1948 ANDRA KAMMAREN Nr 20 (Riksdagens protokoll 1948:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 ANDRA KAMMAREN Nr 20

18—19 maj.

Debatter m. m.

Sid.

Onsdagen den 19 maj.

Social jordbrukskreditgivning................................ 5

Stöd åt fiskerinäringen .................................... 12

Förbättrad varudistribution ................................ 42

Förbättrade semestermöjligheter.............................. 45

Utvidgning av statsindustrien i Laxå ........................ 50

Skogsbruket och dess förädlingsindustrier...................... 50

Granskning av statsrådsprotokollen .......................... 52

Försäljning av fastighet i Lund ............................ 86

Pensionsreglering för statens krisorgan .. ..................... 99

Lag om försäkringsrörelse .................................. 101

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 19 maj.

Val av ledamöter och suppleanter i särskilda utskottet.......... 4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28 ang. social jordbrukskreditgivning 5

— nr 29, ang. stöd åt fiskerinäringen........................ 12

— memorial nr 31, ang. skiljaktiga beslut om förläggning av fis keristyrelsen

med statens fiskeriförsök (lagt till handlingarna).. 42

Andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 7, ang. utredning i syfte att

rationalisera och förbilliga varudistributionen i landet........ 42

— nr 8, över motion nr 332, ang. semestermöjligheter för personer,

som i brist på vikarier icke kunna erhålla semester ........ 45

— nr 9, ang. den statliga industrien i Laxå.................. 50

— nr 10, ang. skogsbruket, sågverks-, massa- och pappersindustrierna
.............................................. 50

1—Andra kammarens protokoll 1948. Nr 20.

Nr 20.

Innehåll.

Sid.

Konstitutionsutskottets memorial nr 23, ang. granskning av statsrådsprotokollen
........................................ 52

Statsutskottets utlåtande nr 100, ang. anslag till statens institut för

folkhälsan ............................................ 86

— nr 101, ang. garanti åt sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa . . 86

— nr 102, ang. tomtmark för universitetet och Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund................................ 86

— nr 103, ang. försäljning av fastigheter i Skara och Lund .... 86

— nr 104, ang. anslag till riksbankens avbetalningslånefond .... 99

Bankoutskottets utlåtande nr 34, ang. pensionsreglering för statens

krisorgan ............................................ 99

— nr 35, ang. reservbarnmorskornas pensionsförmåner.......... 101

— nr 36, ang. livräntor till Lilly Holmin, Karin Persson och B.

H. E. Sjölander........................................ 101

— nr 37, ang. utgifter å tilläggsstat II (tolfte huvudtiteln)...... 101

Första lagutskottets utlåtande nr 34, med förslag till lag om försäkringsrörelse
........................................ 101

— nr 35, ang. utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket.................................. 105

— nr 36, ang. överflyttande av vissa till justitiedepartementet
hörande ärenden från Kungl. Maj:t till underordnad myndighet 105

Andra lagutskottets utlåtande nr 29, ang. avbländning av lyktor å

motorfordon .......................................... 105

— nr 30, ang. myrslogar i Kopparbergs län och enklare förfaringssätt
för bestämmande av äganderätten till myrslogar........ 105

Tisdagen den 18 maj 1948.

Nr 20.

Tisdagen den 18 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 11
innevarande maj.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid
till behandling av lagutskott propositionen
nr 248, med förslag till butikstängningslag; till

statsutskottet propositionerna:

nr 252, angående löneklassplacering
av viss personal som övergått i statens
järnvägars tjänst i samband med statsförvärv
av enskild järnväg;

nr 253, med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. allmänna
resereglementet den 27 juni
1929 (nr 210); och

nr 254, angående anslag till kontrollstyrelsen
för budgetåret 1948/49, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen,
nr 255, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1932
(nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län; samt

till statsutskottet propositionen nr
256, angående ersättning till Hj. Jakobson
m. fl. i anledning av olycksfall i
arbete eller yrkessjukdom.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 23,
statsutskottets utlåtanden nr 100—104,
bankoutskottets utlåtanden nr 34—37,
första lagutskottets utlåtanden nr 34—
36, andra lagutskottets utlåtanden och
memorial nr 29—32, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 20 och 30 samt andra
kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 12 och 13.

§ 4.

Avlämnades följande motioner, nämligen
av:

herr Ohlin, nr 549, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 230, med
förslag till tryckfrihetsförordning in. m.;
och

herrar Skoglund i Doverstorp och
Andersson i Gisselås, nr 550, likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 230.

Dessa motioner bordlädes.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.05 em.

In fidem
Gunnar Brilth.

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Onsdagen den 19 mai.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Frans Severin i
Stockholm på grund av sjukdom är
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. 11/5 t. o. m. 22/5 intygas härmed.

Stockholm 14/5 1948.

Oscar Schuberth.

Härmed intygas, att riksdagsmannen,
chefredaktör Karl Bergström, Hälsingborg,
på grund av sjukdom fr. o. m. den
18/5 1948 och tills vidare är oförmögen
att deltaga i riksdagens arbete.

Hälsingborg den 18/5 1948.

F. G. H. Velander,
överläkare.

Kammaren beviljade herrar Severin
i Stockholm och Bergström ledighet
från riksdagsgöromålen, herr Severin
från och med den 11 till och med den
22 innevarande maj och herr Bergström
från och med den 18 maj tills vidare.

§ 3.

I enlighet med kammarens därom den
11 innevarande maj fattade beslut anställdes
nu val av tio ledamöter i det
särskilda utskott, som enligt kamrarnas
samstämmiga beslut skulle tillsättas.

Därvid avlämnades 150 godkända valsedlar,
samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen
på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Hallén,

» Falla,

» Björklund,

» Pettersson i Norregård,

» Bergström,

» Mosesson,

» Nilsson i Kristinehamn,

» Håstad,
fröken Öberg och
herr Hedlund i Rådom.

Dessa personer hade alltså utsetts till
ledamöter i särskilda utskottet.

§ 4.

Företogs val av suppleanter i särskilda
utskottet.

Därvid avgåvos 110 godkända valsedlar,
samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen
på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Gustafson i Dädesjö,

» Skantze,

» Thapper,

» Hansson i Skegrie,

» Gustafsson i Bogla,

» Boman i Kieryd,

» Persson i Växjö,

» Sveningsson,

» Allard och
» Larsson i Luttra.

Dessa personer hade alltså utsetts till
suppleanter i särskilda utskottet.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag angående
de i paragraferna 3 och 4 här ovan
omförmälda valen.

§ 6.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition, nr 259, an -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

gående anslag till teckning av aktier
i Aktiebolaget Svenska godscentraler.

Denna proposition bordlädes.

§ 7.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till konstitutionsutskottet följande
på bordet liggande motioner, nämligen

nr 549 av herr Ohlin; samt

nr 550 av herrar Skoglund i Doverstorp
och Andersson i Gisselås.

§ 8.

Social jordbrukskreditgivning.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående social jordbrukskreditgivning
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i en till riksdagen
den 27 februari 1948 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
187, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att

1) medgiva att Kungl. Maj:t måtte få
i huvudsaklig överensstämmelse med
av departementschefen förordade grunder
utfärda bestämmelser rörande jordbruksegnahemslån
och driftslån samt
lån och bidrag till sambruksföreningar
och andelsladugårdsföretag ävensom
rörande upplåtelse av arrendeegnahem;

2) till Förvaltningsbidrag till förmedlare
av lån från statens sekundärlånefond
för jordbrukare m. m. för budgetåret
1948/49 å riksstaten under nionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
70 000 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två
inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade motioner.

Utskottet hemställde,

Social jordbrukskreditgivning.

A. att riksdagen måtte

1) medgiva att Kungl. Maj:t finge i
huvudsaklig överensstämmelse med i
propositionen angivna och av utskottet
förordade grunder utfärda bestämmelser
rörande jordbruksegnahemslån och
driftslån samt lån och bidrag till sambruksföreningar
och andelsladugårdsföretag
ävensom rörande upplåtelse av
arrendeegnahem och utarrendering av
kronojord till sambruksföreningar;

B. att motionerna 11:499 och 11:500
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr H^GGBLOM: Herr talman! Såsom
framgår av utskottsutlåtandet, har
jag gjort mig saker till två motioner,
som utskottet avvisat. Jag skall därför
be att få taga upp en, som jag hoppas,
icke alltför lång debatt om dessa frågor.

När det gäller användningen av statens
förköpsrätt har Kungl. Maj:t följt
utredningsmännen, vilka yttrat, att för
skapande av de arrendeegnahem som
skulle komma i betraktande vid den sociala
jordbrukskreditgivningens utformning
skulle med fördel även förköpsrätten
kunna användas. Jag måste då ställa
mig den frågan, om detta är förenligt
dels med vad vi förra året beslöto om
förköpsrättens användning och dels
med sunt förnuft. Förra året uttalades
det mycket tydligt, att förköpsrätten
inte skulle få användas så, att därigenom
statens innehav av jord ökades,
och det finns ingen möjlighet att med
förköpsrätt köpa arrendejord och sedan
använda den, utan att man träder
detta beslut för nära.

Vad beträffar förköpsrättens använd -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Social jordbrukskreditgivning.

ning i förhållande till vad man kan kalla
sunt förnuft tycker jag, att det är rätt
underligt, att det tillskapas arrendeegnahem,
som skola utarrenderas med
syfte att arrendatorerna sedan skola
kunna köpa dessa arrendeegnahem.
Varje gång förköpsrätten användes,
hindrar man ju en människa från att
göra ett sådant köp på eget ansvar och
därigenom komma över en gård. Det
förefaller mig vara rena karusellen, att
staten först hindrar en människa från
att köpa ett jordbruk, som han själv
vill, och sedan utarrenderar samma
jordbruk med den förhoppningen, att
det så småningom skall övertagas av någon
person och övergå i enskild ägo.

Nu har utskottet sagt, att man i och
för sig kan helt instämma i påpekandet,
att detta icke är förenligt med det beslut
som förut fattats, och utskottet har gjort
sig mödan att på en hel sida reda ut, att
ganom tillskapandet av arrendeegnahem
statens innehav av jord inte får ökas i väsentlig
mån. Det enda som utskottet
slutligen kommer till och som är acceptabelt
är, att om staten köper en större
gård och delar ut en och annan jordbit
åt näraliggande jordbruk, så kan det bli
kvar någon del, som sedan med fördel
kan utarrenderas, och därför anser sig
utskottet kunna avvisa mitt förslag om
totalt förbud mot förköpsrättens användning
för tillskapandet av arrendeegnahem.
Jag kan ju acceptera detta
sista yttrande. Det kan man ju kanske
inte invända något emot. Men då är det
naturligtvis rätt felaktigt att i propositionen
sägs, att förköpsrätten med
fördel skall användas för tillskapande
av arrendeegnahem. Nu har emellertid
uttalandet i propositionen i detta fall
kompletterats med utskottets uttalande,
som delvis går i rakt motsatt riktning.
När utskottet understrukit betydelsen
av det beslut som förra året fattades
kan jag som motionär låta mig nöja med
det.

Tråkigare tycker jag det är, att utskottet
har intagit en så negativ stånd -

punkt till det andra förslag, som framförts
motionsvis, nämligen att sekundärlånegränsen
skulle höjas upp till 85 9c
av fastighetens belåningsvärde. Där ha
utredningsmännen gått på fullkomligt
samma linje som vi motionärer, men
Kungl. Maj:t har ansett, att ingenting nu
borde göras. Detta kommer att vålla betydande
skillnad i svårigheterna att
skaffa kapital. Om man vill skaffa sig
ett jordbruk av det s. k. basjordbrukets
storlek, alltså under 20 har, kan man
enligt det förslag som nu kommer att
bifallas, få lån ända upp till 100 9c av
belåningsvärdet, och dessutom kan en
obemedlad eller mindre bemedlad person
låna upp till 10 000 kronor i driftslån.
Det bjuds alltså mycket goda förmåner
när det gäller basjordbruk, och
det skola många som syfta till att skaffa
sig sådana vara tacksamma för. Men så
fort vi komma upp över basjordbrukets
gräns, står allt kvar vid det gamla, och
någon ökning av möjligheterna att få
låna mot endast inteckning har utskottet
icke varit med om.

Det egendomliga är, att riksdagen under
senare år upprepade gånger snuddat
vid detta problem på grund av dels
motioner från bondeförbundet och dels
motioner från högerhåll. Såsom nämnts
har den utredning varpå propositionen
bygger tagit upp denna tanke att låta
sekundärlånegränsen höjas till 85 9c,
och när vi i motionen yrkat bifall till
detta förslag, ha vi tydligt framhållit,
att själva utlåningen från sekundärlånefonden
inte har någon större betydelse
utan att betydelsen härav ligger i att
den allmänna utlåningen från penninginrättningar
skulle rätta sig efter denna
högre gräns och möjliggöra för en person
som vill skaffa sig ett jordbruk att
i ännu högre grad än för närvarande
ställa själva jordbrukets värde såsom
pant. Nu är det alltså rätt oklart på
denna punkt.

Riksdagen har senast för två år sedan
i skrivelse begärt en utredning i denna
riktning. Jag för min del hade tänkt

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

mig, att en utredning av den sociala
jordbrukskreditgivningskommittén, eller
vad den nu heter, skulle ha inneburit
ett verkställande av detta riksdagens
tidigare beslut. Jag vet, att jordbruksutskottets
ärade vice ordförande har
stort intresse för denna sak. Det har
han visat som utredningsman. Och därför
skulle jag vilja ställa den frågan till
honom: betyder ett godkännande av
detta utskottsutlåtande, att denna fråga
om ett underlättande av kreditanskaffningen
för normjordbruk och jordbruk
som äro större helt enkelt avföres, eller
skola vi räkna med att det hela bara
har skjutits på framtiden?

Jag tycker för min del, att det är rätt
otrevligt, att det skall föreligga en så
stor skillnad när det gäller en person
som nöjer sig med ett mindre jordbruk
och när det gäller en som vill ha ett något
större jordbruk. Jordbruksutredningen
av 1942 har ju klarat ut, att
normjordbruk på mellan 20 och 30 hektar
äro särskilt förmånliga ur ekonomisk
synpunkt, och jag tycker, att det
skulle vara en lämplig uppgift för den
sociala jordbrukskreditgivningen att underlätta
även för mindre kapitalstarka
unga människor att skaffa sig jordbruk
av ifrågavarande storlek. Jag vågar som
sagt ställa den frågan till herr Andersson
i Löbbo, om detta skall uppfattas
så, att denna fråga nu är avförd, eller
om vi kunna räkna med att den bara
är skjuten på framtiden och får tagas
upp på nytt. Utskottets uttalande är
mycket kortfattat på denna punkt, och
utskottet har icke ingått på någon diskussion
av de konsekvenser som kunna
följa på ett avvisande av motionen.

Herr PETTERSSON i Rosta: Herr talman!
Om förevarande utskottsutlåtande
har utskottet varit enigt. Det är emellertid
en punkt i utskottets förslag som
jag inte vilt vara med om. Det gäller
det statliga stödet åt sambruksföreningar
och andelsladugårdar.

Social jordbrukskreditgivning.

Jag har talat med en person som skött
en sådan gård som det i detta fall är
fråga om. Han sade mig, att såväl arbetarna
som deras hustrur ville bestämma,
hur gården skulle skötas, men att
med så många förmän var det ju omöjligt
att sköta en gård, och efter några
få år upphörde också driften. Vad sedan
gäller andelsladugårdarna ha vi
mera färska erfarenheter av dem. Riksdagen
har ju anslagit en hel del pengar
till Bjärme andelsladugård, och förra
året fick man i en redogörelse se, att
ladugården betalade en foderenhet med
4,7 öre. Nu motsvarar en foderenhet 2
å 2l/2 kg hö, och det skulle alltså bli
cirka 2 öre per kg för det hö som fodrats
ut på andelsladugården. Detta visar,
att det med ett höpris som varierar mellan
12 och 18 öre, såsom fallet var i
fjol, inte går att driva sådana ladugårdar.

Nu skriver utskottet, att bestämmelserna
om statligt stöd åt dessa ladugårdar
i viss mån måste anses ha försökskaraktär.
Då vi nu ha ganska färska
exempel på resultatet av denna drift,
behövs det inga ytterligare försök, ulan
jag tycker, att det ligger fullt klart, att
staten inte skall lämna stöd åt dessa
två olika företagsformer.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka avslag på förslaget om stöd åt sambruksföreningar
och andelsladugårdar.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag ville närmast säga några ord
med anledning av den fråga som herr
Haeggbloin ställde till mig.

.lag kan också fatta mig tämligen summariskt
beträffande första delen av herr
Hseggbloms yttrande, där han talade om
förköpsrättens användning, då det föreföll
som om herr Hseggblom i stort sett
var nöjd med vad utskottet i det avseendet
anfört. Jag vill bara framhålla,
att enligt min mening föreligger inte
den skillnad mellan propositionen
och utskottets betänkande som herr

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Social jordbrukskreditgivning.

Haeggblom ville göra gällande. Utskottet
har ju inte avvisat tanken på att förköpsrätten
i vissa fall skall kunna användas
för att åstadkomma arrendeegnahem,
men utskottet anför i detta
sammanhang ett motiv, som enligt vad
jag kan förstå fullständigt slår ihjäl herr
Hseggbloms motivering. Utskottet påpekar
nämligen, att upplåtelse av en fastighet
såsom arrendeegnahem kommer,
med hänsyn till arrendatorns inlösningsrätt,
att i realiteten utgöra en form
för avveckling av statens innehav av en
sådan fastighet.

Att statsmakterna skulle förvärva
jordbruksfastigheter bara för nöjet att
på dessa fastigheter placera arrendeegnahemslåntagare
tror jag inte herr
Haeggblom behöver befara. Det är nämligen
tänkt, att i sådana fall, där förköpsrätten
kommer till användning,
skall det förmedlande organet, där förutsättning
för fastighetens bestånd som
självständig brukningsdel eller sammanläggning
med annan föreligger, i
första hand söka åstadkomma, att fastigheten
i fråga förvärvas av någon i
orten boende eller annan person, som
övertager densamma. Det är inte meningen
att det allmänna skall utan vidare
lägga sig till med jord, utan det
skall i första hand bli fråga om en förmedlingsverksamhet,
avsedd att utövas
enligt principerna för statens aktiva
jordpolitik.

Vad beträffar den andra delen av
herr Haeggbloms anförande, som rörde
frågan om sekundärlånegivningen, får
jag, herr talman, medge att jag i vissa
avseenden delar herr Haeggbloms uppfattning.
Jag kan inte finna, att det
skulle vara förenat med någon risk för
staten att i regel lämna lån på upp till
85 % av taxeringsvärdet för en jordbruksfastighet.
Den säkerhet, som ligger
bakom ett sådant lån, är nämligen så
pass god, att jag vågar göra gällande
att den bör hänföras till de mera guldkantade.

Det är emellertid vissa omständighe -

ter som gjort, att utskottet i detta avseende
har stannat för Kungl. Maj:ts förslag.
Utredningsmännen hade inte, herr
Hajggblom, tänkt sig, att den nya formen
av driftslån skulle komma till användning
för andra jordbruk än nystartade
sådana, men departementschefen
har anfört en sak, som jag inte kan tyda
annat än som en uppmjukning av utredningsmännens
förslag. Departementschefen
säger nämligen: »Tveksamhet
torde ibland kunna uppstå om nytillträde
av jordbruk skall anses föreligga
eller icke. Med hänsyn till svårigheten
att i detta hänseende uppdraga
några bestämda gränser bör en fri
prövning härvidlag medgivas det garantibeviljande
organet.» Nu är det så,
att lantbruksnämnderna, som äro det
kreditbeviljande organet, enligt förslaget
skola få en rätt stor handlingsfrihet
i olika avseenden, och jag har då inte
kunnat tolka departementschefens uttalande
på annat sätt än att lantbruksnämnderna
skola få möjlighet att bevilja
driftskredit i större utsträckning
än vad utredningsmännen tänkt sig.

Herr Haeggblom kanske då gör den
invändningen, att detta dock endast
gäller de jordbruk, som ligga under basjordbrukets
nivå. Ja, det är alldeles riktigt,
men man har väl ändå från det allmännas
sida tänkt sig, att sedan de nya
linjerna för jordbrukspolitiken i vårt
land en gång i tiden slagit igenom, skola
de större, fullständiga eller, om jag så
får säga, mest rationellt utbyggda jordbruken
ha möjlighet att klara sig på
egen hand. Jag tror emellertid för min
del — det vill jag vid detta tillfälle understryka
— att det jämväl i fortsättningen
kommer att finnas ett visst behov
av statligt kreditstöd även för de
större jordbruken, och detta kan ju ges
på sätt som för närvarande sker, nämligen
i form av lån från sekundärlånefonden.

Herr Haeggblom frågade mig, huruvida
frågan om statliga åtgärder för ett
underlättande av de större jordbrukens

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

kreditanskaffning vore definitivt avförd
eller om den bara vore temporärt
skjuten på framtiden. Jag kan i detta
avseende inte göra något uttalande på
utskottets vägnar, då utskottet, såsom
herr Haeggblom också påpekade, har
endast i mindre utsträckning behandlat
frågan, men för egen del har jag
den bestämda uppfattningen, att saken
bara är temporärt skjuten på framtiden,
för att man under tiden skall kunna få
bättre klarhet om i vilken utsträckning
behov finns av en fortsatt statlig sekundärlånegivning.
Sekundärlånegivningen
har hittills haft synnerligen blygsamma
former och inte på långt när erhållit
den omfattning, som man räknade med
vid det tillfälle då den infördes. Jag
medger emellertid, att en omständighet,
som medverkat härtill, är att räntan på
sekundärlånen under vissa tider hållits
väl hög — i varje fall har den hållits
högre än som enligt mitt förmenande
varit erforderligt.

Jag ber också att som ett svar på herr
Haeggbloms fråga få hänvisa herr Hcegghlom
till vad departementschefen säger
på s. 47 i propositionen, då han avslutar
sitt uttalande angående driftslånens
inrättande med följande ord: »Då
härtill kommer, att jordbrukskasserörelsen
kraftigt utvecklats och därigenom
ytterligare lånemöjligheter erbjuda sig,
torde någon ändring av bestämmelserna
för sekundärlånen för närvarande
icke böra ske.» Jag menar därför, alt
man, om man nu följer jordbruksutskottet,
ansluter sig till den tankegången, att
någon ändring beträffande sekundärlånegivningen
icke bör ske för närvarande,
men att frågan bör hållas öppen.
Och då det, såsom jag för min del tror,
även i fortsättningen kommer att föreligga
ett behov av sekundärlånegivning,
är det min uppfattning att saken rätt
snart ånyo kommer att bli aktuell.

Härefter skall jag be att få säga några
ord till herr Pettersson i Rosta, som tilllät
sig yrka avslag pa utskottets förslag
beträffande statligt stöd åt sambruksför -

Social jordbrukskreditgivning.

eningar och andelsladugårdar. Med det
förslag, som därvidlag föreligger, avser
man ju bara att få till stånd en försöksverksamhet,
och såväl utredningsmännen
som Kungl. Maj:t och utskottet ha
varit eniga om att kreditgivningen och
lämnandet av bidrag bör ske på ett sådant
sätt, att inte medlemmar i sambruksföreningar
eller i föreningar för
bildande av andelsladugårdar erhålla
förmånligare villkor än enskilda jordbrukare.
Vi ha därför sökt avpassa bestämmelserna
så, att både bidragsformer
och lånemöjligheter bli likvärdiga med
dem som gälla för enskilda jordbrukare.
Under sådana förhållanden förefaller
det mig icke finnas fog för herr Petterssons
i Rosta yrkande om avslag på denna
del av utskottets förslag.

Utskottet har, såväl när det gäller det
statliga stödet åt sambruksföreningar
och andelsladugårdar som på övriga
punkter, varit fullständigt enigt, och
detta ger mig, herr talman, anledning
att begränsa mitt anförande till att med
hänvisning till vad jag här yttrat hemställa
om bifall till jordbruksutskottets
förslag.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Såsom kammarens
ledamöter väl ha gjort sig underrättade
om genom att läsa utskottets betänkande,
innebär det däri behandlade
törslaget en betydande utvidgning av
kreditgivningen till de människor, som
önska skaffa sig en jordbruksfastighet.
Jag kan emellertid inte undgå att resa
det spörsmålet, om tidpunkten i själva
verket är lämplig för en sådan utvidgning
av denna kreditgivning. Herr
Haeggblom var glad över att de mindre
jordbrukarna, d. v. s. innehavare av
jordbruk av basjordbrukstyp, såsom det
heter, nu skulle få möjlighet att låna
upp till 100 % av fastighetens anskaffningsvärde
och upp till 10 000 kr. för
anskaffning av jordbruksinventarier och
annat sådant som är nödvändigt för

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Social jordbrukskreditgivning.

driftens igångsättande. Jag vill fråga utskottets
ärade vice ordförande, om han,
med hänsyn till nuvarande priser på
jordbruksfastigheter och på jordbruksinventarier,
verkligen tror att dessa
människor komma att klara sig.

Ur en synpunkt kan visserligen det
hela vara löftesrikt. Såsom framgår av
s. 6 i utskottets utlåtande, har departementschefen
gjort följande uttalande:
»Erinras bör också att genom de till
främjande av jordbrukets rationalisering
beslutade åtgärderna och genom
det prisstöd, som i framtiden skall lämnas
jordbrukets produkter, avses att
hålla jordbrukets lönsamhet på cn sådan
nivå, att det i jordbruket nedlagda
kapitalet förräntas.» Kan man verkligen
taga fasta på detta uttalande och förvänta,
att det skall äga giltighet även
under växlande konjunkturer, ha ju vi
jordbrukare all anledning att vara glada
över det föreliggande förslaget. Men
den som vet hur det för närvarande
ligger till ute på landsbygden, när det
gäller frågan om att reparera byggnader
eller bygga nya sådana eller att anskaffa
arbetskraft, har nog klart för sig,
att det inte finns någon möjlighet för
jordbruk av den typ, till vilka kreditgivningen
skulle utvidgas, att förränta
hela anskaffningskapitalet och därtill
även det driftskapital, som det här
skulle bli fråga om.

Jag är sålunda rädd för att många
av dem, som nu på grund av de rika
länemöjligheterna skaffa sig ett jordbruk,
skola komma i ett läge som ekonomiskt
sett inte är hållbart, och jag
kan därför inte undgå att säga, att jag
finner det en smula lättsinnigt att
handla så som man gör, när man uppmuntrar
till skuldsättning inte bara till
fastighetens hela anskaffningsvärde
utan även till driftskostnader, såsom
inköp av jordbruksinventarier och sådant.
Nu kan man ju utläsa förklaringen
till det hela i ett uttalande av departementschefen,
som återgives på s. 6
i utskottets utlåtande. Han upptar där

frågan huruvida kreditgivningen skulle
kunna medföra, att fastighetsvärdena
konime att stegras på ett markant sätt.
Han säger emellertid: »Betydelsen av
dessa olägenheter synes emellertid ej
böra övervärderas. Det förefaller icke
troligt, att verksamheten skall nå sådan
omfattning, att fastighetsvärdena komma
att i nämnvärd grad röna påverkan
härav.» Jag anser att detta är ett mycket
förnuftigt uttalande, som i viss mån
skvallrar om vart öven departementschefen
anser, att detta kommer att leda
om denna låneform mera allmänt komme
i tillämpning.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Det var närmast herr Petterssons
i Rosta yrkande som uppkallade mig.
Han yrkade nämligen avslag på förslaget
om anslag till sambruksföreningar
och andelsladugårdar av den anledningen,
att det kunde anses bevisat, att
bedrivandet av jordbruk i andelsladugårdens
form vore helt misslyckat. .lag
kan för min del inte anse, även om
herr Pettersson i Rosta kunde med siffror
påvisa, att företaget där uppe i
Bjärme inte är så räntebärande, att det
är riktigt att säga, att man tillfullo utexperimenterat
det som ligger i försöken
att bedriva jordbruk i andelsladugårdens
form. För egen del skulle jag
hälsa med stor tillfredsställelse, om det
visade sig möjligt att i denna företagsform,
andelsladugårdar eller sambruksföreningar,
bedriva jordbruk på ett ekonomiskt
lönande sätt. Det är därför jag
anser det nödvändigt, att man försöker
utexperimentera denna idé, framför allt
ur den synpunkten, att därigenom kanske
skulle möjliggöras för en del kvinnor
på landsbygden att få en lättnad i
sin hittills alltför tunga arbetsbörda.

Jag erinrar om att jordbruksutskottet
för ett antal år sedan gjorde ett besök
där uppe vid andelsladugården i Bjärme
i Jämtland för att på ort och ställe

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

studera detta företag. Utskottet höll där
sammanträde med föreningen, och vid
detta möte voro både männen och kvinnorna
närvarande. Kvinnorna, alltså
hustrurna till delägarna i andelsladugården
där, tillfrågades om sin uppfattning
angående detta företag, och de
sade uttryckligen ifrån att de hade fått
det mycket bättre genom tillkomsten av
denna andelsladugård. Förut hade de
inte kunnat sköta kreaturen riktigt. Då
hade de varit så upptagna med arbeten
av olika slag, att arbetet med kreaturen
egentligen inskränkt sig till att endast
slänga åt dem en hötapp, medan skötseln
i övrigt enligt deras mening varit
otillfredsställande. Nu hade såväl djuren
som kvinnorna själva fått det mycket
bättre än tidigare. Jag menar därför
att det är möjligt att, om det kunde
visa sig lönsamt ur ekonomiska synpunkter
att bedriva jordbruk i andelsladugårdens
eller sambruksföreningens
form, man på det sättet skulle kunna
åstadkomma en lättnad för en del av
kvinnorna på landsbygden. Därför är
det angeläget, att detta utexperimenteras
ytterligare. Man får inte anse, att
det enda företaget uppe i Bjärme kan
anses utgöra tillräckligt bevis för att
det över huvud taget är möjligt att ekonomiskt
bedriva jordbruk i den form
som andelsladugårdar och sambruksföreningar
innebära.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag hade inte tänkt ånyo besvära
kammaren, men då kammarens andre
vice talman ställde en direkt fråga till
mig, skall jag besvara den med några
ord. Han sporde, huruvida jag trodde,
att de nya jordbrukare som komma i åtnjutande
av de statliga bidrag och lån,
varom bär är fråga, i fortsättningen
skulle kunna klara sig. Ja, det är självfallet,
att svaret på den frågan blir, att
det i viss utsträckning är en trossak, herr

Social jordbrukskreditgivning.

andre vice talman. Jag skulle emellertid
tro, att det på detta område kommer
att gå på samma sätt som för företagare
i allmänhet: en del klara sig bra, en
del sämre, och några klara sig inte alls.
Så går det till på livets alla områden.
Jag erinrar mig, att andre vice talmannen
en gång berättade, att en vän till
honom hade talat om hur kalkylmässigt
illa det gick ekonomiskt sett att
driva jordbruk här i landet. Då hade
herr andre vice talmannen sport: »ilur
klarar du dig själv?» »Jo», hade han
svarat, »det går bra, huvudsaken är, att
man inte räknar på det.» Jag tror inte
man bör hysa eu så stor optimism, tv
det leder ofta till följder, som minst av
allt äro önskvärda. Jag her bara att få
tillägga, att om herr andre vice talmannen
anser, att de låne- och bidragsvillkor,
som det allmänna nu beslutar, äro
alltför välvilliga, måste han väl ändå
medgiva, att om bestämmelserna i detta
avseende gjordes mera restriktiva,
skulle det antal, som eventuellt komme
att misslyckas, bli större. Och det har
väl herr andre vice talmannen icke någon
anledning att önska.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Jag förstår, att
utskottets ärade vice ordförande behöver
säga, att det är eu »trossak» hur
det skall gå för dem, som i dessa tider
skaffa sig jordbruk och inventarier på
skuld för det hela. Jag vill inte precis
säga, att jag kan studera herr vice ordförandens
innersta tankar, men jag
skulle vilja göra den förmodan, att
»hans tro inte är stor». Även under
mera normala förhållanden har det varit
ganska besvärligt för jordbrukets
folk, som haft att dragas med stora
skulder, att förränta dem — för att
inte tala om att amortera dem. Men vad
har hänt här i landet under de senaste
åren, under krisåren? Jord värdena och
inventarierna ha ju stigit oerhört — jag
förmodar, att åtminstone inventarierna

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Stöd åt fiskerinäringen.

stigit med bortåt 50 procent — och
det gör ju, att den summa man måste
ha för att sätta i gång ett jordbruk blir
så pyramidal, att det med nuvarande
utgångsläge måste vara betydligt svårare
än tidigare att hålla det hela i gång.

Herr vice ordföranden undrar, om
jag tycker, att det är för flotta bidragsmöjligheter.
Jag har inte gått in på den
saken, utan jag har frågat mig: är det
verkligen inte en smula lättsinnigt att
i denna tid bidraga till att folk skaffar
sig jordbruk med skulder upp över
öronen både på fastighet och inventarier?
Det är den fråga jag har ställt, och
jag tror ingen kan förneka, att frågan
är berättigad.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det av herr Pettersson
i Rosta under överläggningen framställda
yrkandet; och biföll kammaren vad
utskottet hemställt.

§ 9.

Stöd åt fiskerinäringen.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående stöd åt
fiskerinäringen, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj.''t hade i en till riksdagen
den 30 januari 1948 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
48, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om viss reglering
av handeln med fisk, m. m.,

dels medgiva, att för tiden till och
med den 30 juni 1949 finge i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
förordade grunder anordnas reglering
av priserna på saltvattensfisk,

dels godkänna, att i övrigt åtgärder
till fiskerinäringens stödjande finge
vidtagas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i propositionen angivits,

dels ock å kapitalbudgeten för budgetåret
1948/49 under Fonden för låneunderstöd
till Lån till främjande av beredning
och avsättning av fisk m. m.
anvisa ett investeringsanslag av 500 000
kronor.

I förordningsförslaget var 2 § av följande
lydelse:

2 §.

Hava fiskare, för vilka fiske utgör
huvudsaklig eller väsentlig inkomstkälla,
eller sammanslutningar av sådana
fiskare ensamma eller tillsammans
med personer eller företag, vilka idka
handel med fisk, bildat ekonomisk förening
för omhändertagande och försäljning
av fisk, som ilandföres inom
visst område, må föreningen, därest den
finnes äga förutsättning för dylik verksamhet
och omfatta tillräckligt antal
fiskare, kunna erhålla Kungl. Maj:ts
tillstånd att såsom auktoriserad producentförening
från fiskare för försäljning
mottaga fisk, som ilandföres inom
området. Tillståndet må begränsas att
gälla allenast visst eller vissa slag av
fisk. Fisk, som omfattas av sådant tillstånd,
benämnes i det följande handelsreglerad
fisk.

Den, som inom auktoriserad producentförenings
område ilandför handelsreglerad
fisk, må mot vederlag överlåta
denna, förutom till producentföreningen,
allenast till statens livsmedelskommission
eller eljest i den ordning och
under de villkor kommissionen bestämmer.

Auktoriserad producentförening är
pliktig att enligt samma grunder, som
gälla i fråga om medlems fångst, för
försäljning mottaga handelsreglerad
fisk, som inom föreningens område
ilandföres av annan fiskare.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

År tillförseln av något slag av handelsreglerad
fisk så riklig, att det kan
antagas att en väsentlig del därav ej kan
avsättas för konsumtion i färskt tillstånd,
må producentförening efter medgivande
av livsmedelskommissionen
lämna fiskare, som mera regelbundet
levererar till föreningen och för vilken
fiske utgör huvudsaklig eller väsentlig
inkomstkälla, företräde till leverans.

I övrigt skall auktoriserad producentförening
vid bedrivandet av sin verksamhet
ställa sig till efterrättelse de
ytterligare villkor, som kunna hava
uppställts vid tillståndets beviljande,
ävensom de särskilda föreskrifter, som
livsmedelskommissionen kan komma att
meddela.

Tillstånd, varom i första stycket förmäles,
må av Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, av livsmedelskommissionen
återkallas, då skäl
därtill äro.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft sjutton
inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade motioner.

I motionen I: 263 av herr Lundgren,
likalydande med II: 400 av herr Skantze
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr
48 i vad den avsåge en utvidgning av
auktorisationsförfarandet jämlikt 2 § i
förslaget till förordning om viss reglering
av handeln med fisk, in. m., samt
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära omprövning om
bibehållandet av producentföreningarnas
auktorisation av strömmingshandeln.

I de likalydande motionerna I: 261
av herr Lodenius m. fl. och II: 399 av
herr Hansson i Skegrie m. fl. hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 48
måtte besluta sådan ändring av 2 §
första stycket nyssnämnda förordning,
att endast ekonomisk förening, bildad
av fiskare eller sammanslutningar av
fiskare, skulle kunna medgivas tillstånd

Stöd åt fiskerinäringen.

såsom auktoriserad producentförening
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningsändring.

I motionen I: 133 av herr Mannerskantz
in. fl., likalydande med 11:223
av herrar Jonsson i Malmgrava och
Hseggblom, hade hemställts, att riksdagen
måtte anvisa ett anslag av 50 000
kronor för anskaffande av och för bedrivande
av försöksverksamhet med
ekolodsutrustning inom östkustfisket.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 263 och II: 400 samt I: 261 och II: 399
antaga förut omförmälda förordning om
viss reglering av handeln med fisk,
m. in.,

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 403
i vad avsåge principerna för prisregleringen
medgiva, att för tiden till och
med den 30 juni 1949 finge i huvudsaklig
överensstämmelse med i utlåtandet
förordade grunder anordnas reglering
av priserna på saltvattensfisk,

3) med avslag å motionen II: 402 godkänna,
att i övrigt åtgärder till fiskerinäringens
stödjande finge vidtagas i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
utskottet angivit,

4) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:259, 1:260 och 11:401 samt 11:403,
den sistnämnda i vad avsåge anslagsbeloppet,
å kapitalbudgeten för budgetåret
1948/49 under Fonden för låneunderstöd
till Lån till främjande av beredning
och avsättning av fisk m.m. anvisa
ett investeringsanslag av 3 000 000
kronor;

B) att motionen 1:262 av herr Gustavson,
likalydande med II: 416 av herr
Staxäng in. fl., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

C) att motionerna I: 203 av herr Hällgren
och 11:150 av herr Utbult in. fl.

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Stöd åt fiskerinäringen.

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,

D) att motionen I: 133 av herr Mannerskantz
m. fl., likalydande med 11:223
av herrar Jonsson i Malmgrava och
Heeggblom, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

E) att motionen I: 100 av herrar Petersson
och Osvald, likalydande med
II: 166 av herr Utbult m. fl., icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. Vid A. 1):

a) av herrar Tjällgren, Gustafson i
Vimmerby och Utbult, vilka ansett, att
utskottet bort, på sätt yrkats i de likalydande
motionerna 1:261 och 11:399,
besluta sådan ändring av 2 § första
stycket i förslaget till förordning om
viss reglering av handeln med fisk,
in. m., att endast ekonomisk förening,
bildad av fiskare eller sammanslutningar
av fiskare, kunde medgivas tillstånd
såsom auktoriserad producentförening
samt att i enlighet härmed 2 § första
stycket i förevarande förordning bort
erhålla följande lydelse:

»Hava fiskare, för vilka fiske utgör
huvudsaklig eller väsentlig inkomstkälla,
eller sammanslutningar av sådana
fiskare bildat ekonomisk förening
för omhändertagande och försäljning
av fisk, som ilandföres inom visst område,
må föreningen, därest den finnes
äga förutsättning för dylik verksamhet
och omfatta tillräckligt antal fiskare,
kunna erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd att
såsom auktoriserad producentförening
från fiskare för försäljning mottaga
fisk, som ilandföres inom området. Tillståndet
må begränsas att gälla allenast
visst eller vissa slag av fisk. Fisk, som
omfattas av sådant tillstånd, benämnes
i det följande handelsreglerad fisk.»

b) av herrar Hollertz och Nilsson i
Göingegården, vilka i enlighet med motionerna
1:263 och 11:400 ansett, att
propositionen bort avslås såvitt gällde

utvidgning av auktorisationsförfarandet
och att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

1) med förklaring, att det genom förevarande
proposition framlagda förslaget
till förordning om viss reglering
av handeln med fisk, m. m., icke kunnat
i oförändrat skick antagas, för sin
del antaga i reservationen intaget förslag
till förordning om prisregleringsavgift
å fisk;

2) med bifall---(lika med utskottet)
----riksdagens åtgärd.

II. Vid A. 4) av herrar Carl Edmund
Eriksson, Svedberg, Jonsson, Henry Johansson,
Andersson i Surahammar,
Gustafson i Dädesjö och Jacobson i
Vilhelmina samt fru Eriksson, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag om ett investeringsanslag
å 500 000 kronor under Fonden för låneunderstöd
till Lån till främjande av
beredning och avsättning av fisk m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman
! Jag har tillsammans med ett par
andra kammarledamöter tillåtit mig att
i anledning av den proposition som nu
skall behandlas väcka en motion, där
vi ha tagit upp det förslag, som gjorts
av 1945 års fiskeriutredning. Denna föreslog,
att auktorisation skulle kunna
erhållas endast av sådana försäljningsföreningar,
som bestode av enbart
fiskare. Nu har man i propositionen
utvidgat detta till att avse även sådana
föreningar som bestå av såväl fiskare
som representanter för handeln med
fisk. Motionen är ganska kortfattad,
och det må därför tillåtas mig att här
litet mera motivera den.

Som alla kanske känna till, ha fiskarenas
ekonomiska föreningsrörelse
länge kämpat med ganska stora svårigheter,
men under senare tid har den
gått starkt framåt, detta inte minst därför,
att man på 1930-talet kunde lämna

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

vissa fiskförsäljningsföreningar denna
ensamrätt eller auktorisation. Att det
var litet svårt tidigare beror därav, att
fiskerinäringen ju består av så många
enskilda företag och att det dessutom
rör sig om en ganska svårlagrad vara,
som man måste relativt snabbt finna
avsättning för, om den inte skall bli
oduglig. Detta har gjort, att det varit
ganska svårt att få till stånd en stark
sammanhållning mellan fiskets utövare.
Den auktorisation som hittills har funnits
omfattar blott strömmingshandeln
på östkusten. Emellertid har denna
auktorisation blivit synnerligen uppskattad
av dessa fiskare, och det är väl
på grund av därvid vunna erfarenheter,
som nu även fiskare vid andra
fiskevatten ställt sig så sympatiska till
regeringens förslag att utvidga auktorisationen.

Det är klart, att utan en sådan auktorisation
bli fiskarena alltför beroende
av de intressen, som givetvis behärska
nästa led av handeln, eller distributionen
av fisk. Detta beror, som jag
sade, inte minst därpå, att man är hänvisad
till att ganska snabbt kunna avsätta
sin produkt, om man inte skall
göra alltför stora förluster. Jag tror därför,
att man har rätt att säga, att gentemot
distributörerna, fiskhandlarna,
inta fiskarena på grund av varans lättförstörbarhet
en ganska beroende och
även ganska svag ställning. Om dessa
fiskare skola kunna på ett åtminstone
någorlunda tillfredsställande sätt utöva
det inflytande på prisnivån, som
de böra ha rätt till, måste de enligt min
mening ha en ganska stark ekonomisk
organisation. Jag tror också man får
säga, att de intressen som därvidlag
behärska fiskarena äro mycket svåra
att samordna med de intressen, som
givetvis behärska dem som bedriva
handel med fisk. I en auktoriserad
förening, i vilken, såsom här föreslås,
både fiskare och handlande med fisk
ingå, blir säkerligen fiskarenas möjlighet
att hävda sig ganska starkt besku -

Stöd åt fiskerinäringen.

ren, och alldeles särskilt blir nog dettg
fallet, om representanten för fiskhandeln
är en kapitalstark eller en monopoliserad
sådan.

Jag är också litet förvånad över denna
utvidgning, därför att man inte någonstans
kunnat påvisa någon fördel
för konsumenterna av en sådan. Man
säger i propositionen, att avsikten med
utvidgningen är att skapa möjlighet att
genom en sådan förening »åstadkomma
en viss samverkan mellan fiskarena
samt den enskilda handeln och den
handel, som bedrives av konsumentkooperationen».
Ja, om avsikten endast
är att åstadkomma samverkan mellan
fiskarena och handeln med fisk, måste
jag säga, att den samverkan lika väl kan
åstadkommas nu utan att man behöver
låta fiskhandlarna komma in i fiskarenas
egna organisationer. Det är nämligen
ingenting som hindrar, att man
även lämnar föreningar av fiskhandlare
auktorisation. Om dessa sammanslutningar
äro fristående men ha auktorisation
inom sitt område, kan samarbetet
ske nu lika väl som tidigare,
men man vinner, att fiskarenas självständighet
inom sina föreningar bevaras.
Jag vågar säga detta därför att
statsrådet givit ett ganska gott betyg åt
den samverkan, som tidigare har funnits,
när han nämligen säger, att utvecklingen
inom strömmingshandeln
eller förstahandsförsäljningen, sedan
denna försäljning från mitten av 1930-talet genom ett statligt auktorisationsförfarande
med ensamrätt överlåtits på
fiskarenas organisationer, visar, att spekulation
kunnat elimineras och handelsmarginalerna
begränsas till gagn
för både producenter och konsumenter.
Ja, när statsrådet själv säger, att man
med nuvarande ordning på detta område
har kunnat eliminera spekulationen
och begränsa handelsmarginalerna
till gagn för både producenter och konsumenter,
vet jag inte, om man behöver
komma längre. Det är väl ändå det
man i sista hand syftar till, att kunna

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Stöd åt fiskerinäringen.

utöva denna handel så att den blir till
gagn för både producenter och konsumenter.

Under nuvarande förhållanden vet
jag inte varför man skulle göra den utvidgning
som nu är föreslagen. Förslaget
är också märkligt, inte minst därför,
att en sådan inblandning i fiskarenas
organisationer som nu föreslås inte,
såvitt jag kunnat se, har stöd i något
remissyttrande över 1945 års fiskeriutredning.
En sådan utvidgning har heller
inte, såvitt jag kunnat se, på något
sätt berörts i de tidigare sakkunnigutredningar
som funnits på detta område,
och de ha inte varit så få under de år
som gått. Inte någon enda av dessa har
tänkt sig eller ens snuddat vid tanken,
att man skulle samordna fiskarenas och
fiskhandlarnas ekonomiska intressen i
en gemensam organisation. Tvärtom
finner man, om man studerar remissyttrandena
över 1945 års fiskeriutredning,
att fiskhandelns organisationer
gått emot fiskarenas auktorisation. När
fiskhandeln uttalat sig emot auktorisationen,
måste det betecknas som märkligt,
att den skall få rätt att tillhöra
auktoriserade föreningar inom fisket.
Jag förstår ju alltför väl, att man ifrån
fiskhandelns sida gärna skulle se, att
auktorisationen toges bort. Det skulle
givetvis stärka fiskhandelns intressen
gentemot fiskarena, om man kunde försvaga
deras ekonomiska föreningar och
deras möjlighet att göra sig gällande.

