1948 ANDRA KAMMAREN Nr 22 (Riksdagens protokoll 1948:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 ANDRA KAMMAREN Nr 22

29 maj—2 juni.

Debatter m. in.

Lördagen den 29 maj.

Sid.

Svar på fråga av herr Karlsson i Stuvsta ang. statens övertagande

av de enskilda järnvägarna i Stockholms län................ 5

Interpellationer av

herr Severin i Stockholm ang. undersökning rörande ett av
tvenne läkare utfärdat intyg om att viss person vore psykiskt

sjuk, m. m........................................... 9

herr Henriksson ang. ifrågasatt försäljning av Henkel-Heliosbolagen
till Kooperativa förbundet ...................... 10

Tisdagen den 1 juni.

Svar på interpellationer av

herr Pettersson i Ersbacken ang. skydd för ortsintressen vid vattenregleringar
........................................ 12

herr Svensson i Stenkyrka ang. den gotländska hälso- och sjukvården
.............................................. 19

herr Persson i Svensköp ang. Malmö—Genarps järnväg ...... 21

Interpellationer av

herr Pehrsson-Bramstorp ang. byggnadsmaterielens fördelning .. 34

herr Sveningsson ang. utredningen om det enskilda vägväsendet 36

Onsdagen den 2 juni.

Svar på fråga av herr von Seth ang. vapensmuggling vid norska

gränsen................................................ 40

Anslag till hushållningssällskapen m. m.:

Hemkonsulenters och fiskeritjänstemäns löner m. in........... 41

Revision av kreditutfästelser mot utlandet.................... 49

t — Andra kammarens protokoll 19b8. Nr 22.

Nr 22.

Innehåll.

Sid.

Ändringar i kommunallagarna in. m......................... 67

Interpellationer av

herr Johnsson i Kastanjegården ang. ombyggnaden av Blekinge järnvägarna

m. m..................................... 103

herr Edberg ang. flottningslagstiftningen.................... 104

Anslag till universiteten:

Motion om högskola i Norrland .......................... 106

Anslag till seminarierna:

Anslag till folk- och småskoleseminarierna .................. 108

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet .... 109

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 29 maj.

Jordbruksutskottets memorial nr 39, ang. förläggning av fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök (prop. för gemensam votering
godkänd) ............................................ 7

Onsdagen den 2 juni.

Gemensamma omröstningar:

Anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet .............. 37

Pension åt italienske ministern i Stockholm A. B. Riccis änka 38

Anslag till undersökningar rörande levnadsvillkor och hushålls vanor.

............................................. 38

Försäljning till Lunds stad av vissa fastigheter ............ 39

Fiskeristyrelsens förläggning.............................. 39

Jordbruksutskottets utlåtande nr 32, ang. bidrag till hushållningssällskapen
m. m....................................... 41

Utrikesutskottets utlåtande nr 11 ang. revision av kreditutfästelser

mot utlandet.......................................... 49

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24, ang. ändring i kommunallagarna
.............................................. 67

Statsutskottets utlåtande nr 118, ang. löneklassplacering av vissa

fänrikar.............................................. 106

— nr 119, ang. utbyggnad av statens gruvanläggningar i Malå

socken m. m........................................... 106

— nr 120, ang. decentralisering och förenkling (handelsdepartementet)
.............................................. 106

— nr 121, ang. haverikostnader ............................ 106

— nr 122, ang. radar för statsisbrytare...................... 106

— nr 123, ang. överlåtelse av bro över Kalix älv ............ 106

— nr 124, ang. flyttning av drivmedelscistemer på Gotland .... 106

— nr 125, ang. fortsatt disposition av äldre reservationsanslag.. 106

— nr 126, ang. anslag till sprängämnesinspektionen............ 106

Innehåll.

Nr 22.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 127, ang. ett ungdomens världsparlament

för freden i Sverige.................................... 106

— nr 128, ang. utarrendering av reservflygfält................ 106

— nr 129, ang. anslag till universiteten m. m................. 106

— nr 130, ang. anslag till seminarierna...................... 108

— nr 131, ang. bestämmelser om dispositionen av aktiebolags

vinstmedel (anslagsfrågor)................................ 108

•— nr 132, ang. anslag till utbildning av tandläkare m. m....... 108

— nr 133, ang. försäljning av fabrik för syntetiskt gummi...... 108

— nr 134, ang. ackord i C. J. Carlssons konkurs.............. 108

Bankoutskottets utlåtande nr 38, ang. pensioneringen för personal

vid Bergslagernas m. fl. järnvägar........................ 108

■— nr 39, ang. grunder för pensionering av de äldre riksdagsvakt mästarna

............................................ 108

Första lagutskottets utlåtande nr 38, ang. ändrad lydelse av 111 §

byggnadslagen ........................................ 109

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, ang. ny lag om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet.................... 109

Sammansatta första lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang.
ändrad lydelse av 5 § i 1945 års lag om inskränkning i rätten

att förvärva jordbruksfastighet .......................... 144

Jordbruksutskottets utlåtande nr 33, ang. den statliga växtkontrollen 144

— nr 34, ang. omläggning av den lägre skogsskoleundervisningen 144

— nr 35, ang. inventering av för fiskodling lämpade vattendrag,

m. m................................................. 144

— nr 36, ang. Tännforsens och andra större vattenfalls avsättande

som nationalparker .................................... 144

— nr 37, ang. anslag till lantmäteristyrelsen och lantmäterikon toren

................................................ 144

Lördagen den 29 maj 1948.

Nr 22.

Lördagen den 29 mai.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
maj.

§ 2.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade
Kungl. Majrts propositioner:

nr 260, angående anslag till statens
biltrafiknämnd för budgetåret 1948/49;

nr 265, med förslag till sjöarbetstidslag; nr

271, angående förlängning av statens
borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag;

nr 278, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 kap. 7 § rättegångsbalken
in. m.;

nr 279, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt; nr

280, angående förvärv till kronan
av aktierna i Aktiebolaget Fjäråssand;
och

nr 281, angående avsättning till statens
automobilskattemedelsfond.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Svar på fråga ang. statens övertagande

av de enskilda järnvägarna i Stockholms
län.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som
anförde: Herr talman! Ledamoten av
denna kammare herr Karlsson i
Stuvsta har frågat mig om något initiativ
tagits från förstatligandeberedningens
sida i fråga om överförande i
statens ägo av de enskilda järnvägarna

1 Stockholms län eller om ett sådant
initiativ kan förväntas inom den närmaste
tiden.

Förra året vid ungefär denna tid
frågade herr Karlsson mig om samma
sak, och jag svarade då, att järnvägsstyrelsen
icke hade något aktuellt material
samlat om dessa banor. Jag framhöll
emellertid, att beslutet om statsförvärvet
av bergslagsnätet även fört
frågan om förstatligandet av de återstående
enskilda järnvägarna framåt;
tidpunkten och ordningen för förstatligandet
måste dock bli beroende av
förhållandena i varje särskilt fall.

Sedan detta svar avgavs har förstatligandeberedningen
varit sysselsatt med
undersökningar och förhandlingar rörande
bl. a. statsförvärv av det västra
smalspårsnätet. Dessa förhandlingar ha
resulterat i överenskommelser, som nyligen
godkänts av riksdagen. Vid sidan
av detta arbete har förstatligandeberedningen
under det senaste året haft att
förbereda införlivningen i statsbanenätet
av icke mindre än 20 järnvägar med
en sammanlagd banlängd av drygt

2 000 kilometer eller omkring 25 % av
det järnvägsnät, som 1939 var i enskild
ägo. Detta arbete kommer dock i huvudsak
att vara avslutat omkring den 1
juli i år.

För närvarande kvarstå ett 20-tal enskilda
järnvägsförvaltningar. Av dessa
ha elva stycken var för sig en trafikinkomst
av över 1 miljon kronor. Undersökningar
ha redan upptagits beträffande
fem förvaltningar, vilkas verksamhet
dock ej berör Stockholms län.
Ordningsföljden mellan de återstående
banorna måste bli beroende av flera
olika omständigheter. Hänsyn måste
sålunda tagas till möjligheterna att i
varje särskilt fall åstadkomma rationaliseringar
och förbättringar redan ge -

Nr 22.

Lördagen den 29 maj 1948.

Svar på fråga ang. statens övertagande av de enskilda järnvägarna i Stockholms län.

nom införlivningen eller genom nyinvesteringar
och andra åtgärder efter ett
statsförvärv. I Stockholms län äro förhållandena
sådana, att man i samband
med frågan om järnvägarnas förstatligande
kan få anledning att ta upp även
trafikfrågorna i övrigt till närmare behandling.

Med reservation för att omkastningar
i programmet för förstatligandearbetets
slutförande kunna komma att göras, kan
man dock räkna med att järnvägarna i
Stockholms län skola komma upp till
behandling i förstatligandeberedningen
senast under nästa år.

Härpå yttrade

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för det svar
jag fått på min fråga.

Beträffande svarets innehåll ger ju
det upplysning om att det ändå synes
kunna siktas ett slut på den väntan,
som varit ganska lång och som gällt
frågan om statens övertagande av de
enskilda järnvägarna i Stockholms län.
Vi hade väl alla hoppats, att detta övertagande
skulle komma tidigare. För min
del hade jag den tron efter svaret i fjol,
att frågan i varje fall skulle ha blivit
aktuell i år. Nu synes den bli aktuell
först nästa år.

Jag skall inte gå in på de skäl för
dröjsmålet, som här anförts. Det är givetvis
saker och ting, som jag inte här
kan beröra. Jag vill bara förklara varför
denna fråga varit uppe till diskussion
så mycket och varför viss oro
gjort sig gällande bland såväl personal
som trafikanter vid berörda järnvägar.
Orsaken är helt enkelt den, att den berörda
personalen har mycket stora intressen
av att järnvägarna överföras i
statens ägo. Samma förhållanden gälla
beträffande trafikanterna. För övrigt är
ju statens övertagande av järnvägarna
här i länet av ytterst stor betydelse på

längre sikt för utvecklingen av särskilt
de norra länsdelarnas ekonomiska liv.
Jag tillät mig framhålla i fjol, att även
om förhållandena äro sådana, att staten
inte för närvarande kan göra några
större nyinvesteringar i ny materiel
in. m., så skulle ett statsövertagande
ändå innebära omedelbara och direkta
fördelar. Det säger sig självt, att dessa
fördelar omedelbart skulle komma såväl
personalen som trafikanterna till del, och
detta trots att — som här också påpekats
— några större förbättringar icke
kunna väntas för närvarande. Det vore
dock av betydelse, om statens övertagande
av järnvägarna kunde resultera
i rationaliseringar och större ombyggnader
och omläggningar av trafiknätet,
så att det bättre kunde motsvara de
krav man ställer på järnvägarna.

Med det sagda ber jag att ännu en
gång få tacka herr statsrådet för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 261,
angående vissa frågor rörande skärgårdstrafiken;
och hänvisades propositionen,
såvitt angick däri ingående
förordningsförslag, till behandling av
lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos var efter annan
följande Kungl. Maj:ts propositioner;
och remitterades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 270, med förslag till lag om
förstörande av vissa postförsändelser;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 273, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr
286) om sparbanker, in. m.; och

nr 274, med förslag till vissa ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och
familjepensionsreglementen m. in.;

till statsutskottet propositionen nr
276, angående grunderna för höjning

Lördagen den 29 maj 1948.

Nr 22.

av löner enligt statens löneplansförordning,
in. in.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 277, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § 3 mom.
och 4 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit, in. in.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 571 av herr Skoglund i Doverstorp
in. fl.,

nr 572 av herr Hedquist m. fl.,

nr 573 av herr Larsson i Stockholm
m. fl. och

nr 574 av herr Severin i Gävle och
fröken Nygren; samt

till behandling av lagutskott motionerna
:

nr 575 av herr Skoglund i Doverstorp
m. fl. och

nr 576 av herr Ohlin in. fl.

Härefter föredrogs motionen nr 577
av herr Kristensson in. fl.; och lämnades
därvid ordet på begäran till

Herr KRISTENSSON, som anförde:
Herr talman! Å mina och mina medmotionärers
vägnar ber jag att få återkalla
denna motion.

Kammaren biföll denna anhållan.

Slutligen föredrogs och hänvisades
till statsutskottet motionen nr 578 av
herr Ståhl.

§ 6.

Föredrogs den av herr Jonsson i
Skutskär vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående prövningen
av behovet av pensionärshem.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Hansson i
Skediga vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet
angående de skador, som förorsakas av
översvämningar i vissa jordbruksområden,
m. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Johnsson i
Kastanjegården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet i fråga
om import av potatis från Italien.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9-

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 39, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om förläggning
av fiskeristvrelsen med statens
fiskeriförsök.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 11, i
anledning av väckt motion angående
en revision av gällande kreditutfästelser
gentemot utlandet;

konstitutionsutskottets utlåtande nr
24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr
251) om kommunalstyrelse på landet,
m. in. ävensom i ämnet väckta motioner
;

statsutskottets utlåtanden:

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts

Lördagen den 29 maj 1948.

8 Nr 22.

proposition angående löneklassplacering
av vissa fänrikar;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. in.;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa decentraliserings-
och förenklingsåtgärder inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
såvitt propositionen hänvisats till
statsutskottet;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående radarutrustning
för statens isbrytarfartyg;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse till
Åkrokens vägsamfällighet av en lantförsvaret
tillhörig bro över Kalix älv;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1947/48
till flyttning av vissa drivmedelscisterner
på Gotland,

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till sprängämnesinspektionen; nr

127, i anledning av väckt motion
om anslag till anordnande i Sverige av
ett ungdomens världsparlament för
freden;

nr 128, i anledning av väckt motion
om utarrendering i mindre lotter av
reservflygfält till innehavare av närgränsande
jordbruk;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för
budgetåret 1948/49 till avlöningar vid
universiteten i Uppsala och Lund
m. in., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till folk- och småskole -

seminarierna jämte i ämnet väckta motioner; nr

131, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel, m. m.,
såvitt propositionen avser anslagsfrågor; nr

132, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till utbildning av tandläkare
m. m.;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av en
fabrik för tillverkning av syntetiskt
gummi; och

nr 134, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
ackord i fabrikören Carl Johan Carlssons
i Nyland konkurs;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av
tjänste- och familjepensioneringen för
personal vid Bergslagernas och därmed
samförvaltade järnvägar i anslutning
till järnvägarnas förstatligande; och

nr 39, i anledning av förslag om
grunder för pensionering av de äldre
riksdagsvaktmästarna;

första lagutskottets utlåtande nr 38, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 111 § byggnadslagen, dels
ock i ämnet väckt motion;

andra lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
dels ock i ämnet väckta motioner; sammansatta

första lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om sambruksföreningar
m. m., i vad avser förslaget till lag om
ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 december
1945 (nr 805) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

Lördagen den 29 maj 1948.

Nr 22.

Interpellation ang. undersökning rörande

att viss person vore psykiskt sjuk, m. n

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av väckt motion
angående förbättring av den statliga
växtkontrollen;

nr 34, i anledning av väckt motion
angående utredning om viss omläggning
av den lägre skogsskoleundervisningen; nr

35, i anledning av väckta motioner
om inventering av landets för fiskodling
lämpade vattendrag, in. in.;

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående Tännforsens och andra
större vattenfalls avsättande såsom nationalparker;
och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till lantmäteristyrelsen
och lantmäterikontoren
i länen för budgetåret 1948/49 jämte i
ämnet väckta motioner;

andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion
angående en omprövning av regleringsoch
ransoneringssystemet; och

nr 11, i anledning av väckt motion
om inrättande av en särskild kommission
för övervakande av krisadministrationen;
samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 11, över motion angående fortsatta
utredningar rörande norrlandsproblemen;
och

nr 12, över motion om utredning angående
den ur samhällets synpunkt
nödvändiga utbyggnaden, effektiviseringen
och lokaliseringen av järnbruksindustrien,
m. m.

§ 11.

Interpellation ang. undersökning rörande
ett av tvenne läkare utfärdat intyg om
att viss person vore psykiskt sjuk, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

ett av tvenne läkare utfärdat intyg om

Herr SEVERIN i Stockholm, som yttrade:
Herr talman! Enligt en artikel i
Afton-Tidningen den 4 maj detta år
hade tvenne läkare, doktor Bengt Boye
och professor Torsten Sjögren, i skriftligt
intyg förklarat en 57-årig affärsinnehavarinna
i Stockholm psykiskt
sjuk. Den undersökning, på vilken intyget
grundats, hade bestått i ett par
minuters samtal mellan den ene av de
intygsgivande läkarna, herr Boye, och
ifrågavarande dams man samt två i
hennes affär anställda personer. Ingen
av dessa hade uppfattningen, att damen
led av någon psykisk sjukdom. Dessutom
hade dr Boye samtalat med en
med familjen bekant läkare. Initiativet
till undersökningen hade tagits av en
släkting till damen, som ansett att hon
ekonomiskt utnyttjats av en tysk musiker,
som var anställd i hennes affär.
Initiativtagaren till undersökningen och
hans hustru voro närvarande vid det
förstnämnda samtalet. Däremot var den
sjukförklarade damen icke närvarande,
enär hon såsom en protest mot det
opåkallade läkarbesöket omedelbart avlägsnade
sig. Den andre av de båda intygsgivande
läkarna hade över huvud
aldrig sett damen eller talat med henne.

Den ifrågavarande damen konsulterade
omedelbart efter det nyssnämnda
läkarbesöket tvenne psykiatriker för
undersökning av sitt tillstånd. De konsulterade
voro överläkarna vid Beckomberga
sjukhus herrarna Harald Rabe
och Fritz Wiesel. I gemensamt avgivet
intyg förklara dessa på heder och samvete,
att de efter en ingående undersökning
icke iakttagit något, som skulle
tyda på att damen led av psykisk sjukdom.
Lika litet hade de funnit något,
som tydde på att damen skulle ha ekonomiskt
utnyttjats av nyssnämnde musiker.

Svensk medborgare är i grundlagen
garanterad säkerhet till liv, ära, personlig
frihet och viilfärd förutsatt att han
icke övertygats om att ha brutit mot

Nr 22.

Lördagen den 29 maj 1948.

Interpellation ang. ifrågasatt försäljning av Henkel-Helios-bolagen till Kooperativa
förbundet.

svensk lag. På grund av förhållandena
har i läkarnas händer måst läggas en
långt gående rätt till förfogande över
enskild medborgares frihet och personliga
integritet, en rätt med vilken landets
högsta myndighet beklätts endast
under mycket bestämda i lagen noggrant
angivna betingelser. Betydelsen
av att så utomordentliga befogenheter,
som sålunda måst läggas i läkarnas händer,
utövas med den största varsamhet
och ansvar kan inte överskattas. De omständigheter
under vilka det av herrarna
Boye och Sjögren utfärdade intyget
tillkommit tyda på, att den omsorg och
det ansvar ett sådant intygs utfärdande
ovillkorligen borde förutsätta icke iakttagits.
Tvärtom röja omständigheterna
en skrämmande likgiltighet för den
drabbades personliga rätt, frihet och integritet.
Det är visserligen min uppfattning
att läkarkårens grannlagenhet,
plikt- och ansvarskänsla i allmänhet
förtjäna det högsta vitsord. Kanske är
det därför, som den ovan relaterade
händelsen förefaller så mycket mera
upprörande. Men om sådana fall av
extrem ringaktning för enskilda människors
rätt icke vederbörligen påtalas,
kan det måhända befaras, att även
den allmänna ansvarskänsla, som läkarkåren
dess bättre visar i sin verksamhet,
avtrubbas och respekten för människors
rätt och frihet försvagas.

Jag anhåller att med stöd av det sålunda
anförda få till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet rikta
följande frågor:

År herr statsrådet villig att låta verkställa
en ingående undersökning av det
inträffade fallet?

Är herr statsrådet beredd att söka genom
lagstiftning eller på annat sätt
skapa starkaste möjliga garantier för
medborgarnas personliga frihet och integritet
i berörda avseende?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Interpellation ang. ifrågasatt försäljning
av Henkel-Helios-bolagen till Kooperativa
förbundet.

Herr HENRIKSSON erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Den
14 februari i år lämnade statsrådet
Kock i ett interpellationssvar i denna
kammare en redogörelse för regeringens
beslut att genom flvktkapitalbyrån försälja
Osram-Elektraverken till Kooperativa
förbundet. Av redogörelsen framgick,
att synnerligen anmärkningsvärda
omständigheter voro förknippade med
denna transaktion.

Trots vad som skedde i den uppseendeväckande
Osram-affären synes regeringen
nu stå i begrepp att genomföra
en liknande transaktion med HenkelHelios-bolagen.

Enligt vad jag erfarit, har regeringen
även i detta fall beslutat att Kooperativa
förbundet skall bli den utvalda
köparen. Parallellen med Osram-fallet
framträder i flera hänseenden. HenkelHelios-bolagens
produkter, som utgöras
av tvättmedel, avsättas till ca 20 CU genom
konsumentkooperativa butiker och
till ca 80 % genom enskild handel. Det
torde vara uppenbart att dessa 80 %
bortfalla, om företaget övergår i K. F :s
ägo. Oron bland personalen är stor och
berättigad över det ovissa öde, som
väntar den genom en dylik utveckling.

Fallet Henkel-Helios synes vara särskilt
anmärkningsvärt därigenom, att
den schweiziska regeringen — enligt
vad som meddelats i pressen — framfört
officiella protester mot den svenska
regeringens åtgärder. Detta tyder på
att man från schweizisk sida ifrågasatt
den svenska regeringens dispositionsrätt
över företagen. En efter förhandlingar
träffad överenskommelse borde
enligt mitt förmenande ha eftersträvats.

Jag finner det angeläget att riksdagen,
innan affären med Henkel-Helios -

Lördagen den 29 maj 1948.

Nr 22.

Interpellation ang. ifrågasatt försäljning

förbundet.

bolagen slutföres, informeras om vad
som i detta fall förevarit. Jag hemställer
därför om kammarens tillstånd att till
fru statsrådet Kock få framställa följande
frågor:

1. Vilka motiv ha förestavat regeringens
beslut att försälja Henkel-Helios-bolagen
till Kooperativa förbundet,
och vilka villkor ha uppsatts för denna
försäljning?

2. Vad är anledningen till att den
schweiziska regeringen protesterat mot
den svenska regeringens beslut att försälja
Henkel-Helios-bolagen såsom tyskägda
företag?

3. Har det saknats möjligheter att genom
förhandlingar undvika direkt konflikt
med schweiziska intressen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 234, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens sinnessjukhus:
avlöningar in. in. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
m. in.;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till svenska farmakopékommittén
in. in.;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1948/49 till kostnader för siirskild
polisverksamhet för hindrande och
uppdagande av spioneri m. in.;

av Henkel-Helios-bolagen till Kooperativa

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
byggande av fiskehamnar m. in.;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
alkoholistvården;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag för budgetåret
1948/49 till driften av anstalter
för psykopatiska och nervösa barn
in. m.;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till utbildningskurs
för sysselsättnings- och arbetsterapeuter;
och

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till ersättning för skador
vållade av personer som avvikit
från vissa anstalter jämte i ämnet väckta
motioner;

från första lagutskottet, nr 244, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- och pensionsförbättringar
för präster m. in.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

från andra lagutskottet, nr 243, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lantarbetstidslag; samt

från jordbruksutskottet, nr 233, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående organisationen av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.20 cm.

In fidem
Gunnar Brilth.

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Tisdagen den 1 juni.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 25 och
26 sistlidna maj.

§ 2.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition, nr 284, angående
subventionering av införseln av
vissa varor m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Svar på interpellation ang. skydd för

ortsintressen vid vattenregleringar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:
Herr talman! Herr Pettersson i Ersbacken
har i en till mig framställd interpellation
frågat, om jag anser gällande
lagbestämmelser innefatta tillräckliga
garantier för att ortsbefolkningens
intressen och synpunkter bliva
till fullo beaktade vid prövningen och
genomförandet av regleringsföretag, sådana
som den nu aktuella utvidgade
regleringen av Siljan, samt i motsatt
fall om jag har för avsikt att snarast
vidtaga åtgärder i angivna syfte.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Frågan om tillstånd till den nämnda
regleringen av Siljan är för närvarande
under behandling vid Österbygdens vattendomstol.
Jag anser mig helt naturligligt
icke böra göra några uttalanden rörande
detta speciella mål. Den av interpellanten
ställda frågan, om lagbestämmelserna
äro tillfyllest, kan jag emellertid
i stort sett besvara jakande. Gällande
vattenlag lämnar sålunda enligt min
mening icke rum för några mera all -

varliga anmärkningar ur de synpunkter
interpellanten anfört. För att bestyrka
denna uppfattning skall jag lämna
några uppgifter om lagens huvudsakliga
innehåll på denna punkt.

Sjöregleringar för kraftändamål äro
beträffande tillåtligheten underkastade
samma lagregler som byggande i vatten
i allmänhet. Dessa regler innebära att
vattendomstolen skall göra en avvägning
mellan fördelarna och nackdelarna
av ett tillämnat företag. Endast om
nyttan med vissa relationstal avsevärt
överstiger skadan på annans egendom,
får företaget komma till stånd. Reglerna
härom återfinnas i 2 kap. 3 § första
stycket och äro avsedda som en garanti
för att enskild rätt icke skall uppoffras
för andra företag än sådana som äro
av betydelse ur nationalekonomisk synpunkt.
Därjämte finnas åtskilliga bestämmelser
som mera direkt avse att
skydda allmänna intressen. Med anledning
av vad interpellanten yttrat om
befarade verkningar av den tilltänkta
regleringen av Siljan vill jag särskilt
framhålla bestämmelserna i 2 kap. 3 §
andra stycket, vilka bl. a. förbjuda företag
som skulle medföra, att fiskerinäring
av större betydenhet lede väsentligt
förfång, eller som skulle förorsaka
sådan bestående ändring av naturförhållandena
varigenom väsentligt minskad
trevnad för närboende är att befara.
Jag vill också erinra om stadgandet
i 2 kap. 12 § första stycket, enligt
vilket sådana företag ej äro tillåtna,
som kunna vålla menlig inverkan på
klimatet eller på allmänna hälsotillståndet
eller eljest i avsevärd mån förnärma
allmänna intressen.

Då en reglering eller ett annat vattenbyggnadsföretag
får äga rum, men detta
medför skada eller intrång för annan,
skall ersättning därför lämnas. Vid av -

Tisdagen den 1 juni 1948.

Nr 22.

Svar på interpellation ang. skydd för ortsintressen vid vattenregleringar.

görande, om och i vilken mån skada
uppstår, skall enligt uttryckligt stadgande
i 9 kap. 8 § hänsyn tagas även
till skada eller lidande av annan beskaffenhet
un rent ekonomisk. Vissa
slags skada, däribland skada å fiske,
skall enligt 9 kap. 48 § ersättas med
50 % förhöjning.

Otvivelaktigt inträffar det stundom,
att ett företag medför vissa skador eller
olägenheter som kunna sägas drabba en
viss bygd såsom sådan snarare än enskilda
sakägare. I dylika fall är det merendels
av praktiska skäl icke möjligt att
kompensera skadan genom ersättning
enligt vattenlagens regler. Det nu sagda
gäller icke minst sjöregleringsmål. I
sådana mål kan emellertid utdömandet
av lämpligt avvägda regleringsavgifter
skapa möjlighet att genomföra åtgärder
till bygdens fromma, vilka kunna betraktas
såsom en kompensation för de
uppkommande olägenheterna. Bestämmelserna
om regleringsavgifter återfinnas
i 4 kap. 14 och 15 §§.

Eftersom interpellationen närmast
föranletts av en planerad reglering av
Siljan, kan det vara skäl att dessutom
framhålla bestämmelserna i 4 kap. 13 §.
Enligt detta lagrum skall, när det är
fråga om reglering av någon av vissa
uppräknade större sjöar, bland dem
Siljan, saken av vattendomstolen dragas
under Kungl. Maj:ts prövning. Kungl.
Maj :t skall avgöra, huruvida av hänsyn
bl. a. till ortens allmänna ekonomiska
intressen hinder möter mot företaget
eller särskilda villkor böra föreskrivas
för dess utförande.

Även i fråga om förfarandet vid vattendomstolen
innehåller vattenlagen åtskilliga
bestämmelser, som äro avsedda
att skapa förutsättningar för ett tillbörligt
beaktande av ortsintressena. .lag
vill i detta hänseende erinra om stadgandet
i 11 kap. 48 §, som ger vattenrättsdomaren
befogenhet att på förberedelsestadiet
anordna särskilda sammanträden
för att lämna vederbörande
kommuner och andra tillfälle alt yttra

sig angående företagets inverkan på allmänna
intressen in. m. Av betydelse i
detta sammanhang äro också vissa bestämmelser
som taga sikte på behovet
av rättshjälp åt ortsbefolkningen. Den
praktiskt viktigaste av dessa bestämmelser
är stadgandet i 11 kap. 65 §, enligt
vilket sökanden i regel har att betala
motparternas nödiga kostnader vid vattendomstolen.
I dessa kostnader inbegripes
givetvis kostnaden för juridiskt
biträde.

Genom den lagstiftning, om vars innehåll
jag nu givit några antydningar,
synes det — såsom jag redan framhållit
— i stort sett vara ganska väl sörjt
för att ortsintressena särskilt i större
regleringsmål skola bliva tillbörligt beaktade.
Därmed är icke sagt, att det ej
kan vara motiverat att genom lagändring
på en eller annan punkt ytterligare
utbygga skyddet för dessa intressen.
Vissa förslag i denna riktning ha
framkommit.

I en i september 1947 avlämnad promemoria
ha sålunda de särskilda sakkunniga,
som jag i december 1945 tillkallade
för att biträda med översyn av
vissa delar av vattenlagen, föreslagit bestämmelser
om skyldighet för den, som
ämnar utföra ett större kraftverks- eller
regleringsföretag, att — redan före ingivandet
av ansökan till vattendomstolen
— samråda med länsstyrelsen och
i vissa fall även med de fiskevårdande
myndigheterna. De sakkunniga avse,
att länsstyrelsen skall kunna föranstalta
om ett särskilt förberedelseförfarande
— fristående från det följande ansökningsmålet
vid vattendomstolen — under
vilket ortsbefolkningen genom förmedling
av en av länsstyrelsen utsedd
kontaktman skall kunna till företagaren
framföra sina synpunkter på företaget.
Förslaget bär varit utsänt på remiss
och därvid tilldragit sig stort intresse
men också blivit föremål för åtskillig
kritik. För egen del har jag ännu icke
tagit ståndpunkt till detsamma.

.lag vill slutligen också erinra om

Nr 22.

Tisdagen (ien 1 juni 1948.

Svar på interpellation ang. skydd för ortsintressen vid vattenregleringar.

riksdagens skrivelse den 13 juni 1947,
nr 313, vari riksdagen anhållit om utredning
av frågan om gottgörclse till
bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar,
samt om möjligheterna att i
fråga om sådan skada, som drabbat enskild,
lämna denne ersättning i annan
form än i penningar. Skrivelsen har
överlämnats till de nyss nämnda sakkunniga,
som alltjämt ha åtskilliga frågor
om ändringar i vattenlagen under
behandling.

Vidare yttrade:

Herr PETTERSSON i Ersbacken: Herr
talman! Jag ber att till statsrådet och
chefen för justitiedepartementet få
framföra mitt tack för svaret på interpellationen.

Kravet på en utvidgad reglering av
Siljan och Dalälven har väckt mycket
allvarliga farhågor hos befolkningen,
icke blott i hela Dalarna utan även i
vårt land i övrigt. Österbygdens vattendomstol
har på flera platser kring Siljan
utlyst sammanträden med ortsbefolkningen
för att diskutera problemet
och få fram befolkningens synpunkter.
Vid dessa sammanträden har tydligt
kunnat förmärkas, vilket irritationsmoment
frågan utgör i de berörda områdena.
Många hårda ord ha fällts vid överläggningarna.
En del därav kan säkerligen
hänföras till överdrifter, men kvar
står dock det faktum, att frågan är av
stor vital betydelse. Siljan är ju inte vilken
sjö som helst, och det finns värden,
vilka svårligen kunna uträknas i kronor
och ören.

Vattenregleringsföretaget i fråga, bakom
vilket står såväl vattenfallsstyrelsen
och Stockholms stad som flera
av våra storbolag, begärde i början av
året tillstånd att till innevarande års
vårflod få sänka vattenståndet under
det lägsta förut medgivna med 46 cm,
men Österbygdens vattendomstol meddelade
i yttrande till Konungen, att vat -

tendomstolen på grund av de med sänkningen
förenade stora riskerna icke
kunde tillstyrka, att vattenståndet till
en början sänktes med mer än 15 cm
under den hittills tillåtna lägsta nivån.
Huruvida större sänkning än med 15
cm skulle kunna tillåtas, skulle senare
prövas av vattendomstolen efter de sakkunnigas
och domstolens egna iakttagelser.
Först sedan mycket dyrbara anordningar
med anbringande av stora
grusmassor nedanför de branta strandbrinkarna
på ömse sidor av älven i
Leksand vidtagits till förhindrande av
ras, lämnades av de sakkunniga och av
vattendomstolen medgivande om ytterligare
15 centimeters tillfällig sänkning
före innevarande års vårflod. Det har
alltså medgivits en sänkning på sammanlagt
30 cm, men man har dock endast
uttagit 261/2 cm. Detta är emellertid
eu obetydlighet mot den sänkning
på 85 cm, som man nu vill ha tillstånd
att göra årligen för all framtid.

Det värsta med den stora sänkning,
som sålunda begäres, är att den skulle
medföra ett vattenstånd, som ligger helt
utanför gränserna för sjöns naturliga
variationer. Ett medgivande att gå utöver
dessa gränser, som kommit i balans
efter tidrymder av årtusenden,
skulle betyda ett mycket farligt prejudikat
för alla de övriga riksviktiga
sjöar, som särskilt nämnas i vattenlagen,
nämligen utom Siljan även Vänern,
Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.
Bäst vore därför, om hela denna
farliga ansökan, som innebär alltför
långt gående åtgärder, kunde återtagas.

Även på andra håll i landet har det
försports oro inför den alltmer tilltagande
exploateringen av större vattendrag.
Sålunda kan jag som exempel
nämna, att kommunalmän, bönder, fiskare
och skogsintresserade i Jämtland,
Ångermanland och Medelpad för en tid
sedan till regeringen överlämnade en
skrivelse med begäran om sådana åtgärder,
att kraftexploatörerna skulle
tvingas uppträda varsamt gentemot

Tisdagen den 1 juni 1948.

Nr 22.

Svar på interpellation ang. skydd för ortsintressen vid vattenregleringar.

bygdeintressena. Det är mig obekant,
om framställningen givit något positivt
resultat.

Genom personlig kontakt med människor,
som drabbats av sådana förhållanden,
som nu nämnts, vet jag att det
lätt går att gripas av en känsla av rättslöshet
och otrivsel. Det skulle icke förvåna
mig, om naturskövlingen många
gånger har varit anledning till att människor
övergivit sin fädernebygd och
flyttat in till städerna. Det är därför
icke bara ett lokalt intresse, att vårt
lands natur i möjligaste mån bevaras,
utan det är i själva verket även ett riksintresse
av stor och omfattande betydelse.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts
har jag ansett det vara av betydelse
att genom den framställda interpellationen
få ett svar på frågan, om
gällande lagbestämmelser innefatta tillräckliga
garantier för att ortsbefolkningens
synpunkter och intressen verkligen
bli till fullo beaktade vid prövningen
och genomförandet av större
regleringsföretag. Detta spörsmål har
nu statsrådet endast i stort sett kunnat
besvara nekande, i det han framhåller
att gällande vattenlag icke torde lämna
rum för några mer allvarliga anmärkningar.
Även enligt hans mening kunna
således de nuvarande lagbestämmelserna
icke sägas helt och fullt tillvarataga
de intressen från ortsbefolkningens sida,
om vilka jag här har talat. Av statsrådets
uttalande framgår, att det kunde
vara motiverat att genom lagändring
ytterligare utbygga skyddet för dessa
intressen. Enligt vad statsrådet meddelade,
föreligga också vissa positiva
förslag i sådan riktning från de särskilda
sakkunniga, som i december 1945
tillkallats för att biträda med översyn
av vissa delar av vattenlagen. Likaså
har statsrådet erinrat om 1947 års riksdagsskrivelse
med begäran om utredning
av frågan om gottgörelse till bygd
för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar
och vattenreglering -

ar. Det hade enligt min mening varit
önskvärt, om den stora frågan om Siljans
reglering kunnat få anstå, till dess
nämnda utredningar varit föremål för
vederbörlig prövning. En dylik anordning
borde icke vara alldeles otänkbar,
i all synnerhet som medgivande lämnats
om provisorisk sänkning av vattennivån.

Vad särskilt angår frågan om gottgörelse
till bygden för skadeverkningarna,
vill jag framhålla angelägenheten
av att närmare utredning verkställes av
detta spörsmål, innan den nu begärda
regleringen medgives. Enligt vad jag
inhämtat, finnas från föregående reglering
av Siljan redan nu fonderade regleringsavgifter
till ett sammanlagt belopp
av icke mindre än omkring 100 000
kronor. Dessa avgifter kunna användas
för tillgodoseende av olika ändamål
inom den bygd, som beröres av företaget,
såsom jordbrukets främjande m. m.
Innan definitivt ståndpunktstagande till
det nu föreliggande regleringsförslaget
sker, borde ortsbefolkningen i varje fall
erhålla närmare uppgifter om i vilken
form Siljansbygden av dessa avgifter
kan erhålla ersättning för de olägenheter,
som till följd av regleringarna
drabba bygden och dess befolkning.

Herr förste vice talmannen MAGNUSSON:
Herr talman! Det var ett yttrande
i början av statsrådets anförande, som
föranledde mig att begära ordet, nämligen
när statsrådet sade att de nuvarande
bestämmelserna i vattenlagen inte
ge rum för några allvarligare anmärkningar.

Det är ju så, att vid vattenregleringar,
såväl när det gäller kraftverksanläggningar
som utdikning och dylikt, skall
det ske en avvägning mellan de fördelar
och nackdelar, som regleringsföretaget
kan medföra, och det är just
där som det svåra problemet ligger. Det
kan vara mycket besvärligt att avgöra
vad som egentligen är en fördel eller

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Svar på interpellation ang. skydd för ortsintressen vid vattenregleringar.

vad som är en nackdel. Det är klart att
för jordägaren kan det vara en fördel
att få pengar i stället för en viss nyttighet,
som han lämnar ifrån sig, och det
kan givetvis också vara en fördel för
landet i dess helhet att krafttillgången
ökas. Den senare fördelen skall man
inte underskatta, och jag är också den
siste att göra det, när möjligheterna att
köpa kraft utifrån, d. v. s. i form av
kol och olja, ha blivit försämrade och
importen därtill har väsentligt fördyrats.

Vilka äro då de nackdelar, som man
kan ha att väga gentemot dessa fördelar?
Även om det kanske inte är bra
att få sina marker översvämmade, kan
det också vara en nackdel att ett vattendrag,
som förut nått dessa marker, försvinner.
Vidare finns det några nackdelar,
som äro mycket svåra att bestämma,
och det är de som sammanhänga
med den förändring av naturen,
som ofrånkomligen följer med varje
vattenregleringsföretag. Jag skall inte
nu ingå på de olyckliga förändringar,
som ha skett i samband med vissa oförnuftiga
avdikningsföretag. Det är emellertid
uppenbart, att vattenregleringarna
kunna medföra en stor förlust av
skönhetsvärden, en förlust som stundom
blir ändå större därigenom att man
höjer och sänker vattennivån. I de fall,
där vattennivån för beständigt sänkes
ned till en viss lägre nivå, följer nämligen
växtligheten och annat med och
har snart omvandlat den nya strand,
som åstadkommits på konstlad väg, till
en naturlig strand. Det är värre med
sådana regleringar, där man under flodtiden
samlar upp vatten i stora mängder
för att sedan under bristperioder
sänka vattenståndet långt under den
föregående nivån, varigenom tråkig
gallstrand uppstår. Jag undrar, om man
inte i det avseendet bär, med vattendomstolarnas
medgivande, gått för långt.
Jag hörde häromdagen omnämnas, att
exempelvis uppe i Jämtland — jag tar
detta exempel, därför att det rör en
bygd, som jag själv varje sommar be -

söker — skall ett större vattendrag,
nämligen Kvarnbergsvattnet, få sin vattennivå
sänkt med 8—10 meter, detta
sagt med reservation för misstag i fråga
om metertalet. Genom denna sänkning
kommer ett av Sveriges vackraste vattenfall
att utplånas. Det är svårt att
taxera de värden, som gå förlorade genom
att fisktillgången i detta vattendrag
givetvis kommer att mycket kraftigt
försämras, för att inte säga alldeles
förstöras, men säkert är, att en oerhörd
spoliering av naturvärden kommer att
bli följden av att man går så långt i
fråga om ingrepp, som man tillåter sig
göra genom en sådan sänkning.

Jag vill också — även om jag inte
har något förslag att göra och jag inte
vet, om det över huvud taget går att
komma fram till en lösning — beröra
en sak som sammanhänger med ersättningsfrågan.
Det gäller inte ersättningens
storlek, utan ett annat problem, som
jag har mött många gånger under min
långa riksdagsmannaverksamhet och vid
handläggning i övrigt av frågor, som
röra fastigheter, nämligen det problem
som uppstår, då en fastighet för all
framtid förlorar en viss nyttighet. Om
ersättningsfrågan regleras på det sättet,
att ett kontant belopp utbetalas, blir
det ju en ersättning som kommer den
dåvarande ägaren av fastigheten till
godo, och han finner det kanske ganska
trevligt att på ett bekvämt sätt få ett
måhända rätt stort belopp, som han kan
använda för något visst ändamål. Men
på detta sätt blir fastigheten som sådan
för all framtid definitivt försvagad, kanske
ända därhän att en förut god och
räntabel fastighet inte längre blir ekonomiskt
bärkraftig. Jag är den siste att
vilja vara med om vittgående inskränkningar
av äganderätten, men jag vill
sätta i fråga, om det verkligen är riktigt,
att en stor realtillgång, som genom
det allmännas ingripande avskiljes från
en fastighet och omvandlas i pengar,
skall kunna utan vidare förbrukas av
den, som för tillfället äger fastigheten.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Nr 22.

Svar på interpellation ang. skydd för ortsintressen vid vattenregleringar.

.lag vet att det är ett stort och mycket
.svårlöst problem, som man här kommer
in på, men jag har ändå velat göra denna
frågeställning.

Som en sammanfattning vill jag säga,
att var och en, som räknar med ekonomiska
värden, givetvis erkänner, att
det finns fog för en hel del vattenregleringar,
men att man samtidigt har anledning
kräva, att det lagstiftningsvägen
göres vad som göras kan för att ingripandena
ske på ett sådant sätt, att
minsta möjliga skada tillfogas bygden,
såväl med tanke på befolkningen som
naturen som sådan. Emellertid kan inte

— och det var egentligen för att säga
detta som jag begärde ordet — den frågan
fullt tillfredsställande lösas lagstiftningsvägen,
utan mycket beror därvidlag
på den förståelse, som visas olika
intressen, och icke minst gäller det den
förståelse, som från regleringsföretagens
sida visas gentemot befolkningen och
naturen. Får man till stånd tillräckligt
stor förståelse på det hållet, tror jag att
hithörande frågor skulle kunna nöjaktigt
lösas, framför allt utan att varaktig
skada skulle behöva tillfogas naturen
och dess skönhet. Men det gäller

— det vill jag tillägga — att här gå
fram med stor försiktighet, ty det är
omöjligt att på en gång bedöma, vilka
förändringar som ett ingrepp kan komma
att medföra, inte bara i fråga om
naturens skönhet och dylikt, utan också
när det gäller klimatet. Det senare är
en omständighet, som enligt min mening
inte har tillräckligt beaktats hittills,
fastän det finns många varnande
exempel på sådana förändringar. Jag
har diirför velat understryka, att man
nog även med hänsyn till den saken
bör iakttaga större försiktighet än man
hittills gjort, när det gäller vattenregleringar.

Häruti instämde herr llellbacken.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
.Tåg vill - för att det icke skall uppstå

2 Andra kammarens protokoll 19bS.

något missförstånd — gärna uttala min
anslutning till de synpunkter på naturskyddet,
som både interpellanten och
herr förste vice talmannen ha framhållit.
Det är också min mycket djupt
grundade övertygelse, att våra naturvärden
höra till de ting som vi ha den
största anledning att slå vakt om.

Jag har, som jag inledningsvis nämnde
i mitt interpellationssvar, icke ansett
det vara lämpligt att ingå i en diskussion
beträffande regleringen av Siljan,
eftersom målet om denna reglering
nu är föremål för handläggning vid vattendomstol.
Upplysningsvis vill jag
emellertid lämna ett par faktiska uppgifter,
som jag har inhämtat beträffande
den planerade sjösänkningen.

Vad jag först skall nämna har ett
visst samband med de naturskyddsfrågor,
som vi nyss talat om. Det är vissa
uppgifter om de verkningar som den tilltänkta
sänkningen kan få. Något exakt
härom vet man ju ännu inte, men vid
ansökningen har fogats en rad grafiska
framställningar över hur man tänkt sig
att den tillämnade sänkningen skall
verka. Det finns olika sådana för mer
eller mindre vattenrika år. Av den
framställning, som avser ett normalt år,
liksom i större eller mindre utsträckning
av de andra, kan man utläsa, att
den egentliga skillnaden i vattenståndet,
den mera avsevärda sänkningen alltså,
är avsedd att inträda under tiden mellan
februari och den period, då vårfloden
kommer eller början av april.
Det gäller med andra ord inte de tider
på året, framför allt sommaren, som äro
mest känsliga, utan tvärtom den tid av
året, då en sänkning kanske har minst
farliga verkningar.

Den andra upplysning, som jag anser
mig böra lämna, gäller den ekonomiska
innebörden av det tillämnade företaget.
Hur mycket man än vill hålla på de
ideella intressena, kan man ju inte alldeles
bortse från den stora betydelse,
som ett rationellt utnyttjande av våra
vattenkraftstillgångar bär ur national Nr

22.

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Svar på interpellation ang. skydd för ortsintressen vid vattenregleringar.

ekonomisk synpunkt. Till belysning av
denna sida av saken vill jag nämna, att
den beräknade vinsten av Siljans reglering
motsvarar ungefär den totala årsförbrukningen
av elektrisk kraft, både
den privata och den industriella förbrukningen,
i en så stor stad som Norrköping.

Herr GEZELIUS: Herr talman! Jag
skall be att få instämma i de synpunkter,
som herr Magnusson anlade på denna
fråga, men jag skulle härtill vilja
knyta ett par reflexioner.

Det ökade kraftbehovet och de ökade
tekniska möjligheterna att utvinna kraft
genom reglering även av relativt små
sjöar ha gjort, att regleringen av sjöar
och vattendrag antagit en mycket stor
omfattning. Detta har också medfört,
att den av lagen krävda marginalen mellan
båtnad å ena sidan och skada å
andra sidan har fått en förskjutning,
vilket har verkat så, att riskerna för
sådana obestämbara värden som skönhetsvärden
eller befolkningens trivsel
över huvud taget ha ökats. Detta bör
konstateras. Även om man kan säga,
att lagstiftningen i stort sett är uppbyggd
så, att skönhetsvärdena och jordbruksbefolkningens
intressen skola tillvaratagas,
har utvecklingen dock gått
därhän, att en översyn av denna lagstiftning
säkerligen vore på sin plats.

På ett annat område har lagstiftningen
inte heller kunnat följa med
tidens krav, och det gäller den fråga
som herr Magnusson berörde, när han
talade om att en jordbrukare eller någon
annan får pengar i stället för jord.
Denne får då skadan uppskattad till ett
visst belopp och får 50 procents tillägg
för den skada hans jord lidit. Men när
ersättningen kapitaliseras efter låt mig
säga 5 procent, får han icke sin kapitalförlust
täckt genom en kapitalisering
efter en sådan räntesats. Här krävas
säkerligen smidigare regler, även
om jag vet, att domstolarna i många fall
gå med på en kapitalisering efter en

lägre räntefot. Något större enhetlighet
vore säkerligen önskvärd.

Slutligen vill jag stryka under vad
herr Magnusson i Skövde sade om alt
det föreligger en alltför stor obenägenhet
att tillvarataga och uppskatta
skönhetsvärdena. Det förekommer tyvärr
mycket ofta, att en fastighet inte
kan få någon ersättning för förluster
i skönhetsvärde eller trivsel, om det
inte faktiskt kan visas, att fastighetens
försäljningsvärde har minskats med ett
belopp, som kan uppskattas. .Tåg vill
inte klandra någon domstol utan framhålla,
att det är utomordentligt svårt att
bedöma dessa värden. Det är så frestande
för en domstol att i en tid av knapphet
på kraft gå med på ett krav på en
utbyggnad för att vinna tillgång till något,
som vårt land har haft så stort behov
av särskilt under krigsåren.

Jag tror, att det ligger en viss risk
i den lag om tillfälliga regleringar, som
av riksdagen antogs för några år sedan,
då jag tillät mig varna för att denna
lag skulle bli permanent. Den har nämligen
medfört risk för att tillfälliga vattenregleringar
komma till stånd utan
noggrann utredning. Frågan om uppskattning
av olägenheter och skada har
skjutits på framtiden för att man i ett
kritiskt läge skulle kunna skaffa kraft
åt landet, och så har läget fastlåsts.

Jag vill sålunda instämma i de synpunkter,
som här anförts i fråga om att
man bör uppmärksamt följa utvecklingen
på detta område och skapa ett
ökat skydd för värden, vilka visserligen
kanske inte kunna uppskattas i pengar
men vilka dock, såsom justitieministern
framhöll, många gånger äro rätt omistliga
värden för vår trivsel.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag har tidigare instämt med herr förste
vice talmannen i hans yttrande, och jag
kan också instämma i vad interpellanten
anfört. Vad som gjort att jag nu
begärt ordet är, att hithörande frågor
äro föremål för utredning i justitiede -

Tisdagen den 1 juni 1948.

Nr 22.

Svar pa interpellation ang. den gotländska hälso- och sjukvården.

partementet, och när nu herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet är
här närvarande, vill jag dra fram en
fråga, som inte har berörts i denna debatt
men som jag, herr talman, anser
höra till de spörsmål som avhandlas här
i dag.

Det finns på många ställen i vårt
land vattendrag och sjöar, bland annat
sådana som jag känner väl till, vilka
i synnerligen hög grad förorenats av industriella
företag, så att badplatser spolierats,
bebyggelse hindrats och en för
det allmänna hälsotillståndet nöjaktig
tillgång till vatten icke kunnat erhållas.
Jag kan nämna sjöar som ha förbindelse
med Kolbäcksån, sjöarna Övre och
Nedre Iiillen och andra, där en analys
av vattnet visat, att det är synnerligen
hälsofarligt.

För kort tid sedan var det ett industriföretag,
som pumpade upp vatten
från en mindre sjö, som företaget ägde,
och släppte ned det i en annan sjö,
där det hland annat var badplatser för
äldre och skolbarn, vilket medgavs av
vattendomstolen, trots protester från
ortsbefolkningen och två hälsovårdsnämnder.
Vattnet var mycket giftigt på
grund av att det tillsatts med giftiga
syror för att man skulle få fram en viss
produkt från söndermalet berg. Från
denna sjö har under hösten och vintern
de sista åren bygdens befolkning -—
jag talar av egen erfarenhet, herr talman,
därför att jag är från denna hy —
måst ta vatten till sina husdjur och i
viss mån även till hushållen.

Jag vill, då frågan om reglering av
sjöar nu kommit upp, framhålla, att
även detta är en sak som bör tagas
under övervägande. Jag vill visst inte
på något sätt klandra domstolens utslag,
men jag vill, att man uppmärksammar
de ur hälsovårdssynpunkt
skadliga förhållanden som föreligga i
ett sådant fall som det jag nu här anfört.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. den gotländska
hälso- och sjukvården.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Herr
Svensson i Stenkyrka har med kammarens
tillstånd i en till mig ställd interpellation
riktat uppmärksamheten på de
särskilda förhållanden, som råda i fråga
om hälso- och sjukvården på Gotland.
Han har därvid erinrat om att
länets landsting redan nedlagt betydande
belopp på ordnandet av hälso- och
sjukvården för länets befolkning men
att trots detta ännu mycket återstode
att göra, innan vården kunde anses
tillfredsställande. Länet hade emellertid
ett mycket lågt skatteunderlag, och
utdebiteringen för landstingsändamål
vore den högsta i riket. Särskilda åtgärder
från statens sida vore därför
enligt hans mening påkallade, om landstinget
skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt sköta sina uppgifter på detta
område. Interpellanten har vidare erinrat
om att frågan om statens bidrag
till den av landstingen bedrivna hälsooch
sjukvårdande verksamheten visserligen
redan vore föremål för utredning
genom särskilda sakkunniga. Med hänsyn
till Gotlands speciella förhållanden
vore det emellertid enligt hans mening
icke möjligt att inordna det särskilda
stöd, som vore påkallat för Gotlands
del, i ett för samtliga län och städer
utanför landsting avsett generellt statsbidrag.

Han har därför frågat mig, om jag
är villig alt i samband med frågan om
statsbidragen till den av landstingen bedrivna
verksamheten på hälso- och
sjukvårdens område låta förelägga riksdagen
förslag till särskilda bestämmelser
om dylikt statsbidrag tili Gotlands
läns landsting.

Som svar härpå vill jag framhålla
följande.

Vad interpellanten anfört och vissa

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Svar på interpellation ang. den gotländska hälso- och sjukvården.

ytterligare uppgifter, som jag inhämtat
i frågan, visa tydligt, att förhållandena
på hälso- och sjukvårdens område på
Gotland icke äro tillfredsställande. Jag
kan sålunda bl. a. nämna, att i fråga
om sedvanliga lasarettsavdelningar intet
sjukvårdsområde i riket har så få
sjukvårdsplatser per invånare som Gotland.
Där funnos år 1944 blott 2 sådana
platser per 1 000 invånare mot 3,5 för
landstingen i allmänhet och 4,2 för riket
i dess helhet. De fåtaliga sjukvårdsplatserna
på ön ha dessutom en mycket
ogynnsam fördelning i fråga om specialiteter.
Anledningen till dessa otillfredsställande
förhållanden är främst
att söka i länets mycket svaga skatteunderlag,
som hindrat landstinget att
bygga ut hälso- och sjukvården till samma
omfattning som skett inom andra
landstingsområden. Trots detta har länet
ständigt haft en mycket hög landstingsskatt
och har — såsom interpellanten
påpekat — för närvarande den
högsta uttaxeringen för landstingsändamål
i riket. Det måste under sådana
förhållanden uppenbarligen möta mycket
stora svårigheter för landstinget att
på egen hand åstadkomma den förbättring
av hälso- och sjukvårdsförhållandena
för öns befolkning'', som otvivelaktigt
är påkallad, och att över huvud
taget följa med i den snabbt pågående
utvecklingen på detta område.

Det synes mig under sådana förhållanden
tydligt, att landstinget är i behov
av särskilt stöd till sin hälso- och
sjukvårdande verksamhet. Så har också
skett tidigare. Vid 1942 års riksdag erhöll
sålunda landstinget statsbidrag enligt
gynnsammare principer än vad
statsbidragsförfattningarna förutsätta
för utbyggnad av lasarettet i Visby samt
för om- och utbyggnad av tuberkulossjukstugan
i Follingbo till sanatorium.
Frågan om i vilken form ytterligare
stöd skall kunna lämnas landstinget är
emellertid mycket komplicerad. Ett bedömande
av frågan försvåras dessutom
av att det för närvarande är ovisst, på

vilket sätt statsbidragen till landstingens
hälso- och sjukvårdande verksamhet
över huvud taget komma att utformas
för framtiden. Detta spörsmål är —
såsom interpellanten också påpekat —
föremål för utredning genom särskilda
sakkunniga. Det synes mig knappast
möjligt att, innan dessa sakkunniga
framlagt resultatet av sitt arbete och
deras förslag prövats av statsmakterna,
bedöma på vad sätt de blivande statsbidragsreglerna
böra kompletteras med
särskilda bestämmelser för Gotlands del.

Jag vill vidare påpeka, att det gotländska
sjukvårdsproblemet icke endast
är att betrakta som en statsbidragsfråga.
Det gäller här i minst lika hög grad en
fråga om organisation av hälso- och
sjukvården för Gotlands befolkning.
Gotlands avskilda läge och ringa befolkningsunderlag
ställa problem, som
i hög grad avvika från dem, som föreligga
inom andra sjukvårdsområden.
Frågan om ett utökat statligt stöd till
hälso- och sjukvården på Gotland kan
därför inte behandlas isolerad, utan i
nära samband härmed måste även de
organisatoriska sjukvårdsfrågorna ingående
prövas.

Sammanfattningsvis vill jag alltså
framhålla, att jag väl inser de särskilda
svårigheter, som föreligga för Gotlands
del, när det gäller att tillförsäkra öns
befolkning en tillfredsställande hälsooch
sjukvård. Det synes mig icke heller
orimligt, att staten i någon form träder
emellan för att i särskild ordning bistå
länets landsting vid lösandet av öns
sjukvårdsproblem. Med hänsyn till frågans
komplicerade natur är jag emellertid
icke — utan en närmare utredning
av hela frågekomplexet — beredd
att uttala mig om på vilket sätt detta
bör ske. En utredning i frågan bör
emellertid enligt min mening lämpligen
komma till stånd. Denna synes dock
icke böra sättas i gång, förrän ökad
klarhet vunnits rörande statens bidrag
över huvud taget till landstingens hälsooch
sjukvårdande verksamhet.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Nr 22.

Svar på interpellation ang. Malmö—Genarps järnväg.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härpå yttrade

Herr SVENSSON i Stenkyrka: Herr
talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
framföra mitt tack för det lämnade
svaret, och jag tackar också för förståelsen
för de synpunkter jag i interpellationen
framfört.

Herr statsrådet hänvisar till den pågående
utredningen, statsbidragssakkunniga.
I berättelsen i fjol meddelades,
om jag minns rätt, att denna utredning
beräknades avlämna sitt betänkande
under första halvåret 1947. Så har som
bekant inte skett och det är ju förståeligt
med hänsyn till uppdragets omfattning.
I årets berättelse meddelades, att
de sakkunniga beräknades vara färdiga
under första kvartalet i år, och man får
då förutsätta att betänkandet snart avlämnas
— jag säger inte detta som någon
anmärkning. Men när herr statsrådet
hänvisar till att man först måste
avvakta riksdagens prövning efter proposition,
som i sin tur bygger på de
sakkunnigas betänkande, är jag rädd för
att det kommer att dra för långt ut på
tiden, innan det spörsmål jag här berört
blir föremål för den prövning, som
för Gotlands del är ytterst önskvärd.

Jag vill utöver vad jag sagt i interpellationen
påpeka, att om förslaget till
ytterligare utbyggnad av hälso- och
sjukvården verkställes, kommer det att
medföra en merkostnad av 4 å 5 milj.
kronor, vilket beräknas öka skatten med
ungefär 40 öre vid oförändrat skatteunderlag,
alltså från kr. 4:20 till kr.
4: 60. Skulle skatteunderlaget vika, kommer
skatten att ytterligare sliga. När
årets landsting har att ta ställning till
frågan om dessa väsentliga utbyggnader,
är det givetvis angeläget för landstinget
att någorlunda veta, om det finns
förutsättningar för att landstinget skall
kunna erhålla det bidrag, jag här berört.

I annat fall kan ju landstinget bli nödsakat
skjuta på denna utbyggnad, som
är ytterst angelägen.

Jag skulle därför vilja vädja till herr
statsrådet att oavsett när statsmakterna
ta ställning till sakkunnigutlåtandet
ändå ta upp saken och pröva frågan om
särskilt bidrag till Gotlands läns landsting
för denna verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. Malmö—
Genarps järnväg.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som
anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Persson i Svensköp
framställt följande frågor till mig.

1) Är herr statsrådet i tillfälle att
lämna en redogörelse för de motiv som
legat till grund för Kungl. Maj.ds beslut
att upphäva koncessionen beträffande
Malmö—Genarps järnväg?

2) Kan man förvänta någon åtgärd
från Kungl. Maj ds sida för att tillgodose
kommunikationsbehovet i orten efter
järnvägsdriftens nedläggande?

Jag har med anledning av en interpellation
av herr Ivar Persson i första
kammaren redan tidigare i dag lämnat
en i huvudsak liknande redogörelse angående
anledningarna till nedläggandet
av driften på Malmö—Genarps järnväg.

Till en början vill jag understryka
att jag finner det uppenbart, att innan
medgivande lämnas om upprivande av
en järnväg, som är av betydelse för den
allmänna samfärdseln i en bygd, måste
krävas att det finns möjlighet att tillfredsställande
ordna transporterna
inom bygden med andra kommunikationsmedel.

Under senare år har Kungl. Maj:t
lämnat tillstånd till upprivande av eu
del mindre järnvägar, vars trafik ansetts
kunna ombesörjas medelst last -

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Svar på interpellation ang. Malmö—Genarps järnväg.

bilar och bussar. I samtliga dessa fall
har vederbörande järnvägs trafikunderlag
varit så svagt, att detsamma icke
kunnat motivera järnvägens bibehållande,
varken ekonomiskt eller ur behovssynpunkt.

Vad beträffar Kungl. Maj:ts beslut i
nyårskonseljen om tillstånd att uppriva
Malmö—Genarps järnväg vill jag framhålla
följande.

Malmö—Genarps järnväg befinner
sig som bekant i enskild ägo och frågan
om nedläggande av trafiken på banan
hade uppkommit på grund av framställning
av järnvägens ägare. Därest staten
skulle velat förhindra detta nedläggande,
hade staten måst övertaga järnvägen
eller på annat sätt ekonomiskt engagera
sig i järnvägsdriften.

Innan jag tillstyrkte framställningen
om nedläggandet hade jag omsorgsfullt
övervägt alla omständigheter i denna
fråga för att söka finna något avgörande
skäl för att bibehålla banan, men
hade inför de fakta, som under senare
tid framlagts, ansett mig icke kunna
taga på mitt ansvar att längre förhindra
nedläggandet av järnvägen.

Såsom grundläggande och dominerande
sakförhållande stod den fortskridande
utarmning av banan, som blivit
en konsekvens av biltrafikens genombrott.
Medan nettoinkomsten under perioden
1906—1910 för Malmö—Genarps
järnväg per bankm räknat låg ca 6 c/c
över riksmedeltalet, så hade tjugo år
senare, dvs. för perioden 1926—1930,
inträtt en sådan förskjutning, att samma
nettoinkomst för Malmö—Genarps järnväg
låg hela 80 % under riksmedeltalet.
Antalet trafikenheter (summa personkm
och tonkm) på banan utgjorde under
perioden 1926—1930 endast 50 c/c av
antalet sådana enheter åren 1906—1910,
medan motsvarande procenttal för riksmedelvärdet
var 138.

Dessa siffror visa, att huvudparten av
trafiken inom den bygd, som en gång
varit järnvägens trafikområde, redan
1930 övertagits av bilarna.

