1947. Första kammaren. Nr II (Riksdagens protokoll 1947:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Första kammaren. Nr II.

Tisdagen den 11 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 113, angående åtgärder till stödjande av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen
m. m.;

nr 120, angående pension åt vissa biträden å häradsskrivarkontor:
nr 121, angående ändrade pensions bestämmelser för heltidsanställda hemvårdarinnor
inom den statsunderstödda sociala hemhjälps verksamheten;

nr 123, angående pension eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 125, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl. ;

nr 126, med förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

nr 127, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv;

nr 134, angående löneklassplacering av viss personal, som övergått i statens
järnvägars tjänst vid statsförvärv av enskild järnväg, m. m.;

nr 136, angående anslag till riksräkenskapsverket för budgetåret 1947/48 ;
nr 137, angående redovisning av vissa kronan tillhöriga markområden i Stockholm
m. m.;

nr 138. angående anslag för budgetåret 1947/48 till statens avtalsnämnd;
nr 140, angående provisoriskt lönetillägg och tillfälligt lönetillägg till viss
militär personal;

nr 141. angående pensionsrätt för tillsyningsmannen E. H. Hansson m. m.:
nr 144, angaende anslag till Grundförbättringar: Lyckebyåns regleringsföretag: nr

147. med förslag till förordning om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst
vid expropriation m. m.: samt

nr 163, angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1946/47.

Herr Tjällgren erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Jag
hemställer, att kammaren för sin del ville besluta, att ett särskilt utskott, bestående
av tjugofyra ledamöter, tolv från vardera kammaren, måtte tillsättas
för behandling av ej mindre Kungl. Ma,j:ts propositioner nr 75, angående riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken m. m.. nr 76, angående omorganisation
av hushållningssällskapen m. m.. nr 77, angående åtgärder till skydd
mot sand- och jordflykt, nr 78, med förslag till lag om uppsikt å jordbruk
m. in., samt nr 79, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 43 § förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av
viss kronocgendom, än även de ytterligare framställningar, som kunna komma
Första hammarens protokoll 7.947. Nr 11. 1

Nr 11.

Tisdagen den 11 mars 1947.

att av Kungl. Maj:t eller i enskilda motioner göras i dessa ämnen eller andra
i omedelbart samband därmed stående frågor; ävensom att andra kammaren
inbjudes att i detta beslut förena sig med första kammaren.

Under förutsättning att denna inbjudan bifalles av andra kammaren, hemställer
jag, att första kammaren för sin del måtte besluta, att antalet suppleanter
i detta särskilda utskott ifrån första kammaren skall vara tjugu.

,Vad herr Tjällgren sålunda hemställt bifölls.

Ett protokollsutdrag i ämnet justerades och avsändes till andra kammaren.

Justerades protokollen för den 4, 5 och 8 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av medföljande läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet t. o. m. 31 mars 1947.

Svalötf i mars 1947.

Lennart Bondeson.

Riksdagsman Lennart Bondeson, som har opererats för en vänstersidig höftåkomma,
är på grund av nödvändig efterbehandling oförmögen till arbete under
tiden 16 mars—31 mars 1947.

Ortopediska kliniken, Lund den 7 mars 1947.

Gunnar Wiberg,

docent, överläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egenliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under riksstatens
tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till Förenta
Nationerna m. m.

Upplästes ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 163, utvisande
att nämnda kammare förenat sig med första kammaren i dess beslut
om tillsättande av ett särskilt utskott för behandling av Kungl. Majrts propositioner
nr 75—79 m. m.

Föredrogos och hänvisades till särskilda utskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

75, angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m.;
nr 76, angående omorganisation av hushållningssällskapen m. m.;
nr 77, angående åtgärder till skydd mot sand- och jordflykt;
nr 78, med förslag till lag om uppsikt å jordbruk m. m.; samt

Tisdagen den 11 mars 1947.

Nr 11.

nr 79, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 43 § förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 95, med förslag till lag
om virkesmätning, m. m., hänvisades propositionen, såvitt angick anslag under
nionde huvudtiteln, till jordbruksutskottet och i övrigt till behandling av
lagutskott.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 96, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick lagförslaget, till behandling av lagutskott och i övrigt till jordbruksutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 108, med förslag till stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret
1947/48;

nr 109, angående livränta åt E. L. Ceder m. m.;

nr 110, angående befrielse från ersättningsskyldighet för konteramiralen C.
G. Wahlström;

nr 112, angående redovisning av tillgångar och skulder m. m. vid örlogsvarvens
marinverkstäder;

nr 115, angående anslag till anskaffning av motorbåtar för tullverket;

nr 116, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/
47, m. m.; samt

nr 117, angående godkännande av förslag till avtal mellan staten, å ena sidan,
samt Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,
å andra sidan.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts propositioner: nr

118, angående befrielse i vissa fall från nöjesskatt; och
nr 119, angående utsträckning i vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen
stadgade tidsfrister för åtnjutande av tullfrihet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
124, angående viss försöksverksamhet på yrkesmedicinens område.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 1—3,
statsutskottets utlåtanden nr 9 och 31—33, bevillningsutskottets betänkanden
nr 16—21, bankoutskottets memorial och utlåtande nr 7—10, första lagutskottets
utlåtanden nr 12, 14 och 15, andra lagutskottets utlåtanden nr 8—11, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1 och 10—12 samt första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 3.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 113, 120, 121, 123. 125—127, 134, 136—138, 140. 141, 144, 147 och 163.

Nr It.

Tisdagen den 11 mars 1947.

På framställning av herr talmannen beslöts att jordbruksutskottets utlåtande
nr 10 skulle på föredragningslistan för morgondagens sammanträde uppföras
näst före samma utskotts utlåtande nr 1.

Ordet lämnades på begäran till herr Manuerskautz, som yttrade: Herr talman!
Med hänsyn till omfattningen av de med Kungl. Maj:ts propositioner nr
75, angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken in. m., nr 76,
angående omorganisation av hushållningssällskapen m. m., samt nr 78, med
förslag till lag om uppsikt å jordbruk m. m., avsedda ärendena tillåter jag
mig anhålla, att kammaren måtte medgiva utsträckning av tiden för avgivande
av motioner i anledning av sagda propositioner till det sammanträde, som
infaller näst efter tjugu dagar från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 229, av herrar Andrén och Holmbäck, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bidrag till främjande av humanistisk forskning:

nr 230, av herr Ericsson, Carl Eric, och herr Wetter, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om investeringsfonder;

nr 231, av herrar Mannerskantz och Beck-Friis, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om investeringsfonder;

nr 232, av herr Wetter, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om investeringsfonder; samt

nr 233, av herr Wehtje m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om försatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895)
angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse.

Justerades protokollsutdrag för deuna dag. varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.15 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr It.

Onsdagen den 12 mars förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Knngl. Maj:ts propositioner:
nr 129, angående anslag till täckning av vissa vid skifferoljeverket vid Kinne-Kleva
uppkomna driftsförluster och avvecklingskostnader;
nr 132, angående lån till svenska lastbilaktiebolaget m. m.;
nr 145, angående anslag till social upplysningsfilm;
nr 146, angående anslag till arbetsrådet för budgetåret 1947/48;
nr 148, angående anslag till statens bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska
laboratorier;

nr 156, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) om avverkningsskyldighet;

nr 157, angående inlösen av två fastigheter i Fjällbacka municipalsamhälle;
nr 158, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas:
nr 159, angående vissa äldre anslag;

nr 160, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 september
1939 (nr 608) om enskilda vägar;

nr 164, angående anslag för budgetåret 1947/48 till bidrag till nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande;

nr 165, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna
i samma städer komma att indragas m. m.;

nr 166, angående förvärv av viss vattenrätt i Ume älv m. m.;
nr 170, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 maj 1933
(nr 229) angående blodundersökningen i mål om barn utom äktenskap;

nr 171. med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen
den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga;

nr 172, med förslag till lag om ändrad lydelse av 57 och 64 §§ lagen den 28
maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.;

nr 177, angående anslag till centrala sjukvårdsberedningen: avlöningar,
m. m.;

nr 178, angående statsförvärv av Halmstad—Holmens m. fl. järnvägar;
samt

nr 179, angående ersättning till C. H. Magnusson m. fl. i anledning av
olycksfall i arbete.

Herr talmannen anförde: Efter samråd med talmannen i andra kammaren
och talmanskonferensen får jäg med avseende på riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela kammaren, att, såvitt nu kan bedömas, sista arbetsplenum före
påsk blir onsdagen den 26 mars eller, om så. erfordras, torsdagen den 27 mars.
Efter påsk återupptages riksdagsarbetet torsdagen den 10 april. Såvida voteringsproposition
er för gemensamma omröstningar dessförinnan blivit godkända,
sammanträda kamrarna sistnämnda dag, torsdagen den 10 april, kl. 2 ef -

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

termiddagen, varvid gemensamma omröstningar anställas. Därefter återupptages
utskottsarbetet, och bordläggningsplenum kommer att hållas lördagen
den 12 april. Allt detta under förutsättning att intet oförutsett inträffar, som
påkallar annan ordning.

I sammanhang härmed får jag meddela, att båda kamrarna komma att hålla
arbetsplena tisdagen den 29 april i stället för den 30 i samma månad. Plena
sagda tisdag komma emellertid att börja kl. 2 eftermiddagen för att lämna
tillfälle till utskottsarbete på förmiddagen. Om så erfordras, hållas kvällsplena
kl. 7.30 samma tisdag, den 29 april.

Slutligen får jag meddela, att från och med maj månads ingång regelbundna
arbetsplena komma att hållas även på lördagar.

Herr talmannen yttrade vidare, att han efter samråd med andra kammarens
talman finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde
onsdagen den 19 innevarande månad företaga val av ledamöter och suppleanter
i särskilda utskottet.

Detta förslag antogs.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 113, angående åtgärder till stödjande av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen
m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 120, angående pension åt vissa biträden å häradsskrivarkontor:
nr 121, angående ändrade pensionsbestämmelser för heltidsanställda hemvårdarinnor
inom den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten;

nr 123, angående pension eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 125, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst ansiällda
personer m. fl.;

nr 126, med förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350); samt

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 134, angående löneklassplacering av viss personal, som övergått i statens
järnvägars tjänst vid statsförvärv av enskild järnväg, m. in.;

nr 136, angående anslag till riks rä ken skaps ve rket för budgetåret 1947/48;
nr 137, angående redovisning av vissa kronan tillhöriga markområden i
Stockholm m. m.;

nr 138, angående anslag för budgetåret 1947/48 till statens avtalsnämnd;
samt

nr 140, angående provisoriskt lönetillägg och tillfälligt lönetillägg till viss
militär personal.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
141, angående pensionsrätt för tillsyningsmannen E. H. Hansson rn. m.

Oasdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 144, angående anslag till Grundförbättringar: Lyckebyåns regleringsföretag.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 147, med förslag till förordning om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst
vid expropriation m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 163, angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, hänvisades
propositionen, såvitt angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herrar Andrén och Holmbäck
väckta motionen, nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bidrag till främjande av humanistisk forskning.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda motioner:
nr 230, av herr Ericsson, Carl Eric, och herr Wetter,
nr 231, av herrar Mannerskantz och Beck-Fnis, samt
nr 232, av hem Wettefr,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om investeringsfonder.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den av herr Wehtje m. fl. väckta
motionen, nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, i anledning av väckt
motion om höjt dagtraktamente för landstingsman.

I en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 174, av herrar Hage och Anderberg hade hemställts, att riksdagen
måtte efter de riktlinjer, som anförts i motionen, eller på annat sätt ändra gällande
bestämmelser om dagtraktamentes utgående till landstingsman, så att en
höjning av nämnda traktamente åstadkommes, varvid hänsyn även borde tagas
till önskvärdheten, att landstingsman erhölle ersättning i viss utsträckning för
inkomstbortfall, som förorsakades av landstingsmannauppdragets fullgörande.

Motionärerna hade föreslagit ett dagtraktamente å 15 kronor, ett nattraktamente
å 8 kronor samt därutöver en ersättning av 8 kronor per dag för landstingsman
bosatt å annan ort än den, där landstinget sammanträdde. Till landstingsman
bosatt å sammanträdesorten skulle liksom nu utgå dagtraktamente å
12 kronor men därutöver njrssnämnda ersättning å 8 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet hemställt, att riksdagen i
anledning av förevarande motion för sin del ville antaga i utlåtandet infört förslag
till lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
om landsting.

Ang, tu>jt
dagtraktamente
för
landstingsman.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Ang. höjt dagtraktamente för landstingsman. (Forts.)

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»Det förslag som framlagts av motionärerna åsyftar införandet av ändrade
grunder för ersättningen till landstingsman. Utöver dagtraktamentet skulle
nämligen en generell ersättning lämnas för förluster orsakade av utebliven
löneinkomst. 1 samband med den översyn av reglerna om ersättning till kommunala
förtroendemän, som uppdragits åt 194b års kommunallagskommitté,
lärer även förevarande principfråga komma att prövas. Det kan därför icke
vara lämpligt att nu vidtaga en ändring av grunderna för de bestämmelser i
ämnet som avse landstingen. En enhetlig lösning av spörsmålet kunde därigenom
försvåras. Utskottet finner däremot, att en dylik olägenhet ej uppkommer,
därest de nu utgående dagtraktamentena något höjas. På grund av den
prisökning, som inträtt sedan traktamentsbeloppen år 1942 reglerades, ha
dessa blivit otillräckliga, särskilt för de landstingsman som ej äro bosatta å
sammanträdesorten. De ovan återgivna skäl, som vid sistnämnda tillfälle anfördes
för höjningen, äga sålunda förnyad giltighet. Utskottet förordar, att
traktamentet bestämmes till 24 kronor för landstingsman som ej är bosatt å
sammanträdesorten och till 16 kronor för landstingsman som är bosatt därstädes.
»

Reservation hade avgivits av herrar Herlitz och Kyling, som ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att motionen I: 174 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I den av reservanterna föreslagna motiveringen hade det nyss återgivna stycket
utbytts mot följande uttalande:

»Då omreglering av ifrågavarande dagtraktamenten ägt rum så sent som år
1942, har utskottet ej funnit skäl föreligga att nu, utan avvaktande av den
utredning angående ändrade bestämmelser om ersättning till kommunala förtroendemän
överhuvud taget, varom riksdagen år 1945 hemställde, upptaga
förevarande spörsmål till särskild behandling. Man kan utgå ifrån att spörsmålet
blir övervägt i vederbörligt sammanhang vid nämnda utredning.»

Herr Herlitz: Herr talman! Då man läser den motion och det utlåtande,
som vi nu ha under behandling, ligger det ju frestande nära till hands att
säga, att vi här stå inför den andra stora aktionen av det s. k. landstingspartiet.
Men det skall då genast tilläggas, att det kanske vore ett orättfärdigt
omdöme; jag har nämligen erfarit, att framskjutna medlemmar av detta
parti inom olika meningsgrupper ha stått utomordentligt betänksamma inför
den här framstöten och att många av dem äro bestämt avvisande.

Jag skall be att få antyda vad som är bakgrunden till det föreliggande
förslaget. Saken är ju den, att riksdagen för två år sedan hade sin uppmärksamhet
fästad på hela frågan om de kommunala förtroendemännens ersättningar
och i anledning därav beslöt en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning. Det ådagalades under riksdagsförhandlingarna vid detta
tillfälle, att det i olika hänseenden förelåg ganska påtagliga bristfälligheter
i de nu gällande reglerna. Man fann sig emellertid inte kunna gå till något
omedelbart beslut, utan man ville först ha en utredning verkställd.

Nu har denna särskilda fråga om landstingsmännens arvoden rests, och
konstitutionsutskottet har genast varit berett att föreslå ett omedelbart beslut
i detta speciella spörsmål, som alltså har lösbrutits från det stora sammanhanget,
och detta trots att en reglering av landstingsmännens traktamenten
ägde rum så sent som år 1942. Det är nu fråga om att höja de arvoden, som
för fem år sedan ännu voro 9 kronor, till 16 kronor, och de arvoden — alltså

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Ang. höjt dagtraktamente för landstingsman. (Forts.)
för dem som inte äro bosatta på landstingsorten — som före år 1942 voro 12
kronor, till 24 kronor.

Det är ganska överraskande att man på detta sätt har funnit det angeläget
att lösbryta denna sak. Jag bär frågat mig vad anledningen kan vara. Måhända
ligger den däri. att riksdagsledamöterna på grund av personliga erfarenheter
känna sig i stånd till att mera klart bedöma landstingsmannens
behov än de övriga spörsmål som anmäla sig i detta sammanhang.

En sådan här särbehandling av en liten del av ett stort problem är ju något
ganska uppseendeväckande. Jag kunde förstå att man önskade en sådan särbehandling,
ifall man ansåge att frågan om landstingsmännens arvoden principiellt
skilde sig på något vis ifrån frågan om de kommunala ersättningarna i
övrigt. Det kan medges att den gör det, om man uteslutande tänker på de arvoden.
som skola utgå för deltagande just i landstingens sammanträden. Men
jag tror att det är värt att här inför kammaren understryka någonting som utskottet
inte har påpekat, nämligen att den ändring, som nu är avsedd att genomföras,
icke allenast kommer att innebära en höjning av traktamentena för
deltag-ande i själva landstingsförhandlingarna, utan också kommer att medföra
att landstingen få befogenhet att för sammanträden i allsköns nämnder och
styrelser, förvaltningsutskott, lasarettsdirektioner, kommittéer och beredningar
och allt vad det nu kan heta bestämma arvoden till de belopp, som det nu är
fråga om.

Om man gör klart för sig. att det således är fråga om arvodena vid deltagande
i de förvaltande organens normala arbete, så är ju sammanhanget med
reglerna för den egentliga kommunalförvaltningen ganska påtagligt, och jag
skall be att med några siffror få belysa detta, varvid jag ber herrarna ihågkoinma
att det nu föreslås en höjning för dem, som bo å landstingsorten, till
1 6 kronor, och för dem. som bo utom landstingsorten, till 24 kronor.

Låt oss till att börja med betrakta det fall, att vi ha ledamöter i en landstingsstyrelse,
vilka bo å den ort där sammanträdet hålles — och det är ju
många som göra det. Hur kommer det att ställa sig för dessa? Ja. de komma
att få It» kronor för varje sammanträde. Finns det egentligen någon grundad
anledning att bedöma dessa sammanträden på ett. helt annat sätt än sammanträdena
i den vanliga kommunalförvaltningen, där maximum för ersättningen
fortfarande är den välkända sammanträdesfemman? Vad finns det för någon
grund till att deltagandet i sammanträdet i eu sjukhusdirektion skall ersättas
med 16 kronor, medan deltagandet i sammanträdet i eu drätselkammare skall
ersättas med 5 kronor?

Men skillnaderna bli ännu mera framträdande, om man observerar även vissa
andra omständigheter. Sålunda skola vi komma ihåg, att reglerna om sammanträdesfemman
och de därmed sammanhängande reglerna om reseersättning,
vilka äro mycket mindre generösa än de. som finnas i landst.ingslagen, gälla
för kommuner av vilken storleksordning det än månde vara. Under riksdagsbehandlingen
för två år sedan framhölls det på ett övertygande sätt, hur bekymmersamt
det. var för kommunalmän i stora norrlandssocknar; de kunde få
företaga eu dags resa och eu dags återresa för att deltaga i ett sammanträde
och ändå inte fä mer än f» kronor i ersättning. Ja, de få stå kvar vid den gamla
ordningen, men de herrar som bo i en stad och gå upp på ett landstingskom mittésammanträde,

de skola lå sina 16 kronor. Och man får val säga, att skilj aktigheterna

framträda såsom ännu mera påtagliga, om man ägnar en tanke
åt de många personer, som komma att deltaga i landstingsutskotts- och kommittésammanträden
och som bo ett stycke från den ort, där sammanträdet hålles,
men bara ett litet, stycke. De skola ändå få sina 24 kronor. Personer i

Stockholms förstäder 1. ex., som skola deltaga i förvaltningsutskottssamman -

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Ang. höjt dagtraktamente för landstingsman. (Forts.)
träden här i Stockholm, få sina 24 kronor och en riklig reseersättning, medan
de norrländska kommunalmännen fortfarande i de väldiga socknarna få stå där
med sina femmor.

Jag kan således inte förstå skälen för att man skall behandla detta spörsmål
som någonting isolerat. Jag kan inte finna annat än att det är rimligt att se
dessa frågor i deras naturliga sammanhang med frågan om ersättningarna till
kommunala förtroendemän överhuvud taget. Det är därför som jag jämte eu
meningsfrände i konstitutionsutskottet — ja. jag skulle egentligen säga tre
meningsfränder, men av olika skäl har endast en av dem kommit att stå som
reservant — har ansett att denna fråga, som fick en lösning för fem år sedan,
utan olägenhet kan vila några år ännu i avvaktan på den utredning soin riksdagen
har begärt.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till min reservation.

Herr Audersson, Jones Erik: Herr talman! Reservanterna här vilja göra
gällande, att den ändring av dagtraktamentena, som har skett, är av så pass
ungt datum, att en ytterligare ändring allaredan nu inte skulle vara befogad.
Ja, det var, herr Herlitz. i alla fall år 1942; fem år ha gått sedan dess, och
det har väl hänt åtskilligt under dessa år, som jag förmodar att även herr
Herlitz är medveten om. Man kan inte komma ifrån, att den ersättning, som nu
utgår, är i lägsta laget, inte bara för arbetarkategorierna, utan även för jordbrukarklassen,
småbrukarna m. fl. Jag vet av egen erfarenhet, att om man
skall leja för sig under de där dagarna så blir det sannerligen ingen billig
historia med nuvarande dagspenningar och förtjänster. Saken har således, som
sagt. sina svårigheter.

Herr Herlitz gör här jämförelser och talar om konsekvenser av denna höjning,
vilken med naturnödvändighet skulle medföra höjningar av traktamentena
även för sammanträden i landstingens direktioner och beredningar. Ja, för
all del. det är mycket möjligt att dessa höjningar få lov att ske, men det mena
vi får bli en senare fråga; den saken får den nu sittande kommunallagskommittén
av år 1946 ta i håll med. Det är många sammanhängande frågor som
man där får ta hänsyn till, och vi kunna ta för givet att några ändringsförslag
från det hållet knappast kunna vara att förvänta ännu på ett bra tag.
Det kommer nog att dröja åtskilligt, innan kommitténs förslag föreligger färdigt.

Vad beträffar de skillnader, som herr Herlitz sade skola uppkomma med hänsyn
till de olika långa avstånden till sammanträdesorten, så förefinnes det ju
dylika skillnader redan nu: vi kunna därvidlag ta herr Herlitz som ett levande
exempel när det gäller riksdagsarvodena. Han sitter ju såsom riksdagsman i
den favoriserade ställningen, att han. trots att han bor så nära Stockholm som
i Djursholm, får det högre arvodet, samma som tillkommer dem. vilka bo ända
uppe i lappmarkerna. Det skadar kanske inte med denna lilla parallell.

Enligt min mening är det alltså rätt och skäligt att såsom en första åtgärd,
eller ett provisorium, genomföra denna höjning. Sedan må man resonera hur
som helst beträffande konsekvenserna. Det blir. som sagt. en sak, som den sittande
kommittén får ta i håll med, och därmed jämnt. För dagen kunna vi.
menar jag. vara fullt försvarade med det tillmötesgående särskilt emot de kategorier,
vilka bäst behöva det. som ligger i utskottets förslag.

Jag ber att med dessa korta ord, herr talman, få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Herlitz erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag nödgas konstatera, att utskottets ärade vice ordförande måtte ha miss -

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Ang. höjt dagtraktamente fur landstingsman. (Forts.)
förstått utskottets utlåtande i ett mycket väsentligt hänseende. Han nämner
att jag har talat om »konsekvenserna» i fråga om arvodena för ledamöter i
förvaltningsutskott och beredningar, men säger, att vi väl få överväga frågan
om dessa konsekvenser i ett annat sammanhang. Har inte herr vice ordföranden
observerat, att utskottets förslag innebär att landstingen bemyndigas att
gå till de av utskottet nu fixerade siffrorna 16 och 24 kronor? Det är sannerligen
inte någon senare fråga, utan det är just den frågan, som kammarens
ledamöter stå inför nu i dag — det skall jag be att få inskärpa. Då jag talade
om »konsekvenserna», var det därför, att jag ville afl den sidan av saken —
av det som man alltså är beredd att besluta om i dag — skall ses i sammanhang
med reglerna angående kommunala arvoden i övrigt.

Jag vet inte. herr talman, om jag också skall ta upp det personliga argument.
som herr vice ordföranden fann sig föranlåten att draga fram. Jag förstår
inte riktigt sammanhanget med mina arvodesförhållanden i riksdagen.
Det är mig emellertid en tillfredsställelse att konstatera, att jag är den förste,
såvitt jag vet, som här i kammaren -— det var för sex år sedan — offentligen
har påyrkat att den företrädesställning, som tillkommer riksdagsmän, som bo
nära Stockholm, måtte upphöra. Det står att läsa i kammarens protokoll, och
det var således strängt taget obehövligt att herr vice ordföranden erinrade om
saken.

Herr Linden: Herr talman! Jag kan fuller val förstå, att lierr Herlitz har
funnit det. tacksamt att i det här sammanhanget ta upp frågan om »landstingspartiet»
och förklara utskottets ställningstagande här som en andra aktion
av detta »parti». Jag tror emellertid att kammaren gör klokt i att tänka
därpå, att när det gällde »landstingspartiets» första aktion — såvitt jag förstod
herr Herlitz rätt — var det fråga om sjuksköterskornas löner och fråga
om en verklig löneökning, medan det nu i denna andra aktion inte är frågan
om lön, utan om en ersättning till landstingsman för de kostnader, som dessa
kunna lia för fullgörandet av sina uppdrag. Och jag misstänker att vi allesammans
här — även de som tala emot konstitutionsutskottets förslag — -äro ense om att de nuvarande arvodena, 12 resp. 18 kronor, icke täcka de
kostnader, som landstingsman ha för fullgörandet av sina uppdrag, och ännu
mindre täcka någon del av de inkomstförluster som kunna uppstå genom uppdragets
fullgörande. Jag har personlig erfarenhet av landstingens arbete sedan
många år. och jag har — för att nu ta ett exempel — en landstingskamrat
som är järnarbetare och som har en dagsinkomst på 16 kronor. Han
måste avstå från denna dagsinkomst för att kunna fullgöra det här uppdraget.
Han får 18 kronor per dag i ersättning från landstinget. Sexton kronor gå
således åt för täckande av mistad löneinkomst, och de två återstående kronorna
skola ge honom ersättning för de kostnader han har för att bo på
sammanträdesorten och äta där. Man kan således enligt min mening inte
jämföra dessa två aktioner, som herr Herlit^, talade om.

Herr Herlitz tyckte vidare, att det var ganska uppseendeväckande att denna
fråga hade blivit föremål för en särbehandling från utskottets sida. De!
jag nyss sade om denne järnarbelares löneförmåner och mistade inkomster
vid landstingssammanträden ger tämligen klart besked om att saken är trängande.
Jag tror att alla aktiva landstingsman här i kammaren ge mig rätt när
jag säger, att det förhållandet, att dessa arvoden äro så låga som de äro, medför
att man inte för alla sammanträden och vid alla tillfällen kan påräkna att
få till sitt förfogande all den kunnighet och skicklighet som man skulle kunna
leta, upp; detta helt enkelt därför, att det finns människor som inte ha råd
att infinna sig vid alla sammanträden.

12 Nr 11. Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Ang. höjt dagtraktamente för landstingsman. (Forts.)

På en punkt har lierr Herlitz tolkat konstitutionsutskottets mening fullt
riktigt: höjer man nu arvodena för deltagande i landstingssammanträden till
respektive 18 och 24 kronor, så är det helt naturligt att landstingen komma
att begagna sig av den bestämmelse, som säger att arvode till funktionärer i
andra styrelser och kommittéer — t. ex. förvaltningsutskott och direktioner —
må utgå med högst dessa belopp, och på grund därav justera dessa arvoden.

Därmed är jag inne på en annan fråga: har herr Herlitz resonemang i fråga
om jämförelse mellan primärkommunernas förtroendemän och landstingens förtroendemän
fullt vitsord? Om man bortser ifrån norrlandskommunerna —
som visserligen herr Herlitz anförde i sin argumentering — så finner man
val ändå att situationen är den, att i primärkommunerna springa förtroendemännen
på sammanträden på kvällarna, efter arbetsdagens slut, och där äro
de i stånd att fullgöra de kommunala funktionerna på fritid, men det finns
ingen möjlighet för landstingsman här i landet att som regel klara sina landstingsuppdrag
på fritid. Landstingsuppdraget medför oftast inkomstförluster
och resor; eftersom landstingsområdena äro så stora, måste de allra, flesta ledamöterna.
vara borta från sin bostadsort under sammanträdena. Jag kan
således inte finna det möjligt att sätta likhetstecken mellan primärkommunernas
förtroendemän och landstingens, om jag bortser från do stora norrländska
kommunerna. Och om jag tar med dessa, så kan jag ändå se en viss
skillnad, nämligen den, att de, som ha blivit engagerade i landstingen, få
springa på sammanträden så mycket oftare och sätta till så mycket flera dagar.
att uppdraget blir mer betungande. Jag kan därför inte. herr talman,
förstå det här motståndet mot utskottets förslag.

Jag är starkt påverkad av det argumentet, att kommunallagsakkunniga nu
arbeta och att man kan vänta ett förslag från dem i den bär frågan, men jag
kan å andra sidan inte finna det orimligt att man under väntetiden försöker
nå fram till en skälig ersättning till landstingsmännen — inte en ersättning
för deras arbete, jag ber att få betona det, utan en ersättning för deras verkliga
kostnader. Men även om konstitutionsutskottets förslag går igenom komma
de flesta landstingsmän, som bo utanför sammanträdesorten, att ha kostnader
som äro större än ersättningen, och de komma att förlora sin arbetsförtjänst.

Jag skulle till slut vilja tillägga, att jag tror att man till och med kan anlägga^
en viss liten demokratisk aspekt på denna fråga: jag tror att det är
tara å färde om man genom de alltför låga arvoden, som tillämpas för närvarande,
hindrar en del människor, som samhället skulle vilja, utnyttja, från
att utföra kommunala förtroendeuppdrag.