Man har i utskottets utlåtande försökt
stryka över litet grand, och det
framhålles där, att de farhågor som
från fiskarhåll uttalats beträffande
denna bestämmelse äro överdrivna, därför
att fiskarena icke äro tvingade att
samgå med fiskhandelns män. Det är
visserligen sant, att de ej äro tvingade
därtill. Men var och en som sysslat litet
med dylika organisationer även på
andra områden vet, att en stark organisation
eller en stark motpart, som
man är mycket beroende av, kan genom
indirekt tvång i viss mån försöka

påverka ställningstagandet inom den
egna organisationen. Även om man inte
direkt föreskrivit tvång härvidlag, är
jag rädd för att en ekonomiskt stark
och monopoliserad fiskhandlarorganisation
kan genom indirekt tvång ställa
fiskarena inför sådana villkor, att dessa
anse det vara mest fördelaktigt att gå
in i en viss auktoriserad förening tillsammans
med de herrar, som de äro
beroende av för avsättningen av fisken.

Då man alltså icke kunnat och icke
heller, så vitt jag vet, kan peka på att
denna auktorisation skulle bli till någon
fördel för fiskkonsumenterna, kan
jag icke förstå att man på detta vis
skall snärja in fiskarenas frihet. Det
riskfyllda arbete, som denna producentgrupp
presterar, är mer än väl en
merit för att den skall ha rätt till fullständigt
självständig ställning inom
egna organisationer. Det är med hänsyn
härtill, herr talman, som jag ber
att få yrka bifall till den reservation,
som har fogats till utskottets utlåtande
av herr Tjällgren in. fl.

Herr NILSSON i Göingegården: Herr
talman! Jag vill villigt erkänna att de
i Kungl. Maj:ts föreliggande proposition
framkomna förslagen till åtgärder
för fiskerinäringens stödjande i detta
land säkerligen skulle bli till gagn och
fromma för denna näring. Detta gäller
icke minst förslaget till prisreglering i
fråga om saltvattensfisk, vilket förslag
mötts av tillfredsställelse såväl bland
fiskarena som inom handeln, och detsamma
gäller även en del andra åtgärder
som föreslås i propositionen.

I ett fall ber jag dock för min del,
herr talman, att få anmäla betänkligheter,
och det är när det gäller den
här föreslagna auktorisationen. Frågan
om den s. k. förstahandsförsäljningen
och dess ordnande har föranlett mycket
starka meningsskiftningar, icke
minst då fiskeriutredningens förslag på
denna punkt var ute på remiss. Tve -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

kan i det fallet har också framkommit
i remissyttrandena, och en viss tvekan
har också framkommit inom utskottet,
då denna sak var under behandling.
Från mycket vederhäftiga och betydande
instanser, som fått 1945 års
fiskeriutrednings betänkande sig förelagt,
har förslaget i denna del kritiserats
eller avstyrkts. Statens livsmedelskommission
avstyrker sålunda en utvidgning
av auktorisationen, och lantbruksstvrelsen
bär i mycket stor utsträckning
kritiserat förslaget, likaså
statskontoret och statens priskontrollnämnd.
Statens livsmedelskommission
säger: »Genom att monopolet helt eliminerar
den fria konkurrensen och
därigenom förlora såväl producenterna
själva som allmänheten möjligheten att
bedöma organisationernas omkostnader
under jämförelse med förhållandena
inom en frid arbetande handel» etc.
Kommissionen säger också, att »härigenom
bortfaller den stimulans till rationalisering,
som en dylik jämförelse alltid
innebär, varjämte organisationerna
få mindre möjligheter att bemöta oberättigade
påståenden om rationell skötsel».
Statskontoret uttalar: »Den statliga

prisregleringsverksamheten på fiskets
område bör, med hänsyn härtill, enligt
statskontorets mening snarast avvecklas
och återgång ske till fri prisbildning.
» Statens priskontrollnämnd understryker
för sin del starkt de principiella
betänkligheterna mot ett utvidgat
auktorisationsförfarande, då detta
ytterligare skulle stärka monopoliseringstendenserna
inom svenskt näringsliv.
De rättvisesynpunkter, som utredningen
framför som sitt väsentligaste
motiv för en utsträckt auktorisation,
kunna enligt nämnden inte tillerkännas
någon betydelse i frågan. Utom dessa
statliga institutioner ha även ett flertal
länsstyrelser direkt avstyrkt förslaget
i denna del.

Sedan 1945 års fiskeriutrcdning avlämnat
sitt betänkande, torde också

Stöd åt fiskerinäringen.

kunna sägas, att det på detta område
i viss utsträckning skett förändringar
i så måtto, att fiskarenas egna organisationer
sedan dess vuxit betydligt i
styrka. 1945 års fiskeriutrcdning uttalar,
att fiskarenas ekonomiska organisationer
numera erhållit betydligt större
anslutning och stadga än tidigare,
så att de nu ha större möjlighet än tidigare
att utan stödåtgärder från det
allmännas sida inverka på tillförsel och
avsättning. Utredningen har också varit
inne på, att skälen för den ifrågasatta
ensamrätten, den s. k. auktorisationen,
äro betydligt svagare nu än tidigare.
Förslaget om auktorisation hade
dock redan tidigare avvisats, både efter
utredningen 1935 och 1940, då skälen
därtill voro betydligt starkare än de
för närvarande äro.

Det är, enligt min mening, icke den
bär föreslagna auktorisationen, som är
en av de nödvändigaste och viktigaste
stödåtgärderna för den svenska fiskerinäringen
för närvarande. Man kanske
skulle kunna säga, att fisket i vårt land
i viss mån är överdimensionerat, åtminstone
under vissa årstider. Svårigheterna
för fiskets vidkommande ligger
då i det förhållandet att det blir toppar
i tillförseln, som äro svåra att reglera.
Vissa årstider är det ont om fisk, beroende
på väderleks- och isförhållanden,
andra årstider är det däremot god
tillgång på fisk och då inställa sig avsättningssvårigheter.
För min del skulle
jag därför vilja trycka på att de åtgärder,
som från statligt håll i första
hand borde komma till stånd som hjälp
och stöd åt fiskerinäringen, äro dels
hjälp till avsättning i form av export
å tider då tillförseln är för stor för
vårt eget lands konsumtion, dels och
framför allt ökade lagrings- och frysningsmöjligheter
i kyl- och lagerhus,
så att dessa toppar kunde elimineras.
Om möjligheterna därvidlag bleve tillräckliga,
skulle man icke, tror jag, behöva
i någon större utsträckning ha

Andra kammarens protokoll I94S. Xr 90.

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Stöd åt fiskerinäringen.

bekymmer för en normal avsättning
och för normala priser beträffande
svensk ilandförd fisk.

Jag har en känsla av att man liksom
litet avundsjukt sneglar på dem som
syssla med försäljningen av fisk. Man
menar, att deras förtjänster å fiskhandeln
äro för stora. 1945 års fiskeriutredning
har emellertid icke, med ledning
av de siffror som i betänkandet
anförts i detta hänseende, kunnat påstå
att fiskhandlarna tillgodogöra sig
för stora avanser eller någon oskälig
andel av fiskpriset. Jag tror också att
det föreliggande förslaget till auktorisation
kommer att medföra en viss stelhet
inom fiskhandeln, som kommer att
bli till nackdel för konsumenterna och
i varje fall icke till någon större fördel
för producenterna. Denna auktorisation
kommer, enligt min mening, att
bli en black om foten för fiskarena
utan att vara till någon nytta för konsumenterna.
Förfarandet har ju visserligen,
och med fördel, tillämpats på
ostkusten i vad det gäller strömmingsfisket.
De erfarenheter man gjort därvidlag,
ha väl i huvudsak varit fördelaktiga;
däremot ha sydkustfiskarena
icke använt sig av den rätt till auktorisation,
vartill de under de senaste åren
haft möjlighet. Då de icke utnyttjat
detta auktorisationsförfarande, visar
detta att man icke ansett sig få någon
fördel därav.

Vad det gäller lagring av fisk föreslår
Kungl. Maj:t ett anvisande av
500 000 kronor till den för detta fall
upplagda investeringsfonden. Utskottet
har föreslagit en ökning av denna
summa till 3 miljoner kronor, och
det är något, som jag för min del
på det varmaste skulle vilja förorda.
Om det funnes större lånemöjligheter
på detta område, skulle man också
kunna lättare klara av besvärligheterna
genom att — i den mån det nu i en
framtid låter sig göra — uppföra erforderliga
byggnader.

Herr talman! Med stöd av vad jag

här har anfört, ber jag att få yrka bifall
till den av herr Hollertz och mig
till jordbruksutskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr SVENSSON i Vä: Herr talman!
Då detta utlåtande förra gången låg på
kammarens bord, men av vissa anledningar
blev återremitterat till jordbruksutskottet
för förnyad behandling,
återfanns jag bland reservanterna. Att
jag icke gör det nu beror icke på att
jag i någon mån ändrat mening, utan
på att jag på grund av vissa omständigheter
var förhindrad att närvara vid
den förnyade behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition i jordbruksutskottet.

Den utveckling vi iakttagit inom fiskerinäringen
under mellankrigsperioden
och under de senare åren ger vid
handen att det statliga stödet åt fisket
är nödvändigt, om icke fiskarena skola
sjunka ned på ett ekonomiskt alltför
lågt plan. Den kungl. propositionen har
föreslagit vissa åtgärder i stödjande
syfte åt fiskerinäringen. Man vill, om
så är nödvändigt, företaga vissa åtgärder
för att främja förstahandsförsäljningen
av fisk; man vill reglera
fiskprissättningen, främja avsättningen
och öka konsumtionen av fisk. Man vill
med andra ord giva fisket hjälp till
självhjälp. Bland dessa åtgärder märker
man införandet av auktorisationsförfarandet,
som den föregående ärade
talaren icke tycktes vara vidare intresserad
av. Han framhöll, hurusom en
del remissinstanser uttalat betänkligheter
mot detta förfarande. Jag tror
också att han nämnde, att man på det
hållet ej heller var fullt ense. Det fanns
en del remissinstanser, ganska betydande
sådana, även utanför fiskarenas
led för övrigt, som ansågo att auktorisationsförfarandet
skulle vara till god
nytta för fisket. Då herr Nilsson i Göingegården
tog sig friheten att referera
en hel del yttranden i motsatt riktning,
vill jag, herr talman, referera

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

några av de yttranden som innebära
ett tillstyrkande av auktorisationsförfarandet.
Detta förslag har tilldragit sig
en mycket stor uppmärksamhet. För
det första framhåller lantbruksstyrelsen,
att förslaget i och för sig icke innebär
något nytt utan endast är en
direkt fortsättning av det system som
nu tillämpas för de auktoriserade strömmingsförsäljningsföreningarna.
Svenska
Västkustfiskarnas centralförbund framhåller,
att de svårigheter för fiskerinäringen,
som beräknats uppstå efter
krigets slut, redan infunnit sig, och
förmenar att det behövs kraftiga åtgärder
för att hjälpa det beträngda fisket.
»Ett genomförande av den föreslagna,
utökade auktorisationen med
ensamrätt för fiskarenas ekonomiska
organisationer att för försäljning mottaga
antingen samtliga fångster eller endast
vissa slag av fisk, skulle säkerligen
betyda oerhört mycket för avsättningen»,
heter det. Svenska Ostkustfiskarnas
centralförbund och Ostkustfisk
centralförening hälsa i ett gemensamt
yttrande utredningens förslag om bibehållen
och utvidgad auktorisation med
den allra största tillfredsställelse. Häri
instämma vidare Storsjöfiskarnes försäljningsförening,
Bohusläns islandsfiskares
förening samt Malmöhus läns
havsfiskeförening och Skånes fiskareförbund.
Fiskeriintendenten i Västerhavets
distrikt tillstyrker livligt en utvidgad
auktorisation. I hans yttrande
ha en hel del länsstyrelser och hushållningssällskap,
bland annat Göteborgs
och Bohus läns hushållningssällskap,
Kristianstads läns hushållningssällskap
instämt.

Det framgår av allt detta således, att
det visserligen varit meningsbrytningar
angående denna auktorisation, men,
enligt mitt siitt att se, tala mycket starka
skäl för att vi på denna punkt skola
bifalla fiskarnas önskemål. Bland de
deputationer, som under ärendets behandling
i jordbruksutskottet uppvaktade
detta utskott, rådde fullständig

Stöd åt fiskerinäringen.

enighet om denna auktorisation. Så vitt
jag rätt fattade vad de framförde, voro
alla av samma mening och önskade att
denna auktorisation skulle vara i enlighet
med 1945 års fiskeriutrednings
förslag, d. v. s. icke i så vidgad form
som föreslagits i den kungl. propositionen.
I propositionen säges: »Hava
fiskare, för vilka fiske utgör huvudsaklig
eller väsentlig inkomstkälla, eller
sammanslutningar av sådana fiskare ensamma
eller tillsammans med personer
eller företag, vilka idka handel med
fisk, bildat ekonomisk förening för
omhändertagande och försäljning av
fisk, som ilandföres inom visst område»
etc. Det var på den punkten man
blev oense i utskottet. Det var de där
orden »ensamma eller tillsammans med
personer eller företag, vilka idka handel
med fisk» som fiskareorganisationerna
och reservanterna inom utskottet
ville taga bort.

Nu sägs dock i propositionen, att avsikten
med alt utvidga auktorisationen
att omfatta även andra föreningar än
fiskareföreningarna är att skapa möjlighet
till en viss samverkan mellan
fiskarena samt den enskilda handeln
och den handel, som bedrives av konsumentkooperationen.
Denna åsyftade
samverkan torde emellertid kunna
åstadkommas i fullt önskvärd utsträckning
även om auktorisationen begränsas
till sådana ekonomiska föreningar
som endast bestå av fiskare. Man har
från fiskarhåll framhållit, att auktorisation
med ensamrätt för fiskarenas
ekonomiska organisationer skulle betyda
mycket för avsättningen, då man
på så siitt skulle kunna nedbringa kostnaderna
för distributionen och åstadkomma
lägre pris på varan för konsumenterna.
Jag tror, att detta icke
skulle vara särdeles ovälkommet, i varje
fall icke för folket på landsbygden. Om
man emellertid ej skulle få denna ensamrätt,
kan man även befara, att det
inflytande, som fiskarena uppnått över
fiskhandeln, åter skulle förloras. Detta

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Stöd åt fiskerinäringen.

skulle i sin tur medföra en försämring
av fiskets ekonomiska möjligheter, en
sak som, såvitt jag kan förstå, konsumenterna
icke på något sätt skulle vara
betjänta av.

Vad sedan angår de övriga åtgärder
i fråga om avsättning och lagring av
fisk, som äro föreslagna i Kungl. Maj :ts
proposition, vill jag särskilt uppehålla
mig vid avsättningen och distributionen
av fisk, i all synnerhet i den mån
det gäller landsbygden.

Utskottet har gått in för en högre
anslagssumma till lån, alltså 3 000 000
kronor, under det att Kungl. Maj:t föreslagit
endast 500 000 kronor. Det är
klart, att dessa 500 000 kronor icke kunna
fylla det stora behov av pengar
som här föreligger, därest allt vad här
blivit föreslaget skall bli en verklighet
inom en rimlig tid. Föredragande statsrådet
säger, att han anser det vara av
betydelse, att staten genom förmånliga
lån understödjer en rationalisering och
utvidgning av detaljdistributionen, icke
minst inom sådana områden där fisktillförseln
på grund av en gles bebyggelse
hittills varit obetydlig och den
saluförda fisken ej sällan av mindre
god kvalitet. Utredningens förslag till
statliga lån för anskaffande av automobiler
för fisktransport finner han med
hänsyn härtill beaktansvärt. Någon särskild
lånefond synes emellertid icke
nödvändig för ändamålet. Detta syfte
torde kunna tillgodoses med lån från
det under fonden för låneunderstöd anvisade
anslaget till lån för främjande
av beredning och avsättning av fisk
m. m.

Jag är fullt ense med föredragande
departementschefen på denna punkt.
När han särskilt framhåller behovet av
detta icke minst inom sådana områden
där fisktillförseln på grund av en gles
bebyggelse hittills varit obetydlig och
den saluförda fisken ej sällan av
mindre god kvalitet, är jag i tillfälle
att verifiera denna statsrådets uppfattning,
därför att jag bor i ett område, som

icke ligger så alldeles nära kusten och
där vi äro beroende av de fiskbilar som
kunna ha tillfälle att föra omkring fisk.
Jag kan intyga, att denna fisk har varit
ett värdefullt tillskott i dessa ransoneringstider,
men jag kan likaledes intyga,
att på grund av svårigheterna att
skaffa lämpliga bilar för transport av
denna särskilt under sommartiden mycket
ömtåliga vara bär kvaliteten ej alltid
varit den bästa. Det föreligger verkligen
här ett stort behov av att det
finnes möjlighet för dem, som skola
distribuera fisk, att få lån för att anskaffa
bilar av sådan konstruktion, att
en nedkylning av fisken kan ske, så
att även inom sådana områden, som
ligga avlägset från kusten, de kunna
tillhandahålla fisk av god kvalitet i tillräcklig
omfattning.

Socialstyrelsen har gjort vissa utredningar
angående fiskkonsumtionen på
landsbygden. Det frågeformulär, som
den tillställt kristidsstyrelserna, har av
dessa besvarats. Kristidsstyrelserna ha
framhållit — liksom jag tidigare sagt
— det mycket värdefulla tillskott som
denna fisk utgjort, men de ha också
påpekat, att konsumtionen av fisk ute
på landsbygden har i motsats till vad
förhållandet varit i tätorterna ej kunnat
ökas, något som i icke ringa grad
berott på brist på lämpliga bilar.

Herr talman! Jag vill inskränka mig
till det sagda. Jag ber att på punkten
i fråga om auktorisation få instämma
i yrkandet om bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Tjällgren
m. fl. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Häruti instämde herr Hansson i Skediga.

Herr JONSSON i Malmgrava: Herr
talman! Jag skall icke gå in på och
beröra alla frågor som stå i samband
med stödet åt fiskerinäringen och som
behandlas i föreliggande utskottsutlåtande,
utan jag skall bara i all korthet

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

beröra en fråga, nämligen den som gäller
fiskefartygens utrustning med ekolod.
Jag bär jämte en medmotionär i
denna kammare väckt en motion, vari
vi begära ett anslag på 50 000 kronor
till försöksverksamhet med ekolodsutrustning
inom ostkustfisket. Men tyvärr
har jordbruksutskottet icke kunnat gå
med på denna vår framställning. Utskottet
föreslår i stället, att till detta
ändamål lån skall kunna erhållas ur
fiskerilånefonden. Jag har dock den
uppfattningen, att enbart lån icke är
tillräckligt, när det gäller ostkustfisket.
Jag skall också försöka lämna en motivering
som stöd för mitt påstående
samt något beröra, vilka fördelar och
möjligheter som ekolodsfisket ger.

Vårt fiske är utan tvivel i starkt behov
av rationalisering, vilket också 1945
års fiskeriutredning har givit uttryck
åt. Den påpekar också, att när det gäller
fiskefartygens modernisering framstår
fartygens utrustning med ekolod
såsom en av de viktigaste åtgärderna.
Vi ha nu kommit så långt, att de hittills
gjorda försöken ha givit ett alldeles
utmärkt resultat. Den sakkunskap
jag talat med har sagt, att det helt enkelt
revolutionerar fisket, då man sparar
både arbetskraft och drivmedel, ibland
ända upp till 50 procent, enär fiskarena
ej behöva fara omkring så vidlyftigt för
att lokalisera fiskstimmen. Dessutom
kan man spara redskapen därigenom
att man på ekolodets diagram ser, hurudan
havsbottnen är. När havsbottnen
visar sig vara alltför fientligt inställd
mot redskapen på ett område, kan den
vara bättre på ett annat ställe. Då lägger
man ut redskapen där utan risk för
att de skola bli skadade. Vidare äro
möjligheterna att finna försvunna redskap
mycket stora. Det är ju betydande
värden som dessa förlorade redskap årligen
representera.

Jag skall nu icke fortsätta med ett
upprepande av alla de fördelar och
möjligheter, som ekolodsfisket medför.
Jag har bara velat omnämna en del som

Stöd åt fiskerinäringen.

stöd för min framställning om statligt
bidrag till ekolodsutrustning och understryka
betydelsen av att fiskarena så
fort som möjligt beredas tillfälle att installera
detta hjälpmedel på sina fiskebåtar.
Det bör ju intressera myndigheterna
i allra högsta grad, då all besparing
i arbetskraft och drivmedel bör
åstadkommas i det beträngda läge som
vårt land nu befinner sig i, icke minst
när det gäller dessa förhållanden.

I motionen ha vi begränsat oss så att
anslaget skulle utgå enbart till ostkustfisket.
Det ha vi gjort därför att fiskarena
på ostkusten ha mindre båttyper
än t. ex. västkustfiskarena. De fiskebåtar
som användas på ostkusten äro
av en storlek på cirka 24 fot. Dessa
båtar äro för små för att man däri skall
kunna inmontera ekolodsutrustning.
Härför böra båtarna ha en storlek av
minst 30—35 fot. Dessa omständigheter
medföra, att ostkustfiskarena bli
nödsakade att även skaffa sig större
båtar för ekolodsfisket. Därmed följa
givetvis också större kostnader för fiskarena,
vilka de själva knappast mäkta
att bära. Ostkustfiskarenas inkomster
ha nämligen under de sista åren sjunkit
ganska hastigt, och utsikterna för att
en omsvängning till det bättre skall
kunna ske synas i dag vara ringa.

De lånemöjligheter, som nu ha föreslagits
av utskottet, äro under nu berörda
omständigheter enligt min uppfattning
icke tillräckliga, när det gäller
ostkustfisket, ty fiskarena behöva lån
både till båt och till ekolodsutrustning.
Det gäller alltså en ganska stor summa.
Jag befarar, att låneprocenten kommer
att bli ganska låg, då lånemöjligheterna
äro starkt begränsade. Bidrag borde
därför kunna erhållas.

Ett anslag så litet som på 50 000 kronor
räcker icke till för så stora bidrag
till var och en, men det är dock en liten
hjälp till självhjälp. Att riksdagen bör
föra en sparsamhetspolitik och tumma
noggrant på varje nytt anslagsäskande,
innan det beviljas, är jag fullt medveten

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Stöd åt fiskerinäringen.

om. Det borde vi nog ha börjat med
långt tidigare. Men att riksdagen gör
klokt i att följa jordbruksutskottet när
det gäller sparsamhet i denna fråga är
jag långt ifrån övertygad om. Ett anslag
till denna produktionsfrämjande
verksamhet kan på goda grunder antagas
giva mångdubbelt igen, nämligen
genom minskade utgifter för fisket, såsom
jag tidigare berört, och därmed
giva fiskarena på ostkusten de möjligheter
till en bättre försörjning som de
äro så väl värda.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 223 i denna kammare.

Herr UTBULT: Herr talman! Om jag
icke hörde fel, påstod herr Nilsson i
Göingegården i sitt anförande, att det
tidigare rått meningsskiljaktigheter
bland fiskareorganisationerna i remissyttrandena
om den auktorisation som
det är fråga om. Jag vet ej, var herr
Nilsson har fått denna uppfattning
ifrån.

För det första ha samtliga 16 000 organiserade
yrkesfiskare på ett sammanträde
i Stockholm i mars enhälligt beslutat
att stödja förslaget. För det andra
ha samtliga organisationer uppvaktat
jordbruksutskottet och hemställt —• icke
om avslag på delta förslag men väl om
vissa ändringar. Ingen enda kom fram
med något yrkande om avslag på det
förslag som här föreligger.

Det är möjligt, att herr Nilsson talat
med någon enskild fiskare i sin hemort,
men det är nog allt.

Vidare säger herr Nilsson, att det blir
en monopolisering av fiskhandeln. Jag
har icke någon gång sett det så, och
jag kan icke se det så. Jag tänker på
strömmingsregleringen som tillkom 1934
vid ett tillfälle, då dessa fiskare på ostkusten
voro på väg att gå under som
fiskare. Denna reglering har under dessa
år hjälpt dem att kunna existera som
verkliga fiskare. Det är en hjälp till

självhjälp och absolut icke en monopolisering.
Man ger alltså, då man i
detta sammanhang talar om monopolisering,
en felaktig innebörd åt detta ord.

Ytterligare säger herr Nilsson, att det
blir till nackdel för konsumenterna och
en bundenhet för fiskarena. Jag tror ej
detta för min del. Vi ha en försäljningsorganisation
i Stockholm. Jag skulle
tro, att det är den största i vårt land,
när det gäller fisk. Den har de sista
åren arbetat på att få fram jämnare priser
och fastare priser på fisk, vilket
enligt vad jag erfarit, säkerligen skulle
leda till att det skulle bli en större omsättning
av fisk. Detta skulle bli till
stor fördel för konsumenterna. Man bär
studerat denna fråga så pass grundligt,
att man är expert på att kunna yttra
sig. Jag tror, att det är fullständigt riktigt,
när man säger, att införandet av
jämna och fasta priser på fisk blir till
förmån för både producenter och konsumenter.

Vad detta förslag innebär känner var
och en till. Det har sagts av flera talare,
och jag behöver icke gå in på det.
Men det är en punkt, där jag för min
del icke är enig med statsrådet. Såväl
1935 års fiskeriutredning som senare
1945 års fiskeriutredning har klart och
tydligt föreslagit, att av fiskare bildade
ekonomiska sammanslutningar skulle
kunna erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd att
med ensamrätt omhänderhava förstahandsförsäljningen
av fiskfångsterna
inom ett visst bestämt område beträffande
vissa slag av fisk. Skillnaden
mellan detta av fiskarerepresentanter
framförda önskemål och Kungl. Maj:ts
förslag är, att fiskarena önska att det
skall bli sammanslutningar endast avyrkesfiskare,
då däremot Kungl. Maj:t
föreslår, att det skall bli föreningar,
bildade av fiskare tillsammans med
andra sammanslutningar eller fiskhandlare,
som skola få denna rätt.

För min egen personliga del skulle
jag icke ha haft några som helst betänkligheter
vare sig mot det ena eller

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

det andra förslaget, om fiskarena i gemen
hade byggt ut sina ekonomiska föreningar
på ett tillfredsställande sätt.
Men då detta ej har skett, är jag rädd
för att fiskaregrupperna på vissa platser
kunna komma i en ohållbar situation
och bli alltför beroende av den
andra parten, om Kungl. Maj:ts förslag
blir antaget. Det är klart, att mot detta
kommer att anföras, att det står fiskarena
fullständigt fritt att välja den organisationsform
som bäst passar dem
på varje plats. Detta är till viss del
också riktigt. Men det finnes tyvärr
ännu platser, där fiskarena av särskilda
orsaker ej kunna behärska en sak som
denna. Jag skall icke nämna några detaljer
härom, men jag har blivit betänksam
mot det föreliggande förslaget på
denna punkt.

Ett annat skäl varför jag här måste
rösta för bifall till den av herr Tjällgren
m. fl. avgivna reservationen är att
hela Sveriges fiskarekår genom sina organisationer
uttalat sig för det förslag
som framlagts av fiskeriutredningarna,
senast 1945 års fiskeriutredning, och
som förordas i reservationen.

En tredje orsak som gör mig betänksam
mot Kungl. Maj:ts förslag i denna
punkt är den oro, som nu gör sig gällande
inom fiskareorganisationerna på
vissa håll, för att andra än fiskarena
själva skola kunna få Kungl. Maj:ts tillstånd.
Vi äro mycket rädda för att
denna oro kommer att giva oss alltför
stora bekymmer inom fiskareorganisationerna.

Herr Jonsson i Malmgrava var inne
på frågan om anslag till ekolod. Jag
ger honom rätt i det mesta han sade.
Saken är ju den, att undertecknad tillsammans
med andra väckt en motion
om anslag på 100 000 kronor för upprättande
av eu fond, som skulle lämna
lån och bidrag till maskinell utrustning
på fiskebåtar; diiri ingick även ekolod.
Det vittnas klart och tydligt om att ekolod
i fiskebåtar är en stor och värdefull
tillgång. Jag har varit med flera år och

Stöd åt fiskerinäringen.

prövat det i en fiskebåt, och jag vet
vad det vill säga. Norrmännen säga i
år, att tack vare ekolodets införande i
den norska fiskeflottan har det norska
sillfisket i vintras uppnått ett så gott
resultat, att det skett ett rekordfiske
som aldrig förr.

Jag har i utskottet icke reserverat
mig på denna punkt, när det gällt anslag
till ekolod, därför att i Kungl.
Maj ds förslag ingår, att fiskarena skola
kunna få lån genom fiskerilånefonden
just till ekolod. Nu ligger det ju så till,
att denna fiskerilånefond är utnyttjad
till 100 procent utan anslag till ekolod.
Det kommer att bli svårt att få några
lån till vare sig ekolod eller annan maskinell
utrustning, såsom fonden nu ligger
till. Det var ju därför förslag kom
upp att denna fond skulle ökas ut från
nuvarande 1 800 000 kronor till respektive
2 500 000 kronor och 3 000 000 kronor,
vilket enligt vår mening skulle ha
varit mycket värdefullt.

Herr talman! Jag skall icke gå in
mera på detta problem utan jag skall
bara be att få yrka bifall till den av
herr Tjällgren m. fl. framförda reservationen.
I övrigt vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Göingegården (kort
genmäle): Herr talman! Jag tror att herr
Utbult lyssnat en aning förstrött till
mitt anförande, eftersom han kunde påstå
att jag sagt, att det inom fiskarenas
organisationer förefunnits starka meningsbrytningar
om auktorisationsförfarandct.
Jag nämnde på tal om remissförfarandet
icke i något sammanhang
fiskarenas organisationer, för så vitt
nu icke herr Utbult avser mitt uttalande
att sydkustfiskarena visat sig obenägna
att använda sig av rätten till auktorisation,
en möjlighet, som de haft under
de senaste åren.

När herr Utbult säger, att han icke
vill använda ordet monopol i samband
med auktorisationsförfarandet, tycker

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Stöd åt fiskerinäringen.

jag att han skyggar litet konstigt för
ordet monopol. Det är väl nämligen ingenting
annat än ett monopol på ett
mycket viktigt område inom vårt samhälles
försörjning med livsmedel, som
det härvidlag är fråga om. Det är just
mot detta monopolsträvande, som jag
har vänt mig i såväl reservationen som
i mitt anförande här, när jag gjort gällande,
att det är principiellt betänkligt
att riksdagen genom författningsbestämmelser
fastställer ett monopol för vissa
personer och vissa organisationer i vad
angår försäljningen av ett så viktigt
livsmedel som fisk. Det är som sagt
detta förhållande, som jag i första hand
har vänt mig mot.

Herr HANSSON i Skegrie (kort genmäle):
Herr talman! Jag kan inte underlåta
att säga, att denna rädsla för
att fiskhandeln skulle monopoliseras
enligt min mening är mycket överdriven,
eftersom varan i fråga inte tål
någon längre tids lagring. Man måste
väl ändå säga, att vid bedömandet av
det farliga i en monopolbildning är
denna omständighet av fundamental betydelse.
Kan man lagra en vara och
undanhålla den konsumenterna, kan det
föreligga risk med ett monopol, men i
detta fall tror jag att risken i det avseendet
är ytterligt liten. Om fiskarena
försökte undanhålla allmänheten sin
vara någon längre tid, skulle detta betyda
att de iklädde sig risken av alltför
stora förluster. Därför är faran för ett
monopol på detta område enligt mitt
förmenande mycket överdriven.

Herr ANDERSSON i Surahammar:
Herr talman! Som kammarens ledamöter
torde finna har vid punkten A. 4)
fogats en reservation avseende ett investeringsanslag
under, som det heter,
»Fonden för låneunderstöd till Lån till
främjande av beredning och avsättning
av fisk m. m.». Kungl. Maj :t har i sin
proposition föreslagit ett anslag i detta
avseende å 500 000 kronor eller samma

belopp, som för närvarande utgår. I
några motioner har yrkats, att beloppet
måtte höjas till 3 miljoner kronor. I utskottet
avgjorde lotten, att det högre
beloppet, alltså 3 miljoner kronor, tillstyrktes.

Denna fond är ju avsedd för flera
ändamål, bland annat för anskaffande
av automobiler för fisktransport ävensom
anläggning av kyl- och fryshus
m. m. Utskottet har i likhet med föredragande
statsrådet betonat, att ifrågavarande
verksamhet bör fortsättas samt
utvidgas i den mån det ekonomiska
läget det medgiver. I fråga om anläggningen
av kyl- och fryshus pekar utskottet
på de svårigheter, som kunna
uppstå på grund av läget på byggnadsmarknaden,
som enligt utskottet kan
förutses komma att medföra en begränsning
av denna verksamhet. Trots detta
har utskottet som sagt yrkat på det
högre beloppet. Samtliga utskottsledamöter
äro nog överens om att det vore
önskvärt att det högre beloppet kunde
beviljas, men det är väl här som i alla
andra fall när det gäller anslagsfrågor
att vi på grund av det ekonomiska läget
måste iaktta en viss återhållsamhet.
Detta får nog gälla även här.

Som herr Jonsson i Malmgrava nämnde
föreligger också en motion om anvisande
av ett anslag å 50 000 kronor för
anskaffande av och för bedrivande av
försöksverksamhet med ekolodsutrustning
inom ostkustfisket, och i ett par
andra motioner hemställes om anvisandet
av ett anslag å 100 000 kronor till
maskinell utrustning på fiskebåtar.
Även här tror jag att det är nödvändigt
med sparsamhet. Bidrag för dessa
ändamål kan ju också erhållas från den
ifrågavarande fonden, så dessa önskemål
äro ju för övrigt tillgodosedda.

Det har ju framförts en hel del kritiska
synpunkter mot utskottets förslag
i övrigt, men jag skall avstå från att
besvara detta, då jag vet, att andra kammarledamöter
komma att besvara dessa
synpunkter. Jag ber till slut, herr tal -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

man, att få yrka bifall till den vid punkten
A. 4) avgivna reservationen, att här
ifrågavarande anslag måtte bestämmas
till 500 000 kronor, alltså samma belopp,
som Kungl. Maj:t föreslagit.

Herr SKOGLUND i Umeå: Herr talman!
Jag har närmast begärt ordet med
anledning av ett par yttranden, som
förekomma i den reservation, som avgivits
av herrar Hollertz och Nilsson i
Göingegården och där de med gillande
citera 1945 års fiskeriutrednings uttalande,
att »betänkligheter kunna resas
ur allmänt samhälleliga synpunkter mot
en dylik ensamrätt»; det gäller alltså
den av Kungl. Maj :t föreslagna auktorisationsrätten.
Vidare ansluta sig reservanterna
till utredningens uttalande, att
»fiskarenas ekonomiska organisationer
numera ha erhållit betydligt större anslutning
och stadga än tidigare, så att
de nu ha större möjlighet än tidigare
att utan dylik stödåtgärd från det allmännas
sida inverka på tillförsel och
avsättning». Jag vill inte alls bestrida
att detta resonemang förekommer i 1945
års fiskeriutrednings betänkande, men
jag vill erinra om att utredningen sagt
ifrån, att låt vara att man kan föra ett
sådant resonemang och inta denna rent
principiella ståndpunkt så tala dock
övervägande skäl för att man inte bara
bibehåller det nuvarande auktorisationsförfarandet,
som hittills gällt enbart
strömmingshandeln, utan också utvidgar
det till praktiskt taget all fisk,
som det handlas med. Utredningen har
också sagt, att vad man här gör i fråga
om förstahandsförsäljningen av fisk kan
jämföras med det stöd statsmakterna
sedan länge lämnat jordbruket.

Vidare bör man kanske påminna sig,
att utredningen är alldeles enhällig på
en punkt — jag erinrar då om att i
denna utredning suttit, om jag minns
rätt, två representanter för den privata
fiskhandeln — nämligen att när 1933
års strömmingshandelsutredning lade

Stöd åt fiskerinäringen.

fram sitt förslag på vilket Kungl. Maj:t
1934 fotade sitt förslag till samma års
riksdag, restes från fiskhandlarhåll
många erinringar däremot, och det
gjordes gällande, att man gav sig in
på vägar, som man inte borde beträda.
En viss tidningspress utnyttjades också
under de första 6 å 7 åren i propagandan
mot auktorisationen av strömmingshandeln,
men allt eftersom åren gått
har denna opinion försvunnit, och man
har tydligen mer och mer börjat inse,
att den ursprungliga ståndpunkten i
saken var felaktig. Tv så måste man väl
ändå tolka det hela, när två typiska representanter
för den privata fiskhandeln
sitta i en utredning och utan reservation
säga, att man inte bara skall
behålla auktorisationsförfarandet vid
strömmingshandeln, som man haft sedan
1934, utan att man också skall utvidga
detta förfarande att gälla jämväl
annan fisk och skaldjur. Detta måste
ju innebära, att man kommit till den
uppfattningen att det var ett utomordentligt
värdefullt instrument staten
i det ögonblicket gav den svenska fiskarekåren
för att höja dess standard, och
att detta instrument bör göras större
och effektivare.

Det sägs ifrån reservanternas sida,
att nu ha dessa organisationer blivit så
starka, att man inte behöver giva dem
detta stöd i fortsättningen. Ja, det resonemanget
kan givetvis föras, men jag
tror att det är ett mycket farligt resonemang.
Jag tror att det är riktigt, som
utredningen säger i fortsättningen, men
som reservanterna av naturliga skäl
inte roat sig med att plocka fram, nämligen
att om man skulle slopa detta
stöd skulle följden säkerligen bli den atl
fiskareföreningarna ramla sönder. Jag
skall inte anföra några exempel på föreningar,
som jag tror skulle gå detta
öde till mötes om auktorisationen slopades,
men jag kan nämna att det gjorts
försök till fiskhandel i detta land innan
auktorisationsförfarandet infördes. Jag
har själv aktivt deltagit i eu fiskare -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Stöd åt fiskerinäringen.

förening i ett av våra främsta fiskelän,
nämligen Gävleborgs län, vid bildandet
av samma förening och det utan statligt
stöd, och där man skapade förutsättningar,
som troddes tillräckligt
starka för att föreningen skulle kunna
leva. Men den privata fiskhandeln plockade
ut den ena medlemmen efter den
andra genom att giva vederbörande sådana
förmåner, som föreningen inte
kunde lämna, och så gick föreningen
över styr. Och sedan dröjde det ända
till 1934, innan fiskarena på nytt vågade
sig på att bilda försäljningsförening,
därför att deras erfarenhet från tidigare
försök var bitter och talade mot varje
sådan föreningsbildning, innan det
statliga stödet kom. Jag tror att vad
utredningen sagt om nödvändigheten av
detta statliga stöd alltfort föreligger,
men jag tror inte att man här med någon
som helst framgång kan göra gällande,
att det härvidlag rör sig om ett
s. k. monopol, som på något sätt skulle
komma att ogynnsamt drabba konsumenterna.
Ty konsumenterna fingo ingen
billigare fisk före auktorisationens
genomförande. Det var bara så att mervinsten
gick till mellanhänderna, men
nu har den kommit fiskarena tillgodo
och inneburit en förbättring av deras
standard. För övrigt kan man observera,
vilket utredningen också enhälligt
konstaterat, att ingen fiskhandel kunnat
arbeta med så billiga omkostnader
som de auktoriserade fiskareföreningarna.
Det är också ett yttrande, som
den privata fiskhandeln satt sitt namn
under, varför man inte med skäl kan
säga, att det blir en fördyring av varan,
när den kommer till konsumenterna.
Om riksdagen här vill ge det svenska
fisket i gemen ett stöd, har riksdagen
anledning att stödja förslaget om auktorisation
inte bara så, att man behåller
det man har, utan också så, att man
utvidgar det hela på det sätt, som föreslagits
i utredningens betänkande och
i den kungl. propositionen.

Beträffande frågan om auktorisations -

förfarandet skall begränsas till att, som
det nu är, gälla enbart av producenter
bildade organisationer eller gälla även
av konsumenter och producenter bildade
organisationer måste jag säga, att
jag trott att det varit lyckligast om man
valt det förstnämnda alternativet. Men
i det läge vi befinna oss i dag är jag
inte lika bestämd i detta avseende, tv
jag föreställer mig att vad man föreslår
kommer att innebära ett bibehållande
av vad som nu gäller. På ostkusten
kommer ingen förändring att ske;
där ha vi auktoriserade fiskareföreningar
från Västerbottens län i norr till
Kalmar län i söder; Norrbotten utgör
ett undantag. På västkusten ha vi ett
organ av producenter och konsumenter.
Jag förutsätter vidare, att man från
Kungl. Maj :ts sida, när man skall bedöma
auktorisationsrätten kommer att ta
den allra största hänsyn till vad producenterna
ha att säga i denna fråga. Jag
föreställer mig, att om de komma och
begära en auktorisation, de skola få
den, att alltså initiativet skall ligga hos
dem. Utifrån de utgångspunkterna
måste jag säga, att min betänksamhet
mot förslaget blivit avsevärt mindre än
vad den har varit tidigare. Jag betraktar
alltså vad man föreslår här som
något, som kommer att bli ungefär som
det vi ha.

Jag vill, herr talman, ännu en gång
säga, att om riksdagen vill ge den
svenska fiskerinäringen och dess utövare
ett stöd, som behövs kanske inte så
mycket nu men framför allt i en nära
framtid, då konjunkturerna måhända
bli sämre än de varit och äro, har riksdagen
all anledning att ge sin anslutning
till förslaget om en auktorisation,
och en utvidgad sådan, på sätt som här
är föreslaget.

Herr JOHANSSON i Torp: Herr talman!
Då så många talare uppträtt i debatten
före mig, kan väl från min sida
inte något väsentligt nytt här anföras,

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

och särskilt som jag i stor utsträckning
blivit förekommen av den föregående
ärade talaren, hoppas jag kunna fatta
mig synnerligen kort.

De flesta tidigare talarna i denna
fråga här i dag ha varit förespråkare
för de reservationer, som fogats vid utskottets
utlåtande. Det må kanske därför
vara tillåtet en utskottsledamot, som
inte reserverat sig på en enda punkt,
att nu säga några ord om reservationerna.

Beträffande auktorisationsförfarandet
eller stadgandet i 2 § första stycket i
förslaget föreligger det intressanta förhållandet
att det finns två slags reservanter,
den ena gruppen, som säger att
Kungl. Maj:ts förslag innebär, att det
skapas ett monopol, som bör bekämpas
med alla till buds stående medel, medan
den andra gruppen säger, att Kungl.
Maj:ts förslag inte går tillräckligt långt.
Man kan väl av detta förhållande våga
dra den slutsatsen, att sanningen ligger
någonstans mitt emellan, vilket jag också
tror den gör. Jag tror att Kungl.
Maj:t valt den gyllne medelvägen, vilken
ju som bekant i alla ömtåliga situationer
är den mest eftersträvansvärda.
.lag tror att de reservanter, som vilja
iindra Kungl. Maj:ts förslag därhän, att
de auktoriserade sammanslutningarna
skola till 100 procent bestå av fiskare,
i betydande grad överdrivit vådan av
ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag i denna
del.

Detta författningsförslag innehåller
inte någon bestämmelse som tvingar fiskarena
att i en organisation som de avse
att få auktoriserad taga in andra yrkesutövare
än fiskare.

I debatten i dag har sagts, att denna
invändning inte skulle vara fullt hållbar,
därför att de kapitalstarka fiskhandelsintressena
skulle kunna göra sitt
inflytande gällande med sådan kraft, att
man liksom tvingade sig på fiskarena,
även mot deras vilja. Lagen skulle därför
behöva skärpas på det siitt som här
föreslagits i den av herr Tjällgren in. fl.

Stöd åt fiskerinäringen.

avgivna reservationen, .lag tror nog för
min del, att om dessa farhågor skulle
vara befogade, lär det inte hjälpa mycket
med en författningsskärpning på det
sätt som reservanterna föreslagit; kunna
inte fiskarena med sina nuvarande organisationer
utan hjälp av lagbud hålla
fiskhandelsorganisationer och deras kapitalstarka
inflytande stången, lär inte
heller en 100-procentig fiskarorganisation
kunna göra det. Då blir det inte
så mycket bevänt med den hjälp som
man väntar sig av den här författningsskärpningen.

Sedan kan det förtjäna att påpekas,
att det inte som det framkastats här i
debatten är frågan om att en organisation
bestående av icke fiskare skulle få
auktorisation. Det har varit det väsentligt
utslagsgivande för mig, då det gällt
att fatta ståndpunkt i den här debatten.
.lag har även tänkt på den organisation
som vi redan ha på västkusten, som heter
Svensk andelsfisk, och som enligt
vad jag vet har fiskarenas fulla förtroende
och också har haft det i många år.
Man hade ursprungligen tänkt använda
denna som en organisation som skulle
kunna auktoriseras, men om man genomför
den författningsskärpning som
föreslås i den av herr Tjällgren m. fl.
avgivna reservationen medför detta
otvivelaktigt, att man måste göra ytterligare
en organisation.

Man har då sagt i diskussionen, att
det problemet är lätt att lösa. Man kan
lägga auktorisation på en ny eller redan
förefintlig organisation, som 100-procentigt
består av fiskare, men låta
Svensk andelsfisk sköta den rent praktiska
verksamheten, .lag tror dock, att
ett sådant förfaringssätt knappast står i
överensstämmelse med författningens
anda och mening, detta att eu organisation
skall få auktorisation och en annan
organisation skall handhava den praktiska
tillämpningen.

Vad sedan beträffar anslaget till beredning
och avsättning av fisk, där utskottets
majoritet förordat bifall till

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Stöd åt fiskerinäringen.

motionen om ett investeringsanslag av
3 miljoner kronor medan däremot
Kungl. Maj:ts förslag varit */2 miljon
kronor, har jag för min del efter mycket
övervägande stannat för att förorda
bifall till motionen. Jag är inte okunnig
om den ekonomiska situationen och
vådan av att »hoppa över skaklarna» i
ekonomiskt hänseende, men jag har ansett,
att den här frågan är av så stor
vikt och av en sådan storleksordning
och har en sådan ekonomisk betydelse,
att jag gott kunnat övervinna min tvekan
och hemställa om bifall till motionen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag
i alla delar.

Herr SEFVE: Herr talman! Kammaren
tycks vara ganska enig om att fiskarena
verkligen behöva hjälp, och meningsskiljaktigheterna
koncentreras huvudsakligen
på en punkt, nämligen frågan
om auktorisation. Man föreslår, att
denna skall utsträckas till att gälla inte
bara strömming utan också, för att tala
göteborgska, fisk.

Nu är det tydligt att man genom auktorisationen
löser en hel del problem
på ett mycket bekvämt sätt, men samtidigt
medför denna också de olägenheter
som i regel bli konsekvensen av statliga
tvångsingripanden på sådana här områden.
Man har här sagt som t. ex. herr
Utbult, att man skall inte betrakta det
här som en monopolisering, men man
kan i alla fall inte komma ifrån, att det
blir ett slags monopol. Herr Hansson
har tidigare sagt, att man behöver inte
alls vara rädd för ett sådant fiskemonopol,
därför att fisken är en handelsvara
som inte tål lagring. Till följd därav kan
man inte göra samma spekulationer
med fisken som med varor av annat
slag.

Nu vill jag inte alls tro, att ett sådant
här blivande monopolföretag kommer
att försöka trissa upp priserna på fis -

ken. Jag är tvärtom övertygad om att
det inte kommer att göra det, ty det
skulle ju bli till skada för företaget
självt i den konkurrens som finns mellan
fisk och kött och andra livsmedel
ute i marknaden, men vart jag ser tycker
jag mig ändå finna en fara som alltid
följer med monopolföretag, nämligen
att man visserligen å ena sidan
tack vare att man får ett stort och pålitligt
företag kan rationalisera driften
men att man å andra sidan eftersom
man saknar någon farlig konkurrens
kanske tar mer betalt än man annars
skulle göra. Man täcker sina omkostnader
på ett annat sätt än man eljest
skulle göra, ofta därför att man inte
vet, att omkostnaderna äro så stora, eftersom
man inte har något konkurrensföretag,
där man kan få upplysning om
att ens omkostnader vuxit mer än de
borde ha gjort.