Denna närmast katastrofala minskning
av nettoinkomsten medförde, att
Malmö—Genarps järnvägs dåvarande
ägare år 1929 trädde i konkurs. Under
den tid fram till våren 1933, då banan
trafikerades för konkursboets räkning,
blev ställningen allt sämre, och i 1932
års bokslut balanserades en förlust av i
runt tal 165 300 kronor.

År 1933, då banan å exekutiv auktion
förvärvades av nuvarande ägaren, genomfördes
en ekonomisk sanering, om
vars grundlighet den omständigheten
vittnar att summa främmande kapital,
som år 1932 utgjorde 865 300 kronor,
år 1934 nedbringades till 265 500 kr.

Trots att vid saneringen den framtida
räntebördan torde ha avvägts med hänsyn
till de förväntade inkomsterna, blev
resultatet för den nya ägarens del mycket
ogynnsamt såtillvida, att redan året
1934 gav en bokförd förlust av 13 500
kronor. Om man beaktar, att denna förlust
räknats utan avsättning till förnyelsefond,
medan det äldre bolaget,
som säkert höll sig i underkant i detta
hänseende, under 1932 avsatt 22 200
kronor för ändamålet, finner man alt
den faktiska förlusten under 1934 uppgått
till minst 35 700 kronor. För år
1936 utgjorde den bokförda förlusten
26 400 kronor och sålunda faktiska förlusten,
räknad som nyss sagts, 48 600
kronor.

Detta år hade — trots den goda allmänna
konjunkturen — järnvägens trafikrörelse
minskat till blott 33 % av
trafiken under perioden 1906—1910,
samtidigt som motsvarande riksmedeltal
ökat till 167 %.

De följande åren blevo ekonomiskt
något gynnsammare än 1936, men betydande
förluster uppkommo dock
t. o. in. 1939, då förlusten skulle blivit
30 100 kronor, om man räknar med
förutnämnda avsättning till förnyelsefond.
Förbättringen berodde emellertid
icke på uppgång i trafiken utan på
ytterligare nedpressning av driftsutgifterna,
särskilt underhållskostnaden, ett

Tisdagen den 1 juni 1948.

Nr 22.

Svar på interpellation ang. Malmö—Genarps järnväg.

förhållande, som torde ha stått i nära
samband med bolagets den 1 februari
1939 ingivna framställning om banans
nedläggning.

De inskränkningar, som under krigsåren
drabbade biltrafiken, medförde för
Malmö—Genarps järnväg givetvis någon
återvinning av trafiken. Järnvägens andel
i den väldiga trafikökningen för
järnvägsnätet i dess helhet var emellertid
mycket obetydlig. Redan de lättnader
för biltrafiken, som genomfördes
under 1946, medförde för Malmö—
Genarps järnväg en ny tillbakagång till
ungefär 1939 års nivå, och 1947 betecknar
för banan ett aldrig förut nått bottenläge.

Även i ekonomiskt hänseende har under
1947 satts nytt bottenrekord med en
förlust, inklusive normal avsättning till
förnyelsefond, av över 100 000 kronor,
ett oskäligt högt belopp för en järnväg,
där bruttoinkomsten utgör cirka
200 000 kronor, och för vilken underhållet
inskränkts till vad som varit
oundgängligen nödvändigt för driftens
uppehållande. Järnvägsbolaget har till
SJ erlagt en årlig avgift av 30 000 kronor
för anslutningarna till Malmö
central och Klågerups station. Detta belopp
motsvarar dock enbart SJ:s självkostnader
för dessa anslutningar; någon
vinst har sålunda SJ ej haft därav.

Det ofta citerade uttalandet av 1932
års riksdag, »alt i den mån ett kommunikationsmedel
på grund av teknikens
utveckling förlorat sin betydelse,
så att dess uppgift bättre tillgodoses
genom ett annat kommunikationsmedel,
åtgärder icke böra tillgripas för att på
konstlad väg öka dess livslängd», synes
alltså vara i hög grad tillämpligt på
Malmö—Genarps järnväg.

Frågan om järnvägens fortbestånd
efter ett i princip allmänt förstatligande
av de enskilda järnvägarna har berörts
i järnvägsförstatligandekommissionens
år 1930 avgivna betänkande.
Däri har anförts bl. a. att Malmö—Gen -

arps järnväg hade så svag trafik, att
järnvägens fortsatta existens under någon
mera avsevärd tid framåt syntes
osäker. Då därtill komme, att järnvägen
icke hade någon större betydelse
vare sig för det allmänna eller för de
lokala ortsintressena, kunde det icke
anses försvarbart, att staten genom ett
övertagande iklädde sig därmed förenade
relativt betydande ekonomiska
uppoffringar för trafikens upprätthållande.
Vid ett statsövertagande skulle
för övrigt för möjliggörande av fortsatt
trafikering betydande kapitalutlägg
krävas för banans iståndsättande.

Att man likväl tidigare motsatt sig
beslut om banans nedläggande har berott
på särskilda tidsomständigheter,
framför allt det speciella knapphetstillstånd
som under kriget rått beträffande
vissa bilförnödenheter, vilket icke hade
sin fulla motsvarighet i fråga om förnödenheter
för järnvägsdrift.

I detta sammanhang må nämnas att
Skånes handelskammare i ett den 3 juli
1945 till länsstyrelsen avgivet yttrande
uttalat, att det under normala förhållanden
på transportområdet icke skulle
ha funnits tillräckliga skäl för det av
järnvägen beroende lokala näringslivet
att motsätta sig bifall till ansökning om
nedläggande. Däremot ansågs järnvägen
fylla en betydelsefull transportuppgift,
som icke kunde på annat sätt tillgodoses,
så länge då gällande restriktioner
för lastbilstrafiken upprätthölles.

Länsstyrelsens den 30 juli 1945 avgivna
utlåtande i ärendet avslutas med
det uttalandet att sedan dåvarande förhållanden
i fråga om motorfordonstrafiken
upphört, syntes driften å järnvägen
böra helt nedläggas och bolaget
berättigas att fritt disponera över järnvägen
med vad därtill hör. Detta uttalande
torde få anses innebära, att
länsstyrelsen numera finner uteslutet,
att ett sådant försök med av SJ handhavd
drift för befordran av krita, betor
och betmassa, som förordats i ett av

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Svar på interpellation ang. Malmö—Genarps järnväg.

länsstyrelsen den 28 juli 1939 avgivet
utlåtande, skulle kunna utföras utan
betydande förluster.

Vad beträffar den av järnvägsförstatligandekommissionen
berörda frågan
om storleken av de kapitalutlägg, som
skulle erfordras för banans iståndsättande
för fortsatt trafikering, föreiigger
visserligen ej någon noggrann beräkning.
Vid en av två erfarna baningenjörer
verkställd besiktning och uppskattning
har emellertid framgått, att
en investering av i runt tal 500 000 kronor
kan anses erforderlig för nödtorftig
upprustning av banan.

Motivet för beslutet om nedläggning
av banan blir alltså, att Malmö—Genarps
järnväg förlorat det allra mesta av
den betydelse såsom trafikled, som banan
på sin tid ägt, samt att de speciella
krisförhållanden, vilka föranledde uppskov
med ett sådant beslut, ej längre
föreligga.

Då — såsom här är fallet — en järnvägs
trafikuppgifter reducerats så mycket,
att den ombesörjer endast en ringa
del av den totala trafiken inom den region,
som en gång var dess trafikområde
(man torde för Malmö—Genarps
järnväg kunna räkna med cirka 10 %)
förefaller det vara riktigt, att låta densamma
försvinna i och för nedbringande
av de totala kostnaderna för trafikväsendet
inom området. Däremot synes
det knappast försvarligt att med
statsmedel först erlägga köpeskilling om
kanske några hundratusen kronor, så
investera minst en halv miljon kronor
för att sätta banan i stånd för att fortsättningsvis
uppehålla trafiken med en
avsevärd årlig förlust.

Jag har medverkat till att Kungl.
Maj :t genom beslut den 9 april i år
lämnat SJ tillstånd till ytterligare linjetrafik
för person- och godsbefordran
inom berörda trafikområde. Dylik linjetrafik
har sålunda sedan den 9 maj i
år bedrivits utefter bl. a. hela sträckan
Malmö—Genarp.

I fråga om denna trafik är att märka,

att busslinjen kommer i bättre kontakt
med bebyggelsen än järnvägen samt att
flera resemöjligheter finnas än tidigare.
Klagomål ha dock framförts i tidningarna
angående trafiken Malmö—Bokskogen
under pingsthelgen. I tidningsartiklarna
intagna uppgifter ha emellertid
vid undersökning visat sig vara
överdrivna. Tidningarna ha även öppet
eller under hand beklagat dessa felaktigheter.
Beträffande godstransporterna
har trafikomläggningen i vissa fall
medfört en mindre ökning av fraktavgifterna,
vilket föranlett klagomål från
en del håll. I ett fall, där olägenheterna
av denna kostnadsökning ansetts mera
kännbara, nämligen i fråga om Bjärshögs
tvättinrättning, ha firmans fraktavgifter
sänkts i samband med införandet
av förenklat expeditionssätt. Firman
har även förklarat sig nöjd med denna
överenskommelse.

I fråga om sockerbets- och betmassetransporterna
synes det för närvarande
vara lämpligast, att dessa ordnas efter
samråd mellan sockerfabrikerna, betodlarna,
SJ och åkeriägarna. Att märka
är, att stora kvantiteter betor nu transporteras
landsvägsledes även där järnvägsbefordran
vore möjlig och relativt
gynnsam.

På Malmö—Genarps järnväg transporterades
22 800 ton betor år 1945, 18 600
ton år 1946 och 13 100 ton år 1947. Den
stora nedgången i transporterna måste
tillskrivas övergång till bilbefordran,
enär betodlingen i dessa irakter icke
nedgått i samma omfattning. Som exempel
kan nämnas, att transporterna från
Kvarnby till Arlöv under år 1947 nedgått
till cirka hälften av transporterna
år 1946 och att transporterna från Toppeladugård
till Staffanstorp under samma
tid nedgått till ungefär en tredjedel.

Sockerbolaget har under hand förklarat
sig villigt att bidraga till ordnandet
av ifrågavarande bettransporter,
förutsatt att extra tilldelning av bensin
härför kan påräknas. Regeringen är

Tisdagen den 1 juni 1948. Nr 22.

Svar på interpellation ang. Malmö—Genarps järnväg.

beredd att medverka till att fullt tillfredsställande
tilldelning av bensin
lämnas för bettransporterna. Transporter
av övrigt vagnslastgods, såsom trävaror
och spannmål, böra i regel överlåtas
till de olika orternas trafikutövare.
I de fall, då sådana transporter icke
äro rent lokala eller avsedda för vidarebefordran
sjöledes, synes det lämpligt
att godset lastas, resp. lossas vid någon
för vederbörande trafikant relativt närbelägen
SJ-station.

Det har framkastats, att gods skulle
ha omdirigerats för att sänka trafikunderlaget
på Malmö—Genarps järnväg.
Med anledning härav vill jag påpeka,
att den väg gods skall befordras
på järnväg bestämmes enligt samtrafiksförordningen.
Någon omdirigering av
gods kan sålunda icke företagas av en
järnväg gentemot någon annan. Däremot
äger en trafikant bestämma, om
gods skall befordras annan väg än den
fastställda men får därvid vidkännas
högre fraktkostnader. Vad Malmö—
Genarps järnväg angår, har förstatligandet
av Malmö—Simrishamns järnväg
haft till följd, att gods mellan Malmö
och Klågerup skall befordras över Staffanstorp,
enär denna väg ställer sig
billigast. Malmö—Genarps järnväg har
i vanlig ordning fått ersättning för den
härigenom avledda trafiken och därjämte
tillerkänts en ökning i banavgiften
med 1 öre per 100 kg.

Sedan beslutet om Malmö—Genarps
järnvägs nedläggande fattades har en
försämring inträtt i fråga om drivmedelsförsörjningen.
Den ökning av drivmedelskvantiteten
inom det berörda
trafikområdet, som erfordras på grund
av järnvägstrafikens nedläggande, är
emellertid relativt obetydlig. Sålunda
kan man för den ökade lastbilstrafiken
uppskatta bensinåtgången till cirka 20
—25 in3 per år, och för den ökade
busstrafiken ungefär lika mycket olja,
eller sammanlagt omkring två järnvägstankvagnar
drivmedel.

Med det anförda anser jag mig ha be -

svarat interpellantens frågor. Någon ytterligare
åtgärd från Ivungl. Maj:ts sida
anser jag för ögonblicket ej vara påkallad.

Vidare yttrade:

Herr PERSSON i Svensköp: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för det lämnade svaret.
Kommunikationsministern har i detta
svar lämnat en ganska fyllig redogörelse
över trafikutvecklingen och det
ekonomiska utfallet av järnvägsdriften
på Malmö—Genarps järnväg, en redogörelse
som omfattar en tämligen lång
tidsperiod i järnvägens historia. Jag vet
mycket väl att järnvägens historia i
detta hänseende har varit en lidandets
historia. Det skulle emellertid ha varit
intressant att i den i övrigt mycket
utförliga redogörelse, som interpellationssvaret
innehåller, också ha fått åtminstone
någon sifferuppgift rörande
järnvägens trafikomfattning och ekonomiska
förhållanden under de år, som
ligga mellan 1939 och 1947.

Huvudparten av trafiken inom den
bygd, som en gång varit järnvägens
trafikområde, synes redan 1930 ha övertagits
av bilarna, heter det i interpellationssvaret.
Jag bestrider ingalunda
att häri ligger ett starkt motiv för banans
nedläggande. Kanske skulle man
ändå kunna tillägga, att järnvägen inte
synes ha varit rustad för att möta den
konkurrens ifrån biltrafikens sida, som
här liksom annorstädes i vårt land förekommit.
När det gäller persontrafiken
har denna järnväg också haft en
mäktig konkurrent i statens järnvägar,
som här liksom annorstädes varit angelägen
om att så fort som möjligt förvärva
billinjerna och där lägga in turer,
vilka direkt konkurrera med lågen.
Nedgången i trafikomfattning kan
också till någon del bero på det förhållandet,
att järnvägen i otillräcklig

2f>

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Svar på interpellation ang. Malmö—Genarps järnväg.

män tillgodosett det växande trafikbehovet
på ifrågavarande orter.

Frågan, huruvida trafiken på järnvägen
vid mera rationaliserad drift skulle
kunna bringas att öka, synes inte ha
varit föremål för särskilt övervägande.
Det har varit ett önskemål från ortsbefolkningens
sida att SJ skulle göra ett
försök att förvärva och upprätthålla
järnvägen under någon kortare period,
åtminstone så länge krisläget varade,
och därigenom få en erfarenhet om hur
en sådan drift skulle te sig. Kommunikationsministern
har i svaret liksom
vid andra tillfällen avvisat denna tanke
— med vad rätt kan jag inte bedöma.
Jag är emellertid tacksam för att
han i svaret redovisat de synpunkter,
som varit vägledande vid hans ställningstagande,
och jag kan försäkra att
ortsbefolkningen med stort intresse
kommer att ta del av desamma. Det är
också tacknämligt att få veta, vilken
ståndpunkt som handelskammaren i
Malmö och länsstyrelsen i Malmöhus
län intagit till frågan om järnvägens
nedläggande.

Jag skall inte, herr talman, här ingå
på en detaljkritik av de synpunkter,
som tala för ett nedläggande av denna
järnvägsdrift. En ortsrepresentant har
vid ett tidigare tillfälle i första kammaren
redogjort för hur ortsbefolkningen
ser på denna fråga och jag ber
att få hänvisa till detta anförande. Men
även om man med större eller mindre
framgång kan resonera bort alla förutsättningar
för denna bandels bibehållande,
står dock kvar det förhållandet,
att driftens nedläggande skett vid en
mycket olämplig tidpunkt. »Sedan beslutet
om Malmö—Genarps järnvägs
nedläggande fattades har en försämring
inträtt i fråga om drivmedelsförsörjningen»,
heter det i interpellationssvaret.
Jag hade den uppfattningen, att det
försämrade läget i fråga om drivmedelsförsörjningen
var bekant för kommunikationsdepartementet,
när beslutet
om järnvägens nedläggande träffades i

nyårskonseljen. Jag har också svårt att
förstå, att ökningen av bensinförbrukningen
till följd av järnvägsdriftens
nedläggande kan bli så obetydlig som
kommunikationsministern räknat ut.

Emellertid finns det också andra omständigheter
att ta hänsyn till vid en
omläggning av trafiken. När man kommer
längre inåt bygden, åt Genarpshållet,
äro vägarna knappast av den beskaffenhet,
att de kunna tåla en mer
utökad trafik utan iståndsättning och
ökat underhåll. Jag tror också att det
ur allmän synpunkt är av en viss betydelse,
att man har ett differentierat
trafikväsen, som inte uteslutande bygger
på landsvägar. En järnväg är ändå
ett fastare trafikmedel, och jag hoppas
att kommunikationsministern förstår
de bekymmer, som man i de berörda
orterna hyser inför det läge som nu
uppstått, sedan myndigheterna — som
det heter i interpellationssvaret —- låtit
Malmö—Genarpsjärnvägen »försvinna».

Jag vill slutligen uttala den förhoppningen,
att man inom kommunikationsdepartementet
med uppmärksamhet
måtte följa den framtida trafikutvecklingen
inom här berörda trafikområde.
Möjligen kan det bli anledning
att i en framtid vidta åtgärder,
som kommunikationsministern icke
anser »för ögonblicket» påkallade.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag skall tillåta mig att anlägga
ännu en synpunkt på denna fråga, en
annan än de som hittills framhållits i
debatterna här och i första kammaren,
nämligen att det nog inte går att uteslutande
hålla sig till ekonomiska kalkyler
och siffror i ett fall som detta,
liksom för övrigt ej heller i alla de fall
då man berövar folk en förmån av någon
sort. Man måste nog i ett fall som
detta se det hela även ur social synpunkt.

Med detta menar jag att man i ett så

Tisdagen den 1 juni 1948. Nr 22.

Svar på interpellation ang. Malmö—Genarps järnväg,
stort företag som statens järnvägar, där

man ju faktiskt strävar efter att i sin
hand få 100 procent av järnvägarna i
landet och där man gärna vill ha det
välklingande namnet »Folkets egen
järnväg», går det inte att utesluta sociala
hänsyn. I samma mån som SJ
lagt under sig den ena enskilda järnvägen
efter den andra för att söka
åstadkomma ett monopol på området, i
samma mån ökar också statens sociala
ansvar för de människor, som ha användning
för de trafikmedel staten
övertar.

Det är nämligen enligt min uppfattning
så, att liksom man på andra områden
offrar pengar från statens sida
för .sociala välfärdsanordningar bör
man, då det gäller att se till att folket
ute i bygderna har något så när gynnsamma
kommunikationer, även där
offra pengar. Det bör vara staten angeläget
att observera, att landsbygdsfolket
i många fält inte kan ernå förhållanden.
som i socialt hänseende äro
jämställda med förhållandena för tätorternas
befolkning. På grund av glesbebyggelsen
på landsbygden går det
inte att härvidlag sätta likhetstecken i
socialt hänseende. På de områden, där
man kan lämna en kompensation till
landsbygdsfolket, där bör man också
se till att detta sker. Just då det gäller
kommunikationerna på landsbygden
har man ett lämpligt område, där man
kan kompensera landsbygdsfolkets brist
— om jag så får säga — i fråga om
sociala förmåner gent emot tätorternas
folk. Det är den svnpunkcn jag särskilt
vill liigga på denna fråga.

Sedan må jag ju, då det gäller det
rent ekonomiska, säga att dessa ganska
stora siffror beträffande utgifter, som
herr statsrådet bär anfört, och även
den stora summan på en halv miljon
kronor för iståndsättande av järnvägen,
i grund och botten betyda, att när
man inbesparar för ägaren, nämligen
Skandinaviska banken, dessa utgifter
både för driftskostnader och för istånd -

sättande av järnvägen, så vältrar man
därmed i realiteten över dessa kostnader
på dem, som betjänas av järnvägen
i form av högre fraktsatser. Det går
nämligen inte att vid transport med
bil hålla fraktsatserna på samma låga
nivå som vid järnvägen. Jag har vid
samtal med folk, som bor vid denna
järnväg, fått ett par uppgifter, som jag
vill andraga i detta sammanhang. En
hantverkare, som tidigare fått betala 5
å 6 kronor i frakt för varor, transporterade
med järnvägen, säger sig nu, då
bil måst användas, fått betala 20 kronor
i frakt, alltså en fyrdubbling av
fraktkostnaderna. Vidare har en fabrik
i Genarp, som tidigare fått sina råvaror
per järnväg fraktade ända fram till
Genarps station, nu i stället måst låta
varorna först transporteras till närmast
liggande järnvägsstation Kyrkheddinge,
som ligger på Malmö—Simrishamnsbanan,
och sedan pr bil från Kyrkheddinge
till Genarp, en sträcka av ca en
mil, vilket givetvis medför en avsevärd
fördyring av fraktkostnaderna och därmed
måste inverka på möjligheten att
i fortsättningen hålla driften i gång.

Vidare vill jag ställa frågan vilken
inverkan nedläggandet av järnvägen
kommer att få på betodlarnas fraktkostnader.
Det har sagts mig, att man
tidigare betalat 80 öre per ton betor —
jag har inte kontrollerat uppgiften, men
jag förmodar, att den är något så när
riktig. Såvitt jag känner till måste
fraktkostnaderna med bil avsevärt
överstiga 80 öre per ton. Därtill kommer
att betodlarna, då varorna fraktas
med bil i stället för med järnväg,
få betala hela frakten. De kunna då
inte komma i åtnjutande av det utjämningsbidrag,
som man annars kalkylerar
med.

Såvitt jag kan förstå stämma de siffror
jag erhållit vid samtal inte riktigt
överens med statsrådets uppgift om att
endast en mindre förhöjning av fraktsatserna
åstadkommits genom denna
övergång till biltrafik.

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Svar pa interpellation ang. Malmö—Genarps järnväg.

Vad beträffar minskningen i trafiken
och av frakterna beträffande betor, som
statsrådet nämnde, vill jag framhålla,
att den relativt låga siffran för sista
året beror på minskad odling och relat
i vt liten skörd, vilket ungefärligen motsvarar
minskningen från 1946 till 1947.
De stora gårdarna, som ligga längs järnvägen,
kunna ju med egna bilar eller
genom att ordna traktortåg själva ombesörja
frakten av betorna och på det
sättet ordna det relativt fördelaktigt.
Däremot komma de mindre odlarna,
som inte kunna anlita denna utväg för
att komma ifrån hyrbilsfrakterna, i
första hand att drabbas av denna fördyring
av fraktkostnaderna.

Vidare betyder ju denna ökade kostnad
i realiteten en minskning av ifrågavarande
fastigheters saluvärde. Det är
ju lätt att kapitalisera den merkostnad
i frakt vederbörande fastighetsägare få
vidkännas på sina produkter och sina
förnödenheter och sedan räkna ut hur
mycket det betyder i värdeminskning
för dessa fastigheter. Den kostnad för
iståndsättande av järnvägen, 500 000
kronor, som statsrådet nämnde i interpellationssvaret,
kommer enligt min mening
utan tvekan att uppvägas av de
förminskade fastighetsvärdena på grund
av denna fördyring av transporterna.
Jag har den bestämda uppfattningen,
att så blir fallet.

Vidare vil! jag med anledning av interpellationssvaret
säga, att det är inte
alldeles riktigt att utgå från siffror, som
datera sig från perioden 1906—1910,
och säga, att det skett en avsevärd
minskning sedan den tiden. På den tiden
vill jag minnas, att den lilla skog,
som ligger i närheten av järnvägen,
Bokskogen, var ett mycket omtyckt mål
för malmöbornas sommarutflykter. Det
gick överfulla tåg just till Bokskogen,
och man hade t. o. in. lagt ut stickspår
ända ned till denna skog. Nu har man
ju bättre kommunikationsmöjligheter,
så att malmöborna i stor utsträckning
åka bil till sjöstränderna längre söder -

ut. Detta har lett till att man inte längre
far till Bokskogen. Järnvägens höga
trafikinkomster under ovannämnda period
får alltså i viss mån tillskrivas
turisttrafiken till Bokskogen under sommaren.

Jag vill vidare, såsom även skett i
första kammaren, med anledning av
uppgiften i interpellationssvaret, att
statens järnvägar tagit 30 000 kronor om
året i ersättning av Malmö—Genarps
järnvägsbolag för att Malmö—Genarps
järnväg korsar Trelleborgsbanan vid
Klågerups järnvägsstation och löper in
på statens järnvägars spår vid Östervärn,
beläget inom Malmö stads område,
säga att det för en lekman är obegripligt
att detta kan draga en kostnad av
30 000 kronor. Jag är ganska övertygad
om att man fått hålla samma personal
både i Malmö, Klågerup och östervärn,
vare sig man haft dessa relativt fåtaliga
järnvägståg att räkna med eller inte.
Jag är rädd för att statens järnvägar
betingat sig för hög ersättning och därmed
i viss mån bidragit till att svårigheterna
blivit så stora för Malmö—Genarps
järnväg.

Det kan ju synas vara gott och väl,
att kommunikationerna skola ombesörjas
med biltrafik och busstrafik. Hittilldags
har man emellertid inte varit så
särdeles belåten med denna övergång.
Dels är bussen inte så säker i sina ankomststider
som järnvägarna, dels får
man stå ute i väder och vind och vänta
på den. Busstrafiken och lastbiltrafiken
medför inte samma trygghet och
säkerhet som järnvägen. Därtill kommer
att vad man först måste se till, när
man övergår till buss- och landsvägstrafik,
är att man har tillräckliga vägar.
Det har uppgivits för mig att vägarna
nu äro för smala för att trafikeras med
bussar. Det säges att det är vanliga
bygdevägar, som inte äro tillräckligt
breda för att kunna trafikeras med så
pass breda fordon som bussar, försåvitt
man räknar med att även andra trafikanter
skola kunna komma förbi eller

Tisdagen den 1 juni 1948. Nr 22.

Svar på interpellation ang. Malmö—Genarps järnväg.

möta dessa bussar. Det är därför ur
många synpunkter säkert befogat, när
befolkningen känner sig illa behandlad
ifrån statens sida, då man inte vill gå
in för att förstatliga även denna järnväg.

Jag ber till sist få upprepa vad jag
sade i början av mitt anförande, nämligen
att det inte går att komma ifrån,
att man från statsmakternas sida måste
se socialt på frågan om landsbygdens
kommunikationsväsen, vare sig det gäller
inskränkning eller utbyggnad av detsamma.

Herr OLOFSSON i Höganäs: Herr talman!
Jag bor visserligen inte i den
bygd, som genomkorsas av denna omdiskuterade
järnväg, men jag har genom
kontakt med befolkningen där erfarit,
att även den befolkningsgrupp jag
representerar, nämligen arbetarna, hyser
vissa bekymmer för bygdens framtida
utveckling, om denna järnväg definitivt
skall nedläggas.

Det är ju skrämmande siffror som
statsrådet här anfört, och jag kan mycket
väl förstå hans betänkligheter mot
bibehållande av denna järnväg, men jag
tror inte det är riktigt, att man baserar
beräkningarna av denna järnvägs lönsamhet
på de ekonomiska resultat, som
utvunnits under tidigare år. Det hyggligaste
man kan säga om ifrågavarande
järnvägsföretag är nog, att det inte har
varit skött på ett tillfredsställande sätt.
Man har inte ens ordnat tågturerna så,
att det kunnat bli samtrafik med andra
linjer. Det har sagts mig, att när detta
företag för en tid sedan upphörde, använde
man samma tågtidtabell som när
järnvägen startade, och det lär ha vgrit
någon gång på 1880-talet. Det är klart
att ett företag, som skötes på det sättet,
inte kan ha varit konkurrenskraftigt
och inte kan ha givit det ekonomiska
utbyte, som det skulle kunnat göra, om
det skötts på ett riktigt sätt. Jag tror
liksom min folkpartistiske bänkkamrat,

att man här med litet centraldirigering
sannolikt skulle kunna ernå bättre ekonomiskt
resultat än tidigare. Enligt min
mening skulle man kunnat reparera de
försummelser, som en oföretagsam fri
företagsamhet här åstadkommit. Med
hänsyn till de siffror som statsrådet
här nämnt förstår jag emellertid, att
det är ganska hopplöst att söka förmå
honom afl ta frågan om järnvägens fortbestånd
till förnyad omprövning. Om
statsrådet skulle vara orubblig i sin
uppfattning vill jag emellertid liksom
de föregående talarna vädja till honom
att tillse, att bygden blir bättre tillgodosedd
med andra kommunikationsmedel.

Det är nog inte alldeles tillfredsställande
ordnat med busstrafiken heller.
Jag har i ett brev från en person i
bygden sett, att det kan förekomma, att
man ofta kan få stå under bar himmel
i regn och rusk och vänta på bussen
och finna att bussen, när den kommer,
är fullsatt, så att man inte kan komma
med, och det är ju nästan sämre än att
åka tåg efter 1880 års tågtidtabell. Jag
skulle som sagt vilja vädja till kommunikationsministern
att han, om han anser
det absolut otänkbart att uppehålla
järnvägsdriften, ser till att man snarast
möjligt får bättre kommunikationsmöjligheter
framför allt beträffande busstrafiken.
Om det varit otillfredsställande
förut så har det väl närmast berott
på den brist på material och drivmedel
som varit rådande, men en bygd som
denna, som berövats sin järnväg, bör
givetvis ha företrädesrätt vid utbyggande
av andra kommunikationsmedel.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Det anfördes redan i första
kammaren, att man i bygden känt förstämning
över vad som nu skett beträffande
Genarpsbanan. Jag kan i och
för sig förstå detta. Men jag vill i sammanhanget
understryka, att det skulle
ha varit av viss betydelse om bygdens

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Svar på interpellation ang. Malmö—Genarps järnväg.

befolkning och då kanske i första hand
företagarna haft en sådan känsla för
denna järnvägs vikt för transporterna,
att bygden använt sig av densamma i
större utsträckning än vad nn varit fallet.
Man kan nämligen icke komma
ifrån, att järnvägen endast betjänar en
tiondedel av transportmängden inom
trafikområdet och att övriga nio tiondedelar
gå i motordriven trafik.

Den ärade interpellanten ansåg, att
jag gjorde mig skyldig till eu underlåtenhetssynd,
när jag icke nämnde något
om trafiksiffrorna under åren 1939
—1947. Jag skall gärna stå till tjänst
med dessa siffror om han så önskar.
Trafikenheterna per bankilometer,
d. v. s. personkilometer plus godstonkilometer,
utgjorde i tusental räknat
1925 87,2, 1940 35,1941 35,5 och 1942
39,3. De gingo sedan upp till: 1943 43,3,

1944 45,0 och 1945 45,3 samt voro 1946
37,7. Som jämförelse kan jag nämna,
alt vid statens järnvägar voro motsvarande
siffror: 1940 979,0, 1941 1 014,o,
1942 1 083,4, 1943 1 142,o, 1944 1 082,3,

1945 975,0 och 1940 991,o. Det är kanske
en överflödsgärning att lämna genomsnittssiffrorna
på de enskilda järnvägarna;
de äro naturligtvis icke så fördelaktiga
som statens järnvägars men
ligga ändå i medeltal omkring 550.

Jag hoppas, att jag med detta givit
en tillfredsställande redogörelse för trafikförhållandena
vid järnvägen under
åren 1939—1947.

Sedan har det gjorts gällande, att statens
järnvägar konkurrerat ut företaget.
Medgivas skall, att det statliga företaget
varit det enskilda vida överlägset. Jag
tror dock icke, att man utan vidare
skal! lasta det enskilda företaget för att
det låtit sig utkonkurreras av statens
järnvägar, eftersom detta icke uteslutande
berott på att statens järnvägar,
som företag betraktat, varit det enskilda
företaget vida överlägset. Ett nytt och
mera modernt kommunikationsmedel
har i detta särskilda fall konkurrerat ut
ett äldre. Sanningen är att trafikanter -

na hellre använt motortrafiken än järnvägstrafiken
och själva försatt banan i
det läge där den nu befinner sig.

Sedan vill jag understryka, att jag
vid bedömningen av detta ärende icke
— som interpellanten tycktes föreställa
sig — velat resonera bort alla skäl för
bibehållande av järnvägen. Jag försäkrar
att jag tvärtom omsorgsfullt prövat
om det skulle vara ekonomiskt försvarbart
att behålla banan i fortsätiningen.
Men inför de obönhörliga och orubbliga
fakta, som jag ställts inför, har jag icke
ansett mig kunna välja en sådan åtgärd.

Herr Hansson i Skegrie framförde en
annan synpunkt på frågan, och medgivas
skall att det kan ligga något i
hans allmänna resonemang. Han säger,
alt vi icke uteslutande skola bedöma
problemet utifrån ekonomiska kalkyler.
Vi böra även anlägga sociala synpunkter
vid bedömandet. Om vi skola kalla
statens järnvägar för en hela folkets
järnväg, så innebär väl detta vissa förpliktelser.
Jag medger att så är fallet,
men jag säger samtidigt, att man skall
icke taga uttrycket alltför figurligt, ty
om vi kalla .statens järnvägar för hela
folkets järnväg behöva vi ej till varje
pris tillse, att transporterna skola äga
rum på järnväg, utan hela folkets järnväg
representeras också av den motoroch
busstrafik, som äger rum i stället
för järnvägstrafik. Man kan ju som herr
Hansson i Skegrie säga, att eftersom
järnvägarna söka lägga under sig allt
annat och bli monopolföretag ha de
större skyldigheter mot den resande
och transporterande allmänheten. Men
om det skall offras pengar för att förbättra
eller behålla kommunikationsmedlen
för en viss bygd, kan man icke
alldeles bortse ifrån spörsmålet, på
vilka kommunikationsmedel som dessa
pengar skola offras. Och om man står
inför dessa överväganden bör man väl
ej alldeles bortse från de ekonomiska
kalkylerna. Förutsätter man att företaget
har skyldigheter mot trafikanterna,
kan man också säga, att då skall före -

Tisdagen den 1 juni 1948. Nr 22.

Svar på interpellation ang. Malmö—Genarps järnväg.

taget infria dessa skyldigheter på det
ekonomiskt mest tillfredsställande sättet,
ty i annat fall tror jag, att det ur
folkhushållets synpunkt i längden blir
en dålig affär. Vi skulle klamra oss fast
vid ett föråldrat system, därest vi ej
accepterade den av mig skisserade
tankegången.

I sammanhanget skulle jag emellertid
vilja ytterligare påminna om en sak.
Det är frågan: Varför har man övergått
till biltrafik i så stor utsträckning som
skett? Jag har — det medger jag —
icke någon absolut föreställning om
betskörden under de senaste tre åren,
men jag skulle tro, att det ej enbart kan
bero på ett ogynnsamt skörderesultat,
att järnvägen transporterade 22 800 ton
betor 1945 men endast 13 100 ton 1947.
Det skulle vara intressant att av herr
Hansson i Skegrie, som själv är jordbrukare,
få veta, om han verkligen tror,
att detta enbart kan bero på sämre
skörderesultat.

Därtill kan hänvisas till de båda
andra exemplen från Skåne. Vi finna,
att från 1946 till 1947 ha bettransporterna
från Kvarnby till Arlöv nedgått
till ungefär hälften och transporterna
från Toppeladugård till Staffanstorp
till omkring en tredjedel. Icke kan väl
skörderesultatet vara så mycket sämre
1947, att man bara fått en tredjedel av
den betmängd man hade 1946? Jag tvivlar
i varje fall.

Beträffande frågan om de ökade
fraktsatserna anförde herr Hansson ett
exempel, som för mig icke i dag kan
kontrolleras. Han gjorde gällande, att
frakten för vissa kvantiteter gods
skulle ökats från 6 till 20 kronor. Jag
skulle endast vilja säga, att om banan
skulle gå ihop på samma sätt som biltrafiken
går ihop, skulle man kanske
komma fram till den skillnad som här
kan avläsas i respektive fraktsatser.

Medgivas skall, att kostnaden för betfrakterna
kommer att öka genom den
nuvarande ordningen. När man gjort
vissa beräkningar, har det nämligen vi -

sat sig, att sedan järnvägen upprivits
måste betorna transporteras antingen
med bil direkt till sockerfabriken eller
till en annan järnväg. Härigenom ökas
givetvis längden av biltransporterna
men icke besväret och kostnaden för
omlastning. Snarare minskas detta besvär
särskilt vid direkt biltransport till
sockerf abrikerna.

Ett överslag har gjorts beträffande
den ökade biltransportlängden: den

uppskattas till i medeltal fem kilometer.
Det medför givetvis en inkomstminskning
för betodlarna, och storleken
av denna inkomstminskning har
också beräknats. Jag skulle här kunna
närmare redogöra för hur dessa beräkningar
gjorts, men det kan jag göra
privat till interpellanten sedermera.
Man har kommit fram till att med en
transportmängd av 12 000—13 000 ton
betor per år innebär det en ökad kostnad
för betodlarna av 10 000—11 000
kronor. Sockerbolaget har gjort en beräkning
efter andra grunder och kommit
fram till ungefär samma resultat.
Denna kostnadsökning får väl sättas i
relation till de eventuella kostnaderna
för banans inköp, ett par hundratusen
kronor eller något däromkring, och en
årlig förlust på driften, som kan beräknas
till något hundratusental kronor.

Herr Hansson i Skegrie anmärkte
också på att det uppstått ett försämrat
läge för trafikanterna om jag så får
säga på ett mera personligt sätt genom
övergången från järnvägs- till busstrafik,
eftersom man nu inte ens hade tillgång
till ett skjul, när man stod och
väntade på bussen. Jag medger att så
är fallet, men den omständigheten får
väl vägas mot det förhållandet att busslinjen
går närmare bebyggelsen än järnvägen
så att trafikanterna få närmare
till sin busshållplats än till en järnvägsstation.

Vad emellertid regulariteten i själva
förbindelserna angår och i vilket avseende
herr Hansson i Skegrie förklarade,
atl tåg i motsats till bussarna kom -

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Svar på interpellation ang. Malmo—Genarps järnväg.

mer och går på bestämda tider, kan
jag försäkra, att Genarpsjärnvägen utgjort
ett beaktansvärt undantag. Jag
kan nämna, att till kommunikationsdepartementet
inkommit en skrivelse från
trafikanter på denna järnväg, i vilken
(iet sägs att under ett års tre första
månader inte ett enda tåg anlänt i rätt
lid.

Om busstrafiken har det sagts, att
vägarna på sina håll inte äro tillräckligt
goda. Därom kan sägas, att vi, oavsett
om järnvägen lägges ner eller inte,
kunna räkna med att vägarna under
alla förhållanden måste rustas upp, och
vad beträffar anmärkningen, att vägarna
inte äro tillräckligt breda för
denna trafik, få vi komma ihåg, att
även om det brister i det avseendet så
ha de dock i långliga tider kunnat tjäna
busstrafiken och att vad som nu sker
ingenting annat är än att man sätter in
ett ökat antal bussar.

I anledning av vad som här sagts om
persontrafiken och de överdrivna skildringar,
som varit synliga i ortspressen,
nämligen att bussarna inte på långa vägar
skulle kunna ta emot den resandeström,
som skulle kunna förväntas från
Malmöborna exempelvis vid pingsthelgen,
skulle jag vilja lämna den uppgiften,
att pingsten 1947 transporterades
150 resande på järnvägen Malmö—
Genarp, medan motsvarande siffra på
statens järnvägars busslinje 1948 utgjorde
1 300. Av de 314 platser, som
funnos tillgängliga på tåget, togos sålunda
endast 250 i anspråk. Av detta
förhållande torde man kunna dra den
slutsatsen, att resenärerna föredra buss
framför järnväg.

Jag vill ännu en gång understryka,
att det inte är jag som letat fram skäl,
som skulle tala för ett nedläggande av
järnvägsdriften. Jag har tvärtom sökt
leta fram skäl, som tala för att densamma
bibehålies. Men kalla och obestridliga
fakta ha fällt avgörandet.

Jag skulle till slut vilja försäkra den
siste ärade talaren, att det för mig

framstår såsom en självklar sak, att sedan
järnvägstrafiken nedlagts såväl
statens järnvägar som statsmakterna
måste anse sig förpliktade att med
andra kommunikationsmedel än järnvägen
lillgodose trafikanternas berättigade
intressen.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag hoppas att herr statsrådets
uttalande, att statsmakterna i största
möjliga utsträckning böra försöka sätta
in andra trafikmedel i denna trakt också
skall bli förverkligat. Till herr statsrådets
tidigare yttrande, att befolkningen
finge använda sig av nyare och modernare
kommunikationsmedel än järnväg,
såsom nya bussar och dylikt,
skulle jag vilja knyta den reflexionen,
om inte statens järnvägar vid övertagandet
av järnvägen skulle ha kunnat
sätta in nyare och modernare hjälpmedel,
såsom exempelvis rälsbussar.
Den allmänna meningen i bygden är
den, att bara man fått järnvägstrafiken
bättre ordnad skulle den ha burit sig
betydligt bättre än den gjort. Det är så
riktigt som det är sagt, att denna järnväg
blivit misskött av sin tidigare ägare,
och för egen del tror jag, att denne
ägare inte haft något större intresse för
att järnvägen blev underhållen på det
sätt, som man kan ha rätt begära av
en ägare av ett företag sådant som det
här ifrågavarande. Min mening är den,
att statens järnvägar borde ha övertagit
järnvägen och satt den i stånd, så att
trafikanterna blivit nöjda med den.

Herr statsrådet nämnde, att man inte
kunde offra allt för mycket pengar på
en sådan här järnväg. För egen del anser
jag, att man inte behövt offra så förfärligt
mycket på en förbättrad drift
för att det hela skulle ha kunnat gå
något så när ihop. Vad beträffar den
minskade befraktningen av sockerbetor

Tisdagen den 1 juni 1948. Nr 22.

Svar på interpellation ang. Malmö—Genarps järnväg.

år 1947, vill jag framhålla, att jag anser
den siffran stämma på ett ungefär med
den minskade betarealen och minskningen
i skörderesultatet. Jag kan nämna
för herr statsrådet, att i vissa trakter
av Skåne har skörden inte blivit mer
än 50 å 60 procent av vad den var tidigare.
Därtill kommer att de större gårdarna
och godsen längs denna järnväg
i så stor utsträckning kunna ha övergått
till att använda egna lastbilar och
kanske framför allt traktortåg för transporterna.
Ägarna av dessa jordbruk beröras
ganska litet av att järnvägen lägges
ned, men det gör i stället så mycket
mera alla dessa småbrukare, som inte
kunna ordna sina transporter med några
traktortåg; de få sitta emellan och
betala de dyra lastbilsfrakterna. Det var
intressant för mig att få höra den där
siffran 200 000 kronor, som herr statsrådet
nämnde att järnvägen skulle
kosta. Uppgiften hängde väl mera i luften,
ty om jag inte är fel underrättad
lär Skandinaviska banken vara bjuden
500 000 kronor, när den rives. Herr
statsrådets siffra tyder ju på att det är
till fördel för ägaren att järnvägen lägges
ner och inte inlöses av staten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid: till

statsutskottet propositionen nr
260, angående anslag till statens biltrafiknämnd
för budgetåret 1948/49;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 265, med förslag till sjöarbetstidslag; till

statsutskottet propositionen nr
271, angående förlängning av statens
borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag;

till behandling av lagutskott propositionerna: 3

— Andra kammarens protokoll 1948.

nr 278, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 kap. 7 § rättegångsbalken
m. m.; och

nr 279, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 280, angående förvärv till kronan
av aktierna i Aktiebolaget Fjäråssand;
samt

till statsutskottet propositionen nr
281, angående avsättning till statens automobilskattemedelsfond.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 11, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24, statsutskottets
utlåtanden nr 118—134, bankoutskottets
utlåtanden nr 38 och 39, första
lagutskottets utlåtande nr 38, andra lagutskottets
utlåtande nr 34, sammansatta
första lag- och jordbruksutskottets utlåtande
nr 2, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 33—37, andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtanden nr 10 och
11 samt andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 11 och 12.

§ 8.

Föredrogs den av herr Severin i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående närmare
undersökning rörande ett av tvenne
läkare i Stockholm utfärdat intyg
om att viss person vore psykiskt sjuk,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs den av herr Henriksson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Interpellation ang. byggnadsmaterielens fördelning.

till statsrådet fru Kock, angående ifrågasatt
försäljning till Kooperativa förbundet
av Henkel-Helios-bolagen, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Herr Senander avlämnade en av honom
m. fl. undertecknad motion, nr 579,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 249, angående anslag till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering
in. m.

Denna motion bordlädes.

§ 11.

Interpellation ang. byggnadsmaterielens
fördelning.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP, som
anförde: Herr talman! Byggnadsregleringen
avser dels att anpassa bostadsproduktionen
efter tillgången på byggnadsmaterial
och arbetskraft och dels
att begränsa investeringsverksamheten.
Byggnadsverksamhetens storlek regleras
genom byggnadstillståndsgivningen beträffande
uppförandet av byggnader
och genom licensgivning av behövligt
byggnadsmaterial. Licenser för inköp
av byggnadsmaterial utlämnas i viss
ordning alltefter byggenas angelägenhetsgrad
genom den s. k. codesättningen.
Denna innebär att licenser med
lägre codenummer medföra tidigare inköpsrätt
än licenser med högre codenummer.
Leveranserna av byggnadsmaterial
ske med ledning av den codesättning
som industrikommissionen
fastställer.

Denna turordning beträffande leveranserna
av byggnadsmaterial betyder
vidare, att den omständigheten att byggnadstillstånd
beviljats ingalunda garanterar
att en byggnad kan färdigställas.
Huruvida det blir möjligt, beror på i
vilken takt material kan erhållas för

leverans. Denna bristande korrespondens
mellan byggnadstillstånd och licensgivning
för byggnadsmaterial har
medfört att i åtskilliga fall visserligen
tak och väggar uppförts men att inredning
saknas, varigenom huset icke
blivit inflyttningsfärdigt.

Det är uppenbart att dylika missförhållanden
skulle kunna undvikas, därest
samma myndighet handhade både byggnadstillståndsgivningen
och licensgivningen
för byggnadsmaterial. Enligt
min uppfattning finnas goda skäl att
undersöka om icke licensgivningen avseende
byggnadsmaterialen kan överföras
till arbetsmarknadsstyrelsen, som
nu handlägger byggnadstillståndsgivningen.
Det skulle innebära en betydande
lättnad för den byggande allmänheten
att endast behöva ha med en statlig
inrättning att göra. Denna allmänhets
mellanhavande med de byggnadsreglerande
myndigheterna skulle ytterligare
underlättas, om en decentralisering
av byggnadsregleringen till länsorganen
kunde genomföras. Vissa ärenden,
som nu kräva beslut av arbetsmarknadsstyrelsen,
borde utan större svårigheter
kunna överflyttas till länsarbetsnämnderna.

Det är givet att med nu tillämpade
regler för licensgivningen byggnadsföretagarna
äro intresserade av att erhålla
så låga codenummer på sina
byggnadsmateriallicenser som möjligt.
De äro givetvis även intresserade av att
få licenser på så stora kvantiteter som
möjligt. För att befrämja dessa önskemål
tillgripas uppvaktningar för att
påverka vederbörande kommission och
dess tjänstemän i speciell riktning. Det
är inte alldeles obekant att dylika uppvaktningar
tagit en mycket stor omfattning.
Resultatet av att på detta sätt
uppvakta kriskommissionerna har med
säkerhet varit skiftande men i stort sett
torde det förhålla sig så, att företagare
med stor verksamhet eller sin verksamhet
förlagd till Stockholm eller i
dess närhet intagit en i viss mån privi -

Tisdagen den 1 juni 1948.

Nr 22.

Interpellation ang. byggnadsmaterielens fördelning.

legierad ställning. Det förefaller sannolikt
att en egnahemsbyggare blir handikappad
när det gäller att hålla sig
framme, för så vitt han inte har någon
som tar sig an hans sak. Att så är
förhållandet synes framgå av vissa omständigheter.

Enligt myndigheternas beslut skall
byggnadstillstånd under sommarmånaderna
endast beviljas för villabebyggelse
beroende på att tidigare i år tillståndsgivningen
varit starkt begränsad
för enfamiljshus. Emellertid har det
visat sig att mindre byggmästare och
egnahemsbyggare fått svårigheter att
skaffa fram visst material, särskilt radiatorer.
Det skall icke förnekas att materialsvårigheterna
till en del hänga
samman med den allmänna knappheten
på byggnadsmaterial. Frågan är dock
huruvida produktionen av radiatorer
är så otillräcklig som framgår av den
aktuella bristen. Det synes i stället förhålla
sig på det sättet, att fördelningen
av tillgängliga materialresurser är långt
ifrån tillfredsställande. Man har på
senaste tid kunnat iakttaga en bestämd
tendens till lagerökning hos de större
byggmästarna, som i huvudsak inriktat
sig på produktion av flerfamiljshus. Att
så har skett framgår av den skrivelse,
med vilken allmänna byggmästareföreningen
i Stockholm uppvaktat statsrådet
Ericsson. Föreningen framhåller
i anledning av den påstådda bristen på
visst material, att flera medlemmar och
andra enskilda byggnadsföretag förfoga
över avsevärda mängder byggnadsmaterial.
Det tillägges att detta material
icke nu kommer till användning på
grund av begränsningen i produktionen
av flerfamiljshus och att det delvis
håller på att förfaras.

Det synes sålunda inte kunna bestridas
att den mängd byggnadsmaterial
som står till förfogande är ojämnt fördelad
mellan olika kategorier byggnadsföretagare.
I nu rådande läge då egnahemsbyggandet
utökas synes det nödvändigt
att en omfördelning sker, så

att byggare av enfamiljs- och tvåfamiljshus
få samma möjligheter att erhålla
material. Bästa sättet att komma till
rätta med här påtalade missförhållanden
synes emellertid vara att slopa ransoneringarna
på byggnadsmaterial, så
snart tillgången det medger. Så har
skett beträffande glas och tegel, och det
kan starkt ifrågasättas huruvida icke
tiden snart är inne att slopa ransonering
och licensgivning även i fråga om
radiatorer, byggnadsjärn och cement. I
den mån ransoneringarna upphävas och
kommissionernas arbetsuppgifter begränsas,
bör även den anställda personalen
reduceras i antal. Det bör vara
angeläget att föra över arbetskraft från
reglerande uppgifter till produktiv sysselsättning,
som kan leda till ökad produktion.

Under den senaste tiden har importen
av fossila bränslen varit förhållandevis
tillfredsställande. Bränsleläget torde
med anledning härav kunna emotses
med en viss tillförsikt under kommande
eldningssäsong. Det kan därför ifrågasättas
huruvida den detaljerade ransonering
av bränslet, som alltjämt tilllämpas,
är nödvändig. En förenkling
borde icke vara omöjlig att genomföra,
som skulle avlasta såväl bränslekommissionen
som bränslekontoren en avsevärd
mängd arbete. Det vill även i övrigt
synas som om bränslekommissionens
arbetsuppgifter minskat i den utsträckning,
att en nedskärning av antalet
anställda bör vara möjlig att genomföra.

Med stöd av det anförda får jag anhålla
om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet Ericsson få framställa
följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
den otillfredsställande fördelningen av
befintliga byggnadsmaterialtillgångar,
som blivit följden av hittills tillämpade
regler för licensgivningen för byggnadsmaterial? Anser

herr statsrådet att ransoneringen
och licensgivningen beträffande ra -

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Interpellation ang. utredningen om det enskilda vägväsendet.

diatorer, byggnadsjärn och cement behöver
bibehållas?

Om herr statsrådet menar att nämnda
ransonering bör bibehållas, vill herr
statsrådet då låta vidtaga åtgärder, varigenom
en rättvisare fördelning av tillgångarna
på byggnadsmaterial åstadkommes
mellan olika kategorier byggmästare? Är

herr statsrådet av den meningen
att den hittills tillämpade detaljerade
bränsleransoneringen alltjämt är nödvändig? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12.

Interpellation ang. utredningen om det
enskilda vägväsendet.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENINGSSON, som yttrade:
Herr talman! Genom beslut den 11 maj
1945 och den 10 maj 1946 har Kungl.
Maj:t uppdragit åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och skogsstyrelsen att gemensamt
verkställa viss undersökning
rörande möjligheten att under ekonomiskt
rimliga former förbättra vägförbindelserna
i landets ur samfärdselns
synpunkt missgynnade bygder ävensom
att i anslutning härtill utreda behovet
av och formerna för en ändring i grunderna
för statsbidrag till enskild väghållning.

En av orsakerna till igångsättandet
av denna utredning var behovet av samordning
av formerna för bidrag till det
enskilda vägväsendet. De synpunkter,
som anförts i direktiven för utredningen,
äro av stort värde. I de bygder, där
ett angeläget behov av bättre enskilda
vägar alltjämt föreligger, hoppas man
livligt, att utredningsresultatet skall
komma att betyda större möjligheter till
skapandet av goda vägförbindelser än
tidigare.

Då jag för min del alltid ansett, att
den enskilda väghållningen är någonting
mycket betydelsefullt, framställde

jag redan under höstriksdagen 1946 en
interpellation till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet om
utsikter förelåge för att ett på ifrågavarande
utredning grundat förslag kunde
komma att föreläggas 1947 års riksdag.
Av kommunikationsministerns svar
framgick, att arbetet vid denna tidpunkt
alltjämt befann sig på ett förberedande
stadium och att det från min sida uttalade
önskemålet icke kunde uppfyllas.
Statsrådet utlovade likväl sin medverkan
till förstärkning av utredningens
arbetskraft i den mån så kunde anses
påkallat. Sedan dess har 1947 års riksdag
vid behandling av statsutskottets
utlåtande nr 6 framhållit önskvärdheten
av att berörda utredning bedreves med
sådan skyndsamhet, att förslag i ämnet
kunde föreläggas 1948 års riksdag. Departementschefen
meddelade emellertid
i innevarande års statsverksproposition,
att arbetet i utredningen icke fortskridit
så långt att förslag i ämnet kunde
föreläggas årets riksdag. Riksdagen har
nyligen godkänt statsutskottets utlåtande
angående sjätte huvudtiteln i vilket
det uttalats, att man fann det angeläget
att nu ifrågavarande utredning bedrevs
med största möjliga skyndsamhet. Årets
riksdagsbeslut var således en ytterligare
anmaning att till gagn för den svenska
landsbygden påskynda utredningsarbetet.
Denna riksdagens många gånger
visade positiva inställning till ett välordnat
vägväsen noterar jag med den
allra största tillfredsställelse.

Med teknikens utveckling på kommunikationernas
och trafikväsendets
område ha goda vägförbindelser i avlägset
liggande bygder blivit av avgörande
betydelse för strävandena att
hindra dessa bygders avfolkning. Det
torde vara en viktig samhällsangelägenhet
att man vidtager åtgärder ägnade
att förebygga och hejda den i hastig
takt pågående avfolkningen av landsbygden
i allmänhet och i synnerhet dess
på kommunikationsmedel starkt missgynnade
bygder. Därför är ett vägnät,

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Interpellation ang. utredningen om det enskilda vägväsendet.

där moderna trafikmedel kunna användas,
av allra största betydelse.

För min del anser jag landsbygdens
vägförbindelser och deras ordnande
vara en absolut livsviktig angelägenhet
för trivseln och tillvaron för de
människor, som äro bosatta och ha sitt
dagliga arbete utanför tätorterna, och
jag anhåller därför om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande fråga: Är herr statsrådet
villig medverka till att den med det enskilda
vägväsendet arbetande utredning -

en, som tillsattes för mer än tre år tillbaka,
kommer att under 1948 slutföra
sitt arbete, och på detta utredningsarbete
grundat förslag snarast möjligt
förelägges riksdagen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.07 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 2 juni.

KL 11 fm.

§ 1.

Sedan riksdagens båda kamrar förehaft
och godkänt nedan omförmälda,
uti jordbruksutskottets memorial nr 19
och 39, bankoutskottets memorial nr
32 samt statsutskottets memorial nr 105
och 117 framlagda voteringspropositioner
rörande frågor, i vilka kamrarna
fattat stridiga beslut, samt bestämt blivit,
att vederbörliga omröstningar över
de olika besluten skulle denna dag äga
rum, så anställdes nu omröstningar enligt
nedan intagna voteringspropositioner
i följande ordning, nämligen

l:a omröstningen

(enligt jordbruksutskottets memorial
nr 19).

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionerna 1:229 och
11:377, 1:132 och 11:217, 1:95 och
II: 173 samt II: 330 till Skogsvård in. in.:
Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
för budgetåret 1948/49 anvisa ett

reservationsanslag av 8 815 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
1:229 och 11:377, 1:132 och
11:217, 1:95 och 11:173 samt 11:330,
till Skogsvård m. in.: Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för budgetåret
1948/49 anvisat ett reservationsanslag
av 9 015 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 90 Ja och 115 Nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna
voteringsproposition, som, enligt an -

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

kommet och nu uppläst protokoll, blivit
av första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 64 Ja och 56 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller 90 Ja och 115 Nej,
sammanräkningen visade 154 Ja och
171 Nej, och hade alltså beslut i denna
fråga blivit av riksdagen fattat i överenstämmelse
med nej-propositionens
innehåll.

2:a omröstningen

(enligt bankoutskottets memorial nr
32).

Den, som i likhet med första kammaren
vill bifalla vad bankoutskottet i utlåtande
nr 12 hemställt och alltså, med
bifall till Kungl. Maj :ts proposition nr
45, medgiva, att fra)mlidne italienske
ministern i Stockholm Alberto Bellardi
Riccis efterlämnade maka, fru Giovanna
Bellardi Ricci, må från och med den
26 december 1947 under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära en
pension av 5 000 kronor för år, varå
tilläggsförmåner icke skola utgå, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren bifallit den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen
och alltså medgivit, att framlidne
italienske ministern i Stockholm Alberto
Bellardi Riccis efterlämnade maka, fru
Giovanna Bellardi Ricci, må från och
med den 26 december 1947 under sin
återstående livstid, så länge hon förblir
änka, från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära en
pension av 5 000 kronor för år, varå
tilläggsförmåner icke skola utgå.

kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna
voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit
av första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 68 Ja och 53 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller 65 Ja och 140 Nej, sammanräkningen
visade 133 Ja och 193
Nej, och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

3:e omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr
105).

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag till Undersökningar
rörande levnadsvillkor och hushållsvanor
för budgetåret 1948/49 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 98 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag till Undersökningar
rörande levnadsvillkor och hushållsvanor
för budgetåret 1948/49 under
femte huvudtiteln anvisat ett reservationsanslag
av 65 000 kronor.

Den omröstning över ovanintagna
voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit
av första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 67 Ja och 57 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller 64 Ja och 139 Nej,

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

sammanräkningen visade 131 Ja och
196 Nej, och hade alltså beslut i denna
fråga blivit av riksdagen fattat i överenstämmelse
med nej-propositionens
innehåll.

4:e omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr
117).

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag medgiva, att
de rektor vid katedralskolan i Lund å lön
anslagna fastigheterna Källby 22, 23 och
24 i Lund må för ett pris, icke understigande
198 134 kronor, och på de
villkor i övrigt, Kungl. Maj :t finner skäligt
bestämma, försäljas till Lunds stad,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag medgiva,
att de rektor vid katedralskolan i Lund
å lön anslagna fastigheterna Källby 22,
23 och 2* i Lund må för ett pris, icke
understigande 108 300 kronor, och på
de villkor i övrigt, Kungl. Maj :t finner
skäligt bestämma, försäljas till Lunds
stad.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 104 Ja och 104 Nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna
voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit
av första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 72 Ja och 50 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller 104 Ja och 104 Nej,
sammanräkningen visade 176 Ja och

154 Nej, och hade alltså beslut i denna
fråga blivit av riksdagen fattat i överenstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

5:e omröstningen

(enligt jordbruksutskottets memorial
nr 39).

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till de likalydande motionerna I: 255
och 11:405 samt motionen 11:417 i
denna del, besluta, att fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök skall förläggas
till Göteborg, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
de likalydande motionerna I: 255 och
11:405 samt motionen 11:417 i denna
del, beslutat, att fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök skall förläggas till
Stockholm.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 98 Ja och 104 Nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 63 Ja och 55 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller 98 Ja och 104 Nej,
sammanräkningen visade 161 Ja och
159 Nej, och hade alltså beslut i denna
fråga blivit av riksdagen fattat i överenstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

40 Nr 22. Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Svar på fråga ang. vapensmuggling vid norska gränsen.

§ 2.

Svar på fråga ang. vapensmuggling vid
norska gränsen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som anförde:
Herr talman! Herr von Seth har frågat
mig om jag vore beredd att lämna tillgängliga
upplysningar angående den i
tidningspressen omtalade vapensmugglingen
vid norska gränsen och dess
syfte.

Som svar får jag meddela följande:

I olika tidningar förekommo den 25
maj i år och dagarna därefter vissa
uppgifter om att en betydande illegal
trafik senaste tiden kunnat förmärkas
över svensk-norska gränsen vid Strömstad.
Trafiken skulle gälla vapen. Dessa
i pressen förekommande uppgifter synas
hänföra sig till följande förhållanden.

Vid inspektioner av bevakningen vid
riksgränsen mot Norge och vid överläggningar
med gränsbevakningspersonalen
har landsfogden i Göteborgs och
Bohus län erhållit vissa icke närmare
preciserade andrahandsuppgifter att
norska medborgare under senare lid
utbjudit vapen till svenskar på förmånliga
villkor. Exaktare besked om vid
hur många tillfällen sådana erbjudanden
förekommit eller hur många vapen,
som det därvid varit fråga om, hade
icke kunnat erhållas.

Dessa upplysningar ha föranlett
landsfogden att till länsstyrelsen göra
en framställning om förstärkning av
gränsbevakningen mot Norge med två
extra polismän för att söka vinna kännedom
om huruvida en illegal trafik
av antydd art verkligen förekommit.
Länsstyrelsen, som bifallit framställningen,
har därefter författningsenligt
underrättat mig härom. Det synes vara
denna rent rutinmässiga åtgärd som gi -

vit anledning till publiciteten i denna
fråga.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat herr von Seths
fråga.

Härpå yttrade

Herr von SETH: Herr talman! Till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
anhåller jag att få framföra
mitt tack för svaret på denna fråga.

Av ideligen i tidningarna återkommande
notiser har det stått ganska
klart, att det under de senaste tre månaderna
rått en ökad aktivitet vid Bohusläns
gräns mot Norge. Det har angivits,
att denna aktivitet yttrat sig i
form av ökad smuggling av vapen och
att det skulle gällt kulsprutepistoler och
pistoler, som smugglats över till Sverige.
Det är säkerligen ingalunda obekant,
att det i Norge sedan kriget finns
vapenförråd, som myndigheterna icke
ha kännedom om, och man har av tidningarna
att döma fått bevis för att vapen
smugglats från Norge till Sverige.
Landsfogdens rapport vittnar om att
man, åtminstone enligt mitt sätt att se,
icke utan vidare kan bagatellisera denna
sak, och därför har jag frågat statsrådet,
huruvida det vore möjligt att få
ett besked angående denna smuggling.

