1947. Första kammaren. Nr23 (Riksdagens protokoll 1947:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Första kammaren. Nr23.

Lördagen den 17 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 269, angående vissa anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
;

nr 270, angående anslag till statens utlänningskommission m. m.;
nr 271, angående anslag till jordbrukets byggnadsstudiekommitté;
nr 272, angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
in. m.;

nr 275, angående närmast erforderliga åtgärder för tillgodoseende av Sveriges
behov av matematikmaskiner; samt

nr 278, angående anslag till civilförsvaret för budgetåret 1947/48.

Justerades protokollen för den 10 och den 18 innevarande månad.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med andra kammarens talman får
jag beträffande riksdagsarbetet omkring pingsthelgen meddela, att under instundande
vecka arbetsplena med kamrarna komma att hållas endast onsdagen
den 21 maj. Lördagen den 24 maj hålles intet plenum. Under veckan efter
pingst hållas plena på vanliga tider.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagen.

Härmed får jag, på grund av bristande tid, anhålla om befrielse från uppdraget
att vara fullmäktig i Sveriges riksbank för återstående mandattid.

Stockholm den 16 maj 1947.

Ivar Anderson.

ledamot av riksdagens första kammare.

På särskilda propositioner biföll kammaren berörda anhållan och beslöt att
i anledning därav val av en fullmäktig i riksbanken efter herr Axel Ivar Anderson
skulle i föreskriven ordning anställas.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kung}. Maj:ts proposition nr 263, angående
anslag för budgetåret 1947/48 till domkapitlen och stiftsnämnderna m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 111, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till ett vattenförsörjnings-
och avloppsföretag inom Öckerö kommun;

Första hammarens protokoll 1947. Nr 28.

Nr 23.

Lördagen den 17 maj 1947.

Ang. rationalisering
a\
textil- och
beklädnadsindustrien.

nr 112, i anledning av väckta motioner om anslag till väg Tännäs kyrkby—
Tännåns kraftstation;

nr 113, i anledning av väckt motion angående utökning i vissa fall av frikretsarna
för landsbygdens telefonabonnenter; samt

nr 114, i anledning av väckt motion om byggande av en fiskehamn vid
örnahusen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av väckt motion om ersättning till arbetaren K. E. F.
Eriksson för sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstepensionsunderlag
för vissa befattningshavare vid polisväsendet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr statsrådet Sträng avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 265, angående
uppförande av beskickningshus i Canberra.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9,
i anledning av väckt motion om utredning rörande rationellt ordnande av textil-
och beklädnadsindustriens organisation m. m.

Med föranledande av en av herrar Linderot och Öhman inom första kammaren
väckt motion, nr 66, hade utskottet i förevarande utlåtande på åberopade
grunder hemställt, att första kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en utredning angående fortsatt
rationalisering av textil- och beklädnadsindustrien vid tidpunkt och på
sätt Kungl. Maj :t funne lämpligt.

Reservation hade anförts av herrar Löthner och Albertsson, som ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas
med en hemställan, att motionen icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Lötlmer: Herr talman! Skillnaden mellan utskottsmajoritetens och reservanternas
ståndpunkt i den föreliggande frågan är att utskottet hemställer,
att riksdagen redan nu i skrivelse till Kungl. Maj :t skall begära en utredning
rörande förhållandena inom textil- och beklädnadsindustrien, varvid man dock
överlämnar åt Kungl. Maj :t att bestämma tidpunkten för utredningens igångsättande.
Reservanterna däremot anse, att man inte nu bör begära någon utredning
utan först avvakta resultatet av redan pågående, beslutade och planerade
utredningar av offentlig och enskild natur. Reservanterna vilja med andra
ord icke nu göra någon framställning till Kungl. Maj :t i motionens syfte.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till reservationen.

Herr öhman: Herr talman! Det är ju inte precis vardagsmat för den kommunistiska
gruppen att få en motion tillstyrkt av ett utskott, vilket skett i
detta fall. Ofta ha vi haft det intrycket att utskotten mer eller mindre summariskt
behandlat våra motioner och formulerat sina avslagsyrkanden, varefter
de förslag som vi framfört i alla fall tagits upp i en eller annan form, ibland
kanske till och med i en kungl. proposition, så att frågan ändå fått en mer eller
mindre positiv lösning. När utskottet nu har sakligt behandlat den förelig -

Lördagen den 17 maj 1947.

Nr 23.

Ang. rationalisering av textil- och beklädnadsindustrien. (Forts.)
gande motionen och kommit till ett positivt ställningstagande, ber jag att få
uttala min tillfredsställelse häröver.

Att en representant för vardera högern och folkpartiet inte kunnat ansluta
sig till utskottsmajoritetens mening utan avgivit en reservation, hör ju egentligen
till det som är vanligt i sådana här fall. Varje utredning, som föreslås
och som kan medföra risk att vissa ofördelaktiga sidor av det så kallade enskilda
näringslivets sätt att handha för landet livsviktiga produktionsgrenar
blottas, måste dessa partier motsätta sig. Men för dem som verkligen vilja se
till vad som gagnar landets och folkets intressen bör det vara klart, att en
utredning i detta fall är nödvändig för att utröna orsakerna till de tämligen
säregna förhållanden, som göra sig gällande inom textil- och beklädnadsindustrien.

_ Vad som framför allt är typiskt för dessa industrigrenar är den låga lönenivå,
den stora omsättning av arbetskraft och de orimligt höga distributionskostnader,
som branschen har att uppvisa. Då omsättningen av arbetskraft inom
textil- och beklädnadsindustrien årligen uppgår till 20 ä 25 procent, måste
uppenbarligen påtagliga missförhållanden vara rådande för dem som arbeta
inom företagen i fråga. Man gör säkert ingen felspekulation, om man förutsätter
att de låga lönerna i förening med det pressande arbetet är den huvudsakliga
orsaken till att omsättningen inom arbetarstammen är så stor. Då lönen
för manliga textilarbetare enligt samstämmiga uppgifter ligger cirka 13
procent under genomsnittslönen för industrien i dess helhet, är det uppenbart
att så. många som möjligt vilja söka sig över till andra fack. Enligt den .senast
tillgängliga officiella lönestatistiken uppgår genomsnittslönen för en manlig
textilarbetare till ungefär 3 500 kronor per år. Däri är då inräknat såväl
övertidsersättning som natura- och andra förmåner som textilarbetarna till
äventyrs kunna ha. Lönen för kvinnliga textilarbetare ligger omkring 20 procent
lägre än för den manliga arbetskraften. Under sådana förhållanden måste
den betalning som textilföretagarna erbjuda sina arbetare karakteriseras såsom
svältlöner.

Däremot är det, såvitt man förstår, en ganska lönande sysselsättning att
vara textilfabrikant. . Aktiebolagen inom textilindustrien redovisa sålunda för
år 1945 enligt uppgifter i Aktieägarnas uppslagsbok eu sammanlagd nettovinst
av 31 615 000 kronor. Denna summa redovisas väl att märka sedan betydligt
större belopp ha avsatts till reservfonder och liknande ändamål.

Det är visserligen sant som reservanterna säga i sitt yttrande, att det under
senare år har lyckats för textilarbetarna att i någon mån pressa upp sina löner.
Denna stegring uppgår emellertid alls inte till de procenttal som reservanterna
göra gällande. De påstå att sedan år 1939 har en stegring i reallönen inträtt
för manlig textilarbetare med 22 och för kvinnlig med 32 procent. Enligt textilarbetarförbundets
lönestatistik, som jag har här tillgänglig, uppgår stegringen
i reallön, om man tar år 1939 till utgångspunkt, till och med år 1946
till 9,7 procent för manlig och 21 procent för kvinnlig arbetare. Om de senaste
avtalsförbättringarna inräknas, utgör reallönestegringen 17,1 procent för manliga
och 35 procent för kvinnliga textilarbetare. Reservanternas uppgifter om
reallönestegringen överensstämma således i varje fall icke med fackförbundets
beräkningar. Jag vet inte, varifrån reservanterna ha fått sina siffror,
men jag skulle tro att det ändå är fackförbundet som besitter den bästa sakkunskapen
pa detta område, varför vi väl böra hålla oss till de uppgifter som
lämnats därifrån.

Jag vill således, herr talman, med dessa konstateranden understryka vikten
av att i den kommande utredningen, som jag hoppas skall igångsättas snarast
möjligt, lönefrågan ägnas särskild uppmärksamhet.

4 Nr 23. Lördagen den 17 maj 1947.

Ang. rationalisering av textil- och beklädnadsindustrien. (Forts.)

Jag önskar också betona angelägenheten av ett annat problem som fordrar
ingående utredning, nämligen frågan om distributionskostnaderna inom textiloch
beklädnadsindustrien. Enligt de undersökningar som ha gjorts på detta
område av herr Folke Kristensson kostar det nämligen nästan lika mycket att
försälja en meter tyg som att tillverka varan. Av det material, som framlagts
i Kristenssons undersökning, framgår att en konsument som köper bomullstygför
låt mig säga 100 kronor måste betala 45 kronor till grossist- och detaljhandelns
distributionskostnader. De egentliga tillverkningskostnaderna för varan,
inberäknat textilfabrikantens och råvaruleverantörens vinster, uppgå endast
till omkring 55 kronor. Det är självklart att dylika förhållanden, som
vittna om en ålderdomlig distributionsapparat och väldiga mellanhandsvinster
med uppskörtning av allmänheten, böra bli föremål för uppmärksamhet från
statsmakternas sida under den kommande utredningen. Jag anser för övrigt
att priskontrollnämnden redan nu borde ägna tillbörlig uppmärksamhet åt dessa
förhållanden.

Slutligen, herr talman, önskar jag understryka en tredje synpunkt, nämligen
att den kommande utredningen bör ägna särskild uppmärksamhet åt textiloch
beklädnadsindustriens lokalisering. Jag tänker därvid i första hand på
de många kommuner i Norrland, som på grund av olika omständigheter hotas
av avfolkning, inte minst på grund av att de sakna industrier. Jag skulle tro
att det finns möjligheter att på ett ur alla synpunkter fördelaktigt sätt förlägga
vissa textil- och beklädnadsindustrier till dessa kommuner.

Jag uttalar, herr talman, än en gång min tillfredsställelse med utskottsmajoritetens
yrkande och hemställer om bifall till det föreliggande utlåtandet.

Herr E lo w.sson, Nils: Herr talman! Inom alla näringsgrenar finns det bättre
och sämre skötta företag. Vid uppgörandet av kollektivavtal kan man inte
fastställa högre löner och bättre förmåner för arbetarna än att det blir möjligt
även för de sämst skötta företagen att bära kostnaderna. Det medför att de
arbetare som äro sysselsatta inom en och samma näringsgren få nöja sig med
de löner, som kunna sättas med hänsyn till de sämst skötta företagens bärkraft.
De bäst skötta företagen inom branschen kunna på detta sätt göra sig vinster
som kan hända inte äro oförtjänta — det beror ju på hur man ser det —
men som i varje fall bli större än vad de med hänsyn till arbetarnas berättigade
anspråk rimligen borde vara.

Så har det varit och är det alltjämt inom många näringsgrenar. Så länge
de anställda funno sig i dylika förhållanden, gick det naturligtvis bra att ha
det på det sättet. Men vi finna numera inom den ena näringsgrenen efter den
andra, hurusom man inte längre nöjer sig med att ha det ordnat på det viset.
Jag erinrar om den utveckling som skett inom jordbruket, skogsbruket och torvindustrien,
som i likhet med textilindustrien kunnat ge de inom dessa näringar
sysselsatta blott mycket små inkomster. Vid förra årets kongress beslöto textilarbetarna
att ge sin förbundsstyrelse i uppdrag att träda i förbindelse med
statsmakterna för att få till stånd en undersökning om hur man skulle kunna
åstadkomma sådana förhållanden inom textil- och beklädnadsindustrien, att de
där anställda kunde få bättre betalt för sitt arbete. Det är väl närmast detta
”kongressbeslut som har föranlett motionärerna att väcka sin motion. De spörsmål.
som behandlas i motionen, hade dock troligen i alla fall kommit att upptas
till undersökning även om textilarbetarförbundets kongress inte hade fattat
detta beslut.

Reservanterna anföra, att löneläget inom textilindustrien under den senaste
tiden har förbättrats. Det är i viss mån riktigt, men vi veta ju att denna löneförbättring
sammanhänger med den onormala konjunktur som för närvarande
råder inom branschen, beroende på att importen av textilvaror till vårt land

Lördagen den 17 maj 1947.

