1948 ANDRA KAMMAREN Nr 25 (Riksdagens protokoll 1948:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

JÉTJ

1948 ANDRA KAMMAREN Nr 25

19—21 juni.

Debatter m. m.

Sid.

Lördagen den 19 juni.

Handeln mellan Sverige och Polen .......................... 5

Nya avlöningsreglementen m. m............................. 7

Anslag till statens brandinspektion .......................... 10

Motion ang. veckohem för barn ............................ 12

Bättre mödrahjälpstandvård ................................ 15

Ändring i civilförsvarslagen m. m........................... 16

Anslag till civilförsvaret m. m............................... 29

Interpellationer av

herr Hjalmarson ang. statens upphandling av kontorsmateriel

m. m............................................... 33

herr Kristensson ang. lagstiftning om rätt för hantverkare att
sälja gods, som är kvar hos honom...................... 34

Måndagen den 21 juni.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.......... 37

Interpellationer av

herr Adolfsson ang. förbättrade anställningsförhållanden för ban arbetarna

vid statens järnvägar ........................ 100

herr Hedlund i Rådom ang. övervakningen av karteller inom

näringslivet.......................................... 101

Försvarets organisation:

Försvarets högsta ledning ................................ 118

Kavalleriet ............................................ 119

Flygförband in. m....................................... 120

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel:

Underhåll av arméns tygmatericl.......................... 120

Hemvärnets avlöningar .................................. 121

Underhåll av marinens fartyg ............................ 121

1—Andra kammarens protokoll 1948. Nr 25.

Nr 25.

Innehåll.

Sid.

Avlönings- m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln:

Värnpliktigas penningbidrag .............................. 122

Avlöningar till arméns aktiva personal m. fl................. 126

Avlöningar till marinens aktiva personal m. fl............... 128

Försvarets materielanskaffning:

Allmänna synpunkter på materielanskaffningsanslagen ........ 130

Marinens fartygsbyggnader................................ 132

Anskaffning av artilleri för marinen........................ 132

Motioner ang. utbildningsmateriel m. m..................... 133

Lag om förstörande av vissa postförsändelser.................. 135

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 19 juni.

Utrikesutskottets utlåtande nr 13, ang. protokoll rörande handeln

mellan Sverige och Polen................................ 5

— nr 14, ang. varuutbytet mellan Sverige och Norge.......... 7

— nr 15, ang. avtal med Norge om vissa fiskerifrågor ........ 7

Statsutskottets utlåtande nr 165, ang. nya avlöningsreglementen m. m. 7
—- nr 166, ang. anslag till krigsrätterna...................... 10

— nr 167, ang. anslag till poliskåren i Boden ................ 10

— nr 169, ang. anslag till statens brandinspektion ............ 10

— nr 170, ang. civila sjukvårdsberedskapen .................. 11

— nr 171, ang. anslag till kontrollstyrelsen .................. 11

— nr 172, ang. ersättningar av statsmedel för silikos (stendammslunga)
................................................ 11

— nr 173, ang. slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1947/48

inom justitiedepartementets verksamhetsområde ............ 11

— nr 174, ang. slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1947/48

inom inrikesdepartementets verksamhetsområde ............ 12

— nr 175, ang. ändrad lydelse av allmänna resereglementet .... 12

— nr 176, ang. ersättningar i anledning av olycksfall i arbete eller

yrkessjukdom.......................................... 12

— nr 177, ang. statsunderstödda veckohem för barn .......... 12

— nr 178, ang. sjukersättning åt Thyra Olofsson.............. 15

— nr 179, ang. förbättring av mödrahjälpstandvården.......... 15

— nr 180, ang. bidrag till kommuner för resor till vallokal .... 15

— nr 181, ang. bidrag till plankostnader m. m............... 15

— nr 182, ang. anslag till statens biltrafiknämnd.............. 15

— nr 183, ang. avsättning till statens automobilskattemedelsfond 15

Andra lagutskottets utlåtande nr 40, ang. ändring i civilförsvarslagen
m. m........................................... 16

Innehåll.

Nr 25.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 168, ang. anslag till civilförsvaret m. m. 29

Jordbruksutskottets utlåtande nr 63, ang. slutlig reglering av riks staten

för budgetåret 1947/48, såvitt angår nionde huvudtiteln 30

Måndagen den 21 juni.

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden för vissa värn-,
pliktiga .............................................. 37

Statsutskottets utlåtande nr 160, ang. vissa frågor rörande försvarets
organisation ...................................... 116

— nr 4, ang. statsutgifterna under fjärde huvudtiteln (försvarsdepartementet)
........................................ 120

— nr 161, ang. avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde

huvudtitel ............................................ 122

— nr 162, ang. anslag till materielanskaffning för försvaret .... 130

— nr 163, ang. vissa byggnadsarbeten för försvaret m. m....... 134

— nr 164, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m..................... 134

Första lagutskottets utlåtande nr 44, ang. lagstiftningen om registrering
av brott och förseelser.................... 134

— nr 45, ang. lag om förstörande av vissa postförsändelser .... 135

Lördagen den 19 juni 1948.

Nr 25.

Lördagen den 19 inni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 4 och 160—
104, sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1 samt första lagutskottets
utlåtanden nr 44 och 45.

§ 2.

Handeln mellan Sverige och Polen.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av protokoll
rörande handeln mellan Sverige
och Polen under tiden 1 maj 1948—30
april 1949.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr WIBERG: Herr talman! Jag har
icke begärt ordet för att yrka avslag
på utrikesutskottets hemställan om godkännande
av det föreliggande förslaget
till handelsavtal mellan Sverige och
Polen, trots att man naturligtvis icke
med större tillfredsställelse kan konstatera,
att återbetalningsfristen för ett
belopp av 12 miljoner kronor, som
skulle återbetalas mellan den 1 april
1948 och den 1 maj 1949, förlängts med
två år. Däremot vill jag understryka,
att om den polska regeringen, såsom
ifrågasatts under förhandlingarna, föreslår
en förlängning med fyra år av
återbetalningsfristen för de under den
följande ettårsperioden förfallande delarna
av den svenska krediten till Polen,
en sådan framställning bör avvisas
från svensk sida. Vi ha uppenbarligen,
när det gäller kreditgivning, nätt den
gräns utöver vilken vi icke kunna gå.

Jag bar närmast för avsikt att taga
kammarens uppmärksamhet i anspråk
några få minuter beträffande en annan
sak. Den 20 augusti 1945 träffades som

bekant det kända Myrdalska avtalet
med Polen. Enligt detta avtal skulle
Polen till Sverige leverera kol och koks
till en kvantitet uppgående till sex miljoner
ton. Avtalet inrymde åtskilliga
mycket stora uppoffringar från svensk
sida. Man ansåg emellertid att man
borde gå med på avtalet även i dessa
delar beroende på att, som dåvarande
handelsministern Myrdal förklarade,
vårt bränsleproblem som följd av avtalet
skulle komma att lösas. Det visade
sig tyvärr, att polackerna uppsåtligen
icke fullföljde avtalet. Det återstår
fortfarande på detta 1945 års avtal olevererat
ungefär 3*/2 å 4 miljoner ton.

Föregående år hade riksdagen att
taga ställning till ett nytt förslag till
handelsavtal med Polen. Utrikesutskottet
gjorde i sitt utlåtande nr 7 den
gången följande uttalande:

»Vad angår varuutbytesavtalets förhållande
till varuutbytes- och betalningsöverenskommelsen
den 20 augusti
1945 och det samma dag mellan statens
reservförrådsnämnd och den polska
kolförsäljningscentralen undertecknade
kontraktet om leverans av kol och koks
ansluter sig utskottet till det uttalande,
som under förhandlingarna gjorts från
svensk sida och som därefter intagits
i en vid det nya varuutbytesavtalet fogad
särskild skriftväxling. Svenska regeringen
har bestritt den polska uppfattningen,
att polska regeringen icke
längre skulle vara bunden av de åtaganden,
som gjorts i överenskommelsen
den 20 augusti 1945 och det samma
dag undertecknade kontraktet. Utskottet
uttalar sin bestämda anslutning till
den svenska regeringens ståndpunkt.»

Riksdagen för sin del biföll utrikesutskottets
utlåtande utan någon erinran.
Svenska regeringen hade klart
och tydligt tillkännagivit, att den ansåg
polackernas påstående om kon -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1948.

Handeln mellan Sverige och Polen.

traktsbrott från svensk sida vara obefogat.
1947 års utrikesutskott tillstyrkte
och riksdagen biföll emellertid det avtalsförslag,
som då för ett år sedan förelåg,
ehuru, som utrikesutskottet framhöll,
de ekonomiska och finansiella
prestationer, som Sverige därigenom
åtog sig, otvivelaktigt voro betungande.
Det är anledning att något beröra
utrikesministerns uttalande för ett år
sedan här i kammaren. Utrikesministern
framhöll:

»En omständighet som gjort, att denna
avtalsuppgörelse har mött kritik,
har varit, att det föreliggande avtalet
med Polen från augusti 1945 innehöll
löften om prestationer av kol och koks
från Polen, vilka inte kunnat uppfyllas

av den polska regeringen.---Det

har vidare väckt någon undran här i
landet, att man från polsk sida velat
anföra ett juridiskt skäl för att man
inte anser sig bunden av augustiavtalet.
»

Utrikesministern berörde därefter
den tolkning, som framförts från polsk
sida, och tilläde: »Man har på svensk
sida inte kunnat acceptera denna tolkning.
»

Uppenbarligen ansåg den svenska
regeringen, att det polska påståendet
om kontraktsbrott från svensk sida i
verkligheten utgjorde en skenmotivering.
Utrikesministern tilläde: »Vi skulle
ha förstått polska regeringen bättre,
om den utan att draga fram denna juridiska
argumentation hade förklarat,
att denna leverans på 6 miljoner ton,
som den i augusti 1945 utfäste sig att
fullgöra, blivit för mycket för landets
kapacitet och att man med hänsyn härtill
och till nödvändigheten att upprätthålla
handelsförbindelser med andra
länder måste begära en revision av avtalet.
»

Den svenska ståndpunkten har också
tydligt kommit till uttryck i den skriftväxling,
som berördes föregående år i
utrikesutskottets utlåtande. Jag skall
beträffande denna skriftväxling endast

tillåta mig att göra ett kort citat ur en
skrivelse från ordföranden i den svenska
delegationen till ordföranden i den
polska delegationen av den 18 mars
1947: »Såsom jag haft äran underrätta
Eder, delar min regering icke denna
uppfattning, och såsom jag föfklarat
kunna de svenska myndigheterna icke
avstå från att tillämpa ifrågavarande
system, så länge som knappheten på
icke flytande bränsle varar. Svenska
regeringen har dessutom framhållit, att
det uteblivna verkställandet av de i det
ovannämnda privaträttsliga kontraktet
förutsedda leveranserna av kol och
koks berättigade den att kräva antingen
ett fullständigt uppfyllande av kontraktet
eller skadestånd, vilken ståndpunkt
bestridits av polska regeringen.»

Läget är fortfarande, att man från
polsk sida icke velat fullfölja 1945 års
avtal, under det att man från svensk
sida hävdar, att man har rätt att på de
villkor, som träffats år 1945, erhålla
leveranser eller skadestånd. Det är fråga
om mycket betydande ekonomiska
värden, beroende på den ytterst väsentliga
prisskillnad som förefinnes mellan
vad vi ha fått betala bl. a. för nya leveranser
från Polen och det pris, till vilket
vi skulle fått leveranser enligt 1945
års avtal. Man måste fråga sig, vad som
nu åtgjorts för att få någon ordning på
detta område. Den svenska regeringen
har klart sagt ifrån, att den vidhåller
sin rätt att kräva fullföljande av avtalet
eller att erhålla skadestånd. Jag
kan icke underlåta att fråga mig, vad
anledningen är till att denna sak icke
i någon mån berörts i nu förevarande
sammanhang. Det kan väl inte rimligen
vara så, att den svenska regeringen helt
plötsligt har gjort en kovändning och
förmenar, att Sverige i motsats till vad
regeringen tidigare har hävdat icke
längre kan anses ha rätten på sin sida?
Jag skulle, herr talman, till hans excellens
utrikesministern gärna ha velat
rikta den frågan, vad som har vidtagits
resp. vad regeringen avser att vidtaga.

Lördagen den 19 juni 1918.

Nr 25.

Tyvärr är regeringsbänken för närvarande
tom, och jag kan sålunda icke
påräkna att erhålla något svar. Jag har
emellertid icke ansett mig kunna underlåta
att här i riksdagen giva uttryck
åt en förväntan, att saken icke får rinna
ut i sanden. Jag hoppas, att regeringen
vid annat tillfälle skall anse sig
ha möjlighet att lämna ett besked om
sin ståndpunkt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse rörande varuutbytet
mellan Sverige och Norge; och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ett mellan Sverige och Norge träffat avtal
om vissa fiskerifrågor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4.

Nya avlöningsreglementen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
165, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till nya avlöningsreglementen
m. in. jämte i ämnet väckt
motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr SENANDER: Herr talman! Herr
Kempe och jag ha i denna fråga ingivit
en motion, vari vi yrka att de av 1946
års riksdag antagna reglerna om rörligt
tillägg å statstjänarnas löner måtte
tillfogas nu föreliggande förslag till nya
avlöningsreglementen för statstjänarna,
dock med den ändringen att trefjärdedelsregeln
beträffande kompensation
för levnadskostnadsstegringen ersättes

Nya avlöningsreglementen m. m.

med föreskrifter om full sådan kompensation.

Utskottet har om denna vår motion
ansett, att den icke har något samband
med de frågor, som behandlas i de avlöningsreglementen,
som nu föreligga.
Jag måste säga, att utskottets argument
är ganska egendomligt. Om detta argument
skulle vara riktigt, förutsätter det
att man icke skulle kunna begära ett
tillägg till det förslag till nya avlöningsreglementen,
som Kungl. Maj:t framlagt.
Jag hävdar den uppfattningen, att
vi ha full rätt att begära att till avlöningsreglementet
få foga vad vi föreslagit,
enär vi anse, att frågan om det
rörliga tillägget mera hör hemma i avlöningsreglementena
än i löneplansförordningen.

Nu har emellertid utskottet icke avstyrkt
motionen utan ansett, att den
kan komma upp till behandling senare,
d. v. s. i samband med frågan om den
proposition, som berör fastlåsandet av
det rörliga tillägget. Jag förutsätter
därvidlag att riksdagen verkligen har
möjlighet att i det sammanhanget —
vilket vi icke förutsatte, då vi skrevo
vår motion —• pröva frågan om full
kompensation för dyrtiden i stället för
den tre fjärdedels kompensation, som
innehålles i reglerna för det rörliga tilllägget.
Men då nu utskottet, som jag
tidigare sagt, icke yrkat avslag på vår
motion, skall jag avstå från att framställa
något yrkande.

Medan jag ändå har ordet skulle jag
vilja säga något om vad utskottet anför
i sin motivering till det förslag det ställer
i en särskild punkt. Utskottet har
skrivit på s. 19, första stycket: »Förslaget
att den särskilda regeln om uppskov
med löneklassuppflyttning på
grund av mindre väl vitsordad tjänstgöring
skall utgå ur avlöningsreglementena
är ägnat att ingiva principiella betänkligheter.
» Jag måste bestämt vända
mig emot utskottets påpekande i detta
fall. Denna fråga om uppskov med löneklassuppflyttning
på grund av mind -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1948.

Nya avlöningsreglementen m. m.

re väl vitsordad tjänstgöring har framför
allt bland de lägre tjänstemännen
under åratal åstadkommit en mycket
stark irritation, och det är med harm
man har bevittnat att man på detta sätt
inom statstjänsten tillämpat ett slags
påföljdsstraff, vilken strafform för
länge sedan försvunnit på den allmänna
rättsskipningens område. Mindre
väl vitsordad tjänstgöring får en befattningshavare,
som dömts till varning,
böter eller suspension. Han har alltså
antingen varnats, vilket ju förutsätter
att han icke skall behöva undergå något
straff, eller också har han fått direkt
bestraffning genom böter eller
mistning av avlöningsförmåner. Denna
regel om uppskov med löneklassuppflyttning
på grund av mindre väl vitsordad
tjänstgöring innebär faktiskt en
dubbel bestraffning, och då därtill
kommer att vederbörande också på
grund härav kommer att få stå tillbaka
vid befordran, så betyder det ju faktiskt
att det blir två påföljdsstraff, sedan
förseelsen sonats genom böter eller
mistning av avlöningsförmåner. Jag
tycker att då det från både statstjänarkartellen
och andra statstjänarorganisationer
starkt framhållits, att man borde
avskaffa det s. k. påföljdsstraffet
inom statstjänsten, borde inte utskottet
genom en sådan skrivning som här förekommer
liksom fästa uppmärksamheten
på att man skall tillämpa andra
former för att hålla statstjänstemännen
tillbaka i ena eller andra avseendet, sedan
man nu äntligen fått bort den bland
statstjänstemännen så förhatliga regeln
om uppskov med löneklassuppflyttning
på grund av mindre väl vitsordad
tjänstgöring, en form av påföljdsstraff,
som har åstadkommit många orättvisor
bland de sålunda bestraffade tjänstemännen.

Herr talman! Jag har velat påtala
detta därför att jag anser att Kungl.
Maj:ts förslag att avskaffa denna regel
är ett så stort framsteg och kommer
att hälsas med sådan tillfredsställelse

bland statstjänarna, att det icke bör
grumlas av ett uttalande från utskottets
sida av den innebörd jag här påtalat.

Herr talman! Jag har icke något yrkande
i detta sammanhang utan har
endast velat påpeka detta förhållande.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Den tvist, som kan anses råda
mellan den föregående ärade talaren
och utskottet beträffande motionen nr
546 i denna kammare, är uteslutande
av formell art. Utskottet har ingalunda
velat bestrida motionärernas rätt att
väcka sin motion men har ansett att
den fråga, som berörs, icke kan komma
upp till behandling i detta sammanhang
utan vid ett senare tillfälle, när
kammaren behandlar Kungl. Maj :ts proposition
nr 276.

Saken är ju den, att förra årets riksdag
fattade beslut om att löneplanerna
icke längre skola ingå i själva avlöningsreglementena,
utan för deras vidkommande
har utfärdats en särskild
förordning. I denna förordning finnas
de bestämmelser, som handla om rörligt
tillägg utöver löneplanens siffror
till tjänstemännen för att ge kompensation
i viss utsträckning för dyrtiden.
Fjolårets riksdag beslöt, som kammarens
ledamöter säkert ha i minnet, att
den paragraf i denna löneplansförordning,
som stadgar automatisk anslutning
till prisindex och alltså gör denna
lönefyllnad glidande i förhållande till
förändringarna i dyrheten, icke skulle
träda i kraft under det budgetår, som
man då behandlade, alltså budgetåret
1947/48. Man förutsatte att 1948 års
riksdag skulle fatta beslut, huruvida
4 § i denna löneplansförordning —
alltså den paragraf, som handlar om
det rörliga tillägget — från och med
den 1 juli 1948 skulle träda i kraft
eller huruvida några andra regler i
detta avseende skulle träda i tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 276
innehåller nu ett nytt förslag i av -

Lördagen den 19 juni 1948.

Nr 25.

seende å hur det skall förfaras fr. o. m.
den 1 juli 1948, och vi få ju sedermera
tillfälle att behandla denna fråga. Jag
förmodar att själva sakdebatten mellan
statsutskottet och Kungl. Maj:t och
den mening, som förfäktas i motionen
II: 546, då kommer att gå av stapeln.
Vi ha då tillfälle att tala om saken, och
kammaren beredes då tillfälle att fatta
beslut.

Beträffande det spörsmål, som är berört
i statsutskottets förevarande utlåtande
på s. 19, varom herr Senander
talade i slutet av sitt anförande, torde
det vara självklart såväl för den ärade
talaren som för kammarens övriga ledamöter,
att jag för min del icke har
dikterat denna formulering. Det är ju
på det sättet, att när man sitter och
diskuterar ett spörsmål av den omfattande
och invecklade natur som de nu
förevarande avlöningsreglementena, är
det olika meningar som giva sig till
känna, och vad som här sagts är ju
bara att detta spörsmål kan vara ägnat
att ingiva principiella betänkligheter.
Frågan är ju närmast den, att statens
avlöningsreglementen hittills alltid innehållit
föreskriften att uppflyttning i
högre löneklass skall ske, därest tjänstgöringen
varit väl vitsordad. Det har
sålunda varit en grundprincip, att det
skall vara en väl vitsordad tjänstgöring,
som på det sättet premieras med
att erhålla uppflyttning i löneklass
eller, som man också brukar uttrycka
det, erhålla ålderstillägg. Redan 1919
eller 1920 togs emellertid den dubbelbestraffning
bort, som den ärade talaren
omnämnde, varigenom en bestraffning
i tjänsten i och för sig kunde
verka återhållande på löneklassuppflyttningen.
Det skrevs då in i avlöningsreglementct
en bestämmelse, att
sådan händelse i tjänsten, för vilken
tjänsteman särskilt bestraffats, icke i
och för sig skulle hindra uppflyttning
i löneklass, för såvitt förseelsen icke
utgjorde ett bevis för tjänstemannens
förhållanden i allmänhet. Det var alltså

Nya avlöningsreglementen m. m.

inte själva bestraffningen som skulle
verka återhållande på löneklassuppflyttningen,
utan det var andra omständigheter.
Någon dubbelbestraffning har
sålunda icke förekommit sedan den tidpunkten.
Dessförinnan förekom den
emellertid vid ganska många tillfällen,
vilket de av oss, som hade statstjänst
vid den tiden, säkerligen äro beredda
att vitsorda.

Statsutskottet har emellertid på
denna punkt endast uttalat, att det kan
vara ägnat att inge principiella betänkligheter
om en tjänsteman, som notoriskt
missköter sin tjänst och därför
icke kan få gott vitsord i egentlig mening,
det oaktat skall erhålla löneklassuppflyttning.
Statsutskottet har emellertid
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag att
bestämmelsen skall borttagas, sedan det
fått tillfälle att konstatera, att ett uppskjutande
av löneklassuppflyttningen
på grund av mindre väl vitsordad
tjänstgöring förekommit i så ytterst få
fall under de senare åren, att bestämmelsen
inte har någon större betydelse.
Det har nämligen ansett, att ett borttagande
av bestämmelsen skulle innebära
lättnader i administrativt avseende,
då man inte längre behövde ge akt
på dessa bestämmelser i avlöningsreglementet.
Utskottet har sålunda med anförande
av sina principiella betänkligheter
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Senander har nog rätt när han
säger, att borttagandet av bestämmelsen
ur avlöningsreglementet kommer att
väcka tillfredsställelse bland statstjänarna.
Även om den, såsom jag'' nyss
sade, mycket sällan tillämpats i praktiken,
har dess blotta förekomst kunnat
ge anledning till oro, och man ser därför
gärna att den kommer bort.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SENANDER: Herr talman! Beträffande
den bestämmelse, som nu
skall avföras ur avlöningsreglementet

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1948.

Anslag till statens brandinspektion.

och som statsutskottets vice ordförande
nu senast berörde, vill jag säga, att den
åtminstone inom tullverket kommit till
flitig användning och att dubbelbestraffning
av tjänstemän följaktligen
där förekommit i stor utsträckning. Det
är emellertid onödigt att resonera längre
om den saken, när bestämmelsen
ändå skall tagas bort och statsutskottets
vice ordförande dessutom förklarat
att man inte behöver befara, att utskottets
uttalande innebär att andra
former av bestraffning eller återhållande
i befordran eller löneklassuppflyttning
skola tillämpas i fortsättningen.

Vi ha ansett att reglerna om det rörliga
tillägget snarare höra hemma i avlöningsreglementet
än i löneplansförordningen.
Det kan också ifrågasättas
om inte löneplansförordningen liksom
tidigare — vilket också var fallet med
bestämmelserna om det rörliga tillägget
— borde vara inordnad i lönereglementet.

Herr SEFVE: Herr talman! För ett
par år sedan tillkom det en bestämmelse
beträffande avlöningen till extra
lärare vid läroverken, vilken fått olyckliga
konsekvenser, nämligen bestämmelsen
i 26 § angående s. k. läsårsdaglön.
Den verkar på det sättet, att extra
lärare, som anställas för ett helt läsår,
ibland endast kunna få en del av den
lön, de eljest skulle kunna få för samma
arbete. Detta sammanhänger med att
läsåret officiellt består av 38 veckor,
vartill komma så många dagar, högst
en vecka, som behövas för inträdesprövningarna.
Antalet veckor är således
allra högst 39. De extralärare, som
inte inkallas till tjänstgöring redan vid
början av 39-veckorsperioden, gå miste
om den lön, som faller på dessa dagar.
Deras lön blir således i stor utsträckning
beroende av hur vederbörande
rektor lägger deras schema. Om schemat
är uppgjort så, att lärarens arbete

koncentreras till ett färre antal dagar,
blir hans arbete inte mindre därigenom,
men hans lön minskar i proportion
till det antal dagar, då han inte
har tjänstgöring. Det kan inte gärna
ha varit statsmakternas mening när de
fastställde lönerna, att en lärare, som
bar full tjänstgöring, inte skall få full
lön, och det finns därför all anledning
att ändra denna bestämmelse. Utskottet
uttalar beträffande detta, att fortsatt
uppmärksamhet bör ägnas spörsmålet
om beräknande av lön för extra lärare.
Jag vill understryka detta statsutskottets
uttalande, och jag hoppas att uppmärksammandet
av frågan leder till en
ändring av denna bestämmelse.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 166, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1948/49 till krigsrätterna; och

nr 167, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1948/49 till poliskåren i Boden.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Anslag till statens brandinspektion.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
169, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens brandinspektion.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid

Herr FORSBERG: Herr talman! När
riksdagen för några år sedan beslöt om
vissa ändringar i brandlagen och normalbrandordningen,
kanske det fanns

Lördagen den 19 juni 1948.

Nr 25.

en del ledamöter som voro betänksamma,
huruvida ändringarna skulle
visa sig lyckliga i alla delar. Naturligtvis
äro vi alla överens om att vi måste
ha ett effektivt brandskydd, men meningarna
kunna vara delade om i vilket
förhållande det kommunala och det
statliga inflytandet böra stå till varandra.
Denna fråga har blivit särskilt
aktuell sedan vi fått riksbrandinspektör
och länsbrandinspektörer.

Jag vill i detta sammanhang understryka
nödvändigheten av att det blir
ett gott samarbete mellan länsbrandinspektörerna
och dem som handha det
kommunala brandskyddet. Länsbrandinspektörerna,
vilka måste vara kunniga
och erfarna människor, skola
lämna råd om hur det kommunala
brandskyddet bör organiseras. Samarbetet
har emellertid i praktiken inte
överallt blivit vad man skulle önska.
Länsbrandinspektörerna, vilkas uppgift
bl. a. bör vara att lämna råd, tyckas
anse det vara kommunernas skyldighet
att vidtaga de åtgärder, de fordra.
När kommunerna begärt råd ha de
alltså i vissa fall inte fått det på det
sätt lagen föreskriver.

Jag vet av egen erfarenhet att länsbrandinspektörerna
på många håll i
landet dekreterat, i den mån de ha befogenhet
att göra det, att det skall upprättas
en yrkesbrandkår, även om det
enligt kommunalmännens mening inte
är nödvändigt — vi kommunalmän
måste ju se till att brandskyddet till
lägsta möjliga kostnad blir effektivt —
och detta i en tid då alla tillgängliga
krafter måste tagas i anspråk för produktion
och icke nya tjänstemän tillsättas
i onödan. De taga därvid ingen
hänsyn till huruvida det nuvarande
brandskyddet är effektivt, och det är
ju ändå detta som bör vara det avgörande.
Resultatet blir då att det skapas
irritation. Enligt min mening bör man
i stället försöka få samarbetet att gå så
friktionsfritt som möjligt, helst alldeles
utan friktion.

Anslag till statens brandinspektion.

I min hemstad ha vi en mycket effektiv
yrkesbrandkår, som inte är särskilt
dyrbar. Länsbrandinspektören har nu
dekreterat, att vi skola utöka brandkåren,
så att den kommer att kosta 50 000
å 75 000 kronor mera per år. Detta är
ju inte rimligt, och det har inte heller
varit riksdagens mening att lagarna
skola få tillämpas på detta sätt.

Jag skall inte ställa något yrkande
men jag vill understryka nödvändigheten
av att vi bevara den kommunals
självstyrelseprincipen i detta fall och
att vi tillse, att dessa statstjänstemän
inte företa sådana onödiga ingrepp, som
omöjliggöra ett gott samarbete och
bara skapa irritation.

I detta yttrande instämde herrar
Andersson i Dunker, Eriksson i Sandby
och Hansson i Skediga.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 170, i anledning av Kungl. >Iaj:ts
proposition angående organisationen av
den civila sjukvårdsberedskapen;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ls
proposition angående anslag till kontrollstyrelsen
för budgetåret 1948/49
in. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ersättningar
av statsmedel till arbetstagare som drabbats
av silikos (stendammslunga); och
nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. in., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1948.

Motion ang. veckohem för barn.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1947/48 in. m.,
i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. allmänna
resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210); och

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Hi.
Jakobson in. fl. i anledning av olycksfall
i arbete eller yrkessjukdom.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10.

Motion ang. veckohem för barn.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
177, i anledning av väckt motion angående
utredning om statsbidrag till
veckohem för barn.

I en inom andra kammaren av herr
Johanson i Norrköping och fru Linderot
väckt motion (II: 19) hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla om snabb utredning och
förslag angående statliga bidrag till såväl
byggnads- som driftkostnaderna
för veckohem för barn.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 19 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JOHANSON i Norrköping: Herr
talman! Detta är till synes ingen stor
fråga. Med hänsyn till dess betydelse
för de tusen arbetarhem, där båda makarna
måste arbeta på grund av för
låga löner, ofta med skiftesarbete, liksom
för ensamförsörjande kvinnor med
barn är det dock en stor fråga. Den
borde därför mött ett bättre öde i utskottet
än att avfärdas med den vanliga
skivan »ej må till någon riksdagens åtgärd
föranleda».

I den avstyrkta motionen påyrkas ju
utredning angående statliga bidrag för
upprättande av veckohem för barn såväl
till byggnadskostnaderna som för
driften. Liknande bidrag utgå redan nu
vid upprättande av exempelvis daghem
och lekskolor.

I motiveringen för sitt yrkande om
avslag på motionen tvingas utskottet erkänna,
att »utskottet vill icke förneka,
att på vissa orter med industri, som
övervägande sysselsätter kvinnlig arbetskraft,
kan framträda ett behov av
veckohem för barn». Med anledning
därav vill jag upprepa vad jag redan
sagt, nämligen att behovet av veckohem
framför allt är orsakat av de svältlöner
exempelvis textilindustrien ger sitt folk.
Under föregående år var genomsnittsförtjänsten
för en manlig textilarbetare
4 100 kronor per år eller knappt 80 kronor
per vecka. Därtill kommer att
kvinnornas löner äro betydligt lägre. På
grund härav har bl. a. nämnda stora
yrkesgrupp, som omfattar 50 000 människor,
inte något val. Om en familj
skall kunna draga sig fram, när lönerna
äro så låga, har man att välja mellan
hjälp från det allmänna eller att både
mannen och hustrun deltaga i produktionen.
I sistnämnda fall uppkommer
omedelbart behov av hjälp med barnen.

Barnpsykologerna ha erinringar att
göra mot den vårdform veckohemmen
utgöra. Man uttrycker sig därvid unge -

Lördagen den 19 juni 1948.

Nr 25.

för som utskottet formulerar saken,
nämligen att barnens frånvaro från
föräldrar och hemmiljö verkar otillfredsställande.
Till detta vill jag bara
tillägga, att det säkerligen i allmänhet
är så, att mödrarna inte vilja lämna ut
sina barn för vård av andra utan
önska vårda dem själva. Jag vill som
motionär för egen del understryka, att
det även är min uppfattning, att modern,
om så är möjligt, själv bäst bör
vara skickad till detta och att barnen
säkerligen även må bäst därav. När vi
emellertid ha ett kapitalistiskt samhälle,,
där enskilda människor äga företagen
och driva dem endast för profitens
skull och inte med tanke på människornas
behov och välstånd, måste samhället
vid övervägande av lämpliga åtgärder
taga ställning med utgångspunkt från
detta förhållande.

Trots veckohemmens nackdelar äro
förhållandena sådana, att de måste finnas.
Därför bör enligt min mening samhället
medverka till att underlätta tillvaron
för de små inkomsttagarna genom
att lämna bidrag till upprättande av
veckohem. För övrigt skulle jag vilja
påstå, att veckohemmen inte ha menligare
inverkan på barnen än den förslitning
och det ständiga oroande de
utsättas för, när båda makarna arbeta
och diirtill i skift och tvingas ha barnen
på daghem, vilket betyder, att barnen
måste tagas upp tidigt varje morgon
och hämtas varje kväll, oavsett
kyla eller rusk. För att sedan inte tala
om vad modern får utstå i slit och släp.
Oavsett vad utskottet tycker och tänker
om lämpligheten av veckohemmen
tvingas redan nu familjerna på grund
av läget inom textilindustrien och andra
grenar av produktionen att ha barnen
borta under hela veckorna hos släkt
och vänner. Dessa nödfallsutvägar kunna
i många fall vara sämre än om vården
fick ske i ett veckohem med utbildad
personal.

Fn sak, som i detta fall kanske särskilt
bör understrykas, är den stora

Motion ang. veckohem för barn.

bristen på arbetskraft. Icke minst ur
den synpunkten är det önskvärt att
statliga myndigheter bidraga till att
underlätta kvinnornas deltagande i produktionen.
Jag tror nog att vårt land
skulle komma i en tämligen penibel situation,
om våra kvinnor i större utsträckning
skulle stanna hemma och
endast syssla med rent husliga angelägenheter.

Det faktiska läget i dag har gjort, att
t. o. m. ansvariga instanser, som ha med
dessa frågor att skaffa, exempelvis
socialstyrelsen och medicinalstyrelsen,
erkänna veckohemmens betydelse. Jag
skall taga mig friheten att citera ett gemensamt
uttalande av dem i »Råd och
anvisningar i socialfrågor», nr 24 för
1945. Där heter det: »Om man utgår
ifrån det tillstånd, som för närvarande
är rådande inom textilindustrin, är det
otvivelaktigt, att skapandet av veckohem
inneburit en förbättring för barnen.
Då mödrarna sett sig nödsakade att
taga skiftesarbete, ha de måst lämna
barnen antingen helt utan tillsyn eller
också hos anhöriga eller grannar, ofta
under mycket otillfredsställande förhållanden.
» Och man fortsätter: »Det är
sålunda angeläget, att mödrar med minderåriga
barn icke bli hänvisade till
skiftesarbete. Så länge detta är fallet
och det över huvud taget föreligger en
framträdande brist på kvinnlig arbetskraft,
torde man icke kunna komma
ifrån att på sina håll veckohem inrättas,
dels för att tillmötesgå arbetsmarknadens
krav, dels med hänsyn till att
barnen kanske eljest skulle ha det ännu
sämre.»

Jag tycker att icke minst med hänsyn
till detta uttalande, som är så väl
formulerat och stöder sig på erfarenhet,
utskottet med goda skäl kunde ha tillstyrkt
förslaget om statliga bidrag till
veckohemmen. Det finns alltså statliga
myndigheter, som gett uttryck för vad
vi i vår motion framhållit.

•lag ber att med vad jag nu anfört få
yrka bifall till vår motion. Samtidigt

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1948.

Motion ang. veckohem för barn.

vill jag be utskottets ärade ordförande
tala om — ifall han nu kommer att tala
för utskottets förslag — var de människor,
som absolut tvingas att deltaga i
produktionen för sin existens, skola
taga vägen med sina barn när de statliga
myndigheterna icke vilja ge den
hjälp vi begärt.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Det problem som den föregående
ärade talaren här har utvecklat
har säkerligen stor betydelse.

Emellertid måste man ju här konstatera,
att de myndigheter, som närmast
ha att ur statens synpunkt övervaka
vården av barn, inte äro intresserade
av inrättande av veckohem utan i stället
peka på att detta system skulle medföra
sådana nackdelar, att det ur samhällets
synpunkt inte är att tillråda.
Man förmenar nämligen, att om barnen
skulle inplaceras i hem och vistas där
under veckans arbetsdagar och sedan
under fritiden, söndagar och helgdagar,
vistas i hemmen, blir deras tillvaro så
splittrad, att det kan anses vara till
nackdel för den fostran barnen skola
undergå. De bli inte hemma vare sig i
sitt egentliga föräldrahem eller i veckohemmen,
utan de bli så rotlösa, att de
komma att ta stor skada till men för
hela deras framtid. Det är närmast ur
den synpunkten som myndigheterna
ställt sig ganska tveksamma inför denna
anordning.

Ur statsutskottssynpunkt ligger ju frågan
så till att det pågår utredning angående
den öppna barnavården, och
intill dess denna utredning är slutförd,
finnes ju knappast någon anledning för
riksdagen att påkalla utredning rörande
det spörsmål som här är bragt under
debatt. Det är närmast detta som bär
föranlett statsutskottet att komma till
den ståndpunkt, som den ärade motionären
ur sin synpunkt ansåg vara otillfredsställande,
nämligen att hemställa
att motionen icke måtte till någon riks -

dagens åtgärd föranleda. Riksdagen gör
inte gärna någon ny framstöt i en fråga,
som är föremål för utredning, utan det
stereotypa svaret på motioner i sådana
frågor blir just det som det blivit i
förevarande fall.

Jag ber med vad jag nu anfört att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSON i Norrköping: Herr
talman! Statsutskottets talesman nämnde,
att utredning pågår om den öppna
barnavården, men i utskottets motivering
för avslag på motionen talas enbart
om de besvärligheter som här angivits
vad beträffar barnens uppfostran. Jag
tar därför inte så allvarligt på talet om
utredning, ty om denna varit avgörande
för utskottets ståndpunktstagande,
skulle väl utskottet särskilt nämnt detta
och jämväl angivit när nu ifrågavarande
spörsmål kan tänkas bli löst.

Med anledning av att utskottet framhållit,
att formen veckohem inte är
önskvärd, vill jag säga, att frågan om
inrättande av veckohem måste ses mot
bakgrunden av de faktiska förhållandena
i samhället. När industriföretagen
avlöna så uselt, att det inte är möjligt
för en arbetarfamilj att leva på ena
makens inkomst, måste man ha veckohem.
Eller vad skall den del av de
50 000 textilarbetare göra, som nu
tvingas springa till släkt och vänner
med sina barn tidigt på morgontimmarna
för att få ha dem borta under dagen,
medan de arbeta? Det är väl här som
på många andra områden i samhället,
att man tvingas lämna bidrag till vissa
former av social hjälpverksamhet, trots
att de kanske i stort sett inte äro önskvärda.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall till dtn i
ämnet väckta motionen; och fann herr
talmannen förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr

Lördagen den 19 juni 1948.

Nr 25.

Motioner ang. förbättring av mödrahjälpstandvården.

Johanson i Norrköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 177, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

178, i anledning av väckt motion om
sjukersättning åt vikarierande ekonomisten
vid Umedalens sjukhus Thyra
Olofsson.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Motioner ang. förbättring av mödrahjälpstandvården.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

179, i anledning av väckta motioner angående
utredning om åtgärder till förbättring
av mödrahjälpstandvården.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Fru SVEDBERG: Herr talman! Utskottet
har i sitt avstyrkande av motionerna
angående utredning om förbättring
av mödratandvården givit motionärerna
riitt beträffande vikten av att
förebyggande åtgärder på området vidtagas.
Vi motionärer voro väl medvetna

om att bristen på tandläkare just nu
omöjliggjorde realiserandet av planen
på förebyggande mödratandvård, men
vad vi ville var, att en utredning skulle
göras för att man skulle få fastslaget
sambandet mellan moderns hälsa under
havandeskapet och barnets tänder. Jag
har i min hand en utredning från Hallands
län beträffande småbarnens tänder,
vilken dock inte är officiell. Enligt
denna utredning ha de småbarn, vilkas
mödrar haft god hälsa under grossessen,
mycket bättre tänder än andra barn.
Förebyggande åtgärder betala sig ju i
det långa loppet mycket bättre än att
söka reparera först sedan skadan redan
bär skett. Vi hoppas, att vederbörande,
trots att motionen blivit avstyrkt, skola
ha denna fråga för ögonen, och att vi
i en framtid skola få tandläkare knutna
till mödravårdscentralerna, dit mödrarna
i tid kunna vända sig. Jag förutsätter
också, att de mödravårdscentraler,
som redan nu ha tandläkare knutna
till sig, kunna ge mödrarna tandvård
på ett tidigt stadium.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 180, i anledning av väckt motion
angående statsbidrag till kommuner för
anordnande av resor till vallokal vid
allmänna val;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ls
proposition angående bidrag till vissa
plankostnader m. m.;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till statens
biltrafiknämnd för budgetåret 1948/49;
och

nr 183, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avsättning till statens
automobilskattemedelsfond.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1948.

Ändring i civilförsvarslagen m. m.

§ 14.

Ändring i civilförsvarslagen m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i civilförsvarslagen den
15 juli 1944 (nr 536) samt fortsatt giltighet
av samma lag, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 20 februari 1948 dagtecknad
proposition, nr 81, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen hilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
ett i propositionen intaget förslag till

lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536) samt fortsatt
giltighet av samma lag.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft ett antal
i anledning av densamma väckta
motioner.

I de likalvdande motionerna nr 270
i första kammaren av fru SjöströmBengtsson
in. fl. och nr 425 i andra
kammaren av herr Thapper in. fl. hade
yrkats, att riksdagen måtte avstyrka i
propositionen framlagt förslag om obligatorisk
tilläggsutbildning i sjukvård i
högst 10 timmar om året för 18-åriga
kvinnor inom tätorter.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionen II: 430 bifalla propositionen
nr 81;

B. att motionerna 1:268 och 11:421
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i motiveringen anfört;

C. att motionerna 1:269 och 11:423
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i motiveringen anfört; samt

D. att motionerna 1:270 och 11:425
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i motiveringen anfört.

Utskottet hade i sin motivering uttalat,
bland annat, att den i propositionen
föreslagna utbildningsplanen måste
anses såsom ett minimum, varför utskottet
avstyrkte bifall till det i motionerna
I: 270 och II: 425 framställda yrkandet
om slopande av tilläggsutbildning
i sjukvård för 18-åriga kvinnor.

Reservation hade avgivits av herrar
Björkman och Carl Eric Ericsson samt
fru Ewerlöf.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken ÖBERG: Herr talman! Det är
med en viss besvikelse och förvåning
som jag vid genomläsandet av detta utskottsutlåtande
funnit, att ett enhälligt
utskott förordat obligatorisk tilläggsutbildning
för flickor i 18-årsåldern
inom områden med särskilt civilförsvar.
Jag har såväl inom civilförsvarsutredningen
som genom undertecknandet
av motionen 425 framhållit min
uppfattning att, om man ville göra civilförsvaret
så populärt som möjligt,
något som det f. n. inte är, skall man
undvika tvångsåtgärder så långt det låter
sig göra. Detta är en av orsakerna
till att jag inte kan dela den uppfattningen,
att riksdagen skulle uttala sig
för en obligatorisk tilläggsutbildning
för flickor i 18-årsåldern.

En annan svaghet i fråga om denna
utbildning, som påpekats såväl av oss
reservanter i utredningen som av motionärerna,
är den stora bosättningsrörligheten
hos de yngre årsklasserna,
som leder till att de som fått denna
tilläggsutbildning kanske, när ett farofyllt
läge eventuellt inträffar, inte alls
befinna sig inom område med särskilt
civilförsvar, utan dit ha inflyttat personer
från andra områden, som inte
alls ha fått denna utbildning, och då
stå ju samhällena med särskilt civilförsvar
lika hjälplösa. Härtill kommer, att
man kan fråga sig om värdet av dessa
tio dagars extra utbildning kan stå i

Lördagen den 19 juni 1948.

Nr 25.

rimlig proportion till de kostnader,
som denna utbildning drager med sig,
och om man inte kunde få utbildningen
på ett billigare sätt. Ett annat förhållande,
som man kanske bör beakta litet
mer än man enligt min mening
gjort här, är, vad den grupp som frågan
närmast berör, nämligen kvinnorna
själva, har för uppfattning i saken.
Vid en mångfald möten landet runt, där
jag redogjort för betänkandet och haft
tillfälle att höra kvinnornas uppfattning,
har jag funnit, att det klart framgått,
att de äro villiga att så långt som
möjligt hjälpa till inom civilförsvaret,
men att de ansett, att den extra utbildning,
som man tänkt sig för 18-åringarna,
bör inpassas i andra sammanhang
och bibringas dem på frivillighetens
väg. .lag hade också tillfälle att tillsammans
med några ledamöter av utredningen
resa omkring i Europa och
höra kvinnornas synpunkter där på en
frivillig eller en obligatorisk utbildning.
Man sade från de kvinnohåll, som jag
kom i kontakt med, att man för sin
del trodde att det lättast skulle gå att
bland kvinnorna få förståelse för civilförsvaret,
om utbildningen skedde på
frivillighetens väg.

Vi finna också, att bland de kvinnor,
som undertecknat motionerna, finnas
sådana som ha stor kännedom om hur
kvinnorna ute i landet se på dessa frågor.
Av de olika remissvaren framgår
dessutom, att t. ex. Folkpartiets kvinnoförbund,
som säkerligen representerar
en rätt stor skara kvinnor, har samma
uppfattning. Förbundet framhåller att
utbildningen kan ske i redan befintlig
och planlagd utbildnings- och kursverksamhet
vid skolor, universitet, yrkesutbildningsanstalter,
föreningar och
på arbetsplatser. Förbundet säger sig
slutligen vara övertygat om att bättre
resultat nås på frivillighetens väg. Även
Socialdemokratiska kvinnoförbundets
styrelse, som för någon tid sedan var
samlad och som representerar närmare
50 000 kvinnor, har i en skrivelse —

2— Andni kammarens protokoll HUS.

Ändring i civilförsvarslagen m. m.

som på grund av något missöde blivit
liggande kvar i statsutskottet — uttalat
sin mening genom att ansluta sig till
den reservation som framförts i utredningen
av herr Thapper och undertecknad.
Det finns visserligen en grupp
kvinnor, nämligen Högerns centrala
kvinnoråd, som dock representerar ett
mindretal, som vill ha denna utbildning.
Kvinnorådet vill t. o. m. gå litet
längre, då det stöder den reservation,
som inom utredningen framförts av
herrar Håstad och Lemmel samt civilförsvarsstyrelsens
representant, herr
Lundquist, och vars yrkande går ut på
en extra utbildning för kvinnor i åldern
35—40 år.

När man läser utskottsutlåtandet kan
man, tycker jag, närmast draga den
slutsatsen, att utskottet hade varit rätt
benäget att följa just detta mindretals
uppfattning, detta kanske på grund av
att vederbörande haft en så skicklig
förespråkare inom utskottet som fru
Ewerlöf. Utskottet yttrar nämligen:
»Ehuru utskottet hyser viss tveksamhet
om möjligheten att på den väg som föreslagits
i propositionen nr 81 upprätthålla
nöjaktig beredskap inom hemskyddet,
vill utskottet icke för närvarande
förorda en mera omfattande utbildningsplan.
Som förslaget måste anses
som ett minimum, avstyrker utskottet
bifall till det i motionerna I: 270
och 11:425 framställda yrkandet om
slopande av tilläggsutbildning i sjukvård
för 18-åriga kvinnor.» Så slutar
utskottet med att hemställa, att motionerna
måtte anses besvarade med vad
utskottet anfört.

Om man nu icke inom utskottet fäst
sig så mycket vid vad kvinnorna anse,
finnas • dock ett par remissinstanser,
vars uppfattning i sakfrågan väl ändå
borde ha beaktats och vilka säkerligen
äro minst lika intresserade av att kvinnorna
få utbildning i sjukvård som någonsin
utskottet. Medicinalstyrelsen säger
nämligen, att frågan om utbildningen
i sjukvård för närvarande är före Xr

25.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1948.

Ändring i civilförsvarslagen m. m.

mål för utredning i annat sammanhang
samt att lösningen måste anpassas efter
vad som kan bli bestämt om utbildningen
i olika lägre och högre skolformer
samt specialutbildningen vid husmodersskolor,
lanthushållsskolor och
sjukhus. Svenska stadsförbundet säger
sig icke vara övertygat om att den ifrågavarande
sjukvårdsutbildningen skulle
bli av sådant värde, att den borde ifrågakomma.
»Hittillsvarande erfarenheter»,
säger förbundet, »tala för att dylik
utbildning icke bör anordnas
tvångsvis. Mot frivilliga utbildningskurser
med samma syfte och planläggning
synes däremot intet vara att erinra.
»

Dessa uttalanden borde väl ge besked
om att varken reservanterna i utredningen
eller motionärerna stå ensamma
i sin uppfattning utan att denna delas
av stora grupper i vårt land.

Därför tyckte jag, såsom jag tidigare
nämnt, att det var litet underligt att
utskottets utlåtande var enhälligt i
fråga om utbildningen. Men då jag sedan
läste namnen under utlåtandet,
fann jag, att de, som eventuellt skulle
ha reserverat sig, av någon anledning
icke varit i tillfälle att vara med vid
behandlingen. Det kan kanske i någon
mån förklara enigheten.

Herr talman! Då det är min absoluta
övertygelse att man bäst gagnar civilförsvaret
genom att söka sig fram på
vägar, som göra denna försvarsgren populär,
och då enligt min mening inga
sakskäl framkommit vare sig i civilförsvarsutredningen,
där frågan grundligt
diskuterats, i propositionen eller i utskottsutlåtandet
— utskottet har väl
kanske icke haft tid att tränga så djupt
in i frågan — som kunna berättiga till
denna obligatoriska utbildning, vidhåller
jag min uppfattning, att utbildningen
bör ske på frivillighetens väg, och
då jag är övertygad om att Sveriges
kvinnor, om landet skulle råka i ett
farofyllt läge, komma att känna sin
plikt och göra sin insats i minst sam -

ma utsträckning som männen — det
ha de förresten redan bevisat, att de
kunna och vilja — ber jag att få yrka
bifall till de föreliggande motionerna
I: 270 och II: 425.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Jag
skall här inte gå in på civilförsvarsfrågan
i dess helhet, hur viktig och betydelsefull
den än är. Vi veta ju alla, att
kedjans styrka beror på den svagaste
länken, och vi veta också, att i detta
det totala krigets dagar oerhört mycket
hänger på att vi ha ett effektivt civilförsvar.
Genom ett civilförsvar kan
man icke vinna ett krig, men man kan
förlora det. Om civilförsvaret är svagt
och otillräckligt offras människoliv och
sker skadegörelse å värdefulla ting, något
som verkar utomordentligt nedrivande
på mentaliteten i krig.

Jag skall här något taga ställning till
frågan om kvinnornas sjukvårdsutbildning.
Den föregående talarinnan har
med stor vältalighet pläderat för att
den skall ske helt och hållet på frivillighetens
väg. Ja, det vore lyckligt, om
frivilligheten vore tillräckligt stark när
det gäller dessa saker. Men vi ha tyvärr
konstaterat i olika sammanhang,
att frivilligheten icke är tillräckligt
stark för att man skall kunna räkna
med en effekt av den vid de utomordentligt
svåra tillfällen, då den skulle
behövas.

Angående sjukvårdsutbildningen för
18-åringarna föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande,
och jag behöver därför
icke gå in på den saken. Jag skulle
däremot vilja säga några ord om vår
motion, vari förordas en utbildning för
kvinnor i åldern 40—45 år. Departementschefen
anser, att det kan vara ytterligt
betungande för kvinnor i den
åldern att komma ifrån sina hemsvsslor.
Men kvinnor i 40—45-årsåldern
ha med hänsyn till barnen relativt lätt
för att vara borta från hemmet under
en så kort utbildningstid som tio tim -

Lördagen den 19 juni 1948.

Nr 25.

mar, och enär utbildningen uteslutande
skulle gälla för de kvinnor, som ha
stadigvarande bostad inom civilförsvarsområdet,
tror jag icke att den kan
bli så betungande, framför allt inte i
proportion till den nytta den medför.
Om det förfärliga skulle inträffa, om
ett krig skulle drabba oss, äro väl alla
överens om att det är av den allra
största betydelse att så många som möjligt
åtminstone ha en elementär utbildning
i sjukvård. Och även om vi
skulle undgå detta förfärliga, så förstår
väl var och en, att en utbildning för
kvinnor i de elementära greppen i sjukvård
är av den allra största betydelse
för hemmen, för barnen, för släkt och
grannar. Det råder intet tvivel om att
en sådan kunskap är av stor och varaktig
betydelse även i fredstid.

Jag skall inte, herr talman, ställa något
yrkande. Jag har inte någon som
helst tanke på att kunna omvända någon
från utskottets inställning till denna
fråga, men jag har ändå velat framhålla
dessa synpunkter.

I detta anförande instämde fru Möller
och fru Boman.

Herr THAPPER: Herr talman! Även
om jag är övertygad anhängare av den
uppfattningen, att vi så länge vi måste
hålla oss med ett militärt försvar även
måste hålla oss med ett civilförsvar,
har jag beträffande dessa båda försvarsuppgifter
den uppfattningen, att
det gäller att göra en avvägning av vad
vi som ett litet land orka med i längden.
Denna avvägning är många gånger
sannerligen inte så lätt att göra. Det
finns enligt min mening risk för att
göra både för litet och för mycket. Vi
böra framför allt akta oss för att gå
för långt, att taga på oss bördor som
vi i längden inte mäkta bära. Detta
gäller också de krav, som man kan
ställa på medborgarna. Inom civilförsvarsutredningen
strävade vi därför
efter att komma fram till ett civilför -

Ändring i civilförsvarslagen m. m.

svar, inom vars ram det skulle kunna
skapas en beredskapsorganisation, som
i en kritisk situation kan svälla ut och
fylla sin uppgift även vid en framtida
hemortsbekämpning. Vi utgingo alltså
ifrån att det i fredstid skulle ske en
förskjutning till förmån för passiva åtgärder.

När det gäller utbildning och övning
— vilket ju debatten hittills mest har
rört sig om — kommer man naturligtvis
inte ifrån att en sådan måste äga
rum för vissa grupper, medan t. ex. en
massutbildning för hemskydd i viss utsträckning
torde kunna anstå, därest
tillgången på instruktörer säkerställes.
Vi voro således inom utredningen eniga
om att den hittillsvarande fredsutbildningen
för ungdom inte varit helt lämplig
med hänsyn till den stora bosättningsrörlighet,
som utmärker de yngre
årsklasserna. Skyldigheten att genomgå
grundläggande utbildning har endast
åvilat dem, som varit bosatta å orter
med särskilt civilförsvar. Denna olikhet
har inte varit lätt att förstå för
dem, som berörts av densamma. För
undvikandet av denna och andra olägenheter
voro vi inom utredningen
överens om att förlägga den grundläggande
utbildningen till skolorna. Enligt
utredningsmajoritetens förslag, vilket
också följts i propositionen och tillstyrkts
av utskottet, skulle emellertid
dessa olägenheter och denna olikhet
fortfarande äga bestånd när det gäller
de 18-åriga kvinnorna. Sådan utbildning
av 18-åriga kvinnor skulle alltså
alltjämt äga rum på orter, där man har
ett särskilt civilförsvar, men inte förekomma
på orter, där ett sådant saknas.
Som fröken Öberg tidigare erinrat om
voro hon och jag inom utredningen av
en annan uppfattning på denna punkt.
Vi ha ju också i eu motion i denna
kammare yrkat på att denna utbildning
för de 18-åriga kvinnorna icke skall
äga rum. Vi ha ansett att man även
beträffande denna utbildning kan lita
till frivilligheten eller att utbildningen

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1948.

Ändring i civilförsvarslagen m. m.

kan ske i annat sammanhang. Den rörlighet,
som enligt vad utredningen konstaterat
karakteriserar de yngre årsklasserna,
torde vara särskilt utmärkande
för de yngre kvinnorna. Man har
därför all anledning att ställa sig tveksam
till huruvida denna utbildning bör
förekomma endast för 18-åriga flickor,
bosatta på orter med särskilt civilförsvar.
En betydande del av denna kategori
samhällsmedlemmar flyttar säkerligen
till dessa orter efter sitt adertonde
år och andra flytta ut från dessa
orter efter denna ålder. Yi ha alltså
den uppfattningen, att denna tiotimmarsutbildning
för 18-åriga flickor enbart
på orter med särskilt civilförsvar
inte lämnar det resultat, som svarar
mot därmed förenade olägenheter och
kostnader.

Vi motionärer äro ju, som fröken
Öberg nyss erinrade om, heller ingalunda
ensamma om den uppfattningen.
Av remissvaren framgår, att exempelvis
medicinalstyrelsen anser, att utbildningen
i sjukvård bör ordnas i annat
sammanhang, och Svenska stadsförbundet
har bl. a. framhållit, att hittillsvarande
erfarenheter tala för att dylik
utbildning icke nu borde ifrågakomma
tvångsvis. Fröken Öberg nämnde ju
också, att samma uppfattning är rådande
inom två stora kvinnoförbund,
nämligen socialdemokratiska kvinnoförbundet
och folkpartiets kvinnoförbund,
vilka äro övertygade om att bästa
resultatet nås på frivillighetens väg.

Fru Ewerlöf sade i sitt anförande, att
en sådan utbildning inte går att ordna
på frivillighetens väg, utan att man behöver
tillgripa andra åtgärder. Jag
ställer mig för min del den frågan: Är
detta så säkert? Det kan oftast vara så,
att man med tvång motverkar det syfte,
som man vill nå. Erfarenheterna från
en rad frivilliga insatser, inte minst
på försvarets område, äro ju synnerligen
goda. För mig står det klart, att
det skulle vara en stor fördel, om man
inte gjorde denna utbildning till en

tvångsutbildning utan att den finge ske
på frivillighetens väg.

Herr talman! Jag vill alltså i likhet
med fröken Öberg yrka bifall till motionerna
nr 270 i första och nr 425 i
andra kammaren.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Det förslag som här föreligger
utgör, som väl alla känna till, ett försök
att inom ramen av nu gällande lag
och fastställd organisation skapa ett
mera effektivt civilförsvar än vi hittills
lyckats åstadkomma.

I den diskussion om civilförsvaret,
som förekommit både före och efter
tillkomsten av 1944 års lag, har det alltid
pekats på den brist på intresse hos
medborgarna, som man kunnat konstatera
över hela landet. Vi kunna säkerligen
alla från vår hemort vittna om
detta bristande intresse för att inte
säga denna rena liknöjdhet. Det är tyvärr
på det sättet, att det svenska folket
inte ägnar det intresse som det
borde åt denna sida av försvaret för
livet, friheten och brödbiten. Om man
söker utröna orsakerna till denna liknöjdhet,
tror jag att man i första hand
skall finna en sådan i svenska folkets
utpräglade benägenhet att som man
brukar säga sticka huvudet i busken,
när någon fara hotar. Man vill inte
föreställa sig, att den dag kan komma,
när det svenska folket överlag kan
känna sig manat att ropa till himlen
efter den hjälp, som man själv kunnat
skaffa sig genom att gardera sig i
förväg.

En anledning till denna liknöjdhet
torde väl också vara att söka däri, att
riksdagen vid antagandet av lagen 1944
— det var ju en kompromisslösning
som då kom till stånd — begick det
felet, att den gjorde civilförsvarslagen
tidsbegränsad. Ty man har nog på sina
håll resonerat så här: De där åren gå
väl, och sedan är ju lagen inte gällande
längre. Man kan sålunda hanka sig

Lördagen den 19 juni 1948.

Nr 25.

fram utan att vidtaga några effektiva
åtgärder.

Men framför allt ligger anledningen
till detta bristande intresse hos allmänheten
i det förhållandet, att utbildningen
och övningarna i civilförsvar
ha varit inte bara föga givande och i
långa stycken fullständigt meningslösa
utan i ett otal fall helt enkelt löjeväckande.
Jag behöver inte här framdraga
exempel på en sådan löjeväckande utbildning
och sådana skrattretande övningar.
Jag skulle tro att varje ledamot
av denna kammare av egen erfarenhet
kan vittna därom. Jag har själv i olika
sammanhang varit kommenderad till
utbildningskurser och övningar i civilförsvaret,
d. v. s. till luftskyddsförbundet
överlåten sådan utbildning. Jag begagnar
tillfället att öppet säga, att någonting
mera bedrövligt har jag aldrig
upplevat i hela mitt liv. Om jag skulle
ge kammaren en redogörelse för på vad
sätt man utbildar folk i brandskyddstjänst,
är jag rädd för att hela församlingen
skulle gapskratta. Man kommenderar
ut vuxna karlar, av vilka en stor
del under sitt långa liv varit med om
att släcka eldsvådor både på land och
i stad, för att lära dem hur man i farans
stund skall skydda samhället för
brand och förödelse. Där jag var utkommenderad
gick det till på följande
sätt. Jag skall bara anföra ett enda
exempel. Vi voro väl ett 40-tal man, som
utkommenderats från hemskyddsblock.
Vi delades då upp i brandpatruller på
tre man. Framför oss lågo små högar
av träull utlagda. Vid varje hög stod
en hink och vid varje hink låg en s. k.
svabb. Fn gubbe gick och tände på högen,
och brandpatrullen, tre vuxna karlar,
kommenderades fram för att släcka.
Förste mannen ryckte fram, doppade
ned svabben i hinken och gjorde som
värmlänningarna säger »dötte» på högen.
Men han fick inte släcka den helt
— det skulle vara något för de andra
två att släcka också. Det hela verkade
ungefär som när man ser tre grabbar

Ändring i civilförsvarslagen m. m.

stå och dela på en knäck. Jag har varit
med om sjukvårdskurser i samma stil,
där vi anlade första förband utanpå
vapenrocken.

Övningar av detta slag kunna ju inte
framkalla annat än löje men ett löje
blandat med förtvivlan, när man vet
vad saken gäller. I dessa för intresset
fullkomligt nedbrytande övningar ha vi
att söka allmänhetens — låt mig kalla
det avståndstagande från det hela. Förutsättningarna
för att det skall kunna
bli en uppryckning inom civilförsvaret
är bättre ledning, bättre ordnad utbildning.
Man kan ur andra lagutskottets
utlåtande läsa ut ungefär detta. Utskottet
har påpekat, att utbildningen bör
ske i civilförsvarets egen regi, alltså
icke överlåtas. Det heter i utskottets utlåtande,
att bruket att luftskyddsföreningarna
handha utbildningen bör inskränkas.
För min personliga del vill
jag gå ett stycke längre och säga, att
detta utarrenderande av en samhällsskyldighet
helt enkelt bör avskaffas så
snart detta är möjligt. Det har varit en
ingalunda billig s. k. utbildning, men
den bär varit till ytterlighet dålig. I
civilförsvarets egen regi och under civilförsvarets
ansvar böra utbildningen
och övningarna ske. Därpå böra vi enligt
min mening inrikta oss för framtiden,
om vi vilja knyta något intresse
till denna utomordentligt viktiga uppgift.
Den omständigheten, att man icke
bör överlåta utbildningen till frivilliga
organisationer, betyder inte, att man
skall avstå från att tillgodogöra sig de
frivilliga krafterna, tvärtom. Men vi
skola inte låta frivilliga organisationer
döda intresset hos de civilförsvarspliktiga.
Man skall inte med stöd av lagen
kommendera ut folk till övningar, som
framkalla skratt och löje.

Beträffande civilförsvarsorganisationen
ha jo inga väsentliga ändringar
företagits i det föreliggande förslaget.
Utskottet tillstyrker emellertid departementschefens
förslag, att de bevakningsuppgifter,
som tidigare ålegat

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1948.

Ändring i civilförsvarslagen m. m.

landstormspolisen, skola överlåtas på
civilförsvaret. Såväl i departementsförslaget
som i de sakkunnigas utlåtande
har rekryteringen och utbildningen av
denna bevakningspersonal diskuterats,
och man har räknat med att denna utbildning
skall kunna bedrivas under
den militära utbildningen eller i samband
med denna.

