1948 ANDRA KAMMAREN Nr 29 (Riksdagens protokoll 1948:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 ANDRA KAMMAREN Nr 29

30 juni—1 juli.

Debatter m. m.

Sid.

Onsdagen den 30 juni.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m....................... 4

Torsdagen den 1 juli.

Svar på interpellation av herr Österman ang. bättre relation mellan
antalet ordinarie och extra ordinarie statstjänstemän...... 104

Svar på frågor av

herr Forsberg ang. revision av sparbankslagen .............. 106

herr Larsson i Luttra ang. restitution av tilläggsskatt å bensin,

som vid jordbruket använts till bensindrivna traktorer...... 106

herr Svensson i Vä ang. en hos Kungl. Maj:t begärd utredning
angående avhoming av tjurar...................... 107

Svar på interpellationer av

herr Engström i anledning av den tilltagande utflyttningen från

Gotland till fastlandet ................................ 108

herr Johnsson i Kastanjegården ang. import av potatis från

Italien .............................................. Hl

herr Johnsson i Kastanjegården ang. de militära skyddsföreskrifterna
till förhindrande av olyckor vid marschkolonners framförande.
............................................. H3

1__Andra kammarens protokoll 1.948. Nr 29.

Nr 29.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Sid

Onsdagen den 30 juni.

Statsutskottets memorial nr 229, ang. tilläggsstat II till riksstaten

för budgetåret 1947/48 ................................ 3

— nr 230, ang. statsregleringen för budgetåret 1948/49 ........ 3

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30, ang. förslag till tryckfrihetsförordning
m. m....................................... 4

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

Onsdagen den 30 iuni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att till avgörande redan nu
skulle företagas å dagens föredragningslista
upptagna, allenast en gång bordlagda
ärenden.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets memorial nr

229, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1947/48.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets memorial nr

230, angående statsregleringen för budgetåret
1948/49.

Punkterna 14, 15, 17 och 18.

Uades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Föredrogs den av herr Hedlund i Rådom
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
angående
vårt försörjningsläge.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr 342, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till eu konvention

angående europeiskt ekonomiskt samarbete; från

statsutskottet:

nr 404, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till administrationskostnader
för nordiskt ekonomiskt
samarbete;

från sammansatta stats- och andra
lagutskottet:

nr 428, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn; samt

från andra lagutskottet:

nr 429, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen,
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 405, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avtal rörande tillverkning
m. in. av flygmateriel;

nr 406, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till
statstjänstemän m. fl. för vissa under
vistelse utom riket uppkomna förluster;

nr 407, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående upprättande av
en medicinsk högskola i Göteborg;

nr 408, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1948/49 till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården;

nr 409, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen; nr

410, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för bud -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

getåret 1948/49 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.;

nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder till
främjande av bostadsförsörjningen jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 413, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1948/49 till kristillägg till erkända arbetslöshetskassor
;

nr 414, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens uppfostringsanstalter
för sinnesslöa;

nr 415, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående grunderna för
beräkning av levnadskostnadsindex;

nr 416, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående grunderna för
höjning av löner enligt statens löneplansförordning
m. in.;

nr 417, i anledning av väckt motion
angående anslag för budgetåret 1948/49
till bidrag till Stockholms stadsmission
för viss alkoholistvårdande verksamhet;

nr 418, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande dyrortssystemets
avskaffande; och

nr 419, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Kungl. Maj d och kronan
samt Stockholms stad angående mark
inom Kaknäsområdet och å Långholmen
i Stockholm;

från bankoutskottet:
nr 430, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående pension åt vissa
justerare av mått och vikt m. fl.; samt

från jordbruksutskottet:
nr 423, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 424, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. in.; och

nr 427, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förvärv till kronan
av aktierna i Aktiebolaget Fjäråssand.

§ 6.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till
tryckfrihetsförordning m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 4 maj
1948 hänvisat en av Kungl. Maj:t till
riksdagen avlåten proposition, nr 230,
däri Kungl. Maj d under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
den 2 april 1948 till riksdagens
prövning i grundlagsenlig ordning
framlagt i propositionen intagna

1) förslag till tryckfrihetsförordning
samt 2) förslag till ändrad lydelse av
108 och 109 §§ regeringsformen samt
70, 71 och 73 §§ riksdagsordningen.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft ett
flertal inom riksdagen väckta och till
konstitutionsutskottet hänvisade motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen i anledning av förevarande
proposition samt motionerna
1:385 och 11:548, 1:387 och 11:549.
I: 389 samt I: 390 och II: 550 såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
måtte antaga i utskottets hemställan
intagna såsom utskottets förslag
betecknade

1) förslag till tryckfrihetsförordning; 2)

förslag till ändrad lydelse av 108
och 109 §§ regeringsformen samt 70, 71
och 73 §§ riksdagsordningen;

B) att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville hemställa, att Kungl.
Maj:t till nästa års riksdag måtte fram -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

lägga förslag till lag angående skyldighet
för boktryckare att avlämna för
bibliotek avsedda exemplar av tryckt
skrift och att vad i motionen I: 388 hemställts
härvid måtte beaktas;

C) att riksdagen i anledning av motionen
1:386 i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville hemställa om utredning av
frågan om överlämnande av granskningsexemplar
av tryckt skrift till norrländskt
bibliotek; samt

D) att motionerna

1) 1:383,

2) 1:384,

3) I: 385 och II: 548,

4) I: 387 och II: 549,

5) I: 390 och II: 550 samt

6) 11:547,

i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet under A) hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid utlåtandet hade fogats ett flertal
reservationer.

Enligt Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag skulle 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen
erhålla följande avfattning:

I överensstämmelse med de i regeringsformen
fastställda grunderna för
en allmän tryckfrihet och till säkerställande
av ett fritt meningsutbyte och
en allsidig upplysning skall det stå
varje svensk medborgare fritt att, med
iakttagande av de bestämmelser som
äro i denna förordning meddelade till
skydd för enskild rätt och allmän säkerhet,
i tryckt skrift yttra sina tankar
och åsikter, offentliggöra allmänna
handlingar samt meddela uppgifter och
underrättelser i vad ämne som helst.

Det skall ock stå envar fritt att, i alla
de fall då ej annat är i denna förordning
föreskrivet, för offentliggörande
i tryckt skrift till dess författare eller
utgivare eller, om för skriften finnes
siirskild redaktion, till denna meddela
uppgifter och underrättelser i vad ämne
som helst.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

I en av herr Herlitz och fröken Nygren
avgiven reservation hade hemställts,
att 1 kap. 1 § andra stycket skulle
få följande lydelse:

Det skall---offentliggörande i

periodisk tryckt skrift till dess utgivare
eller ----som helst.

I fråga om 1 kap. 2 § hade utskottet
föreslagit denna lydelse:

Någon tryckningen föregående granskning
av skrift eller något förbud mot
tryckning därav må ej förekomma.

Ej heller vare någon, myndighet eller
enskild, tillåtet att på grund av
skrifts innehåll, genom åtgärd som icke
äger stöd i denna förordning, hindra
tryckning eller utgivning av skriften
eller dess spridning bland allmänheten.

1 en reservation av herrar Hallén,
Karl August Johanson, Mattsson, Sandberg,
Sjö, Damström, Norén och fröken
Nygren hade yrkats, att 1 kap. 2 § andra
stycket skulle avfattas sålunda:

Ej heller vare tillåtet för myndighet
eller annat allmänt organ att på grund
av skrifts innehåll, genom åtgärd som
icke äger stöd i denna förordning,
hindra tryckning eller utgivning av
skriften eller dess spridning bland allmänheten.

2 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen
skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag givas
denna avfattning:

Har myndighet avslagit framställning
om utbekommande av allmän handling
och anser sökanden att beslutet icke är
lagligen grundat, äge han, i den ordning
nedan sägs, söka ändring i beslutet;
beslut, som meddelats av departementschef,
må dock ej överklagas.

Utskottet hade i fråga om denna paragraf
föreslagit följande lydelse:

Har myndighet avslagit framställning
om utbekommande av allmän handling
och anser sökanden att beslutet icke är

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

lagligen grundat, äge han, i den ordning
nedan sägs, söka ändring i beslutet.

Herrar Sandberg, Sjö, Damström,
Nilsson i Göteborg och Norén hade i en
reservation yrkat, att paragrafen skulle
erhålla den i propositionen föreslagna
lydelsen.

Enligt Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag skulle 5 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen
lyda sålunda:

Utgivaren må, sedan anmälan om
ställföreträdare blivit gjord, överlämna
åt denne eller, om flera ställföreträdare
finnas, åt någon av dem att i
utgivarens ställe utöva den befogenhet,
som enligt 3 § tillkommer utgivaren.

Kan det antagas att utgivaren på
grund av sjukdom eller av annan tillfällig
orsak oavbrutet under minst en
månad ej kommer att utöva befogenheten
som utgivare, skall han snarast
överlämna denna till ställföreträdare.
Finnes ej ställföreträdare eller kommer
uppdraget för den eller dem som utsetts
till ställföreträdare att upphöra, åligge
utgivaren att genast draga försorg om
att ställföreträdare utses och att anmälan
därom sker på sätt i 9 § är föreskrivet.

I fråga om denna paragraf hade reservation
avgivits av herr von Friesen,
som föreslagit följande lydelse:

Utgivaren må---tillkommer ut givaren.

Kan det antagas att utgivaren på
grund av sjukdom eller av annan tillfällig
orsak oavbrutet under minst två
månader ej kommer---är före skrivet.

7 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
skulle enligt Kungl. Maj:ts
förslag avfattas på följande sätt:

eller författning haft att iakttaga tystnad,
vad han sålunda erfarit, må, ehuru
sådant meddelande skett för offentliggörande
i tryckt skrift, gärningen
åtalas och straffas enligt vad därom
är stadgat.

Utskottet hade för samma lagrum föreslagit
denna lydelse:

Uppenbarar den som på grund av
allmän befattning eller i och för utövande
av allmän tjänsteplikt erhållit
kännedom om förhållande, vars röjande
skulle innefatta brott mot rikets säkerhet
eller varom han eljest enligt lag
haft att iakttaga tystnad, vad han sålunda
erfarit, må, ehuru sådant meddelande
skett för offentliggörande i
tryckt skrift, gärningen åtalas och straffas
enligt vad därom är stadgat.

I en av herrar Herlitz, Bror Nilsson,
Wahlund, Hastad, Dickson och Hseggblom
avgiven reservation hade föreslagits,
att ifrågavarande lagrum skulle
lyda:

Uppenbarar någon förhållande, vars
röjande skulle innefatta brott mot rikets
säkerhet eller varom han eljest enligt
lag haft att iakttaga tystnad, må,
ehuru sådant---stadgat.

I fråga om nedan angivna del av 7
kap. 4 § tryckfrihetsförordningen hade
Kungl. Maj:ts i denna del av utskottet
tillstyrkta förslag denna lydelse:

Med beaktande av det i 1 kap. angivna
syftet med en allmän tryckfrihet
skall såsom otillåtet yttrande i tryckt
skrift anses sådan enligt lag straffbar
framställning som innefattar:

3. krigsförräderi, i vad därigenom, då
riket är i krig eller eljest i lag meddelade
bestämmelser om krigsförräderi
äga tillämpning, någon förleder krigsfolk
hörande till rikets eller med riket
förbunden stats krigsmakt till modlöshet
eller myteri eller genom osann
framställning sprider sådan misströstan
bland allmänheten att försvaret kan av -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

sevärt försvåras eller begår annan dylik
förrädisk gärning som är till avsevärt
men för försvaret eller för motståndsverksamhet
inom ockuperad del
av riket;

försök eller förberedelse till sådant
krigsförräderi;

Herr Spångberg hade i en i fråga om
denna paragraf avgiven reservation yrkat,
att orden »modlöshet eller» skulle
utgå.

Kungl. Maj :t hade för 7 kap. 7 §
tryckfrihetsförordningen föreslagit följande
lydelse:

Tryckt skrift, som innefattar tryekfrihetsbrott,
må konfiskeras.

Konfiskering av tryckt skrift innebär
att alla för spridning avsedda exemplar
av skriften skola förstöras samt att med
formar, stenar, stereotyper, plåtar och
andra dylika, uteslutande för tryckningen
av skriften användbara materialier skall
så förfaras att missbruk därmed ej
kan ske.

I samband med konfiskering av periodisk
skrift må, då fråga är om otilllåtet
yttrande, som avses i 4 § 1—3,
eller sådant enligt 5 § andra stycket
otillåtet offentliggörande som innefattar
spioneri, meddelas förbud att utgiva
skriften under viss, av rätten bestämd
tid, högst sex månader från det domen
i tryckfrihetsmålet vinner laga kraft.
Förbud som nu sagts må dock meddelas
allenast då riket befinner sig i krig.

Angående konfiskering av periodisk
skrift, som sprides i strid mot utgivningsförbud
eller uppenbart utgör fortsättning
av skrift som avses med sådant
förbud, gälle vad i allmänhet är stadgat
om förverkande av föremål på grund av
brott.

Utskottets förslag innefattade i denna
del, att i 7 § skulle upptagas allenast
de två första här ovan angivna styckena,
att fjärde stycket skulle upptagas i
en särskild paragraf, betecknad 9 §,

Förslag till tryckfrihetsförordning.

samt att såsom 8 § skulle upptagas ett
stadgande med följande innehåll:

I samband med konfiskering av periodisk
skrift må, då fråga är om otillåtet
yttrande, som avses i 4 § 1—3, eller
sådant enligt 5 § andra stycket otilllåtet
offentliggörande som innefattar
spioneri, meddelas förbud att utgiva
skriften under viss, av rätten bestämd
tid, högst sex månader från det domen
i tryckfrihetsmålet vinner laga kraft.

Bestämmelserna i första stycket äge
icke tillämpning med mindre Konungen
på grund av krig eller krigsfara,
vari riket befinner sig, med riksdagens
samtycke förordnat därom. Sådant förordnande
skall varje gång avse viss i
förordnandet angiven tid, högst ett år,
men må redan dessförinnan av Konungen
återkallas. Påkallas förordnande
som nu sagts av krig, vari riket
befinner sig, och pågår icke riksdagssession,
äger Konungen meddela förordnandet,
dock allenast om Konungen
kallat riksdagen till session eller riksdagen
eljest skall sammanträda inom
trettio dagar; förordnandet skall, så
snart ske kan, underställas riksdagen
samt, om riksdagen ej samtycker därtill,
genast upphöra att lända till efterrättelse.
För riksdagens samtycke erfordras
att minst tre fjärdedelar av de
röstande i vardera kammaren vid votering
instämt i beslutet.

Då förordnande, som avses i andra
stycket, upphör att gälla, skall utgivningsförbud,
som meddelats med stöd
därav, förfalla; utan hinder därav skall
dock i fråga om överträdelse av förbudet
under tid, då förbudet var gällande,
tillämpas vad i denna förordning är
stadgat.

I en av herrar Holmbäck och von
Friesen avgiven reservation hade yrkats,

att 7 § måtte erhålla den lydelse utskottet
föreslagit,

att 8 och 9 §§ i utskottets förslag
måtte utgå

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

samt att det måtte uppdragas åt konstitutionsutskottet
att vidtaga härav föranledda
formella jämkningar i 5, 6 och
10 kap.

Herr Spångberg hade i en reservation
yrkat, att 8 § skulle erhålla följande
lydelse:

I samband---(= utskottet) —

--laga kraft.

Bestämmelserna i första stycket äge
icke tillämpning med mindre Konungen
på grund av krig, vari riket befinner
sig, med riksdagens samtycke förordnat
därom. Sådant förordnande —

---(= utskottet)---Konungen

återkallas. Pågår icke riksdagssession,
äger Konungen meddela förordnande
som nu sagts, dock allenast — — —
(= utskottet)-----i beslutet.

Då förordnande,---(= utskottet)
---— är stadgat.

10 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen
hade i Kungl. Maj :ts och utskottets förslag
givits denna avfattning:

Tryckt skrift, som uppenbart innefattar
enligt 7 kap. 4 § straffbart brott
mot tukt och sedlighet, må efter beslut
av polismyndighet i avbidan på förordnande
om beslag tagas i förvar. År fara
i dröjsmål, må även utan sådant beslut
åtgärd, som nu sagts, vidtagas av
polisman; anmälan därom skall dock
skyndsamt göras hos polismyndigheten,
vilken har att genast pröva, om skriften
skall kvarbliva i förvar.

Herr Spångberg hade i en reservation
yrkat, att paragrafen skulle utgå
och att därav föranledd omnumrering
av de följande paragraferna i kapitlet
skulle vidtagas.

Beträffande 10 kap. 11 § tryckfrihetsförordningen
hade utskottet föreslagit
denna lydelse:

Anträffas vid avdelning av krigsmakten
tryckt skrift, som uppenbart innefattar
sådan enligt 7 kap. 4 § straffbar
uppvigling att krigsman därigenom kan

förledas åsidosätta sin tjänsteplikt, må
skriften efter beslut av befattningshavare,
som enligt lag har bestraffningsrätt
över personal vid avdelningen, i avbidan
på förordnande om beslag tagas i •
förvar. Är fara i dröjsmål, må även
utan sådant beslut åtgärd som nu sagts
vidtagas av annan befattningshavare av
officers eller underofficers grad. Anmälan
därom skall dock skyndsamt göras
hos befattningshavare som först
sagts; denne har att genast pröva, om
skriften skall kvarbliva i förvar.

Jämväl beträffande denna paragraf
hade reservation avgivits av herr
Spångberg, som yrkat att paragrafen
skulle erhålla följande lydelse:

Anträffas vid avdelning-----om

beslag tagas i förvar.

I 12 kap. tryckfrihetsförordningen
skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag nedan
angivna paragrafer erhålla följande
lydelse:

2 §.

I tryckfrihetsmål, vari talan föres
om ansvar, skall frågan, huruvida skriften
är brottslig, prövas av en jury om
nio medlemmar, såframt ej parterna å
ömse sidor förklara sig vilja utan sådan
prövning hänskjuta målet till rättens
avgörande. Då jury prövar skriftens
brottslighet, skall skriften anses
brottslig, om minst sex jurymän äro
ense därom.

Finner juryn att skriften icke är
brottslig, skall den tilltalade frikännas.
Har juryn ansett skriften brottslig, skall
även rätten pröva skriftens brottslighet.
Är rätten av annan mening än juryn,
äge rätten frikänna den tilltalade eller
hänföra brottet under mildare straffbestämmelse
än den som juryn tillämpat.

3 §.

För varje län skola utses jurymän,
fördelade i två grupper med sexton
jurymän i första gruppen och åtta jurymän
i andra gruppen. Jurymännen i
andra gruppen skola vara eller hava

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

varit nämndemän vid allmän underrätt.
För Stockholms stad och län utses jurymän
gemensamt.

5 §.

Till jurymän skola utses inom länet
boende svenska medborgare, som uppnått
tjugufem års ålder. De böra vara
kända för omdömesgillhet, självständighet
och rättrådighet. Bland jurymännen
böra skilda samhällsgrupper
och olika delar av länet vara företrädda.

Ej må den vara juryman, som är
omyndig eller i konkurstillstånd.

9 §.

De som äro utsedda till jurymän
skola uppföras å en jurymannalista. I
denna skall varje grupp upptagas särskilt.

10 §.

Då mål vari jury skall deltaga förekommer,
skall rätten föredraga jurymannalistan
samt till behandling upptaga
frågan, huruvida jäv föreligger
mot någon som finnes upptagen på listan.
Angående jäv mot juryman gälle
vad i lag är stadgat om domare.

Därefter skall juryn bildas av de
ojäviga jurymännen sålunda att vardera
parten äger utesluta tre jurymän
inom den första gruppen och en
inom den andra samt rätten genom lottning
bland de övriga uttager så många
till suppleanter att sex kvarstå i den
första gruppen och tre i den andra.

11 §■

Äro å ena sidan flera parter och vill
endast någon av dem begagna sin uteslutningsrätt,
gälle den uteslutning han
företager även för de öriga. Vilja medparter
utesluta olika jurymän och kunna
de ej enas, företage rätten uteslutningen
genom lottning.

12 §.

Ej må någon utan laga förfall undandraga
sig atl tjänstgöra i jury.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Kan på grund av jäv eller laga förfall
för juryman nödigt antal ledamöter
i någon grupp ej erhållas, nämne rätten
för varje juryman som erfordras
tre till jurymän inom gruppen behöriga
personer. Av de sålunda nämnda äge
vardera parten utesluta en. Ej må till
juryman nämnas någon som förut i
samma mål uteslutits.

13 §.

Förekomma samtidigt flera mål, vari
jury skall deltaga, må med parternas
samtycke rätten förordna att samma
jury skall tjänstgöra i alla målen.
Skall jury utses gemensamt för
flera mål, äge vad i 11 § är stadgat om
uteslutning av juryman i mål, vari å
ena sidan äro flera parter, motsvarande
tillämpning.

14 §■

Föres i mål om ansvar jämväl talan
om enskilt anspråk mot annan än den
tilltalade, skola de åtgärder av svarandepart,
som avses i 2 g första stycket,
10 § andra stycket och 12 § andra
stycket, ankomma på den tilltalade.

Då talan utan samband med åtal föres
om tryckt skrifts konfiskering eller om
enskilt anspråk gälle om rättegången i
sådant mål vad i 2 och 10—13 §§ är
föreskrivet; har skriftens brottslighet
tidigare prövats i mål om ansvar för
tryckfrihetsbrott, skall dock prövning
av skriftens brottslighet ej ånyo äga
rum. I ansökningsmål skall den uteslutning
av jurymän, som eljest ankommer
på parterna, företagas av rätten genom
lottning.

Utskottet hade i fråga om 2, 3, 5 och
9 §§ föreslagit här nedan angivna lydelse,
varjämte utskottet föreslagit, alt
10—14 §§ skulle ersättas med tre med
10—12 §§ betecknade paragrafer med
följande avfattning:

2 §.

1 tryckfrihetsmål, vari talan föres om
ansvar, skall frågan, huruvida skriften

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

är brottslig, prövas av en jury om nio
medlemmar, såframt ej parterna å ömse
sidor förklara sig vilja utan sådan prövning
hänskjuta målet till rättens avgörande.
Då jury prövar skriftens brottslighet,
skall skriften anses brottslig,
om minst fem jurymän äro ense därom.

Finner juryn — — — (= Kungl.

Maj :ts förslag)---juryn tillämpat.

3 §.

För varje län skola utses jurymän,
fördelade i två grupper med sex ledamöter
i första gruppen och tre ledamöter
i andra gruppen samt för varje ledamot
två suppleanter. Ledamöter och
suppleanter i andra gruppen skola vara
eller hava varit nämndemän vid allmän
underrätt. För Stockholms stad
och län utses jurymän gemensamt.

5 §.

Ej må----(= Kungl. Majrts förslag)
------i konkurstillstånd.

9 §.

De som äro utsedda till jurymän
skola uppföras å en jurymannalista. I
denna skola grupperna upptagas särskilt
samt för varje ledamot angivas de
jurymän som äro suppleanter för denne.

10 §.

Då mål---(= 10 § första stycket
i Kungl. Maj :ts förslag)---

om domare.

11 §•

Ej må---(= 12 § första stycket

i Kungl. Maj:ts förslag)---i jury.

Är jurvman, som utsetts till ledamot
i jury, av jäv eller laga förfall hindrad

att tjänstgöra och föreligger sådant
hinder även för hans suppleanter, äge
rätten kalla annan till suppleant inom
gruppen utsedd juryman eller, om sådan
ej finnes, någon som är därtill
valbar.

12 §.

Föres i mål om ansvar jämväl talan
om enskilt anspråk mot annan än den
tilltalade och vill endast någon av dem
utan juryprövning hänskjuta målet till
rättens avgörande, gälle å svarandesidan
vad den tilltalade bestämmer.

Då talan utan samband med åtal föres
om tryckt skrifts konfiskering eller
om enskilt anspråk, gälle om rättegången
i sådant mål vad i 2, 10 och
11 §§ är föreskrivet; har skriftens
brottslighet tidigare prövats i mål om
ansvar för tryckfrihetsbrott, skall dock
prövning av skriftens brottslighet ej
ånyo äga rum.

I en av herrar Sandberg, Holmbäck
och von Friesen avgiven reservation
hade hemställts,

att 12 kap. måtte erhålla den i propositionen
föreslagna lydelsen med den
ändring utskottet föreslagit beträffande
5 §,

samt att det måtte uppdragas åt konstitutionsutskottet
att vidtaga härav föranledd
formell jämkning i 14 kap.

13 kap. 5 § första stycket tryckfrihetsförordningen
hade i Kungl. Maj:ts
förslag fått följande avfattning:

Bestämmelsen i 1 kap. 1 § andra stycket
angående meddelande av uppgifter
och underrättelser för offentliggörande
i tryckt skrift skall gälla även meddelande
för offentliggörande i skrift, som
tryckes utom riket, om ej meddelandet
avser förhållande, vars röjande skulle
innefatta brott mot rikets säkerhet eller
varom meddelaren eljest enligt lag eller
författning haft att iakttaga tystnad. Är
meddelandet i sådant hänseende straffbart,
gälle vad därom är stadgat. Har
meddelandet icke blivit infört i skriften

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

och innefattar det ärekränkning mot
enskild person, gälle om ansvar för sådan
ärekränkning vad i lag är stadgat.

Utskottet hade i fråga om detta lagrum,
med hänsyn till utskottets ändringsförslag
rörande 7 kap. 3 § andra
stycket, föreslagit denna lydelse:

Bestämmelsen i 1 kap. 1 § andra
stycket angående meddelande av uppgifter
och underrättelser för offentliggörande
i tryckt skrift skall gälla även
meddelande för offentliggörande i
skrift, som tryckes utom riket, om ej
meddelandet avser förhållande, vars
röjande skulle innefatta brott mot rikets
säkerhet eller varom meddelaren eljest
enligt lag haft att iakttaga tystnad. Är
meddelandet i sådant hänseende straffbart,
gälle vad därom är stadgat. Har
meddelandet icke blivit infört i skriften
och innefattar det ärekränkning mot
enskild person, gälle om ansvar för sådan
ärekränkning vad i lag är stadgat.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, begärdes beträffande
föredragningssättet ordet av

Herr HALLÉN, som anförde: Herr talman!
Med avseende å föredragningen
av konstitutionsutskottets utlåtande nr
30 får jag hemställa, att kammaren
måtte besluta som följer:

1) Utlåtandet företages till avgörande
punktvis samt punkten A på det sätt, att
först föredrages utskottets förslag till
tryckfrihetsförordning, därefter utskottets
förslag till ändrad lydelse av §§ 108
och 109 R. F. samt §§ 70, 71 och 73
R. O. samt slutligen utskottets hemställan.

2) Vid föredragningen av utskottets
förslag till tryckfrihetsförordning genomgås
förslaget kapitelvis och paragrafvis
samt, där så erfordras, styckevis,
med iakttagande att rubriken förekommer
först och övergångsbestämmelserna
sist. Därest under överläggningen
om någon del av förslaget framställas
från utskottets förslag avvikande yrkanden,
göres efter överläggningens slut

Förslag till tryckfrihetsförordning.

varje föreliggande yrkande särskilt för
sig till föremål för proposition på bifall
och avslag.

3) Vid behandlingen av den del av
utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
må denna omfatta utlåtandet
i dess helhet.

4) Lagtext må ej behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begiires.

5) För den händelse utskottets förslag
kommer att i en eller annan del till utskottet
återremitteras, lämnas utskottet
öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling
i avseende å de paragrafer,
som blivit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jämkningar, som
kunna föranledas av ifrågasatta ändringar
i återförvisade delar.

6) Utskottet bemyndigas att i avseende
å nummerbeteckning av paragrafer
samt i formellt hänseende i övrigt vidtaga
sådana ändringar, som påkallas av
kamrarnas beslut.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A).

1). Utskottets förslag till tryckfrihetsförordning.

Efter föredragning av rubriken anförde: Herr

von FRIESEN: Herr talman! Då
det nu är första gången sedan 1866 som
riksdagen blir i tillfälle att ta första steget
till antagande av en helt ny grundlag,
kan det ju vara anledning att här
erinra om stundens betydelse. Det rör
sig ju här också om ett lagförslag, som
avser att värna våra grundläggande demokratiska
rättigheter. Där tryckfrihet
och yttrandefrihet inte äro garanterade,
existerar ju inte heller någon demokrati.
Ju bättre utformad denna lagstiftning
är, som ju har till främsta syfte att vårda
den politiska yttrandefriheten, ju
bättre markera vi också vår tillhörighet
till de fria staternas krets.

Dess bättre ha statsmakterna, då de

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

gått att bereda denna fråga, haft tillgång
till ett sakkunnigutlåtande, om vilket
redan utskottet i början av sitt yttrande
säger, att det är mycket gott och
värdefullt, ett uttalande som jag helt
och fullt vill instämma i. Då man sedan
blir i tillfälle att jämföra sakkunnigförslagets
text med de avvikande förslag,
som framkommit, dels i den kungl. propositionen,
dels i konstitutionsutskottets
här föreliggande utlåtande, så frestas
man ju till det omdömet, att de förändringar
som ibland Kungl. Maj:t,
ibland utskottet gjort i sakkunnigförslaget
äro lika med försämringar. Jag tror,
icke minst med hänsyn till önskvärdheten
av en mera allmän enighet i opinionen,
när riksdagen går att ta ställning
till denna fråga, att det hade varit
klokt och riktigt, om man mera odelat
hade lagt sakkunnigförslaget till
grund för propositionen och utskottsutlåtandet.
Rättvisan kräver emellertid,
att man ger konstitutionsutskottet det
erkännandet, att det på några punkter,
närmare bestämt tre, har vidtagit förändringar
i propositionen som, såvitt
jag kan se, äro att betrakta såsom förbättringar.

Den första ändringen i Kungl. Maj:ts
förslag står i 1 kap. 2 §, där propositionen
endast talar om förbud för myndighet
att hindra spridning av skrift.
Konstitutionsutskottet har här i överensstämmelse
med sakkunnigförslaget
gjort ett tillägg, som innebär, att det
också skulle existera ett formligt förbud
för enskilda att vidtaga åtgärder för
ett sådant hindrande av spridningen av
skrift. Det synes ganska motiverat att
företa den ändringen med hänsyn till
den styrka, som organisationerna ha,
och de möjligheter till rättsstridigt
tvång, som de också kunna utöva i
detta avseende i vårt moderna samhälle.
Det gäller ju, märk väl, ingenting annat
än just ett rättsstridigt, ett mera markerat
ingripande för hindrande av
skrifts spridning, självfallet icke en opinionsbildning,
som syftar att på det sät -

tet hindra, att skriften i fråga når en
mera allmän spridning.

Den andra punkt, där konstitutionsutskottet
har ändrat på regeringsförslaget,
berör kanske inte någon stor fråga,
men den förefaller ha ett ingalunda obetydligt
principiellt intresse. Det gäller
2 kap. 10 §, där det talas om allmänna
handlingars offentlighet och möjligheten
att överklaga ett beslut av myndighet
att icke utlämna allmän handling.
Kungl. Maj ds förslag medgav inte, att
ett beslut av departementschef finge
överklagas. Utskottet har i likhet med
de sakkunniga föreslagit, att det skall
finnas en rätt till ett sådant överklagande.
Man tänker sig då, att regeringsrätten
skall bli den instans som tar
ställning till en vägran från departementschefens
sida att utlämna allmänna
handlingar. Det har väckt en viss kritik
att utskottet liksom de sakkunniga har
gått in på denna väg. Man säger, att det
är någonting ovanligt i vår författning
att medgiva klagorätt mot statsrådens
beslut. Jag vill då fästa uppmärksamheten
på att här gäller det ingalunda
ett beslut, som är fattat av statsrådet i
hans egenskap av Konungens rådgivare
utan endast i hans egenskap av chef för
departementet, där han på så sätt har
samma ställning som andra verkschefer.

Den tredje punkt, där utskottet har
ändrat i Kungl. Maj:ts förslag, gäller 7
kap. 3 §. Det rör den personliga meddelelserätten
till tidningarna. Det är ju
fastslaget, att vem som helst har rättighet
att till en författare — det som närmast
intresserar är ju här tidningsredaktionerna
— lämna meddelande i vilket
ämne som helst. Vissa inskränkningar
förekomma ju i detta avseende,
och här är en dylik inskränkning, som
rör sådana som äro ålagda tystnadsplikt.
Kungl. Maj :t har föreslagit, att
tystnadsplikt, föreskriven i lag eller
författning, skall utgöra hinder för att
lämna ett sådant meddelande. Utskottet
har strukit ordet »författning», vilket ju
innebär, att endast i lag föreskriven

Onsdagen den 30 juni 1948 fn).

Nr 29.

tystnadsplikt hindrar ett dylikt meddelande.

Med angivande av dessa tre punkter
har jag refererat de väsentliga förbättringar
i jämförelse med Kungl. Maj :ts
förslag, som enligt min mening konstitutionsutskottet
föreslagit. Tyvärr föreslår
utskottet inte endast sådana ändringar
i regeringsförslaget, som förefalla
mig innebära förbättringar. Utskottet
har också — det är även här på
tre punkter — kommit till en slutsats,
som i varje fall innebär en försämring
i jämförelse med det av mig nu åberopade
sakkunnigförslaget.

Den första punkt jag bär skall ta upp
rör också den nyss nämnda meddelelsefriheten.
Om en person kommer och
lämnar ett meddelande till en tidning,
som kan tänkas innefatta en ärekränkkande
beskyllning mot en enskild person
eller eu myndighet, blir meddelaren
ansvarig, för den händelse inte tidningen
har tagit upp detta påstående.

1 och för sig kanske detta vid första påseende
kan synas naturligt och rimligt.
.Men när man närmare tänker efter,
vilka konsekvenser detta får för tidningarnas
nyhetsförmedling och deras
möjlighet att ingripa mot missförhållanden,
till exempel i förvaltningen, blir
man en smula betänksam. Man utmålar
i propositionen den där kverulerande
personen, som springer på de olika tidningsredaktionerna
och ärekränker.
Man kan gentemot det påpeka, att detta
bär ju endast betydelse för den händelse
vederbörande tidningsredaktör för
det ärekränkande påståendet vidare.
Annars blir det ju bara känt av ett fåtal
personer, och då bär man ju svårt
alt förstå, vilken betydelse det kan ha.
.lag är rädd för att ell stadgande, sådant
som det som förekommer här i
propositionen, med detta straffhot mot
en meddelare kommer att verka väsentligt
hämmande på tidningarnas möjlighet
att skaffa sig nyttiga och värdefulla
upplysningar.

Den andra frågan, där utskottet har

Förslag till tryckfrihetsförordning.

ändrat icke bara på de sakkunnigas
utan även på regeringens förslag, rör
juryn och dess sammansättning, och det
kommer väl otvivelaktigt att bli en av
huvudpunkterna i dagens debatt om utskottsutlåtandet.
Juryn har ju blivit en
institution i vår tryckfrihetsprocess,
som blivit olika bedömd, kritiserad kanske
framför allt av juristerna på grund
av olikheten i lagtillämpningen vid
olika domstolar. Den har senast 1937
varit föremål för en viss revision. Som
sammanfattande omdöme om juryn som
institution får man väl säga, att den utgör
en folklig garanti för den politiska
yttrandefriheten, och som sådan försvarar
den utan tvivel sin plats. Jag vill
emellertid i detta sammanhang framhålla,
att jag icke vare sig när jag läst
sakkunnigförslaget eller Kungl. Maj :ts
förslag känt mig helt övertygad om nödvändigheten
av att vidtaga några reformer
på detta område. Jag har den bestämda
uppfattningen att den gamla juryn
ganska väl försvarade sin plats i
vår tryckfrihetslagstiftning och att det
partsval och den uteslutningsrätt som
den medgav i stort sett var ganska tillfredsställande.
Då emellertid konstitutionsutskottet
har föreslagit en ganska
radikal förändring av juryns sammansättning
även i jämförelse med Kungl.
Maj:ts och de sakkunnigas förslag, har
jag här inte tänkt att ställa något yrkande
om bibehållande av det nuvarande
tillståndet. Det synes mig nämligen
alldeles uppenbart att vid en jämförelse
mellan Kungl. Maj:ts förslag och
utskottets förslag innebär det förra förslaget
så påtagliga fördelar, att jag finner
mig föranlåten, vilket också framgår
av en reservation på denna punkt,
att i huvudsak yrka bifall till Kungl.
Maj :ts förslag.

Den föreslagna niomannajuryn, där
enkel majoritet kräves och där parterna
icke medgivas någon uteslutningsrätt
och där något annat urval genom lottning
inte heller förekommer, avlägsnar
sig i så väsentlig grad ifrån den gamla

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag (ill tryckfrihetsförordning.

juryn, att man kan siiga, att om detta
förslag här antages, så blir det bara ett
tuppfjät mellan denna jury och en
nämnd eller domstol av en helt annan
karaktär än grundlagsstiftarna avsågo
med sin jury. Den väsentliga fördelen i
det föreliggande regeringsförslaget synes
mig just vara rätten till uteslutning
av jurymän. I all synnerhet då en partsrepresentation
inte längre förekommer,
synes det mig alldeles nödvändigt att
man har denna uteslutningsrätt, och jag
tror också det är nödvändigt, att man
har ett större antal personer att välja
på, såsom Kungl. Maj:t också föreslagit
i propositionen. De olägenheter, som
vidlåda den av konstitutionsutskottet
föreslagna juryn, äro för det första att
det kan ju tänkas finnas en eller ett par
personer i denna fasta för viss tid valda
jury, mot vilka inga jävsanmärkningar
kunna göras gällande, men om vilka
parten vet, att de ha en viss förutfattad
mening i den fråga som det gäller att
bedöma. Den andra olägenheten är, att
en jury med den föreslagna konstruktionen
lätt kan utsättas för misstanken
alt bli föremål för påtryckningar av
obehörigt slag. Juryns ledamöter intaga
ju sedan gammalt en friare ställning än
vrkesdomarna, och man kan inte jämföra
dessa med varandra. Även om en
faktisk påverkan inte skulle försökas,
är blotta misstanken om att en sådan
kan äga rum tillräcklig för att den av
utskottet föreslagna juryn måste framstå
såsom olämplig. Jag tillåter mig därför,
herr talman, att på denna punkt
yrka bifall till den reservation, som har
avgivits av herrar Sandberg, Holmbäck
och undertecknad och som i allt väsentligt
ansluter sig till Kungl. Maj:ts förslag.

Det tredje huvudavsnittet, där konstitutionsutskottet
har intagit en annan
ställning än såväl de sakkunniga som
Kungl. Maj:t, gäller förhållandena under
krig och därmed jämförbara förhållanden.
Såsom framhålles i en reservation
av herr Holmbäck och mig,

föreligga ju i denna fråga i själva verket
tre olika alternativ. Dels ha vi de
sakkunnigas förslag, som inte upptar
några särbestämmelser, dels ha vi
Kungl. Maj:ts förslag, som föreslår vissa
särbestämmelser i form av utgivningsförbud
under krig, och dels ha
vi utskottets förslag, som går vidare på
den väg, som Kungl. Maj:t har beträtt,
och förordar, att dylika ingripanden,
alltså ett utgivningsförbud, d. v. s. ett
återupplivande av indragningsmakten,
även skall få äga rum vid krigsfara.
Dock inför utskottet det tillägget, att
en särskilt kvalificerad majoritet måste
föreligga i riksdagen för att dessa
stadganden skola få tillämpning. Det
är mycket intressant att när man debatterar
dessa frågor om tryckfriheten
under krig och vid s. k. krigsfara ta
del av de anföranden, som höllos i
riksdagen i denna fråga under åren
1940 och 1941. Då var det framför allt
censuren, som stod i förgrunden av
intresset. Jag skall senare återkomma
till denna sak. Vad som framför allt
var intressant under dessa debatter,
var den energi, med vilken åtskilliga
mycket representativa talare avvisade
ingripandena vid krigsfara. Man frågar
sig nu: Om landet skulle komma i
krig, behöva vi då icke långt gående
åtgärder för att skydda oss mot landsförrädiska
element, femtekolonnare
och liknande, och kan det icke ifrågasättas
att det blir någon form av censur,
när det gäller upplysningar av militär
natur, rörande folkhushållet
o. s. v.? Utan tvivel är det så, att en
mycket bestämd återhållsamhet måste
krävas av pressen, men det är ingalunda
säkert, att den behöver lagfästas.
Med erfarenhet från de senaste krigsförhållandena
tror jag att man kan
hävda, att det är möjligt att åstadkomma
frivilliga överenskommelser utan
att behöva tillgripa bestämmelser i
grundlagen. Glädjande nog konstaterar
jag, att något förslag om censur icke
föreligger. De sakkunniga ha härvid -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

lag icke föreslagit några som helst ändringar.
De vilja att tryckfrihetsförordningen
i dess lydelse skall gälla såväl
under fredliga förhållanden som under
krig. Jag erinrar om att det var en
mycket allsidig sakkunnigrepresentation
i kommittén. Där fanns en representant
för utrikesdepartementet och
en representant för försvarsmakten.
Ingen av dessa personer ifrågasatte,
att några särbestämmelser skulle gälla
under krigsförhållanden, och enligt
vad som upplysts från sakkunnigt håll
i pressen var denna fråga föremål för
mycket ingående dryftande i kommittén.

Utskottet har sannolikt liksom Kungl.
Maj:t resonerat på det sättet, att man
måste ha någon sorts barriär, så att
man icke hamnar i ett rättslöst tillstånd,
om vi skulle komma in i krigsförhållanden.
Men jag tror i likhet
med de sakkunniga, att det är alldeles
omöjligt att överblicka den situation,
som kommer att inträda om vi råka i
krig och till äventyrs en del av landet
blir ockuperat av främmande trupper.
Jag är ingalunda säker på att någon av
de barriärer, som Kungl. Maj :t eller
utskottet här vilja försöka resa, skall
visa sig tillräcklig. Vi få kanhända begagna
oss av — jag hoppas att så icke
blir förhållandet, men man vet aldrig
vad som kan hända — något slags nödvärnsrätt
och sätta grundlagen ur kraft
för att skydda oss i den livsfara, som
nationen då befinner sig i. Jag tror
att det icke är klokt att införa några
särbestämmelser. De sakkunniga ha
nog bedömt frågan riktigt. Det föreslagna
utgivningsförbudet kommer att
på ett mycket väsentligt sätt hämma
den lojala yttrandefriheten, vilken är
minst lika nödvändig under krig som
under fredliga förhållanden. Det finns
historiska exempel på hur i ett land,
som befinner sig i ett svårt militärt
läge, myndigheterna vidtagit bristfälliga
anordningar och pressen, måhända
av fullt respektabla motiv, funnit sig

Förslag till tryckfrihetsförordning.

föranlåten att kritisera denna bristande
beredskap, vilket i sin tur lett till
att de bristfälliga förhållandena blivit
ändrade. En sådan situation kan mycket
väl tänkas uppstå också i ett krig,
i vilket vi till äventyrs bli indragna.

Om man jämför stadgandet om utgivningsförbud
med de brottsbeskrivningar,
som finnas i 7 kap. 4 §, fäster
man sig också vid hur lätt det blir för
en tidningsutgivare att bli ställd under
åtal och riskera fällande dom med hänsyn
till de ganska vaga beskrivningar
som där förekomma. Jag fäster särskilt
uppmärksamheten på upplysningar
och framställningar, som syfta till
att sprida misströstan bland allmänheten,
och liknande. Ett utgivningsförbud
är ju också ett oerhört kraftigt ingripande
för vederbörande enskilda
tidningsföretag, och jag är rädd för att
dessa föreskrifter komma att verka
alltför starkt återhållande även på en
lojal kritik av de politiska eller militära
myndigheternas åtgärder. Jag har
därför, herr talman, i en reservation
tillstyrkt bifall till vad de sakkunniga
föreslagit på denna punkt.

Ännu betänkligare — och med detta
kommer jag att sluta — blir det om
man, såsom utskottet föreslår, utvidgar
bestämmelsen att gälla vid krigsfara.
Man frågar sig, vad i själva verket
krigsfara är. I den tid vi nu uppleva
kan man väl säga, att vi i varje stund
befinna oss i en latent krigsfara. Detta
uttryck är till sin natur så obestämt
och så oklart, att en tillämpning därav
kan föranleda mycket godtyckliga åtgärder
från statsmakternas sida. Jag
har den bestämda uppfattningen, att
icke ens den garanti, som konstitutionsutskottet
här föreslår, är tillräcklig.

Den väsentliga anmärkningen mot
stadgandet om krigsfara är samma anmärkning,
som av en rad kritiker under
åren 1940 och 1941 gjordes mot
de administrativa konfiskationerna,
konfiskationerna utan rättegång, näm -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

ligen att om vi ha ett sådant stadgande
i grundlagen, detta kan inbjuda
främmande makts representanter att
hos den sittande regeringen och hos
utrikesdepartementet göra påtryckningar
om att bestämmelsen skall tillämpas.
Det finns tidningar, som göra uttalanden,
som vi anse olämpliga och skadliga,
säga de, och det finns alltså möjlighet
att här ingripa. Jag kan icke
finna att det är riktigt, att utskottet ger
Kungl. Maj:t denna möjlighet, som
skenbart innebär ökade befogenheter
för Kungl. Maj:t men som också utan
tvivel kan medföra allvarliga svårigheter
för regeringen, i främsta hand utrikesledningen.

Jag tillåter mig alltså, herr talman,
att i första hand yrka bifall på denna
punkt till den reservation, som avgivits
av herr Holmbäck och mig och
som i huvudsak innebär, att inga särbestämmelser
böra tillämpas när landet
befinner sig i krig. Skulle emellertid
detta yrkande icke bifallas av kammaren,
kommer jag att rösta för — såsom
innebärande ett mindre ont — den
reservation som i denna punkt har avgivits
av herr Spångberg.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
När man lägger konstitutionsutskottets
utlåtande och de sakkunnigas
förslag, vilket senare propositionen ju
i allt väsentligt bygger på, bredvid varandra,
gör man nog den observationen,
att konstitutionsutskottets utlåtande är
försett med — eller man kanske rent
av vågar säga vanprydes av — ett tjogtal
reservationer och ett särskilt yttrande,
under det att de sakkunnigas
betänkande är enhälligt. Ett utskottsutlåtande
av det utseendet måste onekligen,
så vitt jag förstår, ge ett omedelbart
intryck av rådvillhet och ovisshet
inför de beslut, som man här har
att träffa.

Detta intryck förstärkes ytterligare
vid en närmare granskning av utlåtan -

det. Jag vill påpeka för kammarens ledamöter,
att utskoitsledamöterna själva
nödgats bekänna det bryderi, i vilket
de befunnit sig. Detta har observerats
av åtskilliga här i riksdagen. Det talas
i en av reservationerna med beklagande
om den korta tiden för utskottets
prövning, och i en annan framhålles
det tvångsläge, vari utskottet på grund
av tidens knapphet befunnit sig. I en
tredje reservation slutligen förklaras
rent ut, att — jag tillåter mig citera —
»utskottet har på många punkter, under
stor tvekan och i stark känsla av
att ej nå till botten med problemen, tagit
ståndpunkt till svåra frågor». Man
måste, herr talman, under dessa omständigheter
verkligen spörja sig: Hur
kan utskottet i en situation, som tecknats
så i utskottets egna handlingar,
icke desto mindre våga sig på att tillråda
riksdagen att vidtaga åtgärder på
tryckfrihetens område, som i viktiga
avsnitt nästan helt undanrycka grundvalarna
för den traditionella svenska
tryckfriheten, en tryckfrihet, mina damer
och herrar, som i vissa hänseenden
kan föras tillbaka ända till mitten
av 1700-talet — 1766 års lagstiftning är
ju den första i lag sammanfattade
tryckfrihetsrätt, som något land i hela
världen känner — en tryckfrihet som
jag vågar säga vi ha anledning att vara
stolta över och som delvis utgjort ett
föredöme för icke så få folk i den västerländska
kulturkretsen.

Bland de sakkunniga ha givetvis —
det ligger i sakens natur — delade meningar
varit rådande på många punkter.
Men, ärade ledamöter av denna
kammare, känslan för de väsentliga frihetsvärden
det här är fråga om och
den hedersamma svenska tradition det
gällt att tillvarataga har varit gemensam
för alla de sakkunniga, oavsett var
de annars stå, och den känslan har varit
så stark, att den till slut burit frukt
i ett alldeles enhälligt betänkande i
denna utomordenligt svåra fråga.

I detta sammanhang må det, herr

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

talman, kanske icke vara alldeles ur
vägen att ge ett ord av erkännande för
det sätt, på vilket de sakkunnigas ordförande,
f. d. justitierådet Gärde, lett
utredningsarbetet, ett utredningsarbete
som säkerligen är ett av de mest betydelsefulla
inom svenskt offentligt liv
på ganska många år.

Jag skall efter dessa inledande ord
tillåta mig att knyta några reflexioner
till vissa avsnitt av utskottets utlåtande.

Liksom den föregående ärade talaren
vill jag till en början vitsorda, att
vissa av de av utskottet rekommenderade
åtgärderna enligt min mening
otvivelaktigt utgöra förbättringar i förhållande
till propositionen. Ett par av
dem ha redan berörts av herr von
Friesen. En ljuspunkt i utlåtandet synes
mig sålunda vara, att man uttalat
sig för att förbudet mot spridningshinder
även gäller enskild och på den
punkten alltså korrigerar propositionen.
Detta förbud innehåller enligt utskottet
en grundsats av stor vikt, och
detta är riktigt. Det har också påpekats
av de sakkunniga. Och jag måste
säga, att jag har svårt att förstå de åtta
socialdemokratiska ledamöter av utskottet,
som av någon anledning reserverat
sig just på denna punkt. Erfarenheterna
t. ex. från Pragkuppen visa
ju, hur farligt det är att vara utan
lagstadgat förbud mot metoder, som
kunna leda till uppenbara maktövergrepp.
I sitt tal på midsommardagen
drog statsministern upp en parallell
mellan kommunistkuppen i Tjeckoslovakiet
och Hitlerdömets makttillträde

1 Tyskland och konstaterade, att svenskarna
icke låta sig dupera av sådana
våldsmetoder eller av hemmakommunisternas
påståenden om att revolten i
Tjeckoslovakiet var oblodig. Pressen
och yttrandefriheten måste bevaras i
ett demokratiskt land, sade statsministern,
och detta är givetvis ingenting
att erinra emot. Det är alldeles riktigt.
Men, skulle jag vilja fråga: Hur låter
sig detta frimodiga uttalande förena

2 — Andra kammarens protokoll 10''tR.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

med denna reservation från åtta socialdemokrater
inom riksdagens konstitutionsutskott?
Det är naturligtvis riktigt,
att beträffande åtgärder av enskilda
tryckfrihetsförordningen hittills
inte ansetts kunna ge handlingsregler
till skydd för tryckfrihetens utövning,
motsvarande dem för myndighet gällande.
Uppenbart är emellertid, att även
i fråga om enskilda ett behov av dylika
regler kan föreligga. Enskilda organisationer
och sammanslutningar intaga
stundom — det veta vi nog litet till
mans här i kammaren — en sådan ställning
att de verksamt kunna hindra
tryckning, utgivning eller spridning av
skrift, vars innehåll anses misshagligt
eller anstötligt. I viss utsträckning
torde väl den uppfattningen att dylika
åtgärder icke äro tillåtna ha vunnit
hävd, ehuru tryckfrihetsförordningen,
som sagt, icke uttryckligen stadgar något
därom. Reaktionen mot skrifter,
som anses misshagliga eller anstötliga,
har i vissa fall tagit sig uttryck i organiserade
åtgärder till deras undertryckande.
Tydligt är, såvitt jag förstår,
att dylika åtgärder icke äro väl förenliga
med en allmän tryckfrihet.
Denna kan dock icke få vara ett privilegium
för vissa meningsriktningar.
Endast lagens stadganden om missbruk
av tryckfriheten skola utgöra tryckfrihetens
gränser.

Så ha de sakkunniga samstämmigt
resonerat.