Xr 23.

Ang. rationalisering av textil- och beklädnadsindustrien. (Forts.)
inte är lika stor eller i varje fall inte lika fri som tidigare. Vi måste följaktligen
räkna med att då importen ånyo kommer i gång, medför den sannolikt en ökad
press på lönerna inom den svenska textil- och beklädnadsindustrien. Det blir
då fråga om textilindustrien kan hålla lönerna eller, vilket naturligtvis också
blir aktuellt, höja dem så att textilarbetarna åtminstone komma upp till medellönenivån
för övriga industriarbetare här i landet. Det är föga sannolikt att vi
kunna få till stånd en sådan lönesättning, om man inte vidtar särskilda åtgärder
för att trygga att textilarbetarna beredas full försörjning inom textilindustrien.
Dessutom måste erforderliga rationaliseringar vidtagas inom de
sämst skötta företagen. Distributionen av textilindustriens produkter måste vidare
ordnas på sådant sätt att det blir irtrymme för ett högre löneläge inom industrien.
Även den sidan av frågan är så pass viktig, att den hör utredas. Det
är också angeläget att undersöka, om den svenska textilindustrien har följt med
tillräckligt i utvecklingen med anläggningar och maskiner för att kunna utnyttja
de nya materialier som numera dykt upp, så att de svenska textilfabrikerna
kunna stå sig i konkurrensen. Det torde inte dröja länge förrän vi åter
måste räkna med ökad import av textilvaror från utlandet. Inte minst ur denna
synpunkt är det angeläget att så snart som möjligt få till stånd den önskade
utredningen.

Utskottet har emellertid inte velat ange någon tidpunkt för utredningens,
igångsättande. Utskottsmajoriteten har nämligen haft klart för sig, att redan
förut stora anspråk ställts på utredningar genom Kungl. Maj :ts försorg och
att det är fara värt att arbetskraften inte räcker till. Därför har utskottet inte
velat gå längre än att ge Kungl. Maj:t i uppdrag att verkställa en utredning
på detta område, varvid Kungl. Maj:t dock på egen hand får avgöra, när den
lämpliga tidpunkten är inne för att igångsätta den begärda utredningen.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets utlåtande.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag skulle ha kunnat förstå utskottets
yrkande, om utskottet hade avsett att skapa en beredskapsåtgärd att tillgripas
i ett läge. där det rådde allvarlig arbetsbrist på utredningsväsendets område och
då man således kunde ägna sig åt spörsmål som inte hade en omedelbar angelägenhetsgrad.
För närvarande*är det ju, såsom herr Elowsson själv påpekade,
på det sättet att det även inom utredningsväsendet råder brist icke på arbete
men på arbetskraft. Det gäller både i fråga om ledamöter till de olika beredningarna
och den sekreterarhjälp, som beredningarna böra ha för att kunna slutföra
sina uppdrag. Jag sätter allvarligt i fråga, om det under sådana omständigheter
är påkallat att begära utredning av ett ärende, vars angelägenhetsgrad
utskottet självt karakteriserar på följande sätt: »Utskottet vill icke göra gällande,
att de för textil- och beklädnadsindustriens del äro av den natur, att
denna utredning bör gå före alla andra liknande.»

Utskottets talesman påpekade, att utskottet hade haft en så stark känsla för
denna synpunkt, att man hade inskränkt sig till att förorda en utredning men
överlämnat åt Kungl. Maj:t att avgöra, när den bör igångsättas. Jag skulle
vilja ställa det spörsmålet, herr talman, om det inte i allmänhet är på det sättet,
att dä riksdagen begär en utredning, är det Kungl. Maj:t själv som avgör,
när den skall igångsättas. I det avseendet skiljer sig således knappast utskottets
utredningsuppdrag från andra liknande som riksdagen ger.

Utskottet konstaterar alltså i sitt utlåtande, att den utredning, som utskottet
föreslår riksdagen att begära, icke är av den natur att den bör påskyndas.
Utredningen är följaktligen icke angelägen. Om jag ställer in den mot bakgrunden
av den brist på för utredningar tillgänglig arbetskraft, som för närvarande
förefinnes, förefaller mig bara det skälet vara tillräckligt för att ut -

Nr 23.

Lördagen den 17 maj 1947.

Ang. rationalisering av textil- och beklädnadsindustrien. (Forts.)
skottet skulle ha kunnat tänka sig att låta med utredningen tills vidare
anstå.

Men det skulle ändå kunna tänkas, trots denna överlastning av utredningsapparaten,
att utskottet skulle ha kunnat finna det angeläget att begära en utredning,
om det hade varit på det sättet, att de problem, varom motionerna
handla, icke av någon tidigare uppmärksammats. Det förhåller sig emellertid
inte på det sättet, och jag använder, herr talman, åter utskottets egen argumentation.
Det står nämligen i utskottets motivering i sista stycket på s. 14: »Det
förtjänar även framhållas, att flera pågående utredningar syssla med spörsmål,
som äga ett visst samband med den nu föreliggande motionen.» Utskottet
erinrar särskilt om utredningen angående kvalitetsforskning och konsumentupplj^sning
samt om utredningen om näringslivets lokalisering. Av de myndigheter,
vilkas yttranden utskottet inhämtat, har framför allt kommerskollegium
och de av kommerkollegium hörda näringsorganisationerna samt Kooperativa
förbundet med hänvisning till de pågående utredningarna ansett det förståndigast
att låta med den nu begärda utredningen anstå, till dess man finge
se till vilket resultat de pågående utredningarna kunde komma.

Det förhåller sig således också på det sättet, att problemet ingalunda är
ouppmärksammat, utan att en hel del utredningar på området redan pågå, och
att det därför skulle kunna vara av värde att bida med den sammanfattande
utredningen till dess att man fått klart för sig, till vilka resultat de redan pågående
utredningarna kunna komma. Det är enligt mitt sätt att se ytterligare
ett skäl, som utskottet självt har anfört för att låta med den av motionärerna
begärda åtgärden tills vidare anstå.

Men inte nog härmed, herr talman, utan utskottet fortsätter sin argumentation
till förmån för avslag på motionen på följande sätt: »Av yttrandena framgår
ock, att företagarna själva ha uppmärksamheten fäst på de problem, varom
nu är fråga, och äro villiga söka en lösning av desamma, som kan motsvara
skäliga samhälleliga krav.»

Jag har alltid haft den föreställningen, att när man har ansett det nödvändigt
att begära åtgärder ifrån samhällets sida för att företaga vad man med
ett modernt namn kallar strukturrationalisering, har det önskemålet främst
bottnat i en övertygelse att man från det enskilda initiativets sida inte kunde
vänta sådana åtgärder, att samhället kunde vara tillfreds därmed. Här säges
det nu i stället, att utskottet har övertygat sig om att företagarna själva inte
bara ha uppmärksamheten fäst på problemen och äro villiga att diskutera en
viss lösning av desamma, utan också att den lösning, som de enskilda företagarna
vilja medverka till, skall motsvara »skäliga samhälleliga krav». Vad
skall det under sådana omständigheter tjäna till att riksdagen begär igångsättande
av en utredningsapparat, som icke kan komma längre än väd de enskilda
företagarna själva äro villiga att medverka till, d. v. s. att tillgodose
»skäliga samhälleliga krav»? Det är väl inte utskottets mening, att den av utskottet
föreslagna utredningen skall tillgodose krav, som ur samhällelig synpunkt
äro oskäliga?

Jag kommer således, herr talman, till det resultatet, att jag med åberopande
av den motivering som utskottet har anfört i sitt yttrande har anledning att
yrka avslag på utskottets hemställan.

Häri instämde herr Andrén och herr Ericsson, Carl Eric.

Herr Wistrand: Herr talman! Den som läser utskottets utlåtande får en
känsla av att utskottet i själva verket är ganska övertygat om att den begärda
utredningen är både onödig och kanske till och med onyttig, men att utskottet
ändå med hänsyn till omständigheterna har velat dölja detta under en del
blommor.

Lördagen den 17 maj 1947.

Nr 23.

Ang. rationalisering av textil- och beklädnadsindustrien. (Forts.)

Det torde knappast finnas några omständigheter, under vilka det är så
olämpligt att igångsätta en utredning som under de nuvarande. Läget överhuvud
taget på det ekonomiska området är ju sa labilt, att man inte vet, om
de förutsättningar, som finnas när utredningen börjar, ens tillnärmelsevis äro
för handen då utredningen är färdig. Det är under sådana förhållanden mer
än någonsin nödvändigt att låta de producerande företagarna arbeta under
förhållanden, som någorlunda skänka dem ro och trevnad, och inte ansätta
dem med onödiga utredningar, som i många avseenden kunna komma att ga
mycket hårt ut över förutsättningarna för deras produktion. Skall man i ett
dylikt läge göra en utredning, bör den vara betingad av allvarliga missförhållanden.
, , .

Herr öhman framhöll såsom den viktigaste anledningen till en utredning,
att lönenivån inom textil- och. beklädnadsindustrien inte hade utvecklat sig
tillfredsställande. Han förklarade, att de av reservanterna anförda siffrorna
för löneutvecklingen icke vore riktiga, och delgav oss de siffror, som textilarbetarförbundet
hade kommit till. Jag vet inte vilka av dessa siffror som äro
de riktiga och inte heller varifrån reservanterna ha fått sina uppgifter, men
i detta sammanhang förefaller det mig onödigt att inga pa den saken, ty jag
kan till fullo begagna mig av herr Öhmans egna siffror. En industri mom
vilken, såsom herr Öhman angav det, reallönen sedan år 1939 ökat med 17 procent
för manliga och 35 procent för kvinnliga arbetare, synes mig, icke ge de
i rörelsen anställda så dåliga arbetsförutsättningar att man just på den grunden
har anledning att kräva en utredning. Jag har inte klart för mig, till
vilken procentsiffra den reallöneförhöjning som staten har beviljat sina, tjänstemän
och arbetare uppgår, men jag är övertygad om att den inte på långt när
når upp till siffrorna för textilindustrien. .... t

Man måste dessutom fråga sig, om det verkligen är lämpligt att staten
engagerar sig för utredningar som så direkt ta sikte på själva löneläget som
herr öhman här har ifrågasatt. Det skulle i varje fall betyda, att man bryter
mot en princip som hittills enhälligt omfattats från både arbetsgivar- och
arbetarsidan, nämligen att lönemarknaden skall vara fri och att man skall
överlåta åt de kollektivavtalsslutande parterna att själva komma överens om
lönerna utan statens inblandning. Det är möjligt, att herr Öhman från sina
politiska utgångspunkter inte delar denna uppfattning, som är rådande såväl
inom arbetsgivarföreningen som landsorganisationen. Men om herr öhman anser,
att staten så direkt bör ingripa och utöva påverkan på löneläget, att ett
lägre löneläge inom en industri bör föranleda en statlig utredning om industrien
i fråga, dess förutsättningar och möjligheter, att betala högre löner,
får han inte glömma, att denna uppfattning för med sig en annan konsekvens.
Även om i detta ögonblick, en dylik utveckling kanske inte ter sig så överhängande,
kunna vi dock förr än vi tro råka ut för en omsvängning^ i den
ekonomiska bilden. Vi kunna da pa manga områden vara bundna vid sa höga
lönekostnader, som de avtalsslutande parterna inte själva kunna enas, om att
sänka, att det kanhända blir ett allmänt rop på att staten skall ingripa med
en utredning och sedan på basis av denna åstadkomma en sänkning av lönerna.
Jag tror att man har all anledning att ta med stor försiktighet på dessa frågor,
så att man inte utmanar krafter som man kanske senare inte har möjlighet att
behärska.

^Jag slutar, herr talman, med vad jag började med, nämligen att konstatera,
att läget för närvarande är så oöverskådligt, farligt och outrannsakligt, att
det i nuvarande stund icke finns förutsättningar för en utredning på detta
område. En utredning kan icke åstadkomma någon nytta, men den kan genom
sin blotta tillkomst verka skadligt.

Nr 23.

Lördagen den 17 maj 1947.

Ang. rationalisering av textil- och beklädnadsindustrien. (Forts.)

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Till herr Elon Andersson skulle jag
först- vilja säga att utskottet så tydligt som det varit möjligt har försökt att
i sitt uttalande låta de olika synpunkterna spegla sig för att så vitt möjligt ge
kammaren en riktig bild av det läge frågan befinner sig i.