I den här frågan bör man liksom i
alla andra fall se inte bara på producenterna
utan även på konsumenterna,
den stora allmänheten. Nu nämnde herr
Skoglund, att de erfarenheter man gjort
beträffande handeln med strömming
tyda på att man, om man har ett auktorisationsförfarande,
kan sälja varorna
t. o. in. billigare än förut. Tidigare togo
de enskilda affärsmännen kanske större
vinst än de behövde, och det fick allmänheten
betala. Det är mycket möjligt,
att han hade rätt i de fall som han
refererade till, men vad jag är rädd för
är, att får man ett sådant här monopol,
kommer utvecklingen i det långa loppet
att bli en annan.

För min del ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation, som
är undertecknad av herrar Hollertz och
Nilsson i Göingegården.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr IIJALMARSON: Herr talman! I
sista stycket av utskottets motivering
till det föreliggande utlåtandet beröres

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

en fråga, som särskilt väckt uppmärksamhet
i köpmannakretsar och i vilken
herr Ljungqvist och jag väckt en
motion. 1 det angivna avsnittet av utskottsutlåtandet
erinras om att det i
propositionen tillstyrkes, att från anslaget
till lån till främjande av beredning
och avsättning av fisk in. m. skall
kunna medgivas lån till inköpsföreningar
för kollektiva inköp av fiskredskap.
Utskottet anslöt sig till Kungl. Maj :ts
förslag och har inte ansett sig kunna
beakta de synpunkter som framförts i
motionen.

Det finns, herr talman, givetvis inte
något att erinra mot åtgärder, varigenom
sammanslutningar av fiskare försöka
att i konkurrens med den enskilda
handeln på kooperativ grund och i syfte
att förbilliga varorna sörja för anskaffning
av förnödenheter åt sina medlemmar.
Vad man däremot kan diskutera
är lämpligheten av att staten skall inträda
med stöd för dylika åtgärder.
Som länsstyrelsen i Malmöhus län
framhållit i sitt yttrande skulle ju det
allmänna därigenom komma att engagera
sig i konkurrensen mellan olika
företagsformer på ett sätt, som kan vara
ägnat att väcka principiella betänkligheter.

Inom köpmannavärlden har detta
förslag uppfattats som en aktion mot en
grupp av legitima yrkesutövare i syfte
att stöta bort dem från den allmänna
marknaden, utan att man såvitt känt är
verkligen velat eller kunnat göra gällande,
att de inte skött sin uppgift på
ett fullt tillfredsställande sätt. Man har
åtminstone enligt min åsikt inte utan
fog frågat sig, om ett sådant handlingssätt
kan vara förenligt med de krav på
rättssäkerhet som vi bruka uppställa i
vårt samhälle. Det är därför som vi
motionärer ansett det angeläget att innan
denna fråga avgjordes dels eu undersökning
skedde i vad mån missförhållanden
f. n. råda inom handeln med
fiskets förnödenheter, vilket inte ens
påståtts, dels också att en utredning

Stöd åt fiskerinäringen.

verkställdes om möjligheterna att med
utnyttjande av den nuvarande fiskredskapshandelns
erfarenheter och resurser
i samverkan med fiskets organisationer
nå det åsyftade målet.

Jag vill här understryka att inte
minst med hänsyn till de internationella
affärsförbindelser som fiskredskapshandeln
upparbetat och sedan utnyttjat
på detta område för att kundernas
intressen skulle bli effektivt tillgodosedda
måste jag beklaga, att utskottet
inte på något sätt har velat beakta de
i motionen framförda synpunkterna.
Jag vet emellertid, herr talman, att det
på nuvarande stadium av behandlingen
av ett sådant ärende föga lönar sig att
framställa något yrkande, och jag skall
därför inte heller göra det. Det förefaller
mig likväl som om det med litet
god vilja från statsmakternas sida vid
den fortsatta handläggningen av detta
ärende skulle vara möjligt att på ett
rimligt sätt tillgodose de synpunkter
som vi tillåtit oss framföra i motionen,
och jag vill sluta med att uttala den förhoppningen
att så även skall komma att
ske.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! 1 den föreliggande propositionen
har det gjorts ett första och mera
samlat försök att stödja den svenska
fiskerinäringen över praktiskt taget
hela det fält där man kan tänka sig
praktiska stödåtgärder. Behovet av
dessa är det väl ingen som helst diskussion
om. Det är i stort sett verifierat.
Jag behöver bara erinra om de sociala
och ekonomiska förhållanden som den
svenska fiskarekåren levde i under
åren närmast före världskriget. Under
världskriget har man av försörjningspolitiska
och andra skäl blivit tvungen
att på vissa avsnitt ingripa och stödja
fiskerinäringen, och den föreliggande
propositionen är ett uttryck för hur

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Stöd åt fiskerinäringen.

dessa ingripanden utbyggts över hela
området till båtnad för de berörda
fiskarena.

Här föreligger ett förslag om ett stöd
av handeln vid förstahandsförsäljning
och även av auktorisationsförfarandet.
Vidare föreligger ett förslag om en genomförd
prisreglering med garanterade
minimipriser, och genom att lägga
regleringsavgifter även på den importerade
varan garanterar man de svenska
fiskarena ett skydd för en utländsk
prispressande konkurrens.

Möjligheten att med statsmedel eller
på annat sätt stödja fiskerinäringen
finns också i den föreliggande propositionen.
Jag syftar då på att man skall
kunna vända sig till lånefonden för beredning
och avsättning av fisk enligt
propositionens förslag och där få möjligheter
att låna pengar för att ordna
med distributionen av fisk från kusterna
in i landet genom att bygga speciellt
konstruerade lastbilar med kylaggregat
och andra liknande arrangemang.

Vidare anger propositionen, att man
måste observera och följa det arbete
som sker ifråga om kvalitetsbestämmelserna
på detta område. I Norge och
Danmark har man avancerat betydligt
längre än i Sverige, när det gäller kontroll-
och kvalitetsföreskrifter. Det är
två omständigheter som äro ganska avgörande,
om man vill räkna med att
den svenska fisken skall få den starka
ställning på exportmarknaden som kommer
att bli erforderlig för den svenska
fiskerinäringens framtid.

Vidare är det också förslag om att
man skall kunna använda statsmedel
för att bygga en silloljefabrik för att
tillvarata de överskottsfångster som i
annat fall gå till spillo.

Slutligen anföres det också, vilket
bl. a. herr Hjalmarson var inne på, en
möjlighet att med statsmedel medverka
till kooperativa och som vi hoppas förbilligade
inköp av fiskredskap; inköpen
skulle då vara företagna av fiskareor -

ganisationerna själva. Herr Hjalmarson
hade vissa betänkligheter mot att man
med statsmedel stöder en sådan verksamhet.
Jag vill erinra om att en enhällig
utredning ligger bakom förslaget på
den punkten. Kungl. Maj :t har följt förslaget
närmast med den motiveringen,
att det självfallet behövs ett rörelsekapital,
när fiskarena, som ju i regel äro
fattiga, skola starta en sådan verksamhet.
Verksamheten är prisvärd från den
utgångspunkten att man där får en barometer
på den privata handeln med
fiskredskap, en barometer som är rätt
effektiv, eftersom det ju måste ligga i
fiskarenas egna intressen att få redskapen
så billiga som möjligt.

Fiskerilåncfonden har även fått vidare
direktiv för sin verksamhet. Numera
skulle man där kunna få möjligheter
att låna pengar för anskaffande
av ekolod och för andra rationaliseringsåtgärder
inom det egentliga fisket.

Allt detta är en i korta drag refererad
provkarta på vad Kungl. Maj:ts proposition
innehåller, och i stort sett har
det väl inte rått några delade meningar
om det riktiga i ett realiserande av
dessa förslag. Men det är framförallt på
ett par punkter som meningsyttringarna
skurit sig, vilket framgår av motionerna
och av de reservationer, som äro fogade
till utskottets utlåtande. Det är då
i första hand frågan om auktorisationsförfarandet,
där det anförts de mest
diametralt motsatta synpunkter.

Man bär å ena sidan velat göra gällande,
att Kungl. Maj ds förslag innebär
en monopolisering åt fiskarebefolkningen
med avseende på förstahandsförsäljningen,
och å andra sidan, att
Kungl. Maj ds förslag inte på långa vägar
medför det starka skydd för fiskareorganisationerna
vid förstahandsförsäljningen
av fisk, som enligt motionärernas
och reservanternas synpunkter
skulle vara önskvärt. Man har anfört
förhållandena på ostkusten, där vi ju
under en hel del år arbetat med auktorisationsförfarandet
för strömmingshan -

Onsdagen den 19 maj 1918 fm.

Nr 20.

dcln och tagit det som exempel på hur
en auktorisation egentligen skall se ut.

Nu är det angeläget att understryka,
att den auktorisationsförfattning som
gäller för strömmingshandeln på ostkusten
ger Kungl. Maj:t fullmakt att
handla på det sätt som anges i den
vidare form av koncession som föreslås
i propositionen. Kungl. Maj:t har hittills
inte funnit anledning att utnyttja
den fullmakten, utan auktorisation har
endast meddelats de egentliga producentföreningarna.

Jag har av debatten fått det intrycket,
att man på vissa håll är rädd för
att om man ger möjlighet för producenter
och konsumenter att i kooperation
ordna förstahandsförsäljningen, kan
detta leda till det resultatet att producenterna
finge »taga stryk» av konsumenterna
och att arrangemanget således
skulle bliva till skada för producenterna.
Jag kan inte förstå dessa synpunkter.
I propositionen säges det uttryckligen,
att auktorisation skall meddelas
av Kungl. Maj:t till producentorganisationer
som handla endast som
producentorganisationer, men att auktorisationsförfarandet
i vissa fall kan
utsträckas även till en korporation av
producenter och konsumenter, om det
vid något tillfälle anses vara önskvärt
och lämpligt. Det betyder således inte,
att man river sönder det auktorisationsförfarande
som för närvarande gäller
på ostkusten, där det ju visat sig lämpligt,
att producenterna sköta förstahandsförsäljningen,
men vi skola komma
ihåg, att vi på västkusten ha ett
företag som kallar sig Svensk andelsfisk,
vilket är ett fullt frivilligt resultat
av en samordning mellan fiskarorganisationerna
i egenskap av producenter
å ena sidan och konsumenter organiserade
i Kooperativa förbundet å andra
sidan. Man bär från båda håll varit
överens om att det kan vara klokt att
ha en gemensam organisation, där både
de som draga upp fisken ur havet och de
som i sill dagliga föda konsumera fisk

Stöd åt fiskerinäringen.

äro med och ha ett visst ansvar. Det
är således en rent frivillig organisation,
eu försäljningsorganisation, och det
finns ingen anledning för Kungl. Maj:t
eller riksdagen att fatta ett beslut som
river sönder denna organisation, som
är uppbyggd på rent frivillig grund.

Jag har varit angelägen att understryka,
att för att en auktorisation skall
komma till stånd, måste i botten ligga
en producentförening. Det går inte att
bevilja auktorisation, såsom förslaget är
konstruerat, enbart till en förening av
partihandlare, detaljhandlare eller
andra. Det måste i botten vara en fiskarorganisation,
en producentförening, och
när man har den säkerheten bör man
väl inte från fiskerihåll vara rädd för
att bli lurad genom denna utformning.
Jag tror det kan vara klokt att ha möjlighet
till samordning av typen Svensk
andelsfisk, som verkat under många år
och som har de bästa lovord från alla
håll, som där äro lierade. Producenterna
kunna ha nytta av att i sin försäljningsorganisation
samarbeta med
den ekonomiska och affärsmässiga sakkunskap,
som kan finnas hos den legala
handeln. Om så är fallet, varför skall
man då inte ge möjlighet till det samarbete
som säkerligen kommer att bli
befruktande för det helas bästa?

Innan jag slutar vill jag också säga
något om själva medelsanvisningen, där
utskottet har gått emot Kungl. Maj:t.
I propositionen begäres ett anslag av
500 000 kronor till lånefonden för beredning
och avsättning av fisk. Utskottet
har höjt detta till 3 miljoner kronor
och har därvid följt en del motioner
från olika håll.

•lag är den förste att understryka,
hur viktigt det är att man så småningom
verkligen bygger ut frysfabrikerna,
lagerhusen och iserierna för att
kunna tillvarataga den överskottsfisk,
som med vissa intermittenta mellanrum
uppstår vid våra kuster. Vi ha en
fiskeflotta, som är anpassad för större
fångster. Bara den omständigheten att

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Stöd åt fiskerinäringen.

vi under vissa högkonjunkturtider i
fråga om fisket såsom den för närvarande
rådande, ha en fångstbegränsning,
som innebär att flottan ligger
inne tre dagar i veckan och arbetar tre
dagar i veckan, är ju eu verifikation
på att man här har en apparat, som
icke är dimensionerad efter de nuvarande
avsättningsförhållandena. Det är
det starkaste beviset för att här måste
det göras någonting för att bygga ut
de fryshus och de fabriker, som äro
nödvändiga för att tillvarataga de stora
fångsterna. Kungl. Maj :t har skrivit så
positivt som man kan göra beträffande
denna tankegång i förslaget men måste
til syvende og sidst stanna för att i dagens
läge medge att de ekonomiska resurserna
icke tillåta en utbyggnad på
detta område i önskvärd utsträckning;
Det ligger för närvarande på Kungl.
Maj :ts bord en lång rad förslag om utbyggande
av fabriker och lagerhus. Jag
tror jag på rak arm skulle kunna räkna
upp 4, 5, G stycken företag, som sammanlagt
kräva ett kapitalbelopp som
ligger långt över 3 miljoner kronor. Ja,
då kan man säga, att det är ett uttryck
för behovet. Men behovet är det ingen
tvist om, därom äro vi alla ense. Om
riksdagen skulle gå på ett anslag av 3
miljoner, betyder det att dessa 3 miljoner
komma att gå ut omedelbart och
i ett sammanhang, och det rimmar
ganska litet med den starka investeringsbegränsning,
som vi på olika områden
på grund av det ekonomiska läget
äro tvingade att för närvarande genomföra.
Regeringen och i sista hand finansministern
har under den budgetbehandling,
som ligger bakom de olika
propositionerna under 1948, tvingats
till utomordentligt hårdhänta nedprutningar
på många mycket angelägna anslagsyrkanden.
Det har varit investeringsanslag
som utifrån andra utgångspunkter
kunna anses vara väl lika motiverade
som det just nu aktuella anslag,
som vi här diskutera. Detta är en kon -

sekvens av den investeringsbegränsning,
som vi i den allmänna ekonomiska
politiken tvingas att genomföra. Det
är konsekvent om man går på Kungl.
Maj :ts förslag om de 500 000 kronorna
för nästkommande budgetår och nöjer
sig med att säga, att detta är ett utbyggnadsprojekt,
som får göras när de ekonomiska
betingelserna för detsamma
föreligga.

Jag har på dessa båda speciella punkter
velat säga de här orden. Jag har
velat förklara vad som ligger bakom
Kungl. Maj:ts förslag om ett auktorisationsförfarande
och jag har velat understryka,
hur angeläget regeringen anser
det vara att man håller sig till de
500 000 kronorna, när det gäller medelsanvisningen
för detta ändamål. Jag har
med detta, herr talman, sagt vad jag
tror jag skulle vilja säga i den här
frågan.

Herr NILSSON i Göingegården (kort
genmäle): Herr talman! Jag tillåter mig
att med anledning av statsrådets yttrande
ställa en fråga till herr statsrådet.

Det bär framhållits, att den försäljningsorganisation,
som finns på västkusten
och som har namnet Svensk andelsfisk,
visat sig mycket duglig och
åstadkommit en lycklig koordination
av producent- och konsumentintressen.
Varför anses det då nödvändigt att tillgripa
detta auktorisationsförfarande,
när de båda numera så starka organisationerna,
nämligen fiskarenas organisation
och konsumentkooperationen, ha
möjlighet att i fortsättningen bedriva
detta som man anser så lyckliga samarbete
även i fortsättningen?

Sedan skulle jag till herr statsrådet
också vilja säga beträffande anslaget
till investeringsfonden på 3 miljoner
kronor, att det är väl ändå ganska svårt
att påvisa något område, där det vore
så behjärtansvärt att söka medverka

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

med statliga medel som när det gäller
att få en jämn tillförsel av fisk, detta
viktiga livsmedel, till de svenska hushållen.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Jag skall omedelbart svara på
den framställda frågan.

1 mitt senaste anförande har jag redan
utvecklat varför jag anser att det
är angeläget att övergå till auktorisationsförfarande.
Det är därför att ännu
ha icke fiskarenas och konsumenternas
organisationer lyckats få den omfattning,
som skulle vara önskvärd på
västkusten. Lika lycklig som denna
kooperation har varit, lika olyckligt är
enligt samstämmiga meningar från fiskarena
det auktionsförfarande, som
ännu i stor utsträckning tillämpas i
Bohuslän och jag tror även i Halland.
När man från fiskarbefolkningens och
konsumenternas sida kan konstatera,
att här har man ett system för handeln,
som fiskarena vilja bli av med
ocli som dessutom fördyrar varan för
konsumenterna, förmenar jag att det är
ett starkt skäl för att man icke skall
dragas med denna anordning en dag
längre än som är absolut nödvändigt.
Det är möjligt att systemet Andelsfisk,
om det får fortsätta att arbeta 3, 4 eller
5 år framåt under de nuvarande förhållandena,
skulle tränga auktionsförfarandet
så i bakgrunden att man icke
skulle behöva fästa något avseende vid
det. Men då frågar jag mig, herr Nilsson
i Göingegården: Är det riktigt att
vänta i fem eller sex år — jag vet inte
hur lång tid det kan taga, innan vi bli
av med det — med att komma till rätta
med ett förhållande, som producenterna
vilja bli av med och som fördyrar varan
för konsumenterna? Jag har ansett
att båda dessa synpunkter äro så
angelägna, att det är klokt av riksdagen
att snarast möjligt göra slut på elt
system, som icke är lyckligt.

Stöd åt fiskerinäringen.

Herr HANSSON i Skegrie (kort genmäle)
: Herr talman! Jag blev överraskad
över herr statsrådets uttalande,
att det redan nu finns möjlighet för
Kungl. Maj:t att bevilja auktorisation
till föreningar bestående av fiskare och
personer eller företag, vilka idka handel
med fisk. Jag nödgas fråga: Varför
har man inte inom utskottet redogjort
för detta och varför har man i såväl
propositionen som utskottets utlåtande
framhållit detta tillägg som en nyhet?
Jag anser denna upplysning från statsrådets
sida så viktig i detta sammanhang,
att jag ber att få ställa den frågan:
Vari består denna fullmakt för
Kungl. Maj:t att handla så som herr
statsrådet har sagt?

Sedan är jag litet förvånad över herr
statsrådets uttalande om Svensk andelsfisk.
Detta är ju en organisation bestående
av Kooperativa förbundet och
fiskarsammanslutningar. Det heter i utredningen,
att till väsentlig del bedriver
föreningen sin rörelse som ett privat
grossistföretag och inköper alltså
sitt behov av fisk på fiskauktionerna.
Nyss sade statsrådet, att systemet med
fiskauktioner skulle drivas i bakgrunden
och att Svensk andelsfisk skulle
bidraga härtill, men Svensk andelsfisk
inköper sitt behov av fisk på fiskauktionerna!
Jag kan inte tyda detta på
annat sätt än att när statsrådet rekommenderar
Svensk andelsfisk såsom ett
mönster, är detta snarare en rekommendation
för att fiskauktionssystemet skall
konserveras för framtiden. Där gå ovillkorligen
statsrådets uttalanden stick i
stäv mot varandra.

Det har sagts av herr Skoglund i
Umeå, att i realiteten kommer ingen
ändring att ske. Från fiskarhåll har
man inte denna uppfattning, utan den
samlade oppositionen därifrån bottnar
i att fiskarena mycket väl känna sin
svaghet gentemot fiskhandeln, och det
är detta som gjort att de enigt motsatt
sig den föreslagna utvidgningen.

3 — Andra kammarens protokoll 1!)''iS. Nr 20.

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Stöd åt fiskerinäringen.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Jag vill upplysa den siste talaren
om att för icke så länge sedan
var auktionsförfarandet det enda förstahandsförsäljningssystem,
som tillämpades
på västkusten. Jag vet inte hur
många år det är sedan men jag skulle
tro det är 4, 5 år sedan konsumenter
och producenter i Svensk andelsfisk
försökte konkurrera med auktionsförfarandet.
Föreningen har ännu icke
nått den omfattning, att den kunnat tillfredsställa
sitt behov enbart genom leveranser
på så att säga naturlig väg,
och därför har den måst köpa fisk
även på auktionerna för att kunna klara
sitt avsättnings- och försäljningsproblem.
Detta är hela förklaringen till att
även fiskarena själva i Svensk andelsfisk
fått köpa fisk till sitt företag på
de gängse fiskauktionerna. Det system,
som nu föreslås, enligt vilket man ger
auktorisation åt fiskarena själva eller
till dem i kombination med en konsumentsammanslutning,
överflödiggör och
omöjliggör auktionerna, och därmed är
ju hela problemet på en annan bog än
det varit hittills. Den fisk, som kommer
in, kominer in bl. a. till Svensk
andelsfisk och till andra producentorganisationer
för vidare distribution.
Hela frågan är så enkel, och därför kan
jag inte förstå att det skulle föreligga
någon motsättning i Kungl. Maj:ts förslag
på grund av den omständigheten,
att Svensk andelsfisk för närvarande
för att klara sina leveranser får ge sig
ut på auktionerna och köpa fisk, när
den egna fisken inte räcker till.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Utskottet har vid sin behandling
av den kungl. propositionen tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag på samtliga
punkter utom en enda, nämligen i fråga
om lånefonden till främjande av beredning
och avsättning av fisk.

Vi äro alla överens om att alla åtgär -

der böra vidtagas för frysning och lagring
av fisköverskottet, men vad vi inte
äro överens om är lånefondens storlek.
Nu anser jag, att det icke finns någon
möjlighet, även om lånefondens belopp
skulle höjas till 3 miljoner kronor, att
det kan byggas mer än vad det gjordes
under föregående år. Det framhålles
på s. 50 i propositionen, att det finns
överskott redan från 1946/47 års budget,
och detsamma torde bli fallet även
för innevarande års budget. Detta sammanhänger
med svårigheterna att få
byggnadstillstånd. Jag tror således icke
att det är sakliga synpunkter, som i
detta fall varit avgörande, utan det är
helt andra synpunkter som kommit till
synes. Jag är nog ofin att göra gällande,
mina damer och herrar, att det är
de stundande andrakammarvalen som
kasta sin slagskugga framför sig. Man
kan konstatera att det föreligger en
fullständig kapplöpning från alla möjliga
håll att höja lånesummorna. Ett
typiskt exempel, som berör en med denna
sammanhängande fråga, ha vi beträffande
fiskerilånefonden. Där är man
så ivrig att man inte ens har tid att avvakta
Kungl. Maj:ts förslag utan yrkar
i en motion att nuvarande högsta lånebelopp
35 000 kronor skall höjas till
50 000 kronor. Kungl. Maj :t föreslår
60 000 kronor. Så går det, när man är
alltför ivrig och inte tänker sig för utan
blott försöker tillfredsställa vissa intressen.
Jag tror inte det skulle skada,
om man toge litet bättre reda på saken,
innan man rusade i väg och motionerade.

Jag vill, herr talman, erinra om att
första kammaren bifallit reservationen
på punkt II vid A. 4 av herr Carl Edmund
Eriksson m. fl., till vilken jag
ber att få yrka bifall.

Herr UTBULT: Herr talman! Jag vill
säga några ord i fråga om anslaget till
fonden för beredning och avsättning av
fisk.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

För att vi skola kunna tillvarataga de
stora sill- och fiskfångster, som förekomma
vissa tider av året och på olika
platser vid kusten, fordras helt andra
möjligheter än vad som nu står oss till
buds. Vad vi framför allt behöva är
fiskmjölfabrik, silloljefabrik, kyl- och
fryshus samt inte minst snabba, kylinredda
transportmedel såsom bilar,
kylvagnar o. d. Dylika anordningar
förekomma i mycket liten utsträckning
i vårt land, och det är till stor del på
grund av dessa brister som fiskpriserna
fluktuera så kraftigt från dag till dag
och från tid till annan, till stor skada
för både producenter och konsumenter.
Såväl i Danmark som i Norge ha fiskfabriker
byggts ut på ett helt annat sätt
än i vårt land för att tillvarataga fiskets
produkter. I Norge ha under några
år, senast i år, anslagits 10 miljoner
kronor för utbyggande av dessa fabriker.
Tack vare detta kunna norrmännen
exportera stora mängder sillolja
och dylikt, som är efterfrågat, då vi
däremot i Sverige få importera sillolja
o. s. v. Norrmännen kunna också tack
vare att dessa fabriker äro utbyggda
med kylhus och fryshus och dylikt, tillvarata
hur stora mängder fisk som helst
och exportera den åt olika håll, när det
passar. De kunna också utnyttja sina
fisken till 100 procent, då vi däremot
äro nödsakade att vidtaga reduceringar
i fångsterna i ganska stor utsträckning,
i vissa fall ned till 40 och 50 procent.

I Danmark ha under 1947 åtta fiskmjölfabriker
varit i gång och flera planeras.
I dessa fabriker tillverkas över
5 miljoner kilogram fiskmjöl, som begagnas
i det danska lantbruket, då det
inte kunnat få importera tillräckligt
med kraftfoder. Vidare ha vid samma
fabriker tillverkats 2 miljoner kilogram
fiskolja till ett pris av cirka 5 miljoner
kronor, varav en stor del exporterats
och givit danskarna cirka 3 miljoner
kronor i utländsk valuta. Försäljningsvärdet
av fiskmjölet och övriga produkter
från dessa fabriker har utgjort 9

Stöd åt fiskerinäringen.

miljoner kronor. Kunna vi inte här i
Sverige få dylika fabriker utbyggda inom
en nära framtid, bli vi helt enkelt
handikapade av våra grannar, Norge
och Danmark, på ett sätt som är mer
än riskabelt för svenskt fiske. Vi bli
utslagna i konkurrensen både i vårt
eget land och vad gäller exporten.

Vi ha många gånger talat om en kommande
sillperiod på Västkusten. Att
detta kommit på tal just nu beror på
att vi de tre sista åren och framför allt
under den senaste vintern haft enorma
mängder sill i Skagerak och Kattegatt.
Dessa mängder sill kunna tyda på en
dylik sillperiod. Dylika ha förekommit
sedan tusen år tillbaka i tiden med korta
mellanrum. Skulle en sådan sillperiod
komma, är det av så mycket större
värde för fisket, att de anordningar som
här nämnts komma till stånd och bli
utbyggda på ett tillfredsställande sätt.
En förutsättning för att kunna bygga ut
en dylik fabrik m. m. är, att statsmakterna
ställa nödiga medel till förfogande
i form av understödslån. Det föreligger
för närvarande, som här nämnts,
framställningar om lån från icke mindre
än fyra å fem olika håll. Framställningar
om byggnadstillstånd för kyloch
fryshus i Blekinge och på Västkusten,
som gå löst på cirka 4 miljoner
kronor, äro inlämnade till Kungl. Maj:t.
En silloljefabrik kostar mellan 2 och 3
miljoner kronor, och den tar två år att
bygga.

Nu säges det, att det spelar ingen
roll, om riksdagen beviljar dessa 3 miljoner
kronor, ty vi få ändå inte byggnadstillstånd.
Det kan ju vara möjligt.
Men jag menar, att det under ett helt
budgetår eller längre fram kanske kan
bli möjlighet att få byggnadstillstånd,
och av de behov som föreligga är detta
säkert ett av de nödvändigaste. Vi ha
nämligen blivit så långt efter, när det
gäller att bygga ut fiskfabriker och dylikt,
att det bör kunna ges möjligheter
att åtminstone börja på med detta, som
fått stå tillbaka i alltför många år.

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Stöd åt fiskerinäringen.

Jag ber i alla fall, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Jag hade tänkt att bara säga några
ord om ett par punkter, som inte alls
eller endast obetydligt berörts i den hittillsvarande
debatten. Det är närmast
med anledning av de synpunkter, jag
och några andra utvecklat i motion nr
403 i anledning av föreliggande proposition.

Först till frågan om vår fiskerinärings
framtid. Den förhärskande meningen
är ju, att denna framtid inte ter sig så
synnerligen ljus. Det talas i propositionen
om överproduktion och om det
sannolika behovet av att så småningom
minska fiskarkårens numerär. I utskottets
utlåtande talas det om en viss överdimensionering
av fisket. Man har sålunda
en något pessimistisk inställning
beträffande vår fiskerinärings framtid.
I motionen nr 403 ha vi förfäktat en
annan mening i denna sak. Vi anse att
den svenska fiskerinäringen bör kunna
utvecklas väsentligt och att man vid bedömandet
av frågan om fiskerinäringens
framtid inte får utgå ifrån de nuvarande
förhållandena i fråga om produktion
och avsättning av fisk. Under den
senaste tiden har ju en mycket stark
rationalisering ägt rum inom själva
fisket. Även i fråga om avsättningen av
fisk ha vissa förändringar skett, om
också kanske i mindre omfattning än
vad gäller själva fiskets utövning. Självfallet
skulle en förbättrad distribution
av fisk kunna öka förutsättningarna för
fiskerinäringens utveckling.

Då det talas om överproduktion,
måste detta fattas mycket relativt, ty
mycket betydelsefulla områden i landet
ha ju i realiteten inte tillgång till fisk
på grund av de nuvarande transportoch
distributionsförhållandena. En fortsatt
utveckling av fiskarenas kooperati -

va sammanslutningar torde komma att
spela den avgörande rollen i fråga om
rationaliseringen. Det bör därför vara
ett samhällsintresse att på allt sätt hjälpa
till med att utveckla dessa sammanslutningar.

Möjligheterna att åstadkomma största
möjliga utveckling av fiskerinäringen
sammanhänga nog med frågan om en
utbyggnad av, om jag så får säga, fiskeriindustrien.

Herr Utbult talade nyss om hur vi här
i Sverige i många avseenden ligga efter
andra länder då det gäller beredning
och förädling av fisk. Han nämnde
bl. a. silloljan, och man kan tillägga,
att det förekommer en icke obetydlig
import av delikatesskonserver hit till
Sverige. Vi borde dock med de tekniska
och ekonomiska resurser vi ha, kunna
bygga upp en fiskförädlingsindustri,
som skulle kunna mäta sig med vilket
annat lands som helst. Därigenom skulle
också våra exportmöjligheter öka avsevärt.
Med en målmedveten och långsiktigt
bedriven fiskeripolitik från statens
sida tror jag att en väsentlig utveckling
av den svenska fiskerinäringen är möjlig.
Detta betraktelsesätt har också varit
vägledande för mig, då jag anslutit
mig till förslaget om inrättande av en
fiskeristyrelse, vilket förslag ju kritiseras
av alla dem, som ansett att ifrågavarande
kår är för liten och att den representerar
en alldeles för obetydlig näring
för att motivera inrättandet av ett särskilt
ämbetsverk.

Vad så frågan om prissättningen på
fisk beträffar, skall minimipriset enligt
regeringens förslag, som bifallits av utskottet,
fastställas så, att det bidrar till
att ge fiskarena en skälig bärgning. Vi
ha i motion 11:403 framhållit, att minimipriset
faktiskt tenderar att bli normalpris.
Med hänsyn härtill ha vi ansett
att minimipriset borde fastställas
så, att det inte bara bidrar till att ge
fiskarena en skälig bärgning, utan att
det verkligen ger dem en skälig bärgning.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Även i fråga om garantipriset ha vi
haft eu från Kung]. Maj:t och utskottet
avvikande mening. Vi ha tyckt det vara
snålt att sätta garantipriset så, att det
endast ger ersättning för de rörliga
kostnaderna vid en fiskeresa. Utskottet
har emellertid icke accepterat vår
ståndpunkt därvidlag. Jag skall dock
inte ställa något yrkande på denna
punkt, utan nöjer mig med att få antecknat
till protokollet, att vi på den
punkten ha vår uppfattning kvar.

Vad beträffar anslagsfrågan, har utskottet
gått med på vårt yrkande om tre
miljoner kronor till främjande av beredning
och avsättning av fisk m. m.,
och jag kan därför nöja mig med att
konstatera, att när herr statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet
ifrågasätter huruvida vi ha råd att
för detta ändamål bevilja tre miljoner
kronor, så är ju den saken helt och hållet
en omdömesfråga. Om herr statsrådet
anser att vi icke ha råd att anvisa
mer än en halv miljon kronor, så finns
det ju andra meningar som kunna ha
lika mycket fog för sig. Herr statsrådet
erkänner dock att det föreligger ett behov
av väsentligt mer än tre miljoner
kronor — det har talats om fyra å fem
miljoner kronor för uppförande av sådana
fabriker som vi äro i behov av. Sådana
produktiva anläggningar måste,
anser jag, gå före många andra anläggningar,
som nu trots allt komma till
utförande. Jag behöver här endast erinra
om den på alla områden pågående
industriella investeringsverksamheten,
över vilken regeringen icke har någon,
i varje fall ingen fullständig kontroll.
Jag vill bara påpeka detta för att visa,
att man nog kan ha en annan mening
än regeringen om den begränsning, som
regeringens förslag faktiskt innebär.
Jag tycker detta är en angelägen sak.

Vidare vill jag erinra om ett i annat
sammanhang framställt regeringsförslag
av mycket väsentlig betydelse, nämligen
när det gäller investeringarna på
försvarets område. De gå ju till helt

Stöd åt fiskerinäringen.

andra belopp än vad det här är fråga
om.

Slutligen några ord om auktorisationsfrågan.
Jag är där överens med utskottet,
och jag vill endast med anledning
av herr Nilssons i Göingegården
ord om monopolism göra en liten reflexion.
Det är ju inte obekant för herr
Nilsson i Göingegården att sammanslutningar
av jordbrukare faktiskt handha
hela förstahandsförsäljningen av mjölk
och ett flertal andra jordbruksprodukter.
Jag har ingenting att invända mot
detta, och jag förutsätter att herr Nilsson
i Göingegården inte heller har det.
Men vad kan han då ha emot att liknande
sammanslutningar av fiskare få hand
om förstahandsförsäljningen av fisk?
Det kan invändas att jordbrukarorganisationcrna
icke äro auktoriserade. De
ha uppnått sina resultat av egen kraft.
Detta är riktigt, och däri ligger skillnaden.
Men auktorisationen är ju icke
avsedd att vara något evigt bestående
institut. Den är ju avsedd som en övergång
och skall framdeles bli överflödig.
Det är meningen att så skall bli,
när fiskarenas organisationer bli så
starka, att de kunna taga hand om
förstahandsförsäljningen av fisk och
sköta den utan någon auktorisation.
Efter vad jag förstår kan herr Nilsson
i Göingegården därför icke ha någon
invändning att göra mot de mål, som
auktorisationen skall hjälpa fiskarena
att uppnå.

Herr talman! Med det sagda bär jag
velat utveckla mina synpunkter på föreliggande
frågor, och jag har intet annat
yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP: Herr
talman! Anledningen till att jag begärt
ordet är, att jag har iillsatt den kommitté,
som avlämnat det betänkande
som ligger till grund för propositionen.

Under 1930-talets sista hälft följde
jag utvecklingen inom fiskerinäringen

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Stöd åt fiskerinäringen.

såväl i fråga om den auktoriserade
strömmingshandeln som beträffande de
fiskare, som inte kunde åstadkomma
några tillfredsställande organisationer
för att på ett riktigt sätt kunna avsätta
den vara, som de med mycket arbete
och mycken möda fångade in till gagn
för folkhushållet. Jag kunde därför inte
finna annat än att man borde försöka
få en översikt över det hela och genom
en utredning söka finna den bästa formen
att samla upp den vara som fördes
i land och avsätta den på ett tillfredsställande
sätt. Jag förmenade, att detta
var ett intresse för såväl producenterna,
i detta fall fiskarena, som konsumenterna.
När nu utredningens förslag
föreligger här, kan jag inte annat än
uttala min tillfredsställelse över att det
har resulterat i någonting positivt, en
början till att hjälpa fiskarena att få
ordentliga organisationer, som kunna
växa fram och så småningom i sinom
tid sköta sig själva.

Jag har nu fått höra, att man på vissa
håll talar om monopol i detta sammanhang,
och man är förfärligt rädd för
det. Särskilt gäller detta en motion,
som jag nyss läst, där man ser monopol
nästan i allting. Jag förstår inte,
hur man kan få en så förvänd uppfattning
om saker och ting. Såsom tidigare
har sagts, är det här inte fråga om en
vara som man kan köpa upp, lagra och
på det sättet stegra priset på för konsumenterna,
utan den lagring, som här
kan åstadkommas genom frysningsanordningar,
kan endast resultera i att
konsumenterna få en så jämn fördelning
av varan som över huvud taget är möjlig.
Det finns ingen bättre skickad att
på ett tillfredsställande sätt utföra detta
än producenterna-fiskarena själva, därest
de skaffa sig för ändamålet lämpade
organisationer med kompetent ledning.
Fiskarena ha ju det största intresset av
att kunna minska kostnaderna och förbilliga
varorna för konsumenterna. Det
allmänna kan ju inte heller ha något
intresse av att det blir ett vacuum mel -

lan det pris fiskarena få för varan och
det pris konsumenterna få betala, så
att fiskarena få dåligt betalt och konsumenterna
skörtas upp på ett många
gånger oroväckande sätt. Fiskarena ha,
enligt vad jag kunde utröna under min
tid som jordbruksminister, inte möjlighet
att åstadkomma denna organisation
utan stöd från det allmänna. Och jag
menar, att det är försvarligt, att det
allmänna lämnar detta stöd, tv en sådan
organisation, rätt skött, kan på ett
betydligt mera tillfredsställande sätt än
nu är fallet distribuera varan ut över
landet i dess helhet. Det finns tyvärr
många områden i vårt land som för
närvarande ha mycket svårt att få fisk
till omväxling i dieten. Fisken exporteras
helt enkelt. De som sälja ha ingen
annan önskan än att förtjäna det mesta
möjliga och sälja vad de kunna.

Situationen för fiskarena är precis
densamma som den var för jordbrukarna,
när jordbrukarorganisationerna
började. Staten lämnade då bidrag för
att få det i gång, men det behövdes inte
mycket förrän jordbrukarna, sedan det
hela satts i gång och organisationerna
kommit till stånd, visade sig kunna
klara det själva. Jag vill fråga, om det
finns någon i denna kammare som tror
att det över huvud taget skulle varit
möjligt att försörja svenska folket på
det sätt som skett under krigsåren, om
inte en så stor procent av de svenska
jordbrukarna genom organisationer
hade sammanslutit sig för att samla
upp produkterna och förädla dem i den
utsträckning som det hehövdes och
låta dem gå till förädlingsanläggningar
av varjehanda slag. Jordbrukarna ha ju
den bestämda uppfattningen, att på förädlingens
område skola de inte följa
varorna mer än som är nödvändigt,
nämligen därest inte företagsamheten
vill köpa råvarorna som sådana och
sedan förädla dem till sådana priser
som kunna vara antagliga även ur jordbrukarnas
synpunkt. Jordbrukarna ha
därför vissa, låt mig säga, kontrollan -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

läggningar. Man säger, att nu ha vi arbetat
under låsta priser, så att det inte
har kunnat bli något utslag, men jag
skall bara som exempel på att så inte
är fallet nämna charkuteriindustrien.
Nog lia jordbrukarna där möjlighet att
få till stånd en ur såväl jordbrukarnas
som konsumenternas synpunkt lämplig
reglering. Det är ju endast fråga om en
debitering av helköttet och den färdiga
varan. Jag understryker konsumentsynpunkten,
tv även om det blir tillräckligt
med varor, är det fortfarande
framför allt de producerande grupperna
som måste ha intresse av att varorna
kunna tillföras konsumenterna
både i ett sådant tillstånd, som konsumenterna
vilja ha dem, och till ett pris,
som med hänsyn till den allmänna prisnivån
inte är alltför högt utan rimligt.

Vad man vill uppnå med dessa organisationer
för fiskarena är ju, såvitt
jag begriper, att man vill hjälpa en
grupp, som arbetat under mycket betryckta
omständigheter. Detta har visserligen
inte varit fallet under kriget,
ty då har det varit ont om fisk, och
denna har i många fall varit mycket
dyr, men låt oss komma till andra tider,
då det finns varor av annat slag.
Jag kan inte begripa, att människor,
som själva producera olika ting, kunna
vara emot att man skall hjälpa till att
få till stånd en organisation av denna
yrkesgrupp, så att den kan tillvarata
sina intressen. Så länge det finns regleringar
och staten lägger sig i saken,
har ju staten möjlighet att sätta högsta
priser, vilka ingen kan överskrida.
Jag vågar därför påstå, att uttrycket
»monopol» är ett fullständigt oriktigt
uttryck i detta sammanhang, och jag
kan inte fatta annat än att den som
menar, att detta skall bli monopol, också
måste anse, att jordbrukarorganisationerna
även äro monopol. Då har
man ju samtidigt på det håll, där man
i dag deklarerat sin skräck för monopol
på detta område, uttalat sin förkastelsedom
också över jordbrukarnas

Stöd åt fiskerinäringen.

organisationer, vilka gjort det möjligt
för medlemmarna att få sina krav tillgodosedda.
I det fallet är det visserligen
icke fråga om någon auktorisation,
men auktorisationen för fiskarenas
sammanslutningar är ju avsedd att gälla
endast till en början. När fiskarena sedan
själva övertaga hela verksamheten,
kunna de sköta densamma utan någon
auktorisation. Men nu äro de icke tillräckligt
kapitalstarka för att på ett tillfredsställande
sätt organisera hela förstahandsförsäljningen
av fisk.

När vi få normala tider igen och
det gäller att exportera ett eventuellt
fisköverskott ha •— det har jag från
jordbrukets område erfarenhet av —
branschorganisationerna, så länge som
vi också ha fria företagare, en stor uppgift
att fylla i varudistributionen. Se
t. ex. på vår smörexport! Vi ha haft
smörexportörer som varit merkantilt
utbildade, skickliga affärsmän, men de
ha sett uteslutande på vad de kunnat
få betalt för sin vara på den ena eller
andra marknaden. Om de en vecka
fingo några ören mera per kilogram på
den tyska marknaden än på den engelska,
så sålde de sitt smör på den
tyska marknaden, och följden blev att
man i England stod utan the Swedish
butter. Därför sade man också i England:
Vi kunna inte köpa av er, ty vi
veta inte när vi få något smör från er.
Våra kunder fråga kanske en dag efter
det svenska smör, som de fingo köpa
föregående vecka, men då finns det
inte att få.

Såvitt jag förstår kan man inte behandla
en kundkrets på det sättet. Även
på handelns område måste det finnas
vissa anständighetsregler, och det duger
inte att uteslutande gå in för att
tjäna pengar vid varje tillfälle. Sedan
jordbrukarna själva övertagit exporten
av sina produkter ha de så länge export
ägde rum vinnlagt sig om att
skaffa en stabil kundkrets utomlands,
och även när det gäller marknaden inom
landet är man naturligtvis angelä -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Stöd åt fiskerinäringen.

gen om att sälja till säkra kunder som
regelmässigt göra sina inköp. Detta är
ju A och O i all affärsverksamhet.

Så snart fiskarenas organisationer
vuxit sig tillräckligt starka och sedan
de eventuellt börjat exportera fisk,
kommer hela deras intresse att inrikta
sig'' på att exporten skötes på sådant
sätt, att de få avsättning för sina varor.
Fiskarena veta, att även om de vid något
tillfälle kunna få något öre mera
per kilogram på en ny marknad, är det
dålig affär att sälja dit, ty resultatet
kan bli att man mister kunderna på
den gamla marknaden, och det är i
längden dålig ekonomi.

De kammarledamöter som i denna
fråga äro av en annan mening än jag,
torde ändå inse att det här gäller att
skapa en organisation, med uppgift att
avsätta medlemmarnas egna varor på
ett förnuftigt sätt. Och gör man inte
detta, så hjälper ingen auktorisation.
Dessutom föreligger det ju inte något
tvång att ingå i auktoriserad producentförening,
och det är följaktligen oriktigt
att kalla en sammanslutning av här
ifrågavarande slag för ett monopolföretag.

Med utgångspunkt från vad jag här
anfört skulle jag vilja ansluta mig till
den reservation, som är avgiven av
herr Tjällgren m. fl. Jag vill dock tilllägga,
att därest folkhushållningsministerns
uttalande får tolkas så, att det
icke från Kungl. Maj:ts sida uppställes
som ett bestämt villkor att det i de auktoriserade
producentföreningarna skall
finnas såväl producent- som handelsrepresentanter,
utan att denna organisation
får samma uppgifter som jordbrukarnas
och samma rätt som dessa
att avgöra, om de skola ha handeln
med, är det inte mycket att tvista om.
Därest Kungl. Maj:t icke uppställer det
villkoret — och av statsrådet Strängs
uttalande att döma och med hänsyn till
det »eller» som återfinnes i den kungl.
propositionen, 2 § å s. 3 i utlåtandet
-— kan det göra detsamma om man an -

sluter sig till ifrågavarande reservation
eller inte. Men i motsatt fall håller jag
före att nämnda reservation är riktig,
med hänsyn till att det här gäller att
tillvarataga en yrkesgrupps mycket vitala
intressen.

Och om fiskarena icke själva tro sig
om att kunna starta ifrågavarande organisation
och få en tillfredsställande
avsättning för sina produkter, gå de
naturligtvis till någon annan, som kan
lämna garantier för en bättre och smidigare
avsättning, och då hade det inte
varit nödvändigt att upptaga den saken
i propositionen.

Jag skall dock inte nu framställa något
yrkande, men jag anser mig böra
förklara, att de som komma att rösta
emot bär föreliggande förslag icke tillräckligt
ha trängt in i de förhållanden,
som på fiskerinäringens område voro
rådande under kriget, när vi hade ont
om livsmedel. Och sådana tider kunna
åter stunda! Det är då inte rimligt att
man från statsmakternas sida underlåter
att hjälpa den betydelsefulla grupp
av yrkesutövare, som fiskarena utgöra.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav till en
början propositioner beträffande utskottets
hemställan i punkten A. 1), nämligen
på l:o) bifall till utskottets berörda
hemställan; 2:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den av herr Tjällgren m. fl.
beträffande denna punkt avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den reservation,
som vid tidpunkten fogats av
herrar Hollertz och Nilsson i Göingegården;
och fann herr förste vice talmannen
den förstnämnda propositionen
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav herr förste
vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr förste vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava fler -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

talets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
yrkade herr Skantze
votering'', i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten A. 1) i jordbruksutskottets
utlåtande nr 29 antager utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den av herr Tjällgren m. fl.
beträffande denna punkt avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som vid punkten
fogats av herrar Hollertz och Nilsson i
Göingegården.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Nilsson
i Göingegården begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 99 ja och 67 nej, varjämte
24 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
bifall till den av herr Tjällgren in. fl.
avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
A. 1) i utskottets förevarande utlåtande
nr 29, röstar
Ja;

Stöd åt fiskerinäringen.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av herr Tjällgren m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 64 nej, varjämte
18 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten A. 1) gjorda hemställan.