Tyvärr, måste jag säga, har justitieministern
inte accepterat denna tankegång
— en av de inte alltför talrika
ändringar han gjort i de sakkunnigas
förslag — utan överraskande nog i propositionen
ansett, att förbudet mot
spridningshinder inte skall gälla enskilda.
Han har alltså fått stöd av
denna reservation av åtta av utskottets
elva socialdemokratiska ledamöter.
■lag vill livligt hoppas, att denna reservation
har sin förklaring i den
brådska, under vilken man tvingats arbeta.
.lag finner måhända stöd för

Nr 2.9.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

denna uppfattning i det förhållandet
att reservanterna icke tillhandahålla
någon egen motivering för sin ståndpunkt
utan inskränka sig till en enkel
hänvisning till de av justitieministern
framförda skälen. Det vore beklagligt,
om justitieministerns i denna del sakligt
svaga och, såvitt jag kan se,
icke frihetsbefrämjande argumentering
vunne bifall av majoriteten inom den
socialdemokratiska gruppen här i kammaren.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag beträffande
1 kap. 2 § andra stycket.

Utskottet föreslår den ändringen i
propositionen, att det av justitieministern
förordade — men av de sakkunniga
icke upptagna — utgivningsförbudet
för krigstid skall kunna tillgripas
i föreslagen omfattning redan vid
krigsfara. Som jag ser på dessa ting —
och jag vill gärna framhålla att jag i
detta ämne har samma uppfattning
som den föregående talaren — måste
jag för min del djupt beklaga den ståndpunkt,
som utskottsmajoriteten i detta
hänseende intagit. Här sträcker indragningsmakten
ut sina långa griparmar.
Det är farliga vägar, som utskottet här
är inne på. Tv, som den föregående
talaren redan påpekat, risken för krig
nu för tiden kan ju nästan alltid anses
föreligga. Och inte blir den risken
mindre genom att tryckfriheten strypes
åt på det sätt, som här föreslås. Med
det »kalla krig», som nu pågår, kan
man strängt taget beständigt räkna
med krigsfara, och det är sålunda inte
alls uteslutet, att de för tillfället maktägande
kunna finna lämpligt att utfärda
utgivningsförbud när som helst,
om de funnit innehållet i en tidning
eller annan skrift olämpligt med hänsyn
till den utrikespolitik, som dessa
maktägande föra. »Utgivningsförbudet
är en abnormitet, hämtad från Karljohanstidens
pressförtryck», har det —
inte utan fog enligt min mening — sagts
i dessa dagar.

Nu kommer man förmodligen att från
utskottets sida framhålla, att detta utgivningsförbud
är omgärdat med betryggande
försiktighetsåtgärder. Riksdagen
skall besluta härom för högst
ett år, och tre fjärdedels majoritet erfordras
i båda kamrarna o. s. v. Ja, herr
talman, detta låter ju ganska bra, men
alla ha väl dock inte glömt erfarenheterna
från kriget. De tala nog sitt så
tydliga språk. Denna utvidgning av utgivningsförbudet
kan leda till en återgång
till krigstidens många gånger
onekligen ganska besynnerliga tryckfrihetspolitik.
Den erforderliga majoriteten
i riksdagen är ingalunda — det
ha vi nog litet till mans erfarenhet av

— någon effektiv garanti för att inte
denna del av lagen kan komma att tillgripas
utan att något behov därav föreligger,
då ju begreppet krigsfara, som
sagt, är mycket tänjbart. En dylik bestämmelse
om »krigsfara» kan för
tryckfriheten komma att utgöra en fallbila,
vilken de maktägande kunna låta
träda i funktion praktiskt taget när
dem lyster. Jag kan inte alldeles frigöra
mig från intrycket, att utskottsmajoriteten,
när den gått att formulera
sin mening på denna punkt, i inte
ringa utsträckning tyvärr offrat åt tankar
och stämningar från de ur många
synpunkter så mörka första krigsåren

— tankar och stämningar, som man
trott att vi nu omsider gjort oss fria
från.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den av herrar von Friesen och
Holmbäck beträffande 7 kap. 7—9 §§
avgivna reservationen, det vill säga
bifall till de sakkunnigas förslag i
denna del.

Utskottets ståndpunktstagande i fråga
om juryn — som här redan berörts —
har för mig, det måste jag uppriktigt
säga, kommit som något av en chock.
Jag har mycket svårt att förstå, hur
man kunnat resonera så som skett inom
utskottsmajoriteten. I detta fall räcker
det knappast med några hänvisningar

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

till den begränsade tiden. Utskottet uttalar
ju själv i ingressen till sitt utlåtande,
att vid remissbehandlingen av
de sakkunnigas förslag ett stort antal
av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
såsom ett allmänt omdöme
om förslaget uttalat, att detta såväl
i formellt som i materiellt hänseende
är väl ägnat att läggas till grund
för lagstiftning. »Utskottet har», heter
det vidare, »vid sin genomgång av propositionen,
vilken nära ansluter sig till
de sakkunnigas förslag, funnit dessa
uttalanden berättigade och vill för sin
del tillstyrka att förslaget i huvudsak
genomföres.» — Det är mycket bra sagt.
Men tyvärr tycks majoriteten ha alldeles
glömt bort denna franka deklaration,
när man kommit fram till juryfrågan.
Juryn, som — kan man nog
våga säga — utgör hörnstenen i hela
tryckfrihetsförordningen, juryn, vilken
som ett frihetens skydd är helgad av
en mer än sekelgammal tradition i
svensk tryckfrihetsrätt — denna jury
i vedertagen mening praktiskt taget
plånar man ut. Såväl parternas uteslutningsrätt
som jurymännens utlottning
och den kvalificerade majoriteten för
fällande juryutlåtande ha ju i utskottets
förslag avskaffats. Man ersätter
juryn med en fast nämnd, som fattar
sina beslut med enkel majoritet. Den
svenska tryckfrihetsjuryn har här stympats
till oigenkännlighet. Det kanske
främsta värnet för den medborgerliga
rättighet, som tryckfriheten utgör, har
raserats. Konstitutionsutskottet vid 1812
års riksdag framhöll, då det tillstyrkte
tillskapandet av tryckfrihetsjuryn, att
»tryckfrihetsmål äro i allmänhet mera
moraliska än materiella förbrytelser;
att de nästan förutsätta omöjligheten
att igenom blotta lagformer kunna bestämmas».
Ja, herr talman, denna starka
känsla för tryckfrihetens egenvärde
hade man i 1812 års konstitutionsutskott.
Jag frågar: Vart har den tagit
vägen hos dess sentida efterföljare i
nådens år 1948? Jag skulle också vilja

Förslag till tryckfrihetsförordning.

erinra 1948 års konstitutionsutskott
om de förpliktande ord, som dess föregångare
av år 18GG uttalade, nämligen
att »tryckfrihetsförordningen med alla
sina ofullkomligheter dock besitter den
obestridliga förtjänsten att ha på trygga
grundvalar befästat och med säkra värn
omhägnat den fria yttranderätten i vårt
land». Jag tror mig våga säga, att sanningen
av dessa ord stått mycket klar
för de sakkunniga. Jag beklagar, att
jag nödgas ge uttryck åt den meningen
att så icke i alla hänseenden synes ha
varit fallet vad beträffar den något
heterogent sammansatta majoriteten
inom konstitutionsutskottet.

Då den av utskottsmajoriteten föreslagna
fasta niomannajuryn kommer att
väljas efter politiska grunder, har man
nog anledning frukta att politiskt ståndpunktstagande
kommer att ligga till
grund för utslagen. Sättet för nämndens
rekrytering innebär ju att det
parti, som för tillfället har makten i
landet, också har makten i tryckfrihetsjuryn.
Vilka följder detta kan leda till
är uppenbart. Var finnas garantierna
för juryns opartiskhet? Risken för överilade
domar har otvivelaktigt ökat ytterst
ansenligt. Jag tror det är riktigt,
då man — som skett på sina håll inom
pressen — fruktar att denna fasta
nämnd, detta politiska utskott, kan bli
följsammare gentemot en ny indragningsmakt
än den gamla skulle ha varit.
Pressfriheten blir tämligen illusorisk,
om utskottsförslaget på denna alldeles
avgörande punkt går igenom. Den
fasta juryn betyder en utarmning av
tryckfriheten. Den betyder, att ett par
viktiga säkringar för det fria ordet ha
lossats. Med hänsyn till den konstruktion
man från utskottsmajoritetens sida
givit detta kommunalvalda, politiskt
markerade utskott, som har att fatta
sina beslut efter ett enkelt majoritetsförfarande,
skulle jag mycket beklaga
om kammaren i detta hänseende följde
vad som här föreslås.

Jag skulle vilja direkt till utskotts -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

majoriteten ställa den frågan: Har avsikten
med denna besynnerliga konstruktion
av juryn varit att få till stånd
flera fällande domar än hittills? Och
jag skulle vilja tillfoga en annan fråga:
Föredrar man principiellt fällande domar
framför friande domar och domar
där byråkratiska synpunkter helt få
dominera över allmän medborgaruppfattning
och publicistisk sakkunskap?
Jag ställer dessa frågor, herr talman,
och jag vore mycket tacksam att från
utskottsmajoritetens sida få svar på
frågorna.

Redan nu hemställer jag emellertid
om bifall till den av herr Sandberg
m. fl. avgivna reservationen, avseende
12 kap., det vill säga bifall till den i
propositionen föreslagna lydelsen med
den ändring som utskottet föreslagit
beträffande 5 §.

Herr talman! Tryckfriheten är icke
en angelägenhet uteslutande eller ens
i främsta rummet för pressen. Det är
inte här fråga om att tidningsredaktörerna
skola få skriva var, när och
hur som helst. Det gäller, mina damer
och herrar, betydligt viktigare ting.
Enligt min mening ha de sakkunniga,
som dock företräda vitt skilda samhällsriktningar
och politiska uppfattningar,
på ett övertygande sätt klargjort tryckfrihetsbegreppets
innersta väsen i några
rader i ingressen till sitt enhälliga utlåtande,
vilka rader jag ber att som
avslutning på mitt anförande få citera.
De sakkunniga säga: »Den enskildes
politiska medverkan i samhället kräver,
att han fritt kan taga kännedom
om händelser och förhållanden av politisk
betydelse och därigenom sättes i
stånd att bilda sig ett omdöme, liksom
de allmänna organens verksamhet fordrar
en kännedom om de enskildas förhållanden
och reaktioner, som endast
den fria publiciteten kan förmedla. En
fri press tjänstgör både som en opinionsskapande
faktor och som ett uttryck
för en förhärskande eller framväxande
opinion. Det demokratiska

samhället kan i en mening sägas fungera
genom det fria ordet. Tryckfriheten
blir därigenom kännemärket på
ett fritt samhällsskick.»

Jag tror, herr talman, och med det
skall jag sluta, att det vore lyckligt för
vårt lands fortsatta demokratiska utveckling,
om något av denna levande
känsla för tryckfrihetens egenvärde,
som besjälat de sakkunniga, som dock
satt sin prägel på propositionen i dess
huvudsakliga delar, men som tyvärr i
viktiga hänseenden icke fått göra sig
gällande vid konstitutionsutskottets utformning
av sitt utlåtande — om, säger
jag, denna känsla för tryckfrihetens
egenvärde även måtte få sätta
sin prägel på de betydelsefulla beslut
rörande en av rikets grundlagar, som
denna kammare i dag går att fatta.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Den
pressfrihetsdebatt som förts i tidningarna
under de sista dagarna har — jag
skall inte tillåta mig något annat omdöme
-—- gått alltför litet i den sakliga
argumenteringens tecken. Pressen har
plötsligt gjort en uppdelning av riksdagen
i tryckfrihetsvänner och tryckfrihetsfiender,
en uppdelning vilken jag
tror är något förenklad. För egen del
vill jag inledningsvis inte säga annat än
att jag, som nu i flera hänseenden tillhör
utskottsmajoriteten, under omkring
30 år, alltsedan jag var gymnasist, varit
journalist. Utan självförhävelse tror jag
mig ha såsom journalist i lika hög grad
som de flesta av dem, som nu kritisera
konstitutionsutskottet, och däribland
även herr Hagberg i Malmö, särskilt
under kriget gjort mig känd för ett
självständigt uppträdande.

Herr Hagberg slutade sitt anförande
med att citera tryckfrilietskommitténs
uttalanden om tryckfrihetens egenvärde.
Det är onödigt att betyga, att åtminstone
för mig -—- men jag är övertygad om
att det också gäller hela utskottet —
känslan för tryckfrihetens egenvärde

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

varit lika levande. Den tryckfrihetsförordning,
som framlägges av utskottet,
kan nog trots allt betecknas såsom den
mest frisinnade vi haft. Och inom utskottet
har man strävat efter att omgärda
denna tryckfrihetsförordning med
så starka garantier som möjligt. Det ankommer
på utskottets ordförande att
närmare utveckla utskottets synpunkter
— han kommer efter mig såsom talare
—- men jag har för min del med
anledning av pressdebatten känt behov
av att deklarera min egen syn i de viktigaste
punkterna.

Jag vill emellertid understryka att det
är främst — utom hänsyn till tryckfriheten
— två intressen som kommit att
göra sig gällande under debatten i utskottet.
Det ena har varit omsorgen om
den enskildes skyddande, framför allt
vid ärekränkningar, om den ensammes
och maktlöses rättsställning. Jag kan
inte finna att den omsorg, som utskottet
i detta hänseende visat, på något
sätt förtjänar kritik. Det andra intresset
skulle jag vilja kalla det nationella
intresset; frågan har varit hur man under
krig eller krigsfara i ett visst läge
skall kunna förena både tryckfrihetens
och det nationella intressets synpunkter.
Utskottet kan inte klandras för att
utskottet här velat göra dessa avvägningar.
Det skulle väl snarare ha varit
klandervärt, om utskottet förbisett dessa
synpunkter. En annan sak är självfallet,
att det resultat, vartill utskottet kommit,
i och för sig kan ge anledning till
en saklig kritik. Jag vill bestämt understryka
att jag vid överläggningarna inom
konstitutionsutskottet — vid de tillfällen
då jag ej varit förhindrad närvara
på grund av samtidiga förhandlingar i
särskilda utskottet — ej kunnat spåra
andra än dessa båda fullt legitima intressen.

Jag vill vidare inledningsvis säga ett
par ord med anledning av vad de båda
föregående talarna nämnde om utskottets
låt mig säga alltför starka självkänsla,
då utskottet tagit sig för att

Förslag till tryckfrihetsförordning.

ändra vissa delar av propositionen eller
de sakkunnigas förslag. Det är inte utskottets
fel att de sakkunnigas utlåtande
kom så sent, att regeringen inte kunde
lägga fram propositionen i god tid. Utskottet
har varit pliktigt att efter bästa
förmåga pröva frågan. Jag har inte
kunnat finna annat än att utskottet trots
den korta tiden tagit mycket allvarligt
på problemen, i den mån dessa verkligen
kommit att ställas under diskussion,
nämligen dels frågan om juryn
och dels frågan om indragningsrätt vid
krigsfara. Och vad juryn beträffar har
åtminstone för mig och många andra
anledningen till ändringsförslaget varit
misstro till juryn i den form som den
fått i de sakkunnigas och regeringens
förslag. Om sedan denna misstro i och
för sig kan anses sakligt berättigad eller
inte är en sak, som jag strax skall återkomma
till.

Det bör också, tycker jag, vara befogat
att framhålla, att det har skett
ändringar i utskottet som — om man
vill begagna den förenklade beteckningen
tryckfrihetsvänlig — gått i denna
riktning. Jag hänvisar först till frågan
om förbud för enskild att hindra tryckning
eller utgivning av skrift på grund
av dess innehåll. För det andra vill jag
hänvisa till den utomordentligt viktiga
ändring, som utskottet vidtagit i 7 kap.
3 §, där utskottet genom att taga bort
ordet »författning» gjort det omöjligt
för Kungl. Maj:t att genom en enkel
kungörelse hindra bl. a. en ämbetsmans
kontakt med pressen. För det tredje
vill jag påpeka, att rätten att överklaga
en departementschefs beslut i fråga om
utbekommande av allmän handling återinförts
i utskottsförslaget.

Jag skulle ytterligare inledningsvis
bara vilja framhålla att beträffande det
kapitel som handlar om sekretessen synes
det mig — jag har framhållit det
även i utskottet utan att dock ha kunnat,
med hänsyn till den knappa tid
som stått till förfogande, ifrågasätta
några ändringar — som om några for -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

muleringar kunna tagas till intäkt för
en alltför stor sekretess. Jag hänvisar
i detta fall till 2 kap. 1 §, där det bland
annat talas om inskränkningar »i anledning
av myndighets verksamhet för
inspektion, kontroll eller annan tillsyn»,
i vilket fall sekretess alltså kan genomföras.
Detta är ett mycket vidsträckt
begrepp, som kan misstolkas, och på
denna punkt fordras att riksdagen utövar
en mycket stark kontroll. Vidare
har man tagit bort — jag erkänner gärna
att det är en svår fråga att lösa —
den i sakkunnigförslaget upptagna regeln
att personliga brev skulle räknas
till offentliga handlingar. Inte heller
tycker jag att frågan om promemoriorna,
sådana som gå t. ex. mellan kommissioner
och regeringen eller upprättas
inom departementen, lösts på nöjaktigt
sätt.

Då jag nu, herr talman, skall gå in
på de frågor, för vilka jag närmast begärt
ordet, vill jag börja med juryn.
Därvid vill jag till att börja med förklara
att jag inte kunnat ansluta mig
till den tankegång som utvecklats av
presidenten Lindhagen. Jag finner att
huvudpunkterna i hans förslag, borttagandet
av instansordningen och rätten
för Kungl. Maj :t att — låt vara i
viss utsträckning på förslag av vissa
sammanslutningar — tillsätta ledamöterna
i domstolen, icke innehålla de
nödiga garantierna för tryckfriheten.
Jag har fortfarande den uppfattningen
att en folklig medverkan i decentraliserad
form vid tryckfrihetsprocessen är
önsklig. Men jag har inte heller kunnat
finna att det förslag i fråga om
juryn som framlagts av Kungl. Maj :t i
anslutning till de sakkunnigas förslag
innebär en lycklig lösning. Såvitt jag
vet förhåller det sig så att denna jury
är en kompromissprodukt av de sakkunniga,
vilka på denna punkt varit
mycket splittrade. Man har frångått
den gamla jurytanken dels genom att i
hög grad begränsa den krets bland vilka
jurymännen skola tagas och dels genom

att man har tagit bort parternas insättningsrätt.
Kvar står endast en rätt för
parterna att göra uteslutningar. Vidare
har man fört över valet av juryn — som
hittills legat hos domstolen och parterna
—- till politiska instanser, nämligen
till stadsfullmäktige i vissa städer
och eljest till landstingen. Jag vill, med
anledning av att här talats så mycket
om att utskottet velat politisera valet
av jury, betona att rätta förhållandet
är att det är de sakkunniga som lagt
valet i politiska instansers händer. Om
valen komma att företagas efter politiska
grunder, därom veta vi i dag ingenting.
Men vi veta en sak, och det är
att det finns praktiskt taget inga nämnder
eller organ i våra kommunala församlingar
eller våra landsting, som tillsättas
efter andra principer än de politiska.
Vi ha särskilt erfarenhet från
nämndemansvalen. Vilka önskningar
man än uttalat ha nämndemansvalen, i
varje fall i städerna, blivit genuint politiska,
trots att bestämmelserna om
nämndemännens tillsättande påminna
om de bestämmelser som finnas i den
här föreslagna lagen. Enligt min mening
är det en stor svaghet hos den av
regeringen föreslagna juryn, att parternas
ställning försvagas. Detta har varit
utgångspunkten för den kritik, som jag
i utskottet riktat mot denna jury och
som jag tidigare haft tillfälle att utveckla
inför de sakkunnigas ärade ordförande.
Parterna ha endast rätt att utesluta
men inte rätt att tillsätta. Och den
ena partens uteslutningsrätt kommer enligt
min mening att bli utomordentligt
känslig för motparten. Det är en större
förlust att mista tillsättningsrätten än
att ha denna uteslutningsrätt — härvidlag
reagerar jag bestämt mot herr von
Friesens uttalanden i motsatt riktning.
Om ett visst parti eller en viss meningsriktning
har låt mig säga fyra representanter
bland de 24, komma dessa
fyra representanter självfallet automatiskt
att uteslutas av motparten. Detta
kommer alldeles säkert att ske med den

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

jury som här föreslås, såframt inte det
miraklet skulle inträffa att dessa val i
motsats till andra val inte skulle bli
politiska. Visserligen har parten rätt
att själv utesluta fyra andra, men eftersom
den åtalade parten »lever på» sin
kvalificerade minoritet, är för honom
rätten att ha försvararna kvar viktigare
än rätten att utesluta dem som han förmodar
vara huvudmotståndare. Ett resultat
av juryns konstruktion på detta
sätt blir — och detta har i varje fall
undertecknad mycket starkt reagerat
mot — att parternas rätt att utesluta så
många som fyra av en församling på
tjugofyra medför att juryn vid varje tillfälle
partipolitiskt kommer att bestämmas
av parterna. Knappast någon kan
finna det idealiskt att juryn, som har
att fullgöra en rättsfunktion, skall fluktuera
partipolitiskt efter målets karaktär.

Det är, herr talman, främst dessa två
synpunkter som föranlett mig att kritisera
den kompromissprodukt, som de
sakkunnigas förslag till jury utgör och
som regeringen förelagt riksdagen. Jag
kan inte finna att man, om man har
strävat efter att skapa en större auktoritet
för juryn än hittills, når detta syfte
genom ett val- och tillvägagångssätt som
innebär att juryns sammansättning politiskt
kommer att skifta alltefter målets
art. Den gamla jurytanken — som karakteriseras
av slumpvis urval ur en
större krets, t. ex. de 80 som nu äro
uppförda på jurymannalistan i Stockholm,
och vidare partens rätt att insätta
representanter— denna tanke är
nu alldeles borta. Genom det nu gällande
systemet har man ju garanti för
att det blir en krets av upplysta personer
som yttra sig i målet utan direkt
partibestämning, och vidare har parten
utsikter att genom sina två kvarstående
representanter få sina synpunkter framförda
i juryn. Allt detta har, enligt min
mening, försvunnit i detta förslag, och
det gör att jag för min del har haft
utomordentligt svårt att kunna se att

Förslag till tryckfrihetsförordning.

förslaget på något sätt innebär något
framsteg, framför allt ur partens synpunkt
och därmed med hänsyn till
tryckfrihetsintresset.

I detta läge har det funnits två vägar
att gå. Antingen kunde man gå tillbaka
till den gamla juryn eller införa vad
nu kallas en fast jury. Detta senare
skulle kunna sägas vara ett steg i riktning
mot ett lekmannainflytande, organiserat
som nämnd i en vanlig process
men med särskilda funktioner. För min
del tvekar jag inte att säga att jag ur
tryckfrihetssynpunkt finner den gamla
opolitiska juryn vara att föredraga framför
den jury som Kungl. Maj:t nu föreslår,
och skulle det bli så att det i dag
ställes ett sådant yrkande, att valet står
mellan dessa båda alternativ — vilket
beträffande den gamla juryn väl skulle
innebära återremiss — är jag beredd
att subsidiärt ansluta mig till återremissyrkandet.

Jag skulle även vilja framhålla ytterligare
en synpunkt. Man har gentemot
den fasta juryn sagt, att regeringen
eller andra lätt skulle kunna utöva
påverkan på de nio. Men varför kan
man inte påverka de nio som äro kvar
sedan utlottning skett? Det kan ju gå
flera veckor sedan juryn efter uteslutningen
konstituerats — det förekommer
ju för övrigt att tryckfrihetsmål
uppskjutas flera månader — under vilka
vederbörande precis lika lätt kan
utöva påtryckning på de kvarstående
nio! Jag tror för övrigt inte, att svenska
jurymän eller nämndemän äro mottagliga
för påtryckningar. Men är detta
argument tillämpligt i det ena fallet,
är det lika tillämpligt i det andra.

Jag vill ytterligare säga ett par ord
även om den kvalificerade majoriteten.
För min del har jag, som framgår av
utskottets utlåtande, tillsammans med
tre andra utskottsledamöter stannat för
att den kvalificerade majoriteten skall
bibehållas. Jag har gjort detta utan
någon tvekan utom så till vida att jag,
om det gått att skilja ärekränkningsmål

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

från andra, skulle ha funnit skäligt att
i fråga om privata ärekränkningsmål
införa ett stadgande om enkel majoritet.

Det har vidare sagts — jag återkommer
till det ännu en gång — att utskottet
velat politisera juryn. Jag betonar
återigen — för den fortsatta diskussionen
om denna sak — att steget in på
politiseringens väg har tagits av de sakkunniga
genom att de förlagt valet till
politiska instanser. Jag skulle för min
del gärna medverka till att t. ex. länsstyrelserna
eller domstolarna i stället
finge verkställa valen, något som jag
skulle finna mycket betryggande ur de
synpunkter som här äro aktuella. Det
kan anmärkas att utskottet i fråga om
jurymännens kvalifikationer — såvitt
jag fattat rätt har det skett enhälligt,
alltså utan avseende å skiljaktigheterna
i övrigt beträffande juryn — tillagt att
olika meningsriktningar skola vara representerade.
Men utskottet har inte
föreskrivit proportionella val, utan den
tanken har direkt avstyrkts av utskottet.
Vad man med detta tillägg deklarativt
velat slå fast är att en majoritet
i den väljande församlingen inte får
missbruka sin ställning till att utesluta
representanter för andra åsiktsriktningar,
dessa må vara politiska eller
inte.

Jag har alltså, herr talman, i hela
denna diskussion uteslutande haft parternas
intresse, det vill säga rättssäkerhetsintresset
och tryckfrihetsintresset,
för ögonen. Det är detta och endast
detta, som fört mig till att här medverka
till en annan konstruktion av juryn
än den som de sakkunniga och regeringen
föreslagit.

Sedan kommer jag, herr talman, över
till frågan om indragning under krig
eller krigsfara. Det har redan tidigare
framhållits att i de direktiv som de
sakkunniga fingo ingick även att utreda
frågan om inskränkningar i tryckfriheten
under krig eller vid krigsfara.
Vidare var det, såvitt jag förstår, vid

den tidpunkt — det vill säga 1944—
1945 —- då ock § 6 TFO och censurlagen
avskaffades en allmänt gängse
uppfattning att något annat skulle sättas
i stället. Regeringen har inte heller
övertygats av de sakkunnigas argumentering,
när dessa funno undantagsstadganden
obehövliga, utan har som bekant
framlagt förslag innebärande utgivningsförbud
under krig. Och detta
har av utskottsmajoriteten vidgats till
att omfatta även krigsfara. Nu har det
sagts att utgivningsförbudet skulle innebära
en ny indragningsmakt. Som jag
tror mig kunna påvisa, kan knappast
något mer än namnet vara gemensamt
för dessa två till sin natur så skiljaktiga
institut. Det fanns i och för sig
ingen entusiasm inom utskottet för dessa
anordningar. Tvärtom beklagades
det att inte något bättre utredningsförslag
förelåg. Men utskottet ansåg sig
inte kunna taga på sitt ansvar — jag
har i varje fall tolkat uppfattningen
inom utskottet så —- att ställa samhällsmakten
alldeles utan maktmedel i en
exceptionell situation.

Det har i pressen gjorts jämförelser
med 1812 års indragningsmakt, 1941
års censurlag och § 6 i tryckfrihetsförordningen.
Jag vill emellertid framhålla,
att det lagförslag som nu ligger
på bordet i utskottets utformning innehåller
fyra spärrar, om vilka man mycket
litet velat tala i den offentliga debatten.
För det första fordras tre fjärdedels
majoritet inom riksdagen, vilket
är en av utskottet vidtagen skärpning
av Kungl. Maj:ts förslag. För det andra
skall vederbörande periodisk skrift ha
gjort sig skyldig till ett bestämt brott.
För det tredje skall en juryprövning
efteråt obligatoriskt förekomma. Regeringens
åtgärd skall alltså underkastas
prövning av folkliga niomannakonseljer
ute i landet, valda enligt jurymannametoden.
För det fjärde och slutligen
har domstol, inklusive hovrätt och högsta
domstolen, rätt att mildra eller upphäva
det fällande beslut, vartill juryn

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

till äventyrs må lia kommit. Under det
andra världskriget fanns knappast någon
motsvarighet till dessa regler. Då
fanns endast regeln om tre fjärdedels
majoritet i riksdagen, ehuru försvagad
därigenom att Kungl. Maj:t även vid
krigsfara provisoriskt kunde sätta censuren
i kraft. Under kriget hade vi
däremot konfiskationer utan rättegång
enligt 3: 9 och rätten till sekvester enligt
5: 13. Då gavs det också laglig rätt
till något så ingripande som allmän
censur; nu har ingen människa talat
om censur; något sådant har aldrig
ifrågasatts av utskottet — men väl under
krig av Svenska journalistföreningen
i dess yttrande över de sakkunnigas
förslag! Jag har kanske rätt att säga
— jag har inte deltagit i behandlingen
inom utskottet av denna fråga annat
än vid justeringen, därför att jag var
upptagen i särskilda utskottet •—- att
jag ställde villkoret för min medverkan
till utskottets utvidgning att riksdagens
kamrar skulle i förväg med tre
fjärdedels majoritet ha fattat beslut om
att godkänna ett införande av utgivningsförbud.
I denna skärpta restriktiva
form i jämförelse med förhållandena
under det andra världskriget föreligger
alltså förslaget nu.

Det kanske mest avgörande är dock,
att allt det, som med rätta irriterade
opinionen så oerhört starkt under kriget,
nu inte längre finns med. Jag tänker
på allt det som sammanhängde med
störande av förhållandet till främmande
makt. Nu förbindes utgivningsförbud
mot en viss skrift med vissa bestämda
brott, nämligen landsförräderi,
krigsförriideri, uppror och spionage.
.Tåg har genom en mellanhand gått igenom
en del handlingar i det s. k. giftskåpet,
d. v. s. den aktsamling i justitiedepartementet
där upplysningar stå
att hämta om varför Göteborgs Handels-
och Sjöfartstidning indrogs under
förra kriget. Jag kan inte finna att
en enda av de artiklar, för vilka denna
tidning drogs in, skulle kunna bli

Förslag till tryckfrihetsförordning.

föremål för ingripande enligt de nu
föreslagna bestämmelserna. Jag kan
inte heller tänka mig annat för Trots
Allt eller Arbetaren, vilka båda tidningar
blevo särskilt »uppmärksammade»
under kriget. Hela den tankegång, som
låg bakom ingripandena under förra
kriget, nämligen störandet av förhållandet
till främmande makt, lyser nu
fullkomligt med sin frånvaro. Jag vill
dock gärna medge — jag upprepar att
jag inte deltagit i detaljarbetet i denna
fråga — att vissa skäl synas tala för
den Spångbergska reservationen i den
detalj som avser brottsbestämningen.

Jag vill ytterligare hänvisa till att
medan man under förra kriget kunde
nöja sig med att införa utgivningsförbud
efter en varning, som det hette,
om »skriftens innehåll givit anledning
överväga dylikt» — jag citerar direkt
ur lagtexten -— »samt jämväl därefter
i skrift offentliggjorts meddelande av
sådan beskaffenhet...» En tidning
kunde således bli föremål för ett utgivningsförbud
utan att något brottsligt
förekommit och utan att någon rättegång
anordnats. Detta är nu omöjligt.
Nu måste en tidning ha begått ett bestämt
brott, och detta brott skall sedan
föras vidare till vederbörande juridiska
instanser. På det sättet kommer nu
först juryn och sedan domstolen med
i spelet. Utmärkande för presspolitiken
under förra kriget var just en rädsla
för domstolarna, en »horror justitiae».
Nu däremot måste regeringen underkasta
sig kontroll i varje domstolsärende
dels av juryn och dels av domstolen,
i sista hand även av högsta domstolen.

Man har sagt, att det nya utgivningsförbudet
skulle ha tillkommit efter
mönster av 6 § i 1941 års tryckfrihetsförordning
och censurlagen. Rätta förhållandet
är givetvis att man har gått
den motsatta vägen. Man har iakttagit
bristerna i den dåtida lagstiftningen
och samlingsregeringens tillämpning av
tryckfrihetsförordningen, och med led -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

ning härav har man utformat bestämmelserna.

Det säger sig självt, att det är en
himmelsvid skillnad mellan denna på
riksdagens medgivande och rättsmyndigheternas
granskning beroende åtgärd
och den indragningsmakt, som
fanns under von Hartmansdorffs och
Nermans tid. Denna gav rätt åt hovkanslern
och regeringen att när som
helst en publikation ansågs vara, som
det hette, »vådlig för allmän säkerhet
eller utan skäl och bevis förnärmande
personlig rätt eller av en fortfarande
smädlig egenskap», utan angivande
av något skäl och utan att möjlighet
fanns för den drabbade att klaga, indraga
ett dagblad eller en periodisk
skrift på obestämd tid.

Det riktigaste uttrycket för den åtgärd
som här är för handen synes mig
vara, att man här infört ett kvalificerat
straff under exceptionella förhållanden
för ett kvalificerat brott.

Nu har man invänt —• och jag kan
förstå denna invändning — att om en
främmande makt skulle vilja utnyttja
den befogenhet, som regeringen enligt
denna lag eventuellt skulle få, till att
ingripa mot pressen, då kunde detta
medföra att vår motståndskraft försvagades.
Jag vill då först erinra om
att utskottet varit angeläget om att tillse,
att någon rätt till utgivningsförbud
vid krigsfara inte skall förekomma förrän
efter riksdagens medgivande. Därutöver
frågar jag med vilken rätt en
främmande makt skulle kunna använda
denna tryckfrihetsförordning till
påtryckning eller som tillhygge, eftersom
det här inte finns någon möjlighet
till ingripande ur de synpunkter, som
den främmande makten skulle vilja
göra det. Alla de inlägg i pressen, som
ha så att säga en ren motståndskaraktär
eller innebära en kritik av förhållanden
i ett främmande land eller som
innehålla skildringar av sådant slag
som de bekanta Grini-artiklarna, de
kunna inte under några omständigheter

drabbas av dessa bestämmelser. Följaktligen
föreligger, enligt min mening,
inte den risk varom man här talat.

Vidare har man ställt den frågan: Ha
de garantier, vilka jag här räknat upp,
något värde i och för sig? Enligt min
mening har regeln om tre fjärdedels majoritet
ett betydande värde. Hade censurlagens
ikraftträdande krävts från regeringen,
så skulle den ha fallit i riksdagen
trots de speciella parlamentariska
förhållanden som då rådde. I första
kammaren samlade den vid antagandet
inte kvalificerad majoritet. Man har all
anledning att tro, att, därest man varit
säker om kvalificerad majoritet i riksdagen,
regeringen då skulle ha begärt
censurlagens ikraftträdande.

Vilket parti kan för resten i och för
sig vara intresserat av inskränkningar
i tryckfrihetsförordningen? Det kan inte
gärna vara minoritetspartierna, vilka
kunna befara att en sådan inskränkning
skulle vända sig just mot dem. Jag
kan knappast heller tänka mig — jag
tror vi äro skyldiga det erkännandet
över partigränserna — att det socialdemokratiska
partiet, som ju i sin historia
gjort så många bekantskaper med
tryckfriheten, på något sätt skulle vilja
förivra sig till att i oträngt mål göra en
sådan inskränkning. Jag har heller
ingen anledning att tro, att en juryskulle
kunna manageras ovanifrån. Jag
har respekt för svenska jurymän och
ämbetsmän, från vilket läger de än
komma. Allra minst har jag anledning
att misstänka att våra självständiga
domstolar eller exempelvis högsta domstolen
i sin prövning skulle falla undan
för en opinion eller från pressning
ovanifrån.

Till sist skulle jag då, herr talman,
vilja besvara frågan huruvida vi ha något
behov av denna utvidgning. På denna
fråga skulle jag vilja svara så, att vi
i dag inte kunna avge något bestämt besked
därom. Ingen kan ställa någon garanti
i någondera riktningen. För mig
har framför allt ett fall tydligt framträtt

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

— det är det fall jag tidigare berört bär
i kammaren — nämligen Jugoslavien.
När Hitler våren 1941 stod i begrepp
att överfalla detta land proklamerade
ett parti mobiliseringsstrejk; det var
det kommunistiska partiet. Om vid en
mobilisering här hemma ett femtekolonnparti
eller ett annat parti av intresse
för en främmande makt eller en
främmande åskådning i nummer efter
nummer av en tidning skulle sabotera
en mobiliseringskungörelse och uppmana
till ohörsamhet mot lag, skall då
det svenska rättssamhället stå utan möjligheter
att förhindra detta? Jag finner
denna fråga berättigad. Det är osäkerheten
för framtiden, ovissheten om inte
en sådan situation i framtiden kan uppstå
även här, som gjort att jag haft svårt
att taga på mitt ansvar att, efter det
dessa regler kringgärdats på alla sätt,
motsätta mig en utsträckning av utgivningsförbudet
även till krigsfara. Man
kan säga att tryckfriheten är en förutsättning
för vår nationella självständighet,
men man kan med samma rätt säga
att vår nationella självständighet är en
förutsättning för tryckfrihet över huvud
taget. Intet av dessa intressen kan
helt underordna sig det andra. Bägge
intressena måste sidoordnas, och jag
kan inte finna annat än att utskottet
gjort ett försök att ge både det nationella
intresset och frihetsintresset sitt.

Vi böra även komma ihåg, att vårt land
praktiskt taget endast en gång varit i
uppenbar krigsfara efter år 1810, och
det var under det senaste världskriget.
Möjligen skulle man kunna påstå, att
samma krigsfara rådde under några
augustidagar 1914. Vid vissa tillfällen
har Sverige varit på väg att självt kasta
sig in i krig, t. ex. i Krimkriget och det
tysk-danska kriget, men till dylika situationer
behöver man inte taga någon
hänsyn. Det finns all anledning att tro,
att framtiden mera kommer att likna
de hotande dagarna 1940 och 1941
än hela den föregående perioden, och
vi få nog tyvärr även i framtiden räkna

Förslag till tryckfrihetsförordning.

med möjligheten av en femtekolonnverksamhet.

Vi ha väl alla i utskottet hoppats, att
stadgandet om utgivningsförbud aldrig
skall behöva tillgripas eller att det åtminstone
skall dröja 129 år innan den
behöver tillgripas, precis lika länge som
det dröjde 129 år innan bestämmelserna
om konfiskation utan rättegång till allmän
förvåning plötsligt trädde i tilllämpning
eller väcktes till liv.

Naturligtvis kan man från olika synpunkter
rikta invändningar mot detta
institut, och många skäl tala för att
man, efter ett eventuellt positivt beslut
i dag, på nytt överväger frågan och försöker
komma fram till nya regler vid
första tillfälle, då grundlagsändringar
kunna vidtagas.

Slutligen ligger det i sakens natur —
herr von Friesen har redan antytt detta
— att det, som för oss varit mest avgörande,
är att det är bättre att reglera
noggrant i förväg än att lita till att det
hela skall gå på Guds försyn, d. v. s.
riskera att man i en svår situation kan
tvingas improvisera — något som regeringen
faktiskt gjorde under andra
världskriget. Var och en av oss som
hade att taga ställning till frågan exempelvis
om transportförbudet och upplösningslagen
hade en stark känsla av
hur flytande reglerna om medborgarrätten
voro. Ju större fasthet, som här
kan nås, desto tryggare är det för folkfriheten.
Har man, såsom här skett,
med så utomordentligt säkra lås kringgärdat
ett institut, som självfallet endast
bör vara den yttersta resursen i en
svår situation, då har man dock samtidigt
hindrat att man i en brydsam situation
ger efter för en kraftig propaganda
eller tillfällig uppbrusning och
ger sig in på improvisationer.

Herr talman! Innan jag slutar vill jag
bara som hastigast hänvisa till det till
utlåtandet fogade särskilda yttrandet,
(lär jag uttalat önskemål om att ett allmänt
ingripande mot tryckning av
skrifter, som står i sammanhang med

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

pappersransoneringar, valutabrist o. d.,
endast borde företagas med riksdagens
godkännande, helst i lagform.
Man har fått ett ganska gott exempel på
vanskligheterna för en regering att lösa
dylika problem, när man ser på reglerna
för den nuvarande pappersransoneringen.
Jag vill inte på något sätt klandra
de myndigheter, som haft att försöka
fördela våra papperskvantiteter; jag är
viss om att de försökt att förfara objektivt.
Kvar står i alla fall att reglerna,
vilka riksdagen aldrig någonsin fått
pröva, lett till ganska besynnerliga resultat.
Facktidskrifter som Manufakturisternas
Tidskrift —• en av de betydelsefulla
facktidskrifter som finnas och
den enda på sitt område — Kemikaliefacket,
Byggnadsvärlden, Tidning för
Byggnadskonst, Målningsteknik o. s. v.
ha fått en tilldelning på 64 % därför att
de äro privatägda, medan facktidskrifter
— om man nu skall kalla dem så —
som tillhöra föreningar fått 72 % tilldelning.
På så sätt ha t. ex. tidskrifterna
Gamla Stan, Hobby, Frisksport,
På Kryss, Sportfiskare, Svensk Badmintonsport,
Söder om Slussen och Wserlands
Månads-Magasin fått 72 % tilldelning,
medan de förut nämnda, på sitt
område såvitt jag förstår fullkomligt
oundgängliga facktidskrifterna, endast
fått 64 %.

I och för sig kan det inte vara riktigt,
att privatägda tidskrifter, som fylla
en verklig mission på sitt område och
äro för sin krets omistliga, skola sättas
i en sämre klass än tidskrifter och publikationer
som drivas av organisationer.
Utan att vilja göra gällande att några
oriktiga motiv förelegat har jag bara,
herr talman, velat visa, hur man här
faktiskt kommit till orimliga resultat vid
denna papperstilldelning genom de regler
man uppställt. Detta har jag velat
anföra som ytterligare stöd för det särskilda
yttrande, som jag här avgivit.

Jag vill, herr talman, sluta med deklarationen,
att jag vid behandlingen av
denna proposition om tryckfrihetsför -

ordningen anser mig ha handlat uteslutande
med utgångspunkt från tryckfrihetsintresset.
Jag tror också att det
skulle ha varit till fördel för frågan, om
debatten i pressen förts med större
vilja att ingå på en sakdiskussion och
ej haft till syfte att dela upp riksdagsmännen
i två kategorier: de som äro
tryckfrihetsvänliga och de som äro
tryckfrihetsfientliga.

Herr HALLÉN: Herr talman! I tidningspressen
har man i dessa dagar
frammanat skuggorna av Karl XIV Johan,
von Hartmansdorff och indragningsmakten
över huvud taget samt dem
som kämpat emot den, t. ex. sådana
ärevördiga namn som Lars Johan
Hierta, i senare tid S. A. Hedin och
Karl Staaff o. s. v. Man har gjort det
inför det fruktansvärda hot mot tryckfriheten,
som man nu anser att konstitutionsutskottet
vill övertala riksdagen
att vara med på.

Jag vågar verkligen å utskottets vägnar,
med fullt instämmande i vad herr
Håstad här hade att säga, tillbakavisa
dessa beskyllningar. Det har tvärtom
faktiskt varit en nitälskan från utskottets
sida att på alla de punkter man
funnit det skäligt öka pressens möjligheter,
och varje tanke på att under
normala förhållanden försvaga det fria
ordets röst i vårt land har varit utskottet
totalt främmande. Vi ha sett
alldeles tillräckligt av hur det går i
främmande länder, när man antingen
förlorar yttrandefriheten eller får den
så hårt beskuren som fallet är — som
vi veta — i alla östeuropeiska riken.
Vi mena därför, att det inte är befogat
att på presshåll draga upp paralleller
mellan vår tid och indragningsmaktens
tid för ett århundrade sedan. Då hade
ju det fria ordets män en verklig kamp
att kämpa mot både kungamakten och
byråkratien. Jag frågar, herr talman,
om någon vill påstå, att samma förhållanden
fortsätta i våra dagar? Kunga -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

makten lär väl inte besvära tidningsmannavärlden,
och ingalunda tror jag
att den s. k. högre byråkratien -— vad
den än i övrigt anser om pressens frihet
— bereder tidningspressen några
som helst olägenheter. Det rasar alltså
inte en sådan kamp för närvarande.

Däremot skulle man kunna säga, att
pressen själv undergått en stor förändring
sedan den tiden; det märks på
mångahanda sätt. Tidningspressen har
råkat i ett beroende, som kanske inte
existerade förut. På den tiden ägde
den enskilde redaktören sin tidning
och kämpade för den samt förde dess
talan, orädd och självständig, gentemot
alla motståndare. I dag är det ganska
svårt att få tag i en tidning, som inte
på något sätt är ett speciellt organ för
någon meningsriktning. Antingen ha
tidningarna påverkats av den merkantilistiska
utvecklingen och stå i stora
ekonomiska intressens tjänst, eller också
äro de självfallet språkrör för olika
politiska riktningar. — Men vi kunna
inte kasta sten, när vi sitta i glashus.

Tyvärr har pressens förmåga till objektivitet
vid bedömandet av tidens företeelser
på detta sätt försvagats. En
regeringspress är nästan alltid servil
mot regeringen, oavsett vilken regering
som sitter. Ett partiorgan -— det må
vara borgerligt eller socialistiskt — håller
alltid de sina om ryggen. De skandalösa
angreppen mot oliktänkande sätta
sin prägel på det hela. På sätt och
vis är detta naturligt, men det uppstår
ofta situationer, då sanningen och objektiviteten
skulle kräva en helt annan
framställning. Detta förekommer dock
utomordentligt sällan.

Vi böra också erinra oss om att menige
man ute i bygderna inte har någon
känsla av att det brister i vår tryckfrihet.
Enkelt folk säger ibland så här:
Tänk, att man får skriva på det sättet!
Tänk, att man får förfölja människor
på det sättet! Itätten att stämpla till
exempel politiska motståndare, statsråd
eller andra såsom odugliga, obe -

Förslag till tryckfrihetsförordning.

gåvade människor som inte duga någonting
till har inte ifrågasatts, och jag
skulle heller aldrig en sekund vilja
ifrågasätta att man skulle beskära människorna
den rätten. Men det väcker
ofta förvåning hos menige man att man
får skriva så och så.

Men det gäller inte bara den politiska
tryckfriheten, som alla självfallet
hålla på. Hur ofta utsättas inte människor
för en infam förföljelse. Det
kan vara tidningsmän, konstnärer, författare,
musiker eller andra, som antingen
genom en mördande tystnad,
d. v. s. genom en tyst bojkott, få sin
ställning undergrävd, eller också utsättas
för en infam förföljelse. Då kan
man trösta sig med att det finns tryckfrihetsåtal
och jury. Men det är endast
en speciell grupp människor som anlitar
denna utväg. Den stora massan av
svenska folket vet ingenting om detta.
Den skulle aldrig våga tillgripa tryckfrihetsåtal.
När man talar om tryckfrihet
skall man visserligen hävda det
fria ordets rätt att göra sig hört. Men
man skall också besinna, att den enskilde
medborgaren också har intresse
av att erhålla skäligt skydd.

Angående pressen i vår tid skulle jag
sedan vilja säga som en allmän reflexion,
att det finns en fara som ligger
i tidsandan själv. Det moderna jäktet,
som präglar hela vårt liv, kräver starkare
sensationer och upplevelser hos
människorna. I ansvarskännande tidningsmannakretsar
talar man i dessa
dagar om någonting som kallas sensationalism,
d. v. s. frestelsen att ge nästan
allting sensationella mått; man tillgriper
måttlösa överdrifter och hetsande
framställningar. Hur ofta händer
det inte att en debatt, som här i
riksdagen förts under relativt hyggliga
förhållanden, nästa morgon ger till resultat
väldiga rubriker, där man talar
om våldsamma sammanstötningar och
upphetsade stämningar, vilket vi arma
riksdagsmän inte alls vetat om.

•lag säger icke detta för att kritisera

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

pressen som sådan, ty tiden har den
press den förtjänar, och varje land har
den press det förtjänar. Vi människor
äro ju sådana, att vi liksom fordra de
starka kryddorna och den sensationella
färgläggningen av saker och ting.
Jag menar att man även skall tänka
på dessa förhållanden en smula, då
man diskuterar frågan om obegränsad
tryckfrihet.

På tal om denna sensationalism, herr
talman, kan jag inte underlåta att ge
några exempel på detta. Jag skall inte
hämta exemplen från den journalistik,
som sysslar med eldsvådor, mord och
olyckshändelser, utan det gäller här
just rena politiska spörsmål. Jag skulle
nämligen här vilja ge ett stickprov på
framför allt den säregna journalistik
som har sin hemort på den svenska
västkusten. I en tidning skrivs det, i
anledning av utskottsförslaget under
rubriken »I en reaktionär tid som
denna» bl. a. så här: »Om riksdagen
skulle gå på den linjen, så innebär det
en av de största triumfer som bakåtsträveriet
någonsin upplevt i vårt land.
— — — Skulle det förslaget gå igenom,
då ha de svenska tidningarna anledning
att komma ut med breda sorgkanter.
» Vidare heter det: »Det är östeuropeiska
tankar och icke västeuropeiska
som behärskat den majoritet som
framlagt detta skandalösa förslag.» På
tal om juryn heter det: »Genom detta
förslag har ett jättesteg tagits mot den
socialistiska partistaten. Icke ens den
gamle reaktionären von Hartmansdorff
skulle ha drömt om en så för folkfriheten
ödeläggande tryckfrihetslag.»

Jag skulle kunna fortsätta en lång
stund, herr talman, med att läsa upp
sådana skeva omdömen och måttlösa
överdrifter. Det värsta är, att det är
en journalistik till allmänhetens förvillelse.
Man talar inte på en enda punkt
om de åtgärder utskottet föreslagit för
att vidga tryckfriheten och varpå herr
Håstad alldeles nyss givit en hel rad
exempel.

Jag skall i övrigt begränsa mitt anförande
här till i första hand de två
huvudämnen, som vi diskutera, nämligen
frågan om juryn och stadgandet
om »krigsfara».

Beträffande först juryn skall jag
gärna erkänna, att det förslag om en
fast jury, som vi inom utskottet lagt
fram, kan ge juryn en prägel av en
nämnd och att vår jury på så vis har
ett starkt släkttycke med en domstol.
Jag känner mycket väl till de invändningar,
som man har mot detta vårt
förslag. Man vill i stället ha den mera
rörliga och spontana form för opinionsbildningen,
som finns hos en jury,
sammansatt ungefärligen på det gamla
sättet.

Är det emellertid en så uppenbar olägenhet
med detta vårt förslag, om jurymännen
få en växande erfarenhet genom
en fortgående praxis? Är detta
till förfång för jurymännens allmänna
bedömande av frågorna? Kan det icke
i stället på det sättet så småningom
växa fram en viss samstämmighet i besluten,
som ökar respekten för juryns
egna utslag? Vi veta, att det ofta är si
och så med uppfattningen om en jury.
Kan den vinna liksom i prestige och
aktning genom sina utslag så att folk
får en ökad respekt härför, måste väl
detta bara vara till nytta. Är det någon
vinst att ha en jury, vilken, som herr
Håstad sade, är ett uttryck för fluktuerande
olika stämningar hos folket,
ja, kanske hos olika landsdelar? Är
det vidare ett intresse, att det skall
finnas exempelvis en lösligare uppfattning
om lag och rätt i Norrbottens län
och en kärvare sådan uppfattning i
Göteborgs och Bohus län? Bör man icke
om juryn liksom om domstolen ha den
uppfattningen, att den i väsentliga ting
bör se ungefär likadant på olika problem?
Kan en växlande jury öka vördnaden
för rättvisans majestät?

I detta sammanhang bär man vänt sig
mot att vi inom utskottet låtit landstingen
och vissa städer utse dessa jury -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

män. Den kritiken drabbar i så fall
lika mycket Kungl. Maj:t, som även
framfört detta förslag. Jag vill här än
en gång citera den av mig nyss citerade
tidningen, som på den punkten
säger följande: »Blir det förslaget verklighet,
då bli Sveriges tidningar icke
längre fria utan beroende av majoritetspartiet.
Socialdemokraterna och
kommunisterna komma att behärska
varenda juryinstitution, och då avgörandet
träffas med enkel majoritet,
kunna de fälla varenda icke socialistisk
tidning.»

Detta uttalande från tidningens sida
måste ju betecknas som ganska underligt.
Först och främst har förslaget om
att jurymännen skulle utses av landstingen
etc. framförts av de sakkunniga,
som allesammans varit ense härom.
Kungl. Maj:t har ju sedan tagit upp förslaget.
Även om utskottets förslag nu
på vissa punkter avviker från Kungl.
Maj:ts förslag, vidhåller dock utskottet
i stort sett samma linje i detta avseende.
De varmaste förespråkarna för detta
förslag ha f. ö. varit de borgerliga representanterna
inom utskottet. De ha
icke haft en tanke på att de socialistiska
majoriteterna inom landstingen
skulle på detta vis bara sätta in socialister
och till äventyrs även kommunister
på dessa jurymannaposter. För
resten skulle jag vilja säga, att jag levde
i den dystra tron, att vi socialdemokrater
förlorat majoriteten inom en del
landsting, men om man får tro detta
tidningsuttalande, så tyckas vi fortfarande
vara i den angenäma ställningen
att behärska alla landsting.