Herr statsrådet har nu svarat, att
smugglingen ingalunda är bevisad och
att den ökning av bevakningen, som
man genomfört, inskränker sig till två
man, som skola försöka komma till rätta
med dessa saker. Jag skall icke här
yttra mig om, huruvida det är tillräckligt
med denna ökning av bevakningen,
men jag anser med hänsyn till händelser
som inträffat i andra länder, att
det är nödvändigt att få klarhet i om
det föreligger en organiserad rörelse
och om man kan finna några spår, som
leda till en sådan organisation. I detta
fall anser jag att tidningsnotiserna, enligt
de underrättelser som stått till
buds, ha varit överdrivna, och jag har

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Bidrag till hushållningssällskapen m. m.:

löner m. m.

ingenting annat att göra än upprepa
mitt tack till statsrådet och hoppas att
i fortsättningen, därest det skulle visa
sig nödvändigt, åtgärder vidtagas för
att kunna stoppa denna olagliga trafik.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 284, angående
subventionering av införseln av
vissa varor m. m.

§ 4.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 579 av herr Senander m. fl.

§ 5.

Föredrogs den av herr PehrssonBramstorp
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Ericsson
angående fördelningen av befintliga
byggnadsmaterialtillgångar, in. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Sveningsson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
den pågående utredningen rörande det
enskilda vägväsendet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Bidrag till hushållningssällskapen m. m.:
Hemkonsulenters och fiskeritjänstemäns
löner m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl.

Hemkonsulenters och fiskeritjänstemäns

Maj:ts framställningar i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln
punkten 54) Bidrag till hushållningssällskapen:
Avlöningar, punkten 55)

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader
och punkten 107) Arrendenämnder,
jämte i anslutning därtill
väckta motioner.

Vid behandlingen av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar hade
utskottet utbrutit punkten 54) Bidrag
till hushållningssällskapen: Avlöningar,
punkten 55) Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader och punkten
107) Arrendenämnder med hänsyn till
dessas samband med bebådat förslag
angående organisationen av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område
m. m. Sedan riksdagen numera
fattat beslut med anledning av sistnämnda
förslag, hade utskottet upptagit
de sålunda utbrutna punkterna till
behandling.

I detta sammanhang hade utskottet
förehaft till behandling ett antal inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner.

Punkten 1), ang. bidrag till hushållningssällskapen:
avlöningar.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
(nionde huvudtiteln, punkten
55) till bidrag till hushållningssällskapen:
Avlöningar hemställt om ett förslagsanslag
av 3 221 700 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag skulle hemkonsulenter och fiskeritjänstemän
för år 1948 komma i åtnjutande
av en viss avlöningsförbättring,
för båda kategorierna bestämd till
960 kronor.

I motionen 1:96 av herr Isaksson
m. fl., likalydande med II: 165 av herr
Larsson i Karlstad m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta »dels
att rörligt tillägg å 12 procent under år
1948 skall utgå på de av Kungl. Maj:t
föreslagna lönerna till hemkonsulenter

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Bidrag till hushållningssällskapen m. m.:

löner m. m.

och fiskerikonsulenter, dels att till Bidrag
till hushållningssällskapen: Avlöningar
för budgetåret 1948/49 anvisa ett
förslagsanslag av 3 272 000 kronor.»

I motionen I: 199 av herr Osvald och
fröken Osvald, likalydande med II: 325
av herrar Sandberg och Jacobsson i
Igelsbo, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att utöver vad departementschefen
föreslagit i fråga om löner
till hushållningssällskapens tjänstemän
rörligt tillägg måtte utgå till hemkonsulenter
och fiskeritjänstemän samt att
det för »Bidrag till hushållningssällskapen:
Avlöningar» äskade förslagsanslaget
måtte uppräknas med härför erforderligt
belopp.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag åt motionerna
1:69 och 11:122, likalydande, 1:96
och 11:165, likalydande, samt 1:199
och II: 325, likalydande, till Bidrag till
hushållningssällskapen: Avlöningar för
budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 3 221 700 kronor.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herrar Näslund, Hjalmar
Nilsson, Hollertz och Larsson i Karlstad,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte,

a) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
och med bifall till motionerna
1:96 och 11:165, likalydande, samt
I: 199 och II: 325, likalydande, besluta,
att rörligt tillägg skulle utgå på lönerna
till hemkonsulenter och fiskerikonsulenter,
samt till Bidrag till hushållningssällskapen:
Avlöningar för budgetåret
1948/49 anvisa ett förslagsanslag av
3 272 000 kronor;

b) avslå motionerna I: 69 och II: 122,
likalydande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LARSSON i Karlstad: Herr talman!
Till jordbruksutskottets nu före -

Hemkonsulenters och fiskeritjänstemäns

varande utlåtande, nr 32, är fogad en
reservation. Denna har tillkommit i
syfte att om möjligt förebygga ett riksdagsbeslut,
som tvenne grupper befattningshavare
hos hushållningssällskapen
icke utan skäl skulle uppfatta som en
påtaglig orättvisa. Frågan gäller den
provisoriska avlöningsförbättringen innevarande
år till hemkonsulenter och
fiskerikonsulenter.

Som kammarens ärade ledamöter erinra
sig utelämnades dessa båda kategorier
befattningshavare vid den lönereglering
och lönegradsplacering, som
1947 års riksdag beslutade i samband
med hushållningssällskapens omorganisation.
Orsaken var vissa då pågående
utredningar. För vederbörande befattningshavare
innebar detta ett ytterligare
uppskov på obestämd tid med en
väl behövlig och sedan långt före hushållningssällskapsutredningens
tillsättande
år 1939 i utsikt ställd och även
otåligt väntad löneförbättring. Uppskovet
medför dessutom för vederbörande
oreglerade och otillfredsställande pensionsförhållanden,
trots att de i motsats
till lönegradsplacerade alltjämt
själva få erlägga pensionsavgifter. De
ha visserligen under åren 1945—1947
i likhet med hushållningssällskapens
övriga befattningshavare erhållit provisoriska
löneförbättringar, och så länge
dessa voro jämförliga med deras kollegers
i hushållningssällskapen fanns
ingen anledning till särskilt missnöje
från nu ifrågavarande befattningshavares
sida. Annorlunda ställer sig saken
nu, sedan deras kamrater fått sina löner
reglerade.

Den löneförbättring, som Kungl.
Maj :t föreslår för 1948, är inte jämförlig
med den som kommit sällskapens
övriga befattningshavare till del.
Det är detta förhållande som vållat
den otrygghet, missbelåtenhet och olust,
som sätta ned vederbörandes humör och
arbetsglädje. Departementschefen motiverar
den relativt sparsamma löneför -

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Bidrag till hushållningssällskapen m. m.:

löner m. m.

bättringen, 80 kronor i månaden, med
att den av lantbruksstyrelsen föreslagna
större förbättringen skulle innebära
ett föregripande av det slutliga ställningstagandet
till frågan om dessa befattningshavares
framtida löneställning.
Därmed torde avses att deras provisoriska
löner inte få tillmätas så, att
de kunna befaras bli högre än deras
framtida löner. Även om man biträder
en dylik argumentering, måste det synas
onödigt att driva försiktigheten i
detta avseende så långt som departementschefen
gjort.

Tillåt mig, herr talman, att med några
siffror belysa vad de föreslagna alternativen
innebära i jämförelse med före
1948 rådande förhållanden. Jag utgår
därvid från de av Kungl. Maj :t fastställda
löner, som de av riksdagen under
åren 1945—1947 beviljade särskilda
anslagen till löneförbättringar för hushållningssällskapens
befattningshavare
möjliggjorde. Lönerna voro bruttolöner,
från vilka gjordes avdrag för pensionsavgifter.
Då lönerna för lönegradsplacerade
befattningshavare från 1948 äro
nettolöner, har vid jämförelsen även
hemkonsulenternas och fiskerikonsulenternas
löner för 1948 beräknats såsom
nettolöner, d. v. s. med avdrag för
pensionsavgifter. För jämförelsegruppen
vandringsrättare, som öro lönegradsplacerade,
är lönen beräknad i
ortsgrupp III. Löneställningen för hemkonsulenter,
fiskerikonsulenter och
vandringsrättare i nu nämnd ordning är
då följande: åren 1945 och 1946 5 300
respektive 4 900 och 4 500 kronor; året
1947 5 900 respektive 5 500 och 5 000
kronor. För 1948 innebär Kungl. Maj:ts
förslag för hemkonsulenter 6 760 och
för fiskerikonsulenter 6 260, under det
att de lönegradsplacerade jordbruksinstruktörerna,
som de numera kallas,
erhålla 7 008 kronor. Reservanternas
förslag innebär följande: hemkonsulenter
skulle få 7 583 och fiskerikonsulenter
7 028 kronor (mot jordbruksinstruk -

Hemkonsulenters och fiskeritjänstemäns

törernas 7 068 kronor). Hemkonsulenter
och fiskerikonsulenter ha, såsom
framgår av de anförda siffrorna, tidigare
haft högre lön än vandringsrättarna.
Detta förhållande har givetvis berott
på vederbörandes utbildning och
tjänstgöring, men beträffande dessa faktorer
har ingen ändring inträffat. Det
måste då synas egendomligt att lönerelationen
nu skall kastas om, och man
bör inte förtänka dessa befattningshavare
om de skulle känna en viss bitterhet,
om Kungl. Maj :ts förslag skulle bifallas.
Den av reservanterna föreslagna
provisoriska löneförbättringen är en
medelväg mellan Kungl. Maj :ts och
lantbruksstyrelsens förslag. Även om
dylik nedprutning skulle vålla en del
besvärligheter, då vissa sällskap redan
från innevarande års början betalat ut
löner i enlighet med lantbruksstyrelsens
förslag, blir olägenheten härav
dock mindre än den som skulle vållas
av bifall till Kungl. Maj :ts förslag.
Reservanterna ha avvägt sitt förslag så,
att fiskerikonsulenterna skulle få ungefär
samma nettolön som jordbruksinstruktörerna,
och hemkonsulenterna
skulle komma i ett något högre löneläge
än nämnda båda kategorier.

Därigenom skulle den inbördes relationen
mellan lönerna bibehållas, och
en sådan anordning kan väl inte anses
föregripa ställningstagandet till den
slutliga löneregleringen. Denna måste
nämligen tillmätas så, att den medför
ytterligare löneförbättring. 1 annat fall
avhänder man sig möjligheten att till
dessa viktiga och krävande befattningar
erhålla lämpliga och kompetenta sökande.
Den önskvärda förbättringen erhålles,
om hemkonsulenter och fiskerikonsulenter
tillerkännas samma rörliga
tillägg på de av departementschefen
föreslagna lönerna som sällskapens övriga
befattningshavare erhålla. I åtskilliga
fall är en sådan inkomstförbättring
nödvändig, om inte vederbörande skola
få inkomstminskning. Till och med 1947

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Bidrag till hushållningssällskapen m. m.: Hemkonsulenters och fiskeritjänstemäns
löner m. m.

hade nämligen sällskapen möjlighet att
genom särskilda arvoden för kurser och
föredrag kompensera en lön, som ansågs
för låg, men med omorganisationens
ikraftträdande i år fråntogs sällskapen
denna rätt. Vissa hushållningssällskap
ha begagnat sig av möjligheten
att lämna särskild ersättning. Denna
omständighet har medfört den tråkiga
konsekvensen, att samma slags befattningshavare
med samma arbete hos
olika hushållningssällskap haft olika
inkomster. Ett bifall till reservationen
skulle undanröja även denna olägenhet.

Jag skall inte längre trötta kammaren,
oaktat det finns flera skäl att åberopa.
Jag kanske får tillfälle att återkomma.

Jag ber sålunda, herr talman, att med
stöd av det anförda få yrka bifall till
den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Fru BOMAN: Det är beklagligt att inte
utskottet kunnat gå med på det förslag,
som ställts i reservationsyrkandet
och som skulle lämna både fiskerikonsulenterna
och hemkonsulenterna
detta tolvprocentiga tillägg på deras
löner. Jag har inte möjlighet att
uttala mig om fiskerikonsulenterna. Jag
känner för litet till deras verksamhet,
men hemkonsulentverksamheten har
jag kunnat följa så mycket bättre, och
jag vågar påstå, att vardagslivet i all
synnerhet för många norrbottniska
kvinnor, särskilt för landsbygdens kvinnor,
har berikats i många avseenden
genom hemkonsulenternas verksamhet.
I de isolerade byarna komma impulserna
rätt sparsamt, och det är därför betydelsefullt
dels att få vägledning och
råd om bästa sättet att utföra sitt arbete,
dels också att få nya uppslag och
idéer, som faktiskt betyda både nöje
och rekreation vid arbetets utförande.
Emellertid är det inte längre endast
landsbygdens kvinnor som ha nytta av

hemkonsulentverksamheten. Den bedrivs
nu också i städer och samhällen,
och så långt jag haft möjlighet att följa
det arbetet, är den uppskattad av alla
de kvinnor, som haft tillfälle att bevista
hemkonsulenternas olika upplysningsoch
instruktionskurser, vilka givit hjälp
och vägledning i praktiskt arbete.

Utöver denna synpunkt vill jag också
framhålla den ekonomiska vinst,
som vi ute på landsbygden haft av konsulentverksamheten.
Jag återkommer
till erfarenheterna från mitt eget län,
där, som jag nyss sade, på grund av
isoleringen impulserna komma så sparsamt.
Den upplysningsverksamhet i fråga
om trädgårdsodling, som hemkonsulenterna
bedrivit, särskilt de senaste
åren, betyder ganska mycket härvidlag.
Det är inte många år sedan de norrbottniska
husmödrarna knappast förstodo
sig på vare sig trädgårdsodlingen
som sådan eller de både praktiska och
ekonomiska vinster man kunde draga
därav. Våra hemkonsulenter ha emellertid
gått från gård till gård och på
ett praktiskt sätt visat både odlingskonsten
och hur man sedan genom att
tillvarata trädgårdsprodukterna kan
både fylla sitt skafferi och därutöver få
en extra inkomstkälla. Man började i
Norrbotten med grönsaksodling; odlingsverksamheten
har där sedan utvidgats
till att också omfatta bärodling
i rätt stor utsträckning, och det betyder
en hel del. Dessutom har hemkonsulentverksamheten
omfattat undervisning
i tillvaratagande av olika ting,
som vi ha möjlighet att producera i
Norrbotten. Både matlagnings- och
konserveringskurser ha hållits, vilka
haft mycket att betyda på det området,
och därför vill jag gärna understryka,
att vi i Norrbotten i all synnerhet
skulle ha mycket svårt att för framtiden
avstå från den hjälp hemkonsulenterna
ge. Nu kanske man kan säga,
att så långt behöver det väl ändå inte
gå, att konsulenternas verksamhet

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Bidrag till hushållningssällskapen m. m.:

löner m. m.

äventyras. Ja, när man hör den olust
som behärskar dem just nu, så får man
nog göra klart för sig, att den dag kan
komma, då vi äro utan dem. Det visar
sig redan nu, att det är mycket svårt
att få vikarier på de platser som bli
vakanta. Det är en utomordentligt god
och välkvalificerad arbetskraft, som
man har användning för på andra håll,
och erbjudanden om andra tjänster
utebli inte.

Vidare vill jag i detta sammanhang
nämna det beaktande av detta arbetsområde,
som statsmakterna särskilt under
de senare åren skänkt detsamma.
Inte minst har detta skett i det förra
året avlämnade betänkandet om familjeliv
och hemarbete, där man försöker
lösa de nu i hemmen så svåra
problemen, den ökning av arbetsbördan
som kombinationen av hemarbete
med förvärvsarbete medför, bristen på
kvinnlig arbetskraft på landsbygden
o. s. v. I detta betänkande går man in
för en avsevärt utökad konsulentverksamhet.
Förutsättningen för att vi skola
lyckas med den arbetsuppläggning, som
angives i detta betänkande, är att konsulentkåren
ökas ofantligt. I detta betänkande
inte bara redogör man för
den utbyggnad av konsulentverksamheten
som erfordras för genomförande
av i betänkandet framlagda förslag,
utan man går även in på utbildningsfrågan
och förutsätter, att de hemkonsulenter,
som skola handha ifrågavarande
arbete, för framtiden skola ha
lärarinneutbildning och därjämte specialutbildning.
Vid sådant förhållande
blir lönefrågan av icke oväsentlig betydelse,
om man tänker på rekryteringen
av denna kår. Alldeles bortsett från
den framtida verksamheten anser jag
emellertid, att pionjärerna på detta
område — det finns några, som snart
skola pensioneras — böra få frågan
ordnad. Det ha de gjort rätt för. Jag
vill sluta med detta och därjämte yrka
bifall till reservationen.

Hemkonsulenters och fiskeritjänstemäns

Fru ERIKSSON i Hallstahammar: Herr
talman! I jordbruksutskottets utlåtande
har framhållits som önskvärt att lönegradsplaceringen
för fiskeri- och hemkonsulenter
snarast möjligt slutgiltigt
fastställes. Jag kan därför inte förstå
att det skall vara nödvändigt, att riksdagen
skall föregripa den framtida
löneplaceringen för dessa båda grupper.
Jag är väl medveten om att dessa
hemkonsulenter utföra ett mycket gott
arbete ute i bygderna, och jag anser
också, att de äro värda en bättre löneställning,
vilket jag också hoppas att de
skola få inom en snar framtid. Men
jag tror inte att det inträffar någon
katastrof, om hemkonsulenterna få vänta
någon tid. Jag vill påminna om att
det finns grupper, som utföra det tyngsta
och svåraste hushållsarbete, vilka
med bästa vilja i världen inte kunna
komma upp till ens tredjedelen av den
lön, hemkonsulenterna för närvarande
ha. Nu invänder kanske någon, att
dessa grupper som jag här talar om
inte behövt kosta på sig någon dyrbar
utbildning. Nej, de ha inte utbildats
vid någon anstalt, utan de ha fått lära
sig vad de kunna i livets hårda skola,
som enligt min mening inte är den
sämsta skolan.

Herr talman! Jag ber att med vad
jag nu sagt få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag kan i stort instämma i de
synpunkter herr Larsson i Karlstad
anförde. Hemkonsulenternas löneställning
är för närvarande alltför låg. Men
jag ber att få göra de ärade kammarledamöterna
uppmärksamma på att
Kungl. Maj:t ju redan observerat detta.
I den framställning under nionde huvudtiteln,
som ligger till grund för utskottets
förevarande utlåtande, säger
nämligen departementschefen på s. 91,
att han anser att de nuvarande lö -

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Bidrag till hushållningssällskapen m. m.:

löner m. m.

nerna äro för låga. Han anser sig därför
böra föreslå, att ifrågavarande båda
kategorier befattningshavare, hemkonsulenterna
och fiskeritjänstemännen,
skola erhålla en viss avlöningsförbättring,
och han föreslår i detta fall 960
kronor. Kungl. Maj :t har alltså uppmärksammat
den löneställning som
dessa kategorier ha. Det är som sagt
alldeles riktigt att, som herr Larsson
i Karlstad gjorde gällande, de nuvarande
lönerna äro för låga. Frågan gäller
emellertid nu, om man skall gå längre
än Kungl. Maj:t. Detta skulle emellertid
innebära ett föregripande av den
utredning på detta område som nu pågår,
och jag tillåter mig att fråga: Ha
vi sådana erfarenheter av de tillfällen
vi gått ifrån Kungl. Maj:ts förslag, speciellt
vad beträffar lönefrågor, som
jordbruksutskottet haft att syssla med,
att detta kan vara lämpligt? Jag tänker
därvid bl. a. på löneställningen för
lantbruksingenjörerna och lantmätarna.
Jag tror inte att jag gör mig skyldig
till att röja någon särskilt stor hemlighet,
om jag gör det påståendet, att
jordbruksutskottet efteråt varit rätt betänksamt
och nästan ångerköpt med
anledning av den ställning i denna
fråga, som den mycket knappa majoriteten
då intog. Jag ber också att få
påpeka det uttalande av utskottet som
fru Eriksson i Hallstahammar omnämnde,
nämligen att utskottet framhåller
såsom önskvärt, att lönegradsplaceringen
för hemkonsulenter och fiskeritjänstemän
snarast möjligt slutgiltigt
fastställes. Jag tror alldeles säkert, att
Kungl. Maj:t har frågan klar till nästa
års riksdag, och under sådana förhållanden
synes det mig icke vara så stor
risk att bifalla jordbruksutskottets förslag.

Med anledning av fru Bomans anförande
vill jag säga, att nog överdriver
hon, när hon vill göra detta till en
speciellt norrländsk fråga. Jag tror mig
också kunna protestera mot hennes

Hemkonsulenters och fiskeritjänstemäns

uttalande om den olust som skulle råda
bland hemkonsulenterna. Jag fick en
helt annan uppfattning, när en deputation
för hemkonsulenterna uppvaktade
jordbruksutskottet. På ordförandens
fråga, om de ansågo att de för
närvarande voro mycket illa behandlade,
svarade de, att så inte var förhållandet.
De hade emellertid observerat,
att lantbruksstyrelsen föreslagit
en högre lönegradsplacering, och detta
var orsaken till att de uppvaktade jordbruksutskottet.
Vi gjorde inom jordbruksutskottet
det märkliga konstaterande,
som vi aldrig tidigare kunnat
göra, nämligen att en deputation av
befattningshavare uppvaktar jordbruksutskottet
och begär löneförbättring
utan att klaga och tala om hur oerhört
dåligt de ha det. Dessa hemkonsulenter
beklagade sig inte. Därmed har jag
inte sagt, att deras framställning inte
kan vara berätitgad, och den kommer
att till fullo beaktas ett annat år.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru BOMAN: Herr talman! Jag gjorde
inte detta till en norrlandsfråga, herr
Jacobson i Vilhelmina. Jag belyste frågan
från mina utgångspunkter. Jag
framhöll däremot, att frågan rör inte
längre bara landsbygden, utan att även
städer och samhällen ha blivit mycket
beroende av hemkonsulentverksamheten,
men jag tilläde, att den betyder
särskilt mycket för oss i övre Norrland.
Det kan jag inte blunda för. Vad
beträffar den olust, som råder bland
hemkonsulenterna, vill jag framhålla,
att jag sammanträffat med samma personer
som herr Jacobson kom i kontakt
med, då de uppvaktade i utskottet.
De förklarade, att de hade varit
utsatta för ett missförstånd. Då de tillfrågades
av ordföranden, om de voro
nöjda, utgingo de från att han avsåg
den lönegradsplacering som lantbruks -

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Bidrag till hushållningssällskapen m. m.:

löner m. m.

styrelsen föreslagit, och svarade med
utgångspunkt från detta förslag, att de
voro mer än belåtna, ty de vore inte
svåra att tillfredsställa. De trodde, att
riksdagen skulle gå med på lantbruksstyrelsens
förslag.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag får lov att säga till fru
Boman, att jag sätter så stort värde på
hemkonsulenterna, att jag fortfarande
inte tror på myten om deras stora
olust.

Herr LARSSON i Karlstad: Herr talman!
Endast ett par små repliker. Fru
Eriksson i Hallstahammar säger, att utskottet
uttalat sig till förmån för en
lönereglering. Detta är en sak som vi
reservanter — och naturligtvis också
vederbörande kår — ha noterat med
den allra största tacksamhet. Om detta,
såsom herr Jacobson säger, leder till
att det blir en lönereglering nästa år
är dock något ovisst. Det veta vi ingenting
om. Men även om så skulle bli fallet,
gäller reservationens yrkande icke
framtiden utan endast innevarande år.
Att denna grupp får en löneförbättring
nästa år är givetvis i och för sig alldeles
utmärkt, men den behöver ha något
även i år.

Herr Jacobson nämnde, att Kungl.
Maj:t har observerat saken och redan
föreslagit en löneförbättring. Det är alldeles
riktigt. Förbättringen är föreslagen
till 960 kronor, men den är ganska
liten i jämförelse med den löneförbättring
som kollegerna till hemkonsulenterna
och fiskerikonsulenterna fått.

Lantbruksstyrelsens förslag, som —
det har jag tidigare i annat sammanhang
nämnt — meddelats hushållningssällskapen
till ledning vid deras uppgörande
av stat för innevarande år, innehöll
förslag om en ökning av 2 052
kronor för hemkonsulenternas del. Sällskapen
torde åtminstone i vissa fall ha
utbetalat löner efter de normer de så -

Hemkonsulenters och fiskeritjänstemäns

lunda fingo från lantbruksstyrelsen.
Skola de då börja återkräva eller göra
avdrag på framtida månadsavlöningar?
Det är klart att det känns tungt för
dessa personer, när deras kamrater fått
lönetillägg som i regel röra sig om
2 000 ä 3 000 kronor, i något fall t. o. m.
mera.

Sedan är det en annan sak som jag
vill nämna i detta sammanhang. Det
är den rätt hushållningssällskapen ha
haft — jag berörde detta förut ■—• att
betala arvode för särskilda uppdrag,
en rätt som bortföll i och med att hushållningssällskapens
befattningshavare
blevo lönegradsplacerade. Denna rätt
ha vissa hushållningssällskap begagnat
sig av, och jag känner till ett fall, då
en hemkonsulent på detta sätt genom
extra arvoden erhöll en inkomst, som
översteg 1 100 kronor. För en sådan
person blir den av Kungl. Maj:t föreslagna
löneökningen av 960 kronor faktiskt
en löneminskning. Det är för att
råda bot på ett dylikt missförhållande
och för att bereda en mycket lojal och
mycket arbetsam kår, en kår som ute
i länen är omtyckt både av hushållningssällskapen
och av allmänheten, en
skälig löneförbättring, trots att den icke
blivit lönegradsplacerad, som reservanterna
ha ställt sitt yrkande.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Först vill jag säga, att det vore en verklig
inkompetensförklaring för hushållningssällskapen,
om deras tjänstemän
hade tagit sig för att utbetala löner
på grund av ett förslag från lantbruksstyrelsen.
Tjänstemännen borde väl
ändå vara så kunniga, att de veta att
ett förslag från lantbruksstyrelsen icke
är detsamma som ett beslut om lönereglering.
Jag har svårt att tro, att det
skulle stå så illa till med erfarenheterna

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Bidrag'' till hushållningssällskapen m. m.: Hemkonsulenters och fiskeritjänstemäns
löner m. m.

inom hushållningssällskapen, att man
kunnat förfara på det sätt herr Larsson
i Karlstad här skildrade.

Det ligger i sakens natur, att dessa
båda grupper av tjänstemän skola få
sin lönereglering. Det är också naturligt,
att denna kommer att leda till att
de erhålla en i förhållande till nuvarande
löneläge högre löneställning. Om
den saken behöver det icke vara någon
tvist. Men kammarens ledamöter veta
väl, att beträffande båda ifrågavarande
grupper av tjänstemän utredningar pågå
och att ganska betydande organisationsomläggningar
diskuteras. Det föreligger,
såsom alla känna till, ett förslag
om att hemkonsulenterna skulle överflyttas
från hushållningssällskapen och
underställas landstingen. Den frågan
måste prövas, och i det sammanhanget
kommer löneregleringen också att genomföras.
Men det vore väl märkvärdigt,
om vi nu skulle gå åstad och föregripa
det resultat, vartill dessa överväganden
kunna komma att leda. Samma
sak gäller fiskeritjänstemännen.
Statsrådet Sträng har nyligen tillsatt utredningsmän,
som bl. a. ha fått till
uppgift att utreda frågan om löneställningen
för fiskeritjänstemännen vid
hushållningssällskapen. Resultatet av
denna utredning bör väl också avvaktas.

Att jag säger att vi böra avvakta utredningarna
beror icke minst därpå,
att den reservation, som man här yrkat
bifall till, har fått en utformning som
kan leda till konsekvenser, vilka ingen
i dag egentligen kan överblicka. Både
hemkonsulenterna och fiskeritjänstemännen
ha fått löneförstärkningar undan
för undan i överensstämmelse med
med det system, som tillämpats beträffande
icke reglerade löner. En sådan
avlöningsförbättring föreslås nu i både
Kungl. Maj:ts och utskottets förslag. Nu
föreslå reservanterna att ovanpå denna
skall läggas det tolvprocentiga lönetilllägg,
som gäller för befattningshavare

med reglerade löner. Man blandar alltså
in i det gamla lönesystemet ett avlöningstillägg,
som hänför sig till det
nya lönesystemet. Den frågan uppställer
sig då: Vilken inverkan skulle ett
sådant beslut få i fråga om alla icke
reglerade löner? Det är nämligen åtskilliga
andra tjänstemän som icke ha hunnit
få sina löner reglerade än dessa
båda grupper som man här talat om.

Jag tror för min del att det vore ett
ganska olyckligt prejudikat, om kammaren
här skulle besluta att det lönetillägg,
som hänför sig till reglerade löner,
skall tillämpas på två tjänstemannagrupper,
vilka icke ha fått sina löner
reglerade.

Herr LARSSON i Karlstad: Herr talman!
Jag vill i anledning av herr statsrådets
anförande framhålla ett par detaljer.
Vad beträffar utbetalningarna av
de högre lönerna från hushållningssällskapen,
så är det naturligtvis på det
sättet, att om sådana förekommit —- vilket
jag hört sägas —• har detta varit
beroende på vederbörande förvaltningsutskotts
beslut.

Det är naturligtvis bra, att denna lönereglering
utlovas, men statsrådet gjorde
ingen utfästelse om när den kan
komma till stånd. Statsrådet hänvisade
till de pågående ganska vidlyftiga utredningarna,
bl. a. rörande hemkonsulenternas
framtida placering. Detta
tyder på att det nog kommer att dröja
ytterligare något år innan en lönereglering
sker. Den av reservanterna föreslagna
löneförbättringen skulle, säges
det, föregripa resultatet av utredningarna.
Jag har svårt att tro det. Den innebär
en löneökning av omkring 1 700
kronor. Samtliga övriga befattningshavare
hos hushållningssällskapen ha, som
jag förut nämnde, i samband med lönereglering
fått en löneförbättring av mellan
2 000 och 3 000 kronor. Det är därför
det förefaller mig onödigt försik -

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Revision av kreditutfästelser gentemot utlandet.

tigt att stanna vid en löneförbättring
av endast 960 kronor. Det måste väl
ändå erkännas, att det är en stor skillnad
mellan detta belopp och den löneförbättring
som andra, lönegradsplacerade
befattningshavare i motsvarande
ställning erhållit.

Vad sedan den principiella sidan av
frågan angår, huruvida man kan lägga
ett rörligt tillägg på provisoriska löner,
vågar jag icke diskutera den saken med
herr statsrådet. Men det är klart, att
kan man icke lösa frågan genom att
göra det föreslagna tillägget procentuellt
utan i stället vill fixera ett bestämt belopp,
ha vederbörande befattningshavare
säkerligen ingenting att erinra mot
detta. Att det skulle vara något nytt
för det gamla lönesystemet med rörliga
tillägg har jag svårt att förstå, då sådana
utgingo t. o. m. den 30 juni 1947
på praktiskt taget samtliga löner.

Jag ber alltså att få vidhålla mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
förevarande punkt dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i Karlstad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets förevarande utlåtande
nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

4 — Andra kammarens protokoll 1948.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Karlstad begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 117 ja och 72 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten 1) gjorda hemställan.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Herr statsrådet Sköld avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition, nr 275, angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område.

Denna proposition bordlädes.

§ 9-

Revision av kreditutfästelser gentemot
utlandet.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion angående
en revision av gällande kreditutfästelser
gentemot utlandet.

Uti en inom andra kammaren väckt,
till utrikesutskottet hänvisad motion,
nr 293, hade herrar Ljungqvist och Henriksson
hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om skyndsam undersökning rörande
möjligheterna att med hänsyn till landets
försämrade ekonomiska läge få till
stånd eu revision av gällande kreditutfästelser
gentemot utlandet.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 293 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Revision av kreditutfästelser gentemot utlandet.

Herr WIBERG: Herr talman! Jag bär
visserligen icke avgivit någon reservation,
men jag finner det likväl angeläget
att till utskottets utlåtande knyta
några reflexioner.

Sverige befinner sig, som vi alla veta,
i den situationen, att vi icke ha råd att
vare sig göra några utfästelser om nya
krediter eller lämna några krediter.
Tvärtom skulle vi i verkligheten mycket
väl behöva en dollarkredit. Utskottet
har också gjort ett mycket tungt vägande
uttalande då utskottet framhållit, att
det är »utomordentligt angeläget att
undvika en ökning av vår redan avsevärda
kreditbelastning». Uttrycket »ökning
av kreditbelastning» kan kanske
ge anledning till tvekan, om därmed
åsyftas ingående av nya kreditavtal eller
ökning av den faktiskt redan bestående
kreditbelastningen. För att icke
någon oklarhet på den punkten skall
bestå, finner jag mig, då jag deltagit
i utskottsbehandlingen, böra understryka
att utskottet avsett det senare. Frågan
togs upp i samband med justeringen
av utskottsutlåtandet, och man var
inom utskottet fullständigt ense om att
uttrycket hade den innebörd jag nu angivit.

Såsom utrikesministern framhöll i ett
anförande i första kammaren den 4 februari,
har dessbättre det ominösa och
olyckliga ryssavtalet reviderat sig självt.
Om detta utgör någon tröst för herr
Wigforss’ tigerhjärta skall jag lämna
därhän. Det förefaller som om man
kunde förutsätta, att den kredit, som
på grund av avtalet kommer att lämnas
Ryssland, endast skall uppgå till en
mindre del av det ursprungligen avsedda
beloppet. Hade detta förhållande
icke förelegat, torde man, så vitt jag
förstår, från svensk sida icke kunnat
undgå att vidtaga extraordinära åtgärder.

Fn del av de krediter, som lämnats
andra länder, ha redan återbetalats. Jag
finner det emellertid angeläget att synnerligen
starkt understryka, att det ur

svensk synpunkt icke är ett intresse att
återbetalning äger rum i form av import
av varor, från vilka vi mycket väl
skulle kunna avstå. Att märka är att
de krediter, som vi lämnat, avsett betydelsefulla
råvaror. Vår handelspolitik
bör få den inriktningen, att återbetalning
så vitt möjligt äger rum genom
import av för vår folkförsörjning betydelsefulla
varor, i främsta rummet råvaror
och maskiner. Utskottet har också
i samband med behandlingen av det
svensk-franska avtalet gett uttryck åt
denna tankegång. Utan tvivel är det nog
också anledning att taga upp denna
principiella fråga icke minst med hänsyn
till att man fått ett visst intryck
av en hittills kanske alltför stark benägenhet
från svensk sida att göra eftergifter.
Man bör säkerligen nu kunna
förutsätta, att vid överläggningar om
kommande handelsavtal till fullo beaktas
att det icke gäller att till varje
pris genom en merimport få likvid för
våra utestående fordringar, utan att
tvärtom av avgörande betydelse är, att
denna likvid äger rum genom varor
som vi verkligen behöva. Det skulle vara
orimligt om vi efter den ekonomiska
politik, som har lett till en förtäring
av vår valutareserv, nu skulle fortsätta
med att på ett ur landets synpunkt icke
önskvärt sätt konsumera även våra utestående
fordringar i missriktad avsikt
att härigenom motverka ett köpkractsöverskott.

Vad motionärerna framhållit i sin
motion är enligt min mening i många
hänseenden riktigt och befogat. Att deras
synpunkter också i ganska stor utsträckning
ha vunnit beaktande hos utrikesutskottet
torde framgå av vad utskottet
skrivit och kanske också av vad
utskottet icke skrivit.

Jag skulle vilja tillägga, att jag uppfattar
det som en given sak, att om utvecklingen
i fråga om rysskrediten
skulle gå i en annan riktning än hittillsvarande
uppgifter pekat på, särskilda
åtgärder måste vidtagas.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Revision av kreditutfästelser gentemot utlandet.

Herr LJUNGQVIST: Herr talman! I
egenskap av motionär ber jag att få
yttra några ord i denna fråga. Först vill
jag begagna tillfället att uttala min erkänsla
till utskottet för det grundliga
sätt, varpå uppenbarligen utskottet under
sina förhandlingar har behandlat
frågan. Man har hört ett flertal olika
instanser och tydligen vinnlagt sig om
att få saken belyst ur alla synpunkter.

Jag vill emellertid något gå tillbaka
till motionens innehåll och redogöra för
vad den syftar till. I motionen säga vi,
att de förpliktelser, som man åtagit sig
genom en vid tiden för deras tillkomst
rådande överskattning av våra ekonomiska
resurser, kommit att få alldeles
för stora dimensioner och att detta med
tiden blivit allt klarare. Det har synts
motionärerna ganska naturligt, att under
sådana förhållanden vi borde söka
få till stånd en erforderlig uppmjukning
av kreditförpliktelserna, detta i synnerhet
som vi befinna oss i ett läge, då
vår produktionskraft i största möjliga
utsträckning borde inriktas på att öka
den varumängd, som kan göras tillgänglig
dels för nödvändig inhemsk konsumtion,
dels för sådan export som
mera omedelbart kan ge oss varor och
valutor som motprestation.

Nu kan man visserligen säga, såsom
också påpekats i motionen, att det
största kreditavtalet, nämligen det med
Ryssland, endast är att fatta som ett
ramavtal och att det formellt står de
enskilda industrierna fritt att helt eller
delvis avböja sin medverkan. Det förhåller
sig emellertid som var och en
vet så, att regeringen har åtagit sig enligt
avtalet att inom ramen för sin kompetens
medverka till avtalets fullföljande.
Det finns ej heller i avtalstexten
några reservationer beträffande den
svenska industriens möjligheter att gå i
land med utfästelserna.

Det framhålles vidare i motionen såsom
ett faktum, att var kreditgivning
åtminstone för närvarande känns som
eu mycket tung och hämmande belast -

ning på det svenska näringslivet och att
den i viss beklaglig utsträckning hindrar
och kommer att hindra vår produktion
från att anspassa sig efter de
med hänsyn till det rådande ekonomiska
läget mest lämpade utvecklingslinjerna.
Mot bakgrunden av en argumentering
av denna allmänna art, som
jag här i korthet antytt, komma motionärerna
fram till en hemställan, att man
måtte göra en undersökning rörande
möjligheterna att med hänsyn till landets
försämrade ekonomiska läge få till
stånd en revision av dessa kreditutfästelser.

Nu vill jag visst icke bestrida, att, såsom
den föregående talaren nyss antydde,
det finns en del uttryck för en
viss positiv inställning till motionärernas
synpunkter i utrikesutskottets utlåtande,
fastän dessa understundom kanske
äro synnerligen väl dolda. Det var
nog icke utan orsak som herr Wiberg
fällde det uttrycket, att utskottets utlåtande
sade en hel del också genom
vad som icke stod att finna däri. För
min del måste jag emellertid säga, att
utskottets motivering för avslag på motionen
förefaller mig ganska svag. Jag
skall i det sammanhanget be att få
erinra om bankofullmäktiges yttrande
av den 17 oktober 1947. Det heter där
bl. a.:

»Fullmäktige kunna emellertid icke
begränsa sig till att avstyrka ytterligare
kreditgivning eller en prolongering av
utestående krediter. Läget synes nämligen
motivera en omprövning såväl av
utnyttjandet av utfästa men ej disponerade
kreditbclopp som av frågan om
återbetalningar av de krediter som redan
lämnats till utlandet.»

Vårt ekonomiska läge torde inte sedan
bankofullmäktige gjorde sitt uttalande
ha förändrats på ett sådant sätt,
att anledning finnes att frångå bankofullmäktiges
ståndpunkt. Tvärtom förhåller
del sig så, att detta läge i åtskilliga
avseenden har åtstramats och försämrats.
Utskottet säger nu självt, att

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Revision av kreditutfästelser gentemot utlandet.

det »är väl medvetet om att betydande
svårigheter för närvarande göra sig
gällande inom svenskt näringsliv». Vidare
finner utskottet »det uppenbart,
att den långsamma återhämtningen i
världen och vårt eget lands nuvarande
ekonomiska läge gör det utomordentligt
angeläget att undvika en ökning av
vår redan avsevärda kreditbelastning».
Och mot bakgrunden av dessa konstateranden
kommer man så fram till ett
avstyrkande av motionen. Man kan ju
ha anledning undra en liten smula över
hur utskottet kunnat komma till ett sådant
resultat. Motiveringen har ju i
vissa avseenden snarast talat för ett
tillstyrkande.

Vilka skäl åberopar man nu för sin
avvisande ståndpunkt? Ja, utskottet säger
bara: »Efter de upplysningar utskottet
erhållit angående utvecklingen
av vår kreditgivning anser utskottet
icke den av motionärerna begärda allmänna
undersökningen erforderlig.»
Sedan komma några allmänna uttalanden,
som tillkännage utskottets tillfredsställelse
med att vissa återbetalningar
förutses och att förhandlingar
om ytterligare avbetalningsvillkor kunna1
komma till stånd.

Utskottets uttalanden förefalla ibland,
som jag nyss antytt, något dunkelt utformade.
Man får ändå till sist ett tämligen
neutralt intryck av aktstycket.
Utskottet konstaterar visserligen, att
återbetalningsvillkoren och kredittidens
längd för vissa krediter reglerats eller
att förhändlingar därom komma att äga
rum innevarande år. Så till vida ha alltså
bankofullmäktiges önskemål om återbetalningsfrågornas
avgörande tillgodosetts
och även motionärernas synpunkter,
som sammanfalla med bankofullmäktiges.
Men bankofullmäktiges krav
på en omprövning av krediterna synes
hos utskottet av den ganska dunkla motiveringen
att döma ha funnit ett negativt
svar.

Utskottet konstaterar att återbetalningar
kunna förutses under de när -

maste åren. Detta kan väl iindå inte
gälla den största kreditutfästelsen, nämligen
den till Ryssland? Vidare uttalar
utskottet sin tillfredsställelse med
att förhandlingar om återbetalningsvillkoren
— där dessa inte ha fastställts —
planeras och betonar vikten av att sådana
förhandlingar så snart som möjligt
komma till stånd. Inte heller detta
kan gälla den största kreditutfästelsen.
När utskottet slutligen avråder från en
ökning av kreditbelastningen, så är
detta ju i och för sig tacknämligt. Men
det var ju inte detta motionen egentligen
gällde. Den siktar i enlighet med
bankofullmäktiges ståndpunkt till en
undersökning av möjligheterna att
minska vår kreditbelastning, alltså till
en revision av våra kreditutfästelser.
Att man i det läge, vari vårt land i dag
befinner sig, måste undvika en utökning
förefaller tämligen självklart. Det
synes mig som om man på den punkten
i viss mån har nonchalerat bankofullmäktiges
klajra rekommendation —
att motionärernas synpunkter nonchaleras
är kanske inte så mycket att bli
förargad över. En undersökning borde
man ändå kunna kosta på sig, när man
kan åberopa sig på en sådan omständighet
som vårt starkt försämrade ekonomiska
läge, våra borttynande valutareserver,
vår begränsade elkraftstillgång
m. m. Utskottets utlåtande är ju en inte
alltför god utgångspunkt för en fråga
till regeringen, men jag vill ändå ställa
den: är regeringen beredd, med hänsyn
till kreditgivningens — och särskilt
det omfattande ryssavtalets —
menliga och snedvridande inverkan på
vårt av bristhushållningen präglade
ekonomiska läge, att följa bankofullmäktiges
rekommendation och undersöka
möjligheterna till en omprövning
av våra kreditutfästelser?

Att den jättelika kreditutfästelsen
till Ryssland var ett stort ekonomiskt
missgrepp borde erkännas av alla. För
min del måste jag säga, att jag desslikes
finner den vara ett alldeles obegripligt

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Revision av kreditutfästelser gentemot utlandet.

missgrepp. Låt oss erinra oss att det
här gäller en kredit om en miljard, som
skall återbetalas efter 15 år, som i tre
år löper räntefritt och därefter med
23/8 procents ränta, fullständigt oberoende
av hur penningväsendet utvecklar
sig i världen under tiden. Låt oss
erinra oss att avtalet, i den mån det
kan fullföljas, betyder att varor under
fem år pumpas ut ur landet utan att vi
få av oss eftertraktade varor eller valutor
i utbyte. Detta betyder att denna
kreditgivning måste verka försämrande
och inflationsdrivande på vår ekonomi.

Nu säger man, att leveranserna under
avtalet varit mycket begränsade och att
avtalet därför ej haft någon egentlig
effekt. Detta kan icke vara riktigt. Man
kan väl ändå inte komma ifrån, att det
måste ha haft en viss menlig effekt.
Leveranser för ca 300 miljoner kronor
äro enligt uppgift kontrakterade. Inom
de närmaste åren krävas alltså från
vissa industrier mycket betydande leveranser.
Det är uppenbart att detta har
fordrat och fordrar förberedelser i
form av anläggningsarbeten och investeringar,
vilket i sin mån bidrager till
att skärpa konkurrensen om arbetskraft
och material.

En klar bild av de svårigheter avtalet
är ägnat att vålla får man om man
tar del av en lapidarisk redogörelse
för avtalets tillkomst och befarade
verkningar i den tidning som aktiebolaget
de Lavals Ångturbin utger för
sina anställda. Eftersom denna skildring
ställer avtalsfrågan och kreditutfästelserna
i en rätt fullständig dager,
ehuru framställningen är kortfattad,
skall jag i all hast be att få anföra ett
par punkter ur denna redogörelse.

Det erinras där om att representanter
för industrien kallades till ett sammanträde,
där det angavs att krediten
var en förutsättning för återknytande
av normala handelsförbindelser och
goda förhållanden över huvud taget
mellan de två rikena. Vad den ryska
marknaden beträffar säger sig bolaget

vid den nuvarande organisationen av
denna marknad icke ha samma intresse
av densamma, som när det gäller
övriga av bolaget bearbetade exportfält.
Det påpekas att de Lavals
styrka är företagets möjlighet att anpassa
sina konstruktioner efter det från
fall till fall starkt växlande behovet
hos kunden. Detta kräver, säger man,
direkt kontakt mellan den tekniska ledningen
hos kunden och bolagets försäljningsorgan,
en kontakt som för närvarande
inte vore möjlig att på ett tillfredsställande
sätt genomföra när det
gäller Ryssland. Man behövde också
fortlöpande informationer om hur levererade
maskiner fungerade under en
längre tids drift. Inte heller i det avseendet
erbjöde denna marknad samma
möjligheter som de andra exportmarknaderna.
Men, säger man, man
har ändå kommit fram till den ståndpunkten,
att man i det läge, vari vi
kommit, ville bidraga till tillverkning
för ryssavtalets räkning i mån av sina
krafter. Man menade sig kunna göra
detta, eftersom materialfrågan ansågs
ordnad. I förutsättningarna för den ursprungliga
förfrågan angavs nämligen
— som kanske de som äro minnesgoda
komma ihåg — att vid bedömandet av
leveransförmågan behövde hänsyn inte
tagas till materialfrågan, som komme
att bedömas centralt av industrikommissionen.
Alltså blir den besvärliga
frågan den om tillgänglig arbetskraft
star till buds, heter det vidare. Arbetskraften
har visat mycket stor rörlighet
och dessutom en tendens att minska.
Resultatet blir att man inte kan tänka
sig att avhända sig mycket betydande
mängder kapitalvaror utan omedelbar
motprestation av mottagaren, förutsatt
att man inte kan åstadkomma en ökad
produktion eller minskade leveranser
åt annat håll eller minskad konsumtion
inom landet.

Vad den ökade produktionen beträffar,
säger man, råder det ju nu full sysselsättning,
vilket medför vissa svårig -

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Revision av kreditutfästelser gentemot utlandet.

heter för en produktionsökning. Man
kan också gå rationaliseringens väg,
men en rationalisering kräver lång tid
att genomföra. Vidare påpekar man att
bostadsbristen gjort arbetskraften mera
statisk och mindre rörlig och därför
mindre anpassningsbar, samt att den
alltmera svällande statsförvaltningen
och kommunalförvaltningen krävt ett
ständigt stigande antal anställda, vilket
i motsvarande mån minskade möjligheterna
att utvidga den industriella
produktionen. Man fick vara nöjd om
man kunde bibehålla eller möjligen något
öka den nuvarande produktionen.

Den andra vägen vore att minska leveranserna
åt annat håll. I det avseendet
framhålles emellertid, att en störning
av andra hittills upparbetade goda
handelsförbindelser kunde medföra en
inskränkning i importen av för oss
viktiga förnödenheter på ett sätt som
kunde äventyra icke bara våra leveranser
österut utan hela vår försörjning
över huvud taget.

Den tredje utvägen innebar att inskränka
vår inhemska konsumtion när
det gällde nyinvesteringar, underhållsarbete,
bostadsbyggande och varuförbrukning.

Mot slutet av redogörelsen säger
man, att någon genväg förbi svårigheterna
inte finns. Avtalet kommer att
ställa stora krav på samhällsekonomien.
På basis av alla dessa överväganden
reserverade man emellertid för
tillverkning för ryssavtalets räkning en
tillverkningskapacitet motsvarande ungefär
en tredjedel av den kapacitet
verkstaden kunde uppnå. Till sist påpekar
man också vanskligheten av att
för lång tid framåt fastställa priserna.
Företagets priser gällde tidigare inte
för längre leveranstider än ett år. En
fast prissättning kunde under sådana
förhållanden genomföras. Men på fem
års sikt kunde man näppeligen, med
hänsyn till växlingarna i kronans värde
under denna tid, med någon större

grad av säkerhet ange de riktiga priserna.

Ja, herr talman, detta var en liten
rekapitulation av vad ett av de företag
som beröras av denna kredit har
anfört. Det är detta företags ansvarige
chef, som talar genom detta dokument.
Man kan inte komma ifrån, att den
svenska industrien från början har
gjort mycket allvarliga reservationer
beträffande möjligheterna att genomföra
detta avtals utfästelser med hänsyn
till den bristande tillgången på arbetskraft
och material.

Sill säger man, att avtalets fullföljande
beror på uppgörelser mellan Tyska
staten och de enskilda industrierna och
att sådana uppgörelser icke kommit till
stånd i den utsträckning som väntats.
I det sammanhanget skulle jag vilja ha
fastslaget, att miljardkrediten icke kan
komma att tagas i anspråk efter den
femåriga leveranstidens utgång och ej
heller kan utnyttjas för förskottsbetalningar
i en omfattning utöver vad som
närmast kan anses motiverat. Det synes
mig vara en självklar sak. Eljest
skulle till andra risker måhända även
komma risken för prolongering av en
icke önskvärd centraldirigering, via
exportlicenser, råvarutilldelning och
byggnadsreglering.

Vi stå nu i ett läge, där leveranserna
synbarligen icke kunna fullgöras inom
avtalstiden i den utsträckning kreditutfästelsen
medger. Då är det kanske
inte förmätet, att en av dem som ställde
sig på avslagslinjen, när detta avtal
behandlades av kammaren, gör följande
reflexion: Hade det inte varit bättre
att från början ha sagt nej till detta
avtal med den utformning och den
omfattning det fick än att nu ställas i
det läge, vari vi i dag ha ställts? Även
efter den nödtvungna begränsning i avtalsuppgörelserna
som nu inträtt utgör
avtalet en svår belastning. Man torde
väl, om regeringen inte tar alltför illa
upp, också kunna säga, att regeringens
politik inte heller har varit alldeles

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Revision av kreditutfästelser gentemot utlandet.

utan skuld till detta förhållande. Det
har sagts att vi nu leverera vad som
motsvarar det som sparas genom bensin-
och kafferansoneringen. Jag vet
inte om detta är exakt riktigt, men det
ger i alla fall en föreställning om vad
det här gäller.

.lag skulle vilja komma med ytterligare
en fråga. Tidigare har regeringen
tilldelat kreditlevererande företag hårdvaluta
för inköp av maskiner och material,
som varit nödvändiga för att
producera de varor, som skola exporteras
till följd av denna kredit. Jag vet
inte om det är möjligt för regeringen
att lämna någon upplysning på den
punkten, men eljest skulle det vara av
intresse att få veta, av vilken storleksordning
denna tilldelning varit och i
vilken mån den bidragit till uttunningen
av valutareserverna. Vidare kunde
man fråga — jag kanske borde känna
till den saken, men det gör jag tyvärr
inte — om fortfarande leveranser under
kreditavtalet anses som tillräckligt
skäl att medgiva dollarinköp, i den
mån sådana medgivanden nu med vår
obetydliga hårdvalutareserv kunna lämnas?
Det är viktigt för vårt handelsutbyte
med gamla marknader, det är
viktigt för vår ekonomiska samhällsbalans,
att kreditleveranserna åtminstone
icke bli prioriterade. Detta naturligtvis
sagt utan att underskatta betydelsen av
ett handelsutbyte i och för sig även
med Ryssland. I ett läge av stark varubrist,
importregleringar och borttynande
valutareserver är det helt enkelt
nödvändigt att Sverige så bedriver sin
handelspolitik, att den så långt möjligt
bidrar till att förbättra den ekonomiska
balansen.

I debatten om avtalet här i kammaren
varnades för de följder, som avtalet
kunde ha för våra andra markna der.

Som det nu är gäller det ju att
framför allt söka öka exporten till
hårdvalutamarknaderna. Varor, som nu
utan motprestation skickas österut, öro
ofta av det slag att de skulle behövts

inom landet och väl kommit till pass
för vårt eget behov och för att öka exporten
till hårdvalutaländerna. Detta
gäller exempelvis elektriskt material.

Det har sagts av den föregående ärade
talaren och efter vad jag hört även
i andra sammanhang, att avtalet reviderar
sig självt. Men, herr talman, är
inte just den omständigheten snarare
ett bevis för att avtalet icke är rimligt
i förhållande till de möjligheter, som
vårt ekonomiska läge och våra ekonomiska
resurser bjuda? Och är inte just
denna verklighetens korrigerande inverkan
ett skäl för att söka få till stånd
även en formell revision, ett skäl som
även med hänsyn till förhållandet till
den andra parten framstår såsom rimligt
och förnuftigt?

Jag kan i detta sammanhang inte låta
bli att tänka på den socialiseringsoffensiv,
som under de senaste åren rullat
fram här i riksdagen och som resulterat
i en mängd utredningar. En sådan
framstöt har även riktats mot den
elektriska industrien. I maj förra året
beslöt kammaren anhålla »om utredning
angående den elektriska industriens
lämpliga kapacitet och om formen
för en eventuell utvidgning, varvid
startandet av statligt företag bör
övervägas». Man får gratulera majoritetspartiet
till att det inte hunnit socialisera
industrien i större utsträckning
här i landet. Då hade under åberopande
av vad som ligger »inom ramen för
regeringens kompetens» när det gäller
avtalets fullföljande vårt ekonomiska
läge blivit än ogynnsammare. Privat
drift gör statsledningen friare och mera
oberoende. Detta synes mig vara ett
belysande exempel på de faror som
kunna lura när staten lägger sig till
med äganderätten till industrierna. Ju
längre den sträcker sig, desto ömtåligare
blir dess ställning som förhandlare
och part i handelsfrågor. Talet om att
avtalet reviderar sig självt är ett erkännande
åt principen att den fria
företagsamhetens form har sina förde -

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Revision av kreditutfästelser gentemot utlandet.

lar — även om det i och för sig inte
utgör något skäl mot ett försök att
åstadkomma en revidering.

Det gäller ju, såsom framgår av motionen,
här bara en undersökning av
möjligheterna att i samförstånd med
den andra parten nå fram till en reviderad
överenskommelse, som ställer
våra förpliktelser i ett rimligare förhållande
till våra resurser. Någon principiell
invändning borde här icke kunna
göras. Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten
på att parterna vid det ryska
kreditavtalets ingående överenskommo
om att avskriva ytterligare hälften av
det belopp, som redan tillerkänts Sverige
i fråga om våra fordringar i Baltikum!
Mot bakgrunden av bland annat
detta förhållande synas mig icke några
principiella invändningar kunna resas
mot en revidering av träffade överenskommelser
på grund av förändringar i
olika avseenden, som kunna göra en
sådan revidering önskvärd. Jag fäster
vidare uppmärksamheten på att bankoutskottet
i sitt utlåtande nr 6, som
riksdagen behandlade i mars, uttryckligen
ansluter sig till den uppfattning,
som kommit till uttryck i bankofullmäktiges
framställningar — alltså även
i kreditavtalsfrågan. Jag ber också att
få erinra om att i debatterna i kamrarna
från skilda håll efterlysts ett regeringsinitiativ
i denna fråga. Men något sådant
har inte kommit. Jag kan inte heller
underlåta att i någon mån uttala
min överraskning över att inte någon
enda av utskottets ledamöter velat intaga
en mot motionen och dess syfte
mera markerat förstående inställning.

I oktober 1946, då avtalet debatterades
av denna kammare — jag skall,
herr talman, be att få sluta med att
anföra någrä synpunkter från denna
debatt — tillät jag mig yttra, att man
fick det intrycket, att de makthavande
nonchalerat den verklighet de haft att
göra med — jag citerar: »den verklighet
nämligen som heter det svenska nationalhushållet,
dess förmåga och möj -

ligheter att tillgodose avsedda leveranser
utan att överge eller otillbörligt inkräkta
på hemmamarknaden eller andra
tidigare inarbetade marknader. Detta
tyder på bristande grundlighet, bristande
verklighetssinne och bristande
praktisk blick för möjligheterna.» Även
om det är omöjligt att döma om framtidsutsikterna
i denna labila värld, tror
jag man i alla fall kan konstatera, att
det är ett omdöme och en kritik, som i
dag gott står sig. Jag sade vidare: »Jag
finner sålunda, att hela denna fråga behandlats
från ett, som jag skulle vilja
beteckna det, avigt utgångsläge. Det
finns här riskmoment för hemmamarknaden
liksom också för tidigare inarbetade
främmande marknader; därjämte
på grund av varuknappheten också en
inflationsrisk.» Utvecklingen torde ha
bekräftat dessa farhågor, vilket förhållande
än starkare motiverar försöket till
en omprövning.

Jag finner det också motiverat att
erinra om följande uttalande, som jag
gjorde i samma debatt: »Vi kunna

emellertid icke draga oss undan detta
ansvar genom att bara rada upp svårigheterna
och sedan sluta med att yrka
bifall till utskottets hemställan. En sådan
Brasklapp blir icke giltig för framtiden.
Jag fick det intrycket av herr
Ohlins anförande, att han där uteslutande
radade upp kritiska anmärkningar
mot avtalet, men att han så
plötsligen slutade sitt anförande med
att tillstyrka utskottets förslag. Såsom
jag ser saken bör det vara på det sättet,
att den som klart ser riskerna och svårigheterna
påtar sig desto större ansvar
för framtiden, när han godkänner
avtalet.» Jag vill till detta blott lägga
det självklara påpekandet, att denna
principiella kritik naturligtvis inte bara
gäller den av mig vid detta tillfälle
apostroferade politikern utan givetvis
alla, som inom olika partier intogo
samma ståndpunkt som han.

Herr talman! Jag har i utskottets utlåtande
icke funnit några avgörande

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Revision av kreditutfästelser gentemot utlandet.

skäl mot motionens yrkande om en undersökning
i motionens syfte och ser
mig därför oförhindrad att yrka bifall
till den hemställan som göres i motionen.

I detta anförande instämde herrar
Henriksson och Fagerholm.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag ber
att få uttala min tillfredsställelse över
den enighet, som uppnåtts i utrikesutskottet
om ett uttalande, som bland
annat innehåller vad som säges i sista
meningen av utskottets motivering,
nämligen att utskottet finner »det uppenbart,
att den långsamma återhämtningen
i världen och vårt eget lands
nuvarande ekonomiska läge gör det
utomordentligt angeläget att undvika en
ökning av vår redan avsevärda kreditbelastning».
Jag har vid tidigare tillfällen,
bland annat när den nya kreditgivningen
till Polen debatterades i
kammaren förra året, tillåtit mig framföra
ungefär samma synpunkter.

Den fråga'', som närmast är aktuell
och som väl har föresvävat motionärerna,
är ju den svenska kreditgivningen
till Ryssland. Såsom framgår av
utskottsutlåtandet har utvecklingen visat,
att man inte kan räkna med ett fullgörande
av detta kreditavtal i den utsträckning
som regeringen vid avtalets
ingående ansåg sannolik. Man kan väl
av denna utveckling draga den slutsatsen,
att klokheten i bedömningen av
förutsättningarna snarast var på den
sida, som 1946 ville hålla igen, som ville
ta hänsyn till hur man inom näringslivet
bedömde förutsättningarna för en
så betydande kreditleverans till Ryssland.
Jag skall inte återupprepa vad
som förekom i den debatt som då för des.

Jag erinrar bara om att statsminister
Erlander förklarade, att näringslivets
reaktioner skulle man inte fästa så
mycket vikt vid, då näringslivets män
vore benägna att ta stor hänsyn till tillfälliga
fluktuationer i läget, medan sam -

hällets representanter måste se frågan
med hänsyn till konjunkturutvecklingen
och på längre sikt. Jag tror att utvecklingen
har visat att det hade varit klokt
att mera beakta näringslivets bedömning
av detta kreditavtal.

Vad jag emellertid, herr talman, nu
särskilt vill understryka är betydelsen
av att regeringen beaktar vad utskottet
säger i den av mig upplästa sista meningen
i sitt yttrande. Såvitt jag kan
förstå måste det, om riksdagen godkänner
detta utskottsutlåtande, vara alldeles
uteslutet att regeringen därefter
skulle iakttaga fullständig passivitet för
den händelse det skulle framträda tendenser
till en väsentlig ökning av de
kontrakt, som innebära svenska kreditleveranser
till Ryssland inom ramen för
detta avtal. Jag tror att det är av vikt
att detta blir fastslaget, ty både utrikesministern
och handelsministern ha vid
vissa tillfällen måhända visat en benägenhet
att ställa regeringen åt sidan
när det gällt avtalets fullgörande i
större eller mindre grad i praktiken.
Men nu har utskottet understrukit den
utomordentliga angelägenheten av att
inte våra krediter stiga, och det kan ju
inte gärna från utskottets sida vara bara
en sådan där from önskan, som saknar
varje relevans när det gäller den politik,
som man vill rekommendera regeringen
att föra, utan det måste ju, herr
talman, ha karaktären av en rekommendation
till regeringen.

Till detta vill jag lägga elt påpekande,
nämligen att man naturligtvis inte får
tappa ur sikte sambandet mellan de
svenska kreditleveranserna till Ryssland
och det varubyte som innebär
att varor skickas i båda riktningarna.
På den punkten råkade jag vid studium
av denna frågas förhistoria i går i eu
liten skrift som utgivits av landsorganisationen
finna ett uttalande, som jag
skal! be att få fästa hans excellens utrikesministerns
uppmärksamhet på. Det
heter: »Mellan utbytesavtalet och kreditavtalet
råder det sammanhanget, att

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Revision av kreditutfästelser gentemot utlandet.

våra leveranser på kreditavtalet kan
göras beroende av att det verkligen
kommer till stånd ett ömsesidigt varuutbyte
på det sätt som det förra avtalet
föreskriver.» Under samlingsregeringens
tid hävdades ju konsekvent hela
tiden förefintligheten av ett sådant samband
mellan varubytets omfattning och
kreditleveranserna, ehuru man lämnade
frågan om formerna för tryggande av
detta samband öppen för förhandlingar.
Jag tillåter mig fråga hans
excellens herr utrikesministern, hur
mycket han i nuvarande läge anser ligga
bakom detta uttalande i landsorganisationens
skrift, ett uttalande, vars
formella underlag jag inte har lyckats
få reda på. Emellertid kan man väl vara
överens om att det skulle vara orimligt
om varubytet i stället för att växa, som
handelsminister Myrdal ställde i utsikt,
skulle fortsätta att sjunka. Först avsåg
man ju att det skulle omfatta minst
100 miljoner kronor om året, sedan
blev det mindre, och i år förutsätter
man ett varubyte på 30—35 miljoner
kronor i vardera riktningen. Skulle det
fortsätta att sjunka så att den svenska
handelsförbindelsen med Ryssland bara
består av leveranser på kredit, komma
vi i ett läge som ingen tidigare har räknat
med. Och då uppkommer ju frågan,
vilken ställning regeringen anser
att man i sådant fall bör intaga.

