1947. Första kammaren. Nr 9 (Riksdagens protokoll 1947:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Första kammaren. Nr 9.

Tisdagen den 25 februari.

Kammaren, sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Vougt avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 7o, angående
livränta åt Inga Elisabeth Karlsson m. m.

Justerades protokollen för den 19 och den 22 innevarande manad.

Upplästes två till kammaren inkomna ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande: (

Till riksdagens första kammare.

Under-åberopande av bilagda läkarintyg får jag vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 25 februari—1 mars 1947.

Jönköping den 24 februari 1947.

Olof Löthner.

Att hovrättsrådet Olof Löthner, Jönköping, på grund av influensa är förhindrad
deltaga i riksdagsarbetet fr. o. m den 25 februari t. o. m. den 1 mars
1947 intygas.

Jönköping den 24 februari 1947.

E. Lindström,

provinsialläkare.

Till riksdagens första kammare.

På grund av sjukdom får undertecknad vördsamt anhålla om en månads
tjänstledighet från riksdagsarbetet. Läkarintyg bifogas.

Stockholm, Karolinska sjukhuset, den 24 februari 1947.

V. Ljungdahl.

Att riksdagsman Vilmar Ljungdahl varit vårdad härstädes från den 24
februari för magblödning och ännu kvarligger och under denna tid varit och
fortfarande till och med den 24 mars är till arbete oförmögen intygas.

Karolinska sjukhuset den 24 februari 1947.

Karl Östling,
leg. läkare.

De begärda ledigheterna beviljades.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 43,
angående anslag till uppförande eller inrättande av barnhem m. m.

Första hammarens protokoll 1947. Nr 9.

Nr 9.

Tisdagen den 25 februari 1947

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 49, med förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall; och
nr 64, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30
augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 65, med förslag till förordning om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av
föreskriven skatt å motorsprit.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 66, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 67,
angående omorganisation av medicinalstyrelsen.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 68, med förslag till förordning om ändring i vissa författningar berörande
veterinärväsendet samt angående inrättande av en veterinärstyrelse.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 69, med förslag till lag om upphävande av andra stycket lagen den .11
april 1924 (nr 68) angående upphävande av danska och norska skiljemynts
giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige; och

nr 70, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 71,
angående anslag till den sociala hemhjälpsverksamheten.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 72, med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1947.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottetes utlåtanden nr 1—3, statsutskottets
utlåtanden nr 12 och 29, bevillningsutskottets betänkanden nr 7—11,
första lagutskottets utlåtanden nr 5—10, andra lagutskottets utlåtanden nr
2—4 samt första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 73.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Herr Mattsson avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 225,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning av -vissa till
församlingskyrkor utgående ersättningar m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Onsdagen den 26 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes följande telegrafiska läkarintyg:

Ledamoten av första kammaren Lars Andersson, Hedensbyn, är på grund av
influensa oförmögen att deltaga i riksdagens arbete t. o. m. 2 mars intygas,
överkalix 26 februari 1947.

Arne Drape,
provinsialläkare.

Herr statsrådet Weijne avlämnade Kungl. Haj:ts proposition nr 74, angående
bidrag till främjande av humanistisk forskning.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
73, angående livränta åt Inga Elisabeth Karlsson m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Mattsson m. fl. väckta
motionen, nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning
av vissa till församlingskyrkor utgående ersättningar m. m.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av en
mellan Sverige och Nederländerna träffad handelsöverenskommelse;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av en
mellan Sverige och den belgisk-luxemburgiska ekonomiska unionen träffad handelsöverenskommelse
; samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avgivande av förklaring
i enlighet med bestämmelserna i art. 36, mom. 2, i stadgan för den internationella
domstolen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 9.

Onedagen den 26 februari 1947.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner.

Ang. an- Punkten a).

förhållandena I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte med godkännande
för viss bi- av vad i statsrådsprotokollet över finansärenden för den 3 januari 1947 anträdesperso-
förts samt med avslag å motionerna 1:176 och 11:296 i skrivelse till Kungl.
na to. to. ]yfaj gfva till känna vad utskottet anfört i fråga om reglering av anställningsförhållandena
för viss biträdes- och amanuenspersonal.

I motiveringen hade utskottet bland annat uttalat sin anslutning till ett av
Kungl. Maj:t framställt förslag, enligt vilket den nuvarande 2 lönegraden skulle
avskaffas såsom ordinarie biträdesgrad för kontorspersonalen.

Reservationer hade anmälts

1) av herr Rubbestad, vilken ansett, att utskottets yttrande beträffande regleringen
av anställningsförhållandena för viss biträdes- och amanuenspersonal
bort hava den lydelse reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av vad i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1947 anförts samt med avslag å motionerna I: 176 och II:
296 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet anfört i fråga
om reglering av anställningsförhållandena för viss biträdes- och amanuenspersonal
innebärande bland annat att 2 lönegraden i vissa fall skulle behållas såsom
ordinarie biträdesgrad för kontorspersonalen;

2) av herr Mannerskantz, som dock ej antytt sin mening.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Under detta utlåtande har jag avgivit
en blank reservation, och den rör just denna punkt, alltså frågan om befordringsgången
för biträden och amanuenspersonal. Jag har för min del inom
utskottet röstat för herr Rubbestads yrkande, men jag har inte biträtt hans
reservation. Det kan uppstå vissa tekniska svårigheter, om man skulle förverkliga
de tankar han där framför, men annars tycker jag, att det ligger rätt
mycket i tanken att bibehålla en lönegrad A 2 för sådana befattningshavare,
som man nu anser inte kunna befordras och därför ofta låter gå ifrån sig, ja
till och med avskedar. Man kan nog tänka sig, att det inom vissa verk och
institutioner finns sysslor av enkel art, vilka kunna skötas även av personal,
som inte är så värst kvalificerad, och att man kunde ha en och annan plats
för sådana. Befordringsgången skulle inte behöva gälla för dem, som visa sig
inte hålla måttet för befordran, men väl kunna duga till enkla sysslor. Jag
har därför för min del funnit, att även om en sådan placering inte kommer att
tillämpas så mycket, så kan det dock förekomma ett och annat undantagsfall,
där det kan vara klokt att ha kvar den lönegraden. Jag har kunnat helt godta
herr Rubbestads formuleringar, och det är till stor del därför, som jag inte
har anslutit mig till reservationen, men jag vill i alla fall här i dag yrka bifall
till den av honom avgivna reservationen på denna punkt.

Därutöver är det en annan punkt, där jag har haft en något annan uppfattning
än utskottet. Det gäller befordringsgången för amanuenserna. Jag tycker,
att med utskottets förslag blir det litet för stelt. Såsom statskontoret — tror
jag — har sagt, innebär detta i viss mån ett upphävande av grundlagens
bestämmelser om att skicklighet och förtjänst skola vara enda befordringsgrunden.
Dessa bestämmelser bli ju delvis upphävda, om åren skola fälla ut -

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Ang. anställningsförhållandena för viss biträdespersonal m. m. (Forts.)
slaget. Jag har inom avdelningen framfört den tanken, att man skulle skriva,
att även om en sådan befordringsgång vore den allmänna normen, skulle man
kunna göra undantag för enstaka personer, dels sa, att de nagot snabbare kunde
befordras till 21 :a lönegraden, dels så, att man kunde lata dem komma högre
än till denna, om de äro av särskilt utmärkt förtjänst men icke kunna placeras
i andra befattningar högre upp.

Nu har utskottet skrivit någonting om att Kungl. Maj :t inte skall vara alldeles
bunden, utan att några undantag kanske skola kunna göras, men det är
inte formulerat så, att jag tror, att det kommer att bli av. Jag hade för min
del önskat ett något mera direktivgivande skrivsätt, men jag har inte funnit
skäl att avge en reservation om några små differenser i skrivsätten. Jag vill
här bara uttala den förhoppningen, att man inte låter ordningen bli alltför stel
utan ger möjlighet åt särskilt vakna och skickliga personer i amanuensgraderna
att komma fram något fortare och kanske även komma något högre upp.
Detta sagt utöver vad som anföres i utskottets hemställan.

Jag yrkar nu emellertid bifall till herr Rubbestads reservation.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Med anledning av herr Mannerskantz’
yrkande ber jag beträffande biträdena att få säga, att enligt vad som
upplystes i tredje avdelningen vid behandlingen av detta ärende, äro ytterligt
få befattningshavare placerade i lönegrad A 2, och av dem har ett flertal förordnande
på högre tjänster. -.itp"

Jag har den mycket bestämda uppfattningen, att hela detta komplex av frågor
är så väl penetrerat förut, att jag med stort lugn kan yrka bifall till utskottets
förslag oförändrat.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomma
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Rubbestad vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvär ad.

Behandlingen av det föreliggande utlåtandet blev nu för en stund avbruten
för att begärt tillfälle skulle beredas ledamöter av statsrådet att avlämna
kungl. propositioner.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 80 angående
anslag till Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten.

Herr statsrådet Myrdal avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 85, angående
bemyndigande att iordningställa vissa åbolägenheter.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 83, med
förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895)
angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse m. m.

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 12.

Ang. löne- Punkten b),
ställningen T »..

för viss stats- . 1 torevarande punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte i anledanstäUd
sjuk- ning av vad i förenämnda stadsrådsprotokoll anförts ävensom motionerna I- 76
vardspersona1 och II: 141 samt motionerna. I: 75 och II: 144 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
.^ ^änna vad utskottet anfört i fråga om löneställningen för viss statsanställd
sjukvårds- och ekonomipersonal m. m.

Kungl. Maj :ts framställning i ämnet innebar bland annat, att avdelningsoch
specialsköterskor skulle uppflyttas från 7 till 9 lönegraden samt assistentsköterskor
och därmed jämställda sköterskor från 5 till 7 lönegraden.

I de likalydande motionerna I: 75, av fröken Andersson m. fl., och II: 144,
av fröken Olsson m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte bifalla de förändringar
i budgetförslaget gällande avlöning till viss statsanställd sjukvårds- och
ekonomipersonal, som i nämnda motioner angivits, innebärande att avdelningssköterska
i regel skulle placeras i 10 lönegraden samt assistentsköterskor och
därmed jämställda i regel i 8 lönegraden.

I de likalydande motionerna I: 76, av herr Anderberg m. fl., och II: 141 av
he^r Olsson i Mellerud m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,’att
avdelningsskoterska skulle placeras i lönegrad A 8 i den gamla eller Ca 12 i den
nya statliga löneplanen samt att lönerna för övriga sjuksköterskor skulle regleras
i anslutning härtill.

Enligt det av utskottet framlagda förslaget skulle avdelningsskoterska placeras
i 8 lönegraden och lönerna för övriga sjuksköterskor regleras i anslutning
härtill.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Oscar Olsson, Hesselbom, Törnkvist, Eriksson i Stockholm
och Wallentheim, vilka ansett, att utskottet bort med avslag å motionerna I: 76
och II: 141 samt I: 75 och II: 144 utan ändring tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
i fråga om löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal
m. m. och att utskottets yttrande och hemställan alltså bort i detta
ämne hava den ändrade lydelse, reservationen visade;

2) av fröken Andersson och herr Holmström, vilka ansett, att utskottet bort
med ändring av Kungl. Maj:ts förslag tillstyrka motionerna I: 75 och II: 144
och att utskottets yttrande och hemställan i fråga om löneställningen för viss
statsanställd personal m. in. alltså bort lyda på sätt i denna reservation angivits.

Fröken Andersson: Herr talman! Det är väl få frågor av denna beskaffenhet,
som på förhand ha vållat så skarpa diskussioner och motsättningar som
just den nu föreliggande. Anledningen härtill ligger, tycker jag, i öppen dag.
Detta förhållande visar den vikt man tillmäter sköterskornas lönefråga. Den
är av vikt och betydelse för uppehållandet och utbyggnaden av hela vår sjukvårdsorganisation.

Kungl. Maj :ts proposition bygger på det förslag, som avgavs av majoriteten
i 1944 års lönekommitté. Detta förslag bär tillstyrkts av samtliga sakkunniga
myndigheter, men flera av de jag höll på att säga mest sakkunniga ha
gått ett gott stycke därutöver. Sålunda har en medlem i kommittén bestämt
reserverat sig emot översköterskornas placering i lönegrad 9, som ju föreslås
i propositionen. Det hänvisas i reservationen som på andra håll till att
utbyggnaden av vår sjukvård kommer att kräva en väsentlig utökning av
personalen i framtiden. Vidare har Svensk sjuksköterskeförening yrkat pla -

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Ang löneställningen för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts )
cering i lönegrad A 12 för avdelningssköterskorna — andra grupper placeras
ju i relation till dessa. 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildnmg har
föreslagit lönegrad A 11, och medicinalstyrelsen liar ansett sig kunna acceptera
kommitténs förslag såsom, väl att märka, ett minimum och ett provisorium,
till dess man får se, om man når ett önskat resultat, d. v. s. om man
kan få fram tillräckligt antal sjuksköterskor. . , ,, ...

I vår motion ha vi inte velat genast gå så långt, men mm bestamda övertygelse
är att vi ganska snart tvingas att placera dem i en väsentligt högre
lönegrad. Vi ha emellertid i den motion, som jag tillsammans med en del
kamrater här har framfört, föreslagit A 10 och att andra grupper placeras i

relation därtill. , , , , . • r ,

Det är klart och skall icke här förnekas, att det är önskvärt och rimligt
med en viss likformighet. Den saken är uppenbar. Men att därav iöljer, att
likheten bör vara absolut, kan jag icke på något sätt förstå. Jag skall strax

komma tillbaka därtill. , . ,

Statsutskottet rekommenderade kommittén att överlägga^ med Svenska landstingsförbundet
och stadsförbundet för att i möjligaste mån få fram enhetlighet
här. Nu har kommittén sagt, att den accepterar principen om en viss enhetlighet,
och den säger, att den »i görligaste mån» skall sträva efter att mte
alltför stora skiljaktigheter uppstå. _ .

I den s. k. landstingsmotionen ■— om jag får använda detta uttryck om
herr Anderbergs m. fl. motion — hävdar man, att 1944 års lönekommitté ge
nom jämförelse med olika befattningshavare pa andra hall har kommit fram
till sitt förslag, och så säga motionärerna: »Dessa jämförelser äro knappast
hållbara och synas närmast grundade på subjektiva uppfattningar.» Sedan
fortsätta de: »En riktigare och mera objektiv bedömningsgrund är emellertid
den omständigheten, att för det övervägande flertalet av vårt lands sjuksköterskor
en löneplacering i lönegrupp Ca 12 efter förhandlingar med vederbörande
personalorganisation nyligen fastställts.» Man har alltså avtalsvägen
kommit fram till detta. . ,

Jag skall inte här gå in på någon analys av vad som är subjektivt eller objektivt,
men nog förefaller mig det ena såväl som det andra påståendet bygga
på rent subjektiva uppfattningar. Någonting objektivt kan jag inte se i
detta, och även om man skulle kunna säga, att det sa är, sa begriper jag ända
inte riktigt, att det resultat, som man den 7 oktober 1946 avtalsvägen kom
fram till, partout skall följas av staten från den 1 juli 1947..

Nu säger man, att starka skäl tala för en enhetlig placering. Jag kan. inte
låta bli att ställa den frågan, varför denna enhetlighet plötsligt har blivit sa
viktig. Man kan ju fråga sig vad som har gjorts tidigare för att få enhetlighet
här. I en artikel i Sjuksköterskornas tidning, som säkert samtliga kammarens
ledamöter ha fått i särtryck, talar man just om hurusom t. ex. 1944
landstingen erbjödo så dåliga löneförmåner, att förhandlingarna måste avbrytas,
och först sedan centrala lönenämnden hade kallat till nya förhandlingar,
kunde man komma överens. Och vid vilken nivå kom man överens.
Var man då ivrig att få jämställdhet? Nej, resultatet kom att bli lönegrader,
väsentligt liggande under de statliga.

Sålunda kan man säga, att varken klara och riktiga siffror eller de erfarenheter,
som förhandlarna ha gjort, ha visat, att landstingen eftersträvat likhet
här, men nu, när det gäller, att staten skall höja ett pinnhål, är man
synnerligen ivrig att få denna likhet.

Vilka skäl drar man då fram för enhetligheten i fråga? I motionen säger
man: »Några nya moment, som motivera en högre löneställning, ha icke tillkommit,
sedan ovannämnda överenskommelse träffades,» således sedan början

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Ang. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
av oktober. Detta är rätt egendomligt, när man betänker, att vi dock i december
fattade beslut om den fria sjukvården bland annat. I motionen konstaterar
man samtidigt, att det sedan flera år råder en betydande brist på sjuksköterskor,
en brist som av allt att döma kommer att kvarstå ännu i flera år.
Man säger — och där är pudelns kärna — att det då är angeläget, att konkurrens
om den otillräckliga arbetskraften undvikes sjukhusen emellan.

Jag måste för min del säga, att jag tycker, att det är ett mycket statiskt
resonemang, som jag inte.kanförstå, ty om det är brist på sjuksköterskor, måste
man väl ändå rikta in sig på att öka tillgången på sjuksköterskor, och då är
det ju alldeles uppenbart, att lönerna spela en utomordentligt stor roll.

Nu säger man också i motionen, att skillnaden mellan 8 :e och 9 :e — och jag
kan tillägga 10 :e — lönegraden inte är så stor, att man av det skälet bör omintetgöra
en synnerligen önskvärd likformighet. Då frågar jag mig än en gång:
skola vi ha likformighet för dess egen skull? Om så är förhållandet och om
man tar hänsyn till läget på marknaden, möter det väl intet hinder, att landstingen
höja lönen för sina sjuksköterskor upp till den nivå, som gäller för de
statliga. Som jag nyss sade, måste de antagligen göra det, och det kanske
ganska snart.

Å andra sidan finner man det rätt egendomligt, om man ser efter, vad motionen
egentligen innehåller. Har man ställt sig frågan, vad man kommer fram
till, om man bifaller motionen? Man upptäckte så småningom, att man i motionen
hade de facto föreslagit, att vissa föreståndarinnor skulle sättas lägre än
landstingslasarettens föreståndarinnor. Nå, det ändrades, och det är att notera
med tacksamhet. Där gick man till och med så långt som vi motionärer i den
delen hade föreslagit, och jag har som sagt ingen anledning annat än att med
tillfredsställelse notera den saken.

Vidare upptäckte man rätt sent vid behandlingen, att om man skulle ha
följt motionen, hade vissa sköterskegrupper vid särskilt karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet blivit nedflyttade en lönegrad. Nå, detta har man undvikit
och i den delen anslutit sig till propositionens förslag. Också det noterar
jag tacksamt.

_Men man har inte fullföljt städningen — höll jag på att säga — i motionen.
Låt oss se, hur man har gått fram vid statens sinnessjukhus. Där sätter man
förste skötare i lönegrad 8, samma grad som man sätter översköterskor vid statens
sinnessjukhus i. Jag missunnar inte förste skötarna att komma i 8:e lönegraden
— det ha vi också föreslagit i vår motion — men jag kan inte förstå,
att en person utan någon utbildning eller i alla händelser icke med den utbildning,
som en översköterska har, skall stå i samma lönegrad som översköterskan,
som dock skötaren är underordnad. Icke förty sätter man dessa grupper i samma
lönegrad. Jag tycker, att detta är -— om jag skall använda ett milt uttryck
— anmärkningsvärt.

Nu har man —- det vet jag från den redan förda diskussionen, och det kommer
säkert att framföras här också — från landstingshåll gjort en dygd av nödvändigheten
och sagt, att landstingen gingo med på onormalt höga förhöjningar
i enhetlighetens intresse. Då vill jag bara påpeka, att den 7 oktober
höjde landstingen lönerna över statens. Det var mycket tacknämligt, och jag
har ingen anledning att klaga över den saken, men det var under den hårda
nödvändighetens tryck, ett tryck, som jag är övertygad om kommer att fortsätta.
Jag skall inte ta upp tiden med att ange siffror på den saken, jag bara
säger, att löneskillnaden var väsentlig.

Då frågar man sig: äro inte dessa löner bra — lönehöjningarna voro ju ganska
stora? Ja, säger jag, men det visar ingenting annat än hur låga lönerna
ha varit tidigare, och det är ju en offentlig hemlighet, att sköterskorna ha varit

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Ang. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
underbetalade. Det talas i olika sammanhang här om eftersatta grupper, vilkas
standard skall höjas, och jag vågar påstå, att sköterskorna i eminent grad höra
till de eftersatta grupperna. Jag vet också väl, mina herrar och damer, att här
komma att dras siffror i den fortsatta debatten, som man tycker äro svindlande.
Jag vägrar med hänsyn till vikten och betydelsen av sköterskornas arbete
att betrakta dessa siffror såsom höga. De äro fortfarande för låga.

Man har också sagt i diskussionen, det vet jag väl, att bristen på personal
inte avhjälpes genom att lönerna höjas, utan den beror på minskningen av de
åldersgrupper av kvinnor det här gäller. Jag har siffror på den saken här
men behöver inte dra dem. Nu säger man: det är alldeles uppenbart, att tillgången
på arbetskraft inte ökas, om lönerna ökas. Det var ju en gammal uppfattning,
att tillgång och efterfrågan på det här området reglerades precis på
samma sätt som på varuområdet. Det är i alla händelser nu för tiden ingen, som
tror det. Men vad som influeras är givetvis överföringen av kvinnlig arbetskraft
från andra områden till sjukvården. Då kan man visserligen invända —
jag är på det klara med det — att det blir för litet folk på andra områden,
men till detta vågar jag säga, att sjukvården hör till våra absolut viktigaste
områden. Vi kunna inte låta folk ligga sjuka, ligga och do utan att få den
hjälp som samhället på allt sätt kan ge.

Jag nämnde förut, att utvecklingen inom sjukvården gått mycket kraftigt.
Nu räknar man alltså med att var tjugufemte kvinna går till sjukvården. Det
har beräknats, att efter sjukvårdens utbyggnad kommer icke. mindre än var
tionde kvinna att sysselsättas inom sjukvården. Det är, tycker jag, siffror, som
tala.

Nu har jag här talat om landstingsmännens inställning, det är dock inte alla
sådana, som äro så helt gripna av likhetsfanatismen. Det finns också landstingsman,
som klart och frejdigt dekretera, att det inte är någon olycka, om här
råder en viss olikhet. Det är bara till nytta för landstingen, säger man, att diskussionen
går vidare, och att dessutom landstingssköterskorna begripa, om lönerna
ligga en aning högre inom de statliga sjukhusen. Jag kan också där parentetiskt
anmärka, att landstingssköterskorna, om jag får använda det uttrycket,
ha fått sina löner höjda från den 1 januari 1947, medan de statliga
sjuksköterskorna inte få det förrän med nästa budgetårs inträdande. Således ha
landstingssköterskorna haft sina högre löner ett halvår längre. Jag tillmäter
inte detta alltför stor betydelse, men det är dock en synpunkt att ta i beaktande
i detta sammanhang.

Det råder, sade jag förut, redan brist på sköterskor. Nu har medicinalstyrelsen
kraftigt betonat vikten av att ytterligare 400 utbildas utöver de 1 000, som
nu utbildas om året. Medicinalstyrelsen hänvisar då helt naturligt till utbyggnaden
av den fria sjukhusvården. Man har sagt, att sedan landstingslönerna
höjts, har tillströmningen till sköterskeskolorna visat sig öka. Den statistik jag
har sett, pekar inte i den riktningen, men, ä la bonne heure, eu viss liten ökning
i tillströmningen må ha skett. Det bevisar då ingenting annat än vad jag här
sagt, att lönerna äro av väsentlig relevans, när det gäller att öka tillgången
på sjuksköterskor. Jag tycker, att vi inte ha så värst roliga erfarenheter av hur
det går, när man håller lönerna för viktiga befattningshavare alltför låga. Jag
tänker på abortkuratorerna. Där satte vi förra året, tror jag, eu fin reform på
papperet, en reform som väsentligen skulle bäras upp av de s. k. abortkuratorerna.
Det skulle förra året anordnas en kurs för sådana, men den blev inställd
på grund av att ingen enda eller i alla händelser alltför få sökte. I vår skulle
det enligt vad som slår i femte huvudtiteln anordnas en kurs för s. k. abortkuratorer.
Denna kurs har också måst inställas på grund av att det bara var
tre kompetenta sökanden till kursen. Nu hoppas man på en kurs i höst, och

Nr 9.

Onedagen den 26 februari 1947.

