1948 ANDRA KAMMAREN Nr 23 (Riksdagens protokoll 1948:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 ANDRA KAMMAREN Nr 23

5—9 juni.

Debatter m. m.

Sid.

Lördagen den 5 juni.

Interpellation av herr Hagberg i Malmö ang. tvättmedelsransoneringen
................................................ 9

Tisdagen den 8 juni.

Svar på fråga av herr Staxäng ang. anledningen till att mindre
svenska motorseglare blivit utestängda från kol- och kokstransporter
från polska hamnar................................ 44

Svar på interpellationer av

herr Senander ang. ny löne- och pensionsreglering för försvars väsendets

reserver .................................... 44

herr Vigelsbo ang. olägenheterna av att vägarna grusas vintertid 15
herr Vigelsbo ang. tillgodoseende av samhällsekonomiska intressen

vid vägbyggnadsprogrammens uppgörande ................ 19

Interpellation av herr Östlund ang. priskontrollnämndens beslut
om priserna å järnmanufaktur............................ 27

Onsdagen den 9 juni.

Svar på interpellationer av

herr Henriksson ang. försäljningen av Henkel-Helios-bolagen,

m. in............................................... 28

herr Jansson i Örebro ang. upptagande av driften vid AB Bofors
industrianläggning vid Svartå ...................... 41

Pappersskatt ............................................ 44

Motion om omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet . . 77

Motion om särskild kommission för krisadministrationens övervakande
.............................................. 94

Motion om viss utredning ang. järnbruksindustrien ............ 102

Motion om befrielse för egnahemsägare från skatt för familjebidrag 107
1—Andra kammarens protokoll 19''tS. Nr 23.

2 Nr 23. Innehåll.

Motion om viss ändring i semesterlagen...................... 108

Motioner om ändring av bestämmelserna om änkepension i lagen

om folkpensionering...................................... 110

Åtgärder för avhjälpande av bristen på jordbruksmaskiner och -redskap
.................................................. 111

Ang. protokollet för den 2 juni 1948 ........................ 113

Samtliga avgjorda ärenden.

Sid.

Onsdagen den 9 juni.

Bevillningsutskottets betänkande nr 48, ang. förslag till förordning

om pappersskatt .................................. 44

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, ang.

omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet ........ 77

— nr 11, ang. övervakande av krisadministrationen............ 94

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 11, ang.

fortsatt utredning av norrlandsproblemen.................. 102

— nr 12, ang. järnbruksindustrien, m. m................... .. 102

Utrikesutskottets utlåtande nr 12, ang. godkännande av varuutbytes överenskommelse

med Österrike.......................... 106

Statsutskottets utlåtande nr 135, ang. höjning av V a huvudtitelns

kommittéanslag........................................ 106

— nr 136, ang. omorganisation av justeringsväsendet m. m..... 106

—- nr 137, ang. anslag till kommunal upplysningsverksamhet .... 106

— nr 138, ang. stat för riksgäldsfonden...................... 106

—- nr 139, ang. anslag till oförutsedda utgifter................ 106

— nr 140, ang. vissa förändringar beträffande ordinarie befattningar
vid kommunikationsverken m. m................... 106

—• nr 141, ang. klassificering av trafikanstalterna vid post- och

telegrafverken samt statens järnvägar .................... 106

— nr 142, ang. teckning av aktier i Aktiebolaget Svenska godscentraler.
............................................. 106

— nr 143, ang. ombyggnad av Säffle kanal m. m............. 106

— nr 144, ang. anslag till förvärv av Bergslagernas m. fl. järnvägar
................................................ 106

Bevillningsutskottets betänkande nr 47, ang. ändring i vissa delar

av kommunalskattelagen................................ 106

— nr 49, ang. åtgärder för främjande av det frivilliga enskilda

sparandet ............................................ 106

— nr 50, ang. befrielse från skatt för familjebidrag, som utgår

till ägare av eget hem.................................. 107

Bankoutskottets utlåtande nr 40, ang. pensioner åt extra eldaren
vid riksdagshuset G. A. Gustafsson och städerskan därstädes
Hilda Kristina Nilsson.................................. 107

— nr 41, ang. ändrad lönegradsplacering av två befattningar vid

justitieombudsmansexpeditionen .......................... 107

— nr 42, ang. riksbankens sedelinlösningsskyldighet............ 108-

Innehåll.

Nr 23.

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 35, ang. ändring i lagen om semester 108

— nr 36, ang. förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete.................... 109

— nr 37, ang. rätten att anföra besvär över beslut av sjukvårdsberedningar
och sjukhusdirektioner........................ 109

— nr 38, ang. ändring i bestämmelserna om änkepension i lagen

om folkpensionering.................................... 110

— nr 39, om viss ändring i lagen om kommunala åtgärder till

bostadsförsörjningens främjande.......................... 110

Jordbruksutskottets utlåtande nr 38, ang. åtgärder till stödjande av

oljeväxt- samt lin- och hampodlingen m. m............... 110

— nr 40, ang. ändring i grunderna för försäkring med statsbidrag
mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar . . 110

— nr 41, ang. försäljning av vissa områden av Fagersånna Nol gården

nr 2 i Skaraborgs län............................ 110

— nr 42, om inrättande av en statlig fond för reglering av skador
genom naturkatastrofer.............................. 111

— nr 43, om åtgärder för tryggande av landets behov av frukt

och fruktprodukter medelst ökad och förbättrad inhemsk odling
m. m............................................. 111

— nr 44, om åtgärder för avhjälpande av bristen på vissa för

jordbruksdriften nödvändiga maskiner och redskap.......... in

— nr 45, ang. anslag till Alnarps lantbruks-, mejeri- och träd gårdsinstitut

m. m..................................... 113

— nr 46, om anslag till kapitalinvesteringar beträffande jordbruksdepartementet
........................................ 113

— nr 47, ang. anslag till jordbruksekonomisk undersökning m. m. 113

— nr 48, ang. bidrag till ersättning åt vissa förrättningsmän enligt
lagen om enskilda vägar............................ 113

— nr 49, ang. anslag till inlösen och iståndsättande av Bogesunds

egendom.............................................. 113

— nr 50, ang. bidrag till Norrlands trädgårdsskola i Söråker.. .. 113

Lördagen den 5 juni 1948.

Nr 23.

Lördagen den 5 juni.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 29
sistlidna maj.

§ 2.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter
samråd med talmannen i första kammaren
och talmanskonferensen får jag
med avseende å riksdagsarbetet under
återstoden av juni månad meddela följande.
Nästa vecka hålles arbetsplenum
endast onsdagen den 9 juni, alltså icke
lördagen den 12 juni. Under påföljande
vecka hålles arbetsplenum torsdagen
den 17 i stället för onsdagen den 16
juni. Följande arbetsplena bli lördagen
den 19, måndagen den 21 och lördagen
den 26 juni. Allt detta under förutsättning
att inga viktiga oförutsedda omständigheter
inträffa, som nödvändiggöra
annan anordning. Utöver dessa
arbetsplena, som här ha angivits, anordnas
givetvis bordläggningsplena i
erforderlig omfattning. Från och med
den 28 juni kunna arbetsplena förekomma
å vilka veckodagar som helst,
så länge arbetsmaterial föreligger.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg.

På begäran av landshövding Oscar
Lövgren intygas härmed att han från
den 9/6 t. o. in. den 30/6 1948 är förhindrad
till riksdagsarbete på grund av
sjukdom (bronchitis).

Stockholm den 3 juni 1948.

Carl Gentz,
överläkare.

Kammaren beviljade herr Lövgren
ledighet från riksdagsgöromålcn från

och med den 9 till och med den 30
innevarande månad.

§ 4.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 258, angående kostnader i samband
med Sveriges deltagande i vissa
internationella organisationer;

nr 283, angående godkännande av
protokoll rörande handeln mellan Sverige
och Polen under tiden 1 maj 1948
—30 april 1949;

nr 285, angående godkännande av ett
mellan Sverige och Norge träffat avtal
om vissa fiskerifrågor;

nr 286, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1948/49;

nr 288, angående anslag till administrationskostnader
för nordiskt ekonomiskt
samarbete;

nr 289, angående avtal rörande tillverkning
in. m. av flygmateriel;

nr 290, med förslag till förordning
om värnskatt på grund av 1948 års
taxering; och

nr 291, angående godkännande av
överenskommelse rörande varuutbytet
mellan Sverige och Norge.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Föredrogos följande till kammaren
inkomna protokoll:

År 1948 den 4juni sammanträdde kamrarnas
valmän för att jämlikt §§ 71 och 73
riksdagsordningen utse dels riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1948—1951 efter herrar I. Rooth
och A. Andersson, vilka voro i tur att
avgå, dels ock suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank; och

Nr 23.

Lördagen den 5 juni 1948.

befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1948—1951:

herr Rooth, Ivar, riksbanksdirektör,
med 29 röster, herr Andersson, Allan,
ledamot av riksdagens andra kammare,
med 29 röster;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val
under år 1949 försiggått:

herr Bergvall, John Helmer, ledamot
av riksdagens första kammare, med 29
röster,

herr Andersson, Olof, ledamot av
riksdagens andra kammare, med 28
röster,

herr Åkerlund, Henrik, fil. lic., med
26 röster.

Oscar Olsson. O. Malmborg.

J. B. Johansson. J. H. Johansson.

År 1948 den 4 juni sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1948—1951 efter herrar
E. G. E. Eriksson och A. W. Strand,
vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter
för riksdagens fullmäktige i
nämnda kontor; och befunnos efter valens
slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1948—1951:

herr Eriksson, Ernst Gustaf Eugén,
ledamot av riksdagens andra kammare,
med 28 röster,

herr Strand, Axel Wilhelm, ledamot
av riksdagens första kammare, med 28
röster;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val
under år 1949 försiggått:

herr Falla, Gunnar, ledamot av riksdagens
andra kammare, med 28 röster,
herr Nilsson, Gustaf Valdemar, ledamot
av riksdagens andra kammare, med
25 röster,

herr Svensson, Gustav Hjalmar, ledamot
av riksdagens andra kammare, med
25 röster; sedan ordningen mellan dem
av suppleanterna, som vid valet erhållit
lika antal röster, blivit genom lottning
bestämd.

Oscar Olsson. O. Malmborg.

J. B. Johansson. J. H. Johansson.

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag till dels förordnanden för
de valda dels ock skrivelser till
Konungen med anmälan om de försiggångna
valen.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 275, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område;
och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 287, med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
in. in.

§ 7.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 580 av herr Hansson i Skegrie;
samt

nr 581 av herrar Hansson i Skegrie
och Persson i Svensköp;

till bankoutskottet motionen nr 582
av herr Mattsson m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen
nr 583 av herr Dahlgren och fru
Linderot; samt

Lördagen den 5 juni 1948.

Nr 23.

till statsutskottet motionerna:
nr 584 av herr Senander m. fl.; och
nr 585 av herrar Vtbult och Svensson
i Ljungskile.

§ 8.

Föredrogs den av herr Johnsson i
Kastanjegården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående ombyggnaden av Blekingejärnvägarna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9-

Föredrogs den av herr Edberg vid
kammaren^ nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående ändrade grunder
för flottningslagstiftningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtande nr 12, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av varuutbytesöverenskommelse
mellan Sverige och
Österrike;

statsutskottets utlåtanden:
nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/48
till ytterligare medel till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga under
V a huvudtiteln;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av justeringsväsendet in. m.;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till kommunal upplysningsverksamhet; nr

138, i anledning av Kungl. Maj:ts

förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1948/49;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda förslag
om anslag för budgetåret 1948/49 till
oförutsedda utgifter;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken in. in. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående klassificering av
trafikanstalterna vid post- och telegrafverken
samt statens järnvägar;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till teckning av aktier i
Aktiebolaget Svenska godscentraler;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ombyggnad av
Säffle kanal m. in.;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1948/49 till förvärv av Bergslagernas
m. fl. järnvägar;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om pappersskatt, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 49, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för främjande av det
frivilliga enskilda sparandet; och

nr 50, i anledning av väckt motion
om befrielse från skatt för familjebidrag,
som utgår till ägare av eget hem;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om pensioner åt extra eldaren vid riksdagshuset
G. A. Gustafsson och städerskan
därstädes Hilda Kristina Nilsson;

Nr 23.

Lördagen den 5 juni 1948.

nr 41, i anledning av framställning
från justitieombudsmannen om ändrad
lönegradsplacering av två befattningar
vid justitieombudsmansexpeditionen;
och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med
guld;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om
semester;

nr 36, i anledning av dels väckta motioner
om vissa ändringar i lagen den
29 juni 1946 om förlängd semester för
vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete, dels ock
väckta motioner angående en översyn
av samma lag;

nr 37, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om rätten
att anföra besvär över beslut av
sjukvårdsberedningar och sjukhusdirektioner; nr

38, i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelserna
om änkepension i lagen om folkpensionering;
och

nr 39, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen den 10 juli 1947
om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring i grunderna
för försäkring med statsbidrag
mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa områden av kronoegendomen Fagersånna
Nolgården nr 2 i Skaraborgs
län;

nr 42, i anledning av väckt motion
om inrättande av en statlig fond för
reglering av skador å privat eller kommunal
egendom genom naturkatastrofer; nr

43, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för tryggande av landets
behov av frukt och fruktprodukter
medelst ökad och förbättrad inhemsk
odling, m. m.;

nr 44, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för avhjälpande av
bristen på vissa för jordbruksdriften
nödvändiga maskiner och redskap;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
för budgetåret 1948/49 m. in.;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar; nr

47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till jordbruksekonomisk
undersökning m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till bidrag
till ersättning åt vissa förrättningsmän
enligt lagen om enskilda vägar;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till inlösen
och iståndsättande av Bogesunds
egendom; och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till bidrag
till Norrlands trädgårdsskola i Söråker.

i 11.

Avlämnades följande motioner, nämligen
av:

herr Thorell m. fl., nr 586, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
261, angående vissa frågor rörande
skärgårdstrafiken; och

herr Pettersson i Dahl m. fl., nr 587,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 268, med förslag till lag om

Lördagen den 5 juni 1948.

Nr 23.

Interpellation ang. tvättmedelsransoneringen.

dyrtidstillägg för år 1948 å folkpensioner
m. in.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12.

Interpellation ang. tvättmedelsransoneringen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HAGBERG i Malmö, som anförde:
Herr talman! Tvål och tvättmedel
äro underkastade ransonering enligt
av statens livsmedelskommission
utfärdade föreskrifter. Undantag från
ransoneringen gäller endast varor med
en fetthalt, understigande 10 %, eller
varor med högre fetthalt, tillverkade av
sekunda råvaror. För närvarande förekommer
en omfattande import av
engelsk tvättvål, tillverkad av prima råvaror
och hållande en fetthalt, som
uppgår till 63—68 %. För denna importerade
tvål har statens livsmedelskommission
medgivit, att varan får försäljas
kupongfritt. Detta innebär, att,
medan den importerade varan icke är
underkastad ransonering, äro motsvarande
produkter av inhemskt ursprung
kupongbelagda. Följden härav har blivit,
att allmänheten vid sina inköp av
tvättvål uteslutande efterfrågar den utländska
kupongfria varan — den
engelska tvålen är av god kvalitet och
kan även användas som toalettvål —
medan efterfrågan på den svenska kupongbelagda
tvättvålen minskats och
försäljningen av de svenska kupongfria
produkterna, som icke äro jämförliga
i kvalitet, så gott som avstannat.
De svenska fabrikanterna ha härav lidit
ekonomiskt avbräck i sin rörelse.

Ur allmänhetens synpunkt har (Jet
givetvis varit välkommet, att de hittillsvarande
knappa ransonerna av tvål och
tvättmedel kunnat utökas och att hushållen
fått ökad tillgång på dessa varor.
Detta hade emellertid kunnat ske

antingen genom ökning av tilldelningen
på kupongerna eller, om så befunnits
möjligt, genom ransoneringens hävande
helt eller delvis.

Med stöd av ovanstående anhåller jag
om andra kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få rikta följande
interpellation:

1. Anser herr statsrådet, att livsmedelskommissionens
åtgöranden i denna
sak stå i överensstämmelse med de principer
om likaberättigande, som uppbära
svensk lagstiftning och vilka även böra
gälla i fråga om ransoneringssystemet?

2. Har herr statsrådet för avsikt att
vidtaga åtgärder för åstadkommande av
rättelse?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse till Konungen, nr 270, i anledning
av Ivungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om
kommunalstyrelse på landet m. in.,
ävensom i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löneklassplacering
av vissa fänrikar;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utbyggnad
av stäten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m.;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa decentraliserings-
och förenklingsåtgärder inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
såvitt angår punkterna 1 och 2 i
propositionen;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående radarutrustning
för statens isbrytarfartyg;

Nr 23.

Lördagen den 5 juni 1948.

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse till
Åkrokens vägsamfällighet av en lantförsvaret
tillhörig bro över Kalix älv;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/48
till flyttning av vissa drivmedelscisterner
på Gotland;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till sprängämnesinspektionen; nr

258, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1948/49 till avlöningar vid
universiteten i Uppsala och Lund m. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till folk- och småskoleseminarierna; nr

260, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel m. m.,
såvitt propositionen avser anslagsfrågor; nr

261, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till utbildning av tandläkare
in. in.;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
fabrik för tillverkning av syntetiskt
gummi;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ackord i fabrikören Carl Johan Carlssons
i Nyland konkurs;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till undersökningar rörande
levnadsvillkor och hushållsvanor; nr

268, i anledning av Kungl. Maj.ds
proposition angående försäljning av
vissa fastigheter i Skara och Lund; och

nr 269, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

från bankoutskottet:
nr 246, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av tjänste-
och familjepensioneringen för personal
vid Bergslagernas och därmed
samförvaltade järnvägar i anslutning
till järnvägarnas förstatligande;

från första lagutskottet:
nr 275, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 111 § byggnadslagen
dels ock i ämnet väckt motion;
från andra lagutskottet:
nr 271, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, dels ock i ämnet
väckt motion;

från jordbruksutskottet:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 264, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inrättande av en
fiskeristyrelse med statens fiskeriförsök
m. in. jämte i ämnet väckta motioner; nr

265, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående jordbruksförsöksverksambetens
organisation in. in., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utbyggnad av
lantbruks-, veterinär- och skogsliögskolorna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

273, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln punkten 54)
Bidrag till hushållningssällskapen: Avlörningar,
punkten 55) Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader och
punkten 107) Arrendenämnder, jämte
i anslutning därtill väckta motioner;
och

Tisdagen den 8 juni 1948.

Nr 23.

Svar på fråga ang. anledningen till att mindre svenska motorseglare blivit ute stängda

från kol- och kokstransporter från polska hamnar.

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till lantmäteristyrelsen
och lantmäterikontoren
i länen för budgetåret 1948/49 jämte
i ämnet väckta motioner; samt

från sammansatta första lag- och jordbruksutskottet:
nr 276, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om sambruksföreningar m. m.,
i vad avser förslaget till lag om ändrad

lydelse av 5 § lagen den 21 december
1945 (nr 805) om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 8 juni.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 1 och
den 21 innevarande juni.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att banktjänsteman Seth Molander på
grund av ischias är oförmögen till arbete
fr. o. m. den 5/6 t. o. in. den 19/6 1948,
intygas.

Stockholm den 5/6 1948.

Wilhelm Rasch
leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Molander
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den'' 5 till och med den 19
innevarande juni.

§ 3.

Svar på fråga ang. anledningen till att
mindre svenska motorseglare blivit utestängda
från kol- och kokstransporter
från polska hamnar.

1 Jtr protokollet för den 9 juni 1948, s.
113.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som
anförde: Herr talman! Herr Staxäng har
frågat mig

dels av vilken anledning svenska motorseglare
under 400 ton dead-weight
vore utestängda från kol- och kokstransporter
från polska hamnar,

dels ock om jag vore beredd att medverka
till en rättelse av ifrågavarande
förhållande till förmån för våra svenska
motorseglare.

Med anledning härav får jag meddela
följande.

Före kriget användes små motorseglare
(under 400 ton) för transport av
kol och koks från Polen endast i förhållandevis
ringa utsträckning. Säkerligen
översteg antalet små fartyg icke
5 procent av totala antalet fartyg fraktade
för kol och koks.

Redan vid början av kolexporten från
Polen hösten 1945 opponerade sig de
polska exportörerna mot att man från
Sverige insatte allenast mindre fartyg,
då de mindre fartygen sänkte hamnar -

Nr 23.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Svar på fråga ang. anledningen till att mindre svenska motorseglare blivit ute.

stängda från kol- och kokstransporter från polska hamnar.

nas kapacitet. Detta gällde särskilt Danzig
och Gdynia. När utskeppning av
kol och koks från vissa mindre polska
hamnar kunde börja, gjordes en överenskommelse,
enligt vilken de mindre
fartygen om möjligt skulle hållas undan
från Danzig och Gdynia ävensom från
Stettin samt koncentreras till de mindre
hamnarna. På grund av skeppningarna
över dessa mindre hamnar kan man
alltjämt importera kol från Polen på
mindre fartyg. Sålunda har för april
och maj i år för befraktning anmälts
sammanlagt 87 fartyg under 400 ton —
varav 65 motorseglare — för lastning
av kol och koks i polska hamnar, motsvarande
cirka 12 procent av det totala
antalet för samma tid och ändamål för
befraktning anmälda fartyg. De mindre
fartygens andel är således nu betydligt
större än före kriget.

Sjöfrakten för de mindre fartygen är
redan i och för sig högre än för de
större. Enligt gällande tariffer utgör sjöfrakten
för en motorseglare om 300 ton,
som går i ballast från Oskarshamn till
Gdynia och med kol tillbaka till Oskarshamn,
22 kronor 63 öre per ton,
medan sjöfrakten för ett fartyg om 1 500
ton, som går i ballast från Oskarshamn
till Gdynia och med kol tillbaka till
Oskarshamn är 13 kronor 87 öre per
ton. Härtill kommer, att de mindre fartygen
nu nästan uteslutande segla i ballast
till Polen, medan de större fartygen
oftast gå med last. I sistnämnda fall
bortfaller ballasttillägget, varigenom sjöfrakten
för deras del ytterligare reduceras.

Av det nu anförda framgår, att det
icke kan anses vara något allmänt intresse
att för kolimporten från Polen
sätta in alltför många fartyg under 400
ton dead-weight och att åtgärder för
att de mindre motorseglarna erhålla
större andel av den polska kol- och
koksimporten än nu är fallet icke lämpligen
böra vidtagas.

Vidare yttrade:

Herr ST AXÄNG: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet få
framföra mitt tack för de upplysningar
statsrådet lämnat i anledning av mina
frågor. Det är dock att beklaga, att
statsrådet efter sin relation av förhållandena
icke ansett sig kunna avgiva
något positivt svar på den sista frågan.
Jag vill knyta några kommentarer till
det lämnade svaret.

Statsrådet framhåller, att före kriget
användes små motorseglare för transport
av kol och koks från Polen endast
i förhållandevis ringa utsträckning, och
tillägger, att antalet små fartyg säkerligen
icke översteg 5 procent av totala
antalet fartyg fraktade för kol och koks.
Vidare framhåller statsrådet, att de
polska exportörerna redan vid början
av kolexporten från Polen hösten 1945
opponerade sig mot att man från Sverige
insatte allenast mindre fartyg, då
de mindre fartygen sänkte hamnarnas
kapacitet. Härtill vill jag anmärka, att
det angivna procenttalet beträffande
mindre fartyg nu icke direkt kan läggas
till grund för en jämförelse. Vi
känna ju väl till att en stor del av dessa
fraktbåtar gingo på andra håll. De
gingo sålunda direkt på Tyskland och
en del av de polska kolen gingo även
över tyska hamnar. Det är alldeles rikrikt,
som statsrådet säger, att vid början
av denna export efter kriget från de
polska kolexportörernas sida framhölls
svårigheten att betjäna de mindre fraktbåtarna.
Men det berodde också på att
hamnarna, särskilt Danzig och Gdynia,
voro sönderbombade och hade ganska
svag lastningskapacitet. Därtill kom att
de ryska myndigheterna förbehöllo sig
rätt att sätta in en del egna större lastångare,
varigenom det blev mycket svårare
att kunna betjäna och lasta de
mindre fraktbåtarna. Men sedan blev

Tisdagen den 8 juni 1948.

Nr 23.

Svar på fråga ang. anledningen till att mindre svenska motorseglare blivit ute stängda

från kol- och kokstransporter från polska hamnar.

det så, som herr statsrådet framhåller,
att allt eftersom de mindre hamnarna
blevo lastningsdugliga blev det lämpligt
för dessa mindre fraktbåtar att anlöpa
dem, och då har faktiskt läget blivit något
omkastat. De erinringar som i början
av exporten gjordes från de polska
exportörernas sida ha därför numera
icke samma berättigande. Enligt uppgifter
som jag fått från Sveriges segelfartygsförening
har det nu från polsk
sida gjorts förfrågningar, varför detta
mindre tonnage icke kommer till de
polska hamnarna för lastning.

Det nämnes i svaret att antalet motorseglare,
som under april—maj anmälts
för lastning av kol och koks i polska
hamnar, utgjorde 65 stycken. Det är
emellertid att märka, att under april
månad förelåg icke nuvarande förbud
för motorseglare, och under maj var det
enligt uppgifter som jag fått endast 19
motorseglare som fingo möjlighet till
befraktning. Det är riktigt, som statsrådet
framhåller, att fraktsatserna äro
högre för motorseglarna. Det är som bekant
olika fraktskalor, och det blir en
viss fördyring vid befraktning med motorseglare.
Men jag vill meddela, att
från segelfartygsföreningens sida gång
på gång och inte minst i år framhållits
för både bränslekommissionen och trafikkommissionen
att man är villig att
diskutera fraktsatserna, om de nu skulle
utgöra något hinder.

Jag har fått mina uppgifter från segelfartygsföreningen,
medan statsrådet,
enligt vad jag förstår, byggt sitt svar
på uppgifter från bränslekommissionen
och trafikkommissionen. Men jag kan
inte frånkänna de uppgifter jag fått bevisvärde.
Här föreligga faktiskt olika
uppgifter, och jag tror, herr statsråd,
att denna fråga icke är slutgiltigt behandlad
med statsrådets svar i dag. Jag
vill sålunda framhålla önskvärdheten
av att det blir möjligheter till överläggningar
inför statsrådet, där dessa nä -

ringsidkare i närvaro av representanter
för kommissionerna få lägga fram
sina synpunkter. Jag är övertygad om
att det därvid skall finnas möjligheter
att åstadkomma en rättelse av de förhållanden,
som jag med mina frågor
har påtalat.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Vad som varit avgörande för
mitt ganska restriktiva svar har varit
den omständigheten, att det är en så
väsentlig skillnad i fråga om fraktkostnaderna
mellan de små och de större
båtarna. Skillnaden har uppgått till 8—
9 kronor per ton. Det är klart att just
fraktkostnaderna spela en stor roll i
våra försök att hålla prisläget på den
viktiga bränsleposten kol och koks
inom rimliga gränser. Skulle det nu vara
så att den redarorganisation som svarar
för de mindre fartygen är benägen
att resonera om dessa fraktsatser — och
jag tar detta såsom uttryck för att man
från det hållet är beredd att gå ned
med fraktsatserna i paritet med de större
båtarnas — erkänner jag att denna
min något restriktiva hållning i viss
mån kan förändras. Jag är beredd att
överväga frågan därest de mindre båtarna
tro sig kunna frakta till ungefär
samma pris som de större, och det är
självfallet att frågan i så fall kan komma
i ett helt annat läge.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Herr statsrådet 4Vic/forss avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 292, med
förslag till förordning om ändring i förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften, m. m.

Denna proposition bordlädes.

Nr 23.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Svar på interpellation ang. ny löne- och pensionsreglering för försvarsväsendets
reserver.

§ 5.

Svar på interpellation ang. ny löne- och
pensionsreglering för försvarsväsendets
reserver.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Senander till mig riktat den
frågan, huruvida proposition kunde förväntas,
om möjligt till innevarande års
riksdag, beträffande omreglering av löner
och pensioner för anställningshavare
i försvarsväsendets reserver och
i anslutning därtill en motsvarande förbättring
av de redan pensionerade reservisternas
pensionsförmåner.

I anslutning till den förra året genomförda
allmänna löneregleringen för
statstjänstemännen genomfördes även
en omreglering av de statliga tjänsteoch
familjepensionerna, vilken liksom
löneregleringen var motiverad av de
ökade levnadskostnaderna och penningvärdets
minskning.

Såsom herr Senander framhållit omfattade
denna pensionsreglering icke de
pensioner som utgå till f. d. anställningshavare
i försvarsväsendets reserver.
Anledningen härtill var, att dessa
pensioner icke ansågos kunna jämställas
med tjänstepensioner i allmänhet samt
att en pensionsreglering icke då var
avsedd att genomföras beträffande dessa
personalkategorier. Enligt min mening
har reservpensionen väsentligen
annan karaktär än den vanliga tjänstepensionen
och kan väl närmast betraktas
som en premie, avsedd att underlätta
reservpersonalens rekrytering och
att kompensera den för de särskilda
kostnader och olägenheter som reservtjänstgöring
för med sig. Denna speciella
karaktär hos reservpensionen har
också kommit till uttryck i det förhållandet,
att något närmare samband icke
upprätthållits mellan reservpensionen

och den övriga ersättning, som tillkommer
reservpersonalen. Den i fjol genomförda
löneregleringen för statstjänstemännen,
vilken även inverkat på avlöningsvillkoren
för reservpersonalen
under tjänstgöring, har därför synts
mig icke i och för sig böra föranleda
förbättring av pensionsförmånerna. En
annan sak är frågan, huruvida möjligen
reservpensionerna med hänsyn till
den på senare år inträdda levnadskostnadsutvecklingen
kunna befinnas böra
uppräknas. Ehuru vissa skäl kunna anföras
härför, är jag icke beredd att nu
taga ställning till denna fråga.

Av vad jag anfört torde framgå, att
jag icke för närvarande har för avsikt
att föreslå Kungl. Maj:t proposition till
riksdagen angående allmän omreglering
av reservpensionerna.

I detta sammanhang vill jag emellertid
nämna, att vederbörande personalförbund
i skrivelse till Kungl. Maj:t
bland annat påvisat, att den reservpension
jämte rörligt tillägg, vilken enligt
gällande bestämmelser utgår till reservofficer
eller reservunderofficer, som
lyder under någon av 1943 års reservbefälskungörelser
och vars tjänstgöringsskyldighet
upphör vid 47 års ålder,
är något lägre än den pension
jämte rörligt tillägg som utgår till reservofficer
eller reservunderofficer,
som alltjämt lyder under någon av 1927
eller 1934 års reservbefälsförordningar.
Enär tjänstgöringsskyldigheten för sistnämnda
kategori reservpersonal upphör
redan vid 42 respektive 40 års ålder
har uppenbarligen relationen mellan
pensionsförmånerna för de båda kategorierna
reservpersonal kommit att bli
mindre tillfredsställande. Det är min
avsikt att, sedan erforderlig ytterligare
utredning verkställts, föreslå Kungl.
Maj:t proposition om möjligt till nästa
års riksdag angående sådan jämkning
av pensionsbeloppen att en riktigare relation
mellan äldre och n3rare reservpensioner
erhålles.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. olägenheterna av att vägarna grusas vintertid.

Härefter yttrade

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
ber att få tacka herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet för det svar
han lämnat på min interpellation. Svaret
är negativt men har dock vissa drag
av positivt innehåll. Jag vill inte godkänna
den argumentation som finansministern
presterat för sitt negativa
ställningstagande. Jag skall emellertid
inte uppehålla mig härvid utan i stället
något beröra vad som kan betecknas
såsom positivt i svaret.

Först vill jag då framhålla, att finansministern
erkänner det berättigade i att
man med hänsyn till den på senare
år inträdda levnadskostnadsstegringen
uppräknar vissa äldre reservpensioner.
Om jag fattat svaret rätt, innebär formuleringen
i svaret — att finansministern
»icke för närvarande har för avsikt
att föreslå Kungl. Maj:t proposition
till riksdagen angående allmän omreglering
av reservpensionerna» — att det
icke är uteslutet att en sådan proposition
ändå kommer inom den närmaste
framtiden till en kommande riksdag.
Vidare vill jag uttala min tillfredsställelse
med vad finansministern yttrar i
senare delen av svaret, där det heter
att det är behövligt med en uppräkning
av pensionerna för de äldsta bland reservbefälet.
Det berättigade häri framgår
av ett exempel, som jag här vill
anföra. Det gäller en fanjunkare, som
varit i aktiv tjänst i 22 år och därefter
fortsatt i reserven till 65 års ålder.
Han lyfter nu en sammanlagd pensionssumma
— alltså med dyrtidstillägg och
allting — av 73 kronor i månaden.
Han har inte mer pension för denna
långa tjänst hos staten! Detta visar ju
att det är nödvändigt med en uppräkning
av dessa pensioner, så att de medge
en någorlunda anständig försörjning.
Jag hoppas att finansministern — om
nu finansministern är kvar efter valet
- kommer att förverkliga de utfästelser
som här ha gjorts, trots alt i svaret

ej dragits de nödvändiga konsekvenserna
av erkännandet av det berättigade
i min interpellation.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. olägenheterna
av att vägarna grusas vintertid.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, erhöll
på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Kammarens ledamot herr
Vigelsbo har i en till mig riktad interpellation
frågat, huruvida jag har min
uppmärksamhet riktad på de svårigheter,
som uppstå för slädtrafiken genom
sändning mot ishalka på de allmänna
vägarna, samt vilka åtgärder
jag ämnar vidtaga i detta sammanhang.

Av olika anledningar har jag tyvärr
icke fått tillfälle att besvara denna interpellation
vid den årstid, till vilken
ämnet för interpellationen hänför sig.
Då ett klargörande av de framställda
frågorna emellertid kan ha intresse
även för kommande år, vill jag nu anföra
följande.

Vägarnas sändning vintertid är ett
gammalt och svårlöst problem. Å ena
sidan måste hänsyn tagas till de trafikanters
intressen som befara vägarna
med släde. Å andra sidan kräver trafiken
med bil och cykel liksom gångtrafiken,
att vägarna hållas sandade i
sådan utsträckning, att denna trafik
kan framgå riskfritt. Med hänsyn härtill
måste ofta en medelväg väljas, och
detta har till följd att ingen trafikantgrupp
känner sig fullt tillfredsställd.

Vissa vägförvaltningar ha utarbetat
särskilda instruktioner för vägmästarna
med angivande av de förhållanden
då sändning bör iiga rum och vilka
hänsyn som skola tagas vid dess utförande.
Emellertid är det knappast
möjligt att utforma en dylik instruktion,
så att den kan ge ledning i alla
förekommande fall. När halka uppstått,

Nr 23.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Svar på interpellation ang. olägenheterna av att vägarna grusas vintertid.

fordrar trafiksäkerheten omedelbara åtgärder,
som få avpassas efter de lokala
förhållandena.

Allmänt sett har sandningsproblemet
hittills bedömts så, att de trafikanters
intressen i första hand skola tillgodoses,
vilkas trafik är ur allmänna och
ekonomiska synpunkter mest betydelsefull.
I enlighet härmed gäller som regel,
att större och för biltrafiken mera
viktiga vägar hållas sandade. Mindre
vägar, som i huvudsak trafikeras med
släde, lämnas däremot osandade, med
undantag av tvära kurvor, järnvägskorsningar,
brantare stigningar o. dyl.
Vägar som äro tillräckligt hreda sandas
endast på en del av vägbredden, så
att både bil- och slädtrafik skola kunna
gå fram. Det lär emellertid vara
tekniskt omöjligt att förhindra, att bilhjulen
vid bilarnas färd på den sandade
strängen av vägen kasta ut sand
i den övriga delen av vägbanan.

Någon anledning att frångå de här
angivna allmänna principerna för
sandningen av de allmänna vägarna
föreligger enligt min mening icke. Huru
dessa principer sedan skola tillämpas
i de enskilda fallen får väsentligen bli
den lokala vägorganisationens sak att
bedöma.

Interpellanten har påpekat, att det
särskilt i år borde vara av intresse att
vinterns virkestransporter till förädlingsindustrierna
i största möjliga omfattning
kunde utföras med släde i stället
för med bensindrivna fordon. Med
anledning härav må till en början framhållas,
att virket i allmänhet transporteras
med släde endast på mindre vägar
för att föras fram till upplag vid flottled,
järnväg eller bilväg. Det är av vikt
att skogsprodukterna så snabbt som
möjligt komma fram till industrierna.
Om det transportarbete, som här utföres
av bilarna, i någon väsentligare utsträckning
skulle överflyttas till slädtrafik,
komme detta att kräva en i hög
grad ökad insats av arbetskraft och dragare,
samtidigt som man måste räkna

med ökade risker för förseningar i
transporterna. På grund härav och
med hänsyn till de ofta stora avstånden
mellan avverkningsområdena och
förädlingsindustrien torde det vara
ofrånkomligt, att virkestransporterna
på de allmänna vägarna även i fortsättningen
väsentligen måste utföras
med lastbilar för att kunna medhinnas
i tid. De hårdfrusna vägarna lämpa
sig för övrigt väl för att uppbära den
tunga trafik som dessa transporter utgöra.
Det kan då inte heller undvikas
att vägmyndigheterna måste bereda
denna biltrafik nödig säkerhet genom
sändning mot ishalka.

Härpå anförde:

Herr VIGELSBO: Herr talman! Såsom
också framhållits i interpellationssvaret
är denna fråga inte särskilt aktuell
just nu. Men jag utgår ifrån att
frågan kommer upp igen, när den kalla
årstiden åter är inne.

Det är ju riktigt, som herr statsrådet
här framhåller, att intressemotsättningarna
mellan biltransporter och hästtransporter
i detta avseende äro nära
nog oöverkomliga. De som ha störst erfarenhet
härav torde vara vägmästarna,
vilka uppvaktas den ena dagen av representanter
för bilväsendet och den
andra dagen av företrädare för hästtransporterna.
Bilisterna kräva sändning,
och de som transportera med häst
beklaga sig över sandningen. Jag förstår
mycket väl herr statsrådet, när han
säger att det är mycket svårt, för att
inte säga i det närmaste omöjligt, att
med generella regler klara upp denna
sak.

Jag har emellertid det intrycket att
herr statsrådet tillmäter hästtransporterna
en alltför underordnad betydelse
i förhållande till biltransporterna. Han
framhåller att det är av ett visst intresse
att transporterna ske snabbt och
att virket kan fortast möjligt komma
fram till förädlingsplatsen. Såvitt jag

Tisdagen den 8 juni 1948.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. olägenheterna av att vägarna grusas vintertid.

— med erfarenhet från de mellansvenska
avverkningsområdena -—- kan
bedöma saken kan det emellertid knappast
vara möjligt att ernå ökad snabbhet
i transporterna genom att använda
sig av bilar. Med hästfordon tar man
virket omedelbart vid avverkningsplatsen
och transporterar det till förädlingsindustrien.
Detta kan icke ske, om
man använder bil. Åtminstone i våra
trakter måste man då avvakta sommaren,
då vägarna torkat upp och kunna
bära lastbilen. Under vintern är det i
regel åtminstone vissa delar av vägsträckan,
som med hänsyn till sin beskaffenhet
eller på grund av snöhinder
icke kunna befaras med bil.

Jag vill vidare framhålla, att det är
mycket sällan man hör talas om att
den tunga lastbilstrafiken gör anmärkning
om att grusning icke verkställts.
En lastbil, som har en last av 3—4 ton
och som färdas med en hastighet av
40—50 km/tim., kan alltid klara sig på
vägbanan oavsett om den är grusad eller
inte. De som anmärka på att grusning
icke skett äro i regel »provryttare»,
som kräva att vägen skall vara
i sådant skick att de kunna köra med
100 km hastighet mellan stadshotellen.
Jag kan till nöds instämma med herr
statsrådet, när han säger att det samhällsekonomiska
intresset talar för att
ge hilen såsom transportmedel en förmånsställning
i detta fall. Men jag tilllåter
mig att i högsta grad betvivla, att
dessa bilister, som vilja forcera vägen
med 100 km hastighet, ha större betydelse
ur samhällsekonomisk synpunkt
än de bönder som utföra hästtransporterna
i skogsbygderna.

Jag ber emellertid att få tacka herr
statsrådet för svaret på min interpellation.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Denna fråga är betydligt mera komplicerad
än den av den framförda inter -

pellationen förefaller att vara. Det är
inte bara på det sättet, att det på landsbygden
och framför allt i de nordliga
delarna av landet under den tid av
året, som marken är snöbelagd, råder
intressemotsättningar mellan dem som
befara vägarna med slädfordon och
dem som använda motorfordon. Vi stöta
i detta sammanhang på ett annat
problem — vilket kanske inte framkommit
så mycket i interpellationen —
som enligt min mening är betydligt allvarligare,
nämligen den stora risken
för trafikolyckor, som föreligger när
vägarna äro isbelagda och det är svår
halka, framför allt vid töväder och isföre.
Den som färdas på vägarna måste
förvåna sig över att det inte göres mera
för att avlägsna dessa riskmoment. Jag
har många gånger undrat över att de,
som ha ansvar för väghållningen, inte
synas ha försökt att bättre komma till
rätta med — jag höll på att säga de
abderitiska förhållanden i detta avseende,
som råda överallt i vårt land.

Det är fullständigt fel att som nu
sker grusa den ena delen av vägbanan.
En bilförare försöker då hålla sig på
den grusbelagda sidan av vägen, men
en hästfora med last av timmer eller
massaved eller annat släpfordon kör
inte på den del av vägen som är påkörd
sand eller grus utan han kör på
den andra vägkanten. Enligt gällande
vägtrafikstadga skola vi hålla till vänster
vid möte. Olyckor inträffa ofta då
motorfordon vid möte äro på samma
sida av vägbanan. Särskilt i svåra kurvor
där sikten är dålig uppstår det
mycket stora riskmoment.

På den tid jag var ordförande i Västerbergslags
vägdistrikt tillät jag mig,
sedan flera dylika olyckstillbud förekommit,
att säga: Vi kunna icke fortsätta
med att grusa ena sidan av vägen
utan vi böra i stället föra ut gruset i
mitten på vägbanan på ungefär ett par
meters bredd. — Då hade motorfordonen
alltid fäste med ena hjulet, och

2 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 23.

Nr 23.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Svar på interpellation ang. olägenheterna av att vägarna grusas vintertid.

då kan den som kör slädfordon alltid
hålla till vänster. Då ena halva vägbanan
är grusad föreligger även ett annat
riskmoment. En bilförare, som kör
till höger på den grusade delen av vägen
och som vid möte måste köra åt
vänster och ge sig ut på den hala delen
av vägbanan, riskerar att hamna i
diket eller kanske köra ihop med mötande
slädfordon. En bilförare däremot
som kör till vänster på den grusade delen
av vägen befinner sig i trygghet.
Det är inte så gott för domstolarna att
säga vem som bär skulden, om en trafikolycka
inträffar.

.lag anser, herr talman, att det är
mycket bra att denna fråga har kommit
upp och blivit föremål för diskussion
i kammaren. Jag ber att få rikta
en allvarlig vädjan till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet,
att han ålägger dem som skola ansvara
för vintervägunderhållet att söka
få till stånd ett mera enhetligt system
för hur man skall förfara i detta fall.
Det är som sagt fullkomligt fel att grusa
den ena sidan av vägen. Man bör
grusa mitten av vägbanan, då har ett
mötande hjulfordon alltid fäste med
det ena hjulet och kan hålla åt vänster
sida utan risk. Jag är överraskad över
att man inte tillämpat detta tillvägagångssätt
mera än hittills varit fallet.
Jag skall gärna medge, att erfarenheten
har visat att även om man grusar i
mitten på vägbanan kunna fordonen
råka kasta ut grus även mot sidorna
av vägen, så att slädföret lider något
men därav. Vi ha emellertid här att
göra med ett problem, som man inte
kan komma ifrån och som man bör försöka
komma till rätta med på ett bättre
sätt än hittills. Det kan ju vara lämpligt
att låta vederbörande tänka litet
på saken till nästa vinter, så att vi då
kunna få en bättre ordning i detta avseende.

Jag har, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter i samband med besvarandet
av denna interpellation.

Herr JOHANSSON i Norrfors: Herr
talman! Det är ett ömtåligt problem,
som här förts fram till diskussion. Det
kan inte hjälpas att vissa anmärkningar
måste framställas mot det sätt på vilket
grusning, åtminstone på de norrländska
vägarna, utförts. Det är klart att bilisterna
i detta sammanhang vilja ha sina
intressen tillgodosedda, men jag håller
med den ärade interpellanten om att
hästtransporterna icke få sättas i någon
undantagsställning, vilket herr statsrådet
i det anförande han höll för en
stund sedan syntes vilja göra. Det förhåller
sig dock på det sättet, att traktens
befolkning är absolut hänvisad till
att använda vägbanorna för sina transporter
på åtminstone en del av de
mindre trafikerade landsvägarna. När
det då uppstått isgata på vägen, även
i mindre grad, har det hänt att det kommit
en grusbil och vräkt ut gruset
nästan hur som helst. Det innebär att
de som skola begagna denna landsväg
på låt mig säga en sträcka av 1 till 2
kilometer först måste föra fram godset
till landsvägen och sedan lasta om det
på något hjulfordon för att kunna vidaretransportera
detsamma. Vi ha i min
hemtrakt i flera år reagerat mot detta
system.

Eftersom frågan nn kommit upp till
diskussion vill jag göra det påpekandet,
att man med en omsorgsfull grusning i
stil med vad herr Hellbacken här nämnde,
nämligen att man försöker lägga ut
ett grusband på vägbanans mitt, i viss
utsträckning bör kunna tillgodose båda
trafikmedlens intressen vid svårt
väglag.

För övrigt måste man ju säga, att det
finns många bilförare som när det är
isgata framföra sina fordon på ett mycket
skickligt och försiktigt sätt. Jag
tror att de skulle vara betjänta av att
man lade ett grusband mitt i vägbanan.
Då skulle man även bereda möjligheter
för alla hästfordon att utföra sina viktiga
transporter utan några större olägenheter.
Detta är ju av synnerligen

Tisdagen den 8 juni 1948.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av samhällsekonomiska intressen vid

vägbyggnadsprogrammens uppgörande.

stor betydelse för närvarande, då vi
fått det på det viset, att bensin knappast
kan köpas för guld. I vissa fall stå
ju knappast några lastbilar att erhålla,
och under sådana förhållanden är man
ju hänvisad till hästtransporter. Jag vill
med vad jag anfört ha sagt, att man om
man överväger saken litet bättre borde
genom en omsorgsfull grusning — som
icke bör äga rum på anhållan från vilket
håll som helst — kunna komma till
rätta med dessa ömtåliga förhållanden
och kunna tillgodose både motorfordonstrafikens
och hästfordonstrafikens
intressen på ett bättre sätt än vad som
hittills skett.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag tror att vi ha mycket små
möjligheter att klara upp detta problem
här i riksdagen, eftersom det gäller en
så utpräglat praktisk fråga och förhållandena
i skilda delar av landet kunna
vara så olika, att man inte kan fastställa
några generella regler för hur
man skall förfara för att bemästra problemet.
Beträffande vad som sagts här
angående vilka hänsyn som böra tagas
till det ena eller andra trafikmedlet, så
må det vara mig förlåtet, att jag i alla
fall fäst ett visst avseende vid biltransporterna,
eftersom dessa utgöra den väsentliga
delen av trafiken på våra
landsvägar. Jag vill upplysningsvis
nämna, att hästfordonen utgöra i genomsnitt
endast en till två procent av
de fordon som trafikera vägarna i hela
landet. Sedan är det klart, att det kan
finnas enstaka vägar, där hästfordonstrafiken
är betydligt livligare. Men om
man ser på hur det i genomsnitt förhåller
sig, få vi i alla fall genom denna
procentsiffra, som framkommit genom
trafikräkning, en föreställning om vad
det i själva verket gäller.

Det förefaller mig som om man från
myndigheternas sida alltmera börjar

följa det uppslag, som här lämnats av
herr Hellbacken, nämligen att man grusar
en sträng på mitten av vägbanan.
Men även om man förfar på detta sätt,
kan det mycket väl tänkas, att gruset
sprids .på den övriga delen av vägbanan,
varför de som färdas med hästfordon
ändå ha anledning till ett visst
missnöje. Men enligt vad jag kan förstå
är detta den mest praktiska metoden.
Sedan är det möjligt att man inte nödvändigtvis
behöver grusa utan kan använda
sig av andra tillvägagångssätt för
att förhindra att halkan blir alltför
svår. Men det är väl någonting som man
så småningom får experimentera sig
fram till.

