flera talare tidigare inne på sparandet.
Herr Ohlin sade, att det bästa sättet är
att söka få jämvikt mellan investeringarna
och sparande, eller med andra ord
att folkets vilja att spara sätter gränser
för investeringarna. Jag måste bekänna,
alt jag inte kan följa med tillräckligt i
detta resonemang därför att jag inte har
tillräckligt med nationalekonomiska insikter
i dessa ting. Men det är klart att
skall man få folk att spara, då skall folk
även vara övertygade om att de få någon
valuta härför. Jag måste säga att
sedan man berövat spararna hälften av
deras sparade kapital och hälften av deras
ränteinkomster är det inte så lätt
att komma och säga till vederbörande,
att nu skola ni vara snälla att spara, nu

Den allmänna ekonomiska politiken.

är det nästan tvång härtill. Detta låter,
tycker jag, som ett hån, ty vi människor
äro ändå inte så beskaffade, att vi
utan vidare gå med på vad som helst.
Vad som skett är, som jag sade, att under
dessa år ha spararna hårdast av alla
fått sitta emellan.

Herr Hagberg i Malmö föreslog, att
spararna skulle bilda en organisation.
Vad säger finansministern om detta förslag?
Jag tror att i en tid som den nuvarande,
då allting skall ske genom organisationer,
kanske det inte vore så
dumt med denna organisation för spararna.
Men borde inte herr Hagberg och
finansministern och vi alla andra här
kunna bilda denna organisation först i
riksdagen. Då kanske det gick att få
folk ute i landet att gå in i denna organisation.
Här i riksdagen ha vi ju
otvivelaktigt visat ett ganska stort lättsinne
hittills, då det gällt att bevilja anslag
och bygga ut ämbetsverk och tillsätta
tjänstemän med ökade kostnader
över hela linjen. Jag måste som sagt erkänna,
att jag varit med om det allra
mesta, och om jag knotat något mot förslagen
har detta ju icke hjälpt. Det är
nog på tiden, att riksdagen börjar tilllämpa
sträng sparsamhet. Vi ha nu en
budget på mellan 4 och 5 miljarder. Om
vi skola fortsätta på detta sätt, blir det
säkert ganska besvärligt framöver att få
folk att tro att det är lönt att spara.

Jag har ju under min långa riksdagstid
ganska ofta talat om sparsamhet.
När jag nu nyligen fick uppmaning från
länsstyrelsen i mitt hemlän att vara med
om en sparsamhetskampanj, sade jag
ifrån att jag har spelat på den melodien
ganska länge, men ingen har velat
dansa. Nu få ni spela och dansa själva.
Jag trodde nämligen inte att effekten
av den sparsamhet, som man eventuellt
skulle kunna få till stånd, skulle bli så
särskilt stor. Jag har visserligen för
egen del inte låtit bli att spara. Det ligger
väl i blodet, kan jag tro, men jag
måste säga, som jag tidigare sade, att

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

den utveckling som vi haft på detta område
sannerligen är ägnad att betaga en
lusten.

Ja, herr talman, intresset för denna
debatt här i kammaren har åtminstone
hittills inte varit särskilt stort. Det är
klart, att en enkel bonde som jag kanske
inte borde syssla för mycket med
sådana här ting. Jag har ju inte de väldiga
grepp om bedömandet av dessa
spörsmål, som de lärda herrarna ha.
Jag vill emellertid sluta med att säga,
att om vårt svenska folk ville syssla litet
mindre med nationalekonomi och
använda litet mer av sunt bondförnuft,
då det gäller våra ekonomiska problem,
så skulle det kanske gå bättre att få balans
i vår ekonomi.

Herr SVEDMAN: Herr talman! Liksom
den omständigheten att det i höst skall
förrättas val av president i Förenta
staterna ökat förvirringen i världspolitiken,
har också det förhållandet, att
det i år skall förrättas val till riksdagens
andra kammare, försvårat ansträngningarna
och förminskat möjligheterna
att sanera vårt lands ekonomi
och bringa den i sundare och riktigare
banor.

Man kan inte säga, att landets ekonomi
är katastrofal. Men man kan förvisso
säga, att läget är mycket allvarligt
och bekymmersamt. Belägg härför
ha vi nu senast fått i det utlåtande från
bankoutskottet, som föreligger till behandling
i dag, och kanske än mer har
detta kommit till uttryck i den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Riksbanksfullmäktige ha vid upprepade
tillfällen under de senaste åren
givit vissa varningssignaler. Men svenska
folket är inte bara sorglöst, det är
även fantasilöst. Om man bara har det
bra för dagen, så tänker man föga på
framtiden. Den skrivelse, som liandelskommissionen
härom dagen lät publicera,
ställer dock lägets allvar i blixtbelysning.

Av det surrogat till nationalbudget,
som regeringen för en tid sedan framlade,
framgår att det s. k. köpkraftsöverskottet,
d. v. s. balansen mellan
folkets tillgångar på pengar och
landets förråd av varor och tjänster, i
år stegrats med ytterligare 1,8 miljarder
kronor. Då kan man fråga sig:
Hur har vårt ekonomiska läge blivit
sådant? Hur ha vi kommit dit, där vi
nu befinna oss? Det går inte att bara
skylla på världskriget och krisen. Vi
ha själva ansvaret för det sätt, varpå
vår utrikeshandel skötes. Vi ha även
ansvaret för vår kreditpolitik, vår ränte-
och skattepolitik samt vår lönepolitik
och vår välfärdspolitik.

Handelsbalansen i fjol visade ett underskott
på inemot 2 miljarder kronor.
Det har ju herr Wiberg redan här
meddelat. Våra valutareserver äro uttömda,
och mot den stora och alltjämt
växande köpkraften står en sjunkande
varutillgång. Vårt valutaläge har förhindrat
oss att på affärsmässigt sätt
sköta vår utrikeshandel. Vi ha inte
kunnat köpa varor där de varit billigast,
och vi ha inte kunnat sälja exportprodukter
där vi skulle ha fått mest
betalt för dem. Detta är en omständighet,
som i och för sig är mycket allvarlig
och givetvis medför betydande ekonomiska
följder. Hemmamarknaden
bär vidare tagit en alltför stor del i anspråk
av de varor, som egentligen
borde ha exporterats. Detta står givetvis
i samband med den rikliga penningtillgången.

Den översvallande köpkraften har
drivit upp importen till en oanad höjd.

I fjol slog importen alla tidigare rekord.
Exporten däremot har, som alla
veta, inte på långt när kunnat hålla
jämna steg med importen. Troligen
motsvarade den totala utförseln i fjol
inte mer än högst 70 procent av förkrigsnivån.

Vad beträffar kreditpolitiken torde
den nu sammanlagt ha bundit Sverige
för ca 4 miljarder kronor. Det är gan -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

ska betecknande, att Schweiz beviljat
krediter till endast 25 procent av detta
belopp. Den av Sverige beviljade krediten
är således fyra gånger så stor
som den kredit, som Schweiz givit.

Jag vill säga ett ord om skatterna.
De ha utan tvivel framkallat kapitalflykt
och än mer en kapitalkonsumtion,
som landets ekonomi måste ha avsevärt
lidit av. Därjämte har beskattningen
medverkat till att ytterligare utveckla
regleringsmaskineriet. Ideliga
skattehöjningar och statsingripanden
hota nu att göra vår demokrati till en
politiserad statsbvråkrati med allt vad
detta innebär. Intet land i världen
med sju miljoner invånare har en så
utvecklad administrationsapparat som
Sverige.

Byråkratien är särskilt farlig på
grund av att den är dynamisk. Den har
lätt att finna på nya uppgifter för att
motivera sin existens och sin utveckling.
Det finns inte någon makt i världen
som kan knäcka en byråkrati, när
den kommit till en viss styrka och omfattning.
Detta ha världens alla revolutioner
utvisat. Frankrike är ett varnande
exempel i detta sammanhang.
Frankrike har vid upprepade tillfällen
under efterkrigsåren måst skära ned de
statsanställdas antal med hundratusentals
personer. Frankrike har nämligen
av nöden varit tvingat därtill, men det
har skett under svårigheter och vånda,
något som är lätt att förstå. Därför är
det av vikt att i tid begränsa den byråkratiska
statsapparaten. Detta är emellertid
inte så lätt, när anspråken på
statens ekonomiska hjälp för var dag
växa och när snart sagt ingen kan vidtaga
någonting nytt utan att begära
statsanslag eller statsbidrag. Detta har
ansetts vara en god ekonomisk ordning,
även om den ur ekonomiska synpunkter
varit aldrig så farlig. Ingenting är
däremot för ett folk mer hoppingivande
än om man märker, att den personliga
ansvarskänslan träder fram även
på ekonomiska områden, där man an -

Den allmänna ekonomiska politiken.

nars lärt sig att vänta på statliga ingripanden.

Under de senaste 15—20 åren ha, i
konstant penningvärde räknat, statsutgifterna
fyrdubblats, under det att nationalinkomsten
på sin höjd fördubblats.

I den ekonomiska orsakskedjan finns
det ett psykologiskt moment, som kan
rubriceras som »höjd levnadsstandard».
Den nuvarande regeringen har förklarat:
Hjälp oss att regera, så skola vi
höja folkets levnadsstandard! Fn höjning
av denna levnadsstandard önska
vi alla, och regeringen har inte svikit
sitt löfte. Detta är emellertid en sak
för sig. En regerings första plikt är
dock att trygga nationens framtid, politiskt
och ekonomiskt. Vad vinner
man om man ställer så till, att man under
ett par, tre år kan leva lusteligt
men i framtiden möter umbäranden
och försakelser?

Detta tal om höjd levnadsstandard
påskyndade naturligtvis importen av
sidentyger, silkesstrumpor, pälsvaror,
sydfrukter, skönhetsmedel och mera
sådant, som under de senast gångna
åren kostat oss många hundra miljoner
kronor. Vådorna av denna dyra import
göra sig nu påminta.

Statsministern sade under utrikesdebatten,
att regeringen vill känna fast
mark under fotterna i sin utrikespolitik.
Det borde för regeringen vara
önskligt att även känna fast mark under
fotterna, då den beträder vägarna
mot sina ekonomiska mål. Så har emellertid
knappast varit fallet.

Jag sade nyss, att vår förvaltningsapparat
är den största i världen med
hänsyn till vårt lands storlek och folkmängd.
Detta gäller, skulle jag tro,
även understödspolitiken. Det förhåller
sig så, att vad man bar för stunden
det kan man bedöma, men man måste
även komma ihåg vikten av att för
framtiden något så när betrygga den
välmåga, som man tillfiilligt lyckats
uppnå. Den föregående ärade talaren
var inne på samma sak, att man i tid

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

måste sörja för att någorlunda trygga
framtida förhållanden. Nu har det ena
med det andra i vårt svenska samhälle
bidragit till det sakernas läge, att det
inte är omöjligt att det svenska folkets
majoritet en vacker dag kommer att utgöras
av statsanställda och understödstagare.
Det spörsmålet kräver emellertid
sin allvarliga ekonomiska belysning.
Man kommer inte ifrån att man
måste få in vad man ger ut. Vad man
ger ut på samtliga utgiftstitlar måste
man få in skattevägen. Var får man
då inkomsterna från? Jo, från näringslivet.
Det skall bestrida utgifterna för
folkets försörjning och statens behov.

Vilka utsikter ha vi då i framtiden
att få inkomster? Vad kan näringslivet
göra för att vi skola kunna betala de
utgifter vi besluta om? En undersökning
på den punkten har utan tvivel
sitt intresse. Efter den högkonjunktur
som för närvarande råder komma säkerligen
andra tider. Vissa varsel, särskilt
i form av vikande bokslut för en
hel del av näringslivets grenar, ha redan
visat sig. Våra importmöjligheter
av råvaror och maskinell utrustning
äro som förut sagts starkt begränsade.
Våra skeppsvarv börja ropa på plåt.
Skogen ger ungefär femtio procent av
inkomsterna från det vi exportera. De
senaste åren ha emellertid tyvärr visat
tydliga tendenser till att skogskapitalet
börjar på att sakta smälta ihop. Trävaruindustrien
börjar att få det svårare
än vad den under tidigare år haft.
Cellulosan, som huvudsakligen exporterats
till Amerika och därifrån givit
oss dollar, möter nu en hårdare
marknad.

Den som en smula lägger märke till
de ekonomiska tecknen utifrån har
observerat, att ett konvent i Philadelphia
för en tid sedan visserligen förklarade,
att de reciproka avtalen skulle
stödjas, men samtidigt tilläde man, »att
den amerikanska industrien måste
skyddas genom administrativa åtgärder».
Vad förebådas här? Vad menas

med administrativa åtgärder? Menar
man tullar? Då förvärras säkerligen läget
på vår exportmarknad.

Man börjar klaga på att svenskarna
alltmer draga sig för arbete i den tunga
industrien. Det är begripligt att folk,
när tillfälle ges, söker lättare arbete
för sin utkomst. Skulle emellertid den
tendensen bli allmän, att man söker sig
ifrån gruvorna och järnbruken — i
höst kommer ju en gruva, Dalkarlsberg
i nordvästra Västmanland, att läggas
ner efter att ha varit föremål för brytning
i 700 år, och detta sker på grund
av brist på arbetskraft — då möta vi
här en omständighet, som det vore lättsinnigt
att utan vidare bagatellisera.

Ja, säger man, det här är tråkiga
skildringar och konstateranden, men
vad vilja ni då att vi skola göra? Frågan
är fullt berättigad. Vad vi skola
göra för att komma ur de ekonomiska
svårigheterna är naturligtvis inte så
lätt att ge ett uttömmande svar på. I
väsentliga ting torde man dock kunna
vara överens därom, att det gäller att
uppmuntra och stödja den fria företagsamheten
— dock med kontroll mot
missbruk — att öka produktionen och
exporten men jämväl se till att arbetskapaciteten
förbättras, att ha en järnhårt
stabiliserad budget, att se till att
vårt skattesystem är så utformat, att det
inte lägger hinder i vägen för näringslivets
och produktionens frihet, att så
mycket som möjligt begränsa förvaltningsapparaten,
reglerings- och kommissionsväsendet,
utrednings- och kommittéväsendet,
som belasta statsutgifterna
i alltför hög grad, och till slut
att genomföra ett hela folket omfattande
effektivt sparande.

Det sista är inte det minst viktiga.
Jag tror dock för min del, att det inte
går att få folk att spara mera allmänt
om man inte kan garantera, att den som
spar och sätter in på sin sparbanksbok
också så småningom kan taga ut ett
motsvarande reellt värde. Här reglera
vi de anställdas löner och pensioner

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

med index, men intet index reglerar
sparkapitalet. Vad vore naturligare än
att även sparkapitalet garanterades
skydd mot det sjunkande penningvärdet.
Jag tror att det vore en god affär,
om man kunde garantera, att den sparsamme
inte förlorade på sin sparsamhet.
Då skulle sparviljan stärkas, och
det skulle därigenom uppstå ett mycket
starkt skydd mot en fortgående inflation.

En av de farligaste företeelserna i
vårt ekonomiska liv för närvarande är
kanske, att kampen mot inflationen
egentligen inte intresserar så många. Så
mycket intensivare kastar man sig in i
kampen för kompensationen. Denna
mentalitet måste, om den inte ändras i
tid, leda till statens bankrutt och folkets
utarmning. Den ekonomiska utvecklingen
går med en naturlags kraft.
Jag har en gång tidigare från denna
plats sagt, att folket lever inte av pretentioner
utan av sina prestationer.

Det är enbart glädjande att finansministern
i dagarna kunnat åstadkomma
ett avtal med arbetare, tjänstemän
och företagare, där vederbörande förbundit
sig att — under förutsättning att
inga väsentliga prisförhöjningar ske —
inte tills vidare göra anspråk på ytterligare
lönekrav. Detta är en riktig tanke,
och ett värdefullt steg har härmed tagits.
Det kommer emellertid att visa
sig, att det blir vida svårare att om sex
månader förlänga detta avtal. Det är
dock att hoppas att denna förlängning
skall kunna ske — därpå hänger till
väsentlig del hela den ekonomiska utvecklingen
— och att insikten om dess
nödvändighet blir allas egendom.

Det är, som sagt, inte så lätt att i våra
dagars Sverige hålla nere pretentionerna
då det gäller ekonomiska anspråk.
Svenska folket är, skulle jag tro, till 90
procent samlat i organisationer. Dessa
ha inte till närmaste ändamål och syfte
att böja prestationerna, utan man ger
så mycket kraftigare eftertryck åt pretentionerna.
Följden har blivit en pen 3

—- Andra kammarens protokoll 1''J''iX.

Den allmänna ekonomiska politiken.

ningdyrkan av den art, vars farlighet
redan andra Mosebok varnat för. Och
historien visar, att den som inte tar
varning av ordet, han kommer att bli
övertygad av lidandet.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr MOLANDER: Herr talman! I
samband med behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 295 har bankoutskottet
funnit det angeläget att understryka
vissa synpunkter på den allmänna
ekonomiska politiken. Till en början
påpekar utskottet den bristande jämvikt,
som alltjämt är för handen på åtskilliga
områden inom det ekonomiska livet.
Efterfrågan på offentlig och privat investering
samt konsumtionen överstiga
sålunda fortfarande tillgången av varor
och tjänster inom landet. Detta betyder
otvivelaktigt ett tryck uppåt på prisnivån.
Investeringslusten är som sagt
fortfarande större än våra tillgångar på
anläggningsmateriel och arbetskraft, och
samtidigt torde efterfrågan på konsumtionsvaror
ha ökat. Den ansträngda likviditeten
i fråga om disponibla utländska
valutor och den tendens till prisstegring
på världsmarknaden, som nu
senast kommit till uttryck, bidraga var
för sig till en fördjupning av dessa svårigheter.
En viss ovilja att erlägga de
av svenska exportörer begärda priserna
på våra exportvaror med den därav följande
exportsvårigheten förbättrar naturligtvis
inte situationen, även om man
inte får överdriva betydelsen härav.

Utskottet har som bekant redan i början
av denna riksdagssession givit uttryck
åt den meningen, alt utvecklingen
under 1947 på ett påtagligt sätt klargjort
begränsningen av våra resurser.
Utvecklingen under första halvåret 1948
pekar i samma riktning. Helt allmänt
torde man kunna säga, att vi tills vidare
främst få inrikta våra ansträngningar
på att söka bevara den goda standard

,vr

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

vi lyckats uppnå. I dessa våra strävanden
är det viktigt, att alla grupper och
alla intressen inom nationen lämna sin
beredvilliga medverkan. Utskottet påpekar
också, att även om en inkomststabilisering
i nuvarande läge måhända
framstår som det viktigaste, så böra
även andra åtgärder vidtagas för att begränsa
köpkraftsöverskottet. Samma angelägenhetsgrad
torde sålunda få tillmätas
behovet av en ytterligare nedskärning
av investeringsverksamheten
på så sätt, att en reglering av kreditmarknaden
utvidgas till att omfatta även
sådana områden, som nu ligga utanför
kontroll.

Härutöver skulle jag, herr talman,
vilja beröra ett par saker. Oppositionen
tröttnar inte på — och vi ha även hört
det här i dag — att beskriva och utbrodera
vilken riksolycka vår stora import
under 1947 varit. Man beskriver
den stora importen som ett förödande
av våra valutaresurser. Det är också
uppenbart, att herr Ohlins beskyllningar
om vanstyre väsentligen bygga på detta
tal. Mot bakgrunden av de prisstegringar,
som nu signalerats från utlandet, ter
sig emellertid denna stora import, som
tidigare ägt rum, den valutaförbrukning
man här talar om, åtminstone för en
medelmåttig medborgares ekonomiska
uppfattning såsom ganska förnuftig för
att inte säga riktig. Detta omdöme gäller
även om våra utländska valutatillgodohavanden
temporärt fått krympa
samman till ungefär en fjärdedel av vad
vi hade t. ex. år 1946. Jag skulle vilja
fråga herr Ohlin och även oppositionen
i övrigt — jag har ställt frågan tidigare
under våren, när vi diskuterade dessa
saker — när man egentligen skall få lov
att använda nationens valutatillgångar?
Får man inte göra det i just den situation
vi befunno oss i efter kriget med praktiskt
taget uttömda varulager?

En annan fråga som också anmäler
sig är: Vad menar man egentligen med
våra valutareserver? Det förefaller mig
som om oppositionen ofta medvetet —

ja, kanske också av okunnighet — utnyttjar
talet om valutareservens uttömning
en smula alltför lättsinnigt. Var
och en vet, att de utländska tillgodohavandena
äro lika med betalningen för
allt vi exportera och allt vi tjäna på
utländsk fraktfart m. m. Dessa valutatillgångar
äro således helt enkelt vanliga
inkomster, som folkhushållet i alla
tider kalkylerat med i sin normala försörjning.
Enligt min mening är det således
högeligen oegentligt att säga, att
vår utländska valutabehållning i sin
helhet med nödvändighet skall betraktas
som en reserv. Det måste tvärtom
anses vara en fullkomligt normal företeelse
att vi använda oss av den ena
eller andra resursen allt efter de omständigheter,
som kunna vara för handen.
Det måste också vara en orimlig
tanke att betrakta dessa bytesmedel
gentemot andra länder som ett slags
reserv, som bör vara av en viss storleksordning.
I själva verket är det här
fråga om en real tillgång, likvärdig med
våra övriga reala tillgångar. Våra exportlikvider
fylla precis samma funktion
i folkhushållet som likviderna från
den inhemska marknaden.

En helt annan sak är det sedan, att
våra valutavårdande myndigheter måste
tillse, att vi kunna behålla en nödvändig
handlingsfrihet på det politiska området,
och att man således av den anledningen
måste se till, att vi ha en betryggande
säkerhetsmarginal när det
gäller valutatillgången. Men detta är ju
någonting annat. Att denna marginal
från olika tider och efter olika förhållanden
kan variera, det är också lika
uppenbart. Om vi anta att den normala
konvertibiliteten valutorna emellan
nu kunde införas, då är jag övertygad
om att den valutabehållning vi
äga i dag — den uppgår till över 850
miljoner kronor om vi medräkna terminsvalutor
och guld — skulle kunna
anses utgöra en ganska normal säkerhetsmarginal.
Att valutatillgången är
knapp i dag det beror ju, som vi vela,

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

på att inte konvertibilitet förekommer,
d. v. s. vi kunna inte växla om den ena
valutan till den andra.

När jag tidigare sade, att vår stora
import under 1947 nu måste betraktas
som ganska ofarlig, ja, kanske rent av
som en god affär, då får det ses mot
bakgrunden av de prisstegringar, som
faktiskt skett i utlandet under det senaste
året. Det är ju utan vidare klart,
att skulle 1947 års stora valutautströmning
ha fördröjts och i stället ägt rum
i år eller nästa år, då hade resultatet
därav blivit, att de varor vi importerat
blivit dyrare och kvantiteten blivit betydligt
mindre. Om importen under
1947 hade ett värde av inemot 5 200
miljoner kronor och man endast tänker
sig en ganska måttlig prishöjning sedan
dess, då förstå vi att den omständigheten
att vi fingo in varorna till det
lägre priset faktiskt betytt, att vi erhållit
varor för åtskilliga hundra miljoner
kronor mer genom denna relativt tidiga
import. Ja, detta är faktiskt facit av
påståendena om den förödda valutareserven.

Beträffande frågan om åtstramningen
av redan vidtagna importbegränsande
åtgärder vill det synas mig, som om betydande
verkningar redan börjat inträda.
Importöverskottet under maj månad
i år — det är den sista siffra jag
kunnat mobilisera — var i runt tal Öl
miljoner kronor mot cirka 209 miljoner
kronor i maj i fjol. Till detta kan läggas,
att exporten under samma tid ökat
från 250 miljoner kronor i maj 1947 till
343 miljoner kronor i maj 1948. Jag
tycker att dessa siffror, även om de
endast avse en viss månad, visa, att
våra åtgärder börjat på att verka.

Det kan också sägas, att lagringssituationen
av nationalbudgetdelegerade
bedöms som relativt god. Om vi exempelvis
avse att upprätthålla 1947 års
standard detta år skulle det räcka med
att man tog id ungefär 200 miljoner
kronor ur lagerbehållningen. Denna beräknas
som bekant ha ökat under 1947

Den allmänna ekonomiska politiken.

med 500 miljoner kronor, lågt räknat.
Det är uppenbart, att en sådan utveckling
får anses vara gynnsam.

Vår ekonomiska situation torde sålunda
visserligen kunna betecknas som
ansträngd men ingalunda hopplös. Detta
tycks man emellertid på vissa håll inte
vilja gå med på. Minst av allt kan man
väl beteckna den svenska kronan som
någonting liknande en mjukvaluta. Den
svenska kronans värde upprätthålles
alltjämt, och den har alltjämt ett gott
anseende ute i världen.

Det ordas rätt ofta om, inte minst
här i riksdagen, att vi skulle ha anledning
att restaurera vårt anseende ute i
världen. Jag talade så sent som i måndags
med en framstående finans- och
bankman, som varit ute i Amerika. Han
berättade bland annat, att den framskjutne
finansman han talat med därute
påpekat för honom, att man vid genomläsningen
av regeringens Marshallproposition
skulle finna, att den amerikanska
regeringen uttalat sitt förtroende
för den politik svenska regeringen fört.
I varje fall hade amerikanska regeringen
uttalat sig i ordalag, som voro
mycket uppmuntrande.

Det är således min bestämda uppfattning,
att om de nu vidtagna åtgärderna
få någon tid på sig att verka samt alla
grupper och intressen inom folket lojalt
lämna sin medverkan, då skall den nödvändiga
ekonomiska balansen måhända
sakta men säkert kunna återställas.
Däremot tror jag inte, att det recept
våra vänner högermännen inom bankoutskottet
särskilt förordat — en räntehöjning
och återinförande av omsättningsskatten
— skulle kunna leda till
det målet. Man kan inte på högerhåll
vara likgiltig för de verkningar, som
eu räntehöjning otvivelaktigt skulle
komma att medföra. Herr Hagberg i
Malmö sökte vältaligt utveckla det talet,
att en rimlig ränteförhöjning inte skulle
ha någon inverkan på t. ex. hyrorna.
Jag har emellertid hört mig för eu
smula hur man inom hyresrådet ser på

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

den saken. Där är man i allmänhet av
den uppfattningen, att den allra minsta
lilla kostnadsökning fastighetsägarna
skulle kunna redovisa utöver de kostnader
man redan har skulle vara tillräcklig,
för att hyresrådet icke skulle
kunna vägra att medge en generell hyreshöjning.
Dessa uppgifter har jag att
hålla mig till.

Men sedan var det en annan sak som
herr Hagberg glömde, och det var: Vad
skulle en sådan generell kostnadsökning
som en räntehöjning betyda exempelvis
för statens avtal med jordbruket? Är
det inte uppenbart, att som ett brev på
posten skulle komma ett krav till staten
på kompensation, och det skulle jordbrukarna
ha sin fulla rätt att framställa,
när statsmakterna ha varit med
om att genom en räntehöjning öka deras
kostnader. Få vi två sådana saker
som en hyreshöjning och en ytterligare
fördyring av livsmedlen, är jag övertygad
om att högern inte kan lämna garanti
för att vi inte skola få en ganska
stark påfrestning just från löntagargruppernas
sida, vilka måste anses ha fog
för att i sin tur kräva kompensation för
de höjda levnadskostnaderna.

Det skulle också vara intressant att
höra, varför högern inte i detta fall tar
exempel från så nära håll som från
Finland. Där höjde man för mer än ett
år sedan diskontot, och vi känna sedan
gammalt till att börjar man höja diskontot,
låt vara med blott en halv procent,
så slutar det inte med det. Börjar
man fingra på diskontoskruven, får man
nog lov att skruva ned den i botten.
Det är just vad som har skett i Finland.
Det kan i detta sammanhang vara skäl
att ta del av erfarenheterna från Finland,
där man som sagt i fjol frångick
sin tidigare låga räntefot och inledde
en räntepolitik, som drev upp diskontot
till inte mindre än 714 procent. Den
senaste räntehöjningen skedde den 1
april, men man har hittills inte kunnat
konstatera någon effekt i lycklig riktning.
Tvärtom ha bankerna diskonterat

hos Finlands bank, och kreditvolymen
i Finland har blivit större och är nu
större än någonsin. Den kände finske
nationalekonomen professor Korpisaali
framhöll i mars månad, att räntehöjningen
enligt hans uppfattning inte kunde
hejda ökningen av kreditvolymen, och
hittills har han fått rätt. Han tilläde, att
den enda effekt som en räntehöjning
kunde ha vore, att omkostnaderna på
alla håll skulle komma att stiga, vilket
naturligtvis indirekt har en inflationsfrämjande
inverkan i stället för motsatsen.

Jag tycker som sagt, att när man på
borgerligt håll ofta och gärna tar exempel
från utlandet, och kanske också
från våra grannländer, skulle det vara
allt skäl i att också anföra detta färska
exempel från Finland och hur det gått
i Finland, när man har försökt beträda
den väg, som herrar reservanter i utskottet
har föreslagit när det gällt
räntan.

Herr Ohlin deklarerade visserligen
från denna plats, att han nu inte var
anhängare av en räntehöjning, men sedan
han sagt detta, tilläde han emellertid
något som jag tycker påminner
om en liten trojansk häst. Han sade, att
för att inte diskontot skulle vara så
stelt och bundet kunde man kanske i
något sammanhang överväga en blygsam
justering. Det är just det som jag
tror är knuten här, att skulle vi börja
med denna lilla blygsamma justering,
låt mig säga med en halv procent, så
ha vi därmed rubbat ränteläget, och då
skulle vi, såsom exemplet från Finland
visar, vara tvungna att fortsätta.

Att man kan vara med om den levnadsstandardsänkning,
som otvivelaktigt
skulle följa, därest vi följde högerns
råd och återinförde en omsättningsskatt,
tycker jag är rätt anmärkningsvärt
i en situation, där vår nation
på ett sätt som tidigare är alldeles okänt
har lyckats bygga upp sin produktionsapparat.
Vi ha till och med en produktionsapparat,
som faktiskt är för stor i

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

förhållande till vår tillgång på arbetskraft.
Det finns på alla håll ute i landet
blänkande delar i maskinhallarna
för att inte säga hela fabriker, som stå
oanvända den dag som är, därför att
man inte har arbetskraft. Det måste ju
betyda, att det har funnits både pengar
och material, som kunnat tagas i anspråk
för dessa investeringar. När som
sagt sålunda hela vår produktionsapparat
är fullständig och bättre än någonsin
samt alla armar äro i arbete, då
vore det ju ganska egendomligt, om man
skulle vilja rekommendera ett sådant
botemedel som att säga: ni skola sänka
eder standard, trots att ni arbeta allt
vad ni kunna. Det är väl ändå, skulle
jag vilja säga, ett fattigdomsbevis, att
säga, att vi i ett sådant läge skulle försöka
att sänka människornas levnadsstandard.
Vad vi i dagens läge få göra
är väl att försöka hålla standarden och
tänka, att vi kanske inte ha något utrymme
för en standardförbättring. Men
att man också skulle propagera för att
sänka standarden är för mig alldeles
ofattbart.