Jag ber. herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr l)omö: Herr talman! Jag förstår mycket val herr vice ordföranden i
konstitutionsutskottet, när han talar om att många landstingsmän ha det besvärligt
genom att de få offra så mycken tid på sina uppdrag och därigenom
måste försumma eu hel del saker hemma. Det gäller dem, som driva en
rörelse, liksom andra vilka i vissa fall där kunna förlora sin vanliga inkomst.
Men jag är själv landstingsman och vet. att landstingsmännen i allmänhet
icke betrakta deltagandet i landstinget under några dagar såsom särskilt betungande.
Detsamma gäller nog en del sammanträden, som höra ihop med deras
uppdrag som landstingsmän, nämligen sammanträden i och för uppdrag,
som de kunna ha i skolstyrelser, kommittéer och dylikt. I varje fall råder
det en mycket stor iver att bli anförtrodd de speciella uppdrag som
landstingen ha att lämna, såsom uppdrag inom beredningskommittéer, skolstyrelser,
sjukhusstyrelser etc. Det är ju heller inte så särskilt lång tid lands -

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Ang. höjt dagtraktamente för landstingsman. (Forts.)
tingen pågå, och i stort sett får man väl säga att den ersättning, som nu lämnas,
i stort sett täcker de omkostnader, som äro förenade med uppdraget.

När jag anser, att denna- fråga bär en större betydelse än som framgår av
skillnaden mellan de här ifrågavarande beloppen, beror detta på att det just i
en tid. då man predikar återhållsamhet på alla områden, synes mig ganska
bekymmersamt att det allmännas representanter i detta fall för egen del ganska
kraftigt påyrka ersättningsbeloppens höjande. För någon vecka sedan var
jag i tillfälle att slå upp en tidning, där det fanns en bild av några sjuksköterskor,
som stodo och tittade i en tidning. En avi dem sade: »30 procents löneförhöjning!»
— »Åh, få vi så mycket, det var utomordentligt!» sade den andra.
»Det är för landstingsmannen själva», sade då den tredje sjuksköterskan.

Detta är en liten glimt, som man inte bör överdriva men heller inte underskatta
till sin betydelse. Jag tror som sagt. att det allmännas representanter
så mycket som möjligt böra avhålla sig från att i nuvarande ömtåliga situation
bevilja förmåner åt sig själva.

Storleken av dessa ersättningar bestämdes ju så sent som år 1942, och vi
hoppas alla på en återgång av pris- och kostnadsnivån. Vidare är en utredning
rörande hithörande förhållanden igångsatt. Ett beslut av riksdagen i denna
fråga blir i hög grad prejudicerande för vilka ersättningar de kommunala
förtroendemännen skola ha. Allt detta tillsammans, herr talman, synes mig
tala sitt tydliga språk om att man bör lugna sig i detta fall och avvakta det
resultat, vartill utredningen kommer. Landstingsmännen skola säkerligen utan
knot finna sig i en sådan anordning.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hage: Herr talman! Jag förstår i någon mån de anföranden, som här
ha hållits av herr Domö och herr Herlitz, och jag ber att med anledning av
dem få säga, att vore alla landstingsmän i samma ställning som herr Herlitz
och herr Domö och jag. så skulle denna motion aldrig ha blivit framförd av
mig och herr Anderberg.

Men nu är det inte på det sättet — det vet herr Domö mycket väl. I den
krets av landstingsmän. som vi känna till. finns det personer som rent av ha
nekat att åtaga sig ett landstingsmandat, fastän de så småningom böjt sig. De
ha sagt: »Varför skall jag behöva vidkännas en minskning i min inkomst,
samtidigt som jag skall arbeta mera för det allmänna?»

Naturligtvis kan man ha den uppfattningen — som herr Herlitz antagligen
alltjämt har och som högern förr i tiden har haft — att kommunala uppdrag
utgörg äreposter och att man, för att nå en sådan ärepost, har skyldighet att
offra något. Det där gick mycket bra för sig förr i världen, när det Ha ra
fanns högermän och burget folk i våra landsting och våra kommuners styrelser.
Då kunde man till och med bestämma, att det inte skulle vara något arvode
alls. vilket som bekant var fallet här i första kammaren under lång tid.

Men nu är det faktiskt så, att i de kommunala representationerna har trängt
in småfolk i sådan ställning, att de förlora hela inkomsten av sin borgerliga
näring under den tid de skola fullgöra sina uppdrag. Och detta gäller även med
avseende på exempelvis jordbrukare: om landstingsarbetet inträffar ungefär
vid den tid, då skördearbetet försiggår, är det givet, att även någorlunda burgna
jordbrukare kunna bli nödsakade att, om de själva i vanliga fall deltaga i skördearbetet.
skaffa sig ersättare. Och det kostar givetvis pengar. Vad beträffar
arbetarna, förhåller det sig faktiskt på liknande sätt. Exempelvis i det län.
som jag representerar, bär man den erfarenheten, att det dagtraktamente,
som utgår till eu lönearbetare. soni är landstingsman. i allmänhet uppslukas av
hotellräkningen och mat-räkningen i residensstaden. Sedan förlorar vederbö -

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Ang. höjt dagtraktamente för landstingsman. (Forts.)
rande hela sin vanliga arbetsinkomst eller större delen av densamma, och
detta innebär en verklig förlust. Följden har faktiskt blivit, att personer, som
ansetts särskilt lämpliga såsom kandidater till sådana uppdrag, många gånger
inte kunnat föras fram, därför att de ha sagt: »Jag har inte råd till detta.»
Den saken berördes för övrigt också av herr Lindén i hans anförande nyss.

Jag vill påpeka, att denna motion har tillkommit i syfte att skydda särskilt
de kategorier, jag nu har talat om. Utskottet säger nu, att hela denna fråga
om att ge folk ersättning för inkomstbortfall vid utförandet av kommunala
uppdrag kommer att utredas i annat sammanhang. Men om man nu går den
väg, som utskottet här har föreslagit, så kan man åtminstone säga att något
av det, som man vill vinna, kommer att vinnas.

Men då säga herrar Herlitz och Domö, att de för sin del äro benägna att
förlänga den plåga, som faktiskt existerar: man skall avvakta utredningens
resultat o. s. v. Men den här frågan är enligt min mening så trängande och
svårigheten att förmå folk att åtaga sig dylika uppdrag så pass stor — just
på grund av den ringa ersättningen — att jag anser det absolut nödvändigt att
här redan nu göres någonting.

Jag för min del vill slutligen uttala den förmodan, att den kommitté, som
har i uppdrag att utreda hithörande frågor, komimer att framlägga ett förslag.
,som helt och fullt tillgodoser vad motionärerna ha velat åstadkomma. Men då
intet sådant förslag nu föreligger, ber jag för min del att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Häri instämde herr Anderberg.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag begärde ordet egentligen
för att ge en kort replik till herr Domö. som emellertid tycks ha avlägsnat
sig.

När herr Domö talar om arbetstakten i Skaraborgs läns landsting och hur
trankilt, om jag får använda det uttrycket, man där tar de! och vilken varsam
arbetstakt man där tillämpar, så vill jag rekommendera honom att komma
upp till Kopparbergs läns landsting, ty där skulle han sannerligen få
häcken full.

Förhållandena kunna ju vara litet växlande på olika orter, men nog får
man göra rätt för sig i landstinget, och nog blir det ett dagsverke som räcker
till. Jag förmodar, att herr Domö vet lika väl som jag, att det i landstingen
på samma sätt som i riksdagen gäller att läsa handlingar och sätta sig
in i frågorna för att kunna bilda sig ett omdöme utöver vad det egentliga utskottsarbetet
kräver.

Sedan vill jag göra ett litet tillrättaläggande med anledning av att herr
Herlitz talar om att landstingsmännens dagtraktamenten nödvändigt skulle
vara bestämmande även för traktamentena i fråga om övriga uppdrag inom
landstinget. Så behöver det inte alls vara, herr Herlitz. Man har rättighet
att höja traktamentena upp till detta maximum, men det ligger i vederbörande
landstings eget skön att fastställa arvodena för dessa andra uppdrag så som
man finner lämpligt och önskvärt.

Utskottets förslag innebär enligt min mening platt ingenting annat än ett
försök att skipa litet grand rättvisa särskilt för dem, som befinna sig i det
läget, att det är svårt för dem att åtaga sig kommunala uppdrag. Speciellt
tänker jag på sådana, som få lov att leja för sig. Visst, är det bra med återhållsamhet
och sparsamhet, och jag skall gärna säga, herr talman, att hade
det bara gällt mig personligen, så skulle jag ingalunda ha gått med på detta
förslag. Nog skulle jag ha tagit mig fram ändå under de dagar landstinget

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Ang. höjt dagtraktamente för landstingsman. (Forts.)
sammanträder. Men jag får ju också lov att se på denna fråga i stort och
döma efter hur läget i det hela är.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Utan tvivel ligger det åtskilligt i den
argumentering, som herr Hage här har fört till torgs. Det förhåller sig säkerligen
på det sättet, att en hel del av de i landstingen verksamma personerna
ha ganska svårt att behålla sitt uppdrag — åtminstone därest det har
någon mera långvarig karaktär — på grund av den förlust av arbetsinkomst,
som de lida genom bortavaron från sitt arbete.

Men jag tror, att om man alltför energiskt kopplar in synpunkten om täckning
inte bara för de med uppdraget förenade omkostnaderna, utan också för
mistad arbetsinkomst, så lär man till sist komma fram till önskemål om ersättningar,
där inte ens de nu föreslagna traktamentena räcka till. Man kommer
då över till en helt annan grund för bedömningen av vilken ersättning
som bör utgå för fullgörande av landstingsuppdraget än den, på vilken man
hittills har fotat sin bedömning. Jag har därför den uppfattningen att. man
bör vara försiktig, när man talar om nödvändigheten att ersätta även den förlorade
arbetsinkomsten, och att man bör nöja sig med att som hittills bedöma
frågan huvudsakligast ur synpunkten att arvodet skall sättas så pass
högt, att det täcker de med uppdraget direkt förenade kostnaderna. De nuvarande
ersättningarna torde visserligen även ur denna begränsade synpunkt
få anses vara låga, men å andra sidan tror jag inte att det föreligger en sådan
påfallande disproportion mellan kostnaderna och ersättningens belopp,
att det är nödvändigt att nu bryta ut frågan om ersättningarna ur den pågående
utredningen och fatta ett brådskande beslut om dem.

Med hänsyn därtill och med beaktande av det läge vi för närvarande befinna
oss i — jag tänker särskilt på nödvändigheten av att visa allvar i förmaningarna
om återhållsamhet — har jag vid mitt bedömande av frågan kommit
fram till samma slut som reservanterna. Jag tror att man kan vänta med
en omprövning av arvodena, till dess kommunallagskommittén har framlagt
sitt betänkande. Jag tror inte att det, såsom man brukar säga, finns någon
ko på isen i så farlig belägenhet, att det är nödvändigt att handla omedelbart.

Jag ber därför, herr talman, att få ansluta mig till de talare, som ha yrkat
bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Friggeråker.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan godkänna den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1.
röstar

Ja;

Den. det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Ang. valkretsindelningen

vid stadsfullmäktigeval.

16 Nr 11. Onsdageu den 12 mars 1947 fm.

Ang. höjt dagtraktamente för landstingsman. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringsproposition©!!
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Dä emellertid herr Herlitz begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87:

Nej — 32.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, i anledning av väckta
motioner om viss ändring av bestämmelserna rörande stads indelning i valkretsar
vid stadsfullmäktigeval.

I de likalydande. till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 173
i första kammaren av herr Persson. Ivar, m. fl. och nr 194 i andra kammaren
av herr Hansson i Skediga m. fl. hade hemställts, att riksdagen ville hos
Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådan ändring av 15 § lagen om kommunalstyrelse
i stad, att vid stads indelning i valkretsar inkorporerad kommun
(kommuner) borde, om folkmängden vore tillräckligt stor, bilda egen valkrets
eller i vart fall icke vara uppdelad på skilda valkretsar.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Utskottet är ju enhälligt på denna punkt,
och en polemik mot utlåtandet skulle förmodligen inte vinna större gehör här
i kammaren.

Jag vill emellertid ändå säga att utskottets motivering, så vitt jag har läst
rätt, vittnar om att utskottet delvis har missuppfattat motionens huvudönskemål.
När det säges, att man av praktiska skäl inte kan tillstyrka motionen,
torde detta knappast vara fullt riktigt. Vi ha i motionen uttalat, att landsbygdsdelen
inom en stad gärna kunde bilda en egen valkrets, men detta är ju
inte det huvudsakliga önskemålet. Vi förstå, att en sådan anordning i de flesta
fall inte är möjlig. Vi ha inte alls tänkt oss och inte heller påyrkat, att en
ökning av antalet valkretsar skulle komma till stånd och därmed en minskning
av det antal fullmäktige, som skulle väljas inom varje valkrets. Det för
oss viktigaste önskemålet är i stället det andra alternativet i motionen, nämligen
att de inkorporerade kommunerna, i varje fall icke borde vara uppdelade
på skilda valkretsar inom staden. Och detta önskemål torde utan några som
helst praktiska olägenheter kunna tillgodoses i det stora flertalet fall.

Att valkretsarna i en del fall skulle komma att få litet mindre regelbunden
form, spelar ju ingen större roll. Det rör sig i alla fall om mycket små områden,
åtminstone relativt sett. Många av våra kommuner ha ju en ganska oregelbunden
form — detta torde bli fallet även efter den nya kommunindelningen
— och man kan därför säkert säga, att det skälet inte bör tillmätas
någon avgörande betydelse. Lagen säger, att varje valkrets bör kunna omslutas
med en sammanhängande gränslinje, och det torde kunna ske i samtliga
de fall, där vi ha tänkt oss att denna sak skulle kunna ha någon betydelse.

Så vitt vi motionärer förstå, kan det inte förnekas — och utskottet förefaller
egentligen inte heller att ha förnekat det — att den rena landsbygd,
som inkorporeras i en stad, många gånger kan ha särintressen gent emot de

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Ang. valkretsindelningen vid stadsfullmäktigeval. (Forts.)
tättbebyggda delarna av staden. I synnerhet är detta fallet omedelbart efter
det inkorporeringen har skett, och den saken är också utskottet fullt med på.
Då har man i de inkorporerade områdena ännu kvar sitt gamla, stora intresse
för de kommunala angelägenheterna, och mig förefaller det faktiskt önskvärt,
att man kan uppehålla detta kommunala intresse i stället för att trycka ned
detsamma, något som ju ofta blir följden, därest vederbörande landsbygdsrepresentanter
finna, att de inte på något sätt kunna göra sig gällande i den nya,
stora kommunens beslutande församling eller i dess nämnder och styrelser etc.
De kommunala valen ske ju numera efter partilinjer •—• det komma vi inte
ifrån — och det är säkert av värde för samtliga partier, att kommunernas
gamla organisationer kunna fungera även efter inkorporeringen. Men det kunna
de säkerligen bäst göra, om man går in för att så stor del av det inkorporerade
området som möjligt tillföres en och samma valkrets i staden.

I sista meningen av sitt utlåtande har utskottet i själva verket också i sak
instämt i motionärernas önskemål, och jag hoppas därför att det verkligen
blir på detta sätt i synnerhet vid de omfattande inkorporeringar, som torde
komma att ske under den närmaste tiden, delvis i samband med förändringen
av kommunindelningen. Jag hoppas också, att det i så fall skall bli möjligt
att lägga de nyinkorporerade kommunerna till sådan valkrets som eventuellt
tidigare har ett betydande landsbygdsinslag. Så är det ju i många fall vid
våra större städer.

Jag vill vädja till vederbörande myndigheter att verkligen tillgodose dessa
önskemål, och med hänsyn till att utskottet i sak har instämt med motionärerna,
finner jag mig kunna avstå från det yrkande om bifall till motionen,
som jag eljest hade funnit vara mycket väl motiverat.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av väckta motioner om beredande av möjlighet till ökning av antalet ledamöter
i kommunernas fullmäktigerepresentationer, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under statens
affäisverksfonder gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1947/
48 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—86‘.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 87.

I denna punkt hade utskottet, med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag, hemställt, att riksdagen måtte till Ny ångpanna i Västerås
ångkraftstation för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag av
2 500 000 kronor.

Herr Hesselbom: Herr talman! När denna kammare för eu månad sedan
behandlade ett anslag å tilläggsstat till här ifrågavarande ändamål, utsattes
detta anslag för en ganska stark kritik av herr Mannerskantz.

Första kammarens protokoll 1947. Nr 11. 2

Anslag till ny
ångpanna
i V ästerås
ångkraftstation.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Anslag till ny ångpanna i Västerås ångkraftstation. (Forts.)

Gent emot de synpunkter på frågan, som herr Mannerskantz då hävdade,
tog jag mig friheten att göra gällande, att här ifrågavarande utbyggnad inte
enbart var betingad av det nu aktuella läget i fråga om kraftförsörjningen,
utan att den var en normal åtgärd i avsikt att uppehålla en lämplig relation
mellan vattenkraft och ångkraft. Herr Mannerskantz bestred, att min uppfattning
var riktig, och sade enligt protokollet: »Den skildring han» — d. v. s.
jag — »lämnade beträffande användningen av ångkraftreserverna är inte riktig.
Numera använder inte vattenfallsstyrelsen ångkraften på detta sätt. Det
gjorde man förr i världen.»

Herr Mannerskantz kunde då referera till ganska högt uppsatta funktionärer
inom vattenfallsstyrelsen, under det att jag endast kunde stödja min uppfattning
på den erfarenhet, som jag genom min borgerliga gärning har på
kraftförsörjningens område. Jag är i dag, herr talman, i tillfälle att till stöd
för min uppfattning kunna referera till en »ganska» högt uppsatt funktionär
i vattenfallsstyrelsen, nämligen styrelsens generaldirektör. Generaldirektör
Borgquist säger, efter att ha tagit del av diskussionen här i kammaren, att
både herr J. B. Johanssons och mitt anförande »äro riktiga och vederhäftiga
och utvisa en hög grad av inlevelse i frågan». Efter att ha framhållit den
stora betydelsen av att denna ångkraftreserv utbygges så snabbt som möjligt,
för att vi skola kunna klara de risker för kraftförsörjningen, som kunna uppstå
under de kommande vintrarna, fortsätter generaldirektören: »Under årens
lopp har ångkraftandelen alltmera minskats, framför allt genom vattenregleringarna.
Framdeles liksom nu kommer det emellertid att bliva rationellt med
en ångkrafteffekt, motsvarande 12 ä 15 % av vattenkrafteffekten. Motiven
förbli desamma som förut, nämligen

1) att den vattenbrist, som trots alla regleringar kommer att förefinnas
under torråren, måste åtminstone delvis utfyllas med värmekraft,

2) att de ångkraftcentraler, som erfordras för detta ändamål, äro mycket
lämpliga som toppkraftcentraler och minska behovet av vattenkrafteffekt i
Norrland samt stamlinjer från Norrland, samtidigt som

3) '' de äro en lokal reserv av stort värde vid t. ex. åskstörningar å överföringarna
från Norrland.»

Jag finner, herr talman, att detta utlåtande av generaldirektören för vattenfallsstyrelsen
stöder min uppfattning i frågan, och jag har velat begagna detta
tillfälle att närmare klargöra dessa förhållanden.

Jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Sedan nu herr Hesselbom har använt mer
än tre veckor för att riktigt ladda upp sig, har han ansett sig kunna sätta in
en stöt för att bevisa för kammaren, att han i alla fall skulle kunna räknas
som segrare i den lilla skärmytsling vi då hade. Jag fäster mig inte stort vid
vad man anser om den saken, men vill säga, att jag skulle finna det vara rätt
märkvärdigt, om inte chefen för vattenfallsstyrelsen skulle kunna hitta på
några argument för att försvara sitt förslag beträffande ångkraftstationen i
Västerås. Man måste ju utgå ifrån, att han kan göra det.

Emellertid bör man också se saken ur en annan synpunkt. Det finns ett
gebit, som inte faller under vattenfallsstyrelsens domvärjo, nämligen själva
bränsleförsörjningen. Och det förhåller sig dock så, att bränslet blir mycket
sämre utnyttjat, om man skall alstra elektrisk kraft därav, än om man använder
det direkt. Man måste ju räkna med ett knapphetsläge på bränsleförsörjningens
område under ännu några år, och det måste vara oekonomiskt att använda
importerat kol till framställning av elektrisk kraft. När det råder
knapphet på bränsle, är det bättre att använda veden direkt på sådana ställen,

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Anslag till ny ångpanna i Västerås ångkraftstation. (Forts.)
där man av bekvämlighetsskäl kanske hellre skulle vilja använda elektrisk
uppvärmning. Det är således inte enbart generaldirektören i vattenfallsstyrelsen
som har att ur sina synpunkter bedöma denna sak, utan den får också bedömas
med hänsyn till en mängd andra faktorer.

Dessutom har jag fortfarande den uppfattningen, att det sitter en liten tagg
och värker i sinnet hos de ansvariga inom vattenfallsstyrelsen, därför att de
under 1930-talet voro för sent ute. Nu vill man inte låta komma sig till last,
att det ännu en gång skall kunna sägas att vattenfallsstyrelsen har försummat
någonting härvidlag, och därför går man kanske till en liten överdrift i fråga
om vad som anses nödvändigt att göra.

Jag skall inte längre fortsätta debatten, men jag har velat tillföra den
också dessa synpunkter.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 88—99.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1947/48 jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3. Anslag till

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning hade ävissa flygutskottet
i° förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till Byggnader platser.
för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag av 1 300 000’ kronor.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Förra årets höstriksdag beslöt som bekant
byggandet av ett flygfält vid Halmsjön, och när chefen för kommunikationsdepartementet
uppgjort sina petita för kommande budgetår, har han upptagit
ett anslag av 750 000 kronor för arbetena vid denna storflygplats.

Då jag ser, att statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet är
närvarande, skulle jag vilja fråga, huruvida inte den omständigheten, att det
har träffats en överenskommelse rörande fördelningen av trafiken på de långtgående
linjerna, i någon mån kan anses påverka angelägenhetsgraden när det
gäller utbyggandet av storflygplatsen vid Halmsjön. Fördelningen har enligt
överenskommelsen, om den riktigt refererats i tidningarna, blivit den, att norrmännen
skulle ha hand om trafiken på Nordamerika och att svenskarna skulle
få trafiken på Sydamerika, under det att danskarna skulle ombesörja trafiken
på de övriga linjerna söderut. Om det nu är så, att ingen annan trafik
än den på Sydamerika skall ombesörjas av vårt land, så torde det kunna ifrågasättas,
huruvida denna^ trafik för närvarande har en sådan omfattning, att
man kan^säga, att det brådskar med utbyggandet av storflygfältet vid Halmsjön.
Fråga är väl, om man inte skulle kunna dröja med byggnadsarbetena,
bland annat med hänsyn till de aktuella svårigheterna att anskaffa arbetskraft
och materiel jämte andra kända omständigheter.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Anslag till byggnader vid vissa flygplatser. (Forts.)

Det skulle säkert vara av ett visst värde, om statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
kunde ge kammaren en upplysning i dessa avseenden.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Jag tror inte att den överenskommelse,
som har träffats mellan de berörda företagen -— vilka ha konstituerat det
nordiska flygföretaget SAS —- i högre grad kommer att påverka vårt ställningstagande
till utbyggnadsprogrammet för storflygplatsen vid Halmsjön.

Jag vill först göra herr Elowsson uppmärksam på att vi liksom tidigare
kunna räkna med att flyget under de närmast liggande åren kommer att få
en mycket snabb och egenartad utveckling. Därtill kommer, att storflygplatsen
vid Halmsjön icke endast avsetts att vara ett atlantflygfält, som den
oriktigt har kommit att kallas. Storflygplatsen vid Halmsjön kommer överhuvud
taget att behövas för den flygtrafik, som vi i framtiden kunna räkna
med för Sveriges vidkommande. Jag vill erinra om att t. ex. de DC 6-or,
som nu enligt den av ABA uppgjorda planen skola trafikera de olika europeiska
flygrouterna, endast med begränsad last kunna landa på Bromma.

Följaktligen måste man räkna med att flyget, med den utveckling det tenderar
att få, kommer att alldeles oberoende av överenskommelsen om den
transoceana flygtrafiken behöva storflygplatsen vid Halmsjön under den tid
som kommer.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 4—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag under försvarets fonder för budgetåret 1947/
48 jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till
ordnande av
Stockholms
luftvämsregementes

förläggning.

Punkten 6.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till Ordnande av Stockholms
luftvärnsregementes förläggning för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren av herr Hall väckt motion (II:
269) hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag om ett anslag
av 3 000 000 kronor till ordnande av Stockholms luftvärnsregementes
förläggning. \

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 269, till Ordnande av Stockholms luftvärnsregementes förläggning
för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Karl Andersson,
Gustaf Karlsson, Mårtensson och Hall ansett, att utskottets yttrande bort

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Anslag till ordnande av Stockholms luftvärnsregementes förläggning.

(Forts.)

hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionen II: 269 avslå Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Såsom kammarens ledamöter finna,
har Kungl. Maj:t på denna punkt hemställt om ett anslag av tre miljoner
kronor för fortsatt utbyggande vid Norrtälje av kaserner m. m. för Stockholms
luftvärnsregemente.

Nu framgår det av handlingarna, att arbetena på denna förläggning inte
ha fortskridit så långt. Man är fortfarande sysselsatt med förberedelserna, och
det är också därför som föredragande statsrådet Sköld har framhållit, att
fråga uppstått huruvida man skall fullfölja utbyggnaden i detta fall. Statsrådet
har övervägt skäl och motskäl, och han har så småningom kommit fram
till att övervägande skäl tala för att man skall fullfölja utbyggnaden utan att
avvakta den försvarets omorganisation, varom utredning nu pågår.

Jag vill erinra om att 1945 års försvarskommitté, som haft att yttra sig
rörande de militära byggnadsföretagen överhuvud, alltså inte endast beträffande
luftvärnsregementet, har ansett att »ovissheten om den blivande försvarsorganisationens
gestaltning talar för att så långt som möjligt vore med
byggnadsarbeten och markförvärv tills vidare finge anstå». Detta yttrande
gällde även sådana arbeten, som redan påbörjats men som alltjämt befunne
sig i sitt begynnelsestadium. Och det här ifrågavarande byggnadsföretaget är
just ett typiskt exempel på arbeten i begynnelsestadiet, i fråga om vilka försvarskommittén
rekommenderar, att man skall vila på hanen och avbida det
resultat utredningen kan komma till.

Jag skulle tro, fastän det inte anges i de handlingar, som finnas tillgängliga,
att försvarskomimittén har haft i tankarna att de, som nu tro sig begripa
de spörsmål, som sammanhänga med försvarets problem — alltså krigsvetenskaparna
■— ju ha tillkännagivit att erfarenheterna från senaste krig torde ge
stöd för den uppfattningen, att de tre försvarsgrenarna flottan, pansarvapnet
och luftvärnet mer eller mindre måste omvandlas till sitt innehåll och till sin
organisation.

Reservanterna, som ha velat stödja en motion om att man i detta fall skulle
avvakta resultatet av den pågående utredningen, har också haft detta i tankarna.
Det är ingen risk, om riksdagen här vilar på hanen och avvaktar, vilken
organisation man kan komma fram till.

När det gäller miljonerna till försvaret är det ju så, att någon återhållsamhet
egentligen inte skall få ge sig till känna. För eu stund sedan ville man
från olika håll här i kammaren ställa förslaget om en höjning med några kronor
per dag av traktamentena för förtroendemän i landstingen i sammanhang med
den stora besparingskampanj, som nu tydligen lägges upp. Jag appellerar till
dessa talesmän och ber dem tänka på vilka kostnader det i nu förevarande
fall gäller. Det rör sig här, med det prisläge vi hade den 1 juli 1944, om en
kostnad av 16,5 imiljoner kronor. Ehuru jag inte kan prestera några exakta
siffror, tror jag man kan våga antagandet att kostnaderna, trots försvarsministerns
uttalade önskemål att man skall iakttaga all möjlig sparsamhet,
torde komma att uppgå till åtminstone 20 miljoner kronor. Man kan göra det
antagandet också med hänsyn till erfarenheterna om vad det brukar kosta, då
militärerna skola bygga. Och då det i alla fall är en liten smula tvivelaktigt,
om denna anläggning längre fram i tiden skall vara lämplig för militära ändamål,
undrar jag, om man ändå inte skulle kunna våga att vila på hanen när det
gäller denna utbyggnad. Reservanterna ha i vart fall den uppfattningen.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Anslag till ordnande av Stockholms luftvärnsregementes förläggning.

(Forts.)

Nu har det anförts, att Norrtälje stad och även staten med de förberedande
arbetena lagt ut rätt mycket pengar. Jag har — det måste jag säga, herr
talman — en viss förståelse för Norrtälje stad där uppe i Roslagen. Jag skulle
för min del tro, att också de övriga reservanterna ha samma inställning. Vi ha
för övrigt tillkännagivit i reservationen, att därest en senare omprövning skulle
ge vid handen, att det inte bör bli något luftvärnsregemente i Norrtälje stad,
så vilja vi medverka till att ge kommunen full ersättning för dess utgifter
för detta ändamål.

Jag vill dock, herr talman, inte gå så långt, att jag precis kan vara med
om att ge flickorna i Norrtälje någon ersättning för den besvikelse, som de
möjligen komma att känna, om luftvärnsregementet inte förlägges dit — jag
skulle tro, att de kunna övervinna den.

Enligt min mening gäller det således betydande utgifter, som man bör dra
sig för att nu fatta beslut om, då det i alla fall här finns osäkra moment. Luftvärnsregementets
utflyttning till Norrtälje beslutades år 1945, men hade vi
då haft klart för oss den situation på arbetsmarknaden, som nu råder, och det
svåra läget i fråga om materieltillgången, så tror jag att det kan ifrågasättas,
om riksdagen hade velat vara med om, eller om Kungl. Maj:t ens hade velat
framlägga förslaget om att flytta regementet till Norrtälje. Nu har ju läget på
arbetsmarknaden och i fråga om materielen så väsentligt försämrats sedan år
1945, att dessa faktiska förhållanden böra ge anledning till en mycket allvarlig
omprövning.

Jag vill med detta, herr talman, yrka bifall till den vid denna punkt avgivna
reservationen.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! 1945 års riksdag hade ju att taga
ställning till denna fråga på grundval av en utredning rörande Stockholms
luftförsvar och den plats, till vilken luftvärnsregementet borde förläggas. Det
ansågs, att regementet inte borde ligga inom Stockholm, utan att det borde vara
förlagt utanför huvudstaden. Och så fann man, att Norrtälje var den plats,
dit luftvärnsregementet lämpligast kunde förläggas.