Jag är emellertid övertygad om att
man ifrån väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sida följer denna fråga med stor
uppmärksamhet. Jag är lika övertygad
om att det från skilda håll kommer att
framställas klagomål även i fortsättningen.
Men man får väl med utgångspunkt
ifrån de erfarenheter, som man
på olika håll gjort, söka vinna klarhet
i hur man skall bemästra detta problem,
som kan anses vara rätt så viktigt, inte
minst med hänsyn till riskerna för
olycksfall. Vi ha ju i detta avseende en
del skrämmande erfarenheter att peka
på.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. tillgodoseende
av samhällsekonomiska intressen vid
vägbyggnadsprogrammens uppgörande.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som
anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd bar herr Vigelsbo frågat mig

1) om jag har min uppmärksamhet
riktad på det enligt interpellanten föreliggande
förhållandet att planeringen av
det allmänna vägnätets ombyggnad, sär -

Nr 23.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av samhällsekonomiska intressen vid

vägbyggnadsprogrammens uppgörande.

skilt i vad avser riksvägarna — varmed
interpellanten torde avse huvudvägarna
— i vissa fall sker på sådant sätt,
att befintliga värden i onödan raseras,
underhållet onödigt fördyras och landsbygdens
kommunikationstekniska framåtskridande
äventyras, samt

2) vad jag, om så är fallet, ämnar
göra för att de samhällsekonomiska intressena
skola på ett bättre sätt än nu
1)1 i tillgodosedda vid vägbyggnadsprogrammens
uppgörande.

Eftersom de i interpellationen berörda
spörsmålen främst synas gälla huvudvägarnas
ombyggnad, vill jag begränsa
min redogörelse till dessa vägar.

Till huvudväg hänföres enligt 1 § vägstadgan
väg, som är av synnerlig betydelse
för den genomgående, långväga
samfärdseln eller som eljest är av stor
vikt för den allmänna samfärdseln mellan
orter av större betydelse, huvudorter.
Med hänsyn till den uppgift huvudvägarna
ha såsom pulsådror för den
mera långväga samfärdseln måste i allmänhet
större krav ställas på dessa vägar
i fråga om trafikens säkra och snabba
framkomlighet än på bygdevägar. I
all synnerhet gäller detta riksvägarna.

Sättet för vägbyggnadsverksamhetens
planläggning regleras i nu gällande väglagstiftning,
vilken så nyligen som under
år 1943 prövats och godkänts av
riksdagen. Sålunda stadgas i 14 § väglagen
att frågor om byggande av väg
skola prövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter samråd med länsstyrelsen.
Stanna dessa myndigheter i
olika mening, skall frågan hänskjutas
till Kungl. Maj:t för slutlig prövning.

Motivet för nämnda stadgande har
varit, att planläggningen av vägbyggnadsverksamheten
— om de med densamma
avsedda syftena skola vinnas —
måste ske under hänsynstagande till
faktorer av ekonomisk, näringspolitisk,
social, kulturell och teknisk natur. Förfarandet
vid planläggningen måste därför
gestaltas så, att säkerhet vinnes för

att alla dessa faktorer bliva i möjligaste
mån beaktade.

För att säkerställa att de lokala synpunkterna
vid planläggningen av vägbyggnadsverksamheten
bliva vederbörligen
beaktade har stadgandet i väglagen
givits en sådan form, att det lokala
ståndpunktstagandet lagts i länsstyrelsernas
händer, och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
befogenhet att besluta i
dessa frågor har begränsats till sådana
fall, där styrelsen är enig med vederbörande
länsstyrelse.

Men det är icke endast länsstyrelserna
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som ensamma pröva dessa vägfrågor.
Varje berörd fastighetsägare har
laglig möjlighet att redan på ett tidigt
stadium av vägplaneringen göra sin
stämma hörd, och varje vägförslag skall
dessutom underställas vägnämnden och
länsvägnämnden, båda sammansatta av
personer, vilka förutsättas ha en ingående
lokalkännedom.

Närmare bestämmelser om upprättande
av arbetsplan för ett vägföretag återfinnas
i vägstadgan, där det föreskrives
bl. a. att följande skall iakttagas, nämligen att

det trafikbehov, som föranlett planens
upprättande, tillgodoses i största
möjliga utsträckning;

att vägen anslutcs till befintligt och
planerat vägnät på ett ändamålsenligt
sätt;

att vägen med avseende å sträckning
och byggnadssätt utföres så, att kostnaderna
för densamma och för eventuell
framtida förbättring i görligaste mån
begränsas;

att onödigt intrång för fastighet och
ur fastighetsbildningssvnpunkt olämplig
sträckning undvikes;

att nödig hänsyn tages till befintlig
och blivande bebyggelse utmed vägen;

att vägens sträckning så vitt möjligt
bestämmes så, att vägen erhåller en
mjuk och naturlig inpassning i landskapet
och att fornlämning eller na -

Tisdagen den 8 juni 1948.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av samhällsekonomiska intressen vid

vägbyggnadsprogrammens uppgörande.

turföremål, som är av särskilt intresse
för kännedomen om landets natur eller
som på grund av märklig naturbeskaffenhet
eller eljest bör för framtiden
skyddas, icke beröres av företaget;
samt

att arbetsplanen utarbetas med sådan
noggrannhet, att planen vid renstakningen
kan i sin helhet följas utan
annat än oväsentliga jämkningar.

Såsom av det anförda framgår, är
sättet för planläggning av vägnätets omfattning
mycket noggrant fastställt i
författningarna rörande vägväsendet.
Jag saknar varje anledning förmoda, att
inte gällande författningsbestämmelser
skulle iakttagas av de många parter,
som deltaga i denna planläggning, vare
sig de äro enskilda, ledamöter i vägnämnder
eller statstjänstemän.

Interpellanten har anfört tvenne
exempel på vägfrågor, vilka enligt hans
mening lösts på ett olyckligt sätt. En
närmare granskning av dessa båda
exempel synes emellertid icke giva något
som helst stöd för interpellantens
slutsatser.

I sitt ena exempel synes interpellanten
vända sig mot lösningen av en vägoinläggningsfråga,
som besvärsvägen
varit underställd Kungl. Maj:ts prövning.
Frågan gäller omläggning av en
del av huvudvägen nr 254 mellan Tyskby
och Kila kyrka. Omläggningen skall
här ske så, att huvudvägen på några
kilometers längd gives helt ny sträckning,
varigenom den avsevärt förkortas.
Samtidigt indrages den gamla
sträckningen från allmänt underhåll och
blir alltså framdeles enskild väg. Endast
ett fåtal fastighetsägare gå härigenom
förlustiga förmånen av att bo vid allmän
väg. De ha emellertid i samma mån som
andra fastighetsägare möjligheter att
erhålla statsbidrag till vägens fortsatta
underhåll.

Vid beslutet i denna viigfråga har varit
avgörande, att den föreslagna vägomläggningen
innebär det ekonomiskt

fördelaktigaste av de möjliga alternativen.
Det är nämligen så, att den beslutade
nya vägsträckningen blir väsentligt
billigare än en ombyggnad av
den befintliga vägen skulle bliva. Underhållskostnaderna
för det allmänna
vägnätet komma också att sjunka så, att
besparingen kunde räcka till underhåll
av även den nuvarande vägsträckningen,
antingen den bibehålies såsom allmän
eller såsom enskild. Vad jag särskilt
vill peka på rörande denna vägfråga,
som berörde två vägnämndsområden
i Västmanlands län, är att båda
vägnämnderna med sina lokala representanter
förordade den lösning frågan
fick och alltså voro. fullt införstådda
med sin länsstyrelse och med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Tnte heller
Kungl. Maj:t fann anledning att ändra
beslutet.

Herr Vigelsbo omnämner därefter den
planläggning som under en lång följd
av år skett i syfte att giva riksvägen
nr 12 Stockholm—Falun en mera tillfredsställande
sträckning genom Sala
stad. Exemplet synes olyckligt valt redan
ur den synpunkten, att något förslag
till denna vägfrågas lösning ännu
icke fastställts. Emellertid ha ett flertal
olika sträckningar varit föremål för
undersökning och numera torde, enligt
vad jag inhämtat, åtminstone Sala stads
myndigheter, direktionen för det av
frågan intresserade Salberga sjukhus
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vara i huvudsak överens om ett förslag
som i oktober 1947 framlagts av vederbörande
förrättningsman. Jag vet inte
i vad mån interpellanten haft tillfälle
att taga del av detta senaste förslag men
såvitt jag kan förstå skulle det inte alls
medföra sådana olägenheter, som interpellanten
förmenar. Den nu aktuella
våglinjen går i kanten av sjukhusets
område och har förlagts på den sida
av detta område, åt vilken någon framtida
utvidgning av sjukhusområdet med
hänsyn till förhållandena på platsen

Nr 23.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av samhällsekonomiska intressen vid

vägbyggnadsprogrammens uppgörande.

icke är möjlig. Genomföres våglinjens
utbyggnad, synes det vidare bliva möjligt
att därefter slopa den nuvarande
väglinjen och sammanlägga det nu tudelade
sjukhusområdet till en enhet,
oberörd av trafikerade allmänna vägar.
Detta torde bliva till stor fördel för
sjukhuset.

Det är riktigt, såsom interpellanten
påpekar, att linjen går fram över ett lertag,
som är värdefullt för tegelbruket
i staden. Bruket har emellertid redan
satt i gång uttagningen av denna lera
och torde, innan vägarbetena kunna
komma i gång, helt ha hunnit utnyttja
fyndigheten.

Interpellanten .tyckes föredraga en
annan sträckning av vägen, nämligen
en västligare sträckning utanför sjukhusområdet.
Enligt vad jag inhämtat,
har tanken på en sådan sträckning övergivits,
dels på grund av att den skulle
framtvinga rivning av en hel rad bostadsvillor,
dels därför att den skulle
lägga hinder i vägen för en eventuell
framtida utvidgning av sjukhusområdet
åt detta håll.

Då förevarande fråga, som jag redan
nämnt, ännu icke resulterat i ett definitivt
beslut, och då det blivande beslutet
kan komma att besvärsvägen bliva underställt
Kungl. Maj ds prövning, är det
inte möjligt för mig att nu taga ställning
till densamma, utan jag vill inskränka
mig till att påpeka, att såväl
stadsfullmäktige i Sala som direktionen
för Salberga sjukhus synas vara överens
om att vägen bör givas den nu föreslagna
sträckningen.

I intet av de fall, som interpellanten
anfört såsom exempel på otillfredsställande
planläggning av vägbyggnadsverksamheten,
har jag sålunda funnit
någon anledning förmoda att samhällsekonomiska
intressen blivit förbisedda
vid planläggningen. Då härtill kommer
att dessa intressens tillgodoseende synas
mig vara väl garanterade genom gällande
lagstiftning och de möjligheter denna

ger för alla av vägfrågorna berörda intressen
att påverka utvecklingen, finner
jag för närvarande icke anledning att
vidtaga några sådana åtgärder, som interpellanten
efterlyser.

Vidare yttrade:

Herr VIGELSBO: Herr talman! Jag
skall be att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
framföra mitt tack för det erhållna
svaret.

Beträffande svarets inledande avdelning,
som berör den lagstiftning, vilken
nu ligger till grund för vägbvggnadsverksamhetens
utformning, har jag
svårt att förstå, att de rent samhällsekonomiska
synpunkterna verkligen fått
det utrymme, som de enligt direktiven
för lagstiftningen rent lekmannamässigt
borde ha. Jag efterlyste detta i min interpellation.

Jag bär inte gjort anspråk på annat
än att, liksom så många andra vilka bedöma
dessa frågor, se dem ur ren lekmannasynpunkt.
Under senare tid ha
även lekmannasynpunkterna tillmätts
ett visst värde, när det gällt att ge form
åt den utveckling, som äger rum på
olika områden. Så har förhållandet varit
inom jordbruket, där vi tillsatt ett rationaliseringsorgan,
inom vilket lekmannasynpunkterna
givas ett visst utrymme.
Samma är fallet även på det
militära området i viss utsträckning.
Jag utgår således ifrån att lekmannasynpunkterna
kunna ha sitt värde även
när det gäller frågor, som beröra vägväsendet.

Jag skall emellertid inte här längre
uppehålla mig vid dessa rent principiella
synpunkter, utan jag skall med
några ord beröra de speciella fall, som
upptagits i interpellationen.

I det första fallet, som gäller vägen
Tyskbo—Kila kyrka, kommer, vilket
statsrådet mycket riktigt anförde, huvudvägen
att förkortas med ett par kilo -

Tisdagen den 8 juni 1948.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av samhällsekonomiska intressen vid

vägbyggnadsprogrammens uppgörande.

meter. Detta innebär följaktligen, att
fjärrtrafikens körtid kommer att vid
normal fart förkortas med cirka fem
minuter. Räknar man anläggningskostnaden
på den nya vägen samt till detta
lägger underhållskostnaden, blir emellertid
denna tidsvinst på fem minuter
ganska dyrköpt. Jag kan som sagt inte
bedöma denna fråga ur rent tekniska
synpunkter, men åtminstone ur ren lekmannasynpunkt
förefaller tidsvinsten
vara dyrköpt. Man frågar sig ovillkorligen,
huruvida ett sådant projekt kan
vara samhällsekonomiskt riktigt, allra
helst som stora bygder alltjämt sakna
medel både till att bygga vägar och att
underhålla dem. Den i detta fall berörda
bygdens befolkning ställer nu sin
förhoppning till att förhållandena under
lång tid skola bli sådana, att i varje
fall inte denna väg kan komma till utförande
så att man under tiden får anlita
den gamla väg, som man där sedan
ålder haft som förbindelseled åt olika
håll.

Statsrådet anför, att denna vägbyggnad
berör två vägnämndsområden.
Detta är riktigt. Men detta innebär också,
att det område, som beröres av vägen,
ligger i två vägnämndsområdens
utkanter. Detta har i andra hand medfört,
att vägnämnderna vid behandling
av ärendet, i brist på mer ingående lokal
kännedom, varit alltför mycket beroende
av rent tekniska informationer.
Detta har för övrigt också bekräftats av
vederbörande efter beslutets fattande.

Beträffande den andra vägen genom
Salberga sjukhusområde finner jag
statsrådets omnämnande av densamma
något egendomlig. Sjukhusets direktion
har åtminstone ursprungligen haft en
avvikande mening i denna fråga. Vid
ett sammanträde så tidigt som i mars
1937 beslöt sjukhusdirektionen i enlighet
med ett förslag, som avgivits av
traktens landsfiskal Bolander, att avlåta
en skrivelse till stadsfullmäktige i Sala
med framhållande av önskvärdheten av

att riksvägens sträckning måtte förläggas
sydväst om sjukhusets område,
d. v. s. den sträckning, som jag förordat
i interpellationen. Ordföranden reserverade
sig mot beslutet och ansåg,
att direktionen saknade anledning att
göra någon framställning i saken. Under
diskussionen i ärendet framhölls
lämpligheten av att medicinalstyrelsen
underrättades om frågan angående riksvägens
framdragande.

Den 28 april 1942 höll sjukhusdirektionen
nytt sammanträde för denna
frågas behandling och beslöt därvid
göra följande uttalande: »Direktionen
anser att fördelar med den nya vägsträckan
visserligen skulle kunna uppstå
därigenom att vägen kommer längre
bort från sjukhusområdet, men finner
också att förslaget innebär nackdelar,
vilka överväga fördelarna. Sålunda bortgår
från sjukhuset stor areal värdefull
och prima jord. Dessutom skulle vägen
komma att gå betydligt närmare de nyuppförda
personalbostäderna än vad
nu är fallet. Direktionen vill därför för
sin del förorda vägens sträckning på
den nuvarande platsen, varvid överenskommelse
skulle göras mellan sjukhuset
och drätselkammaren rörande vägbreddning
med vägport, vilken anordning
skulle vara fördelaktigare för
sjukhuset. Skulle ändock ny väg komma
till stånd enligt drätselkammarens förslag,
vore det ofrånkomligt med ersättning
för mark jämte annan sjukhusets
egendom som genom den nya vägsträckningen
förloras.»

Det framgår av detta citat, att direktionen
först yrkat på den sydvästliga
sträckningen. När man insåg, att man
inte kunde få resonans för denna sin
ståndpunkt, övergick man till att yrka
på den tidigare vägsträckningens bibehållande,
under förutsättning att vägport
anordnades för den trafik, som var
hänvisad till att passera tvärsöver huvudvägen.
Skulle slutligen inte heller
detta vara möjligt, har man stannat vid

Nr 23.

Tisdagen den 8 juni 1948.

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av samhällsekonomiska intressen vid

vägbyggnadsprogrammens uppgörande.

att begära ersättning för den skada, som
uppkommer vid en sträckning i enlighet
med föreliggande förslag.

Uppgiften om att den sydvästliga
sträckningen numera övergivits är kanske
riktig. Men att man övergivit den
sträckningen torde bero på att man
inom sjukhusets ledning i denna fråga
nödgats övergiva den ena positionen
efter den andra. Det har dock sitt intresse
att här konstatera, att man från
sjukhusets sida endast som en sista utväg
gått med på det föreliggande förslaget
och under förutsättning att ersättning
kunde påräknas för de skador,
som därigenom skulle uppkomma för
sjukhuset. Den sträckningen har jag berört
i min interpellation, och jag har
för egen del inte ansett den vara så
välbetänkt ur flera synpunkter.

Jag tror, att det skulle haft sin stora
betydelse, om statsrådet hade haft tillfälle
att själv på platsen göra sig underrättad
om förhållandena. Jag förstår,
att statsrådets arbetsbelastning är av
den omfattningen, att han har mycket
små möjligheter därtill. Jag vill emellertid
hoppas, att statsrådet, innan detta
ärende definitivt avgöres av Kungl.
Maj:t, gör allt vad han kan för att på
platsen förvissa sig om förhållandena.

Jag vill i detta sammanhang även
vädja till statsrådet att söka få kontakt
med den personalorganisation, till vilken
sjukhusets personal är ansluten, för
att inhämta personalens uppfattning i
frågan. Den kraftigaste oppositionen i
denna fråga har i verkligheten kommit
från personalens sida. Vägarna komma
nämligen att tangera personalens bostadsområde
på ett sådant sätt, att personalen
anser sin rörelsefrihet i ganska
hög grad begränsad. På grund härav
har man inte ansett sig kunna godta det
föreliggande förslaget.

Herr talman! Samtidigt som jag ännu
en gång framför mitt tack till statsrådet
för svaret vill jag ånyo understryka
angelägenheten av att statsrådet

på platsen personligen förvissar sig om
hur förhållandena ligga till. Jag hyser
trots allt en förhoppning, att vi på det
sättet skola kunna få till stånd en ändring.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Först vill jag, i anledning av
den ärade interpellantens önskemål om
att lekmannasynpunkterna skulle få
komma till uttryck, starkt understryka,
att jag personligen på alla sätt försökt
befrämja en sådan utveckling. Interpellanten
kan uppmärksamma min inställning
till länsvägnämnderna och
vägnämnderna. Det initiativ, som jag
tog för en decentralisering av avgörandet
av vägärendena, kan väl anses som
ett ytterligare bevis på att jag i dessa
frågor har mitt hjärta på samma ställe
som herr Vigelsbo.

Enligt vad jag kan förstå, ha lekmannasynpunkterna
i det nu föreliggande,
av interpellanten först berörda
fallet verkligen fått komma till uttryck.
Båda de vägnämnder, som här äro berörda
av den vägsträckning, som herr
Vigelsbo fört på tal, ha uttalat sig för
den sträckning, om vilken det sedan
gjorts framställning hos Kungl. Maj:t.
Båda vägnämnderna och dessutom
länsstyrelsen hade samma uppfattning
i frågan. Jag undrar verkligen, vad herr
Vigelsbo skulle ha sagt, om Kungl. Maj:t
gått emot ett sådant förslag. I så fall
skulle Kungl. Maj:t även ha gått emot
de lekmannasynpunkter, som framförts.

Jag vill även påtala, att man i detta
fall tagit hänsyn till det samhällsekonomiska
intresset. Kostnaderna för den
vägsträckning, som nu fastställts, äro
nämligen 90 000 kronor lägre än kostnaderna
för den vägsträckning, som
förordats av herr Vigelsbo.

Beträffande det andra i interpellationen
berörda fallet, nämligen sträckningen
av vägen genom Salberga

Tisdagen den 8 juni 1948.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av samhällsekonomiska intressen vid

vägbyggnadsprogrammens uppgörande.

sjukhusområde, kan jag icke nu göra
något bestämt uttalande angående den
sträckning, som enligt mitt förmenande
skulle vara den riktigaste. Något beslut
om sträckningen har ju ännu icke träffats.
Ett uttalande i viss riktning från
min sida skulle därigenom kunna på ett
orättmätigt sätt påverka de beslutande
myndigheterna. Därför kan jag nu endast
deklarera att, om det beslut, som
kommer att fattas i ärendet, kommer
att överklagas och således bli underställt
Kungl. Maj:ts prövning, kanske
jag eller någon annan får tillfälle att
syssla med denna angelägenhet. .lag har
ingen möjlighet att här bedöma i vilken
utsträckning direktionen för Salberga
sjukhus tvingats — om nu något tvång
över huvud taget förelegat — att ta
ställning på det sätt, som herr Vigelsbo
skisserat. Så mycket är emellertid i
varje fall klart, att såväl stadsfullmäktige
i Sala som sjukhusdirektionen för
sin del förklarat, att man ansluter sig
till det förslag till sträckning, som senast
framlagts. Jag vet inte, om herr
Vigelsbo varit i tillfälle att närmare ta
del av det förslaget.

Herr talman! Ja, detta var i korthet
vad jag ville ha anfört i anledning av
vad herr Vigelsbo nyss anförde.

Herr VIGELSBO: Herr talman! Kommunikationsministern
påstod här, att
lekmannainflvtandet fått göra sig gällande
rörande sträckningen av vägen
förbi Kila kyrka. Det förhåller sig emellertid
i verkligheten så, som jag förut
påpekade, att denna vägsträckning lyder
under två vägnämnder och således
ligger i gränsområdet för vardera vägnämnden.
Dessa vägnämnder beröra
vardera mycket stora områden inom
Västmanlands östra och norra vägdistrikt.
Detta medförde, att, när saken
sedan påtalades, vissa vägnämndsledamöter
medgåvo, att de egentligen inte
visste vad saken gällde utan hade litat
till sakkunskapen på detta område. Om

man betänker, att det norra vägdistriktet
sträcker sig upp till Norberg och
Västerfärnebo och att sedan det östra
distriktet sträcker sig ned till Enköpingstrakten,
förstår man, att icke alla
ledamöter haft klart för sig de lokala
förhållanden, som beröras av det
ifrågasatta vägförslaget. Härigenom menar
jag, att det ingalunda är säkert, att
lekmannainflytandet i detta fall kunnat
göra sig gällande på det sätt, som varit
önskvärt.

Nu vill jag inte försvara de lekmannarepresentanter,
som inte satt sig in i
denna fråga. Det är deras eget fel. Jag
vill emellertid med bestämdhet hävda
att, om lekmannainflytandet kunnat
göra sig gällande, hade beslutet säkerligen
blivit ett annat.

. Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Den upplysning, som herr
Vigelsbo nu senast lämnade, gör mig
betänksam. I och för sig är nämligen
hans påstående en argumentation för
att minska lekmannainflytandet. Om
nämligen lekmännen låta sig övertygas
av den s. k. sakkunskapen utan vidare
och inte sätta sig in i de olika ärendena,
kan detta enligt min mening åberopas
som ett kraftigt argument för att
lekmannainflytandet icke borde få
göra sig gällande. Man får väl emellertid
förutsätta, att de, som representera
lekmannasynpunkterna i allmänhet,
skola ta litet allvarligare på sin uppgift
än vad man tydligen gjort i detta
fall åtminstone enligt de uppgifter, som
nu lämnats av herr Vigelsbo.

Herr VIGELSBO: Herr talman! .lag
vill bara säga att, om lekmannarepresentanterna
således ha all anledning alt
kontrollera sakkunskapens uppgifter,
så hoppas jag att man gör detta även
från Kungl. Maj:ts sida.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 23.

Tisdagen den 8 juni 1948.

§ 8.

^ Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj ds å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionen, nr
258, angående kostnader i samband
med Sveriges deltagande i vissa internationella
organisationer; samt

till utrikesutskottet propositionerna:

nr 283, angående godkännande av
protokoll rörande handeln mellan
Sverige och Polen under tiden 1 maj
1948—30 april 1949; och

nr 285, angående godkännande av ett
mellan Sverige och Norge träffat avtal
om vissa fiskerifrågor.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj ds proposition, nr 286, angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1948/49, hänvisades
propositionen till statsutskottet,
varjämte densamma remitterades dels,
såvitt angick det procenttal, varmed
statlig inkomstskatt för skattskyldiga,
som avses i 10 § 1 inom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skall avgå å
preliminär skatt för hela budgetåret
1948/49, till bevillningsutskottet, dels
ock, i vad propositionen rörde jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet.

Härefter föredrogos var för sig följande
propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 288, angående anslag till administrationskostnader
för nordiskt ekonomiskt
samarbete; och

nr 289, angående avtal rörande tillverkning
in. in. av flygmateriel;

till bevillningsutskottet propositionen,
nr 290, med förslag till förordning om
värnskatt på grund av 1948 års taxering;
samt

till utrikesutskottet propositionen, nr
291, angående godkännande av överenskommelse
rörande varuutbytet mellan
Sverige och Norge.

§ 9.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 586 av
herr Thorell in. fl.; och

till behandling av lagutskott motionen
nr 587 av herr Pettersson i Dahl
in. fl.

§ 10.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 12, statsutskottets
utlåtanden nr 135—144, bevillningsutskottets
betänkanden nr 47—50,
bankoutskottets utlåtanden nr 40—42,
andra lagutskottets utlåtanden nr 35—
39 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 38 och 40—50.

§ 11.

Föredrogs den av herr Hagberg i
Malmö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet angående
gällande bestämmelser om ransonering
av tvål och tvättmedel.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12.

Ordet lämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som anförde:
Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att å morgondagens föredragningslista
bevillningsutskottets betänkande
nr 48 måtte uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden
och övriga ärenden i den ordning de
förekomma å dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13.

Avlämnades följande motioner, nämligen
av:

Tisdagen den 8 juni 1948.

Nr 23.

Interpellation ang. priskontrollnämndens beslut om priserna å järnmanufaktur.

herr Hagberg i Luleå in. fl., nr 588,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 257, angående godkännande av
Sveriges anslutning till en konvention
angående europeiskt ekonomiskt samarbete; herrar

Karlsson i Stuvsta och Lager,
nr 589, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 261, angående vissa frågor
rörande skärgårdstrafiken; och
herrar Kärrlander och Andersson i
Alfredshem, nr 590, likaledes i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 261.

Vidare avlämnades följande motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 265, med förslag till sjöarbetstidslag,
nämligen

nr 591 och 592 av herrar Dahlgren
och Adolfsson;

nr 593, av herrar Lindberg och Landgren;
samt

nr 594 av herr Lundgren m. fl.

Härpå avlämnades följande motioner,
nämligen av:

herr Ståhl in. fl, nr 595, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr 270,
med förslag till lag om förstörande av
vissa postförsändelser; och

herrar Lager och Karlsson i Stuvsta,
nr 596. likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 270.

Slutligen avlämnades följande motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 268, med förslag till lag
om dyrtidstillägg för år 1948 å folkpensioner
m. m., nämligen
nr 597 av herr Fagerholm;
nr 598 av herrar Skoglund i Doverstorp
och Hagård; samt
nr 599 av herr Ohlin in. fl.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 14.

Interpellation ant»'', priskontrollnämndens
beslut om priserna å järnmanufaktur.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ÖSTLUND, som yttrade: Herr talman!
Det råder för närvarande stor hrist
i landet på vissa järntrådsprodukter. Denna
brist, vilken redan länge varit kännbar
för byggnadsverksamheten, hotar
nu att allvarligt störa även jordbruket,
i det att svårigheter uppstått att erhålla
taggtråd och annan järntråd, lämplig
för kreatursstängsel. Den för dylika
.stängsel erforderliga elektriska materielen
finns för närvarande att tillgå; bristen
på tråd omöjliggör dock uppsättande
av nya stängsel i nödig omfattning.
Då dessa s. k. elstängsel under de senaste
åren vunnit stor popularitet bland
jordbrukarna och visat sig i hög grad
underlätta arbetet med kreaturen på
bete, har en fullt förståelig oro och
irritation på sistone framträtt i jordbrukarkretsar
i hela landet med anledning
av de uppkomna svårigheterna att
erhålla för ändamålet lämplig järntråd.

Under de senaste två månaderna har
så gott som all leverans av spik, järntråd,
taggtråd, hässjetråd och cellulosatråd
från de inhemska industrierna varit
avbruten; detta trots att såväl arbetskrafts-
som råvarutillgång under
samma tid något förbättrats. Orsaken
till leveransstoppet synes därför sammanhänga
med att priskontrollnämndens
förhandlingar med ifrågavarande
industrier kommit till stånd för sent
och handhafts på ett otillfredsställande
sätt. Priserna på järntrådsprodukter ha
hållits nere så länge, att de slutligen
icke ens täckt fabrikanternas rörliga
kostnader. Resultatet har naturligtvis
blivit, att varorna så småningom kommit
att försvinna från den allmänna
marknaden. Allvarliga bristsituationer
lia därigenom inte kunnat undvikas.
Icke förriin den 21 maj löstes frågan
om de nya priserna för trådspikindustrien;
detta skedde emellertid först
efter månadslånga förhandlingar och
sedan flera större företag till priskontrollnämnden
inkommit med omfattande
och fullständiga priskalkyler, vilka,
ehuru godkända av nämnden, likväl

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

ingalunda beaktades vid prisuppgörelsen.

Resultatet av priskontrollnämndens
handlande i här berörda fall har sålunda
nu börjat visa sig. Våra inhemska
industrier skulle i någorlunda tillfredsställande
omfattning kunna förse
marknaden med viktigare järntrådsprodukter.
Dålig samordning mellan de
olika krisorganen och försenade prisförhandlingar
ha emellertid medverkat
till att skapa ett läge, som präglas av
oro och undran från många håll inför
de uppståndna svårigheterna att erhålla
för bl. a. vårt jordbruk och våra exportindustrier
betydelsefulla färdigfabrikat
av järntråd.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet få rikta
följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att lämna

en redogörelse för det tillvägagångssätt
och de överväganden som legat till
grund för priskontrollnämndens fastlåsande
av priserna på järnmanufakturprodukter? Denna

anhållan bordlädes.

§ 15.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 277, till Konungen i anledning av
Kungi. Maj:ts proposition angående
pension åt framlidne italienske ministern
i Stockholm Alberto Bellardi Riccis
änka.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.16 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 9 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Ordet lämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som yttrade:
Herr talman! Med anledning av
Hans Maj:t Konungens förestående nittioårsdag
ber jag få föreslå, att kammaren
måtte besluta utse en delegation
att i samband med jubileumsfestligheterna
till Hans Maj:t framföra kammarans
lyckönskningar. Till medlemmar
av delegationen föreslår jag kammarens
talman och vice talmän samt de ledamöter
av kammaren, som äro utsedda
att deltaga i talmansöverläggningarna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 2.

Svar på interpellation ang. försäljningen
av Henkel-Helios-bolagen, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Statsrådet fru KOCK, som anförde:
Herr talman! I en med kammarens tillstånd
till mig riktad interpellation har
herr Henriksson framställt följande
frågor:

1. Vilka motiv ha förestavat regeringens
beslut att försälja HenkelHelios-bolagen
till Kooperativa förbundet,
och vilka villkor ha uppsatts
för denna försäljning?

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. försäljningen av Henkel-Helios-bolagen, m. m.

2. Vad är anledningen till att den
schweiziska regeringen protesterat
mot den svenska regeringens beslut
att försälja Henkel-Helios-bolagen
såsom tyskägda företag?

3. Har det saknats möjligheter att genom
förhandlingar undvika direkt
konflikt med schweiziska intressen?

Rörande de allmänna problem som
möta vid avvecklingen av tyska intressen
i svenska företag och rörande sättet
för handläggningen av hithörande
frågor har jag lämnat en utförlig framställning
i denna kammare den 14 februari
i år, då jag besvarade en interpellation
rörande ett annat av de tyskdominerade
företagen, Aktiebolaget
Osram-Elektraverken. Jag behöver under
sådana förhållanden icke taga kammarens
tid i anspråk för någon redogörelse
för lagstiftningen rörande den
tyska egendomen i Sverige eller den
s. k. Washingtonöverenskommelsen
utan hänvisar i dessa avseenden till
mitt tidigare anförande. Dock vill jag
erinra att frågan om försäljningen av
vissa av de största hithörande företagen
i viss mån undantagits från flyktkapitalbyråns
direkta handläggning och
överförts till handelsdepartementet,
där ärendena förberetts av direktör
Alvar Lindencrona som särskild utredningsman.

Vad nu särskilt angår Henkel-Heliosföretagen
— Henkel, kemiskt-tekniskt
aktiebolag, och Helios Kemisk-Tekniska
Fabriker Aktiebolag — bör till en början
nämnas, att företagen den 13 mars
1947 av restitutionsnämnden sattes under
administration jämlikt lagen den
14 december 1945 om administration
av vissa bolag in. in. Restitutionsnämnden
är som bekant en för bedömande
av betydelsefullare rättsfrågor på detta
område tillskapad judiciell instans, vilken
som ordförande bär en ledamot
av högsta domstolen.

Frågan om försäljning av företagen
upptogs av Lindencrona i en promemoria
den 5 december 1947. I denna re -

dogjorde lian för vilka spekulanter som
anmält intresse för Henkel-Helios ävensom
för spekulanternas synpunkter på
bolagens framtid efter försäljningen.
Spekulanter voro åtskilliga in- och utländska
tvättmedelstillverkare, däribland
de två på den internationella
marknaden dominerande trusterna,
ävensom Kooperativa förbundet.

Lindencrona diskuterade i promemorian
ingående de olika spekulanternas
lämplighet ur näringspolitiska synpunkter
och tillstyrkte på anförda skäl att
tio spekulanter, d. v. s. samtliga utom
ovannämnda truster, skulle beredas tillfälle
att var för sig eller två eller flera
gemensamt avge anbud på aktierna i
bolagen.

Förslaget remitterades för yttrande
till flyktkapitalbyrån och kommerskollegium
och tillstyrktes av båda dessa
myndigheter.

Den 16 januari 1948 beslöt Kungl.
Maj :t att åt de för bolagen förordnade
administratörerna skulle uppdragas att
i samråd med Lindencrona upptaga förhandlingar
med samtliga föreslagna tio
spekulanter.

I anledning härav tillställde administratörerna
de tio spekulanterna fullständiga
rapporter beträffande företagen,
och spekulanterna fingo tillfälle
att själva bilda sig en uppfattning om
rörelsens värde. Tiden för anbuds avgivande
framflyttades två gånger på begäran
av utländska spekulanter, så att
inkomna anbud icke brötos förrän den
5 april 1948. Detta skedde i flvktkapitalbyråns
lokaler i närvaro av administratörerna
och vederbörande tjänstemän
bos byrån. Det visade sig, att blott
två anbud inkommit, avgivna av Kooperativa
förbundet, resp. av två andra
spekulanter gemensamt. Av anbuden
var Kooperativa förbundets väsentligt
högre och inrymde dessutom tillfredsställande
garantier för den anställda
personalens pensionsförmåner.

Lindencrona tillstyrkte försäljning
till Kooperativa förbundet under fram -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Svar på interpellation ang. försäljningen

hållande av att blott detta anbud vore
antagbart.

Den 16 april 1948 beslöt Kungl. Maj:t
att åt administratörerna skulle uppdragas
att i samråd med Lindencrona fullfölja
förhandlingarna med Kooperativa
förbundet om försäljning av aktierna i
Henkel-Helios. Förhandlingarna rörande
avtalets utformning ha i dagarna
bragts till slut, och det uppgjorda avtalet
kommer inom kort att anmälas i
och för Kungl. Maj ds slutliga prövning.

Genom den nu lämnade redogörelsen
torde interpellanten i huvudsak ha erhållit
svar på den första av de av honom
framställda frågorna — rörande
motiven för försäljningen till Kooperativa
förbundet. Förbundets bud var
som nämnts det högsta, och någon omständighet
av näringspolitisk eller annan
art, som borde hindra dess godtagande,
har icke förelegat. Vad angår
villkoren för försäljningen bör det av
lätt insedda skäl icke ifrågakomma att
i detalj redovisa desamma; de överensstämma
för övrigt i huvudsak med vad
som stipulerats vid försäljningar av
andra större f. d. tyska företag.

Interpellantens övriga frågor gällde
anledningen till att schweiziska regeringen
gjort invändningar mot beslutet
att sälja Henkel-Helios-företagen såsom
tyskägda företag och vidare möjligheten
att genom förhandlingar undvika
konflikt med schweiziska intressen.

I anledning av dessa frågor vill jag
erinra om att beträffande flera av de
tyskdominerade företagen i Sverige det
tyska inflytandet utövats icke genom
direkt tyskt aktieinnehav i svenska bolag
utan via dotterbolag i andra länder.
Denna omständighet har av helt
naturliga skäl emellanåt orsakat komplikationer
vid den avveckling av tyska
intressen som för närvarande pågår i
många stater. Sålunda ha vissa åsiktsdifferenser
förelegat mellan de svenska
och de schweiziska vederbörande med
avseende på just Henkel-Helios-företa -

av Henkel-Helios-bolagen, m. m.

gen. Härom har ett meningsutbyte i
olika former ägt rum under de sista
åren, men på grund av svårigheter av
bland annat praktisk natur har ett personligt
sammanträffande för diskussion
av frågan kommit till stånd tämligen
sent. På svensk sida har man intagit
den ståndpunkten, att en eventuell uppgörelse
finge avse rätten till den försäljningssumma
som kunde inflyta vid
en försäljning. Redan på ett tidigt stadium
underrättades sålunda den schweiziska
regeringen därom att man på
svenskt håll måste förbehålla sig att
fortsätta förvaltningen av företagen och
slutligen försälja dem enligt den svenska
lagstiftningen. På framställning
från schweizisk sida ställdes i utsikt att
man såvitt möjligt skulle söka undvika
definitiva försäljningsåtgärder, så länge
diskussion ej ägt rum. Det förutsattes
därvid, att denna diskussion skulle
komma till stånd långt tidigare än som
blev fallet, och under väntetiden blevo
förhållandena med avseende å de administrerade
företagen sådana, att då samförstånd
ej kunnat uppnås, försäljningen
måste genomföras. Fn förlängning av
det rådande ovisshetstillståndet rörande
företagens öde — ett tillstånd som redan
varat för länge — måste ha blivit
skadlig för bolagen och minskat dessas
värde. Jag hoppas livligt, att man vid
eventuella fortsatta förhandlingar skall
kunna uppnå en ur såväl svensk som
schweizisk synpunkt tillfredsställande
lösning.

Det bör i sammanhanget nämnas att
två stora schweiziska företag, vilka ägas
av tvskkontrollerade företag i Sverige,
äro underkastade i Schweiz beträffande
tysk egendom vidtagna åtgärder, motsvarande
de svenska, och därigenom
undandragits de svenska ägarebolagens
inflytande.

Härefter yttrade:

Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet Kock få fram -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Svar på interpellation ang. försäljningen av Henkel-Helios-bolagen, m. m.

bära ett tack för det avlämnade svaret.
Det var ju i sin utformning mycket väl
avrundat för att kringgå alla de kantiga
hörn som nog finnas innanför den cirkeln.

Vi hade i februari månad det synnerligen
uppmärksammade fallet om försäljningen
av Osram-Elektraverken, och
de händelser som i detta sammanhang
inträffade föranledde statsrådet Kock
att inför denna kammare lämna en redogörelse
för vad som i detta fall hade
inträffat, och därpå följde en debatt
här. Nu har man genom uppgifter i
pressen fått på känn, att även denna
affär med Henkel-Helios-bolagen höll
på att utveckla sig på ett anmärkningsvärt
sätt. Man hade ju annars väntat sig,
att regeringen efter de rätt underliga
förhållanden, som tidigare kommit fram
i samband med försäljningen av Osramoch
Strebelverken, nu skulle handlat
försiktigare och efter litet klarare linjer.
Men det förefaller som om så inte
har blivit fallet.

Vad beträffar principen för försäljningen
av dessa s. k. tyskägda företag
vill jag här erinra om de direktiv som
dåvarande handelsministern Myrdal
lämnade till utredningsmannen Lindencrona
och som statsrådet Kock återgav
i sitt interpellationssvar då det gällde
Osram-företagen. Handelsminister Myrdal
framhöll, att man borde eftersträva
en lösning som ur allmänna näringspolitiska
synpunkter kunde vara mest
gagnelig för det svenska folkhushållet.
Statsrådet Kock säger nu i sitt svar, att
någon omständighet av näringspolitisk
eller annan art, som borde hindra ett
antagande av det anbud som kom in
från Kooperativa förbundet, inte har
förelegat.

Jag skulle till att börja med i detta
sammanhang vilja peka på en omständighet,
som jag anser vara av ganska
stor betydelse, nämligen att HenkelHelios
produkter till 80 % försäljas genom
den enskilda handeln och till 20 %
genom konsumentkooperativa företag.

Det är alldeles uppenbart, att om detta
företag övergår i Kooperativa förbundets
ägo, dessa 80 % av försäljningsunderlaget
komma att bortfalla. Samma
utveckling visade sig för Osramfabriken
under den tid, då ovisshet rådde om
företagets framtid. När det blev bekantgjort,
att Kooperativa förbundet fått regeringens
löfte att köpa företaget, sjönk
försäljningen. På samma sätt har det
skett för Henkel-Helios. Jag återkommer
till detta.

Statsrådet Kock säger i sitt svar
längre fram, att det var angeläget att
försöka komma till en lösning. När det
drog ut på tiden härmed, hade det
skadliga verkningar för företagen. Jag
föreställer mig, att dessa verkningar bestodo
i att försäljningen sjönk. Jag tror
inte att den lösning regeringen kommit
till skall hejda denna utveckling utan
snarare tvärtom: att den kommer att
bli än mer markerad. Det betyder alltså,
om man ser frågan ur allmänna näringspolitiska
synpunkter, att den väsentliga
grunden för företagets produktion
kommer att liksom glida undan.

Jag har sökt få klarhet i hur man
skulle kunna tänka sig företagets produktionsunderlag
om det i fortsättningen
skall drivas i Kooperativa förbundets
regi, och jag har då ställt mig
den frågan: är det inte möjligt, att
Kooperativa förbundet i samarbete med
kooperativa organisationer i andra länder,
t. ex. inom den nordiska kooperativa
sammanslutningen, skulle kunna få
en avsättning för Henkels produkter?
Men då kommer det bindret, att det såväl
i Norge som i Danmark och, såvitt
jag vet, även i Finland finns Henkelföretag,
varför det svenska företaget
inte har möjlighet att exportera persil
eller vad det nu är för produkter till
dessa länder och försälja dem där.
Statsrådet Kock nämnde i sitt interpellationssvar,
att bland anbudsgivarna
var det ett par internationella truster.
.lag iir rädd för att utvecklingen kan
komma att bli sådan, att dessa inter -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Svar på interpellation ang. försäljningen av Henkel-Helios-bolagen, m. m.

nationella truster, som ha andra företag
i Sverige, komma att ta över till sig
en väsentlig del av den försäljning som
förut har fallit på Henkel-Helios-företagen.

Det är alldeles klart, att personalen
i Henkel-Helios-företagen måste med
mycket stor oro se på denna utveckling.
Personalen har också uppvaktat regeringen
och framfört sina bekymmer.
Närmast är det försäljningspersonalen,
som inte ser någon möjlighet att kunna
fortsätta sin verksamhet inom företagen.
Jag tycker alltså, att även hänsynen
till personalen tala för att man
bör beakta möjligheterna till ett försäljningsunderlag
för företaget.

Slutligen kommer frågan om försäljningsbeloppet.
Därom fingo vi i svaret
endast veta, att Kooperativa förbundets
anbud skulle ha varit det högsta. Något
närmare besked om detaljerna fingo vi
inte. Statsrådet Kock berörde detta och
sade, att av lätt insedda skäl skulle det
inte kunna ifrågakomma att här lämna
någon detaljerad redogörelse i detta avseende.
Men när man nu inte vet mera
än att K. F:s anbudssumma skulle vara
högre än andra, har man ju anledning
att även i detta hänseende befara en
parallell till Osram-fallet. I fallet Osram
meddelades i februari av statsrådet
Kock, att regeringen hade följt principen
att acceptera det högsta anbudet.
Kooperativa förbundets anbud för Osram-Elektraverken
låg på 7 700 000 kronor
och Icas anbud gällde 7 611 000
kronor, men den slutliga köpeskillingen
för Kooperativa Förbundet blev
6 400 000 kronor. Det framhölls av statsrådet
Kock då, att vissa undantag gjorts
och att vissa särskilda dispositioner
träffats. I varje fall fick man inte klart
för sig hur läget faktiskt var. Det är
emellertid förvånande med tanke på
den obetydliga skillnaden i anbuden
att slutuppgörelsen skulle bli sådan
som den blev. I fallet Henkel-Helios
frågar man sig därför genast, huruvida
några särskilda krav och förbehåll, som

måste beaktas vid bedömandet av anbudens
storlek, ha framförts från Kooperativa
förbundets sida. Det kan naturligtvis
tänkas förbehåll, som medföra
nya rättsproblem och medföra
kostnader för staten. Jag känner inte
till saken i detalj, men jag framställer
den frågan, om det finns något förbehåll
som kan medföra konsekvenser
som även inverka på bedömandet av
anbudssumman.

På mig gör regeringens beslut i denna
fråga ett lika olustigt intryck som när
det gällde Osram-fallet. Det finns, herr
talman, en gammal riksdagshistoria om
en talare som »tyckte sig se en gammal
grek». Just nu tycker jag mig se den
kooperative handelsministerns breda
gestalt skymta i bakgrunden både i
detta fall och i Osram-fallet.

Vad sedan beträffar den konflikt som
uppstått med de schweiziska intressena,
så förefaller det som om den hade från
regeringens och vederbörande myndigheters
sida handlagts med en alldeles
ovanlig brist på smidighet. Utgångsläget
har varit, att Henkel-Helios-företagen i
Sverige ha ägts av ett företag i Schweiz,
som heter UMA. Defta schweziska företag
har vill jag minnas till 42 % ägts
av det tyska Henkel-företaget. Nu ha
ju i olika länder avvecklingsprocedurer
företagits i fråga om tyska intressen.
Schweizarna ha lyft ut de tyska
intressena och mena nu, att UMA är
schweiziskt och att det sålunda är ett
schweiziskt företag som äger det
svenska Henkel-Helios. Det är såvitt jag
förstår utgångspunkten för konflikten.
Det hade dock funnits möjligheter här
— liksom jag vet att schweizarna träffat
avtal i samma syfte med andra länder
— att få en principiell överenskommelse
för avvecklingen av dessa
ömsesidiga intresseförhållanden. Statsrådet
Kock antyder även i sitt svar, att
man kunnat få till stånd riktlinjer, efter
vilka en lösning borde ha kunnat åstadkommas.

Emellertid fick man i Aftonbladet

Onsdagen den 9 juni 1948 fm. Nr 23.

Svar på interpellation ang. försäljningen av Henkel-Helios-bolagen, m. m.

den 22 maj 1948 läsa en notis som
onekligen väckte en viss förvåning. Det
stod där: »Enligt vad Aftonbladet erfarit
har schweiziske ministern hos utrikesminister
Undén uttalat schweiziska
regeringens överraskning och häpnad
över svenska regeringens förhållande
och beteende i fråga om försäljningen
av Henkel-Helios-företaget. Som bekant
sändes justitierådet Sandström ned till
Schweiz för förhandlingar angående
Henkel-Helios-koncernen, men förhandlingarna
blev mycket snabbt avbrutna
sedan justitierådet måst meddela att
statsrådet Gjöres redan innan herr
Sandström reste till Schweiz gett order
om att affären skulle säljas till Kooperativa
förbundet. Utrikesminister Undén
hänvisade till herr Gjöres och denne i
sin tur till statsrådet Kock.» Det var
notisen i Aftonbladet. Jag har försökt
att få ett begrepp om vad som har hänt
i detta sammanhang, och enligt de uppgifter,
som jag kunnat inhämta, skulle
följande ha förevarit.

Statsrådet Kock meddelade själv i sitt
svar, att regeringen den 16 april 1948
beslöt försäljning till Kooperativa förbundet.
Den 22 april avreste justitierådet
Sandström tillsammans med två
tjänstemän i flyktkapitalbyrån till
Bern för att förhandla med en representant
för den schweiziska regeringen.
Det har meddelats mig, att herr Sandström,
när han avreste, inte hade reda
på regeringens beslut angående försäljningen.
Han upptog förhandlingarna
utan att veta om detta. Först när förhandlingarna
voro i gång, erhöll han
meddelande om att försäljningsorder
lämnats, vilket medförde förhandlingarnas
avbrytande. Detta förefaller
mig vara ett synnerligen anmärkningsvärt
sätt att sköta kontakten med den
myndighet, i detta fall flyktkapitalbyrån,
som hade uppdrag att förhandla.
När regeringen hade fattat definitivt
beslut om försäljning, skulle den antingen
ha låtit bli att skicka iväg en
förhandlare, eller också skulle förhand 3

Andra kammarens protokoll l!)''iS.

laren varit informerad om vad som förevarit,
så att han hade fått förhandla
från denna utgångspunkt.