Herr talman! Vad slutligen angår den
i proposition 295 föreliggande frågan
om en förlängning och omarbetning av
lagstiftningen rörande bankaktiebolagens
kassareserver i syfte att möjliggöra
kreditinskränkningar även beträffande
de väsentliga områden, som inte äro underkastade
kontroll, får jag be att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HALL: Herr talman! Den lagstiftning,
som är utgångspunkten för
denna diskussion, har ju inte framkallat
någon meningsskiljaktighet. I verkligheten
innebär den också, att man återför
lagens verkningsmöjligbeter till
dem, som ursprungligen voro avsedda.
När intet annat yrkande bar framställts
än om bifall till utskottets förslag i fråga
om klämmen, har jag ingen anledning
att uppehålla mig närmare vid
själva lagstiftningen.

Den allmänna ekonomiska politiken.

Om den ekonomiska diskussion, som
naturligt nog anknutits till detta utlåtande,
finns det däremot ganska mycket
att säga. Men riksdagsmännen vilja
resa hem, och det är ganska mänskligt,
att de vilja göra det efter en så lång
och arbetsam samvaro. Det är därför
rimligt, att denna sista debattdag tilldrar
sig ett minimalt intresse. Om jag
ändå tycker, att det från oss inom
bankofullmäktige kanske bör sägas någonting,
är det väl närmast därför, att
det ständigt finns ett behov av att försöka
hålla någon slags kurs i den diskussion,
som förs om riksbanken och
om vår ekonomiska politik, så att den
inte blir precis hur vinglande som helst
utan att man ändå har någonting av
fakta att hålla sig till.

De medel, som nu rekommenderats
för att åstadkomma en av alla eftertraktad
bättre samhällsekonomisk balans,
äro i och för sig inte några märkligare
medel än dem som vi länge talat
om. Inkomstbegränsning, minskad investering
och ökad sparsamhet är ju
programmet. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att det inte är något, som har
uppfunnits i någon högerreservation i
anslutning till bankoutskottets utlåtande
nr 50, utan det är precis detsamma,
som går igen i finansplanen till årets
statsverksproposition, som under hela
fjolårets höst livligt predikades av
stats- och finansministrarna och som
i upprepade skrivelser från bankofullmäktige
har tillkännagivits för svenska
folket. Ordalagen äro dock litet annorlunda,
och jag tycker det är skäl i att
just fästa sig en liten smula vid ordalagen,
därför att det dock betyder rätt
mycket, om man framställer vårt läge
såsom hopplöst och omöjligt att klara
utan en katastrof, eller om man säger,
att läget är allvarsamt men att vi ha
möjligheter all reda upp affärerna och
komma in i lugnare fåror på nytt med
vår ekonomi. Eftersom jag menar, att
det sista är det riktiga, måste jag beklaga,
att man i högerreservationen har

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

tillgripit de ordalag som man gjort och
kanske än mer beklaga, att man i den
offentliga debatten, i tidningar och i
föredrag har försökt att få fram ett
slags vanstyremyt, vars verkningar med
nödvändighet måste leda till att det i
ekonomiskt avseende ändå mycket stabila
Sverige så småningom skulle få lov
att ekonomiskt gå under.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att denna metod är den allra sämsta,
om man vill påverka det ekonomiska
läget i stabiliserande riktning. Det säger
sig nämligen självt, att om man inte
har något annat att bjuda människorna
än fortsatta prisstegringar och försämring
av penningvärdet, måste var och
en som handlar med omtanke om sig
själv se till, att han så snart som möjligt
gör av med sina pengar och skaffar
sig andra värden i stället. Det är en
riskabel predikan man ger det svenska
folket, när man på detta sätt försöker
framställa vad som har skett som ett
vanstyre, vilket kommer att leda till
mycket allvarliga konsekvenser.

Det som vi äro offer för är ju ingenting
annat än vad som händer i de
flesta andra länder efter ett krig. Man
kan aldrig överskåda verkningarna, när
kriget är slut, men det är rimligt, att
alla folk vilja försöka förbättra den under
kriget nedpressade konsumtionsstandarden.
Det är rimligt och även riktigt,
att man försöker komma i kapp med de
under kriget försummade investeringarna
i största möjliga utsträckning. Gör
man inte det, förlorar man åtskilliga
hästlängder i fråga om sin produktionsförmåga,
och därför kommer efter varje
krig och varje avspärrning samma stora
efterfrågan på både konsumtionsvaror
och kapitalvaror. Detta driver så småningom
valutabehållningarna hos alla
centralbanker ned mot nollpunkten och
över huvud taget så långt ned man kan
gå utan att centralbankerna mista sin
rörelsefrihet. Denna gamla, mycket internationella
och mycket kända företeelse
borde inte hos dem, som skola

bedöma den svenska ekonomien, framkalla
sådana våldsamma spekulationer
om hur djupt ned i avgrunden vi störta
oss och därmed få fram något slags
motivering för sina lamentationer.

Jag tror — och det kanske är det
viktigaste — att vi göra klokt i alt försöka
uppehålla en smula balans i våra
omdömen om vad som har skett och
eventuellt kan komma att ske. Eftersom
vi ha en oförstörd produktionsapparat
och en oförstörd arbetskraft efter kriget,
äro grundbetingelserna för det
svenska näringslivet nu lika gynnsamma,
som de ha varit någon gång tidigare.
Den del av vår försörjning, som
är beroende av förbindelser utåt, har
rubbats tillfälligt och rubbas lika länge
som de internationella rubbningarna
komma att fortsätta. Vi komma att ha
åtskilligt obehag därav, liksom vi haft
det hittills. Men erfarenheten säger ju,
att sådana internationella brister så
småningom ändå gå över och att man
så småningom också i utlandet får ett
behov av att börja arbeta i rätt riktning,
att ordna folkförsörjningen, att
bygga upp efter förstörelsen och att
ordna sina internationella förbindelser
på ett normalt sätt.

Nu ha vi oturen att behöva föra denna
diskussion i ett läge, där man kan
säga att de internationella affärerna
hålla på att stanna av på grund av den
internationella valutabristen, som inte
är särskilt accentuerad för vår del utan
som gör sig starkare gällande i de
flesta andra länder. Därtill kommer, att
det har fattats beslut om en storstilad
hjälpaktion för det utarmade Europa
från amerikansk sida och att man nu
väntar på att de rent materiella verkningarna
av detta beslut skola komma
att göra sig gällande. Under de veckor
eller månader som kunna gå, innan
man får se något av Marshallplanens
verkningar, kommer det med nödvändighet
att inträda ett läge, som är bekymmersamt
och som kan temporärt
ytterligare minska vår valutabehållning.

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

Men det finns å andra sidan ingen anledning
att tro annat än att det stöd
åt produktionen och återuppbyggnadsarbetet
som Marshallplanen innebär
skall, även om Sverige inte direkt erhåller
vare sig krediter eller gåvor,
komma att medföra, att våra affärer
med de europeiska länderna underlättas
i allra högsta grad och att vi därigenom
också få en knuff framåt.

Det finns sålunda inte bara mörka
punkter i den tavla, som vi ha framför
oss, utan det finns också anledning
att fästa sig vid de ljusare sidorna, och
gör man det, får man inte den mörka
bakgrund för sitt resonemang, som föreligger
i högerreservationen.

Det säger sig självt, att riksbanken
har alldeles speciella synpunkter på den
ekonomiska politiken, som, när bankofullmäktige
äro samlade och säga sin
mening, ofta gå tvärs igenom partigränserna.
Vi ha ju inte precis någon
anledning att försöka spekulera över
vad som är politiskt gångbart. Jag tror,
att man skall kunna medge, att de offentliga
tillkännagivanden, som bankofullmäktige
riktat till regeringen och
till svenska folket under de senaste
åren, ha varit mycket öppenhjärtiga
och inte behärskats av någon partipolitisk
spekulation. Om man också ville
vara snäll och i den offentliga diskussinen
föra den ekonomiska delen därav
efter de ritningar, efter vilka bankofullmäktige
bruka föra sina diskussioner,
så kanske man skulle kunna komma
till litet rimligare resultat än vad man
nu gör.

Jag skall ta upp några av de frågor,
som beröra riksbankens politik, och
granska dem en smula i syfte att försöka
klargöra, att en del siffror, som
då och då tillhandahållas i den offentliga
propagandan och dessvärre även
här i riksdagen, äro ganska grovt missvisande.
Riksbankens stora valutabehållning
har smultit samman. Ingen
hade ju kunnat importera någonting,
om inte riksbanken hade sålt några va -

Den allmänna ekonomiska politiken.

lutor. Diskussionen gäller väl sålunda:
hur mycket valutor skulle riksbanken
ha sålt och hur mycket skulle den haft
kvar? Om man intar en annan ståndpunkt
än den som bankofullmäktige intagit,
får man väl ändå vara vänlig och
tillkännage, om man anser, att riksbanken
skulle i stället för 700 ä 800 miljoner
haft 1 000 miljoner, 1 500 miljoner
eller 2 000 miljoner kvar vid detta laget.
Det finns många alternativ i fråga om
dessa värden. Om det är den sidan av
saken, som man vill klara ut, lär det bli
nödvändigt, att man talar om, hur stor
valutabehållning den svenska riksbanken
skall ha i nuvarande läge för att
inte råka ut för beskyllningen att den
tillåtit en för stor utströmning av valutor.

När man säger, att riksbanken och
regeringen gjort av med våra valutor,
är det rent nonsens. Det är ju enskilda
importörer som ha importerat, det är
de som ha köpt, och det är ju inte
riksbanken, som bestämmer denna hushållning.
Den bestäms ju i stort sett av
de enskilda, och de enskildas rätt begränsas
endast i viss mån av vad försörjningskommissionerna
tillåta. Men
riksbanken har inte haft rätt att vägra
att tillhandahålla valutor, när man haft
i vederbörlig ordning utgivna importtillstånd.
Självfallet är detta mera en
formell anmärkning mot denna avsiktligt
vilseledande framställning, men
den kanske ändå i detta sammanhang
är på sin plats.

Förutsättningarna för att man skulle
kunna sälja några valutor är emellertid,
att allmänheten har några pengar att
köpa för, och de pengarna ha allmänheten,
d. v. s. i stort sett importörerna,
handelsföretagen och industrien skaffat
sig genom att disponera över sina banktillgodohavanden
och sedan, när de inte
räckte längre, genom att avyttra de
obligationer, som man hade lagrat upp
under kriget. Dessa obligationer ha
banker, försäkringsbolag och industrier
skaffat sig för de medel de erhöllo, när

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

de under kriget nödgades uttömma laggren.
Att vi skulle få en återgångsrörelse
efter kriget, den saken var ju fullständigt
klar för alla. Frågan är väl
också där, i vilken takt man önskade
denna återgångsrörelse, och inte huruvida
den skulle komma till stånd eller
ej, ty alla voro nog på det klara med
att den var nödvändig.

Nu reser man krav på att riksbanken
skall sluta att köpa obligationer. Jag vet
inte vad man menar därmed. Menar
man att riksbanken skal! upphöra att
driva någon penningpolitik? Den enda
möjlighet, som en centralbank bär att
över huvud taget påverka marknaden,
består väl just i att köpa och sälja obligationer,
värdepapper och valutor. Att
säga att riksbanken skall sluta att köpa
obligationer är därför, efter vad jag förstår,
alldeles meningslöst, såvida man
inte bar ett speciellt mål, nämligen att
den handel med valutor och värdepapper,
som reglerar marknaden, inte skall
behärskas av eller kanske ens påverkas
av riksbanken utan att den skall alltmer
glida över i händerna på privata,
som alltså kunna bestämma kursutvecklingen
och därmed ränteläget.

Jag förmodar emellertid, att så grovt
och förenklat som det hela är uttryckt
i högerreservationen, är det inte avsikten
att det skall gå till, ty att en centralbank
konsekvent och under någon
längre tid skulle vägra att göra obligationsaffärer,
kunna väl inte ens högerreservanterna
tänka sig.

Om riksbanken under de senaste två
åren, då valutautströmningen varit
kraftig, hade vägrat att köpa obligationer,
så hade följande inträffat. Möjligheterna
att köpa valutor hos riksbanken
hade blivit mycket begränsade och importen
hade på grund därav blivit obetydlig
— den hade säkerligen varit åtminstone
en miljard mindre per år än
vad den har varit under de två senaste
åren. Det hade gjort att vissa investeringar
fått lov att minskas. Vilka påföljder
detta hade haft framför allt för

industriens framtida konkurrensförmåga,
kan inte bedömas utan närmare
undersökningar, men att dessa verkningar
varit betydande är ställt utom
allt tvivel. Och genom en reglering på
denna väg skulle den import, som hade
kommit till stånd, fått en helt annan
sammansättning än vad som nu blev
fallet, detta helt enkelt därför att det
endast hade varit de, som haft kontanta
medel — d. v. s. i form av kassor eller
tillgodohavanden i bank, som banken
inte gärna kunnat vägrat tillhandahålla
dem — som kunnat importera, medan
de, som varit i behov av att avyttra
värdepapper för att få pengar att köpa
valutor för, icke hade kunnat köpa någonting
från utlandet.

Om man med penningpolitiska medel
vill bestämma importens kvantitet, får
man alltså finna sig i, att man icke kan
påverka importens kvalitet, utan att det
med nödvändighet kommer att ges företräde
åt sådan import, som mycket
snabbt medför stora vinster. Det förhåller
sig precis likadant på investeringssidan.
Det blir inte fabriksbyggnader,
bostäder och sådant, som först på lång
sikt ger avkastning, som får företräde,
om investeringsverksamheten skall regleras
med de medel, som stå till riksbankens
förfogande, utan man kommer
i stället att få en blomstrande flora av
helt andra investeringsprojekt, nämligen
sådana som mycket hastigt kunna
ge profit.

Jag har velat så pass utförligt uppehålla
mig vid detta, då jag tror att den
synpunkten helt förbises, att i våra dagar
äro icke de penningpolitiska hjälpmedlen
den metod, som man i första
hand bör använda för att ordna försörjningsfrågorna
på ett ändamålsenligt
sätt, utan att därvidlag måste tillgripas
andra metoder och regleringar, något
som det icke ligger i riksbankens hand
att göra.

Därmed har jag inte sagt, att det är
likgiltigt, vilken penningpolitik som bedrives.
Det är alldeles klart, att man

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

med penningpolitiska hjälpmedel kan i
betydande utsträckning påverka vissa
slag av investeringar. Man kan sålunda
framför allt genom samråd av det slag,
som nu varje vecka sker med ledande
krafter på området, få investeringarna
att i viss mån följa de linjer, som ur
allmänna synpunkter anses önskvärt,
och man kan på många olika sätt komma
till rätta med svårigheter, som icke
skulle kunna klaras utan ett sådant
samråd. De överläggningar, som regeringen
fört med försäkringsbolagen om
att dessa under en tid av sex månader
framåt icke skulle minska sitt innehav
av guldkantade obligationer, ha naturligtvis
också sitt värde. Även om försäkringsbolagen
inte ha lämnat någon
direkt utfästelse, så ge de resonemang,
som förts, fullkomligt besked om att
försäkringsbolagen komma att även på
denna punkt driva en lojal politik. Vad
sparbankerna beträffar, nödvändiggöra
deras kassareservsbestämmelser, att
sparbankerna hålla sitt obligationsinnehav
ungefär vid det nuvarande, och
några större utbud från det hållet lära
följaktligen inte komma i fråga under
de närmaste månaderna.

Det är mycket lämpligare att gå fram
på sådana vägar än att införa ett bestämt
förbud för riksbanken att köpa
obligationer, ty ett dylikt förbud skulle
bl. a. förhindra riksbanken att avhjälpa
vissa slag av mycket svåra penningkriser,
som kunna uppkomma på marknaden.
Det vore ju knappast önskvärt, om
svårigheterna att skaffa pengar skulle
medföra att byggen bleve stående halvfärdiga,
alltså att det kanske skulle göras
rätt stora investeringar, som inte
kunde utnyttjas därför att byggnaderna
inte kunde färdigställas. Det vore
inte heller särskilt önskvärt, att utbyggnaden
av kraftverk och vissa andra industrier,
som äro av stor betydelse för
folkförsörjningen, skulle bromsas bara
därför att riksbanken hade ett förbud
på sig, som omöjliggjorde för riksbanken
att hjälpa till med den erforderliga

Den allmänna ekonomiska politiken.

finansieringen, vilket ändå i stort sett
får lov att ske därigenom att riksbanken
antingen själv övertar obligationer eller
ordnar marknadsförhållandena i övrigt
på det sättet, att det är möjligt för företagen
att upptaga egna obligationslån.

Jag har härmed velat visa, att saken
inte är så enkel som man har velat göra
gällande. Det går inte att säga, att om
riksbanken bara slutar att köpa obligationer,
så är allting bra. Även om man
inte tar den minsta hänsyn till hurudant
ränteläget kommer att bli, så är
ändå inte ett upphörande av obligationsköpen
någon rationell metod för
att komma till rätta med svårigheterna
på penningmarknaden.

Men, säger man, är det inte på det
sättet, att riksbanken, genom att den
varje vecka kastar ut miljoner för att
köpa obligationer, pumpar ut alltmer
köpkraft på marknaden och att detta
neutraliserar verkningarna av de åtgärder,
som vidtagits i syfte att minska
köpkraften, vinststeriliseringen hos aktiebolagen,
maningarna till sparsamhet,
investeringsbegränsningarna och allt
sådant. Ja, det kan man ju roa sig med
att tro, om man inte alls tar del av de
siffror, som föreligga. Det är nämligen
så, att riksbankens operationer på den
öppna marknaden, d. v. s. riksbankens
köp av obligationer liksom över huvud
taget riksbankens förbindelser med den
del av marknaden, som ligger utanför
riksbanken, måste ses som en helhet,
om man skall få något begrepp om vad
som i verkligheten sker, alltså om riksbanken
förser marknaden med mer
pengar eller om dess politik har en åtstramande
inverkan. Det är särskilt en
siffra, som man här singlat med på ett
sätt som är rätt roligt nämligen siffran
för de redan inbetalade vinststeriliseringsmedlen.
Man ställer denna siffra
mot inköpssiffran för obligationer under
samma tid och säger: »Där se ni,
hur det går till. Om kanske 40, 50, 00
miljoner dragas bort från marknaden,
så köps det i stället obligationer för

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

dubbelt så mycket, och då åstadkommes
väl inte någon åtstramning av penningmarknaden.
» Men om man skall exemplifiera
på det sättet, varför tar man då
inte vinststeriliseringssiffran vid ett
tillfälle, när det bara betalats in någon
miljon och disproportionen alltså är
ännu mer skriande? Vi befinna oss ju
mitt inne i en inbetalningstermin för
vinststeriliseringsmedlen och veta följaktligen
inte hur dessa båda siffror
komma att slå mot varandra, när terminen
är slut.

Vill man verkligen bedöma vilken
verkan riksbankens penningpolitik har
haft, måste man ta en hel mängd siffror
i beaktande, riksbankens försäljning
och köp av valutor och guld, förändringar
i statliga myndigheters checkräkningar
i riksbanken, nettoresultatet
av riksbankens köp och försäljning av
obligationer, rediskonteringen av växlar
under olika tider, lån och krediter
till banker och andra kreditinstitut,
lån och krediter till allmänheten —
med avdrag då för de insättningar, som
ske på vissa bundna räkningar i riksbanken
— samt slutligen en rad av diverse
små transaktioner, som ske mellan
riksbanken och allmänheten. Går
man igenom siffrorna för allt detta, får
man en bild av vad riksbankens politik
betyder för penningrikligheten på
marknaden, men det är av vikt att man
gör det för en tillräckligt lång tid, tv
annars kan man råka ut för den fataliteten
att få en fullständigt vrång bild på
grund av att någon utpräglad säsongföreteelse
råkat redovisas just då.

Det är ju särskilt de åtgärder, som
vidtagits under de senaste två åren,
som nu kritiseras, och det är väl då
ganska rimligt att ta just den perioden,
när det gäller att bedöma, vilken inverkan
riksbanken genom samtliga sina
transaktioner har haft på penningmarknaden.
Gör man det, så skall man
finna att riksbanken har under dessa
två år försett marknaden med ytterligare
140 miljoner kronor, som markna -

den inte hade tillgång till för två år sedan.
Är det någon människa, som tror
att i ett folkhushåll, som balanserar på
20 miljarder kronor om året, ett tillskott
på 70 miljoner om året till penningmarknaden
kan ha någon avgörande
betydelse? Det är väl tvärtom troligt,
att marknaden inte alls reagerar för
tillförandet av ett sådant belopp.

Hela denna föreställning om att det
är riksbanken, som ligger och pumpar
ut köpkraft på penningmarknaden i
stället för att se till att marknaden
bleve tillräckligt stram, är falsk, och
det är skäl i att man åtminstone från
riksdagens sida försöker att så mycket
som möjligt motarbeta den. Det kan
inte vara nyttigt, att allmänheten bibringas
den föreställningen, att statsmakterna
föra en helt annan och lättsinnig
politik.

Detta resonemang om att riksbanken
väl borde ha företagit de åtstramande
åtgärder, som jag här redovisat, men
icke skulle ha gjort några köp, som försett
marknaden med penningmedel, faller
alltså på sin egen orimlighet, och
det tjänar då ingenting till att fortsätta
det. Såsom jag tidigare här visat, skulle
en dylik politik från riksbankens sida
ha låst fast det ekonomiska livet i landet,
den skulle ha förhindrat import
och investeringar och över huvud taget
satt ett effektivt stopp för hela den utveckling
efter kriget, som har återställt
levnadsstandarden i landet till vad den
var före kriget, ja t. o. m. höjt den något
över denna nivå.

Det är inte, herr talman, trevligt att
behöva tala så länge som jag nu gjort,
men jag tror att det är nödvändigt att
någon gång också söka försvara den
politik, som riksbanken har fört, och
det kan inte ske utan att man någorlunda
fullständigt redovisar de faktorer
och det siffermaterial, som föreligga.

Ingen skall emellertid av denna redovisning
dra den slutsatsen, att jag eller
någon annan i bankofullmäktige har

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

den uppfattningen, att läget är bekymmersfritt.
Men lika visst som att de
maningar, som under de senaste åren
gått ut från bankofullmäktige, andats
djupt allvar, är att de också innehållit
påpekanden om att den situation, vari
vårt land befinner sig, icke är sämre
än att vi böra kunna komma ur den
genom mycket måttliga justeringar i
vårt ekonomiska handlande. Det är
nödvändigt att begränsa statens utgifter,
men det är därför inte nödvändigt
att såga av mycket väsentliga delar av
den statliga verksamhet som bedrives.
Vi få föra en försiktig socialpolitik under
de närmaste åren, men det är inte
därför nödvändigt att åstadkomma någon
verklig försämring av de sociala
villkoren här i landet. Det är nödvändigt
att begränsa bostadsbyggandet,
men det är därför inte nödvändigt att
driva fram en bostadsnöd. Det är nödvändigt
att begränsa industriinvesteringarna,
men det är därför inte nödvändigt
att ödelägga den svenska industrien
eller förhindra de moderniseringar,
som äro nyttiga och behövliga.
Man kan, om man vill, fortsätta med
att räkna upp det ena området efter
det andra. Den justering av den svenska
investeringsstandarden och levnadsnivån,
som behöver ske, är i själva
verket mycket måttlig, och fråga är
väl om den av några större folkgrupper
skulle behöva uppfattas ens som en
nämnvärd försakelse.

Men när den uppoffring, som det
kan gälla, alltså blir så pass måttlig,
borde det ju vara så mycket lättare att
åstadkomma den. Det är över huvud
taget obegripligt att det finns de, som
tyckas inte vilja vara med därom. .lag
vill emellertid konstatera, att den uppgörelse,
som träffats mellan regeringen
och näringslivets och arbetsmarknadens
organisationer, ger ett bestämt
löfte om att det finns en växande insikt
i vårt samhälle om att vi nu ha
kommit till ett läge, där det är nödvändigt
att stanna och se sig om och

Den allmänna ekonomiska politiken.

att icke driva inkomstutvecklingen
längre, förrän man är säker på att det
materiella underlag, som man har att
stå på, är tillräckligt hållfast. Genom
den allmänna anslutning, som denna
överenskommelse fått, finns det anledning
att knyta de bästa förhoppningar
till fortsättningen, naturligtvis under
den förutsättningen att alla vidhålla
överenskommelsen. Det tråkiga med
den högerreservation, som här föreligger,
och med vissa inlägg i debatten
är, att det däri finns en tendens till
att man vill slita sig ut ur sammanhanget
och icke vara riktigt solidarisk
med det hela. Och är det så, att det
krav på räntehöjning, som här i något
vaga ordalag framföres, är en bestämd
förutsättning för att högern och de,
som högern representerar, skola vara
med om en överenskommelse, då befarar
jag, att det kommer att minska
möjligheterna att mot årets slut åstadkomma
en allmän uppgörelse, som
sträcker sig något längre och som blir
litet mer praktiskt utformad än vad
den nu träffade överenskommelsen är.
Det vore inte lyckligt, om man ifrån
högerns sida skulle driva räntestegringskravet
så ensidigt och så hårt, att
man från det hållet inte kan påräkna
något stöd för de allmänna stabiliseringssträvandena.

Jag har med detta inte alls tagit någon
ställning till frågan om huruvida
man rent tekniskt kan arrangera obligationsköp
och räntedifferentieringar
på sådant sätt, att de löpa något smidigare
än nu och utan att det i stort
sett förändrar ränteläget. Jag har inte
heller velat uttala någon mening om
vilken ränta vi skola ha i framtiden;
jag tror över huvud taget att varje låsning
på den punkten är opraktisk och
omöjlig alt göra. Jag hoppas att i det
läge, vari vi nu befinna oss, den insikten
skall tränga igenom även inom högerpartiet,
att det är omöjligt att åstadkomma
något, om man vidhåller sådana
krav.

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Hen allmänna ekonomiska politiken.

Om jag sedan, herr talman, bara får
säga ett par ord om skattediskussionen,
skall jag be att för några minuter få
upphöra att vara bankofullmäktig. Det
finns ju ett alldeles bestämt drag i
skattediskussionen, som man måste
fästa eu alldeles särskild vikt vid, nämligen
den omständigheten, att när man
försöker kritisera den nuvarande skattepolitiken,
så sker det från den utgångspunkten
att en beskattning, som
slår mot de allra största förmögenheterna
och de allra största arven, är
förödande för sparsamheten i landet.
Jag vet inte vad de största förmögenheterna
och de största arven ha med
sparsamheten att göra. Det är något
slags samband som man kan upprätta
och uppehålla, om man har en mycket
livlig fantasi som inte fäster sig alls
vid verkligheten. Tv observera, att de
förmögenheter som det här är fråga
om äro inte några sparade förmögenheter.
Det är i huvudsak sådana förmögenheter,
som ha uppkommit genom
värdestegring, och dessa förmögenheter
ha sålunda vid sin tillkomst aldrig
påverkats av vederbörandes sparande
i den meningen att han avstått från något
som kunde vara trevligt att konsumera
för dagen, för att samla för framtiden.

Det finns vidare något i denna diskussion,
som allmänheten i Sverige har
alla skäl att fästa sig mycket hårt vid,
nämligen den tendens som framträder
att vältra över ansvaret på dem, som
inte äga förmögenhet, men säga att de,
som äga förmögenheter, ha en speciell
rätt att slippa känna den hårda belastningen.
Är det på det sättet högern
skall framträda inför väljarna, så gärna
det. Jag skall inte ge några råd på
den punkten. Men jag vill bara från
min utgångspunkt säga, att jag kan
aldrig vara med om en sådan politik.
Jag kan det framför allt inte av det
skälet, att de ekonomiska uppgifter,
som vi ändå alla ha starkt intresse av
att vårda i samhället, skulle aldrig fara

väl av att man spränger samhällssolidariteten
med de mycket klumpiga medel
som högern tillgriper.

Innan jag slutar, vill jag, herr talman,
också ägna några ord åt företagsbeskattningen.
När det för många år
sedan lämnades de svenska företagen
möjlighet att företa avskrivningar efter
friare regler än förut, voro vi alla på
det klara med att det fanns något av
äventyr i det steget. Men vi förlitade
oss alla på att den rätt att själva bedöma,
som bolagen här fingo, skulle
komma att begagnas med vett och förstånd,
och att den i längden skulle leda
till åtminstone samma skatteinkomster
som om man hade hållit på gamla stramare
avskrivningsregler. Det finns tyvärr
inom den svenska bolagsvärlden
f. n. tendenser som göra, att man håller
på att få lov att revidera den uppfattning,
som man då hade och som
man under de första åren sedan den
fria avskrivningsrätten infördes ansåg
sig ha fått bekräftad. Det finns på sina
håll ett skattetänkande, som inte frågar
efter vad som är omkostnader. Det
finns en tendens att, så snart någonting
skall betalas av ett bolag, göra det
hur luxuöst som helst, vare sig det gäller
en chefsvilla eller särskilt fina bilar
eller något sådant. Det är klart att
om detta skattetänkande — stat och
kommun betala hälften av utgifter som
föras på omkostnadernas konto och då
kan man gärna slösa i fråga om sådant
— breder ut sig allt mera, så får man
lov att revidera sin uppfattning om företagsbeskattningen.
Jag är medveten
om att det inte är lätt att ta tillbaka
det, men om högern, som ju har alldeles
speciella förbindelser med den
svenska bolagsvärlden, vill göra sin
egen och samhällets sak en tjänst, så
borde den sätta in sin kraft på att
mana till en smula försiktighet på det
hållet. Det kan eljest hända att den
allmänna folkviljan i vårt land reagerar
på det sättet, att vi måste återinföra
skatteregler, som vi själva hoppas

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

kunna slippa, därför att de äro oändligt
mycket svårare att tillämpa än de
nuvarande.