Jag vill framhålla, att det närmast är
jag själv som i utskottet påyrkat, att vi
skulle i kvalifikationerna för jurymännen
även inrycka bestämmelsen om att
de skulle representera skilda meningsriktningar.
Därigenom skulle vi nämligen,
eftersom vi icke velat gå på de
proportionella valens linje, ändock få
en garanti för att det icke blir något
åsiktsförtryck, utan att en jury så långt

Förslag till tryckfrihetsförordning.

som möjligt avspeglar de skiftande uppfattningarna.
Om man kan få garanti
för detta genom lotteri är en annan
sak. Jag vill emellertid på den punkten
lämna en upplysning, som kanske icke
saknar sitt värde, nämligen att jag genom
ett tillfälligt missöde i utskottet
icke kom att biträda den reservation i
detta avseende, som avgivits av herrar
Lindén och Håstad m. fl. I denna reservation
yrkas, att beslutet av juryn skall
fattas med kvalificerad majoritet. Jag
ber att redan nu få lämna den upplysningen,
att jag ansluter mig till denna
reservation.

Jag vill här även beröra en sak, som
visserligen icke hör till debattens två
huvudämnen men som ändock är nog
så viktig. Jag vill säga några ord härom
nu, så att jag slipper återkomma därtill
längre fram i debatten. — En reservation
har här avgivits, vilken undertecknats
av åtta socialdemokrater. Jag själv
är en bland dem. Reservationen avser
frågan, om enskilda personer skola på
något sätt kunna hindra utgivning och
spridning av en skrift. Utskottsmajoriteten
har på denna punkt gått emot
Kungl. Maj:ts förslag och med de sakkunniga.
Vi reservanter motsätta oss
detta, icke därför att vi snegla mot
några förhoppningar om att enskilda
organisationer eller andra skola ha
makt att ingripa mot det fria ordet.
Men vi mena, att det måste finnas en
möjlighet att fria sammanslutningar och
organisationer skola kunna, så långt
det står i deras makt, hindra det som
de anse absolut fördärvligt.

Jag skall belysa detta med ett exempel.
Om Svenska tidningsutgivareföreningen
skulle finna att en ny tidning
av »Fäderneslandets» typ skulle dyka
upp, vilken vore om möjligt ännu snuskigare
och vidrigare än den förra, borde
väl Tidningsutgivareföreningen kunna
få ingripa häremot på samma sätt
som den gjorde tidigare mot »Fäderneslandet».
Tidningsutgivareföreningen
borde ha rätt att meddela, att den icke

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

vill via exempelvis Pressbyrån förmedla
distributionen av en sådan tidning. Tidningsutgivareföreningen
borde vidare
kunna meddela tobaksaffärer, kiosker
och andra att, om de sålde organet i
fråga, så skulle de icke få någon tilldelning
av övriga tidningar. Skall icke
ett fritt land kunna medge en sådan
frihet för respektive organisationer?
Skall pressen verkligen åläggas tvånget
att mot sin egen vilja vara med om att
distribuera vad den till fullo ogillar?

Ja, man har bemött detta med att det
dock föreligger en rätt att vägra trycka
och distribuera sådana organ. Detta
är enligt min uppfattning en tröst för
ett tigerhjärta. Om man verkligen vill
förhindra dylika missbruk av pressfriheten,
skall man vid sidan om rätten
att i öppen debatt påverka opinionen
även ha möjlighet att säga ifrån att man
icke vill ta befattning med distributionen
av dylika undermåliga pressalster.
Jag undrar, om icke Tidningsutgivareföreningen
skulle sätta värde på att få
behålla en dylik prövningsrätt.

Sedan vill jag, herr talman, även
säga några ord om det mycket omdiskuterade
begreppet krigsfara. Trots den
korta tid, som vi haft på oss inom utskottet,
vilken vi emellertid utnyttjat till
det yttersta under den månad, som vi
haft till vårt förfogande, är det dock
knappast något spörsmål, som vi känt
ett sådant allvar inför som just denna
fråga.

Vi ha menat, att när man skriver
grundlag, man icke skall skriva bara
för stunden, utan man skall även taga
hänsyn till de situationer, som äro tänkbara
i framtiden. Då kan det bli fråga
om både krig och krigsfara. Det har
därvid icke saknats frestande röster
vare sig inom eller utom utskottet som
sagt, att vi icke behöva tänka på alla
möjliga uppkommande situationer, eftersom
vi veta att, om det skulle uppkomma
en utomordentligt farofylld situation,
man i alla fall skulle bryta mot
grundlagen. Då skulle nämligen livet gå

före lagen. Dylika tongångar hör man
ofta. Det är emellertid ett farligt språk.
Jag har för egen del icke en sekund velat
lyssna därpå. Ej heller har jag kunnat
ansluta mig till herr Herlitz’ tanke
på att införa en grundlagsbestämmelse,
genom vilken man hastigt och lustigt
kan upphäva en grundlag ögonblickligen
utan att iakttaga de särskilda trygghetsbestämmelser,
som finnas.

Jag vill i stället med all kraft hänvisa
till överståthållare Nothins förnämliga
yttrande om vad en grundlag betyder
i farans och allvarets värsta stund.
Överståthållaren säger följande i överståthållarämbetets
yttrande i ärendet på
tal om frågan om grundlagsändring i
snabbare former än eljest gällande, att
ett sådant förslag är »ägnat att uppluckra
respekten för grundlagarna. Enligt
överståthållarämbetets förmenande
ligger grundlagarnas kanhända
främsta betydelse däri att de utgöra en
ökad garanti mot rubbning av landets
konstitution samt dess grundläggande
rätts- och förvaltningsprinciper under
stämningslägen, som framkallats av
utomordentliga inre eller yttre förhållanden.
»

Jag instämmer till fullo i detta uttalande.
Det är icke bara för tider, när
det börjar blåsa, som vi böra ha en
grundlag. Grundlagen är avsedd att
gälla även för storm och orkan. Det
gäller att i sådana tider ha grundlagen
orubbad och att det icke skall finnas
luckor däri, som fresta till brott mot
grundlagen. Detta har medfört, att vi i
vårt förslag även velat införa begreppet
krigsfara.

Nu vet jag vad den högt ärade justitieministern
kommer att invända mot
detta vårt förslag. Han kan nämligen
säga, att om vi ha en bestämmelse om
utgivningsförbud i händelse av krigsfara,
så kommer regeringen, framför
allt justitieministern och kanske även
utrikesministern, i en svår situation. Då
kunna nämligen ambassadörerna för
olika länder komma och fråga, varför

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

regeringen icke använder den makt som
finns. Man kommer kanske att fråga,
varför regeringen icke går till riksdagen
och begär att man skall stoppa
en tidningspress, som skriver på ett
så skandalöst sätt mot det och det landet.
Jag kan för egen del icke förstå,
varför man är rädd för dylika föreställningar
från utländska makters sida. I
så fall kan man från regeringens sida
bara hänvisa till att man icke kan genomföra
ett dylikt förbud, eftersom det
krävs 3A majoritet inom riksdagen, och
att man utgår från att riksdagen i en
sådan situation icke kommer att i tillräcklig
omfattning sluta upp kring ett
dylikt regeringsförslag. Jag tycker att
man i varje fall betydligt överdrivit
dessa farhågor.

Många ha framhållit, att det är förfärligt
farligt att ha en sådan kautschukbestämmelse
om krigsfara. Herr
Hagberg i Luleå talade om det kalla
krig, som nu rasar. Någon kanske säger,
att det i dagens läge föreligger krigsfara.
Någon skulle således kanske redan
i dag kunna viska i regeringens öra:
Täpp till den eller den tidningen genom
att framhålla för riksdagen att det föreligger
krigsfara nu och att på den grund
ett utgivningsförbud skulle utfärdas för
exempelvis ett år framåt. Jag tror nu
inte, att man kan misshushålla med begreppen
på det viset.

Jag skall här något närmare försöka
uttrycka vad jag menar med krigsfara.
Om arabvärlden exempelvis efter de tilländalupna
stilleståndsveckorna skulle
anfalla den nybildade judiska staten,
kan man väl icke för den skull säga, att
vårt land utsättes för krigsfara. Samma
är förhållandet, om ett krig skulle utbryta
mellan Grekland och någon av
dess grannar på Balkanhalvön. Ja,
t. o. m. om den fruktade sammanstötningen
mellan ost och väst skulle äga
rum, så inträder icke därigenom automatiskt
någon krigsfara för vårt vidkommande;
detta såvitt jag förstår och
kan bedöma för normala förhållanden.

3 — Andra kammarens protokoll l9ftS.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Krigsfaran inträder först i det ögonblick,
då en av de stridande parterna
begärt att få disponera skandinaviskt
territorium för flygbaser eller dylikt.
Då inträder krigsrisken. Då är det ingen
som helst tvekan om att en dylik situation
är för handen, d. v. s. verklig
krigsfara.

I debatten har nämnts, att vår tids
ideologier ha en benägenhet att liksom
internationaliseras. Vi ha sett hur olika
ideologier upprättat filialer i nära nog
alla länder. Under sådana förhållanden
måste man räkna med att det framtida
kriget blir mer eller mindre ideologiskt
och att det alltid kommer att finnas
en femte kolonn. Denna kan vara kommunistisk
eller nazistisk. Det är emellertid
alldeles uppenbart, att en femte kolonn
alltid kommer att finnas i vilket
land det än vara må.

På tal om kommunisterna och Kominform
kunna utgöra cn dylik femte kolonn
vill jag här citera James Burnhams
arbete »Kampen om världen»,
vilket jag citerat en gång förut här i
kammaren. I den boken återges Stalins
uttryck om Lenins arbete. På tal om de
löjliga pedanterna, d. v. s. de borgerliga
politikerna, som tro att kommunisterna
bara nöja sig med röstsedeln,
har Stalin sagt följande: »De begriper
inte att det på det hela taget inte är
röstandet utan inbördeskriget som avgör
alla allvarliga politiska frågor när
historien har satt proletariatets diktatur
på dagordningen.»

Vid ett krig mellan två olika stater
träder naturligtvis en dylik femte kolonn
i verksamhet. Då uppkommer en
allvarlig situation, där man måste fråga
sig, om grundlagen täcker alla eventualiteter.
Om nu en dylik femte kolonn
trätt i verksamhet, framför allt genom
sin tidningspress, skall man enligt vår
uppfattning icke behöva vänta med ett
ingripande till den dag, då det öppna
kriget bryter ut för vårt eget land. Vi
skola i stället ha möjlighet att med de
spärrhakar som vi ha, såsom herr Hå Nr

29.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

stad nyss anförde, gripa in redan på ett
tidigt stadium.

Vad skola vi då ingripa mot? Som
herr Håstad mycket riktigt framhöll,
skola vi icke ingripa mot den press,
som bara kritiserar regeringens allmänna
politik ungefär som Handelstidningen
gjorde under kriget. Vi skola i stället
ingripa mot de brott, som finnas
angivna i lagens 7 kap. 4 § mom. 1—3.
Det gäller således ingripande mot en
tidning, som genom sitt skrivsätt gör
sig skyldig till »högförräderi, förövat
med uppsåt att riket eller del därav
skall med våldsamma eller eljest lagstridiga
medel eller med utländskt bistånd
läggas under främmande makt»
o. s. v. eller »uppror, förövat med uppsåt
att statsskicket skall med vapenmakt
eller eljest med våldsamma medel
omstörtas» o. s. v. eller »krigsförräderi,
i vad därigenom, då riket är
i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser
om krigsförräderi äga tilllämpning,
någon förleder krigsfolk hörande
till rikets eller med riket förbunden
stats krigsmakt till modlöshet eller
myteri eller genom osann framställning
sprider sådan misströstan bland allmänheten
att försvaret kan avsevärt försvåras».

Detta sistnämnda avser således icke
krigsfara. Om någon sprider uppgifter
i pressen, som verka modlösa eller deprimerande
på medborgarna, kan man
icke ingripa, utan angrepp får endast
ske »då riket är i krig eller eljest i lag
meddelade bestämmelser om krigsförräderi
äga tillämpning».

Detta gäller således praktiskt taget
bara i krig. Alltså återstå endast dessa
stämplingar till uppror, myteri eller
revolutionära omstörtningar, vilka kunna
beivras på det föreslagna sättet redan
vid krigsfara.

Vad har då Kungl. Maj:t nu för
maktmedel mot dylika brott? Såvitt jag
vet, intet annat maktmedel än att sätta
i gång en regelrätt rättegång, som förmodligen
blir fällande och alltså kom -

mer att medföra konfiskation av och
utgivningsförbud för tidningen i fråga.
Vi veta emellertid alla bur trögt detta
verkar. På det sättet kan tidningen
fortsätta med sina skriverier i alla fall
ända till dess att domslut fallit. Det är
närmast detta som gjort att vi ansett
att dylika åtgärder borde kunna beivras
redan vid verklig krigsfara.

Vi ha ansett, att man verkligen skall
kunna konstatera om dylik krigsfara
föreligger. Vi ha icke menat, att krigsfaran
skulle vara liktydig med något
slags hysteri hos allmänheten, då man
skulle löpa faran att gå med på nästan
vad som helst, när det gäller att konstatera
krigsfara. Vi ha icke haft så
låga tankar om vår egen förmåga att
bedöma saker och ting.

Är det någon här i kammaren som
tror att den svenska riksdagen, sådan
som den nu i stort sett är sammansatt,
skulle låna Kungl. Maj :t ens ett finger
för att Kungl. Maj:t under motivering
av s. k. förment krigsfara skulle kunna
stadga om utgivningsförbud mot exempelvis
Dagens Nyheter i anledning av
herr Tingstens propaganda för en annan
inställning till Amerikas förenta
stater o. s. v.? Skulle någon här i riksdagen
kunna komma på en sådan barock
tanke som att vi, även i ett betydligt
allvarligare läge än det som f. n.
råder, skulle medverka till ett utgivningsförbud
för Dagens Nyheter? Även
i en för landet ganska allvarlig situation
skulle ett dylikt ingripande ej heller
ske mot eu kommunistisk tidning
därför alt den talat om Sovjets fredsvänlighet
och att det är lögn och falska
påståenden att Sovjet skulle hysa aggressiva
planer mot oss etc. Tror någon
verkligen att en regering då skulle begära
hos riksdagen att få tillämpa utgivningsförbudet
och förbjuda denna
kommunistiska tidning? Jag har för
min del betydligt högre tanke om vår
förmåga att hålla nerverna under kontroll
än att jag tror att man skulle
hemfalla åt något sådant. En svensk

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

riksdag, som skulle vara så fientlig mot
den fria kritikrätten, anser jag vara något
otänkbart.

Jag vill, herr talman, sluta med att
rikta en allvarlig vädjan till kammarkamraterna
att besinna, att vi här stå
inför ett mycket svårt problem. Grundlagen
får inte skrivas bara med hänsyn
till dagens läge, utan också för framtiden,
och grundlagen måste, såsom
jag sade förut, hålla för alla eventualiteter,
när stormen verkligen kommer.
Då måste det finnas bestämmelser i
grundlagen, som äro ägnade att tillgripas
under utomordentliga förhållanden.
Tryckfriheten skall vara demokratiens
ögonsten — det är inte en sekunds tvivel
om den saken — men i de dagar,
då faran nalkas våra kuster, kan det
ges situationer, då åtgärderna för rikets
säkerhet och frihet måste gå före
allt annat, t. o. m. en landsförrädisk
skribents möjligheter att utnyttja det
fria ordet.

•lag önskar att kammaren måtte besinna
detta, då vi gå att rösta om den
betydelsefulla paragraf som § 8 utgör.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr H^EGGBLOM: Herr förste vice
talman! Jag har mitt namn under ett
par av de reservationer, som iiro bilagda
utskottsutlåtandet, men det är
dock inte för att närmare motivera
min reservationsvis framförda inställning
jag i första hand tagit till orda,
utan därför att jag i likhet med de bägge
föregående talarna inte har kunnat
undgå att reagera mot den presspolemik
mot konstitutionsutskottet ocli dess
enskilda medlemmar, som har förekommit
och som redan flera gånger i
dag blivit omnämnd.

För mig personligen var det ganska
överraskande att genom denna polemik
mot utskottsmajoriteten, som jag
på de flesta punkter tillhör, bli placc -

Förslag till tryckfrihetsförordning.

råd bland dem, som inte skulle ha sinne
för vad svensk tryckfrihet betyder.
Jag har ända sedan jag i min ungdom
studerade statskunskap varit fullt på
det klara med att för att trygga den
medborgerliga friheten i ett demokratiskt
land som vårt det inte räcker
med den maktfördelning som finns
mellan regering och riksdag, med den
övervakning av lagarnas efterlevnad,
som sker genom justitieombudsmannen,
o. s. v., utan det måste också finnas
en tryckfrihet, som möjliggör för
varje människa i detta land att utan
föregående hinder ge sin mening till
känna i politiska och andra allmänna
frågor. Det är med den utgångspunkt
ten jag har deltagit i arbetet inom utskottet,
och jag kan liksom övriga utskottsledamöter
vitsorda, att det sannerligen
inte är annat än den största
omtanke om att skapa för vår nuvarande
tid lämpliga former för tryckfriheten
som ligger bakom det resultat,
som nu framlagts på kamrarnas bord.

När jag hörde herr Hagberg i Malmö
tala om att det föreliggande förslaget
till tryckfrihetsförordning nästan helt
undanrycker grundvalarna för den traditionella
svenska tryckfriheten, då
måste jag säga mig, att det är märkligt,
hur det kan gå troll i ord, när det
vill sig illa. Här har den ena tidningen
efter den andra påstått, att förslaget
skulle ha en sådan innebörd, och sedan
upprepas detta påstående ideligen utan
att man gör sig besvär med att klara
ut huruvida förslaget i verkligheten
ökar eller minskar tryckfriheten. Då
herr Hagberg skulle motivera denna sin
uppfattning, verkade det emellertid
som om han närmast ansåg, att förändringen
i juryns sammansättning väsentligen
skulle vara det som gjorde att den
nya tryckfrihetsförordningen skulle
nästan helt undanrycka grundvalarna
för den traditionella svenska tryckfriheten.
För herr Hagberg tedde det sig
tydligen allra viktigast, hurudan den
jury är, som dömer en, om man be -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

gått ett tryckfrihetsbrott. Däremot
hade det inte så stor betydelse för honom,
att genom den nya lagstiftningen
skapas en mängd förhållanden, där
det, i motsats till vad fallet är enligt
den nuvarande lagstiftningen, över huvud
taget icke blir fråga om att den,
som utger en skrift, skall kunna ställas
till ansvar.

Jag skall be, herr talman, att få i
korthet beröra de bestämmelser, som
finnas i den nuvarande tryckfrihetslagen
och som ur min synpunkt mycket
väl motivera, att det funnits en speciell
lagstiftning, när brott mot dessa bestämmelser
begåtts, men som äro borttagna
ur det förslag till bestämmelser
om tryckfrihetsbrott, som finns i konstitutionsutskottets
förslag.

I den nuvarande tryckfrihetsförordningens
3 § finnas t. ex. en hel del
saker som äro mycket oklart formulerade.
Det är sålunda missbruk av
tryckfriheten att yttra »smädliga, förgripliga
eller till osämja med främmande
makter syftande omdömen och yttranden
om samtida nationer eller stater,
med vilka riket är i fredligt förhållande,
om deras varande överhet,
regering och regeringssätt, högre ämbetsmän
och sändebud, inre eller yttre
förhållanden, företag eller underhandlingar».
Och det står i samma moment,
att om en sådan skrift icke är smädlig
eller förgriplig men genom densamma
missförstånd med utländsk makt sig
yppat, så må den utan föregående rättegång
konfiskeras. I moment 12 av
samma paragraf finns nu den mycket
vittomfattande formuleringen, att det
är missbruk av tryckfriheten att sprida
»lögnaktiga uppgifter och vrängda
framställningar till allmänhetens förvillande
och förledande i andra fall än
ovan i denna paragraf är sagt», och i
kommentarerna till detta sista moment
talas det om att lagstiftarna tänkt sig
sådant, som hos allmänheten kan uppväcka
missnöje med och hat mot regering
och styrelsesätt.

Jag förstår att pressmännen, när de
hittills haft att arbeta med sådana moln
över sitt huvud som dessa bestämmelser,
oklara och illa formulerade, utgöra,
ha behövt känna tryggheten av en
jury, som måste prestera en betryggande
majoritet, om de skola bli dömda.
I det nya förslaget till tryckfrihetsförordning
förekommer emellertid inte
som tryckfrihetsbrott något annat än
som enligt gällande strafflag är belagt
med straff för varje annan medborgare,
som gör sig skyldig till ett överträdande
av dessa bestämmelser. Det har
alltså blivit fullkomlig överensstämmelse
mellan vad strafflagen bestämmer
om vanliga människors straff för
att i tal o. s. v. ge uttryck åt missfirmelse,
smädelse o. d. och det som gäller
för dem, som göra det med tryckt
skrift — det är detta som är den stora
skillnaden mellan förr och nu. Förut
fanns det ju inte några straff för lämnandet
av lögnaktiga uppgifter och
vrängda framställningar, om detta
skedde utanför tidningspressen. Men
nu är det, som sagt, strafflagens brottsbestämmelser
ord för ord som inryckas
såsom tryckfrihetsbrott. Och då må det
väl ändå inte kunna stämplas som den
svartaste reaktion att man ställer för
sig den frågan: Är det under sådana
förhållanden nödvändigt att på något
särskilt sätt trygga dem, som skriva i
tidningarna, när de få svara för tryckfrihetsbrott,
när de ju bryta mot allmän
strafflag?

Nu kan det kanske sägas, att det riktigaste
vore att inte ha några särbestämmelser
för tidningsmännen, men
det finns nog i alla fall anledning att
göra en viss skillnad, ty de, som arbeta
inom tidningspressen, äro i sin tävlan
om att komma först med nyheter
o. s. v. utsatta för väsentligt större
risker att släppa fram okontrollerade
saker till offentlig kännedom. De kunna
inte kontrollera lämnade uppgifter
på samma sätt som en enskild person
kan göra, när han formulerar ett om -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

döme om en annan människa, en institution
eller dylikt.

Jag kan alltså, med hänvisning till
att riskerna för att komma i konflikt
med strafflagens bestämmelser äro större
för tidningsmännen än för enskilda,
acceptera, att det alltjämt för tidningspressens
del finns en särlagstiftning
med en jury, som avgör huruvida brott
föreligger eller inte.

Däremot anser jag det inte vara så
absolut givet, att denna jury skall ha
precis samma sammansättning och rättigheter
som nu, trots att området för
tryckfrihetsbrotten skulle så väsentligt
förändras jämfört med det nuvarande.
Det finns i detta sammanhang anledning
att diskutera en annan viktig sak,
nämligen tryggandet av den enskilda
människans rättssäkerhet. Om en enskild
person ärekränkes i tryckt skrift,
skall han, enligt det förslag till jury
som Kung], Maj:t framlagt, kunna mobilisera
"U av juryn för att få rätt, medan
däremot den ärekränkande, som
kanske har ärekränkt med tryckt skrift
i flera hundra tusen exemplar, klarar
sig, om han bara lyckas mobilisera
fyra av juryns ledamöter. Jag kan inte
tycka att det är, när nu situationen så
väsentligt ändrats i fråga om tryckfrihetsbrottens
utformning, nödvändigt
att behålla denna, jag kanske får säga
privilegierade ställning för ärekränkning
i tryck i förhållande till ärekränkning
på annat sätt. Och när man
kan skapa större rättssäkerhet för den
enskilde utan att därigenom pressens
rättsställning blir otrygg, så tycker jag
att man har anledning göra det.

Jag kan inte heller förstå annat än att
konstitutionsutskottet här har utformat
normer, som uppfylla bägge dessa önskemål.
Konstitutionsutskottet föreslår
sålunda, att juryn får fatta beslut med
enkel majoritet, men att juryns beslut
inte är avgörande för frågans slutliga
lösning annat än i de fall, då juryn frikänner.
Det kan viil inte vara så farligt,
att man vid ett frikiinnande fattar be -

Förslag till tryckfrihetsförordning.

slut med enkel majoritet. Om inte frikännande
sker, skall frågan prövas av
vanlig domstol och även kunna föras
vidare till högre rätt, alltså till hovrätt
och högsta domstolen. Skall inte detta
vara tillräckligt rättsskydd för de risker
som de, vilka sköta tidningsutgivningen,
ha att komma i konflikt med de
nu så reducerade bestämmelserna om
brott mot tryckfriheten? Jag kan i varje
fall inte komma till att detta skulle utgöra
det oerhörda slag mot den svenska
tryckfriheten, som man bär velat göra
gällande att det är. Och just genom att
i lagen slopats en mängd oklara formuleringar
om missbruk och dylikt och
att tryckfriheten i vårt land sålunda
blivit väsentligt vidgad — något som ju
ändå är en betydande förbättring -— så
har man väl rätt att säga, herr von Friesen,
att det finns över huvud taget inte
någon risk för att utnyttjande av politisk
tryckfrihet skall kunna leda till
någon som helst ansvarighet, såvida det
inte blir fråga om de verkligt kvalificerade
brotten, högförräderi, uppmaning
till uppror, krigsförräderi o. s. v.

Jag vill vidare peka på att man har
ytterligare utökat de möjligheter, som
pressen behöver ha till sitt förfogande
för att få vetskap om sådant, som bör
bringas till allmänhetens kännedom.
Det har sålunda införts flera paragrafer,
där man på ett betydande sätt i förhållande
till nu gällande bestämmelser
stärker skyddet för den, som lämnar
dylika uppgifter. Man har emellertid,
enligt vad jag och mina medreservanter,
herr Herlitz in. fl., anse, gått väl
långt, när man inte ens velat förhindra,
att sådana hemligheter, som t. ex. en läkare
kan få del av under sin tjänsteutövning
eller en advokat vid samtal med
sina klienter, skola få yppas för utgivande
i tryck.

Jag ber därför, herr talman, att beträffande
7 kaj). 3 S 2 stycket få yrka
bifall till den av herr Herlitz in. fl. anförda
reservationen.

Slutligen kommer jag till den andra

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

punkten där striderna stått litet heta,
nämligen frågan om huruvida det i
tryckfrihetslagen skall införas särskilda
bestämmelser, som syfta på vad som
kan hända vid krig och krigsfara. Därvidlag
har jag för min del haft den uppfattningen,
att det hade varit klokare,
att vi hade, såsom herr Herlitz föreslagit
i sin motion, infört för alla grundlagar
likartade bestämmelser om hur
man med grundlagarna skall förfara i
händelse riket råkar i krig. Det gavs
emellertid inte någon möjlighet att få
fram bestämmelser av det slaget. Men
just tryckfrihetslagen skulle ju, med den
stora frihet som den bereder alla medborgare
i landet att ge sin mening till
känna, vid krig eller krigsfara kunna
innebära en större fara än vad fallet är
med andra grundlagar, som äro utformade
endast för fredens förhållanden,
ty vi kunna ju inte räkna med att alla
medborgare i landet äro solidariska
gentemot det, som är för folkets liv nödvändigt
i ett fall av krig eller krigsfara.
Därför har jag för min del varit mycket
intresserad av att där skulle kunna utformas
bestämmelser, som taga sikte på
krig och krigsfara, och jag bär intagit
den ståndpunkten att vad Kungl. Maj:t
föreslagit, skulle jag kunna acceptera
såsom det minsta, som man kunde komma
med. När det sedan emellertid inom
utskottet visade sig finnas en mycket
stark majoritet för att det skulle finnas
särbestämmelser inte bara för krig utan
också för krigsfara, så accepterade jag
även detta.

Min inställning till dessa saker har
i hög grad påverkats av det som hände
i Prag i mars månad detta år. .lag sade
mig sålunda, att så länge friheten kan
berövas en nation, inte bara såsom förr
genom militära ingripanden, utan även
genom femtekolonnverksamhet, så behövs
det för försvaret av den nationella
friheten även andra beredskapsåtgäi der
än de militära. Låt mig antaga, att Sverige
skulle ha befunnit sig i samma situation
som Tjeckoslovakien, d. v. s. att

de demokratiska partierna haft majoritet
i riksdagen och att det vid landets
gränser funnits en fientlig krigsmakt
samlad, men att vi, i motsats till vad de
demokratiska tjeckoslovakiska partierna
gjorde, hade bestämt oss för att med
maktmedel värna vår nationella frihet.
Vilka risker hade inte då den vidsträckta
tryckfrihet, som väl riksdagen nu
kommer att besluta, kunnat innebära i
händerna på en femte kolonn, som hade
önskat att tillintetgöra den nationella
friheten och ställa landet i beroende av
den fiende, som låg vid gränserna!

Vi skola inte räkna med att sådant är
otänkbart i vårt land. Vi skola komma
ihåg, att en av statens största uppgifter
dock är att sörja för sitt eget fortbestånd,
och i sådana situationer, som nu
kunna beräknas föreligga, är det för en
demokrati farligt, om man tar alltför
lätt på de risker, som en så utvidgad
tryckfrihet som den nu föreslagna kar.
innebära vid krig och krigsfara.

Jag har således för min del inte något
att invända mot den utformning
som § 8 har fått enligt utskottets förslag.
Jag kan för övrigt erinra om att
det finns i nuvarande tryckfrihetslagstiftning
också en bestämmelse om vad
som kan hända vid krig och krigsfara.
Jag tror, att ingen av tryckfrihetens
handhavare eller de som leva under
dess tvång ha någon större känning av
att den bestämmelsen finns i en sådan
situation som den nuvarande.

Här har sagts en hel del om de verkningar
som de av konstitutionsutskottet
föreslagna ändringarna skulle kunna
få. Man har talat om att det skulle kunna
leda till partidiktatur o. s. v. än i
det ena och än i det andra fallet. Jag
tycker, att de som säga så, underskatta
demokratiens värde. Det är dock inte i
händerna på vilken institution som helst
vi enligt detta förslag lägga uppdraget
att välja en jury, som skall kunna frikänna
vid tryckfrihetsbrott, utan detta
lägges i händerna på kvalificerade demokratiska
institutioner. Skulle det vara

Onsdagen den 30 juni 1948 fn).

Nr 29.

fråga om en lagstiftning som skulle gälla
för en diktatur, skulle man naturligtvis
ha betänkligheter mot sådana förslag,
men då det gäller en lagstiftning för en
demokratisk stat, tycker jag, att man
bör beakta detta förhållande och inte i
onödan utmåla de svårigheter som kunna
uppstå.

Jag måste säga, att vid en jämförelse
mellan de båda slagen av jury, om vilka
valet i dag skall stå, alltså den som
Kungl. Maj:t föreslår med 24 valda, med
lottning och med rätt för parterna att
utesluta vissa av dem, och den mera
fasta juryn med nio ledamöter, så synes
det mig, som om den jury som föreslås
av Kungl. Maj:t bara tryggar majoritetens
möjligheter att bli representerad
i juryn, medan däremot det förslag
som konstitutionsutskottet framlagt alltid
tryggar minoritetens möjlighet att få
någon representant med i juryn. Om vi
räkna rent matematiskt och ta de förhållanden
som nu råda med en socialdemokratisk
hälft i landstingen och tre
borgerliga partier som utgöra den andra
hälften, så finna vi, att om de tillsammans
skola välja 24 ledamöter, så kan
man räkna med att det för varje borgerligt
parti blir högst fyra ledamöter
hland dessa 24 jurymän, av vilka varje
part kan bortvälja fyra. Det kan alltså
inträffa, att i fråga om tryckfrihetsmål
med partipolitisk tillspetsning en part
får alla sina meningsfränder bortvalda,
och om detta inte skulle hända, så kan
lottningen komma till hjälp, så att resultatet
blir detsamma. Man har enligt
de stora talens lag inte rätt att räkna
med att, om man väljer Kungl. Maj:ts
förslag, ett minoritetsparti kan ha möjlighet
eller hopp om att kunna få med
några ledamöter, då en part har möjlighet
att utesluta fyra. Men välja vi den
fasta juryn enligt de grunder som utskottet
föreslår, ha vi ingen anledning
att betvivla, att landstingen komma att
förrätta valet på det mest förtroendeingivande
sätt.

Vi ha sett, lnir landstingen valt uni -

Förslag till tryckfrihetsförordning.

bud i hushållningssällskap och dylikt,
och sett, att där, utan att det varit någon
föreskrift om proportionella val,
landstingens olika partier ändå blivit
representerade. Om landstingen alltså
välja och det inte blir någon uteslutningsrätt,
har minoriteten alltid trygghet
för att få någon förespråkare. När
detta förslag, ärade kammarledamöter,
har kommit till med stöd av majoritetspartiet
här i riksdagen, då tycker jag
sannerligen, att minoriteten borde ha
anledning att känna sig belåten i stället
för att säga, att detta förfarande är något
som kan hota att förrycka hela juryinstitutionen.

Herr talman! Jag har här alltså velat
yrka bifall till en av de reservationer
som föreligga och i övrigt till utskottets
förslag.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Sedan jag begärde ordet ha konstitutionsutskottets
ordförande och jämväl
herr Håstad så ingående belyst utskottets
förslag i de delar, där jag anslutit
mig till detsamma, att jag anser
det vara onödigt att ytterligare utveckla
de synpunkter som kunna läggas
därpå. Det kan ju inte tjäna någonting
till att komma med upprepningar,
och dessutom vittna ju de fåtaligt besatta
bänkarna om det klena intresse
man har för dessa i och för sig så viktiga
frågor.

Jag har emellertid en invändning att
göra från början, och det är, att propositionen
kommit till riksdagen i dess
uppbrottstimme. Jag vill inte direkt
påstå att tiden för behandlingen i utskottet
har varit otillräcklig, men det
bär varit en oro och en brådska över
arbetet, som inte har varit utan inverkan
på behandlingen. För min del
hyser jag den meningen, att det hade
varit lämpligt, att regeringen hade dröjt
med framläggandet av denna stora fråga,
ty jag har svårt att förstå, att man
behövde ådagalägga en sådan brådska
i detta viktiga ärende.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Den kritik som här i kammaren har
beståtts utskottets förslag i de delar,
där det avviker från regeringens förslag,
har ju varit både saklig och hovsam
i jämförelse med de många gånger
våldsamma överdrifter som ha kännetecknat
kritiken i pressen.

För lekmannen i utskottet har det
varit mycket arbetsamt att läsa igenom
detta väldiga förslag med alla dess
många kapitel och paragrafer, och var
och en har ju självklart måst taga ställning
efter bästa förstånd. Det är givetvis
en illasinnad förvrängning av hur
detta utskottsförslag kommit till, som
framkommit bland annat i Dagens Nyheter,
där det påstås, att genom högermännens
ivriga bearbetning av okunnigt
folk — märk väl okunnigt folk —
inom utskottet har nu hela skutan fått
slagsida. Även om jag hyser stor respekt
för högerns representanter inom
konstitutionsutskottet, så förstår ju var
och en, hur orimligt det är, att vi lekmän
skulle låta oss köras av några professorer,
även om man har den allra
största respekt för deras kunskaper på
detta område. För egen del är jag alltid
mycket kritisk när det gäller professorer,
ty det är inte alltid säkert, att
med stor tillgång på kunskaper även
följer det bästa förståndet.

Nu är det lika så gott att jag erkänner,
att jag tillhör den samling av
brottslingar som deltagit i attentatet
mot Kungl. Maj:ts förslag och, enligt
vad som nu påstås i pressen, mot tryckfriheten.
Nu kan man säga, att det är
sannerligen inte var dag som regeringen
ser tidningspressen sluta upp omkring
sig med en sådan rörande enighet som
här skett. Det är intressant att konstatera,
att åtminstone i den borgerliga
pressen de som inom utskottet burit
hand på regeringens förslag är en samling
reaktionärer, som inte förstått, hur
välvillig justitieministern varit i detta
förslag.

Det är ingen, åtminstone vad det
parti gäller som jag representerar, som

inte inser hur viktig uppgift pressen
har i samhället som en vakande och
opinionsbildande faktor. Det fria ordet
i en fri press är för oss alla med demokratiskt
sinnelag naturligt och värdefullt.
Därom behöva vi således inte
tvista. De ändringar som utskottet vidtagit
i Kungl. Maj :ts förslag rubbar på
intet sätt dess fundamentala grundtankar.
Den tryckfrihetsförordning som
här föreligger enligt utskottets förslag
innebär även den vidgad frihet för
pressen.

Det är på två väsentliga punkter som
jag varit med om att ändra på Kungl.
Maj:ts förslag. Det är i fråga om jurvinstitutionen
och i fråga om bestämmelserna
om utgivningsförbud vid krig
och krigsfara. Det är en överdrift att
påstå, att dessa ändringar innebära en
skärpning av de inskränkningar i
tryckfriheten som finnas i nu gällande
tryckfrihetsförordning. Det är tvärtom
en ökad tryckfrihet som pressen får.

Motiveringen för den fasta juryn har
här framförts av herr Håstad, och de
skäl han angav skall jag inte upprepa.
För mig är det mera angeläget, att
denna kammare antager de bestämmelser
som avse krig och krigsfara än
exempelvis förslaget i fråga om juryinstitutionen.
Jag vill påpeka, att när
det gäller denna utvidgning av Kungl.
Maj :ts förslag till att avse inte bara
krig utan även krigsfara, är jag i gott
sällskap med en hel del av de myndigheter
som ha yttrat sig över förslaget.
Där finner man bland annat länsstyrelsen
i Kronobergs län, vars chef både i
riksdagen och annorstädes anses för en
mycket omdömesgill person. Han har
i sitt yttrande varit inne på samma
tankegång.

Jag skall inte helt citera, vad länsstyrelsen
i Kronobergs län anfört i detta
sammanhang utan inskränka mig till
slutklämmen, där det sägs: »Länsstyrelsen,
som sålunda hyser den uppfattningen
att vi i ett för landet kritiskt
läge — krig eller överhängande krigs -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

fara — kunna bliva nödsakade att inskränka
den eljest gällande tryckfriheten,
vill förorda, att spörsmålet härom
redan nu upptages till prövning.
Självfallet böra i görligaste mån garantier
skapas för att åtgärder av ifrågavarande
art icke kunna tillgripas annat
än i ett verkligt farofyllt läge och alt
missbruk effektivt förhindras.» Länsstyrelserna
i Malmöhus och Västmanlands
län förorda, att denna fråga redan
nu regleras, och samma ståndpunkt
har också statspolisintendenten intagit.

Det är erfarenheterna från det förra
kriget som ha väglett mig, när jag intagit
min ståndpunkt. Nu anföres det
såsom något skrämmande, att detta förslag
skulle vara en reminiscens från
denna tid och att man således vill införa
inskränkningar i pressens frihet.
Men då gällde det ju censur och förhandsgranskning,
och den bestämmelse
om utgivningsförbud, som det här är
fråga om och som skulle gälla endast
vid krig och krigsfara, rör endast inskränkningar
på sådana områden, där
man vill trygga rikets säkerhet. Den
gamla § 3, 9:o, där man talar om att
när »missförstånd med främmande makt
sig yppat» regeringen eller justitieministern
kunde i administrativ ordning
indraga en tidning, den är borta.
När det gäller åsikter och dylikt har
pressen enligt den nya lagen rätt att
skriva hur den vill. Där inskränkes
inte tidigare frihet. Det gäller bara, vad
som finns anfört i 7 kap. § 4, 1—3, där
det talas om högförräderi, uppror och
krigsförräderi. Endast i fall som röra
dessa vitala områden skulle man redan
vid krigsfara ge regeringen ett instrument
med vilket den kunde vidtaga åtgärder
mot tidningar som inte iaktta
tillbörlig hänsyn.

Vi veta ju, hur det blir i ett upprört
läge. Hade vi vid midsommaren 1941,
då det var en överhängande krigsfara,
haft dessa bestämmelser, så skulle inte
regeringen behövt på administrativ väg,

Förslag till tryckfrihetsförordning.

såsom genom transportförbudet, som
viserligen tillkom på ett tidigare stadium,
och dylikt, ingripa i pressens
frihet. Jag menar sålunda, att här skulle
vi redan nu vidtaga en beredskapsåtgärd,
stående under riksdagens kontroll
och med bestämmelse om tre fjärdedels
majoritet, som i ett för landet
kritiskt läge — jag skulle vilja säga,
när det skymmer, när det är fem minuter
i tolv, när alltså faran är över oss
— skall stå till regeringens förfogande.
Jag kan inte inse, att detta kan betyda
så farliga inskränkningar för pressen,
när det dock gäller rikets säkerhet.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ytterligare upptaga tiden här.
Jag vill bara påpeka, att det är en
falsk uppläggning, när man försöker
att ställa mot varandra å ena sidan
dem, som stå bakom utskottets förslag,
såsom medborgare utan respekt för
våra fri- och rättigheter och å andra
sidan dem som gå emot utskottets förslag
och som stå på regeringens ståndpunkt
i denna fråga såsom de verkliga
frihetsvännerna. Dessa våldsamma överdrifter,
som lyckligtvis inte kommit
fram här i denna debatt, ha gjort, att
allmänheten fått en felaktig uppfattning
om hur det verkliga sakförhållandet
är. Jag vill betyga och bekänna, att
vi sannerligen äro lika intresserade av
att bevara de stora rättigheterna för
vårt folk, vilken ståndpunkt vi än intaga
till denna fråga.

Jag skall, herr talman, be att få yrka
bifall till reservationen rörande 2 kap.
10 § och till reservationen rörande 12
kap. 2 Si.

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Jag
är givetvis enig med de talare som här
poängtera, att utskottet med ansvarskänsla
prövat även det förslag som utskottet
framlägger om rätt till indragning
av tidningar under vissa förhållanden.
Men det är väl obestridligen
så, som också talesmän för denna rätt

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

till indragning av tidningar åtminstone
delvis medgivit, att man kan ha delade
meningar om huruvida man i utskottet
kommit fram till en lycklig lösning
eller ej.

Det är en mycket allvarlig historia,
man ger sig in på, när man i grundlagen
inför bestämmelser om att tidningar
kunna under vissa förhållanden
förbjudas att utkomma. Man kan ju
möjligen förstå, att sådana åtgärder
kunna försvaras, då det råder krig. Det
kan vara nödvändigt att under ett krig
ha möjligheter att, på sätt i propositionen
föreslagits och som utskottet även
går med på, kunna stävja en verksamhet
av fosterlandsfientligt slag, som
skulle kunna bedrivas av femtekolonnare,
som på uppdrag av främmande
makt utöva sådan verksamhet i det
egna landet. Jag är enig med utskottet
om att man nog bör skaffa sig den
möjligheten, men under fredstid måste
dylika åtgärder vara både skadliga och
oförenliga med demokratiens principer.
I likhet med herr Håstad tror jag att
utskottsmajoriteten handlat under oro
och ansvar för framtiden, när den fattat
beslutet om att periodisk skrift också
skulle kunna förbjudas under krigsfara.
Men för andra må det ju vara
fritt att hysa den uppfattningen, att det
är mindre lämpligt att införa en dylik
bestämmelse i grundlagen. Jag är däremot
ense med utskottet om att utgivandet
av periodisk skrift ej heller under
krig bör kunna förbjudas med
mindre regeringen med riksdagens samtycke
förordnat om sådant förbud. Har
man en bestämmelse om att det måste
erfordras 3/« majoritet i riksdagen för
ett sådant beslut, då kan beslutet knappast
komma att fattas i någon panikstämning.
Riksdagen visade en bättre
balans under det sista kriget än vad
man gjorde inom utrikes- och justitiedepartementen.
Det vore därför klokt
av riksdagen att antaga konstitutionsutskottets
förslag i detta avseende, då
det tar sikte på att giva riksdagen med -

inflytande när det gäller åtgärder av
detta slag under krig men avböja förslaget
om att dylikt förbud skall kunna
stadgas under krigsfara. Om man stryker
beteckningen krigsfara och riksdagen
erhåller det medinflytande konstitutionsutskottet
föreslagit, bör man, anser
Jag» ha fått den allra starkaste garanti
mot missbruk.

Den föregående ärade talaren sysslade
med vad beteckningen krigsfara
innebär, med andra ord när krigsfara
egentligen kan anses vara för handen.
Någon egentlig beskrivning över det
tillstånd som skall råda för att det skall
betecknas som krigsfara bär emellertid
ingen kunnat giva. Herr Hallén sökte ur
sina synpunkter redogöra för när det
för vårt lands vidkommande skulle
kunna anses råda krigsfara. För närvarande
föreligger det naturligtvis icke,
ansåg han, krigsfara. Han skulle ej heller
anse krigsfara föreligga om det
bleve en sammanstötning mellan öst
och väst, men däremot skulle krigsfara
kunna anses föreligga under alldeles
speciella förhållanden sedan ett stort
krig utbrutit om exempelvis en fiende
beredde sig att överfalla vårt land. Men
det kan ju bli helt andra personer än
de som nu ha att bedöma sådana saker,
som skola avgöra när krigsfara i lagens
mening föreligger. Det förhåller sig ju
så, som även herr Hallén gav uttryck
åt. att det icke är med tanke på dagens
situation som man genomför denna lagstiftning,
utan det är ju med tanke på
framtiden. Vi hoppas väl alla, att den
tryckfrihetsförordning, som kommer att
antagas, skall äga bestånd under många
årtionden. Det är kanske icke alldeles
orimligt antaga, att det finns personer
som anse, att det till och med i dagens
situation råder krigsfara, och som anse
att det vore lämpligt, därest man exempelvis
fann att vissa tidningar gå främmande
makt tillhanda, att göra vissa
ingrepp. Jag tror icke att denna riksdag
skulle göra det. Men den sitter ej
så länge, och det blir även val efter

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

nästkommande val, och vi veta ingenting
bestämt huru kommande riksdagar
och regeringar komma att se ut i framtiden.
Det bestämma icke vi som nu
sitta här i riksdagen. Det kan således
uppstå det förhållandet, som vi fingo
så rik erfarenhet av under krigsåren,
att utländska makter som kalla sig vänskapligt
sinnade göra större eller mindre
påtryckningar på regeringen för att
få förbud på utgivandet av tidningar,
som de anse vara misshagliga. Jag vill
minnas, att det var synnerligen svårt
för justitiedepartementet att klara sig
från de åtal, som man från tyskt håll
begärde att svenska myndigheter skulle
vidtaga mot olika tidningar. Och under
den åtalsepidemi som då gick över landet
skedde ju över 250 beslag efter, som
man förmenat, påtryckning från Tyskland.
Beslag gjordes ju därvid också å
tidningar som säkert både regering och
riksdag hade en känsla av att de sympatiserade
med. Men denna påtryckning
kunde göras, och regeringen föll
undan. Vi skulle icke ha lärt vår läxa
från denna tid — då väl läget oftast
kunde karakteriseras som innebärande
krigsfara — om vi icke draga riktiga
slutsatser av våra erfarenheter. Vi böra
sannerligen inte i dag binda nät åt en
förment motståndare eller femtekolonnare,
i vilket nät vi kanske själva komma
att sprattla, då någon främmande
makt i en svår situation med alla tänkbara
medel söker lära oss hur fångsten
skall bedrivas. .Tåg ber att i denna punkt
få yrka bifall till min reservation.

.Tåg har, herr talman, ytterligare en
reservation, som jag skall be att få motivera.
Den gäller brottsbeskrivningen
i 7 kap. 4 §. Där finnes ett litet oansenligt
ord, som jag i reservationen föreslår
skall strykas. Det ordet är »modlöshet».
Det stadgas i detta sammanhang,
att skrift som kan framkalla modlöshet
innebär krigsförrädcri, då lagen
om krigsförrädcri äger tillämpning. Det
är möjligt, att detta kommer att ske huvudsakligen
under krig. Men därigenom

Förslag till tryckfrihetsförordning.

att straffparagrafen skall tillämpas då
lagen om krigsförräderi äger tillämpning,
är det, så vitt jag förstår, icke
uteslutet att paragrafen kan komma att
tillämpas även under andra förhållanden.
Jag har förgäves sökt bilda mig en
uppfattning om var gränsen går för att
skrift skall anses ha sådant innehåll,
att modlöshet kan spridas bland allmänheten.
Bakom detta måste dölja sig
mycket skiftande företeelser. Det finnes
ju visa levnadsregler, som folk säger
att man skall leva efter. Det är väl därvid
mest fråga om levnadsregler hämtade
från bibeln. Men det finns ju
många som ändå föra sådana uttryck
på tungan. Nog skulle man, för att ställa
saken på sin spets i detta sammanhang,
kunna göra en krigare modlös, om
denne tar på allvar exempelvis sådana
uttryck som: Du skall icke dräpa; Du
skall älska din nästa såsom dig själv;
Allt vad I viljen människorna skola
göra eder, det gören I ock dem. Nog
måste, såvitt jag förstår, sådana saker
göra en människa, som står i färd med
att hantera vapen och förinta människoliv,
modlös, då han tänker icke bara
på sitt eget liv utan på sina anhöriga,
sin hustru, sina barn och sina närmaste
vänner. Jag har till och med funderat
över, huruvida icke ett uttryck som
Churchills paroll: »Jag har ej annat att
bjuda på än blod, svett och tårar»
skulle kunna förleda till modlöshet.

Jag har tagit upp dessa vitt skilda
citat för att visa hur oerhört stort register
man har att spela på, när det
gäller att tolka vilket straff som skall
föranledas av att skrift kan påverka en
krigare till modlöshet. Om man tar
exempel från de sista krigen, finner
man mycket ofta att sanningen hemlighållits,
därför att det skulle ha framkallat
modlöshet, om man talat om sanningen.
Efteråt finner man kanske, att
det varit bäst om sanningen kommit
fram. Med dessa korta reflexioner kommer
jag fram till att detta ord »modlöshet»
bör utgå ur brottsbeskrivningen,

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

och jag ber därför, herr talman, att pa
den punkten få yrka bifall till reservationen.

Sedan har jag ytterligare två små reservationer.
I 10 kap. 10 § föreslås, att
skrift, som enligt 7 kap. 4 § sårar tukt
och sedlighet, må i avvaktan på förordnande
om beslag tagas i förvar efter
beslut av polismyndighet. Och i nästa
sats skärper man denna bestämmelse
till att polisman även utan sådant beslut
må ta skrift i förvar. Som ett stöd
för denna bestämmelse har man i något
sammanhang åberopat postorderförsändelser
från obskyra firmor till ungdom
ute i landet och försäljning av
tryckta skrifter och bilder på marknader.
Såvitt jag förstår kan man knappast
komma åt dessa personer för försäljningar
som ske på detta sätt. I varje
fall kan man väl inte komma åt postorderförsändelserna.
Det vore för övrigt
en synnerligen farlig väg, om man
skulle giva polisen rätt att bryta misstänkta
brev eller paket adresserade till
ungdom. Jag tror ej heller, att det finnes
sådana mängder av bilder och böcker
som såra tukt och sedlighet, att det
finnes anledning att giva polisen denna
rätt i tryckfrihetsförordningen. Jag har
för övrigt icke påträffat sådana skrifter
annat än i konstitutionsutskottet, dit vi
fått in några av de beslag som gjorts
under årens lopp. I konstitutionsutskottet
behandlade vi denna paragraf en
stund, och det var några som röstade
för att den skulle utgå. Under behandlingen
framhölls det från många håll,
att det är synnerligen svårt att dra upp
en gräns mellan vad som kan kallas
god konst och det som sårar tukt och
sedlighet. Det råder en sådan oerhörd
förbistring på detta område. Vad t. ex.
den ena anser vara god litteratur, kan
den andre anse vara ren pornografi,
och vad den ena anser vara god konst
kan den andre i fråga om målning,
fotografi eller tryckt bild anse vara
sådant som sårar tukt och sedlighet.
Jag har bara velat påvisa den förbist -

ring som råder på detta område för att
visa upp, att det måste vara mindre
välbetänkt att sätta in varje polisman
på jakt efter skrifter, som just de anse
böra tagas i beslag. Jag yrkar därför,
herr talman, bifall till reservationen i
den här punkten.