På därå given proposition biföll
kammaren härefter vad utskottet i
punkten A. 2) och 3) hemställt.

Beträffande punkten A. 4) gav herr
förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets berörda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jacobson i Vilhelmina
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
A. 4) i utskottets förevarande utlåtande
nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Förbättrad varudistribution.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
91 ja och 94 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid punkten fogade reservationen.

På framställda propositioner biföll
kammaren vad utskottet i punkterna
B) och C) hemställt.

I avseende å punkten D) gav herr
förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till de i denna punkt upptagna motionerna
1:133 och 11:223; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Slutligen blev på därå framställd proposition
utskottets hemställan i punkten
E) av kammaren bifallen.

§ 10.

Föredrogs och iades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 31,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om förläggning av fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök.

§ 11.

Förbättrad varudistribution.

Föredrogs andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, över
motion om utredning i syfte att rationalisera
och förbilliga varudistributionen
i landet.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Den motion, som undertecknad
jämte några andra ledamöter av kammaren
väckt i denna fråga, har ju varit
remitterad till olika institutioner och
sammanslutningar, och i dessas yttranden
har vitsordats den stora betydelse
en rationalisering av varudistributionen
måste anses ha för hela vårt
ekonomiska liv. I kommerskollegii yttrande
erinras om de konkurrensbegränsande
företeelser på distributionsområdet
som förekomma. Priskontrollnämnden
hänvisar till tillgänglig statistik,
utvisande ett relativt stort antal
sysselsatta inom handeln och ökningen
av detta antal under de senaste åren,
och anser för sin del att kravet på en
utredning om hela detta spörsmål är
befogat.

Även utskottet har i sitt utlåtande
sagt, att frågan om distributionens rationella
ordnande är betydelsefull och
bör uppmärksammas. Jag har därför
kommit till den uppfattningen, att motionärerna
och utskottet äro överens i
sakfrågan. Utskottet har likväl inte velat
vara med om vårt förslag om en
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning av frågan och har därvid
åberopat de skrivelser med anhållan
om utredning av spörsmålet i fråga,
som ingivits till regeringen från handelsarbetareförbundet
och Landsorganisationen.
Utskottet menar sålunda att
frågan redan på detta sätt dragits upp
inför regeringen och att man kan utgå
ifrån att regeringen har sin uppmärksamhet
riktad på detta problem.

Jag vill endast säga, att jag inte gärna
kan ansluta mig till detta resonemang.
Enskilda framställningar till regeringen
torde väl vara en sak, och vad riksdagen
har för mening är väl i alla fall
något annat. Det borde väl kunna anses
lämpligt att riksdagen fattat ståndpunkt
i själva sakfrågan, nämligen om
denna fråga är av den betydelse att
den bör utredas eller icke. Det är väl
ändå ett ganska märkvärdigt tillväga -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

gångssätt att riksdagen bara hänvisar
till enskilda framställningar i frågan.
Det har samtidigt i utskottsutlåtandet
sagts, att tidpunkten för en utredning
för närvarande kanske icke är lämplig.
Detta vill jag inte uttala mig om. Det
är ju klart att det finns vissa förhållanden
inom handeln, som betingas av
de nu rådande speciella förhållandena
-—- det går inte att bestrida. Men jag
tror inte denna omständighet i detta
sammanhang bör tillmätas någon avgörande
betydelse.

Jag har, herr talman, velat påpeka
dessa ting och skall inte ingå på frågan
i någon ytterligare utsträckning.
I sak äro ju utskottet och motionärerna
överens. Jag har, herr talman, med hänsyn
till föreliggande förhållanden icke
heller något yrkande.

Herr HANSSON i Skegric: Herr talman!
Eftersom jag deltagit i denna
frågas behandling i utskottet skall jag
be att få säga några ord.

I likhet med den föregående talaren
anser jag, att utskottet och motionärerna
äro eniga i sak. Jag skall gärna
hålla med honom om att det inte är
ett alldeles oklanderligt förfarande, att
utskottet har hänvisat till en tidigare
gjord framställning ifrån ett fackförbund.
Min generella uppfattning är den,
att riksdagen i allmänhet inte bör låta
sig nöja med framställningar som göras
utanför dess eget område. Jag var
i utskottet mycket tveksam, om jag
skulle gå med på denna skrivning. Jag
har emellertid gjort det därför att statsrådet
Kock direkt efter denna framställning
uttalat sig och förklarat, att
så snart möjligheter erbjöde sig att få
folk för denna utredning, så skulle densamma
sättas i verket. När denna framställning
fått ett så positivt bemötande
ifrån statsrådets sida, har jag för min
del gjort avkall på min uppfattning alt
det ändå i sista hand skall vara riks -

Förbättrad varudistribution.

dagen som ger meningar tillkänna inför
Kungl. Maj :t.

Jag instämmer gärna i motionens
syfte. Det är nödvändigt att man gör en
sådan undersökning. Vi ha här i kammaren
under senare år fattat en hel
del beslut om utredningar, då det gällt
produktionen av vissa varor. Anledningen
till dessa utredningar och undersökningar
är väl den, att man inte
vill att varor i produktionsstadiet skola
kosta mera än som är alldeles nödvändigt
med iakttagande av att en skälig
levnadsstandard beredes dem som producera
dessa varor. Men jag vill gärna
hålla med om att man inte skall sluta
där. Man skall även undersöka, huruvida
man inte kan upptäcka möjligheter
att förbilliga varorna efter produktionsstadiet,
alltså när det gäller
distributionen. Jag tror för min del att
det är riktigt som det säges i denna
motion, att det finns ganska stora möjligheter
att bereda konsumenterna en
vinst genom en bättre ordnad varudistribution.
Jag behöver inte offra mycket
tid för att klargöra detta. Vem som
helst kan i utlåtandet från det tillfälliga
utskott i första kammaren, som
behandlat samma motion, finna en
bättre redovisning för remissyttrandena
än som finnes i vårt utlåtande och där
läsa vad t. ex. priskontrollnämnden säger.
Priskontrollnämnden säger, att under
tiden 1931—1947 en ökning av de
i produktionen sysselsatta ägt rum med
22 procent medan butikspersonalen
ökat med 50 och kontorspersonalen
med 54 procent. Dessa siffror skall man
naturligtvis inte taga direkt fasta på;
de måste vägas och sättas in i vissa
andra sammanhang. Men de peka enligt
min uppfattning ändå på en utveckling,
som inte är riktig, nämligen att antalet
sysselsatta inom varudistributionen
ökat under det att antalet inom varuproduktionen
verksamma går tillbaka
eller i varje fall icke ökar i samma takt.
Här iir man inne på en väg som i längden
kan bli farlig. En ökning av per -

Nr 20.

Onsdagen den 49 maj 1948 fm.

Förbättrad varudistribution.

sonalen inom butiks- och kontorsväsendet
betyder, att vi i allmänhet kräva
en större bekvämlighet, att allt flera
människors arbetskraft tages i anspråk
för att passa upp de andra. Det är klart
att det med en ökad levnadsstandard
går åt mera folk för att, som jag uttryckte
saken, passa upp de andra. Men
jag tror i alla fall, att vi i vårt nuvarande
ekonomiska läge inte ha råd att
gå alltför långt på detta område och att
det finns en viss gräns, som man inte
alltför mycket får överskrida.

Jag kan inte heller underlåta att till
sist säga, att även jag är litet tveksam
på en punkt, som motionären här berörde.
Det är när utskottet hänvisar till
rådande ransoneringssvstem och säger,
att detta skulle förhindra en utredning.
Jag har inte på den punkten velat anföra
en särskild mening, då jag anser
mig sakna kompetens att bedöma om
detta uttalande är riktigt eller inte. Men
om det är så, att det nuvarande ransoneringssystemet
lägger hinder i vägen
för en utredning, vill jag uttala en
förhoppning om att detta ransoneringssystem
så snart som möjligt får sådana
proportioner — om det nu inte helt
kan avskaffas — att vi kunna sätta i
gång en utredning om en bättre varudistribution.

När jag nu till sist, herr talman, yrkar
bifall till utskottets hemställan sker
det endast under den förhoppningen,
att denna utredning kommer till stånd
snarast möjligt.

Fru EKENDAHL: Herr talman! Utskottet
och motionärerna synas vara
eniga om att det behövs en utredning
på här ifrågavarande område. När utskottet
har behandlat frågan har det
även tagit del av de skrivelser, som
från handelsarbetareförbundet och
Landsorganisationen ingivits till regeringen
rörande detta spörsmål. Utskottet
har vidare tagit del av en skrivelse
som statsrådet Kock med anledning av

dessa båda framställningar skickat till
tidningen Köpmannen och vari statsrådet
redovisar sin och regeringens inställning
till denna fråga. Statsrådet
Kock säger bl. a.: »Jag vill inte undervärdera
det arbete som utföres på detta
område av den enskilda handeln, men
här föreligger så stora allmänna intressen
att problemet bör tagas upp genom
en statlig kommitté, där olika intressen
kan bli företrädda och göra sig
hörda, så mycket mer som uppgiftens
storlek och svårighet förutsätter ett
samarbete mellan alla intresserade parter.
» Statsrådet fortsätter litet längre
fram i denna skrivelse: »Jag finner sålunda,
att förbundet» — det gäller handelsarbetareförbundets
framställning —
»framlagt starka skäl för en utredning
och att en sådan utredning bör igångsättas,
så snart detta är möjligt med
hänsyn till våra knappa resurser i fråga
om utredningspersonal m. m.» Utskottet
har sålunda fog för sitt påstående,
när det säger, att utskottet vet, att regeringen
har sitt intresse inriktat på
denna sak. Och då motionärerna och
utskottet äro eniga om att det är själva
sakfrågan som är det väsentliga, borde
vi vara eniga om — vilket vi också
tycks ha blivit, eftersom motionären
inte framställer något yrkande — att
det viktigaste är att en utredning snarast
möjligt kommer till stånd. Om den kommer
till stånd med anledning av en skrivelse
från handelsarbetareförbundet
och Landsorganisationen eller om den
kommer till stånd med anledning av
en tillstyrkt motion berör ju inte själva
sakfrågan.

När utskottet säger sig tro, att det
är svårt att göra denna utredning under
förhandenvarande ransoneringsförhållanden,
kan man givetvis säga som
herr Hansson i Skegrie, att vi sakna
möjligheter att bedöma den saken. Men
vi hålla dock för troligt, att det är svårare
att göra denna utredning, som ju
i och för sig måste bli omfattande och
krävande, under nuvarande förhållan -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

den. Men jag vill också gärna inlägga
den tolkningen i utskottets utlåtande,
att utskottet är ense med motionärerna
om att denna utredning bör vidtagas
så snart som möjligt.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Sedan överläggningen härefter förklarats
avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 12.

Förbättrade semestermöjligheter.

Föredrogs andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, över
motionen II: 332, angående beredande
av semestermöjligheter för personer,
som med hänsyn till bristen på vikarier
icke kunna erhålla semester.

I motionen II: 332, vilken hänvisats
till andra tillfälliga utskottet, hade herr
Pehrsson-Brumstorp m. fl. hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsam utredning
av huruvida och på vad sätt semestermöjligheterna
kunde främjas för personer
— exempelvis jordbrukare —
som med hänsyn till bristen på vikarier
icke kunde erhålla semester.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 332 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Under de senaste decennierna ha
vi haft möjlighet att genomföra åtskilliga
sociala reformer. Vi ha kommit
ganska långt i fråga om den sociala
välfärden. Emellertid finns det åtskilliga
skönhetsfläckar, som borde utplånas.
Den motion det här gäller har till

Förbättrade semester möjligheter.

syfte att försöka avlägsna en sådan
skönhetsfläck. Det gäller här semesterns
gebit. Vi veta ju att de anställda
som regel ha sin semester garanterad.
Oftast kan man väl ordna semestern
för de anställda på det sättet, att man
inställer verksamheten. På andra håll
får man ordna med vikarier. Men det
händer också, särskilt när det gäller
anställda hos småföretagare, att företagaren
kan få öka ut sin arbetsbörda
för att arbetstagaren skall kunna få semester.
Trots detta har man emellertid
ansett det vara en så pass viktig sak,
att folk får en viss tids ledighet för
rekreation, att man har dekreterat, att
den anställde skall äga rätt att taga ut
en sådan ledighet. Mot att så skett avser
jag icke att rikta någon erinran.
Den brist i semesterlagstiftningen, som
jag talat om, gör sig närmast märkbar
när det gäller mindre egna företagare,
som äro i den situationen, att de inte
ha möjlighet att skaffa vikarie för sig
under en semesterledighet. Det gäller
i all synnerhet smärre jordbrukare, som
själva syssla med kreaturens skötsel.
Det är ju inte på det sättet, att man kan
stänga igen ladugården under en fjorton
dagar, så att den som sköter ladugården
skall få semester, utan det fordras
att en annan person rycker in för
att sköta arbetet under tiden.

Utskottet uttalar den självklara uppfattningen,
att semester egentligen
borde beredas varje arbetstagare, och
medger, att det finns grupper, för vilka
det i dagens läge är nära nog omöjligt
att få en semestervila just därför att
vikarier inte finnas att uppbringa. Men
när det sedan gäller att försöka råda
bot på dessa olägenheter, då tar det
slut med den positiva inställningen —
om jag får kalla den så — hos utskottet.
Då stöter man på oöverstigliga svårigheter.
Först och främst säger man,
att med den brist på arbetskraft som nu
föreligger kan man inte förstå, varifrån
erforderliga vikarier skola erhållas.
Ja, om man menar att det är skä -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Förbättrade semestermöjligheter.

ligt, att folk som arbetar i sin dagliga
gärning så där en tio tolv, ja ända till
tretton timmar om dygnet — det lär
förhålla sig så med en del lantbrukarhustrur
— inte kan få semester, därför
att man inte vill taga folk från
andra näringsgrenar för att fungera
som semestervikarier, då kan man förstå
denna inställning men knappast annars.
Tv ingen kan få mig att tro, att
det skulle vara ett lönlöst företag att
skapa fram en organisation av semestervikarier.
Jag tror att man skulle
kunna ta hand om en del av det folk,
som ständigt flyttar bort från landsbygden
ocli jordbruket in till städerna,
och inordna dem i en organisation,
syftande till att tillhandahålla sådana
semestervikarier. Detta låter sig enligt
min mening mycket väl göra, bara man
ser till att de få en betalning, som är
ungefär jämförlig med den som de
skulle komma att utvinna i det yrke de
avse att träda in i, när de flytta bort
från landsbygden. Jag tror att många
under sådana förhållanden skulle
stanna kvar på landsbygden och fullgöra
ett uppdrag av detta slag. Med vad
jag sagt har jag väl också försökt att
ge anvisning på ett enligt min mening
godtagbart uppslag att ordna denna
fråga. Utskottet förklarar att något sådant
uppslag inte har kommit fram.
Jag tror för min del, att man skulle
kunna utforma denna organisation antingen
som ett slags påbyggnad på hemvårdarinneorganisationen
eller som en
parallell organisation till denna, låt
vara i mycket blygsam omfattning till
en början intill dess man finge se, hur
stort behovet kommer att bli och i vilken
omfattning denna organisation
kommer att anlitas. Sedan kan man i
mån av behov utbygga densamma.

Men för att man över huvud taget
skall kunna ta ett sådant steg tycker
jag att det fordras en utredning, varigenom
man försöker klarlägga i vilken
mån svenska medborgare äro förhindrade
att taga semester av den an -

ledningen att det saknas semestervikarier.
Därigenom har man också tillfälle
att bedöma vilka slags yrkesgrupper
som dessa vikarier måste representera.
Man finge alltså försöka klarlägga inom
vilka yrken de personer äro till finnandes,
som inte kunna få någon semester.
Därefter skulle jag tro att man
kan taga steget fullt ut och påbörja utbyggandet
av en organisation av nyss
antydd art. Många anse det sannolikt
vara en skam, att man här först erkänner
det föreliggande behovet på detta
område och sedan på de grunder, som
äro angivna i utlåtandet, visar ifrån sig
frågan.

Jag ber att få sluta med dessa ord
och hemställer, herr talman, om bifall
till motionen.

Fru EKENDAHL: Herr talman! Det
råder bland utskottets ledamöter inga
delade meningar om att det inte är ett
behjärtansvärt initiativ, som tages i
denna motion. Det är i högsta grad behjärtansvärt,
att även landsbygdens
husmödrar och alla arbetande på landsbygden
erhålla semester. Men, herr Hedlund
i Rådom, det har inte anvisats på
vilka vägar man skulle kunna skapa
denna organisation, som i motionen
skisseras upp. En organisation, som
skal! vara i stånd att bemästra de uppgifter,
det här är fråga om, måste självfallet
vara av en helt annan storleksordning
än den nuvarande hemvårdarinneinstitutionen.
Varifrån skall man ta folk
till en sådan organisation? Jag är ense
med herr Hedlund om att man bör
bygga ut den sociala hemhjälpen och
vidga indikationerna för denna, så att
den också kan sörja för här ifrågasatta
semestervikarier. Men vi komma ju inte
ifrån — därom ha vi remissyttrandet
från arbetsmarknadsstyrelsen — att det
råder brist på kvinnlig arbetskraft på
alla områden. Kunna då utskottets uttalanden
anses ge uttryck för ovilligliet
eller bristande intresse från utskot -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

tets sida? Utskottet säger att varken i
motionen eller i inhämtade yttranden
något godtagbart uppslag kunnat ges
för hur problemet skulle kunna lösas.
Herr Hedlund har nu givit uppslaget
med hemvårdarinneinstitutionen. Det
var emellertid inte något nytt uppslag.
Denna institution hålla vi på att bygga
ut och skola göra det i snabbare takt
än hittills, vilket är ett önskemål både
för städernas och för landsbygdens befolkning.
Utskottet säger vidare: »Enligt
utskottets mening kan en statlig utredning
under sådana omständigheter icke
förväntas ge några positiva resultat,
varför utskottet icke anser sig kunna
tillstyrka skrivelse med anhållan om utredning.
Utskottet vill i stället förorda,
att man på enskild väg söker lösa frågan
genom utbyggnad av granntjänsten,
genom anordningar som kunna vidtagas
av berörda yrkesorganisationer eller på
annat sätt. Sedan erfarenhet på detta
sätt vunnits, böra andra förutsättningar
finnas att bättre bedöma om och i så
fall vilka åtgärder, som från samhällets
sida böra och kunna vidtagas.» — Hur
mycket utskottet än behjärtar de i
motionen framförda önskemålen, har
utskottet alltså ansett sig nödsakat att
avstyrka motionen.

Man kan inte beteckna detta såsom
ett ringa intresse för den grupp av arbetstagare
det här gäller. Tror man att
det skall gå att bygga upp en sådan här
organisation, måste man ju också visa,
var folk skall kunna fås till denna organisation.
Det måste väl iindå vara
människor — både män och kvinnor —
som veta något om jordbruk, om de
skola kunna göra någon nytta som semestervikarier.

Jag vill, herr talman, framhålla att
utskottet mycket ingående diskuterat
denna fråga. Problemet är så stort att
man inte löser det genom eu sådan här
motion, utan man löser det bättre genom
alt pröva de viigar, som utskottet
här har anvisat, jämsides med alt man
på alla siitt som äro tillgängliga söker

Förbättrade semestermöjligheter.

utbygga den hemvårdarinneinstitution
som vi ha.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Säkerligen har den svenska riksdagen
vågat sig på svårare problem än
detta men jag är ense med utskottets
talesman om att denna fråga är så stor,
att den icke löses, som hon uttryckte
sig, genom en motion. Men detta har
jag nog knappast tänkt mig, eftersom
jag hemställt att man skulle utreda frågan
för att kunna överväga vilka möjligheter
som stå till buds. Jag förutsätter,
som jag nyss sade, att man vid den
utredningen först skulle bilda sig en
uppfattning om i vilken omfattning
svenska medborgare äro förhindrade att
få semester av den anledningen att inga
vikarier stå till buds. Därefter skulle
man undersöka, om det inte finns möjligheter
att anställa lämpliga vikarier.
Att det finns sådana att få är uppenbart.
Det är här såsom eljest endast en
kostnads- och prisfråga. Ingen kan väl
tänka sig att alla människor äro bundna
vid sitt arbete på ett sådant sätt, att det
inte går att få dem därifrån, om man
betalar dem. Frågan är bara den, om
man skall anse att det är viktigare att
de äro kvar där de äro än att de människor
det här är fråga om få semester.
Eller för att vända på det hela: Är det
vettigt och rimligt att begära, att dessa
människor med lång arbetsdag skola
sakna semester bara för att vi inte vilja
plocka över folk från andra yrken till
vikarier?

Vad beträffar frågan om organisationen
hänvisade jag nyss till hemvårdarinneorganisationen
och sade, att man
naturligtvis i viss utsträckning kunde
bygga på den. Men jag förutsatte, att
man fick ha något slags parallellorganisation.
Jag har tagit för givet att man
måste gå fram på den vägen. På annat
sätt kan det nog knappast ordnas.

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Förbättrade semester möjligheter.

Herr FAHLMAN: Herr talman! Jagliar
mycket svårt att förstå, att de synpunkter
som herr Hedlund i Rådom här
framfört kunna grundas på erfarenheter
från samhällslivets olika områden.
Såsom riksdagsman ber jag att få uttala
min förvåning över att en riksdagsman
kan ha en så verklighetsfrämmande
uppfattning om de vitala spörsmål som
beröra samhällslivet. Jag skulle vilja ha
anvisning på hur en hel mängd småfolk
skola kunna lösa sin semesterfråga,
bortsett från kostnadsfrågan och organisationsfrågan.
Det är inte bara lanthushållen,
som i närvarande stund ha
svårigheter att skaffa sig arbetskraft såsom
semestervikarier. Vi ha sett hurusom
på alla områden råda stora svårigheter
inte bara att skaffa semestervikarier
utan över huvud taget att skaffa
människor för att uppehålla tjänster och
befattningar. Men här kommer herr
Hedlund i Rådom och gör denna fråga
om anskaffande av semestervikarier till
den lättaste sak i världen. Detta måste
bottna i en fullständig brist på kännedom
om förhållanden, som varje människa
i närvarande stund borde ha reda
på.

Herr Hedlund säger att man kan
plocka folk från andra näringsgrenar.
Men dessa andra näringsgrenar ha icke
folk tillräckligt för att över huvud taget
kunna sköta sin normala produktion.

Det är alldeles tydligt, att det är ett
behjärtansvärt intresse att få folk till
semestervikarier åt personer som behöva
semester. Detta är något som i hög
grad intresserar riksdagen — ja, det
rör hela vårt folk i en omfattning, som
ingen kan föreställa sig. Men vi måste
ju se på förhållandena sådana de verkligen
äro. Man kan inte ställa sig upp i
riksdagen, som herr Hedlund gör, och
prata om saker och ting på ett sätt som
om han inte alls kände till de svårigheter
som föreligga. Jag tycker inte
detta vittnar om något särskilt gott omdöme.

Fru EKENDAHL: Herr talman! Jag
skulle vilja fråga herr Hedlund, hur han
tänkt sig att man skulle rekrytera den
nya parallellorganisationen, som han här
skisserade upp. Herr Hedlund förklarade
att det bara var en kostnadsfråga
och att det nog går att flytta folk och
göra dem till semestervikarier, om man
bara vill betala. Innebär detta att herr
Hedlund tänker sig tvångsdirigering av
folk från industrien eller annan verksamhet
till sådana här semestervikariat?
Jag frågar vidare herr Hedlund,
om han tror att det blir lättare att rekrytera
denna parallellorganisation än
det varit att rekrytera den sociala hemhjälpen,
alltså den hemvårdarinneorganisation
som vi ha. Herr Hedlund är säkert
inte obekant med att vissa landsting
tagit upp frågan om möjligheten
att betala hemhjälpen mer på landet än
i städerna för att locka hemhjälpen till
landet.

Jag tror inte, herr Hedlund, att det är
så lätt att lösa denna fråga. Det råder
ju stor arbetskraftsbrist. Utskottet stöder
sig på uttalanden av arbetsmarknadsstyrelsen
och övriga institutioner. Att
göra det hela till en fråga om ovillighet
från utskottets och riksdagens sida att
lösa denna fråga, det är inte en riktighistorieskrivning.
Jag skulle närmast
vilja kalla herr Hedlunds uppträdande
en demonstration, som naturligtvis inte
bidrar till att lösa frågan. Vill man komma
fram till en lösning, har man att gå
de vägar som utskottet anvisar, och på
grundval av de erfarenheter som därvid
vinnas kan man bygga vidare och undersöka
på vilket sätt det hela skulle
kunna finansieras från statens sida.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Man frågar här varifrån folk skall
tagas till dessa semestervikariat. Det är
ju inte obekant, att det är ett par procent
av landsbygdens människor som
varje år flytta över till städer och större

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

samhällen. Jag föreställer mig att man
skulle kunna värva en del av dessa människor
för en sådan här organisation
med uppgift att tillhandahålla semestervikarier.
Naturligtvis skulle man värva
dem genom att betala dem. Någon
tvångsdirigering har jag inte hört talas
om i det här sammanhanget förrän fru
Ekendahl nämnde den saken nu.

Jag skulle tro att herr Fahlmans och
mina erfarenheter av förhållandena här
i landet äro ganska olika. Jag för min
del känner i varje fall bäst till förhållandena
på landsbygden. Huruvida herr
Fahlman över huvud taget känner till
förhållandena där annat än som semesterfirare
kan jag inte yttra mig om. Så
mycket vet jag emellertid, att ett konditori
kan man stänga bortåt fjorton
dagar, medan konditorn och hans medhjälpare
taga sig ledigt. Men litet svårare
är det att vidtaga samma åtgärder
med ladugården. Där måste man mjölka
365 dagar varje år. Frågan är nu närmast
den, om man skall anse att den arbetskraft,
som erfordras för att dessa
människor skola få semester, skall kunna
släppas till från andra näringsgrenar.
Uppenbart är ju, att om man skall
få semestervikarier till lantbrukarna,
kommer det att bli mindre folk till
andra näringar, exempelvis konditorier
och kaféer. Men jag har trott att det är
så pass viktigt att denna sak kan ordnas,
att man skulle kunna släppa till
t. ex. en del av dessa, som eljest skulle
bli servitriser, till att sköta ladugårdsarbetet.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
I den föregående diskussionen
har man begränsat sig till att i huvudsak
tala om jordbrukarna. Motionen avser
dock över huvud taget alla privatföretagare
och deras möjligheter att få
semester. Om jag emellertid håller mig
till jordbrukarna, vill jag uttala den
uppfattningen att för en grupp, nämligen
husmödrarna, skall kunna beredas

4 — Andra kammarens protokoll 1948.

Förbättrade semester möjligheter.

möjligheter till semester i viss utsträckning.
I varje fall tror jag att frågan är
lättast att lösa beträffande denna grupp.
Vissa försök ha redan gjorts på privat
väg genom egna organisationer, och de
tyckas ha slagit lyckligt ut, även om
omfattningen inte är så stor som skulle
vara önskvärt.

Men när man lägger upp problemet
i den omfattning som här är fallet,
måste man väl ändå se situationen sådan
den verkligen är. Är det möjligt att
inom det svenska jordbrukets ram
skaffa fram den arbetskraft som behövs
för att ersätta dem som skola ha semester?
Jag kan inte gå med på motionärens
rekommendation att man skulle
sätta servitriser i ladugården. För egen
del skulle jag under inga förhållanden
vilja lämna min ladugård i händerna
på folk, som inte är fullt kompetenta.
Jag tror helt enkelt inte att det går att
lösa denna fråga med hjälp av folk
från andra yrkesgrupper. Jag tror inte
heller att någon småbrukare — och
denna kategori behöver semester mer
än någon annan — skulle vilja ens för
en vecka eller fjorton dagar lämna sin
gård i händerna på någon annan yrkesutövare.
Det har sagts att man kunde
tänka sig att låta industriarbetare genomgå
en 8 till 14 dagars kurs, varefter
de skulle kunna tjänstgöra såsom semestervikarier.
Men man lär sig inte
jordbruksdrift på 8 till 14 dagar.

Sådan ter sig alltså verkligheten, när
man ser på den sådan den är. Det går
inte att lösa denna fråga på annat sätt
än alt man har tillgång till verkligt yrkesutbildat
folk, och för närvarande
finns det inte tillgång på sådant folk.
Jag ser alltså för dagen pessimistiskt på
en praktisk lösning av frågan, även om
jag givetvis i grund och botten varmt
sympatiserar med denna motions syfte
och hoppas att det en gång skall gå att
klara upp problemet.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att peka på en viss utväg, som
emellertid varit stängd för utskottet,

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Utvidgning av statsindustrien i Laxå. —

eftersom tillfälligt utskott inte har rätt
att komma med eget initiativ. Man har
den möjligheten att ersätta den uteblivna
semestern på samma sätt som man
nu ersätter ackordsarbetet inom jordbruket.
Eftersom man inte kan bereda
någon semester där, räknar man en viss
procent av arbetslönen såsom semesterersättning.
Här finns alltså en möjlighet,
inte att få semester, men att genom
en ersättning för utebliven semester
skaffa sig andra förmåner, som kunna
väga upp semestern, om man nu bortser
från semesterbehovet ur den synpunkten
att rätt till semester är uttryck
för social rättvisa inom folket. Jag är
fullt medveten om att det går att bereda
semester även åt jordbrukets folk,
men då är jag rädd för att jordbruket
måste bedrivas under andra former än
för närvarande. Och jag vill inte rekommendera
en ändring av strukturen
för det svenska jordbruket för att man
därigenom skulle kunna bereda semester
åt en viss del av folket. Visst finns
det som sagt teoretiska möjligheter att
ordna saken, om man vill göra en
strukturförändring, men det skulle nog
vara en dyrköpt erfarenhet.

Utskottet har sagt att man på enskild
väg bör söka lösa frågan och att, när
det visat sig att det finns praktiska
möjligheter, samhället bör träda till
och lämna det bistånd som kan vara
erforderligt. Utskottet menar alltså att
man bör gå ungefär den väg man gått
då det gällt att försöka lösa frågan om
husmödrarnas semester. Kunna vi lösa
frågan eller visa på framkomliga vägar
för dess lösning, anser jag att det är
statsmakternas skyldighet att hjälpa till
så att dessa människor kunna få den
semester de så väl behöva.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Skogsbruket och dess förädlingsindustrier.

§ 13.

Utvidgning av statsindustrien i Laxå.

Föredrogs andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, över
motion om utredning av möjligheterna
att utvidga den statliga industrien i
Laxå.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr JANSSON i Örebro: Herr talman!
Utskottet har avstyrkt min motion
i denna fråga och påpekar, att det så
sent som föregående år verkställdes en
utredning i samband med statens övertagande
av Laxå bruk. Utskottet anser,
att en förnyad utredning inte skulle
kunna leda till några nya synpunkter.
Av vad jag kunnat utläsa ur propositionen
nr 318 för år 1947 har jag emellertid
fått den föreställningen, att den då
företagna utredningen egentligen endast
gällde förvaltningen och äganderätten
till de nyförvärvade industrierna samt
en eventuell försäljning av järnindustrien.
Däremot har jag inte kunnat
finna i nämnda proposition, att utredningen
också skulle gälla möjligheterna
för komplettering och utvidgning av den
därvarande industrien. Det är just denna
sak jag velat aktualisera genom min
motion.

Jag förstår ju väl, att mot ett enhälligt
utskott är det ganska utsiktlöst att
yrka bifall till motionen. Jag vill bara,
herr talman, uttala den förhoppningen,
att de synpunkter jag framställt komma
att bli beaktade och realiserade på ett
annat sätt än jag nu tänkt mig.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 14.

Skogsbruket och dess förädlingsindustrier.

Föredrogs andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, över

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

motion angående utredning av vissa
problem inom skogsbruket, sågverks-,
massa- och pappersindustrierna.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
I denna motion har jag tillsammans
med herr Hagberg i Luleå yrkat
på att riksdagen måtte hemställa om
utredning angående skogsbruket, sågverks-,
massa- och pappersindustrierna,
varvid särskilt må uppmärksammas den
hotande överavverkningen, nödvändigheten
av att övergå till högre grad av
förädling, organisations-, struktur- och
lokaliseringsfrågorna inom dessa industrier
samt sysselsättnings- och lönefrågorna
för de anställda och hur man ur
samhällets synpunkt skall komma till
den mest rationella lösningen av föreliggande
problem.

Vi ha i motionen påvisat överavverkningarna
av timmer och massaved i
Norrland enligt riksskogstaxeringarna,
vi ha påvisat att knappheten på grovvirke
i början av 1930-talet utlöste den
omfattande sågverksdöden i Norrland
och att den tilltagande knappheten på
grövre stamklasser kan befaras innebära
en ytterligare tillbakagång för sågverksindustrien.
För att undvika allvarlig
skada å våra skogstillgångar genom
överavverkning torde det bli nödvändigt
att för massaindustrien göra krafiiga
nedskärningar i Norrland i fråga om
uttaget av massaved.

.Statens skogsforskningsinstituts utförda
beräkningar över avverkningar i
landets skogar ha givit till resultat, att
därest avverkningarna av massaved och
timmer skedde i överensstämmelse med
beräkningar av virkestillgången på
längre sikt, d. v. s. bestämdes ur skogsvårdssynpunkt,
så skulle produktionen
av sågade och hyvlade trävaror för närvarande
för landet i dess helhet kunna
höjas med 12 % i jämförelse med den
genomsnittliga produktionen under
tiden 1936—1939. Beträffande sulfit -

Skogsbruket och dess förädlingsindustrier.

och sulfatmassa bleve det emellertid en
sänkning med 16, respektive 19 %. För
skilda landsdelar äro dock dessa förhållanden
mycket olika. För Norrland
skulle det enligt samma utredning bli
nödvändigt att sänka produktionen för
samtliga sortiment; för sågade och hyvlade
trävaror med 12 %, för sulfit- och
sulfatmassa med respektive 28 och
35 c/o.

Den oavbrutet krympande råvarubasen
i Norrland för landets trävaru- och
massaindustri nödvändiggör en hushållning,
så att icke våra skogstillgångar
lida skada. Den minskade timmertillgången
i Norrland har varit orsak till
sågverksdöden där. Inskränkningarna i
sågverks- och massaindustrierna i Norrland
medföra stora sociala problem för
arbetarna inom dessa industrier och
skapa ett osäkerhetstillstånd, som under
de senaste årtiondena varit särskilt
markerat inom sågverksindustrien.

Vår motion har siktat till en utredning
om en utvidgad och långtgående
förädlingsverksamhet av våra skogsprodukter,
där det ekonomiska utbytet
skulle kunna bli mångfalt större och
där råvarubehovet kunde bli mindre,
att samordna skogsbruket till en därtill
anpassad förädlingsindustri, som på ett
ur samhällelig synpunkt rationellt sätt
kunde trygga skogarnas tillväxt, att
skapa största möjliga avkastning och att
skapa trygghet för arbetarna inom såväl
skogsbruket som träförädlingsindustrien.

Nu säger utskottet, att flertalet av de
i motionen berörda problemen torde
komma att behandlas av norrlandskommittén,
vars utredning kan förväntas
föreligga under innevarande år. Vidare
hänvisar utskottet till LO:s .skrivelse till
regeringen förra året med hemställan,
att olika näringsgrenars strukturförhållanden
måtte utredas. Därigenom har
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet riktats på
även skogsindustriernas problem, och
enligt vad utskottet inhämtat är frågan
föremål för överväganden av Kungl.

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

Maj :t. Detta skulle således innebära, att
flertalet av de frågor vi berört i motionen
kommer att i utrett skick framläggas
i norrlandskominitténs blivande
betänkande, eventuellt redan i år, och
att Kungl. Maj :t överväger en utredning
om skogindustriernas problem. Ligger
saken i verkligheten till på det sätt som
här anförts, kan jag avstå från att yrka
bifall till motionen. Det ger mig i stället
desto större anledning att med
största intresse avvakta norrlandskommitténs
betänkande och regeringens utredning.

Utskottet framhåller beträffande lönefrågorna,
att dessa lämpligast böra lösas
av de berörda parterna. Ja, i motionen
ha dessa frågor framhållits för att belysa
arbetarnas anställnings- och arbetsförhållanden.
En utredning kan mycket
väl omfatta även löneförhållandena
inom olika industrier, men lönerna avgöras
genom berörda parter på arbetsmarknaden.

Den nya skogsvårdslagen, som av
riksdagen antogs för tre veckor sedan,
var ett steg i den riktning, som motionen
velat anvisa. Därom är jag
överens med utskottet.

Med tanke på remissinstansernas och
utskottets enhälliga avslagsyrkanden på
vår motion och i förlitande på löftet
om utredningsresultatet från norrlandskommittén
redan i år ställer jag, herr
talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 15.

Granskning av statsrådsprotokollen.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial,
nr 23, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Utskottets anmälan att anledning icke
förekommit att mot någon ledamot av
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

I.ades till handlingarna.

Utskottets anmälan om anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen.

Ingressuttalandet.

I ingressen hade utskottet framhållit,
att de principer, som ligga till grund
för bestämmelserna om allmänna författningars
trädande i kraft, icke tillbörligen
iakttagits under granskningsåret
i trots av att utskottet tvenne gånger
understrukit betydelsen härav.

Reservation hade avgivits av herrar
Herlitz, Björck, Gustavson, Thorell, von
Friesen, Kyling och Heeggblom, som ansett
den av utskottet gjorda anmälan
bort göras under åberopande av § 107
regeringsformen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr THORELL, som anförde: Herr
talman! I ingressen till föreliggande utskottsmemorial
har påpekats, att det i
ett stort antal fall bestämts, att i svensk
författningssamling för år 1947 — det
gäller även delvis 1948 — införda författningar
skulle träda i kraft innan
fyra veckor förflutit från kungörandet
eller att de skulle gälla omedelbart,
d. v. s. från och med dagen efter det
ifrågavarande författning utkommit i
tryck. Värre är emellertid, att man i över
200 fall förklarat, att författningarna
helt eller delvis skulle lända till efterrättelse
från ett datum, som ligger före
kungörandet. Om man tar del av de
författningar, som ha tidigare datum
för ikraftträdandet än utgivningen, så
finner man, att dessa i ganska stor utsträckning
beröra statliga verk, anstalter,
regementen o. s. v. Huru de, som
ha att rätta sig efter dessa författningar,
skola kunna gissa sig till vad de komma
att innehålla, och detta långt i förväg,
det har jag för min del mycket
svårt att förstå. Särskilt svårt är detta
med hänsyn till den snårskog av lagar
och författningar, som de flesta svenska
medborgare nu för tiden ha att rota i

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

för att över huvud taget kunna följa
med vad som angår var och en.

Jag skall be att få taga fram ett
exempel bland de många. Enligt kungörelsen
nr 407 för år 1947, beträffande
bestämmelser om skördepermission för
vissa värnpliktiga, skulle denna gälla
från den 1 juli. Kungörelsen utkom
emellertid inte förrän den 19 juli. Även
om möjligen truppförbandsclieferna
hade underrättats på förhand om denna
sak så får man väl inte förutsätta, att
de värnpliktiga kände till den. Följaktligen
hade väl de värnpliktiga mycket
svårt att i tid förbereda sig på att begära
permission och fara hem, och så
vitt jag förstår, kunde de hemmavarande,
som då gingo och väntade på att
få hem sina söner och anställda för att
få hjälp med skörden, knappast veta
någonting härom.

Ett annat exempel är kungörelsen nr
818 år 1947, om resekostnads- och traktamentsersättning
åt befattningshavare
hos hushållningssällskapen. Jag har i
dag talat med en representant för
Stockholms läns hushållningssällskap,
och jag är säker på att det ligger till
på samma sätt beträffande de andra
hushållningssällskapen. Det var för dem
synnerligen egendomligt att de fingo en
författning, som utkom den 18 november
men skulle gälla redan från den 1
januari. Det var således nära ett år senare
som denna författning utkom.
Hushållningssällskapet hade redan utbetalat
en hel del dagtraktamenten under
tiden, och nu fick man göra om det
hela. Man fick ändra bokföringen, skriva
ut nya räkningar med därav följande
besvär, kostnader och förtret både för
dem som skulle uträtta arbetet och för
de anställda.

Enligt § 4 i kungörelsen den 4 januari
1928 böra, där ej särskilda omständigheter
till annat föranleda —jag vill inte
neka till att det ibland kan föreligga
sådana omständigheter — författningarna
utkomma från trycket på sådan
tid, att de kunna vara vederbö -

Granskning av statsrådsprotokollen.

rande till handa innan författningarna
träda i kraft. Jag tycker att detta är en
ganska rimlig begäran från dem det
gäller att så sker. Det är ju eljest mycket
svårt för vederbörande att gissa
sig till vad författningen skall innehålla,
och ibland har man kanske ingen
aning om att eu sådan skall komma ut.

Emellertid är det, herr talman, inte
första gången denna sak påtalats av
konstitutionsutskottet. Redan 1940 förekommo
liknande fall, och då påtalade
utskottet saken i en omförmälan. Då
regeringen — dåvarande samlingsregeringen
—- inte bättrade sig påföljande
år, tog man upp frågan på nytt i en ny
omförmälan. Svensk lagstiftning innehåller
i allmänhet sådana bestämmelser,
att vid upprepade förseelser blir det
strängare påföljd. Enligt reservanternas
uppfattning — vi äro sju stycken —-bör detta även gälla för statsråden.
Därför anse vi, att utskottets omförmälan
hade bort göras under åberopande
av § 107 regeringsformen. Även om vi
denna gång inte fingo en majoritetsanmälan
enligt § 107 regeringsformen
skulle jag tro att stämningen inom utskottet
är sådan, att eu dylik knappast
kan undgås till kommande år, om regeringen
inte nu tager rättelse av vad som
förekommit i saken.

Vidare yttrades ej. Utskottets förevarande
uttalande lades till handlingarna.

Punkten l:o), angående protokollet
över jordbruksärenden den 29 augusti
1947.

Utskottet hade i denna punkt gjort
anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot ledamöterna av tillförordnad regering
den 27 augusti 1947 statsråden
Gjöres, Danielson, Zetterberg och
Sträng för underlåtenhet att underställa
riksdagen de då beslutade förändringarna
i jordbruksregleringen.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits

a) av herr Sjö mot utskottets motivering; -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

b) av lierrar Gottfrid Karlsson, Elmgren,
Ernst Hjalmar Nilsson, Fast, Norén,
Jonsson i Haveri) och fru Svedberg,
som icke ansett tillräckliga skäl
föreligga för anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot den tillförordnade
regeringens medlemmar.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som anförde: Herr talman!
Den anmärkning, som det nu är fråga
om, riktar sig formellt mot fyra av regeringens
ledamöter. I realiteten är det
emellertid en anmärkning mot hela regeringen.
Därför tillåter jag mig att här
liksom i första kammaren ta till orda
och framlägga regeringens syn på
ärendet.

Fakta i målet äro presenterade i
konstitutionsutskottets memorial på ett
sätt, som icke föranleder någon invändning
från min sida. Av denna
framställning framgår, att anmärkningen
gäller, att regeringen enligt konstitutionsutskottets
mening överträtt sina
befogenheter vid den justering av jordbrukspriserna,
som blev nödvändig med
anledning av 1947 års missväxt.

Det har från något håll i pressen —
jag märkte f. ö. några ekon härav i
första kammarens diskussion i ärendet
— gjorts gällande, att regeringen motiverat
sin handläggning av ärendet på
följande sätt. Sedan jordbrukets organisationer
och de statliga myndigheterna
nått fram till en överenskommelse,
som därefter biträddes av regeringen,
och sedan riksdagens partiledare förklarat
sig kunna acceptera den gjorda
överenskommelsen, var frågan i sak avgjord,
varför regeringen skulle ansett
det onödigt att av formella skäl inkalla
riksdagen för att få den redan träffade
överenskommelsen konfirmerad. Regeringen
skulle med andra ord ha bortsett
från att den saknade formell rätt
att fatta beslutet i fråga. Enligt min
mening vore det ganska riskabelt om
regeringsbeslut finge oemotsagt motive -

ras på detta sätt. Det skulle innebära
ett allvarligt intrång i riksdagens befogenheter.
Det är därför angeläget för
mig att understryka, att regeringen i
sitt ställningstagande utgick ifrån att
den ägde formell rätt att handla. Jag
vill erinra om att föredragande departementschefen
Sträng i proposition nr
280/47 begärde ett bemyndigande till
justering av jordbrukspriserna i händelse
av missväxt och därvid yttrade
följande:

»De beräkningar, för vilka jag nu redogjort,
grunda sig givetvis på de förutsättningar,
som gälla för kalkylens
upprättande, och utgå sålunda från antagandet
av normalt skördeutfall. Då,
såvitt nu kan bedömas, skörden i allmänhet
torde komma att understiga den
i kalkylen upptagna normalskörden, synes
i likhet med föregående år möjlighet
böra hållas öppen för cn omprövning
av priserna på grundval av i
augusti eller därefter, så snart skörderesultatet
kan överblickas, företagen
omräkning av kalkylen. Härvidlag torde
samma grunder böra tillämpas som under
innevarande regleringsår. Om sålunda
ett över- eller underskott skulle
uppkomma motsvarande mer än fyra
procent av jordbrukets samlade inkomstsumma
enligt vårkalkylen inklusive
de på grundval av prishöjningarna
beräknade inkomstförbättringarna, torde
priserna böra justeras så att marginalen
nedbringas till fyra procent. De
av livsmedelskommissionen framförda
synpunkterna beträffande tillvägagångssättet
vid en justering av priserna torde
härvid böra beaktas.»

Det framgår av det bemyndigande,
som riksdagen således gav regeringen,
att Kungl. Maj :t ägt full befogenhet att
vidtaga den prishöjning, som skulle
vara erforderlig för att täcka uppkommet
inkomstunderskott. Om regeringen
således på grund av missväxten hade
tillåtit en stegring av jordbrukspriserna,
så att bönderna fått kompensation
med undantag av dessa fyra procent,

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

då skulle Kungl. Maj:t icke ha behövt
inhämta riksdagens mening.

Nu låg ju frågan så till att regeringen
liksom alla ansvarskännande
myndigheter var ytterligt orolig för att
en stegring av livsmedelspriserna skulle
komma att påverka prisutvecklingen i
inflatorisk riktning. Regeringen ansåg
sig därför icke böra gå prishöjningsvägen.
Då är frågan, om det av riksdagen
lämnade bemyndigandet täcker
även ett beslut om subventionering med
statsmedel. För att få klarhet på den
punkten kan man gå till vad departementschefen
skrev i den proposition,
som jag nyss erinrade om. .Tåg skall
gärna medge, att departementschefens
skrivning på denna punkt, som dessvärre
stått kvar och anmälts i oförändrat
skick från tidigare tillfällen,
inte är så klar utan hade bort vara
klarare. Vad som står under denna
punkt är emellertid följande:

»I anslutning till vad som gällt under
krigsåren och med hänsyn till ovissheten
beträffande det framtida försörjningsläget,
förordar jag, att Kungl. Maj :t
liksom hittills erhåller befogenhet att
handhava jordbruksregleringarna samt
vidtaga av omständigheterna påkallade
ändringar i desamma. Skulle härvid
finnas erforderligt att företaga mera
genomgripande ändringar i regleringsåtgärderna,
förutsätter jag emellertid
att riksdagen höres.»