Den samlade borgerligheten i landet
skulle göra vårt land en tjänst genom
att även ta på sig en annan uppgift när
det gäller skattefrågorna, nämligen att
tala om att det i vårt land inte äro de,
som ha de stora förmögenheterna och
de stora inkomsterna, som ha den starkaste
anledningen att klaga, utan det
har alltjämt människor med ganska begränsade
inkomster, för vilka skattetrycket
trots alla de lättnader som de
senaste åren genomförts i fråga om inkomstbeskattningen
och genom omsättningsskattens
slopande alltjämt är mycket
hårt. Det är inte rimligt att man
ifrån deras sida, som anse sig representera
det övre skiktet i samhället,
skall föra klagan. Förutsättningen för
att vinna en samhällsekonomisk balans
är ju ändå i första hand att alla krafter
hjälpas åt, men då böra inte den
svenska bolagsvärlden och den svenska
finansvärlden ställa sig utanför och genom
att hålla på med ett ihållande
ståndskall mot samhället försöka underminera
förtroendet för hela den politik,
som det ändå hittills föreligger en
folkmajoritet för att föra.

I detta anförande instämde herr Andersson
i Tungelsta.

Herr WIBERG (kort genmäle): Herr
talman! Naturligtvis skulle det vara
frestande att göra några kommentarer
till herr Halls anförande, men debatten
bar hållit på i flera timmar och flera
talare återstå, varför jag skall inskränka
mig till att hänvisa till vad som tidigare
anförts från min och andra talares sida,
vari allt väsentligt redan är bemött. Jag
hoppas emellertid, att herr Hall inte tar
illa upp, om jag karakteriserar hans anförande
såsom ett om också mycket
skickligt försök att blanda bort korten,
när det gäller denna mycket komplicerade
fråga.

Den allmänna ekonomiska politiken.

Jag hoppas att kammaren tillåter mig
att ägna några minuter åt att sudda ut
en skönhetsfläck i protokollet genom eu
kort replik till en ärad ledamot av denna
kammare, nämligen herr Andersson
i Mölndal. Protokollet för den 21 januari
1948 utvisar, att herr Andersson då
höll ett anförande, vilket i stor utsträckning
innebar en vidräkning med den
ekonomiska uppfattning, åt vilken jag
förut tillåtit mig att giva uttryck i kammaren.
Herr Andersson menade, att vad
jag hade framfört vid remissdebatten
fullkomligt stred emot grundtanken i ett
tidigare anförande. Saken är naturligtvis
icke av någon större betydelse. Å
andra sidan anser jag det oriktigt, att
påståendet skall få stå obemött.

Det anförande från min sida, som
herr Andersson åsyftade, skulle jag hava
hållit »för någon tid tillbaka». Jag har
gått bakåt i riksdagsprotokollen och
funnit, att det anförande herr Andersson
åsyftade hade hållits, kanske icke
vad man just vill inlägga i uttrycket
»för någon tid tillbaka», utan i november
1945. Det är ju en ganska lång tidrymd
därifrån och fram till januari 1948.

Herr Andersson gör vissa citat. Jag
skall icke upptaga kammarens tid med
att ingå på en detaljgranskning. Jag vill
endast hava sagt ifrån, att herr Anderssons
citat äro fullkomligt lösryckta delar
ur ett långt anförande och att de
icke alls giva en riktig bild av anförandets
innehåll. Om det verkligen finns
någon, som har intresse för saken, skulic
jag vilja hemställa till vederbörande att
läsa båda anförandena i sin helhet.

Herr Andersson gjorde ett direkt konstaterande.
Han framhöll »först och
främst har herr Wiberg felbedömt läget
på det sättet, att det i stället för vad
han trodde det skulle bli, ett betydande
exportöverskott, har blivit ett betydande
importöverskott». Huru herr Andersson
kan komma med en sådan uppgift har
jag ganska svårt att förstå. I verkligheten
visar det sig nämligen, att min
bedömning var fullkomligt riktig. År

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

1945 slutade med ett exportöverskott,
uppgående till ej mindre än 677 miljoner
kronor. Att utvecklingen sedermera
gick i annan riktning beror på den bristande
balans, som blivit följden av den
allmänna ekonomiska politik, som regeringen
fört.

Jag skall icke längre upptaga kammarens
tid med denna oväsentliga fråga.
Jag åtnöjer mig med att fastslå att den
kritik, som herr Andersson framfört i
början av detta år, är obefogad.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Det kanske inte är så lämpligt
att ledamöter av bankofullmäktige polemisera
mot varandra i kammaren, men
jag kan å andra sidan inte underlåta att
framföra en kort kommentar till det anförande
min kollega i fullmäktige, herr
Hall, nyss hållit. Han föredrog ett omfattande
material, som skulle visa, att
det nettotillskott till marknaden, som
blivit en följd av riksbankens transaktioner
de två senaste åren med obligationsköp
m. m., skulle ha hållit sig
inom ett mycket begränsat belopp, jag
tror han nämnde siffran 140 milj. Jag
skall inte närmare gå in på den saken
men skulle bara med anledning av att
han så kategoriskt avvisar ett upphörande
av stödköpen vilja säga, att ingen
tror, att en efterlängtad samhällsekonomisk
balans kan uppnås med bara
ett enda medel. Det måste vara ett system
av åtgärder, en kombination, som
bör vara en stark kombination, för att
nu tala idrottsspråk. I den kombinationen
kan enligt min uppfattning som
ett av medlen med mycket stor fördel
ingå ett upphörande av obligationsköpen.
Ett annat medel, vilket herr Hall,
såvitt jag förstår, inte berörde i sitt anförande,
som med avsevärd effekt också
skulle kunna tas in i denna kombination,
är naturligtvis ett återinförande av
omsättningsskatten. Jag vet inte, om det
är olämpligt, men jag skulle vilja rikta
en direkt fråga till herr Hall: Har herr

Hall samma aversion mot ett återinförande
av omsättningsskatten såsom ett
medel att återuppnå den så hårt rubbade
samhällsekonomiska balansen som
han har mot ett upphörande av riksbankens
stödköp?

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr DICKSON: Herr talman! Debatten
har hållit på så länge, att det mesta
kanske är sagt. Jag skall försöka slingra
mig emellan det som redan har nämnts
och hålla mig till litet nya gebit. Jag
skall inte ta mer än 10 minuter i anspråk.
Jag tycker mig också se, att min
kritiske vän herr Jacobson i Vilhelmina
försvunnit och i sällskap med många
andra riksdagskamrater för stunden
sökt sig andra jaktmarker, och jag kan
därför tala fritt.

Herr Wiberg antydde i sitt första anförande,
att han nog var en relativt
dålig politiker och att han därför emellanåt
hemföll till praktiskt tänkande.
Jag vill inte jämställa mig med min
högt taxerade vän herr Wiberg såsom
politiker eller som praktiker, men jag
tror det ligger mycket i hans tankegång.
Om vi få litet mera av praktiker och
litet mindre av partipolitiker även ett
sådant här valår skulle det enligt min
mening kunna vara bra i denna besvärliga
situation. Vi skulle få ner debatten
på marken på något sätt, få ut den ur
de där giftgasmolnen, som partipolitiken
bildar, få klart för oss var vi stå
och sedan gemensamt kunna praktiskt
överlägga om vad vi skola göra. Att i
dag hålla på att diskutera om vem som
bär skulden till att vi ha kommit dit
där vi nu stå är ju inte så fruktbart. Det
är frestande, men det är inte fruktbart.
Ha två personer ramlat i vattnet tillsammans
och hålla på att drunkna, är
det ju inte praktiskt handlande om de
sinsemellan gräla om vem det var som
knuffade i den andre.

Jag skall först ta upp herr Halls tal

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

om defaitismen. Jag vet inte om lian
använde det ordet, men jag tror det var
det han menade, när han kritiserade
högerreservationen. Jag undrar om herr
Hall har rätt på den punkten. Svenska
folket är inte benäget för panik. Det är
väl riktigare, att man får det verkliga
läget klart för sig, att man inte försöker,
såsom herr Hall, att måla bara i ljusa
färger och tala om de goda sidorna. Det
kan man för all del också göra, men
man får inte dölja det verkliga läget.
Vi ha talat om tryckfrihet här åtskilliga
olustiga timmar, och jag tycker att
efter den debatten skulle vi vara färdiga
att tala rent ut och få fram det
verkliga läget. Vi äro i en besvärlig
situation. Vi stå inte på fast mark. Herr
Hall sade inte att vi göra det, men han
lät nästan förstå, att det var någon sorts
stöd vi hade för fotterna. Vi hänga i
krokig arm i vårt eget hår och det kan
man inte göra hur länge som helst, utan
förr eller senare kommer man att falla
ner dit där vi egentligen borde vara
för att därifrån sedan börja från början
igen och gemensamt sträva uppåt.
Det har sagts, att vi inte kunna begära
att ett krig, sådant som det passerade,
skall spårlöst gå förbi. Det är alldeles
riktigt, men vi ha inte tagit konsekvenserna
av det resonemanget. Vi ha trott,
att det gick att leva på samma levnadsstandard
även i fortsättningen. Egentligen
borde vår levnadsstandardskurva
ha bildat ett hack ganska långt nedåt,
och sedan borde vi som jag sade börja
arbeta uppåt igen.

Det svåraste momentet i situationen
är väl, att den inte berör miljonärerna
och företagen. Det är visserligen sant,
alt det som ges ut av miljonärer och
företag kanske också bidrager till de
inflatoriska processerna. Men det spelar
ingen nämnvärd roll, utan tyvärr
är ju läget det, att det är de breda massorna
som ha för mycket pengar. Det
tror inte folk, som ha små inkomster.
De kunna inte förstå, hur det kan vara
möjligt att man kan säga, att de ha för

Den allmänna ekonomiska politiken.

mycket, men taget i ett nötskal är ju
situationen denna, och det är detta som
gör läget politiskt så besvärligt. Vad vi
behöva i denna situation är folkets förtroende
för styrelsen. Herr Wiberg vädjade
till finansministern, att han skulle
sätta in sin auktoritet. Jag har tidigare
tillåtit mig göra samma sak från denna
plats. Jag har en bestämd känsla av
att finansministern arbetar efter den
linjen, att han i enskilda samtal och i
mera partislutna grupper framhåller de
faror, som vi äro ute för. Det är tacknämligt
att så sker. Men det är också
av vikt att alla få läget klart för sig
och att finansministern inte, såsom herr
Hall gjorde, förgyller situationen, utan
att den framställes realistiskt. Jag är
inte så mycket partipolitiker. För mig
är det skäligen likgiltigt vem det är som
för politik bara det är en klok politik.
Om det är en socialdemokratisk regering
eller om det är en socialdemokratisk-bondeförbundsregering,
herr Pelirsson-Bramstorp,
som behövs för att samla
folkets, de breda massornas förtroende,
ser jag gärna en sådan, bara den
för en borgerlig politik. Det är väl fråga
om det inte under dessa svåra år har
gått upp en del tankar bland de ledande
männen på dessa håll, som gör att detta
mitt uttalande inte bara är en liten
lustighet.

Vad man också skulle vilja önska sig
vore kunskap inte bara i matematik,
därför att politik är inte matematik utan
i mycket hög grad också psykologi. Det
finns en liten berättelse, som handlar
om hönan som värper guldägg. Jag
förutsätter, att de flesta här ha läst berättelsen.
Jag var verkligen nere i riksdagsbiblioteket
och undersökte, om den
fanns där, men ledsamt nog finns den
inte tillgänglig där. Jag tycker nog att
det är eu brist i biblioteket, och jag
skulle vilja sätta såsom eu rimlig inträdesfordran
till riksdagen och därmed
också till regeringen, att vederbörande
sökande skulle visa sig ha läst
och hjiilpligt tillgodogjort sig innehållet

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

i denna skrift. Den är mycket läsvärd,
och det ligger mycket i den.

Jag skall inte fortsätta mycket längre.
Finansministern gick miste om den vädjan
jag nyss riktade till honom. Då han
nu kommit, skall jag därför upprepa
den. Det är andra gången jag gör den
till honom direkt offentligt och tredje
gången, om jag medräknar en vädjan
som jag privat gjort till honom. Det är
tacknämligt, om finansministern vill begagna
sin stora popularitet för att klargöra
för svenska folkets stora massor,
att vi måste sänka vår standard, och
att detta är nödvändigt för att vi skola
kunna på ett sunt sätt börja på nytt
igen.

Herr talman! Min annars så precise
vän herr Hagberg i Malmö råkade ut
för en liten lustig felsägning. Han märkte
den nog inte själv, men kammarens
ledamöter kanske observerade den. Han
talade om herr Ohlins meningsriktning.
Jag är säker på att han hade avsett att
säga herr Ohlins meningsriktningar.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Jag förmodar att hela kammaren
nu väntar på finansministerns stora
tal. Jag skall under sådana förhållanden
inte bli långsam. Jag skall i första
hand be att få ställa ett par tre frågor,
som finansministern kan besvara i det
anförande han skall hålla här i kammaren.

Jag anser det vore särdeles önskvärt
att få en bättre upplysning än hittills
lämnats om våra möjligheter i exporthänseende.
Vi ha här i dag talat åtskilligt
om vad som hänt under de senast
gångna åren och diskuterat vad handelsbalansen
visar för resultat med utgångspunkt
från material, som ingalunda
är av dagen utan varit tillgängligt
under rätt lång tid tillbaka. Vad
som enligt min mening borde intressera
oss mest är utsikterna för vår utrikeshandel
under de närmaste månaderna,
och just den frågan anser jag har blivit

alltför litet berörd i dag. Minst lika viktigt
som att vi här diskutera valprogrammen,
som ju faktiskt skett, anser
jag det vore, om vi på något sätt skulle
kunna finna en utväg att förbättra vår
export och sedan inrätta vår import i
förhållande till exportmöjligheterna.
Jag vill alltså fråga finansministern, om
han är i tillfälle att ge oss närmare upplysningar
om utsikterna för vår massaexport,
just nu?

Min andra fråga skulle bli: Vilka ekonomiska
tillgångar i händelse exporten
blir allvarligt försämrad ha vi ännu
kvar som vi kunna förbruka? Om jag
inte minns fel skola vi först och främst
ha 25 miljoner pund, som äro låsta eller
infrusna, hur vi sen vilja kalla det,
i England. Det har gått olika uppgifter
om detta relativt stora belopp. Enligt
vissa uppgifter skulle det ännu inte
vara tillgängligt, enligt andra uppgifter
skulle det vara frigjort. Här stå vi enligt
min mening inför ett mycket allvarligt
problem: Om vi få dessa pengar
frigjorda skola vi då omedelbart använda
dem för att försöka hålla vår
relativt goda levnadsstandard till hösten,
eller skola vi inrikta oss på att
söka bygga upp en ny valutareserv?

Medan jag ändå har ordet, herr talman,
kanske jag också får komma med
ett par repliker i anledning av vad som
yttrats här tidigare. Både herr Ohlin
och herr Hall voro inne på frågan om
vad högern vill och sade, att vi ensidigt
bara diskuterade en höjd ränta.
Jag tror att båda herrarna därvidlag
togo fel. Vad vi sagt är detta: Vi se

inte räntehöjningen som det primära,
men vi vilja inte medverka till en fortsatt
utpumpning av köpkraften via stora
inköp av obligationer, utan vi anse att
dylikt skall riksbanken försöka dämma
upp även med risk för att det kan medföra
en viss räntehöjning. Jag anser att
detta inte ligger så förfärligt långt ifrån
den marginal i fråga om räntesvängningar,
som herr Ohlin själv var inne på.
Jag kanske också kan passa på att fråga,

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

vad herr Ohlin menade — jag hörde
väl inte på tillräckligt uppmärksamt,
kan jag tro — när han talade om att
begränsa investeringarna. Jag vet sedan
gammalt, att han framhållit detta såsom
varande en mycket central punkt i inflationsbckämpandet,
vilket jag gärna
instämmer i. I dag fick jag den uppfattningen
att herr Ohlin förklarade, att
det dock inte fick ske genom ökade
kontrollåtgärder. Samtidigt avvisade han
mera generellt verkande medel. Får jag
fråga: Hur skall egentligen den där

trollkonsten att skära ned investeringarna
utan skärpt kontroll eller användande
av hårdare föreningspolitiska medel
gå till?

I fortsättningen sade herr Ohlin, att
han hade den uppfattningen, att den
bristande samhällsekonomiska balansen
kvarstår, även om vi skulle nå balans
mellan sparandet och investeringarna.
Inte heller på den punkten blev jag alldeles
på det klara med vad herr Ohlin
menade, nämligen hur den där bristande
balansen skulle avverkas.

Herr Ohlin talade också om skillnaden
mellan punktskatter och omsättningsskatt
ur vänstersynpunkter. Förlåt,
att jag inte heller där blev övertygad.
Som herr Ohlin framställde det
skulle en mera allmän omsättningsskatt
vara väsentligt svårare att avskaffa än
punktskatterna, alltså skatt på exempelvis
bensin, papper eller någon annan
vara. För min del har jag snarare
den uppfattningen, att man lättare glömmer
hort en skattehöjning, som ligger
på en viss vara, än en omsättningsskatt
som ligger över det hela. Är det någon
som numera tänker på t. ex. trafikskatten?
Den var väl ett slags punktskatt,
som skulle tagas hort ganska snart. Ja,
men den har vuxit in i det allmänna
medvetandet och nu ligger den där den
ligger, och jag befarar att det kommer
att gå så med en rad andra konsumtionsskatter.
Jag anser för min del inte
att det är svårare att sänka eu allmän

Den allmänna ekonomiska politiken.

omsättningsskatt än att taga bort en besvärlig
punktskatt.

Jag tillåter mig vidare några randanmärkningar
till vad talesmannen för
bankoutskottets majoritet yttrade. Herr
Molander upplyste kammaren om vilken
fördel det var att vi i tid fingo så pass
stor import, även om vi allt för hastigt
blevo av med våra valutareserver. Vi
lyckades därigenom att köpa varor till
väsentligt billigare pris. Ja, det där
låter ju ganska bestickande, men får jag
fråga herr Molander: Hur tillgår det
nu? Är det inte så, att vi i brist på
dollar köpa dollarvaror i andra hand
ifrån mjuk valutaländer och till väsentligt
högre priser — jag har hört sägas
ända upp till 40 % — än om vi haft

dollar att köpa för? Då kanske den
vinst herr Molander talade om försvinner
utan vidare och tar mera med sig.
Jag anser nog att bankoutskottet borde
studera denna fråga litet närmare, innan
det drar sådana slutsatser som herr
Molander gjorde.

Jag kan dela herr Halls mening att
vi inte böra skapa någon katastrofstämning
utan söka reda upp våra ekonomiska
förhållanden så långt möjligt tillsamman.
Herr Hall varnar för någon
vanstyremyt. Jag skulle vilja svara, att
det är lika riskabelt att låta folk tro,
att det inte förefinns några risker för
ett sämre penningvärde och att allt går
bra bara vi hålla oss tysta och lugna
och hundraprocentigt lita på finansministern.
Det besvärliga i denna sak är
att detta gjorde spararna, de litade i
mycket hög grad på finansministern
både 1940 och 1941, då han lånade pengar
och utlovade att de skulle komma
igen med ungefär samma goda värde.
Jag beskyller ingalunda herr Wigforss
för att avsiktligt ha farit med felaktiga
uppgifter — omständigheter ha ju tillkommit
som inte varit lätta att bemästra.
Men herr Hall måste förstå: folk
tror i detta fall inte vad som helst. Då
man ser den utveckling som pågår är

4—Andra kammarens protokoll 1!)/i8. Nr 31.

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

man misstrogen och låter sig inte nöja
med bara vackert tal.

Jag har vid flera tillfällen framfört
till finansministern, att jag anser att han
på ett långt tidigare stadium borde ha
sökt tydligare än som skett informera
människorna om den utveckling som
fortgår. Om jag inte minns fel talade
finansministern för några månader sedan
i Sundsvall och skulle då för det
.svenska folket beskriva det ekonomiska
läge, vari vi befinna oss. Jag tror att
han yttrade sig på följande sätt -— uttalandet
gällde en eventuell sänkning av
levnadsstandarden: Om en något mindre
tillgång på nylonstrumpor, sade finansministern,
kan betraktas som sådan, ja,
då är det givetvis en standardsänkning!
Jag anser att man måste tala ett väsentligt
öppnare språk. Jag vill minnas
att vi vid ett senare tillfälle gjorde
finansministern uppmärksam härpå, och
jag har också till min glädje senare
sett, att saken har framställts på ett
bättre sätt. Men vi skola inte uppmuntra
till sådant språk, ty det leder inte till
ökat förtroende.

Herr Hall talade om åtskilligt, som jag
inte skall uppehålla mig vid. Han upplyste
kammaren bl. a. om en så viktig
sak som att riksbanken inte importerar
själv, utan att det är enskilda som göra
det. Det var väl en ganska onödig upplysning.
Ännu ha vi inte kommit så
långt i förstatligandet, att vi använda
riksbanken som ett vanligt inköpsorgan.

Beträffande frågan om centralbankens
rätt att köpa obligationer säger herr
Hall, att en centralbank kan ju inte
avstå ifrån detta utan vidare. Nej, det
håller jag med honom om, men frågan
är i vilken omfattning det skall ske.
Herr Hall nämnde att försäkringsbolagen
förbundit sig eller i alla händelser
utlovat att inte sälja obligationer. Ja,
det är ju gott och väl. Men vad händer
i fortsättningen om det skulle bli bestående,
att försäkringsbolag och sparbanker
måste förbinda sig att inte avsätta
statens obligationer, när exempel -

vis finansministern om tre kvarts ar
skall börja återbetala 279 miljoner i
obligationslån? Mig veterligt har det
inte upptagits några pengar för sådant
i riksstaten. Jag förmodar att finansministern
och riksbanken räkna med att
lånet skall konverteras. Man kanske då
märker på efterfrågan på obligationer,
att folk inte är så förfärligt angelägna
att köpa ett papper, som är låst och inte
kan användas eller omsättas när det
behövs?

Herr Hall talade vidare om skattetänkandet.
Ja, tyvärr finns detta inom alla
grupper. Det är det bekymmersamma
att man hör hur företags ledare först
och främst diskutera, var de skola hitta
en duglig taxerings- och skatteexpert.
Det låter nästan som om det vore viktigare
för ett företags tillvaro än att finna
den tekniske experten, och så kanske
det i stor utsträckning också är. Detta
skattetänkande går emellertid långt ned
även i lönearbetargrupperna. Det märks
när det blir fråga om arbete, som skall
utföras på övertid, och det märks på
olika områden, där man skulle ha
önskat en ökad arbetsinsats. Det mest
skrämmande i den vägen hörde jag härom
dagen av en industritjänsteman, som
bearbetat uppgifterna över första kvartalets
avlöningar i år inom ett av våra
större industriföretag. Icke så oväsentliga
höjningar på både ackorden och
timlönen hade gjorts inom företaget,
men det visade sig att man ändock inte
utbetalat mera i avlöningsmedel än tidigare.
När man fullföljt undersökningen
fann man, att detta helt enkelt måste
betyda, att arbetsintensiteten i viss män
minskat eller att ackorden icke utnyttjades.
Detta föranledde omedelbart frågan:
Var det skattetänkandet, som också
där började på att göra sina verkningar
gällande? I så fall sätter det på ett
sådant ställe sannolikt ännu hårdare
märke i vår produktion än när det gäller
andra grupper.

Jag skall, herr talman, sluta med
detta och bara säga ett par ord om på -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

Öl

slåendet, att vi från vårt håll inte skulle
vilja stödja, eller i alla händelser
se med mindre tillfredsställelse den
överenskommelse, som finansministern
håller på att träffa med olika grupper
här i landet om återhållsamhet i inkomsthänseende.
Det är alldeles felaktigt.
Vi ha långt tidigare uppmanat
finansministern att försöka sig på sådana
utvägar, och vi anse att det är
önskvärt att han får framgång på den
vägen. Vad vi sagt är att enbart detta
inte hjälper i den situation vi befinna
oss uti. Det gäller att handla så att inte
dessa grupper känna sig lurade på grund
av att staten inte kan försvara sina
positioner. Det är den punkten vi vilja
diskutera här i dag.

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP: Herr
talman! Av bankofullmäktiges skrivelse
till regeringen, varpå bankoutskottets
utlåtande grundar sig, framgår tydligt
att den ekonomiska situationen i landet
är mindre tillfredsställande. I dag
diskutera vi orsakerna till det mindre
tillfredsställande läge, soin vi härvidlag
befinna oss i. Jag skall inte försöka att
lägga skulden vare sig på den ena eller
andra — vi skola väl inte vara som
småttingar som kivas om någonting och
skylla än på den ena, än på den andra.
Vi ha nog litet till mans bidragit till
den situation vi kommit i.

När vi i slutet av 1930-talet genomförde
en lönereglering för statstjänstemännen,
kappades alla politiska partier
med undantag av det jag representerar
om att bjuda över varandra. Man menade
att det förslag, som framlagts av
regeringen, som jag tillhörde den gången,
var mindre tillfredsställande; för
egen del tyckte jag det var väl avvägt.
Det var självfallet därför att man därigenom
ville vinna proselyter til! såväl
det ena som det andra partiet, och börjar
man på det sättet kan det naturligtvis
inte bli någon tillfredsställande utveckling.
.lag vill samtidigt erinra om

Den allmänna ekonomiska politiken.

att varken jag eller mina närmaste medarbetare
inom partiet någonsin drivit
den linjen, då det gällt jordbruket, utan
vi ha sagt att skall jordbruket över huvud
taget fylla sin uppgift i samhället,
måste det beredas möjlighet att producera
på tillfredsställande villkor. Om vi
sedan stanna vid den eller den lönenivån
är ur vår synpunkt fullkomligt likgiltigt,
bara vi komma i sådan paritet
med övriga grupper, att man kan skaffa
arbetskraft för att kunna utöva denna
för folket och landet gagnande näring.

I slutet av 1930-talet eller strax före
krigets utbrott rådde en högkonjunktur
inom den svenska industrien. Denna
högkonjunktur bidrog till att åren
före kriget öka marginalen mellan
jordbrukets och industriens inkomstmöjligheter.
Krigsutbrottet medförde
självfallet fördyrade omkostnader för
både den ena och den andra industriella
produktionen, och när vid denna
tidpunkt den statliga kontrollen utvidgades,
lades de priser, som varit rådande
före krigsutbrottet, till grund för
de beräkningar som utfördes av denna
kontroll. Följaktligen kan man säga, att
den industriella produktionen fick en
favörställning, medan andra produktionsgrenar
fingo det sämre ställt. Men
de som hade en favörställning fingo
behålla den i fortsättningen också.
Detta bidrog till att de, som voro anställda
i dessa rätt vinstgivande företag,
begärde att få en större andel av företagens
vinst, och det kan man ju förstå,
om man sätter sig in i deras ställning.
Genom s. k. pris- och lönestoppet 1942
hejdades dess bättre den saxning uppåt,
som dittills pågått, och det åstadkoms
eu enligt min mening lycklig stagnation
i utvecklingen, så att man utan att
överanstränga köparna av livsmedel och
annat kunde få till stånd en viss förbättring
i förhållandet mellan de ekonomiska
förutsättningarna för jordbruksproduktionen
och för övrig produktion.
Det hela sprack emellertid
1944. Då förklarade som bekant finans -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1918.

Den allmänna ekonomiska politiken.

ministern i ett tal i Göteborg — det var
på samlingsregeringens tid, fastän vi
andra inte blivit informerade om saken

— tydligen under trycket från vissa
grupper och från sina utgångspunkter

— att han ansåg att man inte borde stå
emot dessa grupper i deras krav på en
större andel av nationalinkomsten. Jag
sade den gången, att om priskontrollen
skulle kunna fungera tillfredsställande
och om vi skulle kunna hindra en inflationistisk
utveckling borde man se
till, att det inte bleve några väsentliga
ökningar i inkomsterna, ty självfallet
skulle annars skruven komma i gång
och den ena lönehöjningen följa på den
andra. Enligt min mening och med den
syn jag har på samhället och dess uppgifter
borde man emellertid se till att
de lägre inkomsttagarna finge en bättre
ekonomisk ställning; jag var mycket
angelägen om att så skedde. Enligt mitt
sätt att se fanns det också alltför många
medborgare i vårt land, som hade en
alldeles för låg levnadsstandard, när det
gäller att försörja hustru och barn på
ett tillfredsställande sätt med ur hushållssynpunkt
nödiga och nyttiga varor.
Men det är alldeles självklart, att
samtidigt som man skaffar så många
människor som möjligt en bättre inkomst
och därmed en bättre ekonomisk
ställning måste man se till, att det finns
tillräckligt med varor för dem att kunna
köpa för denna ökade inkomst. Med
det sagda är jag inne på det fel som
socialminister Möller begick, då han i
all välmening efter krigsslutet 1945 försökte
att med efterkrigsprogrammets
hjälp driva fram den s. k. nyckelindustrien,
nämligen byggnadsindustrien,
med påföljd att den drog till sig en del
arbetskraft, som behövdes för att producera
de varor, som de ökade inkomsterna
gjorde det möjligt att köpa. Det
varnades åtminstone från min sida för
att denna utveckling skulle komma att
leda till svårare förhållanden för oss, och
här ha vi också att söka en av orsakerna
till att vi nu befinna oss i en svår situa -

tion. Men det är också möjligt att oppositionen,
såsom man säger, inte varit tillräckligt
samlad. Man var kanske från vissa
håll för mycket känslig för 1946 års
val, och nu äro vissa personer kanske
känsliga för 1948 års val. Jag skall emellertid
drista mig att ge några anvisningar
på åtgärder, som jag tror äro nödvändiga
för att vi skola kunna få till
stånd en bättre samhällsekonomisk balans
än den vi för närvarande ha. Jag är
inte övertygad om, att regeringen gått
tillräckligt långt i fråga om investeringsverksamheten
på bostadsbyggandets område
o. s. v., och att regeringen genom
samråd med industrien fått denna att i
tillräcklig utsträckning beakta tidens
ekonomiska läge. Om människorna kunna
få sysselsättning inom exempelvis
byggnadsindustrien, där man får bra
betalt, lämna de naturligtvis sina gamla
företag för att söka sig dit där det är
bättre betalt, och resultatet blir naturligtvis
att massor av dagsverken förloras
och att produktionen undergår en
väldig minskning. Trots de löneförbättringar,
som undan för undan skett, ha
vi inte ökat produktionsvolymen såsom
det bort ske, och därför befinna vi oss
nu i dagens situation. Det är klart att
om inte arbetsintensiteten bibehållits,
då lönerna ökats, resultatet blivit att
produktionskvantiteten minskats. Det
märks ju också för var dag, att när lönerna
inom t. ex. byggnadsarbetet stiga
blir man inte lika angelägen om att få
arbeta hela veckan, och det är inte utan
att man inom vissa inkomstskikt börjat
resonera som så, att så höga som skatterna
nu äro är det ingen mening med
att skaffa sig större inkomster. Jagskall
ta ett exempel. Jag träffade för någon
tid sedan en slakteriarbetare som sade.
att han och hans hustru hade en årsinkomst
av 11 000 å 12 000 kronor, men
att de säkerligen skulle kunna tjäna
mera, om de så ville. De gjorde det inte
därför att de hade den uppfattningen,
att det mesta därutöver gick till skatter.
Det är emellertid klart att det blir pen -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

gar över, men hela resonemanget vittnar
om hur folk psykologiskt reagerar.
För min del anser jag resonemanget
vara felaktigt, men när man har att beakta
de olika uppfattningar, som råda
här i landet, måste man naturligtvis
också ta hänsyn till sådana hör problem.