Till detta resultat kom man icke utan en ingående prövning. Jag satt även
det året i statsutskottet, och jag vet att man från departementets sida hade
prövat denna fråga mycket omsorgsfullt och att vi i statsutskottet noga undersökte
densamma. Riksdagen stannade den gången vid att besluta, att luftvämsregementet
skulle förläggas till Norrtälje, och anvisade Samma år 3 miljoner
kronor för det ändamålet. Förra året beviljades ett ytterligare anslag av 6
miljoner kronor. För detta ändamål ha alltså redan nu anvisats 9 miljoner
kronor, och Kungl. Maj:t begär i år ytterligare 3 miljoner kronor.

Reservanterna sätta nu i fråga, huruvida man skall fullfölja utbyggandet av
luftvärnsregementets förläggning i Norrtälje och även huruvida luftvärnet
skall ordnas på det sätt som hittills varit fallet. Jag erinrar mig vilken oro
man, när kriget bröt ut, hyste i Stockholm beträffande luftvärnet och hur huvudstadens
luftförsvar var ordnat. Vid det tillfället var denna fråga kanske
en av de allra viktigaste. Ty om man hör fientliga luftfartyg kretsa över landets
huvudstad och undrar hur försvaret mot dem är ordnat, är det givet att
man gripes av eu viss oro. Jag tror för min del att luftvärnet, särskilt efter
våra förhållanden, alltjämt har mycket stor betydelse.

Naturligtvis skulle saken kunna ordnas även på annat sätt än genom utbyggnad
av förläggningen i Norrtälje, men denna fråga har undergått omprövning
i departementet, och statsrådet Säger, att man slutligen har kommit
till det resultatet, att det lämpligaste vore att fullfölja utbyggnaden vid Norr -

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Anslag till ordnande av Stockholms luft värnsregementes förläggning.

(Foits.)

tälje. Man kan inte gärna behålla regementet kvar i Stockholm. De nuvarande
lokalerna äro inte lämpliga. Och skulle man tänka sig att förlägga regementet
till andra lokaler i Stockholm, blir det enligt vad statsrådet säger inte
nämnvärt billigare. När man har att välja mellan alternativet att fortsätta utbyggnaden
av förläggningen vid Norrtälje och alternativet att ordna andra lokaler
i Stockholm, vilket icke blir nämnvärt billigare, synes det mig klokare
att fullfölja det redan fattade beslutet.

Och skulle inte utbyggnaden fullföljas, finge statsmakterna ta i övervägande,
hur man skulle gottgöra Norrtälje stad för de kostnader och de anordningar,
som staden redan har åtagit sig i samband med regementets förflyttning dit.

Sannolikt kommer det att resas krav på ersättning för de förluster och den
skada, som staden genom ett sådant beslut skulle komma att lida.

Så som frågan ligger till, kan jag alltså inte inse, att man vare sig från försvarets
synpunkt eller från kostnadssynpunkt har någonting att vinna genom
ett uppskov med arbetena på denna förläggning. Jag ber alltså, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan på denna punkt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 32 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 7—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2\. Anslag Ull

I denna punkt hade utskottet, med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnetvJrbeten9v^m.
framlagda förslag, hemställt, att riksdagen måtte

a) medgiva, att flygfältsarbeten m. m. vid flygvapnet finge komma till
utförande i av föredragande statsrådet angiven omfattning;

b) till Vissa flygfältsarbeten m. m. för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag
av 15 000 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört:

»Då här ifrågavarande flygfältsarbeten äro av stor betydelse ur flygsäkerhetssynpunkt
och alltså representera eu hög angelägenhetsgrad är det givet -

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Anslag till vissa, fly g fältsarbeten m. m. (Forts.)
vis synnerligen påkallat, att desamma komma till utförande i den omfattning
läget på arbetsmarknaden och tillgång på material det medgiva. Det synes
därvid önskvärt att, såsom även förutsatts, arbetena tillerkännas förtursrätt
vid beviljande av byggnadstillstånd. Utskottet har därför icke något att erinra
mot det av statsrådet framlagda byggnadsprogrammet, enligt vilket •—- utöver
de flygfältsarbeten som komma att utföras med ianspråktagande av det belopp
av 8 000 000 kronor som av 1946 års riksdag ställdes till förfogande
för ändamålet — under nästa budgetår flygfältsarbeten m. in. skola igångsättas
inom en kostnadsram av 25 000 000 kronor. Medelsbehovet under nämnda
budgetår har emellertid ansetts kunna begränsas till 15 000 000 kronor,
vilket belopp utskottet tillstyrker.»

Reservation hade anmälts av herrar Larsson, Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Heiding, Rubbestad, Mårtensson och Hall, vilka ansett att följande i
utskottets yttrande förekommande mening bort utgå: »Det synes därvid önskvärt
att, såsom även förutsatts, arbetena tillerkännas förtursrätt vid beviljande
av byggnadstillstånd.»

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Till statsutskottets föreliggande utlåtande
bär fogats en reservation. Denna reservation kan förefalla vara ganska
oväsentlig. ■— Den avser ju endast en mening i utskottets motivering. Men vi
reservanter anse, att denna mening har sådan innebörd, att vi från våra synpunkter
måste hemställa, att den måtte utgå.

Utskottet har i sin motivering förordat, att vissa flygfältsarbeten för försvarets
räkning skola ha förtursrätt i förhållande till andra arbeten. Utskottet
har liksom departementschefen anfört, att dessa arbeten äro nödvändiga och
med hänsyn framför allt till olycksfrekvensen inom flygvapnet av en sådan
angelägenhetsgrad, att det kan anses motiverat att de tillerkännas förtursrätt
vid beviljandet av byggnadstillstånd.

Det är inte min mening att här bedöma dessa arbetens angelägenhetsgrad.
Ett sådant bedömande ligger enligt min mening vid sidan av denna fråga så
som den här föreligger. Vi reservanter ha endast velat framhålla, att angelägenhetsgraden
beträffande dessa arbeten likaväl som beträffande civila arbeten
skall prövas av de organ, som finnas tillsatta för prövning av dessa frågor.
Det är således på denna punkt som skillnaden ligger mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas uppfattning. Vi vilja inte bestrida, att det finns
militära flygfältsarbeten, som kunna vara mycket angelägna, men vi vilja göra
gällande, att det kan finnas andra arbeten, som också kunna vara mycket angelägna
och att vid beviljandet av byggnadstillstånd de olika arbetena böra prövas
i förhållande till angelägenhetsgraden. Denna prövning kan enligt vårt
förmenande icke verkställas av riksdagen, utan den måste verkställas av de behöriga
organ, som finnas på området. I detta fall blir det ju närmast byggnadsberedningen,
som har att handlägga dessa ärenden och således att pröva
behoven.

Ett generellt uttalande av riksdagen, att dessa arbeten, i enlighet med vad
utskottet förordat, böra erhålla förtursrätt framför andra arbeten, skulle innebära
att någon prövning av arbetenas angelägenhetsgrad icke bleve möjlig,
utan därigenom skulle skapas en generell förtursrätt, som sedan byggnadsberedningen
och de prövande organen givetvis måste beakta.

Vi ha ju alla i vår dagliga gärning tillfälle att komma i kontakt med frågor,
där vi ha att ta ställning till olika arbetens angelägenhetsgrad. Inte minst i
statsutskottet ställas vi ständigt och jämt inför dylika spörsmål. Vi finna
då, hurusom på exempelvis vägväsendets område, när det gäller byggande av

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Anslag till vissa fly g fältsarbeten m. m. (Forts.)
broar och en hel mängd andra för kommunikationerna viktiga ting, arbeten
anmäla sig, som äro av en mycket hög angelägenhetsgrad, men samtidigt bevittna
vi, hurusom dessa arbeten måste hållas tillbaka och ransoneras i brist
på arbetskraft och materiel. Såsom läget nu är, måste vi säga oss, att det
inte är rimligt att ge vissa arbeten, i detta fall flygfältsarbeten, en särskild
prioritet i förhållande till andra nyttiga arbeten.

Vi äro alla medvetna om att det kräves en ganska stor återhållsamhet i fråga
om såväl allmänna som enskilda arbeten. Eu mängd stora byggnadsbehov föreligga
såväl när det gäller bostadsbyggande som uppförande av byggnader för
den allmänna sjukvården och för en mängd kommunikationsföretag etc. Det
finns således imånga angelägna arbeten, som inte kunna komma till utförande,
en omständighet till vilken vi måste ta hänsyn vid tillgodoseendet av de militära
krav och anspråk, som här göra sig gällande.

Vi reservanter vilja med andra ord, att här ifrågavarande arbeten skola prövas
och bedömas av de myndigheter, som för detta ändamål finnas tillsatta, och
att de prövas med hänsyn till sin angelägenhetsgrad på samma sätt som civila
arbeten. Det är detta, herr talman, som vi med vår reservation ha velat åstadkomma
och som är anledningen till att vi velat utesluta en mening i utskottets
motivering, som skulle ge här ifrågavarande arbeten förtursrätt framför andra
arbeten.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

I herr Karl Anderssons yttrande instämde herrar Alfred Andersson och
Berling, fru Sjöström-Bengtsson samt herrar Birger Andersson, Carl Edmund
Eriksson, Näslund, Karl Johanson, Svedberg och Lindgren.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Man bör observera, att
denna fråga gäller nödvändiga förbättringsarbeten vid vissa flygfält och således
inte byggande av nya flygfält. Föredragande departementschefen har
efter utredning i ärendet funnit det angeläget, att dessa arbeten komma till
stånd. De äro betingade av den tekniska utvecklingen på militärflygets område
och således redan av denna orsak nödvändiga, men de ha blivit ännu
mera nödvändiga på grund av den ökade olycksfallsfrekvensen vid start och
landning på dessa flygfält. Det är således i trafiksäkerhetssyfte som dessa
arbeten skola utföras. Det gäller här inte bara dyrbar materiel, som förstöres,
utan det gäller också människoliv. Vi ha ju litet var sett i tidningarna, hur
många trafikolyckor som förekommit på flygets område. Det gäller således
här att undanröja de risker, som äro förenade med bristfälligheter vid våra
flygfält. Om, trots dimma, blåst och dåligt väder, befälet givit order om övningsflygning
och därvid en olycka inträffat, faller ju ansvaret härför på befälet,
men på samma sätt drabbas befälet av ansvar, om man konstaterat att
flygfälten inte äro tillfredsställande, men detta inte av befälet anmälts för
vederbörande överordnade myndigheter.

I förevarande fall ha de ledande militära myndigheterna för Kungl. Maj:t
anmält, att ett stort behov föreligger av förbättringar vid dessa flygfält, och
Kungl. Maj :t har vid sin prövning av ärendet och efter undersökningar funnit,
att ifrågavarande arbeten äro av sådan trängande angelägenhetsgrad, att
Kungl. Maj :t i propositionen ansett sig till och med böra förorda ett uttalande
om förtursrätt för dessa arbeten. Om Kungl. Maj:t inte med anledning därav
vidtagit åtgärder för att åstadkomma förbättringar vid flygfälten, hade Kungl.
Maj:t påtagit sig ett stort ansvar.

Utskottets majoritet har icke velat påtaga sig det ansvar, som är förenat

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Anslag till vissa fly g f altsarbeten m. m. (Forts.)
med ett strykande av uttalandet om angelägenheten av dessa arbeten, och jag
föreställer mig att inte heller kammarens ledamöter äro beredda att påtaga sig
ett sådant ansvar. Det gäller här säkerhetsanordningar — visserligen av sådant
slag som utbyggande och förlängning av startbanor o. dyl. — av en angelägenhetsgrad,
som är styrkt vid ärendets behandling inom utskottet.

Det ligger naturligtvis i Kungl. Maj :ts hand att sedermera tillämpa det beslut,
som riksdagen går att fatta, och skulle det med hänsyn till läget på arbetsmarknaden
och beträffande tillgången på arbetskraft uppstå oöverstigliga
hinder att utnyttja denna förtursrätt, förutsätter man naturligen att Kungl.
Maj:t tar under övervägande, huruvida det inte kan låta sig göra att utföra
dessa arbeten i ett saktare tempo. Men, såsom jag redan sagt, är angelägenhetsgraden
med hänsyn till trafiksäkerheten, materiel och människoliv så stor,
att det är befogat att, i likhet med Kungl. Maj :t och utskottet, tillerkänna
dessa flygfältsarbeten en bestämd förtursrätt.

Jag hemställer om bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Heiding: Herr talman! Jag har också ansett mig böra stödja den reservation,
som är fogad till förevarande utskottsutlåtande. Det kan väl icke
ha blivit så stora bristfälligheter på dessa flygplatser, att man med förtursrätt
omedelbart skall behöva företa ombyggnader för .15 miljoner kronor, utan
dessa frågor böra, såsom herr Andersson nyss framhöll, bedömas i samma
ordning som andra byggnadsfrågor. Vi äro väl alla ense om att våra flygfält
böra vara i ett så tillfredsställande skick som möjligt och att det är angeläget
att trygga flygsäkerheten i största möjliga utsträckning, men man måste samtidigt
fråga sig, om det verkligen med en gång kan ha uppstått så stora brister
vid flygfälten, att arbetena på dessa behöva forceras på sätt här föreslagits.

Den föregående talaren hänvisade till de många trafikolyckorna på detta
område och framhöll nödvändigheten av att förebygga dessa genom förbättringsarbeten
på flygfälten. Jag skulle gentemot detta vilja säga, att de flesta
trafikolyckorna i regel icke förekomma vid flygfälten, utan utanför dessa,
och det är olyckor som man många gånger inte kan skydda sig emot.

Det riktiga synes mig vara, att man inom ramen för detta anslag på 15 miljoner
kronor bedömer angelägenhetsgraden och i första hand ser till, att de
flygfält, som behöva förbättras, bli iordningställda på ett med hänsyn till
flygsäkerheten betryggande sätt och sedan i tur och ordning tar övriga flygfält
alltefter angelägenhetsgraden.

Jag finner således, att det uttalande om förtursrätt för här ifrågavarande
arbeten, som fogats till utskottets utlåtande, med hänsyn till vad jag här anfört
inte kan anses motiverat. Kungl. Maj:t har ju möjlighet att i varje särskilt
fall bedöma arbetenas angelägenhetsgrad, sedan vederbörande myndigheter
avgivit sina utlåtanden. Av denna anledning har jag ansett mig kunna
biträda föreslaget, att detta uttalande om förtursrätt skall utgå i enlighet
med yrkandet i den reservation som är fogad till utskottets utlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Wetter: Herr talman! Vi äro väl alla vid detta laget på det klara
med svårigheterna att bedöma, hur man rättvist skall fördela byggnadstillstånd
och möjligheterna att investera i byggnader och arbeten. Det var ju
också Kungl. Maj :t på det klara med, när Kungl. Maj :t skrev förevarande
proposition, och det måste därför ha förelegat något speciellt skäl för Kungl.
Maj :t att förorda en viss förtursrätt för dessa flygfältsarbeten. Det ligger i
öppen dag, att skälet härför varit den utveckling, som flygvapnet under senare

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Anslag till vissa fly g fältsarbeten m. m. (Forts.)
år undergått i och med anskaffandet av nya reaktionsdrivna plan, som fordra
en lång startbana och en lång landningsbana.

Om inte här ifrågasatta förbättringar på våra militära flygfält vidtagas,
undrar jag, om inte Kungl. Maj :t kommer att ställas inför den situationen, att
flygvapnet förklarar sig inte kunna fortsätta med sina övningar och sina
flygningar. Är det så, vilket jag har anledning att tro, tycker jag att det borde
vara svårt för kammarens ledamöter att gå emot Kungl. Maj:ts förslag.

Med dessa ord ber jag, herr talman, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! I föreliggande ärende råder det,
såvitt jag har fattat, inga delade meningar om själva anslagssumman. Däremot
äro meningarna delade om huruvida de ifrågavarande flygfältsarbetena
böra ha förtursrätt eller inte.

Jag föreställer mig, att man gärna anser att frågan här gäller, huruvida i
fråga om anvisande av arbetskraft och materiel detta investeringsområde skall
givas företräde framför andra dylika områden. Jag finner det därför angeläget
betona, att inom försvarsdepartementet vid framläggandet av denna proposition
beaktats vad Kungl. Maj :t anfört i det förslag till investeringsbudget,
som är upprättat och överlämnat till riksdagen. Förtursrätten gäller således
de arbeten, till vilka de militära myndigheterna komma att få tillstånd. I den
män man finner det ofrånkomligt att bevilja större belopp till flygfältsarbeten
och liknande arbeten, måste detta helt naturligt inverka på den mängd
andra arbeten, som försvaret får tillstånd till.

Det uttalande, som gjorts i propositionen på denna punkt, innebär således
icke att den kostnadsram för de totala investeringar, som regeringen räknat
med för militära arbeten, skall rubbas. Denna ram är angiven till 30 miljoner
kronor. Det är möjligt att vi av omständigheterna tvingas att i någon mån
överskrida detta belopp, men jag vill erinra om att mycket stor återhållsamhet
iakttagits även när det gällt beviljande av tillstånd för militära anläggningar
och byggnader. Siffran för investeringar på försvarsväsendets område
var år 1944 117 miljoner kronor. År 1945 pressades denna siffra ned
till 28 miljoner kronor. Förra året blev det någon höjning till 40 miljoner
kronor, men vi hade preliminärt räknat med att kunna stanna vid en investeringssumma
beträffande försvaret av 30 miljoner kronor.

När jag nu tagit till orda, vill jag således säga, att det uttalande om förtursrätt,
som man här tvistar om, kanske inte har den stora betydelse, som
man vill inlägga i det, ty en prövning måste ändå ske i varje särskilt fall och
i vilket fall som helst måste den sammanlagda investeringssumman hållas inom
den ram, som angivits i förslaget till investeringsbudget, vilken budget,
såsom jag sagt, godkänts även av försvarsdepartementet.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag återkommer närmast med anledning
av det uttalande, som statsutskottets ordförande gjorde, i vilket han kom
in på frågan om den stora olycksfallsfrekvensen. Jag sade i början av mitt
förra anförande, att jag inte ville gå in på denna fråga, därför att jag ansåg,
att den låg vid sidan av detta ärende, då jag i varje fall aldrig tänkt mig att
inte angelägenhetsgraden också av dessa arbeten skulle komma under prövning.

Men när nu utskottets ärade ordförande fört denna fråga på tal, måste jag
framhålla, att det nog är ganska svårt att påvisa, att i varje fall något större
antal av de ofta återkommande olyckorna inom flyget, vilka vi alla djupt beklaga,
skulle bero på bristfälligheter vid flygfälten. Samma dag som utskott,
et behandlade detta ärende inträffade två mycket svåra och beklagliga
olyckor vid flygvapnet. Inte mindre än fem unga män fingo sätta till livet,

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Anslag till vissa fly g fältsarbeten m. m. (Forts.)
men dessa svåra olyckor voro icke föranledda av mindre goda flygplatser eller
startbanor. Den ena olyckan inträffade på grund av sammanstötning i luften
mellan två plan, som störtade i en mosse i Simlångsdalen. I det andra fallet
förorsakades olyckan av omständigheter, som icke voro att hänföra till otillfredsställande
förhållanden vid något flygfält. Det är således inte riktigt att
utan vidare anse, att alla flygolyckor skulle kunna undvikas genom förbättringar
vid flygfälten, men det är uppenbart att i den mån flygfälten behöva
förbättras, inte minst för att öka trafiksäkerheten, skola förbättringar utföras.
Vi ha emellertid ansett att dessa arbeten böra komma under omprövning
i varje särskilt fall och att de inte skola ställas i någon särställning, utan att
angelägenhetsgraden bör prövas i förhållande till andra arbeten.

Statsrådet Ericsson framhöll nyss, att det av utskottet förordade uttalandet
inte hade så stor betydelse, eftersom den föreslagna anslagssumman ändå
kommer att ligga inom den fastställda investeringsvolymen och ärendena ändå
under alla förhållanden komma att bli prövade. Det är dock uppenbart, att
om det skall vara någon mening i utskottets utlåtande och den förtursrätt, som
utskottet rekommenderar, måste däri ligga, att dessa arbeten skola utföras och
verkställas på bekostnad av andra, icke militära arbeten. Ligger inte denna
innebörd i den av utskottet uttalade satsen, är denna meningslös och bör utgå.
Jag tror därför, att det är säkrast att kammaren fattar beslut om att denna
mening i utskottets motivering skall utgå.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den siste ärade talaren ville
göra gällande, att trafikolyckorna inte varit föranledda av det tillstånd, i vilket
flygfälten befinna sig, men jag vill då framhålla, att det ju finns bestyrkta
uppgifter om denna sak. Departementschefen säger själv i propositionen: »Företedda
uppgifter rörande olycksfrekvensen på flygfälten bära vittnesbörd om
arbetenas angelägenhetsgrad.» Departementschefen talar således här om olycksfallen
på flygfälten. Sedan kan man ju diskutera om orsakerna till dessa
olyckor, men departementschefen säger också, att det är den tekniska utvecklingen
beträffande flygplatserna som nödvändiggjort dessa förbättringsarbeten,
således byggande av längre startbanor etc. Det är alltså fullständigt styrkt,
att detta förslag tillkommit på grund av olycksfrekvensen på själva flygfälten.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt med godkännande
av utskottets motivering samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen, som förordats i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan med godkännande av utskottets
motivering, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 32 punkten
24 med godkännande av utskottets motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid punkten avgivna reservationen.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Anslag till vissa fly g f altsarbeten m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 43;

Nej — 78.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 25—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar i telegrafverkets
fond för budgetåret 1947/48, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel; nr

17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter;

nr 18, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 19, i anledning av väckt motion om rätt för inkomsttagare att vid uppgivande
i självdeklaration av skattepliktig inkomst frånräkna samtliga skatter,
som avdragits i samband med avlöningens utbetalande;

nr 20, i anledning av väckt motion om vidgad rätt till avdrag för värdeminskning
å lantmannabyggnader vid deklarering av inkomst från jordbruksfastighet;
samt

nr 21, i anledning av väckt motion om åtgärder för åstadkommande av kontroll
över självdeklarationspliktens riktiga fullgörande.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottcts memorial och utlåtande:
nr 7, angående tilläggsarvode till notarien med sekreterargöromål hos första
lagutskottet, hovrättsfiskalen A. Arvidsson;

nr 8, angående avlöningsförmånerna åt kanslibiträdet å riksdagens tryckeriexpedition
fru Gunvor Blinke under tjänstledighet på grund av havandeskap;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om upphävande
av andra stycket lagen den 11 april 1924 (nr 68) angående upp -

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

hävande av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel
i Sverige; samt

nr 10, angående användande av riksbankens vinst för år 1946.

Vad utskottet i dessa betänkande!! hemställt bifölls.

Ang. viss Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning av Kungl.
ändring i den Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den
s. k. kontroll- 29 jUDj 1945 (nr 522) om kontroll å viss utländsk egendom m. m., så ock om
agen m. m. £or£sa££ giltighet av samma lag, m. m.

Genom en den 31 januari 1947 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 30, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 29 juni 1945 (nr 522) om
kontroll å viss utländsk egendom m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma
lag;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 14 december 1945 (nr 885)
om administration av vissa bolag m. m.

Med förmälan, att utskottet icke funnit anledning till erinran mot Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag, hade utskottet i det nu föreliggande utlåtandet
hemställt, att förevarande proposition, nr 30, måtte av riksdagen bifallas.

Herr Wehtje: Herr talman! Denna proposition innehåller ju två förslag,
dels ett angående fortsatt giltighet av lagen om administration av vissa bolag
m. m. och dels ett om en utvidgning av en tidigare gällande lag om kontroll
av utländsk egendom m. m. Sistnämnda förslag innefattar att sådan egendom,
som finnes här i riket men som inte direkt tillhör sådana medborgare i en främmande
stat, som förut ha varit underkastade lagliga bestämmelser angående
administration m. m., nu skulle häri inrymmas.

Det är ju beklagligt, att denna lucka i lagen icke har blivit observerad
tidigare. Jag kan inte göra mig fri från den känslan, att denna ofullständighet
har medfört vissa dröjsmål med avvecklingen av den härvarande egendom av
dylikt slag, som nu står under administration och senare skall avvecklas. Det
är dock två år sedan man tog sig an dessa uppgifter, och man tycker att detta
skulle ha blivit uppenbart tidigare. Jag har intet yrkande på denna punkt.

Det andra förslaget gäller frågan om en förlängning av de tidigare bestämmelserna
angående administration och avveckling av tyskägd egendom.

Jag inser, att det kan vara ett behov av att få denna lag förlängd, men jag
kan inte underlåta att nu framföra mina betänkligheter emot att avvecklingen
går så långsamt som den gör. Det är mycket beklagligt att den går i så långsam
takt, ty det kan ju på så sätt inte undgås att de företag som det är fråga
om lida skada därav; de kunna inte under den tid, då deras framtid är oviss,
fylla sin uppgift så som de eljest skulle ha kunnat, och deras rörelse kan inte
heller undgå att bli lidande av detta.

Enligt vad jag förstår är det hitintills inte annat än några smärre sådana
företag som avvecklats, och dessutom är det visst också några elefanter, som
funnits nere i Malmö och som ställde till svårigheter där, som ha sålts. Men
därutöver har det inte hänt så mycket. Jag skulle därför till handelsministern,
inom vars verksamhetsområde denna angelägenhet faller, vilja ställa en fråga
om i vilken takt denna avveckling fortskrider.

Jag kan inte heller göra mig fri från känslan, att handläggningen av dessa

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Ang. viss ändring i den s. k. kontrollagen m. ni. (Forts.)
ärenden blir lidande av att så många olika instanser handha dessa frågor. Utom
handelsministern själv, som intresserar sig för dessa frågor, svara ju hans medhjälpare
i departementet också härför. Vidare har flyktkapitalbyrån hand om
dem. Dessutom är en särskild sakkunnig tillsatt för att handlägga dem, och
han har också sina medhjälpare. Till sist finns det också utsedda administratörer
för alla dessa företag. Jag har en stark känsla av att här råder en konkurrens
om kompetensen och att det inte är klart, vem som skall på allvar se
till att dessa frågor bli förda framåt på ett sätt som vore rimligt.

Jag skulle därför, då handelsministern är närvarande här i kammaren nu,
vilja anhålla, att det om möjligt vid detta tillfälle gjordes ett klarläggande
av dessa förhållanden och lämnades ett meddelande om utsikterna till att frågorna
i fortsättningen bli handlagda i ett något raskare tempo än hittills.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag skall i anledning av herr Wehtjes
anförande tillåta mig säga några ord.

Beträffande den första punkten av herr Wehtjes anförande, som gällde utvidgningen
av lagen, skall jag inte ge någon utförligare motivering, allra
helst som den saken inte ligger under min kompetens. Men jag kan inte neka
mig att göra en reflexion, som jag i min befattning med dessa ärenden haft
anledning att göra många gånger, nämligen den att vi här stå inför mycket
svåra juridiska problem; det finns inga prejudikat på den rättssituation, som
uppstår, och de rättsliga åtgärder, som tarvas, när ett främmande land »går i
konkurs», om jag så får uttrycka mig. Det må vara en ursäkt för att man i
justitidepartementet inte har, som herr Wehtje påpekade, tidigare observerat
en lucka i lagen, som först nu, två år efter det den ursprungliga lagen tillkom,
har befunnits nödvändig att täppa till.

Vad gäller såväl denna första punkt som framför allt den andra punkten,
skulle jag vidare vilja påpeka, att någon mera realistisk behandling av detta
problem knappast var möjlig, förrän vi i fjol hade nått till överenskommelsen
med de allierade nationerna i Washington. Först då kunde man, kan jag säga,
med verkligt allvar och verklig realism ta itu med problemet om företagens
avveckling.

I den senare delen av sitt anförande kom herr Wehtje in på frågan, huruvida
man skulle kunna påskynda den process, varigenom dessa företag komma
att avvecklas och infogas i det svenska näringslivet. Jag förstår herr Wehtje
så, att han i främsta rummet åsyftade de större företag, beträffande vilka
näringspolitiska intressen, alltså intressen som jag har att beakta, göra sig
gällande.

Herr Wehtje ifrågasatte, huruvida icke alltför många organ här vore påkopplade
och det därför rådde en kompetenskonkurrens, som gjorde processen
långsammare.

I viss mån är det riktigt, men jag tror också att detta är nödvändigt icke
minst ur rättsliga synpunkter. Jag kan i det sammanhanget påpeka, att frågan
om avvecklingen av vissa av dessa företag har gått långsammare än eljest
skulle ha varit nödvändigt, därför att det föreligger en rättstvist, som kommer
att avgöras av den nämnd som är anknuten till flyktkapitalbyrån, en
rättstvist vari utländska intressen göra gällande, att vissa företag inte höra
under flyktkapitalbyråns och denna lagstiftnings domvärjo. Det är klart att
man därvidlag kan säga att det finns flera organ och att arbetet på detta sätt
går långsammare. Men jag vill hävda, den meningen att det i ett rättssamhälle
är nödvändigt med en sådan uppdelning för att få rättsfrågan knäckt, innan
man kan gå till de praktiska åtgärderna. Och i de fall, soin jag här närmast
syftar på, och det gäller ett flertal av dessa stora företag, som herr

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Ang. viss ändring i den s. k. lcontrollagen m. m. (Forts.)

Wehtje närmast tänkte på, har rättsfrågan ännu inte knäckts av det organ,
som bär att avgöra den.

Bortse vi från dessa fall så är det enligt lagen klart att det är de av flyktkapitalbyrån
utsedda administratörerna, som ha att avveckla och eventuellt
sälja företagen. Administratörerna skola, såsom framgår av lagen, emellertid
i detta fall ha ett godkännande av flyktkapitalbyrån och i vissa fall av
regeringen. De handla även såsom representanter för, om jag så må säga,
säljarnas, konkursboets intressen, de intressen som dels äro de tyska rättsinnehavarnas
men dels också de fordringsägares som kunna tänka sig att få ut
någonting av konkursboet. Det är nödvändigt att dessa intressen äro bevakade.
Men det är sagt i lagen, att allmänna synpunkter skola tagas i beaktande.