Ang. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
jag hoppas för sakens skull, att man inte hoppas förgäves. Detta är en lönefråga,
mina herrar!

Hittills har jag bara talat om vikten av att få tillräckligt antal sköterskor,
men minst lika viktig är kvaliteten hos sköterskepersonalen. Den är, som vi alla
veta, god. Det kan ingen bestrida. Men det finns en tendens här. Det ligger en
fara i den lönepolitik, som föres, nämligen att vi i framtiden inte kunna få
tillräckligt kvalificerat folk. Från början krävdes ju för inträde vid sjuksköterskeskolorna
normalskolekompetens eller realexamen. Nu har utvecklingen
stadigt gått i riktning mot att ta in folk med lägre kompetens. För undvikande
av alla missförstånd vill jag säga, att dessa kunna vara lika bra som de andra,
men det måste också sägas ut, att det fordras en viss underbyggnad för att
någon skall kunna fuller väl utföra sin uppgift här.

Det är rätt anmärkningsvärt, att inom annan fackutbildning är tendensen
den rakt motsatta, nämligen att underbyggnaden höjes allt mer och mer. Skola
vi då ha anledning att sätta denna kår i strykklass?

Sveriges läkarförbund har i hög grad och mycket kraftigt betonat kvalitetens
betydelse och föreslår därför, att avdelningssköterskorna placeras i A 12.

Jag behöver här inte ta upp tiden med utläggningar om vilket ansvar sköterskorna
ha — det veta alla. Genom bristen på arbetskraft, som jag har berört
flera gånger, är det uppenbart, att de sköterskor, som finnas, få en arbetsbelastning,
som ibland går nästan över mänsklig förmåga. De få bland annat för
lång arbetstid. Jag använder dock inte detta faktum som argument för höjning
av lönerna, eftersom jag anser, att arbetstiden bör sättas ned så snart som möjligt.
Vidare ha vi att peka på en pressande nattjänstgöring, beredskapstjänstgöring
och en hel massa andra ting. Att det är svårt överallt, framgår av en
utredning av medicinalrådet Rolf Bergman. Utredningen visar, att även i fråga
om sjuksköterskepersonal vid epidemisjukhusen är knappheten skriande.
Vid diskussionen av dessa problem får man dock inte glömma bort, att när man
talar om 8:e, 9:e och 10 :e lönegraderna, gäller det avdelningssköterskorna eller,
som det numera heter, översköterskorna, eftersom dessa inneha nyckelpositionen
vid lönesättningen. Som vi veta komma de andra grupperna väsentligt lägre.

Vad har då en avdelningssköterska, som det närmast gäller, att göra? Jag
skall bara nämna ett par saker. Hon skall handleda eleverna. Det kommer ständigt
nya sådana. Vilken påfrestning det innebär att jämt få nytt folk att lära
upp och sätta in i förhållandena och i göromålen, kan var och en förstå. Hon
har ansvaret för patienterna. Vi veta, att läkarna inte ha så värst lång tid för
varje patient, och då kommer det på avdelningssköterskan att svara för att
ingen olycka sker, då läkaren inte ständigt kan övervaka det hela. Var och en
vet också, vilket ansvar som är förknippat med att ha hand om mediciner och
gifter av olika slag.

Beträffande sköterskorna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
har till statsutskottets tredje avdelning ingivits en skrivelse från inte mindre än
13 klinikchefer vid dessa sjukhus. På den här frågan anlägga de ytterligare en
synpunkt, som jag skall be att få citera. De erinra om de motioner som väckts
om att inplacera avdelningssköterskorna i Ca 14 och hemställa, »att vid behandlingen
av detta löneärende särskild hänsyn tages till dessa båda sjukhus’
ställning som undervisningsanstalter, där sjuksköterskornas medverkan i utbildningsarbetet
är en förutsättning för ett ur det allmännas synpunkt bästa
resultat. Särskilt höga fordringar måste därför ställas även på dessa befattningshavare,
där garanti för god rekrytering är ett nödvändigt villkor som led
i skapandet av de bästa utbildningsbetingelser för icke blott vår övriga sköterskepersonal
utan även för vår blivande läkarkår.»

Jag skall, hem talman, inte ta upp tiden längre. För oss motionärer, som ha

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Ant], löneställningen för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
föreslagit 10 :e lönegraden, har ledmotivet varit, att vi anse det oundgängligen
nödvändigt att få fram tillräckligt antal väl kvalificerade sjuksköterskor, så
att våra sjuka kunna få den vård de behöva, och att vi anse det meningslöst
med reformer som stanna på papperet — och det göra de, om vi inte kunna få
människor, som föra ut reformerna i levande livet.

Det är därför, herr talman, som vi ha gått ett steg längre än propositionen,
och det är också därför som jag yrkar bifall till den som nr 3) rubricerade
reservationen till statsutskottets utlåtande.

Häri instämde herr Anderson, Axel Ivar, fru Alm och herr Ström.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag kan också instämma med fröken Andersson
i hela hennes principella resonemang, och jag har samma anmärkningar
som hon i detaljerna. Emellertid kommer jag till ett annat slut än fröken
Andersson i sin reservation. Det gör jag, eftersom det viktiga här i dag är
att man når den förbättring, som Kungl. Maj :ts förslag innebär. Det är —
såvitt jag har kunnat förstå av utredningen och av diskussionen i statsutskottet
— fullkomligt omöjligt att komma längre i denna fråga än Kungl.
Maj :t föreslår. Jag skulle nog också tro, att de motionärer, som vilja gå
längre, skulle anse, att den verkligt stora olyckan skulle inträffa, om inte
riksdagen här fattade ett positivt beslut, som gick så långt som Kungl. Maj:ts
förslag.

Tack vare den goda utredning, som fröken Andersson lämnade här, är det
onödigt för mig att hålla något längre anförande. Jag skall således begränsa
mig till en fråga, som fröken Andersson naturligtvis också var inne på, men
som är avgörande för dagens beslut, nämligen frågan om, låt oss säga, arbetsavtalsförhandling
mellan arbetare och arbetsgivare.

Hittills har ju staten i fråga om sjuksköterskeavlöningarna varit mönsterarbetsgivare,
men endast — längre kan jag inte gå — i förhållande till landstingen.
Under debatten bär jag också tyckt mig finna, att landstingen, så
ivrigt de än hålla på sin prutning i jämförelse med Kungl. Maj:ts förslag,
äro litet ångerfulla syndare vid tanken på hur de tidigare burit sig åt mot
denna kår. Det är, såsom den föregående talaren påpekade, bara tacknämligt,
att de sig ångra och bättra. Emellertid anser jag, att landstingen inta
en något egendomlig ståndpunkt, när huvudsaken för dem nu tydligen är,
att staten inte får vara mönsterarbetsgivare jämfört med dem, utan att de
skola vara mönsterarbetsgivare och att staten skall hålla sig till den gräns
de ha satt i detta hänseende. Jag är inte tillräckligt stor expert på löneförhandlingar
för att veta, om det är en stark ståndpunkt rent sakligt. Jag
tror det inte. Men även om det skulle vara en stark ståndpunkt, kan jag inte
precis finna, att det är en alltigenom god och rättfärdig ståndpunkt.

Jag tycker också, att man i likhet med den föregående talaren bör fästa
något avseende vid det arbete som utföres i jämförelse med den lön som betalas.
Det är möjligt, att detta är eu ganska urgerad arbctarsynpunkt vid
förhandlingar, men jag anser, att även en sådan synpunkt bör komma med
i debatten. Från den synpunkten torde det vara mycket svårt att gå med på
landstingsprincipen, att det är viktigt, att det blir alldeles samma löner
för landstingssjukhusen och statss.jukhusen. Det är det viktiga — men sedan
kommer motiveringen: eftersom landstingen annars lätt kunna bli pressade
att gå vidare i fråga om lönerna. Jag antar, att det är en ganskla allmän
och god arbetsgivarsynpunkt vid förhandlingsbordet. Frågan gäller nu, om
staten nödvändigt bör falla undan för denna princip. Jag erkänner visst, att
landstingssjuksköterskorna ha fått en väsentligt förbättrad ställning mot vad
de hade förr. Men jag anser, som sagt, inte att detta kan vara huvudsaken.

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Ang. löneställningen för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)

Den synpunkt som i dag — vid sidan om arbetets art och utom den rena
arbetsgivarsynpunkten om vilka konsekvenser för de egna arbetarna ett bifall
till Kungl. Maj:ts förslag kan ha — bör spela en viss roll är nödvändigheten
att effektivt och ganska snart fylla bristen på sjuksköterskor. Det
är inte lång tid kvar till år 1950. Det råder redan nu eu olidlig brist på
sjuksköterskor. Om den bristen fortsätter, går det inte att genomföra den
sjukvård svenska folket vill ha. Det kräves kanske rent av undantagsåtgärder
för att få bristen fylld. En god förberedelse i det fallet är att inte pruta
på Kungl. Maj:ts förslag i dag.

Med hänsyn till de synpunkter, som jag här har framhållit -—• dels vad
all sakkunskap, dit naturligtvis också landstingsmannen höra, säger beträffande
arbetets art och betydelse i förhållande till lönen, dels den oerhörda
fara, som hotar hela den reform, som vi skola få genomförd till år 1950
— hoppas jag, att löneförhållandena ordnas så bra som möjligt och åtminstone
på sådant sätt, att de inte avskräcka från att söka in på banan.
På grund därav ber jag, att kammaren ställer sig bakom Kungl. Maj :ts
förslag.

Jag vill bara göra ett litet tillägg. När det påpekas, att det är så^ nödvändigt
med jämställdheten, vill jag fästa uppmärksamheten på att då man
i detta sammanhang understryker, att landstingen dock svara för 85 procent
av sjuksköterskorna och bara 15 procent komma på statens sjukhus, stärker
detta inte ståndpunkten, att jämställdheten är nödvändig i fråga om avlöningarna.
Landstingen ha ju — särskilt under de närmaste åren — stora
möjligheter att tack vare det steg, som de tagit nu och som medfört, att de
blivit en bättre arbetsgivare för sjuksköterskorna än staten är, se till att
utvecklingen i lönehänseende inte går fortare än de själva finna lämpligt. Att
jag hoppas, att de skola finna det lämpligt att låta det gå litet fortare, behöva
de ju inte bry sig om.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till den av mig m. fl.
vid utlåtandet fogade reservationen, d. v. s. bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Anderberg: Herr talman! När riksdagen år 1944 beslöt hemställa om en
utredning rörande de statligt anställda sjuksköterskornas löner, framhölls det,
att samråd härvid borde äga rum med landstingsförbundet och stadsförbundet.
I debatten uttalades också, att det vore en synnerligen lycklig lösning,
om statsmakterna och övriga organisationer, som handha hithörande frågor,
skulle kunna komma fram till såvitt möjligt gemensamma beslut. Detta underströks
av departementschefen i de för utredningen meddelade direktiven, genom
vilka utredningen utvidgades att avse jämväl lägre sjukvårds- och ekonomipersonal.

Den kommitté — 1944 års lönekommitté, avseende sjukvårds- och ekonomipersonal
— som handhaft ifrågavarande utredningar, hade upprepade
överläggningar med representanter för landstingsförbundet och stadsförbundet.
Nu föreliggande utskottsutlåtande medför också enhetliga löner. Bifaller
riksdagen det förslag, som statsutskottets majoritet här har stannat för,
blir det också möjligt att vinna det mål, som riksdagen satte år 1944, och detta
såväl för den lägre sjukvårds- och ekonomipersonalen — biträdespersonalen,
som vi kalla den — som för sjuksköterskepersonalen, ty då få vi samma
löner hos staten, landstingen och städerna.

Av kommittéutlåtandet framgår, att kommittén beträffande biträdespersonalen
först tänkt, att denna skulle inplaceras i lägsta lönegraden eller lönegrad
1. Då förelåg redan en överenskommelse mellan kommunalarbetarför -

Onsdagen den 28 februari 1947.

Nr 9.

Ang. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
bundet och svenska landstingsförbundets centrala lönenämnd, enligt vilken
biträdespersonalen hade placerats i andra lönegraden. Kommittén ansåg sig
därför böra förorda motsvarande placering av de statliga befattningshavarna,
för att man skulle få en önskvärd likformighet i lönesättningen. Kommittén
uttalade i anslutning härtill: »Särskilt under nu rådande brist på arbetskraft
bör det vara angeläget för respektive huvudmän, att lönesättningen anpassas
så att största möjliga likformighet uppnås.» Det gällde biträdespersonalen.
Men detta uttalande om största möjliga likformighet har man tyvärr inte på
samma sätt ansett sig kunna beakta, när man kommer till behandlingen av
sjuksköterskornas löner. Kommittén förklarar visserligen, att den hyser den
uppfattningen, att det vore i hög grad önskligt, att samtliga sjuksköterskor
i allmän tjänst avlönades efter enahanda grunder samt att inom kommittén
betänkligheter yppats mot lämpligheten av en högre lönenivå för statsanställda
sjuksköterskor än för de landstingsanställda. Trots denna tveksamhet
föreslår sedan kommittén en placering av sjuksköterskorna en lönegrad högre
än vad som efter förhandlingar överenskommits mellan landstingen och Svensk
sjuksköterskeförening och senare provisoriskt mellan nämnda förening och
städerna. Det var den 7 oktober 1946 som ett avtal slöts mellan föreningen
och landstingens centrala lönenämnd. Dock hade kommittén avgivit sitt betänkande
med förslag redan den 30 september, och det var alltså känt vad
kommitténs förslag innebar.

Nu har Kungl. Maj:t framlagt en proposition i enlighet med lönekommitténs
förslag. Att detta dock icke skett utan synnerlig tveksamhet från Kungl.
Maj:ts sida, framgår av departementschefens uttalande i propositionen. Han
säger: »Med hänsyn till angelägenheten av enhetlighet i lönesättningen på detta
område har jag icke kunnat undgå att finna det tveksamt, om den av kommittén
föreslagna högre löneställningen bör fastställas.» Emellertid har förslaget
lämnats utan erinran av de allra flesta remissmyndigheterna, och departementschefen
har därför icke velat motsätta sig ett genomförande av kommitténs
förslag i denna del.

Propositionen förslår alltså, att tjänsten som avdelningssköterska, vilken är
normerande för löneplaceringen av de övriga sjukskötersketjänsterna, placeras
i 13 lönegraden i den nya löneplanen. Landstingen och städerna ha för
denna tjänst stannat vid 12 lönegraden. Löneskillnaden mellan dessa lönegrader
uppgår till cirka 25 kronor i månaden. Fröken Andersson sade nyss,
att hon inte ville belasta kammarens protokoll med lönesiffror, men jag skall
nämna, vilka löner det gäller. Begynnelselönen för avdelningssköterska — som
ju är normgivande för utskottsmajoritetens förslag — blir i Stockholm, inklusive
6 % rörligt tillägg, 6 168 kronor, och det gör 514 kronor i månaden.
Reservanternas förslag stannar vid 6 444 kronor eller 537 kronor i månaden.
Det är dessa löner som det gäller att ta ställning till.

Den siste ärade talaren, herr Oscar Olsson, sade. att. landstingen hade omvänt
sig och bättrat sig, och jag får säga, att det har staten också gjort.
Enligt de statliga lönereglementena utgår 6 % dyrtidstillägg, under det att
landstingen räkna med 9 %. Men i förhållande till de löner, Som utgingo år
1944 vid riksdagens beslut om utredning, har begynnelselönen höjts med
48,7 % på A-ort och med 32.6 % på I-ort. Det är siffror, som jag tycker äro
rätt belysande. Slutlönerna ha höjts på A-ort med 40'' % och på I-ort med
24 %. Höjningen är således ganska väsentlig. Den av 1945 års lönekommitté
föreslagna allmänna höjningen har kommit även denna grupp till godo, vidare
har den automatiska förhöjningen med en lönegrad tillkommit, och slutligen har
i motionen, som också har blivit statsutskottets förslag, skett en uppflyttning
med en lönegrad — i huvudreservationen är det två lönegrader.

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Ang. löneställningen för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)

Fröken Andersson nämnde, att en av orsakerna till att man måste gå ännu
högre var bristen på sjuksköterskor. Alla veta, att det för närvarande råder
brist på sjuksköterskor här i landet. Och alla veta också, att antalet sjuksköterskor
inte ökar, på grund av att lönerna höjas. Det, som bestämmer antalet,
är utbildningsmöjligheterna, inte en placering i 12 :e eller 13 :e lönegraden.

Yad lönefrågan inverkar på är däremot fördelningen av antalet tillgängliga
sjuksköterskor. Frågan gäller sålunda, om någon av sjukhusens huvudmän
— staten, landsting och städer ■— skall ha rätt att lägga beslag på en större
anpart än de övriga. Ingen av dessa huvudmän kan göra gällande, att dess
sjukvård är förmer än de övrigas och att dess behov i första hand bör tillgodoses
och då på de övrigas bekostnad. Allra minst bör man ju vänta sig
något sådant av staten, som åt landsting och städer anförtrott ansvaret för
huvudparten av sjukvården.

Det är naturligt, att sjuksköterskorna, vilkas arbete är ett yrke och icke
längre ett kall, söka sig över till den huvudman, som betalar mest och bäst.
Såsom påpekats, råder brist på Sjuksköterskor, och det gäller att så att säga
fördela denna brist, så att inte någon grupp genom löneaktioner kommer framom
de andra.

Bristen på sjuksköterskor har många orsaker. Det har blivit nya tjänster,
det byggs nya sjukhus — man behöver mera folk vid våra sjukhus. Det är
mycket annat som bidrar till bristen men som det kanske inte är så angenämt
att tala om. Förståelsen från huvudmännens och ledningarnas sida
och trivseln ha inte alltid varit den bästa. Man söker nu —■ och det tror jag
man kan vitsorda från alla håll — skapa hemtrevnad och förbättra bostäderna.
Särskilt gäller detta landstingen. Det finns så många andra detaljer, som
betyda mycket för de enskilda, när de skola taga ställning till vad de skola
bli i livet. Man tänker till exempel på rätten att bestämma över sin fritid.
Det har nog varit si och så med den rätten tidigare, men vi hoppas, att det
skall bli bättre efter hand.

Nu säges det, att det är brist på folk särskilt inom sköterskekåren, men det
råder nog samma brist bland andra grupper t. ex. bland lärarpersonalen. Jag
såg i går i en av Stockholms eftermiddagtidningar en liten notis om svårigheten
att få lärarpersonal. Jag klippte ut notisen. Den bar rubriken: »Inga
lärare. Stopp i småskolan». Sedan följde en redogörelse för hur svårt man
haft att få lärarpersonal. Av tidningsnotisen och i praktiska livet ser man
ständigt, att det är brist på folk. Denna brist kan inte avhjälpas, förrän vi
så småningom fått större årsklasser.

Vid bedömandet av denna fråga är det också av vikt att ta hänsyn till
sjuksköterskornas utbildningskostnader. Särskild skolavgift utgår inte vid
statens sjuksköterskeskola liksom ej heller vid det övervägande antalet kommunala
sjuksköterskeskolor. Vid samtliga skolor åtnjuta eleverna fri kost,
logi och tvätt. Under elevtiden utgår vidare arvoden, varierande mellan 500
och 1 560 kronor. Biksdagen anvisade år 1945 till stipendier åt sjuksköterskeelever
24 000 kronor, varjämte landstingen för år 1946 till lån och stipendier
ha anslagit 182 900 kronor och Stockholms stad 6 000 kronor, eller sammanlagt
212 900 kronor. Antalet godkända elevplatser vid samtliga 23 sjuksköterskeskolor
i landet utgjorde vid 1946 års ingång sammanlagt 1 172, för
vilka man således hade ett belopp av 212 900 kronor till förfogande. I direktiven
för 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen förutsättes åtminstone
en viss reducering av utbildningstiden, varjämte kommittén skall
verkställa undersökning rörande eventuella åtgärder, sotande till en höjning
av arvodena för den del av utbildningstiden, under vilken eleven har
att fullgöra praktiskt arbete. Vid den planerade nya sjuksköterskeskolan i

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Ang. löneställningen för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
Göteborg har man tänkt sig en utbildningstid av sammanlagt 40 månader,
varav läskurs 5 månader, praktisk tjänstgöring 30 månader, arbete i öppen
vård 2 månader och semestertid 3 månader.

Det förtjänar aven att erinras om att de krav på förkunskaper, som ställas
på eleverna i sjuksköterskeskolorna, äro ganska små. Av de sökande till
landstingens sköterskeskolor år 1946 hade 75 procent folkhögskoleutbildning,
17 procent realexamen och endast 7 procent normalskolekompetens eller studentexamen.
För. genomgång av folkhögskolekurser utgå betydande såväl
stats- som landstingsstipendier.

Det kan med hänsyn till de fakta, som jag här har anfört, icke göras
gällande, att sjuksköterskornas utbildningskostnader skulle motivera en särskilt
hög löneställning. Den lönegradsplacering, som sjuksköterskorna fått i
det föreliggande utskottsförslaget, måste enligt min uppfattning anses vara
fullt rättvis.

Fröken Andersson sade, att vi böra sträva efter att få en så högt kvalificerad
sjuksköterskekår som möjligt och att man helst inte bör ta in andra
elever än med studentexamen. Det har dock från flera håll vitsordats, att de
elever, som ha genomgått våra förträffliga folkhögskolor, utgöra ett mycket
gott sjuksköterskematerial. Lönerna böra visserligen sättas så högt, att man
inte utsluter dem som ha högre skolutbildning, men ett faktum är ju att kåren
i stor utsträckning rekryteras av duktiga sjukvårdsbiträden som så att
säga gå den långa vägen. Landstingen söka numera skapa möjligheter för
biträdespersonalen att efter genomgång av folkhögskolor och nödvändiga
kompletteringskurser vinna befordran till avdelningssköterskor. Det är att
förvänta, att den pågående statliga utredningen rörande sjuksköterskornas
utbildning skall framlägga ett förslag där dessa synpunkter bli tillgodosedda.

Den förste ärade talaren i debatten påstod, att det råder brist på sökande
till sjuksköterskeskolorna. Jag har låtit göra en undersökning om hur utvecklingen
härvidlag har gestaltat sig efter ikraftträdandet av de löneförhöjningar
som enligt avtalet mellan Svensk sjuksköterskeförening och landstingen
tillämpas från det senaste årsskiftet. Min undersökning omfattar fyra
sjuksköterskeskolor, nämligen Birgitta i Linköping samt skolorna i Örebro,
Västerås och Falun. Sammanlagda antalet elevplatser vid de kurser, som påbörjats
under januari 1947, var 109. Antalet sökande uppgick till 195, av
vilka 165 voro kompetenta. Motsvarande siffror för närmast tidigare kurser
i fjol voro: elevplatser 129, sökande 167 och kompetenta 124. Procenten
kompetenta sökande i förhållande till antalet tillgängliga platser var i år
151 mot 96 år 1946, således en ökning med 55 procent, sedan landstingen
träffade avtalet om de förbättrade lönerna. Då vi nu ha nått det mål som
vi åsyftade, nämligen att få tillräckligt med sökande till sjuksköterskeskolorna,
böra vi väl kunna stanna härvid och inte företa nya lönehöjningar
som äventyra enhetligheten i hela lönegradsplaceringssystemet.

Svensk sjuksköterskeförening har i en artikel, som i särtryck tillställts samtliga
riksdagsmän, påstått, att landstingen inte tidigare eftersträvat en med
staten likformig lönesättning. För att söka bevisa detta påstående redovisar
man sedan vissa lönejämförelser, vilka emellertid icke äro riktiga. Sjuksköterskeföreningen
jämför lönerna vid serafimorlasarettet, således på I-ort, med
landstingens löner på C- och D-ort. Fn dylik jämförelse är ju uppenbart
felaktig. För att ge en sann bild av läget skall jag tillåta mig att anföra
några siffror beträffande avdelningssköterskornas löner. Jag tar då inte lönnerna
på I-ort, där vi ju inte ha de flesta befattningshavarna, utan på Eort,
där det största antalet anställda finns.

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Ang. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. ra. (Forts.)