•lag skall vidare be att med några ord
få beröra arbetslöshetsförsäkringsfrågan.
Enligt gällande bestämmelser är det
inte tillåtet — men jag vet att det förekommer
i rätt stor utsträckning — att
folk, som slutfört sitt arbete på ett visst
område, bliva inskrivna i byggnadsarbetarfacket
eller i något annat
fack, fastän det funnits skogsarbete eller
annat arbete, som inte lönat sig lika
bra. I stället för att utföra ett nyttigt
arbete, går man och låter stämpla i
sina böcker. Jag hemställer, att regeringen
ville undersöka hur man ute i
de olika avdelningarna i fackförbunden
tillämpar arbetslöshetsförsäkringslagens
föreskrifter. Det är alldeles självklart
att för varje människa, som går utan
arbete, blir det svårare för oss andra
att skaffa fram den kvantitet varor, som
vi behöva. Förhållandena inom byggnadsbranschen
ha, såsom jag tidigare
framhållit, naturligtvis i sin mån verkat
så att produktionen inom andra områden
blivit mindre. Detta gäller inte
minst inom exportindustrien. Enligt min
mening blevo de byggnader, som uppfördes
under de år då vi kunde exportera
varor till mycket höga priser, oerhört
dyra för oss därför att om vi
byggt mindre skulle trämassa m. m.
kunnat exporteras i mycket större omfattning.

Det är en annan sak, som jag gärna
skulle vilja fråga om, nämligen bur det
kan ha varit med samarbetet mellan
regeringen och exportföretagen. Har det
inte inträffat att vissa exportföretag förhandlat
med ett land och i avvaktan
på prisavtal velat uppskjuta exporten
till ett annat land där prisavtal förelegat
t. ex. på Belgien, som vi hade rätt

Den allmänna ekonomiska politiken.

att exportera 80 000 standards trävaror
till men låtit exporten dit ligga nere
i avvaktan på utgången av motsvarande
förhandlingar med England, därför att
man inte ville att priserna i det förra
fallet skulle »störa» priserna på Englandsförhandlingarna.
Följden blev att
myndigheterna tillmötesgingo önskemålen
och uppsköto exportlicens. Så har
saken berättats för mig av en trävaruexportör,
som tilläde, att under första
hälften av detta år inte exporterats mer
än halva den kvantitet, som Belgien varit
intresserat av att köpa. Jag tänker
nu inte lägga hela skulden på regeringen
för detta förhållande, men anser
att regeringen valt mindre lämpliga
rådgivare på detta område. Om den
i stället för rådgivare, som varit skickliga
i konsten att skriva, hade valt folk
med praktiskt handlag, hade det ur
många synpunkter varit mycket bättre.
Det är klart, att om vi försuttit någon
möjlighet att få in valuta ha vi fått
våra möjligheter att köpa varor utifrån
försämrade. I den mån vi själva inte
kunna producera nyttighetsvaror, som
det svenska folket har möjlighet att köpa,
är det givetvis av intresse för oss att
kunna importera varor, och skulle importpriserna
visa sig vara för höga, få
vi diskutera den saken som vi gjorde i
går beträffande subventionerna för att
på den vägen kunna hålla prisnivån
nere. Det är klart att det främst är de
höjda lönerna som åstadkommit köpkraftsöverskottet,
och därför förvånar
det mig, att bankoutskottet skrivit, att
den på konsumtion inriktade efterfrågan
i år har ytterligare ökats genom
införande av barnbidrag och höjda folkpensioner
samt genom höjning av löner
och jordbruksinkomster. Ja, jordbrukets
inkomster komma i sista hand, men de
ha inte verkat och komma inte att verka
förr än den 1 september, så någon
höjning i det avseendet har väl ännu
ingen kunnat förmärka och höjningen
av folkpensionerna och barnbidragen
kan ju inte ha åstadkommit någon revo -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den alfmänna ekonomiska politiken.

lution under den tid som gått efter höjningen.
Och för övrigt finns det ju så
många andra pensioner, som äro väsentligt
högre än folkpensionen. Det är
klart, att det är den stora massans köpkraft
som ökat, men för den stora massans
skull måste man också vara angelägen
om att vi få in varor i tillräcklig
utsträckning. När jag läser vad såväl
utskott som reservanter skrivit i detta
fall, tycker jag nog, att det är hugget
som stucket. Reservanterna visa på
vissa saker och utskottet på vissa andra.
Det huvudsakliga är ju att såväl
regeringen som bankofullmäktige och
riksdagen blivit underkunniga om, hur
situationen är — jag vill inte säga att
besvärligheterna äro olösliga om vi inte
dröja och åter dröja med att vidtaga
erforderliga åtgärder; det har syndats
tillräckligt tidigare. Ty det är ju så
att om ekonomien — både den enskildes
och statens — kommit i mindre god
balans, ju snabbare den kan repareras,
ju lättare går det. Men går det för långsamt,
blir reparationen svårare att
åstadkomma.

Reservanterna ha också antytt, att
man skulle kunna höja räntan. Ja, det
är självfallet, men då äro vi också inne
på vår som jag i går sade alltför mycket
fastlåsta index. Men det är en sak, som
regeringen enligt mitt sätt att se har
möjlighet att undersöka. Särskilt vill jag
rekommendera, att det undersökes i
vad mån en höjd ränta skulle kunna
komma att inverka på hyrorna och i
vilken mån de eventuellt höjda hyrorna
skulle inverka på index. Men inverka de
på index är det inte säkert, att vi få
den ekonomiska balansen bättre genom
att räntorna bli höjda. Jag har tidigare
sagt min mening att det var fel, när
räntan förra gången sänktes. Här se
vi en av följderna: vi stå där vi stå.
Härtill kommer det efterkrigsprogram,
som socialminister Möller satt i kraft,
då han förmodligen trodde, att vi levde
i en depressionstid i stället för i en
högkonjunktur. Att företagen tävla om

att locka till sig arbetskraft genom
höjda löner är givetvis mindre rationellt,
särskilt nu när vi behöva sysselsätta
varenda arbetsför människa för
att kunna åstadkomma det bästa möjliga.
Byggnadsverksamheten har naturligtvis,
tack vare statliga subventioner,
lån och den låga räntan, ökat i hastigare
tempo än den eljest skulle ha
gjort, och därtill har tillståndsgivningen
vissa tider varit relativt riklig.

Vidare rekommenderas från vissa
håll, att riksbanken skulle sluta med
obligationsköpen. Ja, det är en sak, som
jag tycker regeringen allvarligt skall
tänka på, men det är klart, att om riksbanken
upphör med dessa köp, komma
obligationerna att falla. De som köpt
sina obligationer och räknat med att
vid en försäljning få tillbaka de pengar
de satsat få ta förlusten, men naturligtvis
bli de missräknade på statens handlingssätt.
Men vi leva ju inte i en tid,
då vi kunna tänka oss en oavbruten
förbättring av den enskildes ekonomi.
Jag menar med andra ord, att vi leva
på en standard, som vi ha mycket svårt
att hålla. Men när vi ha svårt att hålla
den, skola vi naturligtvis undersöka vilka
åtgärder vi böra vidtaga för att kunna
styra utvecklingen så att den inte
kommer att gå i en alltför ogynnsam
riktning. Det har sagts mig, att man
skulle kunna sänka inköpskursen på
obligationerna till 97 eller 94,5 procent.
Jag kan inte bedöma den saken så bra
som bankofullmäktige, men det kan tänkas,
att om man börjar med att sänka
den till 97, kommer folk att resonera
som så, att nu äro vi på glid och utbuden
ökas därför ännu mera. Till dem
som mena, att metoden är ägnad att
bidra till att hejda utvecklingen, skulle
jag vilja säga, att jag tror att det är
bättre att sätta kursen ännu lägre, så
att folk tycker, att det har gjorts ett
så stort »kap» att man helst behåller
sina obligationer. Men då är man givetvis
inne på räntehöjningens väg, och
då blir frågan, som jag tidigare fram -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

hållit, i vad mån räntehöjningen inverkar
på bostadsbyggandet och i vad
män detta i sin tur inverkar på index.
Är det så att de prisförhöjningar på
konsumtionsvaror, som äro en följd av
att man genom den allmänna beskattningen
syftar till att dra in en del av
köpkraftsöverskottet, ja då går ju även
den höjningen in i index. Är det så
blir index ännu mera löslig än den nu
är. Därför skulle jag vilja rekommendera
en undersökning om inte det hela
skulle kunna ordnas på ett bättre sätt.

Reservanterna föreslå vidare en omsättningsskatt
efter en ny princip. Jag
tillhörde ju dem, som när omsättningsskatten
togs bort voro tveksamma. Jag
ansåg å ena sidan, att det var ett nationalekonomiskt
fel att ta bort den. Å
andra sidan fick jag naturligtvis erkänna,
att den drabbade ojämnt, men naturligtvis
hade man kunnat lägga om den
på något sätt. När det nu rekommenderas
att införa en omsättningsskatt av annan
skepnad än den gamla, får man
inte konstruera den så, att den drabbar
flerbarnsfamiljerna i större utsträckning
än andra. Det gäller ju nämligen
att dra in den överflödiga köpkraften,
men det kan ju finnas åtgärder ägnade
att dra in den överflödiga köpkraften
på ett bättre sätt än genom att pålägga
en ny omsättningsskatt. På det håll där
man rekommenderar en sådan skatt,
har man väl en annan syn på saken.
Visst kan frågan tagas under omprövning,
men då får också regeringen enligt
mitt sätt att se ta många andra
frågor under omprövning. Vad jag närmast
tänker på är att frågan om räntan
kan undersökas, och då får man samtidigt
undersöka, hur en höjning av
räntan skulle inverka på bostadsmarknaden.
Möjligheten att slopa obligationsköpen
kan också undersökas, men
det får man naturligtvis göra med utgångspunkt
från de verkningar obligationsköpens
upphörande få samt de föreställningar
man ingivit de nuvarande
obligationsinnehavarna och den rätt

Den allmänna ekonomiska politiken.

dessa kunna ha att få sin valuta tillhaka.
Men vad jag framför allt anser
böra undersökas är huruvida index är
beroende av sådana prisökningar, som
egentligen äro tillkomna för att taga
bort en del av den överflödiga köpkraften.
Är det på det sättet menar jag, att
det är felaktigt, och då bör man söka
rätta till det.

Det ser icke ut på finansministern
som om han tycker att det är felaktigt.
Men det kan hända, att om han studerar
saken noga så kommer han till den uppfattningen.
Jag menar ju att det kanske
kan vara till någon nytta.

Jag har nu försökt draga fram vissa
synpunkter. Redan 1946 då vi fingo
prognoserna för inkomstutvecklingen
ställde vi oss mycket betänksamma till
dem, som voro större optimister än vi.
Inkomstutvecklingen har lett till, att det
nu icke uträttas en hel del arbete, som
ur hela folkets synpunkt hade varit
mycket önskvärt.

Herr Ohlin slutade sitt anförande med
att säga att han ville ha reda på regeringens
linje i fortsättningen. Det hoppas
jag att vi få. Det kan ju hända, att
man kan göra det mycket enklare än
herr Ohlin sade. Man kan bara säga, att
vi försökte på den linje, som vi tyckte
skulle leda till det bästa för hela folket.
Men om vi försöka en gång till hoppas
vi lyckas bättre än vi lyckats hittills.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
utskottets hemställan.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! 1
denna diskussion har sagts så mycket
och tagits upp så ofantligt många
synpunkter, att det är ganska hopplöst
att kunna behandla dem alla. Jag skall
försöka att samla vad jag här har att
säga under några större synpunkter.

Jag skall börja med den kritik som
riktats mot regeringen diirför att den
icke skulle ha för folket talat om sanningen
om vårt ekonomiska läge. Jag

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

tror att hela detta tal bygger på en missuppfattning
av hur man inom regeringen
och det socialdemokratiska partiet
uppfattar läget. För det socialdemokratiska
partiet är den utveckling av vårt
svenska folkhushåll och den svenska
levnadsstandarden som ägt rum efter
kriget ingen olycka. Tvärtom anse vi
den till väsentlig del ha varit en lyckosam
utveckling.

När jag börjar detta anförande kan
jag icke underlåta att erinra om att det
praktiskt taget är den häftiga politiska
striden mellan partierna som har hindrat
oss att betrakta vår ekonomiska utveckling
med ungefär samma ögon. Det
är såvitt jag förstår en feltolkning i
väsentlig grad av det läge, i vilket vårt
land befinner sig, som t. ex. högerreservanterna
i utskottet ha framlagt.

Lägg märke till, att i denna framställning
både här i utskottsbetänkande!,
i reservationen och i den offentliga
diskussionen är det icke alltid fråga om
bestämda påståenden om att läget är så
och så förtvivlat. Men hela den läggning
som dessa framställningar ha är
avsedd att suggerera läsare och åhörare
och hela folket, att vi befinna oss i ett
läge som visserligen, enligt vad man
ibland medger, icke är katastrofartat: vi
stå icke omedelbart inför sammanbrott,
men det är så, att kärran är nere i dyn
ända till naven, såsom herr Hagberg i
Malmö uttryckte sig. Läsare och åhörare
få den föreställningen, att här försiggått
en utveckling efter krigets slut,
som långt ifrån är en utveckling framåt
utan tvärtom innebär en stadig tillbakagång,
som under det sista året blivit ytterligare
påskyndad.

Reservanterna börja t. ex. med ett sådant
uttalande som detta: »Sedan flera
år tillbaka saknas i vårt land samhällsekonomisk
balans genom att etc.» Är det
icke klart, att varje läsare får den föreställningen,
att uttrycket »sedan flera
år» betyder de år, som förlupit efter
krigsslutet? Nu är förhållandet det, att
under hela krigstiden, sedan vi fått av -

spärrningen o. s. v., hade vi samma
brist på samhällsekonomisk balans. Det
är endast det, att vi efter krigets slut
icke lyckats komma till full samhällsekonomisk
balans, som man kan säga
är verklighet.

Man börjar tala om att när kriget slutade
för tre år sedan hade vårt land ett
gynnsamt utgångsläge med en stark valutaställning
och en oförstörd produktionsapparat.
Av den följande framställningen
om olyckorna kan jag icke draga
annan slutsats än att skrivarna vilja
giva folk intryck av att denna oförstörda
produktionsapparat nu skulle på
något sätt vara försämrad. Man fortsätter
med att tala om, att samtidigt rådde
en betydande efterfrågan på våra exportvaror,
varav också förhållandevis
stora lager funnos. Det är alldeles riktigt
detta. Men samma efterfrågan råder
fortfarande. De uppenbara svårigheter,
som uppkommit i fråga om massaexporten
till Förenta staterna, äro en särskild
historia.

Alltså hela vägen igenom ger man
folk den föreställningen, att vårt näringsliv
efter krigets slut undergått en
försämring. Om detta är vad herr Wiberg
kallat att icke driva valpolitik
utan i stället hålla sig till de sakliga
förhållandena, är jag glad att man icke
från högerhåll försökt sig på att teckna
denna bild som man skulle ha gjort det,
om man tänkt den såsom ett led i valagitationen.

Vad som hänt efter kriget är icke något
tillfälligt. Det är icke så, att regeringen
och oppositionen skulle ha en
helt sammanfallande uppfattning hur
man borde ha gjort och att sedan hade
regeringen misslyckats i sin politik
trots alla varningar från oppositionens
sida. Det är tvärtom så, att de stora
dragen av den utveckling som ägt rum
ha skett i överensstämmelse med de
riktlinjer, som regeringen från början
drog upp för den ekonomiska politiken,
i den mån regeringen och statsmakten
kan anses ha ansvar för denna politik.

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

Vad skulle den följaktligen innebära?
Jo, den skulle innebära, att vi efter krigets
förstörelse, avspärrning, sänkta
produktion och sänkta levnadsstandard
så snabbt som möjligt skulle söka komma
tillbaka till det tillstånd vi hade
före kriget och helst ett stycke däröver.
På vad sätt skulle det ske? Grundvalen
skulle uppenbarligen vara en produktionsökning,
som alla väntade skulle
komma efter kriget. .lag tror, att denna
förväntan var fullt berättigad. Och denna
förväntan har gått i uppfyllelse. Kriget
ryckte bort hundratusentals armar
och hjärnor från det produktiva arbetet.
Kriget hindrade oss att få in nödvändiga
råvaror, bränsle, förbrukningsmateriel
och maskiner. Kriget och avspärrningen
skapade tvånget till surrogatindustri
och ersättningsvaror, som
måste bli dyrare än vad som skulle vara
fallet vid fri handel.

På grundval av denna ökade produktion
som faktiskt har inträtt, räknade
vi med, att det svenska folkets levnadsstandard
i fråga om konsumtionsvaror
skulle högst väsentligt stiga. Det skulle
ske genom en höjning av inkomsten i
pengar, under det att samtidigt priser
och levnadskostnader hölles så oförändrade
som möjligt. Det skulle för det
andra ske genom ett stort socialpolitiskt
reformprogram och för det tredje
genom skattesänkning.

På alla dessa punkter ha vi uppnått
eller nästan uppnått vad vi räknade
med. Det syndafall i fråga om löntagarnas
inkomst, som här upprepade gånger
varit på tal och som herr Wiberg antagligen
åsyftade med beteckningen löftespolitiken
och som herr PehrssonBramstorp
erinrade om när han sade,
att utan hans vetskap förklarade jag på
sommaren 1944, att regeringen ansåg
nödvändigt att lönestoppet för de statsanställdas
räkning brötes: hela denna
utveckling har varit fullt medveten. Jag
vill erinra om att det lönestopp, som
bröts på hösten 1944, var ett lönestopp
som vid detta tillfälle endast giillde för

Den allmänna ekonomiska politiken.

de statsanställda; alla övriga grupper
hade icke varit utsatta för ett strikt genomförande
av det inkomststopp som
vi förutsatte 1942. Det var ingen som
1942 räknade med att detta skulle bli
evigt, lika väl som jag tror att ingen
räknar med att den väntan på högre
inkomst i pengar, som vi nu hoppas
skall vara ett led i arbetet för en stabilisering,
skall behöva bli alltför långvarig.

När detta lönestopp för statstjänarna
bröts 1944 var det icke mera än till en
del ett nytt språng uppåt. Det var till
icke obetydlig del en anpassning för de
statsanställdas vidkommande till en utveckling
som redan försiggått på den
öppna arbetsmarknaden, trots den övertygelse
eller låt oss säga förhoppning
om stabiliserade inkomster som vi 1942
hade.

När löneregleringen 1946 genomfördes
voro vi alla i denna kammare överens
om att den var riktig. Vi byggde
nämligen såvitt jag förstår på den riktiga
förutsättningen, att vårt lands tillgångar
nu voro sådana, att de gåve underlag
för en levnadsstandard också för
de statsanställda, också för löntagarna,
som åtminstone svarade mot den levnadsstandard
de hade 1939 och antagligen
kunde ligga ett stycke därutöver.
Jag undrar om vi nu skola försöka att
göra troligt, att detta har varit en missriktad
politik. Jag antecknar med tillfredsställelse,
att herr Ohlin nyss här
på talarstolen förklarade, att enligt hans
mening fanns det 1946 ännu ett utrymme
för lönestegringar. Det var de lönestegringarna
som genomfördes vid nyåret
1947.

När man i detta sammanhang sagt, att
den stabiliseringsaktion, som nu satts
i gång, borde ha satts i gång för ett par
år sedan och att man rådde oss till det
redan 1946, kan jag bara erinra om att
sådana aktioner sättas icke i gång på
grund av att några enskilda individer,
statsråd eller nationalekonomer, ha
kommit till den övertygelsen att nu är

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

det riktigt att göra dem. Man gör dem
när förutsättningarna börja mogna för
att något sådant skall ske.

Var och en som känner läget inom
den svenska arbetarrörelsen och hela
löntagarklassen 1946 vet, att då hyste
man där en fast övertygelse — samma
sak som herr Ohlin givit uttryck åt —
att det fanns utrymme för lönestegringar.
Ingen som känner den svenska
fackföreningsrörelsen kan frånkänna
den moderation. Ingen som känner den
kan vara okunnig om att dess sätt att
bedöma möjligheter är mycket nyktert.
Var och en vet, att det inom den centrala
fackföreningsrörelsen icke fanns
en röst, som vid detta tillfälle velat förorda
ett stillastående i fråga om lönekrav.

Jag går så över till ett annat område.
Herr Pehrsson-Bramstorp ville tydligen,
om jag icke missförstod honom, skilja
ut jordbrukarnas inkomsthöjning från
andra samhällsgruppers. Det är icke
möjligt. Man kan säga, att lantarbetarna
och — låt mig gärna erkänna det
— stora mängder av småbrukare sedan
gammalt haft en levnadsstandard som
legat lägre än motsvarande gruppers på
annat håll. Men hur önskvärt det än
är att höja dessa gruppers levnadsstandard
och inkomster och hur villig
man också är till att göra det, är man
dock tvungen att taga konsekvenserna
av det, nämligen att det innebär en ökning
av köpkraften som i sin mån bidrar
till att skapa den brist på samhällsekonomisk
balans som vi nu
tala om.

Den höjning av levnadsstandarden,
som jag talat om i fråga om löner, kan
kompletteras med det socialpolitiska
programmet. Det är nästan generande
att erinra mina goda vänner inom oppositionen
om deras ställning 1946, då
detta program framlades och man från
regeringens sida uttalade sin betänksamhet
mot att detta stora program
skulle genomföras samtidigt med en
betydande skattesänkning. Vi kommo

till den slutsatsen, att skulle programmet
genomföras och icke balansen rubbas
för mycket så var det icke möjligt
att sänka skatterna så mycket som man
från oppositionens sida begärde, när
det var tal om förmögenheter och bolag.
Jag skall uttrycka det riktigare: Vi
ansågo i alla händelser, att för att genomföra
en som vi tyckte nödvändig
sänkning av inkomsttagarnas skatter
var det för balansens skull nödvändigt
att skapa viss motvikt genom en höjning
av bolagsskatten och förmögenhetsskatten.
Härvid förkunnade man
åtminstone från högerhåll och folkpartihåll
i upprepade vändningar, att denna
höjning av förmögenhetsskatten och
bolagsskatten kunde endast förklaras
genom socialdemokraternas inrotade
önskan att ha höga skatter, tv den vore
fullständigt onödig. Bondeförbundarna
voro, som herr Pehrsson-Bramstorp
alldeles riktigt erinrade, mera betänksamma
på den punkten.

Jag förmodar att detta måste vara
ett uttryck för att man på den tiden
inom oppositionen bedömde läget mera
optimistiskt än regeringen.

Det socialpolitiska programmet togs
någorlunda enhälligt. Om man nu från
högerhåll vill anföra, att man icke var
lika beredd att taga de s. k. kontanta
barnbidragen, är jag mycket villig att
erkänna det. Det kan icke förnekas.
När vi komma till folkpensioneringen
skall jag giva det erkännande, som jag
flera gånger offentligen gjort, att det
var högern som drev fram eller i alla
händelser i ganska hög grad bidrog till
att det blev det dyraste förslaget som
vann riksdagens bifall.

När jag i denna högerreservation till
bankoutskottets betänkande läser om
att överbalanseringen skall skapas genom
sparsamhet med statens utgifter,
hade det varit önskvärt, om man från
dessa liögermäns sida hade velat tala
om, på vilka punkter man även vid
detta års riksdag velat gå lägre än
Kungl. Maj:t och kanske också påmint

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

om på vilka punkter man ansåg nödvändigt
att kräva större utgifter.

Den utveckling som försiggått har
jag velat karakterisera såsom en verklig
höjning av levnadsstandarden. De
bekymmer som vi ha och — jag kan
gärna säga det — den olust som på
många håll måste råda över nuvarande
förhållanden hänför sig till de band på
den enskildes rörelsefrihet också när
det gäller användningen av hans inkomster,
som ransoneringar och regleringar
av olika slag måste lägga. Men
det kan icke vara beroende på att han
känner sig ha en sämre levnadsstandard
än han tidigare haft, enär man
vet att den, med undantag för vissa
knapphetsvaror, faktiskt måste anses
förete en ej oväsentlig höjning.

Jag fick här några uppgifter om förhållanden
som jag mycket väl vet ingå
såsom ett led i den fortsatta diskussionen
om våra besvärligheter. Det kanske
också har sitt intresse att se, hur
vi handskats med våra tillgångar efter
krigets slut, när det gäller eu så väsentlig
del av människornas levnadsstandard
som bostadsstandarden. Jag
har uppgifter om hur många bostäder
vi byggt jämfört med andra länder per
tusen invånare 1947 och som visa följande
siffror: Belgien 1,1, Kanada 1,6,
Schweiz 1,7, England 3,5, Australien
4,0, Förenta staterna 4,7, Nya Zeeland
5,3 och Sverige 8,4.

•lag vet att man kommer strax att
säga: Där ser ni; det är ju en av de
stora anledningarna till den bristande
balansen! Men det kan å andra sidan
ej förnekas, att dessa bostäder ha vi.
Vi komma icke ifrån att läget förbättrats,
även om man sedan kan komma
och fråga, vilka risker som denna utveckling
har medfört, .lag kommer
strax tillbaka till frågan: Skulle man
för att undvika dessa risker föredragit,
att förbättringarna icke genomförts?

Det är eu fullständigt hopplös uppgift
att försöka finna ett samlat uttryck
för levnadsstandarden det vet jag

Den allmänna ekonomiska politiken.

— och att försöka göra en siffermässig
jämförelse mellan å ena sidan den brist
som råder på bröd, fett, ägg och annan
mat samt å andra sidan de ökade
möjligheterna att skaffa telefonapparater
och företa tågresor o. s. v. Det är
hopplöst. Men det har ändå sitt intresse
för att bedöma svenska folkets
sätt att leva om jag säger, att 1935 installerades
i Sverige 62 000 telefonapparater.
1947 installerades över 110 000.
1935 var antalet resor i tredje klass på
järnväg 39 miljoner men 1945 111 och
1946 117 miljoner. Detta är en indikation
på, låt mig säga den alltför höga
levnadsstandard, som många anse att
vi försöka skapa. Jag tror det är riktigt,
att när vi bedöma olägenheterna,
vi icke skola glömma de fördelar, som
man också har vunnit.

Det sägs då och då i den upplysningsverksamhet,
varigenom man, som
jag förmodar, från oppositionens sida
avser att sprida föreställningar om det
verkliga läget, att den stora skillnaden
mellan Sverige och andra länder är
den, att vi började, när kriget var slut,
i ett utmärkt läge, och så ha vi bara
åkt stadigt nedåt, under det att i andra
länder var det tvärtom: de började
nedifrån och ha gått uppåt. Jag erkänner,
att rörelseriktningen ofta är mycket
viktigare än höjden, men när man
gör en jämförelse med vad folk kan
skaffa sig genom sina inkomster, tror
jag ändå att ett konstaterande av vad
folk i olika länder förmår köpa med
sin arbetsinkomst kanske säger mer än
mycket annat. Här har jag vissa uppgifter,
som kanske ha sitt intresse. Det
är jämförelser med Belgien, som ju på
många håll anses vara ett mönster på
grund av den politik, som man har
fört dör sedan kriget — Schweiz står
ju utom tävlan, som vi veta, åtminstone
enligt den borgerliga opinionen här i
Sverige. Vi utgå från en metallarbetarlön.
För att skaffa sig 1 kg oxkött behöver
en belgisk metallarbetare arbeta
6 timmar, en schweizisk 21/, och eu

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

svensk l1/* timme. För att skaffa sig
1 kg smör behöver likaledes en belgisk
arbetare arbeta 6 timmar, en schweizisk
arbetare behöver arbeta drygt 4
timmar och en svensk arbetare behöver
arbeta drygt 2 timmar. Alltså, det
kan icke förnekas att den levnadsstandard,
som vi kunna glädja oss åt här i
landet, är en levnadsstandard som i
förhållande till de ansträngningar, som
folk måste lägga ned, är högst väsentligt
högre än på något annat håll i
Europa.

Då säger man: Men det är väl just ett
tecken på att vi ha lagt ned så mycket
på vår konsumtion att vi ha försummat
våra produktiva investeringar! Jag vet
inte, om ni ha sett på de siffror, som
meddelats i nationalbudgeten. Där
skulle ni ha funnit, att våra industriella
anläggningar efter kriget äro av den
omfattningen, att vi alla äro överens
om att de ha varit för stora i förhållande
till den tillgång på material och
arbetskraft som vi ha, om vi nämligen
ville behålla den fulla samhällsekonomiska
balansen. Jag kan taga en siffra
från en bilaga till statsverkspropositionen.
Det kan vara rimligt att jämföra
med högkonjunkturåret 1938/39, eftersom
det var ett allmänt ansett gott år. Då
visar det sig, att industriens bruttokapitalbildning
under 1938/39 kan räknas
till 718 miljoner kronor. 1946 var den
1 544 miljoner och 1947 1 843 miljoner
kronor. Även med hänsyn till penningvärdets
förändringar och prisstegringen
är det uppenbart, att våra industriella
investeringar under senare år ha varit
lika stora eller större än de varit
under högkonjunkturen före kriget.
Andra investeringar inklusive jordbruk
voro 1938/39 562 miljoner, 1946 1 200
miljoner och 1947 över 1 300 miljoner
kronor.

Alla som skaffat sig en överblick
över den industriella utvecklingen i
Europa efter kriget äro överens om,
och den som vill studera de rapporter,
som sammanhänga med Marshallplanen,

skall få det bekräftat, att skillnaden
mellan vad som hänt i Sverige och vad
som hänt i en rad andra länder är den,
att medan man i dessa andra länder
har utnyttjat den gamla produktionsapparaten
till det yttersta och låtit den
förslitas för att kunna hålla uppe sin
levnadsstandard, vilket är mycket naturligt
när fattigdomen är stor, ha vi
i Sverige ansett oss ha råd till att avstå
så betydande delar av arbetskraft
och material för nyinvesteringar, att
vi kunna säga att vi haft en industriell
högkonjunktur efter kriget.

Nå, säger man, men detta är ju icke
något annat än själva konstaterandet
av utgångspunkten för det som vi nu
skola diskutera, nämligen om vi icke
ha sträckt våra förhoppningar för
långt. Vi ha försökt göra mer än vi
orka med. Vill man uttrycka det på det
sättet så gärna för mig, men man får
komma ihåg att i ett samhälle sådant
som vårt finns det icke någon central
dirigering, och någon sådan fullständig
central dirigering vet jag inte vem som
önskar. I alla händelser gör inte regeringen
det, även om vi önska en högre
grad av planmässighet än som finns för
närvarande. När det inte finns en sådan
central dirigering utan enskilda,
kommuner och staten var för sig försöka
överväga, vad som är riktigt i
fråga om investeringar, när varje stor
grupp för sig försöker överväga, hur
den skall kunna skaffa sig en höjd levnadsstandard,
är det knappast något
att förvåna sig över att man icke kan
skjuta in sig så alldeles exakt. Det råder
olika meningar: somliga äro mer,
andra mindre villiga att taga de risker,
som under alla förhållanden måste tagas.
Man kan göra för mycket och
därigenom skapa för stor efterfrågan,
för stor sysselsättning och, som det heter,
för stor köpkraft, eller också kan
man inrikta sig på att vara på den säkra
sidan, d. v. s. göra för litet investeringar,
så att levnadsstandarden blir
för låg och sysselsättningen för liten.

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

Öl

Regeringen anser icke att vi, såsom
förhållandena utvecklats, kunnat gå eu
annan väg än vi ha gått. Men vi äro
de första att erkänna att det har inträffat
händelser ute i världen som göra,
att hade man i förväg kunnat klart
förutse dem, hade man antagligen
ställt sina mål en liten smula lägre.
Härvid är framför allt att märka
den brist på dollars, som är utmärkande
likaväl för vårt svenska samhälle
som för hela västra Europa och andra
delar av världen. Både Kanada och
Sydamerika lida under densamma. Jag
förbiser icke ett ögonblick, att den
köpkraftsökning som vi haft, våra försök
att samtidigt höja levnadsstandarden
och göra stora kapitalinvesteringar,
medfört att vi inom vårt land förbruka
en större del av våra resurser
än som i längden är lämpligt. Vi måste
öka vår export för att skapa en verklik
halans. Men det som just nu oroar
oss och det som i denna diskussion
har förts fram såsom verkligt oroväckande
är icke den allmänna bristen på
balans i vår utrikeshandel. Sådan balans
håller på att åstadkommas genom
förverkligandet av det export- och importprogram,
som under de senare tiderna
följts. Även om man når fram till halans
mellan export och import, så följer
icke därav att man kan komma
ifrån den hrist på balans, som kan inträffa
gentemot ett särskilt land, om
detta har en sådan ställning och driver
en sådan politik att det är nödvändigt
att skapa jämn balans just med detta
land, och det veta vi ju alla att det gäller
Förenta staterna i förhållande till
både Sverige och andra länder.

Denna fråga har ju en icke oväsentlig
betydelse, när det gäller att bedöma,
vilket värde man skall tillskriva de
enda nya botemedel för att nå fram till
balans, som ha framförts just nu från
högerhåll i reservationen. Man frågar
där: varför bär icke stabiliseringsaktionen
gjorts för två år sedan? .lag har redan
svarat: de psykologiska förutsiitt -

Den allmänna ekonomiska politiken.

ningarna förelågo icke. Jag skulle kunna
fråga: varför har man icke förrän
i dag från högerhåll krävt räntehöjning?
Jag kan icke tro att det fanns något
psykologiskt hinder för att göra
detta vid en tidigare tidpunkt, då väl
alla måste erkänna, att effekten av en
räntehöjning skulle blivit större ju tidigare
den företagits. Att först när man
ser, att kärran är nära till naven i dyn
komma med förslaget om att ytterligare
pressa ned investeringarna, som man
redan på olika vägar pressat ned mycket
starkt, förefaller icke precis vara
ett tecken på förutseende. Men om jag
bortser från detta, ställer jag frågan:
vad finns det för möjlighet att genom
en räntehöjning eller genom införandet
av en omsättningsskatt skapa den balans
i förhållande till Förenta staterna,
som rubbats genom att vår massaexport
till Förenta staterna, på grund av de
höga priser som man hittills har kunnat
betinga sig och som man naturligtvis
inte gärna är villig att sänka,
minskats? Vi ha på grund av detta förhållande
nödgats inrikta vår export av
trämassa åt annat håll. Jag har inte
hört någon som har kunnat föreslå, på
vad sätt en räntehöjning skulle kunna
åstadkomma denna halans, lika litet
som jag har hört att någon av de sakkunniga,
som ute i Europa bedömer
Europas brist på dollars, en enda gång
kommit på den tanken, att man skulle
kunna åstadkomma balans mellan
Europa och Förenta staterna genom att
höja räntan i Europa.

På denna punkt äro vi alltså framme
vid det som är det praktiska problemet,
som har varit det länge och som
vi ha diskuterat upprepade gånger förut.
Det är inte någon ny situation, och
om man, för att nu återigen tangera
valtonen, från oppositionens sida här i
riksdagen och ute i landet vill skapa
den föreställningen hland folk, att regeringen
har suttit, som herr Wiberg
sade, med armarna i kors utan att ha
gjort något trots alla varningar från

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

oppositionens sida, så är det oppositionen
obetaget. Vi kunna bara erinra om
att vi insett allvaret i läget och gjort
ansträngningar för att rätta till det
långt tidigare. Talet om att vi icke skulle
ha insett de svårigheter, som måste
uppstå i en ekonomisk situation sådan
som den vi måste räkna med efter kriget
med brist på varor, med en högkonjunktur,
som uppstått på grund av att
man inom vårt näringsliv varit alltför
optimistisk och handlat därefter, talet
om att vi icke skulle insett följderna av
en sådan högkonjunktur med full sysselsättning,
kan jag ju motbevisa helt
enkelt genom att be de kammarledamöter,
som inte redan gjort det, att läsa
igenom bara några stycken här och där
i de statsverkspropositionen och finansplaner,
som under de föregående åren
lagts fram. Jag kan kanske framför allt
erinra om, efter som frågan om lönehöjningarna
1944 på hösten spelat en
sådan roll, att just i samband med dessa
lönehöjningar hade jag tillfälle att
här i kammaren erinra alla — icke
minst den opposition som talade om att
man var för återhållsam, när det gällde
dessa lönehöjningar — om det läge vi
befunno oss i. Detta läge var sådant att
vi alla önskade full sysselsättning och
måste taga konsekvenserna. Vi fingo
icke blunda för att en ständig ökning
av alla samhällsgruppers inkomst låg
inom räckhåll. Att under sådana förhållanden
beskylla regeringen för att
icke inse vikten av problemet och för
att icke förstå vilken spänning som
skulle uppstå är icke riktigt. Men, som
sagt, nu frågar man: vad har regeringen
för planer i fortsättningen? Jag skulle
vilja svara: regeringen vill fortsätta på
de vägar, på vilka den hittills slagit in.
Regeringen har icke funnit några nya
områden, på vilka den anser det nödvändigt
att ingripa. Hur långt man bör
ingripa på de områden, där vi redan
vidtagit åtgärder, får bli beroende av
den fortsatta utvecklingen. De nya uppslag,
som kommit från högerreservan -

terna, äro i grund och botten två. Det
är en räntehöjning, framkallad av ett
upphörande av obligationsköpen i riksbanken,
och det är införandet på nytt
av en omsättningsskatt. Dessa uppslag
ha så många gånger varit uppe till diskussion
inom regeringen, och regeringen
har, när den vägt argumenten
mot varandra, kommit till den uppfattningen,
att en höjning av räntan och
återinförandet av den allmänna omsättningsskatten
icke skulle medföra så
stora fördelar, att de övervägde de
oundvikliga nackdelarna. Det är skäl
att påpeka, att en räntehöjning, om den
skulle vara av en sådan betydelse att
den skulle inte bara kraftigt minska för
att inte säga helt lamslå bostadsbyggandet
utan också skulle ha effekt på de
industriella investeringarna, måste vara
av en ganska betydande storleksordning.
Om man däremot vill nöja sig
med att använda den endast såsom medel
för att omöjliggöra bostadsbyggandet,
är det ett onödigt medel, tv den
reduktionen kunna vi vidtaga på annat
sätt. Det omfång, som bostadsbyggandet
nu har och det som det kommer att få
i fortsättningen, är helt och hållet beroende
på vad vi själva vilja. Jag kan
tänka mig att det finns någon som resonerar
så här: hade vi slagit ned allt
bostadsbyggande efter kriget eller åtminstone
hållit det inom de blygsamma
proportioner, som de siffror jag nämnde
från andra länder giva vid handen,
skulle det funnits utrymme för en större
industriell investering utan de verkningar
i fråga om köpkraften, som vi
nu tala om. Utan att vara särskilt sakkunnig
på detta område har jag emellertid
hört så mycket under dessa år
om nödvändigheten av att skaffa bostäder
inom kommuner, där en industriell
utveckling icke kan försiggå, om man
inte skaffar bostäder, att jag tror att
sambandet mellan en hel del av bostadsbyggandet
och den industriella utvecklingen
är sådant, att ett lamslående
av bostadsbyggandet icke varit möjligt.

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

1 alla fall, här får var och en välja, om
han föredrar att ha ett så pass stort bostadsbyggande
som vi ha eller om man
skulle mer eller mindre radikalt skära
ned det, men det behöver icke leda till
räntehöjning.

Ett upphörande av obligationsköpen
skulle otvivelaktigt minska tillflödet av
köpkraft, men fråga är om en sänkning
av obligationskurserna automatiskt
skulle leda till ett upphörande av obligationsköpen.
Ett upphörande av obligationsköpen,
som skulle sänka kursen
till 97 eller 95 procent, representerar
bara en mycket liten höjning av räntan.
•lag ger herr Pehrsson-Bramstorp rätt i
att en politik, som ger intrycket av att
nu sänker man kursen till 97 procent,
men att det är högst sannolikt att detta
bara är ett försök att stoppa nedgången,
och att om inte det skulle lyckas sänker
man kursen ytterligare till 95, 90,
85 och 80 procent, en sådan politik
skulle endast resultera i att folk skyndade
sig att göra sig av med sina obligationer,
och den skulle motverka sitt
eget ändamål. I detta fall är det riktigt
att föra en fast politik. Herr PehrssonBramstorp
ville att man skulle undersöka
vilken räntenivå som vore lämpligast.
Vad han sade om en kurssänkning
till 97 procent skulle jag våga säga om
en kurssänkning till 94Va procent, som
han också nämnde: den som på detta
sätt märkte, att hans obligationer minskat
i värde, skulle inte ha någon anledning
att låta bli att sälja dem, ty med
den valuta som han finge för obligationerna,
när han sålde dem, skulle han
kunna köpa nya obligationer med högre
ränta och få precis samma inkomst som
förut. Vill man alltså lösgöra kapitalet
på det sättet kan man göra det. Jag vill
icke tillskriva den argumentation som
jag nu tänker erinra om alltför stor
vikt, men den har framförts även i
första kammaren, och jag anser att man
icke alldeles kan bortse från den. Herr
Skoglund i Doverstorp var vänlig nog
att inte vilja anklaga mig för att ha ut -

Den allmänna ekonomiska politiken.

lovat, att försvarsobligationer skulle behålla
sitt värde. Jag skulle vara intresserad
av att få se ett bevis för att jag
uttryckt mig på sådant sätt. Jag var nog
redan då på det klara med hur oviss
framtiden var, och jag måste därför ha
uttryckt mig försiktigare. Herr Skoglund
i Doverstorp erinrade om hur obligationerna
förlorat i värde därigenom
att avkastningen blivit lägre och priserna
högre, det vill säga att pengarnas
värde försämrats. Detta skulle ju också
gälla, om obligationernas värde sjönk
på grund av att riksbanken vägrade att
köpa. Jag vill inte påstå, att eu person
som köpt en obligation för 100 kronor
har rättighet att när som helst få tillbaka
de 100 kronorna. Vill han göra
det, bör han använda en annan sparform.
Men jag föreställer mig att folk
som köpt obligationer för 100 kronor i
övertygelsen att de gjort samhället en
tjänst och i tron att de äga 100 kronor
skulle känna sig en smula missräknade
om de finna, att de få blott 95 eller 90
eller kanske till och med bara 80 kronor,
om de vilja göra sig av med obligationen.
I Förenta staterna, där man
för samma penningpolitik som vi — jag
har hört mycket litet talas om läget där,
fastän det ju är ett land som har så litet
som möjligt av den socialdemokratiska
inställningen man klagar över i
Sverige — där anses också de utsikter
att obligationerna skulle bevara sitt värde,
som spararna hade under kriget, ha
spelat en stor roll i diskussionen, huruvida
räntan bör höjas. Jag anser sålunda,
att en räntehöjning inte skulle
ge oss den balans vi önska.

Ett återinförande av omsättningsskatten
ligger klart i linje med den överbalanseringspolitik,
som regeringen själv
har föreslagit. Liksom herr Ohlin, om
jag nu ännu en gång får instämma med
honom, anser jag det egendomligt att
vårt .svenska högerparti skall föreslå ett
medel för uppnående av samhällsekonomisk
balans, som har vissa socialistiska
drag. Det är utan tvivel så, att en

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

överbalansering inte har någon plats i
ett fritt näringsliv. Där kan man på sin
höjd kräva att ständigt ha jämn balans
i budgeten — huruvida man kan gå till
en underbalansering vet jag inte. Att
låta staten överta det sparande som de
enskilda medborgarna inte vilja åstadkomma
är utan tvivel att som engelsmännen
säga »ta ett blad ur den socialistiska
boken». Även om jag i princip
inte har någonting emot en sådan politik,
varigenom staten åstadkommer den
kapitalbildning, som de enskilda medborgarna
icke vilja medverka till, är jag
inte beredd att i detta läge rekommendera
en sådan våldsam överbalansering.

Sparandet är utan tvivel nyckelpositionen
i detta problem. Problemet skulle
försvinna och balans inträda, om
sparandet vore lika stort som investeringarna.
Här ha vi pudelns kärna. Vi
behöva inte göra någonting annat än
att skaffa så mycket sparmedel, som
svarar mot investeringarna. Detta är
riktigt, men eftersom ingen föreställer
sig att problemet är så enkelt kan det
inte vara så lätt att åstadkomma balans
på detta vis. Lägg märke till att denna
balans har två sidor. Man måste vända
sig till en grupp människor och säga,
att de ha skyldighet att avstå från konsumtion
i så stor utsträckning, att kapitalinvesteringarna
rymmas inom ramen
för deras frivilliga sparande. Detta
är teorien i ett fritt näringsliv, men ett
fritt näringsliv i den formen har aldrig
existerat. Detta har lett till att investeringarna
under vissa tider varit mycket
större än som svarar mot sparandet,
och under andra tider ha investeringarna
varit för små i förhållande till sparandet.
Men om man är på det klara
med att man inte kan upmana folk att
spara så mycket som behövs för att
det skall motsvara investeringarna, bör
man också förstå, att vi måste gå båda
vägarna. Om vi finna att det inte är balans
men att balans måste skapas, få vi
gå olika vägar. Vi måste söka hålla nere
investeringarna i sådan omfattning, att

vi kunna ha förhoppningar om att besparingarna
skola bli tillräckliga.

Härmed är jag framme vid en av oppositionens
främsta angreppspunkter.
Man säger att bristen på sparande åtminstone
delvis är en följd av regeringens
politik, inte minst dess skattepolitik.
Herr Ohlin förde resonemanget
ett steg vidare och ville göra sannolikt,
att bristen på sparande hänger samman
med regeringens socialistiska uppfattning,
som gör att den inte tillräckligt
uppskattar sparandets nödvändighet.
Herr Ohlin drar sig ju inte alltid för
att om inte sätta likhetstecken så i
varje fall draga parallellerna så långt
som möjligt mellan den ryska kommunismen
och den svenska socialdemokratin.
Vi äro ju av samma familj, vi äro
röda och allt detta, säger han. Tror herr
Ohlin att de svenska socialdemokraterna,
även om de tidigare aldrig varit
så vidsynta, inte skulle ha lärt någonting
av det sovjetryska experimentet
med den oerhörda nedpressningen av
konsumtionen och ökning av sparandet
för att åstadkomma högre levnadsstandard
i framtiden? Jag tror inte vi
ha behövt det, tv hur egendomligt det
än kan låta för många människor ha
socialdemokraterna inte varit mer
okunniga om vissa element i samhällsekonomien
än representanter för andra
partier. Vi veta mycket väl, att vi inte
kunna konsumera mer än vi producera
och vi veta mycket väl, att om vi skola
kunna öka produktionen och därmed
även konsumtionen, få vi se till att inte
bara reparera våra verktyg, utan även
skaffa nya och bättre. Det är väl på
tiden att vi sluta upp med att försöka
få folk att tro, att motståndarna äro så
okunniga.

Det är här fråga om på vilka vägar
man kan åstadkomma balans. Min person
har flera gånger dragits in i denna
debatt, och jag kan inte låta bli att
svara, fastän jag inte önskar det, att
bara mitt försvinnande inte skulle medföra
någon ändring i den socialdemo -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

kratiska politiken. Herr Wiberg är i
det fallet alldeles för optimistisk. Herr
Wiberg kanske menar en annan riksdagsmajoritet,
när han säger en annan
finansminister. Jag har tidigare trott,
att den skulle bestå av herr Wibergs
parti och herr Ohlins parti — om även
herr Bramstorps parti skulle vara med
vet jag inte. Efter diskussionen i dag
skulle jag med stor nyfikenhet se det
program för krisens bekämpande, som
dessa tre partier skulle vilja presentera
svenska folket som ersättning för regeringens
program.

Herr Dickson uppmanade mig att använda
mitt inflytande till att förkunna
ekonomisk visdom för okunniga, och
herr Ohlin har återigen talat som om
han inte visste, att jag under en följd
av år aldrig underlåtit att tala om för
mina åhörarkretsar, att sparandet måste
ökas i ett läge sådant som det nuvarande.
Jag har haft all anledning att
göra det, ty jag har under denna politiska
diskussion mött den frågan, hur
vi skulle kunna få folk att lyssna på
vårt tal om sparsamhet, när vi för femton
år sedan reste land och rike kring
och uppmanade folk att ge ut sina
pengar. Jag har alltid förklarat att sparsamhet
är en dygd men att den under
vissa förhållanden kan gå till överdrift.
Ett sådant förhållande förelåg vid den
svåra krisen i början av 1930-talet, och
vi talade därför då om nödvändigheten
att ge ut pengar. Herr Ohlin och jag
stodo på den tiden på samma linje,
även om herr Ohlin då inte hade så
stort inflytande inom sitt parti, att han
kunde få det med sig.

Jag har sålunda haft anledning att
tala om att sparande i nuvarande läge
är en dygd. Jag har dock alltid framhävt,
att detta inte kan få leda till en
sådan skattepolitik, att skatten för de
rikare skulle minskas i hög grad, emedan
dessa grupper skulle lämna eif
större bidrag till sparandet än andra.
Jag tror att man här kan spåra en av de
djupa skiljelinjerna inom vårt svenska

Den allmänna ekonomiska politiken.

samhälle. Jag förstår att det i nuvarande
ögonblick ligger nära till hands
att säga, att folk med större inkomster
och förmögenheter ha lättare att spara
än andra, och eftersom det är nödvändigt
att öka sparandet, bör skatten så
mycket som möjligt avlyftas från dessa
grupper och i stället läggas på andra.
Jag säger inte att någon uttalat sig så
öppet och klart, men den tankegången
får väl anses ligga bakom. Socialdemokraterna
kunna inte ansluta sig til!
denna uppfattning. Vi veta mycket väl
hur svårt det är att spara av en liten
inkomst. Vi måste använda alla de
känslomässiga argument, som överhuvud
taget stå till vårt förfogande, för
att övervinna dessa svårigheter. Jag
brukar använda ett argument, som
hänger samman med hela min ekonomiska
uppfattning. Jag brukar nämligen
säga till folk, att om man vill att folkets
breda lager skola kunna öva ett
mera bestämmande inflytande över det
ekonomiska livet och vill åstadkomma
en utjämning av inkomster och förmögenheter,
får man också finna sig i att
sparandet, som inte i tillräcklig grad
kan komma från de små grupperna av
stora inkomsttagare och förmögenhetsägare,
måste komma från folkets breda
lager. Jag tror att denna sparsamhetspropaganda,
även om den måste möta
svårigheter, ändå ligger väl i linje med
utvecklingen i ett demokratiskt samhälle.

Jag kan således inte godta det som
säges från både högern och folkpartiet
om att regeringens skattepolitik är till
skada för sparandet. Man måste fråga:
Vems sparande är det till skada för? De
som vilja minska skatten på de stora
förmögenheterna, de måste finna sig i
att de statsinkomster, som inte längre
kunna tas från de stora förmögenheterna,
måste tas från de mindre. Det förvånar
mig för övrigt att de som vilja
ha eu omläggning av beskattningen inte
i första rummet rikta sig mot den årliga
förmögenhetsskatten, utan i stället

5 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 31.

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

mot kvarlåtenskapsskatten. Jag tror inte
det är en sakligt grundad ståndpunkt.
Skattereformen har medfört att allt sparande
upp till 30 000 kronor är skattefritt.
Beträffande förmögenheter mellan
30 000 och 100 000 kronor skilde sig
förslagen till årlig förmögenhetsskatt
mycket litet från varandra. Om jag inte
missminner mig tog det segrande förslaget
420 kronor om året av en förmögenhet
på 100 000 kronor, medan minoritetens
förslag skulle ta 380 kronor —
det är sålunda ingen större skillnad.
Antalet svenska familjer med en förmögenhet
på mer än 100 000 kronor är
mellan 30 000 och 40 000. Det är tydligen
från denna grupp man förmenar att
sparandet skulle bli större, om regeringen
förde en annan skattepolitik.
Från kvarlåtenskapsskatten äro i vanliga
fall, när det finns barn, dödsbon
med en behållning av upp till 60 000
kronor fria, och skattesatsen växer till
en början långsamt.

Jag vill i detta sammanhang anknyta
till vad herr Pehrsson-Bramstorp och
andra nämnt om att skattepolitiken inte
bara leder till att de stora förmögenhetsägarna
och inkomsttagarna bli
mindre benägna att spara, utan även
till att personer med relativt måttliga
inkomster anse att det inte lönar sig
att arbeta så mycket som de kunna.
Om det är så, då är såvitt jag förstår
den enda rimliga slutsatsen att man bör
sänka inkomstskatten ytterligare. Men
var och en vet ju, att om man i stället
för att gå den vägen vill ta ut mindre
skatt av förmögenhetsägarna, kunna vi
så långt ifrån lätta inkomstskatten, att
vi tvärtom måste höja den ytterligare.
Det är socialdemokraternas uppfattning
— och jag tycker vi kunna enas om
den — att den nuvarande inkomstskatten
är så hög, att det är önskvärt att
den så snabbt som möjligt kommer ned
på en lägre nivå.

Man frågar kanske nu, vilka vägar
regeringen vill gå. Det allra angelägnaste
är att skapa balans i utrikeshan -

deln. Ehuru det inte i främsta rummet
är min uppgift att göra det, skall jag
svara på herr Skoglunds i Doverstorp
fråga, hur det skall gå med exporten,
framför allt massaexporten. Som jag
nyss nämnde sträva vi alt uppnå balans
i utrikeshandeln, och regeringen har
gjort upp sådana planer för importen
och exporten, att balans kan uppnås.
Den rubbning, som eventuellt kan inträda
på grund av att massaförsäljningarna
minskas, kommer att medföra,
att det blir nödvändigt att ytterligare
begränsa importen. Om någon kunde
anvisa ett medel, som skulle kunna hjälpa
regeringen att åstadkomma en ändring,
vore ingen tacksammare än vi. Vi
kunna tills vidare inte se några andra
utvägar än att ytterligare beskära importen
och på de vägar, som möjligen
stå oss till buds, pressa fram en större
export. Dessutom — och det hänger
samman med frågan om ett dollarlån —
är det vår förhoppning att åtminstone
någon hjälp enligt Marshallplanen skall
komma även vårt folkhushåll till godo.
Vi våga fortfarande hoppas, att vi på
denna väg skola kunna nå en balans
utan att i mera anmärkningsvärd grad
behöva tära på den valutareserv, som
vi fortfarande ha. Valutareserven uppgår
knappast till en miljard, och det är
litet, men svårigheterna förskriva sig
väsentligen till knappheten på dollar,
och det är nödvändigt att söka övervinna
den knappheten. Om vi kunna
göra det, vill regeringen fortsätta på
den väg vi redan slagit in på, nämligen
att hålla nere investeringarna så lågt
som är förenligt med önskemålet att
vidmakthålla produktionen och att inte
pressa ned bostadsbyggandet alltför
mycket. Vi ha tänkt oss att om man
nu kunde åstadkomma en s. k. stabilisering
av inkomsterna och priserna under
den närmaste tiden, så skulle det vara
riktigast att avvakta resultatet av fortsättandet
på denna investeringsbegränsningsväg
och överbalanseringsväg,
som vi redan slagit in på. Huruvida

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

den fortsatta utvecklingen kan kräva
andra åtgärder, därom kan regeringen
i detta ögonblick icke uttala sig. Alla
åtgärder måste för ögonblicket vara
sådana, att de icke skjuta sönder den
position vi måste intaga, när det gäller
stabiliseringen av inkomsterna. Man
kan icke gå på två linjer på en gång.
Om man vill återinföra en omsättningsskatt
och höja räntorna — med eventuella
följder för hyrorna — får man
släppa den väg som innebär stabilisering
av inkomsterna. Så vitt jag förstår
är det högerns ståndpunkt, att man föredrager
att taga en prishöjning, en
levnadskostnadshöjning, med de konsekvenser
detta kan ha för inkomstbildningen
i samhället. Man skall emellertid
icke föreställa sig, att man nu i vårt
samhälle kan föra en viss politik i fråga
om priserna med hjälp av vissa samhällsgrupper
och sedan säga, att de
stora löntagargrupperna få foga sig därefter.
Vi ha ett fritt näringsliv på den
punkten och en fri arbetsmarknad, och
erfarenheten har lärt oss — och jag vill
i det fallet anknyta till vad som från
flera håll sagts i dag — att detta första
lilla steg på stabiliseringsvägen är ett
litet steg. Det är bara att förbereda sig
på vad som kan hända den 1 januari
1949. Vi veta icke, vilken ståndpunkt
de stora organisationerna då komma att
intaga, men vi äro säkra på att om
vi icke fram till den 1 januari 1949
kunna hålla den nuvarande prisnivån,
är det fruktlöst att med de stora inkomstgrupperna,
vare sig det gäller lönearbetare
eller jordbrukare, komma
och tala om stabilisering.

I det sammanhanget skall jag svara
herr Pehrsson-Bramstorp på lians fråga,
om det verkligen är riktigt att föra
in en sådan pris- och kostnadsfördyrande
faktor som bensinskatt i levnadskostnadsindex.
Vi lyckades nu
rensa levnadskostnadsindex från de direkta
skatterna, men tanken att man
skulle rensa index från konsumtionsskatterna
är utesluten. Det är icke möj -

Den allmänna ekonomiska politiken.

ligt. Hur skulle man för övrigt kunna
säga: Vi hade en tidigare skatt på bensin,
som gick in i index; den nya skatten
skola vi icke taga med. Vi hade
tidigare en viss skatt på spritdrycker,
som gick in i index; nu ha vi höjt
skatten, och den skall icke ingå. Att
tänka sig att man i prisbildningen, där
dessa konsumtionsskatter ingå som ett
kostnadselement på samma sätt som
andra kostnader, skulle kunna skilja ut
sådana skatter är icke möjligt.

Alltså få vi finna oss i — och herr
Ohlin uttalade i viss mån sitt beklagande
av det — att den marginal för
ytterligare prishöjningar, varom man
talat, är så liten. Ja, jag skulle gärna
ha önskat, att den skulle ha kunnat göras
större, men jag får på samma sätt
därvidlag hänvisa till att regeringen
icke är rådande på det området. Det
enda som kan vinnas får vinnas genom
överenskommelser. Och när de statsanställda
ha lovat att till årets slut icke
taga ut de 3 procent i höjd lön, som de
kunde göra anspråk på, och ha uttalat
sin villighet att fortsätta på den vägen,
om man kan stabilisera priserna, ha de
därmed gjort en uppoffring, som är så
stor, att det icke kan förvåna, om de
säga: Vi vilja icke samtidigt finna oss
i någon nämnvärd ytterligare höjning
av levnadskostnaderna. Om man från
andra gruppers sida ville taga på sig
en uppoffring av samma slag, skulle utsikterna
för en stabilisering kanske
vara större än de för ögonblicket äro.
Jag tror att det är riktigt vad herr Ohlin
säger om att därest företagarna
måste tåla en kostnadsökning utan att
omedelbart få höja priserna, detta tär
på deras marginaler, minskar deras inkomst
och kan medföra minskning av
deras .sparande. Men om det över huvud
taget skall bli tal om någon uppoffring
från företagarnas sida, som
motsvarar den löntagarna äro beredda
att göra, måste den bestå i villigheten
att taga en viss minskning av marginalerna.

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

Herr Ohlin förde in diskussionen på
ett vidare område till sist. Jag skall
icke underlåta att ett ögonblick följa
honom.

