1948 ANDRA KAMMAREN Nr 27 (Riksdagens protokoll 1948:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 ANDRA KAMMAREN Nr 27

28 juni.

Debatter m. m.

Måndagen den 28 juni.

Sid.

Medicinsk högskola i Göteborg.............................. 3

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen in. m..................... 5

Arbetsmarknadens reglering m. m........................... 9

Bostadsförsörjningens främjande ............................ 14

Grunderna för höjning av statslöner ........................ 50

Grunder för statsbidrag till samlingslokaler.................... 65

Motioner ang. dyrortssystemets avskaffande .................. 66

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m................. 72

Utvidgning av rätten att expropriera strömfall, in. m........... 92

Samtliga avgjorda ärenden.

Måndagen den 28 juni.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 61, ang. försäljning av kronan tillhörig
fast egendom in. m............................... 3

Statsutskottets utlåtande nr 205, ang. administrationskostnader för

nordiskt ekonomiskt samarbete .......................... 3

— nr 206, ang. tillverkning m. m. av flygmateriel............ 3

— nr 207, ang. ersättning till statstjänstemän m. fl. för förluster

utom riket............................................ 3

— nr 208, ang. en medicinsk högskola i Göteborg ............ 3

— nr 209, ang. anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
.............................................. 5

— nr 210, ang. anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga
arbetsförmedlingen.................................. 5

— nr 211, ang. anslag till arbetsmarknadens reglering in. in..... 9

— nr 212, ang. främjande av bostadsförsörjningen ............ 14

— nr 214, ang. kristillägg till erkända arbetslöshetskassor...... 50

1 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 27.

Nr 27.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 215, ang. anslag till statens uppfostringsanstalter
för sinnesslöa .. ............................ 50

— nr 216, ang. grunderna för beräkning av levnadskostnadsindex 50

— nr 217, ang. grunderna för höjning av löner enligt statens löne plansförordning.

....................................... 50

— nr 218, ang. grunderna för bidrag och lån av statsmedel för

allmänna samlingslokaler................................ 65

— nr 219, ang. anslag till Stockholms stadsmission för alkoholistvård
................................................ 66

— nr 220, ang. dyrortssystemets avskaffande.................. 66

— nr 221, ang. avtal mellan kronan och Stockholms stad ang.

Kaknäsområdet och Långholmen i Stockholm.............. 72

— nr 222, ang. bostadsbehovet för tjänstemännen å Ladugårdsgärdet
och Mariebergsområdet i Stockholm ................ 72

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2, ang. välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn m. m................. 72

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. ändring i stämpelförordningen
............................................ 91

— nr 59, ang. bevillningarna för budgetåret 1948/49 m. m..... 92

Andra lagutskottets utlåtande nr 48, ang. ändring i vattenlagen m. m. 92

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
juni.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 223 och 224
samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 67.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat:

jordbruksutskottets utlåtande nr 61,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
in. in.; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till administrationskostnader
för nordiskt ekonomiskt
samarbete;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal rörande
tillverkning m. m. av flygmateriel; och

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
statstjänstemän m. fl. för vissa under
vistelse utom riket uppkomna förluster.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Medicinsk högskola i Göteborg.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående upprättande av en
medicinsk högskola i Göteborg jämte i
ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr von FRIESEN: Herr talman! Jag
skall tillåta mig att bara med några få
ord kommentera det utlåtande ifrån
statsutskottet, som här föreligger. Först
skulle jag då vilja ge uttryck åt den
tillfredsställelse man erfar över att
denna medicinska undervisningsanstalt
i rikets andra stad nu äntligen kommer
till stånd. Huvudmotiveringen för
ett initiativ i denna riktning har ju
varit den uppenbara och även i kammaren
rätt nyligen debatterade bristen
på läkare. Det är nu anledning
hoppas — även om det skulle ta någon
tid — att detta i någon mån skall undanröja
dessa nu så uppenbara svårigheter.

Jag kan emellertid inte underlåta,
herr talman, då utskottsutlåtandet nu
föreligger, att påpeka med vilken anmärkningsvärd
senfärdighet denna fråga
har handlagts utav de centrala instanserna.
1946 tillsattes en sakkunnigeutredning,
som efter endast några månaders
arbete blev klar med ett betänkande,
vilket sedermera överarbetades
av en särskild organisationskommitté.
Det hade utan tvivel varit möjligt att
på grund av de resultat, till vilka dessa
båda utredningar kommit, redan tidigare
börja undervisningen vid den göteborgska
medicinska högskolan. Det
hade inte varit några större svårigheter
att hörja den prekliniska undervisningen
redan till hösten detta år, och
jag vågar påstå att det inte heller stött
på oöverkomliga svårigheter att samtidigt
börja också den kliniska undervisningen.

Nu noterar jag med tillfredsställelse
att statsutskottet — måhända i anledning
av de motioner som i anslutning
till den kungl. propositionen ha väckts
— uppmanar Kungl. Maj:t att redan
tidigare än Kungl. Maj:t föreslagit sätta
i gång med den kliniska undervis -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Medicinsk högskola i Göteborg.

ningen. Jag tillåter mig, herr talman,
att i detta sammanhang mycket bestämt
understryka de synpunkter, som statsutskottet
härvidlag framfört. När det
gäller den kliniska undervisningen går
man nämligen till dukat bord, man behöver
inte några större anordningar
för att kunna få till stånd denna undervisning;
det ställer sig ju något svårare
både beträffande lokaler och personal
när det gäller den förkliniska utbildningen.
Redan i flera år har man
i Göteborg praktiserat klinisk utbildning
för norska medicine kandidater
och det borde därför inte vara omöjligt
att utan alltför stort uppskov börja
med denna undervisning också för
svenskar.

Man kanske kan invända att ett påbörjande
redan nu av denna kliniska
undervisning icke i och för sig skulle
öka antalet läkare i landet och det är
naturligtvis riktigt. Men trängseln på
undervisningssjukhusen är uppenbarligen
så stor, att det skulle vara önskvärt
med en spridning av den kliniska
utbildningen på flera undervisningssjukhus
än som nu är möjligt. Därtill
kommer också den synpunkten för de
västsvenska studerandena, att det för
dem ställer sig ekonomiskt fördelaktigare
med en undervisning som är förlagd
till hemorten eller i närheten av
densamma.

En annan sak som påpekats i den
bl. a. av mig väckta motionen i anledning
av propositionen är, att man
borde ha betrott organisationskommittén
för den nya medicinska högskolan
med förberedande åtgärder för tillsättande
såväl av professorer, laboratorer,
speciallärare som biträdande lärare.
Jag är tacksam för att statsutskottet
i någon mån gått motionärerna
till mötes på denna punkt, då utskottet
föreslår att organisationskommittén
skall kunna vidta åtgärder för tillsättande
av speciallärare och biträdande
lärare. Däremot har man inte ansett
sig kunna tillmötesgå motionens öns -

kemål beträffande professorer och laboratorer,
något som jag fortfarande
beklagar. Jag har inte anledning att
frångå motionens yrkande på denna
punkt. I Göteborg finna vi det mindre
naturligt, att Karolinska institutets lärarkollegium
skall sköta dessa angelägenheter,
då i stället den med särskild
medicinsk sakkunskap förstärkta organisationskommittén
på ett lika betryggande
sätt skulle kunna ordna dessa
angelägenheter.

Ja, herr talman, det är vad jag har
att säga till detta utskottsutlåtande.
Huvudsyftet med mitt anförande har
varit att ytterligare understryka för
Kungl. Maj:t, hur viktigt det är att
sätta i gång den kliniska undervisningen
tidigare än vad Kungl. Maj :t
har ifrågasatt. Då icke någon reservation,
som fullständigt stöder motionärerna,
är fogad till utskottsutlåtandet,
skall jag inte fresta försöket att yrka
bifall till motionerna. Jag får i stället,
då utskottsutlåtandet har karaktären av
en kompromiss mellan motionärernas
och Kungl. Maj :ts synpunkter, yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SEFVE: Herr talman! Som synes
av utlåtandet har utskottet gått en medelväg
mellan å ena sidan Kungl. Maj:ts
proposition och å andra sidan de synpunkter
som framförts i motionerna.
Jag kan mycket väl för min del understryka
de synpunkter, som framförts
av herr von Friesen och vill då särskilt
betona vad han sagt i fråga om igångsättande
av den kliniska undervisningen.

Det har emellertid för utskottet varit
mycket svårt att avgöra, i vad mån
det skulle vara fördelaktigt att snarast
möjligt börja med denna eller att gå
den väg som Kungl. Majrt anvisat, nämligen
med dubblering av vissa kurser.
Jag vill därvidlag framhålla, att den
möjlighet till dubblering som står antydd
i Kungl. Maj:ts proposition givet -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.

vis medför mycket stora olägenheter,
framför allt för det klientel som blir
»utsatt» för dessa dubbla kurser. Systemet
innebär nämligen att de som då
äro sjuka bli föremål för undersökningar
av två olika kurser, och detta
kan i mycket hög grad fresta på deras
hälsotillstånd. Utav den anledningen
vill jag för min del mycket kraftigt
rekommendera att Kungl. Maj:t noga
undersöker, huruvida inte en klinisk
undervisning i Göteborg bör sättas i
gång så snart som möjligt, och också
tar reda på huruvida inte genom överenskommelse
med Göteborgs stad en
sådan undervisning kan ordnas betydligt
billigare än man från början
tänkt sig.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

209, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården.

Utskottets hemställan bifölls.

§ e.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen

m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1948/49 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
232, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialiirenden
för den 16 april 1948, föreslagit
riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidlaga
ändringar i personalförteckningarna
för arbetsmarknadsstyrelsens per -

manenta organisation, styrelsens krisorganisation
och den offentliga arbetsförmedlingen
i enlighet med av chefen
för socialdepartementet framlagda förslag,

dels godkänna av departementschefen
förordade avlöningsstater för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation
och för den offentliga arbetsförmedlingen,
båda att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1948/49,

dels ock för nämnda budgetår under
femte huvudtiteln såsom förslagsanslag
anvisa, till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Avlöningar 2 810 000 kronor, till Arbetsmarknadsstyrelsen
: Omkostnader:

620 000 kronor, till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Krisorganisationen 1 000 000
kronor, till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar 13 000 000 kronor,
till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Omkostnader 3 630 000 kronor
samt till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Krisorganisationen 2 500 000

kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
ändringar i personalförteckningarna
för arbetsmarknadsstyrelsens permanenta
organisation, styrelsens krisorganisation
och den offentliga arbetsförmedlingen
i enlighet med i statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 16 april 1948 framlagda förslag;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1948/49;

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
godkänna av utskottet angiven avlöningsstat
för den offentliga arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1948/49;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
för budgetåret 1948/49 under femte
huvudtiteln anvisa

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.

a) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 810 000
kronor,

b) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 620 000
kronor;

IV. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
för budgetåret 1948/49 under femte
huvudtiteln såsom förslagsanslag anvisa

a) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen
900 000 kronor,

b) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar 12 995 000 kronor;

V. med bifall till Kungl. Maj :ts för slag

till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Omkostnader för budgetåret

1948/49 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 3 630 000 kronor;

VI. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Krisorganisationen för budgetåret
1948/49 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 2 500 000
kronor.

Kungl. Maj :ts och utskottets förslag
innebar, bland annat, att sjuksköterskeförmedlingen
skulle överflyttas till arbetsförmedlingen.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Gränebo, Mannerskantz, Heiding,
fröken Andersson, herrar Rubbestad,
Pettersson i Dahl, Holmström och Birke,
vilka ansett, att den föreslagna överflyttningen
av sjuksköterskeförmedlingen
till arbetsförmedlingen ej borde ske
samt att utskottet med hänsyn härtill
bort i punkterna II och IV b) hemställa
att riksdagen måtte

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för den offentliga arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1948/49;

IV. i anledning--— förslagsan slag

anvisa

b) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar 12 970 000 kronor;

2) av herrar Rubbestad och Pettersson
i Dahl, utan avgivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits.
anförde:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Som
synes föreligga två reservationer vid
detta utskottsutlåtande, en som är undertecknad
av samtliga högermän och
bondeförbundare och en som är undertecknad
av mig och herr Pettersson
i Dahl.

Den första reservationen avser frågan
om sjuksköterskeförmedlingens inordnande
i den statliga arbetsförmedlingen
— utskottsmajoriteten föreslår
nämligen afl all sköterskeförmedling
framdeles skall ordnas genom arbetsmarknadsregleringen.
För detta ändamål
har man begärt att få ytterligare
personal, inte mindre än tio anställda,
för denna verksamhet, varjämte man
för nästkommande budgetår begärt ett
anslag på 25 000 kronor.

Vi som stå för reservationen ha ansett
det icke vara nödvändigt att inordna
denna förmedling i den statliga
arbetsförmedlingen, då den ordnats
synnerligen väl genom den privata förmedlingsverksamhet,
som i detta avseende
drivits ute i de olika landstingen.
Vi ha därför ansett det alldeles
onödigt att man inordnar densamma
i den statliga förmedlingsverksamheten.
Vi ha också den uppfattningen,
att saken bär ordnats oerhört
bra enligt det system som tillämpats,
och vi tro, att det t. o. m. kan leda till
en försämring, om det hela skall komma
att ordnas genom den statliga förmedlingsverksamheten,
där man inte
känner förhållandena på samma utmärkta
sätt som dessa sköterskebvråer,
vilka nu ha hand om förmedlingen. Vi
tro därför som sagt att det föreslagna
systemet t. o. m. kan medföra en försämring
för landstingen, och inte minst
med hänsyn till den ökade kostnad eu
omläggning kommer att vålla staten —
utan att medföra någon nämnvärd för -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

del ur någon synpunkt — ha vi för vår
del gått emot att denna förmedling
skall skötas centralt. Det är detta som
reservationen under punkt 1) innebär.

Innan jag lämnar denna reservation
vill jag meddela, att det i trycket har
insmugit sig ett fel. Längst ned på sidan
8 står punkt »VI b)» — det skall
i stället vara IV b). Punkt IV b
avser nämligen det avlöningsbelopp på
12 970 000 kronor, som det här är
fråga om.

Vad sedan den andra reservationen
beträffar riktar den sig emot utbyggnaden
av den offentliga arbetsförmedlingens
krisorganisation. Under fjolåret
beviljades denna organisation ett
anslag på 1 590 000 kronor för avlöningar
och omkostnader tillsamman.
Nu begäres i propositionen utökning
därav med 910 000 kronor för denna
verksamhet, eller ett anslag på 2 500 000
kronor. Syftet med denna utbyggnad
vill man göra gällande vara, att en hel
del byggnadstillstånd nu skola överföras
till de lokala organen i stället
för att som hittills förmedlas centralt.
Dessutom skyller man på att utlänningsverksamheten
kräver dryga omkostnader.

Emellertid har t. o. in. föredragande
statsrådet betonat, att det är mycket
svårt att beräkna behovet av ökad arbetskraft.
Han har därför på en höft
föreslagit en höjning på mellan 50 och
60 % av fjolårets anslag till krisorganisationen.
Vi som stå för reservationen
anse att det inte bör vara nödvändigt
med en ytterligare utbyggnad i så
stor utsträckning som föreslås. Tv beträffande
bvggnadsregleringen är det
ju på det sättet, att de lokala organen
redan nu skola pröva de olika fallen
och avge yttranden till de centrala organen.
Det behöver därför för deras
del inte bli fråga om någon nämnvärd
ytterligare utökning av arbetskraften
genom överförandet av tillståndsgivningen
till de lokala organen. Man har
emellertid beräknat att det för denna

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.

verksamhet måste tillsättas 50 nya
byggnadskontrollanter och 61 personer
för utredning och expedition. Vi tro
att allt mycket väl skulle kunna ordnas
om det anslag som lämnades i fjol
ökades med ungefär 30 procent. Det
skulle räcka för att möta de ökade utgifterna.
I stället för att öka anslaget
med 910 000 kronor skulle man således
enligt reservationen endast behöva
öka anslaget med 510 000 kronor. Slutsumman
skulle då bli 2,1 miljoner kronor
i stället för det av utskottet förordade
anslaget på 2,5 miljoner kronor.

Med anledning av detta erfordras en
viss omändring i utskottets utlåtande
på s. 5, sista stycket, där det heter:
»Utskottet finner ökningen avsevärd
men vill ej motsätta sig att medlen anvisas.
» Denna mening bör enligt reservanternas
förslag ha följande lydelse:
»Utskottet, som finner denna

ökning alltför avsevärd, vill tillstyrka
att anslagshöjningen begränsas till
510 000 kronor.»

Med anledning av det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall såväl
till reservationen nr 1 som till reservationen
nr 2 med det förslag till
ändring av utskottets förslag som jag
nyss anfört.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Den föregående ärade talaren
uppehöll sig vid några punkter i det
föredragna statsutskottsutlåtandet och
då främst kanske vid de synpunkter,
som kommit till uttryck i den första
reservationen beträffande frågan, huruvida
sjuksköterskeförmedlingen redan
under detta budgetår skall överföras till
den offentliga arbetsförmedlingen, vilket
i sin tur skulle medföra en ökning
av anslagsbehovet. Reservanterna frukta
att ett dylikt överförande kan medföra
en sämre arbetsförmedling än under
hittills rådande förhållanden och anse
dessutom att den utgiftsökning, som
skulle bli en följd av detta överförande,
i är onödig.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.

Saken ligger nu så till att det genom
den internationella arbetsorganisationen
upprättats en konvention som skall
gälla för samtliga medlemsstater, vilken
konvention innebär att all arbetsförmedling
skall överföras i offentlig regi.
Det är visserligen icke tvunget att denna
överföring för vårt lands vidkommande
skall ske under budgetåret
1948/49, men tidpunkten när denna anordning
skall träda i kraft ligger i alla
fall mycket nära. Statsutskottets majoritet
har ansett, att det icke finnes anledning
motsätta sig att detta överförande
sker redan under nästa budgetår,
därest förhållandena i övrigt äro
lämpliga härför. Detta är alltså själva
huvudfrågan i detta avseende. För den
händelse att ett överförande sker, är det
att förvänta att någon personalökning
måste ske. Jag föreställer mig, att det
är nödvändigt att till statstjänst överföra
någon del av, ja kanske hela den
personal, som varit sysselsatt inom den
privata arbetsförmedlingen på området.
För att så skall kunna ske måste det
finnas anslag tillgängliga för ändamålet.
Statsutskottets majoritet har ansett
sig kunna dels biträda Kungl. Maj:ts
förslag att möjliggöra ett dylikt överförande
till den allmänna arbetsförmedlingen
av sjuksköterskeförmedlingen,
dels i konsekvens härmed tillstyrka det
anslagsbelopp, som Kungl. Maj:t i detta
avseende beräknat vara erforderligt.
Man har dock i sammanhang härmed
gjort det uttalandet att man förutsätter
att överförandet kan ske utan nämnvärd
utökning av arbetskraften hos arbetsförmedlingen.

Den andra punkten varom den föregående
ärade talaren talade gällde anslaget
till krisorganisationen. Där har
Kungl. Maj:t föreslagit en höjning av
anslaget på sätt som utvecklades av
den föregående talaren. Motivet härför
har närmast varit de ökade krav som
ställts på den nuvarande krisorganisationen
på grund av byggnadsregleringen
och arbetsförmedlingen av utländsk

arbetskraft, något som den föregående
talaren också redogjorde för.

Det är klart att all möjlig sparsamhet
bör iakttagas. Så länge den nuvarande
hårda begränsningen av investeringar
i byggnadsverksamhet varar, är det
emellertid givet att det måste finnas ett
kontrollorgan, som tillser att gällande
lag på området efterföljes. Det är därför
självfallet, att man måste taga på sig
de utgifter som följa med denna verksamhet.

Genom krisorganisationen finansieras
förmedlingen av utländsk arbetskraft.
Det torde kunna vara att förvänta att
utgifterna härför under nästa budgetår
komma att nedgå. Detta påverkar emellertid,
skulle jag tro, i ganska liten grad
det anslag som nu behandlas. Saken ligger
så till, att man, utöver det anslag
vi beviljade vid fjolårets riksdag, måst
redan under detta år på tilläggsstat bevilja
tilläggsanslag för att möta de ökade
kostnaderna för förmedling av den utländska
arbetskraften. Även om man
kan förvänta att kostnaderna för denna
del av arbetsförmedlingen komma att
nedgå, kommer detta icke att i full
utsträckning beröra det nu föreslagna
anslaget, men kan innebära en garanti
för att nästa riksdag ej behöver bevilja
tilläggsanslag. För övrigt är det ju så,
att detta anslag är ett förslagsanslag. Om
de nödvändiga kostnaderna för verksamheten
skulle bli högre, så innebär
icke en nedsättning av anslaget nu en
garanti för en besparing av utgifterna.
Vid detta förhållande har utskottet ansett
sig kunna biträda Kungl. Maj :ts förslag
till anslag i detta fall.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
yrkade i mitt förra anförande bifall till
båda reservationerna. Nu har detta
missuppfattats på grund av det feltryck
i utskottets utlåtande som jag omnämnde
i mitt anförande. I slutet av reserva -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

tionen står en avdelning betecknad med
VI b). Där bör i stället stå IV b). När
nu den saken är klar, hoppas jag också
att innebörden av mitt yrkande är klar.

I denna punkt ligga reservationerna 1
och 2 på samma linje. Beträffande reservationen
2 yrka dock vi reservanter
att det av utskottet i punkt VI föreslagna
anslagsbeloppet 2,5 miljoner kronor
bestämmes till 2,1 miljoner kronor.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det under överläggningen
av herr Rubbestad framställda
yrkandet; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rubbestad begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 210, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Rubbestad under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 7.

Arbetsmarknadens reglering m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1948/49 till åtgärder för arbets -

Arbetsmarknadens reglering m. m.

marknadens reglering m. in. jämte i
ämnet väckt motion.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
249, under åberopande av bilagt utdrag
ur statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 8 maj 1948, föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1948/49 under
femte huvudtiteln såsom reservationsanslag
anvisa till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. 4 000 000
kronor, till Kostnader för överflyttning
av arbetskraft 7 000 000 kronor, till
Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet 1 300 000 kronor
samt till Kostnader för främjande av
företagsverksamhet m. m. 1 500 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag
hade utskottet till behandling förehaft
en inom andra kammaren av herr Senander
in. fl. väckt motion (11:579), i
vilken hemställts, att riksdagen måtte
bemyndiga Kungl. Maj:t att med verkan
fr. o. m. den 1 juli 1948 provisoriskt
höja arkivarbetarnas löner med 50 kronor
per månad i varje dyrortsgrupp.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. beträffande kontantunderstöden
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 8 maj 1948 föreslagna
provisoriska förbättringar;

II. beträffande ortstillägg till arbetstagare
lämna vad härutinnan i statsrådsprotokollet
anförts utan erinran;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
för budgetåret 1948/49 under femte
huvudtiteln såsom reservationsanslag
anvisa

a) till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. in. 4 000 000 kronor;

b) till Kostnader för överflyttning av
arbetskraft 7 000 000 kronor;

c) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet 1 300 000
kronor;

d) till Kostnader för främjande av

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Arbetsmarknadens reglering m. m.

företagsverksamhet m. in. 1 500 000 kronor.

I sin motivering hade utskottet yttrat
bland annat följande:

»Kungl. Maj:ts förslag innebär, att
Kungl. Maj:t skall äga möjlighet att provisoriskt
höja arkivarbetarnas löner
fr. o. m. den 1 juli 1948 med 30 kronor
per månad i varje ortsgrupp i den mån
närmare utredning rörande inverkan
av skattemyndigheternas praxis beträffande
existensminimum in. m. giver anledning
därtill. I motionen II: 579 yrkas,
att Kungl. Maj :t måtte bemyndigas
att fr. o. m. förenämnda dag provisoriskt
höja ifrågavarande månadslöner
med 50 kronor i varje dyrortsgrupp. Utskottet
är med hänsyn till den prövning
frågan nu är föremål för från de sakkunnigas
sida icke berett tillstyrka
större provisorisk höjning än den av
Kungl. Maj :t förordade.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, Rubbestad och Pettersson
i Dahl, vilka ansett, att utskottet
bort föreslå avskaffande av dyrortsgraderingen
beträffande dagunderstöden
och att därför nedannämnda moment
av utskottets hemställan bort hava följande
lydelse:

»I. beträffande kontantunderstöden i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag besluta
upphäva dyrortsgraderingen av
dagunderstöden och jämväl i övrigt
godkänna vad utskottet anfört.»

2) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Gränebo, Mannerskantz, Heiding,
fröken Andersson, herrar Sundelin,
Malmborg i Skövde, Rubbestad, Pettersson
i Dahl, Holmström och Birke, vilka
ansett, att av Kungl. Maj:t meddelat beslut
om ortstillägg till vissa arbetstagare
från annat yrkesområde än skogsbruket
bort föranleda viss erinran och att därför
nedannämnda moment av utskottets
hemställan bort hava följande lydelse:

»II. beträffande ortstillägg till arbetstagare
uttala, att ändrade bestämmelser

i ämnet ej böra ineddelas utan riksdagens
hörande.»

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
skall i denna punkt uppehålla mig vid
arkivarbetarnas löner och den motion
som i denna fråga väckts i denna kammare.
Utöver denna motion ha till utskottet
lämnats vissa intyg, som kommit
från ledande personer inom de olika
kulturinstitutioner där arkivarbetarna
verkat. Dessa intyg visa huru högt deras
arbete uppskattas. Tyvärr har detta arbete
icke uppskattats lika högt av dem
som bestämma deras löner.

Detta är en fråga, som återkommit
flera gånger här i kammaren. För frågans
bedömning räcker det tycker jag
med att framhålla, att dessa arbetare
erhålla en lön som icke är större än
320 kronor i månaden i lägsta dyrortsgrupp
och 360 kronor i månaden i
högsta dyrortsgrupp. Som vi redan sagt
i motionen, rör det sig här om en ren
underbetalning.

Jag begärde ordet närmast därför att
det av propositionen och av utskottets
utlåtanden icke klart framgår, huruvida
ens den blygsamma förhöjning som arbetsmarknadsstyrelsen
ansett vara erforderlig,
d. v. s. 30 kronor per månad,
skulle komma att genomföras. Såväl i
propositionen som i utskottets utlåtande
förutsättes att i den mån en närmare
utredning rörande inverkan av skattemyndigheternas
praxis beträffande
existensminimum m. m. ger anledning
därtill, företaga en provisorisk höjning
av arkivarbetarlönerna inom den av
arbetsmarknadsstyrelsen angivna ramen.
Jag skulle vara synnerligen intresserad
av att få reda på av utskottets
talesman, huruvida man verkligen kan
räkna med att det förslag som sålunda
föreligger kommer att realiseras. Det
förslag, som framförts i motionen, innebär
icke någon större ökning av lönen
i förhållande till vad som föreslås

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

i propositionen. I motionen föreslås endast
en höjning av lönen med 50 kronor
per månad. Som jag tidigare sagt är
det, sett mot bakgrunden av de löner
som nu utbetalas till dessa arkivarbetare,
obehövligt med en utredning rörande
behovet därav.

I anslutning till vad jag nu framhållit,
herr talman, vill jag hemställa om
kammarens bifall till en ändring i utskottets
förslag. I det avsnitt som berör
arkivarbetarnas löner heter det: »Utskottet
är med hänsyn till den prövning
frågan nu är föremål för från de
sakkunnigas sida icke berett tillstyrka
större provisorisk höjning än den av
Kungl. Maj:t förordade.» Jag skulle
vilja yrka bifall till en ändring, som
skulle innebära, att det i stället hette,
att utskottet med hänsyn till vad i motionen
II: 579 anförts är berett tillstyrka
att Kungl. Maj :t bemyndigas att från
och med den 1/7 1948 provisoriskt höja
arkivarbetarnas månadslöner med 50
kronor i varje dyrortsgrupp.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Även
vid detta utlåtande har det fogats två
reservationer. Den första av dessa avser
att den nu gällande dyrortsgrupperingen
av dagunderstöd till arbetslösa skall
upphävas. Redan i fjol uttalade sig riksdagen
för, att dyrortsgrupperingen
skulle slopas, men i det förslag, som
föreligger till behandling i dag, går man
det oaktat in för bibehållandet, ja, till
och med en viss ökning av densamma.
Man föreslår nämligen att hyresbeloppen
för Stockholms och Göteborgs vidkommande
i förhållande till vad som nu
gäller skola ökas med 30, respektive 20
kronor; följaktligen blir spännvidden
mellan ersättningen åt dem, som bo på
ort, som tillhör ortsgrupp I, och dem
som bo på ort, som tillhör ortsgrupp
III, större än den tidigare varit. Om
utskottsutlåtandet i denna del bifalles,
kommer följden att bli den att eu arbetslös
med hustru och 3 barn i orts -

Arbetsmarknådens reglering m. m.

grupp III, exempelvis Stockholm, inklusive
hyresbidrag får 396 kronor i månaden,
medan en motsvarande arbetslös
i ortsgrupp I får endast 257 kronor i
månaden; det är alltså en skillnad på
ungefär 140 kronor mellan dessa bägge
orter.

Vi som stå för reservation 1) ha ansett,
att det inte är riktigt med denna
olika gradering, utan att man snarast,
ja omedelbart bör upphäva denna skillnad
i ersättningen till de arbetslösa på
de orter, om vilka det nu är fråga. Med
det anförda ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservation 1).

Reservation 2) avser en helt annan
sak, nämligen ett uttalande i propositionen,
som gjort att utskottet fäst sig
vid denna punkt. Den 2 april i år utfärdade
nämligen Kungl. Maj:t nya bestämmelser
om ersättning åt sådana arbetslösa
som gå till skogsarbete. Riksdagen
hade tidigare uppdragit vissa
riktlinjer inom vilkas ram Kungl. Maj:t
hade rätt att fritt röra sig. Genom detta
beslut av den 2 april har Kungl. Maj:t
vidgat denna ram till att omfatta även
andra än familjeförsörjare. Det är emot
denna utvidgning av fullmakterna som
reservanterna ha reagerat. Man menar
nämligen, att det inte är bra om Kungl.
Maj :t utan vidare får vidta vilka åtgärder
som helst på ett så viktigt område,
som rör lönesättningen på arbetsmarknaden.
Reservanterna äro fullt
medvetna om att det bör vara möjligt
för Kungl. Maj:t att i vissa lägen kunna
handla snabbt, men för det ändamålet
är det lämpligt att man drar upp vissa
linjer, inom vilka regeringen kan röra
sig. Det har riksdagen tidigare givit
möjlighet till. Därest alltså Kungl. Maj:t
anser sig behöva vidgad fullmakt inom
vissa givna gränser bör därför förslag
därom framläggas för riksdagen. Men
riksdagen bör inte lämna fullmakt in
blanko utan ha möjlighet att kontrollera
de åtgärder, som regeringen i det
ena eller andra avseendet vidtager. Vi
ha därför i reservation 2) föreslagit, att

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Arbetsmarknadens reglering m. m.

ingen ändring i hittills gällande bestämmelser
skulle få företas utan riksdagens
hörande.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation 2).

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Beträffande den av den förste
talaren i debatten berörda frågan om
arkivarbetarnas löner kan man naturligtvis
hysa delade meningar. Jag har
för min del flera gånger framhållit, att
detta sätt att med anvisande av anslag
till arbetslöshetens bekämpande skaffa
extra arbetskraft åt ämbetsverk och
andra för utförande av arkivarbete i
längden inte kan anses tillfredsställande.
Det är ganska självfallet att under
en kort tid av arbetslöshet denna utväg
kan anvisas, men när arbetet pågår år
efter år och visar tendens att bli permanent
tyder detta på att man är i behov
av ökad arbetskraft just på det
område där arbetet utföres, och att det
inte är fråga om en åtgärd till arbetslöshetens
bekämpande. Hela detta
spörsmål är ju föremål för utredning,
och det får väl förutsättas att man någon
gång skall kunna konnna till rätta
med just den delen av det föreliggande
problemet.

Den fråga, som emellertid nu närmast
bragts på tal, gäller om man skall
höja de löner som utgå för själva arkivarbetet.
Dessa löner ha ju under
årens lopp utmätts mycket låga just
med hänsyn till att det var fråga om
en hjälp allenast vid arbetslöshet och
inte en åtgärd i syfte att skaffa vederbörande
en permanent arbetsanställning.
Förra årets riksdag beslöt på
förslag av Kungl. Maj :t viss höjning av
dessa löner. Det har emellertid i praktiken
visat sig, att i en hel del fall denna
höjning av lönerna inte kommit vederbörande
till godo utan att i stället
på grund av skattemyndigheternas inställning
höjningarna uppslukats genom
ökade skatteuttag. Resultatet av

höjningen har med andra ord för de
anställda blivit lika med plus minus
noll. Det är därför Kungl. Maj:t föreslagit
en ytterligare höjning, som
Kungl. Maj :t emellertid inte ansett sig
kunna fixera till själva beloppet. Man
bar velat göra den saken beroende av
en utredning angående skattemyndigheternas
praxis i nu ifrågavarande avseende
så att man kan få en garanti för
att det beslut, som vi nu stå i begrepp
att fatta, inte kommer att leda till samma
resultat som fjolårets, nämligen att
löneökningen slukas av ökade skatter.
Det är utskottets förhoppning att denna
utredning snarast möjligt skall kunna
slutföras och att den i sin tur skall
medföra en verklig löneökning åt de
personer om vilka här är fråga. Jag
har velat göra denna deklaration med
anledning av den fråga, som framställts
av herr Dahlgren.

Sedan några ord om de spörsmål,
som berörts av herr Rubbestad. I den
första reservationen yrkas, att dyrortsgraderingen
av dagunderstöden skall
avskaffas. Detta är en fråga, som tidigare
varit uppe till debatt. Jag tror
inte att något nytt kan utvinnas ur
denna fråga här, utan jag vill i det avseendet
allenast klarlägga hur utskottet
i detta läge sett på frågan.

När detta spörsmål behandlades förra
året förutsatte statsutskottet, att den
då pågående utredningen rörande bl. a.
slopandet av dyrortsgraderingen för
dagunderstöd ävensom hyreshjälpen
skulle komma att föreläggas innevarande
års riksdag. Man gjorde sålunda
icke något principuttalande i själva
sakfrågan, utan man uttalade endast en
förväntan att hela spörsmålet skulle
komma att föreläggas 1948 års riksdag.
Departementschefen har emellertid nu
anmält, att utredningen inte kunnat
slutföras, och i avbidan på denna vill
man inte ta upp hela det spörsmål
varom reservationen talar. Utskottet
har ställt sig på samma ståndpunkt
som departementschefen och biträder

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

sålunda Kungl. Maj:ts förslag i denna
del, men utskottet förutsätter fortfarande
lika väl som förra året, att utredningen
skall slutföras och att detta
spörsmål snarast möjligt kommer att
föreläggas riksdagen. Det förhåller sig
emellertid så, att kontantunderstödet
till arbetslösa bör på lämpligt sätt korrespondera
med gällande bestämmelser
rörande arbetslöshetsförsäkringshjälpen.
Jag tror sålunda att alla skäl tala
för att man bör följa statsutskottets
mening.

Reservation 2) innebär närmast, att
reservanterna inte vilja medge Kungl.
Maj :t möjlighet att i fall av brådskande
behov fatta beslut utan att riksdagen
även där skall ha möjlighet att pröva
den föreliggande frågan. Det av reservanterna
klandrade beslutet gällde
frågan om möjligheten att på våren
1948 säkerställa behovet av arbetskraft
i skogarna, och då Kungl. Maj :t ansåg,
att man borde ta i anspråk det bemyndigande,
som givits av fjolårets riksdag
att ge arbetarna vissa tillägg till
arbetslönen. Jag tror att det är riktigt
som statsutskottet skrivit i detta avseende,
nämligen att det måste vara av
intresse att Kungl. Maj:t har möjlighet
att vidta åtgärder med den skyndsamhet,
som omständigheterna kunna påfordra,
och att det därför är av vikt
att riksdagen ger Kungl. Maj:t ett sådant
bemyndigande, som det är fråga
om i detta fall.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets hemställan i
punkten I, nämligen dels på bifall till
berörda hemställan dels ock på bifall
till den av herr Johan Bernhard Johansson
in. fl. avgivna med 1) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rubbestad begärde emellertid votering,

Arbetsmarknadens reglering m. m.

i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I i
utskottets förevarande utlåtande nr
211, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, med 1) betecknade reservationen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten I gjorda hemställan.

Beträffande punkten II gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna, med
2) betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II
i utskottets förevarande utlåtande nr
211, röstar

Ja;

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Bostadsförsörjningens främjande.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, med 2) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet ha röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl
av herr Rubbestad, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 105 ja och 72 nej,
varjämte 1 ledamot av kammaren förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten II gjorda hemställan.

På därå av herr talmannen framställd
proposition blev härefter utskottets
hemställan i punkten III av kammaren
bifallen.

I avseende å motiveringen gav herr
talmannen propositioner dels på godkännande
av utskottets motivering dels
ock på godkännande av utskottets motivering
med den ändring, som under
överläggningen föreslagits av herr
Dahlgren; och fann herr talmannen
den förra propositionen med övervägande
ja besvarad. Herr Dahlgren begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i utskottets
förevarande utlåtande nr 211, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring,
som under överläggningen föreslagits
av herr Dahlgren.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

§ 8.

Bostadsförsörjningens främjande.

Föredrogs statsutskottets utlåtande,
nr 212, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa åtgärder till
främjande av bostadsförsörjningen
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 231, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 2 april 1948, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna av departementschefen
förordade ändringar i olika avseenden
fr. o. m. den 1 juli 1948 av grunderna
för den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen; dels

medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka kunde komma
att beviljas under budgetåret 1948''49,
bestämdes till 3,25 procent^

dels ock för budgetåret 1948/49 anvisa
följande anslag, nämligen under
femte huvudtiteln till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å tertiärlån
för vissa bostadsbyggnadsföretag
ett förslagsanslag av 325 000 kronor,
till Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer ett förslagsanslag
av 20 000 000 kronor, till Särskilda bo -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

stadsrabatter ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor, till Bidrag till främjande
av bostadsbyggande på landsbygden
ett reservationsanslag av 2 500 000
kronor och till Bidrag till inrättande
av pensionärshem ett reservationsanslag
av 6 000 000 kronor ävensom å
kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
240 000 000 kronor samt under fonden
för låneunderstöd till Tilläggslån till
viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag
av 34 000 000 kronor
och till Lån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 6 000 000 kronor.

I propositionen hade — utöver anslagsäskandena
— framlagts förslag rörande
bland annat vissa ändringar av
de nya egnahemslånebestämmelserna,
nya villkor för lån och bidrag till bostadsförbättringsarbeten,
vissa ändringar
av bestämmelserna om tilläggslån
till flerfamiljshus, villkor för godkännande
av bostadsföretag såsom allmännyttiga,
ändrade hyror för pensionärshemmen
samt viss komplettering av
bestämmelserna om bostadsrabatter till
barnfamiljer.

1 samband med Kungl. Maj :ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft ett flertal motioner.

I de likalydande motionerna I: 154
(av herrar Tjällgren och Gränebo) och
11:264 (av herr Pehrsson-Bramstorp
in. fl.) hade hemställts, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte besluta dels
att ikraftträdandet av nya grunder för
familjebostadsbidragen skulle uppskjutas
till en ekonomiskt lägligare tidpunkt
och att bestämmelserna om trekronorsbidrag
skulle upphävas, dels att i motionen
angivna ändringar skulle företagas
beträffande vissa anslagsposter.

I de likalydande motionerna 1:403
(av herr Einar Eriksson in. fl.) och
11:572 (av herr Hedqvist in. fl.) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta

Bostadsförsörjningens främjande.

att familjebostadsbidraget (jämte bränslebidrag)
borde kunna utgå till familj
i nybyggt hus uppfört av kommun eller
allmännyttigt bostadsföretag, som blivit
inflyttningsfärdigt tidigast 1 juli
1946.

I de likalydande motionerna I: 404
(av herr Ohlon m. fl.) och II: 573 (av
herr Larsson i Stockholm m. fl.) hade
hemställts, att riksdagen vid prövningen
av Kungl. Maj:ts förslag måtte beakta
de synpunkter och förslag som i motionerna
anförts.

I de likalydande motionerna 1:405
(av herr Andrén in. fl.) och II: 571 (av
herr Skoglund i Doverstorp m. fl.) hade
hemställts, att riksdagen med ändring
av Kungl. Maj :ts förslag måtte besluta,
dels att räntegaranti i fortsättningen
icke skulle utgå för lån liggande under
det nya egnahemslånet resp. tertiärlånet,
dels att till allmännyttiga företag
fortfarande skulle räknas sådana företag
utan vinstsyfte i vilka kommunen
icke utsåge styrelsens majoritet men
minst två styrelseledamöter med viss
vetorätt, dels att investeringsanslaget
till lånefonden för bostadsbyggande
måtte upptagas till 200 miljoner kronor,
dels att anslaget till tilläggslån för viss
bostadsbyggnadsverksamhet måtte upptagas
till 28 miljoner kronor, dels att
familjebostadsbidrag skulle utgå allenast
till familj med mer än två hemmavarande
barn under 16 år samt anslaget
för detta ändamål beräknas till 13 miljoner
kronor, dels att det äskade anslaget
om 1 miljon kronor för särskilda
bostadsrabatter måtte avslås, dels ock
att ett anslag å 2 miljoner kronor måtte
ställas till departementschefens förfogande
för att användas till bostadsteknisk
försöksverksamhet.

I motionen II: 117 (av herr Kempe
in. fl.) hade hemställts, att riksdagen
för sin del måtte besluta att i »lagen
om tertiär- och tilläggslån för flerfamiljshus»
4 § d) skulle få följande
lydelse:

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Bostadsförsörjningens främjande.

att byggnadsföretagare, som åtnjuta
lån och bidrag av statsmedel för uppförande
av hyreshus, äro skyldiga att,
om kommun så beslutar, uthyra lägenheterna
genom kommunal bostadsförmedling.

I motionen II: 191 (av herr Kempe
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om att statens byggnadslånebyrå
finge i uppdrag att skyndsamt utreda
och framlägga förslag om lägre räntor
och ändring av lånen då det gällde statligt
stöd åt allmännyttiga företag, samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställde om sådan ändring av kungörelsen
för tertiär- och tilläggslånen
att fastigheter och egna hem, vilka uppförts
med stöd av statliga lån före den
1 juli 1946, skulle erhålla en räntesänkning
till 3 % på det av staten investerade
kapitalet och att dessa åtgärder
användes för att sänka hyrorna i berörda
fastigheter.

I motionen II: 559 (av herr Kempe
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
i anslutning till Kungl. Maj:ts proposition
måtte besluta, att sådan ändring
vidtoges i föreliggande förslag till familjebostadsbidrag
och bränslebidrag,
att dessa bidrag tillhopa på samtliga
orter komme att uppgå till minst samma
belopp som nu utgående familjebidrag,
däri inberäknat enligt nu gällande
bestämmelser utgående bränslebidrag,
samt att bidragen även skulle
utgå till familjer med två eller flera
barn under 16 år, boende i bostadshus,
som färdigställts efter ikraftträdandet
av 1942 års kungörelse om tertiärlån
och tilläggslån för vissa byggnadsföretag,
under villkor, som i propositionen
angivits för erhållande av familjebostadsbidrag;
att utskottet med anledning
av dessa förslag beräknade anslagen
för ifrågavarande ändamål i proportion
till den ökning av utgifterna,
som förslagen medförde; att Kungl.
Maj :ts förslag om ändring av hyrorna
i pensionärshemsbostäder icke bifölles

i annan mån än att förslaget medförde
sänkning av nu utgående hyror; att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställde om utredning angående familjebostadsbidrag
även till enbarnsfamiljer
och ensamstående mödrar med
ett eller flera minderåriga barn, vilken
utredning borde bedrivas så, att förslag
kunde framläggas vid början av 1949
års riksdag; samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställde, att
den nu tillämpade restriktiva bostadspolitiken
omprövades och att åtgärder
vidtoges för att öka produktionen av
byggnadsmaterial och bostäder.

I motionen 11:574 (av herr Severin
i Gävle och fröken Nygren) hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
i proposition nr 231 att tills vidare
egnahemslån skulle få beviljas till
radhusanläggningar med gemensam
panncentral under förutsättning att
varje lägenhet förvaltades av resp. bostadshavare
och hemställa, att de förslag,
vartill det bostadspolitiska centralorganets
utredning av berörda fråga
kunda föranleda, framlades för riksdagen
1949, eller att riksdagen, för den
händelse detta yrkande icke bifölles,
beslutade att beträffande egnahemslån,
som beviljades till radhusanläggningar
med gemensam panncentral, kapitalsubventionen
i form av räntefristående
medel begränsades till 3 000 kronor per
lägenhet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. avslå det i motionerna 1:405 och
II: 571 framställda förslaget om medelsanvisning
till bostadsteknisk försöksverksamhet; II.

beträffande frågan om framställning
hos Kungl. Maj :t rörande omprövning
av bostadspolitiken, lämna i motionen
II: 559 framlagt förslag i detta
ämne utan åtgärd;

III. beträffande räntegaranti för i
öppna marknaden upptagen, under
egnahemslån liggande kredit, med bi -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

fall till Kungl. Maj ds förslag och med
avslag å motionerna 1:405 och 11:571,
i vad de herörde denna fråga, godkänna
vad som anförts i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 2 april
1948;

IV. beträffande egnahemslån med
därtill knuten kapitalsubvention till
radhusanläggningar,

a) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å uppskovsvrkandet
i motionen II: 574 medgiva, att sådant
understöd måtte få beviljas för
radhusanläggningar med gemensam
panncentral,

b) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionen II: 574,
i vad densamma ej behandlats under

a), godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts om kapitalsubvention till anläggningar
med gemensam panncentral,

c) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
godkänna vad i övrigt anförts i
statsrådsprotokollet i detta ämne;

V. beträffande egnahemslån till enfamiljshus
och radhus, uppförda och
förvaltade av kommun eller därmed
jämställd företagare, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag godkänna vad i
statsrådsprotokollet anförts;

VI. beträffande villkoren för att ett
bostadsföretag skulle erkännas såsom
allmännyttigt, med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionerna
1:404 och 11:573 samt 1:405
och II: 571, i vad nämnda motioner
berörde detta ämne, godkänna vad i
statsrådsprotokollet anförts;

VII. beträffande det särskilda amorteringstvånget
för enskilda företag, avslå
i motionerna I: 404 och II: 573 framställt
förslag om dess upphävande;

VIII. beträffande frågan om skyldighet
att anlita kommunal bostadsförmedling
borde upptagas såsom villkor för
tertiärlån, avslå motionen II: 117;

IX. beträffande subventionsgruppcr
vid tilläggslångivningen, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:405 och 11:571, i vad

Bostadsförsörjningens främjande.

de berörde detta ämne, godkänna vad
i statsrådsprotokollet föreslagits;

X. beträffande maximihyrorna i pensionärshemmen,
med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionen
II: 559, i vad densamma berörde
detta ämne, godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts;

XI. beträffande frågan om visst barnantal
såsom förutsättning för familjebostadsbidrag,
med avslag å motionerna
1:154 och 11:264, 1:405 och
11:571 samt 11:578 i vad de avsåge
detta spörsmål, besluta ej vidtaga ändring
i det av förra årets riksdag fattade
beslutet;

XII. beträffande frågan om familjebostadsbidrag
till ettbarnsfamiljer och
ensamstående mödrar med ett eller flera
barn, lämna i motionen II: 559 framlagt
utredningsförslag utan åtgärd;

XIII. beträffande det s. k. trekronorsbidraget,
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionerna
I: 154 och II: 264 samt I: 405 och
II: 571, i vad de avsåge denna bidragsform,
besluta, att sådant bidrag alltjämt
skulle utgå;

XIV. beträffande frågan om familjebostadsbidrag
till familjer i redan befintliga
lägenheter, med avslag å motionen
II: 578 i denna del, godkänna vad
i statsrådsprotokollet anförts;

XV. beträffande frågan om familjebostadsbidragens
storlek, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen II: 559, såvitt densamma
behandlade denna fråga, godkänna vad
i statsrådsprotokollet föreslagits;

XVI. beträffande bränslebidragens
storlek, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionen II: 559, såvitt densamma
behandlade denna fråga, godkänna
vad utskottet förordat;

XVII. vidkommande övergångsbestämmelserna
i avseende på familjebostadsbidragen,
i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:403
och II: 572 samt med avslag på motionen
II: 559, såvitt nämnda motioner

2 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 27.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Bostadsförsörjningens främjande.

berörde detta ämne, godkänna vad utskottet
förordat;

XVIII, vidkommande ränta å äldre
bostadslån, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionen
II: 191, godkänna vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

XIX. beträffande frågan om nya villkor
för lån till allmännyttiga bostadsföretag,
lämna i motionen II: 191 framlagt
utredningsförslag utan åtgärd;

XX. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen,
i vad de ej behandlats under I—XIX,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna i statsrådsprotokollet förordade
ändringar från och med den
1 juli 1948;

XXI. beträffande räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka kunde komma
att beviljas under budgetåret 1948/49,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
medgiva, att densamma bestämdes till
3,25 procent;

XXII. beträffande fördelningen av
bostadsbyggandet på landsbygd och
stadssamhällen, godkänna vad utskottet
i anslutning till departementschefens
anförande i statsrådsprotokollet uttalat; XXIII.

för budgetåret 1948/49 under
femte huvudtiteln anvisa

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å tertiärlån för vissa bostadsbvggnadsföretag
ett förslagsanslag
av 325 000 kronor,

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och vad utskottet ovan under XVI
och XVII hemställt samt med avslag å
motionerna 1:154 och 11:264, 1:405
och II: 571 samt II: 559, i vad nämnda
motioner avsåge beloppet av ifrågavarande
anslag till Hyresrabatter för
mindre bemedlade, barnrika familjer
ett förslagsanslag av 21 000 000 kronor,

c) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 154
och 11:264 samt 1:405 och 11:571, i

vad nämnda motioner berörde ifrågavarande
anslag och ej behandlats ovan
under XIII, till Särskilda bostadsrabatter
ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor,

d) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 154
och 11:264, såvitt dessa motioner berörde
nu ifrågavarande anslag, till Bidrag
till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor,

e) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
6 000 000 kronor;

XXIV. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionerna
1:405 och 11:571, såvitt nämnda motioner
avsåge nu ifrågavarande medelsanvisning,
till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1948/49 under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 240 000 000 kronor;

XXV. för budgetåret 1948/49 under
fonden för låneunderstöd såsom investeringsanslag
anvisa

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 405
och II: 571, i vad nämnda motioner
berörde detta anslag, till Tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet
34 000 000 kronor,

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
till Lån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder 6 000 000
kronor;

XXVI. lämna utan åtgärd vad i motionerna
I: 405 och II: 571 anförts angående
uppförande av bostadshus i städernas
äldre, centrala delar.

Vid utlåtandet hade fogats följande
reservationer:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, fröken Andersson,
herrar Holmström och Birke, vilka ansett,
att utskottet bort

a) tillstyrka medelsanvisning till bostadsteknisk
försöksverksamhet och att

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

därför utskottets hemställan i punkten
I bort hava följande lydelse:

»I. med bifall till motionerna I: 405
och II: 571, såvitt nu är i fråga, till
Bostadsteknisk försöksverksamhet för
budgetåret 1948/49 under femte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 2 000 000
kronor;»

b) föreslå, att räntegaranti för lån
under egnahemslån framdeles ej skulle
beviljas och att till följd därav utskottets
hemställan i punkten III bort hava
följande lydelse:

»in. beträffande räntegarantier för i
öppna marknaden upptagen, under egnahemslån
och tertiärlån liggande kredit,
med avslag på Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna
I: 405 och II: 571 i vad de beröra denna
fråga, besluta att sådan räntegaranti
framdeles ej skall beviljas;»

2) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Grånebo, Mannerskantz, Heiding,
fröken Andersson, herrar Rubbestad,
Pettersson i Dahl, Holmström och
Birke, vilka ansett, att utskottet bort

a) förorda en begränsning av kapitalsubventionen
i fråga om radhusanläggningar
med gemensam panncentral
och att därför utskottets hemställan i
punkten IV b och c bort hava följande
lydelse:

»IV.

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionen II: 574
i vad densamma ej behandlats under
a) besluta, att kapitalsubvention till
anläggningar med gemensam panncentral
skall begränsas till 3 000 kronor
per lägenhet,

c) godkänna vad utskottet i övrigt
anfört i ämnet;»

b) förorda, att egnahemslån tills vidare
i regel ej beviljades för enfamiljshus
och radhus, som uppfördes och
förvaltades av kommun eller därmed
jämställd företagare, och att därför utskottets
hemställan i punkten V bort
lyda:

Bostadsförsörjningens främjande.

»V. beträffande egnahemslån till enfamiljshus
och radhus, uppförda och
förvaltade av kommun eller därmed
jämställd företagare, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag besluta, att sådant
lån endast må beviljas i vissa fall
i enlighet med vad utskottet förordat;»

3) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, fröken Andersson,
herrar Snndelin, Malmborg i Skövde,
Holmström och Birke, vilka ansett,

a) att utskottet icke bort tillstyrka
skärpning av villkoren för godkännande
av bostadsföretag såsom allmännyttigt
och att därför utskottets hemställan
i punkten VI bort hava följande
lydelse:

»VI. beträffande villkoren för att ett
bostadsföretag skall erkännas såsom
allmännyttigt, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag och i anledning av motionerna
1:404 och 11:573 samt 1:405
och 11:571, i vad nämnda motioner
beröra detta ämne, besluta, att gällande
villkor skola bibehållas oförändrade;»

b) att utskottet bort förorda avveckling
av det särskilda amorteringstvånget
för enskilda företag och att därför
utskottets hemställan i punkten VII
bort avfattas:

»VII. beträffande det särskilda amorteringstvånget
för enskilda företag,
med bifall till motionerna 1:404 och
11:573, i vad nämnda motioner ej behandlats
under VI. besluta, att amorteringsskyldigheten
i fråga skall upphävas;» 4)

av herrar Johan Bernhard Johansson,
Grånebo, Mannerskantz, Heiding,
fröken Andersson, herrar Rnbbestad,
Pettersson i Dahl, Holmström och
Birke, vilka ansett, att utskottet bort
avstyrka, att ytterligare en subventionsgrupp
inrättades vid tilläggslångivningen
och att därför utskottets
hemställan i punkten IX bort lyda:

»IX. beträffande subventionsgrupper
vid tilläggslångivningen, med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna T: 405 och II: 571, i vad

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Bostadsförsörjningens främjande.

de beröra detta ämne, besluta, att antalet
dylika grupper icke skall utvidgas
;»

5) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, fröken Andersson,
herrar Holmström och Birke, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka,
att familjebostadsbidrag begränsades
till familjer med minst tre minderåriga
barn och att därför utskottets hemställan
i punkten XI bort hava följande
lydelse:

»XI. beträffande frågan om visst
barnantal såsom förutsättning för familjebostadsbidrag,
med bifall till motionerna
I: 405 och II: 571 besluta, att
sådant bidrag skall tillkomma endast
familjer med minst tre minderåriga
barn;»

6) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Gränebo, Mannerskantz, Heiding,
fröken Andersson, herrar Rubbestad,
Pettersson i Dahl, Holmström och
Birke, vilka ansett, att utskottet bort
förorda upphävande av bestämmelserna
om trekronorsbidrag och att därför
utskottets hemställan i punkten XIII
bort hava följande lydelse:

»XIII. beträffande det s. k. trekronorsbidraget,
med avslag å Kungl.
Maj ds förslag och med bifall till motionerna
1:154 och 11:264 samt 1:405
och II: 571, i vad de avse denna bidragsform,
besluta, att bestämmelserna
om sådana bidrag skola upphävas;»

7) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, frökan Andersson,
herrar Sundelin, Malmborg i Skövde,
Holmström och Birke, vilka ansett,
att utskottet bort uttala sig för att familjebostadsbidragen
borde i varje fall
tills vidare begränsas till familjer i nyoch
ombyggda hus och att därför utskottets
hemställan i punkten XIV bort
hava följande lydelse:

»XIV. beträffande frågan om familjebostadsbidrag
till familjer i redan befintliga
lägenheter med avslag å motionen
11:578 i denna del, godkänna vad
utskottet anfört;»

81 av herrar Johan Bernhard Johansson,
Gränebo, Mannerskantz, Heiding,
fröken Andersson, herrar Sundelin,
Malmborg i Skövde, Rubbestad,
Pettersson i Dahl, Holmström och
Birke, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka Kungl. Maj ds förslag i fråga
om grunder för beräkning av bränslebidragets
storlek och att därför utskottets
hemställan i punkten XVI bort
lyda:

»XVI. beträffande bränslebidragens
storlek, med bifall till Kungl. Maj ds
förslag och med avslag å motionen
II: 559, såvitt densamma behandlar
denna fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats i vad det avser
ny- och ombyggda lägenheter samt i
övrigt bifalla vad utskottet föreslagit;»

9) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Gränebo, Mannerskantz, Heiding,
fröken Andersson, herrar Malmborg
i Skövde, Rubbestad, Pettersson
i Dahl, Holmström och Birke, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka av
Kungl. Maj d föreslagna övergångsbestämmelser
för familjebostadsbidragen
och att därför utskottets hemställan i
punkten XVII bort hava följande lydelse: »XVII.

vidkommande övergångsbestämmelserna
i avseende på familjebostadsbidragen,
med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag på motionerna
I: 403 och II: 572 samt II: 559,
i vad nämnda motioner beröra detta
ämne, godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats;»

10) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Gränebo, Mannerskantz, Heiding,
fröken Andersson, herrar Rubbestad,
Pettersson i Dahl, Holmström och
Birke, vilka ansett att utskottet bort uttala,
att ombyggnad samt förbättring
och upprustning av befintliga bostäder
på landsbygden borde under den närmaste
tiden givas största möjliga omfattning
och att till följd därav utskottets
hemställan i punkten XXII bort
hava följande lydelse:

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

»XXII. beträffande fördelningen av
bostadsbyggandet på landsbygd och
stadssamhällen, godkänna vad utskottet
anfört i anslutning till motionerna
I: 154 och II: 264;»

11) av herrar Gränebo, Heiding,
Sundelin, Malmborg i Skövde, Rubbestad
och Pettersson i Dahl, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka medelsanvisning
till hyresrabatter för mindre
bemedlade, barnrika familjer i enlighet
med Kungl. Maj :ts förslag och att därför
utskottets hemställan i punkten
XXIII b) bort avfattas:

»XXIII.

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna
1:154 och 11:264, 1:405 och 11:571
samt II: 559, i vad nämnda motioner
avse beloppet av här ifrågavarande anslag,
till Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer ett förslagsanslag
av 20 000 000 kronor;»

12) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, fröken Andersson,
herrar Holmström och Birke, vilka
ansett, att utskottet bort till hyresrabatter
för mindre bemedlade, barnrika familjer
tillstyrka en medelsanvisning av
allenst 15 miljoner kronor och att därför
utskottets hemställan i punkten
XXIII b) bort hava följande lydelse:

»XXIII.

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:405 och
II: 571 samt med avslag å såväl motionerna
1:154 och 11:264 som motionen
11:559, i vad nämnda motioner avse
beloppet av ifrågavarande anslag, till
Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer ett förslagsanslag av
15 000 000 kronor;»

13) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Gränebo, Mannerskantz, Heiding,
fröken Andersson, herrar Rubbcstad,
Pettersson i Dahl, Holmström och
Birke, vilka ansett, att utskottet bort
avstyrka medelsanvisning till särskilda
bostadsrabatter och att därför utskot -

Bostadsförsörjningens främjande.

tets hemställan i punkten XXIII c) bort
hava följande lydelse:

»XXIII.

c) med bifall till motionerna I: 154
och 11:264 samt 1:405 och 11:571, i
vad nämnda motioner beröra denna
anslagsfråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag
om medelsanvisning'' till särskilda
bostadsrabatter;»

14) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, fröken Andersson,
herrar Holmström och Birke, vilka
ansett, att utskottet bort föreslå visst
uttalande angående uppförande av bostadshus
i de äldre, centrala delarna
av städerna och att därför utskottets
hemställan i punkten XXVI bort lyda:

»XXVI. i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva tillkänna vad utskottet i anledning
av motionerna 1:405 och 11:571 anfört
angående uppförande av bostadshus
i städernas äldre, centrala delar.»

15) beträffande hyresrabatter för
mindre bemedlade, barnrika familjer av
herr Karl Andersson.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag beklagar att frågan om vår
bostadsförsörjning och vår bostadspolitik
alltid skall behöva komma före i
riksdagens sista timme. Förra året
hade vi denna debatt den 9 juli och i
år den 28 juni, alltså omedelbart inför
riksdagens uppbrott. Jag anser för min
del att man borde ha kunnat ordna
saken från regeringens sida så att riksdagen
inte behövt forcera denna stora
frågas behandling tillsammans med en
massa andra stora frågor nu i riksdagens
elfte timma.

Redan vid riksdagens början väcktes
en hel del motioner i frågan om
vår bostadsförsörjning och vår bostadspolitik
över huvud taget. Även jag har
varit med om att underteckna en sådan
motion. Den är uppbyggd på ett
något annat siitt än det, som jag i ut -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fin.

Bostadsförsörjningens främjande.

skottet gått in för. Vi ha i motionen
framhållit att enligt vår åsikt Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen vid avvägningen
av anslag åt landsbygd och
tätorter givit landsbygden alltför litet.
Till bostadsförbättringsverksamhet på
landsbygden äskades nämligen bara
2,5 miljoner kronor, medan egnahemsstyrelsen
begärt 20 miljoner kronor.
Det är klart att vi då måste anse det
förra beloppet alldeles för litet och i
den nämnda motionen yrkat på höjning
till 10,5 miljoner kronor. Under
den fortsatta behandlingen av frågan
har det emellertid visat sig, att reserver
nu stå till förfogande till ett belopp
av inte mindre än sammanlagt
25 miljoner kronor, reserver som kommit
till på grund av eftersläpning i bostadsbyggandet
eller därför att en hel
del bostäder inte kommit till utförande.
Självfallet ha vi med hänsyn till
dessa stora reservationer inte velat vidhålla
vårt krav på att anslag för andra
ändamål skulle överflyttas till hjälp åt
bostadsbyggandet på landsbygden, ty
faktiskt har man ju 27,5 miljoner kronor
till sitt förfogande för denna verksamhet.
Vi hade vidare i vår motion
också yrkat på att man skulle vila på
hanen något i fråga om en del av alla
dessa nyordningar i vår bostadsförbättringsverksamhet.
Jag tänker då särskilt
på familjebidragsverksamheten
och bränslebidragen och dylikt. Utskottet
har efter de redogörelser, som
därvidlag lämnats, stannat för Kungl.
Maj ds förslag om ett familjebostadsbidrag
på 130 kronor för barn och ett
fast bränsletillägg, och eftersom vi anse
det förslaget redigt och klart samt för
staten billigare än det gamla ha vi motionärer
ansett att man inte ovillkorligen
skulle bibehålla de gamla grunderna.

När vi vid förra årets riksdag debatterade
dessa frågor yrkades på vårt
håll avslag på den s. k. trekronorsregeln,
men vi förbehöllo oss rätt att ta
ställning till de övriga frågorna vid

1948 års riksdag. Därför anser jag,
herr talman, att när man nu går in för
behandlingen av detta och lägger sakliga
synpunkter på det kan man gå
ifrån en del uppfattningar som man har
haft tidigare.

Här är ytterligare en sak som jag
skall be att få yttra mig om, innan jag
går in på de olika reservationerna. Det
är själva principen för bidragsbeloppens
fördelning mellan tätorterna och
landsbygden. Vi ha tidigare stridit om
detta; så sent som den 5 maj ha vi haft
en debatt om saken här i riksdagen
med anledning av en interpellation. Då
fingo vi från statsrådet Ericsson en redogörelse
för dessa frågor. Han meddelade,
att när det gällde kvotorter
respektive icke-kvotorter hade man
ordnat det så, att kvotorterna skulle ha
35 000 lägenheter och icke-kvotorterna
15 000 lägenheter eller sålunda sammanlagt
50 000 lägenheter. Av statsutskottets
utlåtande får man fram, att det
nu är fråga om 55 000 lägenheter,
40 000 st. å kvotorter och 15 000 st. på
icke-kvotorter.

Det är alltså beträffande dessa 15 000
lägenheter på icke-kvotorter som man
har anledning att säga, att detta antal
är för litet.

När statsrådet Ericsson den 5 maj
talade om de nämnda 15 000 lägenheterna
redovisade han det på det sättet,
att av dessa lägenheter voro den
1 april 1948 4 000 beviljade och Kungl.
Maj:t hade lämnat arbetsmarknadsstyrelsen
bemyndigande att bevilja tillstånd
för ytterligare 5 000 lägenheter,
summa summarum 9 000 lägenheter.
Det fanns alltså 6 000 lägenheter, som
statsrådet icke redovisade. Nu ville
han komma ifrån detta på det sättet,
att han sade, att man icke hade ansökt
om så många byggnadstillstånd på
icke-kvotorter som på kvotorter. Han
redovisade det så, att man ansökt om
uppförande av sammanlagt 45 000 lägenheter
på kvotorter men endast 8 000
lägenheter på icke-kvotorter. Denna re -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

dovisning är mycket bristfällig, därför
att vi som ha hand om detta veta ju
hur det går till. På kvotorterna är det
i regel kommuner eller industrier som
göra gällande, att de på grund av planering
behöva så och så många lägenheter,
och de ansöka om att få bygga
dessa. När det däremot gäller ickekvotorter
komma många ansökningar
icke alls fram. Dels ha egnahemsnämnderna
icke släppt fram flera ansökningar
till länsarbetsnämnden än vad
den senare fått tillstånd till från
Kungl. Maj:t. Dels går det också till
så, att man hör sig för om möjligheterna
att få bygga, och får man veta
att det ej lönar sig så fullföljer man
många gånger icke sin ansökan.

Jag vill med detta endast ha sagt, att
denna redovisning icke säger hela sanningen,
utan i regel blir det i realiteten
mycket olika bedömanden.

Sedan tillåter jag mig upprepa vad
jag tidigare flera gånger sagt, att genom
att man medgiver en forcering av
byggnadsverksamheten i städer och
samhällen, alltså på s. k. kvotorter, men
håller den tillbaka på landsbygden, så
bidrar man till den folkmängdsförskjutning
som sker. Enligt riksdagens åsikt,
sådan den kommit till uttryck vid olika
tillfällen, är denna förskjutning en
olycka. Därför borde man i stället försöka
bereda möjlighet för folk att
stanna kvar ute i bygderna. Detta sammanhänger
med reservationen nr 10),
som jag kommer fram till litet senare.

Sedan är det en detalj till som jag
skall be att få beröra inledningsvis.
Det är vad utskottet skrivit om de bidragsbelopp,
som länsbostadsnämnderna
och bostadsstyrelsen skola lämna.
Utskottet menar, att det icke alltid
skall lämnas högsta tillåtna bidrag, utan
det skall tagas hänsyn till de bidrag
som förut iiro lämnade och antalet ansökningar
som inkommit. Alltså, utskottet
har här sagt, att man skall taga
hänsyn till växlingarna i tillgången på
medel. »Därest», säger utskottet, »be -

Bostadsförsörjningens främjande.

hovet av medel avsevärt överstiger tillgången
synes sålunda viss jämkning
nedåt av bidragsbeloppen böra ifrågakomma,
varigenom ett större antal förbättringar
kunna komma till stånd än
eljest skulle bli fallet.»

Jag vill för min del uttrycka min
särskilda tillfredsställelse över detta.
Tv om man har ett visst belopp till
förfogande för att dela ut såsom bidrag
och det är en oerhörd massa ansökningar,
som kanske allesammans
äro bidragsberättigade men icke kunna
anses ha lika stor angelägenhetsgrad,
så måste man för att kunna lämna bidrag
till ett så stort antal som möjligt
skära ned själva bidragsbeloppen. Jag
är särskilt angelägen att säga detta,
därför att jag har en gång sett ett referat
av ett tal av socialminister Möller,
där han deklarerade, att då det
gällde de anslag som funnits tidigare
hade det icke varit någon behovsprövning.
Nu ha egnahemsnämnderna varit
nödsakade att företaga en behovsprövning
antingen de velat det eller
icke på grund av att anslagsbeloppet
icke räckt till.

Jag går sedan över och talar litet om
de punkter, där vi haft olika meningar
och där också jag själv är medreservant.
Härvid skall jag be att få följa
den ordning som är tillämpad i utskottets
redovisning. Då kommer jag först
till reservationen nr 2), där man behandlat
de s. k. radhusanläggningarna.
I fråga om dessa har utskottet icke velat
begränsa det av Kungl. Maj :t till
4 000 kronor föreslagna subventionsbeloppet,
varemot vi reservanter anse
att det bör vara tillräckligt med 3 000
kronor per lägenhet. Det är ju så —
vilket jag hoppas att kammaren känner
till — att denna kapitalsubvention till
egna hem skall, såvitt anslaget räcker
till, utgöra 4 000 kronor sammanlagt
för enfamiljshus och 6 000 kronor för
tvåfamiljshus. Om det skall byggas radhus
komma vi i reservationen till den
meningen, att man skall ha samma

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Bostadsförsörjningens främjande.

kapitalsubventionsbelopp för dessa som
man har när det gäller tvåfamiljshus,
alltså 3 000 kronor per lägenhet. Nu
säger utskottet här, att om man skulle
göra på detta sätt så skulle man kanske
bidraga till att det ej bleve samma intresse
för att ordna med gemensam värmepanna
som eljest, och man skulle
ingenting vinna med detta, om var och
en skulle skaffa sin värmepanna.

Jag tycker, att vi ha klarat detta bra
i reservationen. Vi säga, att man har
möjlighet att vid beviljandet av lån i
radhus föreskriva, att det skall vara
gemensam värmepanna, alltså skall det
lånebeviljande organet se till att så
sker. För den skull behöver inte bidragsbeloppet
utgå med mera än 3 000
kronor per lägenhet.

När det gäller reservationen 2) b)
ha vi också en annan mening än utskottet.
Den avser egnahemshus, vilka
uppföras och förvaltas av kommun eller
därmed jämställd företagare, som enligt
Kungl. Maj :ts förslag skall ha rättighet
till samma kapitalsubvention som
en egnahemsbyggare, alltså 4 000 respektive
6 000 kronor.

Nu måste man verkligen ifrågasätta
om det finnes anledning till att kommuner,
som uppföra hus och förvalta
dem i egen regi för att sedan hyra ut
dem till befattningshavare eller andra,
vilkas bostadsfråga det anses ankomma
på kommunen att ordna, böra ha kapitalsubventioner.
Det är ju ingenting
som hindrar en kommun att uppföra
enfamiljs-, tvåfamiljshus eller radhus
med kapitalsubventioner samt sedan
sälja dem till någon hyresgäst eller,
som det heter, bostadsinnehavaren eller
någon annan. Nu är det klart, att om
kommunen överlåter huset till bostadsinnehavaren
och låter denne tillgodogöra
sig denna kapitalsubvention, så
kan man säga, att det må vara hänt;
då är ingen olycka skedd, ty då kommer
icke kommunen att tjäna något på
denna transaktion. Men det är ingen -

ting i vare sig propositionen eller utskottets
utlåtande som säger att tilllämpningen
skall bli denna. Det kan
bli så, att vederbörande kommun behåller
kapitalsubventionen själv; och
sedan får den, som skall förvärva sin
lägenhet med äganderätt, betala detta
lika mycket som om ingen subvention
hade lämnats.

Jag skulle ha velat i vår reservation
ha haft ett tillägg. Det kom icke med.
Jag vill bara till protokollet ha sagt,
att enligt min åsikt borde i reservationen
efter meningen: »I vissa fall torde
dock egnahemslån böra beviljas kommun
eller därmed jämställd företagare,
som uppför enfamiljshus eller radhus,
avsedda att överlåtas på den blivande
bostadshavaren» ha tillagts orden »till
självkostnadspris». Då hade man sörjt
för att kommunen ej haft möjlighet
att göra sig egen vinning på detta.

Om man sedan fortsätter här, kommer
man till reservationen nr 4). Den
gäller den s. k. femte subventionslinjen.
Om man går till Kungl. Maj:ts
proposition finner man, att byggnadslånebyrån
har gjort en utredning, där
det talas om hyresnivån 1939, och
funnit att den var osedvanligt låg.
Byggnadslånebyrån har sagt, att det
kanske blir nödvändigt att på vissa
orter öka hyran. Men byrån anser behov
icke föreligga av ytterligare subventionsgrupper.
Det har icke Kungl.
Maj:t stannat för, utan Kungl. Maj:t
har stannat för att det behöves en
femte subventionsgrupp. För den skull
föreslår socialministern, att det må ankomma
på Kungl. Maj :t att, därest behov
därav framkommer, inrätta en
femte subventionsgrupp. Utskottet har
skrivit mera bestämt då det föreslagit
inrättande av en femte subventionsgrupp.
Jag vill säga till utskottets talesman,
herr Eriksson i Stockholm,
som senare skall yttra sig i debatten,
att det skulle ha räckt om majoriteten
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag och inte

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Ytterligare skärpt det. Sådant tilläggslånesvstemet
nu är ordnat finns det
emellertid redan fem subventionsgrupper.
I den lägsta gruppen utgår tillläggslånet
med 40 öre per kvadratmeter,
i andra gruppen med 80 öre, i
tredje med 1 krona 20 öre och i fjärde
med 1 krona 60 öre. Emellertid finns
det en grupp, till vilken tilläggslån icke
utgår, och följaktligen kan man säga,
att det finns fem subventionsgrupper
redan nu och att den, som nu föreslås
skola av Kungl. Maj :t få inrättas blir
den sjätte gruppen, där tilläggslånet
skall utgöra 2 kronor per kvm. Under
senare år ha inkomsterna höjts så avsevärt
för praktiskt taget alla människor,
att de flesta torde kunna tåla en
hyresstegring och man kan allvarligt
ifrågasätta, huruvida staten har möjlighet
till att lämna subventioner i det
oändliga i fortsättningen.

Jag vill av de skäl jag anfört yrka
bifall till reservation 4).

Det s. k. trekronorsbidraget, varom
reservation 6) handlar, infördes i fjol
såsom en kompensation för de högre
hyrorna i nya hus, som uppförts av
kommuner eller s. k. allmännyttiga företag.
Bidragen kunna alltså utgå endast
för nya hus och nästan uteslutande
för hus i städerna. Om man
undersöker fördelningen av bostadsrabatterna
för den tid de utgått, skall
man finna, att av de 273 486 kronor,
varmed bidragen utgått fram till den
1 februari 1948, ha sammanlagt 138 000
gått till Stockholms stad. Den 28 maj i
år beslöt man att lämna bidrag för
ytterligare 23 060 kronor. Fram till
denna tid har det sålunda utgått bidrag
för sammanlagt 296 546 kronor. Av
detta har Stockholm fått hälften. Jag
vill ifrågasätta om det är riktigt att de
högre hyrorna i Stockholm skola kompenseras
genom statsbidrag. Om hyrorna
i Stockholm äro högre än på
andra ställen i landet på grund av höga
tomtpriser in. m., då bör Stockholms
stad ocli inte staten lämna dessa bidrag.

Bostadsförsörjningens främjande.

Jag ber sålunda att få yrka bifall
även till reservation 6).

Utskottet har beträffande bränslebidraget
föreslagit en ändring av propositionen.
Tidigare har det ju varit så,
att bränslebidraget och en del andra
poster dragits av vid uträknandet av
bostadsanskaffningskostnaden, och familjerna
ha fått hyresrabatter i proportion
till barnantalet. Rabatten har
utgått med 30 procent till familjer med
tre barn och med 70 procent till familjer
med sju eller flera barn. Detta
system skall nu läggas om och man
föreslår ett enhetligt bränslebidrag på
125 eller 175 eller 225 kronor för att
systemet skall bli klarare och redigare.
Som jag inledningsvis tillät mig säga
anser jag detta system vara bättre än
det gamla. Det har i utskottet redovisats,
att bränsletillägget kunnat gå upp
till 4 kronor och mera per kvadratmeter
i Stockholm, det vill säga c:a
225 kronor för en lägenhet med 55
kvadratmeters golvyta. Kungl. Maj :ts
förslag innebär att detta belopp kommer
att minskas. Utskottet har emellertid
försökt rätta till detta genom att
föreslå, att denna post höjes med 50
kronor, alltså 175—225 och 275 kronor
i de olika grupperna. Utskottet beräknar
att anslaget härigenom måste ökas
med en miljon kronor. Jag vet inte
om detta belopp är tillräckligt — det
äro väl ledamöterna av utskottsmajoriteten
själva inte så säkra på — men
vi som stå för reservation 8) ha i alla
fall ansett, att riksdagen bör bifalla
Kungl. Maj:ts proposition. Jag yrkar
sålunda bifall till reservation 8).

Reservation 9) gäller övergångsbestämmelsernas
ikraftträdande. Enligt
Kungl. Maj ds förslag skall familjebostadsbidraget
gälla från den 1 januari
1948. I två motioner har emellertid föreslagits,
att bidrag skall utgå till familjer,
som bo i hus, som blivit färdiga
efter den 1 juli 1946, och utskottet har
tillstyrkt dessa motioner. Vi reservanter
ha emellertid ansett, att riksdagen

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Bostadsförsörjningens främjande.

även på denna punkt bör följa Kungl.
Maj :t, och jag tillåter mig därför yrka
bifall till reservation 9).

I reservation 10) behandlas en principfråga,
nämligen fördelningen av
byggnadsverksamheten mellan landsbygd
och tätorter eller mellan kvotorter
och icke kvotorter. Jag har tidigare inledningsvis
motiverat min inställning
härvidlag, och jag skall därför inte
närmare redogöra för densamma. Enligt
min mening är det nödvändigt att
riksdagen gör ett principuttalande, att
byggnadsverksamheten bör vara lika
stor på landsbygden som i stadssamhällena
eller att tillståndsgivningen på
landsbygden i varje fall inte skall vara
restriktivare än i städer och tätorter.
Enligt en redovisning som lämnas i utskottets
motivering skall det, som jag
tidigare nämnt, byggas 40 000 lägenheter
på kvotorter och 15 000 på icke
kvotorter. Om fördelningen av byggnadstillstånden
även i fortsättningen
skall vara densamma som innevarande
år, har man därför anledning att befara,
att en del av lägenheterna på icke
kvotorter bli som tidigare lagda på is,
att man får vänta till ett lägligare tillfälle
med att uppföra dem, eller att de
kanske inte alls komma till stånd. Att
det finns en så stor reservation av bidragsmedel
som 25 miljoner kronor, det
beror enligt min mening på att myndigheterna
varit alltför restriktiva gentemot
landsbygden vid byggnadstillståndsgivningen.

Reservation 11), som väckts av folkparti-
och bondeförbundsledamöterna
ensamma, gäller hyresrabatter för
mindre bemedlade, barnrika familjer.
Jag ber att få yrka bifall till denna reservation.
Jag vill också yrka bifall
till reservation 13), som gäller själva
bidragsbeloppet.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till utskottets hemställan med de ändringar,
som föreslås i reservationerna
2) a) och b), reservation 4), som gäller
införande av en femte subventions -

grupp, reservation 6), som gäller trekronorsbidraget,
reservation 8), som
gäller bränslebidraget och vari yrkas
bifall till propositionen i denna del,
reservation 9), vari föreslås att familjebostadsbidrag
skall gälla från den 1
januari 1948 i stället för från den 1
juli 1946, som utskottet föreslår, reservation
10), som gäller principerna för
tillståndsgivningen, reservation 11) och
reservation 13), som gälla anslagsbeloppet.

Herr BIRKE: Herr talman! Då herr
Pettersson i Dahl utförligt uppehållit
sig vid de olika reservationerna, kan
jag fatta mig ganska kort.

Den bostadspolitik, som statsmakterna
söka genomföra, skall delvis finansieras
med ganska omfattande subventioner.
De ekonomiska verkningarna
härav komma åtminstone under en lång
tid framåt att vara svåra att bedöma.
Enligt min mening kan ett överförande
av bostadsproduktionen på kommunerna
inte medföra lägre byggnadskostnader,
men däremot en svällande administrativ
apparat, och den enskildes frihet
kommer att få sitta emellan.

Byggnadsproduktionen är, såsom vi
alla känna till, starkt traditionsbunden,
och de använda metoderna äro egentligen
föråldrade. Kostnaderna torde
därför inte kunna sänkas så länge nuvarande
metoder tillämpas. I en motion
från högern har yrkats, att man skall
ägna särskild uppmärksamhet åt denna
fråga, och då söka nedbringa byggnadskostnaderna.
Jag tror att det är
nödvändigt med en allmän rationalisering,
och i motsats till departementschefen
anser jag att den enskilda företagsamheten
bör få konkurrera med
stat och kommun. Vi ha föreslagit, att
man för att tillvarataga utvecklingsmöjligheterna
och söka sig fram till lyckliga
lösningar av rationaliseringsproblemet
vid olika tillfällen skall låta
uppföra experimenthus. Vi ha i motio -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

nen föreslagit, att det anslås 2 miljoner
kronor för detta ändamål.

Bankkommittén har i sitt betänkande
i november 1947 avstyrkt införandet av
en statlig räntegaranti enligt bostadssociala
utredningens förslag för lån
som ligga under egnahemslån. Jag tror
att införandet av räntegaranti skulle
kunna medföra betydande kostnadér
för statsverket. Såsom motivering för
att departementschefen på denna punkt
ändrat uppfattning sedan förra året
hänvisas endast till en skrivelse från
bvggnadslånebvrån av den 8 mars 1948.
Vi reservanter ha icke kunnat ansluta
oss till Kungl. Maj :ts förslag i denna
del.

Det föreslås vidare i propositionen,
att begreppet »allmännyttiga företag»
skall skärpas. Det har knappast förelegat
tillräckligt starka skäl för en sådan
ändring. Ett genomförande av
Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt
skulle bara medföra nackdelar.

Den extra amorteringsbestämmelsen
för enskilda företagare bör slopas.
Ränte- och amorteringsvillkoren böra
vara lika för stat, kommun och enskild
företagare. Den enskilda företagsamheten
bör inte ställas i särklass, utan den
bör på lika villkor få konkurrera med
stat och kommun.

Utskottets förslag att det under vissa
förutsättningar skall kunna införas ytterligare
en subventionsgrupp anser jag
inte heller vara lyckligt. Det kan i vissa
fall vara erforderligt att lämna subventioner
för att eliminera kortvariga prishöjningar,
men staten kan ju inte lämna
subventioner i all framtid. Regeringen
anser ju, att man bör söka minska
köpkraftsöverskottet genom en överbalansering
av budgeten, men genom
att lämna subventioner åt olika håll
ökar man ju köpkraftsöverskottet, och
det är en ekonomisk politik som åtminstone
jag har svårt att förstå.

Jag har den uppfattningen, att familjebostadsbidrag
endast bör utgå som
hittills till familjer med minst tre barn

Bostadsförsörjningens främjande.

och inte, såsom föreslås i den kungl.
propositionen, till familjer med minst
två barn.

Förra årets riksdag ställde 500 000
kronor till kommunernas förfogande
för att dessa skulle kunna betala ut s. k.
trekronorsbidrag. Anslaget angavs då
i propositionen ha försökskaraktär. Det
har visat sig, att dessa bidrag i praktiken
utdelats efter vitt skilda grunder
av de olika kommunerna, och vi reservanter
ha därför yrkat, att anslaget
skall bortfalla.

Anslaget till hyresrabatter har av
utskottet föreslagits till 21 miljoner
kronor. En del jämkningar ha föreslagits
av Kungl. Maj:ts förslag, och vi
reservanter ha därför ansett, att anslaget
bör kunna reduceras till 15 miljoner.

En allmän återhållsamhet med statsutgifter
är nödvändig med hänsyn till
vårt finansiella läge, och denna återhållsamhet
måste givetvis också drabba
bostadsproduktionen. Den nyproduktion
av bostäder, som nu sker företrädesvis
i städernas ytterområden,
medför att kommunerna måste företaga
investeringar för väg- och ledningsbyggen
till de nybebyggda områdena.
Dessa investeringar skulle till
stor del kunna bortfalla om man försökte
främja en mera central bebyggelse.
Reservanterna anse det därför
vara angeläget att grunderna för byggnadstillståndsgivningen
ändras så, att
bostadshus framdeles kunna uppföras
i de inre delarna av städerna i större
utsträckning än som nu är fallet.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till de reservationer
som avgivits av herr .T. B. Johansson
m. fl.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Folkpartiets representanter i utskottet
ha i stort sett anslutit sig till
Kungl. Maj:ts proposition i föreliggande
ärende. Avvikelserna gälla endast två

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Bostadsförsörjningens främjande.

punkter, nämligen reglerna för bedömandet
av huruvida ett företag skall
anses som allmännyttigt samt den extra
amorteringsplikt, som åligger enskilda
företagare. Vår åsikt i dessa frågor redovisas
i reservation 3) a) och b) vid
detta utlåtande.

Som vi veta har Kungl. Maj:t föreslagit,
att bostadsföretag icke må erkännas
som allmännyttigt med mindre
vederbörande kommun utser åtminstone
majoriteten av företagets styrelse,
och härutöver kräves, att sådana styrelseledamöter,
som eventuellt icke väljas
av kommunen, få utses endast av
personer eller företag, vilka kunna betraktas
såsom fullt fristående från
egentliga byggnadsföretagarintressen.

Det må tillåtas mig erinra om de regler
som nu gälla. Till allmännyttigt
bostadsföretag hänföras dels kommunägda
företag, dels efter kommunens förslag
och byggnadslånebyråns särskilda
prövning annat företag, som bedrives
utan enskilt vinstsyfte och som är underkastat
väsentligt kommunalt inflytande.
Dessa regler ha sedan preciserats
så, att till denna kategori hänförts
utom helt kommunägda företag sådana,
där kommun utser flertalet styrelseledamöter,
och slutligen efter prövning
av omständigheterna i varje särskilt
fall bostadsföretag, där kommun
utser mindre än flertalet, dock minst
två styrelseledamöter.

Jag skall villigt medgiva, att skäl
kunna anföras för den av Kungl. Maj:t
föreslagna regeln, men om den skall
tillämpas undantagslöst leder den till
att åtskilliga personer, som nu på ett
förtjänstfullt sätt deltagit i den aktiva
bostadspolitiken, komma att utestängas
från sådan verksamhet. Byggnadslånebyrån
erinrar därom, att det är många
kommuner som ännu länge komma att
sakna erforderlig administrativ utrustning
och erfarenhet på detta område
och att värdefulla insatser kunna väntas
från företag med erfarenhet av organisationsarbete,
bostadsproduktion

och förvaltning utan att företräda sådana
intressen som åsyfta enskild vinst.
Det är detta, herr talman, som gjort att
vi anse att vid sidan av den nu av
Kungl. Maj :t föreslagna huvudregeln
den hittillsvarande möjligheten bör bibehållas
att som allmännyttigt bostadsföretag
efter prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall godkänna
även företag, i vars styrelse kommunen
icke har majoritet men ett mindretal
av minst två ledamöter. Vi ha därför
i motion föreslagit, att man skall
låta huvudregeln gälla men att undantag
skall få ske efter prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall.

Nu säger utskottet, att det i likhet
med departementschefen anser, att de
minimikrav, som uppställas för godkännande
av företag såsom allmännyttigt,
av praktiska skäl böra göras så
enkla och klara som möjligt. Med hänsyn
härtill och då förslagen i motionerna
icke torde medföra några uppenbara
fördelar, avstyrker utskottet nämnda
förslag.

Jag tycker nog, att det först angivna
skälet för avslag på motionen knappast
är avgörande, och vad beträffar den
senare delen av motiveringen synes den
mig dock innebära, att utskottet icke
vill bestrida att förslaget i vår motion
innebär fördelar.

Vad sedan angår den extra amorteringsskyldigheten
för enskilda företagare
erinrar jag om att lånegränsen
för enskild byggnadsföretagare vid fjolårets
riksdag höjdes till i vissa fall 90
procent. Däremot gäller ju alltjämt för
låntagare av denna kategori till skillnad
från övriga en extra amorteringsskyldighet
av en procent å lånebeloppet
under de första sex åren. Det är
svårt att finna några skäl för denna
mindre gynnsamma behandling av en
kategori företagare, som ändå svara för
en betydande del av den sammanlagda
produktionen av flerfamiljshus med tertiärlån.
Den tanke, på vilken detta villkor
stöder sig, nämligen att amorte -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

ringen skall ske hastigare under den tid
då underhållskostnaderna äro lägre,
synes icke heller tillräckligt bärande.
Vi ha i reservationen på denna punkt
anfört, att redan det förhållandet, att
amortering — utöver den extra amorteringen
— sker med årligen lika stora
belopp under tertiärlånets hela löptid,
medför, att de sammanlagda kapitalkostnaderna
äro jämförelsevis stora i
början för att därefter successivt
minska.

Utskottet har anfört, att det här gäller
att förebygga spekulativa missbruk.
Vi ha den uppfattningen — jag vill
understryka det — att tillräckliga garantier
mot sådant missbruk bör kunna
erhållas även om bestämmelserna om
extra amortering skulle bortfalla.

Till sist, herr talman, ett par allmänna
reflexioner i anslutning till det nu
föreliggande förslaget. Det är klart att
man kan förstå och inse, att en kommun
som lider av bostadsbrist och
minskad byggnation försöker förskaffa
sig en viss bestämmanderätt över fördelningen
av byggnadskvoten, men därmed
behöver icke med nödvändighet
följa att enskilda företagare mer eller
mindre utträngas från bostadsproduktion.
Vi förmena att den moderna byggnadslagstiftningen
och den offentliga
kreditgivningen ger det allmänna tillräckliga
möjligheter att hävda sina intressen
utan att själva bostadsproduktionen
behöver i så hög grad kommunaliseras.
Det synes också angeläget att
den stimulans genom erfarenheter och
idéer i skilda hänseenden, som tävling
mellan ett flertal olika företagare
erfarenhetsmässigt medför, icke skjuts
åt sidan, överallt i vårt land, i små
eller större orter, möter man talande
exempel på vad enskilda företagare
kunnat göra för insatser på stadsplaneteknikens
och bostadsfrågans område.
Den kontrollapparat, som i olika former
står till myndigheternas förfogande,
bör innebära tillräcklig garanti mot
missbruk.

Bostadsförsörjningens främjande.

Jag vill, herr talman, understryka
vikten av att olika företagsformer i fri
tävlan med varandra och i huvudsak
på lika villkor få arbeta inom bostadsproduktionen.
Då får man i det långa
loppet ådagalagt, vilka av de olika företagsformerna
som bygga bäst och billigast.
Bostadspolitikens uppgift är väl
ändå til syvende og sidst att skaffa
människorna goda och billiga bostäder
och icke att genomföra vissa mera idealistiskt
än praktiskt betingade kommunaliseringsprojekt.
Med den statliga
kreditgivningen bör man tillse, att den
kommunala verksamheten så organiseras,
att den i längden leder till goda resultat
och att den kostnadskontroll, som
ett fritt entreprenadsystem medför, också
får tillfälle att fullt göra sig gällande.

Herr talman! Jag skall stanna vid
detta och i anslutning till vad jag
här anfört be att få yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen
nr 3, punkterna a) och b).

Herr KEMPE: Herr talman! I sin översikt
över läget på bostadsmarknaden
konstaterar socialministern, att detta
snarast har skärpts under år 1947. I
övrigt är tonen mycket pessimistisk i
fråga om att inom rimlig tid kunna
likvidera den stora bostadsbristen. Utskottet
försöker med anledning av den
kommunistiska motionen, vari påyrkas
en omprövning av bostadspolitiken, något
förgylla situationen på bostadsmarknaden.

I vår motion ha vi icke förnekat, att
det har byggts massor av bostäder, men
vi säga samtidigt att bostadsproduktionen
icke har pågått i den omfattning
och i den takt som varit nödvändig för
att täcka behovet. Det har helt nyligen
i eu interpellationsdebatt omvittnats,
att läget på bostadsmarknaden är bekymmersamt
för tiotusentals av landets
medborgare. De stora städerna måste
tillgripa surrogatet med byggande av

Nr 27.

Mandagen den 28 juni 1948 fm.

Bostadsförsörjningens främjande.

speciella nödbostäder, förutom att man
överallt tvingas använda lägenheter,
som äro utdömda av hälsovårdsnämnderna.

De av oss, som ha en skaplig bostad,
kunna väl knappast göra sig en föreställning
om under vilka förhållanden
de bostadslösa leva. Tragiken i dylika
fall är så iögonenfallande, att varje
normal människa måste reagera. Enligt
en snabbinventering, som gjorts av arbetsförmedlingarna,
rapporterades i
maj detta år 97 000 lediga platser. Arbetsgivarna
kunde anskaffa bostäder
till endast 34 400 ogifta och till 2 000
gifta. Endast 40 procent av dem som
sökt arbete kunde få bostadsfrågan
löst. Det kan vara av intresse att i
detta sammanhang meddela, att i mitten
av april voro enligt uppgift 8,s
procent av byggnadsfackförbundens
medlemmar arbetslösa. Ja, sedan vi
behandlade den nyssnämnda interpellationen
meddelas, att det var 30 000
anmälda till bostadsförmedlingen i
Stockholm för erhållande av hostad.
Det är ungefär två månader sedan, och
under tiden har antalet ökat med 2 000
och är nu uppe i 32 000, som söka lägenhet.
88 procent av dessa 32 000 äro
familjeförsörjare. Även om inte alla
dessa 32 000 äro katastroffall, så meddelas
från Stockholms stads myndigheter,
att katastroffallens antal ökar.

Med den restriktiva bostadspolitik,
som nu bedrives av regeringen och vilken
politik samtliga politiska partier
här i riksdagen med undantag av kommunisterna
synas vara överens om, kan
man förutsätta att läget på bostadsmarknaden
icke kommer att i någon
nämnvärd grad förbättras under de
närmaste åren. Visserligen gjorde socialministern
en deklaration i fjolårets
debatt om bostadsförsörjningen, som i
någon mån avvek från vad statsministern
tidigare uttalat, då det gällde bostadspolitiken.
Statsrådet Möller sade
vid det tillfället bl. a. följande: »Nu är
det visserligen sant, att vi måste skära

ned den allmänna investeringsverksamheten.
Men jag kommer att hävda att
det, som skall stå sist i kön vid nedskärningsprocessen,
skall vara bostadsbyggandet.
Det är icke där man skall
sätta in operationskniven. I den mån
material och arbetskraft finnas skall
bostadsbyggandet ha prioritet.»

Jag var och är helt överens med
statsrådet Möller, att det icke är på bostadsbyggandets
område man skall sätta
in operationskniven för att förhindra
vidare byggande eller begränsa
detsamma, om man vill bekämpa en inflationistisk
utveckling. Utvecklingen
synes beklagligt nog bekräfta, att regeringens
övriga ledamöter icke ansett
att bostadsbyggandet skall ha prioritet.

Det talas så mycket om brist på arbetskraft
och material, vilket är en sanning,
kan man säga, med mycket stor
modifikation. Under senare tid har
byggnadsmaterialtillgången blivit bättre,
ja, på vissa områden så bra att man
t. o. in. börjat exportera en del byggnadsmaterial,
exempelvis cement. Jag
kan inte heller underlåta att erinra om
att en del av vår viktigaste byggnadsmaterialproduktion
icke utnyttjas till
hela sin kapacitet på grund av arbetskraftsbrist,
som i sin tur direkt är orsakad
av det dåliga löneläget vid exempelvis
järnbruken.

Den statliga bostadspolitiken med investeringsbegränsning
blir till sina
konsekvenser synnerligen negativ och
motverkar enligt min mening det syfte,
som den skulle tjäna. Om man genom
en speciell politik minskar bostads- och
byggnadsmaterialproduktionen, ökas
självfallet inom dessa områden de spekulativa
tendenserna, och detta i sin
tur påverkar den penningpolitiska utvecklingen
i ogynnsam riktning. Vi
kommunister äro därför av den uppfattningen,
att regeringen omedelbart
bör upphäva sin restriktiva bostadspolitik
och i stället utnyttja alla resurser
för att i snabbast möjliga tempo likvidera
bostadsbristen. Det ligger ju för

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

övrigt också helt i linje med efterkrigsprogrammet
och de vallöften, som under
de senaste två valen givits väljarna
av såväl socialdemokraterna som kommunisterna.
Vi anse för vår del att
ingenting har inträffat som kan ge en
saklig motivering för att frångå dessa
vallöften.

I propositionen framhåller departementschefen,
att byggnadskostnaderna
under åren 1942—1945 undergått obetydliga
förändringar men däremot under
de sista två åren stigit rätt avsevärt.
Om byggnadskostnaderna öka,
skapar det självfallet ett tryck på hyresnivån,
som gör det omöjligt att upprätthålla
1939 års hyrespriser annat än
genom ökad statlig subvention. Enligt
den utredning, som företagits av socialstyrelsen,
ha hyrorna trots rådande
prisstopp ökat. I Göteborg, Malmö
och Lund ha hyrorna höjts med 4 procent,
Linköping 11,9 procent, Köping
19 procent, Boden 24,1 procent etc.
Denna utredning visar även att en omfattande
spekulation i fastigheter förekommer.
Små fastigheter, vilkas taxeringsvärde
överstiger 20 000 men ej
50 000 kronor, ha varit särskilt åtråvärda.
Sådana fastigheter stego i pris
med 33 procent i Göteborg och med
34 procent i Malmö. I Stockholm spekulerades
värst med omoderna hus på
fri grund i den inre staden. Utredningen
konstaterar, att dylika hus sedan
1938 ökat i pris med 52 procent.

Så länge vi ha brist på bostäder, kan
man räkna med en fortsatt kapitalistisk
spekulation. Icke minst av denna anledning
är det av stor betydelse att bostadsbristen
likvideras. Inom byggnadsmaterialproduktionen
ha vi liknande
förhållanden, och därför kan man icke
komma till rätta med bostadspolitiken
förrän man på allvar lar itu med byggmonopolen.
År 1944 beslutade som bekant
riksdagen att kräva vissa åtgärder
i den vägen. Vi ha nu 1948 och
ingenting har gjorts med undantag av
att i fjol tillsatts en utredning. Under

Bostadsförsörjningens främjande.

tiden ha monopolen utvecklats och blivit
ännu mera dominerande inom hela
byggnadsmaterialproduktionen.

Högern har i motion föreslagit, att 2
miljoner kronor skulle ställas till förfogande
för bostadsteknisk försöksverksamhet.
Det är ju inte något ont i
att experimentera på detta område,
men om man tar del av motiveringen
i högerns motion måste man reagera.
Med bibehållande av nuvarande byggnadsmaterial
och byggmetoder torde
byggnadskostnaderna icke nämnvärt
kunna sänkas, säger man i högermotionen,
som är undertecknad av herr
Skoglund i Doverstorp m. fl. Vi vilja,
säger man vidare, angripa denna fråga
som ett praktiskt produktionsproblem,
där det gäller att reducera byggnadskostnaderna.
Högermotionärerna tänka
troligen på att pressa ned byggnadsarbetarnas
löner och se endast den möjligheten
för att pressa ned hyresnivån.
Som bekant ha byggnadsarbetarna —
och det torde också herr Skoglund i
Doverstorp veta — icke så höga löner
att de kunna utan hjälp hyra moderna
bostäder. I så fall synes det mig, som
om man angriper problemet från fel
sida.

På ett annat ställe i motionen talas
det om att man så skall utveckla en bostadspolitik,
att man tar fram det stimulerande
konkurrensmomentet och
därmed eliminerar de återhållande ekonomiska
faktorerna. Jag frågar: Kan
man i dag tala om att det existerar någon
fri konkurrens inom byggnadsproduktionen?
Den ha kapitalisterna i stor
utsträckning själva likviderat. Inte ens
inom rör- och elektriska installationsfacket
existerar numera någon fri konkurrens.
Den fria konkurrensen har
avlösts av karteller och monopol. Det
är för övrigt en ganska naturlig utveckling
under nuvarande kapitalistiska
samhällsförhållanden. Antingen leva
högermotionärerna kvar i flydda tider
eller också är det ett försök till en
ganska medveten demagogi, när man

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm

Bostadsförsörjningens främjande.

på denna grundval vill åstadkomma en
förändring. Varför önska inte högermotionärerna
angripa de höga byggnadskostnaderna
från den enligt vår
mening rätta sidan genom statligt ingripande
mot byggmonopolen och pressa
ned materialpriserna till de verkliga
framställningskostnaderna? Det är en
av de länkar man måste taga fast i för
att bringa ned byggnadskostnaderna
och därmed hyresnivån. Jag skulle vilja
fråga, om högern och folkpartiet och
varför inte även bondeförbundet äro
beredda att vidtaga åtgärder i den riktningen?
Därmed kommer man direkt
i motsättning till storfinansen och dess
intressen, och jag förmodar att dessa
borgerliga partier icke ha så stort intresse
att taga en dust med denna storfinans.

Vi diskuterade i lördags priskontroll.
Hur skulle det vara att göra en grundlig
översyn av byggnadsmaterialpriserna?
Jag tror att i de flesta fall priserna
äro så högt uppskruvade, att det finns
ganska bred marginal för prissänkningar.
Det är för övrigt en åtgärd, som
regeringen borde vidtaga medan den
väntar på förslag från den utredning,
som arbetar på detta område.

En annan länk i orsakskedjan när det
gäller de höga hyrorna utgör självfallet
räntan. Räntekostnaderna representera
den största utgiftsposten i fastigheternas
kapital- och driftskostnader. Räntan
på de statliga lånen till flerfamiljshus
sänktes härom året till 3 %. Även
räntan på de nya egnahemslånen skall
bli densamma. I fjol motionerade jag
och flera kommunister om att de äldre
tertiärlånen och egnahemslånen skulle
komma i åtnjutande av en räntesänkning
till 3 %. I år har jag upprepat kravet.
Utskottet skrev i fjol, att ett avgörande
i denna riktning icke är möjligt
utan en mera ingående undersökning
och att byggnadslånebyrån borde ägna
denna fråga vederbörlig uppmärksamhet.
Utskottet upprepar i år nästan ordagrant
fjolårets uttalande, trots att

byggnadslånebyrån inte, såvitt jag vet,
följt utskottets anmaning. Därför tycker
jag, att utskottet åtminstone kunde
ha skärpt formuleringen i årets utlåtande,
när det nu inte för sin del kunde
tillstyrka motionen. Om statens självkostnadsränta
beräknas till omkring
3 %, vilket säkerligen måste vara något
i överkant, så erhåller staten stora
inkomster på de lån som beviljats före
den 1 juli 1946. På grund av den fördyring
av fastigheternas bränsle- och
administrationskostnader som inträtt
har man svårt att finansiera de nya
fastigheterna, trots att hyrorna äro så
höga. En sänkning av räntan på de
äldre tertiärlånen och egnahemslånen
skulle dels underlätta finansieringen av
fastigheterna dels kunna användas till
hyressänkning. Jag vädjar till såväl regeringen
som bostadsstyrelsen att fortast
möjligt undersöka möjligheten av
en sänkning av räntan på de äldre tertiär-
och egnahemslånen.

I vår motion ha vi även föreslagit
utredning av frågan om lägre räntor än
de nuvarande på statliga lån till allmännyttiga
bostadsföretag. Om jag inte är
fel underrättad uttager man i Norge
och Danmark en ränta av endast 2 V2 %
på de statliga lånen. En dylik form av
subvention Ull bostadsbyggande är naturligtvis
mer sympatisk och måste i
längden bli mer ändamålsenlig än de
otaliga former av subvention som nu
växa fram som ogräs.

Regeringen har även föreslagit höjning
av maximihyrorna i pensionärslägenheter.
Förslaget innebär att inom
den högsta bostadskostnadsgruppen
kommunerna kunna höja hyran i pensionärshemmen
från 240 till 320 kronor
för en person och från 360 till 480 kronor
för två eller tre personer. Höjningen
motiveras delvis med den förbättring av
folkpensionen som inträtt i och med
den senaste folkpensionsreformen. Den
dyrtid som inträtt under senare tid har
emellertid i väsentlig grad reducerat
underlaget för folkpensionen, och där -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

till kommer slopandet av tidigare livsmedelsrabatter,
vilket medför att en
höjning av hyran i många fall kommer
att sänka levnadsstandarden för vissa
folkpensionärer. Sveriges folkpensionärers
riksförbund har också avstyrkt
hyreshöjningen. Med i korthet denna
motivering har den kommunistiska
gruppen yrkat avslag på det framlagda
förslaget i den mån detta medför förhöjning
av nu utgående hyror i pensionärshemmen.

Det principbeslut, som fattades av
fjolårets riksdag i fråga om familjebostadsbidrag,
tar konkret form i år i och
med att departementschefen begär anslag
till bostadsrabatter, men begränsar
dessa till att utgå endast till familjer,
vilka inflytta i fastigheter uppförda efter
den 1 juli 1948. Vi avgåvo i fjol den
deklarationen, att denna form av subventionspolitik
endast kan godtagas under
en övergångsperiod. De höga hyrorna
måste, som även tidigare framhållits,
angripas från helt andra utgångspunkter.
Underlåter man att vidtaga
dessa andra åtgärder komma, som
jag i inledningen till detta anförande
framhållit, de föreslagna subventionsåtgärderna
att konservera de höga byggnadskostnaderna
och därmed den höga
hyresnivån.

När man nu på grund av de rådande
förhållandena tvingas acceptera tilllämpningen
av bostadsrabatter, bjuder
konsekvensen att man om möjligt söker
genomföra detta system så smidigt, att
man icke splittrar medborgarna och
skapar missnöje. Departementschefens
förslag har hos många utlöst ett mycket
starkt missnöje, ty förslaget i fråga om
rabatterna, åtminstone på de högre
dyrorterna, innebär försämringar i förhållande
till nu utgående bostadsrabatter,
och förslaget begränsas till att
omfatta endast de familjer som inflytta
i under året nya eller ombyggda fastigheter.
Även bränslebidragen bli lägre.
Utskottet synes också vara medvetet om
dessa försämringar och har av den an -

Bostadsförsörjningens främjande.

ledningen i någon mån sökt förbättra
Kungl. Maj ds förslag, även om det inte
gått så långt som vi föreslagit i vår
motion. Vi ha föreslagit, att familjebostadsbidragen
och bränslebidragen höjas,
så att de icke bli lägre än de nu utgående
och att dylika bidrag skola utgå
till barnfamiljer med begränsade inkomster,
vilka bo i fastigheter uppförda
efter den 1 januari 1942 och vilkas
standard i övrigt uppfylla de uppställda
villkoren. Rättvisesynpunkter tala nämligen
för att man utsträcker familjebostadsbidragen
till samtliga barnfamiljer
med begränsade inkomster, som bebo
liknande lägenheter. Även om byggnadskostnaderna
ökat under senare tid, gäller
alltjämt kungörelsen med föreskrift
att 1939 års hyresnivå i jämförliga lägenheter
skall hållas — alltså ett slags
hyresstopp. Därför kunna dessa bostadsrabatter
icke användas såsom något
slags kompensation för höjda hyror.
Ett starkt missnöje kommer utan tvivel
denna begränsning av bostadsrabatterna
att utlösa bland de hyresgäster, som
bo i äldre fastigheter, vilkas lägenhetsstandard
är likvärdig med den för de
nya lägenheter som färdigställas i år.

Även enbarnsfamiljerna stå i en undantagsställning
på grund av att bostadsbidrag
endast skall utgå till familjer
med två barn. Vi ha av den anledningen
föreslagit, att regeringen bör
skyndsammast utreda kostnaderna för
att även dessa kategorier kunna erhålla
familjebostadsbidrag, så att förslag i
denna riktning kan framlämnas till
nästa års riksdag.

Utskottet har i någon mån tillmötesgått
våra synpunkter i fråga om utsträckningen
av familjebostadsbidragen
att gälla även familjer som bo i bostäder,
vilka förvaltas av kommun eller
allmännyttigt företag och uppförts tidigare
än den 1 juli 1948. Gränsen har
satts till den 1 juli 194G. Beträffande
bränslebidragen har utskottet föreslagit
en höjning i förhållande till de av departementschefen
föreslagna beloppen,

3 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 27.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Bostadsförsörjningens främjande.

varigenom skillnaden mellan vad som
nu utgår i familjebostadsbidrag och
bränslebidrag icke blir så stor som
eljest hade blivit fallet.

Till slut, herr talman, några ord i anledning
av vår motion nr 117, vari yrkas
att följande tillägg skall tillföras
lagen om tertiär- och tilläggslån: »att
byggnadsföretagare, som åtnjuta lån
och bidrag av statsmedel för uppförande
av hyreshus, äro skyldiga att, om
kommun så beslutar, uthyra lägenheterna
genom kommunal bostadsförmedling».
En liknande motion, som väcktes
i fjol i anslutning till en proposition nr
259, vilken innehöll förslag till lag om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, avslogs av fjolårets
riksdag. I utskottets motivering, som
antogs av riksdagen, hette det: »Sedan
det blivit en kommunal skyldighet att
förmedla statliga lån och bidrag, förlora
givetvis kommunerna möjligheten
att vid sin förmedling fästa särskilda
villkor, exempelvis skyldighet för låntagare
att vid uthyrning av fastigheten
anlita kommunal bostadsförmedling.
De berättigade kommunala önskemål,
som kunna finnas, att med tillhjälp av
den kommunala bostadsförmedlingen
skaffa möjligheter att dirigera hyresmarknaden
låta sig emellertid icke tillgodoses
inom ramen av den förevarande
lagstiftningen. I stället torde, om ett
dylikt villkor för den statliga långivningen
på området bör införas, det redan
i de allmänna grunder för lånens
erhållande, vilka fastställas av Kungl.
Maj:t och riksdag, inryckas en bestämmelse,
som möjliggör för kommun att
knyta detta villkor till sin medverkan.»
Lagutskottet hade alltså liksom riksdagen
ingen invändning att göra, utan avslaget
var mer av formell karaktär. Nu
ha vi följt anmaningen och föreslagit
detta tillägg till den lag där den anses
vara mest lämplig att införa. Vi hade
då väntat att statsutskottet utan närmare
funderingar skulle ha tillstyrkt
motionen. Men så är icke fallet. Utskot -

tet säger sig vara tveksamt och tror för
sin del, att beträffande kooperativa och
enskilda företag, som icke själva skulle
äga rätt att besluta om upplåtelse av
bostäder, detta skulle menligt inverka
på skötseln av fastigheterna. Jag har
svårt att förstå hållbarheten i detta argument.
Uthyrningen av lägenheter kan
väl knappast ha något inflytande på
skötseln av resp. fastigheter. Allteftersom
den samhälleliga bostadssektorn
ökas bör också inflytandet över bostadsbeståndet,
speciellt i städer och
tätorter, vara under samhällets kontroll.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till motionerna
II: 117, 191 och 559 utom vad angår
punkten XVII. I en punkt av motionen
II: 559 vill jag ytterligare precisera yrkandet,
och jag föreslår därför att yrkandet,
som bör ställas under proposition
i anslutning till punkt XIV i utlåtandet,
får följande lydelse: att riksdagen
må, med bifall till motionerna
II: 559 och II: 578, besluta att familjebostadsbidrag
skall utgå till familjer
med två eller flera barn under 16 år,
boende i bostadshus, som färdigställts
efter ikraftträdande av 1942 års kungörelse
om tertiärlån och tilläggslån för
vissa byggnadsföretag, under villkor,
som i propositionen angivits för erhållande
av familjebostadsbidrag.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Den förste ärade talaren i
denna debatt, herr Pettersson i Dahl,
började sitt anförande med att beklaga
att detta stora och viktiga ärende skall
förekomma vid en tid under riksdagsarbetet,
då det har att trängas med
andra stora spörsmål. Jag är för min
del färdig att instämma i detta beklagande.
Men jag vill å andra sidan konstatera,
att anledningen till att detta
ärende inte tidigare kunnat bli före -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

mål för debatt i kammaren ju inte är
att söka hos statsutskottet utan däri,
att den proposition som ligger till grund
för behandlingen kommit riksdagen till
banda så sent som den gjort. Statsutskottets
tredje avdelning påbörjade behandlingen
av detta ärende så snart
motionstiden var utgången och de
väckta motionerna kommit från trycket.
Sedan ha vi bedrivit arbetet med all
den fart som varit möjlig. Med hänsyn
till ärendets omfattning är det ju klart
att det ändå tagit avsevärd tid. Jag har
velat lämna denna förklaring därför
att det självfallet varit önskligt, att utlåtandet
kommit tidigare och att möjlighet
hade kunnat beredas riksdagens
ledamöter att få mera tid till att studera
utskottets utlåtande i ärendet.

Jag är övertygad därom, att detta utskottsutlåtande,
som ju är mycket omfattande,
av många ledamöter betraktas
såsom svårförståeligt. Det är naturligtvis
svårt för dem, som inte deltagit i
den förberedande behandlingen av
ärendet, att överblicka verkningarna
av de olika förslagen. Utskottets hemställan
omfattar ju inte mindre än 26
olika punkter. Dessutom göres ju under
en del av dessa punkter mer än ett
yrkande. Man kan sålunda säga, att
statsutskottets här föreliggande hemställan
inrymmer inte mindre än 33
olika punkter. Detta verkar helt naturligt
förbryllande, särskilt som till utlåtandet
fogats en hel rad reservationer.
Reservationernas antal är, som
framgår av utlåtandet, femton.

Emellertid tror jag att frågan är betydligt
enklare än vad den ser ut att
vara, när man studerar trycket. Förslaget
innebär i stort sett ett fullföljande
av beslut som riksdagen fattat
tidigare, dels 1946 och dels 1947. En
hel del av de frågor, varom statsutskottets
ledamöter ha delade meningar, vilket
kommit till uttryck i reservationerna,
voro föremål för behandling vid
förra årets riksdag, då ju saken diskuterades
utförligt. Fn debatt på dessa

Bostadsförsörjningens främjande.

punkter får under sådana förhållanden
närmast karaktären av en upprepning,
och något nytt utöver vad som tidigare
anförts kan inte vara att förvänta. Detta
har ju också framgått av den hittills
förda debatten i dag. De talare som ha
uppträtt — jag tänker då närmast på
dem som deltagit i statsutskottets behandling
av ärendet — ha starkt begränsat
sina anföranden. Man har nöjt
sig med att i stort sett referera innebörden
i vissa av de punkter, varom
man tvistar. Man har givit en kortfattad
motivering för sin ståndpunkt, men
anförandenas längd har ju inte stått
i proportion till antalet tvistepunkter.
Jag tror att jag gör en god gärning, om
jag följer denna taktik av statsutskottets
ledamöter och sålunda gör mitt anförande
förhållandevis kort.

Det är emellertid förståeligt, att jag
måste ta upp några frågor till ytterligare
belysning. Jag har i år den förmånliga
ställningen, att jag på varje
punkt här tillhör statsutskottets majoritet,
och när jag sålunda, herr talman,
har att göra mitt yrkande och yrkar
bifall till statsutskottets hemställan, innebär
det ett yrkande om bifall till utskottets
hemställan under alla de 26
punkterna. Därmed yrkar jag också
avslag på såväl motionerna, i den mån
det yrkats bifall till dem, som ock
reservationerna. I debatten har redan
yrkats bifall till var och en av reservationerna.

Om jag härefter skulle säga några ord
med anledning av reservationsyrkanden
och yrkanden om bifall till motionerna,
vill jag i detta sistnämnda avseende
säga, att det kanske inte är så
nödvändigt, när man vill belysa frågan
ur olika utgångspunkter, att till utförligt
bemötande upptaga det anförande
som senast hölls här. I detta anförande
yrkades bifall till väckta motioner. Talaren
var sålunda inte ens nöjd med
de reservationsvis framställda yrkandena.
Jag tror inte vi i detta läge ha
anledning att alltför utförligt diskutera

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Bostadsförsörjningens främjande.

bostadsproduktionens ökade kostnader
och orsakerna härtill, de förhållanden
på olika områden, vilka bidraga till
fördyrade bostadsproduktionskostnader
och därmed också högre hyror.
Jag tror inte att vi i det sammanhang,
vari vi nu ha att behandla bostadsproblemet,
kunna angripa dessa företeelser,
utan det får väl ske på andra vägar
och i andra sammanhang. Jag vill
bara fästa uppmärksamheten på att på
grund av tidigare riksdagsbeslut en utredning
pågår rörande byggnadsmaterialkostnader
och därmed sammanhängande
frågor. När resultatet av
denna utredning föreligger, hoppas jag,
att man skall ha betydligt gynnsammare
utgångsläge för att diskutera dessa
frågor.

Om jag sedan, herr talman, övergår
till att säga några ord med anledning
av de i olika reservationer framställda
yrkandena och motiveringarna härför,
vill jag till en början säga några ord
i anslutning till den första reservationen,
till vilken herr Birke yrkade bifall,
i den del nämligen, där det reservationsvis
yrkas beviljande av ett anslag
under femte huvudtiteln på 2 miljoner
kronor att användas till bostadsteknisk
försöksverksamhet. Herr Kempe
har kritiserat den i ämnet väckta motionen
och för sin del ansett, att motionärerna
inte angripit problemet ur
riktiga utgångspunkter. Jag har för min
del ingen anledning att gå in på denna
sida av frågan. Jag ämnar endast tala
om yrkandet i och för sig och vill då
säga, att jag personligen har mycket
stora sympatier för själva saken. Jag
tror att det skulle vara ganska nyttigt
om riksdagen ville anslå ett förhållandevis
stort belopp som kunde användas
till försöksverksamhet och forskningsverksamhet
på detta område. Den
tanke, som ligger bakom detta förslag,
att man som resultat av denna verksamhet
framdeles skulle kunna förbilliga
bostadskostnaderna, finner jag för min
del mycket sympatisk. Anledningen till

att jag emellertid i detta läge inte velat
gå in för ett bifall till den reservation,
vari yrkas bifall till motionerna i denna
fråga, är att jag känner mig bunden
av den praxis riksdagen har vid behandling
av yrkanden om anslag, för
vilkas användning icke detaljerade regler
föreslagits. Riksdagen brukar ju
inte ställa ett stort anslag till Kungl.
Maj ds förfogande, när man inte samtidigt
kan ange ganska detaljerade regler
för hur anslaget skall användas.
Eftersom man i detta läge inte har kunnat
vara färdig med att anvisa dylika
detaljerade riktlinjer har jag för min
del — och statsutskottets majoritet har
följt denna tankegång — inte heller
velat, att anslaget skulle beviljas. Jag
tror emellertid, att det, när de nu pågående
utredningar som beröra detta
område äro slutförda och man sålunda
klarare kan överblicka vad som kan
vara behövligt på detta område, är
nödvändigt att man återupptar den
tankegång, som ligger däri, att ett förhållandevis
stort anslag skall ställas till
förfogande för försöks- och forskningsverksamhet
på bostadsbyggandets område.
Jag vill därför uttala den meningen,
att frågan fallit framåt genom
att den här förts fram vid årets riksdag,
även om förslaget på grund av
de synpunkter jag här angivit inte nu
kunnat bifallas.

Herr Pettersson i Dahl upptog, när
lian yrkade bifall till reservationerna,
såsom första punkt den med 2) a) betecknade
reservationen. Kungl. Maj:t
har ju föreslagit en subvention av 4 000
kronor per lägenhet i radhusanläggningar
med gemensam panncentral.
Reservationen har velat begränsa detta
till 3 000 kronor i analogi med vad
som gäller för tvåfamiljslius. För enfamiljshus
är ju beloppet 4 000 kronor,
medan det för tvåfamiljslius är 6 000
kronor, alltså 3 000 kronor för varje
lägenhet i sistnämnda fall. Jag för min
del anser, att mycket talar för ett bifall
till yrkandet i reservationen. Emel -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

lertid har utskottets majoritet inte velat
gå emot Kungl. Maj:ts förslag i detta
avseende därför att det hela ju närmast
är en försöksverksamhet. Enfamiljslägenheter
i radhus som ha egnaliemskaraktär,
om jag så får säga, förekomma
ju i mycket begränsad omfattning. Det
torde inte heller vara att förvänta, att
det under det budgetår, för vilket vi
nu behandla anslagsfrågorna, blir någon
ändring i detta avseende. Vid sådant
förhållande har utskottets majoritet
inte ansett det vara skäl att frångå
Kungl. Maj:ts förslag i detta avseende
utan har velat, att den av Kungl.
Maj :t föreslagna subventionen utgår
åtminstone under detta budgetår, särskilt
som man fruktat, att därest det
reservationsvis framställda yrkandet
skulle bifallas, detta skulle motverka benägenheten
att göra gemensamma panncentraler
för bostadshus av den typ,
varom här är fråga. Det är ju intet som
hindrar att, när varje lägenhet i radhus
förses med egen uppvärmningsanläggning,
eget pannrum, det högre
beloppet utgår. Skulle det sänkas, om
det var flera lägenheter om samma
panncentral, skulle det motverka benägenheten
att använda anordningen med
gemensam panncentral, vilket i sin tur
skulle medföra större materialåtgång
än vad som kan förväntas bli fallet, om
panncentralen göres gemensam. Men
utskottet har förutsatt, att denna fråga
skall utredas snarast, och utskottet
framhåller önskvärdheten av att en
grundlig undersökning skyndsamt verkställes
av frågan, under vilka förutsättningar
statligt stöd bör utgå för egnahem
och radhus, avsedda att uthyras.
På det sättet har utskottet sålunda velat
ge sin tillskyndan till att ärendet
snarast möjligt omprövas och, därest
förhållandena så medgiva, på nytt förelägges
riksdagen.

Beträffande flertalet av punkterna är
ju utskottets skrivsätt till förmån för
sina yrkanden liksom reservationernas
motiveringar för sina till fyllest, och

Bostadsförsörjningens främjande.

man kan egentligen icke muntligen anföra
några ytterligare skäl utan att
upprepa vad som redan är sagt. Detta
gör att jag icke tänker upptaga till behandling
envar av de punkter, där jag
förutsätter att voteringar framdeles
måste företagas.

Jag vill emellertid säga några ord i
ett par frågor som ha berörts i samtliga
anföranden hittills. Den ena är
frågan om uppvärmningstillägget, den
andra frågan om de s. k. övergångsbestämmelserna
beträffande rätten till
familjebostadsbidrag.

Vad den sista frågan angår, har utskottet,
såsom redan framhållits, frångått
Kungl. Maj:ts förslag i det att det
föreslagit, att bidragen skola utgå för
sådana lägenheter, som varit färdigställda
den 1 juli 1946 i stället för den
1 januari 1948. Anledningen till detta
utskottets ståndpunktstagande är en i
ärendet väckt motion, vari det framhållits,
att den tidpunkt, som Kungl.
Maj:t föreslagit, skulle innebära ett
missgynnande av sådana kommuner,
som varit tidigt framme i anslutning
till de riktlinjer, som antogos av förra
årets riksdag i syfte att genomföra bostadsbyggande
i kommunal regi, och
redan fått en hel del av sina bostadshus,
vilka i regel byggas i etapper, färdigställda
före den 1 januari i år. Skulle
man taga Kungl. Maj :ts förslag, skulle
den del av byggnadsverksamheten, som
redan var färdigställd, komma i ett
annat läge än den del av densamma, som
färdigställts efter ingången av detta år,
vilket skulle framkalla administrativa
svårigheter. Genom att fastställa tidpunkten
den 1 juli 1946 genomför man
också större enkelhet på det sättet, att
detta är samma tidpunkt som gäller
beträffande de tidigare subventionsbestämmelserna.
Det är sålunda en åtgärd
i förenklingssyfte, som utskottet
velat nå genom att ändra ifrågavarande
datum.

Beträffande uppvärmningstillägget
beslöt 1947 års riksdag, alt detta för

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Bostadsförsörjningens främjande.

framtiden skulle fastställas till fixa belopp
per lägenhet, medan det enligt
den tidigare gällande regeln skulle utgå
efter kostnaderna, beräknade dels år
1939, dels det bränsleår, varom det i
varje särskilt fall vore fråga. Fjolårets
riksdag fastställde dessa belopp för
södra Sverige och Mellansverige till
125 kronor per lägenhet och till högre
belopp i de norrländska orterna. Vi ha
mycket omsorgsfullt övervägt spörsmålet
i utskottets tredje avdelning, och vi
ha funnit, att fjolårets riksdagsbeslut
i detta avseende säkerligen kommit att
innebära en avsevärd försämring beträffande
de lägenheter som kunde
komma i åtnjutande av uppvärmningstillägget.
Vi ha överlagt om åtskilliga
lösningar. Nu hoppas ju envar, att uppvärmningskostnaderna
i flerfamiljshus
skola komma att sjunka när man får
bättre tillgång till importerat bränsle,
fossilt eller flytande. Men därom veta
vi ju icke så särdeles mycket. I den
mån man kommer ifrån uppvärmningen
medelst vedbränsle, som är förenad
med synnerligen höga kostnader, beroende
dels på höga inköpspris i förhållande
till bränslevärdet, dels höga
arbetskostnader, och kan övergå till
fast fossilt bränsle, komma givetvis
bränslekostnaderna att sjunka. Därvid
kommer också behovet av höga tillägg
för bränslekostnaderna att nedgå. Vi
ha emellertid ansett att fjolårets beslut
i detta avseende var alltför njuggt
tilltaget och ha därför föreslagit, att
beloppet 125 kronor per lägenhet skulle
höjas till 175 kronor per lägenhet med
motsvarande höjning i flerfamiljshusen
i de norrländska regionerna och i enfamiljshusen.
Men utskottet har beledsagat
detta förslag om höjning med ett
viktigt tillägg, nämligen inflickandet av
ordet »högst», vilket innebär att man
vill bemyndiga Kungl. Maj :t att pröva
förhållandena på detta område och,
därest de så medgiva, fastställa andra
belopp än de såsom högsta belopp betecknade,
sålunda belopp liggande mel -

lan de förut omtalade 125 och de 175
kronorna. Jag tror att det är nödvändigt
att man genomför denna ändring
i Kungl. Maj:ts förslag, enär det eljest,
såsom jag antydde, skulle bli en rätt
avsevärd försämring. Skulle denna försämring
inträda, har man två utvägar.
Den ena antydde herr Pettersson i
Dahl, då han ansåg att kommunerna
kunde träda till — resonemanget gällde
ju kanske icke så mycket tilläggsfrågan
som framför allt det s. k. trekronorsbidraget
— för att få finanserna för
företagarna i fråga att gå ihop. Den
andra utvägen vore att hyrorna höjdes,
så att på det sättet inkomsterna kunde
motsvara de verkliga kostnaderna. Vi
som representera statsutskottets majoritet
tro icke att någon av dessa utvägar
är lämplig, utan vi ha ansett bäst
att höja beloppet.

Jag lovade förut, att jag skulle begränsa
mitt anförande. Jag skall sålunda
icke upptaga till behandling fler
av de olika reservationerna utan skall
nöja mig med detta. Jag yrkar, herr
talman, bifall till statsutskottets hemställan
i alla de 26 punkter, som denna
hemställan upptager.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag begärde ordet närmast för att ge
ett par upplysningar och för att göra ett
par kommentarer till några av punkterna.

Först skulle jag vilja säga, att jag icke
tror att det är någon anledning att taga
upp någon större tvist mellan herr
Kempe och någon annan om den berörda
tidpunkten, särskilt som statsutskottet
gjort en förskjutning av densamma
till den 1 juli 1946. Men om herr Kempe
läser statsutskottets utlåtande på s. 25,
skall han finna, att statsutskottet klart
och tydligt säger ifrån, att grunderna
för familjebidragsgivningen beträffande
hus, i vilka bo familjer som för närvarande
åtnjuta familjebidrag, skola
vara oförändrade efter den 1 juli 1948.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Utskottet skriver: »Familjebidrag bör
alltså även efter nämnda tidpunkt kunna
beviljas dels familj, som inflyttar i
dylika hus, dels i dylikt hus boende familj,
som efter sagda tidpunkt blivit
barnrik». Det innebär, herr talman, så
vitt jag kan förstå — och jag har sysslat
en smula med dessa ting under årens
lopp — att man fastställer utgångspunkten
till omkring 1935 och säger klart
ifrån, att många tusentals människor,
som man skulle ha kunnat misstänka
skulle hållas utanför i detta avseende,
icke skola utestängas. Det är mycket
glädjande att statsutskottet har gjort
denna distinktion.

Sedan är det klart, herr talman, att
man alltid kan diskutera problemet om
att skapa en ny subventionsgrupp. Personligen
har jag en allmän känsla av
att det vore bäst om man kunde undvika
detta. Men när jag för min del
säger, att jag anser det vara omöjligt
att ställa sig på den ståndpunkten, är
det därför att ett sådant ståndpunktstagande
skulle i mycket hög grad drabba
framför allt de mindre städerna och
tätorterna ute på landsbygden, där hyresnivån
förut varit låg och där det
med hänsyn till nuvarande bvggnadskostnader
är svårast att hålla 1939 års
hyresnivå. Vill man icke pröva sig fram
till en ny subventionsgrupp, måste det
betyda en avsevärd hvresökning just i
dessa samhällen.

Jag är liksom herr Eriksson i Stockholm
mycket glad över att högern vill
provbygga. Det skulle naturligtvis vara
mycket intressant att få provbygga på
skilda ställen i landet för de 2 miljonerna,
men det är nog nödvändigt att
ha litet bättre klart för sig vad det är
man vill åstadkomma innan man ger sig
ut på den vägen.

Riksdagen anslog i fjol 100 000 kronor
av de konjunkturfondmedel som
trävaruexporten skapat, vilket belopp
ställdes till förfogande för experimentverksamhet
på detta område. De centrala
statsorganen hålla nu också på med

Bostadsförsörjningens främjande.

provbyggande av egnahem. Detta sker
i samarbete med all den tekniska expertis
som kan ställas till förfogande.
Det är säkerligen lyckligast att man för
ögonblicket nöjer sig med denna provverksamhet.
Om man lyckas med den,
om vi härvidlag kunna åstadkomma en
standardisering som kan göra enfamiljshusen
väsentligt billigare än nu, då,
men först då, är det klokt att ge sig
ut på vidare fält och även börja experimentera
med provbyggande av större
hyreshus.

Beträffande radhusen har jag ungefär
samma uppfattning som statsutskottets
talesman, nämligen att de få en något
för stark subvention. Jag skall inte
ställa något yrkande på den punkten
och inte heller ansluta mig till reservanterna,
men jag är inte alldeles övertygad
om att det är riktigt som här
sagts, att hus med den större pannanläggningen
skulle komma att medföra en
besparing av materiel, jämfört med sådana
radhus, där smärre pannanläggningar
installeras.

Det som föranledde mig att begära
ordet var emellertid reservanternas tal
om de större amorteringar som de privata
företagarna göra. Herrarna böra
dock inte ha glömt att när riksdagen för
två år sedan, i anslutning till de förslag
som Kungl. Maj:t då lade fram,
diskuterade dessa ting, byggde man på
bl. a. den erfarenhet som vunnits under
åren mellan 1941 och 1946. Det var
vissa byggintressenters handhavande av
dessa ting som föranledde statsorganen
och statsmakterna att i början gå in för
den snabbare amorteringen. Det hade
nämligen visat sig att byggherrarna under
de första åren i många fall plockade
så mycket pengar de kunde ur husen
och stoppade i egen ficka, och i fortsättningen
fingo de som skulle bo i husen
dragas med konsekvenserna härav. Det
var detta som föranledde statsmakternas
införande av den ökade amorteringen.
Ocli till dess att man med säkerhet
kan konstatera att dessa förhål -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Bostadsförsörjningens främjande.

landen icke längre råda tror jag det är
allt skäl att vara försiktig, när det gäller
att avskaffa den snabbare amorteringen.

1 detta sammanhang vill jag också
fästa uppmärksamheten på en sak,
varom riksdagen uttalade sig i fjol, nämligen
missbruket av statslån till egnahem.
Det tjänar absolut ingenting till
att sticka under stol med att detta missbruk
har vunnit ökad utbredning, speciellt
i närheten av de större städerna.
Det har funnits exempel på att en person
för några år sedan med hjälp av
statsmedel har byggt ett egethem till
en kostnad av ungefär 22 000—23 000
kronor. Sedan har någon intresserad
hjälpt honom att sälja huset till en spekulant
för en summa av omkring 30 000
—35 000 kronor. När det är gjort har
ytterligare en intresserad medverkat till
att sälja huset till en barnrik familj för
42 000 kronor. Då förstår kammarens
ledamöter att det ligger intressen bakom
dessa affärer, som söka utnyttja den bostadsbrist
som finnes framför allt i
landskommunerna runt om storstäderna.
Det föreligger ett utarbetat förslag
med syfte att söka avhjälpa ifrågavarande
missbruk och motverka den »spekulationsdjävul»,
som tycks ha så stor förmåga
att gripa omkring sig i alla kretsar.
Det är möjligt att det går att lösa
problemet, men hittills har den juridiska
sakkunskapen haft ganska delade
meningar om var denna lösning är att
finna.

Låt mig sedan säga ett par ord om
anslagsbeloppet i det förslag till familjebidrag
som återfinnes i högerreservationen.
I högerns motion har man
föreslagit att ifrågavarande anslag skulle
nedsättas till 13 miljoner kronor. I
reservationen har man lyckligtvis höjt
beloppet till 15 miljoner kronor. Men
jag kan lämna den upplysningen, att
staten för utlämnade familjebidrag i
dag för kommande budgetår enligt fattade
beslut är bunden för drygt 15 miljoner
kronor. Detta innebär, att om hö -

gerreservationens förslag till anslag
godtoges, skulle icke ett enda familjebidrag
kunna utlämnas under hela det
kommande året, vare sig till landsbygden
eller till städerna. På den punkten
har den reservationsgrupp, som herr
Pettersson i Dahl tillhör, föreslagit ett
förslagsanslag av 20 miljoner kronor till
ifrågavarande ändamål, vilket skulle
betyda att det funnes ett belopp att
röra sig med utöver det, för vilket staten
redan är bunden.

Det är självfallet att man kan gå på
den linjen att trekronorsbidraget utsträckes
även till andra fastigheter än
de som förvaltas av ett allmännyttigt
eller kommunalt företag. Den frågan
har ju diskuterats mycket. Men, mina
herrar, detta har ju hittills endast varit
en experimentverksamhet, och efter det
år som gått är jag för min del icke beredd
att förklara att denna verksamhet
har givit sådana resultat, att vi utan
vidare kunna låta den pågå i framtiden.
Det som nu föreslås är emellertid att
experimentet skall fortsätta och verksamheten
utökas i viss utsträckning.
Men är det inte skäl i att vänta med
ytterligare utsträckning av verksamheten
även till av enskilda uppförda fastigheter
till dess man lyckats få ett
verkligt begrepp om huruvida man i
framtiden skall fortsätta på den vägen
eller inte?

Vad styrelserna för de allmännyttiga
företagen beträffar har jag ända sedan
denna fråga för många år sedan började
diskuteras i riksdagen hävdat, att om
staten skall låna ut ända upp till 100
procent till ett företag, så bör företaget
i fråga åtminstone vila på den stabila
grunden att majoriteten i företagets styrelse
är vald av ett ansvarigt kommunalt
organ. Det är här inte fråga om annat
än att majoriteten i förvaltningsorganet
skall vara våld av de kommunala
organen, av kommunalfullmäktige eller
stadsfullmäktige, för att staten skall
vara beredd att satsa de hundra procenten.
Jag har haft tillfälle att se vilka

Måndagen den 28 juni 1948 fin.

Nr 27.

uppslag man kan komma med när det
gäller samarbete med de enskilda intressena,
och dessa erfarenheter inbjuda
icke till att följa de vägarna ett enda
ögonblick.

När man här talar om att det enskilda
intresset undantränges, bör man för
övrigt se till att man inte blandar ihop
byggnadsverksamheten och förvaltningsverksamheten.
Under den tid som
vi nu kunna överskåda kommer byggnadsverksamheten
säkerligen att ligga
i enskilda händer. Under långa tider
framåt blir det säkerligen omöjligt för
andra än de allra största städerna att
kunna skapa fram en utrustning, som
möjliggör ett övertagande även av byggnadsverksamheten.
Jag skulle också tro
att det i många fall vore detsamma som
att kasta bort pengar att göra det. Har
man en byggnadsindustri som är villig
att samarbeta med det allmänna liksom
med den enskilde byggherren, så är det
väl ingenting som hindrar att man väljer
den vägen. Stockholms stad var
t. o. m. ett tag inne på försöket att låta
byggherrarna ha majoritet i de företag,
som skulle utöva den allmännyttiga
verksamheten. Hur detta skulle kunna
vara möjligt kan jag inte fatta, och kanske
ingen annan heller.

När det sedan gäller förvaltningen,
uthyrningen av fastigheterna, bör man
komma ihåg att den saken aldrig har
varit ett byggnadsföretagens intresse
förrän efter första världskrigets slut.
Och vad som här sker är ingenting annat
iin en återgång till vad som ursprungligen
var fallet. Byggnadsföretagarna
bygga fastigheterna, och den för
vilken de äro byggda förvaltar dem.
.lag är för min del icke beredd att i
dagens läge gå något steg längre, eftersom
jag tror att detta icke skulle vara
till gagn för byggnadsverksamheten.
Men man får inte säga, som så ofta sker,
att de enskilda undanträngas, och då
mena att de undanträngas från alltihop.
Vad de undanträngas ifrån är endast

Bostadsförsörjningens främjande.

förvaltningen av den färdiga fastigheten.

Sedan förstår jag att bostadskooperationen
kan ha ett visst intresse i detta
sammanhang, men jag kan inte förstå
vad det är för slags bostadskooperation
som behöver låna upp till 100 procent.
I så fall är det så vitt jag förstår ingen
bostadskooperation. Om man däremot
säger, att bostadskooperationen kan
medverka på olika sätt när det gäller
att skapa fram de organ som skola utföra
arbetet, och att man således på
den vägen kan få fram allt det intresse
för bostadsfrågans lösning, som har betydelse
för våra kommuner, så kan jag
inte finna att de förslag som Kungl.
Maj :t och statsutskottet här framlagt
lägga hinder i vägen för att kring en
bostadspolitik samla alla goda krafter
som här vilja medverka.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till statsutskottets förslag.

Herr talmannen återtog härunder ledningen
av förhandlingarna.

Herr PERSSON i Växjö: Herr talman!
Jag har ingen anledning att gå in på
alla de frågor som här berörts, utan
jag har begärt ordet för att säga några
ord om det förslag, som framförts i
Kungl. Maj ds proposition och som utskottet
har gjort till sitt, nämligen förslaget
om egnahemslån till radhusanläggningar
med gemensam panncentral.

När herr Eriksson i Stockholm talade
om bl. a. denna sak, nämnde han
att i en i andra kammaren väckt motion
liar det föreslagits, att lånestödet
skulle utgå med 3 000 kronor per lägenhet
i stället för med de 4 000 kronor
som föreslagits i utskottets utlåtande
eller att man skulle vänta med att besluta
om detta till nästa års riksdag, då
man kan riikna med att den utredning
som skall igångsättas är klar. Vidare
sade talaren alt han för sin del tyckte,
att det fanns starka skäl som talade för

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Bostadsförsörjningens främjande.

den uppfattning som framförts i motionen
och att det kunde vara tveksamt
vilken ställning man i denna fråga
skulle intaga. Emellertid hade man i utskottet
icke heller på denna punkt velat
frångå Kungl. Maj :ts förslag.

Med hänsyn till att jag för min del
tror att det ligger något i ifrågavarande
motion var det mycket glädjande att
höra herr Erikssons i Stockholm uttalande
på denna punkt. Det måste emellertid
sägas ifrån att herr Eriksson i
Stockholm ju också har skrivit under
det föreliggande utskottsutlåtandet, där
utskottet efter vad jag kan förstå har
visat en överraskande och anmärkningsvärd
anspråkslöshet när utskottet
sagt: »De av departementschefen anförda
skälen för att bevilja egnahemslån
till radhusanläggningar med gemensam
panncentral finner utskottet övertygande.
» Om utskottet funnit dessa skäl
övertygande, tycker jag att utskottets
uttalande rimmar illa med herr Erikssons
i Stockholm ord här i kammaren,
att man kan vara tveksam på denna
punkt och att det finns starka skäl som
tala för motionen.

I Kungl. Majrts proposition har man
enligt min mening anfört skäl både för
och emot stödet åt radhusanläggningar
med gemensam panncentral. De radhusanläggningar
det här kan gälla måste
enligt vad jag kan förstå vara sådana,
där varje lägenhet konstituerats som
en juridisk enhet, och där alltså lägenhetsinnehavaren
äger marken eller förfogar
över den med tomträtt, samt sådana
radhusanläggningar som ha gemensam
panncentral. Nu har det i den
kungl. propositionen bl. a. sagts: »Det
synes tveksamt huruvida en dylik utvidgning
av stödet är motiverad.» Och
i fortsättningen säger departementschefen
: »Man torde sålunda böra räkna med
att produktionskostnaderna per lägenhet
för ifrågakommande radhusanläggningar
komma att bli lägre än kostnaderna
för ordinära enfamiljshus. Härav
följer att, därest byråns förslag god -

tages, i förra fallet en relativt större
del av produktionskostnaderna skulle
subventioneras än i senare fallet, vilket
kan synas omotiverat, då de årliga kapitalkostnaderna
i fråga om radhusanläggningar
redan vid en relativt lika
stor kapitalsubvention skulle bli lägre
än beträffande egnahem av normal storlek.
»

Det har således anförts skäl emot en
subventionering med 4 000 kronor per
lägenhet. Det avgörande i Kungl. Maj:ts
proposition har dock på detta avsnitt
synts mig vara, att man ansett risk föreligga
— vilket också anförts i utskottets
utlåtande —- att varje lägenhet skulle
komma att utrustas med en särskild
värmepanna i stället för en för hela
radhusanläggningen gemensam panncentral.
I sådant fall skulle man ändå
vara tvungen att ge ifrågavarande kapitalsubvention
för lägenheterna. Vad
detta ur kostnadssynpunkt skulle komma
att betyda, huruvida det bleve billigare
eller inte, har man inte nämnt
någonting om. Däremot skulle det betyda
en större förbrukning av material
för varje lägenhet, säges det. Men så
vitt jag vet föreligger det inte några
utredningsresultat, som klart utvisa någonting
i den ena eller andra riktningen
därvidlag. Merendels, eller i
varje fall ofta, när man byggt radhusanläggningar
med gemensam panncentral
har man uppfört en särskild byggnad
för denna. Man har då förbrukat cement,
tegel, kopparrör och isoleringsmaterial
— kanske också trä och en del
annat material — för denna särskilda
byggnad. Vidare har man fått lägga
ned grova kulvertledningar för värmedistributionen
till de olika husen i anläggningen.
Huruvida ett sådant förfaringssätt
medför en mindre materialförbrukning
än om man har en panna
i varje fastighet är i varje fall inte klart
utrett. Det förefaller som om skäl skulle
tala för att en gemensam panncentral
blir mindre materialkrävande. Men
detta kan nog inte sägas med full be -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

stämdhet, varför en utredning bör göras
i detta avseende. Därtill kommer en
annan omständighet, nämligen att olika
slags material komma att ingå i olika
mängder, om man väljer det ena eller
det andra alternativet. Saken är alltså
inte klar.

I Kungl. Maj:ts proposition har ju
förutsatts, att en särskild utredning
skall verkställas, dels beträffande radhusen
och dels beträffande de egna
hem, som enligt vad man räknar med
skola subventioneras och som äro avsedda
att uthyras. Det i propositionen
gjorda uttalandet har förstärkts i statsutskottets
utlåtande. Utskottet säger att
det är önskvärt »att en grundlig undersökning
skyndsamt verkställes av
frågan under vilka förutsättningar statligt
stöd bör utgå till egnahem och radhus,
avsedda att uthyras». Jag är för
min del mycket mera tveksam än herr
Eriksson i Stockholm i fråga om utskottets
förslag till subventionering av berörda
radhus, och jag har haft de
största sympatierna för motionen. Jag
tror inte det är fullt befogat att man
innan denna utredning är klar går in
för en subvention, som innebär att man
ger samma stöd åt egnahem, sammanförda
till radhus, som åt egnahem som
uppföras fristående. Det gäller här i
alla fall en mellanform, för vilken man
kan tänka sig en annan stödgivning.
Herr Eriksson i Stockholm såde också,
att denna stödform inte kommer att ha
så stor betydelse, eftersom det inte kommer
att uppföras så många anläggningar
av denna art. Men detta kan
man ju inte med någon bestämdhet
veta. Om man går in för denna utökade
och kraftiga subventionering är det ju
möjligt att produktionen av dylika lägenheter
i radhus kommer att öka ganska
avsevärt. Det betänkliga i detta sammanhang
är, alt även om den tilltänkta
utredningen skulle visa, att en annan
subventionsform eller annan grad av
subventionering vore lämpligare för sådana
bostäder, så är del inte så lätt att

Bostadsförsörjningens främjande.

ändra på saken, om man i år gått in
för att subventionera dessa lägenheter
med 4 000 kronor per år. Men man får
väl räkna med att herr Eriksson i
Stockholm får rätt när han säger, att
det inte kommer att bli någon omfattande
produktion på detta område. Man
får ändå lov att erkänna, att utskottet
här med skärpa understrukit, att en
grundlig utredning bör verkställas beträffande
de förutsättningar, under vilka
statligt stöd bör utgå till dessa särskilda
lägenheter.

I detta sammanhang vill jag fästa
uppmärksamheten på ett annat förhållande,
som kan förefalla litet underligt
och som även beröres i motionen. När
det gäller ett tvåfamiljshus, alltså ett
hus med två lägenheter, utgår subvention
med 6 000 kronor, alltså med 3 000
kronor för vardera lägenheten. Det kan
ju synas ganska orimligt att man subventionerar
lägenheter i radhus förmånligare
än egnahem.

Jag skall även be att få fästa uppmärksamheten
på en annan omständighet.
Det är ju en allmän regel, att familjebostadsbidrag
skall utgå när lägenheten
blivit färdigställd efter den 1
januari 1948. I motionen nr 572 har
föreslagits, att i allmännyttiga företag
skall denna form av bostadsbidrag kunna
utgå, om lägenheterna ha blivit färdigställda
efter den 1 juli 1946. Det rimliga
hade enligt min mening varit att
man hade gått in för att samtliga lägenheter
i bostadshus färdigställda efter
utfärdandet av 1946 års tertiärlånekungörelse
och därmed samtliga barnrikefamiljer,
som ha flyttat in i dessa lägenheter,
skulle bli berättigade till familjebostadsbidrag
och att man inte satt
de allmännyttiga företagen i eu särställning
i detta avseende. Det måste för eu
barnrik familj, som flyttar in till exempel
i ett kooperativt bostadsföretag färdigställt
efter den 1 juli 1946, synas underligt,
att den icke kan erhålla något
familjebostadsbidrag, under det att man
erhåller ett sådant om man råkar få

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Bostadsförsörjningens främjande.

en lägenhet i ett allmännyttigt bostadsföretag.
Jag har emellertid inte heller
i denna punkt något yrkande, då det i
utskottsutlåtandet kraftigt understrykes,
att frågan om bostadsfamiljebidrag till
familjer, som bo i tidigare uppförda lägenheter,
bör utredas snabbt och att
förslag i det avseendet bör framläggas
snarast möjligt. Resultatet härav borde
bli, att även dessa familjer komma i
åtnjutande av sådant bidrag. I detta
sammanhang bör man även observera
en annan ganska betydelsefull omständighet.
Till dessa allmännyttiga bostadsföretag
utbetalas trekronorsbidrag
enligt nu gällande bestämmelser; dessa
bidrag föreslås i Kungl. Maj:ts förslag
utgå även i fortsättningen, och
även utskottet har gått in för desamma.
Jag anser, att man inte i det avseendet
behöver vara rädd för att gå
med på vad utskottet föreslagit. Men
om anordningen är helt tillfredsställande
vill jag för min del låta vara
osagt.

Jag vill göra ytterligare några påpekanden
på ett par andra punkter.
•lag kan ansluta mig helt till den uppfattning,
som herr Adolv Olsson i Gävle
här framfört beträffande de allmännyttiga
företagen. Alla kammarledamöter
veta, att dessa voro en stridsfråga
förra året. En motion hade då väckts,
vari yrkades att samtliga styrelseledamöter
i allmännyttiga bostadsföretag
skulle vara valda av kommunen. Det
kan inte vara tillfredsställande med en
anordning, som innebär att ett utomstående
företag, där det allmänna inte
har någon insyn eller kontroll, skall ha
ett avgörande inflytande i ett allmännyttigt
bostadsföretag, vari staten och
kommunerna ha gjort alla insatserna.
Jag tycker därför att det är ett framsteg,
då man nu kommit så långt att
man kräver, att kommunerna skola ha
majoritet i styrelserna för dessa företag
och vidare framför en del andra
krav för att på allt sätt understryka, att
det allmänna bör ha det avgörande in -

flytandet härvidlag. Jag måste alltså
i det fallet vända mig mot herr Malmborg
i Skövde, som menade att man
inte skall gå in för en nyordning på
detta område.

Herr Malmborg var vidare inne på
den särskilda amortering, som de enskilda
bostadsföretagen få erlägga under
de första åren. Jag vill erinra om
att det beslut vi fattade 1946 innebar,
att dessa företagare skulle erlägga en
extra amortering med IV2 procent under
de tio första åren. Detta beslut uppmjukades
förra året på så sätt, att den
extra amorteringen skulle erläggas med
1 procent under de sex första åren.
Denna uppmjukning var kanske fullt
befogad — det vill jag inte uttala mig
om — men den innebar i alla fall att
belastningen för dessa företagare inte
blir densamma som man från början
tänkt sig. Bakom den ursprungliga bestämmelsen
låg ändå tanken, att man
ville förhindra att en sådan enskild företagare
skulle kunna tillskansa sig en
spekulationsvinst genom att under de
första åren underlåta att underhålla
huset och sedan försälja detsamma.
Man måste i detta sammanhang också
ta hänsyn till en annan part, nämligen
köparen, som kan råka illa ut genom
att han får betala ett för högt pris på
grund av det eftersatta underhållet. Jag
tror därför att utskottets förslag även
i detta avseende är det enda som man
kan reflektera på.

Under debatten ha en hel del synpunkter
på trekronorsbidraget framförts.
Jag anser för min del, att man
måste betrakta detta bidrag i samband
med övriga bidragsformer. Det beslut
som fattades 1946 när det gällde stödet
åt flerfamiljshusen, innebar att man
höjde lånegränserna, sänkte räntan och
gick in för den särskilda tilläggslåneform,
som man ansåg vara motiverad
av de under senare år stigande byggnadskostnaderna.
Detta medför givetvis
att man kan åstadkomma lägenheter till
billigare hyror än annars skulle vara

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

möjligt. I fjol fattade vi principbeslut
beträffande stödet åt egnahemsbyggandet,
ett beslut som vi nu utforma närmare
i detalj. Nu har man genom de
— i jämförelse med tertiärlånen —•
höjda lånegränserna, den sänkta räntan,
den förlängda amorteringstiden och
högre kapitalsubvention gått in för
att försöka sänka de årliga bostadskostnaderna
för egnahemmen. I denna riktning
verka också utvidgningen av hushållsrabatterna
och det nya familjebostadsbidraget,
som kommer att gå ut
även till tvåbarnsfamiljerna, alltså till
många fler familjer än förut. Därutöver
har man som en försöksverksamhet gått
in för detta trekronorsbidrag, som är
avsett att ge stöd åt de familjer, som
ändå ha svårt att klara av bostadskostnaderna.
Jag tycker att starka motiv
föreligga för en sådan komplettering av
bostadsstödet, då man härigenom även
kan lämna de hushåll, som trots övriga
bostadspolitiska åtgärder för att förbilliga
bostadskostnaderna ha svårt att
betala dem, en viss hjälp. Detta trekronorsbidrag
bör alltså ses i samband
med övriga bidragsformer.

Jag vill till sist säga, att jag är fullkomligt
ense med herr Malmborg i
Skövde om att bostadspolitiken skall
syfta till att ge medborgarna goda bostäder.
Men den politik vi ha fört under
de gångna åren syftar också till
något annat, nämligen att försöka åstadkomma,
att de årliga bostadskostnaderna
inte bli högre än att familjer med
vanliga inkomster kunna hyra dessa
lägenheter och bo där. Det är viktigt
att man också i det avseendet vidtager
de åtgärder som erfordras. Jag tror att
det system vi hålla på att bygga upp så
småningom, måhända efter vissa korrigeringar,
skall bli tillfredsställande i
båda dessa avseenden.

Herr KEMBE: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att förtydliga det yrkande,
som jag i mitt tidigare anföran -

Bostadsförsörjningens främjande.

de gjorde beträffande punkt XII i utskottets
hemställan. Jag föreslår, att
yrkandet i denna punkt skall ha följande
lydelse:

»beträffande frågan om familjebostadsbidrag
till enbarnsfamiljer och
ensamstående mödrar med ett eller flera
barn, i anledning av motionen
II: 559 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående familjebostadsbidrag
även till enbarnsfamiljer
samt om särskilda bostadsbidrag till
ensamstående mödrar med minderåriga
barn och hushåll med tuberkulos medlem.
»

Härmed var överläggningen slutad.
Beträffande punkten I gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
däri gjorda hemställan dels ock
på bifall till den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. avgivna, med 1)
a) betecknade reservationen; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

I fråga om punkten II gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen 11:559 i motsvarande del;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kempe begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II
av utskottets förevarande utlåtande nr
212, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 559 i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Bostadsförsörjningens främjande.

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Beträffande punkten III gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna, med
1) b) betecknade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Malmborg i Skövde begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III
av utskottets förevarande utlåtande nr
212, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna,
med 1) b) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid att flertalet
röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

På därå framställd proposition blev
utskottets hemställan i punkten IV mom.
a) av kammaren bifallen.

I fråga om punkten IV mom. b) och
c) gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna,
med 2) a) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den förra pro -

positionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten IV
mom. b) och c) av utskottets förevarande
utlåtande nr 212, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna,
med 2) a) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning medelst uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan.

Beträffande punkten V gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna, med
2) b) betecknade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes emellertid av
herr Pettersson i Dahl, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten V
av utskottets förevarande utlåtande nr
212, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna,
med 2 b) betecknade reservationen.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

I avseende å punkten VI gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson in. fl. avgivna med

3) a) betecknade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Beträffande punkten VII framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den av
herr Johan Bernhard Johansson in. fl.
avgivna med 3) b) betecknade reservationen;
och blev utskottets berörda
hemställan av kammaren bifallen.

Beträffande punkten VIII gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i ifrågavarande
punkt dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen 11:117; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kempe begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
VIII av utskottets förevarande utlåtande
nr 212, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 117.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Bostadsförsörjningens främjande.

verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för japropositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

I fråga om punkten IX gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna, med

4) betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten IX
av utskottets förevarande utlåtande nr
212, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna,
med 4) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Beträffande punkten X gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring, som föreslagits
i motionen II: 559 i motsvarande
del; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Bostadsförsörjningens främjande.

ja besvarad. Herr Kempe begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten X
av utskottets förevarande utlåtande nr
212, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i motionen
II: 559 i motsvarande del.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

I avseende å punkten XI gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, med 5) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen med övervägande
ja besvarad. Herr Birke begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten XI
av utskottets förevarande utlåtande nr
212, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr J. B. Johansson in. fl. av -

givna, med 5) betecknade reservationen.

Beträffande punkten XII gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i denna punkt
dels ock på bifall till det av herr Kempe
under överläggningen framställda yrkandet
i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

I fråga om punkten XIII gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, med 6) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten XIII
av utskottets förevarande utlåtande nr
212, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna,
med 6) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning medelst uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 115 ja och 55 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Beträffande punkten XIV gav herr
talmannen propositioner på 1 :o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall till
den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, med 7) betecknade reservationen;
samt 3:o) bifall till det av
herr Kempe under överläggningen i avseende
å punkten framställda yrkandet;
och biföll kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

I avseende å punkten XV gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till motionen II: 559 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Vad angår punkten XVI gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna,
med 8) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
XVI av utskottets förevarande utlåtande
nr 212, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Bostadsförsörjningens främjande.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr J. B. Johansson in. fl. avgivna,
med 8) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i denna
punkt.

Beträffande punkten XVII gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets däri gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna
med 9) betecknade reservationen;
och biföll kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

I fråga om punkten XVIII gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till motionen II: 191 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Beträffande punkten XIX gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till motionen II: 191 i nu förevarande
del; och blev utskottets i punkten
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

På därå framställda propositioner
biföll kammaren vad utskottet i punkterna
XX och XXI hemställt.

I avseende å punkten XXII gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. avgivna, med 10) betecknade
reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Pettersson i Dahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given

4 Andra kammarens protokoll Nr 27.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Grunderna för höjning av statslöner.

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

XXII av utskottets förevarande utlåtande
nr 212, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna,
med 10) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 105 ja och 62
nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i denna punkt gjorda hemställan.

På därå framställd proposition bifölls
utskottets hemställan i punkten

XXIII mom. a.).

Beträffande punkten XXIII mom. b)
gav herr talmannen propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Gränebo
m. fl. avgivna med 11) betecknade reservationen;
samt 3:o) bifall till den
av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, med 12) betecknade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

I fråga om punkten XXIII mom. c)
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson in. fl. avgivna,

med 13) betecknade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

På därå framställda propositioner
biföll kammaren vad utskottet i punkten
XXIII mom. d) och e) samt punkterna
XXIV och XXV hemställt.

Beträffande punkten XXVI gav herr
talmannen slutligen propositioner dels
på bifall till utskottets däri gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Johan Bernhard Johansson in. fl.
avgivna med 14) betecknade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1948/49 till kristillägg till erkända arbetslöshetskassor
;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens uppfostringsanstalter
för sinnesslöa; och

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för
beräkning av levnadskostnadsindex.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10.

Grunderna för höjning av statslöner.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för
höjning av löner enligt statens löneplansförordning,
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
276, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 21 maj 1948, föreslagit
riksdagen

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Öl

dels besluta

1) att bestämmelserna i 4 § statens
löneplansförordning skulle träda i
kraft den dag, Kungi. Maj:t och riksdagen
beslöte;

2) att för tiden 1 juli—31 december
1948 höjning av belopp, som angåves i
de i 3 § statens löneplansförordning intagna
grundlönetabellerna, skulle ske
enligt samma grunder som under budgetåret
1947/48, dock att procenttalet
för höjningen skulle utgöra 20, därest
pristalet uppginge till eller överstege
124;

3) att för tiden 1 juli—31 december
1948 kristillägg skulle utgå enligt samma
grunder som under budgetåret
1947/48, dock att tillägget skulle beräknas
efter 35,6 procent, därest pristalet
uppginge till eller överstege 124; samt

4) att provisoriskt lönetillägg åt vissa
befattningshavare i statens tjänst
in. fl. under budgetåret 1948/49 i den
mån ej annat föranleddes av riksdagens
i annat sammanhang meddelade
beslut, finge i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som angåves
i 1947 års statsverksproposition
(för flera huvudtitlar gemensamma
frågor) utgå enligt de närmare föreskrifter,
som komme att meddelas av
Kungl. Maj:t;

dels ock att för budgetåret 1948/49
under åttonde huvudtiteln anvisa till
Kristillägg ett förslagsanslag av
2 000 000 kronor och till Provisoriskt
lönetillägg ett förslagsanslag av
2 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till
behandling föreliaft

dels en inom andra kammaren av
herrar Kempe och Senander väckt motion
(11:546), vari hemställts, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 225 måtte besluta att de
av 1946 års riksdag antagna reglerna
om rörligt tillägg å statstjänarnas löner
tillfogades nu föreliggande förslag
till nya avlöningsreglementen för stats -

Grunderna för höjning av statslöner.

tjänarna, dock med den ändringen att
tre fjärdedelsregeln beträffande kompensation
för levnadskostnadsstegringen
ersattes med föreskrifter om full
sådan kompensation;

dels ock en inom samma kammare
av herr Senander m. fl. väckt motion
(11:584), vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 276, i vad den rörde fastlåsandet av
det rörliga tillägget på statstjänstemannens
löner, och i stället uttala, att den
i löneplansförordningen intagna regeln
om rörligt tillägg måtte vinna tillämpning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna
11:546 och 584, i vad de avsåge återgång
till automatisk lönerörlighet, besluta 1)

att bestämmelserna i 4 § statens
löneplansförordning skulle träda i
kraft den dag, Kungl. Maj:t och riksdagen
beslöte;

2) att för tiden 1 juli—31 december
1948 höjning av belopp, som angivas i
de i 3 § statens löneplansförordning intagna
grundlönetabellerna, skulle ske
enligt samma grunder som under budgetåret
1947/48, dock att procenttalet
för höjningen skulle utgöra 20, därest
pristalet uppginge till eller överstege
124;

B. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
besluta,

1) att för tiden 1 juli—31 december
1948 kristillägg skulle utgå enligt samma
grunder som under budgetåret
1947/48, dock att tillägget skulle beräknas
efter 35,o procent, därest pristalet
uppginge till eller överstege 124; samt

2) att provisoriskt lönetillägg åt vissa
befattningshavare i statens tjänst
in. fl. under budgetåret 1948/49 finge,
i den mån ej annat föranleddes av riksdagens
i annat sammanhang meddelade
beslut, i huvudsaklig överensstäm -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Grunderna för höjning av statslöner.

melse med de grunder, som angåves i
1947 års statsverksproposition (för flera
huvudtitlar gemensamma frågor),
utgå enligt de närmare föreskrifter,
som meddelades av Kungl. Maj:t;

C. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
för budgetåret 1948/49 under åttonde
huvudtiteln såsom förslagsanslag
anvisa

1) till Kristillägg 2 milj. kronor;

2) till Provisoriskt lönetillägg 2 milj.
kronor;

D. avslå motionen II: 546 i vad densamma
ej behandlats under A.

Reservation hade avgivits av herr
Rubbestad, vilken ansett, att utskottet
i punkterna A och B bort hemställa,
att riksdagen måtte

A. med bifall till motionerna 11:546
och 584, i vad de avsåge återgång till
automatisk lönerörlighet, avslå Kungl.
Maj ds förslag om dels uppskov med
ikraftträdandet av bestämmelserna i
4 § statens löneplansförordning, dels
ock höjning av belopp, som angåves i
de i 3 § löneplansförordningen intagna
tabellerna;

B. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
bemyndiga Kungl. Majd att för
budgetåret 1948/49 utfärda bestämmelser
om kristillägg och provisoriskt lönetillägg
åt vissa befattningshavare i
statens tjänst i överensstämmelse med
vad reservanten förordat.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr SENANDER: Herr talman! Redan
då vi vid förra årets riksdag behandlade
frågan om fastlåsning av statstjänarnas
dyrtidstillägg, yrkade vi kommunister
bestämt avslag. Vi voro nämligen
redan då helt klara över att ett
utbyte av det rörliga tillägget mot ett
fast tillägg om 12 procent skulle vara
till en given nackdel för statstjänarna.

Det var inte svårt att förutse, att
prisnivån snabbt skulle stiga över 12

procent, en sak, som för övrigt signalerats
redan i propositionen beträffande
de två sista kvartalen 1947. Man
behövde inte heller tveka om att prisstegringen
under 1948 skulle fortsätta
i en sådan takt, att det inte skulle bli
möjligt för statstjänarna att få igen vad
de förlorat under andra hälften av
1947. Beräkningarna i propositionen,
att det nya året skulle medföra en
sänkning av pristalet så att dyrtidstilllägget,
om det vore rörligt, skulle sänkas
med 3 eller 6 procent, betraktade
vi kommunister som ett lockbete för att
förmå statstjänarna att finna sig i förslaget
om fastlåsande av dyrtidstillägget
till 12 procent.

Det var också uppenbart för oss
kommunister att fastlåsandet av dyrtidstillägget
endast utgjorde inledningen
till en allmän åtstramning på det
lönepolitiska området, vilket naturligtvis
främst skulle komma att drabba de
stora massorna av arbetare och andra
små löntagare. Det visade sig också,
att våra utgångspunkter för avslagsyrkandet
voro helt riktiga.

Statstjänarna ha gjort betydande förluster
på fastlåsandet av dyrtidstillägget.
För en statstjänare med en månadsinkomst
av 500 kronor uppstod en
förlust av 15 kronor i månaden under
oktober- och januarikvartalen, eller
med sammanlagt 90 kronor. Redan detta
innebär en klar sänkning av reallönen.
Men det säger inte hela sanningen
om reallönesänkningen för
statstjänarna.

När de senaste löneregleringarna genomfördes,
voro statsmakterna som bekant
förutseende nog att redan vid
fastställandet av löneregleringarna föreskriva,
att statstjänarna endast skulle
ha tre fjärdedelars kompensation för
levnadskostnadsstegringen, allt enligt
det lindrigt intelligenta resonemanget
att statstjänarna måste bära sin andel
av dyrtidsbördan. Detta betyder, att
statstjänarna fått en ytterligare sänkning
av sina reallöner utöver vad som

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

skett genom fastlåsandet förra året av
dyrtidstillägget. För en statstjänare
med en inkomst på 500 kronor i månaden
har därigenom uppstått en förlust
under budgetårets alla månader med
sammanlagt 180 kronor. Tillsammans
med inkomstminskningen till följd av
fastlåsandet av dyrtidstillägget blir den
sammanlagda förlusten för en statstjänare
med en månadslön på 500 kronor
inte mindre än 270 kronor.

Det hade varit av intresse att ytterligare
belysa vad statstjänarna förlorat
genom underkompensationen och levnadskostnadsstegringen.
Jag skall emellertid
inskränka mig till att här lämna
den upplysningen, att varje lägre statstjänare
genom underkompensationen
enligt trefjärdedelsregeln och halvkompensationen
under krigsåren förlorat
i runt tal mellan 4 000 och 5 000
kronor.

Den reallön för statstjänarna, som
statsmakterna beslutade om 1946, är nu
utsatt för en ständigt fortgående försämring.
Ju mer priserna stiga, desto
större blir eftersläpningen i fråga om
dyrtidskompensationen. Trots detta
faktum föreligger nu ett förslag, som
ytterligare och i ännu snabbare takt
minskar värdet av statstjänarnas löner.

Förslaget om fortsatt fastlåsning av
dyrtidstillägget för statstjänarna grundar
sig i år liksom förra året på en
överenskommelse, som det heter, med
»statstjänarnas organisationer». Ja, finansministern
säger t. o. m. i propositionen,
att han med tillfredsställelse
konstaterar att »statstjänstemännen visat
sig villiga att lämna sitt bidrag för
att möjliggöra en stabilisering av prisoch
inkomstnivån». — Jag måste säga,
att denna historieskrivning är lindrigast
sagt vilseledande.

Statstjänstemännens stora massa har
helt hållits utanför den träffade uppgörelsen.
Uppgörelsen har träffats med
topparna inom statstjänstemännens organisationer,
och ansvaret för uppgörelsen
vilar helt på dessa. Statstjänste -

Grunderna för höjning av statslöner.

männens stora massa är med säkerhet
inte överens med ledningen om den
träffade uppgörelsen. För övrigt kan
det starkt ifrågasättas om ens alla de
ledande personerna inom statstjänstemännens
topporganisationer, vilka varit
med om uppgörelsen, äro övertygade
om klokskapen i ställningstagandet.

Efter allt att döma ha statstjänstemännens
förhandlingsmän nu liksom
tidigare varit utsatta för en mycket
stark press, ja, en så stark press att de
måste anses ha handlat mera under
tvång än av fri vilja. Det är en offentlig
hemlighet bland statstjänarna, att
de representanter för Statstjänstemännens
riksförbund, som vid förra årets
uppgörelse intogo en avvisande hållning
till frågan om fastlåsandet av dyrtidstillägget,
i år böjde sig inför hotet
att man från statsmakternas sida eljest
skulle tillämpa ett rensat index, som
ytterligare skulle försämra läget för
statstjänstemännen.

Hela denna uppgörelse är en typisk
»uppgörelse vid bordet», som tillkommit
under sådana former, att den knappast
kan ha något gemensamt med begreppet
demokrati. Missnöjet hos de
breda medlemsmassorna bland statstjänarna
är därför starkt. Detta missnöje
har tagit sig uttryck i en rad protester
mot den träffade uppgörelsen.

Detta innebär emellertid inte, att
statstjänarna skulle vara motståndare
till en stabilisering av pris- och inkomstnivån.
Tvärtom skulle de hälsa
med tillfredsställelse, om man kunde
åstadkomma en stabilisering. Det ligger
i sakens natur att, då statstjänarnas
dyrtidskompensation konstruerats
så att eftersläpningen blir större allt
eftersom priserna gå i höjden, så måste
statstjänarna vara intresserade av att
priserna stabiliseras. Men först och
främst handlar det nu icke om en stabilisering
av inkomstnivån för statstjänarna
utan om en direkt lönereducering.
Medan man förra året startade
fastlåsandet vid just det procenttal,

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Grunderna för höjning av statslöner.

som statstjiinarna hade rätt att få, nämligen
12 procent, så startar man i år
genom att ge dem 12 procent i stället
för 15 procent, som de skulle varit berättigade
till fr. o. m. den 1 juli. För
det andra vidtages denna åtgärd utan
att man kan göra annat än ytterst svaga
antydningar om att man tror sig
kunna åstadkomma prisstabilisering.
Det enda konkreta i denna sak är att
man berövar statstjänarna 3 procent
av den dyrtidskompensation, som de
— jag skulle vilja säga — ha laglig rätt
att få. Därutöver finns det bara luftiga
uttalanden om att detta lönerov skulle
tjäna syftet att nå en allmän stabilisering
av inkomst- och prisnivån.

I detta sammanhang vill jag passa på
tillfället att efterlysa logiken i det resonemang,
som förts i propositionen i
denna sak. Finansministern uttalar »att
nu förutsebara prisstegringar skola bli

relativt små--— och att i övrigt

prisfördyring för konsumenterna i
möjligaste mån elimineras». Skall man
alltså ta finansministern på orden, betyder
detta uttalande, att prisrörelsen
uppåt praktiskt taget skall avstanna
inom den närmaste tiden. Men då frågar
jag: Yad finns det då för anledning
att låsa fast statstjiinarnas dyrtidstillägg?
Om inga nämnvärda prisstegringar
beräknas förekomma inom
den närmaste tiden, kommer icke heller
dyrtidstillägget att stiga. Å andra
sidan, om finansministern verkligen
tror sig om att kunna förhindra större
prisstegringar under det halvår, som
överenskommelsen gäller, vad tjänar
det då till att föreslå en garantiregel,
som säger att om levnadskostnaderna
enligt beräkning för juni eller september
1948 skulle stiga så att man uppnår
pristalet 124, så skulle statstjänarna
erhålla 20 procent i tillägg?

Jag måste säga, att det är inte lätt
att hitta rätt i denna labyrint av inkonsekvenser.
Men man får efter bästa förmåga
söka lotsa sig fram på egen hand.
Jag kan inte finna annat än att det här

rör sig om vad vi konstaterade redan
förra året, nämligen att hindra en ökning
av statstjänarnas köpkraft med
några tiotal miljoner kronor och att
införa totalt lönestopp här i landet. Att
denna uppfattning är riktig framgår
för övrigt mycket klart av propositionen.
Där skriver departementschefen
i ett avsnitt bl. a. följande: »Vid sitt
ståndpunktstagande ha organisationerna
förklarat sig förutsätta, att jämväl
för de i kommunernas tjänst anställda,
som ha lönernas rörlighet reglerad
efter samma grunder som de statsanställda,
nu utgående tillägg komma att
bibehållas under återstoden av innevarande
år under samma förutsättningar
som för statstjänstemännens vidkommande.
Övriga samhällsgruppers —
löntagares, jordbrukares och företagares
— medverkan borde även söka eftersträvas
för en allmän stabilisering
av landets ekonomi.»

Jag kan inte finna annat än att det
här så tydligt som det är möjligt förklarats,
att fastlåsandet av statstjänarnas
dyrtidstilliigg skall utgöra inledningen
till ett allmänt lönestopp. Det
är för övrigt intressant att lägga märke
till ordningsföljden i uppräkningen av
de samhällsgrupper, som skola medverka.
Först komma statstjänarna. Därefter
komma de kommunalanställda,
industriarbetarna, jordbrukarna och
allra sist företagarna.

Denna ordningsföljd är ingen tillfällighet.
Den har numera vunnit hävd i
svensk ekonomisk politik. Under krigsåren
fingo vi ett drastiskt exempel på
vad den innebär. Då fingo statstjänarna,
liksom nu, gå i täten och vidkännas
en kraftig reallöneförsämring.
Sedan blev det de kommunalanställdas
och industriarbetarnas tur. Längre ned
på skalan orkade eller ville man emellertid
inte gå. De rika fingo sitta i praktiskt
taget orubbat bo, och de stora
bolagen håvade in större vinster än
någonsin förr tack vare lönestoppet.
Det var slut på både viljan och förmå -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

gan att åstadkomma »samhällsekonomisk
stabilitet» då man hunnit till kön.
Hela problemet ställdes alltså på huvudet.
I stället för att klämma åt bolagen
och de större inkomsterna sänkte man
de små inkomsttagarnas levnadsstandard.
Nu är man färdig att upprepa
denna bedrövliga politik.

Man kan emellertid tryggt utgå ifrån,
att det inte finns så många, vare sig
bland statstjänarna eller andra löntagargrupper,
som inte förstå varför företagarna
placerats sist i kön. Ingen tror
längre att den s. k. fria företagsamheten
behöver riskera några allvarligare
inskränkningar i sin frihet att spekulera
och profitera. Som vanligt blir det
de sämst ställda som få sitta emellan,
medan de rika bara bli ännu rikare.

Den ekonomiska politik som nu praktiseras
och som bland annat kommer
till uttryck i propositionen om fastlåsandet
av statstjänarnas dyrtidstilllägg
som inledning till ett nytt lönestopp,
grundar sig på ett resonemang,
som jag inte tvekar att beteckna som
svindel. Resonemanget går ut på, att
det finns för stor köpkraft i förhållande
till varumängden. För att hindra
prisstegringar måste därför, enligt detta
resonemang, köpkraftsöverskottet avlägsnas.
Man anser att detta bör ske på
två vägar. Dels skall man, som en nyuppfunnen
term lyder, »sterilisera köpkraften»,
dels skall man hindra lönestegringar.
Den första rekommendationen
har förverkligats genom nya och
höjda indirekta skatter, som skola tillföra
statskassan över 500 miljoner kronor.
Den senare skall nu på allvar omsättas
i praktiken genom en direkt nedsättning
av de breda folklagrens levnadsstandard.

Det inbjuder närmast till lustiga reflexioner
att statsmakterna för att förhindra
prisstegringar genomföra nya
prisstegringar. Enbart höjningen av
bensinskatten medför kraftiga prisstegringar
på åtskilliga områden. För byggnadsverksamheten
betyder den, enligt

Grunderna för höjning av statslöner.

vad som uppgivits, en stegring av byggnadskostnaderna
med cirka 5 %. Det
är svårt att tro, att statsmakterna mena
allvar då de motivera dylika prisstegringar
med nödvändigheten av att
hindra prisstegringar. Någon sterilisering
av köpkraften kan det inte gärna
vara fråga om. Den verkliga meningen
lär väl vara den som undslapp finansministern
vid ett tillfälle här i riksdagen,
nämligen att det gällde att
»samla i ladorna» för framtiden.

Ännu mindre kan man taga det numera
ständigt idisslade pratet om köpkraftsöverskott
och varubrist på allvar.
Naturligtvis äro nationalekonomerna,
som i största allmänhet äro ute i kapitalets
ärenden, framme med sin ekonomiska
visdom och söka blanda bort
korten. Jag tror emellertid att det blir
svårt för finansministern och hans ekonomiska
experter att övertyga statstjänar-
och arbetarhustrurna om att de
ha för stor köpkraft. Det är nämligen
så, vilket naturligtvis inte de beskäftiga
nationalekonomerna kunna begripa,
att deras sommarlätta teorier
inte stå sig vid en konfrontation med
verklighetens kalla värld. De kunna ju
fråga en statstjänar-, arbetar- eller småbondehustru,
om hon någon gång lämnat
en affär med späckad portmonnä
eller plånbok därför att hon inte funnit
de varor hon sökt. De kunna fråga
dessa kvinnor, om de måste gå med
slitna kappor därför att det inte finns
kappor i marknaden att uppbringa trots
tillgång på pengar.

Nej, mina damer och herrar, problemet
för de små inkomsttagarna och
deras hustrur är inte det att det finns
för litet varor i affärerna, att de infinna
sig med väl fyllda plånböcker
och portmonnäer men måste vandra
ut igen utan de eftersökta varorna.
Sanningen är i stället den att deras
dåliga köpkraft sätter eu bestämd gräns
för inköpen. Affärerna ha så gott om
ransoncringsfria varor, att de i vanlig
ordning måste tillgripa omfattande rea -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Grunderna för höjning av statslöner.

lisationer, och det gör man inte om
det är brist på varor och överflöd på
köpkraft. Detta är verkligheten, och den
förmå inte de nationalekonomiska illusionsmakarna
trolla bort ur de små
löntagarnas värld.

Det skall erkännas att det finns en
viss varubrist, som uppstått på grund
av de kapitalistiska spekulanternas sabotage.
Men den berör ytterst litet de
små löntagarnas konsumtion. Och ingen
skall väl inbilla sig, att vi få en enda
järnbalk, en enda spik, ett enda rör
eller en enda radiator mera därför att
staten höjer priset på brännvin, tobak,
svagdricka, läskedrycker, choklad eller
bensin. Inte heller inträffar detta under
därför att man sänker de små inkomsttagarnas
levnadsstandard.

Det är också på sin plats att i detta
sammanhang erinra om, att finansministern
och hans ekonomiska expertis
laborera med de mest motstridande
uppfattningar i ekonomiska ting. År
1944 yttrade finansministern följande:
»Jag skall gärna erkänna, att den erfarenhet
vi haft sedan 1942 tyder på
att vi kanske tillskrevo köpkraftsidan
en större betydelse för prisstegringen
än som visat sig vara riktig. Jag säger
det i fullt medvetande om en viss förskjutning
i min egen uppfattning.»
Finansministern fortsätter: »Vi ha fått
lära av erfarenheten, att det varit möjligt
att trots det stora överskottet på
köpkraft hålla priserna praktiskt taget
oförändrade.»

Tillåt mig fråga vad det kan vara
som nu åstadkommit en ny »förskjutning
i finansministerns uppfattning»?
Nu tillmätes på nytt »köpkraftsidan» en
över allt annat dominerande betydelse
för prisbildningen. Det är svårt att
veta vad som är sanning i dag och lögn
i morgon efter de många svängningar
som skett i finansministerns och hans
ekonomiska expertis’ uppfattningar.

Det är uppenbart, att statsmakterna
börjat i fel ända då de praktiserat en
ekonomisk politik, som stryper möjlig -

heterna för statstjänarna och andra
löntagargrupper att få full kompensation
för prisstegringen, samtidigt som
de underlåtit att vidtaga verkligt effektiva
åtgärder mot spekulanter och profitjägare.
Det enda riktiga borde ju ha
varit att först söka klämma efter prisockrarna,
främst dem som operera på
det monopolistiska fältet, i syfte att
hindra prisstegringarna och eventuellt
få till stånd prissänkningar. Därefter
kunde man ha resonerat med statstjänarna
och arbetarna om lönesättningen.
Innan statsmakterna visa prov på en
allvarlig vilja och handlingskraft för
att stoppa spekulanternas framfart är
det inte möjligt att vinna förtroende
hos de breda massorna för vare sig
den ena eller andra åtgärden.

Herr talman! Det är på dessa grunder
som vi kommunister motsätta oss
försöket att sänka realvärdet på statstjänarnas
löner. Vi ha ingivit två motioner
som båda beröra det rörliga tilllägget.
I motionen nr 546 i denna kammare
ha vi yrkat, dels att det rörliga
tillägget skall tillämpas, dels att regeln
om tre fjärdedels kompensation för levnadskostnadsstegringen
skall ersättas
med föreskrifter om full sådan kompensation.
Med hänsyn till de små möjligheterna
att vinna gehör för denna motion
skall jag emellertid inte fasthålla
det yrkande vi där framfört.

Jag skall i stället be att få yrka bifall
till motionen nr 584 i denna kammare,
vari yrkas, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj ds proposition nr 276 i vad
denna rör fastlåsandet av det rörliga
tillägget och i stället uttala, att den i
löneplansförordningen intagna regeln
om rörligt tillägg måtte vinna tilllämpning.

Herr ItUBBESTAD: Herr talman! Jag
kommer i min reservation till ungefär
samma slutståndpunkt som herr Senander,
alltså att det bör vara rörliga tilllägg
i stället för den fastlåsning av dyrtidstilläggen,
som finansministern före -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

slår, men jag kommer till detta resultat
från helt andra förutsättningar än herr
Senander.

Om alla tjänstemän sätta sig riktigt
noga in i hela denna omläggning, skola
de finna, att den är till deras fördel
i stället för, som herr Senander menade,
till nackdel. Vi skola nämligen
observera, att det föregående ärendet
på föredragningslistan om metoderna
för indexberäkning sammanhänger med
det förslag, som föreligger i det utskottsutlåtande,
som vi nu behandla
och där det är fråga om hur det skall
ordnas med de rörliga tilläggen. Omläggningen
av indexberäkningen är
mycket fördelaktig för tjänstemännen.
Man går nu in för ett s. k. rensat index,
vilket betyder, att ur index skola
uteslutas både skatter och sociala förmåner.
Man har en mycket klar uppställning
i propositionen nr 250, hur
denna index kommer att verka i olika
fall. Man finner där, att enligt den
gamla beräkningen har index ökats
från mars 1946 — då vi alltså har det
nya utgångsläget för löneberäkningen
— till mars 1948 med 9,77 enheter,
under det att det förslag, som vi nyss
togo, ger en ökning från mars 1946 till
mars 1948 på inte mindre än 13,40 enheter,
alltså ungefär 4 enheter mer än
den gamla indexberäkningen ger. Det
är självklart, att detta framdeles kommer
att innebära en mycket stor fördel
för tjänstemännen. Det måste vi
beakta, när vi se på denna sak.

Av propositionen nr 276, som vi nu
syssla med, framgår, att statsrådet efter
förhandlingar med statstjiinarna gått in
för att bastalet för indexheräkningen
skall stanna vid 136,34 enheter. Det är
det bastal som skall vara utgångspunkten
för kommande indexberäkningar.
Statsrådet medger sjiilv, att det riktiga
hade varit ett bastal på 138,47, men
han säger, att med hänsyn till den stora
vikt, som tjänstemännen fästa vid detta
hastal, har han gått med på det. Det
gör, att pristalet genom denna beräk -

Grunderna för höjning av statslöner.

ning stiger från mars 1946 till mars
1948 med 2 enheter mer än om man
haft den andra utgångspunkten. Om
tjänstemännen sätta sig in i vad alla
dessa saker som här äro berörda innebära,
skola de finna, att det är en given
fördel för dem att få denna omläggning.

Då herr Senander vill göra gällande,
att tjänstemännen redan nu skulle ha
rätt till 15 c/c, är det inte riktigt, när
man tar hänsyn till denna omläggning
av indexberäkningen. Enligt denna indexberäkning
äro skatter och sociala
förmåner bortrensade, och då visar
propositionen, att det inte skall vara
mer än 12 % tillägg vid senaste kvartalsskifte.
Tjänstemännen skola alltså
inte erhålla någon som helst ökning
i de avlöningsförmåner, som de äro tillförsäkrade
med hänsyn till det pristal
som erhålles efter de nya beräkningsgrunderna.
Vad de förbundit sig till
genom den uppgörelse som träffats är,
att de 12 procenten skola stå kvar till
den 31 december innevarande år. Det
är hela innebörden av det åtagande,
som tjänstemännen gjort. Skulle det
däremot efter den 1 januari 1949 bli
någon som helst stegring, skola de ha
kompensation i den mån pristalet ger
stöd för ändrade procenttal. Den överenskommelse,
som därvidlag är träffad,
är mycket förmånlig för tjänstemännen.
Enligt det avlöningsreglemente,
som vi fastställde för några dagar
sedan, bestämdes beträffande de
rörliga tilläggen, att det skulle bli 3
procents ökning av lönen för varje
fyrtal enheter varmed index stiger.
Tjänstemännen äro alltså tillförsäkrade
kompensation med tre fjärdedelar av
de ökade levnadskostnaderna.

Herr Senander har mycket starkt
kritiserat denna begränsning, men vi
skola komma ihåg, att det före 1939 var
bara halv kompensation för de ökade
levnadskostnaderna. Härtill kommer,
atl levnadskostnaderna äro beräknade
på ett sådant sätt, att full kompensa -

Nr 27.