För avdelningssköterskor i statens tjänst å E-ort var grundlönen år 1945

3 195 kronor. Härtill kom 31 procent tillägg med 990 kronor och provisoriskt
tillägg med 210 kronor. Begynnelselönen blev . därigenom sammanlagt

4 395 kronor. För sköterskor i landstingens tjänst utgick grundlön med 2 040
kronor, kostersättning med 720 kronor, bostadsersättning med 660 kronor, vartill
kom 19,6 procent tillägg, 670 kronor, vilket blev en sammanlagd begynnelselön
av 4 090 kronor. Slutlönen för sköterskor i statens tjänst var: grundlön
3 681 kronor, vartill kom 31 procent tillägg med 1 141 kronor och Provisoriskt
tillägg med 60 kronor, d. v. s. sammanlagt 4 882 kronor. I landstingens
tjänst var slutlönen: grundlön 2 580 kronor, kostersättning 720 kronor,
bostadsersättning 660 kronor och 19,6 procent tillägg med 776 kronor,
således summa 4 736 kronor. Het bör anmärkas, att under ar 1945 utgick
provisoriskt lönetillägg i statens tjänst efter olika grunder för budgetåren

1944/45 och 1945/46. _ ... o „ n.

Begynnelselönen för en sköterska i statens tjänst pa B-ort ar iy4:b val
4 650 kronor och slutlönen 5 227 kronor. För landstingens sköterskor voro
motsvarande belopp 4 4-49 och 5 095 kronor. Härvid bör dock observeras, att
landstingens avdelningssköterskor för ålderstillägg alltid fingo tillgodoräkna
sig all tjänstetid som assistentsköterska, vilket icke var . fallet i statens
tjänst. Landstingens avdelningssköterskor erhöllo dessutom i stor utsträckning
utöver de angivna lönerna dels tillägg för nattlig beredskapstjänst med
belopp, varierande mellan 300 och 150 kronor per år, dels särskilt tillägg
vid nattjänstgöring med 20 kronor per månad. Sådana tillägg utgingo däremot
icke i statstjänst.

Av de siffror, som jag här har anfört, torde klart framga, att landstingens
löner för sjuksköterskor i stort sett kunna anses ha varit likvärdiga med
statens, åtminstone under senare år. Jag ber särskilt herr Oscar Olsson att

observera detta. o

Löneförhöjningarna för statligt anställd avdelnings sköterska a A-ort vid placering
i Ca 12 ha, exklusive för närvarande utgående provisoriska tillägg, uppgått
till 1 925 kronor. Lönen för dessa sköterskor har således stigit från 3 411
kronor till 5 336 kronor. _ . .

Det har varit en ständig stegring av sjuksköterskornas löner, och vi ha givetvis
ännu inte nått slutet av denna utveckling. Här som på andra områden
måste man dock ta ett steg i taget. Det utslagsgivande för oss har vant att
söka komma fram till ett enhetligt lönesystem för all sköterskepersonal^ i landet.
Vi äro medvetna om att man inte på alla punkter har kunnat uppnå detta
mål I vissa fall ha statens anställda t. ex. naturaförmåner, som kunna värderas
på olika sätt och därigenom bli en dold löneförmån. .

Den förste ärade talaren nämnde, att utskottet har rättat till Kungl. Maj :ts
förslag bl. a. beträffande föreståndarinnorna. Anledning härtill har varit att
utskottet har velat få till stånd jämställdhet mellan föreståndarinnorna i statens
tjänst och motsvarande befattningar hos landstingen, d. v. s. husmödrarna.
Därvidlag har följts samma förslag som fröken Andersson anvisat i sin motion.

För att summera de synpunkter, som särskilt böra läggas pa denna fråga,
vill jag konstatera, att landstingen år efter år ökat lönerna. Vi ha nu fått till
stånd ett enhetligt lönesystem i och med statsutskottets förslag. Nu vill man
genom nya löneökningar äventyra detta enhetliga system, varigenom saxmngen
kommer att fortsätta. Om riksdagen faller undan och beviljar de begärda ytterligare
lönehöjningarna, blir följden bara, att nya stridigheter komma att uppstå
med fortsatt dragkamp mellan de olika huvudmännen.. o

Man har i detta sammanhang också fört på tal arbetstidsproblemet och papekat,
att sjuksköterskorna ha alltför lång arbetstid. Även för denna yrkes -

Otiödagen den 2li februari 1947.

Nr 9.

Ane/, löneställningen för viss statsanställd sjukvårdspersonal rn. in. (Forts.)
grupp söker man emellertid numera få till stånd bättre förhållanden genom
införande av eu normalarbetsdag på samma sätt som för övriga yrken, för vilka
arbetstidslagen gäller. Under vissa exceptionella förhållanden kan det naturligtvis
vara svårt att för sjuksköterskorna helt tillämpa normalarbetstidslagen,
men man får i så fall söka reglera det genom övertidsersättning.

Jag kan, herr talman, sedan jag har hört reservanterna utveckla sina synpunkter,
inte finna annat än att den ställning, som statsutskottets majoritet
har intagit, är den riktigaste. Utskottets ståndpunkt överensstämmer också med
vad riksdagen uttalade år 1944. Sedan kan man naturligtvis tvista om huruvida
de omkring 24 kronor i månaden, som Kungl. Maj:t ytterligare vill ge
sjuksköterskorna, är det väsentliga för att säkerställa att det blir ett tillräckligt
antal ansökningar till sjuksköterskeskolorna. Min förhoppning och förvissning
är att det kommer att bli en ökning av antalet ansökningar, om riksdagen
följer statsutskottets förslag.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till statsutskottets förslag.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! När jag tar till orda i denna debatt,
sker det därför att det är på mitt förslag som Kungl. Maj:t har beslutat att
föreslå en placering av sjuksköterskorna i den gamla lönegraden 9. Det är om
den saken som diskussionen står.

Det förefaller mig som om frågan hade drivits upp till alltför stora- proportioner.
Det är sällan som en inplacering av en enskild grupp väcker så stort
intresse från olika håll, och det kan väl egentligen inte förklaras annat än
från den synpunkten, att det här inte gäller bara lönegradsplaceringen av de
statsanställda sjuksköterskorna, utan att frågan har stor ekonomisk betydelse
för alla sjukvårdsinrättningar i landet och inte minst för landstingen. Under
sådana förhållanden är det givet att frågan om vilken relation som bör finnas
— och om det överhuvud taget bör förekomma någon sådan -— mellan lönerna
vid landstingens sjukvårdsinrättningar och statens spelar ganska stor roll
vid bedömandet av det föreliggande ärendet.

Däremot förefaller det mig som om man skulle kunna skjuta undan eu hel
rad av de argument som i övrigt ha framförts i debatten. Utskottets talesman,
herr Anderberg, har alldeles rätt när han varnar för att då det gäller inplaceringen
i löneavseende av en särskild yrkesgrupp tala om vilka svårigheter
som finnas för rekryteringen. Denna argumentering möter man nämligen på
alla håll. Om man skulle följa den på alla- punkter där det tycks vara skäligt.
skulle det bara betyda att det allmännas inrättningar skulle konkurrera
med varandra om arbetskraften. Man skulle då öka lönerna på det ena hållet
för att dra folk från andra områden, som i sin tur tvingades att höja betalningen
för att få tillbaka personalen. Därigenom skulle man ju inte vinna någonting.
Yi befinna oss i grund och botten i ett inflationsläge, där alla äro
överens om att när man har kommit till en viss punkt och resurserna äro begränsade.
vinner man ingenting genom eu höjning av priserna, därför att det
inte finns mera varor att få fram. Vad som gäller varor gäller också människor.
Det finns bara ett begränsat antal människor här i landet. Man kan då
inte vinna något genom att öka på eu punkt, tv det betyder bara att man minskar
tillgången på personal på något annat område.

Man bör därför inte tillmäta argumentet om rekryteringssvårigheterna någon
betydelse i denna diskussion. Man bör inte heller göra det från den synpunkten.
att om det nuvarande läget i fråga om arbetskraftstillgången är en
övergående företeelse, är det inte lämpligt att när det gäller inplaceringen av
vissa anställda bestämma den med hänsyn till det ögonblickliga läget på ar Första

Teammarpnx protokoll 1047. Nr 0. 2

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Ang. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. rn. (Forts.)
betsmarknaden. Man måste, då det är fråga om en sådan här inplacering, försöka
att, se saken på något längre sikt.

Vad beträffar övriga synpunkter, som kunna anföras i fråga om inplaceringen
av en viss grupp anställda i lönesystemet, vet var och en att det här
gäller eu avvägning mellan olika grupper. De som ha sysslat med lönefrågor
på olika områden veta, hur svårt det härvidlag är att komma fram till vad
som kan anses vara ett rimligt resultat, framför allt emedan subjektiva synpunkter
alltid göra sig gällande vid eu dylik avvägning. Jag är övertygad om
att också i detta fall subjektiva synpunkter spela in när man framhäver sjuksköterskornas
ansvarsfyllda arbete och liksom vill antyda, att andra grupper,
som tidigare ha varit placerade lika högt på löneskalan, inte kunna anses utföra
ett lika viktigt arbete. Jag tror inte heller att man på denna punkt kan säga
något annat än att avgörandet får ske med all hänsyn både till tidigare traditioner
och den sakkunskap som finnes representerad hos de myndigheter som
ha yttrat sig.

Jag kan inte förneka att jag i detta fall — i motsats kanske till en del
andra — är böjd för att tillmäta remissmyndigheternas utlåtanden en väsentlig
vikt. De ha nämligen på detta område en speciell sakkunskap som ingen
kan förneka. Alla dessa myndigheter ha vana vid att avväga löneläge och
inplacering mellan olika grupper. Det gäller ämbetsverken, inte minst statskontoret,
lönenämnden och överhuvud taget alla som ha sysslat med dessa ting.
Jag säger inte detta för att rikta någon anmärkning mot statsutskottet därför
att det har sopat undan hela sakkunskapen i remissinstanserna och i stället
följt en. som jag vågar säga, intresserepresentation, d. v. s. landstingsförbundet.
Jag förstår nämligen mycket väl att här spelar denna intresserepresentation
en stor roll. Men jag tycker nog, att i det bär fallet, när det gäller
en sådan rent teknisk fråga har man anledning att verkligen ta hänsyn
till att den överväldigande delen av remissmyndighetema ha funnit den inplacering
av personalen i lönegrad, som lönekommittén föreslagit, vara den
riktiga. Kommittén har vägt saken fram och tillbaka, och det förefaller ändå,
som om de starkaste skälen låge på den sidan.

Det finns emellertid ytterligare en synpunkt, och det är den, som har gjort
att jag har uttalat mig så tveksamt som skett i propositionen. Det är nämligen
uppenbart, att man måste ställa sig den frågan: bör den statliga inplaceringen
vara en annan än den som landstingen ha kommit till efter överläggningar
och förhandlingar med de anställdas egna organisationer? Man kan inte undgå
att tillmäta detta avtal en väsentlig betydelse. Det är endast på grund
av att tyngden i detta argument har minskats genom att jag inte kan inse,
att det är absolut nödvändigt att inplaceringen alltid är precis densamma för
de i statens och i landstingens tjänst anställda, som jag har ansett det vara
möjligt att gå på den linje, som jag har valt och som finnes i den kungl. propositionen.
Jag vill inte säga annat än att det kanske kan vara önskvärt i
många fall att ha en enhetlig löneplacering, men jag kan inte se, att det är
absolut nödvändigt. Därtill kommer att ett avtal ju ändå är en kortfristig
affär, under det att en inplacering i det statliga lönesystemet inte kan ändras
när som helst. Om det skulle visa sig, att landstingen år 1948 finna skäl föreligga
att i ett nytt avtal placera sjuksköterskorna ett steg högre upp. är det
svårt för statens representanter att säga, att då skola vi automatiskt följa efter
och även ändra den statliga inplaceringen.

Under sådana förhållanden har jag här resonerat på samma sätt som när
det gäller löneregleringar i allmänhet, nämligen att man måste göra eu lönereglering
för de statsanställda som är avsedd att hålla en viss tid. När vi från
och med den 1 juli i år få ett nytt lönereglemente. är ju inte tanken den, att

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Ang. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
vi varje den 1 januari skola undersöka, om det på den öppna arbetsmarknaden
har skett någon ändring i avtalen, och i så fall börja resonera om ändring även
av den statliga löneplaceringen och de statliga lönebeloppen. Vi räkna ju i
stället med att det, skall finnas en något större stabilitet hos det statliga lönesystemet.

Då jag ser på saken på detta sätt, har jag kommit till den uppfattningen,
att de starkare skälen tala för att i detta läge följa lönekommitténs och remissinstansernas
förslag. Därför har jag också anslutit mig till den ståndpunkten,
och jag tror inte, att riksdagen gör något som kan vara till skada,
om den följer Kungl. Maj:t.

Herr Forslund: Herr talman! Då jag tar till orda i denna fråga, kommer jag
kanske att säga en del som stöter mina gamla vänner i landstingsförbundet. Jag
anser emellertid, att man här är i färd med att begå en orättvisa mot en stor
grupp medborgare som ha en utomordentligt viktig uppgift att fylla. När rätten
står på spel, får man inté sky att säga sanningen till vare sig vän eller
överhet. Därför tvekar jag,inte heller att här tala rent ut.

Jag är övertygad om att vi mycket lättare skulle komma till samförstånd,
om vi över lag försöka sätta oss in i hur sjuksköterskorna se på den föreliggande
situationen. Låt oss, mina herrar, ett ögonblick föreställa oss, att vi fljJta
upp på läktaren och att de sjuksköterskor, som sitta där uppe och lyssna till
debatten, i stället komma hit ner i salen och överta våra platser. Hur skulle då
t. ex. herr Anderberg, som har skrivit och talat så mycket i denna fråga, resonera?
Han skulle naturligtvis förvänta, att de, som sutto här nere i bänkarna,
skulle beakta hans rättmätiga intressen. Han skulle inte säga, att vad som hänt
på annat håll skulle vara avgörande för riksdagens ståndpunktstagande i denna
fråga. Det är emellertid, så som statsrådet Wigforss nyss påpekade, just detta
som här har skett.

Efter ingående utredning har lönekommittén kommit fram till ett förslag
om löneförmåner för den statliga sjukvårdspersonalen, vilket ansluter sig till
de riktlinjer för lönesättningen för denna personal, som uppdrogos redan för tio
år sedan. De vid serafimerlasarettet anställda ha inte haft lön enligt den statliga
löneskalan under mer än tio år. Tidigare avvägdes deras löner med hänsyn
till vad Stockholms stad betalade sina anställda. I den utredning, som på
sin tid företogs angående inplacerandet av personalen vid serafimerlasarettet i
det statliga lönesystemet, sades uttryckligen ifrån, att lönerna skulle bestämmas
med hänsyn till nämnda lönesystem. Man tänkte sig inte ett ögonblick, att
lönerna vid serafimerlasarettet skulle anpassas efter vad landstingen betalade.
Tvärtom var man angelägen att söka finna en sådan lösning, att man inte skulle
ta ifrån personalen vid serafimerlasarettet de förmåner som den eventuellt kunde
ha i löneavseende, jämfört med de vid Stockholms stads sjukvårdsinrättningar
anställda. Man var således redan från början på det klara med att man
måste även ta hänsyn till de löner, som betalades av Stockholms stad, och icke
till vad som eventuellt betalades i länet.

Frågan om inplacerandet av personalen vid serafimerlasarettet i statens löneskala
behandlades vid 1937 års riksdag. I remissyttrandena uttalades olika meningar.
Bl. a. hade man den gången att brottas med den svårigheten, att personalen
vid sinnessjukhusen var placerad eu lönegrad lägre än vid kroppssjukhusen,
nämligen i B 6. Förslag förelåg om att sjuksköterskorna vid kroppssjukhusen,
serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset, borde placeras i B 7.
Dåvarande statsrådet polemiserade i sitt uttalande mot medicinalstyrelsen, som
vid det tillfället var tveksam, om man, eftersom man inte kunde ta allt på en
gång, skulle bryla det löneläge, som då fanns, och flytta dessa befattnings -

Nr Si.

Onsdagen den 26 februari 194,.

Ang. löneställningen för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
havare till sjunde lönegraden, när sinnessjukhuspersonalen var i B 6. Det heter
i lians uttalande: »Medicinalstyrelsen synes mig- icke hava beaktat, att det här
gäller ett statligt undervisningssjukhus. där på grund av utbildningsuppgiften
särskilt höga fordringar måste ställas även på sköterskepersonalen, som till icke
ringa del medverkar i utbildningsarbetet och som därför i sin helhet närmast
torde kunna jämställas med specialutbildade sköterskor vid vanliga kroppssjukhus.
Detta förhållande gör enligt min mening, att man i förevarande hänseende
måste ställa sjukhuset utom jämförelse med sjukvårdsinrättningar i allmänhet.
Jag anser för min del, att den särställning, sjukhuset sålunda intager, motiverar,
att vid detsamma anställda sjuksköterskor placeras i lönegraden B 7.» Det
statsutskott, som då fanns och i vilket det satt både Anderssöner och Johanssöner,
sade: »Vad departementschefen anfört beträffande principfrågan om
övergång till statligt lönesystem har icke föranlett någon erinran från utskottets
sida. Utskottet anser, att en definitiv lönereglering nu bör företagas och
att den i princip bör ske i anslutning till det inom allmänna civilförvaltningen
gällande lönesystemet.» Då var statsutskottet ihte inne på sådana saker som
nu, vilka snarast kunna jämställas med lösning av korsord. Det betänkande, som
utskottet i dag framlagt, måste överraska många. Utskottet har i denna utomordentligt
viktiga fråga inte ens kostat på sig en hel trycksidas motivering,
utan bara tre fjärdedels trycksida. Det finns ingen motivering, varför man
beslutat så och så: man har bara hänvisat till landstingen.

Utskottets ståndpunktstagande går rakt stick i stäv mot vad Kungl. Maj :t
och 1937 års riksdag uttalade sig för. Utskottet har här försämrat löneställningen
för 1012 befattningshavare och förbättrat den för 5 i jämförelse med
vad Kungl. Maj:t föreslagit. Statsutskottet har emellertid inte kostat på sig
en enda rads motivering för detta förslag. Jag känner mig verkligen upprörd
över att man inte anför ett enda skäl för denna försämring för en hel yrkeskår.
annat än att man hänvisar till landstingen.

Jag kan här inte underlåta att erinra herr Anderberg, som ju varit anställd
vid de enskilda järnvägarna, hur vi på vår tid fingo kämpa för att för de
enskilda järnvägarnas personal söka nå samma löneställning som vid S. J. Under
många år fick personalen vid de enskilda, järnvägarna nöja sig med att ha
sämre betalt än sina kamrater vid statens järnvägar. När vi förde denna kamp
för bättre löner åt personalen vid de enskilda järnvägarna, inträffade det emellertid
aldrig, att de enskilda järnvägarnas arbetsgivarförening sprang här i
korridorerna och avrådde staten från att öka lönerna för de statsanställda. Det
är faktiskt första gången i mitt liv som jag varit med om att en sammanslutning,
som kan karakteriseras som en arbetsgivarförening, på detta sätt blandar
sig i statens angelägenheter. Representanter för aktiebolaget landstingsförbundet
— eller kanske jag skall säga svenska landstingens arbetsgivarförening —
springa däremot i trapporna, inte bara i riksdagen utan även i kanslihuset och
söka intala folk, att man inte bör begå denna orätt, som skulle ligga i att man
förbättrar lönerna för sjuksköterskorna.

Utskottet framhåller i sitt utlåtande, att »då skillnaden mellan sistnämnda
löneförmåner och det av Kungl. Maj:t föreslagna löneläget för statsanställda
sjuksköterskor endast motsvarar en lönegrad, tala övervägande skäl för att
denna skillnad i överensstämmelse med yrkandet i motionerna I: 76 och II: 141
helt utjämnas». Tänk mina herrar, en sådan finkänslighet utskottet bär visar!
Det säger, att när man nu kommit varandra så nära, böra vi utjämna även
den lilla skillnad som återstår. Man slår därvid helt enkelt sönder arbetsgivarföreningens
— landstingsförbundets —• ståndpunkt. Ett beslut i enlighet
med statsutskottets — jag höll på att säga landstingsförbundets — förslag
betyder, att man skjuter ihop löneplaceringarna. så att det blir bara en

Onedagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Ang. löneställningen för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
lönegrads skillnad mellan en assistentsköterska och en översköterska, mellan
vilka det tidigare har varit två lönegraders skillnad.

Det verkar helt enkelt, som om det inte hade suttit någon enda lönetekniskt
sakkunnig person med bland dem, som utarbetade detta förslag. Varför skall
man bryta en gammal princip, som tillämpats i så många år? Hur skall
man kunna försvara att assistentsköterskorna placeras i A 11 eller A 7, medan
översköterskorna få stanna i A 12 eller A 8, då det gäller statliga sjukvårdsinrättningar,
under det att landstingens assistentsköterskor placeras i
A 10 och landstingens översköterskor i A 12? Hela förslaget är ett virrvarr,
som man inte kan bli klok på.. Utskottet har inte heller anfört någon motivering,
som kan hjälpa oss andra att förstå, varför utskottet stannat vid denna
ståndpunkt.

Det är, herr talman, kanske hårda, ord, som jag använder här. Jag kan emellertid
inte underlåta att använda så skarpa uttryck. Utskottet har nämligen
här frångått ett förslag, som varit föremål för en synnerligen ingående utredning
och som tillstyrkts av de hörda myndigheterna. Vederbörande klinikchefer
ha i skrivelse enträget vädjat till statsutskottet och riksdagen att ge
dessa sköterskor åtminstone den lön, som Kungl. Maj:t har ansett sig kunna
gå med på och som de sakkunniga velat tillerkänna dem. Statsutskottet bryr
sig inte ens om att referera denna skrivelse, som ingått till tredje avdelningen.
Man omnämner inte heller vad medicinalstyrelsen anfört om att, de av de sakkunniga
föreslagna lönerna måste betraktas såsom ett minimum av vad som kan
anses vara rimligt och att den förbehåller sig rätt att senare återkomma med
eventuellt förslag om att placera dem i högre lönegrad. Mot denna bakgrund
är det förklarligt, om jag tvingas fälla hårda ord om utskottets uppträdande.

Tror verkligen någon, att sjuksköterskorna komma att nöja sig med den löneplacering,
som de komma, att få, om utskottets förslag nu går igenom, så
måste jag säga att detta är en vantro. Dessa sköterskor kunna ju åberopa sig
på uttalanden av en kunglig kommitté, som utrett deras löneplacering. De
kunna vidare hänvisa till att regeringen framhållit, att kommittén föreslagit
en lämplig placering. Inte har väl sköterskekåren en så svag initiativkraft,
att den inte skulle utnyttja dessa uttalanden för att söka tillkämpa sig eu
rättvis löneplacering såväl vid statens som landstingens sjukhus. Det kommer
därför att bli ett slag i luften, om riksdagen i dag, såsom tråkigt nog sannolikt
kommer att bli fallet, beslutar i enlighet med utskottsmajoritetens förslag.
^ .

För att något belysa, hur stor bristen på sjuksköterskor är, vill jag omnämna,
att jag i dag frågade på karolinska sjukhuset och sera.fimern, hur
många lediga sköterskeplatser, som man hade. Det visade sig, att man hade
inie mindre iin 88 vakanta sköterskeplatser, varav 31 ordinarie och 57 ickeordinarie
— jag reserverar mig för sifforna. ty de ha framkommit genom
en hastig undersökning och kunna kanske behöva korrigeras efter närmare
granskning.

Genom ett beslut i enlighet med utskottsmajoritetens förslag löpa vi faktiskt
risken att komma i samma situation som den, i vilken vi hamnade i
fjol, när statsutskottet förledde oss till ett uttalande beträffande underläkama.
Riksdagens uttalande den gången ledde ju till att underläkarna sade upp
sina platser, och vi kommo i en mycket besvärlig situation. Risken är ju att
även sköterskorna säga upp sina platser, sedan de nu fått se ett så gott exempel
på vad underläkarna kunnat åstadkomma genom en dylik aktion. Förstå inte
kammarens ledamöter att både, regering och riksdag skulle dra det kortaste
strået i en dylik konflikt? Faran är att ett beslut enligt utskottets förslag

Nr 9.

Onsdagen den 2fi februari 1947.

Ang. lime ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. ni. (Forts.)
skall leda till att vi få en ny aktion med uppsägningar, denna gång från
sköterskekåren. Det skulle alls inte överraska mig, om detta blev följden.
Men vem är det som i så fall kommer att få skulden för att vi hamnat i en
dylik situation? Jo, det är statsutskottet, inspirerat av landstingsförbundet,
som har att bära skulden, då utskottet frångått det förslag om löneplacering
för sjuksköterskorna, som sakkunskapen framlagt och som de sakkunniga
instanserna rekommenderat statsmakterna att anta.

