1948 ANDRA KAMMAREN Nr 21 (Riksdagens protokoll 1948:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 ANDRA KAMMAREN Nr 21

22—26 maj.

Debatter m. m.

Lördagen den 22 maj.

Sid.

Svar på interpellation av herr Spångberg ang. rådjursbeståndets
skyddande mot hundar .................................. 5

Tisdagen den 25 maj.

Svar på interpellation av herr Larsson i Luttra ang. uppskov med

nya kommunindelningen.................................. 15

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 257 .............. 20

Onsdagen den 26 maj.

Svar på fråga av herr Senander ang. åtgärder i anledning av vissa

händelser i Grekland .................................... 24

Svar på interpellation av herr Sefve ang. ändring av skattebestäm melserna

för uppfinnare.................................. 29

Ändrad lagstiftning om hyresreglering m. m................... 32

Lantarbetstidslag.......................................... 51

Interpellationer av

herr Jonsson i Skutskär ang. behovet av pensionärshem ...... 87

herr Hansson i Skediga ang. översvämningsskador............ 90

herr Johnsson i Kastanjegården ang. import av italiensk potatis 92

Jordbruksförsöksverksamhetens organisation in. m............... 93

Utbyggnad av lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna m. m... 103

Avlöningar vid statens sinnessjukhus ........................ 112

1 —Andra kammarens protokoll 1948. Nr 21.

Nr 21.

Innehåll.

Sid.

Polisverksamhet mot spioneri................................ 121

Kurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.................. 125

Avlönings- och pensionsförbättringar för präster in. m........... 129

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 26 maj.

Andra lagutskottets utlåtande nr 33, ang. ändring i lagen om hyresreglering
m. m......................................... 32

— nr 31, ang. lantarbetstidslag ............................ 51

— memorial nr 32, ang. remiss av motion till annat utskott .... 93

Jordbruksutskottets utlåtande nr 20, ang. jordbruksförsöksverksam hetens

organisation m. m............................... 93

— nr 30, ang. utbyggnad av lantbruks-, veterinär- och skogshög skolorna

m. m......................................... 103

Tredje tillfälliga utskottets utlåtande nr 12, ang. korsningar mellan

järnväg och väg ...................................... 111

— nr 13, ang. språklig granskning av lagförslag .............. 111

Utrikesutskottets utlåtande nr 10, ang. överenskommelse rörande varuutbytet
med Danmark.................................. 111

Statsutskottets memorial nr 105, ang. anslag till undersökningar

rörande levnadsvillkor och hushållsvanor .................. 112

— nr 106, ang. anslag till ersättning för skador av rymlingar . . 112

— utlåtande nr 107, ang. anslag till statens sinnessjukhus: avlöningar
m. m......................................... 112

— nr 108, ang. byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. 121

— nr 109, ang. anslag till svenska farmakopékommittén in. m. . . 121

— nr 110, ang. anslag till kostnader för särskild polisverksamhet

mot spioneri m. m..................................... 121

— nr 111, ang. statsbidrag till byggande av fiskehamnar m. m... 125

— nr 112, ang. samarbete med Stockholms stad för Sabbatsbergs

sjukhus samt försäljning till staden av serafimerlasarettets fastigheter
m. m......................................... 125

—- nr 113, ang. anslag under åttonde huvudtiteln å tilläggsstat II 125

— nr 114, ang. anslag till alkoholistvården .................. 125

— nr 115, ang. bidrag till driften av anstalter för psykopatiska

och nervösa barn m. m................................. 125

— nr 116, ang. utbildningskurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter
................................................ 125

— memorial nr 117, ang. försäljning till Lunds stad av fastigheter 128

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, ang. avskaffande av fastighetsskatten,
m. m..................................... 129

— nr 43, ang. ändring i förordningen angående understöd av skatte utjämningsmedel

åt synnerligt skattetyngda kommuner ...... 129

Innehåll.

Nr 21.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 44, ang. provisoriska bestämmelser
om investeringsfond för ersättande av normallager, m. m. 129

— nr 45, ang. investeringsfonder för jordbruk m. m........... 129

— nr 46, ang. förordning angående frihet från utskiftningsskatt vid
upplösning av Bergslagernas järnvägsaktiebolag m. fl. bolag .. 129

Första lagutskottets utlåtande nr 37, ang. vissa avlönings- och pen sionsförbättringar

för präster m. m....................... 129

Lördagen den 22 maj 1948.

Nr 21.

Lördagen den 22 maj.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 13 och
den 14 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Sköld avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 249, angående anslag till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering m. m.;

nr 257, angående godkännande av
Sveriges anslutning till en konvention
angående europeiskt ekonomiskt samarbete; nr

262, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.;

nr 263, med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779)
om kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor;

nr 267, med förslag till lag angående
eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 19 § första stycket lagen om arbetarskydd; nr

268, med förslag till lag om dyrtidstillägg
för år 1948 å folkpensioner
m. m.; och

nr 269, angående prisutjämningsavgift
in. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Svar på interpellation ang. rådjursbeståndets
skyddande mot hundar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
lierr statsrådet SKÖLD, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Spångberg till mig
framställt följande spörsmål, vilket jag
härmed går att besvara.

Har statsrådet observerat det djurplågeri
rådjursbeståndet i vissa delar
av landet är utsatt för av lösa och kringströvande
hundar, och kan man vänta
några åtgärder i syfte att åstadkomma
bättre skydd åt vårt ur flera synpunkter
värdefulla rådjursbestånd?

Vid besvarandet av denna fråga vill
jag till en början omnämna, att de händelser
som det här gäller i regel inträffa
då marken är täckt med djup snö.
Händelseförloppet har mestadels varit,
att drivande hundar under jakt på hare
eller räv tagit an rådjur, som i den
djupa snön icke orkat hålla undan utan
tagits av hundarna. Ibland ha rådjuren
sökt sig till vägar och bebyggda
trakter, där de haft lättare att taga sig
fram, och därvid ha ofta nya, utvilade
hundar, ibland gårds- och sällskapshundar,
tagit upp förföljandet och avslutat
jakten.

Problemet har aktualiserats av att rådjursstammen
i Sverige till stor del tack
vare de strängare jaktbestämmelser och
föreskrifter om vård av hundar, som
tillkommit under senare år, ökat väsentligt
och spritt sig över nästan hela
riket. Dess nya uppehållsplatser längre
norrut ha därvid av naturliga skäl visat
sig ur nu ifrågavarande synpunkter
vara ogynnsamma. De hårda, snörika
vintrar som rått de senaste åren ha
medfört en ökning av antalet rådjurstragedier,
och särskilt sista vintern med
dess ovanligt rika snötillgång har varit
besvärlig för rådjurens del. Även om
de uppgifter, som inhämtats från tidningarna,
i viss mån torde vara överdrivna,
kvarstår dock det faktum, att
många rådjur blivit rivna av hundar.
Sådana händelser bör man givetvis på
allt sätt söka förhindra.

Det synes framför allt vara de högbenta,
skarpsprungna hundarna, som

Nr 21.

Lördagen den 22 maj 1948.

Svar på interpellation ang. rådjursbeståndets skyddande mot hundar.

utgöra en fara för rådjuren. Detta har
givit upphov till tanken att råda bot på
missförhållandena genom att dels förbjuda
rådjursjakt med högbenta, skarpsprungna,
rådjurslietsande hundar och
dels att föreskriva, att hundar med
dessa egenskaper, som användas vid
jakt på hare och räv, skola vara rådjursrena,
d. v. s. icke driva rådjur.
Denna väg synes mig emellertid icke
för närvarande framkomlig. I stället
torde man tills vidare väsentligen få lita
till upplysning och propaganda, för att
härigenom vinna ökad förståelse bland
hundägare och jägare för en noggrannare
övervakning och dressyr av hundarna
i allmänhet och särskilt av dem
som användas i vinterjakten.

Glädjande nog pågår inom en del
kennelorganisationer arbete med att få
de hundar rådjursrena, som användas
vid drevjakt på hare och räv. Enligt vad
jag inhämtat från Svenska jägarförbundet
har detta förbund för avsikt att hos
Svenska stövarklubben söka utverka,
att vid de årligen återkommande jaktproven
de rådjursrena stövarna skola
kraftigt premieras och de rådjurshetsande
helt utklassas. Om sådana bedömningsgrunder
bleve genomförda
skulle onekligen en del vara vunnet. Åtskillig
tid torde komma att förflyta innan
resultaten av en sådan verksamhet
kunna skönjas, men den bör likväl hälsas
med tillfredsställelse och uppmuntras.

På sina håll utomlands har man sökt
komma till rätta med problemet genom
att föreskriva viss högsta boghöj d på
drevhundar, varigenom dessa icke så
lätt kunna taga sig fram i snörik
terräng. Även här i landet har inom något
jaktvårdsområde föranstaltats om
att hundar med boghöjd överstigande
visst mått icke få användas till jakt,
såvida de icke äro rådjursrena. De närmare
erfarenheterna av dylika initiativ,
vilka givetvis äro att hälsa med tillfredsställelse,
synas emellertid böra avvaktas
innan några föreskrifter i detta

avseende utfärdas genom det allmännas
försorg. Givetvis kan problemet icke
helt lösas på denna väg, enär det under
vissa förhållanden, nämligen då snön
är täckt med skare, ofta är så att både
rådjuren och de högbenta hundarna gå
igenom skaren, varvid faran för rådjuren
icke är så stor. I sådana fall
kunna däremot mindre och lättare hundar,
vilka bäras av skaren, utgöra en
väsentligt större fara för rådjuren. Men
otvivelaktigt åstadkommes ändå en förbättring
i läget genom förevarande åtgärder.

Ett säkrare och mera omedelbart verkande
medel att förhindra rådjurstragedierna
vore givetvis att förlänga den
tid, då hund icke tillåtes löpa lös i mark
där villebråd finnes. För närvarande
gäller sådant förbud under tiden från
och med den 1 mars till och med den
20 augusti. Under denna tid torde relativt
tillfredsställande förhållanden
vara rådande. En sådan åtgärd skulle
emellertid medföra väsentliga inskränkningar
i nuvarande jaktmöjligheter.
Även om drevjaktens berättigande understundom
ifrågasattes, torde det icke
för närvarande finnas anledning till så
långtgående begränsningar härav, som
skulle vara erforderliga därest rådjuren
skulle vara skyddade vid alla tillfällen
då för dem ogynnsamma snöförhållanden
kunde förekomma. Sistlidna vinter
förordnade Kungl. Maj:t efter länsstyrelsens
framställning för Kopparbergs
län att vad som föreskrives om skyldighet
att hålla hund under sådan vård,
att den förhindras löpa lös i mark där
villebråd finnes, skulle gälla jämväl under
tiden 18 till 29 februari. Erfarenheterna
av detta förbud ha visat sig
tillfredsställande, och det skulle därför
kunna övervägas om icke ett fortsättande
på den sålunda inslagna vägen
vore lämpligt. Det kan ifrågasättas om
icke i så fall länsstyrelserna borde bemyndigas
att, då snöförhållandena så
påfordrade, utfärda dylikt förbud. Därigenom
synes en smidigare anpassning

Lördagen den 22 maj 1948.

Nr 21.

Svar på interpellation ang. rådjursbeståndets skyddande mot hundar.

efter förhandenvarande förhållanden
kunna ernås och möjligheterna till jakt
icke onödigtvis inskränkas. Det är min
avsikt att föranstalta om utredning rörande
åtgärder i detta syfte.

Härefter yttrade:

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Jag
ber att få tacka jordbruksministern för
svaret på min interpellation. Sedan jag
väckte interpellationen ha vi fått ytterligare
bekräftat vilka rådjurstragedier
som utspelas i våra skogar. I rapport
från Svenska jägarförbundet anges antalet
rivna rådjur till över 500. Enbart
i Viirmland — som, såvitt jag funnit,
tycks vara värst utsatt — beräknar man
att omkring 150 rådjur rivits av hundar
under den gångna vintern. Det kan inte
få fortgå på detta sätt. Jag har också
fått åtskilliga brev, vari framhålles att
nu måste man ta allvarligt på frågan.

Jag vill uttala min tacksamhet till
jordbruksministern för den positiva
ställning han tagit till detta problem.
I interpellationssvaret fäste jag mig särskilt
vid att Kungl. Maj:t under viss tid
i vintras inom Kopparbergs län förordnade
om förbud för hund att löpa lös
i mark med villebråd. Då jordbruksministern
nu lovat föranstalta om utredning
i syfte att genomföra liknande
bestämmelser, där så kan behövas, kan
man notera detta med tillfredsställelse.

Men jag skulle vilja framhålla ytterligare
några synpunkter, och jag vill
vädja till jordbruksministern att ge utredningen
en något vidare ram. I korthet
skulle jag vilja uttrycka min mening
så, att då jakttiden för rådjur är slut,
skola rådjuren också vara fredade för
hundar. Kunna vi enas om att detta
biir bli målsättningen, bör det även utredas
vad som skall göras för att förband
ra rådjursdrivande, skarpsprungna
hundar att jaga rådjur under förbjuden
tid. Statsrådet är tveksam, om man för
närvarande kan förbjuda jakt på hare

och räv med skarpsprungna, rådjursdrivande
hundar; det är nämligen under
sådan jakt som rätt stor fara uppstår
för rådjuren. Ja, det är en viktig
fråga, men det är väl närmast dit vi behövde
komma under den tid, då jakt på
rådjur är förbjuden.

Jag tror inte att enbart propaganda
hjälper. Det har ingalunda saknats propaganda
i denna fråga under de gångna
åren. Pressen var mycket upptagen med
att redogöra för dessa fall i skogarna,
och i radio talade man om dessa rådjurstragedier.
Jag menar naturligtvis
att man bör driva propaganda —• jag
är alldeles enig med jordbruksministern
om den saken —- men man bör
nog även se till vad man kan göra på
lagstiftningens väg.

Statsrådet konstaterar i sitt svar, att
»de senaste hårda och snörika vintrarna
medfört en ökning av antalet rådjurstragedier».
Detta är naturligtvis
alldeles riktigt. Men vi ha bevittnat
dessa tragedier i tio, femton år nu,
eftersom rådjursbeståndet ökat i vårt
land. Även under snöfattiga vintrar med
10—20 cm snö och frusna vattendrag
utgöra skarpsprungna, rådjurshetsande
hundar en stor fara för rådjuren. Under
sommaren och när vattendragen äro
öppna, tappa ju hundarna bort spåret
när rådjuren gå ut i vattnet, och vid
vassrika stränder få dessa ett skydd,
som de inte kunna erhålla när vattendragen
äro frusna under snöfattig vintertid.

Av de brev jag fått och samtal jag
haft med jägare och djurvänner har
jag fått ett bestämt intryck, att man nu
allmänt vill ha denna fråga effektivt
löst på ett eller annat sätt. En brevskrivare
framhåller, att om man inte
löser den på riktigt sätt, blir det obehagligt
för hundägarna över huvud taget
— det kan bli mycket obehagligt
att ha hund. »Allmänheten kommer att
fördriva hund», säger han, »som lapparna
fördriva varg, när varg river
ren.»

Nr 21.

Lördagen den 22 maj 1948.

Svar på interpellation ang. rådjursbeståndets skyddande mot hundar.

Det kan kanske ha sitt intresse att ta
del av hur man ser på detta problem i
vårt grannland Norge. Som statsrådet
vet gränsar min hemkommun i en skogig
trakt mot Norge. Jag vet åtminstone
ett tillfälle då hundar från Norge rivit
rådjur i Eda kommun. Vi ha sålunda
samma problem. I Norge har man emellertid
strängare bestämmelser än vi.

I ett nummer av Norges Jeger- og
Fisker-Forbunds tidskrift ha rådjurstragedierna
tagits upp. Tidskriften hänvisar
till jaktlagens bestämmelser, som
stadga, att »den til grunnen jaktberettigede»
har rätt att skjuta hund som jagar
på egen hand, och jägaren eller den för
hunden ansvarige kan få erlägga böter.
Jeger- og Fisker-Forbundets styrelse
har nyligen hos lantbruksdepartementet
begärt skärpning av gällande bestämmelser
under tid, då snöförhållandena
göra det svårare för bl. a. rådjur att
freda sig för jagande hundar. Vi vilja
sannolikt inte gå så långt, att hundarna
skola få skjutas av den jaktberättigade,
om han ser att hunden jagar rådjur,
men vi böra kunna nå en gyllene medelväg,
varvid man givetvis kan dra
vissa lärdomar av vad man gör i vårt
grannland i denna sak.

Det vore givetvis effektivast att helt
förbjuda rådjursjakt med högbenta rådjurshetsande
hundar. Jag vill inte förneka
att man kan möta motstånd på
vissa håll för ett sådant förbud. Men
jag har blivit alldeles övertygad om att
det finns många humana jägare, som
gärna underkasta sig bestämmelser i
den riktningen. Jag har faktiskt inte
mött någon, som haft en motsatt uppfattning,
för att nu inte tala om alla
djurvänner, som inte äro jägare men
som önska, att dessa vackra djur skola
få gå fredade i våra skogar under den
tid, då jakt inte är tillåten.

Jag skall ge några exempel på hur
just jägare äro med om sådana här åtgärder.
Jag har här ett protokollsutdrag
från ett sammanträde med Kristberga
jaktvårdsområde den 23 februari i år,

där denna fråga behandlats och där det
i en paragraf heter:

»Stövarfrågan och rådjuren, med hänsyn
till de svåra förhållandena under
innevarande vinter, blev föremål för en
ingående diskussion med inlägg av
många talare, varvid jaktvårdskonsulenten
bidrog med flera viktiga synpunkter
på denna allvarliga fråga.

Efter diskussionen fattade stämman
följande beslut: Från och med nästa
jaktsäsongs början (nytt jaktår börjar
den 1 juli 1948) få inga hundar över
40 cm höjd bakom bogen användas till
jakt inom jaktvårdsområdet under andra
förutsättningar än att de äro absolut
rådjursrena.

Innehavare av stövare med över 40
cm höjd bakom bogen skall, för att få
använda densamma vid jakt, förete intyg
från två av Stövar- eller Dreverklubben
godkända prisdomare vid jaktprov,
vilka utfärda intyget om att hund
är rådjursren.

Beslutet var enhälligt.»

Jag har ett annat protokoll från ett
sammanträde den 11 mars 1948 i LundaYibo
jaktvårdsområde. Däri heter det:
»På förslag av styrelsen beslöt stämman
enhälligt uttala sig för önskvärdheten
av att stövarna inom området göras
rådjursrena.» Det är ju mycket glädjande,
när man finner, att det finns hela
jaktvårdsområden, där propaganda och
upplysning verkligen hjälpt. Men tyvärr
är det inte så på alla håll. Man
får säkert alltid räkna med några mindre
noggranna hundägare, såvida man
inte tar lagstiftningen till hjälp.

Jordbruksministern framhåller, att
även lågbenta hundar kunna utgöra en
fara för rådjuren under tid då skaren
inte bär rådjuren men väl de lågbenta
lätta hundarna. Det är möjligt, teoretiskt
sett mycket möjligt. Det lär ha
förekommit i några ytterst sällsynta
fall. Kunde vi få det ordnat med de
större hundarna vore emellertid mycket,
kanske nästan allt, vunnet. Jag tror
emellertid inte, att det går att ordna

Lördagen den 22 maj 1948.

Nr 21.

Svar på interpellation ang. rådjursbeståndets skyddande mot hundar.

utan någon justering av hundlagen på
denna punkt. Jägare, som jag talat med,
äro av samma mening. De äro inte glada
över att det finns oansvariga hundägare,
som inte bry sig om att dressera
sina hundar. Jägarna vilja stå väl med
den stora allmänheten som inte är jägare
och anse, att bestämmelser böra
införas dels om att ägare till hundar,
som jaga rådjur på olovlig tid, skola
straffas därför, dels om att hund som
river rådjur under vissa förhållanden
får skjutas. Vi ha ju redan bestämmelser
om att hund, som jagar får eller
bryter sig in i djurpark, får skjutas. Det
är sålunda inte fråga om någon alldeles
ny princip.

Jag är enig med jordbruksministern
om det glädjande i Svenska jägarförbundets
och Stövarklubbens arbete med
att få fram rådjursrena stövare. Jag vill
komplettera hans påpekanden med att
erinra om det arbete Svenska dreverklubben
utfört för att få fram en lämplig
hundras för rådjursjakten. Deras
strävanden böra understödjas på allt
sätt, ty på den vägen skulle man ju
kunna lösa hela detta problem. Jag gör
det så mycket hellre, som jag från intresserade
jägare och djurvänner fått
brev, vari man frågat vad som gjorts
för att få fram en lämplig hundras här
i landet. I ett brev från hundägare och
jägare i Värmland heter det bl. a.: »Det
talas så mycket om att få fram en lämplig
ras mellan stövare och tax, men det
göres för litet. Man har i stället fått
fram en korsning mellan stövare och
schäfer för att få honom mera stark och
blodtörstig. Det farliga för rådjursbeståndet
är att det ökat så starkt de senare
åren, när vi samtidigt fått den
schäferblandade stövartypen. Det ligger
i öppen dag att massakrerna på rådjuren
ska ta ännu större omfattning.»

Jag nämnde i interpellationcn, att en
lärare — det var folkskollärare Hassel
i Kil — hade sänt till mig material,
som hans skolklass samlat i samband
med lektioner i djurskydd i skolan. I

ett brev till mig framhåller läraren, att
»här borde det vara ett fält för våra
j aktvår dskonsulenter att arbeta på».
Och han anser att »staten borde träda
till för att få fram en lämplig hund för
rådjursjakt». Dess bättre ha vi nått ett
stycke på väg i den riktningen tack
vare det arbete Svenska dreverklubben
utfört i detta avseende. Jag hittade förra
veckan en tidningsuppgift om att
jägare i Halland bildat Hallands dreverklubb,
som tagit till uppgift att bl. a.
konsolidera dreveraveln i Hallands län.

Nu finns det ju jägare och djurvänner
som vilja gå andra vägar. Det har,
som vi veta, höjts en och annan röst
för att rådjuren skola utrotas, därför
att de inte få gå fredade för stövare.
Andra mena, att man skall utrota stövarna.
Jag tror, att det även här finns
eu gyllene medelväg, nämligen att göra
stövarna rådjursrena. Hundägarna måste
underkasta sig besväret att dressera
sina hundar, så att de bli lämpliga för
sitt ändamål. Och det är inte ändamålsenligt
att hundar jaga och riva rådjur
under otillåten jakttid. Ansvarskännande
stövarägare äro också intresserade
av att frågan löses på ett lämpligt
sätt. För några dagar sedan fanns
i en huvudstadstidning en notis där det
bl. a. heter: »På stövarfronten har det
så här i dödsäsongen inträffat viktiga
saker — rådjursproblemet synes äntligen
vara på väg att definitivt lösas.

---Då Västergötlands ledande stö varmän

nyligen samlades för att diskutera
frågan, rörde sig diskussionen inte
alls om hur man skulle bli av med rådjuren.
Det var i stället frågan om hur
man skulle fa behålla stövarna! — —
— Mötet fastslog bl. a.: att rådjursdrivande
stövare ej är önskvärda; att klok
avel och konsekvent dressyr bör kunna
leda till resultat härvidlag; att jakten
framdeles hör bedrivas blott med eu
hund i taget och att stövare som envist
förföljer rådjur skall slås ut vid klubbens
jaktprov.»

Det finns sålunda många värdefulla

Nr 21.

Lördagen den 22 maj 1948.

Svar på interpellation ang. rådjursbeståndets skyddande mot hundar.

uppslag. Och det finns hos allmänheten,
som jag redan sagt, en bestämd
vilja att denna fråga löses på ett tillfredsställande
sätt, så att rådjuren få
finnas kvar fredade i våra skogar under
den tid då jakten på dessa djur är
otillåten. Det kravet reses naturligtvis
inte minst bestämt från dem som inte
äro jägare men som njuta utav att någon
gång få se dessa vackra djur ute i
fria naturen.

Jag vill till sist uttala min tillfredsställelse
över det stora intresse jordbruksministern
har för denna fråga och
vore mycket tacksam, om han, utom
det initiativ som utlovats, ville ge utredningen
en sådan ram, att de synpunkter
jag här framfört vunne beaktande.

Herr EDBERG: Herr talman! Man kan
nog i stort sett instämma med herr
statsrådet i denna fråga, som onekligen
är mycket svår att lösa. Den har ju
diskuterats inom jägarkretsar ofantligt
mycket, och i Västernorrlands läns
jaktvårdsförening, där jag sysslar åtskilligt
med dessa .spörsmål, ha vi på
flera stämmor frågat oss, huruvida klimatet
i Norrland är det rätta för rådjur.
I varje fall är det intet tvivel om
att rådjuren där vissa vintrar få plågas
ohyggligt, oavsett om det finns hundar
som driva dem eller inte. På vårsidan
i år t. ex. vet jag personer, som sett
rådjur vilka kommit stapplande in på
vägen och varit så utmärglade att de
knappast kunnat röra sig. Detta visar
att de fått svälta ofantligt, och därför
är det högst tvivelaktigt, om rådjuren
egentligen böra ha någon hemvist i de
snörika trakterna i Norrland.

Vid årsstämman med länets jaktvårdsförening
rådde mycket delade meningar,
om man borde förbjuda rådjursjakten
eller ej. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län har i alla fall till regeringen
avgivit en skrivelse, vari man
begärt upphävande från den 1 juli i år

av den nuvarande fridlysningen av
rådjur i Jämtlands och Västernorrlands
län. Det får numera särskilt med hänsyn
till den gångna vinterns erfarenheter
anses fastslaget, att dessa län
ligga utanför rådjurens normala utbredningsområde
och att en fortsatt
fridlysning ej här kan anses motiverad,
heter det i skrivelsen. Länsstyrelsen har
alltså för sin del kommit till den uppfattningen,
att de snörika skogarna i
Norrland inte utgöra någon lämplig
plats för rådjur.

.lag noterade med tillfredsställelse
vad herr statsrådet sade om att man
inte skulle ta så bokstavligt alla uppgifter
på detta område, som stodo i tidningarna,
och därmed besvarade han
också på sätt och vis herr Spångbergs
citat ur en hel del tidningar. Jag vet
inte om deras innehåll var sant eller
inte, men jag vet av erfarenhet från min
bygd, att man ibland kan få läsa i tidningarna
en hel del sådana där historier,
som äro ganska verklighetsfrämmande;
det beror naturligtvis på vem
som skriver de där artiklarna. Men det
kunna vi vara överens om både herr
Spångberg och jag, och jag är alldeles
säker på att statsrådet också är överens
med mig därom, att allt som kan göras
i detta sammanhang bör göras.

För min del tror jag emellertid inte
det går att mäta höjden på hundarnas
ben osv. för att ta reda på om man kan få
använda dem till jakt. Jag har sysslat åtskilligt
med jakt i mina dar och vet, att
det går så lätt att få en hund förstörd i
skogen. Det behövs bara att man är ute
och jagar, och så kanske det kommer en
främmande hund som driver ett rådjur.
Min hund ger sig då på drevet, och
rådjuret är kanske redan uttröttat. Den
ena hunden hetsar den andra, och rätt
som det är råka de riva ihjäl det där
rådjuret — och då är det färdigt! Den
hunden kan man aldrig få rådjursren
mera, sedan han varit med om en sådan
jakt.

Dessutom tillkommer en sak för Norr -

Lördagen den 22 maj 1948.

Nr 21.

Svar på interpellation ang.

lands vidkommande. I våra snörika
trakter skulle vi i många fall inte få någon
jakt alls, om ett tidsbegränsat totalförbud
infördes. I Sydsverige är det ju
bara marken till långt fram på vintern,
men så är inte förhållandet i Norrland,
utan redan i november kan det vara så
mycket snö, att det är nästan omöjligt
att jaga i skogarna. Jag är säker på att
större delen av de svenska jägarna
skulle vara herr statsrådet tacksamma,
om det bleve en utredning i frågan så
att den löstes på ett förnuftigt sätt. Det
är klart att jägarna i detta fall uträtta
det allra mesta själva. Statsrådet erinrade
om att rådjurens antal under de senaste
åren har ökat, och det är naturligtvis
en följd av att vi ha en modernare,
mer human syn på jaktvården.
Jaktvårdsföreningarna ha gått i författning
om att skydda rådjuren, och detta
har medfört att deras antal ökats.
Skulle denna ökning fortsätta några år
framåt, komma vi att få ett mycket rikt
rådjursbestånd i landet.

Det är emellertid, som jag säger,
många omständigheter som spela in. En
mycket kall och hård vinter kan göra
slut på halva rådjursstammen. Hemma
i mitt distrikt fanns det tidigare ett
ganska stort rådjursbestånd; man hade
räknat till fjorton stycken rådjur på ett
ställe. Jag liar resonerat med personer
som försökt se till dessa rådjur och
mata dem under vintern, men de äro på
det klara med att beståndet nu är kraftigt
decimerat. Visserligen ha vi sett
av tidningarna hemma, att ett par
rådjur blivit ihjälrivna, men de flesta
torde ha dukat under på grund av kyla
och snömassorna, som gjort att det inte
fanns mat åt dem i skogen.

.lag iir, som sagt, mycket tacksam om
herr statsrådet sätter i gång en utredning.
Kanske några kloka huvuden
kunna slå sig ihop för att på ett eller
annat sätt, om inte lösa frågan så åtminstone
föra den närmare dess lösning,
så att vi även i fortsättningen kunna
få se dessa vackra djur i skogen.

rådjursbeståiulets skyddande mot hundar.

Herr SKÖLDIN: Herr talman! Jag har
begärt ordet i denna diskussion för att
anföra några synpunkter angående hundarna
och hur man sköter dem på den
svenska landsbygden.

Jag måste säga, att våra hundägare
visa en otrolig vårdslöshet i tillsynen av
hundarna: man låter dem gå lösa hur
som helst och vilken tid på året som
helst. I jaktstadgan föreskrives, att
hund skall vara kopplad fr. o. m. den
1 mars t. o. m. den 20 augusti, och enligt
29 § jaktstadgan straffas överträdelse
av denna bestämmelse, som kan
beivras av polismyndighet, med böter
från 10 till 300 kronor. Samma skyldighet
för polismyndighet att ingripa föreskrives
i lagen om tillsyn av hundar,
vilken lag tillkom 1943. Enligt 2 § denna
lag får hund, som visat benägenhet
att bita människor eller husdjur, inte
vara utomhus. Ovannämnda tidsbestämmelse
tolkas av folk i allmänhet på det
sättet, att de föreställa sig att efter den
20 augusti och före den 1 mars få de
ha sina hundar lösa och låta dem
springa i skog och mark. Det förhåller
sig emellertid inte på det sättet, utan
det är endast jakträttsinnehavaren som
har rätt att ha sina hundar lösa i skog
och mark. Om jakträttsinnehavaren träffar
på andras hundar i sina jaktmarker,
är det han, som skall ingripa och icke
som i de andra fallen polismyndigheten.
Emellertid förekommer det, att
jakträttsinnehavaren av flera skäl inte
ingriper. Om jakträttsinnehavaren är
arrendator och det är markägarens eller
ortsbefolkningens hundar som gå
lösa, nödgas arrendatorn på grund av
den beroende ställning, i vilken han
står till markägaren och ortsbefolkningen,
i många fall avstå från att ingripa
jämlikt jaktlagens bestämmelser i
dess 22

Jag skulle alltså för min del vilja
säga, att mycket nog vore vunnet, om
man kunde förmå länsstyrelserna att
göra polismyndigheterna uppmärksamma
på all de skola so till att jaktstad -

Nr 21.

Lördagen den 22 maj 1948.

Svar på interpellation ang. rådjursbeståndets skyddande mot hundar.

gans bestämmelse om förbud mot att ha
hundar lösa under tiden den 1 mars—
den 20 augusti respekterades, ty det
skulle så att säga verka uppfostrande
och skulle också ha det goda med sig,
att man skulle få större ordning och
reda på detta område. Därutöver ar det
synnerligen angeläget att få till stånd
en lagstiftning om att polismyndighet
även skall ingripa, när hundar under
själva jakttiden gå lösa på marker, som
inte hundägaren äger. Jag tror också,
att sådana åtgärder som enligt jordbruksministerns
interpellationssvar vidtagits
i Kopparbergs län äro synnerligen
lämpliga. Trots herr Spångbergs uttalande,
att han inte trodde, att propagande
har så mycket att betyda, förmenar
jag, att de åtgärder i sådan riktning,
som äro vidtagna av jaktvårdskretsar
och jägarna själva, mer än något
annat komma att bidraga till att få till
stånd bättre förhållanden på ifrågavarande
område. De nuvarande förhållandena
äro ju faktiskt orimliga.

Att, som herr Spångberg sade, rådjuden
skola vara fredade när tiden för
jakt på dem är slut, alltså efter den sista
december, skulle ju betyda förbud mot
jakt på andra villebråd för dem som
inte hade en rådjursren hund. Jag tror,
att det skulle vara att använda mer våld
än nöden kräver. Hur många brev och
uttalanden herr Spångberg än fått i
detta stycke, är det enligt mitt förmenande
att gå alltför långt att vidtaga
en sådan åtgärd. Jag kan ju i detta
sammanhang nämna, att till den länsorganisations
styrelse, i vilken jag är
ledamot, gjordes för bara några månader
sedan en framställning om att stövarjakt
skulle förbjudas samtidigt med
att rådjursjakten upphörde, men styrelsen
gick emot det, emedan den ansåg
det vara orimligt att draga en sådan
konsekvens av vad som inträffat. Alla
jägare vilja, som herr Spångberg sade,
att denna fråga skall lösas, men frågan
är på vilket sätt det skall ske. För min
del anser jag den enda framkomliga

och förnuftiga vägen i nuvarande läge
vara, att man genomför en skärpt lagstiftning
om att man skall se till sina
hundar och att denna även skall omfatta
den tid, då jakt får pågå i våra
skogar, samt att därutöver de organisationer
som finnas på området måste
propagera för upplysning i detta avseende.

Herr von SETH: Herr talman! Det kan
tyckas vara nog talat i denna fråga. Jag
skall inte bli mångordig utan bara säga
några ord.

Det har framgått av debatten, att
saken ingalunda har den begränsning
som herr Spångberg givit den, nämligen
att det endast är en fråga om rådjurens
fredande mot lösa kringströvande hundar,
utan frågan har en mycket större
räckvidd, nämligen att praktiskt taget
året runt åstadkommes skada på vilt av
hundar, som inte tillhöra jägare utan
många gånger utgöra s. k. sällskapshundar
av mer eller mindre blandad ras.
Vi ha ett mycket stort antal schäferhundar
och hundar av spetsras och av
blandade raser. Dessa ägas ofta av människor,
som inte äro intresserade av
jakt men som inte heller ha den förståelse
för viltvården, som man skulle
önska, och vilkas hundar ströva lösa
många gånger året runt och göra skada
på vilt. Om man skall kunna komma
till rätta med problemet, böra enligt
mitt förmenande åtgärder i sådant syfte
utsträckas till att även gälla dessa s. k.
okynneshundar. Problemet gäller inte
bara jakthundar och rådjur och vad
därmed sammanhänger, utan praktiskt
taget gäller det skydd för vårt viltbestånd
under tider, då viltet inte bör
oroas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å kammarens

Lördagen den 22 maj 1948.

Nr 21.

bord vilande proposition, nr 259, angående
anslag till teckning av aktier i
Aktiebolaget Svenska godscentraler.

§ 5.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de på bordet
liggande motionerna:

nr 551 av herr Gustafsson i Lekåsa
m. fl.,

nr 552 av herr Dahlgren m. fl. och

nr 553 av herr Allarcl m. fl.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 10, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en mellan
Sverige och Danmark träffad överenskommelse
rörande varuutbytet;

statsutskottets memorial och utlåtanden
:

nr 105, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1948/49 till undersökningar
rörande levnadsvillkor och hushållsvanor; nr

106, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1948/49 till ersättning för
skador vållade av personer som avvikit
från vissa anstalter jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens sinnessjukhus:
avlöningar m. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
in. in.;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till svenska farmakopékommittén
in. in.;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1948/49 till kostnader för särskild

polisverksamhet för hindrande och
uppdagande av spioneri in. m.;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
byggande av fiskehamnar m. in.;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående samarbete med
Stockholms stad för utbyggnad och
drift av Sabbatsbergs sjukhus samt försäljning
till staden av serafimerlasarettets
fastigheter m. in.;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag under
åttonde huvudtiteln å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1947/48;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
alkoholistvården jämte i ämnet väckt
motion;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag för budgetåret
1948/49 till driften av anstalter
för psykopatiska och nervösa barn
in. in.;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till utbildningskurs
för sysselsättnings- och arbetsterapeuter;
och

nr 117, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om försäljning
till Lunds stad av fastigheterna
Källbv 2-, 2:l och 24 i Lund;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 42, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av fastighetsskatten,
in. in.;

nr 43, i anledning av väckt motion
om viss ändring i förordningen angående
understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda kommuner; nr

44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
in. in., jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 45, i anledning av väckta motioner
angående inrättande av investeringsfonder
för jordbruk in. in.; och

Nr 21.

Lördagen den 22 maj 1948.

nr 46, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående frihet från utskiftningsskatt
vid upplösning av Bergslagernas järnvägsaktiebolag
in. fl. bolag;

första lagutskottets utlåtande nr 37, i
anledning'' av dels Kungl. Maj ds proposition
angående vissa avlönings- och
pensionsförbättringar för präster in. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 33, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om
fortsatt giltighet av samma lag, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande och memorial: nr

32, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln punkten
54) Bidrag till hushållningssällskapen:
Avlöningar, punkten 55) Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader och
punkten 107) Arrendenämnder, jämte i
anslutning därtill väckta motioner; och

nr 39, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om förläggning av
fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök.

§ 7.

Avlämnades följande motioner i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
209, angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1948/49 m. m., nämligen: nr

554, av herrar Fröderberg och
Bränholm,

nr 555, av herrar Ljungqvist och
Skantze,

nr 556, av herrar von Selh och Dickson,
och

nr 557, av herr von Seth.

Vidare avlämnade herr Fröderberg
en av honom och herr Larsson i Stockholm
undertecknad motion, nr 558, i

anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 220, angående vissa anslag till fångvården
in. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag''
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 213, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens institut för
folkhälsan;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående viss garanti åt
sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående tillgodoseende av
universitetets i Lund och Malmöhus
löns sjukvårdsinrättningars i Lund behov
av tomtmark jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 216, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1947/48 till
riksbankens avbetalningslånefond;

från bankoutskottet:

nr 208, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande
för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350) jämte i ämnet väckta motioner; nr

210, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 211, i anledning av väckta motioner
om årlig livränta åt makarna Gustaf
och Ester Johansson med anledning
av deras son Sven Estbjörns förolyckande
under värnpliktstjänstgöring;

Tisdagen den 25 maj 1948.

Nr 21.

Svar på interpellation ang. uppskov med nya kommunindelningen.

från första lagutskottet:
nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag rörande överflyttande
av vissa till justitiedepartementet
hörande ärenden från Kungl.
Maj:t till underordnad myndighet m.m.;

nr 221, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om försäkringsrörelse, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner; och

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
vissa inskränkningar i utländsk försäkringsanstalts
rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket;

från andra lagutskottet:
nr 212, i anledning av väckta motioner
dels om utredning av frågan om behandlingen
av myrslogarna inom de på
statens bekostnad storskiftade delarna

av Kopparbergs län, dels ock angående
ett enklare förfaringssätt för bestämmande
av äganderätten till s. k. myrslogar;
samt

från jordbruksutskottet:
nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående social jordbrukskreditgivning
m. in. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 220, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående stöd åt fiskerinäringen,
in. in., jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.48 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 25 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 18
och den 19 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 264, angående godkännande av varuutbytesöverenskommelse
mellan Sverige
och Österrike;

nr 266, angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1947/48 m. in.;
och

nr 272, angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att
inlösa av banken utgivna sedlar med
guld.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Svar på interpellation ang. uppskov med
nya kommunindelningen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Larsson i Luttra till mig riktat
följande fråga:

År statsrådet villig medverka til! att
genomförandet av den nya kommunindelningen
uppskjutes till den 1 januari
1951?

•lag ber till en början att i korthet få
erinra om vad som under förarbetena
till 1946 års lag rörande ny indelning
av riket i borgerliga kommuner anförts
om tidpunkten för reformens ikraftträ -

Nr 21.

Tisdagen den 25 maj 1948.

Svar på interpellation ang. uppskov med nya kommunindelningen.

dande. Kommunindelningskommittén
framhöll angelägenheten av att indelningsändringarna
genomfördes så snart
ske kunde. Även i propositionen sades
ifrån, att indelningsändringarna borde
genomföras så snabbt som möjligt. I
propositionen uttalades vidare, att indelningsändringarna
borde träda i
kraft vid det kalenderårsskifte Kungl.
Maj :t bestämde. Beträffande tidpunkten,
när detta kunde beräknas ske, framhölls,
att det vore angeläget, att tillräcklig
tid tillmättes mellan Kungl.
Maj ds beslut om indelningsändringarna
och dessas ikraftträdande. För att
de nya kommunerna skulle kunna fungera
krävdes nämligen tidsödande procedurer
för hållande av nya kommunalfullmäktigeval
och tillsättande av
kommunala förvaltningsorgan samt för
budgetberedningen. Med hänsyn härtill
och på grund av det omfattande utredningsarbete,
som måste föregå besluten
om indelningsändringarna, torde, sades
det i propositionen, dessa icke kunna
träda i kraft förrän den 1 januari 1950.
Konstitutionsutskottet, vars utlåtande
i dess helhet godkändes av riksdagen,
hade helst sett, att indelningsändringarna
kunnat genomföras tidigare. Utskottet
uttalade nämligen följande:
»Hur önskvärt det än vore att nyindelningarna
kunde avslutas vid en tidigare
tidpunkt (än den 1 januari 1950), lärer
delta av praktiska skäl knappast vara
genomförbart.»

Interpellanten har såsom skäl för ett
uppskov med kommunindelningsreformen
anfört att man därigenom icke
skulle behöva hålla ett extra val år
1949 med därmed förenade besvär och
kostnader samt att ett uppskov skulle
medföra bättre tillgång på utbildade
kommunala funktionärer. Dessa synpunkter
äro förvisso beaktansvärda.

Jag är emellertid fortfarande av den
åsikten, att det hade varit lyckligt om
ikraftträdandet av reformen kunnat ske
på i propositionen beräknad dag alltså
den 1 januari 1950. Åtskilliga nackde -

lar synas nämligen förknippade med
ett uppskov. Det kan sålunda finnas
kommunala frågor, vilka det hade varit
önskvärt att lösa redan nu, men där
detta icke lämpligen låter sig göra förrän
de nya kommunbildningarna blivit
färdiga. Man kan nog ej heller komma
ifrån att det kommunala initiativet löper
fara att stagnera även då det gäller
ärenden, vilkas avgörande i och för sig
icke behöva avvakta genomförandet av
kommunindelningsreformen.

Det är därför med beklagande jag
måste konstatera, att det av rent praktiska
skäl icke låter sig göra att låta reformen
gå i verkställighet den 1 januari
1950. För att i någon mån belysa orsakerna
härtill tillåter jag mig att lämna
några summariska uppgifter om kommunindelningsfrågans
läge för dagen.
Enligt vad kammarkollegiet under hand
meddelat ha nu samtliga länsstyrelser
utom två inkommit med sina slutliga
förslag. Av återstående förslag beräknas
ett föreligga i början av juni samt
det sista omkring den 1 augusti. De
flesta av de inkomna förslagen ha preliminärt
granskats, och i vissa fall har
denna granskning föranlett återremisser
till länsstyrelserna för vederbörande
kommuners hörande över inom kollegiet
ifrågasatta andra kommunbildningar
än dem respektive länsstyrelser föreslagit.
Granskningen inom kollegiet tar
åtskillig tid i anspråk. Ej minst tidsödande
är granskningen av kommunernas
donationer och hur man skall förfara
med dessa samt vissa andra ekonomiska
spörsmål av komplicerad natur.
Åtskilliga svårbedömbara frågor
rörande mindre köpingar, om deras
fortsatta existens, upplösning eller ombildning
till municipalsamhällen måste
likaledes bli föremål för ingående prövning.
Kammarkollegiet beräknar, att
den fortsatta handläggningen av varje
länsärende i genomsnitt tar en tid av
en och en halv månad. Med hänsyn härtill
beräknar kammarkollegiet, som
kommer att successivt överlämna ären -

Tisdagen den 25 maj 1948.

Nr 21.

Svar på interpellation ang. uppskov

dena till Kungl. Maj:t, att redovisning
av de sista lånen icke kan ske förrän
omkring den 1 januari 1950. AU börja
tillämpa den nya indelningen den 1 januari
1950 är alltså omöjligt. Det har
därför i första hand gällt att undersöka,
huruvida reformen skulle kunna genomföras
den 1 januari 1951. Ikraftträdandet
måste nämligen ske vid ett kalenderårsskifte.
En fördel med denna
tidpunkt hade varit — såsom även interpellanten
framhållit — att valen till de
nya kommunerna komme att äga rum
samma år som allmänna kommunalval
skola hållas. Valen till de nya kommunerna
hade dock då icke kunnat hållas
på den i kommunala vallagen bestämda
dagen för allmänna kommunalval, alltså
tredje söndagen i september. Om val
liölles på ordinarie valdag, skulle nämligen
valresultaten icke föreligga — åtminstone
i vissa län — förrän under
senare hälften av oktober. Därefter
skulle fullmäktige sammanträda för val
av styrelser och nämnder. Dessa styrelser
och nämnder hade sedan att upprätta
sina specialstater, vilket med hänsyn
till att det här komme att gälla helt
nya kommunala enheter måste bliva en
tidsödande procedur. Därefter skulle
kommunalnämnden granska specialstaterna
och uppgöra huvudstaten, vilken
skulle antagas av fullmäktige. Slutligen
skulle skattemyndigheterna underrättas
om utdebiteringens storlek.
Allt detta skulle icke medhinnas inom
laga tid, om val förrättades i september.
Valet måste alltså flyttas tillbaka
till annan tidpunkt. Detta skulle då
gälla även landstingsvalet om man icke
avsåge att separera detta från kommunvalet.
Varken augusti eller juli iiro
lämpliga valmånader med hänsyn till
därunder infallande skördearbete och
semesterledigheter. I stort sett samma
skäl kunna anföras mot ett val i juni
månad, som är olämplig även ur den
synpunkten, att tiden för valförberedelserna
bleve ganska kort. Kungl.
Maj:ts beslut i indelningsfrågan kan

2 — Andra kammarens protokoll 19''i8.

med nya kommunindelningen.

nämligen för det län som behandlas
sist föreligga allra tidigast omkring den
1 april 1950. Jag har därför kommit till
den slutsatsen, att ikraftträdandet lämpligen
bör framflyttas till den 1 januari
1952. Valen till de nya kommunerna
synas då kunna förrättas på den ordinarie
valdagen i september 1950. Härigenom
bortfalla olägenheterna av val
på annan dag än den ordinarie samtidigt
som tillräckligt med tid vinnes
för reformens praktiska förberedelsearbete.
De nu löpande fullmäktigemandaten
upphöra med utgången av år
1950. Rätteligen skulle man behöva
hålla ännu ett val detta år, nämligen för
utseende av fullmäktige för år 1951 i de
av reformen berörda kommunerna.
Denna olägenhet torde kunna undvikas
genom att den löpande mandatperioden
förlänges ett år. I övriga kommuner
sker valet i sedvanlig ordning. För
nästa års riksdag torde förslag böra
framläggas till de ändringar i gällande
lagstiftning, som påkallas av reformens
genomförande efter dessa linjer.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
anser jag interpellationen besvarad.

Härefter yttrade:

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.

Såsom skäl för uppskov med sammanslagningen
uppgav jag dels att det
vore angeläget att undvika ett extra val,
dels att tillgången på utbildade kommunala
funktionärer skulle hinna bli
bättre. Utöver detta torde åtskilliga skäl
kunna åberopas som tala för ett uppskov.

Erfarenheten från genomförandet av
de stora reformer, som beslutats under
de senaste åren: folkbokföringen, källskatten,
folkpensionerna och barnbidragen,
har väl varit den, att den tillmätta
tiden mellan beslutet och ikraft -

Nr 21.

Tisdagen den 25 maj 1948.

Svar på interpellation ang. uppskov med nya kommunindelningen.

trädandet har varit alltför kort. Endast
med en stark forcering av arbetet
har det lyckats för de berörda myndigheterna
att bemästra de svårigheter som
yppat sig, då det gällt att föra ut de
berörda reformerna i praktisk tillämpning.

Mot bakgrunden av detta anser jag
det vara angeläget att söka undvika en
sådan alltför stark forcering av arbetet
med kommunsammanslagningen. Ur
dessa synpunkter måste statsrådets uttalanden
om ett framflyttande av sammanläggningen
till den 1 januari 1952
hälsas med tillfredsställelse. Alldeles
särskilt hälsar jag med tillfredsställelse
att de nyvalda fullmäktige genom en sådan
anordning få ett helt år på sig för
att förbereda sina uppgifter.

Genom uppskovet kan kanske dessutom
ett par andra spörsmål, som anmäla
sig vid sammanläggningen, lättare
bringas till sin lösning. Inom ett stort
antal av de blivande storkommunerna
befinna sig de nuvarande kommunerna
i olika ortsgrupper. Självklart bör en
justering här komma till stånd före eller
i samband med sammanläggningen.
Inom parentes kan ju här nämnas, att
en sådan justering skulle bli väsentligt
enklare om riksdagen, såsom i annat
sammanhang föreslås, avskaffade det
rudiment som återstår av lägsta ortsgruppen.

Ett annat, kanske åtskilligt kvistigare
problem utgör de olikheter i skattesatserna
inom de blivande storkommunerna,
som bli följden av att utdebiteringarna
för kyrkliga ändamål äro olika i
de olika försandingarna och pastoraten.
Som exempel kan nämnas Vilske
härad i Skaraborgs län, som föreslagits
bilda en kommun. Det består av tio
kommuner. Därjämte har man föreslagit,
att en kommun skall flyttas över
dit från Älvsborgs län. Det skulle då bli
elva kommuner med lika många församlingar,
fördelade på fyra pastorat.
De flesta utav dessa församlingar ha
olika utdebiteringar. Det hela förenk -

las knappast av att två av kommunerna
befinna sig i ortsgrupp I, de övriga i
ortsgrupp II med därav följande olika
skattefria avdrag. Någon form av utjämning
torde här bli nödvändig. Om
den frågan kunde utredas innan sammanslagningen
sker, vore det naturligtvis
fördelaktigt.

Såsom herr statsrådet anfört, torde
det dock icke kunna bestridas, att även
vissa nackdelar följa med ett uppskov.
Nödvändiga företag, som icke kunna
komma till stånd före sammanslagningen,
bli försenade till förfång för den
kommunala verksamheten. Här bör
dock bemärkas att, även om sammanläggningen
hade kommit till stånd tidigare,
det ändå hade blivit stora förseningar
på grund av svårigheterna att
åstadkomma nödiga byggnader m. m.
för exempelvis ordnandet av skolväsendet.
Det förefaller dessutom som om
det ej skulle förefinnas något hinder
för att sammanläggningar i vissa fall
kunde ske även före den 1 januari 1952,
därest de berörda kommunerna så
önska och utredningsarbetet är färdigt.

Till sist, herr talman, vill jag för egen
del uttala den förhoppningen, att det
frivilliga samarbete, som redan kommit
till stånd på en del håll mellan
kommuner, som räkna med att bli sammanslagna,
skall ytterligare utvecklas
till att omfatta huvudparten av de berörda
kommunerna. På så sätt kunna
säkert många frågor bringas närmare
sin lösning under den tid som återstår
före sammanläggningen.

Jag tackar ännu en gång statsrådet,
icke minst för det värdefulla besked
som kommunerna nu ha fått att rätta
sig efter.

Herr FALLA: Herr talman! Jag ber att
få uttala min tillfredsställelse över statsrådet
Mossbergs förklaring att kommunindelningens
genomförande kommer att
framflyttas till 1952. Därigenom vinnes
tid för erforderliga förberedelser och

Tisdagen den 25 maj 1948.

Nr 21.

Svar på interpellation ang. uppskov med nya kommunindelningen.

för en noggrann omprövning av de förslag,
som nu äro föremål för vederbörande
myndigheters behandling.

Kanske jag vid detta tillfälle skulle
kunna få uttala en förhoppning om att
de utfästelser, som gjordes när kommunindelningslagen
antogs, nämligen
att de kommunala menigheternas uppfattning
vid de olika ärendenas avgörande
skulle tillmätas den allra största
betydelse, icke på något sätt suddas ut.
Under den förberedande behandlingen,
då primärförslagen uppgjorts, har det
nog, i varje fall på en del håll, förekommit
att menigheternas uppfattning
ställts ganska mycket åt sidan. Över huvud
taget har jag den uppfattningen, att
man i många fall tolkat direktiven ganska
hårdraget i riktning mot alltför stora
kommuner. Direktiven äro ju med nödvändighet
mycket elastiska — det har
gjorts med avsikt för att man skulle
kunna laga efter lägligheten —• men
därigenom bli ju också möjligheterna
rätt stora för tolkningar i den ena eller
andra riktningen.

Jag tillåter mig rikta en vädjan till
herr statsrådet, att de kommunala menigheternas
uppfattning vid det slutliga
avgörandet må ägnas all tillbörlig
hänsyn.

Häruti instämde herr Staxäng.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag

skulle vilja beröra en fråga, som intimt
sammanhänger med kommunindelningen.

När riksdagen i princip beslöt genomföra
den obligatoriska sjukförsäkringen
från och med den 1 juli 1950, förutsatte
den alt kommunindelningsfrågan då
skulle vara löst. Man uttalade sig ganska
bestämt på den punkten t. o. m. i den
kungi. propositionen, där departementschefen
antydde att frågan om kommunindelningen
då vore så långt avancerad,
att man kunde bygga den nya lokala
organisationen för sjukförsäkringen på
en slutligt genomförd ny kommunindelning.
Om kommunindelningens genom -

förande framflyttas till den 1 januari
1952, uppstår frågan, huruvida detta
påverkar den obligatoriska sjukförsäkringens
ikraftträdande, så alt även detta
måste framflyttas.

Jag skulle vara tacksam om det är
möjligt för herr statsrådet att nu ge ett
besked i den frågan.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Det är alldeles riktigt, som herr Hagård
säger, att det föreligger ett samband
mellan kommunindelningsreformens genomförande
och genomförandet av sjukkassereformen.
Detta samband ha vi observerat
och rådgjort med socialdepartementet
om. Jag vet att det är föremål
för uppmärksamhet från statsrådet Möllers
sida. Däremot kan jag icke för dagen
säga, huruvida det föreligger ett så
oupplösligt sammanhang mellan dessa
två frågor, att båda reformerna måste
genomföras samtidigt, eller om det ligger
så till att sjukkassereformen kan
komma något år tidigare, när konturerna
till den nya kommunindelningen äro
klarare skönjbara än vad för närvarande
är fallet. Jag vill erinra om att
enligt det program för kommunindelningens
genomförande, som jag skisserat
i mitt svar på denna interpellation,
skulle kammarkollegium ha avgivit sitt
förslag beträffande det sista länet omkring
den 1 januari 1950. Ivungl. Maj:ts
beslut beträffande det sista länet skulle
alltså komma på våren 1950. Det betyder,
att från och med våren 1950 är det
fastslaget, hur den nya kommunindelningcn
kommer att se ut. Huruvida det
då finns någon möjlighet att genomföra
reformen redan från och med den 1
juli 1951, kan jag för tillfället icke uttala
mig om, men jag håller icke för
otroligt att det skall kunna vara möjligt.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag är
tacksam för herr statsrådets svar på
min fråga.

20 Nr 21. Tisdagen den

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

Jag utgår ifrån att det är så gott som
ogörligt, om konturerna för kommunindelningen
bli klara så sent som under
första halvåret 1950, att på denna kunna
bygga organisationen av den lokala
sjukförsäkringen att träda i verksamhet
samma år. Detta är emellertid en sak
som ligger utanför statsrådets arbetsområde.
Jag hoppas bara att man från
vederbörligt håll får ett besked på denna
punkt så snart som möjligt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
glömde att säga i mitt svar på herr Hagårds
fråga, att såvitt jag är riktigt underrättad
man ifrån socialdepartementets
sida kommer att låsa fast denna
fråga genom en proposition redan till
1949 års riksdag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts på bordet liggande
proposition, nr 249, angående
anslag till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 257.

Härefter föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj :ts proposition, nr 257,
angående godkännande av Sveriges anslutning
till en konvention angående
europeiskt ekonomiskt samarbete; och
anförde därvid

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Det är i dessa dagar snart ett år sedan
regeringen började pyssla med förberedelserna
för Sveriges anslutning till
den s. k. Marshallorganisationen. Regeringen
har låtit representera sig i olika
förberedande konferenser och medverkat
till beslutet att tillskapa en ny organisation
i konkurrens med Förenta Nationernas
ekonomiska europakommission,
och den har för Sveriges del låtit
underteckna handlingar, både sådana

25 maj 1948.
nr 257.

som beröra de till Marshallorganisationen
anslutna staterna och sådana som
beröra Förenta staterna.

Först nu underställer regeringen riksdagen
frågan om Sveriges anslutning till
Marshallorganisationen. När riksdagen
i dag skall remittera ärendet, finns det
ännu icke på riksdagens bord något material,
varav man kan bilda sig en uppfattning
om innehållet i propositionen,
som regeringen föreläde riksdagen i lördags.
Åtskilliga dagar av motionstiden
ha därför gått till ända utan att vi kunnat
få veta mer av propositionens innehåll
än att regeringen föreslår Sveriges
anslutning till de 16 Marshallstaternas
organisation och några allmänna uttalanden
regeringen gjort.

Jag skulle emellertid vilja redan nu,
innan ärendet remitteras, göra några
erinringar, inte minst på grund av det
uppseende, som tillskapandet av denna
organisation har väckt överallt och den
tolkning man givit av de olika deltagande
ländernas motiv. Regeringen har ju,
senast den 4 februari i år, inför riksdagen
gjort gällande, att Sveriges medverkan
i Marshallorganisationen uteslutande
har ekonomisk karaktär och icke
innebär några politiska engagemang.

Jag vill gentemot detta erinra om att
det dock är fråga om att skapa en organisation,
som skall finnas kvar under
ganska lång tid och som övertar de
uppgifter, som Förenta Nationernas ekonomiska
europakommission ha. Denna
organisation betraktas över allt, inte
minst av de deltagande länderna och av
Förenta staterna, som en organisation
med avancerade politiska syften. Den
säges syfta till att underlätta det krigshärjade
Europas återuppbyggnad. Jag
vill emellertid erinra om att bland dessa
Marshallstater befinna sig sådana länder
som Sverige, Island, Eire, Portugal,
Schweiz och Turkiet, som, man må säga
vad man vill om dem, i varje fall inte
kunna betraktas som krigshärjade, och
det är lika påtagligt att de mest krigshärjade
länderna i Europa icke äro
medlemmar av denna nya organisation.

Tisdagen den 25 maj 1948.

Nr 21.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

Den har också redan ynglat av sig en
blockbildning, nämligen de fem Bevinstaternas
allians, som ju är avsedd att
vara ett embryo för ett västmaktsblock.

President Truman har själv karakteriserat
Marshallpolitiken som »ett viktigt
led i Förenta staternas utrikespolitik».
Det handlar om, sade för ett par månader
sedan medlemmen av det amerikanska
representanthusets utrikesutskott
Vorys, »att stödja de länders ekonomi,
vilka hålla 104 divisioner mot
199 divisioner från Sovjetunionen och
dess förbundna». Marshallplanen, sade
den amerikanske försvarsministern
Forrestal i januari, kommer att underlätta
ett samordnande av de 16 mottagarländernas
militära resurser.

Marshallplanen riktar sig också mot
strävanden till neutralitet. Jag vill citera
vad den engelska tidningen News
Chronicle skrev, sedan den svenske utrikesministern
Undén den 4 februari i
år gjort ett uttalande om Bevinplanen,
vilket tidningen även uppfattade som
riktat mot Marshallplanen: »Sverige har
hittills hållit sig utanför två krig, men
i dag skulle de svenska statsmännen
vinna större respekt och även göra
Europa en större tjänst, om de för en
gångs skull ville ta en risk för fredens
och framgångens skull.»

Man kopplar med andra ord samman
Marshallplanen med förberedelser för
ett nytt krig. Liksom Hitler, när han
förberedde det andra världskriget,
framställde detta som en ideologisk
kamp med syfte att hejda kommunismen,
så eamoufleras nu Marshallplanen
och de militära förberedelserna i samband
med den med allmänna talesätt
om nödvändigheten av ett antikommunistiskt
korståg. Ja, man går så långt,
att man i den amerikanska kongressen
till och med ställer upp sådana uppgifter
för att befordra denna politik
som att bekämpa de som man säger
ultrademokratiska drag i europeiska
länders författningar, vilka möjliggöra
en proportionell representation och
möjliggöra för parlamenten att påverka

regeringarnas sammansättning. Dessa
bestämmelser sägas utgöra ett stöd för
kommunisternas verksamhet.

Redan av vad jag här anfört torde
det framgå, att Marshallorganisationen,
till vilken regeringen nu vill ansluta
Sverige, obestridligen är en politisk organisation
med klart politiska syften
och politiska konsekvenser.

Dessutom finnas i Marshallplanen,
sådan den redan har utformats, ekonomiska
drag som göra, att man borde, oberoende
av politisk uppfattning, känna
sig betänksam inför en svensk anslutning
till densamma. Det är redan känt
att amerikanerna se som den första
uppgiften att återupprätta Ruhrindustrien
och vapensmedjorna i Ruhrområdet.
Den väsentliga tendensen i övrigt,
sådan den hittills framgått av de
amerikanska listorna för varuleveranser
till Europa, är att USA skall leverera
färdigvaror, medan de råvaror,
som länderna behöva för sin industriella
^organisation, förmenas dem.
Jag nöjer mig med att erinra om att
Ralien får V23 av det stål det begärt,
att Frankrike skall få Vs av det kol
det begärt och att England får skära
ned sin varvsindustri med 50 procent,
medan den amerikanska varvsindustrien
har en högkonjunktur och producerar
mer än någonsin tidigare. Den
svenska regeringen har redan uppvaktats
med anledning av hotet om en
drastisk nedskärning av fartygsplåtstilldelningen,
som mycket väsentligt skulle
inskränka den svenska varvsindustrien.

De varukvantiteter, som dessa länder
skola erhålla, komma att i huvudsak
utgöras av färdigvaror. Italien,
vars export till en tredjedel består av
frukt, skall från Amerika importera frukt
och makaroner. Danmark, som exporterar
oljekakor, skall importera amerikanska
oljekakor. Vad Sverige beträffar
känna vi ju till, hur många överflödiga
eller i varje fall umbärliga varor
som vi genom handelsavtalen med
Förenta staterna fått på köpet för nödvändiga
importvaror.

Nr 21.

Tisdagen den 25 maj 1948.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

För några veckor sedan förekom i
amerikanska kongressen en diskussion,
i vilken en kritiker av Marshallplanen
anförde, att av de 5,3 miljarder dollars,
som varuleveranserna skola uppgå till,
komma icke mindre än 300 miljoner
att gå till tobak, och han undrade, vilken
betydelse för Europas industriella
rekonstruktion dessa tobaksleveranser
skulle kunna ha. Det anmärktes, att det
inte var 300, utan 900 miljoner dollars
av dessa 5,3 miljarder som skulle användas
till tobak.

En granskning av varulistorna visar,
att leveranserna till stor del skola bestå
av sådana färdigvaror, som kunna
undvaras, medan de råvaror, som de
europeiska länderna skulle behöva för
sin återuppbyggnad, icke erhållas. Jag
framhöll härom dagen i en debatt vilka
verkningar Marshallplanens genomförande
skulle få för Sverige. Man lär ha
beslutat, att Sverige skall få för 26 miljoner
dollars amerikanska Marshallvaror
mot kredit, varav för 2,1 miljon
tobak, för 4 miljoner kaffe, konserver
och dylikt, för 7 miljoner bilar, som
vi sakna bensin till, o. s. v. Därtill kräves
det, att 2 miljoner dollars skola
disponeras för att möta de prisstegringar,
som man väntar skola genomföras
på dessa amerikanska varor.

Jag har anfört detta bara för att i
största korthet ange karaktären av detta
ekonomiska hjälpprogram. Jag drar den
slutsatsen, att dessa europeiska länder
icke komma att befinna sig i ett bättre
läge efter den första fyraårsperioden än
nu. Det är ju också betecknande, att
enligt den Europarapport som gjorts
upp kommer konsumtionen i dessa 16
Marshall-länder att vara betydligt lägre
1952 än under perioden 1934—1938.
Priset för dessa krediter — i vissa fall
handlar det även om s. k. gåvor, och
Grekland och Turkiet känna ganska
väl till arten av sådana gåvor — är
en amerikansk inblandning i de berörda
ländernas inre angelägenheter.
Jämsides med de politiska konsekven -

nr 257.

serna är detta kanske det allra allvarligaste.

Det har redan antytts, att amerikanerna
kräva en nedskärning av de olika
ländernas valutor. Om de kunna framtvinga
en nedskrivning av den svenska
kronan med 10 procent, skulle det betyda
— med den export och import vi
hade under fjolåret — en förlust på
inte mindre än 300 miljoner kronor.
Amerikanerna förbehålla sig vidare rätten
att påverka utformningen av skattepolitiken
och socialpolitiken i vederbörande
länder samt att kontrollera deras
ekonomiska politik för att försäkra sig
bl. a. om att Marshallvaror icke skola
gå till länder, vilka amerikanerna icke
vilja ha handelsförbindelser med eller
ekonomiskt understödja.

Av dessa uppgifter, som kunnat läsas
ut ur amerikanska kongressens beslut
eller meddelanden från Reuter och
andra officiella eller halvofficiella telegrambyråer,
har jag fått det intryrcket,
att ett engagemang i Marshallplanen
skulle vara en mycket allvarlig historia
för Sverige. Hur mycket jag än försökt
har jag icke kunnat finna, att ett sådant
engagemang skulle kunna medföra
några fördelar eller lätta de svårigheter,
som Sverige haft under senaste
tiden, men däremot har jag funnit, att
det skulle medföra stora nackdelar. Jag
har därför kommit till den slutsatsen,
att frågan om svensk medverkan i de
16 Marshallstaternas organisation bör
göras till föremål för en mycket allvarlig
och kritisk prövning. Jag kommer
naturligtvis, när jag någon gång får
ta del av regeringens proposition, att
närmare ingå på dessa frågor, men jag
har redan nu velat uttrycka den misstro
jag hyser inför det steg, som regeringen
nu rekommenderar riksdagen
att ta.

Emedan, som jag tidigare sagt, vi
ännu efter fyra dagar inte fått ta del
av propositionen, får jag, herr talman,
hemställa, att motionstiden förlänges

Tisdagen den 25 maj 1948.

Nr 21.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

med fem dagar till att omfatta femton
dagar.

Vidare yttrades ej. Propositionen
hänvisades till utrikesutskottet, dit
jämväl det i anledning av densamma
avgivna yttrandet skulle överlämnas.

På därå av herr talmannen given
proposition biföll kammaren herr Hagbergs
i Luleå hemställan om förlängning
av tiden för avgivande av motioner
i anledning av ifrågavarande proposition.

Härefter föredrogos var för sig följande
å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 262, angående reglering av sockernäringen
i riket m. in.; samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

263, med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779)
om kristillägg å daglijälp från erkända
arbetslöshetskassor; och

nr 267, med förslag till lag angående
eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 19 § första stycket lagen om
arbetarskydd.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 268, med
förslag till lag om dyrtidstillägg för år
1948 å folkpensioner in. m. hänvisades
propositionen, såvitt angick lagförslaget,
till behandling av lagutskott och i
övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogs och hänvisades
till bevillningsutskottet propositionen
nr 269, angående prisutjämningsavgift
m. m.

§ 5.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de på bordet
liggande motionerna:

nr 554 av herrar Fröderberg och
Bränholm,

nr 555 av herrar Ljungqvist och
Skantze,

nr 556 av herrar von Seth och Dickson,

nr 557 av herr von Seth och

nr 558 av herrar Fröderberg och
Larsson i Stockholm.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 10, statsutskottets
memorial och utlåtanden nr
105—117, bevillningsutskottets betänkanden
nr 42—46, första lagutskottets
utlåtande nr 37, andra lagutskottets utlåtande
nr 33 samt jordbruksutskottets
utlåtande och memorial nr 32 och 39.

§ 7.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att andra lagutskottets
utlåtande nr 33 måtte å morgondagens
föredragningslista uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden och övriga
ärenden i den ordning de förekomma
på dagens föredragningslista.

Denna anhållan bifölls.

§ 8.

Avlämnades följande motioner, nämligen
av:

herr Kempe m. fl., nr 559, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
231, angående vissa åtgärder till främjande
av bostadsförsörjningen;

herrar Hagård och Håstad, nr 560,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 239, angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m.;

herr Fagerliolm, nr 561, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 254,
angående anslag till kontrollstyrelsen
för budgetåret 1948/49, in. in.;

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Svar på fråga ang. åtgärder i anledning

herr Dahlgren m. fl., nr 562, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
235, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete,
m. m.; samt

herr Staxäng m. fl., nr 563, likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 235.

Härpå avlämnades följande motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 248, med förslag till butikstängningslag,
nämligen:

nr 564 och 565, av herr Henriksson,
nr 566, av herr Brandt,
nr 567 och 568, av herr Jonsson i
Skutskär, samt

nr 569, av herr Andersson i Malmö
m. fl.

av vissa händelser i Grekland.

Slutligen avlämnade herr Jansson i
Aspeboda en av honom undertecknad
motion, nr 570, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 255, med förslag
till lag angående ändring i lagen den
17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å
landet inom vissa delar av Kopparbergs
län.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.47 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 26 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen anmälde, att herr
Andersson i Falun, som vid kammarens
sammanträde den 4 innevarande maj
med läkarintyg styrkt sig vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen, denna
dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att enligt
överenskommelse, som träffats mellan
kamrarnas talmän, de gemensamma omröstningar,
för vilka voteringspropositioner
blivit av kamrarna godkända,
komme att äga rum vid plenum den 2
nästkommande juni.

§ 3.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 270, med

förslag till lag om förstörande av vissa
postförsändelser.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Svar på fråga ang. åtgärder i anledning
av vissa händelser i Grekland.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Senander till mig riktat följande
fråga:

Har den svenska regeringen övervägt
att hos Atenregeringen ge uttryck för
den bestörtning och avsky som massavrättningarna
i Grekland utlöst hos
Sveriges folk?

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

Svar på fråga ang. åtgärder i anledning av vissa händelser i Grekland.

Mitt svar är att regeringen icke överväger
någon diplomatisk démarche hos
grekiska regeringen.

Svenska regeringen beklagar djupt att
motsättningarna inom det grekiska folket
sedan flera år tillbaka tagit sig uttryck
i inbördes strider, från bägge sidor
förda med en hänsynslöshet och
oförsonlighet, som verkat chockerande.

Härefter yttrade:

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
ber att till hans excellens herr utrikesministern
få framföra ett tack för det
svar han lämnat på min fråga. Jag
skulle också kunna utsträcka mitt tack
till hans uttalande, att svenska regeringen
djupt beklagar vad som sker i
Grekland.

Det är emellertid med besvikelse jag
måste konstatera, att svaret ändå i sak
blivit avböjande. Säkert hade de arbetare
och andra medborgare här i landet,
som med avsky bevittnat massavrättningarna
i Grekland, väntat att regeringen
skulle ha funnit någon form
för en diplomatisk protest till Atenregeringen.

Vad det kan vara för hänsyn som bestämt
regeringens hållning är svårt att
förstå. Som bekant ha ju både norska
och danska regeringarna gjort föreställningar
i Aten, och till och med den
engelske utrikesministern Bevin har
ansett sig böra protestera på den engelska
regeringens vägnar. Svenska regeringen
hade alltså befunnit sig i gott
sällskap, om den gjort en aktion i likhet
med de nyssnämnda regeringarna.

Mig förefaller det som om diplomatiska
hänsyn inte gärna kunna ha varit
orsaken till regeringens passivitet.

Inte heller kan regeringen åberopa
sig på att det råder delade meningar
inom det svenska folket i grekiska frågan
och speciellt beträffande de blodiga
förföljelserna mot demokratiens och
folkfrihetens förkämpar. Tvärtom skulle
en regeringsaktion i saken ha kun -

nat påräkna stöd från ett praktiskt taget
enhälligt folk. De många och kraftiga
protesterna från arbetsplatser,
fackföreningar och andra sammanslutningar
och inte minst från de båda arbetarpartiernas
kongresser visa vilken
förbittring blodsdåden i Grekland
framkallat.

Det hade varit på sin plats att regeringen
slutit upp vid sidan av de regeringar,
som gjort föreställningar i saken
hos Atenregeringen. Det hade varit
så mycket mer befogat som utvecklingen
i Grekland sedan lång tid tillbaka
klart visat, att man här har att
göra med ett verkligt farligt anslag mot
demokratien och folkfriheten. Att denna
utveckling möjliggjorts genom grov
inblandning från sådana makters sida,
som påstå sig företräda demokratien
och friheten, gör saken ännu värre.

Jag vill erinra om att det var den
väpnade brittiska interventionen i december
1944, som lade grunden till dagens
fruktansvärda läge. Vid befrielsen
av Grekland var det den fast organiserade
och väldisciplinerade E. A. M.
som hade majoriteten av det grekiska
folket bakom sig. Den var en säker
garant för att utvecklingen i Grekland
skulle kunna ske i fredliga och demokratiska
former. Denna motståndsrörelse
kunde besegras endast tack vare
ingripande av engelska trupper, som
utrustats med de modernaste vapen. Efter
det att motståndsrörelsen besegrats
överlämnades makten till f. d. quislingar
och sådana som intagit en passiv
hållning under den tyska ockupationen.

En engelsk militärdelegation organiserade
de s. k. säkerhetsstyrkorna och
armén. 2 300 grekiska officerare, som
svuril Hitler trohet och stridit i de
tyska SS-regementena, placerades i
spetsen för säkerhetsstyrkorna och armén.
Samtidigt kastades motståndsrörelsens
män i tiotusental i fängelser,
torterades och förföljdes av fascisterna,
som understöddes av engelsmännen.
Fängelserna och koncentrations -

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Svar på fråga ang. åtgärder i anledning av vissa händelser i Grekland.

lägren på öarna voro överfulla. Det
rörde sig inte bara om kommunister,
som man nu litet varstans i världen i
demokratiens missbrukade namn söker
förklara som fågelfria. Det gällde personer
av skilda politiska uppfattningar,
personer som vägrade finna sig i den
utländska inblandningen och i den grekiska
fascistregimens våldsdåd mot det
grekiska folket.

Under denna terror höllos de falska
grekiska valen, som bojkottades av
motståndsrörelsens partier, därför att
de endast kunde bli en parodi på val.
Det är också betecknande, att knappast
någon numera vågar påstå, att dessa
val uttryckte det grekiska folkets vilja.
De blevo i stället uttryck för den fascistiska
regeringens och de intervenerande
utländska makternas vilja.

Under den nuvarande amerikanska
interventionen ha förhållandena ytterligare
förvärrats. Den har ställt Grekland
under främmande herravälde och
skärpt terrorn mot det grekiska folket.
Ledaren för den amerikanska delegationen,
Griswold, och den amerikanske
ambassadören ha det verkliga avgörandet
i Greklands angelägenheter, ett förhållande
som amerikanerna inte göra
något försök att överskyla. De ha därmed
också sin dryga del i ansvaret för
den rasande terror som övergår Grekland.

Jag vill erinra om att omkring 10 000
demokrater mördats eller torterats till
döds av fascisterna och att 1 650 dödsdomar
utfärdats mot motståndsrörelsens
män och kvinnor. 40 socialistiska
och demokratiska tidningar ha förhindrats
att utkomma. Alla demokratiska
organisationer ha upplösts. Detta
gäller bland andra panhellenska kvinnofederationen,
ungdomens motståndsrörelse
och vänsterpartierna.

Arbetare och tjänstemän äro förbjudna
att strejka, och överträdelse bestraffas
med döden. Alla genom fria val
utsedda fackföreningsledare hållas
fångna på klippöarna, och regeringen

har insatt fascistiska delegater i deras
ställe.

Så ser det ut i det land, som tillhör
Marshall-länderna och som sida vid
sida med Sverige skall planera för Europas
återuppbyggnad i amerikansk
regi.

Att denna skildring av förhållandena i
Grekland inte är överdriven har styrkts
av många svenska och utländska sagesman,
som varit på ort och ställe.

Den amerikanska infiltrationen beskrevs
för en tid sedan i Morgon-Tidningen
av dess utsände korrespondent,
Wladimir Semitjov, på följande sätt:
»Med materielen anlände också amerikanska
kontrollanter och rådgivare
som ha organiserats inom AMAG, som
hittills räknar 400 personer men som
snart ökas med ytterligare halvtannat
hundrade officerare och meniga för
kommendering till grekiska armén.
Den amerikanska missionen liknar
strukturellt en sorts biregering med
sina departement för armé och marin,
finanser, handel, folkförsörjning, rekonstruktion,
jordbruk, industri, arbete,
hälsovård etc., och överblickar alla
vitala sektorer av det grekiska samhället.
På programmet står närmast organisationen
av en grekisk kommission
för utrikeshandel under ledning av en
amerikan som skall koordinera varuutbytet
och kontrollera importlicenser;
andra amerikanska kontrollanter ha
placerats på ministerier och statliga
kanslier; en storstilad ''drive’, som teoretiskt
innebär att ingenting av verklig
betydelse kan inträffa i Grekland
utan att amerikanerna ha sin hand
med.»

Så långt Morgon-Tidningens korrespondent.
Expressens korrespondent
Ingvar Axelsson skriver om terrorn
bland annat: »Många har deporterats
till fängelseöarna utan att vara ägare
av en kommunistisk medlemsbok.
Många har förlorat sin anställning utan
att ha företett några kommunistiska
sympatier, och däribland befinner sig

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

Svar på fråga ang. åtgärder i anledning av vissa händelser i Grekland.

socialdemokrater och fackföreningsfolk.
Även personer med liberal politisk
åskådning känner sig trängda. Offer
för gjorda politiska misstag mot
allt vad vänsterorientering heter söker
sig redan upp i bergen och ansluter sig
till rebellerna, inte för att kämpa mot
kommunismen, men mot den rådande
regimen.» — Samme korrespondent
skriver om arkebuseringarna: »Ögonvittnen
vid arkebuseringarna kan också
berätta hur de dödsdömda rebellerna
dör under frihetssånger och revolutionära
paroller på läpparna, och
många i ''banditernas’ led betecknas av
dessa ögonvittnen som frihetsälskande
idealister i stället för de ''kriminella
element’ som regeringen vill presentera.
»

Andra korrespondenters och greklandsfarares
berättelser äro samstämmiga
i sina omdömen med dem som jag
här citerat. De grekiska fascisterna
göra heller ingen hemlighet av sin blodiga
framfart mot patrioterna. De skryta
över sina koncentrationsläger, och
de skryta inför omvärlden över excesserna
på avrättningsplatserna.

Under de veckor, då reaktionärer i
alla länder skreko som besatta mot
händelserna i Tjeckoslovakien, gick
följande meddelande genom pressen
om hur regimen i Grekland »arbetade»:

3/2. I staden Lamia (mellersta Grekland)
arresteras 139 patrioter och föras
till koncentrationsläger.

4/2. Krigsrätten i Jannitza dömer 20
patrioter till döden. Samtidigt avrättas
på andra håll i landet sammanlagt
10 patrioter.

7/2. 26 patrioter avrättas.

17/2. I Aten avrättas 7 patrioter.
Samma dag dömas ytterligare 10 patrioter
till döden, 11 till livstids fängelse
och 10 till tjugo års fängelse.

20/2. I staden Nauplia avrättas 11
patrioter. I Pireus arresteras samma
dag 50 kvinnliga patrioter.

21/2. I Aten avrättas 20 patrioter,

däribland en kvinna. 11 av dem hade
dömts till döden redan för två år sedan.

27/2. Över 1 000 patrioter arresteras
i hela landet, därav 700 enbart i Aten.
Arresteringarna ägde rum med hjälp av
listor som på sin tid upprättats av Gestapo.

3/3. I Goudi, en förstad till Aten, avrättas
8 patrioter. Domarna avkunnades
för över tre år sedan, men de tidigare
regeringarna ha inte vågat låta
dem gå i verkställighet.

27/3. I Saloniki avrättas 15 patrioter
som vedergällning för ett bombardemang,
som frihetsstyrkorna i februari
riktade mot staden. Samtidigt avrättades
i Aten ytterligare 7 patrioter.

Dessa meddelanden ägnades ett lindrigt
sagt förstrött intresse i de svenska
tidningarna med undantag för de kommunistiska.
Medan man med trästilar
skrek ut sitt fördömande av det tjeckiska
folkets insats mot reaktionen för
att förhindra ett nytt Grekland, så
stoppade man undan meddelandena om
den grekiska terrorn i petitnotiser.

Då hördes inga protester från borgerligt
eller socialdemokratiskt håll.
Inga författare, universitetsprofessorer,
studentföreningar eller högerföreningar
läto höra av sig. Den socialdemokratiska
och borgerliga pressen höjde inte
ett ord till protest. Man teg inför de
grekiska fascisternas skryt över vad de
uträttat på avrättningsplatserna i demokratiens
namn.

Sedan dess ha som bekant ytterligare
hundratals grekiska frihetskämpar
avrättats. Jag tror att de senaste massavrättningarna
i Grekland ha klargjort
för världsopinioncn varifrån det verkliga
hotet mot demokratien och folkfriheten
kommer.

Det är — jag upprepar det ännu en
gång — att beklaga att inte regeringen
dragit de nödvändiga konsekvenserna
av detta förhållande och givit uttryck
för det svenska folkets känslor inför
vad som sker i Grekland under demokratisk
täckmantel.

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Svar på fråga ang. åtgärder i anledning av vissa händelser i Grekland.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:Herr talman!
Herr Senander har begagnat den enkla
fråga han framställt såsom utgångspunkt
för en vidlyftig skildring av hela det
grekiska problemet. Jag ämnar inte följa
bonom på den vägen, och jag behöver
inte heller påpeka för kammaren att
hans skildring var i hög grad tendentiös.
Men jag skulle gärna vilja lämna
några kompletterande upplysningar i
frågan med anledning av herr Senanders
anförande.

De diplomatiska démarcher som gjorts
i Aten från några staters sida tyckas i
varje fall delvis ha varit hypotetiska.
De ha vilat på det antagandet, att avrättningarna
vore att betrakta såsom
repressalier för attentatet mot den grekiske
justitieministern. I varje fall har
den engelska regeringens representant
efteråt i underhuset förklarat att den
ursprungliga démarchen vilade på missledande
informationer i pressen beträffande
just denna punkt.

Den svenska regeringen är i allmänhet
inte benägen att rikta förmaningar
till andra länder. Ger man sig in på
en sådan praxis, får man nog försöka
vara i någon mån konsekvent, och man
tar därmed på sig ett stort ansvar såsom
övervakare av andra länders moraliska
hållning.

Det är klart att jag för min del anser
att dessa avrättningar äro ohyggliga.
Vi ha ju i Sverige avskaffat dödsstraffet,
och vi reagera kanske därför
ännu starkare än man gör i många
andra länder inför en sådan massavrättning,
som i detta fall förekommit i
fredstid. Med stöd av inkomna upplysningar
utgår jag ifrån att dödsdomarna
i Grekland avkunnats i laga ordning
och att därefter nådeansökningar behandlats
i enlighet med Greklands konstitutionella
regler. Jag är också medveten
om att i det amnestifördrag som
i februari 1945 avslöts mellan grekiska
regeringen och kommunistledningen
undantogos från amnestien just brott

av den kategori som här föranlett dödsstraff,
nämligen brott som i och för sig
voro att betrakta såsom vanliga kriminella
brott, i de flesta fall mord. Men
möjlighet borde ju ha funnits att anordna
en ny amnesti av vidsträcktare omfattning
— exempelvis förvandling av
dödsstraffen till frihetsstraff — med
hänsyn till det stora antalet dömda och
inte minst till den långa tid som förflutit
sedan brotten begingos.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang
även understryka, att ohyggliga
åtgärder vidtagits också från rebellernas
sida. Det senaste är bortrövandet
av hundratals eller kanske tusentals
barn från deras familjer och deras
överföring till de norra grannländerna.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
kan inte undgå att fästa uppmärksamheten
vid det formella betraktelsesätt
som hans excellens utrikesministern anlägger
på detta spörsmål. Han påstår
att till grund för de protester som avgivits
av andra stater lågo »missledande
informationer». Jag förstår inte hur
man i detta fall kan tala om missledande
informationer, då ju — som jag framhöll
i mitt förra anförande — de grekiska
fascisterna inte göra någon hemlighet
av de våldsdåd som begås mot
frihetskämparna i Grekland. Vad jag
nu sagt gäller även om man med hänsyn
till den »konstitution» som finns i
Grekland skulle kunna tala om att domarna
äro avkunnade i laga ordning,
något som ju från de allra flesta håll
starkt ifrågasättes.

Den kamp som föres i Grekland mot
folkmajoriteten innebär ett så allvarligt
brott mot demokratien, att det enbart
av den anledningen borde höras
andra toner från hans excellens utrikesministern.

Vad beträffar anklagelserna mot »den
andra sidan» har man ingenting annat
att komma med än påståendet att gerillastyrkorna
bortfört eller — som man

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

Svar på interpellation ang. ändring av skattebestämmelserna för uppfinnare.

uttryckt det —• »bortrövat» grekiska
barn och fört dem till andra länder.
Jag kan inte fatta annat — och det bekräftas
av uppgifter som vi fått — än
att denna överflyttning av barn från
det Grekland, som härjas av inbördesstrider,
till andra länder måste vara till
förmån för de grekiska barnen. Enligt
vederhäftiga uppgifter är det för att
skydda barnen mot följderna av inbördeskriget
som man vidtagit denna
åtgärd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. ändring av
skattebestämmelserna för uppfinnare.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Sefve till mig riktat följande
frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
den fara för stagnation i uppfinnarverksamheten
som det nuvarande beskattningssystemet
innebär, särskilt med
hänsyn till nuvarande höga skattesatser?

Om så är fallet, har herr statsrådet
för avsikt att förelägga riksdagen förslag
om ändring i dessa bestämmelser
i syfte att åstadkomma en med rättvisa
och jämlikhet mer överensstämmande
ordning för vederbörande skattskyldiga?

I anledning av interpellationen får
jag meddela, att de olägenheter, som
gällande beskattningsregler medföra i
de av interpellanten omförmälda ävensom
i andra liknande fall, tidigare uppmärksammats
inom finansdepartementet.
Redan föregående år uppdrog jag
sålunda under hand åt 1944 års allmänna
skattekommitté att undersöka
möjligheterna att undanröja dessa olägenheter.
Kommittén räknar med att
kunna redovisa resultatet av sitt arbete

vid utgången av innevarande år. Frågan
kommer därefter att i vanlig ordning
bli föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Härefter yttrade:

Herr SEFVE: Herr talman! Jag ber
att få till statsrådet och chefen för finansdepartementet
framföra mitt tack
för hans svar på min interpellation. Det
är ju i och för sig glädjande, att finansdepartementet
uppmärksammat de olägenheter,
som gällande beskattningsregler
medföra såväl i fråga om uppfinnarverksamheten
som på andra områden,
och att 1944 års allmänna skattekommitté
fått i uppdrag att söka undanröja
dessa olägenheter. Jag vill emellertid
understryka angelägenheten av att kommittén
snart kommer till något praktiskt
resultat, enär gällande skattebestämmelser
tydligen ha avsevärda skadeverkningar
för landet.

Den nuvarande starkt progressiva
skatteskalan verkar i hög grad hämmande
på sådant arbete, som måst förberedas
under ett antal år utan inkomster
men sedan beskattas under ett mindre
antal år än vad som motsvarar den
verkliga arbetstiden. Man har exempelvis
beträffande akademiskt utbildad arbetskraft
kunnat under sista året iakttaga
en tilltagande ovilja mot att arbeta
på övertid. I åtskilliga fall har
vederbörande arbetstagare som skäl för
sin vägran att åtaga sig sådant arbete
anfört de höga marginalskatterna, som
fråntaga arbetaren en för stor del av
hans arbetes frukter. Han njuter hellre
sin fritid än arbetar för en lön, som i
realiteten blir proportionsvis så mycket
mindre ju mer han arbetar.

För inkomster, som till sin fördelning
äro av den typ, som karakteriserar
uppfinnarverksamheten, äro de nuvarande
skattelagarna särskilt farliga.
Dagen efter det denna interpellation
väckts, fick jag besök av en uppfinnare,
som beklagade sig över den nuvarande
skattelagstiftningen. Han hade

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Svar på interpellation ang. ändring av skattebestämmelserna för uppfinnare.

tidigare gjort en del uppfinningar, som
övertagits av statsverket, men hade för
dem, enligt sin egen uppfattning, fått
alldeles för liten ersättning. Eftersom
hans uppfinningar hemligstämplats, hade
han ej heller kunnat söka sin rätt inför
domstol. Han hade nu gjort en ny uppfinning,
som, fortfarande enligt hans
egen bedömning, var synnerligen värdefull.
Denna gång ville han ha möjlighet
att bevaka sin rätt och följa sin uppfinning.
Ett bolag skulle därför bildas
för exploatering av uppfinningen, och
såsom ersättning för denna skulle uppfinnaren
erhålla aktier i bolaget till ett
parivärde av 100 000 kronor.

Innan slutlig överenskommelse kom
till stånd, satte sig uppfinnaren i förbindelse
med skatteverket och fick av
detta veta, att han, eftersom han formellt
fick en inkomst av 100 000 kronor,
skulle betala omkring 50 000 kronor i
källskatt. På hans förfrågan varifrån
han skulle taga dessa 50 000 kronor svarade
man, att det var en sak, som inte
skatteverket befattade sig med. Eftersom
han inte ägde några 50 000 kronor
och inte heller kunde belåna aktierna,
frågade han vilka åtgärder skattemyndigheterna
skulle vidtaga och fick till
svar, att skatteverket skulle lägga beslag
på hans likvida medel och, eftersom
dessa inte räckte till, begära införsel
å hans lön intill dess de 50 000
kronorna blivit betalda.

Han framhöll då det orimliga i att
han, om han som ersättning för sin
uppfinning erhöll aktier i ett nystartat
bolag, skulle under kanske resten av
sitt liv få av sin lön behålla endast så
mycket som enligt lagen i sådana fall
är fastställt såsom existensminimum
eller omkring 250 kronor i månaden,
och fick då till svar, att sådan är lagen
i Sverige.

Uppfinnaren frågade även vederbörande
i skatteverket, hur han skulle
bära sig åt för att undvika detta sorgliga
öde, och skatteverkets representant
upplyste då, att man studerat en del

olika fall och kommit till den slutsatsen,
att det inte lönar sig att här i Sverige
komma med några uppfinningar. Man
föreslog honom att i stället resa till
Nord- eller Sydamerika, där exploatera
uppfinningen och därifrån erbjuda olika
stater, bl. a. Sverige, att köpa licens på
densamma.

Om denna skildring är sann, och jag
har för min del ingen anledning betvivla
detta, blottar den felkonstruktioner
i skattelagstiftningen, som måste ha
mycket farliga verkningar. En uppfinnare,
som skulle kunna gynna vårt land
med sitt arbetsresultat, förmås i stället
att erbjuda det åt andra länder, som
därigenom bli i tillfälle att före det
egna landet dra fördelar av nyheten.
I det här skildrade fallet skulle uppfinnaren
här i Sverige bli utfattig, åtminstone
för avsevärd tid framåt, emedan
han tvingas betala källskatt för
pengar han aldrig fått. Han har visserligen
fått ett värde, som kan värderas
till ett formellt belopp, men hans ersättning
utgöres tills vidare endast av
delaktighet i ett aktiebolags skuld. Vad
hans ersättning verkligen kommer att
bli värd, visar sig först efter åtskilliga
år och långt efter sedan han tvingats
betala skatt för ett fiktivt värde, som
kanske aldrig blir verkligt. Man tycker,
att han borde kunna få anstånd med
skatten tills det visat sig, huruvida de
erhållna aktierna ha något värde eller
inte.

Uppfinnaren i fråga relaterade även
en annan svårighet. Han hade för någon
tid sedan gjort en nykonstruktion
och överlämnat denna till en statlig
myndighet, som utförde densamma. Han
fick emellertid ingen ersättning för
konstruktionen och frågade då skatteverket,
huruvida han i sin deklaration
kunde göra avdrag för de 300 kronor
av privata medel, som han lagt ut för
nykonstruktionen. Svaret blev att så
ej fick ske, enär detta räknades som
hobby.

Det finns tydligen anledning att skyn -

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

Svar på interpellation ang. ändring av skattebestämmelserna för uppfinnare.

da på med utredningen av hithörande
spörsmål liksom också med ett annat
problem, som jag ber att få beröra med
några få ord. Om en uppfinnare exploaterar
sin uppfinning från Sverige och
genom densamma skaffar sig inkomster
även från andra länder, råkar han i
vissa fall ut för en dubbelbeskattning.
Han får skatta för samma inkomst först
i det främmande landet och sedan i
Sverige. Meningen är emellertid, tror
jag, att detta missförhållande skall rättas
till. Underhandlingar äro avsedda
att tagas upp med Schweiz i juni detta
år, och den delegation, som skall ha
hand om dessa, skall sedan fortsätta
till England. Jag vill uttala den förhoppningen,
att dessa förhandlingar
måtte i möjligaste mån påskyndas, ty
de nu rådande förhållandena måste i
många fall verka i hög grad hämmande
på uppfinnarverksamheten och dess
nyttiggörande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Jag
vill bara till kammarens upplysning
meddela, att vi redan ha dubbelbeskattningsavtal
med en lång rad länder. Det
är alltså inte något nytt behov som här
framförts. Svårigheterna att träffa sådana
avtal äro ibland inte så små, just
på grund av att andra länder lika mycket
som Sverige gärna vilja behålla så
mycket som möjligt i skatteinkomster.

Beträffande vad herr Sefve i övrigt
anfört vågar jag säga, att om det skulle
vara en riktig uppgift, att skattemyndigheterna
till en skattebetalare ha uttalat
sig på det sättet som herr Sefves
meddelare har uppgivit, måste det väl
betecknas som ytterligt olämpligt. Innan
jag kan tro att något sådant har
förekommit, måste jag ha andra bevis
än dem som här ha meddelats.

För övrigt kanske det är skäl att erinra
om att denna skattelagstiftning är
mycket gammal. Den har tillämpats
inte bara under den tid, då skatterna

voro relativt låga, utan även under den
följd av år, då vi ha fått de mycket
högre skatter som vi för närvarande
ha. Det hade därför inte varit omöjligt
vare sig för herr Sefve eller någon annan
att för ganska många år sedan
komma fram med de klagomål, som nu
framföras sedan regeringen själv tagit
initiativ till att avhjälpa olägenheterna
på detta område.

Herr SEFVE: Herr talman! Jag vill
meddela finansministern, att jag till
honom kan överlämna papper som bestyrka
riktigheten av de uppgifter jag
lämnat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 264, angående
godkännande av varuutbytesöverenskommelse
mellan Sverige och
Österrike.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 266, angående
slutlig reglering av riksstaten
för budgetåret 1947/48 m. m. hänvisades
propositionen, såvitt angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogs och hänvisades
till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition,
nr 272, angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld.

§ 7.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och
remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 559 av herr Kempc m. fl.;

nr 560 av herrar Hagård och Hastad;
och

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering m. m.

nr 561 av herr Fagerholm; samt
till behandling av lagutskott motionerna: nr

562 av herr Dahlgren m. fl.;
nr 563 av herr Staxång m. fl.;
nr 564 och 565 av herr Henriksson;
nr 566 av herr Brandt;
nr 567 och 568 av herr Jonsson i
Skutskär;

nr 569 av herr Andersson i Malmö
in. fl.; och

nr 570 av herr Jansson i Aspeboda.

§ 8.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 16 april 1948 dagtecknad
proposition, nr 212, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag;

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.; samt

3) lag med vissa bestämmelser om
hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft elva i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 353 av herr Heiding m. fl.
nr 354 av herrar Holmbäck och Petersson,

nr 355 av herrar Hage och Johannesson,

nr 356 av herr Lindblom m. fl. och
nr 357 av herr Ericsson, Carl Eric,
ävensom

inom andra kammaren
nr 513 av herr Pettersson i Dahl
m. fl.,

nr 514 av herr Eriksson i Stockholm,
nr 515 av fru Ewerlöf och fru Möller,
nr 516 av herrar Mosesson och Svensson
i Ljungskile,

nr 517 av herr Adolfsson m. fl. och
nr 518 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.

Därjämte hade utskottet i samband
med propositionen till behandling förehaft
tre före propositionens avlämnande
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen motionen
i första kammaren nr 227 av herr Hage
samt motionerna i andra kammaren nr
209 av fru Västberg m. fl. och nr 215
av herr Kempe m. fl.

Kungl. Maj :ts förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag innebar,
bland annat, att i lagen skulle införas
en ny paragraf, betecknad 8 b §,
av nedan angiven lydelse, ävensom att
9 § skulle erhålla följande avfattning:

8 b §.

Är lägenhet förhyrd till bostad och
vill hyresgästen sätta viss hyressökande
i sitt ställe för att genom byte,
i ett eller flera led, erhålla annan bostad,
men vägrar hyresvärden att samtycka
till överlåtelsen, äger hyresnämnden
på framställning av hyresgästen
förordna, att överlåtelsen likväl må
äga rum inom viss av nämnden bestämd
tid, såframt hyresrätten ej är förverkad
samt vägande skäl tala för bytet

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering m. m.

och hyresvärdens vägran finnes vara
obillig. I fråga om hyresvillkoren efter
överlåtelsen skall vad i 7 § stadgas äga
motsvarande tillämpning.

9 §.

Lägenhet, som den 1 januari 1942
eller vid den senare tidpunkt, då den
blivit färdigställd, var avsedd att helt
eller till väsentlig del nyttjas till bostad,
så ock lägenhet, som den 1 juni 1948
eller vid senare färdigställande var avsedd
att helt eller till väsentlig del nyttjas
för hotell- eller pensionatrörelse, må
ej utan hyresnämndens tillstånd uthyras
eller av ägaren tagas i bruk för väsentligen
annat ändamål än nu sagts.

Hyresnämnden äger---möble rat

skick.

I motionerna I: 357 och II: 515, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
»riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förslag i proposition nr 212 i vad detsamma
avser tillägg av en § 8 b till
nuvarande hyresregleringslag samt ändring
av § 9».

I motionerna I: 353 och II: 513, vilka
jämväl voro likalydande, hade hemställts,
att »riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj ds proposition nr 212 om
förlängning och ändring av hyresregleringslagen
måtte avslå 8 b §».

I motionen II: 517 hade hemställts,
att »den i propositionen föreslagna 8 b §
i lagen om hyresreglering skulle erhålla
följande lydelse:

Vill hyresgäst överlåta sin hyresrätt
till annan men vägrar hyresvärden att
samtycka till överlåtelsen, äger hyresnämnden
förordna, att överlåtelsen likväl
må äga rum, såframt hyresvärden
ej visar, att den till vilken överlåtelsen
skulle ske skäligen icke kan tagas för
god såsom hyresgäst eller att överlåtelsen
eljest skulle medföra väsentlig skada
eller olägenhet för honom. Är lägenheten
förhyrd till bostad och belägen i
kommun, diir kommunal bostadsförmedling
finnes anordnad, må förord 3

— Andra kammarens protokoll 19''i8.

nande meddelas endast då fråga är om
överlåtelse till hyressökande, som anvisats
av den kommunala bostadsförmedlingen,
samt å andra orter efter
hörande av det kommunala organ, som
handhaver förmedlingen av statliga tertiärlån.

I fråga om hyresvillkoren efter överlåtelsen
skall vad i 7 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.»

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring
att det genom förevarande proposition,
nr 212, framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag icke kunnat i oförändrat skick antagas
— måtte för sin del antaga ett av
utskottet framlagt förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8 a och 9 §§
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering in. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag;

B. att riksdagen måtte antaga de genom
förevarande proposition, nr 212,
framlagda förslagen till

lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.; och

lag med vissa bestämmelser om hyresrätt
vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.; samt

C. att motionerna I: 353, I: 354, I: 355,
1:356, 1:357, 11:513, 11:514, 11:515,
11:516, 11:517 och 11:518 måtte anses
besvarade genom vad utskottet under

A. hemställt;

D. att motionen 11:209 måtte anses
besvarad genom vad utskottet under A.
och B. hemställt;

E. att motionen I: 227 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; och

F. att motionen 11:215 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan under punkten
A. innefattade bland annat, att den av
Kungl. Maj:t föreslagna 8 b § skulle
utgå.

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering m. m.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Olovson i Västerås och
Larsson i Östersund utan angivet yrkande; 2)

beträffande utskottets hemställan
under A. av herr Carl Eric Ericsson
och fru Ewerlöf, vilka hemställt, att
riksdagen — med förklaring att det genom
förevarande proposition, nr 212,
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag icke
kunnat i oförändrat skick antagas —
måtte för sin del antaga ett av reservanterna
framlagt förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8 a § lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag;

3) beträffande utskottets hemställan
under A. av herr Holmberg, som hemställt,
att riksdagen — med förklarande
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom förevarande proposition,
nr 212 framlagda förslaget till
lag angående ändring i lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag — måtte för sin del antaga
nämnda förslag med den ändringen, att
den föreslagna 8 b § erhölle följande
lydelse:

8 b §.

Vill hyresgäst överlåta sin hyresrätt
till annan men vägrar hyresvärden att
samtycka till överlåtelsen, äger hyresnämnden
förordna, att överlåtelsen likväl
må äga rum, så framt hyresvärden
ej visar, att den till vilken överlåtelsen
skulle ske skäligen icke kan tagas för
god såsom hyresgäst eller att överlåtelsen
eljest skulle medföra väsentlig
skada eller olägenhet för honom. Är
lägenheten förhyrd till bostad och belägen
i kommun, där kommunal bostadsförmedling
finnes anordnad, må
förordnande meddelas endast då fråga
är om överlåtelse till hyressökande, som

anvisats av den kommunala bostadsförmedlingen,
samt å andra orter efter
hörande av det kommunala organ, som
handhaver förmedlingen av statliga
tertiärlån.

I fråga om hyresvillkoren efter överlåtelsen
skall vad i 7 § stadgas äga
motsvarande tillämpning;

4) av herrar Hage och TJhlén, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
förevarande proposition, nr 212,
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag;

B. att riksdagen måtte antaga de genom
förevarande proposition, nr 212,
framlagda förslagen till

lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.; och

lag med vissa bestämmelser om hyresrätt
vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. in.;

C. att motionerna I: 353, I: 354, I: 355,
1:356, 1:357, 11:513, 11:514, 11:515,
II: 516, II: 517 och II: 518 måtte anses
besvarade genom vad utskottet under A.
hemställt;

D. att motionen 11:209 måtte anses
besvarad genom vad utskottet under A.
och B. hemställt;

E. att motionen I: 227 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; och

F. att motionen 11:215 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, begärdes, beträffande
föredragningssättet, ordet av herr
OLOVSON i Västerås, som anförde:

Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande
nr 33 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredrages det av utskottet
framställda lagförslaget paragrafvis,

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering in. m.

med slutbestämmelser, ingress och rubrik
sist, varefter utskottets hemställan
föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;
samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna anhållan bifölls.

Punkten A.

Förslaget till lag angående ändring i
lagen om hyresreglering m. m:

8 a § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr ADOLFSSON: Herr talman! De
lagändringar, som i denna proposition
föreslås, innebära bland annat, att en
hyresgäst skall kunna överlåta sin lägenhet
åt en annan, utan att hyresvärden
blandar sig i denna angelägenhet.
Den riksdagsgrupp jag tillhör ställer sig
mycket kritisk till regeringsförslaget
om att lagfästa rätten till lägenhetsbyten
i vissa bestämda fall. Men vi äro
naturligtvis kritiska mot denna lagstiftning
från helt andra utgångspunkter än
de borgerliga motionärerna och i viss
utsträckning även utskottsmajoriteten.
Inom den grupp jag representerar hysa
vi farhågor för att den föreslagna lagen
skulle komma att i vissa fall direkt
motverka det syfte som därmed avses.
Dessutom liknar den bra mycket ett
försök att komma ifrån de mera ingripande
åtgärder, som i olika sammanhang
föreslagits, bl. a. i motioner från
vår sida vid skilda tillfällen och senast
i år i en motion av herr Kcmpe m. fl.

När bostadssituationen är sådan som
den nu är, måste uppenbarligen de sociala
synpunkterna vid fördelningen av
lägenheterna och bostäderna tillmätas
en mycket större betydelse än vad som
för närvarande sker. 1 den nu existerande
bostadsnödens spår följa så
många sociala tragedier, afl ingripan -

den av helt annat slag än regeringen
har föreslagit måste till, därest den
åsyftade sociala effekten skall kunna
uppnås. Vi veta ju att det t. ex. i Stockholm
finns omkring 30 000 personer,
som inte kunna få sin bostadsfråga löst.
Inte mindre än 87 procent av anmälda
bostadssökande utgöras av familjeförsörjare,
och bortåt 3 000 personer äga
över huvud taget icke en egen bostad.
I Göteborg och Malmö och på många
andra platser i landet är situationen i
stort sett likadan. I Malmö t. ex. sakna
omkring 5 000 personer egen bostad,
däribland en stor del barnfamiljer,
vilka måste hysa in sig hos släkt och
vänner. Det förekommer ofta att familjer
splittras mitt itu till följd av denna
bostadsnöd.

Jag måste fråga: kan det vara riktigt
att i en sådan situation genomföra den
fria bytesrätt, om vilken regeringens
proposition talar? Den som lämnar en
lägenhet skulle alltså få möjlighet att
själv utse sin efterträdare utan att de
kommunala organen pröva saken.
Detta kan enligt vår mening icke vara
försvarbart ur sociala synpunkter. Det
står i strid med de synpunkter, som nu
till dags åtminstone i ord bruka anläggas
på denna socialt särskilt betydelsefulla
fråga. Vad som föreslås i regeringsförslaget
och som utskottsmajoriteten
nu går emot måste i vissa fall enligt
vår uppfattning bli motsatsen till
hjälp åt dem som i respektive städer
och samhällen ha att ansvara för bostadsförsörjningen
och fördelningen av
lediga lägenheter på det ur sociala utgångspunkter
bästa sättet. Det är möjligt
att lagen i motsats till vad utskottet
säger skulle i någon mån kunna tjäna
syftet att bromsa upp den handel med
liyresrättigheter, som förekommer så
flitigt. Men denna högst eventuella och
obetydliga fördel uppväger icke nackdelarna,
och de lokala myndigheternas
strävan att sörja för tillfredsställandet
av bostadsbehovet kommer delvis att
försvåras ytterligare, om denna lagstift -

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering m. m.

ning nu genomföres av riksdagen utan
det av oss föreslagna tillägget. För mig
ter det sig tämligen absurt, att det skulle
bli fri bytesrätt — inom ramen av i lagen
angivna förutsättningar — t. o. m.
i sådana hus som ägas av kommunen.
Vi behöva endast tänka oss in i den
situation, som råder här i Stockholm,
för att inse att denna lag kan bli till
skada ur bostadspolitisk synpunkt, om
den inte kompletteras med det förslag
vi ha framlagt i vår motion, nämligen
att kommunal bostadsförmedling och i
förekommande fall det kommunala förmedlingsorganet
för statliga tertiärlån
skulle få rätt att pröva de bytesavtal,
som det enligt lagen skulle bli fråga
om. I Stockholm är ju bostadssituationen
sådan, att man genom affischer och
på annat sätt sprider propaganda över
hela landet och allvarligen varnar de
människor, som bo utanför Stockholm,
att flytta in till huvudstaden. Om nu
den av regeringen föreslagna lagparagrafen
beträffande bytesrätt beslutas
och det av oss kommunister i motionen
föreslagna tillägget förkastas, då
blir, såvitt jag kan se saken, konsekvensen
den rakt motsatta mot den, som
Stockholms stads myndigheter velat befrämja
på olika sätt, bl. a. genom den
av mig nyss berörda agitationen mot
inflyttning till Stockholm.

En rationell och ur bostadspolitiska
synpunkter åtminstone relativt tillfredsställande
ordning skulle kunna uppnås,
om den av oss kommunister vid riksdagens
början väckta motionen om
kommunal myndighets rätt till generell
prövning av hyresavtal antoges. Detta
är den enda möjligheten för att lösa den
föreliggande frågan på ett ur sociala
synpunkter godtagbart sätt. En sådan
lagstiftning skulle bl. a. skapa större
möjligheter åt barnfamiljerna att få sin
bostadsfråga löst, något som det sannerligen
föreligger stor anledning att försöka
göra.

Andra lagutskottet avstyrker emellertid
även den av oss vid riksdagens bör -

jan väckta motionen. Utskottet gör detta
likväl under hänvisning till ett uttalande
från regeringen om att den ägnar
denna fråga den största uppmärksamhet
och att regeringen i det närmaste
signalerat en utredning i frågan. Eftersom
utskottet även uttalat den bestämda
förväntningen, att regeringen »om utvecklingen
föranleder därtill» för riksdagen
framlägger förslag i vår motions
riktning, få väl vi kommunister försöka
nöja oss med utskottets i hög grad välvilliga
skrivning beträffande syftemålet
med denna vår motion.

Beträffande själva lagparagrafen om
bytesrätten så anse vi oss inte kunna
nöja oss med vare sig regeringens förslag
eller de motiveringar, som utskottet
anfört som skäl för sitt avslagsyrkande
på regeringsförslaget. Departementschefen
har själv på något ställe i
propositionen påpekat riskerna för att
bostadsregleringen vid ett genomförande
av 8 b § inte blir den bästa ur social
synpunkt. Vi kommunister vilja verkligen
hålla med om detta. Därför ha vi
även föreslagit ett tillägg till bestämmelsen
i fråga, som skulle eliminera de
risker med lagstiftningen, som departementschefen
och andra frukta för.

Om lagen skall få den effekt, som den
säges syfta till, måste vårt yrkande i
motionen nr 517 bifallas. Om inte denna
motion bifalles, blir effekten av lagstiftningen
negativ ur sociala och bostadsförsörjningspolitiska
synpunkter. I
den lagtext, som vi motionärer föreslagit
i vår motion nr 517, finns ett tilllägg
i förhållande till regeringsförslaget,
som, om det förverkligas, skulle
komma att lösa den föreliggande frågan.
Det av oss föreslagna tillägget är
av följande lydelse: »Är lägenheten förhyrd
till bostad och belägen i kommun,
där kommunal bostadsförmedling finnes
anordnad, må förordnande meddelas
endast då fråga är om överlåtelse
till hyressökande, som anvisats av den
kommunala bostadsförmedlingen, samt
å andra orter efter hörande av det kom -

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering m. m.

munala organ, som handhaver förmedlingen
av statliga tertiärlån.»

Herr talman! Eftersom detta förslag
jämlikt vår motion finns upptaget under
reservationen nr 3 av herr Holmberg,
ansluta vi motionärer oss till denna
reservation. Om emellertid denna
reservation skulle komma att falla vid
de kommande voteringarna, måste jag
deklarera, att vi kommunister för vår
del i så fall välja att rösta för rent avslag
på propositionen. Ett antagande av
propositionen i oförändrat skick utan
det av oss föreslagna tillägget skulle
nämligen medföra vissa negativa verkningar
ur sociala synpunkter. Denna
vår ståndpunkt är självfallet, vilket jag
här sökt antyda i mitt anförande, förestavad
av helt andra skäl än dem, som
andra lagutskottet anfört i sitt utlåtande.

Herr RYBERG: Herr talman! Jag skall
inte hålla något längre anförande till
försvar för utskottets ståndpunkt. Utskottet
har självt fylligt motiverat sitt
ställningstagande. Jag förutsätter, att
kammarens ledamöter tagit del av utskottets
synpunkter.

Vi ha inom utskottet tillstyrkt den
kungl. propositionen om förlängning av
hyresregleringslagen så när som på en
enda punkt, nämligen i fråga om § 8 b.
Denna av Kungl. Maj:t föreslagna paragraf
innefattar som bekant att lägenhetsbyten
skola kunna göras utan att
hyresvärden lämnar sitt bifall därtill.
Ett genomförande härav är ett ganska
djupt ingrepp i den enskildes rätt. Innan
man vidtar ett sådant ingrep]), bör
det föreligga en mycket stark motivering
och utredning om att de hittillsvarande
förhållandena medfört mycket
stora olägenheter. Någon sådan motivering
och utredning har utskottet
emellertid inte kunnat finna i den
kung!, propositionen, .lag vill i förbigående
nämna, att det icke legat någon
allmän, förutsättningslös utredning till
grund för förslaget till den ifrågava -

rande paragrafen, utan det har endast
utarbetats en promemoria härom i
justitiedepartementet. Departementschefen
säger ju också själv, att våningsbyten
redan nu kunna ske i mycket
stor utsträckning med hyresvärdarnas
bifall. Det är endast i vissa fall, som
hyresvärdarna kunnat neka även då de
icke haft giltiga skäl. Departementschefen
erkänner ju med detta, att hyresvärdarna
stundom haft giltiga skäl
för sin vägran till bytena. I propositionen
ges emellertid ingen upplysning
om i hur många fall hyresvärdarna
vägrat hyresgästerna bytesrätt. Ha dessa
fall verkligen varit så många, att det
kan vara anledning att nu göra ett så
djupt ingrepp i den enskildes rätt, som
departementschefen här föreslagit? Vi
ha inom utskottet icke blivit övertygade
härom. Det är huvudsakligen av
dessa skäl, som vi icke velat tillstyrka
ett införande av 8 b §.

Reservanterna herrar Hage och Uhlén
från första kammaren ha hävdat
att, om Kungl. Maj :ts förslag i detta avseende
nu skulle avslås, så skulle detta
medföra, att hyresvärdarna hädanefter
i större utsträckning än hittills sade
nej till våningsbyten. Utskottet har
emellertid hävdat, att Kungl. Maj:t under
alla förhållanden har sin uppmärksamhet
riktad på detta problem. Skulle
hyresvärdarna inta en negativ hållning
till bytesrätten med därav följande olägenheter,
då ha vi utgått ifrån att hela
denna fråga kan upptagas till förnyat
övervägande.

Vi ha inom utskottet även ansett, att
hyresgästerna vid lägenhetsbyten ofta
kunna ernå vissa otillbörliga vinster.
Om man nu skulle medge hyresgästerna
rätt att utan hyresvärdarnas medgivande
byta hort sina lägenheter, komma
enligt vår uppfattning dessa otillbörliga
vinster att i fortsättningen bli ännu
större än hittills.

Herr talman! Med dessa korta ord
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering m. m.

I detta anförande instämde herrar
Pettersson i Dahl, Werner, Carlsson i
Bakeröd, Edberg, Boman i Stafsund och
Pettersson i Norregård.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
En av de stora svårigheterna i det nuvarande
läget på bostadsmarknaden
består i fastlåsningen av lägenhetsfördelningen.
Den som har en bostad lämnar
den inte förrän han blivit övertygad
om, att han kan få en annan. Detta
är säkert en ofrånkomlig följd av frånvaron
av en lägenhetsreserv, som under
normala tider möjliggör omflyttning.
Detta förhållande bidrar i
rätt hög grad till att förvärra situationen
på bostadsmarknaden. Det redan
alltför knappa lägenhetsbeståndet blir
nämligen genom denna fastlåsning inte
utnyttjat på lämpligaste sätt.

Det finns emellertid en anordning
som gör, att denna svåra olägenhet
nu i tämligen stor utsträckning blir avhjälpt.
Jag syftar på dessa lägenhetsbyten,
som den nu behandlade paragrafen
i propositionen handlar om. På
olika sätt kan det uppstå ett trängande
behov för en familj att byta bostad.
Barnen växa upp och flyga ur boet. Då
behöver familjen en mindre bostad. En
annan, yngre familj, får en ökad barnskara
och barnen bli större. Denna familj
behöver då en större bostad. Ett
fall av annat slag är, när en person
får arbete på en annan ort än där
han är bosatt. Han måste då skaffa
sig en ny bostad. Om han inte kan detta
— och det är tyvärr ofta fallet — blir
följden den, att han får hyra in sig
någonstans, medan hans familj bor kvar
på den gamla platsen. Resultatet blir en
faktisk upplösning av familjebanden
med allt som följer därmed.

Med hänsynstagande till dylika och
andra trängande fall, då en familj behöver
byta bostad, måste man bedöma
det föreliggande problemet. Ett byte
av lägenhet är ofta den enda möjlig -

heten att komma tillrätta med saken.
Det förslag som nu behandlas avser att
i någon mån underlätta sådana lägenhetsbyten.
Detta är alltså förslagets innebörd;
det har varken någon mindre
eller någon vidsträcktare räckvidd.

Herr Adolfsson berörde en kategori
av människor, som har det ännu värre
ställt än de jag här nämnt. Det är de
som på grund av bosättning eller av
annan anledning behöva en bostad och
inte alls ha någon förut. Det är självfallet
att dessa kunna vara i ett ännu
besvärligare läge. Men detta hör egentligen
inte samman med den föreliggande
frågan. Man kan inte med denna
paragraf lösa det problemet. Det måste
i första hand lösas genom nyproduktion
av lägenheter. Om detta inte går,
får man tillgripa längre gående åtgärder
och sådana ha också diskuterats i
propositionen. I sista hand har man
att tillgripa en ransonering av bostadsbeståndet
med alla de svårigheter och
olägenheter, som en dylik mycket genomgripande
reglering för med sig. Det
föreliggande förslaget ligger emellertid
som sagt vid sidan av detta mycket allvarliga
problem.

Jag vill alltså understryka, att det här
endast är fråga om den situationen, då
en person, som har en lägenhet, vill
skaffa sig en annan genom byte. Om
han inte kan detta, om bytet inte underlättas,
vad blir då följden? Inte alls
att han lämnar sin lägenhet och att den
alldeles bostadslösa familjen får den.
Följden blir blott att han sitter kvar i
sin för trånga eller för stora lägenhet,
och då har man ju inte hjälpt de bostadslösa
familjerna. De ha det lika
illa som förut. Man har endast minskat
möjligheten att åstadkomma en
bättre omfördelning bland dem, som
redan ha bostad, över huvud taget har
jag fått det intrycket, att man i diskussionen
på olika sätt missförstått förslagets
innebörd. Ibland har man gjort
detta på det sätt jag nu berörde; man
bär velat inlägga mera i förslaget än

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering m. m.

vad som är möjligt med åtgärder av
detta slag. Ibland har man framställt
anmärkningar mot förslaget med motsatt
utgångspunkt. Det måste väl föreligga
sådana missförstånd, ty annars
vet jag ej hur man skall tolka den kuriösa
koalition, som här uppstått mellan
fastighetsägarintresset å ena sidan
och kommunisterna å den andra -—
samt flera andra grupper där emellan.
Eftersom jag således tror, att många
missuppfattat förslaget, ber jag att få
redogöra något för vad det egentligen
innebär.

Jag har redan framhållit, att förslaget
endast syftar på bytessituationen,
d. v. s. det förhållandet, då en person
har en lägenhet och vill lämna den under
förutsättning att han kan få en
annan. Vad gäller då om denna situation
enligt nuvarande lagstiftning? Jo,
sedan lägenhetsinnehavaren fått kontakt
med en annan person, som vill
byta, måste samtycke inhämtas av bägge
hyresvärdarna. Ibland äga sådana
transaktioner rum i form av triangelbyten,
och det kan stundom vara ännu
flera än tre som byta för att det skall
gå ihop. I dylika fall måste var och
en av hyresvärdarna samtycka. Så snart
någon hyresvärd vägrar, går hela bytet
om intet. Hyresvärden eller hyresvärdarna
kunna i sådana fall vägra av högst
asociala skäl och de behöva över huvud
taget inte uppge något skäl alls.
Vägrar någon värd att medverka, finns
det inte något rättsmedel. Det är denna
situation som förslaget tar sikte på.
Det innebär emellertid ingalunda att
hyresgästerna skulle få någon fri rätt
att handla med sina lägenheter.

De första stadierna i förfarandet skola
enligt förslaget tillgå på precis samma
sätt som för närvarande. Två eller
flera personer skola vara ense om ett
byte. Sedan måste de som vanligt förhöra
sig hos respektive hyresvärdar,
om dessa gå med på saken. Diirefter
kommer jag fram till den föreslagna
ändringen. Om någon hyresvärd väg -

rar att ge sitt tillstånd, skola enligt propositionen
hyresgästerna kunna vända
sig till hyresnämnden och anhålla att
denna prövar, om värden har legitima
skäl för sin vägran. Det är alltså inte
alls säkert, att ett byte genomdrives,
utan hyresnämnden skall göra en avvägning
mellan å ena sidan hyresvärdens
skäl för sin vägran och å andra
sidan de bytande hyresgästernas intresse
av att byte kommer till stånd.
Därjämte skall hyresnämnden beakta
allmänna bostadssociala synpunkter i
övrigt, d. v. s. pröva om bytet är önskvärt
ur allmän synpunkt. Om hyresnämnden,
såsom det står i lagförslaget,
för det första finner att vägande skäl
tala för bytet —- detta är alltså de sociala
synpunkterna — och för det andra
finner att hyresvärdens vägran är
obillig, då skall hyresnämnden kunna
förklara, att bytet skall äga rum. Detta
och ingenting annat är innebörden av
lagförslaget.

När nu majoriteten i utskottet velat
avstyrka detta förslag, har emellertid
till en början framhållits, att man kan
vinna betydande fördelar genom byte
av lägenheter. I och för sig delar utskottet
alltså min uppfattning, att man
bör underlätta sådana byten. Sedan
har emellertid utskottet anfört vissa
skäl emot förslaget, och jag skall be att
få nämna några ord om dem.

Huvudskälet är, som utskottets talesman
nyss framhöll, att man inte vet
i vilken utsträckning hyresvärdarna
utan vägande skäl förhindrat i och för
sig önskvärda byten. Jag tror också
det är riktigt, att de flesta byten godkännas.
I tidningarna ser man långa
listor av bytessökande. Detta visar dels
det stora behovet av sådana byten, dels
att de i flertalet fall gå i lås och att hyresvärdarna
alltså ställa sig förstående.
Även om de flesta av dessa tusentals
byten således godkännas, är det enligt
min uppfattning illa nog, om sådana
byten i ganska många fall avslås utan
vägande skäl. Avslagen grunda sig kan -

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering m. m.

ske på rent asociala motiv eller också
finns det inga skäl alls. Någon statistik
över de olika fall som förekommit finns
det inte. Det är dock säkert bekant
för kamrarna, att efter det utskottets
avstyrkande utlåtande framlagts, ha
flera tidningar redovisat fall, då hyresgäster
utan anledning fått sina berättigade
önskemål underkända. Jag har för
min del fått brev från okända människor,
som klagat över dessa förhållanden.
Detta säger visserligen inte så
mycket, men det är väl troligt att flera
av kammarens ledamöter i sin bekantskapskrets
fått höra fall, där så skett.
Allt detta är visserligen blott stickprov,
men de kunna ge en viss ledning för
bedömandet, när det inte finns någon
egentlig statistik.

Av större betydelse som underlag för
bedömningen är en dossier, som jag
fått från Hyresgästernas riksförbund.
Den innehåller uppgifter från de lokala
hyresgästföreningarna på olika
håll i landet. Jag skall inte upptaga
kammarens tid med att gå igenom hela
denna packe, utan endast läsa upp några
stickprov, som jag tror belysa, att
det föreligger ett ganska stort behov
av en sådan lagändring som den föreslagna.

Från Stockholms hyresgästförening
framhålles till att börja med helt allmänt,
att förfrågningar om byten där
förekomma dagligen. Enligt stoekholmsföreningens
erfarenheter äro de
nuvarande bestämmelserna inte tillfredsställande.
Dessa allmänna uttalanden
ha kompletterats med uppgifter
från en del större företag. Sålunda har
t. ex. från statens järnvägar uppgivits,
att flera befordringar, som varit förbundna
med transporter till annan ort,
fått återtagas på grund av omöjligheten
för vederbörande att kunna byta
lägenhet. Från L. M. Ericsson har förklarats,
att flera tjänstemän och arbetare
för närvarande gå och vänta på att
en lag om bytesrätt skall bli genomförd.

För att så fortsätta med några stickprov
från andra städer kan jag nämna,
att hyresgästföreningen i Hälsingborg
under de gångna krisåren fått föra ideliga
förhandlingar för hyresgäster, som
blivit nekade att byta lägenheter, och
att så gott som dagligen till dess kontor
inkomma förfrågningar härom. I Landskrona
uppger hyresgästföreningen, att
i 90 fall på hundra värdarna neka att
genomföra byte. I Karlskrona synes det
vara ännu värre. Enligt hyresgästföreningens
uppgift vägra fastighetsägarna
där så gott som undantagslöst byte, i
varje fall i 95 % av fallen. Detta är särskilt
besvärligt just i den staden på
grund av de många militärer, som äro
tvungna att flytta ofta. I Eskilstuna
framhåller hyresgästföreningen, att man
haft en mängd fall, där någon av hyresvärdarna
vägrat medverka till byte.
Säkerligen överstiger antalet sådana
fall 100 stycken.

Jag skall inte upptaga kammarens tid
med flera exempel. Men nog finner jag
för min del det vara tillräckligt bestyrkt,
att det alltför ofta förekommer
avslag på begäran om lägenhetsbyten.

Jag vill ytterligare understryka, att
förslaget blott avser att möjliggöra
prövning av en kompetent myndighet.
Denna myndighet skall undersöka, om
fastighetsägaren otillbörligt vägrat lägenhetsbyte.
Vid den prövningen har
hyresnämnden både rättighet och skyldighet
att ta hänsyn till omständigheterna
i de speciella fallen och särskilt
att beakta de mera säregna omständigheter,
som i vissa fall kunna vara av
betydelse. Jag tänker t. ex. på sådana
fall som upptagits i en motion av herr
Eriksson i Stockholm rörande vissa
kooperativa bostadsföreningar. Det gäller
alltså ej H. S. B., där medlemmarna
ha bostadsrätt — inte hyresrätt — till
sina lägenheter. Bostadsrättsföreningarna
falla inte under lagen. Herr Erikssons
motion tar sikte på vissa kooperativa
bostadsföreningar av en annan typ,
där delägarna ha hyresrätt till lägen -

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering m. m.

heterna. I sådana fall bör man säkerligen,
som herr Eriksson påpekar, hålla
på en viss turordningsrätt till lediga lägenheter.
Detta är alltså en speciell omständighet,
till vilken enligt min mening
stor hänsyn måste tagas vid hyresnämndens
intresseavvägning.

Ett annat speciellt fall nämndes, tror
jag, av herr Adolfsson. I de kommunala
husen skall enligt kommunens önskemål
finnas ett visst hyresgästbestånd.
Vid ett sådant socialt betingat intresse
måste hyresnämnden fästa det största
avseende, när den skall avgöra, om ett
byte skall komma till stånd eller inte.

Slutligen vill jag erinra om ytterligare
ett fall, nämligen tvåfamiljsvillorna.
Till följd av sakens natur leva där
hyresvärdarna och hyresgästerna i ett
mera personligt förhållande till varandra
än vad fallet kan bli i ett stort
hyreskomplex. Denna personliga kontakt
mellan familjerna spelar där en
stor roll, och vid hyresnämndernas avgöranden
måste naturligtvis också tagas
betydande hänsyn till nämnda förhållande.
Detta är för övrigt ingen principiell
nyhet, utan ett sådant hänsynstagande
till speciella omständigheter
måste hyresnämnderna ständigt göra i
andra liknande fall. Just beträffande
tvåfamiljsvillorna uppkomma samma
fråga i de vanliga uppsägningsmålen.
Enligt vad jag har mig bekant ta de
hyresreglerande myndigheterna den
allra största hänsyn till de speciella
förhållandena därvidlag. Därför har
jag mycket svårt att tro, att den omständigheten
att man i vissa speciella
fall bör ta särskilda hänsyn skulle kunna
anföras som ett skäl emot hela förslaget.
De speciella fallen böra naturligtvis
behandlas efter sin karaktär, vilket
hyresmyndigheterna också beakta i
andra precis likartade fall. Nog vore
det också atl kasta bort barnet med
badvattnet, om man ville förorda, att
de fall, som jag nu talat om och som
blott utgöra en bråkdel av alla hyresfall,
skulle spela den avgörande rollen

vid prövningen av detta lagförslag.

Utskottsmajoriteten har vidare framhållit,
att man måste väga den föreslagna
lagstiftningens fördelar mot dess
nackdelar. Det är två slags olägenheter
som utskottet därvid avsett. Den första
är risken för att hyresgästerna vid dessa
överlåtelser betinga sig olagliga ersättningar.
Enligt gällande hyresregleringslag
är det straffbart både för hyresvärd
och för hyresgäst att ta extra ersättning
för upplåtelse eller överlåtelse av lägenhet,
men det finns naturligtvis illojala
personer både bland hyresgästerna och
hyresvärdarna. Sådana olagliga handlingar
förekomma nu ibland, och de
kunna vara svåra att komma åt, eftersom
ingen av de i transaktionen deltagande
brukar vilja avslöja dem. Nu menar
utskottet, att om lagförslaget genomfördes,
skulle det föreligga stor risk
för att sådana transaktioner från hyresgästernas
sida skulle öka i omfattning.
Jag har litet svårt att följa utskottet på
den punkten. Enligt vad hyresnämndernas
centralkansli i Stockholm meddelat
äro sådana olagliga ersättningar
mindre vanliga vid byten än vid andra
lägenhetsöverlåtelser. Detta är nog också
naturligt, tv vid byte är det ofta så,
att båda parterna ha intresse av förändringen,
och det behövs därför ej
någon extra stimulans som när det gäller
att få en lägenhet utan byte.

Jag tror också att risken för en ökning
av dessa överlåtelser — om förslaget
genomföres — är mycket överdriven.
Redan nu är det den första förutsättningen
för att byte skall komma
till stånd, att den som vill byta kommer
överens med en annan hyresgäst. Alltså
måste den bytesvillige redan på
detta första stadium söka kontakt med
en annan hyresgäst, och det är väl snarast
då som en olaglighet skulle begås.
Skillnaden mellan den nuvarande ordningen
och förslaget är ju blott den,
att hyresvärdens skäl för avslag sedan
skola få bli prövade av en myndighet.
Jag tror inte att detta i någon nämn -

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering m. m.

värd utsträckning skulle öka riskerna
för olagliga ersättningar. Å andra sidan
kan man kanske säga, att det finns en
viss fara för att hyresvärdarna lättare
kunna betinga sig ersättning i den mån
de äro enväldiga när det gäller att bestämma
om byte skall få ske eller ej.

Den andra nackdelen som enligt utskottet
skulle vara förenad med förslaget
är, att reformen skulle medföra
ett betydligt ökat arbete för hyresnämnderna
och hyresrådet. Denna mening
stämmer emellertid inte med utskottsmajoritetens
egen uppfattning, att dessa
fall skulle vara så fåtaliga. Äro fallen
ganska få, kunna de inte innebära någon
större ökning av de hyresreglerande
myndigheternas arbete. Som jag redan
framhållit, tror jag inte heller, att
antalet fall blir så överväldigande stort,
att de utspridda över landets hundratals
hyresnämnder skulle innebära någon
större arbetsbelastning. Dessutom
anser jag, att den viktigaste följden av
detta förslag skulle vara av preventiv
verkan. Jag menar, att om hyresvärdarna
veta, att en uppenbart illojal vägran
att medgiva byte kan dragas inför hyresnämnden,
komma de i regel att bifalla
ett på goda skäl framställt förslag
om byte. I alla sådana fall kommer ju
saken inte inför de hvresreglerande organen.

Med all respekt för det ståndpunktstagande,
till vilket majoriteten i utskottet
kommit, anser jag alltså fortfarande,
att det finns vägande skäl för att införa
denna möjlighet att underlätta lägenhetsbytena.
Detta är kanske inte någon
så stor fråga, men jag är ganska övertygad
om, att de bostadssökande människorna
överallt ute i våra städer och
samhällen med stort intresse ha väntat
på denna lagändring. Jag hoppas därför,
att reservanterna i utskottet skola
vinna kammarens bifall.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Bakgrunden
till den förevarande proposi -

tionen är ju bristen på bostäder i landet.
Det är ganska märkligt, att vi, trots
den stora byggenskap, som vi haft under
efterkrigsåren och vilken medfört
att ungefärligen en miljon av landets
innevånare nu bebor bostäder, som
producerats under och efter kriget, ha
en bristsituation, som medför olika
svårlösta problem.

När man tar itu med de problem, som
hänga samman med bristen på bostäder,
är det enligt min uppfattning icke
lämpligt, att man tar ut vissa detaljer
av detta problem och försöker lösa
olika därmed sammanhängande frågor
genom en detalj lagstiftning. Jag
vill gentemot justitieministern hävda,
att utskottet rent principiellt inte har
någonting emot en lagstiftning, som söker
komma till rätta med de problem,
som nu behandlats i Kungl. Maj :ts lagförslag
under § 8 b. Utskottet har emellertid
den uppfattningen, att om man
skall försöka lösa denna detalj, så
måste man även komma till rätta med
andra frågor, vilka äro av väsentligt
slörre betydelse. Striden gäller inte så
mycket den principiella frågan, om
samhället bör göra ingripanden för att
komma till rätta med de sociala spörsmål,
som tillkommit till följd av bostadsbristen,
utan striden gäller, att den
av Kungl. Maj :t föreslagna lagen inte
är så utformad att den med hänsyn till
konsekvenserna av dess praktiska tilllämpning
bör kunna antagas av riksdagen.

Justitieministern sade alldeles nyss,
att man bör väga för- och nackdelar,
när man skall stifta lag. Detta påstående
är naturligtvis riktigt. Jag har
emellertid den uppfattningen, att man i
detta fall måste väga fördelarna för det
ytterst ringa antal människor, som kunna
få nytta av denna lagstiftning, mot
de olägenheter, som följa för de många
med en lagstiftning på detta område.

Jag vill här erinra om att lagen endast
omfattar hyreslägenheter. Det är
emellertid endast ett begränsat antal

Onsdagen den 2G maj 1948 fm.

Nr 21.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering m. m.

hyresgäster, som i praktiken kunna ha
nytta av lagstiftningen. Detta begränsade
antal utgöres av dem, som ha en
hyresbostad, vilken kan omsättas på
den allmänna bytesmarknaden. Jag syftar
här i första hand på dem, som ha
ett arbete, vilket kräver att de måste
byta vistelseort. Alla de personer, som
äro bostadslösa, och de, som inneha de
sämre bostäderna i tätorter och på
andra håll i detta land, äro emellertid
utestängda och erhålla inga förbättringar
genom den föreslagna lagparagrafen.
De nämnda hyreslägenheterna kunna
nämligen inte komma i fråga vid
byten.

Härtill kommer, att vi här i landet
ha bostadsrättsföreningar. Om man nu
skall skapa en lag, som siktar till att
komma till rätta med detta problem,
kan man göra sig den frågan: Är det
rimligt, att den som hyr en lägenhet
skall ha möjlighet att byta bostad med
en annan utan hyresvärdens men med
hyresnämndens tillstånd? Samma resonemang
kan dock föras av medlemmar
i bostadsrättsföreningar. Om nu en
medlem inom en bostadsrättsförening,
där han kanske satsat 1—3 000 kronor
för att få en bostad, vill byta denna
sin bostad med en annan medlem av
en bostadsrättsförening på en annan
plats, skulle han emellertid vara förhindrad
därtill. Om det skall vara någon
rim och reson i denna lagstiftning
och om man vill komma till rätta med
problemet, då hade statsrådet bort låta
även dessa och andra liknande fail hänföras
under lagstiftningen. De flesta
som behöva byta bostäder tillhöra
kanske just bostadsrättsföreningarna.
Härtill kommer, att det framför allt på
senare tid men även tidigare skapats
s. k. kooperativa hyresrättshus. Vi ha
vidare försökt komma till rätta med bostadsproblemen
genom att skapa en
kommunal byggenskap. Om man nu
skall lagstifta på detta område, är det
givet, att undantag icke kan göras för
eu mängd olika kategorier. Statsrådet

ifrågasatte vidare lämpligheten av att
tvåfamiljs villor och liknande hänfördes
under lagstiftningen. Statsrådet har enligt
min mening på det viset själv lagt
grunden för en kritik mot lagförslaget,
när han vill undanta än den ena, än
den andra gruppen hyrestagare från
lagstiftningens tillämpning.

Vi ha inom utskottet icke blivit övertygade
om att man nu kan börja tilllämpa
de nya principer, som här föreslagits
i den ifrågavarande lagparagrafen.
Om man över huvud taget skall
stifta några mer lagar på detta område,
bör detta enligt min uppfattning ske
först nästa år, då Kungl. Maj :t fått tillfälle
att verkställa en mer grundlig utredning
i ärendet. Då bör man inte ta
upp en enda detalj av detta stora spörsmål,
utan man bör behandla hela problemet
som sådant.

Beträffande sedan hyresvärdar av
olika kategorier så bör väl utskottets
skrivning i detta utlåtande kunna sägas
innebära en allvarlig tankeställare i
denna fråga till alla hyresvärdar. Det
är en tankeställare i det avseendet, att
om det på detta område finns halsstarrigt
folk, så besinna de sig nog och
tänka, att om de inte tillmötesgå berättigade
önskemål på detta område,
kan det bli en sådan lagstiftning som
det här är fråga om. Jag har ju förståelse
för hela det resonemang som justitieministern
har fört. Man kan beklaga
fastlåsningen av lägenhetsfördelningen,
man kan tala om familjetillväxt och behov
av bostadsbyte, och man kan tala
om familjeband och dylikt. Det är riktigt,
men den del av det svenska folket,
som behöver en bostad och står i
ko härför, anser nog i allmänhet, att
här andra frågor och problem förr
borde få sin lösning än just denna detalj.

När man talar så vackert om de sociala
aspekterna här, vill jag framhålla,
att det tyvärr är på det sättet, att de
lägsta inkomstgrupperna helt enkelt
komma att ställas utanför denna lag.

Nr 21.

Onsdagen de:i 26 maj 1948 fm.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering in. m.

Den kommer att galla endast för de
människor som haft en så god ekonomisk
ställning, att de kunnat skaffa sig
cn dräglig bostad och ha haft tur att
kunna göra det, men alla de andra komma
vid sidan om.

Det har också sagts här, att justitieministern
har fått brev från allmänheten,
från hyresgästföreningar och dylika.
Ja, jag betvivlar inte, att olika
frågor ha förts fram, och jag vill icke
heller förneka, att det finns fall som
äro värda att beaktas, men jag frågar
mig: skall man på denna lösa grund
vara beredd att ta ett förslag som kan
innebära så stora och vittgående förändringar
i den gällande lagstiftningen?
Jag vill inte vara med därom, men jag
vill, herr talman, framhålla, att när jag
inte har kunnat biträda Kungl. Maj :ts
förslag, så är det inte därför, att jag
principiellt anser, att man inte kan
stifta en lag på detta område. Jag anser
mera, att denna lag beträffande
ifrågavarande detalj inte är berättigad,
och vill som allmänt omdöme säga, att
riksdagen bör noga överväga saken innan
den tar en sådan lagstiftning. Det
bör ju vara angeläget, att om man skall
stifta nya lagar, man ser till, att de ha
en avgörande betydelse och att de ha
en mera allmän omfattning än denna
detalj.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! När jag har lagt mig i denna
debatt och till och med i ärendet väckt
en motion, bottnar det närmast i min
gamla grundsyn, att bostäder inte borde
kunna göras till föremål för spekulation.
Jag betraktar det som en stor olägenhet
ur samhällets synpunkt, att bostadshusen
kunna genom att övergå i
andra händer trissas upp i värde, vilket
i sin tur går ut över de boende på det
sättet, att när ett hus varit använt un -

der årtionden, krävs det för dess förvaltning
och förräntning större kapital
än när huset var nytt. Det är därför jag
har ägnat åtskilliga årtionden av mitt
liv åt att här i Stockholm medverka till
att skapa fram bostäder som inte kunna
bli föremål för någon spekulation, bostäder
där husets förslitning skall ge
en återverkan i de årliga hyrorna. Det
är närmast den frågan som har gjort att
jag kommit att uppträda här. Jag har
sålunda mindre obenägenhet att biträda
det föreliggande lagförslaget i och för
sig angående viss bytesrätt, men vad
jag i detta avseende vill komma åt är
möjligheten för enskilda personer att
i samband med uthyrning eller ombyte
av lägenhet tillskansa sig ekonomiska
fördelar, vilket närmast går ut över dem
som framdeles skola bebo fastigheterna.

Nu erkänner jag ju, att så länge man
har ett privatkapitalistislit system med
rätt för enskilda att äga hus, försälja
hus och exploatera sina medmänniskor,
är det mycket svårt att realisera den
linje som närmast ligger till grund för
denna min åskådning, men jag menar,
att samhället bör på allt sätt gripa in
på detta område. Åtskilligt har ju gjorts
under de senaste åren, men mycket
återstår ännu. I den mån man får kommunala
fastigheter, bostadshus i kommunal
ägo eller i stiftelseform med
statshjälp för uppförande av bostäder
på sätt gällande författning medger och
med ett absolut avgörande inflytande
från kommunens sida, kan man vara
förvissad om att möjligheten att exploatera
de bostadssökande i samband med
uthyrning och ombyte av bostad icke
längre finns kvar. Man kan också genom
att understödja den verkliga bostadskooperationen
uppnå fullständigt
samma syfte, vilket jag senare kommer
att utveckla i mitt anförande. Det är sålunda
denna grundåskådning som har
gjort att jag uppträtt här.

Jag känner fuller väl till det förhållandet,
som framhölls av herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet,

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering m. m.

att det enligt gällande hyresregleringslag
är straffbart att erbjuda eller mottaga
särskild gottgörelse i samband med
uthyrande av bostadslägenhet. Men där
ingen åklagare är, kan inte heller någon
domare inträda, och i det fall där de
båda kontrahenterna äro överens om att
lämna kontant gottgörelse — under
bordet, som man brukar säga — och
tiga därmed, är det mycket svårt att
åstadkomma bevisning för att detta,
som herr statsrådet framhöll, straffbara
tillvägagångssätt har ägt rum. Att det
emellertid förekommer, framgår ju även
av den kungl. propositionen, där det
i statsrådsyttrandet talas om fall av
otillåten ersättning, och jag finner för
min del det vara beklagligt att sådant
skall förekomma.

Nu är det ju närmast fastighetsägarna
eller byggmästarna, som hittills ha
tillgodogjort sig dessa former av otilllåten
ersättning, men jag kan inte värja
mig för den tanken, att om ifrågavarande
lagförslag i den kungl. propositionen
nu genomföres, skulle man i ett
slag ha utökat antalet personer som
skulle ha möjlighet att tillgodogöra sig
denna otillåtna ersättning, vilket jag
måste betrakta såsom ur moralisk synpunkt
synnerligen beklagansvärt. Det
är ju på det sättet, att enstaka förbrytelser
mot gällande lag av den allmänna
opinionen bedömas såsom något inte
rekommendabelt, och de bli sålunda bedömda
efter sträng måttstock. Men ju
mera allmänt förbrytelser mot en lag
förekomma i samhället, desto mer avtrubbas
reaktionen häremot, och det är
därför jag för min del varit synnerligen
betänksam mot denna lagstiftning i och
för sig. Jag har emellertid, såsom de
som läst min motion funnit, ansett mig
kunna gå förbi denna del av problemet
och överlåta åt andra alt bedöma den.
Vad jag velat nå med min motion har
varit att värna om den kooperativa bostadsrörelse
som jag har arbetat i och
som har vunnit ganska avsevärda resultat.

Den kooperativa bostadsrörelsen, som
jag här syftar på, har inte så mycket
gemensamt med bostadsrättsföreningarna
och deras medlemmars överlåtelse
av lägenheter, där det endast i enstaka
undantagsfall förekommer någon egentlig
hyresverksamhet. Det vanliga förhållandet
inom bostadsrättsföreningsrörelsen
är ju det, att medlemmarna äga
bostadsrätt till en viss bestämd lägenhet
i bostadsrättsföreningshuset och
bebo denna lägenhet. Det är, som jag
antytt, ytterst sällan förekommande, att
medlem av en bostadsrättsförening inte
bebor sin lägenhet utan hyr ut den eller
att medlem har flera lägenheter i samma
bostadsföreningshus och uthyr den
som han inte själv behöver. I det fall
där sådant uthyrande förekommer är
det klart, att det är ett hyresförhållande
som beröres av detta lagförslag. Men
i alla de fall, då bostadsrättsinnehavaren
äger och själv bebor sin lägenhet,
berörs han icke alls av den fråga som
nu behandlas, men däremot berörs den
bostadskooperation som jag här mera
tänker på och som utgöres av hyresrättsföreningar.

Vi ha en stor sådan hyresrättsförening
bär i Stockholm, som jag tillhör.
Den har ett lägenhetsbestånd på 2 600
lägenheter och är sålunda en av de
största fastighetsägarna här i Stockholm.
Denna förening har till ändamål
att huvudsakligen för sina medlemmar
anskaffa sunda och billiga bostäder, att
i detta syfte förvärva lämpliga tomter,
uppföra bostadshus och uthyra lägenheter.
För rätt att förhyra lägenhet i
föreningens hus stadgas, att medlem
skall ha förvärvat hyresrätt, vilket sker
genom att man betalar ett visst belopp
som bestämmes i förhållande till den
bostad på vilken en medlem reflekterar.
Sedan innehålla stadgarna föreskrift
därom att lägenheterna tilldelas medlemmar
i den ordning i vilken de till
föreningen gjort inbetalningar. Detta
är sålunda grundtanken i hela denna
verksamhet.

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fn:.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering m. m.

Därigenom att dessa föreningar ha
bedrivit bostadsbyggande under åtskilliga
årtionden har det blivit olika kostnader
för lägenheter i olika hus, delvis
beroende på olika standard men även
och i huvudsak beroende därpå, att
byggnadskostnaderna under senare år
stigit så avsevärt. Det är ganska naturligt,
att det bland den stora medlemsstock
på 3 500 personer, som finnes i
denna förening, är en dragning mot de
billigare lägenheterna. Sådana personer
som ännu inte fått någon bostad i föreningshusen
söka sig till de bostäder,
som till äventyrs kunna stå till buds,
med iakttagande av den turordningsrätt
som tillkommer dem, och de personer
som bebo lägenheter i föreningshusen
dragas gärna från de dyrare fastigheterna,
alltså de senare uppförda, till de
äldre fastigheterna med deras billigare
hyror. Detta är sålunda tillvägagångssättet
och arbetssättet inom föreningen
när det gäller tilldelandet av lediga bostäder.

Skulle den lagstiftning som nu här
föreslagits bli genomförd, skulle detta
kunna medföra, att en person som bor
i en äldre och billigare fastighet finner
det med sin fördel förenligt att ingå ett
byte med någon som icke är medlem av
föreningen och därigenom tillgodogöra
sig en ekonomisk vinst av samma slag
som den jag talade om i början av mitt
anförande och som privata fastighetsägare
ganska ofta, såsom det i propositionen
erkännes, tillskansa sig. De medlemmar
i denna förening, som väntat
på sin tur kanske under ett tiotal år,
skulle på detta sätt fråntagas sin turordningsrätt
att få lägenhet, bara därigenom
att det stiftas en lag som åsyftar
helt andra förhållanden och som
inte undantar dem som jag nu pekat
på. Detta skulle ju inom dessa föreningar
skapa en känsla av osäkerhet
och otillfredsställelse, som jag tycker
att statsmakterna böra uppmärksamma
och bör föranleda att denna lagstiftning
icke genomföres.

Då jag för min del ställt ett yrkande
i motionen om att från denna lag skulle
undantagas sådana bostäder, där ägaren
är en kooperativ förening, som uthyr
lägenheter till medlemmar efter en
fastställd turordningsrätt, har jag nöjt
mig med denna ändring av Kungl.
Maj :ts förslag, som är mindre omfattande
än ett rent avslag.

Enligt vad det har sagts har emellertid
andra lagutskottet ansett, att man
på detta område inte kan genomföra en
lagstiftning, som undantar en del fastighetsägare.
Man måste ha en lagstiftning
som gäller för alla, och undantagsbestämmelser
i detta avseende äro dels
störande ur principiell synpunkt och
dels ägnade att medföra olägenheter i
annat avseende. Jag kan ju böja mig
för detta resonemang, även om jag personligen
hade kunnat vara med om en
sådan partiell lösning av frågan. I det
läge som uppkommit, då man vid denna
nya lagstiftning icke velat medgiva undantag
från lagens verkningar för den
verksamhet som jag anser mig ha skyldighet
att värna om, måste jag i likhet
med den föregående talaren i denna
debatt, som har en mot utskottet avvikande
principiell mening, sälla mig till
utskottets majoritet och alltså biträda
yrkandet om avslag på Kungl. Maj:ts
proposition beträffande den föreslagna
§ 8 b.

Jag har med detta anförande velat
klargöra, hur jag ser på dessa frågor
och vad jag har sökt uppnå med den
motion som jag har avgivit. När jag i
nuvarande läge i alla fall biträder avslagsyrkandet,
gör jag det under samma
förhoppning som den närmast föregående
talaren, nämligen att Kungl. Maj:t
måtte ägna uppmärksamhet åt de specialintressen,
som en del samhällsgrupper
ha i detta sammanhang, och att det
förslag, som — därest förhållandena
göra det erforderligt — kommer att
framläggas till nästa års riksdag, bättre
än det här föreliggande förslaget måtte
tillgodose dessa specialintressen.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering m. m.

Jag vill med tacksamhet notera att
statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
som är föredragande i detta
ärende, erkänner att det beträffande
kooperativa bostadsföreningar av den
typ, som jag företräder, finns särskilda
förhållanden som borde föranleda en
något annan tillämpning av lagen än
när det gäller sådana lägenheter, som
uthyras av privata fastighetsägare. Herr
statsrådet gjorde också ett liknande erkännande
i fråga om de s. k. tvåfamiljsvillorna.
Det förefaller mig som om
dessa båda problem hade helt och hållet
förbisetts vid den förberedande behandlingen
av ärendet inom justitiedepartementet.
Jag hoppas emellertid att
den debatt, som förekommit här i riksdagen,
skall öppna ögonen på vederbörande
för att det finns andra grupper
i samhället än hyresgästerna i privatägda
hus, som kunna göra anspråk på
att vinna gehör för sina synpunkter vid
en lagstiftning på här ifrågavarande
område.

Jag ber med detta, herr talman, att få
instämma i yrkandet om bifall till utskottets
förslag.

Fru EWERLÖF: Herr talman! I proposition
nr 212 föreslås, att gällande
hyresregleringslags bestämmelse om att
bostadslägenhet ej utan tillstånd av hyresnämnd
må tagas i anspråk för annat
ändamål skall utsträckas att gälla även
hotell och pensionat. Rum, som disponeras
av hotell eller pensionat, skulle
alltså i fortsättningen ej få tagas i bruk
för annat ändamål än för bedrivande
av hotell- och pensionatsrörelse.

Här i Stockholm ha vi under de senaste
åren haft något, som man med
ett drastiskt uttryck skulle kunna kalla
för pcnsionatsdöd. Det ena efter det
andra av pensionaten har fått läggas
ned. Departementschefen konstaterar
också i propositionen, att ett stort antal
pensionat lagts ned och förvandlats
till kontorslokaler, varigenom det redan

förut otillräckliga antalet hotell- och
pensionatsrum har ytterligare minskats.
Departementschefen gör emellertid därefter
det förmodandet, att dessa nedläggelser
bero på svårigheterna att erhålla
personal.

Personalsvårigheterna ha självfallet
bidragit till det rådande tillståndet, men
vi reservanter mena, att i första hand
beror pensionatsdöden, om jag så får
kalla det, på priskontrollnämndens vägran
att låta hotell och pensionat ta ut
sina ökade kostnader i form av höjda
rumspriser.

Nu kan man ju inte tvinga en viss
grupp av människor att fortsätta med
en förlustbringande verksamhet, och
departementschefen säger också klart
ifrån att detta inte är meningen. Men
om innehavarna av hotell och pensionat
alltså lägga ned sin rörelse, vad blir
då resultatet, ifall Kungl. Maj:ts förslag
bifalles? Jo, att de stå där med sina ofta
till höga belopp förhyrda lägenheter,
som de inte få disponera för annat
ändamål.

Vi förmena, att den ökning av beståndet
av hotell- och pensionatsrum,
som så väl behövs inte endast med tanke
på den resande allmänheten, utan
också med hänsyn till de många äldre
personer, som på grund av alla besvärligheter,
som äro förenade med att
själv ha ett hem ■— jag tänker på bristen
på hemhjälp, ransoneringarna
o. s. v. — ha tagit sin tillflykt till pensionaten,
inte bör åstadkommas genom
en ny restriktiv lagstiftning, utan att
man bättre kommer till rätta med problemet,
om man går in för en positiv
linje. Det finns alldeles säkert i en
storstad som Stockholm en rumsreserv,
som man borde försöka få fram, och
vidare bör inte priskontrollen utövas
på ett sådant sätt, att den förhindrar
en på sund ekonomisk grundval bedriven
hotell- och pensionatsrörelse.

Slutligen kan jag inte i detta sammanhang
underlåta att uttala den förmodan,
afl de massor och återigen mas -

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering m. m.

sor av rum, som nu tagas i anspråk av
kommissionerna, skulle komma till bättre
användning och större glädje, om de
finge disponeras för bostadsändamål.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till vår reservation.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Jag har till utskottets utlåtande
fogat en blank reservation. Egentligen
skulle sådana reservationer vara förbjudna,
därför att de säga ju ingenting,
men å andra sidan ges det faktiskt tillfällen,
när man kan behöva möjligheten
av att på detta sätt anmäla, att man
inte är enig vare sig med den ena eller
andra riktningen inom utskottet. En
blank reservation fordrar emellertid en
förklaring, och det är denna förklaring
jag nu skall ge.

Vid utskottets behandling av Kungl.
Maj :ts förevarande proposition var det,
som det under senare delen av riksdagen
ofta brukar vara och som det är i
ännu högre grad nu, stor brådska, men
när det gäller en lag av den karaktär
som den här ifrågavarande, vill man
ju gärna grundligt sätta sig in i frågan.
Därtill kommer att man, även om man
finner skäl tala emot ett förslag, i det
längsta drar sig för att utan en ingående
granskning gå på avslagslinjen, då
man vet att saken blivit prövad i Kungl.
Maj:ts kansli. Jag befann mig just i den
situationen, när utskottets beslut fattades,
och jag var sålunda icke beredd
att stödja dem, som ville fälla Kungl.
Maj :ts proposition i vad avsåg § 8 b.
För att rädda min själ avgav jag därför
en blank reservation, ty därigenom fick
jag möjligheten öppen att göra en ytterligare
prövning och vid avgörandet
här i kammaren inta en ståndpunkt,
som jag kände mig säker på.

Jag känner mig nu säker på att jag
bör stödja utskottet. Det finns skäl som
tala för en lagstiftning, som praktiskt
taget ger hyresgästen rätt — visserligen

efter hänvändelse till hyresnämnden —
att bestämma vem som skall bli efterträdare
i lägenheten. Jag är fullt medveten
om att det finns hyresvärdar som
jobba med lediga lägenheter, men jag
är lika medveten om att det finns hyresgäster
som också skulle jobba med sina
lägenheter. Jag tror inte att någondera
parten skall brösta sig och säga att man
är ofelbar, ty så är inte fallet; människan
är nu en gång ett svagt käril.

Det finns emellertid starkare skäl för
att icke gå på Kungl. Maj:ts förslag i
berörda del. Jag tänker nu inte så mycket
på husägarna, som bara skulle ha
att ta emot de hyresgäster, som hyresnämnden
anvisade, ty detta kan väl inte
vara förenat med några olägenheter, när
hyresnämnden funnit vederbörande hyresgäster
vara kvalificerade. Jag tänker
framför allt på de bostadslösa, som
icke lyckats komma över någon lägenhet
att byta med. Kungl. Maj:ts förslag
innebär faktiskt ett monopol på befintliga
lägenheter för sådana som ha lyckats
få en bostad. De bostadslösa ha
inte någon möjlighet att tränga sig in
där. Erfarenheten visar hurusom infödda
göteborgare, som under åratal sökt
bostad i den stad, där de växt upp och
där de ha sin utkomst, ha fått stå tillbaka
för en inflyttad stockholmare, som
haft en lägenhet i Stockholm att lämna
i utbyte. Det förhållandet, att stockholmaren
hade eu lägenhet i Stockholm,
gav honom alltså förmånsrätt till
en lägenhet i Göteborg framför göteborgare,
som under flera år stått i ko
för att få en lägenhet.

Jag beklagar livligt att jag icke kan
acceptera ett förslag, som justitieministern
säkerligen har framlagt i den bästa
avsikt, men jag kan inte göra det därför,
att justitieministern icke har tagit
tillräcklig hänsyn till den grupp, som
jag här talat om, nämligen de bostadslösa.
När så är förhållandet, har jag
ingenting annat att göra än att gå emot
Kungl. Maj:ts proposition, vad beträffar
§ 8 b.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering m. m.

Jag kommer alltså, herr talman, att
på denna punkt lägga min röst för utskottets
hemställan.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Efter
det anförande, som hållits av herr
Adolfsson, skulle jag egentligen inte ha
så mycket att tillägga, men statsrådet
Zetterbergs yttrande här för en stund
sedan ger mig anledning att framföra
några synpunkter.

Jag kan inte förstå, varpå statsrådet
Zetterberg grundar sin antydan om att
de kommunistiska förslagen i bostadsfrågan
skulle innebära ett tillmötesgående
av hyresvärdarnas intressen.
Tvärtom är det ju så, att allt vad som
i denna fråga har sagts och föreslagits
från kommunistiskt håll syftar till en
begränsning av hyresvärdarnas inflytande
för att ett socialt betraktelsesätt
i större utsträckning skall kunna göra
sig gällande, när det gäller bostadsfrågorna.
Som bekant har den grupp, som
herr Adolfsson och jag tillhöra, vid
riksdagens början motionsledes hävdat,
att upplåtelse av lägenheter över huvud
taget icke borde få ske utan att ett offentligt
bostadsorgan har prövat saken
och givit sitt bifall. Departementschefen
har nu i propositionen meddelat, att
frågan i hela dess vidd är föremål för
överväganden inom justitiedepartementet,
och jag har därför vid mitt ståndpunktstagande
inom andra lagutskottet
utgått ifrån att riksdagen icke nu behöver
göra någon ytterligare framställning
till regeringen beträffande den saken.
Det är min uppfattning, att det
sist och slutligen icke går att komma
fram till en lycklig lösning av bostadsfrågorna
utan att följa den väg, som vi
anvisat i vår motion, men jag skall inte
för närvarande göra något särskilt yrkande
i detta avseende, utan vill bara
uttala den förhoppningen, att den prövning,
som departementschefen talar om,
snarast möjligt skall komma till stånd.

Däremot har jag, såsom också frain 1

— Andra kammarens protokoll 1948.

går av utskottets redovisning av ärendet,
gjort en reservation till det nu
framlagda förslaget till hyresregleringslag.
Denna reservation överensstämmer
med tankegången och det konkreta yrkandet
i motion nr 517. Jag behöver
därför inte närmare anföra de skäl, som
varit bestämmande för mig, ty dessa
äro redan angivna i motionen och ha
också här utförligt behandlats av herr
Adolfsson. Vad det gäller är kort och
gott att tillförsäkra de samhälleliga organen
ett tillbörligt inflytande även på
den del av bostadspolitiken som utgöres
av lägenhetsbyten.

Enligt 8 b § i propositionen skulle
hyresnämnd få rätt att under vissa förhållanden
ålägga hyresvärd att gå med
på ett lägenhetsbyte, men i övrigt skulle
inte hyresnämnd ha möjlighet att öva
inflytande på denna form av lägenhetsuthyrning.
Det förefaller mig självklart
att detta kan, såsom ju också har framhållits
här, leda till mycket stora missförhållanden.
Främst kommer att uppstå
risk för att de principer, som lagts
till grund för den samhälleliga bostadspolitiken,
komma att nonchaleras vid
dessa lägenhetsbyten.

Jag är helt ense med statsrådet om
att den orörlighet, den fastlåsthet som
nu i så hög grad präglar bostadsmarknaden,
är en stor olägenhet för bostadsförsörjningen,
och det är naturligtvis
riktigt att lägenhetsbytena äro, som
statsrådet säger, ett sätt att råda bot för
dessa missförhållanden. Det kan därigenom
bli, framhåller statsrådet, en
bättre omfördelning av lägenheterna.
Men om lagförslaget, sådant det nu föreligger»
godkännes, kan det otvivelaktigt
också bli en ur sociala synpunkter
sämre omfördelning av bostadsbeståndet.
Hyresnämnderna komma nämligen
inte, såsom herr Olovson tycktes tro,
att ta befattning med samtliga lägenhetsbyten,
utan det kommer att ske endast
i sådana fall, där hyresvärden vägrar
att gå med på ett hyte och där
alltså hyresgästen går till hyresnämn Nr

21.

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Ändrad lagstiftning om hyresreglering m. m.

den för att få ett åläggande för hyresvärden
att godkänna bytet. I alla de
fall, där hyresvärden utan vidare godkänner
överlåtelsen, finns det ingenting
som säger, att man skall taga hänsyn
till de sociala skäl, som ju böra vara
grundläggande för all befattning med
bostadsfrågorna.

Av dessa anledningar har jag yrkat
bifall till Kungl. Majrts proposition med
undantag av 8 b §, där jag framlagt förslag
om en ändrad lydelse av paragrafen.
Den anordning, som jag på denna
punkt föreslår, står helt i överensstämmelse
med de synpunkter, som anlagts
av hyresgäströrelsen i dess yttrande i
frågan, liksom med de synpunkter, som
anförts av tre ledamöter av hyresrådet.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 3).

Efter härmed slutad överläggning
godkände kammaren utskottets förslag
till paragrafens avfattning.

8 b § föredrogs. Därvid anförde

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
hemställer om godkännande av 8 b §
med den lydelse, som angivits i den av
mig avlämnade reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förslag, att ifrågavarande
paragraf skulle utgå ur förevarande
lagförslag dels ock på godkännande
av paragrafen i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Holmberg avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen med
övervägande ja besvarad. Herr Holmberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets förslag, att 8 b §
skall utgå ur Kungl. Maj:ts förevarande
förslag till lag om ändring i lagen om
hyresreglering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
berörda paragraf i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Holmberg avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Holmberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 150 ja och 30 nej, varjämte 14
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förslag om paragrafens uteslutande
ur föreliggande lagförslag.

9 § föredrogs; och yttrade därvid:

Fru EWERLÖF: Herr talman! Med
den motivering jag redan anfört ber
jag att få yrka avslag på den föreslagna
ändringen av 9 § hyresregleringslagen
och bifall till min reservation.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen förklarats härmed
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av paragrafen
i den av utskottet föreslagna
lydelsen dels ock på avslag å förslaget
om ändrad lydelse av paragrafen; och
fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den förra propositionen.

20 § föredrogs; och anförde därvid

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Som en följd av kammarens beslut
beträffande 8 b § måste ju utskot -

Onsdagen den 26 maj 1918 fm.

Nr 21.

tets hemställan beträffande 20 § bifallas.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Övriga delar av lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

Punkterna B—F.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 273, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr
286) om sparbanker, m. m.;

nr 274, med förslag till vissa ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och
familjepensionsreglementen m. in.;

nr 276, angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning,
m. m.; och

nr 277, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom.
och 4 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit, m. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10.

Lantarbetstidslag.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lantarbetstidslag,
dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 19 mars 1948 dagtecknad
proposition, nr 192, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bi -

Lantarbetstidslag.

lagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till
lantarbetstidslag.

Utskottet hade vidare i samband med
propositionen nr 192 till behandling
förehaft sex i anledning av densamma
väckta motioner.

En inom andra kammaren före avlämnandet
av propositionen nr 192
väckt motion, nr 31, som hänvisats till
lagutskott, hade därjämte av andra lagutskottet
behandlats i samband med
propositionen nr 192.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 345, I: 346, I: 347, II: 504,
11:505 och 11:506 bifalla förevarande
proposition nr 192 oförändrad; och

B. att motionen II: 31 måtte anses besvarad
genom vad utskottet under A.
hemställt.

Reservation hade avgivits av herrar
Holmbäck, Löfvander, Carl Eric Ericsson,
Hollertz, Johnsson i Kastanjegården,
Andersson i Gisselås och Carlsson
i Bakeröd, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte avslå det genom
förevarande proposition nr 192
framlagda förslaget till lantarbetstidslag
och i stället för sin del antaga ett
av reservanterna framlagt förslag till
lag om fortsatt giltighet av lantarbetstidslagen
den 8 juni 1945 (nr 265);

B. att motionerna I: 345, I: 346, I: 347.
11:504, 11:505 och 11:506 måtte anses
besvarade genom vad reservanterna under
A. hemställt; samt

C. att motionen II: 31 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Samtliga ledamöter av
andra lagutskottet tillhörande högern,
bondeförbundet och folkpartiet ha i en

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Lantarbetstidslag.

reservation till detta utskottsutlåtande
yrkat, att riksdagen måtte avslå det genom
förevarande proposition nr 192
framlagda förslaget till lantarbetstidslag
och att lantarbetstidslagen den 8
juni 1945, vilken gäller till och med
den 31 oktober 1948, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 31 oktober
1951.

Lantarbetstidslagens tillämpningsområde
är begränsat till företag, som regelmässigt
sysselsätter minst två arbetare.
Jordbrukare, som endast har en
arbetare anställd, är sålunda inte underkastad
nu gällande lantarbetstidslag.
Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till ny lantarbetstidslag, vilket
tillstyrkts av utskottsmajoriteten, innebär
en sådan utsträckning av lagens
tillämpningsområde, att även den som
har endast en arbetare anställd skulle
komma att lyda under lantarbetstidslagen.
Emellertid pågår nu en utredning
om revision av denna lag, och resultatet
av denna utredning skall väl föreligga
inom en inte alltför avlägsen
framtid. Jag tror därför inte att någon
riksolycka skulle inträffa, om riksdagen
finge se resultatet av denna utredning
innan riksdagen gör ändringar i
den lag som för närvarande gäller.

Jag kan inte riktigt förstå varför
man skall öka svårigheterna för jordbruket
på detta område. Inom industrien
får ju en företagare ha fyra arbetare,
innan motsvarande lag gäller
för honom, och vi kunna väl ändå vara
överens om, att det är betydligt svårare
inom jordbruket än inom industrien
att ordna med arbetsfördelningen,
då ju arbetet inom jordbruket måste
anpassas efter de olika årstiderna och
väderleksförhållandena. Vi leva ju i
en bristsituation, särskilt kännbar i
fråga om jordbrukets produkter, och
det gäller ju att ta vara på allt med
minsta möjliga tillgång på arbetskraft.
Jag minns, att den bortgångne statsministern
— jag tror det var 1942 eller
1943 — i en liknande situation upp -

manade oss bönder att ta vara på allt
som växte. Varje strå, sade han, bör
tas till vara, och man bör bärga allt
på allra bästa sätt till samhällets gagn.
Man kan nog säga, att vi jordbrukare
lärt oss, att om man inte arbetar länge
den ena dagen för att kanske arbeta
kortare tid en annan dag, är det alldeles
omöjligt att taga vara på allt så
väl, som vi gjort. Jag tror att om man
avtalar med sitt folk om att utöka arbetstiden
den ena dagen med motsvarande
minskning den andra dagen,
trevnaden kan bli lika stor som vid
lika lång arbetstid varje dag, och det
är, enligt min mening, givet att resultatet
blir bättre.

En arbetare vid ett litet jordbruk
skall ju deltaga i alla möjliga detaljer,
och det är inte så lätt att rationalisera
på jordbrukets område. Det är också
en mängd olika saker att ta hänsyn till.
På många ställen äta ju arbetaren och
företagaren tillsammans, och det är ju
alldeles orimligt att tänka sig, att de
skola äta vid olika tider. I varje fall
skulle ju detta inte vara till fördel för
husmoderns arbete inom hemmet.

På sidan 11 i utskottsutlåtandet står
det: »Skulle på några håll olägenheter
uppstå vid anpassning till laglig arbetstidsreglering,
har arbetsrådet möjlighet
att medgiva behövliga dispenser.» Man
kan ju inte komma ifrån, att jordbrukarna
få en massa besvär med att skriva
anmälningar. Vi veta mycket väl,
att jordbrukarna kanske minst av allt
tycka om att skriva ansökningar. Det
kanske inte blir av, och då har vederbörande
gjort sig skyldig till lagöverträdelse.
Att stifta en lag, som är så
besvärlig att efterleva, kan knappast
vara lämpligt.

I propositionen föreslås också en
minskad spännvidd mellan veckoarbetstidens
längd under olika årstider.
Man vill överflytta två timmar från
sommarhalvåret till vinterhalvåret.
Statsrådet anser, att en viss spännvidd
bör komma i fråga, och då är det bara

Onsdagen den 2G maj 1948 fm.

Nr 21.

fråga om hur stor denna skall vara.
Jag tror att inte ens våra arbetare
önska arbeta hur länge som helst under
mörka höstkvällar eller vinterkvällar.
Då är det betydligt bättre att arbeta
litet längre på sommaren. I jordbruket
förekommer ju många arbeten,
som i och för sig bjuda på rekreation.

I de bygder där det inte finns skog
utan man lever bara på jordbruk är
det ju nästan omöjligt att sysselsätta
folket i samma utsträckning på vintern
som på sommaren, och detta måste
ju skapa en viss tendens till säsongarbete
inom jordbruket, vilket vi minst
av allt önska. Nu har det sagts att man
vill vidta sådana här åtgärder inte
minst därför, att man därmed skulle
utjämna arbetarnas inkomster under
vinter- och sommarhalvåret. Jag tror
inte det finns någon arbetsgivare som
inte hjälper sina arbetare på den punkten,
om de inte själva skulle kunna
ordna saken. Men våra jordbruksarbetare
ha nog inte så dåligt ekonomiskt
sinne, att de inte klara av denna detalj.
Jag menar, att om vi fortsätta på
den vägen med en utjämning hur långt
som helst, måste det medföra minskad
produktion. Därvidlag har också livsmedelskommissionen
uttalat sina betänkligheter.
Detta kan säkerligen inte
undgås. Jag skall förkorta mitt anförande
med att endast hänvisa till vad
livsmedelskommissionen skrivit i detta
avseende.

Ett dylikt försvårande av arbetsförhållandena
inom jordbruket leder till
sist därhän, att man i främsta rummet
kommer att försöka klara av skörden.
Men det finns också många andra arbeten
inom jordbruket — jag behöver
bara peka på att man måste underhålla
byggnader, diken, gärdesgårdar och
vägar, och det är arbetsdetaljer som
man för närvarande i mycket stor utsträckning
försummar och skjuter över
på kommande generationer, vilket ingalunda
kan vara lyckligt.

Herr talman! Med vad jag anfört ber

Lantarbetstidslag.

jag få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Stjärne och Boman i Kieryd.

Herr ANDERSSON i Gisselås: Herr
talman! Jag kan i allt väsentligt instämma
i vad herr Johnsson i Kastanjegården
här anfört. Jag vill emellertid
anföra ytterligare en del synpunkter
på frågan.

En utvidgning av lantarbetstidslagens
tillämpningsområde till att omfatta
även jordbruk med endast en arbetare
är enligt min mening obehövlig av den
anledningen att ingen arbetare numera
arbetar längre än lagstadgad arbetstid
utan kompensation i en eller annan
form. Skulle någon arbetsgivare försöka
sig på att kräva längre arbetstid
än den lagstadgade, skulle lian ganska
snart bli utan hjälp. I varje fall borde
det enligt min mening ha varit möjligt
att invänta arbetstidsutredningens
resultat innan en så omfattande revidering
av lantarbetstidslagen föreslagits.

Hittills har det gått smidigt att ordna
arbetet vid de mindre jordbruken på
frivillighetens väg. De anställda ha varit
fullt med på, att det är en tvingande
nödvändighet att vid ett jordbruk
anpassa arbetstiden efter årstiderna
och sålunda på bestämd — och i viss
män begränsad tid — utföra exempelvis
sådd och skördearbete.

Vad som kommer att vålla det mindre
jordbruket de största svårigheterna,
därest det föreliggande lagförslaget antages,
är den omständigheten att den
tillåtna arbetstiden icke får utökas med
övertid efter frivillig överenskommelse
utan skall bestämmas av arbetsrådet
efter särskild ansökan. Yrkesinspektören
i tionde distriktet, som väl får anses
vara sakkunnig på området, bar
framhållit, att vid de norrländska jord -

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Lantarbetstidslag.

bruken, där av gammal sedvänja inga
klockbestämda arbetstider hållas, en
arbetstidsförkortning säkerligen skulle
medföra väsentliga olägenheter. En
kompensation genom mekanisering av
de s. k. familjejordbruken vore ekonomiskt
oöverkomlig och försvårades
jämväl av att en brukningsdel kunde
vara uppdelad i flera jordlotter, belägna
på stort avstånd från varandra.

Lantbruksstyrelsen har framhållit,
att inom det mindre jordbruket den
manuella arbetskraften spelade en förhållandevis
mera betydande roll än vid
större jordbruk. Under arbetstopparna
vid sådd och skörd förelåge därför
ofta behov att under någon kortare
tidsperiod uttaga en längre arbetstid
än som skulle bli möjligt enligt lantarbetstidslagen.
Då en sådan tillfällig
utsträckning av arbetstiden finge förutsättas
bli kompenserad genom kortare
arbetstid under mindre bråda tider,
torde någon risk för en alltför snabb
förslitning av arbetskraften icke förefinnas.
Denna lantbruksstyrelsens synpunkt
är enligt min mening fullkomligt
riktig. Det förhåller sig i verkligheten
så, att arbetet vid ett mindre
jordbruk är av så mångskiftande art,
med den ena dagen längre arbetstid
och den andra kortare, att den anställde
säkerligen får full kompensation för
det övertidsarbete, som under några
veckor behöver uttagas t. ex. vid slåtterarbetet.

Nu stadgas visserligen i lagförslaget
att arbetsgivaren är berättigad att uttaga
visst antal övertidstimmar, om arbetsrådet
så medgiver, men med skyldighet
för arbetsgivaren att, därest
övertid uttages, inom viss tid göra anteckning
därom i särskild övertidsjournal,
upprättad enligt formulär, fastställt
av arbetsrådet. Det är också medgivet
att göra anteckningar om uttagen
arbetstid å arbetstidsschema, anslaget
å arbetsstället. Den som har någon liten
aning om arbetsförhållandena vid
de mindre jordbruken och om de

ringa förutsättningarna vid dessa att
korrekt föra övertidsjournal eller anslå
arbetstidsschema ävensom om obenägenheten
hos de jordbrukare det här
blir fråga om att över huvud taget föra
mera anteckningar än som är oundgängligen
nödvändigt, borde förstå hur
omöjligt det i verkligheten blir att genomföra
sådana bestämmelser som de
här föreslagna. Därtill kommer att det
särskilt i Norrland ännu tämligen allmänt
förekommande avlöningssystemet
vid de mindre jordbruken med månadslön
eller dagpenning jämte i många
fall kost och ofta bostad, ytterligare
komplicerar möjligheten att beräkna
övertid.

Herr statsrådet vill hävda, att om arbetstidslagstiftningen
göres tillämplig
även å de mindre jordbruken, så skola
möjligheterna för dessa att rekrytera
främmande arbetskraft bli bättre. Herr
statsrådet anför härom bl. a.: »För lantarbetarna
måste vidare den i förhållande
till andra arbetargrupper ogynnsamma
fördelningen av arbetstiden
framstå såsom i viss mån orättvis. Att
denna omständighet äger en viss betydelse
för frågan om rekryteringen av
arbetskraft till jordbruket synes framgå
därav att arbetsmarknadsstyrelsen, som
i detta hänseende torde få betraktas såsom
särskilt sakkunnig, med styrka hävdat
att en närmare anknytning av arbetstidsregleringen
på jordbrukets område
till den allmänt förekommande
arbetstiden sannolikt skulle underlätta
strävandena att fylla jordbrukets —
och därmed även skogsbrukets — behov
av arbetskraft.»

Herr statsrådet åberopar arbetsmarknadsstyrelsen
såsom särskilt sakkunnig
på detta område. Jag har endast min
egen erfarenhet att lita till, men den
säger mig, att den föreslagna lagändringen
icke kommer att nämnvärt underlätta
för det mindre jordbruket att
fylla sitt behov av arbetskraft. Jag tror
att såväl arbetsrådets som arbetsmarknadsstyrelsens
tankegång här är mera

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

en teoretisk spekulation. Svårigheten att
få arbetskraft till jordbruket beror icke
så mycket på arbetstidens ojämnhet
utan fastmer därpå, att det mindre jordbruket
icke mäktat betala de arbetslöner,
som kunnat erhållas i annat arbete.
Särskilt gäller detta i Norrland. Där
har allt sedan år 1939 pågått ett starkt
forcerat arbete med utbyggnad av kraftstationer,
sjöregleringar och flygfält,
vartill komma skogsarbeten i en omfattning
som ingen tidigare kunnat tänka
sig, tidvis med premier av det allmänna.
När arbetstillgången varit så riklig och
dagsförtjänsterna oftast mycket höga,
får man inte förundra sig över om
landsbygdsbefolkningen gått till dessa
arbeten för att få del av de goda förtjänsterna,
och jordbruket har på så
sätt kommit i efterhand.

I propositionen föreslås också eu ytterligare
utjämning av arbetstidens fördelning
på sommar- och vinterhalvåret.
Departementschefen anför bl. a. härom:
»Otvivelaktigt tala starka skäl för en
sådan utjämning. En förkortning av
veckoarbetstidens längd under sommaren
måste sålunda ligga i linje med arbetstidslagstiftningens
allmänna syfte
att skydda arbetskraften mot för tidig
förslitning.»

Den föreslagna överflyttningen av en
del av arbetstiden från sommar- till vinterhalvåret
tror jag kommer att verka
produktionshämmande. Såväl lantbruksstyrelsen
som Riksförbundet landsbygdens
folk har också anfört, att en förkortning
av arbetstiden under sommarhalvåret
skulle kunna få till följd en
produktionsminskning, och statens livsmedelskommission
har beträffande förslaget
om en utjämning av arbetstidsfördelningen
anfört följande: »Enligt
kommissionens uppfattning kommer det
alltså att bli mycket svårt att ersätta
den arbetskraft, som försvinner genom
en förkortning av arbetstiden. En betydande
risk för produktionsminskning
måste därför anses föreligga. Under sådana
förhållanden måste kommissionen

Lantarbetstidslag.

med hänsyn till rådande försörjningsläge
avstyrka att förslaget i denna del
nu genomföres.»

Alldeles oavsett produktionsminskningen
kommer det, tror jag, att bli
ganska svårt att genomföra detta förslag.
Särskilt gäller detta övre Norrland.
Där är det nog omöjligt att ta ut åtta
timmar per dag i utearbete under den
mörkaste årstiden. Det kan hända, att
man inte har reflekterat över hur kort
arbetsdag vi ha i övre Norrland. Jag
kan nämna att t. ex. på den breddgrad,
där Luleå ligger, solen är uppe knappast
tre timmar per dag under den
mörkaste årstiden. Det är visserligen
både dagning och skymning, så att det
blir inte bara tre timmars dagsljus per
dag, men man förstår ju, att det i alla
fall torde vara nära nog omöjligt att ta
ut åtta timmar i utearbete per dag under
den årstiden.

Arbetsrådet har också varit medvetet
om detta. Det sägs i propositionen på
tal om den föreslagna arbetstidsutjämningen
för utearbete, »att skulle för
vissa företag avsevärda svårigheter
uppstå —• det kunde icke förnekas, att
det på sina håll kunde vara svårt att
under december och januari rationellt
utnyttja 45 timmars arbetsvecka — hade
arbetsrådet möjlighet att genom överflyttning
av arbetstid dispensvägen
ordna arbetstiden». Det är gott och väl
att denna möjlighet att få dispens förefinnes.
Det torde emellertid bli ganska
besvärligt både för arbetsrådet och
jordbrukarna, om jordbrukarna skola
söka dispens för varje särskilt tillfälle
då de behöva dispens. Kan det få göras
en gång för alla, bli ju svårigheterna
mindre. .lag skulle tro all arbetsrådet
skulle få alltför stor arbetsbörda, om
alla de tiotusentals jordbrukare, som ha
behov därav, skulle vara tvungna att
söka dispens vid varje särskilt tillfälle.
Jag är också övertygad om, att om utredningen
fått fullfölja sitt arbete och
framlägga sitt förslag, vilket väntas
komma under loppet av nästa år, skulle

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Lantarbetstidslag.

en bättre lösning av frågan om arbetstiderna
kunnat åstadkommas än den
som nu föreslås.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Holmbäck m. fl. avgivna
reservationen.

Herr CARLSSON i Bakeröd: Herr talman!
Då också jag står antecknad som
reservant vid detta utskottsutlåtande
skall jag be att få deklarera, att såväl
utskottets majoritet som reservanterna
äro eniga om behovet av en lantarbetstidslag.
Det finns ingen som inte anser
att den hittills gällande arbetstidslagen
för lantarbetarna bör förlängas. Men reservanterna
anse, av olika skäl, att den
utvidgning av lagens verksamhetsområde
och den skärpning av lagen som
här föreslås är ganska svagt motiverad.
Det brukar ju knappast heller förekomma,
att riksdagen vidtar nya åtgärder
på ett område, där en utredning pågår,
utan den brukar då avvakta det resultat
som utredningen kommer till.

Utskottet avfärdar emellertid detta
tidigare hållbara skäl mot en skärpning
av lagen med påpekandet, att »sakkunniga,
som tillkallats för en allmän översyn
av arbetstidslagstiftningen, kunna
icke beräknas slutföra detta arbete så
snart, att en därpå grundad lagstiftning
kan träda i kraft förrän om flera år»,
och detta gör att utskottet anser att lagen
redan nu behöver revideras. Jag
vill emellertid påpeka att då det gäller
tillämpningsområde, sträcker sig lantarbetstidslagens
betydligt längre redan
nu än motsvarande arbetstidslags för
exempelvis industriarbetare. Vid industrien
får man lov att sysselsätta fyra
anställda utan att lagen skall behöva
tillämpas, under det att man vid jordbruket
är skyldig tillämpa lagen, då man
har minst två anställda. Och nu föreslås
att lagens tillämpningsområde skall
utvidgas till att omfatta alla företag,
där i regel användes minst en arbetare.

Utskottet har alldeles rätt då det skri -

ver, att den rådande konkurrensen om
arbetskraften vid jordbruket har tvingat
också de mindre företagarna att tilllämpa
samma arbetstid som gäller vid
större jordbruk. Men det är dock en
ganska stor skillnad mellan dessa frivilliga
överenskommelser och en lagstiftning,
som tvingar företagarna vid
bötesansvar att tillse, att arbetaren avbryter
sitt arbete på ett bestämt klockslag,
oberoende av omständigheterna i
övrigt. Det är mycket stor skillnad på
arbetsförhållandena och på förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare
på de små jordbruken med endast en
anställd och på de större gårdarna med
ett flertal arbetare.

Vid det lilla jordbruket räknas arbetaren,
i viss utsträckning åtminstone,
till familjen. Han arbetar tillsammans
med familjens medlemmar och intar i regel
sina måltider tillsammans med dem.
Vid otjänlig väderlek sysselsättes han
med något arbete inomhus — sådant
finns alltid på en bondgård — och vid
brådskande arbete ute i jordbruket är
arbetaren oftast minst lika angelägen
som företagaren att man skall hinna
med arbetet i rätt tid. Det är erfarenheter
som jag för övrigt själv har gjort.
På de större gårdarna kan man inte
tillämpa sådana arbetsmetoder, utan där
måste den befintliga arbetskraften sysselsättas
utomhus oberoende av väderleksförhållandena
och där blir, på
grund av olika omständigheter, den personliga
kontakten mellan arbetare och
företagare mindre.

Jag konstaterar alltså att denna utvidgning
av lagens tillämpningsområde
till att gälla även jordbruk med endast
en anställd är ganska onödig, ty i den
mån det är möjligt tillämpas denna lag
redan nu också vid de små jordbruk
det här är fråga om. Men denna utvidgning
av lagens tillämpningsområde
kommer att för de små jordbruken medföra
en rad svåra, för att inte säga nära
nog olösliga problem. Det uppstår nämligen
ofta förhållanden vid det mindre

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

jordbruket, som omöjliggöra en så bestämt
avpassad arbetstid som här föreslås,
men som mycket väl kan efterlevas
vid jordbruk med flera anställda,
där ett utbyte av arbetskraft givetvis
kan ske. Resultatet av denna lag måste
helt enkelt bli, att den mindre jordbrukaren
och hans familj måste arbeta
ännu längre och ännu hårdare än hittills.
Lagen kommer inte heller att
skapa någon glädje för den arbetare,
som vill hjälpa till med ett nödvändigt
arbete, som kanske måste utföras på tid,
som ligger utanför den lagstadgade arbetstiden,
men som vägras detta på
grund av lagens bestämmelser. Möjligheten
att hos arbetsrådet söka dispens
finnes visserligen, men jag föreställer
mig, att man varken hinner söka eller
få en sådan dispens för ett arbete, som
måste utföras i en kritisk situation.

I fråga om överflyttning av två arbetstimmar
per vecka från sommar- till
vinterhalvåret anser jag för min del att
detta i verkligheten innebär, att man
stryker två timmar i veckan under tiden
mars—oktober. Såvitt jag förstår är det
nämligen omöjligt att under tiden november—februari
utnyttja denna sålunda
ökade arbetstid. Å andra sidan
kommer givetvis denna förkortning av
arbetstiden under sommarmånaderna
att åtminstone i viss utsträckning verka
produktionshämmande.

Reservanterna anse, att då en allmän
arbetstidsutredning nu pågår och då
man inte kan påvisa något verkligt behov
av en ändring av lantarbetstidslagen,
bör nu gällande lag på detta område
få äga fortsatt giltighet till den
31 oktober 1951.

Herr talman! Jag ber alt få yrka bifall
till den av herr Holmbäck m. fl. vid
utlåtandet fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Rubbcstad
och Gustafsson i Lekåsa.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman:
När man tagit del av motionerna

Lantarbetstidslag.

i detta ärende och nu lyssnat till reservanterna,
skulle man ju kunna tro att
det här vore fråga om något fullkomligt
revolutionerande, något för jordbruket
ödeläggande. Det är det nu inte.
Det är bara fråga om att ta ett litet
steg framåt för att åstadkomma likställighet
mellan lantarbetarna och industriens
arbetare. Ja, man skulle rent av
kunna påstå, att det är fråga om att
uppfylla de löften, som bondeförbundarna
under de senaste åren strött ut
bland lantarbetarna, och det vore ju
ganska rimligt, om givna löften infriades
nu.

Det är fråga om följande. För det
första: att göra lantarbetstidslagen tilllämplig
vid alla jordbruk där lejd arbetskraft
användes, dock med undantag
för vissa slag av arbete. För det
andra: att minska arbetstiden för lantarbetare
utom kreatursskötare under
sommarhalvåret från 52 timmar i veckan
till 50, dock med motsvarande ökning
av arbetstiden under vinterhalvåret.
Och för det tredje: att minska arbetstiden
för kreatursskötarna från 100
till 96 timmar per två arbetsveckor.
Detta är i stort sett allt vad det här
gäller.

Naturligtvis kan man här finna olägenheter
att peka på. Sådana kan man
praktiskt taget alltid finna, när det är
fråga om någon ändring i en lagstiftning
— och man kan konstruera sådana
i vilka sammanhang som helst.
Vilka olägenheter och vilka olyckor talades
det inte om, när den allmänna
arbetstidslagen genomfördes för snart
trettio år sedan? Det svenska näringslivet
skulle ju därigenom fullkomligt
ödeläggas! Vid den tidpunkten och
långt senare ansågs det alldeles orimligt
att ens tänka på en arbetstidslagstiftning
för lantarbetarna. Nu äro
t. o. m. de ärade reservanterna beredda
att säga — och ha sagt här i dag —
att de visst inte vilja motsätta sig en
förlängning av gällande lantarbetstidslag.
De olägenheter man tidigare pe -

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Lantarbetstidslag.

kade på ha sålunda inte varit annat än
fantasifoster.

Men även om det skulle kunna pekas
på en verklig olägenhet, får man väl
ändå vara överens om att man kan nödgas
finna sig i en mindre olägenhet på
ett håll för att undanröja en större på
ett annat. Den orimligt långa arbetstiden
för arbetarna över huvud taget
var inte bara en olägenhet utan en
orättfärdighet och en olycka, och när
jag säger detta vet jag vad jag talar
om, ty jag gjorde mina dagsverken under
tiden före den allmänna arbetstidslagens
genomförande, både vid jordbruket
och i industrien.

För jordbrukets del är denna orättfärdighet
och denna fara ännu icke eliminerad.
Lantarbetarna äro i arbetstidshänseende
alltjämt sämre ställda än
andra arbetare, för att nu inte tala om
hur mycket sämre ställda lantarbetarna
aro än de befattningshavare, som ha
hälften så lång arbetstid, fem eller tio
gånger så mycket betalt, tre eller fyra
gånger så lång semester och mångdubbelt
större pension. Så nog finns här
rum för utjämning till lantarbetarnas
förmån. Här kan man nämligen inte
längre tala om en olägenhet utan om
en skriande orättvisa.

Nu säges det på det håll, där man
inte vill vara med om den föreslagna,
mycket blygsamma korrigeringen av
lantarbetstidslagen, att jordbruket för
närvarande inte förmår att utplåna denna
orättvisa. Jag kan hålla med om att
det svenska jordbruket inte förmår utplåna
all den orättvisa, som man kan
peka på råder mellan lantarbetarna och
de bäst ställda folkgrupperna här i landet,
den saken är klar. Men att avskaffa
den olikställighet, som råder mellan
lantarbetarna och industriens arbetare,
alltså vad det här är fråga om, det vågar
jag för min del påstå att det svenska
jordbruket förmår. Ser man på förhållandena
i det rätta sammanhanget, kommer
man säkerligen till den slutsatsen,
att ett avsteg från vad jag skulle kunna

kalla vanorna, som det här blir fråga
om, är lättare att göra än att bära följderna
av att orättvisorna i arbetstidshänseende
kvarstå.

Beträffande tillämpningsområdet gällde
ju först, att lantarbetstidslagen skulle
tillämpas vid företag — vi kanske här
kunna använda uttrycket gårdar — där
minst tre arbetare voro anställda. Nu
gällande lag stadgar att den äger tilllämpning,
när minst två arbetare äro
anställda.

Dessa begränsningar ha aldrig varit
sakligt motiverade och äro det icke
ännu. De begränsningar beträffande
den allmänna arbetstidslagen som finnas
ha heller aldrig varit sakligt motiverade,
och de komma väl, hoppas jag,
att utplånas.

Här har det hela tiden varit fråga
om en kompromiss, en eftergift åt de
motsträviga och ingenting annat. Det är
ju arbetaren, alltså individen, som det
är fråga om att skydda mot en för lång
arbetstid. Om det är en, två eller tre på
samma gård kan ju icke ha något att
betyda för den enskilde, och det har
heller ingenting att betyda för företagaren-arbetsgivaren.

Arbetsgivarnas representanter i arbetsrådet
ha gått emot en utsträckning
av tillämpningsområdet; de vilja alltså
ej vara med om att lagen skall gälla
för företag, d. v. s. gårdar, där minst
en arbetare är anställd. En utsträckning
skulle medföra behov av utökning
av tillsynspersonalen, förklara arbetsgivarnas
representanter i arbetsrådet.

Där framför man enligt min mening
fullkomligt onödiga bekymmer. Jag
tror, att varenda lantarbetare skall instämma
med mig, när jag säger, att det
behöver ej alls anställas några nya tillsyningsmän
för lantarbetstidslagens utsträckta
tillämpningsområde; inspektörer,
kontrollörer, instruktörer och andra
»daddor» ha vi mer än nog av förut
här i landet, och vi skulle kunna realisera
en hel del till underpris för att

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

bli av med dem. Låt lantarbetarna
själva kontrollera att lagen efterleves!
Det göra de nu, och det komma de att
göra också i fortsättningen. Icke behöver
det resa någon herre med portfölj
och ingenjörsexamen från Stockholm
till Lekåsa eller vart det skulle bära
i väg för att se efter, om stalldrängen
stannar kvar en kvart för länge i stallet!
Icke alls! Arbetsgivarrepresentanterna
ha sålunda i brist på rimliga skäl
huggit tag på detta. Jag betecknar det
som ett i högsta grad onödigt bekymmer.
Får man någon personal ledig,
som skulle kunna sättas in som kontrollörer,
herre gud, skicka ut dem att
höbärga i stället! Då underlättar man
ju tillämpningen av den kortare arbetstiden
på sommaren.

Reservanterna i utskottet förklara,
att utsträckningen av tillämpningsområdet
kommer att medföra ett övervältrande
av arbetet från lönarbetaren till
bonden eller hans hustru. Det där låter
hårt. Om det är fråga om att skydda
de arbetande kvinnorna på landsbygden
är jag till ytterlighet lyhörd, ty
jag är beredd att säga till dem, som
vilja höra på, att det finns inga som
ha en tyngre arbetsbörda än dessa. Men
jag tror, att reservanterna här överdriva,
och icke bara detta, utan de äro
inne på fullkomligt felaktiga vägar.
Skulle det visa sig vara riktigt, att det
blir fråga om att övervältra arbetsbördan
från lönarbetaren till bonden och
hans hustru, skulle detta innebära, att
gården tar ut längre arbetstid av lantarbetaren
än vad lagen inom nu gällande
tillämpningsområde medger. Där
skulle sålunda nu ske ett övervältrande
i för hög grad av arbetet på lönarbetaren.
Det är ju sålunda ett starkt skäl
för att tillämpningsområdet bör utsträckas
så att man ej tar ut mera arbete
av dessa enstaka arbetare än vad
man tar ut på de gårdar, där lagen
gäller.

För övrigt brukar det ju heta, att
lagen ändå tillämpas på de mindre går -

Lantarbetstidslag.

darna, så att någon lagstiftning icke
behöves. Gör den det kan det ju icke
bli fråga om någon övervältring på arbetsgivaren.
För övrigt, där lantarbetaravtalet
gäller — och det bör ju rimligen
gälla överallt — måste ju lagens
arbetstid tillämpas, även om lagen i och
för sig ej gäller. Här är det mera fråga
om en, låt mig säga, psykologisk betydelse
än om en materiell sådan.

Jag kommer så till arbetstiden, där
förslaget innebär, att arbetstiden skall
sänkas från 52 till 50 timmar per vecka
under sommaren med motsvarande ökning
under vintern. Nog förefaller det
mig, som om de grupper som ha 48
timmar skulle vara benägna att erkänna,
att det är rimligt om man sänker
arbetstiden för lantarbetarna till 50
timmar. I ännu högre grad borde väl
de befattningshavare i stat och kommun,
som få tillämpa sommartid och
sluta så där klockan 2 eller 3 e. m. för
att hinna ut och bada, vara beredda att
erkänna riktigheten av att man sänker
arbetstiden för lantarbetarna så att de
åtminstone kunna få sluta, låt mig säga
klockan halv 6.

Livsmedelskommissionen med undantag
av fru Nordgren förklarar, att en
sänkning av arbetstiden med de där
två timmarna i veckan under sommaren
skulle medföra, att man måste anställa
ytterligare 2 400 arbetare i jordbruket.
Ja, det är mycket möjligt, att
jordbruket behöver 2 400 arbetare till,
men det är icke för denna sänknings
skull. Två timmar per vecka betyder
ju 20 minuter om dagen. Där arbetstakten
är normal betyder ju en väsentlig
minskning av tiden mindre arbete;
man kan ju t. ex. icke göra samma arbete
på tre timmar som man nu i allmänhet
gör på åtta, det är självklart.
Men 20 minuter kunna icke spela någon
roll. Var och en som har gjort ett ordentligt
dagsverke vet, att man kan begränsa
arbetstakten så, att man på låt
mig säga åtta timmar och 20 minuter
ej gör mera än vad man skulle kunna

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Lantarbetstidslag.

hinna på åtta timmar. Ingen människa
i världen skulle kunna se det på arbetstakten.
Var och en vet också, att man
kan öka arbetstakten för att under en
hel dag öka arbetsprestationen med vad
som motsvarar det man normalt hinner
på 20 minuter. Man får, när man har
tungt arbete, välja takten efter tiden.
Var och en vet, att takten blir, låt mig
säga saktare vid skiftets slut än vid dess
början.

Arbetsgivarnas representanter i arbetsrådet
ha förklarat — och här ber
jag både kammarens ledamöter och, om
det vore möjligt, även de tomma bänkarna
att höra på — att lantarbetarna
ej ha samma behov som andra av kortare
arbetstid om somrarna för rekreation
i fria luften. Genom sitt arbete på
åker och äng ha lantarbetarna fått allt
vad som behöves av rekreation, förklara
dessa arbetsgivarrepresentanter.

Reservanterna äro väl eniga med de
åsyftade herrarna; jag förutsätter det.

Som jag tidigare har erinrat om finns
det åtskilliga befattningshavare, som på
sommaren få tillämpa sommartid för
att hinna ut och bada. Reservanterna
herrar Andersson i Gisselås, Carlsson i
Bakeröd och Johnsson i Kanstanjegården
ha väl förmodligen varit med och
höbärgat i solgasset. Då veta ju herrar
reservanter vad det vill säga att hässja
hö och lassa hö, när solen står högt uppe
på fästet, som det brukar heta, och när
man har ryggen full av svett, klöver och
timotej, brännässlor och annat sådant.
Vi som varit med och höbärgat veta ju,
att det dör icke en frisk och stark karl
av. Men uppriktigt sagt: nog är väl den,
som har ryggen full av svett, klöver och
timotej efter så där nio timmars arbete,
bättre i behov av en stund för att kunna
åka ut och bada än de, som ha sommartid
och sköta sitt petgöra utan att
bliva vare sig svettiga eller annat. Om
några behöva en stunds ledighet för den
sortens rekreation, som man får när
man hoppar i spadet, är det lantarbetarna,
och bönderna också, innan de

åka hem och sätta sig framför potatisfatet.

Jag vill här göra ett litet tillägg. Med
den arbetstid lantarbetarna nu ha på
sommaren få de, om de skola ha skäliga
raster, börja arbetet klockan 7 och sluta
klockan 6. I närheten av industrisamhällen,
t. ex. de stora västmanländska
järnbruken, där arbetarna sluta klockan
halv 5 och åka ut och bada, få lantarbetarna
gå kvar en och en halv timme
längre. Jag tycker, att herrar reservanter
och jordbrukare över huvud taget
borde förstå, att det inte går att
fortsätta på det sättet.

Förskjutningen av arbetstiden kommer
praktiskt icke att spela den roll
som man vill göra gällande. Den kommer
icke att spela någon roll alls, ty
de där 20 minuterna komma ej att synas
på arbetsresultatet. Detsamma kan
sägas med avseende å kreatursskötarna,
vilkas arbetstid föreslås nedsatt från
100 till 96 timmar per två veckor. För
den förkortning av arbetstiden för kreatursskötarna,
som här föreslagits, behöver
man visst icke, såsom det framskymtat
i vissa remissyttranden, bygga
om ladugårdar eller vidtaga några andra
omfattande rationaliseringsåtgärder.
Kanske man kan få lov att smörja det
gnisslande hjulet på gödselkärran —
men det skall man väl göra ändå.

Jag är för min del ingalunda blind
för jordbrukets svårigheter med arbetskraften
under den brådaste tiden. Men
det första villkoret för att jordbruket
skall kunna få arbetskraft är att lantarbetarna
till att börja med bli likställda
med andra arbetare. Envisas man
med att hålla dem i en undantagsställning,
bli svårigheterna för jordbruket
så mycket större. Det är framför allt
vikten av att man håller folk kvar i det
svenska jordbruket som gör mig till en
oreserverad anhängare av den likställighet,
varom här är fråga.

Oberoende av vad lagen säger om arbetstiden
för lantarbetarna kommer
man inom jordbruket att under den brå -

Onsdagen den 2G maj 1948 fm.

Nr 21.

daste tiden ha det besvärligt. Men vi
få där enligt min mening söka oss fram
på andra vägar än att pressa ut mer än
vad skäligt är av de människor, som
hittills stannat kvar där. Den väg som
vi enligt min mening skola välja är att
försöka få ut industri på den rena landsbygden,
blanda industriens och jordbrukets
folk, befolka byarna och ställa
det så att när jordbruket behöver extra
arbetskraft under sådd och skörd, framför
allt under den senare, slå vi för
några dagar igen fabrikerna, och industriens
folk sätter sig på självbindaren
eller tar högaffeln och hjälper till.
Det är en reform på lång sikt, men den
vägen äro vi enligt min mening hänvisade
att gå. Under tiden som vi sträva
dit skola vi ej genom att upprätthålla
orättvisorna ytterligare avfolka det
svenska jordbruket.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Sandby, Hermansson, Landgren,
Andersson i Munkaljungby och
Odhe.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(kort genmäle): Herr talman! Efter
herr Olovsons drastiska beskrivning
av hö bärgningen gav han till sist det
erkännandet, att han tog för givet att
jag samt herrar Carlsson i Bakeröd och
Andersson i Gisselås deltagit i skördearbete.
När därför herr Olovson säger,
att han vet vad han talar om, tror jag
heller ej, att han tvivlar på att reservanterna
veta vad de tala om.

Jag vill också hålla honom räkning
för att han medgav, att arbetsförhållandena
icke äro tillfredsställande för
bondehustrurna, och att han beklagade
deras mycket långa arbetsdag. Men när
han sedan talade om, att arbetarna
mycket väl kunna på åtta timmar utföra
lika mycket som på åtta timmar
och 20 minuter utan att någonting kan
märkas på arbetstakten, tycker jag ej,

Lantarbetstidslag.

att herr Olovson gör rätt mot våra lantarbetare.
Sådana äro de icke, åtminstone
ej enligt den erfarenhet jag haft
av dem under 26 eller 27 års verksamhet
som jordbrukare. Jag kan icke påstå,
att någon av dem har fuskat. Men
när herr Olovson menar, att man kan
göra det på hur kort tid som helst, varför
icke säga, att det går på fem timmar,
och att vi sedan kunna låta folket
gå och bada för resten av dagen?
Jag tror, att detta är fullkomligt orimligt.
Jag tror, att det behöves en viss
arbetstid för att fullgöra detta arbete
lugnt och sansat, vilket är viktigt icke
minst när man tänker på djuren som
skola skötas.

Man talar så mycket om sommartiden
och att man skall tillämpa den även
för lantarbetarna. Men det kan hända,
att om detta blir verklighet får man bereda
sig på helt andra priser på mjölken
och andra jordbruksprodukter.

Jag vet inte hur mycket av repliktiden
som är kvar och skall därför sluta
med att till herr Olovson, när han talar
om fria fantasier från reservanternas
sida, på reservanternas vägnar förklara,
alt vad herr Olovson sade om att industriens
folk skall sätta sig på självbindaren
och avlösa jordbruksarbetarna
vid behov är bestämt i ännu högre grad
bara fria fantasier.

Herr ANDERSSON i Gisselås (kort
genmäle): Herr talman! Min mening är
den, att man inte skall söka pressa ut
mera arbetskraft av lantarbetarna än
vad som är skäligt. I själva verket förhåller
det sig också så att jordbrukare,
som ha lantarbetare anställda, måste
försöka ordna det så att dessas totala
arbetstid inte blir längre än som tilllämpas
inom industrien. Det undantag
i fråga om arbetstidens längd, som det
här gäller, hänför sig enbart till tid,
som nödvändigtvis behövs för själva
skördearbetet.

Till herr Olovson i Västerås skulle

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Lantarbetstidslag.

jag vilja säga, att det bör vara en rimlig
begäran att vederbörande arbetsgivare
kan träffa frivillig överenskommelse
med sina arbetare om arbetstidens
längd under de två å tre veckor
det här gäller, nämligen under slåttern
och skördetiden. Det krävs ingenting
mera än att man får anpassa arbetstiden
efter de arbetsuppgifter man bär.

Herr HOLM: Herr talman! Det föreliggande
utskottsutlåtandet avser en viss
ändring av lantarbetstidslagen och syftar
till ökad trivsel för lantarbetarna
och vill därmed dämpa flykten från
landsbygden. Det är ju ett känt faktum
att så snart besvärligheter för jordbrukets
utövare förts på tal bar man
skriat om landsbygdens avfolkning, och
man har varit angelägen framhålla detta
förhållande som huvudorsaken till de
svårigheter, vilka nu som förr vilja göra
sig påminta i detta avseende. Det har
aldrig sparats på ord när det varit fråga
om nödvändigheten av sociala förbättringar
åt lantarbetarna, och man kunde
därför ha alla skäl förvänta, att när nu
tillfälle gives att i handling visa detta
så också skulle ske. Men att så inte är
förhållandet, därom vittnar med all
önskvärd tydlighet den vid utlåtandet
fogade reservationen. Man spårar i
denna samma argumentering, som vid
tidigare tillfällen förts, då lantarbetstidslagen
varit föremål för behandling
i riksdagen. Jag har svårt att förstå hur
det samhällsskikt reservanterna företräda
kan tänka sig en förbättring av
lantarbetarnas sociala förhållanden, om
man inte gör någonting i detta avseende.
Personligen är jag av den uppfattningen,
att det inte är ord lantarbetarna
behöva utan handling, och jag
är förvissad om att därest man på ett
tidigare stadium varit villig medverka
till en höjning av lantarbetarnas ekonomiska
och sociala standard skulle i
dagens läge flykten från landsbygden
tillhört ett av de mindre bekymren.

Herr talman! Det föreliggande förslaget
till ändring i lantarbetstidslagen är
ingen stor sak. Ändringen kommer inte
att medföra några katastrofala följder
för produktionen i vare sig det ena eller
det andra avseendet, men däremot
kommer den att medföra ökad trivsel
för den arbetaregrupp den berör. Jag
kan inte riktigt dela reservanternas uppfattning
att utsträckningen av lagens
giltighetsområde till att omfatta även
en enstaka arbetare skulle kunna verka
menligt för den som behöver bara en
arbetare att få arbetskraft. Jag är tvärtom
med den erfarenhet jag har av den
uppfattningen att arbetaren i regel söker
sig dit, där arbetstiden är reglerad.
Det är ju också naturligt att den har
lättare att få arbetskraft, som erbjuder
ordnad arbetstid än den som inte har
ordnad arbetstid. Så skola vi försöka
öka trevnaden på landsbygden. Det har
sagts här, att i arbetstidslagen äro undantagna
företag, som sysselsätta fyra
arbetare, men det är att märka att den
lagen är permanent, medan denna inte
är det. Den 31 oktober utlöper dess giltighetstid,
och den måste därför prolongeras
från den 1 november. När vi
nu ha tillfälle att bättra den lag vi redan
ha och det som tidigare brustit i
detta avseende, böra vi därför göra det.

Sedan har här talats om den arbetsbörda,
som bonden och hans hustru ha.
På den saken skall jag inte gå in, men
däremot skulle jag vilja säga några ord
om den överflyttning av arbetstiden på
två timmar, vilken, som det heter i reservationen,
skulle verka i hög grad
produktionshämmande. Jag tror inte att
det blir så förfärligt farligt med den saken.
Dessa två timmar spela inte så stor
roll, vilket herr Olovson i Västerås redan
påpekat. Det är också ett annat
spörsmål beträffande dessa två timmar,
som jag skulle vilja beröra därför
att det inte alldeles saknar betydelse.
Jag tänker då på den löneutjämning,
som här behövs. Nu finns det tre arbetstider,
nämligen 43, 48 och 52 tim -

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

mar i veckan. Spännvidden är alltså 9
timmar, och vad det betyder i lönehänseende
för en lantarbetare förstår
envar. Under vintermånaderna med den
kortare arbetstiden behöver han som
mest med pengar, men som det nu är
får han då minst att röra sig med. Därför
är det önskvärt med en utjämning
av arbetstiden, vilket ju även innebär
en jämnare fördelning av inkomsten.
Spännvidden föreslås nu till 5 timmar
samt veckoarbetstiden under tiden november—februari
till 45 timmar och
under återstoden av året till 50 timmar.
Jag hälsar denna ändring med tillfredsställelse,
ty det är inte så alldeles betydelselöst
i ekonomiskt hänseende hur
arbetstiden är fördelad under årets
lopp.

Jag skulle så vilja säga en sak, som
kanske inte är så betydelsefull som den
förra frågan. Den gäller dikningsarbetet.
Enligt den nuvarande lantarbetstidslagen
är dikningsarbete, som utföres
på ackord, undantaget från lagens
tillämpning, men man kan med skäl
fråga sig vad det kan ligga för skillnad
i att när en del andra arbetsmoment vid
jordbruket utföras på ackord under
övervakning av arbetsgivaren dikning
skall vara undantaget när det sker under
samma övervakning. Om dikning
däremot verkställes under sådana förhållanden,
att det icke tillkommer arbetsgivaren
att övervaka detsamma, är
det ju fortfarande undantaget lagens
tillämpning.

Jag kan i fortsättningen fatta mig
mycket kort och vill endast tillägga, att
reservanterna synas hänge sig åt det
önsketänkandet att arbetarna inte skulle
vara så särskilt begeistrade över den
nu föreslagna lagändringen. Men reservanterna
ha väl ändå läst lantarbetarförbundets
yttrande i saken och böra
väl inte vara främmande för att förbundet
är arbetarnas främsta organ.
Någon vidare kommentar i ämnet torde
därför inte behövas.

Herr talman! Alla skäl tala för ett bi -

Lantarbetstidslag.

fall till utskottets förslag, vilket också
till alla delar är Kungl. Maj:ts. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVENINGSSON: Herr talman!
Jag kanske inte borde störa den stämning,
som utskottets talesman, herr
Olovson i Västerås, framkallade genom
sin utläggning av jordbrukets problem.
För egen del vill jag bara ge uttryck åt
den uppfattning, som av flera talare
tidigare framförts, nämligen att den nu
föreslagna lantarbetstidslagen inte kommer
att bli till gagn för det mindre
jordbruket. Det måste vara andra orsaker
än önskan att främja jordbruket
och dess produktion som gjort att detta
lagförslag blivit framlagt och att andra
lagutskottet tillstyrkt Kungl. Maj ds proposition.
När detta ärende förra veckan
behandlades i första kammaren, yttrades
nämligen från statsrådsbänken, att
jordbruket numera blivit så mekaniserat
att lantarbetaren kunde jämställas
med industriarbetaren, och herr Olovson
i Västerås gav i sitt anförande nyss
uttryck åt samma mening. Vad han sade
om fantasifoster i det avseendet tycker
jag bättre stämmer in på hans eget uttalande,
att lantarbetaren och industriarbetaren
till alla delar kunna jämställas.

Och vidare: när herr Olovson i Västerås
så gärna talar om lantarbetarens
långa arbetstid, varför talar han då inte
lika gärna också om den mindre jordbrukarens
arbetstid. Hr Olovson menade
väl ändå inte, att den mindre jordbrukaren
kan sluta sitt arbete sommartid
vid 2- å 3-tiden för att fara ut till
badstranden och bada. Vi jordbrukare
av denna kategori, och vi äro ju flera
sådana i denna kammare, veta att ännu
i många fall bedrives jordbruket under
sådana förhållanden att det inte kan
vara tal om någon jämförelse mellan
jordbruk och industri. Hur än utgången
av frågan kommer att bli, tror jag mig

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Lantarbetstidslag.

kunna säga, att samtliga mindre jordbrukare
här hysa den uppfattningen,
att den föreslagna lagen kommer att
försvåra läget för dem som bara ha en
anställd. Man måste också säga, att det
är en rätt underlig uppfattning, som utskottet
givit uttryck åt, då det säger:
»För att på längre sikt kunna bevara
arbetskraften vid jordbruket torde det
vara nödvändigt att anknyta arbetstidsregleringen
på jordbrukets område så
nära som möjligt till den allmänna arbetstidsregleringen.
» Man menar tydligen,
och hr Olovson hade samma uppfattning,
att man genom att inordna
alla lantarbetare under denna lag
skall kunna säkerställa jordbrukets behov
av arbetskraft och därigenom få
den produktion, som man vill ha. För
egen del tror jag att denna lagstiftning
kommer att verka i rakt motsatt riktning.
Man försvårar de mindre jordbrukarnas
villkor genom att man lägger
mer och mer arbete på den mindre
jordbrukaren, ägaren eller arrendatorn,
och hans familjemedlemmar, och allt
fler och fler jordbrukare komma därför
att lämna sitt yrke för att söka sig
till något annat. Att den ene jordbrukaren
efter den andre i allt större omfattning
lämnar sitt yrke är i många
fall inte beroende på det mindre tillfredsställande
ekonomiska utbytet av
näringen utan på den omständigheten
att jordbruksarbetet är så tungt och
strävsamt. Den mindre jordbrukaren
och hans familj få många gånger arbeta
då andra äro lediga, ja till och med på
helgdagarna är det ett ganska träget
arbete som den mindre jordbrukaren
har att utföra.

När herr Olovson i Västerås säger
att lantarbetarna skola skyddas mot
för lång arbetstid och för hård utpressning
av arbetskraften, vill jag i min
tur fråga: Finns det verkligen någon
som tror, att i dessa tider en jordbrukare,
som bara har en anställd, kan
pressa ut dennes arbetskraft på ett

oskäligt sätt? Med nuvarande efterfrågan
på arbetskraft inom jordbruket
och med den konkurrens, som nu råder
mellan jordbrukarna om arbetskraften,
finns det ingen möjlighet att
på oskäligt sätt utnyttja densamma.
Den som skulle göra ett försök i den
riktningen skulle omedelbart gå miste
om den arbetskraft han har och få arbeta
ensam. Frågan är således inte den,
att det gäller att hindra ett oskäligt utnyttjande
av arbetskraften utan i stället
den att åt den enskilde jordbrukaren
bevara möjligheten att under litet
fria former och på ett praktiskt sätt
kunna komma överens med sina anställda
om arbetstidens längd. Detta är
enligt min mening till förmån för båda
parterna. Vi jordbrukare äro, som jag
redan sagt, så beroende av väderleksförhållandena
att vi måste dela reservanternas
uttalande om den överflyttning
av arbete från lantarbetaren till
arbetsgivaren som kommer att bli en
följd av denna lags antagande. Jag tror
inte att en lantarbetare tar skada av
att han kan utan något byråkratiskt
krångel komma överens med sin arbetsgivare
om att han skall arbeta längre
tid den ena veckan och litet kortare
den andra.

Herr Olovson i Västerås yttrade vidare,
att industrien bör flyttas ut på
landsbygden, varigenom jordbrukarna
skulle få bättre tillgång på arbetskraft.
Det vore nog nyttigt om industrien i
större utsträckning än nu kunde flytta
ut på den rena landsbygden, men jag
tror inte att jordbrukarna därigenom
skulle kunna få bättre tillgång på arbetskraft.
Jag undrar om det där propået
att vissa företag borde slå igen på
sommaren för att jordbrukarna skulle
kunna få nödig hjälp i första hand
borde realiseras inom våra statliga företag,
så vi kunde få se resultatet av
ett sådant experiment; jag tänker då
närmast på den arbetskraft, som är anställd
i vägförvaltningarna. Jag hoppas

Onsdagen den 2(1 maj 1948 fm.

Nr 21.

ati om det bär föreliggande lagförslaget
blir antaget, de myndigheter ute på
landsbygden, som skola hava uppsikt
över lagens efterlevnad, komma att visa
sig så kloka och förståndiga att till-»
lämpningen inte blir svår eller hård.
Jag tror att man snart kommer att finna,
att lagen i många fall icke kan tilllämpas.
Men ligger det inte, som det
här i riksdagen många gånger har sagts,
en fara i det förhållandet att det antages
lagar och utfärdas föreskrifter, som
icke kunna efterlevas? Det är allt oftare
som man får höra, när man är ute
i bygderna och träffar folk, att den där
lagen, den där bestämmelsen går icke
att efterleva; det är bättre att riskera
några kronor i böter. Jag tycker att
en sådan inställning hos människorna
är en mycket farlig inställning för utvecklingen
i samhället.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att har man icke andra lagförslag
än sådana av denna sort att komma
fram med, då behöver det icke inrättas
något tredje lagutskott, när den nya
riksdagsreformen skall genomföras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LIEDBERG: Herr talman! Innan
jag går in på en detaljgranskning av
det föreliggande förslaget, kan jag icke
underlåta att uttrycka min förvåning
i största allmänhet över att detta förslag
har kommit. Det är dock så, att
det pågår en översyn av arbetstidslagstiftningen
här i landet, och såvitt jag
vet väntar man att ett betänkande skall
komma, så att frågan kan tagas upp
till ny prövning över hela linjen inom
de närmaste åren, och då förefaller det
mig vara ett föregripande av vad denna
prövning kan leda till att bryta ut
lantarbctstidslagstiftningen och avgöra
den i särskild ordning.

.lag skall därefter, herr talman, be att
få beröra några av detaljerna.

I fråga om spörsmålet att lagstift 5

— Andra kammarens protokoll 191/8.

Lantarbetstidslag.

ningen nu utsträckes till att omfatta
alla arbetare och därmed alla arbetsgivare,
kan jag hålla med herr Olovson
i ett stycke, nämligen att jag tror att
inspektion och övervakning i mycket
stor utsträckning och kanske nästan
helt är ganska överflödig. Det är dock
så att arbetarna och arbetsgivarna eller
»arbetsköparna», enligt gängse terminologi,
äro jämställda parter. Den
ene har inget speciellt övertag över
den andre, i alla händelser har arbetsgivarparten
det icke nu till dags. Och
vad lagstiftning och kanske framför
allt kollektivavtal stadgar har arbetarparten
såväl som den enskilde arbetaren
säkerligen tillräckliga möjligheter
att vinna gehör för utan omständliga
inspektioner och övervakande medelst
alla de funktionärer, som ett sådant
övervakande kräver. Jag kommer emellertid
till en annan slutsats än herr
Olovson, när det gäller att utsträcka
lagen. Jag har nämligen den bestämda
uppfattningen, att lagen även i sin nuvarande
utformning slår igenom. De
förhållanden, under vilka de arbetare
leva som äro skyddade av den nuvarande
lagen, slå igenom på förhållandena
för de andra. Skall den arbetsgivare,
som har ett mindre antal arbetare,
över huvud taget få arbetskraft,
så får han ordna det på samma sätt
för denna arbetskraft som den kan få
det hos andra arbetsgivare. Det finns
alltså inga realskä! för att utvidga lagstiftningen,
men det är efter mitt förmenande
olägenheter förknippade med
utvidgningen. Man skall komma ihåg,
att ju mindre antal arbetare en arbetsgivare
har, ju mera är han själv bunden
till det egentliga jordbruksarbetet
och desto mindre tid, och jag skulle
vilja säga lust och ofta även förmåga,
har han när det gäller att utföra kontorsarbete.
Förandet av övertidsjournaler,
arbetstidsschema för djurskötare
etc. etc. är måhända icke i och för
sig så krångliga saker, men för den
som själv har en kroppsarbetstid,

År 2/.

som

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Lantarbetstidslag''.

i regel är betydligt längre än den anställdes,
är det inte så nådigt att sätta
sig till och sköta dessa saker med av
arbete styvnade fingrar på kvällarna.
Det bär emot — det är ett känt faktum
— och därtill är det ganska onödigt
att göra en massa människor till
lagbrvtare därför att de icke komma
att fylla dessa formella bestämmelser.

En annan olägenhet, som jag vill påpeka,
är att även om lagen praktiskt
taget slår igenom även beträffande de
arbetare, som icke åtnjuta lagens, skola
vi kalla det skydd, när det gäller arbetstidens
utsträckning, är det ett faktum
att ju mindre driftsenhet det är, ju
mindre antal arbetare det finns vid
denna driftsenhet, desto svårare är det
att undvika de variationer, som den
ena dagen kräva en något utsträckt
arbetstid, som kompenseras den andra
dagen. Vid större företag är det alltid
större möjligheter att utjämna detta.
Med andra ord, det är faktiskt på det
sättet, att ju större företaget är, desto
lättare är det att möta en lagstiftnings
hinder och svårigheter, även om man
icke kan eliminera dem, och ju mindre
ett företag är, desto svårare är det att
underordna sig alltför stränga schematiska
regler.

Från detta, herr talman, skall jag be
att få komma över till den överflyttning
av arbetstid från sommarhalvåret
till vinterhalvåret, som förslaget
innebär. Det kan givetvis föras det resonemanget
som herr Olovson särskilt
har fört, att varför skall den ene arbetaren
ha en annan arbetstid än den
andre, varför skall inte den ene kunna
fara ut och bada vid samma tid som
den andre kan göra det etc. etc. Jag
skulle kunna anföra många exempel
från andra näringslivets områden än
jordbruket som belysa, hurusom man
icke kan ordna det lika för alla arbetande
människor i vårt samhälle. Jag
kan peka på skiftarbetena, jag kan peka
på gruvarbetena etc. Det är ju ett faktum
att vårt klimat och fördelningen

av mörker och ljus på dygnets olika
timmar är som det är, det kunna vi
icke komma förbi. Grödan växer på
sommaren och inte på vintern, och
jordbruket kräver därför mera arbete
på sommarhalvåret än på vinterhalvåret.
I en fabrik kan jag ha tänt ljus.
Jag kan arbeta praktiskt taget vilken
som helst av dygnets timmar, när så
av andra omständigheter anses önskvärt
eller nödvändigt. Årstiden, dagsljus
eller mörker betyder ingenting.
Men de naturliga förhållandena kan
man icke eliminera, när det gäller
jordbruket. Det är omöjligt. Man kan
naturligtvis likväl säga, att det bry vi
oss inte om. Men om man vidtager åtgärder
i enlighet med det resonemanget,
skall man inte inbilla sig att detta
icke har några ekonomiska konsekvenser.
Det innebär, att man sämre utnyttjar
den tid, som näringen som sådan
kräver, och att man sämre utnyttjar
en annan tid som redan på grund
av årstiden är svår att utnyttja. Man
kan icke, frånsett arbetet i djurstallarna,
arbeta i jordbruket under de mörka
timmarna på dygnet, och det är en
massa arbeten som över huvud taget
sakna aktualitet under vinterhalvåret.
Jag tror för min del icke att den arbetare,
som med nuvarande arbetstidslag
arbetar 5Va dagar i veckan, vilket är
det vanliga på landet, och på lördagarna
slutar arbetet i vanliga fall kl.
12.30 och senast kl. 1, löper några risker
för sin hälsa av det arbetet, såvida
det gäller friska och sunda människor.
Sedan kan man alltid säga, att
det är trevligare och behagligare att
arbeta mindre och mindre, och vi återkomma
till det. Arbetstiden, arbetsprestationen
och inkomsten bli dock
alltid kommunicerande kärl, där man
icke kan göra ett både — och. Vad
man vill ha på det ena hållet har sina
konsekvenser på det andra.

Det har anförts ett annat skäl, nämligen
att det vore önskvärt att få en
utjämning av inkomsterna. Det bygger

Onsdagen den 26 maj- 1948 fm.

på den föreställningen, vilken jag tror
i alla händelser nu till dags icke är
fullt riktig, att lantarbetaren lever så
ur hand i mun, att oavsett om han arbetar
42, 43, 45, 50 eller 52 timmar i
veckan så gör han av med förtjänsten
omedelbart och att om han förtjänar litet
mera på sommarhalvåret, har han inte
ett öre över för att kunna täcka vinterns
utgifter. Jag tror inte det ligger
till på det sättet. Men eftersom det är
ett faktum att det är mera arbete som
behöver bli utfört inom jordbruket på
sommarhalvåret än på vinterhalvåret,
så kommer en sådan lagstiftning i
stället att medföra, att man mer och
mer, på grund av den ekonomiska nödvändigheten,
går in för säsongarbete
och säsongarbetskraft, d. v. s. det anställes
mera arbetskraft för sommaren än
för vintern. För att göra driften ekonomiskt
möjlig få flera arbetare gå fria
eller söka sig annat arbete på vintern.

Herr Olovson resonerar i samband
med minskningen av arbetstiden för
kreatursskötarna också om dessa 20 minuter
om dagen eller 4 timmar på 14
dagar i minskad arbetstid och hur litet
det betyder. Man kan alltid föra det
resonemanget, att tål du det så tål du
det, och vi känna till, hur detta slutade.
Men jag tror att herr Olovson har
varit för länge i riksdagen, inte i och
för sig, men för att kunna ha följt med
utvecklingen inom lantbruket sedan
den tid han till äventyrs fick agnar
o. d. på ryggen. Det var en ganska
lång arbetstid en gång i tiden, och det
är ingen tvekan om annat än att arbetsintensiteten
inte var densamma den
gången som nu. Men vi ha kommit, herr
talman, därhän att vi ha eu begränsning
av arbetstiden, som faktiskt framtvingar
en mycket stark intensitet i arbetet
inom jordbruket. Den är icke
framtvingad genom hård övervakning
och hård arbetsledning från arbetsgivarnas
sida, utan den är framtvingad
av omständigheterna. Och arbetarna
äro, såvitt jag har kunnat finna, i all -

Nr 21. 67

Lantarbetstidslag.

mänhet besjälade av den uppfattningen,
att när arbetstiden är så begränsad
som den blivit under senare decennier,
skall den också intensivt utnyttjas. Det
är i själva verket på det sättet, att 20
minuter om dagen gör så och så mycket
per vecka, per månad och år, och
vi kunna numera icke räkna med möjligheten
att skärpa arbetsintensiteten.
Det är alltså ett verklighetsfrämmande
resonemang som herr Olovson för, när
han säger att det icke kommer att behövas
någon ytterligare arbetskraft för
att kompensera denna lagstiftnings
verkningar. Det är ett resonemang som
jag tror bygger på bristande kännedom
om de aktuella förhållandena i det moderna
svenska jordbruket. Men jag skall,
herr talman, be att få granska problemet
speciellt när det gäller ladugårdsskötseln.

Jag skall icke här gå in på någon avtals-
eller partsmässig polemik, men
jag kan tala om, utan att därmed blotta
några hemligheter, att arbetsgivarnas
motpart på den fackliga fronten under
åratal sökt få avtalsmässigt fastställt,
även om inte lagen har innehållit det,
att kreatursskötarna skulle ha en fridag
per vecka. I och för sig är det ju
inget orimligt i den saken. Nu har inte
heller utskottet gått på den linjen utan
laborerar fortfarande med 14-dagarsperioder
för att låta parterna själva
klara upp hur fritid och arbetstid skola
fördelas, men det har ett visst sammanhang
ändå. Varför har detta icke kunnat
av arbetsgivarparten bifallas, och
varför ha strävandena från arbetstagarparten
mattats eller upphört i den
frågan? Därför att man har funnit, att
för att över huvud medhinna arbetet i
djurstallarna åtgår en minimitid, under
vilken man icke kan komma. Om
man delar upp en given arbetstid, i
detta fall Dittills 100 timmar på 13 arbetsdagar,
blir det eu tid som nätt och
jämnt enligt den vunna erfarenheten
räcker till för att sköta arbetet. I vissa
fall har arbetet icke kunnat ordnas på

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1918 fm.

Lantarbetstidslag.

denna tid, och då måste man för att få
en längre arbetstid per dag automatiskt
övergå till två fridagar på 14 dagar,
varigenom den medgivna arbetstiden
delas på 12 i stället för på 13 dagar.
Men vad har man vidare funnit? Jo,
man har funnit, att om man mera allmänt
skulle tvingas gå över till en fridag
per vecka, blir antalet crsättarturer
för de andra arbetarna så många
fler. De arbetare, vilka tagit anställning
som annat än kreatursskötare för
att komma i åtnjutande av den med utearbete
förenade fritiden, finna sig en
vacker dag försatta i det läget, att de
måste göra så många ersättarturer för
sina kamrater kreatursskötarna, att de
få göra lika många eller flera söndagar
än kreatursskötarna själva. Därför
har man kommit fram till att denna
väg för närvarande icke är framkomlig.
Arbetet måste fullgöras, och
man har fått välja den enda återstående
utvägen. Kan man icke förena ökad inkomst
med ökad frihet, så har man fått
kompensera den mindre friheten för
denna kategori, alltså kreatursskötarna,
med ökad betalning.

Nu säger man, att fyra timmar spela
ingen roll. Efter mitt förmenande spela
de mycket stor roll. Det gör någonting
mellan 15 och 20 minuter per dag, och
jag vågar, ärade kammarledamöter,
vittna om att den arbetstid vi i dag ha
i djurstallarna är i hög grad pressad,
under förutsättning att kreatursskötarna
ha en fridag per 14 dagar — sedan
ha de en del extra fridagar dessutom,
så att i själva verket blir det åtskilligt
flera, men de få uttagas i klump vid
en lämplig årstid. Minskar man dagsarbetstiden,
kommer man till en punkt,
där man i mycket stor utsträckning
icke kan klara det utan måste
övergå till arbetstids- och fritidsindelning
per vecka, med påföljd att man i
mycket hög grad stöter de andra arbetargruppernas
intresse. Jag har härmed
bara velat tala om hur fakta ligga till.
Man kan göra allt vad man vill lagstift -

ningsvägen. men man skall inte tro att
det inte behöver ha konsekvenser i ena
eller andra riktningen.

En av ändringarna i den gamla lagen
berör dikningsarbete som utföres på
ackord. Detta är för närvarande i likhet
med en del andra arbeten ställt
utanför lagens tillämpningsområde, men
det föreslås nu, att lagen även skall
omfatta sådant arbete. Man kan naturligtvis
bestämma det också, men det
är ett faktum, att dräneringsarbete är
ett av de mest typiska ackordsarbeten
som existera. Arbetarna kunna aldrig
tvingas att arbeta längre än de själva
önska, men de arbeta längre tid de dagar
vädret är vackert och kompensera
sig själva genom att arbeta litet mindre
när vädret är fult. Eftersom man nu
har klart för sig, att dikningsarbetet är
ett typiskt ackordsarbete skriver utskottet
på s. 11 följande: »Om dikningsarbete
på ackord utföres under
sådana förhållanden, att det cj kan
anses tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande, är arbetet
enligt 1 § andra stycket a) undantaget
från lagens tillämpning.»

Här uppstår det alltså tolkningsfrågor,
som — det kan jag försäkra — i
kinkiga fall kunna bli mycket svårlösta.
Om man hävdar att dikningsarbetet,
som knappast förekommer i annan
form än som ackordsarbete, så ofta
bör ske under arbetsgivarens kontroll
även av arbetstiden, att det är ändamålsenligt
att föra in det under lagens
normala tillämpningsområde, då torde
det bli svårt att klart bevisa, att arbetet
vid enskilda tillfällen icke varit
av sådan natur. Det är väl ändå knappast
ändamålsenligt att i sådana gränsfall
föra in under en lags normala tilllämpningsområde
sådana ting, som saklöst
och till och med lämpligen kunna
ligga utanför detsamma.

I största allmänhet vill jag göra den
reflexionen — jag tror någon annan
har gjort det tidigare — att det är
egendomligt att de i jordbruket an -

Onsdagen den 20 maj 1948 fm.

Nr 21.

ställda skola anses ha ett så mycket
större behov av lagens skydd än andra
arbetargrupper. Det är som om man
ansåge, att lantarbetarna icke kunna ta
vara på sig själva. Det märks inte någon
sådan tendens när det gäller industriens,
handelns och byggnadsverksamhetens
arbetare. Men det tycks vara
en omedveten tanke, att lantarbetarna
inte äro fullmyndiga i samma grad som
andra människor. Med den intima kontakt
jag har med folket på landet vågar
jag säga, att lantarbetarna icke äro
mindre vakna eller mindre självmedvetna
än yrkesgrupperna inom t. ex.
industri, handel och byggnadsverksamhet.

Däremot kan man iaktta, om jag får
återgå till själva arbetstidsproblemet,
att de människor som äro anställda
inom jordbruket i regel ha sin bostad
och sin arbetsplats mycket nära varandra.
Inom industrien tenderar emellertid,
såsom vi alla veta, avståndet
mellan industriområdet och bostadsområdet
att bli allt längre. Vi behöva bara
se på förhållandena i Stockholm och
dess förorter för att få en bekräftelse
på den saken. Om det skulle göras en
jämförelse mellan arbetstid plus färdetid
för olika grupper, skulle därav säkerligen
framgå, att jordbrukets arbetare
under nuvarande förhållanden
ligga ganska väl till.

Jag har redan sagt, att man kan lagstifta
precis hur man vill. Här har talats
om att lantarbetarna inte böra ha
längre arbetstid eller kortare fritid än
andra grupper. Vi kunna göra det
tankeexperimentet, att vi t. o. m. skola
ge dem en bättre ställning i dessa avseenden,
emedan deras arbete i regel
är fysiskt mer ansträngande — teoretiskt
kan man ju göra vad man vill.
Men det är ett misstag att tro, alt man
kan ålägga den ena eller andra näringsgrenen
en faktisk belastning och
utan vidare köpa detta gratis för den
grupps del, som får fördel av belastningen.
Livsmedelskommissionen har i

Lantarbetstidslag.

sitt yttrande tagit fasta på denna belastning
— man kan kalla den produktionshämmande,
ekonomiskt kostbar eller
vad man vill. Herr Oiovson har försökt
resonera bort denna belastning,
men den existerar naturligtvis ändå,
även om man kan ha olika uppfattningar
om dess storleksordning.

Man kan givetvis påstå, att lantarbetarna
kunna få mera fritid, om de få
lägre inkomster, men det är uppenbarligen
orimligt att inkomsten utan påföljder
kan behållas oförändrad om
arbetsprestationen minskas. När herr
Oiovson säger att förkortningen av arbetstiden
inte är större än att jordbruket
kan bära den, är det därför en sanning''
av stor relativitet. Jordbruket kan
teoretiskt sett bära vad som helst, om
det bara får de ekonomiska förutsättningarna
för det. Jag tror det finns
anledning påpeka, att när man nu så
ivrigt yrkar på denna lags genomförande,
så bör man ha klart för sig, att
lagen innebär en ekonomisk påfrestning.
Om jordbruket skall kunna bära
denna påfrestning, så måste det få en
sådan ersättning för sina produkter, att
dess arbetare kunna behålla eller höja
sin standard trots att de arbeta mindre.

Denna sak torde vi få tillfälle att
diskutera när jordbrukets ekonomiska
villkor skola behandlas. Jag hoppas att
de, som i dag så varmt tala för denna
lagstiftning och det parti, som av allt
att döma kommer att följa utskottsmajoriteten,
också förstå, att lagen har
återverkningar på konsumenterna och
att det i det långa loppet är dessa som
få betala kostnaderna.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
debatten längre utan slutar med att ansluta
mig till reservanternas yrkande.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Falla,
Karlsson i Granebo, Hagberg i Malmö,
Hseggblom, Nilsson i Göingegården,
Thorell, Staxäng och Larsson i Karlstad.

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Lantarbetstidslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag liar i denna fråga tillsammans
med några kamrater väckt en motion,
nr 505 i denna kammare, vilken
är likalydande med motion nr 345 i
första kammaren, och jag ber att få säga
några ord med anledning därav. I motionen
ha vi föreslagit, att 1 § i den
nuvarande lagen skulle bibehållas oförändrad
i den nya lagen. Reservanterna
ha emellertid nu yrkat att lagen i dess
helhet skall förlängas i oförändrat
skick, och det finns därför inte någon
anledning för mig att ställa något säryrkande.
Den punkt, vari reservationen
skiljer sig från motionen, är inte så
betydelsefull.

Redan 1945 förekom det i Kungl.
Maj:ts proposition om ändring av den
tidigare lantarbetstidslagen ett uttalande,
att lagen i fortsättningen borde utsträckas
till att omfatta alla jordbruk.
Jag uttalade den gången i en motion,
att detta principuttalande, som i själva
verket innebar en beställning från riksdagen
på det förslag till utvidgning av
lagen vi nu fått, borde avvisas. Detta
mitt yrkande väckte emellertid inte något
gehör.

Socialministern har vid något tillfälle
i denna kammare yttrat, att mycket
skulle bli enklare och bättre i detta
land, om vi svenskar inte hade en mani
att göra allting fullkomligt. Om jag
minns rätt använde socialministern uttrycket
perfektivitetsraseri för att beteckna
denna åstundan att driva alla
lagar och regleringar till sin spets. Det
förefaller mig nu som om socialministern
själv råkat ut för denna åkomma,
tv såvitt jag kan se har han i detta
fall utan någon saklig motivering strävat
att schematisera och reglera till de
yttersta konsekvenserna. I Kungl. Maj :ts
proposition finns det mycket litet av
motivering för den föreslagna utvidgningen
av lagen. Statsrådet har inte
kunnat peka på några vare sig stora
eller små missförhållanden, utan förslaget
har tillkommit huvudsakligen på

grund av en strävan att bara driva lagstiftningen
vidare.

Den föreslagna utvidgningen betyder
ganska mycket ur lagstiftningssynpunkt.
Det låter ju anspråkslöst att föreslå en
ändring av lagen så att den i stället för
att gälla jordbruk med minst två anställda
arbetare skall omfatta även jordbruk
med en anställd, men i själva verket
innebär det ett stort steg. Jag skulle
tro att lagen i sitt nuvarande skick gäller
omkring 20 000 gårdar och att den
i sitt nya skick kommer att gälla omkring
100 000 gårdar, även om inte alla
dessa samtidigt ha någon arbetare anställd.

Utvidgningen kommer främst att gälla
de större familjejordbruken. Vid många
familjejordbruk klarar man sig i regel
utan anställda arbetare, om det finns
vuxna barn i familjen. Om det inte finns
vuxna barn, måste de emellertid anställa
en arbetare. Detta betyder, att det är
mycket ovanligt att man har gifta äldre
lantarbetare anställda vid dessa jordbruk.
I vanliga fall är det yngre ogifta
arbetare, som ingå i familjens matlag
och i familjens gemenskap över huvud
taget. För det mesta arbeta de icke
ständigt som lantarbetare. Ofta är det
jordbrukarsöner, som inte behövas hemma
och som därför ta anställning några
år innan de skaffa sig ett eget jordbruk.
De ha alltså hemma arbetat i de
fria former, vari man vanligen arbetar
i det mindre jordbruket, och de komma
att fortsätta att arbeta i dessa former
när de bli egna jordbrukare. Jag har
svårt att förstå, vad det skulle vara för
social vinning med att tvinga dem in
under lantarbetstidslagens bestämmelser
för de få år, då de arbeta som anställda.
Motiveringen för utvidgningen
av lantarbetstidslagen är ju den, att arbetskraften
inte på ett socialt skadligt
sätt skall slitas ut i förtid. Det är
nog ingen här som önskar, att dessa
lantarbetare skola lia en längre genomsnittlig
arbetstid än vad lantarbetstidslagen
föreskriver. Däremot är det önsk -

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

ligt att det blir möjlighet till den fria
anpassning, som det mindre jordbruket
behöver. Det är ju omöjligt att vid
dessa jordbruk, där det bara finns en
anställd, organisera arbetet så, att arbetarna
bara få en viss bestämd uppgift.
De måste få olikartade uppgifter
varje dag, hjälpa till att sköta djuren,
ställa i ordning redskap o. s. v. Arbetet
blir effektivare om det får anpassa sig
efter föreliggande förhållanden. Om arbetaren
är ute på ett skifte ett stycke
från gården och har en timmes arbete
kvar när arbetsdagen skall klippas av,
är det mycket möjligt att det tar både
två och tre timmar att slutföra arbetet
nästa dag, eftersom han ju måste ta sig
dit och därifrån en gång extra. När
det gäller sånings- och skördearbete är
det ju dessutom ofta så, att vädret kan
omöjliggöra att arbetet över huvud taget
fullgöres nästa dag. På detta sätt kan
man förlora mycket av arbetseffektiviteten,
och om arbetet blir mindre effektivt,
måste det i det långa loppet också
bli mindre lönsamt. Denna minskade
lönsamhet skulle enligt min mening
vara en större nackdel i olika avseenden
än den ojämnhet i arbetsdagens
längd, som i vissa fall kan vara lämplig
och nödvändig i det mindre jordbruket.

Om man nu skall se till arbetskraftens
förslitning, är det ju dessutom så
att dessa gårdar med en anställd inte
kunna anställa mera arbetskraft, emedan
extraarbetet inte har tillräckligt
stor omfattning. I sådana fall får arbetet
antingen bli ogjort eller också utföras
av familjemedlemmar. Denna lag
torde därför komma att flytta över en
del arbete från den anställde till familjens
medlemmar. Jag nämnde att det
här i många fall gäller unga ogifta
arbetare, som äro anställda med mat
i familjen. Det kan såvitt jag förstår
inte leda till någon social vinning att
tvinga dem in under bestämda arbetstidsregler
och samtidigt lägga över ar -

Lantarbetstidslag.

betet på familjens medlemmar, i många
fall på husmodern.

Över huvud taget tror jag man har
ett felaktigt grepp på landsbygdens
problem om man försöker göra arbetet
i jordbruket i varje detalj likadant som
arbetet i stadsnäringarna. Jordbruket
står nu en gång i särklass på grund av
naturliga förhållanden, som vi icke
kunna komma ifrån. Vad man bör eftersträva
är likvärdighet i förmåner vid
jordbruket och andra näringar. Men
denna likvärdighet behöver ju inte innebära
likhet i detaljerna, utan kan ju
lika väl få innebära, att stadsmannagärningarnas
folk ha fördelar i vissa
avseenden och jordbrukarna i andra.
Summan av fördelarna kan ju vara lika
bra på det ena området som på det
andra. Jag har någon gång uttryckt
detta förhållande på det sättet, att man
kan aldrig göra en triangel och en cirkel
likadana, men man kan göra en
triangel och en cirkel lika stora. Det
är inte likhet i formellt avseende utan
likvärdighet i reellt avseende som bör
eftersträvas i förhållandet mellan jordbruk
och stadsmannagärningar, mellan
land och stad. Man skall öka trivseln
och trevnaden, säger man. Jag tror inte
man ökar vare sig trivseln eller trevnaden
genom dessa detaljregleringar
som praktiskt taget gripa in i, man kan
nästan säga familjeförhållanden — en vid
jordbruket anställd arbetare går ju ofta
in i familjens hushåll och arbetslag.
Som här sagts har ju arbetaren, med
den brist på arbetskraft som föreligger,
ingen underlägsen förhandlingsposition
gentemot arbetsgivaren. Arbetaren kan
mycket väl säga ifrån hur han vill ha
det och får det också inom rimliga
gränser. Och varför skulle inte en lantbrukare
och en hos honom anställd person
själva kunna få bestämma, under
vilka förhållanden de vilja arbeta? .lag
tror inte, att några olägenheter skulle
uppstå därav.

Det förslag som här föreligger inne -

Nr 21.

Onsdagen den 2(S maj 1948 fm.

Lantarbetstidslag''.

bär en utvidgning av lantarbetstidslagens
tillämpningsområde från omkring
20 000 till omkring 100 000 brukningsdelar.
Det betyder, att denna lagstiftning
i huvudsak kommer att drabba de
större familjejordbruken, vilka man i
jordbrukskommitténs målsättning ibland
kallat för normjordbruk. Det blir framför
allt för dessa jordbrukare som svårigheterna
komma att framträda, och
jag tycker det är en smula brist på
samordning, ifall jordbruksministern
med all makt driver fram denna jordbrukstyp
och socialministern med sin
lagstiftning gör den mycket svår att
hantera. Det är en form av planhushållning
som möjligtvis kan främja den
fulla sysselsättningen på grund av all
den kontroll och allt det krångel som
den för med sig, men som inte i det
långa loppet höjer nationalinkomsten
och ökar möjligheten till högre levnadsstandard.
Utan tvivel måste en sådan
lagstiftning medföra krav på högre
priser på produkterna.

Jag skall sluta här, herr talman. Det
var åtskilligt jag antecknade, när herr
Olovson i Västerås talade. En del har
dock redan bemötts och jag skall därför
inte uppta tiden längre. Herr Olovson
sade, att han visste vad han talade
om, ty han hade börjat som lantarbetare.
Jag började också som bonddräng
1909, men jag måste ju säga, att om
jag skulle bedöma denna fråga med utgångspunkt
från 1909 års erfarenheter,
skulle jag inte alls veta vad jag talade
om, ty det har hänt för mycket sedan
dess för att man skall kunna draga
några slutsatser från förhållandena på
den tiden, när det gäller att bedöma
vad som kan vara lämpligt nu. Jag tror
liksom herr Liedberg, att lagens genomslagskraft
praktiskt taget är tryggad
med dess nuvarande tillämpningsområde.
Vad som behövs är den större
smidighet som uppkommer, när människor
få sköta saker och ting själva,
och den anpassningen tror jag inte vare

sig lantarbetarna eller samhället skulle
fara illa av.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Bränholm.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
tror inte att jag behöver förlänga debatten
nämnvärt.

När herr Olovson i Västerås i sitt inlägg
sade, att det lät på jordbrukarna
här som om detta nästan vore en fråga
om jordbruksnäringens vara eller inte
vara, gjorde jag den reflexionen, att det
var kanske litet överdrivet, i varje fall
ett omdöme i överkant. Men sedan jag
själv lyssnat till kanske inte alla men
en stor del av debattinläggen, måste
jag säga, att frågan måtte ha ganska
jättelika proportioner. Annars är det
ju omöjligt att förklara den intensitet,
med vilken man från samtliga borgerliga
partiers sida gått in för att bekämpa
dessa — det måste väl ändå envar
vid närmare eftertanke erkänna —
ganska obetydliga förändringar som här
föreslås.

När frågan förra onsdagen debatterades
i första kammaren, var man ense
om att i själva verket innebär den lagändring,
varigenom även jordbruk med
endast en regelmässigt anställd person
kommer att lyda under lagen, bara ett
slags bekräftelse av ett redan existerande
tillstånd — jag tror inte någon
opponerade sig mot det omdömet. Man
förklarade från olika håll, att lantarbetstidslagens
bestämmelser redan de facto
tillämpas på de jordbruk, omkring vilka
striden i dag står. En jordbrukare, som
inte vill tillämpa bestämmelserna, får
nämligen helt enkelt ingen arbetskraft
i den konkurrens om arbetskraft som
nu råder på jordbrukets liksom på åtskilliga
andra näringars områden.

Om denna uppgift är riktig, så får
jag uppriktigt säga, att då finns det

Onsdagen den 2G maj 1948 fm.

Nr 21.

bara ett skäl mot en utsträckning av lagens
tillämpningsområde, nämligen det
som också anfördes av en talesman för
bondeförbundet i första kammaren, att
denna lagändring är onödig och endast
föranleder mera skriverier därigenom
att även ägarna till de relativt små jordbruk
det här är fråga om bli ålagda att
föra övertidsjournal. Han sade — något
som jag förmodar i många fall är riktigt
— att bönderna inte tycka om att
skriva. De äro inte skrivvana, och det
är onödigt att pålägga dem detta besvär.
Jag medger, att detta i alla fall
är ett realskäl — vad som i övrigt anförts
mot förslaget förefaller mig vara
i huvudsak fraser. Men jag måste å
andra sidan säga mig, att ett sådant
skäl knappast kan vara tillräckligt vägande
för att åstadkomma en fullständig
borgerlig samling mot denna bekräftelse
på ett redan existerande förhållande.

Jag skall inte — jag känner mig för
övrigt inte vara vuxen den uppgiften —
ingå i någon mera ingående polemik
mot all den pessimism, som man ifrån
de borgerliga partiernas sida visar inför
denna lagstiftning. Jag hoppas
emellertid, att kammarens ärade ledamöter
inte misstycka eller missförstå
vad jag nu kommer att säga. Vi ha ju
under mer än 30 år hört en oändlig
mängd jämmer över bl. a. arbetstidslagarna.
Hem Olovson har redan anfört,
att när den allmänna åttatimmarslagen
genomfördes, förutspådde man en
sådan nedgång i produktionen, att vi
sannolikt inte skulle kunna komina upp
till samma levnadsstandard som vi haft,
innan åttatimmarslagen infördes, och i
varje fall inte till en standard motsvarande
den vi hade haft före första
världskriget. Vad är det som faktiskt
inträffade? Vi fingo tio år efter det lagen
infördes den periodens kanske mest
utpräglade högkonjunktur i landet med
ökade inkomster trots den minskade
arbetstiden och med en produktionsökning
som för den tiden ansågs fantas -

Lantarbetstidslag.

tisk, även om den sedermera, skulle jag
tro, mer än dubbelt överträffats. De
som voro med i kammaren, när vi vid
1938 års riksdag antogo semesterlagen,
kanske erinra sig diskussionen då. Den
sades ju komma att innebära praktiskt
taget en fyraprocentig höjning av de
kostnader som för produktionens del
falla på arbetslönerna, och man förklarade,
även om det måste medgivas att
jämmern inte var lika allmän den
gången som i dag, att en sådan ökning
av produktionskostnaderna skulle vara
— jag bär givetvis inte ordagranna citat
till hands — ett ganska allvarligt slag mot
det svenska näringslivet och den svenska
produktionen. Mig veterligt är den
svenska produktionen större i dag än
den var 1938 och 1939, de första år, då
lagen kom att tillämpas. Det är klart,
att det inte i och för sig är en förtjänst
hos semesterlagen eller hos arbetstidslagarna,
att vi nått en sådan ökning av
produktionen och våra ekonomiska resurser.
De ha kanske medverkat så till
vida, att de hjälpt till att framtvinga en
ökad rationalisering, som man kanske
inte brytt sig om att eftersträva, om
man sluppit de extra kostnader som arbetstidslagarna
rimligtvis måste ha
åstadkommit. Men det vittnar också
om att det finns en anpassningsförmåga
hos näringslivet. Det gör, att i varje
fall jag, efter att ha lyssnat till sådana
klagovisor alltför länge och i alltför
många år, har mycket svårt att ta dem
på djupare allvar.

Jag hade faktiskt hoppats, att även
om det inte skulle bli en allmän samling
omkring ett förslag till ett sådant
litet framsteg som detta skulle dock
särskilt bondeförbundets men även folkpartiets
talesmän säga sig: herregud,
detta är väl ingenting att bråka om;
nog kunna vi gå med på dessa obetydliga
lagändringar till lantarbetarnas förmån.
Jag hade hoppats det, därför att
vi ju ha haft god samling vid lösande
av bostadspolitiska problem och socialförsäkringsproblem
under de senaste

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Lantarbetstidslag.

åren. Jag är uppriktigt sagt förvånad
över att man verkligen tyckt detta vara
ett sådant fruktansvärt nytt ingrepp i
jordbruksnäringen och dess förhållanden,
att alla krafter måste mobiliseras.

Talarlistan är fortfarande ganska lång
och inläggen från den sida jag representerar
ha i varje fall inte varit många.
De ha hittills varit två jämte mitt eget.
Jag kan inte hjälpa att jag måste fråga:
tycka inte herrarna själva, att ni framkallat
litet löje genom att på detta intensiva
sätt gå emot de små ändringar
som här föreslås?

Jag hoppas för min del, att kammaren
skall bifalla utskottets hemställan.

Herr NOLIN: Herr talman! Bara några
ord. Statsrådet säger, att han är mäkta
förvånad över det stora motståndet mot
den utsträckning av lagens tillämpningsområde
som det här är fråga om. Han
betraktar det som en mycket obetydlig
sak, och det är ju klart, att detta kan
man i viss mån vara ense med honom
om. Men å andra sidan har den nog
rätt stora konsekvenser i vissa avseenden
för jordbruket. Det finns ett mycket
stort antal jordbruksarbetare, som
varit anställda vid en och samma gård
så gott som hela sitt liv och äro praktiskt
taget lika intresserade av att arbetet
vid gården går framåt som jordägaren
själv. Även dessa få nu anpassa
sig efter denna utsträckning av arbetstidslagens
tillämpningsområde och få
inte arbeta vid de tillfällen, då de anse,
att det är lämpligt och behövligt att
arbeta. De få alltså inte fullgöra sitt
arbete på det sätt, som de själva vilja.
Detta tycker man ju är litet egendomligt.

Ett motiv för detta lagförslags genomförande
finns angivet i propositionen.
Departementschefen säger nämligen, att
anledningen därtill är, att man vill
skydda denna arbetskraft för alltför tidig
utslitning. Jag måste säga, att detta
är ett långsökt skäl. Det kan väl knap -

past i vår tid talas om att anställda
arbetare äro utsatta för någon större
utslitning på grund av arbetstidens
längd. Däremot har ju arbetstidens reglering
under årens lopp framkallat en
större arbetsintensitet, och på grund
därav bli nog arbetarna i många fall
ganska hårt pressade. De tekniska hjälpmedel,
som kommit till användning under
den senare tiden, ha ju i många
fall medfört en synnerligen stark intensifiering
av arbetet, varigenom arbetseffekten
blivit större nu än den var
innan arbetstiden reglerades på sätt
som skett, i synnerhet gäller detta vid
större jordbruk. Det är ju klart, att
man kan lagstifta om allting, som det
sagts här förut i dag, men nog förefaller
det som om ett genomförande av
denna lagstiftning innebär, att man använder
större våld än nöden kräver. Ty
i de fall då en ensamt anställd arbetare
utnyttjas längre tid än arbetare vid
jordbruk, där flera äro anställda, blir
det en överenskommelse mellan arbetaren
och arbetsgivaren, varigenom arbetaren
kompenseras vid andra tillfällen.
Vissa tider är det ju nödvändigt
att utnyttja arbetskraften vid jordbruket
i största möjliga utsträckning, t. ex.
vid bärgning av grödan. Om det då
gäller att rädda en skörd som hotas av
dålig väderlek, kan ju en timme om dagen
ha en förfärligt stor betydelse.

Det är ju klart, att i vanliga fall går
det inte för en arbetsgivare att utnyttja
en ensamt anställd arbetare under längre
arbetstid än som är möjligt vid jordbruk,
där flera äro anställda. Arbetarna
bevaka naturligtvis själva sina intressen
i fråga om arbetstidens längd, och
jag måste instämma med herr Liedberg
i hans uttalande, att det är ganska egendomligt,
att just lantarbetarna skola
vara den kategori, som synes behöva
mest tas om hand lagstiftningsvägen
och behöva statsmakternas skydd mot
utslitning i arbetet.

Den föreslagna överföringen av arbetstid
från sommarhalvåret, om jag så

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

får uttrycka mig, till vinterhalvåret eller
de mörkaste månaderna är ju också
synnerligen olämplig. I synnerhet i
skogsbygderna kan vinterarbetet, d. v. s.
arbetet under november, december och
januari, inte bedrivas så länge om dagarna,
att minskningen i arbetstid under
sommarhalvåret kan kompenseras
med motsvarande ökning under vinterhalvåret.
Jordbrukarna kunna inte utnyttja
den arbetstid, som överföres från
sommarmånaderna till dessa månader
därför att dagarna inte räcka till. På
vintern användes arbetskraften i mycket
stor utsträckning till skogsarbete,
och att i december och januari månader
och även i november bedriva skogsarbete
under så lång tid på dagen, att
den utökade arbetstiden effektivt kan
utnyttjas, är åtminstone i stora delar av
landet omöjligt, såvitt jag förstår. Detta
måste ju leda till att jordbrukarna i
större utsträckning än som redan skett
få göra sig av med den fast anställda
arbetskraften och i huvudsak lita till
tillfällig arbetskraft, då nöden därtill
tvingar dem. Delta måste givetvis i sin
tur medföra en produktionsminskning.
För övrigt förekommer ju nu på många
områden i jordbruket sådan produktion,
som lönar sig mycket dåligt men som
ansetts nödvändig att upprätthålla på
grund av produktionens behövlighet i
nuvarande läge. Till följd av lagändringen
kommer säkerligen sådan produktion
att i stor utsträckning nedläggas
och inskränkas. Det måste enligt
min mening anses synnerligen olämpligt
att vidtaga åtgärder som tvinga till
en sådan produktionsminskning just i
tider, då vi behöva största möjliga produktion
av både livsmedel och andra
produkter.

Det skulle ju vara mycket mer att
säga om detta, men det har ju sagts en
hel del förut här i debatten, och jag
skall därför inte ta upp tiden längre.
.lag skall sluta med att bara nämna en
sak. Vi stå ju nu inför en jordbrukets
s. k. yttre rationalisering. Därigenom

Lantarbetstidslag.

kommer det kanske att bli andra konstellationer
på jordbrukets område, och
det blir nog fler som bli beroende av
sådan arbetskraft, som det här är fråga
om. Det är därför möjligt, att denna
utsträckning av arbetstidslagen kommer
att få ännu större verkningar än som
nu kunna överblickas.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till den reservation, som
finns bifogad utskottets utlåtande.

Herr ANDERSSON i Surahammar:
Herr talman! Det kanske sagts så mycket
redan i denna fråga, att det inte är
så mycket mera att tillägga, men då jag
tillhör den kår, som denna fråga berör,
vill jag i alla händelser yttra några ord.

Om socialminister Möller varit inne
nu, skulle jag ha velat uttala ett tack
till honom, för att han framlagt denna
proposition, men jag vill i alla fall ha
detta tack antecknat till protokollet. Det
är inte bara mitt eget utan hela den
organiserade lantarbetarkårens tack för
att denna fråga föres fram i år. Det har
sagts ifrån många håll här — och det
har man gjort i första kammaren också
— att det nog inte är något enhälligt
önskemål från lantarbetarna att få denna
förändring av lantarbetstidslagen
genomförd. Med anledning därav vill
jag säga, att det är ett verkligt önskemål
från lantarbetarnas sida att få den nu
föreslagna regleringen av arbetstiden.
Vi känna ju alla till att det är snart 30
år sedan den allmänna arbetstidslagen
kom till. Den första lantarbetstidslagen
beslöts 1936, alltså för 12 år sedan.
Lantarbetarna fingo alltså vänta i 18
år, innan de fingo någon arbetstidslagstiftning.
Den arbetstidslag, som beslöts
1936, var ju inte av så stort värde. Som
vi alla veta förfuskade nämligen den
dåvarande borgerliga majoriteten i riksdagen
den kungl. proposition, som då
framlades, så att arbetstiden enligt den
lag som blev beslutad egentligen blev
sämre än den arbetstid, som lantarbe -

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1918 fm.

Lantarbetstidslag.

tarna hade enligt avtalen åtminstone i
Mellansverige. Redan detta förslag till
lantarbetstidslag mötte ett oerhört motstånd.
Det fanns talare i kammaren som
yrkade rent avslag på lagförslaget, trots
att det var så blygsamt. Sedan ha förbättringar
i lagen företagits i olika avseenden,
och nu stå vi ju i beredskap
att besluta ytterligare förbättringar,
vilka som sagt äro ytterligt välkomna
för lantarbetarnas vidkommande.

Jag nämnde förut, att denna lagändring,
alltså en utjämning av arbetstiden,
verkligen motsvarar ett önskemål från
lantarbetarna. Frågan har framförts vid
åtskilliga tillfällen från lantarbetarhåll
både vid förbundskongresser och distriktskonferenser,
med krav på att
respektive ledningar till statsmakterna
skulle framföra önskemålet om en förkortad
arbetstid även för lantarbetarna
under sommaren. Det talas ofta om att
lantarbetarna ha 48 timmars arbetsvecka
och 8 timmars arbetsdag, men i
verkligheten ha de ju inte det, ty som
vi alla känna till är det en annan indelning
av arbetstiden. Det är ju bara årsarbetstiden,
som överensstämmer med
den allmänna arbetstidslagen. Förra
hösten fick som bekant arbetsrådet av
Kungl. Maj :t i uppdrag att företa en
översyn över den nu gällande lagen och
att inkomma till Kungl. Maj:t med förslag
till behövliga ändringar och
Svenska lantarbetarförbundet i sin tur
avgiva yttrande till arbetsrådet. Inom
Svenska iantarbetarförbundets styrelse
fördes en ingående diskussion om huruvida
det var lämpligt att redan då ta
steget fullt ut och begära 48 timmars
arbetsvecka året om. Lantarbetarförbundet
har emellertid alltid gått försiktigt
fram, och vi voro försiktiga även
då. Vi ville inte gå så långt, utan vi
stannade för den begränsning, som nu
föreslås i propositionen.

Under debatten i dag har man tagit
upp de yttranden, som olika remissinstanser
avgivit i anledning av arbetsrådets
förslag. Såsom redan påpekats

ha en hel de! instanser yrkat avslag,
bland andra alla jordbrukarorganisationer,
arbetsgivareföreningen, livsmedelskommissionen
— med undantag för en
ledamot — m. fl. Särskilt har man dragit
fram livsmedelskommissionens uttalande
om reformens återverkningar på
livsmedelsförsörjningen vilket väl är betydligt
överdrivet. Det finns emellertid
även remissinstanser som tillstyrkt förslaget
men som inte nämnts i detta
sammanhang, t. ex. Svenska lantarbetarförbundet,
Landsorganisationen och
arbetsmarknadsstyrelsens majoritet. Som
jag nämnde har det från flera håll
sagts, att förkortningen av arbetstiden
och överflyttningen av arbetstid från
sommar- till vinterhalvåret inte är något
lantarbetarkrav och att dessa två timmar
per vecka inte ha någon betydelse.
Det förefaller ju att vara en liten förändring,
men jag vet att den betyder
ofantligt mycket för lantarbetarna. Arbetstakten
inom jordbruket börjar bli
så högt uppdriven, att en lantarbetare
inte orka hålla på hur länge som helst.
Visserligen gäller förkortningen bara
två timmar i veckan, men tiden kan fördelas
så att det kan bli en halv timmes
kortare arbetstid under veckans fem
första dagar, och det skulle vara ofantligt
värdefullt.

Det kunde vara intressant att göra
en jämförelse mellan arbetsförhållandena
i jordbruket förr och nu, men det
skulle ta alltför lång tid, och jag skall
därför inte gå in på det. Jag känner
emellertid väl till förhållandena inom
lantbruket och jag har så länge jag kan
minnas följt med förändringarna, emedan
jag aldrig sysslat med annat arbete
än jordbruksarbete. Jag kanske kan ta
ett exempel rörande sommararbetet,
som t. ex. inkörning av hö. Det är stor
skillnad på förhållandena nu och för
20 år sedan. Vi veta hur redskap och
maskiner ha utvecklats, och jag vill påpeka
hur vagnarna förändrats under
denna tid. Förr i tiden var det ett stort
lass om man lastade två hässjor hö på

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

en vagn, men nu har man stora gummihjulsvagnar,
på vilka man kan lasta
fyra till sex liässjor. Vi förstå vilken
skillnad det är på arbetsprestation om
man skall gå en dag och lasta på en
liten eller på en stor vagn.

Den mänskliga arbetskraften kan inte
ansträngas hur mycket som helst. Jordbrukare
och andra arbetsgivare äro ju
angelägna om att vårda sina maskiner,
för att dessa skola få så stor livslängd
som möjligt. Jag tror det är nödvändigt
att vårda även den mänskliga arbetskraften,
ty den kan inte heller tåla hur
stora påfrestningar som helst.

En tidigare talare — jag tror det var
herr Johnsson i Kastenjegården — yttrade
att om detta förslag om en förkortning
av arbetstiden på sommaren
skulle bifallas, måste de mest nödvändiga
arbetena, som t. ex. skördearbetet,
utföras. Han sade även att man inte
skulle hinna med andra arbeten som
dikningsarheten, husreparationer och
vägarbeten in. in., om arbetstiden skulle
förkortas under sommaren. Samma argument
hörde jag i första kammaren
förra veckan. Nu pågår emellertid inte
skördearbetet från tidiga våren till sena
hösten, utan det finns många uppehållsperioder,
då sådana arbeten kunna utföras.
De kunna t. ex. utföras på våren
före sådden. Sedan blir det i regel ett
uppehåll innan höskörden börjar, vidare
ett mellan höskörden och sädesskörden,
och när denna är bärgad brukar det också
vara tillfälle för sådana arbeten. Det
finnes alltså många tillfällen att utföra
sådana arbeten när skördearbetet inte
pågår, och det anförda motivet anser
jag därför inte hållbart.

De båda arbetsgivarrepresentanterna
i arbetsrådet ha beträffande arbetstiden
för utearbetare anfört följande, vilket
är det som jag framför allt fäst mig vid
i deras yttrande: »En inomhusarbetare
kan behöva kortare arbetsdag på sommaren
för att få tillfälle att komma ut
och rekreera sig i fria biffen, men samma
behov föreligger ej för lantarbeta -

Lantarbetstidslag.

ren, som i allmänhet redan under sitt
arbete på åker och äng fått allt han kan
behöva härav.» Detta senare är nog
en sak som kan diskuteras. Herr Olovson
i Västerås har tidigare här talat
om höhässjning. Jag skall inte uppehålla
mig vid detta, men jag skall nämna
en syssla, som hänger samman därmed,
nämligen inkörning av hö. Jag tror
inte det är någon särskilt god rekreation
att en het sommardag gå och lasta hö.
Och inte heller är det någon rekreation
att stå vid ett tröskverk i en varm och
dammig loge en sommardag. Man skulle
kunna dra fram ytterligare många sådana
saker.

Jag anser inte att det finns något bärande
skäl att gå emot detta förslag,
som ju endast innebär små förändringar.
Jordbruket har säkerligen möjlighet
att bära dem, och lantarbetarna
behöva verkligen få denna lilla förbättring
i sin ställning. Det talas ofta om
den stora välvilja alla hysa gentemot
lantarbetarkåren och dess strävanden
att förbättra sina villkor. Jag minns
särskilt att denna välvilja deklarerades
från alla håll förra året, när prisfrågan
diskuterades. Det är riktigt, att lönen
betyder ofantligt mycket, men även arbetstiden
har en stor betydelse för lantarbetarna.

Herr Olovson har tidigare talat om
förhållandena vid de västmanländska
bruken. Jag kan intyga att det är sant
vad han sade. Vid det bruk, där jag
själv vistas, slutade industriarbetarna
klockan halv fem och lantarbetarna
klockan sex. Vi fingo alltså arbeta en
och en halv timme längre än industriarbetarna,
och det voro vi inte alls
glada över.

Det har i många sammanhang klagats
över flykten från jordbruket. Jag tror att
de föreslagna förbättringarna i lantarbetstidslagen
kunna medverka till att
hålla arbetskraften kvar vid jordbruket
därigenom att den försöker att så långt
som möjligt göra lantarbetarna jämställ -

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Lantarbetstidslag.

da med industriarbetarna i fråga om
arbetstiden.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! .lag
hade ursprungligen inte tänkt yttra mig
i detta ärende då jag instämde i herr
Carlssons i Bakeröd anförande. De anföranden,
som hållits av herr Olovson
och av statsrådet, ha emellertid föranlett
mig att säga några ord.

Jag förstår mycket väl vad som är
orsaken till att denna fråga nu blivit
framförd. Den är, förmodar jag, ett
nummer i valrörelsen. Man vill försöka
vinna lantarbetarna tillbaka till det socialdemokratiska
partiet. Man har nog
på sista tiden lagt märke till att det varit
en liten förskjutning åt bondeförbundet
hos lantarbetarna, och detta är
helt naturligt, eftersom de börja förstå,
att deras intressen sammanfalla med
böndernas. Både böndernas och lantarbetarnas
inkomster bero av priset på
lantbrukets produkter, och det är insikten
härom som gjort att beslutet börjar
mogna hos dem att stödja det parti,
som också vill stödja dem i pris- och
lönefrågor. Jag förstår därför mycket
väl att man nu söker skapa en motvikt
genom att föra fram detta krav på förkortning
av arbetstiden för en viss kategori
av lantarbetare.

Frågan om lantarbetstidslagen har
varit föremål för behandling av riksdagen
så sent som 1944. Vi beslöto då
att utsträcka lagen till att gälla även
jordbruk med minst två anställda arbetare.
Vid förberedelsearbetet diskuterades
det i samlingsregeringen, huruvida
lagen även borde omfatta jordbruk
med en anställd, men det ansågs
inte lämpligt, och departementschefen,
statsrådet Möller, uttalade den gången
i propositionen, att han inte ansåg det
finnas tillräckliga skäl att företaga
denna utvidgning av lagen. Riksdagen
gick inte heller på den linjen.

Nu har man emellertid kommit fram
med ett nytt förslag. Jag kan inte förstå
herr Olovsons i Västerås kategoriska
påstående, att lagen inte har någon
som helst inverkan på jordbruket.
Statsrådet Möller gjorde samma uttalande.
Men han ville göra gällande, att
produktionen har ökat i stället för att
minska sedan man införde arbetstidslagen.
Jag vet inte varifrån statsrådet
har fått sina uppgifter, men den offentliga
statistiken visar i varje fall, att
produktionen på jordbrukets område
inte har nått upp till den storlek den
hade före kriget. Den som är litet vaken
när han reser i bygderna, särskilt
i skogstrakter, kan också lägga märke
till att de öppna dikena kring åkrarna
inte blivit rensade — vilket givetvis
är en följd av den kolossala minskningen
av arbetskraft inom jordbruket
— och att det börjar växa buskar och
träd vid dikena. Om detta får fortsätta,
bli naturligtvis jordbrukets produktionsmöjligheter
ännu sämre.

Det säges nu, att det skall bli bättre
tillgång på arbetskraft, om lantarbetstidslagen
utsträckes till att gälla även
jordbruk med en anställd arbetare. Jag
tror emellertid att denna utvidgning
av lagens tillämpningsområde inte har
så stor betydelse ur den synpunkten.
Antalet arbetstimmar per år räknat är
nog inte större på dessa små jordbruk
än på dem där det är fler anställda.
Inom det mindre jordbruket får nämligen
arbetet vid brådskande tider ofta
gå litet över den arbetstid, som tillämpas
vid andra jordbruk, men lantarbetaren
får i så fall motsvarande ledighet,
kanske under hela dagar vid något annat
tillfälle, då han har någonting särskilt
för sig. Och det sätter han oerhört
värde på. Han sätter mera värde
på en dylik överenskommelse än att ha
denna lagstadgade tid om åtta timmar,
som inte får överskridas.

Jag vill dessutom säga, att jag tror
att det vid tillämpningen av lagen blir
betydligt svårare för en jordbrukare

Onsdagen den 20 maj 1948 fm.

Nr 21.

med endast en anställd än för den som
har flera anställda. Om man har många
anställda på en gård, går det relativt
lätt att anpassa arbetet efter arbetstidslagen.
Men man kan ju lätt tänka sig,
hur det är på en gård, där ägaren är
arbetsoförmögen eller är änka och där
det finns en enda anställd. Arbetstidslagen
stadgar, att denne skall vara ledig
från lördag middag klockan 1 till
måndag morgon klockan 6. Hur går
det nu, om det skulle inträffa att denna
änka blir sjuk? Hon bor kanske i en
obygd, där det är svårt att få tag på
folk. Hon kan ju inte gärna, där hon
ligger sjuk, skicka iväg en ansökan till
arbetsrådet. Detta är inte något exceptionellt
fall, utan man får nog räkna
med att dylika besvärligheter ofta komma
att inträffa.

Jag tror inte att det skulle skada om
man försökte sätta sig in i hur det
verkligen är ute i bygderna. Det går
inte att se det hela så där högt från
ovan, som herr Olovson i Västerås gör,
och föreställa sig att det går lätt att
ordna. Om man verkligen försökte
sätta sig in i förhållandena, skulle man
inte ha så bråttom att genomföra denna
nya lagstiftning.

Vad beträffar förkortningen av sommararbetstiden
per vecka från 52 till
50 timmar är det klart — såsom framhållits
av flera talare — att den kommer
att medföra en ökning av kostnaderna
för produktionen. I likhet med
herr Liedberg vill jag påpeka, att vi
böra hålla denna sak i minnet, när vi
längre fram skola diskutera frågan om
prissättningen för jordbruket. Jag hoppas
att de som nu äro så ivriga att införa
denna nya ordning då skola vara
villiga att lämna jordbruket kompensation
för den förlust som den nya
lagstiftningen medför.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Surahammar
(kort genmäle): Herr talman! Herr

Lantarbetstidslag.

Rubbestad trodde, att socialministern
framlagt denna proposition för att
söka återvinna lantarbetarna till det socialdemokratiska
partiet. Enligt herr
Rubbestad skulle nämligen lantarbetarna
ha börjat lämna socialdemokratiska
partiet och övergå till bondeförbundet.
Jag kan försäkra herr Rubbestad
att det inte alls är av den orsaken
som propositionen framlagts. Anledningen
är helt enkelt den att man
vill tillgodose berättigade önskemål
från lantarbetarnas sida.

Lantarbetarna ha inte lämnat det socialdemokratiska
partiet, och de komma
heller inte att göra det utan komma
att stanna kvar. Herr Rubbestad
kan vara tämligen övertygad om att
lantarbetarna inte vilja övergå till bondeförbundet,
tv de veta att de inte ha
något att vinna därpå. Det framgår med
önskvärd tydlighet av bondeförbundets
inställning just i denna fråga.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Den i dag förda debatten påminner
mycket om den debatt som fördes
i denna kammare den 23 maj 1945. Jag
har roat mig med att läsa igenom de
anföranden, som då höllos, och det visar
sig att talarna i dag i mycket stor
utsträckning upprepat anföranden som
samma talare höllo i 1945 års debatt.
Den gången var det fråga om att utvidga
lagens tillämpningsområde från
att gälla gårdar med minst tre arbetare
till gårdar med minst två. Det förklarades
då av olika talare att detta var
mycket svårt och skulle vålla mycket
stora olägenheter. Statsrådet Möller uttryckte
i dag sin förvåning över att
man på visst håll inom de borgerliga
partierna fäste så stort avseende vid
denna fråga och ägnade den en sådan
uppmärksamhet som fallet är. Det är
nog i och för sig ingenting att vara
förvånad över, ty samma ståndpunkter
företräddes ju förra gången. På tal om
det inkonsekventa i ståndpunkten hos

Nr 21.

Onsdagen den 2(i maj 1948 fm.

Lantarbetstidslag.

dem som anse sig företräda landsbygdens
folk vill jag erinra om vad jag
förra gången tillät mig säga i denna
fråga: »Om jordbrukets arbetare nu efter
det andra världskriget erhölle likställighet
i arbetstidshänseende med
industriens arbetare vore ju detta tviveisutan
ett viktigt steg på vägen till
rättvisa åt landsbygden. Märkvärdigt
nog äro vissa representanter för landsbygden,
vilka annars bruka vara ganska
talföra i fråga om rättvisa åt landsbygden,
icke anhängare av rättvisa i
detta fall. Inkonsekvensen härvidlag är
obestridlig.» — Det är likadant i dag
— inkonsekvensen är obestridlig. Man
kan kanske härav draga den slutsatsen
att inkonsekvensen är konsekvent. Detta
kan vara ett memento för den del
av landsbygdens befolkning som denna
fråga berör.

År 1945 förelågo tre olika förslag.
Det ena innebar att lagen skulle vara
som den var, det andra att lagen skulle
utsträckas till att gälla jordbruk med
endast två anställda och det tredje —
vilket framlagts av mig och några andra
ledamöter av kammaren — att lagen
skulle bli sådan som den av regeringen
och utskottet nu föreslagna.
Jag vill endast uttala min tillfredsställelse
över att det förslag om utsträckning
av lagens tillämpningsområde till
att gälla alla lantarbetare, som sålunda
framlades år 1945, ser ut att bli verklighet
år 1948. Det är närmast för att
uttrycka denna tillfredsställelse som
jag begärt ordet.

Denna tillfredsställelse är också i
någon mån personligt färgad, då jag
arbetat såsom dräng inom jordbruket,
och detta vid en avsevärt senare tidpunkt
än herr Svensson i Ljungskile.

Jag fäste mig vid en passus i herr
Olovsons i Västerås mycket intressanta
anförande. Han sade att de begränsningar
som hittills gällt i fråga om arbetstidslagens
tillämpning och utformning
i övrigt aldrig ha varit sakligt
motiverade. Jag noterar detta med till -

fredsställelse, ty jag utläser därur att
vårt förslag av år 1945 alltså var sakligt
motiverat och att det verkligen
förhåller sig så — vilket herr Olovson
även framhöll — att de begränsningar
som gällt hela tiden varit en fråga om
en kompromiss med de motsträviga.

Jag har fäst mig vid att man i debatten
i dag mycket ömmat för det mindre
jordbruket, för konsekvenserna av denna
lag för småbrukets vidkommande.
Jag kan inte förstå hur man kan blanda
in frågan om det mindre jordbruket
i detta sammanhang. Småbruken äro
ju jordbruk, som äro ofullständiga, där
arbetskraften icke kan finna full sysselsättning.
Av denna anledning skola
småbruken sammanslås till större jordbruk,
till familjejordbruk. Det blir alltså
jordbruk, som inte äro större än att
de som regel kunna brukas av en
familj, och man skall sålunda inte ha
lantarbetare där. Dessa familjejordbruk
skola ha storleken 10—20 hektar åker,
och tar man 20 hektar åker som nedre
gräns för de jordbruk, som använda
mera fast anställd arbetskraft, kommer
denna lag även efter den utvidgning
av tillämpningsområdet, varom nu är
fråga, att gälla endast 10 procent av
Sveriges brukningsenheter. Jag är medveten
om att den angivna gränsen inte
är exakt, ty det kan förekomma jordbruk
med en areal understigande 20
hektar som ha anställda. Men obestridligt
torde vara att åtminstone tre fjärdedelar
av de svenska jordbruken icke
komma att beröras av denna lagstiftning.
Då är det ju rätt oegentligt att som
herr Liedberg säga att lagen innebär
en ekonomisk belastning för näringen.
Det är endast en del av näringen som
beröres, och det är uppenbart att räntabilitetsförhållandena
vid denna del av
det svenska jordbruket äro avsevärt bättre
än vid de minst tre fjärdedelar av
brukningsenheterna, som äro mindre
och för vilka denna lag icke har någon
aktualitet. Herr Svenssons i Ljungskile
yttrande att denna lag skulle komma

Onsdagen den 20 maj 1948 fm.

Nr 21.

att gälla hundratusentals jordbruk är
uppenbarligen ett mycket djärvt hugg
i luften.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Jag skail inte
mycket förlänga debatten. Jag tror att
jag skall taga i anspråk högst 15 minuter.

För det första vill jag säga att det
tydligen råder en ofantlig brådska på
alla områden i vår tid. Trots att det
pågår en utredning om arbetstidslagstiftningen
i allmänhet vill man inte
vänta tills denna blir klar utan anser
det nödvändigt att redan nu sätta i gång
med denna utvidgning av lagen. Jag
undrar hur många det är av de talare
som ha rekommenderat denna utvidgning
som satt sig in i hurudana förhållandena
för närvarande äro ute bland
Sveriges lantbruk. Jag bor på småländska
höglandet, där det ännu finns en
hel del bondejordbruk kvar. Det är
visserligen sant att denna utvidgning
av lagen redan har trätt i kraft så till
vida att man redan nu tillämpar lagen
i viss utsträckning även där man endast
har en arbetare anställd. Men jag undrar
i alla fall om inte många av de
jordbrukare, som inte kunna skaffa sig
den manliga arbetskraft som de behöva,
bli en smula förvånade, när de få
höra att de nu skola få en ny lagstiftning,
som skall hjälpa dem till »bättre
tillgång på arbetskraft».

Arbetsrådet har varit inne på frågan
om angelägenheten av att förhindra förslitning
av arbetskraften. Herr Andersson
i Surahammar berörde den saken
och talade om att det skett vissa rationaliseringar
under senare tid och att
det var nödvändigt att inte arbetskraften
blev försliten. Men, herr Andersson
i Surahammar, hur är det med jordbrukarna
själva? År det inte risk för att
de och deras hustrur kunna bli för -

Lantarbetstidslag.

slitna? Jag kan taga exempel från min
egen lilla gård, som min son numera
innehar. Han har inte lyckats få någon
jordbruksarbetare i sommar, vilket inte
beror på att han inte vill gå med på
att tillämpa lantarbetstidslagens bestämmelser
utan därpå att arbetarna
kunna tjäna 20—30 kronor om dagen
på att arbeta på en torvmosse i grannskapet
eller på skogshuggning. Han är
väl ännu inte försliten, men han är
på god väg att tröttna och gå ifrån det
hela. Man får börja klockan % 6 på
morgonen med mjölkning och utfodring
av djuren, vilket arbete pågår till framåt
S-tiden, sedan är det arbete i jordbruket
till klockan % 5, varefter man åter
måste taga itu med utfodringen i ladugården.
Skall man ensam sköta om ett
30 tunnlands jordbruk i den takten, är
det inte underligt om man så småningom
blir försliten. Men herrarna ha
naturligtvis inte någon anledning att
oroa sig på den punkten. Jag måste
säga att dessa jordbrukare nu äro så
trötta, att man frågar sig hur länge de
skola orka hålla ut. Och nu få de här
en utsträckning av lantarbetstidslagen.
Om det är en granne, som kan låna ut
sin pojke en dag eller två i veckan,
skall pojken sluta klockan 6, även om
lantbrukaren själv anser sig böra hålla
på till 7 eller 8. I detta sammanhang
skulle jag vilja framställa en fråga till
socialministern eller — eftersom socialministern
inte är här — till herr Olovson
i Västerås, som så vältaligt fört
talan för lagen. Vad menar man nu
egentligen med regelmässigt anställda?
Om grannens pojke arbetar hemma hos
min son en eller två dagar någon vecka,
skall det då föras journal över den saken?
Det förefaller mig vara en smula
löjligt. Socialministern sade att han
fann hela oppositionen mot lagen löjlig.
Häri inrymde han givetvis även vad
som anförts av lantbruksstyrelsen och
de organisationer som uttalat sig mot
denna utvidgning av lagen. Men är det
inte å andra sidan tämligen löjligt, att

C — Andra kammarens protokoll HMS. Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Lantarbetstidslag.

en jordbrukare, som kan få hjälp av sin
grannes son, skall föra journal över
detta eller vända sig till arbetsrådet
om tidsbegränsningen överskrides? Jag
tycker det är övermåttan löjligt.

Jag skall bär inte tala om minskad
produktion och sådant; eftersom det på
grund av de rådande förhållandena i
alla fall är så svårt med arbetskraften,
kan det inte hjälpas att det blir minskad
produktion på vissa områden, med eller
utan denna lag. I de jordbruk, som äro
av den storlek att man behöver hjälp i
varje fall sommartid, hinner man inte
göra vad man skulle göra. Om man nu
— vilket herr Karlsson i Stuvsta var
inne på — skall rationalisera jordbruket
och sammanslå småbruken till jordbruk
om kanske 40 tunnland, kommer
inte då denna utvidgning av lagen att
verka återhållande på lusten att gå in
för sammanslagning hos dem som därigenom
måste anställa främmande arbetskraft
i form av en ny arbetare? Det
är tämligen löjligt, när man här från
arbetarpartens sida uppträder som om
det vore fråga om att rasera den arbetstidslag
vi ha. Det är inte fråga om
det, herr Olovson i Västerås, utan det
gäller ju här endast frågan om det är
nödvändigt att taga bort denna lilla skönhetsfläck,
som jag förstår är irriterande
och besvärande men som i verkliga
livet ingenting betyder för de anställda.
Under den tid som min son haft möjlighet
att skaffa sig en dräng sommartid
har det aldrig resonerats om att han
skulle arbeta efter ett visst klockslag
alla dagar. Det har gått utmärkt att
ordna så att han arbetat en timme mer
den ena dagen och en timme mindre
den andra. Det finns dock vid jordbruket
ett visst samförstånd mellan arbetsgivaren
och den anställde. I regel är det
ogifta unga män, som äro i husbondens
kost, och de äro inställda på detta, i
varje fall när de komma från jordbrukarhem,
där de inte varit vana vid någon
bestämd arbetstid. Jag tycker att
i sådana fall verkar den här lagen onö -

dig och kan inte ur reell synpunkt motiveras.

Jag tror sålunda att det hade varit
bra om man inte haft så bråttom att
genomföra denna lagstiftning utan avvaktat
resultatet av den pågående utredningen.
För övrigt säger ju lantarbetarförbundet
självt att denna lag är av
mera formell än reell natur. Ja, det är
riktigt att detta är något rent formellt,
att mgn skall pressa in allt efter en
linjal, där varje avvikning därifrån, om
det vill sig illa, kan bestraffas med
dagsböter. Jag kan inte med bästa vilja
i världen ha annan uppfattning än att
detta är en lag, som är av formell natur
och inte har någon reell bakgrund i det
verkliga livet. Men den kommer att
medverka till att öka olusten hos jordbrukarna
av den kategori det här gäller
och, som jag redan förut påpekat, i en
hel del fall minska lusten för rationalisering
av det mindre jordbruket. Sådan
som stämningen är ute i landet bland
dessa överansträngda och i många fall
förslitna egna företagare, verkar denna
lagstiftning inte bara löjeväckande utan
snarast som ett hån i denna tid.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
hade inte tillfälle att vara närvarande
när herr andre vice talmannen yttrade
sig. Jag vet därför inte om jag har rätt
uppfattat den fråga, som han ställde till
mig. Den har blivit refererad för mig
på följande sätt. Om en jordbrukare —
det skulle i detta fall ha gällt en son
till herr Carlström — brukar låna en
pojke från en närbelägen gård ett par
dagar varje vecka för att utföra arbete,
räknas detta pojkens arbete då som regelmässigt
arbete? Jag kan endast svara,
att det över huvud taget kan bli tal
om regelmässigt arbete endast när en
jordbrukare har en person anställd under
hela året. Tillfälliga anställningar
falla icke under lagen.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

Herr FALK: Herr talman! Jag skall
försöka att begränsa mitt anförande så
mycket som möjligt. Jag vill endast
konstatera, att när man lyssnat till denna
debatt har man fått en återspegling
av dpn diskussion som förts i denna
kammare två gånger tidigare, då frågan
om lantarbetstidslagen varit uppe.

Motståndarna till den föreslagna lagändringen
ha under debatten mest
poängterat de svårigheter, som de befara
skola uppstå för det mindre jordbruket
till följd av denna lag. De säga
att det patriarkaliska förhållande, som
rått mellan husbonden och de yngre
ogifta arbetarna i husbondens kost,
kommer att spolieras. Dessa arbetare
äro vana vid att ena dagen arbeta litet
mera och den andra dagen litet mindre,
säger man. På detta sätt jämnar det hela
ut sig och arbetstiden blir därför inte
längre för dessa arbetare än för andra.
Förespråkarna för lagändringen säga
däremot, att i praktiken måste alla tilllämpa
denna lagstiftning, oavsett om ett
jordbruk har en eller flera arbetare. Om
de ha rätt — vilket jag tror är fallet —
kommer det i praktiken inte att bli
någon som helst förändring i fråga om
arbetstidens utsträckning. Ty de som
nu vilja ha en arbetare anställd måste
väl i all rimlighets namn något så när
tillämpa arbetstidslagen, även om de
äro mindre företagare. Undantag finnas
givetvis.

Jag tror inte det är så idealiskt som
herr Svensson i Ljungskile ville göra
gällande, att jordbrukarsöner innan de
bilda familj och skaffa sig egna jordbruk
bruka arbeta hos andra jordbrukare.
Om de inte äro alltför fattiga
gå de inte och bli drängar hos en annan
bonde. Det är min absoluta uppfattning.
Det måste i så fall gälla torparsöner
på fideikommiss eller småbrukarsöner.
Jordbrukarsöner, som ha ett något
så när gott ekonomiskt underlag ha
större vyer än att gå till grannen och
bli arbetstagare.

Det förekommer ofta, att mindre ar -

Lantarbetstidslag.

betsgivare med lantbruk på 40 till 50
tunnland, som ha en arbetare anställd,
utnyttja denne ganska hänsynslöst. Han
får börja på morgonen med att sköta
djurbesättningen. Så får han gå med
bonden i arbetet på dagarna. Och på
kvällen skall han på nytt sköta om diuren.
Hans fritid är begränsad till det
minsta möjliga. Därför tröttna pojkarna
och sluta helt enkelt. Men det finns
också exempel på mindre jordbrukare,
som tillämpa arbetstidslagen och ge den
anställde den fritid, han skulle vara
berättigad till enligt denna lag. Dessa
företagare ha därför lättare att skaffa
sig yngre arbetskraft. Det är inte ovilja
mot arbetet i jordbruket som gör att
de unga fly från landsbygden, det är
oviljan hos vissa arbetsgivare att tilllämpa
den lag som nu gäller. Här ha
vi att söka en av orsakerna till att
jordbruket har mist den yngre arbetskraften.
Jag tror därför att det ligger
mycket i talet om att flykten ifrån jordbruket
kan stävjas genom att denna lag
utvidgas till att gälla alla arbetstagare.
Lagen är ju inte så förskräckligt stelbent,
att man inrutas av vissa bestämda
regler, som inte kunna på något sätt
brytas. Man kan överenskomma om att
man till exempel arbetar över någon
timme några dagar i veckan och sedan
tar fritt hela lördagen i stället för halva.
Det är ju även enligt lagen tillåtet att
arbeta över den fastställda tiden för
att förbereda eller avsluta ett arbete.
Med en sådan tillämpning av lagen och
med ett sådant samarbete uppstå inte
heller några svårigheter för de mindre
jordbrukarna.

Nu säga förespråkarna för det större
jordbruket, att i synnerhet nedpressningen
av djurskötarnas arbetstid kommer
att medföra oerhörda ekonomiska
konsekvenser. Herr Liedberg var ju
inne på rationaliseringen och arbetstaktens
uppdrivande och sade, att man
inte kan driva arbetarna över en viss
gräns. Detta är riktigt. Genom alt djurskötarnas
arbetstid undan för undan

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Lantarbetstidslag.

har sjunkit, har också deras arbetstakt
undan för undan pressats upp. Jag håller
före att en djurskötare i dag sköter
flera djur än han gjorde i början på
1930-talet, trots att arbetstiden nu är så
väsentligt mycket mindre än då. Det är
ju klart att den gräns snart är nådd, då
det inte går att fordra att han skall
sköta flera djur på den arbetstid han
nu har. Dessa större jordbrukare skulle
alltså befinna sig i ett sådant nödläge,
att man borde företaga extra åtgärder
för att rädda dem ur den nuvarande
situationen. Men det kan inte gärna
bero på ett nödläge att arrendet för ett
sådant jordbruk ligger vid 100 till 150
kronor per tunnland. Här finns det uppenbarligen
vissa marginaler att anlita.
För det mindre jordbruket blir kostnadsökningen
så obetydlig, att man
knappast genom någon kalkyl kan påvisa
hur mycket det kan röra sig om.

Herr Rubbestad trodde att socialministern
hade framlagt detta förslag därför
att lantarbetarna började fly socialdemokraterna
och gå till bondeförbundet.
Ja, det måtte vara i herr Rubbestads
hemtrakt sådant sker. Men om så
skulle ha skett, herr Rubbestad, borde
då inte herr Rubbestad ha varit angelägen
att skydda lantarbetarnas intressen?
Den nu gällande lagen upphör ju
i höst. Skola vi då inte ha någon lag
alls? Skola vi ha den gamla lagen kvar
eller skola vi ha en ny lag? Det är någonting
som herr Rubbestad borde ha
tänkt på, om han anser sig böra värna
om lantarbetarnas intressen. Den egentliga
orsaken till att denna proposition
kommit är ju, att vi i höst stå utan någon
lag, såvida ingen åtgärd vidtages.

Jag tror alltså inte på spådomarna att
olyckor skola uppkomma på grund av
denna lag. Jag tror att den kommer att
ha välgörande inverkan, då det gäller
trivseln i anställningen, och att hindra
flykten från jordbruket. Ty det går
aldrig att förneka, att en av drivfjädrarna
till ungdomens flykt från landsbygden
har varit missbelåtenheten med

anställningsförhållandena, speciellt för
ensamdrängarna.

Herr Liedberg sade också att jordbruket
har tvingats över till mera säsongbetonade
anställningsformer. Men
det kan ju inte bero på att arbetstiden
minskats på sommaren utan måste uppenbarligen
bero på att den ökas en
timme på hösten. Man är från de större
jordbrukarnas sida bekymrad över hur
man skall kunna utnyttja en arbetsvecka
på 45 timmar under höstdagarna. Men
det är ju möjligt att man fortsätter på
den rationaliseringens väg, som man nu
är inne på inom det större jordbruket.
Det har nu gått så långt, att man egentligen
bara har djurskötare anställda
på vintern och möjligen ytterligare någon
arbetare — om det är absolut nödvändigt
— för att sköta ladugården.
Men detta är någonting som inte har
samband med denna fråga. Så långt min
erfarenhet sträcker sig har ingen lantbrukare
anställt en arbetare för att arbeta
en enda timme mer än som varit
nödvändigt för att få arbetet utfört.
Oavsett om vi ha 50 eller 52 timmars
arbetsvecka anställer man inte större
antal arbetare än som är absolut nödvändigt.
Kan man rationalisera, kan
man t. ex. minska arbetet på vintern,
så gör man det. Gjorde man det när arbetstiden
var 7 timmar per dag, kan
man göra det i lika hög grad när den
blir 8 timmar.

Det har framskymtat såväl under debatten
i denna kammare som i första
kammaren — herr Rubbestad var också
inne på den saken — att detta är en
ekonomisk fråga och att lantbrukarna
måste ha kompensation för ökade kostnader.
A la bonne heure — men då
skola vi inte tala om de oerhörda svårigheter
som uppstå för arbetsgivarna.
Är detta en ekonomisk fråga får den
behandlas och avgöras som en sådan.
Då böra vi icke sammanblanda den
med andra frågor. Sedan kunna vi
diskutera vilka ökade kostnader som
kunna bli följden av denna lag och

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

vilka kompensationer som kunna
ifrågakomma. Det blir emellertid en annan
historia.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Vad jag mest fäste mig
vid i socialministerns förra anförande
var att han sade, att vi reservanter
droge ett löje över oss med det resonemang
som vi förde. Vi ta anmärkningen
med ro. Mera bestämt besked fingo
vi ju av herr statsrådet i hans senaste
anförande, där han lämnade den upplysningen
till herr andre vice talmannen,
att en arbetare som inte var anställd
under hela året inte lydde under
lagen. Jag ber då att få fråga: vad kan
det föreligga för anledning att låta ett
dikningslag, som kanske stannar på en
plats ett par tre dagar vart tionde år,
lyda under denna lag?

Av herr Olovsons och även av herr
Anderssons i Surahammar anföranden
framgick det tydligt, att de tyckte att
även enligt det nu framlagda förslaget
arbetstiden på sommaren är för lång.
Herr statsrådet sade emellertid, att det
åtminstone för närvarande inte kan anses
vara lämpligt att göra spännvidden
större. Även herr statsrådet är alltså inriktad
på att det bör vara en spännvidd
mellan arbetstiden på sommaren och
arbetstiden under vinterhalvåret. Och
så länge som solen och jorden ha de
banor som de ha — och dessa kunna icke
rubbas av någon lagändring — tror jag
det är nödvändigt att vi slå fast, att det
är stor skillnad på jordbruket och industrien.
Men det ser inte ut som om
herrarna skulle vilja ta hänsyn till
detta förhållande. Det är dock på det
sättet, att vi inte kunna låta bli att
mjölka våra kor åtminstone två gånger
om dagen. Förr var det vanligt att
mjölka dem tre gånger dagligen. Vi
måste även mjölka dem om söndagskvällarna.

Lantarbetstidslag.

Jag har en bekant — han bor inte så
långt ifrån mig — som enligt de av
kristiden betingade bestämmelserna för
standardisering av mjölk hade skyldighet
att utföra vissa mjölkleveranser.
Han bodde emellertid på ett sådant avstånd
ifrån mejeriet, att han fick i uppdrag
att lämna mjölk till en del av sina
grannar. En söndagskväll, då han skulle
leverera mjölk, hade han varit på ett
sammanträde och blivit något fördröjd.
Han måste den kvällen mjölka själv, ty
ladugårdskarlen var fri. Följden blev
att leveransen blev en kvart försenad.
Han blev då av mjölkkunderna upplyst
om det olämpliga i att inte passa dem
bättre. Han gjorde då det anbudet, att
därest mjölkkunderna ville mjölka
själva på söndagskvällarna eller ordna
så att mjölkningen utfördes, vore han
villig att lämna all mjölken sådana
kvällar alldeles gratis. Alla tackade då
nej och sade, att de inte kunde binda
sig vid ett sådant uppdrag.

En hel del talare ha ju i denna debatt
påpekat att de ha börjat som lantarbetare
och veta så väl hur det går till ute
på landsbygden. Jag har bara velat anföra
detta för att stryka under att det
nog inte skadar, för en del av herrarna
åtminstone, att titta ut på landet och
se hur det i verkligheten går till, om
det för en och annan av herrarna är
något länge sedan jordbruksarbetet var
en uppgift.

Herr OLOYSON i Västerås: Herr talman!
.Tåg har begärt ordet uteslutande
för att säga ett tröstens ord till den
uppskakade herr Rubbestad. Herr Rubbestad
förklarade i början av sitt anförande,
att han förmodade att socialdemokraterna
skulle komma att utnyttja
denna fråga i valrörelsen i höst. Det
är ganska egendomligt att herr Rubbestad
skall vara rädd för detta. En av
bondeförbundsrepresentanterna i utskottet
har högtidligt och allvarligt förklarat,
att lantarbetarna inte vilja ha

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Lantarbetstidslag.

denna lag. Om socialdemokraterna händelsevis
skulle begagna tillfället att på
ett valmöte lämna en redogörelse för
frågans behandling i riksdagen, skulle
det således näppeligen kunna vara till
gagn för oss. Det skulle ju tvärtom enligt
bondeförbundsrepresentanternas mening
reta upp lantarbetarna, som vi ha
påtvingat en lag, som de inte vilja ha.
Nu är det naturligtvis på det sättet, att
dessa försäkringar från bondeförbundets
sida, att lantarbetarna inte vilja
ha lagen, är rena bluffen. Det kan sålunda
finnas något fog för den ängslan,
som uppenbarligen behärskar herr
Rubbestad. Men jag kan ändå sända
honom några tröstens ord. Det är naturligtvis
möjligt att någon socialdemokrat,
som finner det vara nyttigt att
lämna medborgarna sanningsenliga
uppgifter om vad som sker, lämnar en
redogörelse för denna frågas behandling
i riksdagen. Det har jag tänkt göra.
Men man behöver ju därför inte gå så
hårt fram som jag förmodar att herr
Rubbestad tror att man skall göra och
som man också kunde göra.

Om jag händelsevis skulle komma ned
till mina gamla politiska jaktmarker i
norra delen av Älvsborgs län, skulle jag
kunna nöja mig med att tala om, att
1936, när lantarbetstidslagen första
gången antogs, ställde sig bondeförbundets
representant för denna valkrets på
den ståndpunkten, att han inte ville ha
någon lag alls. Han talade för avslag,
yrkade avslag och röstade för avslag
på förslaget. Nu har han, skulle jag
kunna meddela hans väljare, bättrat sig
och har åtminstone gått med på att förlänga
lagen i dess nuvarande form. Jag
behövde inte säga mer, ty därigenom
borde det ha klarnat, att herr Rubbestad
i sitt hjärta fortfarande är motståndare
till denna lag.

Hem RUBBESTAD: Herr talman! Jag
förstår att herr Olovson i Västerås gärna
vill trösta folk, som äro litet ledsna

av en eller annan anledning. Jag vill
gärna erkänna att man är ledsen för
att man nu kommer att stadga en lag,
som är ganska besvärlig för åtskilliga
jordbrukare i landet.

När herr Olovson i sina tröstens ord
nämner, att han har för avsikt att lämna
ett meddelande om hur jag ställer
mig till denna lag, så är detta en verklig
tröst. Det är nämligen en gammal
visa, som tillämpats av socialdemokraterna.
Jag vill bara erinra herr Olovson
om, att jag i den valbroschyr som det
socialdemokratiska partiet gav ut 1946,
stod utpekad för att gå emot lantarbetarna.
Detta hindrade emellertid inte
att mina valmäns antal ökade i Älvsborgs
norra valkrets. De sätta nämligen
inte så stort värde på reformerna
som sådana. Det är, som jag sade i mitt
första anförande, bättre avlöning, som
lantarbetarna äro angelägna om att få.
De ha heller ingenting emot litet friare
former. Om de få arbeta en timme
längre en dag och i stället få ledigt motsvarande
tid nästa dag så sätta de mer
värde på detta än att sluta på ett bestämt
klockslag efter åtta timmar varje
dag.

Jag tror därför, att herr Olovson och
socialdemokraterna för övrigt alldeles
överskatta betydelsen och fördelarna
med detta förslag. Lantarbetarna veta
själva bättre vad som är till deras gagn,
och det har gjort att jag vunnit fler
röster i min valkrets genom den inställning
jag haft, då jag ansett att lantarbetarna
böra ha bra betalt men också
större frihet.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johnsson i Kastanjegården
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

Interpellation ang. behovet av pensionärshem.

voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr
Johnsson i Kastanjegården, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 76
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta överläggningen
rörande övriga å föredragningslistan
upptagna ärenden till klockan 7.30 em.,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 11.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade
Kungl. Maj :ts proposition, nr 261, angående
vissa frågor rörande skärgårdstrafiken.

Denna proposition bordlädes.

§ 12.

Avlämnades följande motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 231, angående vissa åtgärder till
främjande av bostadsförsörjningen,
nämligen:

nr 571, av herr Skoglund i Doverstorp
in. fl.,

nr 572, av herr Hedquist in. fl.,

nr 573, av herr Larsson i Stockholm
m. fl., och

nr 574, av herr Severin i Gävle och
fröken Nygren.

Vidare avlämnades följande motioner,
nämligen av:

herr Skoglund i Doverstorp in. fl., nr
575, i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 245, med förslag till lag om
ändring i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen,
m. m.;

herr Ohlin m. fl., nr 576, likaledes i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 245; och

herr Kristensson m. fl., nr 577, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 244, med förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen,
m. in.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 13.

Interpellation ang. behovet av pensionärshem.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JONSSON i Skutskär, som anförde:
Herr talman! Frågan om åldringsvården
är som bekant av flera orsaker
för närvarande trängande aktuell
i vårt land. Detta har klargjorts vid
flera tillfällen och i olika sammanhang,
särskilt genom Kungl. Maj ds proposition
nr 243 till 1947 års riksdag angående
grunder för ålderdomshemvårdens
ordnande och utbyggnad m. m.
samt genom det av statens sjukhusutredning
i oktober 1947 framlagda betänkandet
angående bland annat anstaltsvården
av kroniskt sjuka.

I korthet är situationen den, att platsbehovet
för vård av kroniskt kroppssjuka,
mestadels äldre människor, torde
kunna uppskattas till inemot 20 000 och
för vård av sinnessjuka, som kräva

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Interpellation ang. behovet av pensionärshem.

mera kvalificerad vård, till lågt räknat
i runt tal 27 000 samt för s. k. lättskötta
sinnessjuka till lågt räknat omkring
7 000. Därtill kommer att behovet
av platser å tidsenliga ålderdomshem,
inrättade i enlighet med riksdagens
principbeslut i anledning av den
förut nämnda propositionen och avsedda
för normalt åldrande, vårdbehövande
människor, torde kunna beräknas
till omkring 65 000.

Behovet av dessa olika slag av vårdplatser
är för närvarande icke på långt
när tillfredsställt. Sålunda torde platstillgången
för vård av kroniskt kroppssjuka
patienter icke uppgå till 10 000,
icke ens om däri inräknas inemot 4 000
platser å kommunala ålderdomshem
och vårdhem. Å statens sinnessjukhus
torde den ordinära platstillgången vara
ungefär 18 600 samt å landstingens
vårdhem för s. k. lättskötta sinnessjuka
omkring 2 400 platser. Å avdelningar
för sinnessjuka i anslutning till kommunala
ålderdomshem torde dessutom
finnas drygt 1 000 platser. För det ordinära
ålderdomshemsklientelet torde
å egentliga kommunala ålderdomshem
finnas omkring 37 000 platser.

Följaktligen råder på dessa olika
vårdområden en avsevärd platsbrist.
För vård av kroniskt sjuka uppgår den
till omkring 10 000 platser eller som
sig bör med tillägg av de förut nämnda
4 000 platserna på kommunala ålderdomshem
till icke mindre än 14 000
platser. För kvalificerad vård av sinnessjuka
utgör platsbristen lågt räknat
omkring 9 000 och för s. k. lättskötta
sinnessjuka omkring 5 000 platser, medan
platsbristen å de egentliga kommunala
ålderdomshemmen torde kunna
uppskattas till omkring 28 000 platser.
En avsevärd överbeläggning förekommer
tämligen allmänt. Vid senaste årsskifte
var exempelvis beläggningen på
de 18 600 platserna å statens sinnessjukhus
icke mindre än 21 720, varjämte
antalet sjuka personer, som väntade på
plats, var lågt räknat 2 100. Det är här

också på sin plats att ägna en tanke åt
de talrika sjuka och vårdbehövande
åldringar, som äro hänvisade till att
betunga anhöriga med nattvak och bekymmer,
därför att vårdmöjligheter å
sjukhem saknas.

Det är ju alldeles uppenbart, att en
synnerligen omfattande och tidskrävande
reformverksamhet här förestår. Det
gäller att i tidsenliga former tillskapa
de vårdresurser av olika slag, varav sålunda
trängande behov föreligger. Beträffande
ålderdomshemmen har denna
utbyggnad att följa de principiella riktlinjer,
som fastlagts genom 1947 års
förut berörda riksdagsbeslut. I fråga
om vården av kroniskt kroppssjulca torde
riktlinjer komma att uppdragas på
grund av en väntad proposition i anledning
av statens sjukhusutrednings
förut nämnda betänkande. I fråga om
sinnessjukvårdens utbyggnad pågår för
närvarande utredning.

Även om det sålunda förestående reformarbetet
inom åldringsvården måste
läggas på längre sikt, är det ofrånkomligt
att i den rådande situationen avväga
och planera utbyggnaden så, att
de tillgängliga medlen leda till så stor
effekt som möjligt. Man kan utan överdrift
påstå, att förhållandena inom här
ifrågavarande områden av åldringsvården
i stor omfattning äro lindrigt sagt
beklämmande. Bristen på vårdplatser å
sjukvårdsanstalter för kroniskt kroppssjuka
och sinnessjuka medför, att de
kommunala fattigvårdsstyrelserna enligt
fattigvårdslagens föreskrift måste bereda
dylika sjuka människor vård så
gott sig göra låter å kommunernas ålderdomshem.
Redan den omständigheten
att omkring hälften av ålderdomshemmen
här i landet tagits i bruk redan
1920 eller tidigare och alltså äro
synnerligen otidsenliga anstalter gör,
att blandningen i talrika ålderdomshem
av icke sällan svårt sinnessjuka och
svårt kroppssjuka med de mera normalt
åldrande personer, för vilka ålderdomshemmen
egentligen äro av -

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Nr 21.

Interpellation ang. behovet av pensionärshem.

sedda, blir synnerligen påfrestande för
både patienter, pensionärer och personal.
En icke sällan avsevärd överbeläggning
skärper svårigheterna ytterligare.
Det är väsentligen föreståndarinnornas
och vårdpersonalens förtjänst,
att situationen icke är fullkomligt
ohållbar.

Socialstyrelsen är enligt vad jag inhämtat
sedan flera år tillbaka i färd
med att systematiskt påkalla fattigvårdsstyrelsernas
och landstingsmyndigheternas
insatser för att avveckla de
svåraste missförhållandena på ålderdomshemsvårdens
område. Detta reformarbete
upptages numera så gott
som allmänt i kommunerna med starkt
intresse för att anordna tidsenliga och
trivsamma inackorderingshem för åldringar
i stället för de gamla fattigvårdsanstalterna.

Emellertid möta dessa strävanden de
avsevärda hinder, som resas av den
nödvändiga investeringskontrollen över
byggnadsverksamheten. Allmän enighet
råder om att byggnadsverksamheten
tills vidare måste hållas inom rimliga
och kontrollerade gränser. Att även
möjligheterna för nybyggnader samt
om- och tillbyggnader av ålderdomshem
och vårdhem måste starkt begränsas
i förhållande till behoven, därom
råder heller icke någon meningsskiljaktighet.
För att illustrera hur kraftigt
byggnadsbegränsningen verkar i fråga
om ålderdomshem kan jag nämna, att
vid senaste årsskifte, enligt en inventering
å socialstyrelsens socialvårdsbyrå,
154 kommunala ålderdomshemsbyggen
voro aktuella i mer eller mindre
framskridna stadier. Därav avsågo 101
företag nybyggnader samt 53 om- eller
tillbyggnader eller mera omfattande reparationsarbeten
vid redan bestående
ålderdomshem. Av dessa byggnadsprojekt
var socialstyrelsen nödgad att
ställa på framtiden 70 nybyggnadsprojekt
och 40 om- eller tillbyggnadsplaner,
varibland flertalet fullt utarbetade.
De återstående 31 nybyggnadsföretagen

och 13 om- och tillbyggnadsförslagen
bedömdes såsom särskilt angelägna.
Kostnaderna för dessa angelägna byggnadsföretag
uppgingo till sammanlagt
omkring 22,5 miljoner kronor. Till ytterligare
belysning av den begränsning,
som måst åläggas den här ifrågavarande
byggnadsverksamheten, må nämnas,
att socialstyrelsen för samtliga till styrelsens
förvaltningsområde hörande sociala
byggnadsföretag nyligen tilldelats
en kvot för år 1948 av sammanlagt 8
miljoner kronor. Av detta belopp har
styrelsen efter noggrant övervägande
icke kunnat avdela mera till den för
ålderdomshem avsedda kvoten än 3
miljoner. Jag har inhämtat, att socialstyrelsen
på grund härav måste begränsa
sig till att tillstyrka byggnadstillstånd
för endast 9 ålderdomshem i
de allra sämst ställda kommunerna.

Härav följer givetvis att många ur
social synpunkt synnerligen angelägna
ålderdomshemsbyggen måste skjutas på
framtiden. Bland dessa vill jag särskilt
peka på sådana fall, i vilka vederbörande
kommuner till staten eller landsting
överlåtit de byggnader, i vilka de
nuvarande ålderdomshemmen äro inrymda.
I flera fall ha nämligen till ålderdomshem
otjänliga byggnader befunnits
ändamålsenliga för sinnessjukvård
och sålts till staten. I dessa fall
hindras nu tillkomsten av ett synnerligen
välbehövligt tillskott av vårdplatser
för sinnessjuka därigenom, att
byggnadstillstånd till ersättningsbyggen
för ålderdomshem icke kunna lämnas.
Analogt förhåller det sig med ålderdomshemsbyggnader,
som överlåtits till
andra ändamål.

Någon meningsskiljaktighet torde väl
icke behöva råda om att det vore ur
flera synpunkter till fördel, om möjlighet
kunde öppnas inom den fastlagda
ramen för byggnadsverksamheten för
att redan innevarande år igångsätta
byggnadsföretag för ålderdomshem till
frigörande av de gamla byggnaderna
för nyss antydda andra ändamål. Vid

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Interpellation ang. översvämningsskador.

en undersökning rörande dylika möjligheter
till omflyttning av medel till
kvoten för ålderdomshemsbyggnader
från någon annan byggnadskvot ligger
det närmast till hands att jämföra nybyggnader
för pensionärshem med
byggnadsföretag för ålderdomshem.

Jag vill härvidlag begränsa mig till
att erinra om att pensionärshemmen avse
att bereda goda bostäder åt gamla människor,
vilka såsom självständiga hyresgäster
kunna hushålla och klara sig
själva. Pensionärshemmen utgöra förvisso
en med rätta betydelsefull och
uppskattad bostadsreform för åldringarna,
som det ligger i kommunernas
frivilliga åtagande att genomföra. Vad
ålderdomshemmen beträffar är det däremot
kommunernas lagliga skyldighet
att anordna dylika speciellt för de åldringar,
som på grund av allehanda åldersbesvär
icke kunna klara sig själva
utan äro i behov av daglig vård och
hjälp. Ålderdomshemmen bereda sålunda
— och detta gäller sådana moderna
ålderdomshem som numera planeras
— icke blott goda bostäder utan
även vård och hjälp. De tillgodose bostads-
och vårdbehovet för åldringar,
som äro mera i behov av hjälp än de,
som kunna hyra bostäder i pensionärshem.
Därtill kommer, att dagens kostnad
för en pensionärshemslägenhet för
en person tämligen allmänt torde beräknas
till högre kostnad än kostnaden
per plats i ett modernt ålderdomshem,
som kan hållas vid 12 å 13 000 kronor.

Dessa jämförelser leda till frågan,
huruvida det icke i den rådande synnerligen
svåra situationen på åldringsvårdens
olika områden skulle innebära
en mera effektiv användning av de begränsade
byggnadsresurserna om det,
på sätt som kunde finnas lämpligt och
ändamålsenligt, under en övergångstid
kunde åvägabringas en överföring av
byggnadsresurser att användas till uppförande
av ålderdomshemsbyggnader i
stället för pensionärshem. Enligt föreliggande
statförslag ha 6 miljoner kro -

nor föreslagits för nästkommande budgetår
såsom statsbidrag för uppförande
av pensionärshem. Detta torde innebära,
att pensionärshem under nämnda
tid kunna uppföras till en sammanlagd
byggnadskostnad av inemot 20 miljoner
kronor. Om denna summa jäinföres
med den förut nämnda byggnadskvoten
för ålderdomshem av 3 miljoner
kronor och om man därjämte tar i
betraktande den av mig i sina yttre
konturer skildrade allvarliga situationen
på åldringsvårdens område, torde
starka skäl tala för att överväga ändamålsenligheten
av en sådan ändrad disposition
av tillgängliga byggnadstillstånd
för pensionärshem, att pensionärshemsbyggande
efter social prövning
i varje särskilt fall kunde begränsas
till förmån för ålderdomshemsbyggnader.
Hur denna prövning och överföringen
av byggnadstillstånd från pensionärshems-
till ålderdomshemsbyggen
praktiskt bör ske, torde böra särskilt
utredas.

Under åberopande av vad som sålunda
anförts får jag anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
framställa följande interpellation:

Anser sig herr socialministern kunna
medverka till att behovet av pensionärshem
i jämförelse med föreliggande
behov av ålderdomshem prövas av socialstyrelsen
i samråd med statens
byggnadslånebyrå i syfte att därigenom
åvägabringa en sådan social avvägning,
att de ålderdomshemsbyggen
kunna komma till utförande, som prövas
vara mera angelägna än planerade
pensionärshemsbvggen och som kunna
färdigställas med sålunda frigjorda medel
av pensionärsliemskvoten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Interpellation ang. översvämningsskador.

Herr HANSSON i Skediga erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr tal -

Onsdagen den 2C> maj 1948 fm.

Nr 21.

man! I nuvarande läge är det både ur
försörjningsmässiga och valutapolitiska
synpunkter synnerligen angeläget att
höja produktionen av livsmedel genom
torrläggning av sumpmarker. En import
av foder och livsmedel tär hårt på
våra numera knappa tillgångar av valuta
och minskar möjligheterna att importera
andra nödvändiga varor. Ur
försörj ningssynpunkt vore det önskvärt
att livsmedelsproduktionen inom landet
bleve så stor, att ransoneringarna
kunde slopas. Deras bibehållande förorsakar
såväl statsmakterna som handeln
och allmänheten stora kostnader
och stort besvär.

Om man söker öka livsmedelsproduktionen,
är det i första hand nödvändigt
att så stora arealer som möjligt bli
användbar åkerjord och tagas i anspråk
för produktionsändamål. Det torde vara
ett känt faktum, att icke obetydliga
arealer odlad jord årligen tagas i anspråk
för andra ändamål än produktion
av livsmedel. I nu rådande försörjningsmässiga
läge med knapphet på
livsmedel inte endast i vårt land utan
i stora delar av världen kan det knappast
vara försvarligt att icke taga vara
på den brukbara jorden. Det synes därför
vara betydelsefullt att statsmakterna
medverka till att åkerarealen hålles
uppe och helst ökas. Det är härvid viktigt
att jordens alstringskraft icke försämras
genom en fortgående försumpning,
som ofelbart leder till minskade
skördar.

Det torde sålunda vara obestridligt
att torrläggning ger både mera brukbar
jord och god jord. I vissa delar
av landet ha dock betydande områden
genom översvämningar, framför allt vår
och höst, blivit mindre lämpade för
jordbruksändamål. I exempelvis Uppland
kunna de vattensjuka markerna
utefter Tämnarån och Fyrisån och
andra vattendrag uppskattas till tusentals
hektar. Det vill synas som om översvämningarna
tilltagit under senare år
på grund av att genom eu mera orn -

Interpellation ang. översvämningsskador.

fattande dikning tillrinningen till dessa
vattendrag från bäckar och diken blivit
större och hastigare.

Det kan nämnas att inte endast jordbruksbygderna
tagit skada utan att
även samhällen utefter nämnda åar ha
förorsakats stora besvärligheter. Genom
de årliga översvämningarna rinner
det förorenade vattnet i de grunda vattendragen,
vilka mottaga samhällenas
avlopp, ned i brunnarna och förorenar
dricks- och hushållsvattnet. Sommartid
ha insekter de mest gynnsamma betingelser
att i de stillastående och illaluktande
polarna i de nästan uttorkade
vattendragen lägga sina ägg. De hygieniska
missförhållandena ge stor spridning
till vattenburna sjukdomar, såsom
rödsot och gulsot, sommarsjuka och
även barnförlamning, vilket styrkts genom
utfärdade läkarintyg.

Det är givetvis i främsta rummet
jordbrukarna, som åsamkats förluster
genom översvämningarna, men även det
allmänna har genom det minskade
skördeutfallet fått känning därav. Detta
synes med hänsyn till rådande försörjningsläge
motivera större insatser från
statsmakternas sida än som är möjligt
med gällande lån och bidrag till torrläggnings-
och avloppsföretag. Kostnaderna
för dylika arbeten belasta trots
statliga bidrag kännbart de berörda
jordbrukarna. Det är vidare angeläget
att torrläggningsföretag färdigställas
inom en inte alltför lång tidrymd. Vid
färdigställandet av större torrläggningsarbeten
synes man nu räkna i decennier
i stället för i år, vilket vore det
riktiga. Goda skäl tala för att statsmakterna
taga krafttag och lämna ökad arbetshjälp
för att komma till rätta med
här diskuterade stora olägenheter.

Med anledning av det anförda får jag
anhålla om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få framställa
följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de stora skador, som de vår och höst

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 fm.

Interpellation ang. import av italiensk potatis.

återkommande översvämningarna förorsaka
vissa jordbruksområden?

Om så är fallet vill herr statsrådet
medverka till åtgärder, varigenom nya
områden sättas i stånd att lämna skördar
till tryggande av livsmedelsförsörjningen? Denna

anhållan hordlades.

§ 15.

Interpellation ang. import av italiensk
potatis.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHNSSON i Kastanjegården,
som anförde: Herr talman! Utmärkande
för potatismarknaden under innevarande
säsong har varit det stora potatisöverskott,
som förelegat under eftervintern
och våren. Detta överskott, som
naturligtvis tryckt och oroat marknaden,
har berett såväl odlarna som försörj
ningsmyndigheterna bekymmer. Avvecklingen
av detsamma har skett dels
genom export och dels genom en utökad
potatismjölstillverkning. överskottet
har emellertid icke kunnat avvecklas
utan förluster för odlarna, och jämväl
staten har fått påtaga sig vissa kostnader
för överskottets omhändertagande
vid stärkelsefabrikerna, enär denna
tillverkning bl. a. ställer sig dyrare
under vårmånaderna än under hösten.

Då vår potatisförsörjning under året

således varit mycket god, är det ägnat
att inge förvåning, att licenser i vår ha
beviljats för import av 120 ton färskpotatis
från Italien. Ingen tvekan behöver
råda om att import är obehövlig
ur försörjningssynpunkt. I sammanhanget
måste jämväl bemärkas, att
den svenska färskpotatisen blir färdig
tidigare än vanligt.

I nuvarande valutapolitiska läge anses
ju importen till vårt land böra begränsas
så långt sig göra låter. Den nu
beviljade lyximporten synes mig strida
mot denna uppfattning, samtidigt som
den vållar avbräck för den svenska
potatisodlingen, vilken lojalt hållit odlingen
uppe i folkförsörjningens intresse.
Importen har också väckt stark
irritation i odlarkretsar.

Under åberopande av det anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få rikta följande
frågor:

Finnes i gällande handelsavtal med
Italien intaget bestämmelser om import
till Sverige av potatis?

Om så ej är fallet, är herr statsrådet
beredd ansluta sig till den uppfattningen
att sådan import omedelbart förhindras? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.18 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1.

Föredrogs andra lagutskottets memorial,
nr 32, angående remitterande till
annat utskott av motion om viss ändring
av villkoren för tertiär- och tillläggslån
för flerfamiljshus.

Kammaren biföll vad utskottet i detta
memorial hemställt samt beslöt överlämna
motionen till statsutskottet.

§ 2.

Jordbruksförsöksverksamhetens
organisation m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående jordbruksförsöksverksamhetens
organisation
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i en till riksdagen
den 27 februari 1948 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition,
nr 161, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att

dels medge att den statliga försöksverksamheten
på jordbrukets område
måtte få organiseras i huvudsaklig överensstämmelse
med i propositionen förordade
riktlinjer,

dels medge att i personalförteckningen
för lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök finge införas de i
propositionen förordade tjänsterna som
överinspektör, ekonomidirektör, statsagronom,
överassistent, kanslibiträde
ocli kontorsbiträden samt att en tjänst
som kansliskrivare fördes på övergångsstat,

dels ock till Ersättning till Svenska
vall- och mosskulturföreningen för viss
byggnad å kapitalbudgeten för budgetåret
1948/49 anvisa ett investeringsanslag
av 108 000 kronor.

Anslagsäskandena för lantbrukshögskolan
hade ansetts böra upptagas i samband
med förslag angående utbyggnad
av jordbrukets och skogsbrukets högskolor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fjorton
inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade motioner.

I motionen I: 322 av herr Andersson,
Lars, in. fl., likalydande med II: 481 av
herr Sandberg m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till 1949 års riksdag om inrättandet
av en norrländsk institution för jordbruksforskning.

I motionen I: 317 av herrar Osvald
och Åman, likalydande med II: 484 av
herr Carlsson i Bakeröd m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att föreståndaren för kemiska laboratoriet
jämte fyra konsulenter hos
Svenska vall- och mosskulturföreningen,
vilka föreslagits erhålla arvodestjänster,
måtte personligen anställas såsom extra
ordinarie tjänstemän på övergångsstat,
så att de erhölle minst samma avlöningsförmåner
som hushållningssällskapens
konsulenter, eller, om detta
icke skulle kunna bifallas, att de tillerkändes
arvode motsvarande lönen för
hushållningssällskapens konsulenter.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å de likalydande motionerna
I: 304 och II: 468 medge att
den .statliga försöksverksamheten på
jordbrukets område måtte organiseras i

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

huvudsaklig överensstämmelse med i
propositionen förordade riktlinjer,

2) med avslag å de likalydande motionerna
I: 316 och II: 480 i vad de avsåge
lantbrukshögskolans styrelses befogenheter
godkänna Kungl. Maj :ts förslag om
utvidgning av dessa befogenheter,

3) med avslag å motionen I: 319 godkänna
namnet Lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök för den för
högre undervisning, forskning och försöksverksamhet
på jordbrukets område
gemensamma huvudinstitutionen,

4) avslå de likalydande motionerna
1:322 och 11:481 om att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till 1949 års
riksdag om inrättande av en norrländsk
institution för jordbruksforskning,

5) med avslag å de likalydande motionerna
I: 316 och II: 480 i vad de avsåge
en föreslagen överinspektörsbefattning
vid Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök godkänna Kungl. Maj:ts
förslag om inrättande av denna befattning,

6) medge att i personalförteckningen
för Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök infördes, förutom befattningen
såsom överinspektör, tjänsterna
såsom ekonomidirektör, statsagronom,
överassistent, konsulenter, förste
kemist, kanslibiträde och kontorsbiträden
samt att en tjänst såsom kansliskrivare
fördes på övergångsstat,

7) med avslag å motionen I: 318 i vad
den avsåge inrättande på överdirektörens
kansli av en kanslibiträdestjänst i
11 lönegraden på övergångsstat, bifalla
Kungl. Maj ds förslag att på kansliet inrätta
en kontorsbiträdestjänst,

8) avslå motionen II: 483 om medgivande
för bokhållaren på lantbrukshögskolans
kansli att, för den händelse han
ej kunde placeras i lönegraden Ce 21,
kompensationsvis för uppflyttning i löncklass
och i pensionshänseende tillgodoräkna
sig anställningstid hos valloch
mosskulturföreningen,

9) med avslag å motionen I: 320 godkänna
Kungl. Maj ds förslag om organisation
av verksamheten inom lantbrukshögskolan,

10) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å de likalydande
motionerna 1:317 och 11:484 bestämma
löneställningen vid inplacering i
statens jordbruksförsök för fyra konsulenter
och en förste kemist till lönegraden
Ce 21, löneklass 24,

11) med avslag å motionen 11:482
biträda Kungl. Maj ds förslag om placering
av en assistent vid betesavdelningen
inom statens jordbruksförsök i
lönegraden Ce 16,

12) med avslag å motionen I: 318 i
vad den avsåge löneställningen för ett
tekniskt biträde vid botaniska avdelningen
och en laborant vid kemiska laboratoriet
inom statens jordbruksförsök
godkänna Kungl. Maj ds förslag att placera
den förra tjänsten i lönegraden Ce
8 och den senare tjänsten i lönegraden
Ce 15,

13) med avslag å de likalydande motionerna
I: 321 och II: 485 besluta, att
föreståndarna vid de statliga försöksgårdarna
skulle kvarstå i lönegraden
Ca 27,

14) till Ersättning till Svenska valloch
mosskulturföreningen för viss byggnad
å kapitalbudgeten för budgetåret
1948/49 anvisa ett investeringsanslag av
108 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) vid punkten 4) av herr Jacobson
i Vilhelmina, vilken ansett, att utskottet
bort med bifall till de likalydande motionerna
I: 322 och II: 481 föreslå riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Majd
hemställa om förslag till 1949 års riksdag
om inrättande av en norrländsk institution
för jordbruksforskning,

b) vid punkten 10) av herr Nilsson
i Göingegården, utan angivet yrkande,

c) vid punkten 13) av herr Tjällgren,

d) av herr Osvald, som ansett, att utskottet
under hänvisning till motive -

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Nr 21.

Jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

ringar och yrkanden i motionerna
1:316 och II! 480, 1:317 och 11:484,
1:318, 1:319, 1:320 samt 1:322 och
11:481 bort hemställa, bl. a. att riksdagen
måtte

dels under punkten 4) med bifall till
de likalydande motionerna I: 322 och
II: 481 besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till 1949 års
riksdag om inrättande av en norrländsk
institution för jordbruksforskning,

dels ock under punkten 10) i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till de likalydande motionerna
1:317 och 11:484 bestämma löneställningen
vid inplacering i statens jordbruksförsök
för fyra konsulenter och en
förste kemist till lägst den som tillkomme
hushållningssällskapens konsulenter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SANDBERG: Herr talman! Man
kan till fullo instämma med departementschefen,
när han i den proposition,
som nu föreligger till behandling, betonar
den stora nyttan för jordbruket
av en forsknings- och försöksverksamhet
på området. Den starka utveckling
av produktiviteten, som under de senaste
femtio åren kännetecknat det
svenska jordbruket, är, såsom departementschefen
understryker, i väsentlig
grad beroende på att jordbruket kunnat
tillgodogöra sig resultaten av forskningsoch
försöksverksamheten, och för framtiden
komma säkerligen möjligheterna
att ytterligare utveckla och förbättra
jordbruket att vara i ännu högre grad
avhängiga av vad som sker i fråga om
forsknings- och försöksverksamheten.
Det är därför givetvis av vikt, att denna
verksamhet främjas och utvidgas.
Förslag i den riktningen saknas ju inte
heller. Det är ett par kommittéer, som
avgivit förslag, vilka delvis ligga bakom
även förevarande proposition. .lag tänker
dels på 1945 års jordbruksförsöksutredning,
som lämnade sitt betänkande
år 1947, och dels på norrlandskommit -

tén, som i början av år 1946 avgav sitt
betänkande angående forsknings- och
försöksverksamheten på jordbrukets område
i Norrland. Dessa båda betänkanden
utgöra var för sig delar av hela
förslaget angående forsknings- och försöksverksamheten
på jordbrukets område.

För dagen är ju dock läget det, att
det inte är möjligt att i den utsträckning,
som vore önskvärt, genomföra de
nämnda kommittéförslagen. Utskottet
uttrycker denna sak i all korthet på
följande sätt: »Departementschefen, som
med hänsyn till det statsfinansiella läget
och svårigheterna på byggnadsmarknaden
funnit de av utredningen
framlagda förslagen rörande försöksverksamheten
kunna genomföras endast
i begränsad omfattning, har på dessa
skäl ansett sig icke kunna förorda att
för närvarande inrättas en föreslagen
norrländsk institution för jordbruksforskning.
»

De förslag, som nu föreligga till riksdagens
behandling, ta sålunda endast
sikte på en viss ändring av försöksverksamhetens
organisation samt vidare,
i enlighet med uttalande av 1945 års
riksdag, på Svenska vall- och mosskulturföreningens
förstatligande. Vad dessa
åtgärder beträffar, kan jag i allt väsentligt
ansluta mig till utskottet. Frågan
om den vidare utbyggnaden av försöksverksamheten
— som på en speciell
punkt särskilt intresserar mig — skulle
däremot tills vidare uppskjutas.

Det är tråkigt, att det statsfinansiella
läget är sådant, att väsentliga delar av
de föreslagna åtgärderna, som äro av
så stor betydelse för jordbrukets vidare
utveckling, måste skjutas på framtiden.
Man måste beklaga detta, även om man
förstår de skäl, som departementschefen
anför för sitt ståndpunktstagande. Ifrågasättas
kan emellertid, om inte detta
uppskov kunnat, åtminstone när det
giillt de mest trängande behoven, på
visst sätt begränsas, så alt inte hela frågans
lösning svävat i det blå.

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

Nu har visserligen utskottet på tal om
den norrländska försöksinstitutionen
sagt följande: »Då forskning och försöksverksamhet
på jordbrukets område
för Norrlands vidkommande synas ha
blivit i viss mån eftersatta, förutsätter
emellertid utskottet, att Kungl. Maj :t,
så snart de ekonomiska förhållandena
det medgiva, upptager dessa frågor till
förnyad prövning.» Det är ju vänligt
sagt av utskottet och det är kanske värt
något, att man på detta sätt ytterligare
understrukit sakens vikt. Men vi motionärer
tycka dock i likhet med reservanterna
herr Jacobson i Vilhelmina
och herr Osvald, att utskottet hade kunnat
gå ett steg längre och biträtt vår
motion om förslag till 1949 års riksdag
om inrättande av en norrländsk institution.

Innan jag återkommer till denna sak,
vill jag i all korthet erinra om att norrlandskommitténs
förslag går ut på en
utvidgning av såväl försöksverksamheten
som den mera specialiserade forskningsverksamheten
i Norrland, vilket
skulle ske bl. a. genom en utbyggnad
av försöksgårdarna och försöksfilialerna
i de olika länen samt inte minst genom
sammanförande till en plats av
filialer till de befintliga riksorganisationerna.
Den tänkta centrala forskningsinstitutionen
skulle sålunda inrymma
filialer till flertalet försöksgrenar.
Jag skall inte uppta tiden med att ange
de olika delar, varav den centrala forskningsinstitutionen
skulle bestå. Jag vill
bara betona, att det inte är fråga om
en anordning, som skulle isolera försöksverksamheten
i Norrland från liknande
verksamhet i landet i övrigt.
Tvärtom har ju norrlandskommittén
varit angelägen om att verksamheten i
Norrland skulle vara en del av det hela
och ledas av de centrala institutionerna.
Jag tillåter mig att citera några
rader ur kommitténs betänkande: »Var
och en av de vid den centrala forskningsinstitutionen
befintliga filialerna
synes böra anslutas till respektive hu -

vudanstalt på samma sätt som fallet är
med dessa anstalters nuvarande filiala
verksamhet. Forsknings- och försöksarbetena
vid filialerna synas sålunda
böra helt ledas från huvudanstalterna
och ej ställas i beroende av någon viss
föreståndare eller styrelse för forskningscentralen.
»

Att man har sammanfört de olika filialerna
till ett ställe och till något som
man kallat en institution, beror ju på
att man har ansett sig därigenom kunna
vinna vissa fördelar i fråga om arbetets
bedrivande. Jag citerar återigen
kommitténs yttrande: »Kommittén har

---sökt redovisa de fördelar som

det för denna forsknings olika grenar
innebär att arbeta under de miljöförhållanden,
den skall betjäna. I samma
mån som institutionerna för skilda
forskningsgrenar kunna erhålla gemensam
förläggning, synes detta medföra
ytterligare väsentliga fördelar för forskningen.
Det är nämligen att vänta, att
en sådan genmensam förläggning kan
möjliggöra ett fruktbringande samarbete
och detta desto mera när filialerna hava
ungefär samma verksamhetsområden.»

Jag har med detta velat något angiva
beskaffenheten av och syftet med vad
som här går under benämningen en
norrländsk institution för jordbruksforskning.

Chefen för jordbruksdepartementet
har i propositionen yttrat, att han finner
vägande skäl kunna åberopas för
åtgärder i den av norrlandskommittén
föreslagna riktningen. Jag noterar med
tillfredsställelse detta — man kan ju
alltid diskutera vissa detaljer. Jag återkommer
emellertid till frågan, om det
inte kan vara befogat att ställa den
norrländska försöksverksamheten i en
för ögonblicket mer gynnad ställning
än motsvarande verksamhet i landet i
övrigt. Jag förmenar för min del, att
det verkligen finns skäl för att på detta
område ge det norrländska jordbruket
en viss företrädesrätt, och detta sammanhänger
i korthet med att behovet

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Nr 21.

Jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

av försöksverksamhetens utbyggnad är
större i Norrland än i landet i övrigt.
Av naturliga orsaker har forskningsoch
försöksverksamheten i det övriga
landet haft större omfattning än i Norrland
och därför genom sina resultat
blivit av större ekonomisk betydelse.
För Norrlands del föreligger tyvärr en
viss eftersläpning i fråga om forsknings-
och försöksverksamhetens utveckling.
Denna verksamhet har ännu
inte kunnat i önskvärd utsträckning utformas
och utbyggas med hänsyn till
de i Norrland rådande särskilda förhållandena.

Nu skall villigt erkännas, att även
genom den nuvarande forsknings- och
försöksverksamheten ha utvunnits för
Norrland betydelsefulla resultat, t. ex.
på växtodlingens område. Men ofantligt
mycket återstår att göra, och det
finns anledning att ägna uppmärksamhet
åt en del frågor med speciell hänsyn
till de förhållanden, under vilka
jordbruket i Norrland arbetar. Jag kan
erinra om en sådan sak som att man
från maskin- och redskapsprovningarnas
sida har varit mycket intresserad
av att få till stånd en filial just i Norrland
för att kunna främja tillkomsten
av för dessa trakter lämpliga redskap
och brukningsmetoder.

Fn utbyggnad och förbättring av
forsknings- och försöksverksamheten i
Norrland skulle sålunda säkerligen utgöra
en kraftig hävstång till jordbrukets
lyftning i denna landsdel. Det
skulle också innebära ett något större
mått av rättvisa i fråga om graden av
anordningar i olika landsdelar för den
ifrågavarande verksamheten.

Som motiv för att icke företaga denna
utbyggnad åberopar man nu, att det
behövs vissa engångsanläggningar, vilket
kostar pengar och även kan vara
förenat med besvärligheter med hänsyn
till situationen på byggnadsområdet.
Ja, allt detta är sant, och det statsfinansiella
läget är ju något som man

7 — Andra kammarens protokoll 1948. Ni

måste ha all möjlig respekt för. Men
när är det inte som just ett sådant skäl
som det statsfinansiella lägets besvärligheter
åberopas? Om man skall vänta
till dess att det inte föreligger några
svårigheter i det avseendet — de nuvarande
besvärligheterna komma vi nog
att få dras med rätt länge — så finns
det risk för att det dröjer alltför lång
tid, innan man kan genomföra de nödvändiga
anstalter som det här är fråga
om. Jag förmenar därför att vi, trots
de svårigheter som finnas, borde våga
oss på att nu ta det steg som tillkomsten
av den norrländska försöksinstitutionen
skulle innebära.

Vad beträffar kostnaderna för verksamhetens
utvidgning, skall jag inte
närmare ingå på dem. De kunna ju inte
sägas vara särskilt stora, medan å andra
sidan t. ex. en höjning av mjölkavkastningen
i Norrland med 1 % skulle innebära
en ökad inkomst för landsdelen
i fråga med 2 milj. kr.

Norrlandskommitténs förslag har ju
tillstyrkts i praktiskt taget samtliga avgivna
yttranden, och även 1945 års
jordbruksförsöksutredning har förutsatt,
att det skulle komma till stånd någonting
i den stil som norrlandskommittén
har föreslagit. Inom Norrland
har man nog också, särskilt i övre
Norrland, fäst ganska stora förhoppningar
vid förslaget och med en viss
otålighet väntat på att det skulle avsätta
ett resultat. Men även om ett förslag
i form av proposition kommer
fram till nästa års riksdag — jag vill
hoppas att så kommer att ske, fastän
en begäran därom från riksdagens sida
nu inte kan bli enhällig — tar det ändå
betydande tid, innan det hela blir färdigt
och kan träda i funktion, vilket
också är ett skäl till att undvika ytterligare
uppskov.

Jag vill därför vädja, kanske främst
till chefen för jordbruksdepartementet,
som jag tror är mycket intresserad för
saken, men också till kammaren att re 91.

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

dan nu inta en positiv ställning till frågan
om en norrländsk försöksinstitution.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till de av herr Jacobson
i Vilhelmina och herr Osvald under
punkt 4) avgivna reservationerna,
vilket innebär detsamma som bifall till
min motion i ärendet.

Herr NILSSON i Göingegården: Hem
talman! Kungl. Maj:ts här föreliggande
förslag till utbyggande och samordnande
av försöksverksamheten på jordbrukets
område ansluter sig i huvudsak till 1945
års jordbruksförsöksutrednings betänkande.
Jag ber för min del att med tillfredsställelse
få hälsa detta Kungl.
Maj:ts förslag, även om jag, såsom herr
Sandberg här nyss gjort, beklagar att
de ekonomiska förutsättningarna för ett
effektuerande av utredningens förslag i
dess helhet för dagen icke ansetts föreligga.

Jag har emellertid på en punkt tillåtit
mig anföra en blank reservation mot
jordbruksutskottets utlåtande, och det
har jag gjort i anslutning till vad som i
motionerna nr 317 i första kammaren
och nr 484 i andra kammaren säges om
lönegradsplaceringen av fem tjänstemän
vid Vall- och mosskulturföreningen,
som överförts till den nya
samordnade försöksverksamheten.

Så gott som samtliga de tjänstemän,
som blivit överförda till den nya organisationen,
ha beträffande lönegradsplacering
kommit i en ställning, som är
jämförbar med den som innehas av
tidigare ordinarie tjänstemän inom statens
försöksverksamhet på jordbrukets
område. Kungl. Maj :t har sålunda i
stort sett följt försöksutredningens förslag,
men när det gäller fyra konsulenter
och en kemist från Svenska valloch
mosskulturföreningen har emellertid
Kungl. Maj :t föreslagit en lägre lönegradsplacering
än vad utredningen på
sin tid föreslog. I de likalydande mo -

tionerna har också begärts en uppflyttning
i likhet med utredningens förslag.
Beträffande konsulenterna är det ju så,
att dessa tidigare ha ansetts som specialfackmän
i vad det gäller såväl betesspörsmål
som mosskultur, och de ha
också stått till förfogande för hushållningssällskapens
tjänstemän och konsulenter
liksom för lantbrukarna i allmänhet,
när det gällt råd på dessa områden.
Frånsett denna verksamhet bedriva ju
dessa konsulenter en ganska betydande
försöks-, forsknings- och undervisningsverksamhet.

I Kungl. Maj:ts proposition föreslås
nu, att de ifrågavarande tjänstemännen
skola erhålla ett arvode som motsvarar
Ca 21 eller 24 löneklassen. Jämför man
dessa löneförmåner med dem, vilka
1947 års riksdag beredde hushållningssällskapens
konsulenter, kan man inte
undgå att tycka att en orättvisa här blivit
begången. Hushållningssällskap ms
konsulenter placerades nämligen i 26
lönegraden och i 29 löneklassen. Med
tanke på vad riksdagen beslöt vid 1930
års riksdag, nämligen att konsulenterna
i såväl vall- som betesföreningarna
skulle uppbära ett 1 000 kronor högre
arvode än hushållningssällskapens konsulenter,
ser det ju onekligen litet underligt
ut att de nu skola placeras i en
så betydligt mycket lägre löneklass än
de senare, vilka dock i vissa fall kunna
sägas vara underordnade dessa specialfackmän.

Man kan också tycka, att det är litet
hårt, att dessa trotjänare inom denna
verksamhet skola lönas på detta sätt.
Tre av dem ha respektive 26, 30 och 31
års tjänst inom Svenska vall- och mosskulturföreningens
verksamhet bakom
sig, och den fjärde har tjänstgjort 10 år
inom samma verksamhet. Den överförde
kemisten är betydligt äldre och har
t. o. m. 40 års oavbruten tjänstgöring
inom föreningen bakom sig. Det hade
därför varit mest rättvist, att man berett
dessa tjänstemän en ställning som extra
ordinarie tjänstemän på övergångsstat.

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Nr 21.

Jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. in.

Detta hade också stått i överensstämmelse
med 1945 års lönekommittés uttalande
beträffande anställning just i
liknande fall. Man måste även medge,
med hänsyn till dels deras långa tjänst
i verksamheten tidigare, dels den betydelse
som deras arbete haft och även
i fortsättningen kommer att ha, att de
under alla omständigheter borde ha varit
jämställda med hushållningssällskapens
konsulenter.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att med anledning av vad jag nu sagt
yrka bifall till de vid denna punkt avgivna
motionerna I: 317 och II: 484 med
hemställan om att vederbörande tjänstemän
vid överförandet komma att i löneplacering
jämställas med hushållningssällskapens
konsulenter.

Häruti instämde herrar Carlsson i
Bakeröd och Larsson i Karlstad.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Jag har begärt
ordet i debatten redan nu, därför att
jag i frågan om den s. k. norrländska
institutionen för jordbruksforskning
som herr Sandberg nyss var inne på
gärna vill säga några ord.

Jag kan i likhet med herr Sandberg
beklaga, att departementschefen inte
kunnat göra något åt den frågan i detta
sammanhang, då det givetvis särskilt
för norrlänningarnas del är en ganska
viktig fråga, men jag skulle vilja säga
till herr Sandberg, att det är ju inte endast
på den punkten som departementschefen
nödgats avvika från utredningens
förslag — jag har själv suttit i
denna utredning ett par tre år, så jag
känner väl till detta — ty förslaget omspänner
betydligt mer än det som departementschefen
nu kunnat lägga fram
för riksdagen.

Vi förstå ju litet var, att det är statsfinansiella
skäl som varit avgörande för
departementschefen, och jag måste säga
att för min del — jag har ju alltid lidit
av den åkomman, att jag niir det gäller

utgifter i en besvärlig tid vill gå fram
så försiktigt som möjligt — kan jag förstå,
att det inte varit möjligt att förverkliga
det förslag som utredningen kommit
med, innefattande bl. a. det förslag
om den norrländska institutionen som
herr Sandberg talat om. Jag vill emellertid
säga, att då vi behandlade denna
sak i utskottet voro vi nog alla på det
klara med att någonting måste göras för
att Norrland, som i vissa avseenden är
eftersatt på detta område, skulle kunna
få del av denna försöksverksamhet i
större utsträckning än hittills. Emellertid
är det uppenbart, att då departementschefen
i övrigt måst pruta på vårt
förslag, som ju också, om det realiserats,
skulle medfört stora kostnader för nybyggnader
och även en del andra kostnader
i fråga om löneplacering och sådant,
var det väl tämligen tydligt, att
han även då det gällde denna norrlandsinstitution
i någon mån måste se tiden
an.

Vi ha ju inom utskottet sagt, att vi
hoppas, att Kungl. Maj:t så snart de
ekonomiska förhållandena medgiva det
upptar dessa frågor till förnyad prövning.

När det sedan gäller den skrivelse,
som utskottet enligt motionärernas yrkande
borde ha anslutit sig till, tror jag
inte, att man i dagens situation hade
vunnit så mycket med en sådan skrivelse.
Det måste vara alldeles tydligt,
att Kungl. Maj :t inte kan undgå dels
att ha denna fråga i gott minne, dels
att, när det över huvud taget blir möjligt,
förverkliga det förslag som i detta
avseende framkommit från norrlandskommittén
och vilket utredningen också
i stort sett godkänt.

Herr talman! Jag skall inte säga mer
på denna punkt, .lag tror, att departementschefen
också något närmare kommer
att motivera sin ståndpunkt i
saken.

.lag skall inte heller spilla många ord
på de löneplaceringar som herr Nilsson
i Göingegårdcn talade om. Vi ha

100

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1948 em.

Jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

inom jordbruksutskottet åtminstone
från majoritetens sida alltid försökt att
inte rucka på de förslag som Kungl.
Maj:t framlagt i lönefrågor. Man kan
visserligen säga — och man säger det
ofta som t. ex. här —• att det skall inte
bli några konsekvenser; men jag måste
nog för min del säga, att det är inte
lätt att avgöra om det blir några konsekvenser
eller icke. Jag kan ju bekänna,
att jag djupt ångrar att jag vid ett tillfälle
under fjolårets riksdag avstod från
att sitta i jordbruksutskottet, då det
gällde en viss lönefråga. Jag bearbetades
både bittida och sent av vederbörande,
men jag sade: »Jag kommer inte att
rösta efter edra önskemål, men jag kan
ju lova att ’hålla käft’ i riksdagen», vilket
jag också gjorde. Med anledning av
de konsekvenser denna uppflyttning redan
medfört måste jag än en gång säga,
att jag ångrar det djupt.

Då det gäller lönegrader och sådana
saker vill jag som sagt inte gärna gå en
annan väg än Kungl. Maj:t, då Kungl.
Maj :t naturligtvis måste ha bättre möjlighet
att bedöma de föreliggande frågorna
än vad utskottet kan ha.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
endast be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON i Norrfors: Herr
talman! Som en av motionärerna i frågan
om försöks- och forskningsverksamheten
i Norrland vill jag säga några
ord.

Det är ju ett för Norrland synnerligen
viktigt spörsmål som här beröres, och
vi ha därför ansett, att om det norrländska
jordbruket skall kunna utvecklas
så som det enligt vår åsikt har möjlighet
till, är det nödvändigt att en
forsknings- och försöksstation av detta
slag fortast möjligt kommer till stånd.

Vi känna ju alla till att när det gäller
växtförädlingen ligger Norrland efter
landet i övrigt, och utan en sådan
institution inom det område det här

gäller är det med de klimatiska förhållanden,
som där äro rådande, inte så
lätt att göra några större framsteg. Därför
anse vi att detta är en synnerligen
viktig fråga.

När nu utskottet säger, att det innevarande
år på grund av finansiella skäl
inte kunnat göra något åt saken, hoppas
vi att departementschefen fortast möjligt
tar upp frågan till omprövning. Jag
betonar än en gång att det är ett för
Norrland synnerligen viktigt spörsmål.

Efter det utförliga anförande som
herr Sandberg hållit skall jag fatta mig
kort. Jag skall helt enkelt be att få yrka
bifall till den av herr Jacobson i Vilhelmina
avgivna reservationen på den
här punkten.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Även om jag inte har något särskilt
yrkande, vill jag ändå göra ett par
kommentarer till det föreliggande förslaget
beträffande jordbrukets försöksverksamhet.

Man måste med tillfredsställelse konstatera,
att frågan om ledningen av försöksverksamheten
på jordbrukets område
i Kungl. Maj:ts proposition lösts
på det sätt som utredningen föreslagit.
Det är enligt min mening en synnerligen
önskvärd åtgärd för att ge vår försöksverksamhet
bättre arbetsmöjligheter.

Med hänsyn till de principbeslut rörande
sambandet mellan forskning och
högre undervisning å ena sidan och
försöksverksamhet å den andra som
fattades av riksdagen redan i början
av 1930-talet, kan det nu knappast vara
fråga om att välja någon annan linje
eller gå in för ett särskiljande mellan
dels högre undervisning och forskning
på jordbrukets område, dels försöksverksamheten
där, även om det finns
de som anse, att ett sådant särskiljande
skulle vara det lyckligaste speciellt för
försöksverksamhetens vidkommande.
Men om man vill fasthålla vid dessa

Onsdagen den 2G maj 1948 em.

Nr 21.

101

Jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

principbeslut måste man se till att försöksverksamheten
inom ramen av dessa
får de bästa arbetsmöjligheterna, och
det är ju det vi här ha att behandla.

Denna tillfredsställelse över att organisationsfrågan
är löst grumlas ju i
inte så liten mån av att försöksverksamheten
inte får den ökade utrustning
som utredningen föreslagit och som alla
anse vara synnerligen önskvärd och
nödvändig.

Man kan givetvis ha delade meningar
om huruvida vi ha råd till denna
utrustning eller inte. Man kan liksom
herr andre vice talmannen tvärsäkert
säga att vi absolut inte ha råd till den.
Men jag är inte så säker på det, därför
att det hela är väl ändå en bedömningsfråga,
en fråga om vad man anser att
försöksverksamheten faktiskt betyder
för vår jordbruksnäring och vad en utbyggd
försöksverksamhet skulle kunna
betyda för att ytterligare hjälpa jordbruksnäringen.

Vad försöks- och forskningsverksamheten
i allmänhet har betytt, skall jag
inte gå närmare in på, men det är väl
uppenbart, att dess betydelse alltmer
inses och uppskattas. När det i alla fall
är så, att svenska staten årligen beviljar
rätt väsentliga summor till jordbruket
eller om man så vill till konsumenterna
för att hålla jordbrukspriserna
nere, kan man ju ställa den frågan, om
det inte skulle vara försvarligt även i
nuvarande ekonomiska läge att satsa
några hundratusen kronor mer om året
för att utveckla denna försöksverksamhet
och därigenom bidraga till att effektivisera
vårt jordbruk.

Jag anser alltså, att man kan bedöma
det här på olika siitt, och jag vill för
min del säga, att jag tycker att den här
frågan är av den betydelsen, att man i
högre grad än här är fallet borde ha
gått in för att utbygga försöksverksamheten.
Jag har emellertid varken väckt
eller skrivit på någon motion, då jag
ansett det rätt utsiktslöst.

Jag vill bara påpeka, att de bygg -

nadsfrågor, som nu uppskjutas, ha uppskjutits
mycket länge. Man var redan
före kriget överens om att t. ex. husdjursförsöksanstalten
måste ha en institutionsbyggnad
och likaså måste
jordbruksförsöken flyttas, men sedan
uppsköt man detta med hänsyn till kriget.
Efter kriget uppstodo sedan delade
meningar om hur man skulle ordna det
hela. Så dröjde det några år igen och
så kom man in i den nuvarande situationen,
då återigen ekonomiska skäl
lägga hinder i vägen. Det blir långt
uppskov på det här sättet, och det vill
jag beklaga.

Jag skall inte här gå in på någon
diskussion om det ekonomiska läget;
det råder ju delade meningar om det.
Men samtidigt som jag uttrycker tillfredsställelse
över att ändå organisationsfrågan
kunnat lösas vill jag likväl
beklaga, att utbyggnaden av vår
försöksverksamhet uppskjutes ännu en
tid framåt. Det kan nog sägas att det
inte, när allt kommer omkring, är så
rationellt och förnuftigt att göra detta.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag skall tillåta mig yttra några ord
angående de särskilda yrkanden, som
här framställts under överläggningens
gång. Jag tänker däremot inte gå in på
frågan, huruvida det är klokt eller ej
att nu uppskjuta den utbyggnadsfråga,
som är beroende utav nybyggnader och
materielanskaffning i större omfattning.
Det förefaller ju som om det varit
så stor anslutning till den ståndpunkt
som Kungl. Maj:t här intar, att
det inte är så ändamålsenligt alt riva
upp en diskussion därom nu.

Jag vill först yttra några ord med anledning
av det yrkande, som herr Nilsson
i Göingegården här framställt. När
det gällt överförande i statstjänst utav

102 Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

befattningshavarna vid Vall- och mosskulturföreningen
har i alla de fall, när
de befattningar som dessa tjänstemän
ha i föreningen, motsvarats av befattningar
inom försöksverksamheten, det
blivit en lönereglering, där dessa tjänstemän
satts i samma kategori som alla
andra statstjänstemän av motsvarande
slag. Men beträffande de fyra befattningshavare,
som herr Nilsson talat om,
gäller att det har inte från Kungl. Maj ds
sida föreslagits och inte från något håll
ifrågasatts, att befattningar motsvarande
dem, som dessa tjänstemän nu ha
i föreningen, skulle upprättas vid försöksverksamheten.
Det finns alltså inte
några befattningar att sätta dem på.
Följaktligen komma dessa tjänstemän i
verkligheten att överföras på övergångsstat.
Men det är ju en princip som
vi tvingas vidhålla, att när det gäller
överförande till övergångsstat, få tjänstemännen
låta sig nöja med den lön de
haft i sin förutvarande befattning.

I detta speciella fall ha vi gjort ett
litet avsteg på det sättet, att vi vid överförande
till den statliga löneplanen avrundat
uppåt, så att även dessa tjänstemän
ha fått en ökning av sina inkomster
i förhållande till dem de dittills
haft. Jag menar därför att i överensstämmelse
med de principer, som ligga
till grund för den statliga lönepolitiken,
har här handlats på det enda sätt som
man i detta fall kan handla på.

Vad därefter angår frågan om den
norrländska försöks- och forskningsverksamheten
på jordbrukets område
vill jag bara deklarera, att jag tror inte
det föreligger någon oenighet oss emellan
om angelägenheten av att bygga ut
denna verksamhet för Norrlands del.
För min del har jag den erfarenheten
att det därvidlag behöver göras åtskilligt
så snart — som utskottet säger —
de ekonomiska förhållandena göra det
möjligt. Och riksdagen har såvitt jag
kan förstå alldeles samma uppfattning.
Jag kan också tillägga, att jag i princip
icke har något att invända emot den

tanken, att när man i Norrland inrättar
filialer för riksorganisationerna på området,
man sammanför, där så befinnes
lämpligt, filialer av olika slag till en
plats för att skapa en miljö, en atmosfär
som befruktar arbetet. Det är inte
något nytt. Yi kunna bara tänka på hur
det är i Skara. Där finns veterinärinrättningen,
vid sidan om ligger hushållningssällskapets
veterinäranstalt för
bekämpande av smittosamma kreaturssjukdomar.
Där finns en kemisk station,
en filial från utsädesföreningen
och det finns en frökontrollanstalt. Allt
är sammanfört på ett mycket litet område
och jag har för min del inte något
i princip att invända mot att man
gör på liknande sätt på andra ställen,
och om det lämpar sig också i Norrland.

Vad som skiljer är att man i motionerna
liksom i reservationerna har envisats
med att kalla detta för en norrländsk
institution. Därmed föres man
ju genast in på en stor organisationsfråga,
nämligen hur på samma plats befintliga
filialer av riksorganisationerna
skola kunna lokalt samordnas. Det sätt
på vilket norrlandskommittén förslagsvis
löst den frågan tror jag inte på. Jag
tror det blir en för tungrodd, omständlig
och onödig byråkratisering av detta
samarbete. Jag tror man får söka sig
fram till ett samordnande på mycket
smidigare och mindre »bindande» vägar.
Men om nu riksdagen skulle säga
till Kungl. Maj:t, att det bör inrättas en
institution, och om riksdagen därmed
avser ett sammanförande av olika slags
filialer och anstalter, har riksdagen ju
också givit ett finger åt denna, jag
skulle vilja säga, överorganisation.

Därför menar jag att det uttryckssätt
som utskottet använder i sin motivering
är i denna fråga betydligt mindre
bindande och lämnar oss större möjligheter
att lösa spörsmålet efter praktiska
och ändamålsenliga grunder. Det
är därför jag anser att utskottets uttalande
på denna punkt är lika påskyn -

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Nr 21. 103

Utbyggnad av lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna m. m.

dande för själva saken som reservationerna
men ger dessutom större utrymme
för ett fördomsfritt bedömande av
organisationsfrågan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren på därå av herr talmannen
framställda propositioner till en
början vad utskottet i punkterna 1)—3)
hemställt.

Beträffande punkten 4) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till det förslag, som
beträffande denna punkt framlagts i de
av herrar Jacobson i Vilhelmina och
Osvald avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationerna; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

På framställda propositioner biföll
kammaren vad utskottet i punkterna

5)—9) hemställt.

Härefter gav herr talmannen beträffande
punkten 10) propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till motionerna
I: 317 och II: 484; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Göingegården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
10) i utskottets förevarande utlåtande
nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid att flertalet av

kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

På därå givna propositioner biföll
kammaren slutligen vad utskottet i
punkterna 11)—14) hemställt.

§ 3.

Utbyggnad av lantbruks-, veterinär- och
skogshögskolorna m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utbyggnad
av lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj:t hade i en till riksdagen
den 27 februari 1948 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
177, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga vissa av
chefen för jordbruksdepartementet
framlagda förslag rörande upprustning
av lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna
samt statens skogsforskningsinstitut,
in. m.

Vidare hade utskottet i detta sammanhang
till behandling förehaft tretton
inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade motioner.

I motionen I: 305 av herrar Nilsson,
Hjalmar, och Isaksson, likalydande med
II: 470 av herr Hseggblom m. fl., hade
hemställts, att riksdagen ville uttala, att
praktiktiden för inträde vid lantbrukshögskolan
skulle vara minst två år och
däri inte obligatoriskt fordras huvudkurs
vid lantmannaskola.

I motionen I: 307 av herr Mannerskantz,
likalydande med 11:471 av herrar
Hedberg och Iheggblom, hade hemställts,
att riksdagen ville besluta, att
vid lantbrukshögskolan från och med
den 1 juli 1949 skulle inrättas en professur
i nationalekonomi.

104

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Utbyggnad av lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna m. m.

I motionen 1:312 av herr Näsgård
m. fl., likalydande med 11:487 av herr
Svensson i Stenkyrka m. fl., hade hemställts,
att riksdagen med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 måtte
besluta, att en professur i nationalekonomi
skulle inrättas vid lantbrukshögskolan,
samt anvisa härför behövliga
medel å riksstaten för budgetåret
1948/49 under nionde huvudtiteln.

I motionen I: 331 av herrar Sundberg,
Carl, och Sten, likalydande med II: 491
av herr Sefve, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta uttala sig emot en
sådan samordning av undervisning vid
skogshögskolan och forskning vid
skogsforskningsinstitutet som i propositionen
förutsattes för den till nyinrättande
föreslagna professuren i arbetslära
vid skogsforskningsinstitutet och
den till omreglering av ämnesområdet
föreslagna professuren i skogsteknologi
vid skogshögskolan samt besluta att vid
skogsforskningsinstitutet skulle inrättas
en ny avdelning för skogsteknologi med
huvudsaklig arbetsuppgift på arbetslärans
område samt att vid skogshögskolan
den nuvarande professuren i skogsteknologi
omvandlades till en professur
i arbetslära och en ny laboratorsbefattning
inrättades i virkeslära att tillsättas
efter nuvarande lektorns på övergångsstat
avgång.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) antaga det i förevarande proposition
framlagda principprogrammet
för upprustning av lantbruks-, veterinär-
och skogshögskolorna samt statens
skogsforskningsinstitut att träda i kraft
från och med den 1 juli 1949;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å de likalydande
motionerna 1:305 och 11:470 medgiva,
att såsom ny inträdcsfordran vid lantbrukshögskolan
föreskreves genomgång
av kurs vid lantbruksskola eller huvudkurs
vid lantmannaskola med skoljordbruk,
med rätt för inträdessökande att

inräkna sådan kurs i jordbrukspraktik;

3) avslå motionerna I: 307 och II:
471, likalydande, samt I: 312 och II:
487, likalydande, om inrättande vid
lantbrukshögskolan av en professur i
nationalekonomi;

4) avslå motionen I: 306 om inrättande
av laboratorsbefattningar vid lantbrukshögskolans
institutioner för husdjurens
avels- och raslära samt för husdjurens
utfodring och skötsel;

5) avslå de likalydande motionerna
I: 315 och II: 488 om inrättande av laboratorsbefattningar,
förutom vid lantbrukshögskolans
institutioner för husdjurens
avels- och raslära samt för husdjurens
utfodring och skötsel, jämväl
vid institutionen för husdjurens anatomi
och fysiologi;

6) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å de likalydande
motionerna 1:331 och 11:491 medgiva,
att undervisningen vid skogshögskolan
och forskningen vid statens skogsforskningsinstitut
ordnades i enlighet med
vad som angivits i den föreliggande
propositionen;

7) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:313 och 1:314 godkänna i utskottets
hemställan intagen avlöningsstat för
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1948/49;

8) å riksstaten för budgetåret 1948/49
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 980 500 kronor;

h) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Omkostnader ett

förslagsanslag av 394 600 kronor;

e) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Materiel m. m. ett
reservationsanslag av 331 100 kronor; d)

till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Bokinköp och bokbindning
för högskolans bibliotek ett
reservationsanslag av 25 000 kronor;

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Nr 21. 105

Utbyggnad av lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna m. m.

e) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Stipendier ett anslag
av 23 500 kronor;

f) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Underhåll av byggnader
m. m. ett reservationsanslag
av 27 000 kronor;

g) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Inredning och utrustning
ett reservationsanslag av
193 400 kronor;

h) till Lantbrukshögskolan och statens

lantbruksförsök: Särskilda under sökningar

ett reservationsanslag av
145 000 kronor;

i) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Avkastningsbedömning
rörande avelssvin ett anslag av
44 800 kronor;

j) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Bidrag till lokala
gödslings-, sort- och ogräsförsök
m. m. ett anslag av 89 000 kronor;

k) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Bidrag till fast försöksverksamhet
vid statsunderstödda
lantbruks- och lantmannaskolor
ett anslag av 22 000 kronor;

l) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Kostnader för specialkurs
för utbildande av maskinkonsulenter
ett reservationanslag av
28 600 kronor;

9) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för veterinärhögskolan,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1948/49;

10) å riksstaten för budgetåret 1948/49
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Veterinärhögskolan: Avlöningar
ett förslagsanslag av 955 600 kronor;

b) till Veterinärhögskolan: Omkostnader
ett förslagsanslag av 159 000 kronor; c)

till Veterinärhögskolan: Materiel

m. in. ett reservationsanslag av
72 200 kronor;

d) till Veterinärhögskolan: Bokinköp

och bokbindning för högskolans bib -

liotek ett reservationsanslag av 5 500
kronor;

e) till Veterinärhögskolan: Stipendier

ett anslag av 6 000 kronor;

f) till Veterinärhögskolan: Inredning

och utrustning ett reservationsanslag
av 2 000 kronor;

11) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för skogshögskolan,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1948/49;

12) å riksstaten för budgetåret
1948/49 under nionde huvudtiteln anvisa a)

till Skogshögskolan: Avlöningar ett
förslagsanslag av 365 900 kronor;

b) till Skogshögskolan: Omkostnader

ett förslagsanslag av 116 400 kronor;

c) till Skogshögskolan: Materiel m. m.
ett reservationsanslag av 500 kronor; d)

till Skogshögskolan: Bokinköp och
bokbindning för högskolans bibliotek
ett reservationsanslag av 8 500
kronor;

e) till Skogshögskolan: Stipendier ett
anslag av 15 000 kronor;

f) till Skogshögskolan: Inredning och
utrustning ett reservationsanslag av
1 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

a) vid punkten 5) av herr Osvald;

b) vid punkten 6) av herrar Carl
Sundberg, Hjalmar Nilsson och Nilsson
i Göingegården, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt de likalydande motionerna 1:331
och II: 491 besluta, att den nuvarande
professuren i skogsteknologi vid skogshögskolan
ändrades till en professur i
arbetslära, samt att utskottets motivering
beträffande skogshögskolan och
statens skogsforskningsinstitut bort erhålla
av reservanterna angiven ändrad
lydelse;

c) vid punkten 7) av herr Osvald;

d) vid punkten 8) a) av herr Osvald.

106 Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Utbyggnad av lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna m. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr NILSSON i Göingegården: Herr
talman! Det har inom vissa skogliga
kretsar i allmänhet väckt en viss uppmärksamhet,
att departementschefen i
sitt förslag till upprustning av lantbruks-,
veterinär- och skogshögskolorna
icke upptagit en professur i arbetslära
vid skogshögskolan.

Visserligen har han föreslagit en professur
till en särskild avdelning i detta
ämne vid skogsforskningsinstitutet, men
då man vet vilka oerhörda arbetsuppgifter,
som åvila denna avdelning, står
det klart, att denne mans tid och kapacitet
helt böra förbehållas denna institution,
om det skall kunna bli någon
verklig utveckling på detta område.
Meningen är ju att en rationalisering
skall göras inom skogsbruket i och med
den här föreslagna upprustningen. Hittills
ha vi säkerligen i alltför stor utsträckning
använt oss av tämligen uråldriga
metoder, och nu är som sagt
avsikten att söka angripa hela fältet i
vad det gäller redskap och maskiner,
skogsarbetets metodik, avverkning,
transporter, flottning, skogsodlingsarbetets
effektivisering etc.

I klar insikt om dessa frågors vikt
har den enskilda skogsnäringen också
hittills satsat mycket pengar på detta
område och har utan tvekan gått in för
verkliga krafttag för att angripa dessa
problem. Det har bildats sammanslutningar
både i Norrland och Mellansverige,
som också under årens lopp
med framgång arbetat på detta fält.
Den enskilda skogsnäringen har, herr
talman, anslagit belopp, som betydligt
överskrida hela den budget som nu
kommer att gälla för arbetsläreavdelningen
vid skogsforskningsinstitutet.

Det är nog också nödvändigt, i den
mån man avser att det skall bli någon
verklig rationalisering inom skogsbruket,
att lösa dessa problem både med
hänsyn till de svårigheter som före -

finnas när det gäller tillgång på skoglig
arbetskraft och framför allt då det
gäller de personer, som sedan skola
lära andra vad man på detta område
kräver av arbetsmetoder etc. Det är
därför viktigt och riktigt att dessa problem
tas upp till behandling vid skogsforskningsinstitutet,
men det kan inte
vara riktigt att äventyra ett gott resultat
av denna avdelnings verksamhet
genom att även belasta avdelningen
med att handha och ansvara för undervisningen
i arbetslära vid skogshögskolan.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att med dessa få ord yrka bifall till den
reservation, som vid punkt 6) avgivits
till jordbruksutskottets utlåtande av
herrar Carl Sundberg, Hjalmar Nilsson
och undertecknad.

Häruti instämde herr Bränhohn.

Herr HiEGGBLOM: Herr talman! Om
man gör sig besvär med att ur propositionen
leta reda på de många detaljer,
varmed vår undervisning vid lantbruks-
och veterinärvårdens och skogsskötselns
högskolor nu komma att förbättras,
har man från jordbruks- och
skogsägarhåll all anledning vara särskilt
tacksam för det förslag som nu
föreligger. Det innebär en avgjord förbättring
på sådana punkter, där brister
förelegat, och vi ha därför också
all anledning vara departementschefen
tacksamma för hans — rundhänthet
kanske det är farligt att säga, men i
varje fall för den generositet, varmed
han krisläget till trots tillmötesgått
dessa krav, och även för den raskhet,
varmed dessa förslag befordrats från
utredningsstadium till förverkligande.

Då jag, herr talman, här tar till orda
för att gentemot utskottet förorda bifall
till ett par motioner, så är jag villig
medge att detta i förhållande till de
stora förbättringarna dock gäller rätt
oväsentliga detaljer men där jag ändå

Onsdagen den 20 maj 1948 em.

Nr 21.

107

Utbyggnad av lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna m. m.

inte kan tycka, att den lösning utskottet
föreslår är den bästa tänkbara.

Det ena gäller den praktiska utbildningen
för de blivande agronomerna,
där utskottet godkänner att i en praktiktid
på två år skall kunna inräknas
en teoretisk kurs vid lantmannaskola
på ett halvt år och att till följd av detta
fordringarna på praktik pressas ned
till att utöver praktik vid hemmagården
inte behöva omfatta mer än minst
ett år. Och det kan jag inte tycka annat
än att det är för litet för sådana,
som skola bli rådgivare åt de praktiska
jordbrukarna här i landet, då ju vårt
svenska jordbruk är så rikt differentierat
både i fråga om storlek på gårdarna
och i fråga om olikheter på grund
av klimatet. Det finns ingen möjlighet
att en så kort praktiktid kan ge de blivande
agronomerna tillräckligt mycket
av praktisk erfarenhet i de fack, där
de sedan skola vara rådgivare och
lärare.

Att man har stannat för en sådan
bristfällig fordran på praktikundervisning
har berott på att man helt enkelt
inte diskuterat dessa problem, utan utredningen
hade direktiv att agronomutbildningen
inte fick förlängas. Och
när utredningen sedan ställdes inför
kravet att plocka in eu hel del ökad
teoretisk utbildning på schemat, såg
man sig inte någon annan utväg än att
minska på praktiktiden utan att närmare
diskutera, vart en sådan minskning
leder och vad den får för följder.
När denna fråga om praktik verkligen
diskuterades här i landet var det i samband
med den utredning, som föregick
lantbruksliögskolans inrättande. Då var
man på det klara med att det behövdes
tre års praktik. Dithän kom man
därför att man ansåg, att den förutvarande
tvååriga praktiken, som tillämpats
här i landet, var för liten. Man
fann också vid jämförelse med andra,
oss närliggande länders agronomutbildning,
att man där fordrade så lång
praktik.

Nu är man framme vid att förorda
att denna praktiktid, som då ansågs
böra vara tre år, skall minskas ned till
ett och ett halvt. Såvitt jag kan finna
finns här ingen erfarenhet som styrker,
att man liar rätt att göra en sådan
minskning. Överallt ha de högskoleutbildade
agronomerna erkänts som duktiga
och kunniga, men om det riktats
något klander mot dem, som kommit
fram vid ett eller annat tillfälle, har
det där hetat att de varit litet för teoretiskt
betonade eller belastade, vilket
man nu skall säga. Den bristen kommer
man självfallet inte till livs genom
att gå den väg som nu föreslås.

Om man så också ville se vad man
vinner genom denna anordning, att
agronomerna skola börja sina studier
och genomgå en vinterkurs vid en lantmannaskola
eller en årskurs vid en
lantbruksskola, så är detta ur alla synpunkter
dåligt använd tid. Vinterkursen
omfattar 800 teoritimmar, planlagda
för elever med folkskoleunderbyggnad.
När man sedan försöker räkna ut
hur stor minskning av undervisningen
detta skulle medföra vid högskolan, finner
man att högskolan kan minska sin
undervisning med 200 timmar. För att
alltså vid högskolan minska undervisningen
med 200 timmar tvingar man
de blivande eleverna där att tillbringa
en vinter med 800 timmars teoretisk
undervisning. Det där kan jag inte tycka
är särskilt bra. Det finns emellertid
ett förslag, som varit att reflektera på
— jag tror det kom från högskolans
styrelse — nämligen att man skulle
ordna särskilda utbildningskurser, som
kunde ha hållits på några veckor, för
att bibringa högskoleeleverna dessa
teoretiska förkunskaper.

Utskottet diskuterar inte heller vad
en agronom behöver av praktik, utan
det har en mycket kuriös motivering
för förslaget på den punkten. Man säger
att därför att inte mer än 29 % av
eleverna tidigare underlåtit att genomgå
dessa lantmannaskolekurser, skola

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

108 Nr 21.

Utbyggnad av lantbruks-, veterinär- och

i framtiden alla genomgå sådana kurser!
Men antag att de där 71 procenten,
som genomgått kurserna, gjort det
därför att de tyckt det vara trevligare
att gå i en skola än att gå en vinter i
stall eller ladugård. Det är den praktiken
som ersättes med skolgång. Är
det rimligt att premiera dem, som valt
den bekvämaste vägen, och resa hinder
i vägen i framtiden för sådana, som
verkligen vilja skaffa sig en riktigt ordentlig,
praktisk utbildning? Jag kanske
i förbigående får nämna att bland
de där 29 procenten, som inte gått på
lantmannaskola, befinna sig märkvärdigt
nog inte så få söner till lärare vid
dylika skolor, som dels veta hurudan
undervisningen är ur praktisk synpunkt
och dels väl ha någon uppfattning
om vilken praktik en agronom
behöver.

Det är otvivelaktigt så att agronomerna
behöva både praktisk kunskap
och teori. Om nu teorien får stjäla ett
halvt år från praktiken, kan det betyda
försämrade kvalifikationer när agronomerna
skola ut på arbetsfältet. Det där
talet om att för mycken lärdom kan
göra en människa förryckt kan ju även
gälla för sådana som gå på högskola.
Jag skulle vara mycket glad, om det
funnes rum för litet mer praktik för
att motverka den risken. Jag ber därför,
herr talman, att i fråga om punkt
2) få yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till motionerna I: 305
och II: 470. Hade detta bara inte varit
obligatoriskt — vi kunna väl hoppas
att dispensvägen står öppen — utan det
lämnats någon frihet för dem som känna,
att de ha bättre nytta av två års
praktik, skulle jag ha varit tillfredsställd,
men när nu linjalen skall läggas
över detta, har man rätt att göra
dessa anmärkningar.

Den andra detalj, som jag vill beröra,
gäller professuren i nationalekonomi.
När jag nyss talat om att för mycken
lärdom kan göra en människa förryckt,
är det kanske litet egendomligt att för -

skogshögskolorna m. m.

orda inrättande av ytterligare en professur
vid lantbrukshögskolan, men
därmed avses inte, att det skall bli
ökad undervisning utan att de som
skola utbilda sig till ekonomiska agronomer,
alltså gå den ekonomiska linjen,
skola få mera utbildning i ekonomiska
ting, och det tror jag är mycket
önskvärt, särskilt om man beaktar, hur
det nu står till med utbildningen av
agronomerna på den ekonomiska linjen.
Under det första året finns ingen
lärare vid den ekonomiska institutionen,
som kan ta hand om dem, utan
de plockas in bland jordbrukslinjens
och husdjurslinjens studerande och få
läsa naturvetenskapliga elementära ämnen.
De få läsa 260 timmar botanik
och 240 timmar kemi för att sedan,
när de skola utbilda sig till ekonomer,
få 225 timmars undervisning i jordbruksekonomi
och ett 100-tal timmar
i nationalekonomi. Menar man, att de
skola bli ekonomer, skall man inte börja
utbilda dem till växtförädlare och
husdj ursmänniskor, utan lika väl som
naturvetenskapen är en lämplig grund
för de blivande växtförädlarna och husdjursmännen,
borde enligt min mening
studier i ekonomiska ting, nationalekonomi
och näringsgeografi, vara
lämpliga för den blivande ekonomiskt
utbildade agronomen. En sak, som
borde föranlett, att detta ägnats större
uppmärksamhet är, att högskoleeleverna
själva sedan flera år tillbaka framhållit,
att det är en brist i deras utbildning,
att de på detta sätt på den
ekonomiska linjen tvingas att läsa saker,
som inte sammanhänga med deras
specialutbildning.

Nu finns det ett skäl för att inte den
ekonomiska professuren förordas, nämligen
att det inte skulle finnas någon
lämplig sökande, och det får man självklart
böja sig för. Emellertid skulle väl
ett beslut om inrättande av en sådan
professur öka möjligheterna att besätta
den, tv då skulle vetenskapsmän intressera
sig för att specialisera sig för

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Nr 21.

109

Utbyggnad av lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna m. m.

den professuren. Det kan väl inte heller
sägas vara för mycket begärt, att en
sådan gren av vårt näringsliv som
jordbruket får en speciell representant,
som får syssla med denna näringsgrens
planering ur allmänt nationalekonomiska
synpunkter. En sådan
forskare bär inte minst jordbrukets
föreningsrörelse länge varit i mycket
hög grad intresserad av. Lantbruksförbundet
bar också, om jag inte minns
fel, i sitt remissyttrande framhållit
önskvärdheten av att en sådan professur
inrättas. Jag ber därför att, eftersom
departementschefen sitter här, få
vädja till honom att, även om riksdagen
nu beslutar i enlighet med utskottets
förslag — och därmed är ju mycket
undangjort för framtiden •— i varje
fall inte lämna denna fråga ur synfältet
utan beakta den, så att den så fort
som möjligt löses.

I den situation, som föreligger i dag,
ber jag, herr talman, för min del att få
yrka avslag på utskottets hemställan
under punkten 3) och bifall till de fyra
motionerna om inrättande av en professur
i nationalekonomi vid lantbrukshögskolan.

Herr JONSSON i Järvsand: Herr talman!
Jag vill börja med att uttala mitt
instämmande i vad herr Haiggblom inledningsvis
yttrade, då han uttalade
sin tillfredsställelse över det upprustningsarbete
som nu skall igångsättas
beträffande dessa högskolor inom
jordbrukets och skogsbrukets områden.
Det är mycket glädjande, att
vi trots tidens ekonomiska besvärligheter
äro mogna för och ha möjlighet
att ta detta betydelsefulla steg och göra
denna upprustning som det finns starka
motiv för, mycket starka motiv
t. o. m., speciellt vad gäller skogshögskolan.
Det är tyvärr också den enda
punkt, på vilken jag kan instämma med
herr Iheggblom i det anförande han
nyss hållit.

Sålunda har jag inte samma uppfattning
som herr Hseggblom beträffande
förslaget att kurs vid lantmannaskola
skall ingå såsom en del av den praktiktid
som en blivande högskoleelev skall
ha. Visserligen är det klart, att den direkta
praktiken vid jordbruken har sin
stora betydelse, men å andra sidan är
min uppfattning om lantmannaskolornas
värde mera positiv än den herr
Hseggblom tycks ha. Den är mera positiv,
även vad beträffar lantmannaskolornas
värde såsom en förberedande
kurs för dessa blivande högskoleelever.
Jag fäster då inte enbart vikt vid den
undervisning i de elementära tingen
som ges vid lantmannaskolorna. Jag
tror, att det umgänge som dessa blivande
högskoleelever där få med andra
elever vid lantmannaskolan, elever, som
komma direkt från jordbruket, är synnerligen
värdefullt och kommer att ha
stor betydelse för deras framtida arbete.
De få där komma i kontakt med
söner från lantbrukarhemmen, ty det är
väl i allmänhet sådana, som besöka
lantmannaskolorna. De blivande högskoleeleverna
komma där att få ta del
av jordbrukarungdomens problem och
få kanske därigenom en lika allsidig
bild av de praktiska förhållandena vid
jordbruket, som de skulle kunnat få av
en vinters arbete inom jordbruket. Man
får ju i detta sammanhang tänka på att
för själva jordbrukspraktiken är väl
ändå sommartiden den väsentliga, och
lantmannaskolornas undervisning sker
ju vintertid. Dessa elever få ju tillfälle
att deltaga i praktiskt jordbruksarbete
under två somrar och en vinter, och
även om det inte är tillräckligt, tror jag
vi få ta så pass stor hänsyn till nödvändigheten
av att utbildningstiden inte
blir för lång, att vi med hänsyn till att
lantmannaskolan i detta sammanhang
fyller en mycket viktig uppgift få nöja
oss med dessa två års praktik, vari även
kursen vid lantmannaskolan inräknas.
Naturligtvis kan det vara riktigt, att
dessa nyexaminerade högskoleagrono -

Ilo Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Utbyggnad av lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna m. m.

mer, som herr Haeggblom säger, ha alltför
liten känning med det praktiska
livets förhållanden på jordbrukets område.
Emellertid avhjälpes väl den olägenheten
så småningom. De komma ju
på sådana poster inom jordbruket, att
de nog få tillfälle att utfylla denna
brist i sin utbildning. Det är väl i alla
fall ganska sällsynt, att en nyexaminerad
högsltoleelev kommer på en så ansvarsfull
post, att hans eventuella brist
på praktiska kunskaper kan åstadkomma
någon skada.

Vad beträffar den andra punkt, som
herr Hseggblom berörde, nämligen professuren
i nationalekonomi, har jag
inte möjlighet att mera ingående syssla
med denna. Det avgörande skälet för
högskoleutredningen att inte framlägga
förslag om inrättande av en sådan professur
har nog inte närmast varit den
omständigheten, att det för närvarande
inte tycks finnas någon kompetent sökande
för en sådan professur, utan fastmera
den upprustning av Uppsala universitet,
som nyligen skett. Inom utredningen
ansågo vi — och det har väl
också utskottet ansett — att det på
grund av denna upprustning skulle finnas
möjligheter att tills vidare klara
föreläsningsverksamheten i nationalekonomi
i samarbete med universitetet.
Om det eventuellt i framtiden visar sig,
att det kan bli tal om en särskild ekonomisk
forskning på detta område, ha
vi ju inte stängt alla möjligheter i den
riktningen, om beslut nu fattas i enlighet
med utskottets förslag. Ett sådant
beslut behöver ju inte utgöra hinder för
att en professur i nationalekonomi
framdeles inrättas, därest det då skulle
visa sig möjligt och lämpligt.

Den uppfattning om nödvändigheten
av att professuren i arbetslära absolut
skall vara förlagd till skogshögskolan,
som herr Nilsson i Göingegården i anslutning
till reservationen vid punkten
6) av utskottets hemställan anförde, kan
jag inte dela. Mellan skogshögskolan
och skogsforskningsinstitutet förekom -

mer ju ett mycket intimt samarbete.
För närvarande finns en professur i
skogsteknologi vid skogshögskolan. Denna
professur föreslås skola ändras till
en professur i virkeslära vid högskolan.
Vid skogsforskningsinstitutet skall enligt
förslaget inrättas en särskild avdelning
i arbetslära, som är ett mycket
betydelsefullt ämne. Jag tycker att starka
skäl tala för dessa arrangemang. Det
är ganska betydelsefullt att få ett intimt
samarbete mellan dessa båda institutioner,
institutet och högskolan.
Detta samarbete få vi pröva genom
detta arrangemang. Vi få se, om det
framdeles kan byggas ut ytterligare.
Arbetslärans betydelse är naturligtvis
stor, men den befinner sig för närvarande,
såvitt jag kan förstå, på ett mycket
förberedande stadium. I arbetslära
kan det knappast bli tal om fri forskning
av den karaktär, som måste känneteckna
skogshögskolans forskningsarbete.
Forskningsverksamheten i arbetslära
måste i väsentlig grad vara en
dirigerad sådan, som därför lämpligen
bör ligga under institutet, och de föreläsningar,
som skola hållas vid skogshögskolan
i detta ämne, böra kunna
hållas av den man, som vid institutet
sköter om forskningsarbetet på området.
Tills vidare är emellertid denna
verksamhet av den beskaffenheten, att
det mera är fråga om rent forskningsarbete
än om undervisning. Som situationen
nu är på arbetslärans område
finns det inte så mycket att undervisa
om, utan man får forska vidare, tills
man får fram sådana rön, som kunna
ge utslag för en riktig uppfattning om
vad man bör undervisa om på detta område.
Detta är skälet för det arrangemang
som här föreslagits i fråga om
arbetsläran och som därför enligt min
mening bör kunna accepteras även av
skogsbrukets folk. Det är inte fråga om
någon underskattning av arbetslärans
betydelse. Den har en mycket stor betydelse,
men arbetsläran behöver inte
bli försummad, därför att den väsent -

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Nr 21.

111

Utbyggnad av lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna m. m.

ligen blir förlagd till skogsforskningsinstitutet.

Jag ber, herr talman, med vad jag anfört
att få yrka bifall till utskottets
hemställan på alla punkter.

Herr H7EGGBLOM: Herr talman! Enligt
vad som anförts av den föregående
talaren och även i en del remissyttranden
skulle ju skälet för att de blivande
agronomerna skola tillbringa ett halvt
år av den tvååriga praktiktiden vid
lantmannaskola vara, att det är så värdefullt
för de blivande agronomerna
att på lantmannaskolorna komma i beröring
med jordbrukets ungdom. Det
tycks vara det genomgående argumentet,
som naturligtvis har ett visst värde,
särskilt för dem som sedan tänka bli
lärare vid sådana skolor. Men, herr talman,
det är ju inte frågan om att de
ingenting skulle göra under det halvår,
då de inte skulle gå på lantmannaskola,
utan det är fråga om att välja mellan
lantmannaskola och praktisk utbildning.
En praktisk utbildning ger ju de
blivande agronomerna inte bara tillfälle
att iakttaga hur djuren äro och
dylikt, utan de få också umgås med
människor klädda i arbetskläder. Att
som kamrater umgås med sådana människor
måste enligt min mening vara
minst lika värdefullt för de blivande
agronomerna som att sitta finkladda i
en skola och där, om de äro tillräckligt
många, kanske bilda en mer eller
mindre exklusiv krets, inom vilken de
kanske hålla sig för sig själva. Gäller
det att låta dem lära känna lantbrukets
ungdom, tycker jag, det är bättre, att
de få tillbringa tiden tillsammans med
denna ungdom på själva arbetsplatsen,
där de bättre lära känna landsbygdens
ungdom och dess förhållanden.

Härmed var överläggningen slutad.
På därå av herr talmannen given proposition
biföll kammaren till en början
utskottets hemställan i punkten 1).

Beträffande punkten 2) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
följde av bifall till de i ämnet väckta
motionerna I: 305 och II: 470; och biföll
kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan oförändrad.

I fråga om punkten 3) framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till de i ämnet väckta i punkten
upptagna motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Sedan kammaren härefter på givna
propositioner bifallit vad utskottet i
punkterna 4) och 5) hemställt, gav herr
talmannen beträffande punkten 6) propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid denna punkt fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

På givna propositioner biföll kammaren
slutligen vad utskottet i punkterna
7)—12) hemställt.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckt motion
om utredning rörande de trygghetsproblem
i trafiken, som röra korsningar
mellan järnväg och väg; och

nr 13, i anledning av väckt motion
angående språklig granskning av vissa
kommittéers förslag till lagtexter; samt

utrikesutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
godkännande av en mellan Sverige
och Danmark träffad överenskommelse
rörande varuutbytet.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

112

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Avlöningar vid statens sinnessjukhus.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets memorial nr

105, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1948/49 till undersökningar rörande
levnadsvillkor och hushållsvanor.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets memorial nr

106, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1948/49 till ersättning för skador
vållade av personer som avvikit från
vissa anstalter jämte i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Avlöningar vid statens sinnessjukhus.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens sinnessjukhus:
avlöningar m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
145, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 5 mars 1948, föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga av departementschefen
förordade ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1948/49, dels ock
för nämnda budgetår under elfte huvudtiteln
anvisa till Statens sinnessjukhus:
Avlöningar ett förslagsanslag av
48 650 000 kronor och till Statens sinnessjukhus:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 20 250 000 kronor samt till
Utrustning av nya sinnessjukhus ett reservationsanslag
av 425 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag
hade utskottet till behandling förehaft
fem motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Jansson i Örebro m. fl. väckt motion
(11:447) hade hemställts, att riksdagen
måtte dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen,
som föreslagits av medicinalstyrelsen,
med den ändringen att de
föreslagna hantverksbefattningarna i
Ca 10 såsom murare, sadelmakare och
reparatör vid Bona sjukhus uppfördes
som hantverksföreståndare i Ca 12, dels
godkänna i motionen intagen avlöningsstat
för statens sinnessjukhus, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1948/49, dels ock för budgetåret
1948/49 under elfte huvudtiteln anvisa
till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
ett förslagsanslag av 49 700 000 kronor,
till Statens sinnessjukhus: Omkostnader
ett förslagsanslag av 22 400 000 kronor
samt till Utrustning av nya sinnessjukhus
ett reservationsanslag av 425 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å dels motionen II: 447,
såvitt densamma avsåge lönegradsplaceringen
av vissa tjänster, dels ock motionen
11:449 bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus,
som påkallades av vad som förordats
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 5 mars 1948;

II. i anledning av motionen 11:448 i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet anfört angående ersättning
åt verksläkare vid sinnessjukhusen
m. fl. anstalter;

III. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 447,
i vad densamma avsåge avlöningsanslaget,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens sin -

Onsdagen den 2G maj 1948 em.

Nr 21.

113

nessjukhus, ad tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1948/49;

b) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1948/49 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 48 050 000 kronor;

IV. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å dels motionen
11:447 i vad den ej behandlats under
I och III, dels ock motionerna I: 310
och II: 474 till Statens sinnessjukhus:
Omkostnader för budgetåret 1948/49 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 20 250 000 kronor;

V. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
till Utrustning av nya sinnessjukhus
för budgetåret 1948/49 under elfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 425 000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr ÖSTERMAN: Herr talman! I
föreliggande fråga har jag jämte några
andra ledamöter väckt en motion,
II: 448, angående arvodena åt verksläkarna
vid statens sinnessjukhus. Motionen
har blivit mycket välvilligt behandlad
av utskottet, och jag ber att
få tacka för det.

.lag skall emellertid be att få säga
några ord i en fråga, som sammanhänger
med den här föreliggande,
nämligen den om läkarrekryteringen
över huvud taget. Vår motion tog sikte
på att förbättra rekryteringen till en
mycket speciell grupp av läkare. Som
alla veta råder det stor brist på läkare
i landet, inte minst på sinnessjukvårdens
område. .lag måste därför här uttrycka
min förvåning över att de ansvariga
myndigheterna icke på ett tidigare
stadium föreslagit de enda radikala
åtgärder, som kunna tänkas mot
detta sakförhållande, nämligen att utöka
utbildningsmöjligheterna. Det borde
ha kunnat förutses, att det skulle
uppstå stor brist på läkare, eftersom
man ju inrättar den ena tjänsten efter

8 Andra kammarens protokoll 194-8. N

Avlöningar vid statens sinnessjukhus.

den andra och eftersom en utvidgning
av den sociala sjukvården sedan lång
. tid tillbaka planerats. Naturligtvis är
det svårt att fördela ansvaret i detta
fall, men enligt min mening ligger det
närmast till hands, att den myndighet,
som dels kan överblicka och registrera
alla nytillkomna och förutvarande
tjänster och dels genom att handha legitimationen
av läkarna kan överblicka
hur många läkare som utexamineras, i
tid borde ha ägnat denna fråga sin
uppmärksamhet. Jag förstår att den
medicinska centralmyndigheten har
mångahanda uppgifter och utredningsarbeten,
men jag tycker nog ändå att
denna fråga borde ha beaktats mera.

Jag vill emellertid här framställa ett
förslag — om det går att genomföra
vet jag inte — och vänder mig då till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet.
Jag skulle vilja vädja
till honom att taga frågan om läkarrekryteringen
under övervägande och
försöka råda bot på den akuta läkarbristen
i landet. Under en följd av år
ha vi i ganska stor utsträckning använt
utländska läkare, mest balter och, under
de senare åren, danskar. Jag har
personlig erfarenhet av de danska läkarnas
arbete. Deras utbildning är
ganska likvärdig med de svenska läkarnas.
Vad som fattas dem är framför
allt administrativ rutin. Dessa läkare
stanna dock vanligtvis inte så
länge. De få korta förordnanden och
hinna därför inte förvärva den vana
vid svenska förhållanden, som de skulle
få genom att tjänstgöra här under en
längre tid. Jag vill därför hemställa
till inrikesministern att taga under
övervägande om man inte under den
närmaste tiden skulle kunna låta ett
visst antal danska läkare, likaberättigade
med svenska läkare, söka tjänster
inom landet — givetvis på förordnande,
och kanske också utan en del av
de förmåner som tillkomma svenska
läkare, t. ex. pension o. dvl., som väl iiro
förenade med svenskt medborgarskap.

r 2/.

114

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Avlöningar vid statens sinnessjukhus.

Jag tror att detta vore ett led i ett praktiskt,
nordiskt samarbete, som inte heller
skulle möta motstånd i vårt broder-.
land. Det gäller bär som sagt närmast
Danmark, som faktiskt har ett överskott
på läkare. Norge har inte ri''ågot
sådant överskott. På det sättet skulle
vi kunna få ett gott tillskott till våra
egna resurser på detta område. .lag vet,
som sagt, inte om detta förslag är praktiskt
utförbart, men det är kanske ändå
eu väg, som i vår nuvarande brvdsamma
situation borde prövas.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr JANSSON i Örebro: Herr talman!
Bristfälligheterna inom sinnessjukvården
äro ju allmänt kända och omvittnade,
och de ha ju varit föremål för
diskussion så gott som varje år. Dessa
bristfälligheter föranledde också 1946
tillkallandet av särskilda sakkunniga,
som skulle utarbeta planer för den
framtida sinnessjukvårdens organisation.
Vad dessa sakkunniga ha åstadkommit
är mig inte bekant, men det
gladde mig mycket då medicinalstyrelsen
i år kom med mycket långt gående
förslag i detta ärende, dels om anställande
av mera personal och dels om
genomförande av en del andra reformer
inom sinnessjukvården. Departementschefen
har dock sedan i propositionen
delvis gått emot medicinalstyrelsens
förslag, och detta föranledde
mig och mina medmotionärer att i en
motion, II: 447, hemställa att medicinalstyrelsens
förslag skulle bifallas.

Statsutskottet har emellertid avstyrkt
vår motion, och jag anser att detta
skett utan någon som helst saklig motivering.
Man kan kanske spåra en liten
antydan till motivering i sådana skrivsätt
i utskottets utlåtande som att
Kungl. Maj:ts förslag icke givit utskottet
anledning till erinran eller att utskottet
»icke ansett sig kunna förorda

ett frångående av Kungl. Maj:ts förslag».
Men skall man i dessa uttryck
finna en motivering eller en antydan
till en sådan, så måste man ju gå tillbaka
till propositionen och se efter vad
departementschefen där skriver.

Beträffande personalfrågan tycker
jag att departementschefen i sak uttryckt
sig mycket tydligt. Han säger
nämligen: »Vad härefter angår styrelsens
förslag om förstärkning av personalen
å befintliga avdelningar vill jag
uttala, att jag är väl medveten om att
ett starkt behov föreligger av en utökning
av sinnessjukhusens läkar- och
sköterskepersonal för att de sinnessjuka
skola kunna erhålla en mera tillfredsställande
behandling och vård.
Det skulle därför i och för sig vara
i hög grad önskvärt, att de av styrelsen
nu föreslagna personalförstärkningarna
i sin helhet kunde genomföras.
»

I sak understryker således departementschefen
angelägenheten av att medicinalstyrelsens
förslag bifalles. Men
han har vissa betänkligheter, vilka han
uttrycker med följande ord: »Med hänsyn
till den återhållsamhet i fråga om
nya statsutgifter, som är nödvändig i
nuvarande läge, har jag likväl sett mig
nödsakad att föreslå en icke obetydlig
reduktion av det av styrelsen föreslagna
antalet nya befattningar.»

Om nu sparsamhet måste iakttagas,
som departementschefen anfört, så anser
jag det vara oklokt att sätta in densamma
på här ifrågavarande område.
Sparsamhet är ju en dygd, men den
riktigaste ekonomiska politiken är väl
inte att vid alla tillfällen betala ut så
litet som möjligt. Den består väl i att i
rättan tid betala ut pengar just till de
rätta ändamålen. Och om så är, anser
jag att sparsamhetsskälen icke borde
få vara avgörande då det gäller vår
sinnessjukvård. Här finns kanske ännu
i dag kvar en rest av den gamla föreställning
i hithörande frågor, som man
kunde finna under gångna tider, att

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Nr 21.

115

sinnessjukvården inte är att betrakta
som egentlig sjukvård utan snarare som
en internering av sådana personer, som
till följd av sin sjukdom äro farliga för
samhället. Dessbättre har dock utvecklingen
när det gäller behandlingsmetoder
o. dvl. gått mycket hastigt framåt,
och vi betrakta numera inte de sinnessjuka
som obotliga, åtminstone inte
flertalet av dem. Men initierade personer
anse trots detta, att vår nuvarande
sinnessjukvård är behäftad med betydande
brister. Så säger t. ex. överinspektören
för sinnessjukvården, dr
Gunnar Lundquist: »Vid flertalet sinnessjukhus
ha överläkarna avdelningar
på 500 å 700 patienter, och vissa avdelningssköterskor
ha upp till 90 patienter
på sina avdelningar.»

Jag har för övrigt hört sägas att personalen,
åtminstone vad läkarna beträffar,
är något knappare inom sinnessjukvården
än inom kroppssjukvården.
Detta är ganska betänkligt, eftersom
man väl i många fall bör ge en
mera individuell vård i sinnessjukvården
än i kroppssjukvården. Med sådana
förhållanden för ögonen, som överinspektören
för sinnessjukvården här
påtalar, förefaller det nästan uteslutet
att någon individuell vård skulle vara
möjlig vid sinnessjukhusen. Det är alldeles
för liten personal för så många
patienter. Givet är också att personalbristen
försenar patienternas tillfrisknande,
och därmed följer att de sjuka
få stanna kvar längre på de till bristningsgränsen
överbelagda sjukhusen.
.lag tycker att dessa fakta borde kunna
övertyga vem som helst och tjäna
som eu varning för missriktad sparsamhet
på detta område.

De anförda sparsamhetssynpunkterna
bli dock mest upprörande när det
gäller en alldeles speciell omkostnadsdetalj.
År 1946 krävde vi i en motion,
att den indelning i sals- och rumspatienter
som finns vid sinnessjukhusen
skulle slopas. Medicinalstyrelsen förklarade
dock i sitt yttrande över den -

Avlöningar vid statens sinnessjukhus.

na motion, att frågan inte hade så stor
betydelse, enär rumspatienternas antal
inte är så särskilt stort. Medicinalstyrelsen
lovade samtidigt att ta initiativ
till införande av enhetskost vid sjukhusen.
Detta har medicinalstyrelsen i
år gjort. Man förstår det behjärtansvärda
häri efter att ha tagit del av styrelsens
uppgifter om att utspisningskostnaderna
vid kroppssjukhusen under
år 1945 uppgingo till i genomsnitt
kr. 2:38 pey dag och patient, under
det att motsvarande kostnader vid de
statliga sinnessjukhusen under 1946 utgjorde
endast kr. 1: 08. Detta förefaller
att vara upprörande litet, då man
betänker att för 1 krona 8 öre får man
i Stockholm knappast en enkel grötfrukost.
För den kostnaden skall alltså
en sinnessjukhuspatient leva en hel dag.
Det är så mycket mera upprörande som
patienterna vid sinnessjukhusen väl i
regel äro sådana människor som ha
svårt att göra sin mening gällande. På
de flesta håll betraktas de ju nämligen
såsom mindre vittnesgilla, och de kunna
kanske inte göra sig gällande i lika
hög grad som t. ex. patienterna vid
kroppssjukhusen. Departementschefen
anser också att denna reform är välbehövlig,
och jag tar mig friheten citera
en del av vad han anför i denna
sak i den kungl. propositionen: »För
egen de! finner jag starka skäl föreligga
för en höjning av standarden på
patientkosten vid sinnessjukhusen. Den
av styrelsen föreslagna anordningen
med införande av enhetskost synes mig
också vara väl ägnad att varaktigt
åstadkomma den önskvärda förbättringen
i patienternas kostförhållanden.
» Men sedan kommer också departementschefens
ekonomiska betänksamhet
fram, då han fortsätter: »På
grund av de avsevärda kostnader, som
ett realiserande av styrelsens förslag
skulle medföra, ser jag mig dock nödsakad
att f. n. ställa mig avvaktande
till förslaget.»

Ifrågavarande kostnader äro dock i

116

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Avlöningar vid statens sinnessjukhus.

jämförelse med de totala omkostnaderna
icke så över sig stora. Man räknar
med 3 miljoner kronor per år. För
nästkommande budgetår har medicinalstyrelsen
dock nöjt sig med att begära
ett anslag på 2 miljoner kronor, enär
man inte räknar med att kunna genomföra
enhetskosten från och med nästa
budgetårs början. I detta fall borde
man enligt min mening inte anlägga
kostnadssynpunkter, eftersom en kostförbättring
är av behovet mycket starkt
påkallad, som också departementschefen
understrukit. I övrigt finner jag
departementschefens uttalande i dessa
frågor så övertygande, att de ekonomiska
betänkligheterna icke borde ha
fått göra sig gällande.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till motionen
II: 447.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
tänker inte ta kammarens tid i anspråk
någon längre stund. Jag kan också trösta
utskottets talesmän med att jag inte
tänker yrka bifall till min motion, nr
11:449. Detta beror på att jag anser
det vara meningslöst att mot ett enhälligt
statsutskott ställa ett sådant yrkande.

Statsutskottet har i sin välvilliga
skrivning erkänt det berättigade i den
lönegradsuppflvttning som föreslagits i
min motion och förklarat, att densamma
bör komina till stånd när den beräknade
utbyggnaden vid Furunäsets
sjukhus är klar. Trots detta har jag nu
begärt ordet för att säga något om den
avlöningsstat, som är uppgjord. Det har
också, sedan jag avlämnade motionen
i fråga, inträffat en händelse, som gör
att jag vill fästa uppmärksamheten på
ytterligare en sak i detta sammanhang.

Som den föregående ärade talaren
erinrade om har det skett vissa nedprutningar
i den av medicinalstyrelsen
föreslagna nyanställningen av personal
vid statens sinnessjukhus. När

det gäller vissa svårskötta sinnessjuka
är det f. n. så, att endast en nattvakt
kan sitta inlåst tillsammans med ett
visst antal patienter. Detta medför ganska
stora risker för den ensamme vakten.
Redan tidigare har det inträffat
olyckstillbud under sådan tjänstgöring,
då den vaktande blivit utsatt för misshandel;
dock inte av så allvarlig art
som den, som förekom vid ett Vänersborgssjukhus
för en tid sedan. Där blev
en nattvakt, som var inlåst med en del
oroliga interner, överfallen och svårt
misshandlad. Innan hjälp hann anlända
var han så svårt misshandlad, att
han mist sansen, och han låg sedan
sanslös i 14 dagar. Han är för övrigt
inte fullt återställd ännu.

Denna händelse gjorde att personalen
krävde en utökning av vaktmanskapet,
och problemet har nu provisoriskt
lösts så, att den vid sjukhuset anställda
personalen får uppehålla nattskiftstjänsten
under natt som infaller mot
deras ledighetsdag. Medicinalstyrelsen
har nämligen inte samma möjligheter
som exempelvis kommunikationsverken
att anställa extra eller extra ordinarie
tjänstemän utöver det antal, som riksdagen
fastställt. Inte heller har medicinalstyrelsen,
efter vad jag förstår, något
anslag för anställande av extra folk
inom sjukvården. Följden blir att för
den personal, som skall handhava vården
av de svårskötta sinnessjuka och
har en bestämd arbetstid, 48 timmar
i veckan, denna arbetstid inte kan
tillämpas under det kommande året,
på grund av att den måste tjänstgöra
på ifrågavarande avdelning under sin
fritid. Och det blir heller inte billigare
för statsverket att göra på detta sätt.
Den övertidsersättning som numera utgår
för elfte löneklassens befattningshavare
är nämligen kr. 3: 35 per timme
när det är fråga om enkel övertid,
och under kvalificerad övertid, alltså
nätter och helgdagar, har vederbörande
5 kronor i timmen. Ur ekonomisk
synpunkt blir det alltså inte billigare

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Nr 21.

117

för statsverket att uppehålla vakttjänsten
med anlitande av personalens ledigheter
från den vanliga tjänsten. Det
är heller inte lyckligt att denna personal,
som i vanliga fall liar en tjänstgöring
av psykiskt mycket krävande
natur, tages i anspråk på detta sätt.

Med det sagda har jag velat fästa herr
statsrådets uppmärksamhet på denna
sak, och om det är möjligt att ordna
den på ett lämpligt sätt under innevarande
år, så är detta högst önskvärt.
1 varje fall bör det till ett kommande
år givas möjligheter — antingen genom
anslag eller, om så kan ske, genom att
bemyndiga medicinalstyrelsen — att
anställa extra personal, så att den ordinarie
personalens fritid icke behöver
användas för ifrågavarande tjänstgöring.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
begärde ordet närmast i anledning av
den del av herr Janssons i Örebro anförande,
där han talade om kostförhållandena
vid sinnessjukhusen. Jag vill
säga, att det icke är så mycket som
skiljer min uppfattning från herr Janssons.
Jag har givit uttryck åt min mening
i propositionen, där jag sagt, att
det är ett angeläget önskemål, att vi
kunna få till stånd ett förbättrat kosthåll
på sinnessjukhusen. Men vid årets
budgetarbete hade vi en viss ram att
hålla oss inom, en ram som angav de
möjligheter till anslagsutvidgningar som
i nuvarande ekonomiska läge stodo till
buds. Då ansåg jag — och det är en
uppfattning som jag fortfarande vidhåller
— att det var riktigt att lägga
denna anslagshöjning på att möjliggöra
inrättandet av ett betydligt ökat antal
sjukvårdstjänster vid sinnessjukhusen.
Kungl. Maj:t har i årets proposition föreslagit
riksdagen att bevilja medel för
inemot 250 nya tjänster vid sinnessjukhusen.
Det är mycket länge sedan en

Avlöningar vid statens sinnessjukhus.

sådan personell upprustning vidtogs på
detta område.

När det gäller frågan om kosten måste
man, även om man är på det klara med
att en reform på detta område är behövlig,
ha litet sinne för proportionerna.
Herr Jansson i Örebro citerade en
del siffror som stodo i medicinalstyrelsens
framställning, nämligen att medelutgiften
för kosten vid kroppssjukhusen
uppgick till kr. 2: 38 per dag men
vid sinnessjukhusen till endast kr. 1: 08
per dag. Så tilläde herr Jansson, att för
kr. 1: 08 får man ej ens en enkel grötfrukost
i Stockholm. Det verkade som
om han ville giva kammaren den uppfattningen,
att vi hölle patienterna på
sinnessjukhusen på en fullständig svältkost.
Jag hoppas, att jag inte behöver
lägga ned mycket arbete för att övertyga
kammarens ledamöter att så icke
är fallet. Som jämförelse vill jag bara
nämna, att personalkosten vid sinnessjukhusen,
alltså den kost som ätes av
all personal vid dessa sjukhus, kostar
kr. 1: 45 per dagsportion. Kostnaden
för denna kost ligger alltså nära en
krona per dag lägre än genomsnittskostnaden
för kroppssjukhusen.

När man närmare tänker på detta,
finner man, att det helt enkelt icke går
att göra en jämförelse mellan kosten
vid sinnessjukhusen och den vid
kroppssjukhusen. Kroppssjukhusen måste
arbeta med en helt annan och differentierad
diet för olika sorters magoch
tarmsjukdomar o. s. v., som måste
högst väsentligt bringa upp medelpriset
för kosten per dag. Jag kan nämna, att
jag låtit statens institut för folkhälsan
utarbeta en jämförelse mellan koststandarden
inom fångvården, sinnessjukhusen
och kroppssjukhusen. Det gick till
på det viset, att statens institut för folkhälsan
beställde in fångvårdsstyrelsens
normalportionsstat. Så har man tagit
eu utspisningsstat från Ulleråkers sjukhus,
som säkerligen icke är ett sjukhus
som skiljer sig från genomsnittet av
våra sinnessjukhus, och vidare har

118 Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1948 em.

Avlöningar vid statens sinnessjukhus.

man tagit motsvarande uppgifter från
ett par mycket representativa kroppssjukhus,
däribland karolinska sjukhuset
i Stockholm. Det visade sig då, att
vid alla dessa tre olika former av vård
utspisades tre måltider om dagen.
Skillnaden mellan sinnessjukhusen och
kroppssjukluisen beträffande matordningen
är egentligen bara, att man vid
sinnessjukhusen har den äldre utspisningsordningen
med frukost, middag
och kvällsmål, under det att vid
kroppssjukhusen utspisas frukost, lunch
och middag. Den viktigaste skillnad,
som man finner vid utspisningen, är
att kroppssjukhusens lunchmatsedel är
mera omväxlande än vad motsvarande
matsedel för kvällsmålet är vid sinnessjukhusen.
Denna utredning visar, att
det är ingen tvekan om att den bästa
utspisningen förekommer vid kroppssjukhusen,
men det är heller ingen tvekan
om, att sinnessjukhusens standard
är betydligt bättre än fångvårdsanstalternas
standard.

Om man ser på kaloritillförseln per
dag, finner man, att enligt fångvårdsstaten
får man 3 700 kalorier och enligt
sinnessjukhusens stat 3 200 kalorier,
medan man vid de två representativa
kroppssjukhusen bara får 2 700.
Folkliälsoinstitutet säger, att det i fråga
om tillförsel av olika näringsämnen
icke finns någon anledning till anmärkning
mot kosten vare sig vid Ulleråkers
sjukhus eller vid karolinska
sjukhuset.

Detta betyder alltså, att det icke kan
sägas, att det är ett rent katastrofläge
vid sinnessjukhusen. Utspisningen är
icke fullgod men den är icke sämre än
att jag har ansett mig kunna ha ett utrymme
för överväganden var de tillgängliga
medlen bäst skulle kunna sättas
in för att giva den bästa effekten
beträffande vårdförhållandena. Jag har
då ansett, att vi få större effekt om vi
sätta in ett par miljoner på flera läkare
och sjukvårdare än om vi skulle
lägga det på bättre mat.

Vad som enligt min mening gör det
angeläget att komma fram till en enhetsstat
är att patienterna på sinnessjukhusen
icke ha samma förmåga att
värja sig mot eventuella missförhållanden
som vanliga kroppssjuka patienter
ha. Finge personalen och patienterna
äta samma mat, hade man automatiskt
en garanti för att matens smaksättning
och tillagning skedde på ett tillfredsställande
sätt. Då sörjde nämligen personalen
för att kosten bleve fullgod.

Maten på sinnessjukhusen är alltså
enformigare och sämre än på kroppssjukhusen,
men den är beträffande
kvantitet och näringsämnenas sammansättning
icke bristfällig. Det är angeläget
att fastslå detta.

Till sist skulle jag bara vilja säga,
att när vi jämförde kostnaden per dag
för Ulleråkers sjukhus och för karolinska
sjukhuset, funno vi att vid Ulleråkers
sjukhus matkostnaden var kr.
1:11 per dag och vid karolinska sjukhuset
kr. 1: 50, alltså en siffra som ligger
väsentligt lägre än siffran för hela
landets kroppssjukhus eller kr. 2:38.

Herr talman! Jag har velat lämna
dessa rent faktiska uppgifter på det att
icke genom herr Janssons anförande
den uppfattningen skulle vinna spridning,
att det vore rena rama svältkosten
som serverades på våra sinnessjukhus.
Jag är enig med herr Jansson att
så snart tillfälle gives kostförhållandena
skola förbättras.

Jag vill sluta, herr talman, med att
tacka herr Österman för det påpekande
han gjorde beträffande läkarbristen på
sinnessjukhusen. Denna läkarbrist är
så allvarlig att alla medel böra försökas
för dess avhjälpande. Vi skola
inom departementet överväga även det
uppslag han framfört i denna debatt.

Herr JANSSON i Örebro: Herr talman!
Jag gjorde liknelsen med grötfrukosten
icke för att göra gällande, att det förekomme
verklig svältkost på sinnessjukhusen,
utan för att göra det förståeligt,

Onsdagen den 26 maj 194g em.

Nr 21.

119

hur fantastiskt låg vi anse kostnaden
för utspisningen vara. Det är riktigt
och även jag har för min del räknat
med, att vid kroppssjukhusen förekommer
dietmat, som kanhända delvis fördyrar
kostnaden. Men där har man ju
också det förhållandet, att många patienter
ligga i dagar utan någon kost
alls. Jag har föreställt mig, att kostnaden
på kroppssjukhusen behövde icke
vara åtminstone så avsevärt dyrare än
vid sinnessjukhusen, om maten vore av
samma kvalitet.

Det är en given sak, att utökningen
av personalen är avgörande för vården
som sådan. Om man tänker uteslutande
på vårdförhållandena, kan det måhända
vara viktigast att satsa pengar just
på personaltillskott. Men jag är av den
meningen, som jag också försökt påvisa
i mitt första anförande, att då det gäller
sinnessjukvården inga som helst
hänsyn till kostnaden borde tagas. Jag
tror att där investerade pengar komma
att giva större resultat än på många
andra håll investerade. .lag föreställer
mig också, att då det gäller sparsamhet
med statliga utgifter det skulle finnas
möjlighet till sådan sparsamhet på
andra områden, där följderna därav
icke skulle bli av den art som de bli
just då det gäller en sådan viktig sak
som denna.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Då det har ställts ett yrkande
om bifall till en i anslutning till denna
proposition väckt motion, har jag närmast
begärt ordet för att yrka bifall
till utskottets förslag.

Emellertid skall jag tillåta mig att
säga några ord därutöver. Det utskottsutlåtande
som vi här behandla rör sig
om statsutgifter av eu synnerligen stor
omfattning. Avlöningsanslaget här uppgår
till över 48 miljoner kronor och
omkostnadsanslaget till över 20 miljoner
kronor. Statsutskottet har ju vid behandlingen
av ärendet lika viil som

Avlöningar vid statens sinnessjukhus.

vid behandling av alla andra ärenden,
vare sig det gäller stora eller små belopp
— sökt tränga in i detaljer och
siffror och bilda sig en uppfattning om
räckvidden och riktigheten av det förslag,
som framlagts som huvudförslag,
nämligen Kungl. Maj:ts proposition. Utskottets
förslag, som nu förelagts kamrarna,
innebär ju ett tillstyrkande av
Kungl. Maj:ts förslag.

Sedan har det väckts motioner. Bland
andra har den förste ärade talaren i
denna debatt avgivit en motion. Han
tackade utskottet för välvillig behandling,
fastän han icke hade fått motionen
direkt bifallen; frågan var nämligen
i utskottets skrivning löst på ett sätt
som han ansåg sig kunna vara tillfredsställd
med.

Det föreföll som om en annan av
motionärerna, herr Lundqvist, också
ansåg sig tillfreds med utskottets skrivning,
även om icke heller han fått motionen
bifallen.

Jag förstår då fuller väl, att herr
Jansson i Örebro icke är belåten med
utskottet, då han fått sin motion direkt
avstyrkt. Emellertid behöver jag i detta
fall icke gå in på någon utförligare förklaring
till utskottets ståndpunkt, eftersom
statsrådet har närmare utvecklat
innebörden av den fråga som är berörd
i detta sammanhang. Jag skall bara
tillåta mig en stilla erinran, när man
tar som jämförelse kostnaden för en
grötfrukost i Stockholm. Det är ju en
allmän klagovisa, som man läser i tidningarna,
att restauratörerna i Stockholm
äro ett släkte som vet att taga väl
betalt för sina tjänster. Det iir icke
bara råvaran och tillagningen som skall
ersättas utan också lokal, betjäning och
allt detta. Det förvånar mig, att man
vill göra en jämförelse mellan kostnaden
för utspisning på en sjukvårdsanstalt
samt de priser, som privata restauratörer
anse sig böra tillämpa för att
få skälig avans på sin rörelse. Jag nöjer
mig sålunda med denna stilla anmärkning
och lämnar denna lilla fråga åsido.

120

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1948 em.

Avlöningar vid statens sinnessjukhus.

De spörsmål, som herr Lundqvist i
sitt anförande berörde, nämligen knappheten
på personal, hänsynen till vårdklientelets
ojämna sinnesbeskaffenhet
— om jag får begagna detta uttryck —
samt risken för överfall och därmed
sammanhängande frågor äro emellertid
spörsmål av synnerligen allvarlig art,
och jag förstår honom rätt väl. Jag har
emellertid mindre lätt att förslå, att
man på sjukhusledningshåll anser att
man icke har möjlighet att råda bot
på detta, därest man har den uppfattningen
att personalen är alltför knapp.
Det anslag, som väl närmast här skulle
komma i fråga för anställande av personal,
är det som står på sidan 6 i utskottets
utlåtande: Avlöningar till övrig
icke-ordinarie personal, förslagsvis kronor
16 600 000. Det är ju, som man finner,
ett förslagsanslag, som sålunda,
därest det uppstår behov av ett överskridande,
också verkligen kan överskridas.
Om vederbörande verksmvndighet
anser, att det är behov av att
anställa ytterligare personal, så föreställer
jag mig att man då bör göra en
framställning i detta syfte, så att personalförstärkning
kommer till stånd.

Jag menar sålunda att riksdagsbehandlingen
i och för sig innebär icke
att en spärr är satt för att åstadkomma
vad jag uppfattade att herr Lundqvist
åsyftade, nämligen att personalen så
avväges, att risk för överfall på personalen
och därav åsamkade skador undvikas.
Detta är det svar på herr Lundqvists
anmärkning som jag kan ge. Jag
delar i sak den uppfattning, som herr
Lundqvist givit uttryck åt, och jag tycker
att statsutskottets behandling av
frågorna icke på något sätt kan förhindra
en förnuftig och lämplig lösning
av dessa problem.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Vad
beträffar det anslag, som här åberopas,
är det klart att det bör vara förslags -

anslag. Om man skall betala folk för
övertid, måste man ju ha pengar. Men
det är så, att här har man i staten fastlåst
ett visst antal tjänster, och det är
detta som jag tycker är olämpligt. Såvitt
jag förstår saken rätt kan man icke
ens anställa elever utöver det antal, som
riksdagen fastställt, och icke heller
extra ordinarie och ordinarie personal.

Jag åberopade kommunikationsverken
såsom exempel på statlig verksamhet,
där man har möjlighet att anställa
extra ordinarie personal. Det behövs
en uppmjukning på detta område, om
det verkligen är så att riksdagen låser
fast antalet tjänster och man därigenom
endast kan lösa dessa svårigheter genom
att den nu anställda ordinarie och
extra ordinarie personalen och eleverna
tvingas tjänstgöra på övertid. Brister
det på den punkten bör det rättas
till, så att förhållandena bli ungefär som
vid kommunikationsverken. Vill man
icke bemyndiga medicinalstyrelsen att
anställa extra folk, borde det finnas ett
särskilt anslag för tillfällig arbetskraft.
Det är så jag har sett saken.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Det är kanske inte nödvändigt
att ge kammarens ledamöter en lektion
i hur avlöningsanslagen beräknas, men
det förefaller av det sista anförandet
som om det icke är alldeles obehövligt.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att riksdagen fastställer antalet ordinarie
tjänster. Beträffande de icke-ordinarie
tjänsterna däremot fastställer riksdagen
allenast antalet i vissa högre lönegrader.
Det är sålunda vad riksdagen
har fastställt beträffande personalstaten.

Avlöningsanslagets slutsumma beträffande
icke-ordinarie personal beräknas
efter ett uppskattat behov av sådan personal,
men skulle det visa sig, att detta
beräknade behov är för lågt, kan vederbörande
verksmyndighet efter framställning
till Kungl. Maj:t få jämkning
i detta hänseende. Riksdagens behand -

Onsdagen den 26 maj 1948 cm.

Nr 21.

121

ling av dessa spörsmål lägger sålunda
icke hinder i vägen för att få personalen
rätt avvägd, såsom herr Lundqvist
tycks förmoda.

Om man har ett stående behov av
personalförstärkning betraktar jag det
såsom opraktiskt, alt detta tillgodoses
genom att uttaga övertid av personalen
i stället för att anställa annan personal.
Jag förmodar emellertid att vederbörande
myndigheter ha sin uppmärksamhet
fäst vid denna sak. övertidsersättning
blir nämligen dyrare per utförd arbetstimme
än om man har anställd personal
för ändamålet. Denna sak kunna vederbörande
myndigheter ordna på administrativ
väg. Riksdagens behandling
har icke lagt något binder i vägen.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionen II:
447; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Jansson
i Örebro begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 107, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 447.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för japropositionen.

Polisverksamhet mot spioneri.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 108, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. in.;
och

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till svenska farmakopékommittén
m. in.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9.

Polisverksamhet mot spioneri.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
110, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag för budgetåret
1948/49 till kostnader för särskild polisverksamhet
för hindrande och uppdagande
av spioneri in. in.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag har inte väckt någon motion i denna
fråga, men jag tycker ändå inte att
den skall passera utan att man säger
ett par ord om densamma.

Jag vill erinra om att vi under kriget
hade i en huvudtitel en rubrik »Anslag
till bevakning av hamnar, flygfält
in. in.» och anslaget löd på 9 miljoner
kronor. Någon närmare redovisning av
innebörden av detta anslag gavs icke.
Den fick man ju så småningom, när det
blev klart vad detta stora belopp egentligen
användes till. Det användes som
bekant för att bygga upp en hemlig polisorganisation,
som hade till uppgift
att vidtaga åtgärder för att, som man
sade, bevaka landets intressen. Denna
organisation utlöste ett mycket stort

122

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Polisverksamhet mot spioneri.

missnöje. Missnöjet hade icke uppstått
på grund av de åtgärder, som organisationen
hade vidtagit för att avslöja spioneri
och sabotage, utan på grund av
alla de olika spörsmål som dess verksamhet
aktualiserade.

Jag erinrar om att det tillsattes en
särskild parlamentarisk utredning. Det
var ett uttryck för den folkvrede som
uppstod med den hemliga polisens verksamhet.
Vad var det denna utredning
klarlade? Jo, för det första att denna
polisorganisation mycket nära samarbetat
med Gestapo och med den finska
Ochranan. För det andra att dess aktivitet
i det väsentliga hade riktats emot
demokratierna i kriget, medan däremot
de tyska spioner, som denna organisation
lyckades upptäcka under tiden för
Hitlers militära framgångar, voro mycket
lätt räknade. För det tredje att den
jagade de antifascistiska flyktingarna,
i något fall t. o. m. utlämnade sådana
till avrättning i Tyskland, och att den
genom sin verksamhet möjliggjorde för
Gestapo att få uppgifter om flyktingar
i Sverige, som man sedan brukat för
att öva utpressning mot dessa flyktingars
släktingar i Tyskland. För det
fjärde vill jag erinra om hur denna
organisation arbetade som en stat i
staten. Icke ens dåvarande polisministern
kunde värja sitt hem för denna
organisations trakasserier. För det
femte blev denna organisation ett organ
för åsiktsförföljelse. För det sjätte
\oro de metoder som användes inte
den minsta anledningen till den indignation
som denna hemliga polisorganisations
verksamhet utlöste, dessa
metoder med telefonspionage, med
brevspionage, med en hel armé av tjallare
och angivare, där man t. o. in. arbetade
med provokationer.

Detta var det väsentligaste som
uppenbarats om denna organisations
verksamhet, och det förklarar ju också
det missnöje som uppstod. Den parlamentariska
utredning som tillsattes var
ett av de tecken på en botfärdig syn -

dare, som regeringen då gav. Det enda
resultatet av allt detta ståhej tycks
emellertid ha blivit att denna Hestapo
nu ynglat av sig en ny hemlig polisorganisation,
och precis som man då
inför riksdagen redovisade med att det
handlade om anslag för att bevaka
broar, flygfält in. in., redovisas det i
dag som ett anslag för, som det står,
uppdagande av spioneri in. in.

När det är fråga om uppdagande av
spioneri är det självklart, att jag inte
reser någon invändning emot att man
måste ha vissa anslag därtill. Jag ställer
emellertid en fråga: Är det verkligen
ett sådant läge nu, att man behöver
ha en särskild hemlig polisorganisation,
som skall kosta bortåt tre
miljoner kronor, för att uppdaga spioneri,
en organisation som man ju inte
hade motsvarighet till under alla de år
som föregingo det andra världskriget?
Det förefaller mig som om vi nu befinna
oss på samma vägar som man
beträdde under kriget, och det förefaller
mig, när jag ser likheten med
riksdagens behandling av saken, som
om riksdagen precis som under kriget
behandlar dessa frågor. Någon närmare
redovisning förelägges ju icke riksdagen,
men statsutskottet tröstar oss med att
det varit i tillfälle att taga del av det
material, som skall vara nödvändigt för
att ytterligare motivera denna stora
organisation och det stora anslag som
den behöver. Det är precis samma trall
som det var under kriget.

Den fundering som man har är alltså:
Är verkligen situationen i dag sådan,
att man redan nu måste bygga upp
en sådan oerhört stor, hemlig polisorganisation?
Inrikesministern hänvisar
till att det inträffat saker och ting på
senaste tid, men någon närmare uppgift
om vari dessa händelser bestå finns
naturligtvis icke. Jag vill ju inte tro —
det bör man ju inte förutsätta — att
det är Dagens Nyheters hetspropaganda
som utgör motiveringen för detta stora
anslag. Det är nämligen på det viset,

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Nr 21.

123

att man på flera olika sätt tycker att
man återigen upplever något av det
som skedde under kriget. Återigen börja
telefonerna krångla. Antingen kommer
man inte fram alls, eller också kommer
man till galen adress. Det är precis
samma märkliga symptom som då
framträdde.

Ja, herr inrikesminister, jag skulle
vilja fullständigt klart säga ifrån: De
pengar som behövas för att uppdaga
spioneri vänder jag mig icke emot, men
skall man nu återigen bygga upp en
polisorganisation, som skall arbeta ungefär
efter mönster av den polisorganisation
som med så mycket buande
avskaffades, när kriget var slut, då
måste jag för min del protestera. Skall
det återigen skapas en organisation, som
skall bli ett medel i den inrikespolitiska
kampen, finns det verkligen anledning
till protest. Jag har anledning
frukta för att även sådant döljer sig
bakom dessa märkliga initialer »m. m.»
Jag skulle vilja erinra om att man redan
börjat rensa ut kommunister ur
det svenska hemvärnet. År det på det
sättet man tänker gå till väga för att
skapa en nationell samling bakom det
svenska försvaret? Jag kan inte tänka
mig annat än att det är denna hemliga
polisorganisation man nu bygger upp
som återigen arbetar på detta sätt. Jag
kan inte tänka mig ännu, förriin jag
får besked därom från regeringens sida,
att det är på dess direktiv som denna
verksamhet satts i gång.

Herr talman! Vi ha icke avlämnat
någon motion i denna fråga. Jag tänker
icke heller ställa något avslagsyrkande.
Jag har bara velat ge uttryck
för de känslor som besjäla mig, när jag
ser hur tre år efter det andra världskriget,
niir vi ännu leva i fred och
väl krafterna ändå borde av allt att
döma vara så disponerade, att det torde
dröja ganska länge innan det blir ett
nytt krig, man redan börjar inrätta sig
efter de förhatliga principer, som följdes
för inrikespolitiken under kriget.

Polisverksamhet mot spioneri.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
skall inte använda detta tillfälle för att
närmare gå in på detta anslag och vad
som ligger bakom det, men jag vill säga
några ord för att belysa vad det här
är fråga om. På våren 1946 förelädes
riksdagen en proposition, innebärande
att den säkerhetsorganisation, som vi
hade under kriget, skulle avskaffas och
att riksdagen i stället skulle bevilja
medel för att låta en del av statspolisen
arbeta med de speciella brottstyper,
som man vanligen sammanfattar
under benämningen de landsskadliga
brotten. Avgörandet huruvida några åtgärder
— åtal eller andra processuella
tvångsmedel — skola tillgripas mot
misstänkta personer ankommer, sedan
säkerhetstjänsten avskaffats, helt på de
ordinarie åklagarmyndigheterna. Det
finns alltså inte längre någon speciell
säkerhetsorganisation med särskilda befogenheter.

När polisen sättes in för att uppdaga
förövaren av ett vanligt brott, föreligger
det ingen tvekan om att brottet har
skett. En stöld har begåtts eller en person
har blivit misshandlad eller dödad,
och utifrån detta faktum börjar polisen
arbeta. Beträffande de landsskadliga
brotten måste däremot själva brottets
existens upptäckas genom en aktiv
polisiär spaning, och först därefter kan
polisen sätta i gång att uppspåra brottslingen.
Denna form av polisiär verksamhet
kan därför inte bedrivas på
samma sätt som den vanliga polisiära
verksamheten. I övrigt ligger det i sakens
natur, att denna form av polisiärt
arbete inte kan bedrivas inför offentligheten
på samma sätt som är fallet
med vanlig polisverksamhet.

Vad som närmast föranledde mig att
begära ordet var, att herr Hagberg började
leka med misstankar, som Ny Dag
vid flera tillfällen har uttalat på kåsör -

124 Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Polisverksamhet mot spioneri.

spalten. Han sade att telefonerna ha
börjat krångla så förskräckligt på sista
tiden för vissa personer inom det kommunistiska
partiet. Jag vill säga till herr
Hagberg, att det titt och tätt händer
att även jag kommer fel, när jag slagit
ett telefonnummer. En människa är
nämligen ganska bristfällig, och om
man är litet trött och fumlig, slår man
lätt fel. Jag bär på mitt tjänsterum en
direkttelefon, och det går knappast en
dag utan att någon ringer pa den och
frågar efter kött eller hattar eller vad
det nu kan vara, men jag har aldrig
misstänkt annat än att vederbörande
varit litet fumlig i fingrarna eller att
det varit något fel på telefonväxeln.

Jag kanske gör herr Hagberg ledsen
om jag säger, att det inte lönar sig att
leka med sådana där allmänna misstankar.
I motsats till många andra länder
i vår tid är Sverige ett rättssamhälle,
och om det skall göras något ingripande
mot enskilda individer, så
måste detta ingripande ha stöd i lag.
Under kriget förekom, såsom vi alla
veta, en censurverksamhet, vilken även
innefattade telefonavlyssning, men denna
baserades på en särskild lag. antagen
av Kungl. Maj :t och riksdagen, vilken
vanligen kallades tvångsmedelslagen.
Den 1 juli 1945 avskaffades denna
lag, herr Hagberg, och sedan den dagen
förekommer det ingen telefonavlyssning
och ingen brevcensur eller annan
kommunikationskontroll i detta
land. Detta betrakta alla andra åsiktsriktningar
såsom en fullt självklar sak,
som aldrig behöver föras på tal. Jag
förstår inte att herr Hagberg och hans
meningsfränder ha så svårt att anpassa
sig efter ett sådant tänkesätt, som följer
med att leva i ett ordnat och stabilt
rättssamhälle.

Nu ha vi till och med gått så långt,
herr Hagberg, att vi i den nya rättegångsbalken
i eu särskild paragraf klart
fastslagit, under vilka förutsättningar
telefonavlyssning kan äga rum. I denna
paragraf stadgas, att en domstol efter

hemställan av åklagaren kan besluta,
att telefonavlyssning skall ske. En förutsättning
är, att det kan följa minst
två års straffarbete på ifrågavarande
brott, och åtgärden får icke uppehållas
under längre tid än en vecka. Mig veterligt
har denna lagbestämmelse aldrig
tillämpats. Jag kan garantera, herr Hagberg,
och jag tror alla politiska mcningsriktningar
stå bakom mig i det
fallet, att om det skall tillgripas telefonavlyssning
på några andra förutsättningar
än dem som stadgas i rättegångsbalken,
då kommer det att för riksdagen
läggas fram en lag som reglerar
detta. Vi äro nämligen inte under några
förhållanden villiga att uppge den
grund av lagbunden ordning och rättssäkerhet,
som vi ytterst basera vårt
samhälle på. Jag tror herr Hagberg kan
känna sig fullkomligt säker på att det
bara vidtas rättsenliga åtgärder. Herr
Hagberg kan känna sig säkrare på den
saken när han nu lever i Sverige än om
han levde i något av de länder i
Europa, som herr Hagberg anser stå
honom särskilt nära.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag godtar givetvis inrikesministerns
förklaring såsom ett uttryck för lians
personliga övertygelse. Vi ha emellertid
mycket obehagliga minnen på detta
område. Jag vet inte vad det var på
för laglig grund när man 1918 avlyssnade
Hjalmar Brantings telefon. Branting
tillhörde då regeringen, och åtgärden
väckte ett väldigt uppseende. Jag
har själv fått skriftligt av nuvarande
statsministern på att min telefon har
varit avlyssnad vid några olika tillfällen
under kriget. Mina kamrater ha
liknande erfarenheter, och det gör, att
vi äro misstänksamma mot den hemliga
polisens självrådighet.

Emellertid är det ingen huvudfråga,
huruvida man redan nu har börjat avlyssna
telefonerna. Jag har bara sagt,
att det framträtt vissa symtom, och om

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Nr 21.

125

Kurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

inte dåvarande polisminister Möller
kunde freda sig och sitt hus för polisens
nyfikenhet, är det kanske inte så
säkert att den nuvarande inrikesministern
kan göra det. När han kommer
fel på sin telefon, kanske det inte bara
beror på att han är fumlig, men det är
i alla fall en underordnad sak. Det väsentliga
är, att man på ungefär samma
sätt som under kriget bygger ut en
hemlig polisorganisation och att man
redan under fred anser sig kunna offra
bortåt 3 miljoner kronor på den. På
grund av de tråkiga erfarenheterna
från krigstiden betrakta vi med allra
största skepsis utvecklingen av en sådan
organisation. Jag säger detta givetvis,
herr talman, utan att ifrågasätta,
att inrikesministern icke har uttryckt
sin fulla övertygelse. Jag har ingen anledning
att med honom diskutera de
nuvarande lagarna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag tycker också det är otrevligt att
världen skall vara sådan, att vi här i
Sverige behöva vidta dessa åtgärder.
Även jag anser att det skulle vara trevligare,
om vi kunde återgå till det
system vi hade före kriget, men nu är
en gång för alla den värld vi leva i efter
kriget icke densamma som fanns
före kriget. Utbyggnaden av denna
gren av polisverksamheten är ett led i
de allmänna försvarsåtgärder och anstalter,
som vi anse oss böra upprätthålla
till skydd för det svenska samhället
och den lagbundna ordning vi
alla vilja värna. Det är ett led i våra
försvarsåtgärder precis som den förstärkning
av civilförsvaret, som jag
föreslagit i en annan proposition. Detta
anslag är ett uttryck för vår bestämda
föresats att icke låta taga oss på
siingen, från vilket håll faran än må
komma. Vi vilja ha kontroll över vad
som sker i det fördolda på svenskt territorium,
och det är den uppgiften och

ingen annan som denna polisorganisation
har att fylla.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
byggande av fiskehamnar in. in.;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående samarbete med
Stockholms stad för utbyggnad och drift
av Sabbatsbergs sjukhus samt försäljning
till staden av serafimerlasarettets
fastigheter m. m.;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag under
åttonde huvudtiteln å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/48;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
alkoholistvården jämte i ämnet väckt
motion; och

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag för budgetåret
1948/49 till driften av anstalter
för psykopatiska och nervösa barn
in. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11.

Kurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till utbildningskurs
för sysselsättnings- och
arbetsterapeuter.

I propositionen nr 182 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 10 mars 1948, föreslagit
riksdagen att till Bidrag till utbildningskurs
för sysselsättnings- och

126

Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Kurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

arbetsterapeuter för budgetåret 1948/49
under elfte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 10 500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Bidrag till utbildningskurs för
sysselsättnings- och arbetsterapeuter
för budgetåret 1948/49 under elfte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 10 500
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Andrén, Mannerskantz, Heiding, Gustav
Emil Andersson, Ohlon, Svensson
i Grönvik, Rubbestad och Birke, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
ifrågavarande proposition icke måtte
av riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Det
anslag som här begäres är relativt litet,
men det oaktat ha åtta utskottsledamöter
reserverat sig mot detsamma.
Stockholms stad har anordnat en kurs
för arbetsterapeuter och begärt ett
statsbidrag för den verksamheten. Kursen
skall omfatta endast 22 elever. Det
kan tyckas vara ett litet antal, men
kursen kommer att rekryteras från
samma kategori som befolkar sjuksköterskeskolorna,
och vi veta alla vilken
stor brist det råder på sjuksköterskor.
Det har sålunda inträffat, att man vid
ett av de nyuppförda sjukhusen i
Stockholm, vilket har omkring 160
platser, på grund av sköterskebrist inte
kunnat belägga mer än 18 platser. Vi
reservanter ha ansett, att man i en sådan
situation inte bör bygga ut en ny
gren av sjukvården.

Denna kurs avser att utbilda terapeuter
för kroppssjukhusen. Vi känna
alla till, att liggtiden där är ganska kort
— ofta bara några få dagar — och därför
har det inte någon större betydelse,
om man har arbetsterapeuter just vid
kroppssjukhusen. Vid sinnes- och tu -

berkulossjukhusen, där ju patienterna
vistas en längre tid, är det däremot av
stor betydelse att man har arbetsterapeuter,
som kunna bibringa de sjuky
en viss yrkesskicklighet och på det sättet
göra deras tillvaro drägligare.

Emellertid pågår en utredning om
arbetsterapien inom sinnessjuk- och tuberkulosvården.
Innan denna utredning
är färdig vet man således inte
hur många arbetsterapeuter det skall
finnas eller vilken utbildning och vilka
uppgifter de skola ha, och därför
har också medicinalstyrelsen, som visserligen
tillstyrkt detta anslag, sagt
ifrån, att den funne frågan tveksam,
då riksdagen i avvaktan på utredningens
resultat ännu icke fattat beslut om
terapeututbildningen. Reservanterna ha
också ansett, att man med hänsyn till
bristen på sjukvårdspersonal inte nu
bör införa denna nya vårdgren på
kroppssjukhusen, där den säkerligen
har ganska liten betydelse. Dessutom
ha vi ansett, att Stockholms stad och
inte staten borde bekosta kurserna, eftersom
det till väsentlig del är Stockholms
stad som skall ha dessa terapeuter.
Departementschefen har ju uttalat,
att man skall kunna dna en viss erfarenhet
av dessa terapeuters framtida
verksamhet. Men det är självklart, att
även om icke staten deltager i kostnaderna
för kursen kan man ändå draga
fördel av anordningen och se, hur dessa
terapeuter komma att arbeta inom
Stockholms stad.

Ja, herr talman, dessa äro de synpunkter
som reservanterna haft på frågan,
och jag ber att med dessa korta
ord få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande.

Häruti instämde herr Birke.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Såsom kammarens ledamöter
ha observerat ha vi behandlat en rad
utlåtanden från statsutskottet, vari an -

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Nr 21.

127

Kurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

slagen varit avsevärda. Utskottet har
doek varit enhälligt om att tillstyrka
desamma. Här ha vi nu ett anslag på
10 500 kronor, och då har det varit
nödvändigt att få en reservation och
en debatt. Vi hörde ju nu av reservanternas
talesman, varom principskillnaden
rörde sig. Jag måste emellertid
korrigera honom.

Herr Rubbestad började med att tala
om att reservanterna gingo emot detta
anslag därför att personalbristen vid
sjukhusen var så stor, att man icke ens
under en tid av tio månader kunde
undvara 22 personer, som under denna
tid skulle genomgå kursen i fråga.
Han tilläde, att det är samma personer
som annars skulle gå igenom våra sjuksköterskeskolor.
Denna uppgift är felaktig.
Detta har man upplyst om i utskottet
— vilket icke hindrar att samma
argument upprepas här. I den
kungl. propositionen säges det, att inträdesfordringarna
till denna kurs ha
satts höga beroende därpå, att kursen
skall vara så kort. Det heter: »Den utbildning,
som ligger på det tekniska
planet, måste då vara helt undangjord,
d. v. s. eleverna måste i allmänhet äga
sådana tekniska färdigheter, som krävas
av en vid det statliga institutet utbildad
terapeut.» För tillträde till sjuksköterskeskolorna
kräves ju i allmänhet
bara realexamen eller en tvåårig
folkhögskolekurs. Här skola vederbörande
ha teknisk utbildning i förväg.
Det är sålunda icke samma klientel.

Mot slutet av anförandet kom det
verkliga skälet för avstyrkandet fram:
det är Stockholms stad, som skulle anordna
denna kurs, och Stockholms stad
kan alltså betala alltsammans själv.
Stockholms stads invånare betala ju
icke någon statsskatt och kunna därför
icke ställa några anspråk på att bli delaktiga
av statsmedel för kursen i fråga
— jag förmodar att de ärade reservanterna
ha resonerat på det sättet; i verkligheten
ligger det ju litet annorlunda
till, som vi veta.

Det föreligger numera ett kommittéförslag
om anordnande av en kurs för
utbildning av terapeuter, då man anser
att sysselsättnings- och arbetsterapien
är en viktig gren av vår sjukvård.
Därvidlag är det emellertid fråga om
en blandad teoretisk och praktisk
kurs, som skulle taga en tid av två år
i anspråk. T avvaktan på att detta förslag
behandlas av statsmakterna har nu
Stockholms stads sjukhusdirektion velat
starta en kurs för 22 elever, en kurs
som icke skulle bli lång utan endast
omfatta tio månader beroende på, såsom
jag nyss sade, att eleverna ha viss
förutbildning. Av propositionen framgår,
att Stockholms stad har beräknat
att av dessa 22 elever 14 skulle få sin
framtida verksamhet förlagd till direktionen
underställda sjukhus och anstalter,
3 till stadens fattigvårdsnämnd
underlydande anstalter, 2 till karolinska
sjukhuset och 3 till anstalter lydande
under Stockholms läns landsting.
Karolinska sjukhusets direktion
och landstinget ha framställt önskemål
om att få ett angivet antal elever till
kursen. Jag tycker då att det är ganska
rimligt, att under sådana förhållanden
också staten på något sätt bidrager
till utbildningskostnaderna.
Egentliga undervisningskostnader skulle
icke debiteras för dessa elever.

Jag måste med beklagande konstatera,
att en av Stockholms läns representanter
i kammaren instämde med den ärade
reservanten och sålunda anser, att
de tre terapeuter, som Stockholms läns
landsting behöver, skola utbildas av
Stockholms stad. Jag är något förvånad
över ett sådant ståndpunktstagande.

Vi som tillhöra utskottsmajoriteten
ha menat, att det är rimligt att staten
bidrager till kostnaderna för denna försökskurs
och att det är en ringa utgift
för staten med dessa 10 500 kronor.

.lag ber att med vad jag nu anfört,
herr talman, få yrka bifall till utskottets
hemställan.

128 Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Kurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Herr
Eriksson i Stockholm tyckte att det var
egendomligt, att man här lät stora anslag
gå igenom utan vidare men reserverade
sig mot ett litet. Jag har för
min del den uppfattningen, att det avgörande
är vad pengarna skola användas
till och icke bara anslagens storlek.
Ett stort belopp, som användes
väl, kan man vara med om, men är det
fråga om ett litet belopp, som man icke
anser rimligt att utanordna, kräver väl
all logik att man säger ifrån att man
icke vill vara med om det. Summans
storlek bör alltså icke ha någon som
helst avgörande betydelse.

Herr Eriksson i Stockholm ville göra
gällande, att det icke är samma kategorier
som befolka sjuksköterskeskolorna.
Men vi skola komma ihåg, att i
stort sett samma kompetenskrav gälla
för dessa båda kategorier. De som
skola gå igenom nu ifrågavarande kurs
skola ha normalskolekompetens eller
realexamen, ha genomgått tvåårig kurs
vid folkhögskola eller äga därmed jämförliga
kunskaper. Det är detta som
fordras också för dem som söka inträde
i sjuksköterskeskolorna.

Vidare säger herr Eriksson att det är
orimligt att Stockholms stad själv skall
klara utbildningen av sina terapeuter
med hänsyn till att även invånarna i
Stockholms stad betala statsskatt. Ja,
men tror icke herr Eriksson att medborgarna
som tillhöra de olika landstingen
också få betala skatt till staten?
Detta hindrar icke att landstingen få
utbilda sina sköterskor och annan personal
på egen bekostnad utan att staten
bidrager med ett öre. Därför tycker
jag att det är följdriktigt att när
det är Stockholms stad som till väsentlig
del skall draga fördel av denna personal,
Stockholms stad också bekostar
utbildningen.

Vad sedan beträffar herr Erikssons
tal om att karolinska sjukhuset försäkrat
sig om två platser och Stockholms
läns landsting om tre, hoppas jag att

herr Eriksson observerat, att karolinska
sjukhuset skall betala 1 750 kronor
för vardera platsen till Stockholms
stad. Jag förmodar att också landstinget
skall betala för sina platser. Därför
kan jag icke förstå att det är rim
och reson i att staten skall bekosta utbildningen
av Stockholms stads tjänstemän.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen med
övervägande ja besvarad. Herr Rubbestad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 116, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 117, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om försäljning till
Lunds stad av fastigheterna Källby 2''-’,
23 och 21 i Lund.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Onsdagen den 26 maj 1948 em. Nr 21. 129

Avlönings- och pensionsförbättringar

§ 13.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 42, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av fastighetsskatten,
m. m.;

nr 43, i anledning av väckt motion
om viss ändring i förordningen angående
understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda kommuner; nr

44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
m. m., jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 45, i anledning av väckta motioner
angående inrättande av investeringsfonder
för jordbruk m. in.; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående frihet från utskiftningsskatt
vid upplösning av Bergslagernas järnvägsaktiebolag
m. fl. bolag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 14.

Avlönings- och pensionsförbättringar för
präster m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition angående vissa avlönings-
och pensionsförbättringar för
präster m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 5 mars 1948 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 156, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden föreslagit riksdagen
att

1. medgiva, att provisoriskt lönetillHigg
åt präster måtte för tiden den 1
juli 1948—den 30 juni 1949 utgå ur

9 — Andra kammarens protokoll 19''iS.

för präster m. m.

kyrkofonden i huvudsaklig överensstämmelse
med av föredraganden förordade
grunder;

2. medgiva, att ur kyrkofonden måtte
få i enlighet med vad föredraganden
förordat utgå gottgörelse åt prästgårdsinnehavare
för bränslekostnad under
tiden den 1 juli 1948—den 30 juni
1949;

3. bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med härutinnan
gällande grunder meddela bestämmelser
angående provisorisk reglering
av prästerskapets emeritilöner och
familjepensioner för tiden den 1 juli
1948—den 30 juni 1949;

4. medgiva, att semesterkostnadsbidrag
finge för kalenderåret 1949 utgå
ur kyrkofonden i huvudsaklig överensstämmelse
med de för innevarande kalenderår
gällande och av föredraganden
för fortsatt tillämpning förordade
grunder;

5. medgiva, att ett särskilt representationsbidrag
åt rikets biskopar måtte
för tiden den 1 juli 1948—den 30 juni
1949 utgå ur kyrkofonden i överensstämmelse
med vad föredraganden förordat; 6.

medgiva, att till förhöjning av hyresersättning
in. in. åt biskopen i Stockholms
stift måtte ur kyrkofonden utgå
anslag i enlighet med vad föredraganden
förordat;

7. medgiva, att anslag ur kyrkofonden
för prästerlig verksamhet utom riket
måtte för tiden den 1 juli 1948—
den 30 juni 1949 utgå i enlighet med
vad föredraganden förordat; samt

8. medgiva, att för anlitande av biträde
vid handläggning inom ecklesiastikdepartementet
av boställsärenden
och vad därmed äger samband måtte
för tiden den 1 juli 1948—den 30 juni
1949 i enlighet med Kungl. Maj ds beprövande
ur kyrkofonden utgå högst
15 000 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra

Nr 21.

130 Nr 21. Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Avlönings- och pensionsförbättringar för präster m. m.

i anledning av densamma väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte medgiva, att
provisoriskt lönetillägg åt präster finge
för tiden den 1 juli 1948—den 30 juni
1949 utgå ur kyrkofonden i överensstämmelse
med vad utskottet i utlåtandet
förordat;

B) att riksdagen måtte bifalla vad
Kungl. Maj:t föreslagit i förevarande
proposition, nr 156, under punkterna
2—8; samt

C) att motionerna 1:297, 1:298,

11:458 och 11:459, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
hemställt ovan under A och
B, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets förslag innebar i förhållande
till propositionen viss ökning av
det provisoriska lönetillägget åt komministrar.

Reservation hade avgivits av herrar
Berg, Andersson i Mölndal och fröken
Öberg, vilka hemställt,

att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:297, 1:298, 11:458 och
11:459, bifalla Kungl. Maj:ts förevarandc
proposition, nr 156.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Vid 1947 års riksdag beslöts
genomförande av en provisorisk lönereglering
för prästerskapet, som innebar
en förbättring för komministrarna
i de högre lönelägena av 660 kronor
och i de lägre lönelägena av 1 380 kronor
samt för kyrkoherdarna i de högre
lönelägena av 660 kronor och i de lägre
lönelägena av 1 680 kronor. I år
har Kungl. Maj:t framlagt förslag om
viss höjning av det provisoriska tilllägget
innebärande en ökning i de lägre
lönelägena för komministrar och
kyrkoherdar med 180 kronor. Av vis -

sa orsaker har det ansetts lämpligt att
genomföra en ändring av de provisoriska
lönetillägg, som första lagutskottet
i fjol ansåg innebära en icke ringa
löneförstärkning. Första lagutskottet
har nu avvikit från Kungl. Maj:ts förslag
i fråga om tillägget till komministrarna
och har föreslagit en förhöjning
utöver Kungl. Maj :ts förslag med 300
kronor i lägsta löneläget och i en glidande
skala ned till 60 kronor i det
löneläge, där grundlönen är 3 500 resp.
3 900 kronor, medan i fråga om de
högre lönelägena ingen ändring ansetts
höra ske av Kungl. Maj :ts förslag.

1 likhet med utskottet ha reservanterna
den uppfattningen, att det är angeläget
att man snarast får en slutgiltig
lösning av prästerskapets lönefråga,
icke minst med hänsyn till att det
är nödvändigt att komma ut ur den
snårskog av bestämmelser om särskilda
förmåner som skola utgå utöver
grundlönen. Vi vilja understryka denna
utskottets synpunkt. Men vi ha icke
kunnat godkänna utskottets förslag om
höjning av det provisoriska tillägget
utöver Kungl. Maj :ts förslag då det
icke kan anses vara lämpligt att under
den tid, då utredning pågår rörande
den slutliga regleringen av lönefrågan
för prästerskapet, vidtaga förändringar
utöver de lönetillägg, som Kungl. Maj :t
har föreslagit. De lönetillägg som nu
utgå ansåg utskottet vid fjolårets behandling
vara icke obetydliga. Man bör
icke på det sättet föregripa utredningens
resultat och binda kommittén i dess
ställningstagande när det gäller att bestämma
i vilka lönegrader komministrar
resp. kyrkoherdar skola komma att
placeras. På sidan 16 i utlåtandet uttalar
utskottet: »Vad de lägst avlönade
komministrarna angår torde man vara
berättigad förvänta, att de vid en framtida
lönereglering icke komma att placeras
i lägre lönegrad än Ca 24.» Detta
betyder, att utskottet giver en anvisning
till utredningskommittén om att
den har att följa utskottet i detta av -

181

Onsdagen den 2(S maj 1948 em. Nr 21.

Avlönings- och pensionsförbättringar för präster m. m.

seende och sålunda icke har möjlighet
att placera komministrarna i lägre lönegrad
än Ca 24. Ur löneteknisk synpunkt
är det ej lämpligt att man från
riksdagens sida giver en sådan anvisning.
För övrigt har man givetvis rätt
att i detta sammanhang ställa den frågan,
om det över huvud taget kan vara
riktigt av lagutskottet att här föreslå
en ändring, då vägledande bör vara den
uppfattningen — en uppfattning som
jag tror omfattas av hela kammaren —
att vi i nuvarande läge måste visa återhållsamhet
i fråga om löneanspråken.
Vilja vi vinna förståelse för den uppfattningen,
är det icke tillrådligt att
riksdagen handlar på det sätt utskottet
här föreslagit.

Man kan väl knappast säga, att prästerskapet
tillhör de grupper som äro
eftersatta och att det därför skulle föreligga
skäl för den föreslagna ändringen.
Jag har den uppfattningen, att så
icke är fallet. Därför har jag icke heller
kunnat biträda utskottets förslag.

•Tåg hemställer, herr talman, om bifall
till reservationen.

Herr statsrådet QUENSEL: Herr talman!
Såsom framgår av propositionen
har jag föreslagit Kungl. Maj :t att för
riksdagen framlägga ett förslag til! provisorisk
löneförbättring för prästerskapet,
som ansluter sig till vad majoriteten
inom löneregleringssakkunniga förordat.
För mig har därvid den bestämmande
synpunkten varit den, att det
har sina risker att på detta stadium
vidtaga löneförbättrande åtgärder, varigenom
det resultat, vartill utredningen
slutligen kommer, kan föregripas. Men
det är klart att man icke kan hur länge
som helst skjuta undan krav som kunna
vara berättigade utan att närmare undersöka
saken och endast med hänvisning
till ett blivande utredningsresultat.
Därför har jag i likhet med utskottet
förutsatt, att utredningen skall hedrivas
så skyndsamt som möjligt. Då de

tekniska svårigheterna äro stora och
många, kan det icke med visshet avgöras,
när den slutliga regleringen kan
genomföras. Emellertid torde åtminstone
ett principbetänkande kunna föreligga
till hösten, varefter det hela bör
vara mera överskådligt.

Jag vill emellertid gärna medgiva, att
även utskottet varit försiktigt, då det
med samma allmänna motivering, som
legat till grund för mitt ståndpunktstagande,
avvisat flera i och för sig kanske
behjärtansvärda förbättringskrav. Likaså
vill jag erkänna, att när utskottet
stannat för att föreslå en förbättring i
förhållande till propositionen endast
för de lägst avlönade komministrarna,
detta förslag med de relativt måttliga
belopp, varom fråga är, icke synes mig
kunna innebära något allvarligare föregripande
av utredningens resultat.

Herr LINDQVIST: Herr talman! Jag
är glad över det anförande, som statsrådet
Quensel här hållit. Det visar ju,
att utskottet inte har, som herr Andersson
i Mölndal sade, gått för långt i
sina förslag till ändringar av propositionen.
I den reservation, som är avgiven
av herr Andersson i Mölndal
jämte två andra ledamöter av denna
kammare, återfinnes i huvudsak vad
herr Andersson i Mölndal här framhållit
i sitt anförande. Reservanterna säga,
såsom herr Andersson återgav i sitt tal:
»I likhet med utskottets majoritet finna
vi angeläget, att prästerskapets lönefråga
blir slutgiltigt löst utan tidsutdräkt».
Av vad herr statsrådet här
meddelade torde framgå, alt tidsutdräkten
blir längre än vad reservanterna
ha räknat med. Men det är ju ändå
glädjande att finna, att första lagutskottet
är fullkomligt enigt om att prästerskapets
lönefråga inte får förhalas, utan
all vi måste komma till ett resultat. Jag
vill för min del säga, att jag väntar, att
vederbörande statsråd vidtar de åtgärder,
som kunna vara erforderliga för att

Nr 21.

132

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Avlönings- och pensionsförbättringar för präster m. m.

proposition om möjligt skall kunna
framläggas vid 1949 års riksdag.

Vi veta väl, att denna lönefråga är
av mycket invecklad karaktär och att
det nödvändigtvis måste ta lång tid att
utreda den. Frågan måste emellertid
lösas, och när nu utredningen pågått så
länge tycker man, att det kan vara på
tiden, att man snart får se något resultat
av dess arbete. När utskottet i fjol
hade att behandla propositionen om
provisorisk löneförbättring framhöll utskottet,
att utskottet utgick ifrån att
det förslag, som då förelåg och antogs,
endast skulle bli ett provisorium,
och att utskottet räknade med att provisoriet
skulle bli ganska kortvarigt. Utskottet
uttalade också då, att det var
ett trängande önskemål, att prästlönekommitténs
arbete påskyndades, så att
förslag till en allmän lönereglering för
prästerna snarast möjligt kunde föreläggas
riksdagen. Detta uttalande blev
även riksdagens, men kommittén har
ännu inte slutfört sitt uppdrag. Jag vet
inte varpå det beror. Kanske anledningen
är den, att vissa av kommitténs ledamöter
inte ha tillfälle att sköta denna
sak, emedan de ha mycket annat att
göra. Det måste väl vara någonting sådant,
ty det kan inte enbart vara ärendets
svårighetsgrad som gör, att det dröjer
så länge.

Reservanterna säga i sin reservation:
»Genom fjolårets beslut om provisorisk
lönereglering tillerkändes prästerskapet
icke ringa löneförbättring. Förevarande
proposition innehåller förslag om
ytterligare höjning av det 1947 beslutade
provisoriska lönetillägget. Detta lönetillägg
har i propositionen satts så högt
som prästlönekommittén ansett tillrådligt
för att icke föregripa en slutlig
reglering av prästerskapets lönefråga.»
Vad är det nu för löneförbättring som
här föreslås? Jo, löneförbättringen består
däri, att prästerskapet i likhet med
statstjänarna i övrigt skall få den provisoriska
löneförbättringen höjd ifrån
6 till 12 procent. Det är hela löneför -

bättringen. När nu prästerna för budgetåret
1947/48 gått förlustiga de 6 procenten,
skulle man möjligen kunnat förvänta,
att förslag hade framlagts om att
de retroaktivt skulle fått dessa, så att
de sammanlagt fått 12 procent för det
snart gångna budgetåret. Man kan väl
ändå säga, att rättvisan kräver, att prästerna
likaväl som andra statstjänare
skola vara berättigade till 12 procents
tillägg för innevarande budgetår. När
nu förslag framlägges om att de skola
få det för nästa budgetår, så är det icke
riktigt att säga, att det är en vanlig löneförhöjning
för prästerna, utan det
innebär bara, att de likställas med andra
statstjänare.

Vidare säga reservanterna — och herr
Andersson har även sagt detta i sitt
anförande här — följande: »Om de i
propositionen föreslagna provisoriska
tilläggen ökas, torde risk föreligga för
att den slutliga lösningen föregripes.»
Det kan inte vara riktigt. Jag är, som
jag förut sagt, glad över att statsrådet
har samma uppfattning som utskottsmajoriteten,
nämligen att utskottets förslag
inte innebär något föregripande av
det resultat utredningen kan komma till.
Innan utskottet tog slutlig ställning i
detta ärende har utskottet, som herr
Andersson vet, gjort en mycket noggrann
utredning för att vara på den
säkra sidan, så att det är inte några
äventyrligheter som utskottet inbjuder
riksdagen att vara med på. Den lilla förbättring
utskottet föreslagit är, som
statsrådet sade, mycket försiktigt avvägd.
Prästerskapet kommer därför säkerligen,
och detta med all rätt, att
anse, att det är ett mycket magert ben
som man ger dem genom detta utskottets
förslag, vilket jag hoppas skall bli
antaget av riksdagen. Då har ju riksdagen
ändå visat, att den vill skapa
rättvisa även för prästerna, och det
tycker jag, att vi skulle kunna vara
med om utan någon större invändning.

Ja, herr talman, här skulle kunna
vara en hel del att säga om prästerska -

133

Onsdagen den 2(i maj 1948 em. Nr 21.

Avlönings- och pensionsförbättringar för präster m. m.

pets avlöningsfrågor i förhållande till
andra statstjänares, men jag skall inte
göra det. Tiden är långt framskriden,
och jag förmodar, att envar vet hur han
vill rösta, och därför slutar jag med att
under hänvisning till vad jag här anfört
och vad utskottet yttrat hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr MÅRTENSSON: Herr talman! Jag
vågar försäkra utskottets ärade talesman,
att den kommitté, som sedan ett
par år hållit på att utreda frågan om
prästernas löneställning, är lika intresserad
av att snart komma till ett slutgiltigt
resultat som utskottets talesman
är. Denna utredning har emellertid fått
kämpa med samma svårigheter som så
många andra: när de fått hålla på att
arbeta en tid, stöta de på den ena
detaljen, det ena problemet efter det
andra, som de kanhända inte tänkt på
från början. Det kan ju även erinras om
att prästernas lönefråga har varit föremål
för ett flertal utredningar under de
gångna åren, men knappast någon av
dessa utredningar har lett till sådana
resultat, att något förslag framlagts för
riksdagen. Den kommitté, som arbetar
med denna fråga, försöker åtminstone
att få fram ett sådant förslag, att det
inte skall komma att stanna i departementets
hyllor, utan skall kunna föreläggas
riksdagen, så att vi kunna få en
verklig lösning av denna fråga inom eu
inte alltför långt avlägsen framtid.

•lag vågar även försäkra utskottets
talesman, att när denna kommitté har
utrett frågan om det provisoriska lönetillägget
för denna tjänstemannagrupp
såväl 1947 som 1948, så har den försökt
att ta största möjliga hänsyn till dessa
tjänstemän och försökt åstadkomma
största möjliga rättvisa för dem. Men
den har inte velat lägga fram ett provisoriskt
förslag, som gått så långt, att
en del av prästerna skulle få en omfattande
lönereducering, när det verkliga
löneförslaget, som vi hoppas i en snar

framtid, kommer att föreläggas riksdagen.

Det verkar därför, åtminstone för
mig, något mindre tilltalande, när utskottet
nu gått in för att ändra det förslag,
som Kungl. Maj:t framlagt, ett förslag,
som bygger på de utredningar och
de undersökningar, som prästlönekommittén
företagit. Men det är inie nog
med att utskottet höjer beloppen för
vissa befattningshavare utöver vad som
här föreslagits av Kungl. Maj :t, utan
utskottet föreskriver, som herr Andersson
i Mölndal framhöll för några minuter
sedan, även direktiv för kommitténs
fortsatta arbete. Det är väl ändå
något sällsynt, att när en kommitté
håller på att arbeta med en fråga, så
kommer ett av riksdagens utskott och
förordar vissa direktiv för denna kommitté.
Som kommittéledamot måste jag
göra mig den frågan: Vilka direktiv
skall kommittén arbeta efter i framtiden?
Skall den arbeta efter de direktiv,
som utfärdats av Kungl. Maj:t vid
kommitténs tillsättande, eller skall den
arbeta efter de direktiv, som första lagutskottets
majoritet föreslår i detta utlåtande? Jag

skall inte uppehålla tiden längre,
men med hänsyn till att ett bifall till
utskottets förslag kan förorsaka vissa
svårigheter för den sittande kommittén,
så ber jag att få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr LINDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! Bara ett par ord med anledning
av vad herr Mårtensson sade
om att utskottet givit kommittén direktiv.
De direktiven skulle väl vara de
som finnas på s. 16 i utlåtandet. Där
står det: »Vad de lägst avlönade komministrarna
angår torde man vara berättigad
förvänta, att de vid en framtida
lönereglering icke komma att placeras
i lägre lönegrad än Ca 24.» Videt
inte riktigt, herr Mårtensson? Kun -

Nr 21.

134

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Avlönings- och pensionsförbättringar för präster m. m.

na vi inte förvänta det? Förväntar inte
herr Mårtensson också det?

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag begärde ordet för att förklara
varför jag anslutit mig till utskottsmajoriteten.

Jag har alltid inom de utskott där jag
arbetat tagit hänsyn till att om en fråga
varit föremål för utredning riksdagen
icke bör föregripa pågående utredning.
Denna princip har också första lagutskottet
följt i förevarande fråga.

Jag kan inte förstå varpå herr Mårtensson
grundar sitt påstående, att utskottet
skriver direktiv för utredningen.
Utskottet har varit mycket angeläget
betona, att vad utskottet föreslår i fråga
om avvikelser från Kungl. Maj :ts proposition
inte alls avser att i något hänseende
rubba det utredningsarbete, som
pågår. Att utskottet har anledning förmoda,
att löneregleringen möjligen kommer
att se ut på det eller det sättet, ha
vi allt fog i världen för att kunna säga,
eftersom den sekreterare som biträder
lönekommittén lämnat oss dessa uppgifter.
Utskottet har inte på en enda
punkt skrivit direktiv. Tvärtom har det
bestämt betonats, att vad utskottet anfört
inte alls får utgöra hinder för
prästlönekommittén att lösa frågan efter
de linjer, som den enligt Kungl.
Maj ds direktiv har fått i uppdrag att
göra.

Jag måste emellertid medgiva, att det
finns en passus i utskottets betänkande
som jag tycker är litet kärv och hård.
Det är när utskottet så bestämt förutsätter,
att denna utredning skall vara
klar på minst ett år. Första lagutskottet
är mycket främmande för löneregleringsfrågor,
men prästerliga lönefrågor
gå alltid till första lagutskottet. Vi
ha därför fått en ganska klar inblick i
vad herr Mårtensson mycket riktigt betonade,
nämligen att detta är en löneregleringsfråga
av så komplicerad omfattning,
att man knappast kan begära

att lönekommittén kunnat bli färdig
med sitt utlåtande till den tid som
första lagutskottet trodde i fjol. Jag
tror inte att löneregleringskommittén
även med största arbetsenergi kan bli
färdig till 1949 heller.

Man kan naturligtvis säga: Varför
nöjde sig då inte utskottet med att
följa Kungl. Maj :t i fråga om lönesättningen
för komministrarna? Utskottet
besvarar självt den frågan, men därutöver
vill jag framhålla att då vi alla
äro eniga om att prästernas lönefråga
i allmänhet är otillfredsställande ordnad
och att det inte är rättvist att två
i många avseenden jämbördiga ämbetsmän,
komministern och kyrkoherden,
skola vara så olika avlönade, bör man
även vid ett provisorium kunna i någon
mån rätta till bristerna. Men inte
ens när det gäller den frågan har första
lagutskottet på något sätt påverkat utredningsarbetet.
Jag har för min del
följt den princip, som alltid har varit
vägledande för riksdagen vid beslut
om tillfälliga löneförbättringar, nämligen
att i första hand tillgodose de sämst
ställda tjänstemännens intressen. Den
lilla förbättring i komministrarnas löner,
som första lagutskottet föreslår,
innebär ett tillgodoseende av ett rättvisekrav,
och detta kostar endast 70 000
kronor. Då vi alltså inte rubbat löneutredningens
principer, tycker jag det
vore underligt, om andra kammaren
skulle vägra att följa första lagutskottet
i den här frågan.

Jag hemställer därför, herr talman,
om bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Sveningsson, Hagård och Gustafsson i
Lekåsa.

Herr MÅRTENSSON: Herr talman!
Herr Hedlund i Östersund slutade sitt
anförande med att framhålla, att de i
lönehänseende sämst ställda i första
hand skulle bringas hjälp. Men om
man läser igenom detta förslag riktigt

135

Onsdagen den 26 maj 1948 em. Nr 21.

Avlönings- och pensionsförbättringar för präster m. m.

grundligt — vilket jag förutsätter att
herr Hedlund i Östersund har gjort —
kan man väl ändå inte komma till någon
annan uppfattning än att det varit
den vägledande principen i kommitténs
förslag, att de lägst avlönades intressen
i första hand skola tillgodoses.

Såväl herr Lindqvist som herr Hedlund
i Östersund gjorde gällande, att
utskottet ingalunda har utfärdat några
direktiv. Det kan naturligtvis råda olika
uppfattningar om vad utskottet har
skrivit på sidan 16 i sitt utlåtande, men
jag har för min del svårt att komma
ifrån, att vad utskottet där skrivit i
viss mån har likhet med direktiv. Utskottet
säger bl. a.: »Vad de lägst avlönade
komministrarna angår torde man
vara berättigad förvänta, att de vid en
framtida lönereglering icke komma att
placeras i lägre lönegrad än Ca 24.» Utskottet
säger alltså bestämt ifrån: Försök
inte att komma med några förslag
till löneregleringar, där någon komminister
här i landet kan bli placerad i
lägre lönegrad än Ca 24! Jag måste
verkligen fråga: År inte detta direktiv?

Herr LINDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! Ja, herr Mårtensson, det
är ju utskottet som skrivit motiveringen,
och det är den som gäller och inte
den skrivning som herr Mårtensson här
gör. Utskottet har inte givit några direktiv.
Vem som helst kan ju se hur
försiktigt utskottet gått fram. Om jag
får läsa innantill, så står det längre upp
på samma sida som herr Mårtensson
citerade så här: »De sålunda anförda
synpunkterna kunna enligt utskottets
mening icke frånkännas fog. Då emellertid
utskottet, såsom ovan angivits,
icke ansett tillrådligt att under förhandenvarande
omständigheter frångå
de för den provisoriska regleringen antagna
huvudprinciperna, torde endast
smärre justeringar i Kungl. Maj:ts förslag
böra förordas.» Vad vi sedan säga
är inga direktiv, utan vi anse oss endast

efter de upplysningar vi fått ha rätt att
göra ett antagande om komministrarnas
framtida lönegradsplacering. Vi veta
väl vilka rättigheter vi ha att ge direktiv.
Det är Kungl. Maj :t som ger direktiv,
när Kungl. Maj:t tillsätter en kommitté.
Jag vill ännu en gång understryka
för herr Mårtensson, att vad som
gäller är vad utskottet har skrivit och
inte det som herr Mårtensson står här
och skriver.

Herr HALLÉN: Herr talman! Denna
fråga berör inte den grupp av prästerskapet
som jag representerar. Men jag
måste liksom utskottets ärade ordförande
uttala min förvåning över det fria
sätt, på vilket herr Mårtensson läser in
bindande direktiv i utskottets utlåtande.
Enligt herr Mårtensson skulle utskottets
uttalande innebära direktiv till
prästlönekommittén att den inte skall
försöka sätta komministrarna i lägre
lönegrad än Ca 24. Utskottet har emellertid
endast skrivit, att man »torde
vara berättigad förvänta», att de icke
komma att placeras i lägre lönegrad.
Såvitt jag förstår kan inte detta betraktas
såsom direktiv, och för övrigt kan
man inte säga att en sittande kommitté
behöver känna sig rättsligen bunden av
ett riksdagsuttalande såsom ett bindande
direktiv.

Jag är tacksam, herr talman, för att
den motion som jag väckt så till vida
blivit tillstyrkt som man gått in för
att de lägst avlönade komministrarna
skola få ett tillägg utöver propositionens
förslag med 300 kronor. Det är
dock iråga om prästmän, vilkas grundlön
icke uppgår till mer än 2 600 kronor,
och frånsett de andra tillägg de
kunna få är detta tillägg synnerligen
blygsamt. Jag tror det är värdefullt att
kammaren stöder utskottets förslag, och
detta av den anledningen att det bland
prästerskapet finns en opinion på vissa
håll för att skärpa den ekonomiska
klyftan mellan komministrarna och

136 Nr 21.

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Avlönings- och pensionsförbättringar för

kyrkoherdarna. Det gäller den s. k. kategoriklyvningen.
Man resonerar som
så att kyrkoherden har något slags
chefsställning och att därför avståndet
i lön mellan komminister och kyrkoherde
bör betydligt skärpas. Så har
också skett i en del fall, vilket som
utskottet också säger är fullständigt
orimligt. Jag satt själv som komminister
i en församling i 18 år. Vi hade lika
stor folkmängd som moderförsamlingen
och egen kyrkobokföring. Det finns
hundratals sådana församlingar, och
det är ju meningslöst att befattningshavare
med samma akademiska utbildning
och samma skyldigheter som sin s. k.
förman skola ha väsentligt mindre avlöning
än denne. Det är krafter å bane
att försöka ytterligare vidga denna
klyfta. Jag tror att riksdagen fattar ett
gott beslut om den stöder utskottet och
förhindrar genomförande av en sådan
mycket odemokratisk ordning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Andersson i Mölndal
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

präster m. m.

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 76 ja och 74
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

§ 15.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som anförde: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att kammaren måtte besluta,
att å föredragningslistan för kammarens
nästa sammanträde jordbruksutskottets
memorial nr 39 skall uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 16.

Herr HAGÅRD erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Jag tilllåter
mig hemställa, att kammaren ville
besluta, att tiden för avgivande av motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 268 måtte med hänsyn
till ärendets omfattning utsträckas till
det sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från propositionens
avlämnande.

Denna anhållan bifölls.

§ 17.

Herr Ståhl avlämnade en av honom
undertecknad motion, nr 578, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
231, angående vissa åtgärder till främjande
av bostadsförsörjningen.

Denna motion bordlädes.

Onsdagen den 26 maj 1948 em.

Nr 21.

137

§ 18.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Danmark träffad
överenskommelse rörande varuutbytet; från

statsutskottet:

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående samarbete med
Stockholms stad för utbyggnad och
drift av Sabbatsbergs sjukhus samt försäljning
till staden av serafimerlasarettets
fastigheter m. in.; och

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag under
åttonde huvudtiteln å tilläggsstat
II till riksstatcn för budgetåret 1947/48;

från bevillningsutskottet:

nr 229, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av fastighetsskatten,
m. in.;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
in. in.;

nr 231, i anledning av väckta motioner
angående inrättande av investeringsfonder
för jordbruk m. m.; och

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående frihet från utskiftningsskatt

vid upplösning av Bergslagernas järnvägsaktiebolag
in. fl. bolag; samt

från andra lagutskottet:

nr 242, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering in. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid
statens krisorgan jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 224, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan om reservbarnmorskornas
pensionsförmåner;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgivande av
livräntor till Lilly Holmin, Karin Persson
och B. H. E. Sjölander; och

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, såvitt angår tolfte
huvudtiteln.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.33 em.

In fidem
Gunnar Britth.