1948 ANDRA KAMMAREN Nr 17 (Riksdagens protokoll 1948:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 ANDRA KAMMAREN Nr 17

30 april—5 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 4 maj.

Sid.

Svar på interpellationer av

herr Falla ang. växtligheten på banvallarna ................ 6

herr Jönsson i Rossbol ang. värderingen av skador å skogsmark

genom kraftledningsanläggningar,m.m..................... 8

Interpellation av herr Hedlund i Rådom ang. obligatorisk olycksfallsförsäkring
för självständiga företagare och deras familjemedlemmar.
............................................. 17

Onsdagen den 5 maj.

Svar på interpellationer och fråga av

herr Pettersson i Dahl ang. utökning av byggnadsverksamheten

på landsbygden ...................................... 20

herr Kempe ang. den stigande arbetslösheten bland byggnadsarbetarna
............................................ 20

herr Carlsson i Bakeröd ang. handläggningen av ärenden rörande
byggnadstillstånd och ang. arbeten å enskilda vägar

utan särskilt tillstånd av myndighet .................... 20

herr Skoglund i Umeå ang. inverkan av tillståndsgivningen för

byggnads- och anläggningsarbeten på arbetslösheten........ 20

Ersättning för skador, som vållats av vissa rymlingar m. m..... 43

Införlivande i statsbanenätet av de till Trafikförvaltningen Göteborg—Dalarna—Gävle
hörande järnvägarna.................. 50

Skandinavisk konvention om domar i brottmål m. in........... 51

1—Andra kammarens protokoll 1948. Nr 17.

Nr 17.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Sid.

Onsdagen den 5 maj.

Utrikesutskottets utlåtande nr 9 ang. överenskommelse rörande varuutbytet
med Finland .................................. 42

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 ang. införande av beslutande

folkomröstning ........................................ 42

Statsutskottets utlåtande nr 89 ang. anslag till läroboksnämnden .. 42

— nr 90 ang. anslag till den sociala hemhjälpsverksamheten .... 42

— nr 91 ang. anordnande av kollektiva tvätterier ............ 42

— nr 92 ang. driften av centraldepån för blindas arbeten...... 42

— nr 93 ang. ersättning för skador av personer, som avvikit från

vissa anstalter ........................................ 43

— nr 94 ang. svensk reguljär luftfart m. m................. 49

— nr 95 ang. investeringar i statens järnvägars fond.......... 50

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 ang. skattespärr för preliminär
skatt ............................................ 50

— nr 39 ang. ändringar i tulltaxan ........................ 50

Bankoutskottets utlåtande nr 28 ang. omreglering av pensionerna till

kvinnliga statstjänstemän................................ 50

— nr 29 ang. höjning av maximiåldern för ingående av äktenskap

med rätt till familjepension.............................. 50

Första lagutskottets utlåtande nr 32 ang. en mellan Sverige, Danmark
och Norge avslutad konvention om domar i brottmål m. m. 51

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 ang. kompetensfördelningen inom

sjukhusens ledning .................................... 51

— nr 25 ang. lag om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda
vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap 51

— nr 26 ang. ändring i förordningen ang. uppbörd av avgifter för

försäkringar i riksförsäkringsanstalten...................... 51

— nr 27 ang. ändring av lagen om semester ................ 51

Jordbruksutskottets utlåtande nr 12 ang. försäljning av de statliga

lagerhusen till Svenska spannmålsaktiebolaget.............. 51

— nr 13 ang. försäljning av allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter
................................................ 51

— nr 14 ang. försäljning av en Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig
fastighet ........................................ 51

— nr 21 ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m....... 52

Fredagen den 30 april 1948.

Nr 17.

Fredagen den 30 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 24 innevarande
april.

§ 2.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 221, angående upprättande av en
medicinsk högskola i Göteborg;

nr 222, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 223, angående vissa anslag under
åttonde huvudtiteln å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1947/48;

nr 225, med förslag till nya avlöningsreglementen
m. m.;

nr 226, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 111 § byggnadslagen;

nr 228, angående pension åt vissa
justerare av mått och vikt m. fl.;

nr 229, angående godkännande av avtal
mellan Kungl. Maj :t och kronan
samt Stockholms stad angående mark
inom Kaknäsområdet och å Långholmen
i Stockholm; och

nr 230, med förslag till tryckfrihetsförordning
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

bevillningsutskottet propositionen
nr 215, med förslag till förordning om
pappersskatt;

till statsutskottet propositionen nr
219, angående godkännande av avtal
rörande Stockholms och Göteborgs
högskolors framtida ställning in. m.;
och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 224, med förslag till lag om ändring
i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

§ 4.

Föredrogs och remitterades till behandling
av lagutskott den på bordet
liggande motionen, nr 513, av herr
Pettersson i Dahl m. fl.

§ 5.

Föredrogs den av herr Larsson i
Luttra vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
rätt för skoldistrikt med lägre skolformer
att vid införande av det sjunde
skolåret anställa särskild lärare för en
centraliserad sjunde klass, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Herr Eriksson i Stockholm avlämnade
en av honom undertecknad motion,
nr 514, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 212, med förslag till
lag angående ändring i lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en mellan
Sverige och Finland träffad överenskommelse
rörande varuutbytet;

Nr 17.

Fredagen den 30 april 1948.

konstitutionsutskottets utlåtande nr
20, i anledning av väckta motioner om
införande av beslutande folkomröstning; statsutskottets

utlåtanden:
nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till läroboksnämnden;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till den sociala hemhjälpsverksamheten
jämte i ämnet
väckt motion;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till lån till anordnande
av kollektiva tvätterier;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till driften av centraldepån
för blindas arbeten;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till ersättning för skador
vållade av personer, som avvikit
från vissa anstalter, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation och
finansiering av svensk reguljär luftfart
m. in.; och

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 38, i anledning av väckta motioner
om tillämpning av skattespärr i
fråga om preliminär skatt; och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av väckt motion
angående viss omreglering av pensionerna
till f. d. kvinnliga befattningshavare
inom den civila statsförvaltningen;
och

nr 29, i anledning av väckta motioner
angående höjning av maximiåldern

för ingående av äktenskap medförande
rätt till familjepension;

första lagutskottets utlåtande nr 32,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en mellan
Sverige, Danmark och Norge den 8
mars 1948 avslutad konvention om erkännande
och verkställighet av domar
i brottmål m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande kompetensfördelningen
inom sjukhusens ledning;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
skyldighet för näringsidkare m. fl. att
biträda vid planläggningen av rikets
ekonomiska försvarsberedskap;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 31 mars
1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete; och

nr 27, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 7 § andra
stycket b) lagen om semester; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, angående försäljning av de
statliga lagerhusen till Svenska spannmålsaktiebolaget; nr

13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
vissa allmänna arvsfonden tillfallna
fastighet; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

Tisdagen den 4 maj 1948.

Nr 17.

från andra lagutskottet:
nr 176, i anledning av väckta motioner
om en översyn av lagen om allmänna
barnbidrag och lagen om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn;

nr 177, i anledning av väckta motioner
angående de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders m. fl.
barn; och

nr 178, i anledning av väckta motioner
angående vidgad tillämpning av lagen
om särskilda barnbidrag till att
omfatta även änklingars barn; samt

från jordbruksutskottet:
nr 144, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till åtgärder
mot skadegörelse av skogsinsekter;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån och bidrag
till vissa skogsförbättringsåtgärder; och
nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till fiskredskapsförsäkring.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Österman under 13 dagar
från och med den 3 nästkommande
maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 4 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 27 sistlidna
april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att ledamoten av riksdagens andra
kammare, landshövdingen Gustaf Andersson,
på grund av magsår icke kan
deltaga i riksdagsgöromålen under maj
månad intygas.

Falun den 30 april 1948.

Arthur Engel
lasarettsläkare.

Kammaren beviljade herr Andersson
i Falun ledighet från riksdagsgöromålen
under innevarande månad.

Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Mårtensson, som vid kamma -

rens sammanträde den 27 sistlidna
april med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 227, angående bidrag till vissa
plankostnader in. in.;

nr 232, angående anslag till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga
arbetsförmedlingen; och

nr 233, angående vissa anslag till civilförsvaret
in. in.

Dessa propositioner bordlädes.

6 Nr 17. Tisdagen den 4 maj 1948.

Svar på interpellation ang. växtligheten på statens järnvägars banvallar.
§ 4.

Svar på interpellation ang. växtligheten
på statens järnvägars banvallar.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som
anförde: Herr talman! Herr Falla har
med kammarens medgivande till mig
riktat följande frågor:

1) huruvida jag uppmärksammat det
tillstånd beträffande växtligheten, som
råder på statens järnvägars banvallar,
och

2) om så är fallet, huruvida jag har
för avsikt att så snart ske kan vidtaga
verksamma åtgärder för att få till stånd
en bättre och såvitt möjligt tillfredsställande
ordning i här berörda avseende.

Interpellanten framhåller, att banvallarna
sedan länge fått vildväxa med påföljd
att ogräset tagit överhand till förfång
för jordbruket i områden där
järnvägslinjerna gå fram. Med anledning
härav får jag anföra följande.

Att ogräset på banvallar och slänter
de senaste årtiondena vunnit allt större
spridning kan icke förnekas. Detta
sammanhänger, såsom interpellanten
påpekat, ursprungligen med att banvakterna
upphört med att idka kreatursskötsel
och sålunda i regel ej längre ha
behov av banslåttern. Härtill ha tillkommit
vissa omständigheter, som
sammanhänga med järnvägarnas tekniska
utveckling, nämligen den stegrade
trafikintensiteten, de ökade tåghastigheterna,
makadamiseringen av huvudlinjerna
och körningen med ballastjusterings-
och andra plogmaskiner ute
på linjerna, som kommer grus och sten
att rasa ned i grässlänterna. Allt detta
försvårar och fördyrar slåtter och
transport av gräset. Enligt vad jag inhämtat
har det därför blivit så gott som
omöjligt att få någon, som tar vara på
denna grässkörd. I vissa fall har gräset
både på rot och avslaget utbjudits

gratis utan att någon reflekterat på erbjudandet.

Mejning för hand på järnvägens egen
bekostnad utefter alla banvallar i de
odlade områdena skulle icke blott ställa
sig kostsam —• enligt utförda beräkningar
erfordrades ca 50 000 dagsverken
per år till en kostnad av närmare
en miljon kronor -— utan den skulle
även kräva en mängd arbetskraft under
den del av året, då banarbetarna
äro som mest upptagna av banunderhållet
och då landsbygdens arbetskraft
är strängt sysselsatt.

De sista decennierna har statens
järnvägars ogräsbekämpning inskränkt
sig huvudsakligen till utrotning av
växtligheten i ballastgruset på själva
banan. Rötter och dylikt skulle eljest
göra grusbädden otjänlig för sitt ändamål.
Utrotningen sker i huvudsak med
hjälp av kemiska preparat, klorexbesprutning,
som förbränna växternas
gröna delar. Denna besprutning medför
dock på grund av preparatets kemiska
sammansättning en viss eldfara.
Total besprutning av alla banvallar och
slänter kan heller icke komma i fråga
med detta preparat, enär all vegetation
därigenom skulle utrotas. Vegetationen
tjänar nämligen såsom ytskydd mot
mekanisk åverkan på slänterna genom
regn och vattenflöden. Urskärningar
och ras skulle således kunna inträffa,
om all vegetation toges bort.

På banvallarna har därför endast utförts
buskröjning varje vår, varjämte
gräs- och risbränning företagits där
detta varit behövligt med hänsyn till
faran för antändning och skogsbrand.

På sista tiden synas emellertid nya
möjligheter till ogräsutrotning ha framkommit.
I samband med den kemiska
forskningens utveckling under krigsåren
uppfunnos i USA en del preparat
ur en förening benämnd 2,4 — diklorfenolättiksyra,
vilka visat förmånliga
egenskaper för ogräsbekämpning. 2,4
D-preparaten, som de kallas, påverka
flertalet ogräs så att växterna förtvina,

Tisdagen den 4 maj 1948.

Nr 17.

Svar på interpellation ang.

men de lämna gräsväxter och således
även ett flertal kulturväxter opåverkade.
Preparaten äro även så till vida
överlägsna klorexbesprutningen som de
icke äro eldfarliga och ej förstöra
sprutaggregaten eller påverka personalens
hälsotillstånd. De förefalla därför
synnerligen lämpliga för den ogräsutrotning,
som interpellanten avser.

Dock är det först under sista året
som dessa preparat kommit till användning
i större skala här i landet.
Statens järnvägar gjorde sistlidna sommar
försök med spridning av ett dylikt
preparat över banvallarna på sträckan
Mjölby—Hallsberg—Krvlbo. De bedrivna
försöken ha likväl ännu icke
lämnat tillräcklig grund för en slutgiltig
bedömning av preparatens användbarhet.
Försöksverksamheten kommer
därför att fortsätta instundande sommar
på olika linjer i hela landet.

Någon säker kostnadskalkyl för denna
form av ogräsbekämpning i statens
järnvägars regi torde icke ännu kunna
upprättas. Metoden synes dock icke
bli kostsammare än mejning för hand,
som eljest är det enda återstående alternativet,
och den kommer dessutom
att taga i anspråk endast en mycket
begränsad mängd arbetskraft. En omständighet,
som åtminstone för närvarande
torde begränsa metodens användning,
är emellertid att preparatet
kräver viss import från Amerika och
sålunda ställer krav på våra knappa
valutatillgångar.

Av det anförda torde framgå att resurserna
för en effektiv bekämpning
av ogräset på banvallarna för närvarande
äro tämligen begränsade men att
man har anledning att räkna med en
förbättring längre fram.

Vidare yttrade

Herr FALLA: Herr talman! .lag ber
att få tacka herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet för
svaret på min interpellation. Det lämnade
svaret bestyrker ju riktigheten av

växtligheten på statens järnvägars banvallar.

den beskrivning jag givit av hur ogräset
tagit S. J :s banvallar i besittning.
Därom föreligger alltså ingen meningsskiljaktighet.
Men kommunikationsministerns
svar verkade präglat av en viss
resignation inför svårigheterna, men
med någon förhoppning om större
möjlighet att göra något längre fram i
tiden. Ja, det må ju vara en tröst, att
det måhända framdeles kan bli bättre
skötsel av banvallarna, men de många
jordbrukare, som få sina åkrar fortlöpande
befröade av ogräs från S. J:s
banvallar, vilja nog knappast ge sig till
tåls med vaga förhoppningar.

Visst är det förenat med svårigheter
att komma till rätta med ogräset utmed
banvallarna, det förstår jag mycket väl,
men även om inte problemet kan lösas
helt och fullt nu omedelbart, tycker jag
dock, att det bör angripas med de medel
som stå till buds och så långt dessa
räcka.

Den besvärlighet, som kommunikationsministern
i sitt svar pekat på,
nämligen att man låtit grus och sten
rasa ned i grässlänterna, begränsas
dock till slänterna på själva järnvägsbanken.
De på bandikenas andra sidor
liggande grässlänterna, alltså de som
ligga närmast de odlade åkrarna, äro
ju inte på det sättet bemängda med sten
och grus utan böra kunna avmejas, vilket
också bör ske, särskilt där fröogräset
är mycket besvärande. Det är nog
inte heller så omöjligt att röja bort sten
och annat skräp från banvallarna, om
man tar itu med det i tjänlig tid innan
växtligheten kommit i gång, alltså just
den nuvarande tiden på året. Att en
sådan upprensning kräver arbetskraft
och kostnader är naturligtvis ofrånkomligt;
man kan ju inte åstadkomma
någonting av intet. Men man bör hålla
i minnet att till sådant arbete kräves
ingen yrkesskicklighet eller kvalificerad
arbetskraft; det kan utföras av sekunda
arbetskraft; arbetsledning och
övervakning kan utföras av banvakterna.

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1948.

Svar på interpellation ang. värderingen av skador å skogsmark vid kraftlednings

anläggningar, m. m.

De svåraste ogräsen äro ju inte likformigt
spridda längs banvallarna utan
växa ofta samlade på vissa ställen.
Finns det inte resurser till att nödtorftigt
putsa hela sträckorna, så tag åtminstone
itu med de svåraste och mest
skadegörande ogräsförekomsterna. I
den trötta resignationens tecken kan
ingenting utföras.

Jag är inte övertygad om att man på
vederbörligt håll haft det rätta intresset
och kanske inte heller den rätta
sakkunskapen för dessa ting. Men både
det ena och det andra kan komma, om
bara viljan finns i toppen. Och toppen
den finns här nu i statsrådsbänken.
Naturligtvis är det önskvärt att effektiva
kemiska ogräspreparat så snart
som möjligt kunna komma till användning
vid ogräsbekämpandet. Men är
det inte möjligt att få tillgång till dem
nu, så bör man ändå inte stå overksam
utan göra vad som kan göras med
hittills vanliga medel och metoder. Jag
anser, att S. J. borde anställa någon
eller några i vallskötsel och ogräsbekämpning
kunniga personer med låt
oss säga lantmästarkompetens för att
planlägga, ordna och leda arbetet för
en rationell skötsel av S. .1 :s banvallar.
Det är inga särskilt konstiga saker det
här är fråga om, men det hela kräver
givetvis vissa kostnader, och det krävs
arbete, insikt och energi och först och
sist en bestämd vilja för att komma
fram till en rationell ordning på det
nu berörda området.

Jag vill slutligen uttala den förhoppningen,
att herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet inte
skall med det nu lämnade interpellationssvaret
anse sig ha gjort allt vad
på honom ankommer i denna fråga,
utan att han i fortsättningen följer den
med intresse och uppmärksamhet och
ser till att någonting av verklig betydelse
blir gjort för att rätta till det nu
påtalade missförhållandet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. värderingen
av skador å skogsmark vid kraftledningsanläggningar,
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som
anförde: Herr talman! Herr Jönsson i
Rossbol har med kammarens tillstånd
till mig riktat följande frågor, nämligen

1) om det kan förväntas, att de sakkunniga
för utarbetande av nya normer
till ledning vid värdering av skador
å skogsmark vid kraftledningsanläggningar
komma att avlämna förslag
därom inom den närmaste tiden, samt

2) om jag är villig att medverka till
att de markägare, som under de senare
åren nödgats godtaga skadeersättningar,
grundade på de år 1921 fastställda
värderingsnormerna, tillerkännas en på
mera rättvisa normer grundad, retroaktiv
ekonomisk gottgörelse, utöver vad
de tidigare erhållit. Med anledning
härav får jag anföra följande.

I en interpellation vid förra årets
riksdag riktades till mig ett par frågor
av liknande innehåll. Jag meddelade
då, att de sakkunniga avsett att bygga
sitt förslag till nya ersättningsnormer
på grundval av bl. a. vissa forskningsresultat,
som statens skogsforskningsinstitut
beräknades framlägga vid 1948
års början. De sakkunniga räknade
med att därefter kunna avgiva sitt förslag
under innevarande år. Enligt vad
jag inhämtat förutses icke någon ändring
i dessa planer.

De sakkunniga ha även undersökt
möjligheten att provisoriskt omarbeta
gällande uppskattningsnormer. I juni
1947 meddelade emellertid de sakkunniga,
att de funnit ett sådant provisorium
icke vara lämpligt och för övrigt
knappast heller möjligt att genomföra.

Interpellantens fråga om retroaktiv
gottgörelse åt skogsägare, som erhållit

Tisdagen den 4 maj 1948.

Svar på interpellation ang. värderingen av
anläggningar, m. m.

ersättning enligt nu gällande normer,
torde väl avse sådana fall, då intrånget
föranletts av statens vattenfallsverks
kraftledningar. Vad som i synnerhet
givit anledning till anmärkningar mot
dessa normer synes vara, att den räntefot,
efter vilken värdet av skogsmarkens
årliga avkastning avses skola kapitaliseras,
är alltför hög i förhållande
till nuvarande ränteläge. Vattenfallsstyrelsen
har emellertid för mig uppgivit,
att skaderegleringsnormerna tillämpas
på sådant sätt, att ersättningen blir
skälig även under numera rådande förhållanden.
Detta synes också ha blivit
bestyrkt vid vissa undersökningar som
kraftledningsskadeersättningssakkunniga
verkställt i ett antal ersättningsfall.
De sakkunniga ha sålunda förklarat,
att vattenfallsstyrelsen i de undersökta
fallen kompenserat markägarna för den
höga räntefoten genom att skogsmarken
räknats i en högre bonitetsklass än den
för marken faktiskt gällande och att
markägarna därmed erhållit skälig ersättning.

Det har givetvis icke varit möjligt
för mig att personligen kontrollera det
praktiska resultatet av de ersättningsnormer,
som nu tillämpas. Inom området
för min erfarenhet har jag emellertid
icke funnit något, som ger mig
anledning att gentemot vattenfallsstyrelsens
och de sakkunnigas bestämda
utsagor antaga, att några större missförhållanden
skulle föreligga i fråga
om skadeersättningarna. Därest undantagsvis
svårigheter skulle uppstå att
med hjälp av gällande normer göra
skäliga ersättningsberäkningar, torde
förskottsbetalning kunna ifrågakomma
och den slutliga uppgörelsen få anstå
tills de nya uppskattningsnormerna
fastställts. För övrigt har ju markägare,
som icke vill träffa frivillig uppgörelse,
möjlighet att få sin rätt till skadeersättning
prövad av expropriationsnämnd.
Enligt 07 i; expropriationslagen
skall den exproprierande »gälda all

Nr 17.

skador å skogsmark vid kraftlednings av

expropriationsmålets handläggning,
expropriationsersättningens bestämmande
och fördelning eller eljest av
expropriationen följande kostnad», en
bestämmelse, varom jordägarna torde
vara väl medvetna. Att bristande resurser
skulle avhålla markägarna från
expropriation, behöver således ej, som
herr Jönsson gör gällande, befaras.

Mitt svar i anledning av interpellantens
andra fråga innebär alltså sammanfattningsvis,
att jag icke funnit
några sådana omständigheter föreligga,
som ge mig anledning att närmare diskutera
möjligheten av att lämna ytterligare
ekonomisk gottgörelse till markägare,
vilkas ersättning för intrång vid
framdragning av kraftledningar redan
är reglerad.