Jag blev verkligen överraskad av en del av de argument, som herr Anderberg
framförde. Han bollade med en rad synpunkter. Vad det här gäller
är emellertid endast om sjuksköterskorna skola inplaceras i statens lönereglemente
och behandlas efter samma grunder, som gälla för andra befattningshavare
i statstjänst, eller om man skall ge dem en särställning och för deras
vidkommande ta hänsyn endast till landstingssynpunkter.

Landstingens avvägningspolitik. när det gäller löneplaceringar, slår emellertid
inte alltid så rättvist ut. Enligt det avtal som åberopas från landstingens
sida är en assistentsköterska vid ett landstingssjukhus placerad i
tionde lönegraden, medan en kontorist är placerad i elfte lönegraden. Av
denna kontorist kräver man då inte andra kvalifikationer än att vederbörande
skall vara kunnig i maskinskrivning och stenografi samt ha så lång
praktik, att han självständigt kan handlägga en del ärenden. Först när det
blir fråga om en kassörsbefattning, stipuleras det att vederbörande skall ha
avlagt realexamen. En dylik kontorist i landstingstjänst får cirka 300 kronor
mer i lön än en assistentsköterska. Jag bortser då från provisoriska lönetillägget,
som ju ligger utanför den fasta lönen.

För att belysa orimligheten i utskottsförslaget vill jag ta ett exempel. Enligt
utskottets löneplacering skulle en avdelningssköterska få 264 kronor
mindre i lön per år än eu distriktssköterska. En distriktssköterska i Solna,
alldeles utanför karolinska sjukhuset, skulle således ha 264 kronor mer per
år i fast lön än en översköterska vid en av de allra viktigaste klinikerna på
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, till exempel professor Olivecronas
hjärnklinik. Det kan inte finnas någon bärande grund för en sådan
avvägning av lönerna —• jag räknar nu med lönerna för eu avdelningssköterska
i tolfte och eu distriktssköterska i trettonde lönegraden: skillnaden dem
emellan är faktiskt 264 kronor. Man måste väl ändå erkänna, att en distriktssköterska,
åtminstone i tätorterna, har ett bekvämare arbete än de avdelningssköterskor,
som tjänstgöra vid klinikerna och där många gånger ha att utföra
ett ytterligt påfrestande arbete. Det är enligt min uppfattning felaktigt
att avväga löneplaceringarna på ett sådant sätt, att översköterskor med påfrestande
arbete skola få sämre betalt än distriktssköterskor. Om utskottet
hade följt Kungl. Maj:ts förslag, hade distriktssköterskor och avdelningssköterskor
fått samma lön.

Herr Anderberg tillåter inte någon jämförelse med en annan yrkesgrupp,
som i många år varit placerad i den lönegrad, i vilken man här vill placera
avdelningssköterskorna, nämligen småskollärarinnorna. Men kan någon människa
förstå, varför en utbildning på två år med 38 veckor per år skall anses
vara mera värd än sjuksköterskornas tre och ett halvt år långa utbildning?
Herr _ Anderberg räknade visserligen upp en del förmåner, som han ansåg
att sjuksköterskeeleverna hade under sin utbildningstid i form av mat, husrum
o. g. v., men ett faktum är väl i alla fall, att tre och ett halvt år är ett
och ett halvt år längre än två år. Sjuksköterskornas långa utbildningstid
medför således, att de i jämförelse med småskollärarinnorna kunna träda ut
i förvärvsarbete först ett och ett halvt år senare. Det nämnde herr Anderberg
inte.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Ang. löneställningen för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. in. (Forte.)

jag såg för övrigt i eu tidning i morse att skolkökslärarinnorna, som ha en
treårig utbildning, nu kräva att bli placerade i högre lönegrad än i fjortonde

lönegraden. . .

Alla skäl tala enligt min uppfattning för att vi beträffande sjuksköterskorna
böra följa Kungl. Maj:ts förslag. Om vi inte göra det i dag, komma vi
i alla fall inom kort att tvingas att gå den linjen. Här i Stockholm till exempel
är ju bristen på sjuksköterskor redan så stor, att man överväger att stänga
en hel del av avdelningarna på sjukhusen. Här ha vi inte att kämpa med
konkurrens i lönehänseende från Stocksund eller någon annan dylik ort, utan
det är Stockholms stad, som här konkurrerar med sina löner, som ligga högre
än vad Kungl. Maj:t föreslagit. Tror någon verkligen, att Stockholms stad
skulle komma att erbjuda lägre löner till sina sjuksköterskor än vad som i utredning
förordats för stadens personal? Het är vantro att hysa en sadan uppfattning.
Det är med Stockholms stad och de löner, som staden erbjuder, som
vi skola anställa jämförelser, och inte med lönerna i Kristianstad, Manestad

eller någon annan ort. ., „ , • u„.

Det har i dag i debatten påståtts, att sköterskorna vid vara stora sjukhus
ha det så bra i många avseenden. Men, mina damer och herrar, ga igenom
våra stora sjukhusinrättningar och undersök, hurudana förhallandena verkligen
äro! Ni skola då finna, att hur bra ordnade sjukhusinrättningarna an
äro så lämnar trivseln för personalen ofta mycket övrigt att önska. Hur har
man till exempel ordnat sköterskornas bostadsförhållanden? Jo, skoterskorna
äro inhysta i små rum. som de få ha som sina hem under hela anställningstiden.
Inte kan man väl taxera dessa bostadsförmåner till de överpris som
gälla på allmänna bostadsmarknaden? Inte kan väl herr Anderberg med skai
påstå, att dessa sköterskor bo så billigt? Gå genom karolinska sjukhuset och
se de små rum, som upplåtits för sköterskorna! Det är nastan skamligt, tycker
jag, att vi skola ha en så låg bostadsstandard för sjuksköterskepersonalen,
som ändå har ett så påfrestande arbete. , ,

Jag skall inte trötta kammaren med att anföra ytterligare synpunkter.
Jag vill bara ännu en gång understryka, att sakkunskapen sasom finansminister
Wigforss här påpekat, har tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag. Utskottsmajoritetens
förslag har däremot bara stöd i landstingens arbetsgivarförening.
Jag anser, att det är ovärdigt riksdagen att anta ett dylikt lönesystem.

Jag hemställer om bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

I herr Forslunds yttrande instämde herrar Karl -Johanson, Linder, Robert
Berg och Lindgren.

Herr Anderberg erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Herr Forslunds anförande gör det nödvändigt för mig att på ett par punkter

replikera honom. . , i

Jag vill särskilt bemöta vad han sade om att statsutskottet har tagit mtryc
av den stat i staten, som han ansåg att landstingsförbundet utgör. Man kan inte,
såsom herr Forslund gjorde, beteckna landstingsförbundet såsom eu arbetsgivarförening.
Landstingen bestå dock av representanter för de olika intressen,
som finnas i samhället, precis på samma sätt som de äro representerade har i
riksdagen. Herr Forslunds jämförelse mellan en arbetsgivarförening och landstingsförbundet
är därför felaktig. ,. ...

Sedan nämnde herr Forslund, att karolinska sjukhuset hade 88 lediga skoterskeplatser
i dag. Tror verkligen herr Forslund. att det skulle bil en enda
sköterska mer tillgänglig redan i dag, om riksdagen skulle godkanna det iorslag,
som. han så varmt förordade? Så lätt går det inte att avhjalpa skoterskebristen.
Den enda vägen är att utbilda folk för dessa befattningar.

Xr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Ang. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)

Även herr Forslunds jämförelse med distriktssköterskorna, var felaktig. Distriktssköterskorna
ha ett års längre utbildningstid än vanliga sköterskor. Vi
maste väl ändå anse utbildningstidens.längd som normgivande för lönesättningen.
Det har för övrigt träffats ett avtal mellan Svenska sjuksköterskeföreningen och
landstingen beträffande di strikts? juksköterskorna. varvid man enades om att
de skulle inplaceras i A 13.

Beträffande slutligen den uppdelning i olika kvalificerade tjänster, som herr
Forslund här ville göra, då han talade om kliniksköterskorna vid karolinska
sjukhuset, vill jag bara erinra om att sjuksköterskeföreningen framfört önskemålet
att någon dylik uppdelning inte skall ifrågakomma.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det är ju ingen hemlighet för riksdagens
ledamöter, att vid sidan om de politiska partierna i riksdagen finns
det ett särskilt parti, starkare om det håller samman än något politiskt parti i
(ien här kammaren likaväl som i andra kammaren, nämligen landstingspartiet.
Om landstingen sätta sig något före och äro något så när eniga om detta, finns
det ingenting, som de inte kunna genomdriva i den svenska riksdagen. Detta
har satt sina spår i statsutskottet, och jag medger att jag är rädd, att det också
kommer att sätta sina spår i det beslut, som riksdagen i dag skall fatta, fastän
jag hoppas att så inte skall ske.

Jag är litet överraskad av den lidelsefullhet, med vilken man går in för utlämning
av lönerna, ty det hade verkligen varit önskvärt, om landstingen några
år tidigare hade insett betydelsen av att söka höja lönen för sköterskorna till en
nivå, som åtminstone motsvarade statens. Det kan hända — jag vågar inte taga
någonting för avgjort, men det är inte helt, uteslutet — att om så skett, så hade
vi inte haft en så pass stor brist på sköterskor, som vi ha i dag.

Jag har gjort en sammanräkning av såsom lediga annonserade platser i sista
numret av Tidskrift för Sveriges sjuksköterskor. Det var den 12 februari i år, så
statistiken är tämligen färsk. Det visar sig där. att sjukvårdsinrättningar annonserade
efter 328 sjuksköterskor och 5 husmödrar. Man kan väl utgå ifrån att
det finns flera platser lediga än som annonserats i det numret. Herr Anderberg
vill inte, att man skall ^ta hänsyn till antalet ansökningar, när man skall ta

standpunkt till denna fråga. Han säger — vilket i och för sig är riktigt_ att

oavsett antalet ansökningar, så kan man inte få flera sköterskor utbildade på
ett ar än som få plats i tillgängliga skolor. Det är klart, men herr Anderberg
föreställer sig väl ändå inte, att vi, sedan vi konstaterat, att vi kunna råka ut
nästan för en katastrof på det här området, skola nöja oss med det antal skolor,
som finnas. Det ligger väl i sakens natur, att landstingen borde vara angelägna
att skapa nya skolor. Ty det finns inte skolor på alla lasarett i landet. Skulle
det visa sig, att landstingen inte äro intresserade av detta, är det klart att det
'' Kungl. Maj:ts plikt att ta upp frågan om byggandet av nya statens sjuksköterskeskolor.
Det kanske inte vore en så dum utväg, men hittills har man
varit mycket tveksam, just därför att hela området är uppdelat mellan staten
och de kommunala organ, som landstingen äro. För min del kan jag inte frånkänna
utvecklingen beträffande ansökningarna till sjuksköterskeskolorna vitsord.
Aven om det fortfarande finns ansökningar tillräckligt för antalet platser,
sa är dock att observera att från 1942 till 1945. d. v. s. på fyra år, har antalet
sökande till sköterskeskolorna sjunkit med över 30 procent, nämligen från 2 131
till 1 444. Det är inte min mening att förolämpa någon, och jag hoppas, att
mgen tar illa upp, om jag anser mig kunna konstatera, att när landstingen ha
gatt med på en jämförelsevis god uppgörelse med sjuksköterskekåren från den
1 januari 1947 sa pass färsk är den i alla fall — är det väl ändå farhågor för

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Ang. löneställningen för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
utvecklingen på det här området, som föranlett dem att medgiva de mycket
betydande löneförhöjningar, som blevo följden av den sista uppgörelsen.

Jag nämnde, att jag blev överraskad över det passionerade sätt, på vilket
man har förfäktat likställighet i lönehänseende mellan de anställda på statens
och landstingens sjukhus. Jag hoppas mina siffror äro riktiga — jag medger
att jag inte haft tillfälle att kontrollera dem — men under förutsättning att
siffrorna äro riktiga var den 1 juni 1945 löneskillnaden mellan statens och
landstingens sjukhus vad begynnelselönerna beträffar ungefär 900 kronor. För
eu avdelningssköterska var skillnaden ungefär 750 kronor; statens löner lågo så
pass mycket över landstingens. Skulle nu landstingssammansvärjningen inte
hålla utan riksdagen i stället följa Kungl. Maj:ts förslag, så blir det i alla fall
en mycket betydande hoppressning av dessa skillnader. Skillnaden mellan
landstingens och Kungl. Maj :ts förslag gör för eu översköterska — jag tar bara
den högsta gruppen, för de andra är det i själva verket mindre — 288 kronor,
om man räknar med nio procents rörligt tillägg, och 276 kronor, om man räknar
med sex procents rörligt tillägg. Det blir således i alla fall eu sammankrympning
med betydligt mer än 400 kronor av skillnaden mellan de båda
löneskalorna. Vad assistentsköterskorna beträffar, få de 300 kronor mer enligt
Kungl. Maj ds förslag än enligt utskottets förslag, detta vare sig man räknar
med nio eller sex procents rörligt tillägg. Där är det ju en ännu större hopkrympning
av de olikheter som tidigare ha utmärkt löneförhållandena vid statens
sjukhus å den ena sidan och landstingens å den andra. Därför tycker jag
för min del inte att det finns någon anledning att göra ett så förfärligt väsen
som jag tycker man har gjort om den skillnad som skulle komma att uppstå.

Hela motiveringen här är ju helt enkelt denna: det får inte bli någon skillnad.
Om statens sjuksköterskepersonal utgjorde t. ex. 50 procent av hela sjuksköterskepersonalen
i landet, så skulle jag kunna medge att det funnes en rimlig
grund för landstingens fruktan, att en löneskillnad skulle medföra att staten
skulle ta sjuksköterskor ifrån landstingen. Men när det nu faktiskt är så,
att statens hela sjuksköterskekår bara utgör 15 procent av antalet sjuksköterskor
i landet, så kan det under inga omständigheter bli mer än 15 procent av
sköterskepersonalen som landstingen skulle kunna förlora, och det får jag säga,
att jag tycker att argumentet förlorar all tyngd bara man understryker detta
faktum att det rör sig om 15 procent. Det är väl knappast sannolikt att det
skall bli mycket stora vakanser på statens sjukhus; med den brist på sjuksköterskor,
som vi alla känna till, få med all säkerhet alla sjukhus under lång tid
framåt räkna med vissa vakanser.

Jag betraktar det som alldeles självklart, att man på allvar måste gå in för
inte bara att förbättra sjuksköterskornas ekonomiska läge — något som även
landstingsförbundet betraktar som en absolut nödvändighet, om man inte skall
riskera en avfolkning av yrket — utan även att utvidga utbildningsmöjligheterna.
Medicinalstyrelsen har upplyst, att under den närmaste tioårsperioden
måste antalet sjuksköterskor i allmän tjänst ökas från nuvarande 10 293
till cirka 17 000. Sådana siffror tvinga ju till åtgärder inte bara i löneavseende.
utan även i andra avseenden.

Jag skall inte ytterligare ingå i bevisning eller i polemik mot motståndarna
till Kungl. Maj:ts förslag, men jag måste säga. att jag skulle betrakta det som
beklagligt, om vad jag har tillåtit mig kalla landstingssammansvärjningen
skulle lyckas i denna kammare.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag måste nog säga till herr statsrådet
Möller, när han säger att det har hållits ett sådant väsen på grund av
detta beslut, att på två timmars tid är det bara eu talare som har talat för

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Ang. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
utskottsmajoritetens linje, medan de övriga ha pläderat för Kungl. Maj :ts förslag.
Då kan jag inte riktigt förstå vem som främst är skuld till detta väsen,
herr Möller.

Vidare måste jag säga till min gamle''vän herr Forslund, att jag inte känner
igen honom. Jag har aldrig förr hört honom tala med så stora bokstäver
som i dag. Han gjorde gällande att han talade för rätten och sanningen. Jag
hoppas att han inte därmed ville säga, att han har monopol på rätten och sanningen.
Det kan ju tänkas, att några av oss fattiga människor, som ha suttit
i statsutskottets tredje avdelning och försökt lösa denna fråga, också ha haft
en känsla för rätt och sanning. Jag her att få tillbakavisa dessa insinuationer
om att vi skulle ha åsidosatt dessa hänsyn, när vi ha behandlat det här ärendet.
Jag tycker inte det är riktigt att komma och säga någonting sådant. Vi
ha försökt behandla detta ärende så lidelsefritt som möjligt, och jag kan försäkra.
att det i avdelningen inte har sagts ett överilat ord i denna fråga under
den långa tid den har varit före, utan man har haft att pröva vilken linje som
ur det helas synpunkt har varit den bästa. Och då det nu efter förhandlingar
för första gången har träffats ett kollektivt avtal, gemensamt för samtliga
landsting och med den avgörande delen av landets sjuksköterskor som den
andra parten, då är detta av en så fundamental betydelse för hela vår sjukvård.
att överenskommelsen inte får ryggas. Och avtalet kommer att ryggas.
om man följer Kungl. Maj ds förslag. Det är dessa synpunkter som ha varit
avgörande för oss.

Jag skall inte här ingå på någon analys av de olika förslagen. Herr Anderberg
har här med siffror belyst vad det ena och andra förslaget innebär, och
jag kan gärna medge såsom ledamot av statsutskottets tredje avdelning, att
rent ekonomiskt sett skulle det inte vara någon olycka för statens del, och
inte för någon annans del heller, om man skulle följa Kungl. Maj ds linje och
ge sköterskorna 267 kronor mer om året eller vad det nu kan bli. men det
är avtalsprincipen som är det viktigaste här. Det förvånar mig att den gamle
fackföreningsmannen herr Forslund alldeles ville ställa detta vid sidan, men
det må ju vara hans sak. Utskottsmajoriteten har kommit till det resultatet,
att vi kunna avvakta den situation som uppstår om två år, då parterna ha
att förhandla om ett nytt avtal.

Nu sade finansministern här, att det är en sak att upprätta ett kollektiv-1
avtal och en annan sak att inplacera tjänstemän i en lönegrad; avtalet träffas
på kortare sikt. men lönegradsplaceringen göres på längre sikt. Ja, tillåt mig
säga att det nog bara är i teorien som det är på det sättet. Hur många gånger
ha vi inte fått vara med om att justera lönegradsplaceringar allt efter som förhållandena
ha gestaltat sig i arbetslivet och de statliga verken! Jag skulle
tro att den riktiga vägen här är att riksdagen följer statsutskottets majoritet,
d. v. s. att man avvaktar löneförhandlingarna om två år och att riksdagen då
åter tar upp frågan om sjuksköterskornas lönegradsplacering efter de beslut,
som kunna bliva fattade vid gemensamma förhandlingar om kollektivt löneavtal.
Jag vill inte ett ögonblick förneka, att Kungl. Maj:t och riksdagen ha
full rätt att besluta utan några som helst hänsyn till dessa avtalsförhandlingar.
men jag säger att det är rimligt och klokt om riksdagen tar hänsyn till
det avtal som har träffats.

Nu har det åberopats, att om vi skulle följa Kungl. Maj:ts linje och ge statens
sjuksköterskor 267 kronor mer om året än vad man har slutit avtal
om för sköterskorna i landstingens och de stora städernas tjänst, så skulle tillgången
på sköterskor säkras. Jag måste fråga damerna och herrarna, om ni
inte ha studerat siffrorna för antalet personer i de arbetsföra åldrarna. Det
är tyvärr på det sättet, att problemet om tillgång på sjuksköterskor inte kan

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Ang. löneställningen för viss statsanställd sjukvårdspersonal in. in. (Forts.)
lösas med en enkel lönegradsplacering, ntan det är värre än så. Den faktiska
bristen på arbetskraft är ju för närvarande mycket stor, och denna brist blir
tyvärr större under de närmaste åren. Det är med verkligt bekymmer som
man nu ute i landstingen, som planera att uppföra sjukhusbyggnader för
250 miljoner kronor, ser på denna brist på arbetskraft — socialministern nämnde,
att man kommer att behöva 17 000 sköterskor mot de i runt tal 11 000
som nu äro anställda. Det är en stor och svår fråga att lösa, och man kan inte
lösa den bara genom att placera in sköterskorna en lönegrad högre. Det fordras
säkerligen extra anordningar med halvtidstjänster och dylikt om man överhuvud
taget skall kunna lösa arbetskraftsproblemen vid sjukhusen.

Ja, herr talman, jag har bara velat snudda vid det som för statsutskottet
och dess tredje avdelning har varit väsentligt när vi ha gått att fatta ståndpunkt
till denna fråga, och jag anser mig inte behöva uppehålla tiden med att
gå in på ytterligare detaljer. Jag nöjer mig med detta och yrkar bifall till
statsutskottets hemställan.

Fröken Andersson: Herr talman! Bara ett par ord. Det har talats om bedömning
efter subjektiva och objektiva linjer. Det är rätt intressant att sitta
och höra på debatten. Herr Karlsson i Munkedal säger att hans förslag är
klokt, herr Forslund säger att det är dumt. Vem som har objektivt rätt få
väl andra och högre makter avgöra, det lär inte gå att ta ståndpunkt till den
frågan här. Det hela är tydligen en bedömningsfråga.

Jag begärde emellertid ordet därför att jag tror att herr Anderberg har
missuppfattat mig. Herr Anderberg uttryckte sig så. att jag skulle ha sagt
att sjuksköterskorna helst borde ha studentexamen. Det har jag aldrig sagt
och aldrig ens tänkt. Jag känner mycket väl till folkhögskoleleverna och
har själv gått i folkhögskola. Jag vet att det kan komma utomordentligt kvalificerat
folk därifrån, folk som går långt utanpå studenter och likställda. Det
skulle aldrig falla mig in att säga någonting sådant som det herr Anderberg
påstod att jag hade sagt, men vad jag ville ha sagt är detta, att det är önskvärt
att grunden blir så god som möjligt även för sjuksköterskorna, och det
tror jag nog att herr Anderberg och jag kunna ena oss om trots alla motsättningar
i övrigt.

Det som har kommit att bli den springande punkten här i debatten är huruvida
lönerna ha någon relevans för ökningen av tillgången på sjuksköterskor,
och det är klart att det är detta som är huvudfrågan. Också där står
uppgift mot uppgift. Jag tror det var herr Anderberg som sade — och det
har framförts också från andra håll — att_ antalet sköterskor inte ökas med
lönerna, men herr Anderberg bevisar samtidigt att antalet ansökningar till
sjuksköterskeskolorna har ökat sedan landstingen höjde lönerna. Det argumentet
har också framförts i andra sammanhang. Sedan i repliken kom herr
Anderberg med något som till synes var en motsägelse — men djupast sett
kanske det inte är det, jag skall inte yttra mig om det. Herr Anderberg sade,
att det inte blir flera skötorskor vid karolinska sjukhuset om lönerna höjas.
Det är väl ändå skäl, förefaller det mig, att klara upp hur därmed förhåller
sig. Om inte lönernas höjd har någon betydelse för tillgången på arbetskraft
inom ett visst yrke eller område, då frågar man sig ju varför landstingsförbundet
gick med på de enligt landstingsmannen stora löneökningar som man
kom överens om den 7 oktober.

Det, har här talats om att det är arbetskraftsbrist också på andra områden.
Den föregående ärade talaren var inne på det också, och det är alldeles riktigt
som han säger, att åldersgrupperna minska; under åren 1945—1947 var det
t. ex. en nettoökning på kvinnlig arbetskraft i de produktiva åldrarna, 15—65

■26

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Ang. löneställningen för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
år, med 4 000 personer, men för åren 1948—1950 beräknar man en minskning
med icke mindre än 11 500 personer. Det är ju klart att det skärpta läget
måste skärpa nödvändigheten av att föra en sådan lönepolitik att det dras
arbetskraft till i ordets verkliga mening livsviktiga områden.

Jag betonade i mitt första anförande här, att ingen av oss motionärer är
naiv nog att tro att tillgången på människor ökas genom lönehöjningar — ja,
det kan naturligtvis dras arbetskraft till Sverige från andra länder, men det
är ett problem för sig. Herr finansministern var också inne på den tankegången,
att det är arbetskraftsbrist även på andra områden, och det veta vi
allesammans att det är, men när man tar ståndpunkt till den fråga som vi
nu behandla får man val ändå gradera nödvändigheten av arbetskraftstillgång
pa olika områden, och jag maste säga att jag för min del kommer fram till
att sjukvårdsområdet är ett område — jag säger med flit ett och inte det
enda — dit vi, hända vad som hända vill, måste dra över arbetskraft, och det
är därför^som vi hålla på att det är viktigt att det sker en sådan lönesättning,
att sjukvården verkligen blir väl tillgodosedd med arbetskraft både kvantitativt
och kvalitativt. Ty jag anser, som jag tangerade i mitt förra anförande,
att detta område i eminent grad har samband med frågan om liv och död.