Så har jag till sist ytterligare en reservation.
I det föreliggande utskottsutlåtandet
finnes förslag om att skrift,
som anträffas vid avdelning av krigsmakten,
kan tagas i förvar av befattningshavare
som har bestraffningsrätt
över personalen vid avdelningen. Denna
bestämmelse har jag ingenting emot,
utan den bör kunna antagas av riksdagen.
Men i nästa sats skärpes denna
bestämmelse så att också annan befattningshavare
av officers eller underofficers
grad har samma befogenhet.
Jag anser, att det borde vara tillräckligt
att giva befattningshavare med bestraffningsrätt
över avdelningen och
endast denne befogenhet att ta skrifter
i förvar. Jag tror att tryckfrihetsförordningen
skulle vinna på om denna
skärpning av paragrafen försvunne.
Man får dock ha i minnet, att det här
icke är fråga om skrift som är förbjuden.
Om den är förbjuden eller ej vet
icke befattningshavaren i det ögonblick
han lägger beslag på skriften för
att taga den i förvar. Det blir sålunda
här fråga om att efter eget bedömande
ta i förvar skrift, vilken vederbörande
truppbefäl själv anser vara av beskaffenhet
att kunna förleda den värnpliktige
att åsidosätta sin tjänsteplikt.

Det har i propositionen åberopats,
att de skrifter som på detta sätt kunna
tagas i förvar exempelvis kunna spridas
vid värnpliktsinryckningen. När nu
justitieministern är här vill jag fråga
honom, om han vet några fall då några
sådana här skrifter ha spritts vid värnpliktsinryckningarna
och, därest så är
fallet, om sådant sker i sådan utsträckning
att det bör i vår grundlag införas
en sådan här bestämmelse. Man märker
alltför väl, att militärer av högre grad

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

här ha haft sitt finger med i spelet. Det
Ur de som befruktat tryckfrihetsförordningen
med detta förslag. Man trodde
eljest att sådana här ingripanden från
befälets sida voro på väg att försvinna.
Låt oss tänka på den goda anda som
nu delvis håller på att utbreda sig vid
regementena. Man bildar ju där studiecirklar,
och tillsammans med befälet
disponerar man studierum och söker
gemensamt sätta sig in i olika.problem.
Vilken god anda kan icke detta medföra!
Man kan väl säga, att det är så
mycket mindre anledning att införa
sådana här militära synpunkter på
tryckfrihetsförordningen, då antimilitarismen
ju faktiskt är på väg att försvinna
från vårt land. Det finnes snart
ingen — jag vet inte om det är på gott
eller ont, men det är väl inte bara på
gott — som längre sysslar med dessa
problem på det sättet att det kan betraktas
som antimilitarism. I går talades
det i kammaren om att vi måste
bevara tron på freden och att detta
måste vara en målsättning för vårt folk.
Ingen skall livligare instämma i detta
yttrande än jag. Men är det då så farligt,
när vi nu allmänt omfatta den
uppfattning, som vi i går deklarerade,
om det exempelvis skulle spridas litet
fredslitteratur bland de värnpliktiga?
När de öva sig i vapnens bruk, äro de
i den åldern då de äro som mest påverkbara,
och då böra de också ägna en
tanke åt det ohyggliga, omätliga elände
som ligger bakom syftet med användandet
av krigsvapen. Nej, det finns sannolikt
ingen anledning att nu taga in sådana
bestämmelser i tryckfrihetsförordningen.
Det var en annan fart på fredspropagandan
vid den tid, då jag exercerade
beväring. Då spredos antimilitaristiska
skrifter och fredsskrifter, och
det gjorde att en hel del som förut inte
tänkt över saker och ting, började tänka
iiver problemen och bilda sig uppfattningar,
som sedan under deras livstid
utvecklades kanske i mycket god rikt -

Förslag till tryckfrihetsförordning.

ning i frågor rörande nationer och människor.

Med nuvarande inställning hos ungdomen
kunna inte några skäl anföras
för att dessa bestämmelser skola införas.
Man kan däremot förleda dessa
underofficerare, som det här talas om
och som ha skyldighet att, såsom det i
propositionen uttrycks, omedelbart lägga
beslag på skrifter då de spridas vid
värnpliktsinryckningen, att göra dessa
beslag eller snoka bland de värnpliktiga
efter förbjuden litteratur på sådant sätt
att de förstöra det goda kamratskap
mellan befäl och meniga, vilket, som så
många gånger omvittnats i kammaren
från olika håll, är en nödvändig förutsättning
för även en god utbildning.
Med hänsyn till den trofasthet som
ungdomen visade under de senaste
krigsårens beredskap borde vi i stället
visa den så stort förtroende, att vi befria
tryckfrihetsförordningen från denna
skönhetsfläck.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till min reservation på denna
punkt.

Herr STÅHL: Herr talman! Utskottets
ärade ordförande, herr Hallén, ägnade
i sitt anförande ganska stort utrymme
åt och betonade starkt den rättslöshet,
som inte bara han utan en stor del av
allmänheten anse att de lida under i
förhållande till tidningarna.

När jag hörde detta kom jag att erinra
mig att redan i en tryckfrihetsdebatt
här i andra kammaren år 1871 betonade
S. A. Hedin, hur vanskligt det
är för en tidningsman att ta till orda
i en tryckfrihetsfråga, eftersom hans
mening lätt kan tas som uttryck för —
som han säger —• »ett egennyttigt publicistiskt
intresse». Det heter ofta, och
det hette särskilt ofta under kriget, att
det är publicisternas speciella privilegium
att få skriva vad de vilja i sina
tidningar, och man resonerade då så,
även på mycket framstående håll, att

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

eftersom andra medborgare måste avstå
ifrån vissa förmåner under en kritisk
tid, skulle också tidningsmännen
vara skyldiga att avstå ifrån sina.

Jag skall gärna erkänna, herr talman,
att jag och många tidningsmän
med mig förstå den synpunkten. Vi
veta att tidningarna och de människor
som skriva i tidningarna ofta göra sig
skyldiga till fel och bristande hänsyn.
Ingen har väl varit mera förtvivlad
över sin vanmakt gentemot tidningarna
än gamle borgmästare Carl Lindhagen,
som ansåg — han väckte även en motion
i denna fråga — att tryckfriheten
led av svåra brister, så länge man inte
hade laglig möjlighet att i tidningarna
få infört vad man ansåg sig ha rätt att
få infört. — Jag kan säga, att inom tidningsvärlden
hade vi nog väntat att
detta problem, genmälesrätten, skulle
ha kommit upp till diskussion på annat
sätt än som skett, vilket säkerligen
kunnat bringa ur världen en stor del
av den irritation, som utskottets ordförande
gav uttryck åt. Jag tror mig å
andra sidan kunna försäkra, att man
inom tidningsvärlden har uppmärksamheten
riktad på detta problem,
liksom att utvecklingen går i rätt riktning,
vilket man nästan dagligen får
se exempel på. Jag har senast i dag
noterat ett exempel på hur en tidning,
alltså under denna ur ransoneringssynpunkt
besvärliga tid, ägnat frikostigt
utrymme åt insändare, vari framföres
en annan uppfattning än den som
är ifrågavarande tidnings egen. Ju mer
differentierad vår tidningsflora blir
och ju flera organ över huvud taget
och av olika politisk uppfattning som
tillkomma, desto större blir möjligheten
för skilda meningsriktningar att komma
till uttryck. Redan nu är det ju så,
att om någon blir vägrad utrymme i en
tidning, kan han vända sig till en annan,
som då har rätt både att införa
insändaren och därmed också ta upp
polemik med det organ, som vägrade
plats.

Det är emellertid en alldeles felaktig
uppfattning att förmena, att tryckfriheten
skulle på något sätt vara ett
publicistiskt specialintresse. Tidningsmän
äro nog i allmänhet så pass väl
underrättade, att de inte behöva få
mera vare sig av nyheter eller skiftande
opinionsyttringar — det är allmänheten
som behöver dem. Herr Hallén
föredrog här valda stycken, fyllda
utav överdrifter, ur en västsvensk tidning
— jag skall inte namnge den, eftersom
han inte gjorde det. Jag vill
emellertid konstatera att även med hänsyn
till sådana överdrifter, som vi sannerligen
äro medvetna om i lika hög
grad som några andra, tror jag man
vågar påstå, att den ganska häftiga
diskussion i pressen som föregått detta
förslag ändå i stort sett varit balanserad
och väl avvägd. Den har icke
tagit sikte på något tidningarnas intresse
utan på allmänhetens, alltså intresset
hos den stora, anonyma allmänhet,
för vilken tidningarna ofta äro
den enda källan både i fråga om nyhetsspridning
och åsiktsbildning.

Jag skulle vilja något lugna herr Håstad,
då han tycktes ha fått det intrycket,
att man inom pressen betvivlade
utskottsmajoritetens goda vilja att
tjäna tryckfriheten. Även om vi ha en
annan mening än han och hans meningsfränder,
kunna vi till fullo respektera
deras motiv. Men hur kan man
komma till så olika resultat utifrån en
så gemensam utgångspunkt som vi ha?
Det måste bero på att tryckfriheten inte
kan tjäna något ensartat intresse. Den
måste anpassa sig efter både allmänhetens,
den enskildes och i vissa fall
statsnyttans intressen. Herr Håstad påpekade
att det ifrån Svenska journalistföreningen
hade framhållits möjligheten
av ganska radikala ingripanden
i händelse av krig, och jag vill här i
kammaren betona, vilket hittills kanske
inte gjorts tillräckligt, att man
inom tidningsvärlden är medveten om
att under exceptionella, verkligt excep -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

tionella förhållanden, bör man kunna
diskutera möjlighet till ingripanden.

Jag tror emellertid att detta är en
för oss ganska oväsentlig sak, som här
överdrives i hög grad. Ty när herr Håstad
skall välja exempel på nödvändigheten
av ingripanden, måste han gå
tillbaka till Hitleröverfallet mot Tjeckoslovakien
och de därvarande kommunistiska
tidningarnas uppträdande då.
Om man håller sig till verkligheten sådan
den är i vårt land — det är ju
förhållandena här som lagen skall reglera
— tror jag man vågar säga att det
missbruk av det fria ordet som kan
förekomma mycket lätt kan rättas till,
då ett land har en så rik flora av tidningar
som vårt. Det är sannerligen
icke det som offentliggöres som utgör
någon fara för landet, utan det är den
underjordiska verksamheten som är en
fara. För mig ter det sig så, att ju mer
man tvingar dessa krafter under jorden,
desto farligare kunna de bli för
jämvikten och balansen i samhället i
det kritiska ögonblicket.

Om jag nu, herr talman, övergår till
de kontroversiska punkter som här äro
före, skulle jag först vilja beröra den
som återfinnes i 7 kap. 3 §, första stycket.
Vad som där anföres innebär risker
för nyhetsförmedlingen, som säkerligen
komma att bli ganska kännbara.
Det händer rätt ofta att det till tidningarna
anmäles trakasserier, exempelvis
begångna av en överordnad på
en arbetsplats gent emot en underordnad;
herr Spångberg berörde samma
fall i det militära. Det har hänt tämligen
ofta inom polisen, och det har
hänt i många andra fall. Härtill invända
utskottets talesmän: Ja, detta
gäller enbart fall av ärekränkning.
Därtill skulle jag vilja genmäla att huruvida
det är ärekränkning eller icke
ärekränkning är kanske relativt lätt att
bedöma för dem, som suttit i utskottet
eller äro juridiska experter, men för
menige man är det praktiskt taget
omöjligt alt i förväg avgöra, om det

Förslag till tryckfrihetsförordning.

kan bli ett ärekränkningsmål, därest
tidningen ger offentlighet åt vad man
nu berättat.

Resultatet av den föreslagna bestämmelsen
kommer sannolikt att bli, att
man helt enkelt underlåter att gå till
tidningarna med fall, som i själva verket
många gånger ha kunnat rättas till
genom att tidningarna tagit itu med
dem. I många sådana fall har det gått
till så, att man icke publicerat saken,
utan man har ringt till en chef på en
arbetsplats, kanske en regementschef
eller en polischef, och frågat: Har det
verkligen hänt på detta sätt? Skulle ni
inte kunna rätta till saken utan att vi
behöva ge offentlighet åt den? Sådana
fall komma, såvitt jag förstår, att om
utskottsförslaget går igenom, helt och
hållet strypas. Och jag är alldeles
övertygad om att den nya bestämmelse
som här inryckts utgör en väsentlig
fara inte bara och kanske inte ens i
första hand för nyhetsförmedlingen
utan för lugn och ordning och gott
samarbete på arbetsplatser och andra
håll.

Den andra omstridda punkten, som
gäller bestämmelsen om åtgärd vid
»krigsfara», har diskuterats här så pass
utförligt, att jag inte behöver uppta
mycken tid därmed. När emellertid
herr Håstad säger att vad vi hittills
upplevat på detta område icke är relevant
i förhållande till detta stadgande,
skulle jag nog vilja säga som herr Hallén,
när han refererade justitieministerns
invändning mot denna punkt, att ha
statsmakterna ett instrument för att ingripa
mot en press, som anses gå en
främmande makts ärenden, så veta vi

— det ha vi exempel på, herr Håstad

— att detta instrument kommer att utnyttjas.
Fn sådan främmande makt har
tidigare varit hänvisad till att bearbeta
en eller ett par regeringsledamöter, såsom
under kriget utrikes- och justitieministrarna.
Hädanefter kommer man
i en kritisk situation att kräva, att regeringen
skall förmå riksdagen att säl -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

ta hela denna skyddsapparat i funktion.
Med hänsyn till skröpligheten hos
varje lagtext, hur väl den än är skriven,
kan jag inte förstå annat än att
detta är i hög grad relevant.

Man frågar sig vidare, herr talman:
Hur kan denna bestämmelse i praktiken
komma att verka? De praktiska erfarenheter
vi gjort under kriget tala
sitt tydliga språk. Jag har själv en
smula erfarenhet på området, eftersom
den tidning, vars redaktör jag är, drabbades
av konfiskation i samband med
de s. k. skräckskildringarna från Norge
i mars 1942. Strax efter denna masskonfiskation
förekom, som kammarens
ledamöter erinra sig, en interpellationsdebatt
i första kammaren, däj
tidningskonfiskationen var föremål för
ett mycket ingående resonemang. Det
kunde inte annat än i högsta grad förvåna
dem, som visste vad som hade
föregått dessa »skräckskildringar», att
se, hur de högsta representanterna för
statsledningen måste offentligen inför
folket karakterisera dessa skildringar
som osanna och oriktiga och framför
allt okontrollerade.

I själva verket förhöll det sig på det
sättet, att samtliga dessa vittnesmål —■
vilket vi visste innan de publicerades
— voro avgivna under ed inför en här
i Sverige konstituerad norsk domstol.
Och alla uppgifter voro så väl kontrollerade,
att åtskilliga av de tidningsmän
som återgåvo dessa vittnesmål hade
träffat offren i fråga och själva på deras
kroppar konstaterat spåren av den
tyska framfarten. Men uppgifterna
stämplades sedan här i riksdagen som
okontrollerade! Herr Sandlers påpekande
under interpellationsdebatten i
första kammaren att här gäller frågan:
Skall vårt folk få veta sanningen eller
inte? kan kompletteras med en annan
fråga. Är det inte riktigare och tryggare
att pressen är liksom ett rum, där
statsmakterna icke, när de utsättas för
påfrestningar, kunna tvinga sig in, utan
där pressen får fritt röra sig under det

ansvar som den känner? Jag tror att
detta konkreta fall klart anger, att svaret
på frågan måste bli ja. Men jag är
också färdig, det vill jag gärna säga
herr Håstad, att utifrån detta enskilda
men viktiga fall dra generella slutsatser.
Jag råkade i morse läsa vad nuvarande
utrikesministern Undén yttrade
i denna debatt, och jag tycker att
det är ett så utmärkt svar på just vad
herr Håstad invänt här att jag skall be
att få återge ett kort avsnitt av hans
anförande i denna debatt. Han yttrade:
»Själva grundfelet i justitieministerns
åskådning är enligt min mening
att han nödvändigtvis vill ta ansvaret
för allt, som trvckes här i landet och
som berör vårt förhållande till utlandet.
Ju flitigare det konfiskeras i administrativ
väg, desto längre glider
justitieministern in på denna farliga
väg. Detta leder över till den grundsatsen,
att justitieministern och regeringen
ansvara för att ingenting olämpligt
blir publicerat i Sverige på det utrikespolitiska
området. Detta är inte
bara raka motsatsen till tryckfrihetens
idé utan också ytterst besvärande
för neutralitetspolitikens handhavande.»
Och han tilläde: »Naturligtvis har regeringen
ibland haft besvärligheter, när
pressen sagt ut vad stora kretsar bland
allmänheten tänka och känna. Men
inte är det i längden skadligt för landet,
att tidningarna stundom tala i ett
högre tonläge än landets officiella regering.
» Jag tror att man knappast kan
uttrycka den tankegång, som ligger
bakom detta resonemang, på ett bättre
sätt än utrikesministern då gjorde. Enligt
min mening är det en olycka, inte
bara för opinionsbildningen utan och
kanske framför allt för statsmakterna,
om man skall driva dem att ta ansvar
för saker, som de absolut inte kunna
ansvara för. Jag ber alltså, herr talman,
att i fråga om den punkt, som
gäller krigsfaran, få yrka bifall till den
av herrar Holmbäck och von Friesen
avgivna reservationen. Därest detta yr -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

kande inte skulle vinna kammarens bifall,
kommer jag i andra hand att rösta
för den av herr Spångberg vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen, som
förefaller mig vara i och för sig mycket
tillfredsställande.

Den tredje och sista kontroversiella
punkten gäller juryns sammansättning,
och jag skall be att med några ord få
beröra även den frågan. Jag tror att
man kan, som utskottets ordförande
gjorde här, rikta invändning mot den
gamla juryn, förnämligast av det skälet
att man med den fick en, som han
något tillspetsat kallade det, provinsiell
rättvisa allt efter juryns sammansättning
på olika håll. Men jag tror
också att eftersom juryn — och det
betonar jag starkt — inte är någon
nämnd, då den ju inte är till för att
döma utan för att befria domstolarna
från att behöva döma i politiska mål,
risken med den provinsiella olikformigheten
i rättstillämpningen inte är så
stor, som man ofta gjort gällande. Just
detta tycker jag är en mycket vägande
synpunkt, som de sakkunniga på ett
utmärkt sätt angivit, nämligen att juryn
skall tjäna, inte minst utan kanske
framför allt, syftet att befria våra domstolar
från att bli politiska sådana, vilket
i hög grad skulle undergräva deras
auktoritet. Men även om man nu inte
kan komma tillbaka till den gamla
juryn — jag skall inte väcka den tanken
därför att jag förstår att det är
omöjligt — skulle jag ändå vilja säga,
att den jury vi för närvarande ha är
bättre än Kungl. Maj ds jury och att
Kungl. Maj ds jury är bättre än utskottets
jury. Man får ju hålla sig till det
som är politiskt möjligt, och därför
föredrar jag utan tvekan Kungl. Maj ds
jury.

Nu frågar herr Håstad liksom också
herr Hallén vad det kan vara hos denna
jury som gör den tvivelaktig och om
det inte tvärtom är en styrka att vi
få en fast niomannainstitution, som
så småningom får eu allt större aukto -

Förslag till tryckfrihetsförordning.

ritet och därigenom kan visa allt större
oväld i de känsliga frågor och bedömanden,
som inför den komma upp.
Jag skulle ha kunnat finna det ligga
något i den synpunkten, om det inte
vore så, herr talman, att denna fasta
niomannajury redan vid tillsättningen
kommer att få karaktär av en representation
för politiska partier och därför
känner sig i viss mån förpliktad
att i sin verksamhet ge uttryck åt partipolitiska
synpunkter. Tanken med
tryckfrihetsjuryn var, om jag fattat de
gamla tryckfrihetslagstiftarna riktigt,
att den skulle ge uttryck åt en erkänt
god och upplyst allmänanda, som parterna
respekterade och böjde sig för.
Jag hoppas att om utskottets som jag
tycker oformliga jury verkligen godtages,
densamma skall bli ett hyggligt instrument.
Men jag anser, herr talman,
att man har anledning betvivla att
detta skall bli möjligt. Jag ber kammarens
ledamöter att ett ögonblick tänka
sig in i hur det kan komma att ställa
sig i det konkreta fallet för en tidning,
låt mig säga ute i landsorten. När
landstinget gjort sitt val av jury, vet
man vilka personer, som sitta i densamma,
vilka fem som kunna förväntas
fälla och vilka fyra som kunna förväntas
fria i det konkreta fall, där det i
värsta fall kan bli åtal. Jag skulle till
herr Håstad vilja ställa frågan: Ligger
det inte för en redaktör snubblande
nära att i en sådan situation säga, att
det är nog bäst att jag skriver så som
jag vet att dessa herrar i juryn, som
jag känner relativt väl, bedöma som
möjligt.

Men om detta betraktelsesätt hos tidningsmännen
skulle börja smyga sig
in, vad blir då följden? Jo, följden blir
helt enkelt den, mina damer ocli herrar,
att juryn får karaktären av en
faktisk om också inte formell förhandscensur,
ty den kan så småningom börja
utöva inflytande — sig själv ovetande
på åsiktsbildningen och vad tidningarna
skola tycka och tänka. Men

4 - Andra kammarens protokoll Nr 2.9.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

detta är ju direkt i strid mot grundtanken
i den svenska tryckfrihetslagstiftningen,
det tvekar jag inte att säga.
Jag skulle våga gå ännu ett steg längre
och säga, att även om juryn inte själv
betraktar sin roll på det sättet och försöker
undvika det, kan den av allmänheten
och även av tidningarna komma
att bedömas som ett politiskt instrument,
som man skall försöka rätta sig
efter eller som, när den väl en gång
måste träda i funktion, har en anfrätt
auktoritet, inte anses vara förutsättningslös
i sitt bedömande utan politiskt
bestämd. Jag tror att en sådan
jury bleve en verklig fara. Det slog
mig häromdagen, herr talman, när jag
läste en socialdemokratisk tidning —
jag vill minnas östgöten — som sade,
att om det under de senast gångna årtiondena
här i landet hade funnits en
jury av denna konstruktion, skulle det
i denna dag inte ha funnits någon
nämnvärd socialdemokratisk press här
i landet. Uttalandet är givetvis tillspetsat,
och det är ju alltid omöjligt att
göra efterhandskonstruktioner. Men jag
vill erinra om att det inte var så värst
många år sedan som det hände att inte
bara de socialdemokratiska utan även
de liberala tidningarna — jag tror att
herr Werner, som står här, skall kunna
intyga den saken — förbjödos komma
fram till bruk och herrgårdar och vägrades
transport med mjölkskjuts till
gårdarna, medan däremot de tidningar,
som skrevo som de maktägande tänkte
och önskade, tillställdes vederbörande
gratis. Men då kunde de oppositionella
tidningarna arbeta sig fram just tack
vare att det fanns en mycket, mycket
liberal tryckfrihetslagstiftning här i
landet. Men om nu de av mig nämnda
privata bojkottåtgärderna kompletterats
med en mycket restriktiv tryckfrihetslagstiftning
är det kanske ingen stor
överdrift att som östgöten säga, att det
nu inte skulle ha funnits några socialdemokratiska
tidningar. Att denna
press’ framväxande under dessa år för -

svårades i mycket, mycket hög grad,
därom råder emellertid ingen tvekan.
Jag tror därför, att om man vill ha en
generös — jag använder med avsikt
det ordet — tryckfrihetslagstiftning,
skall man i valet mellan två saker, varav
ingendera är idealisk, välja den avgjort
minst onda, i detta fall propositionens
jury.

Man kan naturligtvis genmäla, att det
inte finns någon anledning att se spöken
mitt på ljusa dagen, eftersom lagens
utformning i och för sig inte spelar
så stor roll, utan att allt beror på att
tillämpningen blir förnuftig. Det är riktigt,
men det gäller ju all lagstiftning.
Om vi vore konsekventa skulle vi då
snarare göra som engelsmännen, nämligen
inte bry oss så mycket om skriven
lag utan följa praxis. Men här i
landet är det ju ändå så att vi söka se
till att den skrivna lagen fyller de funktioner,
som det levande livet ställer på
den. Jag tror därför att när vi nu gå
att anta en tryckfrihetslag, som — det
vill jag gärna säga — på många punkter
är utmärkt utformad och där utskottet
gjort utmärkta insatser, och som
skall gälla för lång tid framåt, synes
det mig riktigt att den blir sådan att
vi kunna vara säkra på att den ger
utrymme åt alla de nyanser i opinionen,
som måste röra sig inom ett fritt
och högtstående folk. Jag tror att man
vågar säga, att vårt svenska folk är moget
för en mycket vidsträckt tryckfrihet
både i fred och i oroliga tider. Då
bör också i lagen inskrivas endast sådana
bestämmelser, som ge utrymme åt
en sådan fri politisk och kulturell
åsiktsbildning, som ett fritt folk anstår.

Herr talman! Med hänvisning till de
yrkanden jag nyss har gjort vill jag
ytterligare endast yrka, att i enlighet
med herrar Holmbäck och von Friesens
reservation i 7 kap. 3 § första
stycket måtte utgå.

Herr HÅSTAD (kort genmäle): Herr
talman! Jag kan i många hänseenden

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

instämma i de allmänna synpunkter,
som herr Stålil anförde, men jag måste
konstatera, att han i ett avseende frångick
den enligt min mening strängt
sakliga argumentering, som i övrigt
utmärkte hans inlägg. Han ville göra
gällande, att den ifrågasatta lagstiftningen
skulle vara tillämplig på de
s. k. Griniindragningarna. Herr Stålil
har emellertid inte observerat, att det
är just den omständigheten att sådana
ingripanden omöjliggjorts genom lagtextens
utformning, som gjort att vi
över huvud taget kunnat acceptera tanken
på utgivningsförbud. Åtminstone
har jag för egen del dragit den bestämda
slutsatsen, att varje ingripande
i frågor, som röra exempelvis förhållandet
till främmande land eller skildringar
av förhållandena där, skulle stå
i strid mot den nya tryckfrihetsförordningen.
Det enda som står härom och
som kan rendera tryckfrihetsstraff är
4 § 7 inom., men det momentet är inte
tillämpligt vid utgivningsförbud. Tilllämpliga
äro endast 1, 2 och 3 mom.,
av vilka det tredje i princip endast gäller
krig. Jag betonar ännu en gång, att
hela utgångspunkten för oss har varit
den att ingripanden av den natur, som
förekommo under förra kriget mot tidningar,
som ville stärka motståndskraften,
äro fullkomligt uteslutna enligt
dessa bestämmelser. Under sådana förhållanden
förstår jag inte vad det skall
tjäna till att fortsätta diskussionen på
sätt som skett. Även om det skulle
kunna finnas risk för att regeringen
skulle vilja gå längre än lagstiftningen
medger, ha vi dock riksdagen som konstitutionell
kontrollant samt jury och
domstol som efterprövande instanser.
Det svenska rättssamhället av i dag är
så sunt med den folkstyrelsc vi ha, att
det måste erbjuda all nödig garanti
mot missbruk. Någon liknande garanti
fanns inte under förra kriget.

Vad juryn beträffar vill jag ännu eu
gång framhålla, att det som jag fann
vara eu brist i denna jury var den

Förslag till tryckfrihetsförordning.

svaga ställning, som den åtalade parten
fått och som ur tryckfrihetssynpunkt
försämrar hans position i förhållande
till vår nuvarande lagstiftning. Därför
föredrar jag fortfarande den nuvarande
juryn framför den underliga form, som
regeringen konstruerat.

Det kan omöjligen vara riktigt att
säga, att om den jury utskottet föreslagit
hade funnits tidigare skulle något
socialdemokratiskt parti inte ha existerat
nu. För vad var det som de socialdemokratiska
talarna och skribenterna
dömdes på 80-talet? Jo, det var för Födelse
och smädelse men nästan aldrig
för samhällskritik.

Herr H7EGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Det argument, som herr
Ståhl anförde för 24-mannajuryn, var
det, att det kunde sitta någon svag redaktör,
som tog hänsyn till vad i en
nämnd på nio människor, som han kände,
dessa kunde tänka, och att man därför
borde välja Kungl. Maj ds förslag.
Men då måste jag säga, att om vi ha sådana
mollusker till redaktörer är det väl
fråga om det är något större värde med
det fria ord vars vård man lägger i
deras händer. Jag tycker att man ställer
det väldigt svårt för dessa människor,
om de veta att de skola skriva så att
de inte stöta någon av de 24 personer,
som skola utlottas till jury. Ur herr
Ståhls synpunkt borde man väl vara
glad över att inte behöva ta hänsyn till
mer än nio.

Herr Ståhls farhågor för att vad utskottet
skrivit om krig och krigsfara
skulle kunna tagas till intäkt för främmande
makt att utöva påtryckning på
regeringen visar, att herr Ståhl inte
alls läst in denna fråga. Han lever i
den tron, att bestämmelserna i nuvarande
tryckfrihetsförordning alltjämt
skola gälla. Han illusterar därmed tillsammans
med de många redaktörer,
som stå på samma punkt som han, på
etl utmärkt siitt Heidenstams ord: »Hur

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

lätt bli människornas kinder heta, de
döma snabba fast de litet veta.»

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr
talman! Till herr Håstad skulle jag
vilja säga, att det var likadant före det
senaste världskriget som nu. Då trodde
vi också, att vi hade garantier mot
sådana ingripanden, som sedan skedde.
Det visade sig emellertid, när vi kommo
under verklighetens hårda tryck, att
man mobiliserade upp bestämmelser,
som visserligen formellt funnos men
som alla voro övertygade om i realiteten
inte skulle komma att tillämpas.
Det visade sig, att lagtillämpningen i
verkligheten blev en helt annan än den
vi tänkt oss. Jag har tidigare sagt att
jag inte förnekat, att utskottet varit i
god tro, men jag tror att herr Håstad
skall vara försiktig, innan han uttalar
sig om vad som kommer att hända i ett
nytt mycket påfrestande läge, i en ny
situation.

Vad sedan de socialdemokratiska agitatorerna
beträffar har jag inte uttalat
mig om dem. Jag har talat om den socialdemokratiska
pressen och sagt, att
om den dels hade haft det yttre trycket
att kämpa mot och dels en restriktiv
tryckfrihetslagstiftning, hade den
liksom den liberala pressen över huvud
taget haft mycket svårare att leva än
vad fallet varit.

Till herr Hseggblom vill jag säga, att
om jag icke hade läst lagtexten och utskottets
utlåtande ordentligt — ehuru
jag verkligen icke haft mycken tid till
det — så skulle jag inte hava givit
utskottsmajoriteten ett så stort erkännande
som jag gjorde. Jag tycker verkligen,
att herr Hseggblom icke skall
draga förhastade slutsatser.

Vad sedan beträffar de redaktörer,
om vilka herr Hseggblom använde ordet
mollusker, så får det stå för hans räkning.
Jag förstår icke att han har anledning
att uttrycka sig så. Emellertid visar
hans resonemang om de 9 och de

24, att han icke förstått tankegången,
att det är en skillnad mellan att presumera
tänkesätten — om jag får använda
det uttrycket — hos 9 personer och
hos 24 personer. Det är därför som
niomannajuryn får en annan karaktär
än Kungl. Maj:ts jury. Detta uttalande
av herr Hseggblom avslöjar i själva verket,
att icke ens vissa av utskottets ledamöter
klart insett den principiella
skillnaden mellan denna jury och den
som utskottet i en hast tillyxat och som
jag här tillåtit mig karakterisera som
oformlig. Jag tycker verkligen, att detta
herr Hseggbloms uttalande är ytterst
intressant. Det tycks, som sagt, visa att
utskottsmajoriteten icke tillräckligt penetrerat
saken.

Herr HÅSTAD (kort genmäle): Jag
vill bara konstatera, att herr Ståhl icke
vidhåller vad han sagt.

Jag vill också samtidigt konstatera,
att den nu gällande tryckfrihetsförordningen
innehåller i flera paragrafer
regler om förhållandena till främmande
makt. Detsamma gällde också den s. k.
censurlagen 1941/1945. Allt detta har nu
försvunnit. Det finnes därför icke någon
rimlig möjlighet att sätta den gamla
tryckfrihetsförordningen i förbindelse
med de regler som nu föreslås.

Det är riktigt att jag i hastigheten
sade »talare». Jag vet mycket väl, att
vi här diskutera tryckfriheten och icke
talfriheten.

När man använder alla möjliga argument
mot den jury utskottet föreslår
vill jag precisera mitt uttalande så, att
om man går till tryckfrihetsförföljelserna
mot det socialdemokratiska partiet

— om man kan använda detta uttryck

— under 1880-talet, visar det sig, att
nästan varje fällande trvckfrihetsdom
hade sammanhang med smädelse eller
hädelse. Intet sådant är under diskussion
här. Kanske har i något enstaka
fall även någon dom för samhällskritik
fällts, men i huvudsak inskränktes

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

aldrig partiets rent reformatoriska
verksamhet genom trvckfrihetsingripanden.
Därför tycker jag, att det är
alldeles onödigt och vilseledande att
föra in dessa argument i denna debatt.

Herr STÅHL (kort genmäle): Jag vill
bara ytterst kort säga till herr Håstad,
att det var tack vare den generösa
tryckfrihetslagstiftning vi då hade som
utvecklingen blivit sådan den är. Herr
Håstad har tydligen missuppfattat mig,
då han gör gällande, att jag anklagat
den dåvarande tryckfrihetslagstiftningen.
Tvärtom, jag menade, att den då
gällande tryckfrihetslagstiftningen var
en garanti för att den oppositionella
pressen kunde komma fram, en garanti
som den jury man nu vill skapa
icke ger.

Herr HALLBERG: Herr talman! Efter
de inlägg som gjorts i dag av herr Hagberg
i Malmö och nyss av herr Ståhl
kan jag för min del — eftersom jag i
allt väsentligt delar deras synpunkter
— fatta mig mycket kort. Jag skulle
emellertid först vilja till herr Haeggblom
säga, att det citat han nyss gjorde
tillämpligt på tidningsmännen och som
skulle belysa, hur litet de enligt hans
uppfattning veta om dessa ting, vill
jag för min del på tidningsmännens
vägnar returnera tillbaka till herr
Haeggblom. Det passar mycket bättre
på honom i detta avseende, när det gäller
bedömandet av vad tidningsmännen
eller journalisterna veta i den sak vi
nu debattera.

Herr Nilsson i Göteborg beklagade
sig över den form, som pressdebatten
om konstitutionsutskottets förslag till
ny tryckfrihetsförordning fått. Han ansåg,
att man i pressdebatten hade gått
till våldsamma överdrifter rörande denna
sak. Men herr Nilsson i Göteborg
var vänlig nog — sett ur socialdemokratisk
synpunkt att undantaga den
socialdemokratiska pressen och sade,
att detta gällde den borgerliga pressen.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Jag måste som socialdemokratisk pressman
i rättvisans namn säga, att det behöver
icke göras undantag i denna
punkt, ty vi ha i de socialdemokratiska
tidningarna varit lika goda som i de
borgerliga tidningarna, när det gällt att
i väsentliga punkter kritisera det förslag
som konstitutionsutskottet lagt
fram.

Det är ju två punkter i förslaget som
tilldragit sig det största intresset och
som vi från tidningsmannahåll alldeles
särskilt fäst oss vid och reagerat emot.
Vi ha icke reagerat emot det därför att
vi äro några prinsessor på ärten och
av överkänslighet eller tyckmyckenhet
begära favörer i grundlagsbestämmelserna
om tryckfriheten. Jag syftar här
på juryförfarandet, juryorganisationen
samt punkten om möjlighet att verkställa
indragning av tryckalster vid
krigsfara. Vi ha reagerat därför att vi
i detta sammanhang sakligt se en betydligt
större fara än för några personliga
yrkesintressen uti ett beslut i enlighet
med konstitutionsutskottets förslag.

Jag för min del anser, att ett bifall
från riksdagens sida till vad utskottet
föreslår i fråga om juryn lika väl som
i fråga om de andra nämnda punkterna
i någon mån skulle innebära ett kapande
av bitar av den livsnerv för demokratien
som tryckfriheten egentligen
utgör.

Herr Håstad försvarade förslaget om
juryns organisation och juryns tillkomst
med att bland annat hänvisa till
att landstingen och kommunerna välja
ju redan nu efter politiska linjer styrelser
och nämnder. Om jag fattade
herr Håstad rätt ville han sätta likhetstecken
mellan sådana val för praktiska
uppgifter som exempelvis av en stads
drätselkammare eller en landskommuns
kommunalnämnd och en hel del annat
samt valet av en sådan organisation
som juryn, som har att handlägga så
känsliga problem som den faktiskt har.

Det fanns en tid då tryckfrihetsåtalen
haglade mot socialdemokratiska och

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

andra radikala tidningsutgivare här i
landet. Både herr Håstad och herr Ståhl
ha i någon män varit inne på förhållandena
under den tiden. Jag tror för
min del ej, att det skulle blivit ett
mindre antal fällande juryutslag vid
den tiden med en jury av det slag som
konstitutionsutskottet nu föreslår än
det blev med den gamla juryformen.
Snarare kan man befara, att det skulle
ha blivit tvärtom.

Jag kan, som sagt, icke annat än ansluta
mig till de synpunkter beträffande
denna viktiga punkt i det föreliggande
förslaget, som ha framförts särskilt av
herrar Hagberg i Malmö och Ståhl. Jag
ber i det fallet att få yrka bifall till
den reservation, som är avgiven av herr
Sandberg m. fl.

I fråga om den andra viktiga punkten,
om indragningsmakten eller möjligheten
att indraga tryckalster eller
hindra utgivande av dem, då en situation
av krigsfara uppstår, ber jag att
få yrka bifall till den av herr Spångberg
avgivna reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr EDBERG: Herr talman! Då jag
i konstitutionsutskottet har något deltagit
i arbetet för utformandet av utskottets
förslag, i den del som handlar
om rätt att ingripa vid krigsfara, skall
jag be att få säga några ord.

Vi ha ju i tidningarna sett, hur de
lagt upp denna fråga om statsmaktens
rätt att vid krigsfara ingripa mot pressens
yttrandefrihet. Vi ha ju sett, att
det i tidningarna tolkas på många olika
sätt. Man kan nästan upprepa det där
gamla ordspråket, att om man kastar
en käpp i hopen skriker den som får
slaget. Det kan icke hjälpas, att det
vill synas som om det gällde framför
allt de tidningar, som uppträtt på ett
mycket besvärande sätt i det förra
världskriget.

De allra flesta tidningar i vårt land

ha ju, såsom vi veta, intagit en ganska
lojal ställning till statsmaktens uppmaning
till pressen att försöka iakttaga
varsamhet i sina uttalanden för att därigenom
hjälpa till att lotsa landet undan
krigiska förvecklingar med andra länder.
Men det var framför allt ungefär
tre tidningar här i landet som uppträdde
på ett sådant sätt, att de äventyrade
vårt indragande i kriget. Jag
undrar hur det skulle ha varit, om det
funnits 23 sådana tidningar i stället för
tre som uppträdde såsom dessa gjorde
under förra världskriget. Jag tvekar ej
att säga, att då hade vi alldeles säkert
indragits i kriget. Jag skulle också tro,
att om så hade varit fallet hade det
varit många av kammarens ledamöter
och säkert också en del journalister
som nu hade varit nedmyllade i den
svenska jorden. Tv vi veta hur krigets
härjningar gå: där tages det icke hänsyn
till vare sig den ene eller den
andre, utan det är den råa styrkan som
gör sig gällande.

Jag går i detta fall så långt, att jag
tror att det vore nödvändigt att till
och med gå litet längre än vad utskottet
gjort härvidlag och alltså giva statsmakten
något vidgad rätt att ingripa
vid sådana tillfällen.

Det är nog så som ett gammalt ordspråk
säger, att ibland måste husfadern
slå näven i bordet och säga: »Nu barn
ska ni vara tysta!» Jag tror också, att
om det blir fråga om krigsfara för vårt
land, måste statsmakten ha rätt att i
någon mån kontrollera pressen. I annat
fall kan det alldeles säkert bli mycket
tråkigheter.

Nu har det nyss sagts av herr Ståhl:
Varför skall icke folket få veta sanningen?
Det är alldeles riktigt, teoretiskt
sett. Men jag skulle vilja fråga: Är
det då icke bättre, att man försöker
lotsa landet från krigiska förvecklingar
än att folket får veta sanningen?

.lag har från trovärdigt håll hört, att
det under förra kriget var ganska svårt
att kunna övertyga t. ex. Tyskland om

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

att det bara var tre tidningar eller i
varje fall några få tidningar i vårt land,
som hade denna partiska inställning
som föranledde tysk reaktion, medan
den övervägande delen av svenska folket
förklarade sig neutral. Det var ganska
svårt att övertyga detta land, att
så var fallet. Om vi hade haft en hel
massa tidningar, som intagit ungefär
samma ställning som dessa tre tidningar,
så skulle det nu alldeles säkert
ha sett annorlunda ut i vårt land.

Jag tror därför, herr talman, att det
icke alls är så farligt med de tryckfrihetsbestämmelser
som här föreslås av
utskottet. Jag tror till och med, att det
varit nödvändigt att gå litet längre än
man gjort i utskottet. Man har icke inskränkt
tryckfriheten så mycket, utan
tidningarna kunna sägas nära nog ha
sin fulla yttranderätt, hur allvarligt läget
än är.

Herr MOSESSON: Herr talman! När
jag hörde herr Edberg rann i mitt
minne en strof av Talis Qualis för omkring
hundra år sedan: »Ve den som
sårar lungan i allmänhetens breda
bröst!» Det är väl, skulle jag vilja säga,
att utskottets talan icke föres av kamrater,
som i allmänhet yttra sig på det
sätt som herr Edberg gjorde, tv det
vittnade just icke om någon vidare förståelse
för värdet av en fri press.

Jag skulle, herr talman, vilja börja
de få ord som jag här skall yttra med
att uttala min glädje över att den fråga,
som vi diskutera i dag, icke är en partifråga,
utan att vi, såsom t. ex. herr
Hallberg nyss påpekade, kunna finna,
att här har vakt slagits om de frihetsvärden
det gäller lika energiskt ifrån
högern som från socialdemokraterna.
Jag är glad däröver.

Jag skulle gärna vilja bekänna, att
när jag läste detta betänkande så menade
jag, atl de fel, som efter min uppfattning
vidlåda utskottets förslag, kunde
bero på att utskottet har haft så

5ä

Förslag till tryckfrihetsförordning.

kort tid till sitt förfogande som det haft.
Men herr Nilsson i Göteborg förklarade,
att enligt hans mening — och han hade
ju varit med om att behandla ärendet
— hade icke tiden för utskottet
varit för kort, utan det hade varit andra
omständigheter som hindrat utskottets
medlemmar från att kunna så odelat
ägna sig åt detta viktiga ärende som
hade varit önskvärt.

I vart fall finner jag, att det är min
rätt — jag säger icke min plikt utan
min rätt — att få notera vad t. ex. herr
Herlitz har givit uttryck åt: att tiden
varit för kort. Jag undrar, såsom någon
tidigare här gjort, om det ej hade varit
bättre, att Kungl. Maj:t väntat med
denna proposition, så att icke behandlingen
av densamma hade behövt komma
vid en tidpunkt och i ett sammanhang,
då riksdagen eljest har varit så
engagerad som den har varit.

Jag tänker, att åtminstone alla som
någon längre tid varit med i riksdagen
fått den bestämda uppfattningen, att
om det är något av riksdagens utskott,
som är ovilligt att komma med hastverk,
så är det lagutskotten. Vi veta ju
hur de också bruka begära tid för att
ett ärende så att säga skall få mogna
hos var och en av de olika medlemmarna.
Om detta är naturligt beträffande
lagutskotten, så är det ju i än
högre grad naturligt, när det gäller det
grundlagsvårdande utskottet. Man har,
såvitt jag förstår, härvidlag icke haft
den tid på sig, som hade behövts för
att grundligt överväga frågan i detta
fall. Jag skall blott hänvisa till två områden,
där nu utskottet trots den korta
tiden har tagit sig för att göra ändringar.
Jag ber att utskottets medlemmar
icke taga det som en ovänlighet,
om jag säger, att deras verk härvidlag
icke har karaktären av konstverk utan
— om jag får säga det — mera erinrar
orii sådana verk som bruka komma från
Handarbetets vänner. Det hade i detta
avseende enligt min mening varit bättre,
om utskottets medlemmar, i känslan

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

av att vi härvidlag stå inför ett av de
allra viktigaste ärenden som konstitutionsutskottet
kan få, hade tryggat sig
till vad Kungl. Maj:t efter moget övervägande
kommit till hellre än att de
skulle taga sig före att snickra på egen
hand. Även om jag har den uppfattningen,
att vad Kungl. Maj:t föreslagit
i stort sett är vida bättre än vad utskottet
föreslagit, tycker jag likväl att
Kungl. Maj:ts förslag icke i alla avseenden
är bättre än de sakkunnigas förslag.

Det ena av de två moment, som jag
enligt vad jag tidigare sade skall uppehålla
mig litet närmare vid, är bestämmelsen
om konfiskering av skrift vid
krig eller krigsfara. Konstitutionsutskottets
ärade ordförande — han är inte
närvarande här nu — förklarade för
en stund sedan vad som enligt hans
mening skulle förstås med krigsfara.
Han ansåg att det inte skulle föreligga
krigsfara för Sveriges vidkommande
ens om de två väldiga makterna öst och
väst drabbade samman, utan endast om
Sveriges territorium bleve angripet
eller om vi på annat sätt bleve indragna.
Men vem vågar påstå, att uttrycket
krigsfara under skiftande förhållanden
i framtiden kommer att tolkas
på samma sätt som av herr Hallén
nu? Jag vill säga till herr Edberg och
andra, som härvidlag tala om ansvaret
för riket o. s. v.: Varje svensk regering
har säkerligen i det fallet lika stor ansvarskänsla
som de ärade ledamöterna
av konstitutionsutskottet.

Herr Hagberg i Malmö har redan sagt
ungefär detsamma om juryn som jag
tänkte säga, och jag skulle därför ha
kunnat nöja mig med att instämma i
hans yttrande, men jag vill, när jag
ändå har ordet, säga några ord härom
i anledning av vad andra ledamöter
anfört. Ställdes jag i valet att rösta antingen
för införande av en jury sådan
som konstitutionsutskottet rekommenderat
eller för ett domstolsförfarande
i tryckfrihetsmål utan någon jury alls,

så skulle jag med förlitande på den
oväld och saklighet, som utmärka det
svenska domstolsväsendet, obetingat
överlämna saken åt domstolen hellre
än åt en på detta sätt beskaffad jury.

Jag skall inte trötta herr talmannen
med att redogöra för hur jag kommer
att rösta vid de olika momenten. Jag
har blott velat ange, hur jag i allmänhet
ser på detta ärende.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Herr Mosesson tog ganska illa
upp när jag erinrade om att det fanns
tre tidningar, som under kriget nära
nog äventyrade vår självständighet. Jag
undrar i så fall inte på det — han
kanske kände sig medansvarig. Det var
ju tre folkpartitidningar, som på allt
sätt sökte försvåra för regeringen att
lotsa oss ur bränningarna. Däremot har
jag svårt att förstå, att herr Mosesson
indirekt vill försvara dessa folkpartitidningars
uppträdande under denna
svåra tid.

Herr FAST: Herr talman! Ehuru jag
inte deltagit i detta ärendes behandling
i utskottet, är det ganska naturligt
att jag här tar till orda, eftersom
jag i andra sammanhang många gånger
sysslat med tryckfriheten. Jag vill understryka
vad herr Mosesson sade om
att man vid bedömandet av detta verk,
som man betraktar såsom utskottets,
måste se det mot bakgrunden av tidsnöden.
När jag talar om att det varit
knappt om tid, tänker jag inte så mycket
på den tid, som erfordras för att
ställa samman utlåtandet, som på den
tid, som behövs för att konferera med
partigrupper och låta sakkunniga kritisera
utskriven lagtext. I synnerhet på
ett så ömtåligt område som detta måste
man noggrant pröva de föreslagna lagtexterna.
Det torde finnas få områden,
som äro så svårbedömbara som tryckfrihetens,
och jag vill erinra om att
konstitutionsutskottet vid ett par tillfällen
använt längre tid för betydligt

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

mindre genomgripande omgestaltningar
än den det här är fråga om. Ännu mer
betänkligt finner jag det vara, att utskottet
inte bara går ifrån Kungl. Maj:ts
förslag utan också komponerar lagtext
på egen hand utan stöd av någonting
annat än sin egen uppfattning.

Eftersom tiden ju lider fort, skall jag
fatta mig så kort som möjligt, och jag
skall försöka undvika att upprepa vad
andra talare tidigare sagt. Det är emellertid
ett par punkter, som inte berörts
tidigare och som jag därför vill uppehålla
mig litet vid. Jag går igenom förslaget
med hänsyn till de yrkanden jag
sedermera kommer att ställa och börjar
med 1 kap. 2 §. Utskottet har där
skjutit in orden »eller enskild» i stället
för »annat allmänt organ», som
föreslås i propositionen. Jag tror inte
man behöver uppehålla sig så länge vid
detta ändringsförslag sedan första kammaren
med ungefär dubbel majoritet
antagit reservationen på denna punkt,
vilken överensstämmer med propositionen.

Jag vill för egen del tillägga, att jag
inte är säker på att vare sig jag eller
utskottet kan överblicka de konsekvenser,
som utskottets formulering kan få.
Erfarenheten från gångna tider säger,
att utskottets förslag på denna punkt
skulle leda till mycket underbara resultat
och verka stötande för det .svenska
folkets rättskänsla. Jag betraktar
det som självklart, att andra kammaren
följer första kammaren i denna del.

I 2 kap. 10 § har utskottet uteslutit
orden »beslut, som meddelats av departementschef,
må dock ej överklagas».
Jag finner denna ändring vara
principiellt oriktig, för att nu använda
ett mildare uttryck än när man talar
man till man. Kan det vara riktigt
att konstruera en sådan ordning, att
en departementschefs beslut att icke
utlämna en allmän handling skall
kunna överklagas hos regeringsrätten?
Jag vet mycket väl, att Kungl. Maj:t i
regeringsrätten inte iir samma sak som

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Kungl. Maj:t i statsrådet, men man kan
väl ändå inte komma från sammanhanget.
Jag vet inte, vilka vidare konsekvenser
denna ändring kan ha. Konstitutionsutskottet
nöjer sig ju vid
granskningen av statsrådens ämbetsförvaltning
inte med att granska deras
handlingar i egenskap av rådgivare i
konseljen, utan det granskar också deras
handlingar i egenskap av departementschefer.
Det skulle sålunda kunna
inträffa att regeringsrätten upphäver
ett beslut av en departementschef och
att sedan konstitutionsutskottet med stöd
av denna fingervisning från regeringsrätten
anmärker på statsrådet, emedan
det anser det genom regeringsrättens
utslag vara bevisat, att han inte förvaltat
sitt ämbetet med det nit och
skicklighet, som grundlagen förutsätter.
Jag ber mina kammarkamrater att
se en smula principiellt på denna
fråga och inte bara ta hänsyn till vad
de tro är lämpligt för stunden. Man
skall aldrig resonera på det sättet.

Sedan komma vi till 7 kap. 3 §, där
utskottet uteslutit bestämmelsen som
rör tjänstemans tystnadsplikt, när denna
grundar sig på stadgande i en författning.
Jag tror inte denna ändring
är fullt så obetydlig som den ser ut
att vara. Jag har visserligen observerat,
att utskottet försökt göra en definition
på vad som skall förstås med
lag, men jag anser att utskottet inte
lyckats därvidlag. Alltjämt står enligt
mitt förmenande kvar. att de författningar,
som utfärdas av Kungl. Maj:t
efter riksdagens hörande, falla inom
ramen för förordningar och således
icke kunna inbegripas i uttrycket lag.
Utskottets ändring kan enligt min mening
få egendomliga konsekvenser. Man
kommer säkerligen att göra förordningar
till lagar i en hel del fall, där
detta inte är nödvändigt och kanske
inte heller lämpligt. Vidare komma
tjänstemännen själva att få eu besynnerlig
ställning, om tryckfrihetsförordningen
förbjuder dem att lämna med -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

delanden om sådant, som de enligt lag
icke få omtala, men tillåter dem vissa
friheter i fråga om sådant, som de
enligt en av Kungl. Maj:t utfärdad förordning,
till vilken kanske till och med
riksdagen medverkat, äro oförhindrade
att omtala. Jag anser att denna ändring
inte är tillräckligt övertänkt och
att det är klokast att även på denna
punkt följa Kungl. Maj :ts förslag.

Jag kommer så till 7 kap. 8 §, som
handlar om konfiskering av skrift vid
krig eller krigsfara. Jag skall gärna erkänna,
herr talman, att jag på ett tidigt
stadium varit inne på funderingar
huruvida det kunde vara möjligt att
skapa en formulering, som täckte den
skymningsperiod, som föregår ett krigsutbrott,
men när jag ser utskottets försök
att finna eu sådan formulering, då
förstår jag, att frågan är olöslig. När
jag hörde utskottets ärade ordförande,
min vän Hallén, på utskottets vägnar
söka förklara, vad som menades med
krigsfara, då sade jag mig, att det inte
är någon mening med denna lagstiftning,
om det inte skulle vara krigsfara
för oss ens om öster och väster
drabbade samman och vi klämdes mellan
två sköldar. Jag förstår inte, mina
damer och herrar, vad man i så fall
skall ha denna paragraf till.

Trots att det från skilda håll försäkrats,
att denna bestämmelse inte
skall kunna användas som påtryckningsmedel
från annan makt, har jag
inte blivit övertygad om den saken.
Erfarenheterna från en gången period
säga, att metoderna därvidlag kunna
vara både skiftande och påfrestande.
Jag anser att denna bestämmelse skulle
kunna vara oläglig även så till vida,
att regeringen genom att begära att
denna lag skall sättas i kraft blir
tvungen att ge folket ett intryck av att
det föreligger krigsfara. Jag anser det
sålunda inte lämpligt att införa en bestämmelse
av den art utskottet föreslagit.

Utskottet bär försökt skapa en viss
trygghet på detta känsliga område genom
att kräva tre fjärdedels majoritet
i riksdagen. Det är emellertid att bruka
större våld än nöden kräver, tv därmed
har man dragit in även krigsförhållanden,
och det är väl tveksamt om
detta är lämpligt. Har kriget utbrutit,
finns det så många osäkra faktorer.
Man vet inte, om riksdagen över huvud
taget kan sammanträda, och man vet
inte, hur många riksdagsmän som finnas
i livet efter ett bombanfall. Det är
därför uppenbart att det måste bli en
koncentration av beslutanderätten. Jag
tror inte det är vare sig nödvändigt
eller lämpligt att inskjuta orden »med
riksdagens samtycke». Enligt min mening
utgör icke ens bestämmelsen om
tre fjärdedels majoritet någon garanti
för riksdagens medverkan. Den dag,
då vi befinna oss i en så allvarlig
krigsfara, som utskottets ärade ordförande
skildrade, ha vi sannolikt en
samlingsregering i detta land. I ett sådant
läge är det naturligtvis otänkbart
att riksdagen vill föranleda en regeringskris,
och det gör att bestämmelsen
om kvalificerad majoritet är ganska
betydelselös. Jag anser givetvis inte,
att riksdagen skall vara något slags
springpojke åt regeringen, men i en
sådan situation måste man ta hänsyn
till det allvarliga läget, och riksdagen
skulle knappast kunna underlåta att
bifalla ett regeringsförslag om att krigsfara
skall anses föreligga.

Det är bara ett avsnitt till jag vill
säga några ord om, och det gäller
juryn. Jag vill göra den bekännelsen,
att när jag läste igenom propositionen,
ansåg jag att de nuvarande jurvbestämmelserna
ur skilda synpunkter äro lika
acceptabla som de som Kungl. Maj :t
föreslagit. När jag fick se vad utskottet
här presterat, fick jag sedan en känsla
av att utskottet åstadkommit en dålig
domstol, men knappast en jury. Enligt
den mening man tidigare inlagt i ordet

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

har en jury kunnat lämna litet större
utrymme för det fria spelet än en domstol.
Det har förekommit sådana fall,
att en jury i Ystad frikänt en skrift,
medan en jury i Luleå funnit den
brottslig, men det har bara påverkat
utvecklingen och inte verkat särskilt
stötande. De nio personer, som föreslås
skola ingå i den fasta juryn, utgöra
däremot ett alltför litet urval för
att de skola kunna avspegla olika folkskikt,
och en sådan jury skulle bli alltför
ensidigt sammansatt. Man kan inte
bortse från det, som herr Ståhl sade
om verkningarna av att man ständigt
vet vilka personer man har att röra
sig med. Jag anser det vara oförenligt
med jurybegreppet. Med hänvisning till
vad många andra talare tidigare yttrat
i denna sak får jag sålunda säga —
och jag vill inte uppehålla tiden längre
— att jag anser det klokast att här följa
Kungl. Maj ds förslag.

Med hänsyn till att det föreligger så
inånga meningar är det nödvändigt att
vi samla oss omkring de viktigare punkterna,
om man vill åstadkomma ett resultat
— och jag tänker för mitt vidkommande
inte yrka återremiss. Såvitt
jag förstår finns det ingen annan samlingslinje
än propositionen, och det gör,
herr talman, att jag kommer att yrka
bifall till utskottets förslag med undantag
för 1 kap. 2 §, 2 kap. 10 §, 7 kap.
3—8 §§ samt 12 kap. 2, 3, 9, 10, 11, 12,
13, 14 och 15 §§, där jag yrkar bifall
till Kungl. Maj ds förslag.

Om vi inte vilja kasta ut detta förslag
i rena äventyret måste vi koncentrera
oss omkring det som är väsentligt.
Det kan måhända inträffa en
eller annan olycka i fråga om hänvisningsparagrafer
o. s. v., men det har
ingen betydelse, tv utskottet har genom
föredragningsordningen fått rätt att
vidta jämkningar, dels med hänsyn till
kamrarnas beslut, dels med hänsyn till
olika formuleringar. Det gör att man i
så fall kan vänta ett sammanjämknings -

Förslag till tryckfrihetsförordning.

memorial från utskottet, som skapar
den enighet man vid första genomläsningen
av utlåtandet inte trodde det
skulle vara möjligt att uppnå.

I detta anförande instämde herr Olson
i Göteborg.

Herr HiEGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Jag anser att herr Fasts
uttalande, att utskottet gjort någonting
klandervärt när det utarbetat egna formuleringar
av lagtexten, behöver få ett
bemötande från utskottet. Jag vill inte
diskutera själva sakfrågan, men jag vill
påpeka för herr Fast, att utskottet beträffande
1 kap. 2 §, 2 kap. 10 § och
7 kap. 3 § följt de sakkunnigas formulering.
I fråga om dessa tre punkter
stämmer det alltså inte, att utskottet
yxat till lagtext på egen hand. Om det
skall vara någon mening med utskottets
granskning, måste väl utskottet
pröva såväl propositionen som det material,
som ligger till grund för densamma.
Jag anser att utskottet inte skall
behöva ta emot snubbor för sådant,
som det inte gjort. Det har haft att
välja mellan olika alternativ, vilka
granskats av remissinstanserna.

Beträffande herr Fasts funderingar
om att nio personer, valda på det sätt
som här föreslås, skulle vara mindre
representativa för svenska folket än nio
personer, som utsetts mera på en slump
genom lottning, vill jag säga, att det
ändå inte blir mer än nio personer,
vilken metod vi än välja. Jag kan inte
förstå, att det skulle vara en sämre garanti
för att juryn representerar svenska
folket, om den väljes av företrädare
för olika meningsriktningar och
representerar olika delar av ett område,
än om den delvis får sin sammansättning
bestämd genom lottning.

Herr von FRIESEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall begagna replikrätten
bara till att bemöta ett avsnitt

bil

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

av herr Fasts anförande, som rör den
visserligen lilla men principiellt viktiga
detaljen om möjlighet att överklaga departementschefs
beslut, när det gäller
vägran att utlämna allmänna handlingar.

Som jag tillät mig nämna i mitt första
anförande grundar sig utskottets beslut
därpå, att man icke i denna situation
betraktar departementschef som
Konungens rådgivare utan enbart som
chef för ett större verk, ett centralt förvaltningsorgan,
och man har då funnit
det logiskt och riktigt att också medgiva
en fullföljdsrätt mot hans beslut.
Jag vill erinra om, som de sakkunniga
också ha framhållit, när de gått på denna
linje, att det tidigare har förekommit
vad herr Fast tycker är så principvidrigt,
nämligen att en domstolsinstans
fått taga ställning till av departementschef
fattat beslut. Före 1937 var det
möjligt att klaga hos Konungens högsta
domstol mot av justitieministern fattat
beslut i ett visst ärende, som jag icke
här närmare skall beröra. Det har också
påpekats av de sakkunniga, vilket jag
understryker har varit vägledande för
utskottets ställningstagande i detta avsnitt,
att det kan uppkomma ovanliga
situationer, som göra att det kan bli
nödvändigt att ha denna fullföljdsrätt.
Man kan tänka sig, att en viss handling,
som efterfrågas av en person, kan befinna
sig antingen i ett statsdepartement
eller hos annan myndighet. Är den hos
den andra myndigheten, har han rätt
att fullfölja talan, men är den i ett statsdepartement
och departementschefen
tagit ställning i saken, kan han icke
fullfölja talan.

Jag yrkar, herr talman, ännu en gång
bifall till utskottets förslag på denna
punkt. Om jag inte är fel underrättad
har också första kammaren gått på den
linjen.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Herr Haeggblom missförstod mig.

Jag sade att det var äventyrligt i synnerhet
i de fall, då jag talade om tidsnöd,
att frångå både de sakkunniga och
Kungl. Maj:t. Det var något annat än
vad herr Haeggblom ville inlägga i mitt
uttalande.

Ä andra sidan vill jag säga till herr
Haeggblom, att jag icke förstår varför
man i detta fall skall gå på de sakkunniga.
Jag tycker det vore anledning att
också se på de skäl, som Kungl. Maj:t
har förebragt för att man skall frångå
de sakkunnigas förslag. Det verkar, som
om man i detta sammanhang alldeles
hade glömt bort det. Jag tycker att
Kungl. Maj:ts skäl också böra vägas,
och det är det jag försökt göra, när jag
kommit till detta resultat.

Sedan vill jag till herr von Friesen
säga, att hans påpekande angående
överklagande till högsta domstolen icke
bär något samband med den fråga som
vi nu behandla. Å andra sidan vill jag
fråga: Varför är man på folkpartihåll så
förfärligt rädd för att över huvud taget
giva en stark ställning åt regeringen
och departementscheferna, där detta
enligt mitt förmenande är oundvikligt?
Ni slåss ju för att komma fram till regeringsmakten,
och då tycker jag att ni
skola lagstifta på det sätt, att det passar
även när ni eventuellt komma i regeringsställning.
Det är alltid klokt att se
långt i framtiden.

Herr LAGER: Herr talman! Nu senast
under krigsåren pressades tryckfrihetsförordningen
och dess paragrafer ganska
hårt. Man pressade t. o. in. fram en
gammal förordning, mer än 100 år gammal.
som togs i användning och som
icke minst den tidning, där jag har min
verksamhet, fick känna på. Det var därför
med rätt stor tillfredsställelse, som
vi togo del av 1944 års tryckfrihetssakkunnigas
betänkande och det förslag till
ny tryckfrihetsförordning, som där var
utformat. Denna glädje och tillfredsställelse
grumlades icke nämnvärt efter

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

Öl

det att man läst igenom Kungl. Maj:ts
proposition i ämnet, ty den skilde sig
enligt min mening icke i några väsentliga
stycken från de sakkunnigas förslag.
Glädjen grumlades däremot mycket
allvarligt, när man sedan fick se den
behandling, som konstitutionsutskottet
har låtit Kungl. Maj:ts proposition undergå,
och det är närmast med anledning
av ett par väsentliga ändringar,
som utskottet där har gjort, som jag begärt
ordet. Jag vill dock förutskicka, att
utskottet icke blott behandlat propositionen
så, att utskottets förslag enligt
min mening innebär en försämring, utan
konstitutionsutskottet har också på några,
om än mindre betydelsefulla, punkter
förbättrat densamma. Det är särskilt
de två huvudfrågorna i debatten, som
jag vill yttra mig om för att närmare
motivera den ståndpunkt, som jag och
mina partikamrater här i kammaren intaga.
Det gäller för det första frågan
om indragningsförfarandet och för det
andra frågan om juryinstitutionen.

Regeringen föreslår, att indragningsförfarandet
skall finnas inskrivet i den
nya grundlagen. Regeringen ger emellertid
denna indragningsmakt en mycket
snäv begränsning till att gälla endast
under krig, och därmed är en fix
gräns satt, som icke kan missförstås
eller bli föremål för olika tolkningar.
Jag tror inte heller att denna indragningsmakt
under krig i praktiken kommer
att ha så förfärligt stor betydelse.
Om det skulle gå på det sätt, vilket vi
alla hoppas att det icke skall gå, att det
blir krig och att vårt land dras in i det,
träda ju. då krigstillstånd inträder, en
hel rad lagar och förordningar automatiskt
i funktion, avsedda för det undantagsförhållande
och det speciella läge,
som då uppstår. Om det i en sådan situation
skulle fattas bestämmelser och
förordningar, lära dessa tillkomma tämligen
hastigt, och jag misstänker att det
som uteslutande kommer att diktera de
makthavandes meningar vid dessa förordningars
och lagars utformning är

Förslag till tryckfrihetsförordning.

vad man betraktar vara ändamålsenligt
ur krigföringens synpunkt. Om så sker
förutsätter jag också, att tidningar och
andra publikationer, som av de makthavande
anses vara icke ändamålsenliga,
komma att tystas på det ena eller
andra sättet. Det kan ju ske genom ett
enkelt beslag av ett hus, i vilket ett
tryckeri är inrymt, tv därmed hindrar
man ju ganska effektivt en tidning eller
annan publikation att utkomma. Det
kan ske genom att man för militära ändamål
lägger ett allmänt beslag på papper
och genom särskilda fördelningsbestämmelser
hindrar publikationer att
utkomma, som man ur ändamålsenlighetssynpunkt
icke betraktar såsom
önskvärda. Jag tror således att den praktiska
betydelsen av regeringens förslag
på denna punkt är ganska ringa, och
detta har gjort att vi i en motion hemställt
om bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Annorlunda ställer det sig, om lagen
skulle bli antagen i den formulering,
som utskottet har givit den framför allt
genom kompletteringen, att indragningsstadgandet
skall kunna gälla icke blott
vid krig utan även vid krigsfara. Därmed
är enligt min mening gärdet upprivet
för egentligen allsköns godtycke,
ty vad är krigsfara och vem skall avgöra,
när krigsfara verkligen är förhanden?
Utskottet borde ju åtminstone
gjort ett försök till definition av detta
begrepp, när det nu ändrar Kungl.
Maj:ts förslag på den punkten.

Under debatten har konstitutionsutskottets
ordförande, herr Hallén, gjort
vissa försök att precisera, när enligt
hans mening krigsfara inträder. Emellertid
är ett uttalande till protokollet av
konstitutionsutskottets ordförande icke
detsamma som grundlagens stadgande
och kommer väl inte att ha så stor betydelse,
när regeringsmakten och riksdagen
i en eventuell framtid få taga
ställning till om krigsfara föreligger
eller icke. Jag tror att avgörandet, huruvida
krigsfara föreligger eller icke,
innebär icke blott att observera och

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

värdera vissa fakta, utan det är i hög
grad en omdömesfråga hos dem, som
sitta i ledningen för staten. Det räcker
kanske med att hänvisa till de ytterst
delade meningar om huruvida krigsfara
var för handen eller icke, som funnos i
de danska regeringskretsarna dagarna
före den 9 april 1940. Då värderade
olika ministrar och andra befattningshavare
i hög ställning faran högst olika,
och det är ingenting som säger, att det
blir lättare för en svensk regering och
en svensk riksdag att under ett eventuellt
framtida krig avgöra, huruvida
krigsfara föreligger eller icke.

Den bästa översikten över huruvida
krigsfara föreligger eller icke bör naturligtvis
regeringen ha. Jag tror icke
att riksdagen och framför allt icke den
enskilde riksdagsmannen har på långt
när dess möjligheter att bedöma allvaret
i situationen. Herr Hallén menade i
sitt anförande, att man icke skall underskatta
riksdagsledamöternas omdöme,
deras balans och sans, och det
skulle jag vilja vara den siste att göra,
men enskilda riksdagsmän äro ju ändå
inte mer än människor och kunna naturligtvis
icke helt undgå att påverkas
av, låt mig säga, tidningspressens sätt
att skriva. Ser man på hur framför allt
dagspressen men också en del andra
publikationer nu se ut, finner man rätt
ofta att rubrikförfattare och redaktörer
på nyhetsavdelningarna flitigt kittla
publiken med att krigsfara är för handen.
Det ligger i vad jag skulle vilja
kalla den kommersiella pressens egen
natur att på detta sätt försöka locka
folk till att köpa lösnummer, och då får
ofta vederhäftigheten i upplysningen
stå tillbaka för den sensationella utsmyckningen.
Det är att beklaga, men
jag tror inte man kan bestrida det. Erfarenheterna
från krigsåren vittna också
om att riksdagsledamöterna icke voro
alldeles opåverkade av stämningarna.
Jag tror det var i första kammaren, som
en av dess ledamöter en gång fällde uttrycket,
då särskilda lagar beslötos, att

här stiftar man lagar i skräck och panik.
Några år efteråt voro nog alla överens
om att det låg något i detta uttalande.
Vi ha också sett på den allra
sista tiden, hurusom regeringar i vårt
närmaste grannskap kunna falla för
krigsrvkten. Jag syftar närmast på de
extraordinära åtgärder, som den danska
regeringen vidtog vid påskhelgen med
rätt omfattande militära beredskapsåtgärder
i Köpenhamn, som icke kunde
motiveras med någonting annat än att
man ansåg att krig var ganska omedelbart
förestående. Det visade sig, att man
felbedömt situationen. Jag tycker alltså
att man icke i grundlagen skall skriva
in, att i fall av krigsfara indragningsmakten
gentemot pressen skall få tagas
i anspråk.

Jag har den uppfattningen, att den
lydelse, som utskottet här föreslår, är
oantagbar. Då regeringens förslag enligt
min mening icke företer någon
praktisk skillnad gentemot det förslag,
som är framlagt reservationsvis av herrar
Holmbäck och von Friesen i detta
stycke, men reservationen är klarare,
ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herrar Holmbäck
och von Friesen beträffande 7
kap. 7—9 §§, alternativt till den reservation,
som avgivits av herr Spångberg.

Den andra fråga, som jag ville beröra
med ett par ord, är juryinstitutionen.
Det förslag, som utskottet framlagt, innebär
att juryinstitutionen i dess egentliga
mening upphävs. Om man skulle
skapa en sådan jury som här föreslås,
blir det mera en nämnd eller domstol
eller vad man nu vill kalla det, en alldeles
speciell sak, som vi tidigare icke
haft i tryckfrihetsmål. Om man skall
välja mellan de tre alternativ som finnas,
den nuvarande ordningen, regeringens
förslag och utskottsförslaget, så
vill jag helt instämma med herr Ståhl
och herr Håstad, att då är den nuvarande
ordningen den bättre. Mot denna
har man anfört, att det är oriktigt att

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

representanter för parterna sitta i jury
och utöva en dömande verksamhet. Jag
tror inte det är så farligt. Däremot är
det sämre att man avskaffar garantien
för att de båda parternas meningar
skola få komma till uttryck i juryn. Däri
ligger enligt min mening en större fara.
Skall man nu gå in för utskottets förslag,
betyder det att man inrättar en
speciell tryckfrihetsdomstol, vald för
fyra år i sänder, som skall avgöra tryckfrihetsmålen.

Det har anförts under debatten, att
en sådan fast jury skulle förvärva en
viss erfarenhet av tryckfrihetsmål och
en viss sakkunskap. Jag tror inte det
blir så mycket bevänt med den sakkunskap,
som förvärvas på fyra år.
Tryckfrihetsmålen äro nämligen icke
så förfärligt många här i landet. Icke
ens i Stockholm förekomma de så ofta,
och jag skulle tro att ute i landsorten
äro tryckfrihetsmål tämligen sällsynta
— ett eller ett par per år — och de
röra sig över ett mycket vidsträckt område.
Att på fyra år samla någon nämnvärd
sakkunskap hos den fasta juryn
anser jag tämligen ogörligt. Jag tror
icke att den lilla, eventuella vinst, som
man kan uppnå med detta, uppväger de
nackdelar, som ett bifall till utskottets
förslag skulle innebära.

Den tidning, i vilken 1944 års tryckfrihetssakkunnigas
ordförande för närvarande
är redaktör, skrev härom dagen,
att överallt där jurysystemet prövats
har man varit ytterst angelägen
att utesluta alla möjligheter för parterna
att öva något obehörigt inflytande
på jurymedlemmarna. Jag tror att man
på detta område bör skapa så vattentäta
garantier som möjligt, ty skydd
mot obehörigt inflytande är ju oupplösligt
förknippat med själva juryinstitutionen.
För att juryn skall få den
auktoritet den hör ha, bör den skyddas
mot varje misstanke för våld och partiskhet.
Om någonsin gäller här den
gamla regeln, att Caesars hustru icke
ens får misstänkas.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Skulle riksdagen antaga utskottets
förslag, blir jurymännens antal enligt
min mening alltför begränsat. Det blir
möjligt att exakt förutse, vilka som
skola fälla avgörandet i tryckfrihetsmål,
och det kan ge fältet fritt för allehanda
spekulationer med en massa
konsekvenser av mindre angenäm
natur.

Beträffande valet av jurymän ha vi
föreslagit, att de skola utses enligt den
proportionella valmetoden. Utskottet
har icke velat tillstyrka detta men har
gjort ett tillägg till Kungl. Maj :ts förslag,
att icke endast skilda samhällsgrupper
och landsdelar skola vara representerade
bland jurymännen utan också olika
meningsriktningar. Jag tolkar detta
utskottets förslag som ett tillmötesgående
av vår motion. I praktiken lär väl
den proportionella valmetoden under
sådana förhållanden komma till användning,
eftersom den är bekvämast
genom att mandatfördelningen på olika
partier finns uträknad i en rad andra
fall, där den proportionella valmetoden
gäller. Jag skall i detta stycke be att
få yrka bifall till den av herrar Sandberg'',
Holmbäck och von Friesen avgivna
reservationen, som innebär bifall
till Kungl. Maj:ts proposition utom på
den punkten att valet skall tillgodose
också de skilda meningsriktningarna.

Det är ytterligare ett stadgande, som
jag skulle vilja säga några ord om, och
det är vad som är föreslaget beträffande
beslag av skrift, som sprides vid militära
förband. Där sägs det enligt
Kungl. Maj:ts förslag, att icke blott befälhavare,
som enligt lag har bestraffningsrätt
över personal, skall kunna besluta
om beslag, utan så skall också
kunna ske av befälhavare av officers
eller underofficers rang, då fara är för
handen. Utskottet har ändrat Kungl.
Maj:ts formulering »befälhavare» till
»befattningshavare». Så vitt jag förstår
betyder detta eu väsentlig utvidgning
av antalet personer vid militära förhand,
som bli utrustade med befogenhet

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

att göra beslag. Jag tror att detta antal
skall göras så litet som är möjligt, och
om man nu av vissa rent formella skäl
anser sig vilja ha ordet befattningshavare
i stället för befälhavare i texten,
skulle jag vilja instämma i det yrkande
om begränsning av antalet, som föreslagits
av herr Spångberg i hans reservation.
Han menar nämligen, att gränsen
skall dragas vid sådana befattningshavare,
som ha bestraffningsrätt över
de underlydande.

Det var egentligen bara på dessa tre
punkter jag ville ge några motiveringar
till mina yrkanden.

Till sist kan jag emellertid icke underlåta
att uttrycka en viss förvåning
över att ledamöter av det socialdemokratiska
partiet i konstitutionsutskottet
tillstyrkt sådana ändringar av Kungl.
Maj :ts förslag till tryckfrihetslagstiftning,
som innebära eu begränsning av
tryckfriheten, för att icke använda ett
ännu strängare uttryck.

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Jag har begärt ordet i främsta
rummet med anledning av min motion
i denna fråga, som närmast berör möjligheterna
att öka anonymitetsskyddet
och borttagandet av möjligheterna att
på administrativ väg förhindra pressens
användande av visst material.

Vad anonymitetsskyddet beträffar,
har utskottet icke ansett sig kunna medverka
till en tryggare ordning, och jag
måste livligt beklaga, att möjligheterna
till kontakt mellan pressen och allmänheten
beskäras på detta sätt. Jag måste
säga, att jag känner mig övertygad om
att vad som här föreskrives icke kommer
att vara till gagn, och jag tvivlar
starkt på att olägenheterna av ett utsträckt
anonymitetsskydd motivera en
särskild lagstiftning på området.

Samtidigt vill jag uttala min tillfredsställelse
över att motionens yrkande
i fråga om undanröjande av administrativa
hinder för nyhetsförmedling vunnit
utskottets bifall. Jag anser det utom -

ordentligt värdefullt, att pressens fria
prövningsrätt på detta område bibehålies.

Medan jag har ordet skulle jag också
gärna önska på ett par andra punkter
i utlåtandet ge min mening till känna.

Jag anser mig icke kunna medverka
till att de bestämmelser genomföras,
som avse att beskära pressens verksamhet
under påstådd krigsfara. Jag vågar
tro att det snarare skulle kunna tänkas
bli en betydande börda för en regering
att ha denna makt över pressen i sin
hand. Om en främmande stat, såsom
finns exempel på i det förgångna —
och detta mycket nära i tiden — skulle
vilja åberopa de möjligheter, som paragrafen
i fråga öppnar, kommer det för
en framtida regering säkerligen att bli
en lång rad svåra avgöranden, något
som i stor utsträckning skulle kunna
undvikas, om denna bestämmelse icke
infördes i lagen.

Vidare skulle jag, herr talman, vilja
säga, att jag icke kan anse det tillfredsställande
att uppdraga åt kommunala
korporationer — här har man föreslagit
landstingen — att utse jury i tryckfrihetsmål.
Jag tror icke att den föreslagna
fasta länsjuryn är lämplig. Det nuvarande
systemets regler tillgodose bättre
lagens grundtanke än en genom majoritetsval
utsedd länsjury.

Till sist vill jag framhålla, att jag
möjligen kan förstå dem, som önska
strängare regler i fråga om pressens
rätt att fritt diskutera, fastän jag icke
gillar den uppfattningen. Alla ha väl i
den offentliga verksamheten någon
gång varit utsatta för misstydningar
eller felslut från pressens sida, och det
är naturligt att ingen tycker att sådant
är roligt. Jag är medveten om att sådana
tillfällen alltjämt kunna återkomma,
men jag anser det oerhört viktigt
att ge den ansvarskännande och i högsta
grad vederhäftiga pressen så stort
utrymme som möjligt är, och detta
framstår för mig som det absolut väsentliga.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

Herr GEZELIUS: Herr talman! Säkerligen
är det många, som känna en bestämd
olust inför uppgiften att taga
ställning till ett förslag om ändring i
grundlagarna på basis av ett utskottsutlåtande,
bemängt med så många reservationer,
försett med en så knapp
motivering och föremål för så mycken
kritik. För mig har denna olust stegrats,
när jag hört debatten och försport,
att många av ivrarna för en ändring av
tryckfrihetsförordningen nu förklara
— med början med herr Ståhl, som sedan
följdes av flera andra — att exempelvis
förslaget till jury är så dåligt
både i propositionen och i utskottets
förslag, att de skulle föredraga den nu
gällande ordningen för tryckfrihetsjuryns
utseende. Då blir man i hög
grad betänksam.

Jag skall icke — det är icke möjligt
med hänsyn till den svaga motivering
som givits och den ringa tid som stått
till förfogande — gå in på en analys
eller kritik av vare sig propositionen
eller utskottsförslaget. Kritiken ligger
för oss alla så uppenbar i den redan
förda debatten. Jag skall lämna de vanliga
stigar, som trampats i debatten,
och gå in på några principiella frågor.

Den första gäller en sak, som såvitt
jag vet, icke har varit föremål för ingående
diskussion vare sig hos de sakkunniga
eller, så vitt jag kan finna,
hos regeringen eller utskottet, nämligen
det område, som skall göras till
föremål för skydd ur tryckfrihetens
intresse. Det säges med rätta i själva
upptakten till de sakkunnigas utlåtande,
alt »en fri press tjänstgör både
som en opinionsskapande faktor och
som ett uttryck för en förhärskande och
framväxande opinion. Det demokratiska
samhället kan i en mening sägas
fungera genom det fria ordet. Tryckfriheten
blir härigenom kännemärket på
ett fritt samhällsskick.» Detta är alldeles
riktigt. Tryckfriheten har ett
egenvärde. En fri press är uttryck för
hälsa i samhället. Men det är också

Förslag till tryckfrihetsförordning.

riktigt vad i både sakkunnigutlåtandet,
propositionen och utskottsutlåtandet
betonas, nämligen att tryckfriheten icke
kan vara obegränsad. Därför har också
förts in den bestämmelsen, att ett missbruk
av det fria ordet, vare sig det är
muntligen framsagt eller skrivet, straffas
enligt strafflagen i form av straff
för ärekränkning eller annat. Detta redan
i strafflagen begränsade område
anges ju i 7 kap. 4 § i lagförslaget,
som är en direkt katalog över strafflagens
bestämmelser.

Nu har man med rätta sagt, att det
kan vara synnerligen svårt för en vanlig
domstol att alltid avgöra, när t. ex.
en ärekränkning — det ligger ju närmast
till hands att tänka sig en sådan
sak — har formen av en berättigad
kritik eller faller inom det straffbara
området. Detta är motiveringen för att
man velat skapa en litet vidare sektor
och lägga bedömandet av den samhälleliga
kritiken under en jurys avgörande.
Juryn skall med andra ord kunna
säga, att det varit befogat att brännmärka
den och den rörelsen för ohederlighet
eller den och den mannen för
några allmänna brister. Pressen skall
kunna säga ut detta för att samhällslivet
skall hållas friskt. Men för mig
är det emellertid lika uppenbart, att
individen har ett krav på att pressen
icke får en sådan frihet, att den kan
missbrukas gentemot den enskilde.

Jag skall taga ett exempel. Om jag
skulle föra en process, som är föremål
för livlig diskussion i pressen, och gå
till en tidningsman och säga, att ett
vittne i processen suttit inne för förfalskning,
att han bär begått mened
och att han icke är en person att lita
på, skulle jag enligt de sakkunniga,
om jag lämnar den uppgiften för publicering,
icke kunna straffas, även om
tidningsmannen sade ifrån, att han
icke toge in uppgiften i tidningen. Enligt
propositionen skulle tidningsmannen,
om han sade att han litade på
min uppgift och satte in i tidningen,

5 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 29.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

att personen i fråga suttit inne för förfalskning
o. s. v., kunna straffas, och
hans brottslighet skulle bedömas av en
jury, men jag ginge i detta fall fortfarande
fri enligt bestämmelsen i 7 kap.
3 § första stveket, det stveke som herr
Ståhl ville skulle utgå. Jag skulle enligt
herr Ståhls förslag bli straffri för vilken
ohemul beskyllning jag än gjorde,
bara jag framställde den till en tidningsman
eller en utgivare av en tryckt
skrift och sade, att uppgiften skulle
publiceras.

Nu har jag kommit till den uppfattningen,
att vad som förryckt även frågan
om juryinstitutionen är just detta,
att man icke haft mod att avskilja från
tryckfrihetsprocessen det fall, då det
framställes en beskyllning mot enskild
man för ett bestämt brott. Vad man här
anmärkt, att det skulle bli eu flytande
gräns, blir avhjälpt, om man begränsar
sig till att säga, att en beskyllning
mot enskild man för ett bestämt brott
må icke framföras i en tidning utan
att vara så grundad, att den icke kan
göras till föremål för ett rättsförfarande.
För det fallet finns det i samhället
andra former, nämligen anmälan
till polismyndighet, och där liar man
en fullständigt klar gång att gå. Här
skulle man skapa skydd för enskild att
bli utsatt för förföljelse i så grova former.
Detta skydd skulle inte inskränka
något av tidningarnas rätt till fri kritik
och rätt att skapa en opinion eller
påverka den allmänna politiken eller
det allmänna bedömandet av myndigheter
eller personer här i landet. Därmed
skulle man också komma ifrån
den svaghet, som nu ligger i juryinstitutionen.
Man kan nämligen utläsa av
reservationen och utskottets utlåtande,
att anledningen till att utskottet kommit
fram till att föreslå en mera fast
jury har varit känslan av att juryn
alltid är ett lotteri. Om jag skulle ha
blivit beskylld i ett brev eller muntligen
för ett brott och det går till domstols
bedömande, kan jag på förhand

bedöma, att mitt åtal kommer att leda
till fällande dom, så att jag får upprättelse.
Men kommer det i en tidning,
får jag spela på lotteri, huruvida juryn
verkligen skall ge mig denna upprättelse.
Jag har själv suttit i en jury, där
det inträffade, att juryn frikände redaktören
för en tidning, som beskyllt
en man för ett brott, som han icke begått.
Trots att mannen var oskyldig,
frikände juryn redaktören, därför att
juryn resonerade som så, att det var
synd om redaktören, som hade litat på
den som hade lämnat uppgiften. Följaktligen
fick mannen ingen upprättelse
utan stod där rättslös. Jag kan inte se,
att det finns något tryckfrihetsintresse,
som talar för att man skulle bedöma
sådana saker på olika vägar, vid olika
domstolar under olika förutsättningar.
Med utgångspunkt från ungefär denna
tankegång om juryn som ett lotteri
kommer utskottet fram till den ganska
egendomliga slutsatsen; att man för att
vinna rättssäkerhet på detta område
nu skulle skapa en fastare jury med
omröstningsregler som i domstol, eftersom
domstolen enligt den nya rättegångsreformen
fått en nämnd, som dömer
i dessa mål. Därmed ha gränserna
mellan tryckfrihetsmål och andra mål
suddats ut. Jag kan nämligen inte se
någon större skillnad mellan utskottets
jury och den nämnd, som finns i de
civila domstolarna.

Jag tror att den garanti man vill
vinna för rättssäkerhet på detta område
genom en lämplig sammansättning av
juryn i tryckfrihetsmål skall sökas ungefär
efter de vägar, som man har
gått, men man har inte velat ta steget
fullt ut. Jag har erfarenhet av nämndemansval,
som ägt rum efter partipolitiska
linjer. Det är säkerligen ofrånkomligt,
men jag har också en känsla
av att man försökt få verkligt duktigt
och hedervärt folk i nämnden. Jag
hade helst sett att juryn hade, med ledning
av de direktiv som äro givna om
att den skall representera de olika skik -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

ten i samhället, utsetts, inte av domstol
— det är jag säker på skulle väcka
gensagor — men av länsstyrelsen i länet
på förslag av landsting och andra
organisationer, och att man då fått
en lista, minst så stor som i propositionen,
men begränsat utlottningen till
en från vardera parten. Domarjäv
kunna nämligen aldrig täcka de verkliga,
de moraliska jäv, som kunna göras
mot en person. Det är därför jag vill
ha denna uteslutningsrätt, men jag vill
inte sträcka den så långt, att parten
färgar den domstol, som skall bedöma
hans brottslighet eller icke brottslighet.

Jag beklagar, att dessa synpunkter
inte ha kommit närmare till uttryck i
de förslag till tryckfrihetsförordning
vi nu behandla. Jag deltog i de sakkunnigas
arbete endast under deras
första tid och lämnade kommittén av
skilda orsaker. Något gehör för dessa
synpunkter kunde jag inte vinna.

I allmänhet äro juristerna motståndare
till juryn just med hänsyn till att
det är som att spela på lotteri att få
sitt handlande bedömt av en jury. Det
är f. ö. principiellt otillfredsställande,
att en part utser sin egen domstol.
Men jag är lyhörd för den uppfattningen,
att vad beträffar allmänna omdömen,
alltså inte beskyllningar för
brott, iir det sådana modulationer, att
tidningarna behöva denna lilla fria
sektor att yttra sig mer eller mindre
hårt om personer. I det politiska och
samhälleliga livet får man tåla en kritik,
som annars skulle vara mera beskuren.

Jag beklagar, herr talman, att jag
med den uppfattning jag har i denna
fråga och sedan jag hört de allmänna
uttalandena om att den nuvarande juryn
är bättre än de två föreslagna alternativen,
och särskilt när ett sådant yrkande
kommit fram som om strykande
av första stycket i kap. 7 S 8, som är
en viktig regulator för att man inte
skall kunna ärekränka folk hur mycket
som helst bakom ryggen på dem, måste

Förslag till tryckfrihetsförordning.

i första hand hemställa, att vi få litet
mera tid på oss att fundera på denna
sak, och jag yrkar därför återremiss
till konstitutionsutskottet. Jag är annars
rädd för att det skall bli ett ganska
stort kaos. Om kamrarna stanna i olika
meningar på någon punkt, blir det i
alla fall ny behandling i utskottet. Diskussionen
i dag har inte skapat någon
ökad klarhet för mig, och jag är säker
på att jag har många med mig, när
jag säger, att det ännu är en enda dimbildning
alltsammans, när det gäller
att bedöma hur besluten komma att
falla.

Om yrkandet om återremiss inte vinner
bifall, och det får jag nästan räkna
med, är jag tvungen att yrka avslag på
förslaget och hellre se, att denna fråga
får vila i fyra år. Jag har inte tidigare
haft den uppfattningen, att jag kunde
ställa ett avslagsyrkande, men sedan
tre ä fyra talare av tidningsmännen,
bland dem herr Ståhl, sagt, att den
gamla juryn faktiskt är bättre än den
föreslagna och att det icke är så stora
risker att vänta — det ligger ju bakom
ett sådant påstående — skulle jag vilja,
att vi alla besinnade oss och inte under
de nu rådande auspicierna och den
nu förhärskande uppbrottsstämningen
gå att stifta en grundlag, som eljest
väl borde hålla i minst 100 år. Jag
ställer därför avslagsyrkandet för att
från min sida ha sagt ifrån, att jag
finner det oerhört olustigt och mycket
litet tilltalande att i virrvarret av propositioner,
som komma att ställas, medverka
till ett hastverk och det mischmascli,
som det möjligen kommer att
bli. Jag ber, herr talman, om ursäkt
för detta sista uttryck som väl närmast
är ett utslag av den allmänna olust jag
känner.

I detta anförande instämde fru Möller,
herr Ljungberg, fru Ewerlöf samt
herrar Johansson i Mysinge, von Selh,
Svensson i Stenkyrka, Xorup, Larsson
i Karlstad och Holmslröm.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen i förevarande
ärende till kl. 7.30 em., då enligt utfär -

dat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.39 em.

In fidem:
Gunnar Britth.

Onsdagen den 30 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

(Forts.)

Upptogs till fortsatt behandling konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
till riksdagen med förslag till tryckfrihetsförordning
m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner.

Herr andre vice talmannen anmälde
till fortsatt handläggning rubriken till
utskottets i punkten A) under 1) upptagna
förslag till tryckfrihetsförordning;
och lämnades därvid enligt förut
skedd anteckning ordet till

Herr LARSSON i Stockholm, som anförde:
Herr talman! Justitieministern
har ju redan i sitt inledningsanförande
i första kammaren till denna debatt erinrat
om de ädla traditioner som prägla
den svenska tryckfriheten. Jag skall inte
följa honom vidare i hans påminnelser
om den fläkt av 1700-tal och upplysningstid,
som präglade tidigare deklarationer
om tryckfriheten. Gustav III,
som eljest inte for så särskilt varligt
fram med tryckfriheten, skickade rent
av en översättning av den svenska

tryckfrihetsordningen till Voltaire för att
därmed visa att han tillhörde de upplysta
despoterna. Den svenska tryckfriheten,
som vi återupplivade och grundlagsfäste
i 1809 års regeringsform och
1812 års tryckfrihetsförordning, har
alltså förnämliga traditioner. Den vilar
på insikten om de medborgerliga friheternas
betydelse för ett fritt statsskick.
1809 års konstitutionsutskott uttalade,
att tryckfriheten skall »införa och stadga
begreppen om regentens sanna ära,
rätta medlen att befrämja folkets lycka,
nödvändigheten av den förres makt,
värdet av det senares fri- och rättigheter».

Då vi nu gå att antaga en ny tryckfrihetsförordning
sker det i viss mån
under intrycket av det betryck, för vilket
tryckfriheten varit utsatt under
krigstiden, under intrycket av frihetens
värde på detta område, vikten av
att befästa den. Även 1944 års tryckfrihetskommitté,
på vars utmärkta arbete
vi här kunna bygga, har funnit ett
lyckligt uttryck för tryckfrihetens betydelse
i det moderna samhället, då
kommittén säger, att i en mening kan
det demokratiska samhället sägas fungera
genom det fria ordet. Den anda, i
vilken kommittén i enlighet med sitt
uppdrag har arbetat, grundar sig ju på
erfarenheterna under kriget, då, som
jag nyss erinrade, den svenska friheten
många gånger satt trångt. Särskilt
gällde detta tryckfriheten. Vi upplevde

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

att regeringen såg sig nödsakad att
återuppliva en institution, som på mer
än hundra år inte hade varit i funktion,
den diplomatiska kvarstaden, efter
framställning från främmande
makt. Vi upplevde ett transportförbud,
vars överensstämmelse med grundlagarna
får anses vara tvivelaktig, och vi
upplevde under de mörka krigsåren
ett återupplivande av den gamla indragningsmakten
i form av dessa mycket
talrika beslag av tidningar, som
fick sin odiösa karaktär därigenom att
de på grund av den diplomatiska kvarstadsbestämmelsens
formulering kommo
att i stor omfattning bero av den
makt, som kände sig missnöjd. Vi råkade
faktiskt in i ett läge, då det med
fog kunde sägas, att det var Tyskland,
som dirigerade den svenska regeringens
tryckfrihetspolitik. Det framgår ju
ganska tydligt av den utförliga undersökning,
som Rolf Edberg publicerat
i »Tiden». Härtill kom också 1941 års
beredskapslagstiftning, som visserligen
aldrig trädde i tillämpning men som
dock förutsåg censur i fall av krig eller
krigsfara samt administrativt utgivningsförbud,
dock endast vid krigsfall.

När vi nu gå till en revision av
tryckfrihetsförordningen är det naturligtvis
med särskilt intresse man ställer
frågan: Hur ha erfarenheterna

under krigstiden tagit sig uttryck i den
nya tryckfrihetsförordningen? Det må
ju sägas att man i väsentlig mån har
tillgodogjort sig dessa erfarenheter.
Man har fått en mycket biittre tryckfrihetsförordning,
mycket klarare brottsheskrivning
än man tidigare hade, med
mindre risker för missbruk än under
krigsåren.

Jag uppehåller mig, herr talman, såsom
de för tillfället fåtaliga kammarledamöterna
torde märka, vid tryckfrihetsförhållandena
under krig, och jag
skall begränsa mig til! denna fråga. De
många andra stora frågor, som uppställa
sig i detta sammanhang, ha ju

Förslag till tryckfrihetsförordning.

förut tillräckligt debatterats, varför jag
beträffande dem kan fatta mig kort eller
gå dem helt förbi.

Om man ställer sig frågan hur det
skall förfaras med tryckfriheten under
krig, har man två olika vägar att välja
mellan. Man kan välja den engelska
vägen och lita till ett förtroendefullt
samarbete mellan tidningspressen och
myndigheterna, en hållning som präglat
den engelska tryckfrihetspolitiken
under kriget och väl fyllt sitt syfte.
Därigenom ha riskerna för publicering
av krigshemligheter undanröjts, därmed
har hos medborgarna skapats det
förtroende, som tilliten till en fri informationsrätt
medför, med därav följande
styrka för regeringen. Man kan
också gå andra vägar, valda redan i
fredstid t. ex. i den nazistiska staten,
alltså ha en helt dirigerad press. Det
är väl inte någon tvekan om vilken väg
som är värdefullast för motståndsviljan.
Det är också remarkabelt, att
överbefälhavaren i sitt remissyttrande
över tryckfrihetskommitténs förslag —
i vilket man har gått den engelska vägen
och icke infört några andra bestämmelser
för krigstiden än som innefattas
i det förhållandet, att åtskilliga
av tryckfrihetsbrotten äro sådana
som förutsätta krigstillstånd -—■ det är
karakteristiskt att också överbefälhavaren
tillstyrker denna väg, med reservation
allenast för de åtgärder, som
måste vidtagas för att informera pressen
och för ett samarbete med pressen
för att under krigstid förhindra publicering
av hemliga uppgifter.

Kommittén har nu som sagt valt den
vägen att icke föreslå några bestämmelser,
utöver dem som finnas upptagna
i brottskatalogen, i krig än som gälla
i fred. Till myndigheternas förfogande
står alltså, när det gäller missbruk
av tryckfriheten, det beslag, som av
justitieministern eller hans ombud kan
beslutas på en periodisk skrift, som
publicerar uppgifter, som icke få offentliggöras
eller som i övrigt innebål -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

ler yttranden som äro att hänföra till
några av de brott som äro uppräknade
i 7 kap. 4 §: 1—3. Kungl. Maj :t har
emellertid efter övervägande av denna
fråga kommit fram till att detta icke
är tillräckligt utan därutöver föreslagit,
att i krig skola domstolarna vid
fall av brott mot tryckfriheten kunna
besluta utgivningsförbud. Därjämte
skulle justitieministern ha rätt att genom
beslag inleda ett sådant utgivningsförbud.
Detta utgivningsförbud
innebär att varje följande nummer av
tidningen beslaglägges, oavsett om i
detta nummer förekommer något tryckfrihetsbrott.
Sådant beslag förordnas
av åklagaren eller polisen. Beslaget
gäller enligt lagen även varje periodisk
skrift, som är en uppenbar fortsättning
av den först dömda skriften. Det
är uppenbarligen mycket svårt att avgöra
vad som är att anse som en sådan
periodisk skrift. Detta avgöres av
beslagsmyndigheten i första hand,
d. v. s. åklagarmyndigheten, polisen,
och därefter av domstol efter rättegång
i vanlig ordning, d. v. s. utan tryckfrihetsjury.
Då det vidare är stadgat,
att sådan skrift icke heller får spridas
genom postverket, kan det i själva verket
bli postverket, som får avgöra den
högst intrikata och diskretionära frågan,
huruvida en viss skrift är att anse
såsom en uppenbar fortsättning av en
förut utgiven förbjuden skrift. På det
viset kan en skrift komma att beslagläggas
och dess spridning förhindras,
även om för denna skrift föreligger ett
utgivningsbevis och naturligtvis även
om något tryckfrihetsbrott i denna
skrift icke har begåtts.

Jag kan för min del i likhet med de
sakkunniga inte finna annat än att denna
utvidgning av de administrativa befogenheterna
är onödig. Jag finner därjämte,
att den är ägnad att medföra
en allmän känsla av osäkerhet och
rättslöshet. Det är klart, att det viktigaste
av dessa inskridanden är det administrativa
förbudet. Det är det be -

slag, det preliminära utgivningsförbud,
som justitieministern har att besluta.
Detta gäller, intill dess domstolen har
avgjort frågan, och innan dess kan
lång tid förflyta. Jag ber envar betänka,
vilken utomordentligt allvarlig
åtgärd detta är för pressen. Genom den
rubbning av de ekonomiska förhållandena
en sådan åtgärd kan medföra kan
företaget undanryckas grundvalen för
sin fortsatta verksamhet. Resultatet av
dessa mycket vidsträckta och enligt sakens
natur osäkert och oklart bestämda
befogenheter måste, som jag framhöll,
hos pressen bli en allmän känsla
av osäkerhet. Pressen måste få en
känsla av att helt vara i myndigheternas
hand och det i lägen, som även
kunna inträffa i krigstid, då det måhända
ur rikets synpunkt kan vara
önskvärt att det säges ett ord som går
i annan riktning än den politik som
föres. Envar som under kriget har varit
i ett krigförande land — jag hade
tillfälle att vistas några veckor i Tyskland
1941 och några veckor i Finland
1942 — känner att en järnridå där gått
ned över den allmänna meningen, hur
ensidigt och otillräckligt den stora allmänheten
är informerad, hur små möjligheter
den har att bedöma läget, särskilt
med hänsyn till det utomordentligt
starka psykologiska tryck, som naturligen
är rådande i ett krigförande
land. Jag tror att man i det avseendet
kan göra ganska fruktbärande spekulationer
i fråga om vårt grannland i
öster. Var och en vet vilken skada det
där förorsakade att allmänheten, kanske
även folkrepresentationen, var så
illa informerad om det verkliga världsläget
och om krigets gång och vilka
olyckliga följder detta har haft för detta
lands politik och öden.

Rent formellt måste man ju mot bestämmelse
om skrift, som utgör uppenbar
fortsättning av en beslagtagen
skrift, anmärka att denna bestämmelse
är ytterst oklar. Det torde väl inte heller
vara uteslutet att den kan kringgås.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

Nu kan man naturligtvis häremot invända,
att krig är dock krig. Om en
stat kämpar för sitt liv få sådana hänsyn
som jag här anfört vika.

Men konstitutionsutskottet har vidgat
tillämpningsområdet för utgivningsförbudet
genom att tillägga, att det skall
gälla även i fall av krigsfara. Om sådan
föreligger skall slutligt bedömas av
riksdagen. Hur elastiskt begreppet
krigsfara fattas av olika personer har
framgått under denna debatt, och jag
har hört att konstitutionsutskottets ordförande
inte ens skulle anse krigsfara
för Sverige vara för handen i fall av
ett krig mellan västblocket och östblocket.
Det är alltså en utomordentligt
svår bedömningsfråga det här gäller.
Det är ändå högst sannolikt att riksdagen,
om de psykologiska förutsättningar,
som förelågo under kriget, återigen
komma att göra sig gällande, med
den erforderliga majoriteten kommer
att finna, att krigsfara föreligger för
att därmed kunna lägga dessa vidgade
befogenheter i Kungl. Maj:ts hand.

Nu invände herr Håstad under debatten,
att det är ju inte så farligt nu som
det var under förra kriget, då vi tilllämpade
bestämmelserna om diplomatisk
kvarstad, där förutsättningen för
ett ingripande var missförstånd med
främmande makt eller något liknande.
Här gäller bestämmelsen endast i de
fall som uppräknas i brottskatalogens
7 kap. 4 § första till tredje momentet.
Men om man sätter sig in i det läge,
i vilket dessa ting komma att bedömas,
alltså tar hänsyn till det psykologiska
tryck, som här kommer att föreligga,
och sedan läser de punkter i 4 §, som
beskriva brotten, alltså framställningar
som kunna medföra modlöshet och myteri
hos krigsmakten eller som kunna
förorsaka misströstan bland allmänheten,
måste det vara uppenbart, att dessa
utomordentligt vaga allmänna bestämmelser
kunna få en tillämpning snarlik
den, som vi upplevt under åren 1941,
1942 och 1943, något som — det äro

Förslag till tryckfrihetsförordning.

vi väl eniga om, herr Håstad — vi inte
gärna skulle vilja ha igen.

Om man läser protokollet från den
interpellationsdebatt i första kammaren
1942, som herr Ståhl talade om och
i vissa delar återgav, får man ett utomordentligt
starkt intryck av hur det
psykologiska trycket verkar. Var och
en kan spåra det mellan raderna, när
man läser vad som där från olika håll
sades. Jag vågar tro att vederbörande
talare i nuvarande läge och med det
friare bedömande, vi nu kunna ha, gärna
skulle ha velat ha mycket av vad de
då sade osagt. Det är med beaktande
av denna psykologiska tvångsstämning
som tillämpningen av dessa bestämmelser
måste bedömas. Av dessa skäl, herr
talman, måste jag helt biträda herr
statsrådets mening på den punkten.

I sammanhang med den tryckfrihetsdebatt,
som förekommit i samband med
de utredningar som gjorts, har ofta den
tanken framförts, att man borde skapa
enklare former för att ändra grundlagarna
i krigstid. Det gäller, har det
sagts, att skapa en nyckel till grundlagarnas
säkerhetslås. Jag är glad över
att varken de sakkunniga eller Kungl.
Maj :t har fallit för denna fatala tanke,
tv den grundar sig, liksom den ^dragningsrätt
och det utgivningsförbud jag
här talat om, på den föreställningen,
att den grundlagsskyddade friheten
egentligen är en lyx, som man kan bestå
sig med i fredens lugna dagar, en
delikatess som medborgarna då må
njuta av. Men i ett krig däremot måste
man göra hela saken betydligt enklare,
och då får friheten såsom en mera
fredlig grannlåt skjutas åt sidan. Jag
tror att hela denna tankegång är fullständigt
felaktig. Den styrka friheten
kan ge medborgarna, den förstärkning
av motståndsandan den kan skänka,
det gäller framför allt i tider av svåra
påfrestningar!