Jag fruktar för min del, att den utbildning
för civilförsvarstjänst, som
kommer att bedrivas under militärtjänstgöringen,
torde komma att bli
ganska begränsad. Jag har emellertid
ett förslag till lösande av denna fråga,
som jag här på nära håll skulle vilja
överlämna till inrikesministern. Varje
år avgå från hemvärnet en hel del hemvärnsmän,
som ha kommit upp i den
åldern, att de kanske nära nog känna
sig vara till besvär inom ett stridande
förband. Deras fysiska krafter eller
kanske rättare sagt deras rörlighet räcker
inte till för de många gånger
idrottsligt betonade övningarna. I dessa
mannar ha vi enligt min mening i viss
mån redan utbildade bevakningsmän,
som ingenting högre skulle önska än
att få övergå till civilförsvarets bevakningsavdelningar,
när de inte längre
anse sig kunna följa med inom ett stridande
förband. Dessa män äro oftast
utbildade som infanterister och ha därvid
också erhållit någon utbildning i
bevakningstjänst. Visserligen är civilförsvaret
till sin natur civilt och skall
så förbli, men jag frågar mig: Skola bevakningsavdelningarna
bli så civila, att
de inte skola bära vapen, när tjuvarna
nu för tiden i allmänhet äro beväpnade
med pistoler ? Skall vaktmanskapet bära
vapen, så är min rekommendation så
mycket mera värd. Vi ha bland dessa
gamla hemvärnsmän utomordentliga
skyttar, av vilka en del kunna hantera
vilket handvapen som helst. Detta var
alltså mitt förslag, som inrikesminstern
får med varm hand.

Motionsvis ha yrkanden framställts
om att även hemskyddsövningar skola

ordnas. Jag är av den meningen att
detta mycket väl skulle behövas, men
jag har också den uppfattningen, att vi
inte skola lasta på oss mer än vad vi
orka med. Vi böra i första hand se till,
att det inom det allmänna civilskyddet
blir ordnat med utbildning och övning
på ett förnuftigt och intresseväckande
sätt. Detsamma gäller beträffande sjukvårdskurser
för äldre kvinnor.

Två motionärer, fröken Öberg och
herr Thapper, ha yrkat bifall till en av
dem undertecknad motion, som vänder
sig mot den föreslagna utbildningen på
tio timmar för 18-åriga kvinnor. Fröken
Öberg vill inte vara med om några
tvångsåtgärder. Det tycker jag är märkvärdigt.
Fröken Öberg är ju civilförsvarssakkunnig
och har varit med om
att lägga fram ett betänkande, där det
icke yrkas, att den obligatoriska tjänsteplikten
på 30 resp. 60 timmar skall
uteslutas. Här har man alltså en möjlighet
att taga ut 30 resp. 60 timmar
tvångsvis, men fröken Öberg och herr
Thapper vilja helt enkelt förbjuda uttagandet
av fattiga tio timmar för utbildning
i den viktigaste av alla det civila
försvarets uppgifter, nämligen sjukvården.
Herr Thapper menade, att man
inte skall lägga på folk tyngre bördor
än de orka bära. Nej, det skall man naturligtvis
inte göra. Men är det så, att
18-åriga flickor i detta land inte orka
bära den börda, som ligger i att underkasta
sig 10 timmars utbildning i sjukvård
för att kunna anlägga ett första
förband, om de t. ex. hitta ett söndertrasat
barn, ja, då kunna vi lika gärna
ge upp med detsamma. Jag kan inte
finna att dessa tio timmar äro någonting
att pruta på.

Intet yrkande har framställts om att
lagen även denna gång skulle göras tidsbegränsad.
Det är min livliga förhoppning,
att något sådant yrkande icke heller
kommer att framställas. Om vi vilja
skapa ett effektivt civilförsvar, skola vi
följa Kungl. Maj:ts förslag och därjämte
se till, att det framtida arbetet

Lördagen den 19 juni 1948.

Nr 25.

kommer att bedrivas på ett sådant sätt,
att det svenska folket lär sig förstå vad
det gäller. Intresse för civilförsvaret
skapar man genom att för landets folk
tala om vad det betyder att ha ett civilförsvar
och vad det kan innebära att
vara utan ett sådant. Har man på det
sättet skapat intresse och förståelse för
saken, bör man också se till att man
inte lägger övningar och utbildning på
ett sådant sätt, att intresset svalnar
igen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ÖBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag har inga anlag till att vara
lika teatralisk som herr Olovson i Västerås.
Jag vill endast framhålla, att jag
inte är emot denna kvinnliga tilläggsutbildning
i och för sig, utan att jag
tvärtom anser att den är nödvändig.
Men jag har den uppfattningen, att den
går att genomföra på frivillighetens väg.

Jag har inte heller någon anledning
att i likhet med herr Olovson förlöjliga
det frivilliga arbetet. Jag tror på det
fortfarande, och det är därför jag intagit
den ståndpunkt jag gjort.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
är tacksam för att herr Olovson i Västerås
har tagit upp frågan om hur viktigt
det är, att utbildningen inom civilförsvaret
verkligen bedrives på sådant
sätt, att den väcker de deltagandes intresse
och förståelse. Jag delar herr
Olovsons uppfattning, att det hittills varit
mycket, som brustit i det hänseendet.
Och jag är fullt på det klara med
att det sätt, på vilket utbildningen och
övningarna bedrivits under krigsåren,
varit en bidragande orsak till den
ringa förståelse fiir civilförsvarets betydelse,
som stora grupper av vårt folk
ha visat.

Men jag skulle vilja fullfölja denna
tankegång ett steg vidare. Varför har
det blivit på detta sätt? Varför har man

Ändring i civilförsvarslagen m. m.

stått och »döttat» med svabbarna i Västerås?
Jag skulle nog tro, att utbildningen
på många håll varit bättre än som
framgår av det exempel herr Olovson
nämnde, men hans exempel har nog
ingalunda varit enastående. Som sagt,
varför har det blivit på detta sätt? Jo,
anledningen har varit, att civilförsvarsverksamheten
i hög grad fick improviseras
under kriget. Det gick så hastigt
och arbetet fick bedrivas med frivilliga
krafter. Därför var det mycket som
brast och mycket av psykologisk klokskap
som fattades. Jag har många
gånger, när jag talat till civilförsvarets
folk, varit inne på samma tankegång
som herr Olovson i Västerås, och jag
har alltid med kraft sökt understryka,
att nu får ingen utbildning sättas i gång
förrän den som leder den är så pass
kunnig, att han kan fånga intresset, och
utbildningsprogrammet så genomarbetat,
att det väcker förtroende hos dem,
som deltaga i utbildningen. När riksdagen
nu, som jag förmodar, kommer
att gå med på en utvidgning av utbildningsprogrammet
utöver den ram, som
gällt under de senaste åren, är det alltså
min bestämda avsikt att se till, att
utbildningen icke sättes i gång i snabbare
tempo och i större omfattning än
att man har skäliga garantier för att
utbildningen hålles på en hög nivå.

Jag tror att detta är en absolut förutsättning
för att man skall kunna få
förståelse för civilförsvaret. Jag tar det
som en mycket angelägen försvarsuppgift
inom ramen för våra samlade försvarsanstalter,
att alla goda krafter
medverka till att bos det svenska folket
inskärpa vikten och betydelsen av att
vi här i landet upprätthålla ett civilt
försvar. Vi måste göra klart för civilbefolkningen,
att civilförsvaret är en
del av försvarsverksamheten, som direkt
kommer att gagna denna befolkning.
Civilförsvaret är ju endast en
enda stor skyddsorganisation för att så
långt det iir möjligt bevara det civila
samhället och skydda de civila med -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1948.

Ändring i civilförsvarslagen m. m.

borgarna under krig. Kan man hålla
utbildningen på den nivå, som herr
Olovson vill ha den, tror jag att det
skall ge ett mycket positivt bidrag till
den förståelsen.

Jag skall härefter be att få säga ett
par ord om den grundläggande utbildningen.
Detta är såvitt jag förstår faktiskt
den enda punkt, där några stridande
uppfattningar gjort sig gällande.
Från visst håll anser man att det förslag,
som framlagts i propositionen,
inte går tillräckligt långt, och man vill
utbygga den obligatoriska grundutbildningen
bland annat till att omfatta även
en årsklass kvinnor i åldern 35—40 år.
Från andra håll anser man att Kungl.
Maj:t gått alltför långt, när Kungl. Maj:t
föreslagit en obligatorisk grundutbildning
för de 18-åriga flickorna. Denna
utbildning vill man ha bort. Av vad jag
nu sagt framgår, att Kungl. Maj:ts förslag
innebär en kompromiss mellan
olika ståndpunkter, som kunna intagas
beträffande denna fråga.

Jag är fullt på det klara med att i
den mån man skall ordna en utbildning
årsklassvis, i den mån man skall ta den
breda allmänhetens till i anspråk för en
grundläggande civilförsvarsutbildning,
skall man så långt det över huvud taget
är möjligt lita till frivilligheten, och
man skall akta sig för att införa tvångsföreskrifter,
som för den som drabbas
därav te sig onödiga och oberättigade.
Det är fördenskull, som vi inte ansett
oss kunna gå med på att ålägga kvinnor
i mera mogen ålder en grundläggande
utbildning. Jag tror inte att läget
är sådant, att det kan anses aktuellt att
nu göra detta. Det är kvinnor som stå
mitt uppe i förvärvslivet, och henunakvinnorna
ha i den åldern sin tyngsta
barnuppfostringsbörda. Att komma med
krav på att de därjämte skola utbilda
sig i civilförsvaret, må vara i och för
sig berättigat, men jag tror inte att tiden
ännu är sådan, att vi behöva kräva en
sådan insats av dessa till mera mogen
ålder komna kvinnor. Jag hoppas emel -

lertid, att det skall vara möjligt att på
frivillighetens väg få fram stora grupper
av dessa äldre kvinnoårgångar till
grundläggande utbildning.

När det sedan gäller de unga flickorna
i 18-årsåldern, vill jag säga kammaren,
att denna utbildning, som vi ju
haft under de senaste åren, faktiskt är
den som visat det bästa resultatet. Som
jag tidigare i dag sade i första kammaren
är det den enda civilförsvarsutbildning,
som vederbörande ledare av utbildningen
haft någon större glädje av.
Eleverna ha varit intresserade, och
skolkningsprocenten har varit mycket
liten. Det har titt och tätt inträffat, alt
flickorna kommit och frågat, om de inte
kunde få fortsätta och lära sig mera.
Jag tycker detta är en naturlig och riktig
inställning från de 18-åriga flickornas
sida. Vi skola göra klart för oss, att
den utbildning de få på dessa tio timmar
inte är någon utbildning för krig
och örlig, om det nu skulle vara någon
som känner sig tveksam inför detta. Det
är i stället en utbildning, som varje
flicka och varje barnuppfostrare får
nytta av. De få lära sig de enklaste och
grundläggande reglerna för olycksfallsvård
och sjukvård. Det är sålunda en
utbildning, som de få mycket stor nytta
av ur rent fredsmässiga och civila synpunkter.
Jag sade tidigare i dag i första
kammaren, att om vi framdeles få en
sådan ordning i samhället, att flickorna
på annat sätt få tillräcklig utbildning i
detta hänseende, skola vi inom civilförsvaret
tacka och taga emot för denna
nyttiga gåva, och vi skola då med tillfredsställelse
slopa den obligatoriska
utbildningen i sjukvård för de 18-åriga
flickorna. Men som det nu ligger till
tror jag, att just denna utbildning är
ett mycket gott tillskott till civilförsvarskunskapen
inom vårt folk. Som
herr Olovson sade kommer just kännedom
om denna enkla första samarittjänst
att vara något, som varje kvinna
har nytta av, om något skulle hända
här i vårt land.

Lördagen den 19 juni 1948.

Nr 25.

Jag tror alltså att det är eu skälig
och hygglig kompromiss, som innefattas
i Kungl. Maj:ts förslag.

Det kan visserligen invändas mot förslaget,
att man bara skall utbilda flickor
i städer och samhällen, under det
att flickorna på landsbygden icke få
någon sådan utbildning, vilket till följd
av den omflyttning som sker i dessa
unga åldrar skulle ha till resultat, att
utbildningen inte kommer att ge vad
man ur civilförsvarets synpunkt vill att
den skall ge. Häremot vill jag emellertid
framhålla, att den rörlighet, som vi
ha i vårt samhälle, för närvarande går
med sin huvudströmning från landsbygden
till städer och samhällen. Ger
man alltså de 18-åriga flickorna i städerna
denna utbildning, komma de
flesta av dem att stanna kvar inom
orter, där man har en särskild civilförsvarsorganisation.

Jag skulle alltså vara mycket tillfredsställd
om kammaren på denna
punkt kommer att följa det förslag, som
innefattas i propositionen.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Efter de
anföranden, som nu hållits av herr
Olovson i Västerås och av statsrådet,
behöver jag inte bli mångordig. Men i
egenskap av motionär i frågan och ledamot
av kommittén på sin tid vill jag
i alla fall göra ett par uttalanden med
anledning av vad som yttrats under
debatten.

De problem som blevo oss förelagda
år 1945, när vi fingo i uppdrag att utreda
denna fråga, var dels frågan vilka
inskränkningar man skulle kunna göra
efter kriget och dels frågan hur man
skulle kunna upprätthålla en nöjaktig
beredskap. Jag vill betona att vi fingo
uppdraget år 1945 och att de resor,
som några av kommitténs ledamöter —
däribland fröken Öberg och herr Thapper
men inte undertecknad — företogo
till främmande länder, skedde år 1946,
alltså vid en tidpunkt, då man liksom

Ändring i civilförsvarslagen m. m.

hade slagit igen ute i Europa, då man
självfallet var utled på kriget och då
man levde i en relativt optimistisk
atmosfär. Sedan dess har läget, som vi
veta, tyvärr i högsta grad förändrats
och en mycket stark spänning har inträtt.
Även om jag inte har någon detaljerad
kännedom om hur man nu
förfar med civilförsvaret i övriga länder,
är jag alldeles övertygad om att
man ser på behovet av en beredskap
med helt andra ögon än man gjorde för
ett par år sedan.

Alltnog, vi ha försökt sammanjämka
oss så mycket som möjligt, och som
redan framhållits blevo vi oense strängt
taget endast beträffande utbildningstiden.
Denna fråga, som nu har diskuterats
så mycket, kan ju ses ur olika
synpunkter. Fröken Öberg och herr
Thapper ha varit särskilt angelägna
om att fasthålla vid tron, att man skulle
kunna nå det önskade resultatet på frivillighetens
väg. Till stöd för sin uppfattning
ha de bland annat åberopat
medicinalstyrelsen, stadsförbundet och
folkpartiets kvinnoförbund. Om man
läser propositionen nr 81, måste man i
alla fall säga sig, att det är en mycket
liten del av de många remissutlåtandena,
som fröken Öberg föredragit. Man
kan hänvisa till många andra remissutlåtanden,
avgivna av myndigheter
med mycket stor insikt på detta område,
vilka gå i helt annan riktning.
Jag vill för min del endast hänvisa till
att bland andra överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen
och landsorganisationen
intagit samma ståndpunkt som
kommitténs majoritet. Jag kanske i
detta sammanhang även hör nämna, att
i kommitténs majoritet ingingo representanterna
för samtliga partier utom
det av fröken Öberg och herr Thapper
representerade, alltså högern, bondeförbundet,
folkpartiet och kommunisterna,
jämte de icke politiska ledamöterna.
Vidare anser jag att man inte bör fästa
alltför stort avseende vid vad medicinalstyrelsen
här har sagt. Medicinalsty -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1948.

Ändring i civilförsvarslagen m. m.

relsen har visserligen varit tveksam beträffande
den föreslagna utbildningen
eller kanske avstyrkt densamma, men
detta har inte alls berott på någon undervärdering
av behovet av utbildningen.
Medicinalstyrelsen bar i stället
menat, att frågan borde lösas i annat
sammanhang. Men intill dess denna lösning
kommit till stånd, är det väl ändå
fråga, om man i nuvarande läge bör
slopa denna utbildning.

Nu har man bland annat anfört, att
genom den omflyttning som äger rum
inte alla de kvinnor, som ha behov av
denna utbildning, skulle få densamma.
Ja, då kan man fråga sig, om inte detta
är ett direkt belägg för att det finns
behov av utbildning av såväl män som
kvinnor i låt mig säga 40-årsåldern, ett
slags efterutbildning med tanke på den
civilförsvarsplikt, som båda grupperna
ha ännu ett par tiotal år. Genom en sådan
efterutbildning skulle man kunna
lösa detta omflyttningsproblem.

Vad resultatet av utbildningen beträffar
vill jag nöja mig med att hänvisa
till de uttalanden, som statsrådet Mossberg
här bar gjort. De uppgifter han
lämnat överensstämma med de upplysningar,
som civilförsvarsutredningen
fick från olika håll, nämligen att det är
ett stort intresse för och ett gott resultat
av dessa kurser.

Slutligen har man diskuterat frågan
om tvång eller icke tvång. I detta hänseende
måste jag helt och hållet instämma
med vad herr Olovson i
Västerås här yttrade. För mig kan inte
denna fråga om tio timmars sjukvårdsutbildning
i 18-årsåldern samt eventuellt
någon kompletteringsutbildning
senare vara av sådan beskaffenhet, att
man behöver taga fram de stora orden
om samhälleligt tvång. Tvärtom är väl
stämningen bland våra olika medborgargrupper
sådan, att man gärna fogar
sig i det, om man finner att en åtgärd
i och för sig är behövlig. Om alla förenar
sig att — såsom herr Olovson i
Västerås framhöll — understryka beho -

vet av en beredskap på civilförsvarets
område, så är det för mig utomordentligt
svårt att tro, att detta s. k. tvång
skall kunna möta några invändningar.

Till sist, herr talman, berördes här
frågan om vad vi orka med. Jag skall
bara beröra den synpunkten med ett
par ord, och jag bortser alldeles från
dessa tio timmar, som i och för sig inte
kunna vara någonting, som inte vem
som helst kan orka med. Om vi se
saken mera allmänt och undersöka vad
vi kunna orka med beträffande civilförsvaret,
så tycker jag det är naturligast,
att man jämför civilförsvarets kostnader
med övriga kostnader för försvaret.
Det är ju försvinnande små belopp
det här rör sig om i jämförelse med
vad vi betala för armén, flottan och
flyget. Civilförsvarskostnaderna uppgå
ju inte ens till en halv procent av
de årliga försvarskostnaderna, om man''
nu bortser från de speciella kostnadsstater,
som i år framlagts. Ändå vet var
och en, att ett framtida krig kan komma
att ställa mycket större anspråk på
civilförsvaret än på någon annan försvarsgren.
Kriget kan mycket väl taga
den formen, att vi helt enkelt bara bli
utsatta för bombanfall. Vi kanske inte
få någon armé att bekämpa här hemma,
ingen fiende försöker göra en invasion
i vanlig mening, utan man kommer kanske
att försöka pressa oss från luften.
I ett sådant läge ha vi endast civilförsvaret
att tv oss till. Därför tycker jag
det är en av de viktigaste försvarsreformerna
att sätta in civilförsvaret på
dess rätta och betydelsefulla plats i försvaret
i sin helhet. Detta gör man enligt
min mening inte genom att här diskutera,
om dessa tio timmar skola betyda
ett tvång eller inte, och inte heller genom
att så mycket tala om dessa utgifter.
I och för sig skall naturligtvis all
sparsamhet iakttagas och inga större
prestationer krävas av medborgarna
än man anser som absolut nödvändiga.
Men jämförelser måste här göras med
försvaret i övrigt.

Lördagen den 19 juni 1948.

Nr 25.

Ändring i civilförsvarslagen m. m.

Jag har, herr talman, tillsammans
med bland annat herr Sandler i första
kammaren väckt en motion om vissa
utvidgade beredskapsövningar. Jag förstår
att det i nuvarande läge icke skulle
tjäna någonting till att ställa ett yrkande.
Ur andra lagutskottets utlåtande
vill jag utläsa en mycket positiv inställning
till motionen. Det enda jag möjligen
reagerar emot är, att en kompromiss
i dessa frågor alltid skall anses
vara det, som ligger sanningen närmast.
Vad som är riktigt i detta fall kan
knappast avgöras på förhand, och om
ett förslag är gott avvägt eller om det
går för långt åt ena eller andra sidan
är svårt att säga, ty om vi ha en nöjaktig
beredskap eller inte beror på den
utrikespolitik vi ha att emotse i framtiden
och den eventuella utlösning, som
kan komma.

Trots att jag alltså skulle ha önskat,
att statsrådet gått något längre när det
gäller beredskapsövningar, så vill jag
dock vara den förste att uttala allt erkännande
för det stora intresse, som inrikesministern
genom sin proposition
och även på annat sätt lagt i dagen till
förmån för civilförsvaret.

Herr THAPPER: Herr talman! Herr
Olovson i Västerås är ofta en de drastiska
och starka ordens man. Jag har
personligen ingenting emot detta i och
för sig. Man måste emellertid ha klart
för sig, att detta ibland sker på bekostnad
av saklighet. Så var nog fallet, när
herr Olovson med sitt burleska ordval
kritiserade oss, som vågade ha en annan
mening än han i detta fall.

Herr Olovson i Västerås påstod, att
svenska folket inte ägnat denna fråga
tillräckligt intresse och att det skulle
ha stuckit huvudet i busken. .lag vet
inte vilka jämförelser herr Olovson
gjort i denna fråga. För egen del kan
jag emellertid inte finna annat än att
vi stå oss gott vid jämförelse med motsvarande
förhållanden i de flesta andra
länder.

Herr Olovson anförde som belägg för
sina påståenden, att det förekommit
civilförsvarsövningar med ett visst löjeväckande
inslag på det sätt han skildrade.
Jag skall gärna medge, att det
inte alls är omöjligt att sådant förekommit.
Jag måste emellertid fråga
mig, om herr Olovson, som ju ger sig
ut för att vara så positivt inställd till
denna fråga, verkligen tror att han kan
gagna saken genom att på detta sätt
dra löje över det hela.

Herr Olovson pläderade för att man
skulle överflytta dessa civilförsvarsövningar
i statlig regi. Men ha vi då någon
garanti för att det i så fall inte
skall behöva uppkomma liknande löjeväckande
situationer? Jag är rädd för
att vi inte kunna få någon garanti
härför.

När herr Olovson bemötte mig beträffande
utbildningen av dessa 18-åriga
kvinnor, uttryckte han sig något
drastiskt och påstod, att jag skulle ha
talat om bördor, som dessa kvinnor
inte kunde bära. Antingen har jag på
den punkten uttryckt mig mycket otydligt
eller också har herr Olovson svårt
att fatta.

När jag i mitt förra anförande berörde
dessa bördor, ställde jag civilförsvaret
i en viss motsatsställning till
övriga försvarsåtgärder. Detta kunde
väl knappast ha undgått herr Olovson.
Hur positivt inställd man än är till denna
fråga, kan man inte gå hur långt
som helst. Det måste alltid bli en avvägning
av vad fn i längden anse oss
kunna bära. Därefter gick jag i mitt
förra anförande över till att tala om
utbildningen. Jag förklarade att man
där oftast kommer mycket längre med
frivillighet än med tvång.

I fråga om tvångsåtgärder vill jag
även säga ett par ord till herr Håstad,
som också förstorade upp mitt uttryck
om tvång i detta sammanhang. Jag betraktar
inte det ifrågasatta tvånget mot
dessa 18-åriga kvinnor som ett samvetstvång
eller annat besvärligt tvång. .lag

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1948.

Ändring i civilförsvarslagen m. m.

har i stället kritiserat detta tvång ur
den synpunkten, att det motverkar det
resultat man vill uppnå, betta gäller
alldeles särskilt med tanke på att
tvånget inte skulle komma att omfatta
alla kvinnor här i landet.

Det torde inte vara herr Håstad obekant,
att vissa politiska partier särskilt
gärna tala om Krångel-Sverige. Enligt
min uppfattning är det stor risk för att
ett onödigt krångel i detta fall alls inte
kommer att leda till ett resultat, som
motsvarar ansträngningarna härför.

Ungefär så har jag bedömt denna
fråga. Jag tycker att man bör ha sinne
för ordens valör och inte förstora upp
och förvanska innebörden av andras
debattinlägg på det sätt som här skett.

Statsrådet Mossberg betonade i sitt
anförande, att det rörde sig om en
kompromiss. Detta påstående är alldeles
riktigt. Frågan blir emellertid alltid,
om en träffad kompromiss blivit
rätt avvägd.

Vidare är det riktigt, som statsrådet
sade, att det sker inflyttning till städer
och tätorter. Man vet dock inte, om
denna inflyttning kommer att ske före
eller efter det kvinnorna i fråga fyllt
18 år. Jag skulle tro, att inflyttningen
oftast sker efter det vederbörande fyllt
18 år, och då komma de icke i åtnjutande
av denna utbildning. Vidare sker
det ju en viss utflyttning även ifrån
dessa tätorter.

Om man alltså bedömer denna fråga
i sin helhet, är det enligt min uppfattning
uppenbart, att man på frivillighetens
väg når minst lika långt som genom
tvångsåtgärder. I varje fall ställer
jag mig mycket tvivlande till om man
kan nå resultat med den föreslagna utbildningen.
Jag tycker att herr Olovsons
förlöjligande av tillvägagångssättet
vid denna utbildning snarast talar
för ett icke bibehållande därav. Denna
utbildning skulle ju bli den enda kvarvarande
obligatoriska på detta område,
sedan man lagt utbildningen till skolorna.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare
framställda yrkande om bifall till
motionen.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Herr Thapper är ledsen över att
jag skulle ha dragit löje över hittills
bedrivna övningar inom civilförsvaret.
Det är inte alls på det sättet. Jag bär
talat om att övningarna bedrivits på ett
sådant sätt, att de dragit löje över sig
själva. Detta förhållande vill jag att vi
skola försöka komma ifrån.

Nu frågar herr Thapper mig om det
finns någon garanti för att det hädanefter
blir bättre än det hittills varit.
Den frågan skola väl de civilförsvarssakkunniga,
som lagt fram detta förslag,
svara på, och dit hör bland annat herr
Thapper! Departementschefen har trott
sig kunna skapa ett bättre sakernas tillstånd
genom att följa de sakkunniga,
till vilka bland andra ha hört herr
Thapper, fröken Öberg samt herr Linderot
i första kammaren. Även i utskottet
ha vi trott på samma sak, och
därför ha vi följt Kungl. Maj :ts proposition
på varje punkt. Om det är så
att herr Thapper fortfarande tvivlar på
att det skall bli bättre, då får han själv
taga saken under förnyat övervägande.

Herr THAPPER: Herr talman! Först
vill jag bespara herr Olovson i Västerås
hans omsorg om mig, då han tycks
tro att jag som utredningsman skulle
känna mig ledsen. Så är inte alls fallet.

Det är självklart att vi inom denna
utredning sökt lägga upp hela denna
fråga på ett sådant sätt, att den inte
skulle dra något löje över sig. Detta
har varit vår avsikt, men jag vågar inte
förutsäga, huruvida vi lyckats i detta
vårt uppsåt eller inte. Det konnner naturligtvis
alltid att finnas personer med
herr Olovsons burleska förmåga, vilka
kunna förstora missgrepp i olika sammanhang.

Jag har för övrigt en gång tidigare
hört den skildring, som herr Olovson

Lördagen den 19 juni 1948.

Nr 25.

här gav. Även om det är nyttigt att dylika
saker påtalas, är det dock inte så
säkert, att man genom att upprepa detta
alltför ofta så att säga benyttar det
man verkligen önskar framgång.

Jag kan försäkra att vi inom utredningen,
när vi sysslat med dessa frågor,
ingalunda accepterat allting på
detta område såsom förträffligt. Så har
långt ifrån varit fallet. Självfallet måste
hela denna fråga bedömas uteslutande
från sakliga utgångspunkter, om man
vill nå bästa möjliga resultat.

För att åter anknyta till ett av mig
i mitt förra anförande bemött argument
från herr Olovsons sida, så vill
jag till sist förklara att det civilförsvar,
som hunnit skapas här i landet, säkert
står sig relativt gott vid en jämförelse
med motsvarande förhållanden i andra
länder.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, biföll kammaren på
därå av herr talmannen framställda
propositioner till en början vad utskottet
i punkterna .4, B och C hemställt.

Beträffande punkten D gav herr talmannen
härpå propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till de i ämnet väckta motionerna
I: 270 och II: 425; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Thapper begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets förevarande utlåtande
nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de i ämnet väckta motionerna.

Anslag till civilförsvaret m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 15.

Anslag till civilförsvaret m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1948/49 till civilförsvaret m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr MÅRTENSSON: Herr talman!
Jag förstår att det i detta läge knappast
hör till god ton att försöka föra återhållsamhetens
talan. När man emellertid
tagit del av personalstaterna för civilförsvarsstyrelsen
är det svårt att underlåta
att ställa frågan, om det är nödvändigt
med en så stor och omfattande
personalstat för denna styrelse. Då civilförsvarets
.organisation genomfördes
år 1944 förordades, om jag inte missminner
mig, att denna organisation
skulle göras elastisk; den skulle kunna
utökas vid krigstillstånd men kunna
göras mindre under fredliga förhållanden
och då hållas inom en mycket snäv
ram. Det kan knappast göras gällande,
att dessa förutsättningar blivit uppfyllda
när det gäller den centrala styrelsen.

Enligt nuvarande organisation består
civilförsvarsstyrelsen av en generaldirektör
och 85 tjänstemän av högre och
lägre grad. Civilförsvarsutredningen
förordade eu viss begränsning av denna
organisation. Dess förslag gick ut
på att det skulle finnas en generaldirektör
och 62 tjänstemän i olika grader.
Om vi se i den föreliggande pro -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1948.

Anslag till civilförsvaret m. m.

positionen, nr 82, så har där skett en
obetydlig nedprutning, men i proposition
nr 233 har föreslagits, att civilförsvarsstyrelsen
även i framtiden skall
ha ungefär samma personalstat som
den för närvarande har.

Jag förstår till fullo, att styrelsen under
full civilförsvarsberedskap bör ha
ungefär den sammansättning, som fÖEeslagits
av civilförsvarsutredningen. Jag
har dock svårt att förstå vad denna
omfattande organisation skall ha för
uppgift under normala och fredliga förhållanden.
Enligt det förslag, som nyligen
antagits beträffande utbildning
av civilförsvarspliktiga, skall denna
utbildning till stor del förläggas till de
olika skolorna. Beträffande den mera
aktiva personalen inom civilförsvaret
skall denna åtminstone i viss utsträckning
utbildas av privata organisationer.
Se vi på den omfattande förrådsverksamhet,
som en inrättning som eivilförsvarsorganisationen
måste ha, så
kommer denna verksamhet ingalunda
att skötas av den centrala styrelsen,
utan den kommer i största möjliga utsträckning
att handhas av de lokala
organisationerna. Det talas vidare i
propositionen om att civilförsvarsstyrelsen
bör bedriva egen. forskningsverksamhet.
Jag förstår mycket väl att
det kan råda delade meningar på den
punkten. Jag har emellertid den uppfattningen,
att den egentliga forskningsverksamheten
på detta område
inte gärna kan bedrivas av civilförsvarsstyrelsen.
Den forskningen far
nog i största utsträckning handhas av
de militära forskningsanstalterna.

Nu gör man sig den frågan: Vad är
det för stora uppgifter som återstå för
den centrala styrelsen? Jag har den bestämda
uppfattningen, att styrelsen under
normala förhållanden utan några
som helst olägenheter skulle kunna
nedskäras till hälften eller kanske till
och med till en tredjedel av vad som
här föreslås.

I frågans nuvarande läge och med

tanke på det beslut kammaren fattade
i föregående fråga förstår jag, att det
är ganska meningslöst att framställa
något yrkande. Jag vill dock vädja till
herr statsrådet, att han följer utvecklingen
på detta område synnerligen
noga och ser till, att trots att denna
organisation blir permanent den dock
får vara elastisk, inte endast på papperet
utan även i verkligheten, så att den
kan nedskäras rätt väsentligt, när fredliga
och normala förhållanden äro rådande.

Jag delar i väsentliga stycken det
som sades av herr Olovson i Västerås,
då han framhöll, att om vi skola ha
något civilförsvar så bör detta göras
effektivt. Jag har emellertid, herr talman,
den bestämda uppfattningen, att
civilförsvarets effektivitet inte är beroende
på om vi ha en stor och omfattande
topporganisation. Civilförsvarets
effektivitet är i stor utsträckning
beroende på den personal vi ha i de
olika orterna, i civilförsvarsområdena.
Det är beroende på om vi ha dugande
och intresserade civilförsvarschefer
och om vi ha dugande och intresserade
tjänstegrenschefer. Ha vi inte duktiga
män på dessa poster, då blir inte civilförsvaret
effektivt, även om vi ha en
aldrig så stor och dyrbar topporganisation
för detta försvar.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 16.

Föredrogs punktvis jordbruksutskottets
utlåtande nr 63, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående
slutlig reglering av riksstaten för budgetåret
1947/48 in. in., såvitt angår
nionde huvudtiteln.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 17.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr

Lördagen den 19 juni 1948.

Nr 25.

talman! Jag hemställer, att å föredragningslistan
för nästa sammanträde
bland två gånger bordlagda ärenden
främst måtte uppföras sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 1, statsutskottets utlåtande nr 160
och statsutskottets utlåtande nr 4 samt
övriga ärenden i den ordning de förekomma
å dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 18.

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
varuutbytesöverenskommelse mellan
Sverige och Schweiz; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll rörande handeln mellan Sverige
och Förenta staternas-Storbritanniens
ockupationszoner i Tyskland;
statsutskottets utlåtanden:
nr 184, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret
1948/49;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till avsättning till försäkringsinspektionens
fond in. in.;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. m., i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. in., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
, verksamhetsområde; nr

188, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avskrivning av
ett direktören B. V. Orre beviljat lån;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgivande av livränta
till T. A. B. Johansson in. fl., så -

vitt propositionen hänvisats till statsutskottet; nr

190, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förlängning av
statens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag;

nr 191, i anledning av väckt motion
om ersättning till värnpliktige K. G.
Sjöberg för skada, ådragen under militärtjänstgöring; nr

193, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till omkostnader i samband
med inköp och inlösen av ved
in. m.;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. in. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
in. in., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

196, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till fångvården
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag till ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete
in. in.;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående dyrtidstillägg å
vissa livräntor in. m. i anledning av
olycksfall eller yrkessjukdom;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning angående dyrtidskompensation
åt personer, vilka i anledning av
olycksfall eller sjukdom, som inträffat
efter 1941 års ingång, äro berättigade
till sjukpenning eller livränta enligt
vissa förordningar;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till allmänna indragningsstaten; nr

201, i anledning av väckta motioner
om utredning angående byggande

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1948.

av en skolbyggnad åt barnmorskeläroanstalten
i Stockholm;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor rörande
skärgårdstrafiken jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 203, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 56, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.; och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om värnskatt på grund av 1948 års
taxering;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 47, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående pension åt vissa
justerare av mått och vikt m. fl.; och
nr 49, i anledning av väckta motioner
om reglering av pensionsförhållandena
för konstitutionsutskottets sekreterare
S. V. Holm; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 § prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303)
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, dels ock väckt motion angående
vissa ändringar i prisregleringslagen;

nr 46, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni
1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs län,
dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 47, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till bubutikstängningslag,
dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition angående vissa frågor rörande
skärgårdstrafiken, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott;

nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 19 § första stycket lagen
om arbetarskydd, dels ock en i ämnet
väckt motion; och

nr 51, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av
förordningen den 15 december 1944
(nr 779) om kristillägg å daghjälp från
erkända arbetslöshetskassor, dels ock
en i ämnet väckt motion.

§ 19.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet:

nr 314, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
protokoll rörande handeln mellan Sverige
och Polen under tiden 1 maj 1948
—30 april 1949;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
överenskommelse rörande varuutbytet
mellan Sverige och Norge; och

nr 316, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
ett mellan Sverige och Norge träffat avtal
om vissa fiskerifrågor;

från statsutskottet:

nr 326, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal rörande Stockholms och Göteborgs
högskolors . framtida ställning
m. m.;

nr 327, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till universitetssjukhusen; nr

328, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inrättande av en

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1948.

Interpellation ang. upphandlingen av kontorsmateriel m.
inrättningar.

arbetarskyddsstyrelse och förstärkning
av yrkesinspektionen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till riksförsäkringsanstalten; nr

330, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. m., i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

331, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående löneklassplacering
av viss personal, som övergått i
statens järnvägars tjänst i samband med
statsförvärv av enskild järnväg;

nr 332, i anledning av riksdagens år
1947 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden den 1 juli 1946—30 juni 1947
jämte vissa motioner;

nr 333, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag för budgetåret
1948/49 till särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders barn m. m.;

nr 334, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag för budgetåret
1948/49 till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga under femte
och elfte huvudtitlarna;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om upphörande av statistiska
tabellkommissionens verksamhet;
och

nr 336, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående den allmänna bostadspolitikens
organisation m. m. jämte
i ämnet väckta motioner; samt

från jordbruksutskottet nr 337, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående stödåtgärder för maskinhållningen
inom jordbruket jämte i ämnet
väckt motion.

3 — Andra kammarens protokoll 19b8.

m. för statens verk och
§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

§ 21.

Interpellation ang. upphandlingen av
kontorsmateriel m. m. för statens verk
och inrättningar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HJALMARSON, som anförde:
Herr talman! Vid olika tillfällen har
man i ämbetsverken gjort ganska nedslående
erfarenheter av den centrala
upphandling av kontorsmaterial och inventarier
samt diverse andra förnödenheter,
som äger rum i kungl. krigsmaterielverkets
och generalpoststyrelsens
regi.

KKV har absolut monopol på leveranser
av all slags materiel till krigsmakten,
ehuru KKV numera åtminstone
temporärt tycks ha släppt inköpen av
förbrukningsmaterial såsom papper
m. m. fria, och dessutom på kontorsinredning
och -maskiner till de civila
ämbetsverken, medan posten har ett
lika obestritt monopol på leverans av
skrivmaterialier till de civila ämbetsverken.
Principiellt tillåtas inga köp i
den fria marknaden, såvitt inte dispens
av en eller annan anledning kan utverkas.
KKV har under senare tider varit
ganska villigt att medge dispens, men
posten har hållit betydligt stramare
tyglar. Även i sådana fall, då kunderna
visat tydligt missnöje med kvaliteten
hos de genom posten centralt upphandlade
förnödenheterna och bättre vara
funnits tillgänglig i den öppna marknaden,
har posten hållit styvt på sin rätt
att vara sina kunders ensamleverantör.

Tvånget att anlita centralupphandlingsverken,
alldeles oberoende av huruvida
det är för kunden förmånligt eller
inte, leder i praktiken till oekonomiska
dispositioner. Dessa synas emellertid

Nr 25.

34 Nr 25. Lördagen den 19 juni 1948.

Interpellation ang. förslag till lag om rätt för hantverkare att sälja gods, som är
kvar hos honom.

relativt lätt kunna undvikas, därest ämbetsverken
principiellt och praktiskt
tillerkännas frihet att göra sina uppköp
direkt hos privata firmor, om dessa
kunna erbjuda fullgod vara till förmånligare
pris.

Det är dock icke endast prisfrågan,
som i detta sammanhang bör uppmärksammas.
Det är inte rimligt att statens
verk och inrättningar få dras med onödigt
långa leveranstider och ett papperskineseri,
som söker sin like. Särskilt
KKV har i detta avseende blivit
föremål för en hård kritik, som förefaller
berättigad. Det kan inte vara rimligt
att det i genomsnitt dröjer två månader
från det beställning avsänts till
KKV från någon kund tills den inköpsorderkopia
ingår, vilken är en bekräftelse
på att KKV vidtalat någon av sina
leverantörer att effektuera beställningen.
Och det synes knappast förenligt
med rationell arbetsordning eller kravet
på pappersbesparing, att denna inköpsorderkopia
utgöres av en diger
papperslunta, utvisande icke blott vad
KKV för ifrågavarande kund beordrat
hos en viss leverantör utan även vad
det hos samma leverantör beställt för
alla sina kunder landet runt. Därtill
kommer, att denna lunta tillställes beställaren
icke bara i ett exemplar utan
i lika många som antalet i beställningen
ingående varuslag. Beställer en kund
genom KKV ett bord, en stol, en lampa,
två bokhyllor och tre skrivmaskiner,
får han således fem luntor, samtliga
likalydande, men i den första är bordet,
i den andra stolen, i den tredje
lampan, i den fjärde bokhyllorna och
i den femte skrivmaskinerna understrukna
med rödpenna.

Vad särskilt KKV:s upphandling och
förmedling av kontorsmöbler beträffar,
kan man med skäl betvivla att den
ordning som hittills tillämpats är särskilt
ändamålsenlig. KKV har tillgång
till ett flertal leverantörer landet runt,
men någon direkt kontakt mellan den

egentlige kunden och leverantören förekommer
inte. KKV vidarebefordrar
kundens beställning till någon eller
några av sina leverantörer, och varan
granskas i sinom tid av KKV:s kontrollanter,
som förser den med kontrollstämpel.
Därpå levereras den direkt till
kunden. Det har inträffat flera fall, då
kontrollanten uppenbarligen varit okunnig
om det ändamål varan varit avsedd
att tjäna och denna vid framkomsten
visat sig olämplig. Man frågar sig, om
det inte vore betydligt enklare, att KKV
tillhandahölle sina kunder en förteckning
över leverantörer, som sälja kontorsmöbler
av godkänd modell till fastställda
priser, och köp kunde avslutas
direkt mellan kund och säljare.

Herr talman! Jag vill på grund av
vad sålunda anförts anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Anser herr statsrådet att det alltjämt
är önskvärt att bibehålla tvånget
för statens verk och inrättningar att anlita
de centrala upphandlingsverken för
inköp av kontorsförnödenheter och annan
kontorsmateriel?

2. Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga för att åstadkomma ett smidigare
och mindre arbetskrävande sätt
för kontakt mellan centralupphandlingsverken,
dess kunder och leverantörer
samt för att möjliggöra ett bättre
beaktande av kundernas önskemål?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22.

Interpellation ang. förslag till lag om
rätt för hantverkare att sälja gods, som
är kvar hos honom.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr KRISTENSSON, som yttrade:
Herr talman! I skrivelse den 5 februari
1943 hemställde Sveriges Hantverks -

Lördagen den 19 juni 1948. Nr 25.

Interpellation ang. förslag till lag om rätt för hantverkare att sälja gods, som är
kvar hos honom.

och Sinåindustriorganisation om utredning
av frågan om införande av en
särskild lagstiftning till undanröjande
av de kännbara olägenheter och förluster,
vilka drabba hantverkare och
mindre industriidkare genom att beställare
av arbeten icke inom rimlig tid
hämta och betala de beställda arbetena.
I skrivelsen framhöll organisationen,
att jämlikt köplagen tillverkare av beställda
nya ting i viss mån skyddas,
därest tillverkaren bestått materialet,
men att en hantverkare, som lagar en
gammal sak, icke bär någon vägledande
bestämmelse för de talrika fall, då ägaren
till den bearbetade varan underlåter
att lösa ut densamma.

I en senare skrivelse den 26 maj 1945
hemställde organisationen med hänsyn
till frågans ökade aktualitet, att ärendet
måtte behandlas snarast möjligt.

Som underlag för sin framställning
åberopade organisationen framställningar
från ett flertal till densamma anslutna
yrkesförbund. I dessa framställningar
ha yrkesförbunden framhållit,
att stora förluster åsamkas deras medlemmar
genom att kunder icke betala
reparationsarbeten samt att medlemmarna
även på annat sätt ha olägenheter av
alt gods, varå reparationsarbeten utförts,
icke hämtas. Sålunda har Sveriges
Skomakarmästareförbund anfört, att
dess 3 200 medlemmar uppskattningsvis
ha icke hämtade arbeten för minst 100
kronor per medlem stående i verkstadslokalerna.
Förbundet uppskattar de förluster,
som årligen åsamkas medlemmarna
till följd av kundernas försummelser,
till 10 000-tals kronor. Vidare
har framhållits, att värdet av de inlämnade
skodonen, innan de inlämnas för
reparation, i flertalet fall torde understiga
värdet av reparationen. Sveriges
Rokbinderiidkareförening har påpekat,
att bokbindarna många gånger måste
hyra dyrbara lokaler för bl. a. förvaring
av icke hämtade böcker. Icke sällan beordrar
en beställare inbindning av en

större upplaga av en bok i syfte att
uppnå ett billigare pris men uttager sedermera
endast en del av upplagan.
Sveriges Skrädderiidkares Samarbetskommilté
har understrukit, att klädesplagg,
inlämnade till renovering, ofta
kunna få hänga flera år utan att ägaren
låter höra av sig. Skräddaren får stå
risken av att plaggen bli omoderna och
sjunka i värde, varigenom den säkerhet,
som kan ligga i att han får behålla
plaggen tills de betalats, blir mindre
värd. Sveriges Glasmästeri- och Förgylleriidkares
Riksförbund, Sveriges Juvelerare-
och Guldsmedsförbnnd, Svenska
Optikerföreningen och Sveriges Sadelmakar-
och Tapetserarmästares Riksförbund
ha framhållit, att de lojala kunderna
bli lidande till följd av de anmärkta
missförhållandena. Vidare har
påtalats, att under nuvarande tider, då
det ofta är svårt att skaffa reparationsmaterial,
detta material kan bli använt
på reparation av gods, som får stå
kvar hos hantverkaren. Kostnaderna
för godsets vård har påpekats från flera
håll. I några framställningar har framhållits
risken för hantverkaren att, om
han till sist gör sig av med gods, som
enligt hans mening är värdelöst eller
som han antager kunden ha avstått
ifrån, kunden till sist ändock kommer
och gör anspråk på godset. Flera sammanslutningar
— t. ex. urmakareförbundet
och bokbinderiidkareföreningen
— ha åberopat, att hantverkaren lider
stora ränteförluster; han måste betala
arbetsmaterial samt vecka för vecka arbetslöner
till sina anställda men kan
sedan i åratal få ligga ute med dessa
pengar. Förbundet Sveriges Skönfärgerier
och Kemiska Tvättanstalter har
framhållit, att vid de kemiska tvättanstalterna
liksom vid varje tvättinrättning
kunder ofta underlåta att hämta
och utlösa till behandling inlämnat
gods, varjämte gods, som anstalten mottagit
till förvaring, icke alltid hämtas
på avtalad tid; fabrikerna och verkstii -

Nr 25.

3 G

Lördagen den 19 juni 1948.

Interpellation ang. förslag till lag om rätt för hantverkare att sälja gods, som är
kvar hos honom.

derna ha därför kostnader för förvaring
och tillsyn av godset, i regel utgörande
textilier och pälsvaror, som lätt
taga skada av exempelvis mal eller
värme.

I anledning av Hantverks- och Småindustriorganisationens
framställning
överlämnade dåvarande statsrådet och
chefen för justitiedepartementet frågan
för utredning till en inom departementet
särskilt tillkallad utredningsman.
Denne uppgjorde en promemoria, innehållande
utkast till lag angående hantverkares
rätt att sälja gods, som är kvar
hos honom. Enligt lagförslaget skulle
hantverkare, som hade att fordra arvode
för arbete å annans sak, då beställaren
försummar att lösa godset, äga att
sälja detsamma för beställarens räkning,
sedan minst sex månader förflutit
från det arbetet avslutades och fordringen
förföll till betalning. För att försäljning
skulle få äga rum, skulle dock
hantverkaren minst två månader dessförinnan
ha anmanat beställaren att
gälda arvodet vid påföljd att godset
kunde försäljas på offentlig auktion.
Försäljning på offentlig auktion skulle
dock icke vara nödvändig, om godsets
värde vore ringa. Om försäljningssumman
överstege hantverkarens fordran
jämte kostnaderna för försäljningen,
skulle hantverkaren utan dröjsmål tillställa
beställaren överskottet. Slutligen
föreslogs ett stadgande av innehåll, att
om godset uppenbarligen saknade försäljningsvärde,
hantverkaren i stället
för att sälja godset skulle äga bortskaffa
detsamma. Vad underrättelseplikten till
beställaren anginge föreslogs ett stadgande,
att om anmaning eller underrättelse
avsändes i rekommenderat brev,

skulle hantverkaren anses ha fullgjort
vad på honom ankomme.

Den inom departementet upprättade
promemorian, innehållande det refererade
lagförslaget, utsändes för yttrande
bl. a. till Hantverksorganisationen, vilken
efter att ha underställt frågan de
dit anslutna yrkesförbunden avgav yttrande
i ärendet den 21 december 1945.
I yttrandet gjorde organisationen en del
smärre påpekanden men tillstyrkte, att
en lag i överensstämmelse med det i
promemorian intagna förslaget komme
till stånd.

Någon proposition till riksdagen i
ärendet har emellertid icke avgivits.

I förnyad skrivelse i ärendet den 24
oktober 1947 fäste Hantverks- och Småindustriorganisationen
uppmärksamheten
på frågan och meddelade, att man
från åtskilliga yrkesförbund hade gjort
förnyade påstötningar i ärendet, samt
underströk, att bl. a. rådande lokalsvårigheter
för hantverksidkarna ytterligare
aktualiserat behovet av en lagstiftning.

Med anledning härav hemställer jag
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande fråga:

Avser herr statsrådet, att på grundval
av den inom justitiedepartementet
år 1945 upprättade promemorian för
nästkommande års riksdag framlägga
förslag till lagstiftning om rätt för hantverkare
att sälja gods, som är kvar hos
honom?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.56 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

Måndagen den 21 iuni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande översättning av
ett till riksdagen inkommet telegram:

Förbundsförsamlingen uppskattar
Edra lyckönskningar och tackar Eder
hjärtligt för denna vänlighet och sänder
i sin tur sina bästa välgångsönskningar
till det svenska folket och den
svenska riksdagen.

Schweiziska förbundsförsamlingen.

Albert Picot,
Nationalrådets ordförande.

Alphons Iten,
Ständerrådets ordförande.

§ 2.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
juni.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 16 och 17,
statsutskottets utlåtanden nr 184—191
och 193—203, bevillningsutskottets betänkanden
nr 56 och 58, bankoutskottets
utlåtanden nr 47 och 49 samt andra
lagutskottets utlåtanden nr 45—47 och
49—51.

§ 4.

Föredrogs den av herr Hjalmarson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående upphandlingen
av kontorsmateriel m. m. för
statens verk och inrättningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Kristensson
vid kammarens nästföregående sam -

manträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående förslag till
lag om rätt för hantverkare att sälja
gods, som är kvar hos honom.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning med
provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 9 april 1948 dagtecknad
proposition, nr 207, hade Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden föreslagit riksdagen
att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga. Förordningen
skulle enligt förslaget erhålla
följande lydelse:

Härigenom förordnas, att beträffande
utbildningstiden för dels de värnpliktiga,
som påbörjat eller påbörja
första tjänstgöring eller tjänstgöring i
en följd efter den 31 mars 1948, dels
ock de värnpliktiga i övrigt, beträffande
vilka Kungl. Maj:t sådant förordnar,
skola tills vidare gälla följande avvikelser
från bestämmelserna i 27 §

1 mom. värnpliktslagen.

1. I 27 § 1 mom. A värnpliktslagen
föreskriven tjänstgöring skall förkortas
med nittio dagar på det sätt att, där ej
Konungen beträffande värnpliktiga avsedda
för handräckningstjänst annat
bestämmer,

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

armén eller kustartilleriet tilldelad
värnpliktig skall fullgöra första tjänstgöring
under tvåhundrasjuttio dagar
samt repetitions- och efterutbildningsövningar
enligt bestämmelserna i angivna
lagrum samt

flottan eller flygvapnet tilldelad värnpliktig
skall fullgöra tjänstgöring i en
följd i trehundrasextio dagar.

2. Värnpliktig, som i 27 § 1 mom. D
värnpliktslagen avses, skall fullgöra
tjänstgöring under sammanlagt högst
femhundrafyrtio dagar.

Vidare hade förelagts riksdagen dels
en proposition, nr 206, angående vissa
frågor rörande försvarets organisation,
dels ock en proposition, nr 208, angående
vissa anslag till materielanskaffning
för försvaret för budgetåret
1948/49 in. m.

I anledning av propositionerna hade
inom riksdagen väckts ett antal motioner.
Propositionerna och motionerna
hade hänvisats till statsutskottet eller
till behandling av lagutskott och i sistnämnda
avseende tilldelats andra lagutskottet.
Enligt överenskommelse mellan
utskotten hade till behandling i
sammansatt stats- och andra lagutskott
liänskjutits dels propositionen nr 207
samt motionerna I: 360, I: 369, I: 370,
11:532 och 11:533, dels motionerna
I: 371 och II: 534, såvitt angick propositionen
nr 207, dels ock motionen
II: 530 i vad motionen icke avsåg frågan
om anslag.

I motionerna I: 369 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 532 av herr Skoglund i
Doverstorp m. fl., vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen ville
besluta att under budgetåret 1948 ''49 de
provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga,
vilka antagits av 1947 års riksdag, fortfarande
skola äga tillämpning».

I motionen I: 370 hade herr Axel Ivar
Anderson gjort en hemställan av enahanda
innehåll som i de nyssnämnda
båda motionerna.

I motionen 11:530 av herrar Hästad

och Lindberg hade, såvitt nu är i fråga,
hemställts, »att riksdagen i samband
med behandlingen av försvarspropositionen
måtte, därest den första tjänstgöringen
nedsiittes till nio månader,
besluta att vid armén en femtedel av
värnpliktskontingenten uttages för tre
månaders utbildning till gruppchefer».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna 1:369, 1:370 och 11:532
samt II: 530, den sistnämnda i vad den
icke avsåge frågan om anslag, bifalla
förevarande proposition nr 207;

B. att motionerna I: 360 och II: 533,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet ovan anfört och under A. hemställt,
icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd; samt

C. att motionerna I: 371 och II: 534

— såvitt anginge propositionen nr 207

— i den mån de icke besvarats genom
vad utskottet ovan anfört, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Lindström, Andrén, Holmström och Wistrand,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring,
att det genom propositionen nr 207
framlagda förordningsförslaget icke
kunnat i oförändrat skick antagas —
måtte i anledning av motionerna I: 369,
I: 370 och II: 532 samt II: 530, den sistnämnda
i vad den icke avsåge frågan
om anslag, för sin del antaga ett av
reservanterna framlagt förslag till förordning
i ämnet av följande lydelse:

Härigenom förordnas, att beträffande
utbildningstiden för dels de värnpliktiga,
som påbörjat eller påbörja första
tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd
under år 1948, dels ock de värnpliktiga
i övrigt, beträffande vilka Kungl. Maj:t
sådant förordnar, skola gälla följande
avvikelser från bestämmelserna i 27 §
1 mom. värnpliktslagen.

1. I 27 § 1 mom. A värnpliktslagen
föreskriven första tjänstgöring eller

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

tjänstgöring i en följd skall förkortas
på det sätt att, där ej Konungen beträffande
värnpliktiga avsedda för
handräckningstjänst annat bestämmer,
armén tilldelad värnpliktig skall fullgöra
första tjänstgöring under trehundra
dagar samt repetitions- och efterutbildningsövningar
enligt bestämmelserna
i angivna lagrum,

flottan tilldelad värnpliktig skall
fullgöra tjänstgöring i en följd under
fyrahundratjugo dagar,

kustartilleriet tilldelad värnpliktig
skall fullgöra första tjänstgöring under
tvåhundraåttiofem dagar, första repetitionsövning
under fyrtiofem dagar samt
återstående repetitionsövning och efterutbildningsövning
enligt bestämmelserna
i angivna lagrum,

flygvapnet tilldelad värnpliktig skall
fullgöra första tjänstgöring under trehundrasextio
dagar samt en repetitionsövning
under trettio dagar.

2. Värnpliktig som uttagits för utbildning
till gruppchef (motsvarande)
vid armén eller kustartilleriet skall enligt
de närmare bestämmelser Konungen
meddelar, utöver den under 1. angivna
tjänstgöringstiden, efter första
tjänstgöringens avslutande fullgöra
fortsatt tjänstgöring under högst sextio
dagar.

3. Värnpliktig, som i 27 § 1 mom. D
värnpliktslagen avses, skall fullgöra
tjänstgöring under sammanlagt högst
femhundrasjuttio dagar.

4. För armén tilldelade värnpliktiga
utom grupp K anordnas enligt de närmare
bestämmelser Konungen meddelar
under första tjänstgöringen ett skördeuppehåll
under fjorton dagar i en följd,
vilket icke inräknas i tjänstgöringstiden.
De värnpliktiga åtnjuta under sådant
uppehåll ekonomiska förmåner
enligt samma bestämmelser som under
första tjänstgöring.

B. (= utskottet);

C. (= utskottet).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Det ärende som nyss
har uppropats omfattar endast en del av
det mycket viktiga problemkomplex,
som försvarsfrågan i sin lielbet utgör,
nämligen frågan om övningstidens
längd för de värnpliktiga. Jag har begärt
ordet för att huvudsakligen uppehålla
mig vid denna fråga, men jag
ber om herr talmannens tillstånd att,
innan jag går in på densamma, få något
angiva de bevekelsegrunder som varit
vägledande för mig, när det gällt att
utforma det förslag i försvarsfrågan
som nu ligger på kammarens bord.

Jag får kanske börja med att uttala
min tacksamhet till statsutskottet och
det sammansatta stats- och andra lagutskottet
för den välvilliga behandling
som Kungl. Maj ds förslag har fått och
som har lett till ett tillstyrkande på
praktiskt taget alla punkter av förslaget.
Såvitt jag har kunnat se, är det
endast i fråga om två mycket oväsentliga
detaljer, som statsutskottet för sin
del kommit till riksdagen med förslag
som avvika från vad regeringen har
förordat. Detta tyder på en mycket god
samling omkring det svenska försvaret.
Jag måste för min del beklaga, att samlingen
inte också kommit att omfatta
frågan om övningstiden för de värnpliktiga.
Det hade givetvis varit önskvärt
att så kunnat bli fallet, och jag
hoppas, att det som jag här kommer att
säga möjligen skall minska oron hos
dem som i denna fråga ansett nödvändigt
att anmäla en avvikande mening.

Det är alldeles uppenbart, att orsaken
till den samling om Kungl. Maj ds
förslag, som kommit till synes här i riksdagen
liksom också till den avvikande
mening som från vissa håll anmälts,
hänför sig till den oro som .särskilt
skapats genom utvecklingen i världen,
vilken ju under vårmånaderna 1948 har
tagit eu vändning som i många avseenden
kan synas olycksdiger.

För min del skall jag nu avhålla mig
från alla spekulationer beträffande den

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

sannolika utrikespolitiska utvecklingen.
Det är ju så, att alla människor här
tala om ett tredje världskrig utifrån ett
antagande, att ett sådant krig kan vara
inte bara möjligt utan rent av sannolikt.
Jag tror, att det är riktigt att säga,
att det ligger något i och för sig ganska
farligt i denna benägenhet. Jag vill
göra denna reservation, när jag nu talar
om det, men det är alldeles uppenbart,
att det tillhör mitt ämbete att försöka
styra och ställa det så, att vi med största
möjliga tillförsikt kunna möta den
utveckling som vi kunna gå till mötes.
Men om vi nu bortse från frågan om
snabbheten i den utrikespolitiska utvecklingen
och för övrigt avstå från
alla spekulationer som vila på mer eller
mindre osäkra grunder, så är det i
varje fall en sak som det är viktigt att
hålla i ögonsikte, och det är den frågan:
Vilka anvisningar lämnar den

krigstekniska utvecklingen, sådan den
nu avtecknar sig, för uppbyggandet av
ett svenskt försvar? Vad ha vi att hålla
oss till när det gäller den krigstekniska
utvecklingen?

Världen har nyss genomlevat det
största krigstekniska experiment som
någonsin har bevittnats. Under det
andra världskriget fick en del nya vapen
sitt elddop. I många avseenden fullföljdes
under det andra världskriget utvecklingslinjerna
från det första, men
även nya utvecklingslinjer arbetade sig
fram. Vad som i främsta rummet ligger
i centrum för vår uppmärksamhet
är atomkraften, och man kan väl säga,
att det därutöver är två saker som varit
nya under det andra världskriget. Den
ena är förmågan att med tillhjälp av
ren maskinell kraft föra förstörelsemedel
över långa avstånd fram mot
mål som med den tidigare krigstekniken
inte varit möjliga att nå. Det är
utvecklingen på raketkraftens område,
en utveckling som vi karakterisera, när
vi tala om robotar. Det är över huvud
taget allt det som inleddes, när den
tyska krigföringen tog i anspråk V1-

bomber, som sändes mot London. Man
kommer emellertid icke att kunna
erövra länder med robotvapen. Robotvapnet
för till förstörelse och förintelse
men inte till avgörande segrar och
erövring av ett land.

Det andra världskriget har emellertid
anvisat ett annat medel att tränga
motståndaren in på livet, och det förefaller
mig, som om vi måste räkna med
att det medlet kommer att karakterisera
ett tredje världskrig, om ett tredje
världskrig skulle komma över världen.
Det är möjligheten att föra fram trupper
genom luften. Det första världskriget
bjöd på flygmaskinernas första
användning i krigföring. Det andra
världskriget bjöd på ett totalt krig genom
att förstörelsemedlen fördes in
över fientligt territorium och städer
belädes med bomber. Ett tredje världskrig
kommer att utveckla luftlandsättningen,
sannolikt i två olika former,
dels luftlandsättning som tar sig uttryck
i att soldater gå ned med fallskärmar
och dels, sedan fallskärmssoldaterna
tagit nödvändiga terrängavsnitt,
en luftlandsättning som äger rum
direkt ur de stora flygmaskinerna, som
också ha möjlighet att förse truppmassorna
med de vapen som de behöva.
Det torde inte vara för mycket att säga,
att denna form av krigföring kommer
att leda till en avgörande omvälvning
av krigstekniken.

Det är ingen hemlighet, att åtminstone
de stormakter som efter kriget
mest ha ägnat uppmärksamhet åt den
nya krigstekniken räkna med nödvändigheten
att utbilda sina soldater så,
att var och en av dem skall vara skickad
att gå ned med fallskärm, och det
är ingen hemlighet, att man på stormaktshåll
lägger upp sin strategi på
följande sätt. Om ett krig börjar, skola
omedelbart efter spelöppningen luftlandsättningstrupper
vara beredda att
gå in över det fientliga territoriet, för
att där i tusental, ja, kanske i tiotusental
sätta sig i besittning av stora stä -

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

der, industricentra och kommunikationscentra.
Ilet måste för varje stat,
som kan tänkas bliva indragen i ett
krig, te sig nödvändigt med en mycket
grundlig översyn beträffande försvarsmedlen
och möjligheterna att möta de
risker som i ett sådant krig kunna
uppstå.

Jag har ansett mig skyldig att dra
mera långtgående slutsatser av en utveckling
som sålunda synes mig sannolik,
än vad som skett i de tidigare
utarbetade förslagen. Det gäller det förslag
som utarbetats av militärledningen
och som av överbefälhavaren framlagts
för försvarskommittén, men likaså
har jag funnit det nödvändigt att utforma
mitt förslag något annorlunda,
än vad försvarskommittén för sin del
tänkt sig. Jag har sålunda ansett att
det varit nödvändigt att redan nu företa
en avsevärd upprustning av jaktflyget.
Ty det är ändå så, att med den ovisshet
som för närvarande råder om luftvärnets
medel och möjligheter jaktflyget
kommer att innebära det främsta
och mest pålitliga medlet att försvara
ett territorium, när det angripes från
luften. Jag har alltså ansett det nödvändigt
med en avsevärd förstärkning
av jaktflyget och vidare med en översyn
av arméns organisation för att nå
fram till en större decentralisering och
smidigare mobiliseringsformer samt
över huvud taget till en sådan fördelning
av vår armés stridskrafter, att vi
kunna stå beredda att försvara vårt
land under de nya former, under vilka
det kan angripas.

Vid denna punkt skulle jag gärna
vilja understryka det värde som det
haft för opinionsbildningen i landet
och för de fria diskussioner som sedermera
förts om denna sak, att den synpunkt
som jag här varit inne på särskilt
framförts i eu av reservationerna
till försvarskommitténs betänkande.
Den har riktat uppmärksamheten på
detta problem.

Samtidigt måste jag emellertid säga,

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

att det på sina håll nog förekommit,
särskilt i pressen, en benägenhet att
dra alltför vittgående slutsatser av de
antaganden som nu kunna göras beträffande
lämpligaste sättet att fördela
och disponera över vår armés stridskrafter.
Man resonerar, som om de perspektiv
som den nya krigstekniska utvecklingen
har visat på i vissa avseenden
skulle kunna göra ett försvar lättare,
som om vi skulle behöva mindre
materiel och mindre personal eller
mindre väl utbildade soldater. Jag tror,
att det är en farlig illusion, och när
man nu resonerar om en uppdelning
av vår armé i elit- och lokalförband,
skall man akta sig för att dra den slutsatsen,
att de olika slagen av förband
— även om det måhända kan föreligga
vissa skiljaktigheter — skulle väsentligt
skilja sig med hänsyn till beväpning
och soldaternas utbildning. Om
man tänker sig, att vårt land angripes
från luften och att fallskärmssoldater
gå ned över stora delar av vårt territorium
och försöka sätta sig i besittning
av betydande orter eller kommunikationscentra,
då är det svårt att tro
att de trupper som skulle möta ett sådant
anfall skulle kunna vara mindre
väl utrustade eller mindre väl utbildade,
än vi över huvud taget kräva av
svenska soldater. Jag tror, att måttstocken
för soldater och materiel blir i
stort sett densamma.

Detta är emellertid saker och ting
som nu skola göras till föremål för en
grundlig granskning. Jag har här endast
velat ge till känna, att jag tror,
att man inte alltför snabbt skall dra
slutsatser med hänsyn till möjligheten
att förbilliga vårt försvar genom en
uppdelning i olika slag av trupper, såsom
man trott sig kunna göra.

Den utredning som föreslås skall enligt
min mening börja med viss omläggning
i själva planeringen av krigsorganisalionen,
så att vi få en organisation
som bättre lämpar sig för vårt
försvarssystem än den organisation som

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

vi för närvarande ha och som kännetecknas
därav, att om det blir en mobilisering,
kommer en mycket stor del
av den svenska arméns soldater att nödgas
ta sig fram över mycket stora avstånd
för att komma till sina mobiliseringsorter,
varvid man också måste
i många fall räkna med mycket små
utsikter för dem att verkligen komma
fram. Det gäller alltså i första hand
alt göra den nödvändiga omorganisation
som kan åstadkommas, innan man
går själva problemet djupare in på livet.
Men jag vill framhålla, att vi i
denna fråga nog måste gå fram med
en viss försiktighet, så att vi inte riskera
att riva sönder organisationen,
utan vi måste ordna det på ett sådant
sätt, att vi icke försvaga organisationen
utan genom de ändringar som göras
i stället i största möjliga utsträckning
stärka den.

.Tåg vill här tillägga, att det svenska
försvaret nu är i behov av en viss arbetsro.
Försvarets många befattningshavare
ha bakom sig en synnerligen
ansträngande tioårsperiod. Först kom
den mycket krävande upprustningen
under kriget och därefter det mycket
forcerade arbetet med avvecklingen
efter kriget och allt vad därtill hör, som
också det har ställt mycket stora krav
på befattningshavarna. Nu skulle det
i första hand vara av behovet påkallat
med en samling kring väsentliga arbetsuppgifter
och en arbetsro som inte
störs i onödan. Till de arbetsuppgifter
kring vilka vi behöva koncentration hör
enligt min mening alldeles särskilt utbildningen
av de värnpliktiga. Därför
vill jag säga, att de som räkna med
någon brådstörtad reformhets inte
kunna räkna med min medverkan. Vi
skola veta, vad vi vilja, innan vi göra
de nödvändiga ingreppen. Vi skola inte
rädas för nyheter, men vi skola akta
oss att jaga efter nyheter bara för nyheternas
egen skull.

I detta sammanhang vill jag säga, att
när statsutskottet har understrukit

lämpligheten av att representanter för
riksdagen lämna sin medverkan till
detta utredningsarbete, så överensstämmer
det helt med de önskemål som jag
för min del har. Jag vill endast framhålla
att det naturligtvis kan vara fråga
om, huruvida det kan vara praktiskt
att redan på ett tidigt stadium av utredningsarbetet
låta representanter för
riksdagen deltaga i ett arbete som är
av mera teknisk natur.

Låt mig i denna fråga säga en sak
till. Det har inte minst i den militära
fackpressen förekommit mycket tal om
att vi nu få ett nytt försvarsprovisorium,
och man har tillagt, att detta
kommer att vålla en förlängd osäkerhetskänsla
hos de i försvaret anställda.
Jag skulle vilja säga, att även om beteckningen
provisorium naturligtvis
inte är oriktig, så kan det väl inte sägas
vara en alldeles riktig karakteristik
i nuvarande läge. Det är klart, att den
nuvarande försvarsorganisationen begränsas
till tiden av de utrikespolitiska
förhållanden, under vilka den skall stå
till tjänst. Det är vidare givet, att den
snabbt fortskridande krigstekniska utvecklingen
i många avseenden ger en
provisorisk karaktär åt vissa av de medel
och vapen som nu tas i anspråk.
Men vad som nu sker, är ju snarast en
förlängning av den försvarsorganisation
som det svenska folket under kritiska
utrikespolitiska tider har funnit
vara nödvändig, och framför allt är det
som nu föreslås från regeringens sida
avsett att icke göras till föremål för
någon ändring, så länge de utrikespolitiska
förhållandena äro sådana, som de
nu äro. Hela organisationen vilar på
den grundsatsen, att landets levande
personella försvarskrafter äro avsedda
att uttagas. Det är ju detta som framför
allt skiljer regeringens förslag från
försvarskommitténs. Jag har ansett att
när man skall tvärs igenom alla skiftande
meningar söka sig fram till en
lösning av frågan om hur stort försvar
ett land bör ha, så är det en måttstock

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

som man inte utan mycket starka och
trängande skäl bör frångå, och det är
den måttstocken att för försvaret bör
tagas ut hela den levande försvarskraft
som landet förfogar över. Det svenska
ordet värnplikt anger att det är en plikt
och skyldighet att låta utbilda sig till
soldat och deltaga i landets försvar.
Men man skulle också — i varje fall
tror jag att det är möjligt att göra det
i belysning av vad som hände under
världskriget i våra grannländer — kunna
vända på saken och säga, att det är
en rättighet för varje svensk att få utbildning
i vapnens bruk. Det är inte
heller otänkbart, att det kan komma
ett läge, när vi som nu äro ansvariga
skulle av den kommande generationen
kunna klandras, därest vi minskade uttagningen
av den levande försvarskraften
under det som anges av dess naturliga
omfång.

En annan sak är frågan om hur mycket
man kan ge soldaten att försvara
landet med. Jag tänker då inte bara på
gevär och kulsprutor och sådant, som
den enskilde soldaten skall hantera, eller
på kanoner och dylikt, utan jag
tänker också på fartyg och flygplan
och kanske även på robotpjäser, över
huvud taget på allt det som konstituerar
vårt försvar. Detta måste ju bli en
bedömningsfråga, en avvägningsfråga
som alltid står öppen för diskussion
och där det även gäller att ur ekonomiska
synpunkter avgöra vilka möjligheter
vi ha att förse den levande försvarskraften
med en sådan vapenutrustning,
att försvaret blir hållbart.

Jag skall nu inte närmare ingå vare
sig på detta eller på frågan om kostnadsramen
över huvud taget — det blir
kanske tillfälle att återkomma därtill
under debattens gång. Jag skulle endast
beträffande materielfrågan vilja
framhålla, att om riksdagen nu lämnar
sitt medgivande till att de på försvarets
huvudtitel uppsamlade reserverade
medlen få användas på ett någorlunda
fritt sätt, såsom också statsutskottet har

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

föreslagit, så kunna vi under det kommande
budgetåret anskaffa all den materiel,
som det över huvud taget finns
möjlighet att få fram här i landet eller
i utlandet. Begränsningen ligger i tillgången
på materiel, arbetskraft och valuta.
Dessutom finns det kanske ytterligare
en spärr för en anskaffning helt
i nivå med de anslag, som vi ha, nämligen
att vi givetvis icke kunna lägga
oss till med materiel, som tekniskt sett
inte är fullt färdig.

Jag tycker egentligen inte att det vid
denna riksdag skulle behövas någon
strid i anslagsfrågan — det finns ju
skilda meningar anmälda där — ty jag
kan inte inse värdet av att riksdagen
ställer till Kungl. Maj:ts förfogande
mera medel än vad Kungl. Maj :t anser
nödvändigt. En mycket grundlig
granskning har ju givit vid handen, att
det kommer att bli medel över sedan
vi tagit i anspråk allt det som vi rimligen
kunna använda under det kommande
budgetåret.

Jag vill i detta sammanhang tillägga,
att man gör sig skyldig till ett misstag,
när man, såsom understundom sker i
pressen eller på annat håll, framför det
påståendet, att försvarets materielfråga
skulle befinna sig i ett kritiskt eller
t. o. in. katastrofalt läge. Det förhåller
sig inte på det sättet. Under kriget anskaffades
för det svenska försvaret en
stor mängd materiel, som ju inte kom
till användning och av vilken huvudparten
naturligtvis alltjämt står till
förfogande. Efter kriget ha vi icke underlåtit
att från utlandet förvärva vad
som där har kunnat anskaffas eller att
inom landet framställa vad som här
har kunnat tillverkas. Materielläget är
därför så pass gott, att med en normal
nyanskaffning under de kommande
åren bör vårt försvar oavlåtligen kunna
stärkas. Försvaret är sålunda väl
värt att omfattas med förtroende av det
svenska folket, även om det är klart att
det finns luckor i fråga om materieltillgången
— det skall inte ett ögon -

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

44 Nr 25.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

blick fördöljas. Framför allt är det en
mängd saker som måste nyanskaffas på
grund av den krigstekniska utvecklingens
gång, men även detta försöka vi
göra i den mån det är möjligt, och vi
följa med uppmärksamhet utvecklingen
på detta område.

Jag skall härefter gå över till den
fråga, i vilken meningsskiljaktigheterna
för närvarande äro starkast, nämligen
frågan om övningstiden för de
värnpliktiga. Jag vill då först be kammaren
vara övertygad om att jag icke
skulle ha föreslagit en minskning av
övningstiden, om jag inte efter moget
övervägande hade kommit till den uppfattningen,
att minskningen icke behöver
leda till ett försvagande av Sveriges
försvar.

Jag tror inte heller att det är riktigt
att säga, att vi inom regeringen i den
här frågan gjort oss skyldiga till något
hastverk. Omedelbart efter kriget höjdes
starka röster för en omedelbar nedsättning
av den övningstid, som kom
till under kriget. Jag ansåg det icke
möjligt att göra en sådan nedsättning
utan att först företaga en grundlig
prövning av frågan om hur övningstiden
utnyttjas.

Om jag nu skall försöka ange mina
skäl för den föreslagna förkortningen
av övningstiden, vill jag först stanna
vid den omständigheten, att det sedan
länge funnits en stark civil opinion,
som anser att övningstiden är för lång.
Och om det bland civila människor råder
en allmän mening av det slaget,
ligger det nära till hands att de värnpliktiga
hysa samma uppfattning, när
de börja sin värnplikt. Detta är omständigheter,
som man måste ta hänsyn till,
ty den psykologiska atmosfär, vari försvaret
arbetar, är ju av stor betydelse.

För att nu först uppehålla mig vid
den sida av saken, som den civila opinionen
utgör, vill jag framhålla, att det
är angeläget att man inom försvaret
handlar så, att den civila opinionen inser,
att försvaret icke tar i anspråk den

enskildes tid och arbetskraft i större
utsträckning än som är oundgängligen
nödvändigt. Men utbildningen av soldater
kostar också pengar, och skattebetalarna
komma givetvis alltid att
ställa den frågan, om de pengar, som
gå till försvaret, användas på rätt sätt.
Om man då har den föreställningen,
att övningstiden är för lång, uppstår
lätt en känsla av att pengarna inte användas
på rätt sätt.

Det är sålunda både produktionsmässiga
och budgetekonomiska synpunkter,
som här spela in, och jag kan inte
se annat än att det i en tid som den
nuvarande är nödvändigt att ta hänsyn
till den civila opinionen i saken. Man
måste ordna det så, att folk förstår att
försvaret gör en kraftansträngning att
på kortaste möjliga tid utbilda de värnpliktiga.
Endast därigenom kan försvaret
få respekt för sin övningstid, endast
därigenom kan det bli ett slut på de
ständiga anspråken på att de värnpliktiga
under sin övningstid skola kunna
användas som hjälp vid skörden, vedhuggning,
betplockning eller annat.

Jag skall här be att få göra en parentes
innan jag går vidare. Under den
diskussion om övningstiden, som började
på våren 1948 och som har pågått
framför allt i pressen, har det kommit
fram en del synpunkter, som enligt min
mening inneburit orättvisa omdömen
om standarden hos både det svenska
utbildningsbefälet och utbildningen i
dess helhet. Jag skall gärna erkänna,
att sådana uttalanden ha i ganska stor
utsträckning förekommit i den press,
som är språkrör för det parti jag själv
tillhör. Det har kanske berott på att
det där finns en hel del redaktörer, som
äro medelålders män och som bygga
sina uttalanden på reminiscenser från
den tid de själva gjorde sin värnplikt
och sin beredskap. Det har sålunda
nog skrivits en hel del ganska orättvisa
saker om hur tiden slösas bort i det
militära. Så illa, som man därvid har
framställt det, är det inte alls. För min

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

del anser jag, att övningstiden, i den
mån jag har kunnat bilda mig en uppfattning
därom, användes väl. Befälet
är skickligt och energiskt och tar väl
till vara den tid, som står till förfogande.
En annan sak är, att vi kanske inte
ha de rätta metoderna och de rätta
medlen för att kunna använda övningstiden
på det mest effektiva sättet.

Jag kommer efter denna utvikning
till den andra sidan av det psykologiska
handicap, som vi få dragas med
så länge folk har den föreställningen,
att övningstiden är för lång. Det är de
värnpliktigas egen uppfattning om att
så är fallet. Det finns för närvarande
bland de värnpliktiga en känsla av att
man inte behöver spänna krafterna,
därför att det inte lönar sig att göra
detta. Vi ha nu prövat en försöksverksamhet,
som går ut på att vädja till de
värnpliktigas eget intresse genom att
lova dem en viss ledighet, om de på en
viss tid klara av vissa delar av sitt arbetsprogram.
Detta är emellertid på
sätt och vis att lägga hyende under lasten.
Jag är inte säker på att inte denna
metod att egga till ökat arbete genom
att lova ökad ledighet kan, ifall den
drives för långt, verka demoraliserande.
Om den användes på rätt sätt och
i lagom mått, tror jag däremot att den
kan vara till nytta. Jag har gjort den
mycket ledsamma erfarenheten, att så
som vår värnpliktsutbildning för närvarande
är lagd, förekommer det alltför
ofta, att det allt uppslukande intresset
iir, hur mycket ledighet man
skall få. Jag har grubblat mycket över
hur man skulle kunna eliminera den
belastning som detta utgör. Jag har
inte kunnat finna någon patentlösning,
men det förefaller mig som om det enda
rätta sättet är att skära till övningstiden
snarare i underkant än i överkant,
så att det skapas en känsla av att utbildningen
till värnpliktig soldat är något,
som kräver en ansträngning också
från den enskildes sida.

Jag sade nyss, att vi kanske inte ha

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

de rätta utbildningsmetoderna och inte
heller de rätta medlen. Det gäller därför
att nu söka sig fram till de metoder
och medel, som äro de rätta. Jag
vill emellertid, efter att ha åberopat den
civila opinionen och opinionen bland
soldaterna själva beträffande värnpliktstiden,
säga att jag skulle inte ett
ögonblick ha böjt mig för dessa stämmor,
om jag hade funnit opinionen
sakligt oberättigad. Men jag har ansett
nödvändigt med en grundlig undersökning
och omprövning av frågan. Det
är en sådan undersökning och omprövning,
som nu har företagits, och det är
på resultatet därav, som vi nu vilja
bygga utbildningen för 1948.

Jag vill helt kort ange, i vilken ordning
utredningen i frågan har skett.

På hösten 1946 föreslog överbefälhavaren,
att första tjänstgöringstiden,
som under kriget varit 12 månader,
skulle minskas till 11 månader. Jag
förde fram detta förslag till 1947 års
riksdag och anmälde samtidigt för
riksdagen, att jag ville ytterligare låta
undersöka, hur utbildningen borde utformas
och hur lång övningstiden borde
vara. Riksdagen svarade, att den
fann en ytterligare nedsättning av utbildningstiden
möjlig, och fattade beslut
om en provisorisk nedsättning av
de värnpliktigas första tjänstgöring
från 12 till 11 månader. När riksdagens
beslut förelåg, uppdrog jag åt försvarsgrenscheferna
att verkställa utredning
om en första tjänstgöring på 9 månader.
Chefen för armén överlät för sin
del åt t. f. infanteri- och kavalleriinspektören
att utföra detta arbete, och
utredningen verkställdes under sommaren
och hösten 1947. Förslaget var färdigt
kort före det försvarskommittén
kom med sitt utlåtande, där försvarskommittén
föreslog en första tjänstgöring
på 9 månader samt två repetitionsövningar,
men däremot som bekant
inte några efterutbildningsövningar.
De militära myndigheterna hade då
nyss yttrat sig i samband med utbild -

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

ningskommitténs förslag, men en första
beredning i försvarsdepartementet gav
vid handen, att det i ett visst avseende
var omöjligt att omedelbart tillämpa de
förslag, som hade framkommit från såväl
utbildningskommittén som försvarskommittén,
nämligen när det
gällde det två månaders uppehåll, som
enligt båda förslagen skulle, ehuru i
något olika form, läggas in i den första
tjänstgöringen. Vi voro sålunda i departementet
på det klara med att vi
inte gärna kunde utforma en första
tjänstgöring för 1948 med ett sådant
två månaders uppehåll, och vi kommo
då i stället på den lösningen, att vi
skulle föreslå riksdagen en första
tjänstgöring på 9 månader samt ett
uppehåll på 14 dagar för värnpliktiga,
som voro förlagda så att de lämpligen
kunde deltaga i skördearbetet. Under
detta uppehåll skulle utgå samma ekonomiska
förmåner som under tjänstgöring.

Detta var alltså det förslag, som utkristalliserade
sig vid beredning mellan
de militära myndigheterna och försvarsdepartementet,
och när förslaget
var färdigt, beslöto vi på överbefälhavarens
begäran att utsträcka den
tid, inom vilken överbefälhavaren
skulle yttra sig om försvarskommitténs
förslag i vad det avsåge de värnpliktigas
utbildning, till den 1 juni 1948.

Jag ber sålunda andra kammaren
uppmärksamma att här har försiggått
en utredning, som är färdig och som
delvis löpt parallellt med yttrandena
över försvarskommitténs förslag, men
man skall hålla dessa båda ting isär.
I själva verket togo sålunda de militära
myndigheterna ställning till frågan
om en första tjänstgöring om 9 månader
under sommaren och hösten 1947,
och de yttranden som då avgåvos ha
legat till grund för det förslag, som
sedermera utarbetats. Jag kan säga att
dessa yttranden ge, inte annat än jag
kan se, stöd för den meningen, att en

9 månaders första tjänstgöring är
möjlig.

För att inte bli missförstådd skall
jag emellertid ange, hur hela denna
sak upplagts. Det uppdrag som lämnades
försvarsgrenscheferna från Kung].
Maj :t var att utarbeta planerna för en
första tjänstgöring om 9 månader. Vi
ha alltså inte direkt frågat de militära
myndigheterna, vilken utbildningstid
de helst skulle vilja ha, utan man har
snarare efterlyst deras uppfatttning,
hur utbildningen skulle utformas inom
en ram utav 9 månader. Arbetshypotesen
har varit 9 månaders första tjänstgöring
och därutöver 3 månader, dvs.
två repetitionsmånader och en efterutbildningsmånad.
De militära myndigheterna
ha emellertid vidare tillfrågats,
under förutsättning att tjänstgöringstiden
i sin helhet skulle omfatta 12 månader:
Vad vilja ni i så fall helst ha —
9 månaders eller 10 månaders första
tjänstgöring? Svaren ha praktiskt taget
genomgående blivit 9 månader. Man
har alltså ansett att 3 månader ovillkorligen
borde stå till förfogande efter
första tjänstgöringen för att soldaterna
skola kunna få den repetitionsutbildning
och den efterutbildning, som äro
nödvändiga.

Resultatet av myndigheternas ställningstagande
i denna fråga måste sägas
vara synnerligen intressant. Åtskilliga
yttranden ha varit rent negativa. En
hel del militära befälhavare ha sagt,
att vi kunna inte ta ansvar för en
tjänstgöring på 9 månader. Det är väl
bekant att chefen för armén liksom
överbefälhavaren för sin del ställt sig
avvisande till en 9 månaders första
tjänstgöring. Men det är också många
yttranden som äro klart positiva. Jag
kan inte här nu lämna någon statistik
eller ge något slags Gallup-bild av
opinionen inom försvaret — jag tror
inte detta är någon fråga i vilken man
rimligen kan försöka få stöd för en
lösning genom sådana arbetsmetoder

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

— men jag skall försöka ge en så god
bild som möjligt av de militära myndigheternas
yttranden genom att åberopa
en del av dem.

Jag är då naturligtvis nödsakad att
göra citat, som kunna betecknas såsom
lösryckta och vilkas värde man därigenom
måhända kan ifrågasätta, men
det står fritt för envar att i de offentliga
handlingarna rörande detta ärende
sätta in dem i deras sammanhang. Först
måste jag säga att det tycks framträda
såsom en nästan enhällig mening inom
lutfvärnet, att övningstiden där med
fördel kan pressas ned till 9 månader.
En förbandschef vid luftvärnet uttalar
sig på följande sätt: »Första tjänstgöringen
torde utan större avkall på den
nu tillämpade målsättningen i de militära
övningsämnena kunna förkortas
till 9 månader». En annan förbandschef
vid luftvärnet säger: »Vid luftvärnet
torde första tjänstgöringens längd genom
rationalisering och effektivisering
kunna förkortas till 9 månader». Ytterligare
en luftvärnsförbandschef referar
befälets uppfattning och anför följande:
»Om de värnpliktiga kunna förmås
till ett verkligt aktivt deltagande är det
sannolikt att utbildningstiden skulle
kunna minskas med omkring 1—2 månader»
— han utgår här ifrån en övningstid
om 12 månader. »Om handräckning,
vedhuggning, skördehjälp och
övningsuppehåll in. in. bortgå, kan med
bibehållande av utbildningsresultatet
utbildningstiden minskas med vad som
går åt till de nuvarande irritationsmomenten,
dvs. minst två månader. Härutöver
kan sannolikt högst en månad
vinnas med rationalisering och ökad
insats av de värnpliktiga. Av befälet på
förbandet har ht ansett en minskning
till 9 månader möjlig, ''In en minskning
till 10 månader och ''In ingen minskning
alls, medan flertalet övriga ansett sig
ej kunna avge något bestämt svar». Vid
detta regemente hade standardiseringsövningar
prövats. Förbandschefen sii -

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

ger att resultatet inte var fullt tillfredsställande.
Han ansåg att detta berodde
på »barnsjukdomar» och att standardiseringsavdelningen
både kvalitativt och
kvantitativt var för klent tilltagen.

Inspektören för luftvärnet säger följande:
»Vinterutbildning i nuvarande
form kan utgå — därmed sparas 6
veckor — vidare inarbetas två veckors
förbandsutbildning i soldatskolans program».
Ytterligare en chef vid luftvärnet
säger: »Det kan ifrågasättas om
man med 10 månaders tjänstgöring kan
påräkna stort bättre resultat än med
9 månaders, beroende på den ökade
risken att då alltjämt bliva utsatt för
olika krav på militär hjälp från samhällets
sida. Det synes därför ovisst,
om målsättningen kan utökas utöver
vad som kan uppställas för 9 månaders
första tjänstgöring».

Jag vill säga att hänvisningen till
den bristande civila respekten för en
första tjänstgöring på 11 månader är
ett mycket genomgående motiv hos de
militära myndigheterna, när de säga
att de föredra en mera sammanpressad
övningstid. Inom luftvärnet råder fullständig
enighet om att en kortare
tjänstgöringstid är möjlig. Jag är litet
förvånad över att samma uppfattning
tycks råda beträffande ett så tekniskt
högtstående och krävande vapen som
artilleriet. Jag citerar här en artilleriförbandschef:
»Med 9 månaders första
tjänstgöring, förlagd till lämpliga tider,
torde utbildningsresultatet kunna bli
minst lika gott om icke bättre än det
som nu erhålles. Däremot torde man
icke även med ökad rationalisering
kunna på 9 månader uppnå det utbildningsresultat,
som egentligen avses enligt
utbildningsbestämmelserna för de
värnpliktiga. Dessa ha nämligen hittills
aldrig uppnåtts». En annan artilleriförbandschef:
»Med den skisserade första
tjänstgöringen på 9 månader — med på
förband bestämda uppehåll och i övrigt
ostörd utbildning — torde samma re -

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

sulfat kunna nås som vid en tjänstgöring
på 11 månader, ideligen avbruten
för tillgodoseende av arbetskraftsbehovet».
Ännu en artilleriförbandschef:
»Den effektiva utbildningstiden har
knappast uppgått till 10 månader. Den
torde genom effektivisering och rationalisering
kunna minskas till 9 månader
utan att målet för utbildningen —
krigsdugliga förband — eftersattes».

Inspektören för artilleriet säger följande:
»9 månaders första tjänstgöring
medför att artilleriets värnpliktiga sannolikt
bli tillfredsställande utbildade i
de rent artilleristiska övningsgrenarna
och ämnena men att den allmänna
stridsdugligheten vid tjänst till fots
utan pjäser högst avsevärt kommer att
nedgå. Ett bättre resultat skulle kunna
vinnas om vinterutbildningen slopades,
men detta anser jag icke vara möjligt
och lämpligt för huvudparten artilleriförband
med hänsyn till den sannolika
användningen». Här bör alltså enligt
artilleriinspektörens mening ske en bedömning,
huruvida vinterutbildning är
önskvärd för artilleriförbanden i deras
helhet. Jag kan citera en sammanfattning,
given i en uppteckning av utbildningskommittén
från en diskussion vid
ett artilleriregemente: Vid detta regemente
»ansåg man att schemat nu var
väl avpassat och att man kunde nå nu
uppsatta mål på 9 månaders ostörd utbildning
med ett ganska långt sommaruppehåll»,
alltså under förutsättning att
tjänstgöringen icke sönderslites av
skördehjälp o. d.

•lag skall vidare tillåta mig citera ett
enligt min mening intressant uttalande
av förutvarande chefen för signalregementet,
som nu är inspektör för signalväsendet.
Han säger följande: »Det är
utan tvekan så att hitintills under
första tjänstgöringen uppnådda utbildningsresultat
kunna nås på kortare tid
än 11 månader, om utbildningsmetoderna
effektiviseras». Han anvisar två
utvägar: bättre befälskvalifikationer

och bättre utbildningsmöjligheter. Han

säger: »Om befälsutbildningen skall

kunna ge tillfredsställande resultat —
utan förfång för värnpliktsutbildningen
— finnas tvenne alternativ, nämligen
att öka befälskadrerna eller att öka
uppehållet mellan ut- och inryckning
till minst två månader». Han sammanfattar
sin uppfattning på följande sätt:
»Vid 10 månader bättre utbildningsresultat
än nu i telegrafering och i
övrigt samma resultat som i bestämmelserna
för värnpliktiga förutsättes»,
och vidare anser han »att man vid 9
månader kan bibehålla utbildningsstandarden
i stort sett oförändrad utom beträffande
radiotelegraferingen, där
fordran måste sänkas», med 20 takter.

Resultatet, anser han, kan man först
se efter första tjänstgöringen. Den kommer
att visa, anser han, att telegrafisterna
komma att behöva längre tid för
att återta sin telegrafiska skicklighet,
när de komma i tjänst efter bortovaron
än om de varit inne litet längre. Den
synpunkt han anför, nämligen att också
befälet behöver utbildning, är en synpunkt
som ofta går igen i dessa yttranden.
I detsamma tycks råda en ganska
allmän mening om att man vinner
mera, om man lägger utbildningen så
att befälet under året kan få viss ledighet
för sin egen förkovran i stället för
att hålla en längre första tjänstgöring.
Ytterligare en målsman för signalväsendet
säger följande: »Under förutsättning
att första tjänstgöringen göres i
en följd och utbildningstiden ej störes
av ledighet för vedavverkning och
skörd torde samma resultat kunna
uppnås».

Inspektören för underhållstrupperna
har gjort en inspektion av kadettskolorna
för träng-, tyg- och intendenturtrupperna
och gjort en sammanfattning av
sina intryck därifrån. Han säger: »Samtliga
voro eniga om att denna utbildningstid»
— d. v. s. 9 månader — »vore
tillräcklig.» Inspektören för underhållstrupperna
sammanfattar sin personliga
mening på följande sätt: »Om för ut -

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

bildningen erforderliga kadrer och anslag
ställas till förfogande, är det min
fasta övertygelse att de nuvarande utbildningsmålen
i huvudsak kunna bibehållas
intill 9 månaders första tjänstgöring.
» En förbandschef vid pansartrupperna
säger: »Under förutsättning
av verkligt ostört utbildningsarbete, god
befälstillgång och lämplig utbildningsmateriel
torde en tjänstgöring av 9 månader
icke behöva lämna nämnvärt
sämre resultat än vad som nås med nuvarande
utbildningstid.» Ett likadant
uttalande från en kavalleriförbandschef
har jag här men skall inte trötta med
det.

Däremot har jag egentligen mycket
få uttalanden ifrån infanteriet. Det beror
därpå att den utredning som ägt
rum har tillgått på det sättet, att infanteriinspektören
besökte de olika regementena
och hade konferenser med befälet.
Följaktligen finnes en del anteckningar,
men det finns inte några direkta
yttranden av förbandscheferna. Jag
kan citera en anteckning med ett sammanfattande
intryck från ett infanteriregemente: »Man

biträdde i stort sett redan framlagda
förslag. Särskilt bör observeras
att all personal — även militärområdesbefälhavaren
— uttalade sig för 9 månaders
tjänstgöring. Den allmänna uppfattningen
var, att nuvarande schema
var övertecknat; åt skolskjutning ägnade
vissa förband nära två gånger den
anslagna tiden.» Jag citerar vidare en
målsman för utbildningen, en officer
vid infanteriet. Han säger: »Med 9 månaders
första utbildning, varav 3 rekrytskola
och (i gruppchefsskola, kan,
om huvuddelen arbetar hårt för att få
kadettskola och om arbetet ledes väl
och får ske ostört, eu lika god grund
nås för utbildningen till officer som nu.»

För att emellertid få eu riktig uppfattning
av den allmänna synen på dessa
spörsmål inom officerskåren måste
jag något citera de sammanfattande yttranden,
som avgivits av ett par av våra

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

militärområdesbefälhavare. Jag tar då
först ett yttrande av chefen för IV milo,
generalmajor Dyrssen. Han talar om
betydelsen av en god befälstillgång och
viss specialisering in. in. och säger:
»Under här angivna förutsättningar anser
jag liksom det stora flertalet av förbandscheferna,
att en förkortning av
första tjänstgöringen till en sammanlagd
tid av 9 månader kommer att resultera
i minst samma utbildningsmål
som vi under nuvarande förhållanden
kunna uppnå.» Han tillägger senare i
sitt yttrande: »Under de förutsättningar
som ovan anförts anser jag, detta vill
jag ytterligare en gång understryka, att
9 månaders effektiv första tjänstgöring
torde lämna lika goda, kanske bättre
resultat än 11 månaders tjänstgöring
med nuvarande ogynnsamma utbildningsförhållanden.
»

Chefen för II milo, generalmajor Tottie,
har förordat följande ingrepp i utbildningen
för att sammanpressa tjänstgöringstiden.
Han vill ha en förenkling
av utbildningen i gevärsföring, bajonettstrid,
gastjänst och mintjänst, minskning
av vänjningsövningarna, och han
vill nedbringa den för skjututbildning
erforderliga liden genom den »vapenlinje»
som nu prövas. Han vill vidare
minska den tid som åtgår för marscher
och att de värnpliktiga skola bada på
icke övningstid. Han vill ha allenast
20 timmars medborgarkunskap och att
inre tjänst skall utföras på icke övningstid.
På detta sätt minskar han tiden
med 7 veckor och 2 dagar från de 12
månader, som han tänkt sig.

Vidare säger han: »En ytterligare
minskning av utbildningstiden med eu
månad till 9 månader torde för II milos
vidkommande likaledes kunna ske utan
att nuvarande målsättning (utom beträffande
skjututbildningens omfattning)
väsentligt beskäres. Enligt gällande
bestämmelser äro 9 veckor av
soldatskolan anslagna till vinterutbildning.
Militärområdets värnpliktiga äro
- i varje fall vid infanteriregementena

4 — Andni kammarens protokoll Nr 25.

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

— till närmast 100 % skidkunniga före
inträdet i militärtjänst. Den förberedande
utbildningen kan således här avsevärt
inskränkas — förslagsvis med
tre veckor. Därest pågående försök på
’vapenlinjen’ skulle visa sig ägnade att
förkorta utbildningstiden, vilket allt
synes tala för, torde ytterligare minst
en vecka kunna vinnas.» Resultatet blir
alltså, att denne militärområdesbefälhavare
kommer ner till 9 månader i
stort sett efter att ha skalat bort de
delar av utbildningsprogrammet, som
också äro borttagna i de för 1948 utfärdade
anvisningarna.

Jag har vidare ett yttrande från chefen
för VI milo, generalmajor Colliander.
Om jag sammanfattar hans yttrande går
det ut på att det är möjligt att genomföra
utbildningen på 9 månader, under
förutsättning att den blir fullt ostörd,
även av juluppehållet, som nu omfattar
en halv månad. Han tänker sig alltså
att det är möjligt att göra utbildningen
på 9''Va månader. Det är egentligen den
tid som vi skulle få fram, om vi skulle
följa den s. k. delade linjen, d. v. s. med
de åtta månaderna emellan den 15 april
och 15 december, alltså utryckning före
jul och sedermera den sista rekrytmånaden
sammanslagen med första repetitionsövningen
andra året efter rekrytutbildningens
avslutande. Vidare
säger generalmajor Colliander: »Det är
min uppfattning att en effektiv första
tjänstgöring längre än 10 månader
knappast är påräknelig.» Han syftar
där dels på den bristande civila respekten
för den militära övningstiden, om
den är för lång, och dels, såvitt jag kan
förstå, också på att den psykologiska
avslappningen hos de värnpliktiga blir
för stor, om man skulle dra ut för långt
på första tjänstgöringen.

Om jag inte tröttar för mycket skulle
jag även vilja citera chefen för I milo,
generalmajor Ehrensvärd, som den 1
oktober tillträder platsen som chef för
armén. Han avstyrker 9 månaders tjänstgöring
men gör det i mycket försiktiga

ordalag. Han börjar med att säga att
vi måste uppställa som mål för vår soldatutbildning
full jämbördighet med en
stormaktsarmé. »Att avgöra om eller i
vilken utsträckning det är möjligt att
fylla dessa krav med en till 12 månader
begränsad tjänstgöring» — alltså 12
månader i dess helhet — »är vanskligt.
En sänkning av målsättningen blir
ofrånkomlig. Det kan ske genom att
minska kraven i kvalitativt hänseende,
genom att begränsa utbildningens omfattning
eller genom bådadera.» Han
gör sedan upp ett program för en sådan
minskning, som bl. a. innehåller en
minskning, eller kanske helt och hållet
ett borttagande av vinterutbildningen
för trupperna i första militärområdet,
vidare en förenkling av vapenutrustningen,
etc. Hans slutsats blir följande:
nio månader medger icke, »att utbildningsmålen
sättas så högt som önskvärt
vore med hänsyn till ett säkerställande
av de mobiliserade förbandens krigsduglighet».

Jag har velat citera även detta uttalande
för att inte bara anföra sådana
yttranden, som obetingat äro förmånliga
för min egen mening. Jag vill emellertid
fästa uppmärksamheten på att det
uttryckssätt, som general Ehrensvärd
här använder, är avsevärt mycket försiktigare
än vad som kommit till synes
i de uttalanden i denna fråga, som
gjorts i pressen.

Er de av mig nu citerade uttalandena
framträder, som kammarens ledamöter
här märkt, en mycket stark olust inför
att utbildningen, som den nu är avmätt,
icke respekteras. Därför ha vi tänkt
oss, att i år utöver utbildningstiden 14
dagar skulle stå till förfogande för skördehjälp.
Under denna tid få de värnpliktiga
sina penningbidrag. Men man
bar utgått ifrån att de värnpliktiga
skola hjälpa till i skördearbetet.

Utskottet har tagit upp denna sak och
skrivit följande: »Med hänsyn till det
rådande försörjningsläget vill utskottet
icke motsätta sig, att värnpliktiga i en

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

Öl

eventuell nödsituation därutöver» —
alltså utöver de 14 dagarna och tjänstledighet
i vanlig ordning inom övningstidens
ram — »må kunna tagas i anspråk
för skördearbete under förutsättning
att garantier skapas för att arbetskraften
verkligen kommer jordbruket
till godo, därvid en motsvarande förskjutning
av övningstiden kan ifrågakomma.
»

Jag fattar detta uttalande så, att, om
de fjorton dagarna inte skulle räcka till,
utan det är nödvändigt att inkräkta på
den nu så starkt sammanpressade övningstiden,
så kan jag komma till riksdagen
och begära en förlängning av
övningstiden för att taga igen vad som
på det sättet gått förlorat.

Medan jag är inne på detta, vill jag
göra en liten jämförelse mellan hur utbildningen
kommer att te sig för den
klass, som rycker in 1948, och hur det
såg ut 1947. 1947 togo vi inte i anspråk
någon större del av de värnpliktigas
utbildningstid för skördehjälp. Men
man kan nog säga, att utbildningsprogrammet
revs sönder i avsevärd omfattning
i alla fall redan på våren 1947
dels genom vedhuggning och dels genom
att de värnpliktiga på sina håll
under vissa tider frivilligt medverkade
i betodlingens tjänst. Över huvud taget
var utbildningsprogrammet det året utsatt
för ganska allvarliga störningar.

Men det blev tillfälle att granska 1946
års rekryter, som således gjort sin värnpliktstjänstgöring
1947, när de samlades
till sina fälttjänstövningar strax efter
årsskiftet 1947/1948. Det allmänna omdömet
var, att de voro goda och väl utbildade
soldater. Dessa soldater hade
emellertid tagits ut i fälttjänstövningar
under åtminstone sex veckor, ja, kanske
sju veckor av utbildningstiden. Den
effektiva utbildningstiden hade således
minskats ganska kraftigt på grund härav
och de av mig nyss berörda störningarna
i utbildningen. Man kan gott säga,
att mer än nio månaders effektiv utbildning
bade icke dessa värnpliktiga er -

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

hållit under 1947. Det är självfallet, att
fälttjänstövningar alltid iiro till nytta
för utbildningen. Men frågan är om
inte denna utbildning kan ordnas på
ett mer praktiskt sätt. På den punkten
har jag en mycket bestämd övertygelse
att, om vi kunna komma fram med den
delade linjen — åtta månader plus två
månader — så skola vi vinna lika stora
fördelar, som om vi hade en utbildning,
som omfattar elva månader, där de två
sista månaderna eller i varje fall de
sista sex veckorna skulle användas till
fälttjänstövningar.

Resultatet av det arbete, som utfördes
under sommaren och hösten 1947, föreligger
nu i en liten bok, som jag här
håller i handen. Den innehåller »bestämmelser
för utbildningen vid infanteriet
av värnpliktiga av åldersklass 1947
och grupp K av åldersklass 1948, inkallade
till tjänstgöring genom generalorder
nr 444/1948». Här har alltså utbildningen
blivit i detalj uppbyggd under
en sammanlagd tid av nio månader.
Man kan säga, att praktiskt taget
varje timme har blivit insatt i arbetsschemat.
Med hänsyn till att jag redan
talat ganska länge, skall jag inskränka
mig till att här bara citera ett par uttalanden
ur denna bok, som visa hur
man avser att åstadkomma en sammanpressning
av utbildningstiden.

I denna bok står bl. a. följande:
»Grundprincipen iir att utbildningens
omfattning begränsas till det strängt
nödvändiga, medan allt onödigt och
mindre viktigt skäres bort.---Sär skilt

uppmärksammas att utbildningsbefälet
ej ödslar tid på oviktiga detaljer
eller använder mera tid än avsett för
den i och för sig viktiga men enligt erfarenhet
ofta alltför tidskrävande utbildningen
i exercis (I) och skolskjutning.
Det är stridsutbildningen i terräng
och stridsskjutningen, som tidigt skola
träda i förgrunden.»

•lag kanske ett kort ögonblick får
uppehålla mig något vid frågan om
exercisen. Det är nu på det sättet, att

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

vi inom den svenska armén ha ganska
obetydligt med exercis och drill i vanlig
mening. Om vi någon gång se främmande
soldater i vårt land, se vi hur
de äro mycket mer drillade än svenska
soldater. Vi kunna taga som exempel
engelska marinsoldater, som gästa vårt
land i samband med flottbesök o. d.
Dessa soldater uppvisa en helt annan
drill än de svenska. Man har således
redan tidigare ansett det vara nödvändigt
att minska på själva exercis- och
drillutbildningen. — I vintras var en
trupp från trängen i Linköping på besök
i Frankrike för att frakta dit en gåva i
form av jordbruksredskap m. in., som
åstadkommits inom den svenska jordbruksorganisationen.
Jag träffade några
av deltagarna i detta truppbesök, när
de kommo hem. De skildrade i livliga
ordalag sin förvåning över soldaterna i
en trupp, som de fått se i Luxemburg,
där soldaterna ägnade sig åt något så
gammalmodigt som att gå med på axel
gevär.

Vår exercis är således redan nu mycket
förenklad. Det kanske kan intressera
kammaren att här höra, på vilket sätt
man avser åt! ytterligare förenkla den.
Man föreslår således borttagande av följande
detaljer: Vapenföringar under

marsch, marschs upphörande i förening
med vändning, uppställning, rättning
och samling i pluton och högre förband
i linje, uppträdande med gasmask. På
stället och före marschs anträdande tages
»i remmen gevär» o. s. v. på tillsägelse
och på enklaste sätt. Vid marschs
upphörande bibehålies »i remmen gevär»
o. s. v., varefter på tillsägelse vapen
tages »för fot gevär» o. s. v. på
enklaste sätt.

Det gäller här således en utmönstring
av sådana detaljer, som visserligen kunna
vara viktiga i och för sig men som
inte äro nödvändiga, när det gäller att
åstadkomma den sammanpressning av
utbildningsprogrammet, som nu utarbetats.
Man kan möjligen hålla före, att
även exercisen, eller åtminstone ett visst

slag av exercis, har ett speciellt värde
för att öva uppmärksamheten och lystringen.
Det är emellertid klart, att
exercisen måste ‘vika för det som är
viktigare.

Det är således genom en minskad målsättning,
som utbildningstiden skall
sammanpressas. Vidare skola lämpligare
och effektivare utbildningsmetoder införas.
Därvidlag måste jag bekänna, att
man går mest radikalt till väga inom
marinen, där all värnpliktsutbildning
hädanefter skall koncentreras till en
centralskola i Karlskrona. Inom de övriga
försvarsgrenarna däremot kan man
inte gå lika radikalt till väga, utan där
skall man söka effektivisera ute på de
olika förbanden. Hur detta skall gå till,
kan jag inte nu i detalj gå in på. Jag
vill emellertid bara stanna vid en punkt.
Den gäller de spörsmål, som berörts av
vissa reservanter inom närmast statsutskottet,
som ansett, att Kungl. Maj :t
icke föreslagit tillräckligt betydande anslag
för att effektivisera utbildningen.

Till effektivisering av utbildningen
måste en del åtgärder vidtagas, som
emellertid inte kunna verkställas omedelbart.
Vi måste bl. a. bygga exercisbus.
Gymnastiksalar finnas inte vid en
hel del förband. Vi måste vidare ha mer
lektionssalar o. d. Under de närmaste
åren måste man därför reda sig med
relativt provisoriska medel. Emellertid
kan en hel del göras i alla fall. Det kan
exempelvis anskaffas filmer, apparatur
och instruktionsmateriel av olika slag.
Detta har Kungl. Maj :t redan sörjt för
i ganska stor utsträckning. Anledningen
till att inga nya medel i år upptagits för
detta ändamål är, att vi tänkt oss tillgodose
dessa ändamål på de olika anslagen.
Utskottet har för sin del anvisat
befästningsanslaget för täckande
av en del av kostnaderna för dessa ändamål,
som annars kanske inte skulle
kunna tillgodoses. Jag kan således försäkra
kammaren, att härvidlag ingenting
kommer att eftersättas, under förutsättning
att arbetskraftsläget och material -

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

läget möjliggöra att vi kunna tillgodose
de militära myndigheternas önskemål.

Det finns emellertid även andra skäl,
som åberopats mot att man nu företar
en nedsättning av första tjänstgöringen.
Bl. a. har man sagt, att befälsläget f. n.
är så dåligt, att man icke kan åstadkomma
en utbildning på kortare tid än
den nu gällande. Man skulle således inte
kunna göra denna reduktion av utbildningstiden.

Ja, vad betyder nu detta? Det är riktigt
att om man ser efter hur mycket
befäl, som vi f. n. kunna räkna med för
utbildning inom den svenska armén, så
sakna vi ett ganska betydande antal i
jämförelse med de önskemål, som uppställts.
Vi hade under kriget en kommitté,
som hette Lantförsvarets utbildningskommission.
Den tillsattes 1941 och
utgick ifrån att man skulle ha sex instruktörer
vid varje pluton vid regementena.
Den manskapsutredning, som
sedan tillsattes 1944 och som avgav sitt
betänkande ett par år därefter, räknade
med att man skulle ha fyra eller fem
instruktörer vid varje pluton. F. n. har
även försvarskommittén räknat med att
utbildningsbefälet bör bestå av fyra-—
fem man per pluton. Detta gäller alltså
det äldre och färdigutbildade befälet.
Däremot har i detta sammanhang inte
nämnts det så att säga biträdande befäl,
som kan tagas i anspråk ur tidigare
värnpliktsklass o. s. v.

Man uppställer således det önskemålet,
att det på en pluton, som räknar 40—50
man, skall tjänstgöra fyra—fem instruktörer
som befäl. Vi kunna emellertid
f. n. inte helt tillgodose detta önskemål.
Det förekommer f. n. fall, där man
måste gå ned betydligt under detta antal.
Det finns emellertid anledning
hoppas, att befälsrekryteringen skall bli
bättre. Efter det beslut, som fattades i
fjol ocii som innebar en avsevärd förhöjning
av underbefälets löner, torde
man kunna hysa hop]) om att rekryteringen
skall förbättras. En bidragande
orsak härtill bör vid vara, att den tidi -

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

gare osäkerhetskänsla, som kanske gripit
många, när det gällt försvarets framtid,
väl numera inte längre har så mycket
fog för sig. Jag hoppas därför, att
det ganska snart skall vara möjligt att
besätta befälsposterna inom försvaret i
betydligt större utsträckning än hittills.

I detta sammanhang vill jag erinra
om möjligheten att göra plutonerna
större än hittills. Vid 11 utanför Stockholm
har man plutoner på 60 man. Genomsnittligt
bestå emellertid plutonerna,
som jag nyss framhållit, av 40—50
man. Det är klart, att det kan vara svårt
för befälet att räcka till för så stora
plutoner. Å andra sidan gäller det bär
en utbildning, som är så att säga knuten
till själva plutonen, under det att en
ytterligare utveckling av stationsutbildningen
kommer att ske med andra lärare
än dem som tjänstgöra vid själva
plutonen. Detta förhållande och andra
moderna metoder komma att leda till
att de svårigheter, som kunna uppkomma
till följd av vårt lands bristande
befälstillgång, inte komma att bli tillnärmelsevis
så stora, som de f. n. äro.

Jag vill även vidröra en annan fråga
i detta sammanhang — jag ber om ursäkt
att jag talar så länge i denna debatt,
som väl emellertid är den första
försvarsdebatten vid denna riksdag —
man har gentemot det nu framlagda förslaget
även anfört, att det är oriktigt
att här i Sverige minska utbildningstiden,
när utlandet i allmänhet har en
utbildning, som ligger avsevärt mycket
över vår.

Det är riktigt, att utlandet i regel har
en längre utbildningstid än vår. Man
bör emellertid observera, att man egentligen
inte i något land tycks ha kommit
fram till en fast övningstid, som
verkligen bibehålies och som man bygger
på. Undantag härifrån är dock
Schweiz, där man har en första tjänstgöring
om fyra månader. 1 övrigt växlar
övningstiden högst väsentligt. I
vissa länder har exempelvis den första
tjänstgöringen helt godtyckligt på några

Nr 25.

Måndagen den 21 jnni 1948 fm.

Utbildningstiden lör vissa värnpliktiga.

år skiftat mellan 12, 18 och 24 månader.
Det förefaller inte att finnas någon
som helst stabilitet i det avseendet.

Vad beror då detta på? Ja, det beror
därpå att inom stormakterna är de värnpliktigas
tjänstgöring inte avpassad för
att i främsta rummet tillförsäkra vederbörande
en utbildning. De värnpliktigas
tjänstgöring är avpassad för att förse
landet med soldater för ockupationsändamål,
bevakningsändamål och i vissa
fall för kuppberedskap. Jag kan taga
ett exempel från England.

Jag bar fått vissa uppgifter från
England beträffande hur man där ser
på de värnpliktiga och deras utbildningstid.
Man bar där beklagat sig över
att man inte på långt när kan utbilda
de värnpliktiga på det sätt som man
skulle vilja. I den rapport från England,
som jag bär bar framför mig, har
det anförts, att den vanlige värnpliktige
i England numera bedömes hjälpligt
användbar som »vanlig» soldat efter
10—12 veckors grundläggande utbildning.
I rapporten anföres, att detta bedömande
förefaller optimistiskt, även
om utbildningsapparaten är så utomordentligt
rationell och välplanerad,
som den onekligen är. Huvudparten av
rekrytens tid åtgår emellertid för bevakningstjänst
utanför England. Om
man vill ha nytta av rekryten i fråga
under en något så när rimligt lång tid
vid förbanden utomlands, heter det, få
restiderna ut och hem inte upptaga
alltför många av tjänsteårets återstående
40 veckor. Följden blir, att de
längst bort belägna delarna av världen,
där värnpliktiga kunna påräknas i säkerhets-
och andra truppförband, bli
Malta, Cypern, Österrike och ockupationszonen
i Tyskland. Kenya i Östafrika
bedöms ur denna synpunkt vara
alltför avlägset.

Ja, detta var alltså några synpunkter,
som visa, att den engelske soldatens
utbildningstid under 12 månader till
stor del upptages av tjänstgöring i någon
av det brittiska imperiets vidsträck -

ta delar. Samma förhållande råder
inom åtskilliga av de övriga länder,
med vilka jämförelse f. n. göras.

Jag kanske i detta sammanhang även
bör säga några ord om Schweiz. Arméchefen
general Douglas, som nyligen besökte
Schweiz, uttalade efter hemkomsten
därifrån sin förvåning över det
utomordentliga resultat, som schweizarna
uppnå redan under den första
tjänstgöringen under fyra månader. Med
kännedom om vad de schweiziska soldaterna
verkligen duga till måste man
bekänna, att märkliga resultat uppnås
under denna utbildningstid. De schweiziska
soldaterna få visserligen efter
denna första utbildningstid tjänstgöra
under ganska tätt återkommande repetitionsövningar.
Vidare skall man inte
glömma bort att de schweiziska soldaterna
få någonting som liknar en förmilitär
utbildning åtminstone i skjutning
inom kommunerna. Men även om
man bortser härifrån, borde det utbildningsresultat,
som schweizarna åstadkomma
under den första tjänstgöringen
av fyra månader, i varje fall kunna
något luckra upp den pessimism, som
man här i landet känner inför möjligheterna
att utbilda svenska soldater
under nio månader.

Jag bar här i handen ett papper, som
utvisar, att man i Amerikas Förenta
stater utbildar marinens rekryter efter
samma modell, som nu föreslagits för
vår marin, d. v. s. först tolv veckor vid
en central utbildningsskola och sedan
fortsatt utbildning vid olika örlogsstationer
eller på fartyg o. s. v.

I övrigt finns det emellertid inte
några möjligheter att göra jämförelser
mellan vår första tjänstgöring, som är
avsedd allenast som en verklig värnpliktsutbildning,
och en tjänstgöring,
som är avsedd att täcka även ockupations-
och bevakningsändamål samt
medge en viss kuppberedskap. Man kan
nu visserligen säga, att det är nödvändigt
att lägga upp även vår utbildning

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

så att den täcker åtminstone kuppberedskapssyftet.
Jag vill emellertid med
bestämdhet hävda, att detta rör ett
spörsmål, som man måste mycket
grundligt överväga.

Man måste därvid först försöka göra
klart för sig vad man egentligen menar
med kuppberedskap. Då måste man
också försöka göra klart för sig, om
man verkligen menar, att utbildningen
och kuppberedskapen kunna sammanflyta,
så att den inneliggande rekrytklassen
verkligen kan utgöra en kuppberedskap.
Jag är inte säker på det. Jag
skulle vilja säga, att vår värnplikt
måste läggas upp efter utbildningssvnpunkten.
Naturligtvis är det önskvärt
att utbildningskontingenten kan ge
ett visst kuppskydd, och i den mån utbildningen,
ordnad efter utbildningssynpunkten,
kan tillgodose krav på beredskap,
är det allenast lyckligt. Jag
tror emellertid inte alt vi i vårt land
kunna bygga värnpliktstiden på kuppberedskapen.
Jag skall försöka att något
förklara hur jag tänker mig detta.
Med den s. k. delade värnpliktslinjen,
alltså med inryckning den 15 april
och utryckning den 15 december och
således en utbildningstid av 8 månader,
och där dekryterna andra året efter
den egentliga rekrytutbildningens avslutning
få två månaders tjänstgöring
under februari och mars, skulle vi
kunna få en kuppberedskap under hösten.
De soldater, som rycka in den 15
april, kunna anses nödtorftigt dugliga
för kuppberedskap fram på sommaren,
men inte riktigt dugliga förrän på hösten.
De skulle alltså kunna utgöra kuppberedskap
under september, oktober,
november och halva december. Med en
sådan anordning skulle emellertid behovet
av kuppberedskap uppenbarligen
inte vara tillgodosett under vårmånaderna.
Om man då anser att denna utbildningstid
är lämpligt förlagd skulle
det i kuppberedskapssyfte kunna ordnas
så att vi hade en värnpliktig trupp inne,
som täckte tiden intill den 15 april, då

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

nya värnpliktiga ryckte in. För det
ändamålet måste det finnas en värnpliktskontingent,
som börjar sin utbildning
på hösten för att vara färdigutbildad
på våren. En sådan anordning
skulle emellertid möta utomordentligt
stora besvärligheter. En höstinryckning
ger en så olämplig förläggning av utbildningen
över årets olika delar att utbildningen
knappast kan ske på 9 månader.
Är det då inte riktigare att vi
försöka klara en kuppberedskap på våren,
om vi nu skola ha en sådan varje
år, genom repetitionsövningar eller
eventuellt beredskapsövningar under
vårmånaderna? En sådan anordning
lider emellertid av den olägenheten, att
dessa repetitionsövningar inte infalla
under den tid, då färdigutbildad värnpliktig
trupp ligger inne. Det hela är
därför ganska svårt att ordna. Om vi
skola uppbygga trupputbildningen med
tanke på kuppberedskapen, blir det
inte möjligt att göra de reduktioner i
kostnaderna för utbildningen, som vi
tänkt oss och som vi hoppas kunna
göra. Jag skulle också vilja fråga, om
man verkligen anser sig säker på att
en rekrytkontingent kan göra kuppberedskap?
Ja, det beror på vad man menar
med kuppberedskap. Menar man
med kuppberedskap viss bevakningstjänst
på annat ställe än förläggningsorten,
rivs utbildningen sönder med resultat
att man måste öka utbildningstiden,
och menar man, att truppen skall
vara färdigutbildad för att kunna möta
främmande trupper, exempelvis luftlandsatta,
måste man också ha klart för
sig, att en rekrytklass inte är färdig
för en sådan kuppberedskap förrän
mycket långt fram på utbildningsåret.
Om man åter anser, att kuppberedskapen
egentligen skall bestå däri, att
truppen skall kunna skydda mobiliseringen
och medverka vid dess genomförande,
ja då är en soldat redan efter
ett par månaders tjänstgöring i kronans
kläder tillräckligt utbildad för en sådan
uppgift. Följaktligen är hela kupp -

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

beredskapsproblemet lättare att lösa,
om man ser saken på det sättet.

Jag skulle vilja att man prövade en
annan form av kuppberedskap, nämligen
att redan utbildade soldater finge
ikläda sig en viss kuppberedskap, dock
inte så att man rycker dem från produktionen.
Hemvärnets kuppberedskap
är ju så konstruerad, att den enskilde
soldaten har sin uniform och sitt gevär
hemma i bostaden. Han är färdig att
genast rycka ut, och han vet vart han
skall bege sig, när larmsignalen går.
Hemvärnet kan följaktligen sätta upp
en stridsberedd trupp på några korta
timmar. Skulle det vara så omöjligt att
skapa en permanent kuppberedskap
efter samma modell och på det sättet,
att vid förbanden vissa kategorier väljas
ut för att bilda en viss kuppberedskap
och äro färdiga att rycka ut ehuru
de få stå kvar i produktionen och följaktligen
kunna göra landet full tjänst i
denna? Därigenom sluppe man riva
sönder produktionen, men vederbörande
stode ändå beredd att efter vissa
planer göra kuppberedskap. Jag tror
att en dylik väg i varje fall är mera
framkomlig än den, där man försöker
ge en sådan form åt de värnpliktigas
utbildning att den kuppberedskap, som
man vill nå, blir helt täckt. Jag tror för
min del att det vore bra, om vi avförde
kuppberedskapsargumentet i det sammanhanget.

Medan jag ännu är inne på detta
spörsmål skulle jag också vilja säga,
att man bör mer än hittills skett beakta
att repetitionsövningarna kunna läggas
mera praktiskt och så, att de verkligen
komma att giva en sådan utbildning,
som kompletterar den första
tjänstgöringen.

Nu frågar man mig, varför jag just
nu lagt fram detta förslag, när alla de
åtgärder, som vi måste vidta för att
effektivisera utbildningen, ännu inte
kunnat vidtas, då man vid förbanden
inte kunnat skaffa allt som behövs för
en dylik effektivisering och en hel del

andra förberedelser inte hunnit bli
gjorda. Jag skulle vilja svara: vad jag
framlagt är vad jag betraktar som ägnat
att stärka försvaret. Förslaget om övningstiden
skulle jag inte ha framlagt
nu, om jag inte höll före att även detta
är ägnat att på längre sikt stärka vårt
försvar. Vi böra, enligt min mening, ha
ett försvar, som inte på någon punkt
med fog kan beskyllas för att sakna
effektivitet eller som kan beskyllas för
att vara präglat av slentrian och slöseri.
En sådan effektivitet kan inte arbetas
fram utan ett visst tvång, och
därför tror jag att det är riktigt att vi
i tid lägga grunden så, att resultatet
kan arbetas fram i takt med den ytterligare
förstärkning av vårt försvar, som
krävs.

Jag är medveten om att det kan finnas
mycket delade meningar i dessa
stycken. För egen del vill jag framhålla
att ett av de alternativ, som vi ha att
räkna med, syns mig vara att vi stå
inför en mycket lång beredskapstid,
under vilken utvecklingen ute i världen
inte leder till något avgörande, en
tid med mycket stark spänning, då vårt
försvar måste hållas på en hög nivå
och därför kommer att kosta mycket
pengar. Det kommer därför att finnas
stor anledning till irration mellan det
civila samhället och det militära försvaret.
Jag tror att det är klokt att man
i tid inriktar sig på sådana former för
vårt försvar, som kunna tänkas bli bestående
för framtiden. Mitt förslag är
ett odelbart helt. Det har avvisat de
prutningar på den levande försvarskraften,
som ifrågasatts. Det innebär
vissa avsevärda förstärkningar. Jag
har ansett det rimligt med en avvägning
av de nya offer, som krävas av
nationen för försvarsändamål, genom
att man också inom försvaret gör en
kraftansträngning i syfte att få till
stånd ett så effektivt arbete som möjligt.
Jag tror också att det skall bli
mera möjligt än det hittills varit att
bryta den skepsis och avoghet, varmed

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

försvaret omges, med hänsyn därtill,
att man inte ansett att vårt försvar givit
vad det kunnat.

När jag läser högerreservanternas
klagan över förslaget om nedsättning
av utbildningstiden, som enligt högerns
mening i utlandet skulle komma att
väcka förvåning, ja, rent av tvivel på
vårt lands försvarsvilja, vill jag föreslå
att vi försöka övervinna en sådan verkan
genom att inte förringa värdet av
det beslut vi nu gå att fatta. I stället
böra vi framställa det såsom det är,
i stort sett en under full samling åstadkommen
kraftansträngning från svenska
folkets sida, ett avvisande av tanken,
att vi nu skulle kunna gå med på att
låta vårt försvar försvagas. Den omständigheten,
att det föreligger skiljaktiga
meningar beträffande själva övningstidens
längd, utgör enligt min mening
inte saklig grund för en nedvärdering
av den insats, som det svenska
folket tydligen står i begrepp att göra
för sitt försvar.

Jag ber, herr talman, om ursäkt om
jag tagit kammarens tid i anspråk litet
väl länge. Jag har lämnat en ingående
motivering för den ståndpunkt jag
intagit i den fråga, som är mest kontroversiell.
Jag har ansett det vara av
visst värde att de sakliga argument jag
haft i frågan om de värnpliktigas
tjänstgöringstid komma in i andra
kammarens protokoll.

Herr talman! Jag slutar mitt anförande
med att ge uttryck åt den förhoppningen
att kammaren skall bifalla vad
regering och utskott här föreslagit.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! När försvarsministern mot vanlig
praxis begärde ordet som förste talare
i denna fråga, uppfattade jag det
så, att försvarsministern på ett alldeles
särskilt sätt ville poängtera frågans vikt
och understryka dess betydelse, och jag
förmodade också, att han ämnade rikta

Nr 25.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

en appell till svenska folket just i denna
fråga. Jag uppskattade detta mycket.

Efter att ha hört hans anförande måste
jag dock säga, att det inte blev vad jag
tänkt mig. Snarare fick jag det intrycket,
att försvarsministern under
denna tid av en och en halv timme eller
något mera har uppträtt som den, som
på något sätt känt sig på de anklagades
bänk och försökt förklara varför han
gjort så och så på olika punkter. Han
har — som han sade — tydligen känt
behov av att allt detta skulle komma
till kammarens protokoll.