Herr Wi strand: Herr talman! Jag har inte kunnat undgå att finna, att situationen
i denna fråga är en smula förvirrad, såtillvida att utskottet och reservanterna
ha gått om varandra, och det vore önskvärt att det kunde ske
någon rättelse härvidlag.

Jag vill emellertid först helt allmänt säga. att jag mycket väl förstår de
synpunkter som ha legat till grund för utskottets förslag. Det förefaller mig
att vara det ovedersägligen riktiga att man i en fråga, där man bär kommit
till en uppgörelse över den största delen av fältet, låter denna uppgörelse täcka
även andra delar av fältet, där förhållandena äro jämförliga med förhållandena
på det område där uppgörelsen har träffats. Såtillvida är jag överens med
utskottet.

Men beträffande de två undervisningss.jukhus, som finnas här i Stockholm
— karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet — ligger frågan till på ett
annat sätt än den gör beträffande andra sjukhus. Som herr Forslund har visat
genom att läsa upp vad som förekom när karolinska sjukhusets stat för första
gången fastställdes, har det en gång blivit fastslaget av riksdagen såsom norm,
att lönerna för sköterskorna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
skola ligga en grad över sköterskelönerna vid andra sjukhus. Jag kan inte se
att det förefinns nagot skäl att nu göra en ändring på den punkten. A.lla omständigheter
tala för att man på dessa sjukhus, som i alla avseenden, således
även beträffande personalen, i allra högsta grad måste utgöra kvalitetssjukhus,
tillämpar en avlöning som ligger en grad högre än vad som är fallet på
landstingssjukhusen.

I detta avseende, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till utskottets
hemställan med den ändring av utskottets motivering sidan 20 att i första stycket
å denna sida näst före den sista meningen göres följande tillägg: »Dessutom
föreslår utskottet att översköterskor och barnmorskor vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet böra med hänsyn till dessa sjukhus speciella karaktär
placeras en lönegrad högre än samma slags befattningshavare vid andra sjukhus.
»

Jag vill också tillägga —^ och det var det jag syftade på i början av mitt
anförande — att utskottet på andra punkter bär föreslagit synnerligen värdefulla
förändringar och löneförbättringar i Kung], Maj ds förslag, nämligen
beträffande de viktiga förestandarinneposterna. Det är ett synnerligen starkt

Onsdagen den 26 februari 194<.

Nr 9.

Ang. lönestållningen för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forte.)
önskemål att dessa poster inte hållas kvar i låga lönegrader. Ett bifall till den
motion, vari det yrkas att Kungl. Maj ds förslag skall antagas, skulle inte
tillmötesgå detta krav i samma utsträckning som utskottet har velat göra.
Jag ber alldeles särskilt att ledamöterna skola tänka på detta vid voteringarna.

Till slut ber jag att utöver, att principen om en grad högre sköterskelöner
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet redan är fastslagen, ytterligare
få framhålla ett annat skäl. som också herr Forslund har framfört, nämligen
att dessa båda sjukhus konkurrera om arbetskraften i första hand med Stockholms
stads sjukhus, inte med landstingens, och att det för dessa statliga sjukhus
måste ses till att sjuksköterskekåren där i varje fall icke har eu sämre ställning,
än vad som är fallet vid stadens sjukhus.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! När man har suttit och
åhört denna debatt, så kan man inte undertrycka eu känsla av förvåning över
den blandning av argument, som har framförts från motståndarna till statsutskottets
förslag. Här har man blandat in förhållanden, som ligga långt
tillbaka i tiden och som således inte ha anknytning till de dagsaktuella spörsmålen.
Här riktas beskyllningar mot landstingens ledamöter, beskyllningar som
jag skall be att få återkomma till. och här riktas rent av ett hot. närmast från
herr Forslunds sida, för det fall att riksdagen inte använder den makt, som den
äger, till att besluta om en högre lönesättning för de femton procenten av sjuksköterskekåren
än den som landstingen efter avtalsförhandlingar med de åttiofem
procenten ha åstadkommit.

Herr Forslund yttrar, att här är riksdagen i färd med att begå en orättvisa
mot en stor grupp av befattningshavare. Detta utrop gör han tydligen på
allvar., och sedermera kommer han också med hotfulla tonfall. Vi måste val erinra
oss, att när de åttiofem procenten av denna grupp av befattningshavare nu ha
kommit i den löneställning som landstingen ha givit dem, så har detta skett
efter frivilliga förhandlingar, och avtalet är undertecknat av båda de förhandlande
parterna. Om herr Forslund vill påstå att här har begåtts någou
orätt mot dessa befattningshavare, så får han vända sig till ett annat forum,
nämligen till dem som ha skött förhandlingarna och undertecknat avtalet.

Här ha framförts argument i olika avseenden, som inte äro aktuella. Fröken
Ebon Andersson började sitt första anförande med att framställa den frågan,
varför enhetlighet i lönestållningen för befattningshavare vid av landstingen
och av staten ägda sjukhus nu så plötsligt befinnes påkallad. Detta är inte något
plötsligt påkommet önskemål. Det ingick redan i de direktiv, som vederbörande
departementschef lämnade den utredningskommitté, 1944 års lönekommitté,
vars betänkande vi nu slutbehandla här i kammaren, att lönekommittén
skulle söka samråd med landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet
för att om möjligt åstadkomma enhetlighet i lönesättningarna. Sådant
samråd har också ägt rum, och det är efter detta samråd som landstingens centrala
lönenämnd, med dess förhandlingsdelegation i spetsen, har gått in för
bland annat att följa dessa direktiv och vid sin lönesättning söka åstadkomma
ett löneläge, som skall möjliggöra enhetlighet i lönesättningen.

Beträffande denna lönesättning skilja sig herr Oscar Olsson och hans medreservanter
fördelaktigt från herr Forslund och till och med från statsrådet
Möller, när dessa reservanter på s. 24—25 i utlåtandet hälsa med tillfredsställelse,
att landstingen »numera träffat avtal av innebörd, att avlöningarna
kommit upp till det omedelbara grannskapet av den nivå, som från statens utgångspunkter
anses skälig och riktig för ifrågavarande befattningshavare».
Det är andra tonarter man här får höra från dem, som äro ledamöter av stats -

Nr 9.

Onedagen den 26 februari 1947.

Äng. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
utskottet, även om de äro reservanter. De ha uppenbarligen förstått, att tveksamhet
bör vara rådande när det gäller att gå på den linje, som reservanterna
i övrigt ha ansett sig böra omfatta.

Herr finansministern hänvisade till remissinstansernas yttranden över lönekommitténs
betänkande. Men då vill jag fråga: hade dessa remissinstanser
kännedom om resultatet av de centrala förhandlingarna mellan Svensk sjuksköterskeförening
och landstingsförbundet, när de i höstas avgåvo dessa remisssvar?
.Det tror jag inte. Och hade''de tillräckligt beaktat direktiven för lönekommittén
och tagit kännedom om att landstingen vid sina förhandlingar beaktat
dessa direktiv, så hade kanske några remissyttranden närmare berört
detta, spörsmål. Men detta löneavtal har ju trätt i kraft så sent som den 1 januari
i år och har därför tydligen inte varit så känt för alla.

Finansministern, förläde tyngdpunkten i sin argumentering på det förhållandet,
att ett kollektivt avtal kan ändras, medan staten vid sin lönesättning binder
sig för en längre tid framåt, varför det inte skulle vara lämpligt för staten
att följa ett så kortsiktigt avtal som det nu träffade, vilket skall gälla under
två år. Detta är ett mycket egendomligt yttrande, ty om någon har lätt
att ändra på lönesättningar, så tycks det vara staten. Åtminstone under de
sista åren har det visat sig, att det inte behövt ta så lång tid att få till stånd
en justeaing av lönerna,

Finansministern, som står för propositionen, har också, såsom även herr Anderberg
påpekade, uttalat tveksamhet just med hänsyn till enhetligheten. Jag
fick det intrycket, när jag i dag hörde finansministern här i kammaren, att
hans tveksamhet nu var ännu större än vid det tillfälle, då propositionen skrevs.
Den ståndpunkt, som företrädes av statsutskottets majoritet, låg tydligen hans
hjärta närmare än den ståndpunkt, som företrädes av reservanterna.

Läget i denna fråga är helt enkelt det, att man vill komma ifrån detta
saxande med lönerna mellan å ena sidan landstingens sjukhus och å andra sidan
statens sjukhus. Jag vill i det sammanhanget passa på att säga, när man
talar om landstingen och landstingsmannens ställningstagande i denna fråga,
att det inte bara är landstingen, utan också städerna, som här äro berörda. Å
ena sidan stå landstingen och städerna med 85 procent av de anställda och å
andra sidan staten med endast 15 procent av de anställda. Och det kan inte
vara riktigt, att staten skall diktera sjuksköterskelönerna för de huvudmän,
som i. sin tjänst ha 85 procent av samtliga befattningshavare. Herr Forslund
sade ju till och med, att det är uppenbart att landstingen skola göra om sitt
avtal, ett avtal som dock är frivilligt slutet och mot vilket ingen erinran har
gjorts.

När landstingsförbundet upptog den form för förhandlingar, som nu har lett
fram. till det träffade avtalet, innebar detta en avsevärd förbättring för befattningshavarna,
Man eftersträvade att få till stånd enhetlighet mellan de
olika landstingen, och denna enhetlighet har man lyckats uppnå. Man har vidare
eftersträvat att vid lönesättningen så nära som möjligt ansluta sig till
de vid statens sjukhus gällande lönerna. Det här föreliggande förslaget är också
ett uttryck^för denna strävan. När det gäller biträdeskåren ha landstingen
till och. med, såsom vi hörde av herr Anderberg, kommit något längre än staten.

Om inte riksdagen följer statsutskottets förslag, får man inte bortse från att
konsekvenserna just på den punkten kunna bli ganska allvarliga. De organisationer,
som representera biträdeskåren, följa med intresse denna fråga, och om
sköterskornas löneställning förbättras, komma de säkert att försöka göra gällande,
att* också biträdeskårens löner skola höjas. Då ha vi återigen detta saxande
med lönerna, Den högre lönesättningen drar personal från sjukhus med
något lägre löner, och det blir ett saxande inte bara i fråga om sköterskorna

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Ang. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. ni. (Forts.)
utan även då det gäller biträdespersonalen. Det är en sådan ordning som landstingen
och deras representanter inte vilja vara med om.

När statsrådet Möller betecknar landstingsledamöternas uppträdande i denna
fråga som en sammansvärjning, så är det en beskyllning som måste på det
bestämdaste tillbakavisas. Landstingen arbeta under den kommunala självstyrelsens
form med valda ombud från länens olika delar, och på samma sätt äi
det i städerna. Det är här inte fråga om några enskilda arbetsgivarintressen,
utan det är det allmännas synpunkter som tillvaratagas vid de löneförhandlingar
som föras. Och det är glädjande att notera, att sådana synpunkter på
hithörande spörsmål ha, oavsett partiställningar, beaktats i landstingen.

Jag kan förstå, att statsrådet Möller inte tycker om landstingsman, ty det
har ju under något tidigare år hänt i statsutskottet, att det blivit ändringar
på någon punkt, som rört landstingen, och det tycker naturligtvis en departementschef
inte om. Men landstingen och deras representanter kunna å andra
sidan inte gärna vara med om att låta staten besluta vad landstingen skola
betala. Det skulle ju innebära ett uppgivande av den kommunala självstyrelseformen.

Herr Anderberg har redan vitsordat den ökade tillströmning till sjuksköterskeskolorna,
som det sista avtalet har medfört. Trots att detta avtal inte trädde
i kraft förrän den 1 januari i år och ännu inte hunnit bli så känt, har det redan
under denna korta tid visat sina fördelaktiga verkningar.

Det är några andra saker som man bör beakta. Även vid bifall till statsutskottets
förslag få sjuksköterskorna vid statens sjukhus en bättre ställning
än sina kolleger vid landstingens sjukhus. De ha nämligen bättre naturaförmåner
och betala inte de pensionsavgifter, som befattningshavarna vid landstingens
sjukhus ännu så länge få betala. Och jag måste beteckna det såsom
anmärkningsvärt, att lönekommittén inte har berört utbildningskostnaderna.
Det bör dock kunna framhållas, att inga som helst inträdesavgifter längre
förekomma vid landstingens sjuksköterskeskolor. Eleverna åtnjuta under hela
sin elevtid fri bostad och fri kost samt från och med andra elevåret arvoden
varierande mellan 500 och 1 560 kronor per år. Härjämte ha enbart landstingen
såsom stipendier och lån för sjuksköterskeutbildning under år 1946 anvisat
182 900 kronor, medan riksdagen för detta ändamål enligt beslut år
1945 endast anvisat 24 000 kronor.

Vad beträffar rekryteringen av landstingens, sjuksköterskeskolor har herr
Anderberg redan erinrat om att 75 procent av eleverna äro folkhögskoleutbildade,
medan 17 procent ha realexamen och endast 7 procent normalskolekompetens
eller studentexamen. Jag har också redan omnämnt den ökade
tillströmningen till dessa skolor, sedan det nya avtalsförslaget blev känt.

Herr Anderberg nämnde en tidningsartikel, som sjuksköterskeföreningen
tydligen har tillställt riksdagsmännen i särtryck. Det påstås där, att landstingen
tidigare icke eftersträvat en likformig lönesättning för sjuksköterskorna
vid å ena sidan landstingens och å andra sidan statens sjukhus. Vad jag
redan har yttrat i det avseendet motsäger ju ett sådant påstående. Men man
försöker också som bevis för sitt påstående redovisa en del lönejämförelser.
Vår expert i landstingsförbundet har granskat denna tidningsartikel, och han
fäller det omdömet, att dessa lönejämförelser äro i vissa avseenden, medvetet
eller omedvetet, dels direkt felaktiga, dels i övrigt missvisande och ofullständiga.
Och han fäster uppmärksamheten på att staten och landstingen tidigare
haft två olika lönesystem, staten ett bruttolönesystem och landstingen ett
nettolönesystem, vilket gör att direkta lönejämförelser icke äro möjliga.

Vidare har sjuksköterskeföreningen ansett det opportunt, låt vara till fördel
för sina syften, att göra jämförelser mellan lönerna vid serafimerlasarettet —

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Ang. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal in. m. (Forts.)
således på E-ort — och landstingssjukhusens löner på C- och D-ort. Att göra
dylika lönejämförelser i en saklig diskussion tyder på att argumenten tryta.

Herr Anderberg har redan utförligt uppehållit sig vid sjuksköterskornas lönegradsplacering.
Jag har med det här sagda endast velat framhålla, att det
har varit en allvarlig strävan från landstingsförbundets och dess centrala lönenämnds
sida att föra upp denna personal i en lönenivå, som ligger i linje
med lönenivån vid statens sjukhus. Det samråd, som har ägt rum mellan
landstingsförbundet och den kommitté, som har arbetat, hade också gjort det
möjligt för kommittén att komma till ett sådant resultat.

Nu föreligger bär inte bara ett förslag, som går i något annan riktning
och som med tveksamhet har framlagts av departementschefen, utan här föreligga
också motioner och en reservation med yrkanden, som gå betydligt längre.
Detta måste ju förefalla mycket egendomligt. Jag upprepar ännu en gång,
att det har varit landstingsförbundets och dess centrala lönenämnds allvarliga
strävan att uppnå likformighet och samförstånd i dessa lönespörsmål, och
det är därför med förvåning jag i dag har hört alla de argument, som här ha
framförts i olika tonarter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Tjällgren, Friggeråker och Lodenius.

Herr Anderson Gustaf Iwar: Herr talman! Jag skall försöka att inte bli
lidelsefull, i varje fall inte så lidelsefull som herr Forslund.

När det bär av finansministern och fröken Ebon Andersson m. fl. erinras
om den enhälliga sakkunskap, som skulle ligga bakom Kungl. Maj:ts ställningstagande,
så ber jag att få fråga: kunna inte också landstingen, vilka såsom
här tidigare har nämnts sysselsätta 85 procent av dessa sjuksköterskor,
tillmätas en viss sakkunskap?

Herr Forslund vänder sig här till läktarpubliken. Det kan ge också mig
anledning att säga något till sjuksköterskorna, som för övrigt verka mycket
sympatiska. Vi känna denna kår från dess välsignelserika verksamhet vid
våra sjukvårdsinrättningar, men min uppfattning när det gäller de här frågorna
är. att denna personalgrupp i det långa loppet kommer att kunna skörda
de största framgångarna via sin organisation och vid förhandlingsbordet.
Och med hänsyn till herr Forslunds tidigare mångåriga verksamhet förvånar
det mig verkligen, att han inte är inne på samma linje. Mitt råd till sjuksköterskorna
är kort och gott: förliten eder inte vare sig på herr Forslund eller
andra, utan förlita er i stället på er organisation och försök att hålla de träffade
avtalen i helgd!

Herr Forslund talade mycket föraktfullt om »landstingsaktiebolaget», och
en del av hans anförande var mycket provokatoriskt och hade personlig udd.
Det må då kanske, herr talman, tillåtas mig att säga, att den omständigheten,
att herr Forslund numera inte har någon aktie i detta förkättrade bolag, möjligen
kan influera på hans ställningstagande.

Herr Forslund karakteriserade utskottets förslag som dumt. Jag skall inte
ingå på någon karakteristik av herr Forslunds tal, utan jag ser mycket realistiskt
på denna sak.

Hur är det nu i verkligheten? Ett tvåårigt avtal har träffats mellan landstingen
och sjuksköterskeföreningen. Ehuru det är oomtvistligt, att detta avtal
innebar mycket avsevärda löneförbättringar för sköterskorna -— och jag
ber att få inskjuta, att de äro dem mycket väl unnade -— kan det tänkas inträffa,
att detta avtal uppsäges nästa höst. Då måste det bli nya förhandlingar.
och skulle dessa resultera i ytterligare lönehöjningar, så ser jag inte

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Ang. lönc ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
något skäl varför staten skulle för sin del stå kvar vid de nu föreslagna lönerna.
Om inte vederbörande departementschef tar initiativ, kan man ju motionsledes
yrka på att det skall bli jämställdhet. Och jag har svårt att förstå,
hur i första hand statsutskottet och i andra hand riksdagen under sådana
förhållanden skulle kunna ställa sig avvisande. Det är realistiskt sett hela
problemet.

Jag har ännu mera erfarenhet från ett annat område, nämligen det kommunala,
och där har utvecklingen i fråga om lönerna skett på ett sådant sätt.
att jag tror att förhållandena börja växa bägge parters centralorganisationer
över huvudet. Och det måste tvinga fram större enhetlighet i lönesystemet.
Jag förstår därför mycket väl vad som ligger bakom utskottsmajoritetens
ställningstagande och hur nödvändigt det är, att man skapar enhetlighet även
när det gäller löneförhållandena för sjukvårdspersonalen vid landets sjukhus.

Jag skall inte, herr talman, upprepa vad andra ärade talare redan ha anfört.
Gent emot herr \V istrands ändringsyrkande måste jag dock säga, att
jag tror att vi få akta oss för det. Det är från dessa mina utgångspunkter,
som jag här har sökt utveckla, som jag, herr talman, ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag oförändrat.

Herr Kriigel: Herr talman! Efter de anföranden, som hållits av bland andra
herrar Gustaf Iwar Anderson och Gustaf Karlsson i Munkedal, är det från min
synpunkt sett inte så mycket att tillägga, men jag skall ändå be att få säga
några ord i anknytning till vad herr Forslund nämnde.

Jag är inte så upprörd som han — det vill jag förutskicka — men jag är i
alla fall en smula förvånad över hans inlägg. Han är ju gammal fackföreningsmän
och likaså gammal löneförhandlare, men ändå vill han genom sitt ställningstagande
här i kammaren bidraga till att riva upp ett nyss ingånget avtal
berörande 85 procent av de befattningshavare, som det här gäller. Och anledningen
skulle vara, som jag tror att han uttryckte det, önskan att förbättra
lönestä-llningen för de övriga 15 procenten. Jag anser verkligen, att vi måste
förvåna oss över herr Forslunds ståndpunktstagande.

I den mån herr Forslund anser, att sjukvårdspersonalen i Stockholm och
överhuvud vid statliga sjukhus bör avlönas bättre än motsvarande befattningshavare
vid landstingens och landsortsstädernas sjukvårdsanstalter, borde han
finna att ortsgrupperingen ger en tillräcklig differentiering. Avsikten med ortsgrupperingen
är ju att lägga allt till rätta på det området, och jag tycker att
den borde vara tillfredsställande även i detta fall.

Men varmed motivera herr Forslund och andra på hans linje i övrigt sitt
ställningstagande? Jo, herr Forslund sade bland annat, att rätten och rättfärdigheten
krävde en förbättrad löneställning för dessa befattningshavare. Jag
frågar då herr Forslund: är det ett uttryck för rätten och rättfärdigheten att
försöka sätta en liten grupp befattningshavare i en särklass framför deras
kolleger? Ty herr Forslund vill väl inte att vi, som nu anses representera landstingen,
helt plötsligt skola uppriva det avtal, som är träffat för detta år och
för det närmast kommande.

Herr Forslund var också inne på eu annan värdesättning såsom motivering.
Det sken alldeles tydligt igenom, att herr Forslund värderar sjukvårdsanstalterna
och deras arbete exempelvis här i Stockholm på ett annat sätt än sjukvårdsanstaltema
ute i landsorten. Ett sådant ställningstagande vägrar jag för
min de! absolut att acceptera, även om jag inte har allt för stor insyn i förhållandena
här i Stockholm. Jag är gamimal ledamot av direktionen för centrallasarettet
i mitt län. Det är en stor anstalt med ett platsantal, som snart är
uppe i 600, och jag måste säga att, det sätt, på vilket man där sköter de sjuka,

Första kammarens protokoll 1947. Nr 0. 3

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Ang. löneställningen för viss statsanställd sjukvårdspersonal rrv. m. (Forts.)
motiverar att den vården jämställes med vilken annan sjukvård som helst.
Därför bör också den personal, som arbetar där, ha precis samma lönestäUning
som sina kolleger vid de statliga sjukhusen. Från dessa synpunkter sett finns
det alltså, herr Forslund, ingen anledning att gradera personalen.

Beträffande lönerna sade herr Forslund kort och gott, att de äro för låga.
Det kan man naturligtvis tvista om. Vad den ene anser vara för lågt, anser
den andre vara för högt o. s. v. Men om man utgår från kostnaden för den
utbildning, som åligger sjuksystrarna, kan jag för man del inte säga att man
får det intrycket, att betalningen är låg. Genast efter avslutad sjuksköterskekurs
når vederbörande en begynnelselön av drygt 6 000 kronor och en slutlön
av drygt 7 000 kronor. Men härtill kommer, att man också har chansen att,
om man är en duktig arbetare i vingården, vinna befordran. Man kan få eu
instruktionssköterskeplats, en personalföreståndarinneplats, en husmodersplats
o. s. v., och då har man möjlighet att uppnå en lön av i högsta lönegraden
över 10 000 kronor. Jag kan för min del inte vara med om att rubricera detta
som en dålig lönestäUning för en ensamstående — det är inte värt att jag säger
kvinna, ty då skulle det väl möta opposition, utan jag nöjer mig med att säga
en ensamstående. Och det hör, herr talman, till undantagen att en sjuksyster
är gift. Hon har i vanliga fall endast sig själv att svara för.

Herr Forslund sade också någonting annat, som kanske var av mindre vikt
men som jag tycker att det är anledning att protestera mot. Han talade om
oss, som sluta upp kring utskottets förslag, såsom de där som springa i trapporna
och agitera. Jag skulle väl tro, att vi ha samma rätt som vilken annan
som helst att röra oss fritt i trapporna här. Och när det gäller agitationen, tror
jag inte att herr Forslund ligger i lä för någon annan av oss. Det må ju vara
honom obetaget, men jag tycker inte att det finns skäl att anmärka på oss,
om vi slåss för våra synpunkter.

För övrigt tyckte jag att uttrycket landstingsaktiebolaget var en smula
elakt. Det är väl inte herr Foralund obekant, att landstingen på ett annat sätt
än aktiebolag i vanlig mening äro en allmän inrättning, en samhällets tillhörighet.
Och när man därtill betraktar detta mot bakgrunden av att herr Forslund
är gammal landstingsman, så tror jag man skulle ha anledning att från
hans sida vänta sig större respekt för den institution, som han så vanvördigt
talade om.