Ja, herr talman, jag för min del anser,
att denna del av frågan skulle ha
kunnat handläggas på ett smidigare sätt.
Genom en principiell uppgörelse hade
man undvikit konflikt med ett annat
lands intressen, ett land med vilket vi
väl önska uppehålla goda förbindelser.
Det kan nu befaras, att man från
schweizisk sida inte nöjer sig med vad
som förevarit, utan att det uppstår nya
konflikter och nya diskussioner, innan
denna fråga blir löst.

Försäljningen av de s. k. tyskägda
företagen har hittills varit ett föga uppbyggligt
skådespel. Det började med vad
som skedde med Strebel-verken, vilket
var föremål för en interpellationsdebatt
här i kammaren. Det fortsatte med
Osram-Elektra-verken, och så ha vi fallet
Henkel-Helios. Jag anser för min
del, att hela detta frågekomplex har
varit olustigt ur många synpunkter.
Man får intryck av att handläggningen
av dessa ärenden borde underkastas en
särskild granskning.

Statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Det är ju en hel del olika problem som
herr Henriksson dragit upp. Med hänvisning
till vad som hände i Osramaffären
har herr Henriksson ifrågasatt
lämpligheten av att försälja HenkelHelios-f
öretagen till Kooperativa förbundet.
Herr Henriksson bär även därvid
hänvisat till de näringspolitiska
synpunkter, som ligga till grund för de
direktiv som utredningsmannen har erhållit.

Jag vill understryka att försäljningsproceduren
har, såsom jag redan anfört
i svaret, varit densamma som vid andra
försäljningar av detta slag. Spekulanterna
ha fritt fått anmäla sig, och det är också
en hel råd som har anmält sig. Det är av
lätt förklarliga skäl inte möjligt för mig
att här nämna namnen på vederbörande

r 23.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Svar på interpellation ang. försäljningen

— det gör man ju inte vid affärsunderhandlingar.
Därtill kommer att av de
tio spekulanter, som godtogos av regeringen,
sju drogo sig tillbaka, medan
två stycken slogo sig tillsammans om
ett anbud. De två internationella trusterna
anmälde sig som spekulanter, men
voro aldrig anbudsgivare. De accepterades
icke av regeringen som sådana,
eftersom vi icke ville att marknaden
skulle förtrustas. Om den enskilda handeln
verkligen hade varit intresserad av
saken, hade den väl också haft möjlighet
att anmäla sig som spekulant och
ge in ett anbud.

Nu blev förhållandet det, att Kooperativa
förbundet ingav ett anbud, som låg
mer än 100 procent över det konkurrerande
anbudet, vilket senare av utredningsmannen
karakteriserades såsom
oantagbart med hänsyn till företagens
värde. I direktiven för försäljning
av tyskägda företag, vilka ju också basera
sig på Washingtonöverenskommelsen,
står det att de näringspolitiska synpunkterna
skola beaktas, men försäljningspriset
spelar också en roll. Vi ha
sålunda förbundit oss att, med beaktande
av allmänna intressen, sälja de tyskägda
företagen till högsta möjliga pris. Det
skulle därför ha varit fullständigt omöjligt
för regeringen, när man fått två
anbud, av vilka det ena låg mer än 100
procent över det andra, att låta vederbörande
godta det lägre anbudet och
härvid anföra som motivering att man
icke ville sälja företaget till Kooperativa
förbundet; och det har naturligtvis
icke ansetts föreligga någon anledning
att refusera Kooperativa förbundet som
köpare. Jag vill härtill foga den anmärkningen,
att regeringens beslut om att
Kooperativa förbundet skulle få inge
anbud är daterat den 16 januari.

Herr Henriksson talar här om villkor
i avtalet och syftar därvid förmodligen
på, att man genom dylika villkor i avtalet
skulle ha förbjudit Kooperativa
förbundet att i sin tur sälja HenkelHelios-företagen.
Några sådana villkor

av Henkel-Helios-bolagen, m. m.

ha aldrig uppsatts i avtal av detta slag
annat än det för alla avtal gemensamma
villkoret om att företagen icke få säljas
till tyska intressenter. Från Kooperativa
förbundets sida har man emellertid,
både under förhandlingarna i samband
med avgivandet av anbudet och
under förhandlingarna med flyktkapitalbyråns
representanter rörande försäljningen,
försäkrat att man har för
avsikt att själv driva företaget. Det rör
sig ju också här om produktion av
en viktig konsumtionsvara, som ligger
helt inom ramen för Kooperativa förbundets
verksamhetsområde.

Man får ju alltid, när ett företag överföres
från en ägare till en annan, räkna
med att det kan uppstå förändringar i
fråga om försäljningen. De siffror, som
herr Henriksson här anfört om den hittillsvarande
försäljningens fördelning
på olika grupper, känner jag emellertid
inte igen. Enligt uppgifter, som jag har
fått — jag har inte siffrorna här tillgängliga
— skulle Kooperativa förbundets
andel och den andel av försäljningen,
som går genom den enskilda
handeln via Ica-koncernen, vara ungefär
lika stora. Sedan finns det naturligtvis
en del försäljning, som går genom
annan enskild handel, och därtill
kommer försäljningen till offentliga
myndigheter, industriföretag och andra,
som också utgör en ganska väsentlig
del av det hela. Jag tror emellertid att
Kooperativa förbundet får lov att räkna
med en nedgång av försäljningen, tills
man hinner upparbeta en marknad åt
sig. Och förbundet räknade nog också
med en sådan nedgång, när anbudet
ingavs.

Vad beträffar den personal, som
skulle komma att beröras av en nedgång
i försäljningen — det gäller, såsom
herr Henriksson sade, närmast försäljningspersonalen
— kan man lita på,
att Kooperativa förbundet kommer att
behandla denna personal på det humana
sätt, som ett företag i Kooperativa
förbundets ställning känner sig förplik -

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. försäljningen av HenkcI-Helios-boIagen, m. m.

tigat att göra. De, som äro anställda
vid fabrikerna, känna sig icke, enligt
vad de sagt till mig, oroade av utvecklingen.

Jag kan inte sluta mitt svar på frågan
om de närmare omständigheterna kring
försäljningen av Henkel-Helios-företagen
utan att avvisa de antydningar, som
herr Henriksson tillät sig göra i fråga
om handelsminister Gjöres. Jag tycker
att det är ganska anmärkningsvärt, att
man antyder att handelsminister Gjöres
på grund av sina tidigare förbindelser
med Kooperativa förbundet skulle ha
påverkat försäljningen av HenkelHelios-företagen.
Min redogörelse har,
hoppas jag, visat hur saken legat till
och hur ärendet har behandlats. Att
handelsministern formellt fått stå på
besluten har berott på att jag på grund
av en utländsk resa inte kunnat underteckna
dem, men det har endast varit
på detta rent formella sätt, som handelsministern
haft med saken att göra.

Herr Henriksson tog vidare upp frågan
om förhållandet till Schweiz, och
jag måste därvidlag göra ett beriktigande.
Om herr Henriksson hade läst
igenom restitutionsnämndens utslag i
fråga om Henkel-Helios-företagen, där
man ingående redogör för de mycket
inkrånglade äganderättsförhållandena,
skulle han ha funnit att UMA realiter
icke är ett schweiziskt företag, icke ens
till de något över 50 procent, som herr
Henriksson ville göra gällande, utan att
det genom olika tyska förgreningar och
genom den kontroll över aktier och
ledning, som tyskarna haft, i verkligheten
var ett tyskt företag. 1 annat fall
hade väl knappast restitutionsnämnden
kunnat fälla det utslag som den gjort.
Att det ligger till på detta sätt beträffande
UMA framgår även därav, att
företaget är underkastat den kontroll,
som tyskägda företag i Schweiz äro
underkastade.

Den meningsskiljaktighet med den
schweiziska regeringen, som föreligger,
är alltså av annan art. Såsom jag fram -

hållit i mitt interpellationssvar är det
i flera fall så, att företag, som äro placerade
i Sverige, ägas av ett dotterbolag
i ett annat land utom Tyskland, vilket
dotterbolag i sin tur varit helt ägt av
tyskar. Då kan den frågan uppkomma:
Skall avvecklingen av de tyska intressena
ske genom en avveckling av det
företag, som bedriver den egentliga
verksamheten, i det land där företaget
är beläget, eller genom eu avveckling
av holdingbolaget i det land, där detta
av olika omständigheter kan ha blivit
placerat? Av de redogörelser för de internationella
holdingbolagen som finnas
veta vi, att det ofta är produktionen och
försäljningen ovidkommande förhållanden
som avgjort om ett holdingbolag
placerats i det ena eller andra landet.
Från svensk sida ha vi hållit på den
principen, att det är det land, där företagets
verksamhet bedrives, som skall
verkställa avvecklingen, ty det är ju
detta land, som har det största reala intresset
av hos vilken ägare företaget i
fortsättningen kommer att ligga och hur
verksamheten kommer att bedrivas. Låt
mig ta det exemplet, att det gäller ett
företag som har stor betydelse ur försvarspolitisk
synpunkt. Det ligger då
nära till hands, att man från det lands
sida, där fabrikationen sker, vill öva
inflytande på frågan om företagets placering.
Denna princip upprätthålla vi
även när det gäller schweiziska bolag,
som ägas av holdingbolag i Sverige.

Vi ha sålunda, såsom jag också framhöll
i mitt svar, från svensk sida ansett
att underhandlingarna med Schweiz
endast skola gälla fördelningen av likviden
vid försäljningen av HcnkelHeilos-f
öretagen.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!

Statsrådet Kock yttrade i sin replik till
mig, att om den enskilda handeln hade
varit intresserad av saken, så skulle
man vid ha kunnat finna en form för
alt komma in med ett anbud. I annat

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Svar på interpellation ang. försäljningen av Henkel-Helios-bolagen, m. m.

sammanhang berörde statsrådet de siffror
angående fördelningen av försäljningen,
som jag nämnt, och sade, att
statsrådet inte för sin del trodde, att
mina siffror voro riktiga. Statsrådet
framhöll härvid, att Kooperativa förbundet
och Ica hade lika stora andelar
av försäljningen.

Jag vill påpeka för statsrådet Kock,
att i varje fall inom det enskilda näringslivet
vill man helst tänka i andra
än kollektiva begrepp, såväl när det gäller
anbudsfrågor som i övrigt. Inom enskild
verksamhet använder man den arbetsmetoden,
att en enskild industri
säljer till enskilda grossister, vilka i
sin tur sälja till enskilda detaljhandlare,
och man laborerar inte i någon större
utsträckning med kollektiva begrepp.
För övrigt gjorde ju de organiserade intressen
inom den enskilda handeln,
som uppträdde i Osramfallet, sådana
erfarenheter, att det sannerligen inte
stimulerade till nya försök.

Vad beträffar fördelningen av försäljningen
— en sak som enligt min
uppfattning och jag tror också enligt
statsrådets uppfattning är rätt betydelsefull
för Henkel-Helios-företagens fortsatta
liv — så får man inte glömma, att
Icas försäljning dock endast utgör en
mindre del av försäljningen till den enskilda
detaljhandeln. Det finns också
inom branschen en stor grupp av enskilda
grossister, av vilka varenda en
säljer Henkel-Helios-företagets produkter.
Förhållandet är sålunda faktiskt
det, att 80 procent av försäljningen sker
genom den enskilda distributionsapparaten
och 20 procent genom den kooperativa,
och detta är siffror som man enligt
min mening måste ha i minnet vid
bedömandet av Henkel-Helios-företagens
framtidsmöjligheter.

Statsrådet Kock säger vidare, att
Kooperativa förbundets anbud låg mer
än 100 procent över det andra anbudet.
Jag saknar, såsom jag tillät mig
framhålla tidigare, möjlighet att bedöma
frågan om försäljningspriset, då jag

inte vet mycket mer om vad det ena
och andra anbudet innehöll. Det kan
ju emellertid ha legat en spekulationstanke
bakom Kooperativa förbundets
anbud i detta fall, lika väl som det
gjorde i fallet Osram, där det stora
konsumentkooperativa företaget uppträdde
som spekulant och säkerligen
gjorde sig en mycket vacker slant på
affären.

Statsrådet ifrågasatte huruvida jag
med mitt yttrande om villkor i samband
med försäljningen syftade på att
regeringen borde ha uppsatt något villkor
om förbud för vidare försäljning.
Nej, det gjorde jag inte, utan jag syftade
på förbehåll eller villkor, som från
köparens sida kunde ha ställts exempelvis
när det gällde patent, varumärken,
personal och en hel del sådana
ting, vilket givetvis kan ha betydelse i
samband med bedömandet av vad det
hela kan kosta statsverket i fortsättningen.

Vad slutligen beträffar förhållandet
till Schweiz, är det ur mina synpunkter
av underordnad betydelse, huruvida
UMA skall betraktas som ett schweiziskt
bolag eller icke. Det enda som jag ansåg
väsentligt var, att man borde ha
kunnat komma till en uppgörelse med
de schweiziska intressena utan att behöva
försätta sig i det läget, att man
får mottaga officiella protester och anmärkningar.
Det borde enligt min mening
lia varit möjligt att enas om en
princip och i godo göra upp frågan
med schweizarna.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag var tyvärr inte närvarande då herr
Henriksson höll sitt första anförande,
men jag förstår nu av hans senaste inlägg
att han uppehållit sig vid frågan
om förhållandet till Schweiz i detta
spörsmål.

Jag vill då säga, att det ju rent allmänt
är på det sättet, att när det gäl -

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. försäljningen av Henkel-Helios-bolagen, m. m.

ler tyska tillgångar som finnas i ett
land, där så att säga realkapitalet finnes,
där huvudföretaget är, under det
att det i ett annat land finns dotterbolag
med också övervägande tyska intressen,
så kan det naturligtvis bli meningsskiljaktigheter:
Vem skall ta hand
om denna tyska egendom? Är det det
land där företaget ligger eller det land,
där aktierna eller ett sådant här dotterbolag
finnas? Svenska regeringen har
i förhållande till alla länder konsekvent
intagit den ståndpunkten, att det är ett
land, där själva företaget finnes, som
skall avveckla de tyska intressena. Somliga
länder gå på samma linje som
Sverige. Andra länder gå däremot på
samma linje som Schweiz i detta fall
och anse, att om aktiestocken ligger
här, om det dotterbolag som äger aktierna
finns i Sverige, är det vi som
skola ta hand om dessa tyska tillgångar.
Det blir ju en intressekonflikt i många
fall, men jag tror att man på svensk
sida har mycket goda skäl för den
ståndpunkt man har intagit och som
man intagit konsekvent, nämligen att
betrakta tillgångarna som hörande till
Sveriges kompetensområde i de fall, då
själva företaget ligger i Sverige, och
denna ståndpunkt ha vi hävdat också
i förhållande till Schweiz; det har varit
åtskilliga diskussioner med schweiziska
vederbörande om den saken.

När nu vissa förhandlingar skulle
föras med Schweiz, hade man på svensk
sida den uppfattningen, att förhandlingarna
aldrig kunde utmynna i att
Sverige släppte den ståndpunkten att
det är det land där själva företaget ligger
som bör avveckla tillgångarna. Däremot
voro vi villiga att göra upp den
rent finansiella frågan på det sättet, att
om det var flera sådana här fall —
i vissa fall lågo företagen i Sverige, i
andra i Schweiz — kunde man så att
säga sammanföra alla de olika finansiella
intressena och få en totaluppgörelse
till stånd, varigenom man skulle

slippa vidare dispyt om den saken. Det
var till detta man från svensk sida ansåg
det vara möjligt att nå fram förhandlingsvägen.

På grund av olika förhållanden, som
inte berodde på Sverige, blevo de muntliga
förhandlingar, som man hade tänkt
sig, uppskjutna tid efter annan, men så
beslöts slutligen att ett sammanträffande
skulle äga rum. Då kom genom ett
som jag anser beklagligt missöde eller
någon bristande kontakt detta försäljningsbeslut,
just då dessa förhandlingar
skulle börja. I sak ändrade det ingenting
i fråga om den uppgift för förhandbandlingarna,
som man från svensk
sida tänkt sig, ty genom försäljningen
kommer likviden så småningom in, och
det är den man enligt svensk åsikt
skulle diskutera om. Från schweizisk
sida hade man emellertid också velat
diskutera själva försäljningsfrågan och
möjligheten att få behålla inflytandet
över det svenska företaget genom det
företag som fanns i Schweiz.

Schweiziske ministern har framfört
en erinran mot detta hos svenska regeringen.
Han ansåg det vara mindre artigt,
att försäljningsbeslutet kom just
när förhandlingarna skulle upptagas.
Jag för min del har omedelbart beklagat
detta: det var ett missöde att försäljningsbeslutet
kom just då. Men jag
har å andra sidan framhållit, att i sak
ändrade det ingenting beträffande de
förhandlingsmöjligheter som böra finnas,
och jag hoppas fortfarande att man
genom förhandlingar med Schweiz skall
komma fram till en totaluppgörelse,
som omfattar inte bara likviden för
detta företag utan även motsvarande likvider
för andra företag, där förhållandena
äro antingen analoga eller omvända.

Det förhåller sig inte på det sättet,
att vi ha en ståndpunkt i sakfrågan,
som vi behöva på något sött ångra eller
som vi inte kunna stå för. Vi ha eu
mycket stark ståndpunkt, och vi ha,

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Svar på interpellation ang. försäljningen

såsom statsrådet Kock har påpekat,
också restitutionsnämnden bakom oss
i fråga om det rättsliga läget.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Hans excellens herr utrikesministern
sade, att det var ett beklagligt missöde
som förorsakat, att försäljningsbeslutet
kom just när förhandlingarna skulle
upptagas. För min del anser jag det
vara ett ännu större och beklagligare
missöde, att inte förhandlarna hade
kännedom om försäljningsbeslutet när
de gåvo sig iväg. Ty man får ju det
intrycket att det råder en rätt egendomlig
dualism mellan regeringen, som
härvidlag i viss mån ansvarar för handläggningen,
och flyktkapitalbyrån, som
ju har skött dessa angelägenheter. Och
den svenske representanten måste väl
komma i en något egendomlig situation,
när han icke har reda på beslutet
i den fråga, varom han skall förhandla.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
På en punkt kan jag hålla med interpellanten
och det är när han säger, att
dessa försäljningar utgöra ett föga uppbyggligt
skådespel. Då tänker jag inte
minst på hans eget uppträdande här,
när han inför de uppgifter som här serverats,
att valet stod mellan att sälja
till ett par utländska truster, som bjödo
ungefär hälften av vad Kooperativa förbundet
bjöd, ändå tydligen reagerar så,
att man borde sälja till dessa internationella
truster.

Jag ser emellertid det hela främst ur
en annan synpunkt, som jag inte kan
hålla tyst med innan klubban faller för
detta ärende. Jag vill erinra om att
förra efterkrigskrisen i alla fall födde
en s. k. socialiseringsutredning, och hur
diskutabel dennas verksamhet än var
tycktes man dock ha fått fram ett slags
uppfattning om vad man inlade i be -

av Henkel-Helios-bolagen, m. m.

greppet socialisering. Och det var, om
jag förstått det hela rätt, att man skulle
överföra produktionsmedlen i statlig
ägo.

Nu har staten på grund av det tyska
sammanbrottet förvärvat egendom på
svenskt område för 375 miljoner kronor,
om jag minns rätt. Det är frågan
om mycket skiftande företag, men det
är i allmänhet sådana som ur svensk
synpunkt ha betydelse för landet, för
folkförsörjningen och dess behov. Nu
har man gått med på att dessa företag
skola säljas, och jag finner det inte
minst anmärkningsvärt att i direktiven
för dessa försäljningar utländska företag
utan vidare anses vara principiellt
fullt jämbördiga som konkurrenter med
svenska intressen på detta område.

Men detta är bara den ena sidan av
saken. Den andra — och den som jag
här fäster mycket stor vikt vid — är
att man nu sålt bort den större delen av
dessa företag i statens ägo åt olika håll,
åt privata företag, åt utländska intressen
och i vissa fall åt Kooperativa förbundet.
Jag tror att det snart är bara
gruvorna som inte äro sålda! Man skall
nu, om jag förstått saken rätt, genomföra
en särskild utredning för att definitivt
överföra dessa tidigare tyskgruvor
i statens ägo. Men eljest gäller det
försäljning av alla de företag, som åtminstone
i den yttre propagandan
framställts som mycket viktiga för den
svenska folkförsörjningen. Jag har haft
många diskussioner härom. Jag kan
nämna diskussionen om AEG-företagen,
där man ännu för ett och ett halvt år
sedan i den allmänna propagandan
sade, att AEG skulle bli själva underlaget
för en statlig elektroindustri här i
vårt land. Nu har detta bolag sålts åt
privata intressen; förmodligen är det
ASEA, vars monopolställning på detta
område ju är av alla känd och från den
socialdemokratiska regeringens sida
också utpekats. Förmodligen, säger jag,
har ASEA sina fingrar med i denna för -

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

Svar pa interpellation ang. försäljningen av Henkel-Helios-bolagen, m. m.

sälj ning, och dessutom ha, om jag inte
är felaktigt underrättad, amerikanska
intressen nu kommit in på detta område.

Här har också sålts en mängd företag,
som i den yttre propagandan framställts
som viktiga för landets försörjning
och som mycket väl skulle ha kunnat
infogas i ett system av statlig produktion
för framställning av viktiga
förnödenheter. Det var en av regeringens
försvarsadvokater som för någon
tid sedan myntade uttrycket, att det har
aldrig socialiserats så litet som under
de socialdemokratiska regeringarnas
tid. .lag skulle vilja komplettera detta
med tanke på vad som inträffat i dessa
frågor och säga, att det har aldrig avsociuliserats
så mycket som genom
dessa transaktioner med de tidigare
tyskägda företagen.

Jag vet att vissa svårigheter skulle ha
förelegat för att utan vidare göra det
statliga ägandet av dessa företag definitivt,
men jag ser, inte minst däri att
regeringen nu tillsatt en utredning om
gruvornas överförande i statlig ägo, en
bekräftelse på att med litet god vilja
skulle man ha kunnat lösa denna fråga.
Jag vill inte säga att det varit önskvärt,
att alla dessa företag utan vidare stannat
i statens besittning, men jag är ganska
övertygad om att så är fallet beträffande
det stora flertalet av dem. Detta
gäller inte minst det företag, vars försäljning
just nu diskuteras på grund av
interpellationen. Om jag inte alldeles
minns fel från frågans tidigare behandling,
utgick man ifrån att tillverkningen
vid dessa företag skulle, med hänsyn
iill statens politik sådan man har velat
utforma den, bl. a. i utredningen om
hemarbetets rationalisering etc., ha ett
ganska stort allmänintresse och att staten
därför skulle ha stiillt sig som spekulant.

Ja, herr talman, det är just den tendens
som framträtt här, att man överför
i privat iigo egendom som i reali -

teten är statlig, som jag finner vara
synnerligen anmärkningsvärd. Det är
större anledning att kritisera regeringen
för denna verksamhet än att kritisera
regeringen för att den i valet mellan
dessa båda internationella truster
och Kooperativa förbundet — i all synnerhet
när Kooperativa, såsom statsrådet
Kock här sagt, bjuder dubbelt så
mycket — stannat för Kooperativa förbundet.
Det är egentligen, skulle jag
vilja säga — om jag bortser från den
allmänt principiella synpunkt, som jag
anlagt på frågan — det försonande, att
det ändå är Kooperativa förbundet som
blir ägare till dessa företag. Men som
sagt, herr Henriksson har rätt i en
punkt: Det hela gör ett mycket olustigt
intryck.

Statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Jag måste vända mig mot vad herr Hagberg
i Luleå här sagt om att man överför
egendom, som i realiteten är i statens
ägo, till enskilda ägare. Så är inte
alls förhållandet.

Staten har åtagit sig att avveckla
dessa intressen. Därigenom har staten
icke fått någon som helst äganderätt till
dessa foretag, utan blir det fråga om
ett statligt övertagande, får ärendet behandlas
på samma sätt som om någon
enskild skall överta företagen i fråga.
Staten skall då betala det pris som
egendomen är värd, och enskilda personer
skola också ha rätt att inkomma
med sina anbud. Det gäller enligt den
överenskommelse vi ha träffat. Detta
skulle ju inte utesluta att man i en del
fall kunde anse, att det här kan vara
lämpligt med ett statligt övertagande;
detta har också framhållits i de direktiv
som förutvarande handelsministern
drog upp för utredningen.

Denna fråga har således prövats från
fall till fall, och i varje enskilt fall har
man tagit upp till undersökning, huruvida
det skulle vara lämpligt att staten

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Svar på interpellation ang. försäljningen av Henkel-Helios-bolagen, m. m.

uppträdde som spekulant och som köpare.
Enbart det förhållandet, att ett
företag är till salu, är ju inte tillräckligt
motiv för att staten skall lägga sig
till med det. På sådant sätt utvecklar
man inte statens företagsamhet efter
sunda linjer, utan man måste ju först
pröva företagets ställning i en statlig
företagsamhet. Regeringen har i de fall,
som varit föremål för undersökning,
kommit till den slutsatsen, att företagen
i fråga icke ha lämpat sig att överföras
i statlig ägo — av olika skäl i de olika
fallen, som det här skulle föra för långt
att redovisa.

Däremot har man i fråga om gruvorna,
såsom framgår av direktiven för
den tillsatta utredningen, funnit att staten
bör uppträda som spekulant. Därmed
är ju inte någon vare sig faktisk
eller principiell ställning tagen till denna
fråga. Att staten uppträder såsom
spekulant innebär, att staten genom
sina representanter förhandlar om dessa
gruvor och får kännedom om alla de
förhållanden som äro av betydelse i
sammanhanget. Utredningsmännen kunna
sedan lägga upp ett program för ett
eventuellt statsövertagande, till vilket
regeringen kan ta ställning för att sedan
förelägga riksdagen ett förslag i
frågan.

Det är också en annan sak, som jag
vill korrigera för att den inte skall stå
utan anmärkning i eventuella pressreferat.
Jag sade i min replik till herr
Henriksson, att de internationella truster,
som ha ett dominerande inflytande
på tvål- och tvättmedelsmarknaden i
Sverige, hade anmält sig som spekulanter,
men jag framhöll också att de icke
voro med bland dem som fingo rätt att
komma in med anbud.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
I detta fall ser jag på sak och ej
på form. Jag sade, att staten i realiteten
är ägare av dessa företag. Därmed menar
jag, att staten har iklätt sig skyldig -

het att svara för att dessa företag å tillsammans
375 miljoner kronor utlösas.
Staten uppträder i detta fall såsom den
som förvaltar företagen. Regeringen
fattar beslut om försäljning från fall till
fall om vilka som skola få inkomma
med anbud och vilka anbud som skola
godtagas. Staten är alltså i realiteten
den som för närvarande har en äganderättsställning
i dessa fall.

Jag har icke sagt, att samtliga dessa
företag utan vidare skulle definitivt
förvandlas till statsföretag, men jag har
sagt — jag tror att detta blivit tillräckligt
styrkt redan av vad som framkommit
i saken —- att många av dessa företag
med stor framgång skulle kunna
förvandlas till statliga produktionsföretag.
Därvid har jag också hänvisat till
den principiella inställning som den
nuvarande regeringens medlemmar har,
nämligen att just överförandet i statlig
besittning av produktionsmedlen är det
sätt på vilket man i allmänhet tänker
sig lösa socialiseringsproblemet. Alldeles
oberoende av de formella påpekanden,
som statsrådet Kock gjort, kvarstår,
att de företag, som redan nu ligga
under statens kontroll och för vilka staten
har betalningsförpliktelse, hålla på
att överföras i privat ägo och säljas ut
på ett sätt som i fråga om ändamålsenligheten
blivit — i andra interpellationer
i kammaren — föremål för mycket
olika meningar.

Statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Jag vill uppmana herr Hagberg i Luleå
att läsa Washingtonöverenskommelsen.
Gör han det, får han kanske en klarare
uppfattning om statens ställning. Staten
är varken formellt eller reellt ägare
till dessa produktionsmedel. Herr Hagberg
får kanske då också reda på vad
statens förpliktelser i detta avseende gå
ut på.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm. Nr 23.

Svar på interpellation ang. upptagande av driften vid AB Bofors’ industrianlägg
ningar vid Svartå.

§ 3.

Svar på interpellation ang. upptagande
av driften vid AB Bofors’ industrianläggning
vid Svartå.

Statsrådet fru KOCK erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr Jansson
i Örebro framställt följande interpellation
:

Kan regeringsinitiativ förväntas i syfte
att åstadkomma ett upptagande av driften
vid Aktiebolaget Bofors’ industrianläggning
vid Svartå?

Såsom interpellanten framhållit, uppfördes
den åsyftade anläggningen under
kriget. Den har aldrig använts annat
än under kortare perioder, men dess
tillkomst var dock betingad av viktiga
beredskapsintressen och den har också
utnyttjats för sådana syften, för vilka
den varit avsedd. Det har icke varit
möjligt att i fredstid erhålla beställningar,
som möjliggjort kontinuerlig
drift. Att så sannolikt skulle bli förhållandet,
förutsågs också när investeringen
företogs, men med hänsyn till
beredskapsbehoven ansåg man det likväl
nödvändigt att låta densamma komma
till stånd.

Den frågan reser sig då, huruvida icke
anläggningen borde sättas i stånd för
något annat ändamål än det ursprungligen
avsedda och om icke staten borde
ta något initiativ i detta syfte. Det är
naturligt att man på orten finner det
önskvärt att anläggningen kommer till
bättre nytta, eftersom detta i hög grad
skulle hjälpa samhället och dess befolkning.
.lag vill här först erinra om det
spända arbetsmarknadsläget och om den
f. n. övernormala investeringsverksamheten,
vilken framtvingat en synnerligen
sträng angelägenhetsprövning av
olika investeringsprojekt. Industriinvesteringarnas
värde ökades med mer
iin 80 procent från 1915 till 1917. Fortfarande
är denna investeringsverksamhet
mycket betydande, trots att även

synnerligen angelägna investeringsprojekt
hållas tillbaka. Med hänsyn härtill
synes staten icke just nu böra medverka
till någon partiell ombyggnad eller nyinredning
av ifrågavarande fabrikslokaler
annat än om ett verkligt betydelsefullt
behov skulle föreligga.

Interpellanten har hänvisat till den
höga medelåldern för arbetare vid
Svartå bruk och till svårigheterna för
ungdomar på orten att där erhålla sysselsättning.
Enligt vad jag inhämtat
från ledningen av Svartå bruk torde
hans uppgift om medelåldern vid bruket
emellertid vara något överdriven.
Möjligheten för ungdom att erhålla sysselsättning
har förbättrats genom tillkomsten
av en av bruket driven mindre
bultfabrik, som huvudsakligen ger arbete
åt unga pojkar. I övrigt finnas arbetsmöjligheter
för ungdom på närbelägna
platser, bl. a. i Degerfors och
Laxå. Även om det kan föreligga behov
av ännu något fler arbetstillfällen
för ungdom i Svartå, förefaller detta
behov sålunda icke vara av den angelägenhetsgrad,
att det kan anses böra
ankomma på staten att i nuvarande allmänna
investerings- och arbetsmarknadsläge
vidtaga särskilda anordningar
för att skapa flera sysselsättningsmöjligheter
på orten. Skulle emellertid läget
i dessa avseenden i framtiden förändras,
kan det däremot bli anledning
att uppta frågan till ny prövning.

Härmed anser jag mig ha besvarat
interpellantens fråga.

Vidare yttrade:

Herr JANSSON i Örebro: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet Kock få
framföra mitt tack för svaret på min
interpellation angående Aktiebolaget Bofors’
industrianläggning vid Svartå. Jag
tror att den i svaret lämnade uppgiften,
att företaget tillkommit av beredskapsskäl,
skall fullkomligt skingra den mystik
beträffande dessa företag, som rå -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Svar på interpellation ang. upptagande av driften vid AB Bofors’ industrianlägg ningar

vid Svartå.

der bland befolkningen i orten. Denna
befolkning känner sig emellertid missräknad
på detta företag. Man hade stora
förhoppningar när Aktiebolaget Bofors
började bygga, och man tänkte sig att
åtminstone en betydlig del av driften
skulle stationeras på denna plats. Det
visade sig dock, att det hela stannade
vid det bygge som nu finnes uppfört
där — det är ju av ganska stora dimensioner
— och att driften endast
varit i gång under korta perioder. Just
detta förhållande, att denna anläggning
tillkommit för beredskapsändamål, förklarar
en hel del.

Statsrådet framhåller i sitt svar, att
det under fredstid är svårt att få beställningar
på grund av arten av den
produktion, för vilken anläggningen
byggts. Det vore emellertid naturligt,
att företaget underhölles och produktion
där bedrevs under längre tidsperioder,
om beredskapsskälen alltjämt vore
förhanden. Det synes emellertid som
om man för närvarande icke skulle fästa
så stor vikt vid företagets användande
för den produktion, för vilken anläggningen
byggts. Statsrådet tar själv upp
frågan, om man skall sätta företaget i
stånd för annan produktion, men häremot
har erinrats, att det med det spända
arbetsmarknadsläget och den övernormala
investeringsverksamheten icke
vore skäligt med en sådan omläggning.
Ur mina synpunkter förefaller det som
om dessa skäl i stället tala för en omläggning
av driften. Investering har ju
redan gjorts i mycket hög grad i detta
företag, såväl i fråga om byggnadsmaterial
som i fråga om arbetskraft. Det förefaller
ju oekonomiskt att låta företaget
stå oanvänt, för den händelse det sedermera
skulle behövas av beredskapsskäl.

Statsrådet talade om arbetsmöjligheterna
för ungdomen på denna plats —
som jag påpekade äro dessa ganska minimala—
och förmenade att det för närvarande
finns arbetsmöjligheter för den

uppväxande ungdomen. Detta är sant
med en viss modifikation. Den fabrik
som Hasselforsbolaget har byggt i
Svartå sysselsätter ett mycket begränsat
antal ungdomar. Arbetstillfällen finnas,
som statsrådet också framhöll, dels
i Degerfors och dels i Laxå, men då
dessa platser ligga på en och en halv,
respektive två mils avstånd från samhället,
innebär det ju stora svårigheter
för ungdomarna att behålla sina hem
vid Svartå och arbeta på denna avlägsna
plats. Det går till en tid, men så småningom
blir det för tröttsamt med dessa
dagliga resor. Därtill kommer att lönerna
äro ganska låga där i jämförelse
med vad som i allmänhet kan erhållas.
Kostnaderna för resorna komma att
fördyra levnadsomkostnaderna ganska
kännbart, och följden blir således, att
man så snart man kan skaffar sig en bostad
på den plats, där man arbetar, och
flyttar dit. Bostadsnöden är också svår
på platser, där det är gott om arbete.

Jag tycker mig kunna utläsa ur svaret
tre väsentliga saker, nämligen för
det första, att företaget för närvarande
icke är oundgängligen nödvändigt för
beredskapsändamål, för det andra att
kontinuerlig drift icke är möjlig med
nuvarande produktion och för det tredje,
att statliga initiativ kunna tagas för
omläggning av produktionen till kontinuerlig
drift.

Statsrådet lovade välvilligt i slutet av
sitt svar, att i händelse arbetsförhållandena
på platsen skulle fordra det, frågan
ånyo skulle upptagas till prövning.
I anledning av detta yttrande skulle jag
vilja vädja till statsrådet att redan nu
undersöka denna fråga, huruvida det
är möjligt att genom enkel omläggning
av driften åstadkomma en kontinuerlig
drift. Det skulle ha mycket stor betydelse
för denna industrifattiga trakt.

Statsrådet fru KOCK: Jag har icke
mycket att tillägga efter herr Janssons
i Örebro anförande. Herr Jansson sä -

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. upptagande

ningar vid Svartå.

ger, att det är så få ungdomar som ha
sysselsättning på Hasselfors bruk. Ja,
det är mycket få som söka dit, i varje
fall rör det sig därvidlag om mycket
små siffror. Hasselforsbruket har planer
på utvidgning av sina verkstäder,
men råvarubristen hindrar bolaget att
fullfölja planerna. Om man kan få fram
råvaror, kan man tänka sig att man
kan ordna med en utvidgning, och det
vore kanske enklare än en omläggning
av driften vid Boforsverkstäderna i
Svartå. Men det är ju givet att outnyttjade
möjligheter till produktion icke är
något önskvärt. Frågan får alltså följas
med uppmärksamhet.

Herr JANSSON i Örebro: Herr talman!
Hasselforsbolaget behärskar mycket
stora områden på denna ort. Enligt
befolkningens mening söker detta bolag
förhindra inflyttandet av nya industrier.
Just detta förhållande gjorde,
att man blev synnerligen glad att Boforsbolaget
satte i gång detta bygge. Nu
äro förhållandena sådana, att ingen som
kan få arbete på annan ort gärna söker
sig till Hasselforsbolaget. Detta göra
endast de som bo på platsen. Jag är
emellertid glad åt att statsrådet Kock
är så intresserad av detta fall. Jag hoppas,
att statsrådet kommer att följa denna
fråga, och jag hoppas att en utveckling
sker dithän, att denna industrianläggning
kan komma befolkningen till
godo. Jag tror också att anläggningen
är sådan, att de pressar, som där äro
inmonterade, skulle kunna få kvarvara
där, även om man påbörjade någon ny
produktion. Kanhända skulle det då
icke bli fråga om en produktion i så
stor skala, men även en mindre produktion
har betydelse på denna ort.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Herr statsrådet Gjiires avlämnade
Kungl. Maj ds propositioner:

av driften vid AB Bofors’ industrianlägg nr

293, angående godkännande av varuutbytesöverenskommelse
mellan Sverige
och Schweiz m. m.; och

nr 294, angående godkännande av
protokoll rörande handeln mellan Sverige
och Förenta stater nas-Storbritanniens
ockupationszoner i Tyskland.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds å kammarens
bord vilande proposition, nr
292, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. in.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till utrikesutskottet motionen nr 588
av herr Hagberg i Luleå m. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 589 av herrar Karlsson i Stuvsta
och Lager; och

nr 590 av herrar Kärrlander och Andersson
i Alfredshem; samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

591 och 592 av herrar Dahlgren
och Adolfsson;

nr 593 av herrar Lindberg och Lundgren; nr

594 av herr Lundgren in. fl.;
nr 595 av herr Ståhl in. fl.;
nr 59(i av herrar Lager och Karlsson
i Stuvsta; och

nr 597 av herr Fagerholm.

Vid härefter skedd föredragning av
motionen nr 598 av herrar Skoglund i
Doverstorp och Hagård hänvisades motionen,
såvitt angick förslaget till lag
om dyrtidstillägg för år 1948 å folk -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Pappersskatt.

pensioner, till behandling av lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogs och hänvisades
till behandling av lagutskott motionen
nr 599 av herr Ohlin m. fl.

§ 7.

Föredrogs den av herr Östlund vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
angående priskontrollnämndens
beslut i fråga om priserna
på järnmanufakturprodukter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Pappersskatt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 48, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om pappersskatt, jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 16 april 1948 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 215, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till förordning om
pappersskatt.

Till utskottets behandling hade överlämnats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 380
av herr Gottfrid Karlsson m. fl. och
II: 535 av herr Lindahl m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte — med beaktande
av våd som anförts i vissa yttranden
över 1947 års konsumtionsskatteberednings
förslag — besluta, att
bl. a. papper, som avsåges för folkrörelsernas
och näringsorganisationernas
press, skulle undantagas från skattskyldighet; -

2) motionen I: 379 av herr Näsgärd,
vari hemställts, »att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 215 med
förslag till förordning om pappersskatt
måtte besluta sådant förtydligande av
uttrycket ''allmän nyhetstidning’, att
icke de mindre tidningarna behöva
riskera att träffas av beskattningen»;

3) motionen I: 381 av herr Lundgren,
vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå den föreliggande propositionen;
samt

4) motionen II: 536 av herr Karlsson
i Stuvsta m. fl., vari likaledes hemställts,
att riksdagen måtte besluta avslå
propositionen.

Till behandling i samband med förevarande
proposition hade utskottet därjämte
upptagit tre under motionstiden
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 215 samt med avslag å motionen
I: 381 av herr Lundgren och motionen
II: 536 av herr Karlsson i Stuvsta
m. fl., antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om pappersskatt;
samt

2) att följande motioner, nämligen:
de likalydande motionerna I: 183 av

herr Gustaf Elofsson m. fl. och 11:298
av herr Johnsson i Skoglösa m. fl.;

de likalydande motionerna 1:380 av
herr Gottfrid Karlsson m. fl. och II: 535
av herr Lindahl m. fl.;

motionen I: 379 av herr Näsgård; och
motionen 11:365 av herr Johnsson i
Stockholm,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits
a) av herrar Näsgård, Hammarlund
och Larsson i Luttra, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

1) att riksdagen måtte — -— — om
papperskatt;

2) att riksdagen måtte i anledning
av de likalydande motionerna I: 380
av herr Gottfrid Karlsson m. fl. och
II: 535 av herr Lindahl m. fl. samt motionen
I: 379 av herr Näsgård i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förnyad
utredning för att utröna huruvida
icke facktidningar och facktidskrifter,
särskilt folkrörelsernas och näringsorganisationernas
publikationer, genom
restitutionsförfarande eller på annat
sätt kunde undantagas från pappersskatt;
samt

3) att de likalydande motionerna
I: 183 av herr Gustaf Elofsson m. fl. och
II: 298 av herr Johnsson i Skoglösa
m. fl. samt motionen II: 365 av herr
Johnsson i Stockholm måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd;

b) av herrar Velander, Wehtje och
Olson i Göteborg, som ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionen I: 381 av herr
Lundgren, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 215.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr OLSON i Göteborg: Herr talman,
mina herrar! När jag i en reservation
till detta betänkande varit med
om att yrka avslag på denna indirekta
skatt, beror det icke på att jag underskattar
betydelsen av det penningpoliti.
ska syfte som därmed skall fullföljas,
utan därpå att jag tror att den penningpolitiska
effekten icke blir den tänkta,
och att skatten drar med sig skadeverkningar
för folkhushållet, som kunna
träffa vår produktion och vår export,
varigenom åstadkommes en försämring
i stället för en förbättring av
vår kronas dalande värde.

Bevillningsutskottet medgiver, att med
denna skatt på papper en indirekt skatt
införes på ett helt nytt område i mot -

Pappersskatt.

sats till tidigare vid innevarande års
riksdag genomförda indirekta skatteskärpningar,
och det är så sant som det
är sagt. Från en begynnelse med ganska
renodlade och för lekmannen förståeliga
begrepp — det talades om uppsugning
och sterilisering av köpkraften
genom konsumtionsskatter, lagda på
umbärliga varor -—■ tappades först steriliseringen
bort. Sedan fick man mer
och mer släppa på det i och för sig diskutabla
begreppet »umbärliga varor»
för att slutligen helt giva avkall på
detta.

Den nu föreslagna skatten betecknar
slutstenen i denna utveckling. Den betecknar
ett steg från konsumtionsskatteområdet
till produktionsskatteområdet.
Det är nu fråga om en skatt, lagd
på en industriprodukt, visserligen i akt
och mening att den skall bäras av konsumtionen,
men med allehanda konsekvenser
av oberäkneligt slag för denna
produktionsbransch, som också har exportintressen
att tillvarataga och skydda
för vårt land.

Man kan icke undgå intrycket, att
regeringen vid valet av de indirekta
skatter, varmed i dagens läge alltför
stor köpkraft skall kompenseras, varit
angelägen att stryka en befarad känslig
opinion med håren. När det nu synes
bli allt mer klart att vi gå mot en
mörknande ekonomisk framtid, ännu
fördold för den stora massan genom
förbrukning av valutareserver och genom
förbrukning av befintliga varulager,
och då alla medborgare måste avkrävas
offer för återställande av den
ekonomiska balans, vars rubbande visar
att vi levat och leva över våra tillgångar,
förefaller det äventyrligt om
icke mot lägets krav svarande åtgärder
vidtagas. Man kan icke undgå finna
att regeringen väjer för att dra de
mer obekväma slutsatserna av dagens
situation, vilken enligt många omdömesgilla
ekonomer dock anses vara resultatet
av eu oförtrutet fullföljd köpkraftsfrämjande
politik utan tillräck -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

1’appersskatt.

ligt samband med en mindre gynnsamt
förlöpande utveckling av de produktiva
resurserna.

Man har kommit allt längre bort från
de för konsumenterna mest märkbara
men också för ändamålet mest effektiva
konsumtionsskatterna och slutligen
hamnat i en produktionsbeskattning,
vars direkta verkningar för konsumenterna
icke lika påtagligt ge sig tillkänna,
men vars penningpolitiska effekt
också är ovissare och kanske obefintlig.
Dessa förhållanden kunna ej döljas
men val beslöjas av sådant talesätt som
att man av tekniska skäl vill sträva efter
att förlägga konsumtionsskatterna
så nära produktionsstadiet som möjligt.

Jag talade om de bristande produktiva
resurserna. Vad dessa beträffar ha
de i mycket stor utsträckning varit beroende
av omständigheter som legat
utanför regeringens domvärjo. Men de
finnas som mena att regeringen under
dessa år ej gjort allt som kunnat göras
för att underlätta den enskilda företagsamhetens
betingelser. Så mycket större
uppmärksamhet har i stället ägnats
köpkraftens begränsande genom investeringskontroll
och genom detta system
av indirekta skatter, som årets riksdag
haft att taga ställning till. Vid utväljandet
av dessa skatter har regeringen,
som jag nyss sade, varit alltmer på glid
emot skatteformer, vilkas penningpolitiska
effekt är alltmer problematisk.

Det är under dessa förhållanden en
ganska säregen situation, att ifrågavarande
skatter, som tydligt och klart
framkommit med penningpolitiskt syfte,
alls icke blivit av riksdagen behandlade
och bedömda från penningpolitisk
synpunkt. Bevillningsutskottet
har avvisat varje befattning med dylika
problem, under hävdande av att det
icke ankommer på bevillningsutskottet
att avgiva yttrande över frågor av penningpolitisk
natur. Kan en mer flagrant
bekräftelse givas på riktigheten av
högerns yrkande vid början av denna
riksdag, att ifrågavarande skattekom -

plex borde behandlas i ett sammanhang
av ett särskilt utskott eller ett
sammansatt utskott, som hade möjlighet
att beakta de penningpolitiska synpunkterna! Om

det således kan sägas, att de penningpolitiska
konsekvenserna av detta
skatteförslag icke blivit bedömda, kan
dessvärre också sägas att de näringspolitiska
synpunkterna vunnit föga beaktande.
Det har framhållits det betänkliga
i att ett land som vårt med
stor pappersexport skulle på hemmamarknaden
gå i spetsen, när det gäller
att beskatta konsumtionen och därmed
också importen av denna vara. Det
vore nämligen fara å färde att exemplet
kunde mana till efterföljd i våra avnämarländer.
Om pappersaccis infördes
även där, kunde det få den påföljden,
att förbrukningen av papper i dessa
länder minskades, vilket i sin tur skulle
leda till menliga verkningar för vår
pappersexport och bli till skada för
vårt land. Härom uttalar bränslekommissionen,
att man säkerligen icke,
därest accis lades på importerat papper,
borde förringa faran av en reciprok
behandling i utlandet av svensk
pappersexport. Men departementschefen
finner som vanligt alla farhågor
överdrivna och utlåter sig på s. 50 i
propositionen sålunda: »Därest ett pappersimporterande
land skulle finna det
med sina egna intressen förenligt att
införa importavgifter på papp och
papper, skulle en sådan åtgärd säkerligen
vidtagas oberoende av om en pappersbeskattning
är gällande i Sverige
eller icke.»

Man kan, herr talman, ifrågasätta,
om de subjektiva omdömen, varmed
finansministern plägar avvisa näringsfolkets
bedömanden i olika frågor, när
de gå hans planer emot, ha någon uppgift
att fylla. De finna i alla fall icke
sitt berättigande genom att giva sakligt
ökad tyngd åt det avvisande, som i alla
fall tyckes vara givet på förhand.

Samtliga hörda enskilda organisatio -

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

ner lia avstyrkt skatteförslaget på till
synes goda grunder. Statskontoret har
jämväl avstyrkt, under det att kontrollstyrelsen,
kommerskollegium och statens
priskontrollnämnd tillstyrkt i
princip.

1947 års konsumtionsskatteberedning
har resonerat på följande sätt. Världsmarknadspriserna
på papper överstiga
betydligt priserna på hemmamarknaden.
De senare ha nämligen efter frivillig
överenskommelse reglerats genom
stoppriser, som i vissa fall ligga
under produktionsvärdet. De låga
hemmamarknadspriserna bekostas av
exporten. Beredningen menar nu, att
en beskattning av papper skulle medföra
en önskvärd minskning i den inhemska
förbrukningen, varigenom ytterligare
kvantiteter skulle frigöras för
export, vilket skulle vara till fördel för
såväl landet som för den enskilde pappersfabrikanten.
Argumenteringen har
tagits ad notam av kontrollstyrelsen,
som med hänsyn härtill förordat skattens
införande, då denna myndighet
samtidigt från de utgångspunkter den
har haft att företräda icke funnit, att
eventuellt uppkommande skattetekniska
svårigheter vore av det slag, att kontrollstyrelsen
av den orsaken ansett sig
böra avstyrka denna skatt. Kontrollstyrelsens
tillstyrkande står och faller sålunda
med bärigheten av beredningens
argument.

