1948 ANDRA KAMMAREN Nr 2 (Riksdagens protokoll 1948:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 ANDRA KAMMAREN Nr 2

INNEHÅLL

Sid.

Måndagen den 19 januari fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.................... 3

Interpellation av herr Holmberg ang. beredande av möjlighet
för kvinnor i Norrbotten till industriell verksamhet...... 66

Måndagen den 19 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)............ 69

(Ytterligare fortsättning av remissdebatten se protokoll nr 3.)

1 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Måndagen den 19 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen anmälde, att fru
Björck, som vid kammarens sammanträde
den 10 innevarande januari med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag intagit sin plats i kammaren.

§ 2.

Justerades protokollen för den 12
och den 13 innevarande januari.

§ 3.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna skrivelse: Till

riksdagen.

Sedan Kungl. Maj:t den 17 oktober
1947 utnämnt mig att från och med
den 28 samma månad vara justitieråd,
får jag härmed vördsamt avsäga mig
förtroendet att vara riksdagens justitieombudsmans
ställföreträdare.

Stockholm den 16 januari 1948.

Nils Beckman.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 28 innevarande januari förrätta
val av valmän för utseende av
justitieombudsmannens ställföreträdare
ävensom av suppleanter för dessa valmän.

§ 4.

Herr statsrådet Sköld avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 19, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 1 § rättegångsbalken;

nr 25, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 kap. 17 § lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom; och

nr 26, med förslag till lag om rätt
för arrendator att bortföra stråfoder.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj:ts proposition, nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1948/49.

Därvid anförde:

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP: Herr
talman! Det är nu andra gången,
sedan socialdemokraterna ensamma
övertogo regeringsansvaret, som det i
statsverkspropositionen lämnas en redogörelse
för ett gånget års verksamhet,
och det är tredje gången man där
får se en prognos för den tänkta utvecklingen
under ett kommande år. Av
den redogörelse finansministern lämnar
framgår med all tydlighet, att det råder
högkonjunktur inom industrien. De
inkomster, som redovisas på inkomstsidan,
ha därför kommit upp till ett
belopp, som överstiger vad man kom
till vid de mest optimistiska beräkningarna,
då vi 1946 gjorde en prognos
över vad vi rimligen kunde tänka oss
ha möjlighet att genomföra på de sociala
och kulturella områdena. Redan
då fanns det ju röster som varnade och
ville alt vi skulle räkna försiktigt, men

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

å andra sidan höjdes det även röster
för att genomföra reformerna, även om
det skulle behövas en underbalansering
av budgeten. Ifrån det parti jag representerar
framfördes redan då varningar
för en underbalansering. Åtminstone
vid tillfredsställande konjunkturer
kan det, såvitt vårt bedömande räcker,
icke vara rimligt med en underbalansering
av budgeten, alltså att man
lånar upp pengar för vissa saker.

Jag erinrar mig radiodebatten 1946.
Då framskymtade från olika håll en viss
tävlan om att bjuda lyssnarna så stora
förmåner som över huvud taget voro
möjliga. Man liesiterade icke alls för
de kommande utgifterna, utan alla ville
framstå som den bästa givaren och den
bästa anslagsställaren, när det gällde
dessa problem. Jag tillät mig den gången
att i radiodebatten yttra, att trots
att bondeförbundet är mycket varmt
intresserat för sociala reformer och
icke minst för folkpensionerna och de
redan då diskuterade barnbidragen, så
ville jag icke, att vi skulle ta upp tävlan
med dem, som försökte överbjuda
varandra. Jag är glad över att den gången
ha sagt det, och jag har precis
samma uppfattning fortfarande.

Av statsverkspropositionen, i den mån
den grundar sig på konjunkturinstitutets
utredningar, framgår det ju tydligt,
att sådan utgiftssumman nu är,
jämförd med inkomstsumman, behövs
det icke stora rubbningar i produktionens
utveckling för att vi skola stå inför
en situation där debet och kredit
svårligen gå ihop. Det finns naturligtvis
de som säga, att det är lätt att bota,
om det skulle visa sig att utvecklingen
lar den riktningen. Det kunde ju ske
genom att höja priserna och sänka kronans
värde. Jag kan emellertid icke
vara med om en reformutveckling och
eu politisk utveckling, som egentligen
skulle innebära, att man lurade den
stora massan av folket genom att reformerna
komme att genomföras på be -

kostnad av standarden. Det måste ju
medgivas av alla, att om lönerna stiga
och kronans värde sjunker, alltså pengarna
få mindre värde, blir det en hel
del i vårt svenska samhälle, som få sitta
emellan. En sådan utveckling sökte vi
ju förhindra under kriget, och jag har
den uppfattningen, att vi ha så mycket
slörre anledning att i närvarande stund
aktgiva på detta. Ha vi kunnat hålla
tillbaka eller åtminstone begränsa inflationen
i viss utsträckning, skulle det
vara beklagligt, om vi liksom efter förslå
världskriget skulle komma in i en
iiiflationistisk utveckling, som liksom
den gången skulle leda till deflation
efter relativt kort tid. Alltsedan denna
fråga första gången var aktuell, då tillgången
på varor, som voro nödvändiga
för folkförsörjningen, icke motsvarade
efterfrågan och vi icke kunde lita till
införsel utifrån, vilket ju inträffade särskilt
under kriget — även nu äro ju förhållandena
sådana, att vi över huvud
taget icke kunna få vad som egentligen
behöves för konsumtionen — ha vi
inom det parti jag representerar ansett,
att vi skulle försöka hindra en sådan
utveckling efter kriget, som skulle
kunna leda till samma besvärligheter
som efter förra kriget. När man talar
om »efter kriget», avser man ju de sviter,
som ha inträffat efter det att det
verkliga kriget slutade.

Det var ju på det sättet, att när kriget
slutade 1918, så började den verkliga
inflationen. Priserna började då
stiga liksom lönerna, som icke stigit
förut, och resultatet blev, att då majoriteten
i svenska riksdagen 1921 ville
återföra kronans värde till 95 % av förkrigsvärdet,
var den nere i ungefär
30 9fc av förkrigsvärdet. Vad en sådan
operation betyder för den ekonomiska
utvecklingen är väl icke något som jag
behöver framhålla i denna församling,
tj det veta vi väl alla.

Jag har ju alltid framhållit, att framför
allt fluktuationer i fråga om rån -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

torna icke äro tillfredsställande. Ifrån
jordbrukets synpunkt anser jag sådana
mycket otillfredsställande, men detta
gäller enligt mitt förmenande även annan
produktion. Följaktligen är det enligt
mitt sätt att se ur hela folkets synpunkt
angeläget, att icke hastiga och
stora förändringar ske på detta område.
Med hänsyn till den utveckling vi nu
befinna oss i, måste jag ifrågasätta huruvida
det icke är rimligt, att man verkligen
allvarligt överväger om man icke
hör beakta deras intressen, som samlat
besparingar för att i viss utsträckning
trygga sin tillvaro, sedan deras
arbetskraft är slut och de icke kunna
fullgöra ett fullt dagsverke. Jag menar
alltså att det är angeläget att i detta
fall gå fram med försiktighet och att
prövningen bör ske med hänsyn till
rättvisa och billighet.

Då den förra räntesänkningen skedde,
hade den många anhängare. Den gången
tillhörde jag motståndarna. Hade
jag blivit tillfrågad, skulle jag avrått
från den räntesänkning, som då skedde.
Sfi snart jag fick vetskap om vad som
var i görningen, att det var fråga om
en räntesänkning, uttalade jag den uppfattningen,
att det icke var klokt vare
sig ur samhällsekonomisk synpunkt eller
med hänsyn till den skönjbara utvecklingen
och att det icke var riktigt
handlat mot kapitalspararna, som ändå
försökt iakttaga den sparsamhet, som
alla nu förmanas iakttaga. Detta är ingen
efterklokhet. Om det behövs, kan
nämligen finansministern intyga, att
jag då hade den uppfattningen och klart
och tydligt framförde den till honom.
Det gick emellertid icke att då hindra
beslutet om räntesänkning, men jag ansåg
som sagt icke att den åtgärden var
riktig den gången.

Av finansministerns uttalande framgår
med all tydlighet, att han hesiterar
inför den utveckling som varit eller
åtminstone manar till en större försiktighet,
då det gäller reformarbetet fram -

deles. Han skall få fullt stöd ifrån det
parti jag representerar, tv det torde väl
ändå vara ett bättre sätt att reformera
och åstadkomma vad som är angeläget
med hänsyn till behovet hos stora grupper
av vårt folk, att man följer den
ekonomiska utvecklingen, så att i den
mån den ekonomiska utvecklingen förbättras,
reformer kunna företagas. Då
står man enligt mitt sätt att se på en
verkligt stabil grund. Finansministern
hade säkerligen icke hesiterat inför utvecklingen
och varnat mot alla ytterligare
reformer, om han icke haft på
känn ungefär detsamma som jag, då
jag tagit del av handlingarna till statsverkspropositionen,
nämligen att en
aldrig så liten försämring av konjunkturläget,
icke många procent, innebär,
att vi stå praktiskt taget med struket
mått och kanske rent av skola behöva
tillgripa den underbalansering jag nyss
nämnde. Det finns kanske de, som säga,
att skatteprocenten ju icke är bestämd
för evighet framåt, och det är klart, att
det menar jag icke heller. Jag vågar
emellertid påstå, att med de operationer
som gjorts för icke så länge sedan
på det skattepolitiska området och det
verkliga bottentag, som togs förra året,
skulle det vara mindre välbetänkt, om
man skulle nödgas, för att möjliggöra
ett alltför hastigt reformarbete eller en
fortsättning av reformarbetet, höja skatteprocenten.
Jag har nämligen den bestämda
känslan, att vårt folks stora
flertal, oavsett politisk uppfattning, bär
en mycket varm känsla för sociala reformer
och eftersträvar alt på allt sätt
på undervisningens område åstadkomma
vad som över huvud taget kan göras.
Men jag har samma uppfattning, som
jag uttalat tidigare, då det gällt reformarbetet,
nämligen att man icke skall
åstadkomma en överbelastning så att
man tar så stor del av vederbörandes
inkomster, att dessa bli motståndare till
reformerna. Även de största ivrarna
för reformer måste erkänna, att det är

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

bättre att ha den största delen av folket
med sig, när det gäller dessa reformer.
Att få en hel del emot sig kan
icke heller vara trevligt för dem, som
det närmast gäller och som äro i behov
av reformerna. Det är angeläget
att det icke uppstår stora meningsskiljaktigheter
med hänsyn till att åtagandena
hli av den storleksordning, att
man kräver väl stor anpart av de inkomster
vederbörande kunna skaffa sig.
Vi få ju ändå erkänna, att hela vår ekonomiska
utveckling har byggt på strävanden
att skaffa inkomster genom att
utföra ett produktivt arbete i vårt land.
Av den anledningen vill jag understryka,
att finansministern har mitt
fulla gillande, då han i skrivningen
gjort ovannämnda observandum, och
jag förutsätter, att han på den punkten
har framför allt sina regeringskolleger
men även sina partivänner med sig.
Jag har den uppfattningen, att vi lättare
skulle kunna åstadkomma ytterligare
reformer, om det kan bli tilltro
till att den framtida utvecklingen kommer
att innebära att nationalinkomsten
därigenom stiger. Då komma vi att
klara reformerna och utvecklingen på
ett helt annat sätt än om vi skulle gå
mera brådstörtat fram och överanstränga
låt mig säga den villighet som
finns.

När det talats om sambandet mellan
vårt nuvarande ekonomiska läge och de
reformer, som genomförts, vill jag
framhålla, att om reformerna har det
icke rått oenighet. Jag skall icke tillåta
mig att kritisera regeringen och dess
partikamrater på den punkten, tv folkpensionerna
och barnbidragen voro vi
eniga om. Det är en sak. En annan sak
är att fortsätta vidare utan att avvakta
nationalinkomstens ökning, så att det
kan bli rimliga proportioner på den
belastning, som åvilar en var av medborgarna.

Att vi sedan kommit i ett besvärligt
ekonomiskt läge beror enligt mitt för -

menande på felbedömningar i ganska
stor utsträckning från regeringens sida.
Jag skall icke lasta någon, och jag skall
icke alls använda uttrycket vanstyre eller
något sådant. Detta sammanträde är
ju egentligen till för att man skall summera
vad man tycker är riktigt i statsverkspropositionen
och vad som passar
ens uppfattning, och att man skall
säga ifrån, när man har en avvikande
uppfattning. När jag läste MT i går
fann jag, att man där krävde, att oppositionen
skulle säga ifrån. Jag skall
därför be att få upprepa vad jag tidigare
sagt ifrån. Jag beklagar bara, att
regeringen icke i tid lyssnat till de varningar
som givits. Men när regeringen
t. o. m. offentligt under det gångna året
sökt hjälp från oppositionens sida för
att klara den situation vi råkat i, är
det enligt mitt förmenande riktigt, att
oppositionen ytterligare understryker
vad den tidigare sagt.

Det är ju på det sättet, att regeringspartiet
liksom bondeförbundet har ett
efterkrigsprogram. Bondeförbundet avsåg
ju med sitt efterkrigsprogram, att
det skulle tillämpas, när sådana förhållanden
inträdde, att man kunde skönja
eu minskad arbetstillgång. På 1930-talet, då vi löste den ekonomiska krisen
eller åtminstone bidrogo till att lösa
den, voro vi eniga om att bland annat
byggnadsverksamheten var en av de
produktionsgrenar som voro nyckel till
eu förbättrad utveckling. Det fanns de
som menade, att staten icke skulle befatta
sig med sådant där, men jag kan
ju nu med tillfredsställelse konstatera,
att på den punkten finns det nu över
huvud taget inga delade meningar, utan
alla inse att en konstruktiv politik är
nödvändig även i ett land med fri företagsamhet,
därest förhållandena utveckla
sig mindre tillfredsställande. Och
jag finner det så mycket mer nödvändigt,
att den fria företagsamhetens män
visa, att i svåra tider statsmakterna och
det fria näringslivet skola arbeta till -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

sammans för att därmed åstadkomma
den sysselsättning som är behövlig.

Om nu detta är vår syn på efterkrigsprogrammet,
hur är det då med
regeringens efterkrigsprogram? Regeringen
har liksom blivit förblindad av
sitt efterkrigsprogram och ansett, att det
borde vara i tillämpning även i en högkonjunktur.
Detta har ju lett till en
översysselsättning för människor i en
högkonjunktur, då sysselsättningens
omfattning var tillfredsställande. Översysselsättningen
har ju i sin tur bidragit
till att produktionen har flyttats
från det ena arbetsområdet till det
andra, varigenom en oerhörd massa
dagsverken under dessa år gått till
spillo. Det kan ju icke vara till båtnad
för vare sig den ene eller andre samhällsmedborgaren.
Det är självklart att
den produktion, genom vilken vi skulle
inhämta valutor utifrån för att i sin
tur skaffa nyttigheter till befolkningen,
har måst stå tillbaka för annan produktion,
som delvis varit under kontroll
och där investeringar medgivits
i alltför stor utsträckning. Man
har talat om att, om man flyttade cirka
100 000 jordbrukare ifrån jordbruket
till industrien, så skulle vi klara en industriell
utveckling, som är önskvärd
ur många synpunkter. Men om man
samtidigt driver en ekonomisk politik
sådan som regeringen drivit, är det för
mig oförståeligt, att man kan resonera
på det sättet. Man får nog räkna efter
hur många dagsverken som förloras genom
att arbete i t. ex. byggnadsverksamheten
i många fall betalats mer än
det bäst avlönade industriarbete. Det
har förekommit, att gamla yrkesarbetare
från industrien ha träffats ute i
byggnadsarbete i ett företag, som erhållit
byggnadstillstånd ifrån högsta
ort. Detta är hela förklaringen till att
vi ha det så trångt med utländska valutor,
att människorna nu måste underkastas
mycket svårare restriktioner än
de behövt, om icke utvecklingen gått på

det sättet. Även om det är önskvärt ur
alla synpunkter att få en byggnadsverksamhet,
som kan tillgodose det behov
av bostäder och även andra anläggningar
för folket och produktionen, måste
vi å andra sidan vara på det klara med
att vi icke kunna lyfta oss i håret, ty
om vi göra det ena, kunna vi icke göra
det andra. När det skall tillämpas kontroll,
får man naturligtvis försöka avväga,
så att man i första hand åstadkommer
det som med hänsyn till utvecklingen
är minst lika nödvändigt
som bostadsbyggande.

Om jag icke tar fel, var det finansministern
som redan 1944, således medan
vi ännu hade samlingsregering, i
ett föredrag i Göteborg öppnade spelet
på lönemarknaden. Finansministern
sade då, att det var ingen fara med utvecklingen,
och jag delade hans uppfattning,
att det, därest industriens inkomster
voro av den storleksordning,
som de voro, var rimligt att arbetarna
skulle få sin del av dessa inkomster.
Men å andra sidan är det klart, att
man hade en annan väg att gå, och det
var att försöka genom underhandlingar
på det ena eller andra sättet i stället
få till stånd en nedpressning av varupriserna
och på det sättet få balans
mellan de olika parterna i produktionslivet
i fråga om andel i produktionens
avkastning. När det gick på det
sättet att lönerna ökades, stod det klart
för alla, att så mycket fler människor
fingo köpkraften ökad och att det därigenom
blev ökad efterfrågan icke blott
på de konsumtionsvaror, som var dag
behövas för livets nödtorft, utan även
på så att säga mera varaktiga konsumtionsvaror.
Om man vill ha effekt
av förbättrade löner för människorna,
skall man försöka producera sådana
varor, som i ökad utsträckning efterfrågas,
för att tillbakahålla den ökning
av priserna som kan befaras. Då denna
utveckling diskuterades, invändes från
början att dessa löneökningar kunde bä -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

ras utan höjning av priserna. Självfallet
har det varit på det sättet i vissa
fall, men vi ha ändå erfarit, att priserna
under tiden, sedan de olika löneförbättringarna
genomförts, ökat, och
följaktligen har utvecklingen gått en
annan väg än man räknat med.

Nu är jag den förste att erkänna, att
prisförhållandena i utlandet och varulillgången
där med hänsyn till hela
världens försörjning naturligtvis i sin
mån bidragit till utvecklingen. Säkerligen
ha ju möjligheterna att exportera
till högre priser också gjort sitt till.
Det hade då varit så mycket mer angeläget,
att en större procent av arbetskraften
varit sysselsatt med den
produktion, som blivit mera efterfrågad.

Dessa äro de besvärligheter vi stå inför
för närvarande. Det är klart, att
svårigheterna i fråga om valutatillgångarna
bero på att vi i början efter
samlingsregeringens avgång prövade ett
slags friare handelspolitik. Vi skulle låta
importörerna importera så mycket som
möjligt. Det har erkänts även av regeringen
— och det är därför icke mycket
att upprepa —■ att det importerades en
del saker, som visserligen voro godsaker
för det svenska folket men som det
hade bort avstå ifrån. Jag tror, att om
det svenska folket nu — med alla de
restriktioner som för närvarande gälla
— bedömer läget, litet var erkänner,
att det hade varit bättre att avstå från
festdagarna —- vilka voro rätt kortvariga
■— och att ha det mera normalt i
fråga om tillgången på varor av det
ena eller det andra slaget.

Professor Myrdal är icke här, men
jag kan ändå icke underlåta att nämna
något om myten i samband med honom.
Jag anser nämligen, att det är en myt,
att herr Myrdal är skuld till det hela.
Han observerade ju ändå utvecklingen
1946. Felet var naturligtvis, att han
pratade om saken offentligt och sedan
dröjde så oerhört länge med åtgärder.
Det är givet, att om man har sett i sitt

halanskonto att tillståndet är otillfredsställande,
skall man ur ekonomisk och
praktisk synpunkt söka rätta till saken
fortast möjligt. Men det är väl med
detta som när det gäller regeringen i
övrigt. Jag är säker om att jag icke
använder överord, när jag säger att vad
som kännetecknar den nuvarande regeringen
är, att viljan varit god men —
jag vill icke säga att icke förmågan
räckt till -— att man icke blivit färdig
att handla så snabbt som man borde
ha handlat. Det är klart, att ju längre
i utförsbacken man kommer, desto svårare
blir det.

Nu är det icke det värsta, att det
finns ransoneringar och att antalet av
kommissioner och alla som skola kontrollera
fördubblats. Det är tråkigt att
länka sig, att det blivit en sådan utveckling,
men det är ändå icke det
värsta. Det värsta av allt vore, om det
skulle inträffa, att vi saknade valuta
för att importera sådana råvaror, som
äro nödvändiga för vår produktion.
Skulle den situationen inträda, ha vi
lekt med efterkrigsprogrammet, så att
vi manat fram det i ljusa dagen. En
sådan situation vore det värsta av allt.
Men när regeringen nu til syvende og
sidst observerat, att det är allvar, skola
vi tillsammans hjälpas åt att klara det
hela, så att det icke kommer att bli
eu sådan malör, att det efterkrigsprogram,
som skulle vara gagneligt under
eu viss utveckling, skall behöva tilllämpas
tidigare än som varit nödvändigt.
Det skulle enligt mitt sätt att se
vara det beklagligaste som kunde hända
såväl för den arbetande delen av det
svenska folket ■— och till denna del
höra vi väl alla på det ena eller det
andra sättet — som för landet i dess
helhet.

Det är också en sak som är mycket
allvarlig i detta sammanhang. Jag såg
en artikel i MT i dag, där man sade,
att det skulle vara möjligt att öka brödsäds-
och spannmålsodlingen med an -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

vändande av den jord som ligger i
träde. Man menade, att detta skulle
kunna gå med anlitande av frivillig
arbetskraft. Men artikelförfattaren hade,
liksom de som styra på detta gebit i
regeringen, fullständigt förbisett, att
det behövs maskinell kraft och redskap
för att bruka den svenska jorden.
Hur står det då till på detta område?
Jag interpellerade i slutet av förra årets
riksdag i denna sak, och jag fick ett
svar, som ingav relativt goda förhoppningar.
Men då jag nu studerar tillståndet
vid årsskiftet 1947/1948, finner jag
till min häpnad, att det är väsentligt
mycket sämre än det var den gången
då jag interpellerade. Är det någon inom
regeringen som tror att det över huvud
taget är möjligt att upprätthålla en produktion
under sådana förhållanden?
Och vi måste tänka på att ju större
produktion vi kunna åstadkomma inom
olika områden, så att vi slippa köpa
från hårdvalutaländerna, desto större
gagn är det för hela folket. Jag talar
icke härvidlag som företrädare uteslutande
för det svenska jordbruket. Det
är hela folket det gäller, och det är
alldeles självklart, att om icke den rationalisering,
vilken man normalt räknat
med, kan genomföras på grund av
t. ex. traktorbrist, det icke är tänkbart
att i fortsättningen upprätthålla
viss produktion, som skulle vara önskvärd
för att tillgodose folkhushållet
med varor, som äro betydligt billigare
än de importerade från i första hand
hårdvalutaländerna. Det måste vara ett
allmänt intresse att vidmakthålla en sådan
produktion.

Låt oss se t. ex. på traktorbeståndet
— det berör ju icke hela jordbruket,
men jag skulle vilja säga, att vad jag
nämner om traktorer och de redskap
som höra samman därmed har tillämpning
också på hästdragna redskap eller
maskiner. Vi måste antingen importera
dem eller tillverka dem inom landet.
1 redogörelsen ställes en prognos be -

träffande det tillskott som behövs för
förbättrad maskinell drift. Alla måste
ju erkänna, att en sådan är nödvändig.
Jag vill icke överdriva vådan av den
minskade tillgången på arbetskraft vid
jordbruket — det tjänar intet förnuftigt
ändamål — men vi kunna väl alla
vara överens om att det icke finns det
antal arbetstagare, som man tidigare
hade att räkna med. För att upprätthålla
produktionen i tillräcklig utsträckning
med det mindre antal arbetare,
som kunna sättas in i jordbruket,
är följaktligen mekanisering ofrånkomlig.
Detta är icke bara ett jordbrukarintresse
utan ett hela folkets intresse.
Nu angives behovet för 1948 av
nya traktorer till 10 000. Man beräknar
en avgång genom förslitning av 3 000
och en ökning av behovet på grund av
cn förbättrad mekanisering med 3 000.
Vidare säger man, att underhållet av
traktorer som varit med under kriget
har eftersatts i sådan utsträckning, att
eu nyanskaffning måste bli nödvändig.
Slutligen kommer man fram till siffran
10 000. Precis detsamma gäller med
traktorredskapen och reservdelarna till
redskapen och maskinerna. Detta visade
sig tydligt under brukningen av jorden
i höstas. Följaktligen är det icke obekant
för regeringen att tillståndet är
sådant. Det är då icke mycket nytta
med en massa beräkningar, som gå så
till att en del relativt duktigt folk sitter
och resonerar några timmar för att
sedan gå var och en till sitt och icke
fråga efter om något blir gjort. Man
beräknar nu, att vi inom landet skulle
kunna tillverka 2 500 traktorer, varför
vi skulle behöva importera 7 500. Nu
har man emellertid träffat ett avtal,
som ställer i utsikt att vi skulle få in
traktorer från England. Så vitt jag kunnat
utröna av fackkunskapen, skulle
åtminstone två av märkena vara tillfredsställande.
Men jag skulle vilja säga,
afl skola vi begagna oss av denna möjlighet,
måste vi skynda oss, om trak -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

torerna äro färdiga och kunna levereras.
Om nämligen de svenska jordbrukarna
få erfarenhet av dessa och
om de visa sig fungera någorlunda tillfredsställande,
äro jordbrukarna så funtade,
att de mer och mer komma att
pröva dem och fråga efter dem. Då
skulle man verkligen spara valuta. Man
skulle kanske därigenom kunna öka
spannmålsodlingen och spara hårdvaluta.
Vi veta icke hur året kommer att
gestalta sig ur växtlighetssynpunkt. Vi
få hoppas, att det icke blir så dåligt
som förra året.

Men en viktig sak, när det gäller att
klara jordbruket och få ut det mesta
möjliga av det, är naturligtvis att man
kan driva det rationellt. Då är det
också av vikt att vi själva tillverka
traktorer. Vi veta ju alla, att vi ha industrier
och verkstäder i vårt land som
tillverka redskap av utomordentlig beskaffenhet.
Det erkännes av de svenska
jordbrukarna och av andra, och det
skulle därför vara riktigt att, när vi
ha en väl trimmad arbetarstam för just
sådant, verkligen också låta det bli en
högproduktion på det området liksom
på så många andra. Man skulle i stället
kunna minska produktionen av en
del andra nyttigheter.

Nu ser man till sin förvåning här
vad avsikten är hos myndigheterna.
Med myndigheterna menar jag här
kommissionerna. Man får väl tro, att
det finns någon i kommissionerna, som
satt sig in i detta som jag talar om.
Vederbörande ha väl hört talas om saken
ofta, men ha de icke det, tycker
jag att de skola få klart besked. Vi
måste ha en järntilldelning som är
större än den bebådade på 25 000 ton.
Det beräknas att vi behöva 40 000 ton.
Så mycket, säges det, kan man icke
tänka sig på grund av bristande materialtillgång.
Men nu är det enligt fackpressen
på det sättet, att 500 000 å
600 000 ton järn, plåt och smide tilldelas
för viss tillverkning, som har

prioritet. Hela den beräknade siffran
för året är 1 350 000 ton. Det förefaller
då märkvärdigt, att man icke skulle
kunna ge de verkstäder och fabriker,
som tillverka dylika maskiner och redskap,
den lilla skillnaden på 15 000
ton, sålunda en liten procent av allt
vad som redovisats. Det kan icke bero
på oförmåga att man handlar på det
sätt man gör — det är icke riktigt att
klassificera det så — men man tilllämpar
ett låtgåsvstem, som innebär att
vi skola vänta och se, om vi kanske
få in någonting utifrån. Man resonerar,
som jag nämnde, om att man kan
få in dessa saker från England. Men
vi veta icke, om vi få in de dimensioner,
som passa för denna tillverkning.
Och om vi få in dem, kunna de i varje
fall användas till annat. Då skulle man
åtminstone vara på den säkra sidan.
Vad som kännetecknat regeringen under
hela den senaste utvecklingen har varit
att den kommit litet sent. Ju längre
det går bakåt, ju längre utvecklingen
går i felaktig riktning, desto svårare
blir det att rätta till förhållandena.
Det är därför jag ansett det önskvärt
att vid detta tillfälle fästa regeringens
uppmärksamhet på vissa förhållanden
som jag tror det är nödvändigt att beakta.

Det är ägnat att väcka tillfredsställelse
att regeringen långt om länge tagit
råd beträffande byggnadsinvesteringen.
Under den debatt, som vi hade i
riksdagen efter partiledarkonferensens
åtskiljande 1946, sökte statsministern
tolka mina uttalanden på ett sätt som
icke var riktigt. Men så fick statsministern
erkänna att jag hade sagt rent
ut, att jag icke menade att det var felaktigt
att arbetarna hade fått bättre
löner, utan att min mening var att det
var felaktigt att priserna hade fått stiga.
Man hade ju från regeringens sida tydligt
och klart försäkrat att priserna
icke skulle stiga på den grund att lönerna
förbättrades. Jag fick emellertid

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

rätt även på den punkten. Det gläder
mig att man nu blivit på det klara
med att utvecklingen gått dithän att vi
kunna riskera att icke få tillräckligt
med råvaror för att hålla produktionen
i gång. Man har då insett att det är
nödvändigt dels med hänsyn till materialtillgången
men dels också med hänsyn
till arbetskrafttillgången att i första
hand åstadkomma annan produktion än
husbyggande.

Medan jag nu befinner mig på folkhushållningsministerns
gebit, skulle jag
vilja till honom rikta en vördsam hemställan
att han måtte såsom varande
sann demokrat — jag menar då demokrat
av västerländskt ursprung — upphöra
med prövningen av körtillstånd
för automobiler. Genom den allmänna
mekaniseringen inom jordbruket har
bilen blivit ett nyttoredskap inom denna
näringsgren. Detsamma gäller även
för hantverket. Hantverkare som ha sin
sysselsättning på långt avstånd från
hemmet kunna ju inte fördenskull byta
bostad. Det finns i min hemtrakt en
gammal hantverkare, som är över 70 år
och som sköter sin rörelse med hjälp
av sina söner. Han hade köpt en gammal
bil och sökte tillstånd att få köra
med den. Men det blev blankt avslag.
Länsstyrelsen nästan bad om ursäkt för
att den inte kunde bevilja tillståndet,
men länsstyrelsen hade inte fått så
många tillståndsmedgivanden av Kungl.
Maj:t att den här gamle hedersmannen,
som under många år drivit sin rörelse,
kunde få något tillstånd. Den här gubben
skulle alltså i stället cykla eller
hyra bil! Man kan ju säga som så, att
den kostnadsökning, som uppstår genom
att han får hyra bil, kan han taga
igen genom ökat pris på de varor som
lian tillverkar. Men kanske priskontrollnämnden
då kommer att begära
häktningsorder på mannen. Det är en
gärd av rättvisa i ett demokratiskt samhälle
alt de tillgångar vi In» bli rättvist
fördelade. Jag är mycket väl med -

veten om att vi med hänsyn till valutakrisen
inte kunna importera hur mycket
bensin som helst. Men jag tycker
inte att det är riktigt, att herrarna i
kommissioner och myndigheter utan
större erfarenhet från det praktiska livet
skola sitta och bestämma att herr
A får lov att köra bil men att herr
B inte får lov att göra det.

Det finns för närvarande många jordbruk
på 30—40—50 tunnland, som ägaren
får sköta ensam med hjälp kanske
bara av hustrun. Det kunna de klara
tack vare den maskinella utrustning
som de ha till hjälp. Men de måste uträtta
åtskilligt utanför hemmet, de skola
utföra transporter o. s. v. Deras arbetstid
är så dyrbar, att detta måste göras
på kortast möjliga tid. Och det måste
väl även regeringen vara intresserad av
att de använda sin arbetstid på ett sätt
som ger största möjliga utbyte i det
produktiva arbetet. Men då måste man
också ge dem möjlighet att begagna bilen,
som förr i tiden kanske huvudsakligen
användes för att fara bort på
bjudningar men som numera verkligen
är ett nyttoredskap i jordbruksnäringen.

Låt oss säga att det är 30 000 bilister
som inte ha fått körtillstånd. Dessa
skulle säkert vara tillfredsställda om de
finge en tilldelning av 750 liter bensin
per år, kanske ännu mindre. Det
betyder 22 500 kbm bensin per år. Om
antalet som icke fått tillstånd är 50 000,
skulle det betyda 37 500 kbm bensin.
Den tillgängliga kvantiteten är 725 000
kbm. Jag betraktar det som ett de obotfärdigas
förhinder när man inte kan
vara med om att sådana människor
som verkligen behöva bilen för sitt
livsuppehälle och sin näring skola få en
sådan tilldelning. Om det skulle erfordras,
få andra, som behöva mer, spara
och använda så mycket mindre. Vi äro
ju medborgare alla, och det är inte rätt
att gradera dem på detta sätt. Det är
säkerligen ingen inom hantverks- och

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

jordbruksklasserna som köper en bil
för att ha den som lyxvara, utan meningen
är att använda den i det dagliga
arbetet. Och om man någon gång
bryter enformigheten på landsbygden
och använder bilen för en nöjestur,
kan ju inte folkhushållningsministern
vara ledsen för det. Det bidrar ju bara
till ökad trivsel på landsbygden och
hjälper till att hålla folk kvar där.

Jag kan ju i det här sammanhanget
berätta, att jag byggde en del förra året,
och då hade fyra byggnadsträarbetare,
som bodde ganska långt från arbetsplatsen.
De reste hem över lördag och söndag.
Genom att de hade en bil två och
två tillhopa sparades väsentligt mycket
tid. Om de hade nödgats åka tåg, skulle
större delen av lördagen och måndagen
ha gått bort. Nu kunde de resa hem
på lördag eftermiddag och börja arbetet
på måndag morgon. På detta sätt
främjas ju produktionen i hög grad.

Samtidigt med detta vill jag säga till
finansministern, att vi från den utgångspunkten
på vårt håll inte kunna
vara med om det sätt att sterilisera
köpkraften som han föreslagit i propositionen
nr 5. Han föreslår där ökad
beskattning på motorfordon och bensin.
Vi äro beredda att medverka till att
finna framkomliga vägar för att få en
viss sterilisering av överskottsköpkraften.
Men jag har vid genomläsningen av
propositionen i varje fall inte blivit
övertygad om att detta är rätta sättet.
Det måste drabba orättvist och bli en
börda för dem som i sin näring äro
bäst i behov av det arbetsredskap som
bilen utgör. Så länge övertygande skäl
icke framlagts för att förslaget ej kommer
att verka på detta sätt, kunna vi
därför icke se oss någon möjlighet att
medverka till en lösning av frågan på
det sätt finansministern föreslagit.

Jag skall nu icke uppehålla tiden så
länge till. Jag vill emellertid tala om att
jag har läst en broschyr som handlar
om vår politik. När jag fick den i min

hand tänkte jag, att det skulle bli något
i stil med berättelsen om »vad sig
i riket tilldragit», tv det var majoritetspartiet
som givit ut den. Jag har
med intresse tagit del av denna broschyr,
och det som skrivits av partisekreteraren
Sven Andersson tycker jag
ger en klar bild av utvecklingen. Man
ser vad partiet gjort i fråga om sociala
reformer under de gångna åren. Han
belyser också på ett sanningsenligt sätt
hur krisen löstes år 1933. Det framgår,
att det inte var uteslutande det parti
han representerar som kunde lösa den
krisen, utan att det var även andra
medborgargrupper som deltogo. De
andra artiklarna i broschyren skall jag
kanske inte ge mig in på att bedöma.
Jag skulle vilja säga, att där skymtar
fram en smula självberöm — skryt är
kanske litet för mycket sagt, ty det är
ju inte många regeringsledamöter som
äro skåningar, och det sägs ju att det
bara är skåningar som skryta. Men jag
vill kalla det för självberöm. Somliga
av författarna hålla på med efterkrigsprogrammet,
och en som heter Karlsson
är så uppe i det att han tror att det
är efterkrigsprogrammet som åstadkommit
den högkonjunktur vari vi för närvarande
befinna oss. Men detta är
ingenting att nu spilla tid på.

Om jag skulle säga ytterligare några
ord om huvudtitlarna, vill jag nämna
att jag har en känsla av att anslagen
till organisationer och anställda äro
ganska höga. Jag undrar om jordbruksministern
verkligen behöver så många
miljoner för den organisation som med
jordbrukarnas medverkan skall rationalisera
det svenska jordbruket. Jag är
rädd för att det blir så många i det
arbetet att de glömma att fråga jordbrukarna
till råds. Men detta är ju en
fråga som vi få ta upp till prövning
längre fram under riksdagen.

Så skulle jag bara vilja ödmjukast
fråga om en sak. Det anställdes ju en

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

hel del folk i departementen när regeringen
kom till. Jag förstår ju att de
hade sina stora arbetsuppgifter, ty de
skulle lägga upp frågan om socialisering
av viktiga industrier. Om resultatet
av dessa utredningar ha vi ingenting
sett. Är det meningen att de skola vila
till dess valet i år är över? Men om nu
dessa utredningar inte pågå, vad sysslar
då allt detta folk med? Ty de ha
väl inte rest utrikes allihopa?

Till sist bara ett par ord. Jag vill
försöka undvika kritik så mycket som
möjligt, men jag tycker inte att man
skall överdriva sina egna förtjänster.
När herr statsministern i sin nyårshälsning
till svenska folket gjorde ungefärligen
det uttalandet, att det parti som
han representerar hade fått till uppgift
att lösa landets besvärliga problem och
klara krisen, är detta icke en riktig
bild av förhållandena. Regeringen har
i kraft av sitt majoritetsunderlag trängt
sig fram till taburetterna därför att,
som man sade, skördetiden var kommen.
När ni nu ha skördat litet vårdslöst,
ha ni bett om oppositionens hjälp
att klara det hela så att återväxten kan
bli något så när normal. Det vore ju
riktigare att säga, att oppositionens varningar
ha varit berättigade och att vi
av den anledningen skola följa oppositionens
varningar. Då tror jag att vi
med samlad kraft kunde återställa förhållandena
i landet så att de bli bättre
än vad de för närvarande äro.

Jag har alltid trott på en lycklig utveckling
för landet genom endräkt och
samarbete. Det är verkligen en händelse
som ser ut som en tanke att i
riksdagshuset i år har placerats en
tavla, på vilken det står: Sveriges välstånd
genom endräkt. Jag vill framföra
till statsministern, som är chef för det
största partiet, att det ligger mycket i
de få orden.

Jag ber, herr talman, att få yrka remiss
till vederbörande utskott.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Under det halvår, som gått sedan
regering och riksdag sist möttes,
har lägets allvar ingalunda förminskats.
Ur utrikespolitisk synpunkt sett nödgas
man efter höstens allt annat än givande
FN-församling konstatera en
ökad spänning och misstro ute i världen.
Här hemma varsla de ekonomiska
prognoserna om en fortsatt ogynnsam
penningpolitisk utveckling. Sett mot en
sådan bakgrund står det nog klart för
oss alla, att den nu begynnande riksdagens
arbete blir i alldeles särskild
grad ansvarsfullt. Om det även kommer
att dra långt ut på tiden återstår
att se. På en fråga som jag vid förra
årets remissdebatt framställde till statsministern,
huruvida regeringen avsåg
att kalla höstriksdag, fick jag det svaret,
att det var önskvärt, att regeringen
finge en riksdagsfri höst, och han utlovade,
att då skulle arbetet i kanslihuset
hinna undan på ett långt bättre sätt
än vad som varit fallet de senaste åren
och regeringen kunna avleverera propositionerna
i god tid. Riksdagen i sin
tur skulle då få möjlighet att ordna sitt
arbete på ett mera effektivt sätt. Nu ber
jag att få fråga statsministern: hur har
statsministern lyckats uppfylla sitt
löfte? Har kansliet hunnit undan, har
regeringen det bättre ordnat i år och
har riksdagen att motse Kungl. Maj :ts
förslag i god tid? Statsministern kanske
anser att jag är envis på den här punkten,
och det är jag verkligen. Jag förbiser
inte värdet av ett samspel regering
ocli riksdag emellan, men jag vidhåller
bestämt, att skall den svenska folkstyrelsen
hålla sig frisk och levande, få
riksdagsmännen inte heltidsanställas i
riksdagshuset. Riksdagshuset får inte
bli något slags kavaljersflygel till kanslihuset,
ty det kan aldrig vara nyttigt.
Jag vill be regeringen att tänka på den
synpunkten, när propositionen om riksdagens
arbetsformer utarbetas.

För att återgå till de stora allt annat

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

överskuggande frågorna, försvaret av
vår nationella frihet och återställandet
av den ekonomiska stabiliteten, måste
väl båda dessa spörsmål komma att ingående
dryftas av årets riksdag.

I årets trontal omnämndes inga konkreta
förslag till riksdagen, men ser
man på fjärde huvudtiteln, framgår av
denna, att försvarsministern räknar
med att avlåta åtminstone vissa förslag
till riksdagen, när försvarskommitténs
förslag återvänt från remissvandringen.
På en punkt — och en mycket väsentlig
sådan — har försvarsministern dock
skyndat i förväg och tagit ställning utan
att invänta remissvaren, nämligen i
fråga om värnpliktsutbildningens längd,
vilken försvarsministern föreslår skall
begränsas till 9 månader i de fall, där
repetitionsövningar erfordras, och till
12 månader, där tjänstgöringen fullgöres
i en följd. Jag måste ifrågasätta om
det kan vara riktigt att på sätt som
här skett bryta ut frågan om värnpjliktsutbildningen
ur sitt rätta sammanhang,
d. v. s. försvarspropositionen.
Som motivering för begränsning
av repetitions- och efterutbildningsövningarna
anger statsrådet arbetsmarknadsläget.
Jag skulle gissa att även finansministern
har haft ett visst inflytande
på ärendet. En sak tycker jag i
alla fall att vi skola hålla statsrådet
Vougt räkning för: han har dock inte
mot bättre vetande sökt åberopa det
försvarspolitiska läget och ansett att
detta utvecklats i sådan riktning, att vi
böra kunna tillåta oss en eftersläpning
av de värnpliktigas utbildning.

Försvarskommitténs betänkande lära
vi få återkomma till senare under riksdagen.
Jag anser inte att kommittémajoritetens
förslag är ur försvarssynpunkt
tillfredsställande, men erkänner
gärna, att försvarsfrågan 1948 ser ut att
ligga bättre till än den gjorde efter första
världskriget. Avståndet mellan olika
uppfattningar är icke så stort som det
var då, och efter allt vad som hänt och

händer i Europa är försvarsviljan enligt
min övertygelse förankrad hos de
många här hemma på ett bättre sätt än
för ett par årtionden sedan.

Så var det de ekonomiska problemen.
Regeringens ideliga reträtt från den ena
ståndpunkten till den andra under de
senast gångna åren samtidigt som den
försäkrar, att intet oroande inträffat,
har tidigare skildrats här i kammaren,
varför jag förmodar att regeringen inte
har någonting emot att vi inte upprepa
den saken. Utvecklingen under 1948 synes
med all sannolikhet tendera mot en
fortsatt ofördelaktig och allvarligt rubbad
samhällsbalans. Av konjunkturinstitutets
utredningar framgår, att inkomsterna
i pengar fortsätta att öka i
långt större utsträckning än vi kunna
få varor att köpa för dessa pengar. Den
stora import, som vi hade under 1947,
kunna vi inte fortsätta med, då valutareserven
är förbrukad. Om jag minns
rätt är det D/2 miljard, alltså 1 500 miljoner
kronor, som försvunnit sedan vi
hade nöjet att förhandla med regeringen
i kanslihuset i januari förra året.
Den inhemska produktionen utvecklar
sig inte heller såsom vi hoppats. Statsmakterna
måste tillgripa tvångsföreskrifter
för att undandraga den inhemska
konsumtionen varor oundgängliga
för export.

1947 års dåliga skördeutfall kommer
att återverka även på innevarande års
tillgång på livsmedel.

Utsikterna till förbättrad varutillgång''
under 1948 äro alltså inte stora, såvida
inte regeringen på något under senare
årtionden icke använt sätt kan
tillförsäkra oss valutor. Trots detta fortsätta
penninginkomsterna att öka. Kommer
den i dagarna med spårvägspersonalen
i Stockholm träffade överenskommelsen
att vara någon sorts riktrote
för årets löneuppgörelser, måste
detta betyda många hundra miljoner,
kanske miljarder i inkomstökning. Ingen
tror väl heller att jordbrukarna

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

skola kunna producera nödiga livsmedel
till nuvarande priser inför en sådan
fortsatt utveckling på lönemarknaden.
Andra producentgrupper komma givetvis
i samma läge som jordbrukarna,
och så går skruven vidare — något som
även den föregående talaren vidrörde.
Finansministerns lugnande och småtrevliga
skildring i radio i måndags
kväll av mannen, som byggde sig ett
hus och samtidigt hjälpte sina gamla
föräldrar, förmodar jag mera var en
symbolisk skildring av det svenska
folkets liv än av den enskilde individens.
Mannen hade föresatt sig att bygga
ett rätt stort hus, han ville skaffa familjen
en god bostad. Tyvärr hade
byggnadskostnaderna stigit under byggnadstiden,
och då han alltjämt ville
hjälpa sina föräldrar, vilket var vackert
gjort, så fick han dröja något med att
färdigställa övre våningen. Det verkade
så lugnande och fridsamt att höra finansministern,
ja, jag tyckte till slut att
skildringen påminde om en vaggvisa.

Jag tror för min del att den där mannen,
som bygger huset, kommer att krångla
till det för sig långt svårare än som
framgick av finansministerns skildring.
Han envisas nog att bygga det där huset
även sedan materialpriserna stigit kraftigt
och måste i konkurrens med andra
betala överpriser. Jag uppehåller mig
inte vid sådana småbekymmer, som
han naturligtvis får, när han skall
skaffa vattenledningsrör, värmeelement
och sådant — det ingår ju i det dagliga
livets små besvärligheter. Men då han
och hans familj antagligen äro lika övriga
delar av svenska folket, fordrar
han nog samtidigt att få hålla uppe sin
levnadsstandard, om det finns någon
möjlighet därtill, och helst öka densamma.
Och när allt detta inte kan låta
sig göra samtidigt, så kanske han får
avhända sig familjens värdeföremål,
och då dessa tryta börjar han nog att
se sig om var han skall kunna få låna.
Vi känna till, att även om den låne -

sökande blir aldrig så vänligt mottagen,
så vill dock vederbörande kreditgivare
veta någonting om hans liv och leverne,
och han måste nog vara beredd att
svara på frågor om hur han tänker
ordna för sig för framtiden. Risken
kan finnas att inte bara övre våningen
kommer att stå ofullständig utan också
att ekonomien försämras så kraftigt,
att det kan bli svårt för honom att
hjälpa sina föräldrar i den utsträckning
som han utlovat.

Att förhindra prisförhöjningar genom
priskontroll och regleringar, när samhällsekonomiens
balans är allvarligt
rubbad, går nog endast delvis och till
begränsad tid. Kommunisterna framför
andra bruka hålla på att höjda löner
inte behöva återverka på produktionskostnaderna
och alltså åstadkomma någon
fördyring för konsumenterna. Tilllåt
mig säga, herr Hagberg: det är svårt
att tro. För närvarande synas prisförhöjningar
bryta igenom på nästan alla
områden. Ny Dag har om jag inte tar
fel stigit med 33,3 procent i försäljningspris.
Den som händelsevis vill taga
del av riksdagens föredragningslistor —
det är ju ingen skönlitteratur precis —
underrättas om att priset trots priskontrollen
höjts med 50 procent. Järnvägarna
hota att gå med underskott och
ha fått regeringens tillstånd att höja
biljettpriserna. Liknande är förhållandet
med post och telegraf o. s. v.

Finansministern har, så otroligt det
än låter, sagt, att han först efter Pariskonferensen
förstått att vi voro på väg
mot en likviditets- och förtroendekris.
Nu förefaller han ha tillägnat sig en
långt mera verklighetsbetonad syn på
läget, och det återspeglar sig i vissa
indragningar och nedskärningar i den
framlagda budgeten. Om dessa sedan ha
gått så långt, att herr Thorsson, den
store spararen, skulle ha känt sig till
freds om han levat, vågar jag inte yttra
mig om. Jag skulle knappast tro det.
Jag vill bara fästa uppmärksamheten vid

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

en sådan sak som att kommittéanslaget,
trots denna återhållsamhet, nära fördubblats
efter den nuvarande regeringens
tillkomst. Detta går i alla händelser inte
i stil med Thorssons handlingssätt.

Genom att pressa ned vissa anslag
och därtill föreslå särskilda skatter å
s. k. umbärliga varor vill finansministern
åstadkomma ett budgetöverskott
och tror sig härigenom kunna i viss utsträckning
uppsuga det väldiga köpkraftsöverskott,
som konjunkturinstitutet
beräknar till 2 å 3 miljarder kronor.
Morgon-Tidningen skrev i en ledare, att
statsverkspropositionen är mönstergill i
sin klarhet. Det är givetvis roligt med
så begåvade människor som M. T :s ledareskribent.
Men många som jag talat
vid och som äro vana att syssla med
ekonomiska frågor och även läsa sådan
lektyr som statsverkspropositionen utgör,
äro tämligen eniga om att det är
ganska svårt att följa de resonemang,
som föras i propositionen. Så långt jag
förstår har finansministern mycket
stora svårigheter att överbrygga det s. k.
inflationsgapet. Han räknar kortsiktigt
och litar till att han skall kunna tillgodogöra
sig den lagerhållning som han
anser skall finnas. Därutöver kommer
han med varuskatter, som skola ge
400 å 500 miljoner kronor. Jag har inte
kunnat följa honom så långt att jag kunnat
komma till klarhet om hur han
tänkt sig att överbrygga hela det befarade
gapet.

I övrigt har jag fattat saken så, att
förutsättningen för finansministerns antagande
är, att penninginkomsterna
inte fortsätta att öka i någon större omfattning.
Detta framgick ju för övrigt
av hans redogörelse i radio. Om framförda
eller kommande lönekrav i någon
större utsträckning bli tillgodosedda,
medför ju detta betydande inkomstökningar.
Min fråga till finansministern
och regeringen — när inte finansministern
är här kanske jag vördsamt får
rikta den till statsministern — är föl -

jande: har regeringen verkligen räknat
med den situation, som kan uppstå om
det går loss i långt större utsträckning
än vad man räknat med på lönemarknaden
och om läget blir långt svårare
än vad som är beräknat i statsverkspropositionen?
Och har regeringen
tänkt över, vilka möjligheter den då
har när det gäller försvaret av penningvärdet?
Får jag ytterligare fråga, om
regeringen också kan ange, hur dessa
försvarsanordningar skola utformas. De
nya skatterna äro avsedda att verka
punktvis och gälla s. k. umbärliga varor.
Det är givetvis svårt att säga vad
som är umbärligt. Med den sobra livsföring
som är utmärkande för både finansministern
och mig tror jag ingendera
av oss får så starka känningar av
dessa s. k. lyxskatter, men på kommunistiskt
håll har man en annan uppfattning
och har deklarerat ett bestämt
motstånd — om det nu heror på att
man har andra vanor.

Sedan kommer frågan om avvägningen
varugrupperna emellan. Det är
förfärligt svårt för en absolut lekman
på detta område att yttra sig om sådana
ting. Jag erkänner villigt, att jag,
när jag läste propositionen om varubeskattningen,
stod litet undrande inför
en del av finansministerns förslag. Han
skall ta bara 40 procent på ansiktslera
och ansiktskräm med hela 75 procent
på ögonhårskräm och ögonbrynsstift.
Såvitt jag förstår är dock alltsammans
avsett att användas i ansiktet. Men jag
kan försäkra finansministern att jag har
inga invändningar att göra när det gäller
det här varuområdet.