Detta var i huvudsak de anteckningar jag gjorde i anledning av herr Forslunds
anförande. Jag sade nyss, att jag är gammal i tjänsten inom direktionen
vid ett sjukhus. Jag konstaterar med glädje, vilket värdefullt arbete som utförts
och utföres av våra sjuksystrar och andra befattningshavare. Och jag
önskar av den orsaken ingenting annat än att dessa skola få en god ställning
både i lönehänseende och i andra avseenden. Vi göra allt vi kunna för att tillfredsställa
personalens1 önskningar beträffande bostäder — den saken har här
redan omnämnts — och vi söka också på annat sätt att sörja för trevnaden.
Vi göra det inte på minsta sätt av tvång, utan därför att vi gärna vilja det,
drivna därtill av sympati för sjuksystrarna och deras arbete, deras omvårdnad
om oss, när vi bli sjuka.

Men vi vilja inte ha tillbaka de svårigheter, som vi under tiden före utjämningen
av lönerna hade att slåss med. Då var det ett evigt saxande, som jag
tror att någon har uttryckt det: än skulle det bli så och än så med hänsyn till
den statliga lönesättningen. Det förekom inte ett direktionssammanträde utan
att vi hade lönefrågor att ta ställning till. Efter överenskommelsen mellan
landstingens centrala lönenämnd och befattningshavarna har inte förnummits
ett enda missljud, men väl har tjogtalet systrar för mig deklarerat sm absoluta
tillfredsställelse med och sin gdädje över det uppnadda resultatet. Och de ha,

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Ang. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
så vitt jag ha.r kunnat förstå det, inte drömt om att omedelbart komma tillbaka
med önskemål om förhöjda löner. Efter den rekommendation, som herr Forslund
nyss uttalade, är jag emellertid säker om att det på sina håll inte kommer att
dröja länge, innan detta kommer att ske. Ty han uppmanade ju direkt till en
ny aktion, och det skulle vara underligt, om man på personalhåll vore alldeles
lomhörd för dylika signaler.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Forslund: Herr talman! Det är många som ha varit förvånade över
mitt anförande, och jag skall be att få säga några ord med anledning av vad
som här har yttrats mot mig.

Med anledning av vad den siste talaren yttrade ber jag att få starkt understryka,
att jag inte ett ögonblick rekommenderar ryggande av något avtal.
Jag är gammal fackföreningsmän och anser, att avtal äro heliga ting. Men
jag har aldrig delat den uppfattningen, att tredje man skall få blanda sig
in på något område. Det är säkert bekant, att jag på sin tid var stark motståndare
till att tredjemanssystemet skulle införas vid regleringen av förhållandena
mellan olika intressegrupper. Striden om tredje man är nu avblåst,
men den träder här återigen fram, märkvärdigt nog genom landstings*
representanternas åtgöranden.

När herr Kriigel talar om att rygga avtal, så vill jag påminna om att ni
själva, genom det, förslag som här föreligger, ha ryggat landstingens avtal i vad
gäller assistentsköterskorna. I utskottets förslag ha nämligen dessa sköterskor
kommit att placeras en lönegrad högre än i det mellan landstingen och sjuksköterskeföreningen
träffade avtalet. Det tala ni inte om. Herr J. B. Johansson
talade mycket högt om att det här gäller att respektera den sakkunskap,
som har tagit sig uttryck i det förhållandet, att ett avtal har träffats mellan
de båda berörda parterna vid landstingen. Tro ni inte, att assistentsköterskorna
vid städernas och landstingens sjukhus komma att säga: »Det var ju ingen
av herrarna, som representera landstingen, som i riksdagen reagerade mot
Kungl. Maj:ts och statsutskottets förslag att i fråga om oss rygga det träffade
avtalet!»

Vad striden gäller är bara översköterskornas löneställning, eftersom även
utskottets förslag innebär en lönegradsuppflyttning i likhet med Kungl. Maj ds
förslag för assistentsköterskorna vid statens sjukhus. Och då frågar jag: varför
skall man bråka om den saken? Kan man inte i rättfärdighetens namn —
jag har tillåtit mig att använda det ordet — ge dessa översköterskor, som
ha en så stor uppgift sig anförtrodd, den lönegradsplacering, som all sakkunskap
har ansett att de böra ha?

Herr J. B. Johansson ifrågasatte, om remissinstanserna haft kännedom om
avtalet mellan landstingen och sjuksköterskeföreningen, när de avgåvo sina
yttranden. Ja, herr Johansson, det ger åtskilligt av förklaringen till statsutskottets
ställningstagande. I lönekommitténs betänkande läser man nämligen
följande: »Vid kommitténs överläggningar med delegerade från svenska landstingsförbundet
och svenska stadsförbundet hava de delegerade bestämt avrått
från en placering av i statens tjänst anställda sjuksköterskor i högre lönegrader
än dem, om vilka överenskommelse enligt vad ovan sagts träffats för
tiden 1 januari 1947—31 december 1948 mellan landstingens centrala lönenämnd
och svensk sjuksköterskeförening.»

Man undrar verkligen, hur föredragningen i statsutskottet är beskaffad, när
utskottets ordförande tydligen icke äger kännedom om denna sak utan ställer
frågan: tro herrarna, att remissinstanserna visste om detta avtal? Saken finns
ju belyst i den akt, som väl statsutskottet skulle ha granskat. Jag har allt

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Ang. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
mer och mer blivit verkligt kritiskt inställd mot det nuvarande statsutskottets
arbetsmetoder, och denna min inställning skarpes allt mer.

Och jag måste ju bli ännu mera kritisk på denna punkt, när jag hörde herr
J. B. Johansson uttrycka sin förvåning över att, jag talat om gamla saker,
som enligt hans uppfattning inte hörde hit. Vad jag sade var, att löneställningen
för de vid serafimerlasarettet anställda, som reglerades för tio år sedan,
grundar sig på en viss princip. Detta finns behandlat i ett betänkande,
som avgavs år 1936 och som'' lades till grund för den kungl. propositionen,
där dåvarande ecklesiastikministern Engberg särskilt polemiserar mot dem.
som vid det tillfället ville sätta lönerna för dessa befattningshavare lägre
än som enligt hans mening var rimligt. Jag nämnde detta och tilläde, att
statsutskottets utlåtande i frågan, som jag tror hade numret 181 och som
avgavs i maj månad 1937, refererar departementschefens uppfattning i saken,
varpå utskottet något längre fram säger: »Emot vad departementschefen anfört
rörande principerna för lönesättningen har utskottet intet att erinra.»
Då förebrår mig statsutskottets ordförande för att jag talar om sådant, som
inte hör hit. Jag vill säga, att om det ålegat mig som utskottsledamot att
granska detta Kungl. Majrts förslag, så skulle jag ha ansett att det sekretariat
icke fullgjort sin uppgift, som icke anmält de av mig nyss anförda förhållandena
för utskottet.

Jag konstaterar bara. att det av mig anförda är klara papper, som styrka
den ståndpunkt, som jag här förfäktat.

Min vän Gustaf Karlsson från Munkedal var förvånad över min ståndpunkt
i denna fråga. Jag ber att få kvittera ''hans ord med att jag inte alls känner
igen herr Karlsson från Munkedal i detta fall. Jag hade aldrig trott att lian,
med sitt revolutionära bohuslänska sinnelag, skulle kunna förfalla till så krassa
arbetsgivarsynpunkter, som han här i dag har företrätt. Och jag skulle vilja
uttala den önskan: måtte Gud bevara honom, så att han snart kan återfinna
sig själv.

Herr Anderson i Arboga var litet missnöjd och påstod, att jag hade varit
personlig, men han hann knappast uttala det ordet, förrän han gjorde en personlig
anspelning mot mig, som innebar att jag inte hade några aktier i
landstinget. Jag undrar, hur många av herrarna här voro landstingsmän första
gången år 1910? Jag känner sedan dess de svenska landstingen och deras arbetssätt.
Redan i unga år kom jag med i landstingsarbetet. Jag vet också, att
landstingen ha fått uppgifter, som hålla på att växa dem över huvudet, och
därför är jag för min del beredd att försöka intressera folk för att avlasta en
del av dessa arbetsuppgifter från landstingen. Sjukvården kan enligt min mening
inte längre vara en landstingens angelägenhet, utan den måste bli en statens
angelägenhet. Jag rekommenderar herrarna att tänka på om det inte vore
klokt, att en sådan ordning genomfördes.

Jag har bara velat säga detta i förbigående, för att man inte skall tro, att
jag inte har någon erfarenhet när det gäller landstingens angelägenheter. Jag
anser inte, att det här är fråga om att rygga avtal. Vad det, gäller är, att
sjuksköterskorna skola inplaceras i den löneskala, som bygges upp för statens
tjänstemän. Det andra blanda vi oss inte i.

Herr Anderberg påtalade min anmärkning mot landstingens sätt att göra
upp sin löneskala. Jag anser inte att det är riktigt, när man i denna löneskala
placerar en kontorist en lönegrad högre än en assistentsköterska. Kontoristen
behöver icke någon annan utbildning än att kunna skriva maskin och teckna
stenografi. Några skolmeriter av annat slag krävas inte.

Distriktssköterskorna äro vidare placerade just i den lönegrad, som Kungl.
Maj:t har föreslagit för översköterskor. Jag tog det exemplet, att en överskö -

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Ang. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
terska vid till exempel professor Olivecronas klinik skulle få 261 kronor mindre
i fast lön än en distriktssköterska ute i Solna, och jag frågade: vilken motivering
har man för det? Då svarade herr Anderberg, att en distriktssköterska
har längre utbildning. Men hur är det i verkligheten? Jo, sedan hon tagit sin
sköterskeexamen går hon igenom en ganska kort kurs för att skaffa den kompletterande
utbildning, som hör ihop med distriktsskötersketjänsten, och sedan
avancerar hon, utan att någonsin behöva tjänstgöra som assistentsköterska, till
distriktssköterska. Anse ni, mina damer och herrar, att det är ett rättvist
system? Jag för min del kan inte finna, att det råder någon rimlig proportion
mellan lönen för en sådan distriktssköterska och lönen för en översköterska vid
exempelvis professor Olivecronas klinik. Jag har för övrigt ett exempel på
att en sköterska helt nyligen blev utnämnd till distriktssköterska, fastän hon
för inte länge sedan gick ut från sjuksköterskeskolan, varefter hon hade kompletterat
sin utbildning med den föreskrivna kursen på några månader. En
översköterska måste ju däremot, sedan hon tagit examen, gå åtskilliga år såsom
assistentsköterska i den lägre lönegraden.

År detta någonting för staten att efterapa? Jag kan inte finna, att dessa
exempel från landstingens verksamhet på sjukvårdens område ge belägg för
att den är någonting heligt, så att den skulle kunna inverka på Sveriges riksdag
i detta fall. Herr Anderberg har försvarat en del avvikelser från vad som
föreslagits av den sakkunskap, som har utrett dessa lönefrågor, men jag får
säga att den sakkunskapen enligt min bedömning väger tyngre än den argumentering,
herr Anderberg här kunnat åstadkomma.

Sinnessjukvården här i landet har till största delen uppbyggts med statens
, medel och under statlig administration, under det att en del mindre sinnessjukhus
höra under landstingen. Men även där äro nu herrar landstingsmän i färd
med att sätta ned lönerna för 800 befattningshavare vid statens sinnessjukhus
i förhållande till vad Kungl. Maj :t har föreslagit. Och då måste jag fråga mig:
ha landstingsmännen verkligen lyckats åstadkomma en så utomordentligt sakkunnig
prövning, att den går utanpå den bedömning, som verkställts av statens
beredande myndighet i detta fall? Jag tror det inte, och jag kommer aldrig att
tro det, ty jag känner landstingen och landstingsmännens möjligheter att bedöma
dessa saker.

Man begår också en orättvisa i det hänseendet, att man helt enkelt bryter
sönder den likhet i fråga om löneställningen för män och kvinnor i översköterske-
och överskötartjänsterna, som efter många mödor och besvär kunnat
åstadkommas. Lönekommittén har föreslagit, att dessa översköterskor skulle
placeras i 9 :e lönegraden och alltså komma i jämbredd med överskötama, men
då äro herrar landstingsmän omedelbart sakkunniga och korsa över det förslaget.

Höjdpunkten i det hela uppnås i mitt tycke när det gäller översköterskan
och sjuksköterskan vid vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte.
Översköterskan skall naturligtvis inte placeras i lönegraden A 9, såsom Kungl.
Maj :t har föreslagit, utan i lönegraden A 8. Och sjuksköterskan, som föreslagits
bli uppflyttad en lönegrad, skall inte få någon uppflyttning alls. Någon
motion i saken föreligger inte, men herrarna i statsutskottet bestämma, utan
att i betänkandet anföra ett ord till motivering, att denna sjuksköterska inte
skall få den av Kungl. Maj:t föreslagna lönegradsuppflyttningen.

Och grunden till allt detta är, som socialministern sade, denna sammansvärjning,
som har skett bland herrar landstingsman. Den har lett till att man
också givit sig in på dessa områden och trott, att man behärskar dem. Men var
och en, som har litet hum om de här sakerna, måste väl ändå erkänna, att
man här har tagit sig för att bedöma saker och ting, som det inte ligger inom
räckhåll för landstingsmännen att bilda sig en uppfattning om.

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947

Ang. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)

ETerr AncFr au i -.rloga ''-i lie g- läk in rpu bli ken de1 rå Åt, att när det liä
''avtalet med landstingen utgår och ett för befattningshavarna förmånligare avtal
eventuellt träffas, så kan man so till att någon i riksdagen motionerar om
motsvarande förbättringar för befattningshavarna vid statens sjukhus. Jag
skulle vilja fråga: när blev den ordningen fastslagen?

Nu förstår jag, att det finns en majoritet för bifall till utskottets förslag.
Jag har inte mycket att tillägga. Kanske det i alla fall tillåtes mig att slutligen
säga — eftersom det påstås att jag är ganska hänsynslös, något som
jag vill vara, så snart det är fråga om att bekämpa en orättfärdighet — att jag
är förvånad över att i dag möta mina partikamrater på den linje, som företrädes
av 1 a nds tingssamm ans vä r j n i n ge 11.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Johansson, Johan Bernhard,
som yttrade: Herr talman! Det må naturligen vara herr Forslund fullt
tillåtet att i sådana mästrande tonarter, som han här använt, gå till rätta med
dem, som kritiserat hans anförande, men han skall inte klandra det som är rätt
och riktigt.

Jag tillät mig i mitt första anförande framställa en undran, huruvida remissinstanserna
verkligen hade fått del av kollektivavtalets innehåll och de omständigheter,
som påverkat förhållandena mellan statens och landstingens lönesättningar,
och det är en fullt tillåten undran.

Herr Forslund menade, att jag inte bort framföra något klander för att man
i debatten indragit sådant som är gammalt och inte hör hit. Ja, det är fullt
berättigat att framställa ett dylikt klander. Här har t. ex. herr Oscar Olsson
talat om att landstingen nu ångrat sina tidigare gärningar, efter det landstingen
nu gått med på en lönesättning, som han själv i sin reservation skänker
ett erkännande.

Fröken Ebon Andersson var förvånad över att enhetligheten plötsligt- blivit
så viktig för landstingsmannen. Tanken på en enhetlig lönesättning är ingalunda
ny. Den kommer fram redan i direktiven för den kungl. kommitténs
arbete.

När herr Forslund till slut betygar sin ovilja mot att tredje man inkallas
vid avgörandet av dessa frågor, är jag helt på herr Forslunds sida. Men döt
är genom ett riksdagsbeslut i den ordning, som herr Forslund förordar, som
tredje man inkallas i det avtal, som dock berör 85 procent av befattningshavarna.

Herr öhman: Herr talman! När man suttit och hört på denna debatt, kan man
inte undgå att konstatera, att situationen i kammaren, åtminstone för mig som
är relativt nykommen, ter sig tämligen ovanlig, för att inte säga förvirrande.
Här föreligger en högerreservation, som stödjer regeringsförslaget mot en socialdemokratisk
utskottsmajoritet. Och situationen blir ju inte mera vanlig,
när jag nu säger, att jag för min del i den kommande voteringen kommer att
stödja högerreservationen.

Nu har ju socialministern förklarat, att orsaken till detta förvirrade läge
är att söka i det förhållandet, att här dykt upp ett alldeles nytt parti, som
han kallade för »landstingspartiet». Jag måste emellertid säga, att när jag tar
ståndpunkt till denna fråga och stödjer den reservation, som fröken Ebon Andersson
avgivit, gör jag det utifrån helt sakliga synpunkter. Jag anser nämligen
att 537 kronor i månaden för en avdelningssköterska ingalunda kan anses
vara för mycket betalt i dessa dyrtider, som vi nu genomleva. Hon utför
ett arbete, som för det första fordrar en tämligen lång utbildningstid och som
för det andra är mycket ansvarsfullt. Myndigheterna ha all anledning att uppskatta
detta arbete och att betala det så bra som det är möjligt. Därtill kom -

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Ang. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal rn. rrv. (Forts.)
mer att sjuksköterskorna tillhöra de få befattningshavargrupper här i landet,
som ännu inte fått en lagstadgad åtta timmars arbetsdag, utan för vilka arbetsdagen
ofta blir både nio och tio timmar och ibland ännu längre. Jag tror
att de herrar, som dikterat »landstingspartiets» mening, ännu hålla fast vid
den, tillåt mig säga, antikverade uppfattningen, att sjuksysterarbetet icke skall
betraktas såsom ett yrke i vanlig ordning utan såsom ett kall, således såsom
något slags barmhärtighetstjänst, och att de som utöva detta kall därför kunna
av vederbörande myndigheter och sjukhusinrättningar betalas på ett tämligen
godtyckligt sätt.

Det hävdas från utskottsmajoritetens sida, att bristen på sjuksköterskor icke
har något som helst samband med lönefrågan. Detta är väl ändå ett något löst
påstående, för vilket man icke kan leverera några som helst bevis. Det är ju
ändock ganska naturligt att med en bättre betalning för sjukhuspersonalen
tillströmningen av sökande till sådana tjänster skulle öka ganska avsevärt. Jag
tror inte vi bli i stånd att klara de svårigheter, som komma att uppstå i samband
med genomförandet av den allmänna fria sjukvården, om vi inte i fråga
om såväl utbildning som lönesättning för sjukhuspersonalen komma till
något liberalare ståndpunkter än vi för närvarande intaga till dessa viktiga
frågor.

Någon talare sade visst, att det vore en stor olycka, om riksdagen skulle
fatta ett annat beslut än det som kommit till uttryck i det avtal, som träffats
mellan landstingsförbundet och Svensk sjuksköterskeförening. Jag vet nu inte
vad olyckan egentligen skulle bestå i. Det kan väl ändå inte vara meningen,
att vi skola få en sådan ordning, att landstingsförbundets lönenämnd först
träffar en överenskommelse med sköterskeföreningen och att man sedan från
samma håll söker påtvinga riksdagen den mening, som man har inom landstingsförbundets
lönenämnd.

Statsutskottets ordförande herr J. B. Johansson, ställde mycket indignerat
frågan: skall staten verkligen besluta vad landstingen skola betala till sin
sjukvårdspersonal? Nej, men så är ju heller icke fallet, herr J. B. Johansson,
utan det är ju i detta fall landstingsförbundet som vill diktera vad staten skall
betala till vid statens sjukhus anställd sjukvårdspersonal. Så ligger det ju
faktiskt till och icke såsom herr J. B. Johansson sökt måla läget, nämligen
att statsmakterna skulle diktera landstingsförbundets lönesättning.

Herr Anderson i Arboga har framhållit, att vi borde ta hänsyn till den
mycket stora expertis och sakkunskap, som finns inom landstingen, när vi ta
ställning och fatta vårt beslut i denna fråga. Jag måste säga, att den sakkunskap
man har till sitt förfogande, när det gäller lönesättningen för sjukhuspersonalen,
vill jag för min del inte ge så varst mycket för. Om man på det
hållet inte varit så småsnål i lönesättningen, tror jag vi hade sluppit det hart
när katastrofala läge i fråga om rekryteringen till våra sjukhus, som vi för
närvarande stå i.

Jag vill sluta med att upprepa, att förutsättningen för att vi skola komma
till rätta med förhållandena på detta område är en liberalare inställning till
sjukvårdspersonalens berättigade lönekrav, och det är, herr talman, med den
motiveringen som jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Wagnsson: Herr talman! Debatten bär pågått ganska länge, och argumenten
för och emot ha ingående redovisats. Jag skulle kunnat inskränka
mig till att deklarera min anslutning till de synpunkter, som fröken Ebon
Andersson i början av debatten anfört, men då flera talare, bl. a. statsutskottets
ärade ordförande och herr Kriigel, tyckas utgå från att landstingsförbundets
avtal med sjuksköterskorna skall bli bestående för lång tid framåt och vara

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Ang. löneställningen för viss statsanställd sjukvårdspersonal rrv. m. (Forts.)
normgivande för statens lönesättning, har jag funnit det angeläget att understryka,
att jag anser, att herr Förslund bedömt denna fråga på ett mera realistiskt
sätt.

Sedan sakkunniga instanser funnit en högre löneställning än den, som statsutskottet
nu förordar, motiverad, synes det mig orimligt, att staten fixerar en
lägre löneställning endast eller huvudsakligast av hänsyn till landstingens löneavtal.
Detta har ju varit det viktigaste argument, som framförts här i kammaren.
Det skulle med andra ord innebära, att staten skall för denna grupp befattningshavare
tillämpa andra än de vanliga löneprinciperna för att inte
landstingens avtal skall överbjudas.

Min ärade vän herr Iwar Anderson i Arboga uttalade sig öppet på denna
punkt. Han förklarade att sjuksköterskornas organisation, sorn enligt hans mening
och också enligt min är den sjuksköterskorna främst ha att lita till, får
försöka åstadkomma ett bättre avtal med landstingen år 1949. Sedan kan det,
sade herr Iwar Anderson, motioneras i riksdagen om att också de 15 procenten
statsanställda sjuksköterskor få en motsvarande löneförbättring. Staten skulle
alltså enligt herr Iwar Anderson inte längre vara någon mönsterarbetsgivare.
Den skulle i stället i sina avtal vara någon Trascapatrullo, som alltid kommer
litet efteråt och kanske i vissa fall — sasom i detta fall, när det gäller att få en
lämplig rekrytering — till och med för sent.

Det ligger da, förefaller det mig, mycket mera i herr Forslunds jämförelse
med järnvägsmännens avtalsförhandlingar. Denna jämförelse ligger ju också
särskilt nära till hands, eftersom det var en järnvägstjänsteman, herr Anderberg,
som först och allra ivrigast uppträdde sasom talesman för landstingen.
Herr Anderberg har ju tidigare varit anställd vid en enskild järnväg och var då
medlem av en organisation, som var ansluten till det dåvarande Daco. Om herr
Amderberg, när löneförslag förelågo i riksdagen, som avsågo förbättrade löner
för personalen vid statens järnvägar, sasom talesman för de enskilda järnvägarna
statt upp och sagt, att han för sin del inte ville vara med om att förbättra
denna personals förhållanden, förrän järnvägspersonalen vid de enskilda
järnvägarna, natt motsvarande löneförbättring, men att han gärna kunde vara
med om att i riksdagen motionera om att också statsbanornas personal skulle få
motsvarande tillägg, därest järnvägsmannaförbundet kunde pressa upp lönerna
för personalen vid de enskilda järnvägarna, skulle herr Anderberg ha uppträtt
precis efter den norm, efter vilken han under instämmanden från flera håll här
i dag uppträtt. Jag tror inte att en sadan lönetaktik är den riktiga.

o Denna debatt har ^säkert lärt sjuksköterskorna, att de ha att vid avtalets utgång
ar 1948 söka fa till stand ett bättre avtal med landstingen. Om den grupp
här i kammaren ur olika partier, som statsrådet Möller kallade för »landstingspartiet»,
i denna fråga hembär en voteringsseger, är jag övertygad om att det
blir en pyrrhusseger. Sjuksköterskorna kunna räkna med stöd från den i
T. C. O. samlade tjänstemannarörelsen, när det gäller att driva igenom sina
lönekrav, och jag vill tillägga, att de ju fått ett alldeles extra stöd genom det
sätt, på vilket statsutskottet handlagt denna fråga.