Herr talman! Av nu anförda skid yrkar
jag på denna punkt i främsta rummet
bifall till den av herrar Holmbäck

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

och von Friesen avgivna reservationen,
som följer de sakkunnigas förslag.
Därest icke detta yrkande skulle vinna
bifall, kominer jag i andra hand att
rösta för herr Spångbergs reservation
och därefter för Kungl. Maj:ts förslag.

Vidare yttrade:

Herr SEVERIN i Stockholm: Herr talman!
Jag skall med hänsyn till att debatten
pågått så länge inte uppehålla
mig vid de i och för sig viktiga bestämmelserna
om juryn eller om utgivningsförbud.
Jag kan nöja mig med att på
dessa punkter instämma i den kritik,
som ett flertal föregående talare ha
riktat mot utskottets förslag.

Jag skall i stället be att få syssla
med en annan punkt, som såvitt jag har
kunnat finna endast har berörts av en
talare i denna debatt, nämligen bestämmelserna
i 7 kap. 3 § första stycket.
Detta stycke lyder: »Har meddelande,
som enligt 1 kap. 1 § andra stycket
avlämnats för offentliggörande i tryckt
skrift, icke blivit infört i skriften och
innefattar det ärekränkning mot enskild
person, gälle om ansvar för sådan ärekränkning
vad i lag är stadgat.»

Utskottet säger i sin motivering på
denna punkt, att friheten att lämna
meddelande för offentliggörande i
tryckt skrift i främsta rummet bör ses
ur den synpunkten, att därigenom främjas
meddelanden, vilka angå vården av
allmänna angelägenheter. Ärekränkande
meddelanden om enskild person
böra däremot icke få åtnjuta samma
privilegium. Jag skall gärna medge, att
detta i och för sig låter rimligt. När
man som jag är utövande tidningsman,
så vet man också, vilken benägenhet
som förefinnes hos allmänheten att genom
tidningarna ärekränka andra människor.
För en tidningsman är det en
utomordentligt ansvarsfylld uppgift att
sovra de meddelanden, som städse
strömma in till en daglig tidning om
den ena eller andra angelägenheten.
Även om det kan låta litet skrytsamt,

eftersom jag själv är tidningsman, vågar
jag iindå säga, att i allmänhet handhas
dessa angelägenheter av tidningsmännen
med mycket stor grannlagenhet
och ansvarskänsla. Det är klart att
en och annan gång beklagliga misstag
kunna inträffa och att meddelanden
kunna inflyta, som icke borde ha gjort
det. Jag är säker på att mina kolleger
runt om i landet haft tillfälle att liksom
jag då och då beklaga att ett sådant
meddelande har publicerats. Men nästan
alltid, då ett sådant meddelande
kommer till en tidning, undersökes dess
sanningshalt mycket noga. Vid ytterst
få tillfällen inträffar det att en tidning
publicerar ett dylikt meddelande utan
att ha underkastat det vederbörlig kontroll
före publiceringen. Har en upplysning,
som genom ett dylikt meddelande
lämnats tidningen, ingen allmän
betydelse, blir resultatet oftast, att meddelandet
inte utnyttjas. Avse meddelarens
upplysningar närmast att komma
åt någon annan enskild person, med vilken
han till äventyrs har något otalt,
vågar jag säga att i 99 fall av 100 eller
snarare 999 fall av 1 000 kommer inte
detta meddelande att inflyta i tidningen.
Och i och med att meddelandet inte
influtit föreligger ytterligt ringa risk
för dess spridning. Det är klart att den
som har lämnat meddelandet till tidningen
kan ha delgivit flera människor
detsamma, och det kan ju också tänkas,
att den redaktionsmedlem, som mottagit
meddelandet, vidarebefordrar dess
innehåll till flera. Detta torde emellertid
höra till sällsyntheterna. Det är
nämligen ingenting ovanligt att sådana
meddelanden ingivas till en tidning,
och det är ingen sensation på en tidningsredaktion
att kasta ett sådant meddelande
i papperskorgen. Det är därför
heller ingenting att gå och tala om,
och jag är säker på att de allra flesta
av mina kolleger efter ett sådant intermezzo
glömma bort hela saken efter ett
par timmar och inte omnämna den för
någon annan.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

Nu kan man emellertid göra gällande,
att en person, som till en tidning
lämnat ett meddelande, som är avsett
att ärekränka en annan person, med
vilken vederbörande har något otalt,
bör få stå till svars för sin handling,
även om tidningen icke bar publicerat
meddelandet och sålunda ingen skada
är skedd. Jag skall gärna medge att det
är rim och reson i ett sådant resonemang.
Men i verkligheten torde det förhålla
sig så, att de allra flesta meddelanden,
även sådana som kunna sägas gälla
vården av allmänna angelägenheter,
kunna göras till föremål för eu ärekränkningsprocess.
De allmänna angelägenheter,
vilkas vård utskottet genom
denna bestämmelse vill skydda, äro
nog en abstraktion. Det är ju alltid en
människa, som handhar vården av sådana
allmänna angelägenheter, och ett
meddelande om vanvård av sådana angelägenheter
riktar sig alltid mot en
människa. I de allra flesta fall äro meddelanden,
som innehålla anklagelser för
sådan vanvård, en ärekränkning mot
enskild person. Man kan därför inte
på detta sätt skilja på meddelanden,
som röra vården av allmänna angelägenheter,
och meddelanden, som utgöra
ärekränkning av enskild person. Den
som utpekas i meddelandet känner sig
alltid ärekränkt och vill oftast genom
ett vanligt ärekränkningsmål vinna formell
upprättelse, i synnerhet om meddelandet
publicerats. Han kan då stämma
tidningen och, om meddelandet
icke publicerats, den som lämnat det,
om han vet vem denne är. Meddelaren
kan då dömas, även om meddelandet är
sant och även om det rör vården av
allmänna angelägenheter.

Det förekommer dagligen i vårt samhälle
övergrepp mot enskilda personer
från myndigheters och enskildas sida.
Många av dessa övergrepp skulle aldrig
någonsin påtalas, om inte pressen funnes.
Många människor skulle aldrig någonsin
ha fått sin rätt, om det inte
funnits en fri tidningspress, beredd att

Förslag till tryckfrihetsförordning.

taga upp ett sådant övergrepp. Själva
den omständigheten, att pressen finnes
och möjligheten att pressen kan taga
upp dylika ting har helt enkelt en preventiv
inverkan på samma sätt som tillvaron
av revisorer avhåller åtskilliga
människor från att handskas vårdslöst
med andras medel. Om risken för åtal
för ett sådant meddelande blir så mycket
större, skulle säkert många meddelare
avstå från att lämna några upplysningar,
och många övergrepp skulle
bli opåtalade. Sådana övergrepp kanske
så småningom skulle få karaktären av
prejudikat, få någonting av traditionens
helgd över sig och till slut bli så
vanliga, att människor över huvud taget
inte reagerade däremot.

Jag är väl medveten om att det här
är fråga om en avvägning. Vad jag har
sagt innebär inte att jag är mindre
ömtålig för enskilda människors ära
och enskilda människors rätt. Det förhåller
sig ingalunda så. Det är här
fråga om en avvägning, som det i det
praktiska livet ankommer på tidningsmannen
att göra. Det ligger i hans hand
huruvida meddelandet skall publiceras
eller läggas åt sidan. Jag är i alla fall
av den meningen, att fördelarna av den
frihet, som för närvarande finnes, äro
större än nackdelarna och att det sålunda
allmänt taget är en nackdel, om
i tryckfrihetsförordningen införes detta
första stycke i 7 kap., 3 §. Med denna
motivering skall jag, herr talman, be
att få instämma i herr Ståhls yrkande,
att första stycket i 7 kap. 3 § måtte
utgå ur lagen.

Herr SEFVE: Herr talman! Tillåt mig
att i korthet säga några ord om den
omstridda 8 § i sjunde kapitlet.

I ett demokratiskt samhälle är det
nödvändigt, att allmänheten får tillräckliga
och vederhäftiga upplysningar
även i sådana frågor, som just vid krigsfara
kunna betecknas som livsviktiga,
och det är tidningspressen, som har till

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

sin uppgift att såväl lämna upplysningar
som att kommentera dem. Det är därför
mycket farligt, om myndigheterna
t. ex. genom en rätt att indraga en tidning,
låt vara preliminärt, få möjlighet
att skrämma den, så att den låter bli
att skriva vad den själv anser vara riktigt
men myndigheterna anse, att allmänheten
inte bör få veta.

Faran av myndigheternas förmynderskap
i fråga om nyhetsförmedlingen visade
sig under andra världskriget, då
sanningarna ransonerades genom bl. a.
informationsstyrelsen. I stället för fullständiga
och riktiga upplysningar levererades
ofullständiga kommunikéer från
informationsstyrelse och regering, inte
så sällan så avfattade, att de då man
läste dem mycket noggrant voro fullt
riktiga men likväl gåvo läsaren ett annat
intryck än det, som svarade mot
verkligheten. Följden blev också, att
allmänheten misstrodde de upplysningar,
som lämnades. Den hade visserligen
förtroende för sin samlingsregering
men inte för dess kommunikéer.

Genom arbetet i den parlamentariska
undersökningskommissionen fick man
en inblick i det ohägn, som skapades
genom det hemlighetsmakeri, som bedrevs
på olika håll. Fn mängd handlingar
av olika slag hemligstämplades,
människor togos i förvar på grund av
anklagelser, som voro hemliga och som
de därför inte kunde försvara sig mot,
tjänstemän handlade ärenden, som de
inte riktigt kände till, emedan vederbörande
författningar voro hemliga o. s. v.
Det finns all anledning antaga, att samma
hemligpsykos kommer att gripa
våra myndigheter, om vi på nytt råka
i en liknande situation. Om nu tidningarna
genom den av konstitutionsutskottet
föreslagna formuleringen av 7 kap.
8 § hotas med indragning, om de till
allmänheten lämna upplysningar, som
gå utanför myndigheternas informationer,
kan allmänheten lätt bli på nåd
och onåd utlämnad till den officiella
nyhetsförmedlingen. Dess inställning

till de olika problemen blir då och kan
inte bli någon annan än den, som myndigheterna
vilja att den skall ha.

Jag vet mycket väl, att man från utskottets
sida inte på något sätt åsyftar
något sådant utan tvärtom liar sökt finna
garantier mot ett sådant händelseförlopp.
Man har sökt sådana garantier
i att det för att krigsfara skall anses
vara för handen fordras ett beslut, som
är stött på tre fjärdedels majoritet i
vardera kammaren, och det låter ju bra.
Den som var med här under förra kriget
vet dock, att i en farofylld situation,
när man har en samlingsregering, som
kan betecknas närmast som ett arbetsutskott
från samtliga mer betydande
partier och som anses sitta inne med
upplysningar, som inte kunna utlämnas
till den vanlige riksdagsmannen, är riksdagens
motstånd mot vad regeringen
vill ganska litet.

Man har pekat på att indragning av
tidning endast kan ske, om den förbryter
sig mot 4 § punkterna 1—3 eller 5 §
andra stycket, där det talas om högförräderi,
uppror och krigsförräderi
och om brott mot rikets säkerhet. Detta
kan vara i och för sig riktigt. Jag känner
mig dock inte fullt lugnad härav,
ty vi ha haft tillfälle att iakttaga hur
under kritiska tider begreppen kunna
ändras. Genom sista tvångsmedelslagen
förändrades exempelvis begreppet olovlig
underrättelseverksamhet på ett sådant
sätt, att det utsträcktes till en rad
handlingar, som tidigare inte ansetts
brottsliga.

Herr talman! Jag ber att, om inte
ärendet återremitteras, få instämma i
de yrkanden, som redan gjorts av herr
Hagberg i Malmö.

Fröken NYGREN: Herr talman! Värdet
av tryckfriheten torde vara oomtvistligt,
och det är väl därför alldeles
onödigt att spilla ord på de tidningsskriverier,
som vi ha hugnats med under
den sista veckan och i vilka man för -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

söker uppdela riksdagsledamöterna i
tryckfrihetsvänliga och tryckfrihetsfientliga.
Men hur intresserad man än
må vara att slå vakt om tryckfriheten,
så har åtminstone jag för min del svårt
att förstå herrar von Friesen med flera,
när de visa räddhåga för att sätta spärr
mot dem som vilja sprida ärekränkande
uppgifter. Tidningarna ha givetvis sin
stora uppgift som nyhetsspridare, men
det är väl inte för andra personer ärekränkande
nyheter som vi vilja läsa.
För mig är det i det avseendet mycket
mera angeläget att skydda den enskilde,
och jag är därför glad åt att Kungl.
Maj :t givit 7 kap. 3 § första stycket den
utformning som det fått i propositionen
och som innebär att vederbörande kan
dömas för ärekränkning i vanlig ordning,
därest meddelandet ej blivit infört
i skrift. Har meddelandet däremot
tryckts, går ju meddelaren fri, och ansvaret
övergår på den som har ansvaret
för skriften.

Herr Ståhl ville nyss bagatellisera
värdet av de meddelanden det här gäller
och menade, att genom att folk får
springa till tidningarna och kverulera
och sprida ärekränkande uppgifter,
skulle tidningarna kunna rätta till de
påtalade missförhållandena. Jag hoppas
att man på rätlinjigare och bättre vägar
skall kunna komma till rätta med sådana
missförhållanden. Jag vill därför yrka
bifall till propositionen på denna punkt.

Jag anser det däremot vara fullt i sin
ordning, att meddelanden av andra slag,
alltså icke ärekränkande sådana, få lämnas
till tidningsredaktörer. Man bör
dock enligt min mening göra skillnad
mellan redaktioner och författare i allmänhet.
Andra stycket i 1 kap. 1 § går
långt utom ramen för gällande tryckfrihetsrätt,
då däri stadgas en allmän
frihet att meddela uppgifter och underrättelser
i vad ämne som helst till författare.
utgivare och redaktioner. De
lagstadgade hindren för lämnandet av
vissa meddelanden människor emellan
och de straffbestämmelser som nu fin -

Förslag till tryckfrihetsförordning.

nas sättas ju egentligen ur spel, när
meddelandet sker för offentliggörande
i tryckt skrift. Detta är en regel, som
har en utomordentligt svåröverskådlig
räckvidd. Åtskilliga av de hörda remissinstanserna
ha också varit av samma
mening. Militieombudsmannen exempelvis
anser således att straffriheten för
meddelaren, när fråga är om icke periodisk
skrift, bort begränsas till de fall
då meddelandet influtit i skriften. Har
man alltså sprungit i väg och meddelat
någonting till vilken tänkt författare
som helst, skall man få stå till svars
för vad man sagt.

Militieombudsmannen har också varit
inne på frågan om ärekränkningen. Jag
behöver icke relatera hans uppfattning
här, tv flera talare ha redan varit inne
på den frågan. Militieombudsmannen
framhåller vidare: »Av större betydelse
torde dock spörsmålet kunna bliva i
fråga om meddelande till författare av
annan skrift, enkannerligen om det
uppkommer innan skriften utgivits eller
ens till någon del författats. Då det ej
kan fordras att den som mottagit meddelande
förut framträtt såsom författare
av utgivna skrifter, måste tydligen även
meddelande till presumtiv författare
omfattas av bestämmelsen. Till den,
som angiver sig ha för avsikt att författa
och trycka en skrift eller om vilken
meddelaren eljest tror att han har
sådan avsikt, skulle utan inskränkning
kunna lämnas meddelande, som då det
framföres till annan skulle ådraga meddelaren
ansvar. Att i sådan utsträckning
låta meddelares straffbarhet bortfalla
kan knappast vara lämpligt.»

Svea hovrätt är inne på samma linje
och finner det icke uteslutet, att stadgandet
i fråga kan obehörigen utnyttjas
så, att en gärning icke kan åtkommas
med straff, ehuru brottsligt förfarande
i själva verket föreligger.

Det är dessa synpunkter, som föranlett
mig att tillsammans med professor
Herlitz foga en reservation på den
punkten till konstitutionsutskottets före -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

varande utlåtande. I denna reservation
vilja vi undantaga meddelande till författare
av andra skrifter än periodiska
från straffrihet i detta avseende. Jag
vill redan nu hemställa om bifall till
den reservationen.

1 kap. 2 § andra stycket i lagförslaget
har av utskottsmajoriteten fått en annan
formulering än den som gavs i propositionen.
Vi äro emellertid en rad
reservanter på denna punkt, som i likhet
med Kungl. Maj:t icke vilja lagstifta
beträffande enskildas försök att
hindra tryckning eller utgivning av
skrift. Det har här i kammaren uttryckts
stor förvåning över att åtta socialdemokrater
velat gå på den linjen, och man
bär efterlyst motiveringen härför. Denna
motivering har redan givits av talare
före mig. Jag vill emellertid även i
denna punkt påminna något om vad
eu del remissinstanser yttrat i ärendet.

Svea hovrätt anser, att stadgandet
knappast blir av verklig nytta, med
mindre det förses med straffrättslig
sanktion för alla sådana fall, då överträdelse
icke, såsom när den begås av
ämbetsman, innefattar ett brott för sig.
—■ Flera andra remissinstanser äro inne
på det resonemanget att, eftersom
man icke föreskrivit viss straffrättslig
sanktion för brottet, så blir bestämmelsen
illusorisk. Sveriges advokatsamfund
har anfört denna motivering liksom
förste stadsfiskalen i Stockholm.

I en del av de yttranden, som således
i princip äro tillstyrkande, har frågan
om stadgandets räckvidd berörts. Därvid
har kritik i vissa hänseenden riktats
mot vad de sakkunniga anfört.
Justitiekanslersämbetet ifrågasätter
lämpligheten av förbud för myndigheter
och enskilda att vidtaga åtgärder,
som hindra tryckfrihetens utövning,
samt anför vidare: »Vid olika tillfällen
ha ideella föreningar, andra enskilda
organisationer m. fl. vidtagit åtgärder
för att hindra spridning av vissa tryckalster.
Dessa åtgärder, om än principiellt
betänkliga, ha framstått som så be -

rättigade, att de vunnit allmänt gillande.
» — Som exempel på dylika skrifter
nämner justitiekanslersämbetet s. k.
skandaltidningar och pornografika.
Justitiekanslersämbetet anför vidare:
»Ett ytterligare skäl mot här ifrågavarande
stadgande är avsaknaden av
straffpåföljd för åsidosättande av förbudet.
»

Svenska journalistföreningen avstyrker
förslaget såvitt det avser åtgärder
av enskilda. Även länsstyrelsen i Kronobergs
län befarar, att stadgandet i
praktiken kan bli svårtolkat och att
vissa gränsfall kunna inbjuda till rättstvister.

Jag tycker icke, att man skall behöva
anföra ytterligare motivering under
denna punkt. I likhet med vad som redan
hemställts av en del andra talare
vill jag därför yrka bifall även till den
av mig nu behandlade reservationen.

Om den av utskottsmajoriteten föreslagna
juryn har det redan talats så
mycket i denna debatt. Jag vill emellertid
ändå säga några ord, eftersom det
spörsmålet rör en av de stora principfrågorna
på detta område.

Den sammansättning, som juryn
skulle få enligt utskottsmajoritetens förslag,
anser jag vara en ganska god garanti
för att tryckfriheten blir säkrad.
För min del tror jag, att det vore större
risk att besluta om en jury med risk för
så ensidig sammansättning den skulle
kunna få efter de grunder, som föreslagits
i propositionen och i sakkunnigbetänkandet.
Det vore väl icke heller lyckligt
att i tryckfrihetsmål få så kolossalt
olika bedömanden i olika fall, att man
starkt måste ifrågasätta rättssäkerheten.

Någon talare i början av denna långa
debatt efterlyste våra motiv till ändringsförslaget
på denna punkt och undrade,
om vi ville ha flera fällande domar.
Det är alls icke fråga om detta.
Vi vilja icke ha flera vare sig fällande
eller friande domar, men vi vilja ha så
rättvisa domslut som möjligt. Vi vilja
icke lämna något spelrum för tillfällig -

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

heter, som kanske göra att en artikel
frikänns i ett fall, fastän den enligt den
allmänna meningen hellre hade bort fällas,
än en annan artikel, som vid en annan
sammansättning av juryn frikänts.
Jag vill i detta sammanhang även påpeka,
att det ju finns bestämmelser om
jäv, som gälla för jurymedlemmarna
lika väl som för medlemmar av annan
domstol.

Om jag således anslutit mig till majoritetens
uppfattning rörande juryns
sammansättning, har jag emellertid icke
samma mening som utskottsmajoriteten
rörande den enkla majoriteten vid juryns
omröstning. Därför hemställer jag
om bifall till den reservation, som i
detta avseende av några utskottsmedlemmar
fogats till utlåtandet. Vi vilja
alltså behålla den kvalificerade majoriteten
vid juryns omröstning.

Till slut vill jag säga några ord om
den mycket omtvistade frågan om konfiskationsrätten
vid krigsfara. Jag vill
då påminna om vad som skedde under
det andra världskriget. Händelserna då
ha visserligen dragits upp i denna debatt
som försvar för den rakt motsatta
meningen. Enligt min mening måste det
emellertid vara angeläget att man, medan
man ännu har någorlunda lugna
förhållanden, lagstadgar för oroligare
tider, så att man icke, såsom tidigare
skedde, skapar undantagslagar i panikstämning,
varvid man går längre än
man eljest skulle ha gjort.

Mot talet om att begreppet krigsfara
är mycket obestämt, vilket bl. a. gör att
det enligt mångas uppfattning skulle
kunna tillämpas exempelvis redan den
dag, som i dag är, vill jag påminna om
de garantier mot missbruk, som uppställts
genom fordran på tre fjärdedels
majoritet i vardera kammaren. Ingen
tror väl, att det skulle kunna gå att
pressa fram den erforderliga majoriteten
inom riksdagen annat än under särskilt
kritiska tider. — Man har sagt, att
den uppställda majoritetsregeln icke är
någon garanti mot missbruk, när det

Förslag till tryckfrihetsförordning.

verkligen föreligger ett kritiskt läge.
Gentemot detta resonemang vill jag bara
framhålla att då föreligger icke heller
någon garanti med det förslag, som reservanterna
här vilja ha genomfört, utan
då komma vi alldeles säkert att hamna i
exakt de förhållanden, som vi hade under
andra världskriget.

Herr talman! Jag skall icke förlänga
debatten med att anföra ytterligare synpunkter,
fastän det kunde vara mycket
att säga i denna fråga. Jag återkommer
under de särskilda punkterna, i den
mån detta behövs för att ånyo yrka bifall
till en del reservationer.

Herr SEVERIN i Stockholm (kort genmäle)
: Herr talman! Jag vill säga några
ord med anledning av fröken Nygrens
yttrande om den åtskillnad mellan vården
av allmänna angelägenheter och ärekränkning
av enskilda personer, som
motiverar detta första stycke i 7 kap.
3 § i lagförslaget.

Jag vill för kammaren berätta ett
praktiskt fall, som lättare illustrerar
frågan om i vilka situationer en tidningsman
kan råka rörande sådana här
saker. — De flesta av kammarens ledamöter
komma säkert ihåg — även om
nu ledamöterna i allmänhet icke äro så
sportintresserade — att ett ryskt fotbollslag
gästade Stockholm och spelade
fotboll ute på Råsunda stadion. Man
hade då en allmän föreställning om att
det jobbades våldsamt med biljetterna
till denna match. Det kom ett meddelande
till min tidning, vari omtalades
att en enskild person sålde biljetter till
Råsundamatchen för 75 kronor per
styck. Man kan ju ha olika mening om i
vilken mån sådant är en allmän angelägenhet
eller ej. Jag anser nu att dylikt
är ocker och värt att åtala. Vi byggde
inom tidningen en fälla för mannen i
fråga. Vi ringde upp honom och förklarade
oss vara intresserade av att
köpa biljetter. Han nämnde även priset.
Det stämde helt med vad som uppgivits
tidigare, nämligen 75 kronor per styck.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Detta publicerade vi nu i tidningen.
Vi angåvo då även namnet på personen
i fråga. Han kände sig då ärekränkt och
kom upp på redaktionen och ville ha
skadestånd. I annat fall skulle han stämma
tidningen. Vi sade till honom, att
det får ni naturligtvis göra, men något
skadestånd kan det icke bli tal om. Mannen
förklarade då, att han aldrig sagt,
att han skulle sälja biljetterna till 75
kronor per styck. Då frågade redaktionschefen
mannen, om han ville höra,
vad han sagt i telefonsamtalet. Redaktionschefen
tog fram rullen och satte på
diktafonen. Det telefonsamtal spelades
då upp, där mannen erbjudit att sälja
biljetterna till 75 kronor per styck.
Mannen lomade då av, och han åtalade
icke tidningen. Han skulle möjligen ha
vunnit målet, om han gjort sig besvär
med att åtala. Jag tror emellertid icke,
alt tidningen skulle ha förlorat på detta
i alla fall. Vi togo därför risken. Om vi
icke hade publicerat detta, skulle emellertid
den, som till tidningen lämnat
det första meddelandet om detta biljettocker,
enligt den nya bestämmelse, som
nu föreslagits, ha kunnat utsättas för
åtal och dömas till drygt skadestånd
till denne biljettockrare. Det är dylika
praktiska fall, som motiverat min inställning
till denna paragraf.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Vår gällande tryckfrihetsförordning,
som det nu är fråga om att ersätta med
en ny, bär det gamla årtalet 1812. Den
ingår alltså i det komplex av grundlagar,
i vilka vårt statsskick kodifierades
efter 1809 års statsvälvning. Sedan den
tiden har det hlott tillkommit en enda
ny grundlag, nämligen 1866 års riksdagsordning,
genom vilken de fyra stånden
ersattes med tvåkammarsystemet.
När man betänker detta, förstår man vilken
viktig fråga i vår författnings historia,
som det nu gäller att taga ställning
till.

Den gällande tryckfrihetsförordningen
har varit utsatt för åtskillig kritik,
framför allt i formellt hänseende. Den
är dåligt systematiserad, och där finnas
en mängd oklara bestämmelser, trots att
den varit föremål för flera partiella reformer.
Upprepade gånger har man också
försökt att ersätta denna tryckfrihetsförordning
med en ny. Under de
senaste hundra åren har det framlagts
flera förnämliga betänkanden med detta
syfte. Men hittills har det icke lyckats.

Nu föreliggande sakkunnigförslag,
som propositionen och utskottsutlåtandet
bygga på, är utarbetat av en parlamentarisk
kommitté med olika experter
under justitierådet Gärdes ordförandeskap.
Detta betänkande har i sina huvuddrag
fått ett utomordentligt gynnsamt
mottagande av remissinstanserna.
Betänkandet är grundat på de vedertagna
principerna för vår trvckfrihetsrätt.
Däri har verkställts en ingående
bearbetning av de olika frågorna, och
eleganta formuleringar till ny lagtext
ha framlagts. Vi ha således fått er. utomordentligt
god grundval för vårt avgörande.

Nu är det visserligen sant, att saken
blivit mera komplicerad under det fortsatta
lagstiftningsarbetet. Det har ju fogats
en ovanligt lång rad av reservationer
till utskottsutlåtandet, och olika meningar
ha brutit sig beträffande åtskilliga
frågor av större och mindre vikt..
Men när herr Gezelius här tagit detta
förhållande till anledning att yrka återremiss
eller rent av avslag på hela detta
stora förslag, så måste jag få säga, att
ett bifall härtill skulle vara ett tråkigt
bevis på svårigheterna att genomföra en
stor och viktig reform. Det vore bra
olyckligt, om detta utomordentligt väl
förberedda arbete skulle sluta på detta
sätt. Jag kan icke heller tro, att så skall
behöva bli fallet.

Efter de många sakrika inlägg från
olika håll, som under hela dagen förekommit
här i kammaren, ha de olika
tvistefrågorna blivit belysta och; de skilj -

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

aktiga synpunkterna framdragna på
ömse håll. Således är det kanske icke
så mycket mer i sak att tillägga. Jag
skall därför ej gå in på alla de olika
tvistefrågorna och trötta kammaren därmed.
Jag vill blott först och främst ytterligare
understryka betydelsen av det
ärende, som nu skall avgöras här. Vidare
vill jag anmäla mina bekymmer
på ett par punkter.

I det första hänseendet behöver jag
icke bli mångordig. Tryckfriheten —
det veta vi alla, och det har sagts förut
många gånger — är icke ett spörsmål
om skribenternas eller redaktörernas
frihet. Vad saken gäller är till slut allas
vår möjlighet att få tillgång till den fria
diskussion och den fria kritik i våra
samhällsfrågor, som utgöra livsbetingelser
för vår demokrati.

Som jag nyss antydde, skall jag närmare
behandla två frågor, i vilka utskottet
gått emot propositionen. Dessa
frågor beröra i själva verket kardinalspörsmål
inom tryckfriheten. Den ena
frågan gäller reglerna för krig och
krigsfara och den andra avser juryns
organisation.

Vad den första frågan angår hade
sakkunnigbetänkandet, som eljest på ett
utmärkt sätt penetrerat en mängd större
och mindre spörsmål, liksom skjutit
ifrån sig problemet om särbestämmelser
för krig eller krigsfara. De sakkunniga
förklarade, att de icke voro övertygade
om ändamålsenligheten av dylika
särbestämmelser, och menade, att
frågan om införande av sådana borde
anstå, till dess det kunde uppkomma
behov därav. Regeringen har emellertid
på den punkten varit av en annan
mening.

Just i tryckfrihetens intresse måste
det vara av den största betydelse, att
man redan under lugna tider överväger
bestämmelser för oroliga förhållanden.
Gör man icke detta, riskerar man —
det ha vi sett under de gångna krigsåren
— att få regler, tillkomna i hast
under mer eller mindre panikartad

Förslag till tryckfrihetsförordning.

stämning. För att undvika detta har i
propositionen ingående övervägts även
den allvarliga frågan om särbestämmelser
för krig eller krigsfara.

Utgångspunkten har varit att i görligaste
mån få en uppfattning om den situation,
som det då skulle gälla att komma
till rätta med. Det är ju icke så lätt
för oss, som gudskelov varit förskonade
från krigets fasor, att kunna teoretiskt
sätta oss in i dessa problem. Vi kunna
väl emellertid ändå göra oss en viss föreställning
om vilka förhållanden, som
kunna uppkomma. Vi kunna ju exempelvis
tänka oss ett sådant fall, att en del
av vårt land blir ockuperat och att de
yttersta ansträngningar göras på alla
områden för att hävda vårt lands frihet.
I en dylik situation kan en eller annan
tidning bedriva en direkt landsförrädisk
verksamhet. Vad kommer då att
inträffa? För min del är jag ganska
övertygad om, att man allmänt kommer
att hävda den åsikten, att staten här har
en absolut nödvärnsrätt. En sådan för
landet farlig verksamhet från en eller
flera tidningars sida kommer under dylika
extraordinära omständigheter säkerligen
att stoppas. Om således ett ingripande
från statens sida kommer till
stånd på ett eller annat sätt, har jag för
min del ansett, att det icke minst ur
moraliska synpunkter är av stort värde,
om det finns möjlighet att göra detta ingripande
med tillräckligt effektiva åtgärder
i grundlagsenlig ordning, och att
det alltså på förhand finns regler, som
möjliggöra detta.

Med det nu angivna syftet ha i propositionen
diskuterats olika alternativ.
Vi ha därvid inom regeringen till att
börja med avstått från alla förslag om
censur under t. o. m. så svåra förhållanden,
som jag nyss antydde. Vi ha
icke blivit övertygade om censurens
lämplighet ens i ett så utomordentligt
svårt läge. Censuren är ju ett tveeggat
svärd. Den skulle visserligen kunna vara
till nytta genom alt landsförrädiska upplysningar
eller synpunkter förkvävdes.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Den skulle emellertid även kunna medföra
svåra skadeverkningar. Om alla
människor veta, att vad som skrives i
tidningarna är censurerat, så tror till
slut ingen vad som står där. I stället
komma rykten i omlopp med allt vad
därav kan följa av oro, ängslan och
viskningskampanjer. När man alltså avböjt
möjligheten att införa censur, har
man haft att välja mellan vissa andra
åtgärder och till slut stannat för de regler
om utgivningsförbud, som föreslagits
i propositionen och som sedan på en
viktig punkt ha utvidgats i utskottsutlåtandet.

Utgivningsförbudet är i princip konstruerat
på så sätt, att det är knutet till
vissa svåra brott. Ett förbud kan således
icke komma till stånd på grund av
en mer eller mindre godtycklig uppfattning,
att en tidning är illojal, utan
det har karaktären av en påföljd till
vissa svåra brott av typen landsförräderi,
spioneri o. s. v. Förbud skall vidare
i princip meddelas av domstol,
vilket ger en ytterligare kraftig garanti
för rättssäkerheten. Å andra sidan är
emellertid ett utgivningsförbud ett kraftigt
och långtgående ingrepp. Särskilt
när det drabbar en tidning — vilket väl
i allmänhet blir fallet — kan exempelvis
ett halvt års utgivningsförbud bli en
mycket allvarlig sak. Det synes innefatta
en tillräckligt hård repressalieåtgärd
även under mycket svårartade förhållanden.

När jag nyss framhöll, att utgivningsförbud
skall meddelas av domstol, måste
jag emellertid göra en modifikation. Innan
en domstolsbehandling blir färdig
och eventuellt en lagakraftvunnen dom
kommer till stånd, förlöper en ganska
lång tid. I ett krigsläge kan det emellertid
bli nödvändigt att handla snabbt.
Därför föreslås i propositionen, att ett
provisoriskt utgivningsförbud skall kunna
meddelas av chefen för justitiedepartementet,
som även har att vidtaga
andra interimistiska åtgärder på tryckfrihetens
område både enligt den nu

gällande lagen och enligt den föreslagna.

Detta är alltså huvuddragen av propositionens
förslag, och det synes mig
innehålla ett effektivt och kraftigt medel
för de svåraste situationerna, samtidigt
som rättssäkerhetens och tryckfrihetens
intressen blivit tillgodosedda i
möjligaste mån.

Nu har utskottet avvikit från detta
förslag i två hänseenden. Dels — och
detta är det viktigaste — har utskottet
föreslagit, att utgivningsförbud skall
kunna meddelas ej blott under krig utan
också vid krigsfara, och dels skall det i
princip krävas riksdagens medverkan
med tre fjärdedels majoritet av de röstande
i vardera kammaren för att bestämmelserna
om utgivningsförbud skola
få tillämpas. Det sista är naturligtvis
i och för sig ett värdefullt skydd, men
enligt min mening är det inte tillräckligt.

I en situation, som kan betecknas med
uttrycket krigsfara, kan det på olika sätt
uppstå risker för det fria ordet. Hotet
kan komma både inifrån och utifrån.
Beträffande det sistnämnda alternativet
ha vi ju erfarenheter från de gångna
krigsåren. Visserligen innebär utskottets
förslag så till vida en förbättring i förhållande
till hittills gällande bestämmelser,
som rätten att tillgripa en repressalieåtgärd
är knuten till mera begränsade
fall. Men fortfarande kvarstår dock
enligt utskottets förslag möjligheten att
tillgripa en sådan åtgärd icke blott under
krig utan även vid krigsfara. Nog
ha väl erfarenheterna från de gångna
åren lärt oss, att både regeringen och
riksdagen kunna bli utsatta för press
från en utländsk makt, som i fientligt
syfte vill undertrycka vår fria press.
Det måste då vara ett gott stöd att inte
ens med kvalificerad majoritet kunna
göra ett hastigt ingripande utan att i
stället kunna hänvisa till grundlagens
bestämmelser — och en ändring av
grundlagen tar lång tid. Sålunda får
man med regeringens förslag grundla -

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

gen som ett värn mot sådana påtryckningar.

Vad jag nu sagt avser mer eller mindre
fredliga förhållanden. När vårt land
råkat i krig, blir läget ett helt annat.
Då förekomma över huvud taget inga
påtryckningar av det här avsedda slaget,
ty då är ju eu främmande makt antingen
med oss eller emot oss.

Som motiv för den föreslagna utvidgningen
av möjligheten att tillgripa utgivningsförbud
har utskottet särskilt
anfört, att de brott, mot vilka ett sådant
förbud skall kunna användas, kunna
vara av särskilt samhällsfarlig beskaffenhet
inte blott i krig utan också då
krigsfara uppkommit. Detta är naturligtvis
i och för sig riktigt. Det kan förekomma
en mycket farlig femtekolonnverksamhet
just under de obestämda
mellanstadier som vi kalla krigsfara.
Emellertid finns det mycket viktiga
olikheter mellan förhållandena vid
krigsfara och situationen i krig. Medan
det ännu är fred, ha bland annat de
vanliga påföljderna för lagöverträdelser
en långt större effekt än under krigsförhållanden.
I krig stå allas liv på spel;
den som då medvetet arbetar för att
främja en främmande makts intressen
riskerar sitt liv för detta, och då hjälpa
kanhända inte de vanliga repressalierna.
Under fredstid tror jag dock att dessa
äro till fyllest. Vi stå nämligen inte alls
försvarslösa mot de illojala åtgärder,
som utskottet vill komma åt med förslaget
om utgivningsförbud under krigsfara.
Det är att märka, att i alla de fall,
då ett sådant förbud skall kunna meddelas
enligt utskottets förslag, kan vederbörande
även enligt propositionen
ådömas långvariga frihetsstraff, i många
fall ända till livstids straffarbete, och
vidare kan enligt vanliga regler den ansvarige
utgivaren eller skribenten omedelbart
häktas. Såvitt jag förstår, hör
detta vara ett tillfredsställande skydd
under fredsförhållanden.

Vad som enligt min mening gör ul
skottets förslag särskilt betänkligt är.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

att det anknyter till ett så vagt och obestämt
begrepp som krigsfara. När föreligger
det krigsfara? Det finns inte något
bestämt svar på den frågan. Kanhända
är det ganska klart, att det förelåg
krigsfara under alla de år som det
sista världskriget pågick. Många hysa
nog den uppfattningen, att det råder
krigsfara även nu. Under nuvarande
oroliga tider är det kanske krigsfara
nästan jämt. Om utskottets förslag på
denna punkt går igenom, skulle vi faktiskt
kunna riskera att nära nog permanent
stå utan grundlagsskydd mot
eventuella påtryckningar. Men det är
just under mera oroliga förhållanden
man bäst behöver det som med ett betecknande
ord bär kallats för »grundlagens
säkerhetslås».

Den andra stora och viktiga fråga,
där utskottet på ett ganska avgörande
sätt avvikit från propositionens förslag,
gäller som jag nämnde juryorganisationen.
Juryn är på detta område ingen
nyhet i vårt land. Sedan mer än 130 år
tillbaka har frågan om en skrift varit
brottslig eller inte prövats av denna institution.
Många anmärkningar ha under
årens lopp framställts mot juryn,
men den har dock alltid ansetts utgöra
en viktig folklig garanti för tryckfriheten
och därvid framför allt för den politiska
yttrandefriheten.

För närvarande är juryn organiserad
på följande sätt. Huvuddelen av jurymännen
för ett visst mål uttages av
domstolen genom lottning bland personer,
som är uppförda på en stående
lista, vilken domstolen gjort upp. Vidare
välja parterna var och en sina
kandidater til! juryn, och till slut har
vardera parten rätt att utesluta en av
dem, som utsetts av domstolen, och en
av dem, som utsetts av motparten.

Mot detta nuvarande system ha framför
allt två anmärkningar framförts. Den
ena riktar sig mot bristen på folkligt
inflytande över juryns bildande. Ett sådant
inflytande har däremot fått göra
sig gällande vid utseendet av våra

(i Andra kammarens protokoll Hl 4 ti. Nr 2.9.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag'' till tryckfrihetsförordning.

nämndemän. Juryn bildas ju, såsom jag
nyss nämnde, genom att vissa jurymän
konstituerats av domstolen och andra
valts av parterna, och det finns alltså
inte något utrymme för ett allmänt folkligt
inflytande. Den andra anmärkningen
avser parternas rätt att välja vissa
jurymän. Det är ju inte lämpligt att
man själv får utse sina domare.

Propositionen har, i full överensstämmelse
med det enhälliga sakkunnigutlåtandet,
gått in för att juryn skall
bibehållas men reformeras så, att anledningarna
till de nyssnämnda anmärkningarna
inte längre skola kvarstå.
Förslaget innebär följande: Det
skall finnas en stående jurymannakår,
alltså kandidater till medlemskap i
jury, på 24 personer, och dessa skola
väljas av landsting och stadsfullmäktige
i de städer som ej deltaga i landsting.
På så sätt får man alltså in det
folkliga inflytandet vid juryns tillsättande.
Av dessa 24 personer skall en
tredjedel, alltså 8 stycken, vara eller
ha varit nämndemän. Därigenom tillgodoses
intresset av att få med den lekmannamässiga
domarerfarenheten. Det
finns ej något utrymme för partsvalda
jurymän, och sålunda eliminerar man
den andra anmärkningen mot juryns
nuvarande sammansättning. Kvar står
dock rätten för parterna att utesluta
vissa kandidater. Av de 24 medlemmarna
i jurymannakåren skall, enligt
de sakkunnigas förslag och propositionen,
vardera parten ha rätt att utesluta
dels 3 personer bland de 16, som valts
utan någon nämndemannakompetens,
och dels 1 person bland de 8 på nämndemannalistan.
Detta är emellertid ej
tillräckligt för att få ned juryn till
lämplig storlek, och därför skall det
återstående antalet minskas genom utlottning,
så att det kvarstår 6 personer
från den »allmänna» listan och 3 personer
från nämndemannalistan. De 9
jurymän som sålunda blivit uttagna
skola, enligt sakkunnigförslaget och
propositionen, utgöra juryn i det ak -

tuella målet. Enligt samma förslag
skall det fordras — liksom enligt nu
gällande rätt — två tredjedels majoritet
inom juryn för en fällande dom.

Det här redovisade systemet föreslås
nu av utskottet i väsentliga delar omlagt.
Enligt utskottets förslag skall juryn
icke uttagas från en mera omfattande
kår, utan det skall finnas en fast
jury på 9 personer. Man skall således
från början utse de jurymän som skola
fungera i alla mål. Det blir alltså ingen
uteslutningsmöjlighet för parterna och
ingen utlottning. Vidare skall det finnas
personliga suppleanter för varje
ledamot. Och slutligen vill utskottet
taga bort den garanti, som ligger i kravet
på två tredjedels majoritet för fällande
dom; man nöjer sig med enkel
majoritet för alla juryns avgöranden.

Det förnämsta motivet utskottet anfört
för denna genomgripande förändring
är, att urvalet ur en större krets
kan motverka önskemålet att en allmänt
medborgerlig uppfattning skall
kunna göra sig gällande vid tryckfrihetsmålens
avgörande. Egentligen behöver
jag inte själv polemisera mot
detta resonemang, ty det har utskottet
faktiskt gjort. Strax efteråt talar nämligen
utskottet om ett annat förslag —
för vilket jag inte nu behöver redogöra
— och framhåller som ett avgörande
motiv mot detta att det kunde medföra
att jurymännen på ett icke önskvärt
sätt betraktade det som sin uppgift att
inom juryn företräda vissa väljargrupper.
Det är emellertid just denna risk
man löper, om man följer utskottets
eget förslag med en fast jury med personliga
suppleanter!

Utskottets förslag har också andra
nackdelar. Parternas uteslutningsrätt
tjänar i själva verket det mycket viktiga
syftet att öka juryns objektivitet.
Tryckfrihetsmålen äro ju utomordentligt
känsliga och svårbedömbara mål.
Det gäller här frågor, som äro beroende
av en allmän uppfattning och som
äro svåra att få ett fast grepp om. Per -

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

sonliga inflytelser och intressen kunna
lätt göra sig gällande o. s. v. Mera än
i vanliga mål är det därför betydelsefullt,
att de dömande personerna stå
fullkomligt fria och obereonde.

Utskottet hänvisar på denna punkt
till de för vanliga domare gällande
jävsreglerna. Den som själv är part i
ett mål eller eljest står i nära förhållande
till saken, får självfallet inte
tjänstgöra som domare. Så vitt jag förstår,
äro dock dessa allmänna jävsregler
knappast tillräckliga i tryckfrihetsmålen.
Just därför att dessa äro så
ömtåliga, är det av stort värde att ha
en ytterligare garanti och icke blott
lita till, att man skall kunna bevisa att
en juryman är jävig. Det är detta intresse
som uteslutningsmöjligheten
skulle tillgodose. Det kan ju rent av
vara på det sättet, att en jurvman faktiskt
är den verklige författaren till den
skrift, som är åtalad, eller också kunna
hans intressen stå den ifrågavarande
utgivarens eller författarens mycket
nära. Det kanske inte kan bevisas, att
så är förhållandet, trots att saken synes
ganska klar. På grund av anonymitetsskyddet
kan det bli omöjligt att
reda ut saken. Detta förhållande är av
särskild betydelse i de viktigaste målen
juryn har att handlägga, nämligen
de politiskt ömtåliga frågorna. Enligt
hittills gällande rätt liksom enligt propositionen
har man då den extra möjligheten
att utesluta vissa jurymän,
som man kan misstänka vara mer eller
mindre jäviga. Denna möjlighet tas
nu bort, om man följer utskottets förslag.

Å andra sidan har utskottet påpekat,
— och det är naturligtvis i viss mån
riktigt — att vissa speciella fördelar
kunna vara förenade med en fast jury.
.lag kan tänka mig, ehuru det inte är
direkt utsagt i utlåtandet, att man inom
utskottet eftersträvat att få en mera enhetlig
rättstillämpning genom en slående
jury, som fungerar i alla mål, i stället
för en jury med slumpvis uttagna

Förslag till tryckfrihetsförordning.

ledamöter. Detta resonemang gäller i
hög grad för nämnden men har inte
alls på samma sätt tillämpning i fråga
om juryn, framför allt därför att tryckfrihetsmålen
äro så utomordentligt få.
Någon verklig domarerfarenhet kunna
jurymännen nämligen ändå inte förvärva.

Jag känner också till att förespråkarna
för den fasta juryn resonera så, att
om parterna få behålla sin rätt att utesluta
vissa personer, så borttaga de
företrädesvis de mest kvalificerade domarna
ur juryn. Men detta resonemang
tror jag inte är riktigt. Jag är ganska
övertygad om att uteslutningen icke i
första hand kommer att drabba de
mest objektiva domarna utan i stället
dem av jurymännen, om vilka parterna
anse, att de ha en förutfattad mening.
Det är dem man kommer att utesluta,
och det är värdefullt att så kan ske.

På ett liknande sätt bidrager utlottningen
— alltså att vissa personer på
jurymannalistan försvinna genom lottning
— till att öka juryns fristående
ställning genom att skapa ett ovisshetsmoment,
om vilka personer som i ett
visst givet mål komma att ingå i domstolen.
Man kan inte bortse från, att
möjligheterna till påtryckningar och
indirekta påverkningar av olika slag
komma att ökas genom utskottets förslag
om en fast jury, där man från början
vet, vilka som skola sitta och döma
om vad som skrives.

Även det i propositionen upprätthållna
kravet på kvalificerad majoritet för
fällande dom ger yttranderätten en
ökad frihet. Särskilt i den politiska
diskussionen måste det vara mycket
angeläget att inte ge kritikrätten för
snäva tyglar. Utskottet har framhållit,
att domstolen — alltså de juridiskt utbildade
domarna — skall kunna ompröva
juryns fällande dom, och det är
ju riktigt, att man däri har en garanti
mot förhastade jurybeslut med enkel
majoritet, men utan tvivel måste det
minska juryns auktoritet, om man gång

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

på gång behöver vädja från juryn till
domstolen för att få rätt gentemot en
kanske ganska knapp majoritet i politiskt
ömtåliga mål. Härigenom kan
man säkerligen försvaga juryns ställning.

Slutligen skulle jag vilja framhålla,
att utskottets förslag om en fast jury
utgör ett fullkomligt nytt och oprövat
system. Såvitt jag vet har det aldrig
någonsin varit under diskussion i Sverige,
och jag känner inte till några
som helst förebilder för detta system
i utländsk rätt. Det är visserligen sant,
att den nuvarande juryn bär sina brister,
men dem ha sakkunnigutredningen
och propositionen försökt avhjälpa. Utskottets
förslag däremot innebär i själva
verket, att man överger en institution,
som dock sedan mer än ett sekel
hållit vakt om tryckfriheten.

Jag skall vid denna sena timme inte
längre upptaga kammarens tid. Jag vill
blott ännu en gång understryka de farhågor
jag måste hysa för utskottets förslag
på de två punkter, som jag nu har
talat om, och uttrycka den förhoppningen,
att kammaren bifaller propositionens
förslag både i fråga om särskilda
regler för krig — inte för krigsfara
— och i fråga om juryns organisation.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Fröken NYGREN (kort genmäle):
Herr talman! Jag begärde ordet, när
herr Severin i Stockholm berättade sin
sedelärande historia om mannen som
schackrade med biljetterna. Den historien
övertygade mig på intet sätt om
det berättigade i att folk skall få springa
omkring och ohämmat berätta ärekränkande
saker om andra människor.

Jag förstår inte heller riktigt, vad
herr Severin har för uppfattning om de
dömande myndigheterna, när han trodde,
att det skulle vara möjligt att döma
honom för ärekränkning, om mannen
i fråga hade väckt åtal. Jag förmodar,

att herr Severin verkligen berättade
historien som den var, att det som sattes
in i tidningen var sanningen och
ingenting annat. Då kunde man ju bara
ha spelat upp rullen, och då är det väl
ofrånkomligt att han skulle ha frikänts.
Och om tidningen tryckt det och meddelaren
skulle ha åtalats, tänker jag
mig, att denne inte skulle ha haft så
svårt att få flera personer som intygat,
att de på samma sätt blivit erbjudna
dessa biljetter till detta höga pris, och
då lär domstolen knappast heller ha
kunnat döma meddelaren för ärekränkning.
Meddelaren skulle ju ha dömts
inför vanlig domstol.

Jag har nu inte några historier på
lager som skulle kunna belysa min inställning,
men annars skulle man säkert
här kunna dra massor av historier om
människor, som fått schavottera i tidningarna,
eller historier, som visat hur
folk springer till tidningarna för att få
in meddelanden i ärekränkande syfte.

Vi få väl i vår vällovliga iver att värna
tryckfriheten inte glömma bort, att
vi ha ansvar också för enskilda personer.
Det värdefullaste en människa har
är ju ändå hennes goda namn och
rykte, och jag kan inte anse, att vi ha
rätt att stifta lagar som tillåta vem som
helst att opåtalt springa omkring och
berätta ärekränkande historier bara
han säger: »Det här skall du sätta in
i din tidning eller skriva i din bok.»
Folk lyssnar så lätt till skandalhistorier,
och det finns ju ett ordstäv, som säger,
att det är så lätt att få en klick på
sig. Har det sagts något ofördelaktigt
och ärekränkande om en människa, är
det inte så lätt för henne att rentvå sig,
om hon inte får gå till domstolen och
bli friad på den vägen.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr GEZELIUS (kort genmäle): Herr
talman! Jag begärde ordet i anledning
av justitieministerns anförande. Ehuru
han avlägsnat sig, skall jag be att få

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

knyta några reflexioner till hans beklagande
— jag vågar kanske t. o. in.
säga djupa beklagande — av mitt yrkande
om återremiss. Jag kommer emellertid
inte att frånfalla detta yrkande.

Jag är nämligen fullt på det klara
med, att skall man kunna komma fram
till en lösning av saken, måste utskottet
taga en ny titt på frågan och eventuellt
komma med alternativa förslag,
som andra kammaren får taga. I denna
församling är det inte tänkbart, att
man skall kunna organisera upp det så,
att man kan rösta fram olika alternativa
förslag. Justitieministern förklarade,
att han i sakkunnigutredningen
funnit en god grundval för att man
nu skall fatta beslut, men vi ha dock
här ett utskottsutlåtande, där majoriteten
inom utskottet på många punkter
går emot sakkunnigutredningens förslag.

Jag har med mitt återremissyrkande
inte avsett att förhindra en justering
av nu gällande tryckfrihetsförordning.
När vi komma till handläggningen av
de särskilda paragraferna kommer jag,
om mitt yrkande om återremiss av hela
lagförslaget lämnas utan bifall, att yrka
återremiss i två punkter.