Om jag så nu får tala om den del av denna fråga, som ligger på mitt ansvar,
vill jag säga, att det är alldeles uppenbart att svenska näringspolitiska intressen
bär måste komma att få göra sig gällande. I denna del av förberedelserna
föreligger inte någon uppdelning på olika instanser ■— den föreställningen
skulle man eventuellt kunna få av herr Wehtjes anförande. Det försiggår en
utredning inom handelsdepartementet. Denna utredning är numera anförtrodd
direktören Lindencrona, och han har medhjälpare. Hans uppgift är att sakligt,
ekonomiskt och tekniskt utreda, vilka näringspolitiska intressen som här
göra sig gällande. Jag vill för att exemplifiera saken påpeka, att det kan

vara av intresse att ett visst företag bevaras för svenska ägare, att det kan

vara av intresse att ett visst företag kommer att få en sådan ägare att inte

monopolismen på en viss marknad förstärkes. I vissa fall kan det tänkas,

att staten själv vill på något sätt deltaga i företagets fortsatta drift, antingen
såsom minoritetsaktieägare eller eventuellt såsom företagare, och alltså
övertaga ett företag.

Denna utredning, som naturligtvis inte har kunnat sättas i gång på verkligt
allvar, förrän, som jag nyss sade, Washingtonöverenskommelsen var träffad,
den fullföljes med all energi. Den är ännu icke färdig, men jag hoppas
att inom de allra närmaste veckorna och månaderna resultaten skola kunna
läggas fram, och jag hoppas, att jag därefter skall bli i tillfälle att framlägga
för riksdagen sådana frågor, som eventuellt beröra riksdagen, om utredningen
kommer att ge detta resultat.

Det finns ett mycket starkt intresse från departementets sida, det vill jag
försäkra herr Wehtje, att här inte låta någon tid förgå i onödan. Jag instämmer
fullkomligt med herr Wehtje i att det i fråga om många av dessa företag
är fara i dröjsmål. Det är den faran, att företagen kunna komma att förlora
sin marknad, förlora kunder, och att företagen kunna komma att förlora
arbetskraft och tekniska experter, om detta inte klaras ut så fort som möjligt.
Överhuvud taget föreligger ju ända till dess att avvecklingen är skedd en viss
känsla av osäkerhet om företagets fortsatta existens.

Kanske jag i detta samband ytterligare får nämna en punkt, som är av vikt
i fråga om det näringspolitiska omdömet. Icke minst av hänsyn till arbetare
och tjänstemän, de anställda, men även ur allmänt näringspolitiska synpunkter
är det angeläget att se till att företag, som det här är fråga om, komma
att ägas av personer eller företag, som äro beredda att driva den i fortsättningen.

För herr Wehtje såsom praktisk industriman behöver jag näppeligen särskilt
understryka att det här är fråga om mycket invecklade problem. Företagen
äro stora och relativt många, och jag föreställer mig att herr Wehtje
har samma inställning som jag, nämligen att den uppfattning, som regeringen
och riksdagen skola bilda sig i dessa frågor, böra vara grundad på en så
djupgående objektiv undersökning som möjligt. Redan värderingsfrågan är

Onsdagen den 12 mars 1D47 fm.

Nr 11.

Ang. viss ändring i den s. k. kontrollagen m. m. (Forts.)
en mycket svår fråga. Vi böra göra klart för oss, att värderingsfrågan i allmänhet
i de fall, som jag här har åsyftat, inte kan lösas så enkelt eom när
det gäller en marknad, där den högstbjudande skall ha varan. Som jag nyss
har påpekat, göra vissa omständigheter att detta inte ur staten® synpunkt
är självklart. Men framför allt få vi minnas, att det här inte är fråga om en
fri försäljning utan en försäljning under tvång, under avvecklingstvång.

Jag vill sluta med att försäkra, att allt som kan göras från departementets
sida för att påskynda denna utredning har gjorts och kommer att göras.

Herr Welitje: Herr talman! Jag är tacksam för det uttalande jag fått av
handelsministern. Jag hoppas att hans vitsordande av sitt intresse för saken
liksom den insikt han deklarerat om att det är fara i dröjsmål också i fortsättningen
skall taga sig uttryck i hans handläggning av dessa frågor, så att
den kommer att gå fortare än den gjort hittills.

Jag kan dock inte underlåta att framföra några synpunkter med anledning
av statsrådet Myrdals svar till mig.

Jag kan inte finna annat än att, även om man var beroende av Washingtonöverenskommelsen
på sommaren 1946, hade man ju dock ett helt år på sig
dessförinnan att förbereda dessa saker. Man visste ju, vilka företag det gällde,
och man kunde ju ha tagit sig an sakerna och börjat med de förberedande undersökningarna,
redan innan överenskommelsen i Amerika var träffad. Het
var ju inte några hinder därför under de nära två år som man haft på sig att
ta ställning till dessa frågor och komma med konkreta förslag.

Jag tror också att det vore önskvärt att man lade litet mera realistiska synpunkter
på detta spörsmål. Het är inte så stora och svåra frågor; det gäller
dock försäljning av företag, som inte äro av så anmärkningsvärd storleksordning
eller av sådan särskild sammansättning att de kunna bereda särskilt stora
svårigheter, om man nämligen ser på detta som affär, och om man inte blandar
in för mycket av vad handelsministern kallar allmänna näringspolitiska
synpunkter. Ty om man skall tänka sig att dessa företag sedermera skola bli
normgivande eller inverkande på strukturen inom respektive branscher, tror jag
aldrig man får något slut på detta. Man kan aldrig uppnå den rent idealiska
lösningen. Hetta skall man därför bortse ifrån. Bet gäller inte företag med den
ställningen i svenskt näringsliv att man behöver göra sig stora bekymmer för
dem i samband med — jag inlägger inte något särskilt i det ordet — planhushållningssynpunkter.
Jag tror inte det är någon mening med att oroa sig därför
i detta sammanhang.

Man har, som herr handelsministern framhållit, också velat beakta exempelvis
frågan om arbetarnas medverkan i fortsättningen. Ja, men skall man då
inte, sedan man väl undersökt företaget i det hänseendet, också släppa det? Jag
vet, att det finns företag, där man gång efter annan har försökt få fram ett
intresse från de anställda men fått det nekande svaret, att de icke anse sig böra
gå in för en sådan sak, och där man ändå inte släpper företaget utan fortsätter
med att söka finna en lösning på den vägen. Het är klart att sådant fördröjer
det hela.

Jag tror som sagt att man skall se mycket realistiskt, mycket verklighetsbetonat
på dessa frågor såsom de ligga till i varje särskilt fall och försöka få
de företag överförda till en normal arbetsordning, som inga rättsliga frågor
kunna lägga hinder för.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag skall tillåta mig en kort replik.
Het föreföll som om herr Wehtje ville förebrå mig en alltför noggrann handläggning
av dessa frågor. Jag vill säga, att jag i så fall tar denna anmärk Försla

kammarens protokoll 10^7. Nr 11. 3

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Ang. rätten
att bedriva
radiologiskt
arbete.

Ang. viss ändring i den s. k. kontrollagen m. m. (Forts.)
ning med lättare hjärta än om jag fått den motsatta anmärkningen, att här
har handlats alltför hastigt och vårdslöst.

Jag skulle vidare vilja säga, att jag tror att herr Wehtjes anförande var
sådant, att det -— kanske inte avsiktligt men för den som helt flyktigt lyssnade
därpå — gav ett intryck att dessa frågor vore enklare än de faktiskt äro.
Det är inte så att det här bara är fråga om att finna en lämplig köpare till ett
företag eller rättare sagt till flera företag och att därefter avsluta affären. Vi
få inte glömma, att det finns berättigade intressen, som också måste beaktas,
de ursprungliga rättsinnehavarnas intressen och deras, som kunna vänta sig
eu utdelning i den tyska konkursen. Redan ur synpunkten av dessa intressen
kräves, att en noggrann undersökning göres, där särskild vikt måste läggas vid
värdesättningen, i all synnerhet om man, som jag, och sannolikt också herr
Wehtje, menar, att man inte i detta fall kan nöja sig med det värde, som blir
resultatet av en försäljning till den högstbjudande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.; och
nr 15, i anledning av väckt motion angående åtgärder i syfte att avskaffa
övergrepp och rättskränkningar mot underordnade inom militärväsendet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner angående viss ändring i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. in.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 152 i första kammaren av herr Lindblom
m. fl. och nr 243 i andra kammaren av herr Karlsson i Grängesberg
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
anhålla hos Kungl. Maj :t om utredning rörande sådan ändring i lagen den 6
juni 1941 om tillsyn å radiologiskt arbete m. m., att möjlighet att använda
röntgen för fotografering skulle tillkomma den, som erhållit tillstånd därtill
av medicinalstyrelsen efter avläggande av prov för den uppgift, vartill apparaturen
skulle användas, enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Hage, Löfvander, Sten och
Cruse, vilka på anförda skäl hemställt, att riksdagen med anledning av de
väckta motionerna I: 152 och II: 243 måtte anhålla hos Kungl. Maj:t om utredning
rörande sådan ändring i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.,

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Ang. rätten att bedriva radiologiskt arbete. (Forts.)
att möjlighet att använda röntgen för fotografering skulle enligt av Kungl.
Maj :t meddelade bestämmelser tillkomma den, som erhållit tillstånd därtill av
medicinalstyrelsen efter avläggande av prov för den uppgift, vartill apparaturen
skulle användas.

Herr Hage: Herr talman! Den motion som här föreligger till behandling
berör ytterst^ ett spörsmål, som diskuteras ganska mycket nu för tiden, och
detta spörsmål är en principfråga, som berör läkarverksamheten inom landet.
Spörsmålet är följande: skall det tillåtas, att det vid sidan av den läkarverksamhet,
som bedrives av akademiskt utbildade läkare, förekommer en verksamhet
sådan som den som ^bedrives av de s. k. chiropraktorerna? Eller bör
man i stället åstadkomma åtgärder, som försvåra deras verksamhet? Detta
spörsmål har kommit upp därför, att det visat sig, att en massa människor
nu för tiden vända sig till chiropraktorer. Deras verksamhet existerar alltså
och går framåt, vare sig den är tillåten eller inte.

Jag vill då till en början gå ut ifrån ett påstående, som jag betraktar som
ett axiom, som inte behöver bevisas. När vi lekmän bli sjuka, är huvudsaken
för oss att vi bli botade, att vi bil bättre. Om detta sker genom medverkan av
akademiskt utbildade läkare eller det sker, kanske mera effektivt, då det gäller
vissa sjukdomar, av en chiropraktor, intresserar oss inte synnerligen mycket;
den stora frågan är att vi bli botade och friska. Alltså, om en svensk lekman
finner, att en akademiskt utbildad läkare inte kan bemästra hans fall,
är _ det enligt min mening ingenting att säga om, att han vänder sig till en
chiropraktor, och då kan det ju hända, att han blir botad på det sättet. Detta
är utgångspunkten för mitt tänkande i denna fråga. Jag vet inte om mina
kamrater i utskottet, t. ex. herr Norman, kunna instämma i detta uttalande,
men jag tycker att det är ett axiom, som icke behöver bevisas, och det torde
överensstämma med uppfattningen hos den stora massan svenska medborgare.

Den föreliggande motionen är underskriven av elva representanter från båda
kamrarna, och de ha åstadkommit vad man förr i världen brukade kalla en
nationell samling, eftersom de representera högern, de frisinnade, socialdemokraterna
och bondeförbundet. De ha tagit upp en specialfråga, som diskuterats
i samband med chiropraktorerna. Dessa chiropraktorer ha, åtminstone en del
av dem, behov av att använda röntgenapparater för fotografering av vissa
delar av människokroppen. Nu fordras det en viss prövning, innan man får
använda sadana apparater, enligt en lagstiftning av 1941 angående radiologisk
verksamhet. Den lagstiftningen gick ut på att eftersom användandet av
sådana, apparater medför vissa risker skulle det med avseende å var och en,
som ville^ bedriva sådan verksamhet, prövas, om han hade erforderliga kunskaper,
sa att risken för de behandlade m. fl. blev mindre. Det är ingenting
att säga om detta, att samhället dekreterar, att eftersom sysslandet med denna
verksamhet medför vissa risker, så skall det finnas garanti för att de, som
syssla med detta, ha de kunskaper som behövas. Nu var jag själv med i det
utskott, som behandlade denna fråga. Men jag har aldrig fattat saken så, att
lagstiftningen skulle innebära, att vissa slag av personer, som sysslade med
att försöka helbrägdagöra människor, nämligen chiropraktorer, skulle co ipso
anses okvalificerade för att fa använda dessa medel. Jag hade tvärtom hela
tiden trott, att det var meningen, att alla, som anmälde sig, skulle undersökas,
så att man^ficit klart, för sig, om de lämpade sig för denna verksamhet och att
de skulle få tillstånd, om de hade erforderliga kunskaper. Men så har det inte
gått till, utan det har — efter allt att döma — blivit på det sättet, att medicinalstyrelsen
haft den inställningen, att chiropraktorer eo ipso skulle av -

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Ang. rätten att bedriva radiologiskt arbete. (Forts.)
visas. De skulle icke kunna komma i fråga, när det gällde rätten att bedriva
denna verksamhet.

Det är från denna utgångspunkt, som motionen utgår, och det påyrkas alltså.
att det — även när det gäller chiropraktorer, som begära tillstånd att bedriva
radiologisk verksamhet och att använda radiologiska instrument —
skall ske en prövning.

Nu har emellertid utskottet avvisat detta krav och alltså anslutit sig till
medicinalstyrelsens uppfattning i frågan, under det att fem ledamöter ha reserverat
sig för bifall till motionen. De göra alltså gällande, att det bör föreskrivas,
att även chiropraktorer böra få möjlighet att använda röntgen för fotografering
genom tillstånd av medicinalstyrelsen, efter avläggande av prov
för den uppgift, vartill apparaturen skall användas. Reservationen innebär
alltså bifall till motionen, och jag tycker att detta moderata yrkande är väl
motiverat.

Jag vill också påpeka, att även denna reservation innebär en sorts nationell
samling i utskottet. Där finns en högerman, nämligen herr Hagård i andra
kammaren — som visserligen reserverat sig blankt men som inom utskottet intagit
en ''positiv ställning till motionen — tre socialdemokrater och en bondeförbundare,
som alltså begära, att riksdagen skall uttala sig för en utredning
av detta spörsmål.

Nu förstår jag mycket väl, att ställningstagandet i utskottet och riksdagen
i hög grad blir beroende av vad man anser om chiropraktorernas verksamhet.
Böra chiropraktorerna ha rätt att bedriva verksamhet inom landet? Jag har
fattat medicinalstyrelsens uppfattning i det fallet på det sättet, att man anser,
att de helst böra komma bort från denna verksamhet. Men nu är det i alla
fall på det sättet, att det är omöjligt att få bort dem, såvitt jag förstår. Då
ligger det nära till hands för medicinalstyrelsen att neka dem tillstånd till radiologisk
verksamhet, som de behöva för sitt arbete. Jag vill inte göra något
bestämt uttalande, men det ligger nära till hands att tro, att det här från
medicinalstyrelsens sida föreligger ett försök att på en bakväg hindra chiropraktorernas
verksamhet. Det är kanske rätta sättet att gå till väga från det
hållet, tv det torde inte finnas någon möjlighet att med användning av gällande
lag direkt förhindra chiropraktorernas verksamhet. Om det skulle göras
ett försök i den riktningen, skulle jag tro att det skulle resas en ganska betydande
motopinion från en del människor här i landet. Det har nämligen
blivit på det sättet, att en massa människor anse sig ha blivit botade genom att
vända sig till chiropraktorer.

Nu är det klart, att när man skall sitta i ett sådant utskott som andra lagutskottet
och ofta får ge sig in på sådana här specialspörsmål, där två uppfattningar
kämpa, emot varandra och där utskottet och riksdagen rent av skola
bil ett slags skiljedomare, är det sannerligen inte så lätt att taga ståndpunkt,
Men för min del vill jag säga, att riksdagsmännen måste göra det. En riksdagsman
kan helt enkelt inte i ett spörsmål som detta säga: »Detta förstår
jag mig inte på; jag ber att få lägga ned min röst.»

Med^ utgångspunkt från denna uppfattning om en riksdagsmans skyldighet
i ett sadant fall som detta att söka skaffa sig största möjliga sakkunskap begärdes
inom utskottet, att representanter för medicinalstyrelsens sakkunskap
på området och representanter för chiropraktorerna skulle få inom utskottet
deklarera sin uppfattning och närmare motivera densamma. Jag blev mycket
förvånad över att utskottets majoritet •— mot en ganska betydande minoritet

• avvisade detta förslag. Detta brukar icke i allmänhet ske inom våra riksdagsutskott,
utan när det finns en någorlunda stor minoritet, som begär att

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Ang. rätten att bedriva radiologiskt arbete. (Forts.)
bägge parterna skola få höras inför utskottet, brukar det vara vanligt, att man
bifaller en sådan framställning. Men det skedde icke i detta fall. Vilket jag
beklagar. Jag menar nämligen, att när man är osäker i eu sådan här fråga
— och det förstår jag så väl, att många inom utskottet voro — är det mycket
önskligt, om man försöker inhämta all den sakkunskap som står till buds på
bägge sidorna. Så blev nu inte fallet här, utan man blev nödsakad att på
grundval av den bristande sakkunskap, som fanns i utskottet, taga ställning
till frågan.

Nu anses det emellertid — särskilt på läkarhåll — att det finns skäl
för att avvisa chiropraktorernas anspråk att få använda röntgenbehandling.
De äro inte nog sakkunniga; tillåter man, att de få syssla med detta, så blir
det risker för dem, som bli behandlade och andra. Då vill jag emellertid mot
denna uppfattning ställa vissa fakta. Med avseende å en mycket betydande
del av dessa chiropraktorer — sådana som äro utexaminerade vid anstalter i
Amerika — kan konstateras, att de under ett tiotal år utan något olycksfall
sysslat med sådan verksamhet. Det kan vidare slås fast, att i den utbildning,
som dessa personer fått i Amerika, har ingått undervisning i sysslandet med
de ifrågavarande apparaterna. Därför tycker man, att det är ganska egendomligt,
att medicinalstyrelsen så där »i klump» har avvisat de gjorda framställningarna.
Vi reservanter vilja alltså, att det beträffande framställningar
av detta slag skall ske en undersökning i varje särskilt fall av vederbörandes
kompetens för denna verksamhet.

Om ni nu, mina herrar och damer, se hur denna sak ligger till ur riksdagssynpunkt,
^ så finna ni, att det är elva vederhäftiga och omdömesgilla motionärer
i båda kamrarna, ur fyra olika partier, vilka ha framfört den föreliggande
motionen. Jag förmodar att vi riksdagsmän ha mycket svårt att säga,
att dessa elva representanter i första och andra kammaren äro ovederhäftiga
stackare, som ha blivit förledda på något sätt av chiropraktorerna och på
grund därav framfört denna motion. Vi måste väl snarare säga oss, att visserligen
kan deras omdöme diskuteras, men vi kunna icke ställa oss eo ipso avvisande
och säga, att deras uttalande gäller ingenting. Från den utgångspunkten
måste jag säga, att när utskottet här på ett så lättvindigt sätt, som faktiskt
skett, avvisat denna motion, så finns det mycket som talar för att detta
icke är ett riktigt sätt att behandla motionen. Jag tycker att överhuvud taget
en riksdagsman — även när nya tankar och idéer komma fram i tiden, som
man visserligen kan ställa sig litet tveksam till — har skyldighet att försöka
sätta sig in i dem. Ty det kan tänkas, att det som i dag på en del håll betraktas
rent av Som kvacksalveri, är morgondagens stora sanning inom läkarvetenskapen.
Diirom vet man ingenting. Så har det gått förut på många områden
inom det mänskliga livet, och från den utgångspunkten tycker jag, att
den reservation som vi här ha yrkat bifall till, borde godkännas av första
kammaren — det gäller ju endast eu utredning.

Dessutom finns det en massa fakta, som tala för att denna chiropraktiska
verksamhet icke är så fördömlig, att man kan möta den med ett hånskratt
och en axelryckning. Jag vill erinra om att man ute i livet och här i riksdagen
möter en massa omdömesgilla människor, som påstå, att de ha blivit botade
av chiropraktorer sedan de förut under lång tid behandlats av legitimerade
läkare. Det förhåller sig alltså inte på det sättet — som man ibland gör gällande
— att för en del sjuka människor, som vända sig till chiropraktorerna,
möjligheten att bli behandlade på det »rätta» sättet blir undanryckt genom
att man först vänder sig till en chiropraktor. Nej, tvärtom går det oftast så
till, att först vänder man sig till representanter för den legitimerade läkar -

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

''Äng. rätten att bedriva radiologiskt arbete. (Forts.)
konsten och försöker bli frisk på det sättet — och det tror jag är fullt riktigt.
Men märker man då, att man inte blir det, vänder man sig till dessa chiropraktorer,
och då har det i en massa fall hänt, att man har blivit botad.

Det kan också konstateras att man i andra länder inte har samma fördömande
inställning till chiropraktorerna som man har här i vårt land inom vetenskapliga
kretsar. I Förenta staterna äro de auktoriserade i ett betydande
antal av unionsstaterna. I dagarna har det meddelats, att när nu Amerika stod
inför omskolning av en del folk, som kom från fronten, har en betydande del
av dem avdelats till denna verksamhet och skall omskolas för att bedriva chiropraktisk
verksamhet.

Det finns en hel del saker, som ytterligare skulle kunna anföras i det sammanhanget,
men jag skall endast inskränka mig till en sak till. Och det är,
att det, såvitt jag förstår, nu inte ens i vårt land längre existerar en sådan
där skarp gräns i ställningstagandet till chiropraktorernas verksamhet, så att
på motståndarsidan står en samlad front av legitimerade läkare, som absolut
fördömer denna verksamhet och anser den utan värde. Det förekom för en tid
sedan en artikel av en framstående läkare — doktor von Rosen — som talade
om, att han i sin verksamhet hade börjat att något litet syssla med någonting,
som påminde om chiropraktorernas metoder. I nämnda artikel talade han om.
att han hade konstaterat, att detta sätt att behandla vissa sjukdomar hade lyckats
i många fall och att »om hans syn på saken var riktig, voro både han och
chiropraktorerna inne på den rätta vägen» vid behandling av vissa typer av
sjukdomar. Såvitt jag förstår håller det alltså på att — både inom utlandet
och inom vårt land — utveckla sig så, att en eller annan legitimerad läkare
börjar få förståelse för denna verksamhet och icke tager avstånd från den
utan säger, att den beträffande vissa slag av sjukdomar kan resultera i förbättringar,
som kanske icke kunna nås på andra vägar. Det är särskilt att
märka i detta sammanhang, att chiropraktorerna icke syssla med alla slag av
sjukdomar utan ha koncentrerat sig på behandling av vissa specialiteter. En
människa, som sysslar med en viss specialitet inom det ena eller andra området,
blir ofta säkrare, när det gäller denna specialitet, än andra som syssla med
allt som kan tänkas.

Jag tror alltså, att det är goda skäl, som ha anförts för att vi skola försöka
verka för att dessa chiropraktorer få tillfälle att använda röntgenfotografering.
som de behöva för sin verksamhet, och att den uppfattning, som
kommit till synes i motionen och reservationen, är riktig. Naturligtvis kan
man därvidlag ha sina tvivel — man kan ju tvivla om allting här i världen.
Men att så där högdraget och förnämt sätta sig på sina höga hästar och rycka
på axlarna, när till och med en eller annan läkare nu börjar visa en sympatisk
inställning till saken, det tycker jag inte överensstämmer med den uppfattning
som bör vara gällande i riksdagen — att i varje fråga söka sanningen.
Från den utgångspunkten bordo man åtminstone kunna gå med på en utredning
för att undersöka det spörsmål som beröres i motionen.

Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Det kanske är skäl att först klara upp en terminologisk
fråga. Reservanterna använda, liksom herr Hage här i sitt utlåtande
nyss, ordet chiropraktor, under det utskottet talar om chiropraktiker.
Jag skulle tro att detta sammanhänger med att dessa personer tycka om att
kalla sig chirqpraktorer, men om man utgår från verksamheten — chiropraktik
■— så är väl den logiska överföringen till verksamhetens utövare att kalla
dem chiropraktiker. Detta behöver ju inte på något sätt påverka ståndpunktstagandet,
men jag har velat konstatera, att denna olikhet i den terminologi

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Ang. rätten att bedriva radiologiskt arbete. (Forts.)
som användes icke på något sätt avser att utgöra något slags skillnad, utan att
det är samma mening i dessa ord.

Denna motion är ganska märkvärdig i vad avser yrkandet och syftet med
yrkandet. Formellt vilja motionärerna ha en skärpning av lagen. De önska
att det skall förekomma vissa prov, innan ett medgivande göres att utöva radiologiskt
arbete. Dessa prov äro för närvarande icke obligatoriska, men medicinalstyrelsen
kan naturligtvis mycket väl för att få klarhet om vederbörandes
lämplighet för denna verksamhet, som kan vara ganska hälsofarlig både för
utövaren och för den som blir utsatt för bestrålningen, innan den fattar sitt
beslut föreskriva vissa prov. Det finns ingenting i lagen som hindrar att så
göres. Från den synpunkten sett är en lagändring här obehövlig, och i realiteten
skulle dep, som sagt, innebära en skärpning, då proven efter vad jag kan förstå
skulle bli obligatoriska.

Nu är det, som herr Hage också mycket riktigt framhöll, knappast fråga
om det här närmast föreliggande spörsmålet, utan det är en fråga om läkarbehörigheten.
Utskottet har icke ansett sig böra. taga ståndpunkt till det spörsmålet
i detta sammanhang, och detta förklarar, varför utskottets majoritet kom
till den uppfattning, som förvånade herr Hage, att vi i detta sammanhang icke
skulle genom att höra olika intressenter på området skaffa oss någon närmare
inblick i spörsmålet om läkarbehörigheten. Jag vill minnas att det sedan flera
år tillbaka föreligger ett utkast till lagstiftning på detta område, utarbetat av
medicinalstyrelsen, och jag tror nog att det spörsmålet för närvarande befinner
sig i sådant läge, att det är allt skäl i världen, att riksdagen får möjlighet
att taga ståndpunkt till detsamma. Men enligt utskottsmajoritetens mening
skall detta icke ske på denna bakväg. Herr Hage talade om att medicinalstyrelsen
tydligen hade använt sig av en bakväg för att förhindra utövandet av en
viss läkarverksamhet. Det är möjligt. Det har inte utskottet ansett sig ha anledning
att bedöma i detta sammanhang. Visst kan utskottet uttala den meningen,
att medicinalstyrelsen i det eller det avseendet, vid det eller det tillfället
inte har handlat fullt lämpligt, men frågan kompliceras i detta fall, därför
att ett positivt uttalande från utskottets sida i anledning av denna motion
också skulle bli en anmärkning mot Kungl. Maj :t. Kungl. Maj :t har nämligen
efter överklagande prövat vissa av de av medicinalstyrelsen avstyrkta ansökningarna.
Har Kungl. Maj:t därvid förfarit oriktigt? Andra lagutskottet har
inte ansett sig vara rätt forum att bedöma det. Den frågan hör väl närmast
konstitutionsutskottet till.

För utskottsmajoritetens del är läget alltså det, att vi inte ha ansett oss kunna
ha anledning att ta någon ståndpunkt i själva behörighetsfrågan, och beträffande
bedömandet av medicinalstyrelsens och Kungl. Maj :ts ståndpunkt
ha vi ansett, att andra lagutskottet inte är rätt forum. Till detta konstaterar
utskottet, att såsom lagen är utformad föreligga inga som helst formella hinder
för den ene eller andre att utöva radiologiskt arbete. Han skall prövas,
och den prövningen kan ske på olika sätt. Den kan mycket väl ske genom
åläggande av prov. Det föreskrives ingenting om den saken, utan det är mera
en praktisk fråga om hur det skall ordnas. Ingenting hindrar, att en chiropraktiker
eller chiropraktor, vad han nu skall kallas, eller någon annan får
utöva radiologiskt arbete. En person, som är kompetent att göra det, bör enligt
lagens bestämmelser få behörighet därtill, och huruvida den ene eller den
andre är kompetent eller inte är en fråga, som inte hör hemma under lagstiftningen
utan får bedömas av vederbörande myndighet och i detta fall, där
överklagande kan ske, ytterst av Kungl. Maj :t.

Herr Hage var ju hela tiden i sitt resonemang här inne på behörighetsfrågan.
Utskottets majoritet har helt bortsett från det spörsmålet vid bedöman -

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Ang. rätten att bedriva radiologiskt arbete. (Forts.)
det av den här föreliggande motionen. Jag skulle tro, att i denna majoritet
finns det olika skiftningar i uppfattning beträffande det spörsmålet, både
uppfattningar som stå ganska nära herr Hages och uppfattningar som gå
stick i stäv mot hans. Men det är enligt min och utskottsmajoritetens mening
inte den saken, som vi här ha haft att bedöma, utan det är frågan, om den
lag, som här åberopas, är lämpligt utformad eller inte. Yi ha inte funnit, att
det förelåg någon anledning att ändra den, och yrka därför avslag på motionen.
Det lämpligaste vore kanske, om motionärerna komme igen och satte in
sin stöt på själva huvudspörsmålet, frågan om behörighet att utöva läkaryrket
i olika avseenden och efter de kompetenskrav, som det kan vara lämpligt
att föreskriva.

Jag hemställer om bifall till utskottets utlåtande.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Hage, som yttrade: Med
anledning av herr Normans anförande vill jag säga, att jag inte betraktar reservanternas
framställning som en anmärkning mot Kungl. Maj:t. Den är ju
en begäran, att lagen skall ändras, och det kan väl inte vara en stöt mot Kungl.
Maj :t.

Emellertid kan jag gärna erkänna, att jag inte hade trott, att man kunnat
tillämpa lagen på det sätt som skett. Jag var själv med i det utskott, som behandlade
frågan. Men har Kungl. Maj:t den uppfattningen, att lagen kan
tillämpas som skett, så är ju detta ett ytterligare motiv för att lagen skall
ändras, så att dess tillämpning blir rimlig.

Sedan vill jag påpeka, att det på ett ställe anförts, att dessa chiropraktiker,
som det här är fråga om, gjorde en framställning om tillstånd att få röntgenfotografera
redan år 1941 och att svar på denna framställning erhölls först
1944, efter tre år. Att de då kunna bli litet irriterade och inte vilja nöja
sig med en förklaring, att denna sak kommer att tas upp på ett eller annat
sätt, det bör man kunna förstå,

Herr Lindblom: Herr talman! Det förefaller, som om det uppstått eu viss
förvirring med anledning av vad utskottet uttalat i det föreliggande betänkandet.
Man vore närmast benägen att tolka det så som om chiropraktikerna
redan hade möjlighet att erhålla tillstånd till röntgenfotografering och att
därför motionärernas framställning i saken varit onödig. Så synas också tidningarna
ha tolkat utskottets utlåtande att döma av en rubrik, som häromdagen
fanns i en tidning, i vilken det säges, att chiropraktikerna ha rätt att
erhålla tillstånd till röntgenfotografering. Så väl är det emellertid inte. Jag
har en känsla av att utskottet tagit alltför lätt på frågan. Innehållet i utskottets
utlåtande bär vittne därom. Man borde ha kunnat kosta på sig remiss
av ärendet eller åtminstone kallat in några representanter för en grundligare
information.

Jag skall nu be att få lämna en redogörelse för hur saken ligger till, så att
kammarens ledamöter kunna bilda sig en uppfattning om vad det är fråga om.

När den lag, varom nu är fråga, infördes 1941, var det inte alls tal om chiropraktikerna,
men väl diskuterades det i vissa sammanhang om tandläkarna
och en del andra yrkesgrupper, som kunde ha behov av röntgenfotografering.
Yi få komma ihåg, att lagen tillkom som en skyddslagstiftning med särskild
hänsyn till frågan om skydd i arbetet, således icke som en behörighetslag.

Jag vill ge utskottet rätt i att lagen i sin nuvarande lydelse icke lägger
några formella hinder för medicinalstyrelsen att lämna chiropraktikerna tillstånd
till röntgenfotografering, men man kan vända på saken och säga, att
den i sin nuvarande form ger medicinalstyrelsen möjlighet, om den så vill, att

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Ang. rätten att bedriva radiologiskt arbete. (Forts.)
utan saklig prövning efter fastställda grunder vägra tillstånd för en viss
grupp, som kanske inte är så väl sedd hos dam sam företräda medicinalstyrelsen.
Men om man ordnar det så, har man inte då också —- såsom även
herr Hage nämnde här — på en bakväg infört en behörighetslag utan riksdagens
hörande? Det är detta motionärerna och nu reservanterna vända sig
emot. De vilja ha fastställda grunder för den prövning, som också enligt vår
mening bör ske från fall till fall.

Utskottet har nu i sitt utlåtande utgått från att det finns tillräckliga garantier
för att tillstånd icke vägras den, som'' visar sig vara kompetent. Detta
är inte alls självklart. Om utskottet hade bemödat sig om att tränga till botten
med saken, skulle utskottet ha funnit, att tillstånd vägras, ehuru sökanden
är fullt kompetent. Det är mot detta vi reagera, och jag tror, att kammarens
ledamöter skulle reagera på samma sätt, om de visste, hur det i verkligheten
förhåller sig.

Nå, hur förhåller det sig då med kompetensen? Först bör jag kanske säga,
att det i själva verket är en relativt enkel sak att röntgenfotografera, sedan
apparaturen är i ordning och nödiga skyddsanordningar vidtagits. Man får
inte förväxla detta med röntgenbehandling. Det är två skilda saker. Det gäller
att exponera en plåt, vilket givetvis inte får ta någon längre tid; då blir
ju plåten förstörd. Det är allenast fråga om sekunder. Dessutom är det givetvis
automatisk avkoppling på apparaten.

Dessa, som nu vägrats tillstånd, trots de garantier mot obefogad vägran,
som utskottet talar om, ha en omfattande utbildning vid de institut, där de
utbildas. Dessutom ha de eu mångårig praktik långt innan den här lagen
kom till. Man torde kunna uppskattningsvis säga, att de utfört röntgenfotografering
i många tusen fall. Det är att märka, att under hela denna tid inte
några skadliga följder kunnat påvisas. Då får man väl ändå säga, att det är
någonting galet i att personer med en sådan praktik och utbildning ändå skola
vägras rätten att fotografera. Jag vågar påstå, att man använt den gällande
lagen i ett isyfte, som inte lagstiftaren avsåg, när lagen utfärdades.

Om jag sedan får lov att nämna något om hur läget är i andra länder, så
får jag först konstatera, att den chiropraktiska metoden är på frammarsch
över hela världen. Vad man diskuterar är inte frågan om rätten för chiropraktikerna
att röntgenfotografera — den rätten ha de så långt jag har kunnat
finna överallt i världen utom i Sverige. Nej, vad man diskuterar är frågan
om statlig auktorisation av chiropraktikerna. Nu diskutera vi ju inte
den sidan av saken i dag, men det kan ha sitt värde att belysa även den, ty
det är riktigt, som utskottets ärade ordförande säger, att grundorsaken till
vägran torde vara inställningen till den chiropraktiska metoden överhuvud
taget.

Helt kort skall jag be att få lämna några uppgifter om hur det ligger till.
Jag kan då först anföra Schweiz, där man i kantonen Zurich auktoriserade
chiropraktikerna 1939. För närvarande pågår utredning om auktorisation även
i kantonen Geneve. Det är intressant att just i det sammanhanget ta del av
en artikel, som har införts i den belgiska läkartidningen Bruxelles-Médical.
Där — märk att det är en läkartidning! — säger man följande: »Kegeringen
i kantonen Geneve var samlad den 31 maj — detta var 1946 — för att dryfta
auktorisationen av chiropraktik i kantonen Geneve. De tillstädesvarande medlemmarna
voro i princip eniga om auktorisationen men under förutsättning
av vissa garantier, som icke förefunnos i det föreliggande förslaget. Kommissionen
har beslutat att först höra representanter för läkarföreningen och
att därefter rådfråga experter, som äro så opartiska som möjligt, icke om
värdet av själva den chiropraktiska metoden, vilken erkännes — det står

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Ang. rätten att bedriva radiologislit arbete. (Forts.)
i en läkartidning! — utan om de regler under vilka cliiropraktikerna skola
praktisera.»

Amerika är, det veta vi, chiropraktorernas hemland. I 44 av Förenta staternas
48 stater bär man auktoriserat chiropraktorema. Den amerikanska staten betalar
egna hemvändande soldaters utbildning till chiropraktorer. Flera hundra
försäkringsbolag utbetala ersättning för chiropraktisk hälsovård.

Gå vi sedan till vårt grannland Danmark, är det intressant att se, hur man
där behandlat frågan om chiropraktikerna och deras rätt att röntgenfotograf era.
Jag har här i min hand de bestämmelser, som man tillämpar i Danmark, och
i stort sett kan jag säga, att dessa bestämmelser äro ungefär desamma som vi
ha, här i Sverige. Det står bland annat på den punkt, som vi nu diskutera, att
ledaren för röntgenanläggningen skall godkännas av sundhetsstyrelsen. vilken
skall ha vissa upplysningar angående kvalifikationerna hos ledaren. Men hur
gick det till, när denna lag infördes i Danmark? Först skall jag säga, att den
infördes där redan 1930. När den infördes, gjordes där liksom i Sverige framställningar
från chiropraktorema till sundhetsstyrelsen om att få praktisera
röntgenfotografering. Inom parentes kan jag nämna, att det då fanns åtminstone
50 praktiserande chiropraktorer i Danmark. Sundhetsstyrelsen fick sam^TTcrA
uPP^ysn^n8''ar. °1)1 aft dessa chiropraktorer på en chiropraktisk läroanstalt
i USA hade deltagit i speciella kurser i röntgenbetjäning o. s. v. På grundval
av de inkomna anmälningarna ha samtliga chiropraktorers röntgenanläggningar
bhvit godkända och chiropraktorema själva godkända som ansvariga ledare
iör dessa anläggningar.

Vidare finns det ett chiropraktorråd i Danmark. Detta har gjort en undersökning,
som omfattar 25 år. Det har vid den undersökningen visat sig, att det icke
har förekommit ett enda skadefall under dessa 25 år, som hänföres till bruket
av röntgenfotografering.

Jag skall kanske också säga, att man inom läkarkåren nu har en helt annan
inställning än tidigare. Det är särskilt de yngre läkarna i Danmark, som i detta
fall bär börjat ändra kurs. En läkare, dr Ove Boje, har hållit ett föredrag i
Medicinska sällskapet i Danmark. Han uppfordrar i detta föredrag till ett systematiskt
studium av chiropraktorernas metoder för att därigenom om möjligt
komma deras hemlighet på spåren. Denne läkare har själv försökt det — han
har praktiserat chiropraktiken i 400 fall.

På det sättet har man handlat i Danmark. Om medicinalstyrelsen i Sverige
hade handlat på samma sätt som sundhetsstyrelsen i Danmark, hade vi inte behövt
diskutera saken här i dag. Men hur gick det till i Sverige? Jo. när lagen
infördes 1941. ingav man också här samma ansökningar och material för bevisningen
av sin kompetens som i Danmark. Radiofysiska institutionen granskade
apparaturen och godkände densamma, enär nödvändiga skyddsanordningar
enligt lagen voro vidtagna. Men det märkliga inträffade nu, att ehuru ansökan
inlämnades 1941. gav medicinalstyrelsen inte något svar förrän 1944, och då
blev det avslag. Man tycks inte ha varit särskilt orolig för att någon olycka
skulle ske. Styrelsen torde ha varit väl medveten om att apparaterna varit i
bruk flera år, innan den ifrågavarande lagen kom till stånd. Chiropraktikerna
besvärade sig hos Ivungl. Maj:t, såsom nu också utskottet har hänvisat till att
man skall göra. men det blev i alla fall inte någon ändring. Så blev det åtal,
och ärendet är för närvarande under prövning av högsta domstolen.

Om nu_ riksdagen bifaller utskottets föreliggande uttalande, är det troligt,
att medicinalstyrelsen trots lagens möjligheter alltfort kommer att avslå ansökningar
från chiropraktiker. Det är möjligt, att styrelsen med anledning av vad
utskottet har sagt tar frågan under omprövning, men det är inte alls säkert.

Egentligen drabbar ett förbud närmast patienterna, ty chiropraktikerna kom -

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Ang. rätten att bedriva radiologiskt arbete. (Forts.)
ma givetvis att fortsätta sin verksamhet, även om de skulle berövas den utmärkta
möjlighet till ställande av en rätt diagnos, som denna fotografering utgör.
Förbudet är således i verkligheten till skada för de människor, som utnyttja den
chiropraktiska läkemetoden, och det kunna vi ju inte hindra folk att göra. Vi
kunna inte heller, som herr Hage yttrade, hindra chirouraktikerna att fortsätta.

Då nu ''lagens tillämpning har blivit sådan som säkert ingen av oss, som voro
med om att tillstyrka den, tänkt sig, synes det vara nödvändigt att fastställa
vissa grunder, efter vilka prov kunna få avläggas, så att den, som verkligen
är kompetent, skall ha möjlighet att få tillstånd. Det är endast detta, som motionärerna
och reservanterna åsyfta, och jag har mycket svårt att förstå, att det
skulle kunna finnas någon anledning att gå emot detta. Vi vilja ju fortfarande
lägga prövningen i medicinalstyrelsens hand. Denna skall bara inte ha rätt att
a priori anse en person för inkompetent, bara därför att han tillhör en viss
grupp yrkesutövare, som man inte gillar.

Vi begära ju blott en utredning. Kan det ligga någon fara i att Kungl. Maj :t
får titta på detta? Jag anser, att det rådande läget är så pass tillkrånglat, att
det väl kan behöva bli föremål för en ny omprövning.

I anslutning till det anförda, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den
till utlåtandet avgivna reservationen.

Herr Johanson, Karl: Herr talman! Såväl reservanten herr Hage som min
medmotionär herr Lindblom bär här klarlagt de teoretiska problemen i det nu
föreliggande ärendet, och jag skall därför inte alls syssla med den saken. Jag
bär nämligen själv en liten erfarenhet på detta område, och jag tycker inte,
att det är riktigt, om man undanhåller kammarens ledamöter denna. Jag kan
inom parentes tillägga, att jag vet, att det finns flera ledamöter av såväl denna
kammare som medkammaren, som ha samma erfarenhet.

För tio år sedan blev jag av en framstående legitimerad läkare här i staden
remitterad till ett av stadens sjukhus för att undergå röntgenbehandling för
ischias. Jag fick ett antal behandlingar där, jag tror det var tio stycken, men
utan påtagbart resultat. Jag måste fara hem och lägga mig på mitt läns lasarett,
jag låg där en månad för såväl undersökningar som behandlingar, men
resultatet var praktiskt taget negativt. Någon månad därefter blev jag uppmanad
av en ärad ledamot i denna kammare att söka en namngiven chiropraktor
för att försöka få bot för min ischias. Jag ber om överseende, ifall detta är en
berättelse, som möjligen skulle kunna kallas en bild ur levande livet, men jag
måste berätta den.

Jag har alltid ställt mig tveksam till människor, som utöva en verksamhet,
vilken man inte känner så väl till och framför allt då det gäller sjukdomar, och
jag var därför mycket tveksam om hur jag skulle förfara, men jag gick i alla
fall till denne chiropraktor för att få en eller några behandlingar av honom.
Jag måste säga, att redan efter den första behandlingen var resultatet så påtagbart,
att allt resonemang om att detta skulle vara en följd av den tidigare
behandlingen är fullständigt nonsens. Jag vet att det är så. Jag är själv ett
levande exempel på detta, och därför vet jag vad jag talar om.

Jag har sedermera vid två olika tillfällen blivit röntgenfotograferad av en
chiropraktor här i staden. Jag har så sent som i januari månad i år fått röntgenbehandling
på mitt länslasarett för en åkomma, som ingen legitimerad
chiropraktor skulle tagit någon som helst befattning med. Jag har således
sett och erfarit skillnaden mellan en röntgenfotografering och en röntgenbehandling,
och jag har som lekman kommit till det resultatet, att det inte är
någon risk med den röntgen fotografering, som chiropraktorerna använda
sig av.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Ang. rätten att bedriva radiologiskt arbete. (Forts.)

Yi motionärer begära inte något som helst revolutionerande. Vi begära bara,
att legitimerade chiropraktorer skola kunna få rätt av medicinalstyrelsen att
utöva, denna fotograferingsverksamhet, om jag så får säga, till gagn och nytta
för de patienter, som de behandla.

Jag har vid flera tillfällen talat vid läkare om denna sak, bland annat med
den, som skötte mig på Umeå lasarett. Han sade ungefär så här: »Y7i vidta
numera operativa ingrepp mot ischias, de s. k. diskbrocken», vartill jag genmälde:
»Är det nödvändigt att skära i en människokropp, om man på andra
sätt kan komma till rätta med en sjukdom och få bot för den?» Jag är övertygad
om och den förste att erkänna, att vårt lands läkarvetenskap står mycket
högt. Jag vet inte, om den är bland de mest högtstående i världen, men jag
hoppas och tror det. Då frågar jag mig: varför tar inte vår läkarvetenskap upp
dessa problem till behandling och ser efter, om inte också läkarna kunna använda
samma metoder som chiropraktorerna, eller varför ge de inte chiropraktorerna
möjlighet att under deras ledning och överinseende utöva sin verksamhet?
Det är ju inte något annat vi begära.

En av de läkare, som jag talade med i detta fall, svarade mig, att det var
ortopedernas sak att ta upp frågan. Men skall man bär göra någon artskillnad
inom läkarvetenskapen? Jag tycker, att det borde ligga i sakens natur, att
läkarvetenskapen såsom sådan tog upp problemet till en allvarlig prövning och
undersökte, om det inte finns möjligheter för läkarna att använda samma
behandlingsmetoder som chiropraktorerna.

Man skulle här kunna dra fram åtskilliga exempel på människor, som ha
blivit botade av dem som nu utöva chiropraktik, men jag tycker att det är tämligen
överflödigt och onödigt att tynga riksdagens protokoll med en sådan
redogörelse. Jag kan dock försäkra kammarens ledamöter, att jag inte är ensam
om denna uppfattning och att jag inte är den ende som kan visa påtagbart resultat
av chiropraktisk behandling. Jag kan nämna många fall.

Då man kommer till chiropraktorerna äro deras väntrum väl besatta. Man
måste tinga tid, kanske=flera dagar i förväg, för att få en behandling, och det
maste väl änida ligga någonting i detta. Om människorna ha en sjukdom, vilja
de också söka bot härför.

Jag har inte kunnat komma till annat resultat än att medicinalstyrelsen i
detta fall inte handlar riktigt, då den förvägrar chiropraktorerna rätten att röntgenfotografera.
Om de fingo sådan rätt, skulle deras arbete underlättas ofantligt.

_ Utskottets ärade ordförande säger, att vi vilja skärpa lagen. Gärna det, vi
vilja skärpa lagen och skärpa den, så att de människor, som nu så att säga
ockra på vissa omständigheter och förhållanden, skulle kunna hållas undan.
Det gör man inte som frågan nu ligger till, utan man bör tillgripa de föreslagna
åtgärderna och ge dem som verkligen ha den utbildning, som chiropraktorerna
ha, rätt och möjlighet att utöva sin verksamhet, och däri ligger även,
att de framför allt skola- få rätt av medicinalstyrelsen att utöva sin fotografiska
verksamhet. Jag tror inte, med den erfarenhet jag har, att det ligger någon som
helst risk i att de få denna rätt, och som de övriga talarna redan här ha anfört
har det ju inte heller inträffat något enda fall, där chiropraktorerna genom
röntgenfotograferingen skulle ha åstadkommit någon som helst skada. Jag
t-ror inte heller, att någonting sådant kunnat ske i den verksamhet de i övrigt
utöva.

Utskottets ordförande pekade på att motionärerna skulle- kunna komma igen.
Motionärerna komma helt säkert igen, om inte den framstöt, som nu är gjord,
leder till önskat resultat. Jag vill för min del uttrycka den förhoppningen, att
den svenska läkarkåren, som jag har gett så högt betyg, tar upp dessa problem

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Ang. rätten att bedriva radiologiskt arbete. (Forts.)
till en allvarlig omprövning och ser efter, huruvida inte läkarna i sill verksamhet
kunna använda ohiropraktorernas behandlingsmetoder, som bevisligen
lämna goda resultat.

Jag har intet annat yrkande, herr talman, än om bifall till reservationen.

Herr Holmbäck: Herr talman! Utskottets ordförande har redan belyst utskottets
ställning, men jag tror för min del, att det kan vara lämpligt, att
det sä,ges ytterligare några ord i denna fråga och därvid också ges några
upplysningar, som hittills inte ha kommit fram.

Vad först angår frågan om chiropraktikernas rätt att bedriva läkarverksamhet,
ha vi ju bestämmelser rörande icke läkarutbildade personers rätt att
bedriva läkarverksamhet i en lag av år 1915. Denna lag, so,m tillkommit med
riksdagens medverkan, stadgar straff för den, som inte är läkare men mot ersättning
försöker bota tuberkulos och kräftsjukdomar, företar hypnotisk behandling
m. in. Då det gäller andra sjukdomar, straffas den person, som yrkesmässigt
söker bota dem — om han således obehörigen utövar yrkesmässig läkarverksamhet
— och därvid utsätter en patients liv eller hälsa för fara.

Beträffande just chiropraktikerna har i högsta domstolen år 1929 varit uppe
ett fall — jag kan nämna, för den händelse någon av kammarens ledamöter
skulle vilja läsa rättsfallet, att det refereras på s. 387 i årgången 1929 av
Nytt juridiskt arkiv. Det var en chiropraktiker, som med tryckning på ryggraden
sökte bota ett bråck. Men sjukdomen skulle inte botas med ingrepp,
utan genom stillhet, ty det var i själva verket en kräftsjukdom. Chiropraktikern
dömdes till straff. Det är klart, att en chiropraktiker liksom många
andra personer, som syssla med att bota sjukdomar, i åtskilliga fall lyckas,
men han måste observera, att det finns riskmoment och mycket stora riskmoment.
Det är självfallet delvis av denna anledning som vi ha vår lagstiftning
mot kvacksalveri.

I 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt arbete står det, att ansökan om rätt
att utöva radiologiskt arbete skall innehålla uppgift om den person, som skall
förestå arbetet, och dennes utbildning därför. Bestämmelsen härom kan tolkas
på två olika sätt, antingen så, att den skall vara ett skydd för dem
som syssla med radiologiskt arbete — alltså en typ av arbetarskydd •— eller
så, att den dessutom skall vara ett skydd för patienterna. Det är klart, att
den sista tolkningen är den riktiga. Det står nämligen i en följande paragraf,
att medicinalstyrelsen skall utfärda bestämmelser, som skola avse skydd inte
blott för den som är sysselsatt i arbetet, utan även för person eller djur, som
är föremål för radiologisk undersökning eller behandling. Däri ligger givetvis
att en prövning bör ske också av vederbörande persons kompetens att utöva
radiologiskt arbete just i förhållande till den sak. som det är fråga om.
Det framgår även av ett uttalande av departementschefen, att lagen avser
skydd också för patienterna vid radiologisk behandling.

I det avgörande, som ägde rum år 1944, låg saken till på följande sätt.

Efter det att 1941 års lag hade tillkommit, hemställde ett antal chiropraktorer
om rätt att få utöva radiologiskt arbete. De styrkte därvid, att de i
Amerika hade genomgått vissa kurser. I Amerika är chiropraktiken — chiropractic,
som det heter — någonting som är vanligt. De sista amerikanska uppslagsböckerna
omtala, att 18 000 ä 20 000 personer i Amerika syssla därmed.
Den sista uppgift jag har sett — herr Lindblom har kanske en något senare
— anger, att det finns skolor för chiropraktorer i 42 olika stater. Jag har
emellertid inte sett något om hur lång utbildningen är och vari den består.
Beträffande utbildningen av de ifrågavarande chiropraktorema förekom i
handlingarna inte något mera påtagligt än att de hade genomgått en kurs på

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Ang. rätten att bedriva radiologislit arbete. (Forts.)

90 timmar i röntgenologi och i ryggradsfotografering. Dessa ansökningar remitterades
på överklagandestadiet till docent Magnusson, medicinalstyrelsens
vetenskaplige rådgivare då det gäller radiologi. Han -påpekade i sitt utlåtande
över en av ansökningarna, att lagen avsåg även skydd för patienterna — såsom
j^g nyss försökte utveckla — och han uttalade följande om riskerna i radiologiskt
arbete: »De med röntgendiagnostiskt arbete förknippade riskerna för skada
å personal och patienter kunna icke undanröjas genom stipulerande av viss
begränsning av antalet exponeringar, t. ex. per vecka. Man torde ej ens med
plomberade räkneverk kunna säkert kontrollera, att det stipulerade antalet ej
överskrides. Man kan vidare ej utöva kontroll på hur arbetet utföres, vilket är
helt avgörande för riskbedömningen. Om t. ex. personalens händer -—- — —
användas som stöd för patient eller kassett under exponering, kunna givetvis
skador uppstå redan efter mycket kort tids arbete inom stipulerade gränser.
Vid röntgenundersökning av ryggraden kunna skador å de starkt radiosensibla
könskörtlama och beträffande barn även å andra endokrina organ och
å skelettillväxten bliva, följden av upprepade undersökningar. I fall, som varit
föremål för strålbehandling, eller där vävnaderna på grund av tidigare
sjukdom eller skada äro atrofiska, ökas riskerna. Möjligheten till framkallande
av starr genom upprepade skallundersökningar böra även framhållas.
— Även en kvantitativt begränsad verksamhet kan sålunda ej betraktas som
riskfri, därest dess utövare ej genom sin utbildning bibragts grundlig kännedom
om förekommande risker och deras undvikande. Sådan kännedom förutsätter
kunskaper ej blott i strålbiologi och strålningsfysik utan även i anatomi,
fysiologi och patologi.»

Med utgångspunkt härifrån sade docent Magnusson, att de diplom, som
hade förebragts, icke voro tillräckliga för att styrka kompetens att utöva det
arbete som det var fråga om. Den person, som hade sökt tillståndet, hade till
sin. ansökan fogat vissa av honom tagna bilder med av honom given förklaring.
Docent Magnusson uttalade, att han tillsammans med medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd för ortopedi, professor Waldenström, hade gått igenom dessa
bilder och den av chiropraktikern givna förklaringen. Genomgången hade ytterligare
styrkt honom i hans uppfattning, att tillstånd icke borde ges.

. Medicinalstyrelsen avslog framställningarna om tillstånd, enär sökandena
icke styrkt sig besitta, kompetens att bedriva radiologiskt arbete. Sedan kom
ärendena från medicinalstyrelsen genom överklagande till regeringsrätten,
alltsa inte till Kungl. Maj:t i statsrådet. Regeringsrätten, som yttrade sig
om sju personer delade enhälligt medicinalstyrelsens uppfattning både om hur
Jagen skulle tolkas och om att kompetens att utöva radiologiskt arbete icke
var styrkt.

Herr Löf\ander: Herr talman! Jag kan i huvudsak instämma i vad min
inedreservant herr Hage och motionärerna anfört i denna fråga, men jao- vill
som en kort sammanfattning yttra några ord.

Chiropraktorerna ha tillstånd att utöva sin verksamhet i detta land _ det

ar mte den frågan man diskuterar. Man kan ju nu inte längre underskatta
chiropraktorernas arbete, utan detta måste anses vara betydelsefullt. Erfarenheterna
i det praktiska livet visa det. Jag tror, att många av kammarens
edamoter kunna aberopa åtskilliga fall, där chiropraktorerna lämnat verksam
hjalp, da legitimerade läkare inte ha kunnat hjälpa. Det finns också läkare,
som erkänna nyttan av chiropraktorernas verksamhet. Det är ju glädjande,
att vi i dag ha sluppit höra ordet kvacksalvare mer än en gång_ det

var professor Holmbäck som nämnde det i sitt anförande. Jag vill av detta

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Ang. rätten att bedriva radiologiskt arbete. (Forts.)
dra den slutsatsen, att man har mera respekt för chiropraktorerna nu än man
har haft tidigare.

Utskottets majoritet har inte heller tagit ståndpunkt till chiropraktorernas
läkarbehörighet. Utskottsmajoriteten hänger upp sig på formella synpunkter.

Chiropraktorerna begära att få utöva röntgenfotografering för sitt arbete,
och sådan har ju — såsom framgår av de handlingar, som varit tillgängliga
för oss som sysslat med frågan i utskottet — praktiserats i många år, utan att
man kan påvisa, att det har skett någon skada. Denna verksamhet har givetvis
varit olaglig, men den har säkerligen varit till nytta. Nu begär man en ändring
såtillvida, att det skall bli möjligt för chiropraktorerna att få tillstånd
att utöva röntgenfotografering. Man kan säga, att denna möjlighet finns på
papperet — det gjorde utskottets ordförande gällande — men den finns uppenbarligen
inte reellt. Medicinalstyrelsen kan vägra tillstånd att utöva röntgenfotografering
och gör det kategoriskt, och Kungl. Maj:t kommer troligen
att följa medicinalstyrelsen.

Detta var vad jag hade att tillägga i debatten. Det är sagt så mycket av
både motionärerna och herr Hage, att jag inte anser, att jag behöver förlänga
debatten vidare, utan jag skall be att få yrka bifall till herr Hages m. fl. reservation.

Herr Lindblom: Herr talman! Med anledning av herr Holmbäcks anförande
vill jag säga några ord om den amerikan skolundervisningen för chiropraktikerna.
Först och främst hedrives undervisningen numera vid institut, som
godkänts av amerikanska staten, och vidare är studiekursen fyraårig. Jag har
här ett schema, som visar, vilka olika ämnen som behandlas år efter år. Under
tredje året kommer man slutligen fram till »x-ray-technic», alltså den röntgenfotografering,
varom vi här tala. När man ser, vilken utbildning chiropraktikerna
i Amerika få, kan man fråga: vilken utbildning i röntgenfotografering
tro herrarna, att exempelvis en tandläkare har? Att märka är, att
när tandläkaren skall fotografera med röntgen, måste han applicera strålarna
intill huden, under det att chiropraktikern alltid har patienten 40—50 cm
från apparaten. Det är ju en väsentlig skillnad.

Därtill kommer, att de ifrågavarande chiropraktikerna — jag skall inte
yttra mig om alla andra, ty det är klart, att man måste pröva från fall
till fall — hade inte bara skaffat sig denna omfattande utbildning, utan också
fortsatt med sin verksamhet i Sverige bortåt tio år, innan lagen infördes.
På grund därav hade de en praktik på kanske 5 000 ä 10 000 timmar. Jag
undrar, hur många läkare som överhuvud taget ha en så lång praktik. När
man betänker detta, förstår man, att det inte är kompetensfrågan, som här
är avgörande, utan att det är docent Magnussons yttrande som fällt utslaget.
Vem är denne Magnusson? Jo, naturligtvis en person, som har ungefär
samma inställning som de som företräda medicinalstyrelsen och gärna gå
emot chiropraktikerna.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta argumentationen. Jag tror inte, att
det är nödvändigt. Frågan har emellertid kommit upp här, och hur utgången
än blir i riksdagen skulle jag vara glad, om departementschefen på något
sätt ville ägna frågan sin uppmärksamhet. Jag tror, att den förr eller senare
kommer att tränga sig fram i vårt land och att det kommer en tid, när folket
reagerar mot att man så som här har skett på omvägar hindrar denna yrkesgrupp.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Ang. rätten att bedriva radiologislit arbete. (Forts.)

Herr Holmbäck: Herr talman! Endast ett par ord! Jag kan naturligtvis
inte på grundval av vad herr Lindblom nu yttrat bilda mig något omdöme
om värdet av den undervisning, som ges vid de chiropraktiska instituten i
Amerika. Värdet beror på många förhållanden: vilka förkunskaper som fordras,
hur undervisningen är anordnad, hur stor del av dagen den verkligen anses
kräva, vilken kompetens lärarna ha o. s. v. Men jag kan konstatera en
sak, och det är, att chiropraktorerna själva icke ha ansett sig böra i sina ansökningar
angiva mera än en kort kurs på 90 timmar i röntgenologi.

Herr Hage: Herr talman! Endast en kort replik! Med all aktning för herr
Holmbäck måste jag säga, att jag, när det gäller denna fråga, sätter mera
värde på det omdöme, som kommer från den stora amerikanska nationen än
det, som kommer från herr Holmbäck. Det är ändå betydelsefullt att kunna
konstatera, att denna stora nation litar på den utbildning, som ges i de chiropraktiska
skolorna.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den
av herr Hage m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hage begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Hage m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hage begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja -— 62;

Nej — 53.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. _ Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i
lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Föredrogs ånyo andra laguskottets utlåtande nr 10, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Genom en den 14 februari 1947 dagteeknad proposition, nr 63, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om
tillståndstvång för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den 21 juni 1946 (nr 342) gäller till och
med den 30 juni 1947, skal] äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni
1948.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet, med förmälan, att utskottet
ej funnit anledning till erinran mot det genom propositionen framlagda
lagförslaget hemställt, att riksdagen matte bifalla förevarande proposition.

Herr Wehtje: Herr talman! Utskottsutlåtandet redovisar ju ganska knapphändigt,
hur detta ärende blivit behandlat i utskottet. Även propositionen är
mycket kortfattad. Det skulle ha varit mycket önskvärt, om man hade kunnat
fa en mera fullständig orientering om vilka andra alternativ än denna regleringsväg,
som ha övervägts för att erna den begränsning av byggnadsverksamheten,
som ansetts erforderlig. Nagon sådan orientering har inte framlagts.
Men vi skola val ändå en gång bli fria från denna bundenhet och dessa regleringar,
som ju inte bereda så stora utvecklingsmöjligheter. Om man kan komma
över till naturliga, av sig själva verkande åtgärder och medel, skulle det
vara lycnligt. Jag hoppas, att sadana alternativa förslag skola komma fram
den gång vi få tillfälle att mera ingående diskutera dessa frågor.

Nu hade jag tänkt att fråga statsrådet Ericsson, som har berett detta ärende,
om hur investeringarna utvecklats. Dessa spela ju en mycket betydande
roll i vårt ekonomiska liv, och de ha i statsverkspropositionen fått ett stort utrymme,
i det att där har redovisats en föredömligt fullständig investeringsbudget.

Det är emellertid nu åtskilliga månader sedan denna investeringsbudget uppgjordes,
och det skulle ha varit intressant att i dag ha fått veta, hur förhållandena
ha utvecklat sig och hur man på högsta ort bedömer möjligheterna att
åstadkomma en begränsning av investeringarna till den volym som man anser
vara den lämpligaste. Det sades ju, att man skall försöka att begränsa investeringarna
till en lägre nivå än 1946 års, kanske ned till 1945 års omfattning
och i varje fall till ett totalbelopp som ligger emellan dessa båda års investeringsverksamhet
för byggnads- och anläggningsföretag. Statsrådet Ericsson har
tydligen klart för sig, hur det ligger till med möjligheterna härvidlag. Han har
i anföranden, som han har hållit på olika platser och i olika sammanhang, gjort
vissa uttalanden i denna sak, men det skulle vara av stort intresse för oss att
även här i riksdagen få höra detta direkt av honom. Då han nu inte är närvarande,
hoppas jag, att han vid ett senare tillfälle skall ge oss en dylik orientering.

I detta^ sammanhang vill jag även påpeka de svårigheter som kunna uppkomma
på grund av den situation som vi i år befinna oss i genom den exceptionellt
stränga vintern. Byggnadsverksamheten ligger i år nere i större utsträckning
än vad som eljest brukar vara fallet under vintersäsongen. Man har

Första hammarens protokoll 1947. Nr 11. 4

Ang. fortsatt
tillståndstvång
för
byggnadsarbete.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Om ökad
semesterersättning
för
arbetstagare.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete. (Forts.)
ju numera lärt sig att utföra byggnadsarbeten även under vintern. Den starka
och ihållande kyla som vi haft i år har emellertid förorsakat, att byggnadsverksamheten
under innevarande vintersäsong stagnerat i betydligt större omfattning
än vad som annars brukar vara fallet. När vintern nu släpper sitt
grepp, kommer man naturligtvis att sätta i gang med byggnadsverksamheten
i forcerad takt på många platser. Det kommer att medföra stora påfrestningar
både för leverantörerna och vår transportapparat, järnvägarna, sjöfarten och
överhuvud taget alla områden som beröras av byggnadsproduktionen. Jag hade
därför också gärna vid detta tillfälle velat höra, hur man tänkt sig söka ordna
för att det inte skall uppstå alltför stora svårigheter och stagnation för byggnadsproduktionen
under början av säsongen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning av väckt
motion angående ökad semesterersättning för arbetstagare.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 102,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Dahlgren m. fl. föreslagit,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till ökad
semesterersättning för arbetstagare.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Norling: Herr talman! Motionärerna i andra kammaren ha genom
sin motion fäst uppmärksamheten på att det trots de förbättringar, som den
nya semesterlagen medfört, dock finns vissa brister i lagen. De ha också angivit
en väg för att avhjälpa dessa brister. Tyvärr har utskottet inte velat
följa motionärerna utan hemställt, att motionen icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Utskottet erkänner, att det i och för sig kan vara ganska rimligt, att lönen
under semestern utgår med högre belopp än annars. Man anser det dock inte
vara lämpligt att genom lag förplikta arbetsgivarna att utbetala denna högre
ersättning. Då arbetsgivarna redan nu enligt gällande lag ha skyldighet att
utbetala semesterlön, kan jag inte finna det vara annat än en naturlig väg
att ålägga dem att utbetala högre semesterlön, om man vill förbättra möjligheterna
för arbetstagarna att verkligen komma i åtnjutande av en effektiv
semester. Semesterlönen måste ju principiellt betraktas som en lön som arbetstagaren
intjänat under den tid som han arbetat hos arbetsgivaren. Storleken
av semesterlönen bestämmes i lagen. Då ''det, såsom utskottet medger, är rimligt,
att lönen under semestern utgår med högre belopp än annars, bör man
väl kunna ändra den nuvarande lagen på denna punkt. Jag anser därför, att
motionärerna ha anvisat en framkomlig väg för att uppnå det mål som man
eftersträvar.

Utskottet motiverar sin avvisande hållning med att om arbetsgivarna genom
lag skulle förpliktas att till arbetstagarna under semestern betala högre
löner än eljest, så skulle arbetsgivarna vid löneförhandlingarna kalkylera med
denna omständighet och därför inte vilja medge någon höjning av lönen för
de delar av året, under vilka arbetstagarna äro i arbete. Denna motivering

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Om ökad semesterersättning för arbetstagare. (Forts.)
håller enligt min mening inte streck. Lönerna på arbetsmarknaden fastställas
ju efter förhandlingar mellan parterna, varvid man har att utgå från
konjunkturläget och styrkeförhållandet mellan parterna. På grundval av dessa
faktorer träffar man en uppgörelse, och där spela semesterlönerna alls
inte in. Med de höga vinster, som våra industriföretag för närvarande redovisa,
bör det vara möjligt för dem att betala arbetarna högre semesterlön än
vad som nu utgår.

Om arbetarna verkligen skola få den vila och rekreation, som semestern är
avsedd att bereda dem, måste de ha tillräckliga ekonomiska resurser, så att
de t. ex. kunna byta vistelseort och för eu tid komma bort från den plats
dar de hela året ha sitt arbete. Lönerna äro för många arbetstagare tyvärr
så låga, att inkomsterna under den tid vederbörande arbeta nätt och jämnt
räcka till att täcka utgifterna för familjens försörjning. Det blir helt enkelt
ingenting över att avsätta till semestern. När semestern kommer, ha dessa
små inkomsttagare därför inga möjligheter att resa bort för att få vila och rekreation.
Lönen under semestern utgår ju med samma belopp som under den
övriga delen av året, och det innebär att många arbetare inte ha råd att kosta
på sig några extravaganser med resor och dylikt under semestern. De kunna
därigenom inte komma i åtnjutande av den rekreation, som semestern är
avsedd att bereda dem.

Det är också märkligt, att utskottet ej, har förhört sig med arbetsmarknadens
huvudorganisationer. Landsorganisationen har nämligen vid sin kongress
antagit ett uttalande i samma riktning som vad motionärerna här föreslagit.

Jag konstaterar således, herr talman, att det är bestyrkt att det är både
rimligt och rättvist att högre lön än annars bör utgå under semestern. Semesterlönen
är vidare en av arbetstagaren under den stipulerade kvalifikationstiden
intjänad lön, som arbetsgivaren innehåller för att utbetala till arbetarna
då semestern. infaller. Storleken av denna lön har i lag bestämts av riksdagen.
Följaktligen kan riksdagen också ändra detta belopp och i lag bestämma
att högre lön skall utgå under semestertiden. Då utskottet inte inhämtat
yttrande från arbetstagarnas huvudorganisationer, kan jag heller inte anse
frågan tillräckligt utredd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Norman: Herr talman! Såsom den föregående ärade talaren påpekade,
har utskottet erkänt, att förhållandena tyvärr äro sådana, att ett stort antal
medborgare i landet inte ha tillräckliga ekonomiska resurser för att under
semestertiden kunna kosta på sig några extra utgifter för resor och dylikt.
Inkomsterna äro många gånger inte större än att de helt åtgå för att
täcka de nödvändiga normala utgifterna. På den punkten äro vi således
överens.

Vi äro också överens om att det helt säkert är behövligt att medborgarna
för att kunna utnyttja semestern på rätt sätt kunna inordna de extra kostnader,
som alltid äro förenade med en semester, i sin ekonomiska budget. Vi
ansågo därför inom utskottet, att det var ett ganska gott uppslag som hade
framkommit i fjol, och vi voro nog närmast inriktade på att den vägen att
lösa frågan kanske borde ytterligare undersökas. Men den utvägen låg utanför
det område, som vi ,i år haft att bedöma, då vi ju måste hålla oss till det
föreliggande yrkandet.

Utskottet har konstaterat, att det är värdefullt att man på olika sätt söker
bereda^ arbetstagarna ökade möjligheter att utnyttja semestern på lämpligt
sätt, så att de kunna erhålla vila och rekreation för att sedan återvända till

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Om ökad semesterersättning för arbetstagare. (Forts.)
produktionen med friska krafter. Men det Ligger i själva begreppet semester,
att det skall vara ledighet med bibehållen lön. Vad därutöver är, har utskottet
ansett närmast höra hemma i de resonemang, som föras mellan parterna på
arbetsmarknaden. Vi ha ju hittills i varje fall i vårt land undvikit att lagstifta
i fråga om löneförhållanden och dylikt på den privata arbetsmarknaden.
Jag tror nog också, att det allt fortfarande är riktigt att hålla isär de två
sakerna, semesterfrågan och lönespörsmålet som sådant. Vi böra således inskränka
oss till att i princip fastslå, att arbetstagarna skola äga rätt till en
viss ledighet med samma inkomst som under den tid de arbeta. Att gå längre
vore att på lagstiftningens väg ingripa i frågan om lönens lämplighet och skälighet
överhuvud taget. Jag tror inte att arbetsmarknadens parter äro inställda
på att finna en lösning av sina önskemål på den vägen.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets yrkande.

Herr Norling: Herr talman! Endast en kort replik!

Utskottets ordförande yttrade, att utskottet hade varit inne på den linjen,
att man skulle försöka få till stånd billigare semesterresor. Det tyder väl på
att denna motion åtminstone fört frågan ett stycke framåt.

Jag kan inte förstå invändningen, att en lagbestämmelse om högre lön under
semestern skulle innebära, att statsmakterna obehörigt ingripa i de avtalsuppgörelser
som arbetsmarknadens parter ha att träffa vid gemensamma förhandlingar.
Redan den nu utgående semesterlönen är ju fastslagen genom bestämmelserna
i lagen. Då bör man väl också genom att ändra lagen kunna höja
semesterlönen, utan att det behöver betyda ett obehörigt ingripande i uppgörelserna
på arbetsmarknaden.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Anslag till
åtgärder för
hästavelns
främjande
m. m.

I den kungl. propositionen hade erinrats, att under föregående år totalisatormedlen
hade redovisats å särskild specialbudget på så sätt, att till avsättning
till stuteriväsendets fond uppförts ett anslag motsvarande beräknade inflytande
totalisatormedel, sedan summan av de för stuteribyrån i lantbruksstyrelsen,
för statens hingstdepåer och stuteri samt till hästavelns befrämjande
å driftbudgeten uppförda beloppen frånräknats. Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag innebar i fråga om totalisatormedlen, att denna specialbudget skulle
upplösas. De ifrågavarande behoven skulle alltså ej i fortsättningen täckas
av totalisatormedel, och vidare avsättning till stuteriväsendets fond skulle icke
ske. Huvuddelen av fondens behållning skulle i samband därmed tillföras den
allmänna budgeten.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 10, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till åtgärder för hästavelns främjande
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 10 januari 1947 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 14, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att fatta beslut på sätt i propositionen under 11 särskilda, med 1—11
betecknade punkter angivits.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Anslag till åtgärder för hästavelns främjande m. m. (Forts.)

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 223
av herr Heiding m. fl. occh II: 332 av herr Liedberg m. fl., vari hemställts,
att förevarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas, i vad den innehölle
förslag om totalisatormedlens specialbudget, och att frågan måtte underkastas
grundlig utredning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och de likalydande
motionerna »I: 233» och II: 332,

1) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för statens hingstdepåer och
stuteri, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1947/48;

2) till Statens hingstdepåer och stuteri: Avlöningar för budgetåret 1947/48
anvisa ett förslagsanslag av 402 400 kronor;

3) till Statens hingstdepåer och stuteri: Omkostnader för budgetåret 1947/48
anvisa ett förslagsanslag av 242 500 kronor;

4) till Statens hingstdepåer och stuteri: Byggnadsarbeten för budgetåret
1947/48 anvisa ett reservationsanslag av 152 800 kronor;

5) till Hästavelns befrämjande för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag
av 1 408 500 kronor;

6) medgiva, att av medel, som för budgetåret 1946/47 tillförts stuteriväsendets
fond, finge för inköp av tävlingshästar till de olympiska spelen 1948
tagas i anspråk ett belopp av högst 75 000 kronor;

7) beträffande den under räkenskapsåret 1946/47 upplupna avkastningen av
statens hästavelsfond besluta, att ett belopp av 32 000 kronor finge av Kungl.
Maj:t disponeras till åtgärder för hästavelns främjande samt återstoden läggas
till fondens kapital;

8) godkänna förut i utlåtandet framfört förslag att genom sammanslagning
av statens hästavelsfond, lånefonden för inköp av ädla avelsston, lånefonden
för inköp av avelshingstar av ardennerras och lånefonden för inköp av avelsston
av nordsvensk ras samt genom tillskott från stuteriväsendets fond bilda
en lånefond, benämnd statens lånefond för hästavelns befrämjande, med ett
kapital om 7 000 000 kronor;

9) medgiva, att lån ur den nybildade fonden för inköp av avelsston av
nordsvensk ras finge beviljas inom de hushållningssällskaps områden, varest
nordsvenska hästar premierades;

10) medgiva, att ur den nybildade fonden finge under budgetåret 1947/48
tagas i anspråk till lån för inköp av varmblodiga avelsston 300 000 kronor, för
inköp av hingstar av nordsvensk eller gudbrandsdalsk ras 200 000 kronor, för
inköp av nordsvenska avelsston 200 000 kronor, för inköp av avelshingstar av
ardennerras 400 000 kronor och för förvärv av ridhusbyggnader m. m. 250 000
kronor;

11) godkänna att i enlighet med vad förut i utlåtandet anförts genom tillskott
från stuteriväsendets fond bildades en fond, förslagsvis benämnd statens
hästavelsfond, med ett kapital om 5 000 000 kronor;

12) besluta, att stuteriväsendets fond skulle upphöra från och med den 1 juli
1947 och dess återstående behållning tillföras allmänna budgeten.

Beträffande punkten 11, som saknade motsvarighet i den kungl. propositionen,
hade utskottet i motiveringen — efter att hava förklarat, att utskottet
icke ville motsätta sig Kungl. Maj:ts förslag att upplösa specialbudgeten för
totali satormedlen — anfört:

»Emellertid anser utskottet å andra sidan önskvärt, att full garanti skapas
för att hästavelns behov kunna i tillräcklig omfattning tillgodoses, även då det

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Anslag till åtgärder för hästavelns främjande m. m. (Forts.)
budgetära läget skulle lägga svårigheter i vägen för att erforderliga anslag
för hästa vein anvisas. Utskottet finner sig därför böra föreslå, att av behållningen
å stuteriväsendets fond avsättes ett belopp av 5 000 000 kronor, av vilket
ytterligare medel i fall som nyss nämnts skulle kunna användas för hästavelns
befrämjande. Skulle därigenom det avsatta beloppet nedgå i någon mera väsentlig
utsträckning, förutsätter utskottet, att, då läget förändrats, för ändamålet
avsättes ett belopp motsvarande vad som tagits i anspråk.

Av det sålunda avsatta beloppet synes lämpligen böra bildas en särskild
fond, förslagsvis benämnd statens hästavelsfond, vilken torde böra ställas under
statskontorets förvaltning. Fonden torde icke böra vara räntebärande.»

Enligt en vid utlåtandet angiven reservation hade herr Andersson, Alfred,
ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, som reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition och med avslag å de likalydande motionerna »I:
233» och II: 332,

I) godkänna---(lika med utskottet) — — — m. in, 250 000 kronor ;

II) besluta, att stuteriväsendets fond skulle upphöra från och med den 1 juli
1947 och dess återstående behållning tillföras allmänna budgeten.

Herr ''Fjällgren: Herr talman! Jag ber att få meddela, att i jordbruksutskottets
förevarande utlåtande nr 10 förekommer en felaktighet så till vida,
att när i utlåtandet talas om motionen I: 233 avses motionen I: 223.

Medan jag har ordet, ber jag också, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag har fogat en reservation till det
föreliggande utskottsutlåtandet. Jag står som ensam reservant, men då jag har
kommit till den bestämda uppfattningen, att Kungl. Maj:ts ursprungliga förslag
är väsentligt bättre än utskottets, har jag på detta sätt velat ge min mening
till känna.

Utskottets förslag innebär, att en särskild fond skall bildas för hästavelns
främjande. Enligt min mening kommer fonden icke att få någon som helst
uppgift att fylla. Man har inte från något håll anmärkt på storleken av de anslag.
som hittills beviljats för att stödja hästaveln. Tvärtom har man varit
angelägen att framhålla att anslagen för detta ändamål alltid ha varit rikliga.

Fondens inrättande försvaras bl. a. med att det kan vara bra att ha dessa
medel tillgängliga, om det hastigt skulle uppstå en situation då man behöver
pengar. Jag måste emellertid fråga, när det kan uppstå en situation där man
så snabbt behöver få pengar för hästaveln, att man inte ens hinner tillfråga
Kungl. Maj:t, Jag kan för min del inte föreställa mig, att det behöver vara sådan
brådska. Man fryser i fonden helt enkelt inne ett belopp till ingen nytta.
Därför har jag reagerat mot utskottets förslag.

Det kanske invändes, att utskottets förslag är resultatet av en kompromiss.
Tyvärr är väl detta också fallet, ty det finns ju en och annan som lider av
kompromissjuka och alltid skall laga ihop kompromisser. Men det märkliga
är att denna kompromiss inte ens blev förelagd första avdelningen, utan den
framlades först vid plenum i utskottet, då man begärde att hela utskottet utan
vidare skulle anamma den.

I de väckta motionerna anföres som motiv för en ändrad ordning, att det här
är fråga om totalisatormedel som inflyta från skådespelet på våra travbanor.
Man anser att detta utgör en särskild anledning att inrätta en fond, där pengarna
kunna ligga i reserv så att säga. Man kan nästan få den uppfattningen,
att man på sina håll tycks förmena, att det är hästägare, hästuppfödare och

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Anslag till åtgärder för hästavelns främjande m. m. (Forts.)
jordbrukare överhuvud taget, som i första hand satsa de stora belopp som inflyta
från totalisatorspel. Det är inte på det sättet. Dessa kategorier av vårt
folk satsa säkerligen de minsta beloppen på totalisatorspel, och större delen av
pengarna kommer från andra befolkningsgrupper. Det är en brokig samling
människor som på detta sätt offrar sina pengar. De människor, som en gång ha
fått speldjävulen i blodet, fortsätta att kasta bort sina pengar på totalisatorspel,
även om de äro medvetna om att de i regel förlora sina insatser. På så vis
inflyta dessa stora summor.

Jag förstår, herr talman, att det inte tjänar mycket till att gentemot ett
enhälligt utskott orda alltför mycket i denna fråga. Jag uttalar dock min stora
förvåning över att utskottet så enhälligt slutit upp bakom denna ändring av
Kungl. Maj:ts föreslag, då det enligt min mening icke föreligger någon som
helst anledning att företa denna ändring.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Herr Tjällgren: Herr talman! Efter det anförande, som herr Andersson i
Bussjö här hållit, kanske det är skäl att i korthet redogöra för vad som har
förekommit inom utskottet.

När propositionen behandlades på jordbruksutskottets första avdelning, delade
sig avdelningen på två linjer, den ena för bifall till Kungl. Maj :ts proposition
och den andra för bifall till de i ämnet väckta motionerna. Det är
egendomligt att höra, att herr Andersson, som dock är en jämförelsevis gammal
riksdagsman, nu är förvånad över att det vid utskottets plenum framställdes
ett yrkande, som icke först framförts på vederbörande avdelning, i detta fall
första avdelningen. Varje ledamot av ett utskott har ju full rätt att vid utskottets
plenum framställa ett yrkande, även om det inte sammanfaller med
avdelningens förslag. Jag antar, att herr Andersson i Bussjö inte vill bestrida,
att utskottets ledamöter ha denna rätt. Så gick det till även i detta fall. Det
framställdes yrkande om ett tredje alternativ, som innebar en kompromiss
mellan de olika förslag som hade varit före på avdelningen.

Utskottets hemställan innebär bifall till Kungl. Maj:ts förslag i den delen,
att stuteriväsendets fond skall upphöra från och med den 1 juli 1947 och dess
återstående behållning tillföras allmänna budgeten. Dessutom hemställer utskottet
i punkt 11) att riksdagen må »godkänna att i enlighet med vad i det
föregående anförts genom tillskott från stuteriväsendets fond bildas en fond, förslagsvis
benämnd statens hästavelsfond, med ett kapital om 5 000 000 kronor.»
Det är detta förslag som utskottets ledamöter med undantag av herr Andersson
ha enat sig om. Ifall jag inte är fel underrättad, har också denna kompromiss
accepterats av vederbörande departementschef.

Det är säkerligen inte nödvändigt att här närmare ingå på vad som förekommit,
utan jag ber, herr talman, att än en gång få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde herrar Anderbeig och Näslund.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats dels, av herr Tjällgren, att vad utskottet
hemställt skulle bifallas efter rättande av den anmärkta felskrivningen,
så att motionsnumret I: 233 på alla förekommande ställen ändrades till 1:223,
dels ock, av herr Andersson, Alfred, att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden: och förklarades
propositionen på bifall till herr Tjällgrens yrkande vara med övervägande ja
besvarad.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Anslag till
lantbrukshög
skolan.

Föredrogs ånyo samt företogs punktvis och momentvis till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att dels godkänna framlagt förslag
till avlöningsstat för lantbrukshögskolan, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1947/48, dels ock till Lantbrukshögskolan: Avlöningar för budgetåret
1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 1 767 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 99 av herr Sundelin m. fl., likalydande med II: 186 av herr Stjärne
m. fl., vari hemställts,

att riksdagen måtte besluta om inrättande av en särskild professur i marknadslära
vid lantbrukshögskolan och anvisa medel för avlönande av en professor
i lönegrad A 30, en assistent med ett arvode av 7 200 kronor och ett
kontorsbiträde i lönegrad Eo 4 ävensom ett belopp av 1 500 kronor för anställande
av tillfällig arbetskraft samt

att riksdagen måtte bevilja medel för inrättande vid den nuvarande ekonomiska
institutionen av en förste assistentbefattning i lönegrad Eo 21 och en
kontorsbiträdesbefattning i lönegrad Eo 4;

2) I: 160 av fröken Osvald och herr Albertsson, likalydande med II: 184
av herrar Persson i i Svensköp och Jacobssofi i Igelsbo, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta om inrättande av en institution för växtpatologi vid lantbrukshögskolan
och anvisa medel för avlönande av en professor i växtpatologi
i lönegrad A 30.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning samt med avslag
å motionerna 1:99 och 11:186, likalydande, samt 1:160 och 11:184, likalydande,

1) godkänna under punkten införd avlöningsstat för lantbrukshögskolan, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1947/48;

2) till Lantbrukshögskolan: Avlöningar för budgetåret 1947/48 anvisa ett
förslagsanslag av 1 767 000 kronor.

Herr Sundelin: Herr talman! Under denna punkt har jordbruksutskottet haft
att ta ställning till motioner om ett bättre tillgodoseende av den ekonomiska
forskningen och undervisningen vid lantbrukshögskolan, bl. a. genom inrättande
av en särskild professur i marknadslara.

Motionerna ansluta sig till ett förslag av lantbrukshögskolans styrelse, vilket
tillstyrkts av lantbruksstyrelsen och livsmedelskommissionen. Det förefaller
också, som om inte endast högskolans ledning utan även de studerande vid
högskolan hysa den uppfattningen, att den ekonomiska linjen vid lantbrukshögskolan
har varit försummad. I en artikel i det senaste numret av Lantmannen
skärskådas denna fråga från de studerandes synpunkter. Det heter
där: »Redan 1944 anhöll studentkåren i skrivelse till högskolan om utredning
beträffande den ekonomiska linjens mest ändamålsenliga organisation. Kåren
skisserade vid tillfället även ett förslag till ändring. Förslaget gick ut på att

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Anslag till lantbruk shö g skolan. (Forts.)
professuren i lantbruksekonomi borde uppdelas på tre delprofessurer.» Artikelförfattaren
konstaterar vidare: »Det är beklämmande, att de för jordbruket
så viktiga ekonomiska vetenskaperna icke röna mer förståelse, och det är av
vital betydelse för vårt samhälle, att en vettig uppdelning och utökning av
lantbruksekonomien kommer till stånd, innan ytterligare dyrbar tid försittes.
Detta är den väsentligaste av högskolans aktuella studiefrågor.»

Departementschefen erinrar om att i november förra året tillkallats särskilda
sakkunniga att verkställa utredning och avgiva förslag rörande den framtida
utvecklingen och omfattningen av högskolorna på jordbrukets och skogsbrukets
område. För att de resultat, vartill denna utredning kan leda, icke skall
föregripas, har departementschefen inte ansett sig kunna förorda någon utökning
av verksamheten vid lantbrukshögskolan. Jordbruksutskottet bär anslutit
sig till denna uppfattning. Jag ämnar heller inte ställa något yrkande
utan inskränker mig till att uttala den förhoppningen, att den igångsatta utredningen
måtte bedrivas så skyndsamt, att inte ytterligare dyrbar tid försittes,
utan att vi snarast möjligt måtte få se utredningens förslag till omorganisation
på detta område.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 18—41.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till jordbrukets yrkesskolor för budgetåret 1947/48 anvisa ett
förslagsanslag av 220 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 27
av herr Bergh, Ragnar, och 11:45 av herrar Thorell och Lindmark, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att höja tilläggsbidragen till jordbrukets
yrkesskolor till 60 kronor per elev och månad samt till jordbrukets yrkesskolor
anvisa ett förslagsanslag av 266 600 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning och med avslag å de likalydande
motionerna 1:27 och 11:45, till Lägre lantbruksundervisning m. m.:
Bidrag till jordbrukets yrkesskolor för budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag
av 220 000 kronor.

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! Jag är ledsen över att det inte heller i
år lyckats att övertyga jordbruksutskottet om att det nog i längden måste
betraktas som en ohållbar position att på sätt som skett medverka till att
jordbrukets yrkesskolor, när det gäller understöd till eleverna, fortfarande äro
mindre gynnsamt ställda än andra anstalter, som höra till den lägre lantbruksundervisningen,
liksom även ett flertal andra läroanstalter för yrkesutbildning.

I fjol förklarade jordbruksutskottet, att med hänsyn till den pågående utredningen
beträffande dessa skolors framtida existens och organisation borde
man inte tillämpa några ändrade bi dragsgrunder, då det gäller understöd till
eleverna. Jag tillät mig då påpeka, att det ingalunda var fråga om några ändrade
grunder. Det var nämligen på det sättet, att när riksdagen första gången

Anslag till
jordbrukets
yrkesskolor.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Anslag till jordbrukets yrkesskolor. (Forts.)
beviljade understöd till eleverna vid dessa skolor, skedde detta efter en jämförelse
med de understöd, som beviljades eleverna vid lantbruksskolorna. Sedan
följde lantbruksskolelevernas understöd med i den allmänna stipendieutvecklingen,
medan de skolor, som det här gäller, av någon anledning blevo kvarlämnade.

\ ad som begäres och hittills har begärts är ingenting annat än att de grunder,
som första gången principiellt fastställdes, fortfarande skola tillämpas. När
första gången dessa grunder tillämpades hade lantbrukseleverna 180 kronor
om året i understöd, numera ha de 400 kronor. Men när det gäller här ifrågavarande
skolor ha eleverna fortfarande endast 30 kronor i månaden i understöd.
Det är ju lätt att inse, hur det ställer sig för dessa elever i jämförelse med eleverna
i lantmannaskolorna, i verkstads- och yrkesskolor o. s. v., där understöden
i regel äro maximerade till 90 kronor och t. o. m. kunna, i varje fall
för nästa budgetår, uppgå till 115 kronor per månad.

I fjol motiverade, som redan sagts, utskottet sitt ställningstagande med att
man inte ville göra någon ändring med hänsyn till att det pågick en utredning beträffande
jordbrukets yrkesskolor. I år har det kommit en framställning till
Kungl. Maj :t från denna utredningskommitté, och i den framställningen föreslår
kommittén bidragen höjda från nuvarande 30 kronor i månaden till 60 kronor.
Denna framställning har tillstyrkts av lantbruksstyrelsen. Förslaget har emellertid
avvisats av departementschefen med en motivering, som jag erkänner min
oförmåga att begripa. Departementschefen säger nämligen, att man i alla fall
bör avvakta resultatet av utredningen för att kunna bedöma behovet av statsbidrag
i sin helhet till dessa skolor. Men det är ju inte det, som problemet nu
gäller! Frågan gäller inte statsbidraget i dess helhet beträffande dessa skolor,
utan problemet är helt enkelt detta: skola eleverna i dessa skolor ha 30 kronor
i månaden i understöd, medan eleverna vid jämförbara anstalter kunna få upp
till 90 kronor i månaden?