Jag ber, herr talman, att få meddela, att jag i första hand är beredd att
stödja fröken Ebon Anderssons reservation, men då jag utgår från att huvudvoteringen
kommer att stå mellan Kungl. Maj:ts förslag och utskottets förslag,
kommer jag att rösta för Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att argumentera
för den ena eller andra linjen i denna fråga, ty jag skulle tro att det inte går
att uppmobilisera ytterligare argument utöver i debatten redan framkomna,

Onedagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Ang. löncställningen för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
och därför skulle en argumentering från min sida endast betyda ett återupprepande
av vad som här redan är sagt.

Jag känner emellertid ett behov att vid detta tillfälle ge till känna, att jag
anser Kungl. Maj :ts förslag i denna fråga vara det mest rättvisa och lämpliga.
När man som jag för egen del och för mina familjemedlemmars del åtskilliga
gånger nödgats anlita de offentliga sjukvårdsanstalterna och därvid kunnat
konstatera i vilken hög grad ambition, kunnighet och uppoffring synas vara
genomgående drag hos vår sjuksköterskekår, måste det ur min synpunkt finnas
starka skäl, om man skall kunna placera de statens sjuksköterskor, varom här
är fråga, i en lägre löneklass än de statens befattningshavare, som äro i lönehänseende
med dem jämställda.

Jag finner inte att sådana skäl i detta sammanhang anförts, och därför ber
jag, herr talman, att få ansluta mig till den av herr Oscar Olsson m. fl. avgivna
reservationen.

Häri instämde herrar Herlitz, Wehtje och Arrhén.

Herr Kriigel: Herr talman! Endast ett par ord i anledning av herr Öhmans
och ett par andra talares inlägg.

Herr Öhman framhöll, att situationen var en smula förvirrad, och jag kan
ge honom rätt i denna synpunkt. I varje fall var det någonting för mig oväntat
att finna honom och fröken Ebon Andersson vandra hand i hand i ett ärende.
Nu få vi väl anse det passerade som en tillfällig förbindelse och att herr
Öhman bär ansvaret för den.

Herr Öhman sade beträffande lönesättningen, att vi borde unna sjuksystrarna
en lön på 537 kronor i månaden. Ja, herr Öhman, det är alldeles riktigt,
men det är inte det diskussionen i dag rör sig om, utan det är om frågan huruvida
vi skola bevara ett ingånget avtal till avtalstidens slut eller inte. Det
är inte från vår sida ett poängterande av att reservanterna vilja ge 25 kronor
mera i lön än utskottet, utan det är fråga om någonting helt annat.

Sedan sade herr Forslund, att han betraktar varje ingånget avtal såsom
heligt. Det var ett vackert drag, något som jag gärna vill ansluta mig till. Men
så i nästa momang kallade han det för en sammansvärjning, när vi vilja slå
vakt om ett avtal. Logiken i detta resonemang kan inte jag tillägna mig, men
det kanske jag kan få undervisning om i nästa inlägg av herr Forslund.

Vidare införde herr Forslund i detta sammanhang begreppet tredje man,
och han syftade då, såvitt jag kunde förstå, främst på oss, som opponera gentemot
den inställning han själv har. Men äro vi inte här allesamman »tredje
man», och inte bara de s. k. landstingsmännen. Jag har svårt att föreställa
mig, att vi ha någon olika ställning i förhållande till varandra i denna kammare.
Vi ha väl samma rätt att resonera i vilken fråga som helst, och därför
är det onödigt att påstå, att en viss grupp, därför att den intar en viss hållning,
talar på tredje mans vägnar. Jag för min del talar på mina egna vägnar
och på mina kommittenters vägnar, och det anser jag mig ha full och obeskuren
rätt till.

Statsrådet Möller var orolig för rekryteringen, och i den oron är inte statsrådet
ensam. Vi, som arbeta inom sjukvården, ha under de närmast gångna
åren varit mycket bekymrade på denna punkt. Gång efter annan ha svårigheter
anmält sig, när det gällt att hålla betjäningen fulltalig och att kunna
ta hand om det klientel, som måst anlita sjukhusen, och särskilt svårt har det
varit under semestertiden på sommaren. Jag vill dock säga, att det i detta, avseende
yppat sig en viss lättnad, men denna lättnad har inte inträtt först sedan
det blev klart för personalen, att den skulle få en högre löneställning, utan

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Ang. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal to. to. (Forts.)
den kom till synes redan i somras, då hela denna fråga ännu låg i vida fältet.
Såsom ett belägg för att mitt bedömande är riktigt, kan jag nämna, att vi på
det centrallasarett, där jag är verksam, ha en sjuksköterskeskola med plats för
150 elever. Alla dessa platser ha tidigare inte kunnat besättas. I höstas fingo
vi emellertid flera anmälda till kurserna än vi kunde ta emot. Det måste tyda
på att det skett en omsvängning. Var vi skola söka orsaken därtill, vet jag
inte, men jag tror i likhet med vad de sakkunniga i sitt betänkande i detta
ärende uttalat, att vi inte kunna söka den i den förmånligare lönesättningen,
i varje fall inte uteslutande däri, utan i helt andra förhållanden.

Jag tror således att vi i detta avseende med förtröstan kunna se fram mot
de kommande årens utveckling, även om vi se den mot bakgrunden av den utbyggnad
av våra sjukvårdsanstalter, som vi ha att vänta, när möjligheterna
på byggnadsmarknaden lätta och det program, som föreligger, kan förverkligas.

Herr Sundberg sade några mycket hjärtliga ord om våra sjuksköterskor och
att han alltid, när behovet påkallat det, blivit väl omhändertagen på våra sjukhus.
Ja, herr Sundberg, det ha vi nog litet var. På denna punkt ha vi icke några
delade meningar. Det finns inga så förtjusande människor i sitt sysslande
som sjukvårdspersonalen. Det är jag den förste att erkänna, men jag tycker
ändå inte att det är argument, lämpliga i en lönefråga.

Jag har, herr talman, fortfarande samma inställning som förut.

Herr Forslund: Herr talman! Endast ett par ord till herr Kriigel. Han talade
om att vi stå i begrepp att bryta ett avtal. Det förefaller som om herr Kriigel
skulle befinna sig hemma i Örebro län och där tala till landstingsmannen och
glömma att det är Sveriges riksdag som är samlad. Sveriges riksdag har
inte något avtal, utan det är här fråga om att besluta en lönesättning för i
statens tjänst anställd personal. Förstår inte herr Kriigel detta?

Herr öhinan: Herr talman! Den fråga, vi nu skola avgöra, handlar icke om
huruvida ett ingånget avtal mellan landstingsförbundet och landstingens sjukhuspersonal
skall gälla eller inte, utan den handlar om huruvida riksdagen
skall vara bunden i sitt beslut beträffande de anställda vid statens sjukhus av
ett avtal ingånget mellan landstingsförbundet och landstingens sjukhuspersonal.
Om detta sedan skulle medföra sådana konsekvenser, att också landstingens
sjukhuspersonal skulle få lättare att tilltvinga sig litet högre löner,
tycker jag icke att därmed någon skada skett.

Herr Anderberg: Herr talman! Herr Wagnssons yttrande föranleder mig att
säga ett par ord.

Herr Wagnsson riktade ett personligt angrepp mot mig för mitt ställningstagande
till denna fråga, och han gjorde vissa jämförelser, som anspelade på
den tjänst jag tidigare innehaft.

Jag vill säga herr Wagnsson, att jag i denna fråga handlar såsom representant
för en stor grupp medborgare, nämligen de människor, som bo i det
län jag representerar och vilkas intressen och synpunkter jag har att företräda.
Min ställning som tjänsteman har intet som helst samband med mitt
ståndpunktstagande, när det gäller denna lönesättning för sjukhuspersonalen,
utan jag har funnit, att det allmänna går före det privata.

Vad som under debatten framkommit har icke förändrat min inställning
till själva sakfrågan. Det står fortfarande tydligt och klart för mig, att
denna överenskommelse, som har träffats mellan landstingsförbundet och sköterskeföreningen,
har skett under fullt fria former, och vi få hoppas, att det hä -

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Ang. löneställningen för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)
danefter blir vanligt att staten förhandlin gsmässigt tar upp lönefrågorna med
vederbörande centralorganisationer, vilket jag tror skulle vara till båtnad för
båda parterna.

Jag vidhåller, herr talman, mitt tidigare yrkande om bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Ericson, Frans: Herr talman! Då jag tillhör den så förkättrade landstingsgruppen
kan jag inte underlåta att säga ett par ord i denna fråga.

Jag beklagar djupt, att landstingens talesmän här i riksdagen rent av förhånats,
när de velat tillvarataga landstingens intressen. Jag skulle vilja
fråga såväl statsrådet Möller som herr Forslund m. fl., om det kan bevisas,
att landstingsrepresentanterna i något avseende förfäktat linjer, som varit
skadliga för landet såsom sådant. Jag tror att de i sin verksamhet tagit initiativ
på sjukvår ds väsendets område, till vilka Kungl. Maj:t icke kan uppvisa
någon motsvarighet.

Man får inte tro, att de som nu ansett sig böra gå på utskottets linje betrakta
sjuksköterskornas verksamhet såsom mindre värdefull än de göra, som
förfäkta den andra linjen. Jag vill till herr Wagnsson säga, att jag i trettiofem
år tillhört ett landsting och mycket väl känner till den lönepolitik, som
där förts under hela denna tid, och jag vågar säga, att vi på bästa sätt sökt
ordna förhållandena för våra sjuksköterskor — detta långt innan herr Wagnsson
var med om att delta i detta arbete. Även om vi inte stå här och skära
pipor i vassen, därför att vi ha sjuksköterskor på våra läktare, ha vi samma
höga uppskattning av de värdefulla tjänster, som dessa sjuksköterskor göra
oss. som talesmännen för den andra linjen.

Jag vill bara meddela, att jag kommer att rösta för utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den under behandling varande punkten förekommit följande
yrkanden: l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den av herr Oscar Olsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; 3:o) att kammaren skulle godkänna det förslag, som
innehölles i fröken Anderssons och herr Holmströms vid utlåtandet fogade reservation;
samt 4:o), av herr Wi strand, att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring i utskottets motivering, att i första stycket ås. 20 i det tryckta
utlåtandet näst före den sista meningen gjordes följande tillägg: »Dessutom
föreslår utskottet, att översköterskor och barnmorskor vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet böra med hänsyn till dessa sjukhus speciella karaktär
placeras en lönegrad högre än samma slags befattningshavare vid andra sjukhus.
»

Sedermera gjorde herr talmannen propositicjner enligt berördå yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av det förslag, som innefattades i herr
Oscar Olssons m. fl. reservation, uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 12 punkten
b), röstar

J a;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Om befrielse
från bilskatt
för vissa bilar
m. m.

Ang. löne ställning en för viss statsanställd sjukvårdspersonal m. m. (Forts.)

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Oscar Olsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej •— 53.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna c) och d).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 87, angående befrielse för sysslomannen vid Sundby sjukhus A. Nordfeldt
från viss skadeståndsskyldighet till kronan; och

nr 88, angående vissa anslag till barnmorskeläroanstalterna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr
29. i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under tolfte huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1947/48 till allmänna
indragmngsstaten, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 7, i anledning av väckta
motioner om rätt för städer, köpingar och municipalsamhällen att erhålla befrielse
från eller nedsättning av bilskatt för vissa bilar.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, 1: 90 av herr
Karl Johanson och II: 161 av herr Gavelin in. fl., hade hemställts, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till sådan
ändring av automobilskatteförordningen, att städer, köpingar och municipalsamhällen
erhölle befrielse, eller nedsättning, av bilskatt för bilar, som uteslutande
användes för gatuväsendets räkning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 90 av herr Karl Johanson och II: 161 av
herr Gavelin m. fl., om rätt för städer, köpingar och municipalsamhällen att
erhålla befrielse från eller nedsättning av bilskatt för vissa bilar, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Johanson, Karl: För att inte kammarens ledamöter skola få den uppfattningen,
att vi ha motionerat bara för att vi skulle framföra en motion, vill
jag meddela, att vi inte alls äro nöjda med det utlåtande som bevillningsutskottet
här kommit till. Både jag och mina medmotionärer anse nämligen, att
det finns mycket goda skäl för den motion vi ha framfört och att man bör
försöka att på allt sätt minska skatterna för i all synnerhet municipalsamhällena.
Municipalsamhällena ha ju en särskild skatt, som kan bli ganska
hög. I ett fall uppgår den till 4 kronor, och det municipalsamhället tillhör

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Om befrielse från bilskatt för vissa bilar m. m. (Forts.)
ändå inte de minsta utan har nära 14 000 skattekronor. Det finns municipalsamhällen
med en skatt på 3 kronor, som ha ett underlag på inte mindre
än 50 000 skattekronor. Det kan naturligtvis anföras, att det finns andra
sätt att minska skatterna, och jag är fullt på det klara med att det är riktigt,
men municipalsamhällena ha det ganska* besvärligt, och man skulle kunna
försöka att på något sätt hjälpa dem att hålla skatterna nere.

Det är givetvis alldeles meningslöst att här försöka ställa något yrkande,
då bevillningsutskottet är enhälligt, men jag har i alla fall inte velat underlåta
att med några korta ord meddela kammaren, att det föreligger starka
skäl för bifall till motionen. Som saken ligger har jag, herr talman, intet
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 8, i anledning av väckt motion om sådan ändring av förordningen angående
försäljning av rusdrycker, att maximeringen av inköp av spritdrycker försöksvis
upphäves vid vissa utminuteringsställen;

nr 9, i anledning av väckt motion om sådan ändring av rusdrycksförsäljningsförordningen
att vid olaga försäljning av rusdrycker såväl säljare som köpare
underkastas straff;

nr 10, i anledning av väckt motion angående ändring av bestämmelserna rörande
försäljning inom landet av porter och Öl, klass III, m. m.; samt

nr 11, i anledning av väckt motion om viss ändring av 45 § fjärde stycket i
kommunalskattelagen.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående ersättning av allmänna
medel till vittnen m. fl., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring i strafflagen.

Genom en den 17 januari 1947 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
pr 20, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändring
i strafflagen.

Ifrågavarande lagförslag, som ägde samband med antagandet av den nya
rättegångsbalken, innehöll provisoriska straffbestämmelser för part som vid
förhör under sanningsförsäkran avgave osann utsaga, för den som obehörigen
gåve sig ut för advokat och för den som överträdde föreskrift vilken offentlig
myndighet med stöd av 27 kap. 15 § nya rättegångsbalken meddelat för säkerställande
av utredning om brott.

Utskottet.hade i det nu föreliggande utlåtandet hemställt, att riksdagen —
med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas i det genom
förevarande proposition framlagda förslaget — måtte för sin del antaga i utlåtandet
infört förslag till lag om ändring i strafflagen.

Ang. vissa
ändringar i
strafflagen.

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Ang. vissa ändringar i strafflagen. (Forts.)

Herr Branting: Herr talman! Jag vill tillåta mig några kommentarer till
första lagutskottets utlåtande i detta ärende.

Som kammaren behagade finna föreslås här bland annat det tillägget till
24 § i 10 kap. strafflagen, att den som obehörigen giver sig ut för advokat
dömes till böter. Enligt nya rättegångsbalken skall advokattiteln vara förbehållen
den som är ledamot av ett advokatsamfund, vars beskaffenhet också
regleras i rättegångsbalken. Det synes mig, herr talman, angeläget att påpeka,
att innebörden i den nu införda bestämmelsen liksom i hela den nya organisationsformen
är att skapa en ordning till skydd för allmänheten. Det
är alltså för att säkerställa allmänheten gent emot mindre pålitlig rättshjälp,
erbjuden av mer eller mindre diskutabla rättegångsbiträden, som denna bestämmelse
skall införas. Allmänheten skall kunna lita på att personer som yrkesmässigt
utöva advokatverksamhet också uppfylla vissa fordringar. Det är
således här icke fråga om att gynna några vissa kårintressen, utan ett allmänt
intresse.

Tyvärr är enligt min mening den nya ordningen icke tillräckligt betryggande,
men den är i alla fall ett steg i rätt riktning. När man nu emellertid
har ansett sig böra på detta sätt stävja missbruk av advokattiteln, skulle jag
vilja påpeka också en annan sak, som berör allmänhetens intressen. Jag syftar
på det mycket utbredda missbruk som förekommer av ordet rättshjälp. Annonsspalterna
visa för var och en, hur allmänheten för närvarande lockas med
allehanda erbjudanden om billig rättshjälp, säker och effektiv rättshjälp och
dylikt. Firmor som ingalunda drivas av advokater eller rättsbildade personer
reklamera sig själva som rättshjälpsbyråer eller rättshjälpskontor eller någonting
dylikt, varigenom man naturligtvis riskerar sammanblandning med de av
kommunerna inrättade rättshjälpsanstalterna. Jag menar alltså att ordet rättshjälp
icke borde få användas så som sker, lika litet som det väl är tillåtet för
allehanda kvacksalvare att annonsera om läkarhjälp.

Eftersom i propositionen och alltså också i utskottsutlåtandet ha sammanförts
bestämmelser, som icke ha något inbördes sammanhang med varandra, så
kanske jag också kan få säga några ord om den nu föreslagna nya bestämmelsen
i strafflagens 13 kap. 7 § angående ansvar för part, som vid partsförhör
under sanningsförsäkran avgiver osann partsutsaga. Det förtjänar understrykas,
att det här är fråga om någonting alldeles nytt. Parterna skola icke
längre få stå och tala osanning inför rätta, såsom det tyvärr hittills ganska
ofta har förekommit i svensk civilprocess. Det kanske tar någon tid, innan
svenska folket kommer underfund med denna moderna anordning. Naturligtvis
är det ofrånkomligt, att den nya rättegångsregeln sanktioneras även av en
straffbestämmelse. Men jag har för min del det intrycket, att det verkar i
strängaste laget, när uppräkningen av ifrågakommande straff börjar med
maximum två års straffarbete. Man får ju komma ihåg, att vi här beträda alldeles
nya vägar och att en viss försiktighet är väl motiverad. Det är otvivelaktigt
en förbättring av propositionen att, såsom utskottet föreslagit, tillägga
en bestämmelse om det fall att parten frivilligt återkallar den falska utsagan.
Emellertid, herr talman, bör enligt min syn på saken icke straffsanktionen
vara det väsentliga, när det nu gäller att få fram sanningsenliga partsutsagor
inför rätta. Därvid bör i stället partsförhöret, verkställt direkt av motpartens
advokat, vara den metod som leder till målet. Det är den, som sedan länge har
tillämpats inför anglosaxiska domstolar och som också står i överensstämmelse
med andan i den nya rättegångsreformen.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt^giltighet
av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid
för ränte- och utdelningskuponger, m. m.;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) om straff för sabotage;
samt

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning av väckta
motioner om utredning angående den statliga folkpensionens kombinerande med
företagspension.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 206 i första kammaren av herr Johannesson
och nr 305 i andra kammaren av herrar Sköldin och Petterson i
Degerfors.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam utredning om möjligheten
att kombinera den statliga folkpensionen med företagspension i syfte att tillförsäkra
de anställda högre och tidigare pensioner.

Ang. folkpensionens

kombinerande
med företagspension.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Hage: Herr talman! Jag var av bortresa förhindrad att närvara vid utformningen
av det föreliggande utskottsutlåtande! Om jag hade varit närvarande,
hade jag naturligtvis gått på samma linje som utskottet, ty denna fråga
faller ju nu under behandling av en utredningskommitté med nio medlemmar,
som naturligtvis även kommer att få i uppdrag att undersöka möjligheten att
åstadkomma pensionering för anställda i enskild tjänst.

Men om jag hade varit närvarande i utskottet vid behandlingen av detta
avstyrkande utlåtande, hade jag åtminstone försökt få betonat, att denna fråga
har blivit försenad och fördröjd på ett orimligt sätt, och jag skulle ha påyrkat
att utskottet på något sätt givit till känna, att denna fråga fortast möjligt
bör komma under riksdagens behandling. Det framgår ju nämligen av
utskottsutlåtandet, att denna sak har varit föremål för riksdagens och statsmakternas
uppmärksamhet ända sedan år 1925, alltså i 22 år, utan att det
gjorts något annat i denna viktiga angelägenhet än en del utredningar och
diskussioner fram och tillbaka. När man försökt en linje, har den avstyrkts,
och så har saken hamnat på hyllan någonstans i departementet.

Jag måste säga, att denna sak har en så oerhört stor betydelse för stora
delar av landets befolkning^ nämligen för personer i enskild tjänst, att det hade
varit önskvärt att denna fråga kunnat framföras för riksdagen inom rimligare
tid. Det är naturligtvis sant, som utskottet påpekar, att dessa människors ställning
har blivit något bättre genom den där tusenlappen till ensamma personer
och 1 600 kronor till familjer, som beviljades av förra årets riksdag. Men en
stor del av dessa människor i enskild tjänst, framför allt arbetare, resonera
på det sättet: varför skola inte statsmakterna vara intresserade av att åstad -

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Om indexreglering
av
folkpensionerna.

Ang. folkpensionens kombinerande med företag spension. (Forts.)
komina en pensionering med bidrag från oss och eventuellt från arbetsgivarna
på samma sätt som sedan långa, långa tider ordnats för statens och kommunernas
befattningshavare? Varför skola vi ställas åt sidan? Vi göra en lika
stor och betydelsefull insats i det allmännas verksamhet och överhuvud taget
i landets produktionsliv som de, som äro anställda i statens och kommunernas
tjänst. Varför görs det inte någonting för att trygga vår ålderdom genom en
företagspensionering, när nu saken faktiskt varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet ända sedan 1925?

Jag skulle gärna ha velat, att utskottet från dessa utgångspunkter hade
skrivit någonting om att utskottet nu förväntar, att exempelvis till nästa års
riksdag det äntligen blir framlagt ett förslag i denna fråga. Nu kan jag ju
icke göra något särskilt yrkande, men jag har velat belysa, hur sorgligt denna
fråga har blivit misskött från statsmakternas sida.

Jag ber emellertid, som saken nu ligger, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning av väckt
motion angående indexreglering av folkpensionerna m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 169.
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Senander m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
snarast inför riksdagen framlägga förslag till indexreglering av folkpensioner
m. m., avsedd att tillämpas i samband med ikraftträdandet av den nya folkpensionslagen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken Osvald och herr Jacobsson i Igelsbo,
vilka av angivna orsaker hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning rörande inidexreglering av folkpensionerna, avsedd
att träda i kraft om levnadskostnaderna stege.

Herr Norling: Herr talman! Utskottet har i det utlåtande som här föreligger
i anledning av en motion av herr Senander m. fl. i andra kammaren uttalat, att
de skäl, som vid förra riksdagen anfördes mot indexreglering av folkpensionerna,
alltjämt äga giltighet. Man bygger då på socialvårdskommitténs huvudmotivering
för avstyrkande, nämligen att penningpolitiska skäl tala för att man icke
bör gå in för en sådan reglering.

Statsmakterna ha i det förgångna visat en anmärkningsvärd kallsinnighet mot
åldringarna. Även om den nu antagna lagen innehåller förbättringar för de
gamla, så ha dessa förut varit utsatta för så många besvikelser, att det är
ganska naturligt, att de frukta att den nya lagen om folkpension ej skall ge vad
de vänta sig, om man ej på laglig väg inför bestämmelser om kompensation för
kommande dyrtid. Folkpensionerna fingo släpa efter ganska länge, när det
gällde kompensation för dyrtiden. Trots att den blygsamma pension som fastställdes
1937 undergick en ständig köpkraftsminskning, fingo folkpensionärerna
icke någon kompensation för de stegrade levnadskostnaderna förr än stegringen
uppnått 27 enheter, och då fingo folkpensionärerna 16,5 procent. Därför kan
det anses märkvärdigt, att statsfinansedlla och penningpolitiska skäl skola

Onedageji den 26 februari 1947.

Nr 9.

Om indexreglering av folkpensionerna. (Forts.)
vara avgörande, när det gäller att understödja dessa pensionärer, som befinna
sig vid existensminimum.

Jag kan inte heller förstå de principiella invändningar, som göras från utskottets
sida mot en indexreglering av folkpensionerna. Varför har riksdagen gått
med på att indexreglera statstjänarnas löner och pensioner? Dessa löner äro
lndexreglerade i statstjänarnas avlönings- och pensionsreglementen, och man har
där inskrivit, efter vilka grunder dessa rörliga tillägg skola utgå. Man undrar
da, varför man inte kan göra på liknande sätt, när det gäller folkpensionärernas
pensioner.