Jag tror för min del inte att vi i dag
behöva sysselsätta oss med någon längre
historik över det förslag till försvarets
ordnande, som riksdagen nu går
att behandla, och jag skall därför inskränka
mig till att erinra om att riksdagen
i juni 1945 med stor anslutning
från olika partiers sida i allt väsentligt
godtog dåvarande försvarsministerns,
herr Skölds, förslag till direktiv för en
utredning rörande försvarets organisation
efter utgången av budgetåret
1946/47. Från frågans behandling i riksdagen
den gången — jag var nära inkopplad
på densamma — har jag ett
starkt minne av den uppriktiga vilja
att bevara enigheten kring försvaret
och att se till att vad som hände på
1920-talet inte skulle upprepas, vilket
kom till uttryck på flera håll, inte minst
socialdemokratiskt. Försvarskommitténs
betänkande, som kom i november
1947, kännetecknades inte av samma
enighet och var ur flera synpunkter
diskutabelt. Det som framför allt väckte
förvåning och framkallade starka
gensagor var, att kommitténs slutresultat
så illa korresponderade med den påtagliga
förändring och försämring i det
utrikespolitiska läget, som uppstått. Det
var som om den förskjutning i vårt försvarspolitiska
läge, som ägt rum, alldeles
undgått försvarskommitténs uppmärksamhet.
Försvarsministern har
dess bättre på väsentliga punkter inte

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

följt konimittémajoriteten. Propositionen
bygger inte på någon tioårsplan
utan inriktar sig på vissa förändringar
på grundval av vårt nuvarande försvar.
Jag anser detta vara det enda riktiga i
ett läge med så oklar sikt som det nuvarande.
Sedan blir det en annan fråga,
om vissa föreslagna förändringar låta
förena sig med den målsättning för ett
svenskt försvar, som departementschefen
— jag utgår från att det sker på
hela regeringens vägnar — anger som
sin. Jag betvivlar att så är fallet, men
härtill återkommer jag senare.

Statsutskottet föreslår enhälligt riksdagen
att ansluta sig till propositionens
målsättning, som i starkt koneenterad
form lyder: Ett svenskt försvar måste
vara i stånd att ge uttryck åt folkets
levande försvarsvilja, och krigsmakten
i sin helhet bör vara så utbyggd, att
den förmår ge största möjliga eftertryck
åt vårt folks vilja att bevara landets
handlingsfrihet och avvisa varje kränkning
av dess integritet. När vi högermän,
som deltagit i statsutskottets beslut
vid »avd. II allmänna synpunkter»
antecknat en blank reservation, ha vi
med denna inte avsett den i utskottsutlåtandet
angivna försvarspolitiska målsättningen
— på den punkten äro vi
samstämmiga — utan denna hänger
samman med utskottets uttalande i
första stycket på s. 23 i statsutskottets
utlåtande nr 160.

Enighet rådde först om att utskottet
skulle i huvudsak ansluta sig till departementschefens
i propositionen angivna
synpunkter beträffande det militärpolitiska
läget och de konsekvenser
detta för vårt lands vidkommande medför,
ävensom att utskottet skulle »understryka
vikten av att vårt försvar utformas
så att det ger stöd åt en nationell
självständighetspolitik». »Härför förutsättes»,
fortsätter utskottet, »att krigsmakten
är allsidigt utbyggd och av
respektingivande styrka.» Detta betyder,
såvitt jag förstår, att vi avvisa tanken
på att vi skulle avsiktligt utforma

vårt försvar efter någon sorts »lucksystem»
och träffa avtal med någon annan
stat att denna i händelse vi bli angripna
skulle täcka dessa »luckor». Med
få ord: vi ansluta oss inte till en stormaktsallians.
Den logiska konsekvensen
av en sådan politik är att vi måste
ha ett mera allsidigt utbyggt svenskt
försvar.

Mot denna första skrivning anmälde
socialdemokraterna, om än inte alldeles
enhälligt, missnöje och fordrade att få
in ett ordagrant citat ur utrikesministerns
anförande den 4 februari här i
kammaren. Jag förmodar att det skedde
på regeringens tillskyndan, eftersom ledamöter,
som i statsutskottets första avdelning
godtagit avdelningens uttalande,
sedan måste frånträda detta i utskottets
plenum. Risken för att vi genom
ett utbrutet, isolerat citat kunna
skapa föreställningen att Sverige, även
om det blir utsatt för angrepp, avböjer
bistånd från andra, är ju inte helt utesluten.
Yi ha svårt att förstå varför det
skulle vara nödvändigt att här som någon
sorts domstolsed upprepa utrikesministerns
ord bokstav för bokstav, såvida
nu inte meningen är den, att man
vill förekomma den utrikespolitiska debatt,
beträffande vilken både statsministern
och utrikesministern uttalat sig
för att den bör äga rum inom den allra
närmaste tiden. Det har för övrigt hänt
åtskilligt sedan den 4 februari, och jag
tror inte att utrikesministern kan undgå
att vid en ny redogörelse för riksdagen
på ett mera ingående sätt än som skedde
den 4 februari taga upp exempelvis
förhållandet till våra nordiska grannar.

Jag har inledningsvis velat säga försvarsministern,
att jag anser, att han
handlat riktigt när han i nuvarande utrikespolitiska
läge inte följt försvarskommitténs
majoritet och försökt ställa
upp någon långsiktig plan. Därutöver
har jag understrukit utskottets anslutning
till den försvarspolitiska målsättningen,
men samtidigt sagt att jag vill
återkomma och granska överensstäm -

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

melsen mellan målsättningen och försvarsministerns
praktiska handlande.

Utskottsutlåtandet rörande värnplikts-,
tjänstgöringen står först på föredragningslistan,
och.jag börjar med denna.
Riksdagen och dåvarande försvarsministern
Per Edvin Sköld — jag hoppas
att statsrådet Sköld inte tar illa upp att
jag börjar med riksdagen — voro 1945
överens om att i direktiven för försvarskommittén
skriva, att en god utbildning
är en viktig förutsättning för
att ett försvarsväsende skall kunna effektivt
fylla sina uppgifter. Frågan om
övningstidens längd borde bedömas
från denna utgångspunkt, och i övrigt
hänvisades till de erfarenheter, som
kriget givit i det avseendet.

Den nuvarande försvarsministern
upprepar i olika sammanhang, att utbildningsresultatet
icke får kvalitativt
försämras, men föreslår samtidigt, att
utbildningstiden sänkes avsevärt på
samma gång som efterutbildningsövningarna
ha inställts. Man frågar sig
med allt skäl hur detta överensstämmer
med målsättningen, »att krigsmakten
bör förmå giva största möjliga eftertryck
åt vårt folks vilja att bevara landets
handlingsfrihet och avvisa varje
kränkning av dess integritet».

Jag förbiser ingalunda de önskemål
som förefinnas både ur den enskilde
värnpliktiges synpunkt och ur skattebetalarnas
rättmätiga krav på besparingar.
Icke heller förbiser jag bristen
på arbetskraft. Men kvar står, att en
dålig utbildning eller i allt fall en
mindre god utbildning, om det skulle
gälla allvar, går ut över soldaten och
kan framför allt bli ödesdiger för landet.
Det har ju försvarsminister Vougt
i dag i ett par tre olika sammanhang
understrukit, och jag kanske icke behöver
utförligt citera vad han sagt. Försvarsministern
sade bland annat, atl
värnplikten icke bara är en börda eller
i allt fall en pålaga utan också en rättighet
för varje svensk samt att det är
ett stort ansvar för de beslutande, om

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

de ej tillgodose de anspråk, som den
värnpliktige i detta fall har rätt att
ställa. Försvarsministern varnade också
för spekulationer i att vi skulle kunna
reda oss icke bara med mindre
materiel utan också med mindre väl utbildade
trupper och hänvisade till att
våra stridskrafter, om vi råkade i krigisk
konflikt, säkerligen måste sättas in
mot välutbildade trupper.

Jag tror att försvarsministern har alldeles
rätt och har därför svårt att förstå,
att det överensstämmer med vad
han här föreslår. Något som förefallit
åtminstone mig fullständigt uppseendeväckande
är att försvarsministern, samtidigt
som spänningen ute i världen
skärpts, genom en generalorder föregrep
riksdagens prövning av värnpliktsfrågan
och beordrade en ytterligare
sänkning av utbildningstiden för armén
med 60 dagar. Jag tyckte, att det var
en ur flera synpunkter oklok handling,
vilken verkade ogynnsamt både utåt
och här hemma. Herr Vougt må förlåta
mig, men jag tänkte faktiskt den
gången, att det kanske varit bättre för
landet, om herr Vougt icke så kategoriskt
avvisat tanken på en karriär på
den diplomatiska banan.

Försvarsministern har här i dag försökt
förklara vad provisoriet innebär
samt också försökt reda ut vad nio månaders
utbildning kan giva de värnpliktiga.
Försvarsministern läste upp många
och långa uttalanden från den militära
sakkunskapen. Men det var en sak som
jag dock fäste mig vid och som jag ber
att få fråga försvarsministern om. Varför
förekom icke ett enda citat eller uttalande
— efter vad jag kunde höra —
ur remissvaren på försvarskommitténs
utlåtande? Allt som plockades upp var
yttranden av militära myndigheter, som
ställts inför ett låst alternativ på tolv
månader, där de hade att svara på om
det skulle vara nio månader och två
månaders repetitionsövningar. .lag förmodar,
att det också avsågs en månads
eftcrutbildningsövning. .lag skulle tro

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

att det ger en annan bild, om man gör
ett litet fylligare urval i detta fall.

Jag skall icke här upptaga tiden med
att räkna upp alla de skäl som med fog
kunna åberopas för en bättre utbildning.
Det kanske blir andra som återkomma
därtill. Jag vill bara komma med
en synpunkt. I Sverige vilja vi gärna
framhålla önskvärdheten av att våra
nordiska grannländer förbättra sina försvarsanordningar.
Vi räkna det som en
fördel och ett skydd för både dem
själva och oss. Men då kommer frågan:
hur skall det uppfattas på det hållet,
när vi samtidigt själva besluta en kortare
utbildning än både Norge och Danmark
gjort?

När försvarsministern här citerat en
del yttranden och själv också uttalade,
att utbildningen skulle kunna bli ganska
god, så berörde försvarsministern, om
jag uppfattade honom rätt, mycket litet
frågan om gruppchefsutbildningen. Flera
remissinstanser, bland dem Landsorganisationen,
ha särskilt understrukit vikten
av att denna utbildning blir bättre
tillgodosedd än vad som är möjligt på
nio månader. Likadant är det när det
blir fråga om efterutbildningsövningarna
och problemet om omskolning, icke
minst av flygets personal. Det är en viktig
sak, som jag också anser att försvarsministern
bort närmare redogöra
för.

I en partimotion från högern men
också i motioner, framburna av enskilda
riksdagsmän, tillhörande olika
partier, har yrkats avslag på propositionen
och föreslagits bibehållande av nuvarande
provisorium på elva månader.
Under utskottsbehandlingen framkom ett
kompromissförslag, som innebar tio månaders
tjänstgöring med skördepermission
lagd utanför. Det rönte förståelse
från de flesta kring bordet. Det föreföll
som om man kände stor tillfredsställelse
inför en lösning i enighetens tecken.
Efter ett gruppsammanträde vägrade
emellertid de socialdemokratiska
ledamöterna med undantag av herr Ric -

kard Lindström att medverka. I det
läget drogo sig även representanterna
från bondeförbundet och folkpartiet tillbaka.
Jag tyckte mig dock hos åtskilliga
av dem märka, att de gärna skulle
ha sett att den tilltänkta uppgörelsen
kommit till stånd. En enig uppslutning
kring en så betydelsefull försvarslösning
hade enligt mitt förmenande varit av
mycket stort värde — jag upprepar det
— både utåt och inåt. Jag skulle ha
varit glad, om statsministern varit här.
Jag tillåter mig nämligen säga till honom,
att här hade statsministern haft
ett utomordentligt tillfälle att framstå
såsom den verklige politiske ledaren,
vilken i en spänd utrikespolitisk situation
förmådde ena medborgarna i en
stor nationell fråga. Jag beklagar att
statsminister Erlander icke mäktade
detta. Det hade varit en statsmannagärning.

Till det sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtande har, såsom därav
framgår, fogats en reservation av
herrar Lindström, Andrén, Holmström
och Wistrand. Reservanterna ha nödgats
till viss del frångå i motionerna framställda
förslag på grund av den tvångssituation
i fråga om utnyttjningsbar tid
som uppstått genom försvarsministerns
ingripande, men därmed ha de ingalunda
frånträtt sin principiella uppfattning.

Herr talman! På detta avsnitt ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Den andra stora avdelning, där meningarna
gått i sär, är frågan om materielanskaffningen.
Statsrådet har nyss
förklarat, att han förmenar, att om en
del av de stora reservationer som finnas
bliva omdisponerade, böra anslagen
mycket väl räcka. Jag är icke övertygad
på den punkten.

Vid anmälan av 1947 års statsverksproposition
anförde statsrådet, att en
avsevärd begränsning av materielanskaffningen
då ansetts kunna vidtagas.
Men han underströk, att materielanskaffningen
icke utan våda för försvarets

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

effektivitet kunde på detta sätt inskränkas
under en följd av år. Han underströk
ytterligare samma sak vid anmälan
av statsverkspropositionen för nästkommande
budgetår och framhöll, att
en avsevärd ökning av anslagen till materiel
är ofrånkomlig inom en nära
framtid, därest icke försvarets effektivitet
skall allvarligt försämras. Trots
den stora anskaffning av materiel,
som ägt rum under åren 1940—1945
samt i begränsad mån även efter denna
tid, företer dock försvarsmaktens utrustning
ännu högst avsevärda brister.
Jag anser att vi ha fått denna sak klar
för oss under föredragningarna i statsutskottets
första avdelning och även på
andra sätt.

Dessa brister ha uppkommit trots att
av riksdagen beviljade anslag till materiel
förefunnits, vilka nu kvarstå såsom
reservationer. I diskussionen om
dessa frågor möter man ej sällan den
uppfattningen, att anskaffningen av materiel
för krigsmakten utan större våda
för försvarets effektivitet kan anstå och
igångsättas i ett skärpt utrikespolitiskt
läge. Jag tror att detta är en felaktig
uppfattning. Såsom ett mycket stort antal
myndigheter framhållit i yttranden
över 1945 års försvarskommittés betänkande
är det utomordentligt vanskligt
att bygga den erforderliga krigsutrustningens
komplettering på en snabbanskaffning,
när redan ett försämrat utrikespolitiskt
läge inträtt. Jag skulle
kunna åberopa ett flertal myndigheter:
försvarsgrensförvaltningarna, krigsmaterielverket,
försvarets fabriksstyrelse, arméns
fortifikationsförvaltning, och bland
de övriga: Industriförbundet, riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap.
Jag skall begränsa mig till dessa, ehuru
flera finnas. Samtliga uttalanden bestyrka
de erfarenheter, som man gjorde
under beredskapsåren, nämligen att var
krigsindustri kom i gång först under år
1940 och att det då var ytterst besvärligt
att få fram vad som var oundgängligen
nödvändigt. Därför måste enligt

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

min och mångas uppfattning försvarets
materielbehov i huvudsak tillgodoses redan
i fred. Det är detta vi motionärer
velat påtala.

Under anslagsposten »till vissa för
försvaret gemensamma ändamål» föreslå
reservanterna en höjning av anslaget
med 12,(> miljoner kronor. Av reservationen
framgår närmare hur denna
summa är fördelad på olika delposter.
Jag tror mig våga påstå, att alla dessa
anslag äro av vikt för krigsorganisationens
både materielutrustning och effektivitet.
Jag skall bara ett ögonblick
stanna vid en post »Krigsmaterielverket.
Anskaffning av sprängämnen
6 500 000 kronor». Den brist som råder
på minor av olika slag, handgranater
och tyngre projektiler, kan icke avhjälpas,
om man ej inom landet har effektiva
sprängämnen. Bristen på exempelvis
stridsvagnsminor kan nödtorftigt
klaras genom provisoriska minor liksom
under beredskapen, blott sprängämnen
finnas. På grund härav måste det vara
särskilt angeläget alt de medel krigsmaterielverket
äskat för dessa ändamål
också beviljas.

Sedan ha vi den stora posten under
rubriken arméns materielfråga. Jag skall
icke taga upp tiden med att på något
sätt försöka dela upp de olika posterna.
Jag skall endast be att få säga något
med anledning av vad försvarsministern
här yttrade, att pengar funnes tillgängliga.
De medel, som enligt utskottets
utlåtande skulle kunna fritt disponeras,
uppgå till 32 miljoner kronor.
Härvid torde observeras, att 15 miljoner
kronor av de för nästa år äskade nya
anslagen ingå i denna summa. Även för
dessa medel liksom för de äldre reservationerna
finnas dispositionsplaner
uppgjorda, vilka sålunda måste rubbas,
om ett ändrat ianspråktagande sker av
dessa 15 miljoner kronor. Återstoden är
då 17 miljoner kronor. Det belopp som
kan fritt disponeras är sålunda, noga
räknat, högst 17 miljoner kronor.

.lag tror att det icke är felaktigt, när

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

vi reservanter säga, att det är en mycket
blygsam summa. Jag tillåter mig att
räkna upp för försvarsministern vad det
är som skall anskaffas för denna summa.
Det är ur effektivitetssynpunkt mycket
önskvärd materiel, som ej inrymmes
i nuvarande dispositionsplaner, sådan
som närpansarvärnsvapen, stridsvagnsminor
och mycket annat. Men från denna
summa skall ytterligare betalas en
import av radar, radio och terränggående
bilar m. in. De medel som erfordras
för detta importbehov ha ju för arméns
(iel angivits till omkring 100 miljoner
kronor. Om tillfälle under året erbjuder
sig att verkställa denna import, är det
nödvändigt att pengar finnas tillgängliga
så att den icke behöver anstå i
brist på medel. Det är framför allt denna
tanke som varit vägledande för reservanterna.

Mot detta har nu anförts, att en höjning
endast kommer att öka reservationernas
storlek. Enligt utskottets utlåtande
disponeras 139 miljoner kronor
för egentlig krigsmaterielanskaffning.
Härtill kommer den del av bundna reservationer,
som ännu icke utlagts. Med
nuvarande produktionsmöjligheter anses
detta vara tillräckligt för de närmaste
årens produktion.

Men man bör väl också kunna tänka
sig, att den överfulla sysselsättning som
nu rått ett par år icke alldeles säkert
kommer att bli bestående. Under sådana
förhållanden vore det säkerligen möjligt
att öka tillverkningen av nödvändig
krigsmateriel.

Även genom prioritetsåtgärder inom
begränsade områden på vissa trånga sektorer
bör produktionen för försvaret
kunna höjas. Det är då sämre, att det
ej finnes anslag, om en ökad produktion
blir möjlig eller av olika skäl visar
sig önskvärd, än att nu bevilja de medel
som ändå måste beviljas om något
år.

Så var det ännu en punkt som jag
ville beröra, nämligen frågan om underhåll
av tygmaterielen. Där ha vi be -

gärt ett från 39 miljoner till 43,0 miljoner
kronor förhöjt belopp.

Det skulle kunna vara mycket att
säga om betydelsen av att den krigsmateriel
som finnes både vårdas och
underhålles på ett riktigt sätt. Såvitt
jag förstår bygger ju försvarsministern
faktiskt sitt uttalande om att vi icke behöva
någon ytterligare större materielanskaffning,
på att vi under krigsåren
lyckats anskaffa materiel i avsevärd
mängd. Jag erkänner gärna detta men
är icke övertygad om att den mycket
värdefulla materiel, som vi ha erhållit,
för närvarande vårdas och förvaras på
sådant sätt som man skulle önska. Såvitt
jag kan läsa av handlingarna lja
vederbörande myndigheter allvarligt
understrukit behovet av att de få medel
för att på ett mera tillfredsställande
sätt kunna skydda materielen.

Jag skall icke taga kammarens tid i
anspråk lång tid till. När vi komma
till de olika punkterna kommer jag,
herr talman, att ställa yrkanden och
kanske också något ytterligare framhålla
mina synpunkter på den speciella
sak som det då gäller.

Det enda som jag nog ytterligare
skulle vilja tillägga rör frågan om utbildningsmaterielen.
Försvarsministern
framhåller, att han anser att man kan
nå ett gott utbildningsresultat trots nedskärning
av övningstiden. Detta förutsätter
väl att försvarets värnpliktsutbildare
skola kunna arbeta med modern
utbildningsmateriel och moderna
utbildningsanläggningar. Enligt vad
som framgår av propositionen och av
de gjorda uttalandena från myndigheternas
sida är så knappast fallet. Jag
skulle här kunna räkna upp vad det är
som man i det fallet anser vara nödvändigt
i fråga om anskaffning. Det
är instruktionskanoner, laddapparater,
temperingsapparater, spårljusapparater
m. m. Det gäller anslag till komplettering
av inredning i motorrum vid
pansartrupperna, anslag till signalmateriel
såsom skivapparater, telegrafe -

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

ringsnycklar in. m. samt till filmskjutbanor,
skjutapparater för hagel o. s. v.
Det är en rad mycket väsentliga ting i
fråga om nödvändig utbildningsmateriel,
som bär icke har blivit tillgodosedd
på ett tillfredsställande sätt.

Försvarsministern slutade med att
framhålla att han räknade med, att
även de, som icke vore tillfredsställda
med det förslag som föreligger, dock
skulle erkänna, att det var ett försvarsintresse
som låg bakom det beslut som
nu skulle fattas. Ja, herr talman, jag
skall ingalunda undandraga mig att
säga ut min mening. Det är den, att
jag icke är nöjd med utskottets ställningstagande
på viktiga avsnitt. Jag
anser icke att det svarar mot den målsättning
som försvarsministern här angivit
såsom sin och regeringens. Jag
kan för min del icke finna att regeringen
eller utskottsmajoriteten dragit
de rätta slutsatserna av vad som sker
omkring oss ute i världen. Detta mitt
uttalande innebär dock ingalunda att
jag frånkänner utskottsmajoriteten ett
positivt försvarsintresse. Min övertygelse
är, att vi alla — alltså både de
som svara för utskottsutlåtandet i dess
helhet och vi som äro reservanter —
äro fullt enstämmiga på den allt överskuggande
punkten: blir Sverige angripet,
komma vi att försvara oss.

I detta yttrande instämde herr Thorell,
fru Möller, herrar Nolin, von Seth,
Skantze, Jonsson i Malmgrava, Sveclman,
Hieggblom, Karlsson i Granebo,
Olson i Göteborg, Fagerholm, Birke,
Staxäng, Oickson, Sveningsson, Kgling,
Larsson i Karlstad, Falla, Holmström,
Andersson i Gisselås och herr förste
vice talmannen Magnusson.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
•lag ber först att få livligt instämma i
herr Skoglunds slutord, som jag hoppas
uttrycka en fullständigt enhällig

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

mening här i landet, att om Sverige
blir angripet, så skola vi försvara oss
med all vår kraft.

Jag begärde ordet endast för att säga
ett par ord om den reservation, som
herr Skoglund jämte andra ledamöter
ha fogat vid statsutskottets utlåtande nr
160 angående den utrikespolitiska motiveringen
på s. 23 i nämnda utlåtande.
Herr Skoglund gav med några
ord en motivering för denna reservation
och uttalade då bland annat, att
han icke hade någon invändning emot
den allmänna principen om alliansfrihet,
som där beskrives, men han ville
icke binda sig vid de ordalag, som voro
återgivna i utskottets utlåtande. Han
sade i detta sammanhang, att de möjligen
skulle kunna tolkas så, att om vi
bli anfallna, skulle vi känna oss skyldiga
alt avböja bistånd från andra. Jag
vill säga, att en sådan tolkning av detta
uttalande har aldrig fallit mig in.
Den synes mig fullkomligt orimlig. Är
det den invändningen, som herr Skoglund
har stött sin reservation på, tycker
jag att han gott kan avstå från
reservationen.

Herr SKOGLUND i Doverstorp (kort
genmäle): Herr talman! Jag har mycket
svårt att förstå varför, sedan avdelningen
i stort sett var enig, det
skulle pressas in ett sådant uttalande
ord för ord, om icke från regeringens
sida funnits någon särskild avsikt med
detta.

Jag är tillfredsställd med att icke utrikesministerns
uttalande skall tolkas
så snävt, som jag kanske här ifrågasatte
för att få höra utrikesministerns
utsaga, men jag är fortfarande av den
uppfattningen, att vi kunde mycket väl
ha låtit allt detta anstå till den utrikespolitiska
debatt, som utrikesministern
själv har utlovat. Jag upprepar att jag
anser, att det icke var nödvändigt att
på det sätt som här skett framtvinga
en ändring i avdelningens beslut.

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Efter de både i sak och form mycket
hovsamma invändningar, som herr
Skoglund framfört gentemot mitt förslag,
har jag egentligen inte mycket att
säga, men det är ett par punkter, som
jag skulle vilja beröra, innan jag går
över till första kammaren. Som debatterna
löpa parallellt och jag måste vara
i endera kammaren, får jag lov att säga
det nu, innan jag går härifrån.

Det var en punkt, där jag tyckte att
herr Skoglunds anmärkning mot mig
var en smula onödigt hård, och det var
när han sade, att jag föregripit riksdagens
beslut genom en generalorder om
en första värnpliktstjänstgöring under
1948 på nio månader. Det är riktigt,
att det på sätt och vis har skett ett
föregripande i så måtto, att i generalordern
angavs att man skulle räkna
med nio månader. Jag hade emellertid
gjort klart för de militära myndigheterna,
att detta var endast en utgångspunkt
för deras planering och att det
givetvis kunde tänkas, att riksdagen
ändrade på förslaget om nio månader.
Om riksdagen skulle göra detta, finns
det ingen som helst svårighet att lägga
om utbildningsprogrammet. På grund
av den försening som uppstod med utarbetandet
av samtliga propositioner i
försvarsfrågan och på grund av önskvärdheten
att lägga fram dem samtidigt,
nödgades vi genom den ifrågavarande
generalordern angiva tiden för
inkallelserna på det sätt som skett och
även utforma programmet i avvaktan
på vad riksdagen skulle komma att
säga.

Sedan vill jag säga, att skälet för att
jag icke återgivit några av de remisssvar,
som de militära myndigheterna
avgivit i anledning av försvarskommitténs
beslut, är att de militära myndigheterna
när det gäller värnpliktstiden
såsom trädda på en tråd instämma i
vad en av reservanterna, nämligen
överste Bonde, i försvarskommittén ytt -

rat beträffande värnpliktstiden, och det
kan icke ha något som helst intresse
att återge uttalanden, som i detta avseende
icke bjuda på några som helst
variationer.

Vidare — om jag får taga upp två
punkter till — är jag fullständigt överens
med herr Skoglund om att man
icke kan tänka sig ett sådant arbetssätt,
att man under normala tider eller
så att säga vanliga år håller tillbaka
materielanslagen och sedan försöker
forcera krigsmaterieltillverkningen, när
vi anse att det utrikespolitiska läget
kräver det. Jag vill gärna understryka
den fullständiga riktigheten i detta uttalande
från herr Skoglunds sida, och
jag skall också bemöda mig att anskaffning
av krigsmateriel och över huvud
taget alla försvarsförnödenheter icke
skall ske efter den modellen.

Herr Skoglund framkastade möjligheten
av att den fulla sysselsättningen,
eller skola vi säga den ytterst ansträngda
situationen på arbetsmarknaden,
kan släppa under nästa budgetår, och
han menade att då kunde det vara bra
för Kungl. Maj:t att ha pengar till hands
för att kunna skaffa det som nu icke
förefaller sannolikt att få. Jag vill säga,
att i ett sådant läge finns dock möjlighet
för Kungl. Maj:t att komma till
riksdagen och på tilläggsanslag begära
ytterligare medel. Eftersom jag har
märkt, hur känslig riksdagen är för att
man staplar ett otal miljoner på varandra
av reserverade medel, tycker jag
det är ganska angeläget att vi nu icke
ytterligare öka reservationerna utan
försöka arbeta av vad vi ha och sålunda
komma fram till en någorlunda normal
omgång, när det gäller anslag från
riksdagen och förbrukningen inom förvaltningen
av de medel som det gäller.

Herr Skoglund var inne en smula på
dessa frågor, som jag antar att utskottets
talesman kommer att ytterligare
beröra, eftersom utskottet mycket noga
gått igenom de olika materielfrågorna.
Men när herr Skoglund talade om un -

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

derhållet av tygmateriel och sade, att
lian tyckte att jag icke tillräckligt hade
beaktat nödvändigheten av att tygmaterielen
på rätt sätt underhålles, vill
jag säga att vi ha ett årsanslag för underhåll
av tygmateriel på 39 miljoner
kronor. Under tio månader av innevarande
budgetår ha av dessa förbrukats
23,(; miljoner kronor. Det får väl
sägas vara tämligen normalt, men behållningen,
herr Skoglund, på detta anslag
den 1 maj 1948 var 49,1 miljoner
kronor. Behållningen utgör alltså mera
än vad som under innevarande budgetår
har anslagits till underhåll av tygmateriel.
Då är det väl rimligt att jag
säger, att jag tycker att vi i första hand
skola avverka denna behållning, innan
vi begära mera medel av riksdagen.

Herr SKOGLUND i Doverstorp (kort
genmäle): Herr talman! Jag får ju uppskatta
försvarsministerns öppna erkännande
av att han själv anser sig genom
sin generalorder ha föregripit riksdagens
beslutanderätt. Det förhåller sig
ju så, att om riksdagen hade velat stanna
för en tjänstgöringstid av elva månader,
detta faktiskt icke varit möjligt.

1 fråga om materielunderhållet tror
jag fortfarande att jag har rätt. Det rör
sig här om ett ganska stort siffermaterial,
som jag icke är beredd att ur huvudet
plocka fram. Det är möjligt att
jag kommer igen till det senare.

Försvarsministern började med att
säga, att han tyckte jag varit mycket
hovsam både i sak och form. Det gläder
mig. Försvarsministern är inte
granntyckt. Jag tycker ju annars, att
när man råder en försvarsminister till
afl söka sin karriär på ett annat område
än det nuvarande, så är det att
vara anspråkslös att kalla det för hovsamt.

Herr WAItD: Herr talman! Eftersom
det har fogat sig så, att jag kommit upp
här i talarstolen tämligen strax efter

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

herr Skoglund, kanske det kan vara
anledning för mig att med några ord
uppehålla mig vid den diskussion, som
fördes i statsutskottet angående det uttalande
av utrikesministern, som finns
citerat och mot vars införande i betänkandet
herr Skoglund anförde en anmärkning.

Jag förstår inte att herr Skoglund
anser att detta förtydligande är något
att egentligen orda om. Vi voro ju fullkomligt
överens om vad saken egentligen
gällde, och när vi första gången
skrevo att utskottet i huvudsak instämde
med utrikesministern, innebar det
precis detsamma som när vi sedermera
tämligen ordagrant citerade utrikesministern.
Jag vill själv här bekänna, att
jag personligen ansåg att det var tillräckligt
med det första uttalandet, men
när andra ansågo att man borde göra
ett förtydligande, ville jag för min del
icke motsätta mig det.

Nu har utrikesministern här svarat,
att han för sin del icke har kunnat
tänka sig att någon skulle kunna tyda
uttalandet på det sättet som att vi,
därest vi bleve angripna, inte skulle
mottaga hjälp från något håll, och jag
förmodar för min del att herr Skoglund
själv inte vill allvarligt dikta in något
sådant i det uttalande, mot vilket han
här vänt sig. Därför hade det nog varit
skäl att överväga, om icke den blanka
reservationen borde ha tagits tillbaka.

Efter detta vill jag säga några ord
med anledning av de sakfrågor, som
vi här i första hand ha att behandla.

Det framhålles från departementschefens
sida i propositionen, att det här icke
är fråga om någon försvarsplan eller försvarsordning
i vedertagen mening, och
man måste ju säga, att den karakteristiken
är fullkomligt riktig. Man konstaterar,
att i denna proposition föreligger
en lång rad förslag om nya utredningar,
och jag håller före, att denna tanke
på nya utredningar är mycket väl motiverad.
När så förhåller sig, som departementschefen
nyss framhöll i sitt

Andra kammarens protokoll 194-8. Nr 25.

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

anförande, att vad som nu föreslås
ingalunda är någon radikal omläggning
utan tvärt om en fortsättning på det
gamla, då borde man väl över hela linjen
kunna vara tämligen belåten med
regeringens förslag och med det utlåtande,
som statsutskottet bär har kommit
till. Förmodligen är det emellertid
så, att det största missnöjet anmäler
sig emot regeringens förslag beträffande
övningstiden och därmed också mot
det sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande på den punkten.
Jag skall inte här närmare ingå på det
kapitlet. Jag tror att den redogörelse
för olika yttranden och de kommentarer
i övrigt, som försvarsministern
anförde, äro tillräckligt talande och
vittna om att man ingalunda försummar
något genom att minska den första
utbildningstiden på sätt regeringen
föreslår. Det finns åtskilliga militärer
som äro av den uppfattningen, att man
med ett förståndigt utnyttjande av tiden
skall kunna inom denna begränsade
ram uppnå tillfredsställande resultat,
och vi kunna då vara fullkomligt övertygade
om att såväl befälet som de
värnpliktiga komma att bjuda till att
göra det bästa av den tid, som blir anslagen
för utbildning.

Att regeringen beträffande själva organisationen
bär stannat vid att utveckla
en fortsättning av nu gällande
försvarsordning är ju förklarligt med
hänsyn till det ovissa läget. De förändringar
som gjorts, ha gjorts mycket försiktigt.
Man kan ju konstatera, att armén
är oberörd med undantag av att
ett kavalleriregemente, K 1 här i Stockholm,
kommer att indragas, men denna
indragning borde man väl på högerhåll
kunna taga med jämnmod, då vi
ju alltjämt komma att förfoga över tre
kavalleriregementen, alltså precis det
antal som man räknade med 1942, då
den nuvarande försvarsordningen genomfördes.
Det är alltså egentligen
ingen nedrustning ens av kavalleriet,
om man gör jämförelse med 1942 års

beslut, och då bör man väl inte ha någon
större anledning till klagomål.

Det kan för övrigt i detta sammanhang
konstateras, att högermännen
inom statsutskottet ingalunda äro eniga
på denna punkt utan att eu av högermännen
såtillvida har förenat sig med
regeringen och utskottsmajoriteten att
han också förordar att kavalleriuppsättningen
bör gälla tre regementen.
Vad han reserverar sig för är att kavalleriregementet
i Stockholm skall bibehållas
och att K 2 i Hälsingborg i stället
bör nedläggas, men det är ju en sak
som vi i detta större sammanhang icke
ha anledning att ingå på. Man får måhända
tillfälle att återkomma till den
saken, när vi komma in på punkten i
fråga.

Att regeringen och statsutskottet föreslå
en successiv utbyggnad av jaktflyget,
delvis på bomb- eller attackflygets
bekostnad, innebär säkert en mycket
välbetänkt utveckling. Det räcker härvidlag
att hänvisa till den argumentering,
som försvarsministern nyss anförde
från statsrådsbänken.

Att flottans nybyggnadsprogram upptar
endast lättare fartyg kommer helt
säkert inte som någon överraskning för
någon, men man har en viss känsla av
att det härvidlag kan komma att insmyga
sig en försummelse, om man icke
ser upp. Jag har det intrycket, att försvarskommittén
vid behandlingen av
flottans angelägenheter har uttalat sig
på ett sätt, som kan tydas som en undervärdering
av flottans uppgifter
inom det svenska försvaret, och jag vill
varna för att fortsätta ett resonemang
efter den linjen. Samtidigt vill jag med
tillfredsställelse konstatera, att försvarsministern
i organisationspropositionen
har uttalat sig på ett sätt som
tyder på att han och regeringen mycket
högt uppskatta flottans betydelse
och att han vill genom sitt uttalande
liksom sätta en spärr för ytterligare
sänkning av flottans stridsvärde.

Jag skall nu inte återgå till frågan

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

om övningstiden — den är berörd tillräckligt
här i diskussionen — men däremot
vill jag säga några ord i materielfrågan.

Det är alldeles klart, att vi alla önska
att vår försvarsmakt skall vara försedd
med så mycket materiel och så prima
materiel som möjligt. Att ha en mycket
stor organisation men icke kunna
fylla denna med tillräcklig materiel är
otvivelaktigt en mycket dålig politik,
och man har all anledning att instämma
med dem som varna för en urholkning
av försvarsmakten genom att materielförsörjningen
åsidosättes. Men det är
här som på andra områden, att man får
väga mellan olika intressen och att
man vid behandlingen av dessa stora
materielanslag naturligtvis icke kan
bortse från de allmänna samhällsekonomiska
synpunkterna utan får tänka
också på andra behov, som företrädas
inom vårt samhälle. Det är nog också
på det sättet för närvarande, att det är
tämligen väl sörjt för en någorlunda
tillfredsställande anskaffning av ny materiel,
en sak som för övrigt försvarsministern
redogjort för helt nyligen.

Föreliggande reservationer äro ju så
betydande, trots herr Skoglunds försök
att bagatellisera dem, att det säkerligen
inte blir möjligt att helt utnyttja dem för
materielanskaffning under kommande
budgetår. Man har anledning fråga sig,
vad högern egentligen har för ståndpunkt
när den ena gången går till
storms mot anhopningen av reservationer
på försvarets huvudtitel för att
en annan gång. när försvarsfrågan diskuteras,
vilja öka reservationerna, som
äro så svåra för riksdagen att kontrollera.
Man bör söka komma från detta
system med reservationer och beräkna
anslagen för varje budgetår så, att de
täcka årets behov. Det förslag som här
föreligger innebär onekligen ett steg i
den riktningen. När man bedömer frågan
om materielanskaffningen, måste
man också ta hänsyn till industriens
kapacitet och till behovet att produ -

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

cera så mycket som möjligt för export
och andra civila ändamål. Man har särskild
anledning att ta hänsyn därtill i
detta sammanhang, när, som jag nyss
nämnde, materieltillgången tack vare
reservationerna kan garanteras bli någorlunda
tillfredsställande.

Jag har hittills talat i egenskap av
medlem av statsutskottets majoritet,
men med talmannens tillstånd skall jag
också säga några ord i egenskap av
reservant på en punkt.

Jag och fem andra socialdemokratiska
ledamöter av statsutskottet ha anmält
en reservation till kapitlet om försvarets
högsta ledning. Vi ha i denna
reservation framhävt önskvärdheten av
att det verkställes en utredning av frågan,
huruvida överbefälhavarinstitutionen
hör bibehållas även under fredstid,
och frågan om genomförande av
vissa nödvändiga reformer inom försvarsstaben.
Jag anser för min del inte
den nuvarande ordningen lycklig. Jag
tror inte man kan få till stånd ett gott
samarbete mellan representanterna för
de olika vapengrenarna så länge det
nuvarande tillståndet råder, och man
bör därför söka finna en anordning
som gör det möjligt för marinens och
flygvapnets representanter att göra sin
mening gällande på ett mera framgångsrikt
sätt än som hittills varit möjligt.
Försvarsministern har nu skisserat
upp någonting som skall kallas militärledningen,
där det skall kunna föras
förhandlingar. Det är nog gott och
väl, men jag tror inte man löser problemet
på det sättet. Det är möjligt att
man ur rent militär synpunkt kan komma
till bättre resultat därigenom, men
man har också andra intressen att ta
hänsyn till. Vid planläggningarna måste
man ta stor hänsyn till civila behov,
och det vore nog en styrka för den
centrala ledningen av landets försvarsmakt
att representanter för det ekonomiska
livet finge redan på ett tidigt
stadium deltaga i planläggningen. Detta
skulle utan tvivel öka auktoriteten hos

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

ledningen och leda till goda praktiska
resultat.

Detta var, herr talman, i korthet
några synpunkter på denna fråga. Jag
skall sluta med att yrka bifall till sammansatta
stats- och andra lagutskottets
förslag beträffande övningstiden. Beträffande
andra utlåtanden skall jag
återkomma med yrkande när respektive
punkter föredragits.

Herr förste vice talmannen övertog
under detta anförande ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr HALL: Herr talman! Jag kan på
väsentliga punkter inte dela den mening
om försvarets organisation, som
kommer till uttryck i Kungl. Maj :ts förslag
och i utskottets utlåtande. Den
normala metoden för en riksdagsman
att anmäla en avvikande mening är ju
att väcka en motion, men jag har inte
gjort det, helt enkelt emedan mera väsentliga
förändringar i försvarets organisation
inte kunna och kanske inte
heller böra åstadkommas utan stöd av
en kungl. proposition. De som motionerat
i anslutning till dessa propositioner
ha ju i regel också fått se, att
deras motioner icke föranleda någon
åtgärd. Jag skall av dessa skäl nöja
mig med att med några korta påminnelser
uttala mina avvikande meningar,
åtminstone på de väsentligare
punkterna.

Den kommitté, som lagt fram ett förslag
till, skola vi säga ett nytt provisorium,
hade att arbeta under mycket
ogynnsamma förhållanden. De förutsättningar
man räknade med när kommittén
tillsattes, fred och demobilisering,
uppfylldes inte under den tid
kommittén arhetade, och de ha ännu
inte uppfyllts. Försvarskommitténs förslag
har därför kommit att präglas av
den ovisshet vi alla alltjämt äro behärskade
av, och det är således knappast
ett uttryck för vad ledamöterna

skulle ha föreslagit, om de bara haft
att ta hänsyn till hur försvaret skulle
organiseras i framtiden för att på bästa
sätt tillvarata våra resurser. Jag skulle
tro att de flesta kommittéledamöterna
just av denna anledning drogo sig för
att framställa sådana förslag, som skulle
medföra långt gående ändringar i försvarsorganisationen.
Man byter ju inte
häst mitt i loppet, och den oro inom
försvarsmakten, som ingripande organisationsförändringar
skulle medföra,
skulle med nödvändighet ha inneburit
en försvagning under övergångstiden.
Ingen ville taga någonting sådant på
sitt ansvar, och man nöjde sig därför
med att föreslå partiella reformer.

Mot försvarskommitténs förslag har
Kungl. Maj:t riktat en anmärkning, som
väl får uppfattas som en huvudanmärkning.
Jag vill börja med att säga
några ord om den, ty den utgör en
lämplig utgångspunkt för hela diskussionen
om vårt försvar. Departementschefen
har i propositionen anfört följande:
»En ytterligare erinran mot förslaget
är, att kommittén på längre sikt
icke i tillräcklig utsträckning tillgodosett
materielbehoven, vilket så småningom
skulle leda till en ''urholkning’
av försvarsorganisationen.» Anmärkningen
är alldeles riktig, det kan en
kommittéledamot utan vidare medge.
Av de skäl jag tidigare anfört ville man
inom en rimlig kostnadsram bibehålla
så mycket som möjligt av den nuvarande
organisationen. Resultatet kunde
under sådana omständigheter inte
bli mer än ett: materielanslagen blevo
otillräckliga. Men den som accepterat
den meningen om kommitténs förslag
bör inte säga, att Kungl. Maj :ts och utskottets
förslag är bättre. Om Kungl.
Maj ds och utskottets förslag på någon
punkt på ett verkligt markerat sätt avviker
från kommitténs förslag, så är
det just däri att Kungl. Maj:t och utskottet
vilja bibehålla en större organisation
och att de pruta ännu mer på
anslagen, vilket följaktligen måste leda

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

till att försvaret, såsom det uttryckes i
propositionen, blir urholkat.

Det är med utgångspunkt från detta
självklara konstaterande beklagligt att
Kungl. Maj :t och utskottet icke kunnat
acceptera ens de mycket måttliga nedskärningar
i organisationen som kommittén
förordar. Detta är den enda
väg, på vilken man kan komma fram,
om man vill åstadkomma en rimligare
proportion mellan försvarsorganisationens
omfattning och möjligheterna att
anskaffa materiel.

Jag tror det finns skäl att i denna
diskussion ta upp en omständighet, som
spelat en ödesdiger roll för försvaret
men som undanträngts vid alla försvarsdiskussioner
under den senaste
generationen. Det finns knappast något
område, där konservatismen är så
djupt rotad som på försvarsområdet.
Det bedrövligaste är kanske, att ju
mera radikal den ekonomiska och sociala
politiken blir, desto starkare blir
denna konservatism. Ibland är man
frestad att tro att om det funnes kvar
något spikklubberegemente, så skulle
det komma att överleva oss också. Kommittén
gjorde ett försök att reducera
kavalleriet med två regementen — man
kunde inte längre stå emot reduktionskravet
fullständigt. Kungl. Maj :t har
nu nöjt sig med att föreslå indragning
av ett kavalleriregemente. Vi bli tvungna
att ta det andra någon annan gång,
tv all utveckling visar att det är meningslöst
att upprätthålla ett kavalleri
med den försvarsorganisation vi ha.
Insikterna tränga bara igenom etappvis,
och under tiden offra vi det ena tiotalet
miljoner efter det andra på att
upprätthålla försvarsanordningar, som
sakna praktiskt taget allt stridsvärde.
Så länge man tror det finns för fem
kronor stridsvärde kvar i en antik anordning,
är man beredd alt offra tiotals
miljoner på att upprätthålla den,
och man vågar inte företa en reduktion,
emedan tiderna iiro så allvarliga. Det
iir dess värre inte bara inom armén

(19

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

och marinen man möter denna konservatism.
Den har smugit sig in även i
det nyaste vapnet, flyget. Det föreligger
ett förslag om att F 2 skall indragas.
Sedan det blivit fullkomligt klart
att den sista droppen av militärt värde
gått ur F 2 på grund av den militära
utvecklingen, ha vi offrat tiotals miljoner
på att upprätthålla flottiljen.

Det är, herr talman, sådana tendenser
inom vår försvarspolitik som nu
och för framtiden omöjliggöra för vårt
land att prestera det bästa möjliga av
sina försvarsresurser. Att prestera det
bästa möjliga, det innebär nämligen att
i tid slopa det som befinnes odugligt
och att i tid engagera sig för det som
är modernt. Våra resurser äro givna
och begränsade, och det gäller att tillvarataga
dem på bästa sätt. Om man
inte är beredd att gå ifrån antikvitetsvården
inom försvaret, som nu hotar
att bli en av de dyrbaraste försvarsgrenarna,
då kan man heller icke på
ett effektivt sätt utnyttja resurserna.

Den förstärkning av materielanslaget
som här föreslås är i och för sig inte
särskilt stor, men det lägger sig ovanpå
ett miljardbelopp av anslagsreservationer,
som man heller inte tills vidare
kan utnyttja på grund av bristen på
material och arbetskraft och på grund
av importsvårigheterna. I propositionen
ställas i varje fall dessa skäl fram
såsom det väsentligaste när det gäller
att förklara de stora reservationerna.
Det är i och för sig riktigt, men eftersom
Kungl. Maj:t och riksdagen väl
normalt göra en beräkning av landets
ekonomiska resurser innan de göra upp
förslag till anslag, kan man lika gärna
vända på frågeställningen och säga, att
skälet inte är detta. När vi beviljade
reservationsanslagen till försvaret, hade
vi inte de resurser vi trodde oss ha,
och det är av den anledningen reservationerna
blivit så stora. Det är ingen
svårighet att nu efteråt se, att de anslag
vi under kriget beviljade åt försvaret
inte hade någon reell motsva -

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

righet i landets produktionsresurser.
Det är inte bara efterkrigstidens översysselsättning
på alla områden som
ökat reservationernas väldiga summa,
utan det är en lång rad av anslag som
be.viljats utan att man tillräckligt övervägt
om det varit möjligt att anskaffa
någonting för pengarna. Det är däri
orsaken ligger. Detta bör vara ett litet
observandum för oss att i fortsättningen
vara litet försiktigare när vi bevilja
anslag.

Det belopp på några tiotal miljoner,
som det här är fråga om, gör kanske
inte mycket till eller ifrån. Det kommer
i stort sett inte att märkas, och det
kommer inte att förändra bilden, när
det lägges ovanpå miljoner, som ligga
lagrade och som man inte heller kan
få någonting för. Beviljandet av detta
belopp utgör emellertid ett steg i fel
riktning, bort från rationaliseringen av
försvaret, och jag måste därför anmäla
min bestämda reservation mot ett sådant
beslut. Den enda möjligheten att
nedbringa reservationerna är att under
en följd av år rätta varje årsanslag efter
möjligheten att anskaffa materiel.
Endast på den vägen kan man bringa
ned de till våldsamma belopp uppskruvade
reservationerna.

Om man skall göra sig en föreställning
om möjligheten att anskaffa materiel
genom tillverkning inom landet
eller genom import, så måste man —
och det vill jag komma till till slut,
herr talman — göra en överblick över
landets allmänna ekonomiska läge. Det
vore ingen mening att här försöka lämna
någonting som liknade en fullständig
redogörelse, och jag vill bara ange
de väsentligaste fakta för bedömandet
av försvarets möjligheter att få materielförstiirkning.

Vi komma att nödgas strama åt ytterligare
på importsidan, inte så mycket
på grund av inre omständigheter
som på grund av att den valutakris,
som på sin tid var en av anledningarna
till skärpningarna av den svenska

importkontrollen, nu gripit de flesta
andra länder i världen. Dessa länders
import av svenska varor beskäres för
varje månad, och våra valutainkomster
komma sannolikt att under detta år
hålla sig ett gott stycke under de ändå
ganska pessimistiska beräkningar vi
gjorde före årets början. Försvarets
behov av import kominer inte att vägas
mot önskan att få in umbärliga och
lyxbetonade varor, utan det kommer
att vägas mot behovet att importera
bränsle och de allra nödvändigaste råvarorna
för våra industrier. De flesta
människor måste väl säga sig, att det i
detta läge även ur försvarets synpunkt
är viktigare att industrien och transportapparaten
hållas i gång än att försvaret
får importera färdig krigsmateriel.
Om inte industrien kan fungera
på ett någorlunda tillfredsställande sätt,
sviktar det väsentligaste underlaget för
vårt försvar, och då blir det dess
bränsle och viktiga råvaror som tillmätas
prioritet, och det vi i dag bevilja
anslag till och tillåta import av får stå
över.

När det sedan gäller den del av materielen,
som icke direkt beröres av vår
import, är det alldeles påtagligt att varken
försvarsledningen, de övriga statliga
verken, regeringen eller riksdagen
dragit de fulla konsekvenserna av det
helt förändrade läget. Vi ha under hela
vårt liv varit vana att se ett samhälle,
som icke tillvaratagit sina produktionsresurser.
Det har ständigt funnits arbetslösa,
det har ständigt funnits ledig
produktionskapacitet inom industrien,
och råvarutillgångarna ha i stor utsträckning
legat obrukade. Den kritik
mot den kapitalistiska samhällsekonomien,
som ständigt riktats från det
parti jag tillhör, har i huvudsak byggt
just på detta faktum, att samhället aldrig
till fullo tillvaratagit sina resurser
och skapat den folkförsörjning, som resurserna
möjliggjort. Vi ha under de
senaste åren fått en fullständig vändning
därvidlag. Vi ha full och över -

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

full sysselsättning i samhället, och
praktiskt taget all vår produktionskapacitet
är tillvaratagen. Förr hjälpte
det med att bevilja anslag. Då kunde
man omedelbart, tack vare att man
hade lediga resurser, göra av med pengarna
och få material för dem. Det kan
man icke nu. Den första frågan, när
man vill göra något nytt, är numera:
Vad vill man avstå ifrån i stället? Man
kan icke taga vare sig järn eller cement
till fästningar utan att inställa
motsvarande bostads- eller industribygge.
Man kan icke lägga beslag på fabrikernas
produktionskapacitet för krigsmateriel
utan att tränga undan motsvarande
civila tillverkningar. Det finns
ingenting över längre inom de möjligheters
ram som vi ha, utan vi tvingas
att välja bort något för varje ny sak vi
välja till.

Det är detta nya läge vi måste sätta
oss in i. Vi äro helt enkelt tvungna
att göra detta, om vi vilja ha något
grepp om samhällsekonomien. Den
som här vill yrka på höjda anslag skall
därför i första hand taga till sin uppgift
att peka ut vad det är för slags
produktion i samhället som kan nedläggas.
Utan att angiva detta kan han
icke förstärka försvaret.

Därmed har jag, herr talman, icke
velat säga, att det är omotiverat att
stärka försvaret. Men jag har velat
framhålla, att hela den diskussion vi
föra om försvarets anslag föres så att
säga i fria luften. Den har intet verklighetsunderlag,
så länge man icke går
till dessa grundläggande fakta, erkänner
dem och respekterar dem. Det är
utan tvivel riktigt att i en orolig tid ha
ett starkt försvar. Men då skall man
icke nöja sig med att begära stegrade
anslag, då skall man stiga fram och
förklara: Jag och de jag representerar
äro villiga att avstå ifrån de och
de nyttigheterna; vi äro villiga att göra
de och de uppoffringarna. Annars kommer
man ingenstans när det gäller eu
förstärkning av försvaret.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

Jag har ansett det vara alldeles särskilt
angeläget att poängtera just detta
senare, då det vid detta års riksdag
rests ett mycket häftigt motstånd mot
skatter, som finansministern ansett nödvändiga
för att få bättre balans i budgeten.
Det har därtill motionerats om
att vi skulle riva ned en del av den
förmögenhetsbeskattning, som i fjol
byggdes upp. Är det på det sättet man
på vissa håll tänker sig att man skall
göra uppoffringar, nämligen genom att
vägra taga på sig nya skatter och genom
att försöka slippa undan en del av
de skatter man redan har, då finns det
icke mycket allvar i de yrkanden om
förstärkningar av försvaret, som från
samma håll föreligga. Ty ingen kan av
den fulla sysselsättningens samhälle
krama ut mer resurser än vad som
finns. Utan att uppoffra något får man
ingenting. Det är skäl i att man först
som sist begrundar detta faktum, om
man vill komma till rätta med frågan
om försvarets ekonomi.

Herr THORELL: Herr talman! Jag
hade icke tänkt att gå in på försvarsministerns
anförande, men det var en
passus däri som jag skall be att få
knyta några reflexioner till.

Försvarsministern nämnde värnpliktstiden
i Schweiz och gjorde en jämförelse
mellan den och den svenska.
Jag har en nära anhörig, som är schweizisk
kapten. Helt nyligen var jag i
Schweiz, och jag var naturligtvis intresserad
av att få veta, hur de hade det
där med sin utbildning. Han är fackman
och kan dessa saker — han låg förresten
ute i tjänstgöring just när jag
var där.

Det är riktigt att den första tjänstgöringstiden
omfattar bara fyra månader.
Men försvarsministern glömde att tilllägga,
att de årliga — eller åtminstone
ofta under värnpliktstiden återkommande
— inkallelserna, som han omnämnde,
äro avsedda icke bara för re -

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

petition utan även för fortsatt utbildning
av de värnpliktiga. Dessa äro alltså
icke färdiga efter de första fyra månaderna.
Försvarsministern sade själv,
att man varit inne på tanken att vi även
i Sverige skulle dela på den första utbildningen.
Den skulle vara vissa månader
först, och sedan skulle vederbörande
inkallas på vintern något år efteråt.
Samma system ha schweizarna. Men därtill
en annan sak, herr talman. När jag
hörde beskrivas den oerhörda press,
som i Schweiz förekommer på de värnpliktiga
under utbildningstiden, måste
jag för min del göra den reflexionen,
att det icke skulle gå att genomföra
något liknande i vårt land, helt enkelt
därför att många av våra värnpliktiga
icke skulle finna sig i en så hård utbildningstakt.
Vi höra våra värnpliktiga
säga, att det vore bättre att utbildningstiden
användes på ett nyttigare sätt än
den nu gör. Jag instämmer i detta, då
förhållandena nog icke äro som de borde
vara i det fallet. Men försvarsministern
har varit inne på att det icke är
så lätt, då befälsbristen gör sig kännbar.
Men även om det vore möjligt ur
den synpunkten, tror jag att det skulle
bli ganska besvärligt att få en del av
våra värnpliktiga att finna sig i en sådan
ordning. Därför tror jag att de jämförelser,
som försvarsministern gjorde,
knappast äro riktiga.

Om jag sedan skulle gå in på en detalj
i det föreliggande försvarsbetänkandet,
beträffande vilken jag under
årens lopp haft tillfälle att göra vissa
jämförelser, skulle det vara problemet
motorn eller hästen. Vi stå nu i begrepp
att motorisera i första hand en stor del
av vårt fältartilleri. Jag förstår att det
är nödvändigt på grund av vad som
händer i andra länder, vilka vapen vi
få emot oss och vilka möjligheter vi ha
att komma fram hastigt. Vi måste göra
på ungefär liknande sätt som andra länder.
Men våra terrängförhållanden äro
sådana, att det nog också blir besvärligheter
med en forcerad motorisering.

Jag skall i korthet taga ett exempel, herr
talman. Det var fälttjänstövningar i
Norrland för något är sedan, och fram
gingo på en väg i samverkan ett motoriserat
batteri och ett hästanspänt batteri.
De passerade en mindre älv, och
när de kommit över den, märkte de att
de hade mot sig mycket starka fiendetrupper.
De måste därför retirera. När
de kommo tillbaka till bron, var den
markerad sprängd. De fingo sålunda
icke gå över den. Terrängen vid sidan
var sådan, att det motoriserade batteriet
icke kunde gå in där. Däremot gick det
hästanspända batteriet in. De spanade
ut ett vad och gingo över med hästarna
till andra sidan och kommo undan,
under det att det motoriserade batteriet
blev tillfångataget. Sådana händelser i
vårt vägfattiga land komma säkerligen
icke att vara enastående. Utskottet har
också pekat på att vid ett kommande
krig anfallen från luften bli ännu mera
intensiva än de varit i krigen hittills.
Med våra glesa vägförbindelser bli anhopningarna
på vägarna av motoriserade
fordon av olika slag mycket stora.
Hur går det då, om det blir anfall av
överlägsna flygförband, som det hände
så många gånger under andra världskrigets
början och särskilt i det intensiva
slutskedet?

En annan sak är också, att hästen kan
gå i kanske flera dagar sedan furaget
tagit slut. Han kan få föda i mark och
skog och taga sig fram, men motorn
står stilla där den står när bensinen
tagit slut. Hästen klarar sig också på
vintern under kyla. Det hände under
mobiliseringen 1940, att på ett torg i
en viss stad i Norrland ett bilförbands
motorer fröso under natten så att bilarna
icke kunde komma någonstans
dagen därpå.

Därtill kommer ett annat förhållande,
och det är att den ständiga ström av
valutor, som från vårt land går till utlandet
såsom betalning för bensin, kommer
att bli ännu stridare i fortsättningen
till följd av den ökade motorise -

Måndagen den 21 jnni 1948 fm.

Nr 25.

ringen. Därmed har jag, herr talman,
icke sagt, att vi icke skola gå denna
väg. Jag har endast velat varna för
överskattning av motorn och underskattning
av hästen, .lag tror nog att
man kan säga här som på så många
andra områden, att det ena skall du
göra men det andra icke låta.

Så skall jag gå in på mitt egentliga
ärende som jag begärde ordet för att
säga. Det gäller frågan om kavalleriet.
Enligt försvarspropositionen skall kavalleriet
minskas med 1 000 ridhästar. I
första hand skall indragningen träffa
Livregementet till häst. Vår arméchef,
som är kavallerist av hlodet — han har
största delen av sin militära bana tjänstgjort
som sådan — uttalar bl. a., att i
vårt land, där man måste räkna med
fåtaliga trupper inom vidsträckta krigsskådeplatser,
med vägfattig terräng, där
luckorna mellan de operativa enheterna
alltid måste bli stora, kommer behovet
av lättrörligt rytteri alltid att bli stort.
Denne man vet vad han talar om. Han
vet det också när han uttalar sig om
indragningen av K1. Han började sin
militära bana vid Livregementets dragoner
som officersvolontär, där jag för
övrigt red i samma skvadron som han.
Sedan han blivit utbildad där, kom han
till andra förband, men efter sedan Livregementets
dragoner slogs tillsammans
med Livgardet till häst år 1928, kom han
till det nya regementet som chef och
var chef där sedan i några år. Han känner
sålunda övningsterrängen, förliiggningsanordningarna,
möjligheterna att
ha ordentliga övningar o. s. v. utan och
innan. Arméchefen varnar bestämt för
en indragning av K 1 av skiil, som jag
icke nu skall gå in på alltför mycket —
de sammanfalla för övrigt med det jag
här skall andraga.

Det har sagts att det icke på grund
av den påträngande bebyggelsen skulle
bli möjligt att anordna övningar som
bleve nöjaktiga för truppförbandet. Det
må emellertid framhållas att nuvarande
sekundchefen i sitt yttrande hävdar att

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

möjligheterna äro fullt tillfredsställande.
Den som någorlunda känner till gången
av utbildningen av värnpliktiga eller
stamanställda vid regementena vet, att
utbildningen i första hand försiggår
hemma vid regementet. Ridövningarna
bedrivas i ridhuset eller på planen och
de andra övningarna vanligtvis i kasernrummen
eller ute på exercisplanen.
Först sedan vederbörande kommit ett
bra stycke i utbildningen, blir behovet
större i fråga om rörelsefrihet, och då
gives ännu ganska stor sådan på de obebyggda
platserna runt omkring kasernen.
I detta fall har man icke långt till
Järvafältet. Där kunna ryttarna mycket
väl förläggas i tält några dagar — de
skola ändå ha fälttjänstövningar, öva
bivakuering och dylikt. Jag tror att
den invändningen, att möjligheter saknas
för övningar, icke är riktig.

Det talas vidare om i försvarspropositionen
— och departementschefen har
understrukit det — att det för försvar
av Öresunds smalaste del är nödvändigt
att ha kavalleri till förfogande vid
eventuella kuppförsök. Men, ärade kammarledamöter,
vad är det för mål i ett
land som är begärligast för en eventuell
fiende, där han helst sätter in för att
snabbast knäcka landet, om icke huvudstaden?
Det är ganska egendomligt
att man vill låta huvudstaden bli utan
de möjligheter till försvar mot kupper,
som ett kavalleriförband kan erbjuda.

En annan sak är att på Järvafältet
äro förlagda trupper av olika slag. Man
vet hur nödvändigt det är med samövning.
Dessa trupper skulle då sakna
samövning med kavalleri, eller också
måste kavalleri transporteras dit långtifrån.
Det kan icke bli detsamma som
om dagsövningar kunna anordnas när
som helst, såsom nu är fallet.

Och så är det något vi få liksom på
köpet: Vi få icke glömma bort det festliga
inslag ett kavalleri utgör vid högtidliga
tillfällen. Vi erinrades om detta
senast på Dans Majestät Konungens 90-årsdag. Eu kavalleritrupp fiignar så gott

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

som varje svenskt öga, och bara klapprandet
på gatorna av hästhovarna har
sin särskilda musik. Det är väl icke
många huvudstäder i världen, om ens
någon, som är så fattig att den icke har
så mycket som en skvadron rytteri att
sätta upp vid högtidliga tillfällen, som
folket får njuta av, på samma sätt som
skedde häromdagen. Jag tycker att när
vi få den saken på köpet, skola vi icke
förbise den heller.

Det är en annan sak, som naturligtvis
också har sin betydelse. Det är en
ganska stor apparat att förflytta officerare,
underofficerare och underbefäl
samt inte minst de civilmilitära befattningshavarna
till andra orter. Det kan
ju hända, att några få stanna vid truppförbanden
här, men officerarna lära väl
knappast kunna få det. De torde icke
kunna överflyttas till andra slags truppförband
än det de tillhöra, d. v. s. kavalleriet.
Många medlemmar av familjerna
ha arbete. En hustru kanske har
eu affär e. d. och barnen ha sitt arbete,
men familjen håller i alla fall ihop.
Om regementet indrages blir familjen
splittrad. Även detta borde man enligt
min mening taga hänsyn till.

Vidare vill jag fråga den ärade utskottsmajoriteten
och dem som tänka
följa utskottsmajoriteten i voteringen på
denna punkt, om de inte själva måste
medge, att de handla inkonsekvent genom
att rösta så. Det tycker åtminstone
jag. Anledningen till att jag anser det
är, att de liksom jag fått motioner avslagna
under hänvisning till pågående
utredningar. Det brukar alltid respekteras.
Motioner i en fråga, som är föremål
för utredning, bruka alltid avslås
av kammaren. Ibland sker det kanske
för att man vill komma ifrån en obehaglig
fråga. Men hur gör man i detta
fall? Här handlar utskottsmajoriteten
tvärt emot denna praxis. Det pågår
nämligen utredning om kavalleriets
framtida organisation och om användningen
av kasernetablissemanget vid
Sturevägen, vilket för övrigt framhålles

av departementschefen. Trots detta och
trots att man inte vet, hur dessa saker
skola ordnas i framtiden, vill man redan
nu fatta beslut om att K1 skall
bort. .lag tycker det är ganska underligt,
att man gör så i detta fall, särskilt
som erfarenheterna från det senaste
världskriget ju gåvo vid handen, att kavalleriet
är absolut nödvändigt.

Tyskarna ledo oerhörda förluster i
Ryssland på grund av att de icke hade
tillräckligt med kavalleri, och enligt
vissa ryska generalers uppfattning var
denna brist på kavalleri anledningen till
att tyskarna förlorade kriget. Tyskarna
måste också mitt under brinnande krig
sätta upp nya truppförband av rytteri,
och vad det vill säga behöver jag inte
gå in på här i kammaren. Svårigheterna
att få fram t. ex. tillräckligt med varmblodiga
hästar kunna icke avhjälpas under
ett krig, tv det dröjer länge, innan
man får fram sådana. När vårt lands
hästuppfödare inrättat sig efter behovet
av remonter för det lilla antal kavalleriregementen
som kommer att finnas
kvar, kanske vi en gång i framtiden, om
vi då skulle komma underfund med att
vi behöva mera kavalleri, komma i den
situationen, att vi icke ha tillgång till
tillräckligt antal lämpliga hästar för att
kunna mobilisera erforderliga kavalleriförband.

I anslutning till vad jag här yttrat
kommer jag, herr talman, att vid vederbörande
punkt yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Det är mångahanda ting som
denna parlamentariska församling skall
ta ståndpunkt till, och bland dessa
många större och mindre frågor återkomma
gång efter annan de militära
frågorna. Det är givetvis omöjligt för
en vanlig riksdagsman, som inte har
tillfälle att sitta i försvarskommittéer
eller på annat sätt penetrera problemen,
att bilda sig en säker uppfattning om

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

den mängd detaljproblem som de militära
frågorna inrymma. Sådant är i
huvudsak fackmannens uppgift att utreda
och ta ståndpunkt till. Vad vi
andra möjligtvis kunna ha en uppfattning
om är en del av de stora linjerna
i dessa militär- och försvarspolitiska
problem, och det kan förvisso vara svårt
nog att få en personlig uppfattning om
det också. Där stå vi dock ofrånkomligt
i valet att antingen grunda vår
ståndpunkt på auktoritetstro eller efter
fattig råd och lägenhet försöka tänka
en smula på egen hand.

Vad beträffar den första möjligheten,
att helt och hållet hänge sig åt-auktoritetstro,
får jag för min del säga, att där
finnas ganska många stötestenar i vägen,
ifall man ser en liten smula på vad
som har förekommit. Även militärer
och andra initierade i skilda länder ha
nämligen vid alla möjliga tillfällen olika
uppfattningar om saker och ting. Jag
skulle, för att ta ett av de senaste men
ingalunda största exemplen, kunna hänvisa
till försvarsministerns anförande
här i kammaren i dag. För tre år sedan
förklarade dåvarande försvarsministern,
att en kortare utbildningstid än 12 månader
skulle man inte reflektera på, och
han ville t. o. in. ha riksdagens godkännande
på förhand av en sådan utbildningstid.
Samma ståndpunkt har kommit
fram senare från den nuvarande
försvarsministerns sida.

Jag interpellerade strax efter det kriget
var slut och frågade, om man inte
kunde inställa de efterutbildningsövningar,
som man då satte i gång med
för alla dem som inte varit inkallade i
180 dagars beredskapstjänst. Jag fick
svaret, att det var omöjligt från utbildningssynpunkt
att göra en sådan eftergift.
och när jag frågade, varför man
hade satt gränsen just vid 180 dagar, förklarade
försvarsministern, att militärerna
hade bedömt saken så, att sex dagars
beredskapstjänst var från utbildningssynpunkt
likvärdig med en dags
efterutbildningsövning. Jag tillät mig

Nr 25.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

uttala starka tvivel på att man över huvud
taget kunde ställa problemet på det
sättet. Men så talades det den gången
från regeringsbänken.

När man senare provisoriskt ville
sätta ned första tjänstgöringstiden med
någon månad, tillät jag mig väcka en
motion, enligt vilken man skulle ge regeringen
en fullmakt, liknande den man
gav den liberalsocialistiska regeringen
efter förra krigets slut, nämligen en fullmakt
att temporärt sätta ned utbildningstiden
även något mera. Motionen
avvisades med stor häftighet, inte minst
från socialdemokratiskt håll, och i dag
förklarar försvarsministern, att han i
viss mån har föregripit detta riksdagens
beslut genom generalorder om kortare
utbildning för årets värnpliktigklass.
Det förefaller som om den i motionen
föreslagna fullmakten inte skulle varit
alldeles ur vägen. Mot denna bakgrund
var det en smula uppseendeväckande
att sitta och lyssna på hur försvarsministern,
jag tror i drygt en halv timme,
läste auktoritativa uttalanden från
alla möjliga militära remissinstanser,
som förklara, att en första utbildningstid
av nio månader räcker bra. Detta
exempel, som är ett av de färskaste, hör
som sagt inte till de största.

Om man sett sig om i världen litet
och försökt orientera sig en liten smula,
måste man nog i alla fall, såsom herr
Ilall nyligen gjorde här i kammaren,
konstatera, att det finns en oerhörd
konservatism i vissa militära kretsar,
när det gäller att bedöma de här frågorna.
Jag skall visst inte säga, att den
är genomgående. Här finns utan tvivel
radikalt och framsynt folk också, men
det förefaller å andra sidan, som om
den militära sammanhållningen, skråandan
om man så vill, alltid gav ett
starkt övertag åt de konservativa krafterna,
ty alla tveksamma och villrådiga
hålla gärna på vad som redan finns.

Englands förre premiärminister
C.hurchill har utan tvivel en viss erfarenhet
både av utrikespolitik och

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

försvar. Jag läste med mycket stort intresse
hans stora verk om det första
världskriget, liksom jag givetvis försöker
följa med vad han har skrivit nu.
Han talar från förra världskrigets utbrott
om, hur man inom loppet av en
vecka sköt ned 300 000 personer av
Frankrikes bästa folk, därför att de
franska militärerna i sin strategi inte
tagit hänsyn till kulsprutorna. Det dröjde
en tid, säger Clnirehill ironiskt, innan
man upptäckte, »att kulor döda
män».

Över huvud taget var ju det första
världskriget ett befästningskrig. Befästningstaktiken
i detta krig var oerhört
folkförödande. Men när nu det världskriget
gått i de fasta linjernas tecken,
fastnade de franska militärerna just för
denna typ av krig. Man lade ned oerhörda
kostnader på den franska fästningslinjen
emot Tyskland. Här skulle
man bygga ett befästningssystem, i vilket
man praktiskt taget skulle bo under
nästa krig, och så glömde man bort eller
vägrade i varje fall att taga hänsyn till
det tankvapen, som uppenbarade sig i
det förra krigets sista skede, och resultatet
blev ju, trots alla kostnader för
det franska försvaret, att det tyska pansarvapnet
körde det franska försvaret
över ända på ett litet tag. Det var den
militära expertisen i Frankrike, som
varit alltför konservativ i sina åsikter
om krigföring.

Engelske flyggeneralen under kriget
har skrivit en bok om bomboffensiv,
som inte är översatt till svenska, såvitt
jag vet. I sista kapitlet i den boken gör
han en del reflexioner just om militär
konservatism. Han pekar på, hur den
engelska flottan och den engelska arméns
män under mellankrigstiden motarbetade
flyget till den grad, att det lätt nog
kunde ha fått till följd, att England gått
under. Han talar om »kavalleriandan»
såsom något av det allra farligaste, alltså
som en symbol för denna oerhörda
konservatism. Får man döma av herr
Thorells anförande nyss, kommer för -

visso den svenska högern att rida på
kavalleriet så länge det finns hästar och
högermän.

Ungefär samma omdöme om faran av
konservatism på det militära området
har den engelske flyggeneralen vad beträffar
pansarbåtarna. Det finns, säger
han, intet mera dyrbart och mindre
brukbart vapen i det moderna kriget
än dessa stora fartyg. Han talar om,
hur en kamrat till honom, en sjöofficer,
med vilken han diskuterat flotta och
flyg mycket ingående, aldrig kunde förmås
att erkänna, att flyg var farligt för
en pansarbåt. Denne sjöofficer, i övrigt
mycket skicklig, fick befälet över de
två nya pansarbåtar, som gingo till botten
vid Malacka-halvön. Då han inte
trodde, att flyg kunde sänka pansarbåtar,
vägrade han att tillkalla flyg, när
han fick kontakt med det japanska flyget,
med resultat att båda båtarna sänktes.
Två nybyggda av världens största
och starkaste fartyg med deras besättningar
gingo till botten tack vare den
bedömning han här gjort. Tyskarna
hade ju å sin sida under kriget mycket
arbete med att gömma undan sina stora
båtar i tyska och norska hamnar. Någon
egentlig nytta hade de inte av dem.
Den italienska flottan sattes ur funktion
av det engelska flyget, när den låg i
hamn. Jag skulle kunna nämna flera
exempel, men jag tror, att dessa exempel
kunna räcka såsom ursäkt för att
man inte utan vidare är beredd att helt
och hållet lita till en ren auktoritetstro
i försvarsfrågor.

För övrigt ligger det ju helt och hållet
i det parlamentariska systemet, att
man förutsätter, att vi vanliga människor
skola kunna ta ståndpunkt till vissa
stora linjer i sådana frågor. Det första
världskriget slutade med att tankvapnet
uppenbarade sig i dess allra sista skede.
Det andra världskriget började militärtekniskt
i stort sett, där det första slutade,
fastän naturligtvis med detta nya
vapen oerhört mycket mera utvecklat.
Det andra världskriget slutade med de

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

två nya fruktansvärda vapnen, den
amerikanska atombomben och det tyska
Y2-vapnet. Vi veta allesammans, att
forsknings- och konstruktionsarbetet för
att vidare utveckla dessa vapen bedrives
utan uppehåll. Om det blir ett krig,
och det iir ju den möjligheten vi diskutera,
ha vi att räkna med dessa nya
vapen. De tyska atomforskarna övergingo
i stort sett till England och Amerika,
de tyska robotvapnens män övergingo,
påstås det, i huvudsak till Ryssland.
Det lär väl inte dröja så värst
länge förrän man skjuter på våra kuststäder
tvärs över Östersjön. Jag vet ju
inte mycket om det, men är det någon,
som vågar stå upp bär och säga, att
man inte om fem år kan skjuta sönder
Stockholm från andra sidan Östersjön?
Det är oerhörda perspektiv, som vi stå
inför, och naturligtvis kan man inte
undgå att fråga sig, hur ett litet land
som vårt skall kunna parera, ifall vi
råka ut för ett anfall med dessa moderna
och ytterligare utvecklade vapen.
Man kan inte undgå att fråga sig, vad
det är som duger och vad det är som
blir värdelöst av det vi ha.

Till detta kommer ju, såsom herr
Hall, som jag tycker på ett förnämligt
sätt, nyss utvecklade, att våra ekonomiska
resurser reellt sett äro mycket
små, d. v. s. ifall vi inte vilja skära ned
hela vår standard. Lloyd George talade
eu gång i samband med förra kriget
om att en angripare ofta glömde att
räkna med de oerhörda reservkrafter
som en nation har, och det är nog alldeles
säkert, att när verklig fara är för
handen kunna oerhörda resurser pressas
fram, ifall man får tid till det. Men
det vet man ju inte om man får, och
med den sociala och ekonomiska standard
som vi ha och som vi vilja försöka
hålla, äro faktiskt våra ekonomiska
resurser ganska begränsade.

.lag tror alt en god del av orsaken
till att vi nu stå i detta ekonomiskt
ogynnsamma läge är den försvarspolitik
vi förde under kriget. .lag hade i

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

all anspråkslöshet den uppfattningen,
att man inte skulle ha skurit till så
stort 1942. Jag sade då, att man inte
kunde veta någonting om vårt ekonomiska
läge, om den militärtekniska utvecklingen
och det militärgeografiska
läget, när kriget vore slut. Jag menade
därför, att man skulle göra allt, som
kunde leda till ökad effekt under kriget,
men att man inte skulle göra något
som kunde föregripa det ståndpunktstagande
som måste bli nödvändigt, när
kriget vore slut. Nu är det ju rent
matematiskt bevisat, att 1942 års försvarsbeslut
var för stort tilltaget. Vi
kunde inte för de anslagna medlen
åstadkomma sådana vapen och befästningar
och annat, som gagnade oss under
det gångna kriget. Jag har sagt
förr, och jag tror det fortfarande, att
man i fråga om åtskilligt av befästningar,
byggnader och åtskilligt annat i krigets
slutskede slösade med material,
pengar och dagsverken helt i onödan,
så att resultatet av detta blivit, att vår
ekonomiska situation ur försvarets
synpunkt är sämre än den annars skulle
varit, alltså att vår försvarskraft och
vår möjlighet att stärka försvarskraften
äro sämre. 1945 års försvarskommitté
försökte på sitt sätt att lägga
problemet till rätta, fastän dess rörelsefrihet
var begränsad. När det gällde
flottan rekommenderade man en övergång
till mindre fartyg än vi tidigare
haft. Det har sagts i pressen, att kryssarna
Göta Lejon och Tre Kronor höra
till de mindre fartygen. Ja, rent teoretiskt
representera kryssare visserligen
en mindre fartygstyp än pansarskeppen.
Men införlivandet av dessa båda
båtar med vår flotta betyder inte att vi
övergå till en mindre fartygstyp, eftersom
de ba större tonnage och äro 00
meter längre än våra pansarbåtar av
Sverige-typen. Försvarskommittén rekommenderade
emellertid, att man
skulle övergå till en mindre fartygstyp,
som inte var så lätt att angripa på
öppna havet och som liittare kunde döl -

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

jas när den låg i hamn genom att den
kunde gå in i skyddsrum insprängda i
berg. Ingen bär emellertid velat påstå,
att det inom den kostnadsram, som vi
över huvud taget kunna reflektera på,
skulle vara möjligt att gömma dessa
kryssare i sådana skyddsrum. Man
måste väl därför sätta ett frågetecken
— och det frågetecknet har för övrigt
satts långt tidigare och av andra än
mig — om det var en riktig investering
i vår försvarsorganisation, när man
mitt under kriget satte i gång att bygga
dessa fartyg, då man visste att de
inte skulle bli färdiga förrän kriget var
slut och när man egentligen inte hade
någon kännedom om det läge, som vid
den tiden kunde föreligga. Man visste
också att dessa kryssares livslängd normalt
måste utgöra 25 till 35 år och att
man alltså i en tid som denna föregrep
en militär utveckling under motsvarande
långa tidrymd.

Även om det inte kommer fram i det
förslag som försvarsministern nu bär
lagt fram — jag tror att åtskilligt ekonomiskt
sett är camouflerat i detta förslag
— är läget sådant att vi bli tvingade
att välja och vraka när det gäller
vår försvarsorganisation. Vi kunna inte
upprätthålla och förstärka allt vad vi
ha och därtill lägga allt det nya, som
teknikens utveckling kräver. Då räcker
det inte vare sig med 1 000 eller 2 000
miljoner i normala årliga försvarsutgifter.
Man kan för övrigt ställa frågan:
om man bara skall bygga ut flyget
med 50 procent — jag talar inte
emot detta — och taga alla konsekvenser
därav i fråga om personal, flygfält,
skyddsrum och allt som därtill hörer
och samtidigt behålla allt det andra,
vad kostar svenskt försvar då? Kostar
det 1 500 miljoner eller kostar det 2 000
miljoner? Ja, det skola vi ju få svar på
nästa år. I år få vi inte veta det. Därför
är det klokt att man inte har definitivt
bundit sig för mer än första etappen
av denna utbyggnad. När jag läst
hur försvarskommittén ställde proble -

men och när jag läst överbefälhavarens
försvarsstrategiska resonemang om ett
uppehållande försvar, varvid man inte
kunde utgå från att det skulle vara
möjligt att hålla vare sig sjöfronten eller
kustlinjen utan fick räkna med att
draga sig tillbaka under största möjliga
motstånd, frågade jag mig, om investeringen
i dessa stora kryssare var oåterkallelig
och definitiv.

När frågan om inte denna investering
möjligen kunde vara felaktig kom
upp vid 1945 års remissdebatt, förklarade
dåvarande försvarsministern
Sköld, som alltid, till synes åtminstone,
med glatt hjärta ger oss trösterika underrättelser
när sådana äro av nöden,
att det var den naturligtvis inte. Men
om den händelsevis skulle vara det,
försäkrade han kammaren, att dessa
kryssare kunde säljas när som helst
med stor vinst, så att affären vore i
alla händelser god. Ja, nu tror jag inte
på alla framtidsprofetior, inte ens sådana
soin komma från ett statsråd. Jag
tillät mig därför att redan då uttala
den meningen, att det nog är mycket
problematiskt, om det någonsin går att
göra ett sådant byte. Jag har i den motion
jag väckt i denna fråga också sagt,
att jag personligen inte bär någon uppfattning
om huruvida ett sådant byte
skulle kunna göras. Men det vill jag
säga så att det hörs, att det aldrig har
varit min tanke, att man skulle avyttra
dessa båtar utan att sätta någonting i
stället. Min åsikt har varit den, att dessa
båtar aldrig skulle ha byggts och att
man med samma manskapsstyrka och
samma material skulle ha kunnat åstadkomma
mer värnkraft än vad dessa båtar
representera. Och har man den
uppfattningen, är det ganska naturligt
om man frågar sig: går det inte att
rätta till misstaget? Det utrikespolitiska
läget har ju skärpts mycket starkt sedan
denna riksdag började. Försvarskommitténs
betänkande har delvis ramlat
under bordet. Det är till stor del
ur räkningen. Man har fått handlägga

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

försvarsfrågan ifrån andra utgångspunkter.
Läget är för närvarande sådant,
att jag inte ens vill vara med om
att taga ansvaret för en temporär försvagning
av den samlade svenska värnkraften,
även om det i och för sig
skulle vara principiellt riktigt att göra
utbyte av försvarsmaterial på en eller
annan punkt. Med hänsyn till det läge,
vari vi nu befinna oss, finner jag det
vara riktigast, att den motion jag väckt
får följa med försvarskommitténs betänkande
under bordet. Den har ju
gott sällskap. Men det innebär såvitt
jag förstår endast och allenast, att de
obestridliga misstag, som de svenska
statsmakterna i detta fall begått, äro
definitiva.

Herr PERSSON i Svensköp: Herr talman!
Innan kammaren går att fatta beslut
angående de frågor rörande försvarets
organisation, varom här föreliggande
utskottsutlåtanden handla, ber
jag att i korthet få göra några erinringar.

Årets försvarspropositioner innehålla
icke förslag till en ny försvarsordning
eller försvarsplan i vanlig bemärkelse.
Tiden har varit för knapp, säger departementschefen,
för att utarbeta ett
sådant förslag. 1945 års försvarskommittés
utredningsbetänkande förelåg
först i december 1947 och har även vid
remissbehandlingen varit föremål för
ganska kritiska uttalanden. Det ovissa
tidsläge, som råder ute i världen, och
som inte ger belägg för försvarskommitténs
förhoppningar om en fredsperiod
av icke alltför obetydlig längd, har
också bidragit till att kommitténs förslag
icke kunnat läggas till grund för
en fullständig försvarsplan för en följd
av år. .lag är tillfredsställd med att försvarsministern
under sådana förhållanden
ändock velat göra eu översyn av
försvarsanstalternas ändamålsenlighet
och hållfasthet gentemot ett modernt
krigs påfrestningar. De förslag, som i

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

detta syfte, framlagts för riksdagen, synas
i huvudsak vara väl avvägda och ha
också i stor utsträckning vunnit statsutskottets
och övriga utskotts bifall.

Det tillvägagångssätt, som här blivit
följt, att genom delreformer effektivisera
försvaret, kan dock även medföra
olägenheter. Det är lätt att på den
vägen förlora överblicken över försvaret
som en organisatorisk enhet, och
man kan utan att vilja det komma fram
till en avvägning mellan de olika försvarsgrenarna
som icke är lämplig eller
ändamålsenlig. Folkpartiet har i en
motion, som är behandlad i samband
med här ifrågavarande försvarsproposition,
påpekat detta förhållande. Utskottet
har också heaktat dessa synpunkter
och därom i sitt utlåtande anfört
bl. a.: »Vad angår utredningarna
beträffande de grundläggande frågorna
föreligger enligt utskottets mening ett
behov av att samordna dessa utredningar
och infoga resultaten av dem i
ett större sammanhang i syfte bland
annat att så snart ske kan vinna en
ur såväl försvarssynpunkt som med
hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
bättre överblick över försvarsorganisationen
i dess blivande utformning.
» Utskottet har också på ett annat
ställe i sitt utlåtande med anledning av
de omfattande förslag till förstärkning
av flygvapnet, som i försvarspropositionen
framlagts, påpekat önskvärdheten
av att samtliga kostnader för dessa förstärkningar
kunna överblickas i ett
sammanhang. .Tåg har, herr talman, velat
inför kammaren understryka dessa
uttalanden.

Å andra sidan kan en försvarsreform
i etapper också medföra den olägenheten,
att viktiga förändringar och förbättringar
inom försvaret fördröjas. I
de fall då departementschefen funnit
tillräckligt fasta hållpunkter för ett
slutligt bedömande av eu försvarsfråga
saknas, har han framlagt vissa riktlinjer
för det fortsatta utredningsarbetet.
Statsutskottet har upprepade gånger

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

framhållit önskvärdheten av att dessa
utredningar bedrivas med all tillbörlig
skyndsamhet och att de framkomna resultaten
icke läggas åt sidan. Angelägenheten
av detta har utskottet påpekat
t. ex. i fråga om kustartilleriets
ställning inom försvarsorganisationen,
beträffande frågorna om fortsatt effektivisering
av luftförsvaret och modernisering
av luftbevakningen samt vidare
beträffande den särskilda utredning,
som anses böra komma till stånd rörande
frågan om flyttning av Stockholms
örlogsstation och örlogsvarv. De
önskemål om skyndsamhet i utredningsarbetet
och i de beslutade reformernas
genomförande, som framställts
i den motion, jag nyss erinrade om,
synas därmed ha blivit tillgodosedda.

Endast i tvenne särskilda organisationsfrågor
har statsutskottet icke kunnat
enas. Den ena gäller försvarets
högsta ledning, varom i en reservation
föreslås en ny utredning, som skulle
närmare beakta behovet av kontakt
mellan den politiska och militära ledningen
samt det civila samhällslivet. Jag
har i detta fall anslutit mig till utskottsmajoritetens
mening, att erfarenheter
av den nu föreslagna militärledningens
verksamhet böra avvaktas, innan frågan
på nytt upptages till prövning.

Det andra avsnittet, där meningarna
gått isär, gäller frågan om K l:s framtid.
Högerreservanterna ha motsatt sig
förslaget om regementets indragning.
De ha fått stöd i huvudstadens opinion,
som i högstämda ordalag kräver regementets
bibehållande. En studentska
t. ex. har för en tidning förklarat, att
Kungl. Livregementet till häst är det
tjusigaste som finns. Herr Thorell hävdade
nyss här i kammaren den meningen,
att även hästhovarnas klapprande
mot gatan är en särdeles musik.
Det är andra synpunkter, som varit
vägledande för statsutskottets majoritet,
när man gått att taga ställning till
denna fråga. Även 1942 års försvarsbeslut
räknade endast med tre kaval -

leriförhand i fred. De försämrade övningsförhållandena
för K 1 samt angelägenheten
av att för andra ändamål
utnyttja förbandets anläggningar ha
talat för att regementet måste indragas.
Jag har anslutit mig till denna uppfattning.

I Kungl. Maj:t proposition nr 206 har
försvarsministern givit uttryck för den
uppfattningen, att det är av utomordentligt
värde, att enighet inom försvarskommittén
i stort sett uppnåtts
beträffande försvarets kostnadsram
mellan representanter för flertalet av
de parlamentariska partierna i vårt
land. Denna enighet synes inom riksdagen
icke helt kunna fullföljas. Påfrestande
för denna enighet ha framför allt
varit frågorna om övningstiden och
materielanskaff ningen. Departementschefen
har tidigare här i kammaren utförligt
motiverat de förslag, som i
dessa stycken förelagts riksdagen. Jag
har anslutit mig till Kungl. Maj :ts linjer
i dessa spörsmål och fäster beträffande
den sista frågan stort avseende
vid försvarsministerns deklaration, att
de anslag som begärts äro tillräckliga
för att anskaffa all den materiel som
det är möjligt att få fram till försvarsändamål.

Folkpartiet har i en motion vid början
av årets riksdag hemställt, att statsutskottet
måtte vid behandlingen av de
anslagsäskanden, som äro uppförda å
försvarets huvudtitel, medverka till en
konsekvent genomförd sparsamhet
inom försvarsväsendet i all den utsträckning
detta är möjligt under hänsynstagande
till fordringarna på tillfredsställande
utbildningsmöjligheter
och vidmakthållen försvarsberedskap.
De på senare tid framkomna önskemålen
att öka försvarets effektivitet skärpa
dessa fordringar på allmän sparsamhet
inom försvarets förvaltning.
Med anledning av motionen har utskottet
i sin skrivning starkt understrukit
vikten av att sparsamhet iakttages inom
försvarsväsendet i all den utsträckning

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

som är möjlig utan att kraven på tillfredsställande
utbildning och erforderlig
försvarsberedskap eftersättas. Till
detta utskottets uttalande kan jag helt
ansluta mig. Jag har svårare att förstå
vad utskottet längre fram i sitt utlåtande
förklarar, nämligen att utskottet
vid sin granskning av Kungl. Maj:ts
anslagsäskanden strävat efter att restriktivt
bedöma de anmälda utgiftsbehoven.
Denna restriktiva granskning av
Kungl. Maj:ts äskanden synes i varje
fall inte ha medfört några nämnvärda
resultat. Jag vet inte om denna skrivning
får tolkas som ett uttryck för behovet
av att få spegla sig; i vilket fall
som helst har jag inte kunnat skriva
under detta uttalande.

Jag kommer, herr talman, att rösta
för bifall till här föreliggande utskottsutlåtanden.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Under
de senaste åren har det ju rått en ganska
stor enighet mellan de olika partierna
vid handläggandet av våra försvarsfrågor.
Den som mera ytligt betraktar
de föreliggande utskottsutlåtandena
kanske får det intrycket, att det i
år skulle ha uppstått någon större splittring
i detta avseende. Det är emellertid
huvudsakligen på två avsnitt som vi
ha skilt oss åt, dels då det gäller materielanslaget
och dels då det gäller utbildningstidens
längd. Dessutom har ju
en eller annan reservation avgivits även
på andra punkter. Men då jag ser på
utskottsutlåtandena i deras helhet tror
jag mig kunna konstatera, att utskottet
har bemödat sig om att nå enighet så
långt det varit möjligt. Tyvärr ha vi
inte lyckats åstadkomma fullständig
enighet. Högern har tydligen känt ett
behov av att i år på något sätt demonstrera
en ifrån de övriga partierna skiljaktig
mening, dock endast i ett par detaljer.

C — Andra kammarens /irotokoll

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

Om jag först skulle något beröra övningstiden
tror jag nog att herr Skoglund
i Doverstorp i någon mån har
missuppfattat den skrivning, som förekom
från statsutskottets sida 1945, när
han i denna skrivning ville inlägga en
sådan tolkning, att vi då voro eniga om
att någon ändring i övningstidens längd
icke skulle företagas. Vad vi vid denna
tidpunkt voro fullt eniga om var utbildningsmålet,
att ge den värnpliktige en
så god utbildning som möjligt. I denna
deklaration låg ju också, att man i anknytning
till den utredning, som då
skulle verkställas, jämväl skulle undersöka,
huruvida man kunde uppnå samma
utbildningsresultat på en kortare
tid. Om så vore fallet, gav jag för min
del vid denna tidpunkt uttryck åt den
tanken inom utskottet, att jag gärna
skulle medverka till en förkortning av
utbildningstiden.

De utredningar, som föreligga i det
avseendet, ha också, såvitt jag kunnat
finna, bekräftat de uppfattningar, som
fördes fram redan 1945. Försvarsministern
har i dag på ett ganska övertygande
sätt motiverat sin proposition i det
avsnittet. Han har därvid hämtat stöd
hos ett betydande antal militärer, jämväl
av högre grad. I den mån jag haft
kontakt med militärer och diskuterat
detta spörsmål har jag också kunnat
konstatera, all man framför allt bland
det yngre befälet är tämligen ense om
att den kortare utbildningstiden mycket
väl skulle kunna ge den utbildning man
eftersträvar. Jag tror att det även ur
psykologiska synpunkter är riktigt att
man i någon mån reducerar utbildningstiden.
Tv det är dock ett obestridligt
faktum — man må sedan säga vad man
vill — att det råder en allmän kiinsla
ute i landet bland alla dem som göra
rekryttjänst, att man icke tillvaratager
utbildningstiden på ett fullgott sätt.
Pojkarna komma ofta från högrationaliserade
industriföretag, där man är van
att taga vara på varje minut, och för
dem verkar det ganska chockerande, då

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

dagar kunna gå utan att effektivt utnyttjas.
Man får inte bedöma vår inställning
till detta spörsmål så. att vi
på något sätt skulle vilja reducera den
svenska försvarskraften, utan det är
uteslutande fråga om att på ett rationellare
sätt utnyttja den utbildningstid
som är tillmätt. Jag har en stark känsla
av att utan ett riksdagsbeslut på den
punkten kan man inte få fram den vilja
till rationalisering av utbildningstiden,
som är nödvändig för att man skall kunna
nå målsättningen på en kortare tid.
Då herr Skoglund i Doverstorp gjorde
sig till tolk för den uppfattningen, att
vi genom den reducerade utbildningstiden
skulle få en sämre sorts soldater,
har nog herr Skoglund väsentligt överskattat
de svårigheter, som härvidlag
föreligga.

Herr Skoglund gjorde i anknytning
till denna fråga ett annat beklagande.
Han beklagade att statsministern inte
hade visat den rätta statsmannaandan
genom att inte söka åstadkomma enighet
om det kompromissförslag, som var
föremål för utskottets prövning. Jag
skulle i stället vilja formulera frågan
så: varför kan inte den svenska högern
visa så stor medborgaranda, att den när
det gäller en fråga av denna art, där
övertygande argumentering anförts från
fackmännens sida, böjer sig för denna
och ansluter sig till den linje, som majoriteten
har valt på detta avsnitt? Jag
tror att det är riktigt att ställa det kravet
på högern. Då det gäller materielanslagen
tror jag också att man såväl
i tidningspressen som här i kammaren
har överdrivit de svårigheter som föreligga.
Det är riktigt att vi på vissa områden,
t. ex. när det gäller ammunition
och annan krigsmateriel, ha en väsentligt
mindre tillgång än vad som kan
anses erforderligt för att fylla ett krigsbehov.
Men vi kunna icke skapa någon
större tillgång på sådan materiel genom
att bevilja större anslag. Den saken har
nämligen icke något samband med anslagens
storlek utan med de tekniska

spörsmål som skola lösas och med
»flaskhalsarna» i produktionen.

Vid de föredragningar som förekommit
inom utskottet har det på ett övertygande
sätt klarlagts, att vi inom ramen
av de anslagskrav och propositioner
som finnas mycket väl kunna tillgodose
det behov som i dag föreligger.
I varje fall kunna vi icke med ytterligare
anslag skapa större produktion
av krigsmateriel. Under sådana förhållanden
är det en ren demonstration att
på olika avsnitt förorda större anslagssummor.
Jag delar i detta avseende den
uppfattning som herr Hall gav uttryck
åt, nämligen att de anslag som riksdagen
beviljar för militära ändamål böra
stå i samklang med vårt näringslivs förmåga
att producera de olika ting vi behöva.
Och skall man gå utanför näringslivets
förmåga, så måste det komma
till en avvägning mellan å ena sidan
de militära intressena och å andra sidan
de civila, berättigade intressen, som
vi i dag kunna tillgodose. Jag tror inte
att man på något håll är beredd att
taga konsekvenserna av en sådan politik.

Vidare har det nog i den diskussion
som här förts förekommit ett och annat
överord. Herr Hall överdrev säkerligen
när han sade, att vi förvarade
vissa museiföremål inom vår försvarsorganisation.
Likaså gjorde sig herr
Thorell skyldig till en betydande överdrift
då han sade sig tro att hästhovarnas
klapprande på Stockholms gator innebar
ett plus i kuppberedskapen för
Stockholms del. Jag tror inte att kavalleriet
spelar en så stor roll i det avseendet
som herr Thorell ville göra gällande.

Herr Hall sade vidare, att vi skulle
mönstra ut alla omoderna vapen och
uteslutande koncentrera oss på fullt
moderna sådana. Men det är ju ett obestridligt
faktum att de tekniska problem
som sammanhänga med de moderna
vapnen — atombomben, raketvapnen
och alla de helautomatiska vapen som
kommit till användning — ännu inte

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

äro lösta. Det är därför inte riktigt att
vi i dag kassera de vapen vi ha, bara
därför att vi kanske en gång i framtiden
kunna få dem utbytta mot modernare
vapen. I stället bör man förfara så, att
efter hand som de nya vapnen bli utexperimenterade
och befinnas lämpliga
böra de komma till användning i vår
försvarsorganisation och där ersätta
gamla och mera förlegade vapentyper.

Men när man, som exempelvis herr
Svensson i Ljungskile, vill medtaga hela
vår flotta, och framför allt de två kryssarna,
bland de vapen som borde utrangeras,
då är det skäl att reagera.
Herr Svensson i Ljungskile hävdade
mycket bestämt, att flottan är vårt dyraste
vapenslag. Jag kan dock inte ge
honom min anslutning till den uppfattningen.
Inom statsutskottets första avdelning
gjorde vi för någon tid sedan
en sammanställning av kostnaderna för
de svenska flygplan som under övningsflygningar
störtat under kriget. Kostnaderna
för dessa plan visade sig då
motsvara kostnaderna för de två kryssarna,
som vi byggde. Jag tror därför
att herr Svensson i Ljungskile får revidera
sin uppfattning på den punkten.
Man kan inte så där frenetiskt göra gällande
att flottan är vårt dyraste vapenslag.

Dessutom var flottan det vapenslag
som vi under kriget hade den största
nyttan av, i konvojtjänst o. d. Jag tror
inte att herr Svensson i Ljungskile, även
om han hänvisar till den engelska militära
sakkunskapen, kan finna stöd för
de tankegångar han i detta avseende
gjort sig till tolk för. Ty det är ju inte
obekant att den engelska försvarsledningen
efter kriget givit ut en skrift, i
vilken man mycket kraftigt understrukit
flottans betydelse. Herr Svensson
i Ljungskile synes därför ha gjort sig
skyldig till önsketänkande på denna
punkt.

Sedan är det ytterligare en sak, som
jag vill med några ord beröra. Jag har
nämligen tillsammans med några parti -

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

vänner anslutit mig till en vid statsutskottets
utlåtande nr 160 fogad reservation,
som berör försvarets högsta ledning.
Vi ha där begärt en förutsättningslös
och allsidig utredning av huruvida
överbefälhavarinstitutionen bör
finnas eller icke. Vi ha förmenat, att
erfarenheterna i de flesta länder under
det gångna kriget tyckas ge vid handen,
att man bör ha en annan form för den
högsta försvarsledningen. När nu praktiskt
taget alla andra avsnitt av vår försvarsfråga
skola bli föremål för utredning,
tror jag det är riktigt att man
också undersöker, huruvida vi icke
kunna få en ur olika synpunkter mera
ändamålsenlig högsta ledning för försvaret.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr THORELL (kort genmäle): Herr
talman! Jag vet inte om det berodde
på oförmåga hos herr Lindholm att
fatta vad jag i mitt anförande talade
om eller om han avsiktligt förvanskade
mina ord. Vem som helst av kammarens
övriga ledamöter, som lyssnade till
vad jag sade, vet, att jag mycket noga
skilde på den praktiska betydelse för
försvaret som bibehållandet av Kl skulle
ha och den trevnad som förbandet
skulle ge. Jag var så pass angelägen
om att skilja på dessa båda saker att
jag sade, att man fick trevnaden på
köpet. Om herr Lindholm vill se efter
i protokollet, skall han se, att det inte
alls var i samband med kuppberedskapen
som jag talade om hästhovarnas
klapprande på gatorna som en tilltalande
musik. Den musiken hörde helt och
hållet till den trevnad, som man fick
på köpet. Jag skulle vilja råda herr
Lindholm att anteckna vad som sägs
litet bättre, så slipper han sådana här
fataliteter.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall be
att få ge herr Lindholm precis samma

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

råd som herr Thorell gav. Jag har nämligen
inte alls uttalat mig om flottans
dyrbarhet i förhållande till andra vapenslag.
Jag har bara citerat den engelske
flyggeneral som sagt, att pansarbåtarna
äro de dyraste och minst brukbara
av de olika vapen, som nu användas.
Flottan i dess helhet, dess dyrbarhet
och användbarhet, uttalade jag mig
inte om. Därför var hela herr Lindholms
replik alldeles onödig.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Thorell framhöll att
kavalleriet är av utomordentlig betydelse
för kuppberedskapen vid eventuellt
angrepp på Stockholm, och när jag
summerade ihop vad herr Thorell i sak
hade att anföra på den punkten, kom
jag faktiskt till det resultatet att det positiva
var hästhovarnas klapprande på
Stockholms gator.

Vidare ville herr Thorell göra gällande
att det finns större utrymme för kavalleriets
övningar än vad utskottet
gjort gällande. Jag vill då erinra om
att på Järvafältet skola bl. a. följande
förband ha sina övningar: Krigsskolan,
II, Al, Ingl, S1, U 5 och F 8. Där
finnas alltså inte så stora övningsutrymmen
som ett kavalleri behöver. Därför
har utskottet stannat inför Kungl.
Maj ds förslag i denna punkt.

Vad så herr Svenssons i Ljungskile
anförande beträffar har jag tydligen
missuppfattat det. Jag fattade hans ord
så att flottan var det dyraste vapenslaget.
Om herr Svensson i Ljungskile
inte har sagt så, måste det föreligga en
misstolkning från min sida. Men i så
fall skiljer sig herr Svensson i Ljungskile
från alla de övriga som angripa
flottan, ty de ha i regel velat göra gällande
att så är fallet.

Herr OHLIN: Herr talman! Sveriges
försvarspolitiska läge har ju blivit
starkt försämrat, om man jämför med
mellankrigstiden. Konsekvenserna härav
för vår utrikespolitik skola emeller -

tid bli föremål för debatt om några dagar
i kammaren, enligt överenskommelse
som träffats mellan partiledarna och
utrikesministern. För min del kommer
jag att respektera denna överenskommelse.
Det blir då tillfälle att mera utförligt
redovisa de olika gruppernas inställning
i utrikespolitiskt avseende,
t. ex. när det gäller vårt förhållande till
de nordiska staterna.

Naturligtvis äro konsekvenserna av
vårt ändrade försvarspolitiska läge av
väsentlig betydelse för vårt försvar. Så
länge de motsättningar mellan öst och
väst, som finnas i dag, bestå med nuvarande
skärpa, tror jag inte man kan
komma ifrån att Sverige får offra en
större del av sin nationalinkomst på att
hålla sitt försvar tillräckligt effektivt
än vad fallet var före kriget. Det förhåller
sig tyvärr så, att den militära
tekniska utvecklingen har medfört fördyring
av försvarsmedlen. Att samtidigt
en effektivisering i viss mån har
åstadkommits är en ringa tröst, eftersom
anfallsmedlen troligen ha vunnit
än mera i effektivitet, d. v. s. i förmåga
att ödelägga och döda.

Vårt försvars främsta uppgift är väl
att avskräcka främmande makter från
angrepp och möjliggöra ett effektivt
värn under en avsevärd tid, om en konflikt
icke kan undvikas. I vårt nuvarande
utrikespolitiska läge bör måhända
även ställas det kravet på en försvarsreform
att densamma visar vårt
folks försvarsvilja. Det beslut, som utskottet
nu i anslutning till den kungl.
propositionen och vissa motioner föreslår
att riksdagen skall fatta, uppfyller
enligt min mening detta krav i en utsträckning
som för närvarande förefaller
befogad. Förslaget innebär ju, om
det blir riksdagens beslut, en betydande
förstärkning, närmast av flygvapnet.
Det är av väsentlig betydelse — vilket
flera talare redan framhållit — att den
starka enigheten mellan grupperna i
riksdagen, sådan den framkommit i dagens
debatt, betonas. Det som föreslås

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

från högerhåll gäller ju, såvitt jag förstår,
icke under det närmaste året något
väsentligt mera än de beslut, varom
mera allmän enighet råder. Av kända
skäl gäller det nu inte något ställningstagande
på lång sikt. Att försöka
en mera genomgripande och plötslig
organisatorisk omdaning av hela försvarsväsendet
skulle näppeligen vara
klokt. Det finns ingen annan väg än
den successiva reformeringen av organisationen
på detta område. Jag uttalar
den förhoppningen, att Kungl. Maj:t
kommer att utreda frågorna punkt för
punkt efter deras angelägenhetsgrad
och sedan utan dröjsmål föreslå riksdagen
åtgärder efter hand som spörsmålen
bli utredda.

Med tillfredsställelse hälsar jag att
utskottet på denna punkt liksom på
flera andra punkter har beaktat synpunkter,
som framförts i motioner från
folkpartihåll. I ett avseende vill jag
emellertid framhålla, att utskottet måhända
icke tillräckligt starkt betonat
en synpunkt som framförts från vårt
håll. Det gäller frågan om avvägningen
mellan de olika försvarsgrenarna
inom en viss kostnadsram för vårt försvar
i dess helhet. Jag är naturligtvis
glad över vad som säges i statsutskottets
utlåtande nr 160, där det på s. 26
talas om att »infoga resultaten av utredningarna
i ett större sammanhang,
i syfte bland annat att så snart ske kan
vinna en såväl ur försvarssynpunkt
som med hänsyn till de ekonomiska
konsekvenserna bättre överblick över
försvarsorganisationen i dess blivande
utformning». Enligt min mening kunde
utskottet emellertid ännu starkare ha
framhävt beträffande det grundläggande
för den ekonomiska behandlingen
av vårt försvarsväsende, att en avvägning
mellan de olika försvarsgrenarna
blir möjlig i ett sammanhang. Riksdagen
kan nämligen inte besluta mycket
stora utvidgningar på en punkt utan
att beakta återverkningarna på andra
försvarsgrenar och därmed på den to -

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

tala kostnadsramen för försvaret. Enligt
min mening är det därför ytterst
angeläget att Kungl. Maj:t nästa år återkommer
med en fyllig och fullständig
redogörelse för kostnaderna, vilken
verkligen tillåter en avvägning mellan
olika önskemål. Man bör då även beakta
civilförsvarets kostnader i sammanhang
med de övriga. Om man inte
framlägger en sådan redogörelse, kommer
riksdagen inte att veta var vi hamna
i fråga om de totala kostnaderna.
Inte heller blir det möjligt att uppnå
den effektivaste användningen av de
resurser, som kunna ställas till förfogande.
Jag tror att i så fall återverkningarna
på försvaret i längden skulle
bli olyckliga.

Den andra allmänna synpunkten jag
vill framhålla är den, att den militärtekniska
utvecklingen för närvarande
är utomordentligt snabb. Detta har
även framhävts av föregående talare
här. Försvarsministern uttalade, att
denna utveckling »kommer att leda till
en avgörande omvälvning av krigstekniken».
Det är mycket troligt, att han
liar grund för en sådan förutsägelse. I
så fall är det osannolikt, att inte mycket
väsentliga återverkningar skola
framträda även i fråga om organisationen
av det svenska försvaret.

Nu förhåller det sig emellertid så, att
äldre män, som arbetat på ett område
under hela sitt liv, lätt bli konservativa.
Inom det militära området stå dessutom
ofta de yngre officerarna under
ett visst tryck från de äldre och högre
placerade. Härav följer mycket lätt en
övervikt för de konservativa synpunkterna,
när den militära expertisen
skall ge uttryck för sin uppfattning.
Denna konservatism har jag tyckt mig
spåra i t. ex. arméchefens yttrande.
Därför är det enligt min mening av stor
vikt att man så ordnar det fortsatta
utredningsarbetet, att de mera radikala
reformtankegångarna verkligen bli lika
fördomsfritt prövade som de andra.
•lag hänvisar i detta sammanhang till

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

en reservation inom försvarskommittén,
som framburits av herrar Sven Andersson
och Elon Andersson.

En lekman måste naturligtvis tveka
när det gäller att ge uttryck åt mera
bestämda uppfattningar i frågor som
de föreliggande. För min del är jag
benägen att tro, att vägande skäl tala
för den ståndpunkten, att det lokala
försvaret i framtiden får tillmätas större
vikt än tidigare. I så fall får väl en
viss kvantitativ inskränkning av fältförbanden
övervägas. Denna inskränkning
får i så fall kompenseras genom
en i kvalitativt hänseende förstärkt utrustning
samt tillräcklig tillgång på
befäl.

Från folkpartihåll har i motioner yrkats,
att den största vikt borde fästas
vid ekonomisering och sparsamhet vid
användningen av de medel, som stå till
försvarets förfogande, och vidare att en
så klar redovisning av alla träffade
dispositioner göres, att riksdagen så
nära som möjligt kan följa utgifternas
utveckling. Ett sådant krav på ekonomisering
är naturligtvis ingalunda detsamma
som att man motsätter sig en
effektivisering av försvaret. I själva
verket förhåller det sig tvärtom. Först
när de resurser som äro tillgängliga bli
väl använda, uppnår man maximal effekt
under de givna förutsättningarna.
Statsutskottet kunde enligt min mening
något kraftigare ha understrukit denna
synpunkt. Den är i själva verket
uttryck för en försvarsvänlig hållning,
och detta även av det skälet, att om
folket inges känslan av största möjliga
ekonomisering med försvarets tillgångar,
förstärkes därigenom viljan att offra
för försvarsändamål. Jag tror att denna
folkpsykologiska faktor inte bör underskattas.
Vad som i våra motioner
anförts i detta avseende får ökad aktualitet,
särskilt beträffande den mera
fredsmässiga verksamheten, i samma
mån som kostnadskrävande åtgärder
anbefallas i beredskapssyfte.

Dessutom är det naturligtvis ofrån -

komligt — vilket jag redan påpekat —
att behovet av utvidgning på vissa
punkter framtvingar behov av inskränkningar
på andra håll, i den mån
inte den totala kostnadsramen kan
ökas. Riksdagen kan inte avsäga sig
ansvaret för en mycket noggrann prövning
av utvecklingen härvidlag. Därför
kan man inte undgå att känna vissa
betänkligheter mot de stora fullmakter,
som ett bifall till propositionen nu
kommer att skänka regeringen. Jag är
emellertid glad över att utskottet instämt
i våra önskemål om, att en redogörelse
nästa år skall framläggas för
läget beträffande tillgängliga reservationer.

Jag skall, herr talman, inte göra någon
närmare utläggning beträffande
frågan om övningstidens längd. Jag
vill emellertid erkänna, att jag på ett
stadium kände en viss tveksamhet inför
tanken på att reducera den första
övningstiden till 9 månader. Erfarenheterna
tyckas emellertid tala för att en
väsentlig effektivisering av utbildningen
skulle vara möjlig, och det är i så
fall ytterst angeläget att dessa möjligheter
också utnyttjas. Jag tror att det
på alla områden förhåller sig så, att
det är lättare att få nya tankegångar
någorlunda snabbt genomförda om det
föreligger ett visst tryck, som mer eller
mindre tvingar vederbörande att
göra sitt yttersta för att utan dröjsmål
beakta alla nya effektivitetsökande vägar.
Jag erinrar mig vad jag hörde en
framstående industriman säga på 1920-talet efter 48-timmarsveckans införande.
Det var alldeles klart, sade han,
att den innebar en kraftig sporre för
industrien att göra allt som göras kunde
för att åstadkomma ett effektivt utnyttjande
av arbetskraften. Det är möjligt
att något liknande kominer att inträffa
i fråga om övergången till en 9
månaders första tjänstgöring.

I det jag här sagt ligger naturligtvis
intet av kritik mot försvarsväsendets
folk, som säkert kommer att göra sitt

Måndagen den 21 juni 1948 fin.

Nr 25.

yttersta för att uppnå bästa möjliga resultat.
Att jag för min del trots en viss
tveksamhet stannar inför tanken på en
första utbildning av nio månader sammanhänger
naturligtvis i hög grad med
de militära yttranden, som försvarsministern
här tidigare i kammaren redogjort
för och som delvis tidigare
voro kända för mig i sina huvuddrag.
Jag har inte heller kunnat underlåta
fästa vikt vid att man enligt informationer,
som jag erhållit från det förberedande
arbetet i utskottet, från militärt
håll inte visat något mera markerat
intresse för tanken på en tio månaders
första tjänstgöring, när denna
tanke först kom upp inom utskottet.
Även samtal med militärer på andra
håll, t. ex. Schweiz, ha för mig varit
skäl för den ståndpunkten, att man
skulle pröva en första utbildning av nio
månader. Jag vill emellertid, herr talman,
göra det tillägget, att frågan om
repetitions- och efterutbildningsövningarna
kommer i ett annat läge allt
eftersom vi avlägsna oss från krigsåren
med deras inkallelser. Det kommer
måhända inte att dröja så länge, innan
det spörsmålet åter får tas upp från
delvis andra utgångspunkter än hittills.

En av de allvarligaste frågorna, som
också försvarsministern tidigare berörde,
liksom även andra talare gjort
det, gäller kuppberedskapen, speciellt
vid armén och kustartilleriet. Utskottet
gör här ett uttalande i nära anslutning
till vår motion men har inte något positivt
bidrag att ge och gör ingen antydan
om i vilken riktning en lösning
skulle kunna tänkas. Jag begränsar mig
därför till att uttrycka den förhoppningen,
att detta spörsmål måtte sättas
mycket högt på listan över de angelägna
problem, som böra utredas
skyndsamt. Såvitt jag fattat rätt, har
försvarsministern inte något att invända
mot en sådan uppfattning.

En annan viktig fråga är gruppchefsutbildningen.
Skall den kunna lösas, är

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

det naturligtvis av allra största betydelse,
att »de värnpliktigas intresse
och medansvar», som orden falla i utlåtandet,
kunna väckas och utnyttjas.
Även här brådskar utredningsarbetet.
För min del vill jag deklarera, att det
naturligtvis är tänkbart, att en något
längre utbildningstid för gruppclieferna
inte kan undgås. Men det får utredningsarbetet
utvisa.

Yad materielanskaffningen beträffar,
sätter landets produktionsförmåga mycket
snäva gränser för vad som kan
åstadkommas under de närmaste åren.
Reservationsanslagen och de nya anslagen
äro så stora, att de möjliggöra
beställningar vida utöver industriens
leveransförmåga. Därför kan jag inte
se, att mycket skulle vinnas genom ett
bifall till det förslag, som framställts av
högerreservanterna. I högerns reservation
förordas prioritet för de militära
kraven framför civila under vissa förutsättningar.
Innebörden av detta krav
förefaller något oklar. Det redovisas
inte närmare under vilka förutsättningar
och på vad sätt civila krav
skulle tillbakasättas för militära, och
på vilka vägar man skall göra ett urval,
i vilka fall de civila kraven skola få stå
tillbaka och de militära skola erhålla
prioritet. Skulle en fullständig prioritetslista
för civila och militära beställningar
uppgöras, är det uppenbart, att
vi komma in på ett utomordentligt
komplicerat system, som i olika avseenden
skulle innebära väsentliga
nackdelar. Därför tror jag, att det tills
vidare är klokt att inta den ståndpunkt,
som utskottet rekommenderar, nämligen
att ståndpunkt i prioritetsfrågan
får tagas från fall till fall. Men det kan
naturligtvis tänkas, att vårt läge försvarspolitiskt
och utrikespolitiskt försämras,
så att frågan får tas upp till
nytt övervägande.

Kammaren har nyss lyssnat till ett
mycket intressant anförande av herr
Svensson i Ljungskile, som bland annat

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

i detta yttrande behandlade sin bekanta
motion om utredning rörande
vissa åtgärder beträffande de svenska
kryssarna. Jag har ingen anledning att
närmare diskutera detta spörsmål. Jag
vill endast förmäla, att denna motion
utgjorde ett personligt initiativ av herr
Svensson i Ljungskile, som han själv
varit angelägen att ta utan kontakt med
andra medlemmar av folkpartiets riksdagsgrupp,
just för att han själv ansåg
det vara av betydelse, att han inte involverade
någon annan än sig själv i
denna tanke. Jag ber kammarens ledamöter
beakta innebörden av herr Waldemar
Svenssons yttrande. Det kommer
enligt min mening att omöjliggöra en
fortsättning på den mindre vederhäftiga
utläggning, som varit ganska vanlig
i den svenska pressen under de senaste
månaderna.

Vidare vill jag, herr talman, beröra
en försvarsfråga, som av flera talare
förut vidrörts och som jag vill framhålla
som en av de viktigaste, nämligen
att tillräckliga beredskapslager uppsamlas
i vårt land. Det är alldeles uppenbart,
att denna fråga bör tillmätas
den största betydelse, när importplanerna
uppgöras.

Till sist förefaller det mig vara anledning
att framför allt betona, att på
de väsentliga punkterna tycks det råda
enighet om det försvarsbeslut, som
kammaren snart går att fatta. Jag tror
att man på alla håll här har en känsla
av att det är naturligt att pröva sig
fram och att de meningsskiljaktigheter,
som finnas, inte böra överdrivas. Det
är långt viktigare att betona, att den
inställning, som finns hos alla partier,
är klart positiv, klart försvarsvänlig,
för att använda ett gammalt uttryck. I
varje fall gäller detta, därom är jag
övertygad, alla de demokratiska partierna.
Den inställning, som ligger bakom
deras ståndpunkter och rekommendationer,
är en fast vilja att skapa ett
efter våra förhållanden anpassat, tidsenligt
och effektivt försvar.

Herr HOLMSTRÖM: Herr talman! T
egenskap av reservant till det utskottsutlåtande,
som nu är under behandling,
hade jag tänkt att litet mera utförligt
resonera om övningstiden. Detta utlåtande
handlar ju om den saken. Debatten
har ju nu svävat ut över hela frågekomplexet
och omspänner alla utlåtanden
rörande försvaret. Jag anser därför
att jag inte kan påräkna någon större
uppmärksamhet för ett alltför vidlyftigt
resonemang om utbildningstiden.
Därför skall jag be att i stället få anknyta
mitt anförande till det, som hölls
av herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.

Herr statsrådet började sitt anförande
med en ganska livfull och realistisk
skildring över det nutida krigets ohyggligheter.
Alla måste därav få det intrycket,
att vi för att möta allt detta
böra ha en väl trimmad krigsmakt.

Herr statsrådet sade sig inte kunna
inse värdet av att riksdagen ställer
mera pengar till Kungi. Maj :ts förfogande
än vad Kungl. Maj :t begärt. Ja,
det är ju högern som gjort sig skyldig
till detta. Jag vill framhålla att anledningarna
äro flera. Herr Skoglund i
Doverstorp talade ju för övrigt något
om detta.

För det första äro leveranstiderna
för de flesta behövliga sakerna mycket
långa. För t. ex. artillerimateriel krävs
det tre hela års leveranstid — jag tar
det som exempel — och då bör det
vara angeläget att i mycket god tid
göra dessa beställningar. För att sådana
skola kunna verkställas måste vi ha
pengar till förfogande. Konjunkturerna
kunna ju också skifta ganska fort under
dessa år. Det kan till och med
hända att det blir brist på arbetstillfällen,
och då kunna vi vara glada över
att få tillgripa dessa arbeten.

Herr Ohlin sade nyss, att högern
hade räknat med en viss prioritet för
försvaret. Detta är ju en sak, som vi
inte nu kunna giva en bestämd utformning.
Vi kunna blott uttala, att priori -

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

tetsrätt för försvaret är synnerligen
önskvärd, eftersom läget kan bli kritiskt
och vi då ha att räkna med de
långa leveranstider jag nyss talade om.

Herr statsrådet sade, att läget beträffande
försvarets materiel är gott. Herr
Skoglund i Doverstorp hade inte samma
uppfattning. Herr statsrådet sade,
att det visserligen finns luckor i materieltillgången.
Ja, det är just det som
är det farliga. Jag skall taga ett exempel.
Vi kunna ha kanoner alldeles färdiga,
men vi sakna sikten. Bara denna
lilla detalj gör ju, att vi inte kunna använda
kanonerna.

Jag skall nu gå in på övningstiden.
Herr statsrådet sade, att efter förra
världskriget höjdes starka röster för
en minskning av utbildningstiden, och
han talade om den civila opinionen.
Jag vill alldeles bestämt säga, att när
vi tala om övningstiden skola vi inte
tänka på förhållandena under beredskapstiden.
De voro nämligen mycket
säregna. Många voro inkallade, och befälet
var fåtaligt. Det fanns förband,
som voro helt utan befäl, som voro utbildade
för att utbilda andra! Särskilt
under den första tiden voro förhållandena
mångenstädes rent bedrövliga.
När landstormsförbanden kallades in
hade de befälhavare, som inte på
minsta sätt voro utbildade för sina
värv. Man fick ligga och ingenting
göra. Detta var riksdagen själv ytterst
ansvarig för!

En del värnpliktiga, sade statsrådet,
anse att de nu inte behöva sätta till alla
krafter i tjänsten. De mena, att utbildningstiden
inte utnyttjas ordentligt. Ja,
inom ett truppförband finns det olika
begåvningar. En del ha lätt att fatta och
orka med saker och ting medan andra
ha det svårare. Truppförbandet i dess
helbet måste dock utbildas, och därför
kan det hända att man får köra mera
med de mera försigkomna än vad
dessa anse vara behövligt.

Herr statsrådet sade vidare beträffande
de militära myndigheternas vtt -

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

randen att de tagit ställning till 9-månadersförslaget. Herr statsrådet talade
om att de militära myndigheterna
förelädes att yttra sig om hur man
inom ramen av en total utbildningstid
på 12 månader ville disponera tiden.
Man stod då t. ex. inför frågan om man
skulle ha en första utbildning på 9 eller
10 månader och efterutbildning i första
fallet under 3 månader och i det senare
2. Man valde det första alternativet.
Men detta kan ju omöjligen tagas
till intäkt för att man accepterat 9 månader
som en första utbildningstid. Det
säger ingenting.

Sedan talade herr statsrådet rätt
mycket om luftvärnet. Han sade att
man från detta håll förklarat, att 9 månader
räckte till. Ja, luftvärnet är en
ganska ensidig gren i förhållande till
infanteriets mycket komplicerade
stridsmetoder och förfaringssätt samt
med tanke på den myckenhet av vapen,
som infanteristerna ha att hantera.
Detta säger alltså ingenting om infanteriets
behov. Infanteriet utgör den stora
huvudmassan av soldaterna, och det är
övningstiden inom denna vapengren
som är kännbarast både för de värnpliktiga
och för staten i fråga om ekonomien.

Sedan redogjorde herr statsrådet för
att en artilleribefälhavare accepterat
nio månader. Men han hade anfört en
väsentlig reservation. Han hade förklarat,
att utbildningsmålen inte nåtts
hittills, alltså inte ens med den nuvarande
utbildningstiden. Artilleriinspektören
hade förklarat, att beträffande de
rent tekniska färdigheterna skulle 9
månader räcka till, men han sade också,
att den allmänna stridsdugligheten
inte bleve tillfredsställande inom artilleriet.
Man skulle t. ex. inte bli fullt
stridsduglig till fots. Man skulle sålunda
inte kunna försvar:! sina pjäser om infanteriet
försökte erövra dem. Detta är
en mycket betänklig sak.

Även signaltrupperna nämndes. Med
9 månaders utbildningstid skulle, sade

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

herr statsrådet emellertid telegrafisternas
prestationsförmåga sänkas med 20
takter. Ja, men detta är en mycket stor
reduktion. De äro helt enkelt inte fullt
dugliga för mobilisering.

I alla dessa yttranden finner man,
menar jag, så väsentliga reservationer,
att man inte gärna kan anföra dem som
ett bevis för ett gillande av utbildningen
på 9 månader.

Vad sedan infanteriet beträffar fanns
det, som statsrådet själv sade, inte
några direkta yttranden att komma
med. En militärbefälhavare hade sagt,
att 9 månaders utbildning räcker under
förutsättning att. . . o. s. v. Det är just
dessa förutsättningar som saknas enligt
Kungl. Maj:ts förslag. En annan militärbefälhavare
hade gillat förslaget, men
då hade han borträknat en hel del från
tjänstgöringen. Den inre tjänsten skulle
t. ex. inte skötas på tjänstetid. Detta
tror jag är mycket riskabelt, tv det går
ut över utrustningens och vapnens skötsel
om man inte kan göra detta på
tjänstetid under befälets tillsyn.

Ja, man torde kunna säga att vederbörande
gått som katten kring het gröt
i sina yttranden. Den heta gröten har
varit statsrådets önskan att få 9 månaders
utbildningstid. Man har kommit
med en hel del Brask-lappar.

Vi reservanter anföra tydligt och klart
att vi anse, att alla medel skola användas
för att utbildningstiden skall utnyttjas
rationellt. En förutsättning är
att det skall finnas rikligt med befäl
och underbefäl, som kan sköta det hela.
En annan förutsättning är en hel del
undervisningsmateriel, som underlätta
en rationell utbildning.

Nu vill jag framhålla, att man inte
får vara allt för rationell i utbildningen.
Det går inte att köra alltför hårt med
pojkarna, då bli de uttröttade och uttråkade.
Allt måste ske med moderation.
Jag har litet erfarenhet på detta område.
Alltifrån det jag som ung officer
kom till regementet, har jag studerat
kamraternas olika sätt att bedriva ut -

bildningen. De som gnodde och stodo i
dagen i ända fingo faktiskt inte bättre
utbildningsresultat än de som togo det
litet lugnare. När pojkarna kommo hem
sade de kanske, att de hade haft det
lugnt och bra och att de fingo ligga
och vila ibland. Men när de voro i
tjänsten tyckte de inte på samma sätt!
Och detta med utbildningens hetsiga
bedrivande det är ungefär på samma
sätt som med en idrottsman som kör
för hårt i träningen och blir övertränad
och oduglig under en kortare eller
längre tid.

Herr statsrådet talade också om exercisen.
Statsrådet fördömde den ju
inte alldeles. Den är inte av ondo. Den
är till för att stärka den fysiska spänsten,
rappheten och lystringen och verkar
över huvud taget disciplinerande.
Statsrådet talade om sitt eget intryck
av besättningen på den engelska kryssaren,
som gästade Stockholm, och om
de erfarenheter, som trängdelegationen
fått vid sitt besök i Belgien. I båda dessa
fall hade verklig militär drill kunnat
konstateras. Ja, både England och Belgien
ha varit med i kriget, och att de
nu efter erfarenheterna från kriget gå
in för en intensiv drill måste väl i alla
fall säga någonting.