— Jag fick en lapp här från utrikesministern.
Det är en sak som jag kanske
skulle säga, och jag kan i det fallet
glädja mig åt anslutning från herr Wibergs
sida. Ni veta alla, att icke så
små kretsar i vårt land med ganska betydande
inflytande på vårt ekonomiska
liv tro, att vår utrikeshandel åtminstone
delvis skulle kunna rättas till genom
devalvering av den svenska kronan.
Herr Wiberg ansåg att detta vore en
äventyrlig åtgärd, som han icke ville
rekommendera. I den mån regeringen
har kunnat taga ståndpunkt till den saken
är den på precis samma linje. Vi
tro att en sådan åtgärd skulle strida
mot den stabiliseringspolitik vi för
ögonblicket vilja försöka följa, eftersom
en devalvering av den svenska
kronan betyder en uppvärdering av de
främmande valutorna och därmed också
en höjning av våra importvarors
pris. Saken hör ju icke närmast till regeringen.
Det är i alla händelser också
riksbankens skyldighet att taga ståndpunkt
till den. Men jag tror att det
vore önskvärt, att man inom den svenska
affärsvärlden finge klart för sig, att
något stöd för en devalveringspolitik
icke är att påräkna inom någon större
del åtminstone av den svenska riksdagen.
—

Herr Ohlin förde in frågan på en
punkt, som jag vill beröra. Den är i
viss mening alldeles central. Den rörde
vad han kallade för förtroendet.
Han nämnde detta i samband med frågan
om sparandet. Saken kunde kanske
också föras i samband med frågan
om företagsamheten, om det icke vore
så, att några bekymmer för företagsamheten
i nuvarande läge icke egentligen
hysas på något håll, eftersom alla våra
åtgärder — icke minst de av herr Ohlin
rekommenderade — måste gå ut på
att hålla tillbaka den företagslust som

finns och den investeringsverksamhet
som förekommer. Hur detta skall kunna
förenas med den dystert skildrade
stagnationen i vårt svenska näringsliv
är kanske litet svårt att förstå. Däremot
förstår jag om man säger, att skattepolitiken
oroar åtminstone vissa grupper
av sparare. Den är icke sympatisk
för kanske en rad av de ledande företagarna
inom olika områden. Herr Ohlin
drager den slutsatsen, att om vi
skola kunna komma till gemensamma
ansträngningar för att icke bara åstadkomma
balans — det är väl kanske
ändå ett övergående problem — utan
för att över huvud taget kunna fortsätta
på den väg till högre välstånd,
som vårt svenska samhälle sedan så
länge är inne på, är det nödvändigt att
det finns förtroende för statsmakterna
och för dem som sitta i statens ledning.
Det måste finnas förtroende för dem
inom de betydelsefulla kretsar av näringslivet
som jag talat om.

I det sammanhanget förde herr Ohlin
också in frågan på ett annat spår.
Han talade om att det vore av stort intresse
att veta, vad ett socialdemokratiskt
parti, om det fortfarande finge ha
majoritetsställning i den svenska riksdagen,
skulle göra för att under dessa
fyra år föra in oss i det socialistiska
lyckoriket. Är det icke kanske inför en
annan församling som dessa toner lämpa
sig? Det finns nog ingen i riksdagen
som tror, att ens vi som sitta i regeringen
ha den naiva föreställningen,
att man under en fyraårsperiod kan
omskapa det svenska samhället i vare
sig den ena eller den andra riktningen.
Men herr Ohlin har full rätt att kräva
svar på frågan vad regeringen menar
med sin allmänna politik på längre
sikt. Han har full rätt att säga: Är icke
regeringen socialistisk? Vill den icke
omdana samhället i socialistisk riktning?
Jodå, om herr Ohlin, som tydligen
läst efterkrigsprogrammet, vill på
nytt studera det, skall han finna att där
talas om denna utveckling i socialis -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

tisk riktning men att det ändå sägs
mycket litet om att staten skall övertaga
de och de olika näringsgrenarna.
Skulle det icke vara av mera intresse
för herr Ohlin att skapa klarhet om
vad det är för besynnerlig socialism,
som icke ser ut som han föreställer sig
den? Herr Ohlin har tydligen för sig,
att ett socialistiskt samhälle är ett samhälle,
där man icke bara har en central
byråkrati, som dirigerar hela samhället,
utan där i grund och botten samhället
övertagit det väsentliga — om icke allt
— av den produktiva verksamheten.
Herr Ohlin säger, att man tiger om de
27 punkterna. Nej, herr Ohlin, men de
27 punkterna äro uppdelade i tre avdelningar.
Den första är: Full sysselsättning.
I det hänseendet äro vi anklagade
för att ha skapat alltför full
sysselsättning, och den punkten ha vi
alltså uppfyllt över hövan. Den andra
är: En jämnare fördelning av välståndet.
Den saken hålla vi alla på med i
samarbete med herr Ohlins parti och
andra partier. Den tredje är: Effektivisering
och demokratisering av näringslivet.
Även på den punkten tror
jag att vi ha vandrat ett stycke tillsammans,
även om vi ha litet olika meningar
om var demokratiseringen skall
stanna. Vi tiga icke om de 27 punkterna,
och vi ha icke lagt dem på hyllan
på något sätt.

Herr Ohlin passade på att taga upp
några ord — så vitt jag förstår var det
citat — icke ur de 27 punkterna utan
ur det stora socialistiska programmet
om samhällets omdaning på lång sikt.
Där kom han fram till en punkt av vital
betydelse. Det talades om att arbetarna
skulle förenas med egendomen.
Det är alldeles riktigt. Om herr Ohlin
funderar litet över det problemet, skall
han kanske t. o. m. så småningom kunna
få in en del av denna socialism i
sitt socialliberala program. Jag kan icke
se, om jag skall vara uppriktig, att ett
socialliberalt program med de utgångspunkter
herr Ohlin lagt upp egentligen

Den allmänna ekonomiska politiken.

behöver vara något hinder för att i sig
inrymma ganska väsentliga delar av
vad vi socialdemokrater eftersträva.
Detta är alldeles beroende på vilken
ståndpunkt folkpartiets ledning anser
vara den för sig mest fördelaktiga. Det
är nämligen ganska säkert, att det icke
är någon svårighet att tänja folkpartiets
socialpolitiska program till att
också möjliggöra ett intimt samarbete,
icke bara med den politiska högern
utan också med de kretsar i samhället,
som fortfarande bestämma över finans
och industri. Men som sagt: vägen är
säkerligen öppen också åt andra hållet,
om man på allvar vill ställa frågan: är
det verkligen rimligt att stora grupper
av medborgare i ett demokratiskt land
för beständigt skola vara utestängda
från allt vad äganderätten innebär? Det
är mycket möjligt att herr Ohlin med
sina utgångspunkter, från låt mig säga
småindustri, hantverk o. s. v. kanske
lättast förstår den socialistiska tankegången,
om han tager upp den från den
sidan. Herr Ohlin förstår säkert av vilket
värde det är för en enskild — han
har själv sagt det många gånger — att
icke vara bunden vid att nödvändigtvis
vara anställd hos en arbetsgivare,
av att på egen hand kunna starta något,
känna sig självständig och vara vad
man i den gamla bemärkelsen kallar en
fri och fullmyndig medborgare. Egendomligt
nog instämma vi socialdemokrater
på den punkten, och därför kunna
vi fullständigt lugna herr Ohlin i
alla hans farhågor när det gäller frågan
om hela den väldiga del av befolkningen,
som för närvarande — och
kanske för en lång tid framåt — utövar
sin näring på ett sådant sätt, att vi i
stort sett kunna säga att arbetaren också
är ägare.

Det fanns en tid då den svenska socialdemokratien
hade att kämpa mot
vissa vanföreställningar om vad den
menade när det gällde jordbruket. .lag
är så gammal att jag deltog i agitationen
på den tiden då vi fingo möta an -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

klagelsen åt! vi ville taga jorden från
bönderna. Det talet har alldeles tystnat.
Ingen tror längre att vi vilja taga jorden
från bönderna. Vi vilja skaffa bönderna
större möjlighet att på ett effektivt
sätt sköta sin näring, och vi vilja
höja deras levnadsstandard. Skulle vi
icke nu, år 1948, kunna vara så långt
komna, att vi upphörde att resa omkring
i landet och, om icke säga, så
dock antyda, att socialdemokraterna
vilja socialisera och låta det gå ut över
hantverkare och småföretagare? Skulle
vi inte kunna lämna i fred hela den
mängd människor, som för närvarande
— jag är övertygad om det — på grund
av agitationen sitta i oro för sin egendom
därför att man inbillat dem, att vi
ha några besynnerliga personer i regeringen
och en majoritet i riksdagen,
som vilja komma åt vad de äga och taga
ifrån dem vad de sparat ihop. Jag tror
att vårt politiska liv skulle vinna ganska
mycket, om den sortens agitation kunde
upphöra. Men problemet finns för
alla dem som icke på detta sätt kunna
på egen hand skaffa sig äganderätt till
ett litet företag. Jag tror som sagt att
det på den vägen är lättast för herr
Ohlin — och kanske för andra också;
det gäller nog en hel del av vårt folk
förresten — att komma till klarhet om
vad som är själva utgångspunkten för
socialdemokratiens strävan, när vi säga
att vi icke vilja tänka oss, att i längden
det svenska folket skall vara kluvet i
en grupp, som äger produktionsmedlen,
och en annan grupp, som bara är löntagare
i den gamla betydelsen.

På vilka vägar man skall kunna förena
de löneanställda — lägg märke till
att därmed icke avses bara de s. k. arbetarna
utan också tjänstemännen — i
solidariskt arbete inom företagen, det
är det stora problem som våra västerländska
samhällen allesamman ha att
kämpa med och som vi socialdemokrater
försöka lösa. Vi tala om en fortskridande
demokratisering av näringslivet.
Om jag får komma tillbaka till

frågan om förtroendet, skulle jag vilja
säga, att jag mycket väl förstår den
ståndpunkt, som hävdar att det är ett
onaturligt tillstånd, att de som sitta
med majoritet i riksdagen och som bilda
regeringen skola stå i ett motsatsförhållande
till de grupper, som ha bestämmanderätten
i det ekonomiska livet.
Det är detta problem som skapats
av vår politiska demokrati. I ett modernt
samhälle måste förr eller senare
den majoritet av folket, som består av
anställda på ett eller annat sätt kräva,
att det ekonomiska livet skall forma sig
efter deras önskemål om frihet och
självständighet och icke bara efter ägarnas
önskemål. På vilka vägar detta skall
ske, därom har socialdemokratien vissa
föreställningar. Men det är inga dogmatiska
föreställningar, ty vi vilja pröva
oss fram. Om man icke på motpartens
sida vill erkänna själva utgångspunkten
för denna strävan, är det icke
möjligt att få något förtroendefullt samarbete.
När herr Ohlin ställer frågan,
hur det skall vara möjligt att skapa en
statsledning, som åtnjuter förtroende
ute i näringslivet, vill jag säga att frågan
har två sidor. Herr Ohlin tänker
bara på det förtroende som skall skapas
hos företagens ägare. Vi socialdemokrater
måste fråga: hur skall den borgerliga
regering se ut, som åtnjuter detta
förtroende bos företagens ägare men
som saknar varje spår av förtroende
hos den stora massan åtminstone av
lönearbetarna? Om man på borgerligt
håll ville tänka sig in i en framtid, där
man skulle söka regera utan att ha
detta förtroende, skulle man säkerligen
komma till den slutsats, som jag är viss
om att herr Ohlin i sin replik kommer
att draga. Han kommer att säga: vi tänka
icke på annat än att också skapa
förtroende hos den stora massan lönearbetare.
Men skall man kunna skapa
ett sådant förtroende, då får man finna
sig i att de grupper det här gäller
ställa sina villkor. Herr Ohlin och
många andra hänvisa bara till de reak -

Lördagen den 3 juli 1348.

Nr 31.

tioner, som framkommit i fråga om regeringens
skattepolitik, och anse det
vara alldeles naturligt, att regeringen
skall modifiera sin skattepolitik med
hänsyn till denna opinion. Det är lika
nödvändigt och naturligt att den stora
massan av löntagare säga: ni måste taga
hänsyn till våra reaktioner.

Nå, säger man, hur skall det lösas?
Det kan endast lösas genom ständigt
nya sammanjämkningar. Men säkert är
att sådana sammanjämkningar icke
kunna ske, om man på det håll, som
kallar sig borgerligt, drager gränsen
och säger, att det går en klyfta mellan
vad man kallar borgerlig politik och
den socialistiska politiken och att man
icke kan acceptera något av denna. Under
sådana förhållanden kan det icke
bli några sammanjämkningar. Om man
icke vill acceptera vissa betydande element
av den socialistiska uppfattningen,
äro sammanjämkningar icke
möjliga. Om man däremot med utgångspunkt
från en gemensam demokratisk
upfattning, som man låter sprida sig
från det politiska livet till det ekonomiska,
är villig att acceptera vissa element
av den socialistiska uppfattningen,
kanske det går att i vårt land
få en samhällsutveckling, som innebär
en verklig samhällsomdaning, utan
uppslitande strider och i gemensamt
samarbete.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM
(kort genmäle): Herr talman!
Då finansministern tog upp lönepolitiken
särskilt, förmodar jag, att han syftade
på vad jag sagt i den saken. Jag
vill därför med anledning av hans uttalande
att ingen olycka skett med den
utveckling vi haft efter kriget, säga att
det är begripligt, om han anser, att läget
är framskapat bara av kritik. Vad
har det då funnits för anledning att
sätta i gång med vad finansministern
nu har gjort i fråga om lönestopp med
de olika organisationerna? Jag är glad

Den allmänna ekonomiska politiken.

över att sådana ansträngningar gjorts,
men jag förmodar, att finansministern
får nalkas dessa med mycken respekt
och stor försiktighet, om han skall vinna
något på det sättet. Jag vill ha upprepat,
för att få det till protokollet, att
det som skett har skett i full överensstämmelse
med den politik regeringen
planlagt. Jag tycker det är bra att vi
fått veta det. Vi ha alla fått det bättre,
säger finansministern. Jag förmodar, att
han även inbegriper spararna i landet.
Jag tror emellertid, att han i någon
mån mistat sitt glada gosselvnne i den
situation vari vi nu befinna oss.

Sedan berördes frågan om vad som
skedde 1944 och 1946. Då, säger finansministern,
fanns det utrymme för köpkraftsökning
genom löneförhöjningar —
men nu är utrymmet tydligen slut, och
därför har man måst ingripa. Sedan
sade finansministern, att regleringarna
äro den huvudsakliga anledningen till
kritiken. Jag har aldrig satt in min kritik
särskilt på den punkten, men sådan
kritik är nog ofrånkomlig i det nuvarande
läget. Vidare sade finansministern
att vi vunnit mycket i fråga om standard
under de senaste åren, särskilt i
fråga om bostadsstandarden. Det är nog
riktigt, bara det inte går så, att de höjda
lönerna driva det därhän, att de människor
som skaffat sig denna standard under
dessa år, inte i längden kunna klara
upp situationen; det kan ju bli besvärligt
nog. Vidare påstod finansministern
att Förenta staterna ha fört samma politik
som vi ha gjort. Det låter bra underligt.
Då ju Förenta staterna nu kunna
låna hela världen pengar, medan vårt
land inte ens kan få kredit i Förenta
staterna, måste det vara en väsentlig
skillnad i fråga om att föra politik.

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill först
passa på att säga, att det parti jag företräder
icke vill genomföra några prisstegringar.
Vi ansluta oss helt till de

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

synpunkter, som kommo till synes vid
de stora organisationernas samråd med
finansministern, då vi kommo överens
om att försöka nå fram till ett stopp i
prisutvecklingen, detta naturligtvis under
de olika förutsättningar som man
resonerade om i det fallet. Då vi diskuterade
saken med finansministern och
sökte komma till ett förnuftigt resultat
behövde vi icke utveckla så mycket
energi gentemot varandra som man
skall göra när man är politiker. Därför
känner jag icke riktigt igen det hela i
dag.

När jag nu, som vanligt med mycket
stort intresse, hörde på finansministerns
anförande, frågade jag mig, av vilken
anledning finansministern i propositionen
återgett bankofullmäktiges rätt mörka
syn på saken. Den verkar nämligen
relativt mörk i fråga om inflationsutvecklingen.
Men i nio tiondelar av finansministerns
anförande kom icke
fram något av svårigheterna. Han talade
om t. ex. löneförbättringarna år 1946
och framhöll därvid bl. a. att jag skulle
ha sagt, att vad som skedde 1944 hade
skett utan min vetskap. Jag sade emellertid
att jag var med om löneförbättringarna
och att jag trodde att de voro
riktiga. Jag ansåg nämligen att det ekonomiska
läget var sådant, att vi borde
lämna de löneförbättringar som då voro
ifrågasatta. Men samtidigt sade jag, att
skulle löneförbättringarna vara till någon
nytta, måste vi försöka skaffa varor,
så att folk kunde köpa varor för de
ökade inkomsterna. Det är det jag kritiserat,
att man icke har gjort. Finansministern
säger, att vi byggt mer än åtta
bostadslägenheter per 1 000 invånare i
vårt land, medan i vissa länder det
byggts bara 11j2 bostadslägenhet per
1 000 invånare. Det är naturligtvis önskvärt,
att vi bygga bostadslägenheter,
men då uppstår problemet, huruvida vi
låta bostadsproduktionen överskrida
vissa gränser, så att det går ut över annan
produktion. Det är det enda jag opponerat
mig emot. Jag har framhållit,

att man enligt min mening felbedömt
läget. Antingen skulle man ha arbetat
mer för att få upp exporten, så att man
på det sättet hade kunnat importera
mer varor, eller också skulle man ha
producerat större kvantiteter. Alen löneförbättringarna
har jag icke vänt mig
mot.

Herr SKOGLUND i Doverstorp (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall inte
uppehålla mig vid finansministerns
storslagna skildring om den lyckosamma
utvecklingen, utan begränsa mig till
att fråga om ett rent praktiskt problem.
Finansministerns uttalande, att regeringen
fortsätter på samma vägar beträffande
den ekonomiska politiken som
nu och icke har några nya uppslag: får
man fatta det på sådant sätt att, även
om vi måste räkna med samma inkomstbildning
efter uppgörelsen med de olika
grupperna och samtidigt tyvärr sämre
importmöjligheter, således kanske stå
inför minskad varutillgång och ökad
spänning mellan köpkraft och varutillgång,
det är regeringens avsikt att hanka
sig fram med utvidgade ransoneringar
och nya regleringar? Jag har svårt att
tänka mig att någon annan väg återstår,
och det vore ganska intressant att få
veta, om det är rätt uppfattat.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Med vad jag yttrade, att det är regeringens
mening att fortsätta på samma vägar
som hittills, menade jag investeringsbegränsning,
överbalansering av
budgeten och balans i utrikeshandeln.
Jag har inte här i dag hört talas om
några andra nya vägar än räntehöjning
och en ytterligare överbalansering av
budgeten. Om hur stor överbalanseringen
av budgeten skall vara kan man ju
ha delade meningar. Att detta skulle innebära,
att ransoneringar och regleringar
för beständigt skulle finnas, förstår
jag inte, eftersom en ransonering i

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

stor utsträckning lielt enkelt är uttryck
för brist på varor. Jag har ingen mening
om det, men det har ofta talats om att
en god skörd skulle göra det möjligt att
upphäva brödransoneringen. Det är tydligt
att en produktionsökning på vissa
punkter skulle göra en råd av dessa ransoneringar
och regleringar överflödiga.
Jag kan mycket väl föreställa mig att
ett fortsättande av investeringsbegränsningen
och överbalanseringen kommer
att leda till det resultatet, att den s. k.
balansen återställes. Den brist på balans,
varom vi nu tala, är ju ändå inte
av så överväldigande storleksordning.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag får bara med anledning av
finansministerns avslutande replik säga,
att han betonar vikten av att landets
styrelse har förtroende i olika folkgrupper.
Men han refererade mig som om jag
hade talat om och tänkt på att regeringen
skulle ha förtroende i företagarkretsarna.
Jag vill säga till finansministern:
Skulle vi inte kunna sluta, som han sade
till mig, med att sprida oriktiga föreställningar
om varandras ståndpunkter

— jag sade ju uttryckligen i mitt anförande
förtroende i alla kretsar, även
inom dem som bruka kallas för arbetargrupperna.
Jag underströk uttryckligen
detta som lika viktigt som något annat.
Herr finansministern framställde det
socialdemokratiska partiet som talesman
för alla anställda, medan vi andra

— tydligen alla tre oppositionspartierna
— voro talesmän för företagarkretsarna.
Detta är oriktigt. Bakom oss stå
mycket stora grupper av anställda.

Finansministern talade vidare som
om alla anställda hade socialistisk inställning
och krävde omformning av
samhällets grunder i enlighet därmed.
Jag är övertygad om att detta är oriktigt.
Det är inte så, att den överväldigande
majoriteten av de anställda ha
denna principiella socialistiska inställning,
och jag tror att finansministern är

Den allmänna ekonomiska politiken.

väl medveten om detta. Om inte regeringen
och han själv vore medvetna om
detta, skulle vi ute i den offentliga debatten
mycket mer än nu är fallet få
höra talas om de socialistiska reformerna.
De faktiskt lysa med sin frånvaro
i debatten.

Det gäller att skapa förtroende inom
alla folkgrupper, men den politik, som
hittills burit herr Wigforss’ signatur, har
inte vittnat om någon egentlig ansträngning
att få detta förtroende i alla grupper.
Får man fatta hans anförande i
dag som ett vittnesbörd om att han delar
meningen om detta allsidiga förtroendes
betydelse och att det socialdemokratiska
partiet därför för framtiden
vill vinnlägga sig om att så gott detta
parti kan skapa förutsättningar för ett
sådant allsidigt förtroende? Jag tror att
det skulle vara av mycket stor betydelse
för svensk politik i framtiden.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Jag
är mycket väl medveten om att inte
alla löntagargrupper ha socialistisk inställning.
När socialdemokraterna började
sitt arbete var det ju ännu mera
uppenbart. Vad jag ville göra klart var,
att den inställning till hela näringslivets
organisation, som löntagargrupperna
enligt min mening förr eller senare
komma att företräda, är inte den nuvarande
s. k. borgerliga uppfattningen.
Löntagarna ha en sådan ställning inom
produktionen, att de inte komma att i
längden finna sig i att inte ta ett steg,
utöver vad som redan vinnes genom
förhandlingar, till att över huvud taget
vinna ett medansvar i ledningen för
företaget. Jag vet att den tanken finns
även på folkpartihåll, och jag tror bara
att om den tanken fullföljs tillräckligt
långt, det inte behöver finnas några alldeles
oöverstigliga skiljemurar.

När jag talar om bristen på förtroende
för den politik, som även folkpartiet nu
företräder inom vissa andra kretsar, ar -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

betarkretsar, tänker jag bl. a. på skattepolitiken.
Det finns inte någon punkt i
det politiska livet, där känslorna även
inom folkpartiet ha satt sig i rörelse på
ett sådant sätt som när det gällt beskattningen
av de stora inkomsttagarna
och de stora förmögenhetsägarna. Ingenting
har skarpare markerat skillnaden
mellan folkpartiets uppfattning och den
som företrädes inom arbetarklassen.
Herr Ohlin kommer aldrig att kunna
förmå lönarbetarna att förstå, att man,
samtidigt som man kräver höjda skatter
på en rad hushållsvaror för att åstadkomma
en överbalansering av budgeten
och skydda penningvärdet och sålunda
anser det nödvändigt att höja skatterna
för de breda lagren av befolkningen,
anser, att den enda skattesänkning, som
kan genomföras, är skattesänkning på
de stora arven. Det är alldeles uppenbart,
att en sådan politik, som tydligen,
efter vad jag förstår, folkpartiet inte
kan lämna, inte möjliggör ett förtroendefullt
samarbete mellan detta och arbetarklassen.

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
För många människor i detta land
torde den mörka bild av vårt ekonomiska
liv, som tecknas i bankoutskottets
utlåtande, vara minst sagt överraskande.
Den visar, att svårigheter nu
mer och mer tornas upp, när det gäller
den ekonomiska politiken. Väl har det
gång på gång sagts att läget var allvarligt,
men att det var så allvarligt har
väl knappast framgått av de åtgärder
till svårigheternas bekämpande, som
vidtagits från regeringens sida. Utskottet
talar om ytterligare nedskärning av
investeringarna och om stigande priser
på världsmarknaden, som ge mindre
möjlighet att anskaffa varor för penningöverflödet
inom landet. Det talas
om att vi samtidigt ha att emotse ökade
svårigheter för exporten. Det innebär,
att vårt land har blivit och ailtjämt
kanske håller på att bli bra mycket fat -

tigare än man i ledande kretsar här i
landet ännu för mycket kort tid sedan
räknade med. Huruvida den eftersträvade
jämvikten av landets ekonomi skall
kunna åstadkommas med bibehållande
av den nuvarande standarden torde alltjämt
trots finansminister Wigforss’ mycket
långa uttalande vara en obesvarad
fråga. Beträffande de av utskottet föreslagna
eller antydda åtgärderna vill jag
uttala den förhoppningen, att kreditbegränsningen
inte skall utformas så, att
hinder läggas i vägen för produktiv
verksamhet. Det viktigaste av allt är
väl att produktionen av vissa varor hålles
uppe, och utöver denna rent allmängiltiga
sats skulle jag vilja peka på
ett par detaljer i problemet om kreditbegränsningen.

Genom beslut vid årets riksdag ha
uppdragits riktlinjer för en omgestaltning
inom jordbruket, som kommer att
bli mycket kapitalkrävande. Jämsides
med ett eventuellt genomförande av det
beslutet pågår en kraftig rationalisering
inom jordbruket på frivillighetens väg
i syfte att effektivisera och öka jordbrukets
produktion. Rationaliseringen
är delvis orsakad av rådande brist på
arbetskraft. Det under kriget starkt
eftersatta byggnadsunderhållet inom
jordbruket kräver väsentliga underhållskostnader,
såvida en skadlig kapitalförstöring
skall kunna undvikas. Jag
vill understryka, att hur än kreditbegränsningen
kan komma att utformas,
denna inte får leda till att kapital för
produktionsfrämjande åtgärder skall
undanhållas dessa i hög grad legitima
behov. Att jag därvid särskilt pekar på
vissa detaljer inom jordbruket beror
därpå, att vi bl. a. under fjolåret tvingades
importera spannmål, varigenom,
skulle jag tro, det tydligt nog åskådliggjordes
vad högsta möjliga produktion
inom jordbruket kan betyda i valutavårdande
syfte. När man går att diskutera
de medel, som skola vidtagas för
uppnående av den samhällsekonomiska
balansen, antydas i utskottets utlåtande

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

— ännu mera antydes kanske i reservationen
— en rad åtgärder, varom man
måste säga, att de flesta skulle varit
onödiga, om ledningen av vårt lands
ekonomiska politik i tid uppmärksammat,
att vi under senare åren levat över
våra tillgångar. Nu är det endast att
konstatera faktum och diskutera, vilka
åtgärder som i fortsättningen kunna
vidtagas.

Bakom diskussionerna om lämpliga
åtgärder för att uppnå samhällsekonomisk
balans ha framskymtat såväl räntehöjning
som omsättningsskatt, vilket
mer eller mindre klart utsagts även i
dagens debatt. Jag uttalar den förhoppningen,
att det alltjämt skall finnas möjlighet
att undgå räntehöjning, och jag
skulle helst se, att problemet om räntehöjning
toges upp först sedan övriga
av utskottet föreslagna åtgärder eventuellt
visat sig verkningslösa. Detsamma
gäller omsättningsskatten. Huvudargumentet
mot omsättningsskatten,
nämligen att den allra hårdast drabbar
de minst bärkraftiga i samhället, har
alltjämt samma kraft som i vida kretsar
tidigare och inte minst inom det parti
jag tillhör framhållits. Yi vilja därför
icke medverka till omsättningsskattens
bibehållande.

Jag vill också understryka angelägenheten
av att alla åtgärder vidtagas för
att ett ökat sparande snarast må komma
till stånd. Det borde vara så mycket
lättare, som det torde råda full enighet
om sparandets betydelse. Om alla positiva
krafter samverkade, borde det kanske
till och med vara möjligt att få fram
bättre positiva förslag än de något valhänta
förslag till uppmuntran av ungdomens
sparande som framförts under
vinterns lopp. Vad som främst behövs
för att skapa en god grund för ett framgångsrikt
sparande är emellertid att regeringen
har möjlighet att samla sig till
en effektiv kamp mot inflationen. Det
är möjligt att det skall visa sig, att känslan
för sparandets betydelse är så förankrad
i den svenska folksjälen, att en -

Den allmänna ekonomiska politiken.

bart en ökad tillit till myndigheternas
strävanden skulle kunna åstadkomma
goda resultat på detta område. Möjligheterna
här ligga ju helt i finansministerns
hand; det må ankomma på ledaren
för vårt lands finansväsen att här
finna de rätta tongångarna, även om det
kanske inte alltid kommer att bli så lätt
för herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
att finna de vägar som i
detta hänseende böra beträdas. Om man
kunde skapa en allmän kännedom om
att det främsta villkoret för att menige
man skall få behålla det värde, som ligger
i de under senare tid uppnådda inkomststegringarna,
är ett allmänt sparande,
skulle säkerligen många visa förståelse
för dylika ekonomiska signaler.
Jag vill dock tillägga, att jag tror att
det största resultatet av en sådan aktion
i syfte att effektivisera sparsamheten
skulle uppnås utanför vad man i dagligt
tal kallar ungdomens led. Måhända
skulle, även om en väsentlig ökning av
sparviljan kunde registreras, det s. k.
ungdomssparandet inte öka i mera betydande
omfattning. Det är mycket angeläget
att snarast möjligt få kännedom
om vilka åtgärder för ökat ungdomssparande,
som ingå i regeringens program.
Det borde ligga i sakens natur,
att alla åtgärder som vidtagas åtminstone
på längre sikt böra syfta till uppfostran
till sparsamhet.

Herr talman! Låt mig till sist säga
att situationen i dag skulle betraktas
med mindre oro, om vi som ett komplement
till bankoutskottets uttalanden
kunnat diskutera färdiga planer från
regeringens sida för att möta det nya
och farliga läge som uppstått för svensk
penningpolitik. Främst tänker jag därvid
på beredskapsplaner för det fall att
bankoutskottets program skulle visa sig
otillräckligt. Det ligger helt visst mycket
stor fara i ytterligare dröjsmål på
detta område. Hur angeläget det än må
vara för regeringens medlemmar att
lägga ned tid, arbete och krafter för
den förestående valrörelsen, vilar allt -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

jämt det självpåtagna ansvaret för vår
svenska kronas värde och köpkraft, ansvaret
för att det skall bli möjligt att
bibehålla den uppnådda levnadsstandarden
för de stora massorna av vårt
folk — detta ansvar vilar alltjämt helt
och uteslutande på regeringen och regeringspartiet.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
När kammarens ledamöter i dag sågo
mitt namn på talarlistan, är jag övertygad
om att de tänkte på den gamla
liknelsen om sparven i tranedansen.
Detta finner jag högst naturligt. Men
eftersom jag tillhör bankoutskottet, tilllåter
jag mig i alla fall att träda in i
ringen bara några få minuter.