Man har inte haft någonting att invända mot att statstjänarnas pensioner
skola skyddas mot penningvärdets fall. Jag antar att man på samma grunder
också kan besluta om mdexreglering av folkpensionerna. I Danmark äro folkpensionerna
indexreglerade.

Inom utskottet har avgivits en reservation av fröken Osvald och herr Jacobsson
i 1 geis bo, där det hemställes om en utredning om indexreglering av folkpensionerna,
För min del anser jag, att en sådan utredning i själva verket är
onodig, da man har styrkts i den uppfattningen, att det är nödvändigt för folkpensionärerna,
att deras standard icke sänkes under den nu beslutade gränsen
som motsvarar existensminimum, men jag vill dock, herr talman, yrka bifall
till reservationen.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag vill inte taga upp någon stor debatt
i denna fråga, men innehållet i utskottets utlåtande ger mig anledning till ett
par retlexioner.

Utskottet säger, som den föregående ärade talaren erinrade om, att de skäl
som i Do1 anfördes mot mdexreglering alltjämt äga giltighet. Utskottet hänförde
sig i fjol bland annat till ett yttrande av bankofullmäktige, vari bankofullmäkhgf!
uttalade sm tveksamhet mot hela systemet med lndexreglerade inkomster
och torklarade att redan systemets nuvarande omfattning innebär så påtagliga
risker, att det kan vara nödvändigt att ompröva den hittillsvarande ordningen
med lndexreglerade inkomster. B

Jag skulle vilja påpeka, att sedan dess har eu omprövning ägt rum och den

uTtiä^Tbtbehåirt ^ förutvarande systemet med indexreglSade inkomster
al tjamt bibehållits. De nya lonereglementena för statstjänare innehålla alltjämt
en bestämmelse om mdexreglering i händelse av prisstegring dvs fallande
penningvärde När utskottet åberopar det -skälet från bankofullmäktige, har

utskottet således förbisett, att någonting har inträffat, som ger vid handel
att bankofullmaktiges da uttalade tveksamhet i varje fall icke delas av stats
makterna Under sådana förhållanden kvarstår bara den ytterligare reflexionen,
att man från utskottets sida uppenbarligen är mera tveksam mot möjligheten
att ge folkpensionarerna ett automatiskt verkande skydd mot prishöjningarna än
mot mojhgheten att ge statens tjänstemän ett sådant skydd, och det tvcker
jag för mm del ar oriktigt. Ty om det överhuvud taget behövs ett automatiskt
verkande skydd mot prisstegringar, så är väl detta i första hand fallet beträffande
inkomster som ligga sa utomordentligt nära existensminimum som folkpensionerna
gora. Skall en automatiskt verkande indexreglering ha nåmit värde
ar ta val r.kl.saat, att den i företa hand sätts in pa Sådana SSt"*
aro sa laga, att varje församling av penningvärdet, d. v. s. varje prisstegring
vallar markliar skada för inkomsttagarna. 1 R

Det talas ju alltid och med rätta om att våra sociala välfärdsåtgärder avse
att skapa trygghet för medborgarna. Denna trygghet ligger i de garantier som
statsmakterna ge i det ena eller andra avseendet. I detta fall ligger tryggheten

Första kammarens protokoll 1947. Nr 9.

3SIr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Om indexreglermg av folkpensionerna. (Forts.)
i den automatiskt verkande reglering av lönerna, som indexbestämmelserna innebära.
Även för folkpensionärerna måste det ju vara ett mycket, mycket stort
behov att erfara denna trygghet. Man har fått trygghet för att få en Pension,
och man har fatt riksdagens löfte om att i händelse av mera märkbara förändringar
av prisläget skall riksdagen efter förslag av Kungl. Maj:t besluta om
åtgärder för att motverka prisstegringens skadliga konsekvenser. Men samma
klart utsagda trygghet som statstjänarna ha folkpensionärerna icke fått.

Menar man allvar med sin försäkran, att det inte skall hända folkpensionärerna
någon olycka i händelse av en prisstegring, så kan jag inte förstå, varför
man inte även mot folkpensionärerna kan visa samma generositet och lämna
dem den trygghet, som en på förhand beslutad automatiskt verkande reglering
av pensionerna innebär. Jag vill inte på något som helst sätt skrämma folkpensionärerna
eller säga, att riksdagen icke menar allvar, men nog föreställer jag
mig, att de skulle sätta mera värde på om riksdagen gin ge från ord till handling,
d. v. s. inte bara lovade, att vi nog skola tänka på saken, om förhållandena
skulle bli så dåliga, utan sade, att den trygghet som vi vilja jskapa åt er skall
sättas in redan från och med den stund, då prisstegringen når en sådan höjd,
att indexregleringen behöver tillgripas.

Jag har, herr talman, ett intryck av att man inom utskottet dock numera
har avancerat så pass långt från den ställning man intog i fjol, att utskottet
snart är färdigt att gå med på tanken på indexreglerade folkpensioner. Det
tarvas kanske bara att förslaget kommer ifrån rätt håll. Jag tror att frågan
faller i år, men att den dock faller framåt och att det inte kommer att dröja
alltför länge, innan riksdagen är beredd att taga konsekvenserna av dessa försäkringar
om välvilligt betraktande av folkpensionärernas läge i händelse av
prisstegring.

Även om det, herr talman, inte finns något som helst hopp om något annat
beslut än om bifall till utskottets hemställan, anser jag mig dock, eftersom
olika meningar gjort sig gällande vid utskottsbehandlingen, böra yrka bifall
till den reservation som är fogad vid utskottsutlåtandet och som innehåller en
begäran om utredning angående införande av indexreglerade folkpensioner.

Herr Löfvander: Herr talman! Det kan ju inte vara av intresse för kammarens
ledamöter att höra en debatt i denna fråga, då vi redan vid höstriksdagen 1946
grundligt debatterat densamma.

De av kammarens ledamöter, som icke ha läst utskottets utlåtande, kunna
ju av vad som här sagts få den uppfattningen, att utskottets intresse är ljumt,
då det gäller indexreglering av folkpensionerna. Så är emellertid långt ifrån
fallet. Utskottet säger, att det vill understryka vikten av att pensionsförmånernas
realvärde upprätthålles och att en sänkning av detta realvärde skulle
kunna medföra, att de vid 1946 års riksdag genomförda förbättringarna av
folkpensionerna bleve illusoriska. Vidare säger utskottet, att det är i hög grad
önskvärt, att levnadskostnadsutvecklingen för foikpensionärerna fortlöpande följes,
så att statsmakterna utan dröjsmål kunna vidtaga de åtgärder som påkallas
av densamma.

Jag tror att folkpensionärerna böra vara tillfreds med detta utskottsutlåtande.
Det har icke funnits någon annan mening inom utskottet än att man vill
bevara folkpensionärernas rätt i framtiden.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wistrand: Herr talman! Det är naturligtvis ett mycket starkt önskemål,
att folkpensionärernas förmåner icke skola undergå någon minskning i realvärde,
och den saken var ju, som det redan erinrats om, på tal så sent som

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Öl

Om indexreglering av folkpensionerna. (Forts.)
under förra året. Jag erinrar mig mycket val att socialministern då vände sig
emot förslaget om indexreglering under åberopande av två omständigheter.
Han^ framhöll särskilt att om pensionerna skulle kunna höjas, så skulle de
också kunna minskas, om index utvecklade sig åt andra hållet. Vidare framhöll
han, att sa fort det blev någon verklig ändring i indexregleringen, som
skulle gå ut över folkpensionärerna, skulle han komma att föreslå ändringar av
folkpensionerna, och det ansåg han sig kunna förutsätta att de flesta, som vid
ett sådant, tillfälle kunde sitta på hans post, skulle anse sig föranledda att göra.

Jag vill också tillägga, att redan den omständigheten att man behöver använda
sig av index visar att det är något fel med penningvärdet, och jag tror
att det är synnerligen önskvärt, att samhällets ansträngningar inriktas på att
hålla detta penningvärde fast i stället för att på förhand utlova vad som ej
kan genomföras, om det blir fråga om alltför stora grupper. Intresset för penningvärdet
slappnar lätt om folk tror sig vara garanterade att hända vad
som händer få sin reallön ograverad. Nu kan det ju hända, att folkpensionä rerna^icke

bilda en större grupp än att samhället kan utlova detta för dem _

jag vagar inte säga om det är möjligt. Men det finns ju en massa andra sociala
frågor. Vi ha ju barnbidragon, som skola komma föro vid dotta års riksdag
och val komma att gå igenom. Man kan göra gällande, att det finns lika starka
skäl för att ge barnbidragen i en indexberäknad form.

På det sättet är det lätt att komma in i en situation, där man utfås t sig till
mdexberäknade förmåner i en omfattning, som man till slut kanske ej har möjlighet
att uppfylla. Jag tror därför att man måste behandla denna fråga från fall
till tall naturligtvis — därom tror jag alla äro ense — med all uppmärksamnet
riktad pa folkpensionärerna. Folkpensionärerna böra otvivelaktigt komma
bland de främsta, när det gäller rätten att få behålla sina förmåners realvärde.

Herr Ström: Herr talman! Jag anser att endera måste vi slopa indexregleringen
för alla löntagare eller också införa indexberäkning även för folkpensionarerna.
Vi kunna inte gynna den ena parten och liksom införa en ny adelsklass
i landet, utan vi måste förfara rättvist och fullkomligt lika åt alla

Het är därför som man med bekymmer ser att det inte snabbt kan komma till
stand en utredning som kan leda till att även folkpensionärerna få samma
rygghet som statstjänarna, I stället skall en mycket utdragen statistisk utredning
paga rörande, kan man säga, grundvalarna för ett kommande index
Denna utredning kommer att pågå under sex års tid, vill jag minnas att jag
bär raknat ut, och om vi halla på den lmje, som herr Wistrand här företräder
och som andra ha företrätt redan i höstas, kommer det att leda till att folknensionarerna
känna sig tillbakaskjutna i allra högsta grad. Därmed, herr talman
berövar man den genomförda utomordentligt viktiga folkpensioneringsreformen
en del av dess innebörd, och detta kommer inte att vara till nytta.

Man maste vidare beakta en annan sak. Denna fråga har nu förts fram utan
att riksdagen bär fatt nagon utförligare motivering av utskottet, eftersom ingen
särskilt grundlig utredning har skett, men ledaren i denna kammare för ett av
dof'' iPf! Stnrre ?artjer har andå direkt givit sitt stöd åt reservationen Trots
skaUbiS»n ra,der,.emghet °m.att d«t verkliga realvärdet av pensionerna
skall In bena Ilas, kan darfor en votering i frågan — om det nu blir votering —

utat ge det intrycket, att de partier, som inte röstade med reservationen skulle
vara motståndare till en nödvändig reglering av pensionerna och en trygghetsförsäkring
åt folkpensionärerna. Detta anser jag vara både sakligt oriktigt och
olämpligt, i det att den nyss genomförda reformen lätt kommer att kunna bli
ett slagtra i en valrörelse och därigenom berövas den av alla godtagna karaktaren
av eu erkänsla åt våra gamlingar, som vi ha avsett.

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Om indexreglering av folkpensionerna. (Forts.)

Det är sålunda med ytterst stor tveksamhet som man här kan deltaga i en
votering. Jag skulle för min del önska, att det från utskottets sida försäkrades,
att utskottet vid en kommande riksdag, därest proposition i ärendet då föreligger,
toge upp denna fråga till en verklig och grundlig omprövning, så att
inte bara från den första statsmaktens sida utan även ifrån riksdagens sida
med kraft underströks att en indexreglerad säkerhet för folkpensionerna skall
genomföras.

Herr ILoIiiibäek: Jag delar den uppfattning, som kommit till uttryck i reservationen,
nämligen att då det här gäller »pensioner, som representera existensminimum»,
riksdagen inte kan låta pensionernas realvärde sjunka. Vi torde i
framtiden ovillkorligen bli tvungna att besluta om höjande av pensionernas nominella
belopp, därest penningvärdet skulle falla. Med hänsyn härtill kan jag
inte se att det ur penningpolitisk synpunkt spelar någon större roll, huruvida
man nu beslutar indexreglerade pensioner eller icke. Men skillnaden mellan ett
systern med indexreglerade pensioner och det system, som vi med all sannolikhet
komma att få ändå, blir den, att folkpensionärerna genom ^indexreglerade
folkpensioner få den trygghet, som det för dem innebär att de pa förhand veta,
hur mycket de komma att få, och att de komma att få indexregleringen snabbare
än om det erfordras ett riksdagsbeslut i varje särskilt fall. Vid dylikt
förhållande kan jag inte finna någon anledning, varför vi inte i varje fall skulle
kunna pröva, om vi inte skulle kunna införa samma system som i Danmark.

I sitt betänkande av år 1945 går socialvårdskommittén en smula in på de
regler, som finnas i Danmark, och den omtalar, att de danska folkpensionerna
äro fastställda efter 1929 års prisnivå. Dessutom finns det en regel, som säger,
att om prisnivån höjes med tre enheter, komma också folkpensionerna att höjas
med tre enheter, liksom de för övrigt också komma att sänkas med tre enheter,
om prisnivån skulle sjunka med motsvarande antal enheter. Da socialvardskommittén
skrev sitt förslag år 1945, utgingo de danska folkpensionerna med
69 procents tillägg på grund av dessa regler. Ett sådant system som det danska
tror jag för min del skulle erbjuda stora fördelar.

Jag förstår mycket väl att denna fråga nu kommer att falla, men jag tror
att den kommer att falla framåt.

Herr Hage: I sak äro enligt min mening utskott och reservanter eniga i denna
fråga. Jag tolkar nämligen utskottets uttalande på det sättet, att om en sådan
penningfördärvning, som man fruktar, men som vi skola försöka undvika, kommer
att inträffa, skall en indexreglering eller överhuvud taget en sådan anordning
genomföras, som håller realvärdet på folkpensionerna uppe. Vid 1946 års
riksdag gjordes av såväl statsrådet Möller som utskottet uttalanden i denna
riktning, vilket jag betraktar såsom en utfästelse från riksdagens sida, lika
värdefuil som om man nu gick in för en indexreglering.

I sak kommer det alltså enligt min mening att betyda detsamma, vilken väg
man än går fram på, och det enda jag skulle vilja anmärka, när det blir frågan
om att eventuellt åstadkomma en indexreglering, är att jag, som Orsa
kompani, inte lovar någonting bestämt, i den mån jag har möjlighet att inverka
på saken, när det blir fråga om den tusenlapp ^pension, som även mycket
stora förmögenhetsinnehavare tillerkändes av 1946 års riksdag. Om det inträder
en penningvärdesförsämring med högre priser och högt prisindex, hör jag
alltså inte till dem som vilja slåss till det yttersta för att exempelvis en Wallenberg
ovillkorligen skall få full kompensation för denna höjning. Men gäller
det däremot pensionen för andra medborgare i samhället, som stå lägre i inkomsthänseende,
måste det enligt min mening bli en indexreglering. Det är

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Om indexreglering av folkpensionerna. (Forts.)
utskottets och det är riksdagens och det är Kungl. Maj:ts uppfattning i denna
fråga.

Därför menar jag, att man mycket väl kan utan att göra denna sak någon
skada yrka bifall till utskottets förslag, vilket jag för min del gör.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Herr Wistrand erinrade om ett argument,
som socialministern använde sig av vid fjolårets debatt och som innehöll,
att en indexreglering av folkpensionerna skulle kunna medföra risker för
att folkpensionernas grundbelopp skulle kunna sättas ned, om en prissänkningskulle
inträffa. Jag har nu aldrig förstått riktigheten av detta argument, att
en indexreglering, som är avsedd att läggas ovanpå grundbeloppet, skulle kunna
verka så, att grundbeloppet minskades. Såvitt jag vet är systemet inte
byggt på det sättet då det gäller lönerna, utan grundlönen står där fast. Men
ovanpå grundlönen lägges en indexreglering, som automatiskt träder i verksamhet
vid en prisstegring. På samma sätt skulle naturligtvis indexregleringen
för folkpensionerna uppbyggas. Grundbeloppet bär riksdagen fastslagit.
Men om en prisstegring inträffar, som gör detta grundbelopps värde illusoriskt,
skall en indexreglering automatiskt inträda till folkpensionärernas förmån.

Jag uppskattar mycket det intresse för vårt penningvärdes bevarande, som
herr Wistrand här givit uttryck åt. Jag delar fullkomligt hans uppfattning,
att en av de vitala punkterna i den svenska ekonomiska politiken måste vara
att hålla vårt penningvärde såvitt möjligt oförändrat. Men jag kan inte erinra
mig att herr Wistrand protesterade, då riksdagen i fjol för statstjänarna beslöt
en ny lönereglering, som upptog en indexreglering. Då sade han ingenting
om att det var felaktigt att på förhand lova, att en prisstegring skulle kunna
medföra stegrade löner i form av indextillägg, och inte heller yrkade han avslag-
på förslaget om indexreglering med hänvisning till nödvändigheten av att
behålla vårt penningvärde oförändrat. Och jag har faktiskt svårt att tänka
mig, herr talman, att den omständigheten att man för folkpensionen inte har
någon indexreglering, medan man har en sådan för lönerna, skulle inverka så
starkt på vårt intresse att hålla penningvärdet uppe, att detta skulle vara någon
avgörande faktor. Det tror jag inte. Folkpensionärema utgöra visserligen
en stor grupp av medborgare, och det kommer såvitt jag förstår kanske också
att kosta en del pengar med en indexreglering beträffande folkpensionerna.
Men denna summa är dock relativt liten i förhållande till vad indexregleringen
för lönerna kostar. Att frånvaron av en indexreglering för folkpensionerna
skall kunna utöva någon avgörande inverkan på vår strävan att behålla penningvärdet
oförändrat tror jag sålunda inte så värst mycket på.

Jag tror också det är riktigt, såsom herr Hage säger, att utskottet och reservanterna
äro i sak eniga. Jag har inte alls någon anledning att betvivla allvaret
i utskottets, riksdagens och socialministerns försäkran, att det inte är
meningen att folkpensionärerna skola lida någon nöd i händelse av penningvärdesförsämring.

Men om man är enig om den saken, varför vill man då inte ställa folkpensionärerna
i samma gynnade ställning som löntagarna? Sker nu en prisfördyring
av sådan omfattning, att det anses nödvändigt med tillägg på folkpensionerna,
kan ett sådant tillägg icke beviljas förrän efter därom särskilt fattat
beslut. Varför skall man för folkpensionärernas del dröja med detta? Varför
skall man inte kunna låta dem få tillägg i samma ordning som löntagarna få
tillägg? Varför skola folkpensionärerna vara tvungna att vänta på att få sitt
tillägg, medan löntagarna få sitt tillägg automatiskt i den mån prisförsämringar
inträffa — låt oss säga mellan två riksdagar?

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Om indexreglering av folkpensionerna. (Forts.)

Det är detta som jag har så svårt att förstå, herr talman. Om man är ense
i sak, varför skall man då inte låta folkpensionärerna komina i samma gynnade
ställning som löntagarna redan ha? Är man ense i sak, borde det gå an
att genomdriva precis samma favörer i båda fallen.

Herr Ström var orolig för att denna fråga skulle komma att användas såsom
slagträ i valrörelsen. Om herr Ström är ängslig för den saken, tror jag
att herr Ström skulle handla på det allra förnuftigaste sättet, om han hjälpte
till att vrida detta slagträ ur deras händer, som han misstänker skola använda
det.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr Elon Andersson tycks resonera efter den
metoden, att om varje del är relativt obetydlig, så är det hela därför också
obetydligt. Den omständigheten, att vi ha måst genomföra en indexreglering
för statstjänarnas del, vill jag naturligtvis inte opponera mig emot, och jag
skulle inte heller ha opponerat mig emot eu indexreglering då det gäller folkpensionerna,
om jag vore alldeles säker på att en indexreglering överallt kunde
ske utan större skadeverkningar, som i själva verket kunna gå ut över folkpensionärerna
själva, överhuvud taget är jag inte alls säker på, i fall vi börja
reglera det ena området efter det andra enligt ett system med index, att inte
anspråken ideligen skulle växa från nya grupper på grund av skäl, som kunna
åberopas i varje särskilt fall.

Men lika övertygad som jag är om att det är mycket farligt att utlova någonting
på förhand, lika övertygad är jag om att vi, när någonting inträffar,
som motiverar detta, och det ligger inom räckvidden för våra ekonomiska
möjligheter, också skola hjälpa folkpensionärerna att komma över sina ekonomiska
svårigheter.

Herr Strand: Herr talman! När man talar om de penningpolitiska farhågorna
och vill ställa dem i förhållande till utskottsutlåtandet i fjol beträffande index
på pensionerna eller ej, vill jag endast påpeka, att utskottet inte har tagit
upp detta argument. Det förelåg här två motioner — en från kommunisterna
och en ifrån folkpartiet — om indexreglerade pensioner, och de skickades på
grund av särskilt yrkande i utskottet till bankofullmäktige för yttrande. Bankofullmäktige
anförde då just de nämnda synpunkterna, men utskottet anslöt
sig icke till dem.

För utskottets del var det närmast rent praktiska skäl, som gjorde att man
avböjde förslaget om indexreglerade pensioner, och som jag fattade saken var
det ungefär samma skäl som avgjorde socialministerns ståndpunkt till frågan.

Det har inte varit enbart till fördel med de indexreglerade lönerna under
krigstiden, eftersom index varit fastställt till en lägre procentsats än levnadskostnadsstegringen
— som bekant har den under den senaste tiden varit endast
50 procent av levnadskostnadsstegringen. I fråga om pensionerna har
det blivit full kompensation och litet till, ehuruväl det är riktigt att pensionärerna
fingo vänta väl länge, innan dyrtidstilläggen blevo beslutade. Av
praktiska skäl har man vid kompensationen icke utgått i form av procenttillägg
utan i form av särskilda månadsutbetalningar. Och det är möjligt att det
även i fortsättningen, med hänsyn just till betalningssystemet, blir det mest
praktiska, om det behövs dyrtidstillägg, att dessa tillägg utbetalas i form av
särskilda ersättningar. Om en indexreglering beslutas, kan det väl inte bli
fråga om annat än procentuella förhöjningar av pensionerna, och eftersom
det gäller ett stort antal sådana, som omhänderhas av ett centralt utbetalningsorgan,
kan det medföra ganska stora svårigheter vid täta svängningar i
dessa dyrtidstillägg.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Om indexreglering av folkpensionerna. (Forts.)

Jag fattade följaktligen för min del socialministern på det sättet, att han
en gång i tiden, om det bleve nödvändigt, ville välja den mest praktiska formen
för utbetalning av dyrtidstilläggen. Och jag tycker, att ivrarna för
folkpensionärernas intressen i detta fall skulle kunna ta för gott de utfästelser,
som blivit gjorda från samtliga partiers sida om att folkpensionärerna,
ifall det inträffar några väsentliga förskjutningar i levnadskostnaderna, också
skola få kompensation för sådana förskjutningar. Jag tror att detta är precis
lika säkert som ett riksdagsbeslut om indexreglerade pensioner, och i tillämpningen
är det uppenbarligen mera praktiskt. Det kan ju hända, att man en
gång i tiden skulle vilja ge folkpensionärerna en bättre kompensation än den,
som löntagarna vid samma tillfälle kunna vara nödsakade att nöja sig med,
d. v. s. ungefär detsamma som skett under nu gällande dyrtid.

Vidare är då det gäller statstjänarlönerna förhållandet inte likartat. Jag
vill fästa uppmärksamheten på att man inte såsom grundlön tagit den lön,
som eljest hade varit motiverad den 1 juli 1947 -—■ då ju bestämmelsen skall
träda i kraft — utan man har tagit en grundlön, som med 6 procent understiger
den, som eljest skulle utgå. Man har nämligen beträffande dem tilllämpat
ett sådant rörligt tillägg, som även kan regleras nedåt. Man har alltså
givit statstjänarlönerna en särskild karaktär genom att taga en grundlön,
som är lägre än den lön som man är beredd att utbetala omedelbart, och det
motiveras med att tillägget skall kunna röra sig även i nedåtgående riktning.
Socialministern har också inför riksdagen uttalat att det aldrig då det gäller
folkpensionerna, som blivit fastställda till minimibelopp och beträffande vilka
det följaktligen endast kan förekomma reglering uppåt,_kan bli fråga om annat
än att, så snart omständigheterna bli sådana att ett tillägg är motiