1948 ANDRA KAMMAREN Nr 19 (Riksdagens protokoll 1948:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 ANDRA KAMMAREN Nr 19

13—14 maj.

Debatter m. m.

Torsdagen den 13 maj.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område

Sid.

m....... 4

Fredagen den 14 maj.

Yttrande i anledning av det fortsatta avlämnandet av propositioner
................................................ 49

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 13 maj.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 27, ang. organisationen av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område m. m........... 4

t — Andra kammarens protokoll 19iS. Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Torsdagen den 13 mai.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Verner
Karlsson på grund av sjukdom
(mag- och hjärtbesvär) är oförmögen
att tjänstgöra under tiden 13/5—30/5
1948.

Grängesberg den 12 maj 1948.

C. G. Sundell,
prov.-läk.

Kammaren beviljade herr Karlsson i
Grängesberg ledighet från och med
denna dag till och med den 30 innevarande
maj.

§ 3.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till behandling av lagutskott följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord
vilande propositioner:

nr 235, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete,
m. m.; och

nr 236, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande
ersättning i vissa fall enligt förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) om
ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,
m. m.

Härefter föredrogs Kungl. Maj:ts proposition,
nr 237, med förslag till för -

ordning om fortsatt giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449)
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m.; och hänvisades
propositionen, såvitt angick
medgivande för Kungl. Maj:t att åt
vissa personer bevilja dyrtidskompensation,
till statsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.

Härefter föredrogos var efter annan
följande på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 238, angående vissa ersättningar
av statsmedel till arbetstagare som drabbats
av silikos (stendammslunga);

nr 239, angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m.; och
nr 240, angående klassificering av
trafikanstalterna vid post- och telegrafverken
samt statens järnvägar;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 246, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303) så ock
om fortsatt giltighet av samma lag;
samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 250, angående grunderna för beräkning
av levnadskostnadsindex; och
nr 251, angående dyrtidstillägg å
vissa livräntor m. in. i anledning av
olycksfall eller yrkessjukdom.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till det
särskilda utskottet den på bordet liggande
motionen nr 545 av herr von
Friesen.

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

§ 5.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets
område m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående organisationen
av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 27 februari
1948 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 149, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att

1) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
giltighet från och med den 1 juli 1948
tills vidare, fastställa personalförteckning
för lantbruksstyrelsen i enlighet
med vad föredragande departementschefen,
statsrådet Sköld, förordat;

2) godkänna avlöningsstat för lantbruksstyrelsen
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1948/49;

3) å riksstaten för budgetåret 1948/49
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 460 000 kronor; b)

till Lantbruksstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 235 000 kronor; c)

till Lantbruksstyrelsen: Kostnader
för utbetalande av producent- och kontantbidrag
ett anslag av 60 000 kronor;

4) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
giltighet från och med den 1 juli 1948
tills vidare, fastställa personalförteckning
för lantbruksnämnderna i enlighet
med vad föredragande departementschefen
förordat;

5) godkänna avlöningsstat för lantbruksnämnderna,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1948/49;

6) å riksstaten för budgetåret 1948/49
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantbruksnämnderna: Avlö -

ningar ett förslagsanslag av 5 500 000
kronor;

b) till Lantbruksnämnderna: Om kostnader

ett förslagsanslag av 1 350 000
kronor;

c) till Lantbruksnämnderna: Ersättningar
åt ortsombuden ett förslagsanslag
av 200 000 kronor;

d) till Lantbruksnämnderna: Utrustning
ett reservationsanslag av 260 000
kronor;

e) till Lantbruksnämnderna: Byggnadsrådgivning
ett anslag av 25 000
kronor;

f) till Lantbruksnämnderna: Kostnader
för planeringskommittéer ett förslagsanslag
av 400 000 kronor;

g) till Bidrag till jordbrukets rationalisering
ett reservationsanslag av
16 000 000 kronor;

h) till Producent- och kontantbidrag
till vissa innehavare av mindre jordbruk
ett förslagsanslag av 75 000 000
kronor;

i) till Täckande av förluster på grund
av statlig kreditgaranti vid jordbrukskreditgivning
ett förslagsanslag av
50 000 kronor;

7) å kapitalbudgeten för budgetåret
1948/49 under Diverse kapitalfonder
till Jordfonden anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor;

8) medgiva att under budgetåret
1948/49 statlig kreditgaranti måtte få
beviljas för dels lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av
15 000 000 kronor och jordbruksegnahemslån
intill ett belopp av 20 000 000
kronor, med rätt för Kungl. Maj :t att,
om förhållandena skulle giva anledning
därtill, medgiva jämkning i sagda fördelning,
dels lån för inre rationalisering
intill ett belopp av 15 000 000 kronor,
dels driftslån intill ett belopp av
5 000 000 kronor;

9) bemyndiga Kungl. Maj:t att från
och med den 1 juli 1948 å övergångsstat
med tjänstgöringsskyldighet
inom den bostadspolitiska organisationen
eller rationaliseringsorganisationen

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

överföra ordinarie egnahemsdirektör
eller egnahemskonsulent, som ej i samband
med omorganisationen placerades
å högre tjänst än den av honom förut
innehavda, därvid egnahemsdirektör
skulle kunna placeras i lönegrad Ca 27;

10) bemyndiga Kungl. Maj:t att från
och med den 1 juli 1948 å övergångsstat
med tjänstgöringsskyldighet inom
rationaliseringsorganisationen överföra
innehavarna av två ordinarie byrådirektörstjänster
vid egnahemsstyrelsen;

11) medgiva Kungl. Maj:t att utfärda
de bestämmelser, som i övrigt bleve erforderliga
för genomförandet av den
föreslagna organisationen; samt

12) godkänna av föredragande departementschefen
i övrigt framlagda
förslag.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade motioner, nämligen:
I: 132 av herr Mannerskantz m. fl.,

I: 194 av herr Elof sson, Gustaf, m. fl.,
1:301 av herr Nilsson, Bror,

I: 302 av herr Sundberg, Carl,

I: 303 av herrar Nilsson, Hjalmar,
och Isaksson,

1:323 av herr Mannerskantz m. fl.,
1:324 av herrar Heiding och Gränebo,

I: 325 av herr Lindblom m. fl.,

1:326 av herr Nilsson, Bror,
f: 327 av herr Nilsson, Bror,

1:328 av herr Nilsson, Bror, .

1:329 av herr Osvald m. fl.,

11:217 av herr Liedberg m. fl., likalydande
med motionen nr 132 i första
kammaren,

11:321 av herr Pettersson i Rosta
m. fl., likalydande med motionen nr
194 i första kammaren,

11:462 av herrar Jönsson i Rossbol
och Andersson i Gisselås,

11:463 av herr Larsson i Karlstad
m. fl., likalydande med motionen nr
328 i första kammaren,

II: 464 av herrar Jonsson i Malm -

grava och Hseggblom, likalydande med
motionen nr 302 i första kammaren,

II: 465, av herr Gustafson i Vimmerby
m. fl.,

11:466 av herr Hseggblom m. fl., likalydande
med motionen nr 303 i första
kammaren,

II: 467 av herrar Sveningsson och
Hseggblom, likalydande med motionen
nr 301 i första kammaren,

II: 475 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl., likalydande med motionen nr 329
i första kammaren,

11:476 av herr Nilsson i Göingegården
m. fl., likalydande med motionen
nr 323 i första kammaren,

II: All av herrar Johansson i Mysinge
och Pettersson i Dahl,

II: 478 av herr Boman i Stafsund
m. fl., likalydande med motionen nr
325 i första kammaren,

11:479 av herr Boman i Stafsund
m. fl., likalydande med motionen nr
327 i första kammaren.

I motionerna I: 194 och II: 321 —
vilka väckts innan förevarande proposition
avlämnats — hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära framläggande för årets
riksdag av förslag med syfte att tills
vidare till dess det ekonomiska läget
stabiliserats uppskjuta verkställandet
av det av 1947 års riksdag fattade principbeslutet
om rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område och dess
administrativa organisation.

I motionerna 1:323 och 11:476 hade
yrkats, att ikraftträdandet av de i propositionen
föreslagna åtgärderna måtte
temporärt uppskjutas samt att i samband
därmed ikraftträdandet av lagen
om kronans förköpsrätt, den i anledning
av propositionen nr 75/1947 beslutade
ändringen i lagen om expropriation
samt lagen om överflyttande
på lantbruksnämnd av egnahemsnämnd
och jordbrukskommission åliggande
uppgifter måtte uppskjutas under motsvarande
tid.

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

I motionerna I: 329 och II: 475 hade,
såvitt nu är i fråga, yrkats, att riksdagen
måtte avslå propositionen i vad
den gällde omorganisation av rationaliseringsverksamheten.

I motionerna I: 328 och II: 463 hade
yrkats, att tjänsteman hos lantbruksnämnd,
vilken erhölle uppdrag att vara
verkställande ledamot av planeringskommitté,
skulle erhålla samma dagarvode
som de tjänstemän från hushållningssällskap,
skogsvårdsstyrelse
eller lantmäteriorganisationen, vilka anförtroddes
samma uppgift.

I motionerna I: 329 och II: 475 hade
yrkats att producentbidrag — i stället
för enligt de regler som antogos av
1947 års riksdag — tills vidare skulle
utgå enligt nu gällande regler med den
ändringen att bidragsbeloppet höjdes
till 6 öre per kilogram.

Vidare hade i dessa motioner yrkats
avslag å propositionen i vad den gällde
omorganisationen av rationaliseringsverksamheten.
I anslutning härtill hade
i motionerna hemställts, att riksdagen
måtte dels anslå erforderliga medel för
att nu verksamma organ skulle kunna
fortsätta sitt arbete i erforderlig omfattning
under budgetåret 1948/49, dels
å riksstaten för budgetåret 1948/49 under
nionde huvudtiteln anvisa till bidrag
till jordbrukets rationalisering ett
reservationsanslag av kronor 16 000 000,
till producent- och kontantbidrag till
vissa innehavare av mindre jordbruk
ett förslagsanslag av kronor 75 000 000,
till täckande av förluster på grund av
statlig kreditgaranti vid jordbrukskreditgivning
ett förslagsanslag av kronor
50 000, dels medgiva att under budgetåret
1948/49 statlig kreditgaranti finge
beviljas för lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 20 000 000
kr. med rätt för Kungl. Maj:t att, om
förhållandena skulle giva anledning
därtill, medgiva jämkning i sagda fördelning,
för lån för inre rationalisering
intill ett belopp av 15 000 000 kr.
samt för driftslån intill ett belopp av

5 000 000 kr., dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att fördela de medel, som ansloges
för lån och bidrag, på tidigare
verksamma organ.

I motionerna I: 303 och II: 466 hade
hemställts, att — därest omorganisationen
av rationaliseringsverksamheten
icke uppskötes — riksdagen måtte besluta,
att tillsättande av lantbruksdirektörer
skulle ske efter ansökningsförfarande
i vanlig ordning samt att lantbruksnämnderna
skulle beredas möjlighet
att yttra sig över av lantbruksstyrelsen
uppgjorda förslag om tjänsternas
tillsättande.

Yrkande om att lantbruksdirektörerna
skola tillsättas efter ett ansökningsförfarande
i vanlig ordning hade framställts
jämväl i motionerna I: 325 och
II: 478.

I motionen I: 326 hade hemställts, att
26 lantbrukskonsulenttjänster i 26
lönegraden måtte omföras till förste
lantbrukskonsulenttjänster i 29 lönegraden.

I motionerna 1:327 och 11:479 hade
föreslagits, att avlöning till lantbruksassistent
skulle utgå efter reglerad befordringsgång
med början i lönegrad
Cf 20 och med höjning till lönegrad Ce
24 efter tre år.

I motionerna I: 325 och II: 478 hade
yrkats, att egnahemsdirektörer, vilka ej
utnämndes till lantbruksdirektörer eller
erhölle tjänst i högre lönegrad inom
den bostadspolitiska organisationen,
skulle medgivas rättighet att, om de så
önskade, efter Kungl. Maj:ts prövning,
erhålla placering på indragningsstat
samt att de egnahemsdirektörer, som
överfördes på övergångsstat, samtidigt
skulle placeras i lönegrad Ca 29.

Utskottet förklarade sig i sitt utlåtande
bl. a. biträda vad i propositionen
föreslagits angående lantbruksnämnderna
med allenast den anmärkningen,
att de där upptagna lantbruksteknikerna
lämpligen syntes böra benämnas
lantbruksinstruktörer. Härjämte ville
utskottet — som i likhet med departe -

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

mentschefen ansåge att en uppdelning
av lantbruksingenjörsdistriktet i Kalmar
län icke nu bör ske — betona önskvärdheten
av att denna fråga komme
att lösas inom en snar framtid.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:132 och 11:217, 1:194
och 11:321, 1:323 och 11:476 samt
1:329 och 11:475, sistnämnda båda
motioner i vad de avsåge organisationen
av rationaliseringsverksamheten
samt motionerna 1:132 och 11:217 i
vad vad de avsåge anslagen till sagda
verksamhet,

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
giltighet från och med den 1 juli 1948
tills vidare, fastställa personalförteckning
för lantbruksstyrelsen i enlighet
med vad föredragande departementschefen
förordat i statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för den 27 februari
1948;

2) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för lantbruksstyrelsen
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1948/49 och slutande å
en summa av kronor 1 460 000;

3) å riksstaten för budgetåret 1948/49
under nionde huvudtiteln anvisa:

a) till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av kronor 1 460 000

b) till Lantbruksstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av kronor
235 000

c) till Lantbruksstyrelsen: Kostnader
för utbetalande av producent- och kontantbidrag
ett anslag av kronor 60 000;

4) a) med avslag å motionerna I: 302
och 11:464, 1:324 samt 11:465 bifalla
Kungl. Maj:ts förslag i fråga om antalet
lantbruksingenjörsavdelningar vid lantbruksnämnderna
och befattningshavarna
vid dessa;

b) med avslag å motionen I: 326 bifalla
Kungl. Maj:ts förslag angående inrättande
av lantbrukskonsulentbefattningar
vid lantbruksnämnderna och

lönegradsplacering för innehavarna av
dessa tjänster; samt

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i övrigt,
med giltighet från och med den
1 juli 1948 tills vidare, fastställa personalförteckning
för lantbruksnämnderna
i enlighet med vad föredragande departementschefen
förordat i statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för den
27 februari 1948;

5) godkänna i hemställan intagen avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1948/49, slutande å en summa
av kronor 5 500 000;

6) å riksstaten för budgetåret 1948/49
under nionde huvudtiteln anvisa:

a) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av kronor
5 500 000

b) till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av kronor
1 350 000

c) till Lantbruksnämnderna: Ersättningar
åt ortsombuden ett förslagsanslag
av kronor 200 000

d) till Lantbruksnämnderna: Utrustning
ett reservationsanslag av kronor
260 000

e) till Lantbruksnämnderna: Byggnadsrådgivning
ett anslag av kronor
25 000

f) till Lantbruksnämnderna: Kostnader
för planeringskommittéer ett förslagsanslag
av kronor 400 000

g) till Bidrag till jordbrukets rationalisering
ett reservationsanslag av kronor
16 000 000

h) till Producent- och kontantbidrag
till vissa innehavare av mindre jordbruk
ett förslagsanslag av kronor
75 000 000

i) till Täckande av förluster på grund
av statlig kreditgaranti vid jordbrukskreditgivning
ett förslagsanslag av kronor
50 000;

7) å kapitalbudgeten för budgetåret
1948/49 under Diverse kapitalfonder till
Jordfonden anvisa ett investeringsanslag
av kronor 10 000 000;

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

8) medgiva att under budgetåret
1948/49 statlig kreditgaranti måtte få
beviljas för dels lån avseende yttre
rationalisering intill ett belopp av
15 000 000 kronor och jordbruksegnahemslån
intill ett belopp av 20 000 000
kronor, med rätt för Kungl. Maj :t att,
om förhållandena skulle giva anledning
därtill, medgiva jämkning i sagda fördelning,
dels lån för inre rationalisering
intill ett belopp av 15 000 000 kronor,
dels driftslån intill ett belopp av
5 000 000 kronor;

9) med avslag å motionerna 1:325
och 11:478, i vad de avsåge övergångsanordningar
för vissa egnahemsdirektörer,
bemyndiga Kungl. Maj:t att
från och med den 1 juli 1948 å övergångsstat
med tjänstgöringsskyldighet
inom den bostadspolitiska organisationen
eller rationaliseringsorganisationen
överföra ordinarie egnahemsdirektör
eller egnahemskonsulent, som ej i samband
med omorganisationen placerades
å högre tjänst än den av honom förut
innehavda, därvid egnahemsdirektör
skulle få placeras i lönegrad Ca 27;

11) medgiva att Kungl. Maj:t finge
utfärda de bestämmelser, som i övrigt
bleve erforderliga för genomförandet av
den föreslagna organisationen; samt

B) att riksdagen måtte

1) med avslag å motionen II: 462
godkänna Kungl. Maj :ts förslag angående
lantbruksnämndernas övertagande
av viss betesförbättringsverksamhet
från skogsvårdsstyrelserna;

2) med avslag å motionerna I: 329
och 11:475, i vad de avsåge grunderna
för utbetalande av producentbidrag för
mjölk, bifalla vad i propositionen föreslagits
angående utformningen av producent-
och kontantbidrag till vissa
innehavare av mindre jordbruk;

3) med avslag å motionerna I: 328 och
II: 463 biträda Kungl. Maj:ts förslag angående
ersättning för deltagande i planeringsverksamheten
;

4) med avslag å motionerna 1:301
och 11:467 godkänna det i propositionen
framlagda förslaget rörande ersättning
till ordförande och ledamöter av
lantbruksnämnd;

5) med avslag å motionerna 1:303
och II: 466 samt I: 325 och II: 478, sistnämnda
båda motioner i vad de avsåge
förfarandet vid tillsättande av lantbruksdirektörstjänster,
godkänna vad Kungl.
Maj:t föreslagit angående tillsättandet
av dylika tjänster;

6) med avslag å motionerna I: 327 och
II: 479 bifalla vad i propositionen föreslagits
angående avlöningsförhållandena
för lantbruksassistenter vid lantbruksnämnderna; 7)

med avslag å motionen II: 477 godkänna
vad i propositionen anförts angående
byråindelningen inom lantbruksstyrelsen;
samt

8) godkänna av Kungl. Maj:t i övrigt
i propositionen framlagda förslag.

Reservationer hade avgivits

A. Beträffande utskottets utlåtande i
dess helhet

1) av herr Pettersson i Rosta, vilken
ansett att utskottet bort hemställa:

»A) att riksdagen må, med bifall till
de likalydande motionerna I: 194 och
II: 321 ävensom I: 323 och II: 476

1) avslå förevarande proposition;
samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om framläggande för årets riksdag
dels av förslag till de åtgärder, som
erfordras för att tills vidare till dess
det ekonomiska läget stabiliserats uppskjuta
verkställigheten av de i anledning
av propositionen nr 75/1947 fattade
besluten angående rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område,
dels av anslagsäskanden för att nuvarande
organ på detta område skola
kunna fortsätta sin verksamhet;

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

B) att övriga i anledning av förevarande
proposition väckta motioner, i
den mån de ej kunna anses besvarade
genom utskottets hemställan under A),
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.»

2) av herrar Björck och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa:

»A. att riksdagen må

1) i anledning av motionerna 1:194
och 11:321, 1:323 och 11:476 samt
I: 329 och II: 475, såvitt dessa motioner
avse organisationen av rationaliseringsverksamheten,
avslå propositionen i vad
den gäller organisationen av rationaliseringsverksamheten
;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om framläggande för årets riksdag
av anslagsäskanden för budgetåret
1948/49 för nuvarande organ på detta
område;

3) med avslag å motionerna I: 194
och II: 321 samt I: 323 och II: 47C, i vad
de avse annat än organisationen av rationaliseringsverksamheten,
å riksstaten
för budgetåret 1948/49 under nionde
huvudtiteln anvisa:

a) till Bidrag till jordbrukets rationalisering
ett reservationsanslag av kronor
16 000 000

b) till Producent- och kontantbidrag
till vissa innehavare av mindre jordbruk
ett förslagsanslag av kronor 75 000 000

c) till Täckande av förluster på grund
av statlig kreditgaranti vid jordbrukskreditgivning
ett förslagsanslag av kronor
50 000;

4) medgiva att under budgetåret
1948/49 statlig kreditgaranti må beviljas
för dels lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 15 000 000
kronor och jordbruksegnahemslån intill
ett belopp av 20 000 000 kronor, med
rätt för Kungl. Maj:t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i sagda fördelning, dels
lån för inre rationalisering intill ett belopp
av 15 000 000 kronor, med rätt för
Kungl. Maj:t att bestämma, hur ifråga -

varande belopp skall fördelas å nu befintliga
organ, dels driftslån intill ett
belopp av 5 000 000 kronor;

5) med bifall till motionerna I: 329
och 11:475, i vad de avse grunderna
för utbetalande av producentbidrag för
mjölk, samt med avslag å vad i propositionen
föreslagits angående dylika bidrag
besluta, att producentbidrag för
mjölk under budgetåret 1948/49 skola
utgå enligt nu gällande grunder med
den ändringen att bidraget höjes till 6
öre per kilogram;

6) godkänna i propositionen i övrigt
framlagda förslag med de ändringar
som föranledas av att nu befintliga organ
tillsvidare skola omhänderha rationaliseringsverksamheten.

B. att de i anledning av propositionen
väckta motionerna, i den mån de
ej kunna anses besvarade genom vad
ovan anförts, ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.»

3) av herr Hollertz, utan närmare angivet
yrkande.