Beträffande utbildningstidens längd i
andra länder nämnde herr statsrådet,
att de stora länderna av vissa skäl
måste ha en lång utbildningstid. Herr
statsrådet nämnde också Schweiz, men
han nämnde inte våra närmaste grannar,
Danmark och Norge. I Danmark
och Norge har man ju nu en ettårig
första utbildningstid. Att Norge nu beslutat
därom är ganska intressant. Norge
hade tidigare, som jag en gång sagt,
världsrekord i kort utbildningstid för
de värnpliktiga. Att just detta land —
och även Danmark — nu gått in för en
så väsentlig utökning av utbildningstiden
som till ett år, måste väl säga något.
Vad Schweiz beträffar meddelade
statsrådet senare i sitt anförande, att
värnpliktsutbildningen där omfattar

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

inte bara den relativt korta tid, då de
värnpliktiga undergå vad som benämndes
ren utbildning, utan dessutom ha de
repetitionsövningar. Därtill kommer,
att ynglingarna där, som statsrådet också
nämnde, få förutbildning i skytte.
I Schweiz har man sålunda så att säga
en stiindig värnpliktsutbildning.

Herr statsrådet sade, att vi kunna
komma in i en lång beredskapstid. Ja,
men det finns ett annat alternativ, nämligen
att vi ganska snart komma i krig,
och därför få vi bl. a. inte försumma
utbildningstiden. Min uppfattning om
läget i världen kan jag kort sammanfatta
så, att nu diskuterar man inte om
det blir ett krig, utan man frågar sig når
bryter kriget ut?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HAGBERG i Luleå: Med samma
motivering som nyss givits av herr Ohlin
skall jag avstå från att beröra de
utrikespolitiska aspekterna på frågan.
Jag skulle emellertid i detta sammanhang
bara vilja understryka en annan
sak. Jag avser vad utskottet säger om
målsättningen för det svenska försvaret,
nämligen att Sverige inte skall engagera
sig i något stormaktsblock utan vid en
konflikt sträva att hålla sig utanför en
sådan. Jag skulle för min del vilja
säga, att det var den målsättningen, som
jag hade när jag deltog i försvarskommitténs
arbete och som jag har när jag
försöker bedöma frågan om den svenska
försvarspolitiken. Jag medger gärna,
att man kan ha olika uppfattningar om
möjligheten till neutralitet, och jag har
observerat, att ett slags Gallupundersökning
har givit vid handen, att det
inom officerskåren råder en mycket
stor skepsis beträffande möjligheterna
för Sverige att få stå neutralt i händelse
av en ny storkonflikt. Utan att ta ställning
till frågan om hur stora vårt lands
möjligheter i detta hänseende kunna
vara, skulle jag vilja säga, att det finns

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

vissa förutsättningar, som måste gälla
som betingelser för neutralitet. Dessa
äro, att det inom landet råder en allmän
enighet om en sådan politik, att
man inte gör landet särskilt åtråvärt
som basområde, att man inte bedriver
en politik och en verksamhet, som inger
en potentiell angripare uppfattningen,
att landet utan större militära ansträngningar
kan ockuperas. Därför är jag
ganska överraskad, när högerpartiets
ledare här och dess representanter i
statsutskottet avgivit en särskild reservation
på denna punkt, som väl ändå
inte kan uttolkas på annat sätt än att
dessa underkänna det som skulle vara
riktningsgivande för den svenska försvarspolitiken.

Det förslag som nu behandlas innebär
ju på många punkter, att försvarskommitténs
förslag underkänts, både av
regeringen och riksdagen eller i vart
fall av statsutskottet. Det är ju inte någon
hemlighet, att det rådde mycket
delade meningar inom försvarskommittén,
och att den majoritet som där bildades
i många viktiga detaljer hade
divergerande uppfattningar om själva
beslutet. Jag anmälde sålunda en från
majoriteten avvikande uppfattning i åtskilliga
frågor i det särskilda yttrande,
som jag avlämnade till försvarskommitténs
betänkande. Vad majoriteten framför
allt enades om var själva beloppet,
810 miljoner kronor om året, som försvarsbudget.
Detta beslut hade föregåtts
av många ansträngningar att få ned beloppet
väsentligt. Jag erinrar om att
man inom försvarskommittén samlade
sig om beslut, att tre olika alternativ
skulle undersökas, nämligen en kostnadsram
för försvarbudgeten av resp.
650, 750 och 900 miljoner kronor, och
det är ingen tvekan om att för det stora
flertalet i försvarskommittén blev den
summa, som man uppnådde, 810 miljoner
kronor om året, en mycket oangenäm
överraskning. Man hade nämligen
föreställt sig, att det skulle vara möjligt
att få fram ett förslag till försvars -

Nr 25.

Måndagen (ien 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

organisation inom en kostnadsram betydligt
understigande detta belopp. Jag
tillhörde självfallet den grupp inom
kommittén — jag tror säkert den representerade
majoriteten — som hade haft
sådana förhoppningar. Det var de resultat
man kom till vid det fortsatta utredningsarbetet
som gjorde, att majoriteten
resignerade och samlade sig
kring summan 810 miljoner kronor. Det
var sålunda inte förändringar i det allmänna
politiska eller utrikespolitiska
läget, som hade åstadkommit detta, utan
de svårigheter som man hade att brottas
med, när man skulle börja bearbeta
olika problem i försvarsorganisationen,
svårigheter att verkligen utan, jag höll
på att säga katastrofala försvagningar i
försvarsorganisationen åstadkomma en
effektiv nedskärning.

Jag vill också erinra kammaren om
att så sent som år 1946 utgick försvarsministern
i en proposition som förelädes
riksdagen ifrån, att man 1949 och
1950 skulle vara nere i en försvarsbudget
på 700 miljoner kronor. Varken från
statsutskottets eller riksdagens sida
framfördes då några protester mot detta
antagande. Jag vet inte, om det var
bristande kännedom om svårigheterna
att verkligen åstadkomma förändringar
i den stela organisation, som en försvarsorganisation
sådan som den svenska
är, som förklarade försvarsministerns
inställning. Jag noterar, att riksdagen
tog det ad notam, och att försvarskommittén
och majoriteten i denna
kammare sedan hade som utgångspunkt
att man kanske var tvungen att
räkna med en försvarsbudget på 750
miljoner kronor. Man gjorde det inte
heller med något lätt hjärta. Så kom
man fram till dessa 810 miljoner kronor,
som nu föreslås, och trots att detta,
åtminstone med den utgångspunkt man
hade, inte är någon uppseendeväckande
siffra, har det kommit reservanter,
framför allt från högerhåll, som begärt
betydligt högre belopp.

I detta sammanhang skulle jag vilja

peka på en annan sak, nämligen att
när man betraktar försvarsorganisationen,
har man faktiskt haft — åtminstone
var det fallet med mig, och det gäller
även många andra — ohållbara ekonomiska
förutsättningar att röra sig
med. Jag vill påminna om att i det beslut
riksdagen fastställde för 1942 års
försvarsorganisation, räknade man med
en årlig utgiftsumma på 650 miljoner
kronor. Man hade gjort procentuella uträkningar
om vad det betydde med
hänsyn till den svenska nationalinkomsten.
Man hade tyckt att det var mycket,
men man ansåg möjligt att klara det. 1
verkligheten visade det sig, när man
började se närmare på denna organisation,
att den rörde sig, inte om en summa
på 650 miljoner kronor utan om
en summa på 1,1 miljard kronor. Varför
det blivit på det sättet skall jag inte
här ingå på. Jag bara nöjer mig med
att registrera detta faktum. Därför innebar
försvarskommitténs förslag på
810 miljoner kronor ett mycket aktningsvärt
försök att genom rationaliseringar
på olika områden ernå en minskning av
beloppet. Trots detta representerar försvarskommitténs
krigsorganisation, såsom
påpekats av statens organisationsnämnd,
icke heller den kostnadsram av
810 miljoner kronor man ställt som mål
utan en utgift, som rör sig omkring
1,1 miljard kronor. Hela tiden har nämligen
läget varit det, att man inte skulle
kunna upprätthålla en så stor försvarsorganisation
utan att vid vissa tillfällen
göra alldeles särskilt stora insatser
för att öka försvarets materieltillgång.
Även om det inte skrevs ut,
hade man nog därför inom försvarskommittén
den uppfattningen, att den
av kommittén föreslagna organisationen
måste betraktas såsom en övergångsanordning.
Man ville avvakta och
se. Man ville rubba så litet som möjligt
av den befintliga organisationen,
tills man fick en klarare utrikespolitisk
översikt, då man skulle kunna forma
om organisationen, så att dén stod i

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

rimligt förhållande till den summa, 810
miljoner kronor, som försvarskomniittén
hade räknat med. Nu gör den inte
detta.

Därför är det ganska överraskande,
att försvarsministern, när han tagit
ställning till försvarskommitténs förslag,
inte ens gått in för en så blygsam
åtgärd som den av kommittén föreslagna
nedskärningen av vissa arméförband,
som man enligt min mening skulle
kunna genomföra utan att därmed försvaga
organisationen som helhet, särskilt
som denna nedskärning motiveras
utom av ekonomiska skäl av att en oerhörd
minskning av årskullarna ägt rum.
De minska med 10 000, från 47 000 föregående
år till 37 000 om 5 å 6 år. Det
var alltså från försvarskommitténs synpunkt
sett fråga om en rationalisering,
som inte i och för sig behövde beröra
organisationen i dess helhet eller utgöra
en försvagning av denna annat än
i den mån en försvagning inträdde genom
minskning av årskullarna. Det är
ju i visst fall, exempelvis i vad det gäller
den föreslagna sammanslagningen
av A 8 i Boden och A 5, som överbefälhavaren
rekommenderat och som försvarskommittén
anslutit sig till, ganska
märkligt, att även den frågan skjutits
på framtiden med den åtminstone för
mig ganska gåtfulla motiveringen, att
man kanske måste genomföra en ännu
större koncentration, beroende på att
befolkningsunderlaget inte ens skulle
täcka det behov av manskap, som skulle
kunna finnas.

Det framgår av mitt resonemang, att
jag inte i och för sig är motståndare
till att försvarsministern och riksdagen
här genomföra vissa avvikelser från
försvarskommitténs förslag. Detta gäller
emellertid inte beloppet som helhet
utan andra områden, exempelvis att
man nu inte går in för linjen om en
tioårsplan. Jag har hela tiden varit
motståndare till att man skulle ställa
upp försvarets uppbyggnad på så lång
sikl och ansett att man borde pröva sig

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

fram från fall till fall. .lag har inom
försvarskommittén — och det är fortfarande
min uppfattning — företrätt
den meningen, att det viktigaste i alla
fall är armén. Den representerar 85
procent av våra värnpliktiga. Den representerar
verkligen den levande försvarskraft,
varom försvarsministern
och statsutskottet i sitt utlåtande här
talat.

Jag har haft mina dubier beträffande
den lösning av flottans anslagsfråga,
flottans uppbyggnad, som försvarskommittén
kommit fram till. Framför allt
har jag precis samma betänkligheter,
som uttryckts av herr Svensson i
Ljungskile här beträffande kryssarna,
då jag anser, att de komma att under
många år framåt utgöra ett hinder för
skapande av den lätta flotta, som även
sakkunskapen anses vara fullständigt
enig om att man borde sträva efter att
få. Jag har inte velat underskatta flygets
betydelse, tvärtom. Mina iakttagelser
vid försvarskommitténs besök på
det svenska flygets anstalter ha också
bibringat mig den uppfattningen, att
man inom flyget uppnått en mycket
hög grad av skicklighet. Man kan naturligtvis
inte döma objektivt, då man
inte har haft tillfälle att se det svenska
flyget i tävlan med andra nationers
flyg, men man har dock bibringats den
uppfattningen, att det utföres ett mycket
kvalificerat arbete. Jag fick även
den uppfattningen, att den svenska
flygindustrien stod på en högre nivå
än jag egentligen hade föreställt mig.
Men detta har inte ändrat det förhållandet,
att jag har haft och fortfarande
har mycket stora betänkligheter i fråga
om vårt lands förmåga att när det
gäller flygmaterielen hävda sig i konkurrensen
med de stora makterna och
att på någorlunda jämbördig fot — visserligen
inte kvantitativt men kvalitativt
— kunna taga upp ett försvar. I
detta avseende ha inte mina farhågor
blivit skingrade. Dessa ha ju också
mycket stort underlag i de internatio -

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

nella erfarenheterna. Man behöver
bara erinra om vilken liten insats, som
flygvapnet under kriget gjorde i en rad
länder, såsom Polen, Belgien, Holland,
Jugoslavien och t. o. in. i en stormakt
som Frankrike, och hurusom det därigenom
blev lätt för en angripare att,
såsom skedde exempelvis i Polen, redan
i krigets första skede bryta ned allt
motstånd. Å andra sidan tala ju de
engelska erfarenheterna för att ett väl
trimmat och organiserat och i fråga
om materielen högtstående flygvapen
verkligen kan i vissa situationer göra
en väsentlig insats. Jag skall inte ingå
på om det var särskilda förhållanden,
som möjliggjorde denna insats — naturligtvis
kan man anföra skäl både för
den ena och andra ståndpunkten —
men jag konstaterar, att krigserfarenheterna
nog ge vid handen, att långt
viktigare än något tusental flygande yrkesmän
är för ett försvar att folket vill
försvara sig och har utbildning och
vapen därför. Det är min bestämda
uppfattning, att ett sådant försvar har,
när det gäller ett sådant land som Sverige,
en helt annan seghet än vad även
ett kvalitativt ganska högtstående flygvapen
har.

Jag kan gärna hålla med försvarsministern
om att den svenska arméns materielförsörjning
i dag inte är dålig.
Men om nu särskilda ansträngningar
ändå anses nödvändiga för att utöka
materielanskaffningen, så tror jag inte
att man skulle få det mesta för pengarna
genom att sätta in dem i den rätt
omfattande utbyggnad av flyget, som
föreslås och som även statsutskottet
har enat sig om — det har ju därvid
t. o. m. ställts upp den principen att
man skulle utöka jaktflyget med 50 procent.
Jag tror att åtgärder för att stärka
lantstridskrafterna skulle vara en
bättre kapitalplacering på lång sikt. Det
säges i utskottsutlåtandet i denna fråga
att man inte kan bortse från de ekonomiska
synpunkterna och från det
förhållandet, att i nuvarande situation

det ansträngda valutaläget och behovet
av att fördela industriens produktion
på olika samhällsändamål ställa oss inför
särskilda svårigheter. Jag tror att
detta är ett alldeles särskilt skäl att
fara varsamt fram i fråga om en utbyggnad
av flyget. Om jag har förstått
försvarsministern rätt, skall denna utbyggnad
möjliggöras genom import av
flygplan från andra länder. Det har ju
varit mycket starkt missnöje med exempelvis
bensinransoneringen, och det
har här i riksdagen pekats på att med
en import, som är något tiotal miljoner
större, skulle man kanske slippa denna
både förhatliga och naturligtvis ur allmänna
ekonomiska synpunkter mycket
ofördelaktiga ransonering. Jag är säker
på att det kommer att kosta mer
än ett tiotal miljoner kronor om året
att genomföra den import av flygplan,
som det nu är fråga om — skall den
ske på kort sikt, kommer det att kosta
betydligt mera årligen. Och läget kommer,
såsom herr Hall här sagt, att vara
det, att denna import inte kan ske på
bekostnad av importen av umbärliga
eller lyxbetonade varor, utan den kommer
att gå ut över importen av olja eller
kol eller dylika för produktionen
som helhet nödvändiga varor.

Det är just på grund av dessa förhållanden
som jag har ansett, att vi
inte använda pengarna på det bästa
sättet genom att sätta in dem i det mest
materialkrävande av vapenslagen. Flygexperterna
räkna själva med att avbränningen
under krig utgör ungefär
25 procent under gynnsamma betingelser
och att den i vissa lägen kan bli
mycket större. Det har ju inträffat, att
flyget aldrig kommit till verkan, därför
att det slagits sönder redan i samma
ögonblick som krigshandlingarna
begynt, och det är väl tyvärr ett perspektiv,
som ett litet land, som inte
tänker anfalla någon utan som endast
rustar sig för att möta ett eventuellt
anfall, också måste räkna med.

Till statsutskottets utlåtande nr 160

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

liar också fogats en reservation av en
del socialdemokrater rörande försvarets
högsta ledning. I den reservation,
som jag gjort till försvarskommitténs
betänkande, har jag uttalat liknande
betänkligheter beträffande den konstruktion
av försvarets högsta ledning
som gjordes från försvarskommitténs
sida, detta kanske inte minst med anledning
av den förbistring som rått
inom de olika vapenslagen själva. Vi
komma för vår del att stödja den socialdemokratiska
reservationen, då vi
tro att det verkligen föreligger skäl till
att genomföra en mycket noggrann undersökning
av frågan om försvarets
högsta ledning för att kunna komma
fram till den bästa konstruktionen.

De förslag till utredningar, som vi
framställt i en motion, ha icke avvisats
av utskottet, utan utskottet säger, att
Kungl. Maj:t bör i samband med de övriga
utredningarna även ta upp de
spörsmål som vi pekat på. Jag skulle
emellertid här vilja beröra särskilt en
sak.

Inom försvarskommittén var det en
del diskussion om en förklaring, som
avgavs av överbefälhavaren och som
i huvudsak innebar, att sådana organisatoriska
förändringar, som på lång
sikt skulle kunna medföra avsevärda
besparingar, kunde icke rekommenderas
med hänsyn till det rådande allvarliga
läget. Detta uttalande gjordes
på hösten 1945 och vi voro litet till
mans nyfikna på vad som låg bakom
denna formulering om lägets allvar. Vi
tyckte ju att om man någon gång skulle
kunna börja fundera på att genomföra
sådana organisatoriska förändringar,
som skulle leda till besparingar, så
vore det väl omedelbart efter ett krig.

Jag fick för min del bara fram en
sak av detta, och det var att om man
skulle genom eu förändrad organisation
för värnpliktsutbildningen kunna ernå
några större resultat, måste det ske en
centralisering. Det är naturligtvis mycket
svårt alt säga, vad en utredning i

Nr 25.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

sådan riktning skulle ge för resultat,
men det är uppenbart, att om man
skulle slå in på centraliseringens väg,
skulle det nog bli fråga om sådant,
som stode i strid med åtskilliga gamla
traditioner och konventionella föreställningar,
när det gäller frågan om
de militära utbildningsanstalterna och
deras förläggning. Det skulle säkerligen
vara många lokala intressen, som
därvid skulle stötas för huvudet. Men
när jag för min del har biträtt den meningen,
att man borde gå in för en
minskning av utbildningstiden, har jag
bl. a. utgått från den möjlighet till en
rationaliserad snabbutbildning av de
värnpliktiga, som enligt min mening
skulle öppnas genom en centraliserad
utbildningsform. För flottans vidkommande
har man ju redan i viss mån
slagit in på den linjen genom att skapa
en central värnpliktsskola. Eljest är
det amerikanerna, som egentligen gått
i spetsen, när det gällt att åstadkomma
en centraliserad utbildning av de värnpliktiga
och därigenom göra vinster
både i fråga om tid och resultat.

Det har varit detta, som jag och mina
åsiktsfränder haft i tankarna, när vi i
vår motion sagt att frågan om en centralisering,
som man från militärt håll
visat sig mycket ovillig att ta i tu med,
verkligen bör bli föremål för en utredning.
Jag hoppas också, att försvarsministern,
när han skall formulera direktiven
för utredningen, håller detta
i minnet, även om naturligtvis utredningen
bör vara förutsättningslös.

Försvarsministern säger här, att en
av de kärnpunkter, där hans förslag
avviker från försvarskommitténs, är
frågan om utnyttjandet av den levande
försvarskraften. Som bekant föreslår
försvarskommittén eu ganska långt gående
kategoriklyvning, i det att besiktningsgrupp
1 helt och hållet frikallas.
Det betyder bl. a. att man skulle behöva
utnyttja mer än 3 000 värnpliktiga
från besiktningsgrupperna 2 och 3
för rena handräckningsarbeten inom

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

försvaret. Jag tror att det var flera än
jag, som voro mycket betänksamma
mot att slå in på den linjen, ehuru det
naturligtvis finns vissa skäl som tala
för att man måste genomföra en strängare
sovring än hittills — t. o. m. rent
imbecilla element ha ju nu dragits in i
försvaret.

Jag undrar också, om man ändå inte,
när man nu beträder kategoriklyvningens
väg, borde försöka åstadkomma en
ökad differentiering i fråga om utbildningen.
Jag har inte, trots vad den militära
sakkunskapen i detta avseende
säger, kunnat bibringas den uppfattningen,
att det behövs precis samma
utbildningstid för samtliga värnpliktiga
inom de olika vapenslagen. Den redogörelse,
som försvarsministern har
lämnat för de uttalanden, som gjorts
av olika sakkunniga, visar ju också att
det finns mycket skiftande meningar
om vilken tid, som skulle behövas för
de värnpliktigas utbildning.

Jag har kastat fram den tanken att
man skulle för en del av armén kunna
genomföra en organisation, som skulle
möjliggöra en utbildningstid av ö1/? månader
plus två repetitionsmöten på en
månad vardera. Jag har då räknat med
att en sådan kortare utbildningstid
skulle medföra, dels att det ur ekonomisk
synpunkt skulle vara möjligt att
utbilda åtminstone alla, som tillhöra
besiktningsgrupperna 2 och 3, dels att
en del av armén skulle även i tider, då
man tycker att man måste hålla igen
på de militära anslagen, kunna få en
bättre vapenutrustning. Jag har även
menat, att det med en sådan kortare utbildning
skulle finnas en grundval för
vidareutbildning av de värnpliktiga,
för den händelse det blev en kris och
man ansåg, att man måste ägna större
uppmärksamhet åt försvarsproblemen
än som kunde anses behövligt, därest
man räknade med en lång fredsperiod.

Jag skulle även vilja något beröra
en annan punkt, där försvarsministern
gjort en avvikelse från försvarskom -

mitténs förslag, nämligen de värnpliktigas
avlöning — det blir kanske dock
anledning att tala litet mer om den saken
senare. Inom försvarskommittén ha
vi varit eniga om att rekommendera
regeringen och riksdagen, att de värnpliktiga
skulle erhålla 2 kronor om dagen.
Detta är ett mycket blygsamt belopp,
som inte torde möjliggöra för de
värnpliktiga att tillgodose ens mycket
små behov av förströelser eller av tilllägg
till kosten. Försvarsministern föreslår
nu en avlöning av endast kr.
1: 50 om dagen. Jag måste säga att
detta är en mycket stor besvikelse för
mig. Från den militära expertisens
sida har man varit mycket angelägen
om att understryka betydelsen av att
det finns en högtstående kader av officerare,
något som väl ingen bestrider,
och man har sagt, att en förutsättning
härför är att officerarna ha en hygglig
ersättning, så att de åtminstone inte
behöva dragas med ekonomiska bekymmer.
Tyvärr finns inte något av denna
anda kvar när det gäller de värnpliktigas
avlöning. Så snart det blir fråga
om den saken, tycker man att ersättningen
bör vara så liten som möjligt.
Inom försvarsministerns eget parti ha
många stämmor höjts för en betydligt
generösare ersättning till de värnpliktiga
än de 2 kronor om dagen, som
försvarskommittén enats om. Och jag
trodde ju verkligen, att när det inom
försvarskommittén blev enighet på denna
punkt ända från högern till bolsjevikerna,
så skulle detta medverka till
att få regeringen och riksdagsmajoriteten
med på en sådan förbättring av de
värnpliktigas avlöning. Jag vill än en
gång uttrycka min besvikelse över att
man emellertid icke har ansett sig kunna
följa försvarskommitténs blygsamma
förslag i detta avseende.

Till slut vill jag bara beröra en enda
fråga som inte så alldeles direkt
sammanhänger med det spörsmål vi
behandla i dag. Vi komma då in på hela
det komplex av problem som skall gö -

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

ras till föremål för ytterligare utredning.
Jag tänker på frågan om officerskårens
rekrytering. Man liar sagt, att
det har blivit en betydlig förbättring
härvidlag, och vid en särskild utredning
har man konstaterat, att officerskåren
numera rekryteras till 10 procent av
söner till fäder som tillhöra socialgrupp
III. Detta är en mycket generös
uppskattning, ty om man håller sig till
de rena lönearbetarkategorierna, skall
man finna, att procentsiffran är betydligt
lägre. Tar jag exempelvis de anställda
inom industri, skogsbruk, hantverk,
handel och samfärdsel, är det endast
4 procent av officerskåren som
rekryteras från dessa grupper, som dock
omfatta det stora överväldigande flertalet
av det svenska folket. Om jag sedan
går till dem, som tagas ut till värnpliktiga
officerare, ser jag, att på krigsskolans
officerskurs utbildas 61,1 procent
värnpliktiga från socialgrupp I och
från socialgrupp III endast 22,2 procent
eller drygt en femtedel. Om jag tar de
fast anställda rekryteras där 15,2 procent
från socialgrupp I, 66 procent från
grupp II och endast 18,8 procent från
grupp III. Endast en på 5 000 värnpliktiga
kan komma i fråga som officer på
stat. Försvarskommittén har ju inte gått
så mycket in på detta spörsmål, då det
var föremål för särskild utredning. Men
den gjorde dock ett uttalande till förmån
för en breddning av basen för officerskårens
rekrytering, och försvarsministern
har i ett annat sammanhang uttalat
sin sympati för en sådan tanke.
•lag vill erinra om att officersutbildningssakkunniga
i princip — ty då är
man alltid villig och generös — uttalat
sig för en vidgad rekrytering från socialgrupp
III. Av de vid försvarsläroverket
särskilt utbildade ha de räknat
med att fyra å sex värnpliktiga varje
år skulle ha en chans att bli offficerare
på stat — naturligtvis mycket senare
än de övriga som startat med studentexamen,
men de skulle i alla fall
uppnå denna grad.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

Jag måste tyvärr konstatera, allt tal
om annat till trots, att arbetarklassen
fortfarande är väsentligen utestängd
från officersbanan. Fortfarande är denna
kår exklusivt överklassbetonad, och
detta gynnas av de förhållanden som
för närvarande råda. Man kan naturligtvis
ha olika uppfattning om möjligheten
att under nuvarande förhållanden
komma någon vart härvidlag. Men
jag vill erinra om att i Förenta staterna
har dock under kriget utbildats en
officerskår, som visat sig kunna göra
mycket goda insatser, och där har man
räknat med en utbildningstid av ungefär
två år för ynglingar med ungefär
samma kompetens som vår realexamen
ger. I vårt land tror jag att det rör sig
om 40 å 45 månaders utbildning, efter
vilken man räknar med att den svenske
ynglingen efter studentexamen skall
kunna uppnå officers grad.

Det är naturligtvis mycket svårt att
säga, hur man här skall kunna verkligen
åstadkomma en positiv lösning av
denna fråga. Det är mycket starka krafter
som hålla emot möjligheterna för
arbetarklassen att rekrytera officerskåren.
Men då uppstår en klyfta mellan
folket och de män som ha att leda den
svenska försvarsmakten, och det återstår
mycket, innan den klyftan blir
fylld. Jag tänker inte göra denna fråga
till någon huvudfråga i denna debatt,
ty den kommer ju att behandlas i ett
helt annat sammanhang. Men jag har
inte tyckt mig kunna förbigå saken med
tystnad av de skäl som jag bär anfört.

Vad angår det väsentliga i försvarsfrågan
skulle jag vilja säga, herr talman,
att det är väl en skillnad nu mot vad
det varit under tidigare skede. Det råder
i stort sett enighet om att man skall
ha ett försvar och att det måste vara
ett så starkt och dugligt försvar som
möjligt. Om jag nu bortser från den
reservation som högern avgivit och i
fråga om vilken det vid ännu är oklart
vart den syftar, råder det i stort sett
enighet inom detta folk om att målsätt -

7 — Andni kammarens protokoll 1948. Nr 25.

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

ningen för försvaret skall vara, att vi
inte skola låta engagera oss i några allianser
eller i något stormaktsblock utan
att vi skola försöka att, därest det skulle
komma till en kris, hålla landet utanför
kriget och att, i händelse det oundvikliga
skulle inträffa, kämpa mot den som
kränker landets suveränitet. Det har visserligen
hörts andra stämmor. Dagens
Nyheter har vid upprepade tillfällen förklarat,
att man inte är enig om en sådan
målsättning, samt till och med gått
så långt, att man sagt, att det inte kan
komma i fråga, att Sverige skulle försvara
sig mot angrepp från västmakternas
sida. Men dessa meningar motsvara
inte vad flertalet i detta land anser.
Det råder alltså i fråga om försvaret en
olikhet mot tidigare — jag vill inte säga
mot förhållandena under de senare åren.
Men om vi se tillbaka på tiden för den
svenska arbetarklassens politiska uppmarsch,
så är det dock den skillnaden
i dag, att nu föreligger enighet om det
militära försvaret. De divergenser som
jag givit uttryck åt i dag avse min oro
för att de vägar som nu beträdas komma
att ställa oss inför ett perspektiv av
en försvarsordning som kommer att
kosta 1 300 miljoner kronor om året.
Denna oro, som jag tror delas av många,
sammanhänger också med en känsla av
att man kanske inte på bästa sätt använder
de medel som nu anvisas för
militära ändamål.

I själva den fråga som nu främst står
på dagordningen, nämligen frågan om
en förkortning av värnpliktstiden, vill
jag för min del yrka bifall till utskottets
förslag.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Av de synpunkter som herr Hagberg i
Luleå nyss har framfört skall jag bara
stanna inför en enda, och jag skall beröra
den i största korthet. Jag tycker
dock, att det är av en viss vikt, att jag
något får kommentera — jag vet inte,

om jag kan säga tillrättalägga — den
uppfattning som herr Hagberg fört till
torgs beträffande rekryteringen av den
svenska officerskåren.

Det förhåller sig på det sättet, när
vi tala om armén, att när de unga officersämnena
mötas på Karlberg, så är
ungefär hälften sådana som tagit studenten
i vanlig ordning och sedan skola
bli officerare, medan den andra hälften
utgöres av sådana som gått den långa
vägen, antingen genom att de först tagit
stamanställning och sedan få utbildning
till officerare eller också genom
att de som värnpliktiga ha intresserat
sig för officersutbildning och
kommit upp den vägen. Jag kan inte
minnas siffran i år, men om jag inte
misstager mig alltför mycket voro siffrorna
i fjol någonting som 55 mot 56.
Det vägde alltså nästan fullständigt
jämnt. Det nuvarande systemet utestänger
alltså inte från officersyrket
någon som vill komma upp den långa
vägen. Det är naturligtvis alltid en viss
dragkamp mellan de båda halvorna,
och den dragkampen kommer väl att
fortsätta, så länge vi ha studentexamen
och över huvud taget det nuvarande
skolsystemet. Men många göra i själva
verket gällande, att de som gå den
långa vägen ha större möjlighet att
göra sig gällande än de som komma
över studentexamen. Detta kan jag inte
uttala mig om. Jag har emellertid velat
fastslå, att det finns en fullt framkomlig
väg till officersyrket för dem som
önska slå in på denna bana utan att
ha avlagt studentexamen.

När herr Hagberg säger, att endast
10 procent av officerskåren rekryteras
från socialgrupp III — en siffra som
jag naturligtvis inte vill ifrågasätta,
fastän jag inte har den i minnet — så
beror det helt enkelt därpå, att det är
så få av de unga män som tillhöra socialgrupp
III som intressera sig för att
bli officerare, och det är en helt annan
sak.

Nu skisseras i propositionen en helt

Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Nr 25.

ny linje för befälsrekrytering. Jag vet,
att den är föremål för ganska mycken
undran på många håll. Jag har emellertid
velat ta upp till utredning en helt
ny officerslinje, som säkerligen skulle
i stor utsträckning kunna tillgodose de
synpunkter som herr Hagberg här fört
fram. Innan denna linje varit föremål
för en utredning, som eventuellt lett
till resultat, tror jag inte att någonting
kan göras i denna sak.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr talman! Jag tror inte, att
statsrådets upplysning, att hälften av
offficerseleverna vid Karlberg komma
från de stamanställda, rubbar någonting
i den framställning som jag här
gav. De siffror som jag drog fram och
som jag tagit från officersutbildningssakkunniga
visa ju, att av fast anställda
komma inte mindre än 66 procent från
socialgrupp II och endast 18,8 procent
från grupp III. Detta ändrar alltså intet
i själva saken. Men sedan kommer
en annan sak, och det är, att i socialgrupp
III inräknas en massa folk som
inte äro lönearbetare i vanlig bemärkelse.
Enligt de sakkunniga komma endast
4 procent av officerskåren från
lönearbetarkategorier.

När sedan statsrådet här säger, att
det finns en fullt framkomlig väg för
alla begåvade värnpliktiga att bli officerare
på stat, om de verkligen vilja
använda denna väg, så tror jag, att han
nog i detta fall mera ser på formen än
på saken. Jag nämnde, att vid försvarsläroverkct
räknar man med att fyra å
sex värnpliktiga av dem som genomgå
försvarsläroverket bli officerare. Det
visar, hur pass framkomlig denna väg
egentligen är.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag tror nog, att herr Hagberg och jag
i stort sett äro överens i denna sak.
Det finns en väg, men det är ganska få
av de unga männen från socialgrupp III

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

som vilja beträda den. Jag vet inte, vad
man skulle kunna göra för att få fler
att intressera sig härför. Det är riktigt,
som herr Hagberg säger, att det naturligtvis
kan vara rätt svårt att komma
fram på denna väg för de värnpliktiga,
men vi försöka att göra vad vi kunna
för att underlätta den saken. Jag vill
nämna, att försvarsläroverket i år omfattar
700 elever och att det nästa år
kommer att omfatta 800. Det är naturligtvis
inte alla från försvarsläroverket
som komma upp i officersgraden, men
det är i alla fall ett mycket betydande
läroverk för officersrekrytering. Det
görs inom försvaret vad jag tror är
möjligt att göra för att förbättra möjligheterna
till en rekrytering av officerskåren
från de djupa leden.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr talman! Den avvikelse från
försvarskommitténs förslag som försvarsministern
här talar om, nämligen
att man ökar antalet av dem som gå
igenom försvarsläroverket, vill jag uttala
min fulla anslutning till. Jag tror,
att det kommer att verka på så sätt, att
det blir större antal av de stamanställda
som komma att beredas möjlighet att
via försvarsläroverket bli officerare,
och jag vill inte förmena någon detta.
Men jag tror inte att återverkningarna
för de unga värnpliktiga komma att bli
så mycket annorlunda än hittills.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Herr Hagberg kan naturligtvis ha rätt
i detta. Men det är väl ändå naturligt,
att en yngling som tillhör socialgrupp
III och som inte har fått någon utbildning
utöver den som folkskolan eller
realskolan ger, om han är intresserad
av det militära, går stamanställningsvägen.
Då får han för övrigt vid unga
år en god inkomst och kan därmed få
en ekonomisk grundval för den vidare
vandringen till officerstjänst. Däremot
är det väl mera sällsynt, att någon när

100 Nr 25. Måndagen den 21 juni 1948 fm.

Interpellation ang. förbättrade anställningsförhållanden för banarbetarna vid

statens järnvägar.

han är värnpliktig plötsligt upptäcker,
att han blivit intresserad för att bli
officer och då går den väg som är
öppen för de värnpliktiga att gå för
att bli officerare. Jag tycker därför, att
det inte är orimligt, att stamanställda
oftare gå officersvägen än värnpliktiga.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr förste vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta handläggningen
av förevarande ärende ävensom av övriga
på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Interpellation ang. förbättrade anställningsförhållanden
för banarbetarna vid
statens järnvägar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ADOLFSSON, som yttrade: Herr
talman! Det torde icke kunna bestridas,
att löneförhållandena för statens järnvägars
banarbetarkår äro långt ifrån
tillfredsställande. De senast genomförda
avtalsförhandlingarna ledde icke till
det resultat, som banarbetarna kunde
haft skäl att hoppas på. Denna grupp
statsanställda är likaså eftersatt i fråga
om de sociala förmånerna, olycksfallsersättningarna,
sjukavlöningen, semestertiden
och färdbiljetterna. Till detta
kommer emellertid även den bristande
kontinuiteten beträffande arbetet och
otryggheten i fråga om anställningen.

Den för denna arbetarkår låga medelinkomsten
per år sammanhänger i viss
mån med att arbete i regel icke beredes
den året runt. En stor del av banarbetarkåren
nödgas gå arbetslös längre eller
kortare tid under vinterhalvåret. I
vissa fall sker hänvisning till skogsarbete,
men inom vissa bansektioner har

ej ens denna möjlighet stått till buds.
Svenska järnvägsmannaförbundets statistik
angående bland annat anställningstiden
per år vid de olika bansektionerna
bekräftar, att denna fråga icke
lösts.

En anställningsform som inrymmer
garanti för fast anställning efter viss
tjänstetid samt arbete året runt har
banarbetarkåren med rätta länge arbetat
på att få till stånd. Frågan har förts
fram vid avtalsrörelserna, och en av
järnvägsstyrelsen tillsatt kommitté bar
sysslat med frågan om att åstadkomma
ett mera kontinuerligt arbete för banarbetarna,
men varken frågan om detta
sistnämnda eller om eu fastare anställningsform
har bringats till lösning. Det
förefaller därför, som om ett regeringsinitiativ
skulle vara behövligt, såväl
när det gäller förbättrade sociala förmåner
åt denna grupp som beredandet
av en tryggare anställning för densamma.
Ett sådant regeringsinitiativ skulle
utan tvivel bidraga till en snabbare lösning
av denna fråga.

Missnöjet med nu rådande förhållanden
i ovan berörda avseenden är av
naturliga skäl synnerligen starkt inom
banarbetarkåren, och då det berättigade
i dess önskemål är obestridligt, vore en
deklaration beträffande kommunikationsministerns
ståndpunkt till frågan,
innan 1948 års lagtima riksdag åtskiljes,
önskvärd.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Har statsrådet för avsikt att ta något
initiativ för att påskynda en lösning
av banarbetarkårens önskemål om kontinuerligt
arbete i statens järnvägars
tjänst och om en sådan anställningsform,
att banarbetarnas anställning
efter viss fastslagen tjänstetid blir
tryggad?

Denna anhållan bordlädes.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25.

101

Interpellation ang. övervakningen av karteller inom näringslivet.

§ 8.

Interpellation ang. övervakningen av
karteller inom näringslivet.

Herr HEDLUND i Rådom erhöll på
begäran ordet och anförde: Herr talman!
För omkring två år sedan trädde
en ny lagstiftning om övervakning av
karteller inom näringslivet i kraft. Vid
tillkomsten av densamma konstaterades,
att konkurrensbegränsningar i stor
utsträckning vunnit utbredning inom
det svenska näringslivet. Sedermera i
den offentliga debatten förekommande
uppgifter om ingångna kartellavtal visa,
att sådana avtal alltjämt träffas i stor
omfattning.

En effektiv lagstiftning mot skadliga
monopol och karteller inom näringslivet
är, såsom framhållits under lagens
utarbetande, ett mycket viktigt samhällsintresse.
Lyckas icke det allmänna
hindra sådana konkurrensbegränsningar,
som minska produktionsvolymen
eller medföra att kostnadskrävande
produktionsmetoder bibehållas eller
att produktionskostnaderna eljest hållas
på en för hög nivå, undanryckes
till en väsentlig del existensberättigandet
för det fria näringsliv som förvisso
utgör en av grundförutsättningarna för
landets framåtskridande.

Med hänsyn till det sagda är det av

intresse att få veta, vilka erfarenheter
som gjorts av lagen under den tid den
varit i kraft. Visserligen är utrymmet
för lagens tillämpning icke alldeles
lika stort under en tid, då priskontroll
utövas, som då så icke är fallet. Men
priskontrollen — hur nödvändig den
än är i tider som de nuvarande — kan
ingalunda ersätta en lagstiftning mot
skadliga karteller.

Även under de gångna två åren bör
därför en viss erfarenhet ha vunnits
av kartellagstiftningen.

Under hänvisning till det .anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få rikta dessa
frågor:

Är statsrådet i tillfälle att meddela

1) huruvida den nu gällande lagstiftningen
om övervakning av karteller
inom näringslivet kan anses ha
länt till goda resultat för det svenska
folkhushållet,

2) huruvida redan nu kan bedömas
om lagstiftningen är tillräckligt effektiv? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.53 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Måndagen den 21 juni.

kl. 7.30 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
andre vice talmannen.

§ L

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

(forts.).

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande samman -

satta stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa
värnpliktiga, dels ock i ämnet väckta
motioner nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid enligt förut gjord anteckning
ordet till

102 Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

Herr LIEDBERG, som yttrade: Herr
talman! Inledningsvis skall jag tillåta
mig att något litet beröra den föregående
talarens, herr Hagberg i Luleå,
inlägg. Han gav uttryck för svikna förhoppningar
beträffande kostnadsramens
nedbringande. Jag förmodar, att det är
ganska naturligt att känna det på det
viset för den som fortfarande anser,
att prognosen av majoriteten i 1945 års
försvarsutredning var riktig. Denna
prognos hade ju ungefär den lydelsen,
att vi borde kunna räkna med en längre
tid av vite bara fred utan även avspänning
i världen. Det förefaller mig, som
om den som fortfarande har den uppfattningen
närmast kan karakteriseras
som en av vår tids bourboner.

Herr Hagberg gav emellertid även uttryck
för en defaitistisk inställning, som
enligt min mening inte bör få stå oemotsagd.
Den riktar sig ju särskilt mot vår
förmåga att hävda oss på stridsflygets
område. Det är väl alldeles uppenbart
att ett jämförelsevis litet land aldrig
kan i fråga om stridsmedlens mängd
och kanske inte heller värde tävla med
en s. k. stormakt, men jag tillåter mig
erinra om vilken betydelse även mindre
länders motstånd hade under det senaste
världskriget. Det gällde i stor utsträckning
länder, som ingalunda lågo
på toppen av militär kapacitet. Jag erinrar
om Grekland, och jag erinrar om
Jugoslavien, för att nämna några. De
blevo båda besegrade — det känna vi
till — men jag tror också, att vi kunna
vara överens om att det motstånd de
bjödo hade en omätlig betydelse för
krigets slutliga utgång, framför allt därutinnan
att det bringade oreda i den
dåvarande angriparens, alltså Tysklands,
tidtabell, en oreda som såväl i
fråga om företaget i Afrika som kanske
alldeles särskilt i fråga om företaget i
Ryssland säkerligen var av den allra
största betydelse.

Jag ber därefter, herr talman, att få
övergå till herr statsrådets inledningsanförande.
Herr statsrådet varnade för

den farliga illusionen att underskatta
utbildningens betydelse, utbildningen
av en modern soldat. Den frågan skulle
enligt herr statsrådet bli föremål för en
grundlig utredning. Jag tillåter mig erinra
om att detta uttalas vid en tidpunkt,
då man ännu inte har några erfarenheter
av fjolårets beslut om övningstidens
minskning. Och likväl är
herr statsrådet och uppenbarligen även
en stor del av riksdagen färdig med
sina slutsatser, slutsatser som äro knutna
till en bevisföring, som herr statsrådet
mycket utförligt framförde här i
kammaren och som förefaller mig med
förlov sagt till stor del hänga i luften.

Chefen för försvarsdepartementet
framhöll till att börja med opinionens
starka krav på lättnader i övningstiden.
Det finns väl, ärade kammarledamöter,
aldrig någon tid, undantagandes när läget
i Europa är så farofyllt att vårt land
utsättes för ett alldeles speciellt hot, då
man inte kan vädja till vissa grupper i
vårt land och finna gensvar, om man
framhåller de bördor försvaret för med
sig både i ekonomiskt hänseende och
i fråga om övningstiden. Det finns då
alltid en opinion för minskning av bördorna.
Jag håller emellertid statsrådet
räkning för att han uttryckligen tog avstånd
från att en sådan opinion skulle
ha påverkat hans handlingssätt. Han
påpekade uttryckligen, att hans ansvarskänsla
bjöd honom att bedöma
frågan ur saklig och ansvarsmedveten
utgångspunkt. Det är naturligtvis i och
för sig en sak som är värd allt erkännande,
även om man inte kan dela de
slutsatser som herr statsrådet sedan
kom till.

Det erkännande som befälet fick var
i allra högsta grad på sin plats, men
sedan började resonemanget enligt min
mening att svikta. Intet skall eftersättas
för att åstadkomma en bättre metodik
och de tekniska och andra hjälpmedel
som kunna främja en mera koncentrerad
utbildning, säger statsrådet.
Men herr statsrådet har i sitt anfö -

Nr 25.

103

Måndagen den 21 juni 1948 em.

rande och vid ett senare tillfälle påpekat
en av de brister man i närvarande
stund har att brottas med, nämligen
bristen på befäl och instruktörer.
Herr statsrådet medgav utan vidare, att
en del av nämnda hjälpmedel för att
främja en koncentrerad utbildning —
han nämnde exercishus och annat —
inte stå att få i närvarande stund. Han
sade dock, att man skulle söka åstadkomma
dessa hjälpmedel, så fort de
materiella möjligheterna härför stode
till buds. Jag ber med anledning därav
få erinra herr statsrådet och kammaren
om den debatt som nyligen fördes
här i kammaren angående åstadkommande
av bättre förvaringsplatser för
våra sprängämnesförråd och ammunitionsförråd.
Det visade sig då, att inte
ens för dessa angelägna ändamål det
varit möjligt att utverka byggnadstillstånd,
trots att alla voro överens om
den stora eftersläpningen på detta område.
Vid sådant förhållande är det väl
inte möjligt att hysa några större förhoppningar
om att alla dessa hjälpmedel
nu plötsligt skulle stå till huds.
Tvärtom saknas nu de allra flesta. Då
vi dessutom, som sagt, inte ännu varit
i tillfälle att analysera verkningarna av
det beslut om övningstidens minskning,
som fattades av fjolårets riksdag, förefaller
det mig ytterligt märkvärdigt, att
man nu vill genomföra en ytterligare
minskning av övningstidens längd, trots
att bristen på materiella resurser och
på befäl torde omöjliggöra, att man med
en förkortad övningstid kan uppnå den
effekt som avses. Jag kan inte finna,
att den omständigheten, att en och annan
inspekterande person vid en eller
annan manöver kunnat konstatera att
soldaterna uppträtt fältmässigt, utgör
bevis för lämpligheten att vandra vidare
på denna väg för nedrustning.

Jag återkommer, herr talman, till
statsrådets bevisföring för att eu första
utbildningstid av nio månader vore tillräcklig.
Han stödde sig därvid på re -

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

missyttrandena. Utan att i detalj ingå
på yttrandena av alla dessa olika instanser,
förbandsbefiilhavare etc., som
herr statsrådet med sådan skicklighet
citerade, skall jag be att få göra några
allmänna anmärkningar. Först och
främst vill jag framhålla, att den militära
expertisen uppenbarligen inte haft
att göra upp förslag med hänsyn till
vad den funnit lämpligt ur utbildningsoch
övningssynpunkt, utan den har
haft, som herr statsrådet också mycket
ärligt uppgav, att arbeta under en bestämd
arbetshypotes. Expertisen har
haft att besvara följande två frågor:
Hur vilja ni ordna en utbildningsplan,
om tiden för den första utbildningen
bestämmes till nio månader, samt, om
ni ha 12 månader sammanlagt till förfogande
för utbildning, hur vilja ni då
fördela dem? Genom alla yttrandena
går — såvitt jag fattat rätt — som en
röd tråd den tanken, att det är bättre
att få en utbildningstid av nio månader,
som effektivt kan utnyttjas, än att
ha 11 månaders utbildningstid, som är
söndertrasad av ständiga uppehåll. Det
är klart, att den slutsatsen kan man
mycket lätt komma till. Den är fullt
förståelig även för en lekman. Den innebär
ju i och för sig intet som helst
bevis för att en utbildningstid av just
nio månader skulle vara tillräcklig. Jag
hänvisar till de av statsrådet nyss refererade
yttrandena och många andras.

Inspektören för artilleriet skulle enligt
herr statsrådet ha uttalat, att genom
den ifrågasatta minskningen av
övningstiden skulle den allmänna
stridsdugligheten minskas, och i det
sammanhanget kan det vara skäl att
erinra om att varken överbefälhavaren
eller chefen för armén eller den redan
utnämnde efterträdaren till chefen för
armén förklarat sig kunna ta ansvaret
för den föreslagna åtgärden. Man frågar
sig då vad anledningen härtill
främst kan vara. Jag skulle för min del
tro, att deras skäl inte ligga långt ifrån

104

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

den uppfattning artilieriinspektören givit
uttryck åt, nämligen att den allmänna
stridsdugligheten minskas.

Soldatutbildningen är i själva verket
en mycket mera komplicerad utbildning
än mången egentligen tänker sig
in i. Den går ut på inhämtandet av
vissa färdigheter och vissa kunskaper.
Det är visserligen inte tal om annat
än att dessa kunna inläras, i alla händelser
av många, på relativt koncentrerad
tid, men övningstiden får ju inte
anpassas enbart efter dem som fortast
kunna bli färdiga, utan den måste tyvärr
anpassas efter dem som sist bli
färdiga. Det är emellertid inte bara
den saken det hela rör sig om. Var och
en som gått i kronans rock vet ju
mycket väl, att också rutin och lystring
äro nödvändiga, och sådant kan
tyvärr inte nötas in på hur koncentrerad
tid som helst. Soldaten skall kunna
underordna sig. Han skall kunna samverka,
och han skall kunna i praktiken
tillämpa den nutida taktiken, varjämte
i alla händelser en mycket stor del av
soldaterna skola ha förmåga att ta egna
initiativ. Det är inte så litet för en
ung man att lära sig. Framför allt skall
man komma ihåg, att det inte är så
litet att hålla ihop under så svåra förhållanden
som det kan bli fråga om,
då det kommer till kritan, d. v. s. då
livet sättes in som insats.

När herr statsrådet berörde den opinion
som kräver lättnader, talade han
även om bristande intresse, missmod
och leda hos den värnpliktiga ungdomen.
Jag har naturligtvis en mycket
begränsad erfarenhet på detta område.
Min personliga erfarenhet ligger långt
tillbaka i tiden, och den kontakt man
har med nutidens ungdom är naturligtvis
ingalunda allsidig. Men jag har i
alla händelser fått den uppfattningen,
att om organisationen uppenbarligen
brister, om de materiella förutsättningarna
uppenbarligen inte äro för
handen och om de värnpliktiga själva
märka att det klickar, så bli de miss -

modiga. Det är dä de gripas av leda.
Det är då de fråga sig vad det hela
skall tjäna till. Däremot ligger det ingalunda
så till att ungdomen skulle först
av allt bara tänka på fritiden och önska
att det hela vore över. Jag tror att den
största delen av ungdomen trivs bäst,
när den är underkastad en effektiv utbildning,
då den drivs intensivt och
då fritid och avspänning komma som
belöning för ett gott fullgjort arbete.

Några talare ha här i debatten hänvisat
till andra länders övningstid och
till andra länders erfarenheter. Det har
påpekats hur fort man under kriget på
engelsk och amerikansk sida kunde utbilda
inte bara trupp utan också officerare.
Ja, de direkta krigserfarenheterna
utgöra nog den bästa snabbskola
som kan presteras. Den fredliga utbildningen
kan aldrig lära den enskilde
vad det omedelbara kriget mycket
snart lär honom. Men vi få komma
ihåg att de två världskrig vi upplevat
ha börjat med ett oförberett England
och med oförberedda Förenta stater.
Hur ser det då ut i dag? Jag har i en
tidning sett en uppställning angående
utbildningstiden i olika länder. Jag har
ingen anledning att tro, att den inte
är riktig. Den omfattar Norge, Polen,
Jugoslavien, England, Tjeckoslovakien,
USA, Frankrike, Belgien, Finland, Danmark,
Norge, Schweiz och Sverige. Om
beslutet nu blir sådant som statsutskottets
majoritet föreslår, blir Sverige det
land som har den näst lägsta utbildningstiden
av dessa. Schweiz har en
lägre utbildningstid, men, såsom statsrådet
själv påpekat, den torde kompletteras
med ett ganska stort antal övningsinkallelser.
Sedan komma de nordiska
grannländerna Norge, Danmark
och Finland med ett år, därefter Belgien
med samma tid, Frankrike med
samma, Förenta staterna med samma
och England med samma. Så komma
herr Hagbergs i Luleå ideologiska frändeländer
med två år. Det är, förmodar
jag, mycket riktigt när de ha det, men

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25. 105

lika oriktigt när vi ha det. Logiken är
litet svår att förstå, men logiken ersättes
ju ofta här i världen av en fast tro.

Jag har också för min del mycket
svårt att sätta mig in i denna överskattning
av vårt folks läraktighet. Menar
man att det svenska folket kan inhämta
den militära utbildningen i alla
dess faser, icke bara kunskaperna utan
också den nödvändiga rutinen, fortare
än under den tid alla dessa kulturländer
ansett nödvändig och lämplig?

Till slut, herr talman, skall jag he
att få beröra en utgångspunkt för frågans
bedömande, som förefaller mig
vara av allra största vikt vid sidan av
de rent militära aspekterna. Det hänvisas
ofta och med rätta till det svenska
folkets överväldigande anslutning
till och enighet om en alliansfri neutralitetspolitik.
Yi önska alla att kunna
och få stå utanför de stora konkurrerande
maktgrupperna, men vi få väl
ändå göra klart för oss, att om det
skall finnas någon som helst utsikt att
få denna önskan uppfylld, vill det något
mera till än ett önsketänkande. Jag
tror att det som framför allt behövs
är en odisputabel respekt på alla berörda
håll för vår vilja och vår förmåga
att försvara oss — att försvara
oss i alla händelser en så god bit att
det blir ett vanskligt företag att angripa
oss. Och man frågar sig då: Illustreras
den viljan och den förmågan av
det beslut, som riksdagen kanske står
i begrepp att fatta i dag? Jag kan mycket
väl tänka mig, att statsrådet kan
lyckas övertyga — eller redan har övertygat
— majoriteten av sitt parti och
majoriteten av Sveriges riksdag om att
vad vi nu företaga i själva verket är
en förstärkningsåtgärd i stället för motsatsen.
Men därför är det ingalunda
sagt, att utlandet fattar det på det sättet.
Herr statsrådet får nog mycket
svårt att få utlandet att acceptera den
tankegången. Jag är tyvärr övertygad
om motsatsen.

Redan den omständigheten och den

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

enligt min mening bakvända ordningen
i att besluta först och därefter utreda
och överväga samt skaffa medel för att
möjliggöra en eventuell förkortning av
övningstiden äro tillräckliga skäl för
att gå mot utskottsmajoritetens förslag.
Man behöver sannerligen, herr statsrådet,
inte vara gripen av vare sig panik
eller hopplöshet i fråga om framtidens
möjligheter till en fredlig utveckling
för att anse att tidpunkten för detta
förslags genomförande är sällsynt illa
vald.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Härefter anförde:

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag beklagar
mycket, att jag nödgas begära
ordet igen, men jag fick den föreställningen,
att herr Liedberg icke hade
hört en stor del av det anförande jag
höll i dag. Detta kan naturligtvis vara
fallet också med en del andra av kammarens
ledamöter, och det är kanske
därför skäl i att jag upprepar några av
de argument, som tyckas ha förbigått
i varje fall herr Liedberg.

Jag vill då i första hand fastslå, att
mitt syfte med det förslag, som ligger
på riksdagens bord, varit att stärka
försvaret och icke att åstadkomma en
försvagning. Jag vidhåller den uppfattningen,
att i varje fall på längre
sikt — och med längre sikt syftar jag
icke på en oviss framtid utan på en tid
som jag kan angiva till några år — är
det möjligt att med en förkortad utbildningstid
och samtidigt effektivare
metoder få till stånd en bättre utbildning.
Jag måste säga att herr Liedberg
egentligen träffade huvudet på spiken
när han sade, att de värnpliktiga, när
de märka att det förekommer brister,
förlora sitt intresse för saken och att
ungdomen trivs bäst då den är underkastad
effektiv utbildning. Det är just

Måndagen den 21 juni 1948 em.

106 Nr 25.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

på detta jag har syftat, herr Liedberg,
och det är därför jag tror, att vi skola
kunna komma fram till resultat på den
väg som här beträdes.

Herr Liedberg ställde upp den svenska
utbildningen mot utbildningen i vissa
andra länder. Han nämnde bl. a.
Schweiz och framhöll, att jag också i
mitt anförande i dag påpekat, att ett
stort antal övningsinkallelser förekomma
där efter den första utbildningstiden.
Jag kan icke inse, varför det icke
skulle vara möjligt även i vårt land att
lägga den fortsatta utbildningen efter
den första tjänstgöringen på ett sådant
sätt, att den i större utsträckning än
hittills varit fallet verkligen kan tjäna
till att åstadkomma en ännu bättre utbildning.

Herr Liedberg frågade: Varför kunna
vi i Sverige tänkas åstadkomma en
bättre utbildning än andra kulturfolk,
och herr Liedberg syftade i det sammanhanget
på den tablå över utbildningstiderna
i vissa länder, som stod
införd jag tror i går i en stockholmstidning.
Har det förbigått herr Liedberg
vad jag framhöll i mitt anförande
i förmiddags, nämligen att uppenbarligen
de första tjänstgöringstiderna —
och över huvud taget utbildningstiden
för de värnpliktiga — i de länder, med
vilka jämförelse förekom, icke äro valda
med hänsyn till behovet av tid för
att utbilda soldater utan för ockupations-
och bevakningsändamål och i
viss mån också med tanke på kuppberedskap?
Jag hade tillfälle att i förmiddags
nämna, att den engelske soldaten
för närvarande utbildas under 10 å 12
veckor. Då anses han vara färdig. Sedan
skickas han ut till fjärran delar av
imperiet för att göra tjänst på det sätt
som där kräves av honom eller till Mellaneuropa
för att göra ockupationstjänst.
Han tjänstgör 52 veckor, varav
10—12 veckors egentlig utbildning och
40 veckor, som tillbringas på resor eller
i ockupations- eller bevakningstjänst.
Det finns ingen som helst möj -

lighet att jämföra en så avpassad första
tjänstgöring med den vi ha i vårt land.

Herr Liedberg slutade, liksom åtskilliga
bögertalare, med att beklaga den
effekt ett förslag om nio månaders
första tjänstgöring i Sverige skall ha i
andra länder. Jag har tidigare bett de
ärade representanterna för högern att
försöka se till de positiva sidor i förslaget,
som de äro överens med majoriteten
om, den starka upprustningen
av flyget och bevarandet av vår försvarsorganisation
i dess helhet, och
icke stirra sig blinda på den avmätning
av tjänstgöringstiden, som vi icke
äro ense om. Jag är säker om att utlandet,
om vi söka göra klart vad saken
gäller, icke på grund av detta förslag
skall ha någon som helst saklig anledning
att se ned på det svenska försvaret.
Jag liajade till en liten smula, när
herr Liedberg i slutet av sitt anförande
yttrade, att det kan bli svårt för utlandet
att acceptera detta förslag. Men,
herr Liedberg, vi skola väl i alla fall
försöka utforma vårt försvar efter våra
egna synpunkter med bedömande av
våra egna möjligheter och våra egna
behov, och vi skola icke alltför mycket
stirra oss blinda på den effekt det kan
ha i andra länder. Det som är det väsentliga
är nog i alla fall, att vi själva
ha en känsla av att vårt försvar är hållbart.
Jag tror att om herr Liedberg får
tillfälle att närmare betrakta vårt svenska
försvar, sådant det kommer att utformas,
kommer också han att övergiva
den pessimistiska syn som han har i
dag.

Herr LIEDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Statsrådets förmodan att jag
icke hörde på hans anförande i förmiddags
var felaktig. Jag hörde tvärtom
på med största uppmärksamhet, så
långt det är möjligt att koncentrera sig
på ett så långt anförande, och vad
statsrådet nu upplyste mig om innebar
inga som helst nyheter. Statsrådets ar -

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25. 107

gument, att hans syfte var att stärka
försvaret, uppfattade jag fullkomligt.
Jag gjorde bara den reflexionen, att
jag icke tror att det uppfattas på det
sättet vare sig utomlands eller hos stora
delar av vårt folk.

Statsrådet hänvisade till sitt resonemang,
att effektivare metoder skulle
kunna försvara en inskränkning i tiden.
Jag är klar på det också, men jag
tillåter mig påpeka, att de effektivare
metoderna äro ännu icke möjliga att
genomföra. Vi sakna nödigt befäl, vi
sakna exercishus, materiel o. s. v. Om
statsrådet bygger sin uppfattning om
att de brister, som nu komma att vidlåda
utbildningen, skola kunna kompenseras
medelst inkallelser för efterutbildning,
måste jag säga att vi i så
fall ha gått kräftgången. Hittills ha
nämligen de möjligheter till inkallelser
för efterutbildning som vi haft icke utnyttjats,
och jag har icke hört talas om
att det varit tal om att speciellt föra
fram dessa åtgärder nu.

Statsrådet erinrade om de länder,
som ha relativt kort utbildning hemma
och sedan skicka ut sina trupper till
ockupations- och bevakningstjänst, hålla
dem inne som kuppberedskap o. s. v.
Jag har tillåtit mig att påpeka, att så
fort det gäller verkligheten — och det
gäller ett bra stycke verklighet detta
— blir utbildningen lättare att åstadkomma.
Då kan man på ett annat sätt
än under fredliga förhållanden snabbuthilda
soldater.

Effekten utåt berörde statsrådet också.
Man skulle se till de positiva sidorna
och förbigå de negativa. Jag förmenar
dock, att om man finner att avsevärda
brister vidlåda ett förslag, kan
tillfredsställelse med de positiva sidorna
icke göra, att man blundar helt och
hållet för de negativa.

Till slut nämnde statsrådet, att jag
skulle ha ifrågasatt, om utlandet skulle
acceptera förslaget. Då måste statsrådet
ha hört fel eller också har jag använt
ett annat ord än jag avsett. Jag har

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

aldrig menat att ifrågasätta, om utlandet
vill acceptera det eller ej, utan jag
har talat om hur utlandet tyvärr kommer
att uppfatta det.

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
andre vice talman! Här har anförts argument
både för och emot i dessa betydelsefulla
frågor så länge, att jag,
herr talman, skall söka koncentrera
mig så mycket som möjligt.

I propositionen och i utskottsutlåtandet
har framhållits, att den värld vi
leva i tyvärr inte är någon idyll. Men
å andra sidan torde man trots det starka
bullret på den världspolitiska arenan
kunna förutsätta, att en stark krigströtthet
är för handen ute i världen.
Detta är givetvis inte någon fredsgaranti,
långt därifrån. Därför måste vi
ha ett efter våra förhållanden så starkt
försvar som möjligt. Därom äro ju ej
heller meningarna delade i vårt land,
utan man kan glädjande nog konstatera
att nationell samling råder i denna
huvudfråga. De meningsbrytningar som
förekomma gälla vad som är möjligt
och praktiskt utförbart, varom skillnaden
mellan statsutskottets här föreliggande
utlåtanden och de därtill fogade
högerreservationerna bära vittnesbörd.

Villigt skall erkännas, att i en så invecklad
fråga som den föreliggande
med dess många osäkra moment och
antaganden det inte är lätt att fatta en
ståndpunkt, som under olika förutsättningar
är riktig. Men klart är väl också,
att man vid detta ståndpunktstagande
måste taga hänsyn till att en rimlig
avvägning sker mellan försvarets behov
och andra samhälleliga behov av bl. a.
ekonomisk, social och kulturell art.
Detta innebär också, att man när det
gäller det försvarspolitiska nuläget
måste räkna med mycket snäva gränser,
betingade av valuta-, arbetskraftsoch
materialtillgång, gränser som måste
beaktas, såframt inte hela samhällsutvecklingen
skall komma på sned. Detta

108

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

har givetvis framhållits i propositionen
och i utskottsutlåtandet och understrukits
av olika talare i debatten. En avvägning
måste därför ske mellan näringslivets
skiftande möjligheter och
behov och försvarets krav. Därest inte
försvaret i dagens läge skall ha prioritetsrätt,
kan man, såvitt jag som lekman
kan bedöma, knappast komma
mycket längre än Kungl. Maj:t. Därtill
kommer, att även med sådan prioritetsrätt
möjligheterna till väsentligt ökad
produktion för försvarets del iiro begränsade.
För att öka desamma fordras
kanske rent av en omställning inom
industrien i vissa avseenden. Med hänsyn
till dessa faktorer torde Kungl.
Maj :ts förslag vara relativt väl avvägt.