Om så herr Andersson vill utnyttja -denna noggrannhet för att söka göra
gällande, att utskottets motivering inte fullt harmonierar med yrkandet, så vill
jag säga att det inte är riktigt. Jag vill erinra om vad jag sade i mitt första
anförande, nämligen att vi inte anse att denna utredning kan dröja hur länge
som helst, eftersom dels investeringsfrågan och dels lönefrågan äro av den
art, att de med tanke på den kommande importen av textilvaror tarva en lösning
utan onödig tidsutdräkt. I annat fall kan det enligt utskottets mening
bli ett bakslag inom textilindustrien, som kan visa sig mycket- svårare att bemästra
än de problem man hittills haft att kämpa med.

Till detta vill jag lägga, att det är riktigt när man säger, att vi i utskottets
utlåtande ha framhållit att det finns företag, som äro villiga att rationalisera
ytterligare, men detta gäller med säkerhet inte om alla företag. Det finns
alltjämt företag inom dessa områden, som befinna sig på efterkälken och som
de övriga företagarna såvitt bekant inte göra någonting för att rycka upp i
linje med de andra.

Herr W istrand framhöll, att det är angeläget att företagarna få arbeta under
lugn och trevnad, och det tycker nog också utskottet. Men vi anse det även
angeläget, att arbetarna inom dessa företag få känna lugn och trevnad. Textilarbetarna
ha emellertid under långa tider fått arbeta för löner, som faktiskt
utgjort bottennivån för industriarbetarlöner överhuvud taget, och man får inte
förvåna sig över om dessa arbetare till sist bli otåliga och fråga sig. varför
just deras arbete skall betalas sämre än alla andra arbetargruppers.

Det är precis samma fråga som exempelvis arbetarna inom jordbruket ha
ställt sig, och när herr Wistrand säger att det inte på något annat område har
gjorts ett ingripande av motsvarande slag när det gällt lönesättningen inom en
näringsgren, vill jag säga att han lika väl som vi andra här vet, att både prissättning
och lönesättning inom jordbruket sedan mycket lång tid tillbaka faktiskt
bestämts genom statliga åtgärder. Det är alitså ingenting nytt. Och på
samma sätt som staten har kommit jordbruksnäringen ill hjälp, är det naturligtvis
möjligt för den att komma också andra näringsgrenar till hjälp.

Man ^ skall verkligen inte, som herr Wistrand alltid gör när vi diskutera
spörsmål av detta slag, utga från såsom självklart, att när staten skall göra
någonting, da är avsikten endast att skapa oro och otrevnad. Vi se saken på
ett helt annat sätt och anse, att staten skall komma företagen till hjälp. Om
sedan inte herr Wistrand tror, att staten har några möjligheter att göra det.
sa kan jag förmodligen inte beröva honom den tron, men på vårt håll anse vi
i varje fall att det är möjligt.

Med utgångspunkt från de procentsiffror för löneutvecklingen, som herr
öhman nämnde, ville herr Wistrand göra gällande att man inte kan säga att
en näringsgren, som har vidtagit så pass betydande förhöjningar av lönerna,
behandlar sina anställda illa. Detta låter kanske säga sig. men dessa arbetares
faktiska löneläge beror ju inte bara på den höjning som skett under de senaste
å.ren, utan också rätt mycket på hurudant utgångsläget har varit. Och utgångsläget
har inte varit gynnsammare än att textilarbetarnas löner, trots de förhöjningar
som nu skett, befinna sig under medelnivån för industriarbetarlönerna.
Då staten griper in -— och vi hoppas att det skall kunna ske inom en
rnte alltför avlägsen framtid — måste den naturligtvis göra det även med tanke
på att dessa arbetare böra erhålla högre löner.

När herr Wistrand talar om att man skall låta företagen arbeta i lugn och

Lördagen den 17 maj 1947.

Nr 23.

Ang. rationalisering av textil- och beklädnadsindustrien. (Forts.)
ro, vill jag göra den anmärkningen, att man inte rimligtvis kan begära att de,
som äro anställda inom ett mindre väl skött företag, skola för hela sitt liv
eller så länge de äro anställda inom det företaget vara beroende av den bristande
initiativkraft, som är till finnandes på arbetsgivarsidan. Det fanns som
jag nämnde en tid, när detta kunde gå för sig, men förhållandena äro inte längre
sådana. De människor, som sälja sin arbetskraft, vilja ha så mycket betalt
lor den som möjligt, och de komma under alla förhållanden att söka utvägar
för att tillgodose sina önskemål därvidlag. Och även om man från vissa håll
till varje pris motsätter sig att staten ingriper, komma vi ändå inte ifrån detta.

Herr Wistraml erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr Elowsson
framhöll, att i detta fall tänker staten på att hjälpa, och det är naturligtvis
mycket roligt att höra ett sådant yttrande. Men det är ändå märkvärdigt att
man inte från det håll, där man sålunda skulle bli hjälpt, har visat något nämnvärt
intresse för den planerade hjälpen.

Herr Elowsson anger såsom skäl för att man bör försöka sig på en reglering
av arbetslönerna inom dessa industrier mer eller mindre under statlig medverkan,
att dessa löner ligga under medelnivån. Det är riktigt, att arbetslönerna
inom dessa industrier ligga något under medelnivån, men när jag gång på gång
hör detta argument åberopas, förefaller det mig som om man hade en något
säregen matematisk uppfattning, att det är möjligt att uppnå ett läge där alla
löner ligga över medelnivån. Det kunna de nu inte göra, utan några löner måste
alltid ligga under medelnivån. Och 13 procent under medelnivån är ju inte någonting
så oerhört, även om denna skillnad lämnar utrymme för förbättringar.

Visst har eu hel del regleringar inom jordbruket skett med utgångspunkt från
att jordbruksarbetarnas löner skulle förbättras. Men är det meningen, att
detta skail vara ett undantagsförhållande — vilket jag har trott — eller att hela
samhället skall regleras efter sådana linjer? Jag skulle vilja ha herr Elowssons
svar på den frågan, därför att här mycket vida utblickar öppna sig över vilka
perspektiv vi ha att räkna med, om herr Elowsson och hans menignsfränder
också i fortsättningen komma att dirigera vår ekonomiska politik.

Herr Lötlmer: Herr talman! Då det har undrats varifrån reservanterna fått
sina siffror beträffande arbetslönernas stegring, vill jag bara nämna att vi ha
dem från kommerskollegii yttrande. Där heter det ordagrant på följande sätt:
»Jämfört med löneförhållandena år 1939 har, enligt vad som framgår av Stockholms
handelskammares yttrande, en stegring i reallönen inträtt för manlig
textilarbetare med 22 och för kvinnlig med 32 procent.»

Huruvida dessa siffror äro riktigare än de av herr Öhman nämnda vill jag
inte döma om. Jag har bara tagit för gott vad kommerskollegium yttrat.

Herr Oliman: Herr talman! Herr Elon Andersson och lierr Wistrand ha här
talat emot den, av utskottet förordade utredningen och ansett den överflödig.

Herr Elon Andersson underströk särskilt, att det var en sådan brist på arbetskraft
inom utredningsmaskineriet, alt man inte borde ytterligare betunga
detta med en utredning. Jag tillhör inte dom, som vilja ha utredningar i onödan,
men jag tror att om man skulle granska listan över nu arbetande utredningar,
skulle man finna att åtskilliga äro av en mindre angelägenhetsgrad än
den utredning, som här är ifrågasatt.

Jag kan heller inte vara enig med herr Elon Andersson om att de utredningar,
som redan pågå, skulle befatta sig just med de problem, som genom vår motion
ha aktualiserats. Jag kan inte finna att någon av de pågående utredningarna
behandlar problemet om ett eventuellt startande av en statlig konkurrens -

Nr 23.

Lördagen den 17 maj 1947.

Ang. rationalisering av textil- och beklädnadsindustrien. (Forts.)
industri i syfte att höja produktionskapaciteten inom textilindustrien. Jag kan
heller inte finna att någon av de pågående utredningarna berör de speciella löneförhållandena
inom textil- och beklädnadsindustrien eller de problem beträffande
distributionen, som tydligen finnas och som enligt vad jag i mitt tidigare
anförande visade i mycket hög grad fördyra textil- och beklädnadsvarorna
för den breda allmänheten. Jag tror således att det finns alldeles tillräckliga
skäl för att denna utredning kommer till stånd och verkställes så
snabbt som möjligt.

Jag vill också ägna ett par ord åt vad herr Wistrand anfört, ehuru jag beträffande
löneutvecklingen delvis redan år förekommen av herr Elowsson. Man
bör ju inte förenkla problemställningen så, som herr Wistrand gör, och bara
peka på den höjning av reallönerna som skett under de senare åren. Man kan
inte på det sättet visa, att lönerna inom textilindustrien äro tillfredsställande.
,Vi måste nämligen komma ihåg, att textilindustriens arbetare tillhöra de allra
sämst avlönade i detta land. Om man då höjer standarden för de manliga arbetarna
med 17 procent, såsom har varit fallet under de senare åren, utesluter
detta inte att dessa arbetare alltjämt måste finna sig i en levnadsstandard, som
faktiskt närmar sig vad vi vilja karakterisera såsom svältgränsen.

Vad beträffar företagarna inom textilindustrien, tillhöra dessa däremot de
företagarkategorier, som ha de största vinstema. Jag kan också hänvisa till
att löneposten inom textilindustrien spelar en relativt liten roll i produktionskostnaderna.
I den utredning av herr Folke Kristiansson, som jag tidigare åberopat,
beräknas arbetslönerna exempelvis när det gäller yllevävnader utgöra
mindre än 10 procent och när det gäller bomullsvävnader mindre än 15 procent
av framställningskostnaderna. Det är således tydligt, att arbetslönerna inom
denna industrigren för närvarande spela en relativt liten roll i det pris, som
konsumenten får betala. I stället bär man här att räkna med dels tämligen
oskäliga företagarvinster och dels en omåttligt penningslukande distributionsapparat,
som fördyrar beklädnadsartiklarna för den breda allmänheten. Det
är framför allt dessa förhållanden som vi önska få klarlagda genom den utredning,
som nu tillstyrkes av vederbörande utskott.

Det är inte alls så som herr Wistrand vill göra. gällande, att jag söker införa
någon ny princip, någon statlig lönesättning för textilindustriens arbetare.
När jag pekat på lönefrågan, har jag inte alls avvikit från den allmänna
linje, som följes av landsorganisationen och textilarbetarförbundet. Båda dessa
institutioner ha i sina remissyttranden över motionen förklarat, att man måste
ägna lönefrågan inom textilindustrien en betydande uppmärksamhet. Och de
tillstyrka ju också utredningen. Det är icke därmed avsett, att staten skulle
diktera lönerna för textilindustriens arbetare, men jag tror att man genom en
förnuftigare ordning inom textilindustrien, en längre driven rationalisering och
modernisering samt eventuellt genom att starta en statlig konkurrensindustri
skulle kunna åstadkomma sådana förhållanden, att textilindustriens arbetare
verkligen komma upp i löner, som något så när motsvara de industriarbetarlöner,
som i allmänhet utgå i detta land.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Herr Wistrand vet säkert lika väl som
vi andra, att man på både arbetar- och arbetsgivarhåll är angelägen om att
hålla lönediskussionen utanför politiken, men lika klart är ju, att vad som kan
göras för att en industri skall kunna betala bättre löner inte kan hållas utanför
det allmännas intresse.

När sedan herr Wistrand litet grand spydigt frågade, huruvida man på
vårt håll vore intresserad för att behandla lönesättningen inom andra närings -

Lördagen den 17 maj 1947.

Nr 23.

Ang. rationalisering av textil- och beklädnadsindustrien. (Forts.)
grenar enligt riktlinjer liknande dem som tillämpats för jordbrukets vidkommande
— jag fattade honom på det sättet ■—- vill jag bara säga, att det beror
naturligtvis på hur det enskilda näringslivet sköter sig.

Herr Uhlén: Herr talman! Jag skulle vilja göra kammarens ledamöter uppmärksamma
på att textilindustriens dominerande arbetargrupp ännu år 1945
hade löner, som lågo omkring 20 procent under medelnivån för industriarbetarlönerna.
Detta gällde inte bara genomsnittligt för gruppen i sin helhet, utan
både kvinnor och män inom den dominerande textilarbetargruppen lågo var för
sig ungefär på den nivån — vi måste då undantaga sådana arbetare, som äro
anställda vid strumpfabriker och vissa andra specialfabriker. Den dominerande
gruppen inom textilindustrien hade sålunda löner, som voro de sämsta industriarbetarlönerna
i hela landet.