Även detta uttalande gjorde riksdagen
på jordbruksutskottets förslag till
sitt. Nu är tvistepunkten helt enkelt följande.
Enligt konstitutionsutskottets mening
utgör valet av subventionslinjen
i stället för prisförhöjningslinjen eu
mera genomgripande ändring i regleringsåtgärderna,
som alltså bort underställas
riksdagen. Så har däremot icke
regeringen sett saken. Vi ha icke betraktat
detta som en väsentlig ändring
i reglerna för jordbruksreglcringcn. Vi
ha alltså utgått ifrån att vi hade formell
möjlighet all fatta beslut, .lag kan
emellertid försäkra kammarens ledamö -

t>.>

Granskning av statsrådsprotokollen.

ter, att hade det varit så, att det gällt
en politiskt omstridd fråga, hade riksdagen
i alla fall blivit inkallad, trots
de olägenheter härav, som jag i senare
delen av mitt anförande skall beröra.
Vi ansågo det därför nödvändigt att,
förutom att verkställa den formella undersökningen,
huruvida vi hade rätt
att fatta beslutet i fråga, även gå till en
reell prövning, huruvida denna fråga
kunde bli föremål för en politisk strid.
Detta gjorde vi på det sättet, att jag
tillät mig presentera frågan inför partiledarna.
Där framfördes från bondeförbundets
och från högerns sida, vilket
högerledaren Domö mycket öppet vitsordat
i debatten i första kammaren,
med bestämdhet den uppfattningen, att
den överenskommelse, som träffats mellan
regeringen, livsmedelskommissionen
och jordbrukarnas organisationer,
borde fullföljas.

Regeringen berörde i diskussionerna
med partiledarna även den formella
frågan, om riksdagen skulle inkallas eller
ej. Jag tycker, att det är ganska
liten mening i att nu ta upp en diskussion
om de råd, som regeringen därvid
fick. Det var nämligen inte denna frågas
formella sida, som regeringen underställde
partiledarna. Det problem
som regeringen underställde partiledarna
var, huruvida de ansågo, att det bär
gällde en politisk stridsfråga, vars sakliga
innebörd gjorde det nödvändigt
att inkalla riksdagen.

Beträffande den formella sidan avsaken,
ja, där kan man få råd av både
vänner och motståndare, men ansvaret
för frågans formella handläggning
måste iindå vila på regeringen. Därför
tycker jag inte, att det iir någon idé att
nu resonera om vilka råd som regeringen
fick i det avseendet. Om det
emellertid är någon, som är intresserad
av detta, kan jag säga, vilket också
framkom under första kammarens debatt
i frågan, att någon uppmaning från
oppositionens sida all inkalla riksdagen
fick regeringen inte. Men jag beto -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

nar än en gång, herr talman, att vi
inom regeringen icke ha någon som
helst anledning att söka krypa bakom
partiledarna, när det gäller det formella
ställningstagandet, utan där har regeringen
att bära ansvaret.

Vad regeringen åsyftade med sitt
samråd med partiledarna var att få utrönt,
hur de sågo reellt på denna fråga.
Det är självklart att, om det därvid
hade visat sig, att delade meningar
förelågo i sakfrågan, exempelvis att
bönderna fått för mycket eller för litet
eller att man inte kunde täcka dessa
utgifter på ett sådant sätt utan att man
måste ha en annan form för täckningen,
ja, då hade hela detta ärende,
alldeles oavsett om regeringen haft formell
rätt att handla, förvandlats till en
vanlig politisk fråga, beträffande vilken
det är lika angeläget för regeringen som
för oppositionen att den blir föremål
för dryftande i vanlig ordning. Det är
angeläget, att man vid denna frågas bedömande
har klart för sig syftemålet
med vårt resonemang med partiledarna.

Att regeringen för sin del bedömde
läget riktigt efter samrådet med partiledarna
framgår av det förhållandet att
när frågan sedan i januari månad presenterades
för riksdagen på vanligt sätt
så höjdes i riksdagen icke en enda röst
mot den sakliga lösningen. Det besked,
som regeringen fick från partiledarna
i augusti 1947 om att frågan saknade
politisk räckvidd och icke skulle komma
att framkalla någon politisk strid,
visade sig således vara riktigt. Jordbruksutskottet
tillstyrkte regeringens
förslag, och detta förslag antogs av
en, såvitt jag kan erinra mig, enhällig
riksdag. När vi inom regeringen således
hade konstaterat, att vi enligt vår
uppfattning hade formell rätt att handla
och att i sak frågan inte behövde underställas
riksdagen, ansåg sig regeringen
kunna använda sig av den fullmakt,
som enligt dess mening fjolårets
riksdagsbeslut hade givit regeringen.

Det var ett speciellt skäl, som därvid

var utslagsgivande för oss inom regeringen,
och det var, att det gällde att
handla raskt. Kammarens ledamöter
kanske komma ihåg, att förhandlingarna
om jordbrukspriserna 1947 ledde till
mycket starka meningsmotsättningar.
Dessa meningsmotsättningar blevo så
tillspetsade, att jordbrukarnas organisationer
varslade om såstrejk. Nu förhöll
det sig på det sättet, att om man
kunde få ett snabbt beslut i den fråga,
som vi nu diskutera, d. v. s. frågan om
ersättning för förlusterna på grund av
missväxten, så hade Riksförbundet
Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund
enligt ett uttalande den
14 augusti i fjol förklarat sig villiga att,
under förutsättning att detta förslag
godkändes av Kungl. Maj:t, på allt sätt
medverka till att produktionen av jordbruksprodukter,
däri inräknad sådd av
höstsäd och vårsäd under nästa regleringsår,
blev så stor som möjligt och
till att jordbruksprodukterna i största
möjliga utsträckning tillfördes den legala
marknaden. Denna möjlighet att
snabbt få till stånd en avspänning i en
fråga, där, om man icke kom fram till
ett resultat, i varje fall stor risk förelåg
för förödande inverkningar på vår folkförsörjning,
gjorde det ytterligt angeläget
för regeringen att undvika varje
uppskov med frågans avgörande.

Jag vill här även säga några ord i anledning
av en uppgift, som framkom
under första kammarens debatt i ärendet.
Det förklarades där bl. a., att alla
de av mig nu framförda skälen visserligen
kunna låta rimliga, men det innebär
ändå en missaktning av riksdagen
att inte inkalla den, om det också bara
hade gällt att konfirmera beslutet i
fråga. Jag tror, att vi skola akta oss
för att driva det argumentet. Jag vill
bara erinra om följande. Det gällde,
som jag nyss sade, att få ett snabbt beslut
i ärendet. Innan vi i regeringen
togo ställning till frågan, gjorde jag en
rundfråga till departementscheferna,
huruvida de hade några ärenden så för -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

beredda, att det skulle kunna bli en
arbetsriksdag. Man sade mig då, att om
riksdagen inkallas, så måste det ärende,
som vi nu debattera, bli det enda ärendet
vid den riksdagssessionen. Om vi
skulle lia fått en arbetsriksdag, hade vi
måst vänta till den 1 november.

Alltså, det ena alternativet var att inkalla
riksdagen till någon av dagarna
mellan den 20 augusti och den 1 september,
då det nya regleringsåret skulle
börja. Denna riksdag skulle inte ha
andra möjligheter än att antingen förkasta
förslaget eller att säga ja därtill.
Det andra alternativet var, att vi skulle
ha väntat till den 1 november, då riksdagen
skulle ha haft ett större arbetsmaterial
och då den inte hade fått denna
mycket egendomliga karaktär, som
en augustiriksdag skulle haft. Då hade
emellertid olyckan redan varit skedd.
Då hade det inte inträffat något annat
än att vi under tiden den 1 september—
den 1 november hade levat på den förmenta
»olagligheten». Vad som nu i
realiteten hände, var att vi i stället den
10 januari 1948 föreläde riksdagen det
förslag, som annars skulle ha förelagts
densamma den 1 november 1947.

Det av mig nu berörda argumentet
mot regeringens handlingssätt kan jag
icke tillmäta någon större betydelse. Då
det emellertid framförts i debatten, har
jag redan nu velat ha anfört, att det
skälet enligt min uppfattning är ganska
svagt. Om vi således hade inkallat en
verklig arbetsriksdag i november, hade
det i alla fall funnits precis samma
grund för anmärkning mot regeringen
som för det som nu inträffade, när vi
föreläde riksdagen ärendet först den
10 januari 1948.

Ja, herr talman, detta har varit regeringens
motiv för dess handläggning av
detta ärende. Det är givet, all regeringen
anser dessa motiv vara bärande,
men jag vill gärna deklarera, att regeringen
är fullt medveten om att man
bör vara aktsam om de demokratiska
formerna. Jag vågar därför till slut ut -

Granskning av statsrådsprotokollen.

tala den förhoppningen, att konstitutionsutskottets
varningssignal i dag skall
leda till att vi i fortsättningen på bägge
håll, både inom regeringen och i riksdagen,
söka att mer noggrant precisera
innebörden i de fullmakter och bemyndiganden,
som regeringen erhåller och
som riksdagen beviljar. Om så sker,
tror jag för min del, att vi i framtiden
ganska lätt skola kunna undvika konflikter
av det nu diskuterade slaget.

Vidare yttrade:

Herr HALLÉN: Herr talman! Efter de
betydelsefulla ord varmed hans excellens
statsministern slutade sitt tal kan
jag fatta mig relativt kort. Han nämnde
någonting om att utskottets anmärkning
kunde betraktas såsom en varningssignal,
som säkerligen skulle leda till att
man i framtiden mera noggrant preciserade
de åtaganden och utfästelser,
som det blir fråga om.

Det är emellertid några uttalanden
från statsministern, som jag inte vill
lämna alldeles obemärkta. Han sade
bland annat att det på något håll gjorts
gällande, att sedan denna uppgörelse
träffats, som nu varit på tal, mellan regeringen,
livsmedelskommissionen och
jordbrukets organisationer, och sedan
partiledarna förklarat sig inte ha någon
erinran mot detta, så skulle man från
regeringens sida ha menat, att det kanske
var onödigt att höra riksdagen.
Detta var alltså inte regeringens mening,
utan det hade påståtts på något
håll. Jag vet inte vem som gjort sig
skyldig till en sådan historieskrivning,
i varje fall har inte konstitutionsutskottet
gjort det. Jag betvivlar inte att riksdagen,
om den varit samlad vid tidpunkten
för detta besluts fattande, hade
fått sin önskan tillgodosedd att få yttra
sig i ämnet.

Nu säger herr statsministern till sitt
försvar, att på grund av statsrådets sätt
att uttrycka sig i propositionen samt
riksdagens godkännande av detta, var

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

den formella sidan av saken klar. Ja,
så alldeles klar var den väl ändå inte,
herr statsministern. Jag uppfattade nämligen
att statsministern själv yttrade,
att departementschefen nog med framgång
kunde ha begagnat sig av ett klarare
och tydligare skrivsätt än han
gjorde.

I förbigående vill jag säga det, att den
omständigheten att årets jordbruksutskott
lämnat detta utan erinran egentligen
inte betyder någonting, ty detta
utskott har ju ingen direkt dechargeuppgift.
Det bär hänt förut, att ett utskott
lämnat en sak obeaktad och att
denna sak sedan uppmärksammats av
konstitutionsutskottet.

Sedan statsministern redogjort för de
alternativ som här förelågo — antingen
prishöjningslinjen eller subventionslinjen
— och angivit de skäl som talade
för att regeringen följde den senare linjen
säger han, att det var för att utröna
hur man såg på de olika tänkbara vägar,
som här voro framkomliga, som
han tillät sig att ha ett samtal med
partiledarna. Därvid hade själva sakfrågan
om jordbrukshjälpen avhandlats,
men även frågans formella sida hade
berörts. Av denna framställning får man
den uppfattningen, att det egentligen
endast var sättet för de ingripande regleringarna,
som förnämligast skulle avhandlas.
Men enligt den beskrivning
jag fått från partiledarkonferensen tillmätte
man den formella sidan av saken
en minst lika stor betydelse.

Herr statsministern säger vidare, att
det råd — om man skall använda det
uttrycket — som partiledarna (huvudsakligen
de borgerliga partiledarna) gåvo
regeringen ju på intet sätt kan minska
regeringens ansvar. Ja, det är alldeles
riktigt. Det är ju otänkbart att regeringens
ansvar skulle bli mindre därför
att regeringen följt det råd, som flertalet
av partiledarna kan ha givit. Riksdagen
har i alla fall sagt ifrån, att om jordbrukshjälpen,
i vilken form den än kommer,
når en viss storleksordning, så vill

riksdagen höras. Detta riksdagens uttalande
kvarstår i alla fall.

Nu kan man visserligen, som statsministern
gjorde i slutet av sitt anförande,
anföra mycket goda och tungt
vägande skäl mot att inkalla riksdagen.
Det skulle ha kostat hundratusentals
kronor. Det var vidare ett viktigt skäl
att inför den hotande såstrejken se till,
att inte tiden bara fick gå utan att man
handlade raskt. Det erkännes gärna, alt
detta beslut säkerligen var ett praktiskt
och ur folkförsörjningssynpunkt klokt
och väl avvägt drag. Men det är inte
detta vi inom utskottet ha att taga ställning
till. Inte heller behöva vi från utskottets
sida taga ställning till frågan
om en riksdag i augusti, som endast
skulle konfirmera detta beslut, eller en
arbetsriksdag i november. Den saken
äro vi inte skyldiga att gå in på. Jag
får för resten bekänna, att jag inte tycker
att det varit så skrämmande med
en mycket kortvarig riksdag i augusti
för att konfirmera detta beslut, och
detta just därför att riksdagen skrivit
som den gjort.

Man kan alltså hysa den allra största
respekt och erkänsla för de motiv, som
föresvävade regeringen då den handlade
på detta sätt. Vi måste dock vara
ense om att de personer riksdagen utsett
att vårda grundlagarnas oantastlighet
inte ha rätt att anlägga dessa bekvämlighets-
och sparsamhetssynpunkter.
Vi måste hålla på grundlagen, i
detta fall § 62 i regeringsformen.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga det, att inför tidens oro och löslighet
måste vi se till, att ingen tendens
att tumma på grundlagen när det gäller
riksdagens rättigheter får utveckla
sig. Alla äro ense därom, att en partiledarkonferens
är ett surrogat, och ett
dåligt sådant, för riksdagen och aldrig
kan godkännas. Nu är för resten herr
statsministern också inne på detta en
smula då han i ett par olika vändningar
talar om vikten av att respekten för de
konstitutionella formerna inte avtrub -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

bas och att man skall vara aktsam om
de demokratiska arbetsformerna. Detta
gör att jag uttalar den förhoppningen,
att vad som nu förevarit — sedan får
man tolka jordbruksutskottets skrivsätt
hur man vill — mera skall vara att betrakta
som en isolerad företeelse, som
inte upprepas, och inte som ett utslag*
av en viss tendens. Äro vi ense härom
— och samma uppfattning tycker jag
mig kunna utläsa ur statsministerns
ord — så tro vi inom utskottet, att den
anmärkning vi gjort alldeles säkert fyller
sin goda uppgift för framtiden.

Herr von FRIESEN: Herr talman! Det
avsnitt i jordbruksutskottets utlåtande
nr G7, som utgör grunden för konstitutionsutskottets
anmärkning, medger
visserligen Kungl. Maj :t att alltjämt
taga hand om jordbruksregleringarna
och att vidtaga av omständigheterna
påkallade ändringar i desamma. Skulle
det bli nödvändigt med mera genomgripande
ändringar i regleringsåtgärderna,
förutsätter utskottet riksdagsbeslut.

Jag vill erinra kammaren om att
den skrivning jordbruksutskottet använde
vid detta tillfälle utgör en skärpning
av en tidigare skrivning. Från
och med 1944 skrev utskottet på detta
sätt, medan man tidigare endast hade
talat om att riksdagen skulle höras där
så utan olägenhet kunde ske. För att
bedöma huruvida ändringarna voro
mera genomgripande, kan man ju också
lättast jämföra med tidigare beslut
angående prissättningen. Jag skall då
göra en jämförelse med de åtgärder,
som vidlogos under ett par år från och
med 1944.

År 1944 fick livsmedelskommissionen
i uppdrag att vidtaga eu inte alltför
obetydlig jämkning av priserna. Det rörde
sig om ett belopp mellan 35 och 40
miljoner kronor. År 1945 ägde ingen
justering av jordbrukspriserna rum på
hösten; 1940 vidtogs en mindre dylik

Granskning av statsrådsprotokollen.

justering på ca 17 miljoner kronor.
Men det belopp som 1947 bestämdes för
hela denna reglerings anordnande var
av den storleksordning, att man utan
tvekan måste säga, att här är en sådan
genomgripande ändring, som förutsättes
i jordbruksutskottets av riksdagen
godkända uttalande. I detta fall har jag
fäst mig vid ett uttalande som statsministern
i sitt anförande nyss här i
kammaren gjorde, då han tycktes göra
gällande, att om det bara företagits en
ändring av priserna, så att man slagit
ut detta belopp på priserna, så skulle
det inte ha funnits någon anledning för
regeringen att sammankalla riksdagen
till ett nytt sammanträde. Om man däremot
vidtog denna åtgärd, det vill säga
utanordnandet av dessa 78 miljoner
kronor som det här närmast är fråga
om, skulle det ha förelegat en sådan
skyldighet. Jag förstår inte riktigt detta
resonemang, därför att såsom jag sett
denna sak, är det beloppets storlek,
som i själva verket måste anses vara
utslagsgivande. Då detta belopp är
ungefär dubbelt så stort som ett tidigare
på samma sätt genom prisjusteringar
uttaget belopp, så föreligger ett
sådant fall som jordbruksutskottet hade
tänkt sig i sitt utlåtande.

Om regeringen alltså enligt min mening
inte kan försvara sig med att den
haft täckning för sitt beslut i den av
riksdagen lämnade fullmakten, så skulle
den väl däremot otvivelaktigt till sitt
försvar kunna andra, att den hade hört
sig för hos partiledarna, denna av
grundlagen okända men i det moderna
politiska livet ingalunda betydelselösa
instans. Där tycks det märkliga ha inträffat,
att enligt lämnade uppgifter regeringens
egna partivänner ansett, att
riksdagen bort inkallas, medan de
borgerliga partiernas representanter
skulle ansett, att detta inte varit nödvändigt.
Såsom ett kuriosum kan ytterligare
anföras, alt samme representant
för majoritetspartiet, som inför regeringen
hävdade dess skyldighet att sam -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

mankalla riksdagen, inom konstitutionsutskottet
reserverat sig mot den anmärkning
som framställts av samtliga
borgerliga ledamöter och även av ett par
socialdemokrater.

Det är med tillfredsställelse som man
i statsministerns anförande konstaterar,
att regeringen helt och fullt är beredd
att ta ansvaret för dessa åtgärder. Detta
är ju markerat genom att statsministern
själv har tagit till orda i början av debatten.
Man vill heller inte, som statsministern
mycket frimodigt har uttalat,
krypa bakom oppositionsledarna,
lika litet som regeringen i sin helhet
vill gömma sig bakom den tillfälliga
kombination av statsråd mot vilken av
konstitutionella skäl konstitutionsutskottets
anmärkning är riktad. Det är
dock till sin förvåning man bland
dessa fyra statsråd finner ett par av
regeringens juridiska experter.

Man måste också, vilket inte nog kan
understrykas i detta sammanhang, reagera
mot att partiledarna fingo tjänstgöra
som talesmän för riksdagen i en
fråga som rör riksdagens kontroll över
statsfinanserna. Inom konstitutionsutskottet
har man också velat reagera
mot en dylik utveckling och inte låta
ett dylikt förfarande passera oanmärkt.
Vi skulle då ha kunnat så småningom
glida in i ett system, där riksdagen förlorat
allt mer inflytande och av någon
sorts bekvämlighetsskäl delegerat allt
ansvar dels på regeringen och dels på
en eller ett par av partiernas valda förtroendemän.
Det går inte att i varje
situation lägga så kallade praktiska
synpunkter på frågorna. Här har man
tydligen, då man bedömt denna sak
från regeringens och partiledarnas
sida, sagt sig, att riksdagsmännen äro
trötta efter en mer än vanligt lång och
krävande riksdag, det är besvärligt att
kalla dem samman, och den lösning av
frågan som vi ha funderat ut är i själva
verket den enda möjliga. Jag tror, att
man i stället gör vår folkstyrelse en
större tjänst, om man hävdar riksda -

gens både rätt och plikt att handlägga
inte bara de små frågorna utan även
de större och betydelsefullare, och dit
hör utan tvekan frågan om priserna på
jordbruksprodukter under regleringsåret
1947—1948. Man kan inte gå liur
långt som helst i fråga om fullmakter.
Det tillhör kristidens sedvänjor, och
detta tillstånd bör efterträdas av det
ur demokratisk synpunkt naturligare
som i alla avseenden sätter riksdagen
i centrum av statslivet.

Det kanske mest bestickande utåt av
statsministerns här anförda argument
är detta, att man hade bråttom, att man
handlade under trycket av ett nödläge.
Ja, jag är övertygad om att ett argument
som detta har förutsättningar att
göra intryck på en hel del människor
som inte hysa en alltför överdriven respekt
för de parlamentariska formerna
och för riksdagens rättighet och skyldighet
att handlägga frågorna. Regeringen
kan på detta sätt åtminstone
för en viss del av opinionen stå som
de där handlingskraftiga människorna,
som icke ha velat söla med frågan, som
ha velat handla i stället för att underkasta
den en ganska onödig och ganska
formell granskning. Jag tror också,
såsom jag nyss sade, att det finns vissa
situationer i ett folks historia, då det
kan bli nödvändigt att delegera vissa
befogenheter till regeringen. Det gäller
självfallet under krisförhållanden, då
en mera centraliserad och följaktligen
mera snabb handläggning av de skiftande
ärendena kan anses påkallad.
Men vi leva inte nu under krigsförhållanden.
Vi avlägsna oss allt mer från
dem, och vi hoppas också, att vi så
småningom skola komma in i ett fredligt
tillstånd trots alla de åtgärder som
vidtagas och som äro betingade av en
kris inom och utom landet. Jag vill därför
inte tillmäta detta statsministerns
argument, hur lockande det än kan förefalla,
något bevisvärde i denna situation.
Det borde utan tvivel ha varit
möjligt att sammankalla riksdagen till

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

en mycket kortvarig session utan långt
varsel. Det skulle väl ha varit bedrövligt,
om det inte kunnat ske i ett demokratiskt
samhälle, och man skulle
utan tvivel från vår politiska historia
kunna hämta många exempel på hur
riksdagen har varit i stånd att mycket
snabbt fatta beslut, alltså att ta intryck
av vädjanden om att handlägga frågorna
med den skyndsamhet som den
speciella situationen krävt.

Jag är, herr talman, tillfredsställd
över att det lyckats att samla en majoritet
inom konstitutionsutskottet i
denna ur principiella synpunkter ingalunda
betydelselösa fråga, och jag hemställer,
att anmärkningen måtte läggas
till handlingarna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! .lag beklagar,
att herr von Friesen tydligen inte
hade tillfälle att lyssna till mitt anförande,
därför att det mesta av vad herr
von Friesen anfört hade jag tillfälle att
vederlägga i det försvar för regeringens
handlingssätt som jag här presterat.

Det är emellertid på ett par ställen,
där man, om man har god vilja, kan
få fram något nytt i herr von Friesens
välskrivna anförande. I fråga om partiledarkonferensen
vill jag säga, att det
aldrig varit tal om att den skulle ersätta
riksdagen. Jag betonar ännu en
gång, att den upplysning jag ville ha
vid denna konferens var, huruvida man
betraktade frågan som politiskt brännbar.
Det är för övrigt rätt kuriöst. Man
påstår ju, att jag alltid misslyckas med
mina partiledarkonferenser. Men om
de någon gång leda till något resultat,
får jag anmärkning av konstitutionsutskottet.
Man får tydligen vara försiktig.

Jag ansåg på grundval av de diskussioner
som fördes vid partilcdarkonferensen
det sannolikt, att denna fråga
icke var en vanlig politisk stridsfråga.
Det var innebörden i min fråga till
partiledarna. Att sedan herr von Friesen
hört någon berätta, att den och den

Granskning av statsrådsprotokollen.

sagt det och det vid partiledarkonferensen
beträffande riksdagens inkallande,
är mycket möjligt. Jag kan utan vidare
konstatera, att de, som ville att
riksdagen skulle inkallas, voro herrar
Fast och Åkerberg. Det är ingenting att
dölja. Men det är e n sak. De råd som
vi fingo berörde den formella sidan av
saken. Regeringen hade att ta ställning,
sedan regeringen hade övertygat sig
om att den hade den formella sidan av
saken klar. Ty hade vi inte haft det,
skulle vi ju över huvud taget inte diskuterat
frågan på det sätt som skett.
Det kan inte vara så svårt att hålla isär
detta, om man verkligen gör litet ansträngningar,
herr von Friesen.

Sedan måste jag fråga en sak. År det
verkligen utskottsmajoriteten som herr
von Friesen gör sig till talesman för,
när han säger, att om regeringen hade
gått på prislinjen, hade vi ändå fått anmärkning,
därför att summorna voro
så stora? Då måste jag verkligen säga,
att konstitutionsutskottets jordbrukarrepresentanter
ha illa skött sin funktion,
om herr von Friesen på denna
punkt tolkat även deras mening. Det
står dock uttryckligen i riksdagens beslut:
»Då såvitt nu kan bedömas skörden
i allmänhet torde komma att understiga
den i kalkylen upptagna normalskörden,
synes i likhet med föregående
år möjlighet böra hållas öppen
för en omprövning av priserna på
grundval av i augusti eller därefter, så
snart skörderesultatet kan överblickas,
företagen omräkning av kalkylen.» Därefter
anföres 4-procentsregeln, som
fastställes. Jag tror, att det skulle bli
en äventyrlig historia, om man trots
en i så klara verba given fullmakt vill
förneka, alt vi, om vi gått prisstegringsvägen,
haft möjlighet att handla utan
riksdagens hörande.

.lag begärde ordet, herr talman, närmast
för att få verkligt utrett, om herr
von Friesen här talar för någon annans
räkning än sin egen. Det kan vara av
betydande intresse att få detta klarlagt.

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

Herr FAST: Herr talman! Efter hans
excellens herr statsministerns första
förklaring här rörande hur regeringen
sett denna sak, och sedan konstitutionsutskottets
ärade ordförande här betonat,
att denna anmärkning framför allt
måste ses ur formella synpunkter, kan
jag fatta mig mycket kort, helst som jag
har respekt för den långa föredragningslistan,
där ännu många ärenden
återstå att behandla. Det är emellertid
några saker som jag här ville säga.

Den omständigheten att det finns en
majoritet och en minoritet, som reserverat
sig, beror väl mest på att vi se
olika på innebörden av § 107 regeringsformen.
I frågan huruvida man, när
det finns formell täckning för en anmärkning,
skall vara tvungen att framställa
en sådan eller inte, har det hittills
i regel varit praxis, att man vägt
alla de omständigheter som ha inverkan
på sakfrågan mot varandra och även
sett på den formella sidan av saken.
Då jag tillhör dem som förmena, att
man i detta sammanhang måste bedöma
saken med hänsyn till hela frågans
natur och de omständigheter varunder
regeringen har tvingats agera, har jag
kommit till den uppfattningen, att då
har man i varje fall inte kunnat åberopa
den satsen i § 107, där det heter, att
det brustit i iakttagande av rikets sannskyldiga
nytta. Ty det har ingen här
kunnat eller velat göra gällande, om jag
bortser från herr von Friesens anmärkning
i själva sakfrågan. Skulle anmärkningen
vara riktig, så skulle den
bristande skickligheten bestått däri, att
regeringen inte inkallat riksdagen. Till
vad? Icke till en saklig prövning, där
man haft möjligheter att väcka motioner
och fått diskussion till stånd i utskottet
och sedermera i kamrarna. Det
sistnämnda hade väl varit möjligt men
knappast det förstnämnda. Det är självfallet,
att det hade blivit något som
man på sin tid talade om i Tyskland,
där man inkallade riksdagen helt enkelt
för att sanktionera vad som gjorts

och klappa händerna åt hur bra allting
var gjort.

När jag sagt detta, herr talman, vill
jag ingalunda förneka, att i detta ärende
föreligga sådana omständigheter som
ur formell synpunkt kunna ge fog för
en anmärkning. Detta har jag också
medgivit vid behandlingen i utskottet,
men härvidlag har jag en annan uppfattning
än utskottet, och jag skulle,
även om jag tillhört utskottsmajoriteten,
icke kunnat ansluta mig till den
motivering utskottet anfört. Tv när utskottet
säger, att man här har att göra
med väsentligt ändrade grunder, så
framföres dels i utskottets motivering
och dels med särskild betoning av herr
von Friesen, att det är kvantiteten som
här är avgörande, eller med andra ord
att missväxten hade i vårt land blivit
större än man tidigare hade räknat
med. Men, mina damer och herrar,
detta har i och för sig ingenting med
grunderna att göra utan gäller beloppets
storlek, och frågan om täckning för
beloppet kvarstår, om detta belopp är
litet eller större. Jag kan sålunda inte
se, att utskottet har rätt på denna
punkt, när det talar om väsentligt ändrade
grunder, ty i detta sammanhang
kan jag inte bortse från vad man syftar
till, och det är 4-procentsregeln, att
jordbrukarna skulle stå för sin andel,
som man har betraktat som en mycket
väsentlig sak, och den har ju på intet
sätt blivit rubbad.

Skulle jag här ha varit med om en
anmärkning — och jag medgav vid utskottsbehandlingen
att man inte behövde
pressa sig för att vara med därom
— så skulle det ha varit av det skälet,
alt man inte hade täckning för det belopp
som regeringen var tvungen att
använda. Jag delar statsministerns uppfattning,
att om det inte krävts någon
täckning av beloppet med statsmedel
utan man slagit ut det på konsumenterna,
då hade fullmakten varit fullständigt
klar och oangriplig. Men då vill
jag med anledning av vad statsminis -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

tern sade om nödvändigheten av att
ge klara direktiv för framtiden också
passa på att säga, att det torde bli nödvändigt,
att det i dessa direktiv blir ett
klart uttalande, att man kan antingen
gå helt på subventionslinjen eller också
slå ut en större eller mindre del, beroende
på omständigheterna i det särskilda
fallet, på konsumentpriserna. Jag
tror, att det är nödvändigt att så sker,
ty vilken regering vi än ha, så komma
vi i det läget, att vi måste bli bundna
av de uppgörelser som träffas med jordbruksorganisationerna,
vare sig det sker
under förmedling av livsmedelskommissionen
eller någon annan. Den saken
är klar. Varje man och kvinna, som
deltagit i förhandlingsarbete av det allvarliga
slag som det här är fråga om
och där oerhörda värden stå på spel
för landet när det gäller försörjning
med livsmedel, då en försening på endast
en vecka är betydelsefull, förstår,
att det är nödvändigt, att direktiven i
detta fall bli klara. Man har nog även
från riksdagens sida levat i den föreställningen,
att den skrivning som har
stått i fyra år skulle till fullo täcka alla
eventualiteter. Det visade sig dock, att
det saknades en anvisning om hur man
skulle skaffa behövliga medel.

Sedan vill jag bara säga ett par ord
rörande partiledarkonferensen. Herr
von Friesen tycktes vilja göra gällande,
att eftersom jag skulle ha tillhört dem
som tillrådde ett formellt inkallande av
riksdagen, borde jag också ha biträtt
den framställda anmärkningen. Nej,
herr von Friesen, jag passade redan vid
partiledarkonferensen på att säga, att
det inte fanns tillräcklig; anledning härtill.
När jag intog denna ståndpunkt,
var det med hänsyn till de rent konstitutionella
förhållandena och med fullständig
vetskap om — vilket jag tror,
att herr von FYiesen också kan beriktiga
— att ingen partiledarkonferens
någonsin kan ersätta riksdagen och att
det inte hade någon betydelse med avseende
på utkrävandet av det konstilu -

Granskning av statsrådsprotokollen.

tionella ansvaret, vilka råd som i detta
sammanhang gåvos. Därvidlag måste
regeringen ensam bära ansvaret.

Vad beträffar själva det förhållandet
att regeringen sökt kontakt med partiledarna
kan väl ändå inte detta, mina
damer och herrar, anses vara en försvårande
omständighet, såsom man på något
håll velat göra gällande, ty i en
demokrati är det ju önskvärt, att en
regering, som vilar på ett majoritetsunderlag,
använder sig av de former
som äro möjliga för att stå i kontakt
även med oppositionen och lyssna till
dess råd. Det är ju just på den punkten,
som vid åtskilliga tillfällen anmärkningar
riktats mot den sittande
regeringen. Jag hoppas emellertid, att
regeringen nu inte skall ta det som här
skett såsom anledning till att minska
kontakten med oppositionen, utan att
regeringen söker bibehålla denna kontakt
i samma utsträckning som under
den gångna tiden. Att man i vissa avseenden
misslyckats med att nå en uppgörelse,
bör ju inte inverka på önskvärdheten
av att en sådan kontakt upprätthålles.

Med det sagda tror jag, att jag har
redovisat både min egen medverkan i
den fråga som det här gäller och även
givit uttryck för vad de flesta av dem,
som underskrivit reservationen, tänka
och känna. Det är sålunda olikheten i
uppfattningen om hur § 107 regeringsformen
bör och kan tolkas, som givit
upphov till reservationen. Vidare anse
vi reservanter att den motivering, som
utskottet har förebragt, är oriktig och
att det med hänsyn till framtiden bör
skapas klarare bestämmelser.

Jag har inte något annat yrkande än
det enda, som hittills framställts, nämligen
av herr von Friesen om att anmälan
lägges till handlingarna.

Ilerr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag tycker nog att min ärade
viin herr Fast har en litet egendomlig

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

uppfattning om hur man skall tillämpa
107 §, när han säger, att även om konstitutionsutskottet
finner anledning till
anmärkning enligt satsen om att statsrådet
med nit och skicklighet skall
handlägga ärendena, får det sedan bli
en lämplighetsfråga, om man skall
framställa anmärkning eller inte. Herr
Fast menar alltså att även om skäl finnas
för anmärkning, är man inte tvungen
att göra en sådan. Jag kan inte finna
att en dylik ståndpunkt är godtagbar.
Här är ju inte fråga om en politisk anmärkning,
utan om en anmärkning av
rent formell natur, där man anser fakta
ligga så till att vederbörande handlat i
konflikt med ett bestämt stadgande, och
därför gör man anmärkning.

Vidare var väl herr Fast litet väl
nitisk, då han ville göra gällande, att
en riksdag, som hade inkallats i augusti
och som alltså visserligen utan
att ha någon längre tid på sig skulle
ha sagt ja och amen till regeringens förslag
— något som den alldeles säkert
gjort — men som ju ändå behandlat
frågan, inte skulle ha haft något värde.
Herr Fast ville t. o. m. jämföra en sådan
riksdag med riksdagarna i Krolloper,
men det var nog att låta nitet skena
i väg alltför långt.

Som en upplysning till statsministern
vill jag säga, att det är alldeles riktigt
som statsministern trodde, att vad herr
von Friesen här anfört om att även en
lösning enligt prisförhöjningslinjen
skulle ha föranlett utskottet till en anmärkning,
är herr von Friesens egen
uppfattning och ingalunda utskottets.

Jag skulle vilja sluta med att säga till
statsministern, att jag har alltid beundrat
hans förmåga att finna eleganta formuleringar.
Han sade inte, att han inkallat
partiledarkonferensen, utan att
han sökt kontakt med partiledarna —
och i ett demokratiskt samhälle bör det
väl vara så att man hör efter vad oppositionen
har att säga — för att fråga
dem, om uppgörelsen med jordbrukarna
kunde anses vara, såsom uttrycket föll,

en politisk stridsfråga. Jag undrar, om
man inte vid partiledarkonferensen uttryckte
sig mer enkelt och rakt på sak,
eftersom det där, enligt vad jag hört av
partiledarna, fördes en ganska ingående
debatt om huruvida det grundlagsenligt
vore nödvändigt att inkalla riksdagen
eller inte. Det var väl inte bara för att
få kontakt, utan för att känna att man
hade någon sorts återförsäkring eller
täckning för det beslut, vartill man
kommit, som regeringen tog upp saken
med partiledarna.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill bara, när utskottets värderade
ordförande här talar om politiska
frågor och formella frågor och
sakfrågor, säga att det väl knappast
finns några frågor som bara äro politiska
frågor, utan de ha nog också en
formell och en saklig sida. Jag tror
därför inte att det går att dra någon
sådan gränslinje som utskottets ordförande
här ville göra. Om detta vore
möjligt, skulle nog för övrigt utskottets
ordförande själv råka illa ut, om man
går igenom utskottets memorial för en
längre tid tillbaka.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Konstitutionsutskottets behandling av
detta ärende frammanar hos mig minnesbilden
av tidigare tillfällen, då utskottet
silat mygg och svalt kameler.
Jag skall tillåta mig att göra en kort
återblick för att litet närmare motivera
detta påstående.

I fjol genomdrev regeringen och riksdagsmajoriteten
mot böndernas protester
ett beslut om att jordbruket skulle
erhålla 156 milj. kr. i prisförbättringar.
Vi på kommunistiskt håll förfäktade
däremot den meningen, att bönderna
borde ha erhållit de 200 milj. kr. som
de begärde, och vi föreslogo, att mellanskillnaden
mellan av regeringen föreslagna
156 milj. kr. och 200 milj. kr.
skulle tagas ut antingen i form av pris -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

sänkningar på jordbrukets förnödenheter
eller, om detta inte skulle visa sig
möjligt, genom statliga subventioner. Vi
ville även, att man skulle beträffande
den del av beloppet, som skulle utgå
från september månad, genom en statssubventionering
försöka hindra, att varorna
fördyrades för konsumenterna.

Regeringen förklarade då för det
första, att 15G milj. kr. voro ett skäligt
belopp, och hänvisade därvid till att
priskontrollen och livsmedelskommissionen
ju hade föreslagit ett betydligt
lägre belopp än regeringen gjort. För
det andra förklarade regeringen, att
några prissänkningar på jordbrukets
förnödenheter inte vore möjliga, för det
tredje att en statssubvention stode i
strid mot det beslut som 194G års riksdag
hade fattat om avskaffande av subventionerna
till jordbruket, samt för det
fjärde att de prisförbättringar, som
skulle genomföras, därför måste uttagas
i form av höjda priser för konsumenterna.

Vi hävdade för vår del, att det hade
varit bättre om man i godo träffat en
uPP§örelse med bönderna, då en sådan
sannolikt skulle ha blivit billigare både
för staten och för konsumenterna och
då den skulle ha hindrat de borgerliga
partierna att driva en demagogisk agitation
bland bönderna. Regeringspressen
och regeringens talesmän gjorde
som bekant gällande, att denna ståndpunkt
inte var sakligt grundad och att
vi inte räknade med realiteter, utan
bara föllo undan för böndernas krav.

Kort tid efter det regeringen alltså
genomdrivit ett beslut om 15G milj. kr.,
ställdes regeringen mot väggen av bönderna.
Statsministern har själv här nyss
omvittnat, att man stod inför ett strejkhot
och att det gällde att handla raskt,
ty eljest skulle de mest ödesdigra konsekvenser
för folkförsörjningen ha kunnat
uppstå. I strid mot tidigare försäkringar
träffade man därför en uppgörelse,
som utöver de 15G milj. kronorna
tillförde bönderna sammanlagt 120

5 Andni kammarens protokoll

Granskning av statsrådsprotokollen.

milj. kr. — jag räknar då med mjölksubventioneringen,
arealbidragen och
prisförbättringarna för kött och hö. I
stället för de 200 milj. kr., som bönderna
begärde, ha alltså skattebetalarna
och konsumenterna fått betala inte
mindre än 27G milj. kr.

Nu kan det kanske mot detta resonemang
invändas, att de kostnadsökningar,
som föranleddes av missväxten, voro
tillräckligt stora för att bönderna i alla
fall skulle ha kunnat göra anspråk på
ökad kompensation. Jag vill då erinra
om att när man i augusti 1947 gjorde
upp kostnadskalkylen, tog man i kostnadssumman
med de 156 milj. kr., som
riksdagen i juni samma år på regeringens
förslag anvisat, och därigenom nådde
utgiftsöverskottet en sådan nivå, att
den s. k. 4-procentsregeln måste träda
i kraft, med de konsekvenser som ju
alla känna till och som nog även i stort
sett kunde förutses, när riksdagens beslut
fattades.

Bönderna tvingade alltså med hot
om produktionsstrejk regeringen att på
mycket kort tid revidera den ståndpunkt,
som man inför riksdagen hade
framlagt såsom fullt skälig och riktig.
Jag skall naturligtvis inte i detta sammanhang
diskutera böndernas rätt att
försvara sina ekonomiska intressen, tv
jag anser det självklart, att de skola ha
denna rätt, men jag tycker att det inträffade
belyser, att regeringen grundat
sitt ställningstagande på mycket oklara
betingelser och handlagt frågan på ett
famlande, för att inte säga fumligt sätt.
Hade man följt vårt råd och träffat en
överenskommelse i godo med bönderna,
skulle det säkerligen ha varit fördelaktigare
både för staten och för konsumenterna,
och man hade sluppit den
pinsamma situation, som senare uppkommit.

Det är emellertid, herr talman, egentligen
inte frågan om de 9G miljonerna,
eller det borde väl rättare vara de 120
miljonerna, som intresserar konstitutionsutskottet,
om jag har läst dess an Nr

20.

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

mälan riktigt. Majoriteten i konstitutionsutskottet
ifrågasätter ju inte, att
regeringen skulle ha rätt att på grundval
av fjolårets riksdagsbeslut träffa en
ny uppgörelse med bönderna, och lika
litet ifrågasätter man, att en sådan ny
uppgörelse måste kosta staten åtskilliga
slantar. Nej, utskottet är tydligen fullt
ense med regeringen om att bönderna
borde ha dessa ytterligare 96 eller 120
miljoner. Man anmärker inte heller på
det verkligt underliga, att regeringen i
strid mot hela den uppläggning, som
ärendet gavs vid fjolårets riksdag, valt
subventionsvägen. Inom parentes vill
jag här säga, att jag förlåter naturligtvis
gärna regeringen, att den inte tog
ut pengarna genom ytterligare stegringar
av priserna på jordbrukets produkter
— det är alltså inte om den saken
som mitt resonemang rör sig. Det
enda, som konstitutionsutskottets majoritet
anmärker på, är att regeringen inte
hörde riksdagen, när beloppet blev så
stort som det visade sig bli. Om uppgörelsen
hade avsett ett belopp på, låt
mig säga 25 eller 50 eller kanske t. o. m.
75 miljoner, hade alltså inte konstitutionsutskottet
ansett, att regeringen
överträtt den fullmakt som regeringen
fick av fjolårets riksdag.

Med detta resonemang har utskottet
enligt min mening sågat av den gren, på
vilken utskottet har satt sig i hela detta
ärende, ty då rör det sig ju inte längre
om en principfråga, utan om huruvida
något tiotal miljoner kronor mer eller
mindre bort utanordnas, och då kan
jag inte fatta annat än att det är en politisk
fråga, som det här närmast gäller.
Detta erkännes också indirekt av utskottet,
då man säger att i själva sakfrågan
har man inte någon invändning
att göra.

Det har också av utskottet nämnts,
att regeringen underställde partiledarkonferensen
spörsmålet, om riksdagen
borde särskilt inkallas för att ta ställning
till uppgörelsen med bönderna,
och att partiledarkonferensen därvid

avrådde från detta. För egen del fick
jag det intrycket, när frågan förelädes
partiledarkonferensen, att det inte
fanns praktiska möjligheter att inom
den tid, som man hade till förfogande,
inkalla en riksdag. Jag hade vidare den
uppfattningen, när de socialdemokratiska
talesmännen herrar Fast och Åkerberg
pläderade för en höstriksdag, att
detta inte främst gällde inkallandet av
en riksdag, som skulle kunna så att
säga inom den konstitutionella tiden
avgöra saken, ty det fanns ju inte några
praktiska möjligheter därtill, utan de
menade, att eftersom det dock var fråga
om en ganska vidlyftig affär, vore det
bättre att riksdagen finge ta ställning
till saken redan på hösten, även om det
inte blev förrän i november, än att
riksdagen skulle göra det först 1948.
Såvitt jag kunde förstå, förelågo inte heller
på den punkten några principiella
skiljaktigheter mellan dem, som deltogo
i överläggningarna.

Jag vill, herr talman, sluta med att
framhålla att den grupp, som jag representerar
här i riksdagen, är enig med
mig, när det gäller den ställning, som
jag vid partiledarkonferensen intog till
frågan om huruvida en höstriksdag
skulle inkallas för detta ärende, och jag
finner mig följaktligen som talesman
för denna grupp och med hänsyn till
vad jag anfört kunna deklarera, att en
anmärkning på de av konstitutionsutskottet
anförda grunderna inte är sakligt
befogad.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag har redan i ett par sammanhang
tagit ställning till den fråga
som det här gäller. Dels berörde jag
den i årets remissdebatt och dels var jag
med i jordbruksutskottet vid dess behandling
av det anslag, som regeringen
i efterhand begärde — jag lämnade vid
det tillfället en blank reservation just
med tanke på den formella sidan av
saken.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Det har här diskuterats, huruvida regeringen
hade fullmakt att träffa den
uppgörelse, som kom till stånd i
augusti förra året. Såvitt jag kan se, är
det alldeles klart att regeringen hade
fullmakt att i och för sig träffa en uppgörelse
med jordbruket, ty den 4-procentsregel,
som varit principiellt erkänd
i många år, förutsätter ju att en justering
skall ske, när jordbrukets inkomster
minskas med mer än 4 %. Man
skulle alltså ha kunnat rikta anmärkningar
mot regeringen, om den icke varit
med om att vidtaga sådana justeringar,
ty därigenom skulle regeringen
i själva verket ha satt ur kraft en automatiskt
verkande princip i vår jordbruksreglering.
Därav följer, såvitt jag
förstår, att även om konsekvensen varit
att prishöjningar måst vidtagas, hade
saken formellt sett varit alldeles klar.

Det formellt oegentliga är ju i stället,
att regeringen har bundit statsmakterna
för utgifter på omkring 100 milj. kr.
utan att ha något anslag till dessa utgifter.
När frågan om ett sådant anslag
kom upp i jordbruksutskottet någon
gång i januari månad i år, var utskottets
och riksdagens hela prövning av
ärendet en ren komedi, tv det fanns ju
inte då några möjligheter att säga nej.
Jag erinrade i det sammanhanget inom
utskottet om att vid slutet av föregående
års riksdag diskuterades mycket livligt,
med alla partier hårt engagerade,
huruvida jordbruket borde tillföras
ytterligare 44 milj. kr., som konsumenterna
skulle betala. Det var alltså en
stor fråga. Jag vet nu, att den inte kan
avgränsas precis på det sättet, därför
att den har sitt samband med det allmänna
penningvärdet, den ekonomiska
situationen och arbetsmarknadsläget.
Det diskuterades här mycket, huruvida
konsumenterna skulle betala 44 miljoner
kronor mer eller mindre, men när man
sedan några månader efteråt fick en
proposition i riksdagen, enligt vilken
det skulle betalas 100 miljoner kronor

Granskning av statsrådsprotokollen.

ur statskassan, var det för riksdagen ett
rent expeditionsärende, som regeringen
på förhand avgjort. Det är väl detta
som är det formellt oegentliga, och det
har inte ett dugg att göra med hur fullmakten
beträffande jordbruksregleringen
var formulerad, ty varje bindning
av riksdagen i ekonomiska ting innebär
ju, att regeringen går utöver sina
befogenheter.

Nu diskuteras det så mycket, hur en
sådan sak skulle kunna ordnas. Ja, det
hade ju varit så förfärligt enkelt att
ordna denna sak formellt. Det är inte
alls nödvändigt, att regeringen leker
blindbock. Det var ju klart redan i maj
månad förra året, att det skulle bli en
mycket dålig skörd, och det var alldeles
uppenbart, innan riksdagen skiljdes
förra året, att det skulle bli missväxt
i en sådan omfattning, att fyraprocentsregeln
skulle bli tillämplig. Det visste
alla. Det skymtade fram även i regeringsledamöters
anföranden här i kammaren.
Det sades ifrån gång på gång,
att vi inte skulle blanda in denna missväxtuppgörelse.
Den saken komme senare
i annat sammanhang. Ja, vad hade
då, herr talman, varit enklare än att regeringen
begärt ett förslagsanslag av
beredskapskaraktär för att möta denna
situation? Det kunde ju mycket väl ha
gjorts, innan riksdagen reste hem. Vi
beviljade stora anslag till arbetslöshetens
bekämpande, fastän vi inte hade
någon arbetslöshet. Det finns dylika anslag
som stå till regeringens förfogande,
om något skulle inträffa. Men detta,
som varenda människa visste skulle inträffa,
brydde sig regeringen inte om
att ta hänsyn till. Det hade sålunda varit
en mycket enkel sak att formellt
klara upp denna sak utan vare sig
augustiriksdag eller novemberriksdag.

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än det som redan här framställts,
men jag har velat deklarera min
inställning här, eftersom jag haft konlakt
med frågan förut.

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

Herr SKOGLUND i Iloverstorp: Herr
talman! Jag skall börja med att vitsorda,
vad statsministern här talade om
beträffande överläggningarna mellan
regeringen och partiledarna.

Först och främst tillstyrkte eller kanske
rättare sagt förordade vi från så
gott som alla håll — herr Hagberg i
Luleå tycktes vara av en annan mening
— att uppgörelsen med jordbrukarna
skulle genomföras.

Sedan var det då frågan om huvuvida
riksdagen skulle inkallas eller inte. Därvidlag
har ju statsministern nu liksom
förut sagt, att på den punkten tog regeringen
ensam ansvaret.

Därefter komma vi till det yttrande av
herr von Friesen, som närmast föranledde
mig att begära ordet, nämligen
att vid dessa överläggningar skulle det
ha varit regeringens egna anhängare
som önskade riksdagens inkallande, medan
de borgerliga däremot inte önskade
det.

Vi sade från vårt håll — jag talar då
för mig och min partivän, herr Domö,
men jag tror att bondeförbundets och
folkpartiets representanter voro av ungefär
samma mening — att om det skulle
vara någon mening med att riksdagen
skulle inkallas, skulle detta ske, innan
dessa pengar började användas, alltså
före den 1 september. Därvid genmälde
herr Åkerberg — eftersom vi nu säga
namn — att det var ganska otänkbart
att inkalla riksdagen vid den tidpunkt,
då man höll på att förbereda landstingens
sammanträden, som inföllo
första veckan i september. Vi ansågo
emellertid för vår del, att det skulle
vara meningslöst att sammankalla riksdagen
vid en senare tidpunkt, t. ex., som
statsministern nämnde, i början av november,
när en hel del av pengarna
redan vore förbrukade eller i alla hän -

delser anvisade av regeringen. I varje
fall skulle det inte vara någon avgörande
skillnad, om riksdagen sammankallades
i november och behandlade
frågan eller om denna fick anstå till
den 10 januari.

Herr talman! Det var den punkten
jag ville ha förtydligad. I övrigt vill
jag tillägga, att jag instämmer helt i
statsministerns slutord, när han säger,
att det kanske vore anledning både för
regeringen och för riksdagen att se till
att vi hålla på formerna, så vi inte
komma in på avvägar, som i längden
inte äro nyttiga för demokratien.

Efter härmed slutad överläggning lädes
punkten till handlingarna.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande beslöt kammaren att
uppskjuta den fortsatta överläggningen
rörande förevarande ärende ävensom
övriga å föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 16.

Avlämnades följande motioner, nämligen
av

herr Gustafsson i Lekåsa m. fl., nr
551, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 209, angående vissa avlönings-
m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1948/49
m. m.; och

herr Dahlgren m. fl., nr 552, likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 209.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid förhandlingarna
till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Granskning av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Fortsattes den från förmiddagens
sammanträde uppskjutna överläggningen
rörande konstitutionsutskottets
memorial, nr 23, angående granskning
av de i statsrådet förda protokoll; och
lämnades därvid i fråga om reservationerna
beträffande avslagna yrkanden
om anmälan enligt § 107 regeringsformen
ordet på begäran till

Herr KYLING, som anförde: Herr talman
! När vi nu övergå till att diskutera
reservationsanmärkningarna mot regeringen
skall jag för min del stanna bara
inför en av dem, nämligen den första,
som riktar sig mot regeringens importoch
valutapolitik. Vid utskottets granskning
av denna fråga blev det en ingående
diskussion, och vi reservanter funno
för vår del att eftersom det förelåg en
underlåtenhet från regeringens sida att
i tid vidta verksamma åtgärder för att
hejda den ogynnsamma handels- och
valutautveckling, som för vårt land medfört
stora och påtagliga olägenheter, en
anmälan borde framställas mot statsrådets
samtliga ledamöter för att de,
som det heter i § 107 regeringsformen,
»icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta».
Efter att ha genomgått de olika
handlingar, som stått till utskottets förfogande,
ha vi reservanter kunnat göra
följande sammanställning, och det är
med utgångspunkt från denna, som vi
ha velat rikta en anmärkning mot regeringen.

Mot slutet av år 1946 blev betalningsbalansen
med utlandet allt ogynnsammare
för vårt lands vidkommande. Utvecklingen
gick mot en allt mera stegrad
import, och mot denna svarade
stagnerande exportinkomster. Vi reservanter
ha börjat vår historieskrivning
och undersökning med den 5 december
1946, då dåvarande handelsministern,
statsrådet Myrdal, höll sitt bekanta anförande
inför Nationalekonomiska föreningen
i Stockholm. I detta anförande
varslade dåvarande handelsministern
om att man tänkte sig en importreglering,
och det inom en snar framtid,
men att regeringen nog inte var fullt på
det klara med vilken väg man ville gå.
Det dröjde inte många dagar efter detta
mycket bekanta anförande av herr Myrdal
förrän finansminister Wigforss försökte
lugna stämningen genom en försäkran,
att regeringen inte hade diskuterat
frågan om en importreglering. I
mitten av december samma år, närmare
bestämt den 19 december, avgåvo riksbanksfullmäktige
en promemoria till
regeringen, och i denna sades bland annat:
1) att det kunde tänkas bli nödvändigt
med en importreglering inom
en snar framtid, 2) att man borde snarast
pröva de praktiska spörsmål, som
kunde vara förenade med en sådan importreglering,
och 3) att det var nödvändigt
att planlägga en effektiv reglering
för att den vid ett eventuellt behov
skulle kunna genomföras utan
dröjsmål. Av handlingarna framgår, att
regeringen trots denna promemoria
ingenting åtgjorde i ärendet.

I slutet av januari 1947 funno riksbanksfullmäktige
vårt lands ekonomiska
ställning ohållbar, varför de avlämnade
en ny promemoria till regeringen, i vilken
de uttalade att man inte torde kunna
skjuta på importregleringen längre

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

än högst en månad. Under den månad
som följde gjordes emellertid ingenting
från regeringens sida, varför riksbanksfullmäktige
måste göra en ny framställning;
den kom den 13 mars 1947. Denna
framställning resulterade i att regeringen
dagen därpå utfärdade kungörelse
om allmänt importförbud. Från förbudet
voro emellertid undantagna vissa
angivna varuslag; det var den s. k. frilistan.
Naturligtvis var importregleringen
som sådan ingenting eftersträvansvärt,
men när det nu förts en sådan
valutapolitik här i landet, som lett oss
till denna högst ogynnsamma ställning,
borde enligt vårt förmenande importregleringen
ha genomförts tidigare. Det
blev folkhushållningsminister Gjöres,
som fick uppgiften att den 15 mars samma
år i radio för svenska folket tala
om, att denna importreglering eller detta
importstopp skulle bli av övergående
natur. Han yttrade vidare, att det hela
bara skulle bli en parentes i vår handelspolitik.
Parentesen gömde emellertid
många obekanta och svårhanterliga
faktorer, och en reaktion ute i världen
började göra sig gällande mot det svenska
importstoppet, först och främst då
i Förenta staterna, vilket land avlämnade
en not i saken till Sverige den
24 mars 1947. Man gjorde i denna gällande,
att svenska staten gjort sig skyldig
till avtalsbrott, och man åberopade
i det sammanhanget 1935 års handelsavtal
mellan Sverige och Förenta staterna,
speciellt då artikel VII i detta
avtal. Jag skall, herr talman, citera
detta avtals artikel VII. Där står följande:
»Inga förbud, införselkontingenteringar,
licensförfaranden eller någon
annan form av kvantitativ reglering,
vare sig genomförandet därav sker i
förbindelse med något organ för centraliserad
kontroll eller icke, skola genomföras
av Sverige med avseende å
införsel eller försäljning av någon vara,
alstrad, frambringad eller tillverkad i
Amerikas Förenta Stater och upptagen
i bilaga I, eller av Amerikas Förenta

Stater med avseende å införsel eller försäljning
av någon vara, alstrad, frambringad
eller tillverkad i Sverige samt
upptagen i bilaga II. Föregående bestämmelse
skall icke tillämpas beträffande
kvantitativa restriktioner, i vilken
form det vara må, genomförda av
ettdera landet med avseende å införsel
eller försäljning av någon vara, alstrad,
frambringad eller tillverkad i det andra
landet, i förening med administrativa
åtgärder för reglering eller kontroll av
produktion, distribution eller priser beträffande
likartade inhemska varor.
Närhelst regeringen i ettdera landet avser
att vidtaga eller ändra någon enligt
detta moment tillåten restriktiv åtgärd,
skall den lämna skriftligt meddelande
därom till den andra regeringen samt
bereda denna tillfälle att inom trettio
dagar efter mottagandet av dylikt meddelande
rådgöra med den förra regeringen
beträffande den ifrågasatta åtgärden.
Därest enighet med avseende
å denna icke nås inom trettio dagar
efter mottagandet av nyssnämnda meddelande,
skall den regering, som avser
att vidtaga åtgärd av angivet slag, äga
frihet att när som helst därefter genomföra
densamma, varvid den andra regeringen
skall äga frihet att inom femton
dagar efter det att åtgärden blivit
genomförd bringa denna överenskommelse
i sin helhet att upphöra vid utgången
av trettio dagar från den dag,
skriftlig uppsägning skett.»

Jag har, herr talman, velat föredra
denna artikel VII därför att den klarlägger
just det förhållande, som regeringen
borde ha tagit ställning till, innan
importregleringen blev verklighet.
Först den 17 maj meddelades vissa övergångsbestämmelser
till det beslutade importförbudet.
Innebörden av dessa
övergångsbestämmelser var, att vissa
kontrakt, som voro slutna före den 15
mars, berättigade till importlicens, men
först den 26 juni 1947 förband sig Sverige
att för tiden den 1 januari 1947—
den 30 juni 1948 bevilja licenser för

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

vissa varuslag intill 150 % av importvolvmen
för år 1946. Det är detta förhållande
som gjort att de uppställda
planerna ända från början blevo rubbade.
Regeringen insåg också detta och
utfärdade därför i juli månad en kungörelse,
som innebar en viss skärpning
av importförbudet. Trots denna skärpning
och trots de olika åtgärder som
vidtogos, visade det sig att importen
var av sådan storlek att nedgången i
riksbankens tillgångar, särskilt å guld
och s. k. hårda valutor, fick en ganska
oroande omfattning. Först hösten 1947
gjordes en inventering av utestående utfärdade
licenser, sålunda sådana licenser,
som ännu inte resulterat i import,
och man kom då till det resultatet, att
sådana licenser förelågo till ett belopp
av något över 400 miljoner kronor. Vid
denna tidpunkt översteg alltså beloppet
av dessa beviljade licenser faktiskt riksbankens
tillgångar i guld och hårdvaluta.
Därför kom också regeringen med
beslutet om totalt stopp beträffande beviljandet
av nya importlicenser. I dokumentet
i fråga sägs det, att endast för
oumbärliga varor skulle licens beviljas.
Härigenom uppstodo ganska stora besvärligheter
för de svenska importörer,
som räknat med att i och med att de
erhållit licens skulle de också få valuta
för avtal, som träffats med exportörer
i andra länder. Nu måste dessa avtal
annulleras därför att de svenska importörerna
inte erhöllo de valutor, som behövdes
för att täcka den licenserade
importen. Våra importörer lcommo därigenom
i en ganska besvärlig ställning
i förhållande till andra länders exportörer,
och det berodde på att regeringen
inte ingripit tillräckligt tidigt och
tillriickligt kraftigt.

Sedan importförbudet genomförts
sörjde man heller inte ens för att det
fanns vederbörlig översikt över de licenser,
som beviljats av handelskommissionen,
och härigenom kom naturligtvis
bandelskommissionen att få en
oerhörd arbetsbelastning. Men för den -

Granskning av statsrådsprotokollen.

na var bandelskommissionen inte rustad
med tillräcklig personal. Man kunde
helt enkelt inte möta den oerhörda
belastning, som uppstått. Sedan importregleringen
den 14 mars kommit
till, blev det ingen omedelbar förstärkning
av handelskommissionens personal.
Visserligen flyttades något senare
fem kammarskrivarutbildade tulltjänstemän
över till kommissionen för att man
skulle få bort balansen, men i maj 1947
fingo dessa fem tillfälligt överflyttade
tulltjänstemän återgå till sitt förutvarande
arbete. Handelskommissionen
fick emellertid en allt större arbetsbelastning,
vilket resulterade i att den till
regeringen framförde en begäran om
att få 15 tulltjänstemän till sitt förfogande.
Regeringen villfor emellertid inte
handelskommissionens önskan helt, utan
man överflyttade endast fem stycken.
Efter nya krav kom sedan under hösten
ytterligare en tulltjänsteman att ställas
till handelskommissionens förfogande.
Av handlingarna ha vi också kunnat utläsa,
att statsrevisorerna påtalat detta
förhållande i det att de ifrågasatt, som
det heter, »om icke, då myndighet vid
åtgärder av för näringslivet genomgripande
betydelse pålades en avsevärt
stegrad arbetsbörda, för mötande av tillfälliga
arbetsanhopningar behovet av
arbetskraft i störrre utsträckning än
dittills skulle kunna tillgodoses genom
från högre ort anbefalld tillfällig överflyttning
av lämplig personal från en
myndighet till en annan». Regeringen
villfor emellertid inte handelskommissionens
önskan. Den omständigheten
att regeringen i berörda hänseende inte
vidtog tillräckligt kraftiga och snabba
åtgärder medförde att den myndighet,
som det till huvudsaklig del åvilade att
handha genomförandet av importregleringen,
endast på ett mycket otillfredsställande
sätt kunde fullfölja sin uppgift.

Till den ogynnsamma import- och
valutautvecklingen bidrog även den anmärkningsvärda
bristen på samverkan

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

mellan de licensgivande och de valutatilldelande
myndigheterna. Statsministern
yttrade för övrigt i ett tal hösten
1947, att räckvidden av övergångsbestämmelserna
felbedömts, samt att det
amerikanska avtalet medfört en större
import än som beräknats. Härutöver
må nämnas, att först i början av innevarande
år, alltså 1948, bar överenskommelse
träffats med Förenta staterna
om upptagandet av förhandlingar
om att temporärt sätta vissa av importrestriktionerna
berörda stadganden i
1935 års handelsavtal ur kraft.

Vi reservanter ha vid genomgången av
de handlingar, som stått till vårt förfogande,
och då vi tagit del av alla dessa
samlade fakta, kommit till den slutsatsen,
att regeringen inte iakttagit rikets
sannskyldiga nytta, och vi ha därför
ansett, att konstitutionsutskottet bort
framställa anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot statsrådets samtliga
ledamöter.

Härpå yttrade:

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Efter genomläsandet av den sammanfattande
berättelse, som återfinnes
i denna reservationsanmärkning och
som redogör för hur Sveriges likviditet
steg för steg glidit från sin höjdpunkt
efter kriget eller i medio av 1946 och
tills nu, måste jag, herr talman och det
fåtal av kammarens ledamöter, som
denna sköna afton infunnit sig här, beteckna
vårt nuvarande läge som en
serie av missbedömningar och uteblivna
eller verkningslösa åtgärder från
regeringens sida. Detta förhållande har
lett till att vi nu ha så knapp tillgång
på fria valutor att vi praktiskt
taget förlorat vår handelspolitiska rörelsefrihet,
med andra ord blivit hänvisade
till de tvåsidiga bytesavtalen
i vår utrikeshandel, denna utrikeshandel,
som enligt vad statsrådet Gjöres
försäkrade oss den 15 mars 1947,
är ett livsvillkor för vårt land. Den

parentes, som importregleringen enligt
statsrådet Gjöres skulle bli, har fått en
längd, som gör att man kan säga, att
den inte längre är någon parentes utan
ett mellanspel och ett tragiskt sådant.
Sverige har, trots de utomordentliga
förutsättningar vi hade till följd av att
vårt lands produktionsapparat inte såsom
i de flesta andra länder slagits
sönder genom kriget, och trots vårt
utomordentligt gynnsamma valutaläge
vid tiden för krigets slut, nu glidit ner
i praktiskt taget samma situation som
de krigshärjade ländernas. Vårt läge
kan karakteriseras med den bekanta
anekdoten om engelsmannen, som, när
han ville äta engelsk ost, måste resa
till Frankrike och låta sina franska
vänner bjuda sig på engelsk importvara,
och fransmannen, som hade samma
böjelse för sitt hemlands förträffliga
ostar, men som måste fara till England
för att få njuta av desamma.

Nu invändes kanske emot en dylik
skildring, att den är alltför svart, och
att vad som i själva verket hänt endast
är det att vi bytt ut våra stora valutatillgångar
mot vad som naturligtvis är
värdefullare, nämligen varor. Detta påstående
är riktigt, men detta byte har
skett på sådant sätt, att vi inte haft ett
i förhållande till det svenska produktionsintresset
önskvärt inflytande på importens
sammansättning. Vi ha kommit
ned i ett bottenläge och därmed förlorat
vår handelspolitiska rörlighet. Man måste,
när man läser årets finansplan, som
sammanhänger med denna anmärkning
och där det ifrågasättes en lagerförtäring
på 600 miljoner kronor, fråga
sig: Vad sker sedan, 1949, då dessa
lager äro förtärda och alltså ett verkligt
nödläge inträder? Hur kommer då
den svenska ekonomien att klara sig?

Såsom den föregående talaren här
framhöll, går ju den anmärkning som
här framställts tillbaka till 1946. Dess
början är i själva verket beslutet om
apprecieringen av den svenska kronan
i juli 1946. Genom det sätt, varpå den -

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

na genomfördes, eller rättare sagt genom
underlåtenheten att beledsaga
detta förbilligande av dollarn med effektiva
åtgärder för att återställa den
inre ekonomiska balansen verkade ju
denna åtgärd som ett premium på importen.
Om man sedan följer de förvirrade
replikskiftena mellan dåvarande
handelsministern Myrdal och finansministern
Wigforss samt bankofullmäktiges
i kulisserna gjorda uttalanden
och varningar under loppet av 14 dagar,
får man verkligen icke något intryck
av överblick över läget och en
fast hand i styrelsen av landets ekonomi.
Vad där förekom verkade givetvis
och måste verka som en utomordentlig
stimulans på den rent planlösa
importkonjunkturen.

Jag kan gå förbi de förhållanden,
som den föregående talaren redogjorde
för, hurusom de administrativa myndigheterna
stodo oförberedda i fråga
om de uppgifter som föllo på dem —
handelspolitiskt oförberedda därför att
ej i tid förhandlingar upptagits med
Förenta staterna, gentemot vilka vi
voro bundna genom ett handelsavtal,
som gjorde ett allmänt importstopp avtalsstridigt
— och hurusom på grundval
av dessa omständigheter och en
alltjämt kvardröjande sangvinism den
frilista, som från början uppställdes,
och den fortsatta licensgivningen kommo
att medgiva import av, såsom konjunkturinstitutets
chef har sagt vid något
tillfälle, en relativt ymnig omfattning.
Detta är ett understatement; eu
mycket blygsam skildring av den verklighet,
som slutligen redovisas i 1947
års handelsbalans.

Den verkliga insikten om läget och
om de kraftåtgärder, som voro nödvändiga,
kom först på hösten och alltså
för sent för att förebygga det läge i
vilket vi nu äro. Detta läge är orsakat
av att vi från krigsslutet ha ansett oss
ha råd till en expansion av våra utgifter
inom allehanda områden. Särskilt har
det ju pekats på det förhållandet, alt vi

Granskning av statsrådsprotokollen.

ansågo oss — och med rätta — förpliktade
att vara generösa i vår kreditgivning
mot våra vänner och närmaste grannar.
Men denna stora kreditgivning följdes
ej av någon återhållsamhet inom
vår inre ekonomi. Den följdes däremot
av en ytterligare kreditgivning av mycket
betydande omfattning, nämligen i
det Tyska kreditavtalet på hösten 1946.
När man nu ser på förutsättningarna
därför, i ljuset av vad vi nu känna,
är det väl icke möjligt annat än att
medgiva, att det berodde på en grotesk
missbedömning av det verkliga
läget. Därom är väl ingenting mera att
säga, då det varit föremål för en utförlig
karakteristik här i debatten den 4
februari, som man må hoppas har lämnat
det definitiva beskedet, att detta
avtal, sådant det är konstruerat, har utsikt
att vissna ner.

Det olyckliga i det läge, som nu blivit
följden av den skötsel av importregleringen
och handelspolitiken, som
här redovisats, är ju framför allt det
förhållandet, att vi i detta läge riskera
att ej kunna genomföra den för vår
produktion nödvändiga importen. Det
har ju redan flera gånger varit föremål
för debatter i riksdagen både här
i denna kammare och i dag i första
kammaren. Den första åtgärd, som i
detta hänseende har blivit en följd av
läget, är ju inknappningen av bensinimporten
och den därav betingade bensinransoneringen.
Om den saken kan
i korthet sägas, att det är det första
exemplet vi ha på att detta läge kommer
att medföra, att oljan i produktionsmaskineriet
mer och mer kommer
alt utebliva.

Herr EDBERG: Herr talman! Det tycks
ha blivit tradition, att statsrådet Ericsson
och jag tala med varandra om skogen
och dess produkter. Han är ej närvarande
här i kväll, men jag vill ändå
till protokollet anteckna, att vad jag
vill säga icke är på något sätt riktat

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

mot statsrådet Ericsson personligen,
utan det är naturligtvis mot statsrådet
som ledamot av regeringen som mitt
klander har varit riktat och som jag
också tänker rikta det i kväll.

Förra året klandrade jag regeringen,
i det här fallet statsrådet Ericsson, för
normalprisbestämmelserna på rundvirke.
Dessa normalprisbestämmelser ha
ju gått ut över såväl skogsägare som
arbetare. Stora summor i kontanta
pengar ha kommit skogsägarna till del,
när regeringen efter stora påtryckningar
från vårt håll måste lätta på
normalprisbestämmelserna, men även
skogsarbetarna ha fått sin beskärda del
av denna merinkomst. Jag har här ett
meddelande från en timmerhuggare,
som omtalar att tack vare att regeringen
lättade på normalprisbestämmelserna
förtjänade han i merinkomst på
tvenne huggarsäsonger 1 200 kronor.
Detta bevisar otvivelaktigt vilka gemensamma
intressen skogsägaren och
skogsarbetaren ha. Lägre trävarupriser
för skogsägaren ge sämre betalning för
skogsarbetaren och tvärtom.

Det uttalande, som statsrådet förra
året gjorde i kammaren, att det som
han mest ångrade var att han upphävde
normalpriserna på rundvirke, står
i fullständig strid med skogsägarnas
och skogsarbetarnas intresse. Det är
ett uttalande, som jag hoppas, att statsrådet
icke gör i dag, ty statsrådet och
regeringen vilja väl åtminstone tillvarataga
skogsarbetarnas intressen.

Vad licensgivningen beträffar påpekade
jag förra året, att beslutet kom för
sent för de små sågverksägarna. Jag
upprepar detta också i dag. En sågverksägare,
som sågar sitt sågtimmer,
måste ha klart för sig, om virket skall
sågas för export eller brukas på hemmamarknaden.
När sågverksägaren icke
före sågningen vet om han får exportera,
måste han såga för hemmamarknadsdimensioner.
När då sent omsider
regeringen ger tillstånd till export,
har sågverksägaren icke passande såga -

de dimensioner att exportera. På detta
sätt har herr statsrådet handlat. Just
därför har det i våra brädgårdar blivit
kvar en del virke, som, om det kunnat
exporteras förra året, skulle ha gett oss
hårdvaluta och lättat på våra ekonomiska
bekymmer. Det är däri som jag
anser, att regeringen och herr statsrådet
icke iakttagit rikets sannskyldiga
nytta.

Vad beträffar behandlingen av de
små sågverksägarna har jag förut påtalat
den saken. Men jag vill ytterligare
påpeka, att herr statsrådets behandling
av dessa små sågverksägare står i fullständig
strid mot vad statsrådet Kock
för någon dag sedan i en interpellationsdebatt
här i kammaren förklarade
vara regeringens princip: att på allt
sätt tillvarataga småindustriens intressen.

Det kan icke vara i småindustriens
intresse att, såsom regeringen gjort,
ålägga småsågarna att taga över 20 procent
lägre priser för sina trävaror. Det
är att märka, att dessa sågverk, som
subventionera hemmamarknaden med
20 procent lägre priser, få till sina arbetare
betala samma priser som de sågverk,
som exportera och ha 20 procent
högre priser.

Vad licenserna beträffar äro de bestämmelser,
som tillämpas i fråga om
exportkvoten, i högsta grad anmärkningsvärda.
Icke bara de i gång varande
sågverken ha fått exportkvot,
utan även för de nedlagda sågverken
har statsrådet tillämpat exportkvot.
Men vad som är ännu märkligare är,
enligt mitt förmenande, att statsrådet
beräknat exportkvot på sågverk, som
sålts till Tjeckoslovakien och som nu
konkurrera på den svenska trävarumarknaden.
Det är klart, att de sågverk,
som finnas kvar och äro i gång i
vårt land, ha blivit lidande på dessa
kvotbestämmelser.

Sedan skulle jag, herr talman, tala
något om trävarukartellen, som tyckes
i högsta grad intressera regeringen.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

Det är ju en offentlig hemlighet, att regeringen
försökt att få de svenska trävaruexportörerna
hundraprocentigt organiserade
men att detta icke fullt lyckats
för regeringen på grund av ett bestämt
nej från någon eller några av
exportörerna. Därvid tyckes, enligt vad
en av dessa exportörer har sagt, bränslekommissionen
med stöd av regeringen
och statsrådet ha tillämpat metoden
att med både lock och pock söka få
kartellen hundraprocentig. Då man
vet, att den största intressenten i kartellen
är cellulosakoncernen och att
98 procent av koncernens aktier ägas
av en av landets största banker, blir
man litet förvånad över det sätt, varpå
regeringen tillvaratager småfolkets intressen.
Förr har det i det socialdemokratiska
programmet hetat, att folkets
väl går före storfinansens, men nu tyckes
det vara tvärtom, att storfinansens
intressen gå före folkets.

Jag skulle ha gjort ett yrkande om
det varit tillåtet. Jag beklagar, att jag
ej får göra ett sådant yrkande.

Herr WIBERG: Herr talman! Jag skall
tillåta mig att göra några kommentarer
till de konstateranden av faktiska förhållanden,
som herr Kyling tidigare har
gjort och som beröra den reservationsanmärkning,
vilken i handlingarna återfinnes
under rubriken III.

Jag tror, att man först och främst
kan fastslå, att den anmärkning reservanterna
framfört är av en utomordentligt
allvarlig art. Men jag tror också,
att man tyvärr måste säga, att anmärkningen
är lika befogad som den är allvarlig.

Om man skall få en riktig uppfattning
om de förhållanden, som ligga till
grund för reservationsanmärkningen i
fråga, är man, såvitt jag kan finna,
nödsakad att gå något tillbaka i tiden.
Man bör taga åtminstone utvecklingen
under sista halvåret 194G som bakgrund
till vad regeringen gjorde och underlät

Granskning av statsrådsprotokollen.

under 1947. I mitten av juli månad
1946 företogs som bekant en appreciering
av den svenska kronan. Utgångsläget
vid denna tidpunkt var, att inom
Sverige icke rådde samhällsekonomisk
balans. Apprecieringen förordades av
bankofullmäktige, men — och jag vill
särskilt understryka detta — bankofullmäktige
knöto till sitt förordande det
villkoret, att åtgärden borde gå hand
i hand med andra åtgärder från regeringens
sida för vinnande av en samhällsekonomisk
balans. Apprecieringen
i och för sig ledde naturligtvis till en
relativt sett ökad efterfrågan på importvaror
därigenom att dessa blevo
billigare.

Vad gjorde då regeringen? Regeringen
uraktlät att följa bankofullmäktiges
uppmaning att vidtaga åtgärder för vinnande
av den samhällsekonomiska balansen.
Regeringen vidtog över huvud
taget ingenting, trots att i verkligheten
någon importspärr icke existerade. Vi
hade visserligen ett importlicensförfarande
beträffande vissa varor; andra
varor däremot voro helt fria och funnos
på den s. k. frilistan, vars omfattning
successivt hade blivit allt större. Men
även de varor, som så till vida voro
föremål för importspärr, som det för
dem erfordrades importlicens, voro i
praktiken fria: regeringen hade nämligen
ej utfärdat några direktiv till handelskommissionen
att avgränsa och avväga
importen. Handelskommissionen
hade i realiteten endast till uppgift att
utföra de rent tekniska åtgärder, som
kunde föranledas av en ansökan om importlicens.
I och med att priskontrollnämnden
förklarade, att den icke hade
något att erinra mot prissättningen av
ifrågasatta importvaror, blev omedelbart
och automatiskt importlicens beviljad.

Det är alldeles uppenbart, att vid
denna tidpunkt åtskilligt kunde tala till
förmån för att regeringen skulle låta
ett sådant tillstånd tills vidare bestå.
Att märka iir, att vi den 30 juni 1946

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

hade en utomordentligt stor reserv av
guld och valutor: om jag icke missminner
mig uppgick beloppet till ungefär
3 000 miljoner kronor. Man kunde med
visst fog från regeringens sida säga sig,
att man visserligen var väl medveten
om den fara som kunde ligga i att ha
ett reellt fritt importtillstånd, men att
man å andra sidan med tanke på fördelarna
icke i onödan ville vidtaga restriktioner
utan ville se tiden an. Men
det är också alldeles klart, att med det
utgångsläge som förelåg borde regeringen
ej ha uraktlåtit att göra en sak, som
man tycker är ganska självklar, nämligen
att införa ett sådant system, att
regeringen hade möjlighet att månad
efter månad få en överblick över den
belastning på valutareserven, som uppkom
genom inköpen från utlandet.

Regeringen borde vidare ha ägnat
uppmärksamhet åt exporten och visat
förståelse för att det var ett allmänt
svenskt intresse, att exporten kvantitativt
blev betydande och att den därjämte
blev förmånlig i fråga om priserna.

När det gällde exporten visade regeringen
tråkigt nog icke den insikt om
betydelsen därav som man skulle ha
önskat sig. Ej heller förskaffade regeringen
sig en möjlighet till en överblick
över den effektiva belastningen
av valutareserven, som inköpen i utlandet
inneburo. Att märka är, att denna
överblick över belastningen av valutareserven
faktiskt icke kom till stånd
förrän i januari månad 1948. Dessförinnan
hade icke något sådant system
införts, som möjliggjorde för regeringen
eller för under regeringen sorterande
myndigheter att få en bild av vad
dessa inköp i utlandet kunde innebära
i fråga om belastning av vår reserv av
guld och valutor.

Om det, herr talman, tillätes mig att
något beröra huru man går til! väga i
enskilda företag, så skulle jag vilja understryka
att A och O i ett företag, det
må vara ett stort, medelstort eller ett

litet företag, är att ledningen kontinuerligt
har möjlighet att ha ett grepp över
likviditeten. De flesta stora och medelstora
företag ha infört ett sådant bokföringssystem
som möjliggör månadsbokslut.
Man hör ofta folk, som inte är
hemma i dessa saker, göra det uttalandet
att månadsbokslut väl närmast äro
till för att ledningen skall få en bild
av de vinster eller förluster som uppkommit
under den tid det kan vara
fråga om. Detta är oriktigt. Det första
en företagsledning ser på, när månadsbokslutet
framlägges, är likviditeten.
Med likviditet avser jag naturligtvis icke
endast kassa och bankbehållning utan
därjämte omfattningen av verkställda
inköp och försäljningar. Under de kriser,
som ha rått under gångna år, balett
flertal företag gått omkull. Jag skulle
tro att i en mycket väsentlig omfattning
orsaken till detta har varit att vederbörande
företagsledning icke har insett
nödvändigheten av att ha en överblick
över likviditeten.

Jag vågar också ställa den frågan:
Hur skulle regeringen ha ställt sig, om
det hade befunnits att ett stort .statligt
företag hade skötts på det sätt, att ledningen
icke hade haft överblick över
likviditeten? Jag är ganska förvissad om
att det skulle blivit ganska otrevligt för
vederbörande verkställande direktör
eller styrelse.

Se vi på Sveriges förhållanden kunna
vi svårligen komma ifrån att problemställningen
i mycket stor utsträckning
är densamma. Nu har reservationsanmärkningen
främst riktat sig mot regeringens
samtliga ledamöter. I praktiken
vänder anmärkningen sig väl närmast
emot den ledamot av regeringen, som
är den högste vårdaren av landets ekonomi
och som, om jag så får uttrycka
mig, är att jämställa med en verkställande
direktör i ett storföretag, nämligen
finansministern. Finansministern
har onekligen uraktlåtit den mest fundamentala
regel man har inom företagslivet,
nämligen att förskaffa sig —

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

vilket inte tillräckligt ofta kan upprepas
— överblick över likviditeten.

Det har nu sagts, att mellan underordnade
myndigheter, närmast handelskommissionen
och valutakontoret, icke
rått tillräcklig samordning. Det är nog
så riktigt, men därav följer enligt min
uppfattning ingalunda att man har orsak
att lasta dessa instanser för vad
som skett. Båda dessa myndigheter ha
fullgjort sina förpliktelser inom ramen
för vad som ålegat vederbörande. Jag
vågar hävda att varken handelskommissionen
eller valutakontoret haft några
som helst direktiv från regeringen att
anordna ett sådant system som skulle
ha möjliggjort överblick.

Anmärkningen går ut på att regeringen
i den import- och valutapolitik som
förts icke kan anses ha iakttagit rikets
sannskyldiga nytta. Jag tycker mig minnas
att det i 107 § regeringsformen
finns ett annat uttryck, vilket man också
med fog i detta fall skulle ha kunnat
åberopa. Det talas nämligen där om
handhavande med erforderlig skicklighet.

Nu förhåller det sig som bekant på
det sättet, att enligt gammal kutym regeringen
icke ingår i svaromål när det
gäller reservationsanmärkningar. Jag är
för min del icke alldeles förvissad om
att denna gamla kutym är så riktig. Å
andra sidan lära vi väl få tillfälle till
ekonomiska debatter även i fortsättningen
av riksdagen, och jag föreställer
mig att i främsta rummet finansministern
icke kan undgå att därvid upptaga
till bemötande de mycket grava anmärkningar,
som denna reservationsanmärkning
innebär.

Herr CARLSSON i Bakeröd: Herr talman!
I reservation X har herr Jones
Erik Andersson in. fl. framlagt några
synpunkter, som jag för min del skulle
vilja ansluta mig till. Det gäller införlivning
av Backa kommun i Göteborgs
och Bohus liin med Göteborgs stad.

Granskning av statsrådsprotokollen.

Frågan om denna införlivning har varit
på tal ända sedan 1938, när framställning
i ärendet gjordes från Göteborgs
stad. De kommunala myndigheterna
i Backa fingo nog vid de första
sammanträdena, som höllos i frågan,
den uppfattningen, att det förelåg så
kvalificerade skäl för införlivning,
att denna skulle komma till stånd med
eller mot kommunens vilja. Under dessa
förhållanden ansåg man det vara lönlöst
att helt motsätta sig införlivning
och sökte i stället genom förhandlingar
få så förmånliga villkor som möjligt.
Bl. a. begärde man att staden skulle
förbinda sig att från införlivningsdagen
ordna busstrafik inom kommunen till
samma priser för resor, som gällde för
staden i övrigt, och vidare att alla de
fastigheter, som färdigbyggts före införlivningsdagen,
skulle slippa att betala
gatukostnader till staden. Dessa
hade ju nämligen i många fall redan
fått vidkännas stora kostnader för
iordningställande av erforderliga vägar
till fastigheterna.

På dessa väsentliga punkter kunde
emellertid enighet icke uppnås, då stadens
representanter vägrade att godkänna
dessa villkor. Med anledning härav
beslöto Backa kommunalfullmäktige enhälligt
avstyrka införlivning och meddelade
detta beslut till kammarkollegium.
Dessutom uppvaktades statsrådet
Mossberg i juni månad 1947 av två
representanter för Backa kommun, som
framlade kommunens synpunkter. Kammarkollegium
gick helt på kommunens
linje och avstyrkte införlivning. Den
25 augusti 1947 sökte representanter för
Backa åter få företräde hos statsrådet
Mossberg för att vidare utveckla kommunens
synpunkter på frågan men
fingo då det beskedet att statsrådet
hade semester. Man fick emellertid vid
detta tillfälle den bestämda uppfattningen,
att någon införlivning icke
skulle komma att ske den 1 januari
1948. Man styrktes ytterligare i denna
uppfattning, då parterna kallades till

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

överläggning på länsstyrelsen den 8
september 1947. Vid detta sammanträde
voro också representanter för inrikesdepartementet
närvarande, men någon
upplysning lämnades icke då om att
frågan redan var avgjord och att införlivningen
var ett faktum. Så var
emellertid förhållandet, tv enligt protokollet
över inrikesärenden för den 25
augusti 1947 förordnade Kungl. Maj:t
på föredragning och hemställan av chefen
för inrikesdepartementet statsrådet
Mossberg, att Backa socken skulle från
och med den 1 januari 1948 införlivas
med Göteborgs stad.

Man frågar sig nu ovillkorligen, vad
sammanträdet den 8 september skulle
tjäna till under sådana förhållanden.
Det förefaller vara ganska meningslöst
att underhandla om villkoren för en införlivning,
då denna redan är ett faktum,
och jag måste säga, att brukar man
från departementets sida ordna dessa
underhandlingar i efterhand, bör en
ändring av detta system snarast möjligt
komma till stånd.

Enligt gällande lag skall ju en kommunal
indelningsändring av detta slag,
som skall träda i kraft vid kalenderårets
början, vara bestämd minst fyra månader
före ikraftträdandet för att kommunen
skall ha möjlighet att ordna frågor,
som uppstå vid ändring av den
kommunala indelningen. Lagens mening
är väl ändå att den berörda kommunen
skall delgivas Kungl. Maj :ts beslut inom
den lagstadgade tiden. Vid överläggningar
i ärendet, som höllos under
första hälften av september, hade kommunen
icke underrättats om att införlivningen
redan var ett faktum. Ett
åsidosättande av denna lagbestämmelse
skapar svårlösta problem inte bara för
den införlivade kommunen utan också
för landstinget. Då Göteborgs och Bohus
läns landsting icke delgivits Kungl.
Maj:ts beslut i införlivningsfrågan, när
landstingets stat för 1948 uppgjordes,
var det naturligt att landstinget också
räknade med Backa kommuns skatte -

kraft, men genom Kungl. Maj ds beslut
i införlivningsfrågan minskades landstingets
skatteinkomst med över 304 000
kronor. Då anslaget till oförutsedda utgifter
i landstingets stat är upptaget till
omkring 160 000 kronor, är det självklart
att de 100 000 kronor, som Göteborgs
stad skall erlägga, icke täcka de
minskade skatteinkomsterna, utan landstinget
kommer här i en mycket besvärlig
ekonomisk situation. Detta hade ju
kunnat undvikas, om Kungl. Maj ds beslut
i införlivningsfrågan i tid hade delgivits
kommunen och landstinget.

Jag anser därför, herr talman, att reservanterna
ha starka skäl för sin ståndpunkt,
och jag ber att få instämma i
de synpunkter, som av dem ha framförts.

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! I
den reservationsanmärkning, som jag
och tre kamrater i konstitutionsutskottet
ha fogat till detta utlåtande, ha vi
önskat fästa riksdagens uppmärksamhet
på den förmyndarhistoria, som rätt allmänt
har blivit bekant under benämningen
Unmansaffären. Det är ju ingen
alldeles ny historia. Den torde vara bekant
för riksdagens ledamöter, då det
tidigare förekommit en utredning, som
justitiekanslersämbetet låtit verkställa
år 1938 och som delats ut här i kamrarna,
jag vill minnas år 1939, till samtliga
ledamöter.

Vårt anmärkningsyrkande stöder sig
på en framställning av stadsrevisorn
Billing, som i egenskap av förmyndare
för artisten Gustaf Unman hemställt till
Kungl. Maj:t att en kommitté skulle tillsättas
med uppgift att dels upptaga den
s. k. Unmansaffären i och för sig till
förnyad förutsättningslös och allsidig
undersökning, dels ock vidtaga en enahanda
beskaffad granskning av den nyss
nämnda av justitiekanslersämbetet verkställda
utredningen i samma ärende.
Justitiekanslersämbetet har låtit företaga
en utredning efter det ämbetet fått

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

Billings hänvändelse på remiss från
Kungl. Maj :t, en utredning som måste
betecknas som en allt annat än djupgående
sådan och i själva verket blott
är ett referat av föregående utredningar,
där man har kommit till det resultatet
att ingenting skall göras. Kungl.
Maj :t har sedan beslutat att framställningen
icke skall föranleda någon åtgärd.

Jag vill peka på några av de skäl, som
vi reservanter ha stött oss på, då vi
önskat att utskottet skulle ha stått för
denna anmärkning. Jag skulle kunna
säga för övrigt, att de av utskottets ledamöter
som varit med och behandlat
denna fråga växlat åtskilligt under den
tiden. Egentligen ha vi från utskottets
övriga ledamöter inte mött några skäl
mot en ny utredning, utan man har ansett
dels att det gjorts utredningar tidigare,
dels att frågan är så stor att det
är svårt att få något riktigt grepp om
den. Därtill dröjde det rätt länge innan
den promemoria, som låg till grund
för utskottets behandling, hade utarbetats.
Jag ber att få anföra några av de
skäl vi ha stött oss på.

Artisten Gustaf Unman ärvde efter
sina föräldrar en mycket stor förmögenhet.
Hans förmögenhet låg huvudsakligen
i fastigheter här i Stockholm. År
1928 sattes Unman på egen begäran
under förmyndare. Dels krävde hans
affärer ett bokföringsarbete, som han
väl knappast som konstnär hade fått
utbildning i, dels befann han sig i ett
depressionstillstånd, och detta gjorde,
att han ville överlämna sina affärer åt
en förmyndare. I september 1929, sålunda
året därefter, förklarades han
åter myndig, och hans hittillsvarande
förmyndare avlämnade eu redovisning
som visade, att Unman hade en förmögenhet
i september 1929 av över
934 000 kronor. Egentligen ägde han
mera, därför att hans fastigheter i redovisningen
upptagits till taxeringsvärdena
men i själva verket voro värda mera.
Under den tid som Unman var omyn -

Granskning av statsrådsprotokollen.

digförklarad hade han blivit invecklad
i ett affärsföretag, ett garveribolag, där
han satt in åtskilligt med pengar, vilka
han förlorade då detta företag gick i
konkurs, men beloppet utgjorde långt
ifrån hela hans förmögenhet. Uppgifterna
äro olika. Man kan emellertid antaga,
att han förlorade ungefär 400 000
kronor på denna affär. 1932 förklarades
han på nytt omyndig. Hans nya
förmyndare lämnade då en förmyndarredovisning
först sedan mer än ett och
ett halvt år förflutit från det han övertagit
förmyndarskapet, sålunda långt
efter den tid då han lagligen skulle ha
avgivit en sådan, och denna utvisade
att Unman skulle ha skulder på 400 000
kronor utöver tillgångarna. Unman kunde
icke godkänna detta slags förmyndarredovisning.
Han ansåg sig fortfarande
vara en mycket förmögen man
och i varje fall ha tillgångar utöver
skulderna på något hundratusental kronor.
Då han med denna sin uppfattning
icke kunde ha förtroende för förmyndaren,
hade han ingenting annat att
göra än att vända sig till andra personer
för att få rättelse och sin förmögenhetsställning
klarlagd. Och här
börjar en rad tragedier, som jag inte i
detta sammanhang skall gå in på men
som också borde undersökas när man,
som jag hoppas, närmare kommer att
utreda denna affär.

Det uppstod på så sätt två riktningar
omkring Gustaf Unman. Den ena trodde
på förmyndaren och hans redovisning,
enligt vilken Unman skulle ha en
skuld utöver tillgångarna på omkring
400 000 kronor. Den andra riktningen
menade, att detta icke var möjligt, ty
redovisningen lämnade icke fullständiga
uppgifter eller riktiga siffror — det
måste vara något fel med den — och
ansåg efter sina beräkningar att Unman
borde ha ungefär en motsvarande förmögenhet
i stället. Det var denna senare
riktning som blev utsatt, om man
nu skall använda detta ord, för straff,
sinnesundersökningar, böter och sinnes -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

sjukhusvistelse. Man kan förstå att de
som voro övertygade om att förmyndarens
redovisningar voro riktiga och att
Unman sålunda hade skulder över tillgångarna
på hundratusentals kronor,
inte kunde tro att de personer voro fullt
kloka, som under sådana förhållanden
påstodo att Unman hade stora tillgångar.

Förmyndaren från 1932 arbetade
emellertid under den hypotesen, att
Unman hade omkring 400 000 kronor i
.skulder utöver tillgångarna, och under
denna hypotes hade förmyndaren sålt
en del Unmans tillhörigheter, bestående
av fastigheter, möbler och konstverk,
varigenom enligt gjorda värderingar
Unman måste ha åsamkats mycket
stora förluster. Det finns i denna
reservation på s. 33 en redogörelse som
visar, att man uppskattar dessa förluster
till över 300 000 kronor.

När man går igenom dessa s. k. utredningar
som gjorts genom JK-ämbetets
försorg, finner man mycket stora
brister. Revisor Billing har i sin hänvändelse
till justitiedepartementet 1940
åberopat en av revisorn Harald Carlström
utförd undersökning. Revisor
Billing är ju själv bokföringsexpert,
men han har anlitat även en annan bokföringsexpert,
herr Carlström, som är
av Stockholms handelskammare auktoriserad
revisor och lärare i liandelsteknik
vid Stockholms handelsgymnasium.
Det är klart att man måste fästa stort
avseende vid vad dessa i detta avseende
sakkunniga män ha kommit till för resultat.
Billing hänvisar till ett uttalande,
som Carlström har gjort och som
har bifogats Billings hänvändelse till
justitiedepartementet. Jag tar mig friheten
att citera det, därför att det är
så klarläggande för hur JK-ämbetet
skulle ha gått till väga vid utredningen
och hur man skall bära sig åt för att
komma till klarhet i denna affär. Revisor
Carlström säger: »Då det gäller
att åstadkomma en redovisning över
Gustaf Unmans förmögenhet och dess
förändringar skulle JK-ämbetet natur -

ligtvis enligt allmänna bokföringsgrunder
i första hand uppställt en ingående
stat och vid redovisningsperiodens början
i görligaste mån sökt konstatera,
vilken förmögenhet som skulle redovisas.
Därefter skulle redovisningen genomförts
efter bokföringsmässiga grunder,
och till sist skulle redovisningens
resultat sammanfattats i en utgående
förmögenhetsstat. JK-ämbetet har emellertid
icke upprättat vare sig ingående
eller utgående stat, och mina anmärkningar
mot nämnda vidräkning kan i
korthet sammanfattas i följande. Ämbetets
utredning har endast omfattat en
kassaredovisning. Endast kontanta kassaaffärer
ha därigenom kunnat antecknas.
S. k. memorialposter, exempelvis
då inteckningar överlämnas utan att
valuta erhålles, kunna sålunda icke noteras
i en dylik redovisning. Eftersom
sådana memorialposter förekommit i
stor utsträckning, hade det därför varit
bättre, om JK-ämbetet upplagt en vanlig
kolumnbokföring med behövligt antal
konton.»

Det framgår vidare av tillgängliga
handlingar, att förmyndaren säger sig
med utgångspunkt från Unmans föregivna
dåliga läge ha uppgjort en saneringsplan
för Unmans affärer men blivit
ond på Unman därför att denne hade
beskyllt honom för att komma med
oriktig redovisning och därför ha övergivit
denna plan. Nuvarande förmyndaren,
f. d. stadsrevisor Billing, som
verkligen tycks börja få klarhet i denna
trassliga affär, anför om detta i skrivelse
till Konungen följande: »Till ytterligare
belysning av dåvarande assessorn
Folke Lundquists sätt att handhava
sitt förmynderskap för Unman kan
i detta sammanhang vara lämpligt att
åberopa ett förmyndarkammarens vid
Stockholms rådhusrätt protokoll den 13
september 1934. Detta protokoll hade
tillkommit i anledning av anmärkning
mot dåvarande assessorn Folke Lundquist
för dennes försäljning av Unmans
lösören. Enligt protokollet säger Lund -

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

quist sig ha uttänkt en plan för sanering
av Unmans affärer men icke fullföljt
denna plan.»

Vidare citeras ett uttalande av Lundquist,
där han enligt rådhusrättens protokoll
säger följande: »Det torde inte
här vara rätta platsen att redogöra för
den tragikomik, som strax härefter började
utspelas mellan mig och myndlingen
eller dennes förtrogna, varvid jag avfordrades
redovisning på betydande sexsiffriga
tal och dylikt i den stilen. Resultatet
blev givetvis att jag ej längre
kunde vidbliva min saneringsplan och
ej heller ansåg mig kunna bringa i verkställighet
i samband därmed träffade
avtal.»

Och detta säger en förmyndare om en
myndling, vars rättigheter och ekonomi
han är satt att för myndlingens räkning
övervaka och handhava med samma aktsamhet
som om det skulle gälla hans
egna angelägenheter och ekonomi! Till
detta anför Billing, att det torde särskilt
böra utredas, huruvida detta förfaringssätt
står i överensstämmelse med gällande
lag.

Då man nu vet, hur Unmans tillgångar
på detta sätt ha sålts till underpris och
att Unman trots detta fortfarande är
ägare till en förmögenhet på omkring
200 000 kronor, då vet man tillräckligt
för att förstå, att det ligger någonting
oklart som inte borde finnas i redovisningen
och ämbetsutredningarna. Med
hänsyn till dessa fakta, herr talman,
som vi pekat på i reservationen och som
jag här ytterligare understrukit inför
kammaren, anse vi att riksdagen bör
kräva att frågan tages upp till allvarlig
behandling. En undersökning måste göras
av personer, som även Unman och
hans medhjälpare ha förtroende för.
Man bör lämpligast göra det genom tillsättande
av en kommitté, där även bokföringskunnigt
folk är representerat, och
denna utredning bör undersöka denna
historia i alla dess olika tragiska faser,
som utspelats under årens lopp. Den som
går igenom dessa handlingar rubbas i

C — Andra kammarens protokoll 19''t8.

Granskning av statsrådsprotokollen.

sitt förtroende till svenskt rättsväsende,
om inte denna fråga undersöks på ett
sådant sätt att den kan bevisas vara
bokföringsmässigt ordentlig utförd.

Jag skulle vilja vädja till justitieministern
att han själv ägnar saken litet tid
och föranstaltar om en utredning på det
allsidiga sätt, som Unmans förmyndare
ha önskat och som vi reservanter från
konstitutionsutskottet vilja tillstyrka.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag vill
här stanna vid en reservation, som förut
i ett anförande har berörts, nämligen reservation
X, som gäller införlivning av
Backa kommun med Göteborg.

Herr Carlsson i Bakeröd har här gjort
vissa erinringar, och jag vill helt instämma
i de synpunkter, som han framfört,
men jag kan inte underlåta att på
ett par punkter göra några kommentarer
utöver dem han i sitt anförande har
gjort. Jag skulle då vilja uppehålla mig
vid denna sak ur mera allmänna synpunkter.

När det gäller dessa införlivningsfrågor
är det oftast så, att kommuner, som
skola införlivas med städer, ha ett sämre
förhandlingsläge än städerna i fråga
och svårare att hävda sina intressen.
Det har också vid årets riksdag framförts
en motion, som även jag underskrivit
och vari begäres en utredning i
syfte att möjliggöra för sådana kommuner
att bli så att säga mera jämbördiga
underhandlare med städerna. Tyvärr har
denna motion icke vunnit riksdagens bifall.
Det borde då vara klart, att när
Kungl. Maj:t som sista instans skall avgöra
dylika frågor, Kungl. Maj :t bör
ägna dem en sådan handläggning, att
man kan kalla den fullt opartisk och
betryggande. Då en sådan fråga som införlivning
av Backa kommun med Göteborg
framlagts för konstitutionsutskottet,
borde det ha varit konstitutionsutskottets
och riksdagens plikt att mycket
starkt värna om att det blivit en objektiv
behandling av dessa frågor.

Nr SO.

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

Det fall, som berörs i reservationen,
liar i det anförande vi nyss hörde i viss
omfattning relaterats. Jag skall här något
stanna vid handläggningen av detta
ärende, ehuru det är som att tala i ett
lufttomt rum, eftersom bara reservanterna
yttra sig i saken. På grund av
någon praxis göres inte något uttalande
från utskottsmaioriteten eller regeringsbänken.

Det har nämnts, att frågan beträffande
denna införlivning var avgjord i realiteten
den 25 augusti i konselj och att
det sammanträde, som sedermera hölls
den 8 september mellan parterna, icke
gällde principfrågan utan vissa detaljer.
Det är på den punkten, herr talman, som
jag skulle vilja göra några kommentarer,
vilka jag tror i någon mån visa, att det
den 8 september gällde principfrågan
och icke detaljer. Vid de framstötar, som
gjordes i denna sak från kommunen och
landstinget till departementet och även
vid det sammanträde, som man hade
med departementet den 25 augusti, hade
man mycket klart för sig att frågan icke
var avgjord. Det är att märka, att detta
var samma dag som man gör gällande
att beslut om införlivning fattades i
konselj. När man vid detta tillfälle icke
ansåg frågan avgjord, antogs det som
ganska naturligt att en införlivning icke
kunde ske den 1 januari. I enlighet härmed
uppgjorde landstinget sin budget,
vilket hade till följd, när införlivningen
var ett faktum, att landstingets inkomster
minskade med över 300 000 kronor.
Frånräknar man den kompensation, som
skulle utgå första året, stannar minskningen
vid 200 000 kronor. I stället för
den behållning man räknat med, blev
det i verkligheten en ganska stor brist
i landstingets budget.

Det hade emellertid hänt något härutöver.
Kammarkollegium hade nämligen
avgivit sitt yttrande, och där framhålles
en ganska viktig sak. Kommunen
hade allt från förhandlingarnas början
mycket starkt bibringats den uppfattningen,
att här förelågo lagligt giltiga

skäl för en tvångssanmianslagning med
staden. På det sättet kommo underhandlingarna
från början att inriktas på villkoren
för införlivningen. Genom kammarkollegii
yttrande blev det klargjort,
att lagliga förutsättningar för en tvångsinförlivning
icke förelågo.

Jag vill också meddela, liksom det
gjorts i första kammaren, att landstinget
vid sina förhandlingar på grundval av
kammarkollegii yttrande enhälligt uttalat
sig emot en införlivning. Det är alltså
att märka, att när förhandlarna
den 8 september möttes, kommo kommunens
representanter till dessa överläggningar
med den principiella inställningen
på grund av kammarkollegii yttrande,
att kommunen icke skulle införlivas
med staden i fråga. Hur kan man då
tänka sig, att man kunde föra förhandlingar
i detalj som om införlivningen
skulle vara ett faktum? När alltså förhandlarna
hade denna principiella inställning
vid sammanträdet den 8 september,
borde representanterna för departementet
ha upplyst, att införlivningen
redan var beslutad. Det meddelades
emellertid icke under förhandlingarna i
fråga från departementets sida, att införlivningsfrågan
var avgjord, utan man
förhandlade som om så icke var förhållandet.
Jag vet ju, att inrikesdepartementet
inte handhar kommunikationsfrågor,
men detta borde väl inte utesluta all
kommunikation mellan olika befattningshavare
där, även om det heter inrikes-
och inte kommunikationsdepartementet.
Jag finner handläggningen av
hela denna fråga så pass anmärkningsvärd,
att när jag nu tagit fram den till
granskning riktar jag inte mina ord speciellt
till departementschefen utan snarare
till konstitutionsutskottet. Denna
fråga är nämligen handlagd på ett sätt,
som gör alt man med fullt fog kan påstå,
att förtroendet för Kungl. Majrts behandling
av densamma är allvarligt
rubbad. Det borde vara konstitutionsutskottets
och riksdagens plikt att försöka
återställa folkets förtroende när

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

det gäller behandlingen av frågor av
detta slag.

Herr talman! Jag har inte kunnat underlåta
att framhålla dessa synpunkter,
eftersom jag tror att det är en mycket
allvarlig fråga som här berörts. Man kan
bara beklaga att konstitutionsutskottet
icke tagit allvarligare på denna sak än
som varit fallet.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr NOLIN: Herr talman! Jag ber
att få säga några ord i anledning av reservation
nr V i konstitutionsutskottets
föreliggande memorial. Reservationen
i fråga gäller körförbudet för personbilar.

Genom beslut den 19 mars 1947 förordnade
Kungl. Maj:t om sådan ändring
av 8 § i kungörelsen den 15 november
1945 att körtillstånd även skulle
erfordras för framförande av personbil.
Före nämnda datum hade enligt samma
förordning erfordrats körtillstånd endast
för lastbilar och omnibusar. Den
31 oktober 1947 beslöt Kungl. Maj:t att
införa ytterligare en paragraf i ifrågavarande
förordning, betecknad 11 §,
varjämte 12 och 15 §§ skulle erhålla
ändrad lydelse. I denna nya paragraf
stadgades att personbilar icke fingo
framföras å sön- eller helgdagar eller
under viss tid dag före och dag efter
helgdagar.

Såvitt vi kunnat finna ha här nämnda
beslut icke haft något som helst stöd i
den s. k. förfogandelagen. Inte heller ha
vi kunnat finna att beslutet haft stöd i
Kungl. Maj:ts rätt till den ekonomiska
lagstiftningen. Ifrågavarande beslut fick
mycket vittgående verkningar. Det förorsakade
mycket allvarliga ingrepp i
förfogandet över fordonen och var till
sina verkningar synnerligen orättvist.
Speciellt för landsbygdens del, där avstånden
ii ro stora, kom beslutet att få
mycket hårda verkningar. Människorna
där fingo icke använda sig av sina bilar

Granskning av statsrådsprotokollen.

ens då det gällde resor till nödvändiga
sammankomster o. d. utan måste använda
sig av taxibilar, vilka i de allra
flesta fall då fingo köra dubbla turer.
Taxibilarna kommo därför att förbruka
åtskilligt mera bensin än vad de privata
bilarna skulle ha gjort, eftersom
de senare icke hade behövt köra mer
iin halva sträckorna. På landsbygden är
det ofta milslånga avstånd till sammanträdesorterna,
och sammanträdena hållas
där ganska ofta på helgdagarna. När
nu den egna bilen inte fick användas,
utan man var tvungen att rekvirera
taxibil, körde denna i allmänhet först
en lång sträcka för att hämta passageraren,
och sedan blev det ytterligare en
tomkörning när vederbörande skulle
köras hem igen. Det blev ofta mer än
dubbla bensinförbrukningen. Den bensinbesparing,
som dessa bestämmelser
voro ägnade att befordra, uteblev under
sådana förhållanden alldeles, åtminstone
för landsbygdens vidkommande.
I städerna däremot, där en hel del nöjeskörning
kunde stoppas, kunde säkerligen
vissa bensinbesparingar göras.

Jag skall inte ingå på någon närmare
analys av denna fråga utan konstaterar
endast att ifrågavarande beslut icke har
haft stöd i vare sig förfogandelagen eller
i Kungl. Maj:ts rätt till ekonomisk
lagstiftning. Inte heller har det, såvitt
jag kunnat finna, något stöd i grundlagen.
Bilägarnas rättigheter, som äro
fastslagna i motorfordonsförordningen,
blevo vid beslutets ikraftträdande satta
ur funktion.

Med anledning av vad sålunda förekommit
ha jag och fyra andra reservanter
ansett det vara på sin plats att
göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementscheferna,
i första hand statsrådet Gjöres
och i andra band statsrådet Sträng.

Herr H/EGGBLOM: Herr talman! De
reservationsanmärkningar som sammanförts
i punkt IV avse regleringsåtgärder
i fråga om virke. Där ha de tre reser -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

vanterna delat upp sig i två grupper,
av den anmärkningsvärda anledningen
att vid jämförelse mellan virkesregleringens
verkan på olika orter har denna
visat sig vara mycket olika i norr och
söder. Sådana ingrepp, som verkat skadligt
i söder, ha icke haft någon påvisbar
verkan i norr. Bara detta säger ju att
det finns anledning till en stark reservation
mot det sätt, på vilket virkesregleringen
handhafts under år 1947. Inom
virkesregleringen ha olika system tilllämpats
varje år, och vad år 1947 beträffar
vill ifrågavarande reservationsanmärkning
säga ifrån, att systemet
icke har varit tillräckligt effektivt, när
det gällt att skapa samhällsekonomisk
balans. Det har icke varit tillräckligt
rättvist gentemot alla de företagare, som
berörts av regleringen i fråga.

Herr talman! Med denna allmänna
karakteristik av min reservation ber jag
att få hänvisa till dess ordalydelse.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Det är den med nr III betecknade reservationen
som föranlett mig att göra några
kommentarer. I nämnda reservation
upprullas kapitlet om hur ett av världens
starkaste länder, relativt sett, efter
tre års socialdemokratiskt styre hamnat
i en belägenhet, jämförlig med de
länders, som genomgått fem års krig
och ockupation. Jag vet inte om det är
ett tyst medgivande härom att regeringen
har anmält Sverige som medlem i
den krets av stater, som ställt sig under
dollarns beskydd. Detta kapitel tycker
jag emellertid har fått ett nästan spexartat
inslag, när det nedrigaste attentat
som av kapitalistiska krafter förövats
mot vårt folk nu utnyttjats av samma
krafters talesmän, som etablera sig som
domare och döma regeringen för att den
genomfört vad de själva eftersträvat.

I reservationen anklagas regeringen
för det första för att den icke i tid vidtagit
effektiva åtgärder för att motverka
valutautströmningen. I den anklagelsen

vill man gärna instämma. För det andra
säger man att regeringen i stället för
att göra handelskommissionen till ett
brukbart redskap för en organiserad,
planmässig utrikeshandel gjort kommissionen
obrukbar för denna uppgift. Ett
resultat av detta är att handelskommissionen
hösten 1947 hade utfärdat importlicenser
för varor, vilkas värde med
400 miljoner kronor översteg värdet av
de guld- och valutatillgångar, varmed
de skulle betalas. Även i den anklagelsen
kan man instämma.

För det tredje anklagas regeringen för
att den underlåtit att sörja för samverkan
mellan licensgivande och valutatilldelande
myndigheter. Den ena handen
har inte vetat vad den andra gjort. Detta
är också, såvitt jag förstår, en riktig anmärkning.

Det påpekas också att regeringen lå1
it den amerikanska regeringen påtvinga
sig en uppgörelse, som innebar
att först den 18 juli 1947, alltså mer än
fyra månader efter importstoppets införande,
kunde de första direktiven för
licensgivningen utges. Detta möjliggjorde
för de svenska importörerna att
i fyra månader träffa nya importuppgörelser
med de amerikanska exportörerna,
under förutsättning att man antedaterade
uppgörelserna till tid före 15
mars. Resultatet av denna underliga politik
blev som bekant också att under
det år då importstoppet genomfördes
importerade vi för två miljarder kronor
mera varor än under året förut, när vi
icke hade något importstopp.

Dessutom påpekas det i reservationen
att Förenta staterna påtvingat
Sverige en uppgörelse, som innebär att
Sverige under 1947 och första halvåret
innevarande år skall importera 150 %
av 1946 års importvolym från Amerikas
förenta stater. Det ha amerikanarna
krävt, under motivering att om Sverige
inte gör det, så utsättes den amerikanska
exporten för en diskriminering, som
enligt det år 1935 träffade handelsavtalet
icke kan godkännas.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

År 1939, som väl bör vara ett lämpligare
jämförelseår, hade vi från Förenta
staterna en import, uppgående till
415 miljoner kronor. År 1946, som i stället
blev jämförelseår, var siffran i det
närmaste dubbelt så stor, nämligen 801
miljoner kronor. Och under år 1947,
när vi fingo importstoppet, uppgick importen
från Förenta staterna till 1 631
miljoner kronor. Att inför detta antyda
en diskriminering av den amerikanska
exporten är fördomsfritt.

Denna utveckling visar vilket farligt
tryck Förenta staterna utövat och utövar
på den svenska handelspolitiken.
Därför vill jag gärna instämma i kritiken
på denna punkt. Men då skall man
inte glömma att kritikernas linje hela
tiden varit, och fortfarande är, att statskontrollen
skall slopas och att man
skall överlämna till det s. k. fria initiativet
att ordna dessa förhållanden, även
när det gäller vår handel och vandel
med främmande länder. Det skall icke
heller glömmas —- jag säger detta särskilt
med anledning av herr Wibergs
anförande nyss — att riksdagen så sent
som i juni 1946 mot kommunisternas
invändning varnade för en stor export.
En sådan förmenades nämligen utgöra
ett hot mot penningvärdet, eftersom de
stigande exportpriserna sades påverka
den svenska prisnivån. Jag har undersökt
vad bankoutskottet sagt om penningpolitiken
i det utlåtande som avgavs
28 maj 1946. Där står det: »Med
hänsyn till knappheten på arbetskraft
och otillräcklig försörjning med importvaror
ulgör exporten i stigande
grad en belastning för vårt näringsliv.»
Jag vet inte vilken omständighet det
var — men någon var det — som påverkade
bankoutskottet så att den formuleringen
ströks, där man direkt varnade
dem som svarade för den svenska
exportpolitiken för att söka försvara
och återvinna tidigare svenska exportmarknader.
När herr Wiberg nu uppträdde
här som opponent, kan jag inte
låta bli att påminna om att han på

Granskning av statsrådsprotokollen.

denna punkt inte hade någon reservation,
trots att frågan ju har ett icke så
obetydligt samband med den allmänna
handelspolitik som regeringen fört.

Men det väsentliga i denna sak är enligt
min mening att det icke är importöverskottet
utan helt andra faktorer,
som skapat den ebb i valutakassan, som
påtalats av reservanterna. Det svenska
importöverskottet under de tre åren
1945, 1946 och 1947 belöpte sig till
2,1 miljarder kronor. Under samma tid
har Sverige i frakter och av kapitalplaceringar
i andra länder haft inkomster
på minst två miljarder kronor. Inom
parentes kan jag nämna att det är normalt
för Sverige att ha ett ganska stort
importöverskott. Under den senaste 10-årsperioden före kriget har detta legat
mellan 300 och 400 miljoner kronor om
året.

Jag har en gång förut sagt, och jag
tror det är anledning att nu understryka
det, att om det bara berodde på den
svenska importen, så skulle Sverige
fortfarande ha tre miljarder kronor i
guld och utländska valutor. Jag har
efterlyst hur skillnaden mellan de tre
miljarder, som Sverige skulle kunnat ha,
och de 600—700 miljoner som nu finnas,
enligt den rapport som reservanterna
lämnat, har kunnat uppstå. Vart
ha dessa pengar tagit vägen? Uppenbart
är att de inte flutit ut ur landet på
grund av det stora importöverskottet —
det måste ha berott på andra orsaker.
Min slutsats är den, att starka finansiella
krafter här ha drivit en målmedveten
politik i syfte att påverka den
svenska politiken och därför länsat
landet på tillgångarna av guld och utländska
valutor.

Nu draga emellertid reservanterna
den slutsatsen av sitt resonemang att
regeringens största fel varit, att den
inte i tid försäkrat sig om ett stort utländskt
lån. När regeringen tidigare
förklarat att den icke reflekterade på
att upptaga något utländskt lån, ha vi

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Försäljning av vissa fastigheter i Skara och Lund.

för vår del helhjärtat givit den vårt
stöd. För några veckor sedan meddelades
det emellertid att svenska folket
enligt Marshallplanen skall få låna 28
miljoner dollar. För dessa pengar skola
vi få tobak för 2,1 miljoner dollar, kaffe
för 2 miljoner, konserver och andra
varor för 2 miljoner, bilar — som vi
sakna bensin till — för 7 miljoner
o. s. v. Sammanlagt skola vi få mera
umbärliga och i allmänhet färdiga varor
för 26 miljoner. De återstående 2
miljonerna skola användas till att betala
prisstegringen på de varor, som vi
skola få från Förenta staterna. Vidare
meddelades det i pressen i går, att den
amerikanska kongressen förklarat att
ett villkor för att erhålla Marshallvaror
är att man genomför en nedskrivning
av penningvärdet. Om vi skrivit ned
penningvärdet med, låt mig säga, 10
procent, skulle det betytt, att vi fått betala
för den import vi hade i fjol och
att vi förlorat på den export vi hade
i fjol sammanlagt 200 miljoner kronor.
Med anledning av att herr Wiberg beklagat,
att man skrivit upp det svenska
penningvärdet, vill jag säga, att om inte
detta hade skett, så hade ju, i den mån
utrikeshandeln påverkar de svenska
valutatillgångarna, dessa genom fjolårets
handel blivit 300 miljoner kronor
mindre än de i alla fall för närvarande
äro. Detta kan ju sägas inte ha direkt
samband med den fråga, som nu behandlas,
men med hänsyn till den konklusion
som reservanterna draga av sitt
konstaterande av hur vidunderlig den
handelspolitik, som förts under dessa
år, varit, finns det ju anledning att
göra kammaren uppmärksam därpå.

Ja, herr talman, som jag ser saken,
förhåller det sig alltså på det sättet, att
dessa reservanter pricka regeringen för
att den har genomfört vad de själva
hela tiden propagerat för. De pricka
regeringen, för att den inte har genomfört
sitt eget program. Om regeringen
hade genomfört efterkrigsprogrammets
krav på en planerad ekonomisk kon -

troll över utrikeshandeln, skulle ju aldrig
dessa skandaler kunnat inträffa.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 100, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens institut för folkhälsan; nr

101, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående viss garanti åt
sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa
jämte i ämnet väckt motion; och

nr 102, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående tillgodoseende av
universitetets i Lund och Malmöhus läns
sjukvårdsinrättningars i Lund behov av
tomtmark jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3.

Försäljning av vissa fastigheter i Skara
och Lund.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
103, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående försäljning av vissa fastigheter
i Skara och Lund.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Försäljning till Lunds stad av fastigheterna
Källby 2-, 23 och 21 i Lund.

Kungl. Majd hade i propositionen
nr 153 (punkt 3, s. 8—12) föreslagit
riksdagen medgiva, att de rektor vid katedralskolan
i Lund å lön anslagna fastigheterna
Källby 22, 2:l och 2’ i Lund
finge för ett pris, icke understigande
108 300 kronor, och på de villkor i övrigt,
Kungl. Maj:t funne skäligt bestämma,
försäljas till Lunds stad.

Onsdagen den 19 maj 1918 em.

Nr 20.

Försäljning: av vissa fastigheter i Skara och Lund.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag medgiva, att de
rektor vid katedraskolan i Lund å lön
anslagna fastigheterna Källbv 2-’, 23 och
2'' i Lund måtte få för ett pris, icke understigande
108 300 kronor, och på de
villkor i övrigt, Kungl. Maj:t funne skäligt
bestämma, försäljas till Lunds stad.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Andrén,
Ivar Persson, Bergh, fru Svenson, herrar
Svensson i Grönvik, Malmborg i
Skövde, Falla, Hoppe, Onsjö och Sefve,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag medgiva, att de rektor
vid katedralskolan i Lund å lön anslagna
fastigheterna Källby 22, 23 och 21
i Lund finge för ett pris, icke understigande
198 134 kronor, och på de villkor
i övrigt, Kungl. Maj:t funne skäligt
bestämma, försäljas till Lunds stad.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
På denna punkt ha vi — flera
reservanter i statsutskottet — inte kunnat
biträda Kungl. Maj:ts förslag. Det
gäller en marklösenfråga. Drätselkammaren
i Lund hade gjort framställning
till stiftsnämnden om att få förvärva
ett markområde, som skulle användas
för idrottsändamål. Stiftsnämnden uppdrog
då åt boställsnämnden att värdera
ifrågavarande mark. Efter verkställd
undersökning fastställde nämnden,
på grunder som den fann acceptabla,
ett markvärde av 1: 50 kr. per
in2. Det är det säregna i detta ärende,
att denna boställsnämndens ståndpunkt
har godkänts av alla i ärendet hörda
myndigheter med undantag av statens
byggnadslånebvrå. Det mest anmärkningsvärda
i detta sammanhang är, att
t. o. m. drätselkammaren i Lund inte i
och för sig haft något att erinra, även
om det syntes den, att priset var högt.
När vi, som deltagit i behandlingen

av detta ärende, jämförde priset på
marken med vad man i tätorterna ute
på landsbygden får betala, så funno vi
det av boställsnämnden föreslagna priset
lågt och ansågo, att det var mycket
förvånande, att inte departementschefen
följt boställsnämndens förslag. Han
har nämligen följt statens byggnadslånebvrå,
som i stället för ett pris på
1: 50 kr. per m2 föreslår ett pris av 82
öre per in2. Detta förslag har den kommit
fram till på grundval av en jämförelse
med ett markköp, där det gällde en
betydligt större areal. Nu ifrågavarande
areal är visserligen inte obetydlig. Den
är över 132 000 m2, men den areal, som
byggnadslånebvrån jämfört den med,
var över 600 000 m2. Uppenbarligen är
ju enligt vanligt omdöme och vanlig
uppskattning markvärdet på stora områden
relativt sett lägre än på mindre
områden, då avstånden i synnerhet i
utkanterna äro större.

Vid ärendets behandling i andra avdelningen
av statsutskottet fingo två
representanter för statens bvggnadslånebyrå
närmare motivera byggnadslånebyråns
ståndpunkt, och enligt deras
utsago hade det ändamål, vartill
marken skulle användas, varit en bidragande
orsak till den lägre värderingen.
Jag gjorde då den jämförelsen,
att då Lunds stad förvärvat mark för
att bygga en central verkstadsskola,
hade markvärdet beräknats till 1: 49 kr.
per m2, vilket angives i utskottsutlåtandet
och Kungl. Maj :ts proposition. Om
jag inte är fel underrättad, så skedde
detta med utgångspunkt från boställsnämndens
värdering, och man ansåg
då, förmodar jag, att marken med hänsyn
till det ändamål, vartill den skulle
användas, värderats lågt. När nu byggnadslånebyrån
har föreslagit ett ännu
lägre pris, så gör man gällande, att det
är dess uppgift att förhindra, att markvärdet
skörtas upp alltför högt. Jag
har ingenting emot att något görcs för
att förhindra markvärdets stegring i
alltför stor utsträckning, men man kan

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Försäljning av vissa fastigheter i Skara och Lund.

väl inte göra gällande, att det innebär
ett uppskörtande av köparen att åsätta
ett värde av 1: 50 kr. per m2 på mark
i närheten av en stad. Det är uppenbarligen
så lågt, att man har svårt att
tänka sig, att det ens varit fråga om
någon prutmån, om en enskild skulle
ha köpt denna jord. När det gäller användning
av jord för idrottsändamål,
så har jag ingenting emot att man ger
anslag för detta ändamål, men här gäller
det inte en hjälp till idrotten, utan
det är en hjälp till Lunds stad. Om
idrotten skall hjälpas, skall det ske på
annat sätt, inte genom en sådan dold
subvention, som en försäljning till detta
pris egentligen måste innebära.

Ja, detta är i korthet, herr talman,
de skäl, som varit utslagsgivande för
oss reservanter, och jag måste för min
del säga, att jag saknar verkliga sakskäl
för den ståndpunkt som byggnadslånebyrån
och Kungl. Maj :t här ha intagit.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation, som vid denna
punkt är fogad till utskottets utlåtande.

Häruti instämde herrar Boman i
Kieryd och Johnsson i Kastanjegården.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Det skulle inte falla mig in att vid denna
sena timme och med hänsyn till den
långa föredragningslista, som återstår
för kammaren att behandla, hålla något
längre anförande. Jag skall inskränka
mig till att bara säga några
ord, och jag vill gärna ge herr Svensson
i Grönvik rätt i att när man jämför
här ifrågavarande priser med
markvärdena i allmänhet i tätorter,
tycker man nog, att både 82 öre per m2
och 1: 50 kr. per in2 äro mycket låga
priser.

Hur har emellertid läget varit här,
när propositionen skulle utarbetas? Det
förelåg ju två olika förslag angående
det pris, som staten borde betinga sig

för ifrågavarande markområde, dels det
av boställsnämnden på uppdrag av
stiftsnämnden uppgjorda förslaget om
ett pris på 1: 50 kr. per in2, dels ett av
byggnadslånebyrån uppgjort förslag,
där man kom till det lägre priset. Jag
måste bekänna, att jag, när jag såg de
olika förslagen, först gjorde den reflexionen,
att det riktiga hade väl varit
att ta något pris, som låg däremellan,
men det var å andra sidan svårt att på
fri hand motivera ett pris på en krona
eller 1: 25 per m2, och följaktligen ansåg
jag riktigare att välja mellan boställsnämndens
och byggnadslånebyråns
bud.

De skäl för sistnämnda bud, som
herr Svensson i Grönvik efterlyser,
finnas faktiskt i byggnadslånebyråns
yttrande. Ett mycket väsentligt skäl är
ju, att man på jordbruksministerns föredragning
i början av detta år har sålt
ett större markområde alldeles i närheten
för 82 öre per m2. Nu säger man
visserligen från reservanternas sida, att
det inte är riktigt likartat. Det är ett
större markområde, och därför komma
de längre bort belägna delarna av det
området att ha ett något sämre läge än
vad detta markområde har. Det är möjligt,
att det ligger något i det, men de
som ha lokal erfarenhet säga, att det
knappast kan anföras som skäl. Ytterligare
finner man av byggnadslånebyråns
yttrande, att taxeringsvärdet är
mindre än hälften av det värde som
Kungl. Maj:t här har ansett, att man
borde betinga sig vid försäljningen.

Men jag har ytterligare ett skäl, som
jag inte vill underlåta att här anföra
— ett skäl utom det, att man ju ofta
anklagar staten för att höja markvärdena
och driva upp markpriserna, och
att det följaktligen bör ligga i sakens
natur, att man försöker motverka en
sådan tendens. Det skäl jag avser är,
att för Lunds stad och staten är det
inte bara fråga om något tillfälligt mellanhavande,
utan på grund av universitetets
och andra statliga inrättning -

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

Försäljning av vissa fastigheter i Skara och Lund.

ars belägenhet i Lund få staten och
Lunds stad ofta lösa ekonomiska mellanhavanden.
Vi behandlade för några
ögonblick sedan en kungl. proposition

— den behandlades i statsutskottets utlåtande
nr 107 — där det gäller ett
visst markbyte mellan staten och
Malmöhus läns sjukvårdsinrättning.
Där upplyses på s. 7, att seminariet,
som skall övergå i landstingets ägo, så
småningom måste ersättas av en ny
byggnad, och sedan står det: »I ärendet
har vidare upplysts, att Lunds stad
är villig att ställa tomt till förfogande
för uppförande av ny seminariebyggnad
samt anläggande av skolträdgård.»
Jag kan inte utläsa det på annat sätt

— jag har försökt göra undersökningar
i saken — än att meningen är, att
Lunds stad utan kostnad för staten
skall upplåta ny seminarietomt och ny
seminarieträdgård. Jag kan även nämna
ett annat område. Det gäller dövstumskolan
i Lund. Det är meningen,
att den gamla dövstumskolan, som ligger
rätt centralt men som är olämplig
för sitt ändamål, skall övertagas av
Lunds stad, men att Lund skall upplåta
tomt för den nya dövstumskolan. Man
kan säga, att Lunds stad varit lätt att
förhandla med; åtminstone så långt
min erfarenhet sträcker sig har det inte
varit några svårigheter utan gått ganska
lätt att komma överens med staden.
Om man är tveksam mellan två olika
pris och har att göra med en part, som
hittills visat tillmötesgående och som
man i fortsättningen skall ha som part
och träffa uppgörelser med, är det rätt
naturligt, att man åtminstone anser, att
det finns vissa skäl för det lägre priset.

Nu är detta, herr talman, ingen stor
fråga. Det är egentligen en liten fråga,
om man får det ena eller andra priset.
Det har under hand meddelats mig, att
reservanterna i statsutskottet egentligen
inte tänka så mycket på denna sak
utan vilja visa visst missnöje med
byggnadslånebyråns sätt att göra värderingar.
Nu har byggnadslånebyrån

en representant i denna kammare, och
jag förmodar, att han, om så kräves,
är villig att ta upp den här frågan.

Jag har, herr talman, här i största
korthet velat redogöra för de skäl, som
ha varit avgörande för Kungl. Maj :t vid
ställningstagandet, och jag finner skälen
fortfarande vara så goda, att jag
för min del kan tillråda kammaren att
följa utskottet, d. v. s. bifalla Kungl.
Maj :ts förslag.

Herr SVENSSON i Grönvik (kort genmäle):
Herr talman! Enligt statsrådets
anförande var ett av skälen för att gå
med på det lägre priset ett visst samarbete
med Lunds stad i fortsättningen
i fråga om seminarietomt. Det är ju inte
alls okänt, att städer för erhållande av
ett seminarium göra uppoffringar i det
hänseendet. Frågan om seminarietomt
ha vi redan behandlat. Där var det ju
fråga om underhandlingar icke mellan
Lunds stad och staten utan mellan
Malmöhus läns landsting och staten, och
jag kan inte riktigt finna, att det föreligger
något samband mellan dessa två
saker.

Jag kan inte riktigt finna, att det
mellan dessa två ting råder något samband,
som skulle utgöra ett starkt vägande
skäl för den ståndpunkt som
statsrådet här intagit. Jag vet inte om
jag fattade statsrådet rätt, men jag fick
den uppfattningen, att han menade att
man skulle visa eu viss mjukhet gentemot
Lunds stad för att underlätta ett
fortsatt gott samarbete i fråga om tomtaffärer.
Om detta var statsrådets
mening, måste jag säga att jag inte tycker
metoden är riktigt smaklig.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag vill fästa uppmärksamheten på att
jag ej enbart avsåg att man skulle visa
mjukhet gentemot Lunds stad för att
i fortsättningen kunna, om jag så får
uttrycka det, komma väl överens. Jag
menade i stället all när en part visat

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Försäljning av vissa fastigheter i Skara och Lund.

staten tillmötesgående, finns det skäl
för staten att också visa tillmötesgående
i en situation, där man har att välja
mellan två pris. Och i detta fall är ju
det lägre priset icke föreslaget av någon
Lunds stad närstående institution utan
av ett statligt organ.

Det föregående ärendet gällde visserligen
ett markbyte, där Malmöhus läns
landsting var ena parten och staten den
andra. Men jag fäste uppmärksamheten
på den upplysning som i propositionen
lämnats därom att Lunds stad ämnade
upplåta tomt till ny seminariebyggnad,
och jag tog det såsom bevis på tillmötesgående
från Lunds stads sida gentemot
staten.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Det har fallit på min lott att
i detta ärende företräda statsutskottets
majoritet, ehuru ärendet behandlats på
en annan avdelning i statsutskottet än
den jag själv tillhör. Det har nämligen
visat sig att de ledamöter av denna
kammare, som tillhöra andra avdelningen,
anslutit sig till reservationen, medan
jag för min del, som deltog i utskottets
plenisammanträde, ansåg att
sakliga skäl talade för bifall till Kungl.
Majrts förslag. Detta förslag har ju även
tillstyrkts av statsutskottets majoritet.
Sedan statsrådet nu utvecklat det väsentligaste
av de skäl, som föranlett
Kungl. Maj :t att förorda det lägre tomtpriset,
kan jag göra mitt anförande förhållandevis
kort.

Jag vill framhålla att staten under de
senare åren nödgats alldeles särskilt
inrikta sin uppmärksamhet på att söka
hålla tomtpriserna nere. Det är bostadsförsörjningsorganet,
statens byggnadslånebyrå,
som fått uppträda som en statens
mellanhand i syfte att tillse att
tomtpriserna inte bli alltför höga, när
det gäller bostadsbyggandet. Det förekommer
inte alltför sällan att säljaren
av mark är någon statsinstitution eller
ecklesiastik myndighet. Ofta har man

vid dessa försäljningar tydligen resonerat
på samma sätt som statsutskottets
andra avdelning har gjort och som herr
Svensson i Grönvik nyss gjorde, nämligen
så att man bör söka taga ut så
mycket för marken som över huvud taget
är möjligt, eftersom medlen ju komma
staten till godo. Vi ha haft beröring
med detta spörsmål här i Stockholm.
Den som här säljer råmark till
bostadsändamål för det högsta priset
är just staten. Man har resonerat som
så, att staten inte bör underlåta att taga
till sig vad som kan stå att vinna vid
försäljning av tomtmark. Man tänker
emellertid inte på att det blir andra
som få bära kostnaderna för de höga
tomtpriserna, nämligen de som skola
bo i bostadshusen. I det nu ifrågavarande
fallet är det visserligen inte fråga
om mark som skall användas för bostadsändamål,
men man bör ju dock
hålla i sikte, att inte den ena markdelen
skall betinga högre pris än den
andra.

Som jag förut sade brukar det ofta
förekomma, att byggnadslånebvrån får
uppträda såsom mellanhand mellan
Kungl. Maj:t och det säljande ämbetsverket
och föreslå de tomtpris som anses
skäliga med hänsyn till olika förhållanden.
Man får sålunda taga hänsyn
till de särskilda förhållandena på den
ort varom är fråga, och man kan göra
jämförelser med tidigare försäljningar
av samma slag''. Har man inte möjlighet
till dylika jämförelser, får man taga
hänsyn till andra omständigheter. I
detta fall har i enlighet med det sagda
Kungl. Maj:t remitterat markförvärvsfrågan
till byggnadslånebyrån, som med
tillämpning av de principer den ansett
böra vara vägledande åsatt ett visst
pris.

Med anledning av herr Svenssons i
Grönvik yttrande, att han och andra
avdelningen i statsutskottet icke kunnat
finna några sakskäl för utskottets
och Kungl. Maj:ts förslag, måste jag i
likhet med herr statsrådet framhålla.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

Försäljning av vissa fastigheter i Skara och Lund.

att byggnadslånebyråns sakskäl redovisats
såväl i Kungl. Maj:ts proposition
som för övrigt också i det föreliggande
statsutskottsutlåtandet på s. 9 och 10.
Där finnes ett referat in extenso av vad
byggnadslånebyrån anfört. Jag skall
inte upptaga tiden med att läsa upp vad
där står, eftersom var och en kan själv
taga del av yttrandet. Jag förstår inte
vad det skulle vara för ytterligare sakskäl
som skulle behöva förebringas för
att andra avdelningen av statsutskottet
skulle påverkas därav.

Jag har sålunda inom utskottet utan
vidare anslutit mig till den ståndpunkt,
som statens byggnadslånebyrå intagit,
så mycket mer som jag vid byggnadslånebyråns
sammanträde godkänt hela
det betraktelsesätt som byrån lägger på
dessa frågor. Det är ur .statlig synpunkt
icke oviktigt att man tillser att markpriserna
hållas låga. Markvärdet är ju
inte absolut och något som utan vidare
är fixt och färdigt. Ofta är värdet beroende
på det pris som köparen är
villig att betala för att erhålla just den
mark varom fråga är eller det pris som
säljaren vill åsätta för att göra sig av
med marken. Där blir det alltså fråga
om en uppgörelse mellan intressenterna.
Men när det är ett statens eget organ
som uppträder, måste man lägga
mer objektiva synpunkter på det hela.
Så har skett i detta fall liksom i en del
andra.

Nu kan det ju med fog sägas att ett
pris av 1 krona 50 öre per m-, som
Lunds stads myndigheter förklarat sig
villiga att betala och som boställsnämnden
tillstyrkt, inte är något uppskruvat
pris. Allt detta tal om höga priser är
ju beroende av den personliga ståndpunkt
man intar i frågan. Men här har
redovisats att försäljningar av näraliggande
tomtområden skett just för ett
pris av 82 öre per in- och till och med
för lägre pris, och då förefaller 1 krona
50 öre vara ett onödigt högt pris.

.lag tror sålunda att andra kammaren
i detta fall bör följa Kungl. Maj ds

och utskottets förslag, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herr Wcillentheim.

Herr STJÄRNE: Herr talman! Jag kan
instämma med herr statsrådet däri, att
detta icke är någon stor fråga. Men då
jag anser att den har ganska stort principiellt
intresse, ber jag att få yttra
några ord.

Det är så att Lunds stad har behov
av en ny mera centralt belägen idrottsplats.
För ändamålet anses ett markområde
om 13,2 hektar åker, beläget i omedelbar
närhet av den centrala stadsbebyggelsen,
lämpligt. Markområdet i fråga
ingår i s. k. löningsjordar för rektor
vid katedralskolan i Lund och anses
ha ecklesiastik karaktär.

Alltså förordnas vederbörande bostadsnämnd
att förrätta värderingen.
Nämnden värderar marken, som består
av god mylla av prima beskaffenhet på
lcrbotten och — märk väl — ligger i
omedelbar närhet av den centrala
stadsbebyggelsen, till 1 krona 50 öre
per in-'' eller 198 134 kronor för hela
området. Det föreslagna priset måste
väl ha ansetts synnerligen skäligt, då
ingen erinran mot detsamma gjorts av
någon enda myndighet ända upp till
kammarkollegiet och statskontoret, om
man bortser från byggnadslånebyrån.
Jag har sysslat åtskilligt med dylika
värderingsfrågor, och jag har också den
uppfattningen att det föreslagna priset
1 krona 50 öre är moderat, för att inte
säga billigt. Det är inte alls ovanligt
att byggnadstomter ute vid kyrkobyarna
på landet värderats till ungefär detta
belopp. Skall då samma pris för mark
omedelbart intill stadsbebyggelse anses
för högt? Så anser tydligen byggnadslånebyrån,
som värderat området till
82 öre per in-. Denna värdering har tillstyrkts
av departementschefen. Byggnadslånebyråns
värdering grundar sig

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Försäljning av vissa fastigheter i Skara och Lund.

på det beräknade genomsnittliga värdet
enligt generalplanen för stadens
fortsatta bebyggelse. Detta är det enda
avgörande. I byggnadslånebyråns motivering
heter det bland annat: »På

grund av fastigheternas i generalplan
redovisade utnyttjande för annat ändamål
än bebyggelse kan värdering icke
verkställas på sätt sker vid beräkning
av ett exploateringsvärde.» Av detta
yttrande framgår med all tydlighet att
aldrig så välbelägen mark, som ej i
generalplanen råkar ligga inom bebyggelsekvarteren,
skall betalas lägre
än den mark, som ligger inom bebyggelsen.
Man må kunna förstå, om ett
sådant beräkningssätt synes något
slumpartat ur marksäljarens synpunkt.

I ecklesiastik boställsordning finnes
uttryckligen stadgat, att ecklesiastik
jord skall försäljas till i orten gängse
pris. Skall denna lagbestämmelse numera
ersättas med vad bvggnadslånebyrån
med anslutning till respektive tätorters
generalplaner behagar bestämma?
Man gör sig ovillkorligen den frågan.
I så fall bör lagen ändras. Det
synes också lämpligt att permittera
samtliga hittillsvarande värderingsinstanser,
när det gäller värderingar, där
dylika generalplaner skola tillämpas.
Värderingsinstanserna fördröja ju bara
ärendet och kosta en del pengar. Då är
det bättre att byggnadslånebyrån direkt
får taga hand om ärendet, eftersom det
ju i sista hand blir den som bestämmer.
Centraldirigeringen blir då fullständig
inom detta område, vilket väl
också är meningen.