Nu har jordbruksutskottet — i bokstavlig mening med bibehållande av fjolårets
motivering — även i år hänvisat till pågående utredning och menar, att
enligt vanlig praxis bör man inte göra någonting åt en sak, när en utredning
pågår. Det vore ytterst intressant att diskutera det utlåtandet mot bakgrunden
av jordbruksutskottets ftaturliga uppgift, som är att tillgodose jordbruksintressena.
Det vore kanske mindre älskvärt men inte mindre frestande att också
diskutera jordbruksutskottets utlåtande mot bakgrunden av rimliga anspråk på
sammanhang i tankegångarna. Jag tror mig redan ha visat, att det inte är
fråga om några nya grunder och inte heller fråga om nödvändigheten av att
avbida den pågående utredningen. Utredningskommittén har ju själv sagt i sin
framställning, att den anser, att detta spörsmål kan tas upp utan att man
avbidar den slutliga behandlingen.

Nu finns det tyvärr inte någon reservation fogad vid utskottets utlåtande, och
jag är, som sagt, ledsen över att så inte är fallet. Utskottet säger, att den utredning
som man avvaktar kan beräknas vara färdig kanske i slutet av innevarande
år. Men om det sedan skall följa en ordentlig remissbehandling är det
knappast troligt, att någon proposition i ämnet kan framläggas före 1949, och
sedan blir det, såvitt man kan förstå, en rätt omfattande omorganisation.
Under tiden intill dess förblir frågan om understöd till eleverna i samma läge
som nu. Jag kan inte finna annat än att detta är olämpligt. Skall denna skolform
kunna visa vad den duger till, så bör den bli i tillfälle att konkurrera med
andra skolformer under i övrigt jämförhara betingelser. Jag hade tänkt mig,
att det skulle vara värdefullt för utredningen, om dessa skolor finge upprätthållas
utan att såsom nu andra anslagsbeviljande myndigheter behövde satsa
pengar och därigenom få minskat intresse av att stödja sådana här nya skolformer.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Anslag till jordbrukets yrkesskolor. (Forts.)

Nu är det inte mycket att göra åt saken, men jag har velat deklarera min
ledsnad över utskottets ståndpunkt. Det tjänar alltså inte något till att yrka
bifall till motionen, utan jag vill inskränka mig till att uttala mitt beklagande
över att jordbruksutskottet, trots att utredningen själv gjort den framställning
som föreslås i motionen, reagerat på det sätt som här skett.

Herr Tjällgren: Herr talman! Herr Bergh framställde ju inget yrkande,
och därför hade det egentligen inte varit nödvändigt för mig att ta till orda,
men jag anser mig böra göra det ändå, eftersom herr Bergh här tycks ha förväxlat
två saker. Han framställde saken som om det skulle gälla anslag till
eleverna vid dessa skolor. Det är det emellertid inte fråga om, utan det gäller
anslag till själva skolverksamheten. Hans påstående bör därför inte stå oemotsagt.

Jag tror således, att vi inom jordbruksutskottet kunna ta med jämnmod den
smäll, som herr Bergh sökte ge utskottet. Herr Bergh hänvisade ju för övrigt
själv till jordbruksutskottets uttalande vid förra årets riksdag, då utskottet
yttrade, att de gällande föreskrifterna om bidrag till jordbrukets yrkesskolor
lämpligen syntes böra bibehållas i avbidan på resultatet av den pågående utredningen
rörande yrkesutbildningen inom jordbruk och skogshantering. Det
ha vi fullföljt i år, och vi ha tillagt, att »enligt vad utskottet inhämtat beräknas
förenämnda utredningsarbete vara avslutat före utgången av år 1947».

Det är ju vanligt, att riksdagen inte går händelserna i förväg när det gäller
en fråga som är under utredning: det anses riktigt att riksdagen inte genom
ett beslut föregriper resultatet av denna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sundberg, Hugo: Herr talman! Jag ber att få inskränka mig till att
instämma i den motivering, som av herr Bergh här framlagts. Jag sitter själv i
styrelsen för en sådan här skola och vet, att det skulle innebära en mycket
god hjälp för dessa skolor, om herr Berghs önskemål kunde förverkligas för
tiden intill dess utredningen kommit fram med sitt förslag.

Herr Bergh, Bagnar: Herr talman! Jordbruksutskottets ärade herr ordförande
har formellt rätt, när han säger, att det här inte är fråga om stipendier
till eleverna utan fråga om bidrag till skolorna. Men det är endast formellt,
som det förhåller sig så, därför att dessa tilläggsbidrag till skolorna
avse just bidrag till elevernas uppehälle. Om man sedan i likhet med mig vill
kalla det understöd till eleverna eller, såsom herr Tjällgren, tilläggsbidrag till
skolorna kan vara en smaksak. Jag tror emellertid, att man bättre träffar vad
saken avser med min formulering.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt.

Punkten 43.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 44.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag av 4 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen 1: 100

Anslag till
byggnadsarbeten
vid vissa
lantbrnksvndcrvisningsanslalter.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Anslag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruhsunder visning sanstalter.

(Forts.)

av herr Wahlund m. fl. och II: 189 av herr Onsjö m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till bidrag till byggnadsarbeten vid vissa anstalter
inom den lägre lantbruksundervisningen anvisa ett reservationsanslag av
8 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts framställning och med avslag å de likalydande
motionerna I: 100 och II: 189, till Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag
till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter för budgetåret
1947/48 anvisa ett reservationsanslag av 4 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar Tjällgren, Bror Nilsson och Gustafson
i Vimmerby, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna I: 100 och II: 189,
till Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor.

Herr Wahlund: Herr talman! Som motionär lär man sig så småningom ett
visst saktmod, en tålmodighet, som byggs upp under upprepade besvikelser.
I den här frågan ha vi motionerat år efter år, och motionerna ha med stor regelbundenhet
avslagits. Men vi kunna likväl konstatera, herr talman, att det
gått något framåt under årens lopp — »det går långsamt fram, men det går
ändå fram», som det heter.

Denna fråga aktualiserades i sin nuvarande form 1939. Då kom ju den
stora reformen angående den lägre lantbruksundervisningen. Den blev emellertid
som vi veta en reform på papperet. Kriget kom emellan. Nu ha vi haft fred
ganska länge, men dessvärre har det inte rått några fredsmässiga förhållanden.
Vi motionärer äro fullt på det klara med att all tänkbar återhållsamhet
måste iakttagas när det gäller nyinvesteringar på byggnadsmarknaden. Vi
veta hur man nu söker pressa ned investeringsvolymen från 2,5 miljarder till
2,2 miljarder, och vi skulle önska att gå ändå längre ned.

Men det kan inte hjälpas, att vi fråga oss: kan det inte finnas investeringsobjekt,
som äro av mindre vikt än dem, som det här gäller? Vi kunna inte underlåta
att fråga, hur länge det egentligen dröjer, innan något verkligt reellt
åtgöres på den lägre lantbruksundervisningens område. Vi konstatera, att
jordbruket är ytterligt underförsörjt i förhållande till andra näringar i fråga
om den lägre yrkesundervisningen. Vi konstatera, att medan eleverna vid jordbruksskolorna
räknas i tusental, så räknas eleverna vid stadsnäringarnas skolor
i tiotusental.

Herr Sköld har nu framlagt den stora jordbrukspropositionen, och det talas
om rationalisering och effektivisering av det svenska jordbruket. Vi mena, att
om på något håll en rationalisering och en effektivisering skall kunna leda
till verkligt goda och snabba resultat, så är det väl just här, när man vill rationalisera
och effektivisera människorna själva, att lära jordbrukarna på bästa
sätt utöva sin näring.

Vi notera också, att statsrådet Sköld i år har höjt det här ifrågavarande anslaget
inte så obetydligt. Det vill jag öppet och klart betyga min tacksamhet
för. Det står i överensstämmelse med statsrådet Skölds tidigare positiva deklarationer
i frågan. Det förslag, som nu föreligger i propositionen, överensstämmer
med reservanternas förslag förra året, och det konstatera vi också
med tillfredsställelse. Det är klart, att det på det här området inte finns några
kostnadsbelopp, som äro på något sätt sakrosankta; man kan ju tänka sig 4 mil -

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Anslag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

(Forts.)

joner kronor eller 5 miljoner kronor eller ett högre belopp. Hur stort beloppet
skall vara är naturligtvis en avvägningsfråga.

Jag vill till slut deklarera, att jag i dagens läge med hänsyn till bristen på
arbetskraft och material och med hänsyn till inflationsfaran och allt vad därmed
sammanhänger för min del är beredd att inte ställa något yrkande i enlighet
med motionen. Jag ber emellertid, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr Anderberg: Herr talman! Jag vill verifiera de uppgifter, som motionären
lämnade om att man från utskottets sida varit fullt ut lika intresserad
som departementschefen av att nå det resultat, som motionärerna här önskat.
Här ligga emellertid hinder i vägen, som inte äro möjliga att komma förbi,
och därför har man inte kunnat från utskottets sida gå längre än vad departementschefen
har föreslagit. Det finns ju också ett belopp av icke mindre än
3 miljoner kronor kvar från föregående år, som inte är förbrukat. Man kan
således konstatera, att det med säkerhet finns mera medel tillgängliga än som
kan utnyttjas under det kommande året.

Beträffande frågan om nya bestämmelser rörande bidrag för byggnadsarbeten
föreligga ännu icke utredningarna rörande yrkesutbildningen och trädgårdsundervisningen
färdiga, varför vi böra avvakta till dess dessa utredningar
blivit helt slutförda.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 45.

Lades till handlingarna.

Punkterna 46 och 47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 48—51.

Lades till handlingarna.

Punkterna 52—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 75.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till hushållningssällskapen
för budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 4 641 100 kronor.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag innebar bland annat, att till hushållningssällskapens
allmänna verksamhet skulle utgå ett belopp av 3 700000 kronor
och till den av hushållningssällskapen bedrivna markkarteringsverksamheten
ett belopp av 50 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

Anslag till
hushållnings
sällskapen.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)

1) I: 209 av herr Nilsson, Bror, m. fl., likalydande med II: 322 av herrar
Sveningsson och Larsson i Karlstad, vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att såsom bidrag till hushållningssällskapens allmänna verksamhet för
budgetåret 1947/48 anvisa 3 800 000 kronor;

2) I: 214 av herr Nilsson, Bror, m. fl., likalydande med II: 311 av herr
Hansson i Skegrie m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att såsom
bidrag till hushållningssällskapens markkarteringsverksamhet för budgetåret
1947/48 anvisa 100 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj :ts framställning och med avslag å motionerna
I: 209 och II: 322, likalydande, samt I: 214 och II: 311, ävenledes likalydande,
till Bidrag till hushållningssällskapen för budgetåret 1947/48 anvisa ett
förslagsanslag av 4 641 100 kronor.

Reservation hade avgivits av, utom andra, herr Bror Nilsson, vilken ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning samt med bifall till motionerna I: 209 och II: 322 ävensom
I: 214 och II: 311, till Bidrag till hushållningssällskapen för budgetåret 1947/48
anvisa ett förslagsanslag av 4 791 100 kronor.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! På denna punkt har jag väckt ett par motioner,
och det har också väckts en del reservationer i anledning av dem. Därför
skall jag be att få säga några ord.

Frågan gäller anslag till hushållningssällskapen. Det får till statsrådets
favör sägas, att han såväl i fjol som i år har höjt anslaget till dessa sällskap.
I år är dock höjningen så liten som 100 000 kronor, under det att lantbruksstyrelsen
har begärt 200 000 kronor. Jordbruksutskottet har gått på
Kungl. Maj:ts linje, och det är särskilt mot utskottets motivering på den
punkten, vilken gäller hushållningssällskapens tjänstemän, som jag vänder
mig. Motiveringen är densamma som anfördes av departementschefen. Det
heter: . »Med^ hänsyn till önskvärdheten av att löneförbättringen icke skall
föregripa frågan om befattningshavarnas löneställning efter omorganisationen
anser sig utskottet emellertid icke kunna förorda en ökning av bidraget
till hushållningssällskapens allmänna verksamhet utöver vad Kungl. MaJ:t
föreslagit.»

Nu är det ju så, att löneställningen för dessa befattningshavare redan är
reglerad av riksdagen genom godkännandet av det förslag i frågan, som
framlades vid 1944 års riksdag; genom de beslut som då fattades fastställdes
de löneplaner, som skulle gälla för hushållningssällskapens befattningshavare.
Det är väl knappast troligt, att dessa löneplaner komma att ändras
nu. Det egendomliga är emellertid, att dessa befattningshavare ännu inte
ha kommit i åtnjutande av de löneförmåner, som riksdagen då fann dem berättigade
att erhålla, om också en provisorisk förbättring av lönerna har ägt
rum. Jag skall här be att få anföra några siffror, som belysa läget för denna
grupp av tjänstemän. Enligt det principbeslut, som 1944 års riksdag fattade,
skulle t. ex. en vandringsrättare få en lön av 4 716 kronor om året i
genomsnitt på E-ort. Enligt det medgivande som Kungl. Maj:t har gjort för
innevarande år och det beslut, som riksdagen fattade i fjol genom att ställa
medel till förfogande för en provisorisk löneförbättring, ha vandringsrättar_na
under 1946 kommit i åtnjutande av en lön av 4 500 kronor. Men enligt
''det nya avlöningsreglementet, som skall träda i kraft den 1 juli innevarande
år för samtliga statstjänstemän, skulle en sådan vandringsrättare komma i
åtnjutande av 6 432 kronor om året. Ta vi eu jordbrukskonsulent skulle han

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)
enligt den löueplan, som riksdagen uttalade sig för 1944, komma i åtnjutande
av 9 432 kronor om året. Han fick under 1946 8 800 kronor, men enligt
det nya reglementet, som skall tillämpas från den 1 juli i år, skulle han,
om han finge lika mycket som statstjänstemän i motsvarande ställning, få
en lön av 11 196 kronor.

Då statstjänstemannens löner förbättrats så avsevärt, synes det mig rimligt
att även de tjänstemän, som det här är fråga om, få en förbättrad lön. Jag
är övertygad om att även statsrådet hyser denna mening. Han har ju sagt,
att de medel, som riksdagen ställt till förfogande, böra användas för detta
ändamål. Men det räcker inte, och det är det faktum att beloppet är för litet,
som jag vänder mig emot i min motion. Kungl. lantbruksstyrelsen har räknat
minimibehovet för detta ändamål till 200 000 kronor. När denna summa minskas
till hälften, så är det klart att medlen inte kunna räcka till för avsett
ändamål utan att andra verksamhetsgrenar måste bli lidande. Enda möjligheten
för hushållningssällskapen är att ta i anspråk reserver, om man nu har
några sådana kvar.

Jag ber att i det här sammanhanget få påminna om den otur, som hushållningssällskapens
tjänstemän och även egnahemsnämndernas tjänstemän haft
under krigsåren. När dåvarande departementschefen år 1939 i riksdagen lade
fram en plan för omorganisation av egnahemsverksamheten, så föreslogs att
bland befattningshavarna egnahemsdirektörerna skulle placeras i 24 lönegraden.
Men då vid 1940 års riksdag det på allvar blev fråga om eu sådan omorganisation,
hade Kungl. Maj:t ändrat sig och placerat befattningarna i 23
lönegraden, oaktat tjänstemän med löftena från 1939 för ögonen redan sökt
dessa befattningar. Kungl. Maj:t motiverade sitt handlingssätt med att det
pågick en utredning rörande hushållningssällskapens tjänstemän. Man menade,
att man inte ville placera dessa varandra närstående grupper av tjänstemän
olika i lönehänseende; man ville inte ge egnahemsnämndernas tjänstemän
en högre löneställning än hushållningssällskapens. Den gången fastställde
man alltså en lägre löneskala för egnahemstjänstemännen under hänvisning
till det att en utredning rörande hushållningssällskapens tjänstemän pågick.
Nu har detta resonemang kastats om och från och med 1944 säger man, att
med hänsyn till pågående omreglering av egnahemstjänstemännens löner kunna
inte hushållningssällskapens tjänstemän få sitt löneläge fastställt eller få
de löner, som man ställt i utsikt.

Så har det hållit på i sju år. Det är inte bra. Jag klagar inte, ty dessa tjänstemän
lida inte på något sätt nöd; deras löneläge är inte på något sätt prekärt.
Det är bara den rättvisa och billighet, som kan vara både skälig och
klok, som jag eftersträvar. Som jag ser det, ligger det också en fara i detta
osäkerhetstillstånd, och det är att alla nya agronomer av klass söka lärarbefattningar,
ty på den banan äro lönerna reglerade. Våra lantbrukslärare na
fått en skälig och god löneplacering. Förhållandena äro faktiskt sådana, att
när vi inom egnahemsverksamheten — och det börjar bli likadant inom hushållningssällskapen,
när det gäller jordbrukskonsulenter — annonsera en plats
ledig, få vi inga sökande. Agronomerna gå till lärarbefattningar, där de få
bättre inkomster. Jag känner också något till vad som kräves av agronomer
i olika tjänsteställningar, därför att jag själv bär innehaft dylika anställningar.
Jag vet, att det är mycket krävande att vara praktisk rådgivare åt
lantmän, att vara jordbrukskonsulent och ha med det levande livet att göra;
det är mycket krävande att handleda och råda lantmän i deras verksamhet.
Det är också oerhört ansvarsfullt, och det arbete, man utför, har sådana konsekvenser
med sig, att på sådana platser behöver man ha dugligt folk. Det är
inte nyttigt i längden, att lönerna för dessa befattningshavare hållas på en

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)
nivå_ under övriga tjänster för agronomer. Det är eu av anledningarna varför
jag med det sagda vill fästa statsmakternas uppmärksamhet på dessa förhållanden,
så att man om möjligt kan få till stånd en rättelse.

Under denna punkt i förevarande utskottsutslåtande finns det också ett moment,
som icke har funnits där förut och som behandlar bidrag till ett nytt
ändamål, nämligen markkartering. Markkartering innebär att man tar jordprov
på fälten och skickar in dessa prov till kemiska inrättningar och stationer
för att få dem undersökta, så att man kan få svar på frågan, hur det står till
med jordens näringstillstånd. Sådan verksamhet har bedrivits rätt länge inom
hushållningssällskapen, men det har inte varit något särskilt statsbidrag utmätt
för understödjande av denna verksamhet. Nu har emellertid Kungl. Maj:t
framlagt ett förslag om understöd till verksamheten med 50 000 kronor. Det
har, såsom vanligt är, först gjorts en utredning, och det är professor Torstensson
som har utfört den. Han har kalkylerat med att det skulle erfordras 150 000
kronor, men Kungl. Maj :t har i enlighet med ett förslag av lantbruksstyrelsen
föreslagit, att bidrag inte skall utgå till lantbrukare med större egendom än
20 hektar. De som ha mer än 20 hektar skulle alltså få betala undersökningarna
själva, och på det sättet blir det naturligtvis en minskning i behovet av anslag.
Denna minskning beräknar lantbruksstyrelsen till 50 000 kronor varför den
förordar ett anslag på 100 000 kronor. Kungl. Maj:t vill emellertid minska
anslaget ytterligare till 50 000 kronor men föreslår liksom lantbruksstyrelsen
att bidraget skall utga med 50 öre för varje sadant prov, som varit föremål för
minst två slags analyser.

Det är ju tacknämligt att Kungl. Maj:t har fäst uppmärksamheten på detta
ytterst viktiga moment i hushållningssällskapens arbete, och det kanske inte är
sa vackert att motionera om en omedelbar höjning av anslaget. Men saken är
den, att jag sa väl känner till hur det kommer att gå. Anslaget är visserligen
nytt, men verksamheten är redan i gång. Nu kommer det en kunglig författning,
som utlovar ett bidrag med 50 öre för varje prov, och så blir det
en utökning av denna verksamhet; folk tror att de skola få denna hjälp. Men
*a„ rä?“a lnte pengarna, och hushållningssällskapen få då att välja mellan
tva alternativ. Det ena alternativet är att säga till lantbrukarna: »Det står
visserligen i författningen, att ni skola få 50 öre, men vi ha inte pengar så
det räcker till, utan ni far bara 30 öre.» Den andra utvägen är att ta av re serverna

— i den män hushållningssällskapen ännu ha några sådana att
tillgå.

Ingen av dessa utvägar är behaglig, och överhuvud taget är denna metod,
som jag tidigare har påtalat och som innebär att man ställer i utsikt bidrag
för vilka det inte finns tillräckligt med medel, ett oskick som man bör söka
komma ifrån. Det är inte rekommenderande för Kungl. Maj:t och riksdagen,
att man skickar ut en författning och säger att det skall utgå så och så mycket
i bidrag för de och de prestationerna, men inte sörjer för att löftena kunna
hållas. Om man gör en utfästelse, så skall man se till att det finns medel
i sådan utsträckning att utfästelsen kan infrias. I annat fall är det bättre
att inte göra någon utfästelse.

Det är med hänsyn till dessa synpunkter som jag har tillåtit mig att väcka
in i na bada motioner. Här föreligga nu pa denna punkt tre reservationer, och
jag skall be att få redogöra för deras innehåll.

I den första reservationen yrkas bifall till båda dessa motioner, och där påyrkas
således en höjning av anslaget till hushållningssällskapen med 100 000 kronor
och en höjning av anslaget till bidrag till markkarteringsverksamheten
med 50 000 kronor. Anslagsökningen blir därigenom 150 000 kronor. Den reservation,
som har avgivits av friherre Beck-Friis och herr Stattin, gäller en -

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)
dast ökning av anslaget till hushållningssällskapen — det är alltså fråga om
100 000 kronor. Den reservation slutligen, som har avgivits av herrar Tjällgren,
Näslund och Gustafson i Vimmerby, avser endast höjningen av anslaget
till markkarteringen med 50 000 kronor till 100 000 kronor.

Eftersom den av mig avgivna reservationen omfattar båda de ändamål, som
det här gäller, skall jag, herr talman, be att på denna punkt få yrka bifall
till denna reservation.

Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman! Som herr Bror Nilsson nämnde
har det på denna punkt avgivits tre reservationer, i vilka det påyrkas ökade
anslag, en grupp vill ha 150 000 kronor mer, en annan 100 000 kronor, och de
reservanter som ha varit mest blygsamma ha stannat vid en anslagsökning
med 50 000 kronor. Jordbruksutskottets flertal har emellertid godtagit de skäl,
som departementschefen har hänvisat till på förevarande punkt och som borde
vara allmänt kända. Departementschefen anför den förestående omorganisationen
av hushållningssällskapen — ett mycket starkt skäl enligt mitt förmenande
— och hänvisar till de riktlinjer för statens framtida jordbrukspolitik,
som också kunna inverka märkbart på hithörande område, någonting som
man också bör ta i beaktande.

Jordbruksutskottets flertal menar, att dessa skäl äro tillräckligt starka för
att motivera ett omedelbart bifall till Kungl. Maj :ts förslag och ett avvisande
av de säryrkanden, som ha framställts i motionerna. Kungl. Maj :t har ju,
såsom en var som har läst propositionen kan se, till en viss del beaktat de
synpunkter, som herr Bror Nilsson omnämnde, genom att föreslå höjning av
anslagen med 100 000 kronor för att möta de krav som eventuellt kunna uppställas;
Kungl. Maj:t har ju att pröva frågor om förbättrade löner och dylikt
från fall till fall.

Det förefaller mig som om det med hänsyn till hushållningssällskapens nuvarande
läge och de förhållanden, som jag nyss har omnämnt, skulle finnas
mycket starka skäl för ett bifall till jordbruksutskottets utlåtande, och jag
tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till detta.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bror Nilsson vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 76—Sb

Vad utskottet hemställt bifölls.

Pimkten 85.

Lades till handlingarna.

Punkterna 86—105.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 106—108.

Lades till handlingarna.

Första kammarens protokoll 1947. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fin.

Anslag till
förstärkning
av ofullständiga
jordbruk.

Punkterna 109—121.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 122.

Lades till handlingarna.

Punkterna 123—131.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 142.

Lades till handlingarna.

Punkterna 143—145.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 146.

Lades till handlingarna.

Punkten 147.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 148.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att dels medgiva, att Kungl. Maj:t
finge- för år 1948 bevilja statsanslag intill 4 500 000 kronor för utlämnande
av statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m., dels ock till
Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m.
för budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 166
av herr Persson, Karl, m. fl. och II: 253 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte

dels medgiva, att Kungl. Maj:t finge för år 1948 bevilja statsanslag intill
4 800 000 kronor för utlämnande av statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m., samt för budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag
av 4 300 000 kronor,

dels ock besluta sådan ändring av gällande bestämmelser angående statsbidrag
för stenröjning, att bidrag skulle kunna utgå med högst 500 kronor per
hektar.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning och med avslag å de likalydande
motionerna I: 166 och II: 253,

1) medgiva, att Kungl. Maj:t finge för år 1948 bevilja statsanslag intill
4 500 000 kronor för utlämnande av statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m.;

2) till Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m. för budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000
kronor.

Herr Persson, Karl: Herr talman! Bestämmelserna angående bidrag till
stenröjning vid ofullständiga jordbruk fastställdes år 1939, och sedan dess ha

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Anslag till förstärkning av ofullständiga jordbruk. (Forts.)
ju kostnaderna för denna stenröjning liksom för allt annat ökats i mycket hög
grad; maximibidragets fastställande till 350 kronor per hektar innebär ju i
själva verket att bidragsprocenten blir mindre för varje år allt eftersom
penningvärdet försämras. Ett bifall till vår motion, vilken i huvudsak går ut
på att maximibidraget skall höjas från 350 till 500 kronor per hektar, medför
därför endast ett återförande av bidragsprocenten till vad som åsyftades med
beslutet av år 1939, nämligen 60 % av kostnaden, och det är således inte fråga
om någon direkt höjning. För sådana jordar, som inte äro så stenbundna, blir
det ju inte alls någon höjning, ty där kommer bidraget aldrig upp till 350
kronor per hektar, men för de jordar som äro något mera stenbundna räcker
denna summa inte till. Följden kommer givetvis att bli, att intresset för stenröjning
minskas, såvida det inte rent av blir fullständigt uteslutet för ägarna
att stenröja sina åkrar genom att bidraget är så litet att de inte kunna komma
ut med de pengar, som de själva skola betala.

Här talas och skrives om jordbrukets rationalisering, och vi få stora, tjocka
propositioner om saken, men stenröjning och täckdikning äro ju sådana arbeten
som måste gå före all annan rationalisering. Och detta gäller i all synnerhet
om vi i begreppet rationalisering innefatta begreppet mekanisering. Jag måste
därför säga, att utskottet har handlat synnerligen obetänksamt när det har
vägrat att gå med på återställandet av bidragets reella värde i enlighet med
vad som har föreslagits i motionerna.

Utskottet anför, att Kungl. Maj :t har framlagt förslag om anslag till försök
rörande stenröjning med maskinella hjälpmedel, och vill avvakta resultaten av
dessa försök för att se huruvida stenröjning med maskiner kan bli billigare.
Den som i praktiken bar prövat båda metoderna har redan kommit underfund
med att stenröjning med maskiner åtminstone inte blir nämnvärt billigare än
stenröjning på det gamla sättet. Den maskinella stenröjningen har ju dock en
fördel, och den är inte så liten, nämligen att den kan utföras med mindre
arbetskraft, men kostnaderna torde som sagt inte bli nämnvärt lägre.

Utskottet har vidare skrivit, att stenröjning i stora delar av vårt land är en
betydelsefull uppgift då det gäller jordbrukets rationalisering och att det delar
motionärernas åsikt härvidlag. Det är ju snällt och vackert av utskottet att
skriva så, men här hjälper det inte med vackra ord och fromma önskningar;
sådant äro ju inte ägarna av de stenbundna jordbruken mycket betjänta av.

Då jag emellertid vet, att det inte gör någon nytta att denna gång yrka
bifall till motionen, så skall jag avstå från att ställa något yrkande, men jag
har i alla fall velat framhålla dessa synpunkter och hoppas att det en annan
gång skall gå bättre att få ett större anslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna H9—158.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 159.

Lades till handlingarna.

Punkterna 160—171.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 172.

Lades till handlingarna.

Nr 11

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Anslag till
skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet.

Punkterna 173—200.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 201.

Mom. 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2.

Under punkten 201 av nionde huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till Skogsvård m. m.:
Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet för budgetåret 1947/48 anvisa
ett reservationsanslag av 7 750 000 kronor.

I de likalydande motionerna It 156, av herr Sundberg, Carl, m. fl., och
II: 313, av herr Norén m. fl., hade såvitt angick förevarande punkt hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till Skogsvård m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag
av 9 200 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna momentet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
I: 156 och II: 313, i vad de avsåge bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
omkostnader i verksamheten, till Skogsvård m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag
av 8 250 000 kronor.

Enligt en vid punkten 201 av förevarande utlåtande avgiven reservation
hade herrar Carl Edmund Eriksson, Anderberg, Andersson i Tungelsta, Carlström
och Lundbom ansett, att utskottets yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet bort under mom. 2 hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majrts framställning samt med
avslag å motionerna I: 156 och II: 313, i vad de avsåge bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
omkostnader i verksamheten, till Skogsvård m. m.: Bidrag
till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag
av 7 750 000 kronor.

Herr Sundberg, Carl: Herr talman! Motionärernas förslag i fråga om höjning
av anslaget till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet bottnar i den uppfattningen,
att en upprustning av vårt skogskapital är en av de allra angelägnaste uppgifterna
inom vår nationalhushållning. Alla torde vi vara ense om den dominerande
betydelse, som våra skogar ha för vårt ekonomiska liv och för upprätthållandet
av vårt folks standard. Detta gäller hela vårt folk och hela vårt
land, men naturligtvis gäller det i alldeles särskild grad vårt stora skogsland
Norrland. När man då samtidigt vet, att dess skogskapital under de senare
tiderna formligen rusat nedåt såsom följd huvudsakligen av slutexploaterandet
av de gamla urskogarna där. så framstår klart nödvändigheten av att så
snart som möjligt vidtaga åtgärder för att upprusta skogarna och öka skogskapitalet,
så att avkastningen därav kan möjliggöra för industrierna i Norrland
att existera och så att den export, som därigenom blir möjlig, kan tillföra
landet nödvändiga valutor. Detta är den första och viktigaste förutsättningen
för att Norrland skall kunna beredas den framtid som vi alla, vare sig vi äro
norrlänningar eller sörlänningar, önska denna landsdel. Utan förverklingandet
av denna förutsättning torde alla andra åtgärder till näringslivets förkovran
i Norrland vara mer eller mindre verkningslösa.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Anslag till skog svår dsstyrelsernas verksamhet. (Forts.)