Sedan dess ha reallönerna — vilket vi nu torde kunna anse att herrarna
Öhman och Wistrand äro överens om — stegrats med omkring 17 procent. Enligt
herr Wistrands mening skulle textilarbetarna därmed ha uppnått ett mycket
gynnsamt löneläge. Jag vill erinra herr Wistrand om att även andra industriarbetargruppers
reallöner i genomsnitt ökats med ungefär samma procentsiffra
under de tre senaste avtalsrörelserna. Textilarbetarnas löner befinna
sig därför fortfarande ungefär lika långt från medelläget som tidigare. Möjligen
har den tidigare rådande skillnaden minskats med en eller ett par procent.

Därtill kommer, såsom här redan har påpekats, att utgångsläget för textilarbetarna
var sämre än för någon annan grupp. Lönerna inom textilindustrien
voro före kriget otroligt låga. Jag såg härom dagen i ett arbetsgivarorgan en
detaljerad framställning av löneförhållandena, som upptog löner så låga, att
det är fullkomligt ofattbart att folk kunnat existera på dem. I verkligheten
kunde man det inte heller, utan förutsättningen var att både mannen och hustrun
arbetade. Ännu under 1930-talets senare hälft har det faktiskt förekommit
fall, då fattigvården fått lov att lämna hjälp, trots att både mannen och
hustrun stått i arbete.

Men det var egentligen inte för att säga detta jag begärde ordet, utan för
att ge ett exempel på hur nödvändigt det torde vara att närmare granska förhållandena
i varje fall när det gäller distributionen av beklädnadsartiklar.
Jag vill erinra er, mina damer och herrar, om ett exempel som ni förmodligen
alla på sin tid lade märke till, därför att det offentliggjordes i pressen. Det var
en kapphandlare här i Stockholm, som för omkring två år sedan blev åtalad
och även dömd för prisocker. Han hade vid försäljning av damkappor lagt på,
vill jag iminnas, mellan 130 och 150 procent, Stockholms rådhusrätt fastslog
på grundval av expertutlåtanden från fackmän i branschen, att denna prissättning
var för hög. Däremot skulle en höjning av fabrikens pris med 105 procent
plus 7 procent i kreditrisk enligt expertutlåtandena ha varit skälig. Så
dömde också rådhusrätten, Domen överklagades i Svea hovrätt, som emellertid
fastställde rådhusrättens utslag.

Det är alltså fastslaget i dom och bokfört i protokoll, att en höjning av fabrikens
pris med 105 procent plus 7 procent i kreditrisk är skälig vid försäljning
av en damkappa i den fria sektorn, alltså en ej priskontrollerad vara. Detta
betyder, att de som medverka i produktionen av damkappor av detta slag,
alltifrån konfektionsfabriken och ända ned till den fårfarm i Australien, som
har levererat ullen — förutsatt att det fanns någon ull i dessa kappor •— sammanlagt
få nöja sig med en mindre del av vad konsumenten betalar än den,
som styr om att folk får köpa dessa kappor. Om vi antaga, att en kappa kostade
212 kronor, så fick hela produktionsprocessen nöja sig med 100 kronor, medan
distributionsledet för sin insats betingade sig en ersättning av 105 kronor plus
7 kronor i kreditrisk.

Nr 23.

Lördagen den 17 maj 1947.

Ang. rationalisering av textil- och beklädnadsindustrien. (Forts.)

Jag skulle tro att även herr Wistrand måste medge, att det kan finnas skäl
att titta litet närmare på förhållanden av detta slag. En sådan prissättning
innebär en privatheskattning av allmänheten, som är ofantligt mycket värre
än den beskattning, som herrar PHM:are i dessa dagar så högljutt och i så
upprörda ordalag jämra sig över.

Jag vill också nämna, att när denna prissättning offentligen påtalades
av en tidning, kom det eu protest från en detaljhandlarorganisation i branschen,
vilken påvisade att prissättningen måste vara sådan för att man inom
denna bransch överhuvud taget skall kunna klara sig. Och det tror jag, dess
värre, är riktigt. Jag hörde härom dagen en fackman på området påstå, att
det finns bortåt 400 specialaffärer i damkappor i Stockholm. Vi kunna gå
från Mynttorget till Järntorget och räkna till ett trettiotal sådana affärer bara
på Västerlånggatan. Det är klart att dessa stora och flotta affärer med yrkeskunnig
arbetskraft måste innebära oerhört stora omkostnader. Frågan är om
det är rimligt och riktigt med sådana avbränningar vid distributionen av en
nödvändighetsvara.

Jag vill tillägga, att samma kapphandlarorganisation också uppgav, att detaljhandlarna
på priskontrollerade damkappor få taga ett pris, som med 50
procent överstiger inköpspriset. Men dessutom ha de rätt till 20 procent i
överpris, beräknat på priset i dess helhet, vilket betyder att försäljningsmarginalen
även på- priskontrollerade varor blir 80 procent. Även det är enligt min
mening en fullkomligt oskälig distributionskostnad.

Det är säkerligen nödvändigt att titta litet närmare på själva textilindustriens
förhållanden, men oavsett vilken uppfattning man har i den frågan, är
det enligt min mening absolut nödvändigt att statsmakterna, som dock ha ett
ansvar för befolkningens intressen, titta litet närmare på distributionen inom
beklädnadsbranschen.

I detta anförande instämde herr Hesselbom.

Herr Björck: Herr talman! Då jag är bosatt i en stad, som huvudsakligast
lever på textilindustrien, har jag med ett visst intresse hört på denna debatt.
Jag har förvånat mig över vissa överord, som här ha fällts. Man har sagt,
att textilindustriens arbetare i viss mån leva på svältgränsen. Det påståendet
skall jag be att få protestera emot. Ingen kan väl tro att min hemstad Borås,
som kanske växt raskare än någon annan stad i något land och där som sagt
textilindustrien är den huvudsakliga näringen, skulle ha kunnat uppvisa eu
sådan utveckling, om arbetarna hållas på en så låg standard som här gjorts
gällande.

Det är riktigt att lönerna tidigare voro låga, men det berodde huvudsakligen
på den utländska konkurrensen i fråga om textilvaror. Den konkurrensen kom
främst från länder, där levnadsstandarden och lönerna voro låga, företrädesvis
från södra och mellersta Tyskland, Tjeckoslovakien och Japan. Jag erkänner
gärna, att det inte varit möjligt för den svenska textilindustrien att
konkurrera med dessa länder annat än under skydd av tullar. Under kriget,
när konkurrensen från utlandet upphört, ha de svenska textilarbetarnas löner
undan för undan förbättrats och de ligga numera ganska högt, och jag kan
säga att textilarbetarna i allmänhet åtminstone i min hemstad äro ganska
nöjda med förhållandena och leva på en god standard. Många ha skaffat sig
egna bostäder, och jag vågar säga, att få industrier ha på samma sätt som
textilindustrien i Borås hjälpt arbetarna att skaffa sig trevliga och bra bostäder,
egna hem o. s. v.

Det är ju möjligt att man, när konkurrensen från utlandet åter sätter in

Lördagen den 17 maj 1947.

Nr 23.

Ang. rationalisering av textil- och beklädnadsindustrien. (Forts.)
får besvärligheter vid lönesättningen, men då kommer det an på om statsmakterna
vilja ge textilindustrien det skydd som den måste ha för att kunna
fortsätta konkurrensen med utlandet. Då skulle jag vilja hemställa till såväl
herr Elowssons som herr Öhmans parti att medverka till ett sådant skydd för
industrien, att lönerna kunna upprätthållas. Det beror helt på det tullskydd
som vi då kunna få. Säkerligen komma de konkurrerande länderna ännu
många år framåt att ha åtskilligt lägre levnadsstandard än Sverige och kunna
därför hårt konkurrera med vår textilindustri.

Jag skall inte ge mig in på vad som sagts här om distributionsapparaten.
Det är ju någonting som priskontrollnämnden får syssla med. Men vi böra
förstå, att en hel del försäljning måste ske genom resande, och det är inte
billigt att resa vare sig tåg eller bil och nästan omöjligt att få hotellrum. Det
bidrar till att distributionskostnaderna måste bli höga, det kan man inte komma
ifrån.

Jag har fäst mig vid vad Kooperativa förbundet säger i sitt yttrande till
utskottet. Även utskottets majoritet borde respektera förbundets uppfattning när
det säger: »Det synes styrelsen i och för sig som om visst fog skulle finnas
för en utredning om den svenska textil- och beklädnadsindustriens förhållanden,
men då många av de problem, som motionärerna anföra, såsom exempelvis
industriens förläggning inom landet och speciellt i Norrland, tullfrågor, industriens
lönsamhet etc., redan äro föremål för utredningar, synes det styrelsen
som om dessa utredningar först borde fullföljas innan en ny utredning angående
speciellt textilbranschens förhållande igångsättes.»

Det är rätt kloka ord, som jag ber att få understryka.

Jag ber, herr talman, att få instämma med herr Elon Andersson i hans yrkande
om avslag på utskottets hemställan.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr Uhlén, som ju tillhör den, åtminstone
ytligt sett, mycket solida skolan av socialdemokrater, lämnade en stor mängd
sakuppgifter, som det ju är alldeles omöjligt att bemöta då man inte har fått
veta var de komma ifrån eller eljest kan kontrollera dem.

Eu sak gjorde emellertid enligt min uppfattning hans argumentering misstänkt.
Han uppgav, att det fanns familjer, där både hustrun och mannen arbetade
samtidigt inom textilindustrien men som ändå nödgades uppbära fattigunderstöd
för att kunna existera. Om herr Uhlén menade, att detta skulle ha
skett under tider då de hade fullt arbete — alltså icke under tider av arbetslöshet
inom industrien — så måste jag säga, att jag ställer mig mycket tvivlande
till uppgiften. Yi få inte glömma, att även om textilindustriens löner
ha stått på en nivå som har varit relativt låg i jämförelse med andra industriers
— vilket de nog ha gjort — så ha de dock varit fastställda i kollektivavtal,
tillkomna efter förhandlingar på vanligt sätt. Vid uppgörelserna
om dessa kollektivavtal har för resten, efter vad jag vet, på arbetarsidan en
synnerljgen högt aktad ledamot av denna kammare medverkat, och jag tvivlar
på att avtalen äro av den beskaffenhet, att de skulle ha nödvändiggjort fattigunderstöd
i något fall, allra minst i fall där inte endast mannen, utan även
hustrun haft fullt arbete.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Jag känner naturligtvis inte till förhållandena
i Borås lika bra som herr Björck gör, men att de inte äro alldeles
idealiska torde man väl kunna utläsa därur, att den fackförening, som vid textilarbetarförbundets
kongress förra året motionerade om att man skulle intressera
statsmakterna för textilarbetarnas löneläge, var textilarbetarförbundets
avdelning i Borås. Mer behöver man inte säga för att visa, att textilarbetarna
i Borås inte äro till freds med de förhållanden som nu råda.

Nr 23.

Lördagen den 17 maj 1947.

Ang. rationalisering av textil- och beklädnadsindustrien. (Forts.)

När herr Björck sedan uttalar en förhoppning om att det, när importen
kommer i gång på allvar igen, skall bli fråga om att skydda textilindustrien
genom ökade tullar, vill jag inte säga annat än att den saken kan bli aktuell,
eftersom vi nödvändigtvis måste ha en textilindustri i detta land. Men det är
å andra sidan alldeles klart, att innan det kan bli fråga om att skydda en
industri med tullar skall man ha gjort allt man kan för att klara sig utan
detta tullskydd, och det är inte minst detta utskottet har tänkt på när det har
föreslagit en utredning av textilindustriens förhållanden.

Herr TJMén: Herr talman! Jag skulle bara vilja lämna en liten upplysning
till herr Wistrand.

Jag sade inte att det fortfarande förekom att fattigvården måste hjälpa
även sådana textilarbetarfamiljer, där både mannen och hustrun arbetade, utan
jag sade att det hade förekommit på 30-talet. Det gällde inte arbetslöshetsperioder,
utan tider då båda verkligen hade arbete. Jag är förhindrad att
lämna namn och adresser, men jag kan intyga att det är sant, och jag vill till
yttermera visso erinra herr Wistrand om att likartade förhållanden ha förekommit
även i andra och bättre ställda industrier än textilindustrien. I slutet
av 1920-talet diskuterades mycket ingående det förhållandet, att arbetare inom
tändsticksindustrien måste taga fattigvårdsunderstöd för att kunna försörja
sina familjer trots att männen stodo i dagligt arbete på fabrikerna. Även i
det fallet voro lönerna fastställda av organisationerna genom kollektivavtal..
Företeelsen har alltså inte varit ovanlig. Jag skulle kunna nämna även andra
arbetsområden, där det har förekommit, utan att nämna sådana som lantarbetarnas,
torvarbetarnas och skogsarbetarnas, inom vilka förhållandet har varit
ännu vanligare.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Löthner begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verk.-ställdes nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 49;

Nej — 23.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Lördagen den 17 maj 1947.

Nr 23.

Ang. rationalisering av textil- och beklädnadsindustrien. (Forts.)
Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle kammarens beslut i detta ärende genom
utdrag av protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 263, 265 och 269—271.

Föredrogs den vid sammanträdets början avlämnade kungl. propositionen
nr 272, angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag skall be att utan vidare kommentarer få
till kammarens protokoll antecknat — som ett bidrag till kännedomen om de
former, under vilka regering och riksdag numera samarbeta med varandra —
det förhållandet, att denna proposition, som säges vara avlämnad i kamrarnä,
i själva verket föreligger på talmannens bord allenast i ett korrektur. Jag
saknar kännedom om när kammarens ledamöter få tillfälle att taga del av den
i rentryck. Jag stryker särskilt under detta vid det förhållandet, att propositionen
har ett omfång av 484 sidor.

Efter härmed slutad överläggning bordlädes ifrågavarande kungl. proposition.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade pronositioner
nr 275 och 278.

Herr Qränébo avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 306,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till främjande
av bostadsförsörjningen.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 202, om fria järnvägsresor för barn under sex år;

nr 203, om vidgat nordiskt samarbete inom utredningsväsendet och den offentliga
förvaltningen ;

nr 204, om utredning angående järnvägsnämnder; samt

nr 205, angående avgiftsfri konfirmationsundervisning genom skolornas försorg.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten jämte
i ämnet väckt motion;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning och
forskning m. m.;

Nr 23.

Lördagen den 17 maj 1947.

nr 118, i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statsbidrag till undervisningsmateriel vid folk- och småskolor
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels fortsatt
tillverkning av syntetiskt gummi m. m., dels ock täckande av vissa förluster på
statens reservförrådsnämnds verksamhet;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande att
ytterligare överskrida viss anslagspost i pensionsstyrelsens avlöningsstat för
budgetåret 1946/47;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till social upplysningsfilm, jämte i ämnet väckt motion;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i syfte
att bereda vissa utländska läkare möjlighet att utöva läkarkonsten inom riket;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående viss försöksverksamhet
på yrkesmedicinens område;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj.ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens avtalsnämnd;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
.1947/48 till anskaffning av motorbåtar för tullverket;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ändrad redovisning
av luftfartsfonden m. m.;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till förvärv av -aktier i aktiebolaget
Göteborgs handelsbank m. m.;

nr 128, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—den 30 juni 1946;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående försäljning av
fastigheter, som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd, m. in.;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till avsättning till försäkringsinspektionens fond;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med begäran om bemyndigande
att träffa avtal med Malmö stad angående villkoren för överföring å
Malmö stad av det tryckande registret för staden; samt

nr 133, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till riksräkenskapsverket; ävensom

andra lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning av väckt motion om förlängd
semester för arbetstagare, som utför arbete, där silikosfara föreligger.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.22 på dagen.

In fidem
G■ H. Berggren.

Tisdagen den 20 maj 1947.

Nr 23.

Tisdagen den 20 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj.ds propositioner:

nr 267, angående anslag till teckning av ytterligare aktier i Norrbottens järnverk
aktiebolag, m. m.;

nr 268, angående vissa anslag till domstolarna m. m.;
nr 273, angående dispositionen av vissa för budgetåret 1943/44 å kapitalbudgeten
under diverse kapitalfonder anvisade investeringsanslag;

nr 274, med förslag till lag angående upphävande av 61 § 2 mom. lagen den
14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården;

nr 276, med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande; samt
nr 277, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 934) om tjänsteplikt, m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga sta-tsutgifter för budgetåret 1947/48 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen under folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till svenska uppfinnarkontoret;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående organisationen av
statens isbrytarverksamhet jämte i ämnet väckt motion;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till statens
institut för folkhälsan för budgetåret 1947/48;

nr 221 i^anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till centrala
sjukvårdsberedningen: avlöningar m. m.;

• ?r * anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
a tilläggsstat II till riksstaten för budgetaret 1946/47, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
a tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående uppdelning av
professuren i radioteknik vid Chalmers tekniska högskola;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
de tekniska högskolorna;

Första kammarens protokoll 1947. Nr US. o

Nr 23.

Tisdagen den 20 maj 1947.

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till konstfackskolan in. m.;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska laboratorier;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
eller inrättande av barnhem;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag till
barnmorskeläroanstalterna;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
tjänstebostad åt landsfiskalen i Föllinge distrikt;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen av två
fastigheter i Fjällbacka municipalsamhälle;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Folkbokföringen:
Viss tillfällig personal vid länsstyrelserna m. m. för budgetåret
1947/48;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1947/48 å kapitalbudgeten, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1947/48, i vad
avser det nya socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 238, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1947/48,
i vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1947/48 å kapitalbudgeten, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om inköp av inventarier m. m. för fångkolonier; samt

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till den
sociala hemhjälpsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 maj 1933 (nr 229) angående blodundersökning
i mål om barn utom äktenskap;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 377) om äktenskaplig
börd, m. m.;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift
av åtal mot vissa underåriga;

nr 218, i anledning av väckt motion om upphävande av den på interneringsnämnden
enligt 6 § första stycket lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt
ankommande förhandsprövningen; samt

nr 219, i anledning av väckta motioner om inrättande av lokala utskrivningsnämnder
vid sinnessjukhusen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 263, angående anslag för budgetåret 1947/48 till domkapitlen och stiftsnämnderna
m. m.;

Tisdagen den 20 maj 1947.

Nr 23.

nr 265, angående uppförande av beskickningshus i Canberra;
nr 269, angående vissa anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
;

nr 275, angående närmast erforderliga åtgärder för tillgodoseende av Sveriges
behov av matematikmaskiner; samt

nr 278, angående anslag till civilförsvaret för budgetåret 1947/48.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Gränebo m. fl. väckta
motionen, nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 115—133 och
andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 267, 268, 273, 274, 276 och 277.

Herr Holmbäck, erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Med
hänsyn till omfattningen av det med Kungl. Maj:ts proposition nr 272, angående
vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m., avsedda
ärendet tillåter jag mig anhålla, att kammaren måtte medgiva utsträckning av
tiden för avgörande av motioner i anledning av sagda proposition till det sammanträde,
som infaller näst efter tjugo dagar från propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 307, av herr Wetter m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag;

nr 308, av herr Wistrand m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag;

nr 309, av herrar Sten och Sandler, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag;

nr 310, av herr Herlits, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen;

nr 311, av herr Lindblom m. fl,, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen;

nr 312, av herr Wehtje m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen; samt

nr 313, av herr Eriksson, Einar, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Ordet lämnades på begäran till herr Persson, Karl, som anförde: Herr talman! interpellation
De sockerbetsodlare som leverera sina betor med järnväg till fabrikerna erhålla om ersättning
fraktbidrag, så att deras egna fraktkostnader utgöra högst 8 öre pr 100 kg. De sockerbetsodlare,
som bo så långt från järnvägsstation att de behöva anlita lastbil för ^Z^biltransport
av betorna till järnväg, ha i många fall så dryga kostnader härför, transporter.

Nr 23.

Tisdagen den 20 maj 1947.

Interpellation om ersättning till sockerbetsodlare för vissa biltransporter.

(Forts.)

att det stundom är förmånligare att köra direkt till fabriken med betorna. Härigenom
sparas såväl omlastning som järnvägstransport, men såsom förhållandena
nu äro, får odlaren stå för hela transportkostnaden till fabriken då lastbil användes
för transporten, vilken kostnad i regel torde uppgå till 50—60 öre pr
100 kg. Dessa dyra transporter antingen till järnväg eller direkt till fabriken
avskräcka många odlare i ytterområdena, som annars hade förutsättning för
sockerbetsodling och i vissa fall själva inom sina familjer ha tillgång till den
arbetskraft som behövs för rensning och upptagning av betorna. En annan sak
är, att det måste vara en rättvisefråga för från järnvägsstation avlägset boende
odlare att få samma fraktersättning från sin närmaste järnvägsstation och till
fabriken som de, som bo välbeläget, oavsett vilket transportsätt som för dem
är det förmånligaste. De få i alla fall högre transportkostnad än de som bo
välbeläget. Och ur landets och sockerförsörjningens synpunkt är det angeläget
med, om än endast ett litet, tillskott av odlare i synnerhet där den behövliga
arbetskraften finns.

Olika framstötar från nu nämnda odlingskategorier ha under årens lopp gjorts
för att få saken ordnad, och förhandlingar ha även förts mellan betodlarföreningens
representanter och sockerbolagen utan att detta lett till något resultat.
Enda möjligheten synes vara att regeringen gör en insats för lösning av frågan.
För detta år är det givetvis inte möjligt att påverka odlingen för nu berörda
områden, men sockerbetsodlingen kräver förarbeten och planering, varför det
vore tacknämligt att få frågan löst i god tid före planeringen av nästa års odling.
Efter alla tecken att döma torde försörjningsläget även under de närmaste åren
bli sådant, att största möjliga anspänning behöver göras för att få vår sockerförsörjning
tryggad. Billighets skäl tala för övrigt för att odlarna redan innevarande
höst borde få ersättning för frakt från sin närmaste järnvägsstation,
även då betorna transporteras direkt till fabrik med lastbil.

Med hänvisning till ovanstående anhåller jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få framställa följande fråga.

Är statsrådet villig att medverka till att sockerbetsodlare, som transportera
sockerbetor medelst lastbil direkt till sockerfabrik, kunna få samma fraktersättning,
som hade kommit dem till del, om de hade transporterat betorna medelst
järnväg från deras närmaste järnvägsstation?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 279, med
förslag till lag om ändrad lydelse av 67 § barnavårdslagen den 6 juni 1924
(nr 361).

Justerades protokollen för den 14 ock den 16 innevarande månad.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet Wigforss, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Ströms
interpellation om kompensation åt vissa befattningshavare vid exekutionsverken,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! I en med första kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Ström till mig framställt följande
frågor:

1) Är statsrådet beredd medverka till att även icke ordinarie befattningshavare
vid exekutionsverken må erhålla av statsmakterna påtagligen avsedd kompensation
för minskade sportelinkomster med anledning av den nya uppbördsreformen? 2)

Är statsrådet vidare beredd att vidtaga erforderliga åtgärder, därest någon
kommun eventuellt skulle visa sig likgiltig för att bereda vederbörande
befattningshavare den kompensation, som statsmakterna avsett?

I anledning härav får jag anföra följande.

Enligt det vid proposition nr 382 till 1945 års riksdag (höstsessionen) fogade
statsrådsprotokollet uttalade chefen för socialdepartementet, att därest
stadsfogde eller exekutionsbiträde efter det nya uppbördsförfarandets genomförande
erhölle minskad inkomst av indrivningsavgifter (restavgifter), det
torde böra ankomma på vederbörande kommun att bereda befattningshavaren
kompensation för den sålunda minskade inkomsten. Detta uttalande lämnades
av riksdagen utan erinran.

Det ankommer således på vederbörande kommun att kompensera ifrågavarande
befattningshavare för den minskade inkomst av indrivningsavgifter,
som för dem kan uppkomma såsom en följd av det nya uppbördsförfarandets
genomförande. Kommunen har härvid att själv avgöra om icke blott ordinarie
utan även icke-ordinarie befattningshavare skola erhålla ersättning för sådan
inkomstminskning. Det må erinras om att såvitt häradsskrivarna angår endast
de ordinarie befattningshavarna erhållit övergångsersättning för mistade
sportler. Har Stadsfogdes eller exekutionsbiträdes befordran till ordinarie befattningshavare
onormalt länge fördröjts till följd av utredningar angående
uppbördsorganisationen, synes det emellertid enligt min mening skäligt att
kommunen tillerkänner även en icke-ordinarie befattningshavare kompensation
för minskad ersättning av indrivningsavgifter. För häradsskrivamas del förelåg
icke ett dylikt skäl för kompensation åt de icke-ordinarie befattningshavarna.