Vidare yttrade:

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack för att jag fått
interpellationen besvarad. Jag skulle
emellertid ha varit mycket tacksam om
svaret hade haft en mera positiv prägel.
En jämförelse mellan det svar,
som lämnades på en liknande fråga
föregående riksdag, och det svar, som
nu avlämnats, ger det intrycket, att det
senare svaret närmast kan karakteriseras
såsom avvisande. I varje fall var
det vid förra riksdagen lämnade svaret
mera positivt, därför att herr statsrådet
däri med stor bestämdhet räknade med
att vederbörande sakkunniga skulle
framlägga provisoriska normer, enligt
vilka man på ett mera rättvist sätt än
tidigare skulle kunna värdera de för
kraftledningar nu i anspråk tagna
skogsmarkerna. Alla de, som berördes
av dessa förhållanden, hyste rätt stora
förhoppningar om att man äntligen
skulle komma till rätta med de, i synnerhet
i våra trakter, långdragna förhandlingarna,
som ha pågått sedan
1945, och komma till en rättvis uppgö -

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1948.

Svar på interpellation ang. värderingen av skador å skogsmark vid kraftlednings anläggningar,

m. m.

relse. Det nu lämnade svaret vittnar,
tycker jag, om att statsrådet icke anser
att det i egentlig mening råder några
missförhållanden på hithörande område.

Herr statsrådet åberopar i svaret, att
man, enligt lämnade uppgifter, vid
värderingarna tillämpar ett annat värderingsförfarande
än det, som skulle
ha tillämpats om 1921 års normer för
värderingar skulle ha följts. Man går
så till väga, att man höjer boniteten på
marken. Man gör även en förändrad
uppskattning av skogen i vissa fall.
Som bekant får man för äldre skog,
över 110 års ålder, icke ersättning för
för tidig avverkning. Nu har man ändrat
detta och sänkt åldern på vad som
skall anses som äldre skogsbestånd.
Dessa åtgärder har man vidtagit för att
kompensera den av jämväl herr statsrådet
antydda höga räntefoten, som är
bestämd i normerna. Resultatet av dessa
operationer har blivit, att man för
dålig skog och mark fått något så när
rättvis ersättning, men där det rör sig
om bra skog och mark har ersättningen
blivit lägre än vad som kan anses
rättvist. Det har obestridligen varit så,
att uppskattningsbestämmelserna gynnat
den sämre skogen och marken på
den bättre skogens och markens bekostnad.

Med all respekt sålunda för de sakkunnigas
föregående år rätt bestämda
utfästelse — man var tydligen medveten
om att det var svårt att komma till
ett rättvist resultat med nuvarande normer
— har man anledning fråga sig,
om de sakkunniga verkligen ha det
rätta intresset, när de nu på femte året
icke ha mera att komma med och man
tillika får det beskedet, att man får
vänta ytterligare på rättvisare normer.
Kraftledningsnätet har utvecklats kolossalt,
icke minst sedan denna utredning
började. Mellan de olika kraftstationerna
som uppförts bygger man
sammanbindningslinjer för samkör -

ning. Det är mångmilaledningar, som
undan för undan kommit till, och allt
flera markägare drabbas av skadegörelse
och få finna sig i intrång.

Vattenfallsstyrelsen dominerar som
linjebyggare åtminstone i våra trakter,
och styrelsens representanter värdera
och överlägga med markägarna om de
ändå icke böra godkänna de erbjudna
ersättningarna. Man tycker nästan, att
man i många fall kan jämföra det tillvägagångssätt,
som tillämpas, med vad
som föregick överflyttningen av äganderätten
till de stora norrlandsskogarna
från bönderna till andra ägare. Det
är kanske hårt att säga detta, men jag
har tyvärr sett bevis härpå. Man kan
icke göra andra reflexioner i detta avseende.
Vederbörande vilja meritera
sig och söka därför genomföra företagen
till lägsta möjliga pris. Det är ingenting
att säga därom ur nationalekonomisk
synpunkt, men för de privata
skogsägarna, som drabbas av detta, kan
det medföra besvärligheter, om man
skall genomföra dessa företag för lägsta
möjliga kostnader. Under sådana förhållanden
skulle det vara bra, om herr
statsrådet hade möjlighet att vidga området
för sin kompetens, så att det även
komme att omfatta hithörande område.
Om herr statsrådet ville riktigt intressera
sig för denna frågas lösning, skulle
han — därom är jag livligt övertygad
— med sin ställning och sin pondus
kunna påskynda arbetet för rättvisare
normer härutinnan. Alla, som äro berörda
av dessa intrång, skulle då känna
sig mycket tacksamma.

Vi ha i Jämtlands provinsförbund
efter direkta påstötningar från de berörda
markägarna tagit oss an deras
sak i stor omfattning. Vi ha genom fullmakter
haft att å markägarnas vägnar
träffa uppgörelser. Vi ha då funnit, att
det enda tillvägagångssättet för att få
uppgörelse till stånd för närvarande är
att låta det hela gå till expropriation.
Men det har skett och sker alltjämt en

Tisdagen den 4 maj 1948. Nr 17.

Svar på interpellation ang. värderingen av skador å skogsmark vid kraftlednings anläggningar,

m. m.

hel del uppgörelser, innan man kommit
därhän. Så har skett icke minst
genom den påtryckning som man har
utövat, och denna påtryckning har yttrat
sig däri, att man sagt till vederbörande,
att det kommer att bli expropriation
för så vitt de icke godtaga
den erbjudna ersättningen. Om man
känner till folks mentalitet och deras
obenägenhet att ställa sig hindrande i
vägen för en utveckling, som ur samhällets
synpunkt är önskvärd, förstår
man, att vederbörande godtagit uppgörelser
i större utsträckning än som varit
lyckligt. Man har på sätt och vis
bävat för att låta det gå till expropriation.
Detta är måhända en gammal fördom,
men så förhåller det sig i alla fall.
Vi ha många gånger förhindrat uppgörelse
och sagt till markägaren, att vi
icke kunna finna annan utväg för erhållande
av rättvis uppgörelse än att
gå till expropriation.

Vad är det då som inträffat dessa
yttersta dagar? Jo, vattenfallsstyrelsen
har själv upptäckt, att den i vissa fall
erbjudit ersättning, som varit otillfredsställande,
och vidtager nu åtgärder för
att justera sina bud. För att bestyrka
detta skall jag till protokollet läsa upp
ett brev, som är riktat till Jämtlands
provinsförbund av RLF och är skrivet
av en jordbrukare, vars namn jag dock
skall utelämna. Det heter i brevet:
»Får härmed meddela att jag emottagit
ett nytt erbjudande av Vattenfall med
vilket jag anser mig nöjd. Det nya erbjudandet
lyder på 2 524 kronor samt
6 procents ränta från 1/1 -45 mot mitt
första på 640 kronor.» Jag har låtit en
av våra män göra vissa undersökningar
i saken. Härav framgår att förhandlingar
pågått sedan 1945 och att vattenfallsstyrelsen
hela tiden sökt göra upp
om en ersättning av 640 kronor. Man
hade vidare från deras sida sagt, att
detta ersättningsbelopp nog var rätt
enligt gällande normer. Man kan nu
fråga sig, om det var den omständig -

heten, att vi önskade låta det gå till
expropriation, som gjorde att vattenfallsstyrelsens
representant fann det
angeläget att justera ersättningsbeloppet.
Flera av tidigare gjorda erbjudanden
ha också undergått justeringar.

Allt detta, att man alltså börjat med
ett bud, som sedan måst väsentligt höjas,
verkar, det måste jag säga, rätt
egendomligt och utgör bakgrunden till
min senare fråga. I denna dristar jag
mig att ifrågasätta, om det icke vore
rättvist att även de, som på grund av
de skäl jag antytt träffat uppgörelse tidigare
— även där ligger det bevisligen
så till att den lämnade ersättningen
bort väsentligt höjas — borde kompenseras.
Då en dylik kompensation
enligt svaret synes utesluten, ha vi ingen
annan väg att gå än att förhala uppgörelserna
och låta det gå till expropriation
eller också måste vi invänta
nya normer. Jag hoppas i alla fall, att
herr statsrådet skall finna det angeläget
att verkligen ingripa på ifrågavarande
område och söka få rättvisa så
långt det är möjligt. Jag skulle vara
mycket tacksam, om herr statsrådet
ville giva ett bestämt löfte att verkligen
intressera sig för en rättelse i här
berörda avseende.

Herr PETTERSSON i Ersbacken:
Herr talman! Jag ber att få stryka under
vad interpellanten förut har framhållit.
Det är en ganska stor och betydelsefull
fråga, som mer eller mindre
berör personer i landets olika delar.
Jag råkar bo på en plats, där dessa intrång
synnerligen hårt drabbat befolkningen,
och jag skall be att få belysa
detta med ett brev som jag fått. Av
detta brev framgår följande.

Inom By socken, strax norr om Horndals
brukssamhälle, bär den stora
överdragsstationen placerats för elkraftens
framförande från kraftstationerna
i Jämtland till landets sydligare

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1948.

Svar på interpellation ang. värderingen av skador å skogsmark vid kraftlednings anläggningar,

m. m.

belägna delar. Genom detta förhållande
stråla samtliga in- och utgående
kraftledningar ihop på denna plats,
vilket vållat traktens jord- och skogsägare
stora och synnerligen besvärande
intrång.

Till stationen inkomma nu tre stycken
kraftledningar och utgå sju sådana,
varav den ena är en dubbelledning.
Utöver detta äro ytterligare två stycken
utgående ledningar planerade. Med
detta torde det långt ifrån vara nog, då
elkraftens utnyttjande ständigt växer,
och därmed torde följa att ännu åtskilliga
dylika ledningar komma att erfordras.

Markerna omkring stationen bestå till
övervägande delen av mycket goda
skogsmarker, som nu ständigt bli föremål
för upphuggning av kraftledningsgator.
Genom detta förhållande bli en
hel del skogsägare av med en större
eller mindre del av sin skogsmark.
Den ersättning, som därvid erhålles,
synes icke alls vara rimlig i förhållande
till de värden, som försvinna i och
med markens apterande till dessa ledningsgator.

Trots de fördelar, som kommit socknen
till del i och med att denna station
förlagts därstädes, se både enskilda
och kommunens styresmän med bekymmer
på detta förhållande. Det synes
som om skälig ersättning bör utgå
för dessa intrång och att där så ske
kan ersättningen gives i form av annan
skogsmark i utbyte.

Det må vara hur det vill med denna
ersättning; jag ser saken också från en
annan sida, den nationalekonomiska
sidan. Man mister stora värden i och
med att kraftledningarna dragas fram
och skogen måste huggas ned. Det kan
inte på överskådlig tid bli någon skog
på denna mark, kanske aldrig, om ledningarna
skola finnas kvar. Jag har
tänkt att man t. ex. skulle kunna göra
så, att man lägger ledningarna i en kabel,
när man skall passera dyrbar
skogsmark, eller också så som man lär

göra i Amerika, att man använder
höga stolpar och stativ, så att ledningarna
dragas över skogen. Då skulle
man ha skogen kvar, och detta skulle
betyda oerhört mycket, inte minst för
bränsleförsörjningen, som i våra dagar
är så problematisk — det klagas ju
över att man inte har skog, så att det
täcker behovet i framtiden.

Det var några synpunkter, som jag
har på denna sak. Jag tycker också,
att när det gäller ersättningen till
markägarna borde man kunna komma
överens om en rimlig summa. De som
bygga ledningarna — ingenjörer, arbetare
och anställda av alla slag — ha
de ersättningar som organisationerna
bestämt, och det går inte att rucka på
den saken, men markägarna, som man
förhandlar med en och en, har man
lättare att få bukt med och slå ned, så
att säga. Det borde vara litet mer likställighet
härvidlag.

Herr WERNER: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att ytterligare kraftigt
understryka behovet av att bättre lagbestämmelser
komma till stånd, när det
gäller regleringen av dessa mycket betydande
skador.

För hundratals markägare ute i landet
är det av mycket djupt ingripande
betydelse, om en kraftledningsgata dragés
fram genom vederbörandes skog,
kanske på en 40—50 meters bredd.
För närvarande utbygges vårt kraftledningsnät
i betydande omfattning.
Jag vill erinra om att vi nu stå i begrepp
att dra fram en kraftledning
från Harsprånget ner till Hallsberg, en
sträcka på ca 1 000 km. Och denna ledning
jämte övriga, som redan finnas,
kommer att ta betydande markområden
i anspråk. Vad det betyder att
man går fram genom goda skogsmarker
med en kalhuggning, som i fortsättningen
måste hållas konstant, och
där man förvandlar marken från produktiv
skogsmark till impediment, det

Tisdagen den 4 maj 1948.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. värderingen

anläggningar, m. m.

måste i högre grad än hittills observeras
av statsmakterna, så att skälig ersättning
beredes de markägare, som
härigenom lida intrång.

Det är ett berättigat krav att bestämmelser
genomföras, som på ett rättvist
sätt reglera skadorna. Det kan inte vara
riktigt, att en markägare, som är olycklig
nog att ha sin mark i vägen för en
kraftledning, ensam skall få upplåta
marken, varigenom hans skogstillgång
kanske spolieras till förmån för det allmännas
intressen. Jag måste säga att
det fall, som av interpellanten framhållits,
att man ifrån ett statens affärsdrivande
verk började med att erbjuda
en ersättning på 640 kr. men slutade
med ett belopp på 2 524 kr. — en ökning
fyra gånger om — visar att tillståndet
är föga tillfredsställande.

Man kan påkalla expropriation. Javäl,
det kan sägas. Men om man känner
den enskilde markägaren, vet man,
att lian i det längsta drar sig för att
påkalla expropriationsförfarande. Låt
mig också säga att detta förfarande i
sin nuvarande form icke innebär tillräcklig
trygghet för den rättssökande,
därför att det kan lämna så väsentligt
olika och ojämna resultat. Vi ha väntat
på en reform av själva expropriationsinstitutet,
men även den har låtit
vänta på sig.

Jag vill såsom representant för ett
län, som har mycket stark känning av
dessa ingrepp på grund av de expanderande
kraftledningsanläggningarna,
framhålla nödvändigheten av att det
pågående utredningsarbetet påskyndas
och att vi få mer tillfredsställande regler
för ersättningen än dem som gälla
nu. Bonitetsregeln vid värdering av
skogsmark lämnar som sagt mycket
ojämna och orättvisa resultat.

Herr EDBERG: Herr talman! .lag har
begärt ordet för att i någon mån belysa
hur det förhåller sig på andra orter
än dem, som hiir omnämnts.

av skador å skogsmark vid kraftlednings Jag

tillhör ju Västernorrlands län,
där vi ha en hel del kraftledningar,
som gå igenom skogen och göra oerhört
stor skada. Jag förstår mycket
väl, att man inte kan hejda kraftledningsutbyggandet
till städer och samhällen
i vårt land, men interpellanten
efterlyste i sammanhanget en rättvisare
ersättning till markägarna, och det
är på den punkten jag tror att herr
statsrådet måste försöka åstadkomma
en rättelse. Det kan inte vara riktigt
att några få skogsägare på detta sätt
skola förlora kanske den bästa mark
de ha. Skogen representerar i alla fall
ett stort kapital. Särskilt i Norrland,
där vi ha långsträckta skogsskiften, kan
en sådan gata komma att praktiskt taget
helt spoliera vederbörandes skog.

Jag har varit medlem av en expropriationsnämnd,
så att jag vet vad jag
talar om när jag påstår, att vattenfallsstyrelsen
inte tillämpar rättvisa normer.
År 1947 var jag med om en expropriation.
Ungefär hälften av sakägarna
hade tagit en uppgörelse med
vattenfallsstyrelsen, men den andra
hälften lät expropriera. Vi hade fullt
sakkunnigt folk i nämnden, så det var
omöjligt att angripa vår värdesättning.
Vattenfallsstyrelsen begärde i alla fall
år 1947, att 1921 års priser på virke
skulle tillämpas, dvs. 17 öre per kubikfot
—- trots att priset då var en krona!
Man måste förstå att folk ute i bygderna
blevo ganska upprörda, och det slutade
också med att dessa markägare
fingo betalt efter enkronaspriset. Men
de andra skogsägarna, som hade gjort
upp med Vattenfall, fingo endast ungefär
hälften av detta belopp. Det kan
inte vara riktigt, att vattenfallsstyrelsen
på detta sätt skall vilseleda jordbrukarna
och skogsägarna; jag skulle kunna
gå ännu längre än att använda ordet
vilseleda, men det får vara i detta sammanhang.

Herr statsrådet säger, att det går an
att använda expropriation, och det är

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1948.

Svar på interpellation ang. värderingen av skador å skogsmark vid kraftlednings anläggningar,

m. m.

ju alldeles riktigt, och det kommer också
alldeles säkert att bli expropriation
i Norrland vid en hel del kraftledningar.
Men är det nödvändigt att kasta
bort en hel mängd pengar, som staten
får betala? Är det inte lämpligare att
vattenfallsstyrelsen gör upp på ett rättvist
sätt med skogsägarna utan denna
expropriation, som kostar en massa
pengar för staten? Jag kan inte förstå
annat än att det skulle vara till båda
parternas båtnad, om man kunde göra
upp frivilligt.

Jag har hoppats och trott, och jag
tror ännu, att generaldirektören i Vattenfall,
bara han blir varm i kläderna,
som man skulle kunna säga, skall kunna
reda upp detta så att vi slippa detta
trassel i skogsbygderna. I annat fall
riskeras att allt förtroende för vattenfallsstyrelsen
försvinner. Det kan naturligtvis
inte vara riktigt, att t. ex. de
tjänstemän, som fara omkring ute i
socknarna, skola försöka, jag tvekar
inte att säga vilseleda allmänheten vid
uppgörelserna. Jag skulle vilja vädja
till kommunikationsministern att han
allvarligt intresserar sig för denna fråga,
och jag är övertygad, att om den
nuvarande generaldirektören i Vattenfall
får klart för sig hur saken ligger
till, kommer han att ordna så, att rimliga
uppgörelser i fortsättningen träffas
på detta område.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag kan naturligtvis inte göra
något annat än understryka, att min
uppfattning är den, att markägarna
skola erhålla ersättning till fulla värdet,
när man tar deras skog i anspråk
för framdragande av kraftledningar.

Jag skulle tro, att det var denna min
allmänna inställning som gjorde, att
man av det interpellationssvar, som jag
avgav i frågan föregående år, drog den
slutsatsen, att jag var välvilligt inställd

till det hela. Jag hyste då den åsikten,
att man skulle kunna avvakta utredningsresultatet
och därpå utforma provisoriska
regler för fastställande av
värdena. Det har emellertid visat sig
— beklagligt nog enligt mitt förmenande
— att skogsforskningsinstitutet inte
kunnat utarbeta sådana provisoriska
tabeller för beräkning av värdena, och
det är detta faktum som gör, att mitt
svar i dag kanske verkar mer avvisande.
Min inställning har emellertid inte
därmed förändrats. Jag har endast
konstaterat faktum. I avvaktan på att
utredningen blir färdig har jag hänvisat
till att man kunde använda sig av
expropriationsförfarande. Det är detta,
som jag sade i mitt svar.

Jag har inte haft några möjligheter
att närmare kontrollera de olika fall,
som naturligtvis kunna anföras, där
man tycker att orättvisor blivit begångna.
Men de uppgifter jag fått, bl. a. av
de sakkunniga, ha gått ut på att det
endast är i undantagsfall, som den erbjudna
ersättningen har höjts, sedan
expropriationsnämnd fått värdesätta
skogen, i jämförelse med det erbjudande
man tidigare erhållit, exempelvis
ifrån vattenfallsverket.

I anledning av herr Edbergs anförande
vill jag bara säga, att de sakkunniga
förklarat, att de skulle vara färdiga
med sitt utredningsarbete 1948.
Jag hoppas således, att vi sedan skola
komma fram till ett mera tidsenligt
värderingsförfarande. I avvaktan härpå
kan man ju föranstalta om förskottsbetalning
och låta den slutliga uppgörelsen
anstå till de nya uppskattningsnormerna
fastställts. Detta är den utväg,
som jag har velat anvisa, intill
dess de sakkunniga bli färdiga med sitt
betänkande och kunna lägga fram sitt
förslag.

Vad därefter beträffar de synpunkter,
som framförts av herr Pettersson i
Ersbacken, vill jag göra kammarens
ärade ledamöter uppmärksamma på att

Tisdagen den 4 maj 1948. Nr 17.

Svar på interpellation ang. värderingen av skador å skogsmark vid kraftlednings anläggningar,

m. m.

under den föregående interpellationsdebatten
framhöll någon talare önskvärdheten
av att det inte liuggs upp
för många kraftledningsgator, utan att
man bör kunna draga de nya ledningarna
i de gator, som redan finnas. Jag
lovade i anslutning härtill att närmare
undersöka möjligheterna i detta avseende.
För min del tror jag, att det nog
kommer att möta mycket stora tekniska
svårigheter, om man vill följa herr Petterssons
i Ersbacken rekommendation,
nämligen att man skall dra kablar eller
lägga ledningarna högt över trädtopparna
så som han påstod att man
gör i Amerika, men så mycket tror jag
emellertid man kan göra som att man
i många fall kan använda sig av de gator,
som redan finnas, när nya kraftledningar
skola dragas fram.

Jag kan utöver det anförda meddela,
att inga nya kraftledningar numera
framdragas förr än planerna granskats
i departementet. Vi ha där efter den
debatt, som ägde rum i kammaren föregående
år, bl. a. riktat vederbörande
myndigheters uppmärksamhet på denna
sak, och jag tror, att man i det avseendet
har gjort vad som göras kan
för att skog inte i onödan skall skövlas.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Även jag vill begagna tillfället
att instämma i de synpunkter,
som framförts av den ärade interpellanten,
och jag vill säga, att jag med
stor tillfredsställelse noterar statsrådets
uppgifter om vad som göres på detta
område.