Att planerna på en genomgripande
omorganisation i överensstämmelse med
försvarskommitténs förslag tills vidare
lagts på hyllan förefaller mig klokt,
inte minst med hänsyn tagen till svårigheten
att i denna på det tekniska
området dynamiska tid kunna överblicka
krigsteknikens framtida vapen,
metoder och utveckling. Fortsatta utredningar
komma ju också enligt
Kungl. Maj:ts förslag att på försvarets
olika områden klarlägga dess behov
och kostnader. Att dessa detaljutredningar
sedan samordnas för att man
skall få en enhetlig överblick över försvarets
samtliga kostnader och behov
är ju nödvändigt. Med tillfredsställelse
konstaterar jag, att våra motioner på
denna punkt rönt tillmötesgående från
utskottets sida. Jag hälsar också med
tillfredsställelse statsrådets uttalande,
att dessa utredningar skola samordnas
i största möjliga grad och att parlamentariska
ledamöter också komma att
få medverka därvid.

Jag hälsar också med tillfredsställelse
den omedelbara förstärkningen av
flyget, vilken säkerligen är välbefogad.

Vad man kanske i främsta rummet
diskuterat är övningstidens begränsning
till nio månader. Detta kan naturligtvis
diskuteras. Erkännas måste

dock, att den s. k. kuppberedskapen
blir ytterligt inskränkt. Men frågan är,
om denna beredskap under nuvarande
omständigheter skall tillmätas så avgörande
betydelse i detta sammanhang,
att den skall påverka övningstidens
längd, eller om icke denna beredskap
bör ordnas på annat sätt, om läget vid
olika tidpunkter bedömes allvarligt.
Huvudfrågan är dock om en fullgod
utbildning kan ske på denna förkortade
övningstid. Det är naturligtvis
vanskligt för lekmannen att uttala sig
bestämt därom. Men skulle man lämna
svaret efter sin egen erfarenhet från
den egna exercis- och beredskapstiden,
skulle det bli ett bestämt ja. Man kunde
då konstatera mycken död tid. Men
jag är medveten om att åtskilligt ändrats
sedan dess och att det icke för den
enkle mannen i ledet är så lätt att bestämt
fälla ett avgörande i denna fråga,
då det är många faktorer som inverka.
Jag tror dock att de negativa verkningarna
av en förkortad övningstid ej höra
bedömas alltför pessimistiskt. Icke
minst förefaller det, såsom också utskottet
framhållit, som om den intensiva
försöksverksamhet på försvarets
olika områden, som pågår och som
bl. a. pekar mot enhetligare beväpning
och minskat behov av t. ex. marschträning
o. s. v., gör det möjligt att steg
för steg förbättra utbildningen även på
kortare tid. Lyckas våra militärer att
följa med i tidens kanske i många fall
alltför starka krav på rationalisering
även på försvarets område, göra de
både försvaret och samhället en tjänst
och skapa därmed det förtroende och
den tillit, som försvarets män äro värda
och som har en avgörande betydelse
i farans ögonblick. För ungdomens
försvarsintresse och försvarsvilja är
det säkerligen betydelsefullt att övningstiden
icke blir längre än absolut
nödvändigt, men desto effektivare utnyttjad.
I nuvarande läge är tillgodoseendet
av det civila arbetskraftsbehovet
också av betydelse.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25. 109

Önskvärt hade dock varit, att det av
försvarskommittén föreslagna övningsuppehållet
för jordbrukets värnpliktiga
på två månader, om vilket av oss motionerats,
hade kunnat genomföras med
det snaraste eller senast år 1949. Detta
har ej varit möjligt att ernå. Men utskottets
positiva skrivning om skyndsam
prövning av detta spörsmål är
dock relativt tillfredsställande. Jag hoppas
dock att vid den prövning, som
kommer att ske av försvarsfrågans olika
avsnitt och olika punkter, man icke
glömmer att vi icke bara behöva kanoner
utan även bröd och att sålunda
jordbrukets betydelsefulla roll i vår beredskap
beaktas. Det är min livliga
förhoppning att just dessa ur försvarets
synpunkt icke minst fundamentala saker
tagas upp till noggrann prövning
och att avvägning sker på ett för jordbruket,
försvaret och samhället i dess
helhet tillfredsställande sätt.

Då de synpunkter som av bondeförbundet
framlagts i motioner, som beröra
olika punkter i det stora frågekomplex
som vi här behandla, i mycket
väsentlig grad blivit beaktade av
utskottet, har jag för min del intet annat
yrkande än om bifall till utskottets
förslag på samtliga de punkter, som beröras
av vad jag här anfört.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
När jag tar till orda i denna fråga,
fastän klockan är så mycket och flera
av det parti jag tillhör förut varit uppe,
så är det därför att jag, ehuru jag tillhör
folkpartiet, kommer att rösta med
reservanterna. Jag vill därför anföra
några synpunkter och motiv fiir detta.

Jag tror, att allra största delen av
oss minns en bok, som kom ut efter det
första världskriget och som hette »På
västfronten intet nytt», .lag vill peka
på det kapitel, där de gamla skyttegravskämparna
talade om de inryckande
rekryterna. De gamla klarade sig i
de flesta fall; de hade vana och utbild -

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

ning. Men de unga rekryterna, som
ryckte in efter en mycket kort övningstid,
mejades ned till mycket hög procent.
Man kan säga, att manfallet hos
dem stod i omvänt förhållande till övningstidens
längd. Det är nog ett påstående,
som kan stå sig än i dag.

Jag är lärare vid en skola. Antag,
att jag där finge mig förelagt, att inom
en viss tid skulle barnen simma över
en bred och djup vattensamling! De
skulle göra det allesamman, vare sig
de kunde det eller ej. Om ni hade egna
barn med i den avdelningen, så nog
tror jag, att ni ville taga till den tiden
så ordentligt lång, att ni visste att alla
skulle klara sig över.

Sak samma gäller, om vi skulle råka
i krig och våra barn eller barnbarn
skulle gå ut — i vår tid, då det finns
så många vapen, som till och med äro
farliga för dem som använda dem, om
de ej kunna sköta dem på rätt sätt. Det
ha vi sett många exempel på under
de krigsår som gått.

Jag gladde mig särskilt åt ett yttrande,
som departementschefen fällde i
dag. Han sade, att vi få komma ihåg,
att värnplikten är icke bara en skyldighet;
den är också för oss en rättighet.
Det är en sak, som jag understrukit
allt ifrån 1914 års debatter. Jag tar
fasta på något, som stod i våra gamla
landskapslagar: rätten att bära vapen
tillkommer den frie mannen allena.
Det var en rättighet, som man satte
stort värde på. Det är en rättighet, som
vi skola slå vakt om än i dag. Men vi
ha också rättighet att begära, att när
våra barn eller barnbarn skola skickas
ut en gång med vapnen i hand, så skola
de ha fått en sådan övning, att de kunna
hantera dem.

Vårt land är ett stort land geografiskt
men glest befolkat. Den moderna
krigföringen kommer, om vi råka med,
att ställa stora krav på den enskilde
individen. Den tid är slut, då man
marscherade id till fronten med den
första beredskapen och man diir bak -

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

om hade tid att ordna etappväsendet
och skynda på utbildningen av de
trupper, som funnos där. Alla veta vi,
att om vi i våra dagar råka in i ett
krig, kunna vi ifrån luften invaderas
av tiotusentals man på några timmar.
Detta har ju helt och hållet revolutionerat
förhållandena, och det äro vi
skyldiga att nu taga hänsyn till.

Jag hoppas, att icke sådana förhållanden
skola kunna återkomma, som
vad jag var med om 1939, då jag med
de första trupperna i vårt land for upp
till finska gränsen. Pojkarna kommo
ut på fritiden och ropade: »Har fanjunkaren
tid att komma in i logementet
en stund och lära oss att hantera
geväret?» De voro icke ens säkra på
den saken.

Det kan sägas, att man vinner en
nöjaktig utbildning på nio månader.
Men det är icke nog med en utbildning,
efter vilken man kan säga, att man kan
det och det. Det sägs en del förklenande
ord om drillen. Men när det gäller
sådana saker, måste det vara så inövat,
att de flesta saker gå rent maskinmässigt.

Men det är ändå icke detta, som är
den huvudsakligaste punkten, som jag
i dag vill trycka på, utan vad jag vill
säga några ord om är kuppberedskapen.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
sade, att vi skola
icke behandla denna nu; vi skola taga
det i ett annat sammanhang. Jag tycker,
att det är nästan för lättvindigt att
avfärda den saken på detta sätt. Vi
komma givetvis enligt vad jag förstår
att i dag gå in för en övningstid, som
skapar en lucka på två och en halv månader
mellan utryckningen på våren
och den tid, då nästa årsklass rycker
in. Det blir väl också någon vecka till,
innan de nyinryckta kunna skapligt
hantera ett gevär. I denna hårda tid,
då de flesta människor liksom gå och
vänta på att någonting skall hända,
tycker jag, att det är lättvindigt att un -

derskatta denna lucka; den finns.
Skulle man icke först, innan man skapar
denna lucka, ha klart för sig vilken
beredskap man skall ha och hur
det i övrigt skall ordnas under den
tiden? Det har diskuterats och det har
väckts förslag, men frågan skjutes helt
enkelt undan. Det är ju också mycket
annat, som fordrar en lösning i detta
fall, men just denna lucka är mycket
viktig. Vi veta alltså, att under två och
en halv eller tre månader komma samtliga
infanterikaserner att stå tomma
med undantag för de pojkar, som ligga
kvar för gruppchefs- och befälsutbildning,
och de räcka ju icke långt.

När det gäller övningstidens längd
har det nyss också från herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
påtalats, att den engelske soldaten ansågs
utbildad efter tolv veckor. Men
om jag ej tar alldeles fel, utgör stammanskapet,
det fast anställda manskapet
i England, en mycket stor procent
i förhållande till vad fallet är i vårt
land.

Därmed skall jag också säga några
ord om en annan synnerligen viktig
fråga, nämligen om underbefälet.

Jag var i går på ett kamratmöte vid
ett regemente. Jag såg så många regementsofficerare
där, majorer och
överstelöjtnanter, att jag blev förvånad.
Men jag fann också, att underbefälsstammen
där icke är på långa vägar
så stor som den skulle vara. Det är
dock detta underbefäl, som skall göra
själva grovarbetet vid utbildningen.
Det är på dem, som alla dessa bördor
skola läggas vid en forcerad utbildning.
Ha vi ej tillräckligt med underbefäl
och tillräckligt gott underbefäl,
då stå vi där, om icke med helt tomma
händer så icke långt därifrån. Det
har ju lovats, att en särskild utredning
skall företagas om detta; den brådskar.

Men jag vill också peka på en annan
sak, som ligger i stöpsleven: det är rationaliseringen
vid många regementen.
Jag vill varna för den på ett område.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25.

111

I den män och i den takt som man rationaliserar
bort en del av underofficerskåren,
försvinner också en av de
förnämsta anledningarna till att vi ha
något underbefäl: det är de skolor

man kan få och de befordringsmöjligheter
som finnas som göra, att så många
bland underbefälet stanna kvar. Även
om dessa icke ge dem högre befordran
i det militära, jämna de dock vägen för
dem inom det civila. Om alltså dessa
möjligheter försvinna blir det mycket
svårare att rekrytera underbefälsbanan.
Att stanna kvar som långtjänstunderbefäl
är dock ingenting, som lockar
pojkar med ambition och framåtanda.

Herr talman! Jag vill ha detta antecknat
till protokollet som motiv för
mitt ställningstagande i dag och min
anslutning till reservationen.

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP: Herr
talman! Då vi behandla denna fråga
tror jag att vi kunna gemensamt konstatera,
att det varma intresse för försvarsfrågan,
som 1936 kanske för första
gången enade nationens innevånare,
fortfarande är kvar. Det är säkerligen
ur både vår egen synpunkt och med
hänsyn till bedömandet från andra länders
sida fördelaktigt, att man ser, att
här finns ett verkligt levande försvarsintresse.

Jag skall ärligt erkänna, att då jag
första gången tog del av utredningarna
och resonemangen om en förkortad övningstid,
ställde jag mig ganska frågande
inför möjligheterna, därför att
jag tycker att det är en plikt för oss
alla att sörja för att de människor, som
en gång, om det skulle gälla, skola försvara
landet, också ha fått en tillfredsställande
övning, så att de kunna sina
saker så väl som möjligt.

En viktig fråga är alldeles självfallet,
att det finns materiel och modern
sådan i tillräcklig utsträckning. Vi

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

veta ju hur under kriget materielen förnyades
och moderniserades. Det hade
gjorts vissa beställningar, som icke ens
voro påbörjade och som man fann vara
omoderna innan de voro påbörjade. Då
beställdes nya saker, och man kunde
avbeställa det, som icke var tillfredsställande.

När man diskuterar övningstiden, som
här varit lika mycket på tapeten som
materielanskaffningen, synes det mig att
man måste beakta det hela i sitt rätta
sammanhang. Jag har nämligen vid studium
av frågan och resonemang med
olika sakkunniga kommit till den uppfattningen,
att under förutsättning av
en rationalisering av övningstiden bör
det räcka med den nio månaders
rekryttid, som det är fråga om.

Men jag undrar, om man icke ibland
vid bedömandet av frågan om övningstiden
inblandar beredskapssynpunkter.
Det är självfallet, att om situationen i
världen är sådan, att vi behöva en stark
beredskap, skola vi icke blanda samman
denna fråga med övningstiden. Det
bör såvitt jag begriper bli en sak för
sig själv.

Dessutom skola vi komma ihåg något,
som vi blevo övertygade om under det
gångna kriget, nämligen att det är icke
försvarsorganisationen ensam som är
avgörande för huruvida landet skall stå
emot påfrestningar i alla olika situationer,
utan det är också hela den industriella
produktionen och övrig produktion.
Då vi resonera om övningstidens
längd och diskutera om anskaffande av
den moderniserade materiel som vi
kunna få, måste vi naturligtvis beakta
inom vilka gränser vi ha möjlighet att
åstadkomma det bästa möjliga. Vi skola
givetvis beakta den civila produktionen.
Kunna vi ej fullfölja denna samtidigt
med att vi ha en väl rustad armé och
en god utbildning av den ungdom, vilken
övas som rekryter, komma vi enligt
min mening att förlora, därest det
skulle bli verkliga påfrestningar.

Jag erinrar mig vad den nuvarande

112

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

överbefälhavaren, dåvarande översten
Jung yttrade i 1936 års försvarsutskott,
då jag som ordförande i detsamma ställde
frågor till experterna; han var en av
dem. Han sade ungefär följande: »Detta
är självfallet mycket svåra saker att avgöra.
Det är klart att vi som yrkesmän
vilja ha det mesta som vi kunna få
och att vi eftersträva att skapa det
bästa möjliga försvar. Men vi skola icke
vara blinda för att en stark, välrustad
och trimmad armé icke är allena avgörande,
om det gäller kritiska ögonblick.
Kan icke den civila produktionen
fylla sin uppgift, fyller icke heller krigsmakten
i sin helhet sin uppgift.»

Detta yttrade dåvarande översten
Jung, och det gäller enligt min mening
även i dag. När man bedömer denna
fråga måste man bedöma den ur alla
synpunkter, och då skall man bedöma
den även ur psykologiska synpunkter.

Jag sade i början, att försvarsviljan
säkerligen är djupt rotad hos det svenska
folket. Den gång det visar sig att
någon vill tränga in över våra gränser
och störa vår fred och frihet är jag
övertygad, att samtliga nationens medlemmar
som fått den utbildning de behöva
skola göra sitt bästa. Det kommer
nog att vara en vältrimmad armé även
med nio månaders övningstid. Man skall
därför enligt min mening icke blanda
samman övningstid och beredskap: det
är två skilda saker.

Då säger man, att vi måste rationalisera
övningarna, men till detta finns det
icke tillräckligt med instruktörer. Jag
vill säga, att det finns enligt min mening
många av våra militärer, som utföra
ett oerhört maktpåliggande och
även ansträngande arbete; de ligga i
från morgon till kväll. Men vi skola icke
sticka under stol med att det också
finns slentrian. Yi böra använda våra
krafter för såväl civil produktion som
militär organisation. Då kunna vi räkna
med att åstadkomma den rationalisering
av försvarsmakten även härutinnan,
som är nödvändig.

Nu tillstyrker utskottet flera olika utredningar.
Jag anser från min utgångspunkt
nödvändigt, att det blir utredningar.
Härvid vill jag till försvarsministern
säga: Glöm icke utredningen om
det rent ekonomiska och administrativa!
Det finns cn hel del slentrian här.
Det finnes symptom, som ej äro tilltalande,
och tillvägagångssätt, som icke
äro ändamålsenliga, t. ex. att en man,
som sitter och sköter sin expedition,
skall resa sig upp och ställa sig i givakt,
om en annan man går genom rummet.
Det finns en hel del andra sådana
saker. Det är något som vi ej ha tid till
under nuvarande förhållanden. Följaktligen
måste vi försöka rätta till sådant.

Det kan icke bortresoneras, att den
svenska ungdomen, som får lov att vara
med i praktiskt arbete på olika områden,
reagerar oerhört, om den anser att
ej tiden utnyttjas i tillräcklig utsträckning.

Följaktligen måste vi bygga ut den
försvarskraft som är nödvändig och som
vi kunna åstadkomma, samtidigt som vi
upprätthålla den civila produktionen.
Härvid måste vi anpassa oss och göra
den rationalisering av övningstiden och
den förbättring av själva systemet för
övningarna, som i detta fall kan behövas.

Det har talats om underofficerarna.
Jag har själv haft ungdomar som fullgjort
sin värnplikt, och jag har resonerat
med dem. Fråga är om det icke
finns en hel del befälspersoner, som
fortfarande skulle kunna vara instruktörer,
även om de fått en något högre
rang. Vi skola icke lägga allt på underofficerarna.
Det finns sannerligen även
många av de andra, som äro i de åren
att de kunna deltaga i de dagliga övningarna
i större utsträckning än som
vid många tillfällen är fallet.

Det är icke min avsikt att här generalisera.
Alla människor ha inte samma
energi, och alla tänka inte på samma
sätt, och därför finns det också många,
som göra oerhörda insatser, ja insat -

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25. 113

ser, som till och med genom överansträngning
förkorta deras liv.

Det finns emellertid saker och ting,
som i de ifrågasatta utredningarna böra
ägnas särskild uppmärksamhet; jag tänker
då på de ekonomiska frågorna och
på frågor av rent administrativ karaktär.
Jag känner inte dessa frågor i detalj,
och jag vill därför inte mera ingående
yttra mig om dem. Men jag har
exempelvis hört talas om en major vid
ett mellansvenskt regemente, som fått
veta att det fanns någonting som hette
stenografer, som skulle kunna lätta på
arbetsbördan. Han anställde därför en
flicka, som kunde stenografera. Men hon
fick inte mycket att göra utan begärde
mera arbete. »Jag kan inte prata mera»,
svarade majoren och skickade i stället
lappar om vad hon skulle skriva ut, och
hon i sin tur genmälde, att under sådana
förhållanden förlorade hon sin
färdighet i stenografi. Hade det inte
varit bättre att majoren i fråga — han
var inte alltför gammal — om det nu
fattades instruktörer, hade börjat trimma
sina pojkar i arbetet?

Jag har för min del den uppfattningen,
att vi på det för hela nationen
bästa sättet upprätthålla försvarsviljan,
om vi genomföra den övningstid, som
här är ifrågasatt, och att vi, när förhållandena
göra det nödvändigt, öka vår
beredskap. Men den dagen få vi ta ställning
till den senare frågan, som vi nu
inte böra blanda samman med frågan
om övningstidens längd.

Till sist skulle jag vilja säga, att jag
helt instämmer i vad statsutskottet skrivit
om de utrikespolitiska förhållandena.
Jag kan inte förstå den irritation,
som därvidlag kommit till synes på
vissa håll. Jag förmenar, att om vi i
värt land börja bli tveksamma om,
huruvida vi skola hålla neutralitetslinjen
även i fortsättningen, och om vi
inte kunna lita på varandra i det avseendet,
ja, då blir det svårt att kunna
tänka sig en samverkan i försvarsfrågan
i någon större utsträckning.

8 -Andra kammarens protokoll 19;iH.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

Herr talman! Jag slutar mitt anförande
med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr talmannen övertog härunder
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Jag skall bara yttra mig om en
detalj, men enligt min mening en viktig
detalj, i det föreliggande förslaget
till reformering av våra försvarsanstalter,
nämligen kavalleriet.

Som alla veta ha vi nu fyra kavalleriregementen,
men i såväl propositionen
som i utskottsutlåtandet föreslås en
minskning till tre regementen. Denna
minskning skulle komma att gå ut över
livregementet till häst eller K 1 här i
Stockholm, som skulle indragas. Det är
enligt min mening anmärkningsvärt
och beklagligt, att medan man annars
med den föreliggande försvarsreformen
syftar till en förstärkning av våra försvarsanstalter,
skall denna viktiga del
av försvaret skäras ned och försvagas
med en fjärdedel.

I dagens debatt har redan framhållits,
hurusom erfarenheterna från det
sista världskriget bekräftat, att kavalleriet
i terrängförhållanden liknande dem
vi ha i vårt land gjorde ovärderliga
tjänster. I skog och bergsterräng, i snö
och kyla ha motoriserade förband ofta
ingen möjlighet att ta sig fram; men kavalleristen
på sin vältränade häst han
tar sig fram under nästan vilka förhållanden
som helst. Jag bygger detta
mitt uttalande på personlig erfarenhet,
eftersom jag i 12 månader fullgjort min
värnplikt vid kavalleriet. Man kan vara
ganska förvissad om, att om vi råka ut
för ett anfall, blir det inte på de stora
vägarna och på de öppna fälten vi
komma alt uppta vårt försvar, utan det
blir i våra skogar och i den mest svårtillgängliga
terrängen, där pansarvagnar
och motordrivna fordon inte
kunna göra sig gällande. Då kan det bli
av avgörande vikt att vi ha ett kavalleri

Nr 25.

114

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

av åtminstone den omfattning och
styrka, som vi nu ha. Hur förhåller det
sig för övrigt med den viktiga spaningen?
I mörker och dimma och i
skogsterräng kommer flyget fullkomligt
till korta, under det att ryttaren tar sig
fram och kan utföra viktiga spaningsuppdrag
nästan oberoende av terrängoch
väderleksförhållandena. Snabba
förflyttningar till utsatta punkter och
överraskande anfall genom skog och i
nattmörker är ju också en uppgift, som
kavalleriet är alldeles särskilt lämpat
för.

Som ett skäl för indragning av K 1
har anförts att exploateringen av norra
Djurgårdsområdet väsentligen minskat
övningsmöjligheterna, varjämte utbildningsavdelningarnas
förflyttning till
och från det egentliga övningsområdet
på Järvafältet vållar förlust av utbildningstid.
De minskade övningsmöjligheterna
är något, som ingalunda inträffat
just nu. Redan för mer än 30 år
sedan var det så pass trångt på Gärdet,
att de flesta övningar i förband måste
äga rum på Järvafältet. Någon nämnvärd
nackdel härav har under hela
denna tid inte försports. Förflyttningen
mellan kasern och övningsfält utnyttjas
även, såsom vederbörande sekundchef
framhåller, till utbildning'' i en för
truppslaget utomordentligt värdefull
marschträning. Den grundläggande enskilda
utbildningen sker nu som förr
på regementets egna utrymmen, på kaserngård
och i ridhus.

Ett ytterligare skäl som anförts för
nedläggande av K 1 är, att kasernetablissementet
skulle vara behövligt
för tygförvaltningsskolan. Men det skälet
kan inte heller enligt min mening
vara bärande. Denna skola har ju redan
lokaler — om inte förstklassiga
så dock fullt användbara — för sitt
ändamål.

Herr talman! Som redan i debatten
påpekats har chefen för armén igångsatt
en utredning rörande kavalleriets
användbarhet och ställning inom vår

blivande försvarsorganisation. Nog
vore det väl klokt och välbetänkt att
inte, innan denna utredning framlagt
sina resultat, göra ett så drastiskt ingrepp
i våra försvarsanstalter, som ett
nedläggande av K 1 skulle innebära. Vi
ha tidigare gjort många misstag i vår
försvarspolitik och jag fruktar, att ett
nedläggande av K 1 skulle bli ett nytt
sådant misstag.

Herr talman! Med den uppfattning
jag sålunda har om kavalleriets betydelse
för vårt försvar kommer jag att
vid voteringen ge min röst åt den av
herr .1. B. Johansson m. fl. avgivna,
vid statsutskottets utlåtande nr 160 fogade
reservationen nr 3, vilken innebär
att frågan om K 1 :s indragning skall
upptagas till avgörande först sedan den
påbörjade utredningen slutförts. Jag
vågar, herr talman, rikta en vördsam
vädjan till kammarens övriga ledamöter
att de ville stödja denna reservation.

Häruti instämde herrar Hansson i
Skediga och Boman i Stafsund.

Herr MOSESSON: Herr talmannen erinrar
sig säkert den debatt i försvarsfrågan,
som fördes här i kammaren i
slutet av maj 1925, och kan sålunda
göra en jämförelse med den pågående.
Han skall helt säkert finna, hur mycket
lidelsefriare denna debatt är än den
som då hölls.

Det var min första riksdag, och det
var då, som det väl är nu, att den ene
kände sig manad att i en viss fråga
gå åt den ena sidan, medan den
andre kände sig manad att gå åt den
andra, där vederbörande kände sig
bäst hemma. Så var det med mig. I
försvarsfrågan var jag högern så nära
som det var möjligt, i de sociala frågorna
stod jag socialdemokraterna så
nära som det varit möjligt. Det parti jag
tillhörde, det frisinnade, var mycket
skarpt delat i försvarsfrågan, och jag
minns hurusom vår dåvarande parti -

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25.

115

chef på ett partimöte upprörd yttrade,
att han inte trodde, att man i världshistorien
skulle kunna leta fram ett
exempel på att ett fritt folk med egna
händer lyft av så mycket av skyddet
för landets värn som det svenska folket
då stod i begrepp att göra. Kanske det
aldrig kommer till historien, men det
kan berättas här, att det var några
enkla och obetydliga män som jag,
vilka på grund av det läge, som då var,
lyckades genom en överenskommelse
med några av socialdemokraternas ledande
män, som gärna ville ha ett så
enhetligt beslut som möjligt, rädda två
av våra regementen. Kanske får jag
också erinra några av mina äldre kammarkamrater
bland socialdemokraterna
om det bittra, kanske något patetiska,
som låg i det anförande en kvinnlig
ledamot av högerpartiet på stockholmsbänken
höll, då hon citerade Runebergs
ord i Soldatgossen:

»Gud bevare fosterlandet,

ringa är allt annat sen»,

och hur hennes ord drunknade i ett
hånskratt.

Mycket har ändrat sig sedan dess.
Utan att vilja förnärma någon här
erinrar jag också om, hurusom några
år senare hela det socialdemokratiska
partiet med undantag av en man lämnade
partichefen, Per Albin Hansson,
i sticket i en försvarsfråga och att
amiral Lindman då fällde yttrandet, att
nu fick man bevittna den föga uppbyggliga
synen att ett helt parti gick
emot sin partichef, och att sist av alla
partichefen kom springande efter de
bortlöpande samt att Per Albin Hansson
då replikerade, som den karl han
var: »Vi ha inte sett det än».

Vad är det nu som föranlett mig att
framkalla dessa bittra minnen? Jo, det
är därför att jag velat ge uttryck åt
den glädje, som i många år bott i mitt
sinne över att vi nu kunnat lyfta försvarsfrågan
upp på ett plan, där praktiskt
taget alla representanter för

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

svenska folket äro eniga. Om jag undantar
en liten giftig gliring, som herr
Skoglund i Doverstorp bestod försvarsministern
och som enligt min mening
utgjorde en skönhetsfläck i hans anförande,
är jag glad över att i denna debatt
olika meningar kunnat komma till
uttryck utan hårda ord, och att alla
varit eniga i känslan av ett och detsamma,
nämligen viljan att värna
fosterlandet.

Jag hade för min del gärna sett, att
försöket att i det sammansatta utskottet
nå enighet om en första utbildningstid
av tio månader hade lyckats, men
då så inte blivit fallet ser jag häri något,
som så att säga är betingat av de
föreliggande omständigheterna. Den
som i likhet med mig gärna önskat att
tiden för rekrytutbildningen fastställts
till tio månader i stället för nio, ser i
utskottets förslag ett offer, som bringas
för att vi i själva sakfrågan i allt väsentligt
skola kunna hålla samman.
Vinsten av en sådan sammanhållning
är enligt min mening så stor, att det
bör vara möjligt för oss att bringa
detta offer.

Med dessa ord, herr talman, har jag
velat motivera varför jag i fråga om
det nu föreliggande utlåtandet från
sammansatta stats- och andra lagutskottet
kommer att rösta med utskottsmajoriteten.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande jag besvarad. Herr
Liedberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i utskottets förevarande
utlåtande nr 1, röstar

116

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Försvarets organisation.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Skoglund i Doverstorp begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
med omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 148 ja och 35 nej.1

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

§ 2.

Försvarets organisation.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
160, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa frågor rörande''
försvarets organisation jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 206 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 9 april 1948, föreslagit
riksdagen besluta, att försvaret i
de delar, som berördes i nämnda statsrådsprotokoll,
skulle organiseras på sätt
av departementschefen i samma statsrådsprotokoll
angivits.

I samband med förevarande proposition
hade utskottet till behandling förehaft
ett flertal motioner.

I motionen II: 524 av herr Andersson
i Dunker hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå i propositionen framlagt
förslag att indraga Livregementet till
häst i Stockholm.

Herrar Thorell och Håstad hade i
motionen II: 527 hemställt, att frågan

om den föreslagna indragningen av Livregementet
till häst måtte upptagas till
avgörande först sedan utredningarna
om kavalleriets framtida krigsorganisation
och lokalfrågorna fullständigt slutförts.

Herr Ljungqvist hade i motionen
II: 528 hemställt, att frågan om nämnda
indragning måtte upptagas till avgörande
först sedan utredningarna om
kavalleriets framtida krigsorganisation
samt om med regementets kaserner
sammanhängande militära lokalfrågor
fullständigt slutförts.

I motionen II: 529 av herr Hagberg i
Luleå in. fl. hade yrkats dels att riksdagen
måtte besluta, att flygvapnet tills
vidare måtte utformas i enlighet med
1945 års försvarskommittés förslag, dels
att i anslutning till de i propositionen
anmälda utredningarna om försvarets
organisation jämväl frågorna om en
centralisering av arméns värnpliktsutbildning
och en differentiering av utbildningstiden
i armén i syfte att nedbringa
kostnaderna måtte bli föremål
för utredning.

I de likalydande motionerna I: 359
av herr von Heland m. fl. och 11:525
av herr Edberg in. fl. hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa, att Kungl. Maj :t
ville låta utreda i motionen berörda
frågor samt — för den händelse Kungl.
Maj :t avsåge att låta dessa frågor bli
föremål för detaljutredningar — att resultaten
av dessa utredningar måtte bli
föremål för granskning och översyn av
en parlamentarisk utredning.

Utskottet hade efter en med I. betecknad
inledning uppdelat sina uttalanden
i ämnet i följande huvudavdelningar,
nämligen II. Allmänna synpunkter,
III. Särskilda frågor, IV. Armén,
V. Marinen, VI. Flygvapnet, VII.
Vissa för försvaret gemensamma ändamål,
VIII. Byggnader m. in., IX. Utskottets
hemställan.

I avd. III hade utskottet, under punkten
A. Försvarets högsta ledning, bl. a.

1 Jfr § 9.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25.

117

uttalat sig för bibehållande av överbefälhavarinstitutionen
även under fredstid.

I avd. IV hade utskottet, under punkten
III. Fredsorganisationen med underavdelningen
C. 3 Kavalleriet, uttalat,
bl. a., att utskottet funne de försämrade
övningsförhållandena för K 1 samt angelägenheten
av att för andra ändamål
utnyttja förbandets nuvarande etablissement
och kasernområde tala för indragning
av detta förband.

I avd. VI, punkten II, Fredsorganisationen
med underavdelningen D Flygförband
m. m., hade utskottet gjort vissa
uttalanden angående flygförbanden,
innefattande — förutom hänvisning till
vissa av utskottet under huvudavd. II
anförda synpunkter — anslutning till
vad departementschefen i förevarande
avsnitt anfört.

Utskottets hemställan innefattade,

A. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 363 samt 11:22, 523, 524,
527 och 528, besluta, att försvaret i de
delar, som berördes i Kungl. Maj:ts
proposition nr 206, skulle organiseras
på sätt i nämnda proposition angivits
med de avvikelser därifrån, som betingades
av vad utskottet i det föregående
anfört;

B. att motionerna I: 359, 361, 362, 365,
366 och 367 samt II: 520, 522, 525, 526,
529 ävensom 1: 368 och II: 531 — de båda
sistnämnda i vad de avsåge försvarets
organisation — i den mån de icke kunde
anses besvarade genom utskottets
hemställan under punkten A, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utskottets utlåtande hade fogats
sex reservationer.

I en med 2) betecknad, vid avd. III.
Särskilda frågor. A. Försvarets högsta
■ledning av herrar Lindström, Gillström,
Eriksson i Stockholm, Ward, Wallentheim
och Lindholm avgiven reservation
hade förordats, bl. a., att en prövning

Försvarets organisation.

av överbefälhavarinstitutionens berättigande
komme till stånd.

I en med 3) betecknad, vid avd. IV.
Armén. III. C. 3. Kavalleriet av herrar
Johan Bernhard Johansson, Andrén,
Lundgren, Skoglund i Doverstorp och
Holmström avgiven reservation hade
förordats, i överensstämmelse med motionerna
11:527 och 11:528, att frågan
om den föreslagna indragningen av K 1
skulle upptagas till avgörande först sedan
pågående utredning om kavalleriets
framtida organisation samt planerad
utredning om vissa lokalfrågor slutförts.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, begärdes ordet av herr
WARD, som yttrade:

Herr talman! Med avseende å föredragningen
av statsutskottets utlåtande
nr 160 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
på det sätt, att först föredragas
i den ordning, vari de i utlåtandet förekomma,
utskottets under de skilda avdelningarna
och underavdelningarna i
motiveringsform gjorda uttalanden, vilka
därvid må kunna efter talmannens
beprövande sammanföras i grupper och
vilkas text icke må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres,

att vid behandlingen av den del av
utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet
i dess helhet, samt

att, sedan utlåtandet blivit på angivet
sätt genomgånget, utskottets hemställan
föredrages punktvis.

Kammaren biföll denna hemställan.

Utskottets uttalande under Avd. II.
Allmänna synpunkter.

Godkä ndes.

Utskottets uttalanden under Avd. III.
Särskilda frågor.

118 Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Försvarets organisation.

Punkten A. Försvarets högsta ledning.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid:

Herr THAPPER: Herr talman! När
nu reservanterna motiverat sin ståndpunkt
i denna fråga, måste också jag
med några ord motivera varför jag ansluter
mig till utskottets uttalande.

Det gäller frågan om försvarets
högsta ledning och om bibehållandet av
överbefälhavarinstitutionen i fred. Skälet
för mitt ställningstagande har varit
följande. Jag anser att försvarskommittén
har rätt på denna punkt när den
framhåller, att de synpunkter, som gjort
sig gällande i fråga om fredsorganisationens
utbyggnad och om överbefälhavarinstitutionen,
i allt väsentligt fortfarande
äga giltighet, varför den senare
alltjämt bör bibehållas. Till dessa försvarskommitténs
synpunkter har ju
också departementschefen anslutit sig.

Utskottets förslag innebär ju också
att utskottet är med om inträttandet av
ett särskilt organ, benämnt militärledningen,
som är sammansatt av överbefälhavaren
och försvarsgrenscheferna.
Vid detta organs sammanträden skola
också chefen för riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, chefen för
civilförsvarsstyrelsen och chefen för
försvarets forskningsanstalt samt företrädare
för andra berörda myndigheter
beredas tillfälle att närvara.

Utskottsmajoriteten vill alltså på
denna punkt, som den ju också säger
i utlåtandet, avvakta erfarenheterna av
denna nya organisations verksamhet
innan man, som reservanterna göra, begär
en ny utredning om inrättandet av
en försvarsnämnd eller ett försvarsråd.
Man har all anledning att ställa sig
skeptisk till en sådan institution som
den reservanterna ha tänkt sig, åtminstone
tills man har prövat det av försvarsministern
nu föreslagna arrangemanget.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall

till utskottets hemställan på denna
punkt.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
är alldeles riktigt, som herr Thapper
anförde, att försvarsministern i sitt förslag
till gemensam ledning har gjort en
viss uppmjukning genom den nya s. k.
militärledningen, där förvarsgrenscheferna
skola få tillfälle att yttra sig, men
vi reservanter anse på den punkten, att
det totala kriget på ett sådant sätt ingriper
i samhällslivet, att det bör råda
kontakt även med det civila livets representanter.
Det bör i försvarsledningen
åstadkommas en samordning av alla
de intressen, som kunna beröras av
krigsoperationer med mera sådant.
Dessutom är det en hel del andra, åtminstone
synes det mig, synnerligen
bärande skäl som tala för att man även
på denna punkt låter verkställa en utredning
beträffande försvarets högsta
ledning, varför jag, herr talman, ber att
få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen nr 2 av herr Lindström
in. fl.

Herr HOLMSTRÖM: Herr talman! Jag
ber att få erinra om att den stora försvarskommittén
har haft denna fråga
under övervägande och kommit till det
resultatet, att ÖB-institutionen bör stå
kvar. Den s. k. Rappekommittén har
också haft frågan under övervägande
och kommit till samma resultat. Nu ligger
frågan under behandling i förvaltningsutredningen.
Jag anser att vi under
sådana förhållanden icke skola fatta
något annat beslut än det som utskottsmajoriteten
föreslagit.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på godkännande av utskottets uttalande
under förevarande punkt dels ock
på godkännande av den lydelse av
nämnda uttalande, som föreslagits i den
av herr Lindström m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25. 119

förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lindholm begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren beträffande
statsutskottets förevarande utlåtande
nr ICO godkänner utskottets uttalande
under Avd. III punkten A. Försvarets
högsta ledning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av nämnda uttalande, som
föreslagits i den av herr Lindström
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 95 ja och 78 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
uttalande i förevarande punkt.

Punkterna B—J.

Godkändes.

Utskottets uttalanden under Avd. IV.
Armén.

Punkterna I och II.

Godkändes.

Punkten III. Fredsorganisationen.

A—C 2.

Godkändes.

C 3. Kavalleriet.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Försvarets organisation.

Herr THORELL: Herr talman! Jag her
att få yrka bifall till den reservation,
som vid denna punkt avgivits av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
i anslutning till vad som tidigare yttrats
få yrka bifall till utskottets förslag
på denna punkt.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets uttalande
under denna punkt dels ock på godkännande
av den lydelse av nämnda
uttalande, som föreslagits i den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna,
med 3) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Thorell begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren beträffande
statsutskottets förevarande utlåtande
nr 160 godkänner utskottets uttalande
under Avd. IV punkten III. C. 3
Kavalleriet, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av nämnda uttalande, som
föreslagits i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. avgivna med 3)
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr
Thorell, vadan votering medelst omröst -

120 Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel.

ningsapparat anställdes. Därvid avgåvos
139 ja och 37 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
uttalande under förevarande
punkt.

Punkterna III C 4—I och IV samt
Avd. V. Marinen och Adv. VI. Flygvapnet
punkterna I—II C.

Utskottets uttalanden godkändes.

Härpå föredrogs utskottets uttalande
under avd. VI. punkten II D. Flygförband
in. m.; och anförde därvid:

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!

Jag får i anslutning till den motion jag
väckt på denna punkt yrka, att andra
meningen i utskottets uttalande på s. 82
ändras så att den får följande lydelse:
»Vad departementschefen i övrigt anfört
i förevarande avsnitt ger utskottet
anledning till den erinran, att flygstridskrafterna,
såsom förordats i motion nr
II: 529, måtte utformas i enlighet med
vad 1945 års försvarskomniitté föreslagit.
»

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
godkännande av utskottets uttalande
under ifrågavarande punkt dels ock på
godkännande av det av herr Hagberg i
Luleå under överläggningen framställda
yrkandet i motsvarande del; och godkände
kammaren utskottets uttalande.

Utskottets uttalanden under avd. VI.
punkt II. E, Avd. VII. Vissa för försvaret
gemensamma ändamål samt Avd.
VIII. Byggnader m. m.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3.

Utgifter under riksstatens fjärde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Underhåll av tygmateriel m. m.

Punkten 40, angående Armén: Underhåll
av tygmateriel m. m. Kungl.
Maj :t hade i propositionen nr 1 under
fjärde huvudtiteln föreslagit riksdagen
(punkt 55, s. 56—58) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1948/49
anvisa ett reservationsanslag av
39 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Mannerskantz och
Lundqvist (I: 220) och den andra inom
andra kammaren av herr Holmström
(11:289), hemställts, att riksdagen
måtte till underhåll av arméns tygmateriel
för budgetåret 1948/49 bevilja ett
anslag av 43 900 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:220 och 11:289, till Armén: Underhåll
av tygmateriel m. in. för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 39 000 000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson,
Andrén, Lundgren, Skoglund
i Doverstorp och Holmström, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:220 och 11:289, till Armén:
Underhåll av tygmateriel m. in. för bud -

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25.

121

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel.

getåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 43 900 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
den vid punkten fogade reservationen
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Vidare yttrade

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Sedan överläggningen förklarats härmed
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
förevarande hemställan dels ock på bifall
till den vid denna punkt fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Skoglund
i Doverstorp begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
40 :o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punklen 41.

Utskottets hemställan bifölls.

Hemvärnets avlöningar.

Punkten 42 föredrogs; och anförde
därvid

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Man har ute i kommunerna i
många fall frågat sig, huruvida inte staten
borde ge större anslag åt hemvärnet
för vissa ändamål. Vid ett sammanträde
med kommunalfullmäktige i min hemkommun
i går sade hemvärnskassören,
att hemvärnet inte har några pengar att
röra sig med. Man har begärt att få ett
förrådsrum och något ställe där man
kan ha sina överläggningar, men frågan
var inte väckt i laga ordning, och vi
kunde därför inte ta upp den till behandling.
Om vi skola kunna upprätthålla
hemvärnet, tror jag statsmakterna
måste visa litet större intresse för detsamma.
I landskommunerna hyser man
stort intresse för hemvärnet, men intresset
från statsmakternas sida förefaller
inte att vara tillräckligt.

Jag tänker inte ställa något yrkande,
men jag vill vädja till försvarsministern
att ägna större intresse åt hemvärnet
på landsbygden. Jag är viss om att det
har en viktig uppgift att fylla i vår beredskapsorganisation,
och erfarenheterna
från kriget visa ju, att hemvärnet
kan vara till ofantlig nytta.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 43—64.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Underhåll av marinens fartyg m. m.

Punkten 65, angående Marinen: Underhåll
av fartyg m. m. Kungl. Maj:t
hade i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln föreslagit riksdagen
(punkt 96, s. 84 och 85) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1948/49
anvisa ett reservationsanslag av
23 800 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:368
av herr Ewerlöf in. fl. och II: 531 av
herr Skoglund in. fl. hade hemställts

122

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Avlönings- m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln.

bland annat, att riksdagen måtte för
budgetåret 1948/49 till förstärkning
av marinens materielanslag anvisa 10
miljoner kronor utöver vad Kungl.
Maj :t föreslagit. Av nämnda belopp
hade enligt motionerna 2 miljoner kronor
avsetts för förbättring av avrustade
fartygs grundberedskap.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 368 och II: 531, såvitt de avsåge förbättring
av avrustade fartygs grundberedskap,
till Marinen: Underhåll av

fartyg in. m. för budgetåret 1948/49 anvisa
ett reservationsanslag av 23 800 000
kronor.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson,
Andrén, Lundgren, Skoglund
i Doverstorp och Holmström, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 368 och II: 531, såvitt de
avsåge förbättring av avrustade fartygs
grundberedskap, till Marinen: Underhåll
av fartyg in. m. för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag av
25 800 000 kronor.

Punkten 65 föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen
vid denna punkt.

Herr WARD: Herr talman! Jag yrkar
bifall till statsutskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 66—124.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 125.

Lades till handlingarna.

§ 4.

Avlönings- m. fl. anslag under fjärde
huvudtiteln.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
161, i anledning av Kungl. Maj:ts pror
position angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1948/49 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2. De värnpliktigas penningbidrag.
Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 209 föreslagit riksdagen
(punkt 2, s. 5—8) att godkänna i statsrådsprotokollet
för försvarsärenden för
den 23 april 1948 angivna grunder för
penningbidrag åt värnpliktiga.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle en
förbättring av de värnpliktigas kontanta
löneförmåner komma till stånd, vilken
höjning tills vidare borde begränsas
till 50 öre för dag för samtliga
värnpliktiga.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.
I en inom andra kammaren av
herrar Håstad och Lindberg väckt motion
(II: 530) hade hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att penningbidraget åt
värnpliktiga, som uttoges till gruppchefsutbildning
vid armén, måtte höjas
med 50 öre utöver vad Kungl. Maj :t
föreslagit.

Sistnämnda motion (II: 530) hade
såvitt anginge anslagsfrågan behandlats
av statsutskottet och i övrigt av
sammansatt stats- och andra lagutskott.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna I: 393
och 11:551, 1:394, 11:530, sistnämnda
motion i vad den avsåge penningbidrag,
II: 552 samt II: 556, godkänna av
departementschefen i statsrådsproto -

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25.

123

Avlönings- m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln.

kollet över försvarsärenden för den 23
april 1948 angivna grunder för penningbidrag
åt värnpliktiga.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Lindström,
Andrén, Lundgren, Skoglund i Doverstorp
och Holmström, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionen II: 530,
i vad den avsåge penningbidrag, ävensom
med avslag å motionerna I: 393
och II: 551, I: 394, II: 552 samt II: 556,
godkänna av reservanterna angivna
grunder för penningbidrag åt värnpliktiga.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSSON i Lekåsa: Herr
talman! I det ärende, som kammaren
nu går att behandla, har statsutskottet
varit fullständigt enhälligt. Här föreligger
ingen reservation. Men detta till
trots anse jag och mina medmotionärer,
att det penningbidrag som skall utgå
till de värnpliktigas avlöning med liänsvn
till penningvärdet borde sättas i
överensstämmelse med vad försvarsberedningen
uttalat i sitt utlåtande.

Sedan vid 1946 års riksdag motionsvis
väckts frågor rörande förbättring av
de värnpliktigas penningbidrag och införande
av en utryckningspremie att
tilldelas de värnpliktiga vid utbildningens
slut och riksdagen funnit dessa
spörsmål vara av natur att böra prövas,
uppdrog Kungl. Maj:t åt 1945 års försvarskommitté
att taga under övervägande
de sålunda väckta frågorna. Försvarskommittén
påvisar den stora betydelsen
för de värnpliktigas trivsel och
därmed för andan inom krigsmakten,
att de ekonomiska förmåner, vilka utgå
till dem under militärtjänstgöringen,
avvägas så att de möjliggöra tillgodoseende
av åtminstone vissa av de behov
som stå i samband med deras fritid och
som de föra med sig från sitt civila liv.
»Det nuvarande penningbidraget måste»,

anför kommittén, »icke minst med hänsyn
till penningvärdets fall anses för
knappt tilltaget för att tillgodose även
mycket begränsade krav härutinnan.»
Därför föreslog försvarskommittén att
bidraget skulle böjas med en krona,
alltså till två kronor.

Vi ha i motionen II: 551 framhållit
betydelsen av denna fråga, och vi ha
yrkat, att riksdagen måtte besluta att
penningbidraget till de värnpliktiga
från och med den 1 juli skall höjas med
en krona. Det har resonerats och diskuterats
mycket om saken. Utskottet säger
i sitt utlåtande, att även utskottet anser
ofrånkomligt att en förbättring av de
värnpliktigas kontanta löneförmåner nu
kommer till stånd. Å andra sidan har
utskottet icke något att erinra mot vad
departementschefen förordat och går på
propositionen.

Jag finner det för min del underligt,
att när vi i många andra fall haft råd
att ge ganska generöst, vi icke också nu
kunnat ge även till de värnpliktiga.
Många av dem äro fattiga, många komma
från småbrukarhem och ha fått gå
från sitt arbete, och de borde under
sådana förhållanden vara berättigade
att få denna lilla ökning av penningbidraget.

.lag skulle kunna ytterligare motivera
detta, men i frågans nuvarande läge och
vid denna sena timme skall jag inskränka
mig till att yrka bifall till motionen
nr II: 551.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Boman i Stafsund, Persson i Norrby,
Larsson i Luttra, Stenwall, Johansson
i Norrfors och Pettersson i Norregård.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Vi
ha här hållit på hela dagen med att
diskutera försvarsfrågan. Den fråga vi
skola avgöra nu har med försvaret att
göra, frågan om manskapet och dess

124

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Avlönings- in. fl. anslag under fjärde huvudtiteln.

ekonomiska förhållanden. Vi kommunister
ha tidigare då vi väckt motioner
sagt, att det väl egentligen icke tjänar
så mycket till att skapa aldrig så god
materiel, om man icke har manskap som
känner trivsel med den sysselsättning
som är det påtvingat under den tid det
skall göra sin värnplikt. Man måste
söka åstadkomma vad som brukar kallas
för god soldatanda bland de unga
pojkar, som skola göra sin plikt mot sitt
fosterland. En god soldatanda skapar
man icke genom att visa en sådan njugghet
som den staten ådagalagt alltför
länge.

Vi ha såväl år 1946 som år 1947 motionerat
om att dagspenningen skall
ökas till två kronor om dagen. Vi ha
ansett detta vara ett minimum för att
de värnpliktiga över huvud taget skola
kunna därmed bestrida de nödvändigaste
utgifterna. Nu hade också de värnpliktiga
räknat med allmänt, att det
skulle bli en sådan ökning. Vi väckte
ingen motion under den ordinarie motionstiden,
och detta berodde enbart på
att försvarskommittén föregående år
hade stannat vid att föreslå denna ökning.
När sedan frågan återkom i form
av en proposition, visade det sig att regeringen
hade prutat ned den av försvarskommittén
föreslagna höjningen av
penningbidraget till halva beloppet.
Detta kan jag icke anse vidare riktigt
eller klokt gjort i den situation, vari vi
för närvarande befinna oss. Jag har den
bestämda uppfattningen, att efter de löften
som givits och de tal som hållits i
denna sak de som nu göra sin värnplikt
och de som i fortsättningen komma
att göra den blivit inställda på att
man skulle komma fram till det som
försvarskommittén föreslagit.

Såsom jag tidigare erinrat, har majoriteten
av de värnpliktiga — det är ju
pojkar från fattiga arbetar- och bondehem
— intet överflöd på detta livets
goda utan äro beroende av vartenda öre
som de kunna få under värnpliktstiden.
Se vi sanningen i ögonen förstå vi alla,

att det icke duger att höja bidraget till
endast en krona 50 öre. Vad har inträffat
sedan vi diskuterade frågan 1946?
Då saken hänsköts till försvarskommittén,
sade man samtidigt ifrån — åtminstone
hette det så här i kammaren,
såvitt jag fattade rätt — att alla voro
inställda på att lösa frågan. Jag tror
icke det fanns mer än en mening i det
fallet. Utskottets talesman 1946 herr
Ward förklarade, att när kommittén blir
färdig med sin utredning, skall man icke
låta sig nöja med någon tjugufemöring,
och han trodde att det belopp det kunde
bli fråga om skulle ligga i närheten av
de tre kronor, som hade diskuterats i
samband med en socialdemokratisk motion.
Nu blev det visserligen inte en
tjugufemöring, det blev två tjugufemöringar
i stället, men det var väl i alla
fall icke så man menade när man talade
om att ge de värnpliktiga eu bättre lön
för deras påtvingade sysselsättning.

Det kan ifrågasättas, om det belopp
av en krona 50 öre som nu föreslås är
lika mycket som den krona som utgick
förut. Jag har ingen exakt uppgift på
penningvärdets försämring sedan 1946.
Det kanske verkar för mycket när man
jämställer en krona 50 öre med en
krona. Men sådant som de värnpliktiga
behöva köpa för sitt dagliga behov —
de vilja väl ha litet toalettartiklar och
litet kaffe, och de vilja gå på bio —
har man från den statliga ledningens
sida varit synnerligen mån om att höja
priserna på, och detta ganska väsentligt.
Det är ju praktiskt taget regel, att
förläggningarna finnas utanför större
samhällen, och det betyder, att en värnpliktig,
när han skall på sin fritid förströ
sig eller köpa något, får använda
färdmedel, något som han inte får gratis.
Utanför Stockholm äro en hel del
stora förläggningar, och de värnpliktiga
måste under sin fritid göra järnvägsoch
bussresor hit för att kunna gå på
någon biograf eller på någon tillställning.
En resa t. ex. från Berga tur och
retur kostar för den värnpliktige, trots

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25.

125

Avlönings- m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln.

att han har nedsatt pris, 3 kronor. Skall
han gå på en bio och kanske bjuda
en liten jänta med sig, slukar det hela
hans veckopenning, ja, den räcker icke
ens till. Bara ett sådant litet exempel
är talande nog. Jag behöver icke utveckla
saken vidare för att belysa att
penningbidraget är otillräckligt.

Jag har erinrat om vad en av utskottets
talesmän tidigare sagt. Jag
skulle kunna göra andra erinringar och
påvisa, hurusom de värnpliktiga i år
varit inställda på att de nu skulle få
två kronor i penningbidrag. Nu blir så
icke fallet, och utskottet motiverar sin
ståndpunkt med statsfinansiella skäl.
Det är ju det gamla argumentet, som användes
hela tiden, att man skall suga
upp köpkraftsöverskott och se till att
budgeten blir överbalanserad. Men jag
har aldrig velat föreställa mig att detta
skulle ske på de värnpliktigas bekostnad.
Jag hade tänkt mig att de värnpliktiga
skulle vara en grupp som
skulle stå utanför detta, och jag kunde
aldrig tro att man bara för att slippa
betala ut 6% miljoner kronor från statskassan
skulle skära ned ett förslag, som
av många uppfattats som en realitet.
Den ekonomiska politik som vår statsledning
har fört, har sannerligen drabbat
våra värnpliktiga kanske i större
utsträckning än andra, beroende på vad
jag förut nämnt, nämligen att de medel
de ha icke äro stora under en
sysselsättning som icke är enbart rolig.
En värnpliktig vill, när han får sin
ledighet, gå ut på ett enklare nöje, och
detta är som bekant väsentligt dyrare
nu än tidigare.

Herr talman! Jag skulle kunna anföra
mer i denna sak men jag tycker icke att
det är nödvändigt just nu. Jag vill dock
som min mening säga, att ingenting inträffat
annat än att tiderna blivit sämre
och situationen svårare för de värnpliktiga.
Jag har därför icke haft anledning
att ändra den uppfattning jag hade när
jag motionerade och ber att få yrka bifall
till motionen 11:552.

Herr WARD: Herr talman! Det finns
väl ingen här i kammaren som inte
skulle vilja gå de värnpliktiga till mötes
och höja bidraget från en krona
50 öre, som nu är föreslaget, till två
kronor, men vi ha inom statsutskottet,
hur mycket vi än sympatisera med motionärernas
framställning, ansett, att
man just nu inte bör gå längre än till
en krona 50 öre på grund av det läge
som nu råder. Visserligen kan det sägas,
att i denna stora budget spelar den
merutgift av 6,3 miljoner kronor, som
ett bifall till ifrågavarande motion
skulle innebära, inte någon större roll,
men det ena hänger samman med det
andra, och man måste ta hänsyn till
sammanhanget även härvidlag. Nu få de
värnpliktiga i alla fall bidraget ökat med
en 50-öring, och jag vill för min del uttala
den förhoppningen, att del inte skall
dröja länge, förrän man kan gå upp till
det belopp som är föreslaget i motionerna.
Jag skulle i detta sammanhang
vilja fästa uppmärksamheten på ett ord
i utskottets motivering, nämligen ordet
»nu». Utskottet säger ju, att höjningen
nu bör begränsas till 50 öre per dag för
samtliga kategorier värnpliktiga. I detta
»nu» ligger underförstått, att man vid
första lägliga tillfälle bör ompröva denna
fråga, och jag kan försäkra, att vi
från vårt håll i statsutskottet inte då
skola resa några hinder mot en ytterligare
höjning av penningbidraget till
de värnpliktiga.

Herr GUSTAFSSON i Lekåsa: Herr
talman! Av formella skäl skall jag be
att få ändra mitt yrkande därhän, att
det yrkas, att riksdagen må med bifall
till motionerna 1:393 och 11:551, 1:394
och It: 552 samt med avslag å motionerna
11:530, sistnämnda motion i vad den avser
penningbidrag, samt 11:556 besluta,
att penningbidraget till de värnpliktiga
från och med den 1 juli 1948 skall höjas
med en krona

samt att i anslutning härtill utskottets

126

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Avlönings- m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln.

uttalande i första stycket å s. 3 erhåller
följande ändrade lydelse:

»Enligt 1945 ---— till stånd och att

höjningen bestämmes till en krona för
dag för samtliga kategorier värnpliktiga.
»

Herr DAHLGREN: Herr talman! Av
formella skäl ber jag att få ta tillbaka
mitt yrkande och förena mig med herr
Gustafsson i Lekåsa i hans senaste yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till det av herr Gustafsson i Lekåsa
under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Lekåsa begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 161, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Gustafsson i Lekåsa under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Gustafsson i
Lekåsa begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
109 ja och 43 nej, varjämte 8 av kam -

marens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Armén: Avlöningar till aktiv personal
m. fl.

Punkten 12 föredrogs; och yttrade
därvid

Herr BRÄNHOLM: Herr talman! Herr
Fröderberg och jag ha i en motion hemställt,
att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj:t begära utredning angående arvoden
till försvarets personal i arvodesbefattningar.
I motiveringen för sitt
avslagsyrkande, s. 36, säger utskottet,
att det skulle vara förenat med betydande
fördelar att under avsevärd tid
efter uppnådd pensionsålder uppbära
dylikt arvode och att några omständigheter
i övrigt av beskaffenhet att böra
medföra omprövning av dessa arvoden
icke förebragts. Med anledning av detta
uttalande av utskottet ber jag utöver
vad vi anfört i motionen få framhålla
några synpunkter, som föranlett oss att
väcka motionen.

Jag kan ju förstå, att då utskottet haft
så många stora försvarsfrågor att behandla
det legat nära till hands att hänföra
den fråga motionen avser till de
mindre, oviktigare frågorna. Enligt min
mening är den dock icke oviktig för
de personer den närmast gäller och
inte heller för försvaret. Då riksdagen
inrättade arvodesbefattningarna avsågs
därmed att vinna en betydande besparing
av statsmedel. Detta var förhållandet
då och några år framåt, så länge
befattningarna kunde besättas med pensionerade
underofficerare, i regel fanjunkare,
men nu ha förhållandena ändrats,
så att befattningarna numera i för

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25.

127

Avlönings- m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln.

varje år ökad omfattning måste besättas
med reservanställda, med värnpliktiga
officerare och underofficerare eller
med civil personal. Jag har skaffat mig
uppgifter rörande i vilken utsträckning
dessa arvodesbefattningar inom andra
och femte militärområdena för några
dagar sedan uppehöllos av pensionerade
underofficerare och av andra.
Inom andra militärområdet (Östersund)
finns det för närvarande 21 arvodister
av 39, alltså 54 % av hela antalet,
som äro pensionsavgångna, och i
femte militärområdet (Karlstad) 38 av
68, d.v. s. 56% av hela antalet, som äro
pensionsavgångna. Övriga, resp. 46 och
44 % av hela antalet, äro antingen reservanställda,
värnpliktiga officerare
eller underofficerare eller civila. Vakanserna
uppgå till resp. fem och sex
procent av hela antalet. Då dessa två
militärområden visa så stor överensstämmelse,
vågar jag antaga, att proportionen
mellan pensionsavgångna och
andra i stort sett är densamma inom
övriga militärområden i riket. Vad
sjätte militärområdet (Boden) beträffar,
lära, enligt vad som uppgivits för
mig, ett stort antal arvodesbefattningar
icke vara besatta med pensionsavgångna,
som riksdagen avsett, utan uppehållas
av reservanställda eller civila. Vakanserna
där äro också flera än i Östersund
och Karlstad, men jag kan för
dagen icke ange vakanssiffrorna. Vilka
kostnader staten åsamkas därav, att arvodesbefattningarna
icke i beräknad
omfattning kunnat besättas med pensionsavgångna,
vill jag belysa med
några få siffror och håller mig då till
förhållandena inom femte militärområdet.
En pensionerad fanjunkare har utöver
sin intjänta pension ett arvode av
230 kronor per månad, medan en reservanställd
fanjunkare kostar staten
405 kronor per månad och en värnpliktig
underofficer eller en civil 470
kronor per månad mera än en pensionsavgången.

I)å arvodesinstitutionen infördes,

kunde befattningarna besättas med
välkvalificerade krafter. Anledningen
därtill var väl närmast dels att när
pensionsåldern infaller så tidigt som
vid 50—55 års ålder tvingar försörjningsplikten
den pensionerade att
skaffa sig fyllnad till tjänstepensionen,
dels att det har sina svårigheter att
byta yrke, i vissa fall kanske underkasta
sig omskolning, vid 50 års ålder.
Det har därför varit naturligast, att
pensionärerna föredragit att stanna
inom försvaret, även om de erbjudna
villkoren icke varit alltför lockande.
Att så icke längre är förhållandet framgår
av de av mig nyss anförda siffrorna
från två militärområden. Jag vill tilllägga,
att inom femte militärområdet
voro för en vecka sedan fyra vakanta
arvodesbefattningar utannonserade,
men ingen sökande anmälde sig. Denna
utveckling är ju förklarlig såsom läget
nu är på den allmänna arbetsmarknaden.
Så lätt som det nu är för duktigt
folk att få relativt välavlönade platser,
är det att befara, att de mest kvalificerade
underofficerarna vid ingående
i pensionsåldern söka sig till civila befattningar,
bättre avlönade än arvodesbefattningarna.
En sådan utveckling är
otvivelaktigt till skada för försvaret,
och jag vågar påstå, att de pensionerade
med sin långa erfarenhet och inlevelse
i militära spörsmål äro de lämpligaste
på arvodesposterna.

Herr talman! Enligt min mening
måste riksdagen förr eller senare ta
ställning till denna fråga, .lag förstår
dock, att det är meningslöst att emot
ett enhälligt utskott framställa något
yrkande om bifall till motionen, varför
jag endast velat för kammaren anföra
några av de skäl, som enligt min mening
tala för en utredning i denna
fråga.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet i
punkten hemställt bifölls.

Punkterna 13 och 14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

128 Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Avlönings- m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln.

Punkten 15.

Marinen: Avlöningar till aktiv personal
m. fl.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
209 föreslagit riksdagen (punkt 15, s.
93—116) att

dels för budgetåret 1948/49 fastställa
de personalförteckningar för ordinarie
tjänstemän och för pensionerad personal
i arvodesbefattning vid marinen,
som i särskild ordning överlämnats till
riksdagen,

dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för marinens
anslag till avlöningar till aktiv
personal in. fl., att tillämpas under budgetåret
1948/49,

dels ock till Marinen: Avlöningar till
aktiv personal in. fl. för budgetåret
1948/49 anvisa ett förslagsanslag av
46 700 000 kronor.

I detta sammanhang har utskottet till
behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Anderson, Axel Ivar, (I: 395) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Ljungqvist och Skantze (II: 555) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta

1) om uppflyttning av chefen för konstruktionskontoret
å marinförvaltningens
skeppsbyggnadsavdelning och assistenten
därstädes till lönegrad Co 14,

2) att innehavarna av dessa beställningar
skulle benämnas förste marindirektör
och hänföras till kommendörs
tjänsteklass, 3) om uppflyttning av två
specialingenjörer till lönegrad Ca 33
samt 4) att 2 beställningar i lönegrad
Ca 29 för mariningenjör av 1. graden
ävensom två beställningar för specialingenjör
av 2. graden skulle utgå.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:364 och 11:521
samt 1:395 och 11:555

a) för budgetåret 1948/49 fastställa
de personalförteckningar för ordinarie

tjänstemän och för pensionerad personal
i arvodesbefattningar vid marinen,
som i särskild ordning överlämnats till
riksdagen;

b) godkänna av utskottet angiven
avlöningsstat för marinens anslag till
avlöningar till aktiv personal m. fl., att
tillämpas under budgetåret 1948/49;

c) till Marinen: Avlöningar till aktiv
personal m. fl. för budgetåret 1948/49
anvisa ett förslagsanslag av 46 700 000
kronor.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson,
Lindström, Andrén, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp och Holmström,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:395 och 11:555 ävensom med avslag
å motionerna I: 364 och II: 521

a) för budgetåret 1948/49 fastställa
de personalförteckningar för ordinarie
tjänstemän och för pensionerad personal
i arvodesbefattningar vid marinen,
som i särskild ordning överlämnats till
riksdagen, dock med de ändringarna
att vid mariningenjörkåren skulle tillkomma
2 beställningar i lönegraden
Co 14 och 2 beställningar i lönegraden
Ca 33 samt utgå 2 beställningar för mariningenjör
av 1. graden i lönegraden
Ca 29 och 2 beställningar för specialingenjör
av 2. graden i lönegraden
Ca 30;

b) godkänna — — — kronor

46 700 000;

c) till -—-- 46 700 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SKANTZE: Herr talman! Jag har
under denna punkt motionerat om en
viss förändring av några befattningar
inom mariningenjörkåren och ber nu
att med några ord få motivera detta.

I propositionen nr 209 har departementschefen
under denna punkt lämnat

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25.

129

Avlönings en

redogörelse för mariningenjörskårens
organisation och sammansättning
och föreslagit vissa smärre förändringar.
Man finner av den redogörelsen,
att frågan alltsedan 1942 års försvarsbeslut
hållits svävande i avvaktan på
resultatet av en hel rad utredningar,
som visserligen alla förordat en förbättrad
löneställning för mariningenjörerna
och inrättande av nya befattningar i
de högre lönegraderna, men vilkas förslag
hittills tyvärr inte lett till några
åtgärder. Departementschefen konstaterar
själv i propositionen, att följden
härav har blivit, att en avsevärd del av
personalen i ovisshet om kårens slutliga
organisation lämnat sina anställningar
i kåren, och antalet vakanser
uppgår för närvarande till inemot 30 %
av kårens samtliga beställningar. Detta
förhållande måste uppenbarligen betecknas
som synnerligen allvarligt.

På mariningenjörkårens personal vilar
ansvaret för marinmaterielens tekniska
utveckling, anskaffning och underhåll,
och det gäller betydande värden. Jag
erinrar om att för innevarande budgetår
anslaget till fartygsbvggnader uppgår
till omkring 30 miljoner kronor
och att anslaget till underhåll av fartyg
rör sig omkring 25 miljoner kronor.

Att det stora antalet vakanser måste
medföra betydande vådor är uppenbart.
Många viktiga arbetsuppgifter
måste eftersättas. För att de oundgängligen
nödvändigaste skola kunna tillgodoses,
har den kvarvarande personalen
måst belastas med en orimlig arbetsbörda,
varjämte ett flertal betydelsefulla
befattningar måste upprätthållas
på förordnande av för länge sedan
pensionerad personal. Vakanserna ha
uppkommit dels genom att personal i
mellanlönelägena lämnat sina befattningar
och gått över till privat tjänst,
dels genom att rekryteringen blivit alltmera
otillräcklig. En av de viktigaste
orsakerna härtill synes vara de otillfredsställande
bcford ringsutsikterna,
karakteriserade av ett i förhållande till

9—Andra kammarens protokoll 1948.

m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln.

kårens storlek alltför ringa antal beställningar
i de högre lönelägena. 1945
års försvarsutredning ville råda bot för
detta förhållande genom inrättande av
ett antal nya befattningar i de högre
lönelägena, men departementschefen
har, ehuru han vitsordat önskvärdheten
därav, med hänvisning till en nyligen
igångsatt utredning rörande löneställningen
för vissa högre statliga befattningar
tyvärr ytterligare uppskjutit
frågan.

Enligt min mening tarvar läget omedelbara
åtgärder, och jag har funnit
uppenbart, att vilket resultat den nämnda
utredningen än må komma till,
måste de åtgärder, 1945 års försvarsutredning
förordat i detta hänseende, anses
ofrånkomliga. I motionen har jag
därför, för att åtminstone ett första steg
i rätt riktning skulle tagas, föreslagit
inrättande av två befattningar i Co 14
och två befattningar i Ca 33 och samtidigt
indragning av två befattningar i
Ca 29 och två i Ca 30. Det rör sig alltså
inte om någon ökning av antalet befattningar,
och kostnadsökningen uppgår
endast till 14 000 kronor. Denna summa
bör ses mot bakgrunden av att vakanserna
inom kåren för närvarande innebära
en »besparing» på ca 350 000 kronor.
Utskottsmajoriteten har visserligen
funnit anledning understryka vikten
av att mariningenjörkåren utan alltför
stor tidsutdräkt tillföres ett antal beställningar
i högre lönegrader men har
tyvärr inte tagit konsekvenserna av
detta sitt uttalande. Sex ledamöter i utskottet
ha emellertid i en reservation
yrkat bifall till motionen i denna del.
Frågan kan synas obetydlig i det sammanhang
den i dag kommit på riksdagens
bord, men det gäller dock en åtgärd,
som skulle kunna bidraga till att
undanröja en ytterst allvarlig brist i
vårt nuvarande försvar och som i förhållande
till de värden, som för närvarande
äventyras, kräver kostnader av
synnerligen ringa storleksordning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bi Nr

25.

130 Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Försvarets materielanskaffning.

fall till den med 3) betecknade reservationen
av herr J. B. Johansson m. fl.

Häruti instämde herrar Skoglund i
Doverstorp, Ljungberg och Holmström.

Herr LINDHOLM: Herr talman! De
synpunkter, som herr Skantze anförde
på detta spörsmål, äro i stort sett riktiga.
Det är riktigt, som han säger, att
förhållandena inom mariningenjörkåren
äro allt annat än bra. Detta har ju
också vitsordats av utskottsmajoriteten.
Anledningen till att vi för tillfället inte
velat tillstyrka bifall till motionen är,
att dessa spörsmål för närvarande äro
föremål för utredning. Vi ha i anknytning
till den praxis, som alltid tilllämpas
i frågor av denna art, först
velat se utredningens resultat, innan vi
ta ställning till själva sakfrågan. Det är
också utskottsmajoritetens uppfattning,
att den utredningen bör ske så snabbt
som möjligt, och utskottets skrivning på
den punkten bör ju också bidraga till
att vi inom mycket begränsad tid få
tillfälle att ta ställning till hela detta
spörsmål. Som uttryck för en rent personlig
uppfattning vill jag säga, att jag
förväntar, att vi redan nästa år få tillfälle
att ta ställning till utredningens
resultat. Intill dess anser jag vi kunna
vänta, varför jag yrkar bifall till utskottsmajoritetens
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Punkterna 17—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5.

Försvarets materielanskaffning.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
162, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående vissa anslag till
materielanskaffning för försvaret för
budgetåret 1948/49 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2.

Allmänna synpunkter på materielanskaffningsanslagen.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
208 föreslagit riksdagen (punkt 2, s. 6
—10) att bemyndiga Kungl. Maj:t att
enligt de grunder, som i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den
9 april 1948 angivits, medgiva ändrad
disposition av behållningar å anslag till
anskaffning av materiel m. m. under
riksstatens fjärde huvudtitel.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.
I två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ewerlöf m. fl. (I: 368) och den
andra inom andra kammaren av herr
Skoglund i Doverstorp m. fl. (11:531),
hade i första hand hemställts, att riksdagen
utöver vad som av Kungl. Maj:t
föreslagits

a) ville till fördelning på sätt i motionerna
angivits för budgetåret 1948/49
bevilja i anslag

1) till armén, tygmateriel m. m., 27,4
milj. kr.,

2) till marinen 10 milj. kr.,

3) till vissa för försvaret gemensamma
ändamål 12,6 milj. kr.,

4) till byggande av befästningar och
skyddsrum 20 milj. kr.,

5) till anskaffning av utbildningsmateriel
och utbildningsanläggningar 6
milj. kr.,

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25. 131

6) till täckandet av kostnaderna för
bibehållande av 1947 års provisorium
beträffande utbildningstidens längd 12
milj. kr.,

7) till anordnande av efterutbildningsövningar
5 milj. kr.;

b) ville bemyndiga Kungl. Maj:t att
medgiva att beställningar enligt särskild
plan måtte få utläggas å materiel, befästningar
och skyddsrum intill ett belopp
av 87 miljoner kronor, att anvisas
å ordinarie stat under budgetåren
1949/50 och 1950/51;

i andra hand att riksdagen utöver
vad som av Kungl. Maj:t föreslagits

a) ville till fördelning på sätt i motionerna
närmare angivits för budgetåret
1948/49 bevilja i anslag

1) till armén: anskaffning av tygmateriel
m. m. 20,4 milj. kr.,

2) till marinen 7 milj. kr.,

3) till vissa för försvaret gemensamma
ändamål 12,6 milj. kr.,

4) till byggande av befästningar och
skyddsrum 10 milj. kr.,

5) till anskaffning av utbildningsmateriel
och utbildningsanläggningar 6
milj. kr.,

6) till täckandet av kostnaderna för
bibehållande av 1947 års provisorium
beträffande utbildningstidens längd 12
milj. kr.,

7) till anordnande av efterutbildningsövningar
5 milj. kr.;

b) ville bemyndiga Kungl. Maj:t att''
medgiva att beställningar enligt särskild
plan finge utläggas å materiel, befästningar
och skyddsrum intill ett belopp
av 107 miljoner kronor, att anvisas
å ordinarie stat under budgetåren
1949/50 och 1950/51.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att enligt de grunder, som
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 9 april 1948 angivits,
medgiva ändrad disposition av behållningar
å anslag till anskaffning av raa -

Försvarets materielanskaffning.

teriel m. m. under riksstatens fjärde
huvudtitel;

b) att motionen II: 136 icke måtte
av riksdagen bifallas;

c) att motionerna 1:368 och 11:531,
såvitt de avsåge anvisande av anslag
av 12 600 000 kronor till vissa för försvaret
gemensamma ändamål, icke måtte
av riksdagen bifallas;

d) att motionerna 1:371 och 11:534,
såvitt de avsåge materielanskaffning,
måtte anses besvarade med vad utskottet
i motiveringen anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Andrén,
Lundgren, Skoglund i Doverstorp och
Holmström, vilka ansett, att utskottets
hemställan bort hava följande lydelse:

»a) att---fjärde huvudtitel;

b) att —--riksdagen bifallas;

c) att riksdagen må med bifall till
motionerna I: 368 och II: 531, såvitt de
avse anvisande av anslag till vissa för
försvaret gemensamma ändamål, för
budgetåret 1948/49 under fjärde huvudtiteln
anvisa

1. till Försvarets sjukvårdsförvaltning:
Engångskostnader för anskaff ning

av sjukvårdsmateriel ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor,

2. till Försvarets sjukvårdsförvaltning:
Modernisering av röntgenapparatur
ett reservationsanslag av 700 000
kronor,

3. till Krigsmaterielverket: Anskaffning
av sprängämnen ett reservationsanslag
av 6 500 000 kronor,

4. till Försvarsstaben: Anskaffning
av signalmateriel m. in. ett reservationsanslag
av 2 020 000 kronor,

5. till Försvarsstaben: Anskaffning
av chiffreringsapparater ett reservationsanslag
av 199 000 kronor,

6. till Försvarsstaben: Ytterligare anskaffning
av krigskartor ett reservationsanslag
av 107 000 kronor,

7. till Försvarsstaben: Anskaffning
av radiomateriel ett reservationsanslag
av 1 924 000 kronor,

132

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Försvarets materielanskaffning.

8. till Armén: Engångskostnader för
anskaffning av veterinärmateriel ett reservationsanslag
av 150 000 kronor;

d) att---- anfört.»

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Under
hänvisning till vad som yttrades vid behandlingen
av statsutskottets utlåtande
nr 160 ber jag att få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkten 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten i.

Marinen: Fartygsbyggnader.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
208 (punkt 4, s. 13—17) föreslagit riksdagen
att dels besluta, att nybyggnad
och modernisering av fartyg för flottan
skulle äga rum i den omfattning, som
av departementschefen i förenämnda
statsrådsprotokoll angivits, dels ock till
Marinen: Fartygsbyggnader för nämnda
budgetår anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor.

Utskottet hade jämväl i detta sammanhang
förehaft de i punkten 2 ovan
omförmälda motionerna 1:368 och
II: 531.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) besluta att nybyggnad och modernisering
av fartyg för flottan skulle äga
rum i den omfattning, som av departementschefen
i statsrådsprotokollet över

försvarsärenden för den 9 april 1948
angivits;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 368 och II: 531, såvitt de avsåge fartygsbyggnader,
till Marinen: Fartygsbyggnader
för budgetåret 1948/49 anvisa
ett reservationsanslag av 20 000 000
kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Johan Bernhard Johansson,
Andrén, Lundgren, Skoglund i
Doverstorp och Holmström, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

a) besluta--- ■— 1948 angivits;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 368 och II: 531, såvitt de avsåge fartygsbyggnader,
till Marinen: Fartygsbyggnader
för budgetåret 1948/49 anvisa
ett reservationsanslag av 25 000 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Med hänvisning
till vad jag nyss sade ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Sedan överläggningen förklarats härmed
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 5.

Marinen: Anskaffning av artillerimateriel
m. m.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
208 (punkt 5, s. 18—23) föreslagit riksdagen
att dels till Marinen: Anskaffning
av artillerimateriel m. in. för

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25. 133

samma budgetår anvisa ett reservationsanslag
av 15 000 000 kronor, dels
ock bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å materiel
i den omfattning, som i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 9 april 1948 anförts.

I detta sammanhang hade utskottet
jämväl till behandling förehaft de ovan
under punkten 2) anmärkta motionerna
I: 368 och II: 531.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 368 och II: 531, såvitt de avsåge anskaffning
av artillerimateriel in. m. för
marinen,

a) till Marinen: Anskaffning av artillerimateriel
in. m. för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 15 000 000 kronor;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å artillerimateriel
m. m. för marinen i den
omfattning, som i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 9 april
1948 anförts.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Johan Bernhard Johansson,
Andrén, Lundgren, Skoglund i
Doverstorp och Holmström, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen må i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:368 och 11:531, såvitt de
avse anskaffning av artillerimateriel
in. in. för marinen,

a) till Marinen: Anskaffning av artillerimateriel
in. in. för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag av
18 000 000 kronor;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å artillerimateriel
m. in. för marinen i den
omfattning, som i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 9 april
1948 anförts, samt därutöver intill ett
belopp av ytterligare 10 000 000 kronor.

Försvarets materielanskaffning.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 6 och 7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Motioner om anslag till utbildningsma teriel

och utbildningsanläggningar.

I de förberörda båda likalydande
motionerna I: 368 och II: 531 av herr
Ewerlöf m. fl. och herr Skoglund i Doverstorp
m. fl. hade såsom ovan anförts
hemställts, bland annat, att riksdagen
måtte för anskaffning av utbildningsmateriel
och utbildningsanläggningar
för budgetåret 1948/49 anvisa ett anslag
av 6 000 000 kronor.

Utskottet hemställde,

a) att motionerna I: 368 och II: 531,
såvitt de avsåge anskaffning av utbildningsmateriel,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

b) att motionerna 1:368 och 11:531,
såvitt de avsåge utförande av utbildningsanläggningar,
icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Andrén,
Lundgren, Skoglund i Doverstorp och
Holmström, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:368 och 11:531
måtte för budgetåret 1948/49 anvisa

134 Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Försvarets materielanskaffning.

a) till Armén: Anskaffning av utbildningsmateriel
m. m. under fjärde huvudtiteln
ett reservationsanslag av
2 055 000 kronor;

b) till Marinen: Anskaffning av utbildningsmateriel
m. m. under fjärde
huvudtiteln ett reservationsanslag av
630 000 kronor;

c) till Armén: Utförande av vissa utbildningsanläggningar
m. m. under försvarets
fastighetsfond, arméns delfond,
ett investeringsanslag av 2 690 000
kronor;

d) till Marinen: Utförande av vissa
utbildningsanläggningar m. m. under
försvarets fastighetsfond, marinens delfond,
ett investeringsanslag av 670 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Med hänvisning till den betydelse,
som frågan om utbildningsmateriel
och utbildningsanläggningar har,
framför allt med det beslut som riksdagen
nu har fattat beträffande de
värnpliktigas utbildning, ber jag att få
yrka bifall till reservationen vid denna
punkt.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i denna punkt
gjorda hemställan dels ock på bifall till
den vid densamma fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Skoglund i
Doverstorp begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
8:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 162, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa byggnadsarbeten
för försvaret m. m.

Punkterna 3 och 6.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande nr 164, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
fortsatt disposition av vissa
äldre reservationsanslag under fjärde
huvudtiteln m. m.; och

första lagutskottets utlåtande nr 44,
i anledning av väckta motioner om utredning
angående ändringar i gällande
lagstiftning om registrering av brott och
förseelser.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25. 135

Lag om förstörande av vissa postförsändelser.

§ 8.

Lag om förstörande av vissa postförsändelser.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om förstörande av vissa postförsändelser,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 maj 1948 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 270, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande
vid propositionen fogade förslag
till

Lag om förstörande av vissa postförsändelser.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Postförsändelse, vars expediering inställts
med stöd av lagen den 9 januari
1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller
krigsfara m. m. och som, utan att
hänföra sig till något av domstol eller
annan myndighet avgjort mål eller ärende,
alltjämt befinner sig i myndighets
vård, skall förstöras.

2 §.

Konungen må, därest så av särskild
anledning finnes påkallat, förordna om
undantag från vad i 1 § stadgas.

3 §.

Närmare föreskrifter angående tilllämpningen
av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta
motioner, nämligen

inom första kammaren nr 426 av herrar
Bergh och Lundgren samt

inom andra kammaren nr 595 av herr
Ståhl m. fl. och nr 596 av herrar Lager
och Karlsson i Stuvsta.

Motionen I: 426 utmynnade i yrkande,
att propositionen måtte avslås.

I motionen II: 595 hemställdes, att
riksdagen med avslag å propositionen
måtte »besluta, att ifrågavarande av
myndigheterna under krigsåren beslagtagna
material måtte bevaras under betryggande
sekretess under femtio år,
varefter frågan om dess förstörande eller
bevarande, helt eller delvis, upptages
till förnyad prövning».

Genom motionen II: 596 hade väckts
förslag,

A. att riksdagen måtte för sin del antaga
ett av motionärerna framlagt förslag
till lag om arkiverande av vissa
postförsändelser,

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ville hemställa, att det material,
som med stöd av 1940 års tvångsmedelslag
insamlats av telefon- och telegramcensuren,
icke måtte förstöras
utan hänvisas till arkivering.

Utskottet hemställde,

A) att förevarande proposition, nr
270, måtte av riksdagen bifallas samt

B) att motionerna I: 426, II: 595 och
II: 596, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i sin motivering
anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ekströmer, Löthner, Ivar Nilzon, Österman
och Sveningsson, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen, med avslag å förevarande
proposition nr 270 och med
bifall ej mindre till motionen I: 426 än
även till motionerna II: 595 och II: 596
i vad de avsåge avslag å propositionen,
måtte för sin del antaga följande förslag
till

136 Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Lag om förstörande av vissa postförsändelser.

Lag om behandling av vissa postförsändelser.

1 §■

Postförsändelse, vars expediering inställts
med stöd av lagen den 9 januari
1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller
krigsfara m. m. och som alltjämt
befinner sig i myndighets vård, skall
tillhöra statsverket.

2 §.

Postförsändelse som i 1 § sägs skall
bevaras hos offentlig myndighet, Konungen
likväl obetaget att, därest så
med hänsyn till arten av viss försändelse
eller grupp av försändelser finnes
påkallat, förordna om dess förstörande.

3 §.

Närmare föreskrifter angående lagens
tillämpning meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1950.

B) att motionerna II: 595 och II: 596,
i den mån de icke bifallits genom vad
utskottet hemställt under A), måtte anses
vara därigenom besvarade.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr SVENINGSSON: Herr talman!
Vid behandlingen av detta ärende inom
första lagutskottet har jag anslutit mig
till den mening, som kommit till uttryck
i den till utskottsutlåtandet fogade reservationen.

När vi i utskottet övervägde, huruvida
detta av säkerhetstjänsten upplagrade
material skulle förstöras eller bevaras,
brännas på bål eller inte, kunde
jag för min del inte ha annat än sympati
för riksarkivets förslag, att det insamlade
materialet borde bevaras, så
att det kunde vara tillgängligt för framtida
forskare och vetenskapsmän.

Den kungl. propositionen är grundad
på den parlamentariska undersökningskommissionens
förslag. Det har dock

sagts, att detta förslag framkommit efter
mycket stor tveksamhet. Även om
den parlamentariska undersökningskommissionens
uppfattning att detta
material från säkerhetstjänstens alla
grenar men framför allt brevposten
saknar allt vetenskapligt värde är riktig
-— och till denna uppfattning har ju
utskottet anslutit sig — böra vi dock
inte glömma, att materialet i fråga insamlades
under en så allvarlig och för
landet på allt sätt riskfylld tid, att det
enbart ur denna synpunkt inte bör förstöras.

Det har sedan kriget slutade och även
dessförinnan fällts många hårda ord
om säkerhetstjänsten och den kontroll
över människorna, som bedrevs av
detta organ i samhället. Det förefaller
emellertid, som om man när man framfört
denna kritik har glömt den allvarliga
och riskfyllda situation, vari vårt
land då befann sig. Skulle meningen
med detta förslag vara, att man genom
att förstöra detta material skulle på något
sätt försöka utplåna bilden och minnet
av säkerhetstjänstens arbete och
uppgifter, tycker jag en sådan uppfattning
saknar allt berättigande. Även om
ett samhällets eget organ här har spionerat
på ett sätt, som inte kan vara tilllåtet
under normala förhållanden, är
detta ingenting att skämmas för, då det
var av nöden påkallat och det rådde
god enighet om att man i ett kritiskt
läge skulle ha detta system. Det måste
för lekmannen på detta område verka
rätt underligt, att man under krigsåren
gjorde så stora ansträngningar för att
samla in material, som visade vad människorna
under denna tid tänkte, talade
och uträttade.

Nu vill man att allt detta skall försvinna
på enklaste sätt. Det kan vara
riskfyllt att ha detta material kvar, menar
man, och vi skulle inte heller ha
råd att bevara detsamma. Kungl. Maj:t
har då funnit, att vissa delar av vad
man samlat in, såsom uppteckningar
av telefonsamtal och utskrifter av tele -

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25. 137

Lag om förstörande av vissa postförsändelser.

gram, kan förstöras utan någon särskild
lag men att en sådan behövs för
att man skall ha rätt att bränna postförsändelserna.
Som skäl till att man
inte kan bevara det som anses vara av
värde anför man, att det kan medföra
men för enskilda medborgare, om detta
material får användas på ett godtyckligt
sätt. Gentemot detta har man från
riksarkivets sida framhållit, att man
aldrig tidigare beaktat enskildas anspråk
på ett sådant sätt, att man beslutat
förstöra handlingar i offentlig
ägo. Riksdagen skulle således aldrig tidigare
haft ett liknande ärende till behandling.
Enbart av det skälet borde
man enligt min mening vara litet tveksam
och gå försiktigt fram i denna
fråga.

Jag instämmer för min del i den uppfattning,
som uttalats av olika remissinstanser,
att något större antal avsändare
eller adressater icke komma att
reklamera sina brev även om de få tillfälle
därtill. Dessa brev sakna i de flesta
fall all betydelse för båda dessa parter.
Man talar om att det skulle vara ett
brott mot gällande rättsgrundsatser, att
staten behåller postavsändarens och
postmottagarens tillhörigheter. Men det
måste väl vara ett lika stort brott mot
dessa rättsgrunder att förstöra alltsammans.
Jag tycker att utskottsmajoriteten
anfört en ganska stark motivering
för motionärernas och reservanternas
inställning till denna fråga genom sitt
uttalande på sidan 9 i utlåtandet. Jag
skall vid denna sena timme inte upptaga
tiden med att citera vad utskottet där
säger.

Jag vill, herr talman, bara till sist
säga, att trots att jag saknar alla formella
kvalifikationer att framföra vetenskapsmännens
och forskarnas synpunkter
på denna angelägenhet, tycker
jag ändå att riksarkivet både i sitt remissutlåtande
och vid föredragning i
utskottet genom en representant på ett
alldeles utomordentligt sätt framhållit
det insamlade materialets vetenskapli -

ga värde. När därtill, såsom vi visat
fram i reservationen, i gällande lagstiftning
finns garanti för att dessa
handlingar inte kunna utnyttjas till men
för enskilda personer ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr ÖSTERMAN: Herr talman! Utskottet
har som herr Sveningsson
framhållit tillstyrkt propositionen nr
270 med förslag om att de postförsändelser,
som tillvaratagits enligt lagen
av den 9 januari 1940, skola förstöras.
Eftersom jag är reservant emot detta
utskottets ståndpunktstagande skulle jag
vilja säga några ord, fastän jag i stort
sett kunde begränsa mig till att instämma
i vad herr Sveningsson har anfört.

De synpunkter, som varit vägledande
för mig vid mitt ställningstagande, äro
desamma som riksarkivet i sitt remisssvar
har redovisat, nämligen att detta
material kan ha ganska stor betydelse
ur historisk forskningssynpunkt och
även ur psykologisk-social synpunkt.
Inom utskottet gjorde sig den meningen
gällande, att detta material till stor del
skulle vara värdelöst och bestå av —
som det hette — bara skräp. Men å
andra sidan har ju parlamentariska undersökningskommissionen
inte på långt
när varit i tillfälle att taga del av hela
detta ganska betydelsefulla material.
När man på andra områden försöker att
samla dokument, som skola belysa denna
ur många synpunkter egenartade tid,
skulle det också vara inkonsekvent att
definitivt förstöra ett material, som är
så intressant och som kan ha sådan
betydelse. Jag vill i detta sammanhang
endast fästa uppmärksamheten på att
man i Finland har samlat just militärbrev
och sammanställt dessa i bokform
under titeln »Kompaniet som samhälle».

En stor del av de dokument det här
gäller, kanske många tiotusental, äro
just militärbrev. Inte minst ur psyko -

138 Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Lag om förstörande av vissa postförsändelser.

logisk synpunkt tror jag att detta material
är ganska värdefullt, därför att det
på sätt och vis utgör en test på en viss
grupp av medborgare under alldeles
särskilda och extraordinära förhållanden.
Jag föreställer mig att denna dokumentsamling
statistiskt sett också är
ganska representativ, därför att urvalet
av militärbrev i allmänhet skett ur den
synpunkten, att man har tagit ut bara
de brev, som kunde innehålla militärt
betydelsefulla meddelanden, som inte
borde komma till utomståendes kännedom.
Jag vill i detta sammanhang peka
på de intressanta undersökningar, som
lektor Cederblad har gjort just bland
de värnpliktiga.

Man kan ju invända, att det här ifrågavarande
materialet inte har insamlats
ur den synpunkten, att det skulle
bli föremål för forskning, utan mera
har framkommit som en biprodukt. Men
mot detta skulle jag vilja genmäla, att
det ofta händer att biprodukterna av en
verksamhet kunna vara lika värdefulla
om inte värdefullare än själva verksamheten.

De betänkligheter, som ha framförts
mot bevarandet av detta material, ha
ju framför allt tagit sikte på att den
enskildes rätt kan beröras, att brevhemligheten
kränkes och att förhållanden,
som inte böra komma till utomståendes
kännedom, skulle kunna bli offentliga.
Jag tror att man överskattar denna
fara, ty ett material som detta kommer
att falla under sekretesslagens bestämmelser,
enligt vilka materialet kan
undanhållas från offentligheten ända
upp till sjuttio år. Vederbörande avsändare
har ju även under viss tid möjlighet
att reklamera försändelserna.
Dessa möjligheter bör man ju begagna
sig av, om man känner sig osäker beträffande
följderna av sin litterära aktivitet.
Den som har en smutsig trasa
i denna byk och är bekymrad däröver
har ju under en viss tid en chans att
rädda undan densamma.

Med dessa ord vill jag ansluta mig till

det yrkande, som framförts av herr
Sveningsson, alltså om bifall till den
vid detta utlåtande fogade reservationen.

Herr LAGER: Herr talman! När man
försöker att väga de skäl, som anförts
i propositionen och utskottets utlåtande
för att förstöra det material, det här
gäller, mot de skäl, som riksarkivet anför,
och de skäl, som ytterligare kunna
anföras för att det icke bör förstöras,
så måste man säga, att de senare skälen
gott och väl väga upp de förstnämnda.

Som argument för att man skulle behandla
detta material på sätt som föreslås
i propositionen och utskottsutlåtandet
anföres för det första, att man
vill bevara själva principen för brevhemligheten.
Nu är ju den principen
emellertid bruten redan i och med att
man gav säkerhetspolisen i uppdrag att
bryta breven och titta igenom dem. Vidare
har ju denna respekt för det insamlade
materialet icke hållits vid makt
sedan lagens giltighetstid utgick. Om
jag inte minns alldeles galet publicerades
det för ett par år sedan en offentlig
utredning, där man redogjorde för den
tyska propagandaverksamheten i Sverige
under krigsåren, och i denna offentliga
utredning anfördes utdrag ur
de brev, som censuren hade samlat in.
Jag vill inte säga att man från statsmakternas
sida handlade oriktigt, när
man gjorde på det sättet. Tvärtom anser
jag att man handlade riktigt, och
det publicerade materialet gav en mycket
värdefull och intressant belysning
åt den tyska verksamheten på detta område
under kriget.

Det andra skälet som anförts är, att
det skulle kunna befaras, att brev som
samlats in användas för att skada enskild
person. Jag tror inte att det är
någon större risk att så sker. Om breven
bevaras och behandlas på det sätt

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25. 139

Lag om förstörande av vissa postförsändelser.

som föreslagits i den av mig jämte en
annan ledamot av kammaren väckta motionen,
böra sekretessbestämmelserna
skydda mot ett sådant förfarande med
materialet. Det material, som ligger i
dessa postsäckar, och de uppteckningar
av telefonsamtal och telegram som finnas
kunna väl inte vara viktigare och
värdefullare än t. ex. det material, som
i allmänhet ställes till offentligt förfogande
efter att ha varit hemligstämplat
under några årtionden, såsom
skriftväxlingar med främmande makter
o. s. v. Det förefaller mig som om man
överdrivit farhågorna för hur detta
material eventuellt skulle kunna missbrukas.

De skäl, som riksarkivet anfört för
bevarande av det av säkerhetspolisen
insamlade materialet — och riksarkivet
får väl ändå anses ganska sakkunnigt
då det gäller att bedöma vad som är
värdefullt ur forskningssynpunkt eller
inte — tycker jag äro mycket starka.
I det remissyttrande som riksarkivet
avgivit har materialet värderats mycket
högt. Riksarkivet framhåller, att de
omhändertagna breven utgöra ett »viktigt
och värdefullt material, som bör bevaras
för framtiden». Beträffande telegramkopiorna
och uppteckningarna av
de avlyssnade telefonsamtalen säger
man, att detta material »är av den
allra största betydelse för de nordiska
ländernas politiska historia under det
andra världskriget». Jag kan inte finna
annat än ,att när de sakkunniga inom
riksarkivet anse materialet så värdefullt
för den framtida historieforskningen,
kunna de skäl som anförts för att förstöra
materialet ej anses väga tyngre.

Vi ha i vår motion ganska kategoriskt
>rkat på att detta material skall arkiveras.
I den reservation som föreligger
har detta krav blivit något uppmjukat,
i det man menar att Kungl. Maj :t i vissa
fall skall kunna avgöra, om förstöring
skall ske. Då emellertid skrivningen i
reservationen är sådan, att den i stort
sett sammanfaller med det yrkande vi

framställt, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr MOSESSON: Herr talman! Jag
har givetvis all respekt för de vetenskapliga
institutioner och statliga myndigheter,
som yttrat sig i detta ärende,
liksom jag hyser respekt för reservanterna.
Och dock hyser jag inte den ringaste
tvekan om att det /är välbetänkt
att här följa första lagutskottets majoritet.
Jag vet inte om första lagutskottet
haft tillfälle att taga del av denna väldiga
samling. Men vi inom parlamentariska
undersökningskommissionen ha
ägnat ett mycket grundligt studium åt
detta. Och innan vi togo ställning till
frågan, hade vi fått del av vad både
riksarkivet och andra, som voro intresserade
i frågan, hade att säga.

Jag må som min mening — vilken
enhälligt omfattas av kommissionens
medlemmar — säga, att jag finner det
fullkomligt meningslöst att vi skulle ha
kvar denna mängd brev av alla möjliga
slag. De äro ju inte alls insamlade i avsikt
att få något begrepp om vad det
svenska folket i gemen tänkte vid denna
tid. Insamlingen har i stället gjorts
i syfte att söka skydda mottagarna eller
andra för sådana faror, som kunde komma
därav, att breven konnno adressaterna
till lianda. Dessa brev innehålla
ju allt möjligt, mest sådant som berör
personliga förhållanden och likgiltiga
förhållanden, men så ha breven stoppats
därför att det kanske skymtat fram
något, som man inte ansåg borde befordras
till adressaten. Det har sagts
vid något tillfälle om statsrevisorernas
arbete, att det är som när man letar
efter en knappnål i en höstack. Om jag
skulle använda den bilden i detta sammanhang,
skulle jag vilja säga, herr talman,
att jag inte anser det påkallat att
bevara denna förfärliga halmdös, bara
därför att det tilläventyrs finns några
knappnålar i den. .lag betvivlar verkligen,
att framtida forskare i dessa heka -

140 Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Lag om förstörande av vissa postförsändelser.

tomber av alla slags brev skola finna
något, som kan ha allmänt vetenskapligt
värde.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
kan för egen del i allt väsentligt ansluta
mig till det anförande, som herr
Mosesson nu hållit. Jag vill uttrycka min
tillfredsställelse över att första lagutskottet
vid sin behandling av detta ärende
inte fallit för locktonerna från riksarkivet.
Vi böra väl dock i vårt land
söka ådagalägga en viss återhållsamhet,
när det gäller att taga ställning till vad
som skall arkiveras eller icke arkiveras.
Vi få se till att vi sovra materialet, så att
inte arkivutrymmena bli alltför hårt ansträngda
genom att man bevarar sådant
som är mer eller mindre likgiltigt. Och
jag måste säga, herr talman, att jag tror
att dessa brev i stort sett utgöra ett
likgiltigt material. Med den erfarenhet
jag kunnat skaffa mig beträffande dessa
frågor har jag den bestämda uppfattningen,
att det är bra litet av historiskt
värde, som ligger i de något över 100
säckarna med dessa brev. Breven utgöra
till en tredjedel inrikes försändelser och
till två tredjedelar försändelser till utlandet.
Av de inrikes breven äro 98 procent
militärbrev. Det är brev, som unga
människor ute i beredskapen skrivit till
sina anhöriga. De ha råkat nämna en
militär hemlighet. De ha kanske sagt, att
här ligger så och så mycket trupper, de
och de trupperna ha kommit hit, nu
hålla vi på med de och de befästningsarbetena
o. s. v. Censurmyndigheten har
sett detta och ansett det alltför känsligt
alt vidarebefordra brevet. I de flesta
fall är det fullkomligt intresselösa brev.

Men det är en annan sak, som jag anser
är ännu viktigare i detta sammanhang,
och det är det sätt på vilket dessa
brev kommit i myndigheternas besittning.
Om man gör klart för sig de lagbestämmelser,
som ursprungligen gällt

för myndigheternas dispositionsrätt över
breven, är det svårt att förstå de reservanter
i utskottet, som nu fordra att
breven skola arkiveras. Kammarens ledamöter
måste komma ihåg, att denna
censurverksamhet reglerades av 1939 års
s. k. tvångsmedelslagstiftning. I denna
stadgades, att postförsändelser fingo fördröjas
eller innehållas. Vidare stod det
att beslut om fördröjning eller innehållande,
som meddelats på grund av lagen,
icke skulle äga giltighet längre än lagen
själv ägde bestånd. Och lagen ägde icke
bestånd längre än till den 1 juli 1945.
Om man då formellt följt lagens bestämmelse,
skulle man den 1 juli 1945 ha
vidarebefordrat de 95 000 innehållna
försändelserna till adressaterna. Vi
övervägde också mycket noga inom departementet,
om vi inte skulle göra
detta. Men så konstaterade vi, till en
början, att två tredjedelar av breven
voro adresserade till utlandet. De skulle
till olika länder ute i världen, till länder
där krigets förödelse gått fram och
där väldiga omflyttningar ägt rum. Man
måste säga sig, att större delen av breven
aldrig skulle komma fram utan
bara hamna någon annanstans och bli
förstörda där. Och vad beträffar alla de
inrikes militärbreven, så innehöllo de i
allmänhet dagsaktuella notiser, som inte
hade mycket värde. Det skulle bli ett
mycket stort arbete att leta reda på alla
adressater med de omflyttningar som
skett. Så småningom stannade vi vid
tanken, att det skulle vara tillräckligt
att tillgodose lagens bestämmelse genom
att häva beslaget och låta var och en,
som efterfrågade sina brev, få dem samt
i övrigt icke vidtaga några positiva åtgärder
i andra fall än då breven innehöllo
pengar eller värdesaker. Nu har
det under årens lopp varit ett ganska
litet antal personer, som vänt sig till
myndigheterna och frågat om de haft
några brev beslagtagna av censuren. Vid
dylika förfrågningar har man gått igenom
samlingen och överlämnat breven
till vederbörande.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25.

141

Lag

När man alltså bär denna juridiska
bakgrund till problemet, när det sålunda
bär är fråga om ett beslag, som
skulle ha hävts, och breven skulle ha
skickats vidare, hur kan man då komma
över till den andra ytterligheten?
När det nu ansetts olämpligt och opraktiskt
att skicka i väg breven, därför att
huvuddelen av dem skulle ha blivit obeställbara
och aldrig kommit fram, vill
man här i stället gå över till den andra
ytterligheten och säga, att vi skola arkivera
dem för all framtid. Jag har
mycket svårt att fatta logiken och konsekvensen
i en sådan inställning. Om
man inte till punkt och pricka kan infria
den tanke, som ligger bakom
tvångsmedelslagens bestämmelser, bör
man väl i alla fall försöka komma den
tanken så nära som möjligt. Detta måste
innebära, att sådana brev och försändelser,
som inte efterfrågas, böra förstöras.
Från denna uppfattning utgår
propositionen i detta ämne. Men för att
man inte oåterkalleligen skall så att
säga slå igen dörren ha vi infört en
2 § i denna lag, som säger, att »Konungen
må, därest så av särskild anledning
befinnes påkallat, förordna om undantag
från vad i 1 § stadgas».

När vi föreslogo denna paragraf, betraktade
vi den som en ren reservbestämmelse
för att man skulle kunna bevara
någon enstaka försändelse, som i
ena eller andra hänseendet kunde tänkas
ha intresse för framtiden. Ett av de
fall, som jag tänkte på, när denna proposition
skrevs, var exempelvis följande.
Om ett brev, som rör ett av de
tidigare tyska bolagen i Sverige och dess
förhållanden, blivit överlämnat till flyktkapitalbyrån,
skulle det vara föga ändamålsenligt
att någon skulle behöva
gå upp på flyktkapitalbyrån och riva ut
detta brev ur flyktkapitalbyråns samlingar
för att bestämmelsen formellt
skulle uppfyllas om förstörelse av alla
brev. Det var således närmast sådana
enstaka undantagsfall, som vi tänkte på,
när propositionen skrevs.

om förstörande av vissa postförsändelser.

Nu har utskottet genom sin skrivning
givit Kungl. Maj:t en, om jag så
får säga, vidgad tolkningsfullmakt. Utskottet
har härom anfört följande: »Undantagsstadgandet
torde av departementschefen
vara avsett att tillämpas
restriktivt. Därest det visar sig möjligt
att utan större kostnad åstadkomma
ett enkelt gallringsförfarande, har
utskottet emellertid intet att erinra
mot att från förstörelse undantagas
även försändelser vilka kunna antagas
ha betydelse för framtida forskning.»

För att det inte skall uppstå något
missförstånd mellan utskottets mening
och den tolkning därav, som jag för
egen del anser vara rimlig, vill jag här
deklarera min uppfattning i frågan.
Jag tolkar detta utskottets uttalande
som en fullmakt från utskottets sida till
Kungl. Maj :t, där utskottet visserligen
inte direkt uttalar önskemål om att det
skall ske en gallring i vidare mån än
Kungl. Maj :t tänkt sig, men där utskottet
säger att, om det vid närmare prövning
visar sig vara lämpligt att tolka
2 § vidare än vad Kungl. Maj :t avsett
i propositionen, så har utskottet ingenting
att erinra mot detta.

Till denna min tolkning vill jag lägga
den förklaringen, att jag personligen
tror, att det finns mycket små möjligheter
att utan en ganska stor insats av
både personal och tid samt en ganska
stor omgång verkställa ett sådant gallringsförfarande.
Även om man skulle
kunna göra detta, tror jag, att det skulle
komma fram bra litet av värde trots
allt det arbete, som i så fall blir nödvändigt.

Jag var tyvärr inte inne i kammaren,
niir debatten började, men enligt
vad som sagts mig framskymtade i herr
Sveningssons anförande den tanken, att
man genom eu åtgärd av detta slag avsåg
att dölja spåren efter säkerhetstjänstens
verksamhet. Denna lag skulle
således vara något slags led i eu strävan
från Kungl. Maj:ts sida att sopa
igen de spår, som finnas. Låt mig nu

142

Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Lag om förstörande av vissa postförsändelser.

betyga kammarens ledamöter, att en
sådan tanke faktiskt aldrig uppkommit
i min hjärna, när vi behandlat denna
fråga.

Gentemot vad herr Österman förklarade
i sitt anförande vill jag i detta
sammanhang säga, att även om detta
material kan betraktas som en biprodukt,
så tror jag ändå att man inte bör
gå den väg, som han förordade. Vi ha
under normala tider åtskilliga tusentals
brev här i landet, som visa sig
vara obeställbara. Det är emellertid
mig veterligen ingen, som kommit på
den idén, att vi i forskningens framtida
intresse skola arkivera sådana
brev.

Herr talman! Om kammaren följer
utskottet i denna fråga, tror jag för
min del, att kammaren fattar det klokaste
beslutet.

Herr LINDQVIST: Herr talman! Från
utskottets sida finns ingenting att erinra
mot den tolkning av utskottets
skrivsätt, som statsrådet Mossberg här
gjorde. Han har läst rätt, och han har
rätt tolkat vad vi ha velat yttra.

Herr Mosesson, som varit sakkunnig
i detta ärende, ställde till lagutskottet
den frågan, om utskottet varit i tillfälle
att granska vad som nu finns kvar av
brev o. d. Nej, herr Mosesson, vi ha
icke varit i tillfälle därtill. Vi diskuterade
verkligen en dag, om vi skulle
försöka oss på att göra några stickprov,
men vi komrno snart underfund med
att om vi det skulle gjort, hade detta
icke kunnat utföras på en dag, ja, icke
under en vecka, utan det skulle ha tagit
mycket lång tid i anspråk.

Kammarens ledamöter få på sidan 3 i
utskottets utlåtande en uppfattning om
vad det rör sig om i detta fall och vad
det är för någonting, som vissa herrar
nu vilja gömma på för framtiden. På
sidan 3 i utlåtandet står det, att det finns
icke mindre än 115 säckar vanliga brev
och brevkort, 4 säckar rekommendera -

de brev och 85 säckar korsband samt
dessutom utskrifter av i runt tal 8 000
telegram och 200 000 rapporter över
avlyssnade telefonsamtal. Det skulle således
icke ta så litet tid, om man skulle
granska allt detta. Såvitt jag vet, är det
väl endast Sandlerkommissionen -—- om
jag får kalla utredningen så — i vilken
herr Mosesson f. ö. varit med, som varit
i tillfälle att något litet titta på dessa
handlingar.

Vi ha förmånen att i första lagutskottet
ha en av ledamöterna i denna undersökningskommission,
och han har
omtalat för oss vad undersökningskommissionen
och dess kansli granskat.
Man har endast gjort vissa stickprov,
men man har därvid sett så mycket,
att man kunnat framlägga för Kungl.
Maj:t det förslag, som här föreligger.

Riksarkivet, vars yttrande Kungl.
Maj :t infordrat, har icke varit i tillfälle
att granska de föreliggande handlingarna.
Vi ha inom utskottet haft tillfälle
att fråga ett arkivråd i riksarkivet
varpå riksarkivet stödde sin uppfattning
i denna fråga, d. v. s. att ett
bevarande av dessa handlingar skulle
vara så värdefullt för den historiska
forskningen. Vi fingo då det svaret,
att det från riksarkivets sida endast var
fråga om antaganden, att det i dessa
handlingar kan finnas något värdefullt
att gömma under 70 år eller därutöver.

Vi inom utskottet frågade även detta
arkivråd om riksarkivets utrymmen. Vi
fingo då det svaret, att riksarkivets utrymmen
voro starkt begränsade, dock
icke så begränsade att det var alldeles
omöjligt att arkivera dessa handlingar.
Om alltså riksdagen skulle fatta ett beslut''
i enlighet med det yrkande, som
gjorts här av herr Sveningsson, får jag
som min personliga uppfattning deklarera,
att det visserligen icke är absolut
omöjligt för riksarkivet att arkivera
dessa handlingar, men det är i så fall
mycket sannolikt, att det inom kort
kommer en framställning från riksarkivet
om anordnande av bättre lokal -

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25.

143

Lag om förstörande av vissa postförsändelser.

utrymmen just för att arkivera dessa
handlingar.

Herr talman! Vi ha inom utskottet
vid granskningen av Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag kommit till den uppfattningen,
att Kungl. Maj:t har rätt i
denna fråga, d. v. s. att de ifrågavarande
handlingarna böra förstöras på
det sätt, som Kungl. Maj:t föreslagit.

Det skulle säkert vara mycket mer
att säga i denna fråga, men då klockan
snart går på midnatt och då något ytterligare
nytt icke lär kunna komma
fram, skall jag här icke vidare uppehålla
kammarens tid. Jag nöjer mig
med vad jag nu anfört och yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr STÅHL: Herr talman! I den
motion i denna fråga, som jag haft
äran frambära tillsammans med herrar
Wallentheim, Svensson i Stenkyrka,
von Friesen och Håstad, hade vi ställt
ett annat yrkande än det som nu framkommit
i reservationen. Jag tror emellertid,
att vi motionärer för vår del
kunna ansluta oss till reservanternas
yrkande. Detta beror därpå, att de synpunkter,
som vi framfört i vår motion,
i allt väsentligt skulle bli tillgodosedda
genom kammarens antagande av reservationen.

I anslutning till statsrådets och den
ärade utskottsordförandens anföranden
vill jag göra ett par reflexioner. Det
förefaller onekligen märkligt, att utskottets
ordförande -— om jag får herr
statsrådets tillåtelse att först börja med
utskottsordföranden — är så förfärad
av den materiella omfattningen av detta
material. Det gäller i detta fall 119
säckar post. Den som vet hur det ser
ut exempelvis i kungl. bibliotekets källare,
där man bl. a. förvarar varje tidnings
årslägg här i landet, och känner
till vilka kvantiteter det härvidlag blir
fråga om, måste säga, att det verkligen
icke är någon orimlighet att taga hand
om de nu ifrågavarande 119 postsäckarna.

Herr Lindqvist liksom herr statsrådet
förklarade, att riksarkivet icke kunnat
granska allt det material, som här
föreligger. Detta är alldeles självklart.
Ingen människa har kunnat göra detta.
Om så varit fallet, skulle vi aldrig ha
önskat, att materialet borde sparas. Det
är just för att reservera detta material
åt forskningen, som vi velat, att man
skulle låta bli att nu förstöra dessa
handlingar.

Jag måste bekänna, att jag är något
förvånad över statsrådets resonemang
i denna fråga. Han förklarade, att han
ville komma så långt som möjligt ifrån
de undantag, som tvångsmedelslagen
medförde, och att han fördenskull ville
förstöra resterna av tvångsmedelslagens
verkningar så fort som möjligt.
Jag förstår visserligen denna synpunkt,
men å andra sidan är det väl en helt
annan sak att förstöra exempelvis vanliga
obeställbara brev än att förstöra
hela detta material.

De nu ifrågavarande handlingarna
ha icke tillkommit av en slump, utan
de ha varit i hög grad omdiskuterade.
Jag tillåter mig påminna kammarens
ledamöter om den starka kritik, som
under en lång följd av år riktades mot
säkerhetstjänsten för att den lade beslag
på brev, som lämnade upplysningar
om allehanda ting. Nu har det, som
herr Österman här anförde, från riksarkivet
och andra forskningsinstitutioner
framförts en önskan om att de
skulle få kartlägga det material, som är
av intresse för forskningen. Jag vill i
alla avseenden ansluta mig till denna
uppfattning.

Jag vill i detta sammanhang även
anföra en annan synpunkt på just detta
spörsmål. Skulle det icke vara av
värde just för den omdiskuterade polisverksamheten
under kriget, om detta
material bevarades, så att det verkligen
skulle kunna klarläggas, hur säkerhetstjänsten
fungerade? Det kan enligt
min uppfattning icke alls vara
osannolikt, att ett sådant klarläggande

144 Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Lag om förstörande av vissa postförsändelser.

skulle innebära en rehabilitering på
lång sikt av denna verksamhet. I varje
fall är det ett legitimt intresse att få
objektivt klarlagt, hur säkerhetstjänsten
fungerat och i vad mån den ingripit
i enskilda människors liv och förhållanden.
Därjämte är det av vikt att
få kunskapsmaterial för att vi skola få
veta hur vi skola bära oss åt i en eventuellt
kommande, liknande situation;
detta för att de svagheter, som behäftat
säkerhetstjänsten, icke skola behöva
upprepas.

Herr Sveningsson antydde, att det i
detta fall skulle kunna vara ett intresse
för säkerhetstjänsten att få spåren
utplånade. Herr statsrådet anklagade
ju honom för att göra denna insinuation.
Enligt min uppfattning kan man
lika gärna vända på hela saken och
säga, att det borde vara ett intresse för
säkerhetstjänsten att få dessa spår bevarade,
så att man verkligen kan få
klarlagt vad som skedde under denna
tid.

Jag hyste, vilket jag gärna skall erkänna,
när jag skrev denna motion, tvivel
om jag över huvud taget skulle behöva
motionera just med tanke på bestämmelsen
i lagförslagets 2 §. När jag
nu hör statsrådets ytterst restriktiva
tolkning på den punkten, framstår detta
för mig som ett ytterligare skäl för
att man i denna fråga icke bör gå utskottets
väg utan följa reservanternas
linje.

Jag har tyvärr inte haft tillfälle att
ägna mig åt vetenskapliga studier i någon
högre grad. Jag har dock läppjat
så pass mycket på vetenskapen att jag
har klart för mig, hur inte minst vi här
i landet i otaliga fall måste beklaga, att
viktiga och värdefulla källor blivit förstörda.
Skola vi nu här i riksdagen
medverka till att förstöra det material,
som statsrådet Mossberg och herrarna
Mosesson och Lindqvist påstå icke är
av något intresse, men som i verkligheten
kan vara av ofantligt intresse och
kanske av stor praktisk betydelse?

Om man däremot ser på rättssäkerhetssynpunkten
så kunna vi nu, när vi
nu kommit till det nuvarande stadiet,
giva dem, som vilja ha sina brev tillbaka,
en frist och dessutom en garanti
på minst 70 år att ingenting olämpligt
skall yppas. Då är ju rättssäkerhetssynpunkten
till fullo tillgodosedd.

Härtill komma nu de forskningssynpunkter
och de praktiska samhällssynpunkter,
som här föreligga. Jag kan
inte förstå, varför riksdagen och statsmakterna
skola behöva ha så bråttom
med att förstöra ett sådant material som
detta. Jag tycker att alla skäl tala för
motsatsen. Jag vågar därför, herr talman,
hemställa om bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Herr Ståhl yttrar sig som om han ansåg,
att ett för vetenskapen och den
framtida historiska forskningen mycket
dyrbart material skulle gå förlorat, om
dessa postförsändelser förstördes. Jag
vill säga att jag har den bestämda uppfattningen,
att så icke kommer att bli
förhållandet. Jag undrar, om inte herr
Ståhl missuppfattat detta en smula.

Vi ha en grupp meddelanden från
censurverksamheten under kriget, som
verkligen innehålla ett mycket intressant
historiskt material, och det är de
telegram, som säkerhetstjänsten uppsnappat.
Framför allt gäller det den
tyska telegramtrafiken mellan Oslo och
Berlin, som transiterades genom vårt
land. Dessa telegram komma uppenbarligen
att vara av mycket stort intresse
för den framtida forskningen, och dessa
komma inte att förstöras. Dessa telegram
kunna bevaras utan att vi behöva
ha något stöd i lagstiftningen.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara försäkra herr
statsrådet och kammarens ledamöter,
att jag ingalunda missuppfattat detta.
I reciten till propositionen är det myc -

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25.

145

Lag om förstörande av vissa postförsändelser.

ket noga skilt på riksarkivets yttrande
beträffande de omhändertagna breven
och dess yttrande beträffande det övriga
uppsamlade materialet. Det är inte
möjligt, om man läser innantill, att göra
hopblandning av dessa saker.

Jag ber att få fästa statsrådets uppmärksamhet
på vad riksarkivet säger i
första meningen nederst på sidan 14 i
propositionen:

»De omständigheter, som här framhållits,
ådagalägga enligt riksarkivets
mening, att det hos säkerhetstjänsten
samlade, från trafikmedelskontrollen
härrörande materialet innehåller åtskilligt
av det allra största värde för framtidens
samhällsvetenskapliga och politiskt-historiska
forskning.»

Detta gäller breven. Det som gäller
telefon- och telegramcensuren återges
på annan plats.

Det kan alltså inte vara fråga om annat
än att riksarkivet har denna höga
värdesättning av brevmaterialet. Att sedan
statsrådet bär en annan värdesättning
av detta skall icke föranleda mig
att diskutera med honom härom. Yar
och en må ha sin uppfattning om detta.
Den auktoritet, som jag i detta fall måste
tillmäta det största värdet, är dock riksarkivet,
eftersom det representerar den
högsta vetenskapliga auktoriteten på
detta område.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag skall också be att med några
ord få motivera, varför jag fallit för
locktonerna från riksarkivet och, jag
vill tillägga, från rikets samtliga historiska
professorer, som gjorde enahanda
framställning då ärendet förra gången
behandlades; det var år 1946. Jag vågar
till och med, herr talman, fråga mig,
huruvida inte även herr statsrådet Mossberg
i viss mån fallit för dessa locktoner,
tv då man jämför propositionen
1946 och den nu föreliggande, finner
man, alt statsrådet i den senare uttryckligen
gjort undantag för det material,

10 — Andra kammarens protokoll 1!H8.

som efter vad vi alla numera veta blivit
bekant genom de svenska och norska
vitböckerna äger ett ojämförligt historiskt
värde, nämligen de transiterade
telegrammen och telefonsamtalen från
våren 1940.

Jag vill först förklara varför jag anser,
att det finns skäl att bevara det
material, som kan vara av historisktpolitiskt
värde, d. v. s. som, sammanställt
med material, som vi ännu inte
känna men som framtiden naturligtvis
kommer att leta fram, kan ge historiska
upplysningar om svensk, .nordisk och
europeisk politik under dessa spännande
år. Förhållandet är att vi, samtidigt
som vi nu äro beredda att förstöra detta
material — jag tänker då särskilt på
alla dessa telegram och telefonsamtal
där utlänningar varit med — ha tillfälle
att i Berlin undersöka det tyska
riksarkivets samlingar. Det är ett enastående
tillfälle för svensk historisk
forskning. Materialet omspänner tiden
ända från 1860 och fram till 1943, i
några fall ända till 1945. Det ger upplysningar
av utomordentligt värde för
svensk och nordisk historia, och det
ger också upplysningar — så mycket
är ju klart redan av vad vi erfarit här
i riksdagen — av stort värde från krigsåren.
Vad detta forskningsarbete kommer
att bringa i dagen veta vi inte nu,
men det vore ju ändå motsägelsefullt
att nu besluta att förstöra det jämförelsematerial,
som vi här ha och som kan
vara värdefullt som kompletterande
källor.

Å andra sidan ha vi här ett material
av helt annat slag. Det är dessa hundratusen
brev, av vilka inte mindre än en
tredjedel utgöres av inländsk korrespondens.
Det är huvudsakligen brev
från beredskapsfolket. Dessa brev äro
ju, herr statsråd, inte otillgängliga för
offentligheten. I den utomordentligt
grundliga undersökning, som Sandlerkommissionen
gjort, finner man vidlyftiga
smakbitar.

Nu kan man kanske säga, att det inte
Nr 25.

146 Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Lag om förstörande av vissa postförsändelser.

är av något intresse att läsa dessa brevutdrag
— de handla ju ofta om rena
vardagligheter — men om vi fingo läsa
sådana brev från 1808—1809 års krig,
så skulle vi finna att det var ett utomordentligt
värdefullt material. Vad veta
vi svenskar egentligen om hur gemene
man hade det förr i världen? Mycket
litet, herr talman! Den svenska krigshistoriens
arkivmaterial är enligt sakens
natur sedd från myndigheternas
och »herrarnas» synpunkt, som det
heter. Men hur krigsknektarna tänkte
och hade dej, exempelvis under trettioåriga
kriget, därom veta vi utomordentligt
litet. En egendomlig slump har
dock gjort, att material av snarlik natur
varit tillgängligt för den historiska
forskningen. Det är material från Erik
XIV:s tid. Erik XIV var en stor politiker
och krigsherre, och han ordnade,
kan man säga, en föregångare till den
nutida säkerhetstjänsten. Han hade sina
underrättelsemän och spioner ute i landet
och även i Tyskland, och åtskilliga
av de brev som dessa skrevo hem uppsnappades
med krigets rätt av danskarna.
Danska riksarkivet har sedan utgivit
dessa uppsnappade brev, vilka ge
en sällsynt intressant och levande skildring
av olika sidor i den tidens svenska
liv. Dessa upplysningar ha vi inte kunnat
få på andra vägar.

Om vi nu skulle ha en sådan samling
som dessa 30 000 brev från det svenska
krigsfolket från 1808—1809 års krig,
vilket utomordentligt värde skulle inte
detta ha! Det är först i våra dagar, som
den historiska forskningen och allmänbildningen
kommit så långt, att vi kunna
börja tränga in på djupet i den svenska
historien och utforska hur gemene
man hade det och hur folket såg på
saker och ting. Vi knnna studera detta
i den serie publikationer, som Nordiska
museet nu håller på att ge ut.

Jag kan inte finna annat än att det är
något av en kulturell trångsyn att inte
uppskatta värdet av detta material. Jag
skall inte gå in på den rättsliga sidan

av saken, ty det ha så många andra
gjort. Den är värd allt beaktande. Men
efter alla reklamationer är dock det
återstående materialet »herrelöst gods»,
och jag kan därför inte finna annat än
att övervägande skäl tala för reservationen,
till vilken jag ber att få yrka
bifall.

Herr LAGER: Herr talman! Jag vill
bara säga ett par ord som replik till
statsrådet Mossberg. Det enda bärande
skälet för att förstöra detta material
vore, att det inte fanns någon plats i
riksarkivet. Statsrådet var inne på det
när han talade om, att vi inte kunde
anstränga arkivhyllorna alltför mycket.
Sedan påpekade utskottets ordförande,
herr Lindqvist, att han hört sig för hos
riksarkivet. Man hade svarat, att man
visserligen hade trångt, men det var
inte värre än att man kunde ta emot
materialet i fråga. Därmed har, enligt
min mening, det enda sakliga skäl, som
kan anföras mot bevarandet av detta
material, fallit bort.

Vidare meddelade statsrådet Mossberg,
att en del av den korrespondens
som beslagtagits redan nu varit till
nytta. Han hänvisade till att det t. ex.
hos flyktkapitalbyrån fanns brev, som
man i fortsättningen ville bevara och
som självfallet haft ett visst intresse för
flyktkapitalbvråns arbete. Som jag
nämnde tidigare ha utdrag av sådana
brev utgivits i en särskild offentlig utredning.
Vad finns det nu som säger,
att detta materials användbarhet är uttömt
i och med att några brev utlämnats
till polisen och andra till flyktkapitalbyrån,
medan några blivit avtryckta i
en offentlig utredning? Är det inte litet
djärvt, herr statsråd, att påstå, att med
den utportionering som gjorts är allt
av nytta tillvarataget, och kvar är i huvudsak
endast intresselöst gods? Jag
skulle kunna tänka mig, att huvudparten
av det material, som är kvar, i framtiden
skulle kunna bearbetas från andra
utgångspunkter och ge mycket av värde.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

Nr 25.

147

Lag om förstörande av vissa postförsändelser.

Det är väl slutligen ändå en viss skillnad
på vanliga obeställbara försändelser,
som ingen kräver att de skola arkiveras,
och just dessa försändelser. Dessa
äro ju insamlade under en alldeles speciell
period i historien, som icke är
utan intresse för framtiden. Vidare äro
de insamlade efter speciella direktiv,
som givits till den personal, som haft
att utöva censuren. Som sådana äro de
självfallet av ytterligare värde ur forskningssynpunkt.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Sveningsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
och att kammaren sålunda
bifallit utskottets hemställan.

§ 9.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BOMAN i Kieryd, som anförde:
Herr talman! Vid voteringen angående
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande kom jag av misstag att

rösta nej. Jag skulle i stället ha röstat
ja, vilket jag härmed vill ha antecknat
till kammarens protokoll.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
30, i anledning av Kungl. >Iaj:ts proposition
med förslag till tryckfrihetsförordning
m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner;

statsutskottets utlåtande nr 192, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående lönereglering för övningslärare
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; första

lagutskottets memorial nr 46,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 39 i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i strafflagen,
in. in., dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ny strafflagstiftning för
krigsmakten, dels ock i dessa ämnen
väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast
egendom, m. in.;

nr 62, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för fortsättande
av fyraårsplaner för bygdevägar och
ödebygdsvägar;

nr 64, i anledning av väckta motioner
angående utredning av det statliga vägväsendets
organisation;

nr 65, i anledning av väckta motioner
angående statens övertagande av
vintervägunderhållet på vissa enskilda
vägar, som användas för allmän trafik;

148 Nr 25.

Måndagen den 21 juni 1948 em.

nr 66, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
in. in. av viss kronan tillhörig fast egendom;
samt

särskilda utskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 244, med förslag till ändringar i
regeringsformen och riksdagsordningen,
m. m., ävensom i ämnet väckta motioner.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från första lagutskottet:

nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
;

nr 344, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till kyrkolagen, m. in.;

nr 345, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 kap. 7 § rättegångsbalken
m. m.; och

nr 346, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till militär rättegångslag
in. m.; samt

från andra lagutskottet:

nr 338, i anledning av väckt motion
om viss reglerande lagstiftning beträffande
bil- och busslinjer;

nr 339, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall i
arbete, m. m.;

nr 340, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande ersättning
i vissa fall enligt förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, in. m.;
och

nr 341, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449) angående
dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, in. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.51 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1948
817113