Enligt min mening är det ur svensk
synpunkt mycket beklagligt, när man
på en del håll i regeringspressen uttalat
att om varubytet mellan Sverige och
Ryssland har blivit så obetydligt, så
beror detta bara på Sverige, d. v. s. på
att vi sakna leveransmöjligheter. Ryssarna
äro helt oskyldiga. Deras bristande
intresse att leverera varor som vi
behöva kommer inte fram i dessa uttalanden.
Jag tror att det ur svensk synpunkt
med tanke på de förhandlingar,
som kunna bli aktuella och alldeles
oberoende av vilken regering som sitter
vid makten, inte är önskvärt, att man i
ledande tidningsorgan gör sådana utta -

landen, som uppenbarligen måste i
mycket hög grad försvaga den svenska
förhandlingspositionen i vissa icke alldeles
osannolika framtidslägen.

Herr talman! Jag skall inte anföra
mera än detta. Jag ber bara till sist att
ännu en gång få understryka, att den
sista meningen i utskottets utlåtande
uppenbarligen är en maning till regeringen,
som, om riksdagen godkänner
utskottsutlåtandet, innebär att regeringen
inte kan så att säga träda åt
sidan och säga, att den vidare utvecklingen
av kreditleveranserna blir beroende
bara på de ryska importörerna
och de svenska leverantörerna. Att det
fastslagits att det finns ett sådant regeringsansvar
för utvecklingen av den
svenska kreditbelastningen finner jag
vara en mycket stor fördel.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr FAST: Herr talman! Efter herr
Ljungqvists anförande framstod det för
mig ännu klarare än när jag läste motionen
att det knappast, som man här
vill göra gällande, var en önskan om
en allsidig utredning av hela vår kreditgivning,
som låg bakom denna motion
utan att det var det ryska handelsavtalet
som i första hand föresvävade
motionärerna.

Med den utveckling, som detta kreditavtal
har tagit, spelar ju den begränsning,
som de, vilka i likhet med
herr Ohlin voro betänksamma mot
framför allt omslutningen av det framlagda
förslaget, i dagens läge ingen
som helst roll. Vi kunna därför upphöra
att tvista om kreditens storlek.
Avtalet har ju reviderat sig självt, och
leveranserna ha ju nu sjunkit långt under
den gräns som de som voro betänksamma
tänkte sig. De ha icke blott
sjunkit till hälften av vad som ursprungligen
avsågs utan även därunder.

Jag vill i detta sammanhang också
säga, att det inte heller föreligger någon

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Revision av kreditutfästelser gentemot utlandet.

större risk för att det belopp, för vilket
leveranser, såvitt utskottet nu kan överskåda,
komma att äga rum, skall väsentligt
överskridas. Det kan väl i detta
sammanhang röra sig i båda riktningarna.

Jag blev emellertid inte riktigt på det
klara med vad herr Ohlin syftade till
när han här talade om att det nu gällde
för regeringen att se till, att det inte
fick ske några som helst rubbningar
med hänsyn till kreditgivningen. Vi
voro ju fullständigt överens i utskottet
— jag vill starkt betona detta — om
vad som är skrivet i utskottsutlåtandet,
och övriga utskottsledamöter kunna
lika gärna som herr Ohlin understryka
detta utskottets uttalande. .Tåg hoppas
dock att herr Ohlin därvid inte
syftar på rubbningar av avtalet eller
att de leveranser, varom avtal redan äro
avslutade och som sålunda ingå i den
översikt över leveranserna som lämnats,
möjligen skulle ifrån leverantörernas
sida kunna bli försenade och därigenom
komma att falla utanför den givna
ramen. Sådana fall få väl bli föremål
för särskild behandling från regeringens
sida. Det gäller ju i detta fall inga
nya åtaganden, och dessa leveranser
kunna ju ligga i linje med de intressen
som näringsidkarna själva företräda.
Jag tror att man får lämna utrymme för
ett sådant betraktelsesätt, och jag förmodar
att herr Ohlin medger detta.

Utskottet konstaterar i utlåtandet, att
kreditgivningen nu iir reglerad. För en
del av krediterna iiro betalningstider
fastställda, och i andra fall finns det
återbetalningsplaner. Men det finns också
en tredje grupp avtal, där några
överenskommelser inte äro till finnandes.
I det fallet har utskottet understrukit
vad som meddelats ifrån utrikcsledningen,
att det är mycket angeläget
att så fort som möjligt få till
stånd förhandlingar, som reglera just
dessa återbetalningar. Det uttalande som
herr Ujungqvist gjorde beträffande den
stora och överväldigande delen av vår

kreditgivning — han fastslog dock själv
den nedskärning som ägt rum — var
väl ändå inte riktigt. Vi få väl ändå
lov att beakta att vi i det nuvarande
läget ha en annan kreditgivning som
faktiskt blir större än den som herr
Ujungqvist här talade om. Jag tror inte
att vi behöva nämna den i detta sammanhang.
Vi äro alla fullt på det klara
med vad jag syftar på. Men då läget
utvecklat sig på det sätt, som jag nyss
angav, skulle jag vilja till herr Ljungqvist
ställa frågan: Om herr Ljungqvist
vore handelsminister, skulle herr Ljungqvist
då i detta läge finna det vara till
landets fördel att ta upp förhandlingar
för att formellt revidera vad som reviderar
sig självt, kanske på ett enklare
och behagligare sätt? För min del förutsåg
jag ju delvis denna utveckling, då
jag under debatten om avtalet bestämt
hävdade, att leveransernas omfattning
måste bli beroende av de möjligheter
som vederbörande företag hade att ingå
leveranskontrakt. Jag skall inte närmare
beröra frågan vad anledningen kan vara
till att vi fått denna begränsning i leveranserna.
Orsaken därtill kan väl inte
bara vara att finna på svenskt håll, utan
detta har säkerligen också sin grund
i rent ryska förhållanden. Det finns
ingen anledning att ta upp en debatt
om den saken. Jag tror knappast heller
att det ur svensk synpunkt skulle vara
önskvärt.

Jag har med det anförda endast velat
yrka bifall till utskottets förslag. Något
sådant yrkande var icke ställt när jag
begärde ordet. Hade jag väntat med
att begära ordet tills herr Ohlin hade
talat, och yrkat bifall till utskottets förslag,
kunde jag kanske ha avstått från
att yttra mig. Nu hemställer jag alltså,
herr talman, om bifall till utskottets
förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman!

Eftersom herr Ljungqvist ställde en di -

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Revision av kreditutfästelser gentemot utlandet.

rekt fråga till regeringen om regeringen
har för avsikt att i överensstämmelse
med motionens önskemål taga upp förhandlingar
om revision av olika avtal,
så kan jag bara på den frågan svara, att
inte minst efter det utskottsutlåtande,
som här föreligger, har regeringen ingen
sådan avsikt.

Herr LJUNGQVIST: Herr talman!

Först vill jag säga ett par ord med anledning
av herr Fasts inlägg. Han använde
något uttryck, som liksom insinuerade
att, som jag tror han sade,
andra skäl än rent svenska — jag hoppas
att jag missuppfattat honom —
skulle ligga bakom det ståndpunktstagande,
som kommit till uttryck i mitt
anförande. I varje fall synes man anse
att skälen skulle vara betingade av en
viss ideologisk inställning gentemot en
annan makt. Jag vill då bara säga det,
att liknande insinuationer — det kanske
är ett för starkt uttryck — liknande
tendenser i uttrycken gjort sig gällande
i tidigare sammanhang. Det var när det
svensk-ryska avtalet var före. Jag tror
dock inte att det finns någon anledning
att i dagens läge återupprepa detta.
Det torde väl ändå vara ganska tydligt
— utvecklingen har ju visat det — att
de ekonomiska skälen för vår ståndpunkt
varit till fyllest. Man behöver inte
söka någon förklaring av ideologisk art
för vårt ståndpunktstagande.

Nu säger herr Fast, att jag talar om
den »största» kreditgivningen, men att
det här inte varit fråga om detta, eftersom
kreditgivningen blivit begränsad
och nedskuren. Till detta vill jag bara
säga, att om jag talat om den största
kreditgivningen så har jag givetvis menat
kreditutfästelsen. Det är till en undersökning
rörande möjligheten av en
omprövning av kreditutfästelserna, som
motionen syftar. Bankofullmäktige syfta
också uttryckligen härtill i sin framställning,
som jag har med mig här. Jag
citerade detta från talarstolen.

Nu säger herr Fast, att detta avtal
reglerar sig självt och reviderar sig
självt. I praktiken har det inte visat sig
möjligt att komma till avslut — åtminstone
inte ännu så länge — i den
utsträckning, som från början var tänkt.
Men utfästelsen kvarstår, och man vet
inte vad som kan inträffa. Det ekonomiska
läget har blivit allt mer och mer
ansträngt. Leveranstiderna för material
och maskiner äro starkt förlängda. Svårigheterna
äro stora i olika avseenden.
En stark förskjutning av leveranserna
mot slutet av kreditperioden är måhända
att vänta av bl. a. dessa orsaker.
Komma sedan ytterligare anspråk på
grund av de gjorda utfästelserna så
kunna vi, herr Fast, måhända, komma
i ett läge, som gör att vi skulle önska,
att vi självmant på ett tidigare stadium
undersökt möjligheterna till en förändring
i stället för att sitta med armarna
i kors.

Herr Fast talade om en allmän revision.
Nu skall jag inte strida om ord.
Jag kan inte erinra mig att ordet »allmän»
fanns i vår motion — det är möjligt
att jag använt ordet. Vi förordade
en undersökning av kreditgivningen och
kreditutfästelserna till utlandet. Är en
sådan revision över hela linjen icke
möjlig, vilket jag vid motionens tillkomst
icke kunde bedöma och inte
heller nu kan bedöma — enligt utskottets
utlåtande är detta delvis redan reglerat
— så är det å andra sidan fullkomligt
klart, att i motionärernas hemställan
även ingår en revision på enskilda
punkter, om en sådan kan komma
till stånd.

Nu har det här i dag givits en mycket
glädjande tolkning av sista meningen
av utskottsutiåtandet. Utskottet säger
där, att det är angeläget att undvika
en ökning av vår redan avsevärda kreditbelastning.
Den tolkning man här
givit denna mening är, att ett ytterligare
utnyttjande av de gjorda utfästelserna
utöver vad som nu skett icke vinner
utskottets tillstyrkan. Jag kanske

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Revision av kreditutfästelser gentemot utlandet.

nu i hastigheten inte uttrycker mig riktigt
adekvat, men så har jag fattat innebörden
av den tolkning som givits. Denna
tolkning, som jag förmodar man är
ense om på högsta ort, är givetvis synnerligen
glädjande för motionärerna.
Vi anse den vara mycket väsentlig.

För motionärernas syfte är emellertid
detta inte alldeles tillfyllest. Vi
mena, att det ligger så stora risker
förborgade i utfästelsernas väldiga omfattning
och det sätt varpå bestämmelserna
äro utformade, att man inte bör
underlåta att undersöka möjligheterna
för en omprövning. Jag tillåter mig påpeka,
att jag befinner mig i gott sällskap
härvidlag. Jag påpekar än en gång,
att jag i denna uppfattning har sällskap
med bankofullmäktige. Med den vördnad
jag har för en sådan riksdagens
institution kan jag inte tänka mig annat
än att även denna haft synnerligen väl
grundade skäl för sitt krav på revision
av utfästelserna, och att man där följer
utvecklingen i den andan.

Jag är, herr talman, litet förvånad
över en sak här, och det är att herr
Ohlin inte starkare accentuerat folkpartiets
syn på denna fråga. Enligt vad
jag fattat har han vid tidigare tillfällen
varit mycket intresserad av detta. Här
har nu herr Ohlin skrivit under ett utlåtande
— jag skall närmare beröra orsaken
varför jag apostroferar just herr
Ohlin — som avvisar den begärda undersökningen.
Jag finner att detta ståndpunktstagande
står i en viss motsättning
till ett aktstycke som jag har funnit i
tidskriften »Det Bästa», där man återfinner
en annons från folkpartiet, som
betitlas »Sanningen om ryssavtalet». Där
stå åtskilliga märkliga saker att läsa.
Jag skall inte trötta med att läsa hela
annonsen; jag förmodar att den blir en
kär läsning för många. Bland annat står
där följande: »Skulle den», d. v. s. krediten,
»utnyttjas, blir det en oerhörd
påfrestning på Sveriges ekonomi. Herr
Wigforss vägrar likväl att förhandla
om reduktion av kreditavtalet.» Slutli -

gen säger man: »Folkpartiet anser, att
vårt försämrade läge motiverar en revision
av avtalet med Ryssland. Vår handel
med Förenta staterna revideras.
Varför skall det ryska avtalet och dess
miljardkredit ges en särställning?»

Jag anser, att även om det gäller en
eventuell kartellbroder, så har man i
alla fall rätt att påtala den uppenbara
bristen på kongruens mellan folkpartiets
officiella förkunnelse för valmännen
och herr Ohlins ståndpunktstagande
i dag i kammaren.

Herr FAST: Herr talman! Jag ämnar
inte lägga mig i den senare delen av
herr Ljungqvists anförande. Jag begärde
ordet för att säga att herr Ljungqvist
måste — och det tror jag kammarens
ledamöter lade märke till —
grundligt ha missuppfattat mig när han
säger, att jag på något sätt skulle ha
beskyllt honom för att inte tillvarataga
svenska intressen. Vad jag velat framhålla
är, att man hade olika meningar
om bur dessa svenska intressen bäst
skulle tillgodoses. Detta tror jag herr
Ljungqvist ger mig rätt i. Jag har icke
gjort någon sådan beskyllning. Jag är
övertygad om, att när herr Ljungqvist
läser protokollet så kommer det hela
att bli riktigt klargjort.

Herr Ljungqvist talar om att det är
en väldig skillnad mellan kreditutfästelserna
och kreditgivningen. Det var
kreditutfästelserna man nu ville ha reglerade.
Dessa kreditutfästelser regleras
av de varuleveranser, beträffande vilka
man träffat avtal med svenska företagare.
Det blir således absolut ingen
skillnad mellan kreditutfästelserna och
kreditgivningen. Kreditutfästelserna
måste regleras neråt på samma sätt som
här antytts. Jag tror därför att det är
en överflödsgärning att avtalsmässigt
reglera någonting som reglerar sig
självt.

Herr LJUNGQVIST: Herr talman! Jag
skall bli mycket kortfattad. .lag ämnar

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Revision av kreditutfästelser gentemot utlandet.

inte uppehålla mig vid den senare delen
av herr Fasts anförande. Jag tror
att jag tillräckligt klargjort min ståndpunkt
i denna fråga från talarstolen.

Jag vill endast begagna tillfället att
säga, att jag strax retirerade i tankarna
vid min tolkning av vad herr Fast sade.
Jag formulerade kanske inte orden så
förståndigt. Jag vill fullständigt dra
mig tillbaka när det gäller herr Fasts
beskyllning för otillbörliga motiv.

Herr OHLIN: Herr talman. Jag hade
hoppats att från regeringsbänken få
svar på den fråga, som jag ställde rörande
en mycket viktig punkt. Det verkar
emellertid som om man skulle få
dra den slutsatsen, att den upplysning
som lämnats i den av mig anförda
skriften är oriktig. Jag har verkligen
många dystra erfarenheter av de socialdemokratiska
upplysningsskrifterna när
det gäller ryssavtalet. Jag har funnit,
att de äro oriktiga på de väsentliga
punkterna. Nu hade jag en förhoppning
om att en punkt skulle vara riktig.
Eftersom regeringen inte vågar ge någon
förklaring om innehållet i denna
punkt får jag dra den slutsatsen, att
även denna punkt är oriktig. Jag skall
inte prolongera debatten på denna
punkt. Det kan ju hända, att det kommer
svar från regeringsbänken.

Jag vill bara säga en sak till herr
Ljungqvist. Om man har den inställning
jag har haft, och som jag tror att
man har haft inom högerpartiet, nämligen
att det är angeläget att tillse, att
inte den faktiska kreditgivningen till
Ryssland kommer upp i närheten av
de siffror avtalet formellt förutser, då
kan man gå till väga på olika sätt. På
ett tidigt stadium tror jag att man inom
högerpartiet, liksom man gjorde på
vårt håll, framförde tanken på en formell
revision. Jag tror, herr Ljungqvist,
att det skulle vara lätt att finna, att ledande
högermän intagit denna ställning
— jag kan dock icke nu draga

några citat. I nuvarande läge får man
emellertid lov att precisera frågan litet
mera. Vill man i dagens läge göra
en formell revision av avtalet, vill man
taga tillbaka de avtalade kreditleveranserna,
som ha en storleksordning av
cirka 250 miljoner kronor, då får man
lov att säga det. Jag undrar, om det
egentligen var det herr Ljungqvist menade.
Om herr Ljungqvist inte menade
detta utan menar att det angelägna är
— och detta, det tror jag alla äro ense
om, ligger inom den praktiska politikens
möjligheter — att tillse, att den
effektiva kreditgivningen i varje fall
inte väsentligt överstiger den nämnda
summan, då blir det en annan fråga
än att revidera ingångna affärsavtal.
Då blir det just den ståndpunkt utrikesutskottet
enigt samlats omkring,
nämligen alt uppmana regeringen att
tillse, att en ökning av krediterna icke
kommer till stånd. Detta är, så vitt jag
förstår, en mycket effektiv revision —
om jag så får uttrycka mig —• av det
man hade anledning att befara att regeringen
skulle komma att arbeta för,
när vi hörde herr Myrdal göra sina
deklarationer här för två år sedan. Han
talade ju om hur väl avvägd denna
kredit var etc. Från ett enigt utrikesutskott
ha vi alltså fått ett erkännande av
att det är önskvärt, att regeringen uppmanas
att intaga denna så vitt jag förstår
reellt revisionsvänliga hållning, att
om det skulle uppkomma några tendenser
till ökning av dessa kreditleveranser,
så måste regeringen inskrida.

Enligt min mening hade herr Ljungqvist
gjort mycket klokt i att nöja sig
med att understryka, att man är enig
om denna punkt, såvida nu inte herr
Ljungqvist menar att man skall revidera
de affärskontrakt, som redan äro
ingångna. Jag tror att orsaken till att
detta utskottsutlåtande underskrivits,
om icke av herr Skoglund så dock av
herrar Wiberg, Ivar Anderson och Nordenson
är den, att man på detta håll
delar denna uppfattning. Jag tror, att

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Revision av kreditutfästelser gentemot utlandet.

om herr Ljungqvist frågar här nämnda
herrar skall han finna, att de anse att
deras nuvarande inställning står i god
överensstämmelse med den allmänna
kritiska hållning de haft när det gäller
att se till, att krediterna inte skola
få svälla ut. Jag anser för min del, att
detta är en mycket naturlig konsekvens
av den hållning, som tidigare intagits
av mig och folkpartiet i övrigt. Att herr
Ljungqvist inte märker detta, att han
lika gärna skulle kunna rikta replikerna
till sina egna partikamrater, det är
en sak som det kanske inte lönar sig
för andra partier att spekulera över.
Detta kan herr Ljungqvist och herr Wiberg
ha en liten debatt om.

Jag tror inte att herr Ljungqvist tänker
understryka såsom något betydelsefullt
— ehuru det kanske har uppmärksammats
— att herrar Domö och Skoglund
råkat — säkerligen på fullgoda
grunder —• vara frånvarande just vid
det tillfälle, då utlåtandet skulle justeras.
Att de övriga betrodda och framstående
högermän, som skrivit under
utskottsutlåtandet, få anses till fullo representera
även herrar Skoglunds och
Domös uppfattningar, det tror jag vi
ha anledning att räkna med. Skulle det
inte vara fallet, så är det inte bara herr
Ljungqvist utan även andra, som äro
intresserade av att få reda på det.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena, UNDÉN: Herr talman!
Herr Ohlin har haft älskvärdheten att
till mitt förfogande ställa den broschyr,
vari han hittat ett uttalande, som han
fäst regeringens uppmärksamhet på såsom
varande synnerligen beaktansvärt.
I sitt andra anförande uttalade han sedan
den meningen — om jag förstod
honom rätt — att uttalandet måtte vara
oriktigt.

Först och främst vill jag nu säga, att
herr Ohlin, som mycket sysslat med
detta avtal och haft befattning med
förhandlingarna långt innan jag fick

något att göra därmed, själv kanske
borde ha kunnat bilda sig en mening
om huruvida ett uttalande i LO:s broschyr
är riktigt eller inte. Jag skall
dock gärna ge ett bidrag till denna debatt.
Jag vill då säga, att det mycket
riktigt i kreditavtalet står en hänvisning
till varuutbytesavtalet. I ingressen
står det på följande sätt: »I syfte att
ytterligare utvidga den denna dag förlängda
överenskommelsen rörande det
fortsatta varuutbytet mellan Sverige
och Ryssland har träffats följande kreditavtal.
»

Det hänvisas alltså till detta. Jag vill
inte på stående fot säga, hur denna
broschyrs författare tänkt sig sambandet
mellan de bägge avtalen. Jag vill
endast påpeka att det är ett faktum, att
det varit ett varuutbyte hela tiden enligt
varuutbytesavtalet. Det har inte
gått upp till den summa, som man gjort
förutsägelser om, utan det har stannat
vid ett lägre belopp.

I detta sammanhang vill jag påpeka,
att vi för närvarande importera till betydligt
högre värden från Sovjet enligt
varuutbytesavtalet än vad vi leverera
dit. Man kan fråga vems felet är att
vi inte uppnått en bättre balans. Det
är inte så lätt att säga. Efter förhandlingar
erbjuda enskilda företag varor.
Den andra parten antingen accepterar
eller avslår erbjudandet. Så småningom
blir ett antal köpekontrakt slutna. Ett
faktum är, att svenska företag inte till
ett värde, som motsvarar den import
som kommit från Ryssland, kunnat tillhandahålla
varor av den art, som man
önskat från rysk sida. Det har alltså
varit lättare för ryssarna att erbjuda
oss önskvärda varor enligt varuavtalet
än det varit för oss att erbjuda dem
vad de önskat. Detta är det faktiska
läget.

.lag vill inte gå närmare in på uttolkningen
av vad som menats i ingressen
till varuutbytesavtalet angående
sambandet mellan kreditavtalet
och varuutbvtesavtalet. Icke heller vill

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Revision av kreditutfästelser gentemot utlandet.

jag binda mig vid den formulering,
som denna broschyr ger på just denna
punkt. Kammarens ledamöter få
själva bilda sig en uppfattning om sammanhanget.
Att det föreligger ett sådant
sammanhang framgår av uttalandet
i ingressen till kreditavtalet.

Herr LJUNGQVIST: Herr talman! Jag
finner anledning att här än en gång
citera bankofullmäktiges skrivelse i oktober
1947, där fullmäktige bl. a. framliöllo
följande: »Läget synes nämligen
motivera en omprövning såväl av utnyttjandet
av utfösta men ej diponerade
kreditbelopp som av frågan om
återbetalningar av de krediter, som redan
lämnats till utlandet.»

I anslutning till min polemik med
herr Ohlin vill jag framställa den frågan:
Är det således meningen, att man
skall dröja med att göra något i detta
ärende, till dess att vederbörande vilja
utnyttja dessa kreditutfästelser? I stället
för att i så fall försätta regeringen
i ett tvångsläge vore det väl bättre, att
man mot bakgrunden av utskottsutlåtandet
sökte att på samförståndets och
frivillighetens väg undersöka de vägar,
som här synas vara framkomliga. Jag
skulle framför allt av herr Ohlin vilja
ha en rekommendation beträffande hur
regeringen i förstnämnda fall skall
handla. Jag menar inte, som herr Ohlin
tycktes vilja antyda, att man skall
rygga redan ingångna individuella avtal.
Det vore uppenbart orimligt. Den
väg, som motionärerna föreslå, synes
mig emellertid måhända vara ägnad att
förebygga de risker, som kunna uppkomma
i framtiden, i den mån och för
den händelse vederbörande vilja utnyttja
de gjorda utfästelserna och vi
här i landet inte ha möjligheter att infria
dem. Vi motionärer ha således ansett
att vårt förslag, som siktar till en
omprövning, skulle kunna förhindra
framtida risker.

Nu säger herr Ohlin, att man nume -

ra vid detta tillfälle har lättare att precisera
sina ståndpunkter med utgångspunkt
från de praktiskt politiska möjligheterna.
Jag vill emellertid föreslå,
att herr Ohlin i den offentliga propagandan
något närmare preciserade sin
ståndpunkt och redogjorde för de praktiskt
politiska möjligheter, som han
från sina utgångspunkter ansåge föreligga Beträffande

den av mig i mitt förra
anförande citerade annonsen från folkpartiet
i tidskriften Det Bästa vill jag
här särskilt betona, att annonsen var
införd så sent som i april detta år. Jag
förutsätter även, att annonsen tillkommit
med herr Ohlins goda minne. Utöver
vad jag förut citerat ur denna annons
vill jag här till sist anföra följande
beträffande angelägenheten att
revidera ryssavtalet: »Men den svenska
kreditramen på 1 miljard kronor är
oförändrad. Skulle den utnyttjas, blir
det en oerhörd påfrestning på Sveriges
ekonomi.»

Herr OHLIN: Herr talman! I anledning
av herr Ljungqvists fråga vill jag
först säga, att jag fortfarande är mycket
smickrad över att han riktar frågan
till mig. Herr Ljungqvist hade
nämligen, som den noggrant förberedde
talare han är, vilken i 3/4 timme underhållit
kammaren i denna fråga, haft
tillfälle att diskutera dessa spörsmål
med herrar Ivar Anderson och Nordenson,
som ju inte äro obevandrade i ekonomiska
ting, och med herr Wiberg,
som ju har en viss sakkunskap i ären det.

Herr Ljungqvist tycks emellertid
inte ha haft något behov av att få saken
diskuterad med dessa sina partivänner,
vilket kan ge anledning till en
del reflexioner.

Jag tror emellertid, att jag här måste
avböja att ingå på någon mer detaljerad
diskussion rörande hur regeringen
bör förfara i det ena eller andra läget.
Det kan nämligen tänkas uppstå så

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Revision av kreditutfästelser gentemot utlandet.

många olika situationer, som man inte
på rak arm kan förutsäga. Det är nästan
omöjligt att nu i förväg offentligen
avge en deklaration rörande tillvägagångssättet
i ett läge, som kan föreligga
i framtiden.

Det bär här i debatten fastslagits, att
den sista meningen i utskottsutlåtandet
i denna fråga måste anses innebära
inte endast en varning mot nya kreditutfästelser
utan även ett understrykande
av att det inte är önskvärt att inom
ramen för gjorda utfästelser ökade kreditåtaganden
komma till stånd. Herr
Ljungqvist borde själv under sådana
förhållanden mycket väl kunna tänka
ut vilka olika framgångsmetoder, som
i så fall kunna komma till användning.

Beträffande sedan annonsen i tidskriften
Det Bästa, så vill jag upplysa
herr Ljungqvist om att sådana annonser
måste formuleras mycket långt i
förväg, innan tidskriftsnumret i fråga
utkommer. Jag kan inte säga, hur
många månader gammal den annonsen
är. Den är emellertid i varje fall tillkommen
vid en tidpunkt, då de upplysningar,
som utrikesutskottet nu fått
rörande kreditutnyttjandet, inte voro
tillgängliga.

Jag har redan sagt herr Ljungqvist,
att läget i fjol enligt min mening var
delvis annorlunda mot det nuvarande
läget. Då fanns det nämligen risker för
att krediten skulle utnyttjas långt utöver
de nu ifrågavarande 250—300
milj. kronor, som nu kunna tänkas bli
aktuella. Det torde inte vara herr
Ljungqvist obekant, att vid den tiden
rätt stora offerter hade lämnats till
ryssarna. Dessa offerter förföllo emellertid.

Man måste erkänna, att det ställningstagande
beträffande frågan om en revidering
av avtalet, som både jag och
andra intagit vid tidigare tillfällen, ha
vi nu anledning att på formella grunder
modifiera. Vi kunna göra det desto
hellre som man nu från utskottets sida
fastslagit den principiella ståndpunk 5

— Andra kammarens protokoll

ten att det gäller att på framkomliga
vägar förhindra en sådan ökning av
den faktiska kreditgivningen till Ryssland,
om vilken alla äro ense om att
den f. n. icke är önskvärd. Här gäller
det liksom i andra fall att använda den
metod, som med hänsyn till i varje särskilt
läge föreliggande omständigheter
är den bästa. Detta gäller naturligtvis
under den förutsättningen, att man
verkligen vill nå ett resultat och inte
något annat. Man kan i detta fall kanske
fråga sig, om inte herr Ljungqvist
möjligen har den baktanken att lägga
upp denna fråga för en politisk debatt
några månader härefter.

Anledningen till att jag ställde en fråga
till hans excellens utrikesministern
var den, att det i detta fall förelåg ett
mycket viktigt spörsmål, som berörts
i en skrift, om vilken man kunde antaga,
att den hade tillkommit under
medverkan av regeringspartiets experter.
Man kan väl knappast tro, att
Landsorganisationen själv låter sitt ekonomiska
kansli skriva sådana skrifter.
På grund härav vore det av betydelse
att få konstaterat, huruvida det verkligen
förhöll sig så, att regeringen hade
den uppfattning som framförts i denna
skrift eller inte. Nu har jag på min
fråga fått närmast svaret »jaså», dock
med en liten dragning åt att regeringen
inte delar den uppfattning, som
kommit till uttryck i skriften.

Att jag ställde denna fråga beror
emellertid, vilket utrikesministern säkert
förstått, även därpå, att jag ville
från regeringsbänken locka fram en
deklaration. Jag skulle finna det naturligt,
om denna deklaration hade gått
ut på att, om det varuutbyte med Ryssland,
som herr Myrdal lovade skulle
stiga i höjden med hundratals miljoner
kronor, skulle sjunka ytterligare under
den nivå på 30—35 miljoner kronor,
där vi nu befinna oss, så skulle detta
göra, att våra ekonomiska förbindelser
med Ryssland framstodo såsom orimliga
genom den bristande balansen mcl Nr

22.

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Revision av kreditutfästelser gentemot utlandet.

lan kreditgivningen och varuutbytet.
Jag hade hoppats, att man från regeringens
sida skulle avge en sådan deklaration.

Enligt min uppfattning borde det
vara angeläget, att man framhöll för
ryssarna, att vi här äro måna om att
hålla varuutbytet med Ryssland uppe.
Utrikesministern antydde emellertid,
att orsaken till att varuutbytet hittills
blivit så obetydligt närmast var att
söka på svensk sida. Jag kan inte acceptera
denna uppfattning. Jag tror,
att det är oklokt av regeringen att efter
närmare övervägande inta den hållningen.
Det torde väl förhålla sig på
det sättet, att ryssarna bara genom att
hänvisa till att de anse de svenska priserna
vara för höga eller att de inte
äro intresserade av vissa varor men
däremot av andra, om vilka man vet
att Sverige har små leveransmöjligheter,
kunna begränsa varuutbytet till nu
gällande 30—35 miljoner kronor och
sedan till ännu lägre summor. Såvitt
jag kan se, måste även en försiktig bedömning
av det stora ryska väldets importbehov
leda till att, om man på rysk
sida verkligen vill ha ett väsentligt
varuutbyte och inte i huvudsak koncentrerar
sig till leveranser på kredit,
så har man många möjligheter att här
i landet inköpa varor till väsentliga belopp.
Detta gäller särskilt med tanke
på att vi haft så lätt att exportera vissa
varor till många andra länder.

Jag skulle för egen del vilja konstatera
att, om varuutbytet med Ryssland
skulle komma att sjunka ytterligare,
detta får tolkas som en bristande önskan
från rysk sida att få ett reguljärt
varuutbyte till stånd med vårt land.
Det är enligt min uppfattning önskvärt,
att den svenska regeringen tillkännager
en dylik hållning, nämligen att
även en kreditgivning, varom överenskommelse
träffats genom särskilda leveransavtal,
kräver, för att man skall
kunna säga, att det föreligger en rimlig
balans, att man på rysk sida an -

stränger sig för att skapa förutsättningar
för att det betydelsefulla varuutbyte
med Ryssland, som alla hoppats
på, skall komma att utvecklas på lång
sikt. Det har ju inte minst varit av
den anledningen som vi här i landet
varit villiga att ställa vissa krediter till
förfogande. Om emellertid bara kreditavtalet
utnyttjas och intet varuutbyte i
övrigt kommer till stånd, då ha enligt
min mening de förutsättningar för avtalet,
som regeringen drog upp 1946,
brustit.

Herr LJUNGQVIST: Herr talman!

Herr Ohlin förebrådde mig för att jag
från min sida skulle lägga upp denna
debatt uteslutande med tanke på en annan
debatt. Han menade då valdebatten
i höst. Jag tycker nog, att herr Ohlins
argumentering på den punkten är
litet väl opåkallad med tanke på den
tidiga valdebatt, som han själv börjat
med, bl. a. i den av mig citerade tidskriften
Det Rästa. Jag skall emellertid
inte längre uppehålla mig härvid.

Herr Ohlin förstår säkert mycket väl,
att den ståndpunkt, som jag här givit
uttryck åt, är en rent personlig ståndpunkt
från min sida. Synbarligen
finns det emellertid flera högermän,
som inta samma ståndpunkt som jag i
denna fråga.

Herr Ohlin var så oerhört angelägen
om att jag skulle rådföra mig med en
rad framstående högermän för att undervisas
i denna fråga; säkert kunna
de också stå till tjänst med sådan undervisning.
Jag vill emellertid undanröja
varje oro från herr Ohlins sida
över att några chanser i det avseendet
försuttits, ity att jag redan haft ett ingående
samtal med herr Wiberg före
denna debatt.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den i ämnet väckta motio -

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

nen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 287, med
förslag till förordning om rätt att vid
taxering för inkomst njuta avdrag för
avgifter till vissa stiftelser, m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 11.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 6 juni
1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på
landet, m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 1 april
1948 hänvisat en av Kungl. Maj :t till
riksdagen avlåten proposition, nr 140,
däri Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden
den 5 mars 1948, föreslagit riksdagen
att antaga förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet;

2) lag angående ändring i lagen den
6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse
i stad;

3) lag angående upphävande av 20 §
2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse och 21 § 2 mom.
lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse
i Stockholm;

4) lag angående ändrad lydelse av
33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924
(nr 349) om landsting;

5) lag angående ändring i lagen den
15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstvrelse
i Stockholm;

6) lag angående ändrad lydelse av

Ändringar i kommunallagarna m. m.

14 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
om fattigvården; samt

7) lag om ändrad lydelse av 8 § 1
mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924
(nr 361).

De genom propositionen framlagda
lagförslagen avsågo ändringar i kommunallagstiftningen
bland annat i avseende
å borgerlig primärkommuns
kompetens samt kvalificerad majoritet.
Beträffande kommunernas kompetens
hade föreslagits, att den nuvarande begränsningen
av den kommunala verksamheten
till att avse »gemensamma
ordnings- och hushållsangelägenheter»
skulle upphävas och att i kommunallagarnas
kompetensbestämmelser endast
skulle stadgas, att kommun äger att
själv vårda sina angelägenheter, såvitt
icke handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkommer annan.
I fråga om kvalificerad majoritet innebar
propositionen att samtliga regler
om kvalificerad majoritet vid beslut av
ekonomisk karaktär inom primärkommuner
och landsting skulle upphävas.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling föreliaft ett antal
inom riksdagen väckta motioner.

I nedannämnda motioner hade föreslagits: i

likalydande motionerna I: 332 av
herr Domö m. fl. och 11:493 av herr
förste vice talmannen Magnusson m. fl.,
»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förevarande proposition i vad den avser
ändring av §§ 3 i lagarna om kommunalstyrelse
på landet, i stad och i
Stockholm, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
till lagstiftning angående kommuns
befogenhet att understödja elektrifiering,
utgiva studiestipendier och understödja
hemvärnet ävensom till sådana
ändringar i byggnads-, hälsovårds-, vatten-
och väglagstiftningen, som kunna
befinnas erforderliga till undanröjande
av hinder för erforderlig och önskvärd
kommunal verksamhet på ifrågavarande
områden samt att i förslagen till änd -

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

ring av lagarna om kommunalstyrelse
på landet, i stad och i Stockholm samt
lagarna om landsting, om församlingsstyrelse
och om församlingsstyrelse i
Stockholm vidtages den ändringen, att
bestämmelserna om den kvalificerade
majoriteten bibehålies för beslut om a)
avhändande av fastighet eller därifrån
härflytande rättighet eller inköp av fastighet,
b) nytt ändamål eller behov, c)
upplåning eller borgen och d) efterskänkande
av oguldna kommunalutskvlder»; i

likalydande motionerna I: 333 av
herr Ericsson, Carl Eric, m. fl. och
II: 494 av herr Thorell m. fl., »att riksdagen
vid behandlingen av proposition
nr 140 även för sin del måtte fastslå,
att en av kommunerna bedriven byggnadsverksamhet
— vare sig den sker
genom byggande i kommunernas egen
regi eller genom av kommunen kontrollerat
byggnads- eller bostadsföretag —
i och för sig icke ligger inom ramen
för en allmän kompetensutvidgning,
samt att lagen den 10 juli 1947 om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande omprövas från nu
angivna utgångspunkter»;

i likalydande motionerna I: 334 av
herr Lodenius m. fl. och II: 492 av herr
Rubbestad m. fl., att riksdagen måtte
»dels avslå propositionen i vad den avser
ändring av lagstiftningen rörande
kommunernas kompetens, dels uttala,
att utvidgningar av kommunernas kompetens
må kunna ske genom speciallagstiftning
i de fall dylik utvidgning
anses motiverad, dels avslå propositionen
i vad den avser borttagande av bestämmelserna
om kvalificerad majoritet
vid avgörandet av följande frågor: 1)
beslut om avhändande av fastighet eller
därifrån härflytande rättighet eller inköp
av fastighet, 2) beslut om anslag
till nytt ändamål eller behov, 3) beslut
om upplåning eller borgen»;

i motionen 1:335 av herr Sundelin
m. fl., »att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 140 måtte

avslå Kungl. Maj:ts förslag i vad det
gäller ändring av bestämmelserna angående
borgerlig primärkommuns kompetens
samt att riksdagen i denna del
måtte besluta i enlighet med det förslag,
som framlagts av reservanterna i
1946 års kommunallagskommitté»;

samt i motionen 11:495 av herrar
Persson i Svensköp och Ståhl, »att riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj:ts
proposition nr 140 måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag i vad det gäller ändring
av bestämmelserna om kvalificerad majoritet»
och »att riksdagen i denna del
måtte besluta i enlighet med det förslag,
som framlagts av reservanterna i
1946 års kommunallagskommitté».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
ej kunnat i oförändrat skick bifallas, i
anledning av sagda proposition samt
motionerna I: 281 och II: 436 för sin
det ville antaga i utskottets hemställan
under 1)—7) upptagna lagförslag;

B) att motionerna

a) I: 332 och II: 493,

b) I: 333 och II: 494,

c) I: 334 och II: 492,

d) I: 335 samt

e) 11:495,

i den mån de icke blivit besvarade
genom vad utskottet ovan under A)
hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets och Kungl. Maj:ts förslag
överensstämde med varandra utom i
fråga om övergångsbestämmelserna till
de under 1), 6) och 7) upptagna lagförslagen.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Herlitz, Gustavson, Bror
Nilsson, Thorell, Pettersson i Norregård,
Kyling och Håstad, som hemställt,

1) att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 140 samt motionerna
1:281, 1:332 och 11:493, 1:333
och 11:494, 1:334 och 11:492, 1:335

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

samt II: 495 måtte för sin del antaga de
av konstitutionsutskottet tillstyrkta lagförslagen
med den ändring, att 3, 87 och
88 §§ lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
på landet, 3 § lagen den
G juni 1930 om kommunalstyrelse i stad
samt 3 § lagen den 15 juni 1935 om
kommunalstyrelse i Stockholm bibehölles
i nu gällande lydelse samt att 23 §
lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, 27 § lagen den
6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse
i stad, 20 § lagen den 6 juni 1930
(nr 259) om församlingsstyrelse, 21 §
lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse
i Stockholm, 33 § lagen
den 20 juni 1924 (nr 349) om
landsting och 26 § lagen den 15 juni
1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i
Stockholm erhölle i reservationen angiven
lydelse, innebärande att de nu
gällande reglerna om kvalificerad majoritet
bibehölles utom beträffande beslut
om anslag i kommuner, där skattetrycket
nått en viss höjd, om införande
av särskild ordning för medelsförvaltningen
i landskommun, om efterskänkande
av oguldna kommunalutskylder
samt, vad landstingen angår, beträffande
beslut om påläggande av avgifter,
som erfordra utdebitering för
längre tid än fem år;

2) att riksdagen i anledning av motionerna
1:332 och 11:493, 1:334 och
II: 492 samt I: 335 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om förslag till lagstiftning
angående kommuns befogenhet
att understödja elektrifiering, utgiva
studiestipendier och understödja
hemvärnet ävensom till sådana ändringar
i byggnads-, hälsovårds-, vattenoch
väglagstiftningen, som kunde befinnas
erforderliga till undanröjande
av hinder för erforderlig och önskvärd
kommunal verksamhet på ifrågavarande
områden;

II) av herr Englund.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Ändringar i kommunallagarna m. m.

Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Det föreliggande förslaget om
kommunalstyrelse på landet innebär genomgripande
förändringar i jämförelse
med vad som hittills gällt. Förslaget
medför, att de gränser och bestämmelser
rörande den kommunala kompetensen,
som nu finnas i 1930 års lagstiftning
på detta område, samt den praxis,
som blivit normgivande för kommunerna,
hädanefter komma att frångås.

Kommittén lika väl som departementschefen
har ansett, att ordet »gemensamma»
framför »angelägenheter» skall
borttagas. I lagtexten skall det endast
stå, att kommun äger själv att vårda
sina angelägenheter.

Man påstår, att ordet »gemensamma»
varit hindrande för en utvidgad kompetens
för kommunerna. Ända sedan
de första kommunallagarna kommo till
har det emellertid kunnat konstateras,
att kommunerna följt med i utvecklingen.
Genom den utökade rättspraxis,
som bildats, ha kommunerna icke varit
hämmade i sin utveckling på detta område.
Därjämte har riksdagen gång på
gång antagit speciallagstiftning på vissa
områden, som gjort det möjligt för kommunerna
att möta den utveckling, som
skett, och vidta åtgärder i olika hänseenden.
Kommunerna ha påtagit sig så
många uppgifter, som de över huvud
taget haft råd till.

Jag har den uppfattningen, att den
nu föreslagna lagen, om den skulle bli
antagen, skulle bli mycket svårtolkad
för kommunalmännen. Utskottet har
inte lyckats i sina försök att ytterligare
klargöra lagens innehåll. Det lagförslag,
som utskottet nu lämnar ifrån sig, är
enligt min mening lika oklart som de
av kommittén och Kungl. Maj:t framlagda.

Det är självfallet att om vi nu, såsom
här föreslås, skulle slopa den praxis,
som tidigare varit gällande på detta område,
så mista vi den vägledning, som
denna praxis utgjort. Med de obestämda
gränser, som finnas stipulerade i det

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

nya lagförslaget, om man över huvud
taget kan tala om några gränser i det
sammanhanget, blir det mycket svårt
att utröna det rätta tillvägagångssättet,
därest det uppstår delade meningar i
kommunerna. Även om vissa ärenden
i så fall skulle gå till högre instans, så
är man nog också där osäker om hur
bestämmelserna skola tolkas.

Jag vill belysa detta med ett litet
exempel. Departementschefen har på
s. 70—73 i propositionen givit en helt
annan tolkning av kommitténs förslag
än den som kommittén på sin tid gjorde,
när den utredde denna fråga. Kommittén
menade, att dess förslag skulle
medföra en oerhört stor utvidgning för
kommunerna, men departementschefen
säger, att borttagandet av ordet »gemensamma»
framför ordet »angelägenheter»
egentligen ingenting betyder. I praktiken
skulle det enligt departementschefen
icke bli någon förändring i jämförelse
med nu gällande bestämmelser.
Departementschefen anför liärutinnan
följande: »Vad reservanterna anfört om
att man härvid även skulle uppgiva en
begränsning, som gåve ett starkt stöd
för kravet på objektivitet och normbundenliet
i den kommunala verksamheten,
torde sålunda i stort sett sakna
fog. I den mån man kunnat lägga något
dylikt i uttrycket ''kommuns gemensamma
angelägenheter’, synes uttrycket
''kommuns angelägenheter’ kunna givas
motsvarande innebörd.»

Departementschefen har således tolkat
detta på ett helt annat sätt än kommittén.
Man kan då fråga sig, hur de
skola tolka lagen, vilka skola döma i
de kommunala angelägenheter, om vilka
strid uppstår i kommunerna. Vi ha
ingen som helst säkerhet för hur praxis
kommer att utbilda sig på dessa områden.

Departementschefen har även när det
gällt det sociala understödet gjort vissa
formuleringar, som innebära begränsningar
på detta område. Kommittén var
av den uppfattningen, att man genom

kommunala beslut vid sidan av vad fattigvårdslagen
stadgar skulle kunna ge
enskilda bidrag för diverse ändamål.
Departementschefen har emellertid förklarat,
att han icke anser, att kommunerna
böra ge sig in på dessa områden.
Detta påstående suddar han emellertid
sedan bort genom att ge exempel på
saker, som kommunerna kunna besluta
om. De sålunda anförda exemplen kunna
nämligen uttänjas nästan hur långt
som helst i avsaknad av någon bestämd
gräns.

I verkligheten har det förhållit sig så,
att under många år en utvidgning av
kommunernas kompetens ägt rum. De
rättsfall, som avgjorts till ledning för
avgöranden i dessa frågor, ha nämligen
vidgat kommunernas kompetens genom
att man anslutit sig till en kvalitativ
bedömning i stället för en kvantitativ
sådan, vilken tidigare varit gällande.
På grund härav finns det enligt min
uppfattning ingen anledning att på detta
område göra den nu föreslagna omvälvningen
och helt kasta bort de gamla
bestämmelserna.

Om lagen antas, kommer följden helt
säkert att bli den, att kommunerna i
många fall komma att ge sig in på områden,
där kommunal verksamhet egentligen
inte bör bedrivas. Jag kan som
exempel nämna studieändamål, vilka
här anförts både av kommittén och departementschefen.
Jag anser, att det är
en statens uppgift att sköta den saken.
Kommunerna böra inte ge sig in på dessa
frågor. Vi ha fattiga kommuner, och
vi ha rika kommuner. De rika kommunerna
kunna visserligen göra detta, men
de fattigare kommunerna orka icke med
alla de nya uppgifter, som här komma
fram undan för undan.

Vi reservanter anse, att i den mån
kommunerna kunna bära vissa reformer,
så kan man genom speciallagstiftning
ge dem möjligheter därtill. Den
nuvarande lagen inrymmer så stora
möjligheter för kommunerna att ge sig

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

in på olika verksamhetsgrenar, som de
över huvud taget orka bära.

Det är helt naturligt, att man kan
hysa ett mycket stort förtroende för
kommunalmännen ute i bygderna. I
många fall komma kommunalmännen
helt säkert att vara försiktiga liksom
hittills, då det gällt att försöka hålla
kommunernas ekonomi vid en god standard.
Vi ha ju många gånger prisat de
kommunala instanserna för att de iakttagit
mycket stor försiktighet, när det
gällt att pröva på reformer, som varit
ansträngande för kommunernas ekonomi,
och jag tror nog att man även i
fortsättningen kommer att iakttaga en
viss försiktighet. Men det kan inte hjälpas
att det i kommunerna så småningom
kommer att bli samma tävlan som här
i riksdagen om att tillgodose olika grupper
för att därigenom vinna väljare.
Man är väl inte inom något av de politiska
partierna här i riksdagen främmande
för att lägga fram förslag för att
vinna nya väljare, och likadant kommer
det att bli inom kommunerna. Kommunalmännen
tvingas härigenom in på
en farlig väg, tv man kommer att vidtaga
reformer, som undan för undan
öka skattebördan i kommunerna. Detta
är ett faktum, som inte går att bortresonera,
när även här i riksdagen hänsynen
till valmännen är en så stark
makt, att vi på många områden inte
kunnat hålla tillbaka reformer och utgifter,
som för närvarande egentligen
inte borde kommit till stånd.

Detta kommer sålunda att medföra
svårigheter för kommunerna, ty det
kommer även i fortsättningen att finnas
både rika och fattiga kommuner.
Kommittén, som hade att utreda frågan
om kommunsammanslagningen, ville
visserligen göra gällande, att genom en
sammanslagning skulle kommunerna få
större bärkraft och bli mer funktionsdugliga.
Men om ett par eller flera fattiga
kommuner slås samman, så blir väl
inte den nya kommunen så mycket rikare.
Skattekraften blir ungefär den -

Ändringar i kommunallagarna m. m.

samma, medan utgifterna för rent administrativa
ändamål måste komma att
stiga i en sådan större kommun. Man
kommer således i de fattiga kommunerna
i en ännu svårare ställning än man
tidigare varit.

Den oro, som kommunsammanslagningen
i sig själv medfört, gör det inte
heller så lämpligt att nu komma med
nya lagar. Jag skulle emellertid inte ha
varit så bekymrad för den föreslagna
utvidgningen av kompetensen, om det
inte samtidigt hade yrkats på ett borttagande
av bestämmelsen om kvalificerad
majoritet, ty denna har dock utgjort
en garanti för att förhastade beslut
icke fattats och för att majoriteten
tagit hänsyn till de minoriteter, som
funnits. Men när man nu i samband
med borttagandet av begränsningen av
den kommunala verksamheten även avskaffar
garantierna mot förhastade och
illa genomtänkta beslut, som inte det
stora flertalet i kommunen äro ense om,
då måste jag för min del finna det föreliggande
lagförslaget riskabelt för kommunerna.

Jag bar utan att svartmåla här velat
säga min mening. Jag har deltagit i det
kommittéarbete, som föregått det framlagda
lagförslaget, och jag har fått en
känsla av att man vill lägga på kommunerna
uppgifter utan att ta hänsyn
till vad de orka bära. Det var ju för
övrigt för några dagar sedan en uppvaktning
hos Kungl. Maj:t av en viss
organisation, som påpekade, att staten
måste påtaga sig en del utgifter för de
svagare kommunerna, ty dessa kunna
inte bära de bördor som lagts på dem.
Under de senaste krisåren bär ju klyftan
mellan rika och fattiga kommuner
blivit ännu större. De rika kommunerna
ha dragit till sig skatteobjekt i högre
grad än de fattigare kommunerna, och
den avflyttning, som sker särskilt från
landskommunerna, har också undan för
undan gjort dessa mindre bärkraftiga.

Det iir, som sagt, många spörsmål som
uppkomma genom en utvidgning av

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

kompetensen. Vi reservanter mena, att
om det anses tjänligt att kommunerna i
framtiden påtaga sig nya uppgifter, så
kunde detta bäst ordnas med hjälp av
en lämpligt avvägd speciallagstiftning,
ty då veta kommunerna vilka befogenheter
de verkligen ha. Det har sagts om
de gamla lagbestämmelserna, att kommunalmännen
sitta och besluta utan att
veta var lagens rågränser gå. Men hur
skulle det bli i framtiden, om kommunernas
befogenheter utökades på sätt
som nu föreslagits? Hur skulle kommunalmännen
då kunna veta, vad de
ha rätt att besluta?

Det mest allvarliga är emellertid, såsom
jag nyss nämnde, att samtidigt som
kompetensen utvidgas, ställer man krav
på att vi skola ta bort den bestämmelse
om kvalificerad majoritet, som — jag
erkänner det — dock i det stora flertalet
fall endast har en psykologisk effekt.
Men även om det instrument, som
den kvalificerade majoriteten utgör, användes
ganska sällan, tvingar det dock
majoritetsgrupperna inom olika partier
— det är inte några partipolitiska hänsyn,
som här ligga bakom, ty det finns
ju kommuner med högermajoritet, med
bondeförbundsmajoritet, med folkpartimajoritet
och med socialdemokratisk
majoritet — att ta hänsyn till de minoriteter,
som finnas. Detta är enligt min
mening något, som vi inte böra kasta
över bord utan vidare, ty det har mycket
stor betydelse, när det gäller att
hålla det allmänna intresset för kommunala
angelägenheter vid liv. Särskilt
vid kommunsammanslagningar är det
vanligt, att man från majoritetens sida
säger, att det går mycket lättare att organisera
upp den nya kommunen, om
majoriteten får bestämma. Ja, det går
säkerligen lättare, om den stora kommunen
bara har att säga till den lilla
kommunen, att så och så skall man ha
det. Men det kan inverka försvagande
på det kommunala intresset i den lilla
kommunen, om man där inte får någonting
att säga till om i detta fall.

Det är alltså ingen trevlig tendens,
som kommer till synes, när man här
poängterar, att bestämmelsen om kvalificerad
majoritet skall tagas bort just
därför att det då går lättare att ordna
förhållandena inom de sammanslagna
kommunerna.

Vi reservanter ha ansett, att det nya
lagförslaget lämnar rum för många misstydningar,
och vi tro inte heller, att det
för framtiden vore lyckligt för kommunerna,
om man nu helt och hållet kastade
de gamla lagarna över bord. Enligt
vår mening hade det kunnat ske en
revision, som inte gått så långt som
fallet nu är. Jag litar inte heller på de
begränsningar, som departementschefen
vidtagit, ty han har, såsom jag här
framhållit, suddat bort en del av dem
genom de exempel, som han senare
lämnat.

Jag har sålunda inte kunnat biträda
vare sig lagförslaget om ökad kompetens
för kommunerna eller om borttagandet
av bestämmelsen om kvalificerad
majoritet.

När det gäller den kvalificerade majoriteten,
ha emellertid vi reservanter endast
yrkat på att vissa moment i lagen,
som äro av särskild betydelse, skulle
bibehållas, nämligen om kvalificerad
majoritet för beslut om beviljande av
anslag, vartill medel behöva anskaffas
genom upplåning, och om kvalificerad
majoritet för beslut om upptagande eller
förnyande av lån. Det är några av kardinalpunkterna
i de gamla kommunallagarna,
som vi därigenom velat ha kvar
såsom garanti för att inte kommunerna
ge sig in på äventyrligheter, något som
det nya lagförslaget i alltför stor utsträckning
möjliggör.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som är bifogad
utskottets utlåtande av herr Herlitz m. fl.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Werner, Ryberg, Rubbestad, Jansson i

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Aspeboda, Pettersson i Rosta och Svensson
i Va.

Herr FAST: Herr talman, mina damer
och herrar! Då jag varit ordförande i
kommunallagskommittén, så kanske ni
ursäkta, om jag en stund uppehåller
mig vid den nu föreliggande frågan.
Jag tänker inte därvid ingå så mycket
på de anmärkningar, som nyss gjorts
av herr Pettersson i Norregård, utan jag
kommer att lägga vikt vid de mer väsentliga
anmärkningar, som av remissinstanserna
ha framställts mot utskottets
förslag, vilket ju i stort sett är likalydande
med Kungl. Maj:ts proposition
och kommunallagskommitténs förslag.

Jag vill då först säga, att jag finner
det ganska naturligt, att de stora principfrågorna
om den kommunala kompetensen
och den kvalificerade majoriteten
först lösas, innan man går in på de
frågor som äga samband med den formella
revisionen, ty härigenom skapas
bättre klarhet för det återstående revisionsarbetet.

På alla håll har man — det gäller
alltså även reservanterna, såväl inom
kommittén som inom utskottet, liksom
de myndigheter, som i övrigt ha ställt
sig avvisande mot kommitténs förslag
— varit överens på en punkt, nämligen
att de nuvarande kompetensbestämmelserna
böra utvidgas. I det avseendet behöva
vi alltså inte här föra någon diskussion,
utan det räcker med att konstatera
faktum.

Men då uppställer sig frågan om på
vad sätt denna kompetensutvidgning
bör ske. Såvitt jag förstår, finns det
inte därvidlag mer än tre utvägar att
anvisa. Antingen kan man välja uppräkningsmetoden
och i lagen räkna upp
vad som är tillåtet för en kommun att
besluta. Eller också kan man gå speciallagstiftningens
väg och säga, att den
uppmjukning av den kommunala kompetensen,
som behöver ske, skall uteslutande
företagas med hjälp av special -

Ändringar i kommunallagarna m. m.

lagstiftning. Den tredje utvägen är den,
som föreslås i utskottsutlåtandet och
som även har anvisats av kommunallagskommittén
och Kungl. Maj :t, nämligen
att det sker en allmän vidgning
av kompetensen, som inte bara täcker
dagens föreliggande behov utan som
också kan anpassas till kommande kommunala
uppgifter.

Om jag helt kort får uppehålla mig
vid de olägenheter, som vidlåda de båda
första utvägarna, så vill jag framhålla,
att vi behöva inte länge stanna inför
uppräkningsmetoden förrän vi äro fullt
på det klara med att denna utväg är
alldeles utesluten. Om man använder
uppräkningsmetoden, betyder det att
beslut rörande allt sådant, som inte blivit
i lagen uppräknat, är olagligt, och
jag skulle vilja se den, som kan skriva
en lagtext, vilken gör anspråk på att
vara något så när fullständig med hänsyn
till den kommunala verksamheten i
dagens situation, utan att man redan i
morgon dag skulle behöva konstatera,
att en hel del blivit bortglömt. Dessutom
skulle ju inte en sådan uppräkning
kunna göra anspråk på att täcka
mer än dagens läge och den skulle inte
vara till fyllest för det framtida behovet,
kanske inte ens de närmast liggande
årens. Man har också, såvitt
jag förstår, på nästan alla håll ställt sig
avvisande till den utväg, som uppräkningsmetoden
utgör.

Då återstår den andra av de båda
förstnämnda utvägarna, och det är den
väg, som anvisas av herr Pettersson i
Norregård, när han säger, att man
skulle kunna begagna sig av speciallagstiftning
för att vidga kompetensen.
Även speciallagstiftningens väg medför
emellertid en rad av olägenheter, och
jag skall här peka på några av dem.
Det är ju inte så, att man genast när
det föreligger behov av kommunal
verksamhet på ett nytt område gör en
speciallagstiftning för ändamålet, utan
först sedan under en lång tidsföljd
olagliga beslut blivit fattade ute i kom -

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

munerna och kommunerna sålunda levat
vid sidan av lagen i detta avseende,
pressar detta fram en reglering genom
speciallagstiftning. För mitt vidkommande
kan jag emellertid inte, mina
damer och herrar, tillråda, att man går
en väg, som på detta sätt leder till att
den kommunala utvecklingen i hög grad
sker utom lagens ram och därigenom
tvingar fram en speciallagstiftning. Vidare
är det väl klart för alla, att det
blir svårhanterligt för kommunalmännen
med en rad speciallagar vid sidan
om huvudlagen. Dessutom har jag den
uppfattningen, som delas också av kommittén,
att det allmänna stadgandet i
3 §, som är huvudstadgandet och rentav
har grundlags karaktär, bör vara så
vittomfattande, att det täcker jämväl
det behov av speciallagstiftning som kan
föreligga. Varken från kommitténs, utskottets
eller Kungl. Maj:ts sida har
man förnekat, att det kan uppstå förhållanden,
som på ett speciellt område
av kommunens verksamhet nödvändiggöra
en reglering i form av en speciallag,
men detta är ju något helt annat
än att från början säga, att hela den
vidgning av den kommunala kompetensen,
som i dagens läge är erforderlig,
skall ske genom speciallagstiftning.

Man förefaller nu vara tämligen
överens om att det nuvarande stadgandets
ord »ordnings- och liushållningsangelägenheter»
ha mindre hämmande
verkan än vad många ha trott. Jag vill
emellertid inte för min del göra något
bestämt uttalande därvidlag, ty regeringsrättens
utslag äro ju icke motiverade
och det kan mycket väl hända, att
beslut, som ha fattats i en kommun, lika
väl ha kunnat upphävas till följd av
den nämnda formuleringen som på
grund av uttrycket »gemensamma», och
det kan också ha varit dessa uttryck
tillsammans, som ha medverkat till regeringsrättens
utslag. Men så mycket är
väl säkert som att uttrycket »ordningsoch
hushållningsangelägenheter» är ett
alltför obestämt begrepp, som i dagens

läge ger rum för mycken tvekan ute
bland kommunalmännen om vad innebörden
därav egentligen är och vilka
hämmande verkningar, som uttrycket
skall anses ha. Däremot är man nog
mer på det klara med att uttrycket »gemensamma»
innebär en kvantitativ bestämning
och icke någon kvalitativ
bestämning. I regeringsrätten har visserligen
skett en uppmjukning av kravet
på att en viss del av invånarna
skall betjänas av den av kommunen
beslutade anordningen, men kvar står
dock att huvudvikten fästes vid det befolkningsantal,
som det är fråga om.

Jag tror alltså, att det nuvarande stadgandet
»gemensamma ordnings- och
hushållningsangelägenheter» måste sägas
vara en ytterst obekväm och omodern
utskrift av den lag, som de
svenska kommunerna ha att efterfölja.

Man bör inte heller, när man vill studera
de nu gällande bestämmelsernas
hämmande verkningar på den kommunala
verksamheten, bara gå till regeringsrättens
mycket fåtaliga utslag, som
under de senaste åren ha blivit ännu
färre till antalet, utan man måste göra
klart för sig vad som verkligen sker
ute i kommunerna. Det är ju på det
sättet, herr talman, att om inte någon
överklagar ett beslut, blir detta giltigt,
även om det inte blir lagligt, och det
är just vad som är fallet ute i kommunerna
för närvarande. Om en mängd
av de beslut, som fattats — jag vill påstå
att det gäller så gott som alla kommuner
— hade blivit överklagade, är
det ingen tvekan om att inte dessa beslut
hade måst upphävas. Men den omständigheten,
att allt färre kommunala
beslut komma under regeringsrättens
prövning, är väl ett uttryck för att
kommunalmännen fatta beslut, som äro
till nytta och gagn för kommunerna och
deras invånare och att man därför inte
anser skäl föreligga för ett överklagande
och eventuellt upphävande av
besluten.

Vad är det som sker, om detta för -

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

slag nu antages? Jo, man byter ut det
gamla stadgandet om gemensamma ordnings-
och hushållningsangelägenheter
och den kvantitativa bedömning som ligger
i ordet »gemensamma», mot ett stadgande,
där det samhälleliga intresset,
knutet till kommunen, blir det avgörande.
Detta är ju innebörden i det nya
förslaget. Jag vill säga, herr talman,
att i vår tid veta inte blott kommunalmännen
utan också befolkningen i övrigt
vad man lägger in i orden »sina
angelägenheter», som ju i detta sammanhang
betyder detsamma som kommunens
angelägenheter. Detta veta
kommunalmännen och detta veta medborgarna
i övrigt i mycket hög grad.
Jag tror, att man kan säga, att det har
redan i allra högsta grad vunnit burskap
ute i kommunerna och varit vägledande
för de otaliga beslut som, såsom
jag här nämnt, icke kommit att bli
överklagade hos regeringsrätten.

Men man har här, säger man, inga
garantier mot missbruk, framför allt
inte när man kommer in på de områden,
som beröra den enskilda medborgaren.
Här har visserligen departementschefen
gjort • en inskränkning i
vad kommittén föreslagit i fråga om
lämnandet av understöd i någon form
åt enskild, men jag tror inte att skillnaden
är så stor, att kommunallagskommittén
har någon anledning att
känna sig särskilt missgynnad utan kan
godtaga vad departemenschefen och utskottet
härvidlag ha anfört.

De beslut, som skola fattas och som
beröra enskild man, skola enligt den
bindande motiveringen vila på rättvisa
och objektivitet, och de skola också
vila på en grund, som är godtagen av
kommunen för en sådan verksamhet.
Det betyder med andra ord, att om det
föreligger ett behov t. ex. av en utfartsväg,
där den lagstiftning vi ha på detta
område och där bestämmelserna om
statsbidrag till utfartsvägar inte gälla,
så skall det finnas en utredning och ett
beslut, som skapa förutsättningar för att

Ändringar i kommunallagarna m. m.

alla, som befinna sig i samma läge, också
bli lika behandlade. Det är det man
avser med dessa uttalanden i motiveringen.

Man har sagt, att det kan väl inte
föreligga något samhällsintresse, knutet
till kommunen, att en enskild vid något
tillfälle kan bli föremål för kommunens
hjälp vid sidan av den sociala omvårdnaden.
Jo, mina herrar, låt mig bara ta
ett exempel. Det finns en gård, som är
mycket avlägset belägen och utan utfartsväg.
Det finns inte mer än en familj
på gården, men gården är av den
beskaffenhet med avseende på jordbrukets
struktur, att den bör bibehållas,
och familjen är en mycket stor familj
med fem, sex skolpliktiga barn. Vederbörande
kommun har beslutat att inrätta
skolskjuts. Men hur skall man
komma fram med skolskjuts, när det
inte finns någon väg? Det gäller ett för
litet intresse för att anslaget till enskilda
utfartsvägar skall kunna utnyttjas.
Är det då inte ett samhälleligt intresse
för kommunen, att man ordnar
med en utfartsväg, så att dessa barn
kunna få komma till skolan genom skolskjuts?
I annat fall skulle man ju
mången gång behöva bibehålla skolor,
där det eljest inte finns någon hållbar
grund för att de finnas till och där de
inte ur andra synpunkter äro erforderliga.
Härmed har jag inte uttalat mig till
förmån för den s. k. skoldöden. Jag är
inte anhängare av den — det vill jag
skjuta in i detta sammanhang — utan
jag anser, att där det finns möjlighet
till att en skola kan bära sig, där skall
man inte i onödan avskaffa den.

Nu sade herr Pettersson i Norregård,
att här ge vi oss in på socialvårdens
område. Nej, det göra vi inte. Man har
här gjorl en mycket kla,r begränsning
när det gäller socialvården i trängre
bemärkelse. I den socialvårdslag, som
kommer att ersätta den nuvarande fattigvårdslagcn,
kommer att finnas t. ex.
regler för understöd åt arbetslösa osv.
Där har man ansett, att dennaj sak skall

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

ordnas genom denna speciallagstiftning,
och därmed begränsar lagen tydligt den
kommunala kompetensen. Men, herr
talman, det finns många ting, som enligt
mitt förmenande en kommun har
skyldighet att göra, och när vi komma
fram till en arbetslöshetsperiod, är det
inte bara fråga om tillämpningen av
socialvårdslagen, utan jag hänvisar till
vad redan den nuvarande fattigvårdslagen
innehåller. Det är, ajtt man skall
söka förhindra arbetslöshet, förhindra
att ett fattigvårdsbehov uppstår. Det är
en rad av åtgärder, som en kommun
kan vidtaga för att förebygga arbetslöshet
och, i den mån den har utbrutit,
lindra eller upphäva densamma. Det är
dessa ting vid sidan om, som jag anser
det är klokt att en kommun har rättighet
att vidtaga, och därigenom inkräktar
man inte på den egentliga socialvårdslagen,
som syftar till något helt
annat.

Ja, så var det garantierna mot missbruk.
Jag må säga, att när man nu kräver
garantier mot missbruk i fråga om
den nya lagstiftningen, så finns det lika
stor anledning att kräva garantier mot
missbruk enligt den gamla lagen, som
jag här antytt med hänvisning till den
kommunala utvecklingen. Men, mina
damer och herrar, den bästa garanti,
som man härvidlag kan skapa, är offentlighetsprincipens
tillämpning inom det
kommunala livet, och nu äro ju, som vi
veta, också de kommunala handlingarna
offentliga. Man kan ingående följa den
kommunala verksamheten. Man får inte
bara ta del av stadsfullmäktiges eller
kommunalfullmäktiges beslut och de
handlingar, som röra ett ärende för dagen,
utan alla till ärendet hörande handlingar
från första utredningsstadiet finnas
utlagda. Här gå tidningsmännen och
rota igenom dessa och skriva mycket
ingående om dessa ting. Jag tror, att
vi inte skola underskatta betydelsen av
denna offentlighetsprincip inom det
kommunala livet, ty den innebär, att
kommunalmännen måste vara beredda

till redovisning inför väljarna åtminstone
vart fjärde år, och redovisning sker
ju dessutom, som vi nog känna till, mycket
oftare. Vidare ha vi i dagens läge
inte att göra med de gamla ryckiga
stämmorna, ty efter den nya kommunindelningens
genomförande ha vi ju
praktiskt taget — ja, det kommer väl
också att bli fullständigt lagtekniskt
obligatoriskt — kommunalfullmäktige i
varenda socken. Detta betyder, att vederbörande
på ett helt annat och kontinuerligt
sätt kan följa utvecklingen
inom kommunen.

Jag vill i detta sammanhang passa på
att säga, att när man från reservanternas
sida, framför allt från kommittéreservanternas,
talar om de vilda strider,
som förts ute i kommunerna, får
man det intrycket, att dessa strider äro
av partipolitisk natur eller äro strider
mellan gruppintressen. Jag vill som
mitt omdöme säga — och jag är icke
okunnig på detta område, när det gäller
att följa den kommunala utvecklingen
— att det är oändligt mycket mindre
strider i våra kommuner nu än under
den tid, då vi hade kommunalstämmor
och kyrkostämmor. Vilket nöje fann
man inte då i att ställa till litet extra
spektakel, och så hade vi en hoppande
majoritet från den ena stämman till den
andra, beroende på vilken som var skickligast
i att uppbåda folk. Det finns sålunda
nu — det är det som jag vill betona
här — helt andra förutsättningar,
ett helt annat underlag för den allmänna
vidgningen av kompetensen. Detta
gäller inte bara, när det är fråga om
vidgningen av den kommunala kompetensen,
utan lika väl när det är fråga
om borttagandet av bestämmelsen om
kvalificerad majoritet.

Till vad jag härvidlag anfört vill jag
också framhålla, att vår tids ungdom
erhåller en helt annan skolutbildning
än vad vi hade förmånen att mottaga.
Därefter sker också genom de mellankommunala
förbundens försorg en utbildning
av kommunalmän, som vi inte

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

tidigare haft, en utbildning som det är
min förhoppning att man skall kunna
ytterligare effektivisera för att på det
sättet göra kommunalmännen allt mer
skickade för sitt uppdrag.

Efter detta övergår jag att säga några
ord om den kvalificerade majoriteten.
Jag vill då fästa uppmärksamheten vid
att en del bestämmelser, som vi nu ha
i kommunallagarna, inte återfunnos i
1862 års kommunallagar utan infördes
först i landstingslagen. Att man införde
dessa bestämmelser i landstingslagen
berodde på att det då gällde att bilda
en ny mellankommun, som skulle övertaga
en del av primärkommunernas uppgifter,
och man var då ganska osäker
om utvecklingen. Det är sålunda lätt
att förstå, att man vid detta tillfälle var
försiktig. Men finns det någon, som om
de svenska landstingen vill fälla det omdömet,
att den försiktighet, som man
då ådagalade, är berättigad i dagens
läge?

Bestämmelsen om kvalificerad majoritet
i fråga om primärkommunerna
äger ju samband med de olika reformer
av rösträtten som genomförts. Jag förstår
den betänksamhet, som man från
den tidens maktägande visade gentemot
de stora grupper i samhället, som förut
stodo utanför medborgerligt inflytande.
Jag uttalar inga som helst förebråelser,
men vi kunna väl konstatera, att dessa
nya medborgargrupper, som ha kommit
till i samhället, ha visat sig vara lika
kommunalt intresserade och lika kommunalt
aktsamma, som de gamla kommunalmännen
från den graderade röstskalans
tid voro. Men om vi kunna
konstatera detta, så frågar jag: finns det
i dagens läge någon anledning att söka
efter nya skiil, som inte tidigare historiskt
ha kunnat påvisas, för att bibehålla
bestämmelsen om kvalificerad majoritet?
Ty att den kvalificerade majoriteten
skulle ha något egetvärde — vi
diskutera ju inte här demokrati — vill
jag för mitt vidkommande mycket starkt
betvivla.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

Man har sagt att det är självklart, att
det har ett ofantligt värde, om man kan
nå den största möjliga uppslutningen
om ett beslut inom kommunerna. Ja,
den uppfattningen delar jag, men en sådan
uppslutning skapas inte genom bestämmelsen
om kvalificerad majoritet,
utan den måste skapas genom den anda,
som kan frammanas ute i kommunerna.
Man har sagt: ja, men tänk nu på hurusom
fyra, fem små kommuner skola
sammanslås med en större kommun vid
kommunsammanslagningen och hurusom
dessa små kommuner bli undertryckta,
när det t. ex. gäller att välja
plats för kommunala förvaltningsbyggnader
o. s. v. Herr talman! Jag vill
säga, att just detta förhållande ger en
dubbel anledning till att nu upphäva
bestämmelsen om kvalificerad majoritet,
medan tid är och innan det kommer
att hända någon olycka. Ty hur vilja ni
utjämna de svårigheter, som ligga i att
var och en av de gamla kommunerna håller
på att just denna kommun skall bli
säte för det nya kommunala centrum?
Här skall den kommunala byggnaden
ligga, och här skall den skolhusbyggnaden
ligga o. s. v. Hur vill ni sammanjämka
meningarna i detta fall? Inte sker
det genom en bestämmelse om kvalificerad
majoritet, utan då blir det bara så,
att ingenting sker. Det är detta, som
framför allt föranlett den kommunala
indelningskommittén att i sitt betänkande
framhålla nödvändigheten av att
någonting sker även på detta område.

Jag skulle kunna ge otaliga bevis för
hurusom i fråga om jordförvärv, framför
allt för städer och stadsliknande
samhällen, ingenting har kunnat ske i
tid, när man har kunnat erhålla jord
för ett rimligt pris, på grund av bestämmelsen
om kvalificerad majoritet. Jag
bara konstaterar faktum härvidlag. Jag
skulle kunna visa, hurusom t. ex. förslag
om byggandet av ett ålderdomshem, om
modernisering av fattigvården bär legat
i 20 år, därför att man inte kunnat ena
sig om tomten. Det iir ju på det sättet,

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

att ett beslut härom måste vara åtföljt
av en anvisning om hur medlen skola
kunna anskaffas. Jag är fullt medveten,
herr talman, om att man från många
kommuners sida har försökt att kringgå
denna svårighet på det sättet, att
man har fattat ett principbeslut i själva
sakfrågan och sedan fattat ett annat beslut
om medelsanvisning. Jag vill framhålla,
att detta är klart olagligt. Men
det har hänt i hundratals och kanske
till och med i tusentals fall. Det är ju
bara ett bevis för hur man på olagliga
vägar försöker från kommunens sida
komma över dessa svårigheter.

Jag menar sålunda, att til syvende og
sidst måste det bli ett beslut i de kommuner,
där man har dessa stridiga intressen,
och det blir ännu värre att förlika
dem, om det fordras två tredjedels
majoritet än om det bara behövs enkel
majoritet. Vi ha ju ändå haft någon
mening med kommunsammanslagningen,
och det har varit, att vi skulle söka
effektivisera den kommunala verksamheten.
Det sade den kommunala indelningskommittén
klart och tydligt ifrån,
och därom fanns det inga delade meningar
bland de representanter som funnos
där. Men om man vill denna effektivisering,
finns det ju inte någon anledning
att torna upp det ena hindret
efter det andra mot att få denna effektivisering
till stånd.

Nu sade herr Pettersson i Norregård:
Ja, men vi ha ju en rad av fattiga kommuner,
som helt enkelt inte ha råd till
vad en hel del andra kommuner komma
att tillåta sig enligt den nya lagstiftningen.
Ja, herr talman, jag frågar: är
detta ett skäl för att man skall hålla de
kommuner nere, som ha utvecklingsmöjligheter
och som ha ekonomisk bärkraft?
Vi veta ju, att vi här i vårt land
ha kommuner av mycket olika struktur,
och jag är fullt medveten om att en
del kommuner icke bli ekonomiskt bärkraftiga
ens genom den nya kommunindelningen,
därför att de ändå bli kommuner
med ett ensidigt näringsliv. I

stort sett bli de dock mera bärkraftiga
än de varit förut, det komma vi inte
ifrån. Men vi ha också varit överens
om en annan sak, och det är, att vi
skola söka undgå bildande av municipalsamhällen,
som väl ingen tycker är
en lämplig samhällsform, och försöka
komma ifrån även en del av de municipalsamhällen
som vi redan ha. Men
om man nu skulle använda den avundsjuka,
som synts mig lysa fram i herr
Petterssons anförande, skulle vi säga,
att därför att vi ha vissa fattiga kommuner,
som inte kunna använda de
ökade möjligheter som den utvidgade
kompetensen och borttagandet av bestämmelsen
om två tredjedels majoritet
ge, skola i alla fall de andra kommunerna
hållas nere? Jag tror att den,
som vill vara med om en utveckling av
det svenska samhället, kan inte vid närmare
eftersinnande ansluta sig till en
sådan synpunkt.

Sedan vill jag bara säga ett par ord
om den s. k. mellankommunala instans,
som enligt kommunallagskommitténs
förslag, därest regeringsrätten så önskade,
skulle stå till förfogande för vissa
utredningar och avgivande av utlåtanden.
Departementschefen har icke kunnat
ansluta sig till kommitténs förslag
i denna del, men han har sagt, att inga
hinder möta, att de nuvarande mellankommunala
organen kunna, därest regeringsrätten
så vill — det var förutsättningen
även i vårt fali — avge yttrande.
Jag skulle i anledning av detta inrikesministerns
uttalande vilja uttala, att såvitt
jag kan förstå ligger det inom ramen
för detta uttalande, att därest dessa
tre förbund som här åsyftas skulle vilja
välja en särskild kommitté bestående
av representanter för de tre styrelserna,
vilken kommitté stode till råds för regeringsrätten,
trädas därmed icke för
nära de direktiv som här givas. Det
är nämligen alltjämt de mellankommunala
organen, som det här är fråga om.
Jag förstår den tvekan man har hyst,
närmast därför att det inte finns något

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

organ, som man är alldeles säker på
lämpar sig. Kommittén har anvisat organ,
som ännu inte äro skapade och
således inte heller kunna ha någon erfarenhet.
Jag har därför inte på den
punkten någon erinran att göra, men
jag har inlagt den tolkning jag nyss
angav i departementschefens uttalande
och jag tror det har ett visst värde, om
det blir klargjort, att det härvidlag inte
råder någon motsättning.

Så vill jag sluta, herr talman, med att
säga att jag tycker att tiden nu är inne,
då vi böra möta de nuvarande och de
blivande kommunalmännen med en
smula förtroende, både till deras goda
omdöme och deras ansvarskänsla. Jag
bär bevistat åtskilliga kommunala konferenser
och vid dessa har det varit
nästan ett stående diskussionsämne,
hur staten begränsar den kommunala
självstyrelsen och utövar förmynderskap
på den ena punkten efter den andra —
och detta har inte gått efter partilinjer
utan över partilinjerna. Jag tycker därför
som sagt att tiden är inne, att vi
efter allt tal om den kommunala självstyrelsen
verkligen ge densamma de
vidgade befogenheter, som enligt mitt
förmenande och utskottets och Kungl.
Maj:ts förmenande äro nödvändiga för
att man skall få denna effektiviserade
kommunala utveckling.

Samtidigt vill jag passa på tillfället
att tacka inrikesministern för att han
har, inte bara vid framläggandet av denna
lag utan i åtskilliga andra sammanhang,
visat sig sätta ett mycket högt
värde på just den kommunala självbestämmanderätten.
Jag uttalar för mitt
vidkommande förhoppningen, att det
må bli signalen även i framtiden, vilka
regeringar som än sitta, att man söker
att väl vårda denna självbestämmanderätt,
ty den är värd att vårdas. Jag uttalar
också förvissningen, att kommunalmännen
ha så skött sina uppdrag —
om vi se över det stora hela — att de
kunna mötas med det förtroende, som
ligger både i det nu föreliggande för -

Ändringar i kommunallagarna m. m.

slaget och i det minskade förmynderskap
ifrån statens sida, som på olika
punkter för framtiden kanske kan bli
möjligt att genomföra.

Med vad jag anfört, herr talman, ber
jag få yrka bifall till utskottets såväl
motivering som kläm.

Häruti instämde herrar Lundberg,
Andersson i Munkaljungby, Lundqvist,
Berg och Jonsson i Haverö.

Herr PETTERSSON i Norregård (kort
genmäle): Herr talman! Herr Fast slutade
sitt anförande med att säga, att
kommunerna längta efter att förmynderskapet
skall upphöra. Denna längtan
har nog inte varit föranledd av
kommunallagstiftningen, utan jag tror
att denna längtan från kommunernas
sida har framkallats på grund av alla de
uppgifter och alla de pålagor, som riksdagen
undan för undan pålägger kommunerna.
Det är detta förmynderskap,
som kommunerna reagera emot så
våldsamt.

Jag tror emellertid att genom det förslag
till ny kommunallagstiftning, som
nu framlägges, bli dessa pålagor ännu
större, och jag tror att det framdeles
nästan nödvändigtvis kommer att bli
flera underställningar än hittills. Visserligen
har kommittémajoriteten sagt,
att det inte skall bli flera underställningar
hos Kungl. Maj:t för beslut, men
jag är inte säker på att det inte ändå
kommer att gå dithän. Kommunerna
komma alltjämt att vara underställda
Kungl. Maj:t i fråga om en del beslut,
och då ha de inte fått någon frihet,
utan de ha blivit bundna mera än de
tidigare varit.

Herr Fast nämnde att myndigheterna
i stort sett varit eniga om att en kompetensändring
här skulle vidtagas. Det
är inte riktigt, tv de myndigheter, som
avgivit remissyttranden, både kommuner
och andra, ha haft mycket delade
meningar, när det gällt detta lagförslag.
De mycket delade uppfattningar, som

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

de haft, båda inte gott för ett sådant
stort lagförslag som det här gäller. Det
är för övrigt egendomligt att man kunnat
märka, att riksdagen egentligen har
intresserat sig mycket litet för detta
lagförslag, som dock innebär en oerhörd
omvälvning av den framtida kommunala
verksamheten. Kommunerna ha
kanske följt frågan med något större
intresse, men här i riksdagen har den
som sagt omfattats med betydligt
mindre intresse än den varit värd.

Herr Fast nämnde också några exempel
på vissa åtgärder, som kommunerna
hädanefter kunna vidta — han talade
om en väg till en enskild gård.
Detta är ju att förgylla lagen, om man
ger ett sådant exempel, ty det är dock
majoriteten i en tätort som bestämmer,
om man skall få bygga en väg till en
enskild gård, och det kanske inte är
så lätt att få saken genomförd i praktiken
som det låter på papperet. Fråga
är, om icke väghållningen liksom de
studieanslag, som jag förut talade om,
äro, icke ett gemensamt intresse, ty
herr Fast vill ju ha bort det ordet, utan
ett sådant allmänt intresse, som staten
borde svara för. I varje fall är det ett
allmänt intresse, att de fattiga kommunerna
icke åsamkas större svårigheter
både i det ena och det andra avseendet.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Om herr Pettersson i Norregård
följt med mitt uttalande litet bättre,
hade han observerat att jag sade, att
man var överens i stort sett inom remissmyndigheterna
om att kompetensvillkoren
behövde vidgas men att man
inte var överens om sättet för deras
vidgande. Jag tror att därmed är den
saken klar.

Herr Pettersson talade om dem, som
behövde en väg fram till sin gård, och
sade, att de voro beroende av majoriteten
i en tätort, som kanske inte var
så benägen att bygga den där vägen.
Härtill vill jag genmäla, att om vägen

inte kommer till stånd, då kan jag inte
förstå att lagen gör någon skada. Men
jag kan å andra sidan inte inse att man
skall förhindra kommuner med kommunal
vidsyn jämväl för den fattiga befolkningen
på landsbygden att göra något
utan i stället skall göra svårigheterna
större för dem att träda hjälpande
emellan.

Herr THORELL: Herr talman! Då jag
på många avsnitt av herr Fasts anförande
inte delar hans mening, kunde
det vara frestande att gå in på ett bemötande
av detsamma. Men då jag vet
att flera talare, som dela reservanternas
uppfattning, komma att göra det
skall jag avstå därifrån och i stället ta
upp en detalj i utskottsutlåtandet, som
de föregående ärade talarna inte hittills
haft anledning att beröra.

I en motion, nr 494, har undertecknad
jämte en del av kammarens ledamöter
begärt, »att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 140» —
således den som utgör underlag för
föreliggande utskottsutlåtande — »även
för sin del måtte fastslå, att en av kommunerna
bedriven byggnadsverksamhet

----i och för sig icke ligger inom

ramen för en allmän kompetensutvidgning»,
samt »att lagen den 10 juli 1947
om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande omprövas
från nu angivna utgångspunkter».

Att vi väckt denna motion beror på
att sedan beslut fattats om förenämnda
lag, som gav kommunerna möjlighet till
byggnadsproduktion i egen regi, har
tendensen alltmer blivit den — särskilt
i storstäderna Stockholm och Göteborg,
men även i exempelvis Halmstad och på
andra platser i vårt land — att kommunerna
börjat övergå till byggnadsverksamhet
i egen regi. Vi ha inte någon
direkt invändning att göra mot en
sådan utveckling trots att vi anse, av
skäl som vi angivit i motionen, att någon
fördel i det långa loppet därmed

Onsdagen den

inte kommer att vinnas. Vad vi vänt
oss emot är däremot vissa monopoltendenser,
som redan framträtt inom den
kommunala byggnadsproduktionen. Det
har visat sig, att man börjat stänga ut
enskilda företagare från konkurrens,
från möjligheten att göra sig gällande,
och det har vållats svårigheter för dem
att exempelvis skaffa sig tomtmark på
samma villkor som kommunerna själva.
Då det här gäller väldiga belopp av
statsmedel anse vi, att kommunerna
böra tillämpa den fria konkurrensens
princip genom att offentligen infordra
anbud, såsom sker vid statlig upphandling.
Jag förstår inte, när det i bägge
fallen gäller statliga medel, varför det
skall gå till på olika sätt. Endast genom
likställighet härvidlag kan man, herr
talman, få en jämförelse mellan kommunal
och enskild byggnadsverksamhet,
hur de ställa sig i kostnadsavseende
och vilken fördel det ena och det
andra systemet kan ha.

Jag skall nu inte gå in på något närmare
utvecklande av andra skäl, som
vi anfört i vår motion, vilket beror på
att jag inte kommer att framställa något
yrkande. Kanske några av kammarens
ärade ledamöter ha undrat, varför
jag som huvudmotionär i denna
kammare inte har reserverat mig liksom
inte heller de med mig liktänkande.
Detta beror på rent formella skäl
och inte på att vi skulle i något avseende
ha ändrat mening. Vad som framkommit
efter motionens avlämnande
har, utan att jag här närmare ingår på
detsamma, styrkt oss ytterligare i vår
uppfattning, att motionens tanke är riktig.
Även ifrån håll inom konstitutionsutskottet,
där man delar vår uppfattning
i själva sakfrågan, ha emellertid
yppats tvivel, huruvida de långt gående
yrkandena i motionen kunna sättas i
samband med frågan om kommunernas
kompetens. Då så var fallet ansåg jag
för min del det inte vara något skäl att
reservera mig, eftersom kanske sådana,
som eljest skulle kunna ha varit med

6 — Andra kammarens protokoll 19bS.

2 juni 1948 fm. Nr 22. 81

Ändringar i kommunallagarna m. m.

om motionens yrkande, skulle ha fallit
ifrån av som sagt formella skäl.

Emellertid komma vi på högerhåll
att med stor uppmärksamhet följa denna
fråga, och vare sig jag är kvar som
ledamot nästkommande riksdag eller
inte kommer frågan under alla förhållanden
åter i form av en annan motion,
som då kan hänvisas till rätt utskott
och också där behandlas på vanligt
sätt. Att även de övriga ledamöterna av
utskottet ha den uppfattningen, att saken
återkommer, framgår av utlåtandet,
där det anföres att utskottet i detta
sammanhang inte har »anledning att ta
ställning till en i motionerna efterlyst
omprövning av 1947 års lagstiftning rörande
kommunala åtgärder på bostadsförsörjningens
område».

Då frågan ligger så till, herr talman,
har jag för närvarande inte något yrkande.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag måste
börja, herr talman, med att ta den senaste
ärade talaren, herr Thorell, ur
en villfarelse, då han yttrade att utskottet
i sak skulle ha delat hans uppfattning
om en revision av fjolårets beslut
i byggnadsfrågan. Så är inte alls fallet,
utan det är av rent formella skäl vi inte
behandlat den frågan. Det rådde nämligen
mycken tveksamhet, om det spörsmålet
egentligen låg inom utskottets arbetsområde,
men då kammaren ändå
remitterat frågan kom ju motionen i
denna del att hamna hos oss utan att
vi egentligen sakbehandlade den.

Jag skulle vilja säga i huvudfrågan,
herr talman, helt kort detta, att hos den
majoritet, som är ansvarig för utskottsutlåtandet,
förefinns inte skymten av
en tvekan om att inte det beslut, som vi
nu föreslå kammaren att fatta, skall bli
synnerligen gagneligt för våra kommuner.
Rent principiellt kan man säga, att
Sveriges demokrati haft sin styrka i
den kommunala sjiilvstyrelscn, som va Nr

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

rit en plantskola och en rekryteringsplats
för det stora flertalet i de demokratiska
institutionerna arbetande människorna.
Men trots att vi veta detta,
kunna vi inte blunda för — såsom herr
Fast erinrade om — att det nutida samhällslivet
har en uppenbar tendens till
centraldirigering av de administrativa
krafterna och att detta hotar kommunernas
egenvärde. Som herr Fast också
sade har ju från alla politiska håll
bland kommunalmännen påtalats det
förhållandet, att kommunernas beslutanderätt
år efter år blivit mer och mer
beskuren. För att förebygga detta var
det ju, som regeringen här om året lade
fram förslaget om kommunindelningen,
som syftar till att så att säga stärka de
kommunala resurserna och därmed
auktoriteten hos de arbetande, större
kommunerna. Man kan också säga att
det beslut, som i dag underställes riksdagens
prövning, innebär nästa stora
steg för att helt enkelt återupprätta
kommunerna som fasta och arbetskraftiga
grundvalar för hela vårt offentliga
liv. Och detta sker, som vi alla veta, genom
de två huvudbeslut, som här
ifrågasättas, nämligen dels genom den
starka utvidgningen av kompetensområdet
och dels genom bortfallet av den
kvalificerade majoriteten.

Nu fruktar man på en del håll, att
det skall bli skadliga följder för kommunernas
ekonomi genom att de få
denna oerhört vidgade rörelsefrihet.
Jag vill emellertid fästa kammarens
uppmärksamhet på vad utskottet säger
i sin motivering i fråga om denna vidgade
kompetens, nämligen att när allmänintresset
ställes i förgrunden och
är det normerande för att ange arten
av de ärenden kommunen får behandla,
betyder detta ingalunda, »att
den kommunala verksamheten inom
obestämda gränser lämnas en godtycklig
frihet». Att t. ex. ge understöd av
icke-socialvårdskaraktär till enskild
person blir ju inte heller tillåtet i fortsättningen.

Däremot är det alldeles uppenbart
att en kommun kan, om förutsättningarna
i övrigt finnas, sätta i gång och
driva en produktiv verksamhet, om
den så önskar. Riskerna för att man
därigenom skulle äventyra kommunens
finanser tror jag äro synnerligen små,
ty intet parti som sådant lär inför
osäkra möjligheter vilja engagera sin
kommun i något sådant. Man vet att
om man sedan skulle misslyckas och
det skulle bli höjda skatter, inträder en
naturlig reaktion som går illa åt den
meningsriktning, som är ansvarig för
detta. För de beslut av sådan art, som
komma att fattas, söker man nog få så
bred basis och så stor anslutning ifrån
olika meningsriktningar som över huvud
taget kan vinnas. Vi ha för övrigt
redan nu, antyder utskottet, många
exempel på hur kommuner — alltså
även innan lagen ändrats — satt i gång
ekonomiska företag men ändå gjort det
med sådan varsamhet, att kommunen
ingalunda lidit någon skada.

Detta ger mig anledning, herr talman,
att säga bara några ord också om den
kvalificerade majoriteten. Jag råkar
vara den ende kvarvarande här i kammaren
utav de sakkunniga, som 1918
tillsattes för att lägga fram förslag om
en ograderad kommunal röstgrund och
i samband därmed genomförande av
bestämmelser om kvalificerad majoritet
i vissa fall. Vad var det som låg
bakom det beslut, som då från konservativt
håll fordrades i fråga om den
kvalificerade majoriteten? Jo, det var
denna fruktan att dessa nya, hittills
utan medborgarrätt och rösträtt varande
stora skaror, som nu skulle slå sig
ned vid kommunernas rådsbord, skulle
på ett lättsinnigt sätt handha kommunens
drätsel och ekonomi. Man fruktade
att det s. k. småfolket och de små
skattedragarna nu skulle gladeligen
rösta igenom höga anslag och höga
skatter och fördärva kommunernas ekonomi.

Vi kanske erinra oss att det för

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

några år sedan gick genom tidningspressen
en skildring ifrån eu dansk
stad — jag vill minnas den hette Nakskov
— där genom okloka beslut kommunens
finanser råkat i ett hopplöst
läge. Det fanns även i Norge för några
tiotal år sedan exempel på en kommun,
som på detta sätt lättfärdigt och lättsinnigt
fördärvat sin ekonomiska grund.
Men jag vädjar till kammaren: Kan någon
erinra sig en svensk kommun, där
något sådant ägt rum, vare sig före
1918 eller sedan vi fingo den allmänna
lika kommunala rösträtten? Vi ha haft
kommuner som Oskarshamn, Haparanda
och andra med högt skatteunderlag,
16 å 17 kronor per skattekrona, men
ingen har förevitat en viss politisk riktning
och allra minst grupperna av små
inkomsttagare för att ha ansvaret för
detta, utan det har berott på helt andra
förhållanden.

Enligt min mening, herr talman, vittnar
denna restriktion med en kvalificerad
majoritet, som man infört i all
välmening, i själva verket både om
misstro mot kommunalmännen och
okunnighet om deras verkliga kynne
och sätt att se på dessa ting. Först och
främst ser man som sagt, att det aldrig
förekommit, att finanserna i en svensk
kommun blivit förstörda, trots den
makt kommunens beslutande myndigheter
haft. För det andra se vi med
vilken försiktighet de kommunala myndigheterna
gå fram, även när ledamöterna
kanske nästan övervägande representera
arbetare och småfolk. Så oerhört
försiktiga äro de, och varför äro
de det? Jo, av två skäl. Dels vet man,
hur de andra lurpassa på en. Den
som bär ansvaret för en kännbar skattehöjning
vet, att han surt får betala
det vid nästa val. Därför söker man
alltid få till stånd så enhälliga beslut
som möjligt. Vidare är man så försiktig
av det naturliga skälet, att dessa kommunalmän
i regel äro betrodda, försiktiga
och ansvarskännande människor,
som äro tränade i detta arbete

Ändringar i kommunallagarna m. m.

och därför sköta kommunens ekonomi
på hästa sätt.

Om någon säger, att detta är en
skönmålning, som inte svarar mot verkligheten,
vill jag bara vädja till vem
som helst att se i Statistisk årsbok. Där
kommer han att finna en lång rad av
kommuner, som i dag äro arbetarstyrda,
där skattetrycket är normalt och
där kommunens ekonomi befinner sig
i god ordning. Vi skulle kunna räkna
upp hundratals sådan kommuner i vårt
land, och de ge oss enligt min mening
anledning att se med förtroende och
optimism på detta. Där besluta praktiska
och kunniga medborgare under
ansvar, och där är skattetrycket normalt
och ekonomien sund. Förklaringen
härtill är, att en arbetare, som har
låt oss säga en kommunalskatt på exempelvis
120 kronor, vill inte gärna medverka
till åtgärder och utgifter, som
höja hans skatt med låt oss säga 50
kronor till 170 kronor eller något liknande,
även om han vet, att hans principal
kanske därigenom inte får skatten
höjd med endast 50 kronor utan
med åtskilliga hundra kronor. Man räknar
också oerhört noga i bygderna —
det kan man höra på vilken verkstad
som helst i vårt vida land — när det
blir fråga om åtgärder, som kunna leda
till ökning av skatterna. Vi äro nämligen
alla ense om att skatter över huvud
taget inte äro populära, och allra
minst ökade skatter. I livet självt ligger
sålunda en given restriktion, som också
visat sig vara effektiv och blir det
även i fortsättningen.

Jag slutar med att säga, att vi motse
denna reform med fullt förtroende.
Den bör nämligen till sitt väsen innebära
en varaktig upprättelse för kommunerna,
som länge befunnit sig i
trångmål men som nu böra kunna gå
en lyckosam framtid till mötes. Jag
ber också att få biträda utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman,
mina damer och herrar! Då jag
lyssnade på herr Pettersson i Norregård,
som tyvärr jämte för övrigt ett
väsentligt antal av kammarens ledamöter
just nu inte är här, så fick jag det
bestämda intrycket, att han i motsats
till övriga reservanter i kommittén och
även till sina medreservanter inom konstitutionsutskottet
över huvud taget
ville motsätta sig varje utvidgning av
den kommunala kompetensen. Han uttalade
bestämt i fråga om den mest
diskuterade av dessa punkter, nämligen
i fråga om en kommuns rätt att ge anslag
till studiestipendier, att han inte
ansåg det vara ett kommunalt ändamål
utan att man där, för att förebygga en
obehörig konkurrens mellan fattiga och
rika kommuner, borde lägga ansvaret
helt på staten. Ja, han kompletterade
denna allmänna varning mot borttagande
av alla dammar för den kommunala
beslutanderätten, som enligt hans mening
föreliggande, efter mitt intryck
ganska blygsamma reform innebär, med
en varning mot en allmän ökning av de
kommunala utgifterna, en tilltagande
misshushållning, som han fruktade
skulle bli följden av denna reform. Han
tilläde, att han fått det intrycket från
arbetet inom kommittén, att här gäller
det att bara gå på! Jag ber att som ledamot
i kommittén — jag beklagar alltjämt,
att herr Pettersson i Norregård
inte är här — få bestrida riktigheten
av detta uttalande. Vi äro en krets av
mycket försiktiga, till mogen ålder
hunna personer, över huvud taget rädda
för alla äventyrligheter. Det är inte
heller frågan om något sådant, herr
talman.

Det hela rör sig ju om denna fråga:
Vad betyder borttagande av ordet »gemensamma»?
Vi ha ju alla varit ense
om att »ordnings- och hushållningsangelägenheter»
är en gammal administrativ
formel, i vilken man inte kan lägga
in någon begränsande betydelse. Det
skulle där lika väl kunna stå angelägen -

heter. Frågan gäller alltså borttagande
av ordet »gemensamma». Om man vill
göra klart för sig vad delta skall betyda,
är det bäst att gå tillbaka till vad
de som stiftat lagen avsågo, alltså vad
1859 års kommunallagskommitté och
1862 års regering och ständer vid det
tillfället ansågo, vilken innebörd de inlade
i reformen. De avsågo, herr talman,
något stort med denna reform, nämligen
en pånyttfödelse av den kommunala
självstyrelsen, som man då ville införa
och också införde. Det var ett led i den
allmänna liberalistiska pånyttfödelse,
som det svenska samhället undergick
vid mitten av 1800-talet — som en frukt
av det samhällstänkande, som representeras
av Richert och Geijer och vars
främste praktiske talesman väl får sägas
vara den man, som till sitt namn har
fäst den största av dessa reformer, representationsreformen,
Louis De Geer.

Vad menade man då med uttrycket
»gemensamma»? Därom finns i remissyttrandet
av kammarkollegiet en mycket
intressant analys, som jag tror
är väl värd att betänka. Jag tror, att
den är riktig. Då man förnyade den
kommunala självstyrelsen, syftade man
till att på det området undanröja det
gamla korporations- och privilegieväsendet,
det gamla ståndssamhällets alla
former, som förut dominerat den kommunala
förvaltningen i större eller
mindre omfattning, och med ordet »gemensamma»
avsåg man att säga, att
man avsåg de angelägenheter, som inte
på grund av kvarstående privilegier
tillhörde någon särskild grupp av medborgare
inom kommunen, ägare av i
mantal satt jord, i städerna fastighetsägare,
över huvud taget det burskapsägande
borgerskapet o. s. v. Det var
den motsatsställningen man ville utmärka.
Man ville alltså säga, att det är
de allmänna kommunala angelägenheterna
det rör sig om.

Det är också intressant att se, att
man därvid befunnit sig i mycket god
samklang med den allmänna kommu -

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

nallagstiftningen ute i Europa vid denna
tid. Förnyelsen av den kommunala
självstyrelsen i Sverige, där man ju
kunde bygga på en uråldrig grund för
den kommunala friheten, var ett led
i en allmän reformrörelse, som gick
över Europa och som tog sig uttryck i
en förnyelse av kommunallagstiftningen
över hela kontinenten. Framför allt kanske
vi ha anledning att stanna vid
våra grannländer Danmark och Norge.
Hur ser i olika länder definitionen av
vad vi här kalla den kommunala kompetensen
ut? Jo, man säger som i den
belgiska författningen, att kommunerna
ha att ta befattning med allt som
rör de kommunala intressena. Man säger
i Frankrike, att municipalrådet beslutar
i fråga om kommunens affärer.
Man säger i Österrike och över huvud
taget i den tyska lagstiftningen, att
kommunerna ha att ta befattning med
allt vad som nära berör de kommunala
intressena.

Herr talman! Man finner ju därav, att
man här inte har en definition av den
kommunala kompetensen i den meningen,
att man i denna komnninallagstiftnings
portalparagraf kan finna fasta
och bestämda ledtrådar för tolkning av
vad som i de konkreta fallen tillhör den
kommunala kompetensen, utan man säger
och har helt enkelt velat säga, att
till det kommunala verksamhetsområdet
hör det, som enligt allmän uppfattning
om offentliga angelägenheter är
kommunalt. Man faller tillbaka på den
allmänna meningen om vad som menas
med kommunala angelägenheter. Lika
litet definierar man i detalj de kommunala
angelägenheterna, som det nu
skulle falla någon in att definiera de
statliga angelägenheterna, den statliga
verksamheten. Detta har man naturligtvis
gjort med det naturliga förbehåll,
som följer av att kommunen är en del
av staten och underkastad statens lagstiftning.
Dessa förbehåll iiro, att eu
kommun inte har att ta befattning med
det, som tillhör staten och andra kom -

Ändringar i kommunallagarna m. m.

munala enheter, utan endast med de
offentliga intressen, som knyta sig till
kommunen, och att man över huvud
taget har att i kommunal verksamhet
underordna sig de allmänna, objektiva
rättvisesynpunkter, så att säga, som
gälla för all offentlig förvaltning. Dessa
ha på ett förträffligt sätt kommit till
uttryck i besvärsgrunderna: kommu nen

får inte besluta något, som kränker
den enskildes rätt, de kommunala besluten
få inte vila på orättvis grund, som
det också heter. Det är en definition
av den allmänna objektivitetsprincip,
som här måste gälla.

Utvecklingen har emellertid varit sådan,
att man så småningom i rättspraxis
kommit att till ordet »gemensamma»
knyta en annan betydelse än
man 1859 avsåg. Man har nämligen
därtill knutit den betydelse — det kallas
den kvantitativa tolkningen — att
de anslag en kommun äger besluta
skola angå en väsentlig del av kommunen
och dess invånare, dess medlemmar.
Det är denna kvantitativa tolkning
som gjort, att man i många fall
kommit att draga gränserna snävare
än de enligt den allmänna meningen
borde dragas. Detta har särskilt skett
inom den landskommunala förvaltningen,
t. ex. vad beträffar den enskilda väghållningen.
Det gäller anslag till vägar
och gator i tätortsbildningar i kommunen.
Ett av de första ärenden, som jag
såsom suppleant i konstitutionsutskottet
mötte i konstitutionsutskottet 1946, var
en motion av herr Petterssons i Norregård
partivän herr Edberg. Där påyrkades
sådan ändring av kommunallagarna,
att det skulle bli möjligt för en
kommun att ge anslag till elektrifieringen
av en avsides liggande by inom
kommunen, vilket av länsstyrelsen i
Västernorrlands län befunnits gå utanför
den kommunala kompetensen.

Dessa exemplifieringar äro enligt
min mening tillräckliga för att motivera
det påstående, som jag tror att vi
inom kommittén varit eniga om, näm -

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

ligen att kommunerna i verkligheten,
och i överensstämmelse med den allmänna
meningen, i större omfattning
fatta beslut som, om man här får draga
ut regeringsrättens praxis till fasta
principer, skulle komma att falla utanför
den kommunala kompetensen. Detta
är alltså ett område, där den allmänna
meningen, den allmänna rättsuppfattningen,
inte längre stämmer med lagen,
och då skola vi ändra lagen, och
det göra vi på det enkla sättet, att vi
ta bort ordet »gemensamma». Denna
reform, som reservanterna nu finna
vara så omstörtande, innebär i själva
verket, att våra kommunallagars portalparagraf
får samma avfattning som
motsvarande paragraf i våra grannländer
Danmark och Norge och i de allra
flesta andra länder på Europas fastland,
naturligtvis med det förbehållet, att jag
avser den tid, då det där var ett ordnat
kommunalväsen och en ordnad
statsstyrelse. Redan därav följer ju, att
man inte kan säga, att reformen är av
den vittutseende och äventyrliga innebörd,
som herrar kritiker vilja göra
gällande.

Jag skall ett ögonblick stanna vid de
invändningar, som här nu göras mot
denna reform. I första hand pekar
man på att efter genomförande av denna
reform komma vi att sakna stödet
av den fasta rättspraxis, som regeringsrättens
bedömande i alla fall har
givit oss och som ger fasta ledtrådar
för att i de enskilda fallen kunna bedöma
vad en kommun har rätt till och
vad den inte har rätt till. Med anledning
därav ber jag, herr talman, att
kammaren måtte kasta en blick på denna
s. k. fasta praxis. När jag vid århundradets
början började intressera
mig för kommunalförvaltning och studera
kommunalrätt, var det första jag
fick lära mig om den kommunala kompetensen,
att en kommun kunde väl bevilja
anslag till kallbadhus men inte till
varmbadhus. Sedan har utvecklingen,

som alla veta, marscherat avsevärt
längre, och en kommun får nu ge anslag
inte bara till varmbadhus utan
även till andra anläggningar i den offentliga
hygienens och trevnadens intresse,
som helt visst för 20 å 30 år sedan
skulle ansetts olagliga.

Jag tar ett annat exempel, nämligen
anslag till hotell. I en mängd fall ha
kommunala anslag till och kommunalt
byggande av hotell ansetts lagligt, i
andra fall har det ansetts olagligt. Och
jag frågar, var är denna fasta praxis?
Av vilka skäl finner regeringsrätten,
att det är tillåtet för en medelstor stad
i Mellansverige att anslå medel till att
bygga ett stadshotell, men att däremot
inte Djursholms stad får bygga ett hotell
på grund av denna kommuns särskilda
beskaffenhet att egentligen vara
en förort till Stockholm? Av vad skäl
fick t. ex. Ulricehamn inte anslå medel
till att där bygga ett hotell, som
visserligen var förenat med en kurort?

Jag kunde fullfölja dessa exempel,
och de visa allesammans, dels att denna
fasta praxis enligt sakens natur inte
är fast utan utgör ett bedömande av
de enskilda fallen efter regeringsrättens
skön, som ofta inte har ledning av
någon fast princip, dels att dessa s. k.
fasta principer äro ständigt rörliga.
Den kommunala kompetensen enligt regeringsrättens
avgörande är stadd i
ständig expansion, med andra ord: regeringsrätten
följer naturligen den allmänna
meningens utveckling också på
detta område. Jag måste, herr talman,
därav draga den slutsatsen, att fördelen
av denna fasta praxis är ganska
liten. Egentligen skulle för övrigt ju denna
invändning gälla varje ändring av
en lagstiftning, som givetvis föranleder
nya lagtolkningar och en ny praxis,
och jag kan, herr talman, inte underlåta
att erinra mig den gamla beväringshistorien
om majoren som frågade
korpralen: »Nå, har mannarna lärt
sig det nya exercisreglementet?» -—•

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

»Gud bevare majoren, vi har inte hunnit
lära oss det gamla ännu!»

Reservanterna ha i stället pekat på
eventualiteten av en speciallagstiftning.
Jag konstaterar då de svårigheter,
som denna väg möter och som på
ett överraskande sätt belystes under
debatten i dag, då herr Pettersson i
Norregård förklarade, att han ej vore
villig att gå med på någon expansion
av den kommunala kompetensen i fråga
om studiestipendier —- något som
hans medreservanter däremot framfört.
Det är, som herr Fast sagt, så att det
måste gå en avsevärd tid, då den kommunala
verksamheten rör sig så att
säga i en viss rättslös halvskymning,
innan den allmänna meningen så stadgat
sig, att det finnes majoritet för denna
påyrkade speciallagstiftning.

Jag skulle sedan i fråga om beskaffenheten
av denna speciallagstiftning
vilja hänvisa de intresserade kritikerna
till det förslag till en särskild författning
om kommuns rätt att giva studiestipendier,
som finnes fogat vid kommunallagstiftningskommitténs
betänkande.
Det visar, att om vi skola genomföra
denna speciallagstiftning för
studiestipendier, för understöd till enskilda
vägar eller elektrifiering och
över huvud taget utgifter inom stadsstadgornas
område — allt ändamål
som enligt reservanternas mening böra
bli föremål för speciallagstiftning — så
kommer man att få en utomordentligt
trasslig och omfattande flora av specialförfattningar
med en mängd detaljbestämmelser,
som binda den kommunala
prövningen och den kommunala
friheten på ett sätt, som rimligen icke
är nödvändigt utan som innebär en
centraldirigering av en art, som vi väl
ändå vid många andra tillfällen förklarat,
att vi icke gärna vilja vara med på.

Av dessa skäl ber jag, herr talman,
att få tillstyrka vad Kungl. Maj:t här
har föreslagit i fråga om den kommunala
kompetensen. Jag skall icke gå in
på de differenser mellan kommitténs

Ändringar i kommunallagarna m. m.

uppfattning och Kungl. Maj:ts förslag,
som här ha påtalats. Det har gjorts tillräckligt
utförligt av föregående talare.
Jag tror ej att denna fråga är av så
stor betydelse.

Några ord ber jag emellertid, herr
talman, att få ytterligare säga om det
dubbla flertalet eller om förslaget att
avskaffa tvåtredjedelsmajoriteten. För
denna reform talar först det förhållandet,
att för den naturliga politiska
människan är det väl ändå den mest
acceptabla utvägen vid avgörandet av
en tvistig fråga, att det slutligen är det
enkla flertalet som bestämmer. Jag vet
väl den invändning som man där möter
och som jag själv vid många tillfällen
varit med om att bygga underlag
för: demokratien består icke av ett
majoritetsvälde, utan den vilar på den
goda viljan att pröva varandras skäl,
att komma överens, att träffa en anständig
och hederlig kompromiss. Det
är riktigt. Men jag skulle vilja fråga:
Om man på detta sätt ger tredjedelsminoriteten
denna rätt att diktera
kommunens ståndpunkt, förbättrar det
verkligen förutsättningarna för en sådan
uppgörelse i god atmosfär och
med den goda viljan som underlag?
Jag skulle vilja bestämt påstå motsatsen.
Jag stöder mig därvid på egen
kommunal erfarenhet, som säger mig,
att den rätt som minoriteten här har
att slutligen bestämma ståndpunkten,
låt vara negativt, i verkligheten icke
godkännes av den allmänna meningen
i de kommunala församlingarna. Även
där motsättningarna kunna vara skarpt
tillspetsade tvekar minoriteten i det
längsta att använda sig av detta
medel.

Jag har helt nyligen i Stockholms
stadsfullmäktige varit med om avgörandet
av en mycket stor och för staden
betydelsefull fråga, som jag hoppas
även här om några veckor kommer att
positivt avgöras i denna kammare,
nämligen förvärvet av Ivaknäs och
Långholmen. Där fanns det en stark

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

minoritet, som utan tvivel hade goda
skäl för sin mening, ehuru jag, som
tillhörde majoriteten och varit med om
att träffa avtalet, för min del ansåg att
skälen för avtalet voro starkare. Denna
minoritet avstod självmant från att använda
sig av de möjligheter, som förelågo
att med en rösträkning eventuellt
kunna stjälpa avtalet. Detta visar
väl om något, att denna bestämmelse ej
längre har det stöd — om den nu haft
det tidigare — i den allmänna meningen,
som ändå är nödvändigt för att man
skall bevara den goda viljan och förutsättningarna
för goda uppgörelser mellan
olika grupper i de kommunala församlingarna.

Dessa skäl hava, herr talman, varit
för mig avgörande, då jag intagit den
ståndpunkten, att det dubbla flertalet
här bör avskaffas. Jag skulle ju därtill
kunna lägga ännu ett mycket starkt skäl:
stadgandet om det dubbla flertalet är
så pass trassligt genom den komplicerade
propositionsordning, som bestämmelsen
nödvändiggör, att det i verkligheten
i stor omfattning ej tillämpas.
Vid de förfrågningar, som från kommitténs
sida gjorts och som jag själv varit
i tillfälle att göra, fick man även från
kommuner med mycket stor kapitalhushållning
svaret, att man i allmänhet
icke tillämpade denna bestämmelse.
Detta berodde dels på, att det är trassligt,
och dels, såsom jag utvecklat, på
att bestämmelsen icke längre har sanktion
i den allmänna meningen.

Jag tror, såsom kommittén säger i sin
allmänna argumentation på denna
punkt, att det i längden enda hållbara
skyddet för minoritetens mening emot
ett majoritetsförtryck är ett på medborgarfrihet
grundat fritt och aktivt politiskt
liv. Det är också för minoritetsgruppen
nyttigt och av större värde att
föra ett aktivt försvar för sin mening
än att söka skydd bakom bestämmelser,
som ej längre ha sanktion i den
allmänna rättsuppfattningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bi -

fall till konstitutionsutskottets hemställan.

Herr PETTERSSON i Norregård (kort
genmäle): Herr talman! Jag tror, att
herr Larsson i Stockholm missförstått
mig, när han säger, att reservanterna
icke äro för en utvidgning av den kommunala
kompetensen. Han har tydligen
icke läst reservationen. Vi säga» där: »Vi
räkna i första hand med att denna utveckling
skall fortgå och kravet på ökad
rörelsefrihet därigenom till icke oväsentlig
del tillgodoses. I den mån utvecklingen
i rättspraxis icke är till fyllest,
är det naturligt att lagstiftningen,
hädanefter såsom hittills, ingriper för
att, på områden där hinder möta mot
en naturlig utveckling, vidga ramen för
kommunernas kompetens.»

Det är väl otvetydigt, att vi icke alls
syfta till att kommunerna skola stanna
på den nivå där de nu äro, utan att vi
önska att det skall bli en utvidgning.

När herr Larsson sedan säger, att det
är naturligt, att kommunerna åtaga sig
utgifter exempelvis för särskilda studieanslag,
är det klart, att herr Larsson i
det rika Stockholm kan ha denna synpunkt.
Men det kunna vi icke i landskommunerna.
Det är en väldig skillnad
på den ekonomiska bärkraften. 1940
hade vi i städerna 17,5 skattekronor per
invånare och i landskommunerna 6. Det
har under kriget ytterligare stigit i städerna
med 13 och i landskommunerna
med 8—9 skattekronor. Klyftan har
blivit ännu större. Det är helt naturligt,
att här måste det vara en mycket
olika erfarenhet som herr Larsson har
och som jag, som representerar landskommunerna,
har, när det gäller hur
mycket vi orka bära i detta avseende.

Men jag förstår herr Larsson, när han
vill koppla på kommunerna dessa utgifter
både beträffande vägväsen och studieanslag,
som det kan vara ett intresse
att få tillgodosedda. Han vill koppla på
kommunerna detta för att slippa be -

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

lasta staten med utgifter. Det inverkar
betydligt fördelaktigare för det rika
Stockholm om det slipper ifrån detta.
Men om det får hjälpa till att betala
detta få vi en skatteutjämning, där även
de rika städerna få vara med.

Herr LARSSON i Stockholm (kort genmäle)
: Jag har icke blott studerat reservationen,
kommittébetänkandet och
konstitutionsutskottets förevarande utlåtande
utan även uppmärksamt åhört
herr Petterssons i Norregård vältaliga
och kraftfulla anförande till förmån för
reservationen.

I reservationen uttalar man sig för
en lagstiftning, som skall giva kommunerna
rätt att giva anslag till studiestipendier.
Efter mina anteckningar,
som jag gjorde samtidigt med herr
Petterssons i Norregård anförande, uttalade
han sig emot en sådan lagstiftning
i vad angår studiestipendier. Vidare
har jag icke gått i mitt yttrande.
Även i vad han nyss yttrade synes det
ligga starka skäl ur hans synpunkt mot
en sådan lagstiftning. Jag kan alltså
icke annat än finna en motsättning
mellan det anförande herr Pettersson i
Norregård hållit och reservationen.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Uti den
omständigheten, att kammaren under
hela denna viktiga debatt om kommunallagsreformen
visat ganska ringa intresse,
kan man se ett uttryck för att
frågan betraktas som avgjord från början
men kanske också ett uttryck för
att kammaren trots allt som här sagts
har en känsla av att meningarna icke
äro så delade som det kan framgå. Ty
i stort sett råder ju enighet mellan
bägge grupperna både om att vidmakthålla
och att aktiviscra det kommunala
livet, vilket måste utsträckas till nya
områden i enlighet med en ny tids fordringar.
Man vill, kort sagt, på bägge de
stridande sidorna ge rum för en utvidgning
av den kommunala självstyrelsen.
Men det råder den skillnaden, att majo -

Ändringar i kommunallagarna m. m.

riteten vill giva kommunerna en mycket
vidsträckt befogenhet, medan reservanterna
anse, att det bör vara statens
uppgift att även tillse, att en begränsning
göres till skydd främst av minoritetsintresset.

Givetvis är det vid denna prövning
mycket svårt att göra alla de gränsdragningar
som äro nödvändiga. Många
av de synpunkter, som här framkommit
från två så sakkunniga representanter
på kommunallivets område som
herrar Fast och Yngve Larsson, kunna
även vi underskriva. Men man måste
till sist göra avvägningar. Dessa avvägningar
ha fört oss till den reservation,
som jag här med några ord ytterligare
skall söka belysa.

Herr Fast framhöll, att i valet mellan
att gå den allmänna- kompetensutvidgningens
väg eller speciallagstiftningens
väg borde riksdagen välja företrädesvis
den förra: alltså borde man i mycket
liten utsträckning använda speciallagstiftning
och ha fullt förtroende för
kommunernas självansvar. Ja, jag kan
mycket långt följa herr Fast på den
vägen. Men ändå kan väl ingen bestrida,
att det är betänkligt att grunda rättstillämpning
på allmänna uttalanden,
givna i form av direktiv från föredragande
statsrådet och mer eller mindre
tydligt godkända av konstitutionsutskottet.
Tänk bara på en sådan fråga som
familjebidragslagstiftningen! Naturligtvis
skulle man med fullt förtroende
ha kunnat överlämna åt kommunerna
att reglera dessa sociala frågor. Men
var och en var från början på det klara
med att det fordrades mycket ingående
regler. Det kan hända, att min erfarenhet
ej är tillräcklig för att göra
ett sådant påstående, men jag ser en
av fördelarna i speciallagstiftningen
däri, att man slipper alla- kommunala
strider, som eljest skulle komma att utkämpas
i våra hittillsvarande ungefär
2 500 kommuner. Vi kunna tänka oss,
hur det skulle ha varit, om arbetslöshetsdirektivfrågan
helt och hållet varit

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

överlämnad åt kommunerna. Hur skulle
det då ha gått? Vi skulle i varenda
kommun ha fått genomlida de strider,
som så komprimerat utkämpats i riksdagen.
Jag minnes när en representant
på västernorrlandsbänken höll sitt debutanförande
i slutet av 1920-talet; jag
satt på läktaren. Han förundrade sig
över de oerhört intensiva striderna i
riksdagen i arbetslöshetsfrågor, samtidigt
som han konstaterade, hur i alla
väsentliga stycken enighet rådde inom
kommunerna i samma frågor. Denna
enighet var i hög grad att tillskriva den
speciallagstiftning, som vi fått i form
av dessa i och för sig mycket besynnerliga
direktiv, som föranledde ministerskiften
och andra kriser. När vi i fjol
diskuterade bostadshjälpen, framhölls
också från vår sida — bland annat underströk
jag det från denna plats —
att där var en speciallagstiftning nödvändig,
men dessutom borde en speciallagstiftning
innehålla åtminstone något
mer än den lagstiftning vi fingo i fjol.
Ty om jag icke alldeles misstager mig
leder även denna speciallagstiftning till
stor tveksamhet om den kommunala
kompetensens räckvidd och till ett
oundvikligt upprepande på kommunal
mark av alla stridigheterna i bostadsfrågan
i riksdagen.

Herr Fast yttrade sedan något om det
föråldrade uttrycket »gemensamma ordnings-
och hushållningsangelägenheter».
Jag vill bara framhålla, att själva uttrycket
»ordnings- och hushållningsangelägenheter»
icke haft något sakrosankt
värde för oss. Herr Herlitz föreslog
i konstitutionsutskottet å våra
vägnar, att vi gärna kunde utbyta det
mot »angelägenheter», om vi därigenom
skulle kunna nå enighet inom utskottet.
Men den hand som därvid framsträcktes
fattades ej av majoriteten. Under
sådana förhållanden ansågo vi, att det
kunde vara lika så gott att låta det
gamla uttrycket stå kvar.

Ordet »gemensamma», som även, såsom
här framhållits, är en kvantitativ

bestämning, skall ersättas av den formulering
som 3 § fått; det skall vara
fråga om ett »allmänt intresse».

Alla äro vi väl överens om att det
skall vara fråga om ett »allmänt intresse».
Men är icke uttrycket »allmänt
intresse» lika mångtydigt som orden
»samhällsnytta» och »statsnytta», vilka
i så många sammanhang världen runt
diskuterats? Dessa ord kunna ju missbrukas
hur som helst, och de ha använts
av alla partier, ytterlighetspartier
och demokratiska partier om vartannat.
Jag befarar, att själva ordet »samhällsintresse»,
som dock ej står uttryckligen
inskrivet i lagen, icke skall ge mycket
större ledning vid tolkningen än de
nämnda uttrycken.

Nu har ju det förslag, som ligger på
riksdagens bord, en ur våra. synpunkter
bättre utformning genom att vissa
begränsningar gjorts genom statsrådets
uttalanden till protokollet, sedermera
godkända av konstitutionsutskottet.
Men ingen lär väl bestrida, att det fortfarande
finnes ett överflöd av gränsfall
trots de motiveringar, som inrikesministern
lämnat, gränsfall som komma
att föranleda hänvändelser till regeringsrätten.
De flesta av oss komma helt
visst att uppleva detta.

Vi ha frågat efter garantier. Herr
Fast har ansett, att man finner tillräckliga
garantier i offentlighetsprincipen,
i den intermittenta kontrollen vid valen
vart fjärde år samt i den omständigheten,
att stämmosystemet efter kommunalreformen
åtminstone då det gäller
borgerliga kommuner praktiskt taget
försvinner. Man kan acceptera alla
dessa herr Fasts skäl, men kvar står
dock, att läget på den kommunala fronten
ej har den stabilitet, att det icke
alltfort finnes ett behov av garantier.
Herr Pettersson i Norregård har särskilt
uppehållit sig vid frågan om fattiga
och rika kommuner. Ingen kan bestrida,
att denna åtskillnad alltjämt
framkallar betydelsefulla problem. Av
den finanskris, som vi för närvarande

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

genomgå och som ännu så länge sträcker
sig bara till statens affärer, få
kommunerna sannolikt snart starka påkänningar.
Då blir garantikravet ännu
aktuellare för kommunerna än nu.
Dessutom måste vi beakta partiväldet.
— Jag vill icke säga partiväldet i sämre
mening utan tänker blott på det partistyre,
som finnes i kommunerna men
som icke fanns 1862. Det går mycket
lättare nu än förr att genomtrumfa ett
beslut. Jag anser alltså fortfarande, att
det här finnes ett behov av starkare
garantier än de som innefattas i propositionen.

Nu har herr Yngve Larsson gycklat
åtskilligt över vad som någonstädes lär
ha sagts om en »fast praxis», som skulle
vara på väg att övergivas genom reformförslaget.
Jag vet icke, var detta
uttryck »fast praxis» nyttjats. Jag ser
bara att det i reservationen står att
läsa: »Man övergiver den ganska säkra
grundval som skapats genom en långvarig
rättspraxis, vilken i viktiga hänseenden
giver besked om vad som är
tillåtet och icke tillåtet.» Detta innebär
ju en avsevärd inskränkning i förhållande
till det uttalande, som herr Larsson
i Stockholm gjorde. Därmed kommer
jag in på det sista kompetensproblem,
som jag skall beröra, nämligen
frågan om regeringsrättens ställning i
detta avseende, något som antytts redan
i reservationen och i dagens debatt av
ett par talare. Jag kan för min del inte
underlåta att ge uttryck åt den meningen,
att regeringsrätten hädanefter
uppenbarligen kommer att få ett ännu
större inflytande på det kommunala
livet och regleringen av den kommunala
kompetensen än regeringsrätten hittills
haft. Och vad finns det för garanti
för att regeringsrätten alltid kommer
att handla i enlighet med regeringens
och riksdagens intentioner? När nu
riksdagen valt den ytterst egenartade,
eller i varje fall ovanliga formen, att
lagstifta genom motiveringar, skulle
man kunnat förvänta, att diskussionen

Ändringar i kommunallagarna m. m.

om dessa motiveringar i konstitutionsutskottet
skulle ha haft ungefär samma
tidslängd som en diskussion om ett lagförslag
— det reella värdet av dessa
motiveringar är ju jämförligt med en
lagparagrafs. Jag gör mig emellertid
inte skyldig till någon oförrätt mot
konstitutionsutskottet om jag säger, att
det var en ytterligt kort debatt kring
statsrådet Mossbergs direktiv. Vi få väl
också i fortsättningen räkna med nya
sådana debatter, så snart det blir fråga
om en utvidgning av den kommunala
kompetensen. Jag kan för min del inte
finna, att konstitutionsutskottets behandling
av frågan i år skulle kunna
innebära någon garanti för en omsorgsfull
prövning. I varje fall kvarstår frågan
om vilken princip regeringsrätten
kommer att tillämpa vid tolkningen av
dessa direktiv. Jag skulle i detta sammanhang
till sist vilja understryka en
allvarlig risk: om erfarenheten skulle
visa, att den kommunala kompetensen
i den nya formen blir alltför flytande,
kan detta leda till något annat än ett
ökat krav på kontroll över kommunerna?
I så fall har man ju gjort den kommunala
självstyrelsen en mycket stor
björntjänst i det att resultatet i framtiden
ofrånkomligen kommer att bli en
skärpt översyn.

Herr talman! Jag skulle också vilja
säga några ord om den kvalificerade
majoriteten, och jag vill då först inledningsvis
betona, att även reservanterna
äro villiga att göra vissa inskränkningar
i detta avseende. Om jag rätt
fattade konstitutionsutskottets ärade
ordförande ville han göra gällande, att
reglerna om den kvalificerade majoriteten
nästan direkt skulle ha riktats
mot de grupper, som erhöllo röstriitt
genom de olika rösträttsreformerna —
självfallet ligger det en viss sanning
häri — när man ville utbyta det garantisystem,
som fanns i den graderade
röstskalan, mot ett nytt system. För att
det inte här skall givas någon alltför
ensidig historisk teckning vill jag dock

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

framhålla, att år 1907, då de första bestämmelserna
om kvalificerad majoritet
i primärkommunerna infördes, fanns
det ytterst få kommuner med socialdemokratisk
majoritet, och att år 1918,
när dessa bestämmelser utvidgades och
skärptes, förslaget i det avseendet lades
fram icke från högerhåll, som man
möjligen skulle kunna tro, utan av den
liberal-socialdemokratiska regeringen
med civilminister Schotte som föredragande.
En skärpning av dessa regler
gjordes ytterligare år 193G, när man
beslutade tillägget om den kommunala
fondbildningen. Vid det tillfället satt
en socialdemokratisk regering, och det
förslag, som då framlades, godtogs av
riksdagen. Jag tror därför att det är
en alltför ensidig bild man ger, när
man säger att dessa ändringar riktades
direkt mot en viss samhällsgrupp.

Man får lov att se hela denna fråga
historiskt, och i det avseendet vill jag
i anslutning till herr Larsson i Stockholm
inskärpa, att det står ingenstans
skrivet i stjärnorna, att majoriteten
skall vara enkel. Detta är en regel som
man kommit fram till efter många seklers
tvekan och som kan diskuteras,
den liksom varje annan regel. Men att
det skulle finnas ett absolut fast rättsmedvetande
till förmån för den enkla
majoriteten tvivlar jag på; det skulle
vara den enklaste sak i världen att hitta
stadgar även i arbetarrörelsen, som
kunna visa upp regler om kvalificerad
majoritet. Men jag lämnar allt detta
därhän och vill endast framhålla, att
det för närvarande väl torde förhålla
sig så, att reglerna om dubbelt flertal
inte ha större betydelse i den partipolitiska
striden än i striden mellan
olika kommunala intressegrupper. Och
eftersom socialdemokraterna — jag tänker
på debatten i utskottet och på de
debatter som tidigare förts här — anse
sig drabbade av just kravet på bibehållande
av den kvalificerade majoriteten,
vill jag erinra om att socialdemokra -

terna för närvarande inte ha majoritet
utan endast 45 procent av de väljande.

Herr Fast gjorde gällande, att det
skulle vara till hinder för ett praktiskt
genomförande av kommunindelningen
och den nya förvaltningsorganisation,
som då behövs, om reglerna angående
kvalificerad majoritet finge vara kvar.
Jag vill inte neka till att det kan ligga
åtskilligt i vad herr Fast säger på den
punkten. Det är en mycket betydelsefull
invändning han därvidlag gör. Men
även denna invändning måste väl vägas
mot andra invändningar, och då står det
också klart att det skulle kunna äventyra
det goda samarbetet i de nya sammanslagna
kommunerna, om en förutvarande
kommun skulle majorisera eller
tyrannisera en annan. För inledandet
av ett gott samarbete är det viktigt
att man äger denna garanti mot förhastade
beslut. En speciell anledning för mig
att rösta för den kvalificerade majoriteten
är den omständigheten att det moderna
offentliga livet har en helt annan
form nu än för 30—40 år sedan.
Vi kunna inte komma ifrån
att i massor av fall då beslut fattats
i kommunala församlingar avgörandet
träffats av en grupp inom majoritetspartiet,
av en majoritet inom detta,
trots att denna grupp kanske utgjort endast
25 å 30 procent av hela församlingen.
Reglerna om kvalificerad majoritet
innebära en garanti för att en
minoritet inte kan komma att de facto
bestämma beslutet i de kommunala församlingarna.
Det förekommer också —
herr Fast var inne på den saken — en
interimistisk kontroll, t. ex. i arbetarkommuner.
Vi behöva inte blunda för
att kommunalmän gärna ta hänsyn till
önskemål hos den grupp de företräda.
En utomstående församling kan faktiskt
påverka en kommuns beslut. Även
med hänsyn härtill måste bestämmelser
om kvalificerad majoritet förefalla rimliga.
De tjäna i verkligheten främst
som ett slags uppskovsinstitut.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Jag är helt och fullt av den uppfattning,
som herr Larsson i Stockholm
gjorde sig till tolk för, nämligen att den
rätt, som minoriteten hittills haft, skall
brukas med ytterlig varsamhet. Den
skall inte brukas för ofta, och det måste
hos varje minoritet finnas en naturlig
respekt för majoriteten. Men samtidigt
har ju också förhandenvaron av regeln
varit ett memento för majoriteten att
ta hänsyn till minoriteten och på det
sättet medverka till att skapa den jämvikt
och det goda samarbete inom kommunerna,
som av alla omvittnats och
alla prisats.

Nu har här framhållits — och det har
skett i åtskilliga liknande debatter förut
— att i den och den staden har t. ex.
köp av en fastighet för regleringsföretag
försenats, därför att för besluts fattande
krävts kvalificerad majoritet. Jag
vill inte bestrida, att sådana fall förekommit.
Men vi få aldrig någon uppgift
om när tillämpning av bestämmelserna
om kvalificerad majoritet varit till fördel
för en kommun. Jag saknar tyvärr
all detaljkännedom om de faktiska förhållandena
i Norge, men man kan undra,
om inte de delvis mycket besvärliga
förhållanden med kommunernas finanser,
som funnits i Norge och där lett
till att kommuner måst ställas under
statlig administration, ha haft ett sammanhang
med olikheten i bestämmelserna
i Sverige och Norge.

Herr talman! Med dessa ord har jag
velat motivera att jag, samtidigt som
jag anser mig vara lika god demokrat
som någon annan här i kammaren, ändå
anser att när det gäller det kommunala
livet man i vissa kvalificerade fall bör
hålla på det dubbla flertalet. Jag ber
sålunda, herr talman, att i bägge de nu
ifrågavarande punkterna få yrka bifall
till den av herr Herlitz med flera avgivna
reservationen.

Häruti instämde herrar Kyling och
Nolin.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
skall inte närmare kommentera det något
invecklade procentresonemang,
som herr Håstad var inne på. Jag skall
inte heller gå närmare in på frågan
om vem det var som 1907 och 1918
framlade förslag till bestämmelser om
kvalificerad majoritet, men jag vill beträffande
1918 års förslag säga, att det
väl torde vara herr Håstad mycket
mera välbekant än för mig, att de voro
resultat av ganska besvärliga och påkostande
kompromisser mellan olika
åsiktsriktningar i samhället. Det råder
ingen som helst tvekan om att när man
åren 1907 och 1918 lade fram dessa
bestämmelser om kvalificerad majoritet
var det därför att man vid samma
tidpunkter lät nya stora folkgrupper
komma fram till medinflytande och
medbestämmanderätt i det kommunala
livet. Man kände en viss oro och tvekan
inför vad detta nya skulle komma
att föra med sig. Man var inte säker
på att de nya förtroendemännen skulle
komma att visa samma ekonomiska
återhållsamhet, ansvar och omdöme,
som de gamla makthavarna hade visat.
Jag vill inte nu 30 å 40 år efteråt
klandra någon för att man på den tiden
hade en sådan uppfattning. Jag behöver
det inte för att motivera mitt ståndpunktstagande
i den fråga, som vi nu
diskutera. För mig räcker det att kunna
konstatera, att den känsla av oro
och osäkerhet, som man då hyste inför
de nya författningsreformerna, visade
sig totalt ogrundad, sedan man väl fått
reformerna genomförda i praktiken.
Det visade sig att företrädarna för de
nya medborgargrupperna i allmänhet
blevo goda kommunalmän med samma
förmåga av sparsamhet, återhållsamhet
och omdömesgillhet som de visat,
vilka tidigare suttit i kommunernas
ledning. Ingen vill nu längre göra
gällande, att vi skulle behöva ett system
med kvalificerad majoritet i det

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

kommunala livet därför att vi känna
oss oroliga för vissa intressegrupper
och åsiktsriktningar. Om man nu alltså
konstaterar, att det ursprungliga
skälet för att reglerna om kvalificerad
majoritet infördes, inte längre är för
handen, har man väl bara att ställa
frågan: Finns det i dagens Sverige
några verkligt vägande skäl för bibehållandet
av sådana här undantag från
den demokratiska huvudregeln att den
enkla majoriteten skall gälla? Jag har
vid mitt bedömande av frågan inte funnit
att några sådana skäl skulle föreligga.
Det är väl också den enda linje
man som demokrat i princip kan följa,
nämligen att den enkla majoritetens
mening skall vara gällande i samhället.
Jag vill därmed ingalunda, herr
Håstad, ha sagt att detta är ett system,
som under alla förhållanden är idealiskt.
Om hälften plus en förtrycker
dem, som utgöra bara hälften minus en,
och inte bryr sig om att ta hänsyn till
deras åsikter och uppfattningar, tror
jag att vi ganska allmänt här i Sverige
äro överens om att det är ett otillfredsställande
tillstånd. Jag har ansett
att det är ett av de bästa och kanske
ett av de mest utmärkande dragen i
vårt svenska samhällsliv att vi ta hänsyn
till varandra och att vi lyssna på
varandras meningar och att vi försöka
kompromissa ihop något, som de flesta
kunna vara överens om. Jag säger alltså,
att det kan inte för mig te sig på
något sätt tilltalande, när en liten majoritet
hänsynslöst nonchalerar en
stark minoritet, men jag kan ingalunda
och inte ens för viktiga kommunala avgöranden
därför dra den slutsatsen, att
jag i stället skall införa en regel, som
gör det möjligt för en minoritet, och
till och med en ganska liten minoritet,
att hindra genomförandet av beslut,
som en ganska stark majoritet i kommunen
anser vara med kommunens intresse
bäst förenliga. Jag måste säga att
för mig ter sig ett minoritetsförtryck,
om jag får använda det ordet, ännu

värre än ett majoritetsförtryck. Jag har
alltså vid min prövning av detta ärende
kommit fram till att den enda ståndpunkt,
som jag kunnat inta i denna
fråga, har varit att föreslå riksdagen
att göra rent hus med alla bestämmelser
om den kvalificerade majoriteten.
Jag tror att det är ett förslag, som är
ägnat att markera den klart demokratiska
inställning, som vi alla svenskar
ha som vår egen.

Jag skall be att få säga några ord
också om den kommunala kompetensen.
Genom de motioner, som väckts i
denna fråga av herr Håstad och hans
partivänner, går liksom en underton av
misstro mot kommunerna och kommunalmännen.
Herr Håstad sade, att man
behöver starkare garantier än de som
nu finnas i lagstiftningen. I motionerna
sägs, att genom ett bifall till Kungl.
Maj :ts förslag riskerar man att råka ut
för kommunalt godtycke o. s. v. Jag
vill på den punkten säga, att den åsikt
jag företräder representerar en helt annan
inställning till kommunerna. Det
förslag, som nu är framlagt, utgår ifrån
ett djupt grundmurat förtroende för
vår svenska kommunala självstyrelse.
Jag utgår ifrån den uppfattningen, att
denna självstyrelse skall stärkas och
byggas fastare. Jag utgår från den uppfattningen,
att i den kommunala självstyrelsen
bör finnas så litet som möjligt
av statens pekpinne och statliga
begränsningar. Förslaget utgår från att
om medborgarna i en kommun vilja
tillgodose ett visst behov, som de anse
vara med kommunens intresse förenligt,
skola de ha rätt att göra detta, såvida
de därmed inte göra intrång på
andra och viktigare intressen. Nu ha
vi hittills haft en bestämmelse av innebörd
att det är de gemensamma ordnings-
och hushållningsangelägenheterna,
som kommunen skall tillgodose. Det
är ordet »gemensamma» som har åstadkommit
svårigheterna. Dessa svårigheter
ha tagit sig uttryck på det sättet,
att den allmänna kommunala uppfatt -

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

ningen i vårt land om vad som bör
falla under en kommuns beslutanderätt
har sprungit förbi rättspraxis’ ståndpunkt
sådan den kommit till uttryck
genom regeringsrättens utslag. Regeringsrätten
har nämligen vid sin prövning
varit bunden av ordet »gemensamma».
Detta ord för ju tanken på
en kvantitativ tolkning av innebörd, att
det som kommunen skall besluta om
skall röra många människor och ett betydande
område inom kommunen. Detta
har medfört att det ofta har hänt att
beslut, som en kommun fattat och som
sett ur kommunal synpunkt tett sig
mycket angelägna, underkänts vid regeringsrättens
prövning just på grund
av den restriktivitet som ligger i ordet
»gemensamma». Det kan ingalunda
vara ett tillfredsställande sakernas läge
att man har kommunala beslut, som
fattats i den ena kommunen efter den
andra och bliva gällande därför att de
icke överklagats, men som i enstaka
fall vid överklagande av kanske en
enda person bliva upphävda av förvaltningsdomstolarna.
Det är för att utjämna
denna spänning mellan rättspraxis
och kommunal uppfattning som
detta förslag har lagts fram.

Då säga herr Håstad och hans meningsfränder,
att vi i stället borde lösa
denna spänning genom att tillgripa
speciallagstiftning. Jag vill på det bestämdaste
varna kammarens ledamöter
för att ansluta sig till ett sådant resonemang.
Om vi skulle behålla den gamla
kompetensbestämmelsen och sedan allteftersom
utvecklingen går framåt bygga
på den med en ständigt växande rad
av specialbestämmelser, skulle vi så
småningom komma i ett läge, som komme
att te sig ganska bekymmersamt. Vi
måste bibehålla den gamla tanke, som
låg till grund redan för 1862 års kommunallagstiftning,
att reglera den kommunala
kompetensen genom ett allmänt
stadgande och sedan överlämna åt
rättspraxis att allteftersom tiderna och
förhållandena utvecklas gjuta in i detta

Ändringar i kommunallagarna m. m.

allmänna kompetensstadgande den mening
och den betydelse, som vid varje
tidsperiod ter sig som naturlig. Det är
den tanken som ligger bakom Kungl.
Maj:ts förslag.

Jag tror icke att detta förslag kommer
att medföra några bekymmer eller
vanskligheter i praxis. Det är klart att
det blir ett visst osäkerhetstillstånd i
början, men sådant följer alltid med,
när man ändrar en viktig lagparagraf
på ett viktigt område. Det dröjer en tid,
innan praxis hinner anpassa sig efter
de nya förhållandena, men när denna
övergångstid väl är utlupen tror jag att
orden »sina angelägenheter» icke skola
vara svårare att tolka än orden »gemensamma
ordnings- och husliållningsangelägenheter».

Jag vill, herr talman, sluta med det
påpekandet, att både i dansk och i
norsk kommunalrätt har man i det allmänna
kompetensstadgandet bara talat
om kommunens angelägenheter, och
det har icke, såvitt jag förstår, uppstått
några olägenheter av detta uttryck i
våra grannländer.

Herr LARSSON i Stockholm (kort genmäle):
Herr talman! Herr Håstad anförde
ett skäl för att gå speciallagstiftningens
väg, som jag skall be att helt
kort få bemöta medan intrycket ännu
är färskt.

Han nämnde, att en av fördelarna
därmed vore, att man på det sättet
kunde slippa kommunala strider. Detta
betyder ju, att man i denna speciallagstiftning,
såsom också herr Håstad förklarade,
måste i detalj reglera utövandet
av den utvidgade kommunala kompetensen.
Det betyder alltså, att den
kommunala friheten på detta område
icke längre skulle finnas, utan den vidgade
kommunala kompetensen skulle
bestå i rätten att följa i specialförfattningar
i detalj uppdragna regler. Jag
tror, herr talman, icke att kommunerna
finna denna viig att undslippa kom -

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

munala strider vara tilltalande. Jag
tror att kommunerna föredraga den fria
prövningen, och det förvånar mig något
att finna representanter för det parti,
som främst vill beteckna sig som frihetens
parti, vara på denna sida. Jag
tror i motsats till herr Håstad att kommunen
själv, som en civilminister på
1870-talet uttryckte det, är bättre i
stånd än någon annan, vore det än regeringen,
att bedöma vad som är av
behov och till gagn för kommunen.

Herr HÅSTAD (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill först konstatera, att
herr statsrådet icke ville gå in på det
faktiska fenomen, som nu när som helst
kan registreras, nämligen att en minoritet
inom ett majoritetsparti kan bestämma
över församlingens beslut. Det
är en realitet att beakta — det kan inträffa
vilket parti som än sitter vid
makten — men det gäller demokratiens
faktiska innebörd.

Jag vill vidare konstatera, att när
herr statsrådet framhåller, att man
1862 ville giva kommunerna carte
blanche och visa kommunerna fullt förtroende,
så lagfästes dock den inskränkning,
som ligger i ordet »gemensamma».
Det rådde alltså ingen full frihet
för kommunerna på detta område.
Nu har herr statsrådet velat göra gällande
— och det är ganska naturligt
från hans utgångspunkter — att det
skulle ligga något odemokratiskt i varje
regel om kvalificerad majoritet. Skulle
vi draga ut dessa slutsatser, är naturligtvis
också första kammarens förhandenvaro
odemokratisk, och då är
naturligtvis också t. ex. bestämmelsen
i USA om att vissa traktater fordra
kvalificerad majoritet ett uttryck för
hur oerhört odemokratisk man är i
Amerika! Vi ha vissa stadganden i våra
grundlagar om kvalificerad majoritet.
Bestämmelserna om kvalificerad majoritet
voro i varje fall demokratiska
1918, då vederbörande utskott i enlig -

het med propositionen uttalade sig så,
att det fann dessa bestämmelser om
kvalificerad majoritet »väl grundade
och ägnade att i sin mån skapa betingelser
för en sund och besinningsfull
verksamhet på det kommunala området».

Nu är det mycket lätt att som
herr statsrådet tala om majoritetsförtryck
och minoritetsförtryck. Men jag
tycker ändå att vi i sanningens namn
böra göra en liten distinktion. Majoriteten
kan göra vad den vill, om den
icke är på något sätt hämmad av några
regler. Den kan genomföra positiva beslut.
Vad minoriteten på sin höjd kan
göra är att hindra en majoritet från
att fullfölja ett beslut, och det är ju en
oerhörd skillnad. Man kan ju icke
jämställa dessa »kompetenser» på samma
dag.

Slutligen kan jag inte finna annat än
att kommunerna, trots allt det förtroende
som nu betygas dem — ett förtroende
som även vi i stort sett hysa för
dem — ändå komma att ställas under
sträng statlig kontroll genom regeringsrättens
utslag. Inrikesministern erkände,
att en stor rättsosäkerhet kan uppstå.
Denna rättsosäkerhet kan till yttermera
visso komma att bestå mycket
länge till följd av samhällets egen utveckling.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
vill bara rätta till en sak. Såvitt jag erinrar
mig sade jag inte alls att det var
odemokratiskt med kvalificerad majoritet
— det skulle jag aldrig sagt efter
den debatt i första kammaren, som jag
för en stund sedan deltog i -— utan
mina ord föllo så, att det för en demokratisk
åskådning är naturligt att tänka
sig, att den enkla majoriteten skall
vara avgörande. Jag vet mycket väl att
vi t. o. m. i vår regeringsform ha en
bestämmelse, som innebär en mycket
stor fordran på kvalificerad majoritet.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Nu är det emellertid fråga om, huruvida
vi i vanliga ordinära beslut i materiella
frågor, i beslut som skola fattas dagligen
och stundligen ute i kommunerna
för deras löpande förvaltning, skola på
vissa punkter ha kvar ett krav på kvalificerad
majoritet. Jag vidhåller att
detta för en demokratisk åskådning ter
sig ganska onaturligt, även om jag inte
vill göra gällande att det är direkt odemokratiskt.

Sedan gjorde herr Håstad en skillnad
på majoritetsförtryck och minoritetsförtryck.
En majoritet kan genomföra
positiva beslut, men en minoritet
kan hindra positiva beslut; det skulle
vara skillnaden. Jag tror, herr Håstad,
att man i det levande livet har mycket
svårt att upprätthålla en sådan olikartad
teoretisk värdering. Om en kommun
vill köpa en fastighet, som kommunen
behöver för exempelvis en skola
eller en allmän inrättning, så är detta
ett positivt beslut som en minoritet kan
hindra till men för majoritetens berättigade
intresse. Om sedan kommunen
vill sälja en fastighet, så kan minoriteten
också hindra detta beslut. Om man
alltså har sådana bestämmelser om kvalificerad
majoritet, att en minoritet
både kan hindra ett fastighetsförvärv
och hindra en fastighetsförsäljning, så
visar ju detta tydligt att man icke kan
göra några distinktioner av den innebörd
som herr Håstad åsyftade. Det betydelsefulla
är, att det är minoriteten
som genom bestämmelserna om den
kvalificerade majoriteten har makten
att trycka sin stämpel på det beslut,
som fattas, och när en minoritet bestämmer
har jag mycket svårt att anse,
att detta står i god överensstämmelse
med demokratiens grundprincip.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

om det bleve ett beslut av hälften plus
en mot en minoritet bestående av hälften
minus en. Men det är ju sådana beslut
man går in för skola fattas och
komma att fattas genom att taga bort
den kvalificerade majoriteten.

Nu menar herr statsrådet, att det råder
en så stor hänsynsfullhet att det
ingenting betyder om man avskaffar
dessa bestämmelser. Det bästa och värdefullaste
vi hade var att hänsyn tas
till minoriteten. Jag tänkte då: När sågo
vi detta? Har man i de beslut, som fattats
på sista tiden, verkligen tagit så
särskilt stor hänsyn till minoriteten?
Äro vi inte på väg att förlora den där
hänsynsfullheten, som varit ett gott
drag tidigare?

Om jag inte är fel underrättad ha
fackföreningarna, som anses vara demokratiska
inrättningar, bestämmelser
om kvalificerad majoritet i vissa frågor.
Varför ha de detta, om det anses
att det är så väldigt odemokratiskt med
kvalificerad majoritet? Jag antar att
även de komma att upphäva bestämmelserna
om kvalificerad majoritet, när
riksdagen nu går in för att upphäva
bestämmelserna om kvalificerad majoritet
i kommunerna.

Herr statsrådet nämnde, att det var
omöjligt att genom speciallagstiftning
uppdraga gränser för kommunernas
beslutanderätt, men han har själv i propositionen
sagt, att på vissa områden
kan det vara nödvändigt att genom lagstiftning
uppdraga gränser mellan statens
och kommunernas uppgifter, och
så sker ju för närvarande i mycket stor
utsträckning. Det är ju detta vi reservanter
ha tryckt på att detta är den
bästa vägen för att få den ordning, som
vi önska i fråga om kommunernas och
statens befogenheter.

Herr PETTERSSON i Norregård (kort

genmäle): Herr talman! Herr statsrå- Herr HÅSTAD (kort genmäle): Herr
det berörde i sitt första anförande frå- talman! I anledning av vad statsrådet
gan om kvalificerad majoritet och Mossberg framhöll måste jag ändå vidnämnde,
att han icke ansåg det lyckligt hålla, att det är i princip och i sak en

7 — Andra kammaretts protokoll 19ft8. Nr 22.

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

stor skillnad mellan s. k. majoritetsförtryek
och s. k. minoritetsförtryck, ty
en minoritet, hur man än diskuterar,
kan aldrig t. ex. pålägga en skatt eller
tvinga någon till utlaga, bygga en skola
eller vidtaga andra åtgärder, som en
majoritet motsätter sig. Den skillnaden
kan man aldrig diskutera bort.

Sedan var det frågan om vad demokrati
är. Jag har i likhet med statsrådet
Mossberg den uppfattningen, att man
av olika skäl måste acceptera den enkla
majoriteten som den naturliga formen
för besluts fattande i demokratier. Men
den är inte den enda formen och att
man får väga intresset av att använda
denna form mot andra intressen. Det
största intresset i demokratier är ändå
samarbetet mellan olika grupper, och
skulle i någon form detta samarbete befordras
genom t. ex. någon form av rätt
till uppskov för att efterhöra majoritetens
mening o. s. v., då anser jag att
man icke har gjort något avsteg från
demokratien utan handlat till förmån
för demokratien. Tolkar och tillämpar
man dessa bestämmelser om kvalificerad
majoritet i kommunerna riktigt,
d. v. s. om majoriteten handlar med
hänsynstagande till minoriteten och
minoriteten med hänsynstagande till
majoritetens rätt, då tror jag att dessa
bestämmelser icke göra någon egentlig
skada men däremot fylla en mycket stor
både ideell och faktisk funktion.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Herr
Pettersson i Norregård har mycket
överraskande ifrågasatt riktigheten av
själva utgångspunkten för hela den diskussion,
som vi nu föra, när han hävdar
att kommunerna icke varit hämmade
av den hittillsvarande lagstiftningen.
På den punkten trodde jag
nämligen att vi voro helt överens. Herr
Petterssons påstående är ju så mycket
mera överraskande, om man tar hänsyn
till vad som står i den reservation till
kommunallagskommitténs betänkande,
som herr Pettersson själv underskrivit.

Där förklarar han nämligen sig ense
med kommittémajoriteten att det finns
— jag citerar — »en viss motsättning
mellan å ena sidan rättspraxis, å andra
sidan numera gängse uppfattningar om
vad som utgör naturliga föremål för
kommunal verksamhet». Denna formulering
i reservationen är ju nästan
exakt även till ordalydelsen vad statsrådet
nyss sade varit riktpunkten för
honom vid framläggandet av denna
proposition.

I fråga om verkningarna för kommunerna
angives det i herr Petterssons reservation,
att kommunerna icke haft
stöd i lag för en utveckling, som de
själva ansett önskvärd. Det heter i reservationen,
att detta icke sällan lett till
att beslut fattats, som ej stå i överensstämmelse
med gällande rätt. Härav
framgår klart, att det finns ett starkt
behov av kompetensutvidgning, i varje
fall att kommunerna mycket allmänt
anse, att de böra ha en vidgad beslutanderätt.
Sedan är det herr Petterssons
ensak om han inte vill medverka
till att kommunerna få rätt att tillgodose
de ändamål, som enligt gängse uppfattning
böra innefattas i den kommunala
verksamheten.

Men i ställningstagandet till frågan,
huruvida den nuvarande lagstiftningen
verkar hämmande eller inte på kommunerna
tycker jag lierr Pettersson
borde ha vidhållit den ståndpunkt han
givit uttryck åt i reservationen till
kommunallagskommitténs betänkande i
stället för att driva den mening han här
så överraskande gjort sig till tolk för.
Den stora mängden av förslag, som under
många år framlagts om en ändring
på denna punkt, vittnar ju om att kommunerna
själva ansett den nuvarande
ordningen otillfredsställande och att de
ansett själva lagen och tolkningen av
densamma vara alltför snäv.

Även de många yttranden som avgivits
över kommunallagskommitténs betänkande
vittna om att det föreligger
behov av en utvidgning av kommuner -

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

nas kompetens. Av länsstyrelserna, som
ju ofta komma i nära beröring med
dessa ärenden genom överklaganden,
är det bara en som ansett att det inte
finns behov av utvidgning av kompetensen,
och av de över 300 primärkommuner
som avgivit yttrande över betänkandet
ha ca 90 procent uttalat sig
i tillstyrkande riktning. Jag anser det
sålunda vara klart ådagalagt att det
föreligger ett behov av en utvidgning av
kommunernas kompetens.

Herr Håstad intar inte samma ståndpunkt
som herr Pettersson i detta fall,
men han förklarar, att man genom den
föreslagna lagändringen skulle hamna
i oklarhet om var gränsen för den
kommunala verksamheten skall gå. Jag
vill liksom herr Larsson i Stockholm i
anslutning härtill ställa den frågan, om
det över huvud taget är möjligt att
åstadkomma en lagstiftning, som ger
full klarhet på den punkten och om det
över huvud taget är möjligt att dra upp
några sådana gränser inom kommunallagstiftningen,
vilka kunna gälla under
en längre tid. Även reservanterna inom
utredningskommittén ha ju accepterat
den uppfattningen, att gränserna för
den kommunala verksamheten ständigt
förskjutas och att det följaktligen är
nödvändigt att tolka kompetensbestämmelserna
på olika sätt vid olika tidpunkter.

Reservanternas anmärkning att lagens
praktiska tillämpning måste bli
beroende av motiveringarna för lagen,
i kommunallagskommitténs betänkande
och i propositionen kan också riktas
mot de nuvarande lagbestämmelserna,
ty det är ju, såsom också framhålles i
reservationen, prejudikat från regeringsrätten
och andra förvaltningsdomstolar
som varit bestämmande för uppdragandet
av gränser för det kommunala
handlandet. Reservanterna hänvisa
till sådana »föreliggande prejudikat»,
och de anse dessa utgöra en fast
grund för ifrågavarande bedömanden.
Men dessa prejudikat, av vilka många

Ändringar i kommunallagarna ni. m.

tillkommit för mycket lång tid sedan,
kunna ju inte gälla i evig tid, och reservanterna
bortse, som jag tidigare
sagt, från att det sker en ständig utveckling,
som nödvändiggör att lagen
tolkas på olika sätt vid olika tidpunkter.
Av den redovisning för denna frågas
historiska utveckling, som återfinnes
i kommittébetänkandet, framgår
också, att man redan för 70 år sedan
ansåg de nu gällande formuleringarna
så restriktiva, att de lade hinder i vägen
för den kommunala utvecklingen.

Kommunallagskommittén har uttalat,
och det är också den mening som hävdas
i propositionen, att gränserna för
kommunernas kompetens i fortsättningen
liksom nu måste bestämmas av prejudicerande
utslag av förvaltningsdomstolarna.
I motsats mot reservanterna
tror jag att det tack vare den nya lagtexten
skall bli lättare att undgå de
stora olägenheter, som vållats av att
lagen varit så snäv och oklar i sin avfattning.
Man kan instämma med reservanterna
i att kommittémajoritetens
förslag i förhållande till den gamla lagdoktrinen
innebär en »helt ny ordning».
Den föreslagna lagändringen
kommer nämligen att ge förvaltningsdomstolarna
större möjligheter att forma
sina utslag så att dessa bättre motsvara
nutida behov och betraktelsesätt.

Det har i flera sammanhang framhållits,
att frågan om kommunernas kompetens
har ett intimt samband med en
av de övriga lagändringar, som föreslås
i föreliggande utlåtande, nämligen frågan
om kvalificerad majoritet för vissa
kommunala beslut. Herr Pettersson i
Norregård har på ett betecknande sätt
apostroferat detta samband genom sitt
uttalande, att han inte skulle vara så
bekymrad över utvidgningen av kompetensen,
om det inte samtidigt föreslagits
eif slopande av kravet på två tredjedels
majoritet för vissa kommunala
beslut. Det brukar betraktas som god
demokratisk ordning att man försöker
jämka ihop de olika meningarna i en

100

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

fråga med så stort hänsynstagande som
möjligt till alla sakliga skäl men att,
om detta inte är möjligt, man fattar
det beslut, som omfattas av majoriteten.
Nu vilja reservanterna att minoriteten
i en del viktiga frågor fortfarande
skall ha rätt att bestämma i strid
mot den uppfattning, som hävdas av
majoriteten. Jag kan inte finna annat
än att den distinktion, som herr Håstad
gjorde i sina försök att förklara
sin inställning, var ytterst hårfin, och
om man skalar bort fraserna, kvarstår
bara det faktum, att han vill vidmakthålla
möjligheten för en minoritet att
i vitala kommunalfrågor bestämma
över majoriteten.

Det är ju gunås inte så, att majoriteten
alltid fattar kloka beslut, men man
måste väl ändå förutsätta, att det i regel
blir bättre beslut och framför allt
att besluten stå i bättre överensstämmelse
med den allmänna folkmeningen
om det är en majoritet som står
bakom beslutet. Enligt min mening får
man en riktigare utgångspunkt för bedömningen
av frågan om kommunernas
kompetens, om man erinrar sig, att olika
grupper på grund av skilda ekonomiska
och andra intressen inta helt
olika hållning i berörda frågor. Reservanterna
förvalta i detta avseende en
gammal konservativ och jag vågar påstå
i hög grad odemokratisk tradition,
som nu håller på att brytas, och detta
är enligt min åsikt anledningen till det
motstånd, som reservanterna och de
partier som stå bakom dem resa i denna
fråga.

Det har här erinrats om, och jag
skall inte upprepa det, hur tillkomsten
och utvidgningen av bestämmelserna
om två tredjedels majoritet hade ett direkt
samband med att nya folkgrupper
genom utvidgningarna av rösträtten
kommit att delta i den kommunala
verksamheten och hur det sammanhängt
med en strävan att tillförsäkra
minoriteten makt även i fortsättningen.
I kommunallagslitteraturen har bland

andra Sigfrid Hansson kommenterat
denna detalj. Han har påvisat det väsentliga
i denna sak när han framhållit,
att bestämmelserna om kvalificerad
majoritet ha tillkommit emedan de borgerliga
fruktat en »kommunalsocialism»
på områden som ansetts vara förbehållna
den privata företagsamheten.

Där tror jag vi ha huvudpunkten i
diskussionen om dessa problem. Reservanterna
vilja ha kvar privata områden,
som kommunerna inte skola få
exploatera. Skånska handelskammaren
har i sitt yttrande, som bifogats propositionen,
uttryckt denna mening. Den
säger: »Ett genomförande av förslaget
skulle lämna fältet fritt för de enskilda
kommunerna att experimentera med
kommunal affärsverksamhet inom de
sektorer av näringslivet, som hittills
varit förbehållna det privata initiativet.
» Detta är själva kärnpunkten i argumenten
mot en utvidgning av den
kommunala kompetensen. Det är denna
inställning som föranlett motståndet
mot den demokratiska utveckling,
som här föreslås.

På många håll, framför allt inom arbetarrörelsen,
hyser man emellertid
den uppfattningen, att det privata initiativet
på väsentliga områden inte
längre är till fyllest för att tillgodose
de många aktuella behoven. Det synes
också ha skett en förskjutning i den
borgerliga åskådningen. Jag kan ta inställningen
till bostadspolitiken som ett
exempel. Alldeles bortsett från frågan,
huruvida kommunerna skola beredas
möjlighet att bedriva en aktiv bostadspolitik
genom en utvidgning av kompetensbestämmelserna
eller genom införande
av en speciallagstiftning, har
det på borgerligt håll tidigare hävdats,
att kommunerna över huvud taget inte
borde sträcka sin verksamhet in på detta
fält, utan att detsamma helt borde
förbehållas den privata företagsamheten.
Även om man på det hållet inte
accepterar formuleringen i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram att hela be -

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22. 101

ståndet av hyreshus så småningom skall
överföras i kommunal ägo,har man i alla
fall reviderat sin ståndpunkt så långt
att man medger, att kommunerna i hög
grad böra sörja för bostadsbehovet.

Det är bara ett exempel — det skulle
kunna anföras många andra — på hur
uppfattningen om gränserna för kommunernas
verksamhet har förskjutits,
inte bara inom arbetarrörelsen, där
förskjutningen är mest markant, utan
också på borgerligt håll. Man bör sålunda
inte hesitera att följa utredningens
förslag av fruktan för att komma i
konflikt med konservativa strävanden
som gå ut på att vidmakthålla ett otidsenligt
system.

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen CAKLSTRÖM:
Herr talman! Av en del av de
anföranden som hållits här i dag kunde
man nästan få den uppfattningen,
att vi äro på väg till sådant samförstånd
att vi kunna avskriva alla stridigheter
beträffande den kommunala
förvaltningen. Jag skall gärna erkänna,
att vi ofta nog kunna komma till
gott samförstånd i de kommunala församlingarna,
men nog kan det väl förekomma
skilda meningar alltjämt.

Jag var av landstingets förvaltningsutskott
i Jönköpings län utsedd till
medlem av en delegation, som skulle
avge förslag till yttrande över kommunallagskommitténs
betänkande, och jag
har därför måst studera detta betänkande
litet närmare. Jag medger att jag
redan dessförinnan ansåg mig kunna
gå med på ett slopande av bestämmelserna
om kvalificerad majoritet, ty under
det trettiotal år jag har varit med
i landstinget ha vi utom i ett par fall
kunnat komma överens och inte behövt
tillgripa dessa bestämmelser. Jag tänkte
jag skulle kunna tillstyrka utskottets
förslag på denna punkt.

Jag har emellertid eu annan upp -

Ändringar i kommunallagarna m. m.

fattning. Jag kan inte finna det välbetänkt
att på samma gång som man
tar bort bestämmelserna om kvalificerad
majoritet utvidga kommunernas
kompetens; man vet inte hur långt.

I det yttrande som avfattades av förvaltningsutskottets
delegation framhöllo
vi, att tidpunkten för genomförande av
ändringar i kommunallagarna inte är
särskilt väl vald med hänsyn till att
kommunsammanslagningen står för
dörren. Man kan ju nämligen vänta sig
att det uppstår stridigheter inom de
nya större kommunerna under de första
åren innan förhållandena hunnit
stadga sig.

Jag vill citera vad konstitutionsutskottet
och riksdagen uttalade 1944 i
anledning av motioner om en utredning
av möjligheterna att upphäva bestämmelserna
om kvalificerad majoritet.
Konstitutionsutskottet yttrade i sitt betänkande,
som godkändes av riksdagen:
»Uttalade farhågor att borttagandet
av bestämmelserna om kvalificerad
majoritet särskilt i mindre kommuner,
där fullmäktigeinstitutionen oftast saknas,
lätt kunde leda till att mindre väl
genomtänkta beslut fattades i ekonomiska
frågor, äro enligt utskottets mening
ej berättigade. Ty om, såsom antagligt
är, en sammanslagning av de
minsta kommunerna till större kommunala
enheter kommer till stånd, torde
man också helt kunna bortse från riskerna
i sistnämnda hänseende, med
hänsyn bland annat till att kommunalfullmäktige
då komma att utöva beslutanderätten
och tillfälliga majoriteter
icke såsom i en kommunalstämma kunna
uppbringas.» Jag her kammarens
ledamöter särskilt lyssna på följande:
»Den kommunala verksamhetens omfattning
är för övrigt genom lag begränsad
till gemensamma ordnings- och
hushållningsangelägenheter. Häri ligger
också en garanti mot den kommunala
förvaltningens utbredning till obehöriga
områden.»

Detta uttalade konstitutionsutskottet

102

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ändringar i kommunallagarna m. m.

och riksdagen 1944, och bland majoriteten
i utskottet — det fanns en reservation
till utlåtandet — återfanns herr
Fast, kommunallagskommitténs värderade
ordförande. Om detta var sant
1944, bör det väl vara sant även nu,
även om vi ha så väldigt bråttom, att
vi på fyra år hinna glömma vad vi
sagt.

Det är dessa synpunkter jag velat
framhålla, och jag tror att det inte
skulle ha varit någon större risk för
vår kommunala förvaltning om vi vilat
på hanen en smula och inte nu lagt
fram detta förslag till utvidgning av
kompetensen, om vilket vi inte veta,
vart det bär hän.

Jag kan för min del instämma i vad
herr Englund anfört i sista stycket av
sin reservation, men han har inte föreslagit
någon lagtext. Jag vill gärna vara
med om ett upphävande av bestämmelserna
om kvalificerad majoritet men
icke om ett borttagande av inskränkningen
i kommunernas kompetens. I
denna situation har jag ingen annan
möjlighet än att ansluta mig till reservationen
av herr Herlitz m. fl. Sedan
må jag kallas konservativ — man får
ju ofta höra de glosor, som herr Holmberg
här kastade fram. Det är emellertid
uppenbart att landskommunerna
måste ha en viss erfarenhet och ett visst
ansvar, och jag tror inte man kan göra
sig en uppfattning om vart utvidgningen
av kompetensbestämmelserna skulle
leda. Att döma av vissa tongångar i
herr Holmbergs anförande var hans
syfte att kommunerna skola överta de
uppgifter, som åvila den enskilda företagsamheten,
när föreliggande förslag
väl gått igenom. Detta är kanske det
starkaste motivet för en utvidgning av
kompetensbestämmelserna.

Herr talman! Jag har lovat att inte
överskrida femslaget. Då det inte finns
någon reservation, vari föreslås upphävande
av bestämmelserna om kvalificerad
majoritet och samtidigt bibehållande
av de nuvarande kompetensföre -

skrifterna, nödgas jag yrka bifall till
reservationen av herr Herlitz in. fl.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av herr
Herlitz m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Pettersson i
Norregård, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Herlitz in. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Norregård begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 68
nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta överläggningen
angående övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då
enligt utfärdat anslag detta plenum
kommc att fortsättas.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

103

Interpellation ang. ombyggnaden av Blekingejärnvägarna m. m.

§ 12.

Avlämnades följande motioner, nämligen
av:

herr Hansson i Skegrie, nr 580, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 262, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.;

herrar Hansson i Skegrie och Persson
i Svensköp, nr 581, likaledes i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 262;

herr Mattsson m. fl., nr 582, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
273, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
om sparbanker, m. in.;

herr Dahlgren och fru Linderot, nr
583, i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 267, med förslag till lag angående
eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 19 § första stycket lagen om
arbetarskydd;

herr Senander m. fl., nr 584, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
276, angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning,
m. m.; och

herrar Utbult och Svensson i Ljungskile,
nr 585, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition, nr 261, angående
vissa frågor rörande skärgårdstrafiken.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13.

Interpellation ang. ombyggnaden av Blekingejärnvägarna
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JOHNSSON i Kastanjegården,
som yttrade: Herr talman! I dessa dagar
förnimmes en hel del oro inom de
bygder, som ha att lita till smalspåriga
järnvägar. De som där bygga och
bo fråga sig, hur det skall bli med
deras undermåliga järnvägskommunikationer,
om de skola förbättras eller om
de alltjämt skola hållas på undantags -

stat. Som det nu är, sprider sig pessimismen,
och företagslusten dämpas.

Jag vill erinra om att 1946 års riksdag
beslöt, enligt en på 1943 års järnvägskommittés
förslag grundad proposition,
att de smalspåriga järnvägarna
i Blekinge skola byggas om till normalspår,
varvid förutsattes, att ombyggnaden
skulle utföras såsom ett led i
åtgärder för sysselsättande av friställd
arbetskraft. Statsutskottet uttalade emellertid
vid behandlingen av ärendet, att
tidpunkten för ombyggnadsarbetenas
igångsättande måhända icke uteslutande
kunde bestämmas med hänsyn till
läget på arbetsmarknaden. Det av utskottet
förordade principbeslutet finge
nämligen anses innebära, att mer avsevärda
till nuvarande spårsystem hänförliga
förbättringsarbeten icke kunde
ifrågakomma. Med hänsyn till denna
omständighet och då banornas materiel
vore föråldrad och försliten, ansåg
utskottet att ombyggnaden icke kunde
uppskjutas någon längre tid.

På hemställan av 1943 års järnvägskommitté
bemyndigades järnvägsstyrelsen
genom skrivelse från kungl. kommunikationsdepartementet
den 7 februari
1947 att i lämplig utsträckning
vidtaga sådana åtgärder, vilka kunde
underlätta införande i sinom tid av
normalspårsdrift på linjer, vilka enligt
riksdagsbeslut skola byggas om till normalspår.

Sedan dess har just ingenting inträffat,
som av befolkningen längs Blekingejärnvägarna
kunnat tagas som ett
allvarligt vittnesbörd på att någon förbättring
vore att vänta på dessa järnvägar
inom en överskådlig framtid.
Tvärtom ha i dessa dagar tecken framkommit,
som tyda på att man från inflytelserika
håll söker stjälpa hela den
betydelsefulla saken att åstadkomma
förbättrade järnvägskommunikationer i
de bygder, som ha att lita till smalspåriga
järnvägar. Jag tänker härvid på
vissa remissutlåtanden, som framkommit
rörande 1943 års järnvägskommit -

104 Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Interpellation ang. flottningslagstiftningen.

tés i våras avlämnade förslag (S. O. U.
1948: 9) till ombyggnad av några smalspåriga
järnvägar i Småland och Östergötland.
Dessa uttalanden ha åstadkommit
stark förtrytelse icke blott inom de
närmast berörda trakterna utan även
inom den bygd, som jag närmast representerar,
nämligen Blekinge. Den, som
icke är bosatt inom de smalspåriga
järnvägarnas trafikområden eller företar
resor eller transporter, som beröra
desamma, kan icke göra sig en uppfattning
om den återhållande effekt,
som dessa järnvägar utöva på näringslivet
eller resorna. Man kan icke undgå
problemet att förbättra järnvägarna
inom ifrågavarande områden, ännu
mindre kan det lösas genom att man
litar till remissutlåtanden från människor,
som kanske aldrig i hela sitt
liv haft några mera omfattande transporter
eller resor, berörande dessa banor.
Jag skulle i detta sammanhang
vilja rekommendera dessa stillaståendets
förkämpar att göra en studieresa
till vårt grannland Norge, där man under
svåra förhållanden byggt om en
stor del av de smalspåriga järnvägarna
och nu som bäst håller på med att bredda
den sista mera betydande bandelen.

Särskilt har det väckt uppmärksamhet,
att järnvägsstyrelsen skrivit så kritiskt
mot kommitténs förslag, trots att
styrelsen dock återupprepar vad den
förklarade i remissyttrandet den 19 februari
1945, nämligen att styrelsen såsom
ledare av ett statligt kommunikationsföretag
gärna skulle se, att alla under
statens järnvägars förvaltning ställda
järnvägslinjer vore normalspåriga och
att varje åtgärd, som vore ägnad att undanröja
olägenheterna av den nuvarande
splittringen på olika spårvidder, hade
sin betydelse icke blott ur samhällelig
utan även ur transportekonomisk synpunkt.
Kritiken i styrelsens nu avgivna
utlåtande är desto mera uppseendeväckande
som kommittén föreslagit endast
sådana järnvägar till breddning, om
vilkas fortbestånd ingen tvekan kan

råda. Befolkningen längs de smalspåriga
järnvägarna måste därför genom
järnvägsstyrelsens yttrande bibringas
den uppfattningen, att deras järnvägsproblem
behandlas styvmoderligt av
styrelsen, och befara att denna styrelsens
inställning skall återverka även
på statsmakternas ställningstagande.

Jag för icke denna fråga på tal för
egen del eller ens för den egna bygdens
del. De dåliga, smalspåriga järnvägarna
äro en dyster realitet för stora områden
av Sveriges land, för Blekinge, Småland,
Östergötland, Västergötland, Uppland.
Ja, frågan berör även andra bygder
genom den köpenskap och det reseliv,
som binder samman företag och människor
vid såväl smalspåriga som normalspåriga
järnvägar.

Herr talman! Med stöd av vad jag nu
anfört, vill jag anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Kan herr statsrådet lämna en redogörelse
för huru långt arbetet med
planeringen av den beslutade ombyggnaden
av Blekingejärnvägarna fortskridit
och i vilken omfattning järnvägsstyrelsen
tillämpat bemyndigandet att i
samband med det löpande underhållet
av bananläggningen utföra vissa arbeten,
som skulle underlätta ombyggnaden? 2.

Kan det väntas någon proposition
till 1949 års riksdag om principbeslut
rörande ombyggnad av de järnvägar i
Småland och Östergötland, som 1943 års
järnvägskommitté föreslagit i sitt senaste
betänkande (S. O. U. 1948:9)?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Interpellation ang. fiottningslagstiftningen.

Herr EDBERG erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! De

mindre skogsägarna ha sedan länge

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22. 105

Interpellation ang. flottningslagstiftningen.
varit missnöjda med det sätt, varpå ning av flottningsväsendet och flott -

flottningslederna använts och utnyttjats.
Anledningen till detta missnöje har varit
den, att flottledernas huvudintressenter
kunnat lägga en alltför stor del
av kostnaderna för såväl anläggning
som underhåll på de mindre skogsägarna.
Det har ofta framförts kritik mot
dessa missförhållanden, men någon
ändring har ännu icke kommit till
stånd.

Vid flera tillfällen ha också framstötar
gjorts i riksdagen för att åstadkomma
en bättre tingens ordning, men ej
heller dessa ha avsatt några bestående
resultat. Redan år 1925 begärde riksdagen
med anledning av väckta motioner
utredning angående möjligheterna
att ge skogsägarna skäligt inflytande i
flottningsföreningarna. Den kommitté,
som med anledning härav tillsattes, avlämnade
1928 förslag till frågans lösning.
Förslaget ledde emellertid icke
till någon åtgärd från Kungl. Maj:ts
sida. År 1935 väcktes ånyo motioner
med krav på »skyndsam och allsidig
utredning angående beredande av medinflytande
åt skogsägarna vid handhavande
av flottningsföreningarnas angelägenheter».
Frågan överlämnades senare
till den skogsutredning, som tillsattes
av Kungl. Maj:t år 1936. Fn del
av de utredningsuppdrag, som åvilade
skogsutredningen, överflyttades senare
till den nyinrättade skogsstyrelsen.
Bland de sålunda överflyttade utredningsuppdragen
befann sig en gransk -

ningslagstiftningen. Härvid hade, vilket
framgick av ett interpellationssvar av
dåvarande jordbruksministern i riksdagen,
direktiv givits att frågan om
skogsägarnas medinflytande vid handhavandet
av flottningsföreningarnas angelägenheter
skulle upptagas till provning.

Skogsstyrelsen har sedermera efter
samråd med särskilda sakkunniga utarbetat
förslag till ändrade grunder för
flottningslagstiftningen m. m. (SOU
1946:3). Nämnda betänkande överlämnades
den 10 januari 1946 till Kungl.
Maj :t. Ännu har emellertid Kungl.
Maj:t icke förelagt riksdagen förslag
med anledning av detta betänkande. Då
frågan är av synnerligen stor vikt för
skogsägarna, speciellt i Norrland, bör
dess lösning icke ytterligare fördröjas.

Med anledning av vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande
fråga:

Har statsrådet för avsikt att för nästa
års riksdag eller inför en eventuell höstriksdag
i år framlägga proposition angående
ändrade grunder för flottningslagstiftningen
i enlighet med de förslag,
som kungl. skogsstyrelsen utarbetat?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.10 em.

In fidem
Gunnar Britth.

100

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Onsdagen den 2 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löneklassplacering
av vissa fänrikar;

nr 119, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående ytterligare utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m.;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa decentraliserings-
och förenklingsåtgärder inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet;

nr 121, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 122, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående radarutrustning
för statens isbrytarfartyg;

nr 123, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående överlåtelse till
Åkrokens vägsamfällighet av en lantförsvaret
tillhörig bro över Kalix älv;

nr 124, i anledning av Kungl. Majtts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1947/48
till flyttning av vissa drivmedelscisterner
på Gotland;

nr 125, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 126, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till sprängämnesinspektionen; nr

127, i anledning av väckt motion
om anslag till anordnande i Sverige av

ett ungdomens världsparlament för freden;
och

nr 128, i anledning av väckt motion
om utarrendering i mindre lotter av
reservflygfält till innehavare av närgränsande
jordbruk.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 2.

Anslag till universiteten.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
129, i anledning av Kungl. Majtts framställningar
angående anslag för budgetåret
1948/49 till avlöningar vid universiteten
i Uppsala och Lund m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

AVD. I—IV.

Vad utskottet anfört och hemställt
godkändes.

AVD. V.

Under denna avdelning hade utskottet
till behandling upptagit vissa motioner.

Motion om högskola i Norrland.

Bland annat hade i en inom andra
kammaren av herrar Skoglund i Umeå
och Jansson i Kalix väckt motion (II:
188) hemställts, att riksdagen ville besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj tt anhålla
om utredning av frågan att till
lämplig plats i Norrland förlägga en
högskola.

Utskottet hemställde,

a) att motionerna 1:160 och 11:288
samt II: 188 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

b) att motionerna 1:162 och 11:266
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionen II: 270 icke måtte av
riksdagen bifallas.

107

Onsdagen den 2 juni 1948 em. Nr 22.

Anslag till universiteten: Motion om högskola i Norrland.

Reservation hade vid avd. V avgivits
av herr Åkerström beträffande frågan
om inrättande av ett universitet i
Norrland.

Sedan utskottets hemställan under
avd. V föredragits, anförde:

Herr SKOGLUND i Umeå: Herr talman!
Jag skall endast säga ett par ord
om den av mig och herr Jansson i Kalix
väckta motionen angående utredning av
frågan om att till lämplig plats i Norrland
förlägga en högskola. Utskottet
har beträffande denna motion sagt, att
inga nya skäl, i varje fall inga nya bärande
skäl, anförts av motionärerna såsom
stöd för den vid årets riksdag gjorda
framställningen. Det är möjligt att
man från utskottets sida kan göra ett
sådant konstaterande. Men å andra sidan
tror jag det finns anledning att
säga, att redan år 1946, när en liknande
motion väcktes, anfördes en rad av skäl,
som i varje fall enligt vår mening voro
så starka, att man redan då borde ha
haft anledning att biträda framställningen
om en utredning. Det är ju nämligen
inte fråga om annat än en utredning.

Härutöver bör man emellertid observera,
att sedan 1946 års motion väcktes
har norrlandskommittén framlagt ett
förslag om förläggande till lämplig plats
i Norrland av ett rikssjukhus, i anslutning
vartill viss undervisning skulle äga
rum. På grund av de skäl som förelågo
redan 1946 och de nya skäl som ligga
i denna norrlandskommitténs propå anser
jag, att man nu borde ha kunnat
biträda vårt utredningsyrkande. Det är
under alla förhållanden både angeläget
och önskvärt att få denna fråga prövad,
gärna för oss förutsättningslöst, så att
man kunde få klart för sig vilka möjligheter
som föreligga för anordnande av
en högskola i Norrland, vad det skulle
komma att kosta, vilka konsekvenser
det skulle innebära beträffande de andra
universiteten o. s. v. Det har ju emot

förslaget sagts, att det skulle innebära
konkurrens med universitet och högskolor
i andra delar av landet.

Här står alltså å ena sidan vår uppfattning
om att det finns förutsättningar
för en högskola i Norrland, medan å
andra sidan står den meningen, som vill
göra gällande, att dessa förutsättningar
saknas. Jag vill inte här säga vilken av
dessa uppfattningar som är den sakligt
starkare, men jag har dock den uppfattningen,
att man någon gång borde
kunna sträcka sig så långt, att man
ginge med på att göra en undersökning
och pröva frågan från alla utgångspunkter
och med hänsyn till alla konsekvenser.

Jag tror att det av mig anförda måste
anses såsom tillräckligt stöd för ett utredningsyrkande,
och därför, herr talman,
tar jag mig friheten att anhålla
om bifall till den av mig och herr Jansson
i Kalix väckta motionen.

Häruti instämde herr Jansson i Kalix.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Såsom motionären nämnde hade
vi redan år 1946 ett förslag om utredning
av frågan om inrättande av en högskola
i Norrland. Enligt utskottets mening
ha inga nya bärande skäl för förslaget
framkommit. Vi hörde nyss att
motionären ansåg sina skäl bärande,
men vi ha i varje fall inom utskottet
icke funnit att så är fallet.

Jag inskränker mig till detta, herr
talman, och ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav proposioner
dels på bifall till utskottets under
avd. V gjorda hemställan dels ock
på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 188;
och biföll kammaren vad utskottet
hemställt.

108 Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Anslag till folk- och småskoleseminarierna.

§ 3.

Anslag till folk- och småskoleseminarierna.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1948/49 till folk- och småskoleseminarierna
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets uttalande under Avdelning
I godkändes.

Efter föredragning av utskottets hemställan
under Avd. II punkten 1) yttrade Herr

SEFVE: Herr talman! I denna
proposition har Kungl. Maj:t framlagt
förslag om att man skall försöka råda
bot på den rådande bristen på folkskollärare
genom att utnyttja den tillfälliga
tillgången på småskollärarinnor utan
anställning. Om detta är i och för sig
ingenting annat än gott att säga. Det
förhåller sig emellertid så, att de lediga
småskollärarinnorna redan under nuvarande
förhållanden kunna utnyttjas.

De kunna exempelvis få anställning såsom
vikarierande folkskollärare, där det
inte finns kompetenta sökande, de kunna
användas såsom biträdande lärare
under motsvarande förhållanden, alltså
i klass 3 och 4, och de kunna vidare få
anställning vid mindre folkskolor. Under
sådana förhållanden drar man självfallet
den slutsatsen, att det är alldeles
särskilda åtgärder som nu åsyftas. Därför
har en viss oro spritt sig inom olika
lärarkretsar. På vissa håll gör man gällande
att det är planer på att ledigförklara
vissa tjänster för vikarier eller
som extralärare och därvid ge företräde
för småskollärarinnor, även om det funnes
kompetenta sökande. Detta anses
självfallet inte vara någon lämplig väg.

En annan möjlighet som antydes är att
man så att säga skulle dirigera lärarkraften
på så sätt, att man ledigförklarar
vissa tjänster endast på det vill -

koret att de skulle få sökas av småskollärarinnor.

Nu framgår det inte alls av propositionen,
huruvida man ämnar använda
sig av någon av de nu antydda vägarna.
Det sägs helt enkelt bara, att vissa riktlinjer
böra uppdragas och att frågan
bör bli föremål för ytterligare överväganden.
Under sådana förhållanden har
jag endast velat bringa saken på tal,
och jag har självfallet intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets i
punkten gjorda hemställan bifölls.

Avd. II punkterna 2—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Föredrogs vart efter annat
statsutskottets utlåtanden:
nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel, in. m., såvitt
propositionen avser anslagsfrågor;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till utbildning av tandläkare
m. m.;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
fabrik för tillverkning av syntetiskt
gummi; och

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ackord i fabrikören Carl Johan Carlssons
i Nyland konkurs;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av
tjänste- och familjepensioneringen för
personal vid Bergslagernas och därmed
samförvaltade järnvägar i anslutning
till järnvägarnas förstatligande; och
nr 39, i anledning av förslag om
grunder för pensionering av de äldre
riksdagsvaktmästarna; samt

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

109

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

första lagutskottets utlåtande nr 38,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 111 § byggnadslagen, dels
ock i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 19 mars 1948 dagtecknad
proposition, nr 194, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle 1,
4 och 6 §§ i lagen samt bestämmelsen
rörande ikraftträdandet hava följande
avfattning:

1 §•

Jordbruksfastighet må ej, där annat
icke följer av vad i denna lag stadgas,
genom köp eller byte förvärvas utart
tillstånd av den lantbruksnämnd, inom
vars verksamhetsområde fastigheten är
belägen.

Bestämmande för fastighets natur av
jordbruksfastighet är den för fastigheten
vid tiden för förvärvet gällande
taxeringen. Egendom, som vid denna
taxering behandlats såsom en enhet,
anses såsom en fastighet.

Erfordras tillstånd för förvärv av
fastighet, må ej heller del av fastigheten
eller andel däri förvärvas utan tillstånd;
dock erfordras icke tillstånd,

där förvärvet avser sådan del av fastighet,
som avstyckats för annat ändamål
än jordbruk eller skogsbruk, eller
andel i fastighet, vari förvärvaren redan
är delägare.

4 §.

Finnes i fall, som i 3 § andra stycket
avses, ansökningen ej böra bifallas med
mindre sökanden förbinder sig att
inom viss tid verkställa erforderlig åtgärd
till främjande av jordbruket eller
skogsbruket å fastigheten eller att under
viss tid nyttja fastigheten för bestämt
ändamål eller underlåta särskild
användning av densamma, och lämnar
sökanden skriftlig utfästelse härom,
skall vid meddelande av tillstånd tilllika
angivas vad sålunda åligger honom
samt utsättas vite för tredska att
uppfylla förbindelsen.

Lantbruksnämnden har att hålla uppsikt
över att förbindelsen fullgöres
samt vid tredska härutinnan, där så
erfordras för vinnande av rättelse,
hemställa hos allmän åklagare att vid
rätten i den ort, där fastigheten ligger,
anhängiggöra och utföra talan om vitets
utdömande ävensom om utsättande
av nytt vite. Utan att hemställan som
nu sagts blivit gjord må dylik talan
icke anhängiggöras av allmän åklagare.

15 §.

Från sökande av tillstånd vare kronan,
kommun och sambruksförening
befriade.

Denna lag äger icke tillämpning beträffande
förvärv från konkursbo eller
å exekutiv auktion eller där förvärvaren
är fångesmannens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling
eller ock fångesmannens syskon
eller syskons barn, ej heller där jämlikt
annan författning Konungens eller
länsstyrelsens tillstånd till förvärvet
skall sökas eller förvärvet enligt förklaring
av länsstyrelsen är av beskaffenhet
att få ske utan sådant tillstånd.

För förvärv av fastighet med jord -

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

bruk vare tillstånd enligt denna lag ej
erforderligt, såframt förvärvaren i samband
med lagfartsansökan, som göres
inom tre månader från det fånget skedde,
på sätt Konungen bestämmer visar
dels att anledning till antagande som i
3 § första stycket sägs ej föreligger, dels
ock att han har för avsikt att själv ägna
sig åt jordbruket å fastigheten och icke
är ägare av annan fastighet med jordbruk.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1948 och gäller till och med den 30
juni 1953.

Genom denna lag upphäves lagen den
21 december 1945 (nr 805) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Beträffande fång, som skett under
tid, då sistnämnda lag varit gällande,
skall vad i samma lag stadgas äga tilllämpning
jämväl efter den 30 juni
1948.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta
motioner, nämligen

inom första kammaren
nr 342 av herr Domö in. fl.,
nr 343 av herr Nilsson, Bror, m. fl.,
nr 344 av herr Sundelin m. fl., ävensom inom

andra kammaren
nr 490 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl.,

nr 503 av herr Liedberg m. fl., likalydande
med nr 342 i första kammaren,
nr 507 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl., likalydande med nr 344
i första kammaren,

nr 508 av herrar Andersson i Tungelsta
och Ekdahl samt

nr 509 av herr Hedlund i Rådom.