Om kompensation
åt vissa
befattningshavare
vid
exekutionsverken.

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Om kompensation åt vissa befattningshavare vid exekutionsverken. (Forts.)

Med den inställning till frågan om kompensation åt icke-ordinarie befattningshavare
för minskad inkomst av indrivningsavgifter, som Kungl. Maj:t
och riksdagen sålunda intagit beträffande statliga befattningshavare, anser
jag mig icke hava anledning medverka till att kommunernas icke-ordinarie
befattningshavare generellt skulle erhålla dylik kompensation. Överhuvud taget
synes det bäst stå i överensstämmelse med den kommunala självbestämmanderätten,
att kommunerna ensamma, avgöra frågan om ersättning åt ifrågavarande
ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare för minskad inkomst
av indrivningsavgifter. Därest en kommun och dess befattningshavare skulle
vara av olika mening, synes frågan lämpligen böra lösas genom förhandlingar
mellan vederbörliga organisationer. Enligt vad jag inhämtat hava för städernas
del sådana förhandlingar pågått; för tillfället äro de ajournerade. För
landsbygdens del hava dylika förhandlingar avslutats, därvid förhandlingsdelegerade
överenskommit att rekommendera parterna en lösning av ersättningsfrågan
efter vissa grunder.

Herr Ström: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till herr statsrådet
för hans svar på min interpellation, och jag tackar honom också för att
han ställt sig positivt förstående till denna fråga.

Det gäller här en kår, som inte är särskilt populär på grund av det arbete
den fullgör i samhällets tjänst. Men det måste givetvis tillses att även en
sådan kårs medlemmar få sin rätt.

Detta gäller särskilt de extra-ordinarie exekutionsbiträdena. De ha nämligen
varit tvungna att vänta under många år på att få sin tidigare erkända
rätt att bli ordinarie definitivt ordnad. De skulle åtminstone i stort sett ha haft
sin fråga löst i Samband med reformen av uppbördssystemet. Men på grund
av att frågan om deras ordinarieställning, som de ha fått vänta på under
lång tid, inte liann bli löst före reformens ikraftträdande, befinna de sig nu
i en mycket ogynnsam situation, och det är inte säkert att kommunerna, som
det åligger att sörja för detta, komma att erinra sig att denna personal skulle
bli ordinarie. Det är detta som är idet väsentliga i interpellationer.

Herr statsrådet bär nu dels förklarat, att han finner det skäligt, att kommunerna
tillerkänna även en icke-ordinarie befattningshavare kompensation
för minskad ersättning av indrivningsavgifter, och dels rekommenderat kommunerna
att tillgodose vederbörandes krav efter den kommunala självbestämmanderättens
linjer. Slutligen säger herr statsrådet också att »därest en kommun
och dess befattningshavare skulle vara av olika mening, synes frågan
lämpligen böra lösas genom förhandlingar mellan vederbörliga organisationer»,
och att sådana förhandlingar redan ha tagit sin början.

Jag vill då uttala den förhoppningen, att kommunerna beakta de synpunkter,
som ha framhållits i denna interpellation.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 211, till Konungen i anledning av väckt motion om statsbidrag till gäldande
av vissa kostnader för en laga skiftes förrättning å fastigheten Kuivakangas
264 i Över tor neå socken.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, m. m.;

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

nr 229, i anledning av väckt motion om ersättning till arbetaren K. E. F.
Eriksson för sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring; samt

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstepensionsunderlag
för vissa befattningshavare vid polisväsendet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 267, angående anslag till teckning av ytterligare aktier i Norrbottens
järnverk aktiebolag, m. m.; och

nr 268, angående vissa anslag till domstolarna m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 273, angående dispositionen av vissa för budgetåret 1943/44 å kapitalbudgeten
under diverse kapitalfonder anvisade investeringsanslag.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 274, med förslag till lag angående upphävande av 61 § 2 mom. lagen
den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 276, med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 277, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30
december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt, m. in.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 307, av herr Wetter m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag;

nr 308, av herr Wistrand m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag;

nr 309, av herrar Sten och Sandler, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag;

nr 310, av herr Herlitz, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen;

nr 311, av herr Lindblom m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen;.

nr 312, av herr Wehtje m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen; samt

nr 313, av herr Eriksson, Einar, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 115, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till Hennes Kungl.
Höghet Hertiginnan av Västerbotten jämte i ämnet väckt motion.

T en till riksdagen avlåten proposition, nr 80, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att till Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten å riks -

Anslag till
H. K. H.

Hertiginnan
av Västerbotten.

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Anslag till H. K. H. Hertiginnan av Västerbotten. (Forts.)
staten för budgetåret 1947/48 under första huvudtiteln, Kungl. hovstaten,
anvisa ett anslag av 100 000 kronor.

I samband med förevarande kungl. proposition hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr Persson i Landafors och fru RönnChristiansson
väckt motion (II: 342), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen II: 342, till
Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten för budgetåret 1947/48
under första huvudtiteln anvisa ett anslag av 100 000 kronor.

Herr Ner man: Herr talman! Jag förstår inte riktigt logiken i ekonomiskt
avseende beträffande denna fråga hos statsutskottets eljest vällovligt sparsamma
ledamöter. En familjekrets har genom en tragisk olycka minskats, och
nu föreslår man ett anslag mer än dubbelt så stort som tidigare till denna
familjekrets. För närvarande utgå 97 000 kronor om året jämte tull- och
skattefrihet och bostad. Det nya anslaget föreslås komma att utgå tills vidare.
Det kan mänskligt att döma betyda en utgift på bortåt 3 miljoner
kronor.

Jag kan, herr talman, inte utan behovsprövning medverka till att Sveriges
riksdag på detta sätt handskas med svenska folkets medel. Jag ber att få
yrka avslag på utskottets hemställan.

Häri instämde herr Hage.

Herr förste vice talmannen: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Linderot: Herr talman! Jag har inte motionerat i kammaren i denna
angelägenhet, och detta närmast därför att jag inte anser den vara en av de
allra största och betydelsefullaste. Men jag ber ändå att få understryka de
synpunkter, som angivas i motionen, och de synpunkter, som nu ha anförts
av herr Nerman. Det verkar kanske psykologiskt litet otrevligt bland åtskilliga
svenska medborgare att så här, utan någon egentlig motivering och endast
på de grunder som här ha angivits, med 100 000 kronor höja anslaget
till hovstaten, varför jag vill yrka bifall till motionen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag
å vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nerman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 115,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande,
nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1917/48 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Punk ten 1.

I denna punkt hade utskottet hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i propositionen nr 151
framlagda förslag ävensom med avslag å motionerna 1: 235 och II: 354,

1. besluta, att nya elementarskolans i Stockholm gymnasium och en 4-årig
latingymnasielinje vid högre allmänna läroverket i Bromma skulle avvecklas
samt att i stället samrealskolorna i Enskede och Ängby skulle utbyggas till
högre allmänna läroverk, omfattande, förutom nu befintliga realskollinjer,
vartdera en 4-årig latin- och en 4-årig realgymnasielinje; skolande nämnda
organisationsän dringar ske successivt från och med budgetåret 1947/48 eller
den senare tidpunkt Kungl. Maj:t bestämde, allt under villkor att Stockholms
stad åtoge sig ej mindre att tillhandahålla för ifrågavarande nya läroverk
erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning, bostad
åt rektor eller motsvarande kontant ersättning samt bostäder åt erforderlig
vaktmästarpersonal än även att bevilja ett engångsanslag av minst 5 000 kronor
till komplettering av undervisningsmaterielen och utvidgning av biblioteket
vid högre allmänna läroverket i Enskede;

2. besluta, att vid samrealskolan i Piteå skulle från och med budgetåret
1947/48 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämde, successivt inrättas
en 4-årig realskollinje i stället för den tredje, ofullständiga parallellinjen av
den 5-åriga realskolan;

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1947/48, vidtaga de ändringar i personalförteckningen för de allmänna
läroverken, vilka föranleddes av vad departementschefen anfört;

4. bemyndiga Kungl. Maj:t att — utan hinder av sagda personalförteckning
— tills vidare under budgetåret 1947/48, då för realskolestadiet avsedd
ordinarie ämneslärarbefattning vid allmänt läroverk skulle tillsättas, besluta,
huruvida befattningen skulle kungöras ledig såsom adjunktsbefattning eller
ämneslärarinnebef attning;

5. godkänna under punkten införd avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1947/48;

6. bemyndiga Kungl. Maj :t att förordna om de avvikelser från personalförteckningen
och de överskridanden av maximerade poster i avlöningsstaten, som
föranleddes av den fortsatta ombildningen av kommunala mellanskolor till
samrealskolor;

7. till Allmänna läroverken: Avlöningar för budgetåret 1947/48 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 52 721 000 kronor;

B. att motionerna I: 236 och II: 355 måtte, i vad avsåge arvodena vid provårsläroverken,
anses besvarade med vad utskottet under punkten anfört samt
i övrigt icke till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I de likalydande motionerna I: 236, av herr Arrhén, och II: 355, av herrar
Håstad och von Friesen, hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att för
nästa budgetår verkställa en uppräkning av de sedan 1907 utgående arvodena
till provårshandledarna, vilka av departementschefen nu föreslagits att
åter oförändrade utgå, varvid hänsyn likväl borde tagas till jämförliga yrkeskategoriers
villkor, samt att snarast möjligt upptaga frågan om särskild placering
av lärarna vid provårsläroverken i löneskalan till bedömande.

I fråga om berörda båda motioner hade utskottet i motiveringen anfört:
»Vad beträffar motionerna 1:236 och 11:355 vill utskottet framhålla, att

Anslag Ull de
allmänna
läroverken.

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)
vissa skäl tala för den i motionerna påyrkade ytterligare uppräkningen av
arvodena vid provårsläroverken med hänsyn till att dessa arvoden — även
efter den av departementschefen förordade uppräkningen — komma att utgå
med belopp, som utmätts enligt grunder, vilka måhända numera icke längre
kunna anses lämpligt avvägda. Utskottet förutsätter därför, att Kungl. Maj:t
ägnar denna fråga fortsatt uppmärksamhet. Med vad sålunda anförts torde
ifrågavarande motioner — såvitt nu är i fråga -— få anses besvarade.»

Herr Arrhén: Herr talman! Jag har i detta ärende väckt en motion, som
går ut på att det för nästa budgetår skulle verkställas en uppräkning av de
arvoden, som utgå till provårshandledare, vilka arvoden av departementschefen
föreslagits att utgå oförändrade.

Jag ber att till statsutskottet få framföra mitt tack för den välvilliga behandling,
som utskottet har låtit motionen undergå, något som jag tror också
står i överensstämmelse med de intentioner på detta område, som besjäla
departementschefen. Jag vill bara begagna tillfället att till herr statsrådet,
i vars hand den fortsatta behandlingen av detta ärende nu lägges, få framföra
en vädjan, ja, kanske till och med en fråga. Det skulle i så fall gälla, huruvida
det inte kunde vara lämpligare att inrangera de provårshandledare, som
det här gäller, på en särskild plats i löneskalan. En sådan begäran har utskottet
utan någon motivering avvisat, men jag skulle dock vilja hemställa, att
herr statsrådet ville upptaga denna synpunkt till beaktande.

Från SYACO — Sveriges yngre akademikers centralorganisation — har
tidigare under diskussionen i denna fråga det önskemålet framförts, att det
skulle vara lämpligt att placera denna kategori av lärare två lönegrader högre
än för närvarande. Enligt bestämmelserna av år 1907 utgjorde provårsarvodet
en tiondel av handledarens lön, men sedan dess har ju denna andel
av totallönen sjunkit till en obetydlighet. Det vore därför bäst, tycker jag,
att lösa den gordiska knuten på det sätt SYACO föreslagit, och jag hemställer
till herr statsrådet att benäget taga detta förslag under övervägande.

Herr statsrådet Weijne: Herr talman! I anledning av vad herr Arrhén här
bär anfört vill jag påpeka, att anledningen till att arvodena icke ha höjts
utöver de ursprungligen fastställda helt enkelt är den, att frågan skall tagas
upp i samband med en allmän arvodeereglering. I avvaktan på denna ansågs
det inte möjligt att här gå längre än till ett återställande av de ursprungliga
arvodena.