Den ena gäller 4 § i 7 kap., enär
brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen
måste justeras efter verkställda
ändringar i strafflagen. Jag avser därmed
att vinna en ändring av bestämmelserna
i 3 § i nu gällande tryckfrihetsförordning.
Därigenom skulle den
omtvistade bestämmelsen i 3 § 9 mom.
kunna bortfalla.

Vid behandlingen av 12 kap. 2 §
kommer jag att vidhålla mitt yrkande
att framställning i tryckt skrift, som
innefattar beskyllning mot enskild man
för bestämt brott, skall undantagas från
jurybehandling, vilken utformning juryn
än må få.

.lag kan sålunda inte dela justitieministerns
mening, därför att min utgångspunkt
är en annan. Jag anser inte,
att vi ha någon så fast grund att stå på.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
har dristat mig att begära ordet i denna
diskussion, ehuru ärendet inte faller
under min handläggning. Jag skulle
gärna vilja ge en historisk belysning
åt ett av utskottets yrkanden. Det är
förslaget i 1 kap. 2 § andra stycket,
där det säges att: »Ej heller vare någon,
myndighet eller enskild, tillåtet
att på grund av skrifts innehåll, genom
åtgärd som icke äger stöd i denna förordning,
hindra tryckning eller utgivning
av skriften eller dess spridning
bland allmänheten.» I den kungliga propositionen
har, även om det var mot
sakkunnigkommitténs förslag, icke intagits
ordet »enskild» i fråga om dem
som inte skulle vara tillåtna att hindra
en skrifts spridning. Jag har på den
punkten en erfarenhet, som numera visserligen
ligger ganska långt tillbaka i
tiden men som gör att jag har mycket
svårt att tänka mig, att det kan vara
riktigt och förnuftigt att införa en bestämmelse
om förbud för enskilda personer
att hindra spridning av en skrift.

Jag vill minnas att det var 1907 som
en socialdemokratisk ungdomskongress
sammanträdde här i Stockholm. Den
utgav ett kampanjupprop mot något
som på den tiden kallades för smutslitteratur
och också gick under namnet
Nick Carter-litteraturen. Det var något
slags detektivromaner eller detektivnoveller
som såldes i mycket billiga häften
i alla cigarraffärer och på andra
ställen där det spreds ut skrifter. Åtminstone
en del av skrifterna hade ett
rent sadistiskt innehåll. Den socialdemokratiska
ungdomen reagerade mycket
hårdhänt mot spridningen av dessa
skrifter, och det blev eu reaktion mot
dem, som bl. a. gick ut på att alla
affärer som sålde detta slags litteratur
skulle bojkottas. Det blev snabbt en
mycket populär opinionsbildning. Veterligen
fanns det inte någon anständig
människa som gjorde någon invändning
mot att man genom organiserade åtgiir -

.so

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

der strypte denna litteratur. Kampanjen
hade fullständig framgång, och det
dröjde inte många månader förrän Nick
Carter-litteraturen var försvunnen ur
vårt land. Det finns säkert åtskilliga
ledamöter av denna kammare, som nu,
när jag erinrar om det, väl kunna påminna
sig denna lyckade kampanj.

Det andra ingripandet från den allmänna
opinionens sida rörde en gammal
tidning, utgiven redan av Grusenstolpe,
salig i åminnelse, men den var
kanske inte lika skandalös den gången,
som den sedermera blev. Det var den
tidning som hette Fäderneslandet. Den
hade korrespondenter utspridda över
hela landet, vilka snokade i folks privatliv.
De skrevo sedan brev till tidningen
med skandalösa interiörer från
enskilda familjers privata liv, vilka tidningen
publicerade. Inom parentes kan
jag nämna, att det åtminstone under
vissa tider var mycket kända släkter i
de olika städerna, som voro föremål för
Fäderneslandets stora intresse. Jag
kommer inte ihåg, hur många ägare
Fäderneslandet hade, under den tid jag
kan minnas, men jag vet åtminstone
två som gjorde sig stora förmögenheter
på tidningen. Det påstods också — jag
tror aldrig man åstadkom någon verklig
bevisning för det — att tidningens
ägare och utgivare begagnade sig av sin
kännedom eller förmodade kännedom,
sin eventuella skvallerkännedom om
människornas privatliv till att idka utpressning,
men även om det inte vore
sant, hade tidningen, som var en veckotidning
eller kanske en halvveckotidning,
tack vare folks intresse för skandaler
en mycket god åtgång, så att det
var ändå en utmärkt affär.

Något senare än strypningen av den
s. k. Nick-Carter-litteraturen började en
mycket stark opinion mot Fäderneslandet
göra sig gällande, och denna opinion
blev så småningom organiserad.
Jag vet inte om Tidningsutgivareföreningen
— jag vet inte ens om den
fanns på den tiden — medverkade, men

jag skulle tro, att praktiskt taget varenda
daglig tidning i landet var med.
De förklarade nämligen att kolportörer,
cigarraffärer och andra affärer som
sålde Fäderneslandet inte fingo ett enda
exemplar av de dagliga tidningarna att
sälja. Det var alltså en bojkott från de
dagliga tidningarnas sida för att tvinga
affärerna att avstå från att sälja Fäderneslandet.
Jag undrar om det finns någon
människa som beklagar att Fäderneslandet
mötte detta öde. Jag har i
varje fall adrig träffat någon, och jag
vågar säga att det inte fanns någon anständig
människa här i landet som ansåg
att detta ingrepp i tryckfriheten
bort förbjudas.

Det tredje fallet är en opinionsrörelse
mot vissa pornografiskt betonade veckoskrifter
som kommo ut för ganska
många år sedan. Även den aktionen
ledde till det resultatet, att hela denna
litteratur försvann från cigarraffärerna,
tidningskioskerna, kolportörerna
och andra försäljningsställen.

Nu vet jag ju mycket väl, att detta
förslag att enskilda personer inte skola
kunna få lov att organisera en bojkott
mot t. ex. alster, som äro smutsalster,
anses ingå såsom ett led i skyddet av
tryckfriheten. För min del vet jag, att
om denna lagstiftning gällt i början av
detta århundrade, låt mig säga från
1907 fram till och med 1918, hade Fäderneslandet
levat den dag som i dag
är. Det tvivlar jag inte alls på. Enskilda
människor, de skandalintresseradc, hade
köpt den, ett eller annat tryckfrihetsåtal
hade tidningen, även om den
blivit fälld, mycket väl kunnat bära,
och det skulle inte ha lett till att man
lagt ned den.

Dessa erfarenheter, som jag vågat berätta,
därför att jag själv tillhörde ledningen
för det ungdomsförbund, som
satte i gång kampanjen mot Nick Carter-litteraturen,
göra att jag yttrar mig
i denna sak, och jag måste säga, att
hur ängsligt man än vill slå vakt omkring
tryckfriheten tycker jag ändå, att

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

detta är en medborgerlig rättighet, som
man inte skall avstå från. Myndigheterna
skola inte få ingripa, men att enskilda
skola ha rätt att organisera en
opinionsstorm som sopar bort tidningar,
tidskrifter eller t. o. m. böcker, vilka
ha ett innehåll som för låt mig säga
99 % av befolkningen framstår såsom
anstötligt ur sadistisk eller annan synpunkt,
tycker jag är något som tillhör
de medborgerliga rättigheterna, vilka
äro lika viktiga som detta skydd för
tryckfriheten.

Därför hoppas jag för min del, att
andra kammaren kommer att ställa sig
bakom reservanterna på denna punkt.
Jag är verkligen glad över att det åtminstone
på den punkten blivit en relativt
manstark reservation till förmån
för den kungliga propositionen. Det är
ju inte mindre än åtta ledamöter som
i detta avseende reserverat sig. Jag är
som sagt övertygad om att man kan följa
propositionen utan några risker.

Jag vet att händelserna i Tjeckoslovakien
spelat en rätt stor roll i argumentationen
för detta förslag från utskottets
sida. Om man i vårt land hade
haft något verkligt exempel på att man
missbrukat denna medborgerliga rättighet
till att söka kväva hyggliga, anständiga
och allvarligt menade tryckalster,
hade man enligt min mening haft rätt
att åberopa detta, men att åberopa
Tjeckoslovakiens erfarenhet i gamla
Sverige förefaller åtminstone mig mycket
långsökt. Jag kan inte föreställa mig
någon situation, i vilken det skulle uppträda
en organiserad enskild makt, som
skulle vara i stånd att kväva tryckfriheten
här i landet genom att på konstlad
väg förhindra, att tidningar och tidskrifter
kunna spridas. Jag tror inte ett
dugg på den faran — det måste jag
understryka — utan det är efter min
mening det rena nödargumentet. Om
det finns människor här i Sverige, som
drömma om att de tjeckoslovakiska händelserna
skulle i en eller annan form
kunna upprepas bär i landet, komma

Förslag till tryckfrihetsförordning.

de att förgäves söka förverkliga sina
önskemål — därom är jag alldeles övertygad.
Det går inte att få svenska folket
med på något sådant. Jag tror att
vi kunna fullkomligt lita på de sunda
instinkter, som på denna punkt otvivelaktigt
prägla Sveriges folk.

Jag har velat anföra detta, därför att
för mig synes det avgörande vara de
erfarenheter, som man haft här i vårt
land av den frihet, som medborgarna
på denna punkt hittills åtnjutit, och
dessa erfarenheter äro — det vågar jag
bestämt påstå — uteslutande goda, för
att inte säga utmärkta. Det är en medborgarrätt,
som enligt min mening bör
bevaras.

Jag skulle vilja säga några ord även
om § 10 i kap. 2. Även om jag inte betraktar
saken som någon särskilt viktig
fråga, måste jag nog säga, att det är
en mycket egendomlig konstruktion som
utskottet har givit lagförslaget, då enligt
detsamma den s. k. högsta administrativa
domstolen skall korrigera regeringsledamöters
beslut i sekretessfrågor.
Jag skall inte närmare ingå på
saken, men jag måste säga, att jag har
en stark känsla av att det är det långa
socialdemokratiska regerandet i detta
land, som är den egentliga bakgrunden
till den besynnerliga tanken att man
skall ställa regeringsledamöterna under
regeringsrättens förmynderskap. Det
finns andra utvägar att åstadkomma en
önskvärd korrigering. Bl. a. lär inte
konstitutionsutskottet, om den s. k. hemligstämpeln
skulle komma att missbrukas,
underlåta att påtala detta i sina
årliga andraganden vid granskningen
av regeringens handlingar och åtgöranden,
och jag måste säga, att det borde
vara tillräckligt. Det finns ju sedan något
århundrade en form för granskning
av regeringens åtgöranden och för
granskningens underställande under
riksdagen. .Tåg kan då inte förstå, vad
det är som framkallat detta egendomliga
behov av att bredvid konstitutionsutskottet
skapa en instans, som skall

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

ställas över, låt vara formellt, åtminstone,
den enskilde regeringsledamoten.

Jag har tyvärr inte, då jag har varit
upptagen i första kammaren, haft tillfälle
att närmare höra, vilka skäl som
här utvecklats för den av utskottet föreslagna
ordningen, men jag vill i varje
fall säga, att man har nog i detta avseende
överansträngt sig, när det gällt
att åstadkomma kontrollmöjligheter.

Det är på de två punkter, som jag nu
berört, som jag har ansett mig ha skäl
att särskilt yttra mig. Av dem sätter
jag naturligtvis i främsta rummet frågan
om den enskildes rätt att kunna så att
säga bojkotta en publikation, vilken
han anser olämplig.

I detta anförande instämde herr
Malmborg i Stockholm.

Herr HASTAD: Herr talman! När jag
för ungefär en timme sedan begärde
ordet, var det egentligen för en kort
replik till herr Larsson i Stockholm,
och jag skall med hänsyn till den sena
tidpunkten begränsa mig därtill, även
om det efter de anföranden, som hållits
från statsrådsbänken — jag tänker då
särskilt på justitieministerns yttrande
— hade funnits mången anledning att
ta upp en del problem.

Som bekant yrkade herr Larsson bifall
till den reservation, enligt vilken
ingen särskild åtgärd grundlagsenligt
skall kunna vidtagas mot en tidning
vare sig under krig eller vid krigsfara,
och samtidigt uttalade han — om jag
rätt förstod honom — den bestämda
uppfattningen att grundlagen skulle såvitt
möjligt vara densamma i krig som
i fred. Med anledning härav vill jag påminna
om en motion i tryckfrilietsfrågan
— den väcktes visserligen innan
herr Larsson blev ledamot av andra
kammaren, och herr Larsson har alltså
inte personligen någon del i den — där
det bl. a. heter: »I händelse av krig
torde behovet av en ökad rörelsefrihet
för regeringsmakten göra sig gällande på

många områden av det konstitutionella
livet.» Vidare heter det: »En anordning,
som inskränker sig till möjligheten
att med riksdagens godkännande ställa
tidningspressen under en viss statskontroll,
innebär ingalunda någon fullständig
lösning av den konstitutionella beredskapens
problem. Härför skulle erfordras
en nyckel till grundlagarnas
säkerhetslås, en anordning, som gör det
möjligt att under vissa noggrant angivna
förutsättningar och i betryggande
former genomföra en snabb, till krigstiden
begränsad ändring av de där nedlagda
författningsbestämmelserna.» Och
i klämmen hemställer man att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kung).
Maj:t anhålla om en »utredning av den
konstitutionella beredskapen och därmed
sammanhängande spörsmål».

Denna motion, som är undertecknad
hl. a. av herrar Natanael Gärde, Elon
Andersson, Knut Petersson, Bertil Ohlin
och Åke Holmbäck, väcktes år 1944. Vid
denna tid var man alltså från folkpartiets
sida inne på tanken på en sådan
differentiering av lagstiftningen, som
nu gjorts i regeringsförslaget och som
något utvidgats men samtidigt också inskränkts
av utskottet.

Jag klandrar inte på något sätt dem,
som nu anse att sakliga skäl föreligga
för att frångå denna uppfattning, men
jag tycker i alla fall, att vi, som inte
ha hunnit ändra oss i denna fråga, inte
skola ställas i en särklass, när man här
vill utpeka vilka som äro tryckfrihetens
vänner eller dess fiender.

Herr LARSSON i Stockholm (kort genmäle)
: Herr talman! De glödande kol,
som herr Håstad här hopat på mitt huvud,
kan jag endast tacksamt erkänna.

Det är mig icke obekant, att i den
motion, som låg till grund för riksdagens
skrivelse om den revision av tryckfriheten,
som vi nu behandla, även tanken
på sådana särbestämmelser för
grundlagsändringar i krig varit fram -

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

förd. Jag tillåter mig emellertid, givetvis
talande endast å mina egna vägnar,
att här uttrycka min tillfredsställelse
över att det övervägande, som den högt
kvalificerade sakkunnigkommittén med
justitierådet Gärde i spetsen ägnat denna
tanke, i stort sett lett till negativt
resultat. Jag är likaså tillfredsställd
med att Kungl. Maj :t vid sitt övervägande
av tanken har kommit till samma
resultat.

Jag lämnar herr Håstad och hans meningsfränder
på den ö, där de alltjämt
älska att förbliva.

Herr WERNER: Herr talman! Anledningen
till att jag vid denna sena timme
dristat mig att begära ordet är, att
jag deltagit i den utredning, som ligger
till grund för propositionen.

Jag vill deklarera, att jag har biträtt
de grundprinciper som äro bärande
för hela förslaget, nämligen att
det i grundlag skall beredas skydd åt
medborgarnas rätt att i offentliga skrifter
inom rättens råmärken frambära
sina tankar utan att detta blir föremål
för några inskränkningar. Näraliggande
bistra erfarenheter från våra grannländer
har visat, vart det kan bära hän,
då tryckfriheten förtrampas och det
fria ordet dirigeras av statsmakterna
och det alltså inte längre existerar någon
medborgarfrihet i detta avseende.
Inom vårt land äga vi dess bättre sedan
lång tid tillbaka ett skydd för det fria
statsskicket i våra grundlagar, av vilka
jag måste betrakta tryckfrihetsförordningen
såsom en av de viktigaste.

Jag vill alltså öppet deklarera, att
varje intrång, som sker i medborgarnas
lagligen skyddade och reglerade rätt att
genom det fria ordet frambära sina tankar,
måste, även om ett sådant ingrepp
sker så att säga endast punktvis, vara
av mycket betänklig art. Till denna
deklaration, som jag har ansett mig
skyldig alt här lämna, vill jag tillägga,
att jag har inom sakkunnigkommittén

Förslag till tryckfrihetsförordning.

efter måttet av mina krafter sökt bidraga
till att bevara det frihetsarv, som
lämnades svenska folket av våra grundlagstiftare
för snart 140 år sedan och
som vi senare generationer ha skyldighet
att vårda.

Jag skall inte vidare uppehålla mig
vid principerna, utan övergår till några
av förslagets detaljer.

Tyvärr kan jag inte hysa samma uppfattning
som statsrådet Möller gav till
känna, när han här talade om 1 kap.
2 § andra stycket. Jag medger gärna
att det kan föreligga omständigheter,
då en enskild institution har möjlighet
att ingripa för att rénsa bort det ogräs
i publicistiskt hänseende, som ibland
frodas i särskilt hög grad, men jag kan
nog också ge exempel från vårt svenska
frihetssamliälle på sådant, som kanske
bör inge betänkligheter mot att låta enskilda
eller enskilda organisationer,
som besitta en i viss mån reglerande
maktställning, utöva detta ingrepp, som
ingenting annat innebär än att man sätter
grundlagens skydd för det fria ordet
ur funktion. Jag vill åberopa följande
fall.

Inom det liin, som jag representerar,
finns en mycket betydande politisk organisation,
som ända till fjolåret saknade
egen tidning. Man sökte då ett
utgivningsbevis för en sådan tidning,
vilket givetvis inte nekades, men man
sökte också något annat, som är alldeles
nödvändigt för att en tidning eller offentlig
publikation skall kunna utkomma,
nämligen tilldelning av papper.
Vederbörande organ, d. v. s. Tidningsutgivareföreningens
pappersnämnd, lämnade
emellertid blankt avslag på denna
ansökan såsom det motiverades på grund
av det knappa försörjningsläget i fråga
om tidningspapper. Man ansåg sig då
från organisationens sida nödsakad att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hävda, att
pappersnämnden hade gått utanför
grundlagens råmärken i och med atl
den vägrat tilldelning av papper. Genom
restriktiva åtgärder av detta slag skulle

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

det fria ordet och den fria debatten i
tryckt skrift kunna förkvävas.

Jag vill inte påstå annat än att det
möjligen låg fullt sakliga motiv bakom
beslutet att vägra tilldelning av papper,
men i varje fall visar det hela, hurusom
på grund av ovidkommande omständigheter
ett ingrepp kan ske som
sätter grundlagens bestämmelser på
denna punkt ur funktion. Detta exempel
från praktiken vittnar också om att
det finns möjligheter att företaga andra
ingrepp än av det slag som den legitima
åtgärden att rensa bort Fäderneslandet
och Nick Carter-litteraturen utgjorde,
möjligheter som i händerna på en maktlysten
enskild organisation kunna komma
att, till skada för tryckfriheten, leda
till en obehörig censur.

Jag skall inte längre uppehålla mig
vid denna detalj. Jag har bara velat
erinra om att det finns exempel, som
göra att andra kammaren nog bör tillmäta
här ifrågavarande del i utskottets
förslag en annan betydelse än vad statsrådet
Möller ville göra.

Jag skall därefter övergå till 7 kap.,
där utskottet föreslagit viss inskränkning
i utgivningsrätten vid krigsfara.
Denna inskränkning har ansetts motiverad
genom erfarenheterna från det senaste
kriget, men jag vill öppet bekänna,
att jag inte vill vara med om en sådan
form av inskränkning, enär den innebär
ett ingrepp i tryckfrihetens princip,
som icke är logiskt försvarbart.

Vidare vill jag något beröra frågan
om tryckfrihetsjuryn, som är det centrala
för hela rättstillämpningen på
detta område; ty på lösningen av denna
fråga hänger det i mycket hög grad om
rättstillämpningen skall bli riktig eller
inte.

Inom den beredning, som i åratal
förberett detta ärende, rådde från början
delade meningar om juryns berättigande
eller ej. För min del hävdade
jag, att juryn i detta fall har en uppgift
att fylla, trots de brister som up -

penbarligen vidlåda juryn och som kanske
alltid måste vidlåda den, ty det
gäller här ett rättsområde, där det är
nödvändigt att medge vissa svängningar
i rättstillämpningen såsom uttryck för
en sund folkopinion. Vi äro här inne
på ett område, där det icke är försvarbart
med endast en kärv och stel tilllämpning
av laginnehållet, utan där
man, om man vill på ett riktigt sätt
skydda och vårda det fria ordet, måste
vid rättstillämpningen se till, att en
sund allmän opinion kan komma till
uttryck, givetvis inom rättens och
grundlagens råmärken.

Kommittén stannade också för ett bibehållande
av juryn, men det gällde
då att ur bestämmelserna om juryn
rensa bort en del av de oriktigheter,
som tidigare funnits. Dit måste vi nog
hänföra partsrepresentationen. Det kan
givetvis inte vara en riktig ordning, att
man i en domstol sätter in ledamöter,
som i sig förena domarens, advokatens
och ombudets roll. Följaktligen fick
partrepresentationen försvinna. Det
gällde sedan att beträffande jurymassan,
om jag får kalla juryurvalet så,
finna en form för hur urvalet skulle
ske av det antal ledamöter inom varje
område, ur vilket den slutliga juryn
skulle utväljas. Där är det emellertid,
som kommittéförslaget och propositionen
på en väsentlig punkt skilja sig
från utskottets förslag, och där kan
jag inte på något sätt godtaga det förslag,
vartill utskottet har kommit.

Jag skall inte dölja för kammaren,
att jag inom beredningen mycket starkt
och i det längsta hävdade, att det vore
felaktigt att låta en domstol utkristallisera
sig ur ett politiskt sammansatt
förvaltningsorgan. Det kan inte vara
riktigt att låta en rättstillämpning röna
inverkan av olika politiska vindkast
eller strömkantringar. Inte heller skapas
det i tillräckligt hög grad likformighet
och sammanhållning i rättstillämpningen,
om det inom de skilda

Onsdagen den 30 juni 1948 om.

Nr 29.

länen blir en jury av olika politisk
schattering att döma i tryckfrihetsmålen.
som ju oftast äro i alldeles särskilt
hög grad politiskt färgade rättsavgöranden.
Men om man däremot väger
den omständigheten, att juryn
måste, ifall man vill förankra den hos
folket självt, vara ett organ, som består
av ombud, valda av folket, så har
man svårt att finna någon annan väg
än att låta landsting och stadsfullmäktige
verkställa valet. Jag har biträtt
denna del av beredningens förslag med
mycket stor betänksamhet, men jag är
för dagen villig att fasthålla vid den
ståndpunkt, som sålunda intagits, tills
en bättre form kan finnas.

Vad har nu skett, då utskottet gått
till sin mycket betydande omformulering
av kommitténs och regeringens
förslag på denna punkt? Jo, man har
trängt ihop jurymassan från 24 till 9
ledamöter, och man har tagit bort rätten
till bortval. Därigenom har möjligheten
till en mera objektiv och opåverkad
utövning av juryns domstolsuppgift
försämrats, och den politiska
hårdragenheten i sammansättningen
kommit till ett alldeles särskilt uttryck.
Den permanenta jury på 9 personer,
som på detta sätt skulle skapas, kommer
inte längre att äga juryns karaktär,
utan är, såsom någon sagt, en dålig
domstol — jag skulle, med en drastisk
skärpning av uttrycket, vilja säga att
den ser mera ut att bli en partipolitisk
exekutivkommitté. Jag kan emellertid
iänka mig, att man här har från utskottets
sida begått detta misstag, därför
att man på grund av den knappa
tiden kanske inte har haft möjlighet att
tillräckligt överblicka vad man var i
färd med att göra. Jag måste säga, att
jag hellre skulle se förslaget falla än
att riksdagen skulle godtaga denna form
av tryckfrihetsjurv. Det är att hoppas
att kammaren skall anta Kungl. Maj ds
förslag, som ingalunda är någon idealisk
lösning, men dock en bättre sådan
än den utskottet föreslår.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Detta är, herr talman, några synpunkter,
som jag vid detta tillfälle velat
anföra till kammarens protokoll.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Här har under hela dagen talats
om vikten av att värna tryckfriheten i
landet. Det har talats så varmt och bevekande,
att en gammal tidningsutgivare
väl skulle ha anledning att rent
av gråta av glädje. Jag måste emellertid
bekänna, att jag, när jag lyssnat på en
del av de talare som utbrett sig om
hur nödvändigt det är att vi värna
tryckfriheten i landet, har haft anledning
att säga mig: Gud bevare oss för
våra vänner!

Innan jag berör den punkt jag tänker
säga några ord om, vill jag avge en
deklaration som kanske kan vara till
vägledning eller nytta i detta sammanhang.
Jag har under en tid av mer än
35 år varit ansvarig tidningsutgivare,
och jag har väl inte precis tillhört de
lugnaste i landet. Men jag har aldrig
haft den ringaste anledning att klaga
över några intrång på min rätt att säga
vad jag tänkt och tyckt. Jag har känt
mig så fri som någon människa över
huvud taget kan känna sig. Klagomålen
över brist på tryckfrihet ha ju kommit
till starkt uttryck i en hel del tidningar.
Om vi se efter, varifrån kritiken
kommit, finna vi, att det i huvudsak
varit från tidningar som aldrig uttalat
någon egen mening och aldrig
haft någon heller. Men det har alltid
låtit så märkvärdigt och sett så märkvärdigt
ut, när vederbörande slagit sig
för sitt bröst och talat om vad de
skulle kunna säga, om de bara finge
trots att ingen människa nekat dem det.
.lag tror vi skola se något så när lugnt
på denna sak. Vi tidningsutgivare ha
faktiskt inte haft något att klaga över,
och enligt min mening hade man gjort
klokt i att inte ha så bråttom med
en omstöpning av tryckfrihetsförordningen.
Den omstöpning som här har

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

skett har inte varit till gagn för tryckfriheten.
Med ledning av min egen erfarenhet
har jag gjort en rad bockar i
kanten i utskottsutlåtandet, så många,
att jag faktiskt helst skulle se att det
hela finge falla under bordet och att
man finge börja på nytt. Jag kommer
dock inte att ställa något yrkande i
den riktningen.

Men det är en sak, som vi för rättssäkerhetens
skull, för tryckfrihetens
skull och framför allt med hänsyn till
den respekt vi böra ha för rättsväsendet
i landet, framför allt måste se upp
med, nämligen juryn. Den gamla juryn
borde ha fått vara kvar. Den nya vi
fått är ingalunda tillfredsställande, vad
som här föreslås av Kungl. Maj:t är
inte heller tillfredsställande, och vad
som föreslås av utskottet är farligt. Utskottets
förslag innebär ju inte, att det
skall skapas en jury utan en stående
nämnd, utsedd av landstinget efter politiska
linjer, där det inte skulle finnas
någon urvalsrätt. Enligt Kungl. Maj:ts
förslag finns ju bortvalsrätten kvar, så
att enligt detta förslag kan man ju
åstadkomma vissa variationer, men enligt
utskottets förslag skall väljas en
stående nämnd, och det ligger i sakens
natur, att när man skall se till att skilda
samhällsgrupper och meningsriktningar
bli representerade, måste valet ske efter
politiska linjer. Jag skulle för min personliga
del inte ha någonting att erinra,
om jag bara tänkte på mig själv som
tidningsutgivare i Västmanlands län.
Men det är inte det som det är fråga
om. I Västmanlands län skulle denna
nämnd till övervägande delen komma
att bestå av socialdemokrater. Det är
naturligt, eftersom landstinget till övervägande
delen består av socialdemokrater,
och det skulle då kunna vara förmånligt
för utgivaren av en socialdemokratisk
tidning. Jag skulle ju kunna
räkna med att ha vissa utsikter att bli
frikänd i ett tryckfrihetsmål. Men, herr
talman, att bli frikänd, när man inte
borde bli det, att bli frikänd av poli -

tiska meningsfränder, när man borde
bli dömd, är inte en rättsordning, som
man kan ha respekt för. Lika illa skulle
det vara att bli fälld av politiska motståndare,
när man borde bli friad. Jag
säger öppet och ärligt ifrån, att om jag
i ett tryckfrihetsmål skulle bli friad av
en nämnd med socialdemokratisk majoritet,
bleve jag ju visserligen frikänd,
men jag skulle inte känna tillfredsställelse.
Folk skulle nämligen säga: »Ja,
visst var det brottsligt, det han hade
skrivit, men herregud, de tog politiska
hänsyn och frikände.» Jag skulle inte
känna mig moraliskt upprättad. Tusen
gånger hellre skulle jag vilja ha mitt
tryckfrihetsmål prövat inför Västerås
rådhusrätt. Hellre skulle jag se, att
tryckfrihetsmålen ginge till domstolarna
utan jury än att vi skulle få den s. k.
jury som utskottet har föreslagit. Det
blir väl i kväll antingen det ena eller
det andra, antingen utskottets eller
Kungl. Maj :ts förslag, som vinner, fastän
det enligt min mening varken borde bli
det ena eller det andra. Jag vädjar
emellertid till alla dem som i dag tala
vackra ord om tryckfriheten: Vad ni
än göra, rösta inte för utskottets förslag
vad beträffar juryn.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Jag tror att vi alla äro överens
om att vilja hålla tryckfrihetens principer
högt. När det här talas om att
någon meningsriktning försvarar det
intresset mer än andra göra, tror jag
det är felaktigt. Vi vilja nog alla värna
samma principer.

Jag tror också att kritiken emot utskottsförslaget
är tilltagen i överkant,
men jag erkänner samtidigt att förslaget
icke är sådant, som jag för min del
i alla hänseenden skulle ha önskat. Det
råder här i riksdagen och även utanför
riksdagen en mycket stor tveksamhet
inför det, jag tillåter mig säga, minst
sagt »trasiga» utskottsförslag som vi
fått oss förelagt.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

Jag kan instämma i mycket av vad
herr Olovson i Västerås för någon minut
sedan yttrade. Jag kan bl. a. instämma
i vad han säger om att han
helst skulle ha önskat hela förslaget
under bordet och att vi fått ett nytt förslag.
Jag hr också av hans uppfattning
i fråga om utseende av juryn. Landstinget
är säkerligen icke den bästa valkorporationen,
tv dess utseende av jurymän
kommer, som herr Olovson sade,
att ske efter rent politiska linjer.

Att nu i riksdagens så gott som sista
timme och efter den forcering som
skett utav riksdagsarbetet under de senaste
dagarna nödgas taga slutgiltig
ställning till denna fråga anser jag
mindre lyckligt. Eftersom det här gäller
ett grundlagsförslag, kommer talmannen
inte att ställa olika yrkanden
emot varandra, utan man röstar ja eller
nej på varje förslag för sig. Jag
skulle önska att kammaren röstade upp
som vilande grundlagstext både utskottets
och Kungl. Maj :ts förslag, så att en
kommande riksdag med litet bättre tid
på sig och under andra förhållanden
hade möjlighet att välja dem emellan.

Jag tillåter mig, herr talman, framföra
detta. Jag kan givetvis icke ställa
något yrkande. Jag upprepar att jag
gärna skulle se — såsom också herr
Olovson sade — att vi hade möjlighet
emotse ett nytt förslag. Skulle något
sådant icke vara möjligt, ville jag som
sagt tillråda att vi rösta upp båda förslagen.
Jag tänker då framför allt på
två punkter: 7 kap. 8 §, om konfiskation
vid krigsfara, och 12 kap. 3 §, angående
sammansättningen av juryn.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
har i detta sena skede av debatten begärt
ordet endast för att i allra största
korthet få ange min syn på den fråga,
som enligt mitt sätt att se iir den viktigaste
här i dag, nämligen frågan om
utgivningsförbudets omfattning. Jag
kommer vid eu eventuell omröstning

Förslag till tryckfrihetsförordning.

på den punkten att rösta för utskottets
förslag.

Jag gör det inte därför att jag därigenom
vill minska den demokratiska
rättighet som tryckfriheten innebär,
utan jag gör det därför att jag därigenom
tvärtom tror mig skydda demokratien.
Själva förutsättningen för
tryckfriheten, för all medborgerlig frihet
och för alla medborgerliga rättigheter
är att det demokratiska samhällsskicket
består. Ur den synpunkten
vore det enligt min mening oriktigt, om
detta demokratiska samhällsskick avhände
sig möjligheten att effektivt inskrida
mot nedbrytande krafter i ett
avgörande och kritiskt skede. Jag finner
att i detta avseende är utskottets
förslag mera tillfredsställande än
Kungl. Maj :ts.

Jag vill sålunda understryka att det
är av omtanke om och vilja att skydda
själva grundförutsättningen för vårt
fria samhällsskick, som jag i en eventuell
omröstning kommer att förfara på
det sätt som jag nyss nämnde.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav i avseende
å den föredragna rubriken till utskottets
förslag till tryckfrihetsförordning
till en början propositioner beträffande
det av herr Gezelius under överläggningen
framställda yrkandet om
återremiss av rubriken till utskottet,
nämligen dels på bifall till ifrågavarande
yrkande dels ock på avslag därå;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gezelius begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
yrkandet om återremiss till konstitutionsutskottet
av rubriken till det i utskottets
utlåtande nr 30 under punkten
A. 1) framlagda grundlagsförslaget,
röstar

Ja;

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit berörda
yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Gezelius,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
118 ja och 60 nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
om återremiss av rubriken till
utskottet.

På herr talmannens därå givna proposition
blev därefter den av utskottet
föreslagna rubriken av kammaren godkänd.

Herr TALMANNEN anförde därefter:
.lag får anmoda de av kammarens ledamöter,
som ha yrkande att framställa
på de särskilda punkterna, att i
korthet redogöra för vad yrkandet innebär,
så att alla ha fullt klart för sig
hur de skola rösta.

1 kap. 1 § första stycket.

Utskottets förslag godkändes.

Efter föredragning av 1 kap. 1 § andra
stycket anförde:

Fröken NYGREN: Vår reservation innebär,
att vi vilja utesluta rätten till
straffrihet för den som berättar saker
och ting för en tänkt författare vilken
som helst, i avsikt att meddelandet
skall skrivas och tryckas. Vi vilja att
denna rätt skall gälla endast då någon
lämnar meddelande för offentliggörande
i periodisk tryckt skrift till dennas
utgivare eller till en eventuell redak -

tion för skriften. Jag ber att få yrka
bifall till denna reservation.

Herr HALLÉN: Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag på denna
punkt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
alt kammaren måtte såsom vilande för
vidare grundlagsenlig behandling antaga
utskottets förslag till lydelse av förevarande
stadgande dels ock att kammaren
måtte avslå berörda förslag; och
fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den förra propositionen.

Vidare gav herr talmannen propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga den avfattning av lagrummet,
som föreslagits i den av herr
Herlitz och fröken Nygren avgivna reservationen,
dels ock att kammaren
måtte avslå detta förslag; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för
den senare propositionen. Fröken Nygren
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes ocli
godkändes:

Den, som vill, att kammaren beträffande
konstitutionsutskottets utlåtande
nr 30 avslår det av herr Herlitz och fröken
Nygren framförda förslaget till lydelse
av 1 kap. 1 § 2 stycket i tryckfrihetsförordningen,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antagit berörda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren avslagit
det av herr Herlitz och fröken
Nygren framförda förslaget till lydelse
av ifrågavarande lagrum.

1 kap. 2 § första stycket.

Utskottets förslag godkändes.

Efter föredragning av 1 kap. 2 § andra
stycket anförde:

Herr FAST: Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Hallén in. fl. avgivna
reservationen. Det gäller här det av
utskottet genom det inskjutna »eller
enskild» utsträckta förbudet. Jag vill
alltså ha kvar uttrycket i propositionen
»för myndighet eller annat allmänt
organ». Det torde vara onödigt med
vidare motivering.

Herr H^GGBLOM: Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
dels att kammaren måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandlig antaga
utskottets förslag till lydelse av
förevarande författningsrum dels ock
att kammaren måtte avslå berörda förslag;
och fann herr talmannen svaren
hava utfallit med övervägande ja för
den senare propositionen. Herr Håstad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren avslår
konstitutionsutskottets i dess förevarande
utlåtande nr 30 framlagda förslag till
lydelse av 1 kap. 2 § 2 stycket i tryckfrihetsförordningen,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom vilande
för för vidare grundlagsenlig behandling
antagit berörda förslag.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren avslagit
utskottets förevarande förslag.

Härpå gav herr talmannen propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga det förslag till lydelse
av 1 kap. 2 § andra stycket, som framlagts
i den av herr Hallén m. fl. avgivna
reservationen, dels ock att kammaren
måtte avslå nämnda förslag; och beslöt
kammaren i enlighet med innehållet i
den förra propositionen.

1 kap. 3—S §§, rubriken till 1 kap.
samt 2 kap. 1—9 §§.

Utskottets förslag godkändes.

2 kap. 10 §.

Efter föredragning av denna paragraf
anförde:

Herr FAST: Jag ber att få yrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet
har uteslutit tillägget: »Beslut, som

meddelats av departementschef, må
dock ej överklagas.»

Herr HALLÉN: Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag och anför
ingen ytterligare motivering — jag har
gjort det tidigare i dag.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav först propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga utskottets förslag till
lydelse av förevarande paragraf dels
ock att kammaren måtte avslå berörda
förslag; och fann herr talmannen svaren
hava utfallit med övervägande ja
för den förra propositionen. Herr Fast
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Den, som vill, att kammaren såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antager konstitutionsutskottets
förslag till lydelse av 2 kap. 10 § i tryckfrihetsförordningen,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
berörda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr
Håstad, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
87 ja och 87 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Då följaktligen de avgivna rösterna
befunnits vara lika delade, nedlade herr
talmannen i rösturnan en ja-sedel och
en nej-sedel, varefter på herr talmannens
anmodan herr Mosesson ur urnan
upptog den ena av dessa båda sedlar,
som befanns vara nej-sedeln.

Kammaren hade alltså fattat beslut i
enlighet med nej-propositionens innehåll.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga den lydelse av 2 kap.
10 §, som föreslagits av Kungl. Maj:t,
dels ock att kammaren måtte avslå
nämnda förslag; och biföll kammaren
ifrågavarande förslag.

2 kap. 11—74 §§, rubriken till 2 kap.,
3 och 4 kap. samt 5 kap. 1—9 §§ och
10 % första stycket.

Utskottets förslag godkändes.

5 kap. 10 § andra stycket.

Efter föredragning av detta författningsrum
anförde:

Herr HALLÉN: Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr STAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till herr von Friesens
reservation.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga utskottets förslag till
lydelse av detta författningsrum dels
ock att kammaren måtte avslå förslaget;
och beslöt kammaren antaga berörda
förslag.

Vidare gav herr talmannen propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga det förslag till lydelse
av författningsrummet, som innefattades
i den av herr von Friesen vid denna
paragraf avgivna reservationen, dels
ock att kammaren måtte avslå nämnda
förslag; och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den senare
propositionen.

5 kap. 11—74 §§, rubriken till 5 kap.,
6 kap. samt 7 kap. 1 och 2 §§ och 3 §
första stycket.

Utskottets förslag godkändes.

7 kap. 3 § andra stycket föredrogs;
och yttrade därvid:

Herr H7EGGBLOM: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservationen,
som innebär att åtal och straff för
meddelande, som skett i tryckt skrift,
skola drabba inte bara av utskottet
nämnda befattningshavare utan även
andra personer, som äro underkastade
tystnadsplikt, t. ex. läkare och banktjänstemän.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet på att
första kammaren redan, om jag är riktigt
underrättad, som vilande antagit
både utskottets förslag och Kungl.
Maj:ts förslag. Jag finner det vara nödvändigt,
att andra kammaren fattar enahanda
beslut, och jag yrkar sålunda i
första hand bifall till utskottets hemställan,
och, sedan detta yrkande bifallits,
hemställer jag om bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr FAST: Herr talman! Jag yrkar
på under debatten angivna skäl bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Den omständigheten
att första kammaren här
fattat ett dubbelt beslut behöver enligt
min mening inte utgöra något skäl för
andra kammaren att följa medkammaren.
Här gäller det för andra kammaren
att ta ståndpunkt till den brottsbeskrivning,
som kan komma i fråga. Kungl.
Maj :ts förslag skapar ett mycket löst
begrepp, som skulle kunna innebära
rätt för Kungl. Maj :t att genom kungörelse
eller på andra vägar ålägga tystnadsplikt
och hindra kommunikation
mellan förvaltning och press. Jag vill
för min del, herr talman, i denna del
yrka bifall till den av herr Herlitz
in. fl. avgivna reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
dels att kammaren måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga utskottets förslag till lydelse
av förevarande författningsrum dels ock
att kammaren måtte avslå berörda förslag;
och fann herr talmannen svaren
hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Herr Fast begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren såsom

Förslag till tryckfrihetsförordning.

vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antager konstitutionsutskottets
förslag till lydelse av 7 kap. 3 §
2 stycket i tryckfrihetsförordningen,
röstar

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
berörda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 92 ja och 88 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antagit utskottets förslag till lydelse av
ifrågavarande lagrum.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga det förslag till avfattning
av ifrågavarande författningsrum,
som framlagts i den av herr Herlitz
m. fl. avgivna reservationen, dels ock
att kammaren måtte avslå berörda förslag;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Haeggblom begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren avslår
det av herr Herlitz m. fl. framförda förslaget
till lydelse av 7 kap. 3 § 2 stycket
i tryckfrihetsförordningen, röstar
Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

7 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 29.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Vinner Nej, har kammaren såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antagit berörda förslag.

Herr talmannen gav slutligen propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga den avfattning av lagrummet,
som föreslagits av Kungl. Maj:t,
dels ock att kammaren måtte avslå detta
förslag; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen.
Herr Håstad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antager den lydelse av 7 kap.
3 § 2 stycket i tryckfrihetsförordningen,
som föreslagits av Kungl. Maj :t, röstar
Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
berörda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 92 ja och 88 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling

antagit jämväl den av Kungl. Maj:t föreslagna
avfattningen av 7 kap. 3 § andra
stycket.

7 kap. 3 § tredje stycket samt 4 § 1
och 2 mom.

Utskottets förslag godkändes.

7 kap. 4 § 3 mom.

Efter föredragning av detta moment,
anförde:

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till min reservation,
som innebär att orden »modlöshet
eller»; utgå ur brottsbeskrivningen i
denna paragraf.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag hemställer
om bifall till 3 mom. i denna
paragraf med den lydelse, som utskottet
föreslagit.

Överläggningen var härmed slutad.
Plerr talmannen gav först propositioner
dels att kammaren måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga utskottets förslag till lydelse av
förevarande moment dels ock att kammaren
måtte avslå berörda förslag; och
blev utskottets förslag av kammaren antaget.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga den lydelse av momentet,
som föreslagits i den av herr Spångberg
avgivna reservationen, dels ock att
kammaren måtte avslå nämnda förslag;
och fann lierr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Spångberg begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det av herr Spångberg framförda förslaget
till lydelse av 7 kap. 4 § 3 mom.
i tryckfrihetsförordningen, röstar
Ja;

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antagit berörda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Spångberg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 58 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit det
av herr Spångberg framlagda förslaget
till lydelse av detta moment.

7 kap. 4 § i återstående delar samt
5—7 §§.

Utskottets förslag godkändes.

Efter föredragning av 7 kap. 8 § anförde: Herr

HALLÉN: Herr talman! Jag hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Herr FAST: Herr talman! Med hänvisning
till vad som yttrats under debatten
i denna del ber jag att få yrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, vilket
innebär att 8 § får den lydelse, som
den har i 7 § tredje stycket i Kungl.
Maj :ts förslag.

Herr von FRIESEN: Herr talman! Jag
yrkar avslag på utskottets hemställan.

Herr SPÅNGBERG: Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till min reservation
på denna punkt. Den innebär principiellt
bifall till Kungl. Maj:ts förslag
så till vida att bestämmelsen om »krigsfara»
skall utgå, men också ett bifall
till utskottets förslag så till vida att

Förslag till tryckfrihetsförordning.

riksdagen skall höras, innan förbud
mot tidningsutgivandet får utfärdas.

Överläggningen var härmed slutad.
Till en början gav herr talmannen propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga utskottets förslag till
lydelse av förevarande paragraf dels
ock att kammaren måtte avslå berörda
förslag; och fann herr talmannen den
senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hallén begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren avslår
konstitutionsutskottets förslag till lydelse
av 7 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antagit berörda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
avslagit utskottets ifrågavarande
förslag.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga det förslag till lydelse
av paragrafen, som under överläggningen
framlagts av herr Fast, dels
ock att kammaren måtte avslå nämnda
förslag; och blev förslaget av kammaren
antaget.

Vidare gav herr talmannen propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig be -

100 Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

handling antaga den avfattning av paragrafen,
som föreslagits i den av herr
Spångberg avgivna reservationen, dels
ock att kammaren måtte avslå detta
förslag; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen.
Herr Fast begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antager den lydelse av 7 kap.

8 § i tryckfrihetsförordningen, som föreslagits
av herr Spångberg, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
berörda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Spångberg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 70 ja och 101 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit herr
Spångbergs förslag till lydelse av denna
paragraf.

7 kap. 9 §, rubriken till 7 kap., 8 och

9 kap. samt 10 kap. 1—9 §§.

Utskottets förslag godkändes.

Efter föredragning av 10 kap. 10 §
anförde:

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Jag
yrkar bifall till min reservation, som
innebär, att denna paragraf utgår.

Herr HALLÉN: Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad samt herr talmannen
givit propositioner beträffande de därunder
förekomna yrkandena, godkändes
utskottets förslag till lydelse av
förevarande paragraf.

10 kap. 11 § föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Vid
denna paragraf har jag fogat eu reservation,
där jag föreslagit, att det stycke,
som börjar med »År fara i dröjsmål»
och slutar med »kvarbliva i förvar»,
skall utgå. Det betyder, att endast bestraffningsberättigad
befälhavare vid
avdelning av krigsmakten har rätt att
taga skrift i förvar i väntan på beslag,
d. v. s. att det stadgande som utskottet
föreslår om att även andra befattningshavare
skola ha sådan rätt skall slopas.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Som kammaren finner är det i praktiken
Kungl. Maj :ts förslag med undantag
av att ordet »befälhavare» ersatts
med »befattningshavare».

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav först propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga utskottets förslag till
avfattning av förevarande paragraf dels
ock att kammaren måtte avslå berörda
förslag; och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den förra
propositionen.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga den lydelse av paragrafen,
som föreslagits i den av herr
Spångberg avgivna reservationen, dels
ock att kammaren måtte avslå nämnda
förslag; och fann herr talmannen den
senare propositionen vara med övervä -

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29. 101

gande ja besvarad. Herr Spångberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren avslår
det förslag till lydelse av 10 kap. 11 §
i tryckfrihetsförordningen, som framlagts
av herr Spångberg, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antagit berörda förslag.

10 kap. 12—13 §§, rubriken till 10
kap., 11 kap. samt 12 kap. 1 §.

Utskottets förslag godkändes.

12 kap. 2 §.

Efter föredragning av denna paragraf
anförde:

Herr GEZELIUS: Herr talman! Jag
har i ett tidigare anförande pekat på
hurusom den enskildes rätt att få skydd
för sin ära icke var tillgodosedd med
det förslag som här föreligger. Jag erinrade,
att det finnes intet tryckfrihetsintresse
som kräver skydd för framställningar,
som innefatta beskyllning
mot enskild man för bestämt brott. Det
har ingenting att göra med opinionsbildningen,
och det skulle synas stötande
alt bereda ett sådant skydd.

Det är bäst att jag, innan jag kommer
fram till ett yrkande, upprepar
några synpunkter. En person, som framkastar
beskyllning mot eu annan för

Förslag till tryckfrihetsförordning.

brott, låt mig säga förfalskning eller
sedlighetsbrott, i brev, får sin sak bedömd
inför domstol med nämnd. Men
om lian gör det till en tidningsman, som
sedan okritiskt publicerar det i tidningen,
skall hans sak bedömas av jury. Det
fordras då kvalificerad majoritet hos
domstolen för att den kränkte skall få
upprättelse för denna grava beskyllning.
Detta har också föranlett all den
tvekan om nämndens utformning och
omröstningsreglerna, som kommit till
synes i debatten. Samma synpunkter
kunna anläggas på utskottets förslag,
som jag även funnit otillfredsställande.
Det är därför jag anser att förslagen
skapa rättsosäkerhet och bristande likhet
inför lagen. Man har sagt, att det är
icke så lätt att särskilja olika arter av
ärekränkning, vilket är nödvändigt därför
att man måste giva tidningarna visst
utrymme för värderingar av personer.
Jag medger detta. Jag menar, att om
man kallar en karl för en mindre hederlig
person och gör allmänt nedsättande
omdömen om honom eller man
kritiserar en ämbetsman så är detta en
sak, som skall gå in under juryns bedömande.
Men om man beskyller honom
för bestämt brott är man ute på
marker som icke skola åtnjuta tryckfrihetens
skydd.

Nu yrkar jag, herr talman, att till
12 kap. 2 § anknytes ett tredje stycke
av följande innehåll: »Vad i första stycket
sägs skall icke avse framställning i
tryckt skrift, som innefattar beskyllning
mot enskild man för bestämt
brott.»

Detta skulle innebära, att i ett sådant
tryckfrihetsmål skulle frågan, huruvida
skriften är brottslig prövas, icke av jury
utan av domstol i vanlig ordning. Det
begränsas till de fall, där mot en enskild
man riktas beskyllning för bestämt
brott. Här har tidningspressen
icke några lojala intressen som trädas
för nära, därför att här kan man vända
sig till vederbörande myndighet och
göra anmälan om detta bestämda brott.

102 Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Jag hemställer nu, att kammaren utan
några sidoblickar på vad första kammaren
beslutat röstar för vad som är
sakligt riktigt och antager detta förslag
till vilande. Därmed ger man enligt min
mening den fortsatta utvecklingen på
detta område en rätt riktning. Den enskildes
säkerhet mot beskyllningar av
denna art från pressen är eljest försvagad.
Det finns förvisso icke heller någon
ansvarig pressman som vill bestrida,
att det icke är något lojalt intresse
för samhället att skydda den som framställer
beskyllningar för bestämda
brott, riktade mot enskilda personer.

Jag hemställer alltså, att kammaren
i första och andra styckena antar propositionens
förslag, som jag föredrar
framför utskottets, och att kammaren
såsom vilande antar det av mig föreslagna
tredje stycket, vari föreslås, att
mål som röra beskyllningar mot enskild
man för bestämt brott skola hänföras
till vanlig domstol.

Häruti instämde herr Olsson i Mellerud.

Herr FAST: Jag yrkar bifall till Kungl.
Maj ds förslag i första stycket. Andra
stycket är lika i utskottets och Kungl.
Maj ds förslag. Jag yrkar avslag på herr
Gezelius’ yrkande.

Med herr Fast förenade sig herr
Nilsson i Göteborg.

Herr H.35GGBLOM: Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga utskottets förslag till
lydelse av den föredragna paragrafen
dels ock att kammaren måtte avslå
nämnda förslag; och beslöt kammaren
avslå utskottets berörda förslag.

Härpå gav herr talmannen propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig be -

handling antaga det av Kungl. Majd
framlagda förslaget till avfattning av
denna paragraf dels ock att kammaren
måtte avslå berörda förslag; och beslöt
kammaren i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

Slutligen gav herr talmannen propositioner
dels att kammaren måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga den lydelse av paragrafen
som under överläggningen föreslagits
av herr Gezelius dels ock att
kammaren måtte avslå nämnda förslag;
och beslöt kammaren antaga ifrågavarande
förslag.

Efter föredragning av 12 kap. 3 §
anförde

Herr FAST: Herr talman! På grund av
tidigare fattade beslut är man tvungen
att här följa propositionen.

Jag hemställer därför om bifall till
Kungl. Maj ds förslag på denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.
Efter framställda propositioner beslöt
kammaren att såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga Kungl.
Maj ds förslag till avfattning av paragrafen.

12 kap. 4 §.

Utskottets förslag godkändes.

12 kap. 5 § föredrogs; och anförde
därvid

Herr von FRIESEN: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets förslag
godkändes.

12 kap. 6—8 §§.

Utskottets förslag godkändes.

12 kap. 9 §.

Sedan denna paragraf föredragits, anförde Herr

FAST: Herr talman! Jag hemställer
om bifall till Kungl. Maj ds förslag
beträffande 9 §.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

103

Vidare yttrades ej. Kammaren antog
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling Kungl. Maj:ts förslag
till lydelse av denna paragraf.

Efter föredragning av 12 kap. 10 §
yttrade

Herr FAST: Herr talman! Jag hemställer,
att 10 § får den avfattning, som
finnes angiven i Kungl. Maj :ts förslag
i 10 och 11 §§.

Vidare anfördes ej. Kammaren antog
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling 10 och 11 §§ i Kungl.
Maj:ts förslag.

12 kap. 11 §.

Efter föredragning av denna paragraf
anförde

Herr FAST: Herr talman! Jag hemställer
beträffande denna paragraf om
bifall till 12 och 13 §§ i Kungl. Maj:ts
förslag.

Vidare anfördes ej. Kammaren antog
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling 12 och 13 §§ i Kungl.
Maj:ts förslag.

12 kap. 12 §.

Paragrafen föredrogs; och anförde
därvid

Herr FAST: Herr talman! Jag yrkar
bifall till 14 § i Kungl. Maj:ts förslag,
som motsvarar 12 § i utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Kammaren antog
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling den av Kungl. Maj:t
i 14 § angivna avfattningen.

12 kap. 13 §.

Den av utskottet föreslagna avfattningen,
motsvarande 15 § i Kungl.

Maj:ts förslag, godkändes.

Rubriken till 12 kap. samt 13 kap.

1—4 §§.

Utskottets förslag godkändes.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

13 kap. 5 § första stycket.

Sedan lagrummet föredragits, anförde Herr

HALLÉN: Herr talman! Jag hemställer,
att kammaren måtte antaga som
vilande både utskottets förslag och
Kungl. Maj:ts förslag för att få överensstämmelse
med det dubbla, vilande
grundlagförslag, som tidigare antagits.

Härmed var överläggningen slutad.
Efter givna propositioner beslöt kammaren
att såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga såväl
utskottets som Kungl. Maj:ts förslag till
lydelse av ifrågavarande stycke.

13 kap. 5 § andra stycket, rubriken
till 13 kap., 14 kap. samt övergångsbestämmelserna.

Utskottets förslag godkändes.

2) Utskottets förslag till ändrad lydelse
av 108 och 109 §§ regeringsformen
samt 70, 71 och 73 §§ riksdagsordningen.

Utskottets förslag godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A).

Förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Punkterna B)—D).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 19, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en mellan
Sverige och Turkiet träffad liandelsöverenskommclsc; bankoutskottets

utlåtande och memorial
:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela sär -

104 Nr 29.

Torsdagen den 1 juli 1948.

skilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, in. in.; och

nr 54, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott; samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 68,
i anledning av väckta motioner om anslag
till bidrag till Sveriges liandelsträdgårdsmästareförbund.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:
nr 412, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om dyrtidstillägg
för år 1948 å folkpensioner
in. m. jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt ej angår lagförslaget;

nr 420, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kostnader i samband
med Sveriges deltagande i vissa
internationella organisationer;

nr 421, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1948/
49 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

422, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1948/

Torsdagen

Kl.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ I Justerades

protokollet för den 25
nästlidna juni.

§ 2.

Svar på interpellation ang. bättre relation
mellan antalet ordinarie och extra
ordinarie statstjänstemän.

Herr andre vice talmannen lämnade

på begäran ordet till

49 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

435, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1947/48;

nr 436, angående statsregleringen för
budgetåret 1948/49; och

nr 437, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1948/49; samt
från andra lagutskottet:
nr 439, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om dyrtidstillägg
för år 1948 å folkpensioner
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Jansson i Kalix under 10
dagar från och med den 28 innevarande
juni.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.35 em.

In fidem
Gunnar Britth.

den 1 juli.

em.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Österman till mig riktat följande
fråga:

Har statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder för att åstadkomma lämpligare
relation mellan antalet ordinarie och
extra ordinarie tjänstemän inom statsförvaltningen? Interpellanten

har anfört bland annat,
att i ett av 1945 års lönekommitté
avgivet betänkande föreslagits, att rela -

Torsdagen den 1 juli 1948.

Nr 29.

105

Svar på interpellation ang. bättre relation mellan antalet ordinarie och extra
ordinarie statstjänstemän.

tionen mellan antalet ordinarie och
extra ordinarie tjänstemän borde bli
föremål för prövning. Detta är ett något
för koncentrerat återgivande av
kommitténs uttalanden i denna fråga.
Förhållandet var att lönekommittén i
sin behandling av spörsmålet om olika
anställningsformer erinrade, att riksdagen
begärt utredning av frågan om
revision av de i regeringsformen meddelade
bestämmelserna om tjänstemännens
rättsliga ställning. Kommittén
ansåg för sin del, att frågan om ändring
av de nuvarande anställningsformerna
för ordinarie tjänstemän borde
tagas upp till övervägande vid den av
riksdagen sålunda begärda utredningen.
I samband härmed kom lönekommittén
in på relationen mellan antalet
ordinarie och antalet extra ordinarie
tjänstemän. Lönekommittén hade funnit,
att denna fråga så nära sammanhängde
med spörsmålet om ändring av
de nuvarande anställningsformerna för
ordinarie tjänstemän, att den först i
samband med denna borde upptagas
till prövning.

För egen del ansluter jag mig till
lönekommitténs uppfattning. Det torde
icke vara lämpligt att vidtaga någon
allmän omprövning av relationen mellan
ordinarie och extra ordinarie tjänster
annat än i samband med en blivande
undersökning av anställningsformerna
för ordinarie tjänstemän i anslutning
till den av riksdagen begärda
utredningen.

Å andra sidan bör det icke vara uteslutet
att inom vissa ämbetsverk åstadkomma
en för tjänstemännen fördelaktigare
relation mellan antalet ordinarie
och extra ordinarie tjänster. Detta torde
i allmänhet liksom hittills lämpligen
böra ske i samband med budgetarbetet.
Det är uppenbart, att hänsyn härvid
måste tagas till beskaffenheten och varaktigheten
av de arbetsuppgifter, varom
fråga iir.

Jag vill slutligen erinra om alt i di -

rektiven för 1947 års biträdesutredning,
som sysslar med biträdespersonal i de
högre lönegraderna, uttryckligen angives,
att frågan om fördelningen på ordinarie
och icke-ordinarie biträdestjänster
bör bliva föremål för övervägande.
Därvid skall för varje kategori
undersökas, huruvida särskild anledning
föreligger att endast låta vissa befattningshavare
erhålla ordinarie anställning.

Härpå yttrade

Herr ÖSTERMAN: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framföra
mitt tack för det svar på min interpellation,
som han just lämnat. Det skall
endast föranleda några få ords kommentar
från min sida.

Jag har full förståelse för de synpunkter
finansministern framlagt, att
det icke torde vara lämpligt att vidtaga
någon allmän omprövning av relationen
mellan ordinarie och extra
ordinarie tjänster annat än i samband
med en blivande undersökning av anställningsformerna
för ordinarie tjänstemän
i anslutning till den av riksdagen
begärda utredningen i detta ämne.
Jag hoppas att jag kan taga statsrådets
inställning i denna fråga som intäkt
för att statsrådet kommer att medverka
till att den av riksdagen två gånger begärda
utredningen, som också varit aktuell
vid årets riksdag, kommer till
stånd. Att relationen mellan ordinarie
och extra ordinarie tjänstemän kommer
att tagas upp till omprövning av
ovannämnda utredning behöver väl
emellertid icke innebära, att man icke
även när det gäller fältet i stort borde
kunna företaga vissa justeringar inom
områden, diir missförhållandena framstå
såsom mest flagranta.

Fn utredning torde komma att taga
en avsevärd tid, under vilken de tjiins -

106 Nr 29.

Torsdagen den 1 juli 1948.

Svar på fråga ang. revision av sparbankslagen. — Svar på fråga ang. restitution
av tilläggsskatt å bensin, som vid jordbruket använts till bensindrivna traktorer.

temän det här är fråga om befinna sig
i samma relativt otrygga läge som för
närvarande. Man torde väl också få
utgå ifrån att utredningen kommer till
det resultatet, att en mycket stor del
av tjänstemännen i lägre grader och
mellangrader i en eller annan form
komma att beredas anställning av så
fast natur, att den närmast kommer
att motsvara den nuvarande ordinarieformen,
även om möjligheterna att
skilja statstjänstemän från av dem innehavda
befattningar komma att vidgas.

Det är emellertid det näst sista stycket
av statsrådets svar jag särskilt vill
taga fasta på, nämligen där han säger
att det icke bör vara uteslutet att inom
vissa ämbetsverk åstadkomma en för
tjänstemännen fördelaktigare relation
mellan antalet ordinarie och extra ordinarie
tjänster. I min interpellation
tog jag just sikte på en del av de ämbetsverk,
som kunde komma i fråga,
och exemplifierade med sifferuppgifter
den nuvarande relationen mellan ordinarie
och extra ordinarie befattningshavare.
De ämbetsverk jag hämtade
exempel från voro bl. a. byggnadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen och socialstyrelsen,
alltså vad man kan kalla stabila
ämbetsverk med fasta arbetsuppgifter,
vilka snarast visa tendens att
öka och där några väsentliga reduktioner
av personalstyrkan knappast kunna
komma i fråga. Dessa verk intaga
ju en särställning i förhållande till
andra, särskilt en del nyinrättade,
mindre permanenta verk och styrelser.
Det var också närmast de förra min
fråga avsåg, även om den råkat få en
mera vid formulering. Ur denna synpunkt
anser jag mig också relativt nöjd
med statsrådets svar, då jag i hans uttryck
»icke uteslutet» vågar utläsa något
positivt, nämligen att statsrådet anser
det möjligt att medverka till att bereda
ett större antal av de närmast
åsyftade befattningshavarna tryggare
anställningsvillkor.

Jag ber ännu en gång att få framföra
mitt tack för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på fråga ang. revision av sparbankslagen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Herr
Forsberg har till mig riktat följande
enkla fråga: Kan det förväntas, att den
allmänna revision av sparbankslagen,
som 1945 års riksdag i skrivelse (nr
123) till Kungl. Maj:t begärde, kommer
att igångsättas inom den närmaste
tiden?

Svaret kan helt kort bli: Ja!

Vidare yttrade

Herr FORSBERG: Herr talman! Herr
statsråd och chef för finansdepartementet!
Tack för det positiva svaret!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på fråga ang. restitution av tillläggsskatt
å bensin, som vid jordbruket

använts till bensindrivna traktorer.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som anförde:
Herr talman! Herr Larsson i Luttra har
frågat mig, om jag vore i tillfälle meddela
huruvida Kungl. Maj:t avsåge att
— i enlighet med riksdagens bemyndigande
den 17 mars i år — förordna
om restitution av tilläggsskatt å bensin,
som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna
traktorer under tiden den 1
april 1948—31 mars 1949.

Till svar får jag meddela, att regeringen
den 14 maj uppdrog åt livsme -

Torsdagen den 1 juli 1948. Nr 29. 107

Svar på fråga i anledning av en hos Kungl. Maj:t begärd utredning ang. avhorning

av tjurar.

delskommissionen att skyndsamt utreda
frågan om restitution av tilläggsskatten
för bensin, som förbrukats för ifrågavarande
ändamål. Enligt vad jag inhämtat
kommer kommissionen att inom
den närmaste tiden avge förslag i ämnet,
varefter regeringen kommer att
taga ställning till frågan.

Härefter yttrade:

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på min fråga. Det
är med tillfredsställelse jag konstaterar
svarets positiva karaktär. Frågan har
faktiskt avancerat längre än jag vågat
hoppas. Det återstår nu för regeringen
att bringa frågan till en sådan lösning,
att de jordbrukare som det här är fråga
om bli tillfredsställda. Icke minst
för vinnande av erfarenhet, innan riksdagen
kommer att besluta om restitution
på längre sikt, är det av vikt, att
den bebådade restitutionen kommer
till stånd snarast möjligt. Jag hoppas
också att restitutionsförfarandet skall
kunna ske utan onödig omgång och
krångel.

Herr SKOGLUND i Umeå: Herr talman!
Jag vill i anslutning till vad som
här sagts påminna om den utredning
om restitution av fiskarenas bensinskattemedel,
som riksdagen tidigare i
år beslutat om, och uttala en önskan
att utredningen snarast kommer till
stånd.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på fråga i anledning av en hos
Kungl. Maj:t begärd utredning angående
avhorning av tjurar.

Herr andre vice talmannen lämnade

på begäran ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD, som anförde:
Herr talman! Herr Svensson i Va har
till mig framställt frågan, om de i jordbruksutskottets
utlåtande nr 11/1947
omnämnda framställningarna angående
avhorning av tjurar föranlett något beslut
av Kungl. Maj:t. Till svar härpå
får jag nämna, att det i april 1947 inom
jordbruksdepartementet utarbetades en
promemoria om avhorning av tjurkalvar.
I denna anfördes att man för att
minska riskerna för olyckor vid handhavandet
av tjurar borde överväga att
införa bestämmelser, som skulle förmå
djurägarna att avhorna sina tjurkalvar
i större utsträckning än hittills. Två
olika sätt att nå detta mål skisserades.
Det ena var att göra avhorning av tjurkalvar
obligatorisk. Det andra var att
föreskriva, att endast tjur, som avhornats
eller tillhörde kullig ras, skulle få
införas i riksstambok. Promemorian utsändes
sedan på remiss till ett flertal
myndigheter och organisationer. I yttrandena
ha mycket delade uppfattningar
uttalats. I några yttranden har
det gjorts gällande, att en avhorning
knappast skulle minska risken för
olycksfall. I en del yttranden har man
ansett, att en avhorning visserligen
skulle minska olycksfallsrisken men att
man inte borde tillgripa andra åtgärder
än upplysning och propaganda. I åtskilliga
yttranden ha till slut tillstyrkts
åtgärder i enlighet med något av de i
promemorian angivna alternativen.
Röster ha därvid höjts både för att avhorning
skulle bli obligatorisk och för
den andra viigen, nämligen att förbjuda
att behornade tjurar införas i riksstamboken.

För min egen del anser jag det angeläget,
att man gör vad som göras kan
för att minska risken för sådana
olyckor, som det bär är fråga om. Meningarna
om det lämpligaste tillvägagångssättet
äro emellertid som jag redan
nämnt mycket delade, och jag har

108 Nr 29. Torsdagen den 1 juli 1948.

Svar på interpellation i anledning av den tilltagande utflyttningen från Gotland
till fastlandet.

inte av vad som hittills förekommit i
saken kunnat bilda mig någon säker
uppfattning härom. Jag har därför för
avsikt att låta närmare utreda frågan.

Härpå yttrade

Herr SVENSSON i Vä: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få framföra
ett tack för svaret på min fråga. Jag
noterar med synnerlig tillfredsställelse
statsrådets uttalande, att han finner det
angeläget, att man gör vad som kan
göras för att minska antalet olyckor
som det här är fråga om. Jag är emellertid
mycket angelägen framhålla, att
den ytterligare utredning, som statsrådet
här ställer i utsikt, blir så snabbt
utförd som möjligt, då ju dröjsmål här
kan förorsaka ytterligare olyckor och
förluster av människoliv.

I en del yttranden med anledning av
en promemoria om avhorning av tjurkalvar,
som jordbruksdepartementet utsänt
på remiss, ha vissa myndigheter
och organisationer gjort gällande, att
en avhorning knappast skulle minska
risken för olycksfall. Jag får säga, att
det förvånar mig i hög grad, att man
kan komma med ett dylikt påstående.
Bland de många dödsolyckor, som inträffat
i detta avseende och som jag
genom pressen eller på annat sätt fått
kännedom om, är det inte en enda,
som har orsakats på annat sätt än genom
stängning, d. v. s. tjuren har använt
hornen, då han gått till anfall.
Rubriken »Stångad till döds av ilsken
tjur» är också mycket vanlig i dessa
tidningsnotiser. Man ser aldrig sådana
rubriker som exempelvis »Trampad
ihjäl av ilsken tjur» eller »Slagen ihjäl
av ilsken tjur».

I en tidning fann jag en insändare
av en lantbrukare, som vistats i Amerika
fem år som farmare. Han säger
där: »Från min femåriga vistelse i Amerika
har jag all erfarenhet av att av -

horning av tjurar är alldeles i sin ordning.
Jag vill också tillägga, att praktiken
är bättre än teorien, och jag är
angelägen tala om att under den tid
jag vistades i USA såg jag aldrig någon
tjur med horn och hörde aldrig talas
om att folk blivit dödade av tjurar.»

Jag ber att få uttala mitt tack för
statsrådets intresse för saken, och med
kännedom om statsrådets förmåga att
sätta saker och ting i verket, tror jag
också att något effektivt skall bli gjort.

Härmed var överläggningen slutad

§ 6.

Svar på interpellation i anledning av den
tilltagande utflyttningen från Gotland
till fastlandet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Engström
till mig ställt följande fråga: Är herr
statsministern villig medverka till att
en specialutredning verkställes för att
utröna, vilka åtgärder som från statens
sida böra vidtagas för att bereda möjlighet
för den gotländska befolkningen
att kvarstanna på ön och där finna sin
bärgning?

Frågan har motiverats med en hänvisning
till en konstaterbar befolkningsminskning
på Gotland, till behovet
av stöd av olika slag åt industriell
och annan företagsamhet samt till öns
avsevärda livsmedelsproduktion och
-export, som skulle ge vid handen, att
ett större antal människor än nu där
kunde finna sin försörjning.

Som känt ha statsmakterna sin uppmärksamhet
riktad på de spörsmål, som
den allmänna rörligheten på arbetsmarknaden
framkallar ävensom flyttningen
från landsbygden till städer och
tätorter. Den därmed besläktade flyttningen
från Gotland till fastlandet har
otvivelaktigt varit avsevärd. Detta

109

Torsdagen den 1 juli 1948. Nr 29.

Svar på interpellation i anledning av den tilltagande utflyttningen från Gotland
till fastlandet.

framgår av mantalsskrivningssiffrorna
för 1947, då 2 002 personer lämnade
Gotland mot 1 292 inflyttande, alltså
lämnande ett utflyttningsöverskott av
710 personer. Den totala minskningen i
folkmängden var 315 personer under
samma tid av den till inemot 59 000
personer uppgående befolkningen. I
stort sett får det gotländska flyttningsproblemet
ses i sammanhang med den
generella flyttningen från landsbygden.
De betydelsefulla frågor, som denna
väcker både för näringslivet, såväl jordbruket
som industrien, och kulturlivet
äro ständigt föremål för statsmakternas
intresse.

Jag är givetvis medveten om att speciellt
gotländska problem existera. För
industriens vidkommande och de projekt
till förläggande av nya industrier
till Gotland, som äro eller kunna bli
aktuella, liksom för utvecklingen av
länets småföretag är frågan om överförande
av elektrisk kraft grundläggande.
På föranstaltning av kommunikationsministern
pågår en särskild utredning
härom, som väntas bli framlagd
inom den närmaste tiden och som jag
icke här kan föregripa. Naturligtvis
måste i dagens situation särskild hänsyn
tas till investeringsproblemen i
stort. Gotlands läns företagarförening
är mycket livaktig, och för dess utredningsarbete
i hithörande angelägenheter
hyser regeringen livligt intresse. I
den mån nu utgående statligt bidrag
visar sig otillräckligt för mera omfattande
utredningar torde företagarföreningen
ha att inkomma med begäran
om tilläggsanslag, som sedan bör bli
föremål för närmare prövning. Detta
utredningsarbete med stöd av det allmänna
torde vara av sådan betydelse,
att det gör en särskild statlig utredning
av frågor rörande gotländsk industri
och hantverk överflödig.

Men även om dessa näringsgrenar
framdeles bli av ännu större vikt för
befolkningen än nu, får det förutsättas

att jordbruket även i framtiden blir av
den största betydelsen för öns näringsliv.
Beträffande dess förkovran vill jag
hänvisa till den allmänna statliga jordbrukspolitiken.
Inom ramen för de beslutade
riktlinjerna komma åtgärder att
vidtagas för att ge jordbruket ökad bärkraft.
Vidare få hushållningssällskapen
härefter möjligheter att mera koncentrera
sig på driftsrationalisering. Häri
bör givetvis även innefattas införande
av specialodlingar, som lämpa sig för
Gotland. Jag kan härvidlag särskilt
peka på köksväxtodlingen. Hushållningssällskapen
ha också fått större
möjligheter att arbeta för ökad maskinanvändning
inom jordbruket och för
bevattningsanläggningar. Det för Gotland
särskilt erforderliga utredningsarbetet
kommer att utföras av lantbruksnämnden
och hushållningssällskapet.

Med de korta hänvisningar, som jag
här gjort, har jag velat dels betyga regeringens
uppmärksamhet på de gotländska
problem som frågeställaren påtalat
och dels anföra som min mening,
att den fortsatta utredningsverksamhet,
som de nödvändiggöra, bör med stöd
av det allmänna bedrivas av länets företagarförening
i nära samarbete med
lantbruksnämnden och hushållningssällskapet.
Därmed har jag också uttalat
den meningen, att åtminstone för
närvarande en statlig specialutredning
om den gotländska befolkningsfrågan
icke synes vara påkallad.

Vidare yttrade

Herr ENGSTRÖM: Herr talman! Jag
skall be att få tacka statsministern för
det välvilliga och löftesrika svaret.

Jag hade visserligen interpellerat i
förhoppning om en utredning om en
industriplanering på Gotland, men man
siktar ju högt, när man vill vinna något.
•lag tror emellertid, att det svar statsministern
lämnat betyder, att vi skola

110 Nr 29. Torsdagen den 1 juli 1948.

Svar på interpellation i anledning av den tilltagande utflyttningen från Gotland
till fastlandet.

få en hel del hjälp från statsmakternas
sida. Det betyg statsministern lämnat
företagarföreningen är ju mycket gott.
Det talar för att man kan begära anslag
för föreningens fortsatta arbete, vilket
vi äro tacksamma för.

Avfolkningen på Gotland har fortgått
i flera år, och läget är därför mycket
bekymmersamt. Hur skall det kunna
ordnas så att en sådan avtappning av
den gotländska befolkningen inte fortsätter?
Den officiella redogörelse, som
statsministern här lämnat, ger vid handen
att folkminskningen i varje fall inte
alls är så stor, som jag talat om i interpellationen.
Sannolikt är emellertid
folkminskningen betydligt större än de
officiella siffror statsministern nämnde
ge vid handen. Unga gifta män ha nämligen
flyttat från Gotland och ännu inte
tagit ut sina betyg, och efter hand som
det kan ordnas för dem på fastlandet
komma deras familjer att överföras dit.
Det är sålunda skäl att göra allt som
kan göras för att stoppa detta. Vi ha
behov av att ha kvar all den befolkning,
som finns på Gotland, och vi ha behov
av att få den ökad. Vi äro inte fullt
59 000 människor på Gotland nu. Om
folkmängden ökat på Gotland i samma
proportion som i Sverige i övrigt, skulle
den nu varit uppe i 65 000. Det hade
varit välbehövligt. Jag har i interpellationen
lämnat belägg för att vi mycket
bra skulle kunna försörja dessa människor.

Vad kan göras för att hindra avfolkningen
på Gotland utöver vad här redan
sagts? Jag vill peka på en del saker.
Vi ha redan på Gotland en hampberedning,
som fått mycket stora statsbidrag.
En intresseförening av hampodlare
håller på att övertaga det bolag,
som nu har hand om hampberedningen.
Bolaget har begärt att få en större
del av sin statsskuld avskriven, men i
propositionen om åtgärder till stödjande
av bl. a. hampodlingen har statsrådet

sagt, att han inte nu vore beredd att ta
ställning till denna framställning. Detta
uttalande innebär ju inte ett rent avslag,
varför det finns anledning hysa
förhoppning om att en sådan avskrivning
kommer att ske. Det är enligt min
mening rätt betydelsefullt för det gotländska
jordbruket att ha en hampodling,
som så småningom kan komma
därhän, att den bär sig ganska bra.

En olägenhet på Gotland är kvinnounderskottet.
Det finns där bara 71
kvinnor på 100 män enligt de uppgifter
som jag fått. Det bådar inte gott för
framtiden. Kvinnounderskottet inverkar
menligt på nativiteten. Det är därför
nödvändigt att öka antalet kvinnor
på Gotland. Man bör därför söka få till
stånd en industri med kvinnlig arbetskraft,
t. ex. en konservindustri eller
liknande industri.

Fjolårets landsting beslöt upprätta en
central verkstadsskola på Gotland för
att ungdomen där skulle kunna få utbildning
och stanna där. Denna centrala
verkstadsskola kom inte till stånd, därför
att vederbörande myndigheter sagt,
att befolkningsunderlaget på Gotland
vore för litet för att få en central
verkstadsskola. Då det kommer att göras
framställning till regeringen om att
vi skola få bygga en verkstadsskola med
samma möjligheter att få statsbidrag
som en central verkstadsskola, vill jag
passa på att hemställa, att regeringen
välvilligt tar upp den saken och till
nästa års riksdag avlämnar en proposition
i den frågan. Detta är ett ungdomsproblem.

Vi ha emellertid även andra ungdomsproblem
på Gotland. Vi ha t. ex.
i Slite fått tillstånd att bygga många
bostadshus. Cementindustrien där har
utvecklats oerhört. Det är en mycket
viktig industri. Det är emellertid eftersläpning
på andra håll. Ungdomen stannar
inte på Gotland bara för att få arbeta
i cementidustrien •— så oerhört

Torsdagen den 1 juli 1948.

Nr 29.

111

Svar på interpellation ang. import av potatis från Italien.

trevligt och roligt är det inte — utan
vi måste se till att ungdomen har trevligt
under fritiden. Vi ha i Slite bildat
en stiftelse, Slitegården, där kommunen
och industrier gemensamt beslutat att
bygga lokaler för föreningarna. Alla
föreningarna skola få fria lokaler. Vi
ha nu i två år begärt att få byggnadstillstånd
och komma även i år att begära
det. Det planeras även idrottshallar.
Jag vet hur svårt det är att i nuvarande
beträngda läge på byggnadsområdet få
tillstånd till sådant. Det är så gott som
omöjligt, men idrottshallar skulle öka
möjligheterna att få behålla ungdomen
kvar på Gotland. Sådana planeras i
Slite och Visby. Detta var några saker,
som jag velat peka på.

Jag tar tillfället i akt att gå en aning
utanför programmet. Jag skulle vara
tacksam, om partiledarna inte reste till
Gotland och försökte skrämma upp Gotlands
befolkning. Herr Domö talade i
Ljugarn i söndags och sade enligt referat
i Gotlands Allehanda, en högertidning,
att herr Engberg skulle ha sagt
en gång: Låt dem ta Gotland! Det har
aldrig herr Engberg sagt. Det är att bära
falskt vittnesbörd, herr Domö. Vi ha
ingen nytta av att sådant säges. Socialdemokraterna
på Gotland hota inte högerns
mandat där. Det skulle vi göra,
om varje parti ginge för sig. Då skulle
vi ta högerns mandat. Men det fria politiska
näringslivet sköter om att det
blir kartellbildningar, och genom den
homogena kartellbildningen mellan högern
och folkpartiet förhindras socialdemokraterna
att ta högerns mandat.
Ursäkta utvikningen, men jag har ansett
mig böra passa på alt använda detta
gynnsamma tillfälle.

Vi gotlänningar äro tacksamma, om
vi få statsmakternas stöd till att uppehålla
levnadsstandarden, den sociala
standarden och sjukvårdsstandarden i
samma nivå som det övriga Sverige.
För det lilla gotländska länet skulle det
vara särskilt betungande utan detta

stöd. Vi tacka för det stöd statsmakterna
nu lämna oss i olika hänseenden.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. import av
potatis från Italien.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som
anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Johnsson i Kastanjegården
till chefen för handelsdepartementet
riktat följande frågor:

Finnas i gällande handelsavtal med
Italien bestämmelser intagna om import
till Sverige av potatis?

Om så ej är fallet, är herr statsrådet
beredd ansluta sig till den uppfattningen
att sådan import omedelbart förhindras? Efter

överenskommelse med handelsministern
tillåter jag mig besvara den
framställda interpellationen och får till
svar å densamma anföra följande.

Före och delvis även under det senaste
kriget importerades regelbundet
varje vår förutom andra tidiga grönsaker
vissa smärre partier färskpotatis.
1937 och 1938 uppgick importen till
i genomsnitt 360 ton. Huvuddelen av
potatisen liksom även en stor del av
övriga varor av denna kategori —
främst blomkål — kom från Italien. Efter
kriget har man från italiensk sida
gjort ansträngningar att återupptaga
dessa leveranser till Sverige. Från
svensk sida har man särskilt vid de
senaste handelsavtalsförhandlingarna
intagit en negativ hållning till de italienska
önskemålen med hänsyn till importens
i stort sett rent lvxartade karaktär.
Med hänsyn till alt importen
måste betraktas som reguljär från förkrigstiden
har man dock icke ansett
sig kunna vägra vissa begränsade im -

Nr 29.

112

Torsdagen den 1 juli 1948.

Svar på interpellation ang. import av potatis från Italien.

portkontingenter. Det är ju även ofta
så, att man vid handelsförhandlingar
för att få tillgodosedda viktigare import-
och exportintressen ser sig nödsakad
att godtaga importkontingenter
även för varor, som ur försörjningssynpunkt
måste betraktas som mindre
önskvärda. Vid de senaste avtalsförhandlingarna
sökte man från svensk
sida begränsa denna import till blomkål,
men italienarna vidhöllo sitt krav,
och i avtalet inflöt en kontingent, kallad
»färska grönsaker 2 600 ton, därav
2 000 ton lök». Det kan nämnas, att förhandlingarna
rörande avtalet fördes i
slutet av år 1947, alltså innan man ägde
vetskap om det potatisöverskott, som av
olika anledningar uppkom på våren
1948.

Det är givet, att livsmedelskommissionen
som licensgivande myndighet kunnat
vägra importlicenser på italiensk
potatis. Man hade dock knappast kunnat
förfäkta, att potatis som rotfrukt
icke hörde hemma under rubriken
»grönsaker». Man har ju bland annat
redan genom att godkänna kontingentens
beteckning erkänt lök som grönsak.

En anledning till att kommissionen
icke ansett sig böra vägra en mindre
import av färskpotatis i avräkning på
den kvot om 600 ton färska grönsaker
utöver lök, som kommissionen enligt
avtalet varit skyldig licensera, har varit
att denna import ur valutasynpunkt
måste bedömas som förmånlig, eftersom
den på grund av potatisens lägre pris
i förhållande till andra tidiga grönsaker
betydde, att avtalskontingenten utnyttjades
med mindre uppoffring än
om andra varor inom den ifrågavarande
gruppen importerades.

Av importlicenserade kvantiteter beräknas
cirka 70 ton ha kommit in, och
ytterligare partier äro icke att vänta.
Det kan sålunda icke bli tal om den
kvantitet om 120 ton, som interpellanten
omnämnt.

Det är enligt min mening svårt att
finna, att den import av färskpotatis,

som här skett, kan inverka menligt på
avsättningsmöjligheterna för den s. k.
gamla potatisen. Bortsett från att användningsområdena
för denna mycket
tidiga färskpotatis och gammal potatis
knappast kunna sägas sammanfalla, så
torde man icke kunna påstå, att en import
av 70 ton märkbart hämmar avsättningen
på gammal potatis, om man
vet att årskonsumtionen av ätpotatis
här i landet uppgår till cirka 900 000
ton, d. v. s. cirka 2 500 ton om dagen.

Importen av italiensk potatis har åtminstone
delvis skett samtidigt som
den svenska färskpotatisen började föras
i marknaden. Jag är givetvis medveten
om att importen härigenom —
trots sin litenhet — kan ha i någon mån
verkat pressande på priserna på den
svenska färskpotatisen och därigenom
kan ha varit generande för de svenska
odlarna. I detta sammanhang kan det
emellertid vara av intresse att följa
prisutvecklingen på den svenska färskpotatisen
när man vet, att den italienska
potatisen fördes ut i marknaden i
mitten av maj och har sålts till detaljpriser
i Stockholm varierande mellan
2:50—1:85 kronor per kilogram. Enligt
uppgift från statens priskontrollnämnd
sjönk detaljpriset på svensk
färskpotatis från 20 kronor per kilogram
den 17 april i år till 8 ä 9 kronor
i mitten på maj, den tidpunkt, då den
italienska potatisen kom i marknaden.
Mot slutet av maj månad inträffade ytterligare
ett kraftigt prisfall på svensk
färskpotatis, och priset är nu nere i omkring
65 öre per kilogram. Detta torde
emellertid icke ha haft något samband
med utbudet av italiensk potatis utan
torde snarare vara en direkt följd av
att svensk färsk kalljordspotatis började
komma i marknaden under de sista
dagarna av maj månad.

Vidare yttrade:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag ber att få framföra

Torsdagen den 1 juli 1948.

Nr 29.

113

Svar på interpellation ang. import av potatis från Italien.

mitt tack till statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet för hans
beredvillighet att svara på mina frågor.

Min första fråga löd: Finnas i gällande
handelsavtal med Italien bestämmelser
intagna om import till Sverige
av potatis? Den frågan får jag väl anse
besvarad med nej, eftersom nog ingen
kan göra gällande, att potatisen är en
grönsak. Statsrådet nämnde något om
att man betraktar lök som grönsaker.
Den enda likhet vi anse finnas mellan
lök och potatis är väl den, att de båda
växa under jorden. Vi kalla annars lök
för grönsak och potatis för rotfrukt.
Detta tror jag också är den allmänna
meningen.

Att vi importerat potatis under en
följd av år före kriget är ju riktigt.
Statsrådet anför, att vi importerade 360
ton år 1938, främst då från Italien. Om
jag icke missminner mig, importerade
vi emellertid samma år icke mindre än

7 000 ton potatis från de baltiska staterna.
Men allt detta är väl inte något
belägg för att man nödvändigtvis nu
skall importera potatis, om vi ha sådan
i tillräcklig mängd här i landet. Det har
hänt åtskilligt sedan tiden före kriget,
och statsmakterna ha under hela krigstiden
gjort reklam för att man skall
utöka potatisodlingen, vilket också
skett. Vi odla nu potatis på ungefär
10 000 hektar mer än vi gjorde före
kriget.

När man alltså har så mycket potatis
i landet och en så stor odling •—
i fjol blev det en rätt god skörd, brännerihanteringen
lades fullständigt ned,
och under vissa år har det också skett
begränsningar i stärkelsetillverkningen
— och när man alltså tydligt kunde se
att det skulle komma att bli ett överskott,
är det icke så märkvärdigt om
en del jordbrukare börja fundera över
varför det skall behöva importeras potatis
samtidigt som det finns stora
mängder svensk prima potatis.

Den potatis livsmedelskommissionen
har måst använda till potatismjöltill 8

— Andni kammarens protokoll Ht^iS.

verkningen under våren har icke varit
särskilt lämplig för detta ändamål. Den
har innehållit mycket litet stärkelse,
medan den varit oerhört god till kvaliteten
och haft ett smakvärde, som legat
långt över den italienska potatisens.
Samtidigt som importen skedde
hade vi fått i gång en liten export,
vilken livsmedelskommisionen arbetat
med i flera månader. Denna export av
potatis till mycket låga priser sammanföll
med en import till -— jag tror
att man kan säga — mycket höga priser
i förhållande till kvaliteten. Därtill
kommer att den sista delen av den
italienska potatisen var rätt svårsåld.
Det har sagts att man tog potatis från
potatisodlarbygden i Skåne och blandade
den med den italienska för att få
den såld.

Vi potatisodlare som främst leva på
potatisodlingen vilja gärna göra statsmakterna
till viljes och förse landet
med den potatiskvantitet, som erfordras
för att fylla behovet, men vi vilja
också säga ifrån, att vi äro rädda om
odlingen som sådan. Jag tror att det är
en mycket allmän mening, att det är en
viss fara förenad med denna import.
Redan före kriget voro vi ängsliga för
att importera potatis, och den potatis
som infördes synades mycket noga i
svensk hamn, då vi voro rädda för att
vissa potatissjukdomar skulle komma
in i landet och förstöra utsädespotatisen.
Vi ha också fått in sådana, vilket
gjort att man fått sätta i gång med dyrbara
besprutningar o. s. v. Nu läste
jag i en svensk tidning för en vecka
sedan, att man var rädd för att man
fått in coloradoskalbaggen i England
och att denna kommit från Italien.
Detta har jag som sagt läst i en tidning,
och jag kan icke säga om uppgiften
är riktig. Är den det, är det en
stor olycka. Det värsta skulle vara för
våra odlare, om man finge in dylika
skadedjur som på några få timmar kunna
förstöra stora områden.

Jag skall icke upptaga kammarens

Nr 2.9.

114 Nr 29.

Torsdagen den 1 juli 1948.

Svar på interpellation ang. import av potatis från Italien.

tid längre men vill vädja till statsrådet
att han tager sig en funderare, innan
det skall utfärdas licenser för import
av potatis, och om möjligt ser till att
så icke sker utan att det föreligger ett
stort behov. Jag är den förste att erkänna,
att 70 ton icke är mycket att
tala om. När jag läste om importen
första gången i tidningen stod det dock
120 ton. Det är ju möjligt, att icke hela
denna kvantitet kom in, men även med
en import av 70 ton kunna följa mycken
förtret och stora besvärligheter, samtidigt
som jordbrukarna förarga sig
över att få köra sin mycket förnämliga
potatis till fabrikerna. Skulle det dessutom
hända att vi få in skadeinsekter,
som fördärva vår egen potatisodling,
vore det ännu värre.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Jag har en känsla av att herr
Johnsson i Kastanjegården kanske utgår
från något felaktiga premisser vid
sitt ställningstagande. Det går väl icke
gärna att göra gällande, att denna italienska
potatis, som kostade 2 kronor
50 öre per kg, konkurrerade på samma
marknad som den svenska, som vid det
tillfället låg i ett prisläge av 25 å 30
öre per kg. Jag tror därför icke att
man kan säga, att det är fråga om utbytesbara
kvantiteter. Den färska italienska
potatisen är en specialsak, som
konsumeras utan att det har någon inverkan
på de kvantiteter gammal
svensk potatis som förbrukas.

Vidare äro väl herr Johnssons farhågor
för att man får in en del sjukdomar
på potatisen betydligt överdrivna.
Det rör sig icke om utsädespotatis
utan om sådan potatis, som går direkt
till konsumtion.

Avslutningsvis nämnde herr Johnsson,
att en kvantitet av 70 ton icke var
mycket att tala om men att importen

kunde föranleda en viss irritation. Jag
tror emellertid att om herr Johnsson
och jag hjälpas åt med att tala om för
de svenska jordbrukarna, att för vår
konsumtion, som uppgår till 2 ton i
minuten —- för att gå in i detaljer —
spelar det knappast någon roll om denna
halvtimmes konsumtion italiensk potatis
förekommer eller icke förekommer.
Att den icke kan betyda något
ur konkurrenssynpunkt tror jag att vi
kunna vara överens om.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag skall gärna lova statsrådet
att tala om för alla odlare, som
föra denna sak på tal, att det icke rör
sig om några större kvantiteter. Men
vad jag än säger i det fallet, komma de
att svara att 70 ton äro 70 ton och att
om den italienska potatisen icke importerats,
hade motsvarande kvantitet
svensk potatis konsumerats. 70 ton är
väl heller icke ett sådant tal som alltid
gäller i fråga om denna import, utan
det kan bli tal om större kvantiteter.
I varje fall är det en så oerhörd skillnad
på priserna, att även med små
mängder gör staten en god affär, om
man icke köper mer än som nödvändigtvis
behövs.

Vad sedan beträffar statsrådets anmärkning
att denna importerade potatis
går till hushållen i storstäderna och
icke kan sprida smitta, så är det nog
ändå så, och växtskyddsanstalten brukar
alltid ha sin uppmärksamhet riktad
på de risker som ovillkorligen finnas
vid import och vid transporter av
rotfrukter. Potatisen ilandföres nämligen
i vissa hamnstäder, där båtar och
övrigt tonnage sedan användas för
andra varor, som föras ut till landsorten
och kunna föra med sig de små
tingestarna.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 1 juli 1948.

Nr 29. 115

Svar på interpellation ang. de militära skyddsföreskrifterna till förhindrande av

olyckor vid marschkolonners framförande.

§ 8.

Svar på interpellation ang. de militära
skyddsföreskrifterna till förhindrande
av olyckor vid marschkolonners framförande.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Johnssons i
Kastanjegården interpellation angående
de militära skyddsföreskrifterna till
förhindrande av olyckor vid marsclikolonners
framförande; och lämnade
herr statsrådet följande svar på den
framställda interpellationen: Herr talman!
I en med andra kammarens tillstånd
till mig framställd interpellation
har herr Johnsson i Kastanjegården
till mig framställt följande frågor:

1. Äro de militära skyddsföreskrifterna
så utformade, att betryggande garanti
förefinnes att olyckor vid militära
marschkolonners framförande såvitt
möjligt kunna undvikas?

2. Vilken form har kontrollen över
att gällande föreskrifter ute på vägarna
efterföljas?

I anledning härav får jag anföra
följande.

För den militära vägtrafiken gälla i
första hand samma bestämmelser som
för den civila, d. v. s. bestämmelserna
i vägtrafikstadgan och motorfordonsförordningen.

Vissa undantag ha emellertid meddelats
genom en särskild kungörelse
den 11 februari 1938 angående det militära
motorfordonsväsendet och den
militära vägtrafiken in. in. Enligt denna
kungörelse få, då så finnes erforderligt,
krigsmaktens motorfordon under
militära övningar med vissa förbehåll
framföras å allmän väg eller gata
eller annan allmän plats med högre
hastigheter, större hjultryck eller
bredd, än som äro bestämda i vägtrafikstadgan,
och utan hinder av förhud
mot trafik eller inskränkning i trafiken

med avseende å fordon av visst slag,
hjultryck eller bredd, last av viss beskaffenhet
eller färdhastighet. Särskild
omsorg och varsamhet skall iakttagas
för att förhindra olycksfall. Krigsmaktens
fordon få vidare under mörker
framföras eller uppställas med släckta
eller avbländade lyktor och belysningsanordningar.
Order härom får dock
icke meddelas, om icke fordonen äro
försedda med reflexanordningar, som
vid belysning återkasta vitt, blåvitt eller
gult sken framåt och rött sken bakåt.
Vederbörande militära myndighet
skall vidare i samråd med länsstyrelsen
i det län, där övningen skall försiggå,
vidtaga fullt betryggande åtgärder
för att ordna den allmänna trafiken
inom det område, som beröres av
övningen. Meddelande om övningen
och de därav med hänsyn till den allmänna
trafiken föranledda åtgärderna
skall därjämte i god tid före övningens
början genom länsstyrelsens försorg på
lämpligt sätt bringas till allmänhetens
kännedom.

Militära fordon få vidare för utförande
av arbete å eller invid vägbana
undantagsvis framföras på högra sidan
av vägen. Framförandet skall därvid
ske nära vägkanten och med en högsta
hastighet av 10 kilometer i timmen.
Vid behov skola mötande i god tid på
betryggande sätt varnas.

Åtskilliga bestämmelser angående
hastighetsbegränsning ha meddelats.

Sålunda har år 1947 i bensinbesparande
syfte föreskrivits, att motorfordon,
som brukas av krigsmakten, icke
får framföras med högre hastighet än
(SO kilometer i timmen. Regementschef
och högre chef må dock, då så erfordras
med hänsyn till tjänstens krav, anbefalla
avsteg härifrån. Högre hastighet
får även användas av utryckningsfordon.

För motorfordon med tillkopplade
artillcripjäser med hjul utan gummibelnggning
gäller vidare, att de icke utan

116

Nr 29.

Torsdagen den 1 juli 1948.

Svar på interpellation ang. de militära skyddsföreskrifterna till förhindrande av

olyckor vid marschkolonners framförande.

trängande skäl få framföras med högre
hastighet än 20 kilometer i timmen,
om pjäserna äro försedda med axelfjädring,
och 6 kilometer i timmen, om
de äro ofjädrade.

Högsta tillåtna hastighet för stridsvagnar
vid körning för utbildning m. m.
är 35 kilometer i timmen; denna hastighet
får endast användas, när utbildningen
eller övningsändamålet så påfordrar.
I samband med prov får dock
högre hastighet användas.

Utöver dessa bestämmelser ha meddelats
ett flertal föreskrifter rörande
motoriserad trupps marsch samt rörande
framförande av stridsvagnar, pansarbilar,
tyngre artillerifordon in. in.
Det skulle föra för långt att här närmare
ingå på dessa ganska detaljerade
föreskrifter. En PM rörande deras
innehåll har tillställts interpellanten.
Här må endast anföras, att bestämmelserna
bl. a. åsyfta att bereda den civila
trafiken erforderlig säkerhet.

Trafikbestämmelsernas efterlevnad
övervakas, förutom genom den civila
ordningsmakten, genom särskilt anordnad
militär trafikkontroll. Dylik kontroll
skall anordnas inom varje militärområde
genom militärbefälhavarens
försorg och avser dels förbandens planläggning
av transporterna och dels
körkontroll, varvid bland annat skall
uppmärksammas förares sätt att framföra
fordon samt förares och fordons
utrustning. Som exempel på huru dylik
kontroll anordnats kan jag nämna, att
militärbefälhavaren i IV. militärområdet
föreskrivit, att kontrollen skall ordnas
dels kontinuerligt genom förbandschefernas
försorg och dels på obestämda
tider allt efter behovet, dock minst
en gång i månaden, genom platsbefälhavarens
(militärbefälhavarens) försorg.
Kontrollen sker dels genom
fasta trafikpatruller, som äro i verksamhet
på en viss plats, och dels genom
rörliga patruller. Rapport över
verkställd kontroll skall insändas till

militärbefälhavaren. Sedan rapporterna
bearbetats, anbefaller militärbefälhavaren
rättelser i anledning av iakttagna
missförhållanden.

Med den stora trafik med motorfordon,
som förekommer inom försvaret,
lärer det vara omöjligt att helt undgå
olyckshändelser. De särskilda förhållanden,
under vilka de militära övningarna
i många fall måste anordnas, öka
i många fall olycksfallsriskerna. De
bestämmelser, som meddelats i syfte att
förebygga olyckor eller minska deras
verkningar, synas mig emellertid ha
fått ett tillfredsställande innehåll, och
någon ändring däri synes alltså ej erforderlig.
Även de bestämmelser, som
avse kontrollen över den militära trafiken,
synas mig vara till fyllest; att införa
en mera omfattande kontroll synes
icke motiverat.

Med det anförda torde jag ha besvarat
de båda frågor, som interpellanten
riktat till mig.

Härefter yttrade:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsrådet Vougt för
hans svar på mina frågor. Jag ber också
att få tacka för att jag fått tillfälle
att taga del av de särskilda föreskrifter,
som utfärdats rörande motoriserad
trupps marsch och framförande av
stridsvagnar in. in.

Jag förstår av den utförliga redogörelsen,
att mina frågor ha förorsakat
herr statsrådet och departementet en
hel de! arbete. Men jag är glad över
att jag väckt interpellationen och över
att ha fått det svar jag fått. Jag har
faktiskt ett par tre år funderat över
dessa saker men har inte tidigare ansett
mig kunna interpellera, då jag haft
egna söner, som varit med i dessa motoriserade
förband.

Jag har försökt att så gott jag kunnat
sätta mig in i vad om står i dessa

Torsdagen den 1 juli 1948.

Nr 29.

117

Svar på interpellation ang. de militära skyddsföreskrifterna till förhindrande av

olyckor vid marschkolonners framförande.

handlingar, sedan jag fick dem i går
kväll, och jag får säga att jag är mycket
tillfredsställd med innehållet i bestämmelserna.
De förefalla vara mycket
noggrant utformade, och man tycker
att det inte borde inträffa några
olyckor, om bestämmelserna efterföljas.
Men ändå händer ju en hel del
sådana. Jag har gjort några tidningsurklipp
med rubriker i denna stil:
»Dödsklämd mellan två stridsvagnar»,
»Värnpliktig dödad vid militärövning»
o. s. v. Anledningen till olyckorna är
väl att pojkarna, som köra fordonen,
ibland äro djärva och oförvägna. Men
det kan ju också vara så, att det inte är
tänkbart att i praktiken vara så försiktig
som bestämmelserna förutsätta.

Jag har här ett referat av en olycka,
som jag skall be att få i all korthet
återgiva. En motorcykel, som fördes
av A. med H. som passagerare, skulle
på landsvägen vid en regementskasern
köra förbi en bilkolonn men mötte en
från motsatt håll kommande terrängpersonbil.
Vid mötet tornade motorcykeln
mot cn i kolonnen ingående pansrad
terrängbil, varvid A. dödades och
H. blev skadad. — Jag tänker närmast
på trafiksoldaterna, som ibland komma
med en hastighet, som icke gärna
kan stå i överensstämmelse med föreskrifterna.
Ofta skola de köra förbi
dessa stora bilkolonner, där kanske 20
bilar gå med 50 m mellanrum. Med
den fart de ha på motorcykeln finns
det många gånger ingen möjlighet att
vid möte med annat motorfordon köra
in motorcykeln mellan två bilar; vägen
är ju ofta så smal, att den inte tillåter
mer än två fordon i bredd, f ett sådant
fall har motorcykelföraren inte stora
chanser att klara sig genom skicklighet,
utan det skall nog närmast vara
genom tur. Jag förstår mycket väl, att
det inte går att skapa hundraprocentiga
garantier mot olyckor vid dessa övningar.
Det är emellertid enligt min
mening av stor vikt, att del från alla

håll, även från högsta ort, så ofta som
möjligt framhålles att den största försiktighet
bör iakttagas.

Vid genomgången av de handlingar
jag fått taga del av har jag också gjort
den reflexionen, att det givetvis inte är
utan betydelse att de militärer, som uttagas
för att köra motorfordon, verkligen
få taga del av alla dessa föreskrifter.
I det fallet är det kanske inte alldeles
som det borde vara. Det blir väl
ofta så, att en officer lämnar en kort
redogörelse för bestämmelserna. Mycket
skulle nog vara vunnet om bestämmelserna
kunde delas ut i tryck. De
unga män, som tagas ut för dessa uppgifter,
äro nog i regel intelligent folk,
som ha intresse av att veta hur det ena
eller andra skall vara. Jag vill sålunda
vädja till herr statsrådet — utan att
kunna ge några egna råd — att göra
vad som kan göras i detta hänseende,
så att olyckor av detta slag i möjligaste
mån kunna undvikas.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Det
gläder mig att jag kunnat i stort sett
tillfredsställa interpellanten med mitt
svar på de frågor han framställt. Jag
tror nog att det förhåller sig så, att
de som uttagas till motortjänst få synnerligen
grundlig instruktion och även
få del av de föreskrifter som gälla. Om
så inte skulle vara förhållandet, skall
jag sc till att det blir tillrättat.

Den personal, som tages ut till motortjänst,
får en synnerligen grundlig
utbildning. Av de två beklagliga fall,
som interpellanten syftar på, gällde det
ena fallet— som han också angav —
en värnpliktig, som försökte köra förbi
en motorkolonn. Han körde själv
ihjäl sig, och den som satt bakpå motorcykeln
skadades, dock ej alltför
svårt. Vid krigsrätten framgick, att
motorcykelföraren sjiilv var skuld till
olyckan, då han tydligen kört för fort.

118 Nr 29.

Torsdagen den 1 juli 1948.

Svar på interpellation ang. de militära skyddsföreskrifterna till förhindrande av

olyckor vid marschkolonners framförande.

Det andra fallet gällde en stridsvagn,
som framfördes i 15—20 graders kyla.
Den bristande funktionsduglighet hos
stridsvagnen, som var anledningen till
olyckan, kan ha sammanhängt med den
låga temperaturen.

Det förhåller sig nog så, som interpellanten
själv framhöll, att man med
den livliga körfrekvensen inom det
svenska försvaret ej helt kan undvika
olyckor. Men naturligtvis skola vi göra
allt för att nedbringa deras antal.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 19, bankoutskottets
utlåtande och memorial nr
50 och 54 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 68.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes
bankoutskottets utlåtanden:
nr 51, i anledning av delegerades för
riksdagens verk förslag till nytt avlöningsreglemente
för riksdagens verk
m. m.;

nr 52, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag till ändringar
i vissa delar av reglementet för
riksgäldskontoret; och

nr 53, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om inrättande
av ny fabriksliiss vid Tumba bruk.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.00 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1948
817201