När jag satt och åt frukost i morse,
var det en ledamot av kammaren som
sade — rätt så vanvördigt men också
det riktigt — att det inte spelade så
stor roll vad bankoutskottet skrev, ty
diskussionen i dag komme i alla fall
att följa sina egna vägar. Man tänker
knappast på att det existerar ett utlåtande
från bankoutskottet. Just därför
skall jag helt kort stryka under bara
tre meningar i utskottets utlåtande. Om
vi jämföra dessa fyra sidor i bankoutskottets
utlåtande med de hundra sidor,
som protokollet för i dag kommer att
upptaga, förstå vi ju, att bankoutskottets
uttalanden icke kunna väcka så
mycken uppmärksamhet. Men ändå
tror jag, att de tre meningar i utskottets
utlåtande, som jag vill stryka under,
är det viktigaste av alltsammans.

Den första meningen lyder: »Läget
har nu ytterligare skärpts, och framtidsutsikterna
te sig mörkare än tidigare.
» Det har sagts förut — det sades
t. ex. i vintras — att läget var mörkt
och blev mörkare. Men ändå säga vi
nu, att det är mörkare än någonsin.
Det var då högst förvånande, att herr

Hall i dag rent av försökte ljusmåla läget.
Jag måste säga att efter den föredragning
vi hade i bankoutskottet, kände
jag mig riktigt upprörd. Det var
högst skrämmande att tänka på de utsikter
vi ha att räkna med inför hösten
och nästa år. Jag kan därför inte
förstå den inställning, som herr Hall
här i dag gav uttryck åt. Jag tror, att
det skulle vara förståndigt om vi alla
hjälptes åt att tala om för svenska folket,
att läget är svårt, att vi måste hålla
igen och kanske gå in för en sänkning
av levnadsstandarden en tid.

Den andra meningen, som jag vill
stryka under, är utskottets uttalande,
att den nu existerande balansrubbningen
väsentligen är att anse som en
inkomstinflation. Ja, vi äro väl alla
överens om att inkomsterna stigit fortare
än produktionsökningen och att
skillnaden mellan tillgång och efterfrågan
blir större och större i stället för
att minska, så att vi en dag kunde uppnå
balans.

Jag kommer så till den tredje meningen:
»Strävandena måste därför i
första hand inriktas på att, såsom departementschefen
också framhållit, avklippa
den spiral av stigande inkomster
och stigande priser, som är inflationens
kännemärke.» Detta är heller inte
sagt första gången. Jag har hört det sägas
av herr Wigforss i Sundsvall för
något över ett år sedan. Jag har hört
det sägas av herr Sköld i ett föredrag
i Arbrå i vinter. Men så fort något sådant
har framförts, har det kommit opposition
från något håll. Strax har det
gjorts ett medgivande åt det ena eller
andra hållet, och så har fältet varit
upprivet. Det gäller att slå vakt om den
princip, som bankoutskottet här uttalat.
Det är den enda möjligheten att
få en begränsning, en stabilisering och
därmed också så småningom jämvikt.
Kunna vi inte enas om detta, kanske vi
ändå snart tvångsvis komma dithän.
Det har gått bra så länge den utländska

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

konkurrensen varit borta och utlänningarna
betalat nästan vad som helst
för våra exportvaror. Men antag att exporten
börjar minska och att utlänningarna
inte längre vilja betala så höga
priser — tendenser härtill ha redan
visat sig. Då måste det bli ett stopp eller
också får man räkna med en annan
lägre levnadsstandard för dem, som äro
sysselsatta inom exportindustrien, än
för dem, som arbeta inom den inhemska
industrien.

Herr Wiberg slutade sitt kritiska anförande
i dag på förmiddagen med en
maning, att vi gemensamt skulle sluta
upp just kring vad jag nu sagt. Jag
tyckte det var klokt sagt. Jag hade kunnat
nöja mig med att instämma med
honom i denna maning, men jag har i
alla fall själv velat säga några ord om
saken.

Men, herr Wiberg, skola vi kunna
tänka oss att få en stabilisering till
stånd och denna spiral avklippt, då
kunna vi inte tänka oss att komma med
någon omsättningsskatt. Tv den höjer
ju genast priserna. Vi ha nyss beslutat
en jordbruksreglering. Varför innebar
denna endast till en mindre del prishöjningar
och till större delen subventioner?
Jo, man var rädd för att man
skulle närma sig det indextak, som man
inte får lov att gå över, om det skall
kunna bli någon stabilisering av lönerna.
Skulle vi nu få en omsättningsskatt,
bleve det genast en indexhöjning,
och då bleve det svårt att på en gång
behålla både inkomststoppet och lönestoppet.
Vi måste nog avskriva tanken
på införande av en omsättningsskatt.

Jag skall sluta med detta, herr talman,
och vill endast ännu en gång understryka
angelägenheten av att vi slå
vakt om vad som här yttrats av bankoutskottet.
Det överensstämmer med vad
såväl departementschefen som bankofullmäktige
ha uttalat, både nu och vid
tidigare tillfällen. Vi måste avklippa
denna spiral av stigande inkomster och
stigande priser. Detta är oeftergivligt.

Den allmänna ekonomiska politiken.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag skall inte säga många ord. Men jag
tycker att man inte med tystnad kan
förbigå det dokument, som här ligger
på riksdagens bord. Det skulle vara
mycket att säga om själva diskussionen,
ty den har verkligen varit upplysande
i många avseenden. Jag skall dock nöja
mig med att säga — och då knyter jag
an till herr Fröderbergs konstaterande
av det allvarliga läget — att om det är
ett allvarligt läge, som motiverar all
denna olåt, hur skall det då bli när
krisen kommer?

Bankoutskottet understryker med all
rätt att det ett stort antal gånger sagt
ungefär detsamma om den ekonomiska
politiken som i funderingarna i det nu
föreliggande utlåtandet. Jag såg igenom
bankoutskottets utlåtanden sedan krigsutbrottet,
och i vartenda ett av dessa
utlåtanden återkomma ungefär samma
tankegångar monotont: det är ett så
allvarligt läge, vi måste hålla igen, och
framför allt måste man naturligtvis
hindra att lönerna stiga. Det nya i dag
är väl eljest den s. k. uppgörelse som
träffats mellan regeringen och de s. k.
företagarsammanslutningarna och fackföreningsrörelsens
ledning om en prisoch
inkomststabilisering, som det heter
— inkomststabilisering är ju ett nytt
namn för det gamla och mycket förhatliga
ordet lönestopp. Denna uppgörelse
är i högsta grad ensidig. Kapitalisternas
sammanslutningar ha inte förpliktat
sig till något annat än att skriva till
sina medlemmar att de vilja stabilisera
prisnivån. De vidhålla sina krav på
prisjusteringar oberoende av den s. k.
överenskommelsen och reservera sig
dessutom för ytterligare priskrav i anslutning
till stegrade omkostnader.

Arbetarna däremot komma att bindas,
om vederbörande få sin vilja fram.
Under detta år äro deras löneförbättringar
uppskattade till omkring 100
miljoner kronor — samtidigt som staten
i nya indirekta skatter tar in bortåt
000 miljoner kronor, vilka ju huvud -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

sakligen tagas från löntagarnas stora
massa. Regeringen kan glädja sig åt att
håva in inkomster till statskassan, som
med en hel miljard överstiga statsutgifterna.
Den lovade en kärvare politik
vid årsskiftet, en politik som inte innebar
gåvor åt det svenska folket utan
nya bördor åt detsamma. Det är detta
som skett: reallönerna ha sänkts, läget
har försämrats betydligt för de sämst
ställda i landet.

I fjol vår förelågo väl ännu vissa betingelser
för en uppgörelse av det nu
aktualiserade slaget. Då hade verkliga
reallöneförbättringar genomförts. Hade
man då också stabiliserat priserna och
nedpressat dem på många områden, där
detta varit möjligt, skulle läget ha varit
ett helt annat. Men att först driva upp
prisnivån och sänka reallönerna så hårt
som skett och sedan låsa fast dessa försämrade
löner, medan priserna fortsätta
att stiga — det är en orimlig politik.

Vi kunna inte komma till något annat
resultat än att prisstegringarna äro
en följd dels av medvetna prisstegrande
åtgärder från statsmakternas sida,
dels också av bristande vilja från statsmakternas
sida att utnyttja tillgängliga
resurser för att pressa tillbaka prisnivån.
Man har skyllt på de stigande
importpriserna, men fortfarande äro
dessa lägre än 1944. Man har skyllt på
varubristen, men det råder icke brist
på konsumtionsvaror i allmänhet.

Regeringen har gärna velat ta prisstegringen
i de ekonomiskt ruinerade
krigsländerna som jämförelse för att
visa hur bra den skött sitt fögderi. Men
tar man någorlunda jämförliga länder
som jämförelseobjekt, visar det sig att
Sverige nästan ligger i toppen i fråga
om prisstegringar. De svenska levnadskostnadernas
stegring sedan krigsutbrottet
tävlar med USA:s. Medan vårt
levnadskostnadsindex stigit med nära
60 procent, har USA:s stigit 67 procent.
Men tar jag England som jämförelse,
visar det sig att levnadskostna -

derna där stigit mindre än hälften så
mycket som i Sverige. Liknande tendenser
ha vi i Danmark, Norge och
Kanada. Alldeles särskilt intressant är
att sedan krigsslutet levnadskostnadsindex
stått stilla i England, medan det
till årsskiftet sprungit upp med 15 enheter
i vårt land. Under samma tid är
ökningen i Danmark 5 enheter och i
Norge 5 enheter. Varför behöva priserna
stiga mer i ett ekonomiskt starkt
land som Sverige än i de krigshärjade
länderna, bland annat våra närmaste
grannländer? Jag kan inte finna något
annat svar på den frågan än att man i
dessa länder på ett allvarligare sätt tagit
itu med priskontrollen. Inte minst
är detta fallet i England, som i jämförelse
med Sverige verkligen har en
svår varubrist och många ekonomiska
svårigheter.

Vi ha varje år väckt en serie förslag
i syfte att åstadkomma en effektivisering
av priskontrollen. Just uraktlåtenheten
att förverkliga dessa förslag förklarar
både prisstegringarna och andra
svårigheter. Redan 1945 ville vi en
verklig kontroll över utrikeshandeln,
men riksdagen och regeringen gingo
den rakt motsatta vägen. Hade man haft
en sådan verklig kontroll och en verklig
samhällsplanering, skulle icke valutatillgångarna
kunnat uttömmas på sätt
som skett.

Nu ha vi sent omsider fått en hushållsbudget.
Där kan man emellertid
säga att berget fött en råtta. Denna hopstuvning
av material med brist på verkligt
primärmaterial tages dock till utgångspunkt
för antaganden, på vilka
man söker grunda lönestoppspropagandan.
Man gissar att det skall föreligga
ett varuunderskott i förhållande till
köpkraften, uppskattat till en knapp
miljard kronor eller motsvarande fem
procent av konsumtionen. Men man har
inga lagerredovisningar att bygga på,
utan gör bara antagandet ändå. Tidigare
har man ju velat uppskatta detta

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

underskott till 2 å 3 miljarder kronor.
Antagligen är den nya siffran, en miljard,
lika osäker som de tidigare.

Nu säger man emellertid att man
måste genomföra en sträng sparsamhet.
Det påstås vara en fundamental svaghet
i den ekonomiska politiken, att det
inte sparas tillräckligt. Men investeringarna
nu äro ju dubbelt så stora som
tidigare, och det bevisar att det inte
saknas »sparmedel». Det svenska folket
hade 1938 8 miljarder kronor hopsparade
i banker och försäkringsbolag. Vid
årsskiftet var motsvarande belopp 14
miljarder kronor.

Man bör kanske i sammanhanget erinra
sig vad som skett i England. Där
startade man för ett år sedan en stor
sparkampanj. Man kom emellertid hastigt
och lustigt överens om att detta
icke var den aktuella uppgiften. I dag
driver man i stället kampanj i England
för att folk skall köpa så mycket som
möjligt som ett led i kampen mot kristendenserna.

Köpmannaförbundet klagar i sitt brev
till medlemmarna över att en allvarlig
omsättningsminskning skett, som hotar
att sprida sig över hela fältet. Detta är
icke ett resultat av varuknapphet, ty
varor finnas i överflöd. Den verkliga
orsaken till denna minskade omsättning
är folkets minskade köpkraft.

Det anförda får räcka. Vi äro för vår
del mycket varma anhängare av prisstabilisering.
Vi ha krävt prisstabilisering,
och vi ha föreslagit många åtgärder
i sådant syfte. Man säger emellertid
att priserna ta hissen, medan lönerna
ta trappan. Det behöver inte vara
på det sättet. Men borde då inte det
första villkoret, när man vänder sig
till lönearbetarna och kräver återhållsamhet
med lönekraven, vara att man
verkligen försöker få stopp på hissen,
så att lönderna hinna i fatt?

Ja, det anförda får som sagt räcka.
Jag har i alla fall velat freda mitt samvete.
Beträffande själva huvudyrkandet

Den allmänna ekonomiska politiken.

ha vi inga särskilda invändningar att
göra. Den, jag måste säga reaktionära,
propaganda för sänkt levnadsstandard,
som nu utvecklas, uppkallar oss däremot
till protest.

Herr THAPPER: Herr talman! Då jag
i dag har lyssnat till denna debatt har
jag gjort samma reflexioner som vid
tidigare debatter av samma slag. Även
om vi på arbetarhåll äro fullt på det
klara med att det ekonomiska läget inger
bekymmer, gäller fortfarande det
omdömet om oppositionens sätt att gå
tillväga i den ekonomiska debatten, att
man har gjort och fortfarande gör sig
skyldig till stora överdrifter. Man är så
angelägen att komma åt regeringen, att
man helt bortser från att vårt läge trots
allt är betydligt bättre än de flesta
andra länders. Man försöker sig ju visserligen
på det påståendet, att vi, som
stodo utanför kriget, vid krigsslutet
hade en så god ställning, att vi därigenom
skulle för all framtid vara befriade
från alla ekonomiska besvärligheter.
Men är det inte att göra det litet för
lätt för sig? Det är ju ändå på det sättet,
att länder, som ha betydligt större
ekonomiska resurser än vi, ändå kämpa
med minst lika stora, kanske större
svårigheter vad det gäller risken för en
inflation. Ja, i dessa länder kan man
med betydligt större fog tala om en redan
existerande inflation.

I detta avseende är ju U. S. A. ett
lärorikt exempel. Där har man ju en
prisstegring som är åtskilligt större än
den här i landet. Och även om reservanterna
tala om att vårt land hade ett
gynnsamt utgångsläge med en stark
valutaställning när kriget slutade och
en oförstörd produktionsapparat, vilja
väl inte ens reservanterna göra gällande,
att vi här skulle ha större möjligheter
att undgå verkningarna av efterkrigstidens
svårigheter än t. ex. U. S. A.
När reservanterna tala om att sparande

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

icke äger rum i erforderlig omfattning
här i landet, erinrar jag mig en artikel
i Dagens Nyheter för några dagar
sedan av tidningens Newyorkkorrespondent,
vari denne återger ett uttalande
av en av handelsdepartementets ledande
statistiska experter i U. S. A.,
enligt vilket det amerikanska folket för
närvarande ger ut åtta miljarder mer
för livsmedel och tre miljarder mindre
för varaktiga förnödenheter än man beräknat.
Den allmänna tendensen är en
rörelse bort från sparande i riktning
mot ökad omedelbar konsumtion av inkomsterna.
Sådant är alltså läget i
U. S. A. Jag förmodar att inte ens reservanterna
vilja göra gällande, att orsaken
till denna brist på sparande
skulle vara vad man vill påstå att den
är i vårt land, nämligen en socialistisk
politik, som skulle ha undergrävt förtroendet.
Jämförelsen har givit åtminstone
mig det klara beskedet, att den
riktiga politiken har förts i detta land,
när det gällt att fördela bördorna i syfte
att förhindra en inflation. De uppoffringar
som krävas få inte i största utsträckning
läggas på de mindre inkomsttagarna,
utan dessa böra skyddas
så långt möjligt är. Svensk arbetarklass
har också fullständigt klart för sig, att
den av regeringen förda politiken haft
detta syftemål.

Det är klart att oppositionen inte har
kunnat biträda denna politik, därför att
den, förnämligast här representerad av
högern och folkpartiet, företräder andra
intressegrupper, d. v. s. i stor utsträckning
större inkomsttagare, eller, för
att använda professor Ohlins terminologi
i något annat sammanhang, »det
ledande skiktet». När det gäller att
fördela bördorna eller att iakttaga återhållsamhet
i ekonomiska ting, så sätter
man från dessa gruppers sida i första
hand likhetstecken mellan sina och
samhällets intressen. Jag har således
det intrycket, att man givetvis även
från oppositionens sida är angelägen
om att inte löner och inkomster skola

stiga, men att detta i första hand bör
gälla de många men också de mindre
inkomsttagarna. På arbetarsidan äro
vi ingalunda främmande för vad som
i dagens läge i det avseendet kräves av
oss, men det är å andra sidan lika
klart, att vi komma att kämpa för en
ur arbetarnas synpunkt så rättvis fördelning
av bördorna som möjligt. Och
vi ha så pass tydliga bevis på att regeringen
i detta hänseende fört en politik,
som har det överväldigande flertalet
arbetares och löntagares förtroende,
att jag är övertygad om att inte ens
oppositionen kan undgå att ta intryck
härav.

När herr Wiberg i sitt tidigare yttrande
i dag sade, att det inte skulle
gå att återvinna förtroendet för den
ekonomiska politiken, så länge vi hade
vår nuvarande finansminister, måste
han inte ha räknat med omdömet från
arbetarna och från löntagarna.

Herr Ohlin sade i dagens debatt, att
regeringens politik inte hade varit tillfredsställande,
och påstod, att det inte
skulle finnas någon enda ledamot av
denna kammare som inte skulle hålla
med honom om detta. Jag vill i varje
fall på den punkten anmäla avvikande
mening gentemot herr Ohlin. Även om
herr Ohlin var ganska hovsam i början
av sitt anförande i sin kritik av regeringen
och till och med uttryckte sig
erkännsamt om Landsorganisationen,
kom han ändå fram till att en politisk
omorientering är nödvändig för att
återställa förtroendet. Man skulle, säger
herr Ohlin, bryta det socialistiska enpartiväldet.
Jag undrar om dessa personliga
tankegångar i början av hans
anförande syftade på vad som skulle
kunna komma att hända efter valet.

När herr Ohlin talade om att man
borde söka få bort överrörligheten på
arbetsmarknaden, skulle det vara mycket
intressant — om herr Ohlin kommer
tillbaka i debatten; jag vet att han
är anmäld •— att få veta genom vilka medel
man skulle kunna påverka en så -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

dan företeelse. Jag förmodar att herr
Ohlin inte vill tala för en tvångsdirigering
av arbetskraften.

Vidare påstod herr Ohlin, att det ligger
en ödets ironi i att socialismen inte
ens insett nödvändigheten av sparandet.
Det ha vi visst gjort, herr Ohlin,
men vi ha bara inte kunnat förstå att
sparandet skall vara förbehållet det
s. k. »ledande skiktet». När det gäller
sparandet ha vi velat skapa ökade möjligheter
för de mindre inkomsttagarna
att deltaga i detsamma.

När jag hörde herr Ohlin ställa frågor
om den socialdemokratiska partikongressen
och om det socialdemokratiska
partiets politik, gjorde jag den reflexionen,
att frågan med fördel kunde
returneras till herr Ohlin själv och det
parti som han representerar. Om någon
har förmåga att yttra sig orakelmässigt
tycker jag faktiskt det är herr Ohlin.
Har inte svenska folket också rätt att
få veta och är det inte en absolut nödvändighet
att herr Ohlin och folkpartiet
säga ut vad man vill i sitt program,
vad man har för alternativ till den
förda politiken? Det torde inte vara
möjligt ens för en så stor man som herr
Ohlin att regera bara på att kritisera.
Det är inte möjligt för ett parti att
existera enbart på kritik. Vi kanske
skulle kunna få en regering med herr
Ohlin i spetsen, som inte har något
annat program än den gamla vågmästarpolitiken
ifrån 1920-talet och början av
1930-talet. Det tror jag är någonting
som det svenska folket över huvud taget
betackar sig för, i första hand arbetarklassen.
Jag vill sluta med att säga, att
herr Ohlin kan vara övertygad om att
den svenska arbetarklassen har detta
ganska klart för sig.

Herr talmannen återtog härunder ledningen
av förhandlingarna.

Ilcrr OHLIN: Herr talman! Det har
framgått av dagens debatt, att det finns
rätt väsentliga olikheter i inställningen

Den allmänna ekonomiska politiken.

till de behandlade problemen partierna
emellan. Så stora olikheter ha framträtt
t. ex. mellan högern och folkpartiet, att
t. o. m. finansministern, som ju annars
brukar ha mycket svårt att upptäcka
dessa skillnader, i dag till fullo har observerat
dem.

Jag kanske får lov att med anledning
av herr Wibergs och herr Hagbergs
i Malmö yttranden och de frågor
de ställt göra några korta observationer.
Herr Wiberg talade om folkpartiets
ansvar, och det föreföll mig som om
han glömde bort att tänka efter hur
det var med högerpartiets ansvar. Ty
hur är det med högerpartiets förmåga
att ge besked rörande sin inställning på
viktiga punkter? Jag har många gånger
fått det intrycket, att man på högerhåll
var anhängare av återinförande av omsättningsskatten,
bl. a. när jag läst partiets
huvudorgan, och det har även på
annat sätt framskymtat. Den som läser
reservationen i utskottsbetänkandet får
väl också ett ytterligare intryck av att
så är förhållandet. Men ännu efter en
lång debatt i dag vågar jag inte säga
bestämt, huruvida högerpartiet verkligen
är anhängare av omsättningsskattens
återinförande eller ej. Skulle det
vara så, att högern är anhängare av
denna skatts återinförande, vill jag erinra
om att högern själv röstade för att
omsättningsskatten skulle avskaffas från
den 1 januari 1948. Då har väl högern
också att ta ansvaret för detta beslut
liksom andra partier. Ty det kan väl
inte förhålla sig så, att högern röstade
mot sin övertygelse för omsättningsskattens
avskaffande —- om så var förhållandet
minskar detta i varje fall inte
ansvaret. Men om man på högerhåll vill
återinföra omsättningsskatten, varför
har man då inte motionerat om saken?
Om man däremot inte vill återinföra
densamma, varpå grundar man då de
indignerade kommentarer, som då och
då presenteras, rörande folkpartiets inställning
till denna skatt? Ja, herr förste
vice talman, jag får inte detta att gå

G — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 81.

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

ihop till någon klar bild av hur högern
ser på problemet om omsättningsskatten.
Skulle det vara så, att man vill
återinföra omsättningsskatten, hur tänker
man sig då inkomststabiliseringen
i betraktande av att löntagargrupperna
uppenbarligen äro känsliga för en höjning
av levnadskostnaderna? Jag har
svårt att komma ifrån intrycket, att
det finns en viss osäkerhet över högerns
inställning på denna punkt.

Jag skall sedan övergå till budgetöverskottet.
Såvitt jag har kunnat beräkna
innebär högerns ståndpunkt, att
budgetöverskottet skall bli minst 200
miljoner kronor lägre än som beräknas
i den finansplan, som antogs för några
dagar sedan. Men om då högerpartiet
inte vill lägga omsättningsskatten ovanpå
förutvarande skatter, så betyder
detta, att högern går mindre långt än
vi och andra partier när det gäller att
med det statliga sparandets hjälp ta
ett steg till balansens återställande. Om
det skulle vara på det sättet, kan jag
inte förstå det motiverade i de tonfall,
som från högerhåll hörts vid diskussionerna
i denna fråga. Det har verkat
som om man trodde att det var hos
högern den verkliga ansvarskänslan var
befintlig. Skulle det däremot vara så,
att högern vill lägga omsättningsskatten
ovanpå övriga skatter och därigenom få
ett större budgetöverskott, vill jag erinra
om vad jag sade — vilket också
finansministern påpekade — att då ha
ju högern och finansministern tydligen
tagit ett långt steg när det gäller att
finna varandra på den väg som leder
till ett stort statligt sparande, en åtgärd
vars socialistiska drag finansministern
underströk.

Herr Hagberg i Malmö berörde högerns
inställning i en annan punkt,
nämligen i fråga om obligationsköpen,
och uttalade den uppfattningen, att
dessa obligationsköp böra upphöra. När
man läser reservationen finner man där
— på s. 10 i utskottsutlåtandet — ett
uttalande som förefaller ganska oklart.

Skulle man på högerhåll verkligen
mena, att det är en klok politik att deklarera,
att nu böra riksbankens obligationsköp
upphöra — vilket är en enkel
och klar ståndpunkt — skulle det betyda,
att de kretsar i landet, närmast
försäkringsbolag, banker och sparbanker,
som sitta med de stora obligationsbeloppen,
kunde bestämma över räntenivåns
höjd i detta land. Vilja de bjuda
ut större poster av obligationer, komma
kurserna att falla mycket kraftigt och
räntan att stiga starkt i höjden. Det
skulle betyda att riksbanken avstode
från varje möjlighet att göra sitt inflytande
gällande på räntenivåns höjd.
Jag måste säga, att när man på högerhåll
har så starkt understrukit, att riksbankens
politik är av väsentlig betydelse,
står detta i fullständig motsättning
till kravet på att obligationsköpen
skola upphöra. Ty om riksbanken skulle
gå in för en sådan politik, så innebär
det en ren passivitetsförklaring, ett non
possumus från riksbankens sida. Jag
tror därför inte att det är möjligt för
riksbanken att acceptera en sådan linje.
Nu menar förmodligen högerpartiet, att
man inte skall stoppa obligationsköpen
utan skall försöka bedriva dem i mindre
omfattning och till lägre kurser än de
för dagen rådande. Då måste dessa frågor
uppkomma: Till vilka kurser skall
riksbanken köpa, för hur stora belopp
skall riksbanken vara villig att köpa,
och till vilka kurser skall riksbanken
vara beredd att försälja obligationer?
Innan vi få något svar på dessa frågor,
som ingen av högerns talare så vitt jag
kunnat finna närmare berört, veta vi
i praktiken ingenting om högerns ståndpunkt
i detta avseende. Jag vill bara
konstatera detta.

Herr Skoglund i Doverstorp talade
om att han inte tänkte sig någon stor
räntehöjning. Det skulle då kanske inte
vara någon så betydande skillnad mellan
hans och min ståndpunkt. Men om
detta är fallet, kan man naturligtvis
inte uttala sig på det enkla sätt som

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

varit vanligt på högerhåll under denna
riksdag, nämligen att riksbanken inte
skall köpa obligationer. Och om man
inte skall ha någon stor räntehöjning,
skulle ju denna räntehöjning inte mera
väsentligt bidraga till den samhällsekonomiska
balansens återställande. Den
kan inte i någon väsentlig utsträckning
bidraga till att investeringarna begränsas.
För min del kan jag inte underlåta
att uttala, att jag tror att högerns
ståndpunkt i fråga om obligationsköpen
till väsentlig del vilar på ett missförstånd
rörande vad det innebär att
riksbanken köper obligationer. Det verkar
som om man trodde att köpkraften
därigenom ökades på ungefär samma
sätt som när en löntagare får löneförhöjning
eller när andra inkomster stiga.

Både från herr Hagbergs i Malmö
och från herr Wibergs sida efterlystes
min inställning till denna fråga, och
jag skall gärna trots den sena timmen
säga ett par ord om den. Som jag redan
förut påpekat gäller det att få grepp
om obligationsmarknaden, så att riksbankens
behov att köpa obligationer i
huvudsak kan försvinna, men inte så
att riksbanken deklarerar, att den avstår
från operationer i öppna marknaden,
vilket är en helt annan sak. Men
om man då utan att ha någon bestämd
inställning till räntenivån bara skulle
köpa till lägre kurser än dagens, så kan
man framkalla de förväntningar om ytterligare
kursfall, som herr PehrssonBramstorp
och herr åVigforss berörde.
Därför tror jag det är nödvändigt att
gå en annan väg, nämligen att deklarera
villighet att inköpa obligationer
till med en gång något sänkta kurser
men inom ramen för en räntestabiliseringspolitik,
så att investerarna kunna
känna sig övertygade om att kurserna
inte ytterligare komma att sjunka, utan
att utsikter finnas till en gradvis skeende
kursstegring på obligationerna på
längre sikt. Då skapas nämligen ett sådant
tekniskt marknadsläge, att försäkringsföretagen
bli mera hågade att köpa

Den allmänna ekonomiska politiken.

än att sälja obligationer. Men det är
klart att detta kräver en fast hand hos
centralbankens ledning. Det är en gammal
erfarenhet. I utlandet, där man har
mera kännedom om dessa ting än här
i landet, vet man att det inte är räntenivåns
absoluta höjd utan rörelseriktningen
som är avgörande för affärerna
på obligationsmarknaden. Om man förfar
på detta sätt, tror jag det kan vara
möjligt att skapa ett sådant läge beträffande
obligationerna, att riksbanken
kan åstadkomma en viss stramhet på
penningmarknaden hos affärsbankerna
och andra genom att man kompletterar
dessa åtgärder med bestämmelser rörande
affärsbankernas kassareserver
hos riksbanken.

Herr talman! Min uppfattning i övrigt
rörande hur balansen skall återställas
har jag så tydligt angivit i mitt första
anförande med hänvisningar av olika
slag, att jag får lov att be dem, som
ställt en del frågor till mig, att läsa
detta mitt anförande. Jag har inte märkt
att man på högerhåll har haft något att
invända mot mina uttalanden på dessa
punkter.

Med anledning av statsrådet Wigforss’
anförande vill jag först påpeka,
att det var en mycket optimistisk finansminister
som uppträdde i dag. Både
han och herr Hall från riksbanken talade
om att läget egentligen inte var så
farligt och att man inte skulle överdriva
svårigheterna. Det är ej oväntat,
att man intog den hållningen, låt vara
att den inte rimmar så väl med propositionens
mera mörka målning. Men
eftersom finansministerns praktiska
konklusion skulle vara att han vilie
vänta och se, så var det naturligt att
han måste vara optimistisk för att få
en viss konsekvens i sitt anförande.

Med hänsyn till tiden skall jag inte
taga upp mer än ett par av finansministerns
reflexioner. Jag vill erinra om
att beträffande lönepolitiken 1941 gentemot
de statsanställda har jag tidigare
uttryckt samma uppfattning som finans -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

ministern, nämligen att statstjänarna
utgjorde en eftersatt grupp och att man
inte kunde begära att den permanent
skulle vara en eftersatt grupp i jämförelse
med andra folkgrupper.