Måndagen den 28 jnni 1948 fm.

Grunderna för höjning av statslöner.

tion i förhållande till det pristal som
nås ger mer än vad ökningen innebär.
Om tjänstemännen alltså skulle få full
kompensation i förhållande till indextalets
storlek, skulle de bli överkompenserade.
Så är indexberäkningen
lagd.

Nu har emellertid finansministern i
detta avtal gått med på, att om pristalet
stiger till 124, skola statstjänarna få
inte vad de skulle ha enligt avlöningsreglementet,
d. v. s. 6 procents tillägg,
utan hela 8 procents tillägg. Det betyder,
att de få betydligt mer än vad
avlöningsreglementet tillerkänner dem.
För de åtta enheter, som indextalets
stegring från 116 till 124 innebär, skola
de få full kompensation, och det är
detta som enligt min mening gör det
betänkligt att gå in för utskottets linje.

Man har velat göra gällande, att det
ur statens synpunkt är fråga om en
stabiliseringsåtgärd och att man därför
vill gå denna väg. Jag måste bestämt
förklara, som jag också gjorde i lördags,
då vi behandlade subventionerna
med anledning av jordbruksprodukternas
prissättning, att detta inte är den
riktiga vägen att få en stabilisering.
Jag skulle med tillfredsställelse se, att
vi kunde få en sådan stabilisering av
priser och löner, men det skall inte
ske på det sätt, som då föreslogs med
subventioner, ty då blir det ju inte
något lönestopp. Det är ju självklart,
att om statstjänarna skola ha ersättning
för varje ökning av levnadskostnaderna,
bli deras löner höjda med
motsvarande belopp, som de erhålla i
subvention, och då blir det ju inte något
lönestopp utan bara en cirkelgång av
det hela. Följaktligen förmenar jag, att
det ur statens synpunkt är mycket fördelaktigare
att gå ifrån detta subventionerande.
För jordbrukets prisreglering
skola 120,5 miljoner kronor tas
subventionsvägen. Vi ha en annan proposition
beträffande subvention av
bomull, hudar och bränsle, som går
till 50 miljoner kronor. Alltså skulle

sammanlagt 170 miljoner kronor tas i
anspråk för att åstadkomma en stabilisering
av prisläget.

Om man i stället väljer den linje,
som jag för min del förordat, nämligen
att ha ett rörligt index för statstjänarna,
såsom lönereglementet bestämmer,
skulle de inte ha mer än 12 procent
enligt nuvarande indextal. Skulle
indextalet stiga t. ex. den 1 juli med
3 eller 4 enheter, skulle de få 3 procents
ytterligare tillägg, och om det
stiger med ytterligare 3 5 4 enheter vid
nästa kvartalsskifte, vilket jag inte tror
att det kommer att göra, skulle de få
ytterligare 3 procents tillägg. 3 procents
tillägg på statstjänarnas löner gör omkring
20 miljoner kronor i runt tal
och 6 procent gör cirka 40 miljoner
kronor per år. Det är denna utgift vi
ha att räkna med, om vi följa avlöningsreglementets
bestämmelser för det rörliga
tillägget och om indextalet stiger
till 124. Men genom dessa subventioner
får staten i stället satsa 170 miljoner
kronor. Det är detta, som jag för
min del inte anser vara den rätta vägen
att nå stabilitet.

Jag missunnar inte statstjänarna att,
om levnadskostnaderna stiga, få en viss
kompensation i enlighet med vad vi
gått in för i avlöningsreglementet. Jag
tycker, att det är riktigt att det ordnas
på detta sätt. Men vad som föreslås i
det utlåtande som vi nu behandla, att
statstjänarna skulle få större fördelar
än vad deras underhandlare i lönekommittén
uppnått, anser jag för min del
inte vara riktigt. Därför kan jag inte
komma till någon annan ståndpunkt
än att det enda riktiga vore, att riksdagen
avsloge det förslag som föreligger
och i stället lät index vara rörlig,
så att tjänstemännen skulle få sin
kompensation i enlighet med avlöningsreglementets
bestämmelser.

Jag har i en reservation gått in för
denna linje, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till denna min reservation.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Herr SENANDER (kort genmäle):
Herr talman! Herr Rubbestad har tydligen
inte riktigt gjort klart för sig innebörden
i den nuvarande indexberäkningen
och tydligen inte förmått fatta,
hur den verkar för statstjänarnas vidkommande.
Han säger, att tre fjärdedelsregeln
ger tillräcklig kompensation.
Jag menar, att om man resonerar
på detta sätt, så avstannar egentligen
all diskussion. Det är alldeles klart,
att om man endast ger tre fjärdedels
kompensation åt statstjänarna för levnadskostnadernas
stegring, måste det
betyda en förlust på 25 procent i förhållande
till levnadskostnadernas stegring.
Det är så uppenbart, att därom
inte borde uppstå någon som helst
diskussion.

Sedan förklarade herr Rubbestad, att
han inte missunnade statstjänarna deras
dvrtidstillägg. Men så visar han genom
hela sitt resonemang, att det är
just jämnt upp detta som han gör. Däremot
är han mycket angelägen om att
hans egen grupp, bönderna, skola ha
kompensation för de ökade kostnader,
som jordbruket får för framställning
av sina produkter. .lag skulle vilja fråga
herr Rubbestad, då herr Rubbestad nu
har den uppfattningen beträffande
statstjänarna, att de kunna nöja sig
med den kompensationsgrad som nu
tillämpas: År herr Rubbestad och hans
grupp här i riksdagen inställda på att
för sin del avstå från alla prisförhöjningar
i fortsättningen? Om vi nämligen
skola nå en »stabilisering», så måste
väl priserna likaväl som inkomsterna
»stabiliseras».

Sedan skulle jag vilja fråga: Vad betyder
egentligen ett bifall till herr Rubbestads
reservation? Jag skulle tro, att
med det beslut, som vi fattat i näst
föregående fråga, kommer det att betyda,
att statstjänarna få sina 15 procent.
Finansministern förklarade nämligen
i propositionen att han ännu inte
tagit ställning till frågan om en ändring
av själva basen för indexregle -

Grunderna för höjning av statslöner.

ringen för statstjänarna. Alltså skulle
den bas som nu gäller bestå, men man
rensar bort skatter och barnbidrag ur
indexberäkningen för framtiden.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Det förhåller sig säkerligen
så, att herr Senander inte riktigt
vet, hur grunderna för det rörliga tilllägget
skola tillämpas. Det är nämligen
så, att tillägget stiger med vissa enheter,
då levnadskostnaderna gå uppåt,
men står kvar, när de gå nedåt, så att
även om man bara har 75 procents
kompensation, när de gå uppåt, kan
man under vissa förhållanden få 300
procents överkompensation, när de gå
nedåt. Det är dessa två saker, som
man skall väga mot varandra, när man
går in för denna kompensationsgrad.

Sedan vill jag säga herr Senander,
att vi jordbrukare inte kräva kompensation
för levnadskostnadernas stegring
i större utsträckning än andra. Vad vi
kräva för jordbrukets del är att få ersättning
för de ökade produktionskostnaderna,
och det är något helt annat
än kompensation för ökade levnadskostnader.
Vad beträffar ersättningen
för ökade levnadskostnader ha vi jordbrukare
inte på långt när fått så mycket
som tjänstemännen, men det är
självfallet, att om konstgödselpriserna,
lönerna till jordbruksarbetare samt priserna
på maskiner och dylikt, som vi
måste köpa, stiga, skola vi naturligtvis
ha en viss ersättning för de ökade produktionskostnaderna,
och det är det
som vi jordbrukare fått. Beträffande
kompensation för levnadskostnaderna
ligga vi däremot som sagt sämre till än
tjänstemännen. Jag vill säga herr Senander,
att om vi kunde få lönestopp
på alla andra områden och det alltså
inte behövde bli ökade kostnader för
oss i jordbruket, då är jag viss om att
vi komma att bidraga till att stabilisera
också vårt prisläge.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Grunderna för höjning av statslöner.

Herr SENANDER (kort genmäle):
Herr talman! Herr Rubbestad påstår,
att jag inte riktigt vet, hur index för
statstjänarna verkar. Det har jag nog
blivit varse i min egenskap av statstjänare.
Under vissa förhållanden, säger
herr Rubbestad, kunna vi tjäna på att
de nuvarande bestämmelserna gälla,
därför att om det inträffar en sänkning
av levnadskostnaderna, gå de rörliga
tilläggen långsammare ned. Men,
herr Rubbestad, det har inte någon
gång sedan 1939, då det rörliga tillägget
första gången infördes, inträffat
någon sänkning av levnadskostnaderna,
utan det har hela tiden varit en oavbruten
stegring. Det trodde jag, att
herr Rubbestad kände till.

Sedan säger herr Rubbestad, att när
bönderna begära kompensation, är det
bara för ökade produktionskostnader.
Det kostar mycket mera nu att framställa
de produkter, som tillhandahållas
från jordbrukets sida. Men vad begära
statstjänarna? Jo, de begära endast
att få kompensation för underhållet
av den egna arbetskraften. Men det
vill herr Rubbestad förmena dem och
anser, att de kunna nöja sig med
mindre kompensationsgrad än jordbrukarna.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag hoppas att herr Senander
studerar propositionen 250.
Då skall han finna, att den gamla indexen
sjönk under förlidet kvartal
från pristalet 121, som berättigade
tjänstemännen till tillägg efter ett visst
procenttal, till pristalet 117, som skulle
ha medfört en viss sänkning av det
rörliga tillägget, därest inte det gällande
systemet med trögrörlighet vid dyrtidstilläggens
beräknande varit i kraft.
Det är alltså helt nyligen, som vi haft
ett exempel på att pristalet sjunkit.

Herr LINDAHL: Herr talman! Det har
ju skrivits och talats mycket om den
uppgörelse, som riksdagen nu har att

taga ställning till, och om det offer
som statstjänarna därmed gjort, därför
att det ansetts nödvändigt ur samhällelig
synpunkt. När man lyssnar till
debatten här, får man emellertid det
intrycket, att det är helt andra medborgargrupper
än statstjänarna, som
skulle få göra ett offer. Herr Rubbestad
finner för sin del uppgörelsen
vara så förträfflig för statstjänarna, att
han inte vill godkänna densamma utan
yrkar helt enkelt avslag. Herr Senander
däremot anser, att det inte är nog
med offer, utan vill helst också dra
fram statstjänarnas i demokratisk ordning
valda representanter till offerbänken,
detta givetvis i den tanken att
statstjänarna sedan skulle inse, att
räddningen för dem ligger i att de fylka
sig bakom herr Senander och de
andra kommunistiska representanterna
i riksdagen.

När man ser dessa försök att splittra
statstjänarfronten och att misskreditera
statstjänarorganisationernas ansvariga
ledningar, kan man inte undgå att
få det intrycket, att bakom detta ligger
en strävan att vrida utvecklingen
tillbaka. Det är inte tu tal om att inte
statstjänarna och deras organisationer
känna sig tillfredsställda med de möjligheter,
som de nu ha att genom förhandlingar
påverka behandlingen av
sina intressefrågor. Det verkar emellertid
faktiskt, som om man skulle vilja
försätta statstjänarna och deras organisationer
femton, tjugo år tillbaka
i tiden. Då förhandlade inte Kungl.
Maj.-t med statstjänarnas organisationer,
utan då dekreterade Kungl. Maj:t
vilka löner och andra förmåner som
statstjänarna skulle ha, och fattiga
statstjänare sleto på den tiden departementets
trappor för att be statsmakterna
om barmhärtighet och om att få någon
liten löneförhöjning. Och det var
inte nog med att man slet departementets
trappor; jag är säker på att även
herr Senander minns, hur det var på
den tiden, när vi under påskledigheten

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

hade att uppvakta riksdagsmännen i
deras respektive hemorter för att i någon
män söka påverka riksdagsmännens
mer eller mindre utpräglade sparsamhetssinne.

För min del önskar jag sannerligen
inte tillbaka dessa tider, då man kände
sig som en suppleant inför myndigheterna.
Det är alla skäl att vara tacksam
för att vi nu kommit fram till en ordning,
som står bättre i överensstämmelse
med demokratiska principer, nämligen
att statstjänarnas organisationer få
tillfälle att med statsmakterna göra upp
om sina arbetsvillkor. Riksdagen har
ju också, ända sedan denna förhandlingsordning
kom till, respekterat de
uppgörelser, som sålunda träffats.

Herrar Rubbestads och Senanders
ansträngningar i dag gå emellertid ut
på att torpedera resultatet av statstjänarorganisationernas
senaste förhandlingar
med statsmakterna. Jag vill visst
inte bestrida, att smärre grupper av
statstjänare kunna ha den uppfattning,
som herr Senander här gjort sig till
tolk för. Det är ganska lätt att få folk
med på protester, när man går omkring
och klappar dem på ryggen och
säger: »Nu skall du vara med och protestera,
för då får du mer betalt.» Alla
människor äro ju intresserade av att få
en bättre ekonomisk ställning, och det
är också givet att det går att mobilisera
upp ett visst missnöje med den
uppgörelse, som nu har träffats av
statstjänarkartellen, statstjänstemannens
riksförbund och TCO. Å andra sidan
skulle nog, om herr Senander nu finge
riksdagen att fatta ett beslut i enlighet
med hans linje, de som genom sina protester
varit med om att driva fram detta
beslut ganska snart få klart för sig,
att de därmed påskyndat inflationen
och åstadkommit en sänkt levnadsstandard
för statstjänarna.

Det vore oriktigt att säga, att statstjänarna
känna entusiasm inför den
uppgörelse, som bar träffats. Det är
klart att avståendet av eu berättigad

Grunderna för höjning av statslöner.

löneförhöjning på 3 procent innebär
en kännbar uppoffring, framför allt för
befattningshavarna i de lägsta lönegraderna.
När man ändå har accepterat
uppgörelsen, så sammanhänger det helt
enkelt med att statstjänarna äro fullt
underkunniga om att i nuvarande läge
skulle ökade inkomster betyda ökade
priser. Även om en löneförhöjning på
3 procent till statstjänarna säkerligen
inte skulle ha vridit prisskruven ett
helt varv uppåt, så får man inte bortse
ifrån — något som också de statstjänarrepresentanter,
som bära ansvaret
för uppgörelsen, haft klart för sig —
att statstjänarna intaga en nyckelposition
och att ett accepterande från deras
sida av uppgörelsen skulle betyda
en början till stabilisering av löneläget
och därmed även av prisnivån, medan
ett motsatt ställningstagande kunde innebära
att inflationen släpptes lös. Det
är ju ingen — jag tror inte ens att herr
Senander gjort det — som här tagit
upp den paroll, som föres fram ute i
bygderna, nämligen att det går att öka
inkomsterna och samtidigt sänka priserna.
Statstjänarna ha i varje fall visat,
att de ha så mycket ekonomiskt
sinne, att de inte tro på paroller av
det slaget.

Den som i likhet med herr Rubbestad
läser igenom här ifrågavarande
proposition och betänkande skall nog
komma underfund med att statstjänarna
inte äro något släkte, som utmärkes
av en så blåögd optimism, att de resonera
som så: »Bara vi nu gå före
med gott exempel, komma genast alla
andra grupper i samhället att följa
oss.» Statstjänarna tro visserligen på
att ett gott exempel vid olika tillfällen
kan vara bra att visa på, men de äro
inte övertygade om att ett gott exempel
bär den avgörande betydelse, som
man i det här fallet anser att det bör
ha. Statstjänarnas förhandlingsdelegerade
ha därför också vid uppgörelsen
framfört förslag om och även fått godkänd
en bestämmelse, visserligen inte

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Grunderna för höjning av statslöner.

av sådant slag, att man önskar att den
skall komma till användning, men dock
innebärande en viss trygghet, för den
händelse andra grupper inom samhället
inte skulle ådagalägga samma återhållsamhet
som statstjänarna nu ha visat.
Det har sålunda blivit bestämt, att
om priserna, trots statstjänarnas återhållsamhet
när det gäller löneanspråken,
komma att gå uppåt och pristalet
stiger till 124, skall det rörliga tillägget
å statstjänarnas löner och pensioner
höjas till 20 procent. Det betyder, att
man dels får 3lt kompensation för de
16 enheterna, dels full kompensation
för de återstående 8 enheterna. Man
har alltså från statstjänarhåll på detta
sätt skaffat sig en viss återförsäkring
för det fall att prisskruven inte kommer
att stanna utan fortsätter att vara
i rörelse.

Vi äro emellertid fullt på det klara
med — det ha vi lärt av erfarenheten
— att vid starka prisstegringar komma
alltid lönerna att släpa efter. Även om
de anställda erhålla full kompensation
vid olika tillfällen, så hinna alltid priserna
klättra före på ett sätt, som gör
att lönerna komma att ligga ett par
hästlängder efter.

Jag vill med anledning av det utlåtande,
som här föreligger, uttala den
förhoppningen, att statstjänarnas offer
inte skall ha varit förgäves. Detta betyder
inte bara att jag hoppas, att andra
medborgargrupper skola ålägga sig
återhållsamhet i fråga om inkomstökningar,
utan också att man, i enlighet
med innehållet i den uppgörelse som
träffats, söker göra priskontrollen så
effektiv som möjligt. Detta är nämligen
en väsentlig förutsättning för att
man skall lyckas med experimentet —-ty det är dock ett experiment — att
genom återhållsamhet med löneförhöjningar
skapa en stabilisering av prisförhållandena
i landet. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! När protokollet från denna debatt
om några veckor föreligger, kan
man där först läsa herr Senanders anförande,
enligt vilket han, själv statstjänare
och betraktande sig som en representant
för statstjänarna, leder i bevis
att Kungl. Maj :ts föreliggande förslag
är ur de statsanställdas synpunkt så
dåligt, att det måste avslås. Sedan kan
man i protokollet läsa ett anförande av
herr Rubbestad, som representerar helt
motsatta intressen, där herr Rubbestad
leder i bevis, att Kungl. Maj:ts förslag
är ur statstjänarnas synpunkt så förmånligt,
att det fördenskull måste
avslås.

Sanningen måste, herr talman, ligga
någonstans mitt emellan. Den ligger
nog där Kungl. Maj :ts förslag ligger,
och jag skall därför nöja mig med att
här yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr SENANDER: Herr talman! Till
vad herr Eriksson i Stockholm anfört
vill jag bara säga, att det väl ändå kan
tänkas, att sanningen inte behöver ligga
mitt emellan de ståndpunkter, som herr
Rubbestad och jag här intagit, utan att
en av oss har rätt. Och då håller jag
absolut på att jag har rätt.

Herr Lindahl gick på i sedvanlig
stil. Han yttrar sig inte ofta i kammaren,
men så fort det gäller att försvara
en dålig uppgörelse för statstjänarna,
är han alltid redo att ta till
orda. Han håller sig därvid ganska litet
till själva saken utan söker främst misstänkliggöra
oss kommunister och de avsikter
vi ha. Han talar om att vi försöka
»splittra statstjänarfronten», att
vi äro ute i »dunkla syften» — vårt
motiv skulle närmast vara att få statstjänarna
att fylka sig bakom kommunisterna,
såsom herr Lindahl uttryckte

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

saken. Jag vill i anledning härav bara
säga, att om det träffas en uppgörelse
mellan statsmakterna och respektive
ledningar för statstjänarnas organisationer,
men denna uppgörelse mottages
med starkt missnöje bland statstjänarna,
så anse vi oss fullt berättigade att
bär i riksdagen vidtaga åtgärder för
att stjälpa uppgörelsen. Det är nämligen
inte, såsom herr Lindahl vill göra
gällande, bara enstaka grupper bland
statstjänarna, som äro missnöjda, utan
det är fallet med en mycket stor procent
av dem. De äro missnöjda med den
ställning, som organisationernas ledningar
intagit i denna sak, och inte
minst då med det sätt, varpå uppgörelsen
träffades, d. v. s. utan att medlemmarna
i allmänhet bereddes tillfälle att
säga sitt ord. Om det är så lätt, som
herr Lindahl påstår, att förleda statstjänarna
till att anta protester mot en
dålig uppgörelse, så borde väl organisationernas
ledningar med sin auktoritet
bland medlemmarna inte ha varit rädda
för att förelägga dessa frågan om
uppgörelsens godkännande. Men man
har tydligen fruktat domen från medlemmarnas
sida, eftersom så inte har
skett.

Det är alldeles klart, att vi i likhet
med herr Lindahl med tillfredsställelse
hälsa, att det skapats en någorlunda
hygglig förhandlingsordning för oss
statstjänare, när det gäller löner och
anställningsvillkor. Men detta behöver
väl i all rimlighets namn inte innebära,
att man godkänner allt vad som sker
vid förhandlingar, som bedrivas i kraft
av denna förhandlingsordning. Vi ha
reagorat mot uppgörelsens innehåll och
icke mot den förhandlingsordning, som
man har lyckats åstadkomma under senare
år och som innebär ett givet framsteg
för statstjänarna.

Vidare skulle jag, eftersom herr Lindahl
här berörde förhållandet till övriga
medborgargrupper, vilja påtala en
sak, som jag medvetet underlät att ta

Grunderna för höjning av statslöner.

upp i mitt första anförande. När jag i
propositionen läste, att förhandlarna
för statstjänarna förutsatt, att den dåliga
uppgörelsen också skulle genomföras
för andra löntagargrupper, kunde
jag inte undgå att säga mig, att om något
vore ägnat att splittra fackföreningsrörelsen,
så måste det vara att representanter
för en löntagargrupp på
detta sätt söka ange tonen, när det gäller
lönesättningen, d. v. s. att man träffar
en uppgörelse om reducering av
reallönerna för statstjänarna och därvid
förutsätter, utan att det föregåtts
av något resonemang med andra löntagargruppers
organisationer, att densamma
även skall gälla övriga löntagargrupper.
Är det detta som kallas
för solidarisk lönepolitik, så har verkligen
fackföreningsrörelsen kommit in
på värre avvägar än vad man hade
föreställt sig.

Jag är av den uppfattningen, att ett
beslut i enlighet med det föreliggande
förslaget måste föranleda missnöje
bland statstjänarna. Jag har i mitt
första anförande förklarat, att statstjänarna
självfallet icke kunna ha något
att invända mot en stabilisering av
prisnivån, men de vilja inte att en sådan
stabilisering skall ske på det sätt,
som här föreslås, tv det betyder att man
börjar i galen ända. Den enda riktiga
vägen måste vara att man använder de
maktmedel, som stå till buds, för att
komma åt dem, som bedriva spekulation
och därigenom åstadkomma prisstegringar.
Hade man börjat i den ändan
och visat, att man kunde uppnå
resultat, hade säkerligen både statstjänarna
och andra löntagargrupper låtit
tala vid sig.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Då
jag haft tillfälle att följa denna fråga
inom statstjänarkartellen, viil jag i korthet
anföra några synpunkter.

Herr Senander talar här om bristan -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Grunderna för höjning av statslöner.

de demokrati och ansvar vid organisationernas
handläggning av frågan om
en uppgörelse. Jag vill i anledning därav
meddela, att vad statstjänarkartellen
beträffar, har representantskapet varit
inkallat vid tre olika tillfällen för att
dryfta denna fråga och man har därvid
mycket noga vägt fördelar och
nackdelar mot varandra. Det kan hända,
att man inte har haft samma ljusblå
uppfattning som herr Senander om
lönelägets och prislägets förhållande till
varandra, men jag vill erinra herr Senander
om att de, som samlats till dessa
överläggningar, nog ha större erfarenhet
i fackliga ting än vad herr Senander
besitter — i varje fall ha de säkert
haft en ärligare vilja att göra det bästa
för medlemmarna och att inte se det
hela som en rent politisk propagandasak.

Jag vill erinra om att det rörliga
tillägget är inordnat i det allmänna lönereglementet
och att riksdagen alltså
fastställt grunderna för denna 3 9c kompensation,
när levnadskostnaderna öka
med fyra enheter. Jag vill också erinra
om att kommunisternas representant,
Set Persson, var med och utarbetade
detta förslag, som godkändes av riksdagen,
och det rådde inga delade meningar
den gången om att denna procentsats
för rörligt tillägg skulle tillämpas.
Då resonerade vi alltså på precis samma
sätt, som herr Rubbestad i dag talade
om. När prisläget går uppåt förlora
vi, och om det går nedåt skulle
vi kunna tjäna på det. Jag erkänner
att herr Senander har rätt däruti, att
det bara har gått åt ena hållet hittills,
men skulle det händelsevis gå åt andra
hållet ha vi även tagit sikte på detta.
Men vill man inte ifrån andra befolkningsgruppers
sida och lyckas man inte
från statsmakternas sida med en prisstabilisering,
då kräva vi att denna prisregel
förändras därhän, att vi få full
kompensation.

Jag vill alltså meddela herr Senander,
att när man i organisationerna dryftat

den fråga, som här föreligger, har man
gjort det ifrån den utgångspunkten, att
detta är för de statsanställda det bästa
man kan komma till i nuvarande läge.
Man har emellertid endast träffat uppgörelsen
till den 1 januari, bara på ett
halvår således, medan förra året uppgörelsen
gällde för ett helt år. De förhandlingsdelegerade,
som träffat denna
uppgörelse, få väl inför respektive
organisationer stå för sina gärningar,
det äro vi nog överens om allesamman,
som varit med om att träffa uppgörelsen.
Och herr Senander får vända sig
till sina representanter i tullmannaförbundet
och TCO. Jag tror att de gentemot
herr Senander inför medlemmarna
kunna försvara den uppgörelsen.

Herr SENANDER: Herr talman! Till
herr Lundqvist vill jag säga, att de delegerade
äro väl så illa tvungna att försvara
sin uppgörelse, men det innebär
inte med säkerhet att de få något godkännande,
om de träda inför medlemmarna
med sitt försvar.

Sedan vill jag bara tillägga, att kan
herr Lundqvist inte diskutera på annat
sätt än genom påståenden, att vi brista
i ärlig vilja när det gäller statstjänarnas
och andra samhällsgruppers intressen,
tycker jag det vore lika bra att
han inte begärt ordet. Om vi skulle
handla på samma sätt, skulle diskussionerna
fullständigt urarta. Klart är
att man måste se denna fråga politiskt,
då den ju avgöres i politikens centrum,
nämligen riksdagen. Det är därför givet
att man inte kommer ifrån att kritisera
även från politiska utgångspunkter,
om någon intar en ställning, som
icke gagnar statstjänarnas intressen.
Om man gör det behöver det ändå inte
innebära, att man ifrågasätter motpartens
ärliga vilja. Vad jag bl. a. kritiserat
är, att statstjänarnas representanter,
som voro med om denna uppgörelse,
inte — som de enligt min mening
bort — ha ställt frågan inför medlem -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

marna, och det var detta jag ansåg kunde
betecknas som en brist med hänsyn
till demokratien inom den fackliga rörelsen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; samt 3:o) bifall
till utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i motionen
II: 584; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Senander
begärde emellertid votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 3 ro) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 217, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring som föreslagits i motionen
II: 584.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11.

Grunder för statsbidrag till samlingslokaler.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
218, i anledning av väckta motioner om
ändrade grunder för bidrag och lån av
statsmedel för anordnande av allmänna
samlingslokaler.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Jag har jämte ett par ledamöter av
denna kammare väckt en motion i detta
ärende, alltså beträffande bidrag och
lån utav statsmedel för anordnande av
allmänna samlingslokaler. Jag måste
säga att trots att det ju är tacknämligt
att man är sparsam med papper, har
man gjort detta utskottsutlåtande så
pass kortfattat, att den som läser det
kanske kan få en uppfattning om de
gällande bidrags- och lånebestämmelserna,
som inte är med verkliga förhållandet
riktigt överensstämmande.
Detta kan inte bero på bristande sakkunskap,
då ju avdelningens värderade
ordförande samtidigt är ordförande i
statens nämnd för samlingslokaler, utan
det måste bero på att man varit alltför
knapphändig. Man skriver att bidrag utgår
»med högst 25 procent eller, när
synnerliga skäl därtill äro, med högst
40 procent av det belopp, vartill byggnadskostnaderna
eller köpesumman
prövas böra beräknas. Vidare utgår
lån», etc. Härav får man, om man inte
känner till saken, det intrycket att man
kan få både det ena och det andra.
Verkliga förhållandet är ju att bidrag
utgå till kommuner och lån till föreningar,
som bygga samlingslokaler.

Dessa bidrag och lån ha utgått sedan
1943 — det var 1942 års riksdag som
beslutade om dessa. Det var den gången
ett helt nytt område, som blev föremål
för statens verksamhet. Det är klart,

5 — Andra kammarens protokoll 19iS. Nr 27.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Motioner om dyrortssystemets avskaffande.

att under de nu snart sex år, som gått
sedan detta statliga stöd infördes, har
det samlats erfarenhet från tillämpningen
av dessa bestämmelser. Vi motionärer
ansågo att det nu kunde vara
skäl i att företa en viss översyn av
dessa bestämmelser och att man kanske
kunde slå in på litet andra vägar. Nu
har utskottet funnit, att tiden ännu inte
är mogen för en sådan översyn. Utskottet
säger bl. a. att »kommunindelningsreformen
kan medföra ändrade förutsättningar
för frågans bedömande» och
anser därför att man bör vänta ett tag.

Motionärerna anse tvärtom att det
förhållandet, att det en dag kommer
att bli ändrade förutsättningar för
denna frågas bedömande, borde vara
en anledning till att man innan kommunreformen
träder i kraft gör en viss
justering av dessa bestämmelser. Det
är dessutom så, att byggnadskostnaderna
ökats så våldsamt, att man särskilt
ute på den rena landsbygden, där
man inte har möjlighet att på samma
sätt som i tätorterna skaffa sig inkomst
av samlingslokaler, numera knappast
går i land med att få ihop de pengar,
som behövas för att uppföra sådana
lokaler.

Det finns ingen reservation vid detta
utlåtande och jag skall inte heller yrka
bifall till motionen utan nöjer mig med
att uttala den förhoppningen, att tiden
snart skall befinnas vara mogen för en
översyn av nu gällande bestämmelser
och att de synpunkter, som vi framfört
i vår motion, då skola beaktas.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
219, i anledning av väckt motion angående
anslag för budgetåret 1948/49 till
bidrag till Stockholms stadsmission för
viss alkoholistvårdande verksamhet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Motioner om dyrortssystemets avskaffande.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
220, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande dyrortssystemets
avskaffande.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wahlund m. fl. (I: 158) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Luttra m. fl. (II: 249), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning
angående grunderna för de olika
dvrortsgrupperingarna syftande till
dyrortssystemets avskaffande samt att
i avvaktan härpå ortsgruppernas antal
skulle minskas från fem till fyra.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 158
och 11:249 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i motiveringen
anfört.

I sin motivering hade utskottet förklarat
sig icke kunna tillstyrka, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t hemställde om
utredning i motionernas syfte, men uttalat,
att det syntes önskvärt, att en översyn
och en skälighetsprövning företoges
beträffande vissa orters dyrortsplacering.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Gränebo, Mannerskantz, Heiding,
Rubbestad och Pettersson i Dahl, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:158 och 11:249 bemyndiga
Kungl. Maj:t att

1) utfärda provisoriska bestämmelser
i syfte att beträffande löner enligt statens
löneplansförordning och statsskatter
helt likställa den lägsta ortsgruppen
med den näst lägsta;

2) medgiva, att av riksdagen maximerade
anslag och anslagsposter måtte
få överskridas med belopp, motsvarande

Måndagen den 28 juni 1948 fin.

Nr 27.

de merutgifter, som föranleddes av
sistnämnda, provisoriska bestämmelser;

2) av herr Eriksson i Stockholm,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Den nya dvrortsgrupperingen, som varit
gällande från den 1 juli i fjol, innebar
utan tvekan ett framsteg jämfört
med det tidigare rådande systemet. Det
blev inte bara en minskning av antalet
grupper då det gäller lönegrupperingen,
utan de orter, som tidigare befunno sig
i lägsta gruppen, ha också i rätt stor
utsträckning blivit uppflyttade. I 1935
års gruppering befunno sig 1 918 kommuner
i lägsta gruppen, alltså i grupp
A, under det att 810 kommuner då befunno
sig i de åtta övriga grupperna.

1 den nya löne- och skattegrupperingen
befinna sig endast 538 kommuner i
lägsta gruppen, under det att vi nu ha

2 190 kommuner i de fyra övriga grupperna.

Detta är i och för sig en glädjande
utveckling, och den är en följd utav
dels den fortgående levnadskostnadsutjämningen,
dels av de nya bestämmelser
— framför allt om avståndstillägget
— som tillämpats vid denna senaste
gradering. Resultatet härav har, såsom
jag sade, blivit att den lägsta ortsgruppen
egentligen reducerats till ett rudiment
av den lägsta grupp, som fanns
tidigare. Tillgänglig statistik visar, att
i denna grupp befinner sig nu endast
7,c Vc av landets befolkning. Det är visserligen
fråga om 19,7 % av kommunerna,
men då det är ett mycket stort
antal små kommuner blir resultatet, att
endast 7,c % av befolkningen nu befinner
sig i lägsta gruppen. Den största
gruppen, som tidigare utan ringaste
tvekan var den lägsta, är numera grupp
2, som omfattar i det närmaste 30 % av
landets befolkning. Vidare har resultatet
blivit, att ortsgrupp 1 numera förekommer
endast i vissa län i Götaland.

Motioner om dyrortssystemets avskaffande.

/ Framför allt kan man spåra den i län,

; där det finns mycket småkommuner,

, eller också i mera jordbruksbetonade
län; i det senare fallet är det dock så,
att t. ex. Östergötland inte har någon
kommun i lägsta gruppen.

Man frågar sig vad som är orsaken
! till att många av dessa kommuner, som
nu befinna sig i lägsta gruppen, ham:-
nät där. Delvis beror det på den osät
kerhet som vidlåder det prismaterial
it som ligger till grund för denna grupt
pering. Man har pekat på det förhåli,
landet, att för åtskilliga av de vag
ror, som ingå i prisinsamlingen, finns
r det på många håll inte något säkert
5 marknadspris. Prismaterialet har med
i- andra ord varit så pass osäkert, att felp
aktigheter därvidlag kunnat placera en
■- kommun i lägsta gruppen, alldeles oföri.
skyllt så att säga. Olikheter i den komn
munala beskattningen ha likaså varit
i bidragande orsaker. Särskilt många
a bland de minsta kommunerna ha relai-
tivt låg utdebitering men också en i
motsvarande grad låg kommunal stane
dard. Den kommunala standarden tar
v man emellertid ingen hänsyn till utan
t- endast till utdebiteringen, vilket också
I- bidragit till att placera dessa kommu:t
ner i lägsta gruppen,
e Man kan nog utgå ifrån, att om den
n planerade kommunindelningen varit
>- genomförd och vi nu haft de stora komi-
munerna, skulle säkerligen en mycket
is liten procent av dem ha hamnat i
tt denna lägsta grupp. Om man skulle gest
nomföra kommunindelningen utan att
5- justera denna gruppindelning, uppstår
i- för övrigt ett problem därigenom att i
-t de planerade storkommunerna olika
tt ortsgrupper ju mycket ofta äro före3-
trädda.

a Utskottet har inte ansett sig kunna
:e bifalla de väckta motionerna, kanske
p huvudsakligast därför alt det är så kort
v tid sedan denna gruppering genomför:i-
des, varför man alltså inte kan påstå,
e- att sedan dess någon fortsatt levnads1.
kostnadsutjämning av större omfattning

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Motioner om dyrortssystemets avskaffande.

ägt rum. Utskottet har likväl uttalat, att
det i viss mån ömmar för de kommuner,
som vid den senaste grupperingen blivit
nedflyttade ifrån den tidigare lönegrupperingens
B-grupp till den lägsta ortsgruppen;
jag har kommit till det resultatet
att det skulle gälla sammanlagt 18
kommuner. Man kan fråga sig, varför
just dessa skola bli föremål för en översyn
— enbart det förhållandet att de
tidigare hamnat i näst lägsta gruppen
kan knappast utgöra skäl för att nu företa
en särskild översyn beträffande
dem. För deras vidkommande anser
emellertid utskottet, att det bör vara
lämpligt med en översyn och en skälighetsprövning
i likhet med vad som
skedde i fråga om vissa kommuner vid
grupperingens genomförande tidigare.

Om denna översyn och denna skälighetsprövning
göres rörande dessa kommuner
— det rör sig troligen om rätt
stora kommuner — skulle detta leda till
att den rest som återstod i lägsta ortsgruppen
bleve ännu mindre än den är
för närvarande. Man kan nog också utgå
ifrån att den känsla av orättvis behandling,
som nu finns inom dessa
kommuner, skulle bli ännu starkare,
sedan man på detta sätt hade välvilligare
behandlat vissa av kommunerna.
Under sådana förhållanden måste det
framstå såsom den enda rationella och
riktiga lösningen av detta problem, att
man flyttar upp samtliga de kommuner,
som nu befinna sig i lägsta gruppen
i fråga om löne- och skattegruppering,
och att man höjer lönerna och det
skattefria avdraget till samma belopp,
som nu gäller i dyrortsgrupp 2.

Jag får alltså, herr talman, hemställa
om bifall till den reservation i detta
ärende, som är avgiven av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Frågan om dyrortsgrupperingen
för statsanställda har under
många år varit en mycket gouterad de -

battpunkt i kammaren, men jag tror inte
det är lämpligt att vid denna tidpunkt
av riksdagen etablera någon längre
debatt rörande den saken. Jag skall endast
med några korta ord återgiva hur
statsutskottets majoritet har resonerat i
denna fråga. I detta hänseende vill jag
hänvisa till andra stycket i utskottets
motivering. Det år 1947 fastställda avlöningsreglementet,
som för övrigt varit
under behandling vid årets riksdag,
förutsätter ju en gradering av kommunerna
i fem ortsgrupper. Det kan givetvis
icke vara skäl att företaga en ändring
i vad riksdagen så nyligen fastställt.

Det är självklart att man, därest man
hade tillgänglig en verklig utredning
rörande dyrorternas förhållande till
varandra i nuvarande läge, skulle kunna
resonera om frågan huruvida antalet
ortsgrupper skall minskas. Men en
sådan utredning föreligger icke. Trots
detta föreligger här yrkande på att en
av ortsgrupperna skall slopas, varigenom
de statstjänstemän, som befinna
sig i denna ortsgrupp, skulle komma att
flyttas upp i närmast högre dyrort. Det
finnes icke någon utredning om vad
detta skulle kosta i pengar. Reservanterna
ha emellertid räddat sitt ansikte
genom att hemställa att riksdagen skulle
bemyndiga Kungl. Maj :t medgiva att av
riksdagen maximerade anslag och anslagsposter
skulle få överskridas på
grund av de merutgifter, som kunde
föranledas av ett beslut om detta slopande
av lägsta dyrortsgruppen. Det är
ju ett ganska anmärkningsvärt yrkande,
vars konsekvenser ingen vet något om.
Något sådant har man tidigare icke sett
motstycke till här i riksdagen. Jag ber
att i detta hänseende få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Emellertid har jag låtit anteckna en
blank reservation till utskottets utlåtande,
och då det kanske finnes någon
i kammaren, som undrar vad denna reservation
innebär, vill jag meddela, att
anledningen till denna är att statsut -

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Motioner om dyrortssystemets avskaffande.

skottet vid sitt plenum tillfogade två
stycken i motiveringen, som börjar på
s. 16 i utlåtandet och slutar på s. 17.
Dessa två stycken innebära, att riksdagen
tar ståndpunkt till frågan om
vissa orters hänförande till vissa dyrortsgrupper,
något som jag anser strida
mot vad riksdagen tidigare plägat göra,
då det gäller ortsgrupperingen. Riksdagen
har tidigare nöjt sig med att bestämma
hur många ortsgrupper som
skola finnas och i breda drag angivit
hur utredningen rörande prisförhållandena
skall ske och har sedan överlåtit
åt Kungl. Maj:t att på grundval av den
utredningen åstadkomma uppdelningen
i ortsgrupper. Någon rekommendation
att den ena eller andra orten bör hänföras
till den ena eller andra gruppen
har riksdagen icke tidigare inlåtit sig
på. Därför anser jag, att det icke är
riktigt att, som skedde vid statsutskottets
slutplenum, i strid med vad riksdagen
tidigare tillämpat, tillfoga dessa
två stycken i motiveringen. Jag har,
som man brukar säga, velat rädda min
själ genom denna blanka reservation.
Mitt yrkande har jag redan framställt.

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Herr Eriksson i Stockholm uttalade,
att han icke kunde finna någon anledning,
varför man skulle göra en ändring
i dyrortsgrupperingen. Härtill vill
jag säga, att det förhåller sig ju så, att
erfarenheterna av det rådande dyrortsgrupperingssystemet
i landet äro sådana,
att det råder ett mycket allmänt
missnöje. Det finnes ju små landskommuner,
som hamnat i ortsgrupp 1, insprängda
här och där i ortsgrupp 2.
Ingen människa begriper hur det i dessa
fall kan vara billigare att leva i den
ena kommunen än i den andra, som
ligger bredvid. De äro i alla avseenden
fullt jämställda med varandra. I
största antalet fall förhåller det sig
sannolikt så, att det är rena olyckshändelsen
vid prismaterialets insam -

ling, som gjort att en kommun hamnat
i en lägre eller högre ortsgrupp.

Det rör sig ju här i mycket hög grad
om rena landskommuner. Det har funnits
siffror, som visat vad det ungefär
skulle kosta att höja upp den lägsta
ortsgruppen till ortsgrupp 2. Om jag
ej minns fel nämndes en siffra på 8
miljoner kronor i detta sammanhang —
om det nu var von Hofsten eller någon
annan, som nämnt denna siffra,
vågar jag icke säga.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Herr Eriksson i Stockholm uttalade
sitt missnöje med de två stycken,
som tillkommit i motiveringen. Det är
riktigt, att de kommo till vid själva utskottsbehandlingen
och med biträde av
hans egna partivänner, och jag förstår
hans missnöje, tv om man ser efter vad
det är som skiljer mellan utskottet och
reservanterna, skall man finna, att det
egentligen inte är så mycket; det vill
jag säga som ett allmänt omdöme. Jag
tror emellertid, att frågan rör sig och
rört sig ganska mycket framåt. Tack
vare dessa tillägg i motiveringen, som
kom till emot herr Erikssons önskan,
måste man säga, att Kungl. Maj :t knappast
har möjlighet att komma ifrån att
se till att det endast blir fyra ortsgrupper.

Tidigare under denna riksdag hade
vi till behandling en motion från herr
Lundqvist i andra kammaren och herr
Hesselbom i första kammaren, som
gick ut på att man skulle flytta upp en
kommun i bostadsgrupphänseende, när
det gällde bestämmandet av folkpensionerna.
Det var fråga om Vargöns
kommun, som blivit illa lottad genom
att den blivit nedplacerad. Detta är
också ett bevis på att hela systemet är
på avskrivning. Riksdagen borde därför
så fort som möjligt avskriva hela
detta dyrortssystem.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Motioner om dyrortssystemets avskaffande.

Herr LINDAHL: Herr talman! När det
gäller dyrortsgrupperingen äro väl alla
på det klara med att den efter hand
bör komma bort. Inte ens i utskottet
bar ett sådant yrkande framställts från
reservanterna, säkert med hänsyn till
den faktiska skillnad i priser, som
ännu består mellan olika orter.

Jag begärde ordet närmast därför
för herr Larsson i Luttra talade om det
missnöje, som skulle förefinnas hos de
kommuner, som placerats i ortsgrupp
1. Men det är icke bara i kommuner
tillhörande ortsgrupp 1, som man kan
vara missnöjd. Är man placerad i ortsgrupp
2 men ligger nära gränsen till
ortsgrupp 3, är man lika missnöjd som
de, som äro i ortsgrupp 1 och vilja
över till ortsgrupp 2. Ingen skall tro,
att man tar bort missnöjet med dyrortsgrupperingen
i allmänhet, därför att
man slopar en av ortsgrupperna.

Man måste väl ändå säga, att det
system vi nu ha är åtskilligt mera rättvist
än det vi hade tidigare. Framför
allt ger det mera rättvisa åt landsbygden.
Vi ha ett helt län, nämligen Norrbottens
län, som med undantag av Piteå
stad befinner sig i ortsgrupp 5.
Varje stads- och landskommun i detta
län med nämnda undantag tillhör ortsgrupp
5. Detta beror på att man vid
hänförandet av en kommun till viss
ortsgrupp numera även tar hänsyn till
de s. k. avståndstilläggen. Detta gör
att folk, som bo långt från allfarvägarna,
långt ifrån handlande och läkare
o. s. v., få en betydligt förmånligare
placering än vad de hade tidigare.
I Värmland är t. ex. Finnskoga
kommun placerad i ortsgrupp 4, medan
residensstaden Karlstad är hänförd
till ortsgrupp 3. Det är klart att
även detta förorsakat blandade känslor,
och karlstadsborna äro ingalunda
nöjda med placeringen, vilket torde
vara känt och omvittnat. Karlstad t. ex.
befinner sig snubblande nära ortsgrupp
4. Om det bleve omräkning nu,
skulle den med största sannolikhet

komma upp i ortsgrupp 4, därför att
det under senare år skett en hel del
byggnation, varigenom hyresnivån blivit
högre o. s. v. Det är givet, att karlstadsborna
liksom andra mellansvenska
städer och orter vänta på en dylik omprövning.

Så länge vi måste behålla ett dyrortssystem
är det därför synnerligen
viktigt, att en omprövning av olika orters
dyrortsgruppering kan äga rum.
Man har redan nu en organisation —
dyrortsnämnden — som har att yttra
sig över inkomna klagoskrifter från
olika orter och sedan är det Kungl.
Maj:t som bestämmer. Jag vill alltså
ha sagt, att det redan nu försiggår en
viss omprövning av orterna i detta
hänseende. När statsutskottet understrukit
denna möjlighet för orter, som
anse sig speciellt missgynnade, att få
en dylik prövning, anser jag därför,
att man hade kunnat nöja sig därmed
på reservanthåll.

Man kan väl näppeligen bara efter
ett år slänga ett system, som ännu icke
är till fullo prövat men som dock medfört
att landsbygden och de avlägsna
orterna, som tidigare kände sig synnerligen
orättvist behandlade, blivit föremål
för en bättre behandling. Det är
emellertid klart, att hela frågan är
komplicerad.

Herr Larsson i Luttra frågade, hur
det kommer sig att en liten kommun,
som ligger nära en högre graderad
kommun, icke blivit lika högt graderad.
Ja, ibland äro orsakerna till att
en ort hamnat i en viss dyrortsgrupp
litet egendomliga, det måste jag säga.
Det kan vara den omständigheten att
priset på t. ex. potatis eller kål i orten
på den kritiska dagen varit något högre
än vanligt, som gjort att en kommun,
om den står fasligt nära gränsen
till en högre dyrortsgrupp, kommit upp
i denna. Hela metoden är nog litet
primitiv.

Sedan hör det till saken, att man naturligtvis
försökt att föra tillsammans

Måndagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 27.

Motioner om dyrortssystemets avskaffande.

bygderna i detta hänseende. I en bygd,
som utpräglat hör till ortsgrupp 1, råkar
det kanske finnas en kommun kvalificerad
för att komma upp i ortsgrupp
2. Det är då svårt att låta bara
den kommunen föras till den högre
ortsgruppen och låta de andra kommunerna
vara kvar i den lägre ortsgruppen.

I motionen och reservationen anvisas
nu en utväg. Jag tror nu för min del
inte, att man behöver slå in på den vägen.
I den mån vederbörande orter —
man får inte glömma bort, att det finnes
prisskillnader mellan orterna —
kommit upp i en nivå, som gör att de
äro berättigade att flytta upp i högre
grupp, finns det ju möjlighet till omprövning,
något som utskottet understryker.

Jag ber för min del att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr Lindahl
säger, att man måste erkänna att
det nuvarande systemet är rättvisare
än det tidigare, därför att vi då hade
9 och nu bara 5 ortsgrupper. Jag är
fullkomligt överens med honom på den
punkten. Sedan säger han, att det icke
bara är kommuner i lägsta ortsgruppen,
som äro missnöjda. Ja, det är
också riktigt. Det kom inte mindre än
378 klagornål efter den senaste omplaceringen.
Nu säger herr Lindahl, att
det finns ett organ som kan reglera
detta, nämligen dyrortsnämnden. Ja,
det är riktigt, men om jag inte är fel
underrättad tog man nästan inte i något
fall hänsyn till klagomålen utan
placeringen blev oförändrad.

Herr Lindahl har också riitt i att
detta system med kommunernas inordnande
i olika ortsgrupper är primitivt.
Med detta system måste det finnas
vissa gränser, och socialstyrelsen har
satt upp vissa krontal som gräns; om
no detta siitt kan kallas primitivt eller
rättvist, vill jag icke yttra mig om.

I ortsgrupp 1 är gränsen 5 324 kronor.
Ortsgrupp 2 går från 5 325 kronor
till 5 574 kronor, ortsgrupp 3 från

5 575 kronor till 5 824 kronor, ortsgrupp
4 från 5 825 kronor till 6 074
kronor och ortsgrupp 5 från och med

6 075 kronor och uppåt. Det är självklart
att denna anordning är ganska
primitiv och att utfallet blir ganska
slumpmässigt. Jag tycker att herr Lindahl
med sin motivering borde ha
kommit till att man bör slopa allt detta,
och jag tror ej heller tjänstemännen
bli nöjda förrän så sker.

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Herr Lindahl har rätt när han säger,
att så länge vi ha detta system kommer
det att anmälas missnöje med det.

Det är en fråga som man fäster ganska
stort avseende vid. Det är den
översyn och skälighetsprövning, som
utskottet föreslagit. Såvitt jag kan förstå
dess skrivning gäller denna endast
dessa 18 orter, som flyttats ner från
B-ort till lägsta ort. För alla de andra
520 orterna, som befinna sig i lägsta
dyrort, gives det icke möjlighet till
denna prövning enligt utskottets mening.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 220, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Johan Bernhard Johansson
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 92 ja och 58 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till klockan 7.30 em., då
enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.05 em.

In fidem:

Gunnar Britth.

Måndagen den 28 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade
sammanträdet och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Kungl. Maj:t och kronan
samt Stockholms stad angående mark
inom Kaknäsområdet och å Långholmen
i Stockholm jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 222, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för avhjälpande av
bostadsbehovet för de vid ämbetsverken
å Ladugårdsgärdet och Mariebergsområdet
anställda tjänstemännen.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 2.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn
m. m.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 2, i

anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn, dels i ämnet väckta
motioner, dels ock väckt motion angående
bidrag till uppförande av ett
sjömanshem i Antwerpen.

Genom en den 10 mars 1948 dagtecknad
proposition, nr 174, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av protokollet
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen
dels att antaga ett i propositionen intaget
förslag till lag om avgifter till
välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn,
dels ock att å riksstaten för budgetåret
1948/49 under tionde huvudtiteln
till Avsättning till handelsflottans välfärdsfond
anvisa ett förslagsanslag av
450 000 kronor.

I anledning av propositionen hade
inom riksdagen väckts bl. a. följande
två motioner, nämligen motionerna i
andra kammaren nr 435 av herrar Lindberg
och Lundgren och nr 460 av herr
Gustafsson i Bogla.

I motionen II: 435 hemställdes,

»att riksdagen ville besluta, dels att
Handelsflottans välfärdsråd gives en
självständig ställning; dels att välfärds -

Måndagen den 28 juni 1948 em. Nr 27. 73

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

administrationen handliaves av ett särskilt
för ändamålet upprättat socialt
orienterat organ; dels att välfärdsrådets
instruktioner bliva sådana att det frivilliga
hjälparbetet erhåller statsunderstöd
utan hämmande föreskrifter; samt
dels att de frivilliga organisationer,
som redan äro verksamma inom välfärdsarbetet,
beredas tillräcklig och på
förhand fastställd representation i
rådet».

I motionen 11:460 framhölls såsom
önskvärt, att en eventuell kommande
föreskrift om organisationsformen för
studiearbetet bland sjömännen icke i
sin formulering gåve företräde åt särskilt
nämnt studieförbund, utan endast
föreskreve att samarbete med statligt
erkänt studieförbund etablerades.

Propositionen nr 174 hade hänvisats
till statsutskottet såvitt angick anslag
under tionde huvudtiteln. I övrigt hade
propositionen hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet.

Motionerna II: 435 och II: 460 hade
hänvisats till lagutskott och tilldelats
andra lagutskottet.

Enligt överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade
propositionen och motionerna hänskjutits
till behandling av sammansatt statsoch
andra lagutskott.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn;

B. att riksdagen måtte till Avsättning
till handelsflottans välfärdsfond för
budgetåret 1948/49 under tionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
450 000 kronor;

C. att motionerna 11:435 och 11:460
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i det föregående anfört; samt

D. att motionen 11:257 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hade i sin motivering yttrat
bland annat:

»Bland sjömännen har de senaste
åren pågått en livlig studieverksamhet.
Arbetarnas bildningsförbund har intagit
en ledande ställning i detta bildningsarbete.
Utskottet finner det med
hänsyn härtill naturligt, att de lokala
välfärdsorganen i första hand böra söka
samarbete med Arbetarnas bildningsförbund.
Detta utesluter dock icke, att
samarbete bör kunna etableras även
med andra av staten understödda
studieförbund, om praktiskt behov därav
skulle föreligga.»

Enligt ett i kammaren utdelat kartongblad
hade avgivits fyra reservationer,
nämligen

1) av herr Holmström utan angivet
yrkande;

2) av herrar Lindström och Lindholm,
vilka ansett, att utskottet i punkten
C bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen II: 435,
i vad den avsåge välfärdsrådets verksamhetsformer,
hos Kungl. Maj:t anhålla
om utarbetande av sådana direktiv
för rådets administrativa och utredande
organ, att dessa erhölle en från kungl.
kommerskollegium fristående ställning,
samt att motionen II: 435 i övrigt ävensom
motionen II: 460 måtte anses besvarade
genom vad reservanterna anfört;
samt

3) av herrar Lindström, Lindholm
och Thapper, vilka ansett, att utskottets
ovan återgivna uttalande angående
studieverksamhetens bedrivande bland
sjömännen bort hava följande lydelse:

»Arbetarnas bildningsförbund intager
för närvarande en dominerande
ställning i bildningsarbetet bland sjömännen.
Enligt utskottets uppfattning
skulle det vara olämpligt, om detta arbete
splittrades på flera olika bildningsförbund.
En nedgång i studieintresset
kunde lätt bliva följden. Med
hänsyn härtill anser sig utskottet kunna
instämma i det av sjömanskommittén
gjorda uttalandet, att de lokala välfärdsorganen,
då de anordna studie -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

cirkelverksamhet, böra samarbeta med
Arbetarnas bildningsförbund.»;

4) av herr Holmström.

Härjämte hade ett särskilt yttrande
avgivits av herr Olovson i Västerås.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
ärende vi nu skola behandla gäller s. k.
välfärdsanordningar för det svenska
sjöfolket. Jag anser det vara välbetänkt
och berättigat att samhället vidtar åtgärder
på detta område. Anledningen
till att jag begärde ordet är att jag har
en kritisk syn på vissa punkter av utskottets
förslag, och mina åsikter sammanfalla
i väsentliga delar med vad
som anförts i motion 11:435.

Det första jag vill gå in på litet närmare
är de avgifter, som skola erläggas
dels av sjömännen, dels av redarna och
dels av samhället. Det har föreslagits
att det skall tagas ut en avgift på 8 öre
per dag och sjöman till sjöfartshotell,
och härav skola sjömännen betala 2 öre,
redarna likaledes 2 öre och staten 4 öre.
Då utskottet behandlat detta avsnitt,
voro vi samtliga tveksamma om huruvida
vi skulle tillstyrka denna avgift.
Det förefaller mig som om det skulle
bli mycket kineseri vid uttaxeringen av
detta belopp av svenska sjömän i utrikes
fart. Det bör observeras, att de
sjömän, som gå i kustfart, skola befrias
från avgiften och likaså utländska medborgare
i tjänst på svenska båtar, vilka
givetvis också komma att utnyttja välfärdsanordningarna.
Eftersom vi icke
velat förhindra reformens genomförande,
ha vi ändå biträtt den kungl. propositionen,
men vi förutsätta att frågan
om avgifterna omprövas. Det förefaller
mig rent principiellt en smula osmakligt
att en arbetargrupp skall betala en
specialavgift, när samhället gör någonting
för dem. Mig veterligt förekommer
icke någonting sådant beträffande andra
arbetargrupper, och samhället bör

väl behandla alla lika, oavsett vad de
ha för .sysselsättning.

Här tillkommer ytterligare en omständighet.
Det har förutsatts att dessa sjöfartshotell
skola vara självbärande. Det
skall tagas ut sådana avgifter för inkvartering
och mat, att de täcka omkostnaderna.
Vi möta därigenom ett
annat problem. De sjömän, som blivit
arbetslösa i utländska hamnar eller
efterseglade och som förbrukat sina
pengar, sakna möjlighet att utnyttja
dessa sjöfartshotell. Man måste ägna
uppmärksamhet även åt detta avsnitt
av spörsmålet.

Att jag biträder förslaget om uttaxering
av 2 öre per dag av varje sjöman
beror, som jag förut sade, uteslutande
på att jag inte vill bromsa frågans utveckling,
och jag förutsätter, att frågan
skall komma tillbaka i något smakligare
form.

Jag har tillsammans med några andra
utskottsledamöter anslutit mig till två
reservationer, som fogats till utlåtandet.
Den första gäller administrationen av
välfärdsverksamheten. I propositionen
har det föreslagits, att kommerskollegiums
sjöfartsavdelning även skall
handha denna. Det är emellertid ett
gammalt önskemål hos sjöfolket att deras
sociala frågor skola behandlas av
ett mera fristående organ. Sjöfolket hyser
en viss misstro mot kommerskollegiums
sätt att handha deras spörsmål.
Jag vill erinra om att riksdagen härom
året biföll en motion från Sjöfolksförbundet,
vari hemställdes, att yrkesinspektionen
för sjöfolkets del skulle utbrytas
ur kommerskollegium. Även tidigare
ha liknande spörsmål blivit aktuella,
i vilka sjöfolket hävdat, att deras
angelägenheter böra handläggas av
andra organ än kommerskollegium. Sjöfolksförbundet
har också i sitt yttrande
över kommitténs betänkande avstyrkt
förslaget att kommerskollegiums
sjöfartsbyrå skall handha administrationen
av välfärdsverksamheten. Det anser
att kommerskollegium fått ett allt -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

för dominerande inflytande på detta
område. Förbundet har befarat, att välfärdsrådet
i väsentlig utsträckning
kommer att ställas om inte direkt så
i varje fall indirekt inför fullbordat
faktum vid handläggningen av många
spörsmål. Det har inte utredningsapparaten
i sin hand på det sätt som sjöfolket
anser vara erforderligt.

Gentemot vår åsikt, att det bör inrättas
en liten byrå som sorterar direkt
under välfärdsrådet har det anförts, att
det därigenom skulle uppstå ett nytt
ämbetsverk, som på kort tid kunde
svälla ut till att bli ganska stort. Jag
anser att man i det fallet överdriver
farorna, eller också underskattar man
den prövning av sådana frågor som
förekommer i riksdagen, framför allt i
statsutskottet. Åtminstone har jag den
erfarenheten, att det behövs en god motivering
för att utskottet skall biträda
ett förslag om inrättande av nya tjänster.
Jag förutsätter att en sådan prövning
skulle förekomma jämväl i detta
falk

Jag lägger ytterligare en synpunkt på
denna fråga. Även om byrån skulle
svälla ut, kan man inte undvika utgiften
genom att lägga verksamheten under
kommerskollegium. Den personal,
som för närvarande finns på kommerskollegiums
sjöfartsbvrå, har såvitt jag
är riktigt underrättad full sysselsättning
med de uppgifter, som redan påvila
byrån, och administreringen av
välfärdsverksamheten blir ju en ny arbetsuppgift.
Följaktligen torde det bli
nödvändigt att kommerskollegium anställer
mera personal på sjöfartsbyrån.
Det är kanske inte så iögonenfallande
om en byrå inom ett gammalt verk sväller
ut som om man inrättar en fristående
byrå, men kammaren bör ju i
första hand ta hänsyn till vad som är
mest ändamålsenligt. Å andra sidan
kan man naturligtvis säga, atl om välfärdsbyrån
inte kommer att uträtta så
mycket nyttigt arbete, då behöver det
inte anställas ny personal på kommers -

kollegiums sjöfartsavdelning. Jag anser
emellertid att kammaren bör biträda
den reservation, som vi avgivit på denna
punkt.

Till sist vill jag även säga ett par ord
om den reservation, som herrar Lindström,
Thapper och jag väckt beträffande
studieverksamheten. Sedan
många år bedrivs det ett intensivt studiearbete
bland sjömännen. Under de
senaste åren har staten lämnat ett anslag
till avlöning av en instruktör för
denna verksamhet. På praktiskt taget
varje båt som går på långresor har man
numera organiserat studiecirklar, dels
brevcirklar där man studerar kurser
från Hermods, Brevskolan eller något
annat korrespondensinstitut, dels andra
cirklar, som ledas av någon person
som är med på båten. Detta arbete har
under de senaste åren givit allt bättre
resultat. Kommittén har nu föreslagit,
att ABF skall sköta denna studieverksamhet.
I samband med detta förslag
har det i andra kammaren väckts en
motion, vari hemställts, att även andra
organisationer, som företräda . andra
åsiktsriktningar än ABF, skulle erhålla
möjlighet att bedriva statsunderstödd
studieverksamhet bland sjömännen. Jag
tror att man genom ett sådant förfarande
inte skulle åstadkomma några bättre
praktiska resultat, men däremot är det
risk att man därigenom skulle vålla oro
inom den verksamhet som redan bedrives.
Man riskerar att åstadkomma en
splittring, som kunde medföra, att den
verksamhet man vill omhulda blir begränsad
i stället för alt ytterligare utvidgas.

Av dessa skäl ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation nr 2
av herr Lindström och mig samt reservation
nr 3 av mig samt herrar Lindström
och Thapper.

Herr LINDBERG: Herr talman! Den
fråga, som nu föreligger till behandling,
kan man säga är ett barn av kriget.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

Såvitt jag vet har det inte tidigare
diskuterats några välfärdsfrågor av
denna art, utan det är under kriget den
tanken fötts, att det skall åstadkommas
någonting alldeles extra för svenska
sjömän i främmande hamn. Såvitt man
kan förstå är det de åtgärder, som i
Norge, England och Amerika under kriget
vidtagits för att tillvarata sjömännens
intressen, som förespeglat den
kommitté, som utrett denna sak. Det är
emellertid en fråga som kommitterade
ha gått förbi och som inte heller andra
instanser ha tagit upp, nämligen frågan
varför dessa länder ordnat välfärdsverksamheten
under själva kriget. Orsaken
är helt enkelt den, att det var arbetsplikt
för sjömännen. Staterna voro
därför skyldiga att ta hand om sjömännen
även under dessas s. k. fritid. Det
är naturligtvis i och för sig inte något
fel att efterapa vad som finns i utlandet,
men jag tycker nog att man i detta
fall borde ha tagit reda på orsakerna
till dessa åtgärder i andra länder.

Nu är det så att en del av de hotell,
som växt upp i England, Amerikas
Förenta Stater och annorstädes, befinna
sig på avskrivning, emedan det inte går
att finansiera verksamheten på samma
sätt som under kriget, då det utgick rikliga
statsanslag till detta ändamål. De
norska sjömännen — kanske även de
engelska— hade arbetsplikt, men de
kunde vistas i land under längre eller
kortare tider. När de vistats sin bestämda
tid i land, hade de skyldighet att gå
ombord i det fartyg, som myndigheterna
anvisade. Påfrestningarna i krigsriskzonerna
voro ganska starka, och det
är klart att sjömännen behövde längre
tid till att rekreera sig, så att de kunde
fullgöra sin tjänst i farozonen, ju längre
kriget hade varat.

När det nu skall inrättas sjöfartsliotell
inte bara i Sverige utan också i
utlandet för det svenska sjöfolket, sker
det i ett helt annat utgångsläge än i
de andra länderna under kriget. Här
skall verksamheten byggas upp från

början av snart sagt ingenting. De medel,
som skola inflyta genom avgifterna
för sjömän och redare, komma ju i
varje fall under de närmaste 5 å 6 åren
inte att räcka till för att man skall
kunna bygga något ordentligt sjöfartshotell.
Ett sådant kostar en avsevärd
mängd pengar, åtminstone om det skall
vara tip-top. Det framgår ju också av
det betänkande som här föreligger, att
ett sjöfartshotell i Antwerpen med 84
platser skulle för Sveriges del kosta ca
600 000 kronor i uppförande. Det är att
märka att två andra länder skola betala
lika mycket för att sjöfartshotellet
skall komma till stånd. Man kan räkna
med att sjömanskåren omfattar 18 000
man, men av dessa äro ungefär 3 000
utlänningar, vilka inte skola betala någon
välfärdsavgift. De 15 000 svenska
sjömännen komma att betala något över
300 000 kronor om året. Dessa pengar
skola även användas för administrationen
av välfärdsrådets verksamhet, och
jag tror också för avlönande av den
extra tjänsteman, som skall tillsättas
inom den sociala byrån i kommerskollegium.
Det kommer således att dröja
ganska lång tid, innan verksamheten
kan bli synbar för sjömännen. Men det
är en annan sak, som också kan påtalas
i detta sammanhang och som har varit
upphovet till det förslag som föreligger.
Det är att märka att kommitterade, som
utredde frågan och som såvitt jag vet
voro enhälliga, begärde en grundplåt
till denna välfärdsfond på 7 500 000
kronor. Hela summan de begärde i anslag
var 8 miljoner kronor. Orsaken till
att man begärde dessa medel var den,
att man hade reda på att här skulle finnas
magasinerat ett belopp på något
över 200 miljoner kronor, pengar som
inseglats av den svenska sjöfarten under
kriget och som till åtminstone 50
procent icke ha belastat det svenska
folkhushållet. Som synes av propositionen
och utskottets förslag har man
emellertid icke kunnat bevilja dessa 8
miljoner kronor, utan man har nöjt sig

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

med ett belopp av 300 000 plus 150 000
kronor, som skall utgöra statens bidrag
till de s. k. välfärdsavgifterna. Det är
nämligen klart, att hade man kunnat
anslå de 8 miljonerna, som kommittén
hade tänkt sig, så hade hela frågan
kommit i ett annat läge redan från början.
Nu har man all anledning misstänka
att det kommer att dröja avsevärd
tid innan det blir några synliga
resultat av det beslut, som skall fattas
här i dag. Sjöfolket är emellertid vant
vid överraskningar av skilda slag, och
jag skall nu redogöra för min syn på
den här saken, speciellt på att denna
angelägenhet skall sortera under kungl.
kommerskollegium.

Jag har en bestämd uppfattning om
att därest detta ämbetsverk skall sköta
dessa frågor, kommer det aldrig någon
gång att bli något resultat av det
beslut vi nu fatta. Utan överdrift torde
man kunna säga, att sjöfolket varit
föregångsmän när det gällt sociala reformer
av skilda slag. De ha emellertid
alltid själva fått betala kostnaderna
för dessa reformer, och de ha också i
viss mån blivit lurade på konfekten.

För i år jämnt 200 år sedan inrättades
här i Sverige en institution som
kallades för sjömanshusinstitutionen
och som existerar den dag som i dag
är. Dessa sjömanshus utgjorde eller
skulle från början utgöra en sjöfolkets
sociala institution, dit varje sjöman
skulle erlägga sina avgifter, vilka den
gången kallades för plåtavgifter och
för vilka avgifter han sedermera skulle
åtnjuta en tryggad ålderdom, hjälp vid
sjukdom o. s. v. Denna institution
skulle sortera under kungl. kommerskollegium.
Det dröjde inte så många
år förrän sjömanshusen med kollegii
hjälp blivit något helt annat än sjömännen
tänkt sig. De avgifter, som av
sjömännen inbetalats, användes visserligen
till understöd åt de gamla, orkeslösa
och sådana som då kunde komma
i fråga lill sådant understöd. Den
som råkat spara något under sin krafts

dagar erhöll ingenting. Den ekonomiska
sidan av hjälparbetet led av att
sjömanshusen i allt större omfattning
togos i anspråk för andra uppgifter än
dem, för vilka de tillkommit. Detta gjorde
att fonderna växte långsamt, och
understödsbeloppen kunde icke hålla
jämna steg med penningvärdesförsämringen.
Understöden blevo heller aldrig
något att trygga någons ålderdom
med. Belopp under 100 kronor om
året förslogo förr inte långt, och nu
förslå de ändå kortare tid. Sjömanshusen
voro före 1939 48 stycken och
spridda över hela landet. Deras understödjande
verksamhet har numera
övertagits åtminstone i huvudsaklig utsträckning
av handelsflottans pensionsanstalt.

Nu, år 1948, således 200 år senare,
skall sjöfolket skapa åt sig en ny hjälpinstitution.
Denna skall nu omspänna
hela världen och således bli långt mäktigare
än sin föregångare sjömanshusen.
Nu skall man syssla med hotellrörelse,
klubbverksamhet m. m. Den
gamla ■sjömanshusinstitutionen sysslade
också med sjukvårdsverksamhet och
dylikt. Det har för länge sedan upphört
och övertagits av andra. Till den
nya institutionen skola sjömännen också
själva erlägga avgifter, och så småningom
komma väl också särskilda
villkor att fästas vid användandet av
dessa medel liksom också vid undfåendet
av förmåner därifrån. Denna
gång är det liksom det var tidigare tre
parter, som skola betala: sjömännen
själva, redarna och staten. Skillnaden
är den, att tidigare betalade sjömännen
plåtavgift, som under senare
år och efter nya myntslagets införande
räknas till en procent av månadslönen.
Nu skall han erlägga 2 öre för
varje anställd dag på mönstringspliktigt
fartyg. Redaren skall erlägga samma
belopp som sjömannen, och staten
förutsättes skola erlägga lika mycket
som redaren och sjömannen tillsammans
betala. Förr erlade redarna ton -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

avgifter, och staten skulle betala en del
av sjömanshusens administrationskostnader,
vilka kostnader beslutades av
riksdagen och gällde för ett år i sänder.
Statens bidrag, som utgick först
under senare år, blev på detta sätt ganska
godtyckligt. Nu inträder en förbättring
såtillvida att beloppet är förutbestämt.
Om dessa avgifter, till vilka
jag senare återkommer, har herr Lindholm
sagt en hel del, vilket jag kan
understryka.

Med vad som ovan sagts torde det
vara klart visat, varför jag ställer mig
skeptisk till att sjöfolkets välfärdsorgan
skall sortera under kommerskollegium.
Kollegiet skall ju de facto vara
överhöghet eller kanske rättare den socialvårdande
myndigheten själv. Ingen
sjöman, som någon tid utövat sjömansyrket,
hyser någon större tilltro till
kommerskollegii sociala intresse. Det
välfärdsråd, som nu skall tillsättas,
skall utgöra en garanti för att välfärdsfrågorna
komma att handhavas på ett
rätt sätt. Man har emellertid anledning
befara, att det kommer att gå på samma
sätt med välfärdsrådet som det en
gång gjorde med sjömanshusdirektionerna.
Sjömanshusdirektionerna voro
tämligen självständiga från början, men
deras befogenheter kringskuros i samma
grad som sjömanshusens förmögenhet
växte. De äro numera marionetter
i kommerskollegii regi. Välfärdsrådet
kan komma att spela samma roll inom
en icke avlägsen framtid. Sjömanshusens
direktioner äro sammansatta på
samma sätt som välfärdsrådet skall bli.
Detta utgör emellertid ingen som helst
garanti för framtiden. Man kan säga,
att välfärdsrådet skall tillsättas enligt
treenighetsregeln: staten, redarna och
de ombordanställda.

När det gäller de avgifter, som skola
erläggas av sjömännen själva, är det
flera frågor som resa sig. Man måste
då först fråga, vilket också är gjort i
motionen, varför sjömännen skola
extrabeskattas på detta sätt. Utskottets

majoritet har sagt, att denna beskattningsform
är konstitutionellt riktig.
Detta skulle med andra ord betyda, att
man på samma sätt kan beskatta landets
övriga invånare. Det blir då enkelt
att i fortsättningen skaffa samlingslokaler.
Det är endast att låta arbetarna
betala 2 öre, arbetsgivarna 2
öre och staten 4 öre för varje dag som
arbete utförts, och sedan få välfärdsbyggnaderna
komma i tur och ordning.
Kan man antaga en beskattningslag för
sjömän av detta slag, måste man också
kunna göra det för alla övriga arbetargrupper
i landet och med samma rätt.
Man kanske kan låta kommerskollegium
sköta det hela, eftersom kollegiet
ju sysslar med flera näringsgrenar än
sjöfarten. Man kan fråga, om det inte
vore riktigare att sjöfolkets skattemedel
användes för detta ändamål. Det
är ju ändå endast beräknat, i varje fall
nu, att sjömännen skola betala självkostnadspris
vid användandet av de
förmåner, som välfärdsrådet kommer
att skaffa. Sjöfolket har liten nytta av
den skatt de erlägga till staten och till
sina hemkommuner. Här finns det
plats för kommunerna att bidraga till
sjöfartshotell och till klubblokaler.
Hamnstäderna böra givetvis vara så
intresserade att de gå i täten och så att
säga visa vägen. De draga nämligen
stor nytta av sjöfarten som näringsgren,
varför de också böra göra något
för de ombordanställda.

1 detta sammanhang måste man ställa
ytterligare en fråga, eftersom det nu
är konstaterat att denna skatteform är
konstitutionellt riktig: Varför kan man
inte taga med utlänningarna i detta
skattesystem? Det har man inte gjort
och det vill man tydligen inte göra.
Men det är väl ändå inte meningen att
avstänga de utländska sjömännen från
att besöka sjöfartshotellen eller klubblokalerna?
Jag kan aldrig tänka mig,
att någon skulle komma på en sådan
idé, och varför skola då utländska sjömän,
som till stort antal tjänstgöra i

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

den svenska handelsflottan och som
draga stora och kraftiga förmåner av
denna sin tjänst, icke vara med och betala?
Nej, det är väl förmodligen därför
att man icke har något registreringssystem
för utländska sjömän och
följaktligen icke kan kontrollera dem
på samma sätt som man kan göra med
de svenska. Det har emellertid rests
krav för ungefär fyra år sedan på att
de utländska sjömännen skulle registreras,
men detta krav har såvitt jag vet
ännu icke kommit till departementschefens
kännedom av skäl, som jag litet
längre fram skall redogöra för.

Jag hyser ingen som helst motvilja
mot att denna reform genomföres. Den
skulle ha behövts för länge sedan, och
den skulle måhända ha behövt startas
i en större omfattning än som nu sker.
Mot att staten engageras i detta kan
heller inte vara någon invändning att
göra och heller icke mot att staten är
med och kontrollerar hela verksamheten.
Jag fruktar emellertid två saker.
Den ena är att kommerskollegium skall
bli chefsmyndighet bara därför att det
är billigt för välfärdsrådet och dess arbete.
Erfarenheten från kollegii tidigare
verksamhet på hithörande område
gör att man tvingas ställa sig undrande
för framtiden. Kommerskollegii
huvuduppgift att tillvarataga näringarnas
intresse kan icke utan stridigheter
sammankopplas med en social verksamhet.
Kollegiet har också när det gällt
andra sjöfolkets intressefrågor visat en
enastående stark kyla och likgiltighet.
Så har skett när det gällt sjöfolkets
pensionering, när det gällt sjöarbetstidslagarna
in. fl. frågor. Det kanske
icke saknar sitt intresse att veta, att
kollegiet ännu icke ingivit infordrat
yttrande över det pensionsförbättringsförslag,
som lämnades i departementet,
jag tror det var den 17 januari i år,
och som gick ut på remiss så gott som
omedelbart därefter. Kommitterade och
sjömännen hade hoppats, att denna

fråga skulle kunnat föreläggas årets
riksdag, men så har icke kunnat ske.

Kollegiet sammankallade också en
sjömanshuskonferens, som hölls här i
Stockholm dagarna den 15—17 november
1944. Denna konferens hade att
behandla 68 olika frågor, varav en stor
del voro av ett ganska stort intresse
för sjöfolket som yrkeskår. Kollegiet,
som ju är chefsmyndighet för sjömanshusen
och som sammankallat denna
konferens, har dags dato ännu icke avlämnat
protokoll från denna sjömanshuskonferens.
Skola nu utredningar,
nödvändiga för välfärdsarbetet, ske i
samma svindlande fart som en hel del
andra saker göra från kommerskollegii
sida, får man nog räkna med en
10-årsperiod innan den första ritningen
till ett sjöfartshotell blir färdig och
kan föreläggas de beslutande organen.

Den andra farhågan jag hyser är den
som rör det enskilda intresse, som nu
finns. Skall detta intresse nu dämpas
genom restriktioner av skilda slag, så
blir det att lita till enbart de avgifter
som inflyta från sjöfolk, redare och
staten. Man må ha vilken uppfattning
som helst om detta privata intresse och
den verksamhet som bedrives, ett faktum
är att det varit till stort gagn för
sjöfolket under en lång följd av år.
Under kriget utförde dessa privata organisationer
ute i främmande hamnar
ett arbete för sjöfolket, som icke får
underskattas. Mig veterligen har ingen
heller kommit på den idén att överskatta
det, men det bör icke underskattas.
Det var av ett alldeles särskilt
värde för sjömännen att ha dessa institutioner
att vända sig till, när inga
andra möjligheter stodo öppna. Ännu i
dag är det på samma sätt i många fall.
Man har ingen annanstans att vända
sig än till dessa frivilliga organisationer
för att där få hjälp, och i mån av
sina ekonomiska resurser och andra
möjligheter så lämnas det också hjälp.
Mig veterligen är det ingen som har

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

tagit skada vare sig till kropp eller
själ därav, att föreståndarna för dessa
institutioner ha varit religiösa människor.
Man har kritiserat det privata
system, som har rått och råder därute.
Man har emellertid glömt att lämna
dessa organisationer möjlighet att bättre
utföra sitt värv. Man har icke gjort
någonting för att ge dem ekonomiska
resurser tillräckligt stora för att förbättra
sin verksamhet. Man har gärna
sett att de ha arbetat, men man har lika
gärna sett att de ha tiggt medel av
offervilliga människor både i hemlandet
och utlandet. Skall man klandra
verksamheten, så skall man också ha
resurser och möjlighet att sätta något
bättre i stället. För övrigt är den kyrkliga
verksamheten därute statsunderstödd
på det sättet, att vissa avlöningar
betalas av staten. Det kan sålunda varken
vara i statens eller någon annans
intresse att stävja verksamheten eller
hindra den på något sätt. Vill man icke
ha den, får man avskaffa den, men då
får man också sätta någon i stället, som
sköter det hela minst lika bra och helst
bättre. Utskottet har visserligen uttalat,
att man för ekonomisk hjälp till de
frivilliga organisationerna icke skall
uppställa sådana villkor, som i alltför
hög grad ingripa i deras verksamhet.
Då är bara frågan, hur orden »i alltför
hög grad» skola tolkas. Det kan hända
att tolkningen blir sådan, att verksamheten
trots allt ändå hindras. För sjöfolket
skulle det icke vara till gagn, i
varje fall icke under den närmast liggande
framtiden.

Det har sagts i såväl propositionen
som kommittébetänkandet — och jag
har påtalat det i motionen — att sjömännen
skola betala självkostnadspris
vid hotellen och förmodligen också på
klubbarna. Därmed har man klart sagt
ut, att hela anordningen, i varje fall
när det gäller sjömän i utländska hamnar,
är avsedd för sådana som ha anställning
ombord å fartygen. För sjö -

män i hemlandet kommer saken givetvis
i ett annat läge. Man har icke från
kommitténs sida tänkt på alla dem som
av skilda anledningar kunna behöva
hjälp därute. Det påstods i Antwerpen
för något mer än ett halvår sedan, att
man från svensk sida hade förbjudit de
konsulära myndigheterna att hjälpa
svenskt sjöfolk på annat sätt än genom
att sända hem vederbörande till Sverige.
Med eller mot sin vilja bli ändå
en hel del sjömän utan arbete i utländska
hamnar. De kanske bli arbetslösa
efter en mycket kort anställningstid,
och de komma i land utan medel
till vare sig mat eller logi. De privata
institutionerna, som nu häcklas,
kunna måhända få lov att hjälpa dem
med kontanta försträckningar, så att de
kunna betala sitt logi på sjöfartshotellet.
Det kan väl ändå icke vara meningen
att skapa hela denna väldiga
välfärdsapparat och sedan ändå icke
bereda någon någon som helst välfärd.
Jag är medveten om att det icke går att
hur som helst dela ut av de medel,
som komma in och som även sjöfolket
får hjälpa till att betala. Det måste
ske efter noggranna prövningar, men
nog bör en del därav kunna användas
också till rent hjälpande verksamhet.
Det är väl emellertid att hoppas, att
när verksamheten kommer i gång, man
tager itu med detta problem. Då kommer
man naturligtvis också ganska
snart att få lämna fram förslag till
myndigheterna om — jag höll på att
säga — en ^organisation av hela verksamheten.

Vad beträffar frågan om betalningen
av avgifterna skall jag be, herr talman,
att särskilt få understryka vad som
sagts om att en undersökning snarast
bör komma till stånd om en annan ordning.
Det kan icke vara riktigt att på
detta sätt beskatta sjömanskåren, utan
det måste finnas någon annan form för
det hela.

Jag skall också be att få säga ett par

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

ord om motionen med krav om anslag
till ett nytt sjömanshem i Antwerpen.
Om den saken komma anföranden att
hållas från annat håll senare. Det är ju
så att ett sjömanshem i Antwerpen
länge varit på tal, och man har gjort
många undersökningar om möjligheten
att skapa ett ordentligt sjöfartshotell i
denna stad. Det säges någonstans — om
det är i utskottsutlåtandet eller i kommitébetänkandet
kommer jag icke ihåg
— att man icke hade riktigt klart för
sig hur stor den sjömanskår var, som
skulle behöva anlita sjömanshemmet i
Antwerpen. Det är planerat att det
skulle ha 84 platser, men det är tre
nationers sjömän, som där skulle få
tak över huvudet, varför 84 platser snarare
torde vara i underkant än i överkant.
Byggandet av hotellet har ju förhalats
ganska länge, och byggnadskostnaderna
stiga undan för undan. Nästa
gång det kommer att äskas anslag för
ändamålet har nog beloppet stigit med
ytterligare 100 000 kronor eller mer.
Det hade därför varit angeläget att frågan
hade kunnat lösas nu. Ritningarna
äro färdiga, tomt finnes, och det hela
är klart. Det är bara att sätta i gång.
Men utan pengar eller garanti för att
man får pengar vågar icke Föreningen
för skandinaviska sjömanshem i utländska
hamnar göra detta. Jag kanske
också bör säga, att det gamla sjömanshemmet
i Antwerpen är nedkritiserat.
Den sociale inspektören i utrikesdepartementet
har t. o. in. i en av sina rapporter
från utlandsresorna sagt ifrån,
att till detta sjömanshem får konsuln
icke sända något folk. Det hade varit
bättre om det kommit förslag om all
man skulle från svensk sida hjälpa till
att bygga det utan tvekan nödvändiga
sjöfartshotcllet.

Jag skall be, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation av herrar
Lindström och Lindholm, som går ut
på att välfärdsrådet skall ges en självständig
karaktär och icke sortera under
kommerskollegium.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet GJÖRES: Herr talman! Jag
förmodar att det knappast behöver sägas,
att det väl icke finns någon grupp
av produktivt arbetande människor i
detta land, som det svenska samhället
har tagit så litet vård om som sjömännen.
Det kanske icke heller behöver
sägas, att vårt folkhushåll och vår folkvälfärd
särskilt under kritiska tider äro
mera beroende av sjömännen än av
kanske någon annan grupp i vårt land.
För mig, som under min tid som folkhushållningsminister
haft särskild anledning
att på ett mycket intimt sätt
och på ett sätt som vållat mig mycken
oro följa sjömännens insatser under
den senaste krisen, har det känts som
en angelägenhet av mycket stor vikt att
i den mån jag kan bidraga till att de
försummelser det svenska samhället visat
gentemot sjömännen skola kunna i
någon män börja gottgöras.

Det hade varit min förhoppning att
inför denna riksdag kunna framlägga
förslag om den förbättring av sjömännens
pensionsförhållanden, varom herr
Lindberg nyss talade. Att detta icke
skett är icke kommerskollegii fel utan
beror därpå, att man vid den budgetbehandling,
som ägde rum i höstas, ansåg
sig böra på alla möjliga punkter
iakttaga en långt driven sparsamhet.
Därför sköts frågan upp, men det är
min förhoppning att det icke skall
dröja så många månader innan förslaget
skall kunna framläggas för riksdagen,
så aft man får det jämförelsevis
ringa belopp som krävs för att få till
stånd en lösning i huvudsak i enlighet
med det förslag, som den verkställda utredningen
har anvisat.

Jag hade också hoppats att det förslag
till välfärdsanordningar för sjömän
i hamn, som i dag ligger på riksdagens
bord, skulle ha fått helt andra
finansiella dimensioner, att man nu
skulle ha kunnat genomföra några av
de planer som redan äro mogna, för
att icke säga fullmogna, och att man

(i — Andra kammarens protokoll 194-8. Nr 27.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

skulle ha kunnat begära ett betydligt
högre belopp för dessa uppgifters lösande
än man gjort. Men även därvidlag
har jag haft att böja mig för statsfinansiella
skäl, och därför står jag i
dag, herr talman, i den situationen, att
jag hemställer hos riksdagen om ett belopp
som är mycket blygsamt och som
icke kan betyda annat än inledningen
till ett reformarbete på detta område.
Det arbetas nu på att få till stånd en
lösning av sjömanshotellfrågan i New
York, där förhållandena äro Sverige
ovärdiga. Det är min fasta förhoppning,
att det steg som nu tagits mycket
snart skall följas av andra som skola
leda till att vi även i Antwerpen och
på andra håll, ja, även i vårt eget land,
kunna ordna för sjömännen så, att de,
när de äro i hamn, kunna leva under
förhållanden, som ge dem all den trevnad
som är möjlig då de leva borta
från hemmet.

Jag ber att få uttrycka min glädje
över att utskottet visat en så positiv
inställning till själva den sak, varom
här är fråga. Den diskussion, som här
och i första kammaren förts, har kretsat
i mycket hög grad kring den anvisning
för den organisatoriska anordningen
för verksamheten, som givits i
propositionen. Man har i reservationen
opponerat sig emot att kommerskollegium
skulle inkopplas här. Jag vill på
en gång säga, att den föreställning, som
herr Lindberg nyss gav uttryck åt,
nämligen att kommerskollegium skulle
vara chefsmyndighet, är felaktig. Det
välfärdsråd, som här skall etableras,
skall sortera under Kungl. Maj :t och
icke under kommerskollegium, men det
skall på ett visst sätt ankopplas till
kommerskollegium för att man skall
kunna utnyttja de administrativa krafter,
som behövas för att hålla verksamheten
i gång. Jag kanske får upptaga
kammarens tid med att förklara, varför
jag har kommit fram till denna lösning
av frågan, en lösning icke betraktad
ur evighetens synvinkel utan en lösning

för den tid då vi ha att arbeta oss
fram, vinna erfarenhet och bygga upp
verksamheten, så att den får de former
vi hoppas att den skall få. Det är mycket
möjligt — och utskottet ger uttryck
för detta — att när man kommer längre
fram och verksamheten fått något större
dimensioner, man kan finna, att den
organisatoriska anordningen för det
hela kan gestaltas på ett annat sätt.
Spekulationer om den saken skall jag
emellertid icke i dag inlåta mig på i
vidare mån.

Den frågan uppställer sig då, varför
man över huvud taget gjort denna ankopplingtill
kommerskollegium. Jag vill
erinra om att riksdagen 1938 — jag
tror att det var det året — på Kungl.
Maj:ts förslag genomförde en förändring
beträffande ledningen av det sjöfartssociala
arbetet i vårt land. Det låg
tidigare under socialstyrelsen, men fördes
över till kommerskollegium, där en
för ändamålet nyinrättad sjöfartssocial
avdelning skapades. Det skäl, som förestavade
denna överflyttning från socialstyrelsen
— och därmed socialdepartementet
— till kommerskollegium

— och därmed handelsdepartementet

— var i huvudsak det, att de sociala
uppgifter, som sammanhänga med sjöfarten,
äro av ganska speciell beskaffenhet,
eftersom arbetet på sjön utföres
under betingelser, som i mångahanda
avseenden avvika från arbetet i land.
Därför menade man att det skulle
vara till fördel för handhavandet av
dessa sociala uppgifter, att de förlädes
till det verk, där man i allmänhet är
förtrogen med sjöfartens olika problem.
I kommerskollegium är det två olika
byråer, som ha med sjöfarten att göra.
Den ena är sjöfartsbyrån. Dit höra —
om jag får uttrycka mig schematiskt —
frågor som äro intressebetonade, och
där behandlas alltså sjöfartens olika
intressen. I fartygsinspektionsbyrån
handläggas frågor som sammanhänga
med sjöfartssäkerheten. Det är givet
att inom båda dessa byråer finns en

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

hel del experterfarenhet, som är av
värde att ha lätt tillgänglig när man
skall diskutera även dessa ting. Det
var därför som man på sin tid företog
överflyttningen från socialstyrelsen till
kommerskollegium. Men man hade fullt
klart för sig, att det härvidlag gällde
att företaga en överflyttning på ett sådant
sätt, att en intressekollision icke
skulle behöva uppstå mellan dem som
i verket hade att sköta sjöfartens allmänna
uppgifter och dem som anförtroddes
sjöfartssociala ärenden. Därför
fastställdes i kommerskollegii instruktion
den ordningen, att chefen för sjöfartssociala
avdelningen icke skulle inordnas
i någon av de andra byråerna
utan få en självständig ställning med
skyldighet att föredraga alla på honom
ankommande ärenden direkt inför verkets
chef. Jag vill fästa uppmärksamheten
vid att det exempel, som herr Lindberg
drog här nyss som bevis på kommerskollegii
sociala efterblivenhet, hänför
sig till helt andra delar av kollegium
än dem som ha med de sjöfartssociala
angelägenheterna att göra. Det
förefaller mig därför kunna lämnas
utanför diskussionen.

Så långt om bakgrunden till det hela.

När jag i departementet ställdes inför
frågan, hur välfärdsrådet lämpligen
skulle organiseras, frågade jag mig följande.
Skulle rådet ordnas som ett alldeles
fristående organ med ett eget
kansli med allt vad därmed följer, eller
skulle vi försöka, i varje fall till en början,
medan verksamheten är liten och
det hela icke fått större dimensioner,
att ankoppla det så, att det rent administrativa,
det rena kansliarbetet, utfördes
i anslutning till den sjöfartssociala
avdelningen? Jag stannade för
den senare lösningen. Det innebär, att
välfärdsrådet, som — det betonar jag
ännu en gång — blir ett självständigt
organ som sorterar direkt under Kungl.
Maj:t och icke under kommerskollegium,
skall ha en representant från
kommerskollegium, och jag föreställer

mig att det väl blir chefen för den sjöfartssociala
avdelningen som rycker in.
Jag tänker mig att den man, som har
till uppgift att följa just dessa angelägenheter,
får taga på sig det arbete,
som välfärdsrådet ger honom besked
om att han skall utföra, liksom han i
sin verksamhet i många avseenden har
nytta av de kontakter han via välfärdsrådet
får med olika sjöfolksproblem.
Detta innebär, att man får förstärka
den sjöfartssociala avdelningen med en
eller ett par krafter. Därmed skulle det
dock, i varje fall i begynnelseskedet,
koriima att stanna. Praktiska skäl synas
tala för att man gör på detta sätt.

Jag kan faktiskt inte riktigt förstå
den rädsla för kommerskollegium, som
kommit till uttryck här i reservationerna.
Jag kan inte förstå hur ett välfärdsråd,
sammansatt av representanter för
sjöfolkets organisationer samt representanter
för andra av dessa ting intresserade
organ, på något sätt skulle känna
sig bundet i sin verksamhet därigenom,
att sjöfartssociala avdelningens föreståndare
vore medlem av välfärdsrådet
och efter rådets direktiv utförde sitt arbete
som här kommer i fråga. Jag sade
nyss, att denna lösning inte får betraktas
under evighetens synvinkel. Vi stå
här inför en verksamhet av delvis ny beskaffenhet,
en verksamhet, som jag hoppas
skall utvecklas mycket starkt och
mycket snabbt. Det är för övrigt möjligt
att man snart kommer till klarhet om,
att andra former för det rent organisatoriska
komma att befinnas lämpliga.

Skall man emellertid nu, när man
slår inför detta nya och detta tills vidare
mycket blygsamma, skapa till något
som blir embryo till ett nytt ämbetsverk?
Vore det inte praktiskt att
utnyttja vad man har och se tiden an?
Det kan rent av hända att här så småningom
växer fram en diskussion, vilken
leder fram till att vi komma till
insikt om att vi inte längre böra ha
sjöfartssociala avdelningen under kommerskollegium
utan under ett annat

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

verk. I dag ha vi det emellertid ordnat
så här, och ingen har för ögonblicket
ifrågasatt någon ändring. Jag tror att
man har anledning att gå in på en hel
mängd av de problem, som speciellt
sammanhänga med sjöfarten, innan
man blir färdig att rekommendera någon
omstöpning av förhållandena. Hur
varmt intresserad jag personligen än är
för att åstadkomma bättre förhållanden
för sjömännen så kan jag dock inte se,
att det lurar någon som helst fara i att
man löser denna organisatoriska fråga
på det sätt, som föreslagits i propositionen
och som utskottet givit sin anslutning
till med den ganska självklara
kommentaren, att man får se tiden an
och längre fram överväga, huruvida någon
förändring kan befinnas vara
praktisk.

Detta var, herr talman, vad jag hade
att säga. Det finns naturligtvis en hel
del detaljer man skulle kunna diskutera
här, bland annat frågan om avgifterna
som det här föreslagits att man skulle
taga ut. Detta fanns inte i kommitténs
förslag. Under överarbetningen av kommitténs
förslag i departementet har
man dock kommit fram till en sådan
lösning, och jag tror att den på inånga
punkter var ganska välmotiverad. Vid
kontakten med representanter för sjöfolket
kom man under detta arbete
fram till, att man här borde gå samma
väg som man gått i Danmark och
Norge, där sjöfolket får betala en avgift.
En promemoria utarbetades och
skickades på remiss till sjöfolkets organisationer.
Förslaget rönte inget motstånd
från det hållet, utan det befanns
tvärtom ganska acceptabelt.

Säkerligen ligger det ett visst psykologiskt
värde i detta system. Sjömansliotellen
bli på detta sätt inte någon nådegåva
till sjöfolket från staten eller
redarna, utan det blir något som sjöfolket
självt — låt vara med relativt
måttliga bidrag — hjälper till att hålla
uppe och som sjömännen själva ha
del i. På detta sätt har också sjöfolket

en betydande rätt att självt öva inflytande
på utformningen, förvaltningen
och skötseln av det hela.

Jag tror därför, herr talman, att man
kan acceptera detta förslag som det
föreligger i utskottsutlåtandet. Jag vill
dock framhålla, att det inte är den nuvarande
handelsministerns uppfattning
att allt är gott och väl med detta. Det
är endast en början och, jag vill betona
det, en blygsam början. Jag hoppas att
kommande handelsministrar och även
riksdagen skola se till att denna början
får en värdig fortsättning.

Herr LINDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Först vill jag säga till herr
statsrådet Gjöres, att ingen tvivlar på
hans uppriktighet. Det finns heller
ingen som befarar att det, om han kommer
att handha dessa ärenden i departementet,
kommer att bli några större
svårigheter annat än i den mån motstånd
kommer att resas från annat håll.

Beträffande rädslan för kommerskollegium
tror jag att det är tillräckligt bevisat
av mitt anförande, att jag inte är
rädd för kungl. kommerskollegium.
Skulle jag ha varit det, skulle jag inte
vågat uppträda här och yttra mig om
detta.

Nu förhåller det sig emellertid på det
sättet — det får herr statsrådet Gjöres
lov att förstå hur mycket han än försvarar
kommerskollegium — att sjöfolket
av gammal erfarenhet har motvilja
mot att kommerskollegium skall sköta
deras angelägenheter. Kollegiet har inte
gjort oss några tjänster, i vare sig den
ena eller den andra frågan. Om kollegiet
inte direkt saboterat sjöfolkets intressen
så har det i alla fall gjort något
ditåt. På den tiden sjöarbetstidslagen
diskuterades och kollegiet skulle tolka
den — det rörde sig säkert om 112—116
tolkningar — gick kollegiet i sin tolkning
ständigt emot sjöfolket. Det förekom
de mest hårresande tolkningar. På
samma sätt har det varit beträffande

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

andra frågor, som rört sjöfolket. Det är
en allmän uppfattning bland sjömännen,
i varje fall bland de äldre, att
kungl. kommerskollegium är ungefär
detsamma som Sveriges redareförening.

Jag hemställer således att herr statsrådet
Gjöres ser till — när han nu ändå
deklarerat att dessa frågor skola sortera
direkt under Kungl. Maj :t — att
välfärdsrådet icke blir beroende av
kommerskollegium eller får något med
detta ämbetsverk att göra.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Herr statsrådet Gjöres
sade att han hade svårt att förstå reservanterna.
Huvudmotivet i vår reservation
är det, att välfärdsrådet skall ha
det utredande organet sorterande under
sig. Den erfarenhet man hittills gjort
från sjöfolkets sida på detta område
har varit av den arten, att man där hyser
starkt misstroende till de utredningar,
som gjorts inom kommerskollegium.

Det är med anledning av att vi äro
mycket positivt inställda till denna sak,
som vi på detta sätt velat få en fastare
förankring för hela denna idé. Om man
nu skall starta med en sådan belastning,
som ett misstroende mot denna institution
faktiskt utgör, så är jag rädd för
att resultatet inte blir så bra som man
eftersträvar.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
är av den uppfattningen, att det funnits
fullgoda skäl för utskottet att tillstyrka
motionen II: 257 rörande anslaget till
sjömanshemmet i Antwerpen. I Antwerpen
har det i alla tider varit bostadsbrist
för sjömännen. Sjöfolket bar fått
söka sig bostad på privat håll. Sjömanshemmet,
som tidigare funnits där, har
inte varit tillräckligt stort och ändamålsenligt.

Nu har man ju att vänta, att sjöfarten
på Antwerpen, som är en av de under
kriget mest skonade hamnarna,

kommer att bli mycket stor. Inte endast
svenskt sjöfolk utan också sjömän från
det övriga Skandinavien måste ha bostäder
där. Några sådana bostäder finnas
inte att tillgå. Av kommitterade har
även framhållits, att det vore synnerligen
lämpligt om man fortast möjligt
såge till att bostadsförhållandena i Antwerpen
bleve ordnade.

I motionen II: 257 begära vi anslag
till Föreningen för skandinaviska sjömanshem
i utländska hamnar. Såvitt
jag förstår ha sjömanskommitterade
inte föreslagit någon som helst boskillnad
med föreningen i fråga. När sedan
kommitterade uppskattade anslagsbehovet
i dess helhet till 7,5 miljoner kronor,
så hade man ju gott kunnat bifalla motionen.
Detta hade ändå inte förryckt
grundvalen för kommitterades arbete.
Nu blir resultatet endast det, att man
får vänta två eller kanske tre år innan
det blir någon rätsida på saken så att
arbetet med sjömanshemmet i Antwerpen
kan startas. Där hade man faktiskt
kommit så långt, att man skisserat upp
tomtens läge och gjort upp kostnadsförslag
m. m. På grund av penningbristen
blir det givetvis ingenting av med
detta nu. Bygget måste emellertid komma
till stånd, och trots att utskottet inte
tillstyrkt motionen anser jag att det är
min skyldighet att yrka bifall till motionen
nr 257.

Rörande förslaget om att kommerskollegium
skulle stå som något slags överförmyndare
beträffande välfärdsanordningarna
vill jag säga, att jag har precis
samma uppfattning som herr Lindberg.
Under den lid jag varit anställd i sjöfolkets
organisationer har jag aldrig
kunnat finna, att kommerskollegium
tagit den hänsyn till sjöfolkets sociala
frågor, som det borde ha gjort. Kommerskollegium
är ju nu en gång till för
att — vilket även herr Lindberg sade
— främja handel och andra näringar.
Näringslivets intressen sammanfalla
knappast med det sociala intresset. Det
är inte första gången detta sagts här i

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

riksdagen. Det har talats om saken i
många år.

När socialstyrelsen en gång kom till
uppstod frågan, var sjöfolkets sociala
problem skulle höra hemma. Det sades
då mycket skarpt ifrån, att kommerskollegium
icke var den institution som
borde handha sjöfolkets sociala spörsmål.
Om man t. ex. jämför industriarbetarnas
arbetarskyddslag och motsvarande
bestämmelser för sjöfolkets arbetarskydd
skall man finna en kolossal
skillnad. Orsaken är den att kommerskollegium,
så fort det varit fråga om
en aldrig så liten ändring i de gamla
förhållandena, yrkat avslag under hänvisning
till sjöfartens tryckta läge eller
dylikt. Studerar man sjöfolkets arbetstidsförhållanden,
så är det precis så
som herr Lindberg sagt. Varje gång sjöfolkets
arbetstidsförhållanden diskuterats
här i riksdagen har man funnit, att
kommerskollegium yrkat avslag på
varje liten förändring. Jag erinrar om
att riksdagen häromåret diskuterade
sjöfolkets bostäder. Jag tror inte någon
skall kunna påstå, att kommerskollegium
då ansåg en förbättring av sjöfolkets
bostäder påkallad. Först när riksdagen
beslutade i enlighet med den
motion som då förelåg började kommerskollegium
intressera sig för sjöfolkets
bostäder.

På samma sätt är det på alla områden,
där kommerskollegium hållit sin
döda hand över sjöfolkets sociala förhållanden.
Sjöfolket har alltid haft att
kämpa mot kommerskollegium i samma
mån som man haft att kämpa mot Redareföreningen.
Jag tror således inte att
det är lämpligt, ja, det vore till och
med olyckligt, om man underställde
sjöfolkets välfärdsfrågor kommerskollegium.

För några månader sedan diskuterade
vi här i riksdagen utgifter under
tredje huvudtiteln. Bland annat var det
då fråga om en konsulatinspektör. Som
kammarens ledamöter kanske dra sig

till minnes, hade konsulatinspektören
till uppgift dels att inspektera konsulaten,
dels att studera sjöfolkets sociala
förhållanden i utlandet. Sjömanskommitténs
arbete är till stor del grundat
på de rapporter, som konsulatinspektören
lämnat. Enligt vad jag uppfattat beslöt
riksdagen, att befattningen som konsulatinspektör
tills vidare inte skall
bibehållas. Konsulatinspektören skall
tills vidare ersättas av en nämnd tills,
som det heter, det statsfinansiella läget
blir bättre. Enligt vad jag kan förstå
kommer således frågan om konsulatinspektörsbefattningen
att åter tagas upp
till riksdagens prövning. Vore det då
inte lämpligt att befattningen som konsulatinspektör
återupprättades och att
inspektörens verksamhet ställdes under
socialstyrelsens överinseende?

Herr statsrådet framhöll, att det företogs
en omorganisation inom kommerskollegium
när den sjöfartssociala avdelningen
bildades. Ja, det är riktigt,
men vi ha icke kunnat se någon skillnad;
enligt vad jag kunnat se är det
fortfarande kommerskollegium, som
handlägger ärendena. Sedan dragas de
inför socialstyrelsen. Jag har inte funnit
att socialstyrelsen gått emot kommerskollegium
i dessa fall, och detta
trots att en hel del saker borde ha varit
annorlunda.

Jag ber således att dels få yrka bifall
till motionen 11:257, dels yrka bifall
till reservationen av herrar Lindström
och Lindholm.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet GJÖRES: Herr talman! Jag är
ledsen att behöva återkomma till denna
angelägenhet, men jag anser att man
i korrekthetens intresse får lov att
göra det.

Vad först beträffar de anklagelser,
som riktades mot kommerskollegium,
tycker jag nog att man generaliserar
en smula vårdslöst, man säger att ing -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

enting av socialt värde kommit ifrån
kommerskollegium. Jag vill erinra om

— herr Lindberg som varit med litet
längre tid är nog beredd att intyga det

— det livliga intresse och det uppoffrande
arbete, som bortgångne kommerserådet
Landberg på sin tid nedlade
för att få till stånd de låt vara otillräckliga
men dock mycket välkomna
förbättringarna i sjöfolkets pensionsförhållanden.
När herr Lundgren nu
säger, att kommerskollegium inte alls
intresserat sig för sjömännens bostäder
före 1938, vill jag säga, att det var år
1938, som, på grund av riksdagens beslut,
den sjöfartssociala avdelningen inrättades
i kommerskollegium. Det fanns
tidigare intet organ med en sådan funktion
inom detta verk. Jag tycker att
man får hålla litet grand ordning även
på sådana ting. Jag känner intet särskilt
stort behov att hålla något försvarstal
för kommerskollegium. Detta
verk har väl liksom vi andra sina brister,
men då man här i debatten gör påståenden,
som jag finner vara minst
sagt svagt grundade, tycker jag att man
av korrekthet mot ett Kungl. Maj :ts
verk bör klarlägga sammanhanget.

Man kan givetvis ha olika meningar
om var de sjöfartssociala frågorna skola
handläggas. Det är inte alls så självklart
att de skola handhas av det eller
det organet. Det är riktigt som herr
Lundgren säger, att när socialstyrelsen
kom till, förlädes de sjöfartssociala
ärendena till socialstyrelsen. Sedan
fann man emellertid att många skäl talade
för att man skulle överföra dessa
ärenden till det verk som hade med
sjöfarten att göra. Det var för övrigt
en socialdemokratisk regering som
framlade förslag härom. Man vidtog
då den nyss skildrade anordningen, att
de sjöfartssociala ärendena brötos ut
ur de övriga med sjöfarten sammanhängande
ärendena och lädes direkt
under verkets chef. Denna ordning gäller
alltjämt. Jag vill inte säga att den
icke kan diskuteras, men det är i var -

je fall den ordning som skapats av
Kungl. Maj :t och riksdagen. Jag har
framlagt det här föreliggande förslaget
helt enkelt därför att jag tycker, att
man inte i en hastig vändning skall
skapa någonting som blir embryot till
ett nytt ämbetsverk. Här skola vi satsa
några futtiga hundra tusen kronor för
att få i gång en hjälpverksamhet för
sjömännen på detta område. Skall man
verkligen för detta ändamål sätta upp
ett nytt kansli och skapa en ny kår av
tjänstemän? Här finns dock denna sjöfartssociala
avdelning inom kommerskollegium
att tillgå. Jag vill inom parentes
säga, mina damer och herrar,
att all den kritik som riktats mot kommerskollegium
har riktat sig mot helt
andra sektioner inom kommerskollegium
än den som har hand om denna
verksamhet. Skulle man alltså inte då
kunna utnyttja denna avdelning rent
administrativt? Skall man anse att
kommerskollegii ställningstagande till
olika rederifrågor är av den art, att
ingen människa i kommerskollegium
skall befinnas värdig och lämplig att
göra ett arbete till sjöfartens gagn?
Jag tycker också att det rent ut sagt
är dålig ekonomi, om man nu skall
rusa i väg och för det ändamål det här
gäller inrätta en ny institution, som
kräver särskilda lokaler, en särskild
stab skrivbiträden och allt vad därtill
hörer. Varför skall man inte utnyttja
det man har, när man kan göra detta
utan någon olägenhet?

Vad som egentligen uppkallade mig
var ett yttrande av herr Lundgren.
Han sade att kommerskollegium skulle
bli överförmyndare över hela denna
verksamhet. Det är detta som är så
komplett fel. Ingen har föreslagit något
sådant. Detta välfärdsråd skall ju
bli ett självständigt organ, som skall
sortera direkt under Kungl. Maj:t.
Kommerskollegium skall representeras
i rådet av sjöfartssociala avdelningens
föreståndare, och denne skall efter
fastställda direktiv utföra det som rå -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

det anser skall utföras. Vidlyftigare
och märkvärdigare är inte det hela.
Om detta sedan är någon lösning på
lång sikt lämnar jag därhän. Men jag
tycker det skulle vara ganska olämpligt,
att man nu, då man står inför
denna blygsamma början, skulle hux
flux bestämma sig för att detta välfärdsråd
även i så måtto skall bli ett
självständigt organ, att man för detsammas
räkning skall hyra särskilda
lokaler ute i staden och bygga upp ett
särskilt kansli av tjänstemän o. s. v.
Jag tycker att det är mera praktiskt
att gå den väg, som anvisats i propositionen
och tillstyrkts av utskottet.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Efter vad statsrådet och chefen
för handelsdepartementet har anfört
finns det ifrån utskottsmajoritetens
sida inte mycket att tillägga. Vi ha
inom utskottet haft samma uppfattning
som den, för vilken statsrådet här har
argumenterat. Att meningarna såväl
inom utskottet som i den debatt som
förts i kammaren ha kommit att divergera
ganska mycket är enligt mitt betraktelsesätt
inte så mycket beroende
på skilda uppfattningar i själva sakfrågan,
d. v. s. i strävandena att skapa
bättre sociala förhållanden för vårt sjöfolk,
utan fastmera ett uttryck för det
livliga intresse, som man på olika håll
hyser för denna fråga.

Som tidigare påpekats har på detta
område utförts endast frivilligt arbete.
Denna frivilliga verksamhet har ju varit
långt ifrån tillräcklig. Då vi i utskottet
ha följt departementsförslaget,
ha vi varit övertygade om att inte heller
detta är tillräckligt, om det skall
vara sista ordet i denna fråga. Jag förstår
så väl de synpunkter, som framförts
av herrar Lindberg och Lundgren,
vilka på detta område äro i alldeles
särskild grad sakkunniga. Jag
skall inte försöka att på något sätt argumentera
gentemot dessa talare, ty jag

har den allra största respekt för det
sociala patos, som kommit till uttryck
i deras yttranden. Men jag skulle tro
att man i någon mån på det hållet
skjutit över målet när det gäller utformandet
av dessa välfärdsanordningar.
Det välfärdsråd, som nu är föreslaget
att inrättas, skulle ju komma att sortera
direkt under Kungl. Maj:t, och endast
det tekniska utredningsarbetet och
andra dylika uppgifter skulle utföras
på kommerskollegii sjöfartssociala byrå.
Utskottet har framhållit att vi böra
vara rädda om den frivilliga verksamheten
på detta område, att den bör få
behålla sin karaktär och sin struktur
och att statsbidragsbestämmelserna inte
skola få en så sträng utformning, att
de organisationer, förnämligast religiösa
och kyrkliga sådana, som syssla
med denna verksamhet, skulle känna
sig så bundna av de utfärdade direktiven,
att de kanske i en del fall rentav
inte skulle kunna ta emot medel ifrån
den fond det här gäller. Vi ha i utskottsutlåtandet
sagt, att man i varje
särskilt fall bör taga hänsyn till rådande
lokala förhållanden och att man på
det sättet även i fortsättningen skall
lämna utrymme för den betydelsefulla
och gagneliga frivilliga verksamheten
på detta område.

Reservanterna ha yrkat på att ett
särskilt organ skulle organiseras för
denna verksamhet. Utskottsmajoriteten
har inte ansett sig för närvarande kunna
gå så långt, då vi ha ansett att risker
kunna föreligga för att detta skulle
bli upptakten till ett nytt ämbetsverk.
Man bör enligt utskottsmajoritetens mening
försöka lösa detta problem på ett
betydligt enklare sätt. Det bör vara
möjligt att även genom en begränsad
organisation lämna en värdefull hjälp
till välfärdsanordningar för sjöfolket.

Jag vet för resten inte om välfärdsanordningar
är ett adekvat uttryck för
vad som här avses. Meningen är ju att
sjömännen själva skola betala kostnaden
för sin vistelse på sjömanshotel -

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

len. Man frågar sig då, om man inte
skulle kunna nedbringa dessa kostnader
genom att för denna verksamhet
välja den begränsade formen, att kommerskollegii
sjöfartssociala avdelning
jämte det under Kungl. Maj :t sorterande
välfärdsrådet handlägger denna
verksamhet.

Beträffande studieverksamheten och
dess utformning föreligger en reservation
av herrar Lindström, Lindholm
och Thapper, vari förordas att det klart
skall sägas ut, att den för sjömännen
anordnade studieverksamheten skall
anknyta till Arbetarnas bildningsförbund.
I en annan, av herr Holmström
avgiven reservation yrkas att bildningsarbetet
bland sjömännen icke
skall förbehållas Arbetarnas bildningsförbund
utan att även andra av staten
understödda bildningsförbund skola få
utöva sådan verksamhet. Utskottets uttalande
innebär ett slags kompromiss
emellan dessa båda uppfattningar. Utskottet
har sagt, att det finner det naturligt
att samarbete i första hand bör
sökas med Arbetarnas bildningsförbund.
Varför har utskottet gjort det?
Jo, därför att Arbetarnas bildningsförbund
bedriver den mest omfattande
verksamheten på detta område. Utskottet
har emellertid även velat göra det
möjligt att anknyta denna studieverksamhet
till övriga frivilliga organisationer,
som bedriva verksamhet till
sjömännens gagn, i den mån dessa organisationer
bedriva sådan studieverksamhet.
Utskottet har uttryckt detta
så, alt samarbete även bör kunna etableras
med andra av staten understödda
studieförbund.

Beträffande det i en motion framförda
yrkandet om bidrag till byggandet
av ett sjömanshem i Antwerpen bär utskottet
förklarat sig väl besinna behovet
av ett sådant sjömanshem. Detta
behov har ju vitsordats av herrar Lindberg
och Lundgren och även av herr
statsrådet. Utskottet är fullständigt
ense med motionärerna rörande ange -

lägenheten av att ett sådant sjömanshem
fortast möjligt kommer till stånd.
Utskottet har emellertid sagt, att då angelägenheten
av ett sådant nybygge är
tydligt ådagalagd, utskottet utgår från
att Kungl. Maj:t tager under övervägande,
vilka åtgärder som kunna vidtagas
för att i görligaste män tillgodose motionärernas
önskemål. Vi hörde ju nyss
herr statsrådet säga, att han hoppades
att det inte komme att dröja så värst
lång tid, innan riksdagen kunde få taga
ståndpunkt till ett direkt förslag till
lösning kanske inte bara av frågan om
det planerade sjömanshemmet i Antwerpen
utan även av andra på detta
område aktuella problem.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till sammansatta statsoch
andra lagutskottets förslag.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr GUSTAFSSON i Bogla: Herr talman!
Det är en detalj i det föreliggande
förslaget som jag tagit upp i en motion.
Det gäller frågan om studiearbetet.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 174
återges på s. 8 ett uttalande av 1946
års sjömanskommitté av följande lydelse:
»Där studiecirkelverksamhet anordnas
bör samarbete etableras med
Arbetarnas bildningsförbund.»

Med anledning av detta uttalande har
jag i min motion framhållit, att det
finns ett flertal organisationer, som arbeta
inom sjömansvården såväl i Sverige
som utlandet och som även de
verka i kristen anda och därför anslutit
sitt bildningsarbete till något av de
statligt erkända kristna bildningsförbunden.
Därför har jag ansett att detta
uttalande av sjömanskommittén är något
olämpligt. Det skulle betyda — om
nu den reservation som avgivits av
herrar Lindström, Lindholm och Thapper
skulle bifallas — att det arbete som
de kristna bildningsförbunden utföra
blir deklasserat och all elt visst mono -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. m.

pol skapas för Arbetarnas bildningsförbund.
Jag har inte väckt min motion i
avsikt att rikta någon kritik mot det
arbete som Arbetarnas bildningsförbund
utför. Tvärtom har jag all aktning
och respekt för detsamma. Men jag
anser att alla statsunderstödda bildningsförbund
böra likställas.

Jag'' vill erinra om att de frivilliga organisationerna,
inte minst den kyrkliga
sjömansvården, utfört ett mycket
gott och aktningsvärt arbete även såvitt
angår bildnings- och studiearbete.
Det framhålles också av 1946 års sjömanskommitté,
att det bar bedrivits
mycken studieverksamhet, som anordnats
både av svenska kyrkan och av
Svenska sjömansförbundet, delvis i
samverkan med Arbetarnas bildningsförbund.
Omfattningen av det arbete
som bedrivits framgår av följande siffror.
Av svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
anordnades under åren 1932
—1936 33 kurser, vilka samlade 937
deltagare. Arbetarnas bildningsförbund
och Svenska sjöfolksförbundet anordnade
under samma tid gemensamt 59
kurser med 1 694 deltagare. Dessutom
förtjänar det att beaktas, att under åren
1937—1940 förekom en viss avveckling
av den studieverksamhet som bedrives
av Arbetarnas bildningsförbund. Den
var då av mycket ringa omfattning, under
det att såvitt jag förstår den av
kyrkans sjömansvård bedrivna studieoch
bildningsverksamheten uppehölls
hela tiden. Av den kyrkliga sjömansvården
har sedan år 1932 anordnats
folkhögskolekurser, och i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Hälsingborg förekommer
årligt studiearbete i sjömansvårdens
regi. Jag vill erinra om att
distributionen av fartygsbiblioteken
inom de svenska farvattnen sker genom
de kyrkliga läsrummen och alltså genom
den kyrkliga sjömansvårdens försorg.
Jag vill även erinra om det studiearbete
som genom dessa frivilliga organisationer
sker bland sjömännen i utlandet.

Av dessa skäl anser jag det orättvist

att låsa fast det hela så, att studiecirkelverksamheten
ovillkorligen skall anslutas
till Arbetarnas bildningsförbund.
Jag nöjer mig emellertid med den kompromiss
som utskottet kommit till, då
utskottet förklarar att de lokala välfärdsorganen
i första hand böra söka
samarbete med Arbetarnas bildningsförbund
men att detta icke utesluter att
samarbete bör kunna etableras även
med andra av staten understödda studieförbund,
om praktiskt behov därav
skulle föreligga. Med denna skrivning
finns ju dock en viss rörelsefrihet, som
jag anser värdefull. Jag anser det tveksamt
om det är så nödvändigt att centralisera
allt bildningsarbete. Det bör
få försiggå i något så när fria former.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka godkännande av utskottets
motivering i den del, som — på s. 17
i det tryckta utlåtandet — börjar med
orden »Bland sjömännen» och slutar
med orden »skulle föreligga».

Häruti instämmde herr Mosesson.

Herr THAPPER: Herr talman! Då jag
tillhör utskottsmajoriteten, skall jag be
att med några korta ord få motivera min
ståndpunkt.

Utskottet och reservanterna äro överens
om inrättandet av ett sjöfolkets välfärdsråd.
Meningarna ha gått isär i
frågan huruvida välfärdsrådets administrativa
organisation skall vara förlagd
till kommerskollegium eller ej. Utskottet
har på denna punkt delat sjömankommitténs
och departementschefens
uppfattning, att administrationen
förenklas och förbilligas, om man undviker
att ett något mera kostsamt kansli
behöver upprättas. Utskottet säger att
farhågorna för att kommerskollegium
skulle erhålla ett alltför stort inflytande
äro överdrivna. Välfärdsrådet har
givetvis möjlighet att lämna anvisningar
om hur det önskar, att utredningsarbetet
inom kommerskollegium skall bedrivas,
och att i samband med att ut -

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn m. ra.

redningar och förslag överlämnas till
Kungl. Maj :t göra de påpekanden, som
kunna anses nödiga. Utskottet understryker
också att det torde ställa sig
betydligt dyrare att giva välfärdsrådet
en egen administration än att för förekommande
administrativa göromål anlita
tjänstemän inom kommerskollegium.
Vi ha hyst stora betänkligheter
mot att förorda tillskapandet av ett nytt
organ, vilket efter hand lätt kan svälla
ut till ett nytt ämbetsverk. Utskottet säger
vidare i sin motivering att revisionen
av den penningförvaltning, som skall
ombesörjas för välfärdsrådets räkning,
torde kunna göras effektivare, om de
administrativa göromålen uppdragas
åt tjänstemän inom kommerskollegium
än om de skola handhavas av ett självständigt
organ. Skulle erfarenheterna
visa att den nu föreslagna organisationsformen
icke är lämplig, kan det inte
möta några större svårigheter att överföra
de administrativa göromålen till
ett självständigt organ. Personligen är
jag absolut övertygad om att det är riktigare
att pröva sig fram på denna väg
än att nu genast starta någonting, som
synes ha stora förutsättningar att bli
början till ett nytt ämbetsverk. Härtill
kommer, att de här beslutade åtgärderna
äro avsedda att träda i kraft relativt
snart, varför det måste vara lättare
att starta med kommerskollegiets medverkan
än att försöka skapa till ett
särskilt administrativt organ.

Jag ber alltså, herr talman, att på
denna punkt få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till samma hemställan med den ändring
däri som föreslagits i den av herrar
Lindström och Lindholm avgivna,
med 2) betecknade reservation, som
återgivits å det i kammaren utdelade

kartongbladet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Lindholm
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i utskottets förevarande
utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herrar Lindström och Lindholm avgivna,
med 2) betecknade reservationen,
som återfinnes i ett i kammaren
utdelat kartongblad.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
anställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
vad utskottet hemställt.

I avseende å motiveringen gav herr
talmannen härefter propositioner dels
på godkännande av utskottets motivering
dels ock på godkännande av berörda
motivering med den ändring
däri, som föreslagits i den av herr Lindström
m. fl. avgivna, med 3) betecknade
reservationen, likaledes återgiven
å det i kammaren utdelade kartongbladet;
och godkände kammaren utskottets
motivering.

§ 3.

I-öredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkande!!:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

92 Nr 27. Måndagen den 28 juni 1948 em.

Utvidgning'' av rätten att expropriera strömfall m. m.

om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
in. in.; och

nr 59, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1948/49, m. in.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 4.

Utvidgning av rätten att expropriera
strömfall m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen,
m. m., dels oek i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 30 april 1948 dagtecknad
proposition, nr 245, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
genom propositionen framlagda
förslag till

1) Lag om ändring i 1, 9, 10 och 11
kap. vattenlagen;

2) Lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 20 december 1946 (nr 781)
om kontroll å överlåtelse av vattenkraft; 3)

Lag angående ändrad lydelse av
5 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om
gemensamhetsfiske; och

4) Lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 20 juni 1941 (nr 615)
om tillsyn över vattendrag, sjöar och
andra vattenområden.

Det under 1) upptagna lagförslaget
innebar, bland annat, att 1 kap. 14 §
första, fjärde och femte styckena vattenlagen
skulle erhålla nedan angivna
ändrade lydelse:

1 KAP.

14 §.

Där det från allmän synpunkt för
tillgodoseende av kraftförsörjningens

planmässiga utveckling finnes nödigt,
äger Konungen på ansökan förordna,
att strömfall, som icke är på ändamålsenligt
sätt utnyttjat, må tagas i anspråk
mot ersättning, som i 9 kap. skils;
och skall, enligt vad i denna lag stadgas
och i förordnandet föreskrivits,
strömfallet eller särskild rätt till detsamma
avstås eller upplåtas. Ej må på
grund av vad nu sagts rätt till vattenkraft,
som tillkommer kronan, utan
riksdagens medgivande upplåtas åt annan.
Vid meddelande av förordnande
äger Konungen föreskriva de villkor
med avseende å strömfallets utnyttjande,
som från allmän synpunkt finnas
erforderliga.

Rätt att på grund av förordnande
enligt första stycket taga strömfall i
anspråk må ej från innehavaren övergå
på annan, utan att Konungen medgiver
det. Den, som innehar sådan
rätt, skall inom ett år från det Konungens
förordnande meddelades hos
vattendomstolen söka bestämmande
av ersättning, som ovan sägs; underlåtes
det, vare förordnandet ej längre
gällande; och må nytt förordnande
med avseende å fallet ej utan synnerliga
skäl meddelas inom tio år därefter.
Samma lag vare, om i penningar
bestämd ersättning ej guldits inom tre
månader från det ersättningen blivit
fastställd genom utslag, som vunnit
laga kraft, såvida icke fallet enligt medgivande
av ersättningstagaren tagits i
besittning utan att ersättningen guldits.

Med ersättningens bestämmande skall
vattendomstolen på framställning av
den ersättningsberättigade låta anstå
tills vidare, längst till dess medgivande
enligt 2 kap. till strömfallets bebyggande
lämnas; dock skall, sedan fem år
förflutit från det förordnande enligt
första stycket meddelades, frågan om
ersättning för vattenkraft, som vid tiden
för förordnandet icke var tillgodogjord,

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

Utvidgning av rätten att expropriera strömfall m. m.

upptagas till avgörande, om den ersättningsskyldige
det begär.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fem
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren nr 406 av herr
Andrén m. fl., nr 407 av herr Andersson,
Elon, m. fl. och nr 408 av herr
Lundgren ävensom inom andra kammaren
nr 575 av herr Skoglund i Doverstorp
m. fl. och nr 576 av herr
Ohlin m. fl.

I motionerna I: 406 och II: 575, vilka
voro likalvdande, hade hemställts, »att
riksdagen måtte besluta avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 245, såvitt densamma
avser förslag till ändring av 1
kap. 14 § vattenlagen och därmed sammanhängande
följdändringar i 9 och
11 kap. vattenlagen».

I motionerna I: 407 och II: 576, vilka
jämväl voro likalvdande, hade hemställts,
»att riksdagen ville avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 245 med förslag
till ändring i 1, 9, 10 och 11 kapitlen
vattenlagen in. in. i den mån propositionen
avser utsträckning av Konungens
rätt att strömfall må tagas i anspråk
mot ersättning, som skils i 9 kap.
samma lag».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I: 406
och II: 575 samt I: 407 och II: 576 ävensom
1:408 bifalla förevarande proposition
nr 245.

Reservation hade avgivits av herrar
Wistrand, Löfvander, Osvald, Carl Eric
Ericsson, Andersson i Gisselås, Jacobsson
i Igelsbo och Carlsson i Bakeröd,
vilka icke ansett sig kunna tillstyrka
den i propositionen nr 245 föreslagna
utvidgningen av rätten att expropriera
strömfall och därför hemställde,

att riksdagen — med bifall till propositionen
i övrigt — beträffande förslaget
till lag om ändring i 1, 9, 10 och
11 ka]>. vattenlagen måtte avslå detta
såvitt det avsåge 1 kap. 14 § första,

fjärde och femte styckena, 9 kap. 5,
12 och 13 §§, 11 kap. 17 §, 26, 27, 29,
32 och 33 §§, 36 § första stycket i vad
angår utbytet av »27 § 1 mom.» mot
»27 § 2 inom.», 36 § andra stycket, 44
och 88 §§ samt

att riksdagen i anslutning därtill
måtte för sin del antaga i reservationen
angiven lydelse av rubriken och
ingressen till lagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ANDERSSON i Gisselås: Herr
talman! Det föreliggande lagförslaget,
som innebär en utvidgning av den i 1
kap. 14 § vattenlagen genom 1945 års
lagstiftning stadgade rätten att expropriera
strömfall till att avse även icke
utbyggnadsmogna strömfall, anser jag
innebära ett så betydande ingrepp i den
enskilda äganderätten, att jag icke kan
biträda förslaget.

Sedan man tagit del av de undersökningar
som framlagts av 1947 års
kommitté för åtgärder mot spekulation
i vattenkraft, måste man mycket starkt
ifrågasätta, om det är riktigt — såsom
anförts i propositionen och ytterligare
understrukits i andra lagutskottets utlåtande
— att det fortfarande förekommer
sådana spekulationstendenser, att
dessa skulle äventyra det allmännas intresse
av att vårt lands återstående vattenkrafttillgångar
utbyggas planmässigt
och utan att kraften behöver betalas
med ett oskäligt pris. Snarare tycker
jag att den av kommittén verkställda utredningen
ger vid handen, att behov
av en utvidgad expropriationsrätt icke
förefinnes.

Till stöd för min uppfattning vill jag
ur propositionen anföra vad 1947 års
kommitté säger, t. ex. om 1946 års lag
om kontroll å överlåtelse av vattenkraft:
»Kontrollagen torde ha haft en
god verkan i prisstegringshindrande
riktning. Enligt vad kommittén inliäin -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Utvidgning av rätten att expropriera strömfall m. m.

tat, har man vid anmälningarnas prövning
fått den uppfattningen, att de avtalade
vederlagen visserligen i en del
fall varit höga men dock ej uppenbart
oskäliga. Såsom nämnts ha ock — på
ett undantag när — samtliga hittills
prövade anmälningar kunnat godkännas.
Det har också försports att säljare
av vattenkraft understundom, för att ej
utsättas sig för risken att köpet icke
skulle godkännas, nedsatt köpeskillingen
till lägre belopp än det köparen erbjudit
sig att betala. Kontrollagen synes
sålunda göra nytta redan genom sin
blotta tillvaro, i det att vetskapen om
att överlåtelserna prövas åstadkommer
att kontrahenterna iakttaga måtta vid
sina uppgörelser. Vad tidigare upplysts
om att efter lagens tillkomst spekulationsverksamheten
i anmärkningsvärd
grad avtagit må ock bringas i erinran.»

Av detta uttalande framgår med all
önskvärd tydlighet, att 1946 års kontrollag
ganska effektivt reglerar prisbildningen
på den s. k. råkraften. Man
skulle också av uttalandet kunna draga
den slutsatsen, att det inte skulle behövas
en ytterligare skärpning av expropriationsrätten
till skydd för det
allmännas intressen i fråga om prisbildningen,
då vissa strömfallsägare till och
med äro villiga att avstå sin vattenkraft
till lägre pris än vad som erbjudes.

Kommittén erinrar också om att på
spekulativa händer skulle befinna sig
mindre än fem procent av den outbyggda
vattenkraften. Och av 1942 års sakkunniga
för åtgärder mot spekulation i
vattenkraft antogs att av dessa fem
procent största delen utgjordes av sådan
kraft, som stod på gränsen mellan
högvärdig och lågvärdig kraft. Detta
skulle i realiteten betyda att den på
spekulativa händer befintliga vattenkraften
icke har så särskilt högt spekulationsvärde.

Den år 1945 införda expropriationsrätten
för utbyggnadsmogna strömfall
jämte vattenfallsstyrelsens prövning av
ansökningar om rätt att transitera kraft

på stamlinjenätet borde också ha den
verkan, att spekulation i fråga om vattenkraft
för framtiden blir föga givande.

Utskottets majoritet har emellertid
trots detta den uppfattningen, att den
gällande lagstiftningen icke erbjuder
möjlighet att tillräckligt effektivt hindra
spekulationstendenserna. Även om
det skulle vara så, att det alltfort är
möjligt att spekulera i vattenkraft —
vilket jag dock betvivlar — så vill jag
framhålla, att priset för naturkraften,
enligt vad kommittén anför, utgör en
förhållandevis så liten del av priset för
den elektriska kraften, att även en
ganska betydande höjning av naturkraftpriset
knappast torde bli kännbar
för den borgerliga förbrukningen. Jag
tycker att kommittén med dessa fakta
för ögonen skulle ha låtit sig nöja med
de kontrollåtgärder, som redan finnas
i den nuvarande lagstiftningen, och icke
som skett förordat en ytterligare skärpning
av vattenlagen i priskontrollerande
riktning.

Mot de av kommittén föreslagna ersättningsreglerna
beträffande i anspråk
tagna icke utbyggnadsmogna strömfall
kunna även riktas allvarliga invändningar.
Dessa invändningar avse dels
frågan i vilken utsträckning ersättning
skall kunna utgå i form av elektrisk
kraft och dels frågan om värderingen
av vattenkraften i fall, då tidpunkten
för utbyggnaden ligger t. ex. flera decennier
fram i tiden — för att nu använda
departementschefens eget uttryck
i propositionen. När någon berättigats
att taga i anspråk annan tillhörig vattenkraft,
har hittills såsom huvudregel
gällt, att ersättning för vattenkraften
skall utgå medelst tillhandahållande av
kraft, såframt och i den mån ej ersättningens
utgörande i kraft prövas medföra
olägenhet av betydenhet för ena
eller andra parten. Den sålunda nu gällande
huvudregeln ger uttryck för en
princip i vattenlagen av innehåll, att
man bör sträva efter att i största möj -

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

Utvidgning av rätten att expropriera strömfall m. m.

liga utsträckning ersätta en förlust av
en naturtillgång för en fastighet genom
att tillskapa en för framtiden bestående
realtillgång. Från denna princip,
som måste anses vara av synnerligen
stort värde icke minst i nuvarande tid
med fallande penningvärde och ovissa
framtidsutsikter på penningmarknaden,
bör enligt min mening avsteg icke göras
utan bärande och tvingande skäl.
Det är just förmånen att slippa köpa
kraft och i stället ha kraftleverans för
all framtid bunden vid den fastighet,
till vilken strömfallet hört, som är det
värdefulla. Den penningersättning, som
fastighetsägaren en gång i tiden erhållit
vid expropriation, kanske i många
fall är borta då fallet bygges ut eller,
om den finnes i behåll, otillräcklig för
att säkerställa fastighetens kraftbehov.
Departementschefen säger härom i propositionen:
»Visserligen är vattenkraften
en naturtillgång, och det kan därför
allmänt sägas vara ett intresse för ägaren,
att förlust av vattenkraft ersättes
icke med pengar utan med ett realvärde
i form av kraft. Detta ägarens intresse
kan dock icke anses vara under
alla förhållanden så väsentligt, att det
skall tillgodoses på expropriantens bekostnad.
En avvägning i detta hänseende
är alltså erforderlig.» — Och utskottets
majoritet säger följande: »Utskottet
delar föredragande departementschefens
uppfattning, att när det gäller
strömfall, som skall utbyggas relativt
lång tid efter expropriationen, den exproprierandes
intresse av att få ersättningsfrågan
avgjord och att säkert kunna
beräkna vilken kraftmängd, som
kommer att tillföras honom vid fallets
utbyggnad, måste väga tyngre än expropriatens
önskan att få sin ersättning
bestämd i kraft.»

Med dessa uttalanden att hänvisa till
är det ingalunda givet, att den som bygger
ut ett vattenfall på något sätt kommer
att känna sig förpliktad att ordna
med lokal kraftdistribution, och i varje
fall blir det nog svårt för den som fått

avstå från sin kraftkälla att utfå ersättning
härför i form av elektrisk kraft.

Den i lagförslaget upptagna bestämmelsen,
att frågan om ersättning för
exproprierat strömfall skall på den ersättningsskyldiges
begäran upptagas till
avgörande, sedan fem år förflutit från
expropriationsförordnandet, torde vara
den som hos de hörda remissinstanserna
i allmänhet rönt den kraftigaste gensagan.
Jag vill ur propositionen anföra
en del av vad som sagts härom i de avgivna
remissvaren.

Därvid skall jag börja med att citera
vad vattenöverdomstolen anfört: »Därest
den ersättningsskyldige av någon
anledning icke önskar utgiva ersättningen
i form av elektrisk kraft, kan
han nämligen, vid godtagande av kommitténs
förslag, sedan fem år förflutit
utan vidare driva igenom denna sin
önskan genom att vänta med ingivande
av ansökan om tillstånd till fallets bebyggande
till dess ersättningsfrågan på
grund av framställning från hans sida
blivit prövad. Detta kan icke anses förenligt
med skäligt hänsynstagande till
den ersättningsberättigades intressen
och måste för övrigt ur rent lagteknisk
synpunkt anses som en oformlighet.
Den ersättningsberättigade bör i stället
få ovillkorlig rätt att få frågan om ersättningens
fastställande uppskjuten till
dess medgivande till strömfallets bebyggande
sökes hos vattendomstolen,
något som icke kan anses medföra
olägenhet för den ersättningsskyldige
av sådan grad att syftet med expropriationen
på något sätt äventyras.»

Jag skulle också vilja anföra vad länsstyrelsen
i Västernorrlands län anfört.
Denna länsstyrelse förklarar, att den av
kommittén föreslagna bestämmelsen
måste anses innebära en grov orättvisa
mot den strömfallsägare som tvingades
avstå ett icke utbyggnadsmoget strömfall.
I fråga om rätten att erhålla ersättning
i form av kraft borde denne likställas
med den som finge ersättningen
bestämd i samband med tillstånd till

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Utvidgning av rätten att expropriera strömfall m. m.

strömfallets bebyggande. Vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol
betonar i sitt utlåtande »den såväl vid
vattenlagens tillkomst som senare hävdade
grundsatsen, att den som förlorade
en naturtillgång om möjligt och i
första hand borde få ersättning i form
av realvärde. Denna grundsats borde
icke givas till spillo i den omfattning
kommittén föreslagit». Extra vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol
förordar en omarbetning av
kommitténs förslag i riktning mot den
av kommittén själv antydda lösningen,
att gottgörelsen bestämdes i pengar och
att fallägaren berättigades att i blivande
mål om medgivande enligt 2 kap.
vattenlagen påkalla ersättning i kraft
mot restitution helt eller delvis av den
förut utdömda penningersättningen.

Jag skulle också vilja anföra en del
av vad lagrådet sagt i sitt yttrande över
propositionen. Justitierådet Eawski säger
bl. a. följande: »...i 1947 års kommittés
motiv räknas med att långsiktsplaneringen
kan omspänna flera decennier.
När nu enligt berörda stycke exproprianten
skall ha en ovillkorlig rätt
att i fråga om dylika strömfall få ersättningen
bestämd sedan fem år förflutit
från det förordnandet om expropriationsrätt
meddelades, blir det i mycket
stor utsträckning omöjligt att låta ersättningen
för vattenkraften utgå genom
kraftöverföring; sådan ersättning
kan nämligen ifrågakomma endast om
den kan bestämmas i samband med att
medgivande till strömfallets bebyggande
lämnas, vilket vid långsiktsplanering
av nyss berörd art ju i allmänhet ej
är möjligt enligt förslaget. Att de ofta
ekonomiskt svaga vattenkraftsägarnas
och bygdens intressen på detta sätt
åsidosättas måste betraktas såsom en
brist i förslaget.» I detta uttalande instämma
i huvudsak justitierådet Nissen
och regeringsrådet Kuylenstierna.

Med vad jag här anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den reser -

vation som har fogats till utskottsutlåtandet
av herr Wistrand in. fl.