Däremot kan nog inte finansministern
räkna med högerns medverkan i fråga
om de höjda bil- och bensinskatterna.
Dessa medföra, som den föregående talaren
mycket riktigt har redogjort för,
en fördyring av resor och transporter,
vilket i sin tur återverkar prishöjande,
och därutöver kommer framför allt
landsbygden, som redan förut har då -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

liga kommunikationer, att bli i ännu
högre grad missgynnad.

Jag är för övrigt inte alldeles säker
på om det är enbart ur köpkraftsindragande
synpunkt finansministern föreslår
att skattevägen åstadkomma så stort
överskott på driftbudgeten, att det också
räcker att till mycket väsentlig del
försörja kapitalbudgeten utan upplåning.
Även en statlig upplåning av sparmedel
bör väl, om riksbanken inte samtidigt
ökar betalningsmedlen, ha en viss
återhållande verkan. Inte är väl det så,
att finansministern hyser vissa betänkligheter
— ja, jag skulle nästan vilja
säga farhågor — angående resultatet,
om staten skall söka sig ut på lånemarknaden?
Jag har i det fallet mina särskilda
tvivel.

Får man även betrakta regeringens
beslut att höja biljettpriser, telefon- och
portoavgifter, till och med över vad
priskontrollnämnden ansett sig kunna
tillstyrka, som ett led i åtgärderna för
att minska spänningen mellan inkomster
och varutillgång? Är höjningen enbart
föranledd av att ett statligt företag
skall få täckning för de ökade löneutgifter
och driftkostnader, som det
måste vidkännas, sä komma givetvis enskilda
företag mycket fort att vilja ha
samma rätt. Varför skulle då inte även
de kostnader, som skulle uppkomma i
frakthänseende genom de ökade bilskatterna,
också få slå igenom?

I detta sammanhang her jag att få
rikta en direkt vädjan till kommunikationsministern.
Det här med 200 kronor

1 inträdesavgift för nytillkommande telefonabonnenter
var väl starkt. Om jag
inte tar fel innebär det en ökning sedan
före kriget med 900 procent. Det
iir rätt mycket. Jag skulle vilja be regeringen
att alldeles bestämt lova att
sänka den avgiften, så snart materialsvårigheterna
lätta. Den bör vara en engångsskatt.
Det får inte gå med den som
med vissa andra skatter, att den bara
byter namn och blir kvar.

2 Andra kammarens protokoll 1948.

Från den meningsriktning jag företräder
anse vi att om det är nödvändigt
att i dagens läge hålla tillbaka penninginkomsterna,
så är det ännu angelägnare
att stimulera och öka produktionen
av nödvändighetsvaror och exportvaror.
Till dessa nödvändighetsvaror
räknar jag i främsta rummet vad vårt
jordbruk kan åstadkomma. Möjligheterna
att påverka produktionen i gynnsam
riktning äro givetvis flera. Vi få
säkert anledning återkomma till detta
i andra sammanhang.

Både när det gäller investeringar i
anläggningar och import av nödvändiga
maskiner och råvaror måste hänsyn
tagas till produktionssynpunkten.
Jag tror också det är mycket angeläget,
att om infrysning av vinstmedel skall
äga rum, företagens behov av likvida
medel beaktas. Jag såg för någon tid
sedan en beräkning, som gällde 51 stycken
bruksföretag. Dessa företag hade
under åren 1945—46 ökat sina likvida
tillgångar med 39 miljoner kronor. Men
granskade man denna beräkning närmare
visade det sig att 36 miljoner
stannade på två företag. Det kan inträda
ganska besvärliga situationer, om
både staten och företagarna samtidigt
ha dålig likviditet. Verkningarna därav
kunna i längden bli ganska obehagliga.

Jag anser nog också att vi måste undersöka
de handelsavtal som äro träffade,
både i öster och väster, och kanske
söka en bättre anpassning till dagens
läge och vad vi själva förmå här
hemma. Jag har sagt detta vid något
tillfälle tidigare, och jag upprepar det
även i dag, ty jag tror att det är en
ofrånkomlig sak.

Den nuvarande finansministern är
otroligt skicklig när det gäller att fördela
redan befintliga tillgångar. Jag
tror däremot inte att han är rätte mannen
att kunna ena vårt folk till kraftansträngningar
i fråga om produktionen.
Den nuvarande skattelagstiftningen
exempelvis är icke utformad så, att den
Nr 2.

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

främjar arbets- och produktionsviljan
och uppmuntrar till ökade arbetsinsatser.
Det märker man mycket väl i det
praktiska livet. Det byråkratiska regleringsmaskineri
vi nu ha verkar också
många gånger direkt som sand i lagren.
En förenkling på det området skulle
jag livligt vilja rekommendera.

I nuvarande läge måste också penningpolitiken
inriktas och samordnas
på ett sådant sätt, att den verkar i återhållande
riktning på investeringarna.
Bankoutskottet bör nog i år, i högre
grad än tidigare, ägna sina krafter och
sitt intresse åt riksbanken och ge riksbanksledning
och bankofullmäktige allt
det stöd utskottet är mäktigt. Fråga är
om inte riksbanken i allt för hög grad
förskjutits till att bli ett finansdepartementets
och inte riksdagens eget verk.
Fn riksbanksledning, som mera självständigt
måste ta sitt ansvar, tror jag
vore önskvärd när det gäller att föra
en restriktiv penningpolitik.

Herr Pehrsson-Bramstorp talade i sitt
anförande om svårigheterna med jordbruksmaskiner.
Högerns riksdagsgrupp
väckte för några dagar sedan en motion,
vari påyrkades, att jordbrukets behov
av traktorer och övriga jordbruksredskap
skulle bättre tillgodoses. Det
kan ske dels genom att materiel tillförsäkras
de svenska industrierna på detta
område och dels genom att dessa få
prioritet vid import. Såvitt jag kunnat
förstå har denna framstöt uppfattats
som fullt motiverad utom från kommunistiskt
håll. Ny Dag tror sig ha upptäckt
motionens verkliga syfte, vilket
ingalunda vore att trygga vår livsmedelsförsörjning
utan att utföra en legotjänst
åt obskyra amerikanska intressen.
Bönderna kunde få sin maskinuppsättning
förnyad från de svenska industrierna,
menade tidningen i fråga, bara
de gåve sig till tåls — hur många år
vet inte jag. Nu är det ju ingen anledning
att i sak fösta sig vid ett så verklighetsfrämmande
resonemang, men det

torde ändock säga oss en hel del. Det
verkliga förhållandet är, att jordbrukarna
i de delar av landet, som varit
svårast utsatta för den hårda torkan —
och dit hör en stor de! av Mellansverige
— brottas med mycket stora svårigheter,
både ekonomiskt och arbetstekniskt.
Utöver skördeårets missväxt
tillkommer, att insådden av vallar misslyckats
och höstsådden av råg och vete
på stora arealer inte kommit upp; lika
illa är det här och var med rapsen.
Detta betyder att så gott som hela gårdens
areal måste plöjas och vårsås, om
odlingsmöjligheterna skola utnyttjas.
För att något sådant skall kunna genomföras,
måste det med nuvarande begränsade
tillgång på arbetskraft finnas
både maskiner och redskap i tillräckliga
mängder.

När man talar med folk ute på landsbygden,
får man ett livligt intryck av
att framför allt ytterligare två frågor
för närvarande äro mycket aktuella.
Den första frågan riktar sig till folkhushållningsministern
och honom underställda
kommissioner. Denna fråga kan
ha följande lydelse: är det nödvändigt
och klokt med de långt gående bestämmelserna
om slakten, vilka nu påfordras
och som man hotar komma med?
•lag vill fråga: ha jordbrukarna gjort
sig förtjänta av ett sådant misstroende,
som ligger i den nu tilltänkta fogdemässiga
övervakningen? Behövs det verkligen,
att en kalv, som enligt vederbörligt
tillstånd får användas i det egna
hushållet, måste fraktas till stadens
slakteri för uppslaktning?

Om herr talmannen tillåter, skall jag
be att i förbigående få andraga ett par
kortfattade rader ur ett brev, som torde
vara betecknande för hur det för närvarande
låter, när svenska folket skriver
om dessa ting. Det brev, som jag
ämnar citera, har ingen anonym underskrift,
utan vederbörandes namn
och adress äro utsatta. Brevskrivaren

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

skrev till mig den 1 januari i år. Han
har visserligen delvis missuppfattat situationen,
då han tror att frågan om
dessa kalvar hör hemma under jordbruksministern.
Detta ar ju fel, då det
är folkhushållningsministern, som har
högsta överinseendet härvidlag. Vidare
har brevskrivaren fått den felaktiga
föreställningen, att dessa bestämmelser
skulle gälla även grisar. Så är emellertid
inte fallet. Brevskrivaren framhåller
bland annat, att det beslut, som fattats
av regeringen helt nyligen, måste
ha tillkommit sedan man fått hem julransonen.
Han säger, att det är för
landsbygden ofattligt hur man, när man
vill spara bensin, kan ställa så till, att
så många onödiga transporter i detta
sammanhang skola företagas. Han slutar
med att säga att jordbruksministern
borde veta, att det inte går att skicka
cn levande gris i paket.

Även om detta problem är något förenklat
av brevskrivaren, vågar jag bestämt
säga folkhushållningsministern,
att jag tror, att man bör undvika att
komma med alltför långtgående förordningar
i detta fall. De uppfattas bara
som opåkallade och löjliga, och då
kunna inga fiskaler i världen garantera
att de efterlevas.

Jag håller bestämt på att förordningar,
avsedda att trygga folkförsörjningen,
skola respekteras, men det fordras
också att förordningarna äro avvägda
på ett sådant sätt, att svenska
folket förstår dem.

En annan fråga, som många på landsbygden
nu undrande ställa, riktas till
jordbruksministern. Den berör ett
ämne, som tidigare avhandlats här
i dag, nämligen de nya lantbruksnämnderna.
Är det nödvändigt att denna organisation
bygges ut så omfattande och
personalslukande, som det nu ser ut
att bli fallet?

Direktören för Svenska landskommunernas
riksförbund skrev i december
en artikel i förbundets tidskrift.

som han rubricerade »Konsulent-Sverige?».
I denna artikel gav författaren
en koncentrerad men icke desto mindre
fullständigt sanningsenlig beskrivning
över hur det ser ut på det kommunala
området med den detaljövervakning,
som landskommunerna eller kommunerna
över huvud taget äro föremål för
genom ett stort antal konsulenter och
inspektörer. För egen del tror jag inte
att denna utveckling är lycklig, framför
allt inte när det gäller jordbruket.

Artikelförfattaren citerar en erfaren
kommunalman, som kommit till den
slutsatsen, att det vore enklast och
för staten billigast samt för de aktiva
kommunalmännen minst tidsödande,
att denna samling med konsulenter
och inspektörer varje morgon skulle
avresa från residensstaden i en gemensam
buss och alltså anlända i samlad
trupp. Det är möjligt att det ligger någonting
i detta förslag, ty när författaren
sedan räknar upp alla dem som
det i så fall skulle bli fråga om, framgår
det, att det rör sig om ett stort
antal.

Om vi nu skola få en så pass utbredd
konsulentflora både när det gäller jordbruk,
hushåll och annat, som det ryktats
om på vissa håll, då tror jag, att
vi gå väsentligt längre än vad som är
rimligt. Det är säkerligen inte jordbruksministern
obekant, med den erfarenhet
han har av praktiskt jordbruk
och folkhushållets läge för närvarande,
att vi för ögonblicket ha större användning
för människor, som kunna föda
upp en kalv eller gris, än att få ytterligare
portföljmänniskor, ty dem ha vi
gudi nog tillräckligt av.

Jag vill här även taga upp till behandling
ett annat viktigt spörsmål, där
jag närmast får vända mig till statsministern.
.lag läste med stor uppmärksamhet
det mycket storslagna manifest
till Nordens folk, som utfärdades någon
gång under början av september och
skickades ut från en konferens med

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

representanter för Sveriges, Norges och
Danmarks socialdemokratiska partier
och fackliga organisationer, som voro
samlade i Oslo. Manifestet var undertecknat
av de tre nordiska ländernas
nuvarande statsministrar. I manifestet
stod att läsa, att demokrati betyder frihet
för tanken, för tron, frihet för det
talade och skrivna ordet etc. I manifestet
framhölls vidare, att blott på den
absoluta andliga frihetens grund kunna
sådana förhållanden skapas, som
kulturfolk önska leva under.

Jag är, med den personliga bekantskap
jag sedan många år tillbaka har
med vår nuvarande statsminister, personligen
övertygad om att han själv hyser
dessa åsikter. Med utgångspunkt
från uttalandena i detta manifest vill
jag emellertid fråga: inte är det väl
möjligt att herr Erlander, vare sig som
statsminister, ordförande i det socialdemokratiska
partiet eller som människa,
kan finna, att de metoder, som
i vissa fall användas för att tvinga människor
att prenumerera på den s. k.
A-pressen, äro riktiga och överensstämmande
med ett sådant program?

Jag syftar i första hand på det s. k.
Oskarshamnsfallet, där man fordrat att
fackföreningsmedlemmarna skulle besvara
vissa frågor och ange skälen varför
de inte hålla en viss tidning. Jag
kan inte tänka mig annat än att ett sådant
tillvägagångssätt måste i hög grad
likna tvång. Tillvägagångssättet växlar
visserligen på olika platser, men själva
tendensen är att tvinga människorna
att inte läsa vissa tidningar eller också
att med rätt hårda medel förmå dem
att hålla en annan tidning än den som
de kanske själva ville läsa. Denna tendens
är genomgående.

Anledningen till att jag i dagens debatt
tagit upp detta spörsmål är att
denna fråga enligt min och mångas
uppfattning är av mycket stor räckvidd.
Om åsiktsfriheten skall betyda

någonting, skall däri ingå rätt för var
och en att läsa vilken tidning han vill
utan att för utomstående behöva redovisa
för vad man läser och varför man
läser en viss tidning.

Herr talman! Som jag tidigare framhållit
tror jag, att de närmaste månaderna
komma att ställa både regering
och riksdag inför mycket allvarliga
ställningstaganden. Om jag uppfattade
riktigt, avslutade finansministern sin
radioredogörelse för budgeten med att
nämna något om samhällets framtida
organisation. Förstod jag honom rätt,
ansåg han icke dessa starkt politiskt
betonade problem höra till de mera aktuella
frågorna i dagens läge.

Jag vet inte riktigt, vad finansministern
syftade på, men om detta hans uttalande
var en antydan om att regeringen
finner läget så allvarsamt, att
den föredrager att skjuta starkt partiskiljande
frågor åt sidan för att bättre
kunna ena vårt folk och med större
kraft komma till rätta med de stora
ekonomiska problemen, ber jag att få
säga, att detta är ett steg i rätt riktning.

Ett klart avståndstagande från kommunisterna,
vilka tala om demokrati
men i verkligheten ansluta sig till en
samhällsordning, som enligt Västerlandets
begrepp är motsatsen till folkfrihet
och folklig självstyrelse, är ett
oeftergivligt villkor, om vi skola nå stabilitet
i samhället.

Herr talman! Jag vill till sist instämma
med dem som säga, att vi icke böra
se läget alltför mörkt. Men lika säkert
är, att vi icke komma igenom de nuvarande
påfrestningarna utan en kraftfull,
målmedveten och produktionsfrämjande
politik. Det återstår att se,
om regeringen är beredd att föra en
sådan politik.

I detta anförande instämde herr
Ljungqvist.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag skall
redan på detta stadium av debatten ta
till orda och anlägga några allmänna
politiska synpunkter på vad som här
hittills yttrats. Det torde bli anledning
för mig att sedermera närmare komma
in på en diskussion om de budgetfrågor,
som ju egentligen borde bli föremål för
överläggning här i dag.

Jag vill först säga ett par ord med
anledning av herr Skoglunds direkta
fråga till mig om min inställning till
pressfriheten och åsiktsfriheten i detta
land. Jag kan svara herr Skoglund —
vilket han också förutsatte — att jag
ord för ord delar den mening, som kom
till uttryck i Oslomanifestet. Jag har
icke på någon punkt haft anledning att
ändra min uppfattning om att för den
västerländska demokratien är åsiktsbildningens
frihet och därmed också
pressens och tankens frihet någonting
som icke får förloras.

Jag tillåter mig att i detta avseende
hänvisa till vad jag yttrade i fjol i
remissdebatten, då man också angrep
vissa av den socialdemokratiska pressens
prenumerantanskaffningsmetoder.
Jag sade då med hänvisning till förre
socialdemokratiske partisekreteraren
Anders Nilsson, att pressen skall vara
fri. Lika självklart är också att valet
av tidning skall vara fritt. Jag vill här
citera Anders Nilsson, som bland annat
yttrat, att vår press, d. v. s. den socialdemokratiska
pressens, stora framgångar
under senare år ha vunnits genom
att våra tidningar i många avseenden
blivit bättre än konkurrenternas
och därför mera efterfrågade. Det
är den enda metod, som garanterar i
längden bestående resultat.

Del fall, som herr Skoglund här tog
upp, är kanske inte så lyckat in- vissa
synpunkter, men jag tror, att herr Skoglunds
oro kommer att väsentligt minskas,
sedan han fått en skildring av
fallet.

Det förhåller sig så, att på grund av
det skärpta politiska läget känner sig
fackföreningsrörelsen för närvarande
mer manad än någonsin tidigare att
slå vakt om arbetarpressen. Man anser,
att angreppen i den borgerliga pressen
mot arbetarrörelsen inte bara äro
hårda utan ofta även byggda på felaktiga
förutsättningar. Om folk verkligen
visste, hur det faktiskt förhöll sig,
skulle angreppen falla platt till marken.
Då har man inom fackföreningsrörelsen
sagt sig, att ett av de viktigaste försvarsmedlen
för arbetarrörelsen i denna
kamp är, att man försöker bygga
upp en stark arbetarpress, som företräder
socialdemokratiens och arbetarrörelsens
synpunkter. Det är ett starkt
och nyvaknat intresse från den fackliga
rörelsen, som vi inom partiet äro
glada över. Detta intresse har således
till stor del uppstått som en reaktion
mot överdrifterna i den borgerliga kritiken.
Att detta intresse ibland kan ta
sig uttryck, som inte är så lyckade, vill
jag inte förneka.

För att något närmare beröra det av
herr Skoglund omnämnda Oskarshamnsfallet
vill jag framhålla, att enligt
ett brev från redaktören för tidningen
i fråga avser fallet några fackföreningar
där, som tillsammans representera
endast 600 medlemmar. Den
ifrågavarande tidningens spridningsområde
omfattar 23 000 fackligt organiserade
personer. Det gäller således
en mycket liten del av de fackligt organiserade
på platsen. Dessa fackföreningar
ha skickat ut ett kort, som jag
har här i handen och som herr Skoglund
kan få ta del av. På detta kort
står följande: »Härmed får jag meddela
att jag icke önskar prenumerera
på den socialdemokratiska tidningen.
Anledningen härtill är ...» Å kortet
finns sedan utrymme för namn, adress
och medlemsnummer för vederbörande
arbetare.

Detta tillvägagångssätt kan uppfattas

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

som en otillbörlig påtryckning. Detta
vill jag icke förneka, men med den kännedom
jag har om folks sätt att resonera
och folks känslighet på denna
punkt, tror jag närmast att man velat
ha en opinionsundersökning beträffande
vilka skäl, som göra att vederbörande
icke anser sig kunna prenumerera
på ifrågavarande tidning. Om det i
detta fall hade varit ett försök att från
fackföreningsrörelsens eller organisationernas
sida pressa fram en massprenumeration,
hade vi nog kommit till ett
annat resultat. I detta fall gäller det
emellertid en mycket obetydlig del av
de fackföreningar, som haft möjlighet
att skicka ut detta kort.

Jag har velat lämna denna kortfattade
redogörelse för att klargöra, var
vårt parti står i denna fråga. Jag har
ingen anledning att ta tillbaka någonting
vare sig i Oslomanifestet eller av
vad jag yttrade i denna fråga i fjolårets
remissdebatt.

Herr Skoglund frågade mig vidare,
om jag var tillfredsställd med arbetet
inom kanslihuset så att jag kan lova att
regeringens förslag till riksdagen denna
gång kan komma i bättre tid än förut.
Ja, herr Skoglund, tillfredsställd är man
ju aldrig, men jag kan försäkra, att den
tid vi vunno genom att inte ha någon
höstriksdag, den har utnyttjats så, att
innevarande års riksdag kommer att få
sitt arbetsmaterial i en helt annan takt
och på en helt annan tid än vad de
föregående riksdagarna haft möjlighet
till. Detta tror jag är värdefullt ur
många synpunkter, inte minst ur den
synpunkt herr Skoglund anförde. Jag
beklagar endast, att herr Skoglund i
det sammanhanget i denna debatt förde
in uttryck, som borde vara förbehållna
kåsörer, som inte veta vad de
tala om, när de bedöma eller tro sig
bedöma riksdagens arbete. Att från håll
där man vet hur det faktiskt förhåller
sig över huvud taget försöka framställa
riksdagen som en kavaljersflygel, un -

der det att det egentliga arbetet uträttas
i Konungens kansli, tror jag är
oklokt. Det är klart, att förberedelsearbetet
alltid kommer att ligga i Konungens
kansli, vilken regering som än
sitter. Men herr Skoglund vet dock lika
väl som jag, att inom dessa väggar, där
mycken kunnighet och klokhet är
samlad, uträttas ett utomordentligt gott
arbete. Skulle vi inte kunna låta dem,
som inte känna till Sveriges riksdag,
få ha den uppfattningen för sig själva,
att prövningen här är betydelselös och
att det inte uträttas något vettigt arbete
här?

Det är naturligt, att man vill begagna
ett tillfälle som detta till en granskning
av Sveriges ekonomiska läge och
den politik, som har förts och kommer
att föras. Det är självklart att en sådan
granskning kommer att innebära en kritisk
analys från oppositionens sida.
Detta har ju också i viss utsträckning
blivit fallet med de inlägg, som inlett
denna debatt. Jag tror dock att kammaren
kan konstatera den oerhörda
skillnaden mellan den debatt, som lugnt
och sakligt förs här av personer, som
ha en känsla av ansvar — jag syftar på
de två anföranden, som hållits här, och
deras kritik av regeringens politik —
och de skildringar av Sveriges ekonomiska
läge, varav den oppositionella
pressen överflödar. Kritik har likväl
kommit i dag.

Den som tar del av vissa data om
Sveriges ekonomiska läge blir kanske
en smula överraskad över att det funnits
underlag för en sådan kritik. Vår
produktion är utomordentligt tillfredsställande,
arbetslösheten lyser med sin
frånvaro, investeringsverksamheten under
1946 och 1947 har varit fantastiskt
god. Den har varit så god, att man utan
vidare får ta den som ett uttryck för
den tilltro, som det enskilda näringslivets
representanter hysa för Sveriges
ekonomi. Trots alla skräckmålningar

Måndagen den 19 januari 1948 fin.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

och trots alla ogynnsamma skildringar
har prisutvecklingen hållit sig förbluffande
stabil. Ja, herr talman, dessa
tecken tyda på, att vi skulle kunna
säga till kritikerna: »Här är ingen fara!
Samhällskroppen lider inte av några
sjukdomstecken. Allt är gott och väl.»
Regeringen säger inte detta, ty vid sidan
av dessa hälsotecken ha vi dess
värre vissa andra symptom, som inte
äro lika glädjande. Vi ha en svår likviditetskris;
vår valutaställning är utomordentligt
ansträngd, och vi ha ett köpkraftsöverskott,
som visserligen hittills
inte slagit igenom i större prisstegringar
men som inför den nya stora
ökning, som kommer till följd av de
■sociala reformerna, alltmer hotar att
spränga priskontrollens ram. Vi säga
därför inte att kritiken är obefogad. Vi
lyssna i stället och säga, att visserligen
har det hittills gått ganska hyggligt,
men vi ha anledning se på framtiden
med oro.

Den första fråga man gör sig är den:
är denna situation en följd av vår egen
politik, eller är den en följd av omständigheter,
som vi icke kunnat behärska?
Ser man på utvecklingen ute i
världen, där olika former av politik ha
prövats, så kan det inte hjälpas att man
ser samma fenomen, oavsett vilken politik
som förts. Vi ha samma inflationsrisker
till och med i det rika Förenta
staterna som i vårt land. Vi ha samma
valutabrist i en rad olika länder, oberoende
av om man fört den ena eller
andra formen av ekonomisk politik. Det
kan då tänkas att man säger: Ja, uppenbart
ha alla länder ställts inför sådana
problem, att det har varit ganska
likgiltigt om man fört den ena eller
andra ekonomiska politiken.

Jag tror att det skulle vara en ansvarslöshetens
och kraftlöshetens politik,
om vi i vårt land, eller om man i
Europa över huvud taget, skulle nöja
sig med att säga: »Det har skett en sådan
utveckling på det internationella

området, att vi stå maktlösa. Vi kunna
inte föra denna utveckling in på rätt
spår igen.» Jag tror att det skulle vara
ansvarslöst att nu lita till utländsk
hjälp, även om den är utomordentligt
välkommen för många av Europas stater.
Vi skola senare, den 4 februari, ha
en debatt om det utrikespolitiska läget,
och då komma dessa frågor att bli föremål
för närmare överväganden. Jag vill
emellertid redan nu säga, att det viktiga
med Marshallplanen är, enligt min mening,
att vi nu fått en analys av Europas
resurser, och vi ha fått en skildring
av hur dessa resurser skola användas,
för att vi skola komma ut ur den nuvarande
situationen. Det är klart att det
är tacknämligt med en hjälp utifrån,
men det viktiga är uppenbarligen att
man uppfattar denna hjälp som en hjälp
till självhjälp. Det är på oss själva det
beror, om vi skola ta lärdom av en i
och för sig oväntat ogynnsam ekonomisk
utveckling och spänna krafterna,
så att Europas resurser komma att räcka
till för försörjning av Europas folk.

Precis på samma sätt få vi göra i
vårt eget land. Sverige befinner sig i
samma läge. Vi måste ta till omprövning
vår ekonomiska politik mot bakgrunden
av de ekonomiska förutsättningar,
som blivit mindre gynnsamma
än vi hade anledning räkna med vid
krigsslutet. Vi hade naturligtvis mött
dessa svårigheter — valutakrisen, torkan
och alla dessa ting — oberoende
av hur vi handlat. Å andra sidan hade
vi mött dem med tryggare marginal än
vad vi under nuvarande förhållanden
göra. .lag skall ta två exempel på detta.

Samlingsregeringen beslöt med stöd
av riksdagen mycket betydande krediter
till de nordiska grannländerna och
till det övriga Europa. Den 30 juni 1947
voro av dessa krediter 1 421 miljoner
kronor utlämnade till utlandet. Vi ha
vidare lämnat gåvor, framför allt till de
nordiska länderna men även till andra,
på över 900 miljoner kronor. Det finns

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

väl ingen människa som ett ögonblick
bestrider, att hade vi haft dessa 2Vs
miljarder kronor nu — när det gällde
de statliga krediterna var samlingsregeringen
ansvarig för varenda krona —
då hade vår valutaställning varit en
annan. Det är självklart att vi då hade
haft en annan rörelsefrihet än vi ha i
dag. De krediter, som lämnats av den
socialdemokratiska regeringen, ha ännu
inte nämnvärt påverkat vårt ekonomiska
läge. De utnyttjade krediterna
uppgå i detta senare fall till något
över 200 miljoner kronor, av vilka
huvudparten, den polska krediten, utgör
en förutsättning för de för svenskt
näringsliv så betydelsefulla polska kolleveranserna.
Har alltså denna kredit
spelat någon roll, så har den spelat den
rollen, att den hjälpt vårt lands produktion.

Alltnog, trots belastningen på 272 miljarder,
som uppenbarligen påverkar vår
situation så att vår rörelsefrihet blir
mindre, tillåter jag mig säga, att jag
inte hört någon påstå, att vi inte hade
bort handla på det sätt vi gjort. Vi tro
att det i hög grad bidragit till att stärka
Sveriges ekonomiska ställning. Det är
visserligen sant, att det kostat oss ansträngningar
att lämna dessa 272 miljarder,
men vi ha visat de andra makterna
att vi förstå, att Europas situation
påverkar vår egen, att Europas fattigdom
kan bli vår egen samt att också
ett stöd till Europas återuppbyggnad är
en förutsättning för vår egen rekonstruktion.

Det andra exemplet jag skall ta upp,
som minskat vår rörelsefrihet, är investeringsverksamhetens
ansvällning.
Herr Bramstorp var inne på den saken
i sitt anförande, och han tycktes tro,
att investeringsverksamhetens ansvällning
var en följd av det socialdemokratiska
efterkrigsprogrammet. Jag tror
inte att detta är riktigt, herr Bramstorp,
tv denna ansvällning har varit
stor inom sådana områden, som legat

utanför den statliga kontrollens möjligheter.
Jag kan val aldrig tro, alt herr
Bramstorps bönder tagit ett så djupt
intryck av arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
att de lockats att sätta i gång
eu väldig upprustning på landsbygden
av sina bostadsbestånd. Jag kritiserar
dem inte. Det har inte skett därför att
de läst vad herrar Wigforss och Myrdal
skrivit i arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Det har skett därför att de behövt
förbättringar. Inte heller tror jag
att man inom våra järnverk och kraftstationer,
som ligga i den privata industriens
händer, har suttit och studerat
hur man bäst skall anpassa sin politik
så att den överensstämmer med arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Dessa maskinanskaffningar
och investeringar ha
kommit till därför att man haft ett
starkt behov, både bland bönderna och
bland industriens folk, att få bygga.
Den teoretiska grunden för det hela tror
jag inte man har frågat så mycket efter.

I själva verket är det ju så, att staten
försökt hålla tillbaka investeringarna
så mycket som möjligt. Vi ha handlat
på precis samma sätt som herr
Bramstorp ville att vi skulle handla,
men stora sektioner inom investeringsverksamheten,
framför allt byggandet
på landsbygden men även industriens
maskininvesteringar, ha varit fria från
statskontroll, och det är där den väldiga
påfrestningen på våra resurser ägt
rum.

Jag betonar än en gång att jag inte
kritiserar detta; det kommer kanske att
visa sig ha varit klokt att man gjort så.
Man kan dock inte säga, att det hänger
samman på det sättet, att det är våra
åtgärder som framkallat ansvällningen
av investeringsverksamheten. Det är
helt andra faktorer, som legat som pådrivande
orsaker.

Det är ju alldeles klart, att när kammarledamöterna
studerat de analyser av
vårt ekonomiska läge, som finnas i
statsverkspropositionen, och se hur stor

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

investeringsverksamheten varit, så säger
man, att det är något alldeles oerhört.
Vi ha investerat mellan 6 och 6,5
miljarder under ett av de senaste åren.
Skulle dessa pengar i stället ha sparats
skulle det betyda, att svenska folket
sparar mellan 25 och 30 procent av
sina inkomster. Det kan hända att ett
folk kan åstadkomma detta, när det
pressas hårt, så hårt som man ansett
det vara nödvändigt i Ryssland, för att
driva fram en kraftig investeringsverksamhet.
Jag har dock svårt att tro, att
det går att göra gällande, att denna investeringsverksamhet
hos oss motsvarats
av ett sparande. Till stor del har
det i stället gått till så, att man tagit i
anspråk vår valutareserv. Om vi hade
haft en mindre investeringsverksamhet,
hade vi nu haft färre bostäder, färre
maskiner. Vi hade i stället sluppit att
taga i anspråk pund och dollar för att
köpa kol, armeringsjärn och maskiner,
som vi nu köpt. Om detta är en klok
politik eller en dum politik det får
framtiden utvisa. Vi kunna inte utan
vidare svara nej på frågan, om vi ångra
oss. Det kan hända att det kommer att
visa sig klokt att vi nu byggt ut vår
maskinpark på det sätt som skett och
tagit risken av en minskad valutareserv.
Det kan hända, att när dessa maskiner
börja spy ut varor, det då också kommer
att finnas marknad för dem. Det
kommer då att visa sig klokt att vi
handlat på detta sätt. Det kan också
hända, att det visar sig att vi även på
längre sikt överdimensionerat vår produktionsapparat.

Det är alldeles uppenbart, att när vi
förvandlat en halv miljard av våra valutatillgångar
till maskiner, som vi kanske
inte haft råd till, så är vår rörelsefrihet
minskad. Vi ha våra maskiner
och våra fabriker, men vi kunna inte
för dem köpa apelsiner och kaffe och
andra ting, som den svenska allmänheten
anser sig behöva. En väsentlig del
av vår valutareserv har under dessa år

förvandlats till fasta tillgångar i byggnader
och maskiner, som vi kunna ha
nytta av. Det är säkert nyttiga ting alltsammans.
I nuvarande situation har
emellertid detta minskat vår rörelsefrihet.
Det gör att vi icke kunna handla
med de länder vi helst skulle vilja
handla med; det minskar våra möjligheter
att välja de länder vi helst skulle
vilja välja. Om detta är klokt eller om
det kommer att visa sig vara en farlig
politik, det får framtiden avgöra. Det
går inte i dag att med bestämdhet fälla
ett omdöme på den punkten. Vad som
är alldeles klart är, att har man gjort
av med sina valutareserver, så har man
ingenting att köpa nya maskiner för,
och därför måste man nu säga, oavsett
om den hittills förda politiken varit
klok eller oklok, att nu är det slut. Nu
ha vi inte längre möjlighet att förvandla
valutan i fasta tillgångar. De rörliga resurserna
äro slut.

Jag brukar få frågor av folkpartiledaren,
och därför skulle jag vilja ge
herr Ohlin en fråga någon gång: När
under 1946 års valrörelse eller i riksdagen
år 1946 uttalade sig herr Ohlin
alldeles bestämt och otvetydigt för en
väsentlig minskning av våra investeringar?
Jag vill inte förneka, att herr
Ohlin gjort det uttalandet, men det har
i alla fall gått mig förbi, att något sådant
förekommit. Herr Ohlin talar efter
mig, och det kan vara av intresse att
få ett otvetydigt besked när under 1945
eller 1946 ban rekommenderat en kraftig
nedskärning av investeringarna.
Dessutom skulle det säkert vara av
värde att få höra det ordval, som vid
det tillfället användes. I avvaktan på
svaret på den frågan skall jag för stunden
lämna investeringarna.

Här ha vi alltså två områden, de utländska
krediterna och investeringarna,
som betytt en minskning av vår rörelsefrihet.
Denna rörelsefrihet skulle vi uppenbarligen
ha återställt, om vi samtidigt
hade kunnat minska vår konsum -

2(5

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

tion. Så liar inte skett. Vi ha i stället
gjort försöket att höja konsumtionen.
Det är självklart, att alla dessa ting vi
beslutat här i riksdagen inneburit en
stegring av konsumtionen och därmed
också en ökning av belastningen. Så har
det varit med inkomstökningarna till
bönderna, så har det varit med inkomstökningarna
till tjänstemännen, så
har det varit med de sociala reformerna,
och så har det varit med skattesänkningarna.
Men vi ångra oss inte att
vi på det sättet varit med om att försöka
öka framför allt de sämst ställda
gruppernas möjligheter till höjd standard.

På en punkt verkar det som om
många skulle ångra sig, och det gäller
skattesänkningarna. Det förefaller som
om somliga skulle vara ångerköpta för
att vi togo bort omsättningsskatten. Det
är ett sant nöje att för en gångs skull
få instämma med herr Ohlin och säga,
att omsättningsskattens försvinnande
var ett framsteg. Hur hårt man än kritiserar
de nu föreslagna indirekta skatterna,
så få vi väl ändå medge, att de
trycka mindre hårt på nödvändig konsumtion
än omsättningsskatten.

Praktiskt taget allt jag här berört har
inneburit belastningar för vår ekonomi.
Det intressanta är emellertid, att den
borgerliga kritik, som så hårt går till
rätta med det nuvarande ekonomiska
läget på praktiskt taget alla punkter,
ställt sig på samma linje som regeringen.
Nu kan man möjligen säga, att det
har oppositionen gjort därför att den
trodde på en gynnsammare utveckling
i produktionshänseende än som förekommit.
Regeringen har inte haft fel
när den kommit med sina kreditförslag,
sin lönepolitik och sin bostadspolitik.
Inte heller bär den haft fel när den
kommit med sin skattepolitik. På alla
dessa områden har regeringen haft rätt
under förutsättning att vi drivit en produktionsvänlig
politik, som skapat underlaget
och förutsättningarna för hand -

landet. Eftersom inte någon av de andra
talarna givit sig in på den punkten skall
jag inte säga mer än att det är alldeles
klart, att ransoneringarna och regleringarna
äro ett otyg, som försvåra och
minska möjligheterna till en produktiv
anspänning. Men om man råkar ut för
en bristsituation, som exempelvis beträffande
elkraften, skulle det bli ännu
större produktionsinskränkningar, om
man lät en fri prisbildning sköta om
ransoneringarna och regleringarna.

Det är bristsituationen som verkar
hämmande på produktionen, under det
att ransoneringarna och regleringarna
ju äro till för att minska skadeverkningarna
både i socialt hänseende och
ur produktionssynpunkt. Jag tror att det
är angeläget att man gör klart, att det
från den socialdemokratiska regeringens
sida inte finns den minsta önskan att
bristreglera eller ransonera ett enda
ögonblick längre än vad som är motiverat
av den bristsituation, som föreligger.
Det är givet att om ransoneringarna
och regleringarna handhas på sådant
sätt, att de skapa irritation och
olust, och framför allt om den föreställningen
sprids, att ransoneringarna och
regleringarna blivit självändamål så att
man behåller dem endast för nöjes
skull, då uppstår det en olust på företagarsidan,
som i sin tur av psykologiska
skäl kan komma att verka produktionshämmande.
Jag tror att det är
ett avvägningsproblem som sannerligen
inte tillhör de lättlösta, när man å ena
sidan försöker ge rörelsefrihet, ge näringslivet
en känsla av att det får handla
efter eget ansvar — på det sättet kommer
otvivelaktigt produktionen att stimuleras
— och å andra sidan inte drar
sig för att, om det visar sig nödvändigt
för produktionens egen skull, ingripa
ransonerande och reglerande. Om någon
regering har gjort det, så är det väl vi
som ha visat, att vi inte vilja ha ransoneringar
och regleringar för deras egen
skull. Vi läto länge bvggnadsverksam -

Måndagen den 19 jannari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

heten på landsbygden vara fri. Det är
möjligt att detta var felaktigt och att vi
borde ha begränsat den tidigare. Men vi
ville inte ingripa förrän det var absolut
nödvändigt. Jag har tidigare en gång
sagt, att friheten är värd att man tar
vissa risker. Vi togo en sådan risk när
det gällde småbyggena och småreparationerna
och bostadsbyggandet på
landsbygden. Det är väl om något ett
bevis för hur orimligt talet är, att vi
skulle målmedvetet sträva efter att behålla
regleringarna och söka införa ett
ransoneringssamhälle alldeles i onödan.

Detsamma kan sägas om importregleringen.
Vi ville i det längsta hålla
handeln fri för att näringslivet i känslan
av sitt eget ansvar skulle få vidta
sina åtgärder. Vår allmänna fattigdom
gjorde emellertid, att det inte gick, utan
vi blevo tvingade att införa en reglering.
Men även den saken är väl ett
bevis för att det grundläggande i hela
vår tankegång är: låt människorna ha
så stor frihet som våra ekonomiska resurser
medgiva!

Herr talman! Skulle man verkligen
inte på den borgerliga sidan kunna göra
det erkännandet, att det här föreligger
ett avvägningsproblem och att det icke
är fråga om någon principiell skiljelinje
mellan regeringen och oppositionen?
Jag tror att det skulle i allra
högsta grad bidra till en sanering av
den politiska debatten, om man även
på borgerligt håll konstaterade, att vad
det här gäller är en avvägning mellan
å ena sida sociala hänsyn och nödvändigheten
att hushålla med knappa resurser
samt å andra sidan kravet på rörelsefrihet
för medborgaren, inte minst
inom företagarvärlden.

I Amerika brottas man just med detta
avvägningsproblem. Lägg märke till,
ärade kammarledamöter, att det gäller
elt land som har en produktionsapparat
av fantastiska proportioner, jämfört
med vad vi ha att röra oss med, och
där det torde finnas betydande möj -

ligheter för ett fritt näringsliv i den
mening, som den borgerliga kritiken
talar om. I detta rika land har man
gjort försök med att ta bort ransoneringar,
regleringar och priskontroll. Resultatet
har blivit, att man, trots att
1948 är ett valår — eller kanske just
på grund av att så är fallet —- säger:
på samma sätt som nu kan det inte få
fortsätta; de stora amerikanska massorna
få ut för litet av tillvaron, om
man skall låta näringslivet utveckla sig
i full frihet. Jag tror att president Trumans
budskap till kongressen i november
skulle vara en nyttig läsning för
oss alla, men det är för långt för att
jag här skulle kunna återge det i dess
helhet, och jag skall därför inskränka
mig till att anföra några satser därur.
Truman säger bl. a.: »Antiinflationsprogrammets
andra del innebär att försäkra
sig om det mest effektiva bruk
av sparsamt förekommande varor och
att leda denna varuström så, att det inflatoriska
trycket lättas. Behovet av säd
t. ex. är alltför stort för att tillåta slöseri
därmed till kreatursfoder. Knappheten
på stål, för att ta ett annat exempel,
är alltför stor för dess användning
för mindre väsentliga ändamål.

En lagstiftning är nödvändig som bemyndigar
till en fördelning av sådana
knapphändiga varor, som fundamentalt
påverka levnadskostnaderna eller
den industriella produktionen. Inom
dessa begränsade områden är också
kontroll av nöden.

Befogenheten att fördela transporttjänsterna
borde utsträckas.» — Det är
väl alltid någon tröst för vår folkhushållningsministcr
att även herr Truman
tror det.

Vidare heter det: »Därtill borde den
redan förekommande exportkontrollen
fortsättas och stärkas. Varor, som vi
icke rimligen kunna exportera, böra
behållas bär, och de skeppningar, som
vi företa, måste gå dit där de bäst beliö -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

vas. Oskäliga exportprofiter måste förhindras.
»

Sammanfattningsvis säger presidenten:
»Betryggande skydd mot höga priser
och orättvis fördelning kan endast
säkras genom bemyndigande att införa
prisstopp och ransonering inom kritiskt
betydelsefulla områden. Det kan
ta flera månader att träffa de organisatoriska
och administrativa anstalter
som äro nödvändiga för att sätta priskontroll
och ransonering i verket. Sålunda
är den enda kloka linjen den,
att bemyndigandet lämnas nu, så att
de nödvändiga förberedelserna kunna
påbörjas. Om vi underlåta att bereda
oss och om en katastrof blir följden av
vår obereddhet, då ha vi spelat med
vår nations trygghet — och förlorat.»

Jag tror att det vore klokt, när man
angriper ransoneringsmentaliteten hos
det svenska socialdemokratiska partiet,
att ta hänsyn till de erfarenheter, som
sålunda gjorts i ett land med helt andra
ekonomiska möjligheter än våra.

Vidare tillåter jag mig att mot bakgrunden
av vad jag nu anfört ställa en
del frågor till oppositionen, som jag
visserligen tidigare ställt men som jag
inte fått något svar på.

På vilka punkter har oppositionen
haft en annan mening om den förda
politiken än regeringen? Anser man
samlingsregeringens kreditpolitik olycklig?
När ha egentligen varningar för
investeringsverksamhetens ansvällning
utdelats under 1945 och 1946? — jag
gör därvidlag undantag för herr Pehrsson-Bramstorp,
ty för hans del kan man
mycket riktigt hitta uttalanden under
1946, där han kräver investeringsbegränsningar.
Vidare frågar jag: har
man motsatt sig prisstegringar för jordbruket?
Har man inte på alla håll numera
erkänt, att lönestegringarna under
1946 och 1947 voro naturliga och
ganska rimliga? Har man inte beträffande
skattepolitiken velat gå längre i
lättnader än regeringen? Har man inte

beträffande det sociala reformprogrammet
ställt sig på samma linje som regeringen,
och har man inte, beträffande
restriktionerna och ransoneringarna
samma principiella inställning som regeringen? Det

förbluffande är, att oppositionen
har, såvitt jag kan se, på alla punkter
stött regeringspolitiken, fastän den sett
ledsen ut, när det skett. Skillnaden mellan
regeringen och oppositionen har
närmast varit den, att oppositionen för
varje steg, som tagits, har velat göra
gällande, att vårt land komme allt närmare
katastrof och ekonomisk ruin. Jag
måste säga att det är en mycket egendomlig
mentalitet, som sålunda kommit
till uttryck. Man har liksom velat blidka
gudarna genom att anlägga ett ständigt
dystert och sorgset utseende, när
man syndat.

När vi från regeringens sida ha velat
få till stånd en avspänning i striderna
kring den ekonomiska politiken,
ha vi helt enkelt bortsett från oppositionens
allmänna talesätt och dystra utseende.
Vi ha sett till gärningarna och
funnit, att i sak har oppositionen hittills
stött regeringen, och om det har
varit någon skillnad, har oppositionen
velat föra en politik, som egentligen
borde utgå från en ännu mer optimistisk
bedömning än regeringens.

När situationen är sådan borde det
vara naturligt, att regeringen och oppositionen
gå tillsammans, oberoende av
de allmänna talesätt, som oppositionen
använt. Man borde kunna göra klart
för sig, att det nu gäller ett avvägningsproblem,
som inte består i att dela ut
gåvor till svenska folket, utan i en avvägning
av vilka ting, som vi skola avstå
från, och vem som skall bära krisens
bördor. Ingen som här lyssnade
till herr Pehrsson-Bramstorps anförande
kan väl anse annat än att det var
klokt och riktigt vad han sade om att
jordbruket behöver vissa ting och åt!

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

det kan vara ett allmänt samhälleligt
intresse att jordbruket får dessa behov
tillgodosedda. Men samtidigt kan man
ju inte undgå att säga sig, att den omständigheten
att jordbruket inte kan
få detta måste bero på att det finns
andra viktiga behov, som skulle bli
satta i efterhand, om enbart jordbrukets
behov tillgodosåges. Det gäller med
andra ord att försöka jämka ihop de
olika stridiga intressena, och nog borde
det väl, herr Pehrsson-Bramstorp,
vara enklare alt göra en sådan avvägning
vid resonemanger, där alla grupper
äro företrädda och där jordbrukarna
genom herr Pehrsson-Bramstorp
ha möjlighet att säga sin mening och
de partier, som anse sig representera
industrien, få säga sin.

Utgångspunkten för regeringens ansträngningar
att skapa samförstånd har
sålunda varit, att det är ett stort och
viktigt avvägningsproblem, som man
nu står inför, och att de principiella
motsättningarna då borde kunna skjutas
åt sidan. Ty när det gäller avvägandet
av hur mycket traktorer som skall
byggas och i hur stor utsträckning valsverk
skola användas för detta ändamål,
måste avgörandet träffas med beaktande
av alla gruppers synpunkter. Jag
kan inte tänka mig annat än att detta
var en rimlig grund för vår inbjudan
till resonemanger, och jag tror att det
skulle ha varit lättare att komma fram
till ett resultat, om man velat vara med
om en sådan uppläggning av det hela.
I varje fall tror jag att man då skulle
ha kommit fram till bättre lösningar
än om vår ekonomiska politiks olika
moment skola kastas ut som brickor i
det partipolitiska spelet.

De borgerliga ha emellertid sagt nej.
De vilja inte vara med om en sådan
diskussion om avvägningsproblemet.
Jag skall inte ge mig in på någon analys
av motiven, men jag vill i alla fall
säga, att jag hoppas att de varit annorlunda
beskaffade iin de motiv, som

folkpartiets ledare, herr Ohlin, redovisade
i sina tal i Kiruna och Sigtuna.
Jag tror att motiven för vägran från
borgerlighetens sida att vara med vid
utformandet av ett sådant program ha
legat på ett helt annat plan. Det förhåller
sig nog helt enkelt på det sättet, att
hade man från deras sida varit med
om att skriva ett program för krisens
bekämpande, skulle man ha avslöjat att
det inte finns någon borgerlig front. Nu
är det billigt och bra att ute i den populära
diskussionen — jag noterar med
tillfredsställelse att man inte tycks göra
det här i riksdagen; åtminstone har
inte hittills i denna debatt ordet »vanstyre»
figurerat — säga ungefär på följande
sätt: 1948 års väljare ha att välja
mellan å ena sidan ett socialistiskt vanstyre
och å andra sidan en borgerlig
front, som representerar en klok borgerlig
politik. Tänk, ärade kammarledamöter,
om man skulle sätta sig ned och
skriva ett program och det skulle gå
så illa, att det visade sig att det inte
finns någon borgerlig front, att perspektivet
med en borgerlig enlietspolitik såsom
ett alternativ til! den socialdemokratiska
regeringspolitiken är en illusion,
ett propagandatrick som man tror
sig ha nytta av inför 1948 års val!

Och så förhåller det sig — herrarna
få säga vad ni vilja, men ni äro inte
förhandlingsdugliga. Ni ha inte gått till
dessa överläggningar i den tanken, att
man skulle komma fram till ett konkret
handlingsprogram, ty i samma ögonblick
som vi hade angripit problemet
på det siittet, hade illusionen om den
borgerliga fronten lösts upp. Det kan
hända att det är lika bra som det är —
jag skall inte yttra mig om den saken
— men det bör konstateras att på avgörande
punkter står borgerligheten på så
skilda linjer, att man icke skall lyckas
inbilla 1948 års väljare, att de ha att
välja mellan å ena sidan en socialistisk
vanstyrespolitik och å andra sidan en
klart borgerlig uppfattning om hur den

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

ekonomiska politiken i nuvarande situation
skulle föras.

Jag tror att jag kan nöja mig med
dessa allmänpolitiska överväganden.
Regeringens synpunkter på det ekonomiska
läget framgå av finansplanen. Vi
ha inte dolt att vi betrakta läget som
allvarligt. Vi måste övervinna bristen
på valutor och vi måste försöka att
minska spänningen mellan köpkraft och
varutillgång. Kungsvägen i båda fallen
heter ökad produktion, men det blir
inte lätt att under 1948 uppnå en ökad
produktion. De produktionsminskande
faktorerna äro så starka, att vi nog få
vara glada, om vi kunna motarbeta dem
och bibehålla produktionen vid nuvarande
nivå. Men även om vi inte sträcka
våra förhoppningar längre under
1948, måste både investeringar och konsumtion
skäras ned. Vi ha föreslagit
en rad åtgärder i sådant syfte, vilka
äro redovisade i statsverkspropositionen.

Enligt regeringens mening ligger balansen
inom räckhåll, men då måste vi
gå från allmänna talesätt till konkret
handling. Det betyder kärvare linjer i
svensk politik än vad vi varit vana vid
under de senaste åren. Säkert blir det
tungt för många att nödgas avstå från
förbättringar, för vilka man tycker att
tiden är mogen och övermogen. För regeringen,
som stått i ledningen för det
.sociala och kulturella upprustningsarbetet,
känns det säkert tyngre än för
någon annan att nödgas konstatera
detta. Det blir en sparsamhetens och
återhållsamhetens politik som måste
föras. Men jag vill å andra sidan inte
framställa oss såsom alltför heroiska.
Vi begära inte blod, svett och tårar av
vårt folk. Vi begära allenast en åtstramning
och ett avstående från ting, som
man ännu för något decennium sedan
icke skulle ha räknat såsom tillhörande
livets nödtorft.

Sveriges folk har givit socialdemokratien
sitt förtroende. Det medför ansva -

ret för oss att föra landet ut ur krisen.
Det är möjligt att det hade varit bekvämare
att stå utanför och kunna inskränka
sig till att ge goda råd. Men
säkerligen är det bäst som sker. I svåra
tider måste i första hand deras intressen
skyddas, som ha de minsta egna
resurserna att bygga upp ett skydd för
sig själva. Under den föregående stora
internationella krisen hade socialdemokratien
också, såsom herr PehrssonBramstorp
här erinrade om, av folket i
val förts fram till en dominerande position.
Det var en brydsam tid, men socialdemokratien
pressades icke ned av
ansvaret. Det stimulerade i stället den
dåvarande regeringen till krafttag och
till att försöka skapa bryggor över till
andra samhällsgrupper. Vi skola aldrig
glömma bort den betydelse, som det i
det fallet hade att bönderna i en kritisk
situation togo risken av ett samgående,
ett risktagande förutan vilket
1930-talets lyckosamma utveckling icke
hade varit möjlig. Herr PehrssonBramstorp
har rätt att kräva att hans
roll vid denna uppgörelse inte suddas
hort.

Mina förhoppningar i den senare delen
äro kanske inte så stora, men när
det gäller det ansvar, som socialdemokratien
fått därigenom att den förts
fram till sin nuvarande position, så vill
jag försäkra, att vi skola efter måttet av
våra krafter försöka hära detta. Vi tro
att utvecklingen i fortsättningen kommer
att bli ungefär likadan som under
1930-talet. Efter de hårda strider, som
nu riva upp det svenska samhället och
som äro ungefär lika hårda som striderna
voro innan överenskommelsen år
1933 träffades, kommer man säkerligen
att kunna samla sig om en politik, som
är till gagn inte bara för vissa grupper
inom samhället, utan till gagn för
hela den stora svenska allmänheten.

Herr SKOGLUND i Doverstorp erhöll
på begäran ordet för kort genmäle och

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

yttrade: Herr talman! Statsministern
tyckte att jag talade alltför kåsörartat
om riksdagen och reagerade mot detta.
Tillåt mig säga, att jag har en mycket
hög tanke om den svenska riksdagen.
Det var från den utgångspunkten
som jag ansåg det olyckligt med en
riksdag, som vore samlad kanske 10, 11
månader om året, varigenom riksdagsmännen
skulle med eller mot sin vilja
komma att så att säga kretsa omkring
kanslihuset. För den svenska folkstyrelsens
egen skull tror jag, att det vore
klokt — jag upprepar det —• att riksdagsmännen
inte försättas i ett sådant
läge, att de måste bryta förbindelsen
med den egna bygden.

Av statsministerns svar på min fråga
beträffande de metoder att pressa fram
den s. k. A-pressen, som jag inte ansåg
lämpliga, framgick tydligt att statsministern
kände sig besvärad över vad
som förekommit. Statsministern gjorde
olika försök att bortförklara det hela
och talade t. o. m. om en opinionsundersökning
och liknande. Enligt min
uppfattning hade det varit Sveriges
statsminister värdigare att lämna ett
klart och öppet svar på den fråga som
jag framställde.

Vad beträffar de övriga punkter, där
statsministern vände sig mot mig, skall
jag inte nu uppta tiden med att ingå
därpå. Jag vill bara, när statsministern
gör gällande att oppositionen har skildrat
utvecklingen så dystert, säga till
statsministern, att jag tror att vi inom
oppositionen ha skildrat utvecklingen
och läget på ett realistiskt sätt. Regeringen
har nog varit ett stycke efter
därvidlag, men i dagens läge förefaller
det mig, som om regeringen och statsministern
såge minst lika allvarliga ut
som vad oppositionen gör. Jag kan inte,
herr statsminister, underlåta att säga,
att när statsministern nu försöker anlägga
en ljus min och se glad ut, så verkar
leendet eu aning ansträngt.

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP, som
likaledes på begäran erhöll ordet för
kort genmäle, anförde: Herr talman!

.lag skall bara i korthet tacka statsministern
för att han här har klart och
tydligt medgivit en stor del av de misstag
som regeringen gjort under den
gångna tiden.

När statsministern talar om byggnadskontrollen,
vill jag säga, att vi ha
ju haft en sådan. Statsministern tog så
hårt på att vi skulle ha en kontroll även
på landsbygden. Men här är ju redan
— jag tänker på egnahemsverksamheten
— en byggnadskontroll, och vi
kunna nog inte komma längre. Jag hoppas,
att statsministern icke vill införa
en dubbel kontroll. Medlen äro där tilltagna
så, att det icke kan bli ett stort
problem det kommer att gälla.

Då man talar om att krediterna äro
orsaken till en hel del av valutabristen,
vill jag framhålla, att det väl finns
större orsaker härtill. Vi ha en tid exporterat
varor, för vilka vi icke begärde
så stort belopp som vederbörande
importörer voro villiga att betala. Det
skulle ha varit skönt att ha en del av
dessa pengar nu för att köpa sådana saker
som äro nödvändiga med hänsyn
till rationaliseringen inom jordbruket
och allt sådant.

Jag skall inte nu taga upp något
längre resonemang härom, ty det skulle
taga för lång tid, för att det skulle
kunna rymmas i en replik.

Härefter yttrade:

Herr OHLIN: Herr talman! Tillåt mig
att börja med en liten observation med
anledning icke av hans excellens herr
statsministerns anförande direkt utan
snarare med utgångspunkt från herr
Pehrsson-Bramstorps första yttrande i
dag.

Statsministern har många gånger i
denna kammare framhållit, hur mycket

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

det är som skiljer bondeförbundet och
dess ledare från de andra oppositionspartierna.
Han har gjort det med energi
för att icke säga någon gång med ansträngning.
När man nu lyssnar till herr
Pehrsson-Bramstorps yttrande i dag,
finner man, att statsministern här tydligen
gjort sig skyldig till ett missförstånd.
Det är tydligen icke så, att
bondeförbundet har varit mera avvaktande
i sin kritik eller intagit en mindre
bestämd ställning än de andra oppositionspartierna.
När jag lyssnade till
herr Pehrsson-Bramstorp, kom jag i
stället till den slutsatsen, att han och
hans vänner icke gjort något annat under
de sista två åren än starkt kritiserat
regeringens politik. Det är ju av intresse
för oss andra att konstatera det
missförstånd som statsministern gjort
sig skyldig till. Men om jag skall vara
fullt uppriktig, vill jag tillägga, att orsaken
till missförståndet möjligen icke
helt och hållet ligger hos statsministern.

Remissdebattens huvudsyfte är ju att
klarlägga riktlinjerna för den politik
som regeringen skall föra. Den syftar
också till att möjliggöra en kritisk tillbakablick
på vad som förevarit under
det förflutna året. Tillåt mig börja med
det sistnämnda. Alla veta vi, att vårt
lands läge har undergått en allvarlig försämring.
Skall man döma efter resultatet,
finns det verkligen anledning till
kritik mot regeringen. När en sådan
kritik framkommer, svarar man på socialistiskt
håll, inte olikt vad statsministern
gjort i dag: ja, men Sverige har
det ju bättre än flertalet andra länder i
Europa. Så står det även i de socialdemokratiska
propagandabroschyrerna.
Man tycks inte ha observerat, att Sverige
inte befunnit sig i krig. Det är alldeles
riktigt, att Sverige har det bättre
än flertalet andra länder. Det är alltså
riktigt — om man vill uttrycka saken
på det sättet — att den socialdemokratiska
regimen inte på ett och ett halvt år
kunnat försämra Sveriges ekonomi lika

mycket som 5 å C års krig brutit ned
andra länder i Europa. Men den som av
en sådan jämförelse verkligen kan
finna någon tröst har icke stora anspråk.
Statsministern försökte nu nyligen
hänvisa till att det ju icke är så bra
i andra länder heller och att detta
skulle tyda på att det var generella
krafter i spelet, som icke kunnat bemästras
och som man inte kan begära
att regeringen skulle ha bemästrat. Han
observerade inte, att han i senare delen
av sitt anförande med stort patos sade,
att det var ansvarslöst att säga, att vi
icke kunna driva utvecklingen rätt med
egna krafter. Herr statsminister, om vi
kunna vrida utvecklingen rätt med egna
krafter, varför ha vi då icke med egna
krafter hindrat åtminstone en del av
den olyckliga utveckling som vi fått
uppleva under de senaste åren?

När man talar om det som varit, brukar
man mötas av åtskilligt missnöje
från regeringsbänken. Jag har gjort en
liten studie i detta ämne och funnit, att
om man här talar om 1933, är det vällovligt,
men om man talar om 1928 eller
om det som var för ett par år sedan,
brukar det bedömas som oberättigat.
Men då nu finansminister Wigforss i
sitt senaste radioanförande gjort en tillbakablick,
må det vara tillåtet för mig
att säga några ord av liknande art.

Herr Skoglund berörde i sitt anförande
en parallell som herr Wigforss
drog i sitt radiotal med egnahemsbyggaren
som disponerat för optimistiskt
och herr Wigforss’ slutsats, att om
denne komme att handla på nytt igen,
han icke skulle handla så mycket annorlunda
än han gjort. Till vad herr
Skoglund anförde om det missvisande i
denna parallell och de uteblivna sakerna
vill jag bara foga ett par små anmärkningar.
Om denne egnahemsbyggare
hade skafferiet fullt med amerikanska
konserver men inte hade råd
att köpa en jordbruksmaskin, som han
mycket väl behövde, då kunde det

Måndagen den 19 januari 1948 fin.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

hända, att han kom till slutsatsen, att
lian inte borde disponerat på detta sätt.

Statsministern sade, att vi nu tack
vare den stora importen av maskiner
icke längre hade råd att importera apelsiner.
Men, herr statsminister, det är ju
att ställa saken på huvudet. Det är ju
tvärtom så, att vi importerat en hel del
mindre nödvändiga konsumtionsartiklar
och att vi därför icke ha råd att
köpa maskiner. Det är väl klart, att när
till och med råvaruinköpen få begränsas,
måste resultaten av denna sämre
maskin- och råvaruförsörjning bli en
sänkt produktivitet för det svenska näringslivet.
När läget är sådant, att vi
icke längre kunna göra så förmånliga
internationella affärer som eljest varit
möjligt, då är det något som gått på tok.

Om jag får göra ännu en anmärkning
till herr Wigforss’ parallell, vill jag säga:
om denne jordbrukare finner, att han
inte har råd att vara medlem i en kulturell
organisation, där medlemsavgiften
är 10 öre per familjemedlem därför
att han disponerat så oklokt som han
gjort, skulle han då icke fråga sig, om
han handlat klokt. Sveriges folkhushåll
är i det läget. Medlemskapet av den
internationella kulturorganisationen
UNESCO kostar 10 öre, eller kanske 10
cent per folkhushållsmedlem. Men vi ha
inte råd att vara med, därför att valutareserven
gått ned så lågt som den
gjort. Mig förefaller det, som om planlösheten
i en sådan disposition måste vara
uppenbar. När herr statsministern säger,
att det icke går att i dag fälla något
omdöme om att man här handlat
klokt eller inte, så undrar jag, om han
för så många instämmanden och om
man inte i stiillet säger, att det är uppenbart,
att man här icke träffat sina
dispositioner på ett rationellt sätt. Det
iir märkvärdigt, att detta icke skär i
ögonen på sådana experter på planhushållning
som finansminister Wigforss
och statsminister Erlander samt deras
vänner. De som försvara de senaste
3 —Andra kammarens protokoll 1948.

årens utveckling måste helt enkelt
blunda för att icke se den bristande rationaliteten.

Att här varit en brist på förutseende
har många gånger diskuterats. Man fick
då från socialistiskt håll det svaret,
att det hade varit omöjligt att förutse
utvecklingen. Finansministern sade
för icke länge sedan, att det var först
vid studiet av Marshallplanen, som han
kom underfund med hur allvarligt läget
var i valutaavseende. Tillåt mig citera
ett yttrande som fälldes från regeringsbänken
för l1/. år sedan: »Jag vågar
påstå, att den som inte på sommaren
1945 kunde något så när bedöma det
första och andra fredsårets svårigheter
har icke någon särskilt djupgående
kunskap i nationalekonomi.» Det var
statsminister Erlander som uttalade sig
på detta sätt här, att den som icke förutsåg
dessa svårigheter 1945 icke begrep
sig på ekonomi. När man hör sådant
tal, erinrar man sig ett yttrande
som doktor Knut Petersson en gång
fällde i första kammaren till statsråden
Giinther och Sköld, vilka icke tycktes
ha riktigt samma informationer och bedömning.
Han sade: Umgås icke herrarna?
Jag frågar: Skulle inte herr Erlander,
som studerat nationalekonomi,
kunnat för finansminister Wigforss,
som väl närmast är ansvarig för den
ekonomiska politiken, beröra dessa svårigheter,
som han redan 1945 insåg
skulle uppkomma 1946—1947? Man har
ju det intrycket, att herr Wigforss och
herr Erlander icke äro alldeles obekanta
med varandra.

Nu skall jag icke upptaga tiden med
att redogöra för det som diskuterats
här många gånger, exportprispolitiken,
herr Myrdals varning till importörerna,
underlåtenheten att i tid införa importrestriktioner,
valutareservens nedgång
och allt detta. Jagskall först,tillmötesgående
statsministern, taga upp en fråga
som han ställde, fastiin jag måste besvara
den mycket kort. Vad var skill -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

nåden, frågade lian, på den politik som
regeringen förde och den som oppositionen
önskade. Såsom jag i dag fattat,
ville även herr Skoglund och herr
Pehrsson-Bramstorp i stort sett detsamma
som vi i folkpartiet. Redan under
1946 förekom i denna kammare och
i första kammaren gång efter annan allvarliga
maningar till regeringen: läget är
allvarligt, här måste något göras för att
hejda det inflationstryck som annars
måste medföra skadeverkningar. Vi
veta, att dessa meningar skötos åt sidan.
Jag skulle, om statsministern så
önskar, kunna komma med direkta citat,
men det skulle föra för långt. Jag
kan hänvisa till förre statsministerns
yttrande sommaren 1946, då han sade
att det var oriktigt, när de borgerliga
ville föra fram inflationsfrågan som den
centrala, allt dominerande frågan. Oppositionen
ville, att man 1946 skulle
sammankalla ett familjeråd, om jag får
fortsätta att använda herr Wigforss’
bild, att man skulle samla alla de grupper,
vilka hade inflytande på utvecklingen,
för att se efter vad landet hade
råd till, var man kunde hålla emot och
var man borde hindra stegringar, vare
sig det gällde konsumtion eller investeringar.
Regeringen vägrade att
sammankalla ett sådant råd. Regeringen
vägrade att ordna dessa möjligheter
för ett samarbete. När statsministern
nu tar till så stora ord och så patetiska
tonfall i fråga om inbjudan till förhandlingar
1947, som många gånger
diskuterats i denna kammare, så förefaller
det mig, som om jag med hänvisning
till vad som skedde 1946, då detta
problem med större fördel kunnat angripas,
vore berättigad säga till statsministern,
att dessa ord och denna kritik
falla tillbaka på statsministern själv.
Visserligen var han icke då statsminister,
men han var dock ledamot av den
regering som då satt och kunde på
hösten 1946, efter det han blivit statsminister,
ha tagit ett initiativ.

Jag vill också hänvisa till att redan
1946 påpekades från vårt håll mycket
bestämt, att om konsumtionen skulle
ökas, så finge man se efter, i vad mån
man hade råd till vidgade investeringar,
tv eljest bleve följden en ökad efterfrågan,
stigande priser och importöverskott.
Jag kanske redan här skulle
säga om statsministerns fråga till mig,
att han tydligen tyckte, att det var ett
mycket skickligt schackdrag att på
detta sätt efterlysa omedelbart besked
om alla de gånger jag kunde ha yttrat
mig i riksdagen eller annorstädes om
investeringsbegränsningen, och om ordalagen
också. Men, herr statsminister,
det är tämligen genomskinligt. Statsministern
vet mycket väl, att jag inte går
omkring med referat av alla de yttranden
som jag hållit här eller annorstädes.
Jag får därför nöja mig med att
göra vissa hänvisningar. Jag skall t. ex.
göra en hänvisning till att jag i denna
kammare i december 1946 förklarade
gentemot finansminister Wigforss, som
talade så mycket om inkomstbildningen,
att investeringsverksamheten stod
ännu mera i centrum av diskussionen
om inflationsproblemet än inkomstbildningen.
Men det blir väl tillfälle för mig
att senare under riksdagen återkomma
till en diskussion om dessa spörsmål.
Jag vill emellertid icke underlåta att
redan nu hänvisa statsministern till det
socialistiska huvudorganet MorgonTidningen
— som statsministern väl
studerar — och dess kritik i valrörelsen
av min ståndpunkt när det gäller
byggnadsverksamheten och investeringarna.
Nog kan väl den socialistiska huvudbyrån
gå igenom Morgon-Tidningen
och skaffa statsministern detta material.

Att det måste ske en anpassning av
investeringsverksamheten, icke efter
tillgången på byggnadsmaterial, såsom
statsrådet Ericsson ibland talat om och
förmenat, utan med ledning av den
samhällsekonomiska balansen och spar -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

viljan, har jag ju också uttryckligen
framhållit. Jag har icke haft tid — jag
skulle ju lyssna till statsministern för
att bemöta honom — att läsa alla riksdagsprotokoll
och tidningsreferat —
men jag är i alla fall säker på att jag
kommer att få i tidningarna läsa den
repliken, att herr Ohlin icke svarat. Jag
ville i alla fall icke vara så oartig mot
statsministern, att jag icke lyssnade till
vad han sade i fortsättningen. Jag hänvisar
f. ö. till mitt svar till herr Ericsson
i Kinna i remissdebatten 1947.

Den rundabordskonferens som oppositionen
förordade redan 1946 syftade
bland annat till frivilliga överenskommelser
om investeringar, om inkomstbildningen
och på alla de punkter som
kunde ha betydelse. Regeringen har
emellertid icke velat angripa investeringsproblemet.
Den har talat om saken
vid ett par tillfällen under 1947,
men den måste nu här visa, att under
1947 hade de samlade investeringarna
vuxit till 6 200 miljoner kronor från
5 650 miljoner. Detta är alltså resultatet
av den verksamhet som enligt alla
experters mening borde gått ut på en
minskning. Till en del förklaras denna
ökning av den kostnadsstegring som
brukar inträda, om man försöker investera
mer än som går. I realiteten
ha investeringarnas volym icke stigit
så mycket, om man undersöker, vad
som skett. Från 1946 till 1947 har konsumtionen
i oförändrat penningvärde
stigit med ungefär en miljard kronor,
men samtidigt ha investeringarna varit
realiter ungefär oförändrade. Men
sedan ha valutareserverna använts för
finansiering av investeringsverksamheten
med ett belopp — jag skall icke
närmare motivera det — som kan anses
överstiga en miljard kronor. Om
man nu ville ha en konsumtionsökning
av en miljard kronor och nationalinkomsten
var ungefär oförändrad, hade
det ju varit alldeles nödvändigt att beskära
investeringarna i ungefär mot -

svarande grad. Det har man icke gjort,
och därför har valutareserven fått finansiera,
kan man säga, investeringar
på en miljard kronor eller konsumtionsökningen,
vilket man vill. Det är
klart, att man icke kan göra en precis
avvägning i förväg, men att uppgiften
varit i stort sett den angivna, är väl
uppenbart. Om någon säger, att det är
tråkigt att beskära investeringarna, så
vill jag säga: javisst, men som statsministern
påpekar, ha de varit mycket
stora och när det är absolut nödvändigt,
måste man göra det. En viss nedskärning
av dem, motsvarande folkets
sparvilja, kan icke anses innebära någon
defaitistisk hållning till det svenska
näringslivets utvecklingsproblem.
Visserligen ha vi inte ännu fått någon
investeringsbudget, men nu lär det
skola bli allvar av. Jag kan inte se något
annat än att detta betyder, att regeringen
äntligen kommit över på den
linje som tidigare hävdats av oppositionen.
Frågan är: Var det oppositionen
som var för tidigt ute, eller är det
regeringen som är för sent ute? Frågan
behöver inte mer än ställas för att den
skall vara besvarad.

Om ni fråga, varför en mindre investering
varit naturlig 1946, vill jag
svara: De svenska bolagen hade under
1946 så stora vinster och sparade av
dessa vinster så väldiga belopp, att ett
sådant bolagssparande icke kan påräknas
på lång sikt. Den som vill bestrida
detta måste ju motivera, varför han anser
att bolagen permanent skulle behöva
förtjäna så mycket som de gjorde
1946. Men om man räknar med på
lång sikt minskade vinster för bolagen
jämfört med 1946, betyder detta också
minskat sparande, och kan man inte
öka sparandet på annat håll är det nödvändigt
att det svenska folkhushållet
klarar sig med mindre investeringsvolym
än 1946.

Det är givetvis önskvärt att man stimulerar
det enskilda sparandet och det

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

är också uppenbart, att man i detta
syfte kan tillgripa tvångssparande. Ett
tvångssparande åstadkommes ju bl. a.
genom ett budgetöverskott, som finansministern
nu föreslår, och det har också
skett i rimlig utsträckning under
dessa år. Budgetåret 1946/47 visade
köpkraftsmässigt, enligt finansministern,
ett överskott på ungefär 800 miljoner
kronor. Man kan därför inte påstå
att felet legat här, utan felet har
legat på investeringssidan. Även om
detta överskott på 800 miljoner kronor
är ett resultat av inflationsutvecklingen
visar det i alla fall, att budgeten icke
under dessa år var någon inflationsdrivande
kraft. Det visar inom parentes,
herr talman, hur rätt vi i folkpartiet
hade, när vi hävdade att både landet
och staten hade råd att avskaffa
omsättningsskatten den 1 januari 1947,
inte först ett halvår senare, som regeringspartiet
och andra påstodo vid den
senaste diskussionen.

Vi frågade: Hur kan det komma sig
att staten skall få råd till allt möjligt
den 1 januari 1948 eller den 1 juli 1947
men inte till den 1 januari 1947? Erfarenheterna
ha visat att vi hade rätt
i att staten hade bättre råd till vissa
utgifter det första halvåret 1947 än senare.
Den slutsats jag drar av sådana
överväganden är, att det hade varit
riktigt att under 1947 bedriva mindre
investeringsverksamhet utan att därför
pressa den under en rimlig nivå. I så
fall skulle man ha kunnat få ungefär
samma realinkomst för löntagarna och
andra som man har haft, men man
skulle kunnat undgå en inflationistisk
höjning av prisnivån och kunnat bevara
en icke ringa del av valutareserven.
Detta skulle ha underlättat produktion
och handel och förhindrat
uppkomsten av de »flaskhalsar», som
utöva ett så ogynnsamt inflytande på
det svenska näringslivet för närvarande
och kanske komma att göra det i
ännu större utsträckning längre fram

under året. Detta hade med andra ord
varit en bättre politik.

Med detta anser jag mig ha konkret
pekat på en viktig punkt, enligt min
mening den viktigaste, där det varit
möjligt för statsministern och regeringen
att genom en annan politik förebygga
en del av det ofördelaktiga i den
senaste utvecklingen.

Jag tillåter mig i detta sammanhang
rikta en fråga till hans excellens herr
statsministern, men jag begär inte att
han skall svara på den på rak arm,
men möjligen inom en inte alltför avlägsen
framtid. Är statsministern beredd
att ge svenska folket och riksdagen
en sammanfattande redogörelse för
hur det egentligen gått till med den utveckling,
som inneburit att den svenska
valutareserven gått ned från ungefär
3 000 miljoner kronor sommaren
1946 till några hundratal miljoner kronor
på hösten 1947? Det finns ju inte
i budgeten någon samlad redogörelse
av denna art. Jag tror att svenska folket
fortfarande betraktar det som något
av ett mysterium, att dessa så viktiga
guld- och valutatillgångar praktiskt
taget uttömts, och att man därför
nu gärna skulle önska en samlad redogörelse
och tillbakablick på denna utveckling.

Statsministern blandade bort korten
en smula i sitt anförande nyss, när han
sade att här ha under tiden t. o. m.
1945 givits krediter och gåvor på 21/a
miljarder och att vårt läge skulle varit
bättre, om vi haft dessa pengar kvar.
Men är det någon som anser att vi
skulle ha underlåtit detta, frågade han.
Jag har tidigare betraktat denna fråga
såsom retorisk och därför tyckt att den
inte behövde besvaras, men då statsministern
upprepar den, skall jag gärna
tillmötesgå honom. Jag är helt och hållet
av den uppfattningen att dessa krediter
och gåvor, som han talade om,
voro väl motiverade i betraktande av
omständigheterna. Men, herr statsmi -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

nister, dessa krediter och dessa gåvor
voro ju i allt väsentligt utnyttjade före
sommaren 1946, då vår valutareserv
var omkring 3 000 miljoner kronor. Valutareservens
minskning från dessa ca
3 000 miljoner kronor ned till några
hundra miljoner kronor kan inte bero
på dessa krediter och gåvor, som voro
utnyttjade redan tidigare. Statsministerns
resonemang därvidlag kan omöjligt
vara klargörande, och eftersom han
var så uppriktig mot mig vill jag tilllägga:
Jag undrar om det var gjort i
klargörande syfte. De förhållanden jag
nyss påpekat äro i alla fall så uppenbara,
att statsministern ju bort kunna
omnämna dem.

Att bevara den samhällsekonomiska
balansen, penningvärdet och landets
internationella likviditet är obestridligen
en statsuppgift. Detta är måhända
den centrala av statsmaktens alla uppgifter
på det ekonomiska området. I
den socialistiska pressen kör man vid
diskussion av frågan, varför regeringen
inte har löst denna uppgift, ständigt
fram med argumentet — på tal om valutareserven
— att det är de enskilda
importörerna som skulle ha låtit bli att
importera. T. o. m. statsministern var
nu inne på detta, att de skulle få
handla fritt under ansvar etc. Detta är
med förlov sagt ett något egendomligt
resonemang. Just detta med den samhällsekonomiska
balansen har ju alltid
erkänts såsom varande en samhällsuppgift,
som icke kan lösas av någon
enskild individ. Det är märkvärdigt att
socialister, som äro sådana anhängare
av planmässighet i det ekonomiska livet,
försumma det som är den första
förutsättningen för en rationell ekonomisk
politik, nämligen vidmakthållandet
av denna balans och den internationella
likviditeten. I stället tillsätter
man den ena kommittén efter den
andra för att lära olika industrier och
branscher, hur de skola sköta sina näringar.
Vore det inle bättre om rege -

ringen först och främst sökte lösa de
uppgifter, som äro centrala regeringsuppgifter
— även om man sedan inte
hann med att vara hjälpreda åt olika
näringsföretag, branscher och industrigrenar? För

mig står det klart — det vill jag
tillägga till sist, innan jag går över till
behandlingen av det nuvarande läget
— att vad som förlorats genom denna
regeringspolitik under de senaste aderton
månaderna — skattepolitiken och
accepterandet av alla socialiseringsutredningar,
som föreslagits även från
kommunisthåll — vad som förlorats
genom hela denna attityd, som regeringen
intagit, ligger inte bara på det ekonomiska
området: det har förlorats ett
kapital av förtroende och känsla för
rättvisa inom stora medborgargrupper!
På det sättet ha förutsättningarna för
samverkan här i landet allvarligt försämrats.
Jag tycker det vittnar om en
märkvärdig blindhet, att man på regeringshåll
inte vill förstå detta och att
statsministern kan framställa sina frågor
om svårigheten att ordna samverkan
1947 utan att med ett ord nämna
något om att landets regering genom
denna sin attityd har lagt stenar i vägen
för en sådan samverkan. Det går
inte, herr statsminister, att ena dagen
inta en attityd, som stora, viktiga folkgrupper
betrakta som en stridsställning,
för att nästa dag säga: Nu skola
vi väl samverka.

Det måste finnas en viss konsekvens,
vissa förutsättningar för att en samverkan
skall vara möjlig och kunna
leda till för landet goda resultat. Men
jag misströstar om att få statsministern
och även finansministern alt förstå, att
det finns ett sådant sammanhang mellan
olika sidor av regeringspolitiken
och de praktiska förutsättningarna för
att i detta land kunna skapa eu samverkan,
soin måste vila på en samarbetsanda.
Denna kan man inte först ba -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

gatellisera och såra och sedan ändå
vänta gott samarbete.

Låt mig nu återvända till dagens
läge och regeringens program. Jag är
glad att vi ha fått ett utkast till nationalbudget,
vars huvudtanke egentligen
bara är att man skall se efter att konsumtionen
plus investeringen plus exporten
måste motsvaras av den faktiska
varutillgången. Det hade visserligen varit
bättre att få den tidigare, men bättre
sent än aldrig. Jag har många gånger
undrat över att en centraldirigerande
regering inte känt särskilt starkt behov
av detta siffermaterial, men jag är
naturligtvis glad åt att det kommit
fram så småningom. Tyvärr måste jag
emellertid tillägga att redogörelsen för
regeringens uppfattning här, sådan den
framställes av finansministern, är bristfällig
och föga klargörande. Jag har de
senaste dagarna sysslat med att lägga
pussel med finansministerns olika yttranden
och kanslihusexperternas bilaga
nr 7 och konjunkturinstitutets utredning.
Men det är i alla fall ett framsteg
att man fått fram de siffror som
finnas, ty därigenom kan man bl. a.
bedöma budgetens roll i kampen mot
inflationen, vilket annars vore svårt.
Dessutom måste villigheten att beskära
statliga utgifter för att skapa ett budgetöverskott
bli beroende på den ekonomiska
politik, som i övrigt föres i
landet och inte minst på om denna politik
konsekvent samordnas med en
stram budgetpolitik på olika områden.
Jag säger uppriktigt att om det skulle
gå så — med regeringens goda minne
mer eller mindre — att man får mycket
stora inkomststegringar i pengar
räknat i det enskilda näringslivet, som
höja varupriserna så att inflationen tar
fart, då blir det omöjligt för den svenska
riksdagen att i den statliga sfären
visa hård återhållsamhet även gentemot
berättigade krav.

Om jag får ta ett exempel som ligger
mig nära, frågan om dyrtidstillägg åt

folkpensionärerna, så upplyser budgeten
därvidlag tyvärr endast, att den
utredning som socialvårdskommittén
gjort är föremål för övervägande i socialdepartementet;
måhända skall socialdepartementet
vara en omskrivning
för statsrådsberedningen. Jag tillåter
mig fråga om vi kunna vänta besked
från regeringen på denna punkt i en
nära framtid. I avsaknad av detta skall
jag inte här ta upp saken till behandling,
men jag vill inte dölja min uppfattning,
att ingen grupp i landet har
starkare anspråk på att inflationen inte
skall tillåtas reducera deras reella köpkraft
än folkpensionärerna. Alla grupper
i landet kunna få göra tillfälliga
uppoffringar för att hejda inflationen,
men till dem som ha minst motståndskraft
höra utan tvivel flertalet av de
gamla.

En sak är uppenbar när det gäller
att skapa samhällsekonomisk balans:
då spelar inte budgeten någon dominerande
roll. Ett budgetöverskott som
beror på tvångssparande kan vara ett
naturligt led i en extrem situation som
den nuvarande. Men huvudsaken är,
som jag redan påpekat, att man håller
jämvikt mellan investeringen och det
totala sparandet, d. v. s. mellan den
totala varuefterfrågan och den totala
varutillgången. Den fråga som man väl
nu hade väntat ett klart svar på i budgeten
är: Skapa finansminister Wigforss
uttalanden om nationalbudgeten
klarhet om en regeringspolitik, som regeringen
redovisar såsom varande ägnad
att skapa balans? Tyvärr måste
frågan besvaras nekande.

Konjunkturinstitutet har ställt upp
tre alternativ för varutillgång och
-efterfrågan under nästkommande år.
De visa alla en mycket stor brist. Regeringen
tar nu och lägger till i tabellen
vissa saker. I regeringspromemorian
nr 7, som finansministern hänvisar
till, räknar man med att varulagren
kunna minskas med 300—500 mil -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

joner kronor. Resonemanget är logiskt
sett alldeles riktigt, men det är ju inte
ett sätt att skapa balans utan snarast
ett uttryck för att en icke förefintlig
balans kan tillfälligt överbryggas genom
att man tar av varulagren. Dessa
lager äro visserligen på en del punkter
ovanligt stora men på andra ovanligt
små. Att ta av varulagren kan alltså
ge en galgenfrist 1948 men löser
ingalunda problemet att skapa samhällsekonomisk
balans.

Vidare räknar regeringen med en
»automatisk» prisstegring på 500 miljoner
kronor. Statsministern har både här
i riksdagen och på andra ställen excellerat
i att tala om hur liten prisstegring
som ägt rum i Sverige under de
senaste åren. Även i propagandabroschyren
»Myten om vanstyret» påpekas,
att partiprisindex på två och ett halvt
år stigit med bara 2 %, ehuru man gör
en viss reservation för dold prisstegring.
Men när det gäller att få balans
i nationalbudgeten tillgriper regeringen
som en hjälpreda den prisstegring som
ägde rum under 1947, alltså under ett
år, och som anses vara 4—6 %. Efter
detta får man väl snarare tala om myten
om den uteblivna prisstegringen än
om myten om vanstyret.

Trots alt regeringen på detta sätt lagt
till två poster på 300 å 500 miljoner kronor
vardera och en skattehöjning på
500 miljoner kronor, visar regeringsexperternas
mest rimliga alternativ en
hrist på 1 150 miljoner kronor. En sådan
hrist allena betyder, som envar förstår,
om det inte göres något åt saken,
fortsatt inflation. Likväl bygga samtliga
beräkningar på ett ganska uppseendeväckande
antagande. Man räknar
med en konsumtionsökning från 1947
till 1948 på mellan 1 100 och 1 200 miljoner
kronor, men detta belopp innefattar
endast konsumtionsökning på grund
av de nya sociala reformerna, skattesänkningar
och under 1947 beslutade
löneökningar. Finansministern har inte

gjort någon reservation för eventuella
löneökningar eller andra inkomstökningar,
som kunna komma att beslutas
under 1948. Tydligen väntar finansministern
inte att några sådana löneökningar
skola bli beslutade — detta är
nog budgetens mest intresseväckande
upplysning. Jag undrar om inte finansministern,
om jag får fortsätta med att
fråga, träffat LO:s ordförande någon
gång och kan erinra sig att landsorganisationen
har rekommenderat tre speciella
slag av löneförhöjningar att beslutas
under 1948 och som torde uppgå
till ganska väsentliga belopp. Dessutom
finnas krav på andra, ganska stora lönehöjningar.

Om man läser propositionen, för att
vara riktigt säker på finansministerns
uppfattning här, finner man att han
säger, att »en viss stegring» av inkomsterna
kan äga rum; han har uttrycket
efter riksräkenskapsverket. Men
detta, »en viss stegring» från 1947 till
1948, lämnar oss ju fullständigt i blindo.
»Det är icke försvarligt», säger finansministern
vidare, »att under nästa
år räkna med ökat utrymme för den
samlade konsumtionen. En förbättring
av levnadsstandarden för samhällsgrupper,
som mest äro i behov därav, får
alltså med all sannolikhet vinnas genom
bidrag från de övriga.» Nå, vad
innebär nu detta? Bland annat en konsumtionsskatt
på 500 miljoner, litet
mindre än hälften av konsumtionsökningens
mellan 1 100 och 1 200 miljoner,
och på det sättet kanske kalkylen
kan gå någorlunda ihop med hjälp av
prisstegringen, som här tycks vara en
räddare i nöden. Men varken tabellerna
eller finansministerns uttalanden om
konsumtionen lämna något utrymme
för någon löneökning eller annan inkomstökning
och därav beroende konsumtionsökning
under 1948.

Jag hoppas att finansministern vill
upplysa oss på denna punkt om vad
regeringen anser vara möjligt för att

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

man skall undgå fortsatt inflation. Tv
finansministern har ju ställt upp sina
tabeller inte bara som en räkneövning.
Frågan är vad regeringen där anser
och vad regeringen gör för att klargöra
den praktiska innebörden därav för
svenska folket. Särskilt om man vill
tänka på arbetsmarknaden framstår behovet
av upplysning så mycket starkare.
Finansministern kan absolut inte
undandra sig att härvidlag lämna ett
klart besked: Under vilka förutsätt ningar

i fråga om inkomstbildningen i
Sverige under 1948 anser finansministern
att jämvikt kan skapas i den samhällsekonomiska
balansen?

Några tiotal miljoner kronor mer eller
mindre i överskott på budgeten spelar
en försvinnande liten roll i jämförelse
med behandlingen av de punkter
jag här vidrört.

Jag konstaterar alltså sammanfattningsvis,
att finansministern ej visat
upp något program för balansens återställande,
att fördelen med nationalbudgeten
är att den visar denna brist och
att det är nödvändigt att få upplysning
om hur regeringen tänker sig att
balans skall skapas, ej minst beträffande
inkomstbildningen. Innan regeringen
har gett klart besked på denna
punkt och gett oppositionspartierna tillfälle
att överväga dessa besked, torde
det ej löna sig med någon närmare
diskussion mellan regeringen och oss
på den punkten.

Med anledning av statsministerns yttrande
skulle jag vilja tillägga, att jag
fortfarande anser att investeringsbegränsning
är den centrala saken vid
sidan av och framför inkomstbildningen.
Om någon av dessa saker skall
sättas främst är det alltså investeringsbegränsningen.
Att ungefär hälften av
investeringsverksamheten kan direkt
påverkas av statliga åtgärder är bekant.
Vad den enskilda investeringsverksamheten
beträffar, måste även den beskäras.
När statsministern säger, att stor -

leken av dessa investeringar är ett tecken
på näringslivets förtroende för regeringen
och dess politik, vill jag säga,
att jag är en smula förvånad över att
han orkar med att göra sådana uttalanden.
Det kan vid angivas många andra
förklaringar till investeringsverksamheten
än detta stora förtroende från näringslivets
sida till regeringen, varom
jag aldrig hört talas vid mina samtal
med representanter för näringslivet. Man
kan sålunda till exempel peka på misstron
till penningvärdet, en mycket tråkig
sak, som stimulerar till investeringar
i realtillgångar. Vidare kan man
peka på skattelagstiftningen, som stimulerar
till investeringar för att erhålla
möjligheter till avskrivningsobjekt. Det
finns också andra orsaker.

Vi äro alltså överens om att de enskilda
investeringarna måste begränsas.
Enligt min uppfattning bör genom överenskommelse
med näringslivet frivilliga
investeringsbegränsningar kunna komma
till stånd, ehuru det är svårare att
ordna en sådan sak nu än om regeringen
1946 hade följt vårt råd och samlat
alla parter, innan kapitalet av förtroendefull
samverkan till stor del förslösats
genom regeringens politik.

För det andra kunna investeringarna
minskas genom en kreditåtstramning,
som skulle underlättas, om man kunde
ålägga affärsbankerna att hålla vissa
tillgodohavanden i riksbanken, en metod
som med framgång använts i åtskilliga
länder. Tyvärr synes det vara
omöjligt att gå närmare in på investeringspolitiken,
då en investeringsbudget
ännu ej framkommit.

Naturligtvis mena vi på vårt håll
också att sparandet måste uppmuntras.
Det parti jag representerar kommer utöver
fjolårets förslag att föreslå en del
ytterligare åtgärder. Om regeringen vill
fundera på en sådan sak som utbyte av
kvarlåtenskapsskatten mot en höjning
av arvslottsbeskattningen, tror jag att
detta av många sparare skulle uppfat -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

tas som en attityd av uppmuntrande
slag.

Den bästa metoden till jämvikt är
emellertid produktionsökning. Allt som
kan underlätta en sådan måste naturligtvis
av kommissioner och myndigheter
iakttagas. Detta gäller även vid
behandlingen av frågan om utländsk
kredit, där vikten av att icke det produktiva
maskineriet hindras av vissa
speciella brister bör beaktas.

Huvudsaken, såsom jag ser det hela,
är att man vidtager erforderliga åtgärder
för att verkligen få balans. Jag
menar, att regeringen borde sätta till
några opolitiska experter att besvara
frågan, hur mycket som behöver göras
för att man skall få balans. Får man
icke balans mellan tillgång och efterfrågan,
komma vi djupare och djupare
in i Reglerings- och Krångelsverige. Sedan
må statsrådet Danielson och hans
medhjälpare försöka hjälpa upp detta
så mycket som de vilja.

Finansministern håller i budgeten ett
försvarstal för regleringarna och säger
att dessa icke äro skuld till den bristande
samhällsekonomiska balansen.
Men vem har påstått detta! Finansministern
slår in öppna dörrar. Regleringarna
äro snarare en följd av bristande
balans och den regleringsmentalitet,
som är en bidragande orsak. Ett
system av samhällsekonomisk balans
och föga regleringar är ett bättre system
än ett system, soni icke har denna samhällsekonomiska
balans och därför
tvingar till användandet av en stor
mängd regleringar. Det är egendomligt
att denna distinktion skall vara så svår
att fatta. Det enkla sammanhanget är
att det viktigaste som kan göras mot
Krångelsverige är att återställa den
samhällsekonomiska balansen.

Jag övergår därefter till budgeten.
Vad densamma beträffar accepterar det
parti jag representerar en väsentlig
överbalansering. Finansministerns 529
miljoner kronor äro emellertid icke nå -

got heligt tal, och det beror bland annat
därpå att det innefattar obekanta
skattehöjningar på 100 miljoner kronor.
Icke ens statsministern gjorde gällande,
att man nu skall ta ställning till
dessa obekanta skatter. Men jag måste
fråga: varför just 100 miljoner kronor?
Vi få väl ta ställning till de förslagen
när de komma. Höstriksdagens uteblivande
hade ju gjort, att man väntat att
utredningarna skulle kunnat vara färdiga,
men det har alltså ej gått. Det är
beklagligt, särskilt för det fall att oppositionspartierna
skulle vilja föreslå
andra skatter än dem finansministern
kan komma med efter motionstidens utgång.
Då ha vi kanske förlorat motionsrätten
och få därigenom vissa svårigheter
att komma med förslag. Jag undrar
om regeringen vill överväga detta
spörsmål. Jag är övertygad om att regeringen
och oppositionspartierna äro
överens om att oppositionspartierna ej
böra berövas möjlighet att komma med
alternativa förslag, om de skulle vilja
göra detta.

Jag kan ej annat än uttala min överraskning
över att den kommitté, som
skulle utreda dessa skattefrågor, efter
det att de hade behandlats i finansdepartementet
under hela hösten, ej fick
mer än två och en halv vecka på sig att
avleverera helst alla men som det sedan
visade sig i alla fall större delen av
dessa skatteförslag. Det är beklagligt
att finansministern ej kunde utmäta
längre tid, särskilt när kommittén givits
hela äran av dessa skatteförslag, medan
finansminister Wigforss, särskilt i den
socialdemokratiska pressen, helt försvunnit
ur bilden. Jag tycker ej att
detta riktigt svarar mot tidsfördelningen,
när det gäller utarbetandet av
förslagen.

Det mest omstridda av detta skatteförslag
är bilbeskattningen. Enligt min
uppfattning är en så stark böjning av
bilbeskattningen irrationell och orättvis,
icke minst med hänsyn till svenska

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

landsbygden, där bilarna ju i hög grad
iiro produktionsmedel, och där en höjning
av fordonsskatten sådan som den
föreslagna skulle försätta en hel del
bilar ur bruk, något som måste anses
vara irrationellt ur produktionssynpunkt.
Även mot den starka höjningen
av bensinbeskattningen ställer jag mig
mycket tveksam. Jag kan icke taga ställning
till dithörande spörsmål, förrän
jag fått se vilka andra skatteförslag som
äro på tal, och vilka andra besparingsmöjligheter
som kunna finnas. I anslutning
till förslaget om bilbeskattningen
vill jag säga, att det vore oriktigt
att ej beakta verkningarna på näringslivet
av eu sådan beskattning, som
kan komma att sänka produktionen.
Skulle detta ske, ja, då minskas statens
inkomster av alla skatter och den samlade
nettohöjningen blir mindre än vad
man kan få in på den speciella skattehöjningen,
i detta fall bilskatten. — Vidare
skall man naturligtvis ej förbigå
möjligheten till utgiftsreduktion.

Jag vill i detta sammanhang också
säga några ord om reservationerna. Enligt
min mening äro dessa nu så stora
och deras behandling så viktig, att det
är önskvärt om riksdagen så länge
dessa förhållanden fortsätta varje år
får en redogörelse för vilka saker, som
ännu ej påbörjats och som kunna komma
i fråga för uppskov eller ändrade
beslut. Finansministern antydde möjligheten
av en sådan metod, och jag
vill uttala en önskan om att riksdagen
sättes i tillfälle att, när det gäller viktiga
beslut av detta slag, få taga ställning
till avvägningen.

Låt mig, herr talman, till slut göra
några reflexioner av allmän politisk innebörd.
Den sittande regeringen bildades
1945 som en kampregering. Det gällde
att förverkliga de socialdemokratiska
punkterna i programmet, tv de andra
punkterna kunde man mycket väl ha
förverkligat i alla fall. När herr statsministern
å det socialdemokratiska par -

tiets vägnar nu i sitt anförande med
mycket patos säger, att »vi undandraga
oss icke ansvaret, fast det hade varit
bekvämare för oss att stå utanför»,
vill jag säga, att detta uttalande visar
hur långt ifrån de politiska realiteterna
även statsministern kan komma, när
han svingar sig upp till höjderna i sitt
tal. Frågan var ju ej alls den han angav,
nämligen om det socialdemokratiska
partiet, som har majoritet, skulle ställas
utanför regeringsmakten, en tankegång
som är obegriplig. Den fråga som
det socialdemokratiska partiet löste
utan att förhandla med de andra partierna,
var att man ensam ville ha ansvaret
för regeringsmakten. Vi förklarade
att däremot hade vi inga invändningar
att göra, eftersom ett majoritetsparti
har rätt att kräva detta, om det
finner att detta skulle leda till de bästa
politiska förutsättningarna för en sådan
samlingspolitik som statsministern
nu så livligt efterlyser.

För de närmaste åren efter kriget
uppställdes ett handlingsprogram, det
s. k. 27-punktsprogrammet. Olje- och
bensinhandeln skulle nationaliseras. Det
förslaget har sedan slopats för tillfället
av valutaskäl. Försäkringsverksamheten
skulle förstatligas. Hyresfastigheterna
skulle successivt övergå i samhällets ägo
och vissa näringsgrenar skulle under
vissa betingelser övertagas av staten. Finansminister
Wigforss sade nyligen i
radio: frågan om samhällsorganisationen
är i dag icke aktuell. Jag frågar
honom: gäller detta fram till valet, hösten
1948, eller har regeringen för lång
tid framåt uppgivit sina socialiseringsplaner?
Har 27-punktsprogrammet stoppats
i en låda för att dammas av och
tagas fram om valet skulle gå bra för
socialdemokraterna eller har man gjort
som den socialistiska regeringen i Danmark,
lagt det åt sidan för lång tid
framåt? Rör det sig här om en sinnesändring
i socialiseringsfrågan eller är
det något som jag ej vågar karakteri -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

sera? Jag är säker om att inånga i landet
skulle vara tacksamma för besked
på den punkten. Jag har varierat frågan
på olika sätt, men jag vill i förbigående,
med anledning av statsministerns
replik att jag frågar så mycket,
säga att det är bara en enda fråga men
så mycket viktigare. Att få besked på
den punkten är en av de avgörande
förutsättningarna för att folket skall
veta, var man har regeringspartiet. Jag
läste härom dagen i socialdemokratiska
ungdomspartiets organ ett uttalande om
att valet avgör huruvida efterkrigsprogrammet
skall kunna genomföras i sin
helhet. Alltså, för dem innebär denna
finansministerns paroll endast en paus
fram till valet. Är detta också regeringens
uppfattning eller vill regeringen
ta avstånd från socialdemokratiska ungdomsförbundets
förklaring såsom varande
väl hetlevrad?

Detta 27-punktsprogram kallas för arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, och
det har visat sig vara ett instrument för
att samla kommunisterna och regeringspartiet.
Det har mellan dessa grupper
rått en rörande enighet om att
vilka förslag om utredningar med socialiseringsbetoning
som än framställas
från någotdera hållet, så bör riksdagen
godkänna dem. Detta giver mig anledning
beröra en annan av de stora principiella
spörsmålen, nämligen regeringspartiets
ställning till kommunisterna,
något som kan belysas genom anföranden
av herr Georg Branting och
andra framträdande socialdemokratiska
riksdagsmän, .lag hänvisar till vad herr
Z. Höglund sade, när en viktig kommunfråga
nyligen behandlades, att »arbetarpartiernas
synpunkter skola vara
avgörande». Herr Höglund lär ju skola
komma in i riksdagen efter hösten och
han kan säkert bliva en värdefull kraft
vid den broslagning åt kommunisternas
håll, som kanske kan bli aktuell. Det
råder en undran på många håll över var
regeringspartiet står, trots de deklara -

tioner som komma då och då. 1 faekföreningsfrågor
strider man om majoriteten,
men på det politiska planet ägnar
regeringen relativt liten uppmärksamhet
åt kommunisterna men så mycket
mera åt oppositionen. Jag är naturligtvis
för min del mycket smickrad
över den uppmärksamhet man ägnar
mig, men jag skulle i någon mån kunna
offra mitt intresse av uppvaktning till
förmån för herr Hagberg i Luleå och
herr I.inderot. Det är uppenbart, att det
kommunistiska partiet icke hyllar en
demokratisk åskådning. Dess ställning
till diktatursystemen runt omkring i
världen bär vittne därom. Statsministern
ville lösa det problem, som det
kommunistiska partiet utgör i svensk
politik, genom vänliga uppmaningar att
komma in i det socialdemokratiska partiet,
och det är icke förvånande att
kommunisterna svara, att vi kunna väl
samarbeta ändå, utan sammanslagning.
Ute i kommunerna talas det ej sällan
om arbetarpartierna och arbetarmajoritet.

Är det icke i denna regeringspartiets
attityd gentemot kommunisterna något
som fattas? Mig förefaller det som om
det saknas en klar paroll när det gäller
att bekämpa kommunismen med all
energi, en skarp gräns mellan de demokratiska
partierna och det parti, som
enligt vår terminologi ej är demokratiskt.
Men statsministern intresserar sig
mer för en annan gräns, nämligen att
ena arbetarklassen politiskt, att draga
en gräns, där på ena sidan stå de stora
grupper, som nu tillhöra socialdemokrater
och kommunister, medan på andra
sidan befinna sig vad man på det hållet
kallar de borgerliga partierna. Jag tror
att denna gränsdragning mot de s. k.
borgarna är en föga demokratisk klasstanke.
Det ger en skev bild av det svenska
samhället av i dag, om man talar
om arbetare och borgare som två skilda
klasser. .lag tror, att det är något förlegat
över detta sätt att tänka; anviin -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

dandet av dessa agitatoriska fraser sker
icke utan skadeverkningar, icke minst,
herr statsminister, om man vill skapa
så goda förutsättningar som möjligt för
det samarbete varom han så mycket
talat.

De senaste årtiondena ha till stor del
utjämnat de sociala klyftorna i vårt
land. Talet om de två nationerna, som
förekom förr, skulle ljuda falskt i dag.
Vi i folkpartiet vilja med all kraft arbeta
för att de sista resterna av sådana
klyftor komma bort inom samhällslivets
alla områden. Men däremot behövs
det en klar politisk gränsdragning mellan
demokratiska och odemokratiska
riktningar, en gräns som i stort sett
sammanfaller med gränsen mellan nationellt
pålitliga och sådana riktningar,
vars ledare av ideologiska skäl inta en
ställning som vi icke anse vara det.

Naturligtvis finns det också andra
skiljelinjer inom vårt politiska liv, till
exempel mellan den sociala liberalismen,
som mitt parti företräder, och den
mer eller mindre marxistiska socialism
som regeringspartiet representerar. Med
någon sehematisering skulle man kunna
säga, att det är två olika samhällstyper
vi sträva emot. Herr Wigforss har ofta
klargjort, varför en vidsträckt kollektivistisk
äganderätt över produktionsmedlen
enligt hans mening är en förutsättning
för ett gott samhälle. Den reglering
av produktion och konsumtion
med ledning av samhällets intresse, som
infördes under kriget, erbjuder väsentliga
likheter med den vi socialister vilja
ha permanent, sade herr Wigforss för
några år sedan. I England har regeringen
fullmakt att dirigera arbetskraften
för att nämna exempel på liknande
tankegångar, som man dock i Sverige
tar avstånd ifrån. En fri prisbildning
inom av samhället fastlagd ram spelar
en rätt begränsad roll i ett sådant socialistiskt
samhälle.

I motsats härtill står det samhälle,
som i stället för samliällsreglering med

dess element av tvång sätter uppmuntran,
lockelse och stimulans. Den som
gör stora insatser får belöning bland
annat i den affärsvinst, som i socialistisk
teori kallas profit och som är en
styggelse för alla rättrogna socialister.
Genom att människorna lockas dit, där
deras insatser bäst behövas, kan man
i det väsentliga undvara tvångskommenderingar.
Individen kan få välja fritt.
Naturligtvis behövs det samhällsingripande
— till exempel mot enskilda monopol
— men mycket mindre än i ett
socialistiskt samhälle. Det blir mer än
en gradskillnad, det blir en väsenskillnad.
Detta krångel, som alla äro så
eniga om att bekämpa men som ändå
breder ut sig, är en ofrånkomlig följeslagare
till det dirigerande socialistiska
samhället. Jag vet icke hur långt eller
hur fort det socialdemokratiska partiet
vill gå i denna socialistiska riktning —
det råder nog delade meningar inom
partiet på den punkten — men jag vet,
att tendensen i dess politik och dess
principprogram är klar. Det är en annan
tendens, som ur liberal synpunkt
är önskvärd. Det är därför vi inom
folkpartiet äro så angelägna att motverka
den, bl. a. därför att vi önska
en sådan samhällsekonomisk balans, att
ett friare system kan fungera. Det är
vår tro, att demokratien och medborgarfriheten
trivas långt bättre i ett sådant
samhälle, att det långt mera liknar
ett hem än det socialistiska samhället,
som icke kan undgå att få drag av
kollektiv anstalt över sig.

Under det år, som endast är ett par
veckor gammalt, skall ett betydelsefullt
val träffas med hänsyn till det svenska
samhällets utveckling under många år
framåt. Vi som hålla på den sociala liberalismen
komma att arbeta och kämpa
för en sådan utveckling, som vi tro
vara den lyckligaste. Vi anse att det
behövs en annan maktfördelning i vårt
land än denna socialdemokratisk-kommunistiska
majoritet, vars olyckliga

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

verkningar så tydligt framträtt under
de senaste åren, en maktfördelning, som
ger respekt och hänsyn icke bara för
halva folkets åsikter och intressen utan
för hela folkets. Ett oppositionsparti
som vårt måste i detta läge göra vad
det kan för att genom kritisk belysning
av regeringens misstag påverka utvecklingen
i rätt riktning, upplysa folket om
vad som sker och lägga grunden till en
maktbalans mellan likställda parter,
som möjliggör en politik av annan art
än den som framför allt bär herr Wigforss’
signatur. Jag hoppas och tror att
inom svensk socialdemokrati finnas
många även bland de ledande, som inse
att en social framstegspolitik i detta
land kan bedrivas med större framgång,
om man skapar förtroende i olika läger,
än genom en politik, som vållar
harm och strid mellan folkgrupperna.
Från kommunismen i Sverige finns intet
stöd att vinna för en sådan omorientering
av vårt politiska liv, det vet
jag. Men är det icke ett ytterligare tecken
på att den är önskvärd?

1948 blir för oss alla ett år, då många
avgörande val måste träffas. Icke minst
gäller detta den svenska socialdemokratien.
Skall den under kommande år
vandra den sociala demokratiens väg
eller den socialistiska vägen tillsammans
med kommunisterna? Alla veta
var den svenska sociala liberalismen
står i denna politiska huvudfråga. Vi
vilja främja en fortsatt demokratisering
av det svenska samhället politiskt, ekonomiskt
och kulturellt och ett avlägsnande
av alla klassgränser. Vi vilja
kamp mot otryggheten och fattigdomen
men först och sist försvar och fördjupning
av friheten för människorna. Det
senaste årtiondets utveckling i Sverige
och annorstädes visar klart, att även
den sistnämnda uppgiften är ständigt
aktuell.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Det var

några uttalanden av herr Ohlin av mera
allmänpolitisk karaktär, som föranledde
mig att ånyo begära ordet.

Herr Ohlin tycktes beklaga, att vi
1945 icke höllo fast vid samlingsregeringen.
Jag undrar om detta egentligen
är herr Ohlins uppfattning. Voro
vi icke tämligen på det klara med,
både herr Ohlin och jag, som bägge
tillhörde samlingsregeringen, att det
fanns starka skäl för att man upphörde
med de former för samarbetet, som varit
nödvändiga under de kritiska åren
under kriget? Åtminstone hade jag den
uppfattningen, att det var en i hög
grad naturlig sak att när vi återvände
till fredliga förhållanden fick det parti,
som innehade den parlamentariska majoriteten
i landet, ensamt ta ansvaret
för politiken och tillika vara berett att
ta den kritik från oppositionens sida,
som är förenad med ett sådant ansvar.
Detta har otvivelaktigt enligt min mening
i hög grad stimulerat det politiska
intresset. Linjerna ha blivit klarlagda
på ett sätt, som gör att jag för min del
icke har någon anledning att ångra det
steg, som det socialdemokratiska partiet
under en annan ledning än min
ansåg sig böra ta 1945. Jag har också
faktiskt trott, att herr Ohlin i stort sett
delade statsminister Per Albin Hanssons
mening på denna punkt.

Herr Ohlin frågade, om det program,
som regeringen Hansson lade som
grund för den fortsatta verksamheten,
nämligen arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
nu är avskrivet eller om det
bara hålles i skymundan till efter valet
1948. Det är mycket lätt att svara på
den frågan. Det socialdemokratiska arbetarpartiet
står alltjämt på arbetarrörelsens
efterkrigsprograms grundval;
det finns på den punkten icke några
delade meningar inom partiet. Men det
är lika klart att partiet står bakom finansministerns
förklaring, att så länge

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

krisförhållandena nödvändiggöra en
ganska hårdhänt ekonomisk politik här
i landet äro vi beredda att skjuta undan
de partiskiljande frågorna. Vi äro
följaktligen under nuvarande förhållanden,
såsom finansministern antar
jag själv kommer att utveckla, beredda
att låta de ting anstå, som äro på det
sättet partiskiljande, att de skulle omöjliggöra
en medborgerlig anspänning av
krafterna. Om denna kris plötsligt tar
slut sedan vi gått till val eller blir av
längre varaktighet kan jag icke svara
på. Det är den internationella krisens
tryck och icke hänsynen till väljarna,
som härvidlag dikterar regeringens och
partiets ställningstagande. I och för sig
är arbetarrörelsens efterkrigsprogram
ingenting, som vi äro rädda för att förlora
väljare på. Det utarbetades 1944
under ett valår; det säger tillräckligt
på den punkten. Vi ha ingen anledning
att dölja en enda punkt, som där står
skriven. Jag tror att det motsvarar
önskemål långt utanför deras, som sista
gången röstade med det socialdemokratiska
partiet. De punkter herr Ohlin
räknade upp, en hårdare kontroll över
försäkringsväsendet och över bostadsmarknaden
och dylika ting tror jag äro
saker, som herr Ohlin, om han gjorde
en undersökning bland sina egna väljare,
ganska snart skulle finna vara populära
ting långt utanför den s. k. socialistiska
kretsen. Det är icke av
rädsla för att förlora en eller annan
väljare som vi ge till känna vad jag
här sagt, utan det har skett med hänsyn
till möjligheterna att underlätta
medborgerlig samling under en brydsam
tid. Vi säga, att vi avstå från att
aktualisera direkt partiskiljande frågor
om därigenom samförstånd kan vinnas.
Den regering, som bildades 1945 och
som nu har 2 Vi år bakom sig, har i praktisk
politik format sin gärning så, att
det varit ytterligt sällan som man icke i
denna kammare kunnat, oavsett partigränser,
stödja regeringens förslag.

Därmed tror jag mig ha visat, att vi
icke uppträtt som en kampregering,
som ensidigt hävdat en grupps intressen.

Jag har en gång sagt, att i detta land
kommer man icke under överskådlig
tid att kunna regera mot den svenska
arbetarrörelsen. Jag tror att påståendet
är riktigt, och jag tror också att det
vore klokt, om man på borgerligt håll
besinnade den realitet, som ligger
bakom dessa ord. Jag är emellertid
utan vidare villig att komplettera dem
med att säga, att man skall inte driva
arbetarrörelsen till sådana positioner
att den tvingas till att i kritiska situationer
regera mot den andra hälften av
nationen, som herr Ohlin nu anser sig
representera. Det är enligt vår mening
onödigt att här göra en sådan tillspetsning,
och den kan också undvikas med
litet god vilja å ömse håll.

Herr Ohlin ställde sin gamla fråga
till mig angående kommunisterna. Jag
vet inte hur jag skall kunna besvara
den så att herr Ohlin blir nöjd. Jag
gjorde ett försök under fjolårets remissdebatt.
Att det svaret kunde missuppfattas
är för mig obegripligt; detta
skedde icke heller under de första dagarna.
Jag vill emellertid ännu en
gång deklarera partiets inställning härvidlag.
Jag gör det kanske enklast genom
att läsa upp vår partisekreterares
formulering av vår politik, en formulering,
som är så auktoritativ som gärna
är möjligt. Partisekreteraren uttalar
sig i en av partiet spridd propagandaskrift,
»Vår politik», på följande sätt:
»Den som efter dessa och andra liknande
uttalanden av ledande kommunister
alltjämt tror att det kommunistiska
partiet är ett parti, som accepterar
svensk demokrati och svensk parlamentarism,
får skylla sig själv. Då
det inte går att slå bryggor mellan demokrati
och diktatur finns det icke
heller någon möjlighet att förena två
så diametralt motsatta ideologier som

Måndagen den 19 januari 1918 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

socialdemokratin och kommunismen
företräder. Det måste ligga i hela arbetarklassens
inlresse att striden för
frihet och socialism föres efter de beprövade
linjer som fört fram arbetarrörelsen
till dess nuvarande maktställning.
Att inlåta sig med ett parti som
företräder fullständigt främmande principer
om styrelseform och mänsklig
samlevnad vore att ge avkall på
vår rörelses viktigaste idéer. Och därtill
är socialdemokratin icke beredd.»

Är detta ett klart besked, eller är det
det icke? Det är en annan och enligt
min mening bättre formulering än den
jag använde i fjolårets remissdebatt,
men uttalandet täcker samma sakinnehåll.
Det skall icke lyckas på den borgerliga
sidan att driva fram 1948 års
väljare med den illusionen, att här
finns det ett socialdemokratiskt parti,
som i all sin politik låter sig bestämmas
av det kommunistiska partiets taktik.
Det kommer icke att lyckas. Vi ha
på de punkter där vi ansett våra positioner
hotade tagit upp en hård strid
med kommunisterna. Det har skett
inom fackföreningsrörelsen. Jag ber
herr Ohlin ta reda på resultatet. I varje
fackföreningsuppgörelse, där det verkligen
gällt hård strid, har socialdemokratien
slagit kommunisterna. I Metall-ettan
i Stockholm, som kanske var
det besvärligaste, erövrades för första
gången på länge majoriteten åt socialdemokratien.
Vid stickvalen i Skön
och Kiruna, där vi också togo upp en
hård kamp med kommunisterna, visade
det sig att vi lyckades tränga dem tillbaka.
Om herr Ohlin visste med vilka
svårigheter vi trots att vi äro ett stort
parti måste kämpa, med en liten press
och med otillräckliga ekonomiska resurser,
tror jag nog han förstår mig
när jag säger, att vi måste begränsa vår
kamp till de frontavsnitt, där enligt vår
mening det är nödvändigt att ta upp
striden.

Herr Ohlin hörde på mig, sade han.

Ja, jag får väl tro honom, men inte
hörde han på så bra som lian skulle
ha gjort om han odelat ägnat sig åt den
uppgiften. Jag hade, framhöll lian, sagt
att den stora investeringsverksamheten
hos näringslivet var ett uttryck för det
förtroende, som näringslivets folk hyste
för regeringen. Det vore ju fatalt om
jag sagt detta, och jag är tacksam för
att genast få rätta till det hela. Näringslivets
folk har nog ingen särskild
tilltro till regeringen, men det har en
tilltro — och det var det jag ville säga
— till Sveriges ekonomiska resurser
och en tro på framtiden, som varit så
stark, att man trots en utomordentligt
misstroendeskapande propaganda från
den borgerliga sidan vågat satsa på
Sveriges framtid i den utsträckning
som skett, när man byggt upp produktionsapparaten;
det är en helt annan
sak. Jag tror följaktligen att det förhåller
sig ungefär så, att herr Ohlin
riskerar att det skall gå för honom som
det tycks ha gått för Winston Churchill
i England. Jag tror nog att herr Ohlin
när han träffar representanter för näringslivet
gör vad han kan för att sprida
pessimism. Men akta sig så att det icke
går som det gått i England, där enligt
vad Göteborgs Handelstidnings Londonkorrespondent
skriver den 17 januari
1948. »Just denna» — d. v. s.
regeringens — »sobra realism har gjort
högerns jämmer- och skräckpropaganda
totalt ineffektiv. När Churchill talar
om att ''U av landets befolkning måste
gå under eller försvinna till andra länder,
så blir ingen längre förskräckt
utan gemene man skrattar godmodigt
och säger: ’den Winston, han har nu
aldrig frågat efter vad han kostat på
sig’.» Det kan finnas risk för att man
börjar säga detsamma om vissa svenska
politiker.

Herr Ohlin tyckte, att det var orimligt
av mig att begära besked om när
han krävde nedskärning av investeringarna.
Jag begärde icke något omedel -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

bart besked — natten är lång, och vi
ha en dag i morgon också. Men jag vill
ha ett besked under remissdebatten. Ty
det är väl ändå konstigt om det skulle
vara så, att herr Ohlin år 1946 med
mycket stor energi, så stor energi att
han utsatte sig för risken att förlora
valet — det måste alltså ha skett före
september 1946 — krävde en kraftig
nedskärning av investeringarna. Det
fanns emellertid en annan politiker,
som sommaren 1946 varnade för investeringsverksamheten
och sade, att svenska
folket får vara berett på nedskärningar.
Det var dåvarande ecklesiastikministern,
den person som just nu talar.
Jag talade i min hembygd Torsby,
Vitsand och Bograngen i juli månad
1946 och framhöll då, att de nuvarande
investeringarna kunde vi icke hålla
uppe, vi finge vara beredda på inskränkningar.
Om herr Ohlin då stött
mig hade det kanske åtminstone spelat
den rollen, att jag sluppit att bli utskälld
i den liberala pressen för att jag
ville minska byggnadsverksamheten. I
Göteborgs-Posten för den 16 juli 1946
finns en ledare, som alldeles säkert
icke hade blivit skriven, om herr Ohlin
hade uttryckt sig mera bestämt beträffande
kravet på en begränsning av
investeringarna. Redaktör Hjörne skriver
där bland annat, att ecklesiastikminister
Erlander är rädd för en ökning
av byggnadsverksamheten, men att den
saken behöver man väl inte vara rädd
för, för den kan man väl klara upp.
Det finns i artikeln ett ur liberal synpunkt
ganska intressant uttalande,
nämligen att om det skulle visa sig att
byggnadsarbetarna bleve alltför många,
skulle man kunna tänka sig möjligheten
att reglera arbetskraften. Och det
heter till slut: »Herr Erlander bör

hålla tillbaka oron. Det är nödvändigt
att få fyllt bostadsbehovet inom rimlig
tid.» Det är en fatal missuppfattning att
här stå vi — herr Ohlin och jag — och
kämpa för en begränsning av investe -

ringarna, och sedan är det bara mina
ord som spridas i den folkpartistiska
pressen, som jag för min del trodde
hade lätt att få informationer från
partiledningen.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och anförde: Herr

talman! Jag hinner i min replik bemöta
hans excellens statsministern
bara i ett par punkter. Han sade, att
jag tycktes beklaga att samlingsregeringen
icke fortsatte 1945. Jag sade,
ers excellens, ingenting om den saken,
men väl att frågan avgjordes av det socialdemokratiska
partiet ensamt. Det
ställer ju statsministerns tidigare uttalande
om att det kunde vara bekvämare
att vara utanför etc. i den belysning,
som jag åsyftade. Till undanröjande
av varje missförstånd om min
egen åsikt vill jag säga, att jag var av
samma uppfattning som herr Erlander.
Jag ansåg icke någon olycka skedd, när
det socialdemokratiska partiet allena
hade fattat detta beslut. Jag erkänner
emellertid att jag då trodde, att den
kommande regeringen skulle föra en
annan politik än den fört, särskilt sedan
dess chef fick namnet Tage Erlander.
Hade jag vetat att den politiken
skulle komma, skulle jag ha ställt
mig mycket tveksam.

Sedan sade statsministern, att regeringen
stod på efterkrigsprogrammets
grund men att så länge krisförhållandena
rådde och hård politik vore nödvändig,
vore regeringen beredd att
skjuta undan de socialistiska punkterna
i detta program. Det framgår härav
icke riktigt klart, om regeringen är beredd
att skjuta undan dessa punkter
för att vara välvillig mot oppositionen
och skapa samförstånd bland folket,
eller om det är för att man menar att

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

vid en kris skulle det kunna skada landets
utveckling, om man försökte realisera
detta program. Statsministern
säger, att han icke kan upplysa om
huruvida programmet kommer att tagas
fram igen i ett annat läge. Han förbehåller
sig alltså fullständig handlingsfrihet
i fråga om vad regeringen
kommer att vilja göra i det läge, som
kommer efter valet 1948, då det ju alltid
kan uppstå så stora förändringar
att man kan hänvisa till dem om man
så vill.

Jag vill vidare dels tacka för upplysningen
och dels göra den reflexionen,
att jag trodde att detta efterkrigsprogram
var ett krisberedskapsprogram,
men att jag nu fått upplysning om att
det i själva verket snarast är ett »vackert-väder-program»,
som icke kan användas
i dessa hårda tider.

Vidare yttrade:

Herr HAGBERG i Luleå: Herr tal man:

Det erinrades av statsministern
om att man ute i den borgerliga propagandan
nu upptäckt vanstyret här i landet.
Om nu den borgerliga oppositionens
talesmän icke ha talat så mycket
om detta vanstyre, så tror jag ändå, att
det finnes anledning att ägna det några
ord.

Det har redan sagts av herr Ohlin,
att vi efter kriget hade i guld och valutor
3 miljarder kronor och att detta
belopp nu är nere i omkring en halv
miljard. Vi ha under dessa efterkrigsår
importerat för 9,3 miljarder kronor och
vi ha exporterat för något över 8 miljarder
kronor. Det är alltså ett underskott
på ungefär 1,3 miljarder. Men under
samma tid ha ju i frakter och på
andra sätt tillförts landet ett par miljarder
kronor. Här, tycker jag, är den
första frågan, som man verkligen kan
ställa sig: Hur kan det komma sig, att
vi i stället för en valutatillgång på 3
miljarder kronor, som vi borde ha haft
under de nämnda betingelserna, ha en
4 — Andni kammarens protokoll 4.948.

valutatillgång på endast en halv miljard
kronor? Det är för mig ett uttryck
för ett vanstyre av mycket stora dimensioner,
att någonting sådant har
varit möjligt. Under dessa år har landet
saknat en hel del nyttigheter, som
man med en planmässig utrikeshandel
säkert skulle ha kunnat anskaffa; men
samtidigt har importen av en massa
överflödsvaror, för att icke säga lyxvaror,
ökats i oerhörd grad. När det
gäller pälsverk är den 10 gånger större
än före kriget och i fråga om tobak 5
gånger större än före kriget. I stället
för att man utvecklat produktionen av
konsumtionsvaror, där en viss knapphet
fortfarande är för handen, har man
tillåtit denna produktion stagnera och
i stället ökat importen av konsumtionsvaror
med 40 %.

Man klagar över att småföretagen på
två år ha tagit ifrån industrien 40 000
arbetare. Men beror icke det på det
särskilda slags vanstyre, som just kapitalisterna
ha haft möjlighet att utveckla,
då de med framgång hindrat
arbetarna att få löneförbättringar? Ty
det är icke av kärlek till småföretagen
utan därför att man betalar sämre i de
stora företagen som denna utflyttning
av arbetskraft ägt rum.

Vi ha en priskontroll här i landet,
men priserna ökas oavbrutet. Om priskontrollen
lyckas stoppa priset på någon
vara, så försämra kapitalisterna
kvaliteten, eller också övergå de till annan
mera vinstbringande produktion;
det är också ett uttryck för vanstyret.

Vi ha fått ett kommissionsväsen och
en byråkrati, som relar upp folket och
komprometterar hela idén om en samhällets
ledning över näringslivet. Men
vi måste fråga: Är det icke storfinansens
män som befolka krisorganen och
inneha de viktigaste positionerna där?
Och är det ej fortfarande så, allt tal
om demokratisering till trots, att hela
byråkratien i det väsentliga är sammansatt
av folk, som på grund av både
Nr 2.

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

sin härkomst och sin personliga övertygelse
har en helt annan uppfattning
än majoriteten av folket? När socialgrupp
I, som representerar 5 % av folket,
innehar 80 % av alla ämbeten här
i landet, så behöves det ju icke mera
för att illustrera tillståndet och kanske
förklara en hel del av grunderna till
den mycket motiverade kritik, som
framförts mot byråkratien.

Jag har svårt att på annat sätt än genom
en hänvisning till denna sammansättning
av krisorganen och byråkratien
förklara exempelvis vad som sker
inom byggnadsverksamheten, där man
bär gott om arbetskraft, medan man
har knapphet på arbetskraft inom industrien.
Just i fråga om bostäder är
ju efterfrågan och bristen allra störst.
Medan investeringarna i industrien under
efterkrigsåren ökats med 80 % och
inom transportväsendet med icke
mindre än 110 %, ha däremot investeringarna
i byggnadsverksamheten bara
ökats med 25 %. Det konstateras ju för
övrigt i propositionen, att den investeringskontroll,
som genomförts, i huvudsak
är begränsad till byggnadsverksamheten,
alltså till en mindre del av investeringsområdet.

Men vad gör man då? För det första
inskränker man nu bostadsbyggandet.
Statsministern bär ju nyss inför kammaren
talat om, hur förutseende han
själv var på denna punkt genom att i
tid signalera nödvändigheten av en sådan
inskränkning. Resultatet därav
kommer bara att bli, att investeringarna
automatiskt dirigeras över till de
andra områdena, där de verkliga överinvesteringarna
föreligga och där de
verkliga orsakerna till svårigheterna
också framträda.

För det andra åstadkommer man arbetslöshet
på ett område, där det verkligen
finns arbetsuppgifter övernog,
utan att man därför, tror jag, kommer
att öka tillgången på arbetskraft inom
andra områden.

För det tredje gå dessa investeringar
till områden, där man saknar närmare
ett hundratusental arbetare inom industrien
och än mindre har arbetskraft
att bemanna alla nya maskiner och fabriker,
som byggas eller byggts under
den senaste tiden.

För det fjärde avstår man fortfarande
från försök att verkligen kontrollera
dessa investeringar, och man begränsar
i fortsättningen investeringskontrollen
till byggnadsverksamheten.

Det säges ju visserligen, att man skall
försöka nå frivilliga överenskommelser
med kapitalisterna. Men det är som att
taga ifrån en hungrig hund ett köttben.
1 den mån som en kreditåtstramning
har kunnat dämpa investeringarna, tror
jag att man kan lugnt gå ut ifrån, att
den i så fall icke träffat trusterna utan
att den träffat småföretagarna. Inför
den synen blir ju vad man gjorde så
stor reklam av för några månader sedan,
nämligen bilden av en motorbåtspatrull,
som ute i skärgården sökte reda
på en och annan syndare, som utan vederbörligt
lov byggt någon sommarstuga,
ännu mera drastisk.

Många av krisregleringarna verka på
mig som att sila mygg och svälja kameler.
När man håller ett högtidligt regeringssammanträde
med Stockholms
stads främsta expertis för att avgöra
om det skall beviljas 70 säckar cement,

d. v. s. eu lika stor kvantitet som behövs
för en enfamiljsvilla, för att bygga
om Stockholms rådhus och göra det användbart
med hänsyn till den nya rättegångsbalken,
är detta uttalande om
att sila mygg och svälja kameler verkligt
motiverat. Man förklarar ibland bostadsbegränsningen
med knappheten på
cement. När man förebrår vederbörande
för att staten ej griper in och ser
till, att det blir cement, så försvaras
detta exempelvis i Morgon-Tidningen
med att regeringen har överlämnat till
cementtrusten att bestämma, hur mycket
cement som skall produceras.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Man har dekreterat för Stenmans
skruvfabrik, att den skall leverera
skruv till bestämda priser, varefter
skruvfabriken bara doppar skruven i
någon kopparlösning och höjer priset
utan vidare med 90 %.

Det är vanstyre också, när Stockholms
alla hotell äro fullbelagda med
folk som springer i kommissionerna för
att få licenser eller byggnadstillstånd.
Det har krånglats till i en sådan utsträckning,
och man tycks ha fastnat i
detaljerna så, att det förmodligen bara
kan bereda glädje för revyförfattarna.

Liknande exempel kan man taga från
utrikeshandeln. Man kalkylerade för
fjolåret, säger konjunkturinstitutet, med
att importen skulle minskas med 300
miljoner kronor, men den ökades i stället
med 1,7 miljarder kronor. I år vill
man göra upp en inflationsbalans på
grundval av minskad import. Men, säger
konjunkturinstitutet, det är icke alls
säkert, att importen blir mindre i år
än 1947. Även om man kalkylerar med
minskad import så kalkylerar man icke
med importörerna. I fullständigt förakt
för de nationalekonomiska lagarna ökade
de som bekant i fjol mycket väsentligt
importen. Sedan valutatillgången
börjat sina, genomförde regeringen i
mars 1947 sitt ryktbara importstopp
med åtföljande kafferansonering. På ett
halvt år ökades sedan importen med
det dubbla jämfört med motsvarande
månader 1946. Regeringen tvingades
kassera hela sin importstoppsplan och
utarbeta en helt och hållet ny, medan
statsrådet Sträng — som tillhör den
ringa kretsen av regeringslyssnare här
— höll ett förmaningstal till det svenska
folket om dess anspråk på för höga
kaffekvaliteter. Nog tyckte vi, att vi
hade skäl tillräckligt, när vi vid importstoppets
genomförande ansågo, att det
varit bättre med litet råg i ryggen på
regeringen än att man skulle behöva
blanda den i kaffet!

Nu beslöt riksdagen i juli månad, att

räntan icke skulle få höjas. Kort tid
därefter höjde storbankerna räntan för
Stockholms stad med en halv procent.
I stället för att vidtaga motåtgärder för
att skapa respekt för riksdagens vilja
ökade postsparbanken räntan med en
fjärdedels procent.

Vi ha nu fått någonting nytt, som kallas
sterilisering av köpkraften: man
skall även taga in de s. k. företagarvinsterna
i den steriliserbara köpkraften.
Det går så till, att man skall taga
in så mycket som 250 miljoner kronor
om året från företagsvinsterna och sätta
in det på ett konto. Efter tre år få kapitalisterna
ut dessa pengar med 2 %
ränta, som skall betalas av skattebetalarna.
Men när man skall sterilisera fattigt
folks köpkraft är det icke fråga om
att sätta in på sparkonto eller att betala
ränta, utan man tar det bara genom
nya indirekta skatter.

Vi ha fått en pappersransonering,
som för resten överlämnats till Tidningsutgivareföreningen.
Medan arbetartidningarna
ställas på indragningsstat
ökas floden av kolorerade, i många
fail halvpornografiska alster. Pappersransoneringen
genomföres, säges det,
för att möjliggöra en ökad export av
papper, detta samtidigt som man importerar
amerikanskt papper.

Jag skall i stället för att illustrera
dessa olika former av påtagligt vanstyre
låta Nordens Karlsson i MorgonTidningen,
som ibland har ett förståndigt
ord att säga, komma till tals. Hur
kan en sådan hushållning tolereras?
frågar han. Jo, därför att vi demokrater
gå omkring med åsneöron; vi äro
så toleranta, att f—n kommer att ta oss.
Men våra fiender äro inte toleranta:
om de bara förmådde, skulle de utan
skrupler göra som nassarna!

Det är en av regeringens allra trognaste
försvarare i pressen som står för
hela detta missnöjesutbrott över vissa
former av vanstyret. Det är kapitalisterna
och deras likatiinkande i byrå -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

kratien och krisorganen som främst
skola ha äran av vanstyret. Regeringens
fel är att den ej utnyttjar sina maktmedel
mot dessa kapitalister, icke mobiliserar
de breda folkmassorna till aktiv
medverkan utan i stället finner sig i
sabotaget. Det är, åtminstone så som
jag ser det, förklaringen till vanstyret.

Nu skola vi få en nationalbudget. Det
är för resten en sak som vi länge efterlyst.
Den är ännu ej färdig utan levereras
som ett diskussionsutkast tills vidare.
Den är försedd med många reservationer,
där det erinras, att beräkningarna
av inkomster, konsumtion och
investeringar äro mycket osäkra. Det
statistiska materialets hållfasthet säges
vara på väsentliga punkter otillfredsställande,
varför, heter det vidare,
grova approximationer och kalkyler
måst tillgripas. För 1947 säges det, att
varje omdöme om produktion och omsättning
måste bli ytterst preliminärt.
För detta år tillgänglig statistik är så
bristfällig och ofullständig, att omdömena
om den ekonomiska utvecklingen
mellan 1946 och 1947 måste bli osäkra
inom mycket vida marginaler. Därför
vill icke konjunkturinstitutet pressa
jämförelser och differenser för hårt.

Efter detta egna utdömande av alla
förutsättningarna för denna nationalbudget
går emellertid konjunkturinstitutet
att uppgöra förslag till en sådan.
När man sedan ställer alternativ för
att illustrera skillnaden mellan köpkraft
och varutillgång, utgår man ifrån att
skörden skall vara sämre än normalt,
att importbegränsningen minskar varutillgången,
att tillgången på elkraft hålles
nere och att produktionen skall återföras
till 1946 års nivå. Om lönestegringar
genomföras, räknar man med att
de komma att balanseras av minskad
sysselsättning.

Här kan man med Goethe tala om att
all teori är grå. På sådana premisser
bygger man upp motiveringen för de
nya indirekta skatterna liksom för re -

formpausen och lönestoppet. Man blir
rent av — jag talar om konjunkturinstitutet
— litterär, när man söker visa
arbetarna, hur dumt det är att söka
höja sin lön. Jag skall bara citera några
ord ur konjunkturinstitutets rapport.
»Fn pris- och inkomststegring», säges
det, »medför ny tendens till efterfrågestegring,
och köpkraftsöverskottet återuppstår
varje morgon ungefär som galten
Särimner (med den skillnaden, att
det varje morgon är en annan, större
eller mindre galt).» Denna prisstegringsgalt
— om jag får använda konjunkturinstitutets
terminologi — som
bara ökar efterfrågan, tycker jag är
mogen för definitiv slakt. Den kan lika
litet i år som i fjol utgöra ett godtagbart
försvar för ett lönestopp. I verkligheten
kommer en återhållsam lönepolitik
ej att hindra totalinkomsternas
stegring, eftersom dessa ändå i stort
motsvara produktionsresultatet. Den
kommer bara i stället att öka kapitalisternas
andel i nationalinkomsten.
Man kan på det sättet taga ifrån småfolket
en del av dess inkomster. I stället
för att hejda prisstegringen på den
väg, som man nu rekommenderar, vinner
man det rakt motsatta. Om man
höjer brännvinet med 2 kronor litern,
ökar cigarrettpriset med 2 öre, pilsnern
med 3 öre, en chokladkaka med 20
öre och vidare höjer sockerpriset med
10 öre per kilogram men sedan på
grund av bensinskatt och bilskatt och
därav föranledd taxeökning får höja
mjölken med 3 öre litern, kött och fläsk
med 50 öre per kg och andra varor i
motsvarande grad — det blir kanske
inte exakt denna prisstegring, men en
prisstegring måste det ju bli — då leder
ju detta icke till att man hindrar prisstegring
utan till att man befordrar densamma.
Därför tycker jag det är fullständigt
befängt, när man går ut till folket
och säger, att vi skola höja priset
på de och de konsumtionsvarorna för
att hindra prisstegringar, då ju den

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

ifrågasatta höjningen kommer alt slå
igenom på praktiskt taget alla konsumtionsvarupriser.

När man nu anser det nödvändigt att
sänka folkets levnadsstandard, gör man
det på det obevisade antagandet att folkets
köpkraft har vuxit snabbare än
mängden av konsumtionsvaror. Konjunkturinstitutet
gjorde ju samma påstående
i fjol och exemplifierade detta
med ett räkneexempel, där man sade
att mot en ökad inkomst på 2 miljarder
svarade en ökad varutillgång på 200
miljoner kronor. Det, sade man redan
i fjol, nödvändiggjorde ett lönestopp.
Jag karakteriserade ju redan då ett sådant
räkneexempel som bluff. Sedan
dess ha lönerna ökat snabbare än man
förutsatte, men jag tror inte att de följder,
som man utgick ifrån, ha inställt
sig, och i den mån de i något fall ha
inställt sig är det min bestämda uppfattning
att de hade kunnat avvärjas,
därest man hade utnyttjat priskontrollen
tillräckligt effektivt. Nu fortsätter
man emellertid denna dimbildning, och
konjunkturinstitutet har konstruerat alternativa
s. k. inflationsgap för att
illustrera skillnaden mellan köpkraft
och varutillgång. Dessa alternativa inflationsgap
röra sig mellan nära 4 och
något över 1 miljard kronor. Finansministern
tycks, om jag förstått honom
rätt, i motsats till konjunkturinstitutet
utgå från att inflationsgapet har försvunnit,
och hans omsorg tycks framför
allt inriktas på att förhindra att
det uppstår en försämrad balans. Dessa
variationer mellan 4 och 1 miljard visa,
hur godtyckligt hela detta resonemang
om inflationsgap och skillnad
mellan köpkraft och varutillgång egentligen
konstruerats. Om jag återvänder
till den mest populära halvan i detta
berömda inflationsgap, nämligen den
s. k. köpkraftsökningen, antas den i ett
räkneexempel uppgå till 1,2 miljarder
kronor, och det är bland annat för att
täppa igen detta gap som man rekom -

menderar de nya konsumtionsskatterna
på över 500 miljoner kronor. Det
är några tidningar som räknat ut, att
dessa nya konsumtionsskatter komma
att representera en merutgift för indexfamiljen
på 300 kronor per år. Det är
väl riktigt som herr Skoglund säger,
att för en del familjer kommer den inte
att betyda så mycket. Han trodde att
kommunisterna, när vi voro så oroliga
för dessa skatter, representerade en
alldeles särskild konsumtionstyp, som
skulle vara så ivrig på just dessa s. k.
umbärliga varor. Jag utgår ifrån, att
vad herr Wigforss eller herr Skoglund
konsumerar av tobak och alkohol i
detta sammanhang är av underordnad
betydelse. Jag utgår från det enkla faktum,
att det svenska folket ändå konsumerar
för 700 å 800 miljoner kronor
tobak, alkohol, maltdrycker och läskedrycker,
d. v. s. sådant som man här
skulle särskilt beskatta. Man bör därtill
hålla i minnet, att fjolårets prisstegringar,
som höjde levnadskostnaderna
med omkring 10 procent — jag har inte
sett någon slutlig siffra, men jag tänker
det rör sig däromkring — har förbrukat
mer än hela den inkomstförbättring,
som dessa familjer fingo under fjolåret.

Fn av de största svagheterna i denna
s. k. balansteori är enligt min mening,
att man alldeles bortser ifrån de dynamiska
faktorerna i produktionen. Om
såsom nu är fallet en massa arbetskraft
sysselsättes med att bygga och inreda
nya fabriker, vilket ju alltid tar några
år, då sitta våra balansteoretiker och
fundera över. varför produktionen inte
ökar i hastigare tempo per arbetskraft,
och på denna grund konstruerar man
sedan fram en ytterst liten ökning av
konsumtionsvarorna under nästa år.
Men vad inträffar i det ögonblick, när
låt mig säga 100 000 arbetare ha byggt
fabriken, inrett den färdigt och flyttat
in maskiner och börjat producera
varor? Då väller det fram en ny och
av våra balansteoretiker absolut icke

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

förutsedd eller medräknad leverans av
varor och kullkastar hela grunden för
deras teorier. Det är vad som redan
skett och vad som fortsätter att ske.
Här i landet producera 10 000 skoarbetare
tillräckligt och mer än tillräckligt
för att förse det svenska folket med
dess behov av skor. Vi ha fått 250 000
flera arbetare än vi hade före kriget,
och ändå försöker man framställa en
varubrist som ett axiom, något som man
inte kan undvika. När man vet, hur
mycket arbetskraft som under vanliga
förhållanden inte brukas — tänk på vår
stora arbetslöshet före kriget — eller
som brukas för onyttiga eller improduktiva
ting, då är det ändå svårare att
begripa hela detta resonemang.

I verkligheten är icke det stora problemet
att vi ha för litet varor eller att
varubrist är perspektivet för kommande
år, utan det är ett helt annat perspektiv
som kommer att resa sig, såvida man
inte kan vidtaga åtgärder däremot. I
förberedelserna för arbetarrörelsens efterkrigsprogram
talas det mycket om
att kriser uppstå därför att massorna
sakna tillräcklig köpkraft. Det är eu
krisförklaring. Den är icke uttömmande.
Men behöva vi mera bevis för att
konsumtionen inte håller jämna steg
med produktionstakten än de höga vinsterna
och de oerhörda förmögenhetsökningar,
som ägt rum under de senare
åren? I år saknar jag tyvärr i statsverkspropositionen
vad som eljest brukar
vara vanligt, en redovisning över
förmögenhetsökningen. Jag vill inte
utgå ifrån att man uteslutit denna sedvanliga
redovisning därför alt man vill
beröva oss argument mot denna köpkraftsteori.
Jag konstaterar i alla fall
med beklagande att man har gjort det.
Jag tror att slutsatsen måste vara den,
att man inte skall minska utan hellre
öka marknadens köpkraft. Visserligen
tycks man prompt vilja utgå ifrån att
vi ha en kris och vill konservera alla
krisorgan, men jag tror att en sådan

kris kommer fortare och blir hårdare,
om man envisas med att sänka folkets
levnadsstandard.

Det är självklart att de borgerliga
partierna inför all denna valhänthet
skärpa språket mot regeringen och bli
ännu mera arroganta. Jag kanske skulle
säga, att i dag har det väl inte framträtt
så mycket, men man kan ju inte
bara döma den borgerliga propagandan
efter vad som sägs i riksdagen. Man får
också döma den efter vad som sägs
utanför riksdagen och inte minst i dess
press. För några år sedan var ledmotivet
i denna propaganda varningar för
regeringens s. k. socialiseringsplaner.
Nu ids man inte längre tala därom, och
troligen beror det på att man anser sig
ha vunnit denna första rond. När man
ännu var orolig för att den svenska
arbetarrörelsen skulle utnyttja den förändring
i läget, som inträdde med krigets
slut, för att verkligen genomföra
någon socialisering, då var man ännu
både förstående för att arbetarna behövde
ha bättre löner och anhängare
av sociala reformer. Så sent som i valrörelsen
1946 skröt ju högern på stora
plakat över att det var dess linje i folkpensionsfrågan
som hade segrat. Nu
har man däremot lagt om skivan. I fjol
krävde de borgerliga partierna reformpaus,
lönestopp, prisstegringar, nya indirekta
skatter och inte att förglömma
skattesänkningar på förmögenheter och
stora inkomster. I fjol i remissdebatten
tycktes ännu finansminister Wigforss
och jag vara på samma våglängd i lönefrågorna.
Medan de svenska kapitalisterna
ha organiserat prisstegringar —
ty att prisstegringen är organiserad lär
väl ingen gärna kunna bestrida — så
ha deras partier gjort allt vad de ha
kunnat här i riksdagen och utanför
riksdagen för att jämna vägen för desamma.
Jag kan inte låta bli att erinra
herr Ohlin, som här talade om sin
sociala liberalism, om vad som var folkpartiets
linje i juli månad förra året,

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

när riksdagen behandlade direktiven
för penningpolitiken. Det var att man
skulle stryka den passus, där det varnades
mot en nedskrivning av kronans
värde — en nedskrivning av kronans
värde, som ju alltmer framträtt som ett
borgerligt krav. Det skulle leda till att
Sverige fick betala mera för importen
utan att få mera varor och finge mindre
betalt för exporten. Det vore ju en linje,
som sedd ur en samlad nationalekonomisk
synpunkt skulle te sig som rena
vansinnet. Men vederbörande visste
också att den linjen är det säkraste
medlet för att sänka arbetarnas löner
och för att beröva dem som skola åtnjuta
de sociala reformernas stöd så
mycket som möjligt av värdet av dessa
sociala reformer. Det är med dessa,
som vilja prisstegringar, som öppet arbeta
för prisstegringar, som i riksdagen
kräva prisstegringar, det är med dessa
som regeringen har sökt avspänning
och samarbete. Varje misslyckad samarbetskonferens
— det var ju tre stycken
fiaskon i fjol — resulterar bara i
en ännu hårdare kamp mot regeringen.
Och syftena äro ju mycket enkla: att
undanröja hindren för prisstegring, att
slopa varje form av statlig kontroll över
produktionen, som inte är direkt i monopolens
intresse, och naturligtvis det
politiska målet att erövra majoriteten
i riksdagen. Jag tror inte att man kan
dämpa denna aktivitet genom att, såsom
dessa nya indirekta skatter komma att
göra, ge ett stöd åt prisstegringen, avlägsna
vissa hinder för prisstegringen.
Jag tror att regeringen i stället kommer
att lastas från de borgerliga partiernas
sida ute bland folket i valrörelsen för
dessa nya prisstegringar.

Vad jag tycker är väsentligt, när jag
betraktar regeringens förslag, det är att
det måste leda till prisstegringar och
måste leda till en sänkning av levnadsstandarden
för massorna här i landet.
Jag har den bestämda känslan att vi nu
stå inför ett slags vändpunkt vid det

tredje efterkrigsårets ingång, att regeringen
nu visar upp en annan uppsyn
inför folket än när man talade om att
skördetiden hade börjat. Det framgick
ju också av de förklaringar, som givits
här av statsministern, där han talade
om att man under krisen är beredd att
skjuta undan sådana punkter i efterkrigsprogrammet,
varom det råder strid
mellan den borgerliga oppositionen och
regeringen. Jag tror inte man skall
glömma bort, att det kapitalistiska sabotage,
det vanstyre som man med
goda skäl kan tala om på det ekonomiska
området, har möjliggjorts tack vare
att inget väsentligt gjorts för att förverkliga
efterkrigsprogrammet. Vid krigets
slut enades ju den svenska arbetarrörelsen
om detta program, som presenterades
så anspråksfullt. Man ville,
hette det, ge näringslivet en ny organisation
och omdana samhället i socialistisk
riktning. Innebörden därav uttrycktes
i tre huvudpunkter: man skulle genomföra
full socialisering, man skulle
genomföra en rättvis fördelning och en
jämn levnadsstandard och man skulle
genomföra större effektivitet och demokrati
i näringslivet. Detta program blev
ju 1945 regeringsprogram, och regeringschefen
har ju nyss deklarerat, att
det är fortfarande regeringens program
även om del liigges på hyllan under
sådana här bistra tider för att tagas
tillbaka, när det blir bättre tider igen.
Bakom detta program stod, och jag hävdar
står fortfarande en majoritet av det
svenska folket, och dessutom har ju regeringen
majoritet i riksdagen. Vad har
nu skett efter år? Ha vi uppnått ett
ökat arbetarinflytande över produktionens
ledning, som det heter i punkt 27?
Vilka exempel kunna uppvisas på verkligt
stöd för allmännyttig produktion
eller socialisering på områden, där enskild
företagsamhet medfört misshushållning
eller monopolism, som det heter
i punkt 23? Man kan ju inte gärna
anföra försäljningen av de statsägda

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

tidigare tyska företagen, som snart iir
genomförd till 100 procent, som ett bevis
på en sådan strävan, och inte lär
väl det som inträffat på handelspolitikens
område, som redan karakteriserats
av mig och föregående talare, gärna
kunna användas som bevis för att man
i enlighet med efterkrigsprogrammet
lagt utrikeshandeln under samhällets
ledning. I det fallet — eftersom det ändå
förekom även något vettigt i herr
Ohlins tal — tycker jag regeringen
verkligen skulle knyta an till hans rekommendationer
att verkligen genomföra
en fast statlig ledning av utrikeshandeln.
Det borde bli lättare nu, när
man även på borgerligt håll tycks ha
kommit underfund med att det är
ofrånkomligt.

Det diskuterade vanstyret på investeringsområdet
kan ju inte gärna vara
ett resultat av en samhällelig planering
av investeringsverksamheten, som det
heter i punkt 18. Jag måste säga: kan
man verkligen — det kan man naturligtvis
inte — inför bilden av jättevinsterna
och de väldiga förmögenhetsökningarna
ens peka på punkt 17, där det
talas om en likvärdig levnadsstandard
och utjämning av klasskillnaden? Om
nu finansministern har rätt, när han i
sin proposition utgår ifrån, att realinkomsten
från 1939 har uppnåtts under
1947, så bör dock inte glömmas vad han
själv har skrivit i efterkrigsprogrammet,
att även de breda lagrens andel i
den totala produktionen måste stiga.

Jag har sagt en gång förut här i riksdagen,
att det föreligger fara för att
efterkrigsprogrammet skall bli samma
fiasko som socialiseringspolitiken efter
det första världskriget. Vi äro på kommunistiskt
håll verkligt oroliga härför.
Vi kunna inte komma ifrån att trots
efterkrigsprogrammet och trots alla
goda uppsåt är monopolkapitalisternas
ekonomiska makt större än någon gång
förut. När jag minns vad som har utlovats
i fråga om att åstadkomma en

samhällelig ledning och kontroll över
produktionen och när jag ser, vad som
här uppnåtts, då påminner jag mig en
strof ur sången om Larsen, där det
heter:

Det skulde bli så meget godt

men det blev faktiskt skitt.

Jag vill naturligtvis inte påstå, att
ingenting på efterkrigsprogrammets linje
har uppnåtts. Lönerna ha höjts inte
så litet tack vare arbetarklassens stridsberedskap.
Vi ha fått en del sociala
reformer, för vilka vi gärna taga vår
del av ansvaret, även om vi haft en
annan huvudlinje för socialpolitikens
utformning och även om vi tvingats
vända oss mot sådana åtgärder, som
försämrat reformernas realvärde. Vi
komma emellertid inte ifrån att ett huvuddrag
hos dessa framsteg är att de
knutits samman med den kapitalistiska
högkonjunkturens tillfälliga uppblomstring.
Tror regeringen själv, inför tecknen
på en ekonomisk kris ute i världen,
att den nya myten om Socialsverige
har ett verkligare underlag än myten
om folkhemmet? Redan regeringens
proposition ger material för en sådan
fråga. Det finns där liksom en auktoritativ
förklaring, att social trygghet inte
kan förlikas med en kapitalistisk produktionsordning.
Sociala reformer kunna
liksom ett plåster visserligen dölja
såret på samhällskroppen, men de kunna
aldrig läka det. Redan under nuvarande
makalösa högkonjunktur hotas ju
löne- och reformframgångarna genom
den fortgående prisstegringen. Detta är
ju nog för att visa, att genomförandet
av löneförbättringar och sociala reformer
inte kunna ställas som något alternativ
till ett förverkligande av efterkrigsprogrammets
grundtanke, att all
ekonomisk verksamhet skall samordnas
till en planmässig hushållning, i vilken
enskilt intresse skall underordnas allmänt
väl. Regeringens politik har med
andra ord enligt vår mening inte kän -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

netecknats av en strävan mot en sådan
omvandling av samhället, att den ekonomiska
krisen kan undvikas, och någon
garanti mot massarbetslöshet och
elände har heller icke nåtts.

Konjunkturinstitutet gör gällande, att
konjunkturutvecklingen i ett antal länder
fått ett krisartat förlopp under 1947.
Detta omdöme förefaller riktigt, även
om det material konjunkturinstitutet refererar
som stöd för sin tes bara hämtats
från sådana krigshärjade länder,
som hängt sig fast vid dollarn i stället
för att med egen kraft ta itu med återuppbyggnaden.
Även om krisutvecklingen
i dessa länder kommer att drabba
vårt land, äro vi icke där ännu. Vårt
utgångsläge är, det vill jag understryka,
fortfarande en makalös högkonjunktur.
Produktionen är 25 procent större än
1939 och 100 procent större än 1929.
Vi ha, såsom jag nyss sade, 250 000 arbetare
i verksamhet mer än vi hade
före kriget. Det arbetas mer än någonsin
förr i detta land. Det sker eu väldig
lagerpåfyllning på vissa områden,
och investeringarna slå alla tidigare rekord.
Om jag därtill lägger de stora
vinsterna — aktiebolagsvinsterna ha
stigit med 72 procent under det senaste
året — och de stora förmögenhetsökningarna,
tror jag mig ha tillräckligt
illustrerat vad som sagts härom.

Finansministern har sagt, att vår viktigaste
uppgift är att öka produktionen.
Men jag vill påpeka, att en förbättring
av lönerna är en viktig förutsättning för
en fullständig mobilisering av arbetskraften
och för att industriens behov
av armar skall fyllas. Fn återhållsam
lönepolitik, som nu rekommenderas och
i fråga om vilken storföretagen varit
mest framgångsrika, betyder en dålig
produktionspolitik. Om man hävdar, att
de verkliga producenterna, arbetarna,
skulle ha uppnått förkrigstidens reallöner,
bör man inte förbise, att livsmedelskonsumtionen
under 194(1, räknat
i kalorier per konsumtionsenhet, enligt

konjunkturinstitutet var G procent lägre
än 1939. Fn liknande minskning har
skett av konsumtionen av textilier, utom
konfektionssydda damkläder. Konjunkturinstitutet
vill nu tro, att en inkomstutjämning
ägt rum, men samtidigt förundrar
det sig över att denna utjämning
inte bringat upp konsumtionen
mer än som skett. De uppgifter jag nyss
anfört bestyrka enligt min mening antagandet,
att konsumtionen släpar efter.
Detta antagande bestyrkes ytterligare
av att den andel av nationalinkomsten,
som går till konsumtion, nu
bara är G5 procent mot 67,6 procent
1939. De senare siffrorna visa även, att
en större andel än tidigare av nationalinkomsten
går till investeringar. Jag
anser finansministerns uttalande, att
budgeten vittnar om en mindre gynnsam
bedömning av utsikterna för den
närmaste framtiden, illa rimma med
dessa och andra fakta. Finansministerns
uttalande om betydelsen av de
genomförda skattesänkningarna bör
också kompletteras med en påminnelse
om att de direkta skatterna sedan 1945
ökat med 750 miljoner kronor och de
indirekta med 300 miljoner. Man kan
alltså inte ens i någon hänsyn till statens
ekonomiska läge finna en motivering
för de nya konsumtionsskatterna.

Läget är tyvärr detta: I en situation,
i vilken man borde ta jättetag mot spekulation
och kapitalistiskt vanstyre, förklarar
finansministern i ett radioanförande,
liksom statsministern förklarat
här i dag, att olika meningar om samhällets
organisation inte äro aktuella.
Detta betyder, såsom Svenska Dagbladet
redan skadeglatt registrerat i polemik
mot Ny Dag, att de radikala idéerna
lämpats över bord såsom onödig barlast.
Även om finansministerns yttrande,
såsom Svenska Dagbladet förutsätter,
inte innebär ett principiellt uppgivande
av efterkrigsprogrammets viktigaste
krav, ja, även om jag utgår från
att det, såsom statsministern antydde i

Nr 2.

Måndagen den 19
Vid remiss av statsverkspropositionen.

sitt anförande, bara är fråga om en
paus, medan stormen mot regeringen
bedarrar, blir finansministerns motivering
för denna paus inte mer acceptabel.

Finansministern använde i sitt radioanförande
efter statsverkspropositionens
avlämnande en bild, som även använts
i debatten i dag. Han liknade
samhällets svårigheter vid svårigheterna
för en man, som bygger ett eget
hem. Sedan denne man byggt den undre
våningen färdig, tvingas han skjuta inredandet
av den övre våningen på
framtiden. Detta är vad man nu uppmanar
arbetarna att göra. Låt mig
applicera bilden på det moderna samhället!
Det moderna samhället består
av två våningar. I den undre våningen,
om inte rent av i källaren, bo arbetarna,
och deras möblemang skulle
komma all heminredningsexpertis att
rynka pa näsan. I den övre våningen
bor en kategori människor, som ha gott
om utrymme och bra möblemang och
vilka sannerligen inte besväras av någon
bostadsbrist. De nya parollerna
syfta inte till att uppskjuta underhållet
av den övre våningen, utan till att uppskjuta
iordningställandet av den undre.
Situationen blir enligt min mening inte
bättre, om finansministern sedan i propositionen
förklarar, att varje förbättring
av konsumtionsstandarden för en
medborgargrupp måste ske på bekostnad
av andra medborgargruppers konsumtion,
ty alla veta ju, att den konsumtionsinskränkning,
vartill de nya
skatterna syfta, är avsedd att förbättra
villkoren för de rika och drabba de fattiga.
Finansministern sade, att de nya
konsumtionsslcatterna inte skola minska
konsumtionen av de beskattade varorna
— detta kan kanske användas i polemik
mot herr Skoglund — utan att de
skola minska den totala konsumtionen.
Även här gäller den regel jag nyss talade
om. Jag vill därtill lägga, att om
finansministerns antagande är riktigt,

januari 1948 fm.

att konsumtionen av sprit, tobak, nöjen
o. s. v. kommer att vara lika stor som
förut, måste i eu familj, där någon använder
dessa saker, de övriga medlemmarna
inskränka sin konsumtion av
mat och kläder.

Vi stå för vår del fast vid efterkrigsprogrammet.
Vi anse, att allt det väsentliga
ännu återstår, innan dess mål
ha uppnåtts. Man har inte gjort någonting
av verklig vikt för att göra slut på
anarkien i det ekonomiska livet. På den
vägen, men inte genom att sänka levnadsstandarden
i en makalös högkonjunktur,
skulle man också kunna bemästra
inflationens problem, i den mån
man kan tala om ett inflationsproblem
i ett land som Sverige. Vi kräva, att
prisstegringarna hejdas och att effektiva
åtgärder vidtagas i syfte att pressa
ned monopolpriserna. Kunde man pressa
ned priset på radioapparater med
nära en tredjedel utan att detta minskade
produktionen av radioapparater,
är det säkert möjligt att sätta ned priserna
inom åtskilliga andra branscher.
Vi ha aldrig hävdat, vilket jag tyckte
herr Skoglund i Doverstorp gjorde gällande,
att inte arbetslönerna kunna påverka
priset på en vara, men vi ha sagt
tidigare och hävda fortfarande och
stödja oss därvid på att industrien har
gjort mycket stora vinster, att det finns
en mycket bred marginal för prissänkningar
och löneförhöjningar utan att
dessa behöva hindra produktionen eller
få liknande konsekvenser.

Vi vända oss alltså emot de nya indirekta
skatterna i den mån dessa höja
priserna och sänka folkets levnadsstandard.
Vi säga nej till alla sådana
åtgärder, som äro avsedda att försämra
existensvillkoren för folket. Däremot
äro vi naturligtvis anhängare av åtgärder
som syfta till att sterilisera spekulationskapitalet,
och därvidlag är en engångsskatt
på de stora förmögenheterna
det bästa alternativet. Vi anse, att löntagarna
åtminstone måste erhålla kom -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

pensation för fjolårets prisstegringar.
Det minsta man kan kräva är att reallönerna
från maj månad återställas, liksom
att de krav om lika lön för lika
arbete, förbättring av allmänna bestämmelser
i avtalen o. s. v., vilka LO uppställt,
genomföras och dessutom att folkpensionärerna
erhålla kompensation för
prisstegringarna. Vi kräva, att investeringsbegränsningen
blir positiv och drives
med syfte att fylla brister i landets
behov samt att den inskränker framställningen
och importen av lyxbetonade
och umbärliga varor till senare.
Till nödvändiga varor räkna vi bostäder
och byggnadsmateriel. Enligt vår
mening ha vi inte råd att minska produktionen
härav.

Vi anse, att tidpunkten nu är inne att
ställa de krav i efterkrigsprogrammet i
förgrunden, som syfta till en statlig ledning
och verklig kontroll över näringslivet.
Vi tro inte på avspänningspolitiken
eller på nödvändigheten av en paus
i reformarbetet, lika litet som vi tro på
möjligheten av någon lojalitet eller hänsyn
till svårigheterna från storfinansen
och dess partier. De vilja i dag prisstegringar.
Vi och efterkrigsprogrammet
vilja, och regeringen och dess parti
borde vilja, den raka motsatsen. Vi
komma för vår del att stödja varje förslag
av regeringen och dess parti, som
vi anse vara till folkets nytta, men vi
dölja inte, att vi med största oro se
dess reträtt inför kapitalisternas offensiv
på senare tid. Varje steg på den vägen
leder enligt vår mening till nederlag
för arbetarklassen. Det är inte för
sent att vända, och vi se som vår uppgift
att mobilisera de krafter, som ensamma
kunna framtvinga en vändning,
den svenska arbetarklassen. I finansministerns
diktamen rörande inkomsterna
heter det: »På hösten 1944 ansågs
det inte längre möjligt att utan
modifikationer hålla det lönestopp, som
för de statsanställdas del genomförts.»
Ännu vid valrörelsen 1944 var lönestop -

pet regeringspartiernas officiella bekännelse.
Alla veta, att det var den kommunistiska
valsegern 1944, som undanröjde
lönestoppet. Det lönade sig då
för Sveriges arbetare att stödja det kommunistiska
partiet. Jag tror det är bevisat,
att den aktiva lönepolitikens väg,
som då beträddes, inte behövde leda
till den utlovade inflationen, utan att
den i stället ledde till ett bättre välstånd
för hela folket. Jag tror, att det
kommer att gå på detta sätt också i
stridens år 1948.

Vi önska lika uppriktigt som förut
samarbete med regeringen och dess
parti, men det skall vara ett samarbete
med syfte att förverkliga efterkrigsprogrammet
inom överskådlig tid. Varken
vi eller socialdemokraterna kunna ensamma
klara den uppgiften, om det
andra arbetarpartiet för en annan politik.
Herr Ohlin har i dag begärt besked
av statsministern om regeringens politik
gentemot kommunisterna. Han krävde
ett avståndstagande från kommunisterna,
och naturligtvis skyndade sig
statsministern att på nytt deklarera ett
avståndstagande, som om det skulle
hjälpa någonting. Om avståndstaganden
mot kommunisterna skulle ha någon
verklig betydelse i politiken, då har det
sagts mera tungt vägande ord än dem
som presterats i dag. Hitler grundade
en gång antikomintern och inledde ett
korståg på uppgiften att bekämpa kommunismen.
Man behöver bara jämföra
hans anhängares ställning i dag med
kommunisternas ställning för att få en
illustration av fördelarna att bekämpa
kommunismen.

Herr Ohlin försäkrade, att kommunisterna
inte äro demokrater, och statsministern
upprepade denna försäkran.
Försiktigtvis sade herr Ohlin, att vi inte
äro demokrater i den mening, som han
och andra inlägger i termen demokrati.
Men om man så lusen eller tiotusen
gånger upprepar, att kommunisterna
inte äro demokrater, har man därmed

(50

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

inte levererat något faktiskt bevis för
detta påstående. Bara tanken på en socialism
utan demokrati är för mig fullständigt
absurd. Jag kanske skall tilllägga,
att den demokrati, som man nu
karakteriserar som västerländsk, anse
vi inte vara någon fullödig demokrati.
Den är en halv demokrati och knappt
det. Så länge som den ekonomiska makten
ligger i händerna på ett fåtal människor,
så länge kan man inte tala om
en fullständig demokrati. Jag vill därför
råda både herr statsministern och
herr Ohlin att upphöra med detta fullständigt
meningslösa tal om att kommunisterna
äro motståndare till demokratien.
Vi vilja i stället utveckla demokratien.
Men vad är det som ligger
bakom herr Ohlins ivriga krav — även
herr Skoglund reste det kravet i en
kort formulering — att regeringen skall
ta avstånd från kommunisterna? De
borgerliga ha mycket att vinna på ett
sådant avståndstagande. Läget är ju
detta: Om man utgår från valresultatet
1946, behövs det bara en förskjutning
av väljarkåren på 2,G procent till
de borgerligas förmån för att dessa
skola få majoritet i andra kammaren.
I Norge har det skett en sådan förskjutning
med 3,6 procent, och de borgerliga
hoppas väl, att något liknande skall
ske här i landet. Herr Ohlin vill att
statsministern skall deklarera ett avståndstagande
från kommunisterna,
emedan han vet, att om regeringspartiet
fortsätter att köra huvudet i väggen, behöva
de borgerliga partierna blott erövra
47 procent av väljarkåren för att
få majoritet i denna kammare, nämligen
under förutsättning, att de borgerliga
partierna bilda kartell vid höstens
val och att arbetarpartierna gå var för
sig. Man behöver inte vara pessimistisk
om den svenska arbetarklassens möjligheter
att hävda sig för att inse detta
enkla faktum. Jag tror, att arbetarklassen
kommer att hävda sig, ty den har
ett starkt klassmedvetande, men nog

borde socialdemokraterna ha anledning
att mer än en gång tänka över dessa
ständiga ståndpunktstaganden mot kommunismen,
varigenom de göra den borgerliga
oppositionen till viljes.

Jag tror, herr talman — och med
detta vill jag också sluta mitt inlägg —
att de vägar regeringen nu beträtt icke
kunna vara i de egna väljarnas intresse.
Att de icke äro i linje med huvudtanken
i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
ha vi redan fått bekräftat av statsministern
själv. Men jag tror på möjligheterna
att ändra denna nya kurs.
Jag vet, att den möjligheten ligger hos
den svenska arbetarklassen. Och vi
komma att använda våra möjligheter
både här i riksdagen och utanför densamma
för att mobilisera de krafter,
som finnas i landet, som kunna åstadkomma
en rättning vänster, en uppstramning
av politiken för att undvika
att de reträttsignaler, som i dag hissas,
också skola bli grundvalen för den
framtida politiken.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag vill bara
med anledning av slutet av herr Hagbergs
anförande säga: det socialdemokratiska
partiets ställningstagande till
kommunisterna har skett utifrån ideologiska
och principiella överväganden.
När exempelvis i går den socialdemokratiska
partistyrelsen fullständigt enhälligt
beslöt att för sin del avböja
valsamverkan med kommunisterna vid
1948 års val och likaså avböja gemensamt
uppträdande vid förstamajdemonstrationerna,
skedde det, herr Hagberg,
icke därför att vi trodde att vi därigenom
skulle vinna de borgerligas sympatier
utan av det skäl, som jag redovisade
i mitt första anförande. Jag vet,
att just ett sådant klart markerande
av att det socialdemokratiska partiet
är ett demokratiskt parti ligger helt i
linje med partiets allmänna inställning,
som Sveriges arbetare ha visat sig för -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Öl

Vid remiss av statsverkspropositionen.

stå så val, att de skänkt oss den ställning
vi nu ha.

Herr Hagberg säger: det spelar ingen
roll, om det bildas en enhetsfront mellan
herr Ohlin och herr Erlander gentemot
kommunisterna; Hitler försökte
på samma sätt, och han lyckades icke
krossa kommunismen, trots att han
hade sådana väldiga resurser till sitt
förfogande. Ja, herr talman, redan den
repliken fäller herr Hagberg. Vi kämpa
för att på demokratisk väg övertyga
Sveriges arbetare om att kommunismens
teori och taktik är felaktig. Vi
vilja icke tvinga en enda, vi vilja icke
använda koncentrationsläger, tvång och
diktatur. Vi vädja till folkets sunda förnuft.
Hitler använde andra metoder.
För honom tedde det sig naturligt att
mobilisera våldet i den politiska kampen.
Herr Hagberg ser ingen skillnad
mellan mitt uppträdande och Hitlers.
Därigenom har han givit sig repliken
siälv.

Herr SKOGLUND i Doverstorp, som
på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Herr Hagberg
säger, att det icke finns något bevis
för att kommunisterna icke godkänna
demokratien och för att det
kommunistiska partiet icke är ett demokratiskt
parti. Låt mig fråga: ett
parti, som okritiskt hyllar en regim,
som icke går med på fria val, som icke
tillåter andra val än sådana med enpartilistor
och som icke tillåter en fri
kritikrätt, är icke det efter svenska begrepp
ett odemokratiskt parti, och har
icke det partiet något helt annat som
mål än vad vi anse att ett demokratiskt
parti skall ha? Kan herr Hagberg taga
avstånd från detta, kunna vi alltid resonera.
Till dess är jag fullständigt av
statsministerns uppfattning.

Herr HAGBERG i Luleå erhöll jämväl
på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Det är väl

ändå en smula grovt när statsministern
talar om att jag gjorde jämförelse mellan
honom och Hitler. Vad jag sade
var, att Hitler en gång ställde som sin
uppgift att utrota kommunismen men
att vi i dag veta resultatet därav, när
vi se kommunismens ställning i Europa.

Vad talet om de ideologiska och principiella
skälen beträffar, vill jag erinra
om att socialdemokratien i dag icke
representerar en enhetlig ideologi eller
en enhetlig princip i förhållande till
kommunismen. I en rad länder i Europa
samarbeta nu kommunister och socialdemokrater.
Härom dagen förklarade
en av Polens främsta socialdemokratiska
ledare, att socialdemokraterna där
samarbeta med kommunisterna därför
att de ideologiskt och principiellt iiro
ense. Det finns även en annan socialdemokrati,
som samarbetar med fascismen
i Frankrike och regerar tillsammans
med de Gaulles parti. Att tala
om att det skulle föreligga en enhetlig
ideologi och enhetliga principiella
ståndpunkter från socialdemokratiens
sida gentemot kommunismen är malplacerat.

Jag tänker att det blir stor glädje i
det borgerliga lägret efter statsministerns
meddelande här, att socialdemokraterna
ståndaktigt vidhålla att de vilja
gå för sig själva och spela över vinsten
till de borgerliga vid valet 1948. Det
lär väl vidare betyda, att man återigen
på många håll skall göra förstamajdemonstrationerna
till demonstrationer
mot kommunismen, och detta i en tid,
då allt talar för nödvändigheten av
samarbete inom arbetarrörelsen. .Statsministern
säger, att han vidhåller linjen,
att man icke skall samarbeta med
kommunisterna. Ja, det vet jag att han
gör. Det har framgått tydligt här. Men
står ett parti, som inbjuder de borgerliga
partierna till samarbete, verkligen
till svars med att ställa 400 000 svenska
arbetare utanför varje allvarligt resonemang
om en samverkan? Kommunis -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

i erna och socialdemokraterna ha ett
gemensamt aktionsprogram. Socialdemokraterna
och de borgerliga ha icke
ett sådant. Men detta avståndstagande
irån samarbete och en nödvändig samverkan,
en samverkan vars nödvändighet
är solklar, stärker hos mig tvivlet
på att man menar allvar med arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Menade
man allvar, skulle man icke behandla
samarbetsfrågan på ett sådant sätt.

Härpå anförde

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det är kanske icke så lätt att efter den
lilla uppgörelsen mellan herr Hagberg
och andra återföra debatten till det
ämne, som vi förut behandlade.

Jag skulle vilja säga, herr talman, att
om någon, som under de senaste månaderna
har hämtat sin kunskap ur de
borgerliga partiernas press, här i dag
hört de olika företrädarna för oppositionspartierna,
måste han utan tvivel
ha blivit en smula rådvill. Här har herr
1''ehrsson-Bramstorp talat om att han
tror på möjligheten av att nå fram till
cn gemensam linje genom endräkt. Herr
Skoglund i Doverstorp talade om att
han också skulle kunna vara med, om
det bara bleve fråga om att taga krafttag.
Den ende, som var en smula tveksam,
var herr Ohlin. Hur går nu detta
tal samman med vad som under månader
predikats i detta land om att man
över huvud taget icke kan nå fram till
den samverkan, som man eftersträvar,
på grund av att man icke har det obetingade
förtroende för den sittande regeringen,
som är erforderligt för att
över huvud taget nå några resultat. Nu
kan man naturligtvis säga sig, att om
vi alla sträva åt samma mål, är det
väl icke nödvändigt att i varje detalj
vara eniga för att åstadkomma resultat.
Men är det icke på det sättet, att
när man från borgerligt håll och framför
allt i den borgerliga pressen under
de senaste månaderna framhållit nöd -

vändigheten av ett byte av regering i
detta land, man framför allt har syftat
till att nå vad som blivit kallat för en
»syndabekännelse». Man har dock i sin
strävan att från regeringens sida få en
syndabekännelse helt och hållet tappat
bort och helt ignorerat ett spörsmål,
som ändå icke är av underordnad
betydelse i detta sammanhang, nämligen
regeringens ställning till sitt eget
underlag. Det är, herr talman, mycket
viktigt, att regeringen kan förvärva oppositionens
förtroende, men det är tusen
gånger viktigare, att regeringen
uppbäres av förtroendet hos den egna
gruppen och av dem i väljarkåren, som
utgöra underlaget för regeringen. Jag
tycker, att man skulle taga en liten
smula hänsyn på borgerligt håll till
det faktiska förhållandet, som man ju
icke borde sväva i okunnighet om, att
den socialdemokratiska gruppen i riksdagen
och det socialdemokratiska partiet
stå fullständigt enigt samlade bakom
regeringen och äro beslutna att
med all sin kraft stödja genomförandet
av de programpunkter för förbättring
av det ekonomiska läget, som statsministern
utformade i sitt konserthustal.

Skall man kunna förändra denna situation,
måste man skapa ett sådant
politiskt läge, att underlaget för denna
kammares sammansättning blir förändrat,
och om jag fattat det bekanta Ohlinska
brevet till tidningsredaktörerna
rätt, hyser man ju icke alltför stora
förhoppningar på den punkten.

Jag skulle också vilja säga framför
allt till den borgerliga pressen, att det
icke alls lönar sig att plocka fram ett
och annat statsråd och göra dem till
»de onda andarna» i tro, att man därigenom
skulle kunna åstadkomma en
kiyfta i det parti, som står bakom regeringen.
Jag läste härom dagen i en
tidning från mina hemtrakter, att det
var en skriande nödvändighet att Wigforss
försvann. Att statsministern är

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

olämplig på sin post, ha vi ju nu hört i
flera år, och det har ju också talats
om att man särskilt skulle hålla ögonen
på vissa namngivna regeringsledamöter.
Vi ha upplevat den taktiken förut.
Vi erinra oss — åtminstone de som var
med den gången -—- att 1920 och 1921
fanns det intet sämre statsråd än den
som då beklädde försvarsministerposten.
När han för ett par år sedan lämnade
oss, omvittnades det, att han varit
eu mycket stor statsman. Jag vill också
erinra om att vi socialdemokrater minnas
1924 och 1925. Då var det Gustav
Möller, som stod i gluggen. Även i fråga
om honom har ju uppfattningen ändrats,
så att han i dag åtminstone är
erkänd såsom ett bättre statsråd än de
flesta andra. Jag erinrar även om att
herr Wigforss samhällsfara upptäcktes
1933, och vid den tidpunkten delade
— om jag icke minns fel — professor
Bertil Ohlin med honom äran att vara
samhällets fiende nr 1. Den taktiken att
angripa vissa statsråd har aldrig
lyckats.

Jag skulle t. ex. kunna fråga bondeförbundet:
försvagades Pelirsson Bramstorps

ställning i bondekretsar i
vårt land, när professor Andrén gjorde
sitt radioporträtt av honom? Jag kan
också fråga högern: hade herr Hagberg
i Luleå någon succé inom högerns
väljarkår, då han porträtterade doverstorparn
i radio? På samma sätt som
bondeförbundet och högern kände sig
i dessa fall, måste vi inom vårt parti
känna det inför angreppen på vårt
folk. Varför förutsätta ni på borgerligt
håll, att arbetarklassen skall reagera
på ett annat siitt, när det gäller
dess folk, än ni själva reagera på borgerligt
håll? Jag tror man kan konstatera,
att i det långa loppet är den metoden
värst för dem som praktisera den.

För övrigt leva vi ju, herr talman, i
en riitt rörlig tid, och framför allt är
ju oppositionen, åtminstone herr Ohlin,
övertygad om att någonting skall in -

träffa i september månad. Kanske det
icke är så mycket som inträffar, men
låt oss förutsätta, att det som herr
Ohlin drömmer om skulle inträffa. Det
skulle ju kunna tänkas, att man i en
sådan situation hade intresse av att
tala med det socialdemokratiska partiet.
Vad skulle folkpartiets press säga,
om det socialdemokratiska partiet i en
sådan situation krävde att herr Ohlin
först avlade en »syndabekännelse» innan
han fick tala med den socialdemokratiska
riksdagsoppositionen. Det kan,
herr Ohlin, tänkas, att vi socialdemokrater
äro så läraktiga, att vi skulle
kunna intaga en sådan attityd. Det kan
i det långa loppet hämna sig att lära
ut sådana konster.

Vi äro inom det socialdemokratiska
partiet fullkomligt på det klara med
det allvarliga läge som råder, såväl på
arbetsmarknaden som när det gäller
köpkraftsöverskottet. I sådana situationer
tror jag icke den metoden är den
riktiga, som man liar valt ifrån arbetsgivarhåll.
nämligen att slå näven i bordet
och söka diktera för den andra parten
vad det är som skall inträffa. Jag
uttalar den förhoppningen, att man på
ömse sidor skall förstå vad saken gäller
och söka komma fram till ett resultat,
som är godtagbart. Den tid vi gå till
mötes kommer att kräva insatser av
oss alla. Jag tror icke, att herr Skoglund
i Doverstorp skall behöva sakna
möjligheter att göra kraftinsatser, och
jag tror också, att svenska folket skall
förstå, att man av det kräver, att det
skall ta sig samman och låta det svida
ett litet tag för att så mycket säkrare
komma över på fast mark.

Jag har, sedan vi började tala om
köpkraftsöverskottet och hur man skulle
kunna binda detta, hur man skulle
kunna draga in det till statskassan, med
synnerligen stort intresse följt oppositionspressen
och dess ståndpunktstaganden.
Den s. k. konsumtionsskatteberedningens
förslag avsågs ju vara ett

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

led i arbetet att nå fram till en stabilisering
av penningvärdet. Jag erkänner
fullt och väl, att man kan tvista
om vägarna och metoderna att nå det
målet, även om jag, herr Hagberg i
Luleå, icke ett ögonblick kan fatta, hur
nian skulle kunna klara denna situation
med uttagande av en engångsskatt på
förmögenhet. Men även om vi ha delade
meningar, skulle vi ju kunna resonera
sakligt om dessa ting och icke utgå
ifrån att den som vill följa en viss given
väg, kan man över huvud taget icke resonera
med i detta sammanhang. Jag
erinrar om att ilen strid, som här kan
komma att stå, ju gäller, om man skall
återgå till en allmän omsättningsskatt
eller om man skall låta beskattningen
sätta in på vissa punkter. Vare sig vi
tycka det är smakligt eller icke, tror
jag vi allihopa tvingas att förr eller senare
erkänna, att det i nuvarande läge
är nödvändigt att övergå till ökad indirekt
beskattning. Den uppfattningen
delas ju av praktiskt taget hela konsumtionsskatteberedningen,
nämligen
alla utom kommunisterna.

Att majoriteten därvid avböjer att
följa herr Henriksson på hans väg att
i en eller annan form återgå till den
gamla omsättningsskatten, är ju icke
något märkvärdigt, om man tar hänsyn
till riksdagens ställningstagande 1940
och 1946. Det har ju klart framgått av
den debatt, som förts i dessa ärenden,
att socialdemokrater, folkpartister och
bondeförbundare alltjämt befinna sig
kvar på 1946 års ståndpunkt, och om
detta är fallet, är ju vägen till en återgång
till den gamla omsättningsskatten
i en eller annan förbättrad form fullkomligt
stängd. Men vad är det man nu
får uppleva? När man slår upp oppositionspressen
i detta land, såväl högertidningarna
som folkpartitidningarna,
så finner man, att där talas det icke
om medverkan i arbetet att nå fram till
ett resultat utan där talas om, jag höll
på att säga, ungefär detsamma som

herr Hagberg nyss utvecklade ifrån
denna talarstol, nämligen att det blir
någonting förfärligt. Av den pressen
skulle man kunna få den uppfattningen,
att det här är fråga om en marsch
till den värsta dyrtid, som över huvud
taget har funnits i detta land. Där talas
det ju också om — herr Ohlin var ju
för övrigt även och stövlade på den
lägen — att det naturligtvis icke är
den parlamentariska kommittén utan
»den onde anden i kanslihuset», som
kommenderat det hela.

Herr talman! Den dag kommer, då vi
i detalj få diskutera dessa ting. Jag
kan emellertid icke underlåta att säga,
att om jag undantar fordonsbeskattningen,
där herr Sandberg företrädde en
särskild linje, så äro alltjämt alla, socialdemokrater,
bondeförbundare och
folkpartister, eniga, och i fråga om återgången
till omsättningsskatten kunna vi
ju också inräkna kommunistrepresentanten.
Därmed kan man säga, att herr
Henriksson står praktiskt taget ensam.
Jag skulle emellertid, herr talman, vilja
säga, att jag personligen icke alls är
doktrinär i dessa ting. Skulle det visa
sig, att folkpartiet i sin motion har påvisat
en bättre väg än den Kungl.
Maj :t anvisat, skall jag gärna resonera
om dessa ting, när ärendet kommer före
i bevillningsutskottet. Jag måste emellertid
säga, att skall folkpartiet vid
varje förändring'' av förslagen offra en
åttondedel av de belopp, som Kungl.
Maj:t har avsett att få in, tror jag icke,
att enigheten kan hålla alltför länge.
Jag skulle emellertid tro, att man missuppfattar
hela situationen, när man
särskilt i högerpressen underkänner
alla de olika framlagda förslagen och
därigenom tror sig kunna komma fram
till en ny omsättningsskatt. Jag tror, att
läget är det, att om man icke vill följa
Kungl. Maj:ts proposition, frånsett att
man kan avvika på en eller annan
punkt, så är i varje fall omsättningsskattens
återinförande en väg, som är ute -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

sluten. Det återstår, såvitt jag kan förstå,
bara två vägar i så fall, nämligen
antingen rena avslaget eller engångsskatt.
Jag har ju svårt att tänka mig annat
än att det parti, som under hela sin
tillvaro varit principiell motståndare
till engångsskatt på förmögenhet och
den främsta främjaren av indirekt beskattning
i vårt land, inte skulle stå inför
ett mycket delikat val när det gällde
välja mellan avslagslinjen och införandet
av en engångsskatt.

Folk, som bara, i den män det skett
öppet, haft tillfälle att följa den nedvärdering
av regeringspolitiken, som
oupphörligt sker från oppositionens
sida, har nog svårt att fatta vad den
skall tjäna till. Ja, herr talman, ibland
tycker man faktiskt, att det erinrar om
sådana där börsaffärer, som visst kallas
baisse, där man nedvärderar ett
företag för att det skall vara så mycket
lättare att erövra det. Det förefaller
mig som om vi, även om vi hade delade
meningar om den ena eller andra detaljen
i de spörsmål, som komma att
föreläggas detta års riksdag, skulle
kunna göra gemensamma ansträngningar
för att få skutan på rätt köl igen,
vilket ju alla önska, att den skall komma.
Jag skulle nästan vilja säga, herr
talman, att hur mycket man än svartmålar
gamla Sverige, så tycks icke konkursboet
vara sämre än att såväl herr
Ohlin som herr Domö och herr Pehrsson-Bramstorp
sträva efter att få överta
företaget.

Då jag, herr talman, yrkar remiss på
de föreliggande propositionerna, så gör
jag det i den fasta förvissningen, att
när vi komma in på de konkreta förslagen,
skall mycket av det, som nu
skiljer oss, visa sig vara av föga värde.
När man resonerar praktiskt om praktiska
ting, kommer man i allmänhet till
resultat.

I detta anförande instämde herr Olsson
i Mellerud.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
förevarande proposition till kl. 7.30

e. m., då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 6.

Avlämnades följande motioner, nämligen nr

51, av herr Nilsson i Varuträsk
in. fl., om ökat anslag till bidrag till
anläggningar för vattenförsörjning och
avlopp;

nr 52, av herr von Friesen, angående
pensionerad lärares avlöning vid vikarierande
tjänstgöring vid de allmänna
läroverken och motsvarande läroanstalter; nr

53, av herr Nilsson i Varuträsk,
angående ersättning till chauffören V.
Bjurman för bilskada vid motorplogning; nr

54, av herr Adolfsson, angående
den allmänna skärmbildsundersökningen
under budgetåret 1948/49;

nr 55, av herrar Sundström och
Werner, om ökat anslag för stipendier,
uppmuntran och belöningar åt svenska
tonsättare;

nr 56, av herr Hagård m. fl., om återupprättande
av en fyraårig reallinje vid
högre allmänna läroverket i Borås;

nr 57, av herr Jansson i Kalix, angående
vidgad rätt till flyttningsersättning
för vissa beställningshavare vid
Norrbottens flygbaskår;

nr 58, av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl., i anledning av Kung]. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
särskild automobilskatt, m. in.;

nr 59, av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
särskild automobilskatt, m. in.;

5 — Andra kammarens protokoll 1l)''ik. Nr 2.

66 Nr 2. Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Interpellation ang. kvinnor i norrbottensindustrien.

nr 60, av herrar Gezelius och Allard,
om viss ändring av 9 § tredje stycket
förordningen den 21 december 1945 om
nöjesskatt;

nr 61, av herr Gustafsson i Bogla, om
årlig livränta åt makarna Gustaf och
Ester Johansson med anledning av deras
son Sven Estbjörns förolyckande
under värnpliktstjänstgöring;

nr 62, av herr Svensson i Alingsås,
om pension åt förre tillsyningsman
K. J. Hedén;

nr 63, av herrar Ericsson i Sörsjön
och Hallberg, om utredning rörande
tingshusbyggnadsskyldigheten och därmed
sammanhängande spörsmål;

nr 64, av herr Andersson i Malmö
m. fl., om beredande av ökad ersättning
åt silikossjuka arbetare;

nr 65, av herrar Svensson i Alingsås
och Lundqvist, om höjning av minimiåldern
för erhållande av tillstånd att
föra automobil och tyngre motorcykel;

nr 66, av herr Thapper m. fl., angående
en översyn av lagen om förlängd
semester för vissa arbetstagare med
särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete;

nr 67, av herr Hansson i Skediga, om
viss ändring av 54 kap. 12 § rättegångsbalken; nr

68, av herr Nilsson i Göteborg
och fröken Öberg, om viss ändring i
lagen den 20 december 1940 om vissa
av landsting eller kommun drivna
sjukhus;

nr 69, av herr Hallberg, angående
viss ändring av lagen om semester;

nr 70, av herr Nilsson i Varuträsk
m. fl., angående statens övertagande av
vintervägunderhållet på vissa enskilda
vägar, som användas för allmän trafik;

nr 71, av herr Gavelin m. fl., om anslag
till fraktlindring för frukt till
Norrbottens och Västerbottens län;

nr 72, av herr Jacobson i Vilhelmina,
om viss ändring av 34 § kungörelsen
den 14 juni 1929 angående upplåtande

av kronotorp å vissa kronoparker
m. m. (nr 170), in. m.;

nr 73, av herr Pettersson i Rosta
m. fl., angående garantipriset för vårvete
och korn;

nr 74, av herr Jonsson i Malmgrava,
angående kassören hos skogsvårdsstyrelsen
inom Kalmar läns norra del C.
Bergenhems löneklassplacering;

nr 75, av herr Mattsson m. fl., angående
utredning om beredande av ersättning
åt kommun för kostnader,
åsamkade genom kommunal brandkårs
deltagande i släckning av brand i staten
tillhörig oförsäkrad egendom, in. in.;

nr 76, av herr Holmberg m. fl., angående
sänkning av järnvägstaxorna
för godstransporter och personbefordran
i Norrland;

nr 77, av fru Ekendahl in. fl., om inskränkning
av den s. k. taxereducerade
tiden för telefonsamtal;

nr 78, av herrar Holmberg och Hagberg
i Luleå, angående ersättning till
förra ekonomivikarien vid Umedalens
sjukhus Tyra Olofsson för skada, ådragen
under arbete på sjukhuset; samt
nr 79, av herrar Holmberg och Hagberg
i Luleå, angående utredning och
förslag till ny lag om yrkessjukdomar.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HOLMBERG, som yttrade: Herr
talman! Det är allmänt bekant att Norrbottens
näringsliv är ytterligt ensidigt.
Varje större ort är vanligen helt beroende
av förvärvsmöjligheterna vid ett
enda företag. Då därtill kommer att
tillverkningen som regel gäller halvfabrikat
eller råvaror för export blir
Norrbottens näringsliv mycket känsligt
för konjunktursvängningar. I olika sammanhang
ha därför myndigheter och
korporationer påkallat statsmakternas
hjälp för att åstadkomma ett mera dif -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.
Interpellation ang. kvinnor i norrbottensindustrien.

ferenlierat näringsliv i detta län. Bland
annat har en framställning i detta syfte
gjorts till regeringen från fackföreningar
vid malmfälten och i Luleå. Dessa
organisationer ha riktat uppmärksamheten
på en alldeles speciell sak, nämligen
frågan om lämplig industriell sysselsättning
för kvinnlig arbetskraft. För
närvarande finns i Norrbotten ingen
sådan industri av nämnvärd omfattning,
och bristen därvidlag gör sig särskilt
starkt märkbar i de industrisamhällen
där stora styrkor manlig arbetskraft
äro sysselsatta. Fn stor del av
den kvinnliga befolkningen på dessa
orter skulle gärna utföra industriellt
arbete om lämpligt sådant stode till
buds. Detta är inte bara en fråga
om bättre försörjningsmöjligheter och
större stabilitet i Norrbottens näringsliv
utan det måste också, så som frambålles
i fackföreningarnas skrivelse, anses
»vara ett betydande nationellt intresse
att tillgängliga produktionskrafter
utnyttjas på bästa sätt».

De argument som angivits för att
skapa sådana industrier i gruvsamhällena
och Luleå kunna med samma
styrka anföras också för träindustriområdena
vid kusten och ytterligare en
del samhällen i Norrbotten.

Alla erfarenheter hittills visa att man
knappast kan påräkna någon medverkan
från de privata företagarna för en
sysselsättningspolitik av här angivet
slag. Norrbottens läns näringsutredning
bar förgäves försökt intressera privata
industriidkare för denna sak. Statens
omfattande innehav av råvarutillgångar,
kraftkällor och anläggningar för tillverkning
av halvfabrikat i Norrland
talar ju också för all staten bör sörja
för komplettering av detta näringsliv,
framför allt genom att driva förädlingen
av järn och trä längre än vad som
för närvarande sker.

Med anledning av de fackliga organisationernas
initiativ bar inom landstingets
näringsutredning i Norrbotten

bland annat frågan om ett pappersbruk
diskuterats. En utvidgning av träförädlingen
till att omfatta även papperstillverkning
skulle nämligen dels bidraga
till differentieringen av länets
näringsliv och dels göra det möjligt att
utnyttja en del av den arbetskraftsreserv
som fackföreningarna i sin framställning
riktat uppmärksamheten på.

Som bekant beslöt riksdagen 1946 att
i skrivelse till regeringen hemställa om
utredning rörande lämpligheten och
möjligheten av en ökad pappersproduktion
under statlig medverkan. Det har
hittills icke meddelats något om hur
långt frågan sedan avancerat. Däremot
bar efter riksdagens behandling av
denna sak bristen på papper framtvingat
ransoneringsåtgärder. Det förefaller
därför i hög grad angeläget att om
möjligt öka landets tillgångar av pappoch
pappersvaror. Möjligheten att göra
detta är naturligtvis beroende av flera
olika faktorer, men åtminstone i fråga
om tillgången på arbetskraft torde en
sådan expansion av den norrländska
träförädlingen icke möta nämnvärda
hinder med hänsyn bl. a. till den omnämnda
stora reserven av kvinnlig arbetskraft
i landets nordligaste delar.

Expertis på detta område tycks även
i övrigt anse att förutsättningar finnas
för ett pappersbruk i Norrbotten. På
förfrågan meddelar nämligen verkställande
direktören i AB Statens Skogsindustrier
att han »sedan närmare två
år tillbaka har utarbetat ett detaljerat
förslag till pappersproduktion i anslutning
till Karlsborgs sulfatfabrik». Detta
måste väl innebära att denna fråga i
tekniskt och ekonomiskt hänseende redan
är ganska grundligt utredd, och
det är kanske därför möjligt för vederbörande
statsråd att meddela om regeringen
avser att verka för tillkomsten
av ett pappersbruk i Karlsborg så att
man inom en snar framtid kan tillgodose
önskemål som angivits dels i
motion till 1946 års riksdag och dels i

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Interpellation ang. kvinnor i norrbottensindustrien.

skrivelsen från fackföreningarna i
Norrbotten.

I den sistnämnda skrivelsen anföres
såsom exempel på industrier lämpliga
för kvinnlig arbetskraft även företag
inom finmekaniken och textilbranschen.
Även i fråga om dessa näringsgrenar
har landstinget utan framgång
försökt få privata industrier att i Norrbotten
introducera företag, som för närvarande
inte finnas där och som med
fördel skulle kunna utnyttja kvinnlig
arbetskraft. Fackföreningarna synas sålunda
ha goda skäl för sin uppfattning
att dessa frågor icke kunna lösas utan
statlig medverkan.

Med anledning av vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet Kock få rikta
följande frågor:

Har statsrådet med anledning av de
norrbottniska fackföreningarnas skrivelse
övervägt några åtgärder i syfte
att utnyttja kvinnlig arbetskraft i Norrbotten
för lämplig industriell verksamhet?
Har statsrådet prövat möjligheten
att förlägga ett pappersbruk i Norrbotten
i enlighet med de av Aktiebolaget
Statens Skogsindustrier i detalj utarbetade
planerna för ett sådant pappersbruk? Denna

anhållan bordlädes.

§ B.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna
protokoll:

Protokoll, hållet vid sammanträde
med kamrarnas herrar talmän
och vice talmän samt de ledamöter,
vilka blivit utsedda att hava
inseende över riksdagens kansli,
den 16 januari 19''t8.

Jämlikt § 17 reglementariska föreskrifter
för riksdagen företogs till be -

handling anställandet av tjänstemän
inom riksdagens kansli, och beslöts
därvid till en början på av herrar
kanslideputerade framställt förslag, att
å kansliet skulle anställas en sekreterare,
en tjänsteman såsom biträde åt
tryckeriexpeditionens föreståndare och
tio korrekturläsare. Härefter antogos
till

sekreterare f. hovrättsfiskalen N. Liliequist,

biträdande föreståndare å tryckeriexpeditionen
revisorn Hugo Klingwall,
samt

korrekturläsare: förste kammarskri varen

Claes Swedner,

byråsekreteraren filosofie kandidaten
Valdemar Personne,

redaktören Sten-Olof Halidén,
filosofie licentiaten A. Folke Danielsson,

kammarskrivaren Nils E. Personne,
byråsekreteraren Nils C. Lindquist,

e. o. hovrättsnotarien Folke Thorvall,
kamreraren Harry Anderson,

juris studeranden Lars Lindquist
samt

f. d. kamreraren T. von Schreeb.

In fidem:

N. Liliequist.

§ 9.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Erik Hagberg,
Malmö, på grund av svalginfektion är
oförmögen till arbete tiden 19/1—21/1
1948, intygas.

18/1 1948.

E. Westerberg.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.57 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Måndagen den 19 januari

kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 20, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om fastighetsbildning
inom vissa områden av stad,
m. m.;

nr 22, med förslag till lag om upphävande
av kap. 5 kyrkolagen m. m.;
och

nr 23, med förslag till lag om upphävande
av 17 § förordningen den 16
juni 1875 (nr 42) angående lagfart å
fång till fast egendom.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret
1948/49 nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet enligt
förut gjord anteckning till

Herr DICKSON, som yttrade: Herr
talman! Förmiddagens stiliga produktionsresultat,
sex talare på sex timmar,
efterträdes nu av eftermiddagens lättare
stämning med uppträdande av de
mindre profeterna, vilka kanske även
komma att sväva ut något vid sidan
om dagens egentliga ämne.

Jag har trott mig märka, herr talman,
att om man skall försöka övertyga någon
om en sak, går det lättare om man
använder sig av en bild, och denna
metod tjänar också det ändamålet att

vad man talar om kanske bränner sig
fast i medvetandet och minnet hos den
lyssnande på ett annat sätt än som blir
fallet om man bara står och söker i ord
beskriva abstrakta ting. Jag skall nu,
med begagnande av den tolerans som
talmannen vid dessa tillfällen ofta presterar,
ge mig ut på områden, som kanske
rätt sällan beträdas här i riksdagen.
Till en början skall jag då be de närvarande
kammarledamöterna samla
sina tankar kring begreppet loppcirkus.
Då denna konstart tydligen endast lever
ett tynande liv och kanske är i utdöende,
kan det vara rimligt om jag
med några ord karakteriserar innebörden
av begreppet. Den person, som ämnar
utöva en sådan verksamhet som
den varom jag talade, går efter principen
att genom uppfostran av de varelser
han skall arbeta med få dem att
rätta sig efter hans vilja. Det är en
mycket sträng uppfostran. Genom hörsägner
ha säkert de närvarande klart
för sig att dessa djurs natur är att
hoppa, och i den mån man tar bort
denna egenskap från dem är det att
göra våld på deras innersta natur. Uppfostran
går till så, att man placerar
dem i en platt ask, där de få dväljas.
De försöka först leva i enlighet med
naturens lagar och hoppa gång på gång.
Varje gång slå de huvudet i taket, och
så småningom går det upp även för ett
sådant djurs medvetande att det är bäst
att låta bli detta. De vänja sig då vid
att krypa, och det är dit domptören
vill ha dem. Han kan genom sin fingerfärdighet
och på olika sätt anspänna
dem framför små vagnar och få dem
att krypande på läskpapper dra dessa
vagnar till förlustelse för åskådaren.

•lag har ibland kommit att tänka på
detta då jag begrundat samhällets problem
nu för tiden. Här har ju talats om
att det finns en viss olust hos folk. Livs -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

glädjen sättes ned, arbetslusten förtvinar
och produktionsresultatet går ned.
Jag skulle tro att man många gånger
kan återföra dessa fenomen just på att
taket i asken är för lågt. En del människor
trivs med att lugnt och stilla och
sedigt hålla sig på golvet. En del andra
människors natur är mera fantasibetonad
och tvingar dem att bildligt talat
göra hopp upp i luften. Men finna de
då att de gång på gång slå huvudet i
taket, minskas deras lust att upprepa
försöken och de resignera. Nu kan detta
tillämpas på åtskilliga fenomen beträffande
resultaten av den senaste tidens
politik. Jag tänker t. ex. på skattefrågan
— låt vara att den just nu inte är
aktuell, men jag talar mera på lång sikt.
En för hög beskattning medför att människor,
som annars skulle sträva uppåt
och hoppa högt, i stället ge upp och
hålla sig kvar på marken till skada för
samhället i dess helhet.

Jag går vidare på denna tanke. Samhället
skall vara ett ordningssamhälle,
detta är alldeles riktigt. Men ordningen
får inte vara sådan, att den lägger ett
alltför lågt lock på tillvaron. Den bör
medge vissa toleranser. Jag kommer då
in på vår lagstiftning. Frågan är — jag
har i varje fall själv varit inne på den
tanken — om vi inte kommit in på en
oriktig väg i fråga om hela vår lagstiftning.
Kan det vara riktigt att på det sätt
som gjorts under medverkan från alla
partier via riksdagen stifta lagar och
förordningar för alla förhållanden som
kunna tänkas inträffa i samhället. Jag
har en känsla att det nu blivit så, att
det allmänna genom sina förordningar
och sitt lagstiftande tagit på sig att tala
om för alla medborgare vad de skola
göra, hur de skola göra det och vad
som händer om de inte göra det. Och
det allmänna håller sedan reda på om
de göra det och bestraffar eller tillrättavisar
dem, om de inte göra det. Är det
inte på det sättet en viss risk för att
människorna förlora förmågan och vil -

jan att reflektera och ordna saker och
ting för sig själva, eftersom de kunna
falla tillbaka på det allmännas önskan
och även visade förmåga att styra och
ställa för dem? Jag skulle tro att det
förhåller sig så. Man blir mer och mer
ett nummer, som inte behöver tänka
själv och inte planera själv, som vet att
bara jag gör som det står i lagen — om
det nu finns någon möjlighet att hålla
reda på vad som står i lagen — är det
ingen risk för mig, medan det däremot
kan hända mig ett och annat obehag
om jag inte gör det.

Jag minns en gång då jag i min gröna
ungdom var kommunalordförande i en
landskommun i Västergötland. Jag hade
observerat att sockenborna kände det
olustigt att betala skatt, och jag kom då
på den tanken att man skulle pigga upp
det där momentet en smula genom att
anordna ett lotteri på pensionsdebetsedlarna
— de var visst bara på 3 kronor
stycket på den tiden. Jag tog upp
saken i kommunalfullmäktige, där diskuterades
den, och andligen spänstiga
som västgötar äro gingo kommunalfullmäktige
enhälligt med på saken. Det
anslogs en viss summa till priser, jag
vill minnas att det hela gick på 250 kronor.
Nu ville emellertid oturen att jag
kom att träffa dåvarande landshövdingen
i länet, och jag kom att nämna om
mitt förslag för honom. Han blev ytterst
chockerad och förklarade att det
stred mot lotteriförordningen, att det
var de och de straffsatserna och att det
inte kunde gå för sig att göra något sådant.
Jag fick ganska slokörad meddela
kommunalfullmäktige detta, och saken
fick förfalla. Jag kan tillägga att hade
det varit nu, så hade jag nog inte frågat
landshövdingen utan handlat ändå,
och jag tror att det hade gått bra och
att ingen olycka hade hänt. Alla skulle
ha skyndat med glädje till uppbörden,
och spänningen i socknen skulle ha varit
stor inför frågan om vem som skulle
bli den lycklige vinnaren.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Jag tar detta såsom exempel på en
oskyldig och oförarglig sak, som är förbjuden.
Det kan nog vara skäl att ha
en förordning om lotterier, men varför
skall denna förordning vara så rigorös
att man inte kan få tillåta sig ett sådant
här litet hopp åt sidan?

Det är så många talare efter mig att
jag inte skall fördjupa mig i ytterligare
spekulationer i detta ämne. Det vore
frestande att göra det, men jag tror att
den interpellationsdebatt som inom
kort kommer beträffande KrångelSverige
måhända skall ge underlag för
ytterligare framträdande i hithörande
ting.

Jag skall nu säga några få ord om
statsverkspropositionen och vad därtill
hörer. Jag var inne i första kammaren
och tjuvlyssnade när finansministern
talade där. Han nämnde något om
att man i stort sett var ense om situationens
allvar, att man bara var tveksam
om vad regeringen skulle göra i
detta läge och att det förresten var tvivelaktigt
om regeringen kunde göra så
mycket i hithörande frågor. Jag är ledsen
om jag förvanskar en smula vad
lian sade, men det gör inte så mycket,
tv fortsättningen kommer att neutralisera
detta. Jag skulle vilja glädja mig
åt att alla nu inse situationens allvar.
Den är mycket besvärlig, och i synnerhet
de sista dagarnas underrättelser beträffande
händelserna på arbetsmarknaden
ha gjort alt det mörknat ytterligare.
Jag skulle vilja säga att regeringen
naturligtvis hör göra sitt yttersta för
att bringa rättelse, för att få människorna
att inse hur läget förhåller sig.
Det kanske kan kosta självuppoffring
och självövervinnelse, och det är så
mycket mer hedrande i den mån detta
inte utgör ett hinder. Men det är ändå
så mycket viktigare alt herr Wigforss
som person, icke som finansminister,
sätter in sin auktoritet på denna upplysning.
Det torde vara oomtvistligt att
herr Wigforss som människa i stora och

manstarka kretsar av vårt folk har mycket
stort förtroende. Om detta är oförtjänt
eller inte går jag inte in på, men
han har en auktoritet som kan vara
tungan på vågen i denna situation. Det
är nödvändigt att få folk att begripa
var felet ligger, även om det kan vara
svårt att vilja se sanningen i ögonen.
Det är också nödvändigt att göra klart
för sig allmänt här i landet att därför
att en massa människor säger eller tycker
en sak som de inte förstår något
om, är det inte säkert att det är rätt
för det. Denna vädjan skulle jag vilja
rikta främst till herr Wigforss som person
men också till hans kolleger i regeringen,
alltså att de inte bara såsom
regeringsledamöter eller såsom samfälld
regering utan också såsom enskilda
personer, partikamrater eller vad
man nu skall kalla det, göra sitt bästa
för att orientera svenska folket om vad
som måste göras och om den obehagliga
medicin som måste sväljas. När
man vrickar en arm, gör det ont medan
det sker, men sedan kan man gå
med den vrickade armen och inte ha
annat ont av den än att den sitter litet
skevt. Skall man dra den rätt, gör det
ont, men sedan blir det bra.

Vi ha ju alla, som det betonats från
många håll, samma önskan att få ett
riktigt och lyckligt förhållande i detta
land. Det är därför nödvändigt med en
hel del samarbete. Det har poängterats
från flera liåll. Även herr Adolv Olsson
var inne på den saken i sitt anförande,
och jag skall för övrigt honorera hans
anförande med att senare instämma
med honom i en betydelsefull punkt.

Dessförinnan skall jag bara såsom ett
ytterligare stöd för minnet i den här
frågan berätta, att jag tillsammans med
eu riksdagskollega i början av riksdagen
passerade den punkt mellan hissarna
i huvudvåningen, där det förut
hängt en tavla med liljor. Där hänger
nu eu annan tavla, som föreställer eu
ganska yppig kvinna, klädd i dyrbara

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

kläder. Undertill hänger en liten tavla
med påskriften: »Svea. Allegori över

Sveriges välstånd genom endräkt.» Det
ligger något i det. Jag tror att vi litet
var i denna kammare och kanske i första
kammaren också ha gott av att passera
den där tavlan någon gång och begrunda
vad där står.

Jag skall nu med hänsyn till den
långa listan av talare endast fylla mitt
löfte till herr Adolv Olsson och därvid
instämma med honom i det yrkande
han gjorde om remiss till utskott av
denna proposition.

Vidare anförde:

Herr WIBERG: Herr talman! Det vore
utan tvivel anledning i och för sig, att
vid årets remissdebatt ägna särskild
uppmärksamhet åt de utrikespolitiska
frågorna. Emellertid har hans excellens
utrikesministern meddelat, att han avsåge
att den 4 februari lämna riksdagen
en översikt över skilda utrikespolitiska
spörsmål, och riksdagen får sålunda
tillfälle att i samband därmed framlägga
sina synpunkter. Med hänsyn härtill
skall jag nu endast något beröra en
del av de frågor, huvudsakligen av administrativ
karaktär, vartill tredje huvudtiteln
kan giva anledning.

Som totalomdöme om utrikesministerns
framställningar skulle jag vilja
uttala, att dessa karakteriseras av en
i vissa fall alltför långt gående återhållsamhet.
Utrikesministern framför såsom
motivering för en del ifrågasatta
anslag synnerligen starka och övertygande
skäl. Man blir därför minst sagt
överraskad, när man plötsligt finner,
att klämmen inte alls överensstämmer
med argumenteringen. Man får också en
känsla av att utrikesministern låtit
finansministerns rödpenna gå allt för
hårt fram. Naturligtvis är det alldeles
riktigt, att vi, icke minst med tanke på
det valutaläge vartill regeringens politik
lett, synnerligen noga måste väga
framställningar om ökade eller nya

anslag. Men det är också klart, att en
anslagsframställning icke a priori måste
betraktas såsom av ondo, även om det
råkar vara fråga om en ökning. Tvärtom
bör man just i krissituationer, såvitt
jag kan se, ägna en alldeles särskild
uppmärksamhet åt anslag av beskaffenhet
att medverka till ett undanröjande
av krisläget. Det är också fullkomligt
riktigt, när utrikesministern
framhåller, att utrikesdepartementet i
dessa tider fått allt större uppgifter.
Handeln länderna emellan regleras i
allt större utsträckning genom traktater.
Det är därför också nödvändigt att
departementet, som är det statliga organ,
som väsentligen omhänderhar de
mycket viktiga avtalsfrågorna, till sitt
förfogande har en tillräcklig organisation
och en i alla hänseenden så kompetent
och tränad personal som gärna
är möjligt. Inom näringslivet har man
den meningen, att utrikesdepartementets
handelsavdelning är alltför hårt
belastad i sitt mycket ansvarsfulla värv.
Tydligen delar utrikesministern denna
uppfattning, eftersom utrikesministern
starkt understryker nödvändigheten av
att tillföra handelsavdelningen en förstärkning.
Men tyvärr har man icke
tagit steget fullt ut, utan nöjt sig med
en halvmesyr. Skulle utrikesministern
anse sig vara i tillfälle att avgiva en
förklaring, att dessa farhågor äro
ogrundade, skulle detta mötas med stor
tillfredsställelse. Är med andra ord utrikesministern
absolut förvissad om att
handelsavdelningen med den nya organisation,
som tydligen förestår, och efter
överförandet till densamma av en
del sekreterarebefattningar kommer alt
ha tillräckligt kvalificerad och omfattande
personal för att sköta de tidsödande,
vidlyftiga och krävande förberedelserna
för olika förhandlingar,
den kontinuerliga kontakten med näringslivet
och dess organisationer och
fullföljden och genomförandet av förhandlingarna? -

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Utrikesministern redogör vidare för
de framställningar, som ingått från
bl. a. skilda näringsorganisationer beträffande
beskickningarna i Chile, Colombia
och Venezuela. I dessa länder
ledas de svenska beskickningarna av en
chargé d’affaires. Utrikesministern föreslår
nu, att Kungl. Maj:t må kunna
förordna att vederbörande erhålla ställning
såsom sändebud. Detta skulle innebära,
att någon förändring i ekonomiskt
avseende icke inträffade, något
som naturligtvis i förbigående nämnt
iir en rent intern svensk fråga. Naturligtvis
finns det skäl som tala för att
förändringen från chargé d’affaires till
sändebud borde åtföljas även av vissa
ekonomiska förbättringar för vederbörande
beskickningar. Jag förmodar att
utrikesministern även i detta fall är av
samma mening, eftersom han såsom
motivering för sitt ställningstagande
funnit anledning hänvisa till det rådande
finansiella läget. Av samma skäl
skall jag inte heller nu komma med någon
kritik. Man får väl hoppas, att
det i finansiellt avseende skall komma
andra tider för vårt land.

Däremot vill jag uttrycka min glädje
över att utrikesministern synbarligen
har för avsikt att inom kort föreslå regeringen
den principiella förändringen
beträffande beskickningschefernas
ställning. Det torde väl därför icke
dröja länge innan det hittillsvarande
icke lyckliga tillståndet tillhör det förflutna.
Jag har svårt tänka mig, att
man från riksdagens sida skulle ha något
att invända mot ett sådant steg i
rätt riktning. Jag skulle för övrigt tro,
att riksdagen skulle ha burit med jämnmod,
om densamma i detta fall ställts
inför fait accompli på samma sätt som
i fråga om ambassadörerna.

Av statsverkspropositionen framgår,
att utrikesministern av kostnadsskäl tyvärr
icke funnit sig för närvarande
kunna föreslå riksdagen inrättandet av
eu särskild diplomatisk representation

i Uruguay. Jag är förvissad om att jag
gör ett riktigt konstaterande, som utrikesministern
nog gärna instämmer i,
när jag understryker, att det välordnade,
ekonomiskt och kulturellt högtstående
Uruguay här i landet omfattas
med största sympati. Vårt handelsutbyte
med Uruguay är icke ringa och
har under årens lopp också stigit. För
år 1945 översteg detsamma sålunda 23
miljoner kronor, för år 1946 34 miljoner
och uppgick för de tio första månaderna
år 1947 till mer än 44 miljoner
kronor. Goda förutsättningar borde
också vara för handen att till fördel
för båda länderna ett betydande utbyte
skall bestå i framtiden. När icke längre
statsfinansiella skäl stå hindrande i vägen
torde — därom vågar jag uttrycka
en mycket varm förhoppning -— förslag
komma att framläggas för riksdagen
om inrättande av en särskild diplomatisk
representation i Montevideo.

Det finns naturligtvis även åtskilligt
annat i tredje huvudtiteln än vad jag
hittills berört, som skulle kunna föranleda
kommentarer. Jag skall emellertid
för närvarande inskränka mig till att
uttrycka ett mycket stort beklagande
av att regeringen i fråga om anslagen
beträffande de kulturella förbindelserna
med utlandet och upplysningsverksamheten
därstädes angående Sverige
sett sig föranlåten att intaga en ganska
avvisande hållning. Vårt land behöver i
dessa tider i allra högsta grad tänka
på sin upplysningsverksamhet i utlandet.
Vi ha behov av utlandet på helt
annat sätt än under normala tider. Vi
hade tidigare ett ganska gott anseende
som exponent för den för ett litet land
nog så kloka gyllene medelvägens politik.
Vi kunna icke komma ifrån, att
detta anseende på många håll blivit
skakat. I vissa avseenden är detta utan
tvivel vårt eget fel genom en del missgrepp
i vår ekonomiska politik. Den
saken kunna vi icke komma ifrån. En
aldrig så välordnad upplysningsverk -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

samhet kan icke och skall naturligtvis
icke heller ha till ändamål att söka göra
svart till vitt. Men det råder i många
länder och icke minst i Amerika i vida
kretsar en på otillräckliga informationer
grundad missuppfattning om åtskilliga
saker och ting här i Sverige. Och
vad sådan missbedömning beträffar
ha vi både moralisk rättighet till och
ett starkt intresse av ett tillrättaläggande.
De misstag, vi begått, äro icke heller
värre än att de gå att rätta till, om
endast viljan och insikten finnas hos
de styrande. Vi ha också all anledning
att förstärka de kulturella förbindelserna
med de länder, vilka ur vår synpunkt
ha alla förutsättningar att stå
oss nära. Det är naturligtvis också mycket
nedstämmande att regeringen trots
den starka motivering, som utrikesministern
faktiskt framfört till stöd för
Svenska institutets framställning, funnit
sig böra komma med ett så magert
förslag.

Jag skall här endast med några få
ord beröra åttonde huvudtiteln. Som så
ofta förr ha de kulturella anslagen fått
stå tillbaka under hänvisningen till det
ekonomiska läget. Som jag förut sagt
medgiver jag gärna, att vi av skäl, som
jag i detta sammanhang icke skall gå
närmare in på, kommit in i en situation,
där vi icke ha råd med en hel del
utgifter till t. o. m. verkligt behjärtansvärda
och gagneliga ändamål. Men det
tråkiga är, att det tyvärr är så frestande
för de avgörande instanserna att
låta sparsamheten gå ut över kulturen.
Man kan av naturliga skäl sällan peka
på vilka konkreta och materiella resultat
kulturanslagen kunna åstadkomma.
Men man får aldrig glömma, att kulturella
anslag, sedda ur vidare aspekt och
på längre sikt, hava en verkligt stor
betydelse. Vid den avvägning, som ur
ekonomisk synpunkt måste företagas,
bör nog också som huvudregel de kulturella
anslagen icke hänföras till kategorien
onödiga. Säkerligen få vi under

riksdagens gång också tillfälle att återkomma
till flera av de punkter, vilka
återfinnas i åttonde huvudtiteln, liksom
till en hel del sådant, som tyvärr icke
återfinnes där.

Jag kommer sedan in på de ekonomiska
problemen. Större delen av debatten
tidigare i dag har ju med fog
ägnats den ekonomiska politiken. Utan
tvivel kommer vad som åtgjorts och
icke åtgjorts på det ekonomiska planet
även att bliva föremål för erinringar
från många av de talare, som ännu
återstå. Med anledning främst av de
uttalanden hans excellens statsministern
tidigare i dag gjort skall jag likväl
tillåta mig att något beröra det ekonomiska
läget och vad därmed sammanhänger.
Det är, som statsministern
också medgav, ett ofrånkomligt faktum,
att trots högkonjunktur, trots frånvaron
av arbetslöshet och trots att någon
bristande köpkraft icke finnes, den
ekonomiska situationen nu, jämfört med
så sent som för ett år sedan, företer en
helt annan och mycket mörkare bild.
Statsministern uttryckte, om jag icke
missminner mig, saken så, att regeringen
icke dolt, att den betraktar läget
som allvarligt. Av allt att döma kan
man icke heller komma till annan uppfattning
än att vi ännu icke nått botten.
Den dag skall väl — som man
hoppas och tror — komma, då kurvan
åter går uppåt. Men jag befarar, att
vårt folk dessförinnan måste finna sig
i många bekymmer och uppoffringar.
Något annat hade ju icke heller statsministern
att ställa i utsikt. Han ville
visserligen icke gå så långt som till att
lova blod, svett och tårar, men förebådade
en sparsamhets- och återhållsamhetspolitik,
vilket med hänsyn till
den parlamentariska vokabulären här
i riksdagen och den socialdemokratiska
terminologien nog säger en hel del. Vi
gå, såvitt man kan se, till mötes tider
av varuknapphet och besvärligheter.
Regeringens politik avser ju också att

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

skapa minskade arbetstillfällen för att
dymedelst åstadkomma vad man i detta
läge förmenar vara en lättnad på arbetsmarknaden.

Det kan måhända tyckas onödigt att
spilla ord på vems skulden till den föreliggande
situationen är. Orsakerna iiro
naturligtvis många. Och regeringen har
ju icke heller velat påstå, att den skulle
vara helt oskyldig. Jag föreställer mig,
att regeringen nog i verkligheten bra
gärna önskade, att åtskilligt av vad som
gjorts hade blivit ogjort. En mycket
väsentlig anledning till valutabristen är
naturligtvis regeringens importpolitik.
Nu framhöll emellertid statsministern,
att anledningen till att regeringen tidigare
icke hade vidtagit effektiva importregleringsåtgärder
hade varit omtanken
om näringslivets frihet. Naturligtvis
måste näringslivet betrakta det
som mycket tacknämligt, att regeringen
ägnar en tanke åt dess frihet. Vi äro
faktiskt inte så bortskämda med sådant.
.lag är emellertid förvissad om att hans
excellens statsministern inte skall ta
illa upp om jag nu såsom företagare anser
mig böra citera: »Timeo Danaos
et dona ferentes.» Statsministern vill
också hävda att spörsmålet, om regeringen
hade bort ingripa tidigare eller
icke, måste anses vara uteslutande en
avvägningsfråga. I första hand måste
man, om man skall acceptera denna
tankegång, konstatera, att resultatet visar,
att regeringen i så fall i sin avvägning
gjort sig skyldig till en påtaglig
missbedömning. Men jag vågar ifrågasätta,
om icke den verkliga orsaken ligger
på ett annat plan. Är det icke i
stället så, att handelskommissionen icke
förde sådan statistik över de beviljade
licenserna, som skulle ha möjliggjort
en överblick beträffande valutabelastningen.
Regeringen, som icke alls saknade
varningar, har åtnöjt sig härmed
månad efter månad, ja, år. Följden blev
också en ackumulerad, fullkomligt orimlig
import. Härtill har för övrigt också

kommit, att vi varit bundna av diverse
handelsavtal, som förorsakat en varuimport,
som vi faktiskt icke ha haft råd
till. Låt mig göra följande fråga: om en
enskild person besinningslöst endast
hade köpt, till på köpet en mängd onödiga
ting, utan att tänka sig för huru
det skulle bli med betalningen och utan
att strängt taget ha haft något begrepp om
omfattningen av sina köp och därför
en vacker dag stode inför en kris, skulle
vederbörande då icke ha fått det ganska
otrevligt? Detta är väl strängt taget
vad som skett här i landet, samtidigt
som vi ökat byråkratien och, som statsministern
medgav, därmed relativt sett
minskat produktionen. Till vilken storleksordning
denna relativa minskning
uppgår är naturligtvis svårt att säga.
Jag skulle föreställa mig, att man —
jämfört med förkrigsnivån — kan räkna
med gott och väl 1 000 miljoner per
år och antagligen ännu mer.

Statsministern gjorde under sitt bemötande
av kritiken mot byråkratien,
planhushållningen och regleringarna en
parallell med Förenta staterna. Han erinrade
om huru man i Förenta staterna
också hade haft att hrottas med regleringsproblem.
Efter kriget hade man
skyndat sig att avveckla regleringarna.
Helt nyligen hade emellertid president
Truman ifrågasatt återinförande av sådana
under hänvisning till att behovet
av säd vore för stort för att tillåta utfodring
till kreaturen, att tillgången på
stål ej heller räckte, att man också hade
vissa svårigheter med trafiktjänsten och
att åtgärder beträffande exporten vore
behövliga. Att president Truman gjort
en sådan framställning är fullkomligt
riktigt. Däremot kan jag icke finna att
förhållandena äro sådana, att man för
Sveriges vidkommande kan draga de
slutsatser därav som statsministern ville
göra. Det är emellertid fullkomligt överensstämmande
med verkligheten att det
i Förenta staterna uppkommit en brist
i de avseenden statsministern berörde.

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Men detta har sina alldeles speciella
orsaker. Vad sålunda säd beträffar lämnades
just i dag i ett Reutertelegram
följande meddelande: »Under det budgetår,
som avslutades den 30 juni i fjol,
exporterade Förenta staterna 19 miljoner
ton spannmål och andra livsmedel,
framför allt till krigshärjade länder.
Meddelandet gjordes av jordbruksminister
Clinton P. Anderson i hans
årsrapport på söndagen.» Vi veta
att Förenta staternas majsskörd i höstas
blev dålig samt att Förenta staterna
även för innevarande år lagt
upp ett utomordentligt omfattande
hjälpleveransprogram för Europa och
andra länder, som icke skulle kunna
undgå svält utan amerikanskt bistånd.
Vad stål beträffar förhåller det sig på
motsvarande sätt. Om amerikanarna
icke brydde sig om världen i övrigt,
skulle de ingalunda själva behöva draga
åt svångremmen. Vad trafiken och åtgärder
för ökning av exporten angå
förhåller det sig på samma sätt. I vad
män en önskan att spara olja kan hänföras
till upplagring, undandrager sig
naturligtvis vårt bedömande. Mig veterligen
ha Förenta staterna icke någon
brist .på hårdvalutor, men någon import
att tala om kunna Förenta Staterna
för närvarande icke räkna med på
grund av det tillstånd, vari världen i
övrigt befinner sig. En jämförelse förefaller
i varje fall på grund av de fullkomligt
skiljaktiga förutsättningarna
vara absolut haltande.

Det har framhållits, även från regeringshåll,
att vi icke vore i behov av
något lån från utlandet. Statsministern
var, såvitt jag uppfattade, i sitt anförande
i dag inne på frågan om Europas
behov av utländska lån men däremot
icke på frågan om Sveriges. Vilken mening
regeringen hyser vad Sverige beträffar,
känner jag icke till, och jag
skall ej heller i detta avseende framställa
några frågor. Däremot finner jag
mig oförhindrad att uttala min egen

uppfattning, vilken är, att det enda riktiga
vore att vi, huru bittert det än
må kännas, icke minst med tanke på
de många gynnsamma tillfällen som försummats,
på allvar verkligen borde inrikta
oss på att ordna upp vår likviditet
genom ett lån. Vårt land bör också
betraktas som en fullgod låntagare. Vi
ha till förfogande en av kriget orörd
produktionsapparat, en arbetsam befolkning,
en högt stående industri och
stora naturliga tillgångar. Varken ur
vår egen eller ur världspolitisk synpunkt
kan det vara önskvärt, att vi på
grund av valutabrist skola tvingas att
inrikta oss på förtäring av realvärden,
att vi icke kunna rationalisera våra
företag och icke förnya våra maskiner
men väl snedvrida vår produktion. Men
ett lån vore till ringa nytta, om det
användes till konsumtion i stället för
till produktiva investeringar. Jag är
säker på att statsministern i princip
delar denna min uppfattning. Han använde
själv uttrycket »hjälp till självhjälp».

Att regeringen också borde taga våra
kreditutfästelser under omprövning för
att se, om något därvidlag kunde åtgöras,
förefaller mig alldeles uppenbart.
Här liksom i många andra avseenden
träder naturligtvis ryssavtalet
i förgrunden. Jag förmodar, att även
regeringen numera betraktar detsamma
som en allt annat än önskvärd belastning.
År läget emellertid enligt regeringens
mening sådant, att vårt folk ej
har annat att göra än att tömma kalken
i botten? Hans excellens statsministern
berörde den socialdemokratiska regeringens
kreditgivning samt framhöll, att
densamma endast skulle ha uppgått till
200 miljoner, varav huvudparten skulle
avse Polen. Genom denna kreditgivning
skulle vi i vår tur ha kunnat erhålla
de för vårt land så betydelsefulla
fasta bränslena. Den socialdemokratiska
kreditgivningen skulle, enligt statsministern,
i penningpolitiskt eller an -

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

nät hänseende inte ha kunnat ställa till
något ohägn. Jag måste, herr talman,
på den punkten anmäla en avvikande
mening. Jag vill först och främst betona
att jag fortfarande förmenar, att
de polska avtalen inte handlagts på ett
sätt, som ur svensk synpunkt vore önskvärt.
Jag vill också i förbigående erinra
om att när det andra avtalet underställdes
riksdagen, jag ansåg mig
med fog böra yrka avslag. Beträffande
omfattningen av den kreditgivning vilken
är förenad med socialdemokratiskt
ansvar, förbiser statsministern tydligen
ryssavtalet. I fråga om detta avtal förhåller
det sig väl ändå så, att i verkligheten
finansministern är den man som
bär ansvaret eller, om man så vill uttrycka
saken, har äran av detsamma
med åtföljande kredit.

Den fråga, som nu står i förgrunden,
är kampen mot inflation och varuknapphet.
Tyvärr måste jag ansluta mig
till dem som anse, att regeringens program,
även om regeringen i vissa hänseenden
utan tvivel är inne på rätt
väg, icke leder till målet.

Dagens debatt har i ett par hänseenden
skapat en oväntad klarhet. Statsministern
har sålunda klart och tydligt
tillkännagivit, att det socialdemokratiska
partiet alltjämt står kvar på arbetarrörelsens
efterkrigsprograms grundval,
men att regeringen också står bakom
finansministerns förklaring helt nyligen,
att endast så länge krisförhållandena
nödvändiggöra en ganska hårdhänt
politik, större partiskiljande frågor
skola skjutas tillbaka. Härom behöver
sålunda hädanefter icke råda någon
tvekan. Vi veta vad vi ha att rätta
oss efter. När krisläget är eliminerat —
och det hoppas ju alla skall ske så
snart som möjligt — ha vi att vänta en
socialdemokratisk politik — naturligtvis
under förutsättning att .socialdemokraterna
även då bestämma — som går
ut på socialisering och planhushållning.
Statsministern tilläde, att han var

väl medveten om att regeringen icke
hade något större förtroende hos näringslivet
och dess folk. Detta är nog
tyvärr ett riktigt konstaterande från
statsministerns sida, men statsministerns
förklaring av i dag kommer för
hela vårt näringsliv och för den stora
procent av vårt folk, som i politiskt
hänseende delar näringslivets uppfattning,
att utgöra en bitter besvikelse.

Herr Skoglund nämnde att riksbanken
utgör ett riksdagens verk, och detta
är naturligtvis riktigt. För en del år
sedan ansåg man här i riksdagen, att
det icke rådde tillräckligt samband
mellan riksbanken och riksgälden samt
finansdepartementet. I det avseendet
ha vi nog blivit bönhörda över hövan.
Jag förmodar nämligen att finansministern
är beredd påtaga sig ansvaret för
riksbankens ytterst olyckliga obligationsköp.
Jag kan för övrigt inte heller
finna, att frågan om räntepolitiken i
nuvarande situation absolut måste sammankopplas
med frågan om en fortsättning
av obligationsköpen. I detta
sammanhang skulle jag också vilja understryka
vikten av att de medel, som
skola insättas i riksbanken, för den
händelse riksdagen beslutar sådan insättning,
bliva effektivt steriliserade,
ett förhållande vilket vederbörande
kommitté för övrigt också understrukit.

Jag skall i korthet beröra denna kommittés
betänkande. Kommittén tillsattes
av regeringen i höstas med representanter
för näringslivet och för samtliga
politiska partier. Kort före jul
framlade som bekant kommittén ett betänkande
angående utdelningsbegränsning
och vinststerilisering. Betänkandet
var enhälligt med undantag naturligtvis
för kommunistrepresentanten. Men
att eu kommunistreservation skulle
komma vad betänkandet än skulle komma
att innehålla var det väl ingen som
icke hade väntat sig. Betänkandet, som
höll sig inom ramen för direktiven, ut -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

gjorde resultatet av en kompromiss.
Förslaget innebär tyvärr en mycket
stark belastning av den för landet så
viktiga verksamhet, som bedrives i bolagsform.
I många enskilda fall kan
steriliseringen få ganska allvarliga
konsekvenser. Säkert är också, att ett
utdelningsstopp utan samband med ett
något så när orubbligt lönestopp framstår
såsom varken penningpolitiskt eller
fördelningspolitiskt motiverat. Men
när vi representanter för de borgerliga
partierna och för näringslivet inom
kommittén funno oss böra gå med på
förslaget trots alla de invändningar,
som med fog skulle kunna resas mot
den föreslagna lagstiftningen, bör detta
betraktas som uttryck för den starka
ansvarskänsla, som envar bör ha i allvarstider,
och samtidigt som en förhoppning
och förväntan att fackföreningarna
skola följa landsorganisationens
maningar till den starkaste återhållsamhet
när det gäller lönerörelserna.
Den synnerligen betydande del av
näringslivet som är konstruerad i bolagsform
har nu anledning förvänta att
icke minst regeringen — eller, för att
hänvisa till herr Dicksons recept, herr
Wigforss personligen — som står fackföreningsrörelsen
så nära, gör vad på
vederbörande ankommer, så att avtalsförhandlingarna
leda till ett ur landets
synpunkt önskvärt resultat. Vi ha i förlitande
på fackföreningsrörelsens politiska
och ekonomiska mognad tagit
steget fullt ut på den samförståndsväg,
som arbetsmarknadens parter måste
beträda, om vi åter skola få ordning
på vårt penningvärde och vårt lands
ekonomi. Det återstår nu att se, om
detta påtagliga bevis för god vilja skall
leda till resultat.

Jag skall, herr talman, sluta med att
uttrycka min tillfredsställelse över att
hans excellens statsministern begagnade
tillfället att i dag avge en klar och
otvetydig deklaration beträffande socialdemokratiens
inställning till kom -

munisterna. Det är glädjande att statsministern
inte svävar på målet. Jag instämmer
för mitt vidkommande också
till fullo i den karakteristik av det kommunistiska
partiet, som statsministern
gjorde. Kommunistpartiet är demokratiens
och svenska folkets fiende.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Den föregående ärade talaren gjorde
några randanmärkningar till tredje huvudtiteln,
och jag skall be att få svara
honom med några ord. Jag går inte djupare
in på frågorna, eftersom de återkomma
senare under riksdagen.

Herr Wiberg hade tyckt sig finna en
viss motsägelse mellan motiveringarna
och yrkandena i fråga om en del förslag
om utvidgning av personalen, och
det är alldeles riktigt. Det är så sant
som han sade, att jag i åtskilliga fall å
ena sidan nödgats framhålla, att vissa
önskemål äro väl motiverade, men att
jag å andra sidan varit tvungen att avböja
ett yrkande om anslagshöjningar.
Detta har berott på att regeringen generellt
nödgats intaga den ställningen,
att alla departementschefer vid uppgörandet
av årets budget måst iakttaga
den allra största återhållsamhet och att
det framför allt inte skulle inrättas
några nya befattningar, såvida inte
utomordentligt starka skäl funnes.

Herr Wiberg undrade om jag kunde
förklara, att organisationen av utrikesdepartementets
handelsavdelning skulle
blir tillfredsställande med hänsyn till
de vidsträckta uppgifter, som denna
avdelning kommer att få. Det är klart
att jag anser, att det skall gå med det
förslag som föreligger, och jag vill tilllägga
att organisationen är så pass
elastisk, att man inom ramen för den
nuvarande organisationen kan göra
vissa utvidgningar utan att nya tjänster
behöva inrättas.

Beträffande de nya ministerposterna
i några sydamerikanska länder fick jag

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

ju från herr Wiberg ett stöd för det arrangemang,
som föreslagits och som
inte skulle medföra några nya kostnader.
Jag kan instämma med honom i
fråga om önskvärdheten av att ha en
särskild beskickning i Uruguay, men
det har inte varit möjligt att få pengar
därför detta år.

Slutligen kom herr Wiberg in på en
fjärde punkt. Han rörde vid upplysningsanslaget
och då framför allt de
medel som gå till Svenska institutet. Jag
vill säga, att orsaken till att Svenska
institutet kommit i ett besvärligt läge
är inte den, att staten minskar sina anslag.
Det har tvärtom föreslagits en viss
höjning. Orsaken är att den ursprungligen
planerade hälftendelningen i fråga
om institutets utgifter mellan staten och
de enskilda bidragsgivarna — d. v. s.
näringslivet — inte kunnat fullföljas
och det av det skälet, att de enskilda
bidragsgivarna — vilka visserligen givit
sina bidrag för den första treårsperioden
— sedermera i viss utsträckning
dragit sig tillhaka. Jag hoppas
ännu att det skall vara möjligt att få
större bidrag från enskilt håll i enlighet
med den ursprungliga planen än
som varit möjligt under den senaste
tiden.

Då jag har ordet, herr talman, kan
jag inte undgå att säga några ord om
herr Wibergs uttalande rörande importregleringen.
Han klandrade regeringen
för att den inte tidigare vidtagit erforderliga
importrestriktioner, och han
gjorde en jämförelse och frågade vad
man skulle säga om en privat person,
som besinningslöst gjorde en mängd
onödiga inköp utan att tänka sig för
och sedan inte kunde betala. Men, herr
Wiberg, det är inte staten som gjort
dessa inköp, utan det är ju det enskilda
näringslivet. Detta är ju också herr Wiberg
medveten om, eftersom han säger,
att felet antagligen ligger i att staten
inte tillräckligt noggrant registrerat
importlicenserna och därför inte kun -

nat följa utvecklingen tillräckligt noga.
Det är ganska intressant och ganska
ovanligt att från en näringslivets representant
höra, att det varit för litet
kontroll från statens sida över importen.
I detta fall skulle det alltså inte ha
gått så som annars påstås vara fallet,
att ju mer de enskilda näringsidkarna
få sköta sig själva, desto bättre blir resultatet.
Här klandras regeringen för
att den inte tillräckligt noga övervakat
de enskilda importörernas transaktioner
och i tid gripit in för att hejda
dem. Herr Wiberg gick så långt att han
gentemot statsministern citerade en latinsk
vers — han fruktar danaerna
även när de komma med gåvor. Statsministerns
gåva i detta fall var ökad
frihet för näringslivet. Han har inte velat
ingripa förr än det varit alldeles
nödvändigt med importreglering. Detta
avvisade herr Wiberg, och genom att
citera denna vers menade han, att en
sådan gåva från regeringens sida, som
ökar friheten för det enskilda näringslivet,
vill han inte ta emot å näringslivets
vägnar.

Herr WIBERG erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag vill först understryka att
näringslivet i princip önskar största
möjliga frihet. Under dessa år torde
dock alla i riksdagen ha blivit fullkomligt
medvetna om, att man inom näringslivet
inser, att det under onormala
förhållanden på vissa områden är nödvändigt
att ha regleringar.

Beträffande nu ifrågavarande sektor,
nämligen importen, har näringslivet
hela tiden förmenat, att det var felaktigt
att tillåta en ohejdad och onödig
import av färdigvaror i stora kvantiteter,
varor av sådan art, som vårt land
inte behövt, genom vilken import den
situationen uppenbarligen skulle uppstå,
att vi inte skulle ha valuta att inköpa
i första hand erforderliga råvaror
och i andra hand de nya maskiner som

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

kunna behövas. Beträffande den »gåva»
regeringen i förevarande fail skulle ha
kommit med har densamma i verkligheten
också varit av en helt annan
karaktär.

Hans excellens utrikesministern berörde
mitt uttalande angående bl. a.
Svenska institutet. Tillåt mig att fästa
utrikesministerns uppmärksamhet på
att i statsverkspropositionen framhålles,
att institutet anfört i och för sig
välgrundade skäl för en viss utvidgning
av verksamheten, varigenom institutet
skulle kunna sättas i stånd att mer effektivt
än hittills varit fallet tillmötesgå
de krav, som från skilda håll resas
på svensk upplysningsverksamhet i utlandet.
Denna utvidgning är alldeles
oberoende av den ursprungliga planen
beträffande enskilda företags gåvor. Det
är främst beträffande den punkten jag
måste uttrycka mitt stora beklagande
av att regeringen, som jag föreställer
mig, inte velat gå med på utrikesministerns
önskan om anslag.

Härpå anförde:

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag noterar med tillfredsställelse att
herr Wiberg konstaterar, att näringslivet
är fullt på det klara med att man
är tvungen att i sådana besvärliga tider
som de nuvarande ha sådana här regleringar,
bland annat importregleringar.
Han tillägger, att det bär han varit på
det klara med hela tiden. Vad den sista
reflexionen angår tror jag inte att den
är fullt exakt, ty när dåvarande statsrådet
Myrdal i föredrag i december
1946 berörde möjligheten av att en importreglering
skulle bli nödvändig under
året därpå, så tog man ju på det
starkaste avstånd från den tanken i den
press, som står näringslivet nära. Man
värjde sig den gången mot blotta tanken
på att man skulle få en importreglering
igen. Det är nog i alla fall
eu kunskap som kommit i efterhand.

Herr LUNDSTEDT: Herr talman! Då
denna debatt med all sannolikhet är den
sista vid remiss av statsverkspropositionen,
som jag har äran deltaga i, önskar
jag uttala mig i en fråga, som enligt
min mening har större betydelse för
land och folk än någon annan fråga,
som plägar mera ingående diskuteras
vid detta slags plena. Vad betyder väl
det för oss, att våra inrikespolitiska
problem kanske vinna möjligast tillfredsställande
lösning, vad betyder väl
det för oss, så länge fara finns för, att
inom överskådlig framtid hela denna
lösning varder överkorsad? Vad betydde
väl det för oss, att här till äventyrs
skapades ett idealsamhälle, om detta
kort därefter nödgades vika för en inrikespolitik,
som dirigerades av lydregeringen
under en diktatur? En diktatur,
vars främsta karaktärsdrag framträder
i den individuella frihetens förkvävande
under den hemliga polisens
skräckvälde och i vad som därmed står
i samband, nämligen samhällsekonomiens
grundande på slavarbete. Det är
verkligen fråga om den enskilda människans
förtryckande, ty människorna i
den diktaturen äro med största effektivitet
påpassade av den hemliga polisen
och dess spioner. Människorna där
våga icke ens tänka fritt, långt mindre
så tala eller handla. Och det är verkligen
fråga om slavarbete. Detta redan
därigenom, att arbetarna och deras
fackföreningar äro maktlösa redskap i
regimens hand. Arbetarna under denna
regim sakna alla effektiva påtryckningsmedel.
De kunna icke ens fritt
välja arbete och arbetsplatser, och avlöningssystemet
pressar dem stundom
till krafternas uttagande till det yttersta
för att förebygga svält och misär. Härtill
komma så slavarna i bokstavlig
mening, tvångsarbetsbrigaderna, som
räkna olyckliga individer i många miljoner.
Det är icke min mening att här
söka skildra den fasans tillvaro, vari
dessa människor ofta utan något hopp

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

om sin befrielse nödgas släpa sig fram,
icke heller att närmare ingå på orsakerna
till deras grymma öde, såsom
t. ex. att de varit medborgare i vissa
länder och tvångsdeporterats just för
att bli slavarbetare, att de på ett eller
annat sätt sökt taga avstånd från detta
statsskick av terroristiskt förtryck eller
att de överhuvud haft ett socialdemokratiskt
eller eljest demokratiskt sinnelag
och icke helt lyckats dölja detta.

Jag skall som sagt icke närmare gå
in på hur dessa bortåt åtminstone 10
miljoner, kanske 15 eller 20 miljoner,
människor rekryteras till de sannolikt
över hundratalet koncentrationslägren
eller förvisningskolonierna för att därifrån
användas som slavarbetare. Men
jag ställer kort och gott den frågan: vad
för garantier av något så när tillförlitlig
art ha väl vi emot, att det icke inom
något eller några tiotal år blir också
vår lott att komma under en regim, som
behandlar oss såsom en människolijord,
en hjord, i vilken den enskilda människan
ofta icke aktas mer än och stundom
blir behandlad vida sämre än ett
kreatur? Begreppen humanitet och
människovärde äro utmönstrade och
kastade på sophögen, när de enskilda
människorna betraktas och utnyttjas
såsom delar av en massa. Människomassan
har inga känslor, inga tankar.
Dylika är det blott individerna som ha.
En regim, som blott härskar över en
människolijord, den härskar över något
som, andligen sett, är en ödemark
— hur fylld den än må vara av miljoner
och åter miljoner människor.

Jag upprepar, herr talman, min fråga:
finns det någon garanti för att icke
också svenska folket inom en överskådlig
framtid tvingas sjunka ned och ihop
till en sådan massa? Vi ha sett, hur det
gått med Estland, Lettland, Litauen,
Polen, Ungern, Rumänien, Jugoslavien.
Vi ha försport ett hot av liknande art
i Frankrike. Vi se vad som försiggår i
0 Andra kammarens protokoll 1948.

Grekland. Och vi ha näppeligen anledning
göra oss några förhoppningar på
grund av situationen i Finland. Det är
sant, att vi ha ett ganska stort vatten
öster om oss. Men är det tillräckligt?
Vi ha en betydande, med diktaturer
sympatiserande organisation inom oss.
Denna organisations motsvarighet spelade
en betydande, kanske avgörande
roll för regimförändringen i de länder,
som jag nyss nämnde.

Man behöver emellertid kanske icke
räkna med några ytterligare utbredningstendenser
österifrån, i varje fall
icke mot vårt land. Detta oaktat kunna
vi icke göra oss blinda för den möjligheten,
att en kraftmätning kan komma
till stånd mellan öst och yttersta
väst. Det lönar sig icke att söka kannstöpa
därom, vilket förlopp en sådan
sammanstötning kommer att få; jag
menar i vilka spår ett sådant världskrig
kommer att spränga sig fram. Den
situationen kan i allt fall icke anses
utesluten, att vårt land med hjälp av
härvarande, diktatursympatiserande organisation,
som jag nyss nämnde, varder
ockuperat från öster, helt enkelt
därför att en sådan ockupation i den
föreliggande situationen betraktades
som gynnsam för den nämnda kraftmätningen
med västerlandet. Väl en
gång ockuperat kan Sverige icke räkna
med något annat öde än det som vederfarits
månget annat land. Våra neutralitetsproklamationer
ha då icke
hjälpt oss. Förenta nationerna ha då
redan hunnit bli en saga blott.

Jag menar icke, att denna vårt lands
tragiska väg mot kulturell undergång
är sannolik, men den är möjlig. Och
denna möjlighet måste vi göra vårt yttersta
för att reducera till ett minimum.
Den enskilde kan i sina strävanden
iaga högprocentiga risker. Detta kan till
och med bli hans land till gagn därför
att de största framgångarna nås genom
djärvhet, och man kan bortse från de
Xr 2.

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

förluster, som kunna skrivas på dristighetens
konto, enär det övervägande
flertalet individer i allt fall handla med
försiktighet och icke efter maximen
våga—vinn! Men ett land, en hel nation,
får icke taga några andra risker
för sin existens såsom tillhörande den
västerländska civilisationen, än dem
som äro fullständigt oundvikliga. Den
risk, som här kan föreligga — vore den
också hlott en-procentig — måste vi,
enligt min mening, söka ytterligare reducera
till det lägsta möjliga.

Ett detaljerat program för detta syfte
är jag icke i stånd att framlägga. Men
jag har i decennier reflekterat över
detta problem. Jag har för min ringa
del icke kunnat finna någon annan lösning,
som synes mig genomförbar, än
att vårt land tillsammans med andra
demokratiska länder i Europa jämkade
på sina suveränitetsföreställningar och
utrikespolitiskt ginge upp i en större
enhet, om man så vill Europas förenta
stater. Varför diktaturer, särskilt stormaktsdiktaturer,
måste vara uteslutna
från ett sådant statsförbund, utvecklade
jag på sin tid vid vårt inträde i
Förenta nationerna och behöver icke
nu taga upp tiden därmed. Europas
förenta stater borde såsom en enhet
utåt vara lika starkt sammansvetsat som
Nordamerikas förenta stater, så att ett
angrepp, låt oss säga mot Sverige, ur
t. ex. engelsk eller fransk synpunkt
måste betraktas alldeles så, som om
England eller Frankrike självt direkt
hade angripits. Detta utrikespolitiska
europeiska statsförbund hade i sin tur
att söka utrikespolitisk kontakt med
Nordamerikas förenta stater eller den
större utrikespolitiska enhet, som i
Amerika möjligen kunnat bildas. För
de europeiska demokratierna måste
England — på starka grunder — framstå
som deras räddare från den nazistiska
diktaturen. Detta jämte Englands
mångåriga erfarenhet i spetsen för sitt
imperium torde ställa England i cent -

rum för Europas förenta stater och föranleda
att åt England överlätes den administrativa
ledningen av de gemensamma
angelägenheterna.

Slutligen, herr talman, vill jag säga,
att anblicken av vad som på sina håll
skett och sker är ägnad att fylla oss
med särskild oro. Den borde komma oss
att inse, att det kan ligga fara i dröjsmål,
att det kanske gäller att snarast
möjligt övergå från ord till handling,
från tanken på ett europeiskt statsförbund
till stiftandet av ett sådant. Vi
stå inför ett val mellan två världar,
mellan öst och väst. Denna valmöjlighet
kan för vår del snart vara försutten.
Vi fösas under trycket av omständigheter,
som jag inte här vill söka närmare
skildra, bort från västerlandet —
dit vi, frånräknat alla femtekolonnare,
höra med allt vad i vårt land lever och
andas — vi fösas kanske bort från västerlandet
in i en värld, som är oss fullkomligt
främmande och inger oss ängslan
genom allt skrämmande och hemskt,
som sipprat ut trots den eljest ogenomträngliga
järnridån.

Naturligtvis kommer man att säga,
att tanken på ett utrikespolitiskt enande
av Europas demokratiska stater i
närvarande stund är en ren utopi. Denna
inställning torde dock kunna övervinnas.
När denna tanke för omkring
25 år sedan här i landet framfördes såsom
ett aktuellt mål att sträva för, omfattades
den visserligen icke med något
större intresse. Men vad som då säkerligen
främst stod i vägen för densamma
var tron på det gamla folkförbundet
och dettas utvecklingsmöjligheter.
Nationernas förbunds sammanbrott,
Hitlerdiktaturens tillkomst och ondskefulla
härjningar, det fruktansvärda
andra världskriget, uppfinningen av
atombomben och andra nya medel till
förödelse av människor och material,
av andlig och materiell kultur, ångesten
för eif nytt, ännu förfärligare världskrig,
varpå redan åtskilliga tecken tyda

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

—• allt är sådant att det måste ha bidragit
till att jämna vägen för realiserandet
av idén om bildandet av Europas
förenta stater.

Att Winston Churchill sedan några
år så starkt gått in för denna idé talar
här ett särskilt tydligt språk. Hans hårda
konservatism borde ju ha gjort honom
mindre benägen än mången annan
statsman att gå med på den för ett sådant
statsförbund nödvändiga modifikationen
i föreställningen om delstaternas
suveränitet. Men det finns ingenting
som är effektivare för raserandet av
gamla fördomar än att få dem konfronterade
med ödesdigra händelser, med
en hotfull verklighet.

Det är min övertygelse, att — därest
icke snarligen faktorer, som ännu äro
oss okända, gripa in och förändra den
politiska världsbilden — ett nytt världskrig
icke kan förebyggas, såvida icke
ett sådant utrikespolitiskt enande av
västerlandet kommer till stånd, som jag
bär pläderat för. Den »öster», varom
jag talat, utgör praktiskt taget ett enat
välde, stort som en stor kontinent. Det
västerländska Europa ligger söndrat i
mestadels småstater. Det är orimligt
antaga, att detta splittrade Europa skall
kunna hålla stånd mot jätten i öster,
därest denne fortsätter sin hittillsvarande
taktik att för sina syften förbereda
jordmånen hos sina västra grannar.
Den tanken synes mig också orimlig,
att vi skulle söka bygga vår framtid
på samförstånd med jätten i fråga.
Samförstånd bliver icke till genom enriktad
förståelse. Hur skall något samförstånd
kunna åstadkommas, så länge
östern och dess regim på mest verkningsfulla
sätt förvägrar sina folk att
få någon som helst inblick i, därmed
också varje förståelse för, västerländsk
civilisation och dennas strävanden?

.Tåg uttalade nyss min övertygelse, att
ett tredje världskrig näppeligen kunde
förebyggas, därest icke ett förbund av
Europas demokratiska stater bildades

och sökte kontakt med Amerika. Det är
emellertid också min övertygelse, att
snabbt nog ett åtminstone tills vidare
funktionsdugligt Europas förenta stater
skulle kunna komma till stånd, som
sedermera kunde konsolideras och förbättras,
om i vårt land, Norge, Danmark,
Holland, Belgien, Frankrike och
England några behjärtade kraftkarlar
av en Churchills typ trädde fram och
tillsammans uppgjorde ett förslag till
program för organisation av Europas
förenta stater.

Vad jag nu yttrat, herr talman, är
kontentan av vad jag vid detta tillfälle
önskat säga. Ytterligare förklaringar
finner jag det icke vara lämpligt att
här utföra. De torde också vara överflödiga.
Styrande i regering och riksdag
och andra, som ha förmågan att
här kunna uträtta något, måste kunna
uppfatta uppriktigheten i den av oro
för vårt lands och folks framtid burna
vädjan, som innefattas i mina ord.

Herr von FRIESEN: I den propositionsförteckning,
som på ett ganska
nödvändigt sätt kompletterar årets
trontal men som bara finns tillgänglig
på kamrarnas kanslier, återfinner
man ett väntat, eventuellt förslag från
ecklesiastikdepartementet om inrättande
av en medicinsk högskola i Göteborg.
Jag hoppas, att ordet »eventuellt»
framför denna utlovade proposition
skall kunna strykas med det
snaraste.

Inom mycket kort tid — jag tror redan
i morgon — överlämnar organisationskommitténs
ordförande, landshövding
Jacobsson, till ecklesiastikministern
ett förslag om anordnande av
medicinsk undervisning i Göteborg
från och med instundande höst. Meningen
är, att denna undervisning skall
börja i provisoriska lokaler. Detta kan
ordnas på ett ganska tillfredsställande
sätt och till låga kostnader. Jag hoppas,
att regeringen åtminstone i denna

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

fråga skall kunna mobilisera någon
form av enighet och lämna fram proposition
i en fråga, som riksdagen ju
i alla fall mycket bestämt uttalat sig
för redan 1946.

Jag tror, att det är nödvändigt, att
man tillmötesgår medicinalstyrelsens
mycket bestämt uttalade önskan om en
ökning av antalet läkare. Alldeles nyss
hörde jag från kompetent håll vilken
katastrofal läkarbrist, som redan i dag
råder vid vissa av våra sjukhus, framför
allt vid sinnessjukhusen och sanatorierna.
Det är alldeles nödvändigt att
ökade utbildningsmöjligheter ställas till
buds.

Det finns många skäl som tala för
inrättande av ytterligare en medicinsk
läroanstalt. Det är nödvändigt och nyttigt
med en viss spridning av undervisningen.
Jag tror därför att det är
synnerligen klokt att ordna en sådan
undervisning i Göteborg, där mycket
goda studiemöjligheter finnas. De kurser,
som redan nu hållas i Stockholm,
Uppsala och Lund, skulle eljest bli alltför
överbelastade. ■—- Jag vill i denna
fråga till slut även säga, att det väl
skulle vara ganska hopplöst att genomföra
socialministerns planer beträffande
sjukvårdsreformerna, om det inte
fanns tillräckligt med personal.

Statsrådet Weijne har under sin huvudtitel
tvingats till en ganska beklaglig
.sparsamhet beträffande kulturanslagen.
Man måste säga, att i många avseenden
dessa anslag ha tilltagits i allra
knappaste laget. Jag förvånar mig storligen
över den radikala åtstramning,
som ägt rum sedan i våras, då det föreföll
som om det nästan inte fanns någon
gräns för möjligheterna till vetenskaplig
forskning o. s. v. Nu drar man
hastigt ner en järnridå och beviljar ytterst
sparsamt nya anslag.

På sid. 20 i bilaga 10 under åttonde
huvudtiteln förstår man, att ecklesiastikministern
själv beklagar denna utveckling.
Det framgår visserligen där,

att han är glad åt att kunna bevilja anslag
till restaurering av porträtten av
den gamle rikshushållaren Karl XI :s
ridhästar. Men ecklesiastikministern
säger med en viss ledsnad att han tycker
det är tråkigt, att man icke kan
förnya det nationella porträttgalleriet
på Gripsholm och låta måla porträtt
av ett antal betydande män efter 1809.
Någon kanske nu invänder, att det inte
finns så många tillräckligt betydande
män efter 1809, att det skall anses vara
ett lönande företag att måla dem. Detta
är naturligtvis en alldeles felaktig uppfattning.
Om man bara ser på landets
statsministrar under denna tid, finner
man, att vi över Louis De Geer den
äldre, över Branting, Staaff, Arvid
Lindman och fram till Per Albin Hansson
otvivelaktigt ha många betydande
personligheter, vilkas minne genom
målande av ett porträtt skulle bringas
i åtanke av eftervärlden. Om jag sedan
går över till landets finansministrar
efter denna tid, vill jag i detta sammanhang
erinra om en mycket betydande
person, vilkens porträtt man
just i dessa dagar skulle kunna ha anledning
alt hänga upp till beskådande
för allt folket. Jag tänker på Fredrik
Vilhelm Thorsson. Åtminstone de äldre
i denna kammare erinra sig hans ganska
imposanta gestalt. Den som en gång
haft förmånen att komma i personlig
kontakt med den mannen glömmer det
icke gärna. Det var en man, för vilken
sparsamheten icke bara var ett talesätt
under vissa speciella förhållanden,
utan han menade allvar med vad han
sade. Han hade naturligtvis som alla
människor vissa personliga svagheter.
Han kanske icke var så väl teoretiskt
bevandrad, i varje fall icke i den teoretiska
nationalekonomien — jag skall
naturligtvis icke som lekman på detta
område tillåta mig den hädelsen, herr
talman, att jag skulle vilja göra gällande,
att det ibland förefaller som om
detta kunde vara en förtjänst — men

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

han hade i alla fall ett sunt och klart
omdöme i ekonomiska ting, och han
genomförde också på sin tid ytterst
önskvärda ehuru ganska drastiska besparingsåtgärder.

Det gäller otvivelaktigt också nu att
spara och — jag medger, att det sagts
många gånger förut i denna kammare
— att spara på det rätta sättet. Jag
läste för något år sedan en diktsamling
av en av vårt lands allra största skalder,
i vilken han kritiserade den nuvarande
tiden som en bakvänd tid.
Han skrev en dikt, som han kallade
»Den bakvända visan». Det är Harry
Martinsson jag syftar på, och visan ingår
i diktsamlingen »Passad». Inledningen
till den visan lyder som följer:

»I Bakvända visans skogar
jag tröskar i flammande smedjor
smider på halmfyllda logar
smickrar en mygga jag möter
för hennes goda hull
medan min syssla jag sköter
för bakvändhetens skull.»

Det är med andra ord på prosa uttryckt
den tid, då finansminister Wigforss
manar oss att återgå till den goda
dygden sparsamhet.

Då hans excellens utrikesministern
är närvarande här, liksom även ecklesiastikministern,
så vill jag fästa uppmärksamheten
på en del egendomliga
förhållanden rörande vår uteblivna anslutning
till den kulturella världsorganisationen
UNESCO, dit ecklesiastikministern
skickade en delegat i slutet
av oktober 1947 med direktiv att verka
för anslutning till densamma. Denne
delegat kom tillbaka vid jultiden. Han
meddelade mig härom dagen, att han
först vid hemkomsten från sin resa
fick reda på att man icke hade för avsikt
att anslå medel för betalning av
avgiften för medlemskap i denna organisation.
Det har anförts skiftande motiveringar
för vår uteblivna anslutning
till denna organisation. Jag skall icke

så mycket uppehålla mig vid själva det
faktum att vi icke tillhöra sammanslutningen
i fråga. Från vissa håll här i
Sverige har det uttalats kritik mot densamma.
Det har sålunda gjorts gällande,
att den icke skulle vara tillräckligt
vederhäftig eller representativ. Jag kan
icke uttala mig om det. Jag bara konstaterar,
att utom Sverige är det i den
västra delen av världen endast Spanien
och Island, som för närvarande icke
äro anslutna till den. Det skulle vara
intressant att få höra någon annan motivering
än dollarnöden till detta uteblivna
anslag, som ute i världen i olika
kretsar betraktas som någonting som
liknar en kulturell skandal. Kunde icke
regeringen, under vars mycket insiktsfulla
ledning åtskilliga krediter ha beviljats
till olika stater, t. ex. Ryssland
och Polen, betala den svenska årsavgiften
på kredit? Det är bara ett uppslag,
som här framföres. Härom dagen
ringde mig några personer i Göteborg,
som voro mycket intresserade av denna
sak, och ifrågasatte, huruvida man
icke skulle kunna reparera denna uraktlåtenhet
genom att på privat väg
starta en insamling för att täcka årsavgiften,
som skall betalas i dollar. Det
hittills fastställda beloppet lär uppgå
till 160 000 dollar. Både Polen och
Tjeckoslovakien äro medlemmar av
UNESCO. Jag utgår därför ifrån, att
det icke kan vara någon alldeles speciell
statskonst, som har väglett utrikesdepartementet.
Jag vet, att det går
på ecklesiastikdepartementets stat, men
jag förmodar, att utrikesministern och
ecklesiastikministern i någon mån tala
med varandra i sådana ting. Vår till
Mexiko utsände delegat har meddelat
mig, att icke ens utrikesdepartementets
representant i Mexiko har underrättat
honom om det regeringens beslut, som
väl ändå, förmodar jag, måste ha förelegat,
när han var där, att vi icke
skulle gå in i organisationen. Jag skall
icke längre uppehålla mig vid denna

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

historia, där det finns åtskilliga enskildheter
att berätta. Det är ju möjligt,
att det blir tillfälle för något av
riksdagens kontrollorgan att närmare
undersöka, hur det förhåller sig med
den saken, om det verkligen förelegat
en ordentlig beredning. Jag utgår ju
ifrån att regeringens ledamöter — jag
anknyter till något, som herr Ohlin
sade tidigare i dag — åtminstone träffas
någon gång och resonera om rikets
angelägenheter. Det vore ju också
skönt, om man snart kunde komma
med den proposition i frågan, som utlovats
i tidningspressen, så att vi sluppe
skicka endast observatörer till nästa
världskonferens, som, enligt de uppgifter
som stått mig till buds, kommer att
hållas i Oslo.

Jag hade, herr talman, tänkt sluta
med dessa korta randanmärkningar,
men då hans excellens statsministern
hållit ett längre anförande här, som
jag med största uppmärksamhet åhörde,
vill jag säga ytterligare några ord,
då jag gjorde några anteckningar med
anledning av vad han sade. Statsministern
är icke närvarande nu — han
kanske är ute och håller något föredrag
eller något sådant eller uppehåller
sig i medkammaren — och jag beklagar,
att jag måste gå in på vad han
har sagt i hans frånvaro, men vad jag
kommer att säga kanske kan framföras
till honom. Det är många tankekorn,
som återfinnas i statsministerns
redogörelse. Jag tänker då icke på hans
replik utan på det långa anförande,
som han höll här omedelbart före herr
Ohlins yttrande. Vad jag med glädje
konstaterar .är den bekännelse till
tryckfrihet, yttrandefrihet och, jag utgår
ifrån också till läsfrihet, som statsministern
gav uttryck åt. Han tilläde
vidare, att friheten är värd att man tar
vissa risker för dess skull, och det är
otvivelaktigt något som är mycket vackert
sagt. Jag tror dock, herr talman,
att detta att ha frihet icke är riktigt

detsamma som att ta sig friheter, vilket
otvivelaktigt den nuvarande regeringen
i mer än ett avseende har gjort,
då den t. ex. fört en politik, som så
snabbt nästan tömt våra utländska valutatillgångar,
särskilt våra tillgångar
på hård valuta.

Jag nödgas också på tal om friheten
säga ett par ord till hans excellens utrikesministern
med anledning av hans
yttrande här nyss i en replik till herr
Wiberg, då han gav en skildring av de
åtgärder, som omedelbart föregingo
importstoppet, vilken skildring jag med
ett mycket milt uttryck vill kalla förvånande.
Med den dialektiska skärpa,
som utmärker utrikesministern i likhet
med flera andra av regeringens ledamöter,
gjorde han gällande, att det var
det som nu med ett mycket dåligt ord
kallas näringslivet, som hade fått sin
chans av vår frihetsälskande regering.
Det skulle få sköta sig självt, och regeringen
skulle iaktta en anmärkningsvärd
passivitet. Det kan väl ändå icke
vara utrikesministerns mening, att enskilda
importörer i den bakvända situation,
vari vi befinna oss, skola
handla utan någon som helst anvisning
från regeringens sida. De hade ju icke
tillgång till vad regeringen hade tillgång
till eller åtminstone borde haft
tillgång till, nämligen en importstatistik.
Jag tror, att när man en gång
skall göra den verkliga historieskrivningen
om vad som skett i detta avseende
efter dåvarande statsrådet Myrdals
numera ganska bekanta tal i, jag
tror det var nationalekonomiska föreningen,
kommer den bilden att ganska
väsentligt avvika från den skildring
utrikesministern här gav. En mycket
kompetent och kvalificerad iakttagare
meddelade mig för några månader
sedan, att hans uppfattning var
den, att i själva verket var det så, att
regeringen icke alls visste vad den
skulle göra* under dessa månader. Man
pratade helt enkelt bort hela frågan.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Vad skulle då importörerna göra, uppmuntrade
som de voro av Myrdal?
Man kan väl ändå icke begära, att de
skulle handlat på annat sätt, när de
icke fingo några direktiv ovanifrån,
och när regeringens eget organ, handelskommissionen,
befann sig i ganska
avrustat tillstånd.

Statsministern tyckte, att oppositionen
såg så ledsen ut, men den hade
samtidigt, menade statsministern, haft
den uppfattningen, att den politik regeringen
hade fört varit riktig. Skillnaden
mellan regeringen och oppositionen
var endast, om jag fattade statsministern
rätt, att regeringen var mycket
glad och belåten, medan man i oppositionen
såg ledsen ut. Jag skulle till
statsministern och kanske också i någon
mån till den likaledes här frånvarande
finansministern vilja säga, att
jag hade det intrycket, när jag hörde
deras anföranden, att de se anmärkningsvärt
belåtna ut, men jag kan omöjligt
förstå, vad det egentligen är, som
de äro belåtna över annat än möjligen
över sig själva. Men det får ju förlåtas
oss, som tillhöra oppositionen, att vi
icke kunna dela denna glädje. För min
personliga del, och jag kan bara tala
för egen del med de rättigheter, som
tillkomma en svensk riksdagsman, kan
jag säga, att jag icke har det ringaste
svårt att hålla mig för skratt, när jag
hör talas om den mycket sällsamma
ekonomiska politik, som under sista
året bedrivits i detta land.

Så sade statsministern — jag instämmer
fortfarande i hans ord, därför att
det är riktigt vad han sade — något,
som kanske kan liknas vid en vänlig
klapp på skuldran åt riksdagen, att
lians erfarenhet var, att riksdagen
var en förträfflig inrättning, som
skulle pröva och bedöma regeringens
åtgärder, och att riksdagen nog
skulle förstå att begagna sig av sin finansmakt.
Man sade icke, ty det gör

ju icke en statsminister, att den skulle
begagna sig av sin kontrollmakt. Jag
delar fullständigt statsministerns uppfattning
i detta avseende, och jag vill
också från denna plats ge uttryck åt
den förhoppningen, att denna riksdag,
som möjligen kan betyda en ny vändpunkt
i vår politiska historia, skall bli
i stånd att återtaga något av den makt
och myndighet, som vår konstitution
medger den.

Herr talman! Jag har under jag tror
mer än ett kvartsekel varit en intresserad
iakttagare av de politiska förhållandena
i detta land. Regeringar ha
kommit, och regeringar ha gått. Riksdagar
ha avlöst varandra. Majoriteterna
ha ändrats, ibland ganska väsentligt.
Man har under dessa år talat om starka
regeringar och starka riksdagar. Man
har talat om svaga regeringar och svaga
riksdagar, varmed man naturligtvis
icke åsyftat något i och för sig förklenande
vare sig om regeringen eller
riksdagen. Man menar bara, att det
finns vissa tider, då vi ha en stark
första statsmakt, då den andra statsmakten
är mera följsam i förhållande
till den första statsmaktens intentioner.
Så var otvivelaktigt förhållandet under
samlingsregeringens tid under den
nyss genomgångna krisen i samband
med kriget. Vi hade då otvivelaktigt
en s. k. stark regering, som hade förmånen
av att räkna med en i hög grad
lydaktig riksdag. Det finns många
andra sådana exempel. Men aldrig
förr i vår nyare parlamentariska demokratis
historia har det förekommit
att det sitter en svag regering, som har
förmånen av majoritetsstöd i riksdagens
båda kamrar. Detta tillstånd är
i själva verket icke naturligt ur parlamentarisk
synpunkt. Det borde finnas
möjligheter för riksdagen att ge sin
mening till känna. Det borde också
finnas möjligheter att inom majoritetspartiets
led få fram personer, som bättre
än vissa av dem, som nu sitta i re -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

geringen, kunde tillvarataga vårt lands
intressen, inåt som utåt.

Till sist yttrade herr statsministern
några ord om behovet av kärvare linjer
i svensk politik. Det är, herr talman,
otvivelaktigt så, att det behövs
dylika kärvare linjer, vad nu uttrycket
innebär. Jag skulle vilja tillägga,
att det i vissa avseenden kanske också
behövs kärvare män. Jag tror att tiden
snart är ute för dessa debattglada munhuggare,
för vilka det väsentliga är eu
uppvisning i dialektik för talekonstens
egen skull. Jag tror att man börjar bli
litet trött på detta. Jag säger det, emedan
jag antar att finansministern kommer
att ta till orda i denna kammare
liksom han gjort i medkammaren, där
han talade under någon timmes tid.
Vår finansminister är utan tvivel en
utomordentligt fascinerande människa,
en i många avseenden imponerande
personlighet. Han har en alldeles särskild
förmåga — det vet var och en
som hört hans ypperliga uppläggning
av statsverkspropositionen varje år i
radio — att framställa saker och ting
på ett sådant sätt att det verkar övertygande.
Därest statsrådet och chefen
för finansdepartementet kommer att
uppträda här litet senare i kväll, skulle
jag vilja varna riksdagens ledamöter
och övriga åhörare för att tro på allt
vad han säger och med en viss kritik
också höra på hans skickligt gjorda
formuleringar.

Jag tror, som sagt, att det finns viktigare
ting att syssla med än dessa dialektiska
konster, och jag slutar, herr
talman, med att själv åberopa den av
statsministern ofta åberopade kontakten
med arbetarrörelsen. Jag hoppas
nämligen att det verkligen skall finnas
så goda kontaktmöjligheter, att vi på
vissa av de högsta posterna här i landet
skulle kunna få personer, som vore
en smula mer målfylliga än de nuvarande
innehavarna av dessa poster och
som på ett bättre sätt — det gäller åt -

minstone ett par av dem — kunna göra
anspråk på att vara vår andes stämma
i världen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Den föregående ärade talaren, vilkens
utläggning jag i övrigt inte skall gå in
på, hade några uttalanden om Sveriges
anslutning till den internationella kulturorganisation
som kallas för UNESCO.
Han insinuerade att det utöver de motiv,
som offentligen ha delgivits allmänheten
från ecklesiastikdepartementets
sida, skulle finnas några dolda motiv
för regeringens beslut att någon anslutning
till UNESCO inte skulle ske
detta år.

Ja vill först i fråga om det skäl, som
ecklesiastikministern har meddelat,
nämligen att avgiften var så betydande,
säga att herr von Friesen kom med
felaktiga uppgifter om avgiftens storlek.
De anslag, som beviljas av UNESCO,
fördelas på de olika staterna enligt
samma tariff som gäller för bidragen
till Förenta nationerna, och Sverige har
satts upp på en mycket hög plats i
denna bidragsskala, nämligen som nr 8.
F''örst komma de fem stormakterna och
så Indien och Kanada och därefter
kommer Sverige. Vårt bidrag har alltså
blivit onaturligt högt, ty såsom var och
en förstår, är det orimligt att vårt lilla
land i fråga om bidragets storlek skall
komma som nr 8 bland världens länder.
Vid den sista församlingen har vår
bidragsskyldighet i någon mån reducerats,
men inte så mycket att vi kunnat
lämna den där hedersplatsen som nr 8
bland staterna. Enligt den beräkning,
som jag har låtit anställa, skulle årsavgiften
till UNESCO bli sådan, att vi, om
vi skulle ta upp ett anslag för ändamålet
på åttonde huvudtiteln, skulle behöva
anslå icke mindre än mellan
900 000 och 1 miljon kronor. Det är litet
svårt att exakt ange siffran, därför att
vårt budgetår inte sammanfaller med

Måmlagcn den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

budgetåret för UNESCO, men i varje
fall rör det sig om ett betydande belopp,
och ecklesiastikministern har, såsom
han meddelat offentligen, inte ansett
sig kunna ta på sitt ansvar att förorda,
att man vid en tidpunkt, då regeringen
har antagit så stränga direktiv
angående återhållsamhet i fråga om utgifterna
och då så många viktiga och
angelägna svenska anslagskrav — för
att ta ett exempel på åttonde huvudtiteln:
anslagen till våra bibliotek -—
ha fått stå tillbaka, skulle ge ut bortåt
en miljon kronor i årsbidrag till den
internationella organisation som det här
gäller.

Det må emellertid tillåtas mig nämna
— jag hoppas att min kollega herr
Weijne ursäktar, om jag röjer den lilla
hemligheten —, att när frågan var uppe
i allmän beredning, förordade jag för
min del av utrikespolitiska skäl, att vi
skulle ansluta oss redan i år. Regeringen
följde emellertid ecklesiastikministern
av de finansiella skäl, som jag här
nyss berört. Det finns alltså inte några
hemliga motiv, såsom herr von Friesen
tillåtit sig insinuera. Det är de finansiella
motiven, som av regeringens flertal
ansetts böra vara avgörande med
hänsyn till de utomordentligt stränga
bestämmelser som just i år utfärdats.

Herr von Friesen slutade sitt anförande
med att förklara, att vi här i landet
hade en utomordentligt svag regering.
Samtidigt har, om jag får tro en
aftontidnings referat, herr Skoglund
sagt, att riksdagen bara är en kavaljersflygel
till kanslihuset, och folkpartiets
representant i första kammaren
skulle ha sagt någonting om att riksdagen
bara är en namnstämpel. Inför alla
dessa olika uttalanden får jag lust att
säga som auktionsförrättarna bruka
göra: »Många bud, skilj er åt!»

Herr VON FRIESEN, som på begäran
erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag är mycket tacksam

för det meddelande, som utrikesministern
här har lämnat och som ju i många
avseenden är klarläggande. Det har
bl. a. blottat vad jag misstänkte, nämligen
att det funnits meningsskiljaktigheter
inom regeringen.

De siffror, som jag har till mitt förfogande,
har jag fått av regeringens delegat
— denne delegat som, jag betonar
det ännu en gång, i oktober månad
reste ut till UNESCO med direktiv att
ansluta sig till organisationen men som
kommer hem i december och finner att
vi icke ha anslutit oss. Kommer jag,
herr utrikesminister, med felaktiga upplysningar,
kan jag tala om att jag har
dem från regeringens egen representant.
Men vi bli kanske så småningom i
tillfälle att skapa ökad klarhet kring
detta intressanta problem.

Vidare anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag ber bara få konstatera, att den observatör,
som Sverige skickade till
UNESCO, inte kunde ha några direktiv,
när han reste, av det enkla skälet att
regeringen då ännu inte hade tagit ställning
till frågan, huruvida Sverige redan
1948 borde ansluta sig till UNESCO.

Vidare måste jag säga, att det ser ut
som om Mexico skulle bli mitt öde. Här
hotar herr von Friesen med att konstitutionsutskottet
skall granska den här
»skumma» affären, som i själva verket
inte är det ringaste skum utan som helt
enkelt består i att jag har föredragit
ärendet i en allmän beredning, där man
dels av finansiella skäl, dels av valutapolitiska
skäl stannade för att Sverige
för närvarande inte borde ansluta sig
till UNESCO. Vad konstitutionsutskottet
skall kunna göra i den affären har jag
mycket svårt att begripa. Då hade jag
förr trott, att man skulle söka göra affär
av en annan sak, som också har spökat
när det gäller Mexico, nämligen överintendent
Wettergrens inhiberade resa,

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

som ju hörde till de storpolitiska händelserna
i vårt land under den senast
förflutna hösten. Jag hade nästan väntat
mig, att den saken skulle omnämnas
också här i remissdebatten.

Herr THAPPER: Herr talman! Redan
i förra årets remissdebatt framhöll jag,
att det fanns tecken, som tydde på en
inflatorisk utveckling och som gjorde
att man måste bedöma läget som allvarligt.
Men jag framhöll även att oppositionen
gjort sig skyldig till överdrifter,
när den skildrade läget, framför
allt i sitt utmålande av regeringens
skuld till de ekonomiska svårigheterna
för vårt land. Det rådde väl då den
uppfattningen — och den finns nog
kvar fortfarande — att vårt utgångsläge
vid krigets slut var så bra, att vi skulle
kunna leva oberoende av världens svårigheter
i övrigt. Kanske man skall erkänna,
att vi över lag överskattat våra möjligheter
härutinnan. Sanningen är väl den,
att oavsett vilken politik som hade förts
i vårt land, hade vi inte kunnat undgå
följderna av den ekonomiska kris som
nu råder över hela världen. Detta kan
inte förnekas eller bortresoneras. Man
kan möjligen tvista om vilket land som
bäst har lyckats att klara sig undan
krisen.

När man från oppositionens sida sökt
att praktiskt taget kasta all skuld på
regeringen för vårt lands svårigheter,
så skjuter man över målet på ett sådant
sätt, att folk i allmänhet nog har
fullt klart för sig, att påståendet är
oriktigt. Det går gärna så med den, som
målar i överdrivet svarta färger, att
han inte blir trodd i sin skildring av
läget.

Det kan kanske sägas, att det finns
länder som bättre än vårt land klarat
sig undan risken för en inflatorisk utveckling.
Men man får inte glömma, att
jämförelser i detta avseende äro synnerligen
svåra att göra. Den politik,
som förts mot inflationen, har kanske

i ett land förts på ett sådant sätt, att
man för att förhindra en prisstegring
redan från början vidtagit åtgärder, som
i första hand gått ut över de mindre inkomsttagarna
och över arbetarklassen,
och detta har ju stor betydelse vid en
jämförelse. Även om landet som helhet
betraktat kan anses ligga bättre till än
vart land, kan det ha förts en politik,
som innebär att arbetarnas standard har
pressats ned. Vad vårt land beträffar
kunna vi slå fast, att prisstegringen hittills
varit mycket måttlig och att vi
lyckats förhindra en mera avsevärd
sänkning av standarden. Om vi skulle
vara ärliga, skulle vi egentligen erkänna
att vi fortfarande intaga en förmånsställning,
jämfört med hur man har
det i andra länder.

När jag gör detta erkännande, är jag
ingalunda blind för att det fortfarande
finns många människor, ja, alltför
många människor, som leva på en alldeles
för låg standard och som ha stora
svårigheter att få sina inkomster att
räcka till det allra nödvändigaste. Men
orsaken härtill är helt enkelt den, att
de aldrig tidigare ha kunnat uppnå någon
avsevärd förbättring och att de
framsteg, som otvivelaktigt ha gjorts på
olika områden, alltså inte ha varit tillräckliga.
Jag pekar på detta förhållande,
trots att jag vet att de förbättrade
sociala reformer, som träda i kraft
under innevarande år, betyda oerhört
mycket för våra gamla och för våra
barnfamiljer. Vad som härvidlag skett
är tacknämligt, och man kan vara regeringen
tacksam för att den trots det
allvarliga ekonomiska läget inte ett
ögonblick tvekat att låta dessa reformer
träda i kraft under innevarande år.
Detta bevisar att regeringen vid bekämpandet
av inflationen inte vill vidtaga
åtgärder, som gå ut över de mindre inkomsttagarna
och de mest behövande.
Det är också därför som vi på arbetarhåll
äro medvetna om att de åtgärder,
som vidtagits eller föreslagits vidtagna

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

lör att skydda vårt penningvärde, inte
i onödan komma att gå ut över de
mindre inkomsttagarna. Att det kanske
ändå inte går att helt förhindra, att
även de små inkomsttagarna få känning
av dessa åtgärder, beror på förhållanden,
som praktiskt taget inte någon kan
råda bot för.

Vad jag tycker är ganska intressant
och värt att observera är, att medan
man från oppositionens sida med stora
bokstäver försöker tala om vanstyret i
vårt land — det har i varje fall skett i
den borgerliga pressen — är det ändå
ett faktum, att länder med oerhört
mycket större ekonomiska resurser än
Sverige kämpa med samma och kanske
ännu större svårigheter än vi göra.
Statsministern har här tidigare erinrat
om hur det är i Amerika, och jag skulle
vilja ytterligare understryka, att man
även i detta land kämpar med svårigheter
i detta avseende och har måst
lägga fram ett program för inflationens
bekämpande. Ett faktum är, att
prisstegringen där varit betydligt våldsammare
än hos oss. Den har varit
mer än tio gånger så stor som i vårt
land, och i detta fall räcker ju inte
herr Ohlins förklaring att vi bara göra
jämförelser med krigshärjade länder.
Och det visar sig, att vårt land står sig
ganska gott även vid jämförelser med
de flesta andra länder.

Sett mot bakgrunden av dessa fakta
blir det inte så mycket kvar av talet
om att vårt land skulle vara vanstvrt.
Oppositionens tillvägagångssätt är därför
ägnat att förvåna, och fråga är väl
om inte oppositionen skulle ha vunnit
större tilltro, om man inte tillåtit sig
de våldsamma överdrifter, som ändå
ha förekommit. Jag tror att man ganska
väsentligt underskattat det svenska folkets
omdömesförmåga härvidlag. När
jag säger detta, är det icke dikterat av
den uppfattningen, att vi här i landet
icke skulle känna oss ha behov av en
opposition. På socialdemokratiskt håll

äro vi fullt beredda att erkänna oppositionens
betydelse. Den har en uppgift
att fylla för att man skall få samhällsfrågorna
så allsidigt belysta som möjligt.
Men då skall oppositionen föras
på ett sådant sätt, att den kan betecknas
som saklig.

Högerledaren herr Skoglund framförde
även i årets remissdebatt åsikten
att riksdagsmännen icke få bli heltidsanställda.
Varför han framförde det
även i år var litet svårt att förstå, då
vi ju förra året icke hade någon höstriksdag.
Tvärtom tycker jag, att herr
Skoglund skulle ha varit till freds med
att vi följt hans rekommendation i förra
årets remissdebatt. Han sade då, att en
verkstadsarbetare icke borde glömma
bort hur en verkstad såg ut invändigt
och en lantbrukare hur en ko luktar.
Vi hade alltså möjligheter att följa herr
Skoglunds rekommendation, vilket också
undertecknad gjort i höstas — jag
såg nämligen efter hur verkstaden såg
ut invändigt — och kanske herr Skoglund
också följde sina egna anvisningar.
Sedan tyckte jag nog, att herr
Skoglund, när han försökte tillvarata
riksdagens intressen, gjorde det på ett
mindre tillfredsställande sätt — vilket
erinrats om ett par gånger tidigare under
debatten — när han tillät sig att
likna riksdagen vid en kavaljersflygel.
Vad har herr Skoglund för fog för
denna liknelse? Tillvarata vi verkligen
demokratiens och folkväldets intressen
genom en sådan liknelse? Jag tycker,
att detta klankande på riksdagen är så
mycket mer betänkligt, när det kommer
från ett så pass ansvarigt håll,
som man ju ändå måste betrakta herr
Skoglunds. Betraktar herr Skoglund sin
egen roll såsom endast en av kavaljerernas? Klankandet

på riksdagen och riksdagsmännen
drives ju även från annat
och mindre ansvarigt håll. Det skulle
man kanske icke fästa så synnerligen

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

stort avseende vid, men det kan ju faktiskt
hända, att man, när man liör högerledarens
uttalanden och studerar
dessa klankanden, gör den reflexionen,
att det kanske ändå finns ett visst samband
därvidlag. Jag har i dag av en
kollega fått ett urklipp ur bildtidningen
»Se», där det finns en artikel om riksdagsmännen
med rubriken »Blindpipor
och pratmakare». Något annat alternativ
ges tydligen icke i denna artikel.
Nu har jag icke studerat den tidningen
förut och känner icke till den närmare.
Tvärtom. Min bekantskap med
den säger mig, att det kanske är ett
vanligt pekoral av den kolorerade
veckopressen, som man icke bör fästa
så stort avseende vid. Vad som emellertid
kan göra en något betänksammare
är, att artikeln är författad av en,
som kallar sig ledare av kritikavdelningen.
Jag skall icke citera denna artikel,
emedan jag tror att den skjuter
över målet på ett sådant sätt, att man
icke skall fästa alltför stort avseende
vid den. Men jag tror ändå, det vill
jag ha sagt, att alla klankanden på riksdagsmännen,
som äro svenska folkets
representanter, ur folkväldets och demokratiens
synpunkt äro ganska betänkliga.
När man läser sådana saker,
frågar man sig faktiskt, om vi icke
kunna använda våra papperstillgångar
på ett bättre och förnuftigare sätt.

För att återgå till oppositionen går
man ofta till väga på det sättet att man
först kritiserar regeringen för att den
ingenting gör mot inflationen, och när
åtgärder föreslås, så utlösa även åtgärderna
över lag kritik. När vi efterlysa
vilka åtgärder eller vilket program, som
oppositionen skulle vilja ha genomfört,
så mötas vi ju endast av undvikande
svar. Man förklarar, alt det icke är oppositionens
sak utan regeringens att
föreslå åtgärder mot inflationen. Men
är icke detta att göra det alldeles för
bekvämt för sig? Jag har svårt att få
respekt för människor, som bara kri -

tisera men icke själva ha några egentliga
alternativ att komma med.

Jag skulle kunna ta ett belysande
exempel på hur dubbelbottnat man går
till väga. Jag har hört antydningar i
den riktningen även i dagens debatt,
men framför allt i den borgerliga pressen
kritiserar man häftigt alla regleringar
över lag, precis som om dessa
skulle vara ett påfund av socialdemokraterna
och som om vi skulle kunna
vara dem förutan precis när som helst.
Men är man verkligen på borgerligt håll
beredd att i dagens läge avskaffa regleringarna?
Nej, förvisso icke. Ty man
vet, att ett avskaffande i första hand
skulle komma att gå ut över de ekonomiskt
svagast ställda. Och jag förutsätter,
att icke ens inom de borgerliga
partierna skulle man vilja ta ansvaret
för en sådan utveckling. Det är alltså
den hårda nödvändigheten, som tvingar
oss att ha kvar regleringarna. Vi ha
ingen lust på socialdemokratiskt håll
att behålla regleringarna en dag längre
än nödvändigt. Det är alltså ärligare att
öppet erkänna, att regleringarna för
närvarande äro en trängande nödvändighet,
och att de under nuvarande förhållanden
måste finnas, vilken politisk
regim vi än ha i landet. Svensk arbetarklass
och det svenska folkets överväldigande
flertal inse detta, liksom
också, att de allvarliga åtgärder, som
ha vidtagits och som föreslås vidtagna,
äro dikterade av en strävan att slå vakt
om vårt penningvärde och om vår
reala levnadsstandard. Jag tror, att om
man kanske framför allt från högerns
och folkpartiets sida spekulerat i att
göra den socialdemokratiska regeringen
och partiet impopulära ute bland
folket genom att låta den socialdemokratiska
regeringen ensam stå för åtgärderna
mot inflationen, vilka åtgärder,
om man betraktar dem på kort
sikt, av naturliga skäl icke kunna vara
populära men som på lång sikt äro
ofrånkomliga, så har man spekulerat

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

fel. Jag tror icke heller, att jag tillvitar
dessa båda partier olovligt låga bevekelsegrunder,
om jag gissar att tillvägagångssättet
under nuvarande kritiska
skede varit ungefär följande. Man har
icke velat samverka om nödvändiga åtgärder
mot krisen av rädsla för att
dessa åtgärder skulle verka så impopulära,
att det var behagligast att stå
utanför, och så kan man ju också alltid
spekulera i att den socialdemokratiska
regeringen skall misslyckas i sin strävan
att förhindra penningvärdesförsämring
och dyrtid.

Ingen kan emellertid efter framläggandet
av årets statsverksproposition
missta sig på allvaret i regeringens
strävan härutinnan. Det är klart att
dessa åtgärder komma att bli kännbara
för hela det svenska folket, således även
för arbetarklass och småfolk. Detta är
i och för sig att beklaga, men i kampen
för att skydda vår levnadsstandard äro
åtgärderna ofrånkomliga. Den föreslagna
överbalanseringen av budgeten
skall åstadkommas genom skatt på umbärliga
varor. Visst känner jag till att
begreppet umbärliga varor är mycket
tänjbart och att vad som är umbärligt
för en är nästan oumbärligt för en annan.
Men ingen skall kunna bestrida,
att det finns oändligt mycket mera oumbärliga
varor än de som nu drabbats
av den föreslagna extrabeskattningen.
Vad som härvidlag är viktigast är att
suga upp något av den köpkraft, som
eljest resulterar i att pengarna i alla
fall försvinna och ta mer med sig på
den kvantitet varor som vi nu ha.

Men det tarvas även andra åtgärder
för att komma till rätta med inflationstrycket.
Det är inte bara de medel som
finnas i allmänhetens fickor, som utgöra
det stora köpkraftsöverskottct. Vi
känna till hur de svenska företagarna
redovisa vinster, som vi tidigare inte
sett maken till. Aktiebolagens vinster
stego ju 1940 med inte mindre än 72 c/<,
jämfört med 1945, och vi veta också att

vinsterna i varje fall inte komma att
bli mycket lägre 1947. Även dessa vinster
utgöra en starkt inflationsdrivande
faktor. Visserligen har jag deltagit i
den utredning, som herr Wiberg erinrade
om, och visserligen var det en
kompromiss, som han säger, när vi
överenskommo om en viss sterilisering
av dessa vinster. Men min uppfattning
är ganska motsatt herr Wibergs på den
punkten, ty jag anser att det var vi som
sträckte oss rätt långt i enighetens intresse
för att få en kompromiss till
stånd och att det alltså fortfarande
finns ett rätt stort penningöverskott
kvar hos företagarna. Visserligen ha vi
även byggnadstillstånd och importregleringar,
men faktum är att företagen detta
till trots ha stora möjligheter att utöva
stark konkurrens om de knappa
varutillgångarna.

Nu skola vi naturligtvis vara måna
om att bygga ut vår produktionsapparat,
ty det är ju framför allt en ökning
av produktionen som skall hjälpa oss
ut ur de nuvarande svårigheterna. Men
vi måste nog under en övergångstid
även överväga, om vi just nu ha möjlighet
till vilken utbyggnad som helst.
Läget är sådant att det torde vara ofrånkomligt,
att den största försiktighet
iakttages. Nu möter man alltid det påståendet
från dem som älska att betrakta
sig som de enda representanterna
för näringslivet, att dessa ting sköter
man bäst utan statliga inblandningar.
Men är detta alltid så säkert? Det förhåller
sig ofta på det sättet att den enskilde
företagarens vinstintresse inte
sammanfaller med samhällets eller folkhushållets.
Vi ha sett åtskilliga exempel
på detta, allt vackert tal om motsatsen
till trots. Även på detta område torde
det därför vara nödvändigt att samhället
ser till vad som behöver göras eller
inte göras.

Så skulle jag vilja säga ett par ord
till herr Ohlin. .lag tyckte att hans anförande
präglades av — som vanligt,

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

höll jag på att säga — alltför mycken
efterklokhet. Han talar om bristen på
förutseende och försöker framställa sig
själv som den verkligt förutseende politikern.
Men denna efterklokhet inger
ingen större respekt, särskilt som den
denna gång även serverades med en,
som åtminstone jag tyckte, viss skolmästaraktig
förnumstighet. Jag fäste
mig vid sådana uttryck av herr Ohlin
som — jag citerar: »Jag misströstar om
att få statsministern och finansministern
att förstå». Är det verkligen så lätt
att förstå alla herr Ohlins vändningar?
Herr Ohlin yttrade vidare att det är ett
något underligt resonemang, att det fria
näringslivet skulle få sköta om importen.
Menar herr Ohlin därmed verkligen
att vi äro mogna för statsmonopol för
att reglera hela vår import — alltså
inte bara i en krissituation utan även
sedan vi övergått till mera normala förhållanden?
Vi på socialdemokratiskt
håll ha ofta hört från de borgerliga
partierna, att näringslivet bör sköta sig
självt med minsta möjliga statliga reglering.
Det har kanske varit så att vi ha
litat alltför mycket på detta fria näringsliv
och på omdömet hos de män,
som suttit i ledningen. Att tala om sådana
självklara saker som herr Ohlin
gjorde, att staten hade mera råd till
vissa saker i januari 1947 än i januari
i år är, för att använda hans egna ord,
att slå in öppna dörrar. Det är ju i år
och inte 1947 som de kostnadskrävande
sociala reformerna skola ut i det levande
livet, och detta gör att vi ha sämre
råd nu, då dessa reformer måste medföra
ett ökat tryck. Men allt detta är ju reformer,
som vi tagit med öppna ögon
och om vilka delade meningar icke rått.

På arbetarhåll äro vi fullt medvetna
om att en av förutsättningarna för att
komma ut ur nuvarande betriingda läge
är en obruten, ja, helst en avsevärt ökad
produktion. Men frukterna av denna
ökade produktion måste då också komma
de anställda arbetarna till godo. Det

är det gamla rättvisekravet om en berättigad
andel av produktion och dess
avkastning. Behovet av återhållsamhet
har även från arbetarhåll i nuvarande
läge deklarerats. Den av dem visade
återhållsamheten får icke på företagarliåll
på sätt som skett tagas till intäkt
för att man där överhuvud taget icke
vill resonera om några förbättringar.
Det är icke genom sådana diktat, som
arbetsgivargeneralen gjort sig skyldig
till, som man främjar arbetsfreden i ett
demokratiskt land som vårt. Man får
ej taga ens det nuvarande läget till förevändning
för att parterna icke, som
tidigare varit fallet, skola mötas inför
förhandlingsbordet som två jämbördiga
parter.

Jag vill här närmast göra mig till tolk
för den industri jag bäst känner till,
nämligen metallindustrien. Det finns
där flera i lönehänseende eftersatta
grupper, som mer än väl behöva höjning
av lönerna, och så kan säkerligen
också ske utan att detta i och för sig
behöver betyda ett hot mot återhållsamhetspolitiken
i övrigt. Vi ha på arbetarhåll
en känsla av att de av regeringen
föreslagna åtgärderna äro ofrånkomliga.
De äro vidtagna av omtanke i
första hand för bevarandet av penningvärdet
och arbetarnas levnadsstandard.
Vi hysa fullt förtroende för regeringspolitiken,
och jag är övertygad om att dessa
åtgärder icke skola bibehållas en dag
liingre än nödvändigt, blott tills vi kämpat
oss igenom det nuvarande svåra läget.

Svensk arbetarklass känner också att
de åtgärder som finansministern föreslagit
för överbalansering av budgeten
äro till dess egen båtnad, även om dessa
åtgärder för dagen innebär en påfrestning.
Förtroendet till herr Wigforss påverkas
icke i negativ riktning av klumpiga
yttranden i borgerlig press mot
honom. Det påverkas icke ens av sådana
naiva uttalanden som herr von Friesen
nu har framfört. Jag håller även i den
punkten fast vid vad jag sade i fjol, när

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

det gällde agitationen mot herr Wigforss.
Tillvägagångssättet härvidlag är så pass
genomskinligt att arbetarna mer än väl
genomskåda det. Herr Wigforss’ goda
renommé bland arbetarklassen lider
ingen som helst skada av detta. Det kan
vara möjligt, att han kan få dela med
sig av sin popularitet även till andra
.statsråd, t. ex. herr Ericsson och herr
Sträng, mot vilka kritiken nu dirigeras.
Som vi tidigare framhållit underkänna
vi icke på något sätt oppositionspartiernas
rätt till kritik, men den bör vara
saklig och helst icke dirigerad.

Jag skulle, herr talman, vilja sluta
med att förklara, att ingen kan misstaga
sig på allvaret i det program som regeringen
föreslagit för att komma till
rätta med nuvarande svårigheter. Vi
iiro på arbetarhåll på det klara med att
intet av vad som behöver göras för att
kämpa oss igenom skall underlåtas. Det
skall lyckas oss med förenade ansträngningar,
och i de ansträngningarna komma
Sveriges arbetare att ta del av ren
självbevarelsedrift men även av förtroende
för regeringen.

Under detta anförande hade herr talmannen
övertagit ledningen av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Falun: Herr talman!
Det går en klagande ton genom
denna remissdebatt. Alla klaga över det
bekymmersamma ekonomiska läget, oppositionen
klagar över regeringen, och
nu senast har den föregående talaren
klagat över oppositionen. .lag är ledsen,
herr talman, att inte heller jag kan
spela på någon gladare melodi utan
måste stämma in i klagokören.

Jag skall emellertid inte uppehålla
mig vid de allmänna bekymren eller inlåta
mig på några analyser av läget
eller spekulationer om hur vi kommit
dit där vi äro och på vad sätt vi lämpligen
skola komma ur svårigheterna.
Det är i stället en detalj i den förda
krispolitiken, som jag måste ägna en

viss kritik, nämligen regleringarna beträffande
motortrafiken. Jag förmodar,
herr talman, att vi nu kommit till det
skede av remissdebatten, då det inte anses
opassande att tala även om detaljer.

Den förste talaren i dagens debatt
var inne på detta ämne, och de synpunkter
jag kommer att anföra här
överensstämma i allt väsentligt med vad
han androg. Jag vill emellertid för säkerhetens
skull förutskicka, att det
ingalunda är för att bestrida nödvändigheten
av vissa inskränkningar i motortrafiken
som jag tar till orda. Regeringen
är väl försvarad när den i strävandena
att minska importen och främja
en god hushållning med det som
finns i landet gör inskränkningar även
i denna trafik. Men det är sättet för
dessa ingripanden som måste mötas
med kritik, dels därför att åtgärderna
icke utan vidare eller på bästa sätt
främja det föregivna syftet, och dels
och framför allt emedan dessa regleringar
verka i hög grad orättvist och
skapa onödiga irritationer mellan myndigheterna
och medborgarna.

Jag tror mig rätt väl kunna bedöma
dessa förhållanden sedan jag i tjänsten
varit med om att handlägga många tusen
ärenden, först efter förordningen
angående handeln med automobilgummi,
sedan körtillståndsgivningen efter
kungörelsen av mars i fjol och slutligen
prövningen av söndagskörtillstånden.
Rörande den senaste påbjudna omprövningen
av alla körtillstånd ha vi
ännu inte någon annan erfarenhet än
att anordningen kräver en orimligt stor
organisationsapparat och en mångfald
av blanketter. Min kritik sträcker sig
dock inte längre än till det som hänt
under det sistförflulna året. Över allt
som har samband med beslaget av bilringarna
och den orättvisa behandling
som fordonsägarna därvid blevo utsatta
för är det bäst att dra en slöja.

Vad då först angår bestämmelserna om
att särskilt körtillstånd skall sökas av

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 om.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

den som efter ett visst datum vill sätta
in ett motorfordon i trafik, så har det
ju ifrågasatts, om detta ingrepp överhuvud
taget var förenligt med grundlagarna.
Därmed må nu vara hur som
helst. Egendomligt är det dock för vårt
styrelseskick, att en dylik i enskilda
medborgares rätt så ingripande åtgärd
kan genomföras utan riksdagens hörande.
Här sitta vi och behandla en
mångfald små frågor av ringa räckvidd,
och så kan Kungl. Maj:t med stöd
av fullmakter, som synas vara användbara
till nästan vad som helst, utfärda
bestämmelser av en så genomgripande
natur som stadgandena om körtillståndstvånget!
Med detta exempel för
ögonen måste det bli en angelägenhet
för riksdagen att inskränka krisfullmakterna
eller att helt återkalla desamma.
I varje fall borde de icke få användas
under tid då riksdagen är
samlad.

Enligt förordningen om körtillstånd
skola sökandena grupperas efter det behov,
de kunna anses ha av eget motorfordon.
Efter angelägenhetsgraden uppdelas
ansökningarna i tre grupper. De
som komma i den första och andra
gruppen kunna i allmänhet få sina ansökningar
bifallna, varemot de som
hamna i tredje gruppen ha ganska små
utsikter härutinnan. Låt mig säga att
denna uppdelning i behovsgrupper är
synnerligen vansklig att utföra. Enstaka
fall kunna givetvis vara klara,
men i regel är det ytterst tvivelaktigt
om vederbörande skall hamna på den
ena eller andra sidan om gränsen mellan
grupperna. Ännu värre är det att
avväga emellan ansökningarna i tredje
gruppen, för det fall att det blir några
tillstånd över att fördela inom denna
av de medgivna kvoterna.

Prövningen måste ske med stöd av
papper, och endast undantagsvis kan
länsstyrelsen inhämta upplysningar på
annan väg. Det finns mycket små utsikter
att myndigheten skall kunna skipa

rättvisa mellan de sökande. Behoven
äro av skiftande natur, det ena behovet
kan inte jämföras med det andra.
Det blir dess värre så att slumpen ofta
blir avgörande, men ännu oftare sökandenas
förtänksamhet och skicklighet,
när det gäller att skaffa intyg och
rada upp skäl för ett bifall. Sällan känner
sig länsstyrelsen övertygad om att
ha fällt det rätta utslaget i valet mellan
dem som tävla om körtillstånden.
Man måste resignera inför omöjligheten
att få ett fast grepp om ärendena
och får nöja sig med beslut, som se ut
att vara rimliga. Men om de äro det lär
ingen kunna gå i borgen för. Det är
obehagligt för en myndighet att nödgas
träffa avgöranden, då man nästan alltid
måste vara oviss om man träffat det
rätta.

Till att börja med låg tillståndsprövningen
i trafikkommissionen. Jag beklagar
livligt att strävandena till decentralisering
i detta speciella fall
slogo igenom så hastigt. Om ärendena
även i fortsättningen fått handläggas
där, kanske vederbörande kommit underfund
med att systemet är omöjligt
att tillämpa förnuftigt. Nu lämnades
stora buntar med ansökningar över till
länsstyrelserna, som fingo ta hand om
både buntarna, bekymren och obehagen.
Det sistnämnda är ingen oväsentlig
sak. Eftersom mångfaldiga misstag
kunna påvisas beträffande länsstyrelsernas
handläggning av körtillståndsärendena,
kommer ämbetsverkens anseende
inför allmänheten att äventyras.
En kommission behöver inte vara lika
mån om sitt anseende, eftersom den är
en icke permanent institution utan något
som alla hoppas rätt snart skall försvinna.

De personliga obehagen för länschefen
skulle man kanske inte klaga över.
Jag stod tämligen väl till boks hos mina
länsbor innan körtillståndsprövningen
började, men nu har jag ungefär lika
många ovänner som antalet av dem som

Måndagen den 19 januari 1948 ein.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

fått sina ansökningar i sådana ärenden
avslagna. Hur det skall bli om vi nödgas
fortsätta efter den senast planerade
vägen och slå ut ett stort antal av de
bilar, som äro i gång, törs jag inte
tänka på. Det värsta är att man icke
kan vare sig förklara eller försvara åtgärderna,
då man själv inte kan fatta
den förnuftiga grund som skall berättiga
anordningen i fråga.

Förbudet att köra motorfordon under
lördagskvällar och söndagar har mötts
av något större förståelse än körtillståndstvånget.
Jag vill också medge att
bestämmelserna här varit lättare att
tillämpa, särskilt om man velat gå hårt
och konsekvent fram — därför att man
haft möjlighet att avslå praktiskt taget
alla ansökningar. Men i fråga om söndagsförbudet
måste man konstatera två
saker, som betänkligt rubba grunden
även för detta förbud. Den ena är att
oväntat mycken verklig nyttokörning
förekommer under den tid som nu är
spärrad, och när denna körning inte
kan utföras som förut varit vanligt
måste färderna företas på annan tid
och således inkräkta på vederbörandes
vardagliga arbete. I ett mycket stort antal
fall har man kunnat se att förbudet
för söndagskörning vållat enskilda ekonomiska
svårigheter och förluster. Särskilt
i fråga om skogsbruket är det påfallande
i vilken utsträckning nyttokörning
förekommit under söndagarna.
Den andra iakttagelsen, som är ännu
mera anmärkningsvärd, är att den bensinsparande
effekten av söndagsförbudet
sannolikt är ganska ringa. Jag vill
erinra om att inga säkra statistiska
hållpunkter därvidlag äro tillfinnandes.
Söndagsförbudet infördes samtidigt
med vinterns inträde, då trafiken nedgått,
och samtidigt med startandet av
den stora sparkampanjen för bensin.
Den nedgång i bensinförsäljningen, som
kunnat iakttagas, kan alltså icke med
säkerhet skrivas på det ena eller andra
kontot. Min uppfattning att spareffek7
— Andra kammarens protokoll 19''iS. ,

ten av söndagsförbudet är ringa stöder
jag på iakttagelsen att körningarna i så
stor utsträckning flyttats över till den
fria tiden. Alla bilägare, som själva
disponera sina bilar, flytta nu över på
vardagarna de resor som tidigare gjordes
på lördagar och söndagar. Familjefester
och sammankomster, som tidigare
förlädes till söndagsdygnen, hållas
nu på någon dag i veckan. Kommunala
sammanträden på landet höllos tidigare
i de flesta fall på lördagseftermiddagar
och söndagar. Nu söker man så gott
man kan undvika dessa dagar. Inom
vissa företag har man också märkt att
ledighetsansökningarna till lördagar
och måndagar ökats, enär de anställda
önskat göra någon resa under söndagsdygnet
och icke kunnat inpassa denna
under den tillåtna tiden. Olägenheterna
härvidlag drabba dem som själva ej
disponera sin tid, såsom tjänstemän
och arbetare. Företagare, lantbrukare
och andra kunna kanske mycket väl
disponera sin tid och förvandla vardag
till helgdag. Vidare är det självfallet
att ett mycket stort antal resor, som
tidigare utförts med privatbil, nu fått
övertagas av den yrkesmässiga trafiken.
Dubbelkörningar förekomma oftare,
och bensinåtgången blir i de flesta fall
större än om privatbil kommit till användning.
Bristen på droskbilar är en
av de svårigheter som allmänheten i
dag mest klagar över. Denna brist hänför
sig väsentligen till överflyttningen
av trafik från privatbilar till taxibilar.
En icke ringa del av den strypta söndagstrafiken
har också överflyttats till
busslinjerna med påföljd att dessa fått
dubblera i större omfattning än förut.

Jag vill icke bestrida att söndagsförbudets
effektivitet är så gott som
hundraprocentig när det gällt att lamslå
den privata biltrafiken. Men därmed
är ingalunda sagt att effekten kan inkasseras
i form av eu förhållandevis
lika stor bensinbesparing. Jag måste
alltså beträffande båda de åtgärder som
9.

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

regeringen hittills vidtagit för att spara
på importerade drivmedel och andra
förnödenheter för motortrafiken säga,
att åtgärderna äro synnerligen irriterande
och opraktiska för allmänheten
liksom för de myndigheter som skola
tillämpa desamma samt att de avsedda
besparingarna ingalunda äro säkra. Det
synes som om den önskade effekten
lämpligare borde sökas på andra vägar.
Närmast i tankarna ligger då bensinransonering.
Med sällspord enighet
ha motortrafikens målsmän föreslagit
en dylik ransonering i stället för de nu
tillämpade restriktionerna. Det är ju en
rätt egendomlig situation, som väl icke
har motsvarighet på andra områden.
Eljest pläga berörda parter vilja avskaffa
ransoneringar, men här begära
parterna en dylik ransonering utan att
bli bönbörda. Regeringens motiv för
valet av de genomförda regleringarna i
stället för den enklare och effektivare
ransoneringen bär anförts vara dels
den vidlyftiga apparat som ransoneringen
kräver, dels risken för hamstring
och smyghandel.

Vad hamstringen angår måste den få
mycket begränsad omfattning på grund
av bristen på förvaringsutrymmen. Ett
köpstopp kunde ha genomförts med
kort varsel och en provisorisk ransonering
tillgripits, medan man ordnade
den definitiva. Och vad smyghandeln
angår förekommer sådan i fråga om åtskilliga
andra ransoneringar utan att
man tagit detta som motiv för att avskaffa
ransoneringarna. Hur smusslas
det icke exempelvis med motbokssprit
utan att det i och för sig utgjort skäl
för att avskaffa restriktionssystemet.

För övrigt anser jag, att man får finna
sig i en viss smyghandel med bensin
under en ransonering. Om man bestämmer
sig för en viss månadskvot av
bensin, som man anser sig ha råd att
importera, och fördelar denna mellan
fordonen efter så rationella grunder
som möjligt, är ju ingen större skada

skedd, om någon skvätt då och då
byter ägare. Huvudsaken är ju att
importen hålles nere vid det kvantum
som valutaläget tillåter. Huruvida
ransoneringsapparaten skulle kräva
mera folk och vålla större besvär än
de nu tillämpade och planerade inskränkningarna
undandrager sig mitt
bedömande. Att en sådan ransonering
skulle omfattas med större förståelse
från trafikanternas sida och icke vålla
tiondelen så mycket irritationer mellan
allmänhet och myndigheter som under
nuvarande förhållanden är jag absolut
övertygad om. Om något är odemokratiskt,
så är det de nu tillämpade restriktionerna
beträffande biltrafiken. Vi
skola skriva oss till minnes, att de allra
flesta ansökningar om körtillstånd komma
från folk i arbetarklassen, och ett
stort antal av dessa ansökningar måste
avslås. Ser man det hela ur litet vidsträcktare
perspektiv, måste man säga
sig, att kännetecknet för demokrati är
medborgarnas valfrihet. Här använder
man pengarna till vad som helst annat.
Vore det ej skäl i att låta medborgarna
välja, hur de vilja använda sina pengar
och sin fritid på det sätt de vilja och
reglera åtkomsten av svåråtkomliga varor
genom en ransonering?

Den nuvarande handelsministern förklarade
vid tiden för införandet av körtillståndstvånget
att bensinransonering
icke skulle genomföras. Är det måhända
denna kategoriska utsago som nu
står hindrande i vägen för en förnuftig
ordning i fråga om inskränkningarna
i motortrafiken, så vädjar jag till
herr Gjöres att han som en klok och
fördomsfri man träder fram och med
ett ord löser bindningen. Ett besked i
antydd riktning borde givetvis omedelbart
föranleda ett stoppande av den behovsprövning
som nu påbörjats hos
länsstyrelserna och som i fråga om
vanskligheter och risk för irritationer
kommer att övergå allt vad vi hittills
genomlidit på detta område. Jag skall

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

icke i detta sammanhang gå in på de
föreslagna höjda skatterna för motortrafiken.
Det blir tids nog senare i riksdagen.
Men när man ser dessa skatteförslag
i belysning av de tillämpade
restriktionerna, måste man fråga sig,
varför just bilismen skall vara en strvkpojke.
Föreställningen att bilen är ett
lyxfordon är orimlig. Det är ju så att i
vårt land med dess stora avstånd och
glesa bebyggelse, där är bilen nödvändig
för stora grupper av medborgare.

Statsministern citerade på förmiddagen
några ord som uttalats av en statsman:
»Om restriktioner skapa inflation
och olust och verka hämmande så» —
hette det i fortsättningen av citatet —
»låt människorna ha en så stor frihet
som är förenlig med våra resurser.»
Citatet är i allra högsta grad tillämpligt
i fråga om regleringarna på motortrafiken,
och uttalandet borde vara vägledande
för folkhushållningsministerns
fortsatta handlande på detta område.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Under denna dags debatt har
det från olika håll riktats en hel del
kritik mot och missnöje med vissa av
regeringens ingripanden på olika försörjningsområden.
Det har också luftats
en del kritik och missnöje över
att regeringen underlåtit att ingripa på
andra områden. Det har här gällt frågan
om jordbrukets maskinförsörjning,
och det har gällt restriktionerna för
bilismen; den senaste ärade talaren var
ju mycket utförlig i sin kritik på detta
område. Man har också ifrågasatt riktigheten
av den utbyggda kontroll och
koncentration av slakten, som gäller
fr. o. m. januari månads ingång detta år.

Nu ligger det interpellationer på underteeknads
bord både i fråga om jordbrukets
maskinanskaffning och restriktionerna
för bilismen, varför kamrar -

na få tillfälle att mer detaljdiskutera
dessa intressanta spörsmål längre fram.
Om jag emellertid skall säga något härom,
kan jag hänvisa till vad herr Pehrsson-Bramstorp
sade i sitt anförande
när denna debatt öppnades. Han kom
ett par gånger tillbaka till uttrycket: vi
ha inte möjlighet att lyfta oss själva
i håret. Både i fråga om jordbrukets
maskinanskaffning och de impopulära
ingripandena på bilismens område
grunda sig regleringarna i stort sett
på den satsen, att vi kunna inte undgå
dem — helt enkelt därför att vi inte
ha möjlighet att lyfta oss själva i håret!

Som var och en känner till sakna
vi järn för den inhemska produktionen
av jordbruksmaskiner och lantbruksredskap,
och vi sakna valutor som skola
ge oss möjlighet att i tillfredsställande
utsträckning importera dessa förnödenheter.
Jag ber att få erinra om att när
det gäller lantbruksmaskiner ha vi inom
regeringen betraktat dem såsom en angelägen
nyttighetsvara, som i olika sammanhang
satts i en klar prioritetsställning.
När importrestriktionerna genomfördes
den 15 mars placerades importen
av lantbruksmaskiner på den s. k.
frilistan. Vid en del skärpningar som
gjordes i juni månad och som gingo
ut över industriens maskinanskaffning
ansåg man det ändå nödvändigt att
hålla jordbrukets maskiner fria från
restriktioner i avseende på importen.
Det var först i september månad, när
läget var så pass allvarligt att den
i dag rådande hårda politiken måste
införas, som jordbruksmaskinerna
kommu in under statlig licensiering
och importreglering. För tiden efter
september månad har lantbruksmaskinimporten
bedömts som en import av
första angelägenhetsgraden, och den
har inte stått tillbaka för någon annan
angelägen importvara i detta land under
denna tid. För närvarande handlägger
också industrikommissionen importfrågorna
i avseende på lantbruks -

100 Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

maskiner i nära kontakt med jordbruksmaskinimportörernas
organisationer.