Personligen har jag inte det ringaste emot att man prövar även den väg,
som herr Arrhén här antytt, nämligen att ge lärarna vid provånsläroverk en
högre lönegradsplacering. Jag tror emellertid att det kommer att visa sig att
betydande hinder möta på den vägen, därför att det ju sker en omflyttning
av lärare även från provårsläroverk till andra läroverk och en viss svårighet
således uppkommer, om olika lönegradsplacering tillämpas. Men den saken kan
naturligtvis övervägas. Jag har för egen del för närvarande ingen bestämd mening
i detta avseende.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning och
forskning m. m.;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statsbidrag till undervisningsmateriel vid folk- och småskolor
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels fortsatt tillverkning
av syntetiskt gummi m. m., dels ock täckande av vissa förluster på
statens reservförrådsnämnds verksamhet; samt

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
att ytterligare överskrida viss anslagspost i pensionsstyrelsens avlöningsstat
för budgetåret 1946/47.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 121, i anledning av Kungl.
Majrts proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till social upplysningsfilm,
jämte i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 145, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att till Social upplysningsfilm för budgetåret 1947/48 under V
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 125 000 kronor.

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
en inom andra kammaren av herr Boman i Stafsund m. fl. väckt motion
(11:366), vari hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen 11:366 till Social upplysningsfilm för budgetåret 1947/48 under ;V
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 125 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz,
Gustav Emil Andersson, Falla, Rubhesiad och Pettersson i Dahl, vilka ansett,
att det slutliga resultatet av kommitténs för social upplysning arbete borde
avvaktas, innan statsmakterna toge ställning till frågan om upplysningsfilmer
i sociala ämnen, och att utskottet därför bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionen II: 366 avslå ifrågavarande proposition.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Med detta ärende förhåller det sig så,
att förra årets riksdag beslöt att skriva till Kungl. Maj:t och begära eu utredning
om åtgärder för att popularisera och sprida kunskap om samhällets
egen sociala hjälpverksamhet. En kommitté härför tillsattes mycket snabbt.
Denna har nu arbetat under något halvår, men arbetet har inte hunnit resultera
i annat än att kommittén redan säkert kan säga, .att upplysningsfilm
skulle vara en nyttig sak »för att bland allmänheten sprida ökad upplysning
och fördjupade insikter om det svenska samhället och dess aktuella problem
samt om vad som av statsmakterna uträttats och planerats».

Det är ju möjligt att det kan behövas en sådan upplysningsfilm. För egen
del är jag emellertid inte så absolut övertygad om -det, därför att jag tycker
mig ha förmärkt en allt större skicklighet hos människorna här i landet att
skaffa sig de statsbidrag och övriga sociala förmåner, som staten berett dem
möjlighet till. Det har därvidlag också bedrivits en ganska omfattande upplysningsverksamhet,
icke minst under valrörelserna men även under tider dess -

Anslag tiU
social upplysningsfilm.

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Anslag till social upplysnings film. (Forts.)
emellan. Det finns ju också kuratorer, som hjälpa sådana människor till rätta,
som äro mera »valhänta» än folk i allmänhet.

Emellertid är inte tveksamheten angående själva upplysningsfilmens nödvändighet
eller behövlighet — vilket ju inte är detsamma — huvudargumentet
för dem, som här ha reserverat sig mot detta anslag på 125 000 kronor, utan
fastmera det förhållandet, att vi inte ha kunnat få något svar på frågan,
varlör man just nu skall sätta i gång med detta. Återhållsamhet med pengar,
med arbetskraft och material är just nu en tvingande nödvändighet. Varför
skall man då, innan dessutom kommittén är färdig med sitt slutliga betänkande,
behöva sätta i gång med detta? Man kan inte påstå att det är nödvändigt
att göra så.

Det värsta härvidlag är inte att en ganska stor summa pengar kommer att
gå åt, utan att det kräves att en hel del folk skall syssla med detta arbete och
att det kommer att gå åt en del material. Angelägenhetsgraden ligger inte
alls i linje med den allmänna politik, som bör drivas just nu i dagens Sverige.

Det kan visserligen sägas, att beloppet är så litet att det inte spelar någon
roll. Men 125 000 kronor hit och 125 000 kronor dit märkas dock i budgeten,
om det blir många sådana belopp under en riksdag. Jag tycker, att den allmänanda,
som bör prägla riksdagen i dessa tider, bör spela en viss roll även
i denna fråga. Det är därför, som jag. herr talman, inte kan finna det vara
riktigt att så här jäkta i väg med detta förslag.

Härtill kommer en annan liten egendomlighet, nämligen den att man har
så bråttom att man tänkt sig låta kommittén själv handhava denna verksamhet.
Det är en ganska unik företeelse, att man först tillsätter en utredningskommitté
och sedan låter denna bli det organ, som skall handhava den slutligen
fastställda verksamheten. Jag tycker det är felaktigt att göra på det
sättet, i all synnerhet som kommitténs ordförande, fru Alva Myrdal, väl kommer
att ,ha små möjligheter att här i Sverige sköta om denna kommittés handhavande
av verksamheten. Man får väl först lov att avvakta det slutresultat,
vartill kommittén kommer — det kanske kan komma att gå ut på inrättandet
av något slags socialmuseum och en fullständig filmavdelning — och det kan
då vara tids nog att ta ställning till frågan, om den verksamhet som det här
gäller skall sättas i gång eller inte.

Att sätta i gång med detta hastverk, som inte är betingat av nödvändigheten,
tycker jag är oansvarigt, och jag ber, herr talman, att få yrka avslag
på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Johansson, Johan Bernhard.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag hör inte till reservanterna i denna
fråga, utan jag står antecknad under utskottets utlåtande. Detta utesluter
emellertid inte, att jag såväl i tredje avdelningen som i utskottet in pleno
har uttalat min tveksamhet i detta sammanhang. Tveksamheten gäller inte
saken såsom sådan, ty i viss grad i olikhet mot herr Mannerskantz anser
jag, att saken är viktig och ganska brådskande. Anledningen därtill är i stället
den, att jag är kritisk mot det sätt, på vilket denna sak skall läggas upp,
och enkannerligen det sätt, varpå den skall ledas. Jag bär emellertid inte
velat låta formella skäl ligga i vägen för ett beslut i positiv riktning.

Emellertid skall jag tillåta mig att göra några reflexioner beträffande ledningen
av denna verksamhet.

Kommitterade ha ju, som redan här nämnts — i all blygsamhet, höll jag
nästan på att säga — föreslagit sig själva som ledare för denna verksamhet.
Detta är ju som herr Mannerskantz nämnde en nyhet i sitt slag. Kommittén

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Anslag till social upplysnings film. (Forts.)
går på den linjen, att en objektiv och samtidigt populärt hållen filmorientering
skall läggas upp. Det kan jag instämma i, och jag betvivlar inte alls, att den
blir populärt hållen — jag hoppas bara, att den blir lika objektiv som populär! Kommittén

har nu sänt ut förfrågningar till, som den säger, större sociala
myndigheter och sammanslutningar, och det är på den punkten, som jag vill
komma med några reflexioner. Det är ju då till att börja med anmärkningsvärt,
att intet av de sociala instituten har fått nåden att bli tillfrågat. Det
ena av dem har dock en bortåt 27-årig erfarenhet, när det gäller social undervisning
i vårt land. Men detta må vara hänt; en del andra institutioner
ha tillfrågats, som säkerligen också ha erfarenhet, och jag har därför bara
velat påpeka detta faktum i förbifarten.

Mera anmärkningsvärt är det, att endast vissa politiska kvinnoorganisationer
ha blivit tillfrågade. Sålunda ha Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
och Svenska landsbygdens kvinnoförbund tillfrågats. Jag har ingenting
att invända mot det heller, men jag tycker det är ägnat att förvåna, att
varken folkpartiets eller högerns kvinnoförbund har tillfrågats. Det vore ju
rätt intressant att veta anledningen till detta högst underliga förbiseende. Det
kan näppeligen vara så att man gått efter storleksordningen; jag känner visserligen
inte till folkpartiets kvinnoförbund i detalj, men jag vet att högerns
kvinnoförbund är ett av de största politiska kvinnoförbunden i detta land.
Det är då, so;m sagt, ägnat att förvåna, att icke detta förbund blivit tillfrågat.

Nu säger kommittén, att för uppläggningen av varje ifrågakommande film
skulle kommittén tillförsäkra sig medverkan av representanter för vederbörande
statliga organ och medborgerliga organisationer. Jag tillåter mig uttrycka
den förmodan, att även de borgerligas organisationer •— jag tänker då
närmast på högerns och folkpartiets kvinnoförbund — höra till de »medborgerliga»
organisationerna.

Det är här fråga om ett anslag på 125 000 kronor. Det kan ju tyckas inte
vara så mycket, men då är det att märka, att detta anslag bara avser starten
och att man säger att det senare kommer att bli icke oväsentligt ökade
kostnader. Det kommer alltså, såvitt jag förstår, att bli ganska stora summor,
som detta kommer att röra sig om, och jag håller då före, herr talman, att
det är utomordentligt viktigt, att denna verksamhet får en inte bara sakkunnig
utan även omdömesgill ledning.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Utskottet har icke kunnat ena sig
om detta Kungl. Maj :ts förslag, utan det har, som tidigare framhållits, till
detta utlåtande fogats en reservation av några ledamöter. Utskottet var emellertid
övertygat om att förslaget är så pass värdefullt, att man icke bör
fästa allt för stort avseende vid de synpunkter som reservanterna anföra.

Jag noterar med tacksamhet, att herr Mannerskantz i kammaren upprepade
vnd han sade i utskottet om att det icke är själva saken, som reservanterna
motsätta sig. Reservanterna anse således att man bör få social upplysning
även genom film, och det är egentligen endast tidpunkten som reservanterna
vända sig emot. Man skall icke göra det nu, säger herr Mannerskantz, och
han ställde frågan så där retoriskt, som kammarens ledamöter hörde: varför
skall man göra det nu, när man skall spara på pengar o. s. v.? Då säga
vi som tillhöra majoriteten, att denna upplysning är så pass värdefull, att
när man väger vad den kostar, bär beräknat till 125 000 kronor, mot de fördelar
man vinner, så äro fördelarna större, och detta är orsaken till att vi

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Anslag till social upplysnings film. (Forts.)
velat tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag. Några längre förklaringar om detta
torde inte behövas.

I anledning av va.d fröken Ebon Andersson sade vill jag bara påpeka, att
hennes anmärkningar riktade sig mot kommittén och icke emot vare sig Kungl.
Maj:t eller utskottet. Det är ju kommittén, som inte behagat höra även vad
Sveriges högerkvinnors förbund och folkpartiets kvinnoförbund ha att säga
i denna sak, och det vill jag inte på något sätt vare sig förklara eller försvara;
det får kommittén göra. »Jag tror emellertid, att eftersom kommittén
har hört också en hel del andra kvinnoorganisationer än det socialdemokratiska
kvinnoförbundet och landsbygdens kvinnoförbund, nämligen Sveriges
husmödrars riksorganisation och yrkeskvinnornas riksorganisation, har man
också kommit i kontakt med de strömningar, som kunna finnas i de politiska
kvinnoorganisationer, som fröken Ebon Andersson syftade på. Om det där
hade funnits några synpunkter av större värde, skulle de säkert ha kommit
fram. Det finns för övrigt en bilaga till propositionen, där önskemålen
från olika organisationer upptagas, och dessa önskemål äro mycket omfattande.

Jag tror således inte att man bör ta alltför allvarligt på de anmärkningar,
fröken Andersson har framställt. Emellertid vill jag gärna instämma i att
den film som nu skall göras bör vara objektiv och populär; det är en ståndpunkt
som va väl alla ha och sträva efter att realisera.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
avslag därå; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 121, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i syfte
att bereda vissa utländska läkare möjlighet att utöva läkarkonsten inom riket;

nr 123, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående viss försöksverksamhet
på yrkesmedicinens område;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens avtalsnämnd;

nr 125, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till anskaffning av motorbåtar för tullverket;

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad redovisning
av luftfartsfonden m. m.; samt

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till förvärv av aktier i aktiebolaget
Göteborgs handelsbank m. nr.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 128, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—den 30 juni 1946.