Häruti instämde herr Carlsson i Bakeröd.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
I egenskap av reservant till förevarande
utlåtande skall jag be att få
säga några ord. För min del anser jag,
att naturkraftens andel i kostnaderna
för den utbyggda vattenkraften bör hållas
på så låg nivå som möjligt. Naturkraften
är i och för sig ganska billig.
Den kostar, även om den betalas relativt
högt, en mycket liten del av det
belopp, som man, när kraften är utbyggd
och överförd, kan beräkna, att
varje kraftenhet kostar. Enligt min uppfattning
kunna inte heller några vägande
invändningar göras mot det sätt, på
vilket de större strömfallen hittills utnyttjats
i vårt land, och planmässighetens
krav kunna enligt mitt förmenande
upprätthållas med. den nuvarande lagstiftningen.
Vi ha ju en lagstiftning,
som gör det möjligt för en sökande att,
då ett fall erfordras för omedelbar utbyggnad,
erhålla Kungl Maj ds tillstånd
att expropriera detta fall för visst ändamål.

Det nu föreliggande lagförslaget, som
har tillstyrkts av andra lagutskottet,
innebär ju, att man skall sträcka sig
längre. Man skall alltså sträcka sig inte
bara till nu aktuella fall utan även till
fall, som man med ett något obestämt
uttryck kallat sådana som erfordras för
ett planmässigt utnyttjande av vattenkraften
i en mer eller mindre avlägsen
framtid. Det är en relativt liten del av
vattenkraften det här rör sig om. Enligt
utredningsmaterialet är nämligen ungefär
75 procent av vattenkraften på vad
man kallar fasta händer, d. v. s. staten,
kommuner, sammanslutningar av kommuner
eller industrier, vilka med all
sannolikhet icke komma att avhända sig
sina andelar i strömfall, utan själva

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

Utvidgning av rätten att expropriera strömfall m. m.

komma att utnyttja desamma för sina
egna behov. Fem procent finns, enligt
vad som utretts, på sådana händer, som
kunna tänkas inte själva komma att
bygga ut vattenfallen utan försälja dem
till andra, som komma att göra det. De
återstående cirka 20 procenten finnas
kvar hos de ursprungliga ägarna, d. v. s.
i regel den jordbrukande befolkningen,
förnämligast i Norrland. Och av den
återstående utbyggnadsvärda vattenkraften
är cirka 65 procent högvärdig
och cirka 35 procent lågvärdig. Av den
högvärdiga vattenkraften äger staten
cirka 60 procent och andra cirka 40
procent och av den lågvärdiga staten
33 procent och andra 67 procent. Som
synes av dessa siffror har staten det
ganska bra förspänt. Den äger alltså en
betydande del av den högvärdiga och
en mindre del av den lågvärdiga vattenkraften.

Jag har för min del ingenting att invända
mot att priskontrollagen förlängs
för en tid av fem år framåt, medan de
nuvarande ekonomiska förhållandena
råda och det finns ett visst överflöd
på pengar, och då de, som ha dessa
pengar, måhända ha en viss benägenhet
att placera dem i dylika objekt. Utom
priskontrollagen ha ju statsmakterna i
sin hand också den möjligheten att icke
bevilja koncession för ledningar av vattenkraft,
där det på något sätt skulle
strida mot det allmännas intresse.

Jag bär sålunda, herr talman, inte
kunnat finna, att det finns skäl för en
utvidgning av expropriationslagstiftningen
eller att den föreslagna utvidgningen
av lagstiftningen är nödvändig.

Varje kraftföretag bör ju ha rätt att
tid efter annan få utöka sitt kraftinnehav
med hänsyn till ökad förbrukning
och fördenskull också behålla rätten
att förvärva strömfall för dessa ändamål.
En viss konkurrens kan naturligtvis
uppstå om den högvärdiga vattenkraften.
Det torde knappast kunna bestridas,
men medelst priskontrollagen

7 — Andni kammarens protokoll HMS.

har man ju i alla fall möjlighet att härvidlag
motverka osunda tendenser.

Vad beträffar priset på den elektriska
kraften borgar ju statens majoritetsinnehav
av den utbyggda vattenkraften
för att staten har möjlighet att medelst
sin prispolitik utöva sådant inflytande
på priset för elektrisk kraft, att man
knappast kan tänka sig, att det skall
hli möjligt för en enskild kraftproducent
att utnyttja sin ställning på ett
otillbörligt sätt. Man bör kanske också
i denna sak bringa i erinran att vattenkraftspekulationen
för Götalands vidkommande
försvann i samband med att
de större vattenkrafttillgångarna omkring
år 1910 blevo förvärvade på fasta
händer.

Den utsträckta expropriationslagstiftningen,
sådan den föreslås, kommer, såvitt
jag kan finna, att göra det möjligt
för staten att genom kungl. vattenfallsstyrelsen
förvärva en hel del större
strömfall för framtida förbrukning. Enligt
mitt sätt att se ligger däri viss fara
för att de industrier, som skulle behöva
förvärva vattenkraft för eget behov, i
någon mån skulle förhindras göra det.
Detta anser jag för min del inte vara
önskvärt.

Den föregående ärade talaren har ju
framhållit, att av remissyttrandena
framgår, att ett betydande antal av de
hörda myndigheterna avstyrkt detta
förslag. Jag anser för min del, att den
nuvarande lagstiftningen är tillräcklig
för att trygga det samhälleliga intresset
på detta område, och därför, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

T detta anförande instämde herr Kristensson.

Herr LARSSON i Östersund: Herr talman!
Såvitt jag förstår är det huvudsakligen
två skäl som ha föranlett denna
lagstiftning, nämligen en önskan att

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Utvidgning av rätten att expropriera strömfall m. m.

för det första förhindra spekulation i
råkraften och för det andra skapa förutsättningar
för att utbyggnaden av
vattenfallen kan ske på ett planmässigt
sätt. Från reservanternas sida har man
sökt framhålla, att spekulationsmomentet
i fråga om köp av råkraft är mycket
obetydligt, i det att endast omkring
fem procent av vattenkraften skulle befinna
sig på spekulativa händer och att
allt annat skulle ligga mer eller mindre
på s. k. fasta händer. Under utredningsarbetet
sökte jag för min del gång på
gång få begreppet fasta händer litet bestämdare
definierat än vad man i allmänhet
hade gjort förut. Ty vad man
avser med fasta händer är ingenting
som i och för sig är fixt och oföränderligt.
För min del kan jag gärna vitsorda
att jag tror, att vattenkraft, som
befinner sig i statens eller kommuns
händer, kan betraktas som helt undandragen
varje möjlighet till spekulation.
Däremot tror jag inte den hög- eller
lågvärdiga vattenkraft, som befinner sig
i industriens händer, även i den mån
det är fråga om stora industrier, kan
betraktas såsom helt varande utanför
farozonen för spekulationen. Företag
kunna nämligen komma i likviditetssvårigheter.
Det kan även inträffa sådana
förhållanden inom deras egen
verksamhet, att de inte behöva den
vattenkraft, som befinner sig hos dem
o. s. v. Många skäl tala alltså för att
dessa industrier i vissa situationer
kunna finna det förmånligt att utbjuda
sin vattenkraft till försäljning. Jag vill i
detta sammanhang bara erinra om vad
som skett på detta område. Jag vågar
påstå, att vi i Norrland förut allmänt
skulle velat betrakta de bolag, som
gjorde sina utbud av vattenfall, såsom
fasta händer, men vi funno dock, att
de utan vidare, när konjunkturen var
lämplig, sökte avyttra vattenkraft, som
de funno sig för sin del kunna avstå.

Vidare ha reservanterna gjort sig till
folk för den meningen, att eftersom
priset på råvaran är av så ringa bety -

delse för den färdiga elkraften, det
skulle vara av mindre betydelse, om
priset på råkraften stege. Så som jag
ser på själva förekomsten av naturkraften
och hur den bör användas, är det
emellertid åtminstone för mig mycket
motbjudande att tänka mig, att man för
ett vattenfall kanske kan i en lämplig
situation betinga sig ett pris som är
både 10 och 15 gånger mer än man under
vanliga förhållanden kan få ut för
det. Och de siffror, som anförts angående
råkraftens ständiga stegring, återspegla
inte bara penningvärdets försämring
utan också hur själva realvärdet så att
säga på råkraften stigit.

Det andra skälet till denna lagstiftning
är ju, att man vill från kraftintressenternas
sida försäkra sig om att kunna
utbygga vattenfallen planenligt. Jag
tycker för min del reservanterna halka
förbi den synpunkten alldeles för lätt.
Åtminstone den lilla inblick som jag
fick i hur man gick till väga och hur
man kunde tänka sig rent tekniskt utvinna
vattenkraft, ingav mig en mycket
stark känsla av att det många gånger
inte blott gällde att bygga ut ett fall,
utan det tvärtom gällde att utbygga
stora områden av en fallsträcka, och att
man även genom uppdämningar och på
annat sätt kanske förvandlade flera fall
till ett enda sammanhängande. Det är
alldeles tydligt, att om man vill verkligen
använda ordet »planmässigt» om
utbyggnaden, detta måste föra med sig,
att man kan få förfoga över fallen efter
en viss sträcka eller kanske många
gånger efter en hel älvdal. Ja, det framhölls
t. o. m. av tekniker, att det många
gånger var ekonomiskt fördelaktigt att
spoliera ett redan i och för sig betydande
kraftverk för att inlemma det
kraftfallet i en annan byggnadskonsteF
lation.

Fn av reservanterna, herr Andersson
i Gisselås, har framhållit, att denna
lagstiftning skulle innebära ett ingrepp
i äganderätten. Det har påpekats av
juristerna, att vattenlagens konstruktion

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

Utvidgning av rätten att expropriera strömfall m. m.

redan är sådan, att det mycket bestämt
hävdas, att det enskilda intresset får
vika för det allmänna. Här är det alltså
inte fråga om något nytt ingrepp på
äganderättsförhållandena, utan det är
mera fråga om graden av det ingrepp,
som det allmänna anser sig ha behov
av. Vidare vill jag också framhålla, att
vad själva expropriationsmöjligheterna
beträffar, så funnos redan i direktiven
till utredningen vissa antydningar om
att kommittén skulle se ganska moderat
på denna fråga, och jag tycker för min
del, att kommittén också följt de intentioner,
som voro givna i direktiven, i
det att expropriationsmöjlighet praktiskt
taget är tillfinnandes för vem som
helst, som bevisligen har behov av
kraft, således såväl staten som kommuner
och även enskilda industriföretag.

De båda reservanter, som talat för
reservationen, ha klagat över att denna
lag skulle innebära att industrierna icke
hade möjlighet att erhålla kraft för utvidgning
av sin verksamhet. Det är faktiskt
i sak alldeles felaktigt, i det att
det bestämt säges, såväl i Kungl. Maj:ts
proposition som i utskottets utlåtande
och i lagtexten, att möjligheterna att
expropriera stå öppna för alla, som
kunna visa upp, att de ha ett legitimt
kraftbehov, inte bara då för stunden
utan även för framtiden. Det är alltså
mycket väl sörjt för att icke några
skola få monopol på vattenfallen, utan
att alla parter, som ha legitima intressen
på det området, för framtiden skola
ha möjlighet att förse sig med kraft.

Jag vill också framhålla, att jag icke
mycket tror på påståendet att denna
lag många gånger skulle omöjliggöra för
orter med vattenfall att erhålla kraft,
vilket påstående jag hört både enskilt
och i utskottet. Detta resonemang är
enligt min mening fullkomligt obevisat.
AU exempelvis inom Jämtland, som ju
i fråga om samköming är sämst ställt
av de norrländska länen, vissa bygder
ha otillräckligt med kraft, fastän de ha
ledningar, sammanhänger med bristen

på samköming. Norrbotten och Västerbotten
äro mycket bättre ställda i det
fallet. Det beror alltså icke på att det
saknas kraft. I den mån det finns bygder,
som icke äro elektrifierade, fastän
de ligga inom kraftområdena, beror def
inte på att det saknas kraft utan därpå
att avstånden äro stora och byarna små
och att kostnaderna för att få fram en
elektrifiering därför äro mycket höga.
Men i den mån dels genom bidrag av
statsmedel och dels genom ersättningar
från vattenregleringsföreningar möjlighet
finns att elektrifiera en bygd, skulle
jag gärna vilja se den statliga och kommunala
myndighet som skulle vilja
vägra den bygden ström till sina nät.
Jag tror sålunda icke mycket på ovannämnda
påstående.

Vidare vill jag bara med några ord
beröra själva ersättningsfrågan. Det har
ju gjorts gällande, att ersättningen alltid
skulle gå ut i form av kraft och
icke i pengar. Det måste emellertid anses
orimligt, att exproprianten för all
framtid skulle få finna sig i hotet att
när som helst vara tvungen lämna en
del eller kanske all ersättning i form
av kraft i stället för i pengar, även
om han kanske redan betalt, varför
pengarna då skulle återbetalas. Fem
år äro härvid enligt min mening en
ganska väl avvägd tidsperiod. Jag kan
ju nämna, att de, som hade tekniskt med
utbyggande av vattenfall att göra, både
de som representera staten och enskilda
intressen, voro ganska ense om att
fem år var en lång tidrymd och att tre
år skulle vara lämpligare, men kommittén
liksom sedermera Kungl. Maj :t och
utskottet gingo på en kompromisslinje
på fem år i stiillet för tre år. Jag tycker
att om inte fallet blir utbyggt under
den tidrymden, så bör i varje fall exproprianten
efter den tiden kunna känna
sig trygg för att det icke kan komma
något krav på honom, att ersättningen
skall gå ut i form av kraft.

Herr talman! Jag anser denna lag ge
alla, som kunna vara intresserade av

100 Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Utvidgning av rätten att expropriera strömfall m. m.

planmässighet i fråga om utbyggnad av
vattenkraften och i fråga om att hålla
råkraftpriset nere, samma rättigheter
och samma möjligheter, och jag anser
inte heller, att den är i sak av den art att
den går för hårt åt de enskilda intressena,
vilkas berättigade önskemål äro
skyddade av en hel råd regler angående
ersättningen. Jag ber alltså, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag i alla delar.

Herr ANDERSSON i Gisselås (kort
genmäle): Herr talman! Med anledning
av herr Larssons i Östersund uttalande,
att även den vattenkraft som befinner
sig på fasta händer skulle kunna dragas
in i spekulation, vill jag medge, att
det kanske är möjligt. Jag tycker emellertid,
att även om så skulle vara fallet,
så har dock kommittén med sin utredning
ganska klart bevisat, att såväl
1946 års kontrollag som 1945 års vattenlag
ganska effektivt begränsa möjligheterna
till spekulation. Jag tror att
man kan säga, att utredningen på den
punkten har rätt klart bevisat, att spekulation
knappast numera är möjlig.

Herr Larsson säger vidare, att det
alltid finns möjlighet för en bygd att
få kraft. Det är emellertid inte närmast
det som här är den stora svårigheten,
utan snarare det, att den enskilde, som
får avstå sitt strömfall, inte kan få ersättning
för vad han avstått ifrån i form
av frikraft utan måste köpa kraft, han
som alla andra. Därmed har man frångått
den nuvarande principen i vattenlagen,
att man bör sträva efter att i
största möjliga utsträckning ersätta en
förlust av en naturtillgång för en fastighet
genom att tillskapa en för framtiden
bestående realtillgång.

Herr LARSSON i Östersund (kort genmäle)
: Jag vill bara framhålla, att lagförslaget
avser inte att begränsa spekulationen
utan att omöjliggöra den. Vidare
anser jag för min del, att det inte
kan finnas någon skyldighet att just på

detta område se till att den som avhänt
sig sin egendom skyddas mot eventuell
försämring av penningvärdet.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Då jag deltagit i behandlingen av
denna fråga såsom ledamot av den kommitté,
vars betänkande ligger till grund
för detta ärende och då jag även i övrigt
sysslat med de frågor, som särskilt
röra landsbygdens elektrifiering —
skall jag be att få säga några ord.

Jag tycker inte att det är så märkvärdigt,
att dessa frågor äro föremål för
ganska stor uppmärksamhet. Jag tycker
inte heller, att det under sådana förhållanden
är så underligt, att det blir
ganska stora debatter här i riksdagen,
när dessa ärenden komma på riksdagens
bord. Som alla torde veta, hör
nämligen den elektriska energien så att
säga till vårt dagliga bröd. Man försöker
nu ordna det så att alla här i landet,
oavsett om de bo centralt eller avlägset,
om möjligt bli delaktiga av den förmån,
som en elektrifiering medför både i avseende
å belysning och som kraftkälla.

Utvecklingen av energiåtgången under
årens lopp framgår också med all
önskvärd tydlighet av föreliggande statistik.
Detta redovisas i propositionen.
Man beräknar att 1943 den årliga ökningen
hade uppgått till 400 milj. kilowattimmar.
Nu är motsvarande siffra
uppe i 800 milj. kilowattimmar. Jag kan
tillägga, att under åren 1941—1946 ökningen
uppgick till icke mindre än över
1 000 milj. kilowattimmar per år. Det
är alldeles självklart att med en dylik
energiåtgång måste kraftbolag, kommuner
eller kommunala enheter, som ha
att sörja för den elektriska energien för
sin verksamhet eller för sin konsumtion,
förse sig i tid med elektrisk energi,
så att de ha tillräckligt därav, när den
tiden en gång kommer, då de skola leverera
respektive konsumenter denna
ökade energimängd.

I denna debatt har särskilt herr Ja -

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27. 101

Utvidgning av rätten att expropriera strömfall m. m.

cobsson i Igelsbo anfört, att det inte finns
några berättigade anmärkningar att
göra mot den nuvarande ordningen. Då
menar tydligen herr Jacobsson i Igelsbo
liksom herr Andersson i Gisselås att
det inte finns någon anledning att vidtaga
någon ändring på detta område.
När herrarna hävda detta, få ni emellertid
inte glömma, att riksdagen tämligen
nyligen vidtagit två stora förändringar
på detta område. Vi voro här
i riksdagen tämligen ense, när vid godtogo
1945 års lag, som förresten tillkom
under samlingsregeringens dagar. Därefter
fick riksdagen taga ställning till
den ytterligare revision av denna lagstiftning,
som kom till stånd genom
1946 års lag. Man kan ju då säga, att
när riksdagen således ganska nyligen
tagit ställning till dessa frågor, så är
riksdagen inte alls främmande för dessa
problem.

Här beröras icke de vattenfall, som
äro utbyggnadsfärdiga, utan de vattenfall,
som inte äro utbyggnadsmogna,
som det heter. Det är till frågan om
behandlingen av dessa sistnämnda som
vi nu skola ta ställning.

Det har sagts, att det endast är en så
liten del av denna vattenkraft som kan
bli föremål för spekulation. Det har
också framhållits, att det ökade pris,
som eventuellt kan uppkomma, inverkar
så litet i förhållande till det pris,
som konsumenterna skola betala för
den elektriska energien. Det är klart att
man kan driva en dylik mening. Denna
åsikt kan man f. ö. hävda på alla möjliga
områden. Så exempelvis spelar
själva tomtpriset eller de renodlade
byggnadskostnaderna en förhållandevis
liten del vid byggandet av ett miljonpalats;
detta därför att kostnaderna
kunna slås ut på många enheter. Samma
resonemang kan man givetvis även föra
beträffande den elektriska energien. Å
andra sidan måste man väl ändå medge,
att spekulation och orättmätiga vinster
i vilket sammanhang de än förekomma
äro förkastliga. Riksdagens ställnings -

tagande till 1946 års skärpta kontrollag
föranleddes närmast av att en person
hade spekulerat i vattenkraft, som han
köpt ganska billigt men som han i sin
tur sålde till ett pris, som många gånger
översteg det han erlagt.

Ingen kan väl nu med bestämdhet
säga, om ytterligare sådana fall kunna
uppkomma eller inte. Herr Andersson i
Gisselås har här framhållit, att det inte
förekommit så många fall, där priset
för vattenkraften måste anses vara
oskäligt högt. Av de föreliggande fallen
skulle det enligt hans mening endast
vara ett, där priset måste anses ha varit
för högt. Gentemot detta resonemang
vill jag hänvisa till att det är
självklart att den skärpta kontrollag,
som riksdagen tidigare antagit, inverkar
på så sätt, att den hämmar spekulationen.
Å andra sidan måste emellertid
de, som veta med sig att deras kraftåtgång
i en snar framtid blir ganska hög,
försöka i god tid se till att de få tillgång
till ytterligare vattenkraft.

Nu är det inte alls säkert, att det blir
de, som ursprungligen ägt ett vattenfall,
som komma att få tillgodogöra sig
det högre priset. — Man har sagt, att
det nu föreliggande lagförslaget skulle
innebära ett brott mot äganderätten.
Frågan härom beror naturligtvis på var
denna äganderätt ligger. Om äganderätten
ligger hos den ursprunglige fallinnehavaren,
som således skulle tvingas
att avhända sig fallet, varigenom han
skulle frånhändas en högre ersättning
för detta, kan det kanske ligga någonting
i det resonemang, som här framförts
från reservanternas sida. Men
man måste väl erkänna, att det i alla
fall ligger så till, att det inte är många
av dessa fallinnehavare, som ha någon
möjlighet att utbygga dessa vattenfall.
Under sådana förhållanden komma vattenfallen
att övergå i andra händer,
kanske i både tredje och fjärde led,
och det blir således dessa sistnämnda
som skulle tillgodogöra sig förtjänsten
av vattenfallet.

102 Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Utvidgning av rätten att expropriera strömfall m. m.

I detta sammanhang vill jag något
beröra även innebörden av den föreslagna
nya lydelsen i 14 § i första kapitlet
av vattenlagen. I detta lagrum
föreslås, att, om den ersättningsskyldige
det begär, frågan om ersättning för vattenkraften
skall upptagas till avgörande,
sedan fem år förflutit från det förordnandet
i ärendet givits. Det är alldeles
givet, att den ersättningsskyldige vill
klara upp ersättningsfrågan så fort som
möjligt. Herr Larsson i Östersund ansåg
t. o. in., att dessa fem år voro en för
lång tid. Herr Larsson framhöll mycket
riktigt, att i kommittén även drivits den
meningen, att tre år skulle i detta fall
vara en tillräckligt lång tid. Inom kommittén
hävdades emellertid även den
uppfattningen, att denna tid var för
kort och att den borde utsträckas till
tio år. Kommitténs förslag om fem år
är således en kompromiss mellan dessa
tio år och de tre år, som de ersättningsskyldiga
helst velat ha.

Det kan naturligtvis vara ganska besvärligt
att lång tid innan ett vattenfall
skall utbyggas bestämma det ersättningsbelopp,
som skäligen bör utgå.
Därför torde enligt min uppfattning det
vara fullt fog för att anse att man bör
dröja så länge som möjligt med ersättningens
fastställande för att komma så
nära som möjligt den tid, då vattenfallet
skall utbyggas.

I denna fråga har nu väckts en motion
i första kammaren av herr Lundgren.
Han har hemställt, att det föreslagna
sista stycket av ifrågavarande
14 § måtte utgå och erhålla följande
ändrade lydelse: »Med ersättningens

bestämmande skall vattendomstolen på
framställning av den ersättningsberättigade
låta anstå tills vidare, längst till
dess medgivande enligt 2 kap. till
strömfallets bebyggande lämnas».

Med den föreslagna ändrade lydelsen
avser herr Lundgren, att ersättningen
inte skall bestämmas förrän fallet tages
i anspråk. Det är klart att en sådan
lösning vore den allra bästa för den

som nu skall lämna ifrån sig ett vattenfall.
Å andra sidan måste man väl
medge, att den som skall betala ersättningen
för vattenkraften inte bör få
vänta hur länge som helst, utan att man
måste ha en viss tidsgräns fastställd. lin
ligt min uppfattning är emellertid den
föreslagna tidsgränsen om fem år för
kort. Jag anser att det vore riktigare att
bestämma den tiden till tio år. Jag tilllåter
mig därför, herr talman, att yrka
på den ändringen att i sista stycket av
14 § orden »fem år» utbytas mot
»tio år».

Beträffande sedan frågan om rättighet
för vederbörande att få ersättningen
att utgå i kraft eller pengar vill jag
säga några ord. Herr Larsson i Östersund
menade, att det är olidligt för
kraftföretagen att veta med sig att de
skola vara tvungna att lämna ifrån sig
kraft till den, från vilken kraftkällan
exproprierats.

Jag måste säga att om man aldrig så
litet erkänner äganderättens värde och
om man aldrig så litet erkänner att den
som en gång ägt en fastighet eller en
rättighet skall ha möjlighet att i framtiden
få ersättning härför, så måste väl
i detta fall ett av de grundläggande momenten
vara, att den ersättningsberättigade
skall kunna få ersättningen för
det förlorade strömfallet att utgå i form
av kraft. Det måste väl ändå ligga så
till, att det värdefullaste för fastigheten
i fråga är att för all framtid tilldelas
en rättighet att uttaga den kraft, som
fastigheten skäligen kan anses vara berättigad
till. Det kan visserligen många
gånger vara bra för en ägare av en
fastighet att utfå viss ersättning i form
av pengar. Men om fastigheten sedan
försäljes, får den nye ägaren av fastigheten
ingen nytta härav. Fastigheten
blir i så fall jämställd med andra fastigheter,
d. v. s. den har ingen rätt att i
framtiden erhålla kraft på annat sätt
än andra, med andra ord till gällande
energitaxa.

Enligt nu gällande lagbestämmelser

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

103

Utvidgning av rätten att expropriera strömfall m. m.

skall, då ett utbyggnadsmoget strömfall
tages i anspråk, ersättning för den frånhända
rättigheten lämnas i form av
kraft för den del, som vederbörande
fastighetsägare kan anses vara berättigad
till eller ha användning av. För
egen del anser jag, att det hade varit
riktigare att även beträffande nu ifrågavarande
strömfall tillämpa samma princip.
Jag hade i kommittén ett yrkande
om att man skulle begära en utredning
beträffande möjligheterna att, sedan
den uppställda tidsfristen gått till ända,
d. v. s. efter tio år enligt mitt förslag
och efter fem år enligt utskottets förslag,
evalvera den ersättning, som
eventuellt bestämts i pengar att utgå i
kraft. Man viftade bort detta i kommittén.
Man sade, att det var omständligt
och besvärligt att utreda denna sak, och
man ville inte vara med härom. Jag
tycker i alla fall att det finns skäl
härför.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
angående gottgörelse för strömfall,
som tagits i anspråk jämlikt 1 kap.
14 § och i ersättningsmålet gottgörelsen
bestämts i pengar, så att fallägaren berättigades
att i blivande mål om medgivande
enligt 2 kap. påkalla ersättning
i kraft mot restitution helt eller delvis
av den förut utdömda penningersättningen.

Herr talman! Jag yrkar alltså, att den
ändringen sker i utskottets hemställan,
att den i 1 kap. 14 § stadgade tidsfristen
sättes till tio år i stället för fem år,
och att i en skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålles om en utredning angående
ersättning i kraft i stiillet för i pengar.

Herr LJUNGBERG: Herr talman! 1 sin
huvuddel har ju det föreliggande förslaget
till ändring i vattenlagen två
syften, för det första att förhindra spekulation
i vattenkraft och för det andra
att ge möjlighet till s. k. långsiktspla -

nering för sådana företagare som med
sin kraftproduktion anses tjäna allmänna
syften. Under de senaste åren
ha ju — det har erinrats därom tidigare
i denna debatt — gjorts en hel
del ändringar i gällande lagar och nya
lagar ha tillskapats i samma syfte. Det
har erinrats om de ändringar i vattenlagen
som gjordes 1945 och om 1946
års kontrollag rörande överlåtelse av
vattenkraft. Det har också talats om det
transiteringsmonopol som staten har
skaffat sig beträffande kraftöverföring
från Norrland och söderut.

Den väsentliga frågan, när man ser
på denna sak, tycker jag är den, hur
förhållandena nu ha ställt sig efter de
ändringar som tidigare vidtagits. Därvidlag
har ju vitsordats i en utredning
— den är citerad i propositionen —
att i de fallsträckor, vari vattenfallsstyrelsen
under det senaste året företagit
inköp (Ume älv, Vindelälven,
Skellefte älv och Lule älv) inga konkurrerande
köpare varit verksamma. Andra
köp, om vilka styrelsen har kännedom,
ha skett till rätt rimliga priser och inte
haft spekulativ karaktär. Man kan således
fastslå, att det icke är någon ko
på isen. Just nu inge förhållandena inga
farhågor, det finns inga omedelbara
risker, som behöva mötas genom ändringar
i lagstiftningen.

Justitieministern har framhållit, att
han med det föreliggande förslaget velat
åstadkomma en definitiv lösning av
detta problem. När jag erinrar om att
det nu inte är någon omedelbar risk,
är det för att ge bakgrund till det påståendet,
att det inte är nödvändigt
med hänsyn till förefintliga förhållanden
att nu ta det föreliggande förslaget,
om det ur andra synpunkter inger
betänkligheter.

över huvud taget måste jag säga, att
det förefaller mig, att man har överdrivit
betydelsen av den s. k. spekulationen
i vattenkraft, både beträffande dess
omfattning och dess verkningar. Det
bar ju förut i denna debatt erinrats

104 Nr 27. Måndagen den 28 juni 1948 em.

Utvidgning av rätten att expropriera strömfall m. m.

om att råkraftpriset ingår till en mycket
liten del i det pris på elektrisk ström
som abonnenterna slutligen få betala.
Men det är självfallet, att man för den
skull inte okritiskt skall låta prisutvecklingen
löpa iväg hur som helst,
utan det är naturligtvis riktigt — och
som kraftverksman kan jag ju få säga,
att det ur min synpunkt är högst önskvärt
— att man stävjar osunda tendenser
i detta avseende. Det kan ju inte
vara något önskemål för en producent
att se sin råvara fördyrad och därmed
också den vara han säljer, men den
tendens till stegring i råkraftpriserna
som man tyckt sig spåra bör väl ändå
vägas mot de olägenheter som man har
att befara, för den händelse man ställer
priserna under en alltför rigorös
kontroll. Ett sådant kontrollsystem skapar
med nödvändighet en stelhet, som
kan befaras över de fastlåsta priserna
sträcka sig även till den tekniska utvecklingen
på detta område. För denna
utveckling är det av vikt, att den har
en sporre i att övervinna svårigheter
i framför allt ekonomiskt hänseende
för att kunna göra sina framstötar och
ta nya initiativ. Det kan nog dras åtskilliga
exempel i detta avseende. Jag
skall bara erinra om ett.

För ett tjugutal år sedan voro fallhöjder
på mindre än omkring fem meter
rätt värdelösa, även om de lågo i
stora vattendrag. Man hade inte turbiner
som på ett ekonomiskt och tekniskt
lämpligt sätt kunde utnyttja sådana
fallhöjder. Detta gjorde, att framför
allt i de södra och mellersta delarna
av landet en hel del vattenfall
lågo obrukade, därför att de inte kunde
i konkurrens med de högre fallen byggas
ut. Men det blev en sporre för
den tekniska utvecklingen på turbinområdet,
varigenom skapades nya turbintyper,
som gjorde det möjligt att
utbygga dessa fall i god konkurrens
med de högre fallhöjderna. Det var
vad man kallade de låga fallhöjdernas
pånyttfödelse. Men det var inte nog

därmed, utan den utveckling som på
detta sätt tvangs fram, har verkat befruktande
på hela turbintekniken. Den
har kommit hela vattenkraftsindustrien
till godo genom att det framställts turbiner
med bättre verkningsgrad även
för högre fallhöjder. Det behövs så dana

hinder att övervinna för att utvecklingen
inte skall stanna av.

Jag är rädd för att, när man nu försöker
att på detta sätt genom en mycket
vidsträckt expropriationsrätt jämna
vägen för förvärv av de bästa bitarna,
man kommer att få betala det med en
försenad teknisk utveckling på andra
områden, som också betyder pengar

och kanske mycket mer pengar än dem
som man till äventyrs går miste om,
därför att det finns en eller annan som
bedriver spekulation, och jag vill här
använda ordet »osund» spekulation, tv
egentligen är väl varje förvärv av vattenkraft,
det må vara på kort eller lång
sikt, en spekulation. Om den varit
lycklig eller inte vet man faktiskt inte,
förrän fallet är utbyggt.

När jag läst detta förslag, har lag

inte kunnat undgå att göra den reflexionen,
att statens organ på detta
sätt velat göra det alltför lätt för sig.
Man har velat ställa konkurrensen åt
sidan för att minska besvären vid förvärv
av råkraft.

Jag kanske kan få sticka emellan här,
att när jag särskilt apostroferar statens
organ, är jag fullt medveten om
vad herr Larsson i Östersund sade, att
lagtexten formellt innehåller samma
rätt för kommuner och enskilda, om
de kunna påvisas vara företrädare för
ett allmänt intresse — inte ett legitimt
intresse, som herr Larsson sade, utan
ett allmänt intresse — men det är klart,
att det till slut blir staten som gynnas
framför andra genom denna lagstiftning
på ett otillbörligt sätt.

Jag anser således, att spekulationsmotivet
inte är tillräckligt för att man
skall göra så djupa ingrepp i ägande -

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

105

Utvidgning av rätten att expropriera strömfall m. m.

rättsförhållandena som den här föreslagna
lagstiftningen åsyftar.

Vad sedan det andra syftet, långsiktsplaneringen,
beträffar så avses ju
därmed en planering som sträcker sig
över decennier. Jag skulle vilja säga,
att om någonting är spekulation, så är
det väl att planera med hänsyn till hur
utvecklingen av kraftbehovet kan ställa
sig om 30, 40 år. Alldeles säkert kommer
verkligheten, som under tiden
obönhörligt följer sina egna utvecklingslinjer,
att korsa de kalkyler beträffande
kraftbehovet, som göras upp
långt i förväg. Jag vill därför bestämt
bestrida, att det finns behov av denna
lagstiftning med hänsyn till en långsiktsplanering.

Det har här sagts, att den bestämmelse,
som vi nu ha i 1 kap. 14 § inte
är tillräcklig, därför att den som exproprierar
ett vattenfall måste vara beredd
att omedelbart bygga ut detta. Den
nuvarande bestämmelsen skulle, säger
man, som långsiktsplanering, som tar
sikte på ett visst vattenfall, kunna för
sin upphovsman medföra kalamiteten,
att ägaren till vattenfallet, som från
början kanske varit ovillig att sälja,
under tiden har kommit underfund med
att han själv vill bygga ut fallet eller
också önskar sälja det åt någon annan,
som omedelbart kommer att företa en
utbyggnad av fallet. På det sättet skulle
hela affären gå långsiktsplaneraren
förbi.

Jag kan nu inte se, att detta skulle
vara någon olycka, ty ingen lär bygga
ut vattenkraft utan att ha användning
för den, och så som regleringssystemen
i våra stora vattendrag äro utformade,
måste utbyggnaderna planeras på ett
ganska enhetligt sätt. Jag kan därför
inte förstå annat än att det ur nationalekonomisk
synpunkt är alldeles likgiltigt,
om det är den ene eller andre
som verkställer utbyggnaden. Däremot
kan jag mycket väl förstå, att det är
bekvämt för vattenfallsstyrelsen att på
en gång ta för sig så mycket att be -

hovet för lång framtid är fyllt och att
sedan kunna släppa tanken på anskaffandet
av vattenfall liksom även att inte
heller behöva rätta sig efter de ändrade
förhållanden, som kunna inträda i en
framtid. Jag tycker emellertid inte att
man med lagstiftning bör understödja
en sådan strävan.

Det vore åtskilligt mera att säga om
denna sak, men jag vill inskränka mig
till att sammanfattningsvis framhålla,
att den trygghet, som en kraftproducent
rimligen bör känna, befordras sannerligen
inte med en lagstiftning som
den nu föreslagna. Det kan ju finnas
och finns också alldeles säkert enskilda
och till äventyrs även kommuner, som
ha gjort s. k. långsiktsplaneringar utan
att gå expropriationsvägen och de
kunna nu i ett enda tag få sina planer
överkorsade av staten. Tryggheten går
alltså alldeles förlorad därvidlag, och
jag anser inte att vi böra befrämja en
sådan utveckling.

Utöver detta skulle jag kanske tilllägga
några ord om formen för ersättningens
utgivande, även om herr Pettersson
i Dahl och även herr Andersson
i Gisselås redan ganska ingående utvecklat
de synpunkter, som böra läggas
på den frågan. Jag vill emellertid
erinra om att när vattenlagen diskuterades
år 1945, framhöll jag just att
man genom de ändringar, som då företogos,
vände upp och ned på den dittillsvarande
huvudregeln i lagen, nämligen
att ersättning för förlorad vattenkraft
skulle utgå i form av kraft
och icke i pengar, därest det icke förelåge
påtagliga svårigheter för den ena
eller andra kontrahenten alt utgöra den
i form av kraft. Man hade alltså som
en huvudprincip spikat fast, att vattenkraftens
värde skulle vara förenad
med den fastighet, till vilken vattenkraften
hörde. Jag tycker det är beklagligt,
att denna regel nu ännu mer
definitivt skall sättas ur spel. I detta
avseende ser jag nämligen i den föreslagna
lagstiftningen ett siitt att över

106 Nr 27.

Mandagen den 28 juni 1948 em.
Utvidgning av rätten att expropriera strömfall m. m.

huvud taget gå förbi regeln om ersättning
i form av kraft. Det kommer hädanefter
bara att bli i undantagsfall,
som man kommer att ge ersättning i
form av kraft, och huvudregeln kommer
att bli, att ersättningen utgår i
pengar. Jag tror att detta är en olycklig
utveckling för landet i dess helhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Herr Pettersson i Dahl gjorde
här gällande, att jag skulle ha sagt, att
det inte finns någon anmärkning att
göra mot de rådande förhållandena.
Mitt yttrande hade följande lydelse:
»Enligt min uppfattning kunna inte heller
några vägande invändningar göras
mot den ordning, i vilken de större
strömfallen hittills utnyttjats i vårt
land, och planmässighetens krav kunna
enligt mitt förmenande upprätthållas
med den nuvarande lagstiftningen.»
Med detta avsåg jag de förhållanden,
som varit rådande sedan 1945 års lagstiftning
om expropriation i aktuella
fall och 1946 års priskontrollag kommit
till.

Min inställning, att expropriationsrätten
inte behöver utsträckas, är alltså
motiverad av att man inte kan visa,
att det förekommit någon påtaglig spekulation
efter de nämnda lagarnas tillkomst.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Då jag i detta ärende kommer
att rösta för reservationen, anser jag
mig skyldig att med några ord klargöra,
varför så blir fallet.

Det kan ju sägas, att den här föreslagna
lagstiftningen inte kommer att
i nämnvärd grad drabba oss nere i
södra Sverige, då praktiskt taget all
vattenkraft där redan är tillvaratagen,
och att vi därför inte behövde ha några
invändningar att göra. Men man har
kanske av de utbyggnader, som skett,

dragit vissa erfarenheter som göra, att
man ändå ställer sig betänksam mot
det förslag som nu är framfört.

Under den tid, som jag minns, har
utbyggnaden av vattenkraft nere i våra
trakter i regel gått till så, att det startats
ett litet kraftföretag, som undan för
undan utvidgats till en kraftverksstation
och kunnat lämna kraft till allt
flera industrier. Kring ett sådant kraftverk
har det sedan så småningom vuxit
upp ett samhälle, som kommit att betyda
mycket för ortens ekonomiska liv,
tv det blir oftast i detta samhälle som
den kommersiella brännpunkten i kommunen
kommer att ligga. Så har det
gått i många fall. Jag skulle kunna dra
fram exempel på exempel, där man
visserligen inte från första början haft
anledning att tillvarataga all kraft, men
där det undan för undan skett en utbyggnad,
därför att det på orten uppstått
behov av mera kraft. Det har betytt
ofantligt mycket för oss på landsbygden,
att vi på detta sätt ha kunnat
hålla industrien kvar och därmed också
befolkningen.

Men jag skulle också kunna visa på
exempel, där en stad har förvärvat ett
utbyggt vattenfall, kring vilket det funnits
en spirande industri och bebyggelse,
och hurusom staden utan vidare
— det var före ikraftträdandet av 1945
års lag — avkopplat industrien från
tillgången på kraft, vilket medfört att
industrien måste läggas ned. Staden
har sedan transiterat hela kraften till
sig och det har gjort, att samhället i
fråga över huvud taget upphört att
finnas till.

Om man går fram på de vägar, som
äro föreslagna i propositionen och utskottsutlåtandet,
kan resultatet bli, att
man omöjliggör bildandet av nya företag
på den svenska landsbygden och
därmed förhindrar skapandet av nya
förutsättningar för människor att leva
där. Det talas visserligen om att ortens
behov av kraft under alla förhållanden
kommer att bli tillgodosett, men det

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

107

Utvidgning av rätten att expropriera strömfall m. m.

blir bara det behov, som finns för dagen,
som kan tillgodoses. Vad däremot
beträffar ett växande behov av
kraft i samband med en pågående exploatering,
så kommer det nog att bli
så, att man på orten saknar möjlighet
att tillgodose detta, i varje fall med
egen kraft.

Det är ur dessa synpunkter som jag
i främsta rummet anser mig inte kunna
gå med på det förslag, som här föreligger,
utan i stället kommer att rösta
för reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag vill endast säga till herr Jonsson
i Skedsbvgd, att farhågor av det
slag, som han här givit uttryck åt, behöver
man nog inte alls hysa. Är det
så, att ett strömfall utnyttjas av dem,
som bo på orten, kan det inte bli någon
ändring därvidlag genom expropriation.
Sådana fall, som herr Jonsson
talat om, äro alltså inte aktuella i detta
sammanhang.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Men,
herr Pettersson i Dahl, om man i förtid,
innan en utbyggnad är aktuell, har
rätt att inlösa ett vattenfall utan att
omedelbart utbygga det, hindrar man
därigenom bygden att själv tillgodose
det behov av kraft, som sedermera kan
uppkomma och som kan ha stor betydelse
för hela utvecklingen där.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på:
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Pettersson
i Dahl; samt 3:o bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Andersson i Gisselås
begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för kontrapropositions
bestämmande upptog de

båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
3:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
yrkades votering av herr Pettersson
i Dahl, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets utlåtande
nr 48 antager den vid utlåtandet fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
bifall till utskottets hemställan med den
ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Pettersson i Dahl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 93 ja och 54 nej, varjämte
22 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta. Kammaren
hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen. I
enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

108 Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Utvidgning av rätten att expropriera strömfall m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Andersson i
Gisselås begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
101 ja och 62 nej, varjämte 7 av kam.
marens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande det av herr Pettersson
i Dahl under överläggningen framställda
yrkandet om skrivelse till Kungl.
Maj :t med anhållan om viss utredning,
nämligen dels på bifall till nämnda yrkande
dels ock å avslag därå; och fann
herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det av herr Pettersson i Dahl under
överläggningen angående andra lagutskottets
utlåtande nr 48 framställda yrkandet
om skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om viss utredning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
berörda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gånguppläst,
verkställdes omröstning genom

uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren avslagit
berörda yrkande.

§ 5.

Ordet lämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som anförde:
Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att kammaren måtte besluta,
att å morgondagens föredragningslista
jordbruksutskottets utlåtande nr 67
samt statsutskottets utlåtanden nr 228
och 224 måtte uppföras närmast efter
statsutskottets utlåtande nr 204 samt
övriga ärenden i den ordning de förekomma
på dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående subventionering
av införseln av vissa varor m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av
extra ordinarie tjänster vid de statliga
krisorganen;

nr 227, i anledning av väckta motioner
angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen; och
nr 228, i anledning av väckta motioner
om anläggande av en mellanriksjärnväg
Trysil—Stöa—Dalarna;

bankoutskottets utlåtande nr 48, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till vissa ändringar i 1947
års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 54, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till sjöarbetstidslag,
dels ock i ämnet väckta
motioner;

Måndagen den 28 juni 1948 em.

Nr 27.

109

nr 55, i anledning av dels väckta motioner
om revision av gällande grunder
för de statliga och kommunala tjänstemännens
förhandlings- och avtalsrätt,
dels ock väckt motion angående förstärkning
av förhandlingsrätten för de
stats- och kommunalanställda tjänstemännen;
och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
överflyttande på arbetarskyddsstyrelsen
av de uppgifter och befogenheter,
som tillkomma arbetsrådet.

§ 7.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 380, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 til! omkostnader i samband
med inköp och inlösen av ved
m. in.;

nr 381, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 382, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

383, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till fångvården
m. m.;

nr 384, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag till ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete
m. in.;

nr 385, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående dyrtidstillägg å
vissa livräntor m. m. i anledning av
olycksfall eller yrkessjukdom;

nr 386, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning angående dyrtidskompensation
åt personer, vilka i anledning av
olycksfall eller sjukdom, som inträffat

efter 1941 års ingång, äro berättigade
till sjukpenning eller livränta enligt
vissa förordningar;

nr 387, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till allmänna indragningsstaten; nr

388, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor rörande
skärgårdstrafiken jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 389, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. in., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 390, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående lönereglering för
övningslärare m. m.;

nr 391, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret
1948/49;

nr 392, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till avsättning till försäkringsinspektionens
fond m. m.;

nr 393, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. in., i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

394, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
in. in., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

395, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avskrivning av
ett direktören B. V. Orre beviljat lån;

nr 396, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgivande av livränta
till T. A. B. Johansson in. fl., såvitt
propositionen avser punkterna
1—3;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förlängning av
statens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag; och

Ilo Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 em.

nr 398, i anledning av väckt motion
om ersättning till värnpliktige K. G.
Sjöberg för skada, ådragen under militärtjänstgöring.

§ 8.

Avsägelse av riksdagsmannauppdrag.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Riksdagens andra kammare.

Sedan jag utsetts till ledamot av Riksdagens
första kammare för Södermanlands
läns och Västmanlands läns valkrets,
får jag härmed avsäga mig ledamotskapet
av Riksdagens andra kammare.

Stockholm den 26 juni 1948.

E. Gust. Andersson.

Denna avsägelse blev av kammaren
godkänd.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Karl
Emil Hansson, född 11/3 1879, adress
Skediga, Gamla Uppsala, som fr. o. m.
28/6 1948 vårdats för muskelsträckning
i höger underben t. o. m. 6/7 1948 är
oförmögen till arbete och i behov av
vila i hemmet.

Stockholm 28/6 1948.

Astrid Hollberg.

Leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Hansson i
Skediga ledighet från riksdagsgöromålen
från och med denna dag till och
med den 6 nästkommande juli.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.13 em.

In fidem:

Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1948
817154