I motionerna 1:342 och 11:503 hade
yrkats i första hand avslag å propositionen
och alternativt, att lagen ej skulle
äga tillämpning för jordbrukare, som
redan äga jordbruksfastighet, att 4 §
skulle utgå, att lagen icke skulle äga gil -

tighet för jordbruksfastigheter med lägre
taxeringsvärde än 10 000 kronor
samt att lagen icke måtte givas giltighet
för mer än högst tre år.

I motionerna I: 344 och II: 507 hade
yrkats avslag å propositionen.

I motionen 11:490 hade föreslagits,
bland annat, att lagens giltighetstid bestämdes
exempelvis till tre år från den
30 juni 1948.

I motionen II: 508 hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta en sådan
ändring av Kungl. Maj :ts förslag till
jordförvärvslag, att denna erhölle permanent
karaktär.

Utskottet hemställde, att riksdagen
med förklaring, att riksdagen funnit
viss ändring ■— avseende 2 § — böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget, måtte med avslag
å motionerna I: 342, I: 343, I: 344,
II: 490, II: 503, II: 507 och II: 508 samt
med bifall till motionen 11:509 för sin
del antaga ett av'' utskottet framlagt förslag
till lag om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet.

Reservation hade avgivits av herrar
Holmbäck, Löfvander, Björkman, Carl
Eric Ericsson, Johnsson i Kastanjegården
och Andersson i Gisselås, vilka
hemställt,

A. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:342, 1:344, 11:503 och
11:507 avslå det i Kungl. Maj:ts proposition
nr 194 framlagda lagförslaget;
samt

B. att motionerna 1:343, 11:490,

11:508 och 11:509 måtte anses besvarade
med vad under A. hemställts.

Vid utskottets utlåtande hade jämväl
fogats ett särskilt yttrande av herr
Holmbäck.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! I andra lagutskottets utlåtande
nr 34 föreslås, att den 1945 antagna
lagen om inskränkning i rätten

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

att förvärva jordbruksfastighet skall förlängas
ytterligare fem år. Vid utskottsutlåtandet
har fogats en reservation,
som innebär avslag på utskottets förslag.
Jag har anslutit mig till denna
reservation därför att jag lika litet nu
som 1945 kan tycka, att vare sig Kungl.
Maj:t eller annan myndighet skall bestämma
över hur mycket jord en svensk
bonde skall bruka. En del jordbrukare
nöja sig ju med en mindre areal som
de själva sköta, och andra anse sig kunna
hinna med att bruka större jordar
med tillhjälp av maskiner och anställda.
De äro intresserade av att organisera
och sköta ett större jordbruk.

Eljest ha reservanterna samma uppfattning
som utskottet i övrigt, nämligen
att jordbruket här i landet skall
bevaras åt den jordbrukande befolkningen.
Det förslag reservanterna ha
framställt utgör ingalunda något skydd
för dem som bedriva jobberi med jordbruk.
Det finns så många andra lagar
som kunna tillämpas mot köp som kunna
anses oriktiga, t. ex. vanliävdslagen,
skogsvårdslagen och skattelagarna. Om
dessa lagar inte äro tillräckligt effektiva
i nuvarande form kunna de skärpas.
Det är mycket lätt att förhindra
att sådana otillbörliga affärer göras.
Man får emellertid skilja på köp, som
ske i direkt spekulationssyfte, och köp
som avse rena kapitalplaceringar. Jag
tror att många av de affärer, som göras
i jordbruksfastigheter, inte alltid äro
så olyckliga som många föreställa sig.
Vi behöva faktiskt här i landet en hel
del arrenden, där en jordbrukare kan
börja sin verksamhet. Många jordbrukare,
som nu ha egen jord och sköta
egen gård, ha fått börja som arrendator.

Denna lag medför emellertid, att det
vid många tillfällen uppstår stora svårigheter
för en medelstor eller mindre
jordbrukare att förvärva tillskottsjord.
Jag har hört sägas i utskottet, och jag
erinrar mig att det även framfördes i
debatten 1945, att en jordbrukare som
kan sköta mera jord också skall kunna
få förvärva sådan. Herr Pehrsson -

Bramstorp berörde i debatten 1945 den
danska lagen på detta område och anförde
som exempel, att en jordbrukare,
som hade en gård på 80 tunnland, fått
tillstånd att köpa ytterligare 22 tunnland,
och menade att utvecklingen i vårt
land skulle bli ungefär densamma. Jag
vill givetvis inte förneka att jordbrukare
i en del fall fått köpa tillskottsjord.
Men man kan också peka på att
det motsatta förhållandet inträffat. Det
har förekommit att många jordbrukare
med vuxna barn, som velat köpa sådan
jord, ha fått avslag av Kungl. Maj :t. Om
de ha ont om pengar måste de ju för
att kunna uppbringa nödiga medel för
köpet ha lagfart på sitt hemman. Kunna
de inte få lagfart är det också omöjligt
för dem att låna pengar, och så går köpet
om intet. Detta är ingalunda fallet
när det gäller en stor och mäktig jordbrukare,
som har gott om pengar och
goda lånemöjligheter. En sådan kan
utan vidare köpa en gård och låta det
vara med lagfarten. Säljaren köper ett
annat hemman, allting går utan svårighet
och sedan får saken ordnas upp
på något besynnerligt sätt, kanske i en
framtid. Det kan anföras många exempel
på att det gått till på det sättet. Det
erbjuder inte någon större svårighet
exempelvis för en son till en industriidkare
eller grosshandlare — han behöver
inte vara så gammal bara han
visat något intresse för jordbruk — att
köpa ett hemman på låt mig säga 100
tunnland. Men om en jordbrukare med
en gård på 50 tunnland vill köpa ytterligare
20, 30 eller 40 tunnland, är det
inte så lätt. Då blir det i många fall
avslag.

När herr Pehrsson-Bramstorp talade
om den danska lagen sade han, att han
hade hört danska jordbrukare säga, att
de inte kunde begripa hur det skulle
gå om denna lag skulle slopas, och han
menade att därför måste vi ha eu sådan
lag även bär i landet. Men om jag inte
är fel underrättad har denna lag upphävts
i Danmark. Man har tydligen ansett
alt den inte har något berättigande.

112

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva

Jag tror att det skulle vara lyckligare
om affärerna inom jordbruket finge
skötas mera fritt än nu är fallet, och
jag förutsätter då att man kunde stävja
eventuella jobbartendenser med hjälp
av andra lagar. Jag är för min del övertygad
om att detta låter sig göra. Räcka
inte de nuvarande lagarna till, kunna
de som sagt skärpas.

Jag skall inte anföra mera just nu.
Debatten blir kanske lång, och jag återkommer
hellre. Jag skall visa hänsyn
mot alla dem som ha begärt ordet efter
mig. Jag skall emellertid, herr talman,
med anledning av vad jag nu anfört be
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Gisselås: Herr
talman! Jag bär anslutit mig till en reservation
med yrkande om avslag å
Kungl. Maj:ts proposition nr 194 med
förslag till lag om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet. Jag har
gjort detta av den anledningen, att jag
är nog optimistisk att tro, att den mångfald
av lagar och förordningar, med
vilka avses att reglera allt handlande
inom jordbrukets och skogsbrukets
verksamhetsområden, skola göra det
ofruktbart att spekulera i jordbruksocli
skogsfastigheter, även om förevarande
lag skulle tillåtas försvinna. Enligt
min mening äro spekulationsköp de
enda förvärv, som tidigare varit till
verklig skada för de näringar, varom
här är fråga. Kapitalplaceringsköpen
ha nog lika ofta varit till nytta för jordbruket
som till skada, enär dessa alltid
tillfört jordbruket välbehövligt kapital.
För skogsvården har, så vitt jag kunnat
finna, kapitalplaceringsköpen övervägande
varit till nytta. Det är för övrigt
alldeles naturligt att en person, som förfogar
över kapital, har större möjligheter
att vårda skogskapitalet än en
person, som sitter trångt ekonomiskt.

De möjligheter, som tidigare förefunnos
att spekulera i skogsfastigheter, äro

jordbruksfastighet.

väl med nu gällande lagar och förordningar
tämligen begränsade. Den för
några veckor sedan antagna skogsvårdslagen
är så pass restriktiv, att skövling
av skog numera borde vara helt utesluten.
Det lär väl också närmast bero på
skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän, om
det över huvud taget skall bli någon avverkning
alls på en nyförvärvad skogsfastighet
under de första fem åren. Det
går inte längre att spekulera i höjda
virkespriser, sedan de virkesköpande
bolagen genom inbördes inköpskartell
tämligen effektivt behärska prisbildningen
på detta område. Och i allmänhet
går det väl inte numera att avstycka
skog från jordbruksfastighet, varför
även den formen för spekulation är
stängd. Jag kan icke tänka mig, att det
finns någon rimlig möjlighet att hädanefter
spekulera i skogsfastigheter.

Det finns också mycket påtagliga
olägenheter för de lojala jordbrukarna
av jordförvärvslagen. Den omständigheten
t. ex. att den jordbrukare, som redan
innehar ett hemman, hur obetydligt
som helst, icke skall kunna förvärva
ett nytt och bättre, annat än i särskilda
fall efter Kungl. Maj ds medgivande, är
enligt min mening synnerligen otillfredsställande.
Man förhindrar på så
sätt en driftig person att förbättra sin
ställning. Man kan också säga, att den
som har nedlagt stora kostnader i kulturarbeten,
vare sig i skogen eller på
den odlade jorden, som blott så småningom
ger avkastning, kommer, därest
han av en eller annan anledning måste
sälja sin gård, att få svårt att erhålla
skälig ersättning för de nedlagda kostnaderna,
ty de kapitalstarka köparna
äro avstängda från att uppträda som
spekulanter, om ej särskilt medgivande
kan erhållas. Jag befarar, att detta förhållande
kommer att skapa en stor obenägenhet,
särskilt hos skogsägarna, att
nedlägga några större kostnader för
förbättringsåtgärder i skogsmarkerna.
Detta blir naturligtvis till stor skada
för skogsvården.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

113

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Såsom ett starkt argument för förlängning
av jordförvärvslagen anföres,
att 5/6 av de hörda myndigheterna tillstyrkt
lagen. Det är möjligt att myndigheterna
numera kunnat förlika sig med
lagen. Vid lagens tillkomst var dock
flertalet remissinstanser mot lagförslaget.
Däremot vågar jag påstå, att de
jordbrukare, som på ett eller annat sätt
drabbats av lagen i sin näringsutövning,
äro synnerligen irriterade av lagen.
Jag vill i detta sammanhang påminna
om ett uttalande av herr andre
vice talmannen Carlström, när vi tidigare
debatterade skogsvårdslagen. Han
ansåg då, att det skulle ha varit lyckligt,
om man hade kunnat få in en bestämmelse
i skogsvårdslagen, som skulle
ha gjort det möjligt att förhindra jobheri.
Herr Carlström konstaterade med
beklagande, att departementschefen inte
kunnat skapa några sådana möjligheter.
Herr Carlström fann detta »olyckligt
med tanke på att man därför för
framtiden får dragas med en förbudslag,
som är ganska enerverande för
handeln med jordbruksfastigheter». När
lierr andre vice talmannen här kan uttala
sig på detta sätt — han har ju dock
givit sin anslutning till lagen — betyder
detta att även den, som är så försiktig
i sina uttalanden som herr Carlström,
anser att denna lag är ganska
besvärlig för dem som drabbas därav.

Att man är mån om att skogen skall
bevaras i jordbrukarnas ägo är naturligtvis
tacknämligt. Vad jag har önskat
framhålla är endast, att när en jordbrukare
av en eller annan anledning
nödgas sälja sin egendom, så skall han
få betalt för densamma i förhållande
till det verkliga värdet och ej, som nu
ofta blir fallet, efter ett beräknat värde,
<1. v. s. taxeringsvärdet.

Med min inställning till dessa problem
är det sålunda naturligt, att jag
anser det lämpligt att, såsom föreslagits
i Kungl. Maj:ts proposition nr 269, prisutjämningsavgiftsmedel
genom Skogssällskapet
ställas till kommunernas för 8

— Andra kammarens protokoll 1948.

fogande att utnyttjas för förmedling av
kommunala skogsförvärv. Visserligen
har man här inte fasthållit vid att skogen
skall bevaras i jordbrukarnas händer,
men så länge jordförvärvslagen
äger bestånd, skadar det inte att denna
grupp av skogsspekulanter, d. v. s. kommunerna,
få större möjligheter att förvärva
skogsfastigheter.

Herr talman! För övrigt får jag hänvisa
till den reservation av herr Holmbäck
m. fl., som fogats till detta utskottsutlåtande.
Jag yrkar bifall till
denna reservation.

Herr HERMANSSON: Herr talman!
Det berättas om en stockholmsköpman,
som i slutet av förra århundradet bedrev
stora fastighetsaffärer i huvudstaden,
att han på sin dödsbädd gav sin
son rådet, att han aldrig skulle bygga
hus utan endast köpa färdigbyggda fastigheter
och sälja dem — med förtjänst
naturligtvis. Någon önskan att öka produktionen
eller att ombesörja någon
nödvändig distribution av nyttigheter
fanns inte hos denne affärsman. Det
centrala i tillvaron för honom var
själva köpenskapen, möjligheten att
kunna tjäna pengar på andras mödor
och besvär.

Det bär tyvärr alltid funnits och finns
alltjämt alltför många av den sortens
affärsmän, som hålla sig framme överallt
och köpa vad de kunna komma över
endast för att sälja det med förtjänst.
Dessa marodörer uppträda med förkärlek
på fastighetsmarknaden, och de
ha under årens lopp pressat enorma
summor ur det svenska jordbruket. De
flesta av oss ha säkert i gott minne vad
som skedde under det förra världskriget.
Den svenska bondejorden var då
föremål för en mycket hänsynslös spekulation.
Lantgårdarna köptes och såldes
till ständigt stigande priser, och de
affärsvinster som inkasserades fingo sedan
betalas dels av jordbrukarna själva
i form av högre ränte- och arrendeut Nr

22.

114

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

gifter, dels av samhället i form av mera
ingripande åtgärder till stöd för jordbruket
än som annars skulle ha behövt
förekomma. Att det inte gått lika illa
under det senaste världskriget beror säkert
inte på att affärsmoralen blivit
bättre, utan det beror på att statsmakterna
genom sina åtgärder i olika avseenden
verkat avkylande på spekulanternas
iver att öka handeln med jordbruksfastigheter.
Vi ha emellertid under
den högkonjunktur som följt i det senaste
världskrigets spår inte saknat tendenser
i samma riktning som för 30 år
sedan.

Under åren 1940—1945, d. v. s. innan
jordförvärvslagen tillkom, förekom
en ganska livlig handel med jordbruksfastigheter,
särskilt då i skogsbygderna.
Jag vågar påstå, att det var ett betydligt
antal sådana fastigheter som
under de åren fingo olämplig ägare.
Åtminstone förhåller det sig så i det
län jag representerar. Många affärsmän
av den mindre nogräknade typen, som
inte hade något intresse för själva jordbruket,
passade då på och köpte jordbruksfastigheter
i tydligt spekulationssyfte.
Och jag har gjort den erfarenheten,
att en stor del av dessa fastigheter
nu äro utsatta för misskötsel i olika
avseenden. Jordbrukskommissionen i
Östergötlands län har under de senaste
två och ett halvt åren mottagit omkring
25 anmälningar om vanhävdsfall. Fyra
femtedelar av de vanhävdade egendomarna
ha varit sådana, som fått nya
ägare efter år 1939. .lag känner ytterligare
ett flertal fall, där egendom, som
gått i handeln under krigsåren, är utsatt
för tydlig misskötsel, fastän det
ännu inte gått så långt att direkt vanhävd
kan anses föreligga.

Den gällande jordförvärvslagen har
enligt min mening ett mycket stort fel,
och det är att den tillkom fem eller
sex år för sent. Om lagen gällt även under
krigsåren, så skulle vi nu haft ett
betydligt mindre antal jordbruksfastigheter
med olämplig ägare. Utskottsre -

servanterna hävda nu den meningen —
det ha även de båda reservanterna
gjort i de anföranden de hållit i denna
kammare — att vanhävdslagen och
skogsvårdslagen skola kunna göra jordförvärvslagen
överflödig. Vad vanhävdslagen
beträffar tror jag att alla,
som haft till uppgift att tillämpa den på
de aktuella fallen, måste vara eniga
om att denna lag är ett ganska trubbigt
verktyg när det gäller att tvinga trcdskande
jordägare att sköta sin jord på
ett förnuftigt sätt. Den nya skogsvårdslagen
kommer säkert att göra god nytta,
men den verkar först på lång sikt, och
den kan i varje fall i dagens situation
inte bli något verksamt medel mot de
verkliga jordspekulanternas fastighctsaffärer.

Det märkliga är dock, att de personer
som satte sig emot vanhävdslagen
och kraftigast gingo emot skärpningen
av den nya skogsvårdslagen, som vi
behandlade för ett par veckor sedan,
höra hemma i precis samma läger som
nu också motsätter sig en förlängning
av jordförvärvslagen. Det faller också
nästan av sig självt, att tillämpningen
av skogsvårdslagen inte skall bli särdeles
sträng under en tid, då det anses
nära nog som en Gudi behaglig
gärning att avverka så mycket skog
som möjligt. Och den som köper en
egendom i avsikt att sälja den vid första
lägliga tillfälle hinner sällan nås av
lagens arm innan han hunnit draga sig
ur spelet och överlåtit äganderätten till
någon annan.

När det gäller de s. k. kapitalplaceringsköpen
ligger saken åtminstone
ibland till på ett något annat sätt. Det
finns lojala köpare som ha intresse för
jordbruket, även om de inte bruka jorden
själva, och det finns också stadsbor,
som köpt egendomar och satt en
ära i att göra mönsterjordbruk av den
egendom de besitta. Sådana köpare
böra enligt min mening inte hindras
från att förvärva jordbruksfastighet,
och jordförvärvslagen lägger inte hel -

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

115

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

ler några direkta hinder i vägen för
denna kategori av jordköpare att förvärva
en jordbruksegendom. Den som
har velat köpa en egendom för att sätta
den i bättre stånd har i regel inte
hindrats att fullfölja denna sin föresats,
förutsatt nämligen att någon annans
berättigade intressen därigenom inte
trätts för nära och det kan anses att
förvärvet blir till nytta för jordbruket
i orten.

Men det finns många olika slag av
kapitalplacerare, och det är helt enkelt
omöjligt att draga någon bestämd
gräns mellan spekulationsköp och kapitalplaceringsköp.
Det förekommer
också penningplacerare som sakna allt
intresse för jordbruket och vilja placera
kapital i jordbruksegendom endast
för att komma undan med en lägre beskattning
av sina tillgångar. Det finns
också sådana som taga ut allt vad de
kunna av en egendom i skogstillgångar
och skogsprodukter samt arrendeavgifter
och som av princip aldrig bekosta
någon reparation, utan försöka övervältra
gårdens underhåll på arrendatorerna.
Det är därför åtminstone enligt
min mening på sin plats, att lagen
ger myndigheterna möjlighet att när så
behövs pröva en jordköpares goda vilja
i fråga om att vidtaga behövliga åtgärder
för förbättring och underhåll av
den köpta egendomen. En lojal köpare
med ärliga avsikter avger också gärna
såsom villkor för förvärvet en sådan
förbindelse, som omtalas i lagförslagets
4 s;. Den som vägrar verkställa rimliga
förbättringsåtgärder på den egendom
han vill förvärva avslöjar ju därmed
den verkliga avsikten med köpet.

Det ligger också i sakens natur, att
den lag som skall ha till uppgift att
hindra olämplig person att förvärva
jordbruksfastighet måste vara så pass
tänjbar, att den lämnar rum för eu smidig
och förnuftig lagtillämpning. Det
bär också hela tiden varit meningen
alt ge lagen ett sådant innehåll, att de
beslutande myndigheterna få eu stor

användning för sitt förnuft vid lagens
tillämpning. Jag har fått den personliga
uppfattningen, att lagen hittills
tillämpats på ett smidigt och förnuftigt
sätt. Jag har också haft tillfälle
att följa behandlingen av inemot 200
ansökningar om tillstånd att förvärva
jordbruksegendom inom Östergötlands
län, och jag skulle tro att mellan 85 och
90 % av dessa ansökningar bifallits. Det
är således endast ett mindre antal till
jordköp anmälda som ansetts olämpliga
och därför sållats bort. Alldeles säkert
är det ett betydligt större antal som
önskat köpa men själva ansett det lönlöst
att försöka utverka förvärvstillstånd
efter lagens tillkomst och därför
tvingats avstå från alla försök att förvärva
en åtrådd egendom. Lagen har
således haft en preventiv verkan, som
säkert varit mycket välgörande.

Nu är det klart att en mindre del av
de avgjorda fallen äro s. k. gränsfall,
där det kunnat finnas skäl för både
bifall och avslag. Sådana fall kunna ge
anledning till diskussion. Åtminstone
inom vårt län har jag dock inte hört
eller sett, att man anfört några grava
anmärkningar mot Kungl. Maj:ts beslut
vid avgörandet av de olika ärendena
— inte ens från lagens argaste
motståndare.

Reservanterna ha vidare som motiv
för lagens obehövlighet anfört, att antalet
arrendatorer minskat. De säga, att
arrendatorernas antal minskat dels med
nära 45 % från år 1919 till år 1944, dels
med 3 242 stycken från 1937 till 1944.
Reservanterna använda sig härvidlag
av en liten kortkonst, eller vad jag skall
kalla det för, varvid man för den första
perioden anför ett relativt tal men för
den andra ett absolut tal för minskningen
av antalet jordbruksarrendatorer.
Detta behändiga trick blir strax
begripligt om man vet, att antalet brukningsdelar
under åren 1937—1944 sjunkit
ännu mer än antalet utarrenderade
jordbruksfastigheter. Om reservanterna
räknat med procenttal även för den se -

116 Nr 22. Onsdagen den

Lag om inskränkning i rätten att förvärv

nare perioden hade de varit tvungna
att redovisa en ökning av det relativa
antalet utarrenderade fastigheter med
1,2 %, och det hade inte sett fullt lika
bra ut ur deras egen synpunkt. Det är
väl detta som är anledningen till att
man här räknar på två olika sätt.

För min del kan jag inte anse, att
någon avgörande vikt bör tillmätas
minskningen av det totala antalet utarrenderade
fastigheter. Det är ur lagstiftningssynpunkt
likgiltigt om vi t. ex.
ha 55 000 eller 60 000 arrendatorer i
landet. Lagens behövlighet är ju lika
stor eller lika liten vare sig antalet är
något större eller mindre.

Det är heller inte säkert, vilket reservanterna
synas antaga, att en gård, som
köpts i spekulationssyfte eller köpts av
en kapitalplacerare, är utarrenderad.
Det är många av dessa gårdar som helt
enkelt sakna brukare, och det är kanske
ännu fler som brukas på ett alldeles
speciellt sätt av ägarna själva.
Många av dem, som köpt jordegendomar
under de sista krigsåren, vilja för
död och pina icke ha någon arrendator
på sin gård. De sköta gården själva
på ett eller annat sätt. Ett vanligt sätt
att sköta en sådan gård är att så gräsfrö
på hela åkerarealen och sedan sälja
höskörden på rot. I andra fall lejer
man bort vårbruket till grannarna och
fraktar bort den bärgade grödan till
ett annat jordbruk, som man kanske
äger. Ett annat sätt är att man låter
närboende jordbrukare för ett år i sänder
mot betalning bruka var sina små
åkerbitar. Det kan således dröja flera
år innan ett jordbruk, som sköts på
detta sätt, kommer i ett sådant tillstånd,
att det kan anses falla under
vanhävdslagen. Förr eller senare leda
dock sådana brukningsmetoder till uppenbar
vanhävd av de jordbruk, som
behandlas på detta sätt.

Herr Johnsson i Kastanj egården talade
något om de kryphål i lagen, som
gör det möjligt för penningstarka personer
att i strid mot lagens anda för -

juni 1948 em.
jordbruksfastighet.

värva jordbruksfastighet. Jag är för
min del den förste att beklaga, att jordförvärvslagen
icke är befriad från dylika
kryphål. Egendom som säljes på
exekutiv auktion faller t. ex. utanför
lagen. Det hade varit i högsta grad
önskvärt att det hålet hade kunnat täppas
till. Man får emellertid böja sig för
det faktum, att det skulle medföra mycket
besvärliga ändringar av flera olika
lagar, om man skulle försöka att få
med egendomar som säljas på exekutiv
auktion. Men om man nu på grund av
dessa besvärligheter måste avstå från
att göra lagen hundraprocentigt gällande,
så är ju icke detta något skäl för
åt! avstå från att låta den gälla för det
ojämförligt största antalet jordbruksfastigheter.

Jag har, när jag tagit del av de argument
som anförts av jordförvärvslagens
motståndare både denna gång
och när lagen första gången antogs,
inte kunnat värja mig för den uppfattningen,
att dessa motståndare till varje
pris vilja slå vakt om den fria köpenskapen
på detta område, den fria köpenskap
som inte vill veta av några
lagliga eller moraliska skrankor när
det gäller handeln med jordbruksfastigheter.
Herr Johnsson i Kastanjegården
sade visserligen, att inte heller han önskade
befrämja spekulationsköp. Men
det är ju ändå detta reservanterna göra,
när de motsätta sig lagens förlängning
och vilja ha fullt fri handel med jordbruksfastigheter.
Det centrala i motståndarnas
strävan synes mig vara, att
full rörelsefrihet skall tillförsäkras även
den köpenskap som endast har till
uppgift att fördyra jordbrukarnas produktionsmedel
och överföra pengar i
spekulanternas fickor. Då jag för min
del hyser en rakt motsatt uppfattning
och dessutom anser, att det föreliggande
lagförslaget utgör ett led i strävandena
att trygga de verkliga jordbrukarnas
besittningsrätt till den jord de bruka,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

117

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Herr LIEDBERG: Herr talman! Då
denna fråga behandlades av riksdagen
hösten 1945, hade jag tillfälle att inför
kammaren redovisa de skäl, som jag
då ansåg föreligga för att icke antaga
denna lagstiftning. Den uppfattning,
som jag då hyste, har jag icke haft anledning
att revidera.

Jag skall försöka att inte här breda
ut mig för mycket i frågan. Här vore
visserligen mycket att säga, men mycket
sades förra gången, och andra talare
både före och efter mig ha utvecklat
och komma att närmare utveckla
detta ämne. Jag vill emellertid här i
korthet söka belysa de olägenheter, som
vi, vilka ha en annan uppfattning än
Kungl. Maj:t, anse vara förknippade
med denna lagstiftning. Jag får därvid
anledning att först komma in på de
argument, som herr Hermansson nyss
anförde.

Herr Hermansson förklarade i slutet
av sitt anförande, att de, som sökte
hindra denna lagstiftning, till vad pris
som helst ville slå vakt om fri köpenskap.
Detta påstående innefattar i mycket
hög grad överord. Syftet med vårt
ställningstagande är ingalunda detta.
Vi ha ansett, att det föreligger mycket
ringa anledning att införa någonting,
som man skulle kunna likna vid en arbetstillståndsreglering
för just jordbruksnäringen.
Svensk lagstiftning känner
inte till några hinder för medborgarna
att utöva både två och flera näringsfång
i olika kombinationer. Den
lag, som vi nu diskutera, lägger emellertid
i det allmännas hand att bestämma,
huruvida en medborgare, som till
äventyrs utövar ett annat yrke, från
vilket han kanske har sin huvudinkomst,
får ägna sig åt jordbruk eller
inte. Enligt vår uppfattning bygger man
därvid upp fullständigt omotiverat kinesiska
murar kring jordbrukets utövare.
Man skapar ett skrå av jordbruksnäringens
utövare, och man hindrar den
fria anpassning inom yrket, som vi
förmena vara nödvändig, om männi -

skorna skola ha möjligheter att slå sig
fram på olika sätt och på bästa sätt
utnyttja sin arbetsförmåga.

Ett annat argument, som vi anse
vara bärande i denna fråga, avser att
denna lagstiftning många gånger hindrar
en fri och naturlig prisbildning. Vid
vissa tillfällen kommer nämligen lagstiftningen
att hindra människor, som
äro gamla och inte vilja fortsätta längre
inom jordbruket utan önska realisera
sin fastighet, att få ut bästa möjliga
pris för sin egendom. Ernåendet av
ett sådant pris är många gånger en
nödvändighet för att dessa personer
skola kunna existera sorgfritt på gamla
dagar. Det är ju så, att dessa fria företagare
i stor utsträckning få sörja för
sig själva, d. v. s. de måste pensionera
sig själva, och därvid måste de försöka
utnyttja ett livslångt arbetsresultat på
bästa möjliga ekonomiska sätt, när de
avhända sig sin egendom.

Från debatten i december 1945 i denna
fråga erinrar jag mig att statsrådet
Sköld uttalade, att det statistiska underlaget
var svagt. Jag har sett efter i protokollet
från det tillfället och funnit,
att hans ord föllo så. Statsrådet drog
emellertid andra slutsatser än vi reservanter
av detta förhållande. Statsrådet
uttalade också, att man, när tre år gått
till ända, fick pröva frågan på nytt
och se, om erfarenheterna möjligen kunde
vara sådana, att man kunde komma
fram till en annan ordning på detta
område. Jag förmenar nu att detta inträffat.

För att närmare motivera denna min
ståndpunkt vill jag ta till utgångspunkt
den argumentering, som herr Hermansson
använde. Han beklagade, att den
ifrågavarande lagstiftningen hade kommit
till stånd så sent som den gjorde.
Han hänvisade till spekulationsköp och
jobberi och erinrade om olämpliga
egendomsstyckningar samt om skövling
av skog, vilket allt hade kunnat förekomma
tidigare. Herr Hermansson förmenade
tydligen, att den lagstiftning,

118

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva

som genomfördes 1945, hindrade detta
och att den fortfarande var nödvändig
för att hindra dylika missförhållanden.

Det förefaller mig emellertid som om
herr Hermansson inte hade observerat
att det hänt någonting sedan dess. Jag
har för min del alltid haft den uppfattningen,
att det på detta område förekommit
missförhållanden, sådant som
inte varit önskvärt. Jag har emellertid
tidigare ansett och anser alltjämt, att
man bäst kommer till rätta med dessa
missförhållanden genom olika speciella
lagstiftningståtgärder, som angripa det
onda vid roten. Jag vill i detta sammanhang
erinra om den sedan rätt länge
gällande lag, som förbjuder bolag att
förvärva jordbruksfastighet utan särskilt
tillstånd. Jag erinrar här vidare
om jorddelnings- och fastighetsbildningslagstiftning.
Jag erinrar också
om skatten på realisationsvinst, som
drabbar så pass hårt som den gör, samt
om bulvanlagen, om vanhävdslagstiftningen
och om den skärpta skogslagstiftning,
som jag för min del biträtt
just därför att den, även om det kan
resas vissa betänkligheter mot lagens
utformning, var ett led för att hindra
de icke önskvärda företeelserna på fastighetsmarknadens
område. Mot bakgrunden
av alla de lagar, som jag här
erinrat om, förefaller det vara orimligt
att säga att det ingenting hänt under de
tre år, som den nu ifrågavarande lagstiftningen
varit i tillämpning.

Ytterligare en lag har enligt min uppfattning
en ganska avgörande betydelse
för den nu föreliggande frågan. Jag tror
väl, att ingen här i kammaren, åtminstone
icke någon från vårt håll, någonsin
velat slå vakt om spekulanter och jobbare
på detta område. Det är också av
den anledningen jag biträtt förslaget
om statens förköpsrätt, som möjliggör
för staten att träda in så snart en egendom
går i handeln till icke närskylda.
Då har ju det allmänna, via lantbruksnämnderna
i länen eller hushållningssällskapsområdena,
möjlighet att lägga

jordbruksfastighet.

beslag på egendomen i fråga, d. v. s.
att låta kronan övertaga fastigheten. Jag
vill här till slut erinra om den förköpsrätt,
som tillförsäkrats arrendatorerna
under vissa förhållanden.

Med hela detta komplex av speciallagar
förmenar jag, att man de facto
har stängt möjligheterna för dem. som
tidigare i olika former måhända ha
kunnat missbruka möjligheterna att förvärva
jord. Jag syftar här på sådana
köpare, vilka inte behandlat jorden
med det ansvar, som varje innehavare
av svensk jord bör känna. Man har genom
dessa olika speciallagar skapat garantier
mot dessa missbruk. Under sådana
förhållanden menar jag, att den
nu föreslagna lagstiftningen är obehövlig.
Detta gäller särskilt med tanke på
svårigheterna att på ett objektivt riktigt
sätt tillämpa lagen. Med objektivt riktigt
menar jag därvid en tillämpning
som bör framgå av klara tillämpningsregler.

Jag inbillar mig att statsrådet Sköld
under de år, som han haft att pröva ansökningar
om jordförvärv, inte kunnat
underlåta att finna hur svårt det varit
att knäsätta fasta regler härvidlag. Den
debatt, som alltsedan lagens tillkomst
förts i denna fråga, belyser svårigheterna.
Jag kan inte tänka mig annat
än det varit ytterst svårt att från den
centrala utsiktspunkt, som kanslihuset
erbjuder, skaffa sig tillräcklig kännedom
om de lokala förhållandena i de
olika ärendena. En dylik kännedom torde
utan tvivel vara nödvändig, om det
allmänna och dess representanter skola
kunna sätta sig till domare. Svårigheterna
härvidlag ha helt säkert varit en
av anledningarna till att lantbruksnämnderna
nu fått ställningen som
första instans vid tillämpningen av lagen.
Genom en dylik anordning vinner
man givetvis en större lokalkännedom
med hänsyn till både egendomen i fråga
och de personer, som äro inblandade
i ett köp. Man riskerar emellertid
å andra sidan möjligheterna att vinna

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

119

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

någon större enhetlighet vid tillämpningen
av denna lag. Lagen kommer ju
enligt det nu föreliggande förslaget att
tillämpas av många olika gentemot varandra
fristående instanser. Detta är ett
ytterligare skäl som talar mot att bibehålla
denna lagstiftning.

Herr talman! Jag har här försökt
belysa hur man numera skapat andra
och verksammare lagar såsom medel att
hindra missbruk av svensk jord och
svensk skog. I likhet med de reservanter,
som tidigare yttrat sig i denna debatt,
tillåter jag mig att yrka bifall till
den vid utskottsntlåtandet fogade reservationen.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Den här föreliggande lagen diskuterades
ju rätt ingående, när den hösten
1945 antogs för första gången. För
min del intog jag då den ståndpunkten,
att en lagstiftning av ifrågavarande karaktär
icke borde komma till stånd,
utan att man borde ha försökt att i stället
skapa en lag, som direkt tog sikte
på missbruken och inte på hela den
lojala fastighetshandeln.

Det har emellertid hänt en hel del
sedan 1945, och i ett avseende har den
sittande regeringen onekligen varit
mycket framgångsrik, nämligen när det
gällt att skapa motiveringar för allehanda
regleringars fortbestånd. Den
ekonomiska politik som förts har också
utan tvivel lett till att förhållandena på
fastighetsmarknaden skulle bli mer
oroande, om lagen nu upphävdes, än
vad de voro innan lagen kom till. Dels
finns det säkerligen ett visst uppdämt
normalt köpintresse, och dels öro förhållandena
i fråga om penningvärdet
sådana, att människor just nu gärna
köpa jord.

Jag skall inte, herr talman, ta kammarens
tid i anspråk med några moti -

veringar i detalj. Jag vill kort och gott
säga, att ehuru jag i princip motsätter
mig en lagstiftning på här ifrågavarande
område och för tre år sedan röstade
mot den nuvarande lagens införande, så
vill jag inte för dagen dela ansvaret
för dess upphävande. Jag tror att lagen
bör behållas ännu någon tid, till dess
vi kommit in i mer normala ekonomiska
förhållanden än de nuvarande.

Med denna utgångspunkt kan jag
emellertid inte finna det riktigt att nu
förlänga lagen på fem år. Betraktar man
lagen såsom varande i huvudsak motiverad
av rådande abnorma förhållanden,
måste man komma till det resultatet,
att riksdagen osökt bör ha tillfälle
att pröva saken på nytt inom en närmare
framtid än fem år. Det är väl
inte någon, som just nu räknar med
några längre perioder, med hänsyn till
den ekonomiska böljegången. Jag förstår
inte heller vad det finns för motivering
för en så lång giltighetstid. De
flesta remissmyndigheter förorda ju en
giltighetstid av tre år, och det är väl
ingenting som hindrar, att man nöjer
sig därmed.

Jag ber därför, herr talman, att få
föreslå, att vad som i slutbestämmelsen
nederst på s. 18 i utskottsutlåtandet
säges om lagens giltighetstid måtte få
följande lydelse: »Denna lag träder

i kraft den 1 juli 1948 och gäller t. o. m.
den 30 juni 1951.»

Herr H/EGGBLOM: Herr talman! Om
man gör sig besvär att se litet grand
på den historiska redogörelse, som återfinnes
i den utredning, varpå Kungl.
Maj:ts proposition bygger, så frapperas
man av att vid åtskilliga tillfällen från
1900-talets början och fram till 1940-talet har frågan om en förbudslag på
ifrågavarande område varit föremål för
både motioner och diskussion här i
riksdagen, men att resultatet av de
framstötar, som sålunda gjorts, alltid
har blivit, att det inte ansetts lämpligt

120 Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

med en lag av den karaktär, som sedermera
kommit till och som ju inskränker
rätten att förvärva och sälja jord. Det
är svårt att leta fram någon som helst
förändring i det faktiska läget på den
svenska jordbruksfastighetsmarknaden,
som skulle kunna anföras som motiv
för detta nya ståndpunktstagande. Den
enda nya faktor, som därvidlag skulle
kunna påvisas, ligger utanför själva
fastighetsförsäljningens område. Det är
nämligen den smittorisk, som lagstiftningen
i Tyskland under den nazistiska
tiden kan ha haft för oss här i Sverige.

Det finns nog också anledning att
beteckna vår nuvarande jordförvärvslag
som en stickling av den ganska
egenartade flora av både arvs- och jordlagar,
som fanns i nazismens Tyskland.
Det är inte svårt att finna bevis för att
jordförvärvslagen inte hör hemma i
svensk lagstiftning. I lagen ha placerats
in rätt säregna förbud mot vissa förmögenhetsöverlåtelser,
mot placering av
pengar o. s. v. i ett visst slag av fastigheter,
medan vår lagstiftning i övrigt
lämnar full frihet för förmögenhetsöverlåtelser
och kapitalplacering. Spekulationsköp
kriminaliseras också i
jordförvärvslagen, under det att staten
själv genom anordnande av lotterier och
annat sörjer för att medborgarna beredas
tillfälle till spekulationsköp.

Just detta att lagen inte har några
paralleller inom näraliggande områden
utan är en typisk främling för allmän
svensk rättsåskådning gör, att den
måste betecknas som en stickling av
den nazistiska jordlagsfloran. Men då
får man inte heller förvåna sig över
att det finns en hel del medlemmar av
denna kammare, som inte äro så pigga
på att acceptera lagen med alla dess
egenartade konsekvenser. Lagen har
ju karaktären av förbudslag, men den
är inte någon förbudslag av det slaget,
att den förbjuder något absolut brottsligt,
utan det har, endast därför att det
förekommit fastighetsförvärv, som inte
ansetts lämpliga — någon statistik över

hur många arter av missbruk och än
mindre hur många fall av missbruk,
som kunnat föreligga, har inte gjorts —
stiftats en lag som sträcker sig långt
över de gränser, som skulle kunnat vara
motiverade. Skall man gå med på en
sådan förbudslag, som alltså drabbar
både goda och onda, bör det sannerligen
finnas en mycket stark motivering
för behovet av en lagstiftning. Men
denna starka motivering efterlystes förgäves,
när lagen antogs första gången,
och det är all anledning att förmoda,
att så blir förhållandet även nu när
lagen föreslås förlängd på ytterligare
fem år.

Det kan naturligtvis finnas olika uppfattningar
om vad som är skadligt och
vad som är mindre tillfredsställande
på detta område — det finns i fråga
om herr Hermansson och mig alldeles
säkert rätt avsevärda meningsskiljaktigheter
därvidlag. För min del anser
jag, att vad som skulle motivera en förbudslag
av den nuvarande lagens omfattning
vore, om genom den fria köpenskapen
antalet självständiga jordbrukare
med tryggad enskild äganderätt
skulle minskas. Detta skulle ju utgöra
en verklig fara för det svenska
jordbrukets framtid, och vore situationen
sådan, skulle jag för min del vara
med om åtskilliga åtgärder i syfte att
förhindra, att den enskilda äganderätten
till jorden träddes för när. Men
när det nu är så, att arrendejordbrukens
antal och även areal — om vi bara
hålla oss till de absoluta talen, herr
Hermansson — utan tvekan minskats
ända fram till det sist redovisade året,
d. v. s. år 1944, så kan det inte sägas
att den fria köpenskapen medfört ett
ökat ingrepp i den enskilda äganderätten.
Däremot måste den förköpslag,
som godkändes i fjol och som tydligen
skall kunna användas även för skapande
av arrendeegnahem i kronans ägo
och av sambruksföreningar, sägas innebära
ett väsentligt mycket större hot
mot den enskilda äganderätten till jor -

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

121

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

den än det som kan komma från en fri
köpenskap. Detta gör att jag inte kan
beteckna jordförvärvslagen som annat
än omotiverad och obehövlig, om man
ser saken ur jordbrukets synpunkt.

Men även om man alltså finner det
mest önskvärt att lagen tages bort, kan
man inte bortse från det faktum, att
den majoritet, som sannolikt finns för
lagens fortbestånd, kommer att driva
sin vilja igenom. Det måste därför också
vara ett intresse, med hänsyn till den
inverkan som lagen har på jordbrukets
förhållanden, att den får en vettig utformning,
så att inte dess detaljer lida
av så uppenbara brister som för närvarande
är fallet. I en motion ha vi därför
alternativt till avslagsyrkandet framfört
ändringsförslag i fråga om vissa
lagparagrafer.

Det som vi därvid främst vända oss
mot är det förbud, som lagen stiftar
mot att en person, som förut är ägare
av ett jordbruk, utan tillstånd köper
ny jord. Denna del av lagstiftningen
glömde herr Hermansson, förmodligen
på grund av vissa orsaker, att på något
sätt motivera. Det har inte heller tidigare
lämnats några som helst bevis för
att man från det förhållandet, att en
jordbrukare köper mera jord, kan härleda
några svårigheter för jordbruket.
Trots detta ställer emellertid lagen en
jordbrukare i en helt annan ställning
än andra företagare, när det gäller utvidgning
av verksamheten. Låt mig säga
att jag är cykelreparatör och sköter mig
bra och därför kan utvidga mitt företag
till att bli en bilverkstad. Man tycker
då att jag är eu duktig människa.
Och är jag hantverkare och kan bygga
ut mitt företag till en småindustri, betraktas
jag som en välgörare gentemot
den bygd, där jag bor. Men om jag är
en duktig jordbrukare, som kan ta hand
om jord och sköter den väl, så kan
jag inte utan tillstånd utvidga mitt företag
genom att köpa mera jord. Om jag
alltså som ung och nygift startar ett
jordbruk med hjälp av ett litet kapital

och bara med tillgång till min egen
och min hustrus arbetskraft och jag
sedan, när familjen växer och tillgången
på arbetskraft ökas, vill köpa litet mera
jord i närheten av mitt jordbruk, så får
jag inte göra detta utan tillstånd. Och
den, som haft tillfälle att granska den
hittillsvarande tillståndsgivningen, måste
nog säga, att man har varit egendomligt
restriktiv gentemot jordbrukare,
som önskat köpa mera jord.

När ifrågavarande paragraf togs med
i den nu gällande lagen, var väl den
allmänna uppfattningen, att det skedde
därför att man ville hindra, att fristen,
innan beslutet om jordbrukets rationalisering
var fattat, användes till att
köpa och lägga samman jord på ett sådant
sätt, att rationaliseringsorganen
inte skulle ha fria händer. I varje fall
trodde jag för min del, att paragrafen
var tillkommen för att hindra beredskapsåtgärder
av detta slag. Men nu
är rationaliseringen beslutad, och staten
har förköpsrätt vid alla ägoöverlåtelser
utom mellan närskylda, och då är det
sannerligen svårt att finna någon som
helst motivering för att icke en jordbrukare
fritt skall kunna få köpa till
den jord som han anser sig kunna förvärva
på egen risk och för att använda
för jordbruksdrift.

Jag kan inte för min del finna någon
annan motivering för att man i den nya
lagen vill ha kvar denna bestämmelse
om att även på jordbrukare, som köpa
till jord, skall tillämpas § 4 i lagen, än
att lantbruksnämnderna därigenom kunna
ställa vilka villkor som helst för att
eu jordbrukare skall få göra ett sådant
köp. Om jag inte gissar fel, är detta
den egentliga motiveringen för att bibehålla
den egendomliga bestämmelse,
som sätter de jordbrukare, som vilja
förbättra och utvidga sina jordbruk, i
särklass bland övriga företagare.

Och just § 4 är i fråga om sin motivering
och tillämpning också något,
som enligt min mening gör jordförvärvslagen
till en mycket oacceptabel

122

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Lag om inskränkning'' i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

och oaptitlig anrättning. Det finns från
den hittillsvarande tillämpningen exempel
på ett godtycke, som helt enkelt är
förbluffande. I den promemoria, som
jordbruksdepartementet utarbetat, finns
bl. a. det där fallet, då en person ville
sälja en jordbruksfastighet på 1,5 hektar,
som visserligen rymde ett boningshus
men som ägaren inte kunde existera
på. När då grannen ville köpa fastigheten,
fick han inte göra det, om han
inte på dessa tre tunnland jord byggde
eu ladugård — något som aldrig förut
funnits där — och utarrenderade jorden
till arbetarsmåbruk. Eller jag vill
erinra om den professor vid skogshögskolan,
som ville köpa några tunnland
jord för att bedriva experimentodlingar
med lövträd eller annat och som fick
rätt att göra detta mot ett vite på, om
jag inte minns fel, 20 000 kr. Om han
lever, medför väl detta inte någon risk,
men om hans efterlevande kanske skola
fullgöra denna skyldighet, hlir det ju
inte så trevligt.

Jag kan inte komma till annat resultat
än att § 4 möjliggör godtycke och
fogdevälde. Och när vi nu sett, hur paragrafen
verkar, då dess tillämpning
omhänderhafts av departementet, som
väl ändå får sägas vara den friska
stammen, så måste vi med verklig oro
fråga oss, hur det skall bli när lantbruksnämnderna,
som inte ha samma
överblick över det hela och samma möjligheter
att alltid se objektivt på saken,
skola få hand om tillämpningen.

Det är också rätt underligt, att när
man starkt understryker behövligheten
av denna lag, så utgår man ifrån att
säljaren inte har något vett; om det
bara kommer en grosshandlare från staden
och vill köpa, så tror man att han
genast får göra detta. Men så förhåller
det sig nog inte, utan säljarna äro väl
i allmänhet människor, som ha sitt
sunda förnuft i behåll, och om de någon
gång till en icke jordbrukare sälja
sådana små fastigheter, som nu också
skulle läggas in under lagen, så är det

väl till deras egen fördel som detta
sker.

Det har sagts, att uppe i Norrland
ha skogs fastigheter till under 5 000 kronors
värde i hög grad blivit föremål för
handel. Då har det väl emellertid i allmänhet
inte varit fråga om skogar, som
höra till jordbruksfastigheternas egentliga
stöd- eller hushållsskogar, utan om
friliggande skogsfastigheter. Men om i
fortsättningen en jordbrukare skulle
vilja frigöra ett kapital, liggande i en
skogsmark på flera mils avstånd från
hans hemman, för att placera det i
byggnader på själva gården eller i jordbruksförbättringar,
så skulle han inte
få göra detta utan att det kommer en
förmyndare och säger: »Den saken

skola vi allt syna litet närmare i sömmarna.
»

När herr Hermansson ville göra gällande,
att vi som nu motsätta oss den
här ifrågavarande lagen inte hade så
värst ädla bevekelsegrunder, då vi också
hade motsatt oss den nya skogsvårdslagen,
så vill jag erinra om att i den
gamla skogsvårdslagen, som vi önskade
få bevarad, fanns en bestämmelse till
förhindrande av spekulation med nyköpta
gårdars skog, nämligen den bestämmelse
som avsåg avverkning fem
år efter köpet. Vi som ville ha denna
bestämmelse kvar kunna sannerligen
inte beskyllas för att ha velat undanröja
hinder för spekulation. Nu är jag nog
av den övertygelsen, att den nya skogsvårdslagen
i detta avseende kan användas
på ett sådant sätt, att den blir lika
sträng som den gamla bestämmelsen,
men så länge den tidigare bestämmelsen
fanns, hade man dock ett tydligt
mot spekulationsförvärv riktat skydd
för skogen. Det är alltså felaktigt att
säga, att vi ha varit med om att ta bort
allt som kunde hindra spekulationen
att ha skadliga verkningar.

Herr Hermansson sade slutligen, att
denna lag skulle förhindra, att produktionsmedlen
fördyrades, och att lagen
även ur den synpunkten hade en stor

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

123

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

betydelse. Det kan tänkas tider då så
skulle kunna vara fallet, men man
måste väl jämföra jordbrukspriserna
med vad som kan vara rimligt och skäligt,
och, herr Hermansson, så länge
fastighetspriserna inte ens äro så höga,
att de täcka vad det kostar att bebygga
gårdarna, så länge anser jag i varje fall,
att en lag för att hindra ökning av jordpriserna
knappast är motiverad. Situationen
blir ju tvärtom den, att genom
denna lag hindras jordbrukare att vid
jordbrukskalkylerna få sådana värden
inräknade för sina fastigheter som
svara mot byggnadsvärdena. Den räntesumma
på 200 miljoner kronor, som ingår
i jordbrukskalkylen, räcker ju inte
till att förränta ett normalt byggnadsvärde
på våra fastigheter. Så länge stegringen
av jordpriserna inte gått upp
mot vad det i varje fall kostar att bebygga
en jordbruksfastighet tycker jag
inte man skall tala om att här föreligger
en uppenbar fara för att produktionsmedlen
skola fördyras.

Herr talman! Med anslutning till vad
jag här yrkat och med anslutning till
vad som yrkas alternativt i motionerna
I: 342 och IT: 503 ber jag, för den händelse
avslagsyrkandet inte vinner bifall,
att få yrka avslag på § 4 — vi kanske
få komma med avslagsyrkandena undan
för undan allteftersom paragraferna
tagas upp — men jag ber att i fråga
om § 6 få yrka bifall till motionerna
I: 342 och II: 503.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
.lag tillåter mig först att i någon mån
belysa herr Hseggbloms historieskrivning.
Han ville göra gällande, att den
lag vi diskutera här i dag skulle vara
ett skott på den nazistiska lagstiftningens
stam. Om herr Haeggblom hade utsträckt
sina forskningar i den svenska
lagstiftningens historia litet längre bakåt
i tiden, skulle han ha funnit, att förslag
om en sådan lagstiftning här i

Sverige tillkommo under den tid, då
Hitler ännu endast var en gefreiter i
den tyska armén. Jag tror därför att
det var ett onödigt demagogiskt försök
att sätta en vanhedrande stämpel på
den lagstiftning vi nu ha att behandla
i kammaren.

Det klagas över att denna lag ålägger
fastiglietshandeln ett svårt tvång. Jag
har nog närmast fått det intrycket, att
den är mycket litet betungande. Jag har
inhämtat, att bortåt 10 000 fastighetsaffärer
ske varje år på grundval av de intyg
som landsfiskaler eller egnahemsnämnder
utfärda. Det är ett så pass
obetydligt besvär, att jag inte tror, att
folk har mycket men av det, och det är
en överväldigande del av fastighetsaffiirerna
som klaras på det sättet.

Sedan är det bortåt 1 000 fall som
kommit till jordbruksdepartementet,
men det är fall som enligt min mening
äro av den beskaffenheten, att de äro
värda att granskas. Jag kan väl förstå
att många av dem som tvingas att göra
dessa ansökningar tycka, att det är besvärligt
och att det drar ut litet på tiden,
men jag tror inte, att det föreligger
något mera utbrett missnöje med
behandlingen.

Herr Liedberg hade den uppfattningen,
att det förslag att överföra granskningen
till de nya lantbruksnämnderna
som nu är å bane skulle bero på att
denna lagstiftning är svår att tillämpa.
Det ligger i sakens natur, att när denna
lag om en alldeles oprövad sak först
kom till kunde man vara bekymrad för
hur den skulle kunna anpassa sig efter
det praktiska livet. Jag måste för min
del säga, att jag vid den tillämpning
som jag varit med om att genomföra
funnit, att denna lag varit överraskande
lätt att följa och att det varit ganska
enkelt att få upp en tämligen fast
praxis, där vi efter hand haft mycket
litet besvär med att placera de olika
fallen i sina kategorier.

När vi nu föreslå att detta arbete
skall övergå till lantbruksnämnderna, är

124

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva

det därför att det ju ändå måste medföra
en snedbelastning av jordbruksdepartementets
arbete att det skall ha de
tusen ärendena. Det är klart att om vi
fördela dessa 1 000 ärenden på ett 25-tal lantbruksnämnder, blir det för var
och en ett 40-tal om året, och det blir
ju en oändligt mycket lättare sak att
genomföra och kommer att bli mindre
kännbart än om prövningen hänskjutes
till ett enda ställe. Och när herr Liedberg
tror, att det kommer att bli en
mycket vacklande praxis, är jag inte
lika övertygad om den saken, därför att
här ha vi tre års tillämpning bakom
oss och ha redan kommit fram till en
praxis, som utan varje tvekan kommer
att bli vägledande för behandlingen av
dessa frågor. När lagen dessutom innehåller
föreskrifter om att de tveksamma
fallen skola handläggas centralt, tror
jag att den fasta praxis som vi hittills
kunnat genomföra kommer att kunna
fortsätta i lantbruksnämnderna.

.lag vill i detta sammanhang säga till
herr Hseggblom, att herr Haeggblom liksom
jag ju är litet fri i sitt uttryckssätt
och gärna tar ett ord i sin mun som
kanske låter bra men inte är så övervägt.
Var det inte litet oförsiktigt att
kalla departementet för den friska
stammen och anse alla dessa lantbruksnämnder,
som skola sammansättas övervägande
av svenska odalmän, som mera
murkna stammar? Jag trodde tvärtom,
att när man nu lägger prövningen i de
praktiska jordbrukarnas hand skulle
man komma i närheten av folkets märg
och kärna och inte av något ruttet i
samhället.

Jag vill också här säga ett ord om
varför jag för min del föreslagit en förlängning
av lagen med fem år. Det var
ju en mycket övervägande uppfattning
hos de hörda myndigheterna att lagen
borde få en provisorisk giltighet, och
det starkaste argument som framfördes
för den ståndpunkten var, att man borde
bli i tillfälle att pröva lagen inte
bara under kristider utan även under

jordbruksfastighet.

mera normala förhållanden. Jag böjde
mig för denna opinionsyttring men sade
mig samtidigt, att vill man verkligen
vinna det syftet är det meningslöst att
ha en fortsatt tillämpningstid på tre år,
ty ingen människa tror väl, att vi skola
kunna komma ur den kris vi nu äro i
på ett sådant sätt, att vi inom tre år
hinna pröva denna lag under normala
förhållanden. Därför anser jag för min
del, att denna tidsbestämning är väl
grundad.

Det här är nu enligt herr Hmggbloms
mening inte någon vettig lag, utan den
är antingen ovettig eller vanvettig —
jag vet inte vilket herr Hseggblom menade.
Jag får för min del säga, att jag
egentligen är mycket glad över denna
lags tekniska utformning. Jag tycker,
att den faktiskt har blivit bra, och den
argumentering som herr Hseggblom använde
för att visa, hur ovettig eller vanvettig
lagen är, var inte särskilt bra.
Det var samma argument som användes
av herr Johnsson i Kastanjegården, då
han för sin del sade, att det var så svårt
för större jordbrukare att få köpa tillskottsjord.
Jag vill för min del säga,
att ifall man bara menar att man inte
får köpa jord utan tillstånd är det rikligt,
men om man menar att lagen tilllämpas
så, att det är svårt för större
jordbrukare att få köpa tillskottsjord,
är det fullständigt fel.

Det första året hade vi dock en något
snävare praxis. Det var många av de
underlydande myndigheterna som ansågo,
att man borde använda lagen för
att bevara så många jordbruk som möjligt
och att man därför aldrig borde gå
med på en sammanläggning av ett bärkraftigt
jordbruk med ett annat. Men
vid prövning av rationaliseringsspörsmålet
i dess helhet på hösten 1946
kom jag till den uppfattningen, att den
linjen var ohållbar. Det gick inte att
hålla den, utan från den tiden slogo vi
medvetet in på en ny praxis, som myndigheterna
fått kännedom om.

Denna praxis blev då, att om en fas -

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

125

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

tighet inte skall säljas till någon som
utan vidare får tillstånd utan den säljes
för sammanläggning, följa vi den
principen, att om denna fastighet lämpligast
bör användas för att göra ett angränsande
jordbruk bärkraftigt eller för
att man därmed skall bevara ett bondejordbruk,
ge vi det mindre jordbruket
företräde. Vi anse, att det ändamålet är
bättre än det andra — att slå samman
jorden med en redan tillräckligt bärkraftig,
ja, kanske stor gård — men
om det inte föreligger någon anledning
till att denna jord skall sammanslås
med ett mindre ställe, ges det alltid tillstånd
till sammanläggning med det
större jordbruket, därför att jag som
sagt har kommit fram till den uppfattningen,
att det inte är möjligt för myndigheterna
att avgöra i varje särskilt
fall vad som härvidlag kan vara ekonomiskt
lämpligt, utan man bör i största
utsträckning överlämna åt de enskilda
jordbrukarna själva att bestämma
det. Därför vill jag säga, att med den
tillämpning lagen har är det inte i och
för sig svårt för en större jordbrukare
att få köpa en annan fastighet för sammanläggning.

Jag säger på samma sätt, när herr Andersson
i Gisselås här påstått, att om
man har ett jordbruk finns det ingen
möjlighet att få köpa ett jordbruk till.
Det är också en sanning som inte är
fullständig. Om någon som har ett jordbruk
redovisar, att han vill ha ett större
ställe och att han vill sälja det gamla
men ännu inte har kunnat göra det —
jag talar alltså om ett fall där egendomarna
inte ligga intill varandra utan
iiro skilda åt, kanske av flera mil — då
får han i allmänhet alltid köpa det
andra stället.

Det förekommer ofta, att det kommer
jordbrukare från de norrländska skogsbyarna
som säga, att de inte kunna bo
kvar där längre, de kunna inte få sina
barn i skola, och det iir så många nackdelar
med att bo på detta ställe. De ha

därför nu gjort upp om köp av ett ställe
framme i bygden, men de kunna eller
vilja inte sälja det ställe de ha uppe i
skogsbyn. Det har regelmässigt bifallits.
Därför vill jag säga, att även talet
om att den som har ett jordbruk inte
får köpa fler inte överensstämmer med
den praxis som vi tillämpa vid behandlingen
av dessa frågor.

Man kommer då fram till ett annat
spörsmål: Finns det något behov av
denna lag? Där kunna vi ju hålla på
och diskutera hur länge som helst och
upprepa våra argument. Här har nu
herr Hoeggblom anfört en statistik, som
visar att arrendejordbrukens antal minskas
undan för undan. Det är visserligen
riktigt, men detta faktum får inte
användas för att därmed säga att det
inte finns någon tendens hos icke-jordbrukare
att köpa jordbruk för att förvandla
dem till arrendegårdar. Att arrendejordbruken
minska beror på helt
andra saker. Jag har nyligen tagit reda
på av en person, som skrivit en akademisk
avhandling om dessa ting, att
det som orsakar arrendejordbrukens
tillbakagång är först och främst att de
gamla torpen försvinna och att många
av dessa torp sålts till större jordbruk
och därigenom kommit att tillhöra självägande
bönder.

Vidare orsakas tillbakagången av arrendejordbruken
därav att på de stora
godsen ha undan för undan arrendejordbruk
lagts under eget bruk. Det
finns ju så många exempel därpå. Vi
ha Barsebäck i Skåne, och vi ha åtskilliga
andra fideikommiss och stora latifundier
där detta sker. De forskningar
som denne man bedrivit ha visat, att
det var detta som var orsaken till att
arrendeställena minskade, men det finns
i detta material inte någonting som tyder
på att icke-jordbrukare inte skulle
vilja köpa arrendeställen om de kunde
komma åt. Det iir ju dock ett faktum
att det finns 40 000 jordbruk till mer än
000 miljoner kronors taxeringsvärde,

126

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

som ägas av personer, vilka inte äro
bosatta på jordbruket. Man kan väl inte
komma ifrån, att det är ganska många.

Men jag skall tillåta mig att här belysa
frågan om behovet av lagen med
ett enda exempel. Det bär bär sagts,
att vi ha så många andra lagar, att denna
lag inte behövs. Nu skall jag ge ett
exempel, inte på ett enstaka fall utan
på en kategori. Personer som vilja spekulera
eller som vilja göra kapitalplaeeringar
köpa praktiskt taget alla jordbruk
de kunna komma över med tillhörande
skog. De fråga därför också
efter de jordbruk i skogsbygden, som vi
kalla för kombinerade jordbruk. Det
finns ju i de norrländska länen, men
också i skogstrakterna söderut, kolossalt
många jordbruk, som ha en tio,
femton tunnland åker och som därtill
ha en skogsareal av 50 till 75 ha eller
något sådant. Dessa ställen köpas av
spekulanter och kapitalplacerare.

På ett sådant ställe har förut suttit en
jordbrukare, som kunnat försörja sig
och sin familj och hålla byggnaderna i
stånd, därför att han fått en inkomst
dels av det lilla jordbruket, dels av skogen.
Men så kommer detta ställe i händerna
på en trävaruhandlare eller vilken
annan person som helst, ty det är
ju så, att det finns oändligt många kategorier
människor i Norrland som roa
sig med att placera pengar i sådana
fastigheter. Detta ställe kommer alltså
i händerna på en sådan person, och
därmed är i verkligheten skogen skild
från jordbruket. Det inträffar då mycket
ofta, att den nye ägaren inte kan
skaffa en arrendator, därför att arrendatorn
kan inte leva på detta lilla jordbruk.
Han har intet stöd av skogen
annat än i den mån han kan vara skogsarbetare
och kan alltså inte livnära sig.