Hur förhåller det sig'' nu härvidlag?
Pappersbruksföreningen påpekar, att
hela föreställningen om en minskning
av den inhemska förbrukningen till
följd av skatten beror på en missuppfattning.
Man har tydligen förbisett, att
hela den inhemska förbrukningen noga
reglerats på grundval av mellan pappersbruksföreningen
och bränslekommissionen
ingånget avtal. Genom det
senast slutna avtalet för 1948 har papperstilldelningen
på hemmamarknaden
nedskurits i förhållande till 1946 med
106 000 ton eller med 20 procent. Den-*
na nedskärning iir av sådan storleks -

Pappersskatt.

ordning, att näringslivets behov av em-''
ballage för förpackning, säckar, skördegarn
o. s. v. svårligen kan ytterligare
reduceras. Därmed förfaller icke blott
beredningens motiv utan även underlaget
för kontrollstyrelsens tillstyrkan.
Det blir härefter icke mycket kvar av
de hörda remissinstansernas tillstyrkande
inställning till detta skatteförslag.

Entusiasmen för skatten var icke heller
särdeles stor i utskottet; därom
vittnades från alla partiers sida. Fogar
man nu till vad jag här har sagt sådana
ovälkomna verkningar av skatten som
ett ej obetydligt fördyrande av livsmedlen
och ökade kostnader för den
statliga pappersförbrukningen samt beaktar
man slutligen, att uppräkningen
som visat sig möjlig av förut beslutade
skatter gör denna skatt mindre behövlig
för åstadkommande av den avsedda
överbalanseringen av budgeten, så väger
säkerligen vågskålen sakligt sett
över för avslag på propositionen, vilket
jag föreslår kammaren att genom
sitt beslut i dag bekräfta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
av herr Velander m. fl. vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Jag är ju medskyldig till den med nr 1)
betecknade reservationen vid detta betänkande.
Reservationen innebär icke
något säryrkande i huvudfrågan, utan
där yrka vi bifall till utskottets förslag.
Men dessutom yrka vi, att det skall
ske en »utredning för att utröna huruvida
icke facktidningar och facktidskrifter,
särskilt folkrörelsernas och näringsorganisationernas
publikationer,
genom restitutionsförfarande eller på
annat sätt kunna undantagas från pappersskatt».

Det är uppenbart, att även i huvudfrågan
kan det finnas anledning till
tveksamhet. Det är riktigt som här
sagts, att man kommit in på etl nytt

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Pappersskatt.

område för beskattningen och att man
här, liksom delvis också tidigare skett,
beskattar icke bara umbärliga varor
utan även oumbärliga. Skatten på papper
måste ju innebära en skatt på en
oumbärlig vara.

Det är också riktigt, såsom här sagts,
att det blir en belastning för produktionen,
bland annat på det område som
jag bäst känner till, nämligen jordbruket.
Man kan ju konstatera, att också
jordbruket numera är en ganska stor
papperskonsument: det går åt 4—5 kilo
skördegarn för varje hektar som skördas
med bindare, och det går åt mycket
papper till säckar för konstgödsel,
kraftfoder och mycket annat. Härvid
har utskottet på samma sätt som skett
tidigare dock uttalat, att kompensation
bör ske för sådana kostnadsökningar.

Även om man alltså kan hysa betänkligheter
är man dock tämligen ense
i huvudfrågan, nämligen då det gäller
att åstadkomma den överbalansering av
budgeten som är avsedd. Det är visserligen
sant som man tidigare sagt, att
dessa 500 miljoner kronor är icke något
heligt tal, men det ligger väl så till, att
effekten i fråga om sterilisering av
köpkraft blir bättre i den mån som
överbalanseringen blir större. Sedan är
det naturligtvis av avgörande betydelse,
på vilket sätt man använder dessa
pengar.

Det var emellertid ej om detta, som
mitt anförande egentligen skulle röra
sig, utan i stället om särskiljande av
olika tidningar och tidskrifter som det
här gäller. Det är som bekant så att
allmänna nyhetstidningar äro undantagna
från beskattningen, under det att
andra pressorgan, såsom tidningar och
tidskrifter för folkrörelserna, de fackliga
organisationerna och näringsorganisationerna
liksom alla övriga tidningar
och tidskrifter skola bli föremål
för beskattning.

Beträffande folkrörelsernas och näringsorganisationernas
tidskrifter och
tidningar förhåller det sig utan tvekan

så, som Kooperativa förbundet i sitt
yttrande sagt, att dessa pressorgan ha
ur organisationernas och deras medlemmars
synpunkter ett värde, som är
fullt jämförligt med det, som dagspressen
har för sina läsare. »Dessa tidningar»,
säges det, »och tidskrifter utgöra
i själva verket ett föreningsband
mellan medlemmarna och deras organisation;
de förmedla nyheter och underrättelser
i för organisationslivet väsentliga
frågor, som dock på grund av
sin speciella natur icke höra hemma i
den egentliga nyhetspressen. Som opinionsbildande
organ i det demokratiska
samhället inta de också en ställning,
som väl kan jämföras med dagstidningarnas.
Åtskilliga av dessa tidningar
fylla därjämte en kulturell uppgift, vars
värde ur folklig bildningssynpunkt
svårligen kan överskattas.»

Om dessa synpunkter har det ej rått
några delade meningar i utskottet. Vad
som emellertid gjort, att man i utskottet
ansett sig icke kunna taga med även
dessa organ, då det gällt befrielse från
skatten, har varit dels svårigheten att
få till stånd en gränsdragning mellan
å ena sidan nyhetsorganen och dessa
facktidskrifter samt å andra sidan övriga
tidskrifter, dels den kraftiga utökning
av kontrollen, som skulle bli nödvändig,
därest man skulle gå in för att
också göra dessa tidskrifter skattefria.

Nu ligger det emellertid så till, att
för innevarande år komma tidskrifter
och tidningar även av denna karaktär,
på vilka man prenumererat för hela
året, icke att drabbas av skatten, då det
är meningen, att det skall bli restitution
av skatten för sista halvåret i år.
Vidare är ju denna skatt tidsbegränsad;
den avses ju att bli gällande endast till
den 1 juli nästa år. Under sådana förhållanden
skulle det alltså här endast
vara fråga om första halvåret 1949.
Emellertid tror jag att kammarens ledamöter
nog äro tämligen överens om
att man ej helt kan bortse från risken,
att denna skatt kan komma att gälla

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

också efter den 1 juli 1949. Det är därför
uppenbart, att det även för dessa
tidningar är av ett mycket stort intresse,
om man på något sätt kan ordna
frågan om skattebefrielse för desamma.
Det måste ju vara klart för var och en,
att denna skatt kommer att bli betungande
för dessa pressorgan. Det gäller
kanske framför allt de pressalster, som
äro organ för de ideella och religiösa
rörelserna, där det ekonomiska underlaget
är svagast. Då det gäller fackföreningsrörelsens
organ och de ekonomiska
organisationernas organ är kanske
bärigheten litet större.

Då jag väl känner till, att i denna
kammare finnas många företrädare för
de rörelser, som här bli berörda, vågar
jag, herr talman, med förhoppning om
framgång yrka bifall till den av herr
Näsgård m. fl. avgivna och vid detta
betänkande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Hammarlund, Johansson i Mysinge och
Hansson i Skediga.

Herr LINDAHL: Herr talman! Behandlingen
av denna fråga sker ju på
eu olycklig tidpunkt på dagen. Även om
man eventuellt skulle försöka att genom
sitt anförande övertyga någon, går det
ju icke att övertyga kamrarnas tomma
bänkar.

Jag har emellertid tagit till orda, därför
att jag jämte några andra av kammarens
ledamöter avlämnat en motion
i anslutning till frågan om pappersskatt.
Denna motion har jag tyckt vara så bra
och jag tycker alltjämt, att den är så
bra, att det finns anledning att in i det
sista försöka kämpa för vad densamma
företräder.

Tyvärr är det ju så, att utskottsmajoriteten
icke delat motionärernas mening
om det ytterst värdefulla i motionen,
och man har därför yrkat avslag
på motionen. Det kan man naturligtvis
icke göra något åt, men jag måste för
min del säga, att jag icke kan till alla

4 — Andra kammarens protokoll HUS.

Pappersskatt.

delar godkänna den argumentation,
som utskottet har presterat för sitt avslagsyrkande.
Jag tycker, att man har
gjort svårigheterna litet för skyhöga när
det gällt att skilja folkrörelsernas tidskrifter
och tidningar ifrån de affärsmässigt
betonade förströelsetidskrifterna.
Utskottet får ursäkta mig, men jag
tror, att det skulle ha gått för sig att
hitta på något sätt att här skilja fåren
ifrån getterna.

De synpunkter, som motionärerna
lagt till grund för sitt yrkande, äro precis
desamma som auktoritativa representanter
för folkrörelserna — Kooperativa
förbundet och Landsorganisationen
— ha anlagt, när de haft att yttra
sig i anledning av remissen av konsumtionsskatteberedningens
förslag till pappersskatt.
De anse det sålunda orättvist,
att alla tidskrifter, oavsett innehållet
och oavsett vilka uppgifter tidskrifterna
ha, skola skattbeläggas på precis
samma sätt. Här föreligger ju dock som
alla veta en högst väsentlig skillnad. I
det ena fallet gäller det förströelsetidskrifter,
som, såvitt jag kan förstå, icke
behöva förlora någonting på pappersskatten.
Förströelsetidskrifterna bruka
ju vara en så lukrativ affär, att man kan
förtjäna miljoner på dem. De ha alla
möjligheter att av den läsande allmänheten
taga ut vad de själva få inleverera
i form av pappersskatt. Jag misstänker
också, att de komma att göra det.

Men för folkrörelserna ligger det till
på ett helt annat sätt. Oftast är det ju
så, att medlemmarna i dessa olika folkrörelser
erhålla en tidskrift, som organisationen
utger. Man betalar icke direkt
för den. Det är klart, att dessa
tidskrifter kosta pengar, och de betalas
genom medlemsavgifterna, som fastställas
av kongresser. Eftersom dessa kongresser
avhållas, åtminstone då det gäller
fackförbunden, vart fjärde eller
vart femte år, förstår man hur svårt
det är för fackförbunden att i detta
fall av medlemmarna taga ut vad tidskriften
kommer att kosta mera genom

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Pappersskatt.

pappersskatten. Om vi säga, att ett
fackförbund haft kongress i år, dröjer
det ju fyra år, innan man får möjlighet
att av medlemmarna taga ut vad tidskriften
nu ovillkorligen måste kosta
mera. Jag vill tillägga, att jag tror ju
icke, att vare sig någon näringsorganisation
eller något fackförbund gör konkurs
för detta — de klara det säkert,
låt vara att de känna det hela som en
orättvisa — men det finns en rad
ideella organisationer, som utan tvekan
komma att få kämpa med stora ekonomiska
svårigheter för denna pappersskatts
skull. Dessa folkrörelser äro fattiga
förut och bli ännu fattigare genom
att de måste betala ännu mera för
sina tidskrifter. Det är alldeles klart att
på den punkten, såsom motionärerna
förmena, i hög grad ömmande faktorer
föreligga.

Nu genmäler man, att det går inte att
skilja på folkrörelsernas tidskrifter och
tidskrifter utanför denna rörelse och
att gränsen därvidlag är litet suddig,
och det kan ju tänkas — och är naturligtvis
också fallet — att även folkrörelsernas
tidskrifter i viss grad innehålla
förströelseläsning. Jag tycker emellertid
för min del, att skillnaden i innehåll i
folkrörelsernas tidskrifter och i den
kolorerade veckopressen är så stor, att
man sannerligen inte behöver vara någon
litteraturprofessor för att kunna
ange gradskillnaden och företa en uppspaltning
mellan de olika tidskrifterna.
Å den ena sidan bjuds det på högtstående
förströelseläsning, och på den
andra sidan är det en ändlös flod av
smörja, som det svenska folket får ta
emot för varje vecka som går. Ingen
regel utan undantag, heter det emellertid,
och jag är på det klara med att
det finns veckotidningar, som äro goda.
Det finns naturligtvis nyanser här också,
men det torde väl inte vara så förfärligt
svårt att kunna få fram skillnaden
mellan folkrörelsernas tidskrifter
och den flora av tidskrifter, som finns
på den andra sidan. I det senare fallet

är det fråga om affärsföretag, som vilja
skaffa sig så stora förtjänster som det
över huvud taget är möjligt, medan det
i det förra fallet är fråga om organ för
folkrörelserna, som söka hålla kontakt
med medlemmarna ute i hela landet genom
sina publikationer.

Vi kunna också fråga oss, om vi
under nuvarande förhållanden ha råd
att bereda folkrörelsernas tidskrifter
ekonomiska svårigheter. Kan det nämligen
inte tänkas, att den lilla summa
man får in genom att lägga skatt på
folkrörelsernas tidskrifter för att bekämpa
inflationen, kan föra med sig en
politisk och kulturell deflation? Kan
det vara riktigt att tidningar, som i
många fall ha en opinionsbildande karaktär
i precis lika hög grad som dagstidningarna,
inte skola få komma i åtnjutande
av samma förmån i fråga om
pappersskatten som dessa senare. Det
finns stora grupper av medborgare i
detta land, som visserligen läsa de dagliga
tidningarna för nyheternas skull,
men som när det gäller att fatta ståndpunkt
till stora och samhällsviktiga
problem gärna vilja se vad den folkrörelse
man tillhör har att säga i sin
tidskrift. Den uppfattningen tror jag de
allra flesta av kammarens ledamöter ha,
de må vara tjänstemän, arbetare eller
jordbrukare.

Om man ökar svårigheterna för folkrörelsernas
tidskrifter innebär det ett
försvagande av demokratien, detta därför
att den upplysningsverksamhet om
hur demokratien verkar här i landet
och hur förhållandena äro utomlands,
som bedrives genom folkrörelsernas tidskrifter
och tidningar, är av utomordentligt
stort värde. Det är ju också
ganska giv(jj att tidskrifter, som arbeta
med en mycket smal ekonomisk marginal
och som redan tidigare till följd
av pappersransoneringen måst skära
ned sitt innehåll, få som följd av pappersskatten
lov att ytterligare skära ned
sidantalet. En hel rad värdefulla ting
och värdefulla upplysningar skulle med -

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

lemmarna av våra folkrörelser härigenom
gå miste om. Alla äro vi ju på det
klara med att det är tacknämligt att i
tider som dessa pappersförbrukningen
kan minska, men den minskade papperskonsumtion,
som kommer att gå ut
över folkrörelsernas tidskrifter, betyder
att allmänheten kommer att undanhållas
viktiga upplysningar i olika frågor,
och därför tror jag inte att man får
så förfärligt stor glädje av detta sparande
på papper.

Jag ber därför, herr talman, att för
min del få yrka bifall till den reservation,
som vid utskottsbetänkande! fogats
av herrar Näsgård, Hammarlund
och Larsson i Luttra.

Häruti instämde herr Gavelin.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Vi ha ju här vid många tillfällen diskuterat
frågan om köpkraftsöverskottet
och möjligheten att genom dess indragning
till statskassan överbalansera vår
budget för att på det sätttet åstadkomma
ett indirekt tvångssparande. Det
tjänar enligt min mening föga till att
fortsätta på den väg, som inledaren av
denna debatt, herr Olson i Göteborg,
var inne på, nämligen att ånyo ta upp
den allmänna diskussionen om steriliseringen
av köpkraftsöverskottet och de
möjligheter, som därvidlag finnas för
att vi skola kunna nå det mål man satt
sig före. Det synes emellertid som om
man inte borde tappa bort det faktum,
att av den komplettering av inkomstberäkningarna,
som i lördags lades på
kammarens bord, klart och oförtydbart
framgår, att det mål man satt sig före,
nämligen en överbalansering av budgeten,
det målet ha vi, trots att vi mer
än en gång under pågående riksdag
tvivlat därpå till följd av att nya och
ökade utgiftskrav framkommit, dock nu
nått fram till. .lag kan endast beklaga
att man från början måhända satte målet
alltför lågt. Utvecklingen har jo nämligen
oförtydbart visat, att det ur allas

Pappersskatt.

synpunkt hade varit lyckligare, om man
hade kunnat nå fram till en väsentligt
högre överbalansering än den vi nu faktiskt
nå fram till.

Det förefaller mig emellertid, herr
talman, som om det vore mycket lätt,
när man diskuterar frågan om de indirekta
skatterna på umbärliga och
oumbärliga varor, att förvilla begreppen
till och med för sig själv. I denna
diskussion säger man, som man sagt så
många gånger förut, att det värsta är
att skatten kommer att drabba även
varor, som äro oumbärliga. I samma
andetag som man därför ställt sig avvisande,
har man emellertid under hela
denna diskussion allt sedan riksdagens
början, ja långt dessförinnan, sagt, att
det vore bättre att återinföra en omsättningsskatt
i den ena eller den andra
formen och helst då en omsättningsskatt
utan några som helst undantag. Jag kan,
mina damer och herrar, inte finna att
det där resonemanget går ihop, ty om
vi skulle övergå till en omsättningsskatt
utan några som helst undantag, skulle
vi inte få med bara en eller annan oumbärlig
vara utan alla varor och det på
ett enda bräde. Någon av dessa synpunkter
på frågan måste därför vara
felaktig, och för egen del finner jag det
vara den, som gör större affär av punktbeskattningens
sidoverkningar än som
är oundgängligen nödvändigt.

Jag tillåter mig för övrigt, herr talman,
ställa frågan om vi med den linje,
som man från början förde fram som
ett motförslag till det som blivit kallat
punktbeskattningen, skulle ha nått fram
till en högre överbalansering än den
vi nu komma att nå fram till. Om vi
hade återinfört en allmän omsättningsskatt
med en lägre procentsats iin den
förutvarande — det talas exempelvis
om en 3-procentig skatt på alla varor
— skulle den då ha gett mera än denna
punktbeskattning nu slutligen» visat sig
komma att ge? Det iir emellertid självfallet
att läget kan komma att ytterligare
förändras. Mycket kan som sagt

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Pappersskatt.

inträffa, och för egen del tillhör jag
ingalunda, herr talman, dem som anse,
att den ståndpunkt, som vi nu ha valt
för överbalansering av 1948 års budget,
är så helig, att vi inte skulle kunna gå
en annan väg en kommande riksdag.
Därom vet jag emellertid för ögonblicket
ingenting, och det hela kommer att
bli helt och hållet beroende av hur den
ekonomiska utvecklingen kommer att
gestalta sig.

Beträffande den i dag föreliggande
frågan om skatt på papper gäller det,
som redan konsumtionsskatteberedningen
sagt, att vi beträda ett nytt område,
men dock ett område, som inte
har varit riksdagen främmande tidigare.
Jag erinrar er nämligen, mina damer
och herrar, om att samtidigt som vi
1940 beslutade den allmänna omsättningsskatten
skrev riksdagen fullkomligt
enhälligt och begärde av Kungl.
Maj :t ett förslag till en allmän pappersaccis,
alltså en pappersaccis, som
skulle drabba vederbörande inte bara
på det sätt, som det här i dag föreliggande
förslaget gör, utan all pappersförbrukning,
således också våra dagliga
nyhetstidningar. Vi veta vidare, att åren
1940—1947 har det pågått rätt omfattande
undersökningar, tre å fyra stycken,
som emellertid inte givit sådant
resultat, att det kunnat föreläggas riksdagen.

Varför går man då nu in för en beskattning
av papperet? Jo, vår strävan har
ju varit att de konsumtionsskatter, som
vi för att nå fram till en överbalansering
av budgeten nödgas pålägga det
svenska folket, skulle göras sådana, att
man kunde röra sig med minsta möjliga
kontrollapparat. Och det finns, höll
jag på att säga, knappast något område,
där kontrollapparaten kan göras så
smidig som på det område det här gäller.
Om man följer Kungl. Maj ds förslag,
betyder det att kontrollorganet
praktiskt taget har att hålla sig till 70
produktionsställen för att där utöva
hela kontrollen.

Jag kommer strax till varför det inte
är möjligt att göra den gränsdragning,
som vi alla äro intresserade av men som
inte visat sig vara praktiskt genomförbar.
Men innan jag går närmare in på
den frågan, herr talman, skulle jag vilja
säga några ord om möjligheten att undvika
att beträda detta nya område, möjligheten
att kunna komma ifrån pappersskatten
och därmed möjligheten att
följa dem, som nu yrka avslag på denna
skatt.

Naturligtvis kan man föra det allmänna
resonemanget, att vi kunna avstå
från de i runt tal 50 miljoner kronor,
som det härvidlag är fråga om,
men jag utgår från att de, som nu yrka
avslag, inte ställa sig på den linjen, att
50 miljoner kronor i detta sammanhang
ingenting betyda för överbalanseringen
av budgeten. I så fall har man
att välja på vissa andra ting. Man kan
exempelvis lägga skatt på icke priskontrollerade
skor. En sådan skatt
skulle emellertid ge knappt halva det
belopp, som det här är fråga om, men
den skulle kräva en kontrollapparat,
som måste sträckas ut vida över den,
som kommer att behövas för papperet.
Vi skulle naturligtvis också kunna tänka
oss att sockret skulle kunna användas,
eftersom kontrollapparaten därvidlag
skulle kunna bli av ungefär samma smidiga
art som den nu ifrågavarande, men,
mina damer och herrar, vi veta ju alla,
att den linjen inte är framkomlig i den
andra kammare, som sitter här i dag.
Det tjänar sålunda icke något som helst
till att resonera om att man vill slå
ihjäl pappersskatten och i stället ta en
sockerskatt. Vi äro ju alla medvetna
om att en sockerskatt inte kan genomföras
med den sammansättning andra
kammaren nu har; om det kommer att
visa sig möjligt i den nya andra kammare,
om vilken många herrar i dessa
dagar drömma, därom vågar jag inte
yttra mig.

För att gå vidare på den inslagna vägen
kan jag ju nämna, att vi naturligt -

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

vis kunna tänka oss skatt på dammsugare,
radioapparater och glödlampor
o. s. v. Den enda av dessa varor, som
skulle kunna ge något litet av pengar,
är glödlamporna, de som vi låta brinna
i våra takkronor och bordslampor
varenda dag. Men är det någon av damerna
och herrarna, som på allvar funderar
på att lägga det skattebelopp, som
det här är fråga om, på den varan i
stället för på den, som Kungl. Maj:t här
föreslagit? Jag tror sålunda, herr talman,
att den som gör en inventering
av de skatteobjekt, som skola kunna ge
de pengar, som det härvidlag är fråga
om, skall komma till det resultatet att det
inte finns någon annan väg att gå än att
man bifaller det föreliggande förslaget.

Det har under debatten i bevillningsutskottet
också framkastats den tanken,
att man skulle kunna undvika denna
skatt genom att uttaga en allmän skatt
på allt industribränsle, men jag tror jag
vågar säga, att det var en dagslända
som hastigt försvann.

Jag skall, herr talman, härefter be
att få säga några ord om möjligheten att
göra den uppdelning, som föreslås i en
reservation och som herr Lindahl senast
talade så varmt för. Skulle inte
herrar motionärer och herrar reservanter
ett ögonblick kunna tänka sig —
med den kännedom de äga om sina
respektive partivänner, som suttit i konsumtionsskatteberedningen
— att också
de hade ett intresse att här kunna
medverka? Kunde man finna en väg,
där man kan göra en annan gränsdragning
än den som konsumtionsskatteberedningen
ursprungligen gjorde, så
skulle jag vara den förste att reflektera
härpå. Jag kan för kammaren förklara,
att herr Sandberg, som i detta fall närmast
representerade sociala och religiösa
synpunkter, vilka ju också i detta
sammanhang borde komma med, kämpade
in i det sista för alt försöka finna
eu väg, diir det var möjligt att göra en
sådan uppdelning. Han måste emellertid
ge upp, därför att det icke var möj -

Pappersskatt.

ligt att göra en sådan gränsdragning.

Jag har under dessa diskussioner
ställt spörsmålet till åtminstone 20 representanter
för folkrörelsernas och de
religiösas och nykterhetsrörelsens press,
om de kunde framlägga ett förslag, där
man inte bara rörde sig med allmänna
talesätt, att man vill det och det, utan
ett förslag, som kunde ligga till grund
för en lagstiftning i detta hänseende,
men de ha efter övervägande nödgats
förklara, att det icke var möjligt. Jag
gratulerar de troende motionärerna och
reservanterna till att kunna åstadkomma
ett resultat, som nog överstiger
mänskliga krafter. Man kan naturligtvis
följa herr Lindahls funderingar — och
konsumtionsskatteberedningen var några
stunder inne på den linjen — att
man skulle ha en statlig nämnd, som
så att säga graderade de olika bladen.
Lyckligtvis kommo vi hastigt ifrån
detta, tv staten såsom övervakare av hur
de eller de bladen fylla sin samhälleliga
uppgift skulle kanske snarare än vi ana
föra oss in på ett område, där en sådan
statlig nämnd toge sig ytterligare ting
före och vi således en vacker dag genom
denna lilla oskyldiga blomma hade skapat
den statliga övervakning, som också
plägar kallas .statlig censur. Man bör i
detta sammanhang ha ögonen öppna
icke blott för vad man tycker är
lämpligt för ögonblicket utan också för
vad som kan inträffa, om man nödgas
bibehålla det, som vid första påseende
i och för sig kan tyckas oskyldigt.

Jag medger, herr talman, villigt och
gärna att den, som t. ex. vill skydda
folkrörelsernas tidningar, kan tycka
ungefär som en av mina kammar- och
irtskottskamrater tyckte 1940, när vi
lade omsättningsskatt på bibeln och
släppte dagspressen. Han sade vid detta
tillfälle: »Nog är det upprörande att
lägga omsättningsskatt på Guds ord och
släppa Dagens Nyheter fri!» Jag förstår
den saken ur hans synpunkt, men det
är precis samma läge, när det gäller
denna gränsdragning. Det är obehag -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Pappersskatt.

ligt, men man måste, även om det sker
med svidande hjärta, släppa åtskilligt
fritt, som man tycker man skulle vilja
träffa, därför att gränsdragningen är
omöjlig att göra på annat sätt. Jag kan
säga herrarna, att vi ett ögonblick voro
inne på att göra gränsdragningen så
grov, att vi talade om allt tidningspapper,
då vi plötsligt kommo underfund
med att ett par av våra allra största tidskrifter
hade övergått till att tryckas på
tidningspapper. Ja, så enkelt är det!
Det är detta som gör gränsdragningen
så svår ur allmänt objektiva synpunkter.
Ur subjektiva synpunkter är det
ingen konst.

En tjänsteman i det kontrollorgan,
som skall handha detta, gjorde häromdagen
på hemställan en undersökning
av 100 tidskrifter på kungl. biblioteket.
Dessa tidskrifter hade alla av sina respektive
organisationer uppgivits vara
facktidskrifter. Vad fick han för resultat?
Jo, 20 procent av dessa facktidskrifter
kunde omedelbart överföras till
nöjestidskrifternas kategori, medan 40
procent voro så blandade, att det var
svårt att urskilja, om de voro nöjestidskrifter
eller hade något med fackarbete
att göra, men även där övervägde
nöjesläsningen. Således, av dessa 100
facktidskrifter var det endast 40 procent
som med någorlunda säkerhet kunde
sägas vara rena facktidskrifter. Jag
är säker på att om någon annan skulle
göra en dylik subjektiv undersökning,
skulle han komma till ett resultat, som
ytterligare reducerade de verkliga
facktidskrifterna.

Men, mina herrar, det är icke fråga
om att göra en subjektiv uppdelning.
Det är icke jag, det är icke herr Lindahl,
det är icke herr Larsson i Luttra,
det är kanske ingen av denna kammares
ledamöter, som sysslat med dessa
ting, som skall göra den. Det är staten
som skall göra den objektivt, så rättvist
som möjligt, och det är där som
det stora frågetecknet sättes. Är det
möjligt? Konsumtionsskattekommittén,

Kungl. Maj:t och bevillningsutskottet,
som ingående diskuterat alla dessa
ting, ha kommit till det resultatet, att
det icke är möjligt att göra mer än en
enda gränsdragning i detta fall, och det
är gränsdragningen mellan nyhetspressen
å ena och andra tidningar å andra
sidan.

Det har sagts här och det har sagts
även i utskottet, att man icke borde
välja denna beskattningsform, därför
att den kommer att fördyra vår bokläsning
alldeles väldigt. Ja, mina herrar,
vi hade ju nyligen en omsättningsskatt,
som vi kunna göra jämförelser med. Vi
roade oss i konsumtionsskatteberedningen
med att plocka fram en 10-kronorsbok,
på vilken förut omsättningsskatt
utgick med 55 öre. Nu säger man,
att den nya skatten kommer att bli
ännu förfärligare. Denna skatt skall
emellertid utgå såsom en viktskatt. Följaktligen
var det mycket angeläget att
få reda på, vad en sådan bok väger.
Den vägde tre hekto. Pappersskatten
föreslås utgå med 15 öre per kg. Tre
gånger l1/, öre är 4''j2 öre. Om vi nu
äro så gentila att vi, för att ingen orättvisa
skall ske, fördubblar detta och alltså
lägga på 100 procent, kommer det
att bli ungefär nio öre i skatt mot förut
55. Jag måste säga, att den sortens
argumentation, som man har använt
emot det föreliggande förslaget, blir
underligare och underligare ju mera
man sysslar med den.

Herr talman! Summerar jag'' ihop vad
jag här sagt kommer jag fram till att
vill man uppnå en överbalansering av
budgeten, finns det ingen annan väg
att gå än att bifalla vad bevillningsutskottet
här föreslår. Vill man icke detta,
är naturligtvis avslagsståndpunkten given.
Till dem, som ställt sig på reservanternas
ståndpunkt i fråga om gränsdragningen,
skulle jag vilja säga: är
det så, att man vill ha en ny undersökning,
må man ju taga den. Men det
förefaller mig, som om det vore lika
rimligt att avslå det hela som att be -

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

gära en undersökning, som man på förhand
måste vara på det klara med icke
kan leda till något som helst resultat.

Herr talman! Jag ber att med anförande
av dessa synpunkter få hemställa
om bifall till vad bevillningsutskottet
har föreslagit.

Herr OLSON i Göteborg (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Olsson i

Gävle påtalade i början av sitt anförande,
att jag på nytt tagit upp den nu
gamla diskussionen om umbärliga och
oumbärliga varor och vad som eljest
kan höra till frågan om dessa skatters
inverkan på penningvärdet, och menade,
att det skulle man lämpligen nu
kunna utesluta.

Men, herr Olsson, fortsättandet av
denna diskussion, som i alla fall visar
exempel på hur regeringen och riksdagen
snart sagt från månad till månad
ändrat ställning, kan likväl vara nyttig
i det avseendet att den kan vara ägnad
alt minska något på den blinda respekt
för riksdagens en gång fattade inställning,
som herr Olsson i sitt anförande
givit uttryck åt. Därav skulle återigen
kunna dragas den slutsatsen, att det
icke behövde vara så uteslutet som herr
Olsson förmenar, att trots det riksdagen
en gång tagit ställning till
den allmänna omsättningsskattens avskaffande
man i alla fall skulle kunna
vinna den nuvarande riksdagens förståelse
för en modifierad sådan, om det
skulle bli klart att läget nödvändiggjorde
detta.

Herr Olsson i Gävle förmenade, att
det låg en motsägelse i att samma kritiker
som talade om att oumbärliga varor
hade indragits i skattesystemet också
gjorde sig till talesmän för en modifierad
omsättningsskatt. Han tyckte att
detta icke kunde gå ihop. Jag får svara
på den saken, att principen om skatt
på umbärliga varor är godtagbar och
förståelig så länge den fullföljs. Men
niir man övergår till skatt på oumbär -

Pappersskatt.

liga varor är det inte alldeles säkert att
den metod, som regeringen använt sig
av, vilken leder till en snedvridning
av den produktiva verksamheten, är
att föredraga framför en modifierad
omsättningsskatt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr LARSSON i Luttra (kort genmäle):
Herr talman! Utskottets värderade
ordförande tycks utgå ifrån att
alla problem, som konsumtionsskatteberedningen
icke har lyckats lösa, äro
olösliga för tid och evighet. Det är uppenbart,
att gränsdragningen kommer
alt bli svår. Även mellan nyhetstidningar
och övriga tidningar kommer
den icke att bli särskilt lätt att lösa.
Hade det varit så, att vi hade ansett att
problemet hade varit relativt lätt, skulle
vi givetvis icke ha yrkat på en utredning,
utan då skulle vi ha yrkat på direkt
beslut att dessa tidningar skulle
undantagas.

Herr Lindahl har redan varit inne på
vissa definitioner. I motionen framhålles,
att man kan utgå ifrån att tidningar
och tidskrifter, som ägas eller helt eller
delvis bekostas av folkrörelser och näringsorganisationer
och som distribueras
till dessas medlemmar såsom ett väsentligt
led i organisationernas upplysningsverksamhet,
äro så pass otvetydigt
avgränsade, att denna gränsdragning
eventuellt kan läggas till grund för ett
undantag i detta fall.

Jag finner alltså i likhet med herr
Lindahl, att problemet kanske är svårlöst
men att det icke förefaller att vara
olösligt.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Till den siste ärade talaren
skulle jag bara vilja säga, att det
enligt hans förslag blir en gränsdragning
icke mellan tidningar utan i fråga
om äganderättsförhållandena, som han

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Pappersskatt.

således vill kasta in i detta sammanhang.

Jag har icke uttalat, att frågan är
olöslig därför att konsumtionsskatteberedningen
kommit till det resultatet,
utan därför att alla, som hittills ha sysslat
med frågan, ha kommit till samma
resultat, även representanterna för de
företag, som ev. skulle befrias från pappersskatten.

Låt mig sedan säga till herr Olson i
Göteborg, att jag tror icke ett ögonblick
på att herr Olson funderar på att
denna riksdag skulle kunna komma
fram till, som han säger, en modifierad
omsättningsskatt. Det är nämligen
orimligt att tänka sig att vi ovanpå de
punktskatter, som vi genomfört i år,
skulle lägga ytterligare en omsättningsskatt,
även om den vore modifierad.

Sedan tror jag det är farligt att uttala
sig så bestämt som herr Olson i
Göteborg gjorde. Vi gamla frihandlare,
som på sin tid slogos mot högern, när
det gällde dessa ting, äro medvetna om
att ett hävdande i princip av herr Olsons
i Göteborg ståndpunkt, att ingenting
får komma att åvila de oumbärliga
varorna, måste leda till en omprövning
av vårt tullsystem. Jag gissar, att man
får nog vara en liten smula försiktigare
än vad herr Olson i Göteborg var i sitt
sista anförande.

Herr JOHANSON i Norrköping: Herr
talman! För något över ett år sedan
beslöt riksdagen upphäva omsättningsskatten,
som i runt tal inbringade 400
miljoner kronor om året, med den motiveringen
att den hårt drabbade de
mindre inkomsttagarna i vårt land och
att man genom dess slopande skulle
höja levnadsstandarden. Man genomförde
även en skattereform, som skulle
bidraga till att höja småfolkets levnadsstandard.
Dessa förnuftiga åtgärders betydelse
blev dock icke långvarig. Årets
riksdag har icke endast med sina beslut
i fråga om de nya indirekta skat -

terna tagit tillbaka vad omsättningsskatten
inbringade utan långt mera. Med
pappersskatten, om vilken vi här i dag
skola besluta, har riksdagen tagit ifrån
det svenska folket i runt tal 500 miljoner
kronor, d. v. s. 100 miljoner kronor
mer än vad omsättningsskatten gav.

Därtill kommer, att dessa skatter
draga med sig andra prisfördyringar,
så att den sammanlagda ökningen före
årets slut säkerligen kommer att betydligt
överstiga 500 miljoner kronor. Blir
pappersskatten ett faktum, kommer den
att medföra en höjning av priserna på
livsmedel och andra oumbärliga varor
så snart det finns förutsättningar för
att industriens och handelns ökade utgifter
kunna slå igenom i konsumentpriserna.
Pappersskatten kommer alltså
att påverka priserna på andra varor
liksom bensinskatten har medfört en
höjning av priset på bil- och bussresor
och transporter över huvud taget. Pappersförbrukningen
på enbart livsmedelsområdet
utgör ungefär en tredjedel,
d. v. s. 130 000 ton, av landets hela pappersförbrukning.
Den nu föreslagna
pappersskatten om 15 öre per kilo
skulle således höja livsmedelspriserna
med omkring 20 miljoner kronor.

Med denna kommentar till förslaget
till förordning om pappersskatt och
med utgångspunkt från den kommunistiska
rörelsens principiella inställning
till de indirekta skatterna, vilka alltid
hårdast drabba de mindre inkomsttagarna,
vill jag yrka bifall till vår motion
i denna kammare nr 536, vari yrkas
avslag på förslaget till förordning om
pappersskatt.

Herr SANDBERG: Herr talman! Intresset
för denna fråga tycks inte vara
särdeles stort i kammaren i dag. Då
jag haft tillfälle att delta i frågans behandling
både i konsumtionsskatteberedningen
och i utskottet, skall jag
emellertid be att få säga några ord.

Denna skatt på papper är i likhet

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

med åtminstone en del av de tidigare
beslutade höjningarna av indirekta
skatter ytterst obehaglig. Även pappersskatten
kommer att innebära en belastning
på konsumenterna och sannolikt
också åtminstone i viss utsträckning
på näringslivet. Det är ju nämligen tyvärr
en öppen fråga, i vilken grad en
indirekt skatt kommer att slå igenom
i priset på den beskattade varan och
sålunda får bäras enbart av konsumenten.

Denna sak är som sagt inte rolig utan
tvärtom mycket tråkig, men jag har
ändå — och jag tror jag kan tala för
flertalet inom det parti jag tillhör —
kommit till det resultatet, att man inte
kan undgå att införa även denna skatt.
Om man accepterat den principen, att
man genom en skärpning av den indirekta
beskattningen skall suga upp en
del av köpkraften och på så sätt åstadkomma
en överbalansering av budgeten
i inflationsbekämpande syfte, är
det svårt att avvisa det föreliggande
förslaget. Då det är önskvärt att överbalanseringen
blir så stor som möjligt,
vore det enligt min mening orimligt att
avstå från de nära 50 miljoner kronor,
som pappersskatten beräknas inbringa.
Det vore ju enkelt att bara säga nej
till förslaget om pappersskatt, men jag
tror inte det vore sakligt motiverat att
göra det, såvida man inte kan påvisa,
att olägenheterna skulle bli alltför
stora.

Man har även nu talat om umbärliga
och oumbärliga varor, men jag
skall inte närmare gå in på den saken.
Vi veta ju, att skärpningen av den indirekta
beskattningen var avsedd att
främst träffa mera umbärliga ting. Denna
tanke har emellertid inte kunnat
följas. Om man för att de influtna
medlen skola komma upp till en någorlunda
betydande storleksordning
alltså måste beskatta även sådana varor,
som kunna betecknas som oumbärliga,
är det emellertid nödvändigt
att iaktta stor försiktighet vid skattens

Pappersskatt.

utformande. Detta var folkpartiets inställning
i fråga om bensinskatten, och
jag beklagar, att den inte vann riksdagens
anslutning. För min del har jag
den uppfattningen, att avvägningen i
frågan om pappersskatten är ganska
rimlig. Man har sökt gå fram med den
nödiga försiktigheten för att det inte
skall bli alltför tråkiga följder av den
nya skatten.

Inom konsumtionsskatteberedningen
hade vi från början diskuterat en skattesats,
som låg mycket över den vi sedermera
föreslogo. Jag kände mig mycket
olustig inför denna skattesats, men
sedan det gjorts en omräkning av det
belopp, som kunde beräknas inflyta genom
de höjda indirekta skatterna, befanns
det, att skattesatsen kunde sättas
betydligt lägre. Medicinen blev därigenom
något lättare att svälja. Genom att
göra skatten lika för både papp och
papper och uppbära den vid pappersbruken
har man dessutom åstadkommit
en enkel administrativ anordning. Den
saken har ju tidigare betonats av herr
Olsson i Gävle.

Den fördyring, som pappersskatten
kommer att medföra, tror jag i många
fall inte behöver bli alltför svår. Herr
Olsson i Gävle har redan visat ett talande
exempel på detta, och jag skall
inte upprepa det, men det kan vara i
viss mån belysande. I tidningspressen
och på annat håll har det sagts, att
pappersskatten skulle utgöra en fara
för bildningen och kulturen, därigenom
att böckerna skulle bli så mycket dyrare.
Men om eu bok. som kostar 10
kronor, blir 9 å 10 eller kanske bara
5 öre dyrare genom skatten, torde inte
kulturen löpa någon större fara.

Jag kommer så till den kanske känsligaste
frågan, nämligen frågan, huruvida
det skall göras några undantag
från beskattningen. Det finns ju bär
ett förslag, att från skatten skall undantas
tidningspapper, som användes
för tryckning av allmänna nyhetstidningar.
Det är uppenbart att de all -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Pappersskatt.

männa nyhetstidningarna fylla ett stort
behov, ja, att de äro oumbärliga för
envar. Det finns alltså skäl att här göra
ett undantag, och den gränsdragning,
som föreslås, är också sådan, att den
kan fixeras i en lagtext och tillämpas
objektivt. Sedan blir det emellertid
svårare, om man också skulle försöka
undanta andra tryckalster, som man
anser borde slippa beskattningen. Jag
vill vitsorda vad herr Olsson i Gävle
sade om att jag och även andra inom
konsumtionsskatteberedningen voro ytterst
ledsna inför tanken att somliga
tidningar och tidskrifter, som representera
rörelser vilka vi sätta högt,
skulle träffas av denna skatt, under det
att de dagliga nyhetstidningarna skulle
gå fria. Vi diskuterade olika möjligheter
att göra ett undantag, men vi kommo
till det resultatet, att det tyvärr icke
är möjligt att tänka sig någon annan
gränsdragning än den som här föreslagits.

Nu säger t. ex. herr Larsson i Luttra,
att eftersom konsumtionsskatteberedningen
och bevillningsutskottet inte
kunnat knäcka denna nöt, kanske det
skulle lyckas, om man tillsatte en ny
utredning. Jag tillåter mig emellertid
starkt tvivla på detta. Jag vill betona,
att det icke är möjligt — och det lär
väl ingen kunna bestrida — att finna
en objektiv grund för ett särskiljande
av olika tryckalster, så att somliga beskattas
och andra icke beskattas. Det
är inte möjligt att finna någon regel,
som kan skrivas in i en lagtext och entydigt
tillämpas. Då återstår ingenting
annat än att skapa ett organ, en domstol
eller en nämnd, med uppgift att
bestämma, vilka tidningar som skola
undantas från skatten och vilka som
skola drabbas av densamma. Finns det
någon som tror att det är möjligt för
en sådan nämnd att fatta beslut, som de
intresserade parterna kunna vara tillnärmelsevis
belåtna med? Jag tror det
inte. Skall man undanta facktidskrifter,
då får man givetvis och jag vill

säga i första hand undanta tidningar,
som representera religiösa och ideella
rörelser, men man kommer då till
gränsfall, där det blir omöjligt att säga,
hur man rättvisligen bör handla. Fastän
det sålunda tyvärr är omöjligt att
från beskattningen undanta sådana
tryckalster, som man ytterst gärna ville
låta slippa beskattningen, måste man
nöja sig med den uppdelning som skett
och i övrigt söka tröst i det förhållandet,
att skatten, såsom jag tidigare sade,
är måttligt stor och därför kan antas
icke bli alltför olycklig till sina verkningar,
även om den i vissa fall kan
bli kännbar nog.

Jag skall inte uppehålla tiden längre,
herr talman. Särskilt herr Olsson i
Gävle har ju mera utförligt berört även
ändra sidor av denna sak, t. ex. frågan
huruvida pappersskatten kan ersättas
med skatt på andra ting, såsom skor
eller socker. Jag tror inte man skulle
komma till ett bättre resultat på den
vägen.

Då jag alltså anser, att vi måste använda
alla möjligheter som stå oss till
buds för att göra överbalanseringen av
budgeten så stor som möjligt, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Bogla: Herr talman
! Som motionär i denna fråga skall
jag be att få säga några korta ord. Jag
kan i allt väsentligt ansluta mig till vad
en av reservanterna, herr Larsson i
Luttra, och huvudmotionären i den
motion jag undertecknat, herr Lindahl,
tidigare yttrat, men jag vill tillfoga ytterligare
några saker.

Jag har för min del svårt att utan
reservation sanktionera det uttalande,
som utskottet gör på s. 27 i anslutning
till ett uttalande av finansministern
och vari det heter, att utskottet
»ansett det vara av väsentlig betydelse,
att skattesatsen icke föreslås till högre
belopp än 15 öre per kilogram. Den

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

nya pålaga som genom en pappersbeskattning
kommer att åvila facktidningar
och facktidskrifter torde på grund
härav icke bliva alltför betungande.»

Jag undrar hur många av riksdagens
ledamöter det är som undersökt, vilka
betydande kostnader denna beskattning
medför för t. ex. folkrörelserna. Jag
skall ta ett par exempel för att visa,
att skatten kommer att bli betungande.
Svenska missionsförbundets tidskrift,
Svensk veckotidning, har för närvarande
en pappersförbrukning av 150
ton, och på detta skall det utgå en skatt
av 22 500 kronor. Det kan väl med fog
sägas, att detta blir en betungande pålaga
för ett frikyrkligt samfund, som
bygger på frivilliga insamlingar. Jag
kan också nämna en annan kristen organisation,
som arbetat i 20 år. Vi ha
en tidning med samma format men
med mindre sidantal. Organisationen
bär ungefär 4 000 medlemmar, och tidningen
har en upplaga av omkring
8 000 exemplar. Tidningen förbrukar
15 ton papper, och skatten betyder för
denna lilla organisation en kostnad av
2 250 kronor per år. Organisationen
skulle inte ha kunnat bära de betydande
förlusterna på sin tidning, om den
inte skaffat sig ett tryckeri, där man
trycker 12—14 andra tidskrifter, och
det är detta tryckeri som nu får bära
förlusten.

Det är enligt min mening ganska
osympatiskt att lägga en så tung börda
som här föreslås på folkrörelserna, vilkas
arbete bäres upp av enskilda människors
frivilliga arbete och offervilja.
Om jag inte haft en sådan respekt för
finansministern, vars skatteförslag jag
efter fattig förmåga understött, ocli inte
insett, hur allvarlig inflationsfaran iir,
skulle jag velat yrka avslag på denna
enligt mitt sätt att se osympatiska skatt.
Jag får nu nöja mig med att yrka bifall
till den reservation, som avgivits
av herr Näsgård in. fl., eftersom den
vid ändå utgör en garanti för att skatten
inte blir permanent. Det är ju all -

Pappersskatt.

tid så med nya skatter, att det är lätt
att få dem till stånd men svårt att avskaffa
dem.

Herr Sandberg sade glädjande nog,
att han ansåg denna skatt vara olustig.
Herr Sandberg har ju haft det stora
förtroendet att såsom sakkunnig delta
i utredningen av frågan, och han känner
sig väl därför bunden av vad de
sakkunniga hittat på. Han talade här
om svårigheterna att undanta andra
tidningar än rena nyhetstidningar från
beskattningen. Jag är emellertid ändå
inte övertygad om att det skulle vara
omöjligt att från skatten befria även
facktidskrifter och organ för folkrörelser.
Vi ha ju t. ex. en nöjesskatt, som
drabbar biograf-, teater- och revyföreställningar
men icke politiska möten,
gudstjänster och nykterhetsmöten. Om
man haft litet större vilja att gå den
vägen, borde det inte vara så mycket
svårare att åstadkomma en katalog
över förströelsetidningar och nöjeslektyr
än att fastställa en tulltaxa, vari
tullbelagda varor uppräknas. Det skulle
naturligtvis finnas gränsfall, och det
kunde uppstå en del orättvisor, men
de orättvisorna skulle vara mycket
mindre än de, som den föreslagna utformningen
av skatten skulle medföra.

Jag anser därför starka skäl tala för
att frågan lägges under förnyad utredning
och att man på allvar tar upp frågan
om en skatt på den kolorerade
pressen, och den skatten kan man göra
hur kraftig som helst. Men att man nu
skall beskatta folkrörelserna så hårt
tycker jag är beklagligt. Jag anser att
en av fördelarna med demokratien just
är den, att den ger frihet för olika riktningar
att arbeta för sina syften. Men
denna frihet blir genom pappersskatten
rätt allvarligt beskuren, och det blir
ekonomiska svårigheter för folkrörelserna.

.lag skall, herr talman, icke upptaga
tiden längre. Jag har endast med detta
velat motivera, varför jag kommer att
stödja den av herr Niisgård m. fl. vid

(JO

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Pappersskatt.

utskottets utlåtande fogade reservationen.

I detta yttrande instämde herr Hoppe.

Herr SANDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Herr Gustafsson i Bogla
har den tron, att svårigheterna att
skilja tidningar av olika slag från varandra
vid beskattningen icke äro oövervinneliga.
Jag å min sida tror — och
min tro är grundad på den kunskap
jag fått vid detta ärendes behandling —
att de icke kunna på ett tillfredsställande
sätt övervinnas. För att konkretisera
saken vill jag erinra om vad utskottet
säger på sidan 27 i betänkandet:
»Vad särskilt angår det av Föreningen
Svensk fackpress framförda yrkandet,
att en särskild restitutionsrätt
skulle tillskapas, vill utskottet understryka,
att sådana fall kunna förekomma,
där det icke är möjligt att skilja
mellan en facktidskrift som samtidigt
innehåller artiklar av förströelsekaraktär
— dessa senare artiklar kunna för
övrigt erhålla växlande utrymme i facktidskriften
från ett nummer till nästa
— och en förströelsetidskrift som tilllika
regelmässigt inför fackartiklar.»
Detta är ett exempel på svårigheterna.

Sedan vill jag använda tillfället att
säga, medan jag har ordet för replik, att
jag för min del gärna skulle ha sett
att man genom en mycket hög beskattning
kunnat träffa vissa mera obskyra
tryckalster, men att jag har fått ge avkall
på detta önskemål.

Herr KRISTENSSON: Herr talman!
Det har redan hållits många anföranden
i denna fråga, och jag skall därför
fatta mig helt kort. Jag vill bara erinra
om några synpunkter, som jag anser
väsentliga, när det gäller att bedöma
frågan om pappersskatten.

Jag fäster stor vikt vid det förhållandet,
att denna skatt lätt kan leda
till motåtgärder från importländernas
sida och kan vara ett exempel som ma -

nar till efterföljd. Konsumtionsskatteberedningen
har för sin del åberopat
Danmark i detta fall. Vi importera en
del papper, bl. a. från England, Holland
och Belgien, och denna import
skall enligt bestämmelserna påläggas
beskattning. Men vi exportera givetvis
mycket större kvantiteter papper och
papp till dessa länder. Hela vår export
av papper och papp gick i fjol upp till
omkring 450 miljoner kronor. Motåtgärder
kunna vidtagas av importländerna,
och detta kan i så fall få ogynnsamma
och menliga verkningar på vår export.
Detta framhålles också av Svenska pappersbruksföreningen
och dessutom av
Stockholms handelskammare och Skånes
handelskammare.

Vidare räknar jag det som en väsentlig
nackdel, att en tung börda kommer
att läggas på folkrörelserna genom att
skatten drabbar föreningsorganen. Likaså
går den ut över facktidskrifterna
inom näringslivet. Man måste nog räkna
med att skatten icke helt slår igenom
i konsumentpriserna utan delvis
stannar inom näringslivet och därmed
ökar omkostnaderna. Riksräkenskapsverkets
inkomstberäkningar i fråga om
de extra indirekta skatterna finnas intagna
i bevillningsutskottets betänkande.
När det gäller inkomsterna av bensinskatten
räknar riksräkenskapsverket
med en försäljning av 700 000 kubikmeter.
Statsrådet Sträng upplyste i första
kammaren i går, att försäljningen, sedan
vissa justeringar skett i importplanen
inom bränslesektorn, kan beräknas
till ytterligare 100 000 kubikmeter
och att den totala försäljningen alltså
skulle bli 800 000 kubikmeter. Denna
ökning kommer att tillföra statskassan
ytterligare omkring 45 miljoner kr. eller
ungefär lika mycket som den pappersskatt,
varom nu diskussionen rör
sig, beräknas ge. Man kommer sålunda
därigenom fram till samma överbalansering
som man vill åstadkomma med
pappersskatten.

Nu kan man naturligtvis mot detta

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

resonemang göra den invändningen, att
inflationsgapet ytterligare har vidgats
och att det därför kan vara värdefullt
med en ökad överbalansering. Jag tror
dock för min del, herr talman, att om
man väger nackdelar och fördelar i
denna fråga mot varandra, nackdelarna
väga över.

Jag yrkar därför avslag på förslaget
om pappersskatt och alltså bifall till
den reservation, som är avgiven av herr
Velander m. fl.

Häruti instämde herr andre vice talmannen
Carlström.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Åtskilliga, för att icke säga ganska
många, av de talare, som hittills haft
ordet i denna debatt, ha framhållit den
ifrågasatta beskattningen såsom en beskattning
bl. a. av tidskriftsväsendet i
landet. Detta är alldeles riktigt. Den
kommer att verka på det sätt, som
exempelvis herr Gustafsson i Bogla nu
senast har skildrat. Vi ha under de
senaste åren i bevillningsutskottet
många gånger grubblat på dessa ting.
Välmenande människor ha försett oss
med arbetsmaterial — det har motionerats
om skatt på de kolorerade veckotidningarna
och sådant — men vi ha
tidigare avvisat förslagen därför att de
kolliderat med den ständiga svårigheten
att avgöra, vilket som är vilket och
vem som är vem i detta sammanhang.
Den svårigheten tycktes icke existera
för herr Gustafsson i Bogla. Han ifrågasatte
något slag av vad jag skulle vilja
kalla för frireligiös tidningstaxa, vilken
skulle upptaga sådana tidningar som
äro anständiga och skulle vara skattefria,
men varifrån andra tidningar
skulle vara uteslutna. Detta är väl ändå
ett tillvägagångssätt, som vi få akta oss
för i vårt land. Jag vet väl, att i den
katolska världen tillämpas det bekanta
förfarandet, att hans helighet påven
sätter vissa tidningar på index och därmed
gör dem förbjudna. Men eu sådan

Pappersskatt.

ordning böra vi icke införa i Sverige.

Bevillningsutskottets ärade ordförande
klarlade utförligt alla de svårigheter,
som resa sig när det gäller gränsdragningen.
Han frågade, vem som
skulle göra denna gränsdragning. Det
måste vara staten. »Men», ungefär så
sade herr Olsson i Gävle, »hur skall staten
kunna fungera i det sammanhanget?»
Han ifrågasatte rent av statens
förmåga att uppträda objektivt därvidlag.
Jag kan, herr talman, icke låta bli
att uttrycka min synnerliga tillfredsställelse
över att bevillningsutskottets
ärade ordförande åtminstone i ett sammanhang
ifrågasatt statens förmåga att
styra allt till det bästa för oss stackars
människor, som leva och ha vår
varelse i detta land. Det är ändå en
liten behållning av den debatt, som hittills
ägt rum.

Men, herr talman, detta ordande om
gränsdragning mellan tidskrifter och
andra publikationer är dock en periferisk
omständighet i detta problemkomplex.
Saken gäller andra och betydligt
viktigare ting än det som väsentligen
hittills upptagit intresset här.

Innan jag behandlar den sidan av
saken, kan jag emellertid icke underlåta
att fästa uppmärksamheten vid ett yttrande,
som här fälldes av en ärad ledamot
av bevillningsutskottet. Han talade
om ».sterilisering» av de medel, som
beräknas inflyta genom denna beskattning.
Jag kände det i någon mån som
en chockverkan, när jag konstaterade,
att en ledamot av bevillningsutskottet
uppenbarligen levde i den föreställningen,
att det är fråga om att sterilisera
dessa pengar. Jag kan icke tänka
mig, att det finns någon mer än han
i denna församling, som hyser den uppfattningen.
Det vore verkligen beklagligt.
Finansministern har sjiilv meddelat
i den första debatt vi hade i riksdagen
om de indirekta skatterna, att det
icke ifrågasatts att sterilisera medlen.
De skola användas till finansiering av
utgifterna på kapitalbudgeten, varige -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Pappersskatt.

nom man slipper att låna de pengar,
som man annars måste låna. Eller med
andra ord: man tager in dessa skattemedel,
uppsuger köpkraft som det heter,
men man pumpar ut samma skattemedel
via kapitalbudgeten och återför
på den vägen samma köpkraft till marknaden.
Det hela är en cirkelrörelse och
ingenting annat.

Nu har man satt upp ett heligt tal för
de indirekta skatterna, talet 500 miljoner.
Varför nämner man precis siffran
500 miljoner? Ja, den frågan har ställts,
men man har aldrig fått något svar på
den. Det är ett lämpligt tal — det är
egentligen det enda besked, som hittills
har lämnats. Man kunde ha valt
vilken annan siffra som helst, men man
har valt 500 miljoner. Konsumtionsskatteberedningen
sköt in sig på den siffran
och har lämnat sitt sista betänkande,
och därest riksdagen godkänner förslaget
efter utskottets tillstyrkande, vilket
väl är antagligt, kommer man till de
500 miljonerna och har nått det mål,
man satte i fråga om budgetens överbalansering.
Men sedan konsumtionsskatteberedningen
avlämnat sina förslag,
har åtskilligt inträffat. Bl. a. har
det inträffat, att vi i lördags fått de
nya inkomstberäkningarna. Vad visa
dessa, herr talman? Jo, de visa bland
mycket annat, att för att nå siffran 500
miljoner i överbalansering behövs ingalunda
någon pappersbeskattning. Målet
uppnås ändå på grund av de utomordentligt
starkt flödande statsinkomsterna.
Jag skulle vilja rekommendera kammarens
ledamöter att närmare studera
det intressanta aktstycke, som kallas för
Kungl. Maj:ts proposition nr 280 angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1948/49. Det är ett
värdefullt aktstycke ur många synpunkter,
bl. a. ur en synpunkt, som jag tycker
att man särskilt bör fästa kammarens
uppmärksamhet vid. Det upplyses
att driftbudgeten nu omsluter ett belopp
på över 5 000 miljoner, noga räknat
5 014 518 400. Man får säga, att det

är ganska käckt marscherat med hänsyn
till våra rätt begränsade resurser och
vår icke alltför överväldigande folkmängd.
Men vi skola icke därför att
vi kommit fram till en sådan milstolpe
i vår ekonomiska historia glömma de
andra siffror som förekomma i denna
proposition. Där meddelar finansministern,
att han uppskattar budgetöverskottet
för nästa budgetår till 576 miljoner.
Där ligga alltså 76 miljoner ovanför
de 500, som konsumtionsskatteberedningen
under herr Adolv Olssons
fasta och säkra ledning kommit fram
till. Men det stannar icke vid den siffran,
tv man kommer ända upp till ett
budgetöverskott på 591 miljoner under
vissa förutsättningar. Det är bensinskattemedlen,
som komma till, men den
ökning genom bensinskattemedlen på 15
miljoner, som härvid kommer i fråga,
kommer att behöva tagas i anspråk för
att täcka merkostnaderna för Vägunderhållet,
och därför stannar finansministern
vid en överbalansering av 576
miljoner. Jag tycker, att man skulle
vara ganska tillfredsställd, när nu ödet
har fogat det så, att man blivit bönhörd
över hövan. Ur budgetbalanssynpunkt
behövs alltså icke denna pappersbeskattning.

Mot konstruktionen av beskattningen
tror jag, att man har anledning att rikta
ganska vägande erinringar. Jag skall
försöka göra ett par påpekanden.

Konsumtionsskatteberedningen har
förordat — och utskottet har slutit upp
på samma linje — att, som det heter,
av skatten betingade merkostnader
inom produktion och distribution skola
slå igenom i konsumentpriserna. Om
skatten icke skall förfela sitt ändamål,
är det ofrånkomligt att denna princip
konsekvent upprätthålles och att erforderliga
direktiv i sådan riktning meddelas
priskontrollnämnden. Men nu
kommer ett men i detta sammanhang:
så vitt jag kan förstå är det uppenbart,
att en pappersskatt med ett sådant syfte
är behäftad med påtagliga tekniska

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

brister. Jag skall söka visa ett par av
dem. För det första torde det stå klart,
att skatten vid den föreslagna skattesatsen
visserligen kommer att representera
i och för sig betydande merkostnader
för åtskilliga företag både inom industrien
och inom andra näringar. Men,
även om detta alltså är fallet, kommer
den likväl per produktenhet ofta att bli
så relativt obetydlig, att den icke i och
för sig kommer att anses utgöra skäl för
en prisförhöjning. I den mån skatten
kommer att slutligt få bäras av företagen
inom det ena eller det andra ledet
innebär detta en direkt orättvisa. Dessutom
försvinner den köpkraftsuppsugande
effekt, som man talat så mycket
om, eftersom priserna icke höjas utan
kostnaderna få bäras av andra än konsumenterna.
Då har man icke nått
målet.

Men saken har också en annan sida.
Man kan tänka sig fall — helt säkert
ganska många — då skatten blir så
kännbar för företagen, att en mätbar
kostnadsstegring per produktenhet kan
påvisas. Då nödgas naturligtvis företagen
inom alla produktions- och distributionsled,
som beröras av skatten, ansöka
om sådana prisförhöjningar som
kunna anses motiverade. Hur skall detta
gå till? Priskontrollnämnden skall då
taga ståndpunkt till detta. Enbart inom
den grafiska industrien och övriga pappersbearbetande
industrier rör det sig
om, så vitt jag kunnat utröna, hundratals
företag och tusentals olika artiklar.
Även en mångfald andra företag inom
olika branscher, särskilt sådana som
äro beroende av att ha relativt dyrt
emballage för sina varor, bli kännbart
berörda av skatten. Att kalkylera inträdda
kostnadsökningar kommer naturligtvis
i sådana fall att kräva ett omfattande
arbete icke blott vid företagen
utan framför allt hos priskontrollnämnden.
om kalkylerna och utredningarna
skola ha något värde. Jag skulle vilja
stiilla den frågan till bevillningsutskottets
ordförande: Har man förvissat sig

Pappersskatt.

om att priskontrollnämnden över huvud
taget är kapabel att göra detta med
nuvarande personaluppsättning och
med de resurser, över vilka den för
närvarande disponerar? Jag har det
intrycket, att nämnden icke kan gå i
land med den uppgiften.

Här har också talats om att skatten
skulle vara av tillfällig karaktär. Jag
observerade att, när en föregående talare
nämnde detta, drog ett soligt leende
över kammaren. Och jag kan förstå
det leendet. Det är så många uttalanden
från bevillningsutskottet under
de senare åren, som ha försetts med
denna lilla krusidull: skatten är av tillfällig
karaktär. Jag kan icke tänka mig
att någon tager detta riktigt på allvar.
Jag har för egen del mycket svårt att
göra det, och jag skulle verkligen vilja
inbjuda bevillningsutskottets ärade ordförande
till ett vad — inom måttliga
gränser med hänsyn till våra ömsesidiga
begränsade resurser — om att vi
vid nästa års riksdag få en proposition
om denna skatt, att i den propositionen
står och att bevillningsutskottet
kommer att skriva: denna skatt skall
vara av tillfällig natur. Det komma vi
att få fortsätta med under årens mångfald.
Det går till på det sättet i detta
hus numera.

Jag har, herr talman, icke anledning
att ytterligare gå in i detaljkritik av
förslaget. Här har redan sagts ganska
mycket om saken. För mig är det väsentliga,
att skatten ur budgetöverbalanseringssynpunkt
icke är erforderlig.
Därnäst kommer, att ilen är så illa konstruerad,
att det finns fog för, så vitt
jag förstår, mycket bärande erinringar.

Jag skulle vilja säga och därmed
sluta mitt korta anförande, att bland
alla de skatter, som på löpande band
ha tillverkats av årets riksdag, är denna
den ur både penningpolitisk, näringspolitisk
och icke minst teknisk
synpunkt allra svagast motiverade. Jag
brukar icke vara den, som här i kammaren
tager till stora ord, men jag tve -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Pappersskatt.

kar knappast, herr talman, att beteckna
pappersskatten skattetekniskt sett som
ett monstrum. Den kommer i tillämpningen
att förorsaka ett omfattande
trassel. Den kommer att leda till mycket
missnöje hos vidsträckta befolkningsgrupper,
som icke utan anledning
känna sig orättvist behandlade. Vi ha
under debatten från representanter för
vad vi kalla för de stora folkrörelserna
redan fått vittnesbörd om luir reaktionen
verkar på det området. Slutligen
— och med detta kan jag sätta punkt —
är pappersskatten ur synpunkten av
budgetens överbalansering, sedan de
nya inkomstberäkningarna gjorts, icke
behövlig.

Med vad jag anfört ber jag att få
yrka avslag på den kungl. propositionen,
d. v. s. bifall till den reservation
som är framförd av herr Velander
m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Det skulle vara inbjudande
att anta vadslagningen med herr
Hagberg i Malmö, men utgångsläget är
ju felaktigt. Vi ha inte sagt, att denna
skatt skall upphävas nästa år utan att
den är av tillfällig art. Så länge vi befinna
oss i nuvarande läge måste den
nog bibehållas. Jag skulle emellertid
vilja slå vad med herr Hagberg om att
ifall den där eventuella nya majoriteten
kommer till stånd i andra kammaren
nästa riksdag, så kommer den att
vara tacksam för att få upptaga den
skatt, vi genomföra nu i år, även i nästkommande
budget.

Låt mig sedan, herr talman, bara
säga ett par ord. .Tåg vill säga till min
vän herr Gustafsson i Bogla, att det
nog inte är lika lätt att göra en förteckning
över tidningar och tidskrifter,
som skola skattebeläggas, som att
göra en tulltaxa. Herr Gustafsson skall
komma ihåg, att en sådan förteckning
måste liksom tulltaxan underställas
kamrarnas beslut. Vi skulle således bli

nödsakade att avgöra, om det i denna
förteckning skall finnas den eller den
tidskriften, och vi ha nog så många
olika uppfattningar, att jag är rädd för
att det skulle bli ett arbete, som skulle
överstiga våra krafter.

Herr Hagberg uttalade sin förvåning
över att jag tvivlar på statens möjligheter
att styra på alla områden. Jag kan
glädja honom med att säga, att det
finns rätt många områden, där jag anser
att staten skall hålla fingrarna borta,
Om det kan bereda honom någon
glädje, erkänner jag det oförbehållsamt.
Men, herr talman, jag skulle i detta
sammanhang också vilja säga, att jag
tror, att herr Hagbergs resonemang om
den överbalanserade budgeten står i
dålig överensstämmelse med det ekonomiska
läge, i vilket vi befinna oss. De
500 miljonerna har jag aldrig betraktat
som ett heligt tal. Jag har tvärtom i
remissdebatten vid detta års riksdag
sagt, att jag anser det vara ett minimum,
och jag beklagar djupt, att det
inte är möjligt att komma fram till att
de ökade utgifter som nu följa och täckas
av ökade inkomster och som uppgå
till över 200 miljoner kronor inte
också skulle kunna användas till överbalansering.
Då hade vi nämligen, herr
Hagberg, haft en överbalansering av
budgeten på ungefär 800 miljoner kronor,
när vi sluta denna riksdag. I så fall
hade vi kunnat säga, att vi gjort ett
verkligt allvarligt försök att så långt
det stått i vår förmåga rädda penningvärdet.

Herr GUSTAFSSON i Bogla (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber att till
min värderade partivän herr Olsson i
Gävle få säga, att även om det skulle
bli debatt i kammaren om vilka tidningar
som skulle skattebeläggas, verkar
det inte avskräckande på mig. Det
blir dock ett beslut, där majoriteten
bestämmer vilka tidningar det blir.
Man får i alla fall frågan avgjord.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

Till herr Hagberg i Malmö vill jag
säga, att jag vet inte vad påven har att
göra med den pappersskatt vi besluta
i svenska riksdagen. Här har inte förelegat
något förslag om att förbjuda tidningar
och tidskrifter. Sedan vill jag
reagera mot uttrycket frireligiös taxa.
Vad är frireligiös? Det är ett ord som
jag inte anser vara lämpligt. Jag skulle
vilja säga frikyrklig. Jag vill emellertid
erinra herr Hagberg om att hans
egen partivän herr Wiberg i Malmö,
som inte är frikyrklig och sålunda inte
har den belastningen i herr Hagbergs
ögon, häromåret väckte en motion om
skatt på den kolorerade veckopressen,
i vilken motion han också föreslog en
katalog. Jag är sålunda i gott sällskap
med affärsjuristen herr Wiberg i
Malmö.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Jag har ingen anledning
bestrida riktigheten av herr
Olssons i Gävle teckning av det aktuella
läget. Man kan för visso säga, att det
är mycket dåligt. Jag skall inte ingå på
varför det är så. Jag skall inte ingå på
frågan om var man skall lägga ansvaret
för att det är så dåligt. Att det skulle
vara så dåligt, att vi skulle behöva en
överbalansering av budgeten med 800
miljoner kronor, tillåter jag mig emellertid
att tvivla på. Men herr Olsson har
ju bättre förbindelser med kanslihuset
än jag, och när han säger att läget är
så mycket sämre än jag trott, har han
kanske rätt och jag fel. Jag beklagar
detta förhållande ur landets synpunkt.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara säga herr
Hagberg i Malmö, att det bör väl inte
vara obekant, att konjunkturinstitutets
chef i ett föredrag i januari månad i
Örebro uttalade den meningen, att en
överbalansering av budgeten med 500
miljoner kronor vore alldeles för låg

5 — Andra kammarens protokoll

Pappersskatt.

och att en överbalansering av närmare
en miljard kronor vore nödvändig för
att uppnå ett någorlunda tillfredsställande
resultat.

Herr von SETH: Herr talman! Vad
beträffar de frireligiösa tidskrifterna,
som herr Gustafsson i Bogla berörde
i början av sitt anförande, ger jag honom
rätt och ansluter mig i den delen
till hans yrkande. Däremot kan jag inte
ansluta mig till den slutsats han kom
till. Som den trogne regeringsadjunkt
han är, uttalade han sin stora respekt
för finansministern. Han uttalade sin
lojalitet för denne, och därför utmynnade
hans anförande i ett yrkande om
bifall till den kungl. propositionen.

Herr talman! Man får hoppas, att debatten
lider mot sitt slut. Jag brukar
inte uppta kammarens tid så länge, men
jag vill konstatera, att vi kommit i ett
läge, där vi fått ett erkännande av herr
Olsson i Gävle, bevillningsutskottets
ärade ordförande, att mycket pengar
behöva tillföras statskassan, och siffran
500 miljoner, som förut varit sakrosankt,
tycks nu trissas upp till 800 miljoner
kronor. Skall man hålla på att
lägga skatt på än den ena varan, än den
andra, blir det aldrig ett slut. Vår representant
i konsumtionsskatteberedningen
har bl. a. pekat på just faran
av punktbeskattning. Enligt min åsikt
äro vi inne på farliga vägar, då vi lägga
skatt på olika varor, av vilka många
inte äro umbärliga utan oumbärliga.
Denna anmärkning gäller t. ex. bensinskatten.
Vi måste göra klart för oss,
att här behövs sparsamhet, reda i finanserna
och en ny finansminister.
Framför allt behöver produktionen
ökas, vilket säkerligen nu ifrågavarande
beskattning ingalunda är ägnad att
främja.

Här har förut talats om att denna
beskattning kommer att lägga stora bördor
på konsumenterna. Jag vill i det
sammanhanget erinra kammaren om att

Nr 2:t.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Pappersskatt.

Kooperativa förbundet i sitt yttrande
motsätter sig en beskattning av denna
höjd. Jag kan nämna några exempel på
den kostnadsökning vissa industrier
komma att få vidkännas genom denna
skatt på konsumtion av papper. För
sockerindustrien kommer den att motsvara
en kostnadsökning av 1,2 miljoner
kronor. För byggnadsverksamheten,
vars kostnadssumma nått en oerhörd
höjd och enligt allas vår mening måste
bromsas, kommer den att medföra en
merkostnad av en miljon kronor bara
på grund av den kostnadsökning cementindustrien
får vidkännas för papperssäckar.
För takpappsindustrien innebär
den en höjning av fyra å fem
procent. Jordbrukarna drabbas som
vanligt kännbart. De få nämligen en
hård släng av denna beskattning i form
av ökade kostnader för skördegarn.
Kostnaderna för denna tillverkning
kommer enligt vederhäftig uträkning
att ökas med cirka tio procent. För superfosfatindustrien,
som har en pappersförbrukning
av 4 500 ton, kommer
den att medföra en kostnadsökning av
cirka 700 000 kronor. Konsumtionsskatteberedningen
har, som förut sagts,
utgått från att merkostnaden av pappersbeskattningen
skall slå igenom i
konsumentpriserna. Nu är det givetvis
inte sagt, att detta på alla områden
kommer att bli fallet, men det är mycket
troligt, att skatten på många områden
kommer att slå igenom på detta
vis.

Anledningen till att jag, herr talman,
begärt ordet är den, att jag tillhör ett
län, där skogen och skogsindustrien ha
oerhört stor betydelse. Skogen och förädlade
produkter av denna tillförde
vårt land under 1947 mer än hälften av
hela vårt exportvärde. Inom Jönköpings
län är mer äu hälften av all arbetskraft
sysselsatt vid skogsavverkningar och
vid de många företagen för förädling
av skogsprodukter, tillverkning av pappersmassa,
papper och papp, sågade
varor o. dyl. Inte minst för arbetarbe -

folkningen i Jönköpings län skulle nog
vid en lågkonjunktur svårigheterna bli
större än annars, om den nyckelindustri
på vår exportmarknad, som massaindustrien
utgör, belastas med en skatt
sådan som den nu föreslagna.

Vidare är att märka, att vårt land
även importerar papper, om också inte
så stora kvantiteter. Det är fråga om
vissa sorters papper som vi importera
från länder, vilka samtidigt äro köpare
av svensk papp och svensk pappersmassa.
Det är säkerligen inte att göra
sig skyldig till överdrift att tro, att det
föreligger risk för att man, om man
utomlands finner, att Sverige belägger
konsumtionen av papper med en avsevärd
skatt, också kan, när Sverige exporterar
dessa varor, belägga dem med
en importavgift i dessa länder, som
man tror, att pappersindustrien skall
kunna bära. Jag är, herr talman, inte
ensam om denna farhåga, utan den har
också bränslekommissionen funnit anledning
uttala. Men utskottet har inte
velat gå med på något resonemang i
denna fråga. Som herr Hagberg i Malmö
framhållit, torde den nu föreslagna
skatten ingalunda bli tillfällig. Just därför
föreligger enligt min mening en oerhörd
fara för att en av våra viktigaste
industrier skall kunna bli varaktigt
hämmad genom att vår export av papper
och papp kommer att bli hindrad
på grund av eventuella importavgifter
i andra länder.

Därtill skulle jag, herr talman, vilja
sluta med att säga, att jag anser att vi
ha kommit därhän, att vi måste sätta
stopp för statsingripanden som komma
än på det ena, än på det andra området,
och komma enstaka, så att man inte
kan överblicka situationen. Det blir
produktionshämmande och kommer att
resultera i ett statsdirigerat samhälle,
som vi inte önska ha utan måste komma
bort ifrån. Jag yrkar bifall till den
reservation som är avgiven av herr Veländer
m. fl., i vilken yrkas avslag på
den kungl. propositionen.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

Herr GUSTAFSSON i Bogla (kort genmäle):
Herr talman! Det kanske inte
varit nödvändigt att jag begärt ordet
för replik till herr von Seth, men med
anledning av att han sade, att jag av
hänsyn till finansministern yrkat bifall
till propositionen, vill jag framhålla, att
jag i själva verket yrkade bifall till
reservationen av herr Näsgård m. fl.,
vilket inte är precis samma sak. Jag
hoppas nämligen, att skatten inte skall
bli av permanent karaktär.

Herr SEVERIN i Gävle: Herr talman!
Då jag har för avsikt att rösta emot den
kungl. propositionen, skall jag med
några ord be att få motivera min ståndpunkt.

Jag delar helt och fullt den meningen,
att det i dagens ekonomiska situation
är nödvändigt att överbalansera budgeten
med de föreslagna 500 miljonerna,
även om jag anser, att man kan vara
tveksam huruvida den väg som valts,
som ju innebär punktbeskattning, är så
lämplig. Jag har tidigare röstat för alla
de punktbeskattiiingar som kammaren
har beslutat. Jag vill alltså i detta sammanhang
inte göra några invändningar
mot strävandena att suga upp köpkraft.

Vad beträffar den föreslagna pappersbeskattningen
kan jag inte biträda
bevillningsutskottets hemställan av skäl
som jag skall be att med några ord få
beröra. .lag tror inte, att skatten kommer
att få en antiinflatorisk verkan.
Samma uppfattning har framförts tidigare
under denna debatt. Av de skatter
vi hittills beslutat ha tobaksskatten,
spritskatten och nöjesskatten verkat direkt
köpkraftsindragande. Dessa skatter
ha träffat konsumenterna direkt. Vad
beträffar bensinskatten äro verkningarna
genast litet mera tveksamma. Bensinskatten
har dock slagit igenom i
lastbilarnas och personbilarnas taxor,
vartill kommer att bensinskatten träffar
privatbilismen direkt och alltså kan
siigas vara köpkraftsuppsugande. Ben -

67 ''
Pappersskatt.

sinskatten kommer alltså åtminstone i
viss mån att fylla den roll som man avsett
med denna punktbeskattning. Men
hur den föreslagna pappersskatten skall
kunna få någon effekt i inflationsbekämpande
syfte har jag svårt att förstå.
Om man bortser från det papper,
som åtgår till statens tryck och till de
fria läroböckerna, där staten med den
ena handen får betala vad staten med
den andra handen tar in, kommer väl
skatten, såvitt jag förstår, att till mycket
stora delar verka på det sättet, att
den kommer att belasta olika företags
omkostnadskonto, och den kan alltså
inte slå igenom i priset. Personligen
har jag ingenting emot att man belastar
företags omkostnadskonto, men avsikten
med skatten har väl, såvitt jag
förstår, inte varit denna.

Jag vill ge ett exempel på vad jag
menar. Jag har svårt att föreställa mig,
att priskontrollnämnden kommer att
medgiva, att exempelvis Nordiska Kompaniet
eller PUB får höja utförsäljningspriserna
på skor, därför att man höjer
priset på omslagspapperet med 15 öre
per kilogram. Jag har också svårt att
förstå, hur skatten på det papper näringslivet
använder i form av blanketter,
kuvert och reklamtryck skall kunna
slå igenom i varornas pris, för den händelse
man nämligen i fortsättningen vill
ha en prisstegring som ligger under
kontroll. Lyckas inte detta, så bidrager
ju den bär föreslagna skatten bara till
att ytterligare stimulera inflationen.
.Tåg vill även ge ett exempel på detta.
Låt oss anta, att en förädlingsindustri,
ett tryckeri eller liknande företag skulle
höja sina priser med mer än de 15 öre
per kilogram som skatten utgör, en sak,
som inte kan kontrolleras av priskontrollnämnden
i något avseende. Skatten
skulle ju då bidraga till att främja en
okontrollerad prisstegring, vilket inte
ur några synpunkter kan anses vara
önskvärt.

På ett par områden kommer skatten
kanske att få den genomslagskraft som

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Pappersskatt.

man räknar med. Det gäller t. ex. säckar
och i någon mån kartonnage. Skatten
kommer dock här att träffa mycket
försörjningsviktiga varor såsom livsmedel,
cement och konstgödning, vilket
ju inte ur folkförsörjningssynpunkt
kan hälsas med någon större tillfredsställelse.
Effekten av skatten kommer
alltså enligt min uppfattning att bli,
att staten visserligen tillföres de 48 miljonerna
minus de miljoner som belöpa
på papper, som staten själv förbrukar,
men att någon uppsugning av köpkraft
i större omfattning inte kommer att ske.

Risk föreligger däremot för att den
föreslagna skatten kan få handelspolitiska
konsekvenser, såsom tidigare påpekats
av flera talare. Skatten avses omfatta
inte bara det papper som vi tillverka
inom landet utan även det papper
som vi importera. En skatt på det
papper som vi t. ex. köpa från England,
visserligen små kvantiteter, kan
leda till att engelsmännen komma att
svara med samma åtgärd beträffande
det papper, som vi exportera dit. Det
bör kanske i detta sammanhang erinras
om den strid, som på 1930-talet fördes
ifrån svensk sida emot papperstullar
och pappersacciser ute på våra olika
världsmarknader. Det förhållande, som
rådde under 1930-talet och som var en
hämsko på svensk pappersindustri,
önskar väl inte någon av oss tillbaka.
Det skulle ju betyda, att den svenska
pappersindustrien på nytt skulle få
svårigheter att kämpa med på sina
världsmarknader.

Papper är i dag en av våra viktigaste
exportprodukter tillsammans med trävaror
och cellulosa. Dessa tre produkter
utgöra just nu hälften av hela vår
export och litet till. Vårt land är också
i den situationen, att vi på alla sätt
måste främja exporten. Papper jämte
trävaror och cellulosa måste i fortsättningen
bli de produkter, på vilka det
svenska välståndet skall vila. Och då
anser jag att man i dagens situation
inte skall äventyra detta på något sätt.

Här stå kanske större värden på spel
än de 48 miljoner kronor, som man kan
vinna genom den föreslagna skatten.
Bränslekommissionen, som har haft att
yttra sig över detta förslag, har understrukit
risken för en reciprok verkan
av denna skatt.

Jag vill också till sist säga ett par ord
om papperspriset på den svenska marknaden.
Det är riktigt att vi här i landet
ha ett billigt papper, billigare än någon
annanstans ute i världen. Medan
ett ton papper av en viss kvalitet i Sverige
kostar 700 till 800 kronor enligt
de stoppriser som finnas, får man för
samma kvalitet vid export kanske 1 200
kronor. Men å andra sidan måste det
sägas, att vissa papperskvaliteter, som
säljas på den svenska marknaden, måhända
säljas till direkt förlustbringande
priser och att pappersbruken i stället
genom existerande avtal och regleringar
ha fått en kompensation i fria
exportpriser. Prisdifferensen på cellulosan,
som utgör råvaran vid pappersframställning,
är proportionsvis lika
stor. Det har alltså för myndigheterna
erbjudit mycket stora svårigheter att
under de tre år som gått sedan fredsslutet
och sedan exportpriserna började
stiga finna de lösningar, som ha
möjliggjort för oss att ha detta billiga
papper. Nu skulle man genom den föreslagna
skatten i viss mån pressa upp
det svenska papperspriset i riktning
mot världsmarknadspriset.

Det förslag som här föreligger kan
också i någon mån komma att rubba de
åtgärder, som under de senaste åren
ha vidtagits på detta område. På s. 16
i propositionen nr 264 angående prisutjämningsavgifter
finns också det avtal
redovisat, som bränslekommissionen
träffat med pappersindustrien och som
Kungl. Maj:t godkänt. I detta avtal ingår
en reservation ifrån industriens
sida för den händelse pappersskatt
skulle komma att beslutas. En liknande
reservation finns i avtalet mellan cellulosaindustrien
och pappersindustrien.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

Den föreslagna skatten, som är en
viktskatt, kommer såvitt jag kan förstå
att verka på rätt olika sätt. Jag vill
bara ge ett par exempel. På ett kilogram
wellpapp kommer skatten att uppgå
till 50 procent av priset. Men när det
gäller ett kilogram presspapp har skatten
sjunkit till 12 procent, och på ett
kilogram matrispapp utgör den endast
tre procent. Jag anser att skatten genom
att den är en viktskatt och icke en värdeskatt
blir i viss mån orättvis.

Herr talman! Då jag anser att denna
skatt icke kommer att få den effekt,
som man vill vinna med densamma,
kommer jag att rösta för avslag på propositionen.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! .lag
har deltagit i konsumtionsskatteberedningens
behandling av denna skatt såväl
som av de tidigare beslutade konsumtionsskatterna,
men jag var förhindrad
att vara med om utskottsbehandlingen
av ärendet. Jag skall därför tillåta mig
att med några ord deklarera min inställning
till frågan. Jag kan göra detta
genom att hänvisa till den reservation,
som jag fogat till det första utlåtandet
från konsumtionsskatteberedningen, där
jag utförligt och i olika punkter angav
min inställning till hela detta frågekomplex.

Jag vill erinra om att jag därvid i
första hand framhöll, att jag ansåg det
vara olämpligt att gå vägen över punktskatter
och att jag för min del hade
föredragit, att man begagnat sig av allmänna
skatter, när man nu i penningpolitiskt
syfte skulle försöka att draga
in köpkraft. Det var icke möjligt att
i konsumtionsskatteberedningen vinna
gehör för den tanken, och det
visade sig sedan inte heller möjligt i
riksdagen. I det sammanhanget är det
av ett visst intresse att iakttaga, hur en
förskjutning har ägt rum i uppfattningen
beträffande beskattningen av umbärliga
och oumbärliga varor, något som

Pappersskatt.

tidigare har varit på tal i dag. Jag skall
emellertid inte nu närmare gå in på den
saken. Men i denna min första reservation,
som sedan har varit med hela vägen,
både i tidigare utskottsbetänkanden
och i konsumtionsskatteberedningcns
sista utlåtande, framhöll jag också,
att en förutsättning för mitt biträdande
av positiva förslag även när det gällde
punktskatter var, att den indragna köpkraften
verkligen skulle steriliseras, att
man alltså genom densamma skulle försöka
åstadkomma någonting ur penningpolitisk
synpunkt, och att vi skulle
få ett program för de penningpolitiska
åtgärderna i antiinflatorisk riktning.

Dessutom framhöll jag i samma reservation
att jag när det gällde punktbeskattning
ansåg det olämpligt att beskatta
sådana varor, som ingingo i omkostnadsledet
i produktionen. Med den
motiveringen yrkade jag avslag på bensinskatten,
och samma motiv kan naturligtvis
anföras när det gäller en beskattning
av papper. Att jag likväl varit
med om ett positivt förslag i det avseendet,
dock förfarande med den allmänna
reservation, som jag tidigare har
antytt, berodde på att jag ansåg att åtgärder
i penningpolitisk riktning måste
vidtagas.

När man började skärskåda vilka
alternativ, som då stodo till buds, föreföll
det mig, att de andra förslag, som
förelågo till prövning, voro av betydligt
olämpligare slag än en skatt på papper.
Herr Olsson i Gävle har redan berört
några av dessa förslag. Bland annat
var det ju fråga om en beskattning
av skor. Alldeles oavsett de betydande
svårigheter, som skulle uppstå rent tekniskt
genom att applicera en skatt på
skodon, ansåg jag det vara en smula
groteskt, om statsmakterna skulle skattelägga
ett produktionsområde, som de
på en annan väg rätt väsentligt subventionerade.
Hudimporten åtnjuter nämligen
eu statlig subvention. Det skulle
ju ha uppstått en mycket egendomlig
situation om riksdagen skulle ha beslu -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Pappersskatt.

tat skattelägga en vara, som samtidigt
subventioneras. Om man önskade höja
prisnivån på detta varufiilt i syfte att
minska den s. k. inflationsklvftan, borde
man ju i stället kommit till det resultatet,
att subventionerna skulle tagas
bort. Vid den prövning, som ägde rum
inom konsumtionsskatteberedningen,
fann jag som sagt de övriga förslagen
till beskattning mindre tilltalande, och
även om många skäl talade emot ett
accepterande av en beskattning på papper,
så biträdde jag ett positivt förslag,
som utgjorde en kompromiss i fråga om
skattesatsen. Enligt det först framförda
förslaget skulle skattesatsen utgöra 30
öre per kilogram och enligt det slutliga
förslaget 15 öre. Jag tillfogade emellertid
därvid samma reservation, som jag
tidigare hade gjort till det första betänkandet
och som jag här nyss redogjort
för.

Förhållandet är alltjämt det, att vi i
dagens situation sakna ett program ifrån
regeringen beträffande penningpolitiken.
Under hela riksdagen har ett sådant
program efterlysts. Här ha vi fattat
beslut bitvis om konsumtionsskatter
och andra åtgärder, och hela tiden ha
vi fått veta att dessa beslut skulle ingå
som ett led i en plan för att stabilisera
vårt penningvärde. Men vi ha ännu inte
fått se hur den planen ser ut, och jag
börjar på att starkt betvivla, att en sådan
plan över huvud taget finns. Man
har desto större anledning att betvivla
detta, då man ser vilka underliga saker
som ske på det här området. Här skola
vi nu i dag fatta beslut om ytterligare
höjda skatter, därför att man vill bygga
upp prisnivån och därmed minska inflationsklyftan.
Men samtidigt är det
ju meningen att återinföra redan avskaffade
subventioner. Jag har, herr
talman, förfärligt svårt att nu vara med
i galoppen. Samtidigt som man strävar
efter att minska köpkraftsöverskottet
genom att plocka in pengar till statskassan
genom beskattning drar man åt
andra hållet genom att staten skall be -

tala subventioner för att hålla nere prisnivån.
Jag tillåter mig fråga: finns det
någon möjlighet att komma fram till en
balans, om man skall handla på det sättet?
Det förefaller mig i stället vara så,
att om man vill bygga upp prisnivån,
så kan det i många fall vara mera motiverat
att företaga en mera naturlig
prishöjning, som samtidigt kan bli en
stimulans för produktionen. Ty få vi
fram mera varor, minskas också klyftan
mellan penningtillgång och varutillgång.

Jag konstaterar alltså, herr talman, i
dagens situation, att den efterlysta planen
alltjämt saknas. Jag finner vidare
att de åtgärder, som regeringen rekommenderar
riksdagen, den ena dagen
peka i den ena riktningen och den andra
dagen i den andra riktningen. Jag biträdde
ett positivt förslag i konsumtionsskatteberedningen
under förutsättning
att man skulle infoga den nya skatten
som ett led i åtgärder för sterilisering
av köpkraftsöverskottet. Jag har
inte sett några tecken på att denna
förutsättning kan fyllas. I dagens läge,
herr talman, avstår jag från att ställa
något yrkande.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr MALMBORG i Stockholm: Herr
talman! Den nu föreslagna skatten på
papper och papp med 15 öre per kilogram
drabbar de grafiska facken hårt,
eftersom dessa tidigare ha att kämpa
med svårigheter på grund av pappersransoneringen.
I skrivelse den 25 mars
1948 konstatera de grafiska fackförbunden,
att 600 personer redan fått lämna
sina anställningar på grafiska företag.
Man kan räkna med att arbetslösheten
kommer att stiga så snart inneliggande
papperslager förbrukats. Kommer nu
härtill en pappersskatt, så ökas givetvis
arbetslösheten ännu mer.

Det kan framföras mycket vägande
skäl för ett avslag på förslaget om den -

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

na skatt, men med hänsyn till behovet
att få till stånd en överbalansering av
budgeten med 500 miljoner kronor förstår
jag, att denna väg inte är framkomlig.
Enligt min mening är den föreslagna
skattesatsen på 15 öre per kilogram
för hög. Jag vill i detta hänseende
helt instämma i de synpunkter som
framförts av Kooperativa förbundets
styrelse, att skatten »bör utformas så,
att den dels medför minsta möjliga
rubbningar i produktions- och omsättningsförhållanden,
dels kräver minsta
möjliga kontrollapparat».

Genom att skatten skall tagas ut som
viktskatt och icke såsom värdeskatt
drabbas olika slag av papper och papp
på ett synnerligen olikartat sätt. Prisökningen
för wellpapp skulle uppgå till
närmare 50 procent, för 60 g journalpapper
till cirka 35 procent, för påspapper
till cirka 30 procent, för oblekt
kraftpapper till drygt 25 procent och
för behandlad hårdpapp till omkring
15 procent. Skattesatserna iiro således
procentuellt sett mycket skiftande och
förhållandevis höga. De billigare produkterna
drabbas hårdare än de dyrare.
Man kan icke bortse från att en förskjutning
i efterfrågan kommer att äga
rum genom denna höga pappersskatt.
Kooperativa förbundet framhåller, att
priset på träfiberplattor skulle bli relativt
förmånligare i jämförelse med de
närmast konkurrerande papprodukterna
förhydningspapp och grålumppapp,
vilka skulle undergå en rätt avsevärd
procentuell prisstegring. En sådan omplacering
av efterfrågan är inte alls
önskvärd.

För att helt eliminera eller i varje fall
avsevärt mildra de ogynnsamma biverkningarna
av en accis på papper och
papp torde det i själva verket vara nödvändigt
att accisen sättes till ett avsevärt
lägre belopp än som nu föreslagits,
högst fem öre per kilogram. Den nu
föreslagna skatten drabbar bildningsverksamheten,
vetenskapligt tryck, läroböcker
och över huvud taget vår kul -

Pappersskatt.

turella standard. Vad är det för övrigt
som säger, att dagliga nyhetstidningar
skola undantagas från skatt? I varje fall
har jag inte funnit någon särskild argumentation
härför. En skattesats av
fem öre per kilogram innebär för de
dagliga tidningarna i Stockholm en utgiftsökning
varierande mellan 65 öre
och 1 krona 50 öre per år beroende på
tidningens tyngd. Detta är ju ett överkomligt
belopp. Om allt papper beskattas
och skattesatsen sättes till fem öre
per kilogram, undviker man en snedbelastning
av den grafiska industrien i
Sverige. En femöresskatt skulle vara
överkomlig och, om den drabbade alla,
även rättvisare. En sådan skatt skulle
ge drygt 20 miljoner kronor.

Jag kan — trots vad herr Adolv Olsson
i Gävle sade om en sockerskatt —
helt instämma med Kooperativa förbundets
styrelse beträffande förslaget om
en sockerskatt på tio öre per kilogram.
Jag anser att en sockerskatt av denna
storlek är rimlig. Den skulle ge cirka
22 miljoner kronor. Eftersom sockret
tillhör de billigare livsmedlen och eftersom
en mindre begränsning av sockerkonsumtionen
icke har någon skadlig
effekt för folkhälsan, lära några
principiella betänkligheter knappast
kunna resas mot en dylik beskattning
i nuvarande läge.

Jag ber vidare att få återkomma till
det förslag, som jag förde fram den 5
mars 1947 under den debatt, som ägde
rum i samband med införandet av pappersransonering
här i landet, nämligen
att regeringen bör söka upptaga ett lån
på 200 miljoner dollar i Förenta staterna.
Jag framhöll då, att vi hade ett
mycket stort behov av dollarvaluta, och
vi sitta väl ännu hårdare i dag, om vi
icke ta upp tanken på ett sådant lån.

Med vad jag anfört, herr talman, ber
jag att få föreslå, att betänkandet nr 48
återremitteras till bevillningsutskottet, i
den förhoppningen att ett hyggligt
kompromissförslag därigenom kan komma
till stånd.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Pappersskatt.

Herr ORGÅRD: Herr talman! Jag har
inte mitt namn under bevillningsutskottets
betänkande, och jag skulle därför
vara oförhindrad att rösta för någon
av reservationerna. Kanske borde
jag därför inte heller yttra mig i debatten,
men det är några synpunkter,
som jag dock ville anföra.

Oppositionen och reservanterna ha
ju en mycket lätt uppgift. Men om jag
skulle rösta för någon av reservationerna,
måste jag väl i alla fall fråga mig
— om jag över huvud taget vill nå det
uppsatta målet, nämligen överbalansering
av budgeten — på vilka vägar de
medel det är fråga om skola kunna erhållas.
Nu finner jag att ledamöter av
bevillningsutskottet — jag tänker särskilt
på herr Hagberg i Malmö — i dagens
situation mycket lätt komma ifrån
även den frågan genom att hänvisa till
de nya beräkningarna av statsinkomsterna
och helt enkelt säga att medlen
äro obehövliga. Dessa beräkningar bönfalla
oss över hövan, säger man, då de
visa hän på en överbalansering av
bortåt 600 miljoner kronor — man räknar
visst med omkring 580—590 miljoner
kronor. I detta sammanhang vill
jag emellertid påminna om och understryka
det påpekande, som utskottets
ärade ordförande gjorde om att de 500
miljonerna inte är något heligt tal. Vi
voro av den meningen att 500 miljoner
var i minsta laget. Och det alternativ
som framfördes från näringslivet —
man fick inte belägg på att något politiskt
parti upptog detta alternativ,
men det föreföll som om högerpartiet
stod det mycket nära — såg ännu mera
pessimistiskt på situationen och framförde
krav på en överbalansering av
minst 700—800 miljoner kronor. Tidigare
höll högern på omsättningsskatten
såsom alternativ, men nu anser man sig
med hänsyn till det finansiella läget
helt kunna avföra frågan. Situationen
är dock inte ljusare nu än tidigare. De
70—80 miljoner kronor, varmed de 500
miljonerna komma att överskridas,

fylla inte på långa vägar det inflationsgap,
som måste fyllas. Det förefaller
mig som om herr Hagberg i Malmö motsäger
sig själv, när han i första delen
av sitt anförande ser så optimistiskt på
situationen, att han menar att de 50
miljoner kronor som pappersskatten
skall ge äro obehövliga, men sedan ironiskt
frågar kammaren, när det hänt
att en skatt, som bevillningsutskottet
bedyrat skulle bli tillfällig, verkligen
blivit tillfällig. Här har ju sagts, och
alla ha varit eniga om att alla dessa
skatter ha en tillfällig uppgift i penningpolitiskt
avseende i den nuvarande
situationen. I den mån inflationsgapet
blir fyllt — och herr Hagberg i
Malmö tycks i det hänseendet ha en
optimistisk uppfattning — förefalla ju
förutsättningarna för skatten.