Finansministern säger, att orsaken
till att en inkomststabiliseringsaktion
inte försökts tidigare är den, att förutsättningarna
tidigare inte varit mogna.
Han sade, att det 1946 fanns en fast
övertygelse hos de anställda att lönerna
skulle höjas. Ja, det är alldeles klart
att det fanns en sådan föreställning.
Ingen har begärt något annat än att
man skulle uppnå överenskommelse om
vissa inkomststegringar 1946 för att
därefter åstadkomma enighet om en
inkomststabilisering som, om den hade
genomförts, skulle ha åstadkommit att
vi i dag haft lägre levnadskostnader än
vi ha, vilket ingalunda varit till de anställdas
nackdel.

Finansministern säger, att situationen
först måste mogna. Jag undrar om han
inte borde rådfråga sina experter om
de inte dela den meningen, att situationens
»mogenhet» beror på i vilken
grad man skapat balans mellan investeringarna
och sparandet. Det går inte
att få situationen »mogen» för en inkomststabiliseringspolitik
så länge man
vägrar att först, eller i varje fall samtidigt
därmed, skapa jämvikt mellan investering
och sparande. Det är skada
att regeringen skjutit den saken ifrån
sig, trots att den genom räntestabiliseringen
berövat riksbanken en del av
dess ansvar. Det är därför situationen
inte kunnat »mogna» för inkomststabilisering.
Jag erinrar om vad jag förut
sade, att regeringen långt ifrån att begränsa
investeringarna i stället ökade
byggnadsinvesteringarna under 1946
och 1947.

Beträffande finansminister Wigforss’
statsfinansiella resonemang skall jag
inte ingå på dem. Folkpartiet har nämligen
inte gjort gällande, att budgetöverskottet
behövde vara större i dag än
det är. De skatteproblem finansminis -

tern i dag återigen tog upp skall jag
heller inte beröra. Jag nöjer mig med
att konstatera, att de omstridda skattehöjningarna
enligt vår mening icke äro
av den art, att de minska efterfrågan
på varor. De utgöra alltså ingalunda något
hjälpmedel för finansministern i
ansträngningen att skapa samhällsekonomisk
balans.

Jag måste inlägga en gensaga mot finansministerns
starkt förenklade sätt
att göra jämförelser med andra länder.
Han säger att vi måste ha fört en ganska
bra politik, eftersom standarden i Sverige
är högre än på andra håll i Europa.
Enligt min mening äro dessa jämförelser
ingenting värda ur denna synpunkt.
Levnadsstandarden var ju nämligen
högre i Sverige än i dessa länder
även på 1930-talet. Att standarden
i Sverige även nu är högre än i dessa
länder bevisar således ingenting om att
den ekonomiska politiken varit klok,
särskilt om man tar hänsyn till att flertalet
av dessa länder varit inbegripna
i ett världskrig och blivit utplundrade
av den tyska regimen.

När man hör dessa finansministerns
jämförelser, som spela så stor roll ute
i propagandan, undrar man varför han
inte jämför med Förenta staterna och
säger, att levnadsstandarden där är
högre än i Sverige, och följaktligen
måste den svenska regeringen ha fört
en sämre politik än detta land. Det är
precis den sortens jämförelser han gör,
när han jämför Sverige med de övriga
europeiska staterna. Borde inte en jämförelse
med Förenta staterna övertyga
finansministern om värdelösheten av
internationella paralleller av detta
slag?

I stället för att göra jämförelser i
fråga om levnadsstandarden mellan olika
länder kan man konstatera, att Sverige
för några år sedan var ett land,
som hade en mycket stark internationell
likviditet. I dag äro vi däremot
i ett ytterst prekärt läge i fråga om
möjligheterna att verkställa betalningar

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

till utlandet. Här kan man verkligen
säga att Sveriges läge undergått en försämring,
som jag inte tror att det finns
motstycke till på något annat håll. Här
är en jämförelse talande nog. Med hänsyn
till detta har jag svårt att förstå att
man kan undgå den slutsatsen, att det
varit klokare att hushålla på ett annat
sätt.

Får jag bara beträffande detta problem
konstatera, att finansministern
inte tycks vara mycket besvärad av att
regeringens egna experter klart uttalat,
att den politik som hittills är redovisad
är otillräcklig för att skapa den
samhällsekonomiska balansen. Det framgår
med full evidens av det siffermaterial,
som föreligger. Finansministern
säger, att vi tänka fortsätta på de vägar
vi hittills beträtt, men vi vilja ställa oss
avvaktande; vi skola försöka åstadkomma
inkomststabilisering; i övrigt skola
vi avvakta. Bland andra herr Cederwall
har emellertid uttalat, att det är nödvändigt
att man inskrider nu, så att
man inte låter detta tillfälle gå förlorat.
Om man inte skapar en balans mellan
investeringar och sparande, så blir det
omöjligt att undgå en sådan allmän ekonomisk
utveckling, att inflationsfaran
blir större än den varit på länge. Därmed
tror jag också att förutsättningarna
för en inkomststabilisering skulle
försvinna. Jag tror alltså att man måste
konstatera, att finansministern nöjer sig
med att skjuta problemen ifrån sig. Det
är därför finansministern tröstar sig
med att situationen är betydligt ljusare
i dag än han själv trodde, när han för
några veckor sedan skrev propositionen.

Till sist, herr talman! Senare delen
av finansministerns anförande skall jag
inte taga upp till någon närmare debatt.
Jag hade begärt en del upplysningar
från regeringen, och jag har på cn
punkt också fått besked rörande regeringens
ekonomiska politik och dess
planer på litet längre sikt. Denna fråga
har ett uppenbart samband med det nå -

Den allmänna ekonomiska politiken.

got begränsade men i alla fall vidsträckta
spörsmål vi diskutera i dag.
Detta samband beror inte endast på
förtroendereaktioner utan även på andra
faktorer. Finansministern talade om
att regeringen ingalunda lagt arbetarrörelsens
27-punktsprogram på hyllan.
Detta meddelande är ju verkligt intressant
om man erinrar sig, att statsminister
Erlander vid remissdebatten i
början av året förklarade här i kammaren:
»Så länge krisförhållandena

nödvändiggöra en ganska hårdhänt politik
här i landet äro vi beredda att
skjuta undan de partiskiljande frågorna
---med hänsyn till möjlighe terna

att underlätta en medborgerlig
samling under en brydsam tid.» Det
sista tilläde han litet längre fram i sitt
anförande.

Nu tar alltså finansministern tillbaka
detta löfte, som statsministern givit,
och förklarar att efterkrigsprogrammet
icke alls är lagt på hyllan. Detta är i
och för sig en upplysning av stor betydelse
— låt vara att den naturligtvis
inte ger något närmare besked av den
art jag efterlyste.

När finansministern förklarar, att
man på socialdemokratiskt håll inte kan
finna sig i att stora grupper av medborgare
äro utestängda från medäganderätt
o. d., då vill jag förklara, att även
vi ha ansett det vara önskvärt att
växande grupper av människor få äganderätt
och inflytande i samhällslivet.
Vi tro dock inte att vägarna att nå detta
mål äro de kollektivistiska med statligt
ägande och statsmonopol o. d. Vi tro
snarare att vägarna gå över en mera
spridd enskild kapitalbildning. Vi erkänna
gärna, att det dessutom är av
stor vikt, att de anställda få möjligheter
att göra sina önskemål gällande
i större utsträckning inom det ekonomiska
livet genom en process, som man
allmänt brukar beteckna som ekonomisk
demokratisering.

Till sist, herr talman, konstaterar jag
med glädje, att finansministern är enig

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Den allmänna ekonomiska politiken.

med oss om vikten av en styrelse, som
har alla folkgruppers förtroende. Men
när finansministern säger, att om oppositionen
inte vill acceptera vissa socialistiska
punkter i programmet, så finns
det ingen möjlighet att uppnå samling,
då måste man konstatera, att det vore
av utomordentligt stort intresse att vid
något tillfälle få närmare besked om
vilka socialistiska punkter som äro av
denna centrala betydelse ur det socialdemokratiska
partiets synpunkt.

Med att efterlysa detta närmare besked
ber jag att för min del få sluta
debatten.

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Jag hade inte tänkt taga kammarens
tid i anspråk med något inlägg
i denna debatt. Men med anledning av
att herr Wiberg vid sidan om de vanliga
reglerna för replikrätten använde
denna rätt till att ge mig en replik för
ett anförande, som jag höll i remissdebatten
i år, finner jag mig inte kunna
underlåta att säga några ord.

Herr Wiberg nämnde i sitt anförande,
att det i protokollet kommit en
skönhetsfläck och att jag skulle vara orsak
till denna skönhetsfläck. Jag citerade
i remissdebatten vissa uttalanden,
som herr Wiberg hade gjort hösten 1945
rörande den kommande utvecklingen på
importens och exportens område. Han
hade där gjort vissa spådomar. Jag hade
då påpekat att de personliga uttalanden
från herr Wibergs sida, som jag
citerade ordagrant, hade helt och hållet
blivit av den karaktären, att herr Wiberg
gjort sig skyldig till en felbedömning
av den kommande utvecklingen.
Varje citat, som jag gjorde av herr Wibergs
anförande, innefattade således ett
personligt uttalande, som herr Wiberg
gjort rörande den kommande utvecklingen.
Om detta eventuellt skulle vara
en skönhetsfläck, så får jag helt lägga
skulden på herr Wiberg därvidlag. I
varje fall har jag ingen anledning att

påtaga mig någon skuld i detta avseende.

Herr MALMBORG i Stockholm: Herr
talman! Herr Ohlin sade att han förundrade
sig över att finansminister
Wigforss inte tog fram Amerikas förenta
stater som ett exempel och jämförde
Sverige med detta land. Jag vill
betona, att Förenta staterna i dag ur
den amerikanska arbetarklassens synpunkt
sannerligen icke är någon mönsterstat.
De i Förenta staterna inträdda
och alltjämt pågående prisstegringarna
ha i hög grad försämrat arbetarklassens
ställning. Jag kan som exempel nämna,
att smörpriset i Förenta staterna utgör
i svenska kronor 8:80 per kg, under
det att smörpriset i Sverige är 5 kronor
eller något därunder. Härtill kommer
att den amerikanska fackföreningsrörelsen
för närvarande sitter i ett mycket
stort trångmål. Dess rörelsefrihet
är synnerligen kringskuren. I Amerikas
förenta stater har således arbetarklassen
varken bröd eller frihet, och dess
standard rutschar bara nedåt. Jag kan
därför inte finna att förhållandena i
Förenta staterna äro något lämpligt
exempel för det socialdemokratiska
partiet här i landet att ta efter för våra
egna förhållanden.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Wiberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 50, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

Motioner om anslag till Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund. — Avlbnings reglemente

för riksdagens verk.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 54, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Motioner om anslag till Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 68, i anledning av väckta motioner
om anslag till bidrag till Sveriges
handelsträdgårdsmästareförbund.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:205 av herr
Björck m. fl. och II: 326 av herr förste
vice talmannen Magnusson, hade hemställts,
att riksdagen måtte till bidrag
till Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
för teknisk konsulentverksamhet
för budgetåret 1948/49 anvisa ett
anslag av 6 500 kronor.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:205 och 11:326 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Sundberg, Hjalmar Nilsson, Björck,
Larsson i Karlstad och Utbult, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall
till de förevarande motionerna.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr förste vice talmannen MAGNUSSON:
Herr talman! Detta ärende gäller
ett mycket ringa anslag till Sveriges
handelsträdgårdsmästareförbund. Detta
anslagsäskande har i likhet med vad
som gäller ett annat för trädgårdsändamål
begärt anslag nu av utskottet avstyrkts.
Jag är rädd för att även kammaren
kommer att avslå det nu begärda
anslaget.

Som jag nämnde tidigare, när frågan
om ett anslag på 10 000 kronor till Sveriges
pomologiska förening behandlades,
hade denna förening väl varit i
behov av detta anslag. Samma gäller
även här. Likaså nämnde jag tidigare
i det sammanhanget att ingen näringsgren
här i landet torde ha så litet stöd
av staten som just trädgårdsnäringen.
I detta fall gäller det ett så ringa anslag
som 6 500 kronor till en teknisk
konsulent. Jag tycker att det kunde vara
befogat att detta anslag beviljades.

Jag hemställer därför om bifall till
den vid detta utskottsutlåtande fogade
reservationen, som innebär ett beviljande
av detta anslag.

Häruti instämde herr Larsson i Karlstad.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Under hänvisning till vad jordbruksutskottet
anfört i sin motivering
till detta betänkande hemställer jag om
bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 9.

Avlöningsreglemente för riksdagens verk.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande,
nr 51, i anledning av delegerades för
riksdagens verk förslag till nytt avlö -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Avlöningsreglemente för riksdagens verk.

ningsreglemente för riksdagens verk
m. m.

Under erinran att 1947 års avlöningsreglemente
för riksdagens verk — i likhet
med det år 1947 utfärdade statens
allmänna avlöningsreglemente — ägde
allenast provisorisk giltighet till och
med den 30 juni 1948, hade delegerade
för riksdagens verk genom beslut den
4 mars 1948 uppdragit åt ledamöterna i
1947 års löne- och pensionskommitté
för riksdagens verk att utarbeta förslag
till de ändringar i gällande avlöningsoch
pensionsreglementen för riksdagens
verk, som kunde föranledas av de förslag,
vilka komme att framläggas för
statsförvaltningen i övrigt.

Sedan Kungl. Maj:t i proposition nr
225 till innevarande års riksdag framlagt
förslag till nya avlöningsreglementen
för den övriga statsförvaltningen
m. m. samt i proposition nr 274 föreslagit
vissa ändrinagr i 1947 års allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen,
hade kommittén till delegerade
överlämnat ett den 10 juni 1948
dagtecknat betänkande med förslag till
nytt avlöningsreglemente för riksdagens
verk.

Med skrivelse den 29 juni 1948 hade
delegerade överlämnat lönekommitténs
förslag jämte inkomna yttranden samt
därvid — under erinran att riksdagen
på hemställan av statsutskottet bifallit
vad Kungl. Maj:t i förenämnda proposition
nr 225 föreslagit — för egen del
hemställt, att bankoutskottet ville föreslå
riksdagen att, bland annat, bemyndiga
delegerade att utfärda avlöningsreglemente
för riksdagens verk i huvudsaklig
överensstämmelse med det av
kommittén framlagda förslaget med
viss, däri angiven ändring.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte bemyndiga delegerade
för riksdagens verk

a) att utfärda avlöningsreglemente
för riksdagens verk i huvudsaklig överensstämmelse
med det av 1947 års löne -

och pensionskommitté för riksdagens
verk framlagda förslaget med den ändring
av 17 §, som av delegerade föreslagits,

b) att med iakttagande av vad lönekommittén
anfört framdeles vidtaga
mot företagna ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente svarande
ändringar i avlöningsreglementet för
riksdagens verk,

c) att med iakttagande av de huvudgrunder,
som i sådant hänseende kunde
komma att beslutas för statsförvaltningen
i övrigt, och av vad lönekommittén
anfört utfärda övergångsbestämmelser,

d) att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som i sådant hänseende
kunde komma att beslutas för statsförvaltningen
i övrigt meddela föreskrifter
om löneklassplacering av tjänstemän,
som före den 1 juli 1947 erhållit
ordinarie eller extra ordinarie tjänst
motsvarande lägst slutstadiet i reglerad
befordringsgång enligt kungörelsen
1947:436, samt

e) att vidtaga de ändringar i 1947 års
tjänstepensionsreglemente för riksdagens
verk, som sammanhängde med avlöningsreglementets
ändrade benämning.

I reglementsförslaget var 13 § av följande
lydelse:

Innehavare av ordinarie tjänst, vilken
tillsatts medelst fullmakt eller konstitutorial,
är pliktig att låta förflytta
sig till annan stationeringsort eller annan
ordinarie tjänst vid det verk han
tillhör liksom ock, därest delegerade på
framställning av vederbörande myndighet
så pröva lämpligt, till ordinarie
tjänst vid annat riksdagens verk.
Tjänsteman, som nu sagts, är vidare
pliktig att, där så av organisatoriska
skäl finnes påkallat, efter beslut av riksdagen
låta förflytta sig till civil tjänst
inom statsförvaltningen i övrigt eller
till tjänstgöring hos bankaktiebolag, i
vilket staten innehar mer än hälften av
aktiekapitalet.

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

Reservation hade avgivits av herrar
Wiberg, Lundqvist och Fagerholm, vilka
beträffande 13 § reglementsförslaget
på anförda skäl hemställt, att denna
paragraf erhölle följande lydelse:

Innehavare av ordinarie tjänst, vilken
tillsatts medelst fullmakt eller konstitutorial,
är pliktig att låta förflytta
sig till annan stationeringsort eller annan
ordinarie tjänst vid det verk han
tillhör liksom ock, därest delegerade på
framställning av vederbörande myndighet
så pröva lämpligt, till ordinarie
tjänst vid annat riksdagens verk. Tjänsteman,
som nu sagts, är vidare pliktig
att, där så av organisatoriska skäl finnes
påkallat, efter beslut av riksdagen
låta förflytta sig till verk vid den civila
statsförvaltningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Till
detta utlåtande finns fogad en reservation,
som går ut på att i fråga om
förflyttningsskyldighet samma regler
skola gälla för riksbankens tjänstemän
som för övriga statstjänstemän. Jag ber
att få yrka bifall till denna reservation.

Herr PAULSEN: Herr talman! Under
hänvisning till vad utskottet anfört på
s. 5 i förevarande utlåtande ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen MAGNUSSON:
Herr talman! Jag har svårt att
förstå att ett bifall till denna reservation
skulle kunna innebära någon fördel för
tjänstemännen. Om det gällde att slippa
lindan förflyttningsskyldigheten helt
och hållet kunde jag förstå detta. Men
här gäller det ju att utvidga den därhän
att banktjänstemännen skulle få
tjänstgöra i banktjänst i stället för annan
civil tjänst. Under sådana förhål -

Avlöningsreglemente för riksdagens verk.

landen kan jag inte förstå att den utvidgning,
som här föreslås, skulle vara
till nackdel utan snarare till fördel för
tjänstemännen. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
vill bara lämna den upplysningen att
vederbörande tjänstemäns organisationer
enhälligt intagit den ståndpunkten
att ett bifall till det föreliggande förslaget
är ett avsteg från de vanliga bestämmelserna
och att detta avsteg skulle
innebära en ur tjänstemännens synpunkt
icke önskvärd lösning. Jag vill
med hänsyn till den sena timmen avstå
från att här ingå på någon närmare
argumentation i frågan.

Herr HALL: Herr talman! Reservationen
torde vila på samma slag av
missförstånd som det av den ifrågavarande
tjänstemannaföreningen i ärendet
avgivna yttrandet.

Här är det inte fråga om att beröva
någon som är anställd i riksdagens verk
hans tjänst. Det är endast fråga om
att i analogi med vad som sker i andra
fall kunna ålägga honom annan statlig
tjänst, när detta är motiverat av organisatoriska
skäl och när riksdagen så
har beslutat. Dessa tjänstemän ha redan
nu skyldighet att t. ex. övergå till
posten, om de icke kunna beredas arbete
inom riksbanken. Kan det verkligen
vara en fördel för en riksbankstjänsteman,
som blir övertalig, att komma
i postverkets tjänst och där sitta
och räkna frimärken, vilket han nu är
skyldig, i stället för att fortsätta med
det arbete, som han utbildats för och
är van vid, och vilket arbete han självfallet
måste ha ett starkare intresse för?
Jag tror att det är helt och hållet att
gå tjänstemännens verkliga intressen
emot att motsätta sig den föreslagna utvidgningen
av skyldigheten för tjänste -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Interpellation ang. skador på bisamhällen vid besprutning av fruktträd och oljeväxtfält.

männen att tjänstgöra hos annat statligt
företag.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
vill bara framhålla, att jag är fullt medveten
om de invändningar, som herr
Hall riktat mot reservationen och tjänstemännens
yttrande. Dessa invändningar
ha icke på något sätt varit främmande
för dem som avgivit denna reservation.
En av anledningarna till
tjänstemännens inställning i denna
fråga är det uppenbara åsidosättande av
tjänstemännens skäliga anspråk på förhandlingsrätt
och vanliga förhandlingsformer,
som genomförandet av bestämmelsen
innebär.

Herr PAULSEN: Herr talman! Den
tjänstgöringsskyldighet, som det nu talas
om, gäller icke nuvarande förhållanden,
utan den har uppställts för den
händelse att det kommer att inrättas
en statens affärsbank. Först då och sedan
beslutet härom blivit fattat kan det
komma i fråga i praktiken att tillämpa
denna tjänstgöringsskyldighet.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 52, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag till ändringar
i vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret;
och

nr 53, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om inrättande
av ny fabrikshiss vid Tumba bruk.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11.

Interpellation ang. skador på bisamhällen
vid besprutning av fruktträd och
oljeväxtfält.

Ordet lämnades på begäran till

Herr EKDAHL, som yttrade: Herr
talman! Som bekant utsättas våra mycket
omfattande oljeväxtodlingar för
ständiga och synnerligen farliga angrepp
av skadeinsekter. För att möta
faran av dessa angrepp ha oljeväxtodlarna
ingen annan metod att tillgripa
än bepudring av oljeväxtfälten med
vissa preparat. Liknande preparat ha
mer eller mindre allmänt kommit till
användning även vid fruktträdsbesprutningen.
Vissa av bepudrings- eller besprutningspreparaten
ha visat sig vara
dödsbringande, inte bara för de skadeinsekter
man vill oskadliggöra, utan
även för bl. a. bin och humlor. — Av
till denna min interpellation fogade bilagor,
som jag tillåter mig att samtidigt
med interpellationen tillställa statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet,
framgår hur man på olika håll i
Skåne konstaterat en massdöd i bigårdarna,
som måste ha sin orsak i förgiftning
av bina i samband med besprutning
av fruktträd eller bepudring av
oljeväxtfält med vissa preparat. — Jag
tillåter mig här relatera ett par fall.

I Lomma-trakten i Malmöhus län ha
tre biodlare fått tillhopa 73 bisamhällen
så hårt decimerade av ovan antydda
orsaker, att inte mer än ca en
fjärdedel av samhällenas bibestånd
återstår. Därmed var dock icke förödelsen
överstånden. Efter cirka en vecka
började bina släpa ut yngel i massor,
som dött genom förgiftning av frömjöl,
som bina fört hem från besprutade
fruktträd och bepudrade oljeväxtfält.
— En biodlare i Bjuv berättar, att han
på den korta tiden av fyra dagar fått
sitt kraftigaste bisamhälle reducerat
från 24 till 10 ramar, d. v. s. med cirka

Lördagen den 3 juli 1948. Nr 31.

Interpellation ang. skador på bisamhällen vid besprutning av fruktträd och oljeväxtfält.

60 procent, av samma anledningar som
man kan spåra bakom bidöden i
Lomma.

En biodlare i Långebro i Kristianstads
län framhåller i en skrivelse till
sitt länsförbund — jag tillåter mig att
tillställa inrikesministern skrivelsen i
dess helhet — följande: Våren 1945 råkade
han ut för en massdöd i sin bigård,
förorsakad av fruktträdsbesprutning
och oljeväxtbepudring, som reducerade
hans bigård med 30 procent.
Vartdera av åren 1946, 1947 och 1948
förlorade han av samma orsaker cirka
50 procent av det övervintrade bibeståndet.
— Den 10 juni i år kom emellertid,
som han själv uttrycker sig, »den
verkliga stjärnsmällen». — En granne
till honom bepudrade då 12 tunnland
(6 har) senapsodlingar, belägna omedelbart
intill bigården. Verkningarna
blevo omedelbara och katastrofala.
Dragbistyrkan minskade märkbart timma
efter timma. Massor av döda bin
täckte marken i eller närmast bigården,
i trots av det faktum, att den allra största
delen av de förgiftade bina aldrig
hinner så långt utan dör redan ute på
fältet. — Denne biodlare beräknar att
de relaterade decimeringarna av hans
bibestånd kostat honom cirka 10 000
kronor i minskad produktion av honung,
vaxkakor och svärmar.

Det är självklart, att skadeinsekterna
i våra fruktträdgårdar och på våra oljeväxtodlingar
måste bekämpas med de
mest effektiva medel, som kunna stå
till buds. Men det synes mig lika självklart,
att om detta icke kan äga rum
utan att därmed en massdöd i våra bigårdar
blir följden, så bör en avvägning
mellan de berättigade intressena
hos våra oljeväxt- och fruktodlare å den
ena sidan och våra biodlare å den
andra kunna komma till stånd.

Det är för övrigt här fråga om något
annat och för vårt land mera betydelsefullt
än en intressekonflikt mellan
olika näringsutövare. Binas och hum -

lornas betydelse för pollineringen av
våra nyttoväxter, inte bara fruktträd
och oljeväxter utan också t. ex. klöverfälten,
ja, enligt vad det genom färska
försök utrönts även för våra oändliga
vidder av blåbärs- och lingonfält, är ju
ett känt och omvittnat faktum. — För
omkring tjugo år sedan utkom på vårt
språk en avhandling av den danske botanikern
professor Raunkiaer, översatt
av professor Rutger Sernander, där professor
Raunkiaer med eftertryck framhåller,
att vi inte få utrota våra kulturväxters
fiender med sådana metoder,
att vi samtidigt utrota massor av för
dessa kulturväxter nyttiga väsen. Professor
Raunkiaer påpekar bl. a. att för
pollineringen av rödklövern betyda
humlornas insatser så mycket, att om
man skulle tvingas ersätta desamma
med konstlade metoder, så skulle detta
i daglöner kosta en summa lika med
minst 100 gånger kostnaderna för bron
över Lilla Bält. Professor Raunkiaer gör
i detta sammanhang mycket skarpa angrepp
mot den ovisa iver, som han finner
det vittna om, när man strävar att
lägga under kultur varenda fläck av
Danmarks jord. De »naturåterstoder»,
som han vill ha kvar, betyder, säger
han, så mycket för binas och humlornas
underhåll, att om man utrotar dem,
så har man också därmed tillfogat Danmarks
nyttoväxtvärld skador av en omfattning,
som icke låter sig överblicka.

Jag har tillåtit mig anföra detta, därför
att om en vetenskapsman anser sig
kunna gå till storms för bevarande av
återstående vildmarksrester i Danmark
för att därmed trygga beståndet av bin
och humlor, så bör det väl kunna anses
såsom ännu mera nära till hands
liggande att söka hindra en massdöd
bland dessa små bundsförvanter till vår
nyttoväxtvärld, förorsakad av åtgärder,
som syfta till att försvara denna växtvärld.

Det förefaller mig också, som om man
i detta fall borde kunna det ena göra

92 Nr 31. Lördagen den 3 juli 1948.

Interpellation ang. skador på bisamhällen vid besprutning av fruktträd och oljeväxtfält.

utan att det andra på något sätt försumma.
Av de bilagor jag tillställer inrikesministern
synes framgå, att statens
växtskyddsanstalt lutar åt den uppfattningen,
att skadeinsekterna kunna
med lika stor effekt bekämpas, även om
man från detta bekämpande uteslöte
vissa för nyttoinsekterna dödsbringande
preparat. — Dock lär man aldrig
kunna så sanera marknaden för gifter
mot skadeinsekterna, att man får fram
uteslutande för bin och humlor ofarliga
medel. Däremot synes det som en framkomlig
väg att sköta besprutningar och
bepudringar så, att de förekomma på
en tid då bina och humlorna icke besöka
fruktträden eller oljeväxtfälten.
En väg är att icke alls bespruta eller
bepudra under blomningstiden, en annan
att om man icke anser sig kunna
underlåta detta, verkställa sådana åtgärder
vid tider på dygnet — tidigt på
morgonen eller sent på kvällen — då
bina och humlorna icke äro i rörelse
över de besprutade eller bepudrade områdena.
— Det borde också vara föreskrivet,
att varje tillverkare av sådana
preparat, som det här är fråga om,
skall vara skyldig att till varje förpackning
foga dels ett tillkännagivande om
de begränsningar, lagstiftningen kan ha
dragit upp för medlets användning, dels
också en varning mot uppenbart olämplig
användning av detsamma, även om
den icke skulle vara i lag direkt förbjuden
eller straffbelagd.

Jag anser mig givetvis med detta endast
ha pekat på vissa möjligheter;
några fullständiga anvisningar till frågans
lösning sitter jag givetvis icke
inne med.

Det förefaller mig synnerligen skäligt,
att då staten på alla sätt velat uppmuntra
oljeväxtodlingen och därmed
givetvis också bidragit till en lätt förklarlig
uppfattning bland oljeväxtodlarna,
att de kunna känna sig berättigade
att med snart sagt vilka medel
som helst bekämpa denna odlingsgrens

flygande fiender, staten också så långt
detta rimligen kan ske bidrager att ersätta
de förluster biodlarna gjort eller
komma att göra i samband med skyddsåtgärderna
mot skadeinsekterna på våra
fruktträd och våra oljefält.

Med stöd av det ovan anförda tillåter
jag mig att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet rikta följande
frågor:

Vilka åtgärder anser statsrådet möjliga
att på statlig väg genomföra till
skydd mot sådan massdöd bland bin,
som förorsakats genom besprutning av
fruktträd eller bepudring av oljeväxtfält? Anser

statsrådet det möjligt att av
statsmedel bereda ersättning åt biodlare,
som genom förgiftning av bina såsom
följd av fruktträdsbesprutning eller
oljeväxtbepudring lidit ekonomisk
skada?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12.

Föredrogs Kungl. Maj:ts denna dag
avlämnade proposition, nr 297, angående
godkännande av överenskommelse
angående ekonomiskt samarbete mellan
Sverige och Förenta staterna.

Kammaren beslöt att omedelbart remittera
propositionen till utrikesutskottet.

§ 13.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr 438, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
handelsöverenskommelse mellan Sverige
och Turkiet;

från statsutskottet:

nr 432, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående subventionering
av införseln av vissa varor m. m.;

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

nr 433, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av
extra ordinarie tjänster vid de statliga
krisorganen; och

nr 434, i anledning av väckta motioner
angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen;

från bankoutskottet:

nr 445, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; och.

nr 446, angående reglemente för riksgäldskontoret;
samt

från andra lagutskottet:

nr 440, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till butikstängningslag; -

nr 441, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till sjöarbetstidslag;
och

nr 442, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
överflyttande på arbetarskyddsstyrelsen
av de uppgifter och befogenheter, som
tillkomma arbetsrådet.

Vidare anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 447, till fullmäktige i riksgäldskontoret,
med överlämnande av
reglemente för riksgäldskontoret.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 7.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.