B. Vid utskottets hemställan under
A punkt 4 b)

av herrar Hjalmar Nilsson och Bror
Nilsson, vilka ansett viss del av utskottets
motivering ävensom utskottets hemställan
i förevarande del bort ha följande
lydelse:

»A. att riksdagen må

4 b) med bifall till vad i motionen
I: 326 föreslagits angående lönegradsplacering
för vissa lantbrukskonsulenter
och med frångående av Kungl.
Maj:ts förslag i denna del besluta, att
vid lantbruksnämnderna skola inrättas
26 befattningar som förste lantbrukskonsulent
i lönegrad Ca 29, 19 befattningar
som lantbrukskonsulent i lönegrad
Ca 26 samt 15 befattningar som
lantbrukskonsulent i lönegrad Ce 26.»

C. Beträffande motiveringen till utskottets
hemställan under A punkt 4 c)
av herrar Alfred Andersson, Svedberg,
Andersson i Löbbo och Andersson
i Tungelsta, vilka ansett ovan refe -

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

rerade del av utskottets motivering bort
ha följande lydelse:

»Jämväl i övrigt kan utskottet biträda
vad i propositionen föreslagits angående
lantbruksnämnderna. Utskottet —
som i likhet med departementschefen
anser att en uppdelning av lantbruksingenjörsdistriktet
i Kalmar län icke nu
bör ske — vill emellertid betona önskvärdheten
av att denna fråga kommer
att lösas inom en snar framtid.»

D. Vid utskottets hemställan under
A punkt 9)

av herrar Hjalmar Nilsson, Bror Nilsson,
Hollertz och Liedberg, vilka ansett
att utskottets motivering under rubriken
Övergångsanordningar för vissa befattningshavare
bort hava av reservanterna
föreslagen lydelse samt att utskottets
hemställan i denna del bort hava
följande lydelse:

»A) att riksdagen må

9) a) avslå motionerna I: 325 och
II: 478, i vad de avse överföring av
vissa egnahemsdirektörer på indragningsstat;
och

b) med bifall till motionerna 1:325
och 11:478, i vad de avse lönegradsplacering
för egnahemsdirektörer, som
överföras på övergångsstat samt med
ändring av vad därutinnan föreslagits i
propositionen bemyndiga Kungl. Maj:t
att från och med den 1 juli 1948 å övergångsstat
med tjänstgöringsskyldighet
inom den bostadspolitiska organisationen
eller rationaliseringsorganisationen
överföra ordinarie egnahemsdirektör
eller egnahemskonsulent, som ej i samband
med omorganisationen placeras å
högre tjänst än den av honom förut
innehavda, därvid egnahemsdirektör
må placeras i lönegrad Ca 29;»

E. Vid utskottets hemställan under
B punkt 3)

av herr Bror Nilsson, vilken ansett att
utskottets motivering under rubriken
Vissa arvodes- och ersättningsfrågor
bort erhålla annan i reservationen an -

given lydelse samt att utskottet i denna
punkt bort hemställa:

»B) att riksdagen må

3) med bifall till de likalydande motionerna
I: 328 och II: 463 godkänna
Kungl. Maj:ts förslag angående ersättning
för deltagande i planeringsverksamheten
med den ändringen, att till
tjänsteman hos lantbruksnämnd, vilken
erhåller i uppdrag att vara verkställande
ledamot i planeringskommitté, skall
utgå särskilt arvode efter samma grunder,
som i propositionen angivits för
befattningshavare hos hushållningssällskap
eller skogsvårdsstyrelse eller i
lantmäteriorganisationen, vilken erhåller
dylikt uppdrag.»

F. Vid utskottets hemställan under B
punkt 5)

av herrar Hjalmar Nilsson, Bror Nilsson,
Björck, Hollertz, Liedberg och
Svensson i Ljungskile, vilka ansett att
viss del av utskottets motivering under
rubriken Lantbruksnämnderna bort hava
av reservanterna angiven lydelse
samt att utskottet i denna punkt bort
hemställa:

»B. att riksdagen må

5) med bifall till motionerna 1:303
och II: 466 samt I: 325 och II: 478, sistnämnda
båda motioner i vad de avse
förfarandet vid tillsättande av lantbruksdirektörstjänster,
besluta att ifråvarande
tjänster skola tillsättas efter
ansökningsförfarande i vanlig ordning
och att lantbruksnämnd skall beredas
tillfälle att yttra sig över av lantbruksstyrelsen
uppgjort förslag till besättande
av sådan tjänst.»

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag har väckt en motion i anslutning
till föreliggande proposition
om rationaliseringsverksamheten på
jordbrukets område, och jag har även
i utskottet anslutit mig till en reserva -

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

tion. Jag ber därför att med några ord
få motivera min ståndpunkt.

I utskottets utlåtande står det på sidan
8 följande: »Behovet av en omfattande
fortsatt rationalisering inom jordbruket,
vilken särskilt tar sikte på förhållandena
vid de mindre brukningsdelarna,
framstår nu ingalunda mindre
än vad fallet var, då nämnda beslut
fattades.» Jag tycker nog för min del,
att det funnits anledning för utskottet
att i det sammanhanget redovisa en del
fakta, väga och nyansera sina omdömen
på ett bättre sätt och inte bara helt
enkelt låtsas som om ingenting hänt.
Jag skall villigt erkänna, att här finnas
åtskilliga skäl kvar, som tala för en
fortsatt rationalisering, men det finns
också sådana som, såvitt jag kan förstå,
nu äro ganska försvagade.

Jag vill erinra om att ett av de mest
centrala skälen för en bortrationalisering
av mindre brukningsdelar var faran
för överproduktion. I 1942 års
jordbrukskommittés betänkande utgår
man från att vi omkring 1960 eller något
senare skola kunna räkna med en
permanent överproduktion av livsmedel.
Detta är en av anledningarna till
att man vill få bort en hel del mindre
brukningsdelar. Man säger, att en sammanföring
av jorden i så stora enheter,
att en viss extensifiering av driften kan
ske, bör kunna medverka till att lösa
detta problem om överproduktion. Om
jag nu betraktar detta från början mycket
centrala motiv i samband med vad
som rapporteras om den ekonomiska
utvecklingen på olika områden, tycker
jag nog, att åtskilligt är förändrat, .lag
skall inte trötta kammaren med en lång
uppräkning därvidlag, utan nöja mig
med några få fakta.

I ett föredrag vid lantbruksveckans
öppnande i år meddelades, att man beräknade,
att folkmängden i Asien och
Europa under åren 1939—1952 har
vuxit med 150 miljoner. Det är ju en
folkmängd, som är större än Förenta
staternas, och det är en mycket tungt

vägande post, när det gäller att upprätta
en balans mellan konsumtion och
produktion av livsmedel i världen.

Man är på alla håll överens om att
hela den näringsfysiologiska forskningen
och den socialpolitiska målsättningen
under mellankrigstiden och därefter
ha skapat och hålla på att skapa förändrade
kostvanor, som ställa betydligt
större anspråk på jordbruket än tidigare.
Vad förändrade kostvanor kunna
innebära visas på ett mycket drastiskt
sätt av ett par amerikanska nationalekonomer,
som försökt göra en balansräkning
över produktion och konsumtion
av livsmedel i hela världen. Jag
räknar givetvis med möjligheten, att det
finns åtskilliga fel i en sådan balansräkning,
tv den är nog inte lätt att göra.
De säga bl. a., att om världens befolkning
skulle ha en livsmedelsstandard
av samma kvalitet som den, som Förenta
staternas befolkning har, skulle
hela den nuvarande livsmedelsproduktionen
räcka till 902 miljoner människor
i stället för de 2 170 miljoner,
som skola försörjas. Relativt små förändringar
av kostvanorna kunna alltså
betyda rätt mycket, när det gäller balansen
mellan produktion och konsumtion
av livsmedel ute i världen. Man
pekar å andra sidan på att det inte
längre finns några sådana odlingsreserver
tillgängliga, som funnos under
de två senaste generationerna, då man
ju tog praktiskt taget hela den nordamerikanska
kontinenten i anspråk.

Allt detta och mycket annat, som man
skulle kunna draga fram här, visar väl.
även om man är mycket försiktig i sitt
slutsatsdragande, att det i mycket högre
grad än vi för några år sedan trodde
är en öppen fråga, hur det skall gå
med det internationella livsmedelsproblemet,
med priser och tillgång.

Även utvecklingen bär i Sverige har
gått i en annan riktning än man hade
klart för sig, när 27-mannakommittén
skrev sitt betänkande, även om det
mesta redan då hade hänt. Det är ju

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

så med våra statistiska registreringsinstrument,
att de komma en smula
efter sin tid. Sveriges befolkning var
den 1 januari 1940 ungefär 6 325 000.
Jag har talat med vederbörande tjänsteman
i statistiska centralbyrån för att
försöka få den aktuella befolkningssiffran
och då kommit fram till att den
är 6 900 000. På åtta år har alltså landets
folkmängd ökat med 575 000, vilket
är en större folkmängd än den i Göteborg,
Hälsingborg och Malmö tillsammantagna.

I den svenska balansen mellan konsumtion
och produktion av livsmedel
ha vi alltså, om man vill förenkla det,
på åtta år fått tre så stora städer som
Göteborg, Hälsingborg och Malmö. Samtidigt
har här även skett en förskjutning
i kostvanorna. Ännu under 1930-talet hade vi stora folkgrupper som
levde på så låg inkomstnivå, att de
grövre vegetabilierna ganska starkt dominerade
deras kosthåll. Här har nu
skett en utjämning av inkomsterna med
åtföljande förbättring av kostvanorna.

Vidare bär folkvandringen från landsbygden
till städerna fortsatt i stor skala,
och jag skulle för min del tro, att
stadsbefolkningen ställer större krav på
den yrkesmässiga livsmedelsproduktionen
än den icke-jordbrukande lantbefolkningen,
ty den som bor på landet
brukar ju alltid klara någonting av sin
livsmedelsproduktion själv i fråga om
grönsaker, tidig potatis, frukt o. dyl.,
vilket stadsbon inte kan.

Samtidigt har det alltså strömmat
folk från jordbruksnäringen till stadsnäringarna.
Vi ha ju nyligen fått siffrorna
från 1945 års partiella folkräkning
redovisade, och de visa, att under
åren 1941—1945 befolkningen vid jordbruket
och dess binäringar minskades
med 8 procent, vilket ju är en oerhörd
minskning. Sedan kan man inte längre
följa dessa siffror, men konjunkturinstitutet
har i sin sista rapport gjort en
del beräkningar över arbetskraftproblemet
och då kommit fram till det resul -

tatet, att enbart under åren 1946—1947
ha yrkesutövarna inom jordbruket med
binäringar minskat med 65 000 personer.
Samtidigt ha stadsnäringarna från
jordbruket mottagit 105 000 yrkesutövare.
Den skillnad som här föreligger
består däri, att de människor som jordbruket
ökat med i första hand gått över
och så därtill 65 000. Det är ju siffror
av en sådan storleksordning, att man
väl knappast någonsin sett motstycke
därtill. Särskilt siffran för 1946 som,
om jag minns rätt, rörde sig om 46 000
är ju otroligt stor, men man förklarar
den på det sättet, att under beredskapsåren
en del människor faktiskt lösgjorde
sig från landsbygden, fastän de voro
bokförda där, och när beredskapen tog
slut, blev det sedan en så stor skillnad.

Här föreligga onekligen en del nya
fakta, som åstadkomma en förskjutning
av perspektiven. Man ansåg nu i jordbrukskommittén,
att en hel del mindre
jordbruk borde avskaffas för att motverka
överproduktionen av livsmedel.
Det var ju riktigt tänkt från den utgångspunkten,
att enligt professor Nannesons
beräkningar jordbruk, som ha
mellan 2 och 5 hektar åker, producera
25 procent mera per hektar än de större
jordbruk, som kommittén rekommenderar.
Det är då fråga om bruttoproduktion.

Det är ju för övrigt en känd sak, att
de mindre jordbruken ha en intensivare
drift och alltså producera mera. Vill
man minska produktionen, är det alltså
fullt logiskt att eliminera en del av de
mindre jordbruken. Men om perspektivet
förskjuter sig på det sättet, att en
minskning av produktionen inte är
önskvärd, bortfaller väl i alla fall det
skälet för en bortrationalisering. Man
kan ju inte använda ett och samma argument
i två helt motsatta riktningar.

Jag tycker nog därför, att när utskottet,
som jag nämnde förut, så här onyanserat
och utan att gå in på nya fakta,
som framkommit, förklarar, att ingenting
har hänt, tar det eu smula lätt på

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

sin uppgift. Nu skall jag, herr talman,
inte alls göra några tvärsäkra påståenden
eller dra några långtgående slutsatser
av vad jag här nämnt, men jag
vill säga, att jag tror, att det finns anledning
att gå fram en smula försiktigt
tills man får klarare överblick över
hur utvecklingen kommer att te sig i
framtiden.

Om man dels mot den bakgrunden,
dels mot bakgrunden av vår ekonomiska
situation över huvud taget ställer frågan:
vad är det som nu bör göras och
vad är det som nu kan uppskjutas?
förefaller det mig klart, att det man
nu får vänta med är att skicka ut statliga
organ i bygderna för att där taga
initiativ till sammanläggning av gårdar
och till att eliminera bort mindre brukningsdelar.
Redan den ekonomiska situationen
med brist på arbetskraft och
brist på material pekar ju i den riktningen,
att man för tillfället inte bör
bedriva en sådan rationaliseringsverksamhet
på från statens sida framdrivna
initiativ. Detta skulle ju annars vara
det väsentliga i den nya verksamheten,
men hur man än organiserar det, måste
man nog vänta med det eller i varje
fall bedriva det i ytterst liten omfattning.

Det man däremot inte kan och inte
bör vänta med är att hjälpa de människor
ute i bygderna, som själva ta
initiativ till något, som de vilja ha gjort
och också kunna göra. Där finns det
anledning för statsmakterna att ge all
hjälp, som man enligt de nya bestämmelserna
kan ge i form av lån och bidrag,
och över huvud taget bemöta deras
strävan på ett riktigt sätt.

Jag tycker att man skulle kunna sammanfatta
situationen så, att man för tillfället
bör laga så, att det som faktiskt
måste ske kommer att ske på rätt sätt,
men också så, att man i övrigt inte
driver fram utvecklingen för hårt, innan
vi hunnit komma ur den nuvarande
situationen och innan vi få en litet
klarare överblick över det hela. Rristen

på arbetskraft, bristen på material, bristen
på tjänstemän och bristen på lokaler
tala för detta.

I den reservation, till vilken jag anslutit
mig, har därför den ståndpunkten
intagits, att man nu borde kunna vänta
med den nya organisationen, men att
man bör låta lagstiftningen med de nya
låne- och bidragsbestämmelserna träda
i kraft. Det är klart att vissa svårigheter
äro förbundna med ett sådant
provisorium, men jag tror också att
vissa inte obetydliga svårigheter äro
förbundna med en nyorganisation just
nu. Här måste man givetvis väga argumenten
mot varandra.

Jag skall sedan ta upp en annan sak,
som vi berört både i vår motion och i
vår reservation, och det gäller stödet
till det mindre jordbruket. Vi framhöllo
redan i fjol, att vi ansågo den utformning
som detta stöd fick vara olycklig,
och jag får säga, att när man läser vad
som står skrivet i propositionen på sidan
67, får man ett mycket starkt intryck
av att dessa i fjol beslutade bestämmelser
i praktiken kommit att visa
sig vara svåra att tillämpa. Dessutom
tror jag, att dessa bestämmelser passa
förfärligt illa in i den situation vi nu
äro i.

Jag vill vidare erinra om att när det
gäller producentbidraget på mjölk, som
skall utgå med 12 öre per kilo, minskas
detta bidrag så fort leveransen överstiger
7 000 kg, d. v. s. om en småbrukare
producerar mer än 20 kg eller 1972 kg
mjölk om dagen i genomsnitt per år,
producerar lian för mycket, och då
skall lians bidrag minskas. Jag tror, att
man kan så att säga illustrera galenskapen
i det här systemet genom att
ställa kontantbidraget per ko och producentbidraget
per kilogram mjölk mot
varandra.

Enligt skalan för kontantbidrag per
ko kan en jordbrukare, som inte är
mejerileverantör och som bar fem kor,
få 480 kronor i bidrag, medan en mejerileverantör,
som bar fem kor, kan få

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m, m.

480 kronor i bidrag endast under förutsättning,
att han sköter det hela så illa,
att han inte säljer mer än 1 400 kg
mjölk per ko, ty säljer han mer, kommer
han över 7 000 kg, och då minskas
bidraget. Enligt livsmedelskommissionens
kalkyl för det närmaste året räknar
man med en medelmjölkmängd på
2 510 kg per ko. Man kan alltså få fullt
produeentbidrag endast om man sköter
sig så illa, att man ligger 1 000
kg under Sveriges medelmjölkmängd.
Är det rimligt att kombinera bestämmelserna
på det sättet, att den organiserade
mejerileverantören så uppenbart
missgynnas i förhållande till den ickeorganiserade
producent, som inte kan
lämna mjölk till mejeri?

.lag påpekade detta redan i fjol. Då
stod en artikel att läsa i det socialdemokratiska
partiets huvudorgan under den
som jag förmodar ironiska rubriken
»Waldemar Svensson tänker». Jag vet
inte om statsrådet själv eller tidningen
satt dit rubriken; det skall jag inte göra
något uttalande om, men jag får säga,
att det är fullt befogat att ställa frågan,
om herr statsrådet verkligen tänkt igenom
de här sakerna. Då tycker jag, att
i varje fall herr statsrådets sätt att
tänka är rätt originellt.

Jag kan dra fram många fler exempel
på inkonsekvenser i det här, men
jag skall inte ta tiden i anspråk med
att göra det. Det är emellertid rimligt
att i en situation, då vi ha standardisering
av mjölk och ransonering av matfett,
ge dessa producentbidrag en sådan
utformning, att de inte hindra produktionen
och medverka till att hålla den
nere. Att sedan den praktiska tillämpningen
med den kombination vi ha
kommer att bli mycket besvärlig beror
därpå, att när detta producentbidrag
per kilogram göres högre än mellanhandsmarginalen,
så kompliceras handeln
med mjölk i alla möjliga sammanhang
och alla möjliga riktningar. Därom
kan man ju läsa en del i propositionen,
men utskottet bara instämmer och tyc -

ker, att alltsammans är bra. Jag tycker,
att förnöjsamheten är väl stor. Av den
anledningen ha vi ansett det sakligt riktigt
att peka på denna sak ännu en
gång till den kraft och verkan det
hava kan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som avgivits
av herr Björck och undertecknad. Jag
erinrar om att reservationen i långa
stycken sammanfaller med Kungl. Maj:ts
förslag. I fråga om anslag till rationaliseringen
sammanfalla yrkandena. Ifall
det ändock fattas beslut om en omorganisation
nu, så vill jag som ett andrahandsyrkande
instämma i den reservation
som under B punkt 5 avgivits av
herr Hjalmar Nilsson in. fl.

Herr PETTERSSON i Rosta: Herr talman!
Då jag avgivit en reservation till
förevarande utlåtande vill jag nu yttra
några ord i frågan. Ställningstagandet
i reservationen är föranlett av hänsyn
till det ansträngda penningpolitiska
läge som vi nu befinna oss i. Jag för
min del anser, att man i en sådan situation
bör dröja med att öka utgifterna
för landet. Den kommitté, som utarbetat
ifrågavarande förslag, kom till för
många år sedan, då vi hade ett annat
penningpolitiskt läge än nu, och det
kan ju tänkas att vid den tidpunkten
förslaget hade varit försvarligt. Departementschefen
har visserligen föreslagit
en del besparingar, men enligt min
åsikt borde han gått ännu längre och
föreslagit ett uppskov tills det blir
bättre tider. Denna reform kommer att
draga en hel del kostnader. Inom utskottet
lämnades den upplysningen, att
den av reformen föranledda kostnadsökningen
skulle uppgå till ca 2 miljoner
kronor om året. Dessutom blir det
naturligtvis vid reformens genomförande
fråga om åtskilliga tiotal miljoner
kronor i lån och bidrag.

Vidare är att märka, att lantbruksnämnderna
sakna lokaler, och det kom -

Torsdagen den 13 maj 1918.

Nr 19.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

mer att bli stora svårigheter att anskaffa
sådana. Jag hörde från ett län,
att lantbruksnämnden höll på och undersökte
möjligheterna att hyra en
större herrgårdsbyggnad, belägen flera
kilometer utanför staden och fullt omodern,
och det kan ju inte vara lämpligt
med dylika lokaler för en sådan nämnd.
Vidare saknas det personal vid lantbruksingenjörs-
och lantmäterikontoren,
och det påstås, att det skall bli
svårigheter att få personal för dessa behov.

Nu är det ju inte allenast i denna
proposition som ökade utgifter föreslås,
utan jag kan ju också nämna skogsvårdslagen,
som vi ha behandlat. Den
drager, enligt vad som sagts i utskottet,
cirka 20 ä 25 procent högre kostnad
än den förutvarande lagen. Beslutet om
denna nya lag fattades trots att nästan
samtliga voro eniga om att den nuvarande
skogsvårdslagen var bra som den
var. Den nya fiskeristyrelsen, som nu
håller på att inrättas, kommer även att
draga en hel del kostnader, för att inte
tala om de reformer som ske på andra
områden än jordbrukets. Det är givet,
att allt detta kommer att draga orimliga
kostnader, och det vore givetvis
motiverat att gå fram litet försiktigare
under nuvarande förhållanden.

Nu uppmanas svenska folket att
spara. Överallt ser man uppmaningar
till sparsamhet, men samtidigt beslutar
riksdagen reformer, som draga stora utgifter.
Det vore helt naturligt lämpligare,
att riksdagen ginge före med
exempel på sparande. Riksdagens underlåtenhet
att spara kommer ju att
verka i den riktningen, att svenska folket
säger sig, att när inte riksdagen
sparar, behöva vi inte heller spara, och
då blir hela sparsamhetskampanjen ett
fiasko.

Jag skulle i detta sammanhang även
vilja hänvisa till statsrådets och chefens
för finansdepartementet redogörelse i
årets statsverksproposition för principerna
för budgetens utarbetande. Där

framhålles, att man för att inte skärpa
läget i viss mån blivit tvungen att skjuta
undan även sådana utgifter, som visserligen
syfta till rationalisering eller eljest
normalt vore förenliga med god ekonomi,
men vilka först på längre sikt skulle
verka i sådan riktning. Detta resonemang
kan med fördel tillämpas på utgifterna
för rationaliseringen inom
jordbruket. Denna rationalisering måste
nödvändigtvis bli ett arbete på lång sikt.
Därför synes det lämpligt att i nuvarande
läge skjuta på dessa utgifter. I
fråga om sådana utgifter har ju finansministern
tydligt sagt ifrån att man bör
se till att försöka spara.

Jag skall även beröra frågan hur det
kommer att gå för de småbrukare, som
utnyttja möjligheterna att få del av bidragen
till jordbrukets rationalisering.
Om vi tänka oss, att en småbrukare med
tio å femton tunnland åker, som önskar
få ytterligare mark, köper jord, så drager
han med det höga jordvärdet nu på
sig en hel del kostnader. Men inte nog
med det. När han får den jorden, måste
han öka ut uthusbyggnaderna,ladugård
och lador, och på grund av de nuvarande
höga byggnadskostnaderna får
han, trots att han får bidrag, snart så
höga skulder, att han kanske hela sitt
liv får dragas med skuld, och det kan
ju leda till att han tröttnar på det hela
och går ifrån allt. Eftersom han fått lånet
utan borgen, kommer staten då att
få lida förlust. Det vore lyckligare, om
han kunde fått vänta på bättre tider.
Dessutom är det byggnadsförbud nu,
och han kanske inte alls får bygga. Naturligtvis
kan man undra, när det kan
bli andra tider. Jag vill emellertid hänvisa
till att tegelbruken börja bli fulla
av tegel, som de icke kunna sälja. Det
iir ett första tecken på nedgång i byggnadskostnaderna.

Då jag inte vill vara med om att skapa
sådana förhållanden för de svenska
småbrukarna, som jag här befarar kunna
uppstå, utan anser lyckligare för
dem, att de få vänta några år, och då

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

jag dessutom, som jag nyss nämnde, anser,
att staten bör iakttaga sparsamhet,
har jag yrkat uppskov i denna fråga.
Jag yrkar därför bifall till de likalydande
motionerna I: 194 och IT. 321.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
1947 års riksdag fattade beslut om
riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken.
I den mån jag kunde fatta
stämningar och intryck vid detta tillfälle,
fick jag den bestämda uppfattningen,
att beträffande de mera väsentliga
delarna, exempelvis en så viktig
sak som målsättningen, förefunnos vid
avgörandet inte så värst skilda uppfattningar.
Det var, som jag tror jag tillät
mig säga i debatten föregående år, väsentligen
mera om utanverkan, om organisationsformerna
och mindre detaljer,
som man vid det tillfället tvistade.
I stort sett voro vi nog här i svenska
riksdagen ense om att kraftåtgärder
måste vidtagas ifrån det allmännas sida
i berörda syfte. I samband med det då
fattade principbeslutet antogs en ny lag
om kronans förköpsrätt och beslutades
ändringar i lagen om expropriation. De
nya lagbestämmelserna äro avsedda att
träda i kraft den 1 juli innevarande år
eller den dag, då den nya organisationsformen
beräknas hinna bli färdig. Under
det år som förflutit sedan dess ha
förberedelser pågått. Hushållningssällskapen
ha sålunda omorganiserats. Lokala
lantbrukskommittéer ha under
1947 års centrala lantbrukskommittés
ledning utfört vissa förberedelsearbeten
beträffande organisations- och lokalfrågor,
och detta arbete har fortskridit
i så pass rask takt, att man numera
torde kunna räkna med att den 1 juli
innevarande år de nya lantbruksnämnderna
skola kunna övertaga sin del av
arbetsuppgifterna. Jag ber i det sammanhanget
få meddela herr Pettersson
i Rosta, som nyss gjorde gällande, att
lokalfrågan inte vore löst i stora delar
av länen, att det dess bättre blott är i

ett fåtal av landets 24 län, som lokalfrågan
inte tills dato blivit löst, och vi
ha förhoppningar om att även i dessa
återstående län lokalfrågan skall bli löst
till den tid, då den nya organisationsformen
skall träda i kraft.

I den proposition, som behandlas
i det föreliggande utskottsutlåtandet,
framlägges ett förslag om den nya organisationsbvggnaden,
avseende såväl den
centrala organisationen, lantbruksstyrelsen,
som de olika lokala organisationerna,
d. v. s. lantbruksnämnderna och
allt vad därtill hör, ävensom åtskilliga
regler för låne- och bidragsverksamhet,
för lantbruksnämndernas fastighetsförvärv,
särskilt stöd åt vissa innehavare
av mindre jordbruk m. m. I allt väsentligt
har utskottet tillstyrkt i propositionen
framlagda förslag, som i sin tur
grundats på ett av centrala lantbrukskommittén
vid årsskiftet avlämnat betänkande.

Jag gör alltså gällande att vad som i
kommittébetänkandet, propositionen och
utskottsutlåtandet föreslås inte innebär
något annat än ett fullföljande av 1947
års riksdags beslut, d. v. s. att den nya
organisationsformen skall vara färdig
att ta hand om sina uppgifter vid den
tidpunkt, som beräknades då principbeslutet
fattades.

Till utskottsutlåtandet ha fogats åtta
olika reservationer. Då reservanterna i
vissa stycken förorda samma saker, tror
jag att det för överskådlighetens skull
är lämpligt, att jag behandlar reservanternas
yrkanden i samband med skilda
delar av det föreliggande utlåtandet. Jag
tar då först de reservationer, som avse
ett uppskjutande av frågan i dess helhet
på kortare eller längre tid. Det är tre
reservationer, som det gäller, nämligen
dels av herr Pettersson i Rosta, dels av
herrar Björck och Svensson i Ljungskile
och dels av herr Hollertz.

Herr Svensson i Ljungskile har här
talat för sin reservation och framhållit
att enligt hans syn på saken åtskilligt
skulle vara att vinna, om man sköte på

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

organisationens genomförande. I sin reservation
har herr Svensson inte sagt
annat iin att han endast tillfälligt vill
uppskjuta detta genomförande och att
vissa av de principbeslut, som fattades
vid 1947 års riksdag, redan nu böra effektueras,
men av herr Svenssons anförande
här i dag fick jag det intrycket,
att han gick ett steg längre än vad han
vid utskottsbehandlingen och i sin reservation
har gjort. Det föreföll nu som
om han närmast vore inställd på att det
beträffande väsentliga delar av det principprogram
som knäsattes föregående
år funnes anledning överväga, om ett
genomförande vore önskvärt. Jag skall
inte här ta upp någon debatt med herr
Svensson om möjligheterna att försörja
mänskligheten under kommande tider
— det är självfallet något som man kan
tvista om. Jag vill bara säga, att även
om det mot förmodan skulle vara så,
att herr Svensson har rätt i sina synpunkter
på försörjningsproblemet, så
kan jag inte för min del begripa, att ett
bifall till herr Svenssons förslag i detta
avseende skulle medföra en större livsmedelsproduktion
i vårt land än vad
ett bifall till utskottsutlåtandet skulle
göra. Vi skola nämligen komma ihåg,
att den målsättning, som gjordes föregående
år, inte innebar att det sattes någon
fix gräns för produktionsvolymen,
utan att den skulle få tämligen fritt
röra sig mellan vissa gränser, men att
det vore lämpligt, att produktionen vore
ungefär av den storleken att den närmade
sig självförsörjningens nivå.

Herr Svensson i Ljungskile talade
också i detta sammanhang om flykten
från landsbygden. Ja, avfolkningen av
landsbygden pågår ju för fullt, men att
så iir fallet, torde åtminstone i viss mån
bero på de ägosplittringar och andra
förhållanden, som äro rådande på jordbrukets
område. Jag tror därför att påpekandet
om att flykten från landsbygden
fortsätter, bör ge kammaren en
tankeställare i den riktningen, att det
nog finns all anledning att snarast ge 2

Andra kammarens protokoll 1948. N

nomföra de beslut, som principiellt
fattades i fjol, ty ingen vill väl ändå
att landsbygden skall fullständigt avfolkas.

Herr Pettersson i Rosta går ett steg
längre än herr Svensson i Ljungskile
och yrkar uppskov med samtliga de beslut
som fattats angående rationaliseringsverksamheten.
Jag förmodar att
herr Pettersson i Rosta då anser, att
även ikraftträdandet av de lagar om
kronans förköpsrätt och rätt till expropriation,
som vid nämnda tillfälle beslötos,
tills vidare skall uppskjutas. Jag
förstår verkligen inte hur allt detta
skulle kunna ordnas i praktiken, och
jag vill be kammaren att tänka sig in i
förloppet, om här ifrågavarande reservation
skulle bifallas. Då måste riksdagen
skriva till Kungl. Maj.-t och anhålla,
att Kungl. Maj:t uppdrar åt andra förvaltningsorgan
att handlägga de förvaltningsuppgifter,
som äro avsedda att
tillkomma lantbruksstyrelsen. Sedan
skulle Kungl. Maj:t för riksdagen framlägga
en ny proposition i ärendet, vilken
skulle komma så snabbt, att före
den 1 juli innevarande år inte bara
riksdagens beslut vore fattat, utan även
genomförandet av beslutet kunde ske.
Jag kan inte för min del tänka mig, att
en sådan tidtabell skulle kunna hålla.

Som huvudmotiv för sina uppskovsyrkanden
ha reservanterna hänvisat till
de förändringar i det allmänna ekonomiska
läget, som inträtt sedan 1947 års
beslut fattades. Utskottet anser för sin
del, att ett uppskov, oavsett om det gäller
enbart organisationsformen eller rationaliseringsverksamheten
i dess helhet,
skulle bli till skada för jordbruket.
Arbetet med den långsiktiga saneringsverksamhet,
som är planerad, skulle
fördröjas och försvåras. Den hittillsvarande
splittringen av sådana åtgärder
på flera organ skulle jämväl i fortsättningen
på ett beklagligt sätt göra arbetet
tungrott och oändamålsenligt. Och
finge herr Pettersson i Rosta sin vilja
igenom, skulle inte ens förköpsrätten
/■ 19.

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

kunna komma till användning under
uppskovstiden, vars längd herr Pettersson
ju inte nämner något om. Jag tror
för min del att med den begränsning
av organisationen, som det föreliggande
förslaget innebär, kunna de ekonomiska
farhågorna inte tillmätas någon
större eller framför allt inte någon avgörande
betydelse.

Som en sammanfattning av utskottets
syn på uppskovsyrkandena vill jag säga,
att utskottet finner det angeläget att,
även om den ekonomiska ramen måste
minskas, alla befintliga möjligheter tillvaratagas
att genom stöd åt rationaliseringssträvandena
främja jordbrukets utveckling.
Det skulle dessutom icke vara
ägnat att gagna verksamheten, om denna
under en övergångstid skulle anförtros
åt andra organ än dem, som slutligen
skola handlägga uppgifterna. Det
finns i sådant fall risk för att en betydande
oreda skulle uppstå.

Jag övergår härefter till att med
några ord beröra de reservationer, som
avse detaljyrkanden. Herrar Hjalmar
Nilsson och Bror Nilsson ha ansett, att
de av centralkommittén föreslagna
förste lantbrukskonsulentbefattningarna
i lönegrad Ca 29 redan nu borde inrättas.
Jag vill, herr talman, deklarera att
jag för egen del har den uppfattningen,
att dessa förste lantbrukskonsulenter
skulle fått stora och betydande arbetsuppgifter
och att lantbruksnämndernas
organisationsform skulle ha blivit bättre
tillgodosedd, om dessa tjänster redan
från början blivit tillsatta. Det finns
emellertid omständigheter som ha gjort,
att jag ansett mig böra biträda utskottets
förslag på denna punkt. Det är
framför allt önskvärdheten av att i nuvarande
läge begränsa statsutgifterna
samt vidare ovissheten om storleken av
det arbete, som nämnderna i början av
sin verksamhet behöva räkna med.

Jag delar alltså utskottets mening, att
man i nuvarande statsfinansiella läge
bör i enlighet med propositionens förslag
åtminstone tills vidare skjuta på in -

rättandet av befattningarna som förste
lantbrukskonsulent. Jag tillåter mig
dock tillägga, att jag räknar med att
frågan om inrättande av nämnda befattningar
tämligen snart åter kan bli aktuell.

När det gäller utskottets hemställan
under B) punkt 5, ha herr Hjalmar Nilsson
och en rad andra reservanter föreslagit,
att lantbruksdirektörstjänsterna
skola tillsättas efter ansökningsförfarande
i vanlig ordning. Propositionen har
i detta avseende i överensstämmelse
med centrala lantbrukskommitténs uttalande
föreslagit, att dessa tjänster
skola tillsättas på samma, sätt som i allmänhet
sker beträffande chefstjänster,
d. v. s. av Kungl. Maj :t efter anmälan
av vederbörande generaldirektör. Detta
förfaringssätt har utskottet för sin del
tillstyrkt. Jag tror inte att det råder någon
som helst meningsskiljaktighet om
vikten av att för dessa tjänster erhålla
personer, som ha förutsättningar att på
ett lyckligt sätt lösa sina grannlaga och
ofta mycket krävande uppgifter. Jag
tror likaledes att det inte råder någon
meningsskiljaktighet om att vid tillsättandet
av dessa tjänster den reella kompetensen
skall vara det avgörande. Om
man anlägger dessa båda av mig här anförda
synpunkterna, förefaller det mig
som om det inte skulle vara någonting
att vinna med ett ansökningsförfarande,
utan snarare tvärtom. Tillämpas ett ansökningsförfarande,
kan man ju inte
undgå att vid förslags upprättande ta
hänsyn till mera formella kvalifikationer,
exempelvis betygsgrader, lång
tjänstetid o. d. Det kan därför hända
att möjligheterna att åstadkomma den
önskvärda rekryteringen skulle bli
sämre genom ett bifall till reservanternas
yrkande än vid ett bifall till utskottets
förslag. Det är på grund härav och
— jag upprepar det — jämväl med hänsyn
till tjänsternas karaktär av chefstjänster
som jag har all anledning rekommendera
kammaren att i detta avseende
följa utskottet.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Rationahseringsverksant heten på jordbrukets område m. m.

Beträffande övergångsanordningarna
för övriga befattningshavare har i en
av reservationerna yrkats, att egnabemsdirektör,
som överföres på övergångsstat,
skall placeras i lönegrad
Ca 29. Jag har inte uppfattat om någon
av de föregående talarna yrkat bifall till
denna reservation, men då jag tar för
givet, att ett sådant yrkande i varje fall
kommer att framställas under den följande
debatten, så vill jag beröra även
den saken.

Centrala lantbrukskommittén hade
föreslagit, att ifrågavarande befattningshavare
skulle placeras i lönegrad Ca 26,
men samtidigt hade kommittén räknat
med att det stora flertalet av de egnahemsdirektörer,
som inte kunde få befattning
som lantbruksdirektör, skulle
kunna få anställning som förste lantbrukskonsulent.

I princip måste det vara rätt betänkligt,
att när en viss organisationsform
upphör, dess på övergångsstat överförda
tjänstemän placeras i en högre lönegrad
än de förut innehaft. Nu är det
emellertid så, att det beträffande egnahemsdirektörerna
råder rätt säregna
förhållanden, som göra att det nog finns
goda skäl för det förslag som departementschefen
har framlagt, nämligen att
de skola placeras i lönegrad Ca 27, vilket
ju också är utskottets mening. Ett
av de starkaste skälen för att man skall
våga sig på att placera dem en lönegrad
högre än de tidigare innehaft är, att
de föreslagna nya lantbrukskonsulenttjänsterna
inte komma att inrättas och
att egnahemsdirektörerna följaktligen
inte kunna, såsom kommittén tänkt sig,
i stor utsträckning erhålla sådan tjänst.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att varna kammaren för att följa
reservanternas förslag. Reservanterna
vilja placera de egnahemsdirektörer,
som överföras på övergångsstat, ytterligare
två lönegrader högre, d. v. s. i lönegrad
Ca 29. Om riksdagen skulle fatta
ett sådant beslut, skulle det inte kunna
undvikas att det medförde oberäkne -

liga konsekvenser på många andra områden.

När det gäller stödet åt det mindre
jordbruket, har det enligt utskottets
uppfattning inte inträffat några förhållanden,
som motivera ett frångående av
det beslut, som 1947 års riksdag med
mycket stor majoritet fattade —- jag
kan nämna att i denna kammare fattades
beslutet med 132 röster mot 76. Herr
Svensson i Ljungskile hade då liksom
nu en annan mening, men för min del
anser jag inte att det har inträffat något
som ger anledning för kammaren
att ändra mening eller att bifalla herr
Svenssons yrkande.

Jag vill i detta sammanhang också
nämna, att ett bifall till herrar Svenssons
och Björcks reservation otvivelaktigt
skulle medföra en betydande ökning
av de till 75 miljoner kronor för
nästa budgetår beräknade kostnaderna
för producentbidragen. Detta är väl en
sak som kammaren inte kan undgå att
taga åtminstone någon hänsyn till.

Slutligen finns det, herr talman, en
reservation av herr Alfred Andersson
m. fl., som även jag har biträtt. Det gäller
en rätt liten sak, nämligen frågan
om huruvida de befattningshavare, som
skola motsvara hushållningssällskapens
jordbruksinstruktörer, skola kallas för
lantbruksinstruktörer eller lantbrukstekniker.
Kommittén och Kungl. Maj:t
föreslå, att benämningen skall vara lantbrukstekniker,
men utskottsmajoriteten
bar föreslagit, att vederbörande skola
kallas för lantbruksinstruktörer. För att
inte bli för långrandig skall jag, herr
talman, begränsa mig till att säga, att
jag för min del anser att benämningen
lantbrukstekniker på ett bättre och riktigare
sätt uttrycker dessa befattningshavares
arbetsuppgifter. Det blir då
också mindre risk för förväxlingar med
hushållningssällskapens jordbruksinslruktörer.

Herr talman! Med detta har jag sökt
att i ytterst koncentrerad form ge eu
redovisning för skillnaden mellan ut -

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

skottets ståndpunktstagande och reservationerna.
Jag slutar med att yrka bifall
till utskottsutlåtandet i dess helhet
med undantag av motiveringen på s.
28 i utlåtandet, där jag yrkar bifall till
den av herr Alfred Andersson m. fl. avgivna
reservationen.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Utskottets

ärade vice ordförande satte inledningsvis
i fråga, om jag inte på sätt och vis
hade ändrat ståndpunkt och skärpt
mina krav i förhållande till vad jag i
reservationen anfört. Jag förstår inte
vad herr Andersson stöder en sådan
uppfattning på. Reservationen ansluter
sig ju fullständigt till min motion, och
mitt yrkande här i dag överensstämmer
helt med reservationen. Och vad mitt
anförande här beträffar, vill jag säga
att det är väl ganska naturligt, att man
just uppehåller sig vid sådant, varom
enighet inte råder, ty det som vi äro
eniga om behöva vi ju inte hålla på att
diskutera. Det är sålunda samma motsättning,
som varit redovisad tidigare,
som jag i mitt anförande här har motiverat,
och det innebär inte att jag på
något sätt har ändrat inställning.

Nu säger herr Andersson, att vi ha ju
varit överens om att genomföra det program
som uppgjorts. Ja, det ha vi varit,
men det står redan i det tidigare beslutet,
att programmet skall genomföras
under hänsynstagande till den ekonomiska
utveckling, som kan komma
att äga rum, och det har under det sista
året hänt så mycket på det ekonomiska
området, att vi ha full anledning att på
vissa punkter pröva, om inte målsättningen
bör pressas i den ena eller andra
riktningen. Riksdagen sade dock i fjol
mycket klart ifrån, att målsättningen
gjorts elastisk därför att tillämpningen
måste ta hänsyn till den ekonomiska ut -

vecklingen, och något annat är det ju
inte här fråga om.

Vad beträffar produktionsvolymens
storlek, framhöll statsrådet redan i fjol,
att enligt hans uppfattning det svenska
jordbruket icke kunde producera mer
än 94 procent av vårt behov av lantbruksprodukter.
Men om utvandringen
fortsätter på samma sätt som nu, kunna
vi snart vara i det läget, att vi inte ens
kunna producera så mycket.

På tal om flykten från landsbygden
säger utskottets talesman, att just denna
motiverar en rationalisering av jordbruket.
Enligt min mening kan man
inte göra ett sådant påstående utan att
nyansera det. När det gäller de människor,
som själva vilja göra något för
alt kunna stanna kvar vid jordbruket,
så kan det säkert ha stor betydelse, att
man kommer dem till mötes med hjälpåtgärder.
Men att skicka ut lantbruksnämndernas
ombud på landsbygden
och söka övertyga folk på en del håll
om att de måste lämna sina gårdar och
låta dem slås samman med andra, det
kommer att minska befolkningen på
landsbygden.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! I anledning av
herr Svenssons replik vill jag säga, att
herr Svensson givetvis har alldeles rätt
i att tillämpningen måste ske under
hänsynstagande till den ekonomiska utvecklingen,
och jag har inte heller för
min del förutsatt något annat. Men jag
kan inte förstå, att det i och för sig behöver
innebära, att vi skola temporärt
uppskjuta ett påbörjande av det som vi
beslutade föregående år.

Vidare polemiserade herr Svensson
mot mitt uttalande, att hans uppträdande
här i dag inte står i full överensstämmelse
med hans ståndpunktstagande
i fjol eller i hans motion vid årets
riksdag. Jag ber då att få erinra om
att det var inte herr Svenssons yrkande
här i dag som jag talade om, utan den

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

motivering som han anförde. Det var
alltså beträffande hans motivering jag
fick den uppfattningen, att den var en
aning mer negativ än de yrkanden, som
herr Svensson i sin motion och reservation
framställt.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Då vet jag
ingen annan råd än att jag får be utskottets
ärade vice ordförande att hålla
sig till mitt yrkande, ty det sammanfaller
ju i varje fall med yrkandet i
motionen.

När herr Andersson sedan säger, att
den ekonomiska situationen inte kan
motivera, att vi temporärt uppskjuta
verkställigheten av de fattade besluten,
vill jag bara framhålla, att reservationen
ju inte innebär, att man temporärt
skall uppskjuta verkställigheten, utan
den innebär den ståndpunkten, att den
ekonomiska situationen är sådan, att
rationaliseringsverksamheten under de
närmaste åren måste bedrivas i betydligt
mindre skala än man tidigare tänkt
och att man därför kan reda sig med
den gamla organisationen.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Då herr Svensson
rekommenderar att jag skall hålla mig
enbart till de yrkanden han framställt,
skall jag taga detta ad notam. Men det
hindrar icke, herr Svensson, att jag,
när jag hör ett yrkande framställas i
den svenska riksdagen, även måste taga
avsevärd hänsyn till den motivering
med vilken detta yrkande beledsagas.

Herr BOMAN i Stafsund: Herr talman!
Då jag jämte andra av kammarens
ledamöter avlämnat en motion i
denna fråga, ber jag att få säga några
ord.

Många skäl tala för att ett ansökningsförfarandc
borde vara det riktigaste,
när det gäller tillsättandet av dessa lantbruksdirektörsbefattningar.
Jag anser,
att förtjänst och skicklighet bör vara

enda befordringsgrund för lantbruksdirektörstjänst.
Därför böra dessa facktjänster
bli föremål för fri tävlan på
grundval av regelrätt ansökningsförfarande.
Endast ett sådant förfarande kan
giva full klarhet om vilka personer som
aspirera på tjänsterna, om vederbörandes
meriter samt om lämpligt verksamhetsområde
för vederbörande.

Beträffande det förhållandet, att befattningarna
i fråga äro placerade i så
pass hög lönegrad som Ca 32, så synes
detta icke kunna motivera, att de tillsättas
utan ansökningsförfarande. Det
torde kunna anföras åtskilliga exempel
på att befattningar i samma eller högre
lönegrad ha tillsatts genom dylikt förfarande.
Så sker exempelvis i fråga om
distriktslantmätartjänster samt i fråga
om lantbruksingenjörstjänster.

Vidare bör observeras, att aspiranterna
till här ifrågavarande tjänster icke
återfinnas inom en enda tjänstemannakategori
eller kår, utan att fackmän
med ganska olikartad utbildning och
praktik kunna komma i fråga till befattningarna.
Som aspiranter kunna sålunda
tänkas: a) agronomer i statstjänst,
företrädesvis inom egnahemsorganisationen,
b) agronomer i hushållningssällskaps
eller annan halvstatlig organisations
tjänst, c) lantmätare, d) eventuellt
andra fackmän i det allmännas
eller i enskild tjänst.

Intet centralt ämbetsverk eller annan
ansvarig myndighet i detta land kan
utan vidare veta vilka personer inom
förenämnda tjänstemannakategorier som
eventuellt äro intresserade av och kvalificerade
för lantbruksdirektörstjänst.
I detta avseende råder en väsentlig skillnad
mellan lantbruksdirektörstjänsterna
och exempelvis överjägmästar- och
överlantmätartjänsterna, vilka sistnämnda
tjänster regelmässigt besättas
av någon befattningshavare inom vederbörande
verk, domänverket respektive
lantmäteristaten.

Frågan om ansökningsförfarande eller
icke har emellertid fält aktualitet även

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

på grund av redan vidtagna förberedande
åtgärder från Kungl. Maj ds sida för
besättande av ifrågavarande tjänster.
Sålunda torde bland av Kungl. Maj d
utsedda ledamöter i de lokala kommittéer,
som haft att biträda 1947 års centrala
lantbrukskommitté, som regel återfinnas
även de blivande lantbruksdirektörerna.
Av allt att döma har bär redan
skett preliminärt val av nämnda direktörer.
Jag anser, att när det i fråga om
så många av dessa egnahemsdirektörer
redan har blivit bestämt i vilken lantbruksnämnd
sådan skall placeras som
direktör, borde man även ha givit alla
dessa andra egnahemsdirektörer — jag
tror det är 14 stycken, som således inte
kommit i fråga — en möjlighet att på
vanligt sätt få söka dessa lantbruksdirektörstjänster.
Det är en principfråga,
och jag anser att det har begåtts
en viss orättvisa mot dessa egnahemsdirektörer
som nu icke ha kommit i
fråga. De ha säkerligen flera års tjänst
som egnahemsdirektör. Det är visserligen
i någon mån andra arbetsområden
för lantbruksdirektörerna än för egnahemsdirektörerna,
men jag tror, att i
stort sett även de andra egnahemsdirektörerna,
åtminstone största delen av
dem, äro lämpliga till lantbruksdirektör.

Utskottet har ju överräckt en liten
blomma till dessa egnahemsdirektörer
på grund av det goda arbete som de i
denna egenskap ha utfört inom sitt område
och sitt län. Jag anser emellertid,
att utskottet borde ha sträckt sig så
långt, att det även tillmötesgått det
önskemål som jag framfört i motionen
II: 478, att dessa egnahemsdirektörer
skulle kunna få på vanligt sätt ansöka
om dessa lantbruksdirektörstjänster.

Jag skall, herr talman, då jag vet, att
flera talare komma efter mig, nu endast
be att få yrka bifall till reservationen
under A punkt 9) och reservationen
under B punkt 5).

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag hade inte tänkt begära ordet

i denna fråga, men när jag tagit del av
utskottsutlåtandet liksom av den kungl.
propositionen har jag funnit, att det är
en grupp som man i detta fall tycks ha
tagit litet för lätt på när det gäller deras
platser och arbetsförhållanden, och det
är cementförmän och dikesförmän, som
ha hand om det grova arbetet.

Som gammal lantbrukare känner jag
väl till det arbete som de ha att utföra.
Det är ett verkligt grovgöra men på
samma gång mycket ansvarsfullt. Ett
slarv av dem kan helt och hållet förstöra
ett dikessystem. Kungl. Maj :t har
i sitt förslag följt vad kommittén föreslagit.
Emellertid ha en del av dessa
förmän blivit uppsagda. En del av dem
äro anställda på kontrakt, och då anses
av kommittén, att de böra försöka att
genom underhandlingar komma till en
löneställning. Jag tycker emellertid, att
när man varit så frikostig och tagit till
en så stor tjänstemannastab det är underligt,
att man glömt bort dem, som
i detta fall kunna sägas utgöra själva
grunden och kärnan, nämligen dikesförmän
och cementförmän. När det gäller
diken och avlopp ha lantbrukarna
gått in för att lägga grova cementrör,
och det tarvas verkliga fackmän till att
utföra dessa arbeten, så att icke något
fel uppstår, som det blir dyrt att bota.
Det har varit tryggt för jordbrukarna
att ha dessa dikesförmän och cementförmän
att kalla på och genom dem få
dylika arbeten utförda.

Nu komma dessa personer att bli anställda
kollektivt, och de få underhandla
om sina löner. Deras pensionsförhållanden
och allt sådant bli icke ordnade.
Då man vet, att många av dem
tjänstgjort i många år och lagt ned ett
gediget arbete, står man frågande, varför
det handlas på detta sätt mot denna
grupp, som beröres av den nya organisationsplanen.

Sedan är det en annan detalj, beträffande
vilken jag trots ivrigt sökande
i utskottsutlåtandet inte kunnat finna
något annat än att det i sista delen av

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

klämmen hemställes om godkännande
av Kungl. Maj ds förslag i övrigt.
Det är frågan om lantbrukskonsulenternas
arvode. Jag hade tänkt fråga
vice ordföranden i utskottet, herr Andersson
i Löbbo: År det meningen,
att konsulenterna skola ha 40 kronor
om dagen i arvode? Det står så,
jag kan inte få fram något annat.
Jordbrukare som ha en gård på över
40 tunnland få ju inte något bidrag.
Jag tror inte det blir många jordbrukare
som vilja ge 40 kronor om dagen
och räkna med någon fördel därav. Jag
tror att om man i detta fall går på den
linje som föreligger i utskottets förslag,
kommer man att göra jordbrukarna en
björntjänst. Vi jordbrukare ha varit
nöjda med jordbrukskonsulenterna, ty
de ha gjort en verklig insats i fråga om
jordbruksnäringens utveckling. Men det
har skett till andra kostnader än som
hädanefter synas vara att räkna med.
Jag ställer därför frågan till herr Andersson
i Löbbo: Anser herr Andersson,
att jordbrukarna skola betala detta arvode,
eller ha de att vänta få bidrag
till arvodet?

Jag vädjar till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet när
det gäller dikesförmän och cementförmän,
att han försöker finna det möjligt
att lägga in en löneplan för dessa i den
organisationsplan som föreligger, så
att det blir än bättre anställningsform
för deras del. Då kanske de, som äro
litet äldre och arbetat i många år, få
sluta och ersättas av nya förmän, och
sedan blir det kanske ständiga ombyten.
Det är ett för jordbrukarna så viktigt
arbete de utföra, att det inte bör vila
på så svaga grunder, som fallet blir
enligt detta förslag.

Vad det gäller hela förslaget tror
jag för egen del, att det har många
goda sidor och att det medför en god
utveckling på detta område. Ett uppskjutande
av frågans lösning skulle
kanske icke vara lyckligt, och jag tror
att ett fullständigt avslag skulle med -

föra, att man på landsbygden ganska
allmänt frågade: Vad menar riksdagen,
vet den inte från ena året till det andra,
vad den beslutar? I alla fall anser jag,
att man även när det gäller detta område
bör gå fram med försiktighet. Jag
hoppas och tror också, att så skall
ske och att man här inte skall handla
så brådstörtat, att den plan som här
föreligger kommer att mötas med
ovilja.

Tanken i det hela är ju, att man skall
försöka, såsom vi från vår grupp många
gånger motionerat om, tillföra jordbruk
litet tillskottsjord. Det finns säkerligen
mycket jord att ta till, utan att
man behöver slå sönder den ena lantgården
och den ena produktionsgruppen
efter den andra. Man kan säkerligen
skaffa tillskottsjord genom torrläggning
och en del andra åtgärder, så att
jordbrukarna kunna få en ordentlig
bärgning. På samma sätt förhåller det
sig med skogen. Det finns gårdar som
haft skog tidigare men som, sedan bolagen
köpt gården, sålts bort utan skog.
Många sådana gamla synder finnas
kvar. Jag tror att man genom den nya
organisationsplanen skall kunna rätta
till dessa gamla fel. Man finner verkligt
sorgliga förhållanden, när man
söker tränga in i vad som ligger till
grund för allt detta. Jag vill för min del tro,
att den utveckling, som den föreslagna
organisationen innebär, kommer att
medföra och skall bli till glädje, fastän
en viss försiktighet säkerligen är av
nöden.

Jag vädjar ännu en gång till herr
statsrådet att tänka på dikesförmän och
cementförmän. Vi vilja inte ha ombyte
på sådana varje år. Vi behöva män som
ha både erfarenhet och kunnighet på
detta viktiga område.

Herr NILSSON i Göingegården: Herr
talman! .lag hör till dem som förra
året, då principbeslutet fattades, i huvudsak
röstade för förslaget. Jag gjorde

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

det i enlighet med den uppfattningen,
att det var ett program som kunde gagna
det svenska jordbruket på lång sikt.
Men sedan dess ha ju förhållandena
så väsentligt ändrats, framför allt på
det ekonomiska området, att man för
närvarande är mer än betänksam inför
att detta program skall genomföras från
det datum som man vid principbeslutets
fattande var inställd på, nämligen
den 1 juli i år. Jag har den uppfattningen,
att även om riksdagen nu beslutar
i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition,
så finns det inga möjligheter
att i praktiken genomföra planen så
fullständigt, som var avsett att göra, till
denna tidpunkt. Jag tror detta därför
att det gäller att skaffa både personal
och bostäder samt även utrymmen för
lantbruksnämnderna, som komma att
kräva så mycket, att det till det datum
som är avsett icke går att i praktiken
genomföra det. Det gäller ju 500 å 600
befattningshavare, och även om man
skulle kunna lyckas anställa de flesta
av dem, blir det nog svårt att klara alla.

Det är emellertid i huvudsak på
grund av det ekonomiska läget och den
kostnad, som följer med detta förslag,
som jag för min del i samråd med motionärer
både i denna kammare och i
första kammaren har gått in för ett yrkande
om uppskov med genomförandet
av det föreliggande förslaget. Även om
det naturligtvis här icke gäller några
överväldigande utgifter, måste man
dock anse, att det är avsevärda kostnader
som följa med detta förslag och
som komma att belasta nästa års budget.
Se vi på siffrorna och jämföra dem
med de kostnader, som för detta område
finnas uppförda för budgetåret
1947/1948, så finna vi dock en väsentlig
skillnad. De sammanlagda kostnaderna
för verksamheten på detta område för
innevarande budgetår — avlöning och
omkostnader för både lantbruksnämnderna
och egnahemsnämnderna — belöpa
sig till 3 402 600 kronor. Gör man
en jämförelse med de kostnader som

nu krävas för nästa budgetår, så finner
man ju, att de komma att belöpa sig
för lantbruksstyrelsen till 1 755 000 kronor
och för lantbruksnämnderna till
sammanlagt 7 475 000 kronor eller tillsammans
9 230 000 kronor. Om man
ifrån detta belopp drager kostnaderna
för innevarande budgetår, som belöpa
sig sammanlagt för denna verksamhet
till 3 402 000 kronor, blir det dock en
kostnadsökning på 5 827 000 kronor i
runt tal. Jag måste ju säga mig, att i den
mån man allvarligt går in för att begränsa
statsverkets utgifter under nu
beträngda ekonomiska läge, så vore det
klokt att gå med på ett uppskov.

Herr Andersson i Löbbo sade i sitt
anförande, att det finns fog för att 1947
års principbeslut fullföljes, såvida icke
landsbygden helt skall avfolkas. Ja, jag
måste ju säga, att jag delar inte herr
Anderssons i Löbbo kolartro i detta fall
på att rationaliseringen skall åstadkomma
detta lysande resultat. En rationalisering
på jordbrukets område har under
hela detta århundrade, framför allt
under de sista tio—tjugo åren, försiggått
i allt raskare takt och kommer att göra
det också i fortsättningen, även om beslutet
om nu ifrågavarande rationaliseringsverksamhet
inte träder i kraft vid
den i fjolårets principbeslut angivna
tidpunkten. Jag tror för min del inte
att ett genomförande av detta beslut
skulle komma att leda till något omedelbart
resultat i vad det gäller landsbygdens
avfolkning, och jag tror inte
heller att det i det långa loppet helt
kommer att motverka en sådan avfolkning.
Icke förty är jag medveten om
att det i en framtid skall kunna åstadkomma
en viss verkan härvidlag, men
det behövs även andra åtgärder för att
helt kunna bromsa flykten ifrån landsbygden
till städerna. Jag tror inte heller
för min del, att jordbrukarna för
närvarande äro så synnerligen angelägna
om att denna stora vittomfattande
och dyrbara rationaliseringsapparat
omedelbart sättes i funktion. Jag tror,

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Rationaliserings verksam heten på jordbrukets område m. m.

att de för närvarande äro mycket mera
intresserade av att få helt andra problem
lösta, exempelvis att de så fort
som möjligt få tillräckligt med maskiner
för att avlösa den manuella arbetskraften
i jordbruket. Detta är för närvarande
det stora problemet, och även
om jag är medveten om att man ifrån
statsmakternas sida här har försökt
göra en del, tror jag dock icke, att man
har satt in all sin kraft på att lösa
denna detaljfråga, vilket omedelbart
skulle minska jordbrukarnas svårigheter
för närvarande i mycket högre grad
än vad det föreliggande rationaliseringsförslaget
kommer att göra.

Jag har för min del, herr talman,
svårt för att helt och hållet ansluta mig
till någon av de vid jordbruksutskottets
utlåtande fogade reservationerna. Dock
vill jag bekänna, att jag väl i huvudsak
skall kunna gå med på herr Petterssons
i Rosta reservation, i vad det gäller yrkandet
om uppskov. Jag kan dock icke
i alla delar ansluta mig till vad i denna
reservation säges. Men då det inte finns
någon annan reservation till jordbruksutskottets
utlåtande, som till fullo täcker
min uppfattning i de frågor, som
behandlas i detta utlåtande, så ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
av herr Pettersson i Rosta avgivna reservationen,
i vad den gäller uppskov
med genomförandet av Kungl. Majrts
förslag i denna fråga.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Herr Nilsson i

Göingegården sade i sin replik till
mig, att rationaliseringen av jordbruket
har pågått sedan lång tid tillbaka.
Ja, det är alldeles riktigt. Det har den
gjort. Det är ingen människa, som bestrider
detta. Det har utförts en hel del
rationaliseringsåtgärder av jordbrukarna
själva. Även om herr Nilsson nu vill
ha uppskov med verkställigheten av
riksdagens principbeslut, så tror jag
mig kunna finna av hans yttrande, att

han i princip inte anser annat än att
rationaliseringen som sådan är önskvärd.
Men om jag har rätt i det avseendet
och vi alltså skulle vara överens
om att en rationalisering som sådan är
önskvärd, är det väl enbart tacknämligt,
om det allmänna med rätt så frikostiga
bidrag och genom en för ändamålet
lämplig organisationsverksamhet
medverkar till ett påskyndande av det
pågående arbetet. Jag skulle för övrigt
vilja ställa en fråga till såväl herr Nilsson
i Göingegården som herr Pettersson
i Rosta: Tro herrarna, att det vittnar
om bondevänlighet att nu i riksdagens
andra kammare yrka avslag på
fullföljande av det förslag, om vars
nytta vi äro överens och varom riksdagen
för ett år sedan i princip huvudsakligen
var enig?

Herr PETTERSSON i Rosta (kort genmäle):
Herr talman! Jag har litet svårt
att förstå herr Andersson i Löbbo, när
han säger, att denna rationalisering
kan minska avfolkningen från landsbygden.
Vi kunna ju tänka oss, att den
ene av två grannar, som äro småbrukare,
efter det att de sett snett på varandra
och en tid undrat, vem av dem
som först skall begära att få köpa den
andres småbruk, gör framställning härom
och köpet kommer till stånd. Tror
då herr Andersson i Löbbo, att den
som måste flytta kommer att kvarstanna
på landsbygden? Det troliga är väl,
att han med sin familj flyttar till en
stad eller ett stationssamhälle, och följaktligen
blir det därigenom en ökning
av flykten från landsbygden.

Herr LIEDBERG: Herr talman! Det
är väl ganska naturligt, att man, när
man går att yttra sig i denna fråga,
först tar upp spörsmålet om eventuellt
uppskov. Ett uppskov med åtgärderna
innebär ju de facto ett avslag, åtminstone
för dagen. Skulle detta förslag
vinna riksdagens bifall vore ju knappast
mer att säga om hela frågan.

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

Frågeställningen uppskov eller ej,
d. v. s. att ifrågasätta en så genomgripande
ändring av ett redan fattat riksdagsbeslut,
kan lätt föranleda reflexionen:
I hur hög grad äro enskilda riksdagsledamöter
bundna av ett redan fattat
beslut? Det förefaller mig som om
därvidlag vissa olika lägen äro tänkbara.
Jag erinrades senast om det i
går, då riksdagsbeslutet av i fjol om
kvarlåtenskapsskatten behandlades. Det
finns med andra ord beslut, som man
— även om man i vanlig parlamentarisk
ordning både bör och måste böja
sig för dem — anser orättfärdiga och
därför har all anledning att vid varje
tillfälle som bjudes söka ändring i eller
opponera sig mot. Men det finns också
andra sorts beslut, och jag menar, att
detta hör dit.

Vi ha fattat ett principbeslut av vittomfattande
art i dessa frågor i fjol. Det
beslutet var ingalunda i alla delar sådant,
som jag skulle önskat det. Jag
skulle hellre sett, att organisationen
hade byggts upp kring hushållningssällskapen
som centrum. När det inte
blev fallet, hade jag hellre sett en annan
arbetsfördelning mellan lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen.
Men riksdagen har dock varit enig i
stort om åtgärderna i och för sig, och
när det då gäller deras genomförande,
så finner jag för min del, att det knappast
är försvarligt att riva upp ett så
nyligen fattat beslut. I princip får man
lov att acceptera beslutet även om det
på enskilda punkter har gått den enskilde
emot.

Att jag kommit till den uppfattningen
beror naturligtvis också på mitt
svar på en annan fråga: Gagnas saken,
och med saken mena vi jordbruket,
gagnas jordbrukarna av ett uppskov
eller gagnas de av ett genomförande?
För min del har svaret på den frågan
utan tvekan blivit det, att ett uppskov
skulle skada saken. Det är därför jag
har ansett, att det vore olämpligt att
söka riva upp fjolårets beslut med de

organisationsändringar som redan äro
genomförda — jag vill erinra om hushållningssällskapens
delvis genomförda
omorganisation. Med den uppbrottsstämning,
som råder t. ex. i egnahemsnämnderna,
den visshet om att detta
skall genomföras och, även om det blir
uppskov, skall komma att genomföras,
tror jag, att ett uppskov skulle verka
förlamande på hela den verksamhet,
som vi här söka skapa organ för, och
det skulle inte vara till gagn på något
av alla de områden, där jordbruket och
jordbrukarna behöva det allmännas
stöd och hjälp. Det skulle inte vara till
gagn för jordbruket, om riksdagen bifölle
detta uppskovsyrkande, som nog
på sina håll närmast är en camouflering
för en önskan att inhibera fjolårets
beslut, detta inte sagt som någon
pik åt någon enskild talare här i dag,
i alla händelser inte åt någon av dem,
som hittills ha uppträtt i kammaren.

Det har som ett skäl bland många
för uppskov anförts, att man inte i dagens
läge bör sätta i gång med dessa
kapitalkrävande jordbrukspolitiska åtgärder,
och därför kan man ge sig till
tåls. Jag vill inte uttala mig om vid vilken
tidpunkt man även vid genomförande
av Kungl. Maj :ts proposition kan
börja verksamheten i det avseendet,
men så mycket har jag klart för mig
som att det tar sin rundliga tid
för de nyskapade lantbruksnämnderna
enbart att orientera sig i sina ärenden,
att planlägga sin verksamhet, och
den tiden går åt, när än dessa organ
sättas i gång.

I den reservation, som mest extremt
går in för avslag och uppskov — det
är herr Petterssons i Rosta reservation
— föres ett resonemang, på s. 43 i
utskottsutlåtandet där man erinrar om
1942 års jordbrukskommittés förslag
om att jordbruket skulle erhålla ekonomisk
likställighet med andra näringar
och till den ändan också vid behov
komma i åtnjutande av det allmännas
prispolitiska stöd, och att dessa rikt -

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

linjer godtagits av riksdagen. För min
del är jag mycket rädd om det beslutet,
som kan fattas som jordbruksnäringens
verkliga charta för framtiden.
Reservanten fortsätter med att säga, att
livsmedelsproduktionen i världen emellertid
har utvecklat sig i en annan riktning.
Med andra ord, nu ha vi kommit
in i ett läge, då de förhållanden, under
vilka fjolårets beslut fattades, även på
detta område inte längre äro för handen.
Om man vill draga ut konsekvenserna
av detta påstående, kommer man
väl närmast till att man också är beredd
att kasta en hel del av det andra
som riksdagen i fjol beslöt överbord,
och det kan jag för min del på intet
sätt vara med om. Det står i denna reservation,
att många folk tvingas att
leva på en mycket låg näringsstandard,
och därmed menar man, att det kommer
att dröja mycket länge, innan det
kan bli tal om överproduktion. Jag har
anledning, herr talman, att i detta avsnitt
av ärendet rikta mig inte bara till
herr Pettersson i Rosta utan också till
herr Svensson i Ljungskile, som ganska
utförligt tillkännagav en — nyfrälst
kanske är ett olämpligt uttryck
i detta sammanhang — nymornad uppfattning
beträffande livsmedelssituationen
här i världen, d. v. s. att från
att enligt herr Svenssons i Ljungskile
mening t. ex. 27-mannakommittén levde
i den uppfattningen, att överproduktionen
hängde som ett hotande
spöke över oss, ett spöke, som skulle
komma att visa sig inom en nära framtid,
har läget sedan i fjol förändrat sig
radikalt. Det förvånar mig litet, att
herr Svensson i Ljungskile, som vid
många tillfällen, även om jag inte alltid
kunnat dela hans uppfattning, förefallit
mig vara en beläst man, inte för
länge sedan gjort klart för sig denna
situation.

Det iir nog på det sättet, att den situationen
har varit för handen i många
år. Men på senare tid framkomna statistiska
data avseende världsbefolkning -

ens utveckling ha ytterligare understrukit
tendensen och visat att livsmedelstillgångarna
i världen, om människorna
på jorden skulle komma att
leva på, låt oss säga, den standard, som
är genomsnittet för Förenta staternas
befolkning, inte alls skulle räcka, och
skulle dessa människor leva på en standard,
som motsvarar låt oss säga ett
skäligt medeltal för länder som inte
ligga så extremt i toppen men ligga någorlunda
hyggligt till, skulle livsmedelstillgångarna
likväl räcka dåligt. Det
är ingenting nytt. Det finns väl 300
eller 350 miljoner människor i Indien
och kanske 400 miljoner i Kina, som,
så långt vi över huvud taget kunnat
följa utvecklingen, till stor del levat
på en livsmedelsstandard, som vi efter
våra västeuropeiska begrepp måste beteckna
som undermålig. Likväl ha vi,
ärade kammarledamöter, genomlevt
dessa fruktansvärda överskottskriser,
som ha hållit på att skaka jordbruksnäringen
i dess grundvalar, både i Sverige
och på andra håll. Varför? Därför
att dessa länder inte ha haft möjlighet
att köpa de livsmedel som till överflöd
funnits på andra håll. Förmenar man
då, att detta förhållande har förändrats?
Kom ihåg, att i mitten av 1920-talet eller början av 1930-talet voro
hindren för världshandeln mycket
mindre än nu. Det var inga valutarestriktioner,
och den internationella
handeln var ingalunda präglad av bilaterala
avtal, såsom nu är fallet, utan i
största utsträckning av multilaterala
avtal, och likväl gick man inte i land
med uppgiften att föra över livsmedelsöverskotten
i vissa delar av världen
till underskottsområdena på andra
håll. Menar man då att nu ha vi, som
herr Svensson i Ljungskile uttryckte
det, sedan i fjol kommit in i ett radikalt
förändrat läge, då dels livsmedelstillgångarna
i världen på ett helt annat
sätt understiga behovet och då dels
möjligheterna att överflytta de tillgängliga
överskottskvantiteterna skulle vara

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

större än de varit tidigare? Jag förmenar
afl detta ingalunda är fallet. Jag
tror för min del inte att vi i vår tid
komma att uppleva sådana förhållanden,
som vi för mänsklighetens del
kunna hoppas skola bli rådande en
gång i framtiden, dvs att de livsmedel
som kunna produceras också få
den förnuftigaste användningen. Jag
tror att vi få räkna med att det kan
uppstå livsmedelsöverskott av högst betydande
omfattning i vissa områden av
världen med därav följande prismässiga
störningar, samtidigt som möjligheterna
att avsätta detta på ur världshushållets
synpunkt förnuftigaste sätt
inte stå till buds.

Utan att i det stora hela ha en annan
uppfattning än den, som t. ex. kom till
uttryck i det föredrag, som inledde
årets lantbruksvecka, tror jag därför
liksom ifrågavarande föredragshållare
att vi, även om vi godtaga fakta i och
för sig, måste räkna med möjligheten
av temporära överskott och marknadsstörningar
under en tidrymd, som jag
inte vågar ange men som jag ingalunda
heller vågar karakterisera som mycket
avlägsen. Det är därför, herr talman,
som jag har uppehållit mig vid detta,
ty det förefaller mig som om det svenska
jordbrukets företrädare i allra högsta
grad böra slå vakt om det viktiga
principbeslut, som fjolårets riksdag
fattade när det gällde jordbrukets prispolitik
på lång sikt sett. Det finns alltså
efter min uppfattning ingen orsak
till en helomvändning i detta avseende.

Jag skall efter detta, herr talman, be
att få beröra ett par detaljspörsmål.
Det ena gäller egnahemsdirektörernas
på övergångsstat löneställning. Jag har
anslutit mig till den reservation, som
yrkar på att de skola placeras i Ca 29.
Jag vill i anslutning till vad herr Boman
redan anfört i denna fråga endast
uttala, att orsaken till att jag anslutit
mig till denna uppfattning är den, att
dessa tjänstemäns löner icke ha — som
också departementschefen påpekat —

blivit reglerade, och jag kan tillägga:
såsom väl borde ha skett — även om
jag därmed icke riktar någon förebråelse
för att så inte skett. Jag bara konstaterar
faktum. De ha utan egen förskyllan
mist eller komma att mista en
verksamhet i chefsställning. De som nu
inte befordras på annat sätt eller bli
lantbruksdirektörer mista de framtidsutsikter
de tidigare haft genom att bibehållas
i sin chefsbefattning eller som
de eljest haft med tanke på en framtida
lönereglering.

Jag kan inte underlåta att i denna
fråga även vända mig till utskottets
ärade vice ordförande, som kände sig
mycket oroad, om dessa tjänstemän på
övergångsstat skulle få löneplacering i
Ca 29. Detta skulle kunna medföra, som
han uttryckte sig, oberäkneliga konsekvenser.
Jag har mycket svårt att förstå
vari denna oberäknelighet skulle ligga,
ty det är ju fråga om en begränsad
grupp tjänstemän, det finns inga direkta
paralleller till dem. Men det är ännu
en omständighet att ta i betraktande.
Herr Andersson i Löbbo har med den
centrala lantbrukskommittén föreslagit,
alltså i den kommitté som förberett
detta ärende, en befattning som förste
lantbrukskonsulent. Och den var ju alldeles
speciellt påtänkt dels för de egnaliemsdirektörer,
som inte kunde nå annan
befordran, och dels för andra förtjänta
lantbrukstjänstemän. Nå, var föreslog
kommittén att de skulle placeras?
Jo, just i denna lönegrad! Då har j ag,
herr talman, mycket svårt ati förstå,
varför det är ofarligt och i sin ordning
att placera förste lantbrukskonsulenten
i Ca 29 men av mycket stor våda att
placera denna övergångsgrupp där, såsom
en kompensation alltså för i viss
mån mistad framtid. Jag tycker detta
är en åtgärd som vore på sin plats.

Huruvida de befattningshavare, som
i propositionen föreslås heta lantbrukstekniker,
skola heta detta eller, som utskottet
föreslår, lantbruksinstruktörer,
är naturligtvis eu fråga av relativt un -

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

derordnad betydelse. Men om man motiverar
önskemålet att de skola kallas
tekniker med farhågan, att man eljest
så lätt förväxlar lantbruksinstruktörerna
med jordbruksinstruktörerna, tycker
jag vådan av den förväxlingen sannerligen
är ringa. Om man däremot inför
en sådan ny beteckning som tekniker
på detta område, kanske det snarare
verkar litet förbryllande. Det finns visserligen
tekniker i vårt samhälle redan;
tandtekniker känner jag till, någon mer
tekniker kan jag just nu inte erinra mig.
Antagligen finns det väl flera som ha
den titeln, men jag tycker inte att den
är att bestämt förorda. Jag tycker att
utskottet härvidlag gjort en liten justering
— jag vet inte hur departementschefen
ställer sig till den — som är
ganska förnuftig, utan att därmed vilja
påstå att titeln lantbrukstekniker vore
ett utslag av något större oförnuft.

Vidare, herr talman, ville jag beröra
en fråga, som jag tillmäter ganska stor
betydelse. Det är frågan huruvida lantbruksdirektörerna
skola tillsättas av
Kungl. Maj :t på förslag av chefen för
lantbruksstyrelsen eller om de skola
tillsättas efter ansökan. Det har som ett
huvudskäl för Kungl. Maj :ts inställning
till frågan anförts, att detta är chefsbefattningar
av sådan art, att utnämning
utan ansökningsförfarande är det naturliga
och riktiga. Jag tror inte det är ett
uttalande som generellt stämmer. Jag
skall dra upp bara några exempel, där
befattningarna tillsättas efter ansökan i
vanlig ordning. Det är länsarbetsdirektörerna,
det är de hittillsvarande egnahemsdirektörerna,
det är sekreterarna
i hushållningssällskapen, som kanske
mera än andra representera en tämligen
jämställd kategori av tjänstemän. Vi behandlade
i utskottet i dag propositionen
angående lantmäteriet, och i den finner
Kungl. Maj:t helt naturligt, att den nya
befattningen som biträdande överlantmätare
skall tillsättas efter ansökan. Jag
skulle kunna anföra flera exempel. Jag
kan inte inse att den blivande lantbruks -

direktören, som skall arbeta under lantbruksnämndens
huvudmannaskap, representerar
högre chefstjänstemän än
dessa andra befattningshavare, som jag
åberopat. De ha naturligtvis ett visst
chefskap att utöva, men det är ingalunda
av den höga och självständiga
karaktär, att man av den anledningen
behöver sätta dem i en helt annan kategori
än t. ex. länsarbetsdirektörerna
eller hushållningssällskapsdirektörerna.

Det är emellertid även andra skäl
som göra att jag inte kan biträda Kungl.
Maj:ts uppfattning. Jag vill t. o. in.
uttala att jag tycker det hade varit lyckligt,
om Kungl. Maj:t för sakens skull
hade intagit en annan hållning. Dessa
tjänstemän komma dock i högsta grad
att utåt, inom länet, inom verksamhetsområdet
företräda lantbruksnämnderna
och deras verksamhet. Och de komma
att företräda en verksamhet, som är
både krävande, fordrar grannlagenhet
och där det förefinnes ett stort behov
av allmänt förtroende inom verksamhetsområdet.
Märk väl då, ärade kammarledamöter,
att vid dessa befattningshavares
tillsättande ha deras närmaste
huvudmän, lantbruksnämnderna, ingen
förslagsrätt, ingenting att säga till om,
och de ha ingen prövningsmöjlighet.
Och allmänheten har ingen som helst
inblick — såsom däremot är fallet vid
ett offentligt ansökningsförfarande — i
hur tillsättandet och urvalet skett och
kan inte veta, varför just den och den
blivit utvald. Det är dock inte alla potentiella
sökande, dvs. de som kunde
tänkas ha sökt befattningen, om den
kungjorts ledig, som — även om de ha
förmåga för ämbetet — också ha förmåga
alt hålla sig framme så pass, att
de göra sig bemärkta och komma i
åtanke på högsta ort, i första hand inom
lantbruksstyrelsens centrum. Frånsett
detta mista tjänstemän i olika grader,
framåtsträvande och dugliga tjänstemän
på lantbruksadministrationens område,
den möjlighet som så allmänt värdesättes
här i samhället av liknande be -

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

fattningshavare, möjligheten att få sina
förtjänster offentligt prövade.

Jag är fullt på det klara med — det
vill jag säga till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet —
att ett urval efter objektiva grunder kan
ske i detta fall likaväl som om ett ansökningsförfarande
tillämpas, ehuru jag
måste säga att både lantbruksstyrelsens
chef och departementschefen ha mindre
möjligheter att veta, huruvida de
händelsevis råkat kasta sina blickar på
alla dem som kunde komma i fråga till
dessa befattningar. Men även om jag
är övertygad om att tillsättandet kan
ske, och jag skulle vilja säga kommer
att ske efter objektivaste möjliga grunder,
trots att urvalsmöjligheten kanske
ofrivilligt är begränsad genom själva
förfarandet, måste jag framhålla att man
här också har att ta hänsyn till allmänhetens
reaktion.

När det gäller dessa befattningar
kommer allmänheten många gånger att
ställa sig frågande, varför just den befattningshavaren
blev utsedd och inte
den. Man kommer säkerligen många
gånger att vara benägen att tro, att där
föreligger ett gunstlings- eller ett gullgossesystem,
vilket kanske inte alls är
fallet. Bara angelägenheten av att undanröja
varje möjlighet till sådana förmodanden
tycker jag är tillräckligt skäl
för att dessa befattningar borde ha i
vanlig ordning kungjorts till ansökan
lediga, så att den intresserade allmänheten
fått se, vilka som hade sökt, och
även kunnat själv bilda sig en uppfattning.
Det kan naturligtvis inträffa att
denna allmänhet hade ställt sig kritisk
ändå inför en utnämning, men då hade
den åtminstone varit baserad på officiellt
prövade grunder. För min del
vägrar jag att acceptera utskottets vice
ordförandes uppfattning, att ett sådant
förfarande skulle innebära, att den avgörande
instansen i för hög grad skulle
vara bunden av formella kompetensvillkor.
Det hade alltså varit lyckligt

om dessa befattningars tillsättande hade
skett i största möjliga offentliga ljus.

Jag ber, herr talman, att efter tillkännagivandet
av dessa uppfattningar
på skilda punkter i det föreliggande
ärendet få sluta med att yrka bifall till
de reservationer, som vid utskottets
hemställan äro knutna till A punkt 9 av
herr Hjalmar Nilsson m. fl. samt till B
punkt 5 av herr Hjalmar Nilsson m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
under detta anförande ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag tillåter mig först ta upp en del detaljproblem
till skärskådande, innan
jag går in på de större, mera principiella
spörsmålen.

Jag vill börja med vissa tjänstemannafrågor
så att säga. För att kunna ge
herr Liedberg någon liten ledning i terminologien,
så att hans bekantskap med
ordet tekniker hädanefter inte enbart
skall hänföra sig till tandteknikern, ber
jag få fästa hans uppmärksamhet på att
personer, som ha ungefär samma ställning
inom lantmäteriväsendet, som de
av Kungl. Maj :t föreslagna lantbruksinstruktörerna
komma att få, kallas för
mätningstekniker, ett nytt ord som herr
Liedberg kan infoga i sin ordbok.

Härefter skulle jag vilja säga några
ord i fråga om lönen till de egnahemsdirektörer,
som eventuellt komma att
överföras på övergångsstat. Det ligger
väl ändå i sakens natur, att det skulle
vara förenat med ganska långt gående
konsekvenser, ifall man införde ett sådant
system att tjänstemän, som vid en
omorganisation bli överflödiga, skulle i
samband därmed bli lönereglerade
uppåt. Herr Liedberg får väl ändå ha
klart för sig att det är skillnad om man,
såsom centrala lantbrukskommittén föreslår,
inrättar en ny tjänst, förste lantbrukskonsulent,
eller om man föreslår

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Rationaliserings verksam heten på jordbrukets område m. m.

att personer, som överföras på övergångsstat,
skola få en lönegradsuppflyttning.

I detta speciella fall har ju Kungl.
Maj:t sträckt sig så långt som det över
huvud taget är möjligt att gå utan att
skapa prejudikat. Vi ha föreslagit en
uppflyttning ifrån den gamla 23 lönegraden
till den 24, alltså från den nuvarande
26 till den 27 lönegraden. Detta
har utskottet gått med på. Bakgrunden
härtill är att när riksdagens principbeslut
om anställande av egnahemsdirektörer
fattades, uttalade sig riksdagen
för en sådan lönesättning. Jag tror ändå
att herr Liedberg måste medge, att
här är det fråga om prejudikat, som
får verkan vid alla de fall, då vid en
omorganisation vissa tjänstemän bli
överflödiga i den nya organisationen
och måste sättas på övergångsstat.

Låt mig härefter ta upp frågan om
sättet för de nya lantbruksdirektörernas
tillsättning. Herr Liedberg har ju talat
mycket både vältaligt och patetiskt för
att dessa befattningar skulle tillsättas
efter ansökningsförfarande. Nu är det
emellertid så att chefstjänster hos staten
i lägst den nya 32 lönegraden i regel
icke tillsättas efter ansökningsförfarande.
Inga av de tjänstemän, som av herr
Liedberg här nämnts, ha en så hög löneställning
som den 32 :a, såvitt jag vet.
Däremot nämnde herr Boman två sådana
befattningshavare, nämligen distriktslantmätaren
och lantbruksingenjören.
Men vi måste ha klart för oss att
distriktslantmätaren icke är chef för
lantmäteriet i något län utan allenast
för ett begränsat distrikt och har över
sig i länet överlantmätaren. Och lantbruksingenjören
blir underställd den
nye lantbruksdirektören, och följaktligen
kan han inte heller placeras i
samma kategori.

Nu skall inte herr Liedberg tro att
jag bestrider, att det finns eu och annan
chefstjänsteman som tillsättes efter
ansökningsförfarande, men jag under -

stryker att i regel är det så som jag här
säger. Alltså, om man följer Kungl.
Maj:ts förslag går man på den vedertagna
linjen. Om man däremot följer
reservanterna gör man ett avsteg från
det som är vanligt. Detta skall helt naturligt
inte vara avgörande i förevarande
fall, utan det måste också finnas
andra skäl. Beträffande nu först och
främst de skäl som herr Boman här anfört
att man måste söka de nya lantbruksdirektörerna
inom skilda områden,
är det väl närmast så att de tala
emot ett ansökningsförfarande. Man
kommer att bli nödsakad att taga i anspråk
personer med högst olika formella
kvalifikationer samt olika utbildning
och olika erfarenheter bakom sig.
Därför blir det oerhört svårt att väga
formella meriter, examina och sådant
mot vartannat. Det måste här bli en
fråga om den rent personliga lämpligheten.
Därtill kommer, att dessa lantbruksdirektörer
få en chefsställning, i
det att de skola vara förmän för ett betydande
antal underordnade och leda en
mycket betydelsefull verksamhet. Det
blir därför nödvändigt, att dessa personer
äro i besittning av vissa chefsegenskaper.
Man får väl sålunda ha
klart för sig, att det blir ytterligt svårt
att komma till ett gott resultat, om man
skall följa detta stela, formella ansökningsförfarande.
Framför allt blir det
ju otroligt svårt nu vid starten, när på
en enda gång mer än tjugu befattningshavare
skola tillsättas. Vilka garantier
kunna vi skapa för att det i varje län
bland dem som söka kommer att finnas
någon person som duger? I hur
många fall komma ej de ansvariga myndigheterna
att få förklara, att det finnes
ingen kompetent sökande: man
måste börja ansökningsförfarandet omigen
?

Jag tror ej att det är någon här som
övertänkt detta spörsmål mer än jag
gjort. Jag har försökt att med tillhjälp
av många medhjälpare och på många

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

sätt inventera personer, som skulle
kunna komma i fråga från skilda håll
för detta ändamål. Jag säger på grund
av denna erfarenhet, att det kommer att
i åtskilliga fall hli på det sättet, att
man rent av får övertala vissa personer
att lämna befattningar, som de nu ha
och som de kanske icke i och för sig
finna så stor anledning att lämna, för
att man skall kunna besätta alla dessa
tjänster.

Det skulle vara mycket svårt och
mycket opraktiskt att försöka lösa denna
fråga efter de formella grunder, som
herr Liedberg här har förordat. Jag
måste ju säga: Vad är det här som
man egentligen vill vinna? Herr Liedberg
uttrycker sig mycket diplomatiskt
och förståndigt på denna punkt. Han
säger icke direkt, att han befarar, att
jag skall ha något gullgossesystem; men
allmänheten kan lätt misstänka det. Tror
någon att det kommer att bli mindre
misstanke för gullgossesystem, om dessa
befattningar skola tillsättas på det sättet,
att först skola hugade spekulanter
ansöka, lantbruksnämnden därefter lämna
förslag, sedan skall det gå genom
lantbruksstyrelsen och slutligen skall
det komma till Kungl. Maj:t? Det är
icke sällsynt, när det gäller lokala förslag,
att man frågar sig, om icke vänskapsförhållandena
spelat större roll än
de verkliga meriterna. Jag tror, att man
skall röra sig litet försiktigt med dessa
insinuationer om gullgossesystem.

När herr Boman är så ängslig för att
ej egnahemsdirektörerna skola komma
under prövning, vill jag säga, att det
är fullständigt meningslöst att ha en
sådan tanke. Del är alldeles självklart,
att om det är några som komma under
prövning så är det egnahemsdirektörerna.
De stå väl närmast till för detta;
det ligger i sakens natur att de bli prövade.
Jag skulle för min del våga ha
den meningen, att med ett ansökningsförfarande
kommer man icke att få
fram några kandidater, som bli att reflektera
på men som man icke får un -

der prövning på det sättet, som här av
Kungl. Maj :t och utskottet föreslagits.
Man skall icke ha den tron, att jag
skall sitta i ett elfenbenstorn och utse
dessa lantbruksdirektörer. Det kommer
i dessa frågor att bli samråd med både
lantbruksnämnderna och icke bara lantbruksstyrelsens
chef utan också lantbruksstyrelsen
som sådan. Det kommer
att bli en noggrann prövning av dessa
kandidater. Men man måste ha den friheten,
att man kan säga till en person:
Vi reflektera på dig; du passar, men vi
ha icke plats i det län där du är; vi
måste be att du tar ett annat län.

Jag vill för övrigt säga till herr Boman,
att här har icke skett någon orätt
från min sida. Jag har icke tillfrågat
någon, om han vill bli lantbruksdirektör,
i andra fall än när det varit fråga
om att flytta en person från ett län till
ett annat. Det finnes ingen som helst
grund för antagandet, att här skulle
finnas några löften utställda eller att
någon bindning skulle ha skett, utan
här stå såväl jag som regeringen och
övriga myndigheter fullständigt fria.

Jag skulle vilja säga: Den som vill
att den verksamhet, om vilken vi i dag
besluta, skall få en god start och komma
i gång inom rimlig tid, och den
som vill, att vi skola kunna ha garantier
för att vi inom icke alltför lång
tid skola få lämpliga chefer i spetsen
för verksamheten i de olika länen, bör
rösta med Kungl. Maj:t och utskottet
och icke med den reservation för vilken
herr Liedberg talar.

Efter detta ber jag, herr talman, att
få gå över till några mera principiella
frågor, nämligen till de förslag som här
framställts om att det skulle hli ett
uppskov med genomförandet av denna
reform. Jag vill försöka fatta mig kort
i detta avseende. Det påstås ju här att
det har inträffat omständigheter sedan
förra året som äro av den beskaffenhet,
att denna fråga bör komma under förnyad
prövning rent principiellt sett.
Det finnes två linjer: eu linje som före -

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Rationaliserings verksam heten på jordbrukets område m. m.

trädes av herr Pettersson i Rosta med
visst instämmande av herr Nilsson i
Göingegården, och en linje som herr
Svensson i Ljungskile pläderar för. Den
som roat sig med att litet närmare
tränga in i den idévärld, som ligger
bakom de olika reservationerna, kommer
nog underfund med att de ifrån de
båda hållen anförda argumenten slå
mer eller mindre ihjäl varandra.

Herr Pettersson i Rosta har penningpolitiska
skäl. Han åberopar här vissa
yttranden, som finansministern och
även jag gjort, att man måste vara varsam
med utgifter och med investeringar.
Jag instämmer i detta. Det måste,
såsom jag sade vid behandlingen av
skogsvårdslagen, bli en avvägning av
hur långt man i detta läge skall gå. Men
om man skall betrakta denna sak ur
penningpolitisk synpunkt är det så, att
herr Svensson i Ljungskile och hans
meningsfränder föreslagit precis lika
mycket pengar till inre och yttre rationalisering
som Kungl. Maj:t, med två
undantag: dels har icke herr Svensson
velat ställa pengar till förfogande för
inköp i rationaliseringssyfte från statens
sida av egendomar, och dels vill
han ha en prutning i fråga om anslagen,
som dock icke är utförd. Det skulle
från den nuvarande oppositionens sida
aldrig komma i fråga, att man lade
fram en utarbetad reservation inför
riksdagen. Man ifrågasätter alltså en
viss prutning av anslagen, om vilken
man icke vet vad den kan leda till. Men
jag vet så mycket, att det gäller ett
antal av 125—150 nya befattningshavare;
det är alltså fråga om i genomsnitt
4—5 befattningshavare per län.
Vad det hela kan komma att röra sig
om i pengar vet jag ej, men det är den
merkostnad i jämförelse med herr
Svenssons i Ljungskile förslag som utskottets
och Kungl. Maj:ts förslag innebär.

Nu vill jag ställa en fråga till herrar
Nilsson i Göingegården och Pettersson
i Rosta samt till de högermän, som

3 — Andra kammarens protokoll IfHS. N

eventuellt sympatisera med herr Nilsson
i Göingegården, och till de bondeförbundare,
som eventuellt sympatisera
med herr Pettersson i Rosta: Vill ni
icke, att det skall bli några pengar alls
till inre och yttre rationalisering, ingenting
till stenröjning, ingenting till
täckdikning o. s. v.? I fråga om herr
Nilsson är jag övertygad, att han inte
vill ge något, ty han yrkar faktiskt bifall
till herr Petterssons i Rosta reservation
endast i vad avser uppskov men
icke i fråga om den skrivelse till Kungl.
Maj :t, som herr Pettersson i Rosta begärt,
att riksdagen skulle avlåta för att
få ett förslag till nya anordningar. Men
det skulle ju vara intressant att få
veta, om man från dessa högermäns och
bondeförbundares sida icke vill sträcka
sig så långt i fråga om anslagen som
herr Svensson i Ljungskile. Jag är övertygad,
att också herr Svensson i Ljungskile
är nyfiken på denna punkt och
icke bara jag.

Men om man då går ut ifrån att de
av mig här avsedda ärade kammarledamöterna
efter närmare övervägande
komma ungefär på herr Svenssons i
Ljungskile linje, så skola vi först observera,
att de tio miljonerna efterfråga
varken arbetskraft eller material: meningen
är endast, att staten skall beredas
tillfälle att köpa egendomar, som
annars bli försålda till enskilda. Vi
komma icke att sätta mera pengar i rörelse
på det sättet än om staten läte
bli detta. Följaktligen kan ej denna
utgift betraktas såsom en investering
i penningpolitisk bemärkelse. Fördenskull
kommer hela frågan att reducera
sig till den relativt obetydliga organisationsökning,
som från min sida här
föreslagits. Vi komma väl då i eu situation,
där vi kunna säga, att fördelarna
med att nu kunna sätta i gång denna
verksamhet, låt vara i begränsad omfattning,
äro ändå så stora, att vi vid
avvägningen säga, att lika så väl som vi
tagit folkpensionerna, barnbidragen och
åtskilligt annat taga vi detta för att

r 19.

Nr 19.

Torsdagen den 13 mai 1948.

Rationaliseringsvcrksamheten på jordbrukets område m. m.

påbörja en verksamhet, som är av stor
betydelse för det svenska jordbrukets
framtid.

Men då kommer jag naturligtvis till
frågan om hur stor betydelse för det
svenska jordbrukets framtid denna
verksamhet har. Ja, här säger ju herr
Svensson i Ljungskiie, alt det har inträffat
några revolutionerande omständigheter,
som göra att vi skola se pa
denna sak med andra ögon än förra
året. Han säger, att man då räknade
med en snart inträdande överproduktion
på jordbruksprodukter i Sverige,
och det var ett centralt argument för
denna reform. Han ville alltså här göra
gällande, att riksdagens beslut förra
året byggde på en uppfattning om att
det skulle bli en överproduktion i vårt
land inom den närmaste tiden.

Ärade kammarledamöter! Jag kan ju
icke här begära, att ni i er bänk skola
ha den proposition i rationalisering,
som jag avgav vid förra årets riksdag.
Jag föreställer mig dock, att herr Svensson
i Ljungskiie någon gång i tiden
läst den. På sidorna 127 och 128 är det
utsagt, att jag icke tillmätte frågan om
överproduktion någon betydelse, enär
jag redan då ansåg, att det skulle bli
brist på livsmedel under en betydande
tid framåt. Jag för min del byggde
mitt resonemang helt och hållet på det
argumentet, att man genom en sammanläggning
av jordbruk skulle kunna giva
de mindre jordbrukarna en bättre levnadsstandard
och göra det möjligt för
dem att nå fram till en med andra motsvarande
grupper likvärdig levnadsstandard.
Utskottet gick på samma linje, och
riksdagen beslöt detsamma. Jag tror
därför, att denna fråga om överproduktion
icke var något centralt argument
för förra årets beslut.

Det skulle naturligtvis vara både intressant
och mycket tacksamt att här
taga upp frågan om fjolårets beslut och
dess förhållande till livsmedelssituationen
i världen. Efter vad herr Liedberg
sagt om den saken behöver jag icke

gå in på den. Det förstår väl ändå var
och en, att de springande punkterna i
fjolårets beslut gälla för vårt jordbruk
här i Sverige oavsett hur livsmedelssituationen
ställer sig utanför vårt lands
gränser: vi vilja ha ett jordbruk, som
huvudsakligen skall kunna försörja oss
med livsmedel, och vi vilja ha ett gränsskydd
för att själva kunna bestämma
prisbildningen. Det är saker och ting
som vi böra ha, hur läget än växlar ute

1 världen. Den rationaliseringsfråga vi
mera direkt diskutera i dag anknyter
ej till spörsmålet, om vi skola få överproduktion
på livsmedel i vårt land.

Nu söker herr Svensson i Ljungskiie
göra gällande, att om man slår samman
mindre jordbruk blir det en lägre livsmedelsproduktion.
Han t. o. in. åberopar
professor Nanneson. Jag har försökt
studera denna fråga. Jag har funnit,
att då jordbrukskommittén behandlade
spörsmålet, huruvida små eller
stora jordbruk gåve högre avkastning
per arealenhet, så fann kommittén att
den saken icke kunde utredas. Avkastningens
storlek var i stort,sett beroende
på jordmånen.

Jag har roat mig med att se vad Nannesons
utredningar visa. Jag har en
liten sammanställning därav. Jag skall
taga det för mig mest ogynnsamma,
någonting som kallas för standardmedeltal,
där Nanneson anser sig ha gjort
korrektioner för jordbrukens läge. Vad
kommer han då till? Jo, att antalet
skördeenheter 1943 var på egendomar
med 5—10 hektar åker 2 650 och på
egendomar med 10—20 hektar 2 520.
1945 voro siffrorna respektive 2 710 och

2 610. Det där har ingenting med några
25 Ve att skaffa. Dessutom är hela beräkningssättet
så svävande, att det finnes
ingen möjlighet i dag att på statistisk
grund avgöra, om ett större eller
mindre jordbruk lämnar större eller
mindre avkastning per hektar.

Men, ärade kammarledamöter, om jag
tar och förstorar ett jordbruk från 10
tunnland till 20 tunnland eller från 15

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

till 30 tunnland, är det någon som tror,
att det egentligen blir någon förändring
i avkastningen på jorden? Kan man
säga, att genom att förvandla ett 15
tunnlands ställe till ett 30 tunnlands
ställe går jag över till en extensiv drift
med mindre av livsmedelsproduktion?
Det få vi ändå ha klart för oss, att den
rationalisering, som man här talar om,
har icke någon betydelse för frågan om
de svenska jordbrukens produktion blir
större eller mindre. Det var ju ett av
de skäl, som föranledde mig till att i
förra årets proposition säga ifrån, att
frågan om över- eller underproduktion
avför jag från dagordningen. Jag fann,
att det icke var någonting som vi behövde
bygga denna fråga på.

Den man eller de män, som herr
Svensson i Ljungskile talar om, äro alltså
icke Kungl. Maj :t och riksdagen utan
jordbrukskommittén. Men varken Kungl.
Maj:t eller riksdagen har någon anledning
att taga ansvaret för vad herr
Svensson i Ljungskile och hans kolleger
spekulerade om i jordbrukskommittén.
Det får ni tala inbördes om; det bry vi
oss icke om.

Sedan har man anfört ett argument
till: det är att folkvandringen fortsätter
från land till stad och att, därest man
skall kunna stoppa eller hämma denna,
skola statens organ icke taga initiativ
till rationalisering. Ja, ni vet alla hur
det är. Det finnes i våra dagar människor,
som söka sälja sina små ställen
för att övergå till annan verksamhet.
Om det är andra personer som köpa
dessa ställen och slå dem samman med
sina egna, har herr Svensson i Ljungskile
ingenting emot att så sker. Det
vill han att det skall finnas pengar till
att genomföra. Men staten skall icke
laga initiativet. Nu är det så, att det
förslag som föreligger i dag har icke
upptagit någon regional planering annat
än som ett försök. Därför komma
lantbruksnämndernas arbete att väsentligen
taga sikte på sådana fall, där egendomar
komma till salu och bli sålda.

När en granne köper ett sådant litet
ställe och införlivar det med sitt eget,
behöves det sällan något intitiativ från
statsmakternas sida. Men när det ibland,
som jag vet av erfarenhet, händer att
det är en jordbrukare på flera kilometers
avstånd, som gjort köp av ett ställe,
då bör det finnas möjlighet att hellre
ordna eu förståndig sammanläggning
med jordbruk som ligga rå i rå med
detta ställe. Böra inte lantbruksnämnderna
få möjlighet att taga initiativet?
Det behöves för att vi ej under den tid
vi nu gå till mötes skola få till stånd en
massa försäljningar av små jordbruk,
som försvåra ett rationellt anordnande
av det svenska jordbruket. Jag tror att
vi måste ha det på det sättet. Till slut
vill jag säga, att jag diskuterar inte här
det särskilda stöd, som herr Svensson
i Ljungskile berörde. Det fanns ju ingenting
nytt i det han sade; det var samma
ting, som vi diskuterade förra året.
Och huruvida jag tänker originellt, får
vara en sak för sig. Jag låter faktiskt
kammaren avgöra vem av oss, jag eller
herr Svensson i Ljungskile, som ter sig
som den mest originelle.

Jag skulle också vilja säga till herr
Nilsson i Göingegården, när han satte
som ett alternativ till denna rationalisering
frågan om anskaffandet av maskiner
för att lösa jordbrukets svårigheter:
låt oss komma överens om att
de små jordbruk, som vi här syssla
med, ha liten möjlighet att dra nytta
av maskinerna, förrän deras ägoförhållanden
blivit ordnade på ett mera rationellt
sätt än de äro i dag. Det har enligt
mitt sätt att se inte hänt någonting,
som bör avhålla oss från att fullfölja
det beslut, som riksdagen fattade i fjol,
i den begränsade omfattning, som propositionen
föreslår.

Jag skulle vilja sluta mitt anförande
med att säga, att ett bifall till reservationerna
måste leda till rena kaos. Om
någon av dessa två huvudreservationer
bifalles, antingen herr Petterssons i
Hosta eller herr Svenssons i Ljungskile,

Nr 19.

Torsdagen den 13 mai 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

lär det väl bli svårt att få fram ett förslag
från Kungl. Maj:t angående de nya
befattningar, som hushållningssällskapen
måste ha för att kunna överta den
verksamhet, som deras organisation numera
inte är anpassad för, och angående
de anslag till egnahemsnämnderna, som
komma att behövas. Jag skulle för min
del vilja säga, att om inte riksdagen
håller på med sina sammanträden fram
i augusti, lär det väl inte vara möjligt
att få någonting annat i stället för utskottets
förslag. Så ligger saken i verkligheten
till. Det kan ju hända att man
i augusti skulle kunna få ett nytt förslag,
men då får man väl också lägga
ner verksamheten under ett par månader.
Om man vill göra sådana revolutionerande
ingrepp i en framlagd proposition,
som huvudreservanterna här
gjort, borde de också ha gjort sig det
omaket att de utarbetat reservationer,
som fyllt samma ändamål som propositionen,
d. v. s. ställt organ och pengar
till förfogande för den verksamhet, som
man vet i vart fall skall komma till
stånd. Man kan ju säga: inte kunna vi
stackars reservanter åstadkomma detta,
ålen därtill vill jag bara svara: jag kan
väl inte tänka mig att utskottet och genom
utskottet riksdagen skulle vägra ge
reservanterna den hjälp, som kan behövas
för att man skall kunna komma
till ett rimligt resultat. Jag börjar uppriktigt
sagt tycka, att det är oroväckande
att det gång på gång inträffat, att
ledamöter av denna kammare avgivit
reservationer, som haft sådan avfattning,
att de inte kunnat bifallas utan
att det lett till avbräck i statens verksamhet.

Herr LIEDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall först be att till
herr statsrådet få framföra ett tack för
den komplettering av mitt ordförråd,
som han så vänligt lämnade. Jag skall
också be att få kvittera hans vänlighet
med en liten gengåva. Herr statsrådet

påstod, att befattningshavare i lägst
lönegrad Ca 32 inte tillsattes efter ansökan.
Det är väl i själva verket så,
att vi här röra oss på ett gränsområde,
och jag skall be att få upplysa herr
statsrådet om, att t. ex. länsarbetsdirektörerna
äro i lönegraderna Ca 31—Ca 33,
bergmästare i Ca 32 och biträdande
överlantmätare i Ca 32 — jag förbigår
då distriktslantmätare, som också äro i
Ca 32, därför att de måhända inte kunna
anses bekläda chefsbefattning av
samma art, som vi här talat om.

I frågan om ansökningsförfarandet
skall tillämpas eller inte är det väl ändå
så, herr talman, att Kungl. Maj:t fäller
det slutliga avgörandet, och jag kan inte
tänka mig, att den, som skall sätta upp
förslag, eller att Kungl. Maj :t, som skall
nämna, skulle i det fall, då ansökning
sker, vara bunden av examina och
strängt formella kompetensfordringar,
medan man i andra fall skulle få handla
helt fritt. Det blir väl i båda fallen
de mera formella kvalifikationerna plus
den allmänna lämpligheten, som tillsammans
få avgöra frågan.

Herr statsrådet sade, att man fick lov
att röra sig försiktigt med insinuationer.
Jag kan inte underlåta att ännu en gång
säga herr statsrådet, att jag inte framställt
några insinuationer. Jag har försökt,
så långt det varit mig möjligt, att
framhålla, att jag räknat med att utnämningsförfarandet
skall ske efter objektiva
normer här som annars. För
min del anser jag emellertid att det bör
vara så med statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet som med Caesars
hustru: ingendera får ens misstänkas.

Herr PETTERSSON i Rosta (kort genmäle):
Herr talman! Herr statsrådet
frågade, om vi reservanter inte ville ha
några pengar till det här ifrågavarande
ändamålet. Jag vill i det avseendet erinra
om, att motionen väcktes i början
av riksdagen. Och motionärerna hade

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

verkligen ingen möjlighet att göra några
anslagsäskanden. Därför skrevo vi också
i motionen, att enligt vår mening
borde rationaliseringsverksamheten inom
jordbruket tills vidare fortsätta enligt
de riktlinjer, som hittills gällt, och
omhänderhavas av de organ, som nu
äro i verksamhet på detta område. För
att så skulle kunna ske borde det ankomma
på Kungl. Maj :t att framlägga
de förslag, som kunde erfordras för ändamålet.
I reservationens kläm yrkas,
att riksdagen måtte »i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om framläggande
för årets riksdag dels av förslag till
de åtgärder, som erfordras för att tills
vidare till dess det ekonomiska läget
stabiliserats uppskjuta verkställigheten
av de i anledning av propositionen nr
75/1947 fattade besluten angående rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets
område, dels av anslagsäskanden
för att nuvarande organ på detta område
skola kunna fortsätta sin verksamhet».
Härmed ha vi ju sagt, hur vi
vilja att det hela skall ordnas, och då
det nu, såsom vi sett både i förrgår och
i går, haglar propositioner här, bör det
väl inte med de siffror, som finnas tillgängliga
i departementet från föregående
år, behöva möta några svårigheter
för jordbruksministern att komma fram
med det av oss önskade förslaget.

Vidare skulle jag vilja säga, att om
herr statsrådet särskilt ömmar för det
svenska jordbruket, så har jag ingenting
emot höjda anslag till stenröjning, täckdikning,
cementering av gödselstäder
eller dylikt. Sådana anslag skall jag
gärna gå med på.

Slutligen sade herr statsrådet, att det
var penningpolitiska skäl som gjort att
jag yrkat uppskov. Ja, i det avseendet
liar jag hänvisat till finansministerns
uttalande i frågan. Herr statsrådet har
ju själv lyssnat på detta uttalande, till
en viss del åtminstone, eftersom han
kommit på glid och föreslagit vissa besparingar.
Jag önskar bara, att han
hade glidit litet längre, så att kanske

han och jag kunnat komma att återfinnas
på samma linje.

Herr BOMAN i Stafsund (kort genmäle):
Herr talman! Herr statsrådet
sade någonting om att jag skulle vara
ängslig för de egnahemsdirektörer, som
inte skulle kunna komma i fråga till
dessa befattningar. Det är jag visst inte.

Det fanns emellertid i herr statsrådets
anförande en passus, som gjorde
att jag fick den uppfattningen, att det
är möjligt att de egnahemsdirektörer,
som hittills inte blivit prövade, kunna
befinnas lämpliga för de lantbruksdirektörstjänster,
som ännu inte blivit
tillsatta. Herr statsrådet säger ju också,
att det ännu finns 20 platser, som inte
blivit besatta, och att det är ont om
kvalificerat folk till dessa befattningar.
Jag skulle vara mycket tacksam, om
herr statsrådet ville ta under omprövning
alla de 14 andra direktörerna, ty
det är ju möjligt att även bland dem
kan finnas de, som kunna duga till
lantbruksdirektörer.

Herr ANDERSSON i Gisselås: Herr
talman! Det är endast en detalj i propositionen
och i jordbruksutskottets
förevarande utlåtande, beträffande vilken
jag skulle vilja framföra några synpunkter
därför att frågan har stor betydelse
för oss som bo i det inre av
Norrland.

I propositionen nr 149 har departementschefen
bl. a. föreslagit, att den
betesförbättringsverksamhet, som bedrives
med bidrag ur norrländska
skogsproduktionsanslaget, skall fr. o. m.
den 1 juli 1949 överflyttas från skogsvårdsstyrelserna
till de blivande lantbruksnämnderna,
detta dock icke beträffande
betesförbättringsärenden i
Norrbottens och Västerbottens lappmarker.
I anledning härav ha herr
Jönsson i Rossbol och jag i en motion,
nr 462, i denna kammare hemställt, att
tidpunkten för denna överföring måtte
tills vidare uppskjutas. Vi förmena

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets

nämligen, att lantbruksnämnderna få
svårt att — förutom alla andra uppgifter,
som komma att åläggas dem —
även övertaga och driva denna verksamhet,
innan organisationen byggts ut
till sådan kapacitet, att risk icke behöver
befaras för en stagnation i det för
Norrlands vidkommande så viktiga
skogliga återuppbyggnadsprogrammet.
Personligen hade jag hellre sett, att
skogsvårdsstyrelserna alltfort hade fått
sköta denna verksamhet, vilken de med
så stort intresse startat och för vilken
de nu förfoga över kunniga och intresserade
tjänstemän. Den som på nära
håll sett skogsbetets skadeverkningar
på framför allt plantskog får nämligen
den uppfattningen, att i Norrlands
skogsbygder betesförbättringsverksamHeten
är en åtgärd av måhända större
ekonomisk betydelse för skogsvården
än för betesbruket.

Utan tvivel äro de synpunkter alltfort
aktuella, som uttalades av dåvarande
departementschefen, när år 1945
det norrländska skogsproduktionsanslaget,
efter framställning av norrlandskommittén,
utvidgades från att tidigare
ha gällt endast lappmarks- och skyddsskogarna
till att avse de fem nordligaste
länen. Departementschefen, herr
Pehrsson-Bramstorp, yttrade då bl. a.:

»Ett ordnande av betesfrågan i Norrland
sammanhänger i större omfattning
än i det övriga landet med skogsvårdsarbetet,
dels därför att skogsbruket
där har betydligt mera allmän utsträckning
och dels ti''1 följd av att
kulturbeten i icke ringa mån måste anläggas
på skogsmark. Med hänsyn till
det anförda torde, då det gäller att i
Norrland främja en ökad planmässighet
inom skogsvårdsarbetet och förbättrade
betesförhållanden, en utvidgning
av den med stöd av norrländska
skogsproduktionsanslaget bedrivna

verksamheten vara ändamålsenlig.»

Skogsvårdsstyrelserna i de fem nordligaste
länen ha sedan år 1945 bedrivit
skogsvårdsarbetet i en betydande

område m. m.

utsträckning efter just de linjer som
möjliggjordes genom skogsproduktionsanslaget.
Verksamhetens omfattning
känner jag inte närmare till utom vad
beträffar Jämtlands län, där jag vet,
att, trots den korta tid anslaget varit
tillgängligt, ett stort antal skogsägare
ansökt om upprättandet av planer antingen
för bildandet av skogsvårdsområden
och i samband därmed betesförbättringar
för flera brukare tillsammans
eller ock för enbart eget bruk.
Enligt uppgift ha åtgärder planerats
enbart för Jämtland för en kostnadssumma
av över 2 600 000 kronor; det
är ju ett rätt så stort belopp på så kort
tid.

De hörda myndigheterna ha också
haft olika meningar om förslaget. Så
har t. ex. lantbruksstyrelsen ansett, att
nu gällande bestämmelser beträffande
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med
betesförbättring ej borde ändras, och
skogsstyrelsen har anfört »att enligt
skogsstyrelsens uppfattning kunde det
måhända befinnas lämpligt att skjuta
på tiden ytterligare något år». Dessa
uttalanden visa ju, att det är tveksamt
om den betesförbättringsverksamliet,
varom här är fråga, över huvud taget
skall överföras till lantbruksnämnderna.

Jordbruksutskottet har nu med anledning
av den tidigare omnämnda motionen
anfört: »Det synes svårt att bedöma,
huruvida något ytterligare uppskov
kan bliva nödvändigt ur de synpunkter
som nyss anförts. Utskottet
finner det därför icke lämpligt att nu
beslut fattas om sådant ytterligare uppskov.
Denna fråga torde i stället, om
så skulle visa sig erforderligt, kunna
upptagas vid nästkommande års riksdag.
»

Efter detta uttalande av jordbruksutskottet
har jag ingen anledning att
yrka bifall till motionen, utan jag vill
endast uttala den förhoppningen, att
det verkligen skall visa sig erforderligt
att man på nytt tar upp denna fråga

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

till behandling vid nästkommande års
riksdag och att de synpunkter, som jag
nu givit uttryck åt, om möjligt då måtte
beaktas.

Herr talman! Jag har icke något yrkande.

Herr SANDBERG: Herr talman! Riksdagen
fastställde i fjol grunderna för
den framtida jordbrukspolitiken och
beslöt då även vilka organ, som skulle
handhava rationaliseringsverksamheten
och verkställa fördelningen av statsmakternas
stöd åt jordbrukarna. För
min del anser jag inte, att några sådana
ändringar nu ha inträtt, som
skulle kunna utgöra skäl för ett frångående
nu av fjolårets riksdagsbeslut.
Det skälet för en ökad rationalisering
av jordbruket kvarstår i vart fall, att
det är önskvärt att man kan skapa möjligheter
för en bättre lönsamhet särskilt
vid de mindre brukningsdelarna.
Jag förmenar alltså, att rationaliseringsverksamheten
bör sättas i gång, låt
vara att den ekonomiska situationen nu
är sådan att man från början får lov
att ge det hela en mera blygsam omfattning.
Detta att man börjar litet vackert
är för övrigt en i och för sig lämplig
anordning. Även reservanterna herrar
Björck och Svensson i Ljungskile
anse, att rationaliseringsverksamheten
bör sättas i gång, och de ha också yrkat
på att anslag för ändamålet skall
utgå i huvudsaklig överensstämmelse
med Kungl. Maj ds förslag. Vederbörande
ha dock en avvikande mening
i fråga om själva organisationens utformning.
Reservanterna vilja ej ha något
nytt organ utan tills vidare använda
de nuvarande egnahemsnämnderna
och hushållningssällskapen. För min
del kan jag inte dela denna uppfattning,
vilket för övrigt framgår av vad
jag redan antytt. .lag förmenar för min
del, att om man nu i alla fall skall
börja med denna verksamhet — och
som jag sagt, anser jag att det finns

skäl härför — bör man också tillskapa
för ändamålet lämpliga organ. Att arbetsuppgifterna
tillfälligtvis skulle
övertagas av de nuvarande egnahemsnämnderna
och hushållningssällskapen
kan jag inte finna vara en lämplig anordning.
Egnahemsnämnderna äro inte
f. n. utrustade på ett sådant sätt, att
man på dem kan lägga detta arbete,
även om verksamheten i fråga till en
början skall bedrivas i viss begränsad
omfattning. Jag tror, att det är riktigare,
att det organ, som skall fortsätta
med rationaliseringsverksamheten, får
taga itu därmed redan från början för
att på det sättet växa in i uppgiften.
Detta är enligt min uppfattning en naturlig
anordning. Det skulle också vara
att spoliera allt det arbete, som nu nedlagts
på att förbereda den nya organisationen,
om man skulle skjuta på beslutet
om densamma till en oviss
framtid.

I korthet ser jag saken sålunda. Antingen
skall man sätta i gång rationaliseringsverksamheten
nu efter lämpliga
linjer och med anlitande av de organ,
som skola ägna sig däråt i framtiden,
eller också skall man skjuta på hela
frågan i enlighet med det förslag, som
framgår av den av herr Pettersson i
Rosta avgivna reservationen. Den tankegång,
som uttryckes i den reservationen,
kan jag emellertid inte dela. Jag
ansluter mig därför för min del till utskottets
hemställan i fråga om organisationens
utformning för rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket.

På eu annan punkt, nämligen i fråga
om stödet åt det mindre jordbruket,
vill jag emellertid förklara, att jag ansluter
mig till de tankegångar, som
framförts i den av herrar Björck och
Svensson i Ljungskile avgivna reservationen.
För att vinna tid vill jag emellertid
inte gå in på några detaljer i den
punkten. Om det ges en möjlighet vid
omröstningen, kommer jag att stödja
det förslag, som framlagts i denna reservation.

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

Jag vill även förklara, att jag stöder
den reservation, som avgivits till utskottets
hemställan under A punkt 4 b)
och gäller frågan om tillsättandet av
förste lantbrukskonsulent. — Jag kan
även ansluta mig till de tankegångar,
som herr Andersson i Gisselås här nyss
framfört.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att i fråga om organisationen få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Jag vill börja med att beröra en
kanske något obetydlig detalj i detta
stora frågekomplex, nämligen titeln för
de personer, som skola arbeta i lantbruksnämnderna
och vilka närmast
motsvara de i hushållningssällskapen
tjänstgörande jordbruksinstruktörerna.

Inom den centrala lantbrukskommittén
ha vi ganska ingående diskuterat
bl. a. den detaljen. Vi ha velat markera
en skillnad mellan hushållningssällskapens
och lantbruksnämndernas tjänstemän.
Vi ha därvid stannat vid att föreslå
titeln lanlbrukstekniker för lantbruksnämndernas
tjänstemän. Detta främst
av det skälet, att vi ansett denna titel
bäst motsvara arbetets natur. Den titeln
täcker nämligen enligt vår mening de
uppgifter, som dessa tjänstemän få i
fortsättningen. Arbetet för hushållningssällskapens
jordbruksinstruktörer är ju
av instruktiv natur. De skola instruera
jordbrukarna om driftrationaliseringar
o. s. v. De nu ifrågavarande tjänstemännen
i lantbruksnämnderna få emellertid
inte en sådan uppgift, utan de bli i
största utsträckning tekniska biträden
beträffande den yttre och inre rationaliseringens
genomförande. Det skulle
således helt motsvara arbetets natur, om
dessa tjänstemän fingo den benämning,
som vi föreslagit i kommittén och vilken
även accepterats av Kungl. Maj:t.

Beträffande motiveringen till utskottets
hemställan under A punkt 4 c) yrkar
jag bifall till den reservation, som
avgivits av herr Alfred

Jag har med stort intresse tagit del
av i vilken omfattning Kungl. Maj:t och
utskottet skulle acceptera de av centrala
lantbrukskommittén framlagda förslagen.
För den som deltagit i såväl 27-mannakommitténs arbete, som ju var
grundläggande för föregående års riksdagsbeslut,
och sedermera även deltagit
i det detaljarbete, som gällde upprättande
av förslag rörande de frågor, som
förra årets riksdag lämnade öppna, är
då tacknämligt att konstatera, att i de
allra flesta avseenden Kungl. Maj:t och
utskottet accepterat våra förslag. Det är
endast i ett avseende, visserligen ganska
väsentligt, som man frångått våra förslag,
nämligen rörande lantbruksnämndernas
personaluppsättning.

Vi hade vid prövningen av lantbruksnämndernas
arbetsuppgifter att bearbeta
ett mycket omfattande material, som
vi erhållit dels från hushållningssällskapen
och dels från egnahemsnämnderna,
de s. k. lokalkommittéerna.
Därjämte måste vi helt naturligt taga
hänsyn till de ytterligare arbetsuppgifter,
som skola ankomma på dessa
lantbruksnämnder att handlägga. Även
om lantbruksnämnderna av de många
skäl, som nämnts här förut i debatten,
inte genast kunna komma att göra några
större insatser i fråga om den yttre rationaliseringen,
är jag livligt övertygad
om att lantbruksnämnderna komma att
få en hel del arbete med att bistå de
jordbrukare, som göra framställningar
om jordförvärv, ägokompletteringar
o. s. v. Det föreligger numera ett väldigt
intresse hos jordbrukarna att komplettera
sina jordbruk. Dessa kompletteringar
ske, såsom här förut påpekats,
inte alltid på ett så lämpligt sätt. I det
avseendet komma lantbruksnämnderna
säkerligen att få stora arbetsuppgifter
utan att de själva behöva taga några
initiativ. Initiativet härvidlag kommer
nämligen från jordbrukarna själva.

Även lagen om förköpsrätt kommer
säkerligen att i stor utsträckning medföra
arbetsuppgifter för de nya lant -

Torsdagen den 13 maj 1918.

Nr 19.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

bruksnämnderna. En hel del av dessa
uppgifter komma att så helt sysselsätta
den blivande lantbruksdirektören, att vi
ha ansett det rimligt, att han får en
souschef eller ställföreträdare, som kan
taga hand om en del av arbetsuppgifterna
och ansvaret för den s. k. inre
rationaliseringen, d. v. s. de arbetsuppgifter,
som komma att överflyttas från
hushållningssällskapen.

Jordbrukarna ha hittills varit vana
att vända sig till sitt hushållningssällskaps
sekreterare, som ju oftast är en
duktig all round man. Jag är emellertid
inte övertygad om att man får lika duktiga
män till konsulenter i lantbruksnämnderna.
Jag fruktar, att jordbrukarna,
med den uppsättning inom lantbruksnämnderna,
som i propositionen
föreslagits, komma att i fortsättningen
få en sämre service än tidigare. De inbesparingar,
som man här tror sig göra,
äro kanske berättigade och betingade
av nuvarande prekära ekonomiska läge.
Jag förutsätter, att man rätt snart skall
bli på det klara med att, om man vill
att dessa nämnder skola bli ett effektivt
och brukbart verktyg till jordbrukarnas
tjänst, så befinns det nödvändigt att utrusta
dessa lantbruksnämnder på det
sätt, som lantbrukskommittén föreslagit.
Jag har emellertid inget yrkande under
denna punkt, utan jag har här endast
velat anföra ett försvar för den centrala
lantbrukskommitténs ställningstagande
i detta avseende.

Den både kvalitativa och kvantitativa
försämring av lantbruksnämnderna i
jämförelse med kommitténs förslag som
måste bli följden av ett bifall till propositionen,
har föranlett herr Andersson
i Gisselås och mig att väcka en motion
om att det arbete, som skogsvårdsstyrelserna
i Norrland bedriva med stöd av
det norrländska skogsproduktionsanslaget,
tills vidare och till dess att lantbruksnämnderna
bli bättre rustade att
övertaga detsamma, skall få handläggas
av skogsvårdsstyrelserna. Jag skall inte
närmare ingå på värdet av detta arbete.

vilket har mycket stor betydelse både
ur skoglig och försörjningssynpunkt.
Herr Andersson i Gisselås har ju nyss
berört detta i sitt anförande. Den av oss
i ärendet väckta motionen är nästan
den enda motion i denna fråga, som
fått en välvillig behandling av utskottet.
Jag skall emellertid liksom min medmotionär
inte framlägga något yrkande
om bifall till motionen utan i stället ge
uttryck åt den förhoppningen, att de
synpunkter, som där äro framförda,
jämlikt utskottets utlåtande ändock
skola bli beaktade snart nog.

Herr STJÄRNE: Herr talman! Jag
skall inte gå in på de problemkomplex,
som motivera ett uppskov med den ifrågavarande
stora organisationsapparatens
igångsättande under nuvarande
restriktions- och bristsituation. Härför
har klarläggande redogjorts av herr
Svensson i Ljungskile. Jag är emellertid
övertygad om riktigheten av dessa synpunkter,
ävensom att egnahemsnämnderna
och hushållningssällskapen utan
större svårigheter äro i stånd att förmedla
de nya bidragsgrunderna och i
övrigt utföra rationaliseringsverksamheten
i den begränsade omfattning, som
under de närmaste åren kan ifrågakonnna.

Jag skall i stället, herr talman, med
några ord beröra avsnittet »Frågor angående
det särskilda stödet åt vissa innehavare
av mindre jordbruk». Utskottet
har här endast hänvisat till vad
departementschefen anfört och föreslagit
i propositionen. F’örslaget innebär
som bekant, alt nuvarande innehavare
av ett mindre jordbruk upp till
tio hektar erhåller för till mejeri levererad
mjölk ett extra tilliigg av tolv öre
per kilogram. Bidraget är maximerat
till 480 kronor per år. Detta belopp erhållcs
vid en kvartalsleverans av mellan
3 992—7 030 kg. Sedan faller bidraget
med tre öre per kilogram för att
helt upphöra vid 22 900 kg årsleverans.

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

Hur kommer nu detta system att verka
i praktiken? Jo, på det sättet, att
alla mindre jordbrukare och småbrukare,
som lämna sin mjölk till mejeri,
fr. o. m. den 1 juli i år erhålla ett med
omkring 50 % förhöjt pris för den
mjölk som faller inom ovannämnda
leveransram. De som ej lämna sin mjölk
till mejeri få kompensation i form av
kontantbidrag enligt särskild uppställning;
men märk väl i princip utgå båda
bidragsformerna endast under den tid
den nuvarande innehavaren fortsätter
att bruka sitt jordbruk. Redan detta
faktum synes mig klart ådagalägga den
olämpliga konstruktionen av bidraget.
Meningen är ju, att när bidraget upphör,
så skall brukningsdelen såsom ej
ekonomiskt bärig upphöra eller sammanslås
med annan dylik, om nu någon
lämplig sådan finnes att tillgå, vilket
säkerligen långt ifrån alltid blir fallet.
Det förefaller mig som om denna sak i
debatten ej blivit tillräckligt beaktad.
Men den är nog så allvarlig. Man har
inte, enligt vad jag kan förstå, tagit tillräcklig
hänsyn till dessa många tusen
jordbruk, som ej kunna rationaliseras
i storleksavseende men som ändå komma
att bli kvar.

Nu är det obestridligen så, att kanske
de flesta jordbrukare det här gäller ha
sin största inkomst genom förvärvsarbete
utanför själva jordbruket. Jag känner
t. ex. genom min verksamhet inom den
ecklesiastika boställsförvaltningen till
ett stort antal sådana små brukningsdelar
och deras innehavare, löneboställen
med stora skogsarealer och ofta
flera torp, som ligga utspridda i skogsmarken.
I de flesta fall äro dessa upprustade,
välhållna, trevliga och i hög
kultur, vilket i stor utsträckning åstadkommits
under de senaste 10—12 åren.
Deras innehavare ha jämte arbetet med
själva jordbruket fullt arbete i skogen.
Med dessa kunna jämföras tusentals
andra.

Nu må ingen tro, att jag missunnar

dessa trogna skaffare till vårt folkhushåll
det föreslagna tillägget på sin
mjölkproduktion. Nej, långt därifrån.
Men jag är fast övertygad om att de
jordbrukare det här gäller skulle vara
nöjda med hälften så stort belopp, om
de bara visste, att det inte toge slul, när
de måste överlåta jordbruket till andra.
Detta hot kommer ovillkorligen att verka
nedbrytande såväl på viljan att
hålla jordbrukets kultur och allmänna
standard på en hög nivå som på möjligheten
att skaffa en efterträdare. Man
må i detta sammanhang komma ihåg,
att det kapitaliserade beloppet av
maximibidraget 480 kronor efter 3 %
ränta utgör 16 000 kronor. Jordbruket
i fråga sjunker alltså i avkastningsvärde
vid nästa innehavarbyte med omkring
detta belopp.

Man har kallat detta bidrag för begravningshjälp.
Jag skulle hellre vilja
kalla det för en hjärtstyrkande medicin,
som ges för att den nuvarande
jordbrukaren skall kunna fortsätta så
länge som möjligt. När krafterna trots
medicinen äro slut, begraver nog jordbruket
i fråga sig självt utan hjälp, såvida
det inte ligger så till att det med
fördel kan sammanslås med något annat
jordbruk.

För egen del är jag förvissad om att
denna bidragsform, som den är utformad,
kommer att bidraga till att tusentals
småbruk i vårt land komma att
försvinna. Är detta en eftersträvansvärd
utveckling i nuvarande läge? Är det
bättre att skogstorpen och de egna hemmen
nedläggas med följd att skogsarbetaren
och andra få bo i samhället eller
i kyrkbyn och köra på sin lättviktare
till skogen eller annan arbetsplats? Det
finns verkligen fortfarande i detta land
så underligt funtade människor, att de
trivas och gärna bli kvar på ett litet,
välordnat jordbruk, även om det är beläget
en eller annan kilometer från
tätare bebyggelse och ej kan rationaliseras
ihop med något annat jordbruk.

Torsdagen den 13 mai 1948.

Nr 19.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

Sådana jordbruk böra fortfarande stödjas
enligt min bestämda uppfattning.
Det kan hända, att även dylika småbruk
än en gång bli efterfrågade.

Enligt min ringa mening bör man
därför inte tillskapa ett bidragssystem,
som ens i den ringaste grad kan tänkas
bidraga till flykt från jordbruket. Denna
flykt är sannerligen stor nog ändå. När
jordbruksbefolkningen under första
hälften av 1940-talet minskades med
8 c/c och denna utveckling fortsätter,
bör detta vara tecken, som tala sitt tydliga
språk även med tanke på livsmedelsförsörjningen.

Vore det då inte bra mycket bättre
att, som yrkats i reservationen av herrar
Björck och Svensson i Ljungskile,
utöka det nuvarande procentbidraget
med 50 % till sex öre per kilogram
mjölk att tills vidare utgå i nuvarande
omfattning oberoende av ägar- eller
brukarbyte? Säkerligen skulle det planerade
rationaliseringsarbetet få fullt
upp att göra ändå utan det påtryckningsmedel,
som det föreslagna bidragssystemet
är avsett att vara.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen nr 2) av herrar Björck
och Svensson i Ljungskile.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag vill först säga några ord
med anledning av herr Liedbergs anförande.
Herr Liedberg antydde, att det
kunde finnas vissa planer på att riva
upp fjolårets beslut beträffande prissättningen
och riktlinjerna för jordbrukspolitiken.
Jag vet inte om det
finns några sådana planer bland de högermän,
som ha motionerat om totalt
uppskov, t. ex. herr Skoglund i Doverstorp
— herr Liedberg får klara upp
den saken med sina egna patrikamrater,
om det finns skäl för några varningar.
Så långt jag har talat med kamrater
inom folkpartiet har jag i alla fall
aldrig kunnat spåra minsta tanke på att

riva upp fjolårets principbeslut, inte
ens när det gäller den yttre rationaliseringen
och naturligtvis långt mindre
när det gäller prissättning och griinsskydd
och allt vad därmed sammanhänger.

Herr Liedberg gjorde vidare gällande,
att jag hade stått och tecknat ett radikalt
förändrat läge. Ja, det är ju en
känd och kanske ibland framgångsrik
debattmetod att pressa motståndarens
ståndpunkt ett litet stycke i ogynnsam
riktning, så att det blir lättare att bemöta.
Om det kan råda något missförstånd
skall jag gärna erkänna, att underkonsumtionen
bland Asiens miljoner
är ett alltför gammalt och stort argument
för att man skall kunna bygga någonting
på det. Det var inte heller min
mening att göra det, fastän jag nämnde
saken i förbigående. Någonting som
däremot är värt att lägga märke till är
förändringarna i Sverige och det övriga
Europa samt i Nordamerika, och de
förändringarna äro inte så små de heller.
Men jag yttrade, herr Liedberg, att
man inte skall dra några förhastade
slutsatser ur detta material och att det
finns anledning att gå försiktigt fram
till dess man får klarare sikt över utvecklingen.
Jag har inte alls påstått, att
det har inträtt något radikalt förändrat
läge, men jag har sagt, att vi fått
veta en hel del nya saker, vilket medfört
en förskjutning av perspektivet,
och att vi därför ha anledning att med
skärpt uppmärksamhet följa den fortsatta
utvecklingen.

Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
försökte här klargöra
innebörden av den reservation, som
herr Björck och jag ha undertecknat.
Beträffande organisationen skulle den
innebära, att man tills vidare sparar
125—150 anställda. Herr statsrådet ansåg
det vara så litet, att man inte behövde
fästa sig vid det. Jag tror emellertid
inte saken spelar så obetydlig
roll i nuvarande spända situation, då

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

det saknas arbetskraft inom jordbruket
liksom inom nästan alla andra områden.
Jag tror att man inom den närmaste
tiden kan använda dessa 125 eller
150 kvalificerade personer bättre i
folkhushållningens tjänst än att sätta
in dem i den nya organisationen, och
det kostar ju även pengar. Man kan naturligtvis
resonera som mannen som
lastade på ett stapellass tills hästen
blev stående: Drar du det, så drar du
det också. Jag tror dock det finns anledning
att börja tänka över framfarten,
även om de enskilda posterna inte
äro så förfärligt stora.

Vidare säger statsrådet, att de tio miljonerna
inte spela någon roll ur penningpolitisk
synpunkt, emedan man för
dem skall köpa gårdar och de därför
icke komma att efterfråga vare sig arbetskraft
eller material. Om detta resonemang
skall hålla, måste det innebära,
att de nya lantbruksnämnderna skola
köpa gårdar och lägga på hög utan att
ställa dem i ordning, men det var just
vad riksdagen i fjol varnade för, och
alldeles särskilt varnade vi för det i
en motion, som väcktes på folkpartihåll.
Att på det sättet köpa gårdar och
samla på lager utan att ställa dem i ordning
måste väl anses vara meningslöst
i nuvarande situation. Om man återigen
skall ställa dessa gårdar i ordning till
nya brukningsenheter, då kommer det
just att krävas arbetskraft och material,
och då håller inte statsrådets resonemang.

Statsrådet sade även, att han i fjol
inte tillmätte risken för överproduktion
någon som helst betydelse, utan att
han uteslutande hade tagit hänsyn till
småbrukarnas levnadsstandard. I fjol
yrkades i en bondeförbundsreservation.
att man skulle pressa självförsörjningsgraden
högre än vad 27-mannakommitténs
majoritet hade velat. Statsrådet yttrade
då, att den frågan tills vidare inte
var aktuell, emedan det svenska jordbruket
ändå inte kunde producera mer
än de 94 procenten och kanske inte ens

så mycket. Så läste jag texten i fjol, och
så tror jag också man läste den inom
utskottet. Å andra sidan önska väl alla,
att det svenska jordbruket bör ha en
rimlig självförsörjningsgrad, men i vad
mån det kommer att kunna ha det beror
rätt mycket på omfattningen av
folkvandringen från jordbruket och intcnsitetsgraden
i driften. Statsrådet säger
nu, att man inte kan utreda, vilka
jordbruk som avkasta mest per hektar,
och sedan drar han den slutsatsen, åtminstone
såsom jag fattar framställningen,
att det inte betyder någonting om
gårdarna bli litet större eller mindre.
Kan man inte utreda, hur stort ett jordbruk
skall vara för att ge maximal avkastning,
då kan man inte heller säga,
att storleken ingenting betyder. Här
finns emellertid en undersökning av
professor Nanneson över rationalitetsvariationer
i det svenska jordbruket.
Det var den utredningen jag åberopade,
och av den framgår, att bruttoproduktionen
per hektar i pengar räknat
i gruppen 2—5 hektar är drygt 25
procent större än i de större grupperna.
Att därmed inte sista ordet är sagt, skall
jag dock villigt erkänna. Det är klart
att jordens beskaffenhet och åtskilligt
annat spelar in. Jag är för min del övertygad
om att de svenska småbruken i
genomsnitt ha sämre jord än de större
gårdarna, så i det fallet ligger nog felet
till småbrukets förmån. Jag tror det står
tämligen klart för den som känner typiska
småbruksbvgder — exempelvis
Orust eller Tjörn i Bohuslän — att produktionen
på småbruken har en sådan
storleksordning, att man inte gärna kan
tänka sig, att avkastningen skulle stiga,
om man hade större gårdar där. Jag
tror också, att man inte bara skall ta
hänsyn till antalet skördeenheter per
hektar. Om man bara utfodrade svenska
folket med grövre vegetabilier och
bara odlade säd och potatis, skulle det
nog gå bra att räkna skördeenheter per
hektar, men i den animalieproduktion,
som snart är ryggraden i det svenska

Torsdagen den 13 maj 1948.

Nr 19.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

kosthållet, spelar småbruket en stor roll
för folkförsörjningen.

Jag tror det ligger åtskilligt i vad jag
nämnt, och även om statsrådet Sköld
är fullständigt frikopplad från 27-mannakommitténs
uppfattning, äro ju herrar
Andersson i Löbho och Liedberg
och åtskilliga andra icke frikopplade
från den.

Statsrådet gick i sitt yttrande fullständigt
förbi producentbidraget. Det
är någon som sagt, att det inte hänt någonting
sedan i fjol på den punkten,
och det kan jag instämma i. Det var
lika oriktigt i fjol som i år. Det fanns
ingen grund att fatta det beslutet då
heller. Jag tror inte det behöver föranleda
något kaos, om man under den närmaste
tiden låter rationaliseringsverksamheten
ligga på de gamla organen, tv
jag tror att vad vi kunna göra är i huvudsak
sådant som dessa organ redan förut
ha sysslat med. Visserligen ha bidragsgrunderna
blivit ändrade, men åtminstone
många bland hushållningssällskapens
personal ha fått tillämpa så många
olika bidragsgrunder under sin tjänstetid,
att de nog kunna ändra på dem en
gång till. Egnahemsnämnderna lära inte
ha svårare att bevilja lån till 100 procent
än de nu ha att bevilja lån till 90
procent, och att pröva driftslån torde
inte vara svårare än att pröva ett annat
lån. Jag tror inte det behövs nya beställningar
i någon större omfattning, och
man kan nog klara sig utan denna nya
organisation.

Herr LIEDBERG: Herr talman! Det
är tacknämligt att höra av herr Svensson
i Ljungskile, att hans reservations
avslagsyrkande på propositionen på intet
sätt avsåg att riva upp fjolårets beslut.
Ilerr Svensson är ju inte heller
själv så bortkommen i debatten när han
ifrågasätter, att sådana avsikter skulle
förefinnas hos högern. I mitt anförande
sade jag uttryckligen, att jag icke apostroferade
någon särskild person, men

skulle man kunna tolka någon reservation
så, skulle det närmast vara herr
Petterssons i Hosta reservation, som går
längst, som kunde ge anledning till sådana
förmodanden. I alla händelser är
det ju bra att herr Svensson i Ljungskile
svär sig fri från dylika tankar och
avsikter. Vi ha också fått höra nu i det
ganska vidlyftiga anförandet, att avlägsnandet
av riskerna för överproduktion
bara påkallar en skärpt uppmärksamhet
från herr Svenssons sida. Det
innebär ju att en del av hans anförande
hänger i luften, men jag missunnar
honom inte att hålla det för den sakens
skull!

Herr PETTERSSON i Rosta: Herr talman!
Jag skulle vilja säga några ord
med anledning av herr Liedbergs påstående,
att jag skulle vilja riva upp fjolårets
beslut. Herr Liedberg sade, att jag
yrkat avslag på lagen. Det är ett misstag,
tv jag har bara yrkat uppskov. Med
detta uppskovsyrkande har jag inte alls
velat riva upp besluten från i fjol, utan
jag har velat uppskjuta lagens ikraftträdande
ett par tre år. Vidare vill jag
säga, att det ännu så länge inte är någon
fara för överproduktion, vilket herr
Liedberg var så rädd för. Vi få ju köpa
vete utifrån till ett pris som är dubbelt
så högt som det de svenska jordbrukarna
få, och jag läste häromdagen att veteskörden
i Amerika skulle bli jämförelsevis
låg i år, så ett uppskov med ett
par tre år spelar nog ingen roll i detta
fall.

Herr LIEDBERG: Herr talman! Nu
vill inte heller herr Pettersson i Rosta
ha något upprivande av fjolårets beslut.
Han säger sig inte ens ha velat yrka avslag
på propositionen, utan bara skrivelse.
Herr Pettersson har kanske förgätit
vad som står nederst på s. 43 i
jordbruksutskottets utlåtande, men jag
har ingenting emot att han går ifrån
det också.

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav till en
början beträffande punkten A 1 propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Pettersson i Rosta avgivna, rid utlåtandet
fogade reservationen; samt 3:o)
bifall i motsvarande delar till den av
herrar Björck och Svensson i Ljungskile
avgivna reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Ljungskile begärde emellertid votering,
i anledning varav herr förste vice talmannen
för kontrapropositions bestämmande
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice
talmannen nu fann den under 2:oi
angivna hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde herr Svensson i Ljungskile votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplöstes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten A 1 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 27 antager den av
herr Pettersson i Rosta avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
bifall i motsvarande delar till den reservation,
som avgivits av herrar Björck
och Svensson i Ljungskile.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Svensson i

Ljungskile begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
120 ja och 12 nej, varjämte 18 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit bifall
till den av herr Pettersson i Rosta
avgivna reservationen. I enlighet härmed
blev nu efter given varsel följande
voteringsproposition uppläst och godkänd
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
A 1 i utskottets förevarande utlåtande
nr 27, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Pettersson i Rosta avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jacobson i Vilhelmina begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 89 ja och 26
nej, varjämte 23 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Punkterna A 2, A 3 samt A b a).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Beträffande punkten A b b) gav herr
förste vice talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Torsdagen den 13 maj 1918.

Nr 19.

Rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. in.

Härpå framställde herr förste vice
talmannen beträffande punkten .4 4 c)
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
utskottets hemställan med den ändring''
beträffande motiveringen, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
förevarande hemställan.

Punkterna A 5—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

I fråga om punkten A 9 gav herr
förste vice talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna A 10 och 11 samt punkten
B 1.

Vad utskottet hemställt bifölls.

I fråga om punkten B 2 gav herr
förste vice talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det av herr Svensson
i Ljungskile under överläggningen
framställda yrkandet beträffande denna
punkt; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Ljungskile begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B 2 i utskottets förevarande utlåtande
nr 27, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Svensson i Ljungskile under
överläggningen framställda yrkandet beträffande
denna punkt.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Svensson i
Ljungskile begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
108 ja och 18 nej, varjämte 21 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
nu förevarande hemställan.

Punkterna B 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Beträffande punkten B 5 gav herr
förste vice talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i denna
punkt dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Liedberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B 5 i utskottets förevarande utlåtande
nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkterna B C>—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående dels anställnings-
och avlöningsförhållanden för
viss icke-ordinarie personal vid domstolarna,
dels ock anslag för budgetåret
1948/49 till hovrätterna: avlöningar;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens utlänningskommission;
och

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående granskningsrätt
för statens sakrevision i fråga om användningen
av statsunderstöd; samt

från riksdagens kansli:

nr 194, angående ersättning åt kommun
för kostnader för dess brandkårs
deltagande i släckning av brand i staten
tillhörig oförsäkrad egendom m. m.;

nr 195, angående översyn av hälsovårdsstadgan; nr

196, angående beredande av möjlighet
åt arbetsföra sockersjuka att söka

och innehava befattningar i statens
tjänst;

nr 197, angående nedbringande av avgifterna
för telefoninstallation m. m.;
och

nr 198, angående förenklade val av
ordinarie folkskollärare.

§ 7.

Avlämnades följande motioner, nämligen
av:

herrar Kempe och Senander, nr 546,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 225, med förslag till nya avlöningsreglementen
in. m.;

herr Holmberg m. fl., nr 547, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
230, med förslag till tryckfrihetsförordning
m. m.; och

herr Nilson i Spånstad, nr 548, likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 230.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Norup under 14 dagar
fr. o. m. denna dag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.57 em.

In fidem

Gunnar Britth.

"Fredagen den 14 mai 1948.

Nr 19.

Fredagen den 14 maj.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Herr statsrådet Danielson avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 248, med förslag till butikstängningslag; nr

252, angående löneklassplacering
av viss personal, som övergått i statens
järnvägars tjänst i samband med statsförvärv
av enskild järnväg;

nr 253, med förslag till kungörelse om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. allmänna
resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210);

nr 254, angående anslag till kontrollstyrelsen
för budgetåret 1948/49, m. m.;

nr 255, angående ändring i lagen den
17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs
län; och

nr 256, angående ersättning till Hj.
Jakobson m. fl. i anledning av olycksfall
i arbete eller yrkessjukdom.

Dessa propositioner bordlädes.

Härefter yttrade

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Trots att kammaren är mycket
fåtaligt besatt tillåter jag mig begära
ordet med anledning av de propositioner,
som herr statsrådet i dag avlämnat.
Då så många propositioner avlämnas
vid ett så pass framskridet stadium av
riksdagen, förefaller det som om även
denna riksdag skulle bli ganska långdragen.

Under 1947 års remissdebatt frågade
jag statsminister Erlander, om det inte
funnes någon utsikt till att man från
regeringens sida skulle kunna medver -

ka till att uppnå bättre arbetsformer för
riksdagen. Statsministern svarade då,
att såvida man under 1947 lyckades
åstadkomma en riksdagsfri höst och
därigenom kunde bereda departementen
möjlighet att arbeta ifatt, skulle regeringen
kunna ordna avlämnandet av
propositioner på ett långt bättre sätt än
som skett under de sista åren. Därigenom
skulle vinnas att riksdagen kunde
åtskiljas vid en mera rimlig tidpunkt
än under själva högsommaren. Vid de
överläggningar, som ägde rum i början
av denna riksdag mellan statsministern
och representanter för partierna, utlovade
statsministern, att i år skulle regeringen
försöka hålla det löfte han givit.
Han var så pass optimistisk, att han
ställde i utsikt, att riksdagen kanske
skulle kunna åtskiljas — om jag minns
rätt — den 20 juni. Det arbetsprogram,
som vi närmast ha framför oss, alltså
det material, som redan ligger på riksdagens
bord, är så omfattande, att det
även med en mycket stark forcering
måste ta hela juni månad i anspråk.
Nu har, efter vad jag förstår, herr talmannen
och därmed, förmodar jag,
även kammaren underrättats om att vi
ha att vänta ytterligare ett 40-tal propositioner,
eventuellt flera. Såvitt jag
förstår måste detta betyda, att riksdagen
får arbeta en stor del av juli månad,
om vi inte skola göra prövningen av
Kungl. Maj:ts propositioner till någonting
den inte bör vara, d. v. s. endast
en mycket formell prövning. Det kan
aldrig vara rimligt och riktigt att ordna
riksdagsarbetet på ett sådant sätt.

Efter vad jag tror mig veta om de
propositioner, som äro att vänta, förefaller
det mig som om ett icke så litet
antal av dessa med fördel skulle kunna
anstå till en kommande riksdag. Jag
skall gärna medge, att det kan finnas

4 — Andra kammarens protokoll 19''tS. Nr 19.

Nr 19.

Fredagen den 14 mai 1948.

en eller annan proposition, som icke
utan olägenhet kan uppskjutas, men jag
är alldeles övertygad om att man med
litet god vilja skulle kunna låta många
av dessa förslag stå över till en senare
tidpunkt.

Mig förefaller det som om det måste
föreligga andra skäl för detta sena propositionsavlämnande.
Förlåt, herr statsråd,
om jag frågar: Beror forceringen
på att det är regeringens avsikt att
inte återkomma till nästa riksdag eller
möjligen på den omständigheten, att
något eller kanske några statsråd äro
underrättade om att de i alla händelser
skola försvinna efter valet i höst? Det
ser ut som om man ville ha sin signatur
på så många propositioner som möjligt
— något annat skäl kan jag knappast
föreställa mig.

Jag skulle vilja vädja till statsminister
Erlander att verkligen med sina
kollegers hjälp ompröva, huruvida det
inte skulle vara möjligt att draga tillbaka
en del av de förslag, vilka enligt
vad man har förutskiekat äro avsedda
att framläggas. Det förefaller mig närmast
som om statsministern, vilken enligt
min övertygelse gav uttryck åt en
uppriktig personlig mening, när han
ställde i utsikt ett tidigare avlämnande
av propositionerna vid överläggningarna
med partiernas representanter, hade
blivit övermannad av sina regeringskolleger.
Jag vädjar alltså, herr talman,
först och främst till regeringen att försöka
göra en omprövning av vad den
anser nödvändigt att komma med och
vad som mycket väl kan anstå. Men
därnäst anser jag det böra tillkomma
riksdagen själv att på ett kraftigare sätt
än oftast skett reagera mot en sådan
arbetsfördelning som den vi nu få dragas
med.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionen nr 546,
av herrar Kempe och Senander; samt

till konstitutionsutskottet motionerna:
nr 547, av herr Holmberg m. fl.; och
nr 548, av herr Nilson i Spånstad.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial nr
23, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:
nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens institut för folkhälsan; nr

101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss garanti åt
sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa
jämte i ämnet väckt motion;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillgodoseende av
universitetets i Lund och Malmöhus
läns sjukvårdsinrättningars i Lund behov
av tomtmark jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa fastigheter i Skara och Lund; och
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1947/48 till
riksbankens avbetalningslånefond;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid statens
krisorgan jämte i ämnet väckta motioner; nr

35, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan om reservbarnmorskornas
pensionsförmåner;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgivande av livräntor
till Lilly Holmin, Karin Persson
och B. H. E. Sjölander; och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgif -

Fredagen den 14 maj 1948.

Nr 19.

ter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, såvitt angår tolfte
huvudtiteln;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om försäkringsrörelse, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om vissa
inskränkningar i utländsk försäkringsanstalts
rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag rörande överflyttande
av vissa till justitiedepartementet
hörande ärenden från Kungl.
Maj:t till underordnad myndighet m.in.;

andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 29, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan om möjligheten
att undanröja faran för bländning av
lyktor å motorfordon;

nr 30, i anledning av väckta motioner
dels om utredning av frågan om behandlingen
av myrslogarna inom de på
statens bekostnad storskiftade delarna
av Kopparbergs län, dels ock angående
ett enklare förfaringssätt för bestämmande
av äganderätten till s. k. myrslogar; nr

31, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lant -

arbetstidslag, dels ock i ämnet väckta
motioner; och

nr 32, angående remitterande till annat
utskott av motion om viss ändring
av villkoren för tertiär- och tilläggslån
för flerfamiljshus;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående jordbruksförsöksverksamhetens
organisation m. in., jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utbyggnad av
lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna
m. in. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckt motion
om utredning rörande de trygghetsproblem
i trafiken, som röra korsningar
mellan järnväg och väg; och

nr 13, i anledning av väckt motion
angående språklig granskning av vissa
kommittéers förslag till lagtexter.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.07 em.

In fidem

Gunnar Britth.