När jag nu särskilt har uppehållit mig vid Norrland, så betyder detta inte
att jag anser att aktuella och viktiga uppgifter skulle saknas för skogsvårdsstyrelserna
i mellersta och södra Sverige. Där är emellertid situationen såtillvida
gynnsammare, att skogskapitalet är statt i stigande. Men oändligt mycket
återstår även där att göra på skogsvårdens område — jag tänker särskilt
på de oändligt stora vidder av förvildade hagmarker, som finnas där och som
inte ge nöjaktig avkastning vare sig i form av bete eller i form av tillfredsställande
skogsproduktion.

Här föreligger helt enkelt ett jätteproblem för skogsvårdsstyrelserna att
lösa, en uppgift som tyvärr kräver mycket arbete och mycket pengar. Men
säkert är att dessa åtgärder skulle bli lönande, ty hagmarkerna i fråga intaga
den avgjort mest högproduktiva delen av utmarken. Då de klimatiska betingelserna
i mellersta och södra Sverige dessutom göra skogsproduktionen särskilt
tacksam så skulle skogen formligen komma att spruta upp på dessa marker
om de bleve omhändertagna på rätt sätt. Därför är det utan tvivel så, att
lösandet av just detta problem är den mest lönande av alla aktuella skogsvårdsuppgifter.

Av dessa och andra skäl, som redovisas i motionerna nr 156, 157 och 158
men som jag inte skall trötta kammaren med att nu räkna upp, ha motionärerna
ansett det befogat och riktigt att framställa de yrkanden som redovisas
i desamma.

Man skall i det här sammanhanget inte glömma, att det inte är staten ensam
som svarar för finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Det
är inte så, att staten ens huvudsakligen svarar för dessa utgifter, utan det är
skogsnäringen, skogsägarna själva, som göra det. Det kan vara lämpligt att
vid resonemang om denna sak inte ensidigt hålla sig till propositionen, utan
också kasta en blick på riksstatens inkomstsida. Där finns på s. 127 en post
som heter »skogsvårdsavgifter» och som beräknas till 4 500 000 kronor; dessa
pengar emanera från skogsägarna såsom skattepålaga för att finansiera skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. Dessutom bidraga skogsägarna även direkt därigenom
att de få vidkännas utgifterna för biträde vid sådana förrättningar,
för vilka de anlita skogsvårdsstyrelsen. Dessa direktbidrag redovisas i propositionen
till 2 075 000 kronor.

När 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning diskuterade sättet för skogsvårdsstyrelsernas
finansiering, kom man till det resultatet, att en rättvis och lämplig
norm vid avvägandet av de skogsvårdsstyrelseutgifter som skulle bestridas
av staten och dem som skulle betalas av enskilda borde vara den, att avlöningarna
till den fasta personalen skulle falla på statens lott, medan övriga kostnader
skulle bestridas av skogsägarna. Hur är det nu med den saken i den föreliggande
propositionen? Avlöningsanslaget till den ordinarie personalen är där
redovisat till 4 725 000 kronor, men statens bidrag uppgår långt ifrån till detta
belopp, utan stannar vid 3 250 000 kronor. Skogsägarnas tribut uppgår däremot,
såsom jag redan har nämnt, till 6 575 000 kronor, varav 4 500 000 kronor
i form av skogsvårdsavgifter och 2 075 000 kronor i biträdesersättningar.
Mot bakgrunden av dessa siffror och dessa förhållanden anse sig skogsägarna
berättigade att ställa vissa krav på motprestationer från staten, och det är
dessa krav som redovisas i de yrkanden som föreligga i motionerna 156, 157
och 158.

Emellertid är det ju tyvärr så, att vårt allmänna finanspolitiska läge f. n.
är så allvarsamt att det är nödvändigt att inskränka sig i största möjliga mån
— de arbetsuppgifter som man har tänkt sig må vara aldrig så viktiga. Därför
skall jag inte yrka bifall till motionen i vad den avser detta moment, som nu
föredrages, men däremot skall jag yrka bifall till utskottets hemställan, och

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. (Forts.)
därvid tillåter jag mig att ännu en gång •— jag har gjort det redan under hand
—- vädja till statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet att skänka
sin välsignelse åt detta utskottets förslag.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Heiding och Beck-Friis.

Herr Anderberg: Herr talman! I den nu föreliggande frågan ha några reservanter,
till vilka jag hör, inte kunnat förena sig med utskottet. Vi anse, att
man efter de genomgripande ändringar, som föregående års riksdag vidtog beträffande
skogsvårdsstyrelserna, bör vänta någon tid innan man vidtager ytterligare
utbyggnads åtgärder, särskilt som Kungl. Maj:t vid sin granskning
av frågan inte har funnit att grunderna för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
och finansiering skulle behöva omarbetas så som det ifrågasättes här.

Det är ju otänkbart att skogsvårdsstyrelserna skulle kunna få in så mycken
arbetskraft och materiel som man hade tänkt sig från början; med den brist
på arbetskraft som råder i landet är det ju inte möjligt att åstadkomma en
sådan utökning som eljest hade varit önskvärd. Vi anse det inte riktigt att
företaga den stora förhöjning, som här kräves — utskottet vill ju höja det av
Kungl. Maj:t begärda anslaget på 7 750 000 kronor med 500 000 kronor för att
täcka skogsvårdsstyrelsernas medelsäskanden. Vi anse icke att möjligheterna
att utnyttja höjningen äro tillräckligt klarlagda, och därför ha vi stannat vid
att vrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag och avstyrka motionerna 1:156 och
11:313.

Det är klart att man i fråga om så stora anslagsökningar som det här gäller
måste gå fram med den största försiktighet. Vi anse att Kungl. Maj:t har
större möjligheter att bedöma dessa frågor än vad vi kunnat skaffa oss under en
kort utskottsgranskning, och särskilt med hänsyn till den nyligen skedda omorganisationen
av skogsvårdsstyrelserna ha vi inte kunnat gå med på en sådan
utökning av antalet tjänster, som här har ansetts erforderlig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation till förmån för
Kungl. Maj:ts förslag, som herr Carl Edmund Eriksson och jag i denna kammare
ha avgivit.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag tror att alla kammarens ledamöter
äro ense med herr Sundberg därutinnan, att vår skogshantering spelar en dominerande
roll för hela vårt folk och att den svenska skogens förkovran är av
en mycket stor betydelse för oss alla. Men samtidigt skola vi också fästa något
avseende vid en annan sats, som herr Sundberg präglade, nämligen att vi befinna
oss i ett finanspolitiskt läge eller kanske rättare sagt ett konjunkturläge,
som tvingar oss att ta hänsyn till knappheten. Det är ont om arbetskraft och
mycket svårt att få personal att räcka till. Man får inskränka sig på de flesta
områden, och det kan inte hjälpas, att man också får göra det inom skogsvården,
som det här närmast är fråga om.

Jag tror därför att man i detta läge bör kunna ha förståelse för den ståndpunkt,
som Kungl. Maj :t här har intagit. Kungl. Maj :ts förslag innebär i alla
fall en förhöjning av anslaget från förra året med över 600 000 kronor. Man
får komma ihåg, att varje ny ökning av detta anslag kommer direkt ur statskassan.
Skogsvårdsavgifterna ligga i botten, och alla ökade utgifter komma
till varje öre från statskassan. När jag förordade Kungl. Maj:t föreliggande
förslag i statsverkspropositionen, som alltså innebär en förhöjning av mer än
600 000 kronor, berodde det därpå, att ökningen hänförde sig till avlöningen
av skogsvårdsstyrelsernas ordinarie tjänstemän. Denna förhöjning blev en

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. (Forts.)
konsekvens av löneregleringen för de statliga tjänstemännen. Man får nämligen
efter fjolårets riksdagsbeslut ta den konsekvensen, att förändringar i löneläget
för statens befattningshavare direkt inverka på anslaget till skogsvårdens befrämjande.

Däremot innebär propositionens förslag inte någon höjning av den anslagspost,
som avser omkostnader för verksamheten. Detta beror först och främst
därpå, att vi som jag förut sagt måste ransonera knappheten. Vi kunna inte
kosta på oss vad som helst, utan vi få hålla igen.

Men härtill kommer en annan sak. När riksdagen förra året behandlade
denna fråga, gick man ut ifrån att försöka bevara en viss frihet åt skogsvårdsstyrelserna.
Man ville inte ha det så, att Kungl. Maj:t och riksdagen varje
år skulle sätta sig ned och med förstoringsglas granska skogsvårdsstyrelsernas
omkostnader för verksamheten. Där skulle skogsvårdsstyrelserna ha en större
frihet, och därför kallade man hela staten för en »normalstat». Avsikten var
att den fastställda normalstaten skulle gälla ett antal år framåt. Om skogsvårdsstyrelsernas
behov ökades eller minskades under den perioden, skulle det
inte inverka på statsbidraget, utan skogsvårdsstyrelserna skulle få ta den onda
tiden med den goda.

Detta beslöto vi alltså här i riksdagen i fjol, men i år — ett år senare — är
hela den tanken borta, och här begär man nu praktiskt taget att vi skola behandla
skogsvårdsstyrelsernas anslagsbehov på samma sätt som i fråga om
vilket statligt verk som helst. Man bör väl ändå förstå, att när man talar så
starkt om behovet av frihet för skogsvårdsstyrelserna, så lägger man en snara
om sin egen hals genom att jämställa skogsvårdsstyrelserna med varje annan
statlig institution. Det är ju en ofrånkomlig följd, att om man begär anslag
som en statsinstitution, får man också kontroll över sig som en statsinstitution.
Hur skall man komma ifrån det?

Vill man hålla på de förutsättningar, som vi hade för skogsvårdsstyrelsereformen
förra året, skall man ta konsekvenserna. Då skall man säga: i fjol
fastställde vi en normalstat för de verkliga omkostnaderna, och den staten får
stå fast några år, tills man får se hur den verkar, och sedan få vi ta frågan
under ny omprövning och fastställa en ny stat, som får gälla några år. Gör
man inte på det sättet, kan man tala hur vackert man vill om att skogsvårdsstyrelserna
skola vara autonoma organ, som skola ha sin frihet. Deras frihet
försvinner och de bli helt enkelt ett led i det byråkratiska systemet.

Jag har velat säga detta i dag för att göra klart för herrarna från skogsvårdsstyrelserna,
att man inte kan begära både—och. Gör man det, utsätter
man sig för den största fara, och därför säger jag: jag kan inte ge min välsignelse
åt utskottets förslag. Jag kan inte anse det klokt att följa utskottet,
utan jag tror att det klokaste är att kammaren bifaller reservationen.

Herr Sundberg, Carl: Herr talman! Herr Anderberg talade om det beslut
som 1946 års riksdag fattade i denna fråga. Jag vill då säga, att detta beslut
grundade sig på det förslag, som 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning framlagt
i fråga om de åtgärder, som utredningen undersökt och funnit nödvändiga
inom olika skogliga områden. Dessa åtgärder redovisades sedan i pengar efter
dåvarande kostnader. På det sättet kom den normialstat fram, som också herr
statsrådet nu vill slå vakt om.

Men klart är, att om det blir ett annat penningvärde och andra löneförhållanden
på arbetsmarknaden, måste hänsyn härtill tas inte bara då det gäller de
ordinarie befattningshavarna, utan även i fråga om den långa rad av förmän
och andra, vilkas löner redovisas på omkostna,dskontot. Skulle penningvärdet
ytterligare rusa nedat, kan följden till slut bil om statsrådets resonemang

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. (Forts.)
godtas — att skogsvårdsstyrelsema praktiskt taget inte kunna upprätthålla
någon verksamhet — enbart de ordinarie befattningshavarna mäkta ej detta.

Det är inte den friheten, herr statsråd, som vi skogsvårdsstyrelserepresentanter
begära, utan vi anse oss skyldiga att söka fylla de uppgifter som såväl
statsmakterna som de enskilda skogsägarna sedan gammalt lagt på skogsvårdsstyrelserna.
Jag är mycket tacksam för vad herr statsrådet sagt- om att en viss
frihet bör inrymmas åt skogsvårdsstyrelsema — den sätta vi mycket stort värde
på — men jag kan inte godta det resonemang, som statsrådet för på denna
punkt. Det bästa beviset för att han inte själv känner sig säker härvidlag är
att han är inkonsekvent så till vida att han erkänner, att det är befogat att ta
hänsyn till den allmänna löneförhöjningen i fråga om de ordinarie tjänstemännen,
men inte i fråga om de extra, vilkas löner redovisas å omkostnadskontot.
Detta betyder ju, som jag redan sagt, en nedskärning av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, som kan bli ödesdiger för vår framtida skogshushållning.

Därför anser jag, herr talman, allt fortfarande att det förslag, som utskottet
har framlagt, i det nuvarande läget är det lämpligaste, och jag ber att ännu
en gång få yrka bifall till detsamma.

Herr Näslund: Herr talman! Jag skulle vilja yttra några ord med anledning
av ett par uttalanden av herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.

Han ansåg att det med hänsyn till läget på arbetsmarknaden inte skulle vara
erforderligt med ett förhöjt anslag. Jag får lov att säga att här är det fråga
om en arbetskraft, som man kan kalla dold. Jag är övertygad om att ett begränsat
anslag omöjliggör för skogsvårdsstyrelsema att bedriva den nödvändigaste
verksamheten, utan att man därför tillför arbetsmarknaden någon nämnvärd
arbetskraft. Med en sådan syn på spörsmålet tycker jag nog, att statsrådets
argumentering inte är så tungt vägande.

Tyngre vägde enligt min mening statsrådets påpekande om den normalstat,
som vi i fjol fastställde. Det är alldeles riktigt, att man trodde att den skulle
kunna få gälla under en längre tid, men det var ingen hundraprocentig visshet
om att den var riktigt tillmätt. Men vad har nu inträffat sedan i fjol? Nu har
Kungl. Maj :t välvilligt nog höjt anslaget med ett belopp som i huvudsak motsvarar
ökningen av lönerna åt den ordinarie personalen till följd av riksdagsbeslutet
i fjol. Men till omkostnaderna för den löpande verksamheten finnas
inga pengar kvar. Faktum är att när man i fjol gjorde upp denna normalstat,
räknade man inte uteslutande i pengar, utan man räknade med att för restaurering
av våra skogar skulle erfordras så och så många dagsverken, och 65 procent
av arbetsprogrammet skulle då kosta så och så mycket. Det var med ledning
av skogsvårdsstyrelseutredningens förslag som man gjorde dessa beräkningar.
På grund av den förändring i penningvärdet, som har skett sedan normalplanen
i fjol fastställdes, kunna vi inte längre upprätthålla den. Det är
det verkliga förhållandet.

Jag kan inte underlåta att påpeka, att skogsstyrelsen har pressat ned skogsvårdsstyrelsernas
anslagsäskanden, om jag inte missminner mig, med något
över en miljon kronor och därtill även avsett att av skogsvårdsstyrelsernas kapitaltillgångar
ta i anspråk 800 000 kronor för att bedriva sin verksamhet. Där
ha vid den frihet, som vi talat om och som statsrådet pekat på! Men nu prutar
Kungl. Maj:t ytterligare en miljon kronor på det förslag, som skogsstyrelsen
så väsentligt hade pressat ned. Det är självklart, att man når botten till sist.

Jag vill försäkra herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, att
åtminstone såvitt det gäller den skogsvårdsstyrelse, vars verksamhet jag känner
till, äro vi mycket angelägna att begränsa vår verksamhet till det oundgäng -

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. (Forts.)
ligen nödvändiga. Vi ha haft tillräckligt bittra erfarenheter från tidigare år
av att litet för frimodigt överskrida medelstillgången. Men det finns en gräns för
vad även en skogsvårdsstyrelse anser försvarbart, och jag kan försäkra herr
statsrådet, att vi äro nere vid den gränsen. Ett förhöjt anslag är icke enbart påkallat
för att, som herr Sundberg sade, upprusta skogarna, utan redan för förebyggande
av att de ytterligare raseras är det starkt motiverat med ett bifall
till utskottets hemställan, till vilken även jag ber att få yrka bifall.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande momentet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i motsvarande del av den av herr
Carl Edmund Eriksson m. fl. vid punkten 201 avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Anderberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 201 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;.

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i motsvarande del av den
av herr Carl Edmund Eriksson m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Sundberg, Carl, begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 44;

Nej — 64.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Mom. 3—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 6.

I två iikalydande motioner, I: 158 av herr Sundberg, Carl, m. fl. och II: 185
av herr Staxäng m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att de
länsjägmästare, som nu vore placerade i lönegrad Sa 27, skulle uppflyttas till
lönegrad Sa 28 och att förste assistenterna i de län, där biträdande länsjägmästare
saknades, skulle uppflyttas till lönegrad Sa 24.

Utskottet hade i det nu förevarande momentet hemställt, att motionerna
I: 158 och II: 185 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Alfred Andersson, vilken ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionerna I: 158 och II: 185.

Ang. lönegradsplaceringen
för
vissa länsjägmästare

m. m.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Ang. lönegrads placering en för vissa länsjägmästare m. m. (Forts.)

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag står här såsom motionär och av
den anledningen också såsom reservant. Jag har undertecknat den motion, som
är väckt av herr Sundberg m. fl. här i kammaren, därför att de synpunkter,
som däri föras fram, överensstämma med dem som jag gav uttryck åt såväl i
utskottet som här i kammaren i fjol när denna fråga behandlades.

Jag skall, herr talman, fatta mig så kort som möjligt. Jag vill betona, att
jag ingalunda anser att de länsjägmästare, som nu äro placerade i lönegrad Sa
27, ha för låg lön, lika litet som jag anser att de som äro placerade i 29 och 30
lönegraderna ha för hög lön. Men jag tycker att den skillnad, som här finnes
på två lönegrader, är orättvis och onödig, vilket jag också framhöll i fjol.

Det är enligt min mening ingenting som talar för att det skall vara en så
stor skillnad. Att de norrländska jägmästarna skola ha högre lön, är jag villig
erkänna, men det bör kunna räcka med en lönegrads skillnad. Den orättvisa,
som jag tycker mig kunna finna här, bör kunna rättas till, och jag har reserverat
mig i förhoppning att om riksdagen nu inte är beredd att rätta till saken,
så kanhända Kungl. Maj:t snarast möjligt skulle anse det rättvist att flytta
upp dessa länsjägmästare en lönegrad.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till motionen I: 158.

Herr Tjällgren: Herr talman! Beträffande ifrågavarande motion hänvisar
utskottets utlåtande till att det bara är ett år sedan vi antogo den nuvarande
organisationen för skogsvårdsstyrelserna. Med hänsyn härtill har utskottet inte
velat förorda ett bifall till motionen. Under hänvisning till detta her jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan på denna punkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
nu föredragna momentet hemställt samt vidare på bifall till motionen 1:158;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. inplace- Mom. 7.
ringen i löne klass

av I två likalydande motioner, I: 157 av herr Sundberg, Carl, m. fl. och II: 317
slcogsvårdssty- av herr Carlsson i Bakeröd m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
befattnings- befattningshavare hos skogsvårdsstyrelserna vid inplacering i löneklasser
havare. skulle få tillgodoräkna sig tidigare tjänstgöring.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande momentet hemställt, att motionerna
I: 157 och II: 317 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Sundberg, -Carl: Herr talman! Av motiveringen i motionen nr 157
framgår, att vid ett bifall till motionen skulle en verklig orättvisa elimineras
för pensionstagarna hos skogsvårdsstyrelserna, vilka nu i motsats till andra
motsvarande befattningshavare sakna rätt att få tillgodoräkna sig tidigare
tjänstgöring vid inplacering i löneklasser. Under hänvisning härtill ber jag få
yrka bifall till motionen.

Herr Tjällgren: Herr talman! Som herr Sundberg kanske erinrar sig är den
nuvarande ordningen resultatet av en kompromiss föregående år, och det var
mycket svårt, vill jag minnas, att komma fram till ett kompromissförslag, som
man kunde enas om. Jag tror inte att det är skäl att ge sig in på den saken
nu igen. Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i det

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Ang. inplaceringen i löneklass av skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare.

(Forts.)

nu förevarande momentet hemställt samt vidare pa bifall till motionen I. 157;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 202—204.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 205. vägbyggnader

Under punkten 205 av nionde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade m. m. å ekoKungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att till Skogsvård m. m.: Väg- och flottleds-?or xA™kM
byggnader å skogar i enskild ägo för budgetaret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 156 av herr Sundberg, Carl, m. fl., likalydande med IT: 313 av herr
Norén m. fl., vari såvitt angick förevarande punkt hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar
i enskild ägo för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag av 4 000 000
kronor;

2) I: 211 av friherre Beck-Friis, likalydande med II: 182 av herr Svenmgsson
m. fl., vari hemställts, att riksdageå* måtte till Skogsvård m. m.: Vägoch
flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo för budgetåret 1947/48 anvisa
ett reservationsanslag av 4 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning och med avslag å de likalydande
motionerna I: 156 och II: 313, i förevarande del, samt I: 211 och II: 182,
jämväl likalydande, till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar
i enskild ägo för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag av
2 500 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Beck-Friis, vilken ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionerna I: 211 och II: 182.

Herr Beck-Friis: Herr talman! På den här punkten har jag avgivit en
reservation. Jag har ansett, att anslaget till vägbyggnader å enskilda skogar
borde höjas Ull 4 miljoner kronor. Anslaget har hittills uppförts med 2 miljoner
kronor. Utskottet hemställer i enlighet med Kungl. Maj :ts framställning,
att anslaget höjes med 500 000 kronor till 2 500 000 kronor.

Detta belopp torde vara alldeles otillräckligt. Jag vill erinra om att det för
närvarande ligger ansökningar inne om statsbidrag till skogsvägar på inte
mindre än 15 300 000 kronor, och nya ansökningar komma säkert att i stor
utsträckning inströmma under den närmaste tiden. Ty dessa skogsvägar ha
en ofantligt stor betydelse inte bara för bränsleförsörjningen och trävaruindustriens
förseende med råvaror utan också —■ som skogsstyrelsen framhållit
— för en intensiv och rationell skogsvård överhuvud. Därtill kommer att
dessa vägar även fylla ett annat ändamål, nämligen som utfartsvägar för ensligt
liggande ställen långt inne i skogarna. Att hindra avfolkningen av sådana
ställen är av betydelse inte minst för tillgodoseende av skogsbrukets behov
av arbetskraft.

Som enda skäl mot anslagets höjande med högre belopp än i propositionen
upptagna 500 000 kronor har utskottet angivit nu rådande brist på arbets -

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Anslag till vägbyggnader m. m. å skogar i enskild ägo. (Forts.)
kraft. Häremot må anföras, att byggandet av ifrågavarande vägar inte i någon
nämnvärd grad kommer att belasta arbetsmarknaden. Dessa vägarbeten
utföras nämligen som regel av gårdarnas eget folk, således med arbetskraft
som säkerligen ändå inte kommer den allmänna arbetsmarknaden till godo.
Numera användas ju också traktorer vid byggandet av skogsvägar, varigenom
den manuella arbetskraften inskränkes till ett minimum. Sett på lång sikt kan
man till och med säga, att ett väl utbyggt vägnät i våra skogar kommer att
verka arbetsbesparande vid virkets utdrivning.

Med hänsyn till vad jag nu framhållit, nämligen att behovet av dessa skogsvägar
är synnerligen stort, att anläggandet av dessa skogsvägar i avsevärd
grad kan befrämja skogsvården och motverka eventuell råvaruknapphet samt
att ett fortsatt utbyggande av vägnätet i våra skogar kan ske utan nämnvärd
inverkan på arbetsmarknadsläget, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till min reservation.

Herr TjäUgrai: Herr talman! Jag tror jag kan säga, att samtliga ledamöter
i jordbruksutskottet kunna dela den uppfattning, som friherre Beck-Friis här
gjort sig till tolk för, nämligen att ändamålet med detta anslag är i högsta
grad nyttigt. Kungl. Maj:t har emellertid höjt anslaget, jämfört med motsvarande
anslag i fjol, med 500 000 kronor. Motionärerna ha begärt en höjning
av anslaget till 4 imiljoner kronor. Det har utskottet inte ansett sig kunna
gå med på, utan stannat vid den höjning, som av Kungl. Maj :t äskats.

Jag ber med dessa få ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder yrkats dels att vad utskottet i den under behandling varande punkten
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Beck-Friis, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, som föranleddes av bifall till motionerna
I: 211 och II: 182.

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 206—208.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 209 och 210.

Lades till handlingarna.

Punkterna 211—213.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 214—221.

Lades till handlingarna.

Punkterna 222—249.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 250.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion om utredning angående tjurarnas avhorning;
och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 3, i anledning av väckt motion om vidsträcktare publicering av
Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt; och

skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 129, 132, 145, 146, 148, 156—160, 164—166, 170—172 och 177—179.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 64, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkaminar växlar m. m.; och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livräntor åt vissa
befattningshavare och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar.

Herr Petersson avlämnade en av honom och herr Annér undertecknad motion,
nr 234, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till stipendier
åt lärjungar vid högre läroanstalter m. m.

Motionen bordlädes.

Herr Beck-Friis erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Den 27
mars 1946 antog riksdagen lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendotm
att gälla till och med den 30 juni 1947. Denna korta giltighetstid motiverades
med hänvisning till utredningen om ny lagstiftning rörande uppsikt
å jordbruk. Genom denna utredning kunde definitiv reglering av vanhävdsfrågorna
väntas vara genomförd vid sistnämnda datum. Den i fjol antagna
lagen om tvångsinlösen var alltså att betrakta som ett provisorium. Att ett
sådant provisorium överhuvud taget infördes berodde främst på att ett omedelbart
statligt ingrepp ansågs nödvändigt å Bogesunds fideikommissegendom i
östra Ryds socken i Stockholms län.

De utredningsmän, som på jordbruksministerns uppdrag förberedde ärendet
om lagen rörande tvångsinlösen, byggde mycket stora delar av sitt resonemang
på att det brådskade med ett statligt ingripande. Hade de ansett, att
brådska icke förelåg, skulle förslaget om skärpt provisorisk vanhävdslagstiftning
för så kort tid som ett år och två månader knappast behövts. Utredningsmännen
betonade också, att sättet för vanhävdslagstiftningens skärpning
borde vara just tvångsinlösen till staten, därför att man, som det hette, då
hade anledning att antaga att från statens sida allt skulle göras för att av -

Interpellation
ang. statens
åtgärder mot
vanhävden å
Bogesunds fideikommiss.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Interpellation ang. statens åtgärder mot vanhävden å Bogesunds fideikommiss.
(Forts.) o

hjälpa vanhävden så fort omständigheterna unedgåvo det. Departementschefen
själv underströk i sin proposition att en partiell översyn av vanhävdslagstiftningen
inte kunde uppskjutas därför att han fann det nödvändigt att
göra »förekommande fall av grov och omfattande vanhävd till föremål för
ett omedelbart ingripande».

I andra lagutskottets utlåtande rörande propositionen underströks ytterligare
ärendets brådskande karaktär. Man föreslog en skärpning i det av jordbruksministern
framlagda lagförslaget för att göra det möjligt för staten att
övertaga vanhävdad jordbruksegendom av ägaren redan innan expropriationsersättningen
fastställts och utbetalats till honom. Riksdagen biträdde detta utskottets
förslag.

Mot bakgrunden av all denna skyndsamhet, tillkommen i uppenbart syite
att ge staten möjlighet att snabbt åstadkomma förändringar främst å Bogesunds
fideikommiss, inställer sig nu, sedan snart ett år förflutit, frågan hur
långt detta arbete fortskridit.

Jag anhåller därför om kammarens tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få framställa följande fråga:

Är herr statsrådet i stånd att snarast möjligt för riksdagen framlägga en
redogörelse för alla statens åtgärder i syfte att göra slut på vanhävden å
Bogesunds fideikommiss efter expropriationen?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 114, angående vissa byggnadsarbeten för försvaret m. in.;
nr 122, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 6 § 2 och 3 mom.
familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99) m. m.;

nr 128, angående anslag till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. in.;

nr 130, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1947/48;

nr 131, med förslag till byggnadslag m. m.;

nr 133, angående anslag för budgetåret 1947/48 till instituten för socialpolitisk
och kommunal utbildning och forskning m. m.;
nr 135, angående fortsatt statsgaranti för exportkredit;
nr 139, angående anslag till /Folkbokföringen: Viss tillfällig personal vid
länsstyrelserna m. m. för budgetåret 1947/48;

nr 142, angående omorganisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen
inom försvaret m. m.;

nr 143, angående vissa ändringar i gällande bestämmelser angående värnpliktslån
;

nr 149, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 19 § 1 mom.
förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka,
m. m.;

nr 150, angående djupborrning efter salt och olja m. m. i Skåne;
nr 151, angående anslag för budgetåret 1947/48 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 152, angående vissa anslag till de tekniska högskolorna för budgetåret
1947/48;

nr 153, angående anslag till statens hantverksinstitut;
nr 154, med förslag till förordning om ändring i förordningen den 17 maj
1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.;

nr 155, med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 5 förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksiföremingars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända;

nr 161, angående förlängning av giltighetstiden för vissa tilläggstullar;
nr 162, angående fiskprisreglering samt främjande av beredning och avsättning
av fisk m. m.;

nr 167, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 79 § 1 mom. lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, m. m.;

nr 168, angående godkännande av en mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse rörande det svensk-finska varuutbytet;
nr 169, angående anslag till svenska upp finnarkontoret;
nr 173, angående organisationen av statens isbrytarverksamhet;

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

nr 174, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m.;

nr 175, angående anslag för budgetåret 1947/48 till statsbidrag till undervisningsmateriel
vid folk- och småskolor :

nr 176, angående uppdelning av professuren i radioteknik vid Chalmers
tekniska hökskola;

nr 180, angående postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m.;
nr 181, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 14
december 1945 (nr 845) om vissa inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse
;

nr 182, angående dels fortsatt tillverkning av syntetiskt gummi m. in., dels
ock täckande av vissa förluster på statens reservförrådsnämnds verksamhet;
nr 183, angående omorganisation av bilbesiktningsmannainstitutionen m. m.;
nr 184, angående avsättning till statens automobilskattemedelsfond;
nr 185, angående anordnande av tjänstebostad åt landsfiskalen i Föllinge

distrikt; it»

nr 186, angående anslag till statens institut för folkhälsan för budgetaret

1947/48;

nr 187, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen
den 14 juni 1917 (nr 377) om äktenskaplig börd, m. m.;

nr 188, med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken den 18 juli 1942
(nr 740), m. m.; samt

nr 189, med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr
367) om fri rättegång.

De kungl. propositionerna föredrogos var för sig och blevo därvid bordlagda.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 7.35 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471188