1948 ANDRA KAMMAREN Nr 30 (Riksdagens protokoll 1948:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 ANDRA KAMMAREN Nr 30

2 juli.

Debatter m. m.

Sid.

Fredagen den 2 juli.

Revision av riksdagens arbetsformer ........................ 3

Förslag till butikstängningslag .............................. 42

Ändrad ordning för fortsättande av fyraårsplanen för bygdevägar

och ödebygdsvägar...................................... 58

Interpellation av herr Utbult ang. fiskerilånefonden............ 64

Subventionering av införseln av vissa varor m. m............. 65

Inrättande av extra ordinarie tjänster vid de statliga krisorganen 87

Järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska gränsen ........ 88

Motioner om anläggande av en mellanriksjärnväg Trysil—Stöa—

Dalarna .............................................. 95

Förslag till sjöarbetstidslag ................................ 100

Motioner om revision av grunderna för de statliga och kommunala
tjänstemännens förhandlingsrätt m. m................. 129

Samtliga avgjorda ärenden.

Fredagen den 2 juli.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1, ang. ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen, m. m......................... 3

Andra lagutskottets utlåtande nr 47, ang. butikstängningslag .... 42

Jordbruksutskottets utlåtande nr 62, ang. ändrad ordning för fortsättande
av fyraårsplaner för bygdevägar och ödebygdsvägar. . 58

— nr 64, ang. utredning av det statliga vägväscndets organisation 65

— nr 65, ang. statens övertagande av vintervägunderhållet på

vissa enskilda vägar.................................... 65

— memorial nr 66, ang. försäljningar m. in. av viss kronan tillhörig
fast egendom .................................... 65

1—Andra kammarens protokoll 19''tS. Nr 30.

Nr 30.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 225, ang. subventionering av införseln

av vissa varor m. m................................... 65

— nr 226, ang. inrättande av extra ordinarie tjänster vid de statliga
krisorganen........................................ 87

— nr 227, ang. järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska gränsen 88

— nr 228, ang. mellanriksjämväg Trysil—Stöa—Dalarna........ 95

Bankoutskottets utlåtande nr 48, ang. ändringar i 1947 års allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen m. m......... 100

Andra lagutskottets utlåtande nr 54, ang. sjöarbetstidslag........ 100

— nr 55, ang. revision av grunderna för de statliga och kommunala
tjänstemännens förhandlings- och avtalsrätt............ 129

— nr 56, ang. lag om överflyttande på arbetarskyddsstyrelsen av

arbetsrådets uppgifter och befogenheter.................... 130

Utrikesutskottets utlåtande nr 19, ang. handelsöverenskommelse med
Turkiet .............................................. 130

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

Fredagen den 2 iuli.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 26
nästlidna juni.

§ 2.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med första kammarens talman och
överläggningar i talmanskonferensen
får jag beträffande ordnandet av det
återstående riksdagsarbetet meddela
följande. Arbetsplenum kommer att anordnas
i morgon lördag den 3 juli med
fortsättning på kvällen, om så skulle
erfordras. Sedermera hållas bordläggningsplena
onsdagen den 14, lördagen
den 17 och måndagen den 19 juli. Kamrarnas
sista arbetsplena anordnas den
20 juli med början kl. 11 förmiddagen,
allt detta under förutsättning, att inga
oförutsedda omständigheter inträffa,
som påkalla annan anordning.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter
bankoutskottets utlåtanden nr 51—53.

§ 4.

Revision av riksdagens arbetsformer.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen, nr 244, med
förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen, m. m., ävensom
i ämnet väckta motioner.

Till särskilda utskottet hade båda
kamrarna hänvisat en av Kungl. Maj :t
till riksdagen avlåtcn, den 9 april 1948
dagtecknad proposition, nr 244, i vilken
till riksdagens prövning i grundlagsenlig
ordning framlagts förslag till
ändringar i 49, 51, 53 och 98 §§ regeringsformen
samt 2, 12, 21, 28, 29, 33,

36, 38, 39, 41, 42, 43, 45, 48, 49, 50, 52,
54, 55, 58, 59, 63, 66, 68, 69, 70, 75, 78
och 80 §§ riksdagsordningen.

I propositionen hade Kungl. Maj :t
vidare föreslagit riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, i
överensstämmelse med av föredragande
departementschefen angivna riktlinjer,
från och med budgetåret 1950/51 till
ett sammanlagt årligt belopp av förslagsvis
100 000 kronor besluta om pensioner
i fall, som ej reglerats i gällande
pensionsförfattningar och som ej
omfattades av den fullmakt Kungl.
Maj :t redan erhållit, att utgå såvitt avser
personer, anställda vid de affärsdrivande
verken, eller efterlevande
efter sådana personer av de medel av
vilka verkets omkostnader bestredes
samt i övrigt från det under trettonde
huvudtiteln upptagna förslagsanslaget
till Diverse pensioner och understöd
in. m. (XIII A 10),

dels ock medgiva Kungl. Maj:t att
under fem år från och med budgetåret
1948/49, utan riksdagens samtycke i
varje särskilt fall, i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som
vid avgörandet av dylika ärenden hittills
blivit följda, avstå kvarlåtenskap
som tillfallit allmänna arvsfonden intill
ett belopp av i varje särskilt fall 10 000
kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förchaft ett antal
inom riksdagen väckta, till särskilda
utskottet hänvisade motioner.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
icke kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte i anledning av propositionen samt
motionerna 1:391, 396, 397, 402, 409,
410, 411 och 412 samt 11:545

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

a) såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga ett av utskottet
framlagt förslag till ändrad lydelse
av 49, 53, 58, 63, 72, 74, 81, 87,
88, 97, 98, 100, 103, 105, 108, 109 och
110 §§ regeringsformen samt 2, 5, 12,
21, 28, 29, 33, 34, 35, 36, 38, 39, 41, 42,
43, 45, 48, 49, 50, 52, 54, 55, 56, 58, 59,
63, 64, 66, 67, 68, 69, 72, 75, 78 och
80 §§ riksdagsordningen.

b) dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, i
överensstämmelse med i propositionen
angivna riktlinjer, från och med budgetåret
1950/51 till ett sammanlagt årligt
belopp av förslagsvis 100 000 kronor
besluta om pensioner i fall, som ej reglerats
i gällande pensionsförfattningar
och som ej omfattas av den fullmakt
Kungl. Maj :t redan erhållit, att utgå
såvitt avsåge personer, anställda vid
de affärsdrivande verken, eller efterlevande
efter sådana personer av de medel
av vilka verkets omkostnader bestredes
samt i övrigt från det under
trettonde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget
till Diverse pensioner och
understöd m. m. (XIII A 10),

dels ock medgiva, att Kungl. Maj:t,
med iakttagande av vad utskottet i motiveringen
anfört, måtte få under fem
år från och med budgetåret 1948/49,
utan riksdagens samtycke i varje särskilt
fall, i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer som vid avgörandet
av dylika ärenden hittills blivit
följda avstå kvarlåtenskap som tillfallit
allmänna arvsfonden intill ett belopp
av i varje särskilt fall 10 000 kronor;

2) att motionerna I: 391, 396, 397,
402, 409, 410, 411 och 412 samt II: 545,
i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet ovan under 1) hemställt,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utskottets utlåtande hade fogats
ett flertal reservationer.

I fråga om riksdagens sessionstid innebar
Kungl. Maj:ts förslag i huvudsak,

att riksdagssessionen i allmänhet skulle
uppdelas i en vårsession med början
den 10 januari och slut som regel senast
den 31 maj samt en höstsession
med början tidigast den 15 oktober.
Om med hög grad av säkerhet kunde
beräknas, att allt riksdagsarbete för
året skulle kunna avslutas före mitten
av juni, skulle dock vårsessionen kunna
få förlängas, längst till och med den
15 juni. Mellan den 31 maj och den 15
oktober skulle riksdagen — med nyssnämnda
möjlighet till modifikation —•
ha grundlagsfästa ferier. Kungl. Maj:t
skulle äga rätt att, om synnerligen
starka skäl förelåge, begära att riksdagen
kallades att sammanträda under
ferierna eller eljest under tid då sammanträde
icke påginge men riksdagen
likväl formellt vore samlad. Begäran
om sammankallande av lagtima riksdag
under eljest sessionsfri tid liksom
av urtima riksdag skulle kunna framställas
av 65 ledamöter av första eller
100 ledamöter av andra kammaren.

I motionen 1:411 av herr J. B. Johansson
m. fl. hade yrkats, att riksdagen,
med avslående av i proposition
nr 244 framlagt förslag till grundlagsändringar
med syfte att uppdela riksdagens
arbete på normalt två sessioner,
för sin del måtte såsom vilande antaga
ändringar av § 49 regeringsformen

och § 2 riksdagsordningen, varigenom
stadgades, att riksdagens årliga sammanträde
skulle börja den 1 december,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför nödiga grundlagsändringar.

Utskottets förslag innebar i fråga om
sessionstiden tillstyrkande av Kungl.
Maj:ts förslag; dock hade utskottet förordat,
att urtimainstitutionen skulle avskaffas
och i samband därmed (i 2 §
riksdagsordningen) meddelas bestämmelser
om rätt för Konungen att antingen
sammankalla riksdagen till dag
före dagen för riksdagens sammanträdande
utan särskild kallelse eller, med

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

motsvarande förlängning av utlöpande
valperiod, förlänga den riksdag, som
skulle avslutas vid kalenderårets slut.
Därjämte hade utskottet förordat den
avvikelsen från Kungl. Maj :ts förslag,
att uttrycket ferier ej skulle användas.

I en av herrar Axel Ivar Anderson,
Ewerlöf, Falla och Håstad avgiven reservation
hade uttalats, att den i nuvarande
läge ändamålsenligaste lösningen
beträffande frågan om sessionstiden
syntes vara en förskjutning av
riksdagstiden i enlighet med den i motionen
1:411 föreslagna ändringen av
tiden för riksdagens början, i anslutning
vartill dessa reservanter hemställt,
att riksdagen i avseende å sessionstiden
ville för sin del såsom vilande
antaga av reservanterna framlagt
förslag till ändrad lydelse av 49, 53, 58,
63, 72, 74, 81, 87, 88, 97, 98, 100, 103,
105, 108, 109 och 110 §§ regeringsformen
samt 2, 5, 6, 12, 13, 15, 17, 21, 28,

29, 33, 34, 35, 36, 38, 41, 42, 43, 45, 48,

49 50, 52, 54, 55, 56, 58, 59, 63, 64, 66,

67, 68, 69, 72, 75, 78 och 80 §§ riksdags ordningen.

Vidare hade herrar Karl Johan Olsson,
Gottfrid Karlsson och Mosesson i
en vid utlåtandet fogad reservation förklarat
sig icke kunna tillstyrka det av
utskottet framlagda förslaget om rätt
för Konungen att förlänga riksdagen utöver
kalenderårets slut samt i enlighet
härmed yrkat, att utskottet måtte föreslå
riksdagen att i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 244 såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga av reservanterna framlagt förslag
till ändrad lydelse av 2 § riksdagsordningen.

I fråga om utskottsorganisationen innebar
Kungl. Maj:ts förslag, hland annat,
viss ökning av ledamotsantalct i
vissa utskott. Sålunda hade beträffande
36 § riksdagsordningen föreslagits,
bland annat, sådan ändring, att antalet
ledamöter i statsutskottet ökades från
tjugufyra till trettio.

Revision av riksdagens arbetsformer.

I motionen I: 412 av herr Wistrand
hade yrkats, »att riksdagen måtte avslå
propositionen nr 244 i de delar som
syfta till en utbyggnad av de ständiga
utskotten».

Utskottets förslag innefattade beträffande
frågan om ökning av antalet ledamöter
i statsutskottet tillstyrkande av
Kungl. Maj:ts förslag.

Vid utlåtandet hade fogats en reservation
av herr Falla i anledning av den
föreslagna utökningen av statsutskottets
medlemsantal utan angivet yrkande.

I avseende å 39 och 41 §§ riksdagsordningen
hade utskottet, i överensstämmelse
med Kungl. Maj ds förslag,
förordat bland annat den ändringen, att
ärenden angående pensionsstaten skulle
överflyttas från bankoutskottet till statsutskottet.

52 § första, andra och tredje styckena
riksdagsordningen skulle enligt
det av utskottet framlagda förslaget erhålla
nedan angivna ändrade lydelse:

Vid kammares sammanträde äger
varje dess ledamot rätt att, med de undantag
denna riksdagsordning stadgar
eller kammare med stöd därav föreskriver,
till protokollet fritt tala och
utlåta sig i alla frågor, som under överläggning
komma, och om lagligheten
av allt, som inom kammaren sig tilldrager.

En var yttrar sig i den ordning, han
därtill sig anmält och uppropad bliver.
Dock må ledamot, på sätt kammaren
särskilt föreskriver, kunna för kort genmäle
till annan talare erhålla ordet i
annan ordning.

På förslag av talmannen äge kammaren
besluta att anförande i viss fråga
icke må överskrida av kammaren fastställd
tidslängd. Sådant beslut skall
fattas utan föregående överläggning och
träder genast i tillämpning.

I en av herrar Pettersson i Norregård
och IJedlund i Rådom avgiven reservation
hade uttalats, att utskottet hort

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

avvisa tanken på en tidsbegränsning av
anförandena i riksdagens kammare, och
i enlighet härmed yrkats, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 244 såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling måtte antaga
av reservanterna framlagt förslag
till ändrad lydelse av 52 § riksdagsordningen,
vilket förslag skilde sig från
utskottets förslag på så sätt, att tredje
stycket i utskottets förslag uteslutits.

Vidare hade i nu ifrågavarande hänseende
reservation avgivits av herrar
Ewerlöf och Håstad, som ansett, att tidsbegränsning
ej bort gälla statsråd och
att, om statsråd efter tidsbegränsningsbeslut
ingripit i debatten, talmännen
borde, då anledning förelåge, kunna
medge efterföljande talare längre tid
än som fastställts genom tidsbegränsningsbeslutet.

Sedan lierr talmannen anmält ärendet
till handläggning, anförde

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Med avseende å föredragningen
av särskilda utskottets utlåtande nr 1
får jag hemställa,

att utlåtandet må företagas till avgörande
punktvis;

att, sedan överläggningen angående
punkten 1 a avslutats, propositioner göras
särskilt beträffande varje föreliggande,
till ett helt sammanfört förslag
till ändrad lydelse av grundlagsparagraferna,
i den mån ej under överläggningen
framkomna yrkanden föranleda
till att en eller flera av förslagen
i övrigt oberoende paragrafer eller
grupper av paragrafer lämpligen böra
utbrytas och göras till föremål för särskilda
propositioner;

att vid behandlingen av den del av
utlåtandet, varom först uppstår överhiggning,
denna må omfatta utlåtandet
i dess helhet;

att, för den händelse utskottets förslag
kommer att i en eller annan del
till utskottet återremitteras, utskottet

lämnas öppen rätt alt vid ärendets förnyade
behandling i avseende å de paragrafer,
som blivit med eller utan ändring
godkända, föreslå sådana jämkningar,
som kunna föranledas av ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar;
samt

att utskottet bemyndigas att i avseende
å nummerbeteckning av paragrafer
samt i formellt hänseende i övrigt
vidtaga sådana ändringar, som påkallas
av kamrarnas beslut.

Kammaren biföll denna hemställan.

För vidtagande av rättelse av vissa
tryckfel i utskottets tryckta utlåtande
lämnade lierr talmannen på begäran
ordet till

Herr HEDLUND i Rådom, som yttrade:
Herr talman! I det föreliggande
utskottsutlåtandet förekomma tyvärr
några tryckfel. Jag ber här att få ange,
vari dessa bestå.

På s. 55, höger spalt, andra stycket
sista radon står »109», skall stå
»108». På s. 55, höger spalt, fjärde
stycket andra raden står »109», skall
stå »108». På s. 59, höger spalt, första
stycket nittonde raden står »statsrådet»,
skall vara »statsrådets». På s. 64,
vänster spalt, sjätte stycket andra raden
står »bibehålla sin nuvarande lydelse»,
skall stå: »första stycket bibehålla
sin nuvarande lydelse.» På s.
64 i övergångsstadgandet, ordet »lagtima»
utgår. På s. 66, höger spalt,
andra stycket sista raden står »109»,
skall stå »108». På s. 91, fjärde stycket,
andra raden insättas efter § 63 orden
»tredje stycket». På samma sida i
övergångsstadgandet ordet »lagtima»
utgår.

Punkten 1) a) föredrogs; och anförde
därvid:

Herr FALLA: Herr talman! Att riksdagens
arbete nu är så illa ordnat,
ojämnt och delvis onödigt tidsödande
beror till betydande del på att arbets -

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

materialet, de kungliga propositionerna,
kommer så ojämnt och sent under
riksdagssessionerna. Inga förändringar
i riksdagens sessionstider och arbetsordning
kunna rätta till missförhållandena,
om inte arbetsmaterialet kommer
kamrarna till lianda i någorlunda rätt
tid. Förutsättningen för att få till stånd
en bättre ordning i riksdagens arbete
är därför att man får till stånd en annan
och bättre ordning i Kungl. Maj:ts
kansli. Kan man uppnå detta, vilket
emellertid synes vara ovisst, så beror
det sedan på riksdagen själv, om arbetet
löper på ett rationellt och effektivt
sätt.

Det förslag, som i särskilda utskottets
utlåtande nu ligger under kammarens
bedömande och avgörande, innefattar
en del förändringar i ordningen
för riksdagsarbetet som böra bidraga till
ett bättre utnyttjande av tiden. Men i
andra avseenden få nuvarande svagheter
bestå och bli delvis förstorade.

Om vi först se på sessionstiden, så
innebära Kungl. Maj:ts proposition och
utskottets förslag, att höstsessionen,
alltså den delade sessionstiden, skall
bli en under normala förhållanden vanlig
anordning. Det förutsättes, att vårsessionen
skall vara avslutad vid månadsskiftet
maj—juni. Budgetbehandlingen
måste ju slutföras under vårsessionen
för att riksstaten skall vara färdig
vid det nya budgetårets ingång den
1 juli. Med någon kännedom om budgetbehandlingen
kan man utan någon
tvekan förutsäga, att det inte blir möjligt
att klara riksstaten till maj månads
utgång. Med all sannolikhet går det
inte heller att få budgeten färdigbeliandlad
till den 15 juni; det beror på
om regeringen lämnar arbetsmaterialet
i tillräckligt god tid, och det torde
som sagt vara mycket ovisst, om så kan
bli fallet. I varje fall få vi skrinlägga
alla förhoppningar om en lugnare arbetstakt
och en bättre överblick över
ärendena under vårsessionens slutskede.
Tvärtom blir det vid så, att när

Revision av riksdagens arbetsformer.

sessionen skall vara avslutad vid en
viss bestämd tid, så bli trängseln av
ärenden och hetsen under slutskedet
om möjligt ännu värre än de varit och
äro nu.

Vårsessionen skall alltså vara avslutad
den 31 maj eller senast den 15 juni,
om allt arbetet bedömes kunna slutföras
till den tiden. Men eftersom budgeten
måste vara färdigbehandlad och
klar innan nästföljande budgetårs ingång
den 1 juli och det inte går att få
budgeten klar till den 31 maj, så måste
den frågan klargöras: Hur skall det då
förfaras, när det tidigare under sessionen
har bedömts att allt arbetsmaterial
inte kan avverkas under pågående session
utan delvis måste föras över till
en höstsession och vårsessionen alltså
skall vara avklippt med den 31 maj?
Hur skall man göra i en sådan situation
och hur skall man göra, om man
bestämt sig för att slutföra allt riksdagsarbetet
till den 15 juni, men det
sedan visar sig att riksstaten inte kan
bli färdig förrän något senare? Jag ställer
den frågan till justitieministern,
som nu tyvärr inte är här. Han bör väl
ha tänkt igenom frågan. Jag ställer
samma fråga till var och en i utskottets
majoritet, som väl också måste ha
gjort klart för sig, hur en sådan situation
skall kunna redas upp.

För min del är jag bestämt övertygad
om att den ordning och det tidsschema,
som i utskottets förslag äro uppställda
för riksdagsarbetet och skola grundlagsfästas,
komma att gå sönder, när
de skola tillämpas. Detta är inte utförbart,
för såvitt det nu inte skulle ske
en verklig revolution i Kungl. Maj:ts
kansli, så att vi skulle få propositionerna
i en helt annan ordning och på
eu helt annan tid än vi fått hittills.

Arbetsbelastningen på de olika utskotten
under olika tider av sessionerna
blir med utskottets förslag i allt
väsentligt densamma som den hittills
varit. Alltså med statsverkspropositionen
få de budgetbehandlande utskotten

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

redan vid riksdagens början en avsevärd
del av sitt arbetsmaterial och kunna
efter de ofrånkomliga tidsspillande
förberedelserna sätta i gång arbetet
med huvudtitlarna i slutet av januari
eller början av februari. Men det är en
hel del ting, som då bromsa takten. En
del frågor måste remitteras åt olika
håll för upplysningars inhämtande. Deklarationstiden
kräver sin omsorg
o. s. v.

När huvudtitlarna blivit genomgångna,
skola sekretariaten utforma utlåtandena.
Då blir det ett visst stillestånd i
utskottsarbetet, då möjligen en del småärenden
av brådskande natur kunna
slussas fram. Sedan beror det på hur de
olika departementen matat fram propositionerna,
om budgetutskotten och deras
avdelningar äro mer eller mindre
sysselsatta. Men under vårmånaderna
har det kommit propositioner i sådan
myckenhet, att dessa utskott då fått arbeta
för fullt. Från slutet av april eller
början av maj och framåt börjar det bli
mer än nog på sina håll. Slutligen störtas
då ärenden och utskottsutlåtanden
över kamrarna, så att ingen kan ha någon
riktig överblick över det hela. Så
har det varit nu, och så kommer det
att bli men värre än förut, om den nu
föreslagna ordningen blir antagen.

Lagutskotten, som i allmänhet få sitt
arbetsmaterial något senare under riksdagen,
gå ganska sysslolösa den första
tiden men bli arbetsbelastade under senare
delen av vårsessionen. Efter den
nu föreslagna ordningen skola de ärenden,
som inte medhinnas till den 1 juni
eller senast den 15 juni, uppskjutas till
en höstsession. Det blir då mest lagärenden
samt möjligen en del utredningsprojekt.
Det blir sålunda lagutskotten,
som komma i en viss arbetsordning
under höslsessionerna, under
det att budgetutskotten då mest komma
att gå i tömning.

Det blir sålunda en ständig snedbelastning
av utskotten med ofrånkomligt
dålig arbetseffekt som följd. En fö -

retagsledning, som organiserade en
verksamhet, av vilket slag som helst,
på det sättet, skulle utan vidare anses
inkompetent och oduglig för sin uppgift.
Men det anses uppenbarligen alldeles
i sin ordning, att Sveriges riksdag
skall organisera sitt arbete på det
sättet.

Man har sagt, att riksdagsarbetet inte
kan jämföras med någonting annat. Det
kan inte bedrivas rationellt eller rationaliseras;
det måste enligt dess natur
vara vildvuxet och irrationellt. Det
tjänar ingenting till att ingå på ett sådant
resonemang. Men man borde åtminstone
försöka, om det inte ändå
kunde gå att ordna det något bättre,
något rationellare. Förstadecemberalternativet
erbjuder därvid en väg,
som borde försökas. Det skulle utöka
vårsessionen med nära sex veckor, som
delvis skulle användas för förberedelser,
såsom val och konstituering av utskott,
remissdebatt, avlåtande av remisser,
avlämnande av motioner o. s. v.
samt för vid början av varje session
ofrånkomlig väntetid, tryckning av motioner
och mera sådant.

En tidsvinst på omkring en månad
borde på det sättet erhållas. Därpå svaras,
att man inte skulle vinna så mycket,
att man hade garanti för att riksdagen
kunde avslutas inom den tänkta
tiden den 1 eller 15 juni. Ja, garantier
kan man inte få enligt någon arbetsordning.
Men då nu majoritetens förslag
går ut på att budgeten skall vara
slutbehandlad till den 1 juni, så är det
ju uppenbart, att det skall gå bättre att
slutföra budgetbehandlingen till bestämd
tid, om man har några veckor
eller någon månad längre tid till förfogande.
Och då man nu får ett tredje
lagutskott, så nog skola lagutskotten
kunna slutföra sitt arbete till samma
tid som då budgeten kan bli klar.
Gamla lagutskottsmän anse t. o. m., att
detta mycket väl kan ske även utan det
tredje lagutskottet, om endast propositionerna
komma i rätt tid.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

Man har emellertid inom särskilda
utskottet, alltså dess majoritet, inte velat
låta förstadecemberalternativet
komma under praktisk omprövning.
Man har där velat ha en höstsession,
och alla praktiska skäl ha studsat tillbaka
mot denna orubbliga vilja. Däråt
är ju ingenting att göra, men vi, som
önska en bättre och rationellare ordning,
måste dock hävda denna vår uppfattning.

Jag ber därför att få yrka bifall till
den av herr Axel Ivar Anderson m. fl.
avgivna, till utlåtandet fogade reservationen.

Beträffande utskottsorganisationen
har jag avgivit en särskild reservation
mot att statsutskottet utökas från 24 till
30 ledamöter, och jag skall be att få något
motivera denna min ståndpunkt.
•lag anser det inte nödvändigt att flytta
pensionsväsendet från bankoutskottet
till statsutskottet. Även med det för
bankoutskottet något vidgade kompetensområde,
som föreslås på det sättet,
att bankoutskottet skall få till behandling
de stora ekonomiska frågorna, synes
det mig inte vara något hinder för
att pensionsväsendet även i fortsättningen
kunde behandlas där. Det kräver
inte så mycket arbete, och där skola
alltid finnas personer med kompetens
och intresse även för dessa saker. Eventuellt
kunde bankoutskottet ha utökats
från IG till 20 ledamöter och med suppleanter
i förhållande därtill. Emellertid
har det inte gått att få anslutning till
en sådan tanke; vi veta ju också hur
rädd man nu är att i ett utskott avvika
från de i en proposition givna riktlinjerna.
Vi hade visserligen till behandling
i förrgår ett fall, där utskottet
verkligen avvikit från propositionen,
men det gick ju också som det gick för
utskottet.

Motivet för statsutskottets förstoring
skulle ju vara, att genom arbetsmaterialets
fördelning även på eu femte avdelning
utskottet skulle hinna fortare undan
med arbetet, så att det skulle kunna

Revision av riksdagens arbetsformer.

slutföras i önskad tid. Jag betvivlar
dock att utskottet blir mera arbetsdugligt
genom en sådan förstoring. Det
samlade utskottet skulle bli så stort, att
förhandlingarna bli tungrodda och tröttande
samt svåra att följa med. Det blir
i detta avseende en given försämring.
Vi hade en god åskådningsundervisning
i detta i särskilda utskottet, som
dock endast hade 20 ledamöter. Mina
erinringar om de besvärligheter man
hade i ett alltför stort utskott att vid
bordets ena ända följa med och höra
vad som behandlades vid den andra bagatelliserades
såsom betydelselösa. Sedermera
framkommo dock i särskilda
utskottet, med dess endast 20 ledamöter,
bland annat från dem, som ansågo
att statsutskottets utökning till 30 ordinarie
ledamöter inte skulle vålla några
svårigheter vid plena, upprepade klagomål
över att man inte hörde och inte
kunde följa med vad som avhandlades
vid bordets huvudända. Sådana besvärligheter
äro ofrånkomliga i ett så stort
utskott, som statsutskottet enligt förslaget
skulle bli.

Om man så undersöker den avlastning,
som de nuvarande fyra avdelningarna
skulle få vid tillkomsten av
en femte avdelning, så blir den inte av
någon avgörande betydelse.

Från första avdelningen skulle bortgå
första huvudtiteln — hov- och slottsstaterna
— samt den tredje — utrikesdepartementets
huvudtitel •— och tionde
— handelsdepartementets huvudtitel.
Dessa äro i regel rena expeditionssaker,
som inte ha någon betydelse för arbetsbalansen
i avdelningen och i utskottet.

Från andra avdelningen skulle överflyttas
den obetydliga rest av tolfte huvudtiteln
— folkhushållningsdepartementet
— som blir kvar sedan folkhushållningsdepartementets
jordbruksärenden
flyttats över till jordbruksutskottet.
Det har ingen betydelse ur arbetssynpunkt.

Från tredje avdelningen, som är den

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

mest arbetsbelastade, skulle de generella
lönefrågorna gå till den nya femte
avdelningen. De generella löneregleringarna
ske dock med rätt långa tidsintervaller,
kanske vart åttonde eller
tionde år, och däremellan betunga de
inte i någon högre grad avdelningen.
De inom respektive huvudtitlar då och
då förekommande lönejämkningarna
måste ju alltjämt ske inom ramen för
dessa huvudtitlar och kunna därför inte
brytas ut och föras till en särskild avdelning.
Tredje avdelningens stora arbetsvolym
beror på socialdepartementets
och inrikesdepartementets huvudtitlar,
och dessa höra så nära ihop, att
de måste behandlas inom samma avdelning.
Men tredje huvudtiteln, justitiedepartementet,
och sjunde huvudtiteln,
finansdepartementet, komma att föras
till den nya femte avdelningen. De ta
inte lång tid att behandla och bruka
komma rätt tidigt under riksdagssessionen
samt ha aldrig försinkat avdelningen
eller riksdagen.

Från fjärde avdelningen kan möjligen
tagas statsrevisorernas berättelse,
men den har heller aldrig fördröjt arbetet
vare sig i utskottet eller kamrarna.

Det är alltså endast obetydliga småsaker,
som kunna plockas ihop från de
förutvarande avdelningarna och samlas
på den nya femte avdelningen. Under
normala förhållanden torde detta småplock
inte ha något inflytande på den
tid avdelningarna och utskottet behöva
för att klara budgeten, ty dessa mindre
frågor bruka som regel föras fram på
ett ganska tidigt skede av sessionen.

Det som vållar besvärligheter i arbetet
och utdragning av tiden är, som
jag förut sagt, mängden av för sent
komna propositioner, och för att komma
till rätta med den frågan gör en
femte avdelning varken till eller från.
Föreställningen att den föreslagna femte
avdelningen skall göra stor nytta i statsutskottet
och göra det möjligt för riksdagen
att avsluta sitt arbete tidigare på

sommaren är nog endast en fiktion. Om
denna statsutskottets förstoring kan
man nog med en gammal anekdot säga,
att »förnöjelse av den få vi inte, men
olägenheterna få vi».

Med stöd av vad jag nu anfört ber
jag att få yrka avslag på den kungl.
propositionens och utskottets förslag,
som innebär att antalet ledamöter i
statsutskottet skall utökas till 30. I överensstämmelse
härmed yrkar jag, att utskottets
förslag till riksdagsordning,
§ 36, som finns på sidan 71 i utskottets
utlåtande och som angiver antalet ledamöter
i de olika utskotten, får den ändrade
lydelsen, att på tionde raden, där
nu står »statsutskottet av trettio», ordet
»trettio» utgår och ersättes med ordet
»tjugofyra».

För ordningens skull ber jag också
att få yrka, att vid utskottets förslag
till riksdagsordning i § 41 på sidan 74
och på sjunde raden uppifrån efter orden
»rikets mynt ävensom» inskjutas
orden »angående pensionsväsendet
samt».

Slutligen vill jag säga några ord i
anledning av ett utskottsuttalande på
sidan 52, där det bland annat säges:
»Utskottet vill därför rekommendera
att statsutskottet upptar till övervägande
huruvida här avsedda syfte skulle
kunna uppnås genom att låta ett visst
antal suppleanter med samma ställning
som ordinarie ledamöter deltaga i arbetet
på avdelningarna». Avsikten med
detta uttalande är, att om dessa intentioner
skulle följas i statsutskottet, så
skulle varje partigrupp få någon ordinarie
ledamot i varje avdelning. Detta
uppslag torde emellertid inte vara genomtänkt
och utförbart. Om alla partigrupper,
även de minsta, skulle tillförsäkras
ordinarie platser i alla utskottets
avdelningar — vi kunna ju få flera
partigrupper och mindre partigrupper
i statsutskottet än vad vi för närvarande
ha, därom veta vi ingenting — skulle
det ge sådana små grupper en överrepresentation
i avdelningarna i för -

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

hållande till sin storlek, vilket inte gärna
bör få förekomma.

Att statsutskottet till skillnad från
alla andra utskott skulle kunna konstituera
en del suppleanter till halvordinarie,
alltså till ordinarie i avdelningarna
men fortfarande suppleanter i det
samlade utskottet, skulle medföra en
skev och egendomlig ställning för dessa
halvordinarie suppleanter och ur olika
synpunkter vara en så egendomlig anordning,
att den inte bör rekommenderas.
Med hänsyn till sitt syfte är också
en sådan anordning onödig, eftersom
statsutskottet varje år vid sitt konstituerande
antager sådana bestämmelser, att
suppleanterna, oberoende av att de ha
en viss avdelning till replipunkt, dock
vid behov kunna gå till annan avdelning
för att deltaga i viss frågas behandling.
Som suppleanter ha de då
full rätt och möjlighet att i samma
mån som de ordinarie ledamöterna deltaga
i överläggningarna och framföra
förslag. Skillnaden är endast den, att
suppleanterna ej kunna framställa yrkanden
eller få alternativ eller avvikande
meningar tagna till förslagstrycket.
De ha dock samma möjlighet
som de ordinarie att i mån av insikt
och erfarenhet påverka ärendenas behandling
både i avdelningarna och vid
utskottets plenum, såvitt de där få plats
vid bordet. Syftet att ge de små partigrupperna
tillfälle att redan från början
följa vissa betydelsefulla frågors behandling
i avdelningarna kan sålunda
nås med nuvarande ordning i statsutskottet,
utan att man behöver tillgripa
det egendomliga förfaringssätt, som här
rekommenderas.

Att denna rekommendation kom till
stånd har måhända -berott på att rätt
inånga av utskottets ordinarie ledamöter
voro frånvarande då beslutet fattades.
Detta kan man emellertid inte med
säkerhet veta.

Reservation mot utskottets uttalande
på denna punkt har avgivits av herr
Heiding. För min del har jag inte an -

Revision av riksdagens arbetsformer.

sett det nödvändigt att reservera mig,
då det här inte är fråga om något förslag,
utan endast en rekommendation
till statsutskottets övervägande. Jag har
dock för undvikande av missförstånd
velat klargöra min uppfattning i denna
fråga och min ståndpunkt till denna rekommendation.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Riksdagen har utsatts för mycken
kritik för sitt sätt att arbeta. Det har
varit både berättigad och oberättigad
kritik. En ändring i arbetsformerna är
emellertid säkerligen påkallad. Men redan
nu skulle jag vilja säga, att om man
intar en så pessimistisk hållning och
visar en sådan obenägenhet för ändringar,
som den föregående talaren enligt
min mening gjorde, då blir det
över huvud taget ganska svårt att
komma till rätta med detta spörsmål.

Kritiken har ju tagit sikte på ojämnheten
i arbetsbelastningen under olika
skeden av riksdagssammanträdena. Den
har också riktat sig emot den forcering,
som alltid äger rum vid slutet av riksdagen,
och framför allt har man ansett,
att de långt utdragna sommarriksdagarna
öro ett oting. Man har även anmärkt
på det förhållandet, att de yngre
riksdagsledamöternas medverkan i utskottsarbetet
inte varit av sådan omfattning,
som hade varit önskvärd.

Det här föreliggande utskottsutlåtandet
tar ju sikte på att rätta till en del
av de missförhållanden, som uppenbarligen
föreligga. Man har då tänkt sig
att delegera avgörandet av vissa ärenden
till Kungl. Maj:t. Vidare har man
förordat en omläggning av sessionstiden
kombinerat med ett uppskovsinstitut.
Man har också föreslagit en bättre
planläggning av organisationen av riksdagsarbetet
—• därvid medräknar jag
då vissa reformförslag som röra utskotten.

Man föreslår, att till Kungl. Maj:t
skall delegeras rätten att besluta om

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

vissa tillämpningsföreskrifter och bestämmelser
av administrativ natur och
anknytande till lagfrågor. Där har man
emellertid gjort ett par undantag. Det
gäller frågor, som röra kommunerna
samt sociala spörsmål. Man har menat,
att här ha riksdagens ledamöter en ganska
god fond av erfarenhet, och den
bör i möjligaste mån utnyttjas. Därför
skulle tillämpningsföreskrifter m. m.,
som beröra dessa områden, som vanligt
underställas riksdagen.

De jämkningar det här är fråga om
påkalla ingen särskild lagstiftning. Det
är endast fråga om en ändring i praxis.
Detsamma är fallet beträffande en viss
ändring, som utskottet förordar i fråga
om konungens ekonomiska lagstiftning.
Utskottet säger där, att nuvarande
praxis, som har inskränkt Kungl. Maj :ts
befogenhet i dessa frågor, är i och för
sig välgrundad, men finner, att mindre
väsentliga frågor och smärre författningsändringar
inte skulle behöva underställas
riksdagen. Här gör man emellertid
den reservationen, att så snart
det är fråga om vad man kallar egentliga
ingrepp i medborgarnas frihet,
böra ärendena föreläggas riksdagen.

I fråga om rätten att bevilja pensioner
förordar utskottet, att det överlämnas
åt Kungl. Maj:t att inom ramen av
en årlig kostnadssumma av 100 000
kronor, exklusive rörliga tillägg, fatta
beslut i sådana angelägenheter. Samma
ståndpunkt intar utskottet i fråga om
rätten att avstå arv, som tillkomma den
allmänna arvsfonden. Sådan rätt skulle
tilldelas Kungl. Maj:t men begränsas till
de fall, då beloppet ej överstiger 10 000
kronor. Man förutsätter vidare, att
Kungl. Maj:t varje år lämnar riksdagen
en sammanställning som visar, hur
Kungl. Maj:t har handlagt fullmakten i
dessa två hänseenden. I detta sammanhang
kan jag också nämna, att utskottet
förordar en förenkling av propositionerna,
främst då av statsverkspropositionen.

Det har sagts under utredningen och

av Kungl. Maj:t samt också vitsordats
av utskottet, att man genom den delegation
av beslutanderätten som sålunda
föreslagits inte i någon särskilt
hög grad lättar på riksdagens arbetsbörda,
men att förändringarna ingalunda
äro i detta avseende betydelselösa.
Däremot får man väl anse, att
det förslag till omläggning av sessionstiden
jämte det uppskovsinstitut som
föreslagits kan komma att ha en större
betydelse i detta hänseende.

Det är egentligen bara två alternativ
i fråga om sessionstiden som på allvar
ha övervägts. Det ena är det, som utskottets
majoritet har gått in för, nämligen
ett vårsammanträde från den 10
januari och normalt fram till den 1 juni
och sedan en höstriksdag som en reguljär
företeelse. Det andra förslaget är
det s. k. förstadecemberalternativet, som
herr Falla här förordat. Jämfört med
utskottets förslag innebär förstadecemberalternativet,
att man förlänger den
vårsession, som utskottsmajoriteten föreslår,
i båda ändarna. Man tillbakaflyttar
tiden för riksdagens början till
den 1 december och räknar med att
riksdagen skall sluta någon gång i början
av juni månad. Om man lägger ihop
denna tid från den 1 december till den
10 januari samt någon vecka, vad det
kan bli, i juni månad, kommer man
fram till att denna session blir en sju
veckor längre än utskottsmajoritetens
vårsession. Med dessa sju veckor har
man i fråga om tidslängden att jämföra
utskottsmajoritetens höstsession om ett
par månader eller något mer, dvs. nio
å tio veckor. Det är ju ingen överväldigande
stor skillnad.

De reservanter, som förorda förstadecemberalternativet,
säga att styrkan
i detta är att söka däri, att riksdagsarbetet
ej sönderbrytes genom uppspaltning
på två sessioner och utskotten beredas
jämn och full sysselsättning. Vi
veta ju, att under de senaste riksdagarna
har sysselsättningen i utskotten
inte varit så förfärligt jämn. Jag har

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

emellertid svårt att förstå, att de två
sista månaderna av riksdagsarbetet
skulle behöva te sig så förfärligt mycket
annorlunda, därför att man gjorde ett
avbrott, innan man tar dessa månader.
Kan detta avbrott i och för sig vålla
en så våldsam förryckning? Jag är på
det klara med att det blir en viss förryckning
ändå, därför att man måste
forcera budgetarbetet så, att man får
det klart till den 31 maj.

Herr Falla sade, att det kan inträffa,
att man inte är klar med budgetbehandlingen
till den 1 juni eller till den 15
juni, till vilken tidpunkt man har möjlighet
att utsträcka vårsessionen, och
ställde en direkt fråga: Hur skall man
då förfara? Det är klart, att i en sådan
situation, om den inträffar, kan naturligtvis
riksdagen inte springa ifrån budgeten,
utan det får väl då ordnas en
extra session. Det blir dock en irreguljär
företeelse, och man får väl gå ut
ifrån att en sådan anordning, om den
skulle kunna komma att bli nödvändig,
tillämpas ytterst sällan.

Vidare framhålla reservanterna, att
det med den ordning, som utskottet gått
in för, nämligen normalt två sessioner,
kommer att ställa sig svårare för en del
yrkesutövare att deltaga i riksdagsarbetet.
Jag är närmast av en motsatt mening
i denna fråga. Det är lättare att
vara borta från sitt arbete, om man får
dela upp bortovaron i två perioder, och
det bör vara större svårigheter att vara
borta en längre sammanhängande tid
från sitt medborgerliga yrke.

När det gäller vårsessionen, som ju
skall avslutas den 31 maj, såvitt man
inte kan säga sig, att man genom att
fortsätta till den 15 juni kan undvika
en höstsession, har i motion hemställts,
att avslutandet inte bör bindas så hårt
som man här gått in för. För min del
tror jag, att skall man över huvud taget
få ett slut på dessa sommarriksdagar,
såsom alla och även förstadecemberförslagets
anhängare önska, blir det nödvändigt
att mycket hårt binda tiden

Revision av riksdagens arbetsformer.

för avslutandet, så att man på detta
sätt tvingar fram ett uppskov med propositioner,
som man inte anser sig
hinna klara av till det bestämda månadsskiftet.

Som jag nämnde, har utskottet i enlighet
med de sakkunniga och Kungl.
Maj:t förordat en bättre planering av
riksdagsarbetets organisation. Det gäller
först och främst riksdagens arbetsledning.
Talmanskonferensen avses i
framtiden komma att spela en väsentligare
roll än tidigare, när det gäller
att leda riksdagens arbete i syfte att
få det så ändamålsenligt som det över
huvud taget är möjligt. Detta har föranlett,
att talmanskonferensen grundlagsfästes,
och man har understrukit
vikten av att talmännen tillse, att skyndsamhet
och planmässighet äro rådande
i riksdagsarbetet.

Utskottet pekar särskilt på angelägenheten
av att under olika tider av sessionen
arbetstiden utnyttjas så bra som
möjligt. Man har då fäst sig vid att
det i början av riksdagens arbete är
rätt få ärenden, som behandlas i kamrarna,
medan utskotten ha mycket att
göra, och med hänsyn till detta ifrågasättes
lämpligheten av att utskottens
arbete i början av vårsessionen sker
även på onsdagar, åtminstone under en
del av onsdagen.

Ett förenklat avlämnande av propositioner,
motioner och meddelanden till
riksdagen har också förordats. I fråga
om sättet för motionernas avlämnande
har utskottet emellertid inte helt kunnat
följa Kungl. Maj:t. Enligt Kungl.
Maj:ts förslag skulle det vara medgivet
att avlämna motioner i riksdagens
kansli, men utskottet har ansett, att
motionernas avlämnande bör ske under
pågående kammarsession. Men för
att rationalisera även på denna punkt
har man gått in för en ordning som
innebär, att motioner kunna avlämnas
direkt till talmannen när som helst under
pågående sammanträde.

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

I fråga om val i riksdagen föreligger
förslag om en ändrad procedur.

När det gäller debatter här i kammaren
har utskottet förordat möjligheten
för kammaren att besluta om en tidsbegränsning.
Här står man alltså på en
annan ståndpunkt än den Kungl. Maj:t
intagit i propositionen. För egen del är
jag reservant i denna fråga.

Utskottet säger, att med ett tidsbegränsningsinstitut
kan man vinna, att
utdragna debatter, som det heter, under
senare skedet kunna väntas vinna i
saklighet, koncentration och livfullhet.
Det föreslår alltså, att sedan debatterna
pågått under en tämligen lång tid, skulle
man kunna meddela beslut om tidsbegränsning
för de återstående talarna.
Man har alltså inte räknat med någon
generell tidsbegränsning för samtliga talare
i ett ämne. Detta kommer väl då
att i praktiken innebära, att om de talare,
som yttrat sig på ett någorlunda
tidigt stadium, ha tagit alltför lång tid i
anspråk, komma de som äro kvar att
straffas med en tidsbegränsning. Det är
principiellt i varje fall inte någon gärd
av rättvisa, och vi reservanter, herr Pettersson
i Norregård och jag, ha hyst
den uppfattningen, att tillräckliga skäl
inte föreligga för att införa en ordning,
som innebär ett hinder för riksdagens
ledamöter att i de ärenden som behandlas
ange alla de skäl, som vederbörande
kunna önska.

Visst händer det, att man på kvällssidan
och nattkröken känner sig lite utledsen
på debatterna. Det kanske de
flesta äro ense med mig om. Det är
emellertid en sak, en annan är, om det
förekommit sådana avarter av den fria
debatten, att det kan vara anledning att
förhindra ledamöterna att säga allt vad
de vilja, så länge de hålla sig till ämnet.
Mig veterligt har det aldrig förekommit
någon sabotagedebatt, där man har fortsatt
att debattera enbart för att fördröja
ett riksdagsbeslut eller skapa någon
oreda, utan har det varit långa debatter,
har det närmast berott på bristen

på koncentration. Men, mina herrar, vi
äro ju här för att höra på varandra, och
vi ha betalt för det. Det är inte så förfärligt
många dagar som vi sitta bär i
kammaren. Om det är nödvändigt för
att alla skola få säga vad de ha på hjärtat,
så vill jag för min del gärna vara
med om att utöka antalet debattdagar
här i kammaren.

I fråga om rätten till replik har utskottet
gått in för en nyhet. För närvarande
är det ju så, att rätt till replik
kan endast den erhålla, som tidigare har
yttrat sig i debatten. Enligt utskottets
förslag, som på denna punkt står i motsättning
till Kungl. Maj:ts, kan även en
annan talare erhålla rätt till replik för
alt bemöta eller tillrättalägga något mot
honom direkt riktat påstående.

I fråga om utskotten föreslås vissa
ändringar. Vi ha ju av herr Falla hört,
att man har förordat en ökning av statsutskottets
ledamöter från 24 till 30. Motivet
liar ju varit, att man vill ha möjlighet
att få ytterligare en avdelning i
statsutskottet och räknar med att det
skall något påskynda riksdagsarbetet.
Herr Falla sade, att man därigenom inte
får någon avlastning av avgörande betydelse.
Det är jag fullt ense med herr
Falla om. Intet av alla förslagen kan
betecknas såsom revolutionerande eller
ens sägas vara av avgörande betydelse,
men tillsammantagna innebära de en
icke föraktlig rationalisering av riksdagsarbetet.

Det föreslås också, att jordbruksutskottets
ledamotsantal ökas från 16 till
20 samt att man utbyter de tillfälliga utskotten
mot ett allmänt beredningsutskott
för varje kammare, bestående i
denna kammare av 20 och i första kammaren
av 12 ledamöter. Vidare förordar
man, att det inrättas ett tredje lagutskott.
I stort sett kommer väl detta
tredje lagutskott att få ta hand om ärenden
från andra lagutskottet och i någon
mån även från jordbruksutskottet samt
till en viss del från första lagutskottet.

Som väl har framgått av denna min

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

redogörelse, har utskottet i allt väsentligt
förordat bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Det är visserligen en teknisk jämkning
vidtagen så till vida att urtimainstitutionen
bortfaller. Man tänker sig,
att riksdagen skall anses vara samlad
fram till den 31 december. För att ersätta
den funktion, som urtiman skulle
ha under tiden efter det avslutning skett
den 31 december och fram till dess vårsessionen
ordinärt tar sin början den
10 januari, har utskottet gått in för att
förorda både möjligheten att förlänga
riksdagen in på det nya året fram till
den 10 januari och att för den nya riksdagen
tillbakaflytta tidpunkten för dess
början till den 1 januari. Det är naturligtvis
under exceptionella förhållanden,
som något sådant kan behöva
ifrågakomma.

I en av reservationerna vänder man
sig mot möjligheten till en förlängning
från den 31 december och fram till den
10 januari. Man tror, att det bör kunna
ordnas enbart med den andra möjligheten.
Men hur det än blir, kommer det
vid bytet mellan riksdagarna att bli ett
par dagar, då riksdagen inte kan betraktas
som fullt arbetsduglig. Man har
inte valt utskott osv. Med detta alternativ
att framflytta tiden för riksdagsavslutningen
skulle man kunna få denna
dödperiod, om jag så får säga,att inträffa
dagarna efter den 10 januari. Men det
har ansetts angeläget att eventuellt kunna
förlägga denna dödperiod även till
en annan tid, alltså till dagarna mellan
den 1 och 10 januari. Genom att man
har båda dessa alternativ har man en
viss valfrihet i fråga om förläggandet av
denna dödperiod.

Herr talman! Jag skall inte närmare
gå in på dessa angelägenheter utan tilllåter
mig hemställa om bifall till utskottets
förslag utom vad det avser § 52 riksdagsordningen,
där jag hemställer om
bifall till reservationen nr 3. I anslutning
härtill yrkar jag, att i motiveringen
på s. 40 måtte utgå det stycke på
mitten, som börjar med ordet »såsom»,

Revision av riksdagens arbetsformer.

och även det följande stycket, som börjar
med ordet »beträffande» och räcker
in på s. 41. Alltså hemställer jag, att
dessa två stycken få utgå.

Herr FALLA (kort genmäle): Herr
talman! Jag begärde ordet för att säga
ett par ord till den föregående talaren,
men då jag nu är uppe skall jag be att
få komplettera mitt yrkande beträffande
statsutskottet på det sättet, att jag yrkar
avslag på § 39 riksdagsordningen i utskottets
förslag och att denna paragraf
i stället erhåller den lydelse, som den
nu har.

Herr Hedlund i Rådom yttrade, att
om man är en sådan pessimist som jag
och är så obenägen för förändringar,
vore det nog svårt att komma till en
bättre ordning i fråga om riksdagsarbetet.
Jag vill då säga herr Hedlund, att
jag tycker, att herr Hedlund borde ha
litet bättre minne av utskottsbehandlingen
och komma ihåg, att jag visst inte
var obenägen för förändringar. Jag har
tvärtom med all gevalt sökt arbeta fram
åtskilliga av de rekommendationer till
ändringar, som finnas i utskottsutlåtandet.
Jag vet inte, om jag hade något understöd
av herr Hedlund, men i varje
fall har jag visst inte varit obenägen för
förändringar.

När herr Hedlund litet längre fram i
sitt anförande kommer in på den tidsbegränsning
som föreslagits, säger han
omedelbart, att han inte vill vara med
därom, trots att det är en av de saker,
som vi söka få fram för att komma till
en bättre debattordning, när det blir för
besvärligt.

Nu säger herr Hedlund, att vi ha betalt
för alt sitta här och höra på varandra
— ja, men inte bara för att höra
på varandra, men för all del låt vara
att det också ingår i vår uppgift. Men
hur är det i kammaren just nu? Hur
många iir det som höra på just nu? Det
är ju inte så många, men det brukar
vara mycket färre under de stora de -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

battdagar, då det är en massa talare som
uppträda i kammaren med långa anföranden
från morgonen till sent på natten.
Då brukar det kanske sitta en och
annan i bänkarna här och inte vara på
långt när den samling, som vi ha i dag,
för att höra på all den visdom som faller
— kanske inte på hälleberget men
på de tomma bänkarna i varje fall.

Jag tror därför, att en tidsbegränsning
skulle vara lämplig under vissa
förhållanden. Den skulle naturligtvis
aldrig komma i fråga under en vanlig
debatt. Men just under sådana där långt
utdragna debatter, då samma argument
tröskas undan för undan, vore det bättre
med en tidsbegränsning, så att man
finge koncentration i debatten och möjligen
kunde få ledamöterna att härda ut
härinne i kammaren och höra på vad
som sägs av herr Hedlund eller någon
annan.

Herr HÅSTAD: Herr talman! I jämförelse
med det utskottsutlåtande om
tryckfriheten, som vi hade att behandla
för ett par dagar sedan, framträder särskilda
utskottets utlåtande nr 1 såsom
ett ganska enstämmigt utlåtande, vilket
synes mig vara mycket anmärkningsvärt
med tanke på all den erfarenhet
och sakkunskap, som finns samlad
inom riksdagen på ifrågavarande område.
Såsom utskottets ärade vice ordförande
nyss framhöll, har man emellertid
inom utskottet bemödat sig om
att åstadkomma största möjliga enighet.
Vi ha nog alla där varit med om att
jämka på vår uppfattning i en eller
annan punkt. För egen del hade jag
bl. a. ansett tillräckliga skäl i och för
sig finnas för att öka utskottens ledamotsnumerär,
varigenom andra kammarens
ledamöter lättare skulle ha kunnat
beredas utskottsplats, men när vi
kunde enas om en viss formel, så ville
jag inte driva meningsskiljaktigheten
längre. Jag vill nu endast framhålla, att
genomsnittligt kommer fortfarande en

ledamot av andra kammaren att tidigast
under sin tredje period bli ordinarie
ledamot av ett utskott. Jag tror
inte att det finns någon annan riksdag,
som ställer så stora krav på utbildningstid
som den svenska riksdagen gör
eller, för att uttrycka saken på ett annat
sätt, jag tror inte att det finns väljare
i något land, som nöja sig med att
deras representanter under flera perioder
få intaga en relativt underordnad
ställning i folkrepresentationen.

Jag vill, herr talman, här närmast
yttra några ord om de frågor, som
främst varit under diskussion, nämligen
om sessionerna och om yttranderätten.

Vad sessionsindelningen beträffar,
förefaller det mig råda tämligen allmän
enighet om att en riksdag på ungefär
sex månader nu är ofrånkomlig och att
riksdagsarbetet av olika skäl inte bör
förläggas till sommarmånaderna, kanske
inte minst med hänsyn till att kvaliteten
på arbetet blir lidande, om det
utföres under den heta tiden. Men då
blir problemet: Skola vi hädanefter slå
in på en väg, som medför en klyvning
av den tidigare sammanhängande sessionen,
eller skola vi bibehålla den
gamla principen om en sammanhängande
session, som ju tillämpats alltsedan
1867 — jag bortser då från de
speciella förhållandena under kriget?
Och vidare uppställer sig frågan: Kan
man vinna något väsentligt i sak genom
att följa den linje, som regeringen här
har föreslagit?

Jag har för egen del sökt att efter
bästa förmåga sakligt väga skälen för
och emot, men jag kan ännu i dag
omöjligen känna mig övertygad om att
den lösning, som Kungl. Maj:t och utskottet
föreslagit, är den ur någon synpunkt
ändamålsenligaste. För det första
är det väl egenartat, att man vidtar en
så omfattande reform som den nu föreslagna,
innan man prövat en annan och
enklare utväg, som ligger närmare till
hands — jag tänker då i synnerhet
på förstadecemberalternativet. För det

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

andra måste själva sönderbrytandet av
sessionen vara en utomordentligt vidlyftig
eller genomgripande affär. Såvitt
jag rätt erinrar mig från tidigare debatter
har en av dem, som enträget
varnat mot ett sönderbrytande av sessionen,
varit en så erfaren man på det
konstitutionella området som herr Fast.
Han har emellertid dragit den slutsatsen
av denna sin inställning, att riksdagssessionens
början borde förläggas
till en något tidigare tidpunkt än den
1 december, till den 1 november eller
så. Själva grundtanken i herr Fasts
anföranden har dock varit exakt densamma
som i vårt förslag om första decemberalternativet,
nämligen att riksdagssessionen
inte skulle brytas sönder.

Att det blir en snedbelastning av arbetet
under en höstsession i fortsättningen
precis som hittills under höstriksdagarna
måste anses fullkomligt
uppenbart. Detta blir ofrånkomligt, försåvitt
man inte avser att bereda statsutskottet
och över huvud taget de budgetbehandlande
utskotten full sysselsättning
genom att bryta ut en mängd frågor
av ekonomisk eller budgetär karaktär
och låta riksdagen behandla dem
på hösten. Men en sådan anordning innebär
ju inte något annat än att den
enhetliga budgetbehandlingen i realiteten
bryts sönder, d. v. s. att en hel del
anslagsfrågor komma att behandlas isolerat
från statsverkspropositionen i dess
helhet; med tanke på hur dominerande
arbetet med budgetfrågor eller över
huvud taget med finansfrågor för närvarande
är i svenskt riksdagsliv och
väl med all sannolikhet kommer att förbli
under överskådlig tid, måste en sådan
utveckling för mig te sig såsom
långt ifrån någon vinst, utan snarast
som direkt betänklig. För (ivrigt har det
ju gillrats upp hinder för regeringen,
när det gäller att mata fram förslag till
en höstsession, genom att uppsätta särskilda
kvalifikationer för vilka förslag
som från regeringens sida då skola kunna
framläggas som nya propositioner.

Andni kammarens protokoll

Revision av riksdagens arbetsformer.

Jag tror också att man under utredningsarbetet
och i utskottet har i allra
högsta grad underskattat de svårigheter,
som uppstå i samband med den
s. k. skarven vid vårsessionens slut,
vare sig denna inträffar den 1 juni eller
den 15 juni. Hela den nya ordningen
bygger ju på att budgeten skall vara
slutbehandlad och statregleringen definitiv,
när vårsessionen avslutas. Om
detta skall bli möjligt utan en oerhörd
forcering av ärendena är väl synnerligen
tvivelaktigt. All erfarenhet från
de sista åren har ju visat, hur svårt
det varit att hinna med budgetarbetet
till den 1 juli, och systemet med tillläggsstater
har ofta måst prövas. Ingenting
antyder att de budgetära frågorna
komma att få mindre volym eller mindre
vikt efter den nu föreslagna reformens
genomförande, och man torde
inte göra sig skyldig till någon falsk
profetia, om man säger att det svåraste
problem, som riksdagen framdeles kommer
att få brottas med, blir med visshet
frågan om hur riksdagen skall hinna
att på ett sakligt och sorgfälligt
sätt granska budgeten före den 1 juni
eller till äventyrs före den 15 juni. Och
skulle det inte vara möjligt att hinna
med detta, då ställs man genast inför
frågan om skarven, som majoriteten enligt
min mening ännu inte riktigt uppklarat.
Jag vet inte, om det är utskottsmajoritetens
mening att Kungl. Maj:t
skall kunna inkalla riksdagen till ett
par dagars fortsatt session för budgetarbetets
avslutande eller om den minoritet
på 65 ledamöter i första kammaren
och 100 ledamöter i andra kammaren,
som skall kunna begära riksdagens
inkallande, skall kunna använda denna
sin riitt även i detta syfte. Klarläggande
löst kan emellertid inte frågan om skarven
anses vara genom det förslag, som
nu föreligger.

Vidare kan man inte heller undgå att
rent konstitutionellt ifrågasätta rimligheten
av att normalt hålla eu höstriksdag,
sedan nyval skett, partiellt varje

Nr 30.

‘>

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

år till första kammaren och totalt vart
fjärde år till andra kammaren. Jag vill
erinra om att de nyvalda i första kammaren
tidigare inträdde omedelbart
efter det att förstakammarval hade hållits.
Sålunda var vid 1905 års två urtima
riksdagar i unionsfrågan uppsättningen
i kammaren olika. Vid den
första urtima riksdagen under sommarmånaderna
bestod första kammaren av
de ledamöter, som suttit där under den
lagtima riksdagen — det var alltså innan
landstingen hade förrättat sina successiva
val — men på hösten, då Karlstadsuppgörelsen
skulle bekräftas och
en ny urtima riksdag måste hållas,
hade de, som nyvalts vid landstingsvalen,
tagit säte i kammaren. Den ändring
beträffande ledamöternas inträde,
som genomfördes för ungefär 40 år sedan,
då man inte hade en tanke på höstriksdagar,
ter sig emellertid nu konstitutionellt
mycket äventyrlig, inte minst
om vi betänka, att just ett valår motioner
och propositioner äro talrikast till
antalet och mer omfattande än vanligt,
varför behovet av ett uppskov då måste
vara större än vanligt och alltså höstriksdagar
bli vanligare än eljest.

En annan sak är, om en höstriksdag
måste inkallas under krig eller liknande
förhållanden. Då får man nöja sig
med de anordningar, som finnas — det
har ju sedan några år tillbaka införts
undantagsregler i riksdagsordningen
avseende rätt för riksdagen att förlänga
mandattiden.

Härutöver skulle jag. herr talman,
vilja säga några ord om rekryteringen
av riksdagen. Vi ha från vårt håll hävdat,
att det måste bli svårare att få med
representanter åtminstone för vissa
samhällsgrupper i riksdagen, om riksdagsarbetet
i regel kommer att sträcka
sig från januari till juni och från oktober
till december. På detta svarar nu
herr Hedlund i Rådom, att det sannolikt
skulle bli lättare att förena riksdagsmannaskapet
med en borgerlig sysselsättning,
om det blir två sessioner.

För mig är detta fullkomligt oförklarligt,
och jag tror att herr Hedlund får
svårt att övertyga dem, som under årets
båda arbetssäsonger skulle bli bundna
av riksdagsarbete, att man genom anordningen
med två sessioner rationellt
löst ett så vitalt problem för riksdagen
som frågan om dess allsidiga sociala
rekrytering.

Det synes mig också av vikt att framhålla,
att det skulle bli allt mindre av
festivitet — om man nu skall använda
ett så högtravande uttryck i detta sammanhang
— över riksdagsarbetet, om
det pågår jämt eller så gott som jämt.
Det var en mycket större händelse i
riksdagsmännens liv, när de förr i tiden
reste hit den It) januari och riksdagsarbetet
inte räckte längre än till den
15 eller 20 maj, än det kan bli nu, när
riksdagen skall, med bortseende av
några sommarmånader, ständigt vara
samlad. Vi ha nog alla ett bestämt intryck
av att ju längre riksdagssessionen
siräckes ut över året, desto starkare
framträder denna svaghet.

Jag kan alltså, herr talman, inte med
bästa vilja i världen finna, att det är en
ändamålsenlig lösning, som föreslagits
genom det nu framlagda förslaget om
två sessioner, och jag kan inte heller
anse, att den är på något sätt av omständigheterna
framtvingad. Skulle det
framdeles bli så, att riksdagen får
mycket mer arbete än nu, kan naturligtvis
den utväg övervägas, som här är
aktuell, och närmare till hands är då utvägen
att framflytta riksdagens början,
eventuellt efter någon jämkning av budgetåret,
till den 1 november eller någon
liknande tidpunkt.

Medan jag har ordet, skulle jag, herr
talman, med anledning av vad herr
Falla sade beträffande utskottets uttalande
om statsutskottet endast vilja understryka,
att särskilda utskottet inte
liar blott framlagt ett uppslag till statsutskottets
prövning, vars genomförande
inte behöver skära sig mot grundlagen.
Uppslaget innebär ju helt enkelt, att

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

exempelvis fem ledamöter från vardera
kammaren skulle kunna deltaga i arbetet
på avdelningarna, varigenom det
skulle bli större garantier för en allsidig
representation. Redan hittills har
man ju inom vissa utskott ansett sig
kunna ordna något dylikt utan att därigenom
komma i kollision med riksdagsordningen.
Jag erinrar t. ex. om
hurusom konstitutionsutskottet år 1930
vid behandlingen av kommunallagsrevisionen
förstärktes genom inval av ytterligare
ledamöter, och hurusom utskottet
då uppdelades på tre avdelningar,
vilka som delegationer arbetade med
ledamöter och suppleanter som likställda.
Så långt ha vi heller inte sträckt
vår tanke, men några suppleanter borde
kunna få ställningen som ledamöter i
dessa avdelningar vid ärendenas blott
förberedande behandling i utskottet.

Det är blott ännu ett problem, herr
talman, som jag skulle vilja beröra och
kort beröra, nämligen frågan om yttranderätten.
Herr Hedlund har givit uttryck
för sin misstro till den mycket
ringa beskärning av yttrandefriheten
som utskottet i anslutning till de sakkunnigas
förslag gått in för. Vi ha varit
angelägna att införa garantier emot
missbruk. Dels skall endast talmannen
få framställa förslag om tidsbegränsning,
och dels skall kammaren fatta beslut
med absolut majoritet, och vidare
finnas ju också restriktiva regler om
när ett sådant yrkande kan framställas.
Jag är angelägen att framhålla, att vi
ha inom de sakkunniga liksom i utskottet
alla varit angelägna om att vidmakthålla
den, man kan säga praktiskt taget
obegränsade yttrandefrihet, som bland
alla parlament kännetecknar nästan enbart
det svenska. Man kan dock inte
blunda för att långa debatter, med de
faktiska hinder de utgöra för nya talare
att framföra kort koncentrerade synpunkter,
i realiteten nu innebära ett
slags faktisk beskärning av den garanterade
yttrandefriheten. Det inträffade
här i fjol, att en av kammarens mest

Revision av riksdagens arbetsformer.

aktade ledamöter, som ville yttra sig
i slutet av en lång debatt, blev utsatt
för direkt sabotage genom demonstrationer
från kammarens sida. Hans yttranderätt
antastades faktiskt, inte av
personlig ovilja mot honom, långt därifrån,
utan därför att man ville att debatten
skulle vara slut vid en viss timmes
utgång.

För mig — jag vet att mina kamrater
bland de sakkunniga haft samma uppfattning
— har denna yttrandebegränsning
inte i första hand tett sig som
någon beskärning av yttranderätten
utan snarare såsom ett tryggande av
denna, tv om en regel införes, att vid
exceptionellt långt utdragna debatter en
viss begränsning kan beslutas, så innebär
det, att var och en som har någonting
att säga och vill göra det kort
och koncentrerat eller som har något
nytt viktigt argument att anmäla i den
fråga debatten avser, får rätt att göra
detta och säkerligen får göra det under
oändligt mycket större uppmärksamhet
ifrån ledamöternas sida än han
nu kan påräkna vid upphällningen av
dessa utdragna debatter, då de flesta
ledamöter föredraga att tillbringa sin
tid i korridorerna eller någon annanstans
utanför kammaren. För mig har
utgångspunkten alltså varit att trygga
en faktisk yttrandefrihet.

Det finns emellertid ett litet hak här,
och jag måste bekänna att jag har oerhört
svårt att förstå varför utskottets
majoritet skall ha ställt sig så avvisande
på denna punkt. Det är frågan om tidsbegränsning
av statsrådens yttranden.
Jag finner det ytterligt egendomligt, ja,
helt enkelt otänkbart, att en talman i
den svenska riksdagen skulle med hänvisning
till ett tidsbegränsningsbeslut
fråntaga t. ex. .statsministern ordet. Här
kanske alla i kammaren och hela landet
vänta på ett uttalande av statsministern,
men han kan ha varit förhindrad exempelvis
av eu debatt i första kammaren
eller ett annat fullt legitimt förfall att
tidigare yttra sig, eller också har frå -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

gan till honom inte ställts förrän i debattens
sista skede. Skall då en statsminister
eller ett statsråd drabbas av en
sådan inskränkningsbestämmelse? För
mig är det ofattbart, hur detta skall
kunna ske. Såvitt jag läst rätt, äro i alla
de länder, där tidsbegränsningsregler
finnas, samtidigt undantag införda för
statsråden, varvid efterföljande talares
tid kan jämkas. Därför kommer jag, herr
talman, att när det gäller § 52 i riksdagsordningen
tredje stycket, som i
princip reglerar denna fråga, i anslutning
till reservationen på denna punkt
föreslå den formuleringen: På förslag
av talmannen äger kammaren besluta
att ledamots anförande i viss fråga icke
må överskrida en av kammaren fastställd
tidslängd. — Jag tillägger alltså
ordet »ledamot». Denna fråga tarvar
närmare reglering, men det spörsmålet
kan lösas nästa år i samband med utformningen
av kamrarnas arbetsordningar.
Jag vill tillägga, att vid voteringen
i utskottet var det inte alls bara
herr Ewerlöf och jag som röstade för
ett yrkande liknande det jag bär framställt,
utan det var ganska många som
följde oss. Majoriteten var mycket svag,
men i den brådska, varmed justeringen
skedde, var det omöjligt att hinna samla
alla reservanter, och därför kommo reservanterna
uteslutande att bli herr
Ewerlöf och jag. På denna punkt borde
kammaren fatta ett beslut som är rent
praktiskt och som inte snart nog skall
visa sig till sina konsekvenser stötande.
1 övrigt ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till propositionen, utom i vad den
avser frågan om sessionen, där jag instämmer
i det yrkande, som framställts
av herr Axel Ivar Anderson m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Liedberg, Skoglund i Doverstorp, Fahlman,
Nilsson i Göingegården, Dickson,
Hagård, Sveningsson, Larsson i Karlstad
och Andersson i Gisselås.

Herr NILSSON i Kristinehamn: Herr
talman! Efter åtskilliga års debatteran -

de av önskemålet om en delad riksdag
har majoriteten av ledamöterna i det
utskott som nu haft att ta ställning till
frågan kunnat samlas om att föreslå,
att en sådan ordning lagfästes. Jag ber
att få erinra om att vid de diskussioner
som tidigare förekommit om höstsessionerna
har enigheten inte på långt
när varit den som man nu har uppnått.
Som alternativ dröjer högern fortfarande
kvar vid den s. k. decemberlinjen,
men tidigare har det ju även funnits
förespråkare för, att riksdagen
skulle börja den 1 november, varigenom
man med större säkerhet trott
sig kunna uppnå vad högern föreställer
sig vara möjligt med decemberalternativet.
Att man nu har kunnat komma
till denna relativt stora enighet om
höstsessionen såsom en nödvändighet
bör väl möjliggöra att ett beslut nu
kommer till stånd.

Med den konstruktion, som den delade
sessionen fått enligt utredningens
och utskottets förslag, kommer ju också
höstriksdagen i framtiden att framstå
på ett helt annat sätt än hittills
varit fallet. Det mest betydelsefulla i
det sammanhanget är väl, att det förutsattes,
att inga propositioner skola få
avlämnas vid höstriksdagen, utan att
allt arbetsmaterial skall ligga på riksdagens
bord redan vid vårsessionens
avslutande. Härigenom menar man, att
det skall vara möjligt att komma ifrån
den olägenhet som höstsessionen hittills
onekligen har haft, nämligen att
den har förryckt arbetet i Kungl. Maj :ts
kansli och därmed i realiteten omöjliggjort
ett snabbt propositionsarbete
under vårriksdagen. Uppskovsförfarandet,
som föreslås såväl av utredningen
som i den kungl. propositionen och av
utskottet, kommer ju också att ge den
nya höstsessionen en helt annan karaktär
än de höstriksdagar vi ha varit
med om. Jag är den förste att medgiva,
att dessa tidigare höstriksdagar inte
ha varit särskilt lyckade. Genom uppskovsförfarandet
erhålla emellertid de

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

olika utskotten möjlighet att själva förse
sig med arbetsmaterial, sedan det blivit
klart, att en höstsession under alla förhållanden
kommer till stånd. Därmed
tror jag att en olägenhet, som man ofta
anfört, är undanröjd, nämligen att endast
något eller några av riksdagens
utskott skulle vara försedda med arbete
under höstsessionerna, under det att
majoriteten av riksdagens ledamöter
skulle gå omkring ganska arbetslösa.
Det har sagts att statsutskottet i vart
fall inte skulle kunna ha några arbetsuppgifter
vid en höstriksdag, eftersom
statsutskottet huvudsakligen sysslade
med budgetangelägenheter. Jag tror
emellertid inte att denna uppfattning
är riktig. T åtskilliga fall förekomma ju
principiella framställningar, som gå till
statsutskottet och som mycket väl kunna
handläggas under höstsessionen.

Decemberalternativets förespråkare
anföra såsom en avgörande olägenhet
med den delade riksdagen, att det inte
skulle vara möjligt att slutföra budgetarbetet
till den sista maj, utan den forcering
som nu kännetecknar slutspurten
av riksdagsarbetet skulle komma att
göra sig gällande även med den nya
ordningen. Denna omständighet har
helt naturligt inte förbisetts av vare sig
utredningen eller utskottet. Det är också
därför som det i åtskilliga sammanhang
i detta utlåtande understrykes, att
denna nya organisation av riksdagsarbetet
står och faller med hur riksdagen
får sitt arbetsmaterial av Kungl. Maj:t.
1 utskottsutlåtandet anföres på s. 27
ett uttalande av 1943 års utredning, att
»inga än så radikala åtgärder för att
effektivisera och påskynda riksdagens
arbete kunna förhindra den allmänna
försening av arbetet som följer av alt
propositionerna icke avlämnas inom
grundlagsstadgad tid». Utskottet tillägger:
»Varje reform av riksdagens arbetsformer
står och faller med det sätt
på vilken den lyckas åstadkomma att
riksdagen i god tid erhåller sitl arbetsmaterial.
» När nu Kungl. Maj:l emel -

Revision av riksdagens arbetsformer.

lertid har accepterat tanken att vårsessionen
skall vara slut den 31 maj, måste
väl det innebära, att man i Kungl.
Maj:ts kansli också har övervägt denna
sak mycket noga och kommit till det
resultatet, att det inte bör vara omöjligt
att få budgetarbetet avslutat vid
den tidpunkt som förutsatts av utredningen.
Naturligtvis kunna situationer
uppstå då det visar sig vara omöjligt
att uppnå det resultatet, och det är ju
på den punkten högerreservanterna
sätta in en av sina allvarligaste stötar.
Man säger: Vad skola ni göra, om det
den 31 maj visar sig, att allt det material,
som måste vara avverkat för budgetens
reglering, inte kunnat avverkas?
Herr Håstad har emellertid själv varit
inne på den lösning som finns och i
vart fall för ögonblicket väl förefaller
vara den enda tänkbara möjligheten,
nämligen att i så fall inkalla riksdagen
till en extra session, som ju kan anslutas
direkt till den pågående vårsessionen.
Det är ingen idealisk lösning —
det medger jag — men våra statsvetenskapare
med herr Håstad i täten skola
väl ha något att grubbla på i framtiden
också. Det är väl orimligt att tänka sig
att alla spörsmål i samband med detta
förslag skola kunna nu definitivt lösas.

En väsentlig förtjänst, som delningen
av sessionstiden har, är den, att riksdagsmännen
hädanefter komma att
veta, när under året de äro upptagna
av riksdagsarbete. Reservanterna säga,
att det kommer att bli ännu svårare
att få folk att engagera sig i riksdagen
sedan förslaget genomförts. Den uppfattningen
tror jag är oriktig. Jag tror
att många som i dag tilhöra riksdagen
känna det som en allvarlig olägenhet
att inte veta, när vårsessionen kommer
att avslutas, om det blir i slutet av
maj, i mitten av juni eller som i år i
mitten av juli. Ännu större olägenhet
är det att över huvud taget inte veta,
huruvida det kommer att ifrågasättas
riksdagsarbete på hösten eller ej. .lag
föreställer mig all människor, som äro

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

upptagna i näringslivet, av sina privata
företag eller av anställningar av
ett eller annat slag, måste känna det
som en alldeles särskilt besvärlig sak
att inte veta om de över huvud taget
kunna disponera hösten för privat arbete
eller om denna tid kommer att
upptas av riksdagsarbete. Genom den
ordning som nu föreslås kommer man
normalt att redan någon gång i början
av maj månad få definitivt besked om
huruvida höstriksdag kommer i fråga
det året eller ej. Jag skulle tro att det
är en mycket betydande förtjänst med
detta förslag.

Vissa olägenheter äro ju helt naturligt
förenade med systemet med höstriksdag.
Herr Håstad har pekat på en,
nämligen att vart fjärde år skulle en
höstriksdag kunna sammanträda sedan
valen ägt rum, en höstriksdag, vars ledamöter
kanske till mycket stor del
förlorat sina mandat vid de tidigare
under året förrättade valen. Det är en
olägenhet, men inte större än att man
utan något egentligt besvär länge haft
att dragas med det problemet i det kommunala
livet. Jag erinrar om att valen
av kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige
förrättas i september månad,
men den gamla uppsättningens
mandat gälla till årets slut. Denna gamla
uppsättning fastställer t. o. m. budgeten
för det kommande kommunala arbetsåret,
alltså sedan det kommunala valet
ägt rum och kanske en hel del av ledamöterna
i den gamla uppsättningen förlorat
sina mandat. Jag har för min del
inte någon erfarenhet av att detta förhållande
på något ställe medfört några
allvarliga olägenheter.

Jag tillåter mig i fortsättningen uteslutande
uppehålla mig vid ett par
spörsmål, där meningarna varit särskilt
delade. Kommentarer till utskottsförslaget
i övrigt ha framförts på ett
enligt min mening utmärkt sätt av utskottets
vice ordförande, varför några
tillägg i det stycket inte äro erforderliga.

Frågan om tidsbegränsningen för talare
är ett av de spörsmål som vållat
åtskilliga diskussioner i utskottet och
som föranlett flera reservationer. Det
säges från reservanternas sida, att det
här skulle gälla ett angrepp mot yttrandefriheten,
som vore värd att värna
på ett alldeles särskilt sätt. Herr Hedlund
sade något om att vi ha betalt
för att vi sitta här och lyssna på våra
kamrater, och då skola vi också ge oss
tid att göra det. För min del kan jag
inte finna att ett införande av föreskrifter,
innebärande viss tidsbegränsning
i särskilda fall, kan utgöra något som
helst angrepp mot yttrandefriheten.
Alla de friheter vi ha äro, som var och
en vet, på ett eller annat sätt omgärdade
av begränsningar. Det gäller församlingsfriheten,
det gäller tryckfriheten,
som vi sysslade med för någon
dag sedan, och det gäller även yttrandefriheten.
Någon fullständig yttrandefrihet
råder ju inte i riksdagen. Kamrarnas
ledamöter äro underkastade en
ganska allvarlig begränsning i sin rätt
att yttra sig, även om det inte finns utskrivet
i lagtext. Det finns också områden,
där det uttryckligen är föreskrivet,
att beslut skola fattas utan att debatt
får förekomma. Det gäller exempelvis
beslut i samband med framställande
av interpellation, och det gäller också i
några andra sammanhang.

Här är endast fråga om att av praktiska
skäl företa vissa begränsningar i
yttrandefriheten. Och vad vill man uppnå
med det? Man vill inte bara förhindra
en utdragen debatt i en viss
fråga, utan man syftar framför allt till
att förkorta den tid som är erforderlig
för kammarplena. Detta gör man dels
av rationaliseringsskäl men framför allt
av hänsyn till riksdagsdebatterna själva.
Det är orimligt att begära att man skall
kunna uppehålla intresset för en debatt
i en fråga som pågått i låt oss säga tolv
timmar utan annat avbrott än för middagsrast.
Vi veta alla av egen erfarenhet,
hur intresset mattas av både i bän -

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

karna och på läktarna för att inte tala
om den intresselöshet som pressen visar
dessa uttänjda överläggningar. Vad
man måste eftersträva är kortare arbetsplena,
något som möjliggör ett vidmakthållande
av intresset i kammaren
under hela den tid överläggningen pågår.
Det kan man inte uppnå, om man
inte med milda medel försöker uppfostra
de kammarledamöter som inte
äga förmågan att rimligt koncentrera
sin framställning. Det är ju det som
det här är fråga om och ingenting annat.
Jag ber att få fästa de ärade ledamöternas
uppmärksamhet på vad herr
Håstad snuddade vid, nämligen att det
svenska parlamentet praktiskt taget är
det enda som upprätthåller en yttrandefrihet
av det obeskurna slag som här
förekommer. I vårt grannland Finland
finnas visserligen inte heller några
nämnvärda restriktioner, men där har
man samma problem som vi ha att
brottas med.

I det utmärkta arbete om arbetsformerna
i främmande parlament, som
har utgivits såsom en bilaga till utredningens
förslag, redogöres för förhållandena
i ett flertal länder. Om debattkulturen
i det finska parlamentet
säges, att det »pratades» enligt de flestas
mening alltför mycket i onödan. Det
förekommer ofta, heter det, att 8 till
10 riksdagsmän av samma parti begära
ordet efter varandra och timme efter
timme »predika samma evangelium», i
bästa fall med något varierande ordalag.
Plenum har blvit forum för långrandiga
föreläsningar i stället för verklig
debatt. Det är ju precis som om vi
skulle skildra förhållandena här hos oss.

I Norge har presidenten eller tio ledamöter
av stortinget rätt att föreslå tidsbegränsning,
som då ställes under proposition.
I Danmark har man ett schema,
efter vilket alla överläggningar i
kamrarna förekomma. Enligt detta schema
är tiden utmätt för varje talare,
även — herr Håstad — för statsrådets
ledamöter. Där har »ordföreren»,

Revision av riksdagens arbetsformer.

d. v. s. den föredragande utskottsrepresentanten,
en halv timme på sig för sitt
första anförande i ett ärende och därefter
fem minuter. Andra utskottsledamöter
ha en kvarts timme för sitt första
anförande och därefter fem minuter.
En minister har tre kvarts timme, andra
gången han yttrar sig en kvart och
följande gånger tio minuter. För olika
slag av ärenden ha danskarna en minutiöst
utarbetad tabell, som visar ledamöterna
hur länge de ha rätt att ta
tiden i anspråk.

I England, som ju är modellandet för
mycket när det gäller parlamentariskt
skick, får ingen tala mer än en gång i
samma fråga, men man kan få ordet
för att rätta uppenbara missförstånd.
Därjämte har man i England något som
kallas giljotinen och som innebär, att
talmannen efter överläggning med några
ledamöter redan vid början av ett
ärendes behandling kan föreskriva hur
länge överläggningen får pågå — två
timmar, tre timmar eller någon annan
tid — varefter debatten obönhörligen
avklippes och votering sker.

Yad som nu föreslås här är det mildaste
tänkbara ingrepp uti yttranderätten
för kammarens ledamöter. Det föreslås,
att talmannen skall ha rätt att vid
utdragna debatter och sedan allt väsentligt
blivit sagt i frågan, föreslå kammaren
tidsbegränsning, och detta skall
kammaren besluta om. Med den oväld,
varmed kamrarnas arbete ledes i vårt
land, är det såvitt jag förstår uppenbart,
att ingen talman skulle komma
på den idén att framställa detta förslag,
om inte alla parter hade haft tillfälle
att dessförinnan framföra sina väsentliga
synpunkter. Talmannen skulle
icke tillgripa tidsbegränsning, herr Håstad,
om icke regeringen haft tillfälle
framlägga sina synpunkter. Herr Håstad
säger att här kanske hela landet
sitter och väntar på ett tal av statsministern
— så kommer han in i kammaren
och finner att han drabbats av tidsbegränsning.
Om eu sådan situation

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

skulle vara för handen, att det kunde
tänkas att statsministern hade ett väsentligt
ord att säga i en debatt, är jag
alldeles förvissad om att i varje fall
inte de nuvarande talmännen i riksdagen
skulle proponera ett försök att
frisera debatten genom någon tidsbegränsning,
innan detta ord sagts av
statsministern. Därtill kommer att det
finns möjlighet, om något speciellt inträffar
under debatten, att upphäva den
förut beslutade tidsbegränsningen.

Jag vill alltså för min del livligt rekommendera
kammaren att antaga vad
utskottet föreslår i fråga om tidsbegränsning
och i fråga om den utvidgade
replikrätten. Rörande denna föreslås
nämligen det arrangemanget, att en talare,
som blivit utsatt för något speciellt
angrepp, skall kunna efter framställning
i förväg direkt hos talmannen få
möjlighet till förlängd repliktid, dock
högst tio minuter. Vi hade i fjol, om det
inte rent av var i början på denna riksdag,
en situation då ett meningsskifte
utspann sig mellan statsministern och
eu partiledare, varvid statsministern
ställde en rad frågor till denne partiledare,
som han inte rimligen kunde besvara
på tre minuter. Han erhöll då
med bortseende från formerna rätt till
en längre replik, och det är denna ordning
som utskottet nu anser sig böra
stadfästa. .lag tror att detta på sitt sätt
kan komma att bidra till att göra debatterna
till verkliga överläggningar.

•lag skall också be att få säga några
ord om utskottsorganisationen. Herr
Falla har inte velat vara med om att
någon ändring företages beträffande
statsutskottet, men han rekommenderar
alla reformer som föreslås i fråga om
andra utskott. Jag tycker att detta är
en ganska underlig inställning, ty nog
måste väl herr Falla medge att om det
på något område kan vara särskilt motiverat
med reformer, så är det på statsutskottets.
Där samlas huvudmassan av
riksdagens arbetsmaterial. Där är den
verkligt trånga sektorn, när det gäller

möjligheterna att få budgetarbetet avslutat
till den 1 juni. Åtskilligt annat
skulle också kunna anföras.

När man här föreslagit en utökning
av statsutskottet — utredningen föreslog
att man skulle öka utskottet till
40 ledamöter och sätta åtta man på
varje avdelning — har det varit av
flera skäl. Man har gjort det dels för
att sätta flera riksdagsledamöter i arbete,
dels för att få till stånd en femte
avdelning och därmed rationalisera
statsutskottet och dels — det anser jag
vara det viktigaste — för att ge ett
större antal ledamöter av kammaren
möjlighet att följa det betydelsefulla arbete
som statsutskottet har sig förelagt.
Med en travestering av en känd formulering
skulle man kunna säga, att det
är ganska orimligt att så få skola besluta
om så oändligt mycket för så
många ledamöter av en riksdag. I statsutskottet
sitta 24 människor och fördela
sig med sex på varje avdelning,
och dessa sex personer ha den reella
beslutanderätten i alla de oerhört viktiga
budgetfrågorna.

Församlingen är så liten att inte ens
de relativt stora partier vi nu ha —
vi tala inte om småpartier i framtiden
— kunna vara representerade med ordinarie
ledamöter på de olika avdelningarna.
Om man ser efter i riksdagskatalogen
finner man, att på flera utav
avdelningarna inte finns plats ens för
de fyra största partierna. En sådan
ordning får väl i alla fall anses vara
mogen för någon översyn, herr Falla?
Man borde inte kallt avvisa varje tanke
på att här göra en ändring. Herr Falla
har, såvitt jag förstår, fallit för frestelsen
att anse allt vara bra på det område
han själv har att förvalta. Det hade
varit önskvärt att han, med den stora
insikt ifrån statsutskottets arbete han
har, mera intresserat sig för att befrämja
reformer av detta utskott. Jag tror
inte att ett fyrtiomannautskott skulle bli
för stort, och det trettiomannautskott
som föreslås av utskottet skulle inte bli

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

för tungrott för det arbete det här är
fråga om, det kan det inte ett ögonblick
falla mig in att tro.

Herr Falla säger, att man hör inte
ordföranden, om han sitter vid ena ändan
av bordet. Vem har sagt att ordföranden
i ett utskott ovillkorligen skall
sitta vid bordets ena ända? Nog måtte
man åtminstone få reformera så pass,
att man flyttar på ordföranden till en
plats vid bordet, vid dess långsida, som
möjliggör att han hörs till dess båda
ändar. De främmande parlamenten ha
mycket större utskott än vi. Jag kan
erinra om det finska stora utskottet.
Jag kan också påpeka att i England tillsättas
fem ständiga utskott årligen och
att dessa ha vardera minst 35 och högst
50 ledamöter. Det borde alltså vara
möjligt, förefaller det mig, att här
åstadkomma en rationellare ordning
än den som nu är rådande, och jag
hyser också den förhoppningen, att
riksdagen kommer att godtaga vad utskottet
föreslår i fråga om statsutskottet.
Herr F''alla talade om hur utskottets
arbete var fördelat på avdelningar, men
då vill jag erinra om att det ju är
statsutskottet självt som beslutar, hur
utskottet skall uppdela sig på avdelningar
och hur arbetet skall fördelas.
Jag föreställer mig därför att utskottet
har alla möjligheter, när den nya organisationen
kommer till stånd, att utnyttja
den ökade kapacitet som den nya
avdelningen kommer att innebära.

Innan jag slutar mitt anförande skall
jag be att något få motivera ett särskilt
yttrande, som jag i utskottet avgivit
tillsammans med några ledamöter från
denna kammare och glädjande nog även
en ledamot från första kammaren, nämligen
utskottets ordförande. När vi i utredningen
togo upp spörsmålet om utskottens
organisation gjorde vi det utifrån
två synpunkter. Vi ville ha till
stånd en rationellare ordning, som möjliggjorde
ett snabbare arbete, och detta
har resulterat i inrättande av ett nytt
lagutskott och förändring av bankout -

Revision av riksdagens arbetsformer.

skottet, som fått en central ställning när
det gäller de ekonomiska angelägenheterna.
Vidare försökte vi att genom
utökning av utskottens antal lösa sysselsättningsproblemet
i riksdagen, framför
allt i andra kammaren. Härvidlag
har emellertid departementschefen förklarat
sig icke kunna förorda vad utskottet
föreslår i detta sistnämnda avseende,
tv det skulle medföra, att första
kammarens ledamöter skulle komma att
tyngas av alltför mycket arbete. Departementschefen
föreslår därför en utskottsorganisation,
som endast till mycket
ringa del tillgodoser de synpunkter
som utredningen givit till känna i detta
spörsmål.

Det är väl i alla fall en ganska orimlig
ordning att många tiotal ledamöter
av andra kammaren skola gå sysslolösa
i många, många år därför att vi ha en
sådan ordning för utskottsrepresentationen,
att första kammaren med dess
mindre ledamotsantal skall ha lika
många representanter i utskotten som
andra kammaren. Varje försök att reformera
på det området har emellertid
strandat på det påståendet, att det gäller
att värna jämställdheten de båda
kamrarna emellan.

Nu tycker jag inte att denna jämställdhet
över huvud taget behöver tagas
upp till behandling i detta sammanhang.
I den mån det existerar en jämställdhet
rubbas den ju inte av att de
utskott, som förbereda ett ärendes kammarbehandling,
ha en annan sammansättning
än som nu är förhållandet.
Jämställdheten kamrarna emellan är för
övrigt för länge sedan rubbad och på
ett mycket allvarligare sätt än som här
ifrågasättes. Den rubbades nämligen
den dag man beslutade de gemensamma
voteringarna, som ju Iade i det större
antalet andrakammarledamöters händer
ett avgörande övertag över första kammaren
i sådana frågor, som kunna bli
föremål för gemensam votering.

I detta särskilda yttrande förordas,
att utskotten få en annan samman -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

sättning med ett något större antal ledamöter
ifrån andra kammaren och ett
mindre antal ifrån första för att på
detta sätt lösa spörsmålet om en jämn
fördelning av arbetsbördan riksdagsmännen
emellan. Jag anser att detta
är att främja jämställdheten i stället för
att minska den. Jag kan nämligen inte
anse att kamrarna äro riktigt jämställda
så länge 150 ledamöter i första kammaren
skola ha ett faktiskt större inflytande
per man än 230 ledamöter i
andra kammaren. Även om man numera
rätt allmänt accepterat första kammaren
och den gamla striden om dess avskaffande
åtminstone temporärt är avförd,
ha vi väl ändå inte bundit oss
vid att första kammaren ovillkorligen
skall se ut som den gör; första kammaren
är väl inte tabu! 1 programmet
för det parti som jag tillhör har kravet
i fråga om representationsskicket formulerats
så, att vi skola ha ett demokratiskt
representationsskick. Huruvida
tvåkammarsystem möjliggör ett sådant
vill jag låta vara osagt i detta sammanhang,
men att det sätt, varpå tvåkammarsystemet
för närvarande är utformat,
icke är det allra lyckligaste, tycker
jag är uppenbart.

Jag skulle vilja ställa ett yrkande i
anslutning till det särskilda yttrandet,
men jag gör det inte, ty jag vill inte
riskera, att denna kammare — som ju
i dag är ganska glest besatt — eventuellt
avslår ett sådant yrkande. Denna
fråga får man se på ganska lång sikt,
och jag tror att det ur opinionssvnpunkt
är värdefullare att ha sagt ut vad
som säges i detta särskilda yttrande.
Sedan frågan mognat ytterligare — jag
föreställer mig att den kommer att göra
det — och när förstakammarledamöterna
så småningom komma att finna,
att de ha en för stor arbetsbörda, och
det följaktligen kommer att visa sig, att
förstakammarsidan vid utskottsbordet
inte kan hållas fullt besatt, då kommer
det kanske att bli möjligt att få

även första kammaren med på ett reformerande
i denna riktning.

Med vad jag nu anfört, herr talman,
tillåter jag mig yrka bifall till utskottets
förslag i dess helhet. Jag har icke undertecknat
någon reservation utöver det
särskilda yttrande som förekommer,
och jag tillåter mig alltså att även i de
delar, där andra yrkanden ställts, såsom
av utskottets vice ordförande, yrka
bifall till vad utskottet föreslagit.

Herr HÅSTAD (kort genmäle): Herr
talman! Bara ett par ord i anledning
av vad herr Nilsson i Kristinehamn anfört.
Han ville göra gällande att de danska
bestämmelserna om tidsbegränsning
skulle i sak vara ungefär desamma
som de här av utskottsmajoriteten
föreslagna svenska, men det är dock en
oändlig skillnad, då ju en regeringsledamot
i Danmark — där tidsbegränsning
i fråga om anföranden är genomförd
över hela linjen — är garanterad
45 minuter första gången han uppträder
i debatten, o. s. v., i en glidande
skala. Hos oss har man ingen säkerhet
för att ett statsråd skulle få ens tio minuter
första gången han begärt ordet,
om han av t. ex. ett sådant legalt skäl
som en pågående, likartad debatt i medkammaren
skulle vara förhindrad att
yttra sig före debattens slut.

Ytterligare sade herr Nilsson, att om
det vore så, att ett statsråd eller statsministern
ännu inte hade yttrat sig,
borde man inte införa tidsbegränsning.
Jag är helt och hållet av den meningen
att tidsbegränsning endast skall vara
ultima ratio och införas först i sista
stund. Men inte kunna väl talmännen
skicka vaktmästare till statsministern
eller övriga statsråd för att höra, om de
ämna yttra sig före debattens slut! Kammaren
måste fatta beslut med hänsyn
till längden av den debatt som förts,
oberoende av om statsministern eller
något annat statsråd senare vill yttra sig
eller inte.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

Till sist endast ett ord om kamrarnas
lika behörighet och myndighet och
kamrarnas paritetiska utskottsrepresentation.
Utskottet ville inte gå in på en
författningsrevision, men vi äro på väg
till en författningsrevision om vi följa de
linjer herr Nilsson påyrkat. Så länge
vissa utskott ha självständig initiativrätt
och denna är beroende av majoritet —
och sådan initiativrätt tillkommer konstitutionsutskottet,
bevillningsutskottet,
bankoutskottet och delvis statsutskottet
— skulle det innebära ett brytande av
pariteten emellan kamrarna, om den ena
kammaren, hade större antal utskottsrepresentanter
än den andra. Detta har
varit tillräcklig anledning för oss att i
detta sammanhang, som icke berört
några konstitutionella frågor utan bara
arbetsreformfrågor, icke gå in på detta
ytterst känsliga spörsmålet om kamrarnas
inbördes ställning.

Herr NILSSON i Kristinehamn (kort
genmäle): Herr talman! Om det vore
en orättvisa att göra undantag för exempelvis
statsråd i fråga om repliktiden,
måste man fråga sig, om det inte
är rimligt att även andra ställdes utanför
denna inskränkning, exempelvis
ordföranden i det utskott, som har att
företräda utskottet i det ärende som behandlas,
och huvudreservanten i samma
utskott. Det vore väl ganska orimligt,
att ett statsråd i obegränsad tid skulle
få stå och polemisera mot ett utskottsutlåtande,
medan huvudföreträdarna för
detsamma inte skulle ha någon möjlighet
att, på grund av tidsbegränsning,
göra sina synpunkter lika effektivt gällande.
För övrigt vill jag bara till vad
herr Håstad sade foga den anmärkningen,
att i denna angelägenhet få vi helt
och fullt förlita oss på talmannens
skicklighet att rykta sitt värv. Jag är
för min del viss om att en talman inte
klipper till med tidsbegränsning, om vederbörande
statsråd icke haft tillfälle
yttra sig.

Revision av riksdagens arbetsformer.

Herr HÅSTAD (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara replikera herr
Nilsson i Kristinehamn, att det råder
redan nu den stora skillnaden, att en
ledamot av regeringen när som helst
under debatten och hur länge som helst
kan gripa in. Ett statsråd har redan nu
en helt annan ställning än en utskottsordförande
eller huvudreservant. Det är
denna ställning som jag anser att man,
med hänsyn till det ansvar ett statsråd
har, bör bevara åt denne.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Herr Håstad sade
för en stund sedan, att han inte kunde
förstå mig, när jag gjorde gällande, att
riksdagstidens uppdelning på två etapper
ofta skulle kunna underlätta för
folk att sköta sin borgerliga näring. Jag
tänkte då på den stora grupp av medborgare,
som väl herr Håstad menar sig
representera, vilken utgöres av företagarna.
Det är väl ganska uppenbart, att
det är svårare för en företagare att vara
borta sex till sju månader i taget än om
han får dela upp tiden på fyra månader
plus tre månader. Den saken förefaller
mig så pass klar, att den inte behöver
närmare utvecklas.

Vidare skulle jag vilja säga, att finessen
med 1-decemberförslaget, såvitt jag
förstår, väl skulle vara den, att man
tror sig kunna utnyttja helgdagarna och
mellandagarna. Det hela bygger på en
illusion. För övrigt utgör detta förslag
ingen som helst garanti för att riksdagen
verkligen kommer att sluta i början
av juni, som 1-decemberförslagets
förespråkare vilja göra gällande. Inte
heller kan man säga, att det innebär
någon egentlig garanti för att man
kommer att slippa en liöstriksdag.

i fråga om tidsbegränsningen säger nu
utskottet, och herr Håstad har understrukit
den synpunkten, att genom tidsbegränsningen
flera talare komma att få
tillfälle att yttra sig. Detta är närmast

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

en lek med ord. För närvarande harvar
och en, som anser sig ha någonting viktigt
att säga, möjlighet att göra det och
att säga allt vad han anser sig ha att
säga. Jag förstår ju mycket väl vad utskottet
syftar på. Det tänker på att det
mot slutet av en debatt ofta inträffar
att en talare låter stryka sig från talarlistan,
men jag är övertygad om att det
därvidlag är fråga om sådana talare,
som inte ha något egentligt nytt att
komma med. Jag håller på att den, som
verkligen anser sig ha något viktigt att
säga, inte av någon bestämmelse om
tidsbegränsning skall kunna hindras att
göra det.

Herr MOSESSON: Herr talman! »Andra
har han hulpit, sig själv kan han inte
hjälpa», var så att säga den text en av
mina kamrater i 1930 års sakkunnigkommitté
hade, då han höll liktalet över
den proposition, som byggde på vårt
förslag. Här märks det hur tiderna förändras.
De sakkunniga då utgjordes med
undantag av min egen ringhet, såvitt jag
förstår, av riksdagens mest inflytelserika
män i olika partier och leddes av en
utomordentligt skicklig ordförande, förutvarande
justitieministern Bissmark.
Vi voro i stort sett eniga om vårt förslag,
men när det kom på riksdagens
hord fingo vi inte mera igenom av allt
vårt arbete än en begränsad replikrätt
och den av ordförandena i de olika
budgetutskotten bestående s. k. budgetberedningen,
som skulle ge riksdagen
en överblick över vad som beslutats i
budgethänseende. I realiteten blev det
emellertid så, att de olika utskotten rapporterade
vad som därvidlag förekommit
till kamreraren i statsutskottet, och
någon ändring i själva statsregleringen
blev det inte, utan de olika utskotten arbetade
som de gjort förr.

Här föreligger ett förslag, som till sina
grunder utarbetats av sakkunniga under
ledning av en utomordentligt skicklig
ordförande, även han förutvarande

justitieminister. Och nu är frågan mogen
för sin lösning, ja övermogen, som
en kamrat sade på vägen hit. Kammarens
nu frånvarande ledamöter kunna
sålunda vara ganska trygga och böra
veta hur de skola rösta, när de komma
in igen. Fäktningen mellan oss, som suttit
i det särskilda utskottet, har varit av
mycket begränsad omfattning. Om jag
jämför propositionen med de sakkunnigas
förslag kan jag inte finna, att propositionen
bjuder oss egentligen någonting
mera än att antalet ledamöter i
statsutskottet bestämmes till 30 i stället
för föreslagna 40. Om vi inte hade haft
en sådan tungviktare på Örebro länsbänk
1931 som herr Anderson i Råstock,
som han då hette, hade vi kanske redan
då kunnat få igenom den ökning av
statsutskottsledamöternas antal, som då
föreslogs. Herr Råstock var då ende reservant,
men hans ställning var så stark

— frågan om en reform i detta avseende
var i vart fall inte tillräckligt mogen

— att herr Råstock vann över de sakkunniga.
Nu är herr Falla ålderspresident
på örebrolänsbänken och kämpar
samma strid som herr Råstock då kämpade.
Med all respekt för min vän herr
F"alla tror jag inte det skall bli möjligt
för honom att avgå med seger, så som
herr Råstock gjorde.

Herr Falla sade, att utskottsmajoriteten
partout velat ha en höstsession, och
han yttrade vidare, att alla praktiska
skäl i det avseendet studsade mot en
förutfattad mening. Om han till dem,
som gingo till detta arbete med den förutfattade
meningen att en höstsession
borde inrättas, räknade även mig, är det
inte riktigt, tv jag har för min del ända
sedan vi för flera år sedan i konstitutionsutskottet
började arbeta med denna
reform verkligen allvarligt önskat en
sammanhängande session, och om jag i
detta avseende haft samma uppfattning
som herr Falla, skulle jag ha biträtt förslaget
att riksdagen skall börja på hösten.
När vi i konstitutionsutskottet diskuterade
frågan om möjligheten att

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

börja riksdagens arbete på hösten utan
att därför behöva bryta sönder budgetarbetet,
med nuvarande envoyén Hammarskjöld,
generaldirektör Stridsberg
och andra sakkunniga, förklarade dessa,
att enligt deras mening det nog skulle
kunna gå, men att de hade den uppfattningen,
att man i så fall finge räkna
med risken att nödgas bryta ut ett större
antal punkter i statsverkspropositionen
än som nu sker. Var och en som deltagit
i ett budgetutskotts arbete vet
emellertid hur detta är till hinders för
arbetet. Som herr Falla vet förklarade
herr Ewerlöf, som är av samma mening
som herr Falla, att han var tveksam i
fråga om tidpunkten för riksdagens början,
tv han räknade med att det skulle
bli nödvändigt att börja tidigare än den
1 december, vilket i sin tur skulle behöva
medföra en ändring av budgetåret,
men att han ville ta den konsekvensen.
Men en sådan ändring har alltid
såväl i riksdag som i ämbetsverk,
landsting och kommuner ständigt mött
ett starkt motstånd. Min tro är, att om
vi börja den 1 december, som i reservation
1) yrkas, vi också få ta risken att
inte kunna sluta vårt arbete i beräknad
tid. Därför har jag för min del kommit
till den uppfattningen, att det är bäst
att följa utskottets förslag. När herr
Falla yttrade, att ungefär en gång vart
åttonde eller nionde år statsutskottets
tredje avdelning får att behandla en
lönefråga, som tar lång tid, såg jag herr
Eriksson i Stockholm, som väl är vår
främste expert i dessa frågor, och jag
undrade då vad han egentligen tänkte
om den saken. Om dessa frågor i framtiden
skola komma så sällan som herr
Falla förmenade vet inte jag, men jag
undrar, herr Falla, om inte detta uttalande
var mera etl uttryck för ett önsketänkande
än eu verklighetsskildring.

Herr talman! Jag skall nu be att få
säga några få ord om en sak, diir utskottet
haft en annan mening iin Kungl.
Maj:t och följt de sakkunniga. Det gäller
den utsträckta replikrätten. I båda

Revision av riksdagens arbetsformer.

kamrarna finns — det vill jag särskilt
framhålla — en obegränsad tillit till
de personers omdömesförmåga och
oväld, som korats till kamrarnas talmän.
Vi ha därför inte hyst några som
helst betänkligheter mot att i deras
skickliga händer lägga avgörandet om
tiden för ett genmäle bör begränsas eller
förlängas och annat sådant. Efter
enskilt samtal med den talman, som
jag för min del bäst känner, vet jag
emellertid, att han ställer sig tveksam,
då det gäller att mottaga ett sådant förtroende.
Ända sedan den tid, då talmännen
utsågos av Kungl. Maj :t, och
till nu har antalet av de riksdagsmän,
som kunnat komma med någon saklig
erinran mot dessas bedömanden av dylika
frågor, varit så ringa, att det inte
är något att i detta sammanhang fästa
avseende vid. Jag skall inte ta upp någon
polemik med herr Hedlund i
Rådom och hans medreservanter i denna
del, ty jag tror nog att kammarens
ledamöter utan vidare gott kunna rekommenderas
att följa utskottets förslag.

Tillsammans med utskottets ordförande
och en annan ledamot har jag
reserverat mig mot utskottets förslag,
att rätt skulle medgivas Kungl. Maj:t
att förlänga en riksdagssession, så att
kamrarna skulle kunna inkallas, låt
mig säga med den sammansättning de
ha på hösten, under tiden den 2 januari—den
10 januari. Enligt vår mening
är det betänkligt med en bestämmelse,
som ger Kungl. Maj :t rätt att i
en allvarlig situation inkalla en riksdag,
som inte kommit till i enlighet med
valmännens önskan. Här föreligga två
alternativ: antingen skall Konungen få
grundlagsstadgad rätt att, då synnerliga
skäl därtill äro, sammankalla riksdagen
till tidigare dag i januari än den, då
riksdagen utan särskild kallelse skall
sammanträda, eller också skall Konungen
erhålla rätt att, med den sammansätlning
riksdagen har, under enahanda
förutsättning kvarhålla densam -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

ma under de nio första dagarna av
januari.

På anförda skäl yrkar jag, herr talman,
bifall till reservationen 2).

Trots att herr Nilsson i Kristinehamn
på ett enligt min mening mycket
skickligt sätt anfört vad jag i det
avseendet skulle vilja säga, ber jag att
få yttra några ord om pariteten mellan
kamrarna och den därav betingade
representationen i utskotten. Är det,
mina damer och herrar, rätt att på
första kammarens 150 ledamöter lägga
samma arbetsbörda som på andra kammarens
230 ledamöter? Är det rätt att
— med en normal arbetsbörda —
första kammarens ledamöter skola nödgas
sitta i både två och tre utskott, medan
ledamöter av andra kammaren,
valda med samma folkets förtroende
som första kammarens och lika förfarna
som dessa på olika områden, skola
gå här och ingenting ha att göra, detta
såvida de nu inte kunnat komma in
som suppleant i tillfälligt utskott? Vi
ha hittills enligt mitt sätt att se haft en
olämplig arbetsfördelning mellan kamrarna.
Det innebär enligt min mening
ingen som helst degradering av första
kammaren, om riksdagen skriver till
Kung]. Maj:t och begär att detta spörsmål
snarast möjligt ånyo upptages till
behandling och att riksdagen måtte
föreläggas förslag till ändring i detta
avseende. De båda kamrarna fatta ju
för övrigt redan nu i en hel del fall
självständiga beslut. Utskottet har emellertid
inte velat framställa något yrkande
i nu angiven riktning, men jag
skulle, herr talman, vilja rikta en vädjan
till regeringen, att den så snart
som möjligt ville för riksdagen framlägga
ett förslag i detta avseende. Jag
är glad över att kunna säga, att i det
särskilda utskottet framhölls inte bara
av kamrater här i kammaren utan jämväl
av förstakammarrepresentanter och
då framför allt av utskottets ordförande,
att en sådan ändring inte alls kun -

de uppfattas såsom något för första
kammaren nedsättande.

Herr talman! Jag vill med det sagda
upprepa min vädjan till regeringen att
den, ehuru härom ingenting står skrivet
i utskottsutlåtandet, snarast möjligt
ville ta upp frågan till behandling.

Herr FALLA: Herr talman! Då jag
förstod, att herr Nilsson i Kristinehamn
skulle ingå i närkamp med mig i denna
fråga, fann jag lämpligt gå till
restaurangen och styrka mig för detta,
men gick därigenom miste om en del
av herr Nilssons i Kristinehamn anmärkningar.
Det har dock berättats
för mig, att han polemiserade med mig
i den fråga jag ställde, hur man skulle
lösa den situation, som uppstode, om
riksdagen icke kunde klara budgeten
till den 31 maj eller om till äventyrs,
därest man beslutade att fortsätta sessionen
till den 15 juni, det visade sig
att det icke heller till den tiden gick
att få arbetet klart.

På detta svarade herr Nilsson i Kristinehamn
på ungefär samma sätt som
jag tror att herr Hedlund i Rådom svarade
mig, nämligen att då finge man
bara fortsätta. Enligt utskottets förslag
till § 2 i riksdagsordningen finnes där
en bestämmelse som lyder sålunda:
»Konungen må ock under tid, då session
eljest icke pågår, om Han så nödigt
finner, inkalla riksdagen till extra
session.»

Meningen är naturligtvis icke, att en
pågående session skall förlängas med
anlitande av detta stadgande. Men det
är klart, att det kan användas på det
sättet också. Jag tror att herr Hedlund
var rätt benägen att hålla med mig om
att det icke går att få budgeten klar till
den 1 juni och kanske icke heller till
den 15 juni. Då skall alltså i en sådan
situation Konungen inkalla riksdagen
till extra session, som blir en fortsättning
på den pågående sessionen!

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

Jag frågar: Kan det verkligen vara
rationellt och rimligt att krångla till
det på det sättet? Det blir nu kanske
rent av en normal ordning, att visserligen
enligt riksdagsordningens bestämmelser
riksdagsarbetet skall vara
avslutat till den 31 maj, eventuellt till
den 15 juni, men att, då det icke går,
Kungl. Maj:t får träda in och kalla till
extra session för att riksdagen skall
kunna slutföra sitt arbete. Tycka verkligen
herrarna, att det är rimligt att
man får en sådan ordning?

Men bur blir det då med herrarnas
resonemang om den begränsade tiden
för vårsessionen? Tv anordningen med
höstsession skulle ju vara till för att
begränsa vårsessionen och för att vi
icke skulle behöva hålla på fram i juni
månad som vi fått göra. Nu tyckas
herrarna vara på det klara med att det
får man göra i alla fall. Även jag är
fullt på det klara med att vi med denna
anordning icke komma att sluta den
31 maj och med all sannolikhet ej heller
den 15 juni, utan vi få hålla på till
någon gång fram emot midsommar såsom
vi gjort nu. Så få vi en relativt
lång höstsession som påbröd på det
hela; vad har man då vunnit?

Herr Nilsson i Kristinehamn gick sedan
in på statsutskottet. Han tyckte att
det var rätt konstigt med mig, när jag
gick med på alla förändringar som föreslagits
för de andra utskotten men
var bestämt emot att utöka statsutskottet
på sätt ifrågasatts. Det menade han
var något utslag av konservatism eller
egoism från min sida. Men det var det
icke, utan det var andra orsaker.

.lag känner till statsutskottet, eftersom
jag arbetat där i många år och vet
hur arbetet faller samt vilka stora olägenheter
som följa med att ha alltför
stora utskott. Förändringarna i de
andra utskotten var jag med om av
den anledningen, att de icke voro förändringar
av samma art som i fråga
om statsutskottet. När man utökar

Revision av riksdagens arbetsformer.

jordbruksutskottet från 16 till 20 ledamöter,
tycker jag visst, att det kan vara
en rimlig storleksordning, då ju där är
mycket arbete. Det bör gå bra att
manövrera ett tjugumannautskott. Men
det är en annan sak, herr Nilsson i
Kristinehamn, att utöka ett utskott från
24 till 30; då kommer man in på helt
andra problem.

Nu tyckte herr Nilsson, att detta var
bara förevändningar, ty utskottets ordförande
behövde ej sitta vid bordets
kortsida och leda förhandlingarna.
Han kunde placeras på annat och bättre
sätt, tv han borde placeras vid bordets
långsida, tyckte herr Nilsson. Hur
går det då? Då bli halva antalet utskottsledamöter
skymda för ordföranden
och ordföranden är själv skymd
för denna hälft. Det blir ett ännu mycket
sämre sätt, som jag tror, att aldrig
någon på allvar kan försöka förverkliga.
Skola vi få en ordentlig ordning
vid förhandlingarna, måste ordföranden
sitta vid bordet på sådant sätt, att
utskottets ledamöter se honom och så
att han ser utskottets ledamöter. Det är
den placeringen vi ha i alla utskott.
Jag hoppas, att vi icke skola få någon
annan. Få vi, såsom jag befarar, denna
femte avdelning i ett statsutskott
med 30 ledamöter, får man naturligtvis
taga de olägenheter som följa av att det
är alltför stort. Men en omplacering
av ordföranden på sätt herr Nilsson i
Kristinehamn förutsätter hoppas jag
ändå att man icke skall göra.

Det väsentligaste för herr Nilsson i
Kristinehamn är statsutskottets utvidgning.
Herr Nilsson i Kristinehamn hesiterar
icke ett ögonblick för att utöka
antalet ledamöter i statsutskottet ända
till 40. Det kanske icke heller jag hade
gjort, om jag icke arbetat i ett så stort
utskott som statsutskottet och icke kände
till vilka olägenheter det har med
sig. Men nu gör jag det.

Huvudmotivet för herr Nilsson i
Kristinehamn var sysselsättningen. Han

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

säger, att fortfarande får ett stort antal
ledamöter av kammaren gå här i
många år, innan de komma in i utskottsarbetet
på något sätt. Jag vet
icke om det är på detta sätt. Jag tycker
icke att det är det. Jag känner ju
till den grupp, som jag själv tillhör,
och vilka besvärligheter vi ha beträffande
placeringen. Såvitt jag vet har
ingen, som önskat utskottsplacering,
icke fått sådan. Men åtskilliga av de
nykomna ha ju fått nöja sig med att de
första åren gå i de tillfälliga utskotten.

I förbigående sagt tycker jag nog, att
man ådagalägger litet för stort förakt
för det arbete, som man har i de tillfälliga
utskotten. När jag började här
för 24 år sedan satt jag som siste
suppleant i tredje tillfälliga utskottet.
Efter något år flyttades jag över till något
av de andra tillfälliga utskotten
men fortfarande som suppleant och
fortfarande icke som förste .suppleant.
Jag hade sålunda, efter det resonemang
som nu föres, en oerhört dålig placering.
Jag har aldrig klagat över den.
Jag kan försäkra, att det då gavs frågor
som jag verkligen tyckte att det var roligt
att arbeta med. Jag vet icke om
jag senare haft så intressanta och roliga
frågor att arbeta med — roliga i
varje fall efter vad jag tyckte då — som
jag hade på den tiden. Det är så
att de tillfälliga utskotten rätt ofta ha
verkligt goda debattämnen. Det känna
vi nogsamt till, även om vi tycka, att
det substantiella innehållet ibland icke
är så förfärligt mycket att tala om. Men
nog brukar det blåsa upp till vidlyftiga
debatter i kamrarna i ärenden
från tillfälligt utskott. De som ha intresse
för sådana kunna mycket väl få
sitt lystmäte tillgodosett genom att
vara med i tillfälligt utskott. Vill någon
verkligen arbeta och göra en insats
gives där tillfälle till det också. Jag
tycker, att de tillfälliga utskotten äro
en rätt bra skola för nybörjare att gå
igenom. Jag föraktar dem icke på något
sätt.

Vi skola emellertid komma ihåg, att
sedan den tid jag talade om antalet
suppleanter både i statsutskottet och i
de andra utskotten utökats högst väsentligt,
och därigenom kunna de unga
nu långt fortare placeras i ständiga utskott
än vad som kunde ske förr. Där
har ju situationen väsentligt förbättrats.
Och i förekommande fall, om här
kommer en man, som har speciella förutsättningar
för visst slag av utskottsarbete,
förutsättningar som man inom
den grupp han tillhör vill tillgodogöra
sig, är det ingenting som hindrar, att
man omedelbart placerar denne nykomling
som suppleant i ett ständigt utskott.
Det har högergruppen gjort med nykomlingar
vid många tillfällen. Det tycker
jag att andra grupper också skulle
kunna göra. Man behöver ju icke vara
så förfärligt konservativ beträffande ancienniteten
som man är på en del håll,
och ofta i de radikala partierna.

Nu tyckte herr Nilsson i Kristinehamn,
att det var väldigt galet detta, att
i ett utskott som statsutskottet sex man
på varje avdelning sitta och besluta i de
viktigaste frågor, ty i realiteten — menade
han — är det dessa sex som besluta
för riksdagen; det var där de avgörande
besluten fattades.

Det går, herr Nilsson i Kristinehamn,
icke riktigt till på det sättet. Det är
klart att avdelningarna detaljbehandla
frågorna, men jag kan försäkra herr
Nilsson i Kristinehamn, att det hänt
både förr och nu, att när avdelningens
förslag kommit till statsutskottet, de,
som stått för majoriteten i avdelningen,
blivit minoritet i utskottet och fått reservera
sig, om de velat ha fram sin
mening. Det är icke alls ovanligt. Sedan
händer det också, om än icke så
särdeles ofta, att statsutskottet får bakslag,
när ärendet kommer till kamrarna,
som besluta något helt annat än statsutskottet
föreslagit och då eventuellt
följa reservanterna.

Jag medger, att en utökning till 30
ledamöter ur den synpunkt jag nu skall

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

anföra kanske icke betyder så förfärligt
mycket, men tillsammans med antalet
suppleanter går hela antalet väl upp till
ett sjuttiotal. Räknar man med samtliga
blir detta utskott en korporation av den
storleksordningen, att man mycket väl
kan ifrågasätta, om icke en sådan samling
av människor, om de hålla ihop någorlunda,
är en nästan för stark faktor
här i riksdagsarbetet. På det sättet
skulle det i varje fall bli om herr Nilssons
i Kristinehamn önskemål, ett statsutskott
på 40 ledamöter, skulle förverkligas.

Det borde vara någon översyn, säger
herr Nilsson i Kristinehamn. Jag är med
om att man skall reformera där man
behöver reformera. Men när det gäller
sådant, som jag varit med om och där
jag har personliga erfarenheter av fördelar
och olägenheter av det ena och
det andra, då vill jag först vara övertygad
om att den förändring som föreslås
är av praktiskt värde.

Herr Nilsson i Kristinehamn ville taga
exempel utifrån andra länder. Det första
exemplet tog han från stora utskottet i
Finland. Det var ur min synpunkt ett
mycket bra exempel herr Nilsson i Kristinehamn
tog, ty stora utskottet i Finland
har en kontrollerande uppgift. Det
har icke alls samma organisation och arbetar
icke alls på samma sätt som våra utskott,
t. ex. statsutskottet. Meningen med
stora utskottet är, att det skall se till
att man inte rusar i väg för fort i utskotten
och fattar beslut, som icke äro
väl övertänkta. Stora utskottet är alltså
en broms i riksdagen. Men det var väl
icke det som herr Nilsson i Kristinehamn
ville ernå med det utökade statsutskottet.
.lag befarar att en utökning
kommer att bli till en broms i varje
fall på statsutskottet, så tungrott och
besvärligt som det kommer att vara med
ett så stort utskott.

Herr Nilsson talade om de stora utskotten
i England. .lag kan komplettera
det med att man har ännu större utskott
i II. S. A. Men man arbetar på an 3

— Andra kammarens protokoll

Revision av riksdagens arbetsformer.

nät sätt där. Ett sådant detaljarbete,
som vi av tradition göra i våra utskott,
gör man icke i vare sig England eller
U. S. A. Om man bara använder utskottet
såsom en mindre beslutande församling,
visserligen med visst detaljarbete
men icke så ingående som vi göra, kan
man naturligtvis ha större utskottsförsamlingar.
Det går för sig, men vi hålla
hårt på våra traditioner i den svenska
riksdagen. Vi vilja bevara de gamla traditioner,
som äro beprövade och som vi
hittills arbetat efter. .lag tror att just
utskottens detaljarbete är en av de
gamla värdefulla traditioner som man
skall bevara. Är man övertygad om
detta, så är man icke övertygad om att
denna utökning av statsutskottet till 30
är ett framsteg. Var och en som arbetat
med besvärliga och intrikata frågor
vet, hur mycket svårare det är att
komma till ett gott resultat i stora församlingar
än i mindre. Jag har varit
med i särskilda utskott vid åtskilliga
tillfällen, då man haft besvärliga frågor
att behandla och ansett sig icke kunna
komma någon vart med dem förrän man
tillsatt en delegation för att lösa frågorna.
Sedan har ärendet gått till utskottet,
och där har man varit överens
om, att nu tiger man när det kommer,
nu låter man det vara avgjort såsom
delegationen föreslagit. Ty man kan icke
med fördel detaljarbeta i en stor församling.

Det är dessa rent praktiska skäl, herr
Nilsson i Kristinehamn, och icke någon
förstockad konservatism som gjort att
jag motsatt mig statsutskottets utökning.

Herr Mosesson drog upp en liten
historik iiver frågans tidigare behandling.
Han hade varit med om att avhandla
motsvarande spörsmål i början
på 1930-talet. Då var det också fråga
om statsutskottets utökning. Men det
gick icke, ty då fanns på örebrolänsbänken
tungviktaren Råstock, och då
voro de andra pojkarna litet för små.
Jag beklagar att icke tungviktaren Råstock
alltjämt finnes kvar på örebro Nr

30.

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

länsbänken, om han möjligen kunnat
hålla herrar Mosesson och Nilsson i Kristinehamn
och andra i samma falang
stången. Det hade sannerligen varit av
behovet påkallat.

Att herr Råstock gick emot denna förstoring
av statsutskottet berodde väl icke
heller på någon förstockad konservatism,
förmodar jag, utan säkerligen på
samma skäl som föranleda mig att gå
emot, nämligen att herr Råstock var
förtrogen med arbetet i utskottet och
visste hur en sådan här ändring skulle
verka. Därför gick han emot det och
lyckades. Jag tror icke att jag lyckas;
däri ger jag herr Mosesson fullkomligt
rätt. Tyvärr. Tidens omskiftningar äro
sådana. Men nog skall jag i alla fall
kämpa trons goda kamp till slut, herr
Mosesson.

Nu anförde herr Mosesson, att herr
Ewerlöf var så litet övertygad om att
det skulle gå att till avsedd tid klara
arbetet med 1-decemberalternativet, att
han framkastade, att man finge eventuellt
börja tidigare, den 15 november
eller någonting sådant, för att kunna
klara det. Ja, det fordras nog en liten
korrigering. Herr Ewerlöf har varit lika
övertygad som jag att det går bra med
1-decemberalternativet. Men mot den
kritik, som satte in och där man bestämt
påstod, att det går icke med 1-decemberalternativet,
svarade herr Ewerlöf:
Låt oss pröva det; om det visar sig
att det inte går, ha vi möjlighet att
börja den 15 november eller någon annan
tid. Detta ansåg han sålunda vara
bättre än med en delad vår- och höstsession.
Det var alltså bara ett alternativ
i hans resonemang, men själv var
han övertygad om att det skulle gå att
börja den 1 december. Jag hyser inte
den minsta tvekan härom. Jag förstår
inte, hur herrarna resonera när ni påstå,
att man skall börja den 10 januari,
och sedan skall man ha arbetet slutfört
den 31 maj eller eventuellt till
den 15 juni? Till dess är man ju alldeles
säker på att det skall gå eftersom

dessa tider skola fastställas i grundlagen.
Men om vi börja sex veckor tidigare,
börja den 1 december, då tro inte herrarna
att man kan få färdigt till samma
tid! Kunna herrarna förklara, att man
skall behöva längre tid på sommaren,
om man börjar mer än en månad tidigare,
än om man börjar den 10 januari?
Jag tycker att herrarna skola försöka
förklara för oss, vad som kan ligga i
denna uppfattning, att om man börjar
den 10 januari hinner man till den 31
maj, men om man börjar den 1 december
hinner man icke.

Herr SEN ANDER: Herr talman! Jag
har inte tänkt hålla något längre anförande.
Jag anser det nämligen vara onödigt,
alldenstund både Kungl. Maj :t och
utskottet i allt väsentligt följt den utredning,
av vilken jag var ledamot på
sin tid.

Här har emellertid stått en ganska
hård strid mellan vad man kallar decemberlinjen
och det som nu föreslås
av utskottet. Jag måste säga, att de som
företräda decemberlinjen ha en mycket
svag ställning. Framför allt måste man
vända sig mot deras resonemang, att
man skulle vinna inemot sex veckor
genom att fastställa början av riksdagen
till den 1 december i stället för som
nu den 10 januari. Var och en vet ju,
att december månad icke kan utnyttjas
på långt när i hela sin utsträckning,
utan att en massa tid måste falla bort.
Möjligen skulle man kunna räkna med
att vinna 14 dagar genom att börja vid
denna tidpunkt. Hade man haft möjlighet
att börja riksdagen, såsom också
framkastats vid tidigare tillfälle, den 1
november, skulle jag utan vidare ha
anslutit mig till ett sådant förslag. Höstriksdagen
avses ju att börja den 15
oktober, och om riksdagen i stället
skulle börja den 1 november, blir det
ju en skillnad på endast 15 dagar. Ett
inkallande av riksdagen till den 1 november
blir i realiteten en höstriksdag.
Då det icke finns möjlighet — och

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

därom äro ju alla ense — att börja
riksdagen den 1 november, kan jag icke
finna att det föreligger några som helst
sakliga skäl för den ståndpunkt, som
företrädes av lierr Falla m. fl., nämligen
att riksdagen skall börja den 1 december.
Tidsvinsten blir i verkligheten
så liten, att man icke kan räkna med
att riksdagen avslutas så mycket tidigare
än vad nu är fallet. Dessutom är
det ju ett faktum, som har framhållits
vid flera tillfällen, att på grund av att
staten tvingas påtaga sig allt flera arbetsuppgifter
på olika områden, måste
helt naturligt riksdagens arbetsbörda
svälla ut, och jag tycker det är barnsligt
att förutsätta, att man skulle kunna
undvika en höstriksdag, om man vill
sluta riksdagen i tid på våren.

Det kan inträffa, att man icke behöver
tillgripa en höstsession, och det har
ju både utredningen, Kungl. Maj:t och
utskottet förutsatt, men man bör hålla
i perspektivet att så i de flesta fall
kommer att bli nödvändigt. Då man
icke, såsom både utredningen, Kungl.
Maj:t och utskottet konstatera, har kunnat
nå en väsentlig rationalisering av
riksdagsarbetet eller velat vara med om
— såsom jag föreslog i utredningen,
ehuruväl jag icke reserverat mig på den
punkten — en väsentligt större delegation
av frågor till Kungl. Maj:t, frågor
som nu ligga under riksdagens avgörande
och som enligt min mening riksdagen
icke nödvändigt behövde befatta
sig med, måste man utgå ifrån att det
blir nödvändigt med en uppdelning av
riksdagsarbetet i en vår- och en höstsession.

Dessutom vill jag starkt ifrågasätta,
om det icke måste betecknas som ganska
demokratiskt att man håller riksdagen
samlad så lång tid som möjligt
under året för alt därigenom regeringen
icke skall behöva träffa avgöranden
utan att höra riksdagen.

Jag har i utredningen reserverat mig
på ett par punkter. Den ena rörde förkortningen
av den utsträckta motions -

Revision av riksdagens arbetsformer.

tid, som man kan erhålla för vissa
följdmotioner. Nu har emellertid utskottet
där framlagt ett förslag som gör,
att tidsskillnaden icke torde bli så stor.
Jag har ingen anledning, och har för
övrigt icke gjort det ens när propositionen
kom, att ställa något yrkande i
den punkten.

Vidare har jag i utredningen reserverat
mig mot dess förslag om införande
av tidsbegränsning av anförandena.
Först och främst har jag gjort det därför
att icke ens utredningen kunnat
anföra några starkare skäl för införande
av sådan tidsbegränsning. Utredningen
fastslår tvärtom, att det icke har
visat sig i allmänhet vara av behovet
påkallat att på grund av försök till obstruktion
införa tidsbegränsning av anförandena.
Då en sådan kan betraktas
stå i strid med andemeningen i vad
grundlagen säger i fråga om yttranderätten
i riksdagen, har jag ansett mig
böra reservera mig på den punkten i
utredningen. Jag hade ju att konstatera,
när propositionen kom, att jag befann
mig i den ganska ovanliga belägenheten
att få Kungl. Maj:t på min sida. Jag
betraktar mig därför stå stark i det fallet,
och vi komma vid omröstningen i
denna fråga att ansluta oss till den reservation,
som i detta avseende avgivits
av herrar Pettersson i Norregård och
Hedlund i Rådom.

Slutligen skulle jag vilja säga som allmänt
omdöme om det förslag, som nu
föreligger, att varje förslag till effektiv
reformering av riksdagens arbetsformer
står och faller med frågan, huruvida
riksdagen är benägen att hävda sig
gentemot Kungl. Maj:t, då det gäller
planeringen av sitt eget arbete. Hittills
har det ju faktiskt varit så, att riksdagen
icke själv kunnat planera sitt eget
arbete utan ansett sig böra lita till
Kungl. Maj:t, som den betraktat som sin
arbetsgivare och som även faktiskt bestämmer
riksdagens arbete. Nu bär riksdagen
fått i sina händer ett enligt min
mening mycket effektivt vapen, när det

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

gäller att organisera sitt eget arbete, och
det vapnet är uppskovsinstitutet. Om
riksdagen verkligen utnyttjar uppskovsinstitutet
i den omfattning, som det bör
utnyttjas med tanke på att riksdagen
själv skall bestämma över planläggningen
av sitt arbete, tror jag det kommer
att ha den hälsosamma inverkan på
de statsråd, som fått sina propositioner
uppskjutna, och på regeringen i sin helhet,
att de säkerligen komma att göra
allt för att framlägga propositionerna
i tid. Som jag tidigare sagt hänger det
emellertid på om riksdagen verkligen
vill hävda sig i detta fall. Gör icke riksdagen
detta, kommer självfallet varje
försök att rationalisera och effektivisera
riksdagens arbete att vara fruktlöst.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag utom i de delar som omfattas
av den reservation, som avgivits av herrar
Pettersson i Norregård och Hedlund
i Rådom, ävensom reservationen nr 2)
av herrar Karl Johan Olsson, Gottfrid
Karlsson och Mosesson.

Herr FALLA (kort genmäle): Herr
talman! Herr Senander byggde sin kritik
mot 1-decemberförslaget på att man
icke kunde utnyttja tiden. Högst 14 dagar
skulle man kunna vinna med det.

Jag inkasserar i alla fall, att man
skulle vinna 14 dagar. Förut har jag
bara hört att man inte skulle vinna någonting.
Att herr Senander nu kommit
fram till att man vinner 14 dagar är ju
alltid ett framsteg. Enligt vår mening
vinner man emellertid mer än 14 dagar.
På de sex veckor, som det är fråga om,
vinner man i runt tal en månad. Det
skall man bestämt kunna göra. Den
spilltid, som vi nu ha, bleve förlagd
till den döda tiden under helgen, då
allt arbete ligger nere. Vi ha 10 dagar
i början av januari, vi ha åtskilliga arbetsdagar
mellan jul och den 1 januari
och vi ha tiden från den 1 december
fram till jul. En månad bör man rimligen
kunna vinna med detta.

Sedan tyckte herr Senander, att det
var fullständigt barnsligt att förutsätta,
att man skulle kunna undvika höstriksdag,
men strax efter sade herr Senander,
att det kunde hända att man kunde
göra det i vissa fall, ibland. Alltså, den
där barnsligheten finner man även hos
herr Senander. Men så kom herr Senander
till att det var i hög grad önskvärt
att riksdagen är samlad så lång
tid som möjligt på året, och där ha vi
själva knuten. Det är nämligen för en
hel del ledamöter av kammaren önskvärt
att riksdagen är samlad så lång
tid som möjligt antingen den behöver
vara det eller ej. Herr Senander motiverade
det med att regeringen icke
skulle fatta självrådiga beslut, om riksdagen
var till hands och kontrollerade.

Herr SENANDER (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall bara uppehålla
mig vid ett par saker, som herr Falla
berörde med anledning av mitt anförande.
Det är självfallet ett framsteg,
om man vinner 14 dagar — det har
ingen bestritt — men jag anser att det
är ett större framsteg att kunna avsluta
riksdagen i tid på våren och sedan fortsätta
på hösten med sådana frågor, som
icke sammanhänga med budgeten. Varje
riksdagsman vet, att det är fullständigt
otänkbart med den arbetsbelastning,
som riksdagen numera har, att kunna
sluta riksdagen i dräglig tid, även om
man skulle kunna börja den 1 december.

Sedan nämnde jag, att det i vissa
fall kunde tänkas, att man skulle kunna
nöja sig med en vårsession. Då förutsatte
jag det undantagsfall, att man
skulle kunna nöja sig med att utsträcka
vårsessionen till den 15 juni för att
slippa en höstsession. Det kan ju förekomma
tillfällen, då detta kan gå för
sig. Jag framhöll emellertid samtidigt,
att i allmänhet måste man räkna med
att det blir nödvändigt att också tillgripa
en höstsession.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

Slutligen betonade jag, att det ur demokratisk
synpunkt icke kunde anses
såsom någon nackdel att riksdagen är
samlad så lång tid som möjligt på året.
Jag har icke sagt att det är önskvärt,
tv då skulle jag aldrig varit med om
att i utredningen förorda alla dessa
förslag i syfte att få till stånd en snabbare
arbetstakt i riksdagen, men jag
vill samtidigt betona, att det icke kan
vara något fel ur demokratisk synpunkt
att riksdagen är samlad så lång tid som
möjligt under året.

Herr FALLA (kort genmäle): Herr
talman! Ur demokratisk synpunkt torde
det vara skäligen likgiltigt om vi ha
höstsession eller inte. Om herr Senanders
demokrati står eller faller med
höstsessionen, då får jag säga, att det är
en bra svag och dålig demokrati. När
man nu som herr Senander vill ha
kontroll över regeringen, då tycker jag
man bör se till, att den kontrollen blir
effektiv även under vårsessionen. Mina
herrar! Hur ofta är det riksdagen ger
regeringen en bakläxa nu till dags? Det
kommer nog inte att bli annorlunda i
framtiden, om maktförhållandena bli
desamma som nu. Nu ha vi fått ett
uppskovsinstitut, säger herr Senander,
och det innebär naturligtvis en fördel,
om bara riksdagen utnyttjar detta institut.
Det kan emellertid hända att det
blir en död bokstav, och i så fall är
det ju inte så mycket nytta med det.
Man behöver emellertid inte ha höstsession
för att kunna utnyttja uppskovsinstitutet
— det kan man lika väl utnyttja
utan höstsession.

Herr SENANDER (kort genmäle):
Herr talman! Herr Falla slår in öppna
dörrar och polemiserar mot saker och
ting som jag inte sagt. .lag är av den uppfattningen,
att allt står och faller med riksdagens
vilja och förmåga att hävda sig
genom att utnyttja uppskovsinstitutet,
och om man med fördel skall kunna
utnyttja uppskovsinstitutet och diirige -

Revision av riksdagens arbetsformer.

nom undvika alltför långa uppskov,
måste man faktiskt ha en höstsession.
Ett uppskjutande av en fråga till kommande
riksdag skulle ibland, om frågan
inte tål ett längre uppskov, kunna medföra
sådant men, att uppskovsinstitutet
inte kan användas. Har man en höstsession,
kan man däremot med fördel
utnyttja uppskovsinstitutet, och det kan
till och med användas som korrektiv
mot att propositionerna inte avlämnas
i tid.

Sedan tycker jag det är egendomligt
att man från högern, och även på andra
håll, aldrig kan diskutera en fråga
utan att dra in andra ting, som inte
ha med frågan att skaffa. Det var märkvärdigt
att herr Falla inte drog in
Tjeckoslovakien eller Jugoslavien när
han talade om vår demokrati, men det
kommer väl i nästa replik.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag har begärt ordet endast för
att uttala min sympati för det särskilda
yttrande, som utskottets ordförande,
herr K. J. Olsson, och fyra av andra
kammarens ledamöter avgivit vid detta
utlåtande. Jag tror inte det är möjligt
att åstadkomma en bättre arbetsfördelning
mellan riksdagens ledamöter utan
att angripa själva kärnproblemet: att
första kammaren är överrepresenterad
och andra kammaren underrepresenterad
i utskotten. Om man följde den tanke,
som 1946 års utredning diskuterade,
om att andra kammaren skall få mer
än hälften av platserna i de ständiga
utskotten, så skulle man enligt min mening
komma ett bra stycke på väg.
Det har här invänts, att det veterligen
ytterst sällan förekommit konflikter i
utskotten mellan å ena sidan första
kammarens och å andra sidan andra
kammarens representanter, utan att
konflikterna i stället stå mellan partierna.
Jag lindrar om det verkligen
någonsin förekommit att den ena kammarens
representanter satt sig mot

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

andra kammarens representanter i utskotten.
Under min riksdagstid har jag
aldrig hört talas om någonting sådant.
Jag tillåter mig sålunda, herr talman,
att sluta mitt anförande med att liksom
herr Mosesson vädja till Kungl.
Maj:t att ompröva möjligheterna att genomföra
denna reform och att för riksdagen
framlägga ett förslag i denna
riktning.

Häruti instämde herrar Werner, Norup
och Svensson i Vä.

Herr NILSSON i Kristinehamn: Herr
talman! Jag vill bara säga några ord i
anledning av herr Fallas polemik mot
mitt tidigare anförande. Herr Falla fäster
uppenbarligen stor vikt vid antagandet
att budgetarbetet inte skall kunna
vara avslutat till den 31 maj. Han tänker
sig att det skulle bli en ganska
vanlig företeelse att Kungl. Maj :t inkallade
riksdagen till en extra session
för att lösa de återstående budgetfrågorna.
Jag har hänvisat till denna möjlighet
för den händelse att det vid
något enstaka tillfälle verkligen skulle
inträffa att budgetarbetet inte kunde
avslutas före denna tid. Jag är emellertid
förvissad om att Kungl. Maj :t endast
i utomordentliga fall skulle gå
denna väg, tv ett inkallande av en
extra session omedelbart efter vårsessionens
slut måste naturligtvis utlösa
den allra häftigaste opposition från
riksdagens sida. Jag är övertygad om
att regeringen kommer att uppbjuda
alla sina krafter för att förhindra detta,
och det är ju de krafterna vi vilja utlösa
genom föreskriften att propositionerna
skola lämnas på bestämda tider
och genom införandet av ett uppskovsförfarande,
varigenom Kungl. Maj:t riskerar
att få viktiga propositioner uppskjutna,
o. s. v.

Nu frågar herr Falla, om det inte är
bättre att följa förstadecemberalternativet,
då man ju i alla fall får ytterligare
14 dagar eller kanske G veckor för bud -

getarbetet. Herr Falla bör observera,
att enligt högeralternativet skola inte
bara budgetpropositionerna klaras på
dessa 14 dagar, utan allt riksdagsarbete
skall vara avslutat vid ungefär samma
tidpunkt som majoriteten räknar med
om man börjar den 1 december. Det är
ju alldeles otänkbart att acceptera detta
sistnämnda antagande. Jag ber herr
Falla observera, att julhelgen i alla fall
kommer att spoliera arbetet, inte bara
inom riksdagen därigenom att vi resa
hem, utan också därigenom att Kungl.
Maj:ts kansli och alla myndigheter som
ha med riksdagen att göra inställa sitt
arbete under tre veckor eller fjorton
dagar. Man kan väl inte befästa en ordning,
enligt vilken Kungl. Maj ds kansli
och ämbetsverken skola sitta och svettas
med riksdagsangelägenheter under
julhelgen? Det vore väl orimligt alt införa
en sådan ordning.

Jag vill slutligen i anledning av vad
herr Falla sade om möjligheten att reformera
statsutskottet förklara, att jag
inte har någon anledning att återta någon
av de förebråelser jag riktade mot
herr Falla för hans uppenbara ovilja
att vara med om något reformerande.
Det är ganska betecknande att herr
Falla till och med har bestridit möjligheten
att flytta ordförandestolen i statsutskottet.
Han kan icke tänka sig någon
annan placering än den hävdvunna,
och han säger emfatiskt, att statsutskottet
håller på gamla traditioner. Min
ärade vän den nuvarande tungviktaren
på örebrobänken strider i varje fall
med samma frenesi som Råstock —
det framgår tydligt av hans ovilja att
ens på denna punkt tänka sig en annan
ordning än den nu rådande.

Att stora utskottet i Finland är tillkommet
för att bromsa, det tror jag
inte de finska riksdagsmännen vilja verifiera,
men jag vill inte bestrida att
stora utskottet kan verka bromsande,
emedan det har en kontrollerande uppgift.
Vi ha ju faktiskt avsett en sådan
ordning, att även statsutskottets plenum

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

skulle bli ett kontrollorgan för utskottets
avdelningar. Jag har fullt klart för
mig, att om statsutskottet får 40 ledamöter,
kan det inte gärna pilla i avdelningarnas
arbete på samma sätt som
nu, men det är väl heller inte alldeles
nödvändigt, om avdelningarna förstärkas
till att omfatta åtta ledamöter. Därigenom
bör pleniarbetet i statsutskottet
kunna begränsas till en huvudsakligen
formell översyn.

Herr FALLA: Herr talman! Jag måste
opponera mig mot herr Nilssons i Kristinehamn
uttalande, att enligt vårt förslag
inte bara budgetarbetet skulle klaras
av under vårsessionen utan allt
riksdagarbete, således även lagstiftningen.
Herr Nilsson i Kristinehamn bör
komma ihåg, att det föreslagits inrättande
av ett tredje lagutskott, som skall
avlasta de nuvarande två lagutskottens
arbetsbörda. Om man nu menar, att
den femte avdelningen i statsutskottet
skall betyda så kolossalt mycket för
riksdagsarbetets fortgång, betyder då
inte inrättandet av det tredje lagutskottet
någonting för arbetseffekten på lagstiftningens
område? Mig förefaller det
att ha långt större betydelse. Om statsutskottet
kan klara av budgeten till en
bestämd tid, låt mig säga den 15 juni,
så böra väl de tre lagutskotten kunna
klara av sina ärenden till samma tid.

Detta svar får också herr Senander,
som tror att riksdagen inte kan hinna
med lagstiftningsarbetet på vårsessionen
och att uppskovsinstitutet, om det
skall ha någon effekt, måste kombineras
med höstsession. Herr Senander
anser att man inte kan skjuta upp en
fråga så länge som från den ena vårsessionen
till nästa vårsession. Jo, det
kan man visst göra. Så förskräckligt
bråttom med alla dessa nya lagar är
det inte, att man inte kan skjuta upp
ett lagförslag från ett år till nästa. Om
nu en lagstiftningsfråga inte hunnit

Revision av riksdagens arbetsformer.

slutbehandlas under vårsessionen, kan
den ju behandlas på sin höjd 2\k å 3
månader tidigare om man har höstsession
än om man väntar med den till
nästa vårsession. Tror verkligen herr
Senander eller någon annan här i kammaren,
att det hänger så mycket på om
en ny lag kommer till två å tre månader
tidigare eller senare? Det finns nog
ingen som anser det.

Jag menar inte, herr Nilsson i Kristinehamn,
att man skall arbeta i Kungl.
Maj:ts kansli vare sig julafton eller juldagen
eller annandagen eller tredjedagen,
men man kan arbeta där före jul
lika väl som riksdagen skulle kunna
göra det, och man bör också kunna arbeta
efter jul. Det gör man ju nu, och
man är ytterligt jäktad i Kungl. Maj :ts
kansli med den arbetsordning man nu
har för att få fram statsverkspropositionen
i tid. Det skulle väl inte vara
svårare för Kungl. Maj :ts kansli att arbeta
efter en annan ordning, om riksdagen
började den 1 december, än det
är nu.

Som bevis för min förstockelse anförde
herr Nilsson i Kristinehamn, att
jag inte ens velat vara med om att ordförandestolen
flyttas vid utskottsbordet.
Detta beror nog inte så mycket på
bristande vilja eller på någon konservatism
från min sida i det fallet, utan
på att det visat sig vara mest praktiskt
att ordföranden sitter vid kortsidan. Jag
vet inte om herr Nilsson i Kristinehamn
har så liten erfarenhet av arbetet i utskott
och andra mindre församlingar,
att han står främmande för alla dessa
praktiska begivenheter. Det synes mig
rätt egendomligt om så skulle vara fallet,
tv jag har trott att herr Nilsson i
Kristinehamn är en ganska förfaren
man.

Det är sålunda dessa rent praktiska
ting som göra, att jag reser motstånd
mot försöken att pilla och vända och
vrida på arbetsformerna, utan att man
har något praktiskt begrepp om vart det
leder.

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Revision av riksdagens arbetsformer.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först beträffande
utskottets i punkten 1) a) framlagda
grundlagsförslag utom i vad angick
§§ 36, 39, 41 och 52 riksdagsordningen
propositioner dels att kammaren måtte
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga utskottets förslag
i angivna delar dels ock att kammaren
måtte avslå berörda förslag; och blev
utskottets förslag av kammaren antaget.

Vidare gav herr talmannen beträffande
utskottets i punkten 1) a) framlagda
grundlagsförslag med ovan angiven
inskränkning propositioner dels
att kammaren måtte såsom vilande för
vidare grundlagsenlig behandling antaga
det förslag, som framlagts i den
av herr Axel Ivar Anderson m. fl. avgivna
reservationen dels ock att kammaren
måtte avslå berörda förslag; och
fann herr talmannen den senare propositionen
med övervägande ja besvarad.
Herr Håstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren beträffande
särskilda utskottets i föreliggande
utlåtande nr 1 under punkten 1) a)
framlagda grundlagsförslag utom i vad
angår §§ 36, 39, 41 och 52 riksdagsordningen
avslår det förslag, som framlagts
i den av hem Axel Ivar Anderson
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antagit berörda förslag.

möter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Håstad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
129 ja och 29 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit det
förslag, som framlagts i den av herr
Axel Ivar Anderson m. fl. avgivna reservationen.

Beträffande utskottets i punkten 1) a)
framlagda grundlagsförslag utom i vad
angick §§ 36, 39, 41 och 52 riksdagsordningen
gav herr talmannen härefter
propositioner dels att kammaren måtte
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga det förslag,
som framlagts i den av herr Karl Johan
Olsson m. fl. avgivna reservationen,
dels ock att kammaren måtte avslå
berörda förslag; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet
i den senare propositionen.

I avseende å § 36 riksdagsordningen
gav herr talmannen härpå propositioner
dels att kammaren måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga utskottets förslag till
lydelse av paragrafen dels ock att kammaren
måtte avslå nämnda förslag; och
blev utskottets förslag av kammaren antaget.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga det förslag till lydelse
av ifrågavarande paragraf, som
framlagts av herr Falla, dels ock att
kammaren måtte avslå detta förslag;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Falla begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det förslag till lydelse av § 36 i riks -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

dagsordningen, som framlagts av herr
Falla, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antagit berörda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren avslagit
det av herr Falla framlagda förslaget
till lydelse av § 36 riksdagsordningen.

Beträffande §§39 och 41 riksdagsordningen
gav herr talmannen först propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga den av utskottet föreslagna
avfattningen av dessa paragrafer
dels ock att kammaren måtte avslå
nämnda förslag; och blev utskottets
förslag av kammaren antaget.

Härpå gav herr talmannen propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga det av herr Falla i avseende
å §§ 39 och 41 riksdagsordningen
framlagda förslaget dels ock att
kammaren måtte avslå ifrågavarande
förslag; och beslöt kammaren avslå
detta förslag.

I fråga om § 52 riksdagsordningen
gav herr talmannen till en början propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga utskottets förslag till
avfattning av denna paragraf dels ock
att kammaren måtte avslå förslaget;
och blev utskottets förslag av kammaren
antaget.

Vidare gav herr talmannen propositioner
dels att kammaren måtte så -

Revision av riksdagens arbetsformer.

som vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga det förslag till lydelse
av paragrafen, som framlagts i
den av herrar Pettersson i Norregård
och Hedlund i Rådom avgivna reservationen,
dels ock att kammaren måtte
avslå samma förslag; och fann herr
talmannen den senare propositionen
med övervägande ja besvarad. Herr
Hedlund i Rådom begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det förslag till lydelse av § 52 i riksdagsordningen,
som framlagts i den av
herr Pettersson i Norregård och Hedlund
i Rådom avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antagit berörda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Nilsson i Kristinehamn begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 58 ja och 87
nej, varjämte 19 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antagit jämväl den lydelse av paragrafen,
som föreslagits i den av herrar
Pettersson i Norregård och Hedlund i
Rådom avgivna reservationen.

Slutligen gav herr talmannen propositioner
dels att kammaren måtte så -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Förslag till butikstängningslag.

som vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga det av herr Håstad
framlagda förslaget till lydelse av § 52
riksdagsordningen dels ock att kammaren
måtte avslå detta förslag; och fann
herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Håstad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det förslag till lydelse av § 52 i riksdagsordningen,
som framlagts av herr
Håstad, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antagit berörda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för nej-propositionen.
Herr Sköld begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 61 ja och 76 nej, varjämte
24 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antagit även det av herr Håstad framlagda
förslaget till avfattning av denna
paragraf.

Punkterna 1 b) och 2).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 5.

Förslag till butikstängningslag.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande,
nr 47, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till butikstängningslag, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 8 maj 1948 dagtecknad
proposition, nr 248, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag
till butikstängningslag.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sju i
anledning av densamma väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till butikstängningslag
— måtte för sin del antaga
ett av utskottet framlagt förslag till butikstängningslag; B.

att motionerna 1:401, 11:564,

11:568 och 11:569 måtte anses besvarade
genom vad utskottet under A.
hemställt;

C. att motionen 11:565 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

D. att motionen II: 566, i den mån
den icke besvarats genom vad utskottet
i motiveringen anfört och under A.
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; och

E. att motionen 11:567, i den mån
den icke besvarats genom vad utskottet
i motiveringen anfört och under A.
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Enligt utskottets förslag skulle 2 §
butikstängningslagen i nedan angivna
del lyda:

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

Denna lag äger icke tillämpning å:

6) försäljning från automatapparat
som bedrives i anslutning till butik,
där samma slag av varor saluföras, eller
i järnvägs väntsal eller inom annan
huvudsakligen för de resande avsedd
del av järnvägs stationsområde,
under förutsättning att automatapparaten
är av typ som godkänts av den
myndighet Konungen därtill förordnar
samt, såvitt fråga är om försäljning av
tobaksvaror, att tillstånd därtill lämnats
av den i lagen den 11 juni 1943 angående
statsmonopol å tillverkning och
import av tobaksvaror omförmälda
monopolutövaren;

I en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herr Hage och fru Boman på
anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte för sin del antaga 2 § punkt 6) i
den av utskottet föreslagna butikstängningslagen
i följande lydelse:

6) försäljning från automatapparat
av andra varor än tobaksvaror om försäljningen
bedrives i anslutning till butik,
där samma slag av varor saluföras,
eller i järnvägs väntsal eller inom
annan huvudsakligen för de resande
avsedd del av järnvägs stationsområde,
under förutsättning att automatapparaten
är av typ som godkänts av den
myndighet Konungen därtill förordnar;

I Kungl. Maj:ts förslag var 11 § 1
mom. första stycket samt 2 och 3 mom.
butikstängningslagen av följande lydelse: 1

mom. första stycket. Under de förutsättningar
som angivas i denna paragram
må tillstånd meddelas näringsidkare
att hålla butik öppen för allmänheten
eller att annorstädes idka försäljning
till allmänheten å tid, då sådant
eljest icke är förenligt med bestämmelserna
i denna lag. Tillstånd

Förslag till butikstängningslag.

till försäljning som avses i 3 mom. 4)
meddelas i Stockholm av överståthållarämbetet,
i annan stad av magistraten
eller kommunalborgmästaren samt
å landet av polismyndigheten. I övriga
fall meddelas tillstånd av länsstyrelsen.

2 mom. Tillstånd, varom i 1 mom.
förmäles, må ej medgivas, om sökanden
icke uppfyller de villkor, som gälla
för idkande av handel i allmänhet,
eller anledning finnes till antagande,
att han icke är lämplig att utöva verksamheten,
så ock om hinder prövas föreligga
ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets-
eller liknande synpunkt.

3 mom. Föreligger ej hinder enligt
2 mom., skola vid prövning av ansökning
följande regler lända till efterrättelse,
därvid hänsyn bland annat skall
tagas å ena sidan till det gagn för allmänheten
och å andra sidan till de olägenheter
för annan handel, som skulle
uppkomma vid bifall till framställningen: 1)

försäljning av konfektyrer, kex,
alkoholfria drycker, frukt, produkter
av frukt, honung, levande blommor,
tryckta skrifter, vykort, fotografisk
film och tändstickor, vilken bedrives
från särskilt försäljningsställe, där under
den vanliga affärstiden endast dessa
varor saluhållas, må medgivas, såframt
icke särskilda skäl till annat föranleda,
i allmänhet dock icke någon
veckodag längre än till klockan 22; sådant
medgivande må ock lämnas för
försäljning av dessa varor annorledes
än från särskilt försäljningsställe, om
försäljningen icke är förbunden med
handel med andra varor och i övrigt
skäl diirtill anses föreligga;

2) försäljning i samband med nöjestillställning,
idrottstävling, friluftsbad
eller dvlikt må medgivas under den utsträckta
tid, som med hänsyn till förhållandena
anses erforderlig; dock må
tillståndet i regel avse försäljning endast
av de under 1) nämnda varuslagen
samt lagad mat och tobaksvaror;

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Förslag till butikstängningslag.

3) försäljning i direkt anslutning till
station för järnvägs- eller lufttrafik eller
för mer betydande sjö-, spårvägseller
busstrafik må medgivas under den
utsträckta tid, som kan anses betingad
av de resandes behov; dock må tillståndet
i regel avse försäljning endast
av de under 1) nämnda varuslagen
samt tobaksvaror, piprensare, mindre
pappersartiklar, pennor och bläck;

4) försäljning utomhus av varm
korv, varm fisk eller varm buljong
samt bröd, potatis och senap, som tillhandahållas
i samband därmed, må
medgivas i den utsträckning, som anses
lämplig, dock endast från fastställd
plats;

5) öppethållande eller försäljning i
andra fall må medgivas, då synnerliga
skäl därtill äro.

I motionerna inom första kammaren
nr 401 av herrar Sjö och Uhlén samt
inom andra kammaren nr 569 av herr
Andersson i Malmö m. fl., vilka voro
likalydande, hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 248 måtte taga
hänsyn till vad 1947 års butikstängningssakkunniga
anfört och besluta, att
11 §, mom. 3, skulle erhålla den lydelse
de sakkunniga föreslagit.

I motionen II; 564 av herr Henriksson
hade hemställts, att »riksdagen
måtte vidtaga sådan ändring av Kungl.
Maj:ts proposition nr 248 med förslag
till butikstängningslag att lagens § 11
mom. 3 första punkten erhåller den av
de sakkunniga föreslagna lydelsen».

I motionen II; 566 av herr Brandt
hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 248 måtte besluta dels att fotografisk
film icke måtte upptagas i det
varusortiment för kiosk, som angåves
i 11 § 3 mom. 1) av lagen, dels att ett
tredje alternativ beträffande sökande
av »synnerliga skäl» enligt vad i motionen
angivits måtte komma i fråga,
dels i övrigt beakta i motionen framförda
synpunkter.

Utskottets förslag innefattade beträffande
denna paragraf tillstyrkande av
Kungl. Maj :ts förslag.

I en av herr Uhlén och fru Boman
avgiven reservation hade uttalats, att
utskottet bort tillstyrka det yrkande,
som framställts i motionerna I: 401 och
II; 569, nämligen att 11 § 3 mom. i butikstängningslagen
erhölle den lydelse,
som 1947 års butikstängningssakkunniga
föreslagit, i anledning varav reservanterna
hemställt, att riksdagen måtte
för sin del antaga 11 § 3 mom. i den
av utskottet föreslagna butikstängningslagen
i följande lydelse:

11 §•

3 mom. Föreligger ej hinder enligt
2 inom., skall vid prövning av ansökning
skälig hänsyn tagas till den olägenhet
för annan handel, som skulle
uppkomma vid bifall till framställningen,
varjämte i övrigt följande regler
skola lända till efterrättelse:

1) försäljning av konfektyrer, kejc,
alkoholfria drycker, färsk frukt, fikon,
dadlar, russin, honung i förpackningar
om högst 100 gram, produkter av
svensk frukt, saft, levande blommor,
tryckta skrifter, mindre pappersartiklar
och tändstickor må, under förutsättning
att under den vanliga affärstiden
endast dessa varor saluhållas,
medgivas i den omfattning, som finnes
påkallad med hänsyn till allmänhetens
behov av dylik försäljning, i allmänhet
dock icke någon veckodag längre än
till klockan 22 eller den senare tidpunkt,
som vid försäljning i anslutning
till trafikinrättning är påkallad av de
resandes behov;

2) försäljning i samband med nöjestillställning,
idrottstävling, friluftsbad
eller dylikt må medgivas under den utsträckta
tid, som med hänsyn till förhållandena
anses erforderlig; dock må
tillståndet i regel avse försäljning endast
av de under 1) nämnda varuslagen
samt lagad mat;

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

3) försäljning utomhus av varm korv
samt bröd, potatis och senap, som tillhandahållas
i samband med korven,
må medgivas i den utsträckning, som
anses lämplig, dock endast från fastställd
plats;

4) öppethållande eller försäljning i
andra fall må medgivas, då synnerliga
skäl därtill äro.

Den som enligt 1) eller 2) här ovan
erhållit medgivande till försäljning av
vissa varor under utsträckt affärstid
och som av den i lagen den 11 juni
1943 angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror omförmälda
monopolutövaren antagits såsom
återförsäljare av tobaksvaror äger därjämte
i den omfattning och på de villkor,
som av monopolutövaren bestämts,
försälja dylika varor.

Sedan herr förste vice talmannen anmält
ärendet till handläggning, yttrade

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
I avseende å föredragningen av
andra lagutskottets utlåtande nr 47 får
jag hemställa, att detsamma må föredragas
till avgörande punktvis och
punkten A på det sättet, att först föredrages
det däri tillstyrkta lagförslaget
paragrafvis samt, om så erfordras, momentvis
med slutbestämmelse, ingress
och rubrik sist, varefter utskottets hemställan
i punkten A föredrages, att vid
behandlingen av den paragraf, varom
först uppstår överläggning, denna må
omfatta utlåtandet i dess helhet, samt
att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Kammaren biföll denna hemställan.

Punkten A.

Utskottets förslag till butikstängningslug.

1 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr JONSSON i Skutskär: Herr talman!
Eftersom utskottet avstyrkt två

Förslag till butikstängningslag.

av mig avgivna motioner, skall jag be
att få säga några ord.

Vad beträffar min motion nr 568, så
har jag i densamma upprepat och understrukit
vad jag vågade anföra när
vi år 1945 diskuterade butikstängningslagen.
Jag kan nämligen lika litet nu
som då förstå, varför tobaksvaror skola
vara undantagna från bestämmelserna
i 11 § 3 mom. Jag hoppas dock, att
den förebådade utredningen om tobaksmonopollagstiftningen
skall resultera
i att tobaksvarorna komma att
släppas på samma sätt som andra impulsvaror.
Detta tycker jag bör bli fallet,
icke minst med hänsyn till de blivande
tobaksautomaterna, som främst
komma att bli till specialtobakshandlarnas
förmån.

I min andra motion, nr 567, kommer
jag in på frågan om de s. k. delade tillstånden.
Jag vill passa på att tacka
statsrådet för att han tagit bort krånglet
med tobakshandeln på landsbygden.
Jag beklagar bara, att han icke tog steget
fullt ut och avskaffade krånglet
kring tobakshandeln över huvud taget.
När vi diskuterade saken 1945, fick jag
ett starkt intryck av att det förelåg
krav på en mycket ingående utredning
om vad som skulle läggas in under dessa
delade tillstånd. Jag tycker, att de
delade tillstånd som sedermera givits
av tobaksnämnden nu borde kunna förändras
till fulla tillstånd, i stället för
att man skall kosta på en förnyad, obehövlig
bchovsprövning.

Det stående argumentet i diskussionen
om butikstängningslagen 1945 var
det, att om man utökade rätten för
kioskerna att sälja tobak, skulle detta
föra med sig en ytterligare utarmning
av de s. k. specialtobakshandlarna, ett
argument som jag vill tro nu kommer
att mer och mer förlora sitt bevisvärde
på grund av att man kommer att kunna
få anlita tobaksautomaterna. Jag
finner att argumentet går igen i det föreliggande
utlåtandet, ocli jag kan icke
neka mig förmånen att här återge vad

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Förslag till butikstängningslag.

utskottet skriver på den punkten. Sedan
utskottet instämt med statsrådet i
hans åsikt om nödvändigheten av en
behovsprövning, innan de delade tillstånden
försvinna, skriver utskottet:
»Därvid bör emellertid uppmärksammas,
att de s. k. delade tillstånden ofta
tillkommit på grund av sociala skäl
och att tillståndshavarna skulle komma
i en ekonomiskt svår situation, om deras
rätt till tobaksförsäljning bortfölle.
Finnes ingen specialtobakshandel på
orten, bör enligt utskottets mening
prövningen resultera i att tillståndshavarna
få rätt att sälja tobak under hela
den tid kiosken hålles öppen. Även om
det finnes en specialtobakshandel i
närheten, bör det emellertid endast i
undantagsfall få förekomma, att en nuvarande
innehavare av s. k. delat tillstånd
förmenas rätten att sälja tobak.
Det är visserligen riktigt att på grund
av 1943 års monopollagstiftning specialtobakshandelns
intressen böra beaktas,
men beträffande de s. k. delade
tillstånden förhåller det sig dock så, att
tillståndshavarna nu ha möjlighet att
sälja tobak under vanlig affärstid, och
specialtobakshandlarnas möjligheter till
försäljning ökas genom den föreslagna
rätten för dem att sätta upp tobaksautomater.
Hänsynen till specialtobakshandeln
synes därför icke lägga
hinder i vägen för att innehavare av
s. k. delade tillstånd vid omprövningen
i allmänhet få rätt till tobaksförsäljning
under hela den tid kiosken är
öppen.» Utskottet har här, enligt vad
jag förstår, på ett bättre sätt än jag
kunnat motiverat obehövligheten av
den ifrågasatta omprövningen och i
sak gått med på den motion, som jag
på denna punkt väckt. Tv utskottet
sammanfattar det hela så, att de delade
tillstånden i allmänhet böra förändras
till fulla tillstånd. När vi alltså här
kommit fram till denna gemensamma
uppfattning, hade det väl legat närmast
till hands att min motion hade tillstyrkts.

Då jag nu vet, att första kammaren
redan fattat sitt beslut i enlighet med
utskottets förslag, finner jag det fullständigt
utsiktslöst att här ställa ett
yrkande om bifall till motionen. Det
enda jag vill göra är att ytterligare
stryka under, att jag hoppas att tobaksnämnden
vid sin prövning kommer
att taga vederbörlig hänsyn till
vad utskottet skrivit.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Fru BOMAN: Herr talman! Jag har
vid behandlingen av denna fråga i
andra lagutskottet reservat mig på ett
par punkter.

Den ena punkten gäller 2 § punkt 6
beträffande automathandeln med tobak.
Jag förstår alltför väl, att det kanske
icke går att på den väg jag anvisat
komma till rätta med svårigheterna,
men jag har ändå icke ansett mig kunna
avstå från att deklarera min inställning
till frågan.

Vi kunna icke förhindra de minderåriga
— det är dem jag särskilt tänker
på här — att komma åt tobak. De kunna
köpa tobak både i en tobaksaffär
och i en kiosk. Men förslaget innebär
onekligen, att möjligheterna för dem
ökas. Och det blir inte bara ökade möjligheter
utan fullständigt okontrollerade
möjligheter. Man vet ju att barn,
i varje fall om de genom inflytande
från hemmet äro inställda på att det är
en allvarlig sak att börja använda tobak
tidigt, icke lika frimodigt gå in i
en affär eller en kiosk för att köpa tobak
som de obevakat gå till en automat
för att taga ut de varor de behöva.
Förslaget medför också andra vådor,
men jag har stannat för de hälsovådliga,
och här vidgas alltså möjligheterna
för barn och ungdom att på ett tidigt
stadium grundlägga en vana, som icke
är vare sig god eller nyttig. Jag anser
att det borde vara ett starkt intresse
för oss alla att söka bevara ungdomen
fri och stark.

Jag är heller icke alldeles ensam i

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

denna min inställning. Av remissinstanserna
har såväl länsstyrelsen i
Uppsala län som länsstyrelsen i Skaraborgs
län icke tillstyrkt denna del av
förslaget, och Socialdemokratiska kvinnoförbundet
har också avstyrkt densamma.
Socialstyrelsen, som tidigare
varit tveksam och mycket restriktiv på
denna punkt, har nu frångått sin tidigare
ståndpunkt. Socialstyrelsen säger:
»Även om de frestelser, för vilka barn
och ungdom utsättas genom automathandeln,
alltjämt göra frågan tveksam,
anser sig styrelsen därför med hänsyn
till de uppenbara fördelarna ur varudistributionssynpunkt
icke böra motsätta
sig en utvidgning av automathandeln
i enlighet med de sakkunnigas
förslag.» Departementschefen har också
hyst tveksamhet, men har anslutit
sig till socialstyrelsens nuvarande
ståndpunkt. Min tanke är den, att när
det gäller en sak som man är så tveksam
om är det bättre att ställa sig på
den säkra sidan. Jag förstår ju dock
vad man åsyftar med förslaget, men
jag hyser de allvarligaste betänkligheter
mot det och vill därför i denna del
yrka bifall till den av herr Hage och
mig avgivna reservationen.

Den andra punkt, på vilken jag reserverat
mig, gäller 11 § 3 mom. och
riktar sig mot utökningen av varusortimentet
i kioskerna. Här har jag anslutit
mig till de sakkunnigas förslag. De
sakkunnigas utlåtande på denna punkt
är enhälligt, och de ha fått instämmande
av Svenska handelsarbetareförbundet,
arbetstagarpartens representanter i
arbetsrådet och Handelns arbetsgivareorganisation,
vilka alla hysa betänkligheter
mot att varudistributionen i större
utsträckning överföres till de mera
primitiva försäljningsformer, vilka ofta
icke uppfylla nutida krav i sanitärt
hänseende. Detta giiller både beträffande
förvaringen av produkterna och
arbetsförhållandena för de anställda.
Alla dessa instanser påpeka också att

Förslag- till butikstängningslag.

man genom den nya anordningen motverkar
en nödvändig rationalisering av
varudistributionen.

Går jag tillbaka till och stannar inför
vad som varit det grundläggande
eller avgörande när det gällt att permanenta
butiksstängningslagen, konstaterar
jag att departementschefen på
den punkten gjort ett uttalande, vari
han understryker nödvändigheten av
att tillvarataga de olika parternas intressen
— både konsumenters och arbetstagares
— men även att taga hänsyn
till rättvisesynpunkterna. Departementschefen
framhåller, att även om
arbetstiden för de anställda vore reglerad
i annan ordning — det är alltså
det man åberopar — kräva andra viktiga
sociala önskemål liksom också näringspolitiska
intressen, att butikstängningslagen
bibehålies. »Jag syftar därvid
särskilt», säger han, »på de tidigare
framförda motiven för lagstiftningen,
nämligen angelägenheten att
bereda skälig fritid åt butiksinnehavarna
och att åstadkomma i stort sett likartade
konkurrensförhållanden mellan
de olika företagen.» I och med det förslag,
som Kungl. Maj :t här framlagt,
har man, anser jag, icke kommit till
vad departementschefen åsyftat i sistnämnda
hänseende, d. v. s. likartade
konkurrensförhållanden mellan de olika
företagen. Om man nämligen utökar
sortimenten för kioskhandeln, ger man
detta slags handel ett försteg framför
detaljhandeln. Detaljhandlarna måste
stänga sina butiker klockan 6, men de
andra kunna hålla öppet ända till klockan
10 och saluföra en hel del av sådant
som eljest skulle vara förbehållet
detaljhandlarna.

Jag skall nöja mig med vad jag nu
anfört och ber att få yrka bifall till den
av herr Uhlén och mig undertecknade
reservationen på denna punkt.

Herr BRANDT: Herr talman! När vi
diskutera detta, särskilt paragraf 11 i

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Förslag till butikstängningslag.

lagen, tror jag det är nödvändigt att
erinra om att i den nu gällande 1943
års lag angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror
ålägges svenska tobaksmonopolet att
söka anpassa försäljningsställenas antal
med hänsyn till möjligheten för de
s. k. specialtobakshandlarna att uppnå
skälig omsättning, i den mån så kan ske
utan åsidosättande av allmänhetens och
tobaksmonopolets intressen. Såsom utredande
och rådgivande organ för
handläggningen av bl. a. frågor som
uppkomma vid tillämpningen av dessa
direktiv för distributionen av tobaksvaror
tillsattes statens tobaksnämnd.
Den består av sju ledamöter — tre utsedda
av Kungl. Maj :t, två av tobaksmonopolet
samt två representanter för
återförsäljarna, vilka utses av kommerskollegium.
När tobaksnämnden
handlägger dessa frågor infordrar
nämnden yttrande från tobaksmonopolets
disponenter på de olika kontoren
ute i distrikten, som ju finnas i olika
delar av landet, samt från en tjänsteman
som står till tobaksnämndens förfogande.
Denne reser omkring och gör
noggranna utredningar om förhållandena
på resp. platser med anledning
av ansökningar om försäljning av tobak
— på utsträckt tid eller vad det nu
kan vara fråga om. Denne tjänsteman
står helt till nämndens förfogande för
utredning av nyetablerings- och övriga
frågor beträffande distributionen. Dessutom
inhämtar nämnden upplysningar
från stads- och kommunalfullmäktige,
polisen, landsfiskaler, näringsorganisationer
etc. Nämnden själv har dessutom
ett arbetsutskott, som, om det är
nödvändigt, självt reser ut och besöker
resp. platser och gör en noggrann undersökning
av förhållandena där, innan
man fattar beslut. Jag vill göra
kammaren uppmärksam på att i nämndens
instruktion heter det, att nämnden
i städer och stadsliknande samhällen
skall verka för att all varsamhet, som
är förenlig med allmänhetens berättiga -

de anspråk på bekväm tillgång till tobaksvaror
och tobaksmonopolets intressen,
iakttages, samt att dylik rätt
företrädesvis beviljas personer med
kännedom om tobakshandeln eller med
annan affärskunskap.

Dessa 1943 års bestämmelser tillkommo
efter mycket grundlig utredning
och moget övervägande. De grunda sig
på såväl sociala som statsfinansiella
skäl. Tidigare hade tobakshandeln
splittrats på ett alltför stort antal enheter.
Det hade resulterat i att årsomsättningen
i tobaksaffärerna på många
håll var mycket otillfredsställande, såsom
de sakkunniga konstatera i sitt betänkande.
Ett stort antal tobakshandlare
i landet, säga de sakkunniga, befunno
sig i prekära ekonomiska omständigheter.
Först och främst utövas i anslutning
till de direktiv jag förut nämnde
en nyetableringskontroll i syfte att
förhindra tillkomsten av nya, ur distributionssynpunkt
överflödiga försäljningsställen.
I enlighet med av Kungl.
Maj:t och riksdagen uttalade önskemål
ha vidare de tobakshandlare, som innehaft
icke bärkraftiga affärer, erbjudits
nedlägga dessa mot livränta eller engångsbelopp.
Slutligen skall nämnden
enligt sin instruktion undersöka, om innehavare
av redan befintliga icke bärkraftiga
affärer i ett tättbebyggt samhälle
vilja flytta ut till nybebyggda områden,
där det kan påräknas, att en tobaksaffär
kan bli bärkraftig. Endast om
någon sådan inte finns, godkänner man
att det blir en helt ny affär. Enligt butiksstängningslagen
äger nu länsstyrelsen
meddela tillstånd till handel med
tobaksvaror på utsträckt tid i tre fall.
Det första fallet avser s. k. trafikkiosker
— det är Svenska pressbyrån som nästan
har monopol på sådana. De ha oftast
öppet från morgonen till sena kvällen
med försäljning av tobak hela tiden. Det
andra fallet avser tobaksförsäljning i
samband med nöjestillställningar o. d.
Slutligen kan sådant tillstånd lämnas,
då »synnerliga skäl» därtill äro. Där -

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

med har man närmast avsett ömmande
personliga omständigheter hos sökanden,
såsom att han är partiellt arbetsför.
Som »synnerliga skäl» har även i
något specialfall betraktats allmänhetens
intresse av att få köpa tobak på utsträckt
tid på viss plats. Bestämmelsen
återfinnes i It §, punkten 7) i gällande
lag och punkten 5) i utskottets förslag.
Det kan vara anledning framhålla,
att den fortfarande skall anses tillämplig
på partiellt arbetsföra. Jag skall
återkomma till den saken.

Jag vill även säga några ord med anledning
av att här, som redan sagts, föreslås
en utökning av varusortimentet
för kioskerna. Sortimentet föreslås sålunda
utökat med fotografisk film, utländsk
frukt, icke färsk frukt samt i
obegränsad mängd honung •— nu gäller
viss begränsning i fråga om sistnämnda
vara — och i trafikkioskerna därjämte
piprensare, bläck och pennor. Jag har i
en motion i detta ärende yrkat, att fotografisk
film icke måtte upptagas i varusortimentet
för kioskerna. Det finns nu
omkring 2 000 försäljningsställen för
film. Skulle kioskerna också få sälja
film, bleve det ytterligare ca 7 000. De
som handla med fotografisk film säga,
att antalet distributionsställen nu är tillfredsställande.
Man säger, att det är
svårt att anskaffa fotografisk film, ty
importen från de länder man tidigare
väsentligen köpt ifrån, nämligen USA
och Tyskland, har nu så gott som upphört.
Härtill kommer, att det på grund
av lagringssvårigheterna och nödvändigheten
att ha färska varor måste anses
olämpligt med försäljning av fotografisk
film även från kiosk.

Denna gång har regeringen amärkningsvärt
nog intagit en diametralt
motsatt uppfattning i denna fråga mot
1945. Då sade föredragande departementschefen,
som jag vill minnas var
nuvarande statsministern Erlander, att
ett bifall till kravet om film i kiosker
skulle »medföra ett betydande avbräck

Förslag till butikstängningslag.

för butiksliandeln med fotografisk film.
Och då detta i sin tur skulle leda till
allvarliga sociala skadeverkningar för
ifrågavarande butiksinnehavare och den
hos denna anställda personalen» framlade
han icke något förslag om att fotografisk
film skulle upptagas bland de
vanliga kioskvarorna. Det är anmärkningsvärt,
att regeringen totalt ändrat
ståndpunkt i ifrågavarande sak. De sakkunniga
ha intagit en restriktiv ståndpunkt,
som fru Boman sade. De ha angivit,
att denna ståndpunkt bygger dels
på hänsynstagande till grunderna för
butikstängningslagstiftningen och dels
på det förhållandet »att det icke synts
de sakkunniga lämpligt, att varudistributionen
i större utsträckning överflyttas
till mera primitiva försäljningsformer
eller försäljningsställen, vilka ofta
icke uppfylla nutidens krav i sanitärt
hänseende och icke heller erbjuda tillfredsställande
arbetsförhållanden för
den där sysselsatta personalen». Svenska
handelsarbetareförbundet framhåller
i sitt yttrande över de sakkunnigas
förslag, att kioskhandeln enligt förbundets
mening är ett sorts palliativ, som
icke fyller något annat än stundens behov
inom varudistributionen. Handeln
med varor skall, säger förbundet, »äga
rum i tidsenliga och hygieniskt inredda
lokaler. Att utöka varusortimentet i
kiosker skulle i själva verket betyda, att
man legaliserade dem såsom ett betydelsefullt
led i varudistributionen».
Även arbetstagarpartens representant i
arbetsrådet framhåller ungefär samma
synpunkter. Han säger nämligen i ett
uttalande till ett av rådet avgivet betänkande
beträffande de sakkunnigas förslag
bl. a., att man med en utvidgning
av varusortimentet i kiosker synes motverka
den rationalisering av varudistributionen
som ur allmän synpunkt är
önskvärd. Man kan alltså konstatera att
de sakkunniga anfört starka skäl för att
icke företaga någon utökning av varusortimentet
och att detta understrukits

4 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 30.

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Förslag till butikstängningslag.

av handelsarbetarnas representant och
handelns arbetsgivareorganisation. I
likhet med reservanterna anser jag, att
en sådan utökning skulle vara olycklig
med hänsyn till konkurrensen.

Jag skall övergå till att säga några
ord om tobaksautomaterna. Införande
av tobaksautomater är ett gammalt krav
från tobakshandlarhåll, som man framfört
för att kunna tillgodose allmänhetens
krav på att få köpa tobak på utsträckt
tid. Det har tillstyrkts av socialstyrelsen,
som tidigare varit tveksam
och yrkat avslag på krav på en sådan
automatförsäljning. Den för de sakkunniga,
tobaksmonopolet och andra myndigheter
demonstrerade automattypen
är avsedd att placeras på affärsdörrens
insida, d. v. s. inuti affären. Varorna bli
då inte utsatta för väderleksförändringar
och temperaturväxlingar. Fru Boman
talade om det olämpliga i att ungdomen
skulle komma åt tobak. Det är
skillnad att göra en attack mot en tobaksautomat,
som hänger på en vägg,
och att försöka komma åt varorna i en
automat av nyssnämnda typ. I förra fallet
betraktas det ur lagens synpunkt som
åverkan. I det senare fallet måste butiksdörrens
fönster slås sönder, och då
blir det med säkerhet betraktat som inbott.
Ungdomen drar sig nog för att
göra något sådant. Jag skulle tro, att
det främst är med hänsyn härtill som
socialstyrelsen ändrat ståndpunkt. Denna
typ av automater har departementschefen
omnämnt, men det föreligger
icke något konkret förslag från hans
sida om att det skall vara så placerade
automater. Jag skulle vilja understryka,
att dessa automater äro så konstruerade
att de också växla pengar. Utskottet säger
ingenting om hurudana tobaksautomaterna
skola vara. Blir det inte föreskrivet,
att automaterna skola placeras
på nämnt sätt, vill jag säga, att det är
uppenbart, att tobakshandlarna inte ta
något som helst ansvar för utvecklingen
på detta område. Skulle då de farhågor
som fru Boman och andra uttalat be -

sannas, vilja som sagt tobakshandlarna
inte ta något ansvar för det. De ha med
sitt förslag emellertid åsyftat sådana
automater, som placeras på affärsdörrens
insida. Jag har i min motion understrukit,
att den omständigheten att
en tobakshandlare på grund av materialbrist
icke kan anskaffa en automat
icke skulle få tagas till intäkt för att
bevilja en sökande rätt att sälja tobak i
kiosk. Detta har, såvitt jag förstår, utskottet
varit med om. Det har understrukit
vad jag framhållit, och jag får
väl därmed betrakta min motion i den
delen såsom tillstyrkt av utskottet.

Som jag sade beviljas tillstånd till
öppethållande på utsträckt tid av bl. a.
synnerliga skäl, varvid det oftast är
fråga om partiellt arbetsföra. Dessa tillstånd
äro delade, d. v. s. vederbörande
får sälja tobak endast på vanlig butikstid,
fastän kiosken i fråga har öppet på
utsträckt tid. Departementschefen föreslår,
vilket tillstyrkes av utskottet, att
inga delade tillstånd i fortsättningen
skola få finnas. Vederbörande skall få
rätt att sälja tobak under hela den tid
han har öppet eller ingen tobak alls.
Herr Jonsson i Skutskär fruktar att
tobaksnämnden inte komme att ge några
sådana tillstånd. För min del har jag
en rakt motsatt uppfattning.

Oavsett vad utskottet skrivit på
den punkten är det uppenbart att den
som av sociala skäl fått rätten att sälja
tobak inte kommer att fråntagas denna
rätt. Men jag föreslog i min motion
en medelväg. Enligt min mening kunde
man tänka sig ett tredje alternativ,
som tobaksnämnden ibland tilllämpar.
När någon med åberopande av
»synnerliga skäl» söker tillstånd att få
sälja tobak och nämnden kanske tycker
att saken är tveksam, säger nämnden
till vederbörande, att han får välja.
Om han vill sälja tobak, får han göra
det på vanlig affärstid, och då får han
återta sin ansökan hos länsstyrelsen om
att få hålla öppet på utsträckt tid. Eller
också får han låta bli att sälja tobak.

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Han får alltså valrätt mellan dessa båda
alternativ, och han kan lätt själv räkna
ut vilket han tjänar mest på.

Nu säger utskottet att detta är något
som ligger utanför frågan om butikstängningslagen
— det är ju inte fråga
om öppethållande på utsträckt tid —
och att följaktligen min motion skulle
vara oberättigad. Denna synpunkt kan
vara riktig. Vidare säger emellertid utskottet
att motionären skulle ha avsett,
att en kioskinnehavare, som enligt 11 §
3 mom. 7) nu gällande butikstängningslag
erhållit s. k. delat tillstånd, »skall
få en ovillkorlig rätt till försäljning av
tobak med återförsäljarrabatt under
vanlig affärstid, därest han icke erhåller
tillstånd till tobaksförsäljning på utsträckt
tid». Här har emellertid utskottet
totalt missförstått min motion, tv
detta var icke min mening. Det skulle
ju faktiskt innebära att man sätter en
sådan sökande i en privilegierad ställning.
Alla andra som vilja sälja tobak,
även på vanlig affärstid, måste gå till
tobaksmonopolet och söka tillstånd
därtill, och tobaksnämnden yttrar sig
över ansökningen. Utskottet synes ha
fattat mig som om jag avsåg, att en sökande
med »synnerliga skäl» skulle få
en ovillkorlig rätt, alltså oavsett nyetableringskontrollen
och monopollagstiftningen,
att sälja tobak. Det har emellertid
icke varit min mening. Vad jag
syftat till är att utskottet skulle understryka
att tobaksnämnden också i fortsättningen,
när någon kommer och söker
tillstånd av »synnerliga skäl» och
nämnden är tveksam om han över huvud
taget bör få tillstånd att sälja tobak,
bör ha möjlighet att gå denna gyllene
medelväg och låta honom välja på
det sätt jag nyss angav. Detta är ju inte
på något sätt någon skärpning av departementschefens
förslag utan snarare
ett försök att gå en medelväg i tveksamma
fall. Men om jag tolkar utskottet
rätt, är avsikten att det fortfarande skall
finnas möjlighet för tobaksnämnden att
förfara på detta sätt. Jag har vid dis -

Förslag till butikstängningslag.

kussion med utskottets sekreterare kommit
till den uppfattningen, att utskottets
uttalande kan tolkas på det sättet.

Utskottet framhåller att det endast i
undantagsfall får förekomma att nuvarande
innehaavre av s. k. delat tillstånd
förmenas rätten att sälja tobak. Man frågar
sig under sådana förhållanden vad
det egentligen skall tjäna till att tobaksnämnden
skall sitta och granska de till
ett antal av ett par tre tusen uppgående
ansökningarna om omprövning. Det är
ju ett arbete som gott kunde besparas
tobaksnämnden, om det skall bedömas
så kategoriskt som utskottet här förutsätter.
Men det är möjligt att utskottet
— det har ju funnits en motion på denna
punkt — ändå tänker sig att det
skall finnas möjlighet att frångå detta.
Det finns få områden, där det jobbas så
friskt med affärer som när det gäller
kioskerna. En partiellt arbetsför får
rätt att sälja tobak av tobaksmonopolet
och tobaksnämnden, och när han haft
den rätten några månader, säljer han
kiosken för kanske bortåt 30 000 kronor.
Jag skulle kunna räkna upp mångfaldiga
exempel på detta jobberi. I dag
är det ganske en partiellt arbetsför som
är innehavare av kiosken. Men när omprövningen
skall ske, är det någon annan.
Jag har fattat utskottet så att i sådant
fall tobaksnämnden icke är skyldig
att ge tillstånd. Men det blir ändå
svårigheter för tobaksnämnden, tv det
sägs kanske att allmänheten vant sig vid
att inköpa tobaksvaror på den plats där
kiosken ligger. Jag föreställer mig att det
i ett sådant fall inte blir så lätt för tobaksnämnden
att taga försäljningsrätten
från vederbörande.

Ja, detta var en erinran som jag ville
göra på denna punkt. Det är klart att
det är stora svårigheter för tobaksnämnden,
ty den har ju att taga hänsyn till
föreskrifter i monopollagstiftningen och
de föreskrifter som med anledning av
denna finnas i dess instruktion. Man
kan inte komma ifrån, när man läser
detta förslag, att det på något sätt måste

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Förslag till butikstängningslag.

strida mot den nuvarande monopollagstiftningen.
Det hade väl varit riktigare
att man företagit den utredning om den
nuvarande monopollagstiftningen, varom
departementschefen talar i propositionen,
innan man verkställt denna uppmjukning
i butikstängningslagen. Om
det nu kommer en utredning om monopollagstiftningen
och denna utredning
kommer till ett annat resultat än detta
förslag innehåller, då måste det bli stora
svårigheter att vrida utvecklingen tillbaka.
Det hade faktiskt varit lyckligare,
om man nu avstått från dessa uppmjukningar
i 11 § och först låtit en utredning
om monopollagstiftningen komma
till stånd.

Ja, herr talman, jag har faktiskt inte
möjlighet att ställa något annat yrkande
än om bifall till den reservation som
avgivits av herr Ulilén och fru Boman.

Fru BOMAN (kort genmäle): Herr talman!
För att det inte skall uppstå något
missförstånd vill jag förtydliga vad
jag nyss sade beträffande tobaksautomaterna.
Jag har alldeles klart för mig
att man kommer att göra allt vad man
kan för att automaterna skola bli så
förstklassiga som möjligt. Men för mig
är saken lika allvarlig, även om ungdomarna
komma åt tobaksvarorna på
fullt ärligt sätt. De ha pengar, och cigarretterna
bli lätt åtkomliga i automaterna.
Det allvarliga är att de i smyg
börja grundlägga en vana, som sedan
blir skadlig för dem.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! Jag
har motionsvägen framfört ett yrkande,
som sammanfaller med den av herr
Uhlén och fru Boman avgivna reservationen.
Det gäller bestämmelserna i 11 §
3 mom. om varusortimentet i kioskerna.
Jag skall inte upprepa de argument
som tidigare anförts, men jag skulle
i alla fall vilja peka på ett par saker.

Vi ha vid olika tillfällen i riksdagen
diskuterat butikstängningslagen, och ett
av de mera känsliga områdena har

självfallet varit gränsdragningen mellan
butikshandeln och den handel som sker
genom kioskerna och som får försiggå
långt senare än butikshandeln. Jag har
hela tiden i detta sammanhang bestämt
hävdat, att man bör i största utsträckning
söka upprätthålla likheten inför
lagen. Samhället ställer ganska stora
krav på en butiksinnehavare beträffande
hans butikslokal och de arrangemang
som han har i denna. Motsvarande krav
ställas icke på den distribution som
sker genom kioskerna. Det förefaller
mig ganska egendomligt, att samtidigt
som man ställer dessa stora krav på
butikerna och förbjuder dem att hålla
öppet längre än till viss tid, släpper
man lös distribution av varor på andra
vägar. Det kan enligt min uppfattning
icke vara ett rimligt resonemang. Emellertid
har man ju nu efter diskussioner
och jämförelser kommit fram till en
viss ordning. Man bär från alla håll
erkänt att det finns en del s. k. impulsvaror,
som det kan vara berättigat att
allmänheten får inköpa efter den ordinarie
butikstiden. Dessa varor har man
tagit upp på en särskild lista och medgivit
att de få försäljas efter vanlig
affärstid i kiosker eller i butiker, som
inskränka sig till samma sortiment. När
det nu gäller att antaga butikstängningslagen
mera definitivt, har detta föregåtts
av en utredning, där alla intresserade
parter i detta spörsmål varit representerade.
De ha kommit fram till
ett enhälligt betänkande. Man måste väl
ändå fästa stort avseende vid detta förhållande.
Jag har förfärligt svårt att
förstå vad det skulle vara för mening
att i departementet fingra på detta förslag.
Nu har man i alla fall gjort det.
Jag skall här inte taga upp frågan om
den fotografiska filmen, som herr
Brandt på ett klarläggande sätt redogjorde
för. Jag skall i stället taga upp
den andra saken, nämligen frågan om
den utländska frukten. Jag vill erinra
kammarens ledamöter om att när sortimentet
på sin tid — jag vill minnas

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

det var förra gången vi hade frågan
uppe till diskussion — utvidgades med
produkter av svensk frukt, förelåg icke
något förslag härom i Kungl. Maj:ts
proposition. Kungl. Maj:t ansåg icke att
produkter av frukt utan endast färsk
frukt borde få säljas i kioskerna. Då
väcktes emellertid en motion från jordbrukarhåll,
där det framhölls att man
borde stimulera den svenska fruktodlingen
och av det skälet tillåta att
även produkter av svensk frukt finge
säljas såsom fritidsvaror. Det var, skulle
jag föreställa mig, mera känslomässigt
som riksdagen med ändring av Kungl.
Maj :ts förslag utvidgade fritidslistan till
att omfatta även produkter av svensk
frukt. Nu går man vidare och tar in
produkter av utländsk frukt. Och resonemanget
är helt enkelt enligt utskottet
det, att »det saknas ... skäl att
i detta hänseende göra skillnad mellan
produkter av svensk frukt och produkter
av utländsk frukt». Det förefaller
mig vara ett något egendomligt sätt att
gå i sicksack i bevisningen. Sortimentlistan
utvidgades ju med produkter av
svensk frukt, därför att man ville uppmuntra
den svenska fruktodlingen. Nu
tages detta till utgångspunkt för att
medtaga även produkter av utländsk
frukt. Det förefaller då som om man
snarast motarbetade det intresse som
man ursprungligen ville tillgodose. Jag
har mycket svårt att förstå att det
skall behövas någon särskild stimulans
åt en fritidsförsäljning av utländsk
frukt. Skall man gå in på den linjen,
finns det åtskilliga andra produkter,
beträffande vilka man med samma rätt
kan hävda att de borde föras upp på
denna lista över fritidsvaror.

Ja, herr talman, de synpunkter som
jag lägger på denna fråga är alltså för
det första principen om likheten inför
lagen, som gör det orimligt att sätta
spärrar för en butikshandel, på vilken
man ställer stora krav, samtidigt som
man ger friare tyglar åt en handel, på
vilken man icke ställer samma rigorösa

Förslag till butikstängningslag.

krav, och för det andra att syftet med
den utvidgning som gjordes, då man
tillät försäljning på fritid av produkter
av svensk frukt, nämligen uppmuntran
av den svenska fruktodlingen, motarbetas
genom att även produkter av utländsk
frukt medtagas. Dessa synpunkter
tala enligt min mening starkt för
att man accepterar den lydelse av 11 §
som de sakkunniga föreslagit.

Jag ber därför att få yrka bifall till
den av herr Uhlén och fru Boman avgivna
reservationen.

Fru EKENDAHL: Herr talman! Jag
har inte haft möjlighet att mobilisera
så mycket intresse vare sig för frågan
om tobaksvaror eller för de andra
spörsmål, som ha varit uppe till debatt,
varför jag inte tänker ta tiden i anspråk
med att syssla med dessa ting.

Jag vill endast säga några ord om
den som jag tycker kanske viktigaste
frågan i detta sammanhang, vars betydelse
departementschefen såväl i direktiven
för utredningen som i propositionen
starkt understryker. Det gäller
att bereda möjligheter för de förvärvsarbetande
kvinnorna att på ett bättre
sätt än hittills förlägga sina inköp,
detta icke bara för de förvärvsarbetande
kvinnornas egen skull utan även
för att göra det möjligt för kvinnorna
att deltaga i förvärvsarbetet. De sakkunniga
ha vid handläggningen av denna
fråga ansett, att man mycket väl i
lagen skulle kunna föreskriva, att butikerna
skola hållas öppna under sådan
tid, att den förvärvsarbetande delen av
befolkningen får möjligheter att göra
sina inköp, men hänvisat till att det
torde vara möjligt att ordna denna
fråga på en annan väg, nämligen genom
förhandlingar mellan konsumenterna
och köpmännen. När departementschefen
i propositionen understryker vikten
av att denna fråga löses, hade det
varit av stort värde om även utskottet
i sin motivering givit uttryck åt sin

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Förslag till butikstängningslag.

uppfattning om dessa synpunkter. Det
hade säkerligen varit värdefullt för
dem som skola deltaga i förhandlingarna
mellan konsumenterna och köpmannaorganisationerna
att ha kunnat
hänvisa till riksdagens uppfattning om
denna betydelsefulla fråga.

Jag har, herr talman, utan att vilja
ställa något yrkande, endast velat
bringa denna fråga till kammarens protokoll.

Häruti instämde fröken Nygren.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill endast lämna en
upplysning med anledning av det sista
anförandet. Jag har för min personliga
del varit mycket intresserad av spörsmålet
om de förvärvsarbetande husmödrarnas
möjligheter att göra inköp.
Jag har som ordförande i livsmedelshandlarnas
organisation här i staden
varit med om att behandla frågan vid
flera tillfällen, varvid olika vägar att
lösa densamma diskuterats. Jag måste
emellertid konstatera, att dessa strävanden
i dagens läge strandat på personalfrågan.
Det finns ingen möjlighet
att få personal, som vill arbeta i butikerna
under den utsträckta affärstid,
då dessa inköp skulle göras. Under sådana
förhållanden har man fått söka
finna andra lösningar på denna fråga.
Många butiker ha inrättat ett slags rekvisitionssystem
med en brevlåda utanför
butiken, där förvärvsarbetande husmödrar
kunna lägga ner sina order,
när de bege sig till sin spårvagn eller
buss på morgonen. Sedan kunna de
antingen hämta varorna när de fara
hem på kvällen eller få dem hemskickade.

Fru EKENDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Det är alldeles givet att de
förvärvsarbetande kvinnorna skulle
hälsa med tillfredsställelse, om denna
fråga ginge att ordna utan att affärstiden
utsträcktes. Tv de som få arbeta

på denna utsträckta tid äro också förvärvsarbetande
kvinnor.

Men det är också alldeles givet att
man, när man skall förhandla om en
sådan fråga, måste tänka på att bereda
de handelsanställda, som skulle få arbeta
å tid som annars skulle vara fritid
— kanske en kväll i veckan — en
skälig kompensation genom att ge dem
ledigt under tid, som har lika stort
värde för dem som den tid de arbetat
extra. Men jag vill understryka, att det
naturligtvis är så mycket bättre om
man kan ordna denna fråga på annat
sätt, t. ex. genom självbetjäningsbutiker
eller på det sätt som herr Henriksson
här anvisade. Det väsentliga är enligt
min mening att man å ömse sidor mobiliserar
ett intresse att lösa frågan.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Här har nu riksdagen under de
senaste dagarna behandlat sådana småsaker
som frågan om anslutning till
konventionen om Europas återuppbyggande,
tryckfrihetsförordningen, ändringar
i regeringsformen och riksdagsordningen,
och nu ha vi äntligen kommit
fram till en stor och riksviktig angelägenhet,
som bland annat gäller frågan,
huruvida man i trafikkioskerna
skall få sälja piprensare och apelsinmarmelad.
Jag uttrycker den förhoppningen,
att dessa riksviktiga frågor så
här i riksdagens sista timme komma att
lösas med fäderneslandets väl som ledstjärna
för dem som skola fatta beslut.

Jag känner mig emellertid föranlåten
att bringa i erinran, att det här inte är
fråga om en lag rörande handelsrättigheter
utan här gäller det en lag, som
begränsar tiden för butikernas öppethållande
och ingenting annat. I detta
lagförslag är som i förut gällande lag
den ordinarie tiden för butikernas öppethållande
fastställd, men dessutom innehåller
det vissa regler, enligt vilka en
viss utsträckning av affärstiden kan
medgivas för sådana butiker, kioskerna

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

inbegripna, som föra ett begränsat antal
varor, vilka fått beteckningen impulsvaror.
Därmed menas sådana varor
som litet var kan behöva tillhandla sig
när som helst, t. ex. en piprensare.

Om den ordinarie tiden för affärernas
öppethållande råder det praktiskt taget
inga delade meningar. På två andra
punkter ha meningarna emellertid gått
isär. Det gäller för det första vad som
skall få säljas i sådana butiker, som
kunna få rätt att hålla öppet utsträckt
tid. Dessa butiker äro dels vanliga butiker,
där man går in och handlar vid
disken, och dels kiosker. För det andra
har man haft olika uppfattningar om
huruvida försäljning av tobaksvaror genom
automater skall tillåtas.

För att ett ögonblick dröja vid tobaksautomaterna
kanske jag först med anledning
av ett yttrande av herr Brandt
kan få säga, att andra lagutskottet icke
betraktat det som sin uppgift att föreskriva
vad slags tobaksautomater tobakshandlarna
skola ha. De få ha vilka automater
som helst, bara dessa bli godkända
av den kontrollmyndighet Kungl.
Maj:t förordnar. Kunna de inte få sådana
apparater, ser jag för min del
ingen annan råd än att de få vara utan
automater. Utskottets förslag innebär
rätt och slätt att de få lov att handla
med tobaksvaror genom automater.

Reservanterna herr Hage och fru Boman
vilja inte medge tobaksförsäljning
från automater. Deras motiv är att de
vilja skydda de minderåriga. Småttingarna
skulle enligt reservanternas mening
få lättare att komma iiver tobak
genom att automater finnas. Jag förstår
dessa reservanters synpunkter mer än
väl. Även jag med mitt nytestamentliga
sinnelag hajade faktiskt i fiirsta ögonblicket
till inför tanken att införa sådana
tobaksautomater. Men så gjorde
jag som jag brukar, jag lät förståndet
få överhand över känslan, och då blev
jag strax lugnare. Vid närmare eftertanke
skulle säkerligen till och med fru
Boman komma till samma resultat som

Förslag till butikstängningslag.

jag, nämligen att dessa automater knappast
skulle komma att medföra någon
extra frestelse för de minderåriga. Det
är ju ofta de minderåriga, som få gå
och köpa cigarretter åt de äldre, och
de kunna köpa cigarretter styckevis
varje dag till kl. 7. Vilken grabb som
helst kan på det sättet skaffa sig ett
bloss för 10, 12 eller 15 öre, eller vad
det nu kostar. Jag föreställer mig att
de cigarretter som tillhandahållas i
automaterna komma att säljas i förpackningar
och att dessa komma att betinga
det vanliga priset av 2:70 eller
något sådant. Man får kanske plocka
ned tre kronor i automaten för att få
en sådan förpackning. Jag tänker mig
att det inte blir så många småpojkar,
som kunna köpa ett paket cigarretter
för 3 kronor i dessa automater efter
kl. 7 på kvällen. Den frestelse de utsättas
för kommer nog därför inte att
bli så stor. Nej, då kommer det nog att
uppstå så mycket större frestelse för
andra. Dessa tobaksautomater komma
säkerligen att bli flitigt anlitade av storrökare,
verkliga mammutrökare, som bli
alldeles groggy, om de äro utan tobak
en timme. I någon mån blir det väl också
mödrarna till barnen som komma att
anlita tobaksautomaterna, ja, inte bara
i någon mån utan — tyvärr — i betydande
utsträckning. Det har ju nu gått
så långt här i landet, att mödrarna sitta
med cigarretten i mun till och med när
de ge sina barn di. Det blir kanske till
slut lättare för pojkarna att knycka
en cigarrett för morsan än att hämta
dem i en automat.

Genom butiksstängningslagen komma
vi inte att få bukt med tobaksmissbruket.
Det har erfarenheten visat. Vi ha
under långliga tider fört en restriktiv
politik i fråga om tobakshandeln här i
landet, men tobaksbruket har ju trots
detta ökat undan för undan. Nu åker
exempelvis folk buss miltals om söndagskvällarna
för att få tag i eu trafikkiosk,
diir man kan skaffa sig cigarretter.
Eller också slinker man in på ett

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Förslag till butikstängningslag.

kafé och dricker en kopp kaffe fullständigt
i onödan för att kunna köpa
fickorna fulla med cigarretter. Se vi
förhållandena sådana de äro måste vi
helt enkelt böja oss för sanningen och
säga, att det blir praktiskt med tobaksautomaterna
och att tobakshandlarna
vederfaras en viss rättvisa genom att de
få uppsätta sådana. Det tjänar ingenting
till att spjärna mot udden. Jag är inte
någon vän av tobaksautomater och inte
av kiosker heller. En del sådana äro
lortbodar, som hälsovårdsnämnderna
borde titta litet oftare på än de göra.
Men vi ha dem i alla fall, de fylla ett
visst ändamål, och då tjänar det ingenting
till att göra det krångligare för
människorna än vad det behöver vara.
Vi komma som sagt icke att kunna begränsa
tobaksbruk^ eller rättare sagt
tobaksmissbruket genom butiksstängningslagen.
Det röks utan tvivel mer nu
än under den tid när man här i staden
kunde köpa cigarretter i öppna cigarrbodar
vilken tid som helst på natten.

Jag skall sedan säga några ord om
sortimenten i de butiker, som få rättigheter
att hålla öppet utsträckt tid, i regel
till kl. 10 på kvällen, för försäljning
av de s. k. impulsvarorna. Det bär rått
delade meningar rörande avfattningen
av lagens § 11 mom 3, punkterna 1—3.
I propositionen föreslås, att butiker och
kiosker av ifrågavarande slag skola få
föra bl. a. frukt, produkter av frukt och
fotografisk film. I reservation nr 2 föreslås
att de — i överensstämmelse med
motionen på denna punkt — bl. a. skola
få tillhandahålla färsk frukt och produkter
av svensk frukt. Vari ligger då
skillnaden? Jo, beteckningen färsk frukt
innebär att de skulle få sälja vad slags
frukt som helst, t. ex. apelsiner, men
däremot inte apelsinmarmelad. En marmelad
eller konserverad svensk frukt,
som är smaksatt med apelsinskal skulle
icke få säljas, emedan det inte är en
produkt som uteslutande består av
svensk frukt. Jag hade i förgår i min
bänk en burk sådan marmelad med

apelsinskal. Tyvärr har jag den inte
med i dag, annars skulle jag låta kammarens
ledamöter smaka på den för att
övertyga sig om det löjliga i ett stadgande
av detta slag. Om man följer propositionen,
enligt vilken frukt och produkter
av frukt skola få tillhandahållas,
kunna dessa affärer sälja vad folk frågar
efter. Då behöver man inte bryta
upp konservburken för att se efter hur
den ser ut invärtes, innan man vågar
saluhålla den.

I övrigt kan som sagt enligt propositionen
sortimentet omfatta även fotografisk
film, d. v. s. en sådan där filmrulle
som man sticker i kameran. Herr
Brandt menade att man på det sättet
skulle utöka antalet försäljningsställen
med cirka 7 000. Men om kiosker eller
butiker inte anse sig behöva hålla öppet
på kvällen utan stänga i normal tid,
kunna de sälja så mycket film de vilja.
Man hindrar ju inte utökningen av försäljningsställena
därför att man tillåter
sådan försäljning. Det är för övrigt inte
sagt, att varenda kiosk kommer att
handla med sådan film, därför att de
ha möjligheter därtill. Det egendomliga
är emellertid — och här tänker jag på
herr Henriksson — att de som mest tala
om handelns frihet i regel uppträda
som de mest frihetsfientliga när det gäller
handeln.

De butiker eller kiosker, som drivas
i omedelbar närhet av buss-, järnvägs-,
ångbåts- och lufttrafikstation, skulle
dessutom enligt propositionen få utöka
sitt sortiment med tobaksvaror, papper,
pennor, bläck och piprensare. Kan någon
människa begripa att vuxna människor
kunna ge sig till att motionera
för att hindra en sådan utökning av
sortimentet och göra gällande, att hygieniska
skäl tala mot ett utökande av
detta sortiment? Är det någon av kammarens
manliga ledamöter som suttit på
tåget mellan Stockholm och Göteborg
och sugit på en snarkande rökpipa? Den
som gjort det har varit glad åt att få
hoppa av tåget exempelvis i Hallsberg

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

för att tillhandla sig en piprensare. Jag
tror att han skulle anse detta vara en
utomordentlig nyttig åtgärd ur hygienisk
synpunkt. Inte sänks den hygieniska
standarden av att kioskerna få
sälja piprensare, papper och pennor,
inte heller av att de få sälja fotografisk
film. Däremot kunde det vara nyttigt
att i högre grad än hittills se till, att
det i dessa kiosker inte står t. ex. öppna
skålar med chokladpraliner, under
det att med hästlort blandat landsvägsdamm,
flugor och mygg står som en sky
över det hela. I det avseendet finns det
anledning att klaga på bristande hygien,
men kom inte och skyll på piprensare!
Jag begriper som sagt inte hur människor
orkar med att diskutera om sådana
här ting.

Jag ber nu, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan. Jag vill
tillägga, att om någon skulle försöka
lägga hinder i vägen för försäljning av
piprensare, så kommer jag inte att lägga
mig i det vidare.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Herr Olovson ansåg att de skillnader,
som föreligga mellan utskottets
och reservanternas förslag, äro av mycket
ringa storleksordning och sakna
större betydelse. Dessa skillnader äro i
alla fall av stor vikt för de människor
det här gäller. Jag vill med anledning
av herr Olovsons anförande erinra om
att till grund för reservanternas förslag
och den väckta motionen ligger en utredning,
vari deltagit representanter för
skilda intressegrupper. Denna utredning
har kommit fram till ett resultat,
som också de affärsanställdas speciella
fackorganisationer anslutit sig till. Jag
har i detta sammanhang fäst särskilt
avseende vid de synpunkter som ha
framförts från styrelsen för Svenska
handelsarbetareförbundet, som varnat
för en utökning av sortimentet i kioskerna,
vilket kan befordra en utveckling
i den riktningen, att kioskerna bli

Förslag till butikstängningslag.

mer eller mindre special- och detaljaffärer.
En sådan utveckling anser man
från handelsarbetareförbundets sida ur
såväl allmänhetens som de affärsanställdas
intresse inte vara rimlig och lycklig.
På samma synpunkter bygger den
motion, som jag har varit med om att
underteckna.

Herr talman! Jag ber att med dessa
korta ord få yrka bifall till den av herr
Uhlén och fru Boman på denna punkt
avgivna reservationen.

Efter härmed slutad överläggning
godkände kammaren utskottets förslag
till avfattning av 1 §.

2 § föredrogs. Därvid yttrade:

Fru BOMAN: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till reservationen.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr förste vice
talmannen propositioner dels på godkännande
av paragrafen i den av utskottet
föreslagna lydelsen dels ock på
godkännande av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i den av herr
Hage och fru Boman avgivna reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Boman
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
2 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till butikstängningslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
berörda paragraf i den lydelse som föreslagits
i den av herr Hage och fru
Boman avgivna reservationen.

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Motioner om ändrad ordning för fortsättande av fyraårsplaner för bygdevägar och
ödebygdsvägar.

3 §, rubriken till 1—3 §§, 4 och 5 §§
med rubriker samt 6—10 §§.

Utskottets förslag godkändes.

11 § föredrogs; och anförde därvid:

Fru BOMAN: Herr talman! Jag yrkar
bifall till reservationen.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av paragrafen
i den av utskottet föreslagna
lydelsen dels ock på godkännande av
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Uhlén och fru Boman
avgivna reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen med övervägande ja besvarad.
Fru Boman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
11 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till butikstängningslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
berörda paragraf i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Uhlén och fru
Boman avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen.

Kammaren hade alltså godkänt 11 §
i utskottets förslag.

Övriga delar av lagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan under punkten
A.

Förklarades besvarad genom kammarens
i fråga om lagförslaget fattade
beslut.

Punkterna B—E.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Motioner om ändrad ordning för fortsättande
av fyraårsplaner för bygdevägar
och ödebygdsvägar.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande,
nr 62, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för fortsättande
av fyraårsplaner för bygdevägar
och ödebygdsvägar.

I två inom riksdagen väckta, till
jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 17 av herr
Johanson, Karl August, m. fl. och II: 32
av herr Sundberg m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte dels uttala,
att förslag till fyraårsplaner för bygdevägar
och ödebygdsvägar skulle, i de
delar de godkänts av länsstyrelse och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, anses
såsom fastställda, oavsett att planerna,
på grund av återstående meningsskiljaktigheter,
hänskötes till
Kungl. Maj :ts prövning, dels ock, om
yrkandet här ovan bifölles, besluta,
därest så befunnes erforderligt med
hänsyn till ordalydelsen av vägstadgans
11 §, att hos Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till sådan ändring av nämn -

Fredagen den 2 juli 1948 fm. Nr 30.

Motioner om ändrad ordning för fortsättande av fyraårsplaner för bygdevägar och
ödebygdsvägar.

da paragraf, att den av riksdagen uttalade
meningen däri komme till uttryck.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av de likalydande motionerna
I: 17 och II: 32 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte vidtaga av utskottet förordad
ändring av 11 § vägstadgan den 30 juni
1943 (nr 437).

Reservation hade avgivits av herrar
Anderberg och Andersson i Tungelsta,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att de likalydande motionerna I: 17
och II: 32 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Såsom framgår av det föreliggande
utskottsutlåtandet har herr Anderberg
i första kammaren tillsammans
med mig avgivit en reservation, vari vi
yrkat avslag på motionerna.

I motionerna har yrkats ändring i
vägstadgans 11 § i vad denna avser fastställande
av flerårsplaner inom vägväsendet.
I det avseendet gäller en bestämmelse,
som hänför sig till 8 § i vägstadgan,
där det står att det skall för
varje län i mån av behov upprättas dels
en femårsplan för nyanläggning av samt
omläggnings- och förbättringsarbeten på
huvudvägar, dels en fyraårsplan för
omläggnings- och förbättringsarbeten på
bygdevägar och ödebygsvägar, dels en
fyraårsplan för nyanläggning av bygdevägar
och dels en fyraårsplan för nyanläggning
av ödebygdsvägar.

Femårsplanen utarbetas av väg- och
vattcnbyggnadsstyrelsen och överlämnas
sedan till Kungl. Maj:t för fastställelse.
Beträffande fyraårsplanen — som
avser bygdevägar och ödebygdsvägar —
gäller den bestämmelsen i 11 § vägstadgan,
att den skall uppgöras av länsstyrelsen,
som efter hörande av de lokala

vägmyndigheterna har att översända
planen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som sedan skall fastställa den.
Äro väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelsen icke ense om hur planen
skall utformas, skall frågan hänskjutas
till Kungl. Maj:ts avgörande.

Nu ha motionärerna åberopat ett fall
rörande fastställelse av en fyraårsplan.
På s. 8 i utskottsutlåtandet säger man
härom följande: »I det av motionärerna
åberopade fallet har Kungl. Maj:t
emellertid, sedan frågan om fastställande
av fyraårsplan för Västerbottens län
bringats under Kungl. Maj:ts prövning,
från länsstyrelsens förslag uteslutit icke
allenast de vägar, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansett böra utgå ur
planen, utan även ett ytterligare antal
vägar.»

Med anledning av detta Kungl. Maj:ts
beslut ha representanter från länet motionerat
om, att stadgan skulle ändras
i visst avseende. Nu säger utskottet beträffande
själva sakfrågan bland annat:
»Det synes utskottet som om Kungl.
Maj:ts åtgärder i detta hänseende, om
än i överensstämmelse med den bokstavliga
tolkningen av förevarande paragraf
i vägstadgan, icke synas överensstämma
med de tankegångar, för
vilka i det föregående redogjorts. Utskottet
anser sålunda i likhet med motionärerna,
att Kungl. Maj:t vid behandlingen
av förevarande ärende bort begränsa
sin prövning till att avse endast
de delar av planen varom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelsen
varit oense.»

Reservanterna ha nu ansett, att det
knappast kan tillkomma jordbruksutskottet
att yttra sig om hur lagen bör
tolkas. Inte heller lär det tillkomma
jordbruksutskottet att yttra sig om huruvida
Kungl. Maj:t i vissa fall förfarit
riktigt eller inte. .Tåg skulle för min del
vilja ifrågasätta, om inte utskottsmajoriteten
i detta fall gått litet längre än vad
som är vanligt i andra utskott än kon -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Motioner om ändrad ordning för fortsättande av
ödebygdsvägar.

stitutionsutskottet. Utskottet säger i själva
sakfrågan: »Utskottet vill därför
föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga
sådan ändring av 11 § vägstadgan,
att därav framgår att förslag till fyraårsplaner
för bygdevägar och ödebygdsvägar
skola, i de delar de godkänts av
länsstyrelse och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
anses såsom fastställda,
oavsett att planerna, på grund av meningsskiljaktighet
i andra delar, hänskjutas
till Kungl. Maj:ts prövning.»

Vi reservanter ha inte kunnat dela
utskottsmajoritetens mening. När det
gäller fastställandet av femårsplaner
finns det ingen inskränkning i Kungl.
Maj :ts rätt och skyldighet. Beträffande
fastställandet av fyraårsplaner har, som
jag nyss nämnde, denna rätt delegerats
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Bestämmelsen innehåller emellertid den
inskränkningen, att därest vederbörande
myndigheter — väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelsen — blivit
oense, skall saken hänskjutas till Kungl.
Maj:ts avgörande. Det torde inte råda
någon tvekan om att det varit lagstiftarnas
mening att, när fastställande av
fyraårsplan hänskjutes till Kungl. Maj:t,
det då också ankommer på Kungl. Maj :t
att taga ställning till planen i dess helhet.
Vi reservanter ha därför ansett det
olämpligt att skriva till Kungl. Maj:t
och begära ändring i en förordning,
som så nyligen tillkommit.

Utskottet har frågat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
om dess mening beträffande
denna motion, och styrelsen
säger bland annat: »Enligt styrelsens
mening innebär föreskriften i sista
punkten i 11 § vägstadgan, vilken bygger
på 14 § väglagen, att, då väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen anser sig icke
kunna i viss del godtaga av länsstyrelse
upprättad fyraårsplan, frågan om fastställandet
av planen skall i hela sin
omfattning ankomma på Kungl. Maj:t.
Att Kungl. Maj:t i sin egenskap av högsta

fyraårsplaner för bygdevägar och

administrativa myndighet därvid icke
är bunden av de underordnade organens
uppfattning utan äger besluta på
sätt, Kungl. Maj:t finner för gott, anser
styrelsen vara uppenbart.» Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen anser sålunda
någon ändring i vägstadgans 11 § icke
vara påkallad.

Jag skall, herr talman, inte utveckla
min uppfattning vidare. Jag föreställer
mig att riksdagen knappast kan vara
beredd att på så pass lösa grunder
ändra ståndpunkt i en principfråga,
som riksdagen så nyligen tagit ställning
till. Jag hemställer om bifall till reservationen,
vilket innebär att jag yrkar
avslag på motionerna.

Häruti instämde herr Andersson i
Löbbo.

Herr SANDBERG: Herr talman! För
min del vill jag, i olikhet mot herr Andersson
i Tungelsta, uttala min tillfredsställelse
med det resultat, till vilket
jordbruksutskottet kommit vid behandlingen
av denna fråga. Jag uttalar
också den förhoppningen, att andra
kammaren skall fatta samma beslut som
första kammaren redan fattat, nämligen
bifall till utskottets hemställan.

De bestämmelser, som för närvarande
gälla i fråga om fastställandet av
fyraårsplanerna, ha ju redan berörts av
herr Andersson i Tungelsta, varför jag
inte behöver redogöra för dem. Nu är
det fråga om tillämpningen av bestämmelserna,
det är fråga om huruvida
Kungl. Maj:t — i de fall fastställandet
av en fyraårsplan för byggande av bygdevägar
och ödebygdsvägar hänskjutits
till Kungl. Maj:t — skall inskränka sin
prövning till att avse de delar av planen
om vilka oenighet rått mellan vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och vederbörande
länstyrelse, eller om Kungl.
Maj:t skall taga ställning till planen i
dess helhet. Herr Andersson i Tungelsta
ansåg det senare alternativet vara

Fredagen den 2 juli 1948 fm. Nr 30.

Motioner om ändrad ordning för fortsättande av fyraårsplaner för bygdevägar och
ödebygdsvägar.

självklart. Ja, den uppfattningen kan
man kanske åtminstone formellt sett
göra gällande. Jag vågar emellertid påstå,
att en sådan tolkning inte står i
god överensstämmelse med de tankegångar,
som lågo bakom beslutet i denna
punkt när man vid 1942 års riksdag
beslöt vägväsendets förstatligande. Man
var nämligen vid detta tillfälle synnerligen
angelägen om att, så långt det
var möjligt och förenligt med det nya
statliga systemet, bevara de lokala
myndigheternas möjlighet till inflytande
på vägfrågornas lösning. Just på tal
om avgöranden av det slag det här är
fråga om erinrar utskottet år 1942 om,
att vid tvist mellan vederbörande myndigheter
skall frågan liänskjutas till
Kungl. Maj:t. Utskottet finner att dessa
bestämmelser tala för, att man vill
bevara det lokala intressets inflytande.
Utskottet säger bland annat: »Dessa

förslag» — d. v. s. just dessa fyraårsplaner
— »ha givetvis större tyngd genom
föreskrifterna att väg- och vattenbvggnadsstyrelsen,
om den vid prövning
av sådant förslag finner sig vara
av annan mening än länsstyrelse och
de båda myndigheternas åsikter icke
kunna sammanjämkas, skall underställa
ärendet Kungl. Majrts prövning.»

1 det ärende som givit anledning till
denna motion måste man dock säga, att
de lokala intressena kommit i efterhand.
Vid ärendets avgörande synas
icke de tankegångar man hade i riksdagen
1942 hava blivit tillbörligt beaktade.
Jag skall inte taga upp tiden med
att mera ingående och i kronologisk
ordning skildra gången av det ifrågavarande
ärendet. Jag vill bara erinra
om, att när länsstyrelsen i Västerbottens
län 1946 framlade sitt förslag om
ett betydande antal vägföretag — jag
tror det var 59 stycken — avfördes vid
väg- och vattenbyggnadsstyrclsens
prövning 14 företag från planen. Länsstyrelsen
skrev återigen och motiverade
sin framställning, väg- och vatten -

byggnadsstyrelsen prövade frågan ännu
eu gång, och nu tillfördes planen 5
vägföretag. Det fattades alltså 9 vägföretag
i länsstyrelsens önskemål. Men
länsstyrelsen kunde inte slå sig till ro
med detta utan skrev en tredje gång
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— länsstyrelsen visste vilka skriande
behov som lågo bakom samtliga dessa
vägplaner, den visste att det här gällde
byar och bygder med en idog befolkning,
som i många fall saknade framkomlig
väg, och den visste, att framställningar
gjorts upprepade gånger
och sedan lång tid tillbaka utan att
medföra resultat.

Nu hänsköts emellertid frågan till
Kungl. Maj :t. Sedan Kungl. Maj :t omprövat
hela ärendet blev resultatet, att
ytterligare ett antal vägar uteslötos, så
att 16 vägar i stället för 9 kommo bort
från planen. Bland de vägar som på
detta sätt strökos från planen funnos
även två, varom ingen meningsskiljaktighet
hade rått mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelsen.

Det är ganska naturligt, att länsstyrelsen
kämpade till det yttersta för att
vinna framgång för sitt förslag. Det
fanns nämligen ett väldigt och sedan
länge »hopsparat» behov av vägar i
denna landsända. Jag skulle här kunna
närmare berätta om upprörande fall av
vägnöd i Västerbottens län. Jag skall
emellertid inte taga kammarens tid i
anspråk härmed. Jag vill i detta sammanhang
bara nämna, att det är självfallet,
att de lokala myndigheterna och
särskilt de berörda intressenterna blevo
ganska ledsna över det resultat, som
bär framkom genom länsstyrelsens
upprepade ansträngningar att göra sitt
bästa för länets vägfrågor.

För de lokala myndighterna och jag
tror även för vem som helst som ser
på denna fråga med utgångspunkt från
de tankegångar, som varit vägledande
vid vägförstatligandet 1942, bör det te
sig som mest naturligt att Kungl. Maj:t

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Motioner om ändrad ordning för fortsättande av fyraårsplaner för bygdevägar och
ödebygdsvägar.

i detta och andra liknande fall inskränkte
sin prövning till att gälla de
förslag, varom oenighet rådde. Om det
i fråga om tillämpningen av bestämmelserna
i den ifrågavarande 11 § i
vägstadgan i fortsättningen skulle gå på
det vis, som här har skett, måste man
nog säga, att de lokala myndigheterna
och intressenterna måste bli betänksamma.

Jag vill citera några ord från motionen
i denna fråga. Där säges bl. a. följande:
»I nu aktuella fall gav länsstyrelsens
vällovliga, av länsbefolkningen
helt visst påfordrade ansträngningar
att få med så många vägar som möjligt
till resultat, att de fastställda planerna
kommo att upptaga sju vägar färre än
om länsstyrelsen böjt sig för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.» Därefter fortsätta
motionärerna: »Det må vara förklarligt
om en länsstyrelse efter vad
som skett alltid vid meningsskiljaktighet
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
om vägplanerna kommer att stå inför
frågan hur långt den kan våga hävda
en egen mening utan att skada vitala
länsintressen.» Denna fråga angår
således inte bara länsstyrelsen i Västerbottens
län.

Faktum är i detta fall att, om länsstyrelsen
inte i sin nitälskan för vägfrågorna
skrivit denna tredje gång till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, så
hade den fått sina vägplaner antagna
så när som på dessa nio vägar, varom
oenighet rådde mellan styrelserna. Resultatet
av den i och för sig lovvärda
ansträngningen från länsstyrelsens sida
blev nu i stället att sammanlagt 16 vägar
strökos från planen.

Herr talman! Då man vet hur starkt
behovet av vägar är i dessa bygder,
måste man beivra denna sak, även om
nu läget, statsfinansiellt och i övrigt,
är sådant att en viss återhållsamhet tyvärr
måste göra sig gällande på vägbyggandets
område. Jag ber att under
hänvisning till vad jag här i korthet

anfört få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde fru Sandström
och herr Österman.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Jag deltog i behandlingen av detta
ärende i utskottets andra avdelning.
Vi voro där så gott som samtliga överens
om att denna motion skulle avstyrkas.
Det var egentligen endast herr
Näslund, som anmälde avvikande mening,
medan de övriga ville gå på avslagslinjen.
Sedan blev det en annan
uppsättning av ledamöter vid behandlingen
inom själva utskottet. Jag förstår,
att det i första hand var detta förhållande,
som inverkade på det nu föreliggande
resultatet, nämligen ett tillstyrkande
från utskottets sida av motionen.

Jag kan visserligen ge min anslutning
till den ståndpunkten att det principiellt
är riktigt att de fyraårsplaner,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt länsstyrelsen varit eniga om, i allmänhet
böra godkänas av Kungl. Maj:t.
Men alldeles oavsett detta kan det ju
förekomma omständigheter, då man
från Kungl. Maj:ts sida kan anse det
vara riktigt och befogat att företaga en
justering av den ifrågavarande fyraårsplanen,
även om dessa ifrågavarande
två myndigheter varit eniga därom.

Här i debatten har ännu inte klargjorts
orsaken varför man från Kungl.
Maj:ts sida vidtog den ifrågavarande
ändringen i fyraårsplanen för detta
län. Jag anser, att jag bör nämna något
om denna orsak, så att kammarens ledamöter
skola få reda härpå.

Den av Kungl. Maj:t vidtagna ändringen
sammanhängde nämligen med
det förhållandet, att det vid behandlingen
av denna fråga inför Kungl. Maj:t
befanns, att man i Västerbottens län
var inriktad på att ta åt sig mer av det
totala väganslaget än som skulle vara

Fredagen den 2 juli 1948 fm. Nr 30.

Motioner om ändrad ordning för fortsättande av fyraårsplaner för bygdevägar och
ödebygdsvägar.

riktigt med hänsyn till tillgången på
medel. Jag har för egen del inte reda
på, huruvida detta kan vara riktigt eller
ej. Men i varje fall, Kungl. Maj:t
har haft den uppfattningen, att det var
erforderligt och rättvist med denna
justering av fyraårsplanen på grund av
detta förhållande. Med hänsyn till de
upplysningar, som avdelningen erhöll
i detta avseende, anslöt jag mig för
egen del till ett förslag om avslag på
den föreliggande motionen.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört hemställer jag om bifall
till reservationen.

Herr SANDBERG (kort genmäle): Herr
talman! I anslutning till vad herr Ericsson
i Sörsjön nu anfört skulle jag kunna
lämna en närmare beskrivning av
den något olika uppfattning beträffande
antalet vägföretag i fyraårsplanen,
som fanns hos länsstyrelsen och hos
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Jag
vill emellertid här endast framhålla, att
dessa båda myndigheter dock hade jämkat
sig samman så mycket att deras
uppfattning gick isär endast beträffande
nio vägar av ett sextiotal. Vad som
är av väsentlig betydelse i detta sammanhang
är, som herr Ericsson i Sörsjön
säkert vet, att Kungl. Maj:t i alla
fall fördelar de tillgängliga väganslagen
årligen på de olika vägdistrikten. Det
kan således inte bli fråga om att det nu
ifrågavarande länet skulle taga åt sig
större del än som rättvisligen borde
tillkomma detsamma.

I övrigt är det väl inte nödvändigt
att jag här upprepar den kända men
mycket starka motiveringen för att man
från statsmakternas sida bör sträcka sig
så långt det är möjligt för att söka inom
rimlig tid tillgodose ett av de allra mest
grundläggande och livsviktiga behoven
i den landsdel det här gäller.

Herr ANDERSSON i Tungelsta (kort
genmäle): Ilcrr talman! Jag ber att få

fästa kammarens uppmärksamhet på att
herr Sandberg som huvudskäl för vidtagande
av den ändring, som motionärerna
här föreslagit, endast angav, att
de lokala intressena i Västerbotten inte
blivit tillgodosedda i den utsträckning,
som man där ansåg vara riktigt, och att
intressenterna blivit ledsna på grund
av den beskärning, som Kungl. Maj:t
gjorde i detta fall. Jag kan för min del
inte finna att man, då det gäller en
principfråga, huruvida Kungl. Maj:t i
ett visst fall skall ha att fastställa vägplaner,
skall taga hänsyn till om Kungl.
Maj:t i något enstaka fall utnyttjat denna
sin rätt på det sättet, att vederbörande
intressenter inte blivit belåtna med
beslutet i fråga. Det är väl ändå så att
Kungl. Maj:t, som ju utgör den högsta
administrativa myndigheten här i landet,
vid sin prövning och sitt fastställande
av vägplaner bör ha möjlighet
och naturligtvis även skyldighet att
taga hänsyn till vad som bör göras i ett
större sammanhang. Kungl. Maj :t har
en helt annan överblick över alla dessa
vägfrågor än vad man exempelvis har
inom ett län.

Herr SANDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag har inte gjort gällande,
att det skulle vara ett huvudskäl för
den begärda ändringen i detta fall att
vägintressenterna blivit ledsna över
Kungl. Maj:ts beslut. Jag har emellertid
ansett att även det skälet i detta sammanhanget
bör tillmätas betydelse. Jag
betonade — om jag inte gjort det tydligt
nog, vill jag göra det nu än en gång
— att enligt motionärernas mening är
den tillämpning, som vi ha yrkat på,
mer i principiell överensstämmelse med
de tankegångar, som kommo till uttryck
vid den nuvarande vägordningens tillkomst,
än Kungl. Maj :ts beslut.

Herr ANDERSSON i Surahammar:
Herr talman! När utskottet behandlade
denna fråga, biträdde även jag det för -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Interpellation ang. fiskerilånefonden.

slag, som innefattas i reservationen.
Men av förbiseende kom jag icke att
stå bland undertecknarna till reservationen.
Jag vill därför till alla delar
instämma i vad herr Andersson i Tungelsta
tidigare yttrat här. Vid voteringen
i denna fråga kommer jag att rösta för
reservationen, trots att jag som sagt
icke undertecknat densamma.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Tungelsta begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 62, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
i anledning varav votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 70 ja och 69 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta
handläggningen av övriga på föredrag -

ningslistan upptagna ärenden till kl.
7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 7.

Interpellation ang. fiskerilånefonden.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr UTBULT, som anförde: Herr talman!
I början av årets riksdag väckte
undertecknad m. fl. en motion nr 150
i denna kammare med förslag om ändring
av kungl. kungörelsen av den 30
juni 1943, nr 220, angående fiskerilånefonden,
så att bestämmelsen om ett
högsta lånebelopp av 35 000 kronor ändras
därhän, att lånet må utgöra 50 %
av en fiskebåts anskaffningsvärde, dock
högst 75 000 kronor, samt att det belopp,
som årligen må disponeras ur fonden
för fiskerinäringens befrämjande
(fiskerilånefonden) för anskaffande av
fiskebåtar m. m., liöjes till 3 milj. kronor.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 48
s. 59 föreslår statsrådet bland annat, att
lånebeloppet enligt tidigare bestämmelser,
som i varje särskilt fall fick uppgå
till högst 35 000 kronor, lämpligen borde
kunna sättas till högst 60 000 kronor
och vidare, att lån från fiskerilånefonden
skulle kunna utlämnas även för anskaffning
av ekolod, kylmaskineri eller
annan maskinell utrustning i fiskebåtarna.
Därjämte anförde statsrådet, att
någon medelsanvisning för nästkommande
budgetår till fiskerilånefonden
med hänsyn till förefintlig behållning
icke skulle behöva ifrågakomma. Jordbruksutskottet
tillstyrkte i sitt betänkande
nr 29 Kungl. Maj:ts förslag.

Enligt vad som inhämtats, förelåg det
ansökningar om fiskerilån på tillsammans
1 988 000 kronor under budgetåret
1947/48, varav 1,8 milj. kronor
stodo till förfogande. Här förelåg alltså
en brist i fiskerilånefonden på i det
närmaste 200 000 kronor.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

Enligt vad som erfarits kommer det
för budgetåret 1948/49 att finnas ett tillgängligt
belopp för utlåning ur fiskerilånefonden
av endast ca 400 000 kronor.
Detta belopp, som inte räcker till högsta
tillåtna lån för mera än 7 båtar, är givetvis
alldeles otillräckligt även för en
mycket restriktiv lånegivning.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller undertecknad om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet få
framställa följande frågor:

1) Har statsrådet observerat, att i
fonden för fiskerinäringens befrämjan -

de (fiskerilånefonden) för budgetåret
1948/49 icke finnas tillgängliga medel till
fiskerilån till högre belopp än ca 400 000
kronor?

2) Har statsrådet för avsikt att vid
en eventuell höstriksdag hemställa om
ett anslag på tilläggsstat av erforderlig
storlek till fiskerilånefonden?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.01 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 2 juli.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 64, i anledning av väckta motioner
angående utredning av det statliga
vägväsendets organisation; och

nr 65, i anledning av väckta motioner
angående statens övertagande av vintervägunderhållet
på vissa enskilda vägar,
som användas för allmän trafik.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 2.

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 66,
angående departementsvis upgjorda förteckningar
över försäljningar m. m. av
viss kronan tillhörig fast egendom.

5 — Andra kammarens protokoll 1948.

§ 3.

Subventionering av införseln av vissa
varor m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
225, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående subventionering av införseln
av vissa varor m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 284 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för den 28 maj
1948, föreslagit riksdagen medgiva, dels
att det av riksdagen å riksstaten för
budgetåret 1947/48 under elfte huvudtiteln
till Subventionering av införseln
av vissa varor anvisade reservationsanslaget
även fortsättningsvis måtte få användas
till därför avsett ändamål, dels
ock att för subventionering av hushållens
bränslekostnader under år 1948/49
måtte få användas ett belopp av intill
30 000 000 kronor av de medel, som
funnes tillgängliga i kolclearingkassan.

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz m. fl. (1:432) och den
andra inom andra kammaren av herr
Skoglund i Doverstorp m. fl. (II: 605),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 284;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Rubbestad väckt motion (11:604),
vari likaledes hemställts, att riksdagen
måtte avslå nämnda proposition.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 432
och II: 605 samt II: 604 medgiva

a) att det av riksdagen å riksstaten
för budgetåret 1947/48 under elfte huvudtiteln
till Subventionering av införseln
av vissa varor anvisade reservationsanslaget
även fortsättningsvis finge
användas till därför avsett ändamål,

b) att för subventionering av hushållens
bränslekostnader under år 1948/49
finge användas ett belopp av intill
30 000 000 kronor av de medel, som funnes
tillgängliga i kolclearingkassan.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, fröken Andersson,
herrar Skoglund i Doverstorp, Falla
och Rubbestad, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 432
och II: 605 samt II: 604 avslå Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition;

2) beträffande subventionering av
hushållens bränslekostnader av herr
Boman utan angivet yrkande;

3) beträffande subventionering av
hushållens bränslekostnader av herrar
Heiding, Sundelin, Ivar Persson, Svensson
i Grönvik och Malmborg i Skövde,
likaledes utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr FALLA: Herr talman! När subvention
av vissa importvaror föreslagits
av regeringen och antagits av riksdagen
de båda senaste åren, har det
skett under förklaringar att man klart
insett vådorna av sådan subventionering
och att den endast kunde få bestå
under ett tillfälligt prisläge. Nu nödgas
folkhushållningsministern medgiva, att
det inte är utsikt till att bomull och hudar,
som det ju närmast varit fråga om,
skola inom nu överskådlig tid återgå
till det tidigare, låga prisläget på
världsmarknaden. Men nu föreslås ändå
fortsatt subventionering av importerade
hudar samt återinförande av den
vid senaste årsskiftet slopade subventioneringen
av bomull. Och därtill föreslås
att subventionssystemet skall utbyggas
med subventioner på importerat
hushållsbränsle, såsom antracit och
antracitbriketter samt koks.

Gent emot försäkringarna, att subventionerna
skulle avskaffas så snart
man funnit att prishöjningen inte var
tillfällig utan blivit bestående, anförde
jag i fjol att ju längre subventioneringen
fått bestå, desto starkare skulle den
växa fast och desto svårare skulle det
bli att få bort den. När de gamla motiveringarna
fallit bort, skulle det komma
nya och sämre motiveringar i stället,
och där stå vi också nu. Sedan man
måst erkänna att det inte finnes några
utsikter till att bomull och hudar skola
falla tillbaka till förutvarande lägre
prisläge på världsmarknaden, föreslås
att subventioneringssystemet skall fortbestå
och utbyggas vidare. Motiveringen
är nu den, att tjänstemannaorganisationerna
vid överläggningar om grunderna
för de nyreglerade lönernas och
pensionernas höjning utgått från att
några mera betydande höjningar av
levnadskostnadsindex inte skulle förekomma
under tiden för det fixerade
lönetillägget.

Nu är det emellertid så att de levnadskostnads-
och indexhöjningar, som

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Subventicnering av införseln av vissa varor m. m.

det skulle bli fråga om ifall den föreslagna
subventioneringen inte skulle
åvägabringas, skulle bli mycket obetydliga.
Det vid fixeringen av tjänstemännens
lönetillägg till 12 procent i
fjol gjorda förbehållet, att indextalet i
1935 års serie, som nu ligger på 163,.~>
enheter, skulle få röra sig upp till 169
utan att högre lönetillägg än det fixerade
skulle utgå, kan inte påverkas av
den till endast omkring 1 enhet uppgående
prishöjning som skulle ske, om
ingen importsubvention kom till stånd.
Behovet av den föreslagna subventioneringen
torde bäst framgå av en jämförelse
mellan subventionsbeloppet och
under fjolåret överenskomna och beslutade
lönehöjningar på omkring 1 500
—1 800 miljoner över hela fältet och i
år ytterligare tillkomna omkring 600 å
800 milj. kr. Under något mer än ett
år ha således de stora konsumentgrupp
perna kunnat tillgodoräkna sig inkomstökningar
på över 2 miljarder.

Förslaget att subventionera hushållsbränsle
med medel tagna ur kolclearingkassan
upp till 30 miljoner kronor
innebär ju endast ett försök att camouflera
att subventionen skulle komma
att bestridas av skattemedel ur
statskassan. Kolclearingkassan har sin
tidigare bestämda uppgift, och dess tillgångar
komma helt visst att i sinom tid
erfordras för detta särskilda ändamål.
Skingrar man kassans medel blir väl
följden endast den, att man, när så påfordras,
får lägga dit skattemedel i stället.
Man måste allvarligt sätta i fråga,
om sådana manipulationer kunna anses
motsvara tidslägets krav. Problemet
framför alla andra är nu den rubbade
samhällsekonomiska balansen, orsakad
av en överflödande köpkraft i
förhållande till i folkhushållet tillgängliga
nyttigheter. Det är regeringens
skyldighet och mest trängande angelägenhet
i dag att finna medel och vägar
till samhällsekonomisk stabilitet. Man
kommer inte ifrån nödvändigheten att

åstadkomma ökad produktion och att
i nuvarande läge dämma upp köpkraftsöverflödet.

För att i någon mån minska det s. k.
inflationsgapet har ju regeringen i olika
sammanhang föreslagit en överbalansering
av budgeten med sammanlagt
omkring 500 miljoner kronor, vilka förslag
riksdagen bifallit. Därvid ha anlitats
bl. a. sådana indirekta skatter som
bil- och bensinskatter samt pappersskatt;
de olägenheter dessa skatter fört
med sig för arbetslivet och produktionen
har man ansett sig böra ta för angelägenheten
att något dämpa köpkraftsövertrycket.
Men sedan kommer
man med förslag om konsumentsubventioner,
i detta fall 50 miljoner kronor
och tidigare i annat sammanhang
120 miljoner kronor, vilket ju måste
leda till en ökning av köpkraften. Den
effekt man åsyftar att vinna med den
ena åtgärden: skärpt beskattning för
att indraga köpkraft, neutraliserar
man, gör till största delen verkningslös,
genom den andra åtgärden att åter
pumpa ut köpkraft genom subventionerna.
Man har mycket svårt att se någon
konsekvens, något förnuftigt sammanhang
i ett sådant handlingssätt.

I nuvarande läge, då återställandet
av den samhällsekonomiska balansen
är en så trängande nödvändighet, kan
kravet på bestämd målsättning och
följdriktigt handlande inte eftergivas.
Ett vinglande från den ena handlingslinjen
till den andra kan varken inge
förtroende eller leda till det mål, en
stabiliserad samhällsekonomi, som ju
även regeringen säger sig eftersträva.
Om vi verkligen skola kunna komma
ur nuvarande ekonomiska svårigheter,
måste vi samordna alla åtgärderna på
det ekonomiska området, så att de alla
leda mot målet; vi ha helt enkelt inte
råd till sådana snedsprång som här
föreslås. Därför yrkar jag avslag på
utskottets förslag och på Kungl. Maj:ts
proposition.

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

Herr SEFVE: Herr talman! Det är ju
en ganska underlig tid vi leva i — det
är snart inte mycket som kostar vad
det är värt. Antingen är det dyrare,
därför att man utav någon anledning
lägger på skatter, t. ex. på bensin och
allt som skall transporteras medelst
bensin, eller också är det billigare därför
att man subventionerar. Därigenom
uppkommer självfallet en snedvridning
av konsumtionen. Konsumenterna rätta
sig efter priserna men priserna inte
efter tillverkningskostnaderna, utan de
påverkas i olika riktningar av myndigheternas
beslut. Med den utbredning
som detta system fått föreligger dessutom
den risken, att de olika besluten
direkt strida emot varandra. Vid denna
riksdag ha beslutats en rad skatter,
som skola höja priserna därför att man
vill minska inkomstöverskottet och således
minska konsumtionen. Men nu
föreslås subventionsåtgärder som skola
minska priserna, vilket således måste
öka konsumtionen. Det skulle vara intressant
att få veta vad den nationalekonomiska
expertisen, som ju är företrädd
i denna kammare, säger om
detta.

Enligt förljudande förelåg i konsumtionsskattekommittén
förslag om att
höja priset på skodon. Det var ett förslag
som diskuterades mycket allvarligt.
Det vill säga det gick inte ut på att direkt
höja priset på skodon, men meningen
var att man skulle pålägga skatt
på skodon, och följden därav måste bli
en prishöjning på skorna. Nu däremot
föreslås att man skall subventionera
importen av hudar och därigenom förhindra
en prishöjning på skor. I alla
dessa fall av subvention betalas prissänkningen
direkt eller indirekt genom
skattemedel. Visserligen skola i nu föreliggande
fall medlen tagas dels från
ett föregående år beviljat reservationsanslag
och dels från behållningen i kolclearingkassan.
Men i båda fallen minskas
härigenom statens tillgångar och
ökas i framtiden kraven på skatteme -

del, och särskilt nu har ju detta sin
stora betydelse.

Som skäl för att fortsätta en subventionering
av importen, som även utskottet
finner betänklig, anföres överenskommelse
med tjänstemännen om
att stabilisera priserna. Det skulle
emellertid i högsta grad förvåna mig,
om statstjänstemännen vore nöjda med
en sådan politik. Genom subventionering
överföres kostnaden för prishöjningarna
från varan till skatten. När
priserna höjas få tjänstemännen inom
vissa gränser kompensation för detta,
men när skatten höjes få de inte någon
som helst kompensation, eftersom index
nu rensats ifrån skatter. Det förvånar
mig därför inte alls att tjänstemännen
börjat ordna möten och protestera
emot subventionerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som är avgiven
av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Den fråga som vi nu diskutera är
ju en bekant som har återkommit, och
vi känna igen tonfallen ifrån föregående
års debatt. Jag skulle vilja beteckna
detta förslag mera som en psykologisk
än som en principiellt ekonomisk fråga.

Tv naturligtvis kan man säga att
denna subvention — om man, som jag
vill, låter den avse bomull och hudar,
sammanlagt beräknad till 20 milj. kr.
—- inte har den ekonomiska betydelse,
som man här ansett sig böra göra gällande.
Men den har uppenbarligen
ett psykologiskt värde, eftersom det
förts underhandlingar med olika tjänstemannagrupper
om att söka förhindra
i fortsättningen en sådan prisfördyring
för konsumenterna, utan att denna i
möjligaste mån — som departementschefen
säger — elimineras. Därför har
jag för min personliga del inte ansett
mig böra motsätta mig dessa subventioneringar,
återinförandet av subven -

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

tioneringen beträffande bomull och
fortsatta subventioner för hudar. Jag
måste uppskatta detta, delvis även ur
rättvisesynpunkt: bär man lovat en sak
bör man givetvis i mån som det är
möjligt också hålla det.

Man går emellertid också in på ett
annat område när det gäller subventioner
i år och föreslår subventionering
även av hushållsbränsle, koks och kolbriketter.
Denna subvention är beräknad
till en summa av 30 milj. kr., under
det att subventionen i fråga om
bomull och hudar som sagt beräknats
till 20 miljoner. Men det är en annan
sak i detta sammanhang som man inte
gärna kan komma förbi, och det är att
denna subvention kommer att drabba
så olika. Det är ju stora områden där
det finns hushållsbränsle i form av ved,
och för sådana områden har bränslekommissionen
inte medgivit tilldelning
av koks. Priserna på fossilt bränsle ha
stigit proportionsvis mer än priset på
ved, det erkänner jag, men även med
förut gällande priser, oberoende av huruvida
de sänkts genom subventioner,
har man på många håll i landet sökt
få tilldelning av koks för mindre värmepannor,
men man har inte erhållit
någon.

Man räknar det givetvis som en fördel
att i värmepannorna kunna använda
sig av detta bränsle, som man inte
kan få och som är mera bekvämt än
veden. De som redan ha förmånen att
kunna använda detta bränsle få det
nu ändå billigare, varigenom orättvisan
framträder i skarpare dager. Man har
svårare att förstå detta just på grund
av att man icke kan komma i åtnjutande
av denna förmån. När vederbörande
anse det vara en förmån att få
använda koks med gällande priser, är
det uppenbart att de bli mera missnöjda
och anse det vara mer orättvist, om
denna förmån blir större genom att
priset sänkes genom statlig subvention.

Det är detta, herr talman, som gör
att jag vid behandlingen av detta ären -

de icke har kunnat ansluta mig till propositionen
i dess helhet. Jag har, som
jag nämnde i början av mitt anförande,
icke velat motsätta mig fortsatt subventionering
av hudimporten eller återinförande
av subventionerna beträffande
bomull, men jag har inte ansett mig
kunna biträda det nya förslaget om
subventionerad import av hushållsbränsle.
Därför, herr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan
under punkt a) men avslag på dess
hemställan under b).

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Herr Svensson i Grönvik har
nyss redogjort för innehållet i den av
herr Heiding m. fl. avgivna reservationen,
och då jag anslutit mig till densamma
kan jag i min motivering fatta
mig mycket kort.

Som herr Svensson erinrade om innebär
Kungl. Maj ds förslag fortsatt subventionsförfarande
beträffande hudar
liksom ett återinförande av den vid
årsskiftet avvecklade subventionen på
bomull. Diirtill föreslås nu en ny form
av subventionering, nämligen i fråga
om fossilt bränsle, som vi inte ansett
oss kunna biträda. Beträffande skälen
härför kan jag i allt väsentligt ansluta
mig till de synpunkter, som herr Svensson
i Grönvik nyss anförde.

Utskottet har i sitt utlåtande nu som
tidigare kraftigt understrukit vådorna
av detta subventionsförfarande. På den
punkten råda inga delade meningar liksom
inte heller beträffande kravet på
restriktivt förfarande vid tillämpningen.
På grund av de av departementschefen
anförda skälen ansåg jag
mig dock för min del böra biträda förslaget
om subventioner av här ifrågavarande
slag, dock med den begränsning
som är anförd i reservationen.

I likhet med herr Svensson i Grönvik
har jag den uppfattningen, att man vid
bedömandet av detta spörsmål inte enbart
får anlägga strikt ekonomiska syn -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

punkter. Man bör också se frågan från
dess psykologiska sidor, inte minst med
hänsyn till det ömtåliga förhandlingsläget.
Med hänsyn därtill har jag kommit
att inta den ståndpunkt som är redovisad
i reservationen och här i detta
mitt anförande, och jag ber, herr talman,
att få ställa samma yrkande som
herr Svensson i Grönvik.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Jag förmenar att dagens diskussion
är i viss mån en parallelldiskussion
till den vi hade förra lördagen
i samband med behandlingen av propositionen
om jordbrukspriserna. Även
där föreslog regeringen subvention på
120 miljoner, och även detta förslag
hade föranlett en reservation ifrån högermännen,
som också talade i kammaren
med användande av ungefär
samma argumentering som bl. a. herr
Falla i dag har presterat. Jag hade tillfälle
då att polemisera emot den uppfattningen.
Jag hade tillfälle förklara
att herr Fallas motivering och herr
Liedbergs motivering förra lördagen,
liksom herr Fallas i dag, är teoretiskt
riktig men att den i dagens praktiska
läge inte har någon nämnvärd möjlighet
att göra sig gällande om man vill
nå det stora målet, nämligen att uppnå
en eftersträvansvärd ekonomisk stabilitet.

När vi i fjol debatterade subventionerna
på hudar och bomull minns jag
mycket väl att herr Falla uttalade farhågor
för att här hade man att göra
med en subvention, som skulle visa en
viss benägenhet att bli permanent. Jag
sade under fjolåret att vi ifrån regeringens
sida räknade med att kunna
avveckla den. Skulle på grund av förhållandena
utomlands importpriserna
vara sådana, att en fortsatt subventionering
blev aktuell, ja, då voro egentligen
premisserna för fjolårets proposition
ur världen, och då fick man se
till att man kom på en annan bog.

Jag förmenar att den avveckling av
bomullssubventionen regeringen beslutade
vid halvårsskiftet 1947/48 var ett
uttryck för den uppfattningen, att man
ansåg subventionen vara en tillfällig
historia, och att man följaktligen inte
skulle försöka komma förbi importprisstegringens
verkningar genom en subvention,
som hade karaktären av permanent
subvention. Vi räknade väl också
med att låta avvecklingen av bomullssubventionen
följas av en avveckling
av hudsubventionen. Men så kom
ju detta helt nya moment in i bilden,
som gör att man i dag kan säga, att
subventionering både på detta område
och på jordbruksområdet är nödvändig
för att rädda de större värden, som en
ekonomisk stabilisering skulle innebära.

Jag behöver inte trötta kammaren
med att repetera vad som ligger bakom
och som har anförts av de tidigare talarna
i debatten. Det är detta försök
till en ekonomisk agreement, omfattande
alla olika grupper i samhället:
löntagare, statstjänstemän, jordbrukare,
handel och industri. Kammarledamöterna
ha också genom en kommuniké i
tidningarna under de senaste dagarna
kunnat konstatera, att man även kan
hysa vissa starka förhoppningar om att
denna överenskommelse skall ge det
åsyftade resultatet. Men en av grundstenarna
i överenskommelsen är att
statsmakterna vidta alla de åtgärder,
som äro erforderliga för att hålla prisläget
stabilt. När man då ställes inför
sådana omständigheter som en prisstegring
på importvaror, har man inga
andra möjligheter, om man vill undvika
prishöjning, än att gå subventionsvägen.
I det givna, praktiska fall som
vi ha framför ögonen i dag är det regeringens
uppfattning, att subventionering
på detta område är en riktig åtgärd,
som i dagens läge verkar inflationsbekämpande
— även om man teoretiskt
kan säga att de ekonomiska åtgärderna
förefalla motsägande, såsom
bär anförts från en del talares sida.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

Herr Sefve yttrade något som jag med
rätt stort intresse noterade. Han säger
att man har inte hjälpt statstjänarna —
det var särskilt de som diskuterades —
med en subventionering som förbilligar
vissa nödvändiga, försörjningsviktiga
varor. Man tar igen det via skatten, och
då ger man inte statstjänarna någon
möjlighet att få subvention. Om man i
stället lät priserna slå igenom, ja —
säger herr Sefve — då fick man ju
högre löner, då skulle statstjänarna
soulageras, och därför förvånar det mig
inte, sade herr Sefve, att man kunnat
bevittna hur tjänstemännen numera
protestera emot subventionslinjen.

Har inte herr Sefve tänkt den tanken
litet längre ut? Det är just för att
slippa denna revanschkänsla hos löntagarna,
hos statstjänarna, fackföreningsfolk
osv., denna tanke att nu
måste vi höja lönerna, ty priserna stiga,
det är för att slippa den frågeställningen,
för att slippa vrida spiralen
fortsättningsvis uppåt, som regeringen
här måst vidta denna åtgärd att subventionera
på olika områden.

Eftersom jag finner att man har en
viss benägenhet att bagatellisera det indexgenomslag
som skulle bli föjden,
därest man inte subventionerade, vill
jag framhålla att man kanske misstagit
sig i någon utsträckning på effekten
härutav. Jag skall inte gå in på frågan
om bränslesubventionens riktighet, som
herr Svensson i Grönvik ifrågasatte,
därför att man uraktlåter att subventionera
brännveden, medan man däremot
subventionerar det fossila bränslet.
Bränsleministern, statsrådet Ericsson,
kommer väl sannolikt att närmare
och mera utförligt klara utav den delen
av det hela. Jag vill emellertid säga,
att denna subventionering betyder, att
man undgår ett indextillägg på bomull
med 0,32 enheter, på skodon med 0,r>o
enheter och på bränsle med 0,7:’. enheter.
Man får på dessa tre varor eu
sammanlagd indexeffekt av l,r> enheter.
Följaktligen kan man inte, som jag ob -

serverat i herr Rubbestads motion, göra
en så enkel matematisk beräkning som
att säga, att eftersom nationalbudgetens
samlade levnadskostnader för år 1947
varit 16 192 miljoner kronor, betyda de
50 miljoner som här föreslås i subventionering
endast 0,31 %. Det förhåller
sig nämligen så, att en väsentlig del av
de varor, vilkas priser påverka levnadskostnaderna,
inte få direkt påvisbara
inslag i index. När man ser på
konkreta ting får man en annan och
väsentligt kraftigare indexeffekt.

Som alla förstå, ligga en hel del
indexstegringar ackumulerade i redan
pågående process, nämligen de indexstegringar
som ännu inte värkt ut så
att säga och som man inte kan ta tillbaka
genom något slags retroaktiv subvention
eller annat ingrepp. Om jag tar
hänsyn till dessa prishöjningar, som
obönhörligen komma att resultera i
stegrade indextal, och lägger effekten
av IV2 enheter till detta, måste jag tyvärr
konstatera — vilket är mycket
ledsamt men en kall realitet — att vi
praktiskt taget ätit upp hela den toleransmarginal
som vi fått räkna med
för att få stabilitet på lönefronten. Jag
ser herr Rubbestad skaka på huvudet.
Han ifrågasätter väl därmed, om inte
vad jag nu sagt möjligen kan vara en
svartmålning och om det är ett riktigt
återgivande av förhållandena. Jag kan
emellertid säga, att den indexexpertis
som stått till vårt förfogande kommit
till det resultatet, och i den mån jag
haft möjlighet att granska hur experterna
kommit fram till detta resultat,
har jag måst ge dem rätt i deras slutsats.
Jag är väl medveten om hur oerhört
ansträngd ifrågavarande toleransmarginal
är. Min bestämda övertygelse
är därför, att om man uraktlåter en
subventionering av här ifrågavarande
viktiga varor, så klarar man inte en av
de mest avgörande hörnpelarna i hela
stabiliseringsaktionen, nämligen arbetarlönerna
och tjänstemannalönerna. Då
får man en utlösning i krav på steg -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

rade löner, och därmed har det stort
upplagda och hittills mycket lovande
stabiliseringsprogrammet förfelats.

Herr SEFVE (kort genmäle): Herr talman!
Jag förstår självfallet vad regeringen
vill åstadkomma. Det ligger ju
i öppen dag. Men jag vill säga, att genom
en sådan överflyttning från konsumtionspriserna
till skatterna gör man
inte någonting billigare. Man bara överflyttar
kostnaderna från en punkt till
en annan punkt. Ur tjänstemannasynpunkt
betyder detta ingenting. Det
skulle det ha gjort tidigare, då vi hade
det gamla indexet, där skatterna voro
medräknade. Men numera, när vi ha
det rensade indexet, ställer sig saken
annorlunda.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Efter det synnerligen ingående anförande
som herr statsrådet nyss hållit kan
jag begränsa mitt inlägg mycket starkt
och egentligen nöja mig med att i korthet
yrka bifall till utskottets förslag.

Det var emellertid ett par synpunkter,
framförda av herrar Falla och Sefve,
som jag kanske skulle säga ett par ord
om. Herr Falla resonerade på det sättet,
att här ha vi nu försökt att överbalansera
budgeten med ungefär 500
miljoner kronor, som vi ha tagit ut i
form av extra skatter. Nu gå vi fram
subventionsvägen, och här ge vi ut på
ett håll vad vi på ett annat håll tagit in.
Det resonemanget är naturligtvis till en
viss grad riktigt. Jag undrar emellertid,
om man ändå inte bör taga hänsyn till
att de skatter vi ta in ha varit skatter
på umbärliga varor, medan däremot den
subvention som vi här lämna är en subvention
på mera oumbärliga varor. Jag
tycker för min del, att när man i det
nya läge som nu har inträtt anser sig
böra hålla exempelvis livsmedelspriserna
nere, är det väl ganska rimligt, att
man också försöker hålla priserna nere
på andra för den enskildes hushållning

mycket viktiga varor, nämligen kläder
och bränsle.

Jag måste också säga, att jag är något
förvånad över den lätthet, med vilken
reservanterna här ta på faran av en
eventuell uppgång av index. När vi för
några dagar sedan diskuterade subventionerna
vill jag minnas att herr Rubbestad
sade, att det betydde inte så mycket,
om vi läte dessa subventioner
vara. Om jag inte minns fel, sade han,
att det skulle betyda en ökning av index
med en enhet. Nu ha vi hört, att
subventionerna på de olika varor det
här är fråga om motsvara en indexstegring
av I1/2 enhet. Om vi skulle hålla
på och höja index på det sätt, som
skulle bli fallet, om vi inte i dessa fall
valde subventionsvägen, torde det inte
dröja länge, förrän vi utnyttjat hela
den marginal man har till sitt förfogande
här. Jag måste för min del säga,
att jag tror att det är lika viktigt att
hålla igen på detta område, när man
befinner sig i början av denna marginal
som när man kommer emot slutet
av densamma. Det är lika viktigt att
försöka hålla sig vid den nedre gränsen
som att släppa loss och sedan, när
man kommit till den övre gränsen och
upptäcker att fara är å färde, helt plötsligt
tvärt slå till reträtt.

Jag kan nöja mig med dessa synpunkter
och yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr FALLA (kort genmäle): Herr talman!
Den toleransmarginal statsrådet
talade om är ju enligt hans egna beräkningar
5% enheter, och om dessa subventioner
motsvara 1 Vi enheter återstå
ju 4 enheter, och det vill jag tro är rätt.
Det är klart, att dessa 4 enheter framdeles
kunna ätas upp, som folkliusliållningsministern
sade, men för närvarande
finnas de i varje fall. Nu gick
folkhushållningsministern härifrån. Annars
skulle jag velat erinra honom om
hans uttalande för ett år sedan. Då var

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Subventionering av införseln av vissa varor nt. m.

lian inte mindre tvärsäker än han är i
dag. Han yttrade då, när vi resonerade
om prisutvecklingen i framtiden, att det
fanns omständigheter som talade för att
vi inte behövde sväva i det blå. Man
räknade med att det så småningom,
kanske relativt snart, skulle bli prissänkningar
på dessa subventionerade
varor. Nu visar det sig i alla fall att
folkhushållningsministern svävade i det
blå. Jag är övertygad om att vi nästa
år få konstatera, att han även i år svävar
i det blå. Förra året yttrade han
följande: »När regeringen har kunnat
frångå sin principiella uppfattning om
subventionering, som kommit till uttryck
vid den avveckling av vissa subventioner
som skedde tidigt i våras och
även i senare sammanhang, så är det uttryckligen
från den utgångspunkten, att
man här har att göra med en tillfällig
historia. Om världsmarknadspriserna
olyckligt nog skulle visa benägenhet att
förbli höga i fortsättningen, om det
höga prisläget sålunda får något av permanent
karaktär, så ämnar regeringen,
det är jag den förste att deklarera, i
fortsättningen inte besvära riksdagen
med dylika subventionsyrkanden.» Det
var ju klart sagt. Nu säger visserligen
folkhushållningsministern, att det kommit
till andra faktorer, så att nu gäller
inte det han då sade. I fjol sade jag
emellertid just, att vill man ha ett sådant
här system, så nog kommer man
att finna motiveringar för det.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag skall försöka undvika att
sväva upp i det blå, vilket ju herr Falla
beskyllde folkhushållningsministern för.
Jag skall hålla mig till mera konkreta
ting, till ved och fossilt bränsle.

.lag tvingades begära ordet med anledning
av att bär sagts, att denna subventionering
inte verkar rättvist. Jag
har inte hört någon bestrida, att man
når syftet med dessa subventionsåtgärder,
men subventioncringen skulle verka

orättvist på det sättet att inte alla konsumenter
bli delaktiga av subventionen.
Det finns då anledning erinra om att
den uppgång i vedpriserna som skett
föranletts därav, att vi fått ta bort den
s. k. produktionspremien. Jag behöver
inte erinra herr Svensson i Grönvik om
att det var ett starkt krav från skogsägarnas
sida, att denna premie skulle
försvinna. Man anmärkte, att det visserligen
blir samma pris, om man tar bort
denna produktionspremie och höjer normalpriserna.
Då får vederbörande producent
samma summa pengar, men han
får dem utan krångel, om uttrycket tilllåtes
mig. Det skulle verka stimulerande
på vedproduktionen, och vi ansågo oss
därför kunna släppa upp priset på veden
vid den tidpunkten. Vi sade samtidigt
ifrån att vi ville senare ta under
övervägande, om bränslekostnadsökningen
skulle tillåtas slå igenom i konsumentpriserna
eller inte. Om man vill ta
bort denna effekt av prisökningen för
speciellt ändamål, kan man av tekniska
skäl inte nå alla vedproducenter. Den
s. k. normalveden, som vi räkna bör kunna
ingå med ungefär 7 å 8 miljoner m3,
distribueras på sådant sätt att man inte
kan — det går naturligtvis, men det vållar
betydande svårigheter — betala tillbaka
pengar till var och en som köpt
ved. Vi ha då funnit det bättre att låta
subventioncringen läggas på fossilt
bränsle. På det sättet når man samma
syfte.

Herr Svensson i Grönvik sade, att inte
alla som vilja köpa fossilt bränsle få
göra det. Det är riktigt. Jag vill emellertid
erinra om att vi tänkt att i år i
större utsträckning än tidigare tilldela
fossilt bränsle. Vi räkna med att under
den kommande bränslesäsongen blir det
praktiskt taget bara den s. k. normalveden
som kommer till användning, så
att bara de som normalt använda ved
komma att behöva använda ved. Häremot
kan ju invändas, att det drabbar
ändå dessa människor. Jag vill emellertid
erinra om att veden inte kostar lika

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

mycket för en s. k. indexfamilj på en
plats som på en annan. Jag har inte
siffrorna riktigt klara för mig, men jag
tror inte att jag gör mig skyldig till något
misstag om jag säger, att i dyraste
tätort uppgår en sådan familjs kostnader
för bränslet till 360 kronor, under
det att på billigaste ort i skogsbygderna
man får samma nyttighet för halva priset.
Och det är ju ändå en favör. Vid
de justeringar av dyrortsgrupperingen
som skett ha dessa relativt avsides belägna
orter kommit rätt högt upp på
skalan. Jag har velat göra denna erinran
av det enkla skälet, att veden i
tätorterna hlir osedvanligt dyr, helt naturligt
för övrigt på grund av transportkostnaderna,
som ju inte bli så stora i
skogsbygderna.

Jag medger gärna, att systemet i och
för sig inte är tillfredsställande; det ger
inte absolut rättvisa åt alla konsumenter,
men jag erinrar om att det är omöjligt
att åstadkomma ett system, som
fungerar i allo tillfredsställande. Denna
omgång med subventionerna hoppas jag
vi skola kunna klara utan anlitande av
skattemedel. Det finns ju så att säga
gemensamma inkomster för konsumenterna,
som bragts samman i en importregleringskassa,
som man redan tagit
stora belopp ur.

Jag erkänner gärna, att om vi skola
fortsätta att subventionera, måste regeringen
förbehålla sig rätt att komma till
riksdagen och säga, att det behövs mera
pengar, men regeringen kan inte gå till
riksdagen och begära pengar utan att
göra klart för riksdagen, att det kan bli
andra förhållanden ett annat år.

Chefen för folkhusliållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Jag sade i mitt förra anförande,
att vi ha utomordentliga bekymmer för
att kunna hålla oss inom den toleransmarginal,
som vi räkna med att statstjänarna
skola betrakta som acceptabel.
Vi ha nämligen att räkna med vissa
prisstegringar på förnödenheter, som ha

benägenhet att värka ut, och vidare innebär
överenskommelsen med statstjänarna
inte som herr Falla och flera
andra här i debatten gjort gällande, att
vi ha hela marginalen mellan 163,5 och
169 enheter att röra oss med. Vi få ju
ändå komma ihåg, att statstjänarna för
närvarande ha rätt att begära 3 procents
löneökning genom en justering av procentsatsen
från 12 till 15 procent. De
ha avstått härifrån efter en framställning
från regeringen men under den
förutsättningen, att prisläget i stort sett
hölles oförändrat i första hand fram till
årsskiftet, då väl parterna få tillfälle
att träffas på nytt och se om det finns
förutsättningar för en prolongation av
prisstabilitetsöverenskommelsen.

Den toleransgräns, som det inte sagts
något om vare sig i propositionen eller
i utskottsutlåtandet, rör sig om två enheter
på 1935 års index och tre enheter
på 1914 års index. Överträdes denna
toleransgräns ha statstjänarna förbehållit
sig rätt att vid årsskiftet säga: nu
skola vi ha en löneökning; vi äro inte
beredda att avstå från den längre. Och
när läget är sådant och subventionerna
på dessa tre ting, hudar, bränsle och
bomull, innebära, att vi slippa en indexhöjning
på 1,5 enheter på 1914 års index,
d. v. s. hälften av den toleransgräns
vi ha att röra oss med, tror jag man
kan vara överens om att man inte skall
bagatellisera effekten av subventionerna.

Herr RUBBESTAD: Herr talman!

Eftersom jag i detta ärende väckt en
motion, ber jag att få framföra några
synpunkter.

Jag vill då först säga, att man inte
kan se denna fråga isolerad, utan att
man måste se den i det större sammanhanget
i dess betydelse för stabiliseringen
av det ekonomiska läget i vårt
land. Det finns ett uttalande i bankoutskottets
utlåtande nr 50, som kommer
att behandlas i morgon. Där betonas
det på flera ställen, att vad som gjort att

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Subventionering av införseln av vissa varor in. m.

vi kommit i detta svåra läge är den stora
inkomstinflation, som inträffat här i
landet. Utskottet säger, att man skall försöka
skapa jämvikt i landets ekonomi
och att man därvid måste inrikta sig
på en begränsning av köpkraftsöverskottet
för att man på så sätt skall
kunna motverka tendenserna till prisstegring
och ytterligare försämring av
penningvärdet samt förhindra en så
stark lageruttömning att svårigheter
uppstå för vår försörjning. Jag menar,
att detta säkerligen är att sätta fingret
på den ömma punkten i hela vårt ekonomiska
liv. Men man måste då också
ställa in subventionerna i deras rätta
sammanhang. Ty vad äro subventionerna
annat än en viss grad av löneförhöjning?
Om man får ersättning för
ökade levnadskostnader genom en ökning
av lönerna eller genom subventioner
i motsvarande utsträckning ökas
köpkraften, men det vill regeringen som
bekant försöka hindra. Jag frågar statsrådet
Sträng, om så inte är fallet. Det
är i ett sådant sammanhang man måste
so hela detta system. Enligt min mening
är det alldeles på tok, och jag menar
liksom herr Falla, att statsrådet Sträng
svävar helt i det blå, men det gör enligt
min mening inte bara han utan hela
regeringen och alla, som vilja stödja
en sådan politik. Ty detta system måste
så småningom undergräva sig självt.
Detta påminner om de gamla hästskojarna
förr i världen, som foro till marknaderna
för att sälja sina gamla hästar.
Hästarna voro orkeslösa och dåliga på
allt sätt, men hästskojarna gåvo dem
en dos arsenik, som satte fart på dem
så att de sågo ut som fölungar. Men
efter en tid ramlade de omkull, och det
var slut med dem. Så kan hända att
det kommer att gå med det svenska
samhället, om man undan för undan
använder en sådan här medicin som
subventioner. Jag tror att det vore lyckligare,
om man sågc sanningen i vitögat
och om man i tid sökte hämma de
skadeverkningar de fört med sig.

Statsrådet poängterade, att avtalsöverenskommelsen
med statstjänstemännen
är det väsentligaste skälet för att man
här måste gå in för subventionering,
och han framhävde, att vi stå så nära
gränsen för en höjning av statstjänstemännens
löner att vi kunna motse krav
på löneökning. Statsrådet nämnde, att
priserna på ull, bomull, hudar och
bränsle medföra en indexhöjning med
1,5 enheter, men då få vi också komma
ihåg, herr statsråd, att det är 1914 års
indextal, som ger dessa siffror. Men
vi ha inte 1914 års indextal nu, nu ha
vi 1946 års. Det är på 1946 års indextal
det nya lönesystemet baserar sig.
Skall man nå rätt utgångspunkt och
komma fram till 1935 års procenttal
måste man dividera 1914 års procenttal
med 1,50, och skall man sedan från
1935 års indextal komma till 1946 års,
måste man ytterligare dividera med 1,4.
Då kommer man till de rätta siffrorna,
och det betyder, att det knappast blir
ens en halv procents stegring i de verkliga
kostnaderna i indexberäkningen i
stället för den av statsrådet nämnda 1,5
procents ökningen. Att påstå att detta
spelar så stor roll är därför alldeles
felaktigt.

Herr statsrådet ville göra gällande,
att det går inte att slå ut det på hela
det samlade levnadskostnadstalet, som
i propositionen nr 286 är angivet till
över 16 tusen miljoner kronor. Men
vad skall man då slå ut det på, och är
det inte meningen att man skall stödja
sig på de siffror, som efter grundlig
utredning lagts fram av de sakkunniga,
som upprättat nationalbudgeten? Skall
man utan vidare slå bort dem? Ser man
på de 50 miljoner, som det här är
fråga om, och vad de betyda i förhållande
till de 16 tusen miljonerna finner
man, att subventioneringen beträffande
bomull, hudar och bränsle gör cirka
0,31 procent i ökade levnadskostnader;
det är hela effekten. Sedan kommer ju
prisökningen på jordbrukets produkter,
som, om den slår igenom, gör 160 mil -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

joner i denna stora ram om 16 tusen
miljoner, motsvarande en ökning av
levnadskostnaderna med omkring 1 procent.
Cirka 1,5 procents ökning av levnadskostnaderna
blir sålunda den
egentliga effekten av att man låter subventionernas
samlade belopp slå igenom
i priserna.

Nu säger statsrådet Sträng, att man
ligger så nära gränsen för en ökning av
statstjänstemännens löner, att den allra
minsta höjning av index kan medföra
en sådan effekt. Men hur är det med
den saken, herr statsråd? I propositionen
nr 250, där man gick in för den
nya indexberäkningen för statstjänstemännen,
fastslogs bastalet 136,34. Det
betyder att pristalet för indexberäkningarna
är 120. Först när man kommer
upp till 124, inträder den kritiska
punkten, och dit ha vi ännu fyra enheter
och därmed det läge, där priserna
kunna åstadkomma en höjd lön. Så
ligger saken i själva verket till, och
det är därför inte riktigt att göra gällande,
att det är någon överhängande
fara med lönetillägget. Jag har tidigare,
när vi diskuterat subventionerna åt
jordbruket, sagt, att enligt min mening
det inte är något orimligt i att löntagarna
få kännas vid en viss ökning av priserna
på både bomullsvaror, kläder,
bränsle och livsmedel. Sedan 1946, alltså
under 1947 och den gångna delen
av 1948, ha lönerna nämligen stigit
med 25 procent, medan man i nationalbudgeten
konstaterar, att levnadskostnaderna
under samma tid ökat från
151 enheter med 12 till 163 enheter,
vilket gör en stegring av levnadskostnaderna
enligt propositionen med åtta
procent. Om löneökningen uppgår till
25 procent och levnadskostnadernas
ökning utgör 8 procent, är det då orimligt
att begära att även statstjänarna
skola ta på sig en viss prisstegring? Jag
kan för min del inte finna annat än
att man måste bedöma vårt ekonomiska
läge sådant det är i dag. Vi läste ju
häromdagen i tidningarna, att det nu

snart är slut på vår hårdvaluta, och
därför gäller det enligt min mening
att inte pumpa ut varenda reserv vi ha
här i landet utan försöka dämma i
bäcken i stället för i ån.

Jag vill vidare framhålla, att reservation
3) till en viss grad förvånat mig.
Reservanterna avse med den att ge till
känna, att de inte vilja vara med om
subventioneringen av bränsle därför
att den inte slår rättvist. Men det väsentligaste
skälet, mina damer och herrar,
för dem som stå för den reservationen
är att det har träffats en överenskommelse.
Vill man inte stå för en
överenskommelse i det ena fallet, förstår
jag inte varför man skall stå för
den i det andra fallet. Ur överenskommelsesynpunkt
spela båda sakerna samma
roll, och är det riktigt att gå in för
punkten a, som gäller subventionering
av bomullsvaror och sulläder, torde detsamma
gälla om punkten b. som avser
subventionering av bränslet. Vad betyda
de 20 miljoner kronor, som det
är fråga om i det förra fallet, i ökade
utgifter för svenska folket? Jo, om vi
äro 7 miljoner svenskar gör det 3 kronor
per person och år. Är det så farligt?
Man behöver inte spara in mera
än vad en eller två biografbiljetter om
året kosta. Ser man på statistiken över
nöjeslivet förstår man, att det inte är
ont om pengar här i landet, utan att
det tvärtom finns pengar i överflöd, så
nog kan folk kosta på sig en halvsulning
och köpa ett bomullstyg, som inte
medför en kostnadsökning med mer än
3 kronor per år.

Jag förstår för min del inte regeringens
resonemang och därför inte
heller dem som vilja stödja detta förslag.
Därför finner jag det också riktigast
att gå på avslag på det kungliga
förslaget.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Efter herr Rubbestads av energi

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

och känsla laddade anförande skulle
jag kanske inte fortsätta debatten, för
jag förtar ju bara intrycket av kläm i
denna, om jag fortsätter i ett litet
lugnare tempo.

Men herr Rubbestad får väl ändå försöka
komma ihåg, att man inte kan resonera
som om den svenska regeringen
och den svenska riksdagen hade huvudoch
lialsrätt över den svenska löntagarkårens
uppfattningar och reaktioner.
Det går därför inte att helt enkelt säga,
att vad som här föreslagits aldrig borde
ha skett, att det betyder höjda löner
o. s. v. Man måste här konstatera, att
det finns två alternativ, antingen skola
vi subventionera och ha en god chans
att få den återhållsamhet på löntagarfronten,
som ger oss möjlighet till ekonomisk
stabilitet, eller också skola vi
inte subventionera men det med klar
vetskap om, att statstjänarna komma
att begära löneökningar, att fackföreningarna
i höst bl. a. under åberopande
av statstjänarnas löneökningar komma
att begära genomgående höjda löner,
att herr Rubbestad och hans meningsfränder
med åberopande av löntagarnas
lönehöjningar komma att begära
högre jordbrukspriser, att höjningen
av jordbrukspriserna kommer att
åberopas som skäl för höjning av statstjänarnas
och fackföreningsfolkets inkomster
o. s. v. Det finns två alternativ:
antingen skola vi försöka stoppa
utvecklingen, eller också inte. Jag frågar
nu herr Rubbestad vilket av dessa
alternativ han i detta sammanhang
egentligen föredrar. Om han är konsekvent
och logisk och fortsätter sitt
anförande som logiken bjuder och
tvingar honom till, måste han gå upp
i talarstolen och säga kammaren, att
han gillar en politik, som inte hejdar
eu ständigt tilltagande skruvrörelse.

Herr Rubbestad har vidare myntat
ett mycket elegant uttryck om regeringens
görande och låtande på denna
punkt, nämligen hästskojarpolitik. .lag
har emellertid en bestämd känsla av

att när vi komma fram till den slutliga
voteringen här i afton herr Rubbestad
nog kommer att kunna konstatera, att åtskilliga
av riksdagens självständigt tänkande
ledamöter komma att göra sig, som
herr Rubbestad så elegant uttrycker saken,
skyldiga till hästskojarpolitik. Jag
fäste mig också vid herr Rubbestads
energiutbrott och hans aversion mot
tanken på höjda löner. Jag bleve angenämt
överraskad, om herr Rubbestad
inte glömde bort de där tongångarna,
när det blir fråga om att höja arbetsinkomsterna
för jordbrukarna i samband
med de jordbrukspropositioner
jag brukar ha det blandade nöjet att en
gång om året presentera riksdagen. Jag
har ett minne av att herr Rubbestad
brukar vara eu av de mest energiska
förespråkarna för en inkomst- och löneförbättring
just åt jordbrukarbefolkningen.

Nu säger herr Rubbestad, att de siffror
jag anförde inte äro adekvata, att
det inte är fråga om 1914 års index
och inte heller om 1935 års index utan
om 1948 års, och att för levnadskostnadsstegringen
betyder det hela knappt
en halv procent. Men herr Rubbestad
vet ju med den sakkunskap han utvecklade
i sitt sista anförande mycket väl,
att levnadskostnadsberäkningen är en
historia, som har sin alldeles speciella
karaktär. Det är inte på det sättet att
man genom en enkel division kommer
fram till siffrorna för denna stegring.
Jag har sagt, att vi få ett så och så stort
genomslag på sko- och klädfronten, och
att om vi därtill icke subventionera
bränslet få vi ett genomslag på 1,5 enheter,
om vi räkqa med 1914 års index.
Vi ha en tolerans på ca tre enheter,
även om en tiondel mer eller mindre
icke förändrar läget när vid årsskiftet
1948/49 parterna på nytt gå att bedöma
saken. Om vi ha en tolerans, som ligger
på omkring tre enheter på 1914
års index och omkring två enheter på
1935 års index, och då vi endast subventionerat
jordbruket med 120 miljö -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

ner kronor av 163, och när vi ha ett
prisgenomslag på yllevävnadsfronten på
grund av prisstegringen på ull, som
redan diskonterats av yllemanufakturisterna,
kunna vi vara överens om — det
kan jag försäkra kammarens ledamöter
— att det är fråga om att räkna med
tiondelar och hundradelar, om man
skall kunna hålla sig inom gränsen och
inte köra huvudet genom taket.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Som jag bara har tre minuter på mig
kan jag icke bemöta alla synpunkter
som statsrådet nyss framförde.

När han framhöll, att man skall se
till hur index nu slår, vill jag gärna
erkänna, att efter de grunder, som man
manipulerar med i fråga om index, kan
man räkna med nära nog vad som helst.
Nu har man icke bara socialstyrelsen,
som räknar, utan också en nämnd, sammansatt
av tjänstemän, som skall giva
råd, om det skall bli på det ena eller
andra sättet. Jag måste säga, att en del
utslag, som index gör i särskilda lägen,
förvånat mig.

När det gäller jordbruket är det ju
helt naturligt, att vi vilja ha ersättning
i betydande mån för jordbrukets produkter.
Jag skulle förmoda, att om herr
statsrådet studerar propositionen nr
286, denna nationalbudget, och ser hur
förhållandena utvecklat sig från 1943
till 1947, skall han också finna, att det
är fullt berättigat att jordbrukarna skola
ha betydligt mera än de förut haft.
Ökningen för jordbrukarna under tiden
1943—1946 har nämligen uppgått till —

1 medeltal för samtliga-—. .880 kronor
för företagen inom joTObrukeb mén för
företagen inom industrien har ökningen
blivit betydligt större eller 1 649. För
handeln är genomsnittet 2 087, och för
de fria yrkena har stegringen blivit

2 925. Alltså är för oss jordbrukare
stegringen mindre än en tredjedel av
stegringen för den sista gruppen. Därför
kräves det en betydande ökning för

att jordbrukets prisläge skall komma
till den nivå, som riksdagen flera gånger
uttalat sig för.

När det gäller frågan om vad statstjänarna
eller andra skola ha vill jag
påpeka, att jag har i en reservation
tidigare gått in för att statstjänarna
skulle få rörligt tillägg efter de grunder
som stipulerades vid löneregleringens
genomförande, d. v. s. med tre procent
för varje ökning av index med
fyra enheter. Det skulle betyda mindre
kostnader för staten. Tre enheter skulle
betyda 20 miljoner kronor och sex enheter
40 miljoner kronor. Nu går man
in för subventioner av 120 miljoner för
jordbrukets område och med 50 miljoner
beträffande det utskottsutlåtande,
som vi nu behandla. Det är alltså tre
eller fyra gånger mera än det annars
skulle ha kostat statsverket.

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP: Herr
talman! Föreliggande utskottsutlåtande
sammanhänger nära med det bankoutskottets
utlåtande som vi komma att
behandla i morgon. Jag skall emellertid
undvika att blanda ihop de två sakerna,
ty det är två skilda saker. Jag
vill bara säga, att jag förstår reservanternas
synpunkter med hänsyn till vad
som skrevs i förra årets proposition.
Det skrevs fel den gången, när man i
förra årets proposition sade, att subventioneringen
borde fortsätta endast
därest den internationella prisstegringen
kunde antagas vara av övergående
karaktär. Man skulle enligt min mening
icke ha underlåtit att säga, att även
med hänsyn till den internationella
prisutvecklingen kan det bliva nödvändigt
i fortsättningen också.

Jag ser det på något annat sätt än
reservanterna i detta fall se det. Jag
menar, att vi äro fastlåsta vid ett system
av index i förhållande till visst
prisläge. Om det är riktigt eller oriktigt
lämnar jag därhän; det skola vi
icke diskutera.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

Herr Rubbestad runkar på huvudet.
Det gör han därför att han själv varit
med och fastlåst detta system. Han tillhörde
ju lönereglerarna. Jag skall icke
kritisera i detta fall. Vi voro eniga om
att vi icke ville återupprepa vad som
skedde under förra världskriget. Sedan
kriget slutat 1918 voro vi i ett ekonomiskt
tillstånd ungefär sådant som det
vi nu befinna oss i med stigande priser.
Det fanns en del av de anställda, statstjänare
och andra, som icke fick den
del av nationalinkomsten som borde
tillkomma dem. Vi menade, att med de
synpunkter som vi nu ha på samhällsutvecklingen
ville vi icke vara med på
ett sådant tillstånd. Om sedan detta indexsystem
som rättesnöre, när det gäller
reglering av lönerna, är riktigt eller
icke, lämnar jag därhän. Det hör icke
samman med denna fråga. Vi kunna
icke i detta ögonblick ändra detta system.
Vi kunna icke säga till statstjänarna,
att vi bagatellisera index; om
prisstegringen kommer och ger det och
det utslaget på priserna, få statstjänarna
ingenting av detta. Det ha vi ingen rätt
till och över huvud taget ingen fysisk
möjlighet till.

Då säga somliga, att det är bättre att
det slår igenom. Men vi skola nog ändå
vara eniga om att vi nu äro komna i
ett sådant läge beträffande den ekonomiska
utvecklingen, att vi böra göra
allt vad vi kunna för att det ej skall
utveckla sig på ett ännu mera oförmånligt
sätt. Det liinder ingen till gagn men
alla till skada, om penningvärdet sjunker
ytterligare.

Jag utgår från att om priserna skola
stiga på alla produkter kommer det att
slå igenom i index, och detta kommer
att medföra ökade löner. En föregående
talare förmenade att statsanställda skattevägen
få deltaga i subventionen och
få därför inte sin rätt som genom indexhöjning
på lönen. Samme person
får vid också skatta för indexlönehöjningen?
Men det få vi ju göra alla. Jag
tror icke, att det finnes någon stats -

tjänare, som är så stor protektionist,
att han räknar ut vilket som är förmånligare.

Det är självfallet, att ett prisstegringsindex
slår igenom på arbetslönerna.
Slår det igenom på arbetslönerna skall
ingen av kammarens ledamöter förvåna
sig att jordbrukarna säga, att det måste
slå igenom på såväl de arbetsprestationer
de enskilda jordbrukarna själva utföra
som de prestationer de anställda
utföra. Då få vi intet slut på den ändlösa
skruven, soni uteslutande höjer priserna.
Det blir varken de statsanställda,
arbetarna eller jordbrukarna till gagn.

Det svåraste av allt i fråga om jordbrukets
fastighetsvärden och även fastighetsvärdena
i övrigt är, att i den
mån de stiga och vi komma till en ända
som slutar med förskräckelse, kunna
vi enligt mitt sätt att so icke utan att
avveckla systemet återställa penningvärdet.
Om vi gått alltför långt få vi
en krasch såsom efter förra världskriget.
Jag hoppas, att vi samtliga vilja
undvika detta.

Vi ha alltså den utgångspunkten, att
vi äro fastlåsta vid ett index, som, om
pristerna stiga, medför ökade löner för
en del människor. Detta i sin tur medför
ändrade arbetslöner, ocli det i sin
tur medför ökade varukostnader. Det
går icke att stanna vid de statsanställda,
utan man får tillämpa det även på jordbrukarna
och arbetarna.

Var skall detta sluta? Jag frågar, om
det är någon som kan säga, att det är
riktigt att gå på den vägen. Det är klart,
att man kan resonera på det sättet, att
det är bättre att taga konsekvenserna
och låta indexet stiga om priserna stiga
samt låta oss få höjda löner och köra
denna cirkelgång.

•lag anser att detta är eu olycklig utveckling.
Så snart det gäller importerade
varor menar jag därför, att vare
sig prisstegringen är av mera tillfällig
natur eller av mera bestående art får
man överväga, huruvida det är riktigare
att låta priset slå igenom eller att söka

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

hålla nere hela löneskruven genom att
stabilisera priserna. Självfallet kunna
utlandspriserna på stora förbrukningsartiklar
eller råvaror göra det omöjligt
att fortsätta subventionen.

Jag tror, att det är någon åtminstone
som har den meningen, att indexberäkningarna
icke äro riktiga. Jag vill icke
yttra mig härom, utan jag lämnar det
därhän. Jag minns huru vi diskuterade
det då vi hade ett indextillägg på lön av
högst 600 kronor i månaden. Det var
många av dem som nu tillhöra reservanterna
som frågade, varför icke de,
som hade större löner, också skulle
kunna få sådant tillägg. Riksdagen höjde
sedan beloppet till 700, 800 och 900
kronor i månaden — jag minnes ej om
det nu är 900 eller något mera. Det har
hittills visat att ingen vill avstå från
indextillägg även om lönen ligger över
medellönen. Tvingar inte ökat index
fram högre lön är givetvis subvention
oriktig. Mena reservanterna detta bör
det undersökas om systemet kan ändras.

Beträffande bränslet kan jag icke
fatta annat än att detta system måste
bli orättvist mot de bygder, som få
mindre fossilt bränsle. Det invändes
från statsrådet Ericsson, att det eljest
uppstår besvärligheter i fråga om
bränslet. Jag menar dock, att man bör
lämna bränslet utanför och att det i så
fall är bättre att genom subvention
bringa ner priset ytterligare för andra
nödvändiga varor. Det blir rättvisare.

När det gäller jordbrukets produkter
är ju beslut redan fattat, och det skall
jag icke taga upp i dag. Det är naturligtvis
en svaghet, att man subventionerar
det belopp, som rimligen skall slå
igenom i priset den gång subventionen
upphör. Det kommer att visa sig i inkomst-
och utgiftskalkylerna.

Jag skulle aldrig ifrågasätta, att man
skulle låta priset på jordbruksprodukterna
slå igenom, om de bero på felslagen
skörd. De 90 miljonerna i år äro
beroende på sviter av 1947 års felslagna
skörd. Att regeringen tog med

30,5 miljoner ytterligare lämnar jag därhän.
Detta beslut är ett av de fel som
regeringen gjort. Men det är så många
andra sådana att det är ingen anledning
att bråka om det i efterhand.

Jag kan nu icke se något annat än att
vi icke kunna lägga om det system vi
arbeta efter och säga till statstjänarna,
att de få ej del av de höjda priserna. Yi
kunna alltså icke göra om hela indexsystemet.
Då ha vi att taga till den föreslagna
subventionen på de importerade
produkter, vilka skulle öka priserna. Vi
ha förut gjort felet, att vi subventionerat
ett sådant belopp till jordbruksprodukter,
som egentligen borde slå igenom
och som borde utgöra en mycket
ringa del av det hela.

Jag finner därför, att de utskottsrepresentanter,
som gått in för propositionen,
stått på den säkra och riktiga
ståndpunkten, men jag är med på att
de, som reserverat sig beträffande
bränslet, stå på en riktigare ståndpunkt
än propositionen. Det kommer att bli
orättvist gentemot olika medborgare,
bosatta på det ena eller det andra området,
beroende på huruvida de få fossilt
bränsle eller icke.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag har ju beundrat herr
Pehrsson-Bramstorp i många avseenden;
han är kunnig och dugande på
många områden. Men jag har alltid förstått,
att han icke det ringaste begripit
sig på index.

Nu vill jag bara säga, att jag också
lärt känna, att det här i riksdagen finnes
folk som menar, att så fort regeringen
kommer med något är det lag
och evangelium för dem: det skall vara
det enda riktiga vad regeringen föreslagit.

Jag däremot har en litet kritisk synpunkt,
när det gäller sådana här ekonomiska
frågor. Jag vill säga herr
Pehrsson-Bramstorp, att jag har aldrig
yrkat på att man skulle ändra de reg -

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

ler som gälla för indexberäkningen; de
skola allt fortfarande gälla. Men jag har
betonat, att man har en ganska vid ram,
innan det slår igenom i prisläget. Ur
den synpunkten är det mycket klokare
att icke gå med på några ändringar.

En sak förvånade mig. Om herr
Pehrsson-Bramstorp är av den meningen,
att man icke skall ändra på
detta, varför biträdde han ett förslag
som framfördes för några dagar sedan?
Det gällde beslutet, att om index stiger
till 124 skall det bli 8 enheters tillägg,
medan, om man hållit på det gamla, det
bara skulle ha blivit 6 enheter, alltså
betydligt mindre.

Om man vill sätta sig in i dessa saker
finner man, att den enda ekonomiskt
förnuftiga politiken är att ej gå
in för subventioner. Hur går det om
man undan för undan subventionerar?
Till slut finnes det ingen som kan subventionera:
alla fonder äro slut och
skattebetalarna orka icke med. Vem
skall då subventionera?

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP (kort
genmäle): Jag skall icke fäkta mera
med herr Rubbestad. Ju längre han håller
på dess mera styrkes han i tron att
han har rätt. Fäktar han riktigt länge
så ser han till slut den onde på väggen.
Det gör honom ännu mer entusiastisk,
och han tror alt det är sund ekonomi
att bara spara. Men man kan spara så
att man blir fattigare och fattigare: det
gör man om man går på hans linje.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
vill i anledning av ett yttrande här i
debatten först bara fästa uppmärksamheten
på att förbrukningen av reserverade
tillgångar självfallet får precis
samma verkan på den samhällsekonomiska
balansen som en direkt påspädning
av penningvolymen.

Det var emellertid, herr talman, icke
detta som jag vill taga upp tiden med,
utan det var några synpunkter i stats 0

— Andra kammarens protokoll 19''tS. N

rådet Strängs anförande som uppkallade
mig till detta inlägg.

Det förefaller mig, herr talman, som
om situationen är den att varje gång vi
skola diskutera de aktuella ekonomiska
frågorna all diskussion plötsligt får
upphöra vid den punkt, där man kommer
till överenskommelser med statstjänstemännen.

Det måste väl ändå rimligen vara så,
att denna överenskommelse icke kan få
utgöra ett hinder för varje förnuftig
ekonomisk diskussion. Vi skola väl dock
bedja Gud bevara oss för att på nytt
komma tillbaka till det gamla indextänkandet,
som tyngde ner den ekonomiska
debatten i vårt land för några år
sedan.

Statsrådet Sträng yttrade, om jag ej
hörde fel, att det ändå är så, att regeringen
icke har huvud- och halsrätt
över löntagarna. Nej, naturligtvis är det
icke på det viset. Men man måste väl
ändå utgå ifrån att man här har med
förnuftiga människor att göra, som förstå
den föreliggande ekonomiska situationen.
Genom de upplysningaF som vi
fått på sistone är det klargjort, att det
ekonomiska läget i vårt land är vida
sämre än man trodde att det var, när
förhandlingarna fördes med statstjänstemännen.
Vi resonera ju i denna stund
från ett annat utgångsläge än det, som
förelåg när uppgörelsen träffades med
statstjänstemännen. Det måste vara möjligt
att i ett demokratiskt samhälle kunna
diskutera konsekvenserna av det
förändrade läget.

Den ena sidan av denna situation beröres
i utskottets utlåtande. Det säges
att det icke är någon sannolikhet för
närvarande för en mera betydande och
varaktig nedgång av prisnivån. Men det
är bara den ena sidan. Den andra sidan
är ju den, att vi på allvar måste räkna
med att det icke räcker med den
inkomststabilisering, som statsrådet
Sträng talade om, för att kunna åstadkomma
en samhällsekonomisk balans.
Eller vågar verkligen statsrådet Sträng,

r 30.

Nr SO.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Subventionering av införseln av vissa varor m. in.

mot bakgrunden av de siffror vi nu
känna till om den sannolika utvecklingen
av vår import och export o. s. v.,
taga på sitt ansvar att säga, att det
skulle vara tillräckligt att stabilisera
inkomster och priser i nuvarande läge?
Är det icke i stället så att vi måste tänka
oss skärpta åtgärder gentemot köpkraftsöverskottet,
åtgärder som komma
icke bara att betyda, att man tar bort
fördelarna av subventionspolitiken utan
mycket mera för det stora flertalet människor
i landet?

Jag vill också fråga statsrådet Sträng,
hur länge han mot denna bakgrund
tror, att man har någon möjlighet att
fortsätta med den nuvarande subventionspolitiken.
Den var till nöds försvarlig,
så länge man trodde sig kunna
räkna med en sänkning av prisnivån,
men den innebär i nuvarande läge
med dess skärpta inflationskonjunktur
ingenting annat än att man sticker huvudet
i busken och icke vill se den ekonomiska
verkligheten sådan den gestaltar
sig.

Jag skulle också, herr talman, vilja
säga ett par ord till de talare, som önskat
bagatellisera subventionspolitikens
verkningar på statsbudgeten. Alla här i
kammaren erinra sig säkerligen, hur
diskussionen fördes när det var fråga
om ett tvångssparande via en skärpning
av den indirekta beskattningen
både på umbärliga och mera oumbärliga
varor. Hur hette det då? Jo, då
sade man, att det är alldeles uteslutet
att tänka sig en mindre överbalansering
än 500 miljoner kronor. Jag minns särskilt
hur bevillningsutskottets högt ärade
ordförande med stor skärpa underströk,
att varje prutning på detta belopp
— en prutning som man förordade från
bl. a. min meningsriktning därför att
man trodde mera på att med en annan
ekonomisk politik kunna åstadkomma
den erforderliga ökningen av sparandet
på den vanliga vägen — var ett uttryck
för brist på ekonomisk ansvarskänsla.
Man måste då säga sig, att det är bra

besynnerligt att man nu, ett par månader
senare, från majoritetspartiets sida
försöker göra en dygd av det rakt motsatta
handlingssättet. Även om man,
herr talman, kanske har vant sig vid
att icke ställa anspråken särskilt högt i
fråga om planmässigheten i de åtgärder,
som regleringspolitikens förespråkare
vidtaga, behöva väl ändå icke de,
som förorda denna politik, avsäga sig
alla anspråk på konsekvens i det ekonomiska
handlandet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag begärde ordet närmast i anledning
av statsrådet Ericssons motiv
för subventionering av hushållsbränsle.
Han erkände för sin del, att denna subventionering
icke verkade hundraprocentigt
rättvist, men han ville göra gällande
att detta slag av husbehovsbränsle
användes i dyrorterna, där
bränslekostnaderna äro väsentligt högre
än på övriga platser, där man endast
använder vedbränsle. Om vi se på
våra subventionsåtgärder på det ena eller
andra området, ha vi hittills alltid
försökt ordna det så, att de fördelas
lika på alla. Ingen grupp blir fråntagen
möjligheten att njuta fördel av subventionerna.
Så är förhållandet beträffande
livsmedel, bomull och hudar, men
så är icke förhållandet i fråga om
bränsle. Som jag nämnde i mitt första
anförande äro människor av olika skäl
angelägna om att få fossila bränslen till
sina små värmeledningspannor, men
där det finns tillgång på ved tilldelas
icke något fossilt bränsle. Nu sade visserligen
statsrådet Ericsson, att tillgången
på fossila bränslen i år kommer
att öka och att det därför kommer
att bli större möjlighet att erhålla
sådana. Vad jag vill ha sagt med detta
är, att då man tidigare trots de stegrade
priserna från dessa landsbygdsorter
har försökt att få tillgång till fos -

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

sila bränslen, förstår man att det ligger
sådana skäl bakom, att det icke enbart
är kostnaden som är avgörande.
Det är en väsentlig fördel för dem, som
skola sköta om eldningen, att få använda
fossila bränslen. Arbetsbesparingen
är så betydande, att man icke får underskatta
den. Psykologiskt sett motverkar
detta välviljan gentemot dem
som, därest riksdagen bifaller förslaget,
få denna fördel, som icke kan komma
alla till del. Det är i huvudsak dessa
skäl, som för mig varit avgörande.

Herr Rubbestad ville liksom ironisera
över den reservation, till vilken jag
anslutit mig, och gjorde gällande, att
vi varit inkonsekventa i vårt handlingssätt.
Med den känsla för ekonomi, som
herr Rubbestad i allmänhet har, borde
han tänka på att det här gäller ett belopp
av 30 miljoner kronor, under det
att det sammanlagda anslaget under a)
begränsar sig till 20 miljoner. Detta är
icke det väsentliga — det vill jag medgiva
— för oss reservanter, som med
åberopande av de av mig tidigare framförda
synpunkterna yrka avslag på
punkt b).

Jag vidhåller alltså mitt yrkande,
herr talman, om bifall till punkt a)
men avslag på punkt b).

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag förstår, att man från herr
Pehrsson-Bramstorps och herr Svenssons
i Grönvik sida vill göra gällande,
att vi begå en stor orättvisa, när vi icke
kunna ordna ett system, varigenom de
konsumenter, som icke kunna använda
fossilt bränsle, ändå få förmån av subventionerna.
Jag förstår det av olika
skäl, men det överraskar mig att herr
Svensson i Grönvik vill göra gällande,
att det fossila bränslet är så kolossalt
överlägset veden. Vi ha ju hört från
herr Svenssons meningsfränder — och
den musiken kanske kommer igen
framöver — alt ved är ett utomordentligt
bra bränsle.

När subventioneringen måst ordnas
på detta sätt, beror det på att brännveden
utgör en så liten del i vårt lands
bränsleförsörjning för den kommande
vintern. Förbrukningen av normalved
beräknas till cirka 6 miljoner m3, men
vi komma att använda oss av betydligt
större kvantiteter kol, koks, antracit
och brunkolsbriketter. Som bekant
motsvarar ett ton koks i bränslevärde
6 m3 ved. Skall man nå en samlad effekt
med avseende å bränslekostnaden
för alla konsumenter, når man icke
denna effekt, om man bara subventionerar
normalveden, tv den utgör en så
liten del av det hela. Därför tror jag
det är ett steg i rätt riktning att använda
detta system den bränslesäsong, som
börjar den 1 juli, då så många flera få
fossilt bränsle än tidigare. Det är motiveringen
för denna anordning.

Det hade naturligtvis varit lättare på
den här punkten, om herr Svensson i
Grönvik tidigare dragit konsekvenserna
av det resonemang han för i dag,
nämligen att vi icke skulle avskaffat
produktionspremien. Hade inte denna
avskaffats skulle veden hos konsumenterna
varit billigare. Men det var herr
Svenssons meningsfränder i första
hand som yrkade på att detta krångel
skulle försvinna, och därför ha vi fått
ett nytt krångel på denna punkt.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Det var närmast herr Hjalmarsons
inlägg som uppfordrade mig till
en kort replik.

Jag tycker nog att herr Hjalmarson
tjuvstartade litet med tanke på morgondagens
stora ekonomiska debatt, då
det blir tillfälle att upptaga alla dessa
stora frågor till behandling. Så mycket
framkom emellertid, att herr Hjalmarson
hade vissa undermedvetna rekommendationer,
hur man skulle kunna
komma till rätta med detta problem.
När herr Hjalmarson frågade

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Subventionering av införseln av vissa varor ni. m.

mig om jag tror, alt en inkomststabilisering
är nog för att klara det samhällsekonomiska
problemet för dagen,
är jag den förste att understryka, att
jag tror icke att de delar av inkomststabiliseringsprogrammet,
som vi diskutera
bär i kväll med utgångspunkt från
det föreliggande utskottsförslaget och
som avse en stabilisering av lönemarknaden,
äro tillräckliga för att komma
till rätta med alla de problem vi komma
att ställas inför. Jag yttrade mig
också på det sättet, att jag, när jag i
mitt senaste anförande talade om denna
inkomststabilisering, sade »som så
lovande har börjat», vilket är en direkt
avis om att det säkerligen måste en del
annat till. Jag är emellertid icke beredd
att följa herr Hjalmarson i de
tankegångar och tongångar, som underförstått
framskymtade, nämligen att
den enkla och behagliga vägen att eliminera
de samhällsekonomiska spänningarna
genom att släppa upp priserna
skulle vara den riktiga vägen. Det
är en enkel och behaglig väg för en del,
men det är en utomordentligt obehaglig
och jag kan säga omöjlig väg för
det stora flertalet av detta lands invånare,
nämligen de som ha en inkomst,
som i dag icke är stort mer än vad de
behöva för de nödvändiga behoven.
Man får följaktligen här söka sig fram
efter andra och kanske mera komplicerade
vägar, som dock tyvärr i dagens
läge äro nödvändiga.

Jag skall inte fortsätta att tjuvstarta
i debatten för morgondagen, men en av
de vägar, som stå till buds, är självfallet
att samhället får se om sina möjligheter
att på ett mera direkt och effektivt
sätt ingripa på de olika sektorerna
både inom näringslivet och på
prisområdet för att över huvud taget
klara problemet utan att det går ut
över de breda lagrens levnadsstandard
i den utsträckning, som ingen kan stå
till svars med.

Vidare vill jag säga till herr Hjalmarson,
att man kan väl inte gärna i

detta sammanhang åberopa ett yttrande
av bevillningsutskottets ordförande
vid ett tidigare tillfälle, att varje minskning
av det budgetöverskott, som vi få
fram genom punktbeskattning och liknande
ting, är ett minus som man icke
bör tolerera. Nu, säger herr Hjalmarson,
är man beredd att från det hållet
presentera nya subventionsförslag, och
herr Hjalmarson efterlyser planmässigheten
häri. Gentemot detta skulle jag
vilja åberopa den gamla sanningen, att
det har sina risker att kasta sten, när
man sitter i glashus. Jag har en bestämd
känsla av att herr Hjalmarson
och hans partivänner icke tillhörde
dem, som lade ned någon särskilt aktningsbjudande
energi på att få fram ett
budgetöverskott, när frågan var aktuell.
Det var väl i stället på det sättet,
att herr Hjalmarson och hans partivänner
voro mycket irriterade över de
160 å 170 miljoner, som vi via bensinskatten
torkade upp av köpkraften och
åstadkommo ett budgetöverskott med.
När herr Hjalmarson i dag vänder sig
emot denna subvention, som är betingad
av det nya läget och dagens aktuella
förhållanden, bör väl herr Hjalmarson
i någon mån komma ihåg vad som
hänt i detta ärende, och när herr Hjalmarson
talar om planmässighet, skall
det väl inte bara vara en munnens
planmässighet, utan det bör väl vara
konsekvens och någon logik även i
handlingarna. Jag säger det för herr
Hjalmarsons del och med hänsyn till
den ställning herr Hjalmarson och
hans partivänner intogo, när det tidigare
var fråga om att skapa detta budgetöverskott.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! För att svara på det sista
först vill jag erinra statsrådet Sträng
om att diskussionen den gången gällde,
hur vi skulle kunna åstadkomma en
tillräcklig ökning av nettosparandet i
samhället. Det kunde ske på två vägar,

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

antingen genom ett tvångssparande via
den indirekta beskattningen eller genom
att man bedrev en sådan allmän
ekonomisk politik, att man kunde öka
sparandet på den vanliga vägen.

Jag vill också säga till statsrådet
Sträng, att den som inte tror på möjligheten
att genom en riktig allmän
ekonomisk politik åstadkomma den relativt
begränsade nettoökning av det
enskilda sparandet, som skatten på
bensin representerar, tror över huvud
taget icke på möjligheten att återvinna
folkets förtroende för landets ekonomiska
ledning. Detta om den saken.

Statsrådets Strängs svar innebär ju
emellertid icke på något sätt, att statsrådet
därmed kommer ifrån ansvaret
för att det skall finnas något slag av
konsekvens i regeringens och majoritetspartiets
egen politik. Det måste väl
existera någon följdriktighet i majoritetens
eget handlande, och det var denna
följdriktighet jag efterlyste, när man
här diskuterar subventionspolitiken,
vilken direkt går emot de principer,
som man i början av detta år förordade
i budgetdiskussionen.

Statsrådet Sträng erkänner — och
det tar jag givetvis fasta på •—• att det
icke är nog med en inkomststabilisering,
och då hänger i själva verket hela
subventionspolitiken i luften.

Statsrådet Sträng talade om att gå
den enkla och behagliga vägen. Jag vet
inte vad statsrådet syftade på, men jag
får nog säga, att jag tycker det är en
ganska besynnerlig väg att med den
ena handen ge subventioner åt stora
konsumentgrupper samtidigt som man
är medveten om att man med andra
handen får taga igen både detta och säkerligen
mycket mera av samma konsumentgrupper
i framtiden.

Chefen för folkhushållningsdepartcmentet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! När herr Hjalmarson gör gällande,
att regeringen skulle brista i lo -

gik, ber jag att få erinra om att jag i
praktiskt taget alla de anföranden jag
hållit i kviill försökt förklara för kammarens
ledamöter — även om jag inte
kunnat få herr Hjalmarson att inse det
— att det nu har inträtt ett nytt läge.
Det har här varit fråga om att söka
träffa en ekonomisk överenskommelse
mellan olika grupper i samhället. Man
skall inte bara söka nå ett praktiskt
resultat, utan också söka skapa den
moraliskt positiva inställning till överenskommelsen,
som herr Hjalmarson
efterlyste. Den grundläggande förutsättningen
för att detta skulle lyckas var
en subventionering av vissa importvaror.
Även om det, som jag tidigare sade,
kan synas teoretiskt motstridande, är
det i det praktiska dagsaktuella läget
den enda möjliga vägen, om man vill
nå ett resultat.

När herr Hjalmarson sedermera gjorde
gällande, att det finns ett alternativ
till regeringens förslag om överbalansering
av budgeten, nämligen en sådan
allmän ekonomisk politik, som skulle
ha givit betingelser för ett ökat sparande,
borde han väl fortsatt med att
tala om, vad han innerst inne tänker
på. Enligt vad jag förstod var det meningen,
att man borde ha föredragit
de skattelättnader, som väl skulle ha
blivit aktuella någon gång i framtiden
och som herr Hjalmarson och hans
partivänner betrakta som ett av de avgörande
incitamenten för ett ökande av
sparviljan. Jag har i andra sammanhang
hört dessa synpunkter utvecklas
av herr Hjalmarsons partivänner. Det
är kanske djärvt att fortsätta herr Hjalmarsons
tankegång, men jag vill fråga,
hur det skulle gå med skattelättnader i
det nuvarande samhällsekonomiska läget,
vilket, som herr Hjalmarson gärna
understryker, utmärkes av ett överflöd
på köpkraft, något som utgör ett av
våra största problem.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr statsrådet Sträng gav

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

mig nyss en förebråelse för att jag tangerade
morgondagens debatt. Jag undrar
om inte detta verkar som en bumerang
efter statsrådets sista anförande.
Statsrådet efterlyste våra synpunkter på
de aktuella samhällsekonomiska problemen.
För att inte förlänga diskussionen
skall jag nöja mig med att hänvisa till
den reservation, som är fogad till det
utlåtande från bankoutskottet, som vi
skola behandla i morgon och då få tillfälle
att närmare diskutera.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman: Den subventionering av bränsleimporten,
som här föreslås, kommer
endast att gälla vissa speciella bränslen,
som en del medborgare få köpa, medan
andra äro förhindrade att köpa dem.
Detta kommer att för många framstå
som en orättvisa. Man kan visserligen
säga, att bränslet endast representerar
en mindre kostnad, men det gör inte
så värst mycket för att minska irritationen,
ty rättvisefrågorna äro ju i första
hand personliga och inte kvantitativa.
De som känna sig missgynnade —
och det göra de med all rätt — komma
givetvis att anse, att detta är ett egendomligt
förfaringssätt. Dels detta och
dels den omständigheten, att man här
ger sig in på ett alldeles nytt område,
gör att jag för min del inte vill rösta
för bränslesubventioneringen.

Att jag i övrigt röstar för dessa subventioner
-—• jag röstade även för subventionerna
till jordbruket häromdagen
— beror på att jag inte vill vara med
om att stjälpa de försök att skapa en
överenskommelse mellan olika grupper,
som regeringen sent omsider satt i gång.
Man måste ändå göra ett sådant försök,
men när jag å andra sidan hör, vilka
smala marginaler man tänker ha, måste
jag fråga mig, hur långt detta kan gå.
Om det blir en prishöjning på importvaror
på 4 å 6 procent, skola vi då
fortsätta att subventionera det ena varuslaget
efter det andra för att hålla pris -

nivån nedanför denna trånga gräns?
Jag vill ifrågasätta om det är möjligt.
Jag tycker att regeringen har ett mycket
dåligt utgångsläge i sina förhandlingar,
när marginalen är så smal, men
för tillfället får man väl göra ett försök.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först beträffande
punkten a) i utskottets hemställan propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i denna del dels ock på avslag
därå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rubbestad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten a)
i utskottets förevarande utlåtande nr
225, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde
emellertid rösträkning, i anledning
varav votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
113 ja och 28 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten a) gjorda hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i punkten b) dels ock

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Inrättande av extra ordinarie tjänster vid de statliga krisorganen.

på avslag därå; och blev utskottets hemställan
jämväl i denna del av kammaren
bifallen.

§ 4.

Inrättande av extra ordinarie tjänster
vid de statliga krisorganen.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
226, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående inrättande av extra ordinarie
tjänster vid de statliga krisorganen.

I propositionen nr 148 hade Kungl.
Majd, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 5 mars 1948, föreslagit
riksdagen att dels medgiva, att vid statens
krisorgan måtte få inrättas sammanlagt
högst 7 extra ordinarie byråchefstjänster
i lönegraden Ce 33 och 7 extra
ordinarie byrådirektörstjänster i lönegraden
Ce 31, dels ock bemyndiga
Kungl. Majd att i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen
förordade grunder utfärda erforderliga
bestämmelser om ifrågavarande
tjänster.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) medgiva, att vid statens krisorgan
finge inrättas sammanlagt högst 7 extra
ordinarie byråchefstjänster i lönegraden
Ce 33 och 7 extra ordinarie byrådirektörstjänster
i lönegraden Ce 31;

b) bemyndiga Kungl. Majd att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 5 mars 1948
förordade grunder utfärda erforderliga
bestämmelser om ifrågavarande
tjänster.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz, fröken Andersson, herrar
Skoglund i Doverstorp, Svensson i
Grönvik, Falla och Rnbbcslad, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att propositionen
nr 148 ej måtte av riksdagen
bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr SEFVE: Herr talman! Såsom vi
nyss hörde hemställer utskottet i förevarande
utlåtande, att det skall inrättas
sju extra ordinarie byråchefstjänster
och sju extra ordinarie byrådirektörstjänster
i lönegrad Ce 33 respektive
Ce 31. När man läser utskottets motivering
för sin hemställan om bifall till
propositionen, blir man ganska förvånad,
ty motiveringen kan snarare anföras
som skäl för ett avslagsyrkande.
Utskottet bär på flera ställen i utlåtandet
antytt, att det är med stor tvekan
det gjort denna hemställan om bifall
till propositionen, och det har uttalat
en förhoppning, att Kungl. Maj:t skall
tillsätta dessa tjänster så restriktivt
som möjligt.

Det är bekant att denna proposition
vållat stor oro i tjänstemannakretsar
långt upp i departementen, och det är
ganska förståeligt att så har varit fallet.
Detta förslag innebär nämligen ett
underkännande av det arbete de olika
statstjänstemännen utföra på sina respektive
områden. Det är nämligen så
att statstjänstemännen — och jag talar
inte om andra — inom kriskommissionerna
ha åtnjutit ett särskilt tilläggsarvode
för sin tjänstgöring. Om propositionen
nu vinner riksdagens bifall,
kommer en del av dem dessutom att
vinna betydligt snabbare befordran än
om de stannat kvar i sin egentliga
tjänst. Det innebär alltså en undervärdering
av det normala arbete som utföres
i de permanenta förvaltningsverken
i jämförelse med det extraordinära,
tillfälliga arbete, som utföres i kriskommissionerna.
Det är en värdering,
som tjänstemännen alltid ha opponerat
sig emot.

För min del förstår jag vederbörande
statsråds önskan att få disponera över
medel, varmed han under den återstående
tiden kan hålla kvar de dugliga
tjänstemän, som finnas anställda i kom -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska gränsen.

missionerna, men jag anser att denna
väg inte är lämplig annat än möjligen
då det gäller sådana anställda, som
inte äro statstjänstemän. Det förefaller
mig som om det skulle ha varit bättre
att gå den väg, som hittills varit den
brukliga, nämligen att Kungl. Maj :t i
varje särskilt fall gör framställning till
riksdagen, när en ny befattning skall
inrättas. Man har använt den metoden
exempelvis vid tillsättandet av personliga
professurer. Att, som nu föreslås,
i klump bevilja inrättande av ett
stort antal tjänster anser jag för min
del inte vara lämpligt, och jag ber därför
att få ansluta mig till yrkandet i
den reservation, som fogats till utskottets
utlåtande.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Då vi diskuterade denna fråga på avdelningen
och sedermera i utskottets
plenum, voro de flesta av oss ganska
tveksamma om hur vi skulle ställa oss
till den kungl. propositionen. Denna
tveksamhet framgår också klart och
tydligt av skrivsättet i utlåtandet. Vi
ha anfört en rad omständigheter som
tala för att det bör finnas en möjlighet
att hålla kvalificerade tjänstemän
kvar inom krisförvaltningen. Då vi sålunda
ansett, att Kungl. Maj:t bör ha
möjlighet att inrätta dessa högre tjänster,
ha vi tillstyrkt propositionen, men
vi ha samtidigt riktat en vädjan till vederbörande
statsråd att endast i trängande
fall utnyttja denna möjlighet. Att
vi trots vår tveksamhet ändå slutligen
tillstyrkt propositionen beror uteslutande
på att det statsråd, som är ansvarig
för krisregleringar och ransoneringar,
förklarat sig behöva denna fullmakt
för att kunna hålla kvar verkligt
framstående tjänstemän i deras tjänster.
Han behöver en viss rörelsefrihet
för att kunna göra det, och det vore
orimligt om riksdagen vägrade honom
denna fullmakt. Vi äro väl alla på det
klara med att det är av allra största

betydelse att personer tillförsäkras vår
krisförvaltning, som äro verkligt kunniga
och skickade att handha de svåra
uppgifterna. Om ingen annan väg att
uppnå detta står till buds än den som
här föreslagits, kunna vi väl icke vägra
att ge vederbörande statsråd denna fullmakt.
Om vi följa Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag, handla vi i det välförstådda
intresset att tillgodose krisförvaltningens
behov av arbetskraft för
att på ett tillfredsställande sätt kunna
sköta sina uppgifter.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 5.

Järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och
norska gränsen.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
227, i anledning av väckta motioner angående
en järnvägsförbindelse mellan
Ljusdal och norska gränsen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
C. E. Eriksson m. fl. (I: 55) och den
andra inom andra kammaren av herr
Severin i Gävle m. fl. (11:97), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en ingående utredning jämte det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda,
i fråga om järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om en utredning rörande frågan om en
järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och
norska gränsen i enlighet med av utskottet
anförda synpunkter.

Fredagen den 2 juli 1948 em. Nr 30.

Järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska gränsen.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herrar Mannerskantz och
Falla.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr FALLA: Herr talman! Det är ett
ganska egendomligt ärende vi nu skola
behandla. Statsutskottet har tillstyrkt
utredning om en projekterad järnvägslinje
från Ljusdal genom Härjedalens
obygder till norska gränsen. En förberedande
undersökning, som verkställts
på privat väg, har givit vid handen, att
järnvägen skulle kosta 36 miljoner kronor.
Järnvägsstyrelsen, som på goda
skäl avstyrkt projektet, räknar med att
den skall kosta åtskilliga miljoner mer,
men vad den egentligen skulle kosta vet
ingen, emedan undersökningen inte är
helt tillförlitlig.

Man är ju ganska härdad med att se
både det ena och det andra förslaget
framföras motionsvägen, men när jag
vid riksdagens början läste denna motion,
baxnade jag verkligen. Jag har sällan
i en motion sett så mycket löst och
tomt prat samlat i en motion, framfört
på ett så storstilat sätt. Som motivering
för byggande av denna järnvägslinje
anger man olika transportbehov, som
man söker göra mer eller mindre trovärdiga.
Jag följer här motionen. Dess
motiveringar gå sedan igenom utskottets
utlåtande på samma sätt som Munchhausens
fläskbit gick ur anka i anka.

Det säges i motionen: »I Härjedalen
ha under tidigare skeden brutits och
förädlats icke obetydliga mängder järnmalm.
» Ja, det har det gjorts litet varstans
i våra bergslagsbygder. Nu är denna
malmbrytning nedlagd liksom i de
flesta andra trakter, där sådan tidigare
förekommit, ty det lönar sig inte att
bryta lågvärdig malm i våra dagar. Motionen
fortsätter: »Med hänsyn till de
för malmfrakter alltför otillräckliga
transportmöjligheterna har någon mera
systematisk malmletning icke kommit
till stånd.» Man har alltså inte letat

malm och vet ingenting om malmen.
»De redan gjorda fynden kunna dock
anses tyda på att man vid en förbättring
av transportvägarna i detta område
skulle kunnat hämta ej oväsentliga
mängder värdefull malm.» Man vet alltså
inte, om det finns brytvärd järnmalm
i dessa områden, men likväl anför
man som motiv för byggande av banan,
att man skulle kunna frakta mängder
med järnmalm.

Hur har man gått till väga exempelvis
i Västerbottens bergslag med de
stora malmfyndigheterna, som ha så
stort värde för landet? Byggde man
först en järnväg ut i obygderna för att
sedan börja leta malm? Nej, det gjorde
man inte, utan först letade man rätt på
malmkropparna och konstaterade att
malmen var brytvärd. Först när gruvdriften
kommit i gång byggde man
järnväg till de arbetsobjekt, som voro
klara och som man visste någonting om.
I detta fall vill man gå den motsatta
vägen och först bygga järnvägen för att
därefter förvissa sig om huruvida det
finns någon malm eller inte.

Det talas sedan i motionen om att
Ljusnan är ett av våra kraftrikaste vattendrag.
Det är alldeles riktigt. Man
har räknat med att vattenkraften skall
byggas ut, och när detta någon gång i
framtiden har skett, skall det uppföras
industrier. Man vet mycket litet om när
Ljusnan kan byggas ut i någon större
utsträckning — det kommer säkert att
ske någon gång, men hur länge det
dröjer vet man inte — och vilka industrianläggningar
detta kommer att
resultera i där uppe i ödemarken, det
vet man heller ingenting om. Nu är det
emellertid så, att man transporterar den
elektriska kraften från älvarna till de
områden, som ha naturliga förutsättningar
för industriell verksamhet, och
det är den riktiga utvecklingen. Industriverksamhetens
förläggning måste
kalkyleras av kunnigt och skickligt
folk. Det hoppas jag skall ske även i
detta fall, och då iir det inte säkert att

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska gränsen.

industrierna förläggas invid älven, ty
de måste förläggas till orter, där det
finns arbetskraft och råvaror tillgängliga.
Jag har aldrig hört talas om att
man först bygger ut en järnväg för att
sedan bygga ut vattenfall i järnvägens
närhet och att man sedan fantiserar om
industriell drift, som man inte vet någonting
om. Men här har man konkretiserat
det hela. Man har verkligen
kommit fram till ett konkret projekt.
»Här må framhållas», säger man, »att
det icke torde vara uteslutet» — det är
icke så säkert alltså — »att det i samband
med utbyggandet av ovannämnda
vattenfall kan komma att anläggas
elektrokemiska industrier, därest bättre
transportmöjligheter komma till stånd
än som nu stå till buds.» Det är mycket
tacknämligt om man får till stånd elektrokemiska
industrier, men hur mycket
av den sorten ha vi i Norrland förut
vid de vattenfall vi byggt? Jag tror att
man skall tänka litet på den saken först.
I varje fall är det en hägring högt i det
blå. Man vet icke alls, om det kan bli
någon elektrokemisk industri, utan
detta blir ett senare spörsmål. Att räkna
med det såsom en anledning till en tilltänkt
järnväg är ju att börja i galen
ända.

Sedan skulle också den planerade
järnvägen bli av utomordentlig betydelse,
heter det, för skogsbruket i västra
Hälsingland och Härjedalen för virkestransporternas
skull. Var och en vet att,
när det är fråga om dessa stora avstånd,
virket måste fraktas på vattnet
i flottleder. Även motionärerna förstå
att så måste ske. Det värdefullare virket
måste fraktas på flottleder, då annars
transportkostnaderna bli för dyra.
Men, säges det, det finns annat virke,
lövvirke och avfallsvirke, som icke kan
flottas, och till sådant får man då ha
en järnväg. Ja, icke skola vi tro att
en dylik järnväg kan på något sätt få
ett ekonomiskt underlag genom att på
den skall fraktas avfallsvirke och det
lövvirke som kan finnas i dessa trak -

ter. Det skola vi icke inbilla oss. Var
och en vet också, att transporterna icke
få bli för långa, vare sig på landsväg
eller järnväg. I så fall måste man taga
vattnet till hjälp. Detta har tydligen
motionsskrivaren också haft en aning
om, ty han talar också om detta. Men
han fortsätter: »Däremot kunna som regel
de ifrågavarande sortimenten vid
förekomsten av ett relativt tätmaskigt
järnvägsnät ganska väl bära de billigare
järnvägsfrakterna.» Det är alltså icke
fråga om bara denna järnväg, som man
riu föreslår. För att behovet för skogsbruket
skall fyllas skall det vara ett
relativt tätmaskigt järnvägsnät. Detta
är alldeles riktigt i och för sig. Men
kan någon förnuftig människa tänka sig
att vi skola börja bygga tätmaskiga
järnvägsnät uppe i Härjedalen? Jag
kunde inte tro det, i varje fall icke
förrän jag fått läsa motionen. Men nu
kan man kanske tänka sig nästan vad
som helst. Gränserna för de områden,
som skola avdrivas till järnvägen, äro
belägna inom Ljusnans flodområde mellan
Ljusnan och Funäsdalen — men
allt det andra i hela det stora Härjedalen
kommer man icke åt.

Så har man gjort en del beräkningar.
Jag skall icke uppehålla mig vid dem.
Slutligen kommer man fram till att man
skulle göra denna järnväg till en synnerligen
fin turistled. Om det på den
norska sidan eventuellt byggdes en
järnväg också — något som väl ingen
hört talas om — och kopplade ihop
båda, skulle man få en utomordentligt
god turistled från Västerhavet rätt över
halvön. Ja, det kanske man kunde få,
men det bleve dyra turister för oss. Turisttrafiken
omhuldas på grund av att
den ger stora inkomster åt turistlandet,
och man brukar räkna ganska bra
— särskilt schweizarna bruka vara
duktiga räknemästare. Men här skulle
man lägga ned ett stort antal miljoner
för att få en turisttrafik, som säkerligen
icke skulle betyda just någonting
ekonomiskt.

Fredagen den 2 juli 1948 em. Nr 30.

Järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska gränsen.

Projektet var under behandling av
norrlandskommittén, som penetrerade
problemet, och kommittén blev på det
klara med att projektet var dödfött.
Därför föreslog den något annat, nämligen
att man skulle undersöka möjligheten
av en stambillinje mellan Ljusdal
och Sveg samt en billinje från Hede till
norska gränsen. Det ansågs att denna
landsdel skulle vara bättre betjänt av
en sådan än av en järnväg, för vilken
det saknas naturliga och ekonomiska
förutsättningar. Också handelskammaren
i Gävle har fört fram ett annat alternativ,
som skulle tillgodose transportbehovet
däruppe, nämligen alternativet
linjetrafik med bil och buss. Var
och en som tänkt igenom problemet
måste finna att detta vore en bättre ordning.
Nu har verkligen utskottet för att
bryta udden av kritiken sagt, att även
denna möjlighet bör undersökas, men
det ger det starkaste förordet åt järnvägen.
Det är den saken som skall undersökas
i första hand.

Jag tror att författaren till denna motion,
vem han sedan kan vara, lever
kvar i föreställningarna från järnvägsbyggeepoken
under 1800-talet. Den revolution
inom kommunikationsväsendet,
som motortrafiken åstadkommit,
har uppenbarligen gått honom förbi.
Därför kan han resonera om byggandet
av ett relativt tätmaskigt järnvägsnät
genom Härjedalens obygder och komma
med andra fantasier av samma beskaffenhet.
För oss är det icke obekant,
att sedan man på sin tid under järnvägsbyggeepoken
i våra mest tätbefolkade
och i odlingshänseende mest
framskridna provinser verkligen byggt
ett relativt tätmaskigt järnvägsnät, har
man som regel haft stora och med tiden
ständigt ökade svårigheter att hålla
det hela i gång. Konkurrensen från de
billigare och smidigare kommunikationsmedel,
som motordriften framskapat,
har helt förändrat de trafiksvaga
järnvägarnas driftmöjligheter. I många
fall har driften måst helt eller delvis

läggas ned. Ju mindre odlingsmöjligheterna
äro och ju glesare befolkad en
landsbygd är, desto sämre äro förutsättningarna
för järnvägsdrift. Sådana
bygders kommunikationsbehov ordnas
icke bara billigast utan också bäst genom
landsvägar och bygdevägar och
på dem framförd motortrafik, som på
ett långt smidigare sätt kan ansluta sig
till den glesa bebyggelsen och betjäna
den. Järnvägsromantiska aktioner vare
sig i riksdagen eller annorstädes ha
dessa trakter ingen välsignelse av.

Nu har projektet framkommit i två
massmotioner, undertecknade av 57 ledamöter
i denna kammare och av 60 i
första kammaren. Jag undrar hur
många av dessa 117 motionärer som
verkligen ha läst igenom motionen och
som tänkt en liten smula över de ekonomiska
problem som de här kastat
fram, tänkt litet på konsekvenserna av
en dylik kapitalinvestering. Jag undrar
om verkligen någon enda har gjort det.
Kan man tänka sig att i en tid som denna,
då vi säkerligen för rätt lång tid
framåt måste hålla tillbaka kapitalinvesteringarna
i vårt land, kapitalinvesteringar
även av mycket produktiv beskaffenhet
och av i och för sig mycket
nödvändig art, göra en väldig kapitalinvestering
för en järnväg genom
Härjedalens ödemarker? Det förefaller
mig ganska huvudlöst, det hela.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag
på utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Herr Falla började sitt anförande
med att ge ett betyg åt motionärerna.
Motionen var bara löst och tomt prat.
sade herr Falla. Han nämnde också slutligen,
att det är många som stå för motionen
såväl i första kammaren som
andra kammaren.

Jag får för min del säga, att när vi i
utskottet behandlat denna fråga, vi gjort
det på samma sätt som vi behandla alla
andra ärenden. Vi ha sökt att så långt

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska gränsen.

det varit möjligt grundligt sätta oss in
i spörsmålet och, oavsett vad motionärerna
skrivit och oavsett hur många
motionärerna varit, sökt bilda oss en
självständig mening.

Jag får bekänna, att jag hör till dem
som inom utskottet varit tveksamma i
saken. Det finns de som med större
energi velat gå in för ett bifall till motionen.
Men även vi som varit tveksamma
ha slutligen stannat vid att förorda
en fortsatt undersökning. Vi ha ansett
att de övervägande skälen talade härför.
Det är givet, att om man uteslutande
skulle taga hänsyn till rent ekonomiska,
kanske rent järnvägsekonomiska
synpunkter, skulle man exempelvis med
stöd av järnvägsstyrelsens utlåtande
utan vidare ha yrkat avslag. Men vi ha
icke ansett alt enbart dessa synpunkter
få vara utslagsgivande, utan att, såsom
det heter i vårt utlåtande, man även får
taga hänsyn till andra faktorer vid bedömandet
av sådana ting. Denna del av
landet — det finns måhända andra delar
av Sverige som ha likartade förhållanden
— är i hög grad eftersatt i förhållande
till många andra landsdelar.
Kunde man på något sätt hjälpa till att
få fram, låt mig säga ett mera differentierat
näringsliv där och skapa större
förutsättningar för befolkningen att slå
sig fram, skulle vi gärna vilja vara med
om det. En av förutsättningarna härför
är utan varje tvekan förbättrade kommunikationer.

Nu bär herr Falla talat om för oss,
hur olyckligt projektet egentligen är
och att allt som räknats upp här, som
kunde tjäna till gagn för befolkningen
och som järnvägen skulle kunna befordra,
skulle det icke just vara något
bevänt med. Där finns ingen malm, säger
herr Falla. Det vet varken han eller
jag något om. Ljusnans kraft, som skulle
tillvaratagas — ja, vem vet hur det blir
med den? Om det blir en kemisk-teknisk
industri däruppe eller ej, det vet
varken herr Falla eller jag heller något
om. För min del måste jag erkänna, att

jag saknar tillräcklig sakkunskap att bedöma
i vad mån t. ex. en järnväg har
betydelse för skogsbruket, men jag har
hört många som begripa sig på skogsbruk
säga, att en järnväg har en uppgift
att fylla.

Hela herr Fallas argumentering i
dessa avseenden tyder nästan på att han
skulle ha den uppfattningen att riksdagen
skulle stå inför ett beslut om att
bygga en järnväg. Men det gör riksdagen
icke. Vad riksdagen står inför nu
är en undersökning i alla de delar herr
Falla var inne på. Vi ha framhållit i vår
motivering, att vid den fortsatta undersökningen,
som vi anse böra komma till
stånd, hänsyn bör tagas till ekonomiska,
näringspolitiska och sociala omständigheter.
Vad jag fäst mig mycket vid och
även lyckades få in i utskottets motivering
är, att denna utredning icke enbart
skall omfatta frågan om en järnväg utan
om kommunikationsmedel över huvud
taget, som kunna hjälpa befolkningen
däruppe.

Slutligen har i själva spörsmålet invävts
ett annat problem, som också tangerar
nästkommande fråga och som vi
veta mycket litet om, nämligen problemet
om en ny mellanriksbana. Med hänsyn
till intressena på båda sidor om
gränsen kan det vara värt en undersökning.

Jag tror att kammaren är för trött att
höra alltför långa utläggningar. Jag har
framhållit de synpunkter, som för mig
varit utslagsgivande när jag tagit ställning
till frågan. Jag har icke tänkt mig,
att utredningen skulle sättas i gång nu,
när det är så ont om arbetskraft och
material och när utsikterna äro så små
att starta något. Utskottet har icke sagt
ifrån på någon punkt när utredningen
skulle börja, och om riksdagen bifaller
utskottets förslag, ligger det självfallet
i Kungl. Maj:ts hand att besluta om en
utredning vid den tidpunkt då det kan
anses mest lämpligt.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fredagen den 2 juli 1948 em. Nr 30.

Järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska gränsen.

I detta anförande instämde herr Boman
i Kieryd.

Herr FALLA (kort genmäle): Herr talman!
Herr Anderssons anförande styrker
egentligen mitt resonemang om att
alla de faktorer, vilka han androg som
stöd för en järnväg, veta vi egentligen
ingenting om. Herr Andersson säger,
att det icke är fråga om att bygga en
järnväg utan om att göra undersökningar.
Då svarar jag: Är det verkligen
en lämplig tid för att engagera folk och
pengar i kostsamma undersökningar om
ett projekt som är så löst och svagt som
detta faktiskt är? Herr Andersson menar
att det icke är sagt, att undersökningarna
skola göras nu. De kunna ske
någon gång i eu oviss framtid. Nå, då
börja vi närma oss varandra. Här är det
alltså bara fråga om en stor gest och
ingenting annat. Ja, det kan man kosta
på sig. Men icke är det mycket verklighetssinne
med i det hela!

Herr HOLMSTRÖM: Herr talman! Då
jag är en av motionärerna och i statsutskottet
deltagit i behandlingen av
ärendet, måste jag reagera mot min vän
herr Fallas uttalanden. Jag måste säga,
att herr Fallas uppträdande är mera än
utskottsutlåtandet och motionärernas
framställning en stor gest.

Herr Falla var så förtjusande vänlig
mot oss motionärer, att han sade att
han sällan bär sett så mycket löst prat
framfört på ett så storstilat sätt. Jag ber
att få kvittera den artigheten med att
säga, att jag sällan hört så mycket löst
prat framfört på ett så enkelt sätt som
herr Fallas i dag.

Nu säger herr Falla, att ingen vet någonting
om järnvägsprojektet. Jo, man
vet en hel del. Men saken behöver i alla
fall utredas. Herr Falla sade, att det
skulle bli en kostsam utredning. Det kan
det inte behöva bli i detta fall. Om herr
Falla studerar handlingarna i ärendet
skall lian nämligen finna, att det tidigare
gjorts flera utredningar om att

åstadkomma denna järnvägsförbindelse.
Såväl vederbörande kommuner som enskilda
ha gjort utredningar i frågan.
Det är ett gammalt ärende, och den utredning
som man nu begär har inte så
mycket annat att göra än att kontrollera
uppgifterna och eventuellt korrigera
dem. Man har en god grund att bygga på.
Herr Fallas påstående att det hela är så
löst är sålunda inte riktigt.

Jag vill också säga något om herr Fallas
resonemang om malmfyndigheterna.
Han hade ju en beskrivning för sig. Var
och en förstår, att i en sådan obygd kan
man inte gärna lägga ned mycket pengar
på letning efter malm och malmundersökningar,
innan man vet att man
har förutsättning för avyttring av malmen,
och den förutsättningen är just en
järnväg. Herr Falla nonchalerade turisttrafiken.
Den är emellertid av mycket
stor betydelse. Jag såg en uppgift härom
dagen, enligt vilken Svenska turisttrafikförbundet
ligger som god tvåa efter
cellulosan i fråga om att draga in främmande
valutor till vårt land.

Jag måste också, herr talman, tala om
för kammaren, hur herr Falla egentligen
handskas med orden. Jag trodde
inte jag skulle behöva draga fram det i
kammaren, eftersom jag hade tillfälle
att i utskottet korrigera honom. Här säger
herr Falla, att handelskammaren i
Gävle har sagt, att i första hand bör där
uppe biltrafik på landsvägarna komma
i fråga. Jag hänvisar herr Falla till vad
som står därom i utskottets utlåtande:
»Även handelskammaren i Gävle har
till kommittén framhållit, att som alternativ
till järnvägen borde undersökas
huruvida icke transportproblemet för
de trakter, järnvägen vore avsedd att
tjäna, på ett smidigare och lämpligare
sätt kunde lösas genom landsvägstrafikens
effektivisering.» Handelskammaren
ifrågasätter alltså det som ett alternativ,
men den säger inte, som herr
Falla sade, att det »i första hand» skall
göras. Jag har talat med författaren till
detta aktstycke, och han säger, att ve -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska gränsen.

derbörande äro livligt besjälade av en
önskan att den föreslagna järnvägen
kommer till stånd, men om det av ett
eller annat skäl inte skulle vara möjligt
att få en järnväg, så önska vederbörande
under alla förhållanden få landsvägstrafik.
Jag nöjer mig med detta så
länge och ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Persson
i Norrby.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
beklagar, att vi arma motionärer inte ha
lyckats övertyga en inte bara i dessa
ting utan i allmänhet i olika spörsmål
så synnerligen väl insatt man som herr
Falla tycks vara. Det är dock ägnat att
i någon mån förvåna, att herr Falla,
när han nu talar om den industriella
utvecklingen på detta område, inte beaktar
den omständigheten att just kommunikationslederna
varit en av vägröjarna
för industrien, där den brutit
fram. Jag kan inte heller underlåta att
uttrycka min förvåning över att herr
Falla, med den oerhörda sakkunskap
han tycks äga på dessa områden inte
har ägnat någon större uppmärksamhet
åt exempelvis spörsmålet att tillgodogöra
sig naturrikedomarna på ett mera
tillfredsställande sätt än hittills skett
inom dessa båda landskap.

Om jag skulle ta mig friheten att i
någon mån summera den kritik som
herr Falla här har presterat, nödgas jag
tyvärr trots allt komma till det resultatet,
att herr Falla i denna debatt endast
representerar de obotfärdigas förhinder,
ty ett faktiskt förhållande är ju, att detta
spörsmål tidigare vid åtskilliga tillfällen
varit föremål för behandling. Befolkningen
i dessa bygder har i varje
fall knutit stora förhoppningar till denna
järnvägsförbindelse, och jag vågar
försäkra kammarens ledamöter, att det
finns inom denna del av landet, som
på grund av bristen på kommunikationer
är praktiskt taget avskuren från

ordnade kommunikationer med landet
i övrigt, ett mycket starkt intresse för
denna järnvägslinje. Beträffande de
ekonomiska förutsättningarna för en sådan
järnvägslinje vill jag säga, att jag
inte tror att vare sig herr Falla eller jag
kan säga någonting exakt på den punkten.
Men nog förefaller det mig som om
herr Falla i detta avseende liksom i övrigt
i denna sak i väsentlig grad gjorde
sig skyldig till én svartmålning som
inte motsvarar de verkliga förhållandena.

Häruti instämde herr Olsson i Gävle.

Herr FALLA: Herr talman! Jag tror
inte det gagnar själva saken att herr
Holmström och jag hålla på med personlig
knivkastning mot varandra. Jag
tänkte med anledning av vad herr
Holmström läste upp säga, att det står
ju, att handelskammaren i Gävle mot
det alternativ om järnväg, som framförts
av den s. k. kommittén, velat
framföra ett annat alternativ, nämligen
att det »borde undersökas huruvida icke
transportproblemet för de trakter,
järnvägen vore avsedd att tjäna, på ett
smidigare och lämpligare sätt kunde
lösas genom landsvägstrafikens effektivisering».
Det säger tillräckligt mycket.
Det säger egentligen allt. Sedan kan ju
erinras om att liknande synpunkter
framförts av Gävleborgs läns skogsvårdsstyrelse.
Jag tror det räcker.

Med anledning av herr Lindholms anförande
må jag säga, att vad han anförde
var ju egentligen ingenting annat
än att jag skulle anfört de obotfärdigas
förhinder. Det är ju inget argument, det
bevisar ingenting. Kommunikationsmedlen
ha varit vägröjare för odlingen,
säger herr Lindholm. Ja visst ha de varit
det, men därmed är inte sagt, att
man under alla tider och alla förhållanden
skall bygga järnvägar och att
det skulle vara en förnuftig lösning.
Tänk bara på Jönköping—Ulricehamnsbanan.
Vi sågo hur det gick i det fallet.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Motioner om anläggande av en

Det var bara för några år sedan. Den
var byggd under liknande men bättre
förutsättningar som dem det här är
fråga om. Folket i trakterna ville nog
ha järnvägen. De förstodo ingenting av
problemet. Vi ha haft åtskilliga järnvägar
som nu äro nedlagda, och vi ha
andra som endast med allra största svårighet
kunna trafikeras. Det visar väl,
att man i glest bebyggda trakter bör gå
in för utbyggnad av landsvägarna, ty
där är motortrafiken det kommunikationsmedel
som står i förbund med
själva tidsutvecklingen. Det har man
glömt bort. Man lever kvar i 1800-talets
järnvägsbyggarromantik, och det ligger
något av denna romantik, någonting av
gitarr och dragharmonika och gamla
rallarvisor i det hela, men det är ingenting
att bygga på vare sig ekonomiskt
eller för en trakts kulturutveckling.

Herr HOLMSTRÖM: Herr talman! Jag
tror, att herr Falla själv nu föll in alldeles
i romantiken, när han började
tala om gitarr och dragharmonika och
sådant. Jag vill kort och gott säga till
herr Falla, att jag vet vad handelskammaren
i Gävle menat med sitt uttalande.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
förevarande hemställan dels ock på avslag
därå; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 6.

Motioner om anläggande av en mellan riksjärnväg

Trysil—Stöa—Dalarna.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
228, i anledning av väckta motioner om
anläggande av en mellanriksjärnväg
Trysil—Stöa—Dalarna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
E. Persson in. fl. (1:11) och den andra
inom andra kammaren av herr Ericsson
i Sörsjön in. fl. (II: 18), hade hemställts,

mellanriksjärnväg Trysil—Stöa—Dalarna.

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning
angående anläggande av mellanriksjärnväg
Trysil—Stöa—Dalarna,
varvid i första hand avsåges upptagande
av underhandlingar med norska regeringen
för träffande av erforderlig
överenskommelse härom, samt för riksdagen
framlägga det eller de förslag
som därav kunde föranledas.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:11 och 11:18 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Boman.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Det är med en känsla av viss
otrygghet jag går upp här i talarstolen
för att säga några ord i anslutning till
den av oss väckta motionen, detta med
hänsyn till den nedgörande kritik av
det i det föregående utlåtandet aktualiserade
järnvägsföretaget, som beståtts
av herr Falla. Jag vill emellertid här
framhålla, att de tvenne järnvägsföretag,
som aktualiserats genom de väckta
motionerna, till beskaffenheten äro
något olika varandra. Förslaget om en
järnväg från Ljusdal genom delar av
Hälsingland och Härjedalen är ju ett
företag av rätt betydande omfattning
både i fråga om längd och kostnader,
medan däremot det andra förslaget,
alltså Dalaförslaget, varom undertecknad
m. fl. väckt motion, är av mycket
mindre omfattning och dessutom kan
betecknas såsom varande av väsentligen
mellanriksjärnvägs karaktär.

Av handlingarna i dessa ärenden
framgår att järnvägsstyrelsen har avstyrkt
bägge dessa projekt och såsom
motivering för avstyrkandet framhållit,
att det vore utsiktslöst att i någon
mån erhålla förräntning på det nedlagda
kapitalet. Tvärtom skulle årligen

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Motioner om anläggande av en mellanriksjärnväg Trysil—Stöa—Dalarna.

en avsevärd förlust komma att uppstå,
då inkomsterna inte på långt när komme
att täcka utgifterna.

Statsutskottet framhåller beträffande
Dalaförslaget, att detta befinner sig på
ett vida tidigare föreberedelsestadium
än det andra förslaget, varom vi redan
fattat beslut. Detta uttalande ifrån statsutskottets
sida torde emellertid enligt
mitt förmenande tarva en viss korrigering.
Det riktiga härvidlag är nämligen,
att år 1899 kaptenen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
Lars Sparr upprättade
förslag till anläggning av järnväg å
sträckan Ljusdal—Sveg, men redan tre
år dessförinnan, eller år 1896, förelåg
ett förslag om järnväg Orsa—Stöa, upprättat
av den för fullgörande av denna
uppgift engagerade kaptenen i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen A. Törnebohm.
Härvidlag är att märka, att detta år
1896 avgivna förslag avsåg en längre
sträcka än den av motionärerna föreslagna
järnvägsanläggningen. Kostnaden
för den anläggningen, som föreslogs
1896, beräknades då uppgå till 4
miljoner kronor, vilket dock omjusterades
år 1901, då den beräknades kosta
ö miljoner kronor. Man kan sålunda här
konstatera, att Dalaförslaget var först
ute i marknaden. Dock föreligger icke
något nyligen upprättat förslag med
uppskattning av anläggningskostnader
samt utgifter och inkomster, när driften
av anläggningen kommit i gång.

Motionärerna ha emellertid tänkt sig,
att det under nuvarande förhållanden
inte borde vara nödvändigt, att kommuner
och enskilda skulle ikläda sig
kostnader för utredningar och undersökningar
i avseende å tillkomsten av
en järnvägsanläggning, i all synnerhet
när det gäller en sådan, som i väsentlig
mån kommer att utgöra en mellanriksjärnväg.
Som vi alla känna till har
ju staten övertagit det väsentligaste av
de inom landet befintliga järnvägarna,
och jag utgår för min del därifrån, att
det järnvägsbyggande, som härefter
eventuellt kommer att ske, från början

måste utföras i statens egen regi. Vid
sådant förhållande förefaller det befogat
att även kostnader för utredningar,
vari även inräknas stakningar och upprättande
av kostnadsförslag för anläggning
samt driftskalkyler, bestridas av
statsmedel. Detta förefaller ju så mycket
mer angeläget som den främste ståtlige
företrädaren för landets järnvägar,
nämligen järnvägsstyrelsen, inte gärna
godtager kostnadsförslag och kalkyler,
tillkomna genom andra än sådana, vilka
företrätt järnvägsstyrelsen. Vi ha ju ett
ganska belysande exempel härpå i fråga
om Härjedalsförslaget. Den för detta
företag anlitade förrättningsmannen
baningenjören Briandt har för sin del
beräknat, att det skulle uppstå ett årligt
driftsunderskott av ungefär 731 000
kronor, medan däremot järnvägsstyrelsen
helt underkänt Briandts uppskattning
av inkomster och utgifter och uttalat
den meningen, att denna järnväg
kommer att medföra en årlig utgift
för det allmänna av minst 1 900 000 eller
eventuellt 2 400 000 kronor. Det förefaller
därför ganska meningslöst att
kommuner och andra bekosta utredningar,
vilka ha små utsikter att bli
godkända av järnvägsstyrelsen. Även
om en utredning har utförts av för
ändamålet särskilt anlitad sakkunskap,
gör tydligen styrelsen ändå egna undersökningar
och beräkningar och anser
dem vara mer tillförlitliga. Vid sådant
förhållande måste det ligga nära till
hands att hysa den uppfattningen, att
de kostnader som nedläggas för utredning
av annan än järnvägsstyrelsen äro
bortkastade pengar. I och för sig vore
det säkerligen inte omöjligt för norra
Dalarnas kommuner att finansiera kostnaderna
för en ny utredning av denna
mellanriksbanefråga. Utskottet efterlyser
tydligen en dylik utredning och har
uppenbarligen känt ett starkt behov av
en sådan vid ärendets behandling.

Jag vill säga, att det är ingenting nytt
eller ovanligt för kommunerna däruppe
att satsa pengar i järnvägsföretag, och

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Motioner om anläggande av en mellanriksjärnväg Trysil—Stöa—Dalarna.

några tiotusentals kronor ytterligare
skulle således kanske, med tanke på de
stora utgifterna för sådana ändamål tidigare,
egentligen inte spela så stor roll.
Jag vill här såsom exempel på vilka uppoffringar
vissa kommuner där uppe ha
gjort nämna, att min egen kommun,
som dock inte har fler inbyggare än
ungefärligen 2 000, har satsat inte
mindre än 800 000 kronor i järnvägsföretaget
Limedsforsen—Särna, som
fullbordades 1928 och som övertogs av
slaten utan vederlag omedelbart efter
färdigbyggandet. Jag skulle knappast
tro att det finns så särdeles många kommuner
i detta land, med ett invånarantal
icke överstigande 2 000, som offrat
så mycket pengar för att få en järnväg
framdragen genom bygden. Ett
stort antal kommuner i detta land ha
såvitt jag känner till inte satsat ett
enda öre eller åtminstone ganska litet,
och ändå ha järnvägar framdragits genom
dessa kommuner. Den genom insatser
från kommunernas sida tillkomna
och numera statsägda järnvägen där
uppe har varit en mycket värdefull tillgång,
framför allt under hela tiden från
krigets början till nu.

I statsutskottets utlåtande säges också,
att man inte bär lagt fram några
konkreta förslag här, d. v. s. man har
inte talat om vilken stor inkomst man
eventuellt kunde påräkna av denna
mellanriksjärnväg på det ena eller andra
sättet. Jag för min del har inte tänkt
mig, att det skulle gå till på det viset,
att man skulle lägga fram någon beräkning
av inkomster på sätt som gjorts
beträffande Härjedalsförslaget. .lag finner
nu, att det rent av kan vara förmånligt
att inte ha gjort på det viset med
hänsyn till den kritik som en uppskattning
av eventuella inkomster och utgifter
ju kan underkastas. Jag tror att det
är ganska meningslöst att över huvud
taget från början föreställa sig hur stora
inkomsterna kunna bli. Det kan ju
bli större inkomster än man har beräknat,
men det kan också bli mindre. .lag

7 --Andra kammarens i>rolokull

för min del har tänkt mig, att denna
sak skulle bli föremål för utredning.
Om en dylik utredning skulle komma
att beslutas här av riksdagen — den
föreslagna mellanriksbanan är ju som
jag tidigare anfört ett gammalt projekt
— finns det ju ganska stort intresse för
en sådan mellanriksjärnväg på den
norska sidan. Jag vill här framhålla, att
man i Norge har beviljat medel för bekostande
av en utredning angående anläggning
av en järnväg ifrån Elverum
och österut genom Trysilbygden. Därför
menar man på den norska sidan, att
när det ändå skall byggas en järnväg,
som så småningom ökas ut genom Trysilbygden,
kunde man fortsätta med
byggandet in på den svenska sidan. Om
det är så att man på den norska sidan
är intresserad av att fortsätta järnvägsbygget
fram till Stöa vid riksgränsen,
blir det ju en ganska enkel sak för oss
här i Sverige att fortsätta ytterligare
den bit som erfordras för att få förbindelse
med Särnabanan. Det blir inte
något större bygge vare sig i fråga om
längd eller kostnader. Det blir en sträcka
av omkring 2 mil, och den kostnad
som detta drar måste ju närmast betraktas
såsom en bagatell.

Om man emellertid, såsom också i
viss mån är påtänkt, skulle bygga järnvägen
något längre österut i Dalarna, är
det ju självfallet att kostnaderna komma
att bli högre. I alla händelser, ha
vi menat, böra de olika alternativen bli
föremål för utredning''. Men det är alldeles
självfallet, att en sådan mellanriksjärnväg,
som det nu är fråga om,
icke kan åstadkommas utan att det
först åvägabringas en överenskommelse
mellan de svenska och norska statsmakterna.
Det är därpå vi syfta, när vi
i vår motion hemställa om en skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om undersökning,
»varvid i första hand avses
upptagande av underhandlingar med
norska regeringen för träffande av erforderlig
överenskommelse härom».

Jag tycker att vår motion har behand Xr

:w.

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Motioner om anläggande av en mellanriksjärnväg Trysil—Stöa—Dalarna.

lats med mycket ringa välvilja från
statsutskottets sida. Jag hade nog tänkt
mig att man skulle ha kunnat sträcka
sig så långt att man låtit den utredning,
som föreslagits i det föregående ärendet
angående järnväg i Härjedalen, omfatta
även det av oss aktualiserade förslaget.
Så har emellertid inte skett, och
det är ingenting att göra åt saken nu.

Då jag emellertid anser att det finns
goda grunder för vårt förslag, hemställer
jag, herr talman, om bifall till vår
motion.

I detta anförande, varunder herr förste
vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Jansson i Aspeboda.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag anser mig böra hemställa, att talarna
söka fatta sig kort, då det är avsikten
att vi i kväll skola hinna med även
andra lagutskottets utlåtande angående
förslaget till sjöarbetstidslag.

Herr HALLBERG: Herr talman! Jag
lovar att strikt följa talmannens anmaning.
Egentligen har jag, sedan jag begärde
ordet, i allt väsentligt förekommits
av huvudmotionären i frågan, herr
Ericsson i Sörsjön, och jag skulle kunna
inskränka mig till att säga några ord i
anslutning till de synpunkter som herr
Falla anförde vid behandlingen av motionerna
angående en järnväg i Härjedalen.

Jag har för min del en från herr Fallas
uppfattning något avvikande mening
angående läget för närvarande beträffande
förhållandet mellan motortrafik
på landsvägen och järnvägstrafik. Vi ha
under senare år fått göra den erfarenheten,
att motorbränslet blir allt svåråtkomligare
och dyrare. Jag tror inte
att man tar alltför mycket miste, om
man räknar med att järnvägstrafiken
går mot en renässans i jämförelse med
landsvägstrafiken. Det skulle nog vara
klokt att inte alltför mycket hänge sig

åt de överdrivna föreställningar i detta
hänseende som herr Falla hade. Jag
tror också att herr Falla hade fel, när
han stämplade dem som hålla på dessa
järnvägsprojekt såsom obotliga 1800-talsromantiker. En lösning av kommunikationsproblemen
med järnvägar är
utan tvivel en realitet även för framtiden
för vissa bygder, som sakna tillfredsställande
kommunikationer. För
inte så värst länge sedan beslöt riksdagen
fortsätta järnvägen från Limedsforsen
till Särna samtidigt som man
ändrade sträckningen från Vansbro till
Malung. Det var många ledamöter av
riksdagen som efter det beslutet sade,
att statsutskottets dåvarande ordförande,
dåvarande landshövdingen i Kopparbergs
län Kvarnzelius litet smått lurat
riksdagen in på en farlig och äventyrlig
väg. Järnvägen kom emellertid
till stånd, och i dag tror jag inte det
finns någon som inte erkänner att det
var en välbefogad åtgärd som riksdagen
den gången beslöt. Jag tror inte jag
profeterar fel, om jag säger att denna
mellanriksbana en dag kan bli aktuell,
även om jag förstår att det i år inte är
möjligt att komma till något resultat
med hänsyn till statsutskottets avstyrkande.
Det finns dock en liten ljuspunkt
i statsutskottets utlåtande, i det
utskottet — med stöd av järnvägsstyrelsens
yttrande —• säger, att den utredning
som utskottet föreslagit rörande
järnväg i Härjedalen sannolikt kommer
att ägna uppmärksamhet jämväl åt det
nu förevarande järnvägsprojektet. Jag
hoppas att det skall ligga åtminstone
någon realitet bakom detta utskottets
uttalande.

Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Eftersom de båda föregående talarna
ha ställt yrkande om bifall till
motionen, nödgas jag här såsom talesman
för utskottet med några ord motivera
utskottets ställningstagande. Jag

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Motioner om anläggande av en mellanriksjärnväg Trysil—Stöa—Dalarna.

skall därvid söka ställa mig talmannens
uppmaning till efterrättelse så gott sig
göra låter.

Herr Ericsson i Sörsjön erinrade först
om att järnvägsprojektet Trysil—- Stöa
—Dalarna måste bli mycket billigare i
fråga om totalkostnaden än projektet
Ljusdal—Sveg—Hede—Norge. Det är
uppenbart att så är fallet. Men man
kan väl knappast motivera ett järnvägsbygge
i jämförelse med ett annat med
hänvisning till den totala kostnaden,
utan det får väl bli en omdömesfråga,
huruvida det ena eller andra projektet
kan anses motiverat ur en rad synpunkter;
enbart avgörande kan ju inte bli
att den ena järnvägen såsom kortare
blir billigare än den andra, som är
mycket längre.

Vidare polemiserade herr Ericsson i
Sörsjön mot utskottets uttalande, att
detta projekt befinner sig på ett vida
tidigare stadium än frågan om en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och Norge.
Jag vill då erinra om vad järnvägsstyrelsen
i sitt yttrande anfört på den
punkten. Styrelsen säger sig icke känna
till att under senare år verkställts några
utbyggnader, som kunna tjäna till ledning
vare sig i fråga om beräkning av
anläggningskostnaden eller beträffande
den framtida räntabiliteten för en dylik
mellanriksbana och ej heller beträffande
betydelsen ur nationalekonomisk
synpunkt. Det är riktigt, som herr
Ericsson säger, att frågan om detta projekt
varit uppe mycket tidigt, men jag
vet inte om han gjorde gällande att man
av de utredningar som tidigare gjorts
kan draga några slutsatser i den situation
som nu råder. Vi ha i utskottets
utlåtande betonat, att det beträffande
detta projekt inte finns några väsentliga
förberedande utredningar. Nu menade
tydligen herr Ericsson, att sådana
egentligen inte tjäna mycket till, och
han hänvisade till den utredning som
gjorts i fråga om projektet i Härjedalen,
där man låtit en expert utreda frågan.
Denne experts beräkningar beträffande

driftsresultatet ha sedan i viss mån underkänts
av järnvägsstyrelsen. Det är
emellertid under alla förhållanden uppenbart,
att den utredning som verkställts
beträffande järnvägen i Härjedalen,
inte har så stort värde, när det
gäller att bedöma det sakliga underlaget
för det nu ifrågavarande projektet.

Herr Ericsson erinrade även om att
Älvdalens kommun nedlagt stora kostnader
för att få denna järnväg. Statsutskottet
hade tillfälle att besöka Älvdalen,
och vi fingo ett mycket starkt
intryck av det levande intresse man har
för detta järnvägsprojekt. Men man kan
knappast därav draga den slutsatsen,
att man omedelbart bör tillmötesgå dessa
krav. Frågan måste bedömas ur de
sakliga synpunkter, som nu äro för
handen.

Beträffande frågan om en mellanriksbana
vill jag liksom herr Hallberg erinra
om utskottets uttalande, att utredningen
rörande järnvägen i Härjedalen
inte kan undgå att ägna uppmärksamhet
åt behovet av en mellanriksbana i
ifrågavarande landsdel.

Herr Ericsson i Sörsjön ansåg, att utskottet
visat bristande välvilja vid behandlingen
av det föreliggande ärendet.
Jag tror, herr talman, att jag kan försäkra,
att så inte varit fallet. Vi ha
genom besök där uppe bildat oss en
uppfattning om de faktorer man har att
räkna med, och vi ha sedan prövat frågan
i utskottet. Därvid ha vi kommit
till den uppfattningen att vi nu icke
böra tillstyrka detta järnvägsprojekt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ericsson i Sörsjön
begärde emellertid votering, i anled -

100 Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

ning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 228, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

i 7.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till vissa ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Förslag till sjöarbetstidslag.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till sjöarbetstidslag,
dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 21 maj 1948 dagtecknad
proposition, nr 265, vilken hänvisats till
lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga ett vid
propositionen fogat förslag till sjöarbetstidslag.

Enligt Kungl. Maj ds förslag skulle

nedan angiven del av 1 §, 2 § 2 mom.,
4 § mom. a) och b) samt 6, 7, 10,13 och
14 §§ sjöarbetstidslagen erhålla följande
lydelse:

1 §■

1 mom. Denna lag äger, med nedan
omförmälda undantag, tillämpning beträffande
arbete som å svenskt fartyg
anställd person för fartygets räkning
eller eljest på grund av förmans uppdrag
utför ombord å fartyget eller annorstädes.

2 mom. Från lagens tillämpning undantages
arbete som utföres av

föreståndare för ekonomiavdelningen
å fartyg varå utom denne minst tre personer
äro anställda inom avdelningen;

2 §.

2 mom. Vid beräknande av arbetstid
enligt denna lag skola undantagas dels
måltidsrast, dels ock annat uppehåll i
skeppstjänsten, såvida sjömannen enligt
förmans besked därunder äger avlägsna
sig från arbetsplatsen och uppehållet
varar, där fråga är om fartyg som avses
i 10 §, minst en halv timme och eljest
minst 1 timme.

4 §.

Ordinarie arbetstid till sjöss för vaktindelad
sjöman som ej tillhör ekonomipersonalen
utgör högst 8 timmar om
dygnet i följande fall, nämligen

a) för styrman i fall fartyget är statt
i 1) nordsjö- eller vidsträcktare fart och
har en bruttodräktighet som uppgår till
minst 500 registerton eller 2) inskränktare
fart och har en bruttodräktighet
överstigande 1 000 registerton;

b) för sjöman som tillhör maskinbefälet
i fall fartyget är statt i 1) nordsjöeller
vidsträcktare fart och har en maskinstyrka
överstigande 700 indikerade
hästkrafter eller en bruttodräktighet av
minst 500 registerton eller 2) inskränktare
fart och har en maskinstyrka över -

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30. 101

stigande 700 indikerade hästkrafter eller
en bruttodräktighet överstigande 1 000
registerton.

6 §.

Ordinarie arbetstid till sjöss för sjöman
tillhörande ekonomipersonalen utgör
högst

å passagerarfartyg: 10 timmar om
dygnet under loppet av 14 timmar i
följd; samt

å annat fartyg: 9 timmar om dygnet
under loppet av 13 timmar i följd.

Ekonomipersonalens ordinarie arbetstid
bör fördelas i enlighet med en
av befälhavaren på förhand fastställd
arbetsplan.

7 §.

1 mom. Ordinarie arbetstid vid fartygets
ankomst till eller avgång från
hamn utgör för sjöman som ej tillhör
ekonomipersonalen högst 8 timmar om
dygnet. Nyttjas fartyget i inskränktare
fart än nordsjöfart och uppgår dess
bruttodräktighet till högst 1 200 registerton,
må dock sjömannen utöver sagda
tid såsom ordinarie arbete under sammanlagt
högst 1 timme om dygnet åläggas
skeppstjänst av följande slag, nämligen
1) skeppstjänst som erfordras för
fartygets framdrivande, manövrering
eller navigering ävensom därmed sammanhängande
arbete som ej kan tåla
uppskov, 2) arbete för fartygets klargöring
i anledning av ankomsten eller avgången
samt 3) arbete för ilandförande
och ombordtagande av passagerare,
post och passagerares effekter.

Å helgdag må annan skeppstjänst icke
åläggas sjömannen såsom ordinarie arbete
än dels skeppstjänst som i första
stycket sägs, dels arbete av följande
slag, nämligen 1) radiotelegraf- och radiotelefontjänst,
2) arbete för ombordtagande
av proviant och skeppsförnödenheter
i mindre omfattning, 3) lastning
och lossning av styckegods i mindre
omfattning och av gods vars lastning
eller lossning ej kan utan fara för god -

Förslag till sjöarbetstidslag.

set uppskjutas, 4) lättare rengöring och
spolning av däck under sammanlagt
högst 1 timme samt 5) för besättningens
förplägning erforderligt arbete.

Befinner sig fartyget till sjöss eller
eljest i gång under större delen av dygn
varunder fartyget ankommer till eller
avgår från hamn, må vid beräkning av
ordinarie arbetstid för vaktindelad sjöman
å sådant dygn tillämpas de bestämmelser
som enligt 4 § gälla, då fartyget
är till sjöss; dock att i dylikt fall
skeppstjänst icke må, medan fartyget
ligger förtöjt eller förankrat i hamn,
såsom ordinarie arbete åläggas sådan
sjöman under längre tid än 1 timme.

2 mom. Beträffande ordinarie arbetstid
för sjöman tillhörande ekonomipersonalen
skola vid fartygets ankomst till
eller avgång från hamn bestämmelserna
i 6 § lända till efterrättelse.

10 §.

Nyttjas fartyg i annan fart än i 3 §
sägs (närtrafik), skall, där skeppstjänsten
ej är anordnad i enlighet med vad
i 2 kap. stadgas, ordinarie arbetstid utgöra
högst 24 timmar för två dygn i
följd; dock må arbetstiden icke överstiga
112 timmar under loppet av två
veckor i följd.

13 §.

Övertidsarbete må åläggas sjöman under
högst 24 timmar i veckan. Dock
må övertidsarbete icke förekomma i sådan
utsträckning att tiden för sjömannens
skeppstjänst under ett och samma
dygn därigenom skulle uppgå till mer
än IG timmar.

Övertidsarbete bör ej förekomma regelbundet.

Från den i första stycket stadgade
begränsningen undantages övertidsarbete
som erfordras för

a) nödig vakttjänst i hamn;

b) vidtagande av åtgärd som blivit
påbjuden av myndighet i hamn;

c) skeppstjänst som föranledes därav

102

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

att besättningen blivit under pågående
resa förminskad; eller

d) annan skeppstjänst som ej kan tåla
uppskov och som måste fullgöras å tid
då sjöman icke eljest enligt denna lag
har att förrätta arbete.

14 §.

1 mom. Ersättning för övertidsarbete
skall utgå i penningar eller ock, då
fråga är om vakttjänst i hamn eller om
arbete utfört av sjöman som icke uppbär
kontant lön, beredas i form av
fritid.

2 mom. övertidsersättning som utgår
i penningar skall för timme räknat utgöra,
när övertidsarbetet utförts å söckendag,
minst en 150-del och, när övertidsarbetet
utförts å helgdag, minst en
75-del av sjömannens kontanta månadslön,
oberäknat kostpenningar eller däremot
svarande ersättning.

Övertidsersättningen skall beräknas
särskilt för varje tillfälle övertidsarbete
utförts, varvid påbörjad halvtimme skall
ersättas såsom hel halvtimme.

3 mom. Då övertidsarbete ersättes
med fritid skall iakttagas, att mot övertiden
svarande fritid förlägges till samma
dygn som det varunder övertidsarbetet
utföres, eller ock till närmast föregående
eller efterföljande helgfria
dygn. Är fråga om sjöman som uppbär
kontant lön, skall fritiden beredas i
hamn och må icke, om övertidsarbetet
utföres å helgdag, förläggas till söckendag
varunder sjömannen utför övertidsarbete
mot annan ersättning än fritid å
samma söckendag.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft tio i
anledning av densamma väckta motioner.

I motionerna I: 429 av herr Ericsson,
Carl Eric, m. fl., och 11:601 av herr
Olson i Göteborg m. fl., vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
265 måtte besluta, att ikraftträdandet av
förslaget till ny sjöarbetstidslag skulle

bliva beroende av att den i propositionen
omförmälda Seattlekonventionen
i eventuellt reviderad form trätt i kraft
i enlighet med de i konventionen angivna
förutsättningarna.

I motionen 11:591 av herrar Dahlgren
och Adolfsson hade föreslagits,
bland annat, att 1 § 2 mom. måtte erhålla
sådan avfattning, att beträffande
undantaget för föreståndare för ekonomiavdelningen
orden »minst tre»
ändrades till »minst sex» ävensom att
7 och 13 §§ skulle givas följande lydelse: 7

§■

1 mom. Ordinarie arbetstid vid fartygets
ankomst till eller avgång från hamn
utgör för sjöman som ej tillhör ekonomipersonalen
högst 8 timmar om dygnet;
dock att

å helgdag annan skeppstjänst icke må
åläggas sjömannen än 1) sådan som erfordras
för fartygets framdrivande,
manövrering eller navigering, ävensom
därmed sammanhängande arbete som ej
kan tåla uppskov, 2) radiotelegraf- och
radiotelefontjänst, 3) arbete för fartygets
klargöring i anledning av ankomsten
eller avgången, 4) lättare rengöring
och spolning av däck under sammanlagt
högst 1 timme samt 5) för besättningens
förplägning erforderligt arbete.

2 mom. För sjöman som tillhör ekonomipersonalen
må den ordinarie arbetstiden
vid fartygets ankomst till eller
avgång från hamn icke överstiga

å passagerarfartyg: den för vederbörande
sjöman stadgade ordinarie arbetstiden
till sjöss;

å annat fartyg: 8 timmar om dygnet
under loppet av 12 timmar i följd.

3 mom. Arbetstiden för sådan till maskinpersonalen
hörande sjöman, vilkens
skeppstjänst till sjöss är indelad i vakter,
må ej överstiga den för sjömannen
i fråga stadgade ordinarie arbetstiden
till sjöss.

Nr 30. 103

Fredagen den 2 juli 1948 em.

13 §.

Övertidsarbete må ej åläggas sjöman
under längre tid än 4 timmar om dygnet
och högst 12 timmar i veckan. Dock
må övertidsarbete icke förekomma i sådan
utsträckning, att tiden för sjömannens
skeppstjänst under ett och samma
dygn därigenom skulle uppgå till mer
än 16 timmar.

Med övertidsarbete avses även den
tid sjöman av förman beordras kvarstanna
ombord.

Övertidsarbete må ej förekomma regelbundet.

Från den i första stycket stadgade begränsningen
undantages övertidsarbete
som erfordras för

a) nödig vakttjänst i hamn;

b) vidtagande av åtgärder som blivit
påbjudna av myndighet i hamn;

c) skeppstjänst som föranledes därav
att besättningen blivit under pågående
resa förminskad.

1 motionen II: 593 av herrar Lindberg
och Lundgren hade hemställts, bland
annat, att till stadgandet i 4 § första
stycket punkt b) skulle fogas följande
bestämmelse: »eller 3) i fartyg med en
bruttodräktighet överstigande 500 registerton
och sjöman har att utföra smörjningsarbete»
ävensom att 2 § 2 mom.
samt 6 och 10 §§ skulle erhålla följande
lydelse:

2 §.

2 mom. Vid beräknande av arbetstiden
enligt denna lag skola undantagas
dels måltidsrast, dels ock annat uppehåll
i skeppstjänsten, såvida sjömannen
enligt förmans besked äger avlägsna sig
från arbetsplatsen och uppehållet varar
minst en timme.

0 §.

Ordinarie arbetstid till sjöss för sjöman
tillhörande ekonomipersonalen utgör
högst

å passagerarfartyg: 9 timmar om dygnet;
samt

å annat fartyg: 8 timmar om dygnet.

Förslag till sjöarbetstidslag.

Den ordinarie arbetstiden skall förläggas
i passagerarfartyg mellan kl.
07.00 och kl. 21.00, samt i annat fartyg
mellan kl. 06.00 och kl. 18.00.

10 §.

Nyttjas fartyg i annan fart än i 3 §
sägs (närtrafik), skall, där skeppstjänsten
ej är anordnad i enlighet med vad
i 2 kap. stadgas, ordinarie arbetstid utgöra
högst 18 timmar för två dygn i
följd; dock må arbetstiden icke överstiga
54 timmar per vecka.

I motionerna I: 425 av herr Gillström
och Nilsson, Ernst Hjalmar, och II: 594
av herr Lundgren m. fl., vilka voro likalydande,
hade beträffande 1 § 2 mom.
framställts enahanda yrkande som i motionen
II: 591.

I motionen I: 428 av herr Johannesson
hade hemställts, »att den av 1946
års sjömanskommitté i dess utkast till
lag föreslagna ordalydelsen i 4 § punkt

c) intages, dock med den begränsningen
att den endast äger tillämpning i fartyg
med en bruttodräktighet överstigande
500 registerton».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring att
det genom förevarande proposition, nr
265, framlagda förslaget till sjöarbetstidslag
icke kunnat i oförändrat skick
antagas — måtte för sin del antaga ett
av utskottet framlagt förslag till sjöarbetstidslag; B.

att de i anledning av propositionen
väckta motionerna 1:425, 1:427,
1:428, 1:429, 11:591, 11:592, 11:593,
11:594, 11:600 och 11:601, i den mån
de icke blivit besvarade genom vad utskottet
ovan under A. hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

1 utskottets förslag hade härovan angiven
del av 1 § 2 mom. givits följande
lydelse:

2 mom. Från lagens tillämpning undantages
arbete som utföres av — —

104 Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

föreståndare för ekonomiavdelningen
å fartyg varå utom denne minst sex personer
äro anställda inom avdelningen;

I fråga om 4 § hade i utskottets förslag
— med ändrade litterabeteckningar
för mom. c) och därpå följande moment
i Kungl. Maj :ts förslag — upptagits
ett med c) betecknat moment av
följande lydelse:

c) i annat fall än i punkt b) sägs
för maskinbefälet tillhörande sjöman
som har att själv förrätta smörjningsarbete,
i fall fartygets bruttodräktighet
uppgår till minst 500 registerton.

Beträffande övriga härovan upptagna
delar av lagförslaget var utskottets förslag
likalydande med Kungl. Maj:ts förslag.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Olovson i Västerås, utan
angivet yrkande;

2) av herr Hagård, likaledes utan angivet
yrkande;

3) av herrar Wistrand, Löfvander,
Osvald, Carl Eric Ericsson, Byberg och
fru Sandström, vilka hemställt, att riksdagen
ville för närvarande avslå den
kungl. propositionen;

4) av herrar Vhlén, Landberg och
Andersson i Alfredshem, vilka hemställt,
att riksdagen måtte för sin del antaga
2 § 2 mom. i den föreslagna sjöarbetstidslagen
i den lydelse, som föreslagits
i motionen II: 593.

Sedan herr förste vice talmannen anmält
ärendet till handläggning, anförde

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
I avseende å föredragningen av
andra lagutskottets utlåtande nr 54 får
jag hemställa, att detsamma må föredragas
till avgörande punktvis och
punkten A på det sättet, att först föredrages
det däri tillstyrkta lagförslaget
paragrafvis samt om så erfordras momentvis
med slutbestämmelse, ingress

och rubrik sist, varefter utskottets hemställan
i punkten A föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet,

samt att författningstext ej må behöva
uppläsas i vidare mån än sådant av
någon kammarens ledamot begäres.

Kammaren biföll denna hemställan.

Punkten A.

Utskottets förslag till sjöarbetstidslag.

1 § 1 mom. föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr HAGÅRD: Herr talman! När riksdagen
drar ut långt över den vanliga
tiden, brukar man tala om sådana ärenden
som utan våda kunna uppskjutas.
Till de frågor inom andra lagutskottets
område, som kunna räknas dit vid detta
års riksdag, hör enligt min mening föreliggande
ärende angående sjöarbetstidslagen.
Detta viktiga ärende forceras
fram i riksdagens elfte timme och får
en alltför knapphändig behandling. Den
på slutet rådande forceringen tvingade
andra lagutskottet att bokstavligen jaga
igenom förslagets paragrafer. På två
sammanträdesdagar var behandlingen
avslutad.

Man bör komma ihåg att det här gäller
lagstiftning på ett område, med vilket
endast ett fåtal av utskottets ledamöter
ha speciell förtrogenhet. Även
om man icke behöver ha tjänstgjort
såsom sjöman för att i stora drag kunna
bedöma en arbetstidslags verkningar, är
det dock av betydelse att man om möjligt
är fullt införstådd med arbetsområdet
och den terminologi som där användes.
Det räcker i detta fall inte att
veta vad som menas med styrbord och
babord. Enbart ur denna synpunkt hade
lagförslaget erfordrat den vanliga lugna
och ingående behandling, som eljest
kännetecknar utskottsarbetet.

Det kan anmärkas att det finns inte
mindre än åtta reservanter till utskottets
utlåtande, det vill säga halva an -

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30. 105

talet ledamöter i utskottet, och av dem
är det åtminstone sju som bestämt gått
emot denna forcering.

Det är också att märka att det betänkande
som ligger till grund för propositionen
är av utredningskommittén,
den s. k. sjömanskommittén, dagtecknat
så sent som den 2 februari 1948. Remisstiden
liksom tiden för övervägandena i
departementet ha följaktligen krympts
samman till ett minimum. I den gamla
goda tiden ansågs det under sådana
omständigheter vara tillfredsställande,
om ett eljest väl genomtänkt kommittéförslag
kunde föreläggas nästföljande
års riksdag.

Detta lagförslag är i vissa delar uppbyggt
på den konvention, som antogs
vid sjätte internationella sjöfartskonferensen
i Seattle under år 1946. Frågan
om ratificering av denna konvention
förelädes riksdagen föregående år. Handelsministern
avrådde då från ratificering
för Sveriges del, och riksdagen
följde statsrådets mening. Sedan dess
har frågan om ratificering varit föremål
för behandling vid en nordisk konferens
i Oslo. Därvid framfördes betydelsefulla
erinringar och betänkligheter
mot bestämmelserna. De långt
gående kraven angående hyror, arbetstid
och bemanning ansåg man sig icke
kunna utan vidare acceptera. Sjömanskommittén,
som haft frågan under övervägande,
har på grund därav avstyrkt
konventionens ratificering. Samma uppfattning
har kommerskollegium och LO
liksom övriga remissinstanser. Departementschefen
har anslutit sig till samma
mening, och han framhåller dessutom
att konventionen saknar övergångsbestämmelser,
som kunna medgiva
lättnader för fartyg, som nu gå i trafik,
och att den upptar ett kategoriskt förbud
mot regelbundet övertidsarbete.
Slutligen lämnas ett mycket viktigt meddelande,
nämligen att internationella
arbetsbyrån upptagit frågan om en revision
av konventionen och att arbetet
härmed kommer att igångsättas instun -

Förslag till sjöarbetstidslag.

dande höst. Då ett beslut i detta spörsmål
icke nu har påkallats, har utskottet
för sin del inskränkt sig till att framhålla
att en svensk ratificering inte kan
ske utan tillfredsställande garantier för
en mera allmän tillämpning av konventionens
bestämmelser från andra nationer
och särskilt från dem, med vilka
svensk sjöfart konkurrerar. Av det anförda
torde för övrigt framgå att ingen
annan stat heller hittills ratificerat konventionen.

Det föreliggande förslaget till ändring
av nu gällande sjöarbetstidslag av
år 1938 har dock tagit hänsyn till
Seattlekonventionens regler i högre
grad än sjömanskommittén gjort i sitt
förslag. Enligt verkställda beräkningar
skulle ett bifall till Kungl. Maj:ts
förslag medföra betydande ekonomiska
konsekvenser för vår sjöfart: för själva
driften årligen en kostnadsökning av
omkring 10 miljoner kronor och en engångskostnad
av likaledes omkring 10
miljoner kronor.

I den motion som i denna kammare
avgivits av herr Olson i Göteborg m. fl.
har framhållits, bland annat, att denna
fråga måste ses i sitt internationella
sammanhang. Den svenska handelsflottan
får inte belastas så, att den inte
kan göra sig gällande i den alltmer
hårdnande internationella konkurrensen.
Tyvärr ser det ut som om en förändring
hölle på att inträda i de hittills
goda konjunkturerna, säga motionärerna.

Under de sista dagarna har i pressen
observerats en hel del uppgifter om
sjunkande frakters och avsevärt stegrade
driftskostnaders inverkan på svensk
sjöfarts konkurrensförmåga. Fn förändring
till det sämre kommer att få
betydande återverkningar. Inte minst
kännbart skulle detta avspegla sig i
våra valutaförhållanden. Bortåt en halv
miljard kronor tillför oss sjöfarten årligen
i utländsk valuta. .lag skall inte
föregripa den diskussion, som skall förekomma
i morgon i anslutning till

106 Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

bankoutskottets utlåtande nr 50. Jag
förmodar dock, att vi alla äro ense om
att vi befinna oss i en allvarlig situation.
Detta tillskott betyder oändligt
mycket i vårt nuvarande valutaläge.

Man kan väl förstå de önskemål, som
med stor styrka framförts från vårt sjöfolks
sida, att få de förmåner lagfästa,
som delvis redan genom kollektivavtal
tillförsäkrats dem. Självfallet bör från
svensk sida medverkan lämnas till de
internationella strävandena att förbättra
sjöfolkets ställning. Frågan är helt
enkelt om Sverige skall föregripa händelserna
och gå i spetsen för dessa strävanden
och i händelse av en lågkonjunktur
slå benen av vår förmåga att
bestå i konkurrensen med övriga sjöfarande
nationer. Huru gärna jag än
för min del vill medverka till varje förbättring
för vårt sjöfolk, måste jag beakta
de tecken, som varsla om en förändring
i konjunkturerna för denna näringsgren.
Vi böra enligt mitt förmenande
icke genom en strängare lagstiftning
fastlåsa förhållandena. Tills vidare
och till dess en allmän internationell
anslutning vunnits till de nu pågående
strävandena om förbättring av
sjöfolkets förhållanden, måste det betecknas
såsom önskvärt, att det de ekonomiska
krafternas fria spel, som tar
sig uttryck i de för begränsade tidsperioder
uppgjorda kollektivavtalen, finge
utgöra supplement till nu gällande sjöarbetstidslag.

Min uppfattning sammanfaller närmast
med den uppfattning och det yrkande,
som innehålles i de motioner
jag nyss omnämnde, nämligen »att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 265 måtte besluta, att ikraftträdandet
av förslaget till ny sjöarbetstidslag
skall bliva beroende av att
Seattlekonventionen i eventuellt reviderad
form trätt i kraft i enlighet med
de i konventionen angivna förutsättningarna».

Herr talman! Då överläggningen skall
röra sig om hela första paragrafen an -

ser jag mig, i händelse att mitt yrkande
om avslag inte vinner bifall, böra
framföra ett yrkande om viss ändring
i 2 mom. av denna paragraf, vilket upptar
de funktionärer inom detta arbetsområde,
som skola undantagas från lagens
tillämpning. Enligt Kungl. Maj:ts
förslag skall föreståndare för ekonomiavdelningen
å fartyg, varå utom denne
minst tre personer äro anställda inom
avdelningen, undantagas från lagen.
Detta har utskottet för sin del ändrat
så, att minst sex personer skola vara
anställda inom avdelningen för att sådant
undantag skall göras. Jag ber att
få yrka bifall till denna bestämmelse
enligt den av Kungl. Maj:t föreslagna
lydelsen.

Jag ber sålunda, herr talman, att i
första hand få yrka avslag på det föreliggande
förslaget till sjöarbetstidslag,
i andra hand bifall till den reservation,
som är avgiven av herrar Wistrand
m. fl., och vidare, om detta yrkande
icke skulle antagas av kammaren, bifall
till det yrkande som jag nyss
framställde i fråga om 1 § 2 mom.

Herr LINDBERG: Herr talman! Det är
beklagligt att en fråga av den storleksordning
som sjöarbetstidslagen har
skall komma att behandlas vid denna
sena timme, inte bara med hänsyn till
klockan utan vid denna sena tidpunkt
av riksdagsarbetet. Det är emellertid
nödvändigt för mig att redogöra för en
del av mina synpunkter på denna fråga,
och det kan inte hjälpas om det tar
en smula tid i anspråk.

Den föregående talaren har ju redan
yrkat avslag på det föreliggande lagförslaget,
vilket står i överensstämmelse
med reservationen nr 3 till utskottets
utlåtande. Han sade också att man
från högerhåll var intresserad av att
sjöfolket skulle få en annan arbetstid
men att man ville vänta och se hur förhållandena
blevo ordnade i andra länder,
närmast de skandinaviska. Man

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30. 107

väntade också på en överarbetning av
Seattlekonventionens bestämmelser och
ansåg det vara lämpligt att avvakta en
sådan, innan man vidtog några förändringar
i nu rådande förhållanden. Den
föregående talaren anförde vidare såsom
tidigare gjorts från andra håll, att
Seattlekonventionen inte kan ratificeras
emedan den saknar övergångsbestämmelser.
Det förhållandet att Seattlekonventionen
saknar övergångsbestämmelser
när det gäller sjöarbetstidslagen
kan tydligen användas till ungefär vad
som helst i det här sammanhanget.

Ett avskräckande moment utgör vidare
de höga kostnader, som enligt vad
som uppgivits ett antagande av kommitténs
lagförslag skulle föra med sig.
Beträffande denna kostnadsökning råder
väl samma förhållanden som vid
föregående tillfällen då sjöarbetstidslagen
varit på tal. Det har alltid hetat
att det skulle medföra ökade kostnader.
Men detta tal om ökade kostnader är
strängt taget bara camouflage. Visserligen
kommer ett antagande av lagen att
föra med sig ökade kostnader i en eller
annan form, men dessa kostnader
komma icke att bli på långt när så
höga som man ifrån redarhåll har uppgivit.
Om jag minns rätt har i propositionen
vidtagits en liten korrigering
av dessa uppgifter, en korrigering som
visar, att man från redarhåll nog har
skurit till en smula i överkant. Det har
gjorts gällande, att ökningen i bemanningen
skulle medföra en mycket dryg
kostnad. Jag har vid ett tidigare tillfälle
när sjöarbetstidslagen behandlats
bevisat, att bemanningsökningen ingalunda
skulle bli så stor, att man kom
upp till det antal personer som voro
anställda å fartygen 1921 och 1922. Det
är att märka att man sedan dess å vissa
fartyg på en gång reducerade däcksbesättningen
från 13 till 7 man. Nu har
man ökat den igen men inte mer än till
9 man, och följaktligen skulle man på
dessa fartyg kunna ta i anspråk ytterligare
4 man. .lag kan nämna att he -

Förslag till sjöarbetstidslag.

sättningen å ett fartyg, vari jag själv
seglade 1907, utgjorde 8 man, 1921
hade man å samma fartyg inte råd att
ha mer än 4 man. Så kraftiga ha reduceringarna
varit tidigare, och ökningarna
ha inte varit så stora att det antal
överskridits som man hade råd att
hålla sig med en gång i tiden. Var kostnadsökningen
kommer att ligga är naturligtvis
svårt att säga just nu. Men
det är klart att det ökade befälsantalet
kommer att medföra någon kostnadsökning,
och detta kan också bli en
följd av att besättningen utökas med en
eller annan matros. Många blir det i
alla fall inte.

När nu sjöarbetstidslagen skall behandlas
för andra gången och är avsedd
att bli en mera permanent lag,
hade man väntat sig att den skulle bli
vida bättre än vad den för närvarande
är och vad som nu är föreslaget. I det
avseendet finns det en hel del ting att
peka på, och jag skall i fortsättningen
uppehålla mig en liten smula vid dem.
Redan under det första världskriget
började diskussionerna rörande en ordnad
arbetstid för sjöfolket. Frågan var
föremål för internationella konferenser
och för utredningar inom landet, vilka
delvis skedde i samråd med övriga
skandinaviska länder. År 1919 framlades
också ett förslag till sjöarbetstidslag,
till vilket sjöfolket ställde så stora
förhoppningar, att man vågade sig på
konststycket att i de avtal man tecknade
intaga en bestämmelse om att sjöarbetstidslagen
skulle gälla så snart
den utkom. Man trodde att det lagförslag,
som då skulle se dagens ljus,
skulle vara förmånligare än de avtalsbestämmelser
man hade, men man blev
grundligt bedragen på den punkten. De
avtal som träffats inneliöllo bestämmelser,
som man trodde skulle komma att
konfirmeras i det lagförslag som förelädes
riksdagen. I avtalet fanns exempelvis
1919 en bestämmelse om 8 timmars
arbetsdag i hamn, en bestämmelse som
lagen korrigerade till 10 resp. 14 tim -

108 Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

mar på ankomst- och avgångsdagar och
8>/2 timmar under rena hamndygn. Flera
bestämmelser i det gällande avtalet
försvunno i och med att lagen utkom
från trycket. Det tog sedan många år
innan man avtalsvägen lyckades att
återvinna det man hade förlorat den
gången den första sjöarbetstidslagen
skulle börja tillämpas. Det hade ju
som ofta annars givits en hel del fagra
löften om förbättringar på en hel del
punkter, men dessa löften blevo inte
infriade.

Man kan säga att ungefär liknande
förhållanden ha rått under det senaste
världskriget. Även då skulle det bli en
del förbättringar bara själva kriget var
över. Arbetstiden hade i en del fall i
stället för 8 timmar per dag utgjort 12
timmar per dygn eller som det hette
24 timmar under två på varandra följande
dygn, vilket var liktydigt med
10 timmar ena dagen och 14 timmar
den andra. Men det fanns också bestämmelser
om att arbetstiden per hel
kalendermånad skulle vara 360 timmar.
Några timmars inbesparad tid en dag
kunde på grund av detta system läggas
över på en annan dag. Besättningen
kunde därför i vissa fall få en arbetstid
på ända upp till 20 timmar per
dygn. De som tänka efter en liten smula
vad detta betyder för sjöfolket skola
nog komma till det resultatet, att det
förslag som här föreligger inte är alltför
långtgående.

Det kanske av många kan betraktas
såsom oförnöjsamt att kräva så vittgående
förändringar i det föreliggande
förslaget som skett i vissa motioner,
där det icke yrkas att lagen skall avslås
eller skjutas på framtiden. Det kanske
också kommer att sägas att motionerna
i vissa fall och i synnerhet jag
i mitt anförande går längre än vad 1946
års sjömanskommitté har föreslagit. Jag
är beredd på en sådan sinkadus, men
jag är också beredd att svara för mina
handlingar i det avseendet.

Jag skall sedan be att få säga några

ord beträffande de undantag från lagens
tillämpning, som äro intagna i
detta lagförslag. Det finns enligt min
mening intet skäl till att befälhavarna
å fartyg, där minst två personer finnas
anställda, skola vara undantagna från
lagens tillämpning. De fartyg det här
kan bli fråga om, äro s. k. närtrafikfartyg,
där arbetstiden mycket väl kan
ordnas i enlighet med bestämmelserna
för denna trafik. Vidare göras undantag
för vissa fartyg. Dit höra i första
hand bogserfartygen, men även isbrytare
och bärgningsfartyg räknas till
denna grupp. Beträffande bogserfartygen
ha alltsedan 1919 upprepade uppvaktningar
gjorts hos myndigheterna
liksom upprepade framstötar här i riksdagen
för att få dessa fartyg att falla
under lagen i syfte att möjligen på det
sättet kunna få till stånd en ordnad arbetstid
för besättningen. Det finns knappast
någon arbetargrupp i detta land,
som före den allmänna arbetstidslagens
tillkomst haft en så fruktansvärt lång
arbetstid som just bogserbåtspersonalen.
Allt fortfarande finns det bogserbåtar,
där arbetstiden inte är reglerad
genom avtal och där man utnyttjat den
förmån det innebär att vara undantagen
från lagstiftningen på ett rent av otillbörligt
sätt. Nu hade det emellertid icke
varit någon större svårighet, vare sig
för kommittén eller för Kung''1. Maj:t
och utskottet, att korrigera denna sak.
Ty huvudmassan av de avtal, som gälla
för bogserbåtar med en dräktighet understigande
20 registerton, innehåller
bestämmelser om en arbetstid som är
lägre än de 112 timmar, som nu föreslås
skola gälla för en arbetstid av två
veckor i närtrafikfartygen. Det finns
visserligen även här en del undantag'',
men dessa undantag äro inte så många.
På dessa bogserbåtar är en högsta arbetstid
på 11 timmar per dag stadgad
genom kollektivavtal, men det sammanlagda
timantalet får inte överstiga 56
timmar i veckan. För helgdag göres ett
avdrag med 10 timmar, därest fartyget

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

109

ligger stilla, och för de s. k. halva fridagarna
sker avdrag med fem timmar.
För dessa fartyg är sålunda arbetstiden,
om man ser det över hela linjen, väsentligt
kortare än vad lagen föreskriver
för närtrafikfartygen. Det kan ju
finnas anledning att fråga, varför man
i lagstiftningen lagt i dagen denna omvårdnad
om bogserfartygen. Det är bara
den skillnaden att man varje år får
hålla på att diskutera med motparten
om denna arbetstid och om rätten att
få behålla densamma.

I den kungl. propositionen finns också
deklarerat från Svenska sjöfolksförbundets
sida att arbetstiden ombord på
isbrytare och bärgningsfartyg i regel
är fastställd till åtta timmar per arbetsdag.
Det enda undantaget härifrån är
att för bärgningsfartygen är medgivet
oinskränkt övertid. Nu är det nämligen
så, att när fartygen ligga under bärgning
har man rätt att ta ut praktiskt taget
hur mycket övertid som helst. Men
den ordinarie arbetstiden är åtta timmar
per dygn. I dessa frågor har ingen
motionerat, och jag har berört dem här
endast för att ha möjlighet att ett annat
år väcka eu motion i hithörande ting
utan att någon skall kunna säga att vi
inte varit påpassliga nu när frågan behandlas
här i dag.

I 2 § 2 mom. har i motion II: 593 föreslagits
en ändring, vilken också är upptagen
i den av herrar Uhlén, Lundberg
och Andersson i Alfredshem vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.
Varken utskottsmajoriteten eller Kungl.
Maj:t har velat godtaga sjömanskommitténs
förslag att det avdragsgilla uppehållets
längd skulle vara en timme för
all slags fart. I utskottsutlåtandet säges
det bl. a. härom: »Vid behandlingen
av detta spörsmål har utskottet tagit
kännedom om innehållet i särskilda
mellan Skärgårds- och mälarflottornas
rederiförening och Svenska sjöfolksförbundet
den 29 sistlidne april slutna
kollektivavtal rörande däcksfolk och
eldare, resp. kvinnlig personal, i vilka

Förslag till sjöarbetstidslag.

avtal i samband med minskning av den
ordinarie arbetstiden uttryckligen överenskommits
om tillämpning av halvtimmesregeln
för avdragsgilla uppehåll
vid beräkning av arbetstiden.»

Antagligen är avsikten den att man
skall lägga tonvikt på orden »uttryckligen
överenskommits» för att därmed
markera att motionärerna ha varit ute
i ogjort väder. Utskottet har emellertid
icke observerat att denna bestämmelse
i avtalet icke är någon nyhet. Den har
funnits där tidigare, ehuruväl då i något
oskyldigare form. I avtalet har nämligen
tidigare angivits att arbetstiden
regleras enligt gällande lag, och i tidigare
gällande lag har halvtimmesregeln
funnits med.

När nu denna halvtimme icke fanns
med i sjömanskommitténs förslag, ansågs
det icke förenat med någon risk att
skriva in ifrågavarande bestämmelse
i det avtal, som utskottet nu åberopar.
Ingen tänkte sig nämligen att Kungl.
Maj :t skulle göra någon omotiverad avvikelse
från kommittéförslaget, detta så
mycket mindre som den kungl. propositionen
icke tagit hänsyn till att det
avtal varom nu är fråga reglerar arbetstiden
per vecka, medan propositionen,
utskottet och sjömanskommittén reglerat
densamma per tvåveckorsperiod.
Det egentliga motivet för att ifrågavarande
halvtimme bibehållits är att arbetsgivarna
gjort framställning därom.
I praktiken har dock denna halvtimme
aldrig kunnat utnyttjas av arbetsgivarna,
och det lär också bli ganska svårt
för dem att göra det i fortsättningen,
även om det uttryckligen står i avtalet.
Såvitt jag känner till är det högst sex
fartyg i Stockholms skärgård på vilka
man kan ha någon verklig glädje av
ifrågavarande avdragsrätt. Det är därför
svårt att förstå denna aktion, om
jag får kalla den så. Man menar på arbetsgivarhåll
att halvtimmesregeln kan
ställa till mycket ohägn för besättningarna
på en hel rad fartyg, men som jag
sade är det endast på sex fartyg i

Ilo Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

Stockholms skärgård som arbetgivarna
skulle kunna ha någon fördel av att den
tillämpas. Det finns bevis för detta, ty
i den kungl. propositionen återges ett
remissyttrande från Waxholmsbolaget i
vilket farten på Vaxholm anges såsom
ett särskilt bärande motiv för att man
skulle ha halvtimmesregeln kvar. Men
om regeln började tillämpas där, skulle
besättningarna på ifrågavarande båtar
få sin fritid söndersplittrad i halvtimmar,
eller rättare sagt i 40-minutersperioder
vardera vägen fram och åter till
Vaxholm. Kan nu detta vara rimligt?
Om man räknar med att ett par, tre
vaxholmsbåtar under fredagar, lördagar
och söndagar göra åtta till tio turer
om dagen, kan man ju mycket lätt räkna
ut över vilken kolossal tidrymd den
egentliga arbetstiden blir utbredd för
besättningsmännen, allra helst som det
icke finns någon begränsning för vare
sig när arbetet skall börja på morgonen
eller när det skall sluta på kvällen.

Jag ber, herr talman, att på denna
punkt få yrka bifall till den vid föreliggande
utskottsutlåtande fogade med nr

4) betecknade reservationen.

Jag anhåller samtidigt att få yrka
bifall till motionen II: 591, som gäller
en annan fråga, nämligen i första hand
arbetstiden under ankomst- och avgångsdagar.
I den punkten innebär den
kungl. propositionen en försämring av
nu gällande lag. En hel rad besättningsmän,
främst eldarna, komma nämligen
enligt Kungl. Maj :ts förslag att få en
längre arbetstid under ankomst- och
avgångsdagar än vad de tidigare haft.
Med den forcerade fart som fartygen nu
ha skulle detta betyda, att besättningsmännen
mycket sällan komma i åtnjutande
av 8 timmars arbetsdag under den
tid då fartygen ligga i hamn. Jag har
litet svårt att förstå varför ett fartyg,
som ankommer till hamn låt oss säga kl.
0.10 på natten, skulle behöva ta ut en
arbetstid på 9 timmar av sin personal.

Nu kanske någon säger: »Men om ett
fartyg kommer i hamn sent på kvällen,

exempelvis kl. 23.00, kan det då inte
vara lämpligt att man får ta ut också
den nionde timmen?» Jo, i något enstaka
fall kan detta vara fallet. Men då
har folket redan haft så lång tid till
sjöss, där arbetstiden är åtta timmar,
att man måste fråga vad det kan finnas
för anledning att nu också ta ut den
nionde timmen. För däcksfolket kan
detta vara nödvändigt, eftersom de
skola arbeta med att förtöja fartyget,
men varför det skulle vara nödvändigt
för eldarrums- och maskinpersonal har
jag svårt att förstå. Naturligtvis kan det
finnas fall, då det kan vara nödvändigt
att ta ut också den nionde timmen,
men då kan man fråga sig, om det inte
i framtiden bör gå lika bra som det gör
nu, och som det gått hittills, att betala
övertid för denna timme, om det är
nödvändigt att ta ut den.

Med det sagda ber jag att beträffande
7 § i föreliggande lagförslag få yrka bifall
till motion II: 591.

Vad sedan arbetstiden i närtrafik beträffar
finnas i de flesta avtal rörande
denna sjöfart bestämmelser om bestämd
arbetstid per vecka. Några undantag
finnas dock där arbetstiden beräknas
per hel månad, men då får man endast
uttaga ett visst antal timmar under ett
och samma dygn. På den punkten hade
utskottet, lika väl som man kan göra det
då det gäller den avdragsgilla halvtimmen,
kunnat åberopa avtalet, men det
passade inte den gången. Kanske den
sidan av saken inte heller blivit föredragen.

Här måste jag dock till utskottets försvar
säga, att arbetet med förslaget till
sjöarbetstidslag har måst forceras starkt
i utskottet. Man har där haft mycket
knappt om tid för att tränga in i detta
problem. Det är således inte utskottsledamöternas
fel att resultatet i en del
avseenden icke blivit bättre än vad fallet
är. Även Kungl. Maj:t har varit
ganska hårt trängd, eftersom det gällt
att lägga fram föreliggande lagförslag
i så god tid, att det kunnat behandlas

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

111

vid nu pågående riksdag. Forceringen
har därför varit nödvändig även här.

Jag ber, herr talman, att beträffande
10 § få yrka bifall till det yrkande, som
framställts i motionen II: 593.

Beträffande den ordinarie arbetstiden
för ekonomipersonalen — vilken är
fastställd i 6 § i föreliggande lagförslag
— ber jag också att få yrka bifall till
motionen II: 593. För ifrågavarande
personal innebär förslaget en uppenbar
försämring av arbetstiden. Det sägs
visserligen att ekonomipersonalens arbetstid
gjorts kortare, och detta är sant.
Men i stället har den konstruerats på
sådant sätt, att personalen kommer i en
sämre ställning nu än förut. Förut skulle
man ha minst åtta timmars sammanhängande
vila efter en lång arbetstid.
I det föreliggande lagförslaget är den
bestämmelsen borttagen. Nu skall vederbörande
arbeta 10 timmar om dygnet
under loppet av 14 timmar i följd
å passagerarfartyg, resp. 9 timmar om
dygnet under loppet av 13 timmar i
följd å annat fartyg. Det kan betyda
att man i vissa fall inte får mer än
fyra timmars ledighet i ett sammanhang.
Därom är också redogjort i den
av mig åberopade motionen.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
skall försöka ta hänsyn till den långt
framskridna tiden, men jag måste också
ta hänsyn till vad sjöfolket verkligen
vill ha sagt i denna fråga.

Det förslag till sjöarbetstidslag som
nu föreligger bar ju motsetts med stora
förväntningar av sjöfolket i allmänhet.
Sjöfolket är en yrkesgrupp, som anser
sig vara lika berättigad till 8 timmars
arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka
som industriarbetarna. Det förslag som
1940 års sjömanskommitté kom fram
till innebar inte någon lagstadgad 8
timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka
för sjöfolk i allmänhet utan i
huvudsak endast för vissa grupper, anställda
å större fartyg, och även för dem

Förslag till sjöarbetstidslag.

med eu hel del modifikationer. Trots att
sjöfolket i allmänhet alltså måste anse
kommitténs föreliggande förslag som
otillfredsställande, ha ändå ytterligare
betydelsefulla avvikelser gjorts i den
kungl. propositionen och i utskottets föreliggande
utlåtande. De förändringar
som sålunda skett ha faktiskt blivit till
det sämre.

Jag tänker inte här förneka, att föreliggande
lagförslag dock innebär vissa
jämförelsevis betydelsefulla förbättringar
för maskinmanskap, utom eldare, å
fartyg mellan 500 och 700 registerton.
Även för däcksmanskap i fartyg mellan
500 registerton och 1 800 dödviktston
skulle det bli en förkortning från 24
timmar på två dygn i följd till 8 timmar
per dygn, om de äro vaktindelade.
Likaså skulle det bli en hel del fördelar
för manskapet å passagerarfartyg. Men,
och det är ett stort men, oavsett att det
föreliggande förslaget som sagt betyder
en reducering av arbetstiden för vissa
grupper, kommer det för sjöfolket i allmänhet
att bli en stor besvikelse om utskottsförslaget
antages utan några ändringar.
Vi ha i vår grupp här i riksdagen
— och jag förutsätter att förhållandet
är detsamma i de andra grupperna
— mottagit Svenska sjöfolksförbundets
göteborgsavdelnings uttalande, i vilket
det konstateras, att det föreliggande förslaget
är avsevärt sämre för sjöfolket än
sjömanskommitténs förslag. Ja, förslaget
skulle, om det antoges, komma att
medföra försämringar till och med jämfört
med den nuvarande lagstiftningen.
Och då förväntar sjöfolket att i varje
fall de båda arbetarpartiernas representanter
här i riksdagen skola ta hänsyn
till vad som framförts i ett flertal
motioner, vilka avse att förbättra sjöfolkets
villkor enligt den ursprungliga
kungl. propositionen och det nu föreliggande
utskottsutlåtandet.

Vad är det då för försämringar som
åsyftas i sjöfolkets omnämnda uttalande?
Jo, först och främst bar borttagandet
av 7 § a) medfört, att arbetstiden

112

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

för maskinpersonalen å fartyg mellan
700 och 1 200 registerton ökats med en
timme under avgångs- och ankomstdygn.
Herr Lindberg har redan varit
inne på denna sak, och jag behöver därför
inte uppehålla mig vid den.

Uet finns vidare vissa grupper bland
ekonomipersonalen å passagerarfartyg,
vilka i praktiken nu räknas som dagmän
men som tidigare till sjöss varit
lediga från arbete under söndagarna.
Dessa grupper komma nu att få en ordinarie
arbetstid av generellt 10 timmar
även på sön- och helgdagarna. Jag skall
emellertid icke dra fram alla de uppgifter
jag fått från sjöfolket i denna
sak. Jag nöjer mig med att omtala, att
ombord på de stora passagerarfartygen
Gripsholm och Stockholm ha vi 18 personalgrupper,
av vilka med nu föreliggande
lagförslag endast tre skulle komma
att få en förbättring med en halv
timme per dag. övriga grupper skulle få
vidkännas en försämring jämfört med
avtalet. Den nuvarande lagen säger, att
samtliga 18 grupper skola ha 12 timmars
arbetstid. Det förslag som nu föreligger
stipulerar 10 timmar och föreliggande
avtal 9 timmar. Endast 3 av de
18 grupperna skulle som sagt komma
att få en, mycket liten, förbättring.

På de mindre passagerarfartygen,
t. ex. englandsbåtarna m/s Saga, s/s Britannia
och s/s Suecia, skulle det bli endast
en grupp av elva som finge en
liten förbättring, därest föreliggande
lagförslag skulle bli antaget. Där äro förhållandena
enahanda. Den nuvarande
lagen medger tolv timmars arbetstid,
och det föreliggande förslaget stipulerar
tio timmar. Avtalsenligt fastslaget
är nio timmar. Följaktligen innebär det
förslag som här föreligger en försämring
härvidlag. I 8 § tredje stycket medges
i det gamla förslaget ytterligare två
timmar utöver den ordinarie arbetstiden,
bl. a. om för passagerarnas betjänande
så kräves. Men enligt det nu föreliggande
förslaget skall det för passagerarfartyg
i hamn bli generellt tio tim -

mars arbetstid då passagerare finnas
ombord. Detta innebär att det som i dag
gäller, d. v. s. åtta timmar, i den nya
lagen, om föreliggande lagförslag går
igenom, blir tio timmar.

Vidare har det beträffande ekonomipersonalens
ordinarie arbetstid fastslagits,
att de förlängningstider som tidigare
varit fastställda till vissa klockslag
nu ersatts med 12—13—14 timmar i
följd. Detta måste i sin tur betyda att
ifrågavarande personals arbetstid kan
förläggas till vilken tid på dygnet som
helst inom ramen av omnämnda tidsperiod
utan att någon övertidsersättning
utgår. Tidigare har det varit förbud
mot regelbundet övertidsarbete i
nordsjö- och vidsträcktare fart. Nu föreslås
endast en allmän rekommendation
att regelbundet övertidsarbete ej
bör förekomma. Hur mycket en sådan
rekommendation är värd, kan man diskutera.
Dess värde är emellertid ganska
lätt att tänka sig med hänsyn till hur
redarna tidigare behandlat sina anställda.

Bestämmelsen om ordinarie arbetstid
å fartyg i närtrafik innehåller ingen begränsning
av arbetstiden per vecka.
Förslaget innebär visserligen en förkortning
av arbetstiden från 12G till
112 timmar under en fjortondagarsperiod.
Men samtidigt ges möjlighet att
ta ut en längre arbetstid för en enskild
vecka än vad som nu gäller, d. v. s. 63
timmar per vecka. Följaktligen finns
det i realiteten ingen begränsning, utan
man kan ta ut den överväldigande delen
av arbetstiden på den ena veckan
för att sedan skjuta över fritiden till
den andra. Man kan således få en rent
omänsklig arbetstid under en vecka.
Detta betyder visserligen en mindre belastning
nästa vecka. Men arbetarna
kunna ändå inte acceptera detta.