Herr Severin i Gävle har den uppfattningen,
att skatten är obehövlig i så
måtto, att den ej kommer att fylla sin
uppgift i inflationsbekämpande riktning,
men han är samtidigt enig med
utskottet så till vida, att han anser att
medel måste skaffas på annat sätt. Han
bör då också vara skyldig att anvisa
några andra vägar att fylla den lucka,
som ett avslag på det nu föreliggande
skatteförslaget skulle åstadkomma. Jag
är övertygad om att varje förslag härom,
som kommer, ger anledning till en
liknande debatt, där mycket tungt vägande
argument mot förslaget kunna
anföras. Jag skall inte ingå på någon
närmare polemik mot herr Severin.
Men jag vill framhålla, att jag ställde
mig lika reserverad mot bensinskatten
och var lika obehagligt berörd av den
som herr Severin nu är av pappersskatten.
Men på punkt efter punkt, där
herr Severin framhöll pappersskattens
ofördelaktiga verkningar, kan man
peka på lika ofördelaktiga verkningar
av bensinskatten. Ej heller i fråga om
bensinen kan man räkna med att skatten
slår igenom i priserna, och bensinskatten
verkar lika hämmande på produktionen
som pappersskatten. De han -

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

delspolitiska perspektiven skall jag inte
gå in på. Men det förefaller en smula
överdrivet, när man befarar svåra handelspolitiska
verkningar av denna tillfälliga
skatt, som vi hoppas avveckla
i den mån den ekonomiska balansen
återställes. Även här kan man draga
upp paralleller med bensinbeskattningen
som ju herr Severin medverkat
till, vilken ju gäller en vara, som helt
importeras utifrån.

Den egentliga anledningen till att jag
begärde ordet var emellertid den, att
jag ville anföra några synpunkter beträffande
den av herr Näsgård m. fl.
avgivna reservationen. Denna fråga är
ju en gammal bekant inom bevillningsutskottet.
Man kan kanske säga om den
reservationen, att den är en oskyldig
opinionsyttring, och det skulle inte förvåna
mig, om många av kammarens ledamöter,
som ha intressen att bevaka
inom folkrörelserna och näringsorganisationerna
och som det här vädjats till,
skulle vilja deltaga i denna. Det är ju
bara fråga om att hos Kungl. Maj :t begära
en förnyad utredning för att utröna
på vilket sätt och på vilka vägar
man kan från beskattning undantaga
vissa facktidskrifter m. m. Men redan
gränsdragningen till nyhetstidningar
var ju ytterst svår, och många starka
argument kunna anföras till förmån för
den ena eller andra tolkningen. Hur
mycket svårare skall det då inte bli att
åstadkomma denna gränsdragning mellan
tidningspress å ena sidan och tidskrifter
i de ideella organisationernas
och näringsorganisationernas tjänst å
andra sidan. I reservationen förutsättes
ytterligare en gränsdragning, i det man
önskar utredning i vad mån det kan
vara möjligt att lägga högre skatt på
den s. k. förströelselitteraturen. Det
skulle inte förvåna mig, om en hel del
av kammarens ledamöter, som inte varit
så engagerade i diskussionerna omkring
denna sak, gå på reservationen.
Men vad som förvånar mig är att ledamöter
av bevillningsutskottet, som i

Pappersskatt.

åratal ha sysslat med denna fråga,
kunna skriva under en dylik reservation.
Det är ganska betecknande, att
den ledamot som för reservationens talan
är ganska ny i bevillningsutskottet
och sålunda icke har dessa erfarenheter.

Nog för att det går att åstadkomma
en gränsdragning, men frågan är hur
den blir. Det skulle inte vara så farligt
med ett bifall till reservationen, om
den verkligen uppfattades som en
oskyldig opinionsyttring i en fråga, som
Kungl. Maj :t med hänsyn till resultatet
av tidigare utredningar icke kunnat
klara upp. Men när en sådan opinionsyttring
upprepas, kan det hända att
Kungl. Maj:t känner sig tvingad att vidtaga
åtgärder och göra ett försök till
en sådan gränsdragning. Kungl. Maj:t
kanske kommer med förslag till någon
metod, varigenom man kan åstadkomma
denna gränsdragning i fråga om
facktidskrifter m. m. och — vilket kanske
är den viktigaste frågan — en metod,
varigenom man kan skilja förströelselitteratur
från annan litteratur och
pålägga den förra en högre skatt.
Kungl. Maj:t kanske känner sig tvingad
t. ex. att föreslå en statlig nämnd eller
litterär domstol, som får avgörandet i
denna fråga. Det är här faran ligger.
Denna fråga har varit föremål för utredning
inte bara i samband med omsättningsskatten
utan även tidigare med
anledning av motioner i fråga om förströelselitteratur.
Men man har ej kunnat
finna någon lösning. Man borde då
kunna begära, att reservanterna åtminstone
gåve någon antydan om en metod
att göra denna gränsdragning och
värdering. När en utredning begäres av
någon eller några enskilda ledamöter,
är man ju inte van vid att det lämnas
några närmare anvisningar om de vägar
som man kan gå fram på, men när
det gäller eu reservation torde man väl
ha rätt att ställa högre anspråk i det
avseendet.

Till sist vill jag säga, att ett even -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Pappersskatt.

tuellt bifall till denna reservation enligt
min mening skulle innebära en
fara i så måtto, att det här framför allt
gäller en princip. Det är en princip,
som kommer att ligga till grund bland
annat för den nya tryckfrihetsförordning,
som väl riksdagen snart kommer
att besluta. I vårt demokratiska samhälle
äro vi inte vana vid att staten
blandar sig i den fria diskussionen, och
vi äro oerhört rädda för att de statliga
organen skola uppträda såsom domare
vid värdesättande av litteratur som de
tvingas till om gränsen mellan förströelselitteratur
och facklitteratur eller
mellan god förströelselitteratur och dålig
sådan skall uppdragas. Det är respekten
för denna princip, som föranlett
bevillningsutskottet att år efter år
avvisa förslag i denna riktning. Man
har ej velat knäsätta en princip, som
är främmande för en demokratisk
åskådning.

Bevillningsutskottet har i och för sig
ingenting emot att man genom beskattning
söker nedbringa konsumtionen av
den mindervärdiga litteraturen och den
kolorerade veckopressen. Kunna reservanterna
föreslå någon metod, varigenom
detta syfte kan uppnås utan de
konsekvenser jag nämnde, äro vi tacksamma.
Om utredningen beslutas blir
den kanske inte färdig förrän vi på
nytt skola taga ställning till denna
skatt, och kanske vi då finna att den
inte längre är behövlig. Men då har
man ju knäckt problemet om hur det
skall vara möjligt för statsmakterna att
utan ingrepp i diskussions- och yttrandefriheten
finna en metod att skattlägga
mindervärdig förströelselitteratur
och då får man säkerligen räkna
med ej bara en tillfällig utan en permanent
sådan skatt. Jag erinrar mig från
i höstas en tidningsuppgift om att den
norska författarföreningens ordförande
framlagt ett förslag om att man genom
beskattning skulle kunna finna medel
för understöd åt den värdefulla litteraturen.
Jag har inte hört något mer om

saken, men det förefaller mig som om
reservanterna borde höra sig för i
Norge. Kan man där finna en acceptabel
väg, borde det väl vara möjligt även
här i landet. Men vi tro det knappast.
Alla de utredningar som gjorts under
årens lopp ha visat, att det inte går
med hänsyn till respekten för den princip,
som vi anse så viktig, nämligen att
staten icke skall uppträda såsom domare
i litterära frågor.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört,
och när jag icke anser mig kunna
anvisa några andra framkomliga vägar
än den här föreslagna för att åstadkomma
det ytterligare överskott i budgeten,
som väl alla fortfarande anse
nödvändigt såsom medel i kampen mot
inflationen, och då jag har den uppfattningen,
att den av herr Näsgård
in. fl. avgivna reservationen icke bara
är en oskyldig demonstration utan kan
innebära ett knäsättande av en farlig
och betänklig princip, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Luttra (kort genmäle):
Herr talman! Det kan inte hjälpas
att jag tycker att talesmännen för
utskottet draga ut konsekvenserna ganska
långt, när de försöka göra gällande,
att vår reservation skulle vara inledningen
till något slags statlig censur.
Vi ha ju redan en pappersransonering,
och där uppträder staten i viss
mån såsom domare och ingriper naturligtvis
på sitt sätt i det fria ordet. Jag
undrar om det inte också kan anses
såsom en form av statlig inblandning i
den fria yttranderätten, när man genom
denna skatt lägger tunga bördor
på de ekonomiskt mycket svaga ideella
rörelsernas tidskrifter men lämnar
dagspressen utan denna ekonomiska
börda. Jag kan också försäkra herr Orgård,
att vi inte på något sätt betrakta
denna reservation såsom en demonstra•tion,
utan vi avse verkligen att man
skall få till stånd en utredning, som vi -

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

sar, om det är möjligt att komma fram
på denna väg eller om det inte är
möjligt.

Herr CRUSE: Herr talman! Jag kommer
att i första hand yrka återremiss
till utskottet, men i andra hand kommer
jag att yrka avslag på den kung],
propositionen. Anledningen härtill är
att jag anser att denna skatt, såsom den
utformats i förslaget, är orättvis och
kränkande för rättsmedvetandet. Här
har man undantagit dagspressen, det
vill säga kapitalstarka företag, medan
man lägger skatten på alla dessa
småtryckerier ute i landet, där kanske
boktryckaren utför arbetet ensam eller
med biträde av en lärling eller ett par
typografer. Dessa småföretag skola
drabbas av skatten, medan stora företag,
som ha flera millioner kronor i
årsvinst, inte skola drabbas av skatten.
Det är en uppenbar orättvisa att utforma
en skatt på detta sätt. Till detta
kommer att hela näringen drabbas av
ransoneringen av papper. Även i detta
fall har dagspressen gynnats. De små
boktryckarna ute i landet få i många
fall endast 50 % tilldelning, medan de
stora företagen komma upp till 75—
80 °/o. Detta beror på den utformning
pappersransoneringen fått. Både herr
Olsson i Gävle och herr Sandberg ha
sagt, att de gärna skulle vilja undantaga
de ideella rörelsernas tidningar, facktidningar
och näringsorganisationernas
tidskrifter, men att det vore omöjligt att
göra en sådan gränsdragning.

Nu tycks bevillningsutskottets ledamöter
inte känna till, att det förekommer
en sådan gränsdragning då det gäller
pappersransoneringen. Vi ha bär en
uppdelning, som växlar mellan 50 och
75 % av 1946 års förbrukning. Ja, det
finns vissa högtstående tidningar, som
få hela 1946 års förbrukning, alltså
100 % tilldelning. Men detta är ett par
undantag. Annars äro alla facktidskrifter,
alla tidningar, som förekomma.

Pappersskatt.

uppdelade i fem grupper. En statens
publikationsnämnd sitter och avgör till
vilken grupp den eller den tidningen
hör. Här har man således redan upprättat
en domstol, som avgör, om en
viss tidskrift skall få 50, 64, 72 eller
75 %. Detta beror på tidskriftens art.
De religiösa tidskrifterna få 72 %, de
vetenskapliga tidskrifterna 75 % och
förströelsetidningarna 50 % tilldelning.
Här har man således redan en domstol,
och jag tycker, att man skulle kunna
rådgöra med denna statens publikationsnämnd
för att få några riktlinjer
för gränsdragningen. Mig veterligt har
publikationsnämndens behandling av
dessa frågor slagit mycket väl ut. I
nämnden finnas yrkessammanslutningar,
författarföreningar och bildningsorganisationer
representerade, och
staten har givetvis också sin representant.
Besluten ha i allmänhet varit enhälliga.
Endast i några få fall har det
varit delade meningar.

Det går naturligtvis att göra upp en
lista och säga, att i tidskrifter av
den och den beskaffenheten skall papperet
vara skattefritt. Detta är ingen
omöjlig sak. Jag vill därför göra gällande,
att eftersom både herr Olsson i
Gävle och herr Sandberg här uttryckligen
sagt, att de — under förutsättning
att det vore tekniskt möjligt att
göra en sådan gränsdragning — gärna
skulle vilja undantaga dessa ideella
tidningar och dessa facktidskrifter från
skatt, så äro de strängt taget på samma
linje som de reservanter som undertecknat
den första reservationen. Det är
då bara att ge utskottet i uppdrag att
verkställa denna gränsdragning. Det är
väl inte så svårt att säga, att alla religiösa
tidningar skola slippa betala
skatt. Det är väl inte så svårt att göra
eu griinsdragning mellan religiösa tidningar
och andra tidningar. Det är vid
inte så svårt att säga att alla nykterhetstidningar
skola slippa betala skatt.
Även här borde väl saken vara klar.
Man kan väl också säga, att alla fack -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Pappersskatt.

förbundstidningar skola slippa betala
skatt. Detta är en ganska klar definition.
Det är klart, att det finns områden,
där det blir svårare att göra en
definition. Men duktigt folk bör kunna
lösa även kinkiga avvägningsproblem.

Vi anse således, att det är möjligt att
något förbättra bevillningsutskottets utlåtande
på denna punkt. Det är orättfärdigt
att befria dagstidningar från skatt
men taga ut skatt av de ideella organisationerna
och religiösa sammanslutningarna
samt av alla de facksammanslutningar
och vetenskapliga sammanslutningar
av skilda slag, som med
stora uppoffringar utgiva tidskrifter till
medlemmarnas skolning och upplysning.
Jag kommer således i första hand
att rösta för återremiss, och, om detta
förslag faller, kommer jag att rösta för
avslag på Kungl. Maj:ts proposition.

Häruti instämde herr Mosesson.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Ett återremissbeslut i andra kammaren
skulle icke fylla någon uppgift, sedan
första kammaren fattat beslut i sakfrågan.
Detta skulle inte innebära någonting
annat än att bevillningsutskottet
komme att uppmana andra kammaren
att fatta beslut i sakfrågan. Jag förstår
helt och fullt herr Cruses synpunkter.
Det är möjligt, att man en gång kan
diskutera huruvida dagspressen skall gå
in under denna beskattning. För min
personliga del har jag utgått ifrån, att
såväl dagspressen som radion äro så
pass viktiga instrument, att de endast
i yttersta nödfall böra bli föremål för
beskattning.

Jag ber, herr talman, att ännu en
gång få hemställa om bifall till vad utskottet
föreslagit.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav till en början
propositioner beträffande det under
överläggningen framställda yrkandet,
att bevillningsutskottets förevarande

betänkande skulle för ny behandling
visas åter till utskottet, nämligen dels
på bifall till berörda yrkande dels ock
på avslag å detsamma; och beslöt kammaren
att avslå ifrågavarande yrkande.

Härefter gav herr talmannen beträffande
utskottets hemställan i punkten
1) propositioner dels på bifall till utskottets
berörda hemställan dels ock
på avslag därå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hagberg
i Malmö begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets förevarande betänkande
nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 114 ja och 64 nej, varjämte 25
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten 1) gjorda hemställan.

I avseende å utskottets hemställan i
punkten 2) gav herr talmannen härpå
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock
på bifall till punkterna 2) och 3) i den
av herr Näsgård in. fl. avgivna reserva -

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

Motion om omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

tionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes
emellertid av herr Larsson i Luttra, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets förevarande betänkande
nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
punkterna 2) och 3) i den av herr Näsgård
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Luttra begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 100 ja och 68 nej, varjämte
36 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
utskottet i punkten 2) gjorda hemställan.

§ 9-

Motion om omprövning av regleringsoch
ransoneringssystemet.

Föredrogs andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, i anledning
av väckt motion angående en
omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

1 en inom andra kammaren väckt
och till dess första tillfälliga utskott
hänvisad motion, 11:379, av herr Nilsson
i Göingegården hade hemställts, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en omprövning av
reglerings- och ransoneringssystemet
och om tillämpning i den mån detta
vore möjligt av ett friare och smidigare
system.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 379, icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Hseggblom och fru Möller,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att andra kammaren med anledning av
förevarande motion, II: 379, ville besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om omprövning av regleringsoch
ransoneringssystemet och om tilllämpning
i den mån detta vore möjligt
av ett friare och smidigare system;
samt

2) av herr Ståhl, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr H7EGGBLOM: Herr talman! I den
motion som här föreligger till behandling
har motionären yrkat, att riksdagen
skall skriva till Kungl. Maj :t och
begära en omprövning av nu gällande
ransonerings- och regleringssystem i
syfte att dess tillämpning, i den mån
det är möjligt, skall bli friare och smidigare.
Jag tycker, att denna motion
har ett mycket gott syfte. Den återhållsamhet
som ligger i yrkandet tyder ju
på, att det inte är någon motion som
kommit till i demonstrationssyfte, utan
att motionären har valt en mycket försiktig
formulering och hoppats, att ett
flertal inom denna kammare skulle
gilla den. Utskottet har emellertid mycket
snävt avvisat motionens tanke. Mot
utskottets förslag ha reservationer anmälts.

I motionen och det som där påpekas
är ju, att uppluckringen av aktningen
för ransoneringssystemet iir att betrakta

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Motion om omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

som ett faktum, och att detta är till allvarlig
skada både för själva systemet
och för vårt samhällsliv över huvud
taget. Den saken torde inte vara någon
av kammarens ledamöter obekant. När
man talar med människor om ransoneringarna
kan man nog ibland konstatera,
att deras motvilja mot regleringar
och ransoneringar är beroende av mycket
egoistiska skäl. Varken enskilda
eller folkgrupper vilja taga på sig en
börda, som inte bäres av alla. När man
möter sådana skäl kan man naturligtvis
vederlägga dem och vädja till samhällssolidariteten.
När man är i diskussion
om dessa saker förekommer emellertid
numera så ofta att det motargumentet
gentemot ett krav på solidaritet
framföres, att ransonerings- och regleringssystemet
innehåller så många vedervärdigheter
och orimligheter, att det
inte är förenligt med sunt tänkande att
finna sig i detta. Detta gör, att när man
kommer in på alla dessa exempel på
orimligheter, så tryta helt enkelt argumenten
för dem, som vilja tala folk till
rätta.

Vi riksdagsmän som resa på tåg mellan
Stockholm och hemorten ha upprepade
gånger tillfälle att resonera med
människor, som äro stadda på resor för
att uppsöka kommissionerna. Från sådana
samtal skulle jag kunna plocka
fram en kolossal mängd av egenartade
blommor i denna regleringsflora. Jag
skall inte trötta med många exempel.
De som äro intresserade kunna läsa
första kammarens protokoll från debatten
om en liknande motion. Jag skall
bara peka på några fall, som jag fått
kännedom om under den sista veckan.

Det ringde en lantbrukare till mig
och ville ha vissa intyg om ett byggnadsföretag.
Han berättade hur han
från arbetsmarknadskommissionens lokalorgan
fått bestämda besked om att
han inte fick använda sina släktingars
hjälp under deras fritid för uppförande
av delar av denna byggnad. Det är väl
allmänt känt från olika delar av landet

— om jag inte minns fel är det särskilt
från skånestädernas utkanter -— hur
just sådana ingripanden när det gällt
att hindra människor från att använda
sin fritid för att hjälpa vänner och anhöriga
med byggnadsarbeten skapat eu
betydande irritation.

Förra årets riksdag hade vänligheten
att bevilja ett stort statslån för inrättande
av ett spinneri i hemslöjdsföreningarnas
ägo och gjorde det i den
tron, att det fanns anledning att räkna
med att de förutvarande spinnerierna
för framtiden inte ville spinna ull åt
jordbrukare. Nu har jag fått veta, att
anledningen till att denna löngodsspinning
icke blivit lönsam är den egendomliga
prissättning, som priskontrollnämnden
använder i det ena och det
andra fallet. Sedan stå vi där och bevilja
anslag till ett nytt spinneri, som
skall arbeta på villkor, som de andra
spinnerierna inte finna lönsamma.

Jag skulle, herr talman, gå in och
köpa litet nyttosaker i form av konsthantverk
av lergods och trä i en av butikerna
här i Stockholm. Jag fann till
min förvåning, att alla de förutvarande
nyttosakerna, som varit odekorerade
och därför kunnat användas, voro försedda
med de mest egenartade påmålningar
av blommor och dylikt. Skälet
var helt enkelt det, att priskontrollnämnden
satt sådana priser på de odekorerade
nyttosakerna, att det inte lönade
sig att sälja dem. Därför måste
man sälja sådan blomsterbemålade ting,
vilka i vissa fall äro omöjliga att använda.
Jag skall som sagt inte taga upp
tiden med att räkna upp sådana oformligheter,
utan jag får hänvisa till att
i fråga om detta är känd sak så god
som vittnad.

Vad som nu gör att en omprövning
bör ske — man bör inte bara lita till
att detta system med det snaraste skall
försvinna, vilket annars vore det lyckligaste
— är ju, att regleringssystemet
utsträckts till att omfatta en hel del produkter,
som vi inte kunna räkna till

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

Motion om omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

knapphetsvaror. Virkesregleringen t. ex.,
som syftar till att hålla ett visst pris
inom Sverige, har ju ingenting med
knappheten på sågvirke att göra.
Kreditregleringar, offertgranskningar
o. s. v., allt detta är ett led i statsmakternas
försök att åstadkomma samhällsekonomisk
balans med regleringarnas
hjälp. Då kunna vi kanske befara, att
dessa regleringar bli väsentligt långvarigare
än knapphetssituationen nödvändiggör.
Därför tycks det mig nödvändigt
att göra detta regleringssystem
mindre hindersamt för näringslivet och
mindre besvärligt för den enskilde. Om
vi godkände motionen skulle vi kunna
ha en förhoppning om, att en sådan
omformning skulle kunna ske.

Utskottet litar emellertid på kommissionerna
själva och tror, att dessa skola
kunna lägga detta till rätta. Man förutsätter
alltså att kommissionerna skola
vara fritagna från den annars rätt
mänskliga svagheten att betrakta sina
egna barn såsom de bästa och vackraste
barnen, som man inte så gärna
vill ha några ändringar på. Därför tror
jag att en omprövning utförd av personer
som stå utanför kommissionerna
och vilka Kungl. Maj:t kunde leta fram

— visserligen med ett visst besvär kanske,
men det borde dock vara möjligt

— kan vara till nytta. Jag ber alltså i
detta hänseende, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

För att, herr talman, inte behöva
återkomma när nästa punkt föredrages,
vilken rör sig om samma sak och till
vilket utlåtande jag fogat en blank reservation,
vill jag avsluta med att säga,
att den utredning som hegäres i utlåtandet
nr 10 är förutsättningslös. 1
nästa punkt föreslås direkt en på en
övervakande kommission syftande utredning.
.lag kan acceptera även detta,
men helst skulle jag vilja att vi stannade
vid det som föreslagits i motionen
11:379, till vilken jag alltså yrkar
bifall.

Fru MÖLLER: Herr talman! Det är nu
åtta å nio år, som ransoneringarna pågått.
Det kan vara tillräckligt länge för
att den lojalitet, som de svenska husmödrarna
äro kända för, skall börja
svikta. Husmödrarna ha sannerligen
fått lära sig vad tålamod är för något
när de tillbringat timmar i affärerna
för att få köpa varor och få korten
granskade och klippta. Räknar man
husmödrarnas arbetsförtjänst så lågt
som 1 krona 25 öre i timmen, så måste
man inse, att det blir en synnerligen
stor summa, som användes till detta
improduktiva arbete. Det är en summa
som inte inräknats i de åtskilliga tiotal
miljoner kronor, som anses åtgå till
de svenska krisregleringarna.

En stor olägenhet är utan tvivel systemet
med växlingskuponger. Man är ju
tvungen att handla i samma affär. Detta
stjäl en stor del av husmödrarnas tid.
Jag tänker .särskilt på de yrkesarbetande
husmödrarna, som kanske bara ha
en eller ett par timmar till förfogande
för sina uppköp. De måste till varje
pris i tid infinna sig på sina arbetsplatser.
Möjligheten att handla i en affär
som för tillfället saknar kunder bortfaller
helt genom växlingskortsystemet.
Det kan därför vara lämpligt att söka
sig fram på en annan väg just här.

Ransoneringsbördan känns ju också
utan tvivel tyngande för köpmännen,
vilka intaga en icke avundsvärd mellanställning
mellan konsumenter och
kommissioner. Trots de stora irritationsmoment
som tyvärr förekomma
mellan husmödrar och köpmän verkar
det, som om man där i alla fall skulle
vilja förstå varandra, och man är på
båda hållen överens om, att en översyn
är nödvändig.

Det har också många gånger förvånat
utlänningar, som kommit hit till
Sverige, att vi tre år efter kriget fortfarande
hålla på att skapa nya ransoneringar,
då man utomlands försöker
avveckla sina.

Jag förstår naturligtvis att det nu

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Motion om omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

inte är möjligt att ögonblickligen avskaffa
regleringarna, men det skulle
nog tagas som ett tecken på god vilja
om man åstadkomme en översyn av de
olika ransoneringarna och regleringarna.
Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr ALLARD: Herr talman! Det finns
knappast någon större anledning att nu
låta denna fråga bli föremål för någon
längre debatt här i kammaren. Åtminstone
ett par skäl tala härför. Först
och främst har en med förevarande motion
likalydande motion redan behandlats
i första kammaren och där blivit
avslagen. Även om andra kammaren nu
mot förmodan skulle följa motionären,
har frågan ändock fallit. Vidare ha ju
våra ransoneringar och regleringar synnerligen
ofta debatterats här i kammaren.
Vi hade en ganska ingående debatt
i dessa frågor så sent som den 21 april
i år i samband med behandlingen av
statsutskottets utlåtande nr 12 beträffande
anslag till folkhushållningsdepartementet.
Dessa skäl äro enligt min mening
tillräckliga för att vi nu här i dag
inte skola uppta någon längre debatt i
denna fråga. Trots detta vill jag emellertid
anföra ett par synpunkter utöver
vad som framkommit i utskottets utlåtande.

Inom utskottet ha vi varit eniga om
att det är viktigt att ransonerings- och
regleringsbestämmelserna utformas på
ett sådant sätt, att våra ransoneringar
fungera så fritt och smidigt som möjligt.
Samtliga hörda remissinstanser i
detta ärende ha givit uttryck åt detta
önskemål. Några av de kommissioner,
som yttrat sig över motionen, ha anfört,
att inom kommissionerna sker en
genomgripande och fortlöpande granskning
av bestämmelserna i fråga för att
man skall få dem att fungera så smidigt
som möjligt.

Vi ha inom utskottet tagit fasta härpå.
Nu sade herr Hseggblom, att vi i ut -

skottet lita alldeles för mycket på vad
kommissionerna säga. Jag medger att
vi i utskottet i ganska stor utsträckning
lita på kommissionerna, som enligt
vår uppfattning ha möjlighet att
bäst bedöma, hur dessa bestämmelser
skola utformas vid varje tidpunkt med
hänsyn till föreliggande möjligheter.
Kommissionernas uttalanden i denna
riktning äro visserligen inte någon fullständig
garanti, men deras uttalanden
ge enligt min uppfattning en större
garanti än den här i motionen föreslagna
utredningen skulle kunna ge.

En översyn av gällande bestämmelser
skulle kanske kunna leda till att man
för en viss tidpunkt fick ett grepp över
hela systemet, d. v. s. för den tidpunkt,
då utredningen kommit till stånd. Hela
vårt ransoneringssystem måste emellertid
utformas så, att det är lämpligt med
hänsyn till läget i allmänhet. Detta
skiftar ju på grund av vårt försörjningsläge
här i landet, försörjningsläget ute
i världen och andra omständigheter.
Följaktligen kan en dylik, tämligen tillfällig
översyn av bestämmelserna inte
medföra någon större behållning, i
varje fall inte på längre sikt.

Jag vill här dessutom tillägga, att vi
inom utskottet inte endast lita till vad
kommissionerna sagt i denna fråga.
Riksdagen har ju så sent som den 21
april i år gjort ett uttalande i denna
fråga. Jag får här ånyo erinra om statsutskottets
utlåtande nr 12 i anledning
av anslag till folkhushållningsdepartementet.
I detta utlåtande skrev utskottet
bl. a. följande: »I anslutning till vad
departementschefen anfört utgår utskottet
från att tillsyn från Kungl.
Maj:ts sida utövas över att krisförvaltningen
icke erhåller större omfattning
än omständigheterna kräva och att avvecklingsåtgärder
vidtagas där så ske
kan.»

Detta uttalande från statsutskottets
sida godtogs av riksdagen. Om man nu
ställer det uttalandet samman med de
uttalanden, som kommit från en del av

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

Motion om omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

priskommissionerna, tror jag, att man
har fått en ganska god garanti för att
de ransoneringar och regleringar, som
nu äro nödvändiga, skola fungera så
smidigt som möjligt och att de inte
skola bli gällande längre än vad som
är nödvändigt. Den garantien är, såvitt
jag kan förstå, större än den garanti
man kan uppnå genom den i motionen
föreslagna engångsöversynen.

Det har i denna fråga framhållits, att
det är viktigt, att ransoneringsmoralen
inte kommer på glid. Detta skäl har anförts
i motionen och därjämte framkommit
här i debatten. Även utskottet
anser självfallet, att det är viktigt, att
ransoneringsmoralen inte kommer på
glid.

Tyvärr kanske det är så, att ransoneringsmoralen
försämrats under den senaste
tiden. Varför har så skett? Ja,
såvitt jag kan bedöma, tror jag, att detta
framför allt beror därpå att människor
ofta bibringats och bibringas alltjämt
den uppfattningen, att våra nödvändiga
ransoneringar och regleringar många
gånger skulle vara tillkomna för att
myndigheterna, i sin åstundan att snöra
in människorna i ett tvångssamhälle,
önska ha dylika bestämmelser. Man
fäster mindre avseende vid vad som
sagts från ansvarigt håll om att dessa
förhållanden skola avskaffas, så snart
omständigheterna det medgiva.

Jag tror för min del, att det inte är
möjligt att åstadkomma en bättre ransoneringsmoral
genom att göra en
översyn av dessa bestämmelser. En dylik
översyn kan ju knappast hjälpa till
att höja ransoneringsmoralen. Det skulle
vara betydligt bättre, om enskilda människor
— kanske framför allt de som
syssla med politik här i landet — och
näringslivets organisationer samt deras
ledande män ävensom representanter
för de olika folkrörelserna försökte
göra klart för medborgarna i gemen,
att ransoneringarna äro nödvändiga i
dagens läge.

Alla, som över huvud taget ha in6—Andra
kammarens protokoll 19''iH. Nr

tresse av dessa frågor, äro ju eniga
om att ransoneringarna skola avskaffas,
så snart som detta är möjligt. Bättre
än genom en utredning skulle ransoneringsmoralen
säkerligen höjas, om vi
här i landet försökte visa större vilja
till förståelse för de förhållanden, som
nödvändiggöra ransoneringarna. Samtidigt
borde man visa litet mindre vilja
att i partipolitiska syften utnyttja de
föreliggande svårigheterna och motviljan
mot ransoneringarna.

Herr talman! Som jag nyss framhållit,
kan jag inte finna, att den i motionen
föreslagna engångsöversynen av ransoneringssystemet
skulle kunna på något
sätt hjälpa till att höja ransoneringsmoralen.
-— Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Göingegården: Herr
talman! Denna fråga har ju vid flera
tillfällen varit föremål för debatt här i
kammaren. Icke förty så tror jag, att
det är riktigt, att man ofta återkommer
med den kritik, som på detta speciella
område kan riktas mot regering och
riksdag, i den mån som dessa äro ansvariga
till dessa regleringar och ransoneringar.

Då kriget tog slut, hoppades vi och
trodde allmänt, att de ransoneringar
och regleringar, som föranletts av kriget
och krisen, skulle upphöra. Utvecklingen
blev emellertid den rakt motsatta.
Utvecklingen har gått åt andra
hållet med en skrämmande hastighet.

I statsverkspropositionen 1946 bebådades
en avveckling av krisapparaten
i viss och ganska stor utsträckning. Vid
höstriksdagen samma år meddelade
emellertid folkhushållningsministern,
att man på grund av läget tvärtom
måste öka och skärpa dessa anordningar
och regleringar. Detta medförde ytterligare
engagering av arbetskraft på
detta område, samtidigt som det ledde
till mycket stora ökade kostnader. Riksdagen
böjde sig den gången och godtog

2.?.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Motion om omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

förklaringen att det hela var nödvändigt.
Sedan dess ha, som vi alla veta,
ett flertal nya regleringar marscherat
in i vårt samhälle. Dessa regleringar
återfinnas nu på näringslivets alla områden.
Regleringarna ha blivit en
tvångströja, på vilken man år efter år
virkat nya maskor. Kostnaderna ha
ökat i takt härmed. Man blir inte så litet
betänksam, när man finner, att kostnaden
för den centrala krisapparaten
f. n. uppgår till inte mindre än 24^2
milj. kronor. Detta innebär faktiskt en
ökning med 90 % utöver kostnaderna,
då kriget tog slut.

Inom kommissionerna liksom även
inom regeringen vill man, då man debatterar
dessa problem, göra gällande,
att kommissionerna själva komma att
ta första steget, då det gäller att avveckla
regleringsapparaten. I likhet
med herr Haeggblom skulle jag vilja
säga, att vi väl knappast kunna lita till
en förhoppning härom. Den utveckling,
som faktiskt skett på detta område,
torde visa, att dessa förhoppningar
äro något överdrivna.

I den centrala krisförvaltningen äro
f. n. anställda 2 500—2 800 personer. I
de lokala krisförvaltningarna äro mellan
3 500 och 4 000 personer sysselsatta.
I Kooperativa förbundets tidning Vi har
återgivits en uppgift om att inom livsmedelsbranschen
sysselsättas inte
mindre än 20 000 extra biträden bara
för att klara de med dessa regleringar
förknippade åtgärderna. För konsumtionsföreningen
i Stockholm med en årlig
omsättning på 158 milj. kronor kostade
ransoneringen inte mindre än 2^2
milj. kronor.

I den nyssnämnda tidningen Vi har
även uppgivits, att kostnaderna för hela
regleringsväsendet som sådant uppgå
till sammanlagt 1 miljard kronor årligen.
Man blir inte så litet betänksam
inför en dylik summa. Jag sätter för
egen del inte full tilltro till denna siffras
riktighet. Jag tycker, att siffran i
fråga verkar något avrundad och till -

tagen i överkant. Den ger dock en allvarlig
tankeställare om summans storlek,
särskilt om man jämför den med
exempelvis försvarsbudgeten eller med
kostnaderna för folkpensionerna och
barnbidragen.

Vi ha ju nyss debatterat papper och
pappersskatt här i kammaren. Jag vill
passa på att nämna att för genomförande
av gällande regleringar åtgår
det inte mindre än 6 000 ton papper
till de i runt tal 33 000 olika blanketter,
som användas.

Till allt detta kommer emellertid det
allvarligaste med hela ransoneringssystemet,
nämligen en allmän uppluckring
av den medborgerliga ransoneringsinoralen.
Herr Allard berörde ju
nyss denna fråga. Problemet får
större betydelse, allteftersom ransoneringssystemet
ytterligare sväller ut. Om
det inte direkt är en viss sport att gå
utanför lag och författning, så göra sig
medborgarna i allmänhet i stort sett
inga samvetsförbråelser, om de bryta
mot gällande ransoneringsförfattningar.
Man har nämligen den uppfattningen,
att de regleringar, som f. n. tillämpas,
i stor utsträckning äro onödiga. Jag
skulle i likhet med herr Haeggblom
kunna anföra många exempel, som utgöra
tungt vägande skäl för att en omprövning
av det nu tillämpade prisregleringssystemet
behöver företagas, men
jag skall inte, herr talman, upptaga tiden
därmed. Jag vill endast nämna ett
litet exempel, som är alldeles färskt. I
förra veckan hade jag anledning att
ringa till arbetsmarknadsstyrelsen angående
ett byggnadsärende. Det gällde
en detalj i samband med restauration
av en kyrka, nämligen tillstånd att på
väggarna i kyrkan sätta upp en elektrisk
belysning av en viss modell. Jag
fick vid min påringning till svar, att
vederbörande, som hade hand om ärendet,
var borta och skulle återkomma
först i nästa vecka, då jag per telefon
kunde träffa honom. Jag frågade, om
det inte fanns någon annan på avdel -

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

Motion om omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

ningen, som kunde lämna upplysning
i saken, men det gjorde det inte. Jag
dröjde till nästa vecka och ringde igen
nu på onsdagen. Jag fick då meddelande
om att ärendet låg hos byggnadsstyrelsen.
Jag ringde dit och fick tag på den
person, som hade hand om ärendet, och
efter mycket resonemang kom till slut
beskedet, att han ansåg att den modell,
som arkitekten hade föreslagit i samråd
med den kommitté, som sysslade
med kyrkans restaurering, icke kunde
godkännas från byggnadsstyrelsens sida
och att vederbörande måste komma in
med en ny skrivelse, om de över huvud
taget ville att ärendet skulle bli föremål
för vidare behandling. Sedan slutade
han med att säga, att om vederbörande
inte nöjde sig med detta beslut,
så fanns det ju möjlighet att klaga.

Jag har med detta exempel velat visa,
hurusom minsta lilla detalj i vårt samhälle
blir föremål för de mest omfattande
prövningar i olika instanser. Sådant
går till slut på nerverna på svenska
folket, och man får inte förvåna sig
över att ransoneringsmoralen är på
glid och att de författningar och lagar,
som finnas på området, inte längre respekteras.
Då regleringarna i början av
kriget kommo till och kommissionerna
tillsattes, voro vi alla väl medvetna om
att det var ont om arbetskraft, som var
kompetent att sköta detta arbete, och
vi respekterade därför de svårigheter
som uppstodo. Men man blir litet betänksam,
när det efter nio år alltjämt
hänvisas till det förhållandet, att de,
som syssla med ransoneringarna och
regleringarna, inte äro i tillräcklig grad
kompetenta, och att det inte står i
mänsklig makt att uppbringa sådan arbetskraft.
Om inte vederbörande under
alla dessa år hunnit bli kompetenta för
arbetet, borde de ju egentligen avlägsnas
från sina platser.

.lag skall inte, herr talman, längre
upptaga kammarens tid. .lag vill endast
sluta med alt understryka, att det alldeles
säkert finns starka sakskäl för

att en omprövning av det nuvarande
regleringsystemet i alla dess olika faser
företages. Jag ber därför att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Herr Allard framhöll att frågan om reglerings-
och ransoneringssystemet vid
flera tillfällen har återkommit här i
riksdagen. Ja, det beror helt enkelt därpå,
att det gäller problem, som oavbrutet
på nytt aktualiseras för alla de människor
i detta land, som syssla med
praktisk ekonomisk verksamhet. Så
länge ransonerings- och regleringssystemet
består, komma även därmed
sammanhängande frågor att gång på
gång diskuteras.

När herr Allard vidare säger, att man
väl ändå måste erkänna att regleringsåtgärderna
äro nödvändiga, så vill jag
framhålla, att en samhällsekonomisk
balans kan åstadkommas antingen genom
att man lägger tyngdpunkten på
direkt reglerande åtgärder eller också
genom användande av allmänt verkande
medel, främst på det penningpolitiska
området. Till dem, som ha föredragit
dessa senare metoder, har man
emellertid inte velat lyssna. Man säger
bara — såsom herr Allard här gjorde
och såsom även säges i utskottsbetänkande!
— att vi få trösta oss med att
regleringssystemet inte skall bibehållas
en dag längre än vad som är nödvändigt.

Men, herr talman, hur förhåller det
sig i verkligheten med den saken? Jo,
så snart det är fråga om att vinna allmänhetens
lojala medverkan för att genomföra
regleringspolitiken, säger man,
att ransoneringarna och regleringarna
inte skola bibehållas längre än nödvändigt,
men när man inom majoritetspartiet
diskuterar den ekonomiska
politiken på längre sikt, lämnas helt
andra besked. Det räcker att i det avseendet
hänvisa till arbetarrörelsens

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Motion om omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

efterkrigsprogram, där man kräver
statsdirigcring av utrikeshandeln, kreditväsendet,
investeringsverksamheten
och prissättningen. Hur skall allt detta
kunna genomföras utan att vi för all
framtid få dragas med ett mycket
omfattande regleringssystem, säkerligen
minst lika omfattande som det vi i dag
ha? Intrycket av att detta också är meningen
förstärkes av en rad socialdemokratiska
uttalanden, som på senare
tid gjorts. Jag hänvisar t. ex. till vad
som nyligen sagts av statsministern och
av några yngre socialdemokratiska ekonomer
i tidskriften Tiden på grundval
av en socialistisk tolkning av den fulla
sysselsättningens teori.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att ställa den frågan, om man inom socialdemokratien
verkligen menar allvar
med talet om att regleringssystemet definitivt
skall avvecklas, eller om man
fasthåller vid de långtidsintentioner,
som man i andra sammanhang har
framfört. Jag tror att det är många i
detta land, som äro intresserade av ett
klart besked på den punkten.

Jag vill, herr talman, tillägga att särskilt
inom den mindre företagsamheten
— det framgår för övrigt av yttrandena
över den motion, som här behandlas —
är man inte alls övertygad om att det
inte med litet god vilja skulle vara
möjligt att, såsom motionären har
ifrågasatt, börja tillämpa ett friare och
rörligare system för ransoneringarna
och regleringarna. Man har för övrigt
lagt fram flera praktiska exempel på
den saken. Organisationer, som ha erfarenhet
av dessa problem, ha t. ex. nyligen
förordat avskaffandet av ransoneringen
av havregryn, regleringen av
handeln med såpa, stråfoderregleringen,
fröregleringen och regleringen i
fråga om spannmålsutsäde. Det kan ju
sägas att det här gäller regleringsåtgärder
av begränsad räckvidd, men jag
vill härtill svara, att i någon ände
måste vi börja, om vi skola kunna få

till stånd en övergång till ett friare system.

Herr Allard framhöll också, att myndigheterna
liksom vi alla andra äro intresserade
av att ransonerings- och regleringssystemet
fungerar så mjukt och
smidigt som möjligt. Jag vill inte på något
sätt bestrida myndigheternas goda
vilja i detta avseende — om den äro
vi säkerligen alla övertygade —• men
det hela ter sig litet annorlunda i praktiken.
Särskilt de, som äro verksamma
inom den mindre företagsamheten —
jag tänker närmast på handelns och
hantverkets utövare — ha en helt annan
uppfattning om hur detta system
i verkligheten fungerar än vad man får
när man läser utskottsbetänkandet. Jag
har här med mig en hel dossier med
praktiska exempel på hur samarbetet
mellan näringslivet och olika regleringsorgan
i praktiken ter sig, och det är uteslutande
hänsynen till kammarens strängt
upptagna tid, som gör att jag inte skall
trötta med att anföra dessa exempel.
Jag skall emellertid be att få ta ett enda
exempel, som ingalunda är något särfall.
Det har också full dagsaktualitet.

Den 4 mars vände sig Sveriges guldlistfabrikanters
förening till priskontrollnämnden
med begäran om prisförhöjningar
på medlemmarnas produkter
under motivering att lönekostnaderna
hade stigit. Vederbörande tjänsteman
i priskontrollnämnden förklarade vid
detta tillfälle, att man inom nämnden
var på det klara med att de betydande
kostnadsstegringarna i och för sig sannolikt
kunde motivera en prishöjning.
Man tillrådde emellertid organisationen
att vänta något med framställningen och
att inkomma med en viss utredning,
som även införskaffades. I senare delen
av mars månad hade man ett nytt
sammanträffande med priskontrollnämnden,
varvid från nämndens sida
framhölls nödvändigheten av ytterligare
ekonomiska kalkyler. Dessa kalkyler
iordningställdes omedelbart och

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

Motion om omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

överlämnades till nämnden. Efter ytterliga
dröjsmål meddelade nämnden, att
någon erinran i och för sig mot kalkylerna
inte funnes att göra, men att
framställningen måste åtföljas av en bärighetskalkyl
för varje medlems företag.
Det är då att märka att vid det
första sammanträffandet hade från
nämndens sida uttryckligen förklarats,
att en dylik utredning, som kräver
ganska lång tid, icke vore behövlig.
Genom den begärda utredningen, som
införskaffades snarast möjligt, blev
ärendet sålunda ytterligare fördröjt.

Vad som senare skett, är ett långt
lidandes historia. Till en början hade
förklarats, att ärendet sannolikt kunde
behandlas utan att föredragas i plenum
och att vederbörande organisation kunde
förvänta ett omedelbart besked. Senare
meddelades att ärendet skulle föredragas
i plenum och därför inte kunde
bli klart förrän tidigast en vecka efter
meddelandet. Enligt uppgift fanns emellertid
ärendet på föredragningslistan
för nämnden in pleno först 14 dagar
efter denna tidpunkt. Då man uttryckte
förvåning häröver, meddelades att ärendet
blivit fördröjt, men att ett besked
med säkerhet kunde påräknas fredagen
den 21 maj. Vid nämndens sammanträde
denna dag blev emellertid ärendet
icke behandlat. Det hette då att ärendet
sannolikt skulle behandlas utanför plenum
och att besked kunde förväntas
lördagen den 22 maj eller senast
måndagen den 24 maj. Vid förfrågan
måndagen den 24 maj upplystes det att
priskontrollnämndens chef utlovat ett
sammanträde med föredraganden för att
möjliggöra en snabbare behandling av
iirendet och ett avgörande utanför plenum.
Vid telefonförfrågningar dagligen
under tiden den 24—den 27 maj svarades
det, att priskontrollnämndens chef
icke stått till förfogande för ett sammanträffande;
slutligen hette det, att
ärendet skulle upptagas vid plenum
den 28 maj och då med siikerhet bli av -

gjort. Den 28 maj avfördes ärendet
utan beslut från plenums föredragningslista,
enligt uppgift på begäran av
nämndens chef, då han inte haft tillfälle
att närmare sätta sig in i ärendet
och dessutom önskade få taga del av ett
mellan fabrikantföreningen och återförsäljarna
träffat avtal om vissa försäljningsvillkor,
vilket avtal skulle rekvireras
från kommerskollegium. Det påpekades
då från fabrikantorganisationens
sida, att avtalet i fråga hade för
mer än ett år sedan i ett större antal
exemplar tillställts priskontrollnämnden.

Avgörande av ärendet skedde först
fredagen den 4 juni.''Fabrikantföreningens
framställning bifölls därvid, men
samtidigt beslöt man att genomföra en
motsvarande rabattsänkning för återförsäljarna
utan att man, i varje fall
enligt de uppgifter som jag fått, dessförinnan
haft någon som helst kontakt
med dessa näringsidkare.

Det är väl ändå, herr talman, förklarligt
om det uppkommer en reaktion
bland näringsidkarna, när för dem viktiga
ekonomiska frågor handläggas på
detta sätt. Först förhalar man saken,
sedan lämnar man det ena motsägande
beskedet efter det andra, och slutligen
fattar man ett beslut, som visserligen
tillmötesgår den ena gruppen men som
i stället går ut över en annan grupp
av näringsidkare. Och detta är — jag
betonar det än en gång — icke något
enstaka exempel, utan det kan dragas
fram en mängd sådana här fall,
som belysa hur otillfredsställande samarbetet
mellan regleringsorganen och
företagsamheten fungerar. Jag vill emellertid,
herr talman, tillägga att jag är
övertygad om att tjänstemännen i kommissionerna
inte kunna lastas för detta
förhållande, utan att det helt enkelt beror
på att det nuvarande regleringssystemet
har fått en sådan omfattning,
att det icke kan bemästras av den centrala
apparat, som man har byggt upp.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Motion om omprövning av reglerings- och

Alla de praktiska erfarenheter, som
gjorts runt om i landet, tala sålunda enligt
min uppfattning starkt för det berättigade
i motionens begäran om att
systemet måtte tagas under omprövning.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
med några ord beröra frågan om den
ekonomiska belastning, som regleringspolitiken
medfört, speciellt för den
mindre företagsamheten. Den utredning,
som Kooperativa förbundet har
verkställt och vars riktighet mig veterligt
icke från något håll har bestritts,
visar bl. a. att arbetet med regleringarna
och ransoneringarna kräver 21 procent
av den totala expeditionstiden i
en central butik och 35 procent i en
förortsbutik. Man har vidare räknat ut
att på grund av ransonerings- och regleringssystemet
har deh reella varuomsättningen
per anställd i de kooperativa
butikerna sjunkit med 25 procent mellan
åren 1938 och 1946. Dessa siffror
tala för sig själva och borde utgöra tillräckligt
bärande skäl för att yrka bifall
till den reservation som är fogad till här
föreliggande utlåtande.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till denna reservation.

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Även om det kanske kunde vara tillräckligt
talat i denna fråga, vill jag här
anföra några synpunkter.