Där ha vi nu alltså ett sådant ställe.
Ingen vill bosätta sig där. Åkrarna gro
igen, husen förfalla. Då skulle jag vilja
fråga: Vilken av de många lagar som
herr Liedberg räknade upp skulle vi då
använda för att komma till rätta med

denna sak? Jorddelningslagen? Här
skall ingen jord delas. Realisationsvinstbeskattningen?
Här blir ingen realisationsvinst,
ty kapitalplacerarna lägga
upp sin verksamhet på lång sikt. Förköpslagen?
Kom ihåg, att förköpslagen
får endast användas om fastigheten behövs
för rationaliseringsändamål. Detta
föreligger vanligen inte i sådana här
fall, eftersom åkrarna inte gränsa till
andra fastigheters åkrar. Skogsvårdslagen?
Här sker intet brott mot skogsvårdslagen.
Då komma vi till vanhävdslagen.
Åkrarna växa igen, husen förfalla,
och så kommer jordbrukskommissionen
och vill ålägga den nye ägaren
att ta upp åkrarna och reparera husen.
Då frågar han: Skall jag lägga ned
20 000 å 30 000 kronor på att sätta detta
jordbruk i stånd, när jag inte kan få
en arrendator? På sina ställen dömer
man ändå vederbörande till att reparera
onödiga hus och bryta upp onödiga
åkrar, och jag ändrar inte, när det anföres
besvär. Denna ståndpunkt kan
intagas därför att det är en övergångssak,
därför att det härefter inte kan
förekomma, men jag frågar: År det
egentligen rimligt, att vi skola använda
vanhävdslagen för att upprätthålla ett
jordbruk, som ingen kan existera på?
Och varför kan man inte existera på
det? Ägaren är en person, som bor i
staden. Skogen är hans. Jordbrukaren
är en arrendator, som får några fattiga
åkerlappar att leva på, och det kan han
inte.

Jag tror att herr Svensson i Ljungskile
med det glödande intresse han har
för att bevara småbruk åtminstone måste
ge mig rätt i att det behövs en lag, som
hindrar att jordbruk, som i en självägande
bondes hand kunna existera,
förödas av den verksamhet, som utanför
jordbruket stående personer utöva
genom att placera sitt kapital i dessa
fastigheter. När man kan, som en rik
man har gjort, ge sig ut och köpa ett
hundratal över ett helt landskap spridda
små skogslotter på 25 å 50 hektar,

Nr 22.

127

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

emedan de ha under 5 000 kronors taxeringsvärde,
så kan ju litet var se vilken
lust penningplacerarna ha att lägga sig
till med jordbruk av alla storlcksgrupper.
Jag nämner bara detta exempel.
Jag skulle emellertid kunna fortsätta
och här tala om denna lags betydelse
inom många andra områden, och jag
påstår, att ingen har fått en djupare inblick
i den än jag fått, som under tre år
tillämpat den och sett dess verkningar.
Jag skall inte uppta tiden med att göra
det. Jag har med dessa exempel endast
velat visa, att det tal man för från reservanternas
sida om att denna lag kan
ersättas av andra lagar inte är riktigt,
inte på denna punkt och inte på åtskilliga
andra punkter heller.

Herr Liedberg säger, att denna lag
hindrar eu jordbrukare, som har nått
fram till pensionsåldern, att sälja sin
gård och därav få ut mesta möjliga
pengar för att kunna leva på under sin
ålderdom. Jag medger, att det ligger en
viss sanning i detta, men samtidigt innebär
lagen att den unge man, som skall
träda till med två tomma händer och
grunda sin utkomst för det kommande
livet, får köpa jordbruket något billigare
än han skulle fått, om denna lag inte
funnits. Här kan man, som jag förut
sagt i denna kammare, ha olika meningar
om vilket som är riktigast: att
se till att den gamle får draga med sig
så mycket kapital ur jordbruket som
möjligt eller att den unge skall få en
gynnsam start i livet. Jag tror att samhället,
i varje fall sedan vi infört en
allmän folkpensionering av den innebörden
att alla oavsett förmögenhetsvillkor
få folkpension, bär rätt att säga,
att vi skola bygga på ungdomen, och
vi ha rätt att sätta den unges intresse
före i detta fall.

Jag vill svara herr Haeggblom, när
han lekte med orden och sade: Är spekulation
något ont, något mera förkastligt
än lotteri, och vi tillåta ju lotterispel?
För den största delen av den
svenska bondebefolkningen är inneha -

vet av ett jordbruk inte en kapitalplacering,
inte en affärstransaktion,
där man skall leva av avkastningen
av kapitalet som handelsvinst. Jordbruket
är inte något annat än ett arbetstillfälle,
likvärdigt med den plats
som en svarvare har vid sin svarv i
verkstaden och den plats en kontorist
har på sin stol vid sitt skrivbord. Ju
högre pris en jordbrukare, en bonde,
får betala för sitt ställe, ju mindre arbetslön
får han för sitt eget arbete. Genom
spekulationen kan han tvingas att
få betala mera för sin arbetsplats och
därmed bli berövad en del av det, som
för honom är det värdefullaste, nämligen
ersättningen för arbetet. Jag måste
för min del säga, att min åskådning i
detta avseende om arbetets rätt före kapitalets,
den åskådningen står otvivelaktigt
i klar motsättning till herr Haeggbloms
och herr Liedbergs inställning
till den fria köpenskapen, till rätten att
köpa och sälja jordbruksfastigheter obehindrat.
Jag skall inte för min del här
göra någon värdesättning och ange vilken
åskådning, som i detta avseende
hör ha företräde, men jag tror, att jag
har lov att säga, att min inställning kan
i alla fall vara lika mycket värd som
herr Liedbergs och herr Hseggbloms.

Herr H7EGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Jag kanske får ge jordbruksministern
rätt i att det var litet
oförsiktigt att tala om jordbruksdepartementet
som den friska stammen, men
det var min ärliga mening, när jag sade,
att departementet i många fall, som jag
känner till, representerat det större förnuftet,
när man jämför dess beslut med
de villkor exempelvis egnahemsnämnderna
kunnat föreskriva för en jordköpare.
Det är ju vidare inte jordbruksministern
obekant, att det bland jordbrukarna
alltjämt råder ett mycket stort
missnöje med den sammansättning som
lantbruksnämnderna fått, där de folkvalda
representanterna befinna sig i

128

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

absolut minoritet. Hade man fått lantbruksnämnder
med ett större inflytande
för de av hushållningssällskapen valda,
kanske man hade med större förtroende
räknat med att de skulle klarat
dessa saker.

Jag var oerhört intresserad av den
motivering, som jordbruksministern
skulle ge för att en jordbrukare skulle
hindras från att köpa mera jord, och
jag följde, såvitt jag vet, den fullkomligt
i detalj, men när redogörelsen var
slut, måste jag säga mig, att alla de syften,
som jordbruksministern här angav,
når man med förköpsrätten. Jordbruksministern
nämnde, att man skulle kunna
ha detta för att förhindra att jord, som
skulle kunna användas i rationaliseringssyfte,
skulle läggas samman med
något större eller mindre jordbruk, där
det inte skedde i rationaliseringssyfte,
ty då, säger jordbruksministern, medger
departementet alltid jordförvärv. Varför
kan man inte, när man har lagen
om förköpsrätt, som tar sikte på alla
de fall, där jordbruken kunna användas
i rationaliseringssyfte, nöja sig med
den och icke ställa jordbrukarna inför
detta, som otvivelaktigt känns som ett
ytterligare tvång?

Vidare kan jag inte finna annat än
att de exempel jordbruksministern
nämnde och de slutsatser han drog
därav visa, att detta i många fall verkar
som en förbudslag. Jag vill säga till
jordbruksministern — han kanske är
villig att instämma med mig på den
punkten —- att många, som åtminstone
under någon del av sitt liv ansett, att
därför att en mängd människor missbruka
sprit borde man förbjuda alla
människor att använda sprit, nu icke
anse det. Därför skola vi inte, emedan
vissa människor missbruka den fria köpenskapen,
förbjuda alla människor att
använda den fria köpenskapen. Skall
man gå därhän, måste man ha starka
motiv för att anse att allvarlig fara är
å färde. Det skall vara fråga om allvarliga
skadeverkningar, som man inte

bara vill ha bestyrkta med ett eller annat
måleriskt exempel utan med statistiska
siffror. De siffror som föreligga
visa inte, att så är fallet, utan motsatsen.

Herr LIEDBERG (kort genmäle): I
anledning av statsrådets slutord vill jag
bara säga, att jag brukar efter fattig
förmåga söka argumentera, men jag har
lika litet i dag som eljest försökt nedvärdera
vare sig herr statsrådets eller
herr Hermanssons uppfattning i och
för sig. Statsrådet förmenade, att mitt
antagande att det var svårt att skapa
en fast praxis var felaktigt. Man har
tvärtom, och statsrådet exemplifierade
det, kommit fram till en fast tillämpning
av lagen och fasta rättsregler. Det
är ju uteslutande tacknämligt, men denna
fasta praxis inom departementet är
väl i så fall av relativt färskt datum.

I många fall ha de yttranden, som
avgivits av, låt oss säga jordbrukskommissionerna
och egnahemsnämnderna,
gått i annan riktning än de beslut, som
sedermera fattats av Kungl. Maj:t. Nu
behöver man ju inte jämställa de tidigare
jordbrukskommissionerna med de
blivande lantbruksnämnderna. Men det
är väl knappast troligt, att dessa många
nämnder plötsligt skola kunna komma
till en ensartad uppfattning i enlighet
med den relativt färska praxis, som nu
skulle ha utbildat sig inom departementet.
Trots att jag förmenar, att man
måste räkna med en ganska vacklande
praxis bland lantbruksnämnderna, åtminstone
till att börja med, tror jag,
att det är en fördel att beslutanderätten
tillkommer dessa organ ute i bygderna,
där man bättre måste kunna
känna till förhållandena och människorna.

Herr statsrådet frågade även vilken
av dessa lagar som skulle vara tillämplig
i de fall han nämnde, då en trävaruhandlare
eller någon annan köpte
en fastighet och förfor så och så. Jag

Onsdagen den 2 juni 1948 cm.

Nr 22. 129

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

svarar utan tvekan: vanhävdslagen. Jag
kan inte finna, att den omständigheten,
att en människa förfar på det sättet
med en egendom och inte kan skaffa
arrendator, skall befria honom från
skyldigheten att hävda och väl vårda
den jord och de hus han förvärvat, och
det förefaller mig, som om statsrådets
uppfattning om lagens möjligheter innebar
förvånande litet tilltro till vanhävdslagen,
sådan den nu är utformad.

Vad beträffar statsrådets resonemang,
huruvida den gamle skall ha bättre rätt
gentemot den unge eller den unge bättre
rätt gentemot den gamle, vill jag
säga, att det förekommer ju så oändligt
många variationer. Det kan vara en
gammal, soin säljer till oskvlda, det kan
vara en gammal, som överlåter åt sina
barn. Jag tror, att det är bäst att låta
vanliga sunda värderingsregler gälla.

Herr ANDERSSON i Gisselås (kort
genmäle): Herr talman! Jag är ytterst
tacksam för statsrådets påpekande, att
den som redan äger en fastighet kan
få köpa en ny, därest han går till
Kungl. Maj:t. Det har nog rått en del
tvekan rörande möjligheterna att i dylikt
fall förvärva fastighet. Jag har
nämligen ett par exempel från min
hembygd, där jordbrukare, som redan
ägt fastighet, blivit nekade att köpa ny,
därför att de inte kunnat sälja den de
tidigare haft, och vederbörande myndighet
som prövat ansökningarna har
naturligtvis stött sig på bestämmelsen
i 3 § lagen, att om sökanden redan
äger jordbruksfastighet, får han inte
köpa ny, om inte särskilda skäl därtill
föreligga. Nu är det möjligt, att ansökningarna
i de två fall jag här avser inte
underställts Kungl. Maj:ts prövning.
Det är väl troligt, att det är så. I dessa
båda fall blevo emellertid ansökningarna
som sagt avslagna, och det tycker
jag inte var så lämpligt.

Herr JOHNSSON i Kastan jegården
(kort genmäle): Herr talman! .lag till 9

— Andra kammaren.v protokoll

lät mig i mitt förra anförande framställa
en fråga, om det kan vara rimligt
göra svårigheterna större för en
mycket duktig jordbrukare, som har
t. ex. 50 tunnland, att köpa 20—30
tunnland till än det är för en godsägare
eller någon annan rik person att
på en gång köpa en hundratunnlandsgård.
Om jag förstod herr statsrådet
rätt, sade han att det blivit lättare under
den senaste tiden att få förvärva
sådana tillskott till den egendom man
bär, om det är fråga om att sammanlägga.
Det har emellertid hänt i våra
bygder att både jordbrukskommissionen
och egnahemsnämnderna tillstyrkt
sådana köp, medan Kungl. Maj:t avslagit
framställningarna, och det är detta
som ibland gör oss litet betänksamma
och förvånade.

Herr statsrådet sade att det är inte så
mycket besvär med denna lag, och det
tycker inte jag heller — om man lämnar
in en framställning och den krönes
med framgång. Men om man har arbetat
med saken några månader, det
har gjorts investeringar och man har
kanske börjat bruka jorden, och det
sedan blir avslag — då är det mycket
besvärligt!

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Man blir något överraskad när man
lyssnar på motståndarna till det föreliggande
lagförslaget. Man måste då
fråga sig: vad är egentligen meningen
med det yrkande som ställts här?
Skulle man vara beredd ifrån herrar
Hseggbloms, Liedbergs och Johnssons i
Kastanjegården sida att slopa den nuvarande
lagstiftningen, så att det skulle
bli full frihet på fastighetsmarknaden?
Den frågan skulle jag vilja ställa till
herrarna.

Vad innebär det förslag som nu föreligger?
Jo, det innebär eu förlängning
av lagen på fem år efter de tre år som
gått. Dessutom föreslås den ändringen,
att lagen skall omfatta alla jordbruks -

130

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

fastigheter, men det har samtidigt blivit
en uppmjukning av lagen därutinnan,
att vissa släktingar hädanefter
skola äga rätt att förvärva jordbruksfastighet
utan prövning. Vidare föreslås
den ändringen när det gäller prövningen
av ansökningarna, att de lokala
myndigheterna, lantbruksnämnderna —
som böra bäst känna till förhållandena
— skola avgöra, om vederbörande får
förvärva jordbruksfastighet eller inte.
Många som voro tveksamma vid denna
lags antagande 1945 ha efter den erfarenhet
man har fått under denna tid
sagt sig, att gudskelov att vi fingo denna
lagstiftning. Detta kan vitsordas av
dem, som känna till förhållandena i
olika landsändar på detta område.

Herr Hseggblom frågade: Varför

skola vi ha så mycket regleringar och
lagar, som vi kunna undvara? Jo, det
är på det sättet, herr Hseggblom, att vi
måste ha regleringar emot — jag höll
på att säga marodörer på olika områden.
Herr Hseggblom frågade också:
varför skola vi förfara så att det blir
ett slags förbud? Om en super skola väl
inte samtliga lida för det! Nu har det
blivit så att på grund av vissa förhållanden
på det jordpolitiska området ha
statsmakterna måst ingipa, därför att
somliga personer ha skaffat sig jord,
som man inte kan anse att de böra ha,
jordpolitiskt sett i varje fall. Statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
har här så klart redogjort för den saken,
att jag inte skall uppta tiden vidare
därmed.

Obehövliga regleringar är det ingen
som önskar ha. Men förhållandena äro
sådana, att denna lagstiftning har måst
tillgripas, för att motverka osunda fastighetsspekulationer
på detta område.
Den möjligheten förefinnes att förhållandena
komma att bli sådana, att lagen
måste göras permanent; det är
möjligt, liksom att lagen då måhända
bör justeras något. Men den dag som
är och som det nu ligger till finns det
intet annat härvidlag, såvitt jag kan

förstå, som ansvariga politiker höra gå
in för än att ta denna lagstiftning, som
skyddar mot en tidigare osund spekulation
i jordbruksfastigheter som i
många fall förekom före 1945.

En gång i tiden stred man mycket
häftigt emot den norrländska förbudslagen.
Man ansåg det vara ett våldsamt
ingrepp i den enskilda äganderätten,
att bolagen inte skulle få förvärva jordbruksfastighet
utan prövning av myndighet.
Jag tror inte det finns många
nu, som skulle vilja säga att denna lagstiftning
varit onödig. Hade vi inte haft
denna jordlagstiftning utan man skulle
ha fått handla fritt med jordbruksfastigheter,
vill jag verkligen fråga mig:
hur skulle det ha sett ut nu på det
jordpolitiska området?

När man nu står inför detta förslag
ha vi, såvitt jag förstår, främst att stödja
oss på erfarenheten under dessa tre
år den provisoriska lagen gällt. Den
har bl. a. visat att de farhågor, som
uttalades av motståndarna till lagen
när lagen antogs, varit obefogade.
Man sade ju att lagen skulle medföra,
att fastighetsvärdena skulle bli alltför
låga för dem som ville sälja. Och det
har sagts här i dag, av bl. a. herr Andersson
i Gisselås, att på grund av denna
lagstiftning har man inte fått ut av
fastigheterna vad man egentligen borde
ha fått. Ja, jag vill bara peka på de
värden som man fått ut vid försäljning
av fastigheter nu. Av statistiken framgår
att det inte är ovanligt, att man fått
ut dubbla taxeringsvärdet och ändå
mera, och det är ytterst sällan någon
fastighet sålts under taxeringsvärdet.
Så att åberopa dylika skäl för ett avslag
på denna proposition finner jag
inte något som helst skäl till.

Herr talman! Då här föreslås att lantbruksnämnderna
skola pröva dessa fastighetsförvärv,
tror jag i olikhet med
bland andra herr Hseggblom, att det är
en reform i rätt riktning. Lantbruksnämnderna
i respektive län känna säkerligen
till förhållandena på ett sätt

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

131

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

som gör, att man med fullt förtroende
kan lämna i deras händer att avgöra
saken. Skulle någon inte vara tillfreds
med det beslut lantbruksnämnden fattat,
är det ju vederbörande obetaget,
enligt propositionen och enligt utskottsförslaget,
att gå till Kungl. Maj:t
för att få frågan prövad, huruvida det
beslut som lantbruksnämnden fattat står
i överensstämmelse med lagen.

•lag skall inte uppta tiden längre, herr
talman. Jag ber att med vad jag nu sagt
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STJÄRNE: Herr talman! Vi kunna
nog inte övertyga varandra i denna
sak, men jag vill ändå framföra några
synpunkter.

I debatten vid denna lags antagande
1945 yttrade herr statsrådet Sköld bl. a.:
»Jag har aldrig förnekat, att det finns
en svag punkt i denna proposition,
nämligen att det statistiska underlaget
är, man kan gott säga, obefintligt.» Sedan
statsrådet därefter talat om en del
exempel, dels från sin egen hembygd
och dels från andra delar av landet,
sade han: »Det finns alltså enligt mitt
sätt att se fullgoda skäl, varför man
skall ingripa med denna lagstiftning.»
Lagen stiftades alltså utan någon som
helst på statistik grundad utredning,
som påvisade behovet av den. Denna
brist, som statsrådet själv erkände, påvisades
ock av flera talare. Vissa fall
av spekulationsköp påvisades, sådana
som avsågo tillgodogörande av skogen,
kapitalplacering o. d. Men man hade
inga hållpunkter rörande hur stor procent
av samtliga fastighetsförvärv dessa
utgjorde. Flera reservanter framhöllo,
att i många fall icke-jordbrukare, som
inköpt en egendom, lagt ned stora kostnader
för dess upprustning och därmed
skapat förblivande värden.

Nu har lagen varit i kraft närmare
två och ett halvt år, och självklart ställer
man frågan: Visa erfarenheterna
från denna försökstid klart på behovet

av förlängd giltighetstid för denna lag?
På sid. 9 i Kungl. Maj:ts proposition
heter det: »Av verkställda undersökningar
framgår, att under tiden den 1
april 1946—31 mars 1947 utfärdats i
runt tal 10 000 intyg enligt formulär A
och omkring 1 800 intyg enligt formulär
B. Under samma tid utgjorde antalet
av Kungl. Maj:t avgjorda jordförvärvsärenden
endast ca 600.» Nu är
det ju på det sättet, att ansökningarna
i så gott som samtliga ärenden, som inte
underställts Kungl. Maj:ts prövning, bifallits.
I alla dessa fall var alltså hela
kontrollförfarandet onödigt och bara
till besvär. Och huru många av de 600
av Kungl. Maj:t prövade fallen, som
bifallits resp. avslagits, får man icke
veta.

Men i den av statsrådet åberopade
utredningen finnes en specifikation avseende
längre tid än den i propositionen
angivna. På ett år och nio månader
ha 1 170 ärenden avgjorts av Kungl.
Maj :t. I dessa ärenden ha ansökningarna
bifallits i 823 fall och avslagits i
347 fall. Största antalet avslagna ansökningar,
172 stycken, avse sådana jordbruk,
som voro avsedda för sammanslagning.
I och för sig synes detta antal,
ändock det utgör 50 % av alla avslagna,
ytterligt litet, även om alla avslagen
varit välmotiverade. Jag tillåter
mig tvivla på att så hundraprocentigt
varit fallet. Därtill komma sådana, som
ej ämnat ägna sig åt jordbruk, 43 stycken.
Jag vågar påstå, att detta lilla antal
saknar betydelse i sammanhanget.
De övriga ansökningar som avslagits
äro fördelade på olika uppgivna motiv
för förvärvet. De som avsett skogsfastigheter
ha avslagits till ett antal av 17.
Antalet saknar enligt min mening all
betydelse.

Dessutom kan väl ingen, inte ens herr
statsrådet, med säkerhet veta, att alla
dessa avslagna ansökningar blivit, om
de bifallits, till skada för jordbruken
i fråga. Det kan tvärtom vara möjligt att
även sådana köpare, som avsett att

132

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

upprusta och förbättra de gårdar de
tänkt köpa, fått avslag. Härmed understrykes
det obestridliga faktum, att det
i praktiken torde vara omöjligt att alltid
rättvist avgöra, huruvida ett tilltänkt
köp skulle bli till nytta för fastigheten
i fråga eller inte. På grund härav
har lagen inneburit och kommer att
innebära ett osäkerhetstillstånd, som för
många kännes ytterst besvärande och
dessutom utgör en alldeles omotiverad
omyndighetsförklaring för jordbrukarna
i detta land.

Hur är det för övrigt i andra jämförliga
länder? Finnes i något annat
land en sådan tvångs- och omyndighetslag
för jordbrukets folk? Därom
säger åtminstone utredningen ingenting,
varav man kan dra slutsatsen att så ej
är fallet. Hedern att vara först på detta
område torde inte uppskattas av alla.
Åtminstone inte av det svenskamerikanska
par, som efter 28 år återvände
hem för att köpa sig en lantgård och
där tillbringa sina återstående dagar.
Det blev ett bleklagt nej. I högsta grad
besvikna återvände de gamla svenskarna
till landet i väster, sedan de också
först fått kvarlämna 1 200 dollar. Historien
är sann.

Till sist, herr talman, vill jag endast
anföra ett par saker från utskottets motivering.
Där heter det på sidan 12,
andra stycket: »Även förvärv av fastigheter
för kapitalplacering medföra
emellertid ofta skadeverkningar ur allmän
synpunkt.» Litet längre fram heter
det: »Det skall dock icke förnekas, att
även förvärv av jordbruksfastigheter,
som ske i kapitalplaceringssyfte, kunna
vara till gagn ur allmän synpunkt.»
Kan någon säga, hur mycket det är
kvar av det först anförda, sedan man
läst det andra?

En annan sats lyder så här: »Härtill
kommer, att den, som förvärvat en
jordbruksfastighet för kapitalplacering,
kan vara benägen att göra driftsekonomiskt
omotiverade investeringar in. m.
på fastigheten. Dylika investeringar

kunna medföra, att priset på fastigheten
vid en framtida försäljning blir så
högt, att den icke kan förvärvas av den,
som för sin försörjning uteslutande ar
hänvisad till avkastningen av jordbruket.
»

Vad blir den logiska konsekvensen av
detta uttalande? Givetvis att även jordbrukare,
som möjligen därtill ha råd,
förbjudas att bygga för dyrt. Även i sådana
fall kunna för stora investeringar
medföra, att fastigheten blir för dyr för
efterträdaren. Jag kan väl aldrig tänka
mig att en lag är påtänkt, som skall
bestämma hur stora investeringar jordbrukaren
får göra i sina byggnader.

Dessa avsnitt ur utskottsmotiveringen
synas mig bestyrka, att man haft en
viss svårighet att finna bärande motiveringar.
Härtill må ock anföras att
antalet arrendatorer under åren 1937
—1944 minskade med inte mindre än
3 200. — Så ha vi den nyss antagna
skogsvårdslagen. Skall inte den kunna
tillämpas i tvivelaktiga fall? Den tillåter
ju inte skogens avverkning i annan mån
än som betingas av dess tillväxt på
lång sikt.

Jag tror inte, herr talman, att denna
lag är populär bland vårt lands jordbrukare
i stort sett, åtminstone inte nu,
när den skall omfatta alla storleksklasser.
För egen del har jag i ett par remissinstanser
reserverat mig emot den.
Jag är fortfarande, herr talman, fast
övertygad om att den icke är nödvändig.
Tvångslagar och regleringar, som
icke äro absolut nödvändiga, böra enligt
min mening upphävas eller åtminstone
upmjukas och icke, som här
skett, i hög grad skärpas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! När riksdagen 1945 beslöt denna
lag, rådde på många håll ganska
stor tveksamhet om detta lagförslag,
och man var oviss inför denna nya lag -

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

133

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,

stiftning. Vid den enquéte angående behovet
av en lagstiftning på detta område,
som gjordes 1943, var flertalet av
de svar som avgåvos sådana, att man
däri inte bara ställde sig tveksam, utan
man avstyrkte i de flesta fall en lagstiftning
på området. Å andra sidan
hävdades från annat håll med mycket
stor styrka, att en lag såsom denna
var nödvändig, den var behövlig och
hade varit behövlig redan under åtskillig
tid. Den tveksamhet som emellertid
rådde på olika håll tog sig uttryck
på det sättet, att man ifrån Kungl.
Maj:ts och riksdagens sida gjorde lagen
temporär. Man gav den begränsad giltighetstid.

Man torde utan överdrift kunna säga
att den stämning, som rådde inför lagstiftningen
vid det tillfället, i stor utsträckning
slagit om den dag som är.
Om man undantar vissa grupper av
jordbrukare — jag tänker då inte närmast
på den egentliga jordbrukarklassen
— som av en eller annan anledning
äro intresserade av att kunna tillgodogöra
sig den möjlighet, som genom
kapitalplacerare och andra spekulanter
erbjudes att kunna erhålla bra betalt
för ett jordbruk, så kan man nog säga
att man inom jordbrukarkretsar ganska
allmänt anser, att denna lag är behövlig
och att den har fyllt en uppgift.

Detta visa ju också remissvaren rörande
utredningsmannens förslag, som
nu föreligga. Av de yttranden som avgivits
angående lagförslaget ha ju inte
mindre än 5/6 gått i tillstyrkande riktning.
Lagen har nu prövats under en
tid, och man har av den erfarenhet
som vunnits funnit, att lagen varit till
gagn för den jordbrukande befolkningen.
Utredningsmannen för sin del drog
av denna erfarenhet den logiska slutsatsen,
att lagen nu borde givas permanent
karaktär. I den motion, som väckts
av mig och herr Ekdahl, har yrkats, att
lagen nu skall givas bestående karaktär,
och jag har, herr talman, egentligen

begärt ordet för att yrka bifall till denna
motion.

Reservanterna ha gjort gällande att
jord som förvärvats i spekulationssyfte
eller för penningplacering inte på samma
definitiva sätt blir undandragen den
jordbrukande befolkningen som den
jord, som köpes av t. ex. bolagen. Erfarenheterna
visa emellertid att det är
ganska sällsynt att jordbruk, som förvärvas
av sådan köpare, på nytt kommer
i bondehand. De fall då så sker
utgöras i regel av sådana jordbruk, som
förvärvats av s. k. skogsjobbare. Beträffande
sådana ställen händer det ofta,
att sedan vederbörande skövlat skogen,
sedan köparen många gånger också
vanhävdat jorden och låtit husen förfalla,
blir det slutligen någon jordbrukare,
som får ta hand om stället och
kanske med många års slit åter sätta
gården i stånd. Jag vill fråga dem som
anse att denna lag nu hör avskaffas:
Kan det vara något intresse ur jordbrukarbefolkningens
synpunkt eller ur allmän
synpunkt, att sådana affärer fortfarande
skola kunna göras?

Som bevis för att förvärv av här
ifrågavarande slag inte ske i någon
större utsträckning ha reservanterna
anfört ett exempel rörande minskningen
av arrendeställena. Det har tidigare
här under debatten upplysts, hur detta
går till, och jag kan ju nämna att för
min del har jag haft exempel på detta
inför mina ögon under de senaste tjugo
åren i den socken där jag bor. Under
denna tid ha med några få undantag
alla torp och arrendegårdar som lyda
under huvudgård inom denna socken
försvunnit. De ha försvunnit på det
sättet, att sedan husen börjat bli dåliga
eller förfallit har jordägaren tagit tillbaka
arrendegården och lagt jorden till
sambruk med huvudgården, varpå ställena,
torpen, arrendegårdarna ha utplånats.
Denna utveckling pågår alltjämt
i vårt land. Mindre ställen, av torps
och arrendegårds karaktär och som

134

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

varit utarrenderade, bli på olika sätt
utplånade som självständiga ställen och
åkerjorden i regel lagd till huvudgården.

Beträffande köp av gårdar i penningplacerande
syfte — det var särskilt
herr Stjärne som var inne på det nyss
■— säger man att det är affärer, som
anses vara bra ur allmän synpunkt, de
äro legitima och borde inte förhindras.
Jag har i de trakter där jag bor och
framför allt i bygden runt omkring
Stockholm sett så många exempel på
hur det går med de gårdar, som förvärvas
av penningplacerare, att jag icke
kan dela den uppfattning, som herr
Stjärne sist gav uttryck åt. Beträffande
antalet gårdar i dessa bygder kan jag,
utan att göra mig skyldig till någon
överdrift, säga att det numera hör till
undantagen, att någon större gård eller
över huvud någon gård, vars ägor
gränsa till vatten, d. v. s. äro belägna
vid stränderna av sjöar och vattendrag,
längre äges av någon jordbrukare. Det
övervägande flertalet gårdar med sådant
läge är numera förvärvade av ickejordbrukare.

Hur är det då, när dessa kapitalplacerare
taga hand om en stor gård? Jo,
man förfar ju ofta på det sättet, att vederbörande
av olika skäl, som jag icke
närmare skall gå in på men som jag
icke anser vara så särskilt lojala, anser
sig böra kosta på väldigt mycket pengar
framför , allt på en förnämlig mangårdsbyggnad.
Jag har sett många fall —
och skulle kunna giva exempel härpå —
hur man lagt ned kanske 100 000-tals
kronor för att skapa en förnämlig mangårdsbyggnad
på dessa gårdar, medan
man försummat att förbättra eller bygga
om arbetarbostäderna. Jag har många
exempel på hur man på en sådan gård,
där vederbörande lagt ner väldiga belopp
på en förnämlig mangårdsbyggnad,
varit från hälsovårdsmyndighetens
sida nödsakad att gå fram med tvångsåtgärder
för att få vederbörande att

skaffa en arrendatorsbostad eller arbetarbostad,
som kunnat godkännas enligt
hälsovårdsstadgan. Det är icke något,
som man anser önskvärt ute i bygden,
att få sådana köpare av de största och
bästa gårdarna. Det är ej till gagn för
vare sig jordbrukarklassen eller det allmänna.

Det är också att märka att en sådan
gård mycket sällan kommer tillbaka i
bondehänder eller jordbrukarhänder.
Genom att man byggt så förnämliga bostadshus
omöjliggöres det ju, såsom utskottet
framhållit, för en vanlig jordbrukare
att kunna köpa en sådan gård,
behålla den samt förränta köpeskillingen.

Jag har med dessa få ord, herr talman,
velat framhålla nödvändigheten
enligt min mening av att denna lag förnyas.
Jag anser för min del, att denna
lag var behövlig redan före kriget och
den kristid som inträffade med kriget,
och jag är övertygad om att den kommer
att behövas även när denna kristid
är över. Jag menar därför, att här
borde man kunna gå fram på samma
sätt som vid lagstiftning i vanliga fall,
nämligen att åt de lagar som stiftas ge
permanent karaktär. Vi ha nu under
ett antal år prövat denna lag. Det har
visat sig, att lagens verkningar varit
sådana som man önskat. Det har visat
sig, att man inom de myndigheter, som
ha haft att yttra sig, i flertalet fall
anser att lagen är behövlig. Vore det
icke då riktigt, att man gåve denna lag
permanent karaktär? Jag anser för min
del, herr talman, att detta vore det riktigaste.

Med stöd av detta ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till min motion.
Det skulle innebära en ändring av slutstadgandet
i denna lag, som enligt utskottets
förslag lyder sålunda: »Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1948 och
gäller till och med den 30 juni 1953.»
Jag hemställer, herr talman, att detta
slutstadgande i stället måtte lyda på

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

135

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

följande sätt: »Denna lag träder i kraft
den 1 juli 1948.»

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Inom utskottet ha meningarna
brutit sig starkt i fråga om denna lag.
Icke mindre än sex av utskottets ledamöter
ha ju hemställt, att riksdagen
måtte avslå denna proposition. Det tyder
ju på att det finns skäl både för
och emot. För egen del får jag säga, att
det finns starka skäl för lagstiftningen,
men att de skäl, som tala mot densamma,
icke heller sakna tyngd.

Det har sagts i debatten om denna
sak, att lagen härstammar från de nazistiska
arvegårdslagarna i Tyskland.
Det är herrar Hajggblom och Sundelin,
som i ett särskilt yttrande till utredningens
förslag göra ett sådant uttalande.
Jag tror att det är en felaktig historieskrivning,
om man försöker att återföra
denna lag på något, som har förekommit
i Hitlers Tyskland. Första gången
denna fråga mig veterligt var uppe
här i landet var redan 1901; vid den
tiden hade ju icke Hitler så förfärligt
mycket att säga till om vare sig i Tyskland
eller på annat håll. 1901 års norrlandskommitté,
som utarbetade förslag
till 1906 års förbudslag, hade även denna
fråga uppe till behandling men lade
icke fram något förslag, eftersom det
enligt dess mening stötte på svårigheter
att skapa ett tillräckligt smidigt sådant.
1911 gjorde man en översyn av den då
gällande 1906 års förbudslag, och även
vid detta tillfälle behandlades frågan
om möjligheterna att stävja spekulation
jämväl från enskilda. 1918 var man
framme vid saken på nytt, och så hade
vi slutligen en utredning 1940.

Dessa förhållanden ådagalägga ju, att
problemet i varje fall har uppmärksammats
här i landet under hela detta
århundrade, ehuru det icke förrän för
några år sedan lett fram till en lagstiftning.
Men när man har avvisat tan -

ken på en lagstiftning har det ej varit
med den motiveringen, att behov skulle
saknas, utan det har varit därför att
man icke ansett sig kunna bemästra de
tekniska svårigheterna.

Det har ju som skäl för lagen framhållits,
att man vill stävja spekulation
i jordbruksfastigheter. De flesta äro väl
ense om att det är ett samhällsintresse
att stiivja spekulation. Det skulle jag
tro, att även reservanterna i utskottet
äro med på, men de mena, att vi för
tillfället ha lagar, som på ett effektivt
sätt råda bot på detta missförhållande
och som alltså hämma spekulationen.
Bland annat åberopar man för skogsfastigheterna
i detta sammanhang den
nyligen antagna skogsvårdslagen och
pekar då på den bestämmelse, som innehåller
vissa begränsningar i fråga
om avverkning av icke utvecklingsbar
skog. Men nu är det väl på det sättet,
att den icke utvecklingsbara skogen
återfinnes icke på så förfärligt många
fastigheter i landet i någon särskilt
stor utsträckning, utan det är den utvecklingsbara
skogen, som i mycket
hög grad dominerar. Begränsningen i
fråga om rätten att avverka icke utvecklingsbar
skog är för övrigt icke så
stark, att man ej kan göra ganska betydande
uttag även i den skogen. När
man sedan kommer över till den utvecklingsbara
skogen är ju varje ändamålsenlig
gallring tillåten, och i form
av en sådan kan man ju plocka ut
högst betydande virkesmängder.

Jag har alltså den uppfattningen, att
skogsvårdslagen icke är tillräcklig för
att stävja spekulation i skogsfastigheter.
Den lag som vi nu diskutera är,
såvitt jag förstår, särskilt behövlig just
med hänsyn till skogsfastigheterna. Vi
veta ju att på sina håll ha spekulanter
och bulvaner för trävarubolag uppträtt
på marknaden och inköpt den ena fastigheten
före och den andra efter utan
att man kunnat komma åt fången. Och
nu, sedan denna förvärvslag antogs,

136 Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 cm.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

har man ju i vissa landsändar kastat
sig över just de fastigheter som ligga
utanför denna lag, nämligen de små
skogsfastigheterna. På något håll har
man köpt in ett ganska betydande antal
sådana fastigheter; det gäller särskilt
Västerbotten.

Vad kapitalplacerandet beträffar har
det ju brukat framhållas, att det är
egentligen ingen skada skedd med de
där kapitalplaceringsköpen. Kapitalplacerarna
äro personer, som ha mycket
gott om pengar: de rusta upp egendomen,
sätta byggnaderna i skick o. s. v.
Det är något som man, i stället för att
anse det vara skadligt, tvärtemot bör
hälsa med tillfredsställelse. Det skall
villigt erkännas, att ibland lägges det
ner en del kostnader för mycket nyttiga
arbeten. Men när man icke vill
vara med om kapitalplaceringsköpen
beror det väl närmast på att den, som
spekulerar på en jordbruksfastighet i
syfte att placera pengar i den, behöver
icke kalkylera med avkastningsvärdet
och gör det icke heller. Han betalar
alltså ofta ett högre värde än avkastningsvärdet
just därför att det är andra
motiv än penningförräntningen för dagen,
som föranleda köpet; det kan vara
risken för inflation och det kan också
vara andra förhållanden som göra, att
en kapitalplacerare gärna vill köpa in
en jordbruksfastighet.

I reservationen till utskottets utlåtande
har det presterats några siffror i
fråga om utarrenderade egendomar.
Man anser sig kunna konstatera, att antalet
utarrenderade egendomar har
starkt minskats. Av den statistik, som
herrar Hseggblom och Sundelin presenterat
i sin reservation till utredningens
betänkande, finner man, att under åren
1937—1944 har antalet utarrenderade
brukningsdelar sjunkit från 19,2 procent
av totala antalet brukningsfastigheter
till 18,9 procent, alltså med 0,3
procent. Jag vet icke vad man skall
draga för slutsats av en jämförelse mellan
dessa båda siffror. Jag skulle när -

mast vilja draga den slutsatsen, att
tack vare vissa jobberier har det allmännas
verksamhet exempelvis genom
egnahemsrörelsen i fråga om överförande
av arrendefastigheter till egna
gårdar icke haft någon inverkan på den
procentuella andelen av utarrenderade
fastigheter.

När reservanterna i slutet av sin reservation
komma fram till att enligt deras
uppfattning skulle lagen lägga onödiga
band på fastighetsmarknaden, kan
jag icke heller vara fullt ense med reservanterna,
ehuru jag hyser den uppfattningen,
att man bör tänka sig för
mer än en gång, innan man tillskapar
lagar och författningar som göra det
nödvändigt för allmänheten att begära
licenser och tillstånd hos myndigheterna.
De flesta av oss äro väl angelägna
att förhindra tillkomsten och utvidgningen
av ett sådant system. Man
vill icke ha det på det sättet, att myndigheterna
skola kunna ibland kanske
godtyckligt avgöra, huruvida man har
rätt att t. ex. förvärva en fastighet. Men
här som alltid gäller det ju att avväga
skälen för och emot. För egen del tror
jag, att det under dessa krisår är till
nytta, om man kan stävja spekulation
och placeringsköp samt förhindra att
personer, som vilja köpa sig jordbruksfastigheter,
skola vara nödgade att konkurrera
om dessa fastigheter med människor,
som ej avse att med avkastningen
förränta de nedlagda pengarna utan
köpa fastigheter av andra bevekelsegrunder
och därför kunna betala ett
betydligt högre pris.

Jag tror att vi äro skyldiga den ungdom,
som nu träder till som jordbrukare,
att hålla dessa spekulanter borta
och alltså hindra, att de nytillträdande
jordbrukarna måste konkurrera om fastigheterna
med dylika personer. Därför
har jag för min del ansett mig kunna
biträda en förlängning av lagen, visserligen
endast en provisorisk förlängning,
eftersom jag utgår ifrån att de förhållanden,
som nu motivera lagen, till icke

Onsdagen den 2 juni 1948 era.

Nr 22. 137

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

oväsentlig del sammanhänga med den
onormala ekonomiska situationen här i
landet.

Med dessa ord har jag, herr talman,
velat motivera mitt ställningstagande.

Häruti instämde herr Mattsson.

Herr H7EGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! När herr Hedlund i Rådom
anförde, att man ända sedan 1901
konstaterat missförhållanden beträffande
fastighetsförvärven samt att detta
förslag icke hade någonting med nazistiska
synpunkter på jordlagar att
göra, har jag mycket svårt att fatta,
hur detta kan anföras som bevis mot
sakkunnigas påstående. .lag anförde
själv, hur det från 1901 fram till 1940
funnits upprepade fall, då det kommit
fram förslag att hinder skulle läggas
för jordförvärv. Men under hela denna
långa tid av 40 år har riksdagen —
vars andra kammare under denna tid
haft ungefär samma vänstermajoritet
som nu — ändå aldrig funnit skäl att
gå med på en sådan lagstiftning som
man gjorde 1940. När vi kommo fram
till det året hade ingenting särskilt inträffat,
som skulle kunna motivera, att
vi tillgrepo starkare lagar än vad vi velat
göra tidigare. Därav drar jag den
slutsatsen, att det varit dessa ideologier
ute i Europa om en privilegierad
jordäganderätt, som påverkat en hel
del svaga själar här i landet.

Beträffande dessa försäljningar av
små skogsfastigheter, som av herr Hedlund
beskrevos så, att köparna kastade
sig över fastigheterna, skulle jag vilja
fråga: Är det icke också så, att de som
ägt dessa skogsfastigheter ha velat begagna
tillfället att under en god konjunktur
sälja? Däri har väl icke kunnat
ligga något så uppenbart farligt, att vi
behöva lagstifta för det.

Vad slutligen gäller den statistik, som
det anmärkts på, så draga vi i reservationen
till sakkunnigebetänkandet ingen
annan slutsats därav än att icke-jord -

brukares köp av jordbruksfastigheter
kompenseras av återförsäljning till jordbrukare
av dylika tidigare förvärvade
fastigheter. Vi säga, att det står alltså
stilla, och då finns ingen motivering
för att stifta extraordinära lagar.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Jag kan erinra
herr Haeggblom, att under förra kriget
hade vi en lag med motsvarande syfte,
ehuru den var utformad på ett betydligt
klumpigare sätt. Att man icke här i
riksdagen tidigare har accepterat något
förslag i den riktning vari denna lag
går kanske beror därpå, att man icke
förrän just 1945 hade lyckats hitta på
ett förfarande, varigenom man sållade
bort flertalet fall genom en mycket enkel
procedur, nämligen intygsproceduren.
Så länge man var inne på den linjen,
att ansökan i varje fall skulle göras,
prövas och godkännas, var det en svnligen
stark opposition. Men när man
kunde, såsom jag sade, mönstra ut de
allra flesta fallen och hänvisa dem till
det enkla intygsförfarandet, övervunnos
uppenbarligen betänkligheterna på
många håll.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr
talman! Jag skulle ha kunnat nöja mig
med att instämma med herr Hedlund i
Rådom, men efter herr Haeggbloms sista
inlägg måste jag ta till orda. Jag skall
villigt erkänna, att en lagstiftning som
den ifrågavarande måste medföra vissa
betänkligheter och nackdelar inte minst
med tanke på dem, som i likhet med
herr Haeggblom synas vilja skaffa sig
argument för att i politiskt syfte sprida
missnöje. När berr Haeggblom tillåter
sig beteckna dem, som av ärlig övertygelse
kämpa för att det svenska jordbruket
skall kunna bevaras i jordbrukarnas
händer, som svaga själar, är
detta något som återfaller på herr
Haeggblom själv.

Jag har för min del varit mycket betänksam
mot denna lagstiftning, men

138 Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

den personliga erfarenhet jag har från
den bygd där jag bor säger mig, att den
behövs som skydd åt jordbrukarna. Jag
skulle kunna visa herr Hseggblom på
gårdar, där man förr i världen levde
efter småländska förhållanden smått
herrgårdsaktigt, men som nu ligga öde
med förfallna byggnader. Jag kan tala
om för herr Haeggblom, att en god vän
till mig — högerman för övrigt och som
sådan i likhet med herr Hseggblom motståndare
till denna lagstiftning — en
av de sista dagarna, då jordbruk ännu
fingo fritt säljas, alltså i slutet av december
1945, sålde sin gård till en sågverksägare,
som redan äger kanske ett
40-tal skogsfastigheter i länet. Sågverksägaren
hade nämligen sagt, att han borde
sälja gården före den 1 januari 1946
till honom, ty sedan fick han inte tillstånd
att sälja, och gården skulle därigenom
komma att sjunka i värde. I
dag har säljaren i 21/» år rest omkring
för att köpa sig en ny gård men inte
lyckats, och nu visar det sig, att han
försålde sig till betydande belopp. I
den by jag här tänker på fanns det förr
fyra bönder med gårdar på omkring
200 har, därav 50 tunnland eller 25 har
åker och resten skog och betesmark. I
dag finns där kvar bara en självägande
bonde. Jag skulle kunna påvisa för herr
Hseggblom flera sådana fall och hur
denna utveckling inverkat på bygden,
på kommunen, på samhället. Mera behöver
jag inte orda om den saken, ty
var och en som något känner dessa förhållanden
vet hur det är. Jag reagerar
emellertid på det skarpaste, när herr
Hseggblom tillåter sig beteckna personer,
som hysa en annan åsikt än han i
denna fråga, som svaga, således mindervärdiga,
själar.

Man kan som jag sade diskutera fördelarna
och nackdelarna med denna
lagstiftning. För egen del har jag övervägt
saken och säger av ärlig övertygelse,
att jag i dag inte vågar rösta emot
densamma. Jag är glad åt de uppmjukningar
i förslaget, som vidtagits för att

närskylda skola kunna förvärva jordbruksfastighet
utan att behöva söka tillstånd.
För egen del har jag tänkt mig,
att man skulle kunna förenkla kontrollproceduren,
och har också i en motion
påyrkat den saken. Utskottet har emellertid
inte velat gå den i motionen föreslagna
vägen, och jag anser det lönlöst
att här ställa något yrkande om bifall
till densamma. Jag har i denna motion
sagt, att vad angår rena jordbruksbygder
skulle denna lag kanske helt och
hållet kunna undvaras, därför att i dessa
ligger en gårds värde i jordens brukande,
och man riskerar inte så mycket
att en sådan gård förfaller, ty därigenom
förlorar den i värde. Faran för
en ohejdad fri spekulation och penningplacering
i dessa tider med fallande
penningvärde gör sig främst gällande
beträffande gårdar med betydande
skogsmark, där skogen är huvudsaken
och jordbruket som sådant inte bärigt
för en familj. Det är där som lagen behövs,
och det är därför, herr talman,
jag tillåter mig yrka bifall till herr
Svenssons i Ljungskile framställning om
att lagens tillämpningstid endast blir
tre år. Jag gör det med den motiveringen,
att jag vill avvakta och se hur
dessa nya organ, som få att göra med
lagens tillämpning, komma att handla
i det avseendet. Man kan ju nämligen
befara, att det kommer att bli svårare
att i framtiden iaktta en bestämd praxis
än det är nu, när Kungl. Maj:t själv
prövar dessa ärenden. Men kan man
utfärda och tillämpa likartade direktiv,
kommer lagtillämpningen att bli smidigare
än nu och utan allt för stora
formaliteter. Tillämpad på det sättet
ute i bygderna tror jag att denna lagstiftning
kommer att bli till gagn inte
bara för vårt svenska jordbruk utan
först och främst för vår svenska jordbruksbefolkning.

Herr H^IGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Det föreföll mig av ton -

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

139

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

läget i herr Jonssons i Skedsbygd anförande
att döma, som om han måhända
förväxlat diskussionen här med de diskussioner,
som man brukar hålla på
valmöten. Jag skall därför inte locka
honom att fortsätta på den linjen utan
vill endast erinra om mitt slutyrkande,
och det var att jag, som inte önskar
denna lag, vill att man skall ta bort ur
lagförslaget det, som jag för min del
inte anser förenligt vare sig med jordbrukarnas
värdighet eller syftet med lagen,
nämligen förbud för den, som redan
äger jord och som är jordbrukare,
att i rationaliseringssyfte tillköpa jord.
Detta yrkande kan jag i vart fall inte
finna, att herr Jonsson i Skedsbygd
hade något argument emot. Detsamma
gäller väl också avförandet ur lagen
av 4 §.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle):
Herr talman! Jag hyser tvärt
emot vad herr Haeggblom syntes vilja
göra gällande den åsikten, att en förnuftigt
driven rationalisering bör genomföras.
Men även därvidlag har jag
precis samma betänkligheter som beträffande
lagen i övrigt; det kommer
nämligen att helt och hållet bero på tilllämpningen
av lagen, hur denna rationalisering
kommer att genomföras. Kommer
den att genomföras i samråd med
landets jordbrukare kommer resultatet
att bli lyckligt, men få vi organ, som
diktatoriskt skola föreskriva hur lagen
skall tillämpas, kommer resultatet inte
att bli lyckligt.

Herr NILSSON i Göingegården: Herr
talman! Jag skall inte med många ord
förlänga debatten, men jag måste säga
några ord med anledning av vad jordbruksministern
yttrade om praxis vid
tillämpningen av den lag, som nu gäller.
Jag erinrar mig nämligen därvidlag en
debatt vid förra årets riksdag i denna
fråga, då jordbruksministern besvarade
eu interpellation om den praxis, som
dittills tillämpats. Vid detta tillfälle ytt -

rade statsrådet följande: »Herr Nilsson
i Göingegården påstår, att det icke föreligger
någon stadgad praxis för tillämpningen
av denna lag. Jag har en rakt
motsatt uppfattning. Jag sysslar varje
vecka med dessa ting i mycket stor utsträckning
och är fullt på det klara
med att det från Kungl. Maj:ts sida föreligger
en mycket klar praxis i lagtilllämpningen.
»

I dag säger statsrådet, att en ny praxis
skall tillämpas i enlighet med bestämmelser,
som utfärdats till våra myndigheter.
Vid det av mig åsyftade tillfället
hävdade statsrådet mycket bestämt, att
det inte fanns någon anledning att på
något sätt ändra den praxis, som följts
under de två år lagen då tillämpats.
Men i dag ändrar sig statsrådet och säger,
att man kommit underfund med att
det är klokast att tillämpa en ny praxis
och att bestämmelser härom också utfärdats.
I den mån en ändrad praxis i
detta avseende kan anses innebära en
uppmjukning hälsar jag givetvis för min
del detta förhållande med tillfredsställelse,
och i den mån jag haft tillfälle
att i mitt eget län följa vederbörande
myndighet underställda ärenden har jag
också funnit, att man nu tillämpar författningen
betydligt mjukare än tidigare.
Inte förty anser jag för min del med de
erfarenheter jag bär från mitt eget län,
att denna lagstiftning är en tvångströja
och till förfång för fri överlåtelse av
jordbruksfastigheter.

När herr Andersson i Tungelsta i dag
säger, att i hans hembygd så gott som
samtliga större gårdar köpts av icke
jordbrukare i och för kapitalplacering
och att köparna lägga ner stora pengar
på luxuösa mangårdsbyggnader men
glömma bort arbetarbostäderna, måste
jag för min del säga, att påståendet
torde vara betydligt överdrivet. För
min del har jag alltid förfäktat den
meningen, att i den mån andra yrkesutövare
än jordbrukare vilja satsa
pengar på att förbättra jord och byggnader
på fastigheterna, så skola de inte

140 Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva

förmenas att göra detta. Herr Anderssons
i Tungelsta påstående att dessa
fastigheter aldrig komma att återgå till
verkliga jordbrukare anser jag också
betydligt överdrivet. Det händer väl
ofta, att stadsbor och andra än jordbrukare,
sedan de en tid haft sin gård och
funnit att den inte varit någon särdeles
lukrativ affär utan tvärtom en mycket
dålig penningplacering, i sin tur sålt
den till en jordbrukare, som fått glädje
av de pengar, som lagts ned på jordens
förbättring, på mangårdsbyggnad samt
ekonomibyggnader och arbetarbostäder.

Om man undersöker hur det gått,
när sådana ärenden tidigare underställts
Kungl. Maj :ts prövning, skall
man finna, att även om de myndigheter,
som hittills haft att avgiva yttrande
över ansökningarna, nämligen jordbrukskommissionen
och egnahemsnämnden
i länet, tillstyrkt, har detta
inte godtagits av Kungl. Maj:t, utan ansökningen
har blivit avslagen. Det är att
hoppas, att i den mån de nya lantbruksnämnderna
få hand om dessa
ärenden mera i sin helhet än vad nu är
fallet med våra jordbrukskommissioner
och egnahemsnämnder, så skall tillämpningen
bli bättre, men för egen del tror
jag, som några talare här tidigare sagt,
att det inte kommer att bli någon enhetlig
och klar praxis utan att olika
praxis kommer att tillämpas i olika län
precis som förhållandet hittills varit.
För egen del anser jag denna lag onödig.
Den har hittills visat sig vara
onödig och kommer att bli det i framtiden
också.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr EKDAHL: Herr talman! Det var
ett avsnitt i jordbruksministerns inlägg,
som föranledde mig att begära ordet,
och det var när jordbruksministern
med verklig lidelse skildrade den förödelse,
som mångenstädes gått fram
över hela bygder av småbruksbetonade

jordbruksfastighet.

s. k. kombinerade jordbruk. Jag ansåg
då att jag — jag lovar att bli mycket,
mycket kortfattad — med några bilder
ur livet borde komplettera vad jordbruksministern
i detta sammanhang anförde.

1 den trakt jag representerar finns
det dels en storindustri och dels ett
stort gods där uppe på den norra skånska
slätten. Där finnas också stora skogsområden.
Där har man köpt gamla små
ställen och gjort de forna fria bönderna
till arrendatorer. Detta har, som jordbruksministern
påpekade, kommit att
betyda att dessa arrendatorer få existera
under mycket knappa betingelser,
därför att de inte fått behålla skogen.
Jag har, herr talman, sett hur livet så
att säga dödats i dessa bygder. Vid en
tur runt om i bygden kan man få se,
att gamla trevliga, om kultur vittnande
ställen fullständigt ödelagts, därför att
ägaren inte haft råd att hålla en tillräckligt
hög standard på sin lilla egendom.
De arrendatorer, som klarat sig
sämst, ha så småningom givit upp och
flyttat från trakten. En och annan arrendator,
som kanske skulle ha kunnat
klara sig, har funnit tillvaron för ödslig
och också givit upp, han har känt
sig för ensam och så flyttat. Så gick
det en tid, och så började man lägga
ner den ena skolan efter den andra, och
när folket fick för svårt att hålla barnen
i skolan blev det ännu flera som
gåvo upp och flyttade. På sistone har
det också hänt att ett mejeri lagt ner
sin verksamhet. Det skedde inte av den
orsak, som här berörts, men det betydde
att det nedlagda mejeriets leverantörer
måste delas upp på två andra mejerier.
Ett av dessa förklarade emellertid,
att dessa leverantörer hade så små
leveranser, att det blev för lång väg att
hämta dem, och man vägrade därför att
hämta mjölken. Detta försämrade givetvis
vederbörandes möjlighet att försörja
sig.

När man ser sådant, herr Hseggblom,
blir man absolut övertygad om att den -

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

141

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

na lag endast har ett fel, nämligen att
den kommit för sent; den borde ha
kommit mycket tidigare. Men den omständigheten
att lagen kommit sent innebär
icke något som helst skäl för att
man nu skall förklara den obehövlig.
Vad jag och många med mig sett är av
den art, att jag för min del vågar påstå,
att den hjälplöshet, som så många småbönder
råkat i genom trycket av kapitalstarka
köpare, alltid kommer att bestå,
om inte denna lagstiftning funnes.

Det är detta förhållande, som gör att
jag för min del anser, att alla betänkligheter
mot att man skall göra lagen
permanent måste falla. Jag ber därför
att få instämma i det yrkande, som herr
Andersson i Tungelsta ställde i fråga
om den passus av lagen, som gäller
ikraftträdandet, nämligen att lagen skall
träda i kraft den 1 juli 1948 utan någon
tidsbegränsning.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Herr Nilsson i Göingegården
betecknade mitt anförande som i hög
grad överdrivet. Härtill vill jag bara
säga, att vad jag påtalat bygger jag på
den erfarenhet jag har av hur kapitalplacerare
och andra handskas med de
gårdar de köpt in. Det är alltså inte
överdrivet. Jag skulle mycket väl kunnat
anföra ännu mera drastiska exempel
än vad jag gjorde. Det förekommer
mycket sällan att det, såsom herr Nilsson
i Göingegården påstod, händer att
när vederbörande ledsnat på sina fint
uppbyggda gårdar det blir bönder som
få köpa dem. Det inträffar inte ofta i
dessa bygder. För min del har jag knappast
hittills sett något enda fall, då det
skett på det sätt som herr Nilsson i
Göingegården ville göra gällande, nämligen
att en sådan gård har återgått i
bondehand.

Herr H/EGGBLOM: Herr talman! Som
debatten nu börjat ebba ut, skall jag be
att få precisera mina yrkanden.

Beträffande 4 § yrkar jag, att paragrafen
skall utgå.

Beträffande 6 § yrkas för att möjliggöra
att jordbrukare utan hinder
skola kunna köpa ytterligare jordbruk,
att i paragrafens tredje stycke efter
orden »såframt förvärvaren» måtte införas
följande ord: »förut är ägare av
jordbruksfastighet eller» samt att i samma
stycke orden »och icke är ägare av
annan fastighet med jordbruk» skola
utgå.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
I mitt första anförande yttrade
jag, att en sådan lagstiftning som denna
inte bara medför fördelar utan också
betydande nackdelar men att fördelarna
väga över. Hur stora nackdelarna
komma att bli är beroende av hur smidigt
lagen tillämpas, och när tillämpningen
av lagen nu skall läggas i händerna
på ett betydande antal myndigheter
ute i landet, är det enligt min mening
viktigt, alt jordbruksdepartementet
ser till, att tillämpningen inte blir alltför
restriktiv.

Jag skall vid detta tillfälle nöja mig
med att peka på en enda punkt, där
man bör gå fram med så lätt hand som
möjligt. Det händer ju att en jordbrukare
önskar byta fastighet och därför
hemställer om tillstånd att köpa en ny
sådan, medan han ännu har kvar den
gamla. Det är ju helt naturligt, att han
inte vill avhända sig den gamla fastigheten
förrän han definitivt har fått den
nya i sin hand. När det kommer in en
ansökan med sådan motivering, bör den
därför inte avslås med mindre det finns
bestämda skäl för antagandet, att uppgiften
om att vederbörande ämnar sälja
den gamla fastigheten är oriktig.

1 utredningen hade jag, såsom jag
redan nämnt, anslutit mig till tanken på
ett provisorium och därvid nämnt tre
år som en lämplig tidrymd. Även i utskottet
hävdade jag, att tre år borde
räcka för ett nytt provisorium. Sedan

142

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva

nu herr Jonsson i Skedsbygd hemställt
om bifall till sin motion i vad den avser
att lagen skall gälla i tre år, kommer
jag att vid voteringen i första hand
rösta för detta förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
dels på godkännande av 1 §
i utskottets förevarande lagförslag dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Johnsson i Kastanjegården begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
1 § i andra lagutskottets i dess utlåtande
nr 34 framlagda lagförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Johnsson i Kastanjegården
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
127 ja och 52 nej, varjämte 11 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 1 § i
utskottets ifrågavarande lagförslag.

2 och 3 §§.

Godkändes.

Beträffande 4 § i lagförslaget gav herr
talmannen propositioner dels på god -

jordbruksfastighet.

kännande av den av utskottet föreslagna
lydelsen dels ock på bifall till det av
herr Hseggblom under överläggningen
framställda yrkandet om paragrafens
uteslutande; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hseggblom
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
4 § i andra lagutskottets förevarande
lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Hseggblom under överläggningen
framställda yrkandet att paragrafen
skall utgå.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för japropositionen.

Kammaren hade alltså godkänt 4 § i
utskottets förevarande lagförslag.

5 §.

Godkändes.

I fråga om 6 § gav herr talmannen
propositioner dels på godkännande av
utskottets förslag till lydelse av paragrafen
dels ock på godkännande av
paragrafen i den av herr Hseggblom
föreslagna lydelsen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hseggblom begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkän -

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

143

Lag om inskränkning- i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

ner 6 § i andra lagutskottets förevarande
lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den av herr Haeggblom föreslagna
lydelsen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Haeggblom begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 131 ja och 39 nej, varjämte
21 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 6 § i
den av utskottet föreslagna lydelsen.

7 och 8 §§.

Godkändes.

I fråga om bestämmelsen om lagens
ikraftträdande gav herr talmannen härpå
propositioner på l:o) godkännande
av utskottets förslag, 2:o) godkännande
av ifrågavarande bestämmelse sådan
densamma under överläggningen
föreslagits av herr Svensson i Ljungskile
samt 3:o) godkännande av berörda
bestämmelse i den lydelse, som
föreslagits av herr Andersson i Tungelsta;
och fann herr talmannen den först
angivna propositionen med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i huvudvoteringen
upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den med 3:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen yrkade
herr Svensson i Ljungskile votering, i

anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bestämmelsen om ikraftträdandet
av den av andra lagutskottet i förevarande
utlåtande föreslagna lagen antager
den lydelse, som föreslagits av herr
Andersson i Tungelsta, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
godkännande av ifrågavarande bestämmelse
i den av herr Svensson i
Ljungskile föreslagna lydelsen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, i anledning varav
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 98 ja och
84 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit godkännande
av bestämmelsen om ikraftträdandet
i den lydelse, som föreslagits
av herr Andersson i Tungelsta. I
enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets förslag till bestämmelse
om lagens ikraftträdande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

144

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Vinner Nej, har kammaren godkänt
berörda bestämmelse i den lydelse, som
föreslagits av herr Andersson i Tungelsta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns, att
flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt det av utskottet framlagda
förslaget till bestämmelse om lagens
ikraftträdande.

Utskottets hemställan i övrigt.

Bifölls.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

sammansatta första lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om sambruksföreningar
in. m., i vad avser förslaget till lag om
ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 december
1945 (nr 805) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av väckt motion
angående förbättring av den statliga
växtkontrollen;

nr 34, i anledning av väckt motion
angående utredning om viss omlägg -

ning av den lägre skogsskoleundervisningen; nr

35, i anledning av väckta motioner
om inventering av landets för fiskodling
lämpade vattendrag, m. m.;

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående Tännforsens och andra
större vattenfalls avsättande såsom nationalparker;
och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till lantmäteristyrelsen
och lantmäterikontoren
i länen för budgetåret 1948/49 jämte i
ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 247, angående språklig granskning
av lagförslag;

nr 248, angående kontrollen över innehav
av skjutvapen; och

nr 249, angående bättre tillgodoseende
av landsbygden vid arbetstillståndsgivningen.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.45 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1948

816988