Det är givet att de flesta, som yttrat
sig i denna debatt, varit norrlänningar,
men även i södra Sverige har man anledning
att påtala de besvärligheter,
som följa med framdragandet av kraftledningar.
Jag syftar nu förutom på
den skadegörelse, som åstadkommes på
skogen, även på de olägenheter, som
åsamkas de samhällen, diir eu kraft -

ledning går fram. När herr Svensson
i Vä interpellerade i fjol, påpekade jag
detta förhållande, och jag skulle i dag,
liksom jag gjorde då, vilja vädja till
statsrådet att uppmärksamt följa denna
sak.

När våra tätorter växa ut genom att
länsarkitekterna planera nya områden
för avstyckning och nya hus byggas,
kommer man ofta i kontakt med kraftledningarna.
Jag måste ju medge, att
kraftverksbolagen mycket gärna tillfälligtvis
både flytta gamla ledningar och
lägga ner kablar, men det sker på
markägarens eller tomtköparens bekostnad.
Det kan emellertid inte vara
rimligt att en tomt skall fördyras vare
sig för säljaren eller för köparen, därför
att bolaget haft någon utgift i detta avseende.
Jag anser, att sådana bestämmelser
böra utfärdas, att bolagen kunna
åläggas att på egen bekostnad flytta
redan befintliga ledningar, så att inte
detta fördyrar markägarens kostnader
eller hindrar samhällenas normala utveckling.

Herr talman! Jag har med det anförda
endast velat fästa statsrådets uppmärksamhet
på de besvärligheter, som
kunna åsamkas tätorterna och deras
närmaste omgivning genom de kraftledningar,
som där äro framdragna.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Såvitt jag förstår pekade kom?
munikationsministern i interpellationssvaret
på ett visst förhållande, som icke
är tillfredsställande vid skaderegleringen.
Det är kapitaliseringsprocenten.
Den är en synnerligen viktig sak i
detta sammanhang. Kapitaliserar man
efter 5 procent och alltså multiplicerar
den årliga skadan med 20, får man
bara hälften så mycket i betalning, som
om man kapitaliserar efter 2,5 procent
och multiplicerar det årliga skadebeloppet
med 40. Visserligen uppger
statsrådet, att man kompenserar mark -

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1948.

Svar på interpellation ang. värderingen av skador å
anläggningar, m. m.

ägarna för dessa förluster genom att
fingera, att den årliga skadan är större
än den verkligen är. Och det är möjligt,
att man förfarit så i en del fall,
men jag kan väl knappast tänka mig,
att det genomgående gjorts på det sättet.
Så mycket är väl dock klart, att
markägarna utgå från den kapitaliseringsprocent
som angivits och då tycka,
att det hela ter sig ganska orättvist.

Här rör man sig väl på ett område,
där några långvariga utredningar av
skogsforskningsinstitutet eller andra institutioner
icke hade varit behövliga
för en ändring. Det hade väl bara erfordrats
att giva vissa direktiv om att
tillämpa en kapitaliseringsprocent, som
mera ansluter sig till de reella förhållandena
än den hittills tillämpade, som
hör en länge sedan förgången tid till,
då räntenivån var en helt annan än
i dag.

Utredningar av detta slag kunna ju
dröja mycket längre än man räknat
med, och det kan bli på det sättet även
med den utredning, som skogsforskningsinstitutet
skall avlämna. Det kan
komma något oförutsett emellan och
visa sig svårare att utreda saken än
man trott. Därför vill jag hemställa till
kommunikationsministern att överväga,
om det ej i avvaktan på den slutliga
utredningen kan vara lämpligt att göra
en ändring i fråga om kapitaliseringsprocenten.
Det blir en god provisorisk
lösning, som i varje fall måste väsentligt
förbättra förhållandena.

Herr EDBERG: Statsrådet nämnde, att
det skulle kunna gå att få förskottsbetalning.
Det är klart, att det vore mycket
bra. Men då vill jag fråga en sak:
Om det är så, att vattenfallsstyrelsen
lämnat förskottsbetalning till markägarna
och dessa sedan ej kunna godtaga
vattenfallsstyrelsens erbjudande, kunna
markägarna då begära expropriation
trots att de fått förskottsbetalning? Det

skogsmark vid kraftlednings är

mycket viktigt att få klart besked i
denna fråga, ty i annat fall är det klart,
att markägarna icke kunna taga emot
förskott utan måste avvakta expropriation.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Beträffande
herr Hedlunds i Rådom senaste
inlägg, så säger mig gammal erfarenhet,
att man icke utan vidare bör
utgå ifrån att en utredning ej skall bli
färdig till den tidpunkt den lovat. I
samma ögonblick jag utgår från detta
finns alltid risk för att utredningsarbetet
fördröjes. Eftersom utredningen
lovat att vara färdig 1948, böra vi taga
fasta därpå. Jag vill icke nu avge något
löfte, som kan medföra att utredningen
skulle kunna tolka det så, att
man både i riksdagen och i regeringen
räknar med att utredningsarbetet ej
blir färdigt under innevarande år.

Vad angår herr Edbergs fråga är det
klart, att den berör en i och för sig
viktig angelägenhet. Det kan vara en
för vederbörande markägare avgörande
sak. Men om man, när man tar emot
förskottsbetalning, utgår ifrån att de
nya uppskattningsnormerna, sedan de
en gång godkänts av statsmakterna,
komma att tillämpas vid värderingen,
tycker jag, att det borde te sig ganska
pålitligt och tillfredsställande för vederbörande
markägare.

Herr EDBERG: Vad statsrådet sade
kan vara riktigt, men man är icke säker
på vilken betalningsnorm det blir.
Det kan bli något liknande det vi ha
nu. Det är klart, att en markägare icke
kan låsa sig under sådana förhållanden.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilan -

Tisdagen den 4 maj 1948.

Nr 17.

Interpellation ang. obligatorisk olycksfallsförsäkring för självständiga företagare
och deras familjemedlemmar.

de propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 221, angående upprättande av en
medicinsk högskola i Göteborg;

nr 222, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 223, angående vissa anslag under
åttonde huvudtiteln å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1947/48; och

nr 225, med förslag till nya avlöningsreglementen
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 226, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 111 § byggnadslagen;

till bankoutskottet propositionen nr

228, angående pension åt vissa justerare
av mått och vikt m. fl.;

till statsutskottet propositionen nr

229, angående godkännande av avtal
mellan Kungl. Maj :t och kronan samt
Stockholms stad angående mark inom
Kaknäsområdet och å Långholmen i
Stockholm; samt

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 230, med förslag till tryckfrihetsförordning
m. m.

§ 7.

Föredrogs och remitterades till behandling
av lagutskott den på bordet
liggande motionen nr 514 av herr Eriksson
i Stockholm.

§ 8.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 9, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, statsutskottets
utlåtanden nr 89—95, bevillningsutskottets
betänkanden nr 38 och
39, bankoutskottets utlåtanden nr 28
och 29, första lagutskottets utlåtande nr
32, andra lagutskottets utlåtanden nr
24—27 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 12—14 och 21.

2 — Andra kammarens protokoll 1!)''i8.

§ 9.

Herr HALLÉN erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Jag tilllåter
mig hemställa, att kammaren ville
besluta, att tiden för avgivande av motioner
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 230 måtte med hänsyn
till ärendets omfattning utsträckas till
det sammanträde, som infaller näst
efter femton dagar från propositionens
avlämnande.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 10.

Avlämnades följande motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 212, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m. så ock
om fortsatt giltighet av samma lag,
m. m., nämligen av:

fru Ewerlöf och fru Möller, nr 515,
herrar Mosesson och Svensson i
Ljungskile, nr 516,

herr Adolfsson m. fl., nr 517, samt
herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl., nr 518.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11.

Interpellation ang. obligatorisk olycksfallsförsäkring
för självständiga företagare
och deras familjemedlemmar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HEDLUND i Rådom, som yttrade:
Herr talman! Åtskilliga betydelsefulla
sociala reformer ha blivit genomförda
under senare tid. Fn synnerligen
angelägen sådan låter emellertid
alltjämt vänta på sig. Den ekonomiska
trygghet, som den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
innebär, är framför
allt för stora delar av landsbygdsbe Nr

17.

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1948.

Interpellation ang. obligatorisk olycksfallsförsäkring för självständiga företagare
och deras familjemedlemmar.

folkningen och särskilt då dess ungdom
fortfarande endast ett skådebröd, som
blott andra få äta av. Det är en betydande
grupp människor, som på detta
sätt befinna sig i en pariasklass. Bara
bland jordbrukarbefolkningen finnas
stora skaror. Det är ju så, att närmare
en tredjedel av landets befolkning har
sin utkomst i jordbruket och att av allt
arbete inom näringsgrenen omkring
två tredjedelar utföras av jordbrukaren
själv, hustrun och barnen. Dessa siffror
ge för jordbrukets vidkommande en
uppfattning om storleksordningen av
den grupp människor, som sakna detta
skydd.

Det borde uppenbarligen vara en
hederssak att tillse, att olycksfallsförsäkringslagen
kompletterades i förevarande
hänseende. Gång efter annan har
frågan också varit uppe i riksdagen,
bl. a. i anledning av en interpellation
under 1945. Socialministern framhöll
vid detta tillfälle i sitt svar inledningsvis,
att problemet om de hemmavarande
barnens inordnande under den
sociala olycksfallsförsäkringen liksom
det närliggande spörsmålet om försäkring
av självständiga yrkesidkare vore
mycket svårlöst. Han yttrade emellertid
vidare, att efter ett genomförande
av den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen
frågan finge anses komma i
ett gynnsammare läge, i det denna försäkring
innebure ett visst skydd även
mot följderna av olycksfall i arbete,
men att även därefter spörsmålet om
skydd vid invaliditet och dödsfall
återstode att lösa, något som dock vore
beroende av sättet för folkpensionsreformens
genomförande.

Vad chefen för socialdepartementet
sålunda uttalat ger närmast vid handen,
att enligt hans mening förevarande
spörsmål bör lösas på det sättet, att
för de grupper av arbetare, som jag
här berört, sjukförsäkringen samt folkpensionen
med någon påbyggnad finge
anses till fyllest.

För egen del hyser jag tvivel om
lämpligheten av en sådan ordning och
särskilt då beträffande de — visserligen
vagt — skisserade grunderna för
invaliditets- och dödsersättningen. Då
jag därjämte har den uppfattningen,
att för ifrågavarande grupper sistnämnda
ersättning bör kunna utgå helt
efter olycksfallsförsäkringslagens grunder,
anser jag det önskvärt att man vid
socialvårdskommitténs utredning i ämnet
tager sikte på att nå fram till en
sådan lösning.

Under hänvisning till ovanstående
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet rikta följande
frågor:

1. Är statsrådet i tillfälle meddela,
om förslag till nästa års riksdag kan
väntas om en lagstiftning, innebärande
att ersättning i följd av olycksfall i arbete
utgår vid sådant olycksfall, som
drabbar självständiga företagare, deras
hustrur eller barn?

2. Är statsrådet i tillfälle att meddela,
huruvida den utredning i ämnet,
som nu torde pågå, tar sikte på en ersättning,
som är fullt likvärdig med
den som utgår till anställda?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1948/49 till
bidrag till svenska textilforskningsinstitutet
;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48 till täckande av vissa kostnader
för Svenska skifferoljeaktiebolagets
verksamhet;

Tisdagen den 4 maj 1948.

Nr 17.

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1946/47;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49
avlöningar;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv, m. m., jämte i ämnet väckta motioner; nr

158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till stipendier för blivande
distriktstandläkare m. fl.;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avskrivning av
vissa fordringar, redovisade såsom propriebalanser
i medicinalstyrelsens räkenskaper; nr

160, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående upptagande å riksstaten
för budgetåret 1948/49 av ett underskott
för luftfartsfonden;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
diverse kapitalfonder gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser vägoch
vattenbyggnadsverkets förrådsfond;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
fonden för förlag till statsverket gjorda
framställning angående anslag för budgetåret
1948/49 till förskott till vissa
plankostnader m. m.;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa under järnvägsstyrelsens förvaltning
stående fastigheter;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag samt
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelö -

sund rätt till viss malmbrytning utöver
i gällande malmavtal medgivna kvantiteter,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 165, i anledning av väckt motion
angående ersättning till chauffören V.
Bjurman för bilskada vid motorplogning; nr

166, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bidrag till metallografiska
institutet;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

168, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1948/49 m. m.;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgivande av livränta
till Elisabeth Kjellbing m. in.,
såvitt propositionen angår befrielse för
Carl Gustav Högberg från viss återbetalningsskyldighet
till kronan;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

172, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till dövstumskolorna; nr

173, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till överstyrelsen för
yrkesutbildning;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till konstfackskolan; och

20 Nr 17. Onsdagen den 5 maj 1948.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m,

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till nybyggnad för statens
rättsläkarstation i Stockholm.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 5 mai.

Kl. 11 fm.

§ K

Justerades protokollen för den 28 sistlidna
april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att pastor J. W.
Johnsson på grund av undersökning för
cirkulationsrubbning varit oförmögen
till arbete under tiden 28/4—6/5 1948.

Stockholm 4 maj 1948.

N. Svartz,
leg. läk., prof.

Kammaren beviljade herr Johnsson i
Stockholm ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden från och med den
28 april till och med den 6 maj.

Härefter meddelade herr talmannen,
att fru Björck, som vid kammarens sammanträde
den 14 nästlidna april med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag ånyo intagit sin plats
i kammaren.

§ 3.

Svar på interpellationer och fråga ang.
byggnadsverksamheten på landsbygden,
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet ERICSSON, som anförde:
Herr talman! Med kammarens
tillstånd ha framställts dels interpellationer
till statsrådet och chefen för
socialdepartementet av

herr Pettersson i Dahl, som framhåller,
att den av myndigheterna genom
byggnadsregleringen verkställda fördelningen
av bostadsproduktionen mellan
städer och landsbygd medfört allvarliga
konsekvenser för landsbygdens
bostadsbyggande, och ifrågasätter, om
icke landsbygden borde tilldelas en
större byggnadskvot än den preliminärt
fastställda, samt

herr Kempe, som framhåller, att den
skärpta investeringsbegränsningen och
regleringen inom bvggnadsproduktionen
medfört en stigande arbetslöshet
bland byggnadsarbetarna, och ifrågasätter,
om icke med hänsyn härtill samt
till den rådande bostadsbristen den restriktiva
bostadspolitiken borde upptagas
till omprövning och därmed bostadskvoten
utökas, samt vidare frågar,
om det kan förväntas några initiativ
från regeringen i syfte att åstadkomma
en effektivare kontroll av byggnadsmaterialproduktionen,
så att hela dess kapacitet
utnyttjas, samt att utbygga
byggnadsämnesproduktionen inom de
områden, där materialbristen är störst,
dels ock till mig personligen av
herr Skoglund i Umeå en enkel fråga
om i vilken omfattning den fortsatta

Onsdagen den 5 maj 1948. Nr 17.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, in. m.

tillståndsgivningen för byggnads- och
anläggningsarbeten kommer att påverka
sysselsättningen, samt

herr Carlsson i Bakeröd en interpellation,
huruvida ärenden angående
byggnadstillstånd handläggas med nödvändig
smidighet och huruvida allmänheten
härvid visas det tillmötesgående,
den har rätt att kräva, och om så icke
skulle vara fallet, huruvida jag är beredd
att medverka till en mera tillfredsställande
handläggning av dessa
ärenden, samt ytterligare en interpellation
av samme interpellant, huruvida
jag är beredd att medverka till att arbeten
på enskilda vägar skola utan
byggnadstillstånd kunna utföras av intressenterna
själva och deras husfolk.

Jag har att inom regeringen handlägga
ärenden angående byggnadstillstånd,
varför det torde ankomma på
mig att besvara även de till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
framställda interpellationerna.

I nuvarande samhällsekonomiska läge
har den investeringsbegränsning, som
sker genom byggnadsregleringen, en
stor betydelse för att minska klyftan
mellan varutillgång och efterfrågan.
Minskade investeringar representera i
motsvarande mån minskad efterfrågan
på varor och tjänster. Det var i insikt
härom som samtliga politiska partier
vid de partiledare- och rundabordskonferenser,
som höllos under fjolåret, uttalade
sig för lämpligheten av en återhållsam
tillståndsgivning för byggnadsoch
anläggningsverksamheten. I överensstämmelse
med denna sålunda allmänt
accepterade inställning har regeringen
för innevarande år fastställt en
investeringsbudget för den del av byggnads-
och anläggningsverksamheten,
som regleras genom särskilda byggnadstillstånd,
vilken budget i förhållande
till fjolårets motsvarande reala investeringar
representerar eu minskning med
drygt 300 miljoner kronor. En dylik
minskning av den reala investeringsverksamheten
förutsätter givetvis en

begränsning av tillståndsgivningen i år.
Med hänsyn till de synnerligen omfattande
investeringsbehov som föreligga
på olika områden — som ge sig till
känna bl. a. därigenom att hos vederbörande
myndigheter nu ligga inne ansökningar
om särskilda byggnadstillstånd
till ett värde av icke mindre än
21/4 miljard kronor — har det varit synnerligen
svårt att åstadkomma en sådan
avvägning mellan de olika investeringsområdena
inbördes, vilken ur såväl
samhällelig som enskild synpunkt kan
vara skälig.

Beträffande nybyggandet av bostäder
innebär investeringsbudgeten följande.
Bostadsbyggandet synes i stort sett redan
under den senare delen av 1945
ha uppnått den produktionsvolym, som
sedermera kunnat upprätthållas under
de följande åren. För landet i dess helhet
har antalet färdigställda bostadslägenheter
beräknats till 58 000 år 1946
och 57 000 år 1947. Av dessa ha 81 000
fallit på kvotorter och 34 000 på icke
kvotorter, d. v. s. i genomsnitt per
nämnda år 40 500 på kvotorter och
17 000 på icke kvotorter. Under 1948
beräknas enligt investeringsbudgeten
färdigställas 39 000 lägenheter i kvotorter
och 16 500 på icke kvotorter,
d. v. s. i förhållande till 1946—47 proportionsvis
något flera lägenheter i icke
kvotorter än i kvotorter. För tidigare
år än 1946 finnas ännu icke några beräkningar
angående lägenhetstillskottet
på landsbygden.

Beträffande den tekniska utformningen
av tillståndsgivningen för bostadsbyggandet
skall gälla följande. För
1948 har tidigare fastställts en preliminär
ram för de s. k. kvotorterna å
sammanlagt 35 000 lägenheter, vilka
preliminärt fördelats på de olika orterna.
Å dessa kvoter hade intill den
1 april 1948 beviljats 20 880 lägenheter,
(1. v. s. ca 59 %. Återstoden av dessa
kvoter sammanslås med en preliminär
kvot för 1949 att omfatta sammanlagt
39 000 lägenheter. Stark rcstriktivitet

22 Nr 17. Onsdagen den 5 maj 1948.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

kommer att iakttagas vid beviljande av
tillstånd i sommar å dessa kvoter i vad
de avse flerfamiljshus. Under de närmaste
månaderna kommer sålunda att
beviljas tillstånd endast för viss egnahemsbebyggelse,
som icke lämpligen
kan utföras vintertid.

I fråga om bostadsbyggandet på icke
kvotorter bär tidigare fastställts en ram
för 1948 å sammanlagt ca 15 000 lägenheter.
Av dessa lägenheter hade intill
den 1 april 1948 beviljats 4 000 eller
omkring 28 %. Arbetsmarknadsstyrelsen
har nu bemyndigats att under den
närmaste tiden bevilja tillstånd för ytterligare
lägenheter å icke kvotorter, så
att den för dessa orter fastställda preliminära
tillståndsramen för 1948 utnyttjas
till omkring 60 %, d. v. s. ytterligare
tillstånd kommer att lämnas för
inemot 5 000 lägenheter i icke kvotorter.
Härvid kommer liksom i kvotorterna
att inräknas de barnrikelius
och pensionärshem, som utföras enligt
generella byggnadstillstånd. I första
hand kommer tillstånd att beviljas för
egnahemsbebyggelse, som icke kan utföras
vintertid. Tillstånden komma att
i huvudsak fördelas i enlighet med de
tidigare fastställda preliminära länskvoterna
för 1948. Att antalet under 1948
färdigställda lägenheter i icke kvotorter,
trots den restriktiva tillståndsgivningen,
kommer att uppgå till omkring
16 500, är beroende på avarbetningen
av den tidigare eftersläpningen
i beviljade tillstånd. Sedan denna reserv
avarbetats, torde för icke kvotorter
en väsentligt vidare ram böra tilllämpas
för tillståndsgivningen för 1949
års bebyggelse.

Her Pettersson i Dahl har i sin interpellation
framfört påståendet, att
landsbygden skulle ha missgynnats i
fråga om bostadsbebyggelsen. Till stöd
härför åberopar han, att medan ca hälften
av befolkningen bor på landsbygden,
en i förhållande till befolkningsfördelningen
mellan städer och landsbygd
oproportionerligt stor andel av bostads -

bebyggelsen med myndigheternas medverkan
tillätes ske i större städer och
samhällen. Interpellantens tankegång i
denna fråga synes överensstämma med
herr Nilsons i Spånstad m. fl. motion
i andra kammaren (nr 286/1947), vari
framhölls, att tilldelningen av byggnadstillstånd
för bostadsbebyggelse snarast
borde stå i omvänd proportion till
ortens storlek för att därigenom stärka
de mindre samhällenas och landsbygdens
förmåga att konkurrera om arbetskraften.
Jag vill emellertid i detta sammanhang
erinra om att denna kammares
andra tillfälliga utskott i sitt utlåtande
över nyssnämnda motion anförde
bl. a., att utskottet för sin del
icke kunde finna annat än att fördelningen
av byggnadstillstånd skedde
med största hänsynstagande till landsbygdens
intressen, samt hemställde, att
motionen ej måtte till någon kammarens
åtgärd föranleda, vilket också blev
kammarens beslut. En omläggning av
grunderna för fördelningen av den totala
bostadskvoten, vilken för närvarande
sker under hänsynstagande till
beräknat hushållstillskott och nettoinflyttning,
synes icke försvarlig. Det anmälda
nybyggnadsbehovet på landsbygden
har icke heller den storleksordning
som man kunde föranledas tro av herr
Petterssons i Dahl interpellation. Det
förhåller sig nämligen så att de nu inneliggande
ansökningarna om byggnadstillstånd
för bostadsbebyggelse innefatta
uppförande av 45 000 lägenheter
på kvotorterna men endast 8 000 på
icke kvotorter.

Herr Pettersson i Dahl har vidare
påtalat variationerna i medelstilldelningen
till egnahemsnämnden i Hallands
län, ävensom att igångsättningstillstånd
nu erfordras för egnahemsbyggen
och härjämte framhållit, att det
föreligger ett stort behov av sanering
av landsbygdens bostadsbestånd. I
denna fråga torde endast böra framhållas,
att det är naturligt att bidragen
till egnahemsnämnderna anpassas efter

Onsdagen den 5 maj 1948. Nr 17.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

investeringspolitiken och sålunda bli
föremål för en motsvarande nedskärning.
Förutom särskilt byggnadstillstånd
erfordras numera även igångsättningstillstånd
av länsarbetsnämnd för
egnahemsbyggen. Detta står helt i överensstämmelse
med myndigheternas beslut
att till de lokala arbetsmarknadsorganen
decentralisera tillsynen av att
icke byggnadstillstånden släppas fram
till utförande i annan takt än som
lämpligen bör ske med liänsyn till de
aktuella förhållandena beträffande sysselsättningen
för byggnadsarbetarna
inom länet. Det föreligger emellertid ett
beslut av Kungl. Maj :t den 5 december
1947, varigenom generellt byggnadstillstånd
meddelats för schaktnings-,
sprängnings- och planeringsarbeten
samt grundarbeten, allt avseende egnahemsbyggnad
för eget stadigvarande
bruk, som av någon utföres utan anlitande
av annan arbetskraft än hemmavarande
familjemedlemmar. Standardförbättringen
av det äldre bostadsbeståndet
skärper konkurrensen om materialtillgångarna
på ett i dagens läge
icke önskvärt sätt. I huru stor omfattning
bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden tar material i anspråk
är icke utrett, men det är naturligt att
det erfordras virke, cement, radiatorer
in. m. för denna verksamhet. Det är
mot bakgrunden av dessa förhållanden
man bar att se bl. a. åtgärden att upphäva
det tidigare gällande generella
byggnadstillståndet för den bostadsförbättringsverksamhet,
som bedrives med
lån från egnahemsnämnd. Det torde
emellertid icke föreligga någon risk för
att bostäderna på landsbygden i fortsättningen
icke skola kunna i erforderlig
mån underhållas genom reparationer,
ty utan byggnadstillstånd få alltjämt
utföras sådana reparations- och
underhållsarbeten, vartill erfordras
högst tre arbetare, samt de om- ocli
tillbyggnadsarbeten, som utföras med
anlitande enbart av hemmavarande familjemedlemmar.
Till allmän belysning

av ianspråktagandet över huvud taget
av varor för upprustning och renovering
av befintliga fastigheter kan exempelvis
nämnas, att av de 75 000 elektriska
spisar, som årligen tillverkas här
i landet, exporteras endast 5 000—G 000,
medan 30 000 gå till nybyggda fastigheter
och återstoden eller hälften av
årsproduktionen torde till övervägande
del installeras i redan befintliga fastigheter.

Försörjningen med byggnadsmaterial
bar under de senaste åren varit ganska
knapp på många viktiga områden. Materialtillgången
bar icke motsvarat den
stora efterfrågan, som den förhållandevis
rikliga tillståndsgivningen under
exempelvis 1946 medförde. Leveranstiderna
förlängdes avsevärt och detta
bar i sin tur inverkat på tiden för
byggnadsföretagens färdigställande. Det
är sålunda i detta förhållande — förutom
den stränga vintern 1947 — som
man bar att söka orsaken till den stora
eftersläpningen av ca 20 000 icke färdigställda
lägenheter vid årsskiftet
1947/48. Som ytterligare förklaring kan
påpekas, att tillståndsgivningen för bostadsbebyggelsen
under början av 1947
kanske varit väl frikostig i förhållande
till tillgången på material och arbetskraft.
Herr Kempe gör sig sålunda skyldig
till ett fatalt missförstånd i sin interpellation,
då han påstår att eftersläpningen
säkerligen till avsevärd del
är ett resultat av den senare tidens restriktiva
bostadspolitik. Materialförsörjningen
bar dock genom den återhållsamma
tillståndsgivningen i vissa
avseenden förbättrats under den senaste
tiden, vilket bl. a. givit sig till
känna i kortare leveranstider beträffande
ett flertal material.

Sysselsättningen inom byggnadsverksamheten
bar under de senaste åren
karakteriserats av en successivt ökande
byggnadsarbetarkår. Trots den utjämning
av sysselsättningen som kunnat
åstadkommas genom byggnadsregleringen
äro svängningarna alltjämt av -

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1918.

Svar pa interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

sevärda. Detta belyses av att inventeringar
av antalet sysselsatta byggnadsarbetare
givit till resultat 197 000 arbetare
den 1 augusti i fjol mot 130 000
arbetare den 1 februari i år. Det är
tydligt att åtskilliga av de under högsäsongen
i fjol sysselsatta byggnadsarbetarna
varit sådana som kommit
från andra yrkesområden. Lika klart
torde vara att huvudparten av dessa
arbetare under vinterhalvåret tydligen
ha återgått till sitt ursprungliga yrke
eller annan sysselsättning än byggnadsarbete,
tv eljest skulle arbetslöshetssiffrorna
ha varit av helt annan
storleksordning än som nu är fallet.

En statistik över arbetslösheten i
byggnadsfacken i hela riket under åren
1938—1939 och 1944—1947 utvisar att
sysselsättningen inom byggnadsbranschen
varit avsevärt högre under de senare
åren än under nyssnämnda förkrigsår.
Säsongarbetslösheten har varit
endast hälften eller mindre än hälften
av vad den var under högkonjunkturen
1938—1939. Fackförbundens statistik är
ännu icke klar för senare tid än årsskiftet
1947/48, men den utvisar, att då var
arbetslösheten inom byggnadsfacken av
mindre omfattning än tidigare vid
denna årstid under här ifrågavarande
sexårsperiod. Av inhämtade uppgifter
från fackföreningarna på vissa större
orter framgår, att ännu den 1 mars i
år var den genomsnittliga arbetslösheten
icke större än föregående vinter.

Ett av de mål som man avser att nå
genom inskränkningen av investeringarna
i byggnads- och anläggningsverksamhet
är att ge de områden inom det
svenska näringslivet som nu icke kan
utnyttja hela sin produktionskapacitet
till följd av brist på arbetskraft möjlighet
till täckning i detta avseende.
Härigenom skulle varutillgången kunna
ökas och riskerna för prisstegringar
motverkas. Det förhåller sig emellertid
naturligen så att intresset inom byggnadsarbetarkåren
att antaga annat arbete
är förhållandevis ringa — ehuru

hittills ca 5 000 byggnadsarbetare ha
övergått till annan verksamhet — men
vad som är värre är att företagarna
inom andra näringar icke visat sig särskilt
angelägna att taga vara på de
möjligheter till täckande av arbetskraftsbehovet
som nu yppas. De söka i
stället i första hand erhålla yrkeskunnig
arbetskraft, men att lyckas härmed
är icke lätt, då denna mestadels redan
är helt sysselsatt. Det måste åstadkommas
en förändring i bedömningen av
arbetskraftsproblemet därhän att företagen
anställa även icke vrkeskunnig
arbetskraft och successivt utbilda den
att fylla sin nya arbetsuppgift. Jag är
fullt medveten om att det är en både
lång och svår väg att gå innan vi kunna
se en ljusning i hithörande frågor. Att
emellertid, som herr Kempe ifrågasätter,
ge upp inför de svårigheter som
möta och i stället gå in för ett ökat
bostadsbyggande verkar föga realitetsbetonat,
icke minst därför att ett sådant
handlingssätt skulle motverka det resultat
som man vill nå med investeringsbegränsningen.
De inträdda förbättringarna
i materialleveranserna
skulle jämväl omintetgöras genom en
dylik åtgärd. Att hindra detta genom
en som herr Kempe efterlyser ökad
kontroll över byggnadsämnesproduktionen
är en fråga på förhållandevis
lång sikt. Detta problem faller för övrigt
till viss del inom ramen för 1947
års byggnadsmaterialutrednings verksamhet,
vartill jag får hänvisa.

Vad beträffar utsikterna för den kommande
sysselsättningen för byggnadsarbetarkåren,
vilka efterfrågas av herr
Skoglund i Umeå, rör man sig med förhållanden
som äro svåra att överblicka.
Det är ofrånkomligt att en nedskärning
av den reala investeringsverksamheten
med ca 15 c/c i år i förhållande till
fjolåret kommer att resultera i minskad
efterfrågan på byggnadsarbetare. Resultatet
härav kommer att bli att en del
byggnadsarbetare småningom komma
att befinna sig i den situationen, att de

Onsdagen den 5 maj 1948. Nr 17.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

icke kunna erhålla fortsatt arbete inom
byggnadsverksamheten. För att i möjligaste
mån förebygga svårare omställningsproblem
har inletts ett fortlöpande
samarbete mellan arbetsmarknadsparterna
och arbetsmarknadsorganen. Byggnadsfackförbunden
ha rekommenderat
sina lokala avdelningar att i här berörda
sammanhang tillämpa den inom
arbetslivet allmänt vedertagna regeln,
att de byggnadsarbetare, som varit länge
i facket, skola äga företrädesrätt till
byggnadsarbete vid minskad arbetstillgång
inom byggnadsverksamheten.
Övergång till andra yrkesområden bör
sålunda i första hand bli aktuell för de
arbetare, som börjat inom byggnadsverksamheten
först under de senaste
åren. Att förutsäga huru många arbetare
som så småningom komma att bli utan
fortsatt sysselsättning inom byggnadsverksamheten
kan jag icke åtaga mig.
Gissningarna i detta avseende röra sig
inom förhållandevis vida gränser. Den
politik för tillståndsgivningen som avses
att tillämpas i år, d. v. s. fortsatt
restriktivitet under det första halvåret,
skulle emellertid kunna tänkas få den
gynnsamma effekten att de arbetare,
som normalt vid sommarhalvårets början
lämna sin vintersysselsättning inom
andra yrken för att övergå till byggnadsarbete,
i år skola bli avsevärt färre
än tidigare. Om utvecklingen går i sådan
riktning skulle man undvika en
överrörligbet på arbetsmarknaden och
vinna ökade möjligheter att hålla den
återstående byggnadsarbetarkåren någorlunda
jämnt sysselsatt under vinterhalvåret
genom en något rikligare tillståndsgivning
under hösten. Lyckades
det för myndigheterna att uppnå ett sådant
resultat, vore åtskilligt vunnet i
syfte att åstadkomma stabila förhållanden.

Byggnadsregleringen har under årens
lopp utvecklats att få allt större omfattning
och omspänner nu huvuddelen av
all den byggnadsverksamhet som bedrives.
Det bar dock inte varit möjligt

eller ens lämpligt att i motsvarande utsträckning
utöka den personal, som
handlägger dessa ärenden. Arbetsbelastningen
är sålunda stor, och den press
tjänstemännen utsättas för från allmänhetens
sida i anledning av bl. a. den
metod med bordläggning av ärenden,
som nu måste tillämpas beträffande
flertalet tillståndsansökningar, har givetvis
icke kunnat undgå att väcka irritaiior.
. Det ligger också i sakens natur,
att när myndigheterna i sin angelägenhetsprövning
av ansökningar komma
till annat resultat än vad sökanden hemställt
om, detta medför irritation och
olust över lagstiftningen och dess tilllämpning.
Beträffande herr Carlssons i
Bakeröd interpellation i denna fråga
får jag framhålla, att jag är av den uppfattningen,
att ansökningarna om byggnadstillstånd
av vederbörande tjänstemän
behandlas på ett i stort sett tillfredsställande
sätt. Detta utesluter likväl
icke att misstag kunna begås såväl
inom denna verksamhet som eljest, och
jag är överens med herr Carlsson i
Bakeröd om att handläggningen av det
tillståndsärende, som avses i den av
honom gjorda interpellationen, icke varit
tillfredsställande. Jag har emellertid
låtit mig övertygas om att detta berott
på en »olyckshändelse» och avser fördenskull
icke att åstadkomma någon
ändring i de bestämmelser, som utfärdats
för handläggningen av ansökningar
om byggnadstillstånd.

Vad slutligen beträffar herr Carlssons
i Bakeröd andra interpellation om ett
uppmjukande av byggnadsregleringen i
vad den avser utförande av enskilda vägar
vill jag framhålla, att generellt byggnadstillstånd
den 1(> april 1918 utfärdats
att under vissa förutsättningar
gälla för utförande av sådan enskild
väg, som bar till huvudsakligt ändamål
att främja utforsling av skogsprodukter.
Erfarenheten har emellertid givit vid
handen, att tillkomsten av anläggningsarbeten
i skogs- och jordbruksbygd verkar
störande på arbetskraftsförhållan -

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

dena så tillvida som den i skogen eller
jordbruket sysselsatta arbetskraften
gärna söker sysselsättning vid anläggningsarbetet
i fråga. Med hänsyn såväl
härtill som till svårigheterna att i ett
generellt tillstånd draga gränser mellan
enskilda vägar av olika angelägenhetsgrad
synes ett generellt medgivande för
andra enskilda vägar på sätt interpellanten
ifrågasätter för närvarande icke
vara tillrådligt. Däremot är jag beredd
att medverka till att om en enskild väg
av det slag varom här är fråga kan utföras
av intressenterna eller hos dessa
för andra arbetsuppgifter anställda utan
att andra nyttiga arbeten eftersättas
eller nyanställning av arbetskraft i anledning
av vägarbetet företages och intet
eller ringa material åtgår, särskilt
byggnadstillstånd må kunna beviljas
utan hänsynstagande till om utrymme
finnes inom investeringsbudgeten för
nämnda ändamål.

Herr talman! Med denna redogörelse
anser jag mig ha svarat på interpellationerna
och den framställda frågan.

Härefter yttrade:

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet
Ericsson få frambära mitt tack för att
han besvarat min interpellation. Jag tilllåter
mig också tacka för den sakliga
redogörelse som han lämnat angående
de i interpellationen berörda problemen,
vilka onekligen höra till samhällets
allra största problem. Byggnadsoch
bostadsförbättringsverksamheten
äro ju ständigt återkommande föremål
för debatter här i riksdagen.

Min interpellation har föranletts av
att jag och många andra ha ansett, att
landsbygden blivit eftersatt i förhållande
till tätorterna vid fastställandet
av byggnadskvoter. Jag tillåter mig här
säga, såsom jag och andra med mig
många gånger tidigare framhållit från
denna talarstol, att statsmakterna vid
den rent principiella bedömningen av
dessa frågor synas vara mer restriktiva

i fråga om bostadsbyggande på landsbygden
än i tätorterna. Jag anser denna
inställning vara oriktig ur samhällets
synpunkt, tv den folkmängdsförskjutning,
som vi ständigt och jämt påminnas
om, kommer att påskyndas genom
denna statsmakternas principiella inställning.
Statsrådet säger angående
dessa principfrågor, att han inte kan
tänka sig någon omläggning av grunderna
för fördelningen av den totala
bostadskvoten, vilken för närvarande
sker under hänsynstagande till beräknat
hushållstillskott och nettoinflyttning.
En sådan ny omprövningsmetod anser
statsrådet inte försvarbar.

Jag har i min interpellation pekat på
vilken liten bostadskvot landsbygden
tilldelats jämfört med städerna. Statsrådet
har i sitt svar citerat mitt uttalande
i interpellationen att ena hälften axlandets
befolkning, de som bo på landsbygden,
i detta fall missgynnas jämfört
med den andra hälften, de som bo i
tätorterna. Jag har också åberopat, att
i Halland landsbygden inte får mer än
ungefär en tredjedel av den byggnadskvot,
som städerna få, änskönt två tredjedelar
av länets befolkning bo på
landsbygden. Statsrådet svarar på detta,
att man har ansökningar inne för 45 000
bostadslägenheter på kvotorter men endast
för 8 000 på icke kvotorter. Av
denna anledning anser statsrådet det
icke finnas anledning att ompröva dessa
principer. Jag skulle tro att statsmakterna
och statsrådet Ericsson själv
medverkat till detta genom att bereda
möjligheter för tätorternas industrier
att skaffa bostäder åt sina arbetare.
Från min närmaste stad, Falkenberg,
skall jag ta ett exempel, som inte torde
vara obekant för statsrådet. Det var ett
industriföretag, Christian Olsson, som
flyttade från Köping till Falkenberg.
Genom denna förflyttning fick Falkenberg
med all säkerhet en större bostadskvot
för att bereda lägenheter åt de inflyttade
industriarbetarna. Jag skulle
tro att liknande exempel kunna hämtas

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Svar på interpellationer och fråga ang.

från andra delar av landet. Den fördelning
av byggnadstillståndsansökningar
mellan kvotorter och icke kvotorter,
som statsrådet åberopar, kan därför enligt
min uppfattning inte tagas till utgångspunkt
för en bedömning av dessa
principiella synpunkter.

Statsrådet framhåller i sitt svar, att
det fastställts en preliminär ram å
35 000 lägenheter på kvotorter och
15 000 lägenheter på icke kvotorter. Av
det förra antalet ha till den 1 april
1948 beviljats 20 880 lägenheter, d. v. s.
ca 59 procent. Återstoden av denna
kvot sammanslås med en preliminär
kvot för 1949 att omfatta sammanlagt
39 000 lägenheter. På så sätt har statsrådet
redovisat alla 35 000 lägenheterna
på kvotorterna. Av den fastställda ramen
för icke kvotorter ha enligt statsrådets
redovisning intill den 1 april
1948 beviljats 4 000 lägenheter eller omkring
28 procent. Arbetsmarknadsstyrelsen
har nu bemyndigats att under
den närmaste tiden bevilja tillstånd för
ytterligare lägenheter å icke kvotorter,
så att den för dessa orter fastställda
preliminära tillståndsramen för 1948 utnyttjas
till omkring 60 procent, d. v. s.
ytterligare tillstånd kommer att lämnas
för inemot 5 000 lägenheter i icke kvotorter.
Enligt mitt sätt att läsa denna
redovisning kvarstår en kvot av 6 000
lägenheter, som inte är redovisad. Statsrådet
kanske kan få tillfälle att förklara
detta senare.

Nu säger statsrådet, såsom det brukar
sägas när vi behandla bostadsfrågor,
att förbättringen av landsbygdens äldre
bostadsbestånd har på ett i dagens läge
icke önskvärt sätt skärpt konkurrensen
om materialtillgångarna o. s. v. I hur
stor omfattning bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden tar material i
anspråk kan statsrådet emellertid inte
svara på här. Det är märkvärdigt att
man alltid talar om byggnadsmaterialbristen
när det gäller landsbygdens bostadsförbättringsverksamhet,
men man
talar aldrig om denna brist när det gäl -

byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

ler stora materialtilldelningar till tätorterna.
Man borde väl ändå behandla
landsbygd och tätorter lika. Om man
kunde bereda landsbygden lättnader
och inte jämt och ständigt talade om
bristen på arbetskraft och material när
det gäller landsbygdens bostadsfråga,
så skulle det säkerligen hjälpa till att
hålla befolkningen kvar på landsbygden.
På så sätt skulle enligt min uppfattning
samhället komma ifrån många
besvärliga problem, som det nu får ta
ställning till.

Nu säger statsrådet, vilket jag vill uttrycka
min tillfredsställelse över, att
det i fortsättningen inte behövs byggnadstillstånd
för bostadsförbättringar
på landsbygden, om högst tre arbetare
sysselsättas. Jag är tacksam för att statsrådet
slagit fast detta, och jag hoppas,
att det också kommer till allmänhetens
kännedom. Jag är inte riktigt säker på
att tillämpningen helt och hållet följer
dessa principer. Jag förstår också att
det, som statsrådet uttalar litet längre
fram i interpellationssvaret, på grund
av alla byggnadsregleringarna kan vara
besvärligt att få tillräckligt med kontrollanter.
Det är möjligt att regleringarna
ha medfört, att det inte finns tillräckligt
med kvalificerat folk att handlägga
dessa ärenden. Jag skall inte upprepa
de historier, som gått genom hela
pressen om de trakasserier, som förekommit
på vissa ställen. De kunna ju
ha skilda orsaker. Jag anser emellertid
att statsrådet bör medverka till att de
möjligheter som finnas att få bygga
utan tillstånd bli bekantgjorda och att
de som springa och kontrollera byggen
på alla tänkbara ställen inte gå fram
mer restriktivt än nödvändigt. När de
som ha till uppgift att kontrollera att
det går riktigt till träffa på sådana
fall, som kunna sägas stå på gränsen till
det tillåtna, så är det enligt min mening
bättre att fria än att fälla. Jag tror det
i sådana fall är klokt alt inte tillämpa
bestämmelserna strängare än vail som
är alldeles nödvändigt.

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

Statsrådet framhåller, att det varit
vissa svårigheter att få fram byggnadsmaterial
på grund av den stränga vintern
1947 o. s. v. Det är klart att det är
många förhållanden som medverkat till
att skapa dessa svårigheter, och de arbetsnedläggelser,
som ägt rum under
denna tid, ha naturligtvis medverkat
till att öka svårigheterna. Ehuru det
icke omnämnts i min interpellation kan
jag ej underlåta att något beröra statsrådets
redogörelse för hur bvggnadsregleringen
under årens lopp utvecklats.
Statsrådet säger, att det icke varit
möjligt och ej heller lämpligt att utöka
personalen i samma mån som arbetet
ökat, att arbetsbelastningen är oerhört
stor o. s. v. Det sistnämnda kan jag
gärna instämma i. Den som haft aldrig
så liten del i denna verksamhet kommer
snart underfund med att dessa
tjänstemän äro oerhört belastade och
trängda av alla möjliga uppvaktningar,
lelefonpåringningar och personliga besök.
Jag skulle tro att de inte alltid ha
det så lätt. Därför undrar jag, om inte
statsrådet skulle kunna taga i övervägande
att förenkla tillvägagångssättet
vid tillståndsgivning. Jag har här framför
mig ett urklipp ur tidningen ÅT för
i går. Där citeras vissa uppgifter från
byggnadsstyrelsen och nämnes bl. a. att
600 paragrafer reglera byggena och att
kontroll av ett bygge kostar 20 000 kronor.
Jag skall icke gå in på huruvida
dessa uppgifter äro riktiga eller ej. Jag
skulle önska att statsrådet kommenterade
dessa siffror en liten smula. Det
är nämligen ett allmänt önskemål att få
ett enklare förfarande vid tillståndsgivning
och vid kontroll över alla våra
byggen.

Sedan, herr talman, är det en detalj
i min interpellation, som statsrådet icke
har besvarat, och därför kanske jag får
rikta en direkt fråga till honom nu. Jag
bär i interpellationen framhållit de
stora olägenheter i fråga om nybyggnader,
som äro rådande i samhällen, där
bvggnadsplaner äro under utarbetande

eller där ledningar för vatten och avlopp
planeras. Förrän dessa planer äro
färdiga går det icke att igångsätta några
nybyggnader. Jag frågade i min interpellation,
om statsrådet hade observerat
dessa förhållanden och om statsrådet
ville medverka till lättnader på
detta område.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
längre. Rent principiellt anser jag emellertid
att det finns anledning att fortfarande
stå fast vid den uppfattning,
som jag hade när jag framförde min
interpellation, nämligen att bedömningen
sker på olika sätt vid tillståndsgivning
för kvotorter och vid tillståndsgivning
för icke kvotorter. Jag vill sluta
med att understryka, vad jag härutinnan
framhållit i min interpellation. Av
Hallands befolkning, som i runt ta! uppgår
till 150 000 människor, bor ungefär
en tredjedel i städerna, och jag kan då
icke finna det rättvist att denna tredjedel
skall få iordningställa 655 lägenheter
under det att landsbygden, som
dock rymmer två tredjedelar av befolkningen,
endast skall få 300 lägenheter.
Det är denna princip, som jag vänt mig
mot, och jag slutar med att vädja till
statsrådet att vidtaga en ändring av
dessa förhållanden.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Herr Pettersson i Dahl bär förmodligen
med sitt anförande velat slå
fast, att de nu tillämpade principerna
för tillståndsgivning äro ofördelaktiga
för landsbygden och att man alltså
borde vara mera generös när det gäller
tillståndsgivning för dessa icke kvotorter.
Herr Pettersson i Dahl har tagit
exempel från sitt eget län men refererade
mina siffror för landet i dess helhet,
och jag skall gärna gå med på att
diskutera med honom på hemmaplan.
Han nämnde, att Halmstad fått så och
så många lägenheter på sin kvot, under
det att hela Halland utom städerna fått
en länskvot av blott 300.

Onsdagen den 5 maj 1948. Nr 17.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

Nu är det ju på det sättet, att städernas
och tätorternas behov av bostäder
är större än landsbygdens. Det är därför
jag bar sagt att vi icke kunna komma
ifrån metoden att räkna kvoterna
efter hushållstillskott på resp. orter. Att
detta är riktigt framgår därav, att för
t. ex. Halmstad ansökningar ligga inne
för 1 028 lägenheter och för övriga kvotorter
i länet för 534 lägenheter. Jag är
f. ö. inte säker på om vederbörande
kommunala förmedlingsorgan har liggande
ytterligare ansökningar, som icke
kommit upp till myndigheterna. Det
skulle alltså föreligga ansökningar hos
de centrala myndigheterna på sammanlagt
1 562 lägenheter i kvotorterna i
Halland. Hur många ansökningar finns
det för den halländska landsbygden? Jo,
338. Det borde väl kunna övertyga även
herr Pettersson i Dahl om att behovet
måste vara större i tätorterna än på
landsbygden. Om jag säger, att vi komma
att släppa en avsevärd del av de ansökningar
om egnahemsbyggen, som
ligga inne, tycker jag att herr Pettersson
i Dahl å landsbygdens vägnar skulle
vara nöjd.

Då jag säger, att för icke kvotorter
ligga inne ansökningar om sammanlagt
338 lägenheter för Hallands landsbygd,
kunna i denna siffra inrymmas åtskilliga
flerfamiljshus. Beträffande de sistnämnda
får man vänta till hösten med
att få tillstånd. Det är nämligen ur praktisk
synpunkt bättre att uppföra dem på
vintern än egnahem. Med dessa siffror
har jag velat visa, vilken efterfrågan på
lägenheter, som föreligger i Halland,
och jag tror att förhållandet är detsamma
för riket i dess helhet. Det går alltså
inte an att säga, att man skall ge landsbygden
samma antal lägenheter som
städerna med hänsyn till att hälften av
befolkningen bor på landsbygden. Det
skulle ju bara innebära, att det bleve
outnyttjade kvoter på landsbygden. Då
kan visserligen herr Pettersson i Dahl
säga, att om de bli outnyttjade iir det
ingen fara, men vår uppgift iir ju att för -

söka få rätsida på det hela. Vi måste
fråga oss: Vad ha vi råd att bygga totalt?
och sedan få vi dela upp det så
rättvist som möjligt mellan landsbygd
och stad.

Nu vill herr Pettersson i Dahl göra
gällande, att landsbygden varit tillhakasatt
tidigare. Hur kan man påstå något
sådant, när praktiskt taget alla ansökningar
om bostäder på landsbygden bifallits
per omgående t. o. in. förra året?
Vidare är det ju så, att bostadsförbättringsarbeten
och liknande smärre företag
också ha släppts fram, under det
att städerna sedan åtminstone 3 å 4 år
tillbaka fått vänta liinge på att få de tillstånd
som de sökt.

Det framhölls vidare, att det var industriföretag
som animerade vederbörande
att bygga fastigheter i städerna,
och som exempel tog herr Pettersson i
Dahl ett företag, som flyttat till Falkenberg.
Omedelbart därefter hade staden
fått tillstånd att uppföra nya bostäder.
Det är inte sant, herr Pettersson i Dahl.
Eftersom det gäller en grannkommun
går det lätt att fråga Falkenbergs kommunala
myndigheter, om de blivit så
tillgodosedda, när de fingo Aktiebolaget
Christian Olssons tankfabrik dit. Jag
tror de blevo ganska missnöjda. Jag beviljade
tillstånd till Falkenberg i stället
för Köping just därför att jag trodde att
förutsättningarna för bostäder och arbetskraft
voro bättre i Falkenberg än i
Köping.

Jag kan således icke ställa i utsikt för
herr Pettersson i Dahl att man skall revidera
grunderna för tillståndsgivning,
utan vi tvingas att bibehålla dem, såvida
vi skola fortsätta med investeringsregleringen,
och det anse vi inom regeringen
nödvändigi. Om det bara gäller
att släppa tillståndsgivningen iir saken
enkel, men om man vill nå längre och
säger, att det iir ofrånkomligt med hänsyn
till vår allmänna ekonomiska situation
att begränsa investeringsverksamheten,
kan jag icke stiilla i utsikt att

Nr 17.

30 Nr 17. Onsdagen den 5 maj 1948.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten

bevilja alla de tillstånd, som man ansöker
om, ens från landsbygden.

Herr Pettersson i Dahl vädjade vidare
till mig, att jag skulle se till att det blev
mindre kontroll. Det fanns en uppgift
i mitt interpellationssvar, att inneliggande
ansökningar uppgå till en kostnadssumma
av 2 1/i miljard kronor. Det
säger ju något om det tryck som finns.
Jag vågar som allmänt omdöme säga, att
man icke kan påstå att de som handha
dessa ärenden hos tillsynsmyndigheterna
ha tillgripit större våld än nöden
krävt. Det är tvärt om så, att bagatellöverträdelser
och liknande bortse de
ifrån, men när dét blir fråga om uppenbart
trots, när man bygger emot gällande
förordning, måste man försöka
hålla förordningen i helgd.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle):
Herr talman! Herr statsrådet
frågade mig hur man kan påstå något
sådant som att landsbygden inte får
bygga så mycket som städerna, när
landsbygden praktiskt taget får alla sina
byggnadstillstånd medgivna. Jag undrar,
om det är riktigt, herr statsråd.
Jag har haft en del med igångsättandet
av byggnader i Hallands län att göra
och har varit ordförande i egnahemslånenämnden
de senaste åtta åren. Vi
bruka ha omkring tusen ansökningar,
som ligga och släpa efter och som vi
inte ha möjlighet att behandla, beroende
på att vi inte ha tillräckligt med
pengar. Statsrådet kan ju säga att det
är en sak för sig, men jag skulle i varje
fall tro att dessa ansökningar äro sådana,
som inte blivit redovisade i statsrådets
framställning här.

När i det av mig åberopade fallet
Falkenberg togs som exempel — jag kan
nämna flera sådana — sade jag att denna
stad fått fler byggnadstillstånd tack
vare den nya industrin. Även på den
punkten undrar jag, om statsrådets
framställning är riktig. Varberg har fått
100 lägenheter beviljade och Falken -

på landsbygden, m. m.

berg 120, trots att Varberg med hänsyn
till folkmängden är bra mycket större
än Falkenberg. Det måste därför ovillkorligen,
såvitt jag förstår, ligga en inflyttning
bakom, eftersom Falkenberg
fått flera byggnadstillstånd.

När det gäller dessa ansökningar vidhåller
jag således att man vid beviljandet
av tillstånd ändå tagit hänsyn till
att industrin till stor del vill flytta till
städerna. Om vi skola kunna tänka oss
— en tanke som riksdagen faktiskt uttalat
— att kunna medverka till att få ut
en smula hantverk och småindustri till
landsbygden, borde ju detta underlättas
i stället för att hindras.

Herr KEMPE: Herr talman! Jag får
till herr statsrådet Ericsson uttala ett
tack för svaret på min interpellation,
vilket svar jag dock i många avseenden
finner vara otillfredsställande. De tiotusentals
bostadslösa, som under längre
eller kortare tid tålmodigt väntat på att
få flytta in i en lägenhet, och de tiotusentals
arbetslösa byggnadsarbetare,
som med spänd förväntan ha räknat
med att åter få bygga bostäder, de få
sina förhoppningar ännu en gång grusade,
då de ta del av statsrådets svar.

Anledningen till min interpellation
var främst den begynnande arbetslösheten
bland byggnadsarbetarna i förening
med den stora bostadsbrist, som
samtidigt alltjämt existerar. I interpellationen
anförde jag en siffra ur tidningen
»Stockholm» som uppgav, att
hos Stockholms stads bostadsförmedling
voro liggande 21 000 ansökningar
om bostad. Det var i februari. Sedan
dess har denna siffra stigit till 29 000.
Och arbetslösheten bland byggnadsarbetarna
i Stockholm var vid den tidpunkten
omkring 3 000. Nu har de arbetslösa
byggnadsarbetarnas antal här
stigit till över 4 000. Statsrådet gör gällande
att i mars månad i år var den
genomsnittliga arbetslösheten icke större
än föregående vinter. Det är rätt

Onsdagen den 5 maj 1948. Nr 17.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

anmärkningsvärt att uppgifterna kunna
vara så olika. Enligt de uppgifter jag
erhållit från byggnadsfackens ledare i
Stockholm är arbetslösheten större i år
iin vad den säsongmässigt brukar vara.

Det var mot bakgrunden av dessa
missförhållanden jag ställde frågan, om
statsrådet var beredd att upptaga till
omprövning den restriktiva bostadspolitik,
som under senare tid bedrivits, för
att om möjligt öka byggnadskvoten av
bostäder. Av svaret framgår klart att
statsrådet icke är beredd till en sådan
omprövning av politiken på detta område,
utan man kan tvärtom dra den
slutsatsen att ytterligare skärpning
kommer att vidtagas.

Investeringsbegränsningen inom byggnadsverksamheten,
säger statsrådet,
skulle medföra att det övriga näringslivet
skulle tillföras arbetskraft och därmed
kunna utnyttja hela sin produktionskapacitet.
Och han tillägger att
därigenom skulle varutillgången ökas
och riskerna för prisstegringar motverkas.
Resultatet hittills av denna politik
synes enligt statsrådets egna uppgifter
vara, att 5 000 byggnadsarbetare
övergått till annan verksamhet; samtidigt
konstaterar han att företagarna
inom andra näringar icke visat sig särskilt
angelägna att ta vara på de möjligheter
till täckande av arbetskraftsbehovet,
som nu yppats. Den totala varutillgången
kan väl knappast ha ökat genom
dessa åtgärder, då samtidigt tiotusentals
arbetare blivit arbetslösa. Och
vad prisstegringarna beträffar ha dessa
icke, som statsrådet antytt, motverkats
utan tvärtom.

Statsrådet polemiserar emot mig för
att jag vill öka bostadsproduktionen tv,
säger han, en sådan ökning skulle motverka
de resultat man vill uppnå med
investeringsbegränsningen. Herr statsråd
! Det talas så mycket om varubrist,
vilken för övrigt är huvudmotiveringen
i regeringspolitiken för att konsumenternas
köpkraft måste sänkas. Denna
varubrist är en sanning med mycket

stor modifikation. Vi ha relativt gott
om kläder, textilier, skor, etc., men på
ett område har bristen på varor och
tjänster blivit mer markant än på något
annat, och det är i fråga om byggnadsmaterial
och bostäder. Vi äro väl överens
om att där varubristen är störst,
där bedrives också den största spekulationen.
Landsorganisationens organ Aftontidningen
skrev den 6 september
1947 bl. a. följande om den svartabörshandel
som bedrives:

»Armeringsjärn, som legalt kostar 47
öre per kg, betalas med 2:20. Cement,
som legalt kostar 4 kr. per säck, betalas
med minst 10 kr. Badkar, klosettstolar
betinga varierande priser, oftast mångdubbelt
mot legalt.» Vidare uppgav tidningen
att massor av villor byggas
hundraprocentigt svart och att den illegala
marknaden skyddas av mäktiga
krafter.

Om dessa påståenden äro riktiga,
nämligen att det råder brist på visst
byggnadsmaterial och på bostäder och
att på grund därav det bedrives en
hejdlös kapitalistisk spekulation, då
måste väl en regering, som säger sig
vilja motverka en inflationistisk utveckling,
vidtaga speciella åtgärder för att
komma till rätta med denna bristsituation.
I stället för att öka produktionen
av bostäder och material begränsar man
investeringarna, särskilt vad bostadsproduktionen
beträffar, vilket medför
ökad brist på bostäder och därmed
ökad spekulation. Vi få väl ändå inte
glömma bort att byggnadsproduktionen
tillhör en nyckelindustri. På många
platser i landet kan man inte öka den
övriga produktionen förrän man löst
bostadsfrågan.

Ombudsman Wilhehnsson i Metallindustriarbetareförbundet
konstaterade i
ett anförande vid 1947 års järnbrukskonferens
följande, som bestyrker mitt
påstående. »Nu i dagarna», säger Wilhelmsson,
»skola representanter för
arbetsmarknadskommissionen göra en
resa till Storfors, Nykroppa, Fagersta,

32 Nr 17. Onsdagen den 5 maj 1948.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

Långshyttan och Sandviken. Som vi alla
känna till är bristen på smidesrör mycket
stor — produktionen täcker endast
hälften av behovet. Om dessa bruk finge
en utökning av arbetsstyrkan med 350
man, skulle produktionen kunna öka
med 50 % och behovet av smidesrör
därigenom täckas. Denna ökning av arbetsstyrkan»,
tillägger Wilhelmsson,
»förutsätter dock, att bostadsfrågan
ordnas.»

Vill man allvarligt motverka inflationen,
tror jag för min del att det måste
tagas krafttag för att öka byggnadsmaterialproduktionen
och därmed bostadsbyggandet.
Av Willielmssons uttalande
framgick att vissa järnbruks produktionskapacitet
endast utnyttjas till 50 %.
Vad har regeringen vidtagit för åtgärder
för att öka denna produktion? Jag har
tidigare ställt den frågan och fick ett
svar, som till sitt innehåll var synnerligen
positivt, men frågan är nu vad
man har vidtagit för praktiska åtgärder
för att åstadkomma en förändring till
det bättre.

I min interpellation ställde jag också
frågan, om det kan förväntas några
initiativ från regeringen i syfte dels att
åstadkomma en effektivare kontroll av
byggnadsmaterialproduktionen så att
hela dess kapacitet utnyttjas, dels möjliggöra
en utbyggnad av denna produktion
inom de områden där materialbristen
är störst. På den frågan svarar
statsrådet med att hänvisa till 1947 års
byggnadsmaterialutrednings verksamhet.
Då ordföranden för denna utredning
är ledamot av andra kammaren,
nämligen herr Olsson i Gävle, skulle det
vara intressant om man kunde få en
information, hur långt kommittén kommit
med sitt arbete. Jag förmodar, med
erfarenhet från kungl. kommittéers arbetstempo,
att det kommer att ta åtskillig
tid innan vi få se några resultat.
Därför bör inte regeringen vänta på resultaten
från denna utredning utan med
utgångspunkt från angelägenhetsgraden
av ökad produktion av visst byggnads -

material vidta speciella ingripanden och
initiativ för att tillgodose behovet på
detta område och därmed motverka den
spekulativa verksamhet, som i stor skala
bedrives. Det förefaller som om regeringen
icke rekommenderar de vägar
som leda fram till det mål, som efterkrigsprogrammet
anvisar, nämligen ett
snabbt hävande av bostadsbristen.

Goda bostadsförhållanden utgöra ett
villkor för att kunna utnyttja tillgänglig
arbetskraft. Bostadsbristen hämmar familjebildningen
och blir därför på
längre sikt ett allvarligt befolkningspolitiskt
problem. Vi ha, herr statsråd,
icke råd att hålla oss med tiotusentals
arbetslösa byggnadsarbetare, som inget
hellre önska än att få bygga bostäder,
samtidigt som vi veta att tusentals och
åter tusentals medborgare få bo i nödbostäder
av det sämsta slaget. Vi ha under
nuvarande förhållanden icke ens
råd att hålla oss med säsongarbetslöshet
bland byggnadsarbetarna. Det problemet
har bostadssociala utredningen
knäckt, och det gäller således för statsmakterna
att utforma en politik därefter.
Med litet god vilja och energi
kunde man säkerligen ha givit de arbetslösa,
icke minst i de större städerna,
möjlighet till full sysselsättning.
Det finns otaliga reparationsarbeten,
jordschaktnings- och bergsprängningsarbeten,
som inte varit materialkrävande
och som kunde ha sysselsatt de arbetslösa
byggnadsarbetarna.

Till sist vädjar jag till herr statsrådet
att med hänsyn till det allvarliga
läget på bostadsmarknaden ändock upptaga
till omprövning den restriktiva bostadspolitik
som bedrives, detta för att
öka byggnadskvoten av bostäder och
icke minst såsom en åtgärd i kampen
för en stabilisering av penningvärdet.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag är tvingad att säga några ord
i anledning av herr Kempes anförande.
Han talar om tiotusentals byggnadsår -

Onsdagen den 5 maj 1948. Nr 17.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

betare som äro arbetslösa. Jag vet inte
om lian därmed syftar på den maximisiffra,
som gällde någon gång i vintras.
Jag ser läget på arbetsmarknaden, närmast
när det gäller byggnadsverksamheten,
på det sättet, att det i stort sett
råder full sysselsättning på de flesta
orter. Men jag erkänner gärna att det
fortfarande finns, t. ex. här i Stockholm,
en del arbetslösa. Siffrorna sjunka
emellertid, och jag tror inte man behöver
vidta extraordinära åtgärder för
att ge dem arbete just nu; vi följa i
varje fall utvecklingen med uppmärksamhet.

Det är klart att om det bara gällde
att handla efter så enkla och schematiska
regler som herr Kempe här rekommenderar,
att bevilja nya tillstånd och
därmed förbättra bostadsförsörjningen,
skulle det inte behöva vålla alltför stora
bekymmer att undanröja svårigheterna.
Men herr Kempe har väl reda på att
om vi få för stor byggnadsvolym totalt,
ökas kostnaderna för bostadsbyggandet.
Detta har tagit sig uttryck uti, tyvärr,
att färdigställandetiden för flerfamiljshus
ökat från åtta till elva månader.
Och, herr Kempe, detta går ut över dem
som sedan komma att bo i dessa hyreshus.

Det är alltså fråga om eu total avvägning.
Man kan säga att man kunde
bygga mindre annat och mer bostäder.
Jag frågar; Skola vi minska skolhusbyggandet
eller sjukhusbyggandet eller
skola vi bygga mindre för nödvändiga
industrier? Herr Kempe rekommenderar
oss att bygga mer bostäder på vissa
orter, på de s. k. järnbruksorterna. Jag
är ense med honom därom. Det är också
något som vi hållit på att praktisera
sedan flera år tillbaka. Vi ha nämligen
beviljat betydligt större kvoter för bostadsbyggande
i de speciella bruksorterna
och även på vissa andra håll,
t. ex. i Västerås, som fått betydligt större
tilldelning av bostadslägenheter än andra
orter. Jag hänvisar till vad som
sker i Luleå i samband med anläggan -

det av järnverket, jag hänvisar till vad
som på detta område tidigare skett i
Karlskoga, Fagersta, Hallstahammar, etc.
Där ha vi alltså redan nu och sedan ett
par år tillbaka favoriserat bostadsbyggandet
och gjort vad vi kunnat för att
få den arbetskraft, som är nödvändig
för järn- och verkstadsindustrien.

Herr Kempe framhöll vidare att trots
bristen på material göra vi ingenting
för att stimulera produktionen. Herr
Kempe nämnde också att man köper
byggandsmaterial på svarta börsen och
betalar orimligt höga priser. Jag vet
inte om det förekommer några svartabörsaffärer
när det gäller cement. Jag
tror det kan vara klokt att erinra herr
Kempe om att det går inte att bara påstå,
att det är brist på material och så
hänvisa till att produktionen måste
ökas. Låt mig ta ett exempel. Vi förbrukade
förra året en 35 % större kvantitet
cement än under förkrigstiden.
35 % ! Det säger väl något om byggnationens
omfattning. Den situationen har
alltså icke inträtt, att produktionsvolymen
är mindre nu än tidigare, utan den
är större. Därav bristen på material.

Herr KEMPE (kort genmäle): Herr
talman! Herr statsrådet säger att ökar
man bostadsproduktionen så ökas därmed
de totala byggnadskostnaderna. Jag
förstår inte det resonemanget, ty det
är självklart, att en ökad bostadsproduktion
inte behöver öka byggnadskostnaderna
och därmed hyrorna. Vad vi
måste utgå ifrån är att så länge det råder
brist på bostäder förekommer eu
omfattande spekulation. Detta ha vi bevis
för genom att justitieministern
t. o. in. måst framlägga förslag för att
motverka en viss spekulation när det
gäller byten av lägenheter.

Vill man således motverka en inflationistisk
utveckling över huvud taget
måste man viil öka produktionen av
nyttigheter och tjänster på de områden,
där bristsituation förefinnes. Gör man

3 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 17.

34 Nr 17. Onsdagen den 5 maj 1948.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, ro. m.

inte det kan man inte motverka en inflationistisk
utveckling, det är ett faktum.
Även om det byggs mer i dag än
tidigare måste man utgå ifrån att det är
brist på bostäder och brist på viss byggnadsmaterial.
Herr Wilhelmsson i Metallindustriarbetareförbundet
påpekar
ju också, att om man vid fem järnbruk
ökar arbetarstyrkan med i genomsnitt
70 man, ökar man produktionen av
smidda rör med hela 50 %. Siffran får
stå för hans räkning, men jag förmodar
att han känner till denna produktion,
då han i huvudsak är sysselsatt vid
järnbruken. Därför menar jag att regeringen
borde ta initiativet till att öka
produktionen av byggnadsmaterial och
därmed också bostadsproduktionen.

Det är klart att detta är en fråga om
avvägning när det gäller investeringsobjekt.
Men vem kan påstå att regeringen
har funnit den rätta avvägningen?
Den kan själv påstå det, men det
må tillåtas andra att ha en annan uppfattning.
Och för min del anser jag
att den nuvarande avvägningen är absolut
orättvis och att man med denna
politik förvärrar situationen i stället
för att förbättra densamma.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag vill slå fast, att herr Kempe
och jag äro överens beträffande önskvärdheten
att bevilja byggnadstillstånd
för bostäder i järnbruksorterna. Jag är
särskilt glad över det, därför att jag
förra året hade tillfälle att besvara en
interpellation av herr Kempe, i vilken
han klagade över att myndigheterna
vidtogo alltför effektiva åtgärder för att
tillföra dessa orter arbetskraft. Nu är
förhållandet det, att om det finns några
orter, som ha anledning att vara nöjda
i fråga om beviljandet av byggnadstillstånd
för bostäder, är det just orter som
ha tung industri. Om herr Kempe närmare
studerar bostadsproduktionen i
dessa orter, skall han låta sig övertygas
om att den är av utomordentligt stor
omfattning just nu.

Herr CARLSSON i Bakeröd: Herr talman!
Jag ber att få tacka statsrådet
Ericsson för svaret på mina båda interpellationer.
Mina interpellationer beröra
ju två varandra så närstående frågor
att jag finner det helt naturligt, att
herr statsrådet besvarar dem i ett sammanhang.

Vad då först angår byggnadstillståndet
för bostadshuset på den av mig angivna
bondgården, så säger herr statsrådet
själv, att han är överens med mig
om att handläggningen av detta ärende
icke varit tillfredsställande. Men samtidigt
säger herr statsrådet att »ansökningarna
om byggnadstillstånd av vederbörande
tjänstemän behandlas på ett
i stort sett tillfredsställande sätt». Herr
statsrådet påstår vidare, att det av mig
påtalade fallet berott på en olyckshändelse,
och detta gör, att herr statsrådet
inte avser att göra någon förändring i
nuvarande bestämmelser angående byggnadstillstånd.

Jag är naturligtvis medveten om att
misstag kunna begås överallt, också i
en statens institution. Men olyckshändelser
av detta slag böra helt enkelt inte
få förekomma. Här har ett boningshus
på en bondgård nedbrunnit till grunden
den 22 februari 1947. Sedan ägaren tagit
reda på de formaliteter som behövde
iakttagas för att han skulle få tillstånd
att bygga en ny bostad åt sig och
sin familj på fem personer, sökte han
den 22 april byggnadstillstånd. Han fick
vänta till den 11 juli, och då kom det
föga hugnesamma meddelandet, att hans
ansökan var avslagen.

Jag tillåter mig att här citera arbetsmarknadskommissionens
skrivelse. Det
heter där: »I ansökan den 26 april 1947
har Ni hemställt om byggnadstillstånd
enligt 2 § lagen den 30 juni 1943 (nr
444) om tillståndstvång för byggnadsarbete
för nybyggnad av ett bostadshus
å */i mtl. österöd, Dingle, Svarteborgs
kommun, Göteborgs och Bohus län. Statens
arbetsmarknadskommission finner
ej skäl bevilja det sökta bvggnadstill -

Onsdagen den 5 maj 1948. Nr 17.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

ståndet.» Sedan följer besvärshänvisning,
och detta är allt som sökanden
får veta.

Jag erinrar om att ansökan om byggnadstillstånd
hade motiverats med att
bostadshuset brunnit ned, och man står
därför verkligen en smula undrande inför
ett sådant besked. Bör inte en sådan
institution som statens arbetsmarknadskommission
på något sätt motivera ett
avslag på en ansökan om byggnadstillstånd,
då det gäller att skaffa bostad åt
en familj, som till följd av eldsolycka
står utan tak över huvudet? Det var ju
först då jag den 30 augusti besökte arbetsmarknadskommissionen,
som man
upplyste om att sökanden ville bygga
sitt hus större än arbetsmarknadskommissionens
bestämmelser medgåvo.
Hade man tidigare gett sökanden besked
om den saken, så hade byggnadsarbetet
kunnat komma i gång långt tidigare
och familjen besparats många av
de besvärligheter som den nu fått genomlida.
Nu utfärdades byggnadstillståndet
först den 4 september, och det
är självklart, att vederbörande inte under
dessa förhållanden kunde skaffa en
nöjaktig bostad före vinterns inbrott.

Jag beklagar, att statsrådet inte anser
sig kunna medverka till några lättnader
då det gäller dessa byggnadstillstånd.
Då det gäller att ersätta ett nedbrunnet
bostadshus med ett nytt sådant, så förefaller
det mig som om någon tveksamhet
om behovet av byggnadstillstånd
knappast skulle föreligga, och då borde
man kunna hysa så stort förtroende för
länsarbetsnämnderna, att dessa i sådana
självklara fall finge fullmakt att bevilja
byggnadstillstånd. Länsarbetsnämnderna
äro säkerligen kapabla att både bedöma
behovet av ett sökt byggnadstillstånd
och att lämna de anvisningar som
ur olika synpunkter kunna anses behövliga.

Då det gäller de enskilda vägarna,
ber jag att få tacka statsrådet för den
uppmjukning som har skett i fråga om
vägar, vilkas huvudsakliga ändamål är

att främja utforsling av skogsprodukter.
När jag för ett par dagar sedan var
hemma, hade jag just tillfälle att se eu
sådan väganläggning, där arbetet utfördes
med en vägmaskin och där den
mänskliga arbetskraften var reducerad
till ett minimum. Jag är naturligtvis
också tacksam för att statsrådet vill
medverka till att särskilda byggnadstillstånd
skola lämnas för enskilda vägar,
som kunna byggas av intressenterna
själva och deras familjemedlemmar,
men jag frågar mig: Är det verkligen
nödvändigt att dessa ärenden skola behöva
gå till arbetsmarknadsstyrelsen?
Länsarbetsnämnderna ha, åtminstone i
regel, ett mycket gott samarbete med
respektive vägförvaltningar, och nog
förefaller det mig som om dessa myndigheter
skulle kunna ordna dylika vägfrågor
utan att vederbörande fastighetsägare
skulle behöva besväras med ytterligare
blanketter och ansökningshandlingar.
Detta betyder nämligen för
många extra kostnader för resor, arvode
för skrivhjälp o. s. v. Sökanden får
kanske ofta sätta till åtskilliga dagsverken
för att få dessa ansökningar
klara, dagsverken, som skulle vara bättre
använda på vägen i fråga.

Jag är givetvis medveten om att en
viss reglering och ransonering av såväl
arbetskraft som material är nödvändig
i nuvarande läge, men frågan om de
enskilda vägarna är så viktig för landsbygden,
att allt bör göras för att få den
hjälp som riksdagen ger så effektiv som
möjligt, och jag vill därför vädja till
statsrådet att söka förenkla det enligt
min mening onödigt tillkrånglade systemet.

Herr SKOGLUND i Umeå: Herr talman!
Den närmaste anledningen till
min fråga var den arbetslöshet som i
början av detta år uppstod bland byggnads-
och anläggningsarbetarna i Umeå
stad och dess grannskap. De siffror jag
har till mitt förfogande vittna om att

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

arbetslösheten där var av rätt stor omfattning.
Vi hade sålunda i februari 224
arbetslösa, representerande ungefär
40 % av samtliga byggnads- och anläggningsarbetare
inom redovisningsområdet.
Sedan har arbetslösheten sjunkit,
kanske framför allt beroende på att åtskilliga
åtgärder vidtagits just på grund
av den stora arbetslösheten. Man kom
på ansvarigt håll till insikt om att man
måste företa vissa justeringar av de tidigare
fastställda planerna för att åstadkomma
en viss lättnad. Jag kanske också
bör säga, att det antal anläggningsocli
byggnadsarbetare man här hade att
göra med inte var onormalt stort. Det
hade nog inte där skett en sådan ansvällning
av denna kår som på många
andra håll, även om det är klart, att
byggnadsarbetarkåren också där ökat i
viss utsträckning de senaste åren. Man
har naturligtvis här att göra med en
mycket svår fråga, då det gäller att
åstadkomma en jämnare sysselsättning,
och jag är fullständigt ense med herr
statsrådet om att det är ett vanskligt
problem man därvidlag bär att röra sig
med.

Statsrådet har i svaret angivit en viss
linje, som han avser att följa, nämligen
att begränsa antalet anställda under
sommarmånaderna, så att man inte får
så stora grupper att röra sig med under
vintermånaderna, då det kan bli ökade
svårigheter att skaffa sysselsättning.
Jag tror emellertid, att det är angeläget,
att det blir större smidighet i handläggningen
av dessa ärenden, så att man
snabbare kan gripa in rent lokalt för
att avvärja en hotande arbetslöshet i
sådana fall, som t. ex. när det gällde
Umeå stad och dess grannskap under
den gångna vintern.

Jag vet inte vilka åtgärder man därvidlag
skall rekommendera. Det är naturligtvis
ytterst svårt att lösa detta
problem, och jag gör inte anspråk på
att kunna komma med någon slutgiltig
lösning, men jag föreställer mig, att
man ändå skulle kunna som ett alter -

nativ undersöka, om det inte kunde
vara lämpligt med en viss decentralisation
i fråga om handläggningen av
byggnadstillstånden. Det bör väl ändå
finnas vissa möjligheter att så småningom
överföra den befogenheten till länsarbetsnämnderna
eller till de nya organ
vi få nu, nämligen länsbostadsnämnderna.
Jag tror, att därigenom skulle
vinnas ökade möjligheter till lokal kontakt
och kanske även ett snabbare ingripande,
när sådant är av nöden.

Jag vill alltså till det tack jag ber att
få framföra till statsrådet Ericsson få
knyta den förhoppningen att man vidtager
alla de åtgärder som äro tänkbara
för att få fram en ökad smidighet och
en snabbare handläggning av frågorna,
när det rent lokalt är motiverat, att man
justerar och lägger till rätta för att motverka
uppkomsten av arbetslöshet under
nästa vinter.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Byggnadsregleringens nödvändighet
i dagens situation är ju uppenbar,
då den ju är ägnad att medverka till ett
återställande av balansen i samhällsekonomien.
I det avseendet är jag alltså
närmast av en motsatt uppfattning mot
den som herr Kempe här givit uttryck
åt. Man kan väl knappast tänka sig att
öka investeringsvolymen utan att samtidigt
begränsa produktionen i något
hänseende.

Det var emellertid inte för att avge
denna deklaration som jag här begärde
ordet, utan det var närmast för att framställa
en fråga till statsrådet Ericsson, en
fråga som jag inspirerades till vid sammanställning
av ett par siffror i interpellationssvaret.
För att försöka övertyga
kammaren om att landsbygden vederfarits
rättvisa, när det gällt att fördela
byggnadstillstånden mellan landsbygden
och landet i övrigt, lämnade statsrådet
Ericsson vissa uppgifter angående ansökningarna
om byggnadstillstånd och
sade då, att för kvotorterna skulle man

Onsdagen den 5 maj 1948. Nr 17.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

för dagen ha en ansökningsstock på så
där en 45 000 bostadslägenheter, medan
för övriga orter det skulle röra sig om
8 000 lägenheter. Vidare sade statsrådet,
att man hittills i år för icke kvotorterna
lämnat tillstånd att bygga ungefär 5 000
lägenheter. Om man till dessa 5 000
lägenheter lägger alla de 8 000 lägenheter,
för vilka ansökningar om byggnadstillstånd
ligga inne, kommer man
inte upp till mer än ungefär 13 000 lägenheter,
medan den preliminära kvoten
för dessa orter skulle hålla sig vid
omkring 15 000 lägenheter. Nu är det
ju klart, att det kan komma in ytterligare
ansökningar i år, men jag föreställer
mig, att de bli liggande rätt länge,
liksom att av de ansökningar som i dag
ligga inne inte alla ha kommit in under
den sista veckan utan delvis under
1947 och kanske till någon mindre del
ännu tidigare. Man har ju ett slags bordläggningsförfarande,
som bl. a. är ägnat
att fördröja behandlingen.

Vad jag vill komma fram till är, att
om man har en ram på 15 000 lägenheter
och det säges, att tillstånd beviljats
för 5 000 lägenheter på landsbygden
och det finns ansökningar på ytterligare
8 000 lägenheter, så ställer man
sig onekligen följande fråga: Är det så
förfärligt angeläget med denna tillståndsgivning
på de här orterna, d. v. s.
just för landsbygdens del? Man har ju,
även om man bifaller de ansökningar
som ligga inne, ändå en viss marginal,
innan man utfyllt den ram man tänkt
sig för tillståndsgivningen. Det är angeläget
alt förhållandena i detta avseende
ute på landsbygden få utveckla
sig fritt. Om man erkänner, att det är
nödvändigt att försöka hålla befolkningen
kvar på landsbygden och försöka
få ut en del småindustrier dit, är
det väl också nödvändigt med en viss
bostadsbebyggelse där.

Sedan var det en annan fråga jag
skulle vilja göra. Det sades i svaret, att
sedan i fjol gäller generellt byggnadstillstånd
för vissa cgnahemsbyggnads -

arbeten, närmast schaktnings-, sprängnings-
och planeringsarbeten. Vidare
sades det emellertid, att det fordras
igångsättningstillstånd för egnahemsbyggande
över huvud taget. Med anledning
därav vill jag fråga, om det
fordras igångsättningstillstånd för att
schakta och spränga för egnahemsbyggen,
som man tänker sätta i gång med,
eller om sådana arbeten inkluderas i det
generella tillståndet.

Vad de enskilda vägarna beträffar
förefaller det mig som om man skulle
kunna utsträcka det generella byggnadstillståndet
till att även omfatta dessa
vägar på det sättet, att det skulle vara
tillåtet att utföra planeringsarbeten för
enskilda vägar, om det kan ske utan
anlitande av annan arbetskraft än hemmavarande
familjemedlemmars. Det
borde ju vara en viss konsekvens i det
avseendet, om man nu menar, att vägarna
på många håll är det ungefär lika
angeläget med som byggnaderna.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag vill besvara herr Hedlunds i
Rådom första fråga med att förklara,
att vi under maj månad ämna utsträcka
tillståndsgivningen beträffande egnahemslägenheter
upp till ett antal av
5 000 lägenheter. Då inräkna vi pensionärshemmen
och barnrikeegnahemmen
bland dem som ha generellt tillstånd.
Det är klart, att man kan säga,
att det inte är farligt att bevilja byggnadstillstånd
för 8 000 lägenheter, när
det inte finns ansökningar för flera. Jag
utgår emellertid ifrån att bland dessa
8 000 ansökningar förekomma sådana
som avse flerfamiljshus, och det finns
ingen anledning att säga, att vi skola
bevilja ansökningar beträffande flerfamiljshus
på landsbygden men inte i
städerna. Det är väl ändå inte herr Hedlunds
mening.

Syftemålet med denna metodik är ju,
att eftersom man utgår från alt många
egnahemsbyggarc själva vilja arbeta på
sina byggen och göra det under hela

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

byggnadstiden, skola vi ta deras arbetskraft
i anspråk. Därmed underlätta vi
den byggnationen under sommarhalvåret.
Det är klart, att när vi lämnat
detta generella tillstånd för grundläggnings-
och scliaktningsarbeten, kräves
inte igångsättningstillstånd. Man har
alltså, om man själv skall bygga sitt
egna hem och använda det som stadigvarande
bostad — jag bortser från spekulationsbyggen
och avser vanliga egna
hem och villor — rätt att utföra schaktnings-
och grundläggningsarbeten utan
hinder från myndigheternas sida.

Vad beträffar herr Hedlunds andra
fråga, om vi inte skulle kunna utvidga
det generella tillståndet att även avse
vägbyggen, kan jag bara säga, att det
är alltid svårt med avvägningar på
detta speciella område. Om man lämnar
alltför många generella tillstånd, är det
risk för att en del olagliga byggen
komma till stånd, där man tar arbetskraft
från andra nödvändiga arbetsuppgifter.
Jag tänker på att herr Hedlund,
som ställde frågan, ju är intresserad av
att få folk till skogsarbete. Man riskerar
att draga folk från nödvändiga arbetsuppgifter,
och därför får man vara försiktig,
om man vill hålla kontroll över
det hela. Det är väl ingen som tror, att
vi hålla på med denna regleringsverksamhet
bara för nöjes skull. En ledamot
av denna kammare trodde, att jag var
alldeles speciellt förtjust i att säga nej
till folk och hindra dem från att göra
vad de ville. Det är en missuppfattning.
Helst skulle jag se, att allt detta kunde
utföras, ty det är nödvändiga och nyttiga
arbeten, men som vi nu ha det
ställt, kunna vi tyvärr inte tillgodose
alla önskemål. Men nog borde det framgå
klart och tydligt i vilken stor omfattning
vi hålla på att skaffa oss viktiga
nyttigheter. Det bygges många bostäder
och även många vägar. Men naturligtvis
skulle vi vilja bygga ännu fler.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle)
: Herr talman! Jag medger, att när

det gäller att välja mellan olika arbetsprojekt
är det många gånger en ganska
grannlaga uppgift som myndigheterna
stå inför. Så är fallet vid alla detaljregleringar,
och detta gör, att vi på vårt
håll äro ytterligt angelägna om att medverka
till att skapa en sådan situation,
att man kan slippa detaljregleringar.

Jag sade för en stund sedan, att det
vid en sammanställning av antalet ansökningar
om byggnadstillstånd och redan
beviljade byggnadstillstånd, å ena
sidan, och det antal lägenheter som man
är beredd att lämna tillstånd till, å
andra sidan, föreföll mig som om man
kunde tänka sig att överväga att slopa
tillståndsgivningen för landsbygdens
vidkommande. Gentemot detta säger
statsrådet Ericsson, att det finns åtskilliga
ansökningar om att bygga flerfamiljshus
även på landsbygden och att
vi inte kunna behandla dessa ansökningar
på annat sätt än i fråga om tätorterna.
Detta kan ju vara riktigt. Men
om man nu skulle slopa tillståndsgivningen
för landsbygden, föreställer jag
mig att man skulle kunna begränsa
detta frigivande till enfamiljsbostäder,
alltså undantaga flerfamiljshusen utan
att det skulle innebära någon olägenhet.

Slutligen vill jag säga att jag är tacksam
för uppgiften, att det för schaktningsarbeten
inte fordras något igångsättningstillstånd.
Interpellationssvaret
var nog inte fullt entydigt i det hänseendet,
och kompletteringen är därför
på sin plats.

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Till en början vill jag säga, att
jag är överens med herr statsrådet i
fråga om nödvändigheten av en byggnadsreglering
för tätorterna. Men går
man till landsbygden, förefaller det
som om denna debatt givit belägg för
att den uppfattning, vars främste talesman
är herr Hedlund i Rådom, står
i överensstämmelse med de faktiska
förhållandena i stort sett. Beträffande

Onsdagen den 5 maj 1948. Nr 17.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

landsbygden bör det finnas ganska
stora möjligheter att lätta på detaljregleringen
i väsentligt större omfattning
än man ansett lämpligt att göra.

I debatten ha förhållandena i Hallands
län blivit berörda, och jag skulle
till det som redan sagts härom vilja
foga ett par reflexioner. De 300 tillstånden
för de icke kvotreglerade orterna
i Hallands län fördela sig dels
på landsbygden och dels på Laholms
stad och Oskarströms köping. Räknar
man bort Laholm och Oskarström, blir
det drygt 90 000 människor på landsbygden
som skulle ha 300 byggnadstillstånd.
Av dessa ha inte på långt när
alla kommit till utförande. Tillståndsgivningen
har varit synnerligen restriktiv
inom denna ram.

Det är emellertid inte för att säga
detta som jag begärt ordet, utan främst
för att framställa en vädjan till herr
statsrådet att inte draga alltför bestämda
slutsatser av de siffror som han
förut lade fram beträffande antalet begärda
byggnadstillstånd i de kvotreglerade
orterna och på landsbygden. I de
kvotreglerade orterna med ungefär
50 000 invånare har det begärts ungefär
1 500 tillstånd och på landsbygden
338. Dessa båda siffergrupper bygga
inte alls på likvärdigt material. Städerna
registrera och redovisa alla ansökningar,
nära nog bara man andas
om att vilja ifrågasätta ett byggnadstillstånd.
På landsbygden däremot går den
enskilde byggaren till länsarbetsnämnden.
Jag vill inom parentes betyga att
länsarbetsnämnden i Hallands län fullgör
sin grannlaga uppgift på ett mycket
föredömligt sätt. Men byggaren på
landsbygden får som regel det beskedet,
att det är så och så många före
honom och att det med de bestämmelser
som nu gälla dröjer så och så länge,
innan han kan påräkna byggnadstillstånd.
Med dessa nedslående uppgifter
resulterar besöket ofta i att någon ansökan
inte lämnas in. Därför anser jag
det angeliiget att man inte pressar dessa

siffror i så hög grad som herr statsrådet
syntes vilja göra, utan beaktar de
olika förutsättningar som föreligga för
de — jag medger det — mycket ojämna
siffergrupper som redovisats.

Eftersom denna diskussion avser
även annat än bostadsbyggande, skulle
jag vilja säga ett par ord om byggnadsverksamheten
på landsbygden för andra
ändamål. Man har nog på landsbygden
den uppfattningen, att den
bvggnadskvot som beviljas exempelvis
för skolhusbyggnader är alldeles för
låg, något som inte medverkat till att utjämna
de bestående ojämnheterna mellan
stad och landsbygd i fråga om skolväsendet.
Man har snarare den uppfattningen
att kvoten är så ringa, att
den skärper skillnaden i utbildningsmöjligheter
mellan stad och landsbygd
i stället för att utjämna den. Landsbygden
får för lång tid framåt finna
sig i att stå i efterhand därför att byggnadskvoten
är för liten. Detta har jag
inte sagt för att framställa något klander,
ty man vet ju hurudana svårigheterna
äro. Men när man nu diskuterar
byggnadsverksamheten över huvud taget,
må det vara tillåtet att landsbygdens
synpunkter även på detta område
komma fram i debatten.

Herr SVENINGSSON: Herr talman! I
debatten bär talats en hel del om tillståndsgivningen
för byggande av enskilda
vägar. Herr statsrådet har uttalat
som sin mening, att dessa arbeten
verka störande på den arbetskraft som
är sysselsatt i jordbruket och skogsbruket.
För min del tror jag emellertid att
det här är fråga om arbeten av så liten
storleksordning, att det inte skulle vara
någon risk förenad med att fullständigt
slopa tillståndsgivningen och lämna
dessa arbeten fria. För någon vecka
sedan redovisades i ett utskottsutlåtande,
att under 1947 hade använts knappt
2 miljoner kronor av anslaget till byggande
av enskilda vägar. I år har detta

40 Nr 17. Onsdagen den 5 maj 1948.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

anslag minskats till 3,5 miljoner kronor.
Här användes i regel bygdens egen
arbetskraft. Det är de egna intressenternas
arbetskraft, alltså sådan som
inte så att säga tages från andra yrken.
Det bidrag, som staten lämnar till de
enskilda vägarna, är för övrigt inte av
den storleken, att man kan räkna med
att där kunna konkurrera så starkt om
annan arbetskraft. Jag tror alltså inte
att det är någon fara å färde, om man
fullständigt slopar tillståndsgivningen
för dessa arbeten och ger dem fria.
Detta skulle vara till mycket god hjälp
för människorna i de bygder, som äro
i behov av att bygga, och som behöver
få tillgång till bättre enskilda vägar.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman
! När herrar Hedlund i Rådom och
Nilson i Spånstad begära, att man skall
släppa tillståndsgivningen för landsbygden
och alltså slopa hela kontrollen
där, vill jag först som sist säga, att
jag inte kan medverka till en sådan
åtgärd. Jag tror inte heller att herrarna
själva mena allvar, när ni framställa
det önskemålet. Herr Hedlund i Rådom
säger, att han vill bort från detaljregleringarna.
Ja, om man skall ta honom
på orden och förklara att vi inte skola
reglera på detta område, när det gäller
landsbygden, får det ju bli fri konkurrens
om materialmängderna för landsbygdens
byggande. Var tror herr Hedlund
i Rådom att det skulle sluta? Vi
ha t. ex. ont om radiatorer. Det händer
ofta att man har husen färdiga i
övrigt men får vänta i flera månader
på dessa uppvärmningsanordningar.
Om man upphäver detaljregleringarna
för landsbygden, som herr Hedlund i
Rådom önskar, undrar jag om landsbygden
skulle få så mycket radiatorer,
rör o. s. v., som erfordras. Det går inte
att komma fram på den vägen.

Jag tycker att man från herr Nilsons
i Spånstad och herr Hedlunds i Rådom

sida borde kunna erkänna, att egnahemsbyggnadsverksamheten
på landsbygden
med det system, för vilket jag
sökt redogöra, faktiskt kommer i en
viss förmånsställning. Detta är vad vi
kunna nå för tillfället. Längre går det
inte att komma nu.

Herr Nilson i Spånstad vädjade till
mig att jag inte skulle draga för långtgående
slutsatser av det siffermaterial
som jag lagt fram. Ja, herr Nilson i
Spånstad, jag tror att det var mycket
angeläget att detta siffermaterial kom
fram, så att vi slippa ifrån dessa fruktlösa
debatter, där man inbillar nationen,
att det är mängder av byggnadstillstånd
för bostäder, som nekas landsbygden.
Det är inte så, utan det stora
flertalet ansökningar komma från tätorterna.
Det är tätorternas folk, som
har särskilda bekymmer nu i fråga om
bostäder. Jag förstår mycket väl dem
som äro angelägna om en upprustning
av bostadsbyggandet på landsbygden.
Jag har själv varit ledamot av en egnahemsnämnd,
så jag vet ungefär hur
det ligger till. Tror mig känna landsbygdens
folk och förhållanden så pass,
att jag kan bedöma situationen och förstår
mycket väl att man vill gå snabbare
fram för att genomföra en upprustning
t. ex. genom att utvidga bostadsförbättringsbidragsverksamheten.

Men vi kunna inte göra det, om vi
skola tänka oss att hålla undan för inflationsrisken.
Vi förmå inte genomföra
allt detta, utan vi tvingas att förlägga
det relativt största bostadsbyggandet
till tätorterna, eftersom hushållsbildningen
ökar där. Det är fel,
kan herr Pettersson i Dahl säga. Men
det finns inga bostadslösa människor
på landsbygden. Där gäller det att
åstadkomma en väsentlig standardhöjning,
och den skall landsbygden få. Det
går inte att ordna så att landsbygden
skall få full frihet och alla förmåner,
medan vi hålla tillbaka städernas bostadsbyggen.
En sådan ordning kan inte
jag acceptera.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Svar på interpellationer och fråga ang.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! 1 ett av sina anföranden
nämnde herr statsrådet till herr Hedlund
i Rådom på tal om de enskilda
vägarna, att det gäller att ha kontroll
över det hela. Detta förstår jag nog. Jag
fick nämligen häromdagen ett meddelande
om att man inte får utföra ett enkelt
dikningsföretag utan att arbetskraften
är reglerad. Jag har velat taga
upp denna fråga, tv jag vet att på
många håll ha dessa arbeten under
krigsåren fått stå tillbaka. Under en
lång följd av år fanns det inte rör att
tillgå. Nu har tillgången på rör blivit
bättre, och så blir arbetskraften i ett
tag reglerad. Jag skulle vilja vädja till
herr statsrådet att inte vara för sträng
då det gäller dylika ansökningar. De
arbetare som hålla på med dikning äro
i regel sådana arbetare, som syssla därmed
varje år under tider då det för
väderlekens skull låter sig göra. Det
arbetet kan inte gärna inkräkta på arbetskraften
på andra områden.

Herr statsrådet nämnde vidare något
om att det inte vore rimligt att
stoppa upp byggena i städerna, då det
gäller flerfamiljshus, och utöka dem på
landsbygden, eftersom det är bättre bostadstillgång
på landsbygden än i städerna.
Detta är emellertid inte fallet
överallt. Det förekommer att landsbygdens
arbetare få hyra bostäder i städerna
för att kunna bilda hem. Så har
varit fallet åtminstone i vissa trakter.
Det har alltså byggts i så stor utsträckning
i städerna, att det finns möjlighet
för dem att få bostad där, men inte på
landsbygden, där de ha sitt arbete.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle)
: Herr talman! Jag kan instämma
med herr statsrådet i att vi inte kunna
ge mer än ett begränsat antal byggnadstillstånd
och att vi därför måste fördela
dem på ett riktigt sätt. Men, herr statsråd,
det gäller fortfarande fördelningen
mellan kvotorter och icke kvotorter.

byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

När herr statsrådet gav sin replik till
mig skakade jag på huvudet, och herr
statsrådet sade då: »Det kan herr Pettersson
i Dahl säga, att jag har fel, men
jag kan inte bedöma saken på annat
sätt.» Herr statsrådet menade att han
måste taga hänsyn till det förhållandet,
att det är brist på bostäder i tätorterna
och att det endast inkommer ett litet
antal ansökningar om byggnadstillstånd
på landsbygden.

Jag ber i detta sammanhang att få
erinra om ett uttalande av statsrådet
Möller i 1946 års proposition i bostadsfrågan,
där han säger, att bostadsbyggandet
på landsbygden motiveras av sociala
och hygieniska skäl och bostadsbyggandet
i städerna av bostadsbrist.
Herr statsrådet tycks helt dela denna
uppfattning. Statsrådet Möller menade
med sitt uttalande, att man kunde taga
hänsyn till de sociala och hygieniska
skälen vid prövningen av ansökningar
om byggnadstillstånd från landsbygden.
Jag anser för min del att man i stället
borde ge landsbygden litet mera generella
byggnadstillstånd och hålla igen
en smula beträffande tätorterna. Då
skulle också utflyttningen från landsbygden
förete en annan bild än den för
närvarande gör.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag undrar om inte herr statsrådet
Ericsson inlade en annan mening i
mitt anförande än jag själv var beredd
att göra. Jag sade att jag för egen del
ansåg, att detaljregleringar äro ett oting,
men jag tilläde, att just därför vilja vi
från vårt håll medverka till en ekonomisk
politik av sådan beskaffenhet, att
det blir möjligt att komma bort ifrån
detaljregleringarna. Det var vad jag
sade på den punkten.

Jag gjorde inte heller gällande, att
man skulle slopa all kontroll för landsbygdens
vidkommande. .lag talade endast
om bostäderna och åberopade därvid
det siffermaterial, som framlades i

42 Nr 17. Onsdagen den 5 maj 1948.

Svar på interpellationer och fråga ang. byggnadsverksamheten på landsbygden, m. m.

interpellationssvaret. Detta siffermaterial
gav mig anledning att räkna med
den möjligheten att även om man slopade
tillståndsgivningen på landsbygden
för bostäderna, så skulle det inte
bli nämnvärt flera bostäder uppförda
än om man behölle densamma. Enligt
de lämnade uppgifterna hade man ju
tänkt sig att för år 1948 tillåta uppförande
av 15 000 bostäder och redan
lämnat tillstånd för byggande av 5 000.
Ansökningar förelåge för endast ytterligare
8 000. På grundval av detta siffermaterial
borde man enligt min mening
kunna ta under övervägande, om
tillståndsgivningen på detta område
verkligen är av behovet påkallad. Jag
begär inte i och för sig någon som helst
undantagsställning för landsbygden,
men om förhållandena där äro annorlunda
än på andra håll, tycker jag att
man bör draga konsekvenserna därav.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet följande Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner,
nämligen

nr 227, angående bidrag till vissa
plankostnader m. m.;

nr 232, angående anslag till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga
arbetsförmedlingen; och

nr 233, angående vissa anslag till
civilförsvaret m. in.

§ 5.

Föredrogos var för sig och remitterades
till behandling av lagutskott de på
bordet liggande motionerna:

nr 515 av fru Ewerlöf och fru Möller;
nr 516 av herrar Mosessori och Svensson
i Ljungskile;

nr 517 av herr Adolfsson m. fl.; och

nr 518 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.

§ 6.

Föredrogs den av herr Hedlund i Rådom
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående utsträckning
av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
till självständiga företagare
och deras familjemedlemmar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat:

utrikesutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av en mellan
Sverige och Finland träffad överenskommelse
rörande varuutbytet;

konstitutionsutskottets utlåtande nr
20, i anledning av väckta motioner om
införande av beslutande folkomröstning; statsutskottets

utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till läroboksnämnden;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till den sociala hemhjälpsverksamheten
jämte i ämnet väckt motion; nr

91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till lån till anordnande av
kollektiva tvätterier; och

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till driften av centraldepån
för blindas arbeten.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Ersättning för skador, som vållats av vissa rymlingar m. m.

§ 8.

Ersättning för skador, som vållats av
vissa rymlingar m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1948/49 till ersättning för skador vållade
av personer, som avvikit från vissa anstalter,
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 87 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 20 februari 1948, föreslagit
riksdagen att till Ersättning för
skador vållade av personer som avvikit
från vissa anstalter för budgetåret
1948/49 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 5 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Niklasson m. fl. (I: 265) och den andra
inom andra kammaren av herr Vigelsbo
in. fl. (11:418), i vilka förordats, att
alla ifrågavarande skador skulle ersättas
i förhållande till deras värde och
oberoende av ägarens ekonomiska ställning,
även sådana skador, som vållats
av försöksutskrivna,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Bergh och Löthner (1:266)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Sveningsson och Hagård
(11:426), vari hemställts, att riksdagen
måtte såsom sin mening uttala, att stalen
bör lämna full ersättning för skador,
vållade av personer, som avvikit
från i propositionen angivna anstalter
på sådant sätt, att direkt orsaks- och
tidssammanhang med skadegörelsen kan
anses föreligga.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) beträffande ersättningsvillkor, som
avsåge skadegörarens person, med bi -

fall till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å motionerna I: 265 och II: 418
såvitt de berörde denna fråga besluta,
att ersättning i nu ifrågavarande ordning
ej skulle utgå i fall, då skada vållats
av försöksutskriven person, och ej
heller i andra, därmed likartade fall,

b) beträffande ersättningsvillkor, som
avsåge den skadelidandes ekonomiska
ställning, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna 1:265 och
11:418 samt 1:266 och 11:426 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad
utskottet anfört,

c) beträffande Kungl. Maj:ts förslag
i övrigt, med bifall till förslaget, till
Ersättning för skador vållade av personer
som avvikit från vissa anstalter för
budgetåret 1948/49 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 5 000
kronor.

I sin motivering hade utskottet gjort,
bl. a., följande uttalande:

»I samtliga motioner har framhållits,
att full ersättning bör beviljas oberoende
av den skadelidandes ekonomi. Utskottet
vill icke förneka, att motionärerna
anfört vägande skäl för denna
uppfattning och att den — såsom framhållits
i propositionen — bäst ansluter
sig till motiveringen för ersättningen.
Utskottet delar departementschefens
uppfattning, att någon sträng begränsning
till ömmande fall icke bör komma
i fråga. Vid tillämpningen bör beaktas,
att införande av en ersättningsrätt utan
behovsprövning framstår såsom önskvärd
och att hänsynen till den skadelidandes
ekonomiska ställning därför ej
bör föranleda bortfall eller nedsättning
av en ifrågasatt ersättning.

Reservation hade avgivits av herrar
Oscar Olsson, Lindström, Gustaf Karlsson,
Gustaf livar Anderson, Johan Eric
Ericson, Ohlon, Eriksson i Stockholm,
Lindholm, Petterson i Degerfors och
Persson i Vinberg, vilka ansett, att ovan
intagna stycke av utskottets yttrande
bort hava följande lydelse:

Nr 17

Onsdagen den 5 maj 1948.

Ersättning för skador, som vållats av vissa rymlingar m. m.

»I samtliga motioner har framhållits,
att full ersättning bör beviljas oberoende
av den skadelidandes ekonomi. Utskottet
vill icke förneka, att motionärerna
anfört vägande skäl för denna
uppfattning och att den — såsom framhållits
i propositionen — bäst ansluter
sig till motiveringen för ersättningen.
Utskottet delar departementschefens
uppfattning, att någon sträng begränsning
till ömmande fall icke bör komma
i fråga. Vid tillämpningen bör beaktas,
att införande av en ersättningsrätt
utan behovsprövning framstår såsom
önskvärd och att hänsynen till den
skadelidandes ekonomiska ställning
därför i regel ej bör föranleda bortfall
eller nedsättning av en ifrågasatt ersättning,
där omständigheterna äro sådana,
att skadan kan förutses komma
att omfattas av en sådan blivande rätt
till ersättning.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Som kammarens ledamöter
finna har vid detta utskottsutlåtande
fogats en reservation av tio av statsutskottets
ledamöter. Denna reservation
åsyftar emellertid icke utskottets hemställan
utan gäller dess motivering.
Man kan måhända tycka den föreliggande
skillnaden i motiveringen inte
vara så viktig, att den i och för sig hade
behövt föranleda en reservation. För
min del anser jag emellertid, att skillnaden
är så väsentlig, att det ligger vikt
uppå att kammaren bifaller den reservation,
som är fogad till utskottsutlåtandet.

Jag vill erinra om att vid föregående
års riksdag förelågo flera motioner, vari
det yrkades att staten skulle besluta att
lämna en viss gottgörelse för skada,
som hade åsamkats någon av ifrån anstalt
rymd eller försöksutskriven person.
I en av dessa motioner yrkades det
till och med kategoriskt, att staten
skulle åtaga sig varje form av ersätt -

ning för skadegörelse genom brott.
Statsutskottet, som behandlade frågan,
beslöt att hemställa till kamrarna att i
skrivelse till Kungl. Maj :t förorda eu
utredning i motionernas syfte. Den proposition,
som ligger till grund för det
förevarande statsutskottsutlåtandet, kan
sägas vara resultatet av utredningen i
fråga.

När statsutskottets tredje avdelning i
år behandlade den kungl. propositionen
och särskilt uppehöll sig vid det resonemang,
som där fördes av föredragande
statsrådet, var det ju klart, att utskottet
till detta resonemang ville foga
några egna uttalanden. Man var emellertid
inom utskottet enig om att det på
detta område var vanskligt att fastställa
några generella regler i förväg, emedan
man inte riktigt visste vad som skulle
bli följden av ett åtagande ifrån statens
sida att svara för ersättningar i de fall
som Kungl. Maj :t hade föreslagit. Kungl.
Maj:t har visserligen allenast föreslagit
ett anslag på 5 000 kronor för ändamålet,
men då detta anslag har förslagsanslags
karaktär är det ju självklart, att
Kungl. Maj :t får lov att skjuta till det
kapital, som kan behövas för att effektuera
skadeersättningar i enlighet med
de direktiv för dessas utgående, som
riksdagen har fastställt. Vi enades sålunda
i utskottsavdelningen om att vi
skulle göra en del uttalanden, som i
vissa avseenden anknöto till Kungl.
Maj ds proposition och vad föredragande
statsrådet uttalat i detta avseende. 1
vissa andra fall var utskottsavdelningens
resonemang avsett att utgöra svar
på motioner, som hade väckts i anledning
av propositionen och som utskottet
haft att behandla samtidigt med
denna.

Vid ärendets behandling i statsutskottet
in pleno företogos ett par ändringar
i motiveringen, och slutligen
ställdes ett yrkande rörande den del av
utskottets resonemang, som omfattas av
den reservation, som är fogad till utlåtandet.
För min del fann jag mig med

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Ersättning för skador, som vållats av vissa rymlingar m. m.

jämnmod i de ändringar som företogos
i de föregående styckena. Men när utskottsmajoriteten,
som för övrigt var
förhållandevis knapp, också beslöt att
göra ändringar i detta stycke, kunde
jag inte följa med längre utan anmälde
reservation. Och jag fick ju därvid med
mig nio andra ledamöter av utskottet.
Det resonemang, som reservanterna
förde, framgår av sista meningen i reservationen
på s. 6 i utskottsutlåtandet.
Denna mening lyder: »Vid tillämpningen
bör beaktas, att införande av en
ersättningsrätt utan behovsprövning
framstår såsom önskvärd och att hänsynen
till den skadelidandes ekonomiska
ställning därför i regel ej bör föranleda
bortfall eller nedsättning av en
ifrågasatt ersättning, där omständigheterna
äro sådana, att skadan kan förutses
komma att omfattas av en sådan blivande
rätt till ersättning.» När man
jämför detta stycke med statsutskottsmajoritetens
motivering, kanske man
inte genast upptäcker skillnaden. Men
skillnaden ligger ju i de två orden »i
regel» som äro tillfogade i reservationen.
Enligt statsutskotttets skrivsätt
skulle en skadelidandes ekonomiska
ställning icke föranleda bortfall eller
nedsättning av ersättningen. Reservanterna
anse, att man bör nöja sig med
att säga, att detta icke i regel bör ske.
Dessa två ord böra ju innebära, att bortfall
eller nedsättning av ersättningen
icke skall förekomma då den skadelidande
lever under svaga ekonomiska
villkor men skall kunna ske i sådana
fall, då den skadelidandes ekonomiska
villkor äro så pass goda, att man inte
kan säga, att skadegörelsen i och för
sig bar någon betydelse för denne. Det
skulle alltså bli en prövning från fall
till fall. Anledningen till att jag för min
del anser, att dessa ord »i regel» äro
så viktiga, är, att jag inte kan finna det
rimligt, att staten med ett slag påtar
sig det ekonomiska ansvaret i hithörande
fall. Ett sådant åtagande skulle
exempelvis kunna medföra, att staten

skulle få skyldighet att utge ersättning
även till försäkringsbolag i de fall, där
den skadelidande har täckt sin skaderisk
genom en försäkring. En sådan anordning
finner jag ganska orimlig.

För övrigt är jag ganska tveksam om
det berättigade i ersättningen i och för
sig. Den uppfattningen har ju alltmera
trängt igenom bland samhällsmedlemmarna,
att man genom försäkring skall
skydda sig gentemot skaderisker. Man
tar nu inte längre försäkring endast
mot brandskada, utan det har ju blivit
allt vanligare att gardera sig genom försäkringar,
som omfatta alla slag av risker.
Skulle staten åtaga sig att ersätta
alla som åsamkats skada genom från anstalt
förrymd person, föreställer jag
mig, att intresset för att skydda sig genom
en försäkring skulle väsentligt reduceras.
Jag tycker inte att staten i nuvarande
läge bör vara färdig att ovillkorligen
taga på sig en sådan skadeståndsskyldighet.
.lag finner sålunda att
omfattningen av de åtaganden, som staten
i detta fall skulle ikläda sig, manar
till en viss försiktighet, när man skall
ge direktiv.

Redan genom att jag i fjol i full enighet
med det övriga statsutskottet biträdde
ett yrkande om en skrivelse till
Kungl. Maj:t om utredning i denna
fråga bar jag ju givit min principiella
anslutning till att ersättning skall kunna
givas av statsmedel i förekommande
ömmande fall. Men under sådana förhållanden
är det ju lämpligare att det
lämnas ett särskilt anslag för detta
ändamål än att det förfares som hittills
varit fallet, då staten lämnat dylika ersättningar.
Man bar därvid fått anlita
huvudtitlarnas anslag för extra utgifter,
för vilka anslags användande några direktiv
i allmänhet icke äro givna. I detta
speciella avseende tycker jag det är viktigt
att riksdagen förbehåller sig en viss
prövningsrätt från fall till fall. För att
detta skall bli möjligt, är det nödvändigt,
att man får med de två orden »i
regel» i utskottets motivering.

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Ersättning för skador, som vållats av vissa rymlingar m. m.

Av nu anförda skäl yrkar jag sålunda,
herr talman, bifall till statsutskottets
hemställan med det undantaget, att sista
stycket i utskottets motivering måtte utgå
och ersättas med det stycke, som ingår
i den av herr Oscar Olsson m. fl. till
utlåtandet fogade reservationen.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Utskottet
och reservanterna äro ju eniga
om att man inte skall gå in för någon
ersättning utom i särskilt ömmande
fall, då det gäller skador som förorsakats
av från anstalt försöksutskriven
person. Det är när det gäller rymningsfallen
som vi skilja oss åt. Som den
föregående talaren erinrade om har
denna skillnad kommit till uttryck i
sista meningen i utskottets motivering.

Jag blev litet överraskad över herr
Erikssons uttalande, att han inte ville
att riksdagen nu skulle taga någon definitiv
ståndpunkt till frågan. Utskottsmajoriteten
och reservanterna äro dock
eniga om det uttalande som göres i
andra stycket av utskottets motivering,
där utskottet säger: »Utskottet tillstyrker
alltså, att riksdagen i detta sammanhang
godkänner principen, att staten
lämnar ersättning för skada, som
vållats av å vissa anstalter intagna personer,
och att särskilda medel anvisas
till bestridande av ersättningarna.» Där
har man alltså klart angivit själva principen,
att man vill gå in för att lämna
ersättning.

Vad som egentligen skiljer oss åt anknyter
till en passus i herr statsrådets
uttalande i propositionen, där det heter:
»Det synes rimligt, att hänsyn i
regel tages till den skadelidandes ekonomiska
ställning.» Detta ha också reservanterna
understrukit. Har en sådan
rymling åsamkat skada, t. ex. tagit en
cykel eller en bil för en fattig person,
så skulle denne enligt dessa grunder
kunna få ersättning, medan en annan
person, som har det litet bättre ställt,
inte skulle kunna få någon gottgörelse.

Det är detta som vi, som stå för utskottsutlåtandet,
ha reagerat mot. Man
bör inte enligt vår mening dela upp
de skadelidande efter deras ekonomiska
villkor. Jag tycker att det är synnerligen
viktigt, att man i detta fall inte
gör en sådan uppdelning. Tv har man
i princip gått in för att staten skall
ersätta sådana skador, det här gäller,
skall man inte tillämpa en ekonomisk
gradering av de personer, som råkat
illa ut, utan alla böra behandlas lika.

Herr Eriksson menade att staten
kunde bli ersättningsskyldig till ett försäkringsbolag,
om skadan drabbade en
person i god ställning, som har sina
ägodelar försäkrade. När skadegörelser
eller förstörelse ske av försäkrade ting
tar jag för min del för givet, att försäkringsbolaget
får ersätta skadan i
den utsträckning den täckes av försäkringen.
Skulle skadan icke täckas av''
försäkringsbeloppet är det möjligt att
ett visst tillskott från statens sida får
göras.

Alltsammans är ju enligt både utskottsmajoritetens
och reservanternas
mening att betrakta som ett provisorium,
vilket också framgår av första
stycket i utskottets uttalande, där det
säges, att det nu endast gäller att åstadkomma
en provisorisk reglering och att
en mera definitiv sådan får föregås av
en grundlig utredning. Det är självklart
att detta är ett vanskligt problem.
Men då vi alla varit eniga om att man
i princip skall gå in för att dylika skador
skola ersättas, tror jag det är riktigast
att denna kammare ger sin anslutning
till utskottets utlåtande även
i denna del.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr VIGELSBO: Herr talman! Då jag
har väckt en motion i denna fråga och
vid utskottsbehandlingen av ärendet i
viss mån fått denna tillstyrkt, skall jag
be att få säga några ord.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Ersättning för skador, som vållats av vissa rymlingar m. m.

Jag tackar för det tillmötesgående
statsutskottet har visat genom att, såsom
i motionen påyrkas, slopa behovsprövningen
när det gäller ersättningen
för skada, som åsamkats av rymling
från anstalt under vistelse i frihet. Motionen
har emellertid inte blivit helt
bifallen. Inom utskottet har man inte
ansett sig kunna medgiva rätt till ersättning
för skada som vållats av försöksutskriven
person.

Jag skulle bra gärna vilja veta vilken
tolkning, som utskottet i detta sammanhang
gett åt ordet »rymling». Som
försöksutskrivningsvärd brukar ju i
regel en lantbrukare fungera. Det kan
då tänkas, att den försöksutskrivne patienten
lämnar det hem, dit han blivit
försöksutskriven, och utanför sin värds
egendom åstadkommer skada under
denna försöksutskrivning. Betraktas han
under sådana förhållanden som rymling,
eller betraktas han i lagens mening
såsom endast försöksutskriven?
Kan staten i ett sådant fall undandra
sig ersättningsskyldighet för skada, som
åstadkommes under den tid patienten
är försöksutskriven, även om skadan
åstadkommes utanför den egendom, där
denne för tillfället vistas såsom försöksutskriven?
Detta är ett spörsmål, som
vi motionärer gärna skulle vilja ha
klarhet i.

Det förekom för en tid sedan ett fall,
då en från ett sinnessjukhus försöksutskriven
patient dödade en utländsk
minister. För endast någon vecka sedan
beslöt ju riksdagen att ge ersättning åt
den efterlevande änkan. Jag ifrågasätter
verkligen, huruvida en svensk medborgare,
som drabbas av en dylik skada,
skall ställas i en sämre ställning än
exempelvis en utlänning här i Sverige.

Det kan visserligen förefalla som om
denna fråga inte har så särskilt stor
betydelse därför, att de sjukhus, varifrån
försöksutskrivna patienter kunna
tänkas komma, äro ytterst få. Det blir
följaktligen ett mycket begränsat om -

råde, som kan komma att drabbas av
dessa svårigheter. Från medicinalstyrelsens
sida har sagts, att man vid försöksutskrivning
helst vill ha patienterna på
platser i sjukhusets omedelbara närhet.
Man har uppgivit en försöksutskrivningsräjong
på ungefär två mil från
sjukhuset såsom lämplig. Det blir således
ett mycket begränsat område omkring
sjukhuset som kan komma i
fråga. Detta område drabbas emellertid
i mycket hög grad av den skadegörelse,
som försöksutskrivna patienter i
många fall göra sig skyldiga till.

Med hänsyn till att utskottet nu i
mycket stor utsträckning tillmötesgått
motionärerna skall jag inte här framställa
något yrkande. Jag förutsätter
emellertid, att denna fråga mycket snart
kommer att tagas upp i hela sin vidd
och att frågan om skadeståndsregleringen
verkligen blir ordentligt tillrättalagd.
Man får inte se denna fråga
endast ur den skadelidandes synpunkt.
Man måste också bedöma frågan ur
samhällets synpunkt. Från sjukhusläkarnas
sida talas det mycket om att
familjevården utgör en synnerligen viktig
del av denna sjukvård. Allt som kan
göras från det allmännas sida för att
underlätta den öppna vården, nämligen
familjevården av dessa sjukhuspatienter,
måste göras, säger man på läkarhåll.
Enligt min uppfattning kan det
väl under sådana förhållanden inte
vara riktigt, att riksdagen skulle fatta
ett beslut som skulle innebära att staten
undandroge sig sina skyldigheter i
förhållande till framställda ersättningsanspråk.
Från riksdagens sida skulle i
så fall sättas en käpp i hjulet för den
vårdform, som man från sakkunnigt
läkarhåll anser vara den viktigaste i
detta sammanhang.

Herr talman! Jag har endast velat
framföra dessa mina synpunkter. Med
hänsyn till att utskottet tillmötesgått
motionärerna i så stor utsträckning som
här skett, hemställer jag om bifall till
utskottets hemställan.

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Ersättning för skador, som vållats av vissa rymlingar m. m.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Liksom herr Vigelsbo vill jag
ge uttryck för min tacksamhet för att
Kungl. Maj:t framlagt ett förslag i detta
ärende. Jag vill även tacka statsutskottet
för dess tillstyrkande av förslaget.

.lag ställer mig dock mycket undrande
till reservanternas ståndpunkt.
Genom de moderna uppfostrings- och
bestraffningsmetoder som nu tillämpas
vid de anstalter, som inrättats för ifrågavarande
ändamål, och genom att
dessa förlagts ute på landsbygden, blir
det landsbygdsbefolkningen, som i stor
utsträckning får bära nackdelarna av
rymlingarnas skadegörelser.

•lag tillhör styrelsen för en dylik anstalt,
som tar hand om besvärliga pojkar.
Dessa pojkar ha vid många tillfällen
visat sig vara mycket opålitliga.
De rymma ganska ofta, och då företa
de diverse ofog. De stjäla bilar, de köra
sönder dem, och de bryta sig in hos närboende
grannar och åstadkomma därvid
ganska stor förstörelse. Från anstaltsstyrelsens
sida har vid flera tillfällen
gjorts framställning till vederbörande
myndighet om ersättning för
skada, som på detta sätt åstadkommits.
Tidigare har det inte funnits några särskilda
medel anvisade för ändamålet,
utan de ifrågakomna ersättningarna ha
bestritts med andra tillgängliga medel.

Jag måste säga, att vi i denna styrelse
ha mycket svårt att förstå efter
vilka principer dessa ersättningar lämnats.
Vid ett tillfälle rymde några pojkar
och gjorde inbrott samt åstadkommo
skadegörelse på flera ställen i trakten.
De, som råkade ut för skadegörelse,
läto polismyndigheten göra undersökning
och verkställa värdering av
de uppkomna skadorna. Därefter begärdes
ersättning. De belopp, som begärdes,
voro mycket skäliga och rimliga.
Alla i ärendet hörda myndigheter
hade tillstyrkt beloppen. Vi inom anstaltsstyrelsen
förordade på det varmaste
att de skadelidande skulle få er -

sättning. Jag kan inte låta bli att relatera
siffrorna. En chaufför hade begärt
ersättning med 524 kronor; han fick
300 kronor. En fru hade begärt ersättning
med 570 kronor; hon fick ersättning
med det beloppet. Men dessutom
var det en lantbrukare, som också fått
en hel del förstört. Han begärde 410
kronor, men han fick inte ett öre. Det
lämnades ingen som helst förklaring
eller motivering för att dessa personer
behandlades på detta olika sätt. Jag
måste säga, att denna behandling väckte
mycken undran och jag skulle vilja
säga ovilja på orten. Man hade ytterst
svårt att förstå varför de båda förstnämnda
fingo ersättning men den tredje
ställdes utanför. Jag vet inte, om jag
missuppfattade herr Eriksson i Stockholm,
men det föreföll mig, när jag
hörde hans anförande, som om han, då
han underströk önskvärdheten av att få
dit orden »i regel», tänkte på sådana
som ovannämnde lantbrukare, som inte,
trots bestämd tillstyrkan från alla myndigheter,
fick någon ersättning.

Olägenheterna för de människor som
bo i en trakt, där en sådan anstalt är
förlagd, inskränka sig inte till den .skadegörelse
som eventuellt åstadkommes
av rymlingar, utan dessa människor
leva i en ständig känsla av oro inför
vad som kan ske under natten och
fråga sig: komma de att bryta sig in
hos mig i natt, komma de att förstöra
någonting? Jag vet, att alla som bo i
närheten av en sådan anstalt gå i denna
ständiga känsla av oro och osäkerhet.
Skall det dessutom vara på det sättet,
att när skada verkligen åstadkommes,
vissa skola få ersättning men
andra bli utan, blir denna känsla av
oro, otrygghet och osäkerhet ännu mera
framträdande. Det vore förvisso mycket
olyckligt, om andra kammaren här
skulle följa reservanterna. Enligt min
mening har utskottet sett riktigt på saken,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Ersättning för skador, som vållats av vissa rymlingar m. m.

Herr JONSSON i Skutskär: Herr talman!
Jag kan inte underlåta att i samband
med behandlingen av detta utskottsutlåtande
säga några få ord och då
främst uttala mitt beklagande över att
såväl Kungl. Maj :ts som utskottets förslag
innebär, att ersättning för skadegörelse
genom brottslig gärning skall
utgå i en enligt min mening alltför begränsad
omfattning. Anledningen till
att jag anför detta är, att jag ställts infor
ett praktiskt fall av skadegörelse
genom sådan gärning.

Vi känna alla till Bondegatsmordef,
då en ung kvinna blev mördad av en
tidigare på sinnessjukhus intagen man.
Mannen saknade egna tillgångar. Kvinnans
mor hushållade för en arbetare i
min hembygd, och denne förskotterade
begravningskostnaderna för offret i
fråga. Denne man har hemställt om ersättning
för dessa kostnader hos Kungl.
Maj:t, men sådan har inte beviljats honom
på grund av att Kungl. Maj:t inte
ansett sig ha medel för ändamålet till
sitt förfogande. Det är därför jag beklagar,
att man inte kunnat gå längre
än som skett här, där man begränsat
ersättningen till de s. k. rymningsfallen.
Jag anser, att ersättning av statsmedel
borde utgå även i ett sådant fall
som jag här relaterat, inte minst med
hänsyn till att vi, som en tidigare talare
här framhållit, voro relativt generösa,
när det gällde en kvinna från utlandet.
Jag beklagar, att inte Kungl.
Maj :t och inte heller utskottet kunnat
gå längre, men jag hoppas, att ovannämnde
man skall kunna åberopa följande
uttalande av utskottet i detta utlåtande:
»Utskottet förutsätter emellertid,
att Kungl. Maj:t liksom hittills i
varje särskilt fall skall överväga, i vilken
mån ersättning bör beredas från
anslag för extra utgifter.» Den vägen
får jag hänvisa mannen i fråga att använda.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

4 — Andra kammarens protokoll 1948.

på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring beträffande motiveringen,
som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Stockholm begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring beträffande motiveringen, som
föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 84 ja och 86 nej, varjämte
G av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring beträffande
motiveringen, som föreslagits i
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
94, i anledning av Kungl. Maj:ts propo Nr

77.

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Införlivande i statsbanenätet av de till

Gävle hörande järnvägarna.

sition angående organisation och finansiering
av svensk reguljär luftfart m. in.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Investeringar i statens järnvägars fond.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
95, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa investeringar i
statens järnvägars fond.

Punkten 1.

Införlivande i statsbanenätet av de titt
Trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne
—Gävle hörande järnvägarna.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr HOLMSTRÖM: Herr talman! Avsikten
med min blanka reservation till
statsutskottets utlåtande är inte att försöka
sätta krokben för det beslutade införlivandet
i statsbanenätet av de till
Trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne
—Gävle hörande järnvägarna. Jag vill
i anslutning till riksdagens behandling
av frågan endast göra ett uttalande.

Vid de förhandlingar rörande denna
affär, som på sin tid fördes mellan representanter
för staten och representanter
för Gävle stad gjordes från statens
sida bland annat en utfästelse om att
till Gävle skulle förläggas en järnvägsdistriktsförvaltning.
Denna utfästelse
kom att spela en avgörande roll vid
stadsfullmäktiges beslut att till staten
sälja stadens aktier i Gävle—Dala järnvägsaktiebolag.
Det fanns nämligen
kommunalmän, som icke voro motståndare
till förstatligandet i och för sig,
men som ansågo att det pris, som staten
bjöd för aktierna, var alltför lågt och
därför motsatte sig försäljningen. När
den uppfattningen bibringades dem, att
förläggandet av en distriktsförvaltning
till staden i viss mån kunde anses som
en kompensation åtminstone för de
skatteintäkter, som järnvägsbolaget och
järnvägsledningens tjänstemän erlagt

Trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne—

till Gävle stad, ansågo de sig dock kunna
medverka till försäljningen. För dem
blev alltså förläggandet av en distriktsförvaltning
till Gävle en förutsättning
för försäljningen.

Nu har emellertid inom viss utredning
framkommit förslag som, om de
vunne bifall, skulle innebära, att statens
utfästelser till staden helt eller delvis
icke skulle komma att infrias.

Det är därför jag nu anhåller att till
herr statsrådet och chefen för kungl.
kommunikationsdepartementet få rikta
en vördsam vädjan att se till att Gävle
stads ratt i denna sak hävdas. Jag
ifrågasätter icke något uttalande nu av
herr statsrådet.

Jag har, herr talman, alltså intet yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Olsson i Gävle och Severin i Gävle samt
fröken Nygren.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat:
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 38, i anledning av väckta motioner
om tillämpning av skattespärr i
fråga om preliminär skatt; och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, in. m.; samt
bankoutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av väckt motion
angående viss omreglering av pensionerna
till f. d. kvinnliga befattningshavare
inom den civila statsförvaltningen;
och

nr 29, i anledning av väckta motioner
angående höjning av maximiåldern
för ingående av äktenskap medförande
rätt till familjepension.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Skandinavisk konvention om domar i brottmål m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
betänkanden och utlåtanden hemställt.

§ 12.

Skandinavisk konvention om domar i
brottmål m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige, Danmark
och Norge den 8 mars 1948 avslutad
konvention om erkännande och verkställighet
av domar i brottmål in. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr WERNER: Herr talman! Jag avser
inte att på något sätt bestrida, att
man här tagit ett värdefullt steg för
samordnande av den nordiska lagstiftningen,
men det är ett par saker i denna
fråga som jag ville fästa kammarens
uppmärksamhet vid.

Vi ha sedan lång tid tillbaka hållit
asylrättens okränkbarhet i helgd. Artikel
4 i den konvention som träffats mellan
de nordiska länderna fastslår också
denna princips okränkbarhet. Om man
övergår till artikel 7, finner man emellertid,
att denna princip om skydd för
dem, som önska eller behöva åberopa
asylrätten, sättes ur funktion. Jag avser
ingalunda att på något sätt träda i
bräschen för så kallade landssvikare
eller dem som under kriget gjort sig
skyldiga till förbrytelser mot eget land,
men det är cn sak, som jag i detta sammanhang
måste påpeka, nämligen att vi
här gå in för eu lagstiftning med retroaktiv
verkan, där vi skapa ett brottsbegrepp,
som vi enligt nu gällande lag
inte ha täckning för. Det är någonting
nytt för svensk lagstiftning att stadga
straff för gärningar, som tidigare inte
varit straffbelagda, och att låta denna
strafflagstiftning få retroaktiv verkan.
Det är någonting, som jag inte kunnat
låta vara opåtalt, utan jag har velat få
till kammarens protokoll antecknat, att

jag anser att denna nya lagstiftningsprincip
är i hög grad betänklig, och jag
tillåter mig också uttrycka den förhoppningen,
att vi inte för framtiden skola
gå in för dessa för oss främmande lagstiftningsprinciper.

Herr talman! Jag har intet särskilt
yrkande.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt
bifölls.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat:
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande kompetensfördelningen
inom sjukhusens ledning;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
skyldighet för näringsidkare m. fl. att
biträda vid planläggningen av rikets
ekonomiska försvarsberedskap;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 31 mars
1922 (nr 130) angående uppbörd av
avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete; och

nr 27, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 7 §

andra stycket b) lagen om semester;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, angående försäljning av de
statliga lagerhusen till Svenska spannmålsaktiebolaget; nr

13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter; och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig
fastighet.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 5 maj 1948.

52 Nr 17.

§ 14.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar in. in.

Punkten A).

Utskottets hemställan biföllSv

Punkten B).

Lades till handlingarna.

I 15.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SEVERIN i Stockholm, som yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att kammaren ville besluta,
att tiden för avgivande av motioner i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 225 måtte med hänsyn till ärendets
omfattning utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från propositionens avlämnande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 16.

Herr Gustafsson i Bogla avlämnade
en av honom in. fl. undertecknad motion,
nr 519, i anledning av Kungl.

Maj ds proposition, nr 206, angående
vissa frågor rörande försvarets organisation.

Denna motion bordlädes.

§ 17.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr 145, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse rörande varuutbytet:,
samt

från bevillningsutskottet:

nr 181, i anledning av väckta motioner
om tillämpning av skattespärr i
fråga om preliminär skatt; och

nr 182, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.56 em.

In fidem
Gunnar Britth,.

åt uns tryckeri, Esselte ab. Stockholm f91S''

8iesa»