Såsom här redan framhållits, ha reglerings-
och ransoneringsfrågorna liksom
begreppet Krångel-Sverige över
huvud taget varit föremål för upprepade
meningsutbyten i denna kammare.
Det är inte heller att undra på om folk
börjar i någon mån tröttna på allt reglerande,
då ju systemet inom inte alltför
avlägsen framtid fyller 10 år. Till
detta kommer att regleringarna både
direkt och indirekt medföra avsevärda
kostnader. Om de uppgifter, som ha
lämnats i Kooperativa förbundets tidskrift,
äro någorlunda riktiga, skulle

ransoneringssystemet.

ju folkhushållet genom ransoneringsoch
regleringssystemet belastas med
kostnader på ungefär 1 miljard kronor
per år. Under sådana förhållanden är
det fråga om, om man inte skulle kunna
vända på den tes, som brukar åberopas
för regleringarnas bibehållande,
nämligen att tillgången på varor måste
motsvara efterfrågan, innan regleringarna
kunna avskaffas, och i stället säga,
att krisadministrationen måste skäras
ned, om vi skola kunna få en produktion
av varor som någorlunda motsvarar
efterfrågan.

Det föreligger, när det gäller synen
på detta problem, icke någon skillnad
mellan utskottet å ena sidan och reservanterna
och motionärerna å den andra.
Både utskottet och reservanterna
anse, att regleringssystemet oavlåtligen
bör följas med vaksamhet och att möjliga
förenklingar skola företagas, i den
mån detta är möjligt. Utskottet har dock
inte kunnat undgå att konstatera, att
de hörda myndigheterna och organisationerna
ha ställt sig mycket tveksamma
till den väg, som här har föreslagits,
nämligen en skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om omprövning. Sveriges
industriförbund har sagt att »en generell
omprövning av ransonerings- och
regleringssystemet från mera allmänna
utgångspunkter torde knappast i nuvarande
läge kunna leda till några mera
betydelsefulla praktiska resultat». Sveriges
lantbruksförbund har också sagt,
att förbundet icke blivit övertygat om
behovet och nyttan av en sådan allmän
omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet,
vartill motionen syftar.
Kooperativa förbundet, vars utredning
man ju här hänvisat till, avstyrker bestämt
att riksdagen genom skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller om omprövning
av hela reglerings- och ransoneringssystemet.

Jag tror också för min del att den
effektivaste övervakningen av Kungl.
Maj :t i detta avseende sker genom riksdagen.
Erfarenheten hittills visar ju, att

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

Motion om omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

riksdagen inte på något sätt känner sig
blyg, då det gäller att på denna punkt
hålla efter kommissionerna och regeringen,
och jag tror att däri ligger den
säkraste garantien för att vi få en nedskärning
av ransoneringarna och regleringarna,
i den mån detta är möjligt, och
att vi med det snaraste kunna slippa
hela systemet.

Fru NORDGREN: Herr talman! Jag
har inte tagit till orda för att här uppträda
såsom försvarare vare sig av kommissionerna
eller av regleringarna över
huvud taget. Den kommission, som jag
tillhör, har i sitt yttrande, vilket finns
återgivet på s. 1—3 i utskottsutlåtandet,
klart och tydligt framlagt sina synpunkter
på frågan om ransoneringarna
och regleringarna. Jag begärde närmast
ordet i anledning av vad fru Möller
sade, när hon framhöll, att hon,
när hon ville ha bort regleringarna, gjorde
sig till tolk för alla svenska husmödrar.
Ja, det är ingen hemlighet för någon
i kommissionerna, att folk äro
trötta på ransoneringarna. Det är nog
inte utan att man själv inom kommissionerna
många gånger är trött på det
ingalunda trevliga arbete, som är förenat
med ett ledamotskap i dessa kommissioner.

Jag fäste mig emellertid särskilt vid den
passus i fru Möllers anförande, som rörde
växlingskorten. Fru Möller ansåg, att
det borde vara möjligt att på växlingskorten
köpa varor i vilken butik som
helst. Jag är ganska förvånad över att
fru Möller, som dock sitter i riksdagen
och som jag riiknar som en vaken och
intelligent kvinna, inte har observerat
vad som gång på gång från kommissionernas
sida har anförts om anledningen
till de nuvarande bestämmelserna. I
varje fall borde väl fru Möller som husmor
ha förstått, att växlingskorten iiro
ett slags småmynt, som lämnas vid inköp
i den affiir, där man handlar, och

som endast kunna gälla där. Om man
t. ex. lämnar en helkupong, men inte
kan utnyttja denna på en gång, får man
i stället ett växlingskort, som utvisar att
just affären i fråga är skyldig varor för
detta antal kuponger. Jag undrar, vart
det skulle leda, om man skulle ha rätt
att avkräva eu handlande varor för kuponger,
som en annan affär tagit emot1,
och som den i sin tur fått ut varor för
till försäljning.

Systemet med växlingskort har ju
kommit till för att underlätta det hela
och för att vi inte såsom under förra
världskriget skola behöva få nya kort
varje vecka. Man måste ju den gången
ha mycket stora kort som fingo utbytas
mot nya sådana ganska ofta, för att allmänheten
skulle kunna på småkupongerna
köpa i vilken affär som helst.

Jag kan tala om för fru Möller, att
jag inte heller saknar kontakt med landets
husmödrar. Det är tusentals brev,
som under dessa år växlats mellan mig
och husmödrarna, och jag vill betona,
att man inom livsmedelskommissionen
alltid varit lyhörd för husmödrarnas
önskemål och tillmötesgått dessa i den
utsträckning, det varit möjligt. Det är
också ganska många ändringar, som
kommit till stånd just med anledning
av sakliga påpekanden från husmödrarnas
sida. Inte minst måste jag ge
arbetarhustrurna den största eloge, för
att de på ett försynt och humant sätt
gjort sina erinringar och framställningar.
I den mån vi inte ha kunnat
tillmötesgå vederbörandes önskemål,
bär anledningen därtill klargjorts i
svarsbrev, och det har hänt, att man
då skrivit och tackat och förklarat, att
man inte haft klart för sig de tekniska
skälen till ett visst arrangemang men
att man, när man fått höra hur saken
ligger till, förstår, att det måste vara
ordnat så som det är. Jag vill också erinra
om, att när det klagades över att
husmödrarna hade så många kort att
handskas med, gjorde LK alla ansträngningar
för att minska antalet, och man

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Motion om omprövning av reglerings- och

sammanförde ett flertal ransoneringar
till ett och samma kort, som väl fru
Möller vet.

Vi äro nog litet var trötta på ransoneringarna.
Det är inget löst tal när LK
gång på gång förklarat att vi icke vilja
lia kvar ransoneringarna en dag längre
än nödvändigt. Varför ha vi då ransoneringar?
Är det, såsom man ofta gör
gällande, bara för att inte ett antal personer
skola bli sysslolösa? Ett sådant
antagande innebär faktiskt ett underkännande
av dessa kunniga och dugliga
herrar i LK, som jag haft äran samarbeta
med -—• jag räknar nu inte med
mig själv. Jag tror det finns användning
för vederbörandes arbetskraft på så
många andra områden, att de inte behöva
bita sig fast i LK. Att vi ha ransoneringarna
beror på att de ansvariga
myndigheterna velat åstadkomma en
rättvis fördelning av livsmedlen. Jag
tror inte husmödrarna skulle vara mera
tillfredsställda för den händelse ransoneringarna
tagits bort och de inte
kunnat tillhandla sig de varor de behöva.

Jag skall ta ett typiskt exempel på
den kritik som framförts och de krav
som rests på ett slopande av ransoneringarna.
Under fjolåret — jag kan
inte minnas den exakta tidpunkten —
restes det starka krav på att brödransoneringen
skulle slopas. Jag vill minnas
att till och med Köpmannaförbundet
framförde ett dylikt krav, även om
det inte kom fram till offentligheten.
Strax efter denna tidpunkt fingo vi en
dålig skörd, som tvingade oss att blanda
in allt möjligt i brödsäden: råg, havre,
korn och majs, och vi ha vid två tillfällen
måst skära ned de förut knappa
brödransonerna. Om vederbörande den
gången varit tillräckligt lyhörda och
slopat brödransoneringen, så skulle —
om man tänker på överskottet på köpkraft
—- antagligen vetet ha använts för
tillverkning av lyxbröd, i största utsträckning,
medan vi kanske skulle haft
stora svårigheter att tillfredsställa be -

ransoneringssystemet.

hovet av matbröd. Man skulle kunna
hämta liknande exempel från andra
områden, men jag skall inte längre uppehålla
mig vid detta. Jag vill än en
gång understryka, och jag vet att regeringen
delar denna strävan, att ransoneringarna
och regleringarna, åtminstone
vad livsmedlen beträffar,
skola avskaffas så snart det låter sig
göra.

Jag tror det var herr Nilsson i Göingegården
som talade om att antalet
i kommissionerna anställda svällt och
att man inte gjort något försök att skära
ned antalet. Jag vill härtill svara, att
LK, och jag förmodar även andra kommissioner,
någon tid efter fredsslutet
fick en anmaning av dåvarande folkhushållningsministern
Gjöres att undersöka,
i vilken utsträckning man kunde
skära ned antalet anställda, såväl i de
centrala krismyndigheterna som i de
lokala. Detta ledde till en nedskärning
av antalet anställda i kristidsstyrelserna
och LK med, om jag inte missminner
mig, över 40 procent. När läget
sedan skärptes, uppstod det därför svårigheter
att skaffa nytt folk och naturligtvis
också att sköta uppgifterna, ty de
som fingo sluta voro gammalt vant och
beprövat folk, och det tog tid för de
nyanställda att sätta sig in i arbetet.

I fråga om remissyttrandena är det
att märka det något egendomliga förhållandet,
att Köpmannaförbundet tillstyrkt
här ifrågavarande motion, medan
handelns företrädare i övrigt, däribland
handelsrådet, vid ett sammanträde på
LK, där vi dryftade dessa frågor, på
en direkt fråga från LK:s ordförande,
huruvida det borde tillsättas en kommitté,
som skulle företa en översyn
över ransoneringsbestämmelserna och
komma med förslag till ändringar, enhälligt
förklarade att de inte ansågo
detta vara nödvändigt, och att de icke
ville ha några nya ransoneringsbestämmelser,
emedan man nu hade vant sig
vid de nuvarande. Hur man än ser på
denna sak står det fast, att man, åt -

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

Motion om omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

minstone inom den kommission jag företräder,
är beredd att så snart som
möjligt komma ifrån ransoneringarna.

Det har här gjorts uttalanden om att
det finns en del ransoneringar, som
kunde upphävas. Det har bl. a. sagts,
att man skulle kunna häva ransoneringarna
av havregryn, såpa och stråfoder.
Ransoneringen av stråfoder tror jag
för övrigt numera är upphävd. Ja, det
låter ju säga sig, men vi ha för närvarande
en hönsuppfödning, som är
mycket lönande, vid nuvarande äggpriser,
och som hotar att svälla över
alla gränser. Det går knappast en dag
utan att det kommer in ansökan om
ökad fodertilldelning till hönserier och
om uppförande av nya sådana. Det är
därför risk för att det blir brist på
havregryn, genom att dessa gå till hönsfoder,
om man slopar ransoneringen
av dem, och man får väl ändå se till,
att havregrynen i första hand bli tillgängliga
för människoföda.

Beträffande såpan ligger det till på
ett annat sätt. Vi veta ju att vi för framställningen
av såpa äro beroende av
import av vissa kemikalier, och tillgången
på dessa är inte så riklig, att
man kan få så mycket man vill av desamma,
vartill kommer knappheten på
valutor. Emellertid håller man på att
utreda möjligheterna att slopa ransoneringen
av båda dessa här ovan
nämnda varor.

Jag vill sluta mitt anförande med att
citera vad LK skriver i sitt yttrande,
som finns återgivet i utskottets utlåtande:
»Kommissionen vill emellertid
betona, att den städse varit och givetvis
allt framgent kommer att vara inriktad
på att utnyttja vunna erfarenheter
och uppkommande förbättringar
i försörjningssituationen till att genomföra
förenkling och avveckling av ransoneringarna.
»

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Fru MÖLLER (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill tacka fru Nordgren för

de vackra tankar hon hade om mig,
och jag är ledsen om jag kanske inte
tillräckligt motsvarar dem.

Vi tycks ha olika uppfattningar om
växlingskorten. Jag har inte velat yttra
mig på alla husmödrars vägnar — det
anser jag mig inte ha rätt att göra, och
det kanske fru Nordgren inte heller anser
sig kunna — men jag har av många
husmödrar hört, att de anse växlingskortsystemet
inte vara tillräckligt effektivt,
och jag tycker att det därför
borde finnas anledning att företa en
översyn över detta system.

Herr H.®GGBLOM (kort genmäle) r
Herr talman! Det fanns en passus i fru
Nordgrens anförande, som jag anser
böra understrykas, emedan den utgör
ett typiskt exempel på ransoneringstänkande.
Fru Nordgren motiverade bibehållandet
av brödransoneringen med
att vi måste mala in korn och havre i
mjölet. Såvitt jag vet beslöt riksdagen
redan 1930 om inmalningstvång för allt
köpmjöl, men vi behövde ändå inte
ransonera mjölet förrän kriget kom.
Det finns sålunda inga svårigheter att
bestämma, att kvarnarna skola mala in
vilka ingredienser som helst i mjölet,
även om ransoneringen slopas. Vi jordbrukare,
som ha förmånen att förmala
egen spannmål, behöva inte blanda
upp mjölet trots att det är ransonerat.
Om riksdagen vågade låta obundet och
sakkunnigt folk undersöka ransoneringssystemet,
skulle vi, därom är jag
övertygad, få otaliga exempel på den
typ av ransoneringstänkande, som fru
Nordgren här presenterat för oss, när
hon som skäl för ransoneringens bibehållande
tillgrep en motivering, som
icke var hållbar.

Fru NORDGREN (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall be att först få replikera
herr Heeggblom. De bestämmelser
om inmalningstvång, som infördes på
1930-talet, tillkommo, herr Hseggblom,
för att tvinga de svenska kvarnarna att

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Motion om omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

förmala svenskt vete i stället för utländskt,
för att jordbruket i en överflödssituation
skulle få avsättning för
sin spannmål. Det är en himmelsvid
skillnad mot nu gällande bestämmelser,
som tillkommit i en bristsituation, i
vilken vi ha svårt att få in tillräckligt
med spannmål för att kunna hålla de
knappa brödransonerna och i vilken vi
få betala den importerade spannmålen
dyrt, i den mån vi över huvud taget
kunna få den. Jag tycker att det snarare
är herr Haeggblom som i det här
fallet kommit med dålig argumentering.

Till fru Möller vill jag säga, att vi
uppenbarligen inte ha samma åsikter
i fråga om växlingskorten. Jag betonade
i mitt förra anförande, att växlingskortsystemet
är en teknisk anordning,
som tillkommit för att husmödrarna
och affärsmännen skola slippa ha en
mängd småkuponger. Man har därför
ordnat det så att köparen får ett växlingskort
när han inte köper ut på en
halv eller hel kupong på en gång. Jag
vill än en gång fråga: Vad skulle affärsmännen
säga, om de ålades att
lämna ut varor mot växlingskort från
andra affärer än sin egen? Fru Möller
anser att kunderna böra få tillhandla
sig varor mot kuponger till växlingskort
även i andra affärer än den där
växlingskort utlämnats. Om man tillläte
detta, skulle emellertid hela ransoneringssystemet
brytas sönder. Den
förste handlanden skulle då ta emot helkupongen,
och sedan skulle den andre
lämna ut varor mot dennes växlingskort.
Ett sådant ransoneringssystem
vore sämre än inget ransoneringssystem.

Herr HAEGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! När det, som fru Nordgren
vet, varit möjligt att få kvarnarna
att mala in svenskt vete, måtte det väl
inte vara några svårigheter att få dem
att på samma sätt mala in korn. Det
kan väl inte spela någon roll, var spann -

målen är köpt, när den ändå omvandlas
till den slutprodukt som kallas mjöl.
Den omständigheten att mjölet består
av olika ingredienser är inget skäl för
att ransonera mjölet. Om vi finge talas
vid i enrum skulle vi säkert bli ense
om den saken.

Vi veta alla, att restaurangkorten
kunna användas på vilket näringsställe
som helst. Det måste väl då finnas möjlighet
för kristidsstyrelserna att växla
till sig växlingskort, som kunna användas
i vilken butik som helst. Fru Nordgren
resonerar som så att »mina barn
äro vackra barn och vad jag gjort kan
inte göras bättre».

Fru MÖLLER (kort genmäle): Herr
talman! Jag vidhåller att även om växlingskortsystemet
är en teknisk detalj,
kan det ändå fordra en översyn. Det är
en sådan översyn jag har avsett i reservationen,
och den bör också sträcka
sig till de tekniska detaljerna.

Fru NORDGREN (kort genmäle): Jag
vet mig inte ha sagt, herr Haeggblom,
att det är svårt att få kvarnarna att
mala in de olika sorterna i mjölet.
Några sådana svårigheter ha inte alls
förefunnits, utan kvarnägarna ha mycket
lojalt fogat sig i bestämmelserna.
Vad jag framhöll var att det är bristen
på spannmål som föranlett nuvarande
bestämmelser om inmalning. Om man
vill ha en förnuftig och rättvis fördelning
av våra brödsädstillgångar, så
måste man, som jag sade, se till att
mjölet kommer till riktig användning.
Jag tycker att det redan nu slösas
ganska mycket med vetemjöl för tillverkning
av bakelser och lyxbröd.

Beträffande systemet med växlingskorten
får jag väl i alla fall förmoda,
att de herrar, som sysslat med de tekniska
anordningarna och undersökt alla
möjligheter, förstå den saken bättre än
allmänheten, men när man ser på problemet
utifrån kanske den ter sig an -

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

Motion om omprövning

norlunda. Jämförelsen med restaurangkorten
har gjorts många gånger, men
med restaurangkorten ligger det till på
ett lielt annat sätt än med växlingskorten.
De förstnämnda måste redovisas,
varje kupong, för att varor skola erhållas
på dem av restaurangerna.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! Jag
föranleddes att begära ordet när herr
Allard talade om ransoneringsmoralen.
Det är ju allmänt bekant att denna inte
är särskilt god i dagens läge och att den
var betydligt bättre under kriget. Herr
Allard vill nu att man skall förbättra
ransoneringsmoralen genom att mobilisera
ledningarna för alla näringsorganisationer
och ideella organisationer för
att klargöra för svenska folket nödvändigheten
av ransoneringarna i dagens
läge. Ja, herr Allard, det är ett bra recept
om man vill förhindra all kritik
mot ett bestående system. Jag tror emellertid
inte att alla vilja skriva under
att var och en av de nuvarande ransoneringarna
och regleringarna är absolut
nödvändig. Inte heller torde man
kunna övertyga alla de människor om
nödvändigheten att bibehålla ransoneringarna,
som i sin dagliga gärning
märka, att läget nu är ett annat än
tidigare.

Vi måste komma ihåg, att vi under
kriget befunno oss i en bristsituation
och att det då var nödvändigt att
strängt hushålla för en oviss framtid.
I dag är det emellertid icke enbart brist
som orsakar ransoneringarna och regleringarna,
utan även regeringens allmänna
ekonomiska politik och prispolitik
och den omständigheten, att vi
gjort av med våra valutatillgångar —
herr Hjalmarson har ju varit inne på
den saken. Man kan ställa frågan: Varför
ha vi kafferansonering? Denna ransonering
är inte föranledd av brist på
kaffe i världen, ty vi skulle kunna köpa
hur mycket kaffe som helst, om vi bara
hade valuta till det. Det föreligger alltså

av reglerings- och ransoneringssystemet.

en annan situation nu än tidigare. Vem
bär ansvaret för att vi inte ha några
utländska valutor?

Det finns flera områden, där man
måste ifrågasätta, huruvida det är nödvändigt
att bibehålla ransoneringarna,
i varje fall i den form de ha i dag. Fru
Nordgren berörde ett par av dessa. Jag
hade svårt att uppfatta vad hon sade,
och jag ville inte lämna min plats, eftersom
jag skulle ha ordet efter henne,
men jag hörde att hon bland annat talade
om havregryn. Man måste fråga
sig, varför vi skola bibehålla ransoneringen
av havregryn och varför handlarna
skola behöva fortsätta klippa och
klistra kuponger för den varan, när åtminstone
i städerna 90 procent av alla
människor inte köpa ut sina ransoner,
medan de för andra äro otillräckliga.
Jag fick häromdagen ett brev från en
dam i Östergötland — hon vågar inte
sätta ut sitt namn av fruktan för repressalier,
som hon säger. Denna snälla
gumma skriver, att hon vill ha havregrynsgröt
varje dag, men det räcker
inte ransonen till för. Hon kan få kuponger
av sin dotter, men hon får inte
köpa på lösa kuponger. Hon undrar nu,
hur hon skall bära sig åt. Detta visar,
att människornas konsumtionsvanor äro
mycket olika. Det blir i många fall
ungefär samma sak som när en svenskamerikan
kom hem och talade om att
man i Amerika rakade folk med maskin.
Man sade till honom: »Ja, men alla ansikten
äro väl inte lika?» — »Nej, men
de bli det», blev svaret, hikadant är det
med ransoneringarna. Vi ha inte alla
samma konsumtionsvanor, men vi
tvingas att ha det genom att vi stoppas
in under samma mall.

Jag är t. ex. absolut övertygad om
att havregrynsransoneringen utan olägenhet
skulle kunna slopas i dag. Nu
säger fru Nordgren, att detta inte går
med hänsyn till hönsfodersituationen;
man kommer att använda havregryn till
hönsfoder. Det har emellertid i andra
sammanhang visat sig, att man kan läm -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Motion om omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

na kvarnarna en kvot som de sedan själva
få fördela på sina återförsäljare, så
att man i varje fall slipper korten. Man
kan väl lösa även detta problem när
man löst andra liknande, och nog kunde
man väl befria handelns folk från en
del av det kupongklistrande, som de nu
fått hålla på med i så många år.

Fru Nordgren berörde också frågan
om ransonering av såpa. Förut har man
gjort gällande att man inte kunde ta
bort tvättmedelsransoneringen därför
att den hängde ihop med vår fettförsörjning.
Nu kunna vi här i landet tillverka
så mycket tallolja, att vi kunna
göra all såpa vi behöva, men nu få vi
inte slopa tvättmedelsransoneringen av
hänsyn till att vi lida brist på vissa kemikalier.
Men vi kunna få in kemikalier
om vi betala för dem, och jag är
övertygad om att när vi nu ha tallolja
finns det möjlighet att lösa problemet
och därigenom göra åtminstone något
område fritt för husmödrarna.

Så vill jag minnas, att fru Nordgren
också berörde brödransoneringen. Därvidlag
kan det ju vara rätt intressant
att ta i betraktande ett uttalande, som
chefen för Spannmålsbolaget gjorde
häromdagen. Han sade, att vore det
bara fråga om spannmålssituationen
kunde man lugnt upphäva brödransoneringen
i dag, men den hänger i sin
tur ihop med köttransoneringen och
den politik man därvidlag fört. Det visar
sig alltså, att allting är en enda härva,
och vi kunna aldrig få en återgång
till normala vanor, om man inte försöker
börja med frigörandet i någon
ända.

Man kan också ställa den frågan:
Skulle inte vi kunna lätta på ransoneringarna
i stället för att införa nya,
när det lilla fattiga Finland, som genomlevat
två världskrig, kunnat göra det?
Finnarna ha redan släppt köttet fritt
och hålla på att häva brödransoneringen.
Detta medför naturligtvis vissa
konsekvenser, men man har där bedömt
situationen så, att det är bättre

att ta dessa konsekvenser än att ha kvar
det system man tidigare haft.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Det är kanske inte så lämpligt
att deltaga i debatten, när man inte sitter
i det här utskottet, men här har hållits
ett par anföranden som ändå föranlett
mig att begära ordet.

Man har sagt, att husmödrarnas tålamod
börjat svika. Man har pekat på att
utlänningar som komma hit äro förvånade
över att vi fortfarande ha kvar
våra ransoneringar. Orsaken till att jag
i detta sammanhang begärt ordet är, att
jag förra veckan hade nöjet att representera
vårt land på det norska Byförbundets
landsmöte, och jag vistades då
i Norge under åtta dagar. Det är självklart,
att det som intresserade mig mest
var, hur norrmännen ha klarat och
klara sina ransoneringsfrågor och hur
de ha det ställt i fråga om livsförnödenheter.

Norrmännen äro ju mindre formella
än vi, och de ha också genomfört vissa
lättnader. Man har slopat alla ransoneringar
av kött, smör, bröd, ägg, ja över
huvud taget allt på restaurangerna, men
följden har blivit att man i de norska
hemmen blivit lidande på detta. Husmödrar
som jag kom i kontakt med vid
denna konferens berättade att hemmen
inte fått någon köttilldelning efter
påsk. Man har inte något smör utan får
nöja sig med margarin, och ägg finns
inte att få. Man önskade att man kunde
ha haft samma precision i sin ransoneringsorganisation
som vi här i Sverige.
Framför allt önskade husmödrarna att
de haft vårt ransoneringssystem.

Herr talman! Det var bara detta jag
ville meddela, och jag tror att det är
nödvändigt att säga det i detta sammanhang,
när det tycks finnas människor
som ha tagit till sin uppgift att gnälla
för allting.

Edvard Mattson brukar säga, att oförnöjsamheten
är vägen till framgång, det

Onsdagen den 9 juni 1948 fm.

Nr 23.

Motion om omprövning av reglerings- och ransoneringssystemet.

“kan nog vara riktigt, men det är farligt
om oförnöjsamheten blir ett yrke,
ty då närmar den sig kverulans, och
det är just det den börjar göra här.

Herr talman! Jag har intet yrkande
utan ville som sagt bara meddela detta.

Herr STÅHL: Herr talman! Med hänsyn
till den långt framskridna tiden
ber jag att få avstå.

Fru NORDGREN: Herr talman! Det
bullrade så i kammaren under herr
Henrikssons anförande, att det var nästan
omöjligt att uppfatta vad han sade,
men jag hörde, att han drog fram ett
exempel om hur en gammal mor inte
fick köpa havregryn på lösa kuponger
som hon fått från sin dotter.

Jag tycker nog, att herr Henriksson
borde veta, att det just är de lösa kupongerna
som föranleda kupongstöld
och kupongmissbruk. Den saken är väl
så självklar att vi inte behövde tala om
den här. Men dottern hade ju kunnat
låna modern sitt kort, vilket hade varit
fullt lagligt.

Jag uppfattade inte riktigt vad herr
Henriksson sade om köttransoneringen,
men han sade visst, att när det fattiga
Finland kunde slopa sina ransoneringar
borde vi också kunna göra det, och att
man får ta vissa risker.

Vad har nu upphävandet av kött- och
fläskransoneringen i Finland lett till?
Häromdagen fick jag ett exemplar av
Industria, en tidskrift som ju knappast
kan anses föra vare sig regeringens
eller livsmedelskommissionens talan.
Där fick man veta vad upphävandet av
ransoneringen i Finland lett till i fråga
om prishöjningar. Det anges där — det
var nr 5 av tidskriften i fråga så att
herrarna kunna själva kontrollera uppgiften
■— att priset på fläsk i Finland
ligger mellan 7,no och 9,50 kronor i
svenska pengar per kilo; malet kött
kostar 7,54 per kilo i svenska kronor,
och nötköttet kostar mellan 6,1:0 och

10,76 kronor. Jämför man de svenska
priserna, tror jag att de svenska husmödrarna
skulle betacka sig för det
finska systemet. Det var kanske inte
minst risken för prisstegring som gjorde
att man i ett knapphetsläge, som man
visste skulle komma, föredrog att behålla
köttransoneringen.

Denna sak har diskuterats i så många
sammanhang att jag inte skall gå närmare
in på densamma men jag är inte
övertygad om att det svenska folket -är
berett att betala ett slopande av ransoneringen
på vissa varor så dyrt som
man fått göra i Finland.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
vill bara säga till herr Petterson i Degerfors,
att om han tror, att det är kverulans,
när de organisationer som representera
de mindre näringsidkarna
gång på gång påtala de missförhållanden
som råda inom vårt regleringssystem,
visar det bara, att den ärade
talaren inte har kännedom om hur detta
system fungerar i praktiken.

Till sist, herr talman, vill jag bara
helt stillsamt konstatera, att ingen av
de socialdemokratiska talarna har ansett
det mödan värt att ge svar på frågan,
hur man skall kunna avskaffa
regleringssystemet med det snaraste,
om man samtidigt skall driva en allmänt
ekonomisk politik, som förutsätter
en synnerligen omfattande regleringsapparat.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Hseggblom och fru Möller avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hseggblom begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

första tillfälliga utskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 10,
röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Haeggblom och fru Möller
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hseggblom begärde
emellertid rösträkning, i anledning varav
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 111 ja
och 45 nej, varjämte 15 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr tal -

mannen att uppskjuta handläggningen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då
enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 10.

Avlämnades följande motioner, nämligen
av:

herr Severin i Stockholm, nr 600, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 265, med förslag till sjöarbetstidslag; herr

Olson i Göteborg m. fl., nr 601,
likaledes i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 265;

herr Johnsson i Kastanjegården m. fl.,
nr 602, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition, nr 275, angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område; och

herr Johansson i Norrfors m. fl., nr
603, likaledes i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 275.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.14 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 9 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Motion om särskild kommission för krisadministrationens
övervakande.

Föredrogs andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 11, i anledning
av väckt motion om inrättande

av en särskild kommission för övervakande
av krisadministrationen.

I en inom andra kammaren väckt och
till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, II: 334, av herr Ståhl hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville inrätta en kommission
för övervakande av krisadministrationen
sammansatt på det sätt och
med det uppdrag som i motionen angivits.

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Nr 23.

Motion om särskild kommission för krisadministrationens övervakande.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 334, icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Ståhl, som ansett att utskottet
bort hemställa, att andra kammaren
måtte för sin del besluta, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla, att Kungl. Maj:t ville inrätta
en kommission sammansatt på det
sätt och med det uppdrag som i motionen
angivits;

2) av herr Hxggblom, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STÅHL: Herr talman! Efter den,
jag höll på att säga andefattiga debatt,
som fördes här i kammaren närmast
före pausen, kan det kännas otacksamt
att taga upp ett ämne som kanhända är
något viktigare än det som det slösades
så mycket krut på i den diskussionen,
särskilt som det beträffande den diskussionen
låg till så, att den hök, man
sköt på, var definitivt död för några
veckor sedan och att liket icke ens tittade.

På denna punkt är det så, att den
föreliggande motionen tar sikte på en
helt annan sak. Det är icke fråga om
hur man en gång för alla skall lyckas
få den organisation, den form och den
rätsida på konunissionsväsendet som behöves,
eftersom den tanken, vilket också
uppvisades här, tycks vara rätt
omöjlig. Jag får säga parentetiskt, att
om man vid ett tillfälle lyckas få rätsida
på kommissionerna genom en engångsutredning,
så är det icke säkert,
att man fördenskull har det månaden
därefter. Kommissionerna lyda ju livets
lagar, nämligen att ständigt vara underkastade
förändring. Skall man komma
till rätta med kommissionsväsendet, är
det nog så, herr talman, att man måste
komma över på den linjen att ha ett
permanent övervakningsorgan som kan

göra sig gällande från tid till tid. Jag
kan på denna punkt hänvisa till det förhållandet,
att reservanten i första kammaren
beträffande den förra motionen,
en högerman, har, sedan han studerat
detta ämne tillräckligt länge, tydligen
kommit underfund med, att man måste
komma in på de linjer som jag skisserat
från början i denna motion. Det är
rätt intressant att läsa, att hans reservation
tar sikte på samma tanke som
jag här varit inne på, nämligen ett permanent
övervakningsorgan. Jag noterar
också med ett visst intresse, att även
handelns organisationer kommit till
samma slutledning. I det senaste numret
av Köpmannen tar man icke upp
den tidigare i första kammaren avlivade
motionen, utan man tar sikte på
att det behöves ett permanent övervakningsorgan.
Det kan, som reservanten
i första kammaren påpekat, tjäna syftet
att förbereda den avveckling av kommissionerna,
som väl ändå så småningom
måste komma, även om det för närvarande
ser ganska dystert ut.

Men det har varit väsentligare uppgifter,
som för mig varit det avgörande,
nämligen att få organisationsformen på
kommissionerna så effektiv och vettig
som möjligt, och framför allt skapa ett
organ som kunde erbjuda det rättsskydd,
som medborgarna behöva gentemot
de administrativa ingripanden
som kommissionsväsendet innebär.

Jag skall här icke taga upp någon
diskussion om kommissionsväsendets
livstid. Jag bara konstaterar, att all erfarenhet
hittills ger vid handen, att det
i stället för att tyna bort sväller ut.
Jag vill påminna kammaren om något
som jag icke tror framgick av den
långa debatten före pausen, nämligen
alt medan kommissionsväsendet under
det löpande budgetåret är upptaget till
en kostnad på sammanlagt i runt tal 13
miljoner kronor, beräknas för nästa år
ett belopp på icke mindre än i det närmaste
25 miljoner kronor för samma
ändamål. Detta kommissionsväsen vi -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Motion om särskild kommission för krisadministrationens övervakande.

sar alltså i varje fall hittills en tendens
att bliva mera långlivat än vad vi
tänkt oss. Mot detta kommissionsväsen,
som innebär oerhört djupt ingripande
administrativa åtgärder gentemot enskilda
medborgare, ha dessa faktiskt
intet effektivt rättsskydd. Vi äro i detta
vårt svenska kultursamhälle med rätta
oerhört känsliga för administrativa ingripanden,
när det gäller det allmänna
rättsskyddet för person och egendom.
Men när man kommer över till det ekonomiska
området, t. ex. näringsfriheten,
som är lika grundlagsstagad som
vår personliga integritet, finns det inga
effektiva organ att falla tillbaka på för
att få ett sådant skydd. Man kan då
hänvisa till att justitieombudsmannen
och Kungl. Maj:t kunna fungera härvidlag.
Det är ju riktigt; formellt kunna
de detta. Men reellt blir det ju faktiskt
icke på detta sätt. Jag skulle kunna
anföra många exempel, men jag
skall icke göra detta utan nöja mig med
något fall.

Här har under en tidigare interpellationsdebatt,
som vi hade i början av
denna riksdag, relaterats en rad sådana
exempel. Bland alla de brev, som jag
fått sedan jag väckte motionen och som
jag kontrollerat, har jag sett bilder ur
livet, som verkligen varit ganska förfärande,
t. ex. hur ganska stora och betydande
verkstäder måst slå igen därför
att de icke kunnat få den tilldelning
av råmaterial som varit nödvändig
för deras drift, trots att sådana råvaror
funnits i marknaden och hänvisats
åt andra håll.

Detta beroende av administrativa
myndigheter yppar sig ju även på
andra områden. Jag erinrar kammaren
om ett fall som icke är okänt i riksdagen:
en näringsutövare här i Stockholm,
som genom en administrativ åtgärd
skattebelades med ett belopp på
sammanlagt 90 000 kronor. Han vände
sig till domstol, och i första instans,
där målet hittills behandlats, fick han
rätt. Men sina pengar fick han givetvis

icke ut, eftersom målet överklagades.
Emellertid gjordes, efter en interpellationsdebatt
i saken i första kammaren,
en utbetalning till företaget i fråga av
35 000 kronor, men återstoden är kvar
och ej utbetalad. Under tiden passerar
målet de olika instanserna. Hittills har
det kommit till hovrätten, där vederbörande
företag också fått rätt; men
fortfarande äro pengarna icke utbetalade.

Här besannas det gamla ordet, att
medan gräset gror dör kon. Det är
självklart att ett företag under sådana
förhållanden försättes i oerhört vidriga
omständigheter och att man i en sådan
situation frågar sig: kräver icke svensk
rättskänsla och hänsynen till den enskildes
rättsskydd, att det finnes ett organ,
till vilket man i sådana här situationer
kan vända sig för att få den
hjälp mot de administrativa ingripandena
som är nödvändig?

Jag menar verkligen, herr talman, att
det i en rättsstat är oundgängligen nödvändigt
att rättsskyddet skall hävdas
på samma sätt när det gäller den ekonomiska
som när det gäller den personliga
integriteten. Menar man detta,
kan man sedan fråga sig efter vilka vägar
man skall gå. Där är jag villig diskutera
olika utvägar. Jag tror för min
del, att det, med den omfattning som
de ekonomiska administrativa ingripandena
för närvarande ha i samhället,
vore logiskt och riktigt att påkalla
en särskild ombudsmannainstitution på
detta område. Att jag icke gick den vägen,
när jag gjorde denna motion, berodde
helt enkelt därpå, att denna fråga
var föremål för riksdagens prövning så
sent som i fjol och att båda kamrarna
på förslag av konstitutionsutskottet —
det var för resten konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22 vid fjolårets riksdag
— avvisade tanken på en utbyggnad
av justitieombudsmannaämbetet
för detta ändamåls skull.

Om man vill saken, måste man därför
välja någon annan väg. Då har jag

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Nr 23.

Motion om särskild kommission för krisadministrationens övervakande.

tänkt mig, att man skulle kunna resonera
om en nämnd eller en kommission
av något slag för att komma till rätta
med detta. Jag är därvidlag icke heller
utan precedensfall. Jag erinrar om —
vilket jag för resten gjort i motionen
— att när den allmänna värnplikten infördes
här i landet och det militära
rättsskyddet utsattes för svåra påfrestningar,
krävdes ifrån liberalt håll införande
av en övervakande myndighet.
Det framfördes vid riksdag efter riksdag
förslag om införande av vad man
då kallade en civilkommission just för
detta ändamål. Den kom aldrig till
stånd, beroende på att den då sittande
högerregeringen föregrep motionärerna
och införde MO-institutionen. Jag tror
att det måste sägas vara befogat, med
hänsyn till den maktställning som de
militära myndigheterna fått i samhället,
att man införde ett särskilt organ
för att övervaka och tillse de enskilda
medborgarnas rättsskydd på det militära
området.

Nu har man kommit in på ett område,
där det medborgerliga rättsskyddet
är direkt hotat — jag tvekar ej, herr
talman, att använda detta ord — av administrativa
myndigheter. Jag menar
därför att tiden verkligen är mogen att
tillse, att det finnes ett organ som tillvaratager
de enskilda medborgarnas
rättigheter i detta fall.

Jag kan med hästa vilja i världen
icke förstå utskottets resonemang, när
utskottsmajoriteten här yrkar avslag på
motionen. Man argumenterar nämligen
precis i den riktning som jag själv hela
liden argumenterat. Man säger nämligen
— det står på s. 19 — så här:
»Väl låter siiga sig, att missnöjda lättare
skulle hänvända sig till eu för övervakning
av krisorganen inrättad särskild
kommission, men å andra sidan är det
sannolikt, att inrättandet av elt sådant
organ skulle animera till besvärshänvändelser
och överklaganden i så stor
utsträckning, alt kontrollorganet skulle
bliva överhopat med arbetsuppgifter.»

7 — Andni kammarens protokoll 1!)''iS.

Jag frågar: Kan man från en avslagsyrkande
utskottsmajoritet begära ett
klarare bevis på att det här framställda
kravet är befogat än när den själv förutser,
att det skall bli en sådan massanhopning
av ärenden?

Jag hänvisar till vad som framgår av
remissutlåtandet här, att man i handelskommissionen
redan nu inrättat en
byrå just för besvärs- och klagoärenden,
helt enkelt därför att erfarenheten
givit vid handen, att det var alldeles
nödvändigt. Då frågar man sig, om det
icke kan inrättas en sådan byrå inom
varje kommission. Jag tror verkligen,
herr talman, att om man skall ha en
sådan instans, skall man ha en instans
som står över kommissionerna och som
inte utgör en del av det organ, där någon
enligt egen tanke blivit oriktigt behandlad.

Det har i tidningspressen och även
under hand vid diskussionen om denna
motion framförts den invändningen, att
man skulle skapa en kommission utanpå
kommissionerna och att det icke
skulle bli någon ända på förskräckelsen.
Jag har icke kunnat taga denna invändning
på allvar. Den är lika orimlig
som om vi skulle säga, att när vi ha
underrätter, skola vi icke ha några hovrätter
eller någon högsta domstol. Det
faller ingen vettig människa in att säga,
att vi icke skola ha högre instanser att
vända oss till.

Precis detsamma, herr talman, gäller
på detta område. Detta organ skulle
komma till för att man skulle få en
högre instans att appellera till, en fristående
instans att vända sig till.

Det har omvittnats hur ransoneringsmoralen
och regleringsmoralen är på
väg att svikta. Jag skall icke uttala mig
om detta. Jag hoppas att den icke gör
det. Men jag vill verkligen säga, att om
man vill få stadga, stabilitet och vad
man kallar lojalitet tillbaka, är den säkraste
och bästa vägen att inrätta ett organ,
dit de enskilda i de många fall,
där de känna att deras ekonomiska

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Motion om särskild kommission för krisadministrationens övervakande.

medborgarrätt blivit åsidosatt, kunna
vända sig och ha viss garanti och trygghet
för att de bli behandlade med oväld.
Jag tror därför, att icke minst samhället
och staten skulle ha gagn av ett organ
av denna typ.

Jag skall, herr talman, icke argumentera
längre. Jag är övertygad om att
därest, såsom man på sina håll fruktar,
det skulle bli en mera avsevärd
permanentning av kris- och regleringsorganen,
en sådan här tanke i samma
mån måste i den ena eller andra formen
arbeta sig fram. Det är alldeles
omöjligt att vi kunna reda oss detta
organ förutan, med den omfattande administrativa
apparat vi ha på detta område.
Men jag förstår att tiden är kanske
icke ännu mogen för det, vilket ur
både samhällets och de många tusen
näringsidkarnas och andra medborgares
synpunkter är att beklaga. Jag tror
nämligen, att det skulle vara ett plus av
högst avsevärd betydelse för rättsskyddet.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag har läst motionen av herr
Ståhl och dess hemställan, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om inrättande av en överkommission.
Jag trodde för min del, att
när år efter år går vi äntligen skulle
komma fram till sådana förhållanden,
att vi kunde avveckla kristidsorganisationen
med dess kommissioner. Men
det tycks icke vara herr Ståhls mening;
han vill ha en ny kommission ovanpå
de andra. Jag tänkte fråga herr Ståhl:
Är han nöjd med den? Skall han icke
ha en som övervakar även den också,
om den inte blir till belåtenhet?

I den förra debatten begärdes en utredning
om förenkling av kommissionerna,
men nu är det fråga om ytterligare
en kommission. Jag hade icke

trott att det var allvar i herr Ståhl! Jag
trodde, att det kanske var ett slags
odygdsmanöver av honom för att få en
liten debatt i riksdagen. Jag hoppas i
alla fall att riksdagen är av den åsikten,
att vi så fort som möjlighet gives
böra avkoppla hela denna kristidsapparat.

Sedan nämnde herr Ståhl i sitt anförande
om kostnaden för kommissionsväsendet,
bortåt 25 miljoner kronor. Men
den här kommissionen skall väl också
ha betalt. Där måste det väl vara några
som äro litet skickligare än de som sitta
i de kommissioner vi redan ha. Utan
tvivel kommer det att bli dyrare på
detta sätt; billigare kan det ju inte bli.

Jag tror att vi få lov att förstå saken
sådan den är. Vi ha en kristidsapparat
för att fördela tillgångarna i vårt land.
Vi skola väl kunna lita till den kontrollrätt
som riksdagen har och den möjlighet
som finns att anföra synpunkter i
såväl interpellationer som debatter. Vi
skola icke tro, att om de, som sitta i
kommissionerna och arbeta, få höra en
mycket skarp kritik i riksdagen, så låta
de denna gå sig förbi som om ingenting
hänt: de känna nog den kritiken. Om
jag får säga att riksdagen utgör en kommission,
så är den väl ett alldeles tillräckligt
kontrollorgan. Vi böra undvika
nya kostnader och samtidigt försöka
var och en i sitt parti hjälpas åt för att
avveckla detta kommissionsväsen så
fort som möjligheter därtill givas.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Larsson i
Luttra.

Herr ALLARD: Herr talman! Herr
Ståhl har byggt upp motionen, reservationen
och sitt anförande med att söka
visa, att krisadministrationen blivit så
omfattande och dess ingrepp i ett stort
antal människors liv och levnadsförhållanden
här i landet så onormala, att

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Nr 23.

Motion om särskild kommission för krisadministrationens övervakande.

därav uppstått en känsla av bristande
rättssäkerhet. Herr Stålil har till och
med gått så långt, att han i dag här i
sitt anförande gjort gällande, att den
enskilda människan många gånger känner
sitt rättsskydd direkt hotat genom
de ingripanden som göras av kristidsadministrationen.
För att vi skola
kunna komma tillbaka till en känsla
av rättssäkerhet vill herr Ståhl, att vi
skola ha en kommission, som skall övervaka
kommissionerna; därmed skulle
rättssäkerheten vara tillbaka.

När utskottet hade att behandla denna
fråga, fingo vi omvittnat ungefär
detsamma som vi fingo höra under den
debatt som vi hade före middagsrasten:
att det är många människor som äro
missnöjda över de ingrepp som kommissionerna
göra och att många äro
missnöjda över den handläggning som
deras speciella ärenden utsättas för. Tyvärr
är det nog så, och så måste det
väl vara under onormala tider, att man
nödgas ha ransoneringar och regleringar.
Ofta sammanfaller inte då den
enskilda människans önskemål med det,
som kan anses bäst ur samhällets synpunkt.
När ett krisorgan skall pröva ett
ärende, måste det ta hänsyn till vad
som är lämpligt och önskvärt ur samhällets
synpunkt. Men den som vid
denna prövning inte får sina önskemål
uppfyllda känner sig kanske besviken;
och det är ju helt förklarligt.
För min del tror jag nu att mycket av
den kritik och vad man här kallar brist
på känsla av rättssäkerhet bottnar däri,
att den enskilda människan känner sig
besviken, när hennes önskemål inte bli
uppfyllda. Härmed har jag inte velat
ha sagt, att fel inte begåtts av våra krisorgan.
Sådana fel ha säkert förekommit,
och det är troligt att fel även komma
att göras i fortsättningen. Enligt
min mening har emellertid vår krisorganisation
i stort sett fungerat väl, och
jag kan på den punkten hänvisa till vad
Sveriges lantbruksförbund sagt i sitt
remissyttrande över den föreliggande

motionen, nämligen: »Även om den

.svenska krisadministrationens sätt att
lösa vissa av sina många uppgifter tidvis
givit anledning till befogade anmärkningar,
torde man i stort sett
kunna säga, att den såsom helhet betraktad
förtjänar ett gott omdöme.»

Jag skulle kunna ta detta yttrande
som helägg för att de flesta människor
i vårt land, ja, det stora flertalet, äro
nöjda, ja, så nöjda som man över huvud
taget kan vara med vår krisadministration,
och att den känsla av bristande
rättssäkerhet, som herr Ståhl här talat
om, ingalunda varit till finnandes.

Den som är besviken över ett krisorgans
beslut i ett hans ärende står ju inte
heller nu utan möjlighet att söka rättelse.
Den, som anser att han har anledning
att klaga över handläggningen
i formellt avseende, har ju alltid möjligheten
att gå till justitieombudsmannen,
och i sak kan han klaga hos Kungl.
Maj :t. Möjligheten att klaga finns alltså
redan nu, och allmänheten behöver sålunda
inte, som herr Ståhl vill göra gällande,
känna sig överlämnad åt krisorganens
godtycke. Om vi följde herr
Ståhls rekommendation, skulle det betyda,
att vi tillskapade ett nytt organ,
ett organ som mellaninstans mellan våra
krisorgan och Kungl. Maj:t. För att den
projekterade övervakningsnämnden eller
övervakningskommissionen skulle
kunna klara alla de många och vitt
skiftande uppgifter, som beröra vår
krisadministration, måste den göras
mycket stor. Herr Ståhl har själv framhållit,
att den borde omfatta representanter
för såväl de politiska partierna
som näringslivet, .lag menar, att om
nämnden skall innefatta representanter
med nödig sakkunskap för hela vårt
näringsliv och för våra olika politiska
partier, måste den bli stor och därför
komma att arbeta tungt och knappast
kunna inge landets medborgare någon
känsla av ökad rättssäkerhet.

Herr Hansson i Skediga trodde, att
herr Ståhl inte menat allvar med sin

100

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Motion om särskild kommission för krisadministrationens övervakande.

motion. Så långt vill inte jag gå, utan
jag tror nog att han menar allvar med
densamma. Enligt min mening är motionen
ett utslag av den ambition, som
vi alla här i kammaren veta att herr
Ståhl har. Men hans ambition har i
denna fråga lett honom totalt vilse.
Denna »krisadministrationsövervakningskommission»
skulle knappast inge
människorna i vårt land någon känsla
av ökad rättssäkerhet. Den skulle i stället
enligt min tro komma att utnyttjas
av dem, som ständigt känna sig kallade
att klanka och klaga på vårt kommissionsväsende;
de skulle få en kärkommen
möjlighet att klandra kommissionerna
och deras verksamhet och den
statliga byråkratien.

Med all respekt för herr Ståhls ambition
kan jag inte följa honom på denna
punkt, och för egen del anser jag, att
det är fullkomligt onödigt att riksdagen
i dag fattar ett beslut, som skulle innebära
att vi begåvades med denna kommission
över kommissionerna, vars
långa namn jag inte vågar uttala ännu
en gång.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag skall
inte säga mera om vad det här organet
skall kallas än att jag kan råda herr
Allard att helt enkelt använda ordet
kontrollorgan, tv då behöver han inte
vricka tungan på ett för tillfället konstruerat
ord.

I själva sakfrågan vill jag säga till
herr Hansson i Skediga, att det ju tyvärr
förhåller sig så, att det inte är
så värst många näringsidkare här i landet,
vare sig herr Hanssons i Skediga
egna yrkesbröder eller andra, som ha
möjlighet att få se sin sak förd till torgs
i riksdagen, och inte heller många, som
ha möjlighet att på ett eller annat sätt
få rättelse i ett läge, där de känna sig
beträngda och orättvist behandlade.

Det finns tusentals sådana människor
ute i landet. Det är lätt att avfärda dem
med ett allmänt resonemang, men de
måste på ett helt annat sätt uppfatta
detta tal än vad herrarna göra här. Jag
måste verkligen säga, att den lätthet,
varmed herr Hansson i Skediga avfärdar
denna sak, med tanke på den
grupp han tillhör, förvånar mig mycket.
Han frågar, om det hela kommer att bli
billigare på det sätt jag föreslagit. Jag
tror nog att herr Hansson i Skediga
varit med om att, liksom vi andra, bevilja
pengar till mindre nödvändiga ändamål
än det nu ifrågavarande. Och
om herr Allard vill diskutera önskvärdheten
av att den enskildes rättsskydd
ökas, tror jag att det ringa belopp,
som det här är fråga om, kommer
till rätt användning.

Utan att inlåta mig på någon mera ingående
diskussion med herr Allard vill
jag med anledning av hans uttalande,
att i onormala tider får den enskilde
finna sig i att få sin rättssäkerhet åsidosatt,
säga, att detta enligt min mening
är ett oriktigt resonemang. Yi måste
i stället sträva efter och motverka att
en sådan känsla eller uppfattning uppstår
här i landet. Det vore ju rent orimligt
att tänka sig ett läge, där tusentals
medborgare skulle gå omkring i känslan
av att de vore utlämnade på nåd och
onåd i för dem livsviktiga angelägenheter.
Jag tror därför att den ambition,
som herr Allard vill tillerkänna mig,
inte är på något sätt missriktad, och jag
har stöd för min uppfattning i den omständigheten
att näringsorganisationerna
givit uttryck åt samma tanke som
jag. Det är ju inte att begära att kriskommissionerna
själva skola tillstyrka
en sådan här åtgärd, men det är helt
naturligt att en tanke som denna förs
fram i riksdagen, som ju representerar
hela svenska folket. Jag hoppas verkligen,
herr talman, att riksdagen i stället
för att slå vakt om de myndigheter, som
reglera och ransonera de enskilda medborgarnas
tillvaro, värnar de enskilda

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Nr 23.

101

Motion om särskild kommission för krisadministrationens övervakande.

medborgarnas intressen. Detta har varit
den för mig avgörande synpunkten,
och jag upprepar vad jag tidigare sagt,
nämligen att om kriskommissionsväsendet
inte kan sättas på avskrivning med
det snaraste, måste riksdagen på något
sätt få till stånd ett krisorgan, som är
ägnat att skapa det rättsskydd, som så
många medborgare nu känna sig behöva.
1

Herr SVENSSON i Stenkyrka: Herr
talman! Då jag i utskottet anslutit mig
till majoriteten i såväl föregående som
denna fråga — båda dessa frågor beröra
ju varandra ganska intimt — vill
jag med några ord motivera skälet därtill.
Jag vill då först säga, att båda motionerna,
såsom jag läst dem, syfta till
en permanentning av krisorganen; detta
gäller i all synnerhet den motion vi nu
behandla. Jag trodde först, att herr
Ståhl hade för avsikt att verkligen komma
till rätta med de många underlåtenhetssynder,
som vidlåda våra krisorgan,
men när jag läste en ledare i Karlstadstidningen,
som jag förmodar att
herr Ståhl själv är författare till, blev
jag något betänksam till herr Ståhls
inställning i saken. Jag behöver här inte
upprepa vad som under debatten tidigare
sagts, nämligen att tillvaron av
kommissionerna närmast beror på den
bristsituation, som rått och alltjämt råder.
Vi kunna naturligtvis i vissa fall
hysa delade meningar om huruvida vi
i en del avseenden behöva upprätthålla
ransoneringarna. Jag vill också säga.
att man inte förbättrar förhållandena
genom att avskaffa de organ, som ha
till syfte att fördela de varor som produceras,
utan att man för att komma
någon vart måste se till att vi få fram
varorna i tillräcklig omfattning för vår
folkförsörjning; detta är ju det väsentliga.

Jag skall sedan be att få säga några
ord om vad jag förmodar var herr
Ståhls tankegång, när hån skrev motio -

nen. I herr Ståhls egen tidning läser
jag den 4 juni några kommentarer till
denna motion under rubriken »Kriskommissionernas
vapendragare». Jag
reagerar litet grand mot innehållet i
denna artikel, som väl herr Ståhl själv
känner till och där han vill göra gällande,
att samtliga partier här i riksdagen,
med undantag efter vad jag kan
förstå endast av hans eget parti, kunna
betecknas som kommissionernas vapendragare.
Vi äro väl, såvitt jag kan
förstå, samtliga överens om att ransonerings-
och kommissionsväsendet bör
avskaffas så snart läget det möjliggör.
Detta är också skälet till att jag biträtt
utskottets ståndpunktstagande. I den
föregående frågan var det väl närmast
högern som motionerat. Det skulle vara
roligt att veta vad högerns talesmän
ha att säga till högerns beröm om den
nu ifrågavarande tidningsledaren, där
det heter: »Högern har nyligen i en
cirkulärartikel i sin press sökt framställa
folkpartiet som likgiltigt för kommissionsraseriet,
dock utan bevis. Här
föreligger däremot ett eklatant bevis,
hur det förhåller sig med högerns intresse
och omtanke om de enskilda
medborgarnas frihet och rättssäkerhet
— inte i fraser utan i verkligheten.»
Jag skall inte trötta kammaren med att
läsa upp vad författaren skriver om
bondeförbundet och socialdemokraterna.
Det är med anledning av denna artikel
som jag litet grand vill protestera
mot herr Ståhls argumentation i detta
sammanhang, tv jag fruktar att herr
Ståhl i själva verket har samma uppfattning
som vi andra, nämligen att vi
inte kunna avskaffa krisorganen förrän
läget det medger.

Herr talman! Jag har intet vidare att
andraga utan ber att med det sagda få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Herr Ståhl sade i sitt sista anförande,
att det inte finns tillräckligt
rättsskydd för de människor, som äro

102

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Motion om viss utredning ang. järnbruksindustrien.

beroende av kriskonimissionernas åtgärder.
Menar herr Ståhl verkligen
detta? Jag förmenar, att det inte finns
något land i världen som kan bereda
rättsskydd åt sina medborgare så som
Sverige. Här ha vi många olika möjligheter
att få rättvisa.

Krisorganen ha till uppgift att fördela
tillgängliga varor. Finns det inte
tillräckligt med varor, är det klart att
den, som inte får det han vill ha, blir
missnöjd. Men där ingenting finns att
ta, där finns heller ingenting att ge. Jag
tror därför att herr Ståhl använde litet
för starka ord när han sade, att medborgarna
i detta land inte ha det rättsskydd,
som de behöva. För egen del
vill jag säga, att rättsskydd i här ifrågavarande
avseende ha vi säkerligen i
mycket högre grad än man har i andra
länder.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Utom den långa och dyrbara tid, som
behandlingen av det föregående och det
nu föreliggande ärendet från ett tillfälligt
utskott tagit, ha 12 å 14 av landets
ämbetsverk besvärats med att avgiva
yttrande över de här väckta motionerna.
Det måste väl vara någon måtta
från utskottets sida, när man remitterar
motioner för yttrande och kanhända
i många fall besvärar på sådant sätt, att
vederbörande ämbetsverk måste fråga
sig: Vad är meningen? Det bör också
vara någon måtta i fråga om att taga
riksdagens tid i anspråk, när vi äro så
överlastade med arbete som vi redan
äro. Jag skulle vilja säga, herr talman,
att det är många år som det ädla vapnet
Geddesyxan nu legat och rostat i
kanslihuset sedan finansminister Thorsons
tid. Det är hög tid att den tillgripes
och kommittéväsendet topphugges.
Regeringen bör allvarligt ompröva den
saken.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
när jag nu yrkar bifall till utskottets
förslag hemställa om att vi snart måtte
besluta i denna fråga.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag skall
bara i korthet konstatera, att den artikel,
som herr Svensson i Stenkyrka
berörde, var en polemik emot en artikel
i högerpressen, riktad emot det
parti som jag tillhör. Utan att diskutera
själva sakfrågan tycker jag det i och
för sig icke är så underligt att en sådan
polemik kan föras i pressen helt
vid sidan av en motion av den här
arten.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den av
herr Ståhl avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogs andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 11, över
motion angående fortsatta utredningar
rörande norrlandsproblemen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Motion om viss utredning ang. järnbruksindustrien.

Föredrogs andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 12, över
motion om utredning angående den ur
samhällets synpunkt nödvändiga utbyggnaden,
effektiviseringen och lokaliseringen
av järnbruksindustrien, m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr KEMPE: Herr talman! Utskottet
avstyrker vår motion med hänvisning
till att Kungl. Maj:t för kort tid sedan
tillkallat speciellt sakkunniga att utreda
frågan om järnbruksindustrien^ arbetskraftsförsörjningsproblem.
Vår motion
upptog hela problemkomplexet om en
ur samhällets synpunkt nödvändig utredning
angående utbyggnaden, effekti -

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Nr 23.

103

Motion om viss utredning ang. järnbruksindustrien.

viseringen och lokaliseringen av järnbruksindustrien,
den härför erforderliga
utvidgningen av statsdriften inom
denna industrigren samt om de behövliga
åtgärderna för att snabbt förbättra
arbets- och löneförhållandena för den
inom järnbruksindustrien sysselsatta
arbetskraften.

Även om direktiven för utredningen
utesluta en del betydelsefulla problem,
som funnos i vår motion, uttalar jag
dock en viss tillfredsställelse över att
en utredning blivit utsedd, som i varje
fall skall befatta sig med vissa delproblem,
vilka även återfunnos i vår
motion och som utan tvivel äro för
järnbruksindustrien och de anställda av
betydelse att söka komma till rätta med.
Jag inkasserar reaktionen från regeringen
i detta fall såsom en positiv yttring
efter alla de framstötar, som icke
minst här i riksdagen gjorts från kommunistiskt
håll för att om möjligt söka
åstadkomma en förändring till det bättre
i fråga om de existerande missförhållandena
vid de flesta av våra järnbruk.

Redan vid 1945 års riksdag påtalade
jag i en motion speciellt bostadsbristen
vid bruken. Riksdagen reagerade positivt
den gången. Vid 1946 års höstriksdag
interpellerade jag om arbetskraftssituationen
vid järnbruken. Statsrådet
Mossberg gav då ett utmärkt svar, som
till alla delar vitsordade mina synpunkter
på förhållandena, och angav också
vissa riktlinjer, hur man skulle kunna
likvidera en del av dessa missförhållanden.
I svaret konstaterade statsrådet
bl. a., att arbetskraftsflykten från järnbruken
sammanhänger med dåliga löneoch
anställningsförhållanden, bostadsbrist
och låg bostadsstandard, skiftarbete
och brist på lämpliga fritidslokaler.

I)å läget trots statsmakternas uppmärksamhet
på förhållandena vid järnbruken
icke förbättrades under 1947
utan tvärtom ytterligare försämrades
vad produktionsvolymen beträffade, an -

sågo vi det motiverat att genom en motion
ställa hela problemkomplexet till
avgörande i riksdagen.

Vid Jernkontorets tekniska diskussionsmöte
för någon vecka sedan konstaterade
disponent Danielsen i Uddeholm
i sitt hälsningstal bl. a., att svensk
järnhantering står inför ett krisläge.
Han sade vidare, att järnproduktionen
under föregående år totalt har minskat.

Det allvarliga i denna situation är
främst, att trots landets stora behov av
järnprodukter av olika slag utnyttjas
inte på långt när de produktiva resurser
som vi ha på detta område. Det är
också närmast en skandal att vårt land,
som har så stora malmtillgångar, både
före, under och efter kriget varit beroende
av stor import av såväl valsat
som smitt järn och stål. Vårt land borde
inte minst med hänsyn till de rika
malmtillgångarna vara i det närmaste
självförsörjande då det gäller järn och
stålprodukter.

Disponent De Geer framhåller i sin
utmärkta bok Sveriges Naturrikedomar,
att Sverige är ett av de järnrikaste
länderna i världen. Speciellt de norrländska
malmfälten äro utan konkurrens
vad tillgången på högprocentig
malm beträffar. Kiruna — säger De
Geer — torde vara världens mest koncentrerade
fyndighet av malm med hög
järnhalt. Utgå vi ifrån det faktum, att
råvaran finns i riklig mängd inom landet,
är det obegripligt att vi inte själva
utbyggt en förädlingsindustri av sådan
storleksordning, att den kunde tillgodose
landets behov av järnvaror. Förutom
att vi inom landet ha råvaran
äro vi dessutom så lyckligt lottade, att
vi ha rikligt med vattenkraft och således
kunna utbygga våra elektriska
kraftkällor för att rationellt driva en
modern järnproduktion. Få länder ha
ett sådant utmärkt utgångsläge, då det
gäller att utveckla en näringsgren, som
har en rätt avgörande betydelse för landets
försörjningsläge och befolkningens
levnadsstandard.

104

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Motion om viss utredning ang. järnbruksindustrien.

Det var icke minst mot bakgrunden
av dessa gynnsamma förhållanden som
vi önskade att statsmakterna skulle gå
till botten med hela problemet om vår
järnbruksindustri, särskilt då det visar
sig att den s. k. privata företagsamheten
icke synes kunna lösa detta problem,
vare sig till båtnad för sig själv eller än
mindre för de anställda eller samhället.
Därmed har jag icke förnekat den positiva
insats, som många enskilda företagare
gjort för att tekniskt och på annat
sätt utbygga och förbättra järnbruksindustrien.
Deras förmåga är dock
under nuvarande privatkapitalistiska
förhållanden ytterst begränsad. Det
kommer klart till uttryck i dagens läge.
Om icke deras verksamhet varit ensidigt
bunden vid den privatkapitalistiska
profitgivningen, skulle de med
lätthet ha kunnat förebygga den kris,
som uppstått inom järnhanteringen och
vilken disponent Danielsen för övrigt
även talade om. Arbetskraftsflykten från
våra järnbruk är synnerligen allvarlig,
och perspektivet för nyrekrytering ter
sig tämligen mörkt, då sönerna till järnets
män icke som tidigare följa i fädrens
fotspår. Om bostadsbristen icke
vore så brännande praktiskt taget överallt
i landet, skulle de äldre järnbruksarbetarna
i ännu större utsträckning
söka sig över till andra näringsgrenar.
Ansvaret för denna krisartade utveckling
faller i första hand på den privata
företagsamheten, som hänsynslöst utsugit
arbetskraften och därigenom kunnat
öka aktieägarnas profit på bekostnad
av en relativt låg levnadsstandard för
järnbruksarbetarna. Därför är jag av
den bestämda uppfattningen, att vi icke
kunna lösa dessa missförhållanden, om
vi envist hålla fast vid de företagsformer,
som i privatkapitalistisk regi praktiseras.
Den tekniska och ekonomiska
utvecklingen aktualiserar nya företagsformer,
varigenom på ett bättre sätt
skapas ansvar för omvårdnaden av den
manuella arbetskraften och i övrigt på
ett effektivt sätt teknikens alla finesser

tillgodogöras. Jag förutsätter därför, att
man under en övergångsperiod till mera
samhälleliga företagsformer måste räkna
med att praktisera olika former för
att driva järnbruksproduktion. Vi ha nu
ett statligt järnverk i Luleå. Jag känner
inte närmare till, vilka erfarenheter
som vunnits av denna företagsform. Jag
förutsätter emellertid, eftersom vanstyrets
press icke under senare tid kverulerat
om detta järnverk, att det endast
har goda erfarenheter att redovisa.

Denna form av statlig företagsamhet
utgör självfallet ingen slutgiltig lösning
och kan inte utgöra det. Då behovet av
att utbygga järnbruksproduktionen är
stort, synes det mig, att det ligger nära
till hands att utveckla denna form av
företagsamhet. I vår motion hade vi
även föreslagit en undersökning av förutsättningarna
för statlig järnbruksdrift
i Kiruna och Malmberget. Där
finns råvaran på platsen och tillgång
till elektrisk energi, varför starka skäl
tala för att bygga järnverk på dessa
platser. Disponent De Geer säger i sin
bok också bl. a. följande: »Vi har emellertid
kunnat konstatera även en annan
förskjutning av järnhanteringen som i
detta sammanhang har större intresse,
nämligen i riktning mot malmtillgångarna.
» För en lekman synes det vara
naturligt med en sådan lokalisering av
järnbruksindustrien, och när en expert
av De Geers format synes vara av samma
uppfattning, ha statsmakterna all
anledning att undersöka den möjligheten.
De Geer tillägger: »Ur avsättningssynpunkt
finns sålunda plats för ytterligare
ett större handelsjärnverk exempelvis
i Norrbotten, om detta kan tänkas
konkurrera i pris med det importerade
eller mellansvenska järnet.» Mot
bakgrunden av dessa förhållanden hade
det varit motiverat, att Kungl. Maj:ts
direktiv för utredningen även hade tagit
upp dessa problem. Nu är det intet
som hindrar att utredningen under arbetets
gång kan få vidgade uppgifter.
Utvecklingen själv förmodar jag kom -

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Nr 23.

105

Motion om

mer att i ännu högre grad aktualisera
frågan om en statlig utbyggnad av vår
järnbruksindustri, och därför kan man
trots allt med en viss optimism avvakta
den närmaste tidsutvecklingen.

Att produktionen minskar, att arbetskraften
flyttar, att ungdomen inte
längre i samma utsträckning rekryterar
järnbruksyrket karakteriserar i viss
mån läget inom järnhanteringen i dag.
Socialministern verifierar även detta i
direktiven till utredningen, där han
bl. a. framhåller: »Verkningarna härav
ha varit kännbara för hela näringslivet.
Särskilt järnindustriens produktionssvårigheter
ha medfört bekymmersamma
konsekvenser. Bristen på vissa järnprodukter
har vållat avbräck inte enbart
för industrier, som tillverkat för
hemmamarknadens behov, t. ex. byggnadsindustrien,
utan även för exportindustrien,
vars produktion är av särskilt
stor betydelse i nuvarande handelspolitiska
läge.» Av de undersökningar
som gjorts för att utröna orsaken till
arbetskraftsflvkten har enligt socialministern
framgått, att löneläget är förhållandevis
lågt i jämförelse med närliggande
områden, att bostadsförhållandena
på järnbruksorterna flerstädes äro
otillfredsställande, att arbetsförhållandena
på vissa avdelningar äro fysiskt
påfrestande och i hygieniskt avseende
icke tilltalande och att på järnbruksorterna
inte i tillräcklig grad sörjts för
fritidslokaler och övriga anordningar
som göra medborgarnas liv under fritiden
rikare och angenämare.

Detta konstaterande av fakta vitsordas
till alla delar i ett uttalande av Hagfors
metallfackförening, vilken ger sin
enhälliga anslutning till den kommunistiska
motionen och kräver ett snabbt
ingripande för att åstadkomma ett slut
på missförhållandena vid bruken. Dessa
fakta om orsaken till missförhållandena
utgöra samtidigt en anklagelse mot
företagsledningarna, som i allmänhet
representeras av stora bolag, och i viss
utsträckning mot statsmakterna, som

viss utredning ang. järnbruksindustrien.

icke i tid ingripit mot vanstyret på
detta område.

Genom en återhållsam lönepolitik under
en följd av år och genom vidmakthållande
av olidliga bostadsförhållanden
har man lyckats att successivt reducera
arbetsstyrkan vid järnbruken
rätt väsentligt. Man frågar sig då, om
järnbruken icke haft ekonomisk bärkraft
att utbetala högre löner till de anställda
än som skett. Tar man del av
boksluten måste man säga, att det förvisso
funnits marginal för löneökningar.
Som exempel kan nämnas att under
fjolåret sju bolag redovisa en nettovinst
på icke mindre än 31 miljoner kronor.
Vilket hade varit bättre för landet i
dess helhet, att höja lönerna för de anställda
på bekostnad av en del av vinsten
eller att genom en återhållsam lönepolitik
avfolka järnbruken från arbetskraft?
Svaret ger sig självt. Hade man
höjt lönerna för järnbruksarbetarna så,
att löneläget för dem varit sådant, att
järnbruken med framgång kunnat konkurrera
med övriga näringsgrenar, och
samtidigt sörjt för att öka bostadsproduktionen,
hade landet haft mera järn
och vårt allmänna försörjningsläge icke
varit så bekymmersamt som det nu är.
Ur samhällsekonomisk synpunkt måste
en sådan politik vara att rekommendera.
Kampen mot inflationen kan icke
föras med framgång med restriktioner
och en negativ politik utan endast genom
att man ökar produktionen av nyttigheter.
Om detta måste ske på väsentlig
bekostnad av företagens profit, så
minskar man visserligen därmed möjligheterna
för aktieägarna att inhösta
stora vinster, men det blir till fördel
för del arbetande folket, och man höjer
därmed produktionen, vilket bidrager
till en stabilisering av penningvärdet.

Herr talman! Då regeringen i dagarna
tillsatt en utredning rörande järnbruksindustriens
arbetskraftsförsörjning,
har man med denna åtgärd till en
del tillmötesgått de förslag vi ställt i
vår motion. Jag har med mitt anförande

106

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Motion om viss utredning ang. järnbruksindustrien.

ytterligare velat fästa regeringens och
utredningens uppmärksamhet på hela
det problemkomplex som rullats upp i
vår motion och som utan tvivel har och
kommer att få allt större aktualitet. Jag
förväntar att regeringen så småningom
kommer att utvidga direktiven för utredningen
och även taga upp frågan
om produktionsformerna, den tekniska
rationaliseringen och utbyggnaden för
att göra vårt land självförsörjande på
järnproduktionens område.

För dagen är det dock viktigt att
i forcerat tempo komma till rätta med
löne- och anställningsförhållandena för
järnbrukens anställda, så att arbetskraftsflvkten
från järnbruken kan stoppas.
Vidtager man inte omedelbara åtgärder,
som få en sådan verkan, kan
det befaras att denna avfolkningsprocess
fortgår medan utredningen arbetar,
vilket inom kort kan skapa ett katastrofläge,
som för landet i dess helhet
får oerhörda konsekvenser. Utredningen
får inte bli en avstjälpningsplats för att
avleda missnöjet och för att få de anställda
att visa större tålamod än nöden
kräver. Järnbruksbefolkningen väntar
med stor spänning att statsmakterna genom
praktiskt handlande visa, att de
mena allvar.

Jag har, herr talman, med detta mitt
anförande ytterligare velat understryka
betydelsen av att åtgärder omedelbart
vidtagas på detta område, så att man
kan dels utveckla denna produktionsgren,
dels förbättra anställningsförhållandena
vid järnbruken.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:

utrikesutskottets utlåtande nr 12, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av varuutbvtesöverenskommelse
mellan Sverige och
Österrike;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av justeringsväsendet m. m.;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till kommunal upplysningsverksamhet; nr

138, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1948/49;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda förslag
om anslag för budgetåret 1948/49 till
oförutsedda utgifter;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar
vid konununikationsverken m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående klassificering av
trafikanstalterna vid post- och telegrafverken
samt statens järnvägar;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till teckning av aktier
i Aktiebolaget Svenska godscentraler;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ombyggnad av
Säffle kanal m. in.; och
nr 144, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag för budgetåret
1948/49 till förvärv av Bergslagernas
in. fl. järnvägar; samt

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 47, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370); och

nr 49, i anledning av väckt motion

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Nr 23.

107

Motion om befrielse för egnahemsägare från skatt för familjebidrag.

angående åtgärder för främjande av det
frivilliga enskilda sparandet.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 5.

Motion om befrielse för egnahemsägare
från skatt för familjebidrag.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 50, i anledning av väckt
motion om befrielse från skatt för familjebidrag,
som utgår till ägare av
eget hem.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr LAGER: Herr talman! Syftet med
den framställning, som gjorts i motion
nr 305, var att försöka rätta till ett
missförhållande, som visserligen icke
är av någon vidlyftigare storlek men
som speciellt rör Stockholm och framträder
här.

Det är ju så, att hyresrabatter till
mindre bemedlade barnrika familjer,
som beslutades i mitten på 1930-talet,
i allmänhet äro undandragna beskattning.
Det gäller generellt för alla sådana
rabatter, som utgå till barnrika
familjer som bo i hyreshus. Däremot
är det inte fallet i Stockholm för sådana
barnrika familjer, som ha löst sin
bostadsfråga genom att bygga eget hem.
Enligt vad taxeringsnämndsordförandenas
förening i en skrivelse för tre år
sedan anförde, är praxis olika i olika
delar av landet. 1 landsorten iiro de
barnrika familjer, som bo i egnahem, i
allmänhet icke skattepliktiga för bostadsrabatter,
under det att överståthållarämbetet
och skattemyndigheterna i
Stockholm ha ansett, att en skattebefrielse
icke kan ifrågakonuna. 1 den
framställning, som taxeringsnämndsordförandena
gjorde 1915, framhölls det
orimliga i att olika praxis här förekommer
och det orimliga i att familjer, som

ha byggt ett eget hem och på den vägen
löst sin bostadsfråga, skola vara missgynnade
i förhållande till familjer i likartad
ställning, som bo i hyreshus. Man
påpekar också i denna skrivelse, att
egentligen bara en liten retusch behöver
göras i 1935 års förordning för att
de stockholmska skattemyndigheterna
med lugnt samvete skola kunna bevilja
skattefrihet för bostadsrabatterna även
för dem, som ha eget hem.

Nu har ju utskottet i sin skrivning
varit mycket välvilligt och uttalar
egentligen en uppfattning, som överensstämmer
med den som är framförd
i motionen och som också överståthållarämbetet
tidigare i ett yttrande över
taxeringsnämndsordförandenas skrivelse
har givit uttryck åt. Jag skall därför,
herr talman, inte framställa något yrkande.
Jag vill bara rikta en vädjan till
regeringen, att denna enkla sak, om vilken
alla äro praktiskt taget eniga, inte
skall behöva vänta till dess att alla
dessa frågor om beskattning av sociala
förmåner äro utredda utan att man så
snart som möjligt gör den lilla retusch
i vederbörande förordningar, som behövs
för att de stockholmska skattemyndigheterna
skola kunna befria de
barnrika familjerna i egnahemmen och
i småstugorna från skatt på bostadsrabatten.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 40, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om pensioner åt extra eldaren vid riksdagshuset
G. A. Gustafsson och städerskan
därstädes Hilda Kristina Nilsson;

nr 41, i anledning av framställning
från justitieombudsmannen om ändrad
lönegradsplacering av två befattningar
vid justitieombudsmansexpeditionen;
och

108 Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Motion om viss ändring i semesterlagen.

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med
guld.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7.

Motion om viss ändring i semesterlagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om
semester.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Då
vi avlämnade vår motion i januari månad
voro vi optimistiska nog att tro,
att regeringen under den nu innevarande
riksdagen skulle framlägga förslag
om tre veckors semester. Vi utgingo
därifrån på grund av att de fackliga organisationerna
så gott som hundraprocentigt
ingående genomdiskuterat denna
fråga och varit ganska enhälligt inställda
på att en sådan lösning av semesterfrågan
borde kunna ske ganska
snabbt. Till stöd för det yrkande, vari
motionen utmynnar, nämligen att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla bni utredning av frågan om utökning
av semesterledigheten till minst
tre veckor för samtliga arbetstagare
samt att förslag härom snarast framlägges
för riksdagen, åberopade vi, att
denna fråga tidigare varit så grundligt
utredd, att en ytterligare utredning enligt
vår mening nästan kunde anses
överflödig.

Regeringen har ju i mars månad tillsatt
en utredning, och denna skall ju,
när den en gång blir färdig, framlägga
förslag. Jag har i varje fall inte för min
del kunnat få någon verklig uppfattning
om vad direktiven för denna utredning
egentligen innebära, huruvida

denna utredning skall ställa förslag om
generell tre veckors semester för alla
arbetstagare eller om det skall bli en
utvidgning av den ändring av semesterlagen
som gjordes 1946. Jag har samma
uppfattning i semesterfrågan nu
som jag hade vid det tillfället. Jag är
inte den som vill motsätta mig förbättringar
för vissa grupper, långt därifrån,
men jag har den uppfattningen, att man
inte på den vägen kan lösa detta problem,
då man aldrig kan draga upp
gränserna så, att det blir fullt rättvist.
Redan vid nästa punkt på föredragningslistan
komma vi ju att behandla
ett liknande problem, där utskottet tillstyrkt
där ifrågavarande framställning,
och det är i och för sig icke annat än
bra, att utskottet går med på att utvidga
semesterrätten för vissa yrkesgrupper.
Men det går icke enligt min mening att
hålla fast vid den linjen. Jag upprepar
i det fallet vad jag sade vid 1946 års
riksdag. Själv tillhör jag en yrkesgrupp,
som har det hårdaste arbete
man kan tänka sig i vårt land, men det
skulle icke falla mig in att ställa ett förslag
om en förmån för just denna grupp
— det vore praktiskt taget ogenomförbart,
då arbetet icke går att ordna så
att det skulle vara semestertagarna till
gagn. Man måste i stället söka en lösning
på det sättet, att man åstadkommer
en semester av tre veckor för alla
arbetare men ordnar saken, då fråga
är om hårdare arbete än det vanliga, på
arbetstidslagstiftningens väg.

Jag måste för min del säga vad jag
också tidigare framhållit, att när man
i vårt grannland Norge, som dock under
de år kriget varade fick utstå en
ockupations elände, varigenom givetvis
stora ekonomiska skador uppstodo för
landet, kunnat praktiskt taget omedelbart
efter krigets slut genomföra en lagstiftning
rörande tre veckors semester
för arbetarna, Sverige borde kunna gå
samma väg. Svenskarna vilja gärna
framhålla — och detta i en del fall med
rätta — hurusom Sverige står på ett

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Nr 23.

109

ganska högt plan i många avseenden.
Jag tycker att vi även på detta område
borde vara litet mera framåtsträvande
och se till, att minimisemestern, som
för närvarande utgör tolv dagar, utsträckes
till tre veckor.

När utskottet här hänvisar till arbetstidsutredningen
och på denna
grund avvisar motionerna förstår jag,
att det är tämligen hopplöst att ställa
ett yrkande om bifall till vårt förslag.
Regeringen har ju på sätt och vis gått
oss i förväg, fastän på ett annat sätt än
vi åsyftat. Jag har dock velat erinra om
min uppfattning, och jag vill uttrycka
den förhoppningen, att trots talet om
kristid och trots att de som styra och
ställa i vårt land äro förespråkare för
den linjen, att det bör bli en reformpaus,
denna icke skall behöva gälla på
detta område. Jag hoppas att den utredning,
som jag hoppas är igångsatt,
skall arbeta i något snabbare takt än
utredningar i allmänhet bruka göra, så
att man så snart som möjligt kan återkomma
till frågan och få ett beslut som
innebär, att arbetarna generellt komma
i åtnjutande av tre veckors semester.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr MÅRTENSSON: Herr talman!
Den motion som jag tillsammans med
en del andra kammarledamöter väckt
om en utredning rörande förlängd semester
för de stora löntagargrupperna
har redan tillmötesgåtts i och med att
1947 års arbetstidsutredning erhållit i
uppdrag att utreda frågan om utökning
av den lagstadgade semestertidens
längd. Jag vill endast uttala den förhoppningen,
att det icke skall dröja
alltför länge, innan denna utredning
blir färdig med sitt arbete. Det kan
förefalla egendomligt, att ett sådant uttalande
göres under nuvarande ekonomiska
förhållanden, när det råder brist
på arbetskraft och alla krafter måste

Motion om viss ändring i semesterlagen.

spännas för att åstadkomma en ökad
produktion. Men det har, herr talman,
icke minst under det senaste årtiondet
visat sig, att allt större grupper av de
arbetsföra åldrarna försökt komma
hort från det tyngre kroppsarbetet och
övergå till de lättare yrkena. Om denna
tendens kommer att fortgå under
någon längre tid, kan detta medföra en
sådan snedbelastning av det svenska
näringslivet, att den produktiva utvecklingen
begränsas och det ekonomiska
framåtskridandet bromsas upp. Det är
för att en sådan utveckling skall förebyggas
som det bör vara ett intresse
för såväl samhället som företagarna att
det åstadkommes förbättringar både i
fråga om fritid och övriga förhållanden
för arbetarna inom de tyngre yrkena,
så att dessa komma att verka lika tilldragande
som de lättare.

Jag har bara med dessa ord, herr
talman, velat understryka betydelsen av
att den utredning, som har fått denna
semesterfråga om hand, försöker forcera
utredningsarbetet i största möjliga
utsträckning.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om rätten
att anföra besvär över beslut av
sjukvårdsberedningar och sjukhusdirektioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

110 Nr 23. Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Motioner om ändring av bestämmelserna om änkepension i lagen om folkpensionering.

§ 9.

Motioner om ändring av bestämmelserna
om änkepension i lagen om folkpensionering.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelserna
om änkepension i lagen om folkpensionering.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade

Herr OLOFSSON i Höganäs: Herr talman
! Utskottet har framhållit att den
fråga det här gäller är ganska svårlöst.
Detta kan man ju hålla med om, men
jag tror ändå icke att det skulle möta
så stora svårigheter att åstadkomma en
rättvisare ordning än den som nu gäller
i förevarande fall.

Jag har tillsammans med ett par
andra kammarledamöter väckt en motion,
vari vi framlägga den synpunkten,
att änka bör vara berättigad till
änkepension då hon uppnår femtiofem
års ålder oavsett vid vilken ålder hon
inträtt i änkeståndet. Vi åsyfta givetvis
änkor med barn, eftersom barnlösa änkor
i förvärvshänseende kunna jämställas
med övriga självförsörjande kvinnor.

Utskottet menar att frågan icke kan
lösas efter de linjer vi föreslagit i motionen.
Varför så icke kan ske vet jag
icke. I varje fall synes det icke ur rättvisesynpunkt
stöta på något hinder. En
kvinna blir t. ex. änka vid trettiofem
år. Hon har ett par barn som hon själv
får försörja och uppfostra utan hjälp
av det allmänna i varje fall efter det
att barnet uppnått tioårsåldern. Man
kan fråga sig, om icke en sådan kvinna
är i lika stort behov av änkepension,
när hon uppnår femtiofem års ålder,
som den som haft sin man till
hjälp att uppfostra barnen, eller kanske
som den som icke haft några barn
men haft förmånen att få leva tillsammans
med sin man tills hon uppnått

den stipulerade åldern. Det förefaller
åtminstone mig, som om den änka som
slitit och släpat i tjugu års tid för sina
barn skulle vara i särskilt stort behov
av änkepension. Men hon kan icke
ifrågakomma därtill enligt nu gällande
bestämmelser.

Nu har emellertid utskottet föreslagit,
att riksdagen skulle begära, att Kungl.
Maj :t i avvaktan på en definitiv reformering
av lagen skall framlägga förslag
om en provisorisk lösning, varigenom
det skulle bli möjligt att tilllämpa
lagen i varje fall mindre, stelt.
Då jag har den uppfattningen, att ett
sådant provisorium skulle vara ägnat
att eliminera de största orättvisorna
och att en dylik åtgärd skulle innebära
ett steg i riktning mot vad vi föreslagit
i motionen, skall jag nöja mig med
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet
hemställt bifölls.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande nr 39,
i anledning av väckt motion om viss
ändring i lagen den 10 juli 1947 om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 40 i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring i grunderna
för försäkring med statsbidrag
mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa områden av kronoegendomen Fa -

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Nr 23.

111

Åtgärder för avhjälpande av bristen på jordbruksmaskiner och -redskap.

gersånna Nolgården nr 2 i Skaraborgs
län;

nr 42, i anledning av väckt motion
om inrättande av en statlig fond för
reglering av skador å privat eller kommunal
egendom genom naturkatastrofer;
och

nr 43, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för tryggande av landets
behov av frukt och fruktprodukter medelst
ökad och förbättrad inhemsk odling,
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Åtgärder för avhjälpande av bristen på
jordbruksmaskiner och -redskap.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för avhjälpande av
bristen på vissa för jordbruksdriften
nödvändiga maskiner och redskap.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Som motionär skall jag tillåta
mig att säga några ord, då utskottet avstyrkt
motionerna.

Efter en skrivning som vittnar om
en ganska välvillig inställning till motionernas
syfte slutar utskottet med en
hemställan, »att de likalydande motionerna
I: 7 och II: 14 icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd». Denna hemställan
motiverar utskottet med att åberopa,
att frågan om jordbrukets maskinanskaffning
tidigare under årets
riksdag varit uppe, då chefen för folkliushållningsdepartementet
den 18 februari
besvarade eu interpellation härom
i första kammaren. Utskottet har i
stort sett begränsat sig till att återge
det väsentliga i statsrådets svar den
gången. I utlåtandet finner man dock
remissyttrandena från statens industrikommission
och statens handelskom -

mission, Kooperativa förbundet och
Sveriges lantbruksförbund, vilka ha förordat,
att man skall vidtaga åtgärder i
av motionärerna angivet syfte.

Det var den 18 februari som statsrådet
Sträng lämnade svaret på professor
Osvalds interpellation. Nu äro vi
framme i juni, och det skulle vara
ganska intressant att veta vad som inträffat
under denna tid. Vårsådden är
gjord, och vårbruket är i stort sett avklarat.
Det har skett under gynnsamma
förhållanden och varit lättare utförbart
än kanske på många år. Som
det ser ut nu, komma vi att få bärga
en ganska god skörd. Sedan ha vi höstbruket
som förestår.

Så vitt jag kunnat inhämta av ledande
försäljningsorgan i fråga om
lantbruksmaskiner och efter vad jag
känner till efter samtal med jordbrukare,
hyser man dock alltjämt en ganska
stor oro för att det icke är väl ordnat
på detta område. Man förmenar —
jag förmodar med all rätt — att läget
icke i nämnvärd grad förbättrats sedan
motionerna väcktes i januari. Visserligen
har en rätt omfattande import ägt
rum av engelska traktorer, och därutöver
har en icke obetydlig mängd
svenska traktorer kommit ut i marknaden.
Men de engelska traktorerna äro
av en sådan typ och av sådan konstruktion,
att de förutsätta specialredskap
tillverkade just med tanke på deras
konstruktion. Enligt vad som sagts
mig av både jordbrukare och försäljare
av maskiner har importen av redskap
lämpade för dessa traktorer varit
alltför liten, vilket gjort att det uppstått
svårigheter att på lämpligt sätt
utnyttja dem. Men, herr talman, det jag
närmast här skulle vilja föra på tal är
den brist på reservdelar, som snarare
tilltager än avtager. Om vi se på möjligheterna
i det hänseendet, möta vi
problemet med de amerikanska traktorer
som vi ha. Jag vet icke, i vilken
utsträckning vi ha lyckats få in reservdelar,
men det förefaller som om det

112

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Åtgärder för avhjälpande av bristen på jordbruksmaskiner och -redskap.

förelåge en stor brist. Jag förstår att
med hänsyn till våra valutatillgångar
möjligheterna till import äro mycket
begränsade. Vid något tillfälle nämndes,
att det vore tänkbart att reservdelar,
lämpliga och användbara för amerikanska
traktorer, skulle kunna importeras
från amerikanska företags dotterbolag
i England. Huruvida detta lyckats
känner jag icke till. Jag tror att
det i alla händelser icke varit möjligt
i någon större utsträckning.

Det förefaller mig som om utskottets
uttalande här i dag är mera välvilligt
än säger något i sak. Utskottet uttalar
att det är ett intresse av största betydelse
för landets försörjning att jordbrukets
behov av maskiner och redskap
i görligaste mån tillgodoses. Det understryker
vidare vad som sagts i interpellationssvaret,
nämligen att statsrådet
har sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga och anser, att det är av samhällelig
vikt, att frågan om jordbrukets
maskin- och redskapsbehov löses på
ett tillfredsställande sätt.

Allt det där är naturligtvis bra, men
det hjälper inte långt.

Jag begärde, herr talman, ordet närmast
för att ställa ett par frågor. Kan
någon av utskottets ledamöter eller
jordbruksministern svara på frågan om
det sedan den 18 februari har skett någon
förbättring på detta område? Eller
vilka utsikter det finns för att det framdeles
skall bli någon lättnad i svårigheterna
på detta område? Svar på dessa
frågor skulle säkert i hög grad intressera
många jordbrukare. Skulle
statsrådet eller någon av utskottets ledamöter
kunna ge ett besked på den
punkten, vore jag tacksam.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag tror inte man behöver spilla
så värst många ord på herr Skoglunds
partimotion.

Som herr Skoglund själv refererat inför
kammaren, har utskottet hänvisat

till det interpellationssvar, som statsrådet
Sträng lämnade i första kammaren
under första delen av innevarande års
riksdag. I det interpellationssvaret uttalade
statsrådet, att myndigheterna
inom ramen för tillgängliga resurser
sökt på allt sätt främja tillverkning och
import av maskiner och redskap för
lantbruket och att ytterligare utvägar
också komme att sökas. Utskottet har
ingen anledning — och jag förmodar
inte heller herr Skoglund — att betvivla
att regeringen använder de möjligheter,
som stå till buds. Man kan
emellertid inte trolla. Man kan inte
åstadkomma mer än vad som under rådande
förutsättningar är möjligt. Huruvida
de specialdelar, som herr Skoglund
här närmast intresserat sig för,
kunnat, sedan interpellationssvaret avlämnades,
bli importerade i någon större
utsträckning, har jag för min del
inte någon som helst aning om. Då utskottet
gjort det uttalandet, att utskottet
finner det vara av allra största betydelse
för landets försörjning att jordbrukets
behov av maskindelar och redskap
i görligaste mån tillgodoses, kan
man i dagens läge efter vad jag förstår
inte komma längre. Om inte herr Skoglund
misstror regeringens goda vilja att
i detta fall göra vad på den ankommer,
finner jag ingen som helst anledning
för riksdagen att nu avlåta en skrivelse
till Kungl. Maj:t.

Det kan också förtjäna antecknas, att
de tre ledamöter i jordbruksutskottet,
som tillhöra det parti som herr Skoglund
själv representerar, inte ansågo sig
ha någon som helst anledning att anmäla
avvikande mening vare sig ifrån utskottets
kläm eller ifrån dess motivering.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Alldeles oavsett hur många
partivänners namn som återfinnas under
utskottets utlåtande, tillåter jag mig

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Nr 23.

113

säga jordbruksutskottets vice ordförande,
att jag inte är nöjd med att utskottet
bara gjort ett välvilligt uttalande
och framhållit att statsrådet sagt, att
han vill främja tillverkning och import
av ifrågavarande produkter och även
söka nya vägar härför. Jag anser, att
utskottet bort visa så mycket intresse
för denna fråga, att det på något sätt
gjort sig underkunnigt om huruvida
statsrådet verkligen haft möjlighet att
fullfölja sin goda avsikt under tiden
från den 18 februari till den dag utskottets
utlåtande avgavs. Jag har inte ställt
något annat yrkande än utskottet kommit
till, men så pass mycket självständigt
handlande anser jag utskottet bort
kunna visa i denna fråga.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till
Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
för budgetåret 1948/49
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda
framställningar om anslag till kapitalinvesteringar.

Punkterna 5, 11 och 12.

Uades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls,
g 14.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts

3 — Andra kammarens protokoll 1948.

Ang. protokollet för den 2 juni 1948.

proposition angående anslag till jordbruksekonomisk
undersökning m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till bidrag
till ersättning åt vissa förrättningsmän
enligt lagen om enskilda vägar;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till inlösen
och iståndsättande av Bogesunds egendom;
och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till bidrag
till Norrlands trädgårdsskola i Söråker.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15.

Ang. protokollet för den 2 juni 1948.

Herr OHLIN erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Då jag först
efter justeringen vid gårdagens sammanträde
av kammarens protokoll för
onsdagen den 2 dennes har fått tillfälle
uppmärksamma ett tillägg som gjorts i
detta protokoll före justeringen, skoll
jag be att få göra följande uttalande.

Enligt det stenografiska protokollet
uttalade herr Fast vid kammarens debatt
den 2 dennes rörande våra kreditavtal
följande: »Vi voro ju fullständigt
överens i utskottet — jag vill starkt betona
detta — om vad som är skrivet i
utskottsutlåtandet, och övriga utskottsledamöter
kunna lika gärna som herr
Ohlin understryka detta utskottets uttalande.
Jag hoppas dock att herr Ohlin
därvid inte syftar på att de leveranser,
varom avtal redan äro avslutade
och som sålunda ingå i den översikt
över leveranserna som lämnats, möjligen
skulle från leverantörernas sida
kunna bli försenade och därigenom
komma att falla utanför den givna ramen.
» Vid justeringen av protokollet
bär herr hast emellertid i denna mening
efter orden »Jag hoppas dock alt
herr Ohlin därvid inte syftar på» in Nr

2‘.1.

114

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Ang. protokollet för den 2 juni 1948.

skjutit orden: »en rubbning av avtalet
eller».

Detta tillägg kan tolkas som en avgörande
ändring av innebörden i herr
Fasts yttrande på den mest avgörande
punkten. Enligt den av herr Wiberg
och mig i kammaren framförda kommentaren
till utskottsutlåtandet måste
uppkomsten av en tendens till väsentlig
stegring av kreditleveranserna till
Ryssland föranleda regeringsinitiativ
för att förebygga en sådan ökning av
kreditgivningen. Det var till denna tolkning
herr Fast anslöt sig. Ett sådant regeringsinitiativ
i ett dylikt framtida
läge måste naturligtvis innebära förhandlingar
med ryska regeringen om
något slag av begränsning av kreditavtalets
utnyttjande för ökade kreditleveranser
till Ryssland. Emellertid kan det
av herr Fast tillagda uttalandet om »en
rubbning av avtalet» anses täcka just
ett sådant svenskt initiativ. Genom att
medelst tillägget utesluta denna möjlighet
erhåller herr Fasts yttrande en ny
innebörd. I stället för att vara ett instämmande
i herr Wibergs och min
tolkning av utskottsutlåtandet kan hans
uttalande tvärtom tolkas som ett avståndstagande
på den viktigaste punkten.

Jag har, herr talman, velat fästa uppmärksamheten
härpå, då riksdagsdebatten
— såväl vad som uttalades som
tystnaden från regeringsbänken på denna
punkt — har betydelse för tolkningen
av innebörden av utrikesutskottets
av riksdagen godkända yttrande.

Vidare anförde:

Herr FAST: De mycket korta justeringar,
som jag gjort till mitt yttrande i
denna fråga, voro föranledda av anteckningar,
som jag själv hade med
mig vid justeringen. Jag vill fästa herr
Ohlins uppmärksamhet på att vad vi
voro överens om var ju att någon revidering
av det ryska kreditavtalet inte
var erforderlig och att detta var själva

grundförutsättningen. Mitt yttrande, sådant
som det nu återgives i protokollet,
står i full överensstämmelse med vad
utskottet självt har skrivit. Råde herr
Ohlin och jag ha ju våra namn under
detta utlåtande. Jag tror att detta instämmande,
som jag gjorde i debatten,
får ses mot bakgrunden av hela utskottsutlåtandet.
Anledningen till att
jag gjorde nu ifrågavarande tillägg var,
att jag kanske något oklart uppfattade
herr Ohlin och sedan fick en försäkran
att vi på den punkt, som herr Ohlin
senast berörde, voro av samma mening.
I övrigt talar utskottsutlåtandet
för sig självt. Jag bestrider, att mitt
yttrande står i någon som helst motsättning
till utskottets utlåtande. Jag tror
inte det går att med stöd av vad som
eventuellt funnits i ett förslagstryck
göra uttlanden om vad som ligger i utskottets
utlåtande.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag har
endast velat understryka vad herr Fast
nu bekräftar, nämligen att han gjort ett
rent tillägg till sitt uttalande. Att här i
kammaren diskutera den fulla innebörden
av denna förändring skulle föra för
långt. Jag nöjer mig med att av herr
Fast ha fått ett erkännande att ett sådant
tillägg har gjorts.

§ 16.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/48
till ytterligare medel till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga under
V a huvudtiteln; samt

från bevillningsutskottet:

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

Onsdagen den 9 juni 1948 em.

Nr 23. 115

ring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
och

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om pappersskatt.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 9.46 em.

In fidem
Gunnar Britth.