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1946 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, hade, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande
av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, i det
föreliggande utlåtandet underställt riksdagens prövning de av revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande.

Punkten 1. Om utredning

Under riksdagens revisorers verksamhet, § 1, resp. under finaffsdepartemen- bagens1 revitet,
§ 33, hade revisorerna behandlat vissa spörsmål, som sammanhängde med sorers verkdels
revisorernas egen granskningsverksamhet, dels det statliga revisionsväsen- samhet.
det i övrigt.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

l:o) uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att föranstalta om en
skyndsam utredning av frågan rörande riksdagens revisorers verksamhet;

2 :o) i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet under punkten
anfört och förordat.

I motiveringen hade utskottet bland annat erinrat om vissa uttalanden av
föredragande departementschefen vid anmälan i statsrådet av ett genom Kungl.

Maj :ts proposition nr 136 för innevarande riksdag framlagt förslag om viss
omorganisation av riksräkenskapsverket, varefter utskottet yttrat:

»Utskottet ansluter sig till vad departementschefen uttalat rörande önskvärdheten
av att den översyn av det statliga revisionsväsendet, varom riksdagen
tidigare gjort framställning, kunnat göras i ett sammanhang. Den omständigheten
att vissa särskilt aktuella organisationsfrågor blivit föremål för
speciella utredningar bör dock enligt utskottets mening icke utgöra något hinder
för att den av departementschefen berörda frågan om en samordning av de
olika revisionsorganens arbete snarast bringas till en lösning. I samband därmed
böra spörsmålen om anmärkningsprocessen, redogöraransvaret, avskrivningen
av statens fordringar och den statliga lönedomstolen upptagas till behandling.
Utskottet förutsätter sålunda att genom Kungl. Maj:ts försorg en
utredning av berörda frågor kommer till stånd inom en nära framtid.»

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag vill uttrycka ett beklagande
av att denna fråga behandlas redan nu utan samband med den mera vittsyftande
motion om riksdagens kontrollmakt, som ligger under konstitutionsutskottets
behandling. Vi vilja från konstitutionsutskottets sida förbehålla oss, att
riksdagens beslut i dag icke skall lägga hinder i vägen för upptagande se -

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Ang. förhållandena

vid, Lövstahemmet.

Om utredning ang. riksdagens revisorers verksamhet. (Forts.)
nare i anledning av nämnda motion av frågor om statsrevisionens effektivisering
och dess samband med andra kontrollorgan.

Jag har, herr talman, i övrigt intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5 och 6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Punkten 8.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 9 och 10.

Lades till handlingarna.

Punkterna 11—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Under socialdepartementet, § 21, hade revisorerna framfört vissa erinringar
mot förhållandena vid det av staten för vård av själsligt abnorma manliga
skyddshemselever upprättade Lövstahemmet i Vagnhärads kommun, Södermanlands
län.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten anfört:

»De pedagogiska principer som enligt statsmakternas beslut numera tilllämpas
vid bl. a. Lövsta skolhem och yrkesskola ha i flera avseenden visat
sig leda till värdefulla arbetsresultat. Utskottet förutsätter också att den gren
av socialvården, om vilken nu är fråga, jämväl i fortsättningen skall grundas
på nämnda principer. De av revisorerna påtalade förhållandena synas dock
vara av den allvarliga beskaffenhet, att särskilda åtgärder för deras avhjälpande
kunna övervägas. Detta torde vara så mycket mera motiverat som —
efter det revisorernas berättelse avgivits — nya rymningar, i vissa fall förenade
med avsevärd skadegörelse, företagits av elever vid skolan.

Av förklaringarna framgår emellertid att såväl socialstyrelsen som anstaltens
ledning har sin uppmärksamhet riktad på de ifrågavarande förhållandena.
Från socialstyrelsens sida ha även ställts i utsikt vissa åtgärder i av revisorerna
önskad riktning. Utskottet -—- som utgår från att de ansvariga myndigheterna
noggrant pröva alla möjligheter att inom ramen för nuvarande system komma
till rätta med de i det föregående berörda problemen — anser sig med hänsyn
härtill kunna inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.»

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Ang. förhållandena vid Lövstahemmet. (Forts.)

Herr Ericson, Frans: Herr talman! När statsrevisorerna på sin tid avlämnade
sin berättelse, innefattande bland annat redogörelse för Lövstahemmet,
var det ett flertal personer, bland annat skolans föreståndare och även skolans
styrelse, som ansågo att de uttalanden som revisorerna gjort voro omotiverade
och att vad som förekom bland ungdomarna där i själva verket var någonting
helt naturligt. Rymningar kunde icke förhindras, och det var ett svårt
klientel som skolan hade sig ålagd att vårda och omse. Statsrevisorernas uppfattning
delades emellertid av ett flertal hörda myndigheter, bland andra
åklagarmyndigheterna på orten och ortens befolkning i övrigt. Även socialstyrelsen
medger, att förhållandena icke äro tillfredsställande, och har ställt
i utsikt vissa förändringar, då andra hem bli färdiga att tas i anspråk.

o Sedan dess har det emellertid under innevarande år inträffat händelser av
sådan art, att jag tror att det är nödvändigt att utöver vad statsutskottet här
säger hemställa till socialministern, att han bär sin uppmärksamhet riktad
på förhållandena vid Lövstahemmet. Det var ju inte länge sedan vi i tidningen
sågo artiklar om en rättegång, där det var ej mindre än sju åklagare vid
rättegångstillfället, som hade talan att framföra, och nyligen fick en 83-årig
gumma alla sina fönsterrutor utslagna på sin stuga, förutom en hel del annan
förstörelse.

Jag har velat understryka detta därför att jag tror att förhållandena vid
Lövstahemmet förorsaka så mycken oro och irritation bland befolkningen, att
det- kan^ ifrågasättas, om det kan vara förmånligt för uppfostringshemmet
såsom sådant, att det får fortgå som det nu är. Jag vill därför med understrykande
av vad utskottet här sagt, nämligen att det förväntar att socialstyrelsen
skall vidtaga åtgärder, hemställa till socialministern att göra vad
han kan i detta avseende för att få bättre förhållanden till stånd.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag får lov att säga, att jag har en
känsla av att statsutskottet mahända hade kunnat skriva något skarpare på
denna punkt. Just i denna fråga verkar det som om det knappast hjälpte,
vilka direktiv man ger. Jag förstår nog att vi kanske inte kunna mästra de
metoder, som tillämpas på Lövstahemmet och andra liknande hem, men vad
man absolut kan begära är att effektivare åtgärder vidtagas för att skydda
den fullständigt oskyldiga civilbefolkningen som bor i trakten. Människorna
där kunna ju inte hjälpa, att det har råkat komma en sådan oroshärd just bland
dem, och därför tycker jag nog att vederbörande statsråd och socialstyrelsen
måste taga allvarligare på denna sak.

Samtidigt vill jag meddela, att det inom tredje avdelningen av statsutskottet
inom några dagar skall behandlas några motioner, som gå ut på att de som
lidit skada av nu ifrågavarande orsaker skola få ersättning. När den frågan
kommer fram, får kammaren tillfälle att återigen säga sin mening om den
delen av detta problem.

Man har nog inom statsrevisionen fått ett starkare intryck av missförhållandena
än som varit möjligt inom statsutskottet därigenom att vi dels ha
besökt hemmet och dels fått tillfälle att tala vid ortsrepresentanter, som haft
ont av dessa förhållanden. När man har gjort det, blir man ganska bestämt
på det klara med att det inte kan få fortsätta på detta sätt. Jag tror att en
av de åtgärder som böra vidtagas är att avskilja den sämsta delen av klientelet,
den som det finns minst hopp om, ty det är i regel de sämsta som mana
i gång sådana här otrevligheter. Kunde man få det sämsta klientelet avlägsnat
från denna anstalt och placerat på andra håll, där de icke ha samma möjligheter
att komma ut, tror jag att resultatet skulle bli bättre även för de
återstående.

Första hammarens protokoll J0A7. Nr £3.

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Ang. förhållandena vid Lövstahemmet. (Forts.)

Jag vill således bestyrka riktigheten av vad herr Ericson i Boxholm sagt
och uppmana herr statsrådet att icke taga för lätt på denna sak, ty både statsrevisorerna
och andra komma otvivelaktigt att återkomma till den.

Herr Dahlström: Jag ber endast att få instämma i herr Ericsons yttrande.

Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga mig i
denna debatt, men jag måste säga ett par ord till Lövstahemmets försvar.

På Lövstahemmet har man det allra svåraste klientel som överhuvud taget
finns i Sverige. De ungdomar, som andra skyddshem inte kunna komma till
rätta med, överföras till Lövstahemmet. Jag tror att Lövstahemmet när det
gäller denna del av ungdomsvården är en sådan anstalt, som vi skulle önska
oss i framtiden. Där finns ett ganska stort skolhem för äldre pojkar, och sedan
finns det ute i terrängen småstugor med nio barn i varje stuga, som
skötas fullständigt självständigt av en föreståndarinna och ett biträde med
hjälp av pojkarna. Det är givetvis en ganska dyr apparat, men jag undrar om
inte det man vinner är värt pengarna.

Det är klart, att det har sina stora vanskligheter med öppna anstalter, men
meningen med detta hems verksamhet är ju ändå att pojkarna skola anpassas
för samhällslivet i framtiden. Jag tror inte att detta är möjligt, om de stängas
inne, så att alla rymningar äro uteslutna. Rymningarna äro givetvis mycket
beklagliga, och allra beklagligast är det naturligtvis __ för omgivningen. Jag
tror emellertid att aversionen mot hemmet skulle i mångt och mycket elimineras,
om det funnes möjligheter för anstaltsledningen att ersätta de skador,
som pojkarna onekligen åstadkomma.

Jag måste säga, att jag tycker att det skulle vara ytterst beklagligt, om
man skulle tvingas att sköta detta hem på ett annat sätt än som nu sker. Man
kan dock anse hemmet som ett försök att eliminera de mycket skadliga inverkningar,
som slutna anstalter ha i synnerhet därigenom att barn och ungdom
bli isolerade från det verkliga livet. Livet på en sluten anstalt är onaturligt,
och det förbereder icke så som vore önskvärt en anpassning till arbetslivet.
Det är ofta samma elever Som rymma den ena gången efter den
andra, men det är också klart, att ett stort antal aldrig rymmer. Många kunna
i fortsättningen anpassas efter samhällets tkrav. Jag tror att Lövstahemmet
därvidlag har nått resultat, som kanske skulle förvåna kammarens ledamöter
om jag hade tillgång till siffror, som visa procenten av dem som kommit till
rätta med tillvaron.

Jag har endast velat anföra detta innan ärendet avgöres.

I fru Sjöström-Bengtssons yttrande instämde fru Lindström.

Herr Ericson, Frans: Herr talman! Jag vill bara säga med anledning av
den sista talarinnans anförande, att varken statsrevisorerna eller statsutskottet
har angripit det vårdsystem, som praktiseras på Lövstaheimnet. Men yi
ha ifrågasatt, huruvida det icke skulle vara möjligt att fa en bättre sakernas
ordning just på detta hem än nu är förhållandet. Det kan hända, att framtiden
kommer att ge oss rätt i att det torde vara nödvändigt att avskilja visst klientel,
som det inte går att inplantera bland de övriga där intagna, och det är ju
bara det som frågan gäller. Något angrepp på det försökssystem, som här
tillämpas, ha statsrevisorerna icke gjort.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, lades den nu ifrågavarande
punkten till handlingarna.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Punkterna 15 och 16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

La des till handlingarna.

Punkterna 18—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23.

Lades till handlingarna.

Punkterna 24 och 25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 26 och 27.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

• ''V i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
fastigheter, som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd, m. m.;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetaret
1947/48 till avsättning till försäkringsinspektionens fond;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med begäran om bemyndigande
att träffa avtal med Malmö stad angående villkoren för överföring å
Malmö stad av det tryckande registret för staden; samt

n0r 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1947/48 till riksräkenskapsverket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

.Vi(1 förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av väckt motion om förlängd semester för arbetstagare, som utför arbete,
där silikosfara föreligger, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade proposition
nr 279.

Avgåvos och bordlädes nedan nämnda motioner:

^nr 314, av herr Domö m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt subventionering av införseln av vissa varor m. m.; och
j,.. ^eir m- ff-i i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med

lorslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.11 på dagen.

In fidem
G. II. Berggren.