Jag har kännedom om ett annat ärende,
som är likartat med det nu föreliggande.
År 1946 beslöt Linköpings stad
att inköpa ett område till villabebyggelse
från ett ecklesiastikt löneboställe.
I detta fall begärde drätselkammaren,
som företrädde köparen hos kammarkollegium,
att få marken värderad av
opartiska sakkunniga. Två på detta område
synnerligen erfarna män förordnades
till detta uppdrag. De verkställde en

mycket vetenskaplig och vederhäftig
värdering och kommo till ett belopp av
175 183 kronor. Vid värderingen av marken
hade de sakkunniga helt naturligt
tillagt det särskilda värdet av den växande
skogen. På grundval av denna värdering
hemställde kammarkollegium hos
Kungl. Maj :t att området skulle få försäljas
till det av de sakkunniga föreslagna
priset. Men då förordnade Kungl.
Maj :t byggnadslånebyrån att göra ännu
en värdering. Byggnadslånebyrån nedsatte
beloppet från 175 183 kronor till
120 000 kronor. Även här förbigås alltså
alla värderingsinstanser och även de särskilda
sakkunniga, vilka voro erkända
auktoriteter på området. Anmärkningsvärd
är i detta fall en del av byggnadslånebyråns
motivering. Jag ber, herr
talman, att ordagrant få citera denna
del: »Värderingsmännen» — alltså de

särskilt tillkallade sakkunniga •— »ha vid
sin uppskattning av värdet åsatt marken
ett visst exploateringsvärde och därtill
lagt värdet av å området växande skog.
Riktigheten av ett sådant förfaringssätt
kan ifrågasättas. Endast under den förutsättningen,
att skogsbeståndet i huvudsak
avsåges skola borthuggas vid exploateringen,
torde det vara motiverat
att säljaren finge tillgodoräkna sig skogsbeståndets
hela värde. I förevarande fall
synes områdenas värde ur boendesynpunkt
till icke oväsentlig del ligga i att
en relativt stor del av skogen får kvarstå.
Till exploateringsvärdet bör således
endast läggas värdet dels av den skog,
som bör utgallras inom kvarters- och
parkmark, samt dels av all skog på mark,
som enligt stadsplan skall utläggas till
gator. Exploateringsvärdet bör således i
princip motsvara områdets värde i befintligt
skick inklusive sådan skog, som
lämpligen bör kvarstå efter exploateringen.
— På grund härav synes i förevarande
fall till markens exploateringsvärde
böra läggas endast en viss del av
skogens värde.» — Alltså: den skog, som
inte nödvändigt måste avverkas, skall
utan särskild värdering ingå i mark -

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

Försäljning av vissa fastigheter i Skara och Lund.

värdet! Jag vågar påstå att byggnadslånebyrån
är tämligen ensam om ett sådant
värderingsförfarande. Därtill kommer
att förfarandet står i klar motsättning
till ecklesiastik boställsordnings
bestämmelser.

Det vill synas som om i detta fall liksom
i det nu föreliggande byggnadslåneb>
rån värderat efter helt andra grunder
än som enligt gällande lag gäller för
ecklesiastik jord. För egen del är jag,
herr talman, övertygad om att det föreslagna
priset 1 krona 50 öre per m2 är
moderat, och jag ber därför att få yrka
bifall till den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
När jag lyssnat på denna debatt, har jag
inte kunnat underlåta att göra en del reflexioner.
Det är nog ofta så när det gäller
statliga institutioner — och det gäller
väl även riksdagen — att den ena
handen inte vet vad den andra gör. Det
händer att man, när man fattar ett beslut,
inte erinrar sig de principer som
man förut gått in för.

Det är utan tvivel på det sättet, herr
talman, att när den nya bostadspolitiken
lades upp här i landet, stod riksdagen
enig om de principer som i detta avseende
skulle läggas till grund för statsstödet.
Bland annat gällde detta hyrorna
i de nya husen. Men för att hyrorna
skulle kunna regleras måste man lägga
priserna på de tomtområden där husen
skulle byggas såsom ett av de element
som framför allt skulle kontrolleras. Det
restes ingen opposition, när man beslöt
anknyta dessa priser till förkrigspriserna.
Alltjämt gälla dessa bestämmelser.
Det har inte fallit någon i riksdagen in
att kräva ändring av de sålunda fastslagna
principerna, trots att vi varje år
haft anledning att syssla med dessa
frågor.

Det har emellertid visat sig under
årens lopp, att vi haft eu del element i
detta land, som haft svårt att inordna sig

under dessa av statsmakterna fastslagna
principer i fråga om bostadsstödet. Men,
herr talman, det är oftast inte några enskilda
individer, enskilda tomtjobbare,
som uppträda på detta sätt. Det är oftast
staten och dess verk, de som ha uppsikten
över den ecklesiastika jorden och ett
av våra universitet, som under de gångna
åren visat sig vara de som slå rekord
i fråga om uppdyrkade tomtpriser.
Man har under dessa år strävat efter att
nå ett bättre resultat, och jag måste säga
att det verkligen lyckats att under de
tre sista åren åstadkomma avsevärda
förbättringar, såväl när det gäller statens
egna verk som beträffande kyrkojorden.
Den enda som det inte gått att
tala med har varit universitetet. Det har
inte haft något som helst intresse eller
behov att sälja sin mark, om det inte
fått ett pris, som överstigit förkrigstidens
med ungefär 100 procent.

Detta problem gäller inte bara städerna
och tätorterna. Med den byggnadsverksamhet
som börjat breda ut sig
på landsbygden förekommer det mycket
ofta att man köper sina tomter av kyrkojord,
varvid försök göras att bringa priset
i höjden. Under de sista åren har det
enligt min erfarenhet lyckats att komma
till rätta med åtskilliga av dessa problem.
Herr Stjärne tycktes mig något erinra
om den svenske biskop, som i ett
ärende av denna karaktär skrev, att han
inte kunde förstå att kyrkan hade något
som helst intresse att lämna några offer
för statens socialpolitik. Det må nu stå
för hans räkning och för deras räkning,
som hävda den meningen. Jag tror att
det vore klokt om man på dessa håll försökte
förstå vad det är staten syftar till
när den använder den ena handen och
att den andra handen bör försöka rätta
sig därefter. Efter de bestämmelser som
gälla för den statliga bostadspolitiken —
och på dessa vilar ju värderingen i mycket
hög grad — kan lån icke lämnas till
byggnad, där tomtpriset icke motsvarar
det av staten satta priset. Det betyder
således, herr talman, att om tomtpriset

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Försäljning av vissa fastigheter i Skara och Lund.

är så högt satt, att det överstiger vad
som i princip är fastslaget när det gäller
stödet till bostadsbyggandet, är det
uteslutet att det statliga organet kan lämna
några lån för en sådan byggnadsverksamhet.
Man måste således försöka
komma ihåg sammanhanget, när man talar
om det statliga organets värdering
av dessa ting. Det är ett värde som
framkommit på grundval av de principer
som riksdagen har fastslagit när det
gäller den statliga bostadspolitiken.

Jag vill vidare påpeka ett annat förhållande,
ehuru jag är fullt medveten
om att en ändring kan ha inträtt på
detta område. Men bara för några år sedan
stod det i de affärsdrivande verkens
instruktioner, att de hade skyldighet att
se till, att de kunde ta ut högsta möjliga
pris för tomtmark. Detta pris skulle alltså
dessa statens verk taga ut utan att ta
hänsyn till några andra omständigheter.
■lag tror emellertid att dessa bestämmelser
nu äro ändrade. Jag skall uttala den
förhoppningen, att man på ett eller annat
sätt — jag vågar inte säga hur det
skall gå till — skall kunna klara upp
dessa förhållanden även vad det gäller
den ecklesiastika jorden, så att man slipper
dessa tvistigheter, så att man slipper
att säga gång på gång när det gäller
statens verksamhet på detta område, att
den ena handen inte vet vad den andra
gör. Som det nu är ger man med den
ena handen och tar igen med den andra.
Folk börjar nog att så småningom förstå
att ett sådant stöd inte är så allvarligt
menat.

Jag har, herr talman, med vad jag anfört
velat klargöra, att det inte är några
ovidkommande synpunkter, som varit
vägledande för byggnadslånebyrån, då
den gått att avgiva sina yttranden. Det
har skett i full överensstämmelse med
de principer, som riksdagen lagt till
grund för byggnadspolitiken och stödet
till denna.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till statsutskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Grönvik (kort genmäle):
Herr talman! Herr Olsson i Gävle
slutade sitt anförande med att förklara,
att det inte varit ovidkommande synpunkter
som varit vägledande för byggnadslånebyrån.
Jag tyckte i alla fall att
han ansträngde sig att göra frågan till
en mycket stor fråga.

Han talade i detta sammanhang om
att man från statens sida vill ha ut så
mycket man kan få för tomtmarken.
Jag skulle vilja fråga herr Olsson i
Gävle, om man har möjlighet att i närheten
av Gävle få tomtmark till det pris,
som här har föreslagits. Jag tror knappast
att så är fallet. Jag tycker att man
gör sig skyldig till ganska stora överdrifter
när man talar om att man försöker
få ut högsta möjliga pris. När man
begär 1:50 per kvadratmeter för mark i
en stad av Lunds storlek, kan man inte
säga att man tar högsta möjliga pris.
Hade det varit fråga om ett pris på 7
kronor per kvadratmeter, som det talas
om i byggnadslånebyråns yttrande, eller
ett ännu högre pris, hade man kunnat
använda den argumentering som herr
Olsson i Gävle nu begagnade. I det fall
det här gäller saknas förutsättningar för
att argumentera på detta sätt.

Herr STJÄRNE (kort genmäle): Herr
talman! Herr Olsson i Gävle ville låta
påskina, att vi som ha i uppdrag att
verkställa värderingar skulle gå i spetsen
när det gällde att driva upp priserna.
Jag måste för mitt vidkommande
bestämt säga — och jag vet vad jag
talar om — att åtminstone när det gäller
det distrikt och det stift jag själv
tillhör är detta en mycket stor överdrift.
Vi hålla oss alltid i underkant
när det gäller priser på tomtmark. Enskilda
marksäljare kunna ofta utan
svårighet utfå betydligt högre priser än
de priser vi sätta. Jag måste protestera
på det kraftigaste mot denna beskyllning,
åtminstone när det gäller de
områden jag känner till.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

Försäljning av vissa fastigheter i Skara och Lund.

Vad skola vi för övrigt göra? Vi ha
ju att rätta oss efter ecklesiastik boställsordning,
där det uttryckligen heter
att marken skall värderas till i orten
gängse pris. Vi försöka rätta oss
efter dessa bestämmelser och ändå gå
något i underkant. Jag kan inte begripa
hur vi skola klara oss med något
annat förfarande. Då måste lagen utformas
på ett helt annat sätt än nu.
När det gäller skogsvärdering står det
uttryckligen fastslaget i bestämmelserna,
att skogen skall värderas särskilt
och att skogens värde skall läggas till
markens värde. Så har inte byggnadslånebyrån
behagat göra, åtminstone
inte i Linköping. Jag ber, herr talman,
att få understryka att vi inte gå före
när det gäller att skruva upp priserna
utan vi rätta oss efter lag och författning.
Samtidigt som vi se till, att vi
inte överskrida våra befogenheter försöka
vi verkligen att sätta priserna så,
att de inte komma i överkant.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag fäster uppmärksamheten
på att det hela tiden varit frågan
om ett råmarkspris. Det blir ett
helt annat tomtpris, när området är utlagt,
än det pris vi här tala om. Då blir
tomtpriset fyra, fem om inte sex gånger
högre med hänsyn till all den uppläggning
av gator och sådant som måste
ske inom området.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
Stjiirne, att jag inte ett enda ögonblick
har betvivlat rättrådigheten hos boställsnämndernas
experter. Det skulle
inte falla mig in. Jag har bara velat
belysa förhållandena genom några
exempel. Det finns många sådana. För
eif par år sedan förelåg ett utlåtande
från första lagutskottet som vimlade av
exempel på hur man hade utnyttjat de
möjligheter som föreligga att få ut ett
högt pris. Jag har velat fästa uppmärksamheten
på att dessa förhållanden
måste på ett eller annat siitt klaras upp

— jag är inte beredd att för min del
säga huru — så att riksdagen inte å
ena sidan ger ett organ i uppdrag att
taga ut vad man kan få ut i markpris
och å andra sidan ger ett annat organ
i uppdrag att se till att man inte överskrider
det pris som gällde före krigets
utbrott. Det måste finnas någon
konsekvens när det gäller dessa ting.
Om vi låta det fortgå på samma sätt
som för närvarande sker kunna vi aldrig
klara upp denna angelägenhet.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Jag skulle
närmast kunna hålla med statsrådet
Weijne när han säger, att detta inte i
och för sig är någon stor ekonomisk
fråga. Jag har även svårt att tänka mig
att det kan vara någon politisk fråga.
Det är här endast fråga om att staten
skall sälja ett stycke mark till Lunds
stad, och alla äro ju eniga om att denna
försäljning skall ske. Meningsskiljaktigheten
gäller bara värderingen av
denna mark. Jag skulle tro att alla äro
eniga om att marken skall försäljas till
ett pris som är skäligt. Jag förutsätter
nämligen att ingen menar, att det är
fråga om att genom denna försäljning
ge en subvention till Lunds stad. Den
saken bör väl vara alldeles klar. Herr
statsrådet nämnde visserligen — och
han betraktade det nästan som det stora
trumfesset — att Lunds stad hade
varit hygglig förut genom att lämna
staten tomt till seminarium o. s. v. Jag
uppfattade detta närmast som ett nödargument
från statsrådets sida. Vi veta
väl alla att städer och samhällen tävla
om att erhålla dylika allmänna inrättningar.
Många städer skulle säkert vara
lika generösa som Lunds stad om de
finge sådana erbjudanden. Jag tror
inte att denna beredvillighet från staden
Lunds sida är någonting att ta hänsyn
till i detta fall.

Gången av detta ärende är att bostadsnämnden,
vilken enligt vad man
väl får förutsätta är sammansatt av per -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Försäljning av vissa fastigheter i Skara och Lund.

soner, som begripa sådana här ting och
ha erfarenhet på området, och vilken
som herr Stjärne påpekade vid sina
värderingar har vissa direktiv att följa,
gör en värdering av marken. Resultatet
av denna underställes skolöverstyrelsen,
som säger att den inte har någonting
att erinra. Även stiftsnämnden
säger att den ingenting har att erinra
mot värderingen, och detsamma är förhållandet
med kammarkollegium. Även
den tjänsteinnehavare, rektor Bjerre,
som beröres av denna försäljning, förklarar
sig nöjd under visst förbehåll.
Övriga instanser, som ha att yttra sig,
justitiekanslern, statskontoret och domkapitlet,
säga sig inte heller ha någonting
att erinra. Köparen, som ju företrädes
av drätselkammaren i Lund, säger
visserligen att priset kanske är
högt. Men det säger alltid en köpare.
Ur köparens synpunkt är priset alltså
godtagbart. Faktum är att köpare och
säljare äro överens. Då träder byggnadslånebyrån
in på arenan och säger:
Det där är fel. Ni ha kommit till ett
pris av 1: 50 per kvadratmeter, men
marken är inte värd mer än 82 öre
per kvadratmeter.

Jag var med i utskottsavdelningen
när representanterna för byggnadslånebyrån
förklarade, hur de kommit fram
till ett sådant pris. De gjorde inte anspråk
på att ha företagit någon värdering
i vanlig mening utan gjorde, som
herr Olsson i Gävle också antydde, vissa
spekulationer om vad marken skulle
användas till. Just där ett bostadshus
står, menade de, har marken ett visst
värde. Blir det flera våningar på huset,
ökas markvärdet. Men annan mark
som gator och gårdsplaner eller kyrkogård,
som en del av den mark det här
gäller är avsedd att användas till, vore
improduktiv mark, som praktiskt taget
inte hade något värde. Jag har svårt
att följa detta resonemang. Det är enligt
min mening inte någon värdering
som är hållbar.

Jag har visserligen sett att byggnads -

lånebyrån söker få täckning för sitt
resonemang genom att göra en jämförelse
med värderingar som skett vid
andra försäljningar till Lunds stad.
Man tar bl. a. som exempel värderingen
av den kronan tillhöriga fastigheten
Råby Lilla 171 i Lunds stad, som
har försålts till staden för 82 öre per
kvadratmeter. Men det är ju en stor
gård på ca 120 tunnland, nästan en
herrgård. Jag tycker för min del att
82 öre per kvadratmeter för denna fastighet
är ett ganska högt pris jämfört
med vad som ifrågasättes för det område
det här gäller. Detta senare område
består ju av 13 hektar mark, som ligger
i omedelbar närhet av den centrala
stadsbebyggelsen.

Det enda verkliga argument, som gör
skäl för namnet, var det som herr Olsson
i Gävle anförde och som även
förut dragits fram i debatten, nämligen
att staten inte skall medverka till
att jobba upp tomtpriserna. Detta kan
man instämma i. Men jag tyckte att
herr Olsson i Gävle tog i nästan som
om han tänkte på tomtpriserna på Gärdet
i Stockholm, som äro uppe i 400
till 500 kronor per kvadratmeter eller
kanske mer. I sådana fall kan man
diskutera huruvida markvärdet har någon
inverkan på hyrorna. Men i det
fall det här gäller kan det inte ha någon
inverkan, om man sätter ett pris
på 82 öre eller 1: 50 per kvadratmeter.
Jag kan ett långt stycke godkänna det
argumentet, att staten icke skall medverka
till att tomtpriserna skruvas upp.
Men när man kommer ner till ett pris
av 1: 50 per kvadratmeter kan väl ingen
i rimlighetens namn säga, att detta
pris är för högt.

Jag tycker att det rent principiellt
kan ha en viss betydelse, att bvggnadslånebyrån,
sedan det skett en värdering
och granskning i olika instanser,
kommer och säger att detta är fel. Det
vore, menar jag, ett väldigt bra sätt att
avskaffa Krångel-Sverige, om man toge
bort boställsnämnderna och allt detta

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.
fastigheter i Skara och Lund.

Försäljning av vissa

och utrustade en enda man i Stockholm
med blyertspenna och pappershlock
och läte honom avgöra saken.
Det skulle förenkla problemet betydligt.
Kvar står i alla fall, att ett tomtpris
på 1: 50 per kvadratmeter i omedelbar
närhet av Lunds centrala stadsbebyggelse
inte rimligen kan sägas
vara något dyrt pris och inverka på
hyresnivån.

Herr SEFVE: Herr talman! Jag har
alltid haft mycket stor respekt för de
skäl, som framförts av statsrådet Weijne
och detta är även fallet i dag. Men
jag skulle förstått honom ännu bättre,
om det varit så, att starka klagomål
mot denna värdering framförts av staden
Lunds representanter, vilket icke
varit fallet.

Herr Olsson i Gävle framhöll, att staten
inte skulle trissa upp priserna på
marken. Det är någonting som vi allesamman
kunna vara med om. Men när
han säger, att tomtpriset skall vara detsamma
som före kriget, betyder detta
på grund av penningvärdets fall att vederbörande
skulle skänka bort ungefär
hälften av sin egendom. Det märkliga
är att herr Olssons i Gävle resonemangi
stöd i direkt motsats till det resonemang,
som på andra avdelningen fördes
av representanterna för byggnadslånebyrån.
Dessa förklarade nämligen,
att orsaken till att de satt priset så lågt
var, att området inte skulle användas
till bebyggelse utan för ett annat ändamål,
nämligen till idrottsplats. De
gjorde gällande att om man använde
marken till allmänna ändamål, såsom
till sjukhusbyggnad, idrottsplats, parker
o. s. v., skulle marken inte vara
vård lika mycket som om man använde
den till husbebyggelse. Det nämndes
ingenting som helst om att man
skulle försöka hålla hyrorna nere —
något sådant resonemang förekom inte
alls i detta sammanhang. En del av avdelningens
ledamöter opponerade sig

7 — Andra kammarens protokoll 1948.

just mot denna synpunkt att man skulle
bestämma priset efter markens användning.
Ty därigenom uppstår ganska
stor risk för att ett dyrbart område
kan användas felaktigt.

Vad herr Olsson i Gävle sade om att
den ena handen inte vet vad den andra
gör ställdes sedan i ganska god belysning.
Samma dag som vi i statsutskottet
in pleno behandlade den här föreliggande
frågan, hade vi på andra avdelningen
föredragning av ett ärende,
där det också förekom en värdering av
mark. Det gällde värderingen av serafimerlasarettets
mark. Den kommitté,
som utfört denna värdering, bestod av
vanliga värderingsmän, och de hade
kommit till den övertygelsen, att denna
mark var värd något mer än 8 miljoner
kronor. De hade utgått ifrån att
den skulle användas till vanlig husbebyggelse
och inte till sjukhusanläggning
och hade därvid tagit hänsyn till
den avkastning som höghus kunna beräknas
giva. Men är det så, att man
värderar efter sådana grunder i ett fall,
bör man också göra det i ett annat fall.

Jag ber, herr talman, att för min del
få yrka bifall till reservationen.

Herr MOSESSON: Herr talman! Statsrådet
Weijne sade, att denna fråga var
liten. Det kan nog vara sant, om frågan
bara gäller denna angelägenhet, men
herr Olsson i Gävle har satt in den i
ett större sammanhang. Det är närmast
med anledning av herr Olssons yttrande
som jag tillåtit mig att begära ordet.

Jag talade för många år sedan med
landshövding Kvarnzelius, när han var
ordförande i djurgårdskommissionen.
Jag talade vidare med Värner Rydén och
med Anderson i Råstock i kommissionen
som sysslade med dessa ting. Jag
sade till dem: »Vad tänka ni egentligen
på? När det är fråga om mark, som
staten säljer genom djurgårdskommissionen,
vet ni egentligen inte hur mycket
ni skall få ut. Detta höga pris måste
ju av hyresgästerna erläggas.»

Nr 90.

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 cm.

Försäljning av vissa fastigheter i Skara och Lund.

Jag vet inte, om djurgårdskommissionen
nyligen för bostadsändamål sålt
mark här i stockholmsområdet till ett
pris, som varit mycket lägre än beräknat
efter 4 500 kronor för varje eldstadsrum.
Det är således på det sättet,
herr Olsson i Gävle, att det inte blott är
i fråga om ecklesiastik jord eller universitetens
jord som man passat på att
sko sig. Vi få nog i stället, liksom herr
Eriksson i Stockholm förklarade, när
vi i förra veckan behandlade juristernas
löner, slå oss för vårt bröst och erkänna
att vi alla äro fattiga syndare.
Framför allt tror jag att det är riksdagen
och Kungl. Maj :t som härvidlag behöva
bättra sig och behöva göra det
snart. Jag önskar emellertid herr Olsson
i Gävle all framgång i de sunda principer,
som han vill följa. Det gäller bara
att se till att det blir någon konsekvens
i statens handlande på detta område.

Herr HOPPE: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att helt kort motivera
min ståndpunkt, då jag anslutit mig till
den föreliggande reservationen.

Reservanterna ha funnit, att det pris,
som boställsnämnden föreslagit, knappast
kan betraktas som oskäligt. Jag
tror ej att någon av kammarens ledamöter
skulle vilja hävda, att det i detta
fall i och för sig är för mycket med kr.
1: 50 per nr''. De av oss, som något kände
till boställsnämndernas arbete och
deras sammansättning, menade, att där
i stor utsträckning fanns en mycket
värdefull sakkunskap, när det gällde
att prissätta tomter och markområden.
Boställsnämnderna ha, menade vi också,
i sitt arbete visat, att de i allmänhet
inte medverkat till att på något sätt
trissa upp markvärdena. De ha ej heller
ställt sig ointresserade för den sociala
utvecklingen. Från flera håll har
under debatten erinrats om att stiftsnämnden
godtagit det förslag, som avgivits
av boställsnämnden. Stiftsnämnden
har, när den granskat detta ären -

de, helt säkert underkastat förslaget
inte bara en formell utan en verkligt
saklig granskning. Även övriga myndigheter
med undantag av hyggnadslånebyrån
ha tillstyrkt boställsnämndens
förslag.

Jag betonade inför statsutskottet och
vill göra det även här inför kammaren,
att jag inte på något sätt vill nedvärdera
den sakkunskap, som byggnadslånebyrån
representerar. Jag skulle
ändå vilja ta mig friheten att göra kammarens
ledamöter uppmärksamma på
att boställsnämnden ledes framför allt
av intresset att få fram ett riktigt värde
på marken i fråga. Jag tror mig våga
påstå, att boställsnämnden därvid snarare
håller sig i underkant än i överkant.
Byggnadslånebyrån däremot representerar
ett annat, visserligen mycket
lovvärt intresse, nämligen att försöka
hålla markpriserna nere. Detta
förhållande har väl bidragit till att
byggnadslånebyrån kommit väsentligt
lägre vid prissättningen.

Enligt min uppfattning liar man, när
man nu liksom byggnadslånebyrån försökt
lösa denna fråga genom att komma
fram till det lägre priset, i verkligheten
anammat någonting som i viss
mån hör framtiden till och som vi ännu
icke löst genom lagstiftning. Jag har
den bestämda uppfattningen, att ett av
de största problemen för våra stadssamhällen
är frågan om den oskäliga
markvärdesstegringen. Det kan nog ej
dröja så länge innan statsmakterna ta
upp detta problem. När detta knäckts,
blir det helt säkert möjligt att på fullt
laglig väg komma fram till de lägre
markpriser, som både byggnadslånebyrån
och väl även de flesta av oss
här i kammaren finna högeligen önskvärda.
I den dag som i dag är hade
boställsnämnden näppeligen något annat
att göra än att handla som den
gjort.

Herr Sefve erinrade om en sak, som
jag gärna vill stryka under. De av oss
inom utskottet, som tjänstgöra på andra

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

avdelningen, kunde ej finna, att det nu
föreliggande förslaget stod i överensstämmelse
med de principer, som tilllämpats
beträffande ett annat ärende,
som vi samtidigt haft att handlägga inom
utskottsavdelningen. Inom andra avdelningen
ha vi nämligen haft uppe till
behandling frågan om Stockholms stads
förvärv av serafimerlasarettet och dess
tomtområde. Det visade sig då, att den
första värdering som verkställts, vilken
belöpte sig till åtskilliga miljoner kronor,
inte tillfredsställde den statliga
kommissionen, utan man lät anordna en
ny värdering av det hela och fick upp
det ursprungligen föreslagna värdet
med två å tre miljoner kronor. Någon
ställde inom utskottet litet skämtsamt
den frågan till föredraganden i ärendet,
om icke statens byggnadslånebvrå
varit inkopplad även på frågan om förvärvet
av serafimerlasarettet. Föredraganden
negerade detta.

Herr talman! Vi reservanter anse oss
således inte kunna tillstyrka något annat
förslag än boställsnämndens, vilket
ju tillstyrkts av det stora flertalet hörda
myndigheter. Jag vill uttrycka den förhoppningen,
att den dag snart skall
komma, då vi få en lagstiftning mot
jordvärdestegring, vilket bör göra det
möjligt för samhällena att tillhandahålla
billig mark.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Grönvik begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 103, röstar

Pensionsreglering för statens krisorgan.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 90 ja och 81 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr
104, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1947/48 till
riksbankens avbetalningslånefond.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Pensionsreglering för statens krisorgan.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående pensionsreglering för
vissa befattningshavare vid statens krisorgan
jämte i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Fru EWEKLÖF: Herr talman! Här
föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande.
Jag har vidare inte väckt någon motion
i frågan. Jag kommer självfallet därför
inte att ställa något yrkande. Men jag
vill ändå säga några få ord med anled -

100 Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Pensionsreglering för statens krisorgan.

ning av den föreslagna pensionsregleringen
för vissa befattningshavare vid
statens krisorgan.

Dessa befattningshavare ha icke tidigare
i denna sin egenskap haft rätt
till någon pension. Nu föreslår emellertid
Kungl. Maj:t i propositionen nr 129,
att en ändring härutinnan skall ske, så
att vissa befattningshavare skola få denna
rätt. Utskottet tillstyrker detta förslag.

Självfallet äro vissa villkor förknippade
med denna pensionsrätt. Den skall
göras personlig, och vidare skall den
givas efter en viss skälighetsprövning.
En karenstid av 36 anställningsmånader
fordras vidare jämte viss minimiålder
och maximiålder ävensom svenskt medborgarskap
och heltidsanställning. Det
är närmast med anledning av det sista
villkoret, d. v. s. heltidsanställningen,
som jag hegärt ordet.

Jag är medveten om svårigheterna att
frikoppla pensionsrätten från heltidsanställningen.
Det uppställda villkoret
har emellertid haft den effekten, att, när
det gäller exempelvis industrikommissionen,
så ha de fem högsta kvinnliga
befattningshavarna där, som varit anställda
i kommissionen sedan dess början
och haft en svår och tung arbetsbörda
under krisåren, ställts utanför
pensionsrätten.

Det är självfallet, som jag nyss sade,
svårt att frikoppla pensionsrätten från
heltidsanställningen. Man kan fråga sig,
varför icke dessa kvinnor, som hittills
varit deltidsanställda, övergå till heltidsanställning.
Ja, detta sammanhänger
dels med personliga förhållanden över
huvud taget och dels med de gifta
kvinnornas svårigheter att taga heltidsanställning,
framför allt under nuvarande
förhållanden med de svårigheter
att få hemhjälp, som föreligga. Kvinnorna
ställas helt enkelt inför valet att
antingen sluta sin anställning eller att
ta en deltidstjänst.

Jag vill emellertid betona, att man
måste se detta problem inte bara ur

kvinnornas synpunkt utan även ur arbetsmarknadens
synpunkt. Arbetsmarknaden
behöver kvinnornas insatser, och
rekryteringen av arbetskraft kommer
givetvis att försvåras genom dessa bestämmelser.

Herr talman! Jag kan som sagt inte
ställa något yrkande. Jag beklagar endast,
att den skälighetsprövning, som
förutsatts i utskottsutlåtandet, inte har
kunnat få omfatta de kategorier befattningshavare,
som jag här närmast berört.
Jag har på detta sätt velat fästa
kammarens uppmärksamhet på detta
spörsmål.

Herr WIBERG: Herr talman! Jag kan
gärna instämma med fru Ewerlöf så
till vida, att åtskilliga skäl finnas förden
utvidgning av pensionsrätten, som fru
Ewerlöf ansåg lämplig. I all synnerhet
kunna naturligtvis arbetsmarknadsskäl
åberopas. En av anledningarna till att
förslaget om pensionering av den grupp
som det nu är fråga om över huvud taget
framlagts är, vilket också utskottet
betonat i sitt utlåtande, rekryteringssvårigheterna.
Härmed vill jag emellertid
inte ha sagt, att övervägande skäl
tala till förmån för fru Ewerlöfs synpunkter.
Utredningsmannen och Kungl.
Maj:t ha naturligtvis, då vederbörande
som villkor även i detta fall uppställt
lieltidstjänstgöring, haft goda skäl för
denna ståndpunkt. Häremot kan givetvis
invändas, att det är fråga om en alldeles
speciell kategori av befattningshavare,
för vilken särskilda regler böra
gälla.

Som fru Ewerlöf också nämnde är det
angivet i propositionen, att pensionsrätten
är avsedd att vara personlig och
subsidiär och att den skall beviljas
efter skälighetsprövning. Problemet om
att heltidstjänstgöring skall gälla som
villkor för statlig pension är ju inte
nytt. Jag skulle föreställa mig att Kungl.
Maj :t, som ju i sista hand har att utforma
närmare regler för pensionerna

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20. 101

till den grupp det nu är fråga om, kommer
att företaga en undersökning i anledning
av fru Ewerlöfs påpekande och
att Kungl. Maj:t därefter kommer att
göra en avvägning. Skulle det visa sig
att Kungl. Maj:t därvid kommer fram
till att det föreligger övervägande skäl
för att göra den av fru Ewerlöf önskade
utvidgningen, men Kungl. Maj:t emellertid
av formella skäl skulle finna sig
förhindrad att inrycka en sådan utvidgning
i de pensionsregler, som kunna bli
följden av ett bifall till den föreliggande
propositionen, har Kungl. Maj :t naturligtvis
möjlighet att återkomma med
tilläggsproposition till nästa års riksdag.
Skulle Kungl. Maj:t vid sin prövning
inte stanna vid ett sådant beslut,
kan saken naturligtvis genom motion
underställas riksdagens prövning.

Jag kan inte vara mera tillmötesgående
mot fru Ewerlöfs synpunkter än
vad som framgått av detta anförande,
och jag ber att under hänvisning till
vad jag nu sagt få hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan om reservbarnmorskornas
pensionsförmåner;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgivande av livräntor
till Lilly Holmin, Karin Persson
och B. H. E. Sjölander; och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/18, såvitt angår tolfte
huvudtiteln.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Lag om försäkringsrörelse.

§ 7.

Lag om försäkringsrörelse.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om försäkringsrörelse, m. in., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LJUNGQVIST: Herr talman! Jag
har inte för avsikt att här i kväll draga
upp någon längre debatt om detta för
försäkringsväsendet mycket betydelsefulla
förslag. Det är intet tvivel om att
det lagförslag, som här framlagts, kommer
att innebära mycket genomgripande
förändringar och en ganska genomgående
omgestaltning av svenskt försäkringsväsende
i många avseenden.
På alla de olika stadierna av behandlingen
av detta ärende ha emellertid
försäkringsväsendets målsmäns uppfattningar
fått göra sig gällande och
komma till uttryck, och de ha i stor
utsträckning även beaktats. Detta är också
förklaringen till att detta förslag i
den sista instansen före behandlingen
här i kammaren, första lagutskottet, så
enhälligt har kunnat omfattas av utskottsledamöterna,
som fallet varit.
Detta har ju heller inte alls gällt politiska
frågor, utan det har gällt sakliga
och försäkringsmässiga frågor, och lagutskottets
behandling av ärendet har
också präglats av en vilja att förstå de
synpunkter och önskemål som framförts
från försäkringshåll i detta förvisso
för lekmannen mycket svårbemästrade
ämne. Det gäller ju här i så
hög grad tekniska spörsmål.

När jag nu, herr talman, begärt ordet
i kväll, så har det inte varit för
att komma någon principdebatt åstad,
utan för att förklara varför vid delta
utlåtande finnes avgiven en reservation,
i vilken även jag instämt. Reservationen,
som står på sidan 167, lyder:
»Reservation av herrar Ewerlöf, Löth -

102

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Lag om försäkringsrörelse.

ner och Ljungqvist, vilka vid behandlingen
av 4 § förslag till lag om försäkringsrörelse
inom utskottet yrkat
bifall till likalydande motionerna I: 273
och 11:429.» Jag fäster uppmärksamheten
vid formuleringen. Vi ha inom
utskottet yrkat bifall till det yrkande,
som dessa motioner ha. Jag vill redan
här förutskicka, att jag inte kommer att
framställa något yrkande här i kammaren,
eftersom jag finner detta meningslöst,
men å andra sidan är det tillbörligt
att jag ger till känna vad denna
reservation egentligen innebär, så att
kammarens ledamöter inte stå frågande
inför denna reservation.

Jag ber då att få fästa uppmärksamheten
vid följande bestämmelse, som
står på sidan 30 i utskottsutlåtandef,
4 § tredje stycket: »Finnes den tillämnade
rörelsen behövlig och även eljest
ägnad att främja eu sund utveckling av
försäkringsväsendet, stadfäster Konungen
bolagsordningen och grunderna samt
beviljar koncession tillsvidare eller,
där särskilda omständigheter föranleda
därtill, för bestämd tid, högst tio
år» . . . etc. Det föreligger beträffande
4 § en motion, som vänder sig emot
några uttryckssätt. Det gäller ordet »behövlig»
och även orden »ägnad att
främja en sund utveckling av försäkringsväsendet».
Reservationen riktar sig
närmast mot ordet »behövlig». Orsaken
är den, att i ordet »behövlig» kan inläggas
— och skall inläggas enligt den
kungl. propositionen — en rent kvantitativ
betydelse.

I lagförslaget finns således uttrycket
»behövlig och även eljest ägnad att
främja en sund utveckling av försäkringsväsendet».
Om ett företag inom
detta avsnitt av vårt ekonomiska liv
skall nyetableras, så kan man ju säga,
att är det ägnat att främja eu sund utveckling,
så är det också behövligt. Är
ett sådant företag å andra sidan behövligt,
så måste det vara ägnat att främja
en sund utveckling. Då frågar man sig
varför dessa bägge bestämningar till -

kommit. Det framgår med all tydlighet,
att med ordet »behövlig» vill man fästa
uppmärksamheten på att en avvägning
bör ske i fråga om antalet företag inom
försäkringsväsendet.

Jag tycker för min del, herr talman,
att det ligger någonting ganska statiskt
i hela detta betraktelsesätt, att man från
myndigheternas sida skall kunna avgöra,
hur stort antal företag eller företagsenheter
som inom ett visst avsnitt
av näringslivet äro behövliga. Jag förmenar
— och det gäller inte bara uttrycket
»behövlig» utan också uttrycket
»ägnad att främja en sund utveckling
av försäkringsväsendet» — att den fria
konkurrensen under den ganska stränga
statliga kontroll, som gäller för försäkringsväsendet,
är bättre ägnad att
alstra en effektiv anpassning efter utvecklingens
krav. Denna subjektiva bedömning
från myndigheternas sida om
vad som är behövligt beträffande antalet
företag eller vad som är ägnat att
främja en sund utveckling kan inte
vara av samma normgivande värde som
den fria konkurrensen under denna
statliga kontroll. Det är därför att jag
har denna principiella uppfattning som
jag tagit till orda och deklarerat den
i kväll, så att kammarens ledamöter
skola förslå orsaken till att denna reservation
är fogad till utskottets utlåtande.
Jag finner det som sagt meningslöst
att göra något yrkande om bifall
till motionen i detta avseende.

I ett annat avseende ha de önskemål,
som framförts av försäkringsväsendets
målsmän, icke tillgodosetts. Det gäller
önskemålet att man i livförsäkringsrörelsens
bundna fonder skall kunna få
inräkna tre fjärdedelar av taxeringsvärdet
hos de fastigheter, som försäkringsbolaget
självt äger. Motiveringen härtill
finns även angiven i utskottets utlåtande.
Det säges där, att motionärerna
ha till stöd för denna sin synpunkt
framhållit, att några marginaler för
oguldna skatter, kostnader och räntor
icke behövde förutsättas beträffande

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

103

dessa fastigheter ävensom att underhållet
och skötseln genomsnittligt måste
anses vara av avsevärt högre klass än
för fastigheter i allmänhet.

Jag tror att var och en som något
intresserar sig för och känner till fastighetsmarknaden
måste ge motionärerna
rätt i deras uppfattning på denna
punkt. Det finns emellertid ingen anledning
för mig att här i kväll riva
upp en strid om detta detaljspörsmål,
eftersom utskottet tillmötesgått motionärernas
synpunkter såtillvida, att man
i utlåtandet givit till känna sin förståelse
för att det kan finnas skäl för denna
ståndpunkt. Nederst på sidan 25
säges det: »Även om vissa skäl otvivelaktigt
tala till förmån för en högre
lånegräns beträffande försäkringsbolagens
egna fastigheter, kan utskottet i
nuvarande läge icke tillstyrka en undantagsbestämmelse
beträffande dem.»
Detta uttalande från utskottets sida ger
vid handen en viss och icke så liten
förståelse för motionärernas synpunkter,
och därför har jag, herr talman,
icke heller här någon anledning att
ställa något yrkande.

Jag vill alltså betona, att det lagförslag,
som här framförts och kommer
att bifallas även av denna kammare,
givetvis kommer att innebära genomgripande
förändringar i försäkringsväsendet
och skapa mycket arbete under
kommande år. Å andra sidan vill försäkringsväsendets
målsmän, som ha fått
tillfälle att giva sina synpunkter till
känna under ärendets behandling, gärna
medverka till att detta lagförslag
leder till en så ändamålsenlig utformning
av vårt svenska försäkringsväsende
som möjligt. Det är, herr talman,
vad jag har att andraga.

Herr LINDQVIST: Herr talman! Herr
Ljungqvist har inte ställt något yrkande,
och det är därför kanske obehövligt
att det säges någonting från utskottets
sida. Några ord kanske iindå böra
anföras.

Lag om försäkringsrörelse.

Jag vill då först säga, att jag helt
och fullt instämmer med vad herr
Ljungqvist sagt, när han betecknade
det föreliggande lagförslaget såsom
mycket omfattande och mycket betydelsefullt
för försäkringsverksamheten
här i landet. Lagförslaget omfattar
ju nära 400 paragrafer. Endast
detta säger oss att det är ett stort och
omfattande förslag, som det skulle taga
timmar att föredraga här i kammaren.
Ja, det iir inte bara så, att förslaget är
stort, utan det är även svårt för den,
som inte dagligen sysslar med försäkringsverksamhet,
att helt behärska hela
det stora område, som lagen omfattar.

Propositionen i denna fråga är mycket
välskriven. Den är skriven på sådant
sätt, att även den som inte är hemma
på området vid läsningen kan förstå åtminstone
det mesta av det hela. Inom
utskottet ha vi också haft förmånen av
att ha en utmärkt föredragande, vilken
behärskar hela området. Vid genomgången
av förslaget i utskottet och denna
föredragning ha vi som vanligt gått
igenom lagen paragraf för paragraf,
och vi ha försökt att åtminstone någorlunda
bedöma vad vi här föreslå
riksdagen att antaga.

Det torde vara ganska sällsynt, att
ett så stort lagförslag som detta kan
av utskottet presenteras för riksdagen
utan en enda reservant. Vi ha, som
herr Ljungqvist sade, försökt göra vårt
bästa, och vi ha strävat efter att gagna
försäkringsverksamheten och dem, som
äro anslutna till denna.

Jag sade att det inte fanns någon reservation.
Det särskilda yttrande, som
finns i slutet av utskottsutlåtandet, är
ju inte någon reservation i vanlig mening,
utan det är, som herr Ljungqvist
sade, ett meddelande, att tre av utskottets
ledamöter yrkat bifall till en motion,
som syftar till eu ändring i 4 $.
Nu liar herr Ljungqvist redan redogjort
för vad denna paragraf innehåller, varför
vad jag nu kommer att säga i huvudsak
iir eu upprepning av vad herr

104 Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Lag om försäkringsrörelse.

Ljungqvist redan sagt. Ändringen som
herr Ljungqvist och lians två kamrater
vill ha synes inte vara synnerligen
stor, men det är tydligt att den har en
viss betydelse, kanske en ganska stor
betydelse vid koncessionsgivningen.
Det gäller 4 § 1 mom. tredje stycket,
där det heter: »Finnes den tillämnade
rörelsen behövlig och även eljest ägnad
att främja en sund utveckling av
försäkringsväsendet, stadfäster Konungen
bolagsordningen och grunderna
samt beviljar koncession . . .» o. s. v.
Det är bara fyra ord dessa herrar vilja
ha bort. Det är orden »behövlig och
även eljest».

Reservanterna — om jag nu får kalla
dem så — ha ansett att tillräckligt utrymme
för behovsprövning kan erhållas
genom det stadgade villkoret, att
verksamheten skall vara ägnad att
främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.
Detta kan låta bestickande,
men utskottet har likväl funnit
att övervägande skäl tala för den
avfattning av paragrafen, som föreslagits
i propositionen. Jag skall inte citera
mycket av vad utskottet säger om
detta, endast några ord. På sidan 14
säger utskottet följande: »Visserligen
torde i regel någon motsättning icke
föreligga mellan de kvantitativa och
kvalitativa synpunkterna; förefinnes
behov av ett nytt försäkringsbolag, är
tillkomsten av ett sådant i allmänhet
ägnad att främja en sund utveckling.»
Utskottet säger vidare att föredragande
statsrådet också framhållit, att behovsfrågan
måste betraktas såsom ett särskilt
betydelsefullt led vid prövningen
av koncession för nya företag. Det är
detta utskottet fäster sig vid, och utskottet
delar den uppfattning statsrådet
Kock här anfört. Med denna vår
uppfattning ha vi inte kunnat gå med
herrar Ljungqvist, Ewerlöf och Löthner,
utan vi ha ansett att vad statsrådet
anfört är hållbart. Det har inte
funnits tillräckliga skäl för att göra
den ändring reservanterna föreslagit.

Herr talman! Jag hade inte tänkt
säga mer än vad jag nu sagt. Jag vill
särskilt understryka vad jag sade i början,
nämligen att det är en väl skriven
proposition och att vi haft en utmärkt
föredragande, vilket gjort sitt till att
även vi, som inte arbeta på försäkringsområdet,
kunnat bilda oss en säker
uppfattning om vad som här föreslagits.
Jag hemställer om bifall till
utskottets hemställan.

Statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Det är med uppriktig tillfredsställelse
jag här begagnar tillfället att uttala mitt
erkännande för den handläggning,
som kommit detta mycket betydelsefulla
och, såsom här tidigare sagts, även
svårbemästrade lagförslag till del i utskottet.

De synpunkter, som herr Ljungqvist
framlagt på frågan om behovsprövning
vid tillkomsten av nya försäkringsföretag,
ha tagits upp av herr Lindqvist.
Jag skall därför icke uppehålla mig
längre vid detta, men jag vill tillägga
ett par saker.

Med all koncessionslagstiftning, som
är förknippad med kvantitativa eller
kvalitativa villkor för koncession, följer
den risken, att man i tillämpningen
lätt kommer in i ett statiskt tillstånd,
som herr Ljungqvist sade, d. v. s. att
man konserverar gamla förhållanden.
Det är därför av yttersta vikt, att vid
prövningen av koncessioner man har
ögonen öppna för att det ligger i försäkringstagarnas
intresse att nya företag
komma till, när så är av behovet
påkallat. Det blir således en avvägning
mellan de fördelar och nackdelar som
en ökad konkurrens kan ha. En nyetableringskontroll
på detta område är
icke avsedd att vara ett skydd för de
äldre företagen och giva dem en monopolställning.
Med de möjligheter,
detta lagförslag ger att lägga sociala
synpunkter och försäkringstagarnas intressen
till grund för bedömningen,

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20. 105

tror jag att riskerna för att de bestående
förhållandena skola bli konserverade
äro mycket mindre än i andra
fall. Jag vill understryka, att mycket
beror på den anda, i vilken man tilllämpar
lagens föreskrifter.

Herr LJUNGQVIST: Herr talman! Jag
ber att i all korthet få uttala min tillfredsställelse
över statsrådet Kocks uttalande.

Jag är själv i min borgerliga näring
representant för ett gammalt och som
jag tror mycket stabilt företag, och jag
har bara velat ge uttryck för den uppfattningen,
att det ligger en stor fara
i att anlägga ett alltför statiskt betraktelsesätt
på detta område och inte lämna
plats för företagsamheten att ta sig
uttryck även i detta avsnitt av näringslivet
i form av nya företag. Det är därför
jag med stor tillfredsställelse tar
fasta på statsrådet Kocks förklaring,
att det här inte förelegat någon som
helst avsikt att låsa fast försäkringsväsendet
vid en statisk nivå. Det kan ju
— och jag tror, att det betraktelsesättet
också låg bakom statsrådets uttalande
— inte vara så, att den nuvarande
organisationen av försäkringsväsendet
i de enheter som nu finnas kan
vara utvecklingens sista ord, utan denna
har även i fortsättningen mycket
att säga oss och mycket att ge.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat

första lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om vissa
inskränkningar i utländsk försäkringsanstalts
rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag rörande över -

Lag om försäkringsrörelse.

flyttande av vissa till justiedepartementet
hörande ärenden från Kungl. Maj:t
till underordnad myndighet m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan om möjligheten
att undanröja faran för bländning av
lyktor å motorfordon; och

nr 30, i anledning av väckta motioner
dels om utredning av frågan om behandlingen
av myrslogarna inom de på
statens bekostnad storskiftade delarna
av Kopparbergs län, dels ock angående
ett enklare förfaringssätt för bestämmande
av äganderätten till s. k. myrslogar.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9.

Herr Allard avlämnade en av honom
m. fl. undertecknad motion nr 553, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
220, angående vissa anslag till fångvården
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 10.

Föredrogs ett från första kammaren
överlämnat protokollsutdrag, nr 437,
innefattande delgivning av nämnda
kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 13, i anledning
av väckt motion angående omtryckning
av samtliga gällande författningar,
och beslöt andra kammaren
hänvisa detta ärende till sitt tredje tillfälliga
utskott.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.35 em.

In fidem
Gunnar Britth.

8 — Andra kammarens protokoll 19''iS. Nr 20.