Herr Pehrsson-Bramstorp yttrade sig
bl. a. i den riktningen, att man också
måste se till att jordbruksmaskinerna
verkligen bli importerade, det är angeläget
att man har maskinerna inne i
landet, när vårbruket snart börjar. Allt
det där är ju i och för sig riktigt, men
i fråga om takten på importen ligger
ju initiativet hos importörerna själva.
Staten har inte etablerat sig som någon
importör av jordbruksmaskiner. Staten
lämnar licenser och ställer valuta till
förfogande i den utsträckning som
vårt trängda valutaläge medgiver.

Vad sedan gäller produktionen inom
landet av järn till redskap och lantbruksmaskiner
uttalade sig herr Pehrsson-Bramstorp
så, att det hjälper inte
om man inom regeringen håller ett otal
beredningar för att klara denna fråga
— här måste regeringen ge direktiv och
order, om det skall bli något resultat
av det hela. Detta var väl närmast en
anmaning till undertecknad, som i min
egenskap av ansvarig för den fronten
har att ge dessa direktiv och order. Nu
finns det ju en hel del folk som brukar
anklaga mig för att ha litet för stor
benägenhet att ge direktiv. Herr Pehrsson-Bramstorp
och hans vänner voro
rätt angelägna att framhålla detta, när
vi för ett halvår sedan debatterade
arealbidragen till jordbruket. Skulle jag
nu med en gång ha blivit så blek och
försiktig, att jag bara håller ett oändligt
antal beredningar, utan att det blir
något direktiv som följd därav? Nej,
så är det självfallet inte. Jag kan som
försvar för beredningarna i och för sig
säga, att de äro nödvändiga för att
ventilera försörjningsläget och situationen.
Herr Pehrsson-Bramstorp är som
gammal nioårig regeringsledamot väl
medveten om beredningarnas nödvändighet.
Jag kan också med glädje konstatera,
att dessa beredningar givit en
hel del resultat. Herr Pehrsson-Brams -

torp kan tala vid direktör Sundberg i
första kammaren, som i sin civila gärning
representerar en av våra största
lantbruksredskapsfabriker. Som ett resultat
av dessa beredningar har hans
företag fått en järnförsörjning, som givit
det möjlighet att under den gångna
hösten och vintern tillverka de plogar
för hästar och traktorer som varit nödvändiga
för att en del av jordbruket
skall kunna klara vårbruket om några
månader.

Här är det fråga om vad de svenska
järnverken kunna prestera; det är
Domnarvet, Fagersta och Smedjebacken,
som i sina fin- och mediumvalsverk
svara för just de specifikationer
som användas vid tillverkningen av
jordbruksmaskiner och lantbruksredskap.
Dessa företag ha dragits med
utomordentligt stora besvärligheter.
Jag är beredd förklara, alt de gjort vad
man kunnat begära för att komma oss
till mötes, men de ha icke haft möjlighet
att bemästra de svårigheter, som
rullat över dem. Man har under sommaren
haft en klar brist på arbetskraft.
Järnverken och bruken, som tidigare
arbetat i tre skift, ha fått nöja sig med
två skift, i något fall med ett skift.
Under den heta, varma årstiden är det
ej så lätt att engagera folk till hårt,
slitsamt arbete, som det hör är fråga
om. Arbetsmarknadskommissionen gjorde
vad den kunde. Den drev en ackvisitionsverksamhet
i hela landet, bland
annat i hela Norrland. Men resultatet
blev ej vad man väntade. Det var frampå
hösten man kunde räkna med att
det beträffande arbetskraftsförsörjningen
ej längre, om jag så får säga, skulle
uppstå flaskhalsar. När det på detta område
lättade, ja, då tillkom en annan
omständighet, nämligen svårigheten att
hålla bruken med elkraft. Av den anledningen
har den totala produktionen
gått ner på dessa nödvändiga specifikationer,
och man kunde inte gärna
klara problemen så enkelt som herr

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2. 101

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Bramstorp gjorde gällande i sitt anförande.
Han sade, att när det gäller
konkurrens mellan erforderliga råvaror
till jordbruksmaskiner och andra intressen,
får allt annat stå tillbaka. Men
om de andra intressena äro ytterligt
angelägna intressen, ja, då blir man
tvungen sätta sig ner och göra den avvägning
och bedömning, som är erforderlig.
Om vi med våra begränsade inhemska
tillgångar skola se till att jordbruket
får större tilldelning för sin
maskinproduktion, då måste det gå ut
över bland annat valstråds-, spik- och
skruvtillverkningen och andra utomordentligt
trånga sektioner. Det går ut
över den tråd som användes i massaemballagen,
och det är massan, som på
världsmarknaden skall giva oss hårda
valutor, som vi just nu äro i sådan avsaknad
av. Det skulle bland annat betyda
mindre järn till de nödvändiga
byggnationer vi skola göra, när det
gäller våra kraftverk, något som vi
önska göra, oavsett hur besvärligt det
än är, därför att vi icke om ett år eller
två vilja stå i det predikamentet att få
en nedgång i produktionskurvan av den
anledningen att kraftverken ej kunna
leverera elektrisk kraft i detta land,
där de objektiva förutsättningarna därför
finnas i utomordentligt tillfredsställande
utsträckning.

Jag har endast velat peka på ett par
av de konkurrerande områdena, för att
kammarens ledamöter skola förstå, att
problemet är ganska svårbemästrat, i
varje fall mycket mera nyanserat än
att man löser det på det enkla sättet, att
man säger att här få andra intressen
stå tillbaka, därför att jordbruket måste
komma i första hand.

Såväl herr Pehrsson-Bramstorp som
herr Andersson i Falun voro i sina anföranden
inne på bilrestriktionerna för
körtillståndsprövning och överhuvud
taget på hela denna utomordentligt tråkiga
och ledsamma apparatur, som vi
äro tvungna dragas med med hänsyn

till våra begränsade tillgångar på bensin
eller, rättare sagt, våra begränsade
tillgångar på valutor att köpa bensin
för. Herr Pehrsson-Bramstorp hoppades
på, jag minns att han uttryckte det
så, att undertecknad såsom sann demokrat
av västerländskt ursprung skulle
slopa körtillståndsprövningen och införa
bensinransonering med grundtilldelning
till alla. Om jag fattade herr
Andersson i Falun rätt, hade han samma
uppfattning. Jag är självfallet utomordentligt
tacksam för karakteristiken
och skall söka göra mitt bästa för att
motsvara den. Men skulle det visa sig,
att vi av försörjningsskäl omöjligen
kunna följa herrar Pehrsson-Bramstorp
och »Rasjön», får det icke fattas
såsom något avkall på den demokratiska
lödigheten hos det statsråd, som
råkar ha olyckan att behöva vidimera
en sådan framställning.

Nu har ledamoten av denna kammare
herr Onsjö interpellerat i fråga om körtillståndcn.
Det blir följaktligen, som
jag sade inledningsvis, tillfälle att mera
i detalj ventilera denna fråga, när interpellationen
kommer på kammarens
bord. Jag vill endast konstatera, att
när vi här i mars månad i fjol stodo
inför den situationen, att det gällde
att dämma upp den strida flod av bensin,
som flöt ut i detta land, för att
få den att falla inom ramen för vår
betalningsförmåga, så tillgrep man en
åtgärd, som väl i det läget var den
minst ingripande åtgärden: man gjorde
ingen allmän besinransonering, man
gjorde ingen allmän behovsprövning;
man sade bara kort och gott, att de som
i dag köra med sina bilar få fortsätta
att köra, men hädanefter sätta vi icke
in några nya bilar, vi utöka icke bilparken
med mindre vederbörande kan
förete ett angeläget behov av alt ha
ett motorfordon till sitt förfogande.

Det är klart att man kan säga som
här sagts, att detta icke är någon demokratisk
ståndpunkt. Det innebär med

102

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

de begränsningar vi i dag ha med avseende
å körtillstånden, att många —
jag vill icke säga utomordentligt angelägna
men jag kan säga många angelägna
— behov bli utan, samtidigt som
de som till äventyrs hade bil den 19
mars få fortsätta att åka i den bilen,
även om de icke alls behöva det. Det
är självfallet, att det stöter folks vanliga
rättviseuppfattning och att man
reagerar mot detta.

Men det finnes bara två alternativ
att komma ifrån det. Det är att göra
en allmän behovsprövning och behandla
alla lika, varvid alla ställas
utanför som icke redovisa ett angeläget
behov, eller att genomföra en bensinransonering.

Jag ber att få erinra om att i det läget
ingrepo motorismens och bilismens
olika organisationer och begärde, att
de skulle få chansen att klara detta
själva: de ville icke ha någon allmän
behovsprövning och de ville vid det
tillfället ej heller ha någon bensinransonering;
de ville ha möjlighet att genom
en frivillig återhållsamhet och besparing
komma ned inom den kvantitet,
som vi enligt importplanen ha räknat
med att konsumera.

Motorismens organisationers företrädare
förklarade sig beredda att taga en
del obehag för att slippa en allmän
reglering på området. De förklarade sig
beredda att taga detta söndagsförbud
och detta lördagskvällsförbud; de förklarade
sig beredda att taga viss räjongbegränsning
för drosktrafiken under
lördags- och söndagsdygnen, allt i
akt och mening att få hjälp i sina strävanden
att komma ned till en önskvärd
bensinförbrukning. Nu fick motorismen
den chans, som den själv önskade.
Då är det väl kanske honnett att
låta motorismen prova, ifall den kan
klara denna sin arbetsuppgift. Jag skall
icke spå huruvida det går; jag hoppas
livligt, att det skall lyckas. Men om
man vill vara planerare och en försik -

tig planerare, måste man ju alltid ha
någonting där bakom, ifall den frivilliga
besparingen skulle misslyckas. Det
är av den anledningen som länsstyrelserna
i dag ha bekymren med förarbetena
för en allmän behovsprövning.

Nu förs ju här fram krav på ransonering
med tilldelning för alla, som
överhuvud taget ännu ha sina bilar i
gång. Är det så att man gör en bensinransonering
med viss grundtilldelning
till alla, kräver väl också rättvisan, att
man släpper loss de 18 000 personbilar,
som i dag stå uppallade i garage och
ej komma ut i trafiken på grund av
körtillståndsprövningen. Det blir på de
premisserna en ovanligt stor vagnpark,
på vilken vi skola fördela våra begränsade
bensinkvantiteter. Det blir en
lastbilstrafik, som är uppe i 70 000 enheter,
sett mot ungefär 00 000 enheter
före kriget. Det blir en personbilspark,
som är uppe i ungefär detsamma
som före kriget, kanske litet därutöver.
Det är alldeles klart, att om man vill
tillgodose — vilket man måste göra —
nyttotrafiken i försia hand, så blir den
kvarvarande kvantitet, som skall delas
ut på den privata bilismen, av ganska
ringa omfattning.

Jag vill minnas att det var herr
Pehrsson-Bramstorp, som i sitt anförande
sade att han skulle vara glad,
om han också bara hade 60 liter per
månad att röra sig med. Tyvärr måste
jag mot bakgrunden av de utredningar,
som gjorts av expertisen på området,
säga att med den bensinkvantitet, som
står till vårt förfogande inom importplanen,
och med beaktande av att vi
måste tillgodose den nödvändiga trafiken
— lastbilstrafiken, taxitrafiken och
omnibustrafiken — kommer den kvantitet,
som blir över till privatbilar, som
icke ha en absolut klar nyttokaraktär,
att bli mycket mindre än till och med
den blygsamma kvantitet, som herr
Pehrsson-Bramstorp förklarade sig beredd
att vara nöjd med.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2. 103

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Det finns en annan sak, som också
kommer in i ekvationen. Det är, att i
alla de länder, där man har provat en
bensinransonering, har man skändligt
spruckit på den. Man har provat den i
Danmark, man har provat den i Norge,
man har provat den i England och
man har provat den i Frankrike. På
alla dessa platser har man efter en tid
konstaterat, att det går icke med en
bensinransonering, där alla skola ha en
grundtilldelning, därför att det blir en
svart handel, som gör hela ransoneringen
illusorisk.

Nu har jag därmed ej sagt, att det
skulle behöva gå lika illa i vårt land.
Det är möjligt, att de svenska bilisterna
ha en starkare känsla av respekt
för ransoneringar och, om jag så får
säga, en starkare känsla av respekt för
myndigheternas bestämmelser än vad
man har bland bilisterna i de länder
jag här räknat upp. Det är möjligt att
det är så; men det finns ingen garanti
för att det är på det sättet.

Jag har velat göra dessa reflexioner
i anledning av att så många talare trott,
att hela problemet skulle vara löst med
eu bensinransonering. Jag vill också
påpeka, att när det måste bli så liten
tilldelning till privatbilismen, så har
man, eftersom innehavare av motorfordon
många gånger ha goda ekonomiska
möjligheter, anledning befara att man
får en illegal handel i gång med de
dyrbara bensinlitrarna. Då flyter bensinen
ut i strömmar, som icke folkförsörjningsmässigt
och nationalekonomiskt
äro de riktiga. Det kan bli störningar
i den ofrånkomligt nödvändiga
trafikapparat som vi måste uppehålla.
Dessa störningar vill jag icke så här
utan vidare nonchalera och säga: dem
kunna vi taga och leva lika glatt i alla
fall.

.lag vill också här bara en passant
meddela, att man beräknar, att införandet
av en bensinransonering kom -

mer att medföra en administrativ apparat,
som sysselsätter i runt tal 500
personer, om jag även räknar med de
människor på oljebolagen, som skola
involveras i ransoneringsarbetet.

Jag vill också innan jag slutar säga
någonting om en fråga, som herr Skoglund
i Doverstorp tog upp, nämligen
om koncentrationen av slakten. Herr
Skoglund ifrågasatte, om det varit nödvändigt
med denna stränga och rigorösa
reglering av slakten och handeln
med kött och fläsk. Jag ber att få erinra
om att av vår årsproduktion av
kött och fläsk på 280 miljoner kilo kan
man med starka skäl säga, att ungefär
9 å 10 % går på illojala vägar. Det finnes
vissa utredningar som ge belägg för
detta. Det betyder kvantitetsmässigt,
att det under fjolåret såldes 20—25
miljoner kilo svart kött och fläsk, om
jag så får uttrycka mig.

Vilka lida av det? Det är naturligtvis
för det första jordbrukets ekonomiska
organisationer. De kunna ju av kända
skäl ej låna sig till någon illojal handel
med kött och fläsk. Jag vill också
till jordbrukarnas erkännande säga,
att det ha de icke gjort. Sveriges slakteriförbund
har varit angeläget att hålla
ransoneringens stadgar och principer
i helgd. Det har varit utomordentligt
välgörande för folkhushållet under
dessa ransoneringstider att kunna lita
på denna lojalitet från jordbrukarnas
föreningsrörelser. Men självfallet ha de
lidit av att en svart handel gått vid sidan
om och att mot ransoneringen illojala
uppköpare rest omkring bland
bönderna och därför att det ej finns
normalpriser på levande djur kunnat
bjuda över och på detta sätt ställt
den enskilda föreningsbonden på ganska
hårda prov som organisationsmänniska,
prov som han kanske icke alltid
lyckats stå rycken inför. Det är
därför ett angeläget intresse för jordbrukarna
själva att få komma till rätta
med detta. Vidare är det ett intresse

104

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

för (ien lojala handeln och i sista hand
ett intresse för alla lojala konsumenter.

Jag är medveten om att lierr Skoglund
delar min uppfattning. Här föreligger
säkerligen icke någon divergens.
Men vill man taga konsekvensen av att
komma till rätta med denna illojala
handel, kommer man ej undan denna
hårda koncentration. Sedan kan saken
självfallet diskuteras. Herr Skoglund
har den uppfattningen, att vi gått litet
längre än som varit nödvändigt. För
egen del har jag den uppfattningen, att
vi gått så långt som är nödvändigt.

Jag vill också säga, att denna koncentration
av slakten har genomförts i
full överenskommelse och samförstånd
med jordbrukarnas organisationer, med
Sveriges slakteriförbund och med Kooperativa
förbundet. Det har icke anförts
några reservationer från jordbrukarnas
representanter i livsmedelskommissionen
och andra myndigheter.

Jag vill minnas, att herr Skoglund
läste ett brev för oss på förmiddagen.
Det var en jordbrukare som skrev till
honom och var så ärlig, att han till och
med talade om sitt namn, när han skrev
brevet. Han ifrågasatte, om regeringen
druckit upp sin ranson, innan cirkuläret
om slaktens koncentration utfärdades.
Jag vill icke replikera herr
Skoglund, men jag vill giva honom rådet,
att när han svarar denne jordbrukare
bör han säga till honom, att han
i konsekvensens intresse även insisterar
på att fråga, ifall icke styrelsen för
Sveriges slakteriförbund och jordbrukarna
i livsmedelskommissionen också
druckit ur sin ranson, innan de träffade
överenskommelse med regeringen
om detta cirkulär.

Detta var några av de försörj ningsfrågor,
som återkommit i en hel del
av olika talares inlägg här i dag. Jag
har icke kunnat uraktlåta att, låt vara
blott i stora drag, bemöta dem. De
komma att bli föremål för riksdagens
noggranna och detaljerade överlägg -

ningar längre fram. Därför kanske det
är onödigt att spilla mera ord och tid
på dem vid detta tillfälle.

Herr ANDERSSON i Falun erhöll på
begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Statsrådet säger, alt
därest ej sparsamhetskampanjen för
minskad bensinförbrukning ger önskat
resultat finnas bara två vägar: antingen
behovsprövning för att behandla alla
lika eller också bensinransonering. Jag
tror, att jag i mitt anförande klargjorde,
hur svårt det var att genomföra
önskemålet att behandla alla lika. Det
var just det jag betecknade som den
största svagheten i detta system av
prövning, att man ej når någon nöjaktig
rättvisa.

Jag vill icke byta arbete med folkliushållningsministern,
men jag inbjuder
honom att sitta på länsstyrelsen i Falun
i tre veckor och gå igenom de 8 000
ansökningar, som ligga sedan den 5 januari.
Då får han själv se, hur omöjligt
det är att nå det syfte han anför
som önskvärt: att behandla alla lika.
Man kunde behandla alla lika, om man
droge in alla tillstånd, men att vid en
omprövning av tillstånden behandla
alla rättvist är omöjligt. Det finnes
knappast en enda bil, där det icke kan
anföras något skäl för att den har en
viss nyttokaraktär. Lyxbilarna äro till
antalet ytterligt få. Att skilja det ena
fordonet från det andra, när behoven
äro av ungefär lika karaktär, står ej i
mänsklig makt. Därför kommer missnöjet
att stegras i den mån dessa indragningar
gå längre och längre.

När statsrådet talar om hur svårt det
varit att genomföra bensinransonering i
andra länder, glömde han nämna, att vi
hade bensinransonering i början av kriget.
Jag erinrar mig icke, att den slog
så dåligt ut. Varför upphörde den? Jo,
därför att det tog totalt slut på bensinen.
Vi fingo övergå till gengasdrift.

Måndagen den 19 januari 1918 em.

Nr 2.

105

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Det var icke för att ransoneringen misslyckades,
som den togs bort.

När statsrådet gjorde en jämförelse
mellan bensinransoneringen och den
illegala handeln med kött och fläsk, så
tror jag, att svartabörshandeln med
bensin kommer att röra sig om betydligt
mindre kvantiteter.

Härpå anförde

Chefen för folkhushållningsdepartementet
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Jag har i mitt anförande, såsom
jag sade, icke gått in på detaljer.
Men om man icke är nöjd med det nuvarande
systemet med körtillståndsprövning,
finns det två andra system.
Det ena är en allmän omprövning, där
man självfallet icke får någon millimeterrättvisa
men där de mest iögonenfallande
orättvisorna kunna elimineras.
Det andra systemet är en bensinransonering
med fri tilldelning till alla. Men
även detta system för med sig en ömtålig
och svår angelägenhetsbedömning.
Alla kunna icke få lika mycket bensin.
Där får man göra en inklassering i olika
behovsgrupper, och därvid komma
kontroverser att uppstå mellan de olika
grupperna om de kvantiteter, som
respektive grupper kunna erhålla.

Jag tror icke, alt man bara kan hänvisa
till 1940 och säga, att då hade vi
en bensinransonering, som gick relativt
bra. Vi hade den, kan jag säga, så
länge bensintillgången räckte. Men som
alla känna till var det en ganska kort
och tillfällig historia. Dessutom var
denna bensinransonering förknippad
med körtillstånd. Följaktligen låg där
bakom samma behovsprövning, som
man alltid har framför sig, när det gäller
att fördela en för liten kvantitet
bland för många fordonsägare med ett
samlat för stort behov i förhållande till
våra tillgångar.

Herr ANDERSSON i Falun erhöll på
begäran ordet för kort genmäle och ytt -

rade: Herr talman! Därest de centrala
myndigheterna möjligen leva i den föreställningen,
att körtillståndstvånget och
förbudet mot söndagskörningar kunna
upprätthållas effektivt, hänge de sig åt
illusioner. Det är nämligen omöjligt för
polismyndigheten att ens något så när
kunna kontrollera om dessa båda förbud
överträdas. Det är ingen större
konst för folk, som vill fuska, att fara
ut på en söndag, i varje fall icke sedan
det blivit mörkt. Vi ha icke tillräcklig
polisbevakning för att kunna ordna
kontroll på alla vägar. Detsamma är förhållandet
med körtillståndet. En person,
som har en bil i sitt garage och
kan köpa bensin, anser sig nog icke
göra någon större synd, om han kör
då och då. Det skulle vara en sällsynt
otur för honom, om han bleve ertappad
på en sådan färd i skymningen.

Vidare anförde:

Herr SEFVE: Herr talman! Gång efter
annan får man läsa i tidningarna om
vilket besvär affärsmän och industriidkare
ha med de många statliga kommissionerna.
Särskilt eu göteborgare
bär rikliga tillfällen att få höra klagomål
över de olidliga förhållandena på
detta område. Den som reser mellan
Göteborg och Stockholm kan inte undgå
iaktta hur tid, som borde användas
på bättre sätt, slösas bort på resor till
Stockholm och antichambrering hos de
olika statliga myndigheterna. Företagschefer,
som förgäves sökt per post, telegraf
eller telefon klara upp kommissionsbesvärlighetcrna,
måste allt som
oftast upp till den statliga dirigeringens
centraler för att om möjligt genom personliga
samtal klargöra för de olika
tjänstemännen vad de ej lyckats åstadkomma
genom mera tidsbesparande
samfärdsmcdel. Uppenbart är att enbart
detta förhållande är av ondo. Ofta
högt utbildad och effektiv arbetskraft
måste användas på något så improduk -

106

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

ti vt som en uppvaktning, som bort vara
onödig.

Talar man med dessa resenärer om
deras erfarenheter, får man till livs redogörelser
för handläggningen i kommissionerna
av ärendena där, som —
för att använda ett milt uttryck — vittnar
om en märklig långsamhet och osäkerhet.
Den som hör dessa berättelser
kan — om de nu äro sanna — inte undgå
att känna sig upprörd över det slöseri
med arbetskraft och den brist på
verklighetssinne, som de vittna om. Men
ber jag vederbörande att här i riksdagen
få påtala dessa olidliga arbetsförhållanden
och därvid använda mig av
de exempel, som i detta avseende anförts,
ombeds jag i regel att låta bli. De
klagande säga sig visserligen garantera
riktigheten av vad de berättat, men de
äro rädda för konsekvenserna. »Om det
kommer fram, att det är vi som klagat»,
säga de, »få vi inga licenser längre,
och hur skola vi i så fall kunna existera.
Vi äro ju numera beroende av
den statliga dirigeringen »

Jag lämnar nu helt och hållet åt sidan
huruvida de häri ha rätt eller inte
— för min del skulle jag inte anse det
troligt. Ett faktum är dock, att man i
mycket stor utsträckning har denna
föreställning. Rädslan är en realitet,
som man måste räkna med, när man
skall bedöma hithörande problem. Enbart
själva faktum måste tydligen alstra
ett kryperi för kommissionerna, som
inte kan vara hälsosamt.

Ibland träffar man emellertid representanter
för firmor, som säga: »Visserligen
utsätter jag kanske mig själv
för en rad obehag och tar kanhända
risker, som äro ganska stora, men jag
inser, att om vi skola kunna få någon
rätsida på trasslet så måste någon lägga
fram sina klagomål inte bara i allmänna
talesätt utan precis så som det
har varit och fortfarande är.» Jag fick
sålunda för någon tid sedan besök av
en industriidkare i Göteborg, som inte

bara beklagade sig över dessa förhållanden
utan som också hade med sig
papper och handlingar, av vilka det
syntes framgå, att åtskilliga ärenden
handlagts på ett — efter vad det tycktes
— både besynnerligt och för landet
olämpligt sätt. Ett exempel. Som bekant
råder i landet stor brist på ylledamstrumpor.
Kunde denna brist botas
utan att man för mycket tärde på
landets tillgångar av valuta, vore det
tacknämligt. Den firma, som jag nu talar
om, fick i början av år 1947 kontakt
med en välkänd strumpfabrikant
i den ryska zonen av Tyskland, med
vilken firman före kriget gjort stora
affärer. En preliminär överenskommelse
om löntillverkning av en rätt
stor kvantitet ylledamstrumpor träffades.
Garnet fanns tillgängligt i Sverige,
och arbetet kunde igångsättas så snart
licenserna på ömse håll blivit ordnade.
Endast förädlingskostnader, utgörande
cirka 40 procent av varans värde,
skulle betalas i utländsk valuta. Vederbörande
svenska myndigheter, som höllos
underrättade om förhandlingarna,
lovade att så snart den ryska militäradministrationens
godkännande förelåg
lämna erforderliga export- respektive
importlicenser. Detta godkännande utfärdades
den 16 maj och avlämnades
till svenska konsulatet i Berlin den 22
maj tillsammans med det ryska transporttillståndet.
Den 16 juni kommo
handlingarna firman tillhanda genom
utrikesdepartementet, och samma dag
skickades licensansökningarna till handelskommissionen.
Trots ärendets
brådskande natur tog det sex veckor för
kommissionen att expediera licenserna,
och garnet kunde alltså icke skickas
härifrån förrän i augusti. Den tyske
fabrikanten hade från början lovat att
leverera strumporna före utgången av

1947, men på grund av dröjsmålet i
handelskommissionen måste leveransterminen
framflyttas till början av

1948. Förädlingskostnaden skulle beta -

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

107

Vid remiss av statsverkspropositionen.

las medelst oåterkallelig rembours i en
berlinbank till förmån för den tyska
sovjetadministrationens utrikeshandeisförvaltning.
Eftersom liandelskommissionen,
för den importlicens som utställdes,
begränsade giltighetstiden till
den 31 december, kunde vederbörande
svenska bank icke öppna rembours med
längre giltighetstid. För att kunna förnya
importlicensen före årsskiftet begärde
firman därför redan den 19 november
hos handelskommissionen att
densamma skulle förlängas att gälla
första halvåret 1948. Trots påminnelser
vid besök och per telefon lät kommissionen
vecka efter vecka ärendet ligga
obehandlat. Den 18 december lovade
man äntligen tillse att någonting blev
åtgjort, men sedan avhördes därav
ingenting förrän den 3 januari, då någon
på valutakontoret ringde upp och
meddelade, att handlingarna föregående
dag sänts över till honom från handelskommissionen.
Vederbörande lovade
också att påskynda behandlingen
men först den 14 januari fick firman
från handelskommissionen förlängningsbeviset
för den tidigare beviljade
importlicensen. Eftersom ansökan insänts
den 19 november hade behandlingen
av förlängningen tagit närmare
2 månader.

Firman framhåller, att kommissionen
dock borde ha kunnat inse, att detta
ärende krävde skyndsam handläggning
både i somras och i all synnerhet nu
senast, då det som sagt blott var fråga
om en nödvändig förlängning av en
förut utfärdad licens. Bortsett från allt
onödigt arbete, all oro och väntan, som
firman i fråga blivit utsatt för, bar genom
den påtalade långsambeten en för
affärens genomförande farlig situation
uppstått. Remboursen har ej kunnat förnyas
vid årsskiftet, och detta kan befaras
komma att medföra många och
slora svårigheter, detta särskilt om den
tyske strumpfabrikanten eller de ryska
myndigheterna på grund av den bort -

fallna bankgarantien skulle anse den
gamla överenskommelsen förfallen.

Av andra fall synes det framgå, att
kommissionen antingen själv ibland
handlar på ett inkonsekvent sätt eller
också skriver sina anvisningar eller
formulerar sina blanketter så, att de
missförstås av vederbörande licenssökande.
Ett exempel. En strumpfabrik
fick i början av december erbjudande
att köpa en begränsad kvantitet kamgarn
från en belgisk leverantör. Kvaliteten
var utmärkt och priset ej högt.

I enlighet med de anvisningar, som
återfinnas i kommissionens meddelande
nr 68 och varom erinras genom ett observandum
på licensblanketterna, slöt
den svenska firman icke genast något
bindande avtal utan sökte först importlicens.
Ansökan återkom emellertid
efter ett par dagar med anmodan från
vederbörande, att densamma skulle
kompletteras med säljarens orderbekräftelse
eller proformafaktura. Strumpfabriken
tog detta som en uppmaning
att göra upp affären med den belgiska
firman, och när den definitiva orderbekräftelsen
anlände efter några dagar
blev licensansökan, åtföljd av bekräftelsen,
genast återsänd till handelskommissionen.
En vecka senare kommo
samtliga handlingar tillbaka med en
vidfäst pappersremsa medelst vilken
kommissionen underrättade, att den
icke var beredd mottaga ansökningar
om import från Belgien, förrän särskilt
meddelande bleve lämnat, och att detta
skulle ske i anslutning till avslutandet
av ett handelsavtal. Den klagande frågar
nu, varför detta svar icke lämnades
genast, så att den svenska firman
kunnat informera den belgiska om läget.

För min del vågar jag inte uttala mig
om var felet i sådana fall som detta
kan ligga. Jag nöjer mig med att konstatera,
att under nuvarande förhållanden
en rad besvärligheter uppkommit,
som kanske kunnat undvikas. Den good
will, som gamla .svenska firmor arbe -

108 Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

tat sig fram till i utlandet, blir lätt förstörd,
om firmorna först träffa avtal
och sedan till följd av bristande licenser
inte kunna fullfölja dem.

En annan typ av klagomål är också
ganska vanlig och kan belysas av följande
exempel, som för någon tid sedan
gick genom tidningspressen. En importör,
som inom parentes sagt tidigare
ej varit etablerad i strumpbranschen,
hade i augusti månad fått importlicens
på nylonstrumpor från USA till ett
värde av 800 000 kronor. Detta var i
och för sig anmärkningsvärt, tv vid
ifrågavarande tidpunkt fingo gamla
branschföretag avslag på sina ansökningar
därför att nylonstrumpor ansågos
som umbärlig vara. Ännu egendomligare
tedde sig saken, när det blev
bekant, att inköpspriset varit 18 dollars
per dussin, medan tidigare licenser
vägrats för likartad vara så snart
priset översteg 12‘/2 dollars. De tidningar,
som togo upp saken, uppmanade
handelskommissionen att förklara skälet
till ett dylikt slöseri med dollarvaluta.
Ett göteborgsföretag, som fann
sina intressen åsidosatta, tillskrev kommissionen
i saken, och i det svar, som
efter lång betänketid lämnades, förklarades,
»att det givetvis icke är möjligt
för kommissionen att med enskilda importörer
diskutera andra importörers
affärsangelägenheter sådana de blivit
av kommissionen kända under handläggningen
av licensärendet». Med
denna motivering avböjde således kommissionen
att lämna några upplysningar
rörande den åsyftade importen av
nylonstrumpor.

I detta liksom i åtskilliga andra liknande
fall gör sedan ryktet gällande,
att licens beviljats i annan ordning än
den vanliga.

Handelskommissionens sätt att bevilja
licenser har också dragits inför
JO i en anmälan från en industriidkare
i Göteborg. Denne konstaterar i en inlaga
till JO, att när han hos kommis -

sionen skriftligen begärt upplysning
om kvantiteten av vissa importerade
varor har intet som helst svar kommit
och att vid personligt besök svaret blivit
avvisande. Vederbörande gör för sin
del gällande, att handelskommissionens
åtgärder i detta avseende sprida en allmän
rättsosäkerhet. Var och en, säger
han, som har med handelskommissionen
alt göra, känner sig tydligen helt
utlämnad åt den licensskrivande tjänstemannens
godtycke. Den som kritiserar
förhållandena har en känsla av att
han riskerar repressalier t. ex. i form
av en om möjligt ännu långsammare
behandling av sina ärenden eller ock
avslag på sina ansökningar.

Detta var ett referat av en skrivelse
till JO. Huruvida de sålunda uttalade
misstankarna äro riktiga eller inte lämnar
jag helt och hållet därhän. Att de
äro allmänt spridda är säkert, likaså
att förhållandet är till skada för de
statliga kommissionernas möjligheter
att arbeta framgångsrikt. Något bör göras
för alt hos de licenssökande skapa
större förtroende för kommissionerna.

De nu senast av mig anförda uttalandena
äro som sagt hämtade ur ett
yttrande till JO. Såvitt jag vet har
JO ännu inte tagit ställning till dem.
Det kan emellertid ifrågasättas, om det
är lämpligt att JO belastas med ärenden
av detta slag, då ju antalet av
dessa kan befaras växa i oroande grad,
men det förefaller mig nödvändigt, att
de licenssökande, som anse sig ha anledning
till klagomål, få vetskap om
vart de skola vända sig med dessa. Den
uppfattningen är nog ganska allmän,
att det bör tillskapas en särskild av
kommissionerna oberoende klagoinstans,
som gärna dessutom bör få till
uppgift att övervaka kommissionernas
verksamhet.

Mycket påtalad är den långsamhet,
varmed ärendena handläggas. Såväl registrering
som expedition tar mycken
tid. När t. ex. en licensansökan inläm -

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2. 109

Vid remiss av statsverkspropositionen.

nades den 27 november, kom meddelandet
att ansökan inkommit först den
8 december. Varje ärende måste, efter
vad det säges, före avgörandet remitteras
till andra kommissioner. När ett
ärende kommit in till handelskommissionen
och där registrerats, remitteras
det kanske till industrikommissionen,
därpå till priskontrollnämnden och går
sedan tillbaka till handelskommissionen.
Sedan licensen beviljats, är ärendet
dock icke klart, tv först måste valutakontoret
bevilja valuta. Det är möjligt
att allt detta under nuvarande förhållanden
är nödvändigt, men nog skapas
därigenom långa dröjsmål, som
många gånger iiro till stor skada. Att
priskontrollnämnden skall yttra sig är
ju förståeligt, men nog förefaller det
som om mer rutinmässiga regler skulle
kunna tillämpas, så att den långa omgången
i ett flertal fall skulle kunna
förkortas. Att priskontrollnämnden dessutom
i vissa fall synes ha förlorat
kontrollen över marknaden är en annan
historia. Enligt uppgift säljas nu oumbärliga
varor till priser, som i betänklig
grad överstiga av priskontrollen
fastställda normalpriser.

I kommissionerna utföres självfallet
cn oerhörd massa arbete, som inte ger
motsvarande produktiva resultat. Ännu
betänkligare är dock det arbete, som
måste utföras i de många licenssökande
firmorna. Dessa måste sysselsätta ett
slort antal anställda för att fylla i blanketter
och svara på frågor från kommissionerna.
Denna arbetskraft måste
betalas genom höjda priser på nyttigheter.
En mängd arbetstid går också
förlorad hos företagen både genom väntan
på kommissionernas beslut och
genom under normala förhållanden
onödiga skriverier, telegram och telefonsamtal
med de utländska förbindelserna.
Under normala tider kunna affärer
göras upp direkt med utlandet utan
tidsutdräkt. Nu däremot kan ett avtal
slutas endast under förutsättning att

licens beviljas. Under tiden tills detta
sker måste ständig kontakt uppehållas
åt olika håll. Om licensansökan avslås,
har allt arbete och alla kostnader varit
bortkastade. Om licensen beviljas vid
en för sen tidpunkt har tiden för affärsöverenskommelsen
kanske överskridits.
Affärsöverenskommelsen är då ej längre
giltig, utan nya förhandlingar måste
upptagas.

Jag förstår mycket väl att under de
förhållanden, i vilka vi nu råkat, handeln
inte utan mycket stora risker kan
släppas helt fri, men jag vet också, att
det finns folk, som anse att de riskerna
borde vara mindre än de, som
nu föreligga som följd av det statliga
förmynderskapet. Det är uppenbart att
de skadeverkningar som genom denna
statliga centraldirigering av vår handel
med utlandet åsamkas näringslivet
blivit stora. Annat var ej heller att
vänta. Det finns väl ingen som tror att
man från en central i Stockholm utan
olägenhet skall kunna behärska och
dirigera en så mångsidig näringsverksamhet
som den, som tar sig uttryck i
vår utrikeshandel.

Herr VON SETH: Herr talman! Ett
gammalt uttryck säger, att det är mycket,
mycket svårt att ena svenska folket,
och säkerligen är det högst få
gånger som det svenska folket varit
enigt. Men i fråga om bilar och bilåkning
är det en annan sak. Det är lätt
att komma till tals med folk i dessa
stycken, och utan att göra sig skyldig
till överdrift torde man kunna konstatera,
att svenska folket är ganska enigt
om att de restriktioner och förbud av
olika slag, som i detta avseende funnits
under den senaste tiden, borde ha
kunnat tillämpas på ett smidigare sätt
än som skett. Jag vill för min del icke
på något sätt förringa de mycket stora
svårigheter, som folkhushållningsministern
i detta avseende haft att kämpa
med, men den som något skärskådat

Ilo

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

vad som härvidlag åtgjorts måste dock
kritisera förbudet mot bilkörning mellan
lördag kl. 18 och måndag morgon.
Hur många människor finns det icke,
och då framför allt på landsbygden,
som sparat ihop till en bil för att från
ell avlägset liggande ställe kunna
komma i kontakt med andra människor,
göra gudstjänstbesök eller besök
till trevnad och nöje. En sådan bilägare
har mycket svårt att förstå, att
även om han sparar in på sin bilåkning
under veckans vardagar han är
förbjuden att använda sin bil under
veckohelgen. Det är därför givet att
mycken kritik riktats mot detta förbud.

holkhushållningsministern gick i sitt
anförande icke in på frågan om den
skärpta bensinbeskattningen och fordonsbeskattningen.
Jag förstår ju att
detta berodde därpå, att under propositionen
i fråga återfinns inte statsrådets
eget utan finansminister Wigforss’
namn. Nog måste man väl säga, att
denna proposition, som rör beskattningen
av ett av våra viktigaste fortskaffningsmedel,
väckt mycket stor
undran bland de av frågan berörda.
Under de senaste 30 åren bar inom
vårt land en fullständig revolution ägt
rum på kommunikationsväsendets område.
Tidigare voro järnvägarna det dominerande
fortskaffningsmedlet, och
på landsbygden åtminstone var man
van vid att använda hästfordon även
på långa sträckor eller också gick man
till fots. Under de senaste årtiondena
bär emellertid biltrafiken kommit alltmera
i förgrunden och personbilstrafiken
och lastbilstrafiken för att nu
icke nämna postbilstrafiken ha — den
senare framför allt i Norrland — bidragit
till att brvta landsbygdens isolering.
Landets olika delar ha på detta
sätt kommit våra kulturcentra närmare,
och tack vare den ökade biltrafiken
har handel och vandel stimulerats.
Utan överdrift torde man också
kunna säga, att bilen blivit icke bara

människornas utan även näringslivets
viktigaste samfärdsmedel. Återverkningarna
av bilrestriktionerna komma
därför att sträcka sig över mycket stora
områden av vårt samhällsliv och drabba
icke bara landsbygdens folk och städernas
innebyggare utan även hela vår
produktion, en produktion, som enligt
vad herr statsministern sagt svenska
folket måste öka. Finansministern har
ju i allmänhet ingen större aktning för
svenska folkets tillhörigheter, och läser
man denna proposition om ökade skatter
på bensin och motorfordon kommer
man osökt att tänka på att finansministern
jämställer dessa skatteobjekt
med grammofonskivor, nagellack, parfymer
och håroljor. Låt vara att finansministern
procentuellt sett icke höjer
skatten lika mycket på bilar och bensin
som på parfymer och håroljor, så
måste dock den förra höjningen få stora
återverkningar på flera områden av
vårt näringsliv. Det blir dyrare frakter
och därmed obönhörligen högre priser
på förnödenheter av olika slag. Jag
skulle vilja fråga jordbruksminister
Sköld, om han vill att de dyrare frakter,
som obönhörligen komma att bli
en följd av en ökad beskattning i detta
hänseende, skall gå ut över de priser,
som regering och riksdag åsatt jordbrukets
produkter. Beträffande mjölk,
potatis och dylikt, som ofta måste fraktas
långa vägar med bil, frågar man
sig: Skola Sveriges bönder betala dessa
ökade kostnader i den mån de hänföra
sig till mjölk och potatis, och skola
Sveriges jordägare betala dem i den
mån de hänföra sig till veden och
andra skogens produkter? Man har säkerligen
anledning att ställa sig dylika
frågor inför här föreliggande spörsmål.

Jag tror icke att det i denna sena
timme lönar sig att mera ingående
lägga ut texten om i vilken grad bilen
så att säga vuxit till ett med svenska
folket. I vårt land med dess långa avstånd
och glest befolkade landsbygd

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

betyder förvisso bilen för många människor
vad man kallar livets nödtorft.
Låt vara att finansministern behöver
500 miljoner kronor som tillskott i statskassan,
så är därmed icke sagt att just
motortrafiken skall bidraga med cirka
180 miljoner kronor i form av ökade
skatter. Förslaget om särskild fordonsskatt
har mottagits med de största farhågor
av näringslivet, och jag tror inte
att jag gör mig skyldig till någon överdrift
när jag påstår, att detta är ett
angrepp på den ekonomiska och medborgerliga
friheten i landet.

Den utredningskommitté, som haft
hand om saken, fick innan kommittén
hade börjat sitt arbete sig förelagd en
matsedel av finansministern, där det
stod uppräknat vilka varor som skulle
skattebeläggas och vilka skattesatser
som skulle åsättas. Det är ju inom
parentes sagt också ett belägg för att
riksdagen inte är självständig och att
de utredningsmän, som accepterat förslaget,
icke haft någon självständig
åsikt. Men vad som förvånar mig mest
iir att bondeförbundets representant i
denna beskattningskommitté inte avgivit
någon reservation, såvitt jag har
kunnat se i den kungl. propositionen.
Högerns representant herr Henriksson
har avgivit reservation och likaså folkpartiets
representant, men trots att jag
läst varenda sida i propositionen har
jag icke kunnat finna att bondeförbundets
representant på något sätt reserverat
sig mot detta dråpslag mot näringslivet
och landsbygden utan svalt
kommittémajoritetens och finansministerns
förslag i detta avseende. Visserligen
har partichefen herr PehrssonBramstorp,
som talade först i dagens
debatt, riktat sig mot denna bilbeskattning,
men kvar står dock att partiets
representant i kommittén icke har tagit
avstånd från den.

I radio gav man för någon vecka sedan
ett avsnitt ur en revy från Göteborg,
där man skämtade en smula van -

vördigt med hans excellens statsministern,
som råkat ut för en liten fatalitet
i samband med en bilfärd från eu teater.
Det visade sig då enligt kåsören,
att det uppstått två partier: det ena
ville att statsministern skulle gå och
det andra att han skulle åka. Båda partierna
voro emellertid eniga i sin önskan
att han inte skulle sitta kvar. Åtminstone
från det håll, som jag representerar,
önska vi, om friheten i fortsättningen
skall beskäras såsom skett
hittills, ingalunda att statsministern
skall sitta kvar.

Det talades i en tidning för någon tid
sedan om de trötta männens regemente.
När man talar om trötthet i detta sammanhang
menar man, att den nuvarande
regeringen, som dock suttit vid
makten åtskillig tid, icke varit i stånd
att föra en målmedveten ekonomisk politik
med ett klart preciserande av målen
och med anvisande av medlen. Man
måste nog ge denna tidning rätt i att
både de förut framlagda och de av regeringen
bebådade förslagen i finansiella,
skattetekniska och ekonomiska frågor
klart understryka, att regeringen har
begått en serie av missgrepp. Detta
jämte regeringens underlåtenhetssynder
har nu skapat en situation, där
man har på känn att regeringen känner
sig tämligen villrådig.

De ekonomiska frågorna skall jag
inte på grund av den sena timmen gå
närmare in på — det har andra talare
gjort — men jag kan inte underlåta alt
påpeka, att när det polska handelsavtalet
i maj månad förra året diskuterades
här i kammaren, frågade jag om
hans excellens utrikesministern lagt
märke till de tecken på Sveriges sjunkande
anseende i utlandet, som framträtt
allt klarare på den ekonomiska
horisonten. Utrikesexccllensen viftade
bort mitt påpekande med en magistral
replik om att han föga brydde sig om
vad mina, som han yttrade sig, amerikanska
affärsvänner ansågo. Frågan om

112

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen.

vårt lands sjunkande goodwill torde
inte kunna avfärdas så enkelt. Det borde
såväl utrikesministern som övriga
.statsråd inse vid det här laget. Det är
inte bara i Förenta staterna som man
kan inregistrera tecken på tvivel om
den svenska regeringens duglighet att
handhava ekonomiska ting. För knappa
tre veckor sedan skrev den ansedda
schweiziska tidningen Neue Zuricher
Zeitung cn artikel, som endast alltför
tydligt visar, att uppfattningen om den
svenska regeringens ekonomiska inkompetens
inte enbart är tillfinnandes
hos oppositionen här hemma. I denna
internationellt ansedda schweiziska tidning
hette det bland annat så här:
»Nordens ''gyllene stormakt’ Sverige
har kapitulerat utan villkor. Medelvägens
land, som av Marquis Childs så
översvallande berömdes för sin lyckliga
balansgång mellan extremerna, har avstått
från sin fria kurs och mycket
klart måst bekänna färg till förmån för
ett av de läger, i vilka världen för närvarande
har uppdelats.» Tydligen är
det något av våra av regeringen så ivrigt
påskyndade handelsavtal som åsyftas,
och formuleringen tyder sannerligen
inte på att regeringen skapat någon
ökad goodwill bland scweiziska
bedömare.

Apropå denna artikel från Schweiz
kan jag konstatera en liten lustighet,
nämligen att folkpartichefen i en cirkulärledare
uppmanat sitt partis press
att ägna något större uppmärksamhet
åt herrar Gjöres och Sträng och inte
bara koncentrera sig på herrar Erlander
och Wigforss. I Schweiz blev han
bönhörd redan innan han kommit med
sin cirkulärskrivelse. I den nyss citerade
tidningen sägs det nämligen om
herr Gjöres’ införselplan för livsmedel,
att denna har ett hasardartat utseende,
och man understryker att förhoppningarna
om en snabb principiell förbättring
göres om intet av ett särskilt skäl,
vars förfärande tyngd gör sig påmind.

Sedan talar man om det kända förhållandet,
som förut påpekats, att vår valutareserv
snart har kommit i botten,
vilket gör att vårt ekonomiska anseende
i utlandet i mycket hög grad är i
sjunkande. Man måste konstatera, herr
talman, att de åtgärder regeringen kommit
med, de föreslagna konsumtionsskatterna,
olika regleringar, pappersinsamlingen
och sparpropagandan, om
vilken man åtminstone kan säga att den
inte gjort någon lycka, inte äro tillräckliga
i vårt läge. Så länge förtroendet
för vår egen valutas stabilitet vacklar,
komma vi ingen vart. Här måste tas
andra tag, och det måste skapas ett samarbete
mellan sådana grupper, som vilja
föra en klart nationell svensk politik.

Man får emellertid inte bara komma
med kritik. Den schweiziska tidning
jag nyss citerade konstaterar klart och
tydligt, att herr Gjöres bör få ett bättre
betyg än sin företrädare, herr Myrdal.
Jag kan för egen del instämma häri.

När jag nyss talade om att vi behöva
en politik, som slår en bro över
motsättningarna, syftade jag på att det
finns ett parti i vårt land, som så mycket
som möjligt försöker skärpa motsättningarna
och skapa klasskamp och
klasshets. Därmed menar jag naturligtvis
inte, att oppositionens diskussion
av våra in- och utrikespolitiska problem
skall tystas ned, utan jag syftar
på den starka kommunistiska aktiviteten
i vårt samhälle.

När finansministern för några år sedan
i ett annat läge än det nuvarande
skulle utarbeta socialdemokraternas efterkrigsprogram,
inbjöd han formligt
kommunisterna att tjäna som pådrivare
vid genomförandet av detta program.
De ha förvisso bönhört honom över
hövan. De lönerörelser, som redan förekommit
eller som nu segla upp, hålla
på att driva oss ut på ett gungfly, och
regeringen har stor möda att komma
till rätta med de utomordentligt stora
svårigheterna.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

113

Vid remiss av statsverkspropositionen.

Klockan år ännu inte halv tolv, då
jag lovat talmannen att sluta, och jag
skall därför ägna ytterligare några ord
åt kommunisternas undermineringsarbete.
Om vi skåda ut över det sargade
Europa, måste vi konstatera, att de
baltiska staterna, Polen, Tjeckoslovakiet,
Ungern, Rumänien in. fl. länder
och delvis även Grekland kommit att
bli helt beroende av det stora riket i
öster. I vårt land har det kommunistiska
partiet blivit så starkt, att det
vid förra valet kunde räkna över
360 000 röster. Vad kan detta bero på"?
För min del är jag övertygad om att
många av dessa väljare inte haft klart
för sig vad den kommunistiska ideologien
innebär — den kommunistiska
propagandan föres ju också skickligt.
Herr Hagberg i Luleå förklarade i förmiddags
från denna talarstol, att han
är en sann demokrat och att den ideologi
han företräder är en svensk ideologi.
Herr Hagberg har emellertid ingalunda
avsvurit vad han en gång sagt
i denna kammare, nämligen: »Sovjetregeringen
är den enda regering, vilken
för en politik i det arbetande folkets
intresse. Yi förklara, att Sovjetunionen
är arbetarnas enda fosterland,
som för en politik, som arbetarklassen
kan försvara och offra liv och blod för.»

Även om herr Hagberg i Luleå förklarat,
att han är en sann demokrat,
har han icke tagit tillbaka detta yttrande.
Vore det fällt av en kommunistisk
ideolog, skulle man kanske inte
fästa så stort avseende vid det, men när
det kommer från kommunisternas ledare
i denna kammare, måste man beklaga,
att det återspeglar eu mentalitet
av det slag man fått se följderna av i
Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien
och andra länder.

Anledningen till all jag drar upp
detta är att jag vill efterlysa en större
bestämdhet i regeringens och framför

allt finansministerns och hans excellens
statsministerns avståndstagande
från kommunisterna. Jag är, såsom jag
nyss sade, övertygad om att många, som
rösta på kommunisterna, på grund av
det samröre, som finns mellan de båda
partierna, tro att kommunisterna endast
utgöra ett radikalare arbetarparti
än socialdemokraterna. Hans excellens
statsministern har i dag i en skarp
replik tillkännagivit, att socialdemokraterna
inte ämna ingå valkartell med
kommunisterna och att de inte heller
ämna anordna förstamajdemonstrationer
gemensamt med dem. Jag vill dock
ändå understryka, att vi hoppas att
dessa ord skola åtföljas av handling, så
att svenska folket verkligen får klart
för sig, att när det nu gäller för de
svenska partierna att hålla samman,
må de osvenska partierna inte tillåtas
förstöra denna samverkan.

Herr talman! Ett klart avståndstagan
de från regeringens sida i ord och fram
för allt i handling från den internatio
nella kommunismen och dess svenska
filial skulle bidraga till en avspänning
även på andra punkter. Det skulle skapa
bättre förutsättningar för en gemensam
ansträngning att föra vårt land
ur de närmast aktuella trångmålen.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
förevarande proposition till morgondagens
plenum kl. It fm.

§ 3.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 14, till Konungen angående utseende
av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.32 em.

Andra hammarens protokoll 111''iS. Xr 2.

In fidem
Gunnar Rrittli.