Man kan utan överdrift säga att för
stora grupper föreskrivs inte i lagen
vad som redan överenskommits mellan
de avtalsslutande parterna. Det finns
vidare en massa andra orimliga bestäm -

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

113

melser, exempelvis bestämmelsen om
att nio timmar skola kunna uttas å avgångs-
och ankomstdygn för däcks- och
maskinpersonal i fartyg upp till 1 200
registerton. Detta innebär upprörande
missförhållanden, som sjöfolket kollektivavtalsvägen
sökt lösa men som nu
skulle fastslås i gällande lag.

Det är ett fel, att befälet till sjöss fortfarande
inte jämställes med manskapet.
Det är dessutom ett fel, att fortfarande
stora grupper ställas utanför lagens tilllämpning.
Jag vill här bara peka på det
förhållandet att av vårt lands betydligt
över 800 segelfartyg med hjälpmaskin
kommer knappast en tredjedel att falla
under lagen. Även av bogserbåtspersonalen,
som ju herr Lindberg bär tidigare
mycket noga berört, kommer endast
ett fåtal att falla under lagen.

Fortfarande gäller således att ett
omänskligt långt övertidsarbete kan
åläggas en sjöman. Detta övertidsarbete
är därjämte inte av den frivilliga karaktär,
som fallet är för övriga arbetstagare,
utan om sjömannen vägrar, kan
han straffas. Han liar således inte rätt
att vägra utföra arbetet eller, som det
heter, vägra utföra förmans i tjänsten
givna befallning.

Hur orimligt detta stadgande om övertid
för sjöfolk är, framgår väl bäst av
den jämförelsen att man kan ta ut 1 248
övertidsarbetstimmar per år av en sjöman,
under det att en vanlig industriarbetare
endast får göra 200 timmars
övertidsarbete. Detta medför naturligtvis,
att det finns en väldig klyfta mellan
arbetarna till lands och till sjöss.

1 tider som dessa, då det pågår en intensiv
kampanj på arbetarskyddets område,
en kampanj, som i vissa fall även
erhåller ekonomiskt stöd av staten, och
då man förbereder en förbättring av
arbctsskyddslagen och arbetarskyddet,
borde man titta på detta problem något
allvarligare än vad man nu gör. Detta
problem är enligt min mening ett av de
viktigaste på arbetarskyddets område.
Det giiller nämligen alt söka förebygga

Förslag till sjöarbetstidslag.

en alltför tidig förslitning på grund av
onormalt övertidsarbete av det mänskliga
arbetsmaterialet.

Om man således verkligen vill skydda
folk från allmän förslitning, bör man i
första hand tänka på de människor, som
på ett så utomordentligt sätt, speciellt
under krigsåren, bidragit till den svenska
folkförsörjningen. Våra sjömän sågo
ju under krigsåren till att vårt land i
stort sett fick de förnödenheter, som vi
hade behov av. Det är således sjöfolket,
som gjort denna stora insats. Sjöfolket
borde därför ha berättigade anspråk på
att behandlas på ett bättre sätt än att
man skall fortsätta med denna undantagslagstiftning
för sjömännen.

Ett bifall till vår motion i detta avsnitt
innebär, att man begränsar denna
onormalt långa övertid om 1 248 timmar
per år till precis hälften. Det skulle
således bli över 600 timmars övertidsarbete
per år för sjömännen. Jag medger,
att även detta är en onormalt lång
tid. Jag tycker emellertid, att detta är
en riktig väg att gå för att på det sättet
söka komma fram till normala förhållanden
på detta område.

Det torde väl vara en ganska allmän
uppfattning, att den långa arbetstiden
till sjöss är en av de väsentligaste anledningarna
till att det råder sådan stor
brist på sjöfolk över huvud taget, alltså
både manskap och befäl av olika kategorier.
Man bör då komma ihåg, att
detta yrke, kanske mer i fortsättningen
än vad det varit hittills, kan bli ett genomgångsyrke,
om nu inte arbetstiden
för sjöfolk kan ordnas, utan de nuvarande
stora skiljaktigheterna mellan arbete
i land och till sjöss skola behöva
bibehållas. Sjömansyrket riskerar nämligen
att bli ett inte stadigvarande yrke,
utan sjömännen komma alt söka sig därifrån
vid första lämpliga tillfälle. Om
man således verkligen vill ha eu kår av
arbetare, som ägnar sig åt detta yrke,
bör man även se till att ordna arbetsförhållandena
på ett bättre siitt iin hittills.

8 — Andra kammarens protokoll lt)''iS. A''/• .‘JO.

114

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 era.

Förslag till sjöarbetstidslag.

Vad är då orsaken till att Kungl. Maj :t
och sedan utskottet inte kunnat biträda
sjöinanskommitténs förslag? Jag kan
inte komma ifrån, att jag har den känslan
att detta beror på att man på det
hållet tagit alltför stor hänsyn till redarkapitalets
intressen och för liten
hänsyn till sjöfolket självt. Talet om att
rederinäringen inte skulle bära sig är
endast ett försvarstal för redarkapitalets
profitintresse.

•lag vågar påstå, att rederiernas bokslut
aldrig varit så svällande som under
de senaste åren. Tonnaget har tidigare
aldrig varit så konkurrenskraftigt och
genomsnittsåldern aldrig så låg som
just nu.

Redareföreningen har nu som ett av
sina mest bärande argument hänvisat
till sina kostnadsberäkningar beträffande
Seattlekonventionens bestämmelser
i arbetstidsavseende. Det gäller ju att
ge besättningen större utrymme i fråga
om kojer o. d., eftersom man gått ifrån
de tidigare skansarna till verkliga hytter,
varigenom man ju försöker få sjöfolket
att bo som vanliga människor.
På grundval av sina kostnadsberäkningar
har nu Redareföreningen påstått,
att exempelvis en tvåmanshytt i
passagerarfartygen för eventuellt nytillkomna
besättningsmän genom den
föreslagna arbetstidsförkortningen skulle
kosta i genomsnitt inte mindre än
kr. 84 076:28. En sådan uppgift kan
kanske visserligen förvilla kommerskollegium,
som ju i stort sett godtagit
Redareföreningens beräkningar, men
den kan inte ett ögonblick förvilla oss
och inte heller sjöfolket. Möjligtvis har
man, när man anfört dylika kostnadsberäkningar,
tänkt på de lyxfartvg,
som finnas av m/s »Stockholm»s typ.
.lag låter detta vara osagt. Men generellt
sett kunna inte sådana beräkningar
hålla.

Vilka yrkanden ha vi då framfört i
våra motioner? Ja, vi ha i dessa motioner
anslutit oss till 1946 års sjömanskommittés
förslag med några ut -

vidgningar. Vi mena, att dessa förslag
äro fullt genomförbara. En anslutning
till motionerna kan inte och kommer
heller inte att rubba sjöfartens gång.
Tvärtom kommer en arbetstidsförkortning
att popularisera sjömansyrket.
Vad det ekonomiska beträffar äro vi
övertygade om att redarkapitalets profiter
ge plats för en reell förkortning
av arbetstiden för sjöfolk.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag med de ändringar, som föreslås
i motion nr 591 i vad den gäller 2 kap.
6 och 7 § § samt 4 kap. 13 § i den föreslagna
lagen. Jag tar tillfället i akt att
även meddela, att vi för vår del komma
att stödja vad som yrkats i de likalydande
motionerna 1:427 och 11:600,
samtidigt som vi komma att stödja motionen
II:’593 i vad den avser 3 kap.
10 § och reservationen nr 4) av herr
Uhlén in. fl.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Eftersom
jag anslutit mig till en av de reservationer,
som fogats till andra lagutskottets
utlåtande i den här frågan,
anser jag mig böra inför kammaren deklarera
mitt ståndpunktstagande.

Jag vill då allra först deklarera, att
jag har den största förståelse för de
krav på en förbättrad arbetstid för
sjöfolket, som ta sig uttryck i den proposition,
som utskottet behandlat. Det
måste ur social synpunkt vara riktigt
att bringa arbetstiden och arbetsförhållandena
till sjöss i överensstämmelse
med förhållandena i land. Om den här
frågan varit så enkel, att man kunnat
rubricera den som en uppgörelse mellan
arbetstagare och arbetsgivare, där
staten på detta sätt haft möjlighet att
vara den reglerande handen, då hade
jag utan tvekan här stått på sjöfolkets
sida. Men nu har jag, allteftersom jag
efter fattig förmåga försökt skaffa mig
kunskap om olika faktorer, som ha be -

Fredagen den 2 juli 1948 em.

N''r 30.

115

röring med den här saken, kommit till
den uppfattningen, att en sjöarbetstidslag
av denna omfattning måste ses i ett
helt annat sammanhang och därför inte
bara kan betraktas som en .social rättviseåtgärd,
som skjuter in mellan de
krav och önskemål, som rederier och
sjöfolk å ömse sidor kunna ställa.

Den första lagstiftningen i vårt land
rörande reglering av arbetstid till sjöss
trädde i kraft 1920. Lagen hade till en
början provisorisk karaktär. Provisorisk
karaktär hade också lagen av
1926, eftersom den endast gällde en
försöksperiod av fyra år och sedan
fick tre års förlängning. Man kan ju
fråga sig, varför just denna sociallagstiftning
under så lång tid hade provisoriets
karaktär. När man söker svaret
på den frågan, då rullas bakgrunden
upp till de speciella svårigheter,
som prägla den del av vårt näringsliv,
som faller inom sjöfartens område.

För närvarande torde en av Sveriges
största exportvaror, om inte kanske
den allra största, vara just det samlade
tonnage, som vårt land kan ställa till
världsmarknadens förfogande. I balansen
mellan vår import och vår export
spelar posten fraktintäkter en
mycket stor roll. Konkurrensen mellan
de sjöfarande nationerna har en
helt annan och omedelbarare prägel än
konkurrensen länderna emellan, när
det gäller andra varor och tjänster,
som ett land kan ställa till förfogande.
Därför har det också visat sig nödvändigt
att genom internationella överenskommelser
bringa t. ex. arbetsförhållanden
och annat, som rör sjöfarten, i
överensstämmelse länderna emellan.
Det är vid internationella arbetsorganisationens
s. k. sjöfartskonferenser,
som dessa internationella spörsmål tas
upp till behandling.

Anledningen till att vår sjöarbetstidslagstiftning
under 1920-talet och senare
hade just den provisoriska karaktär,
som här erinrats om, var just att man
måste vänta och so, hur förhållandena

Förslag till sjöarbetstidslag.

rent internationellt utvecklade sig med
hänsyn till vad som kunde överenskommas
med sjöfartskonferenserna.
Det har visat sig, att det varit många
svårigheter för att få enighet och framför
allt för att få de i konferenserna
deltagande länderna att ratificera de
preliminära överenskommelserna.

År 1934 framlades i vårt land ett lagförslag
om permanent sjöarbetstidslag,
men lagutskottet, som då behandlade
förslaget, ansåg att med hänsyn till att
frågan om arbetstiden till sjöss var föremål
för internationell behandling,
borde vi här inte anta en slutgiltig lag.
Utskottet rekommenderade därför en
fortsatt giltighet av den gällande, provisoriska
lagen. Giltigheten av den lagen
utgick med år 1937. Den fjärde
sjöfartskonferensen 1936 i Geneve antog
en konvention och gjorde vissa rekommendationer.
I januari 1937 hölls
en konferens i Stockholm mellan representanter
för de nordiska länderna, där
man uppnådde en viss enighet dessa
länder emellan beträffande arbetstiden
till sjöss. Lagen blev då förlängd på
ännu ett år. Året därpå, 1938. biföll
riksdagen en proposition om ny sjöarbetstidslag,
och samma år ratificerade
Sverige Genévekonventionen angående
arbetstid och bemanning av fartyg. Endast
tre andra stater gjorde detsamma,
och konventionen har ännu icke
trätt i kraft.

Sommaren 1946 hölls den sjätte sjöfartskonferensen
i Seattle. 32 länder
voro representerade, och nio konventioner
antogos. Huruvida man här i
Norden skulle ratificera Seattlekonventionen
dryftades hösten 1947 i Oslo.
Härvid framkommo många och allvarliga
betänkligheter mot att ratificera
Scattlekonventionerna, betänkligheter
av olika slag, som jag här inte skall
trötta kammaren med att redogöra för.

År 1946 tillsattes en kommitté för att
utreda sjöfolkets arbetsförhållanden.
Den avgav, som här redan sagts, sitt
betänkande i början av innevarande

116 Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

år. Denna kommitté har i yttrande
över ratificeringen av Seattlekonventionen
ansett, att vårt land f. n. inte kan
acceptera bestämmelserna i konventionen.
Remissyttranden från alla håll
ha också avstyrkt ratificering. Emellertid
har kommittén nu utarbetat ett
lagförslag, som, såvitt man kan se, nära
överensstämmer med Seattlekonventionen.

Den nya arbetstidslagen innebär en
avsevärd utökning av befäl och manskap
och en därmed följande utökning
av bl. a. bostadsutrymmen på fartygen.
Ehuru dispensmöjligheter finnas för
äldre fartyg, skulle dock denna lagstiftning
enligt företedda beräkningar belasta
fartygsnäringen med en avsevärd
merutgift per år och därtill avsevärda
engångskostnader. Man befarar också,
att det nya lagförslagets krav på utökad
personal inte skulle kunna fyllas på
grund av personalbrist.

Man kan inför detta fråga sig, om
det är ur vårt lands synpunkt just nu
riktigt att belasta vår sjöfartsnäring, av
vilken dock vårt ekonomiska läge i så
hög grad nu och inom den överskådliga
framtiden är beroende. Dessa fakta,
som ha karaktären av den hårda
nödvändigheten att räkna kallt ekonomiskt,
har jag inte kunnat komma förbi.
Mot denna hårda nödvändighet att
sätta in dessa förhållanden i internationella
och ekonomiska sammanhang
står så det sociala rättvisekrav från
sjöfolkets sida, som man så gärna skulle
ha velat biträda. I det läget har jag
emellertid valt att sluta mig till dem
som anse, att lagen bör avslås. För mig
finns här då ett underförstått »tills vidare».
Det betyder inte från min sida,
som jag redan betonat, att jag ställer
mig kallsinnig till arbetstidslagens
krav. Det betyder bara, att jag med en
rad av fakta för ögonen ansett mig
böra biträda avslagsyrkandet.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till den av herr Wistrand in. fl. med
nr 3) betecknade reservationen.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
skall fatta mig mycket kort och i första
hand endast syssla med en paragraf i
föreliggande förslag.

Jag vill emellertid först säga ett par
ord till herr Hagård beträffande en
stewards arbete i ett fartyg. Herr Hagård
måtte vara av den uppfattningen,
att en steward i ett fartyg endast har
att proviantera för en resa och sedan
gå omkring i fartyget och titta efter,
om folket trivs med maten eller om de
icke trivas med maten. Detta är emellertid
alldeles fel. En steward ombord
på ett fartyg har mycket att göra. De
fartyg, där det finns stewards ombord,
ha en dräktighet om minst 1 000 dödviktston.
På dylika fartyg finns det 16
mans besättning inklusive kökspersonalen.
Det största fartyg, som det här rör
sig om, är på omkring 6 000 ton och
har 42 mans besättning. Proviantkostnaderna
för dessa fartyg äro lägst 1 400
kronor per månad och högst 2 780 kronor
per månad. Man beräknar kostnaderna
till 3 kronor per man och dag.

Tror nu någon, att en steward sedan
han provianterat inte har annat arbete
än att gå omkring och se bra ut. En
steward måste vårda provianten. Många
av de fartyg, som det här är fråga om,
ha inte några som helst kylanordningar.
Fartygets steward måste vidare se till
så att vederbörande kökspersonal inte
slösar med provianten. Stewarden
måste vid varje särskilt tillfälle stycka
upp provianten. Han släpper vidare
inte gärna några pojkar ned i proviantkällaren
för att härja där, ty då skulle
stewarden säkert bli avskedad därför
att han slösade med rederiets proviant.
Det må nu vara nog sagt om dessa
stewards.

I sjömanskommitterades förslag till
sjöarbetstidslag 7 § ha kommitterade
föreslagit, att arbetstiden för sjöman,

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

117

som ej tillhör ekonomipersonalen, vid
fartygets ankomst till eller avgång från
hamn skall vara åtta timmar per dygn.

Kungl. Maj:t har emellertid funnit
anledning att i detta stycke avvika från
kommitterades förslag och i stället förordat
att å fartyg, som nyttjas i inskränktare
fart än nordsjöfart och icke
har en bruttodräktighet överstigande
1 200 registerton, kan sjöman åläggas
ytterligare en timmes arbetstid.

Det finns vissa direktiv beträffande
vilka arbeten, som få utföras under
denna timme, men med den kännedom
jag har om arbetet ombord i fartyg
kommer i alla fall denna arbetstimme
att uttagas. Arbetstiden kommer således
att bli nio timmar i stället för föreslagna
åtta per dag.

Fartyg av den storleksordning, varom
här är fråga, kan med nuvarande
anordningar i hamnarna mycket väl
förtöja eller avgå från hamn utan att
den fria vakten behöver anlitas. Den
nionde timmen, som enligt Kungl. Maj:t
och utskottet kan uttagas vid ankomst
och avgång, blir endast en utökning av
hamnarbetstiden. Därtill kommer, att
fartyg, varom här är fråga, anlöpa
hamn vart och vartannat dygn, vadan
resultatet av denna extra timme endast
blir en alltid återkommande förlängd
arbetstid.

Om nu Kungl. Maj:t funnit kommittéledamoten
kommerserådet Böös’ argument
så pass starka, att skäl til! avvikelse
från sjömanskommitterades förslag
förefunnits, borde det ändock icke
funnits skäl för en försämring av nu
gällande sjöarbetstidslag.

Enligt nu gällande lag är arbetstiden
vid ankomst till och avgång från hamn
åtta timmar för maskinpersonal A fartyg
om 700 bruttoregisterton och däröver,
men enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle nu denna gräns flyttas till 1 200
bruttoregisterton.

Om nu kommerserådet Böös anser,
att det för personalen inom sjöfarten i
Östersjön ii)- nödvändigt med en timmes

Förslag till sjöarbetstidslag.

längre arbetstid, borde det väl ändå
inte vara nödvändigt att efter tio år, då
man tycker att alla skadeverkningar —
om det någon gång funnits några —-skulle ha upphört, åter förlänga maskinpersonalens
arbetstid med en timme,
men faktum är i alla fall, att förslaget
innehåller denna ökning.

Ja, herr talman, jag skall inte fortsätta
längre, utan jag skall sluta med
att i första hand yrka bifall till motionen
11:593. Vidare hemställer jag om
bifall till motionen 11:591, i vad den
avser sjöarbetstidslagen 7 §. Skulle det
senare yrkandet inte vinna riksdagens
bifall, hemställer jag, att riksdagen
måtte besluta att till utskottets förslag i
vad det avser sjöarbetstidslagen 7 § tillfoga
följande bestämmelse: »Arbetstiden
för sådan till maskinpersonalen hörande
sjöman, vilkens skeppstjänst till
sjöss är indelad i vakter, må ej överstiga
den för sjöman i fråga stadgade
ordinarie arbetstiden till sjöss.»

Herr OLSON i Göteborg: Herr talman!
I herr Lindbergs anförande fäste jag
mig särskilt vid ett uttalande, som jag
inte kan tänka mig, att herr Lindberg
vid närmare eftertanke skall finna utgöra
något stöd för de synpunkter, som
han framfört i denna fråga och som i
övrigt må ha varit hur väl motiverade
som helst. Han ville inte förneka, att
en personalökning kunde bli konsekvensen
av denna lag, men han hyste
inte några som helst betänkligheter
gentemot detta, och han menade, att det
skulle dröja länge, innan man kom tillbaka
till det personalantal, som fanns
1921 och 1922. Han ansåg, att när den
dåvarande sjöfarten kunde bära detta,
vore det inte något större problem för
den nuvarande att också göra det.

Det är ett ganska underligt sätt att
se på ekonomiska frågor. Både lönerna,
socialanordningarna och kostnaderna i
iivrigt voro ju helt annorlunda på den
tiden, och vi kunna väl vara eniga om

118

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

att en återgång till de förhållandena
inte gärna kan ligga i sjöfolkets intresse.
Det är väl i alla fall det minskade
antalet arbetare per produktenhet,
som varit den avgörande orsaken till
både den inträdda reallöneökningen
och de socialåtgärder inom produktionslivet
i övrigt, som varit möjliga att
genomföra, och den regeln gäller med
visshet även sjöfarten.

Ingen vill väl motsätta sig en utveckling,
som skulle leda till att arbetstiden
för sjöfolket kan anpassas efter de förhållanden
i fråga om arbetstiden, som
råda på andra områden, naturligtvis
med hänsynstagande till de speciella
förhållanden, som utmärka livet ombord
på fartygen, men framför allt är
det viktigt, att en sådan process sker
utan åsidosättande av rederiernas konkurrenskraft
gentemot utlandet. Det ligger
i allas intresse, att så inte sker, och
därför böra sådana frågor underkastas
internationella överenskommelser.

Nu har man här talat mycket om
denna konvention i Seattle, och det har
skett med allt fog, då man just där träffat
eu internationell överenskommelse,
som reglerar det område det här är
fråga om, nämligen sjöfolkets arbetstid,
men denna överenskommelse har, som
upprepade gånger framhållits, inte blivit
ratificerad av någon enda stat. När
det gäller vårt land, har departementschefen
funnit, att den inte var sådan,
att den i sitt nuvarande skick borde
antas. Utskottet säger, att frågan om
Seattlekonventionens antagande inte är
aktuell nu, men gör i alla fall ett uttalande,
som innebär att svensk ratificering
av denna konvention inte nu bör
komma i fråga.

Herr Hagård har vidare i detta sammanhang
påpekat, att denna konventions
brister äro så allmänt kända, att
man gått in för en revision av densamma,
och för detta ändamål har man,
såvitt jag är riktigt underrättad, kallat
till ett möte i Geneve nu i höst. Det är
väl då ganska märkligt, att det lagför -

slag vi nu ha att ta ställning till baserar
sig på denna konvention. Det är tydligt,
att ett ensidigt tillämpande från vår
sida av vissa konventionsbestännnelser
måste innebära ett handicap i konkurrensavseende
för våra rederier gentemot
de länder, som äro fullständigt
fria från sådan tillämpning.

Detta handicap har emellertid varken
departementschefen eller utskottet förbisett.
Departementschefen vill för att
mildra det förorda, att stor försiktighet
iakttages vid genomförandet av denna
lag, och detsamma vill utskottet. De internationella
konkurrensförhållandena
göra det enligt departementschefens
mening nödvändigt, att man går fram
med stor försiktighet, så att sjöfartsnäringen
inte tillfogas några skador, som
kunna ha menliga inverkningar på folkhushållet
och sjömansyrkets utövare.
Även utskottet understryker nödvändigheten
av att man iakttar försiktighet
genom att tillämpa övergångsbestämmelser
och dispensklausuler på ett
förnuftigt sätt.

Det är nog gott och väl, att lagen bör
tillämpas med försiktighet, men även
om man är aldrig så försiktig kan man
inte undanröja det faktum, att den
svenska sjöfarten genom den föreslagna
lagen försättes i ett försämrat läge i
den internationella konkurrensen.

När departementschefen finner sig ha
anledning att uttala den förhoppningen,
att den svenska handelsflottan jämväl
i fortsättningen skall visa sig konkurrenskraftig,
och därvid åberopar de tillfällen
till förbättringar och nybyggnader,
som under senare år förekommit,
förefaller det som om han inte skulle
ta tillräcklig hänsyn till de förnyelser,
som i stor utsträckning företagits i med
oss konkurrerande handelsflottor. En
sådan uppmuntran, som departementschefens
uttalande innebär, är nog mycket
värdefull, men ännu värdefullare
är det, om detta förtroende i realiteten
tar sig uttryck i att man jämnar vägen
för de tävlande och inte uppställer hin -

Fredagen den 2 juli 1948 om.

Nr 30.

119

der, som medtävlaren inte behöver ta
med i räkningen. Redan nu är den
svenska handelsflottan hårdare belastad,
när det gäller kostnader för socialåtgärder,
än t. o. m. de övriga nordiska
länderna, där förhållandena mest
likna våra. Även Englands handelsflotta
är långt mindre belastad.

Att vårt land, när det gäller sjöfolkets
sociala villkor, långt ifrån att befinna
sig på efterkälken i stället ligger
i främsta linjen medför, att en viss betänksamhet
eller ett visst motstånd mot
den föreslagna sjöarbetstidslagen vid
detta tillfälle inte kan betecknas som
socialt bakåtsträveri eller efterblivenhet.
Det kan inte vara efterblivenhet, när
man varnar för tillämpandet i vårt land
av bestämmelser, som inte något annat
land velat, vågat eller ännu haft tillfälle
att gå in för. Inte heller kan det
vara någon efterblivenhet, att man slår
vakt om vår rederinäring, när den nu
av allt att döma är på väg att segla in
i ett ekonomiskt biåsväder av oberäknelig
omfattning. Det nu föreliggande
förslaget har tydligen efter vad som
här sagts kommit till i stor hast och
kan alltså snarare betraktas som ett utslag
av det reformjäkt, som varit karakteristiskt
ombord på den svenska statsskutan
under dess färd de sista åren
mot allt farligare och trängre farvatten,
då var man i stället bort vara på
sin post för att hindra grundstötning.
Utvecklingen manar snarare till återhållsamhet
med alla åtgärder, som innebära
ett belastande av* de krafter,
som skola skaffa vårt folkhushåll de
varor och valutor, som äro oundgängliga.
Det är både känt och omvittnat,
att rederinäringen därvidlag är av den
största betydelse och är särskilt känslig
för växlingar i de internationella
konjunkturerna.

Det betänkliga med denna lag är
emellertid, att den innehåller en principiell
motsägelse, som är så påtaglig,
att den egentligen rycker undan hela
det logiska underlaget för lagförslaget.

Förslag- till sjöarbetstidslag.

Det är uppenbart, att en lag om arbetstidens
begränsning har ett socialt och
inte ett ekonomiskt syfte. Det är inte
tal om att genom lag reglera de ekonomiska
villkoren för sjöfolket, lika litet
som för andra grupper. Det är arbetstidens
verkliga längd man åsyftar att
reglera genom lag och inte den ersättning,
som skall utgå för oförändrad arbetstid.
Nu föreligger här emellertid det
förhållandet, att en förkortning av arbetstiden
i stor utsträckning inte kommer
att kunna realiseras, varför lagens
hela resultat blir ökad övertidsersättning
för samma arbetstid. Det rör sig
sålunda i grunden om frågor, som skola
hänföras till lönemarknaden, vilka i
allmänhet pläga behandlas och lösas
med framgång av parterna själva.

Ja, herr talman, då huvudinvändningen
mot förslaget är den, att det
framkommit för tidigt, eftersom det
bygger på en internationell konvention,
som ännu inte antagits av någon stat,
och förslaget därigenom pålägger vår
rederinäring bördor, som konkurrerande
länder inte behöva räkna med,
har jag tillsammans med några kammarkamrater
väckt en motion, vari
hemställts, att det föreliggande lagförslaget
inte skulle träda i kraft förrän
denna konvention, eventuellt reviderad,
trätt i kraft. Detta förefaller att vara
en rimlig och godtagbar ståndpunkt.
Då jag emellertid vid närmare eftertanke
funnit, att ett så formulerat yrkande
till sin innebörd vid tillämpningen
är oklart, och då inte heller i
första kammaren yrkande om bifall
kunde ställas till samma motion, ansluter
jag mig i stället till det avslagsyrkande,
som upptages i den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen
av herr Wistrand m. fl., till vilken reservation
jag sålunda yrkar bifall.

Häruti instämde herr Fahlmnn.

Herr LINDBERG (kort genmäle): Herr
talman! .lag skulle först vilja säga till

120

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

herr Olson i Göteborg, att det ju är
alldeles riktigt att det rådde helt andra
förhållanden åren 1921 och 1922. Sjömännen
hade helt andra löner, men
fartygen hade också andra inkomster.
Det är inte bara lönerna, som stigit
sedan 1921 och 1922, utan även fraktinkomsterna
ha ökat. Det kan man bäst
konstatera genom att titta på rederiernas
kapitalbehållningar och genom att
studera, hur handelsflottan utvecklat
sig på sista tiden. Allt detta kan ju inte
ha kommit ur ingenting.

Nu ha vi också mycket större fartyg
än vi hade 1921 och 1922, och fartygen
äro också snabbare. 1921 och 1922 hade
de en genomsnittsfart av 8 å 9 knop,
medan de nu ha en genomsnittsfart av
16 knop, vilket betyder en oerhörd förbättring
av deras möjligheter att skaffa
pengar.

Även på hamnarnas område har utvecklingen
gått framåt. Lastning och
lossning gå mycket fortare nu än då.
Medan en kolbåt på 2 000 ton 1921 och
1922 höll på precis en vecka med att
lossa sin kollast i Stockholm, lossas
samma kvantitet nu på 6 timmar. Kolbåtar,
som ha en last av 12 000 och
13 000 ton, lastas på en halv dag, malmbåtar
på 20 000 ton på fyra timmar osv.
Allt detta får man också ta med i beräkningen
och inte bara peka på besättningens
lön, som ännu ingalunda är
tilltagen i överkant.

Till fru Sandström vill jag säga efter
att ha hört hennes snabba uppläsning
av ett anförande, som jag inte vet var
hon hämtat det, att de ekonomiska
hindren ha alltid förefunnits, när det
varit fråga om sjöfolkets arbetstid. Inte
någon gång efter 1919 har man underlåtit
att anföra, att nu finnas inte de
ekonomiska förutsättningarna, nu skola
vi inte göra det utan vi skola vänta,
tills förhållandena bli bättre, vi segla
mot en sämre tid på sjöfartens område
osv. Detta är inte särskilt starkt, i varje
fall är det just nu inte övertygande. Det
är ju möjligt, att det är sant, men då

få ju också besättningarna lida, och
de få lida i första hand, därför att de
ha de sämsta ekonomiska resurserna för
att kunna klara sig. 1921 var det besättningarna
som fingo gå i land och
vänta. En matros fick exempelvis gå i
Stockholm i tolv hela månader, innan
han kunde få en ny anställning. Det
var inte någon inom rederirörelsen som
frågade efter hur det gick med honom,
och det kommer inte någon av rederirörelsen
att göra i dag heller, om förhållandena
skulle utveckla sig i liknande
riktning.

När det gäller ratificeringen, vill jag
bara säga, att Washingtonkonventionen
om den allmänna arbetstidslagen är
ännu inte ratificerad, fastän den antogs
1919.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Med beaktande av det fullt befogade
i den anmaning till talarna att begränsa
sina anföranden, som för någon
timme sedan riktades till kammaren
från talmansstolen, skall jag försöka avlägga
prov på att man kan begränsa sig.

Under sådana förhållanden kan jag
naturligtvis inte ens tillnärmelsevis bemöta
allt vad som här blivit sagt eller
ingå på någon granskning av detaljerna.
Det skulle kanske inte heller tjäna så
mycket till, tv vad man främst fäster
sig vid är att motståndarna till lagen
resonera på precis samma sätt som det
resonerades, när lagen första gången
kom till, och som det i alla tider resonerats
omkring arbetstidslagarna. Det
heter sålunda nu, att man kan befara
minskad tillgång på frakter och sänkning
av fraktavgifterna, alltså sämre tider
för handelsflottan. Ja, det är ju
mycket möjligt att även sjöfarten går
att möta sämre tider, men sådant får
man alltid vara beredd på liksom man
också måste se till att lagstiftningen
anpassas efter tidens krav. Detta kan
emellertid inte vara ett skäl för att nu
vägra sjöfolket den kompensation, som

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

121

det här är fråga om — man låter ju
andra grupper få vad dem tillkommer.

Det där talet om att det skulle stunda
sämre tider för sjöfarten och att det
därför inte nu bör antagas någon ny
sjöarbetstidslag, ter sig också litet underligt
mot bakgrunden av vissa faktiska
förhållanden. Fn skeppsredare
från Göteborg, som har fått komma till
tals i en av Stockholms morgontidningar
i dag, vinkar just med försämrade
konjunkturer för handelsflottan,
men i en kvällstidning för dagen berättar
direktören för ett av våra skeppsvarv,
att skeppsredare från Sverige och
Norge stå i ko vid de svenska varven
med sina beställningar och att hans
eget varv är fulltecknat till ett stycke
in på 1952. Det ser således inte alls
ut, som om man inom redarkretsar
skulle befara någon nedgång i sjöfarten.
Vare därmed hur som helst; när det
gäller att bedöma sjöfolkets arbetsförhållanden,
måste man göra det med utgångspunkt
från dagens läge.

Den skeppsredare från Göteborg, som
jag här talat om, gör bl. a. följande uttalande:
»I krig och kristider, då landets
försörjning är beroende av landets
handelsflotta, talas det visserligen vackra
och högstämda ord om betydelsen av
denna flotta och dess arbete. Då faran
är över, är de vackra orden glömda.»
Skulle den svenska handelsflottan kanske
bara bestå av redare och båtar?
Nej, det gör den inte, och om den
svenska riksdagen, till gagn för sjöfarten,
genomför de obetydliga förbättringar
i sjöarbetstidslagen, som det nu
är fråga om, så är det enligt min mening
ett bevis för att de vackra orden
inte äro glömda, när faran är över. Det
var väl i alla fall inte redarna utan sjömännen.
som satte sina liv på spel, och
nu gäller det att komma ihåg något av
de vackra ord som sades om den saken.

Den argumentering, som kommit till
synes, när man på detta sätt velat inverka
på riksdagens ställningstagande
till det framlagda förslaget, är det

Förslag till sjöarbetstidslag.

tillåter jag mig säga — simpel och den
borde verka i rakt motsatt riktning till
vad som åsyftats. Det är en förolämpning
mot sjömännen, när redarna glömma
dem, och det ha redarna här gjort.

Anledningen till att jag vid utskottets
utlåtande fogat en blank reservation
var, att det i någon punkt rådde oklarhet
ända tills vi konimo fram till justeringen.
Utskottet fick ju behandla denna
svårbedömda lag i en takt, som inte
bort förekomma. Om den för riksdagens
arbete under slutspurten uppgjorda tidtabellen
skulle hålla, kunde utskottet
inte få mer än knappt två dagar på sig
för övervägande av allt, som fanns i
propositionen och motionerna. Det
fanns därför ingen möjlighet att kontrollera
uppgifter av olika slag. Emellertid
har inte min reservation, som
alltså tillkom på grund av den oklarhet
som rådde ända in i det sista, i
kväll någon betydelse, ty jag kommer
att i alla avseenden följa utskottet.

Utskottet har företagit ett par jämkningar
i Kungl. Maj:ts förslag, nämligen
beträffande maskinist, som själv utför
smörjningsarbete, och stewart på mindre
fartyg. Herr Lundgren, som själv
har seglat på värmen och som säkerligen
kan de här sakerna bättre än någon
annan i kammaren, har i sitt anförande
motiverat de ändringar av
ringa betydelse, som utskottet sålunda
gjort, och jag kan därför förbigå dem.

Däremot vill jag säga några ord om
den reservation, som gäller 2 § 2 mom.
Enligt nu gällande lag och enligt Kungl.
Maj:ts förslag får från arbetstiden avräknas
ledighet, som uppgår till minst
en halv timme. Reservanterna vid detta
moment vilja, liksom motionärerna i
motionen II: 593, ha eu bestämmelse av
följande lydelse: »Vid beräknande av
arbetstiden enligt denna lag skola undantagas
dels måltidsrast, dels ock annat
uppehåll i skeppstjänsten, såvida
sjömannen enligt förmans besked äger
avlägsna sig från arbetsplatsen och uppehållet
varar minst en timme.» Detta

122

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

överensstämmer med Kungl. Maj:ts förslag
utom i det avseendet, att reservanterna
vilja att uppehållet skall utgöra
minst en timme.

Jag medger utan vidare, att det är
något orimligt i en arbetsordning, enligt
vilken sjömannens arbetstid kan
plockas sönder på det sättet, att han
skulle kunna få arbeta en halvtimme
och så ha rast en halvtimme, därefter
arbeta en halvtimme och ha rast en
halvtimme o. s. v. hela tiden. Teoretiskt
sett är detta tänkbart, även om det i
praktiken inte blir så. Alla måste vi väl
erkänna, att en sådan arbetsordning
vilja vi inte ha. Men å andra sidan kan
det inte sägas vara en rimlig ordning,
att sjömännen, om de endast ha tio
minuters arbete varje timme, lika fullt
skola få räkna detta som hel arbetstimme.

Hur det skulle verka, om man ökade
uppehållet till en timme, är absolut
omöjligt att avgöra utan en närmare undersökning.
— Man skulle t. ex. behöva
ha reda på hur långt det är mellan alla
bryggor i den svenska skärgården. En
sådan utredning kan emellertid inte ett
utskott göra på två dagar.

Det råder alltså härvidlag en sådan
oklarhet, att jag för min del inte vågar
gå längre än propositionen. Utskottet
hade uppenbarligen sympatier för motionen,
men minuterna innan det definitiva
beslutet skulle fattas, ingick upplysning
om att i det avtal för skärgårdsflottan,
som hade träffats den 29
april, hade halvtimmesregeln införts i
samband med att arbetstiden per vecka
förkortats från 63 till 58 timmar. Man
fick ju då inom utskottet den uppfattningen,
att sjöfolket hade släppt tanken
på entimmesregeln och nöjt sig med
förkortad arbetstid som kompensation.
Jag säger inte, att det förhöll sig på det
sättet, men det låg ju nära till hands
att tro det. I varje fall gjorde den omständigheten,
att sjöfolket slutit ett sådant
avtal kort före det propositionen
är dagtecknad, att det blev ännu större

ovisshet i utskottet om hur man borde
ställa sig till saken. Och jag vågade för
min del inte — jag upprepar det —
ansluta mig till reservationen, utan jag
ansåg mig tvungen stanna vid Kungl.
Maj:ts förslag.

Skälen för och emot entimmesregeln
få väl nu ytterligare prövas, och befinnes
det att man skulle kunna ordna saken
på ett mer rättvist sätt utan att
därigenom framskapa olägenheter, så
får man väl göra det försöket. För närvarande
vågar jag inte vara med därom,
utan jag kommer även att på denna
punkt rösta för Kungl. Maj:ts förslag.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Fru SANDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Lindberg undrade,
varifrån jag fått det anförande som jag
här läste upp. Jag skall ärligt bekänna,
herr Lindberg, att jag har skrivit det
själv.

Herr Lindberg tyckte också att jag
läste för fort. Jag beklagar om herr
Lindberg inte hann följa med, men jag
hade tagit ad notam den uppmaning,
som vi fått att begränsa våra anföranden,
och ville då göra det även genom
att tala i hastig takt.

Herr Olovson i Västerås har påtalat
den oklarhet, som rådde inom utskottet
ända till justeringen av utlåtandet. Jag
måste säga, att det rådde nog rätt stor
oklarhet även under justeringen. Det
slutliga förslaget till utlåtande förelåg
sent en kväll, då det var plenum i kammaren,
och det skulle justeras vid ett
sammanträde med utskottet tidigt nästa
morgon. Vid detta utskottssammanträde
visade det sig, att jag var den enda, som
hade använt natten till att läsa förslaget
— de andra utskottsmedlemmarna
hade inte hunnit med det.

Behandlingen av denna fråga utgör
ett avskräckande exempel på hur ärendena
forceras fram i slutet av en riksdagssession.
På mycket kort tid skulle
det ytterst svårbedömbara lagförslaget

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

123

handläggas, och eftersom de flesta av
utskottsmedlemmarna inte alls äro införsatta
i detaljspörsmål av det speciella
slag, som det här gäller, var utskottet
hänvisat till att bilda sig en uppfattning
om saken på grundval av vad föredraganden
och ett par experter hade att
anföra — det var de som hade meningsutbytena
i utskottet.

När jag på natten före justeringssammanträdet
läste igenom förslaget till
utskottsutlåtande och tänkte över hela
saken, kom jag emellertid till det resultatet,
att tillräcklig hänsyn inte tagits
till den inverkan, som den nya sjöarbetstidslagen
kunde ha på andra ekonomiska
faktorer av stor betydelse, t. ex.
vår import och export.

Det var, såsom jag framhöll i mitt
föregående anförande, detta som avgjorde
mitt ställningstagande till en
fråga, som jag i detalj inte alls har
kunnat fatta ståndpunkt till.

Herr LINDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Först och främst vill jag be fru
Sandström om ursäkt för att jag ifrågasatte,
att hon inte själv skrivit sitt anförande.
Men det var ju inte så lätt för
mig att veta, att hon var ekonomisk
sjöfartsexpert.

Vad den avdragsgilla tiden beträffar,
så tyckte jag att jag här redogjorde för
den saken på ett så utförligt sätt, att det
borde ha skingrat de farhågor, som herr
Olovson i Västerås kunde hysa för att
utsträcka tiden till en timme.

Jag har också sagt herr Olovson personligen,
att det inte har skett någon
förändring i avtalet för skärgårdsflottan.
Visserligen har det inryckts eu bestämmelse
om en halv timmes uppehåll,
men man har då i stället tagit bort bestämmelsen
om att arbetstiden regleras
enligt gällande lag, i vilket begrepp halvtimmesregeln
var inrymd. Nu finns det,
som sagt, i avtalet en bestämmelse om
eu halv timmes uppehåll, men allt fortfarande
gäller att man inte kan tilllämpa
något sådant. Huvudskälet för att

Förslag till sjöarbetstidslag.

bestämmelsen införts är, att sex stycken
Waxholmsbåtar skulle behöva ha
den, men vid nästa avtalsuppgörelse
skulle man försöka få begreppet »enligt
gällande lag» återinfört i avtalet.

Herr OLSON i Göteborg (kort genmäle):
Herr talman! Herr Olovson i
Västerås har en mycket uppskattad benägenhet
att här i kammaren ibland
falla tillbaka på gamla agitatoriska tongångar,
och därom är ju inte någonting
att säga. Frågan är bara, om inte
det ärliga patos, som leder herr Olovson,
också kan få honom att tala med
väl stora bokstäver och att skjuta något
över målet. Det finns väl knappast anledning
att fälla sådana omdömen, som
herr Olovson här gör, när mig veterligt
man från redarnas sida inte har vid
detta tillfälle principiellt satt sig emot
en förbättring av arbetstiderna för sjöfolket,
utan meningsskiljaktigheterna
röra sig om huruvida tiden just nu är
mogen för ett ikraftträdande av lagen
eller om den kanske blir det om något
år. En sådan inställning kan väl inte betraktas
som »simpel» eller som en
»förolämpning mot sjömännen».

Herr Olovson slungar ut frågan om
den svenska handelsflottan bara består
av redare och båtar. Nej, det gör den
sannerligen inte. Men det är inte, herr
Olovson, riktigt att säga att redarna
glömma sjömännen, därför att redarna
i främsta rummet vårda sig om den
uppgift, som framför allt tillkommer
sjöfarten, nämligen att bidraga till vår
folkförsörjning genom att frakta varor
över haven. Att man söker skapa de
rätta betingelserna för detta viktiga arbete,
behöver inte uppfattas så som om
sjömännen glömmas.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Vid
denna sena timme kan det kanske vara
lämpligt att bara ge ett par repliker
och framställa ett yrkande.

124

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

Herr Olovson i Västerås har ju redan
erinrat om de många vackra ord, som
vi sade om våra sjömän under krigsåren.
Vi hade då en känsla av att när
tid och tillfälle gavs att ge sjömännen
en honnör för deras arbete, skulle vi
kunna få en enig riksdag om ett sådant
beslut. Det är ju glädjande, att Kungl.
Maj :t har infriat dessa förväntningar.
Jag måste emellertid uttala min förundran
över att när vi nu stå inför att
ta ställning till förslag om en lagstiftning,
som jag betraktar som en minimilagstiftning,
anser herr Hagård, att
denna fråga utan olägenhet kan uppskjutas
och läggas på is. Han anför givetvis
som vanligt konjunkturerna som
orsak till denna uppfattning. Det har
även från herr Olsons i Göteborg sida
talats om att tiden inte är mogen. Fru
Sandström, som ändock i utskottet, åtminstone
i början, var med om att gå
längre än Kungl. Maj:t och då var med
om reservationerna härom, kommer nu
och säger, för att använda hennes eget
uttalande, att hon har fått fakta för ögonen.
Därför går hon nu i rakt motsatt
riktning och för ett bifall till avslagsyrkandet.
Jag måste säga till fru Sandström,
att man lätt får en känsla av en
dirigerad sinnesförändring, och att fru
Sandström hade bort tillägga: härtill är
jag nödd och tvungen.

Jag vill också uttala en förundran
över att de borgerliga vid alla tillfällen,
när förslag till en sociallagstiftning
av delvis ny karaktär framlägges, alltid
anföra de obotfärdigas förhinder.
Det borde väl ändock vara rim och reson
i deras ställningstagande, så att de
åtminstone på detta område, där det
rör sig om en lagstiftning av mycket
begränsad räckvidd, hade varit med om
denna minimilagstiftning.

Emellertid har jag anfört en reservation
till utskottets utlåtande, vilken gäller
en detalj i 2 § 2 mom. Vi ha velat
gå längre än Kungl. Maj:t och föreslagit
införande av en entimmesregel i
stället för en halvtimmesregel. Man har

på denna punkt, efter vad jag kan förstå,
gjort en sorts byteshandel. Det kan
emellertid inte vara motiverat att vi,
när vi nu stå inför att stifta en lag,
skola inskränka oss till en minimilagstiftning,
utan jag tror, att det är fullt
berättigat att vi liksom 1946 års sjömannakommitté
och i enlighet med motionsvis
framfört yrkande anta det förslag
kommittén kommit till.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen av herr Uhlén
in. fl. Det gäller alltså 2 § 2 mom.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Redan
i mitt första anförande uttalade jag, att
jag hade mycket stora sympatier för
detta lagförslag, och jag har i mitt andra
anförande sagt, att det var oerhört
svårt att på den korta tiden få något
grepp om detta ämne. Jag har också
sagt, att jag på natten mellan den dag
vi fingo detta utskottsutlåtande och den
dag det skulle behandlas faktiskt använde
många timmar för att få ett grepp
om hela denna fråga, så att jag kunde
bilda mig en uppfattning. Det var efter
detta jag stannade för den ståndpunkt
jag har, och det är efter ett allvarligt
arbete som jag skaffat mig den uppfattning,
som herr Lundberg älskvärt kallade
för dirigerad. Jag kan försäkra
herr Lundberg, att så förhöll det sig
faktiskt inte.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
vill säga fru Sandström, att det är gott
och val att ha sympatier i olika frågor,
men varken sjömän eller andra kunna
ju leva på eller ha någon nytta av att
folk går omkring och har sympatier för
dem. Det är av större vikt att få se
handling bakom de vackra orden.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Bara
några ord med anledning av de vackra

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

125

orden om sjömännens insats under kriget.
En hel del rosor ha ju givits dem^
Med anledning av herr Lundbergs uttalande
att han var glad över att Kungl.
Maj:t uppfyllt de förväntningar sjöfolket
ställt, så vill jag bara erinra om vad
jag sade i mitt första anförande, nämligen
att så ju inte är förhållandet. Förhållandet
är det, att om detta förslag bifalles
av riksdagen i oförändrat skick,
kommer det att utlösa allmän besvikelse
bland sjöfolket. Jag hänvisar till vad
jag tidigare erinrade om, nämligen den
skrivelse som sjömännen i Göteborg
skickat till riksdagsgrupperna, där de
säga, att om man vill visa dem erkänsla
för deras insatser under kriget och göra
dem någorlunda jämställda med arbetare
på land, skall man bifalla det yrkande
som har ställts i motionerna. Utskottets
hemställan överensstämmer
nämligen inte alls med sjöfolkets uppfattning
och inte heller med det ursprungliga
förslag, som 1946 års sjömannakommitté
framlade.

Med detta, herr talman, har jag velat
framhålla, att jag inte anser att det
finns någon anledning frångå det yrkande
jag gjort.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr förste vice talmannen
propositioner dels på godkännande
av 1 § 1 mom. i av utskottet föreslagen
lydelse dels ock på avslag å utskottets
förslag i denna del; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hagård begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner
1 § 1 mom. i andra lagutskottets förevarande
förslag till sjöarbetstidslag,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Förslag till sjöarbetstidslag.

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets förslag i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hagård begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 88 ja och 33 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 1 §
1 mom. i utskottets förslag.

1 § 2 mom. föredrogs. Därvid anförde: Herr

HAGÅRD: Kungl. Maj:t har beträffande
formuleringen av inom. 2 föreslagit,
att »från lagens tillämpning
undantages arbete som utföres av . . .
föreståndare för ekonomiavdelningen å
fartyg varå utom denne minst tre personer
äro anställda inom avdelningen».
Detta har av utskottet ändrats till att
avse utom föreståndaren minst sex personer.
Jag hemställer om bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr OLOVSON i Västerås: Jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr förste vice talmannen
propositioner dels på godkännande
av momentet i den av utskottet
föreslagna lydelsen dels ock på godkännande
av den lydelse av ifrågavarande
lagrum, som föreslagits av Kungl. Maj:t;
och godkände kammaren utskottets förslag.

1 § 3 inom.

Godkändes.

2 § föredrogs; och yttrade därvid:

126 Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

Herr LINDBERG: Jag ber att beträffande
2 § 2 mom. få yrka bifall till den
lydelse, som återfinnes i reservation
nr 4.

Herr OLOVSON i Västerås: Jag hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av paragrafen
i den av utskottet föreslagna lydelsen
dels ock på godkännande av paragrafen
med den ändring, som föreslagits
i den av herr Uhlén m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lindberg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner
2 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till sjöarbetstidslag, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen med den ändring, som föreslagits
i den av herr Uhlén m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 64
ja och 60 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av paragrafen.

Rubriken till 1 kap. samt 3 §.

Godkändes.

4 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr HAGÅRD: Utskottet har här under
punkt c) lagt in följande: »i annat
fall än i punkt b) sägs för maskinbefälet
tillhörande sjöman som har att
själv förrätta smörjningsarbete». Detta
saknas i Kungl. Maj:ts förslag. Efter
viss motivering har departementschefen
sagt: »Med hänsyn härtill finner jag det
icke erforderligt, att det här diskuterade
specialstadgandet intages i sjöarbetstidslagen.
»

Första kammaren har godtagit Kungl.
Maj:ts förslag och avslagit utskottets
tillägg under punkt c). Jag ber att få
yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr OLOVSON i Västerås: Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av paragrafen
i den av utskottet föreslagna lydelsen
dels ock på godkännande av den
lydelse av berörda paragraf, som under
överläggningen föreslagits av herr
Hagård; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Hagård
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
4 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till sjöarbetstidslag, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av berörda paragraf, som
under överläggningen föreslagits av
herr Hagård.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

127

Kammaren hade alltså med bifall till
det under överläggningen av herr Hagård
framställda yrkandet godkänt den
lydelse av 4 §, som föreslagits av Kungl.
Maj :t.

5 §.

Godkändes.

6 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr LINDBERG: Jag ber att få yrka
bifall till det yrkande beträffande denna
paragraf, som framställes i vår motion
nr 593 och som återfinnes på sidan 14
i utskottsutlåtandet.

Herr OLOVSON i Västerås: Jag hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen förklarats härmed
avslutad, gav herr förste vice talmannen
propositioner dels på godkännande
av paragrafen i den av utskottet
föreslagna lydelsen dels ock på godkännande
av den lydelse av paragrafen,
som föreslagits i motionen II: 593;
och godkände kammaren utskottets förslag
till paragrafens avfattning.

7 § föredrogs. Därvid anförde:

Herr DAHLGREN: Jag ber att få yrka
att 7 § måtte få den lydelse, som återfinnes
i motionen nr 591.

Herr OLOVSON i Västerås: Jag hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr förste vice talmannen propositioner
dels på godkännande av 7 §
i utskottets förslag dels ock på godkännande
av den lydelse av berörda
paragraf, som föreslagits i motionen

Förslag till sjöarbetstidslag.

11:591; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Dahlgren begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
7 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till sjöarbetstidslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av berörda paragraf, som
föreslagits i motionen II: 591.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Dahlgren begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medels omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 104 ja och 21
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till paragrafens avfattning.

S och 9 §§ samt rubriken till 2 kap.

Godkändes.

10 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr LINDBERG: Jag hemställer om
bifall till den lydelse av denna paragraf,
som föreslagits i motionen nr 593.

Herr OLOVSON i Västerås: Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr förste vice talmannen propositioner
dels på godkännande av 10 §
i utskottets förslag dels ock på god -

128

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

kännande av den lydelse av paragrafen,
som föreslagits i motionen II: 593;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lindberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
10 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till sjöarbetstidslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av berörda paragraf, som
föreslagits i motionen 11:593.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid att flertalet
av kammarens ledamöter hade röstat
för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till avfattning av förevarande
paragraf.

Rubriken till 3 kap. samt It och
12 §§.

Godkändes.

13 § föredrogs. Därvid anförde:

Herr DAHLGREN: .lag hemställer att
paragrafen måtte få den lydelse, som
föreslås i motionen nr 591.

Herr OLOVSON i Västerås: Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens avfattning
dels ock på godkännande av den lydelse
av berörda paragraf, som föresla -

gits i motionen 11:591; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Dahlgren begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
13 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till sjöarbetstidslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av berörda paragraf, som
föreslagits i motionen II: 591.

l''t § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr HAGÅRD: Första delen av andra
momentet i denna paragraf lyder så
här: »övertidsersättning som utgår i

penningar skall för timme räknat utgöra,
när övertidsarbetet utförts å söckendag,
minst en 150-del och, när övertidsarbetet
utförts å helgdag, minst en
75-del av sjömannens kontanta månadslön,
oberäknat kostpenningar eller däremot
svarande ersättning.»

Denna del av momentet har varit föremål
för överläggning i utskottet, och
därvid meddelades av den föredragande,
att det genom denna bestämmelse
blir orimligt hög övertidsersättning.
Man hade gjort beräkningar för att få
fram de verkliga övertidsersättningarna
och funnit, att dessa för en viss kategori
befattningshavare kunde uppgå till
900 å 1 200 kronor per månad, lika
mycket som eller mera än hela lönen.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30. 129

Motioner om revision av grunderna för de statliga och kommunala tjänstemannens

förhandlings- och avtalsrätt m. m.

Detta ansågs vara orimligt. Utskottet
har uttalat sig om detta men har inte
vågat närmare gå in på frågan på
grund av den knappa tid som stod till
förfogande.

Jag föreslår, herr talman, att första
stycket i mom. 2 måtte utgå.

Herr OLOVSON i Västerås: Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Rubriken till 4 kap., 15—24 §§ samt
rubriken till 5 kap.

Godkändes.

Slutstadgandet föredrogs härefter.
Därvid anförde

Herr OLOVSON i Västerås: På grund
av det beslut kammaren fattat med avseende
på 4 § punkt c) bör slutstadgandet
antagas av kammaren i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag,
varom jag ber få hemställa.

Vidare yttrades ej. Herr förste vice
talmannen gav propositioner dels på
godkännande av utskottets förslag till
slutstadgande dels ock på godkännande
av Kungl. Maj :ts förslag i motsvarande
del; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den senare
propositionen.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9-

Motioner om revision av grunderna för
de statliga och kommunala tjänstemännens
förhandlings- och avtalsrätt m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av dels väckta
motioner om revision av gällande grunder
för de statliga och kommunala
tjänstemännens förhandlings- och avtalsrätt,
dels ock väckt motion angående
förstärkning av förhandlingsrätten
för de stats- och kommunalanställda
tjänstemännen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Vid denna långt framskridna
timme kan det givetvis inte ifrågakomma
att som eljest borde ha varit fallet
till diskussion upptaga de betydelsefulla,
både praktiskt och principiellt
viktiga frågor, som äro föremål för behandling
i de väckta motionerna.

Jag har endast begärt ordet, herr talman,
för att fastslå, att utskottet med
sympati har behandlat motionerna, då
utskottet utgår ifrån att den utredning,
varom hemställts, kommer att av Kungl.
Maj :t igångsättas. Utskottet gör detta
med det förbehåll och det återhållna
tonfall, som i allmänhet användes i sådana
fall. Insikten om att Kungl. Maj:t
ämnar igångsätta denna utredning har
utskottet hyst nu i fulla tre år, då redan
1945 en motion i detta ärende utav
min nuvarande bänkkamrat Fagerholm
på samma skäl av utskottet avstyrktes.

Det återstår mig nu endast att uttala
den förhoppningen, att då Kungl. Maj:t
alltså i så många år haft avsikten att
igångsätta utredning, denna också måtte
bli snart nog igångsatt och att den
måtte förses med direktiv, som gör det
möjligt att den får den förbehållslösa
och principiella omfattning, som överensstämmer
med yrkandet i den när -

9 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 30.

130 Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Motioner om revision av grunderna för de statliga och kommunala tjänstemännens
förhandlings- och avtalsrätt m. m.

mast av herr Ohlin m. fl. väckta motionen.

Jag har inte något annat yrkande,
herr talman, än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
ber att få framhålla vikten av att denna
fråga verkligen bringas till sin lösning
på något sätt. Jag vill inte bara uttrycka
en förhoppning utan också en bestämd
förväntan, att Kungl. Maj:t tar riksdagens
ganska tydligt tillkännagivna uppfattning
om nödvändigheten av en utredning
ad notam och på detta sätt
bringar saken framåt. Jag har inte något
yrkande att framställa i saken.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat

andra lagutskottets utlåtande nr 56,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om överflyttande
på arbetarskyddsstyrelsen av de
uppgifter och befogenheter, som tillkomma
arbetsrådet; samt

utrikesutskottets utlåtande nr 19, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av en mellan

Sverige och Turkiet träffad handelsöverenskommelse.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bankoutskottet:

nr 431, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och
familjepensionsreglementen in. in.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 425, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för fastställande
av fyraårsplaner för bygdevägar och
ödebygdsvägar; och

nr 426, i anledning av väckta motioner
angående statens övertagande av
vintervägunderhållet på vissa enskilda
vägar, som användas för allmän trafik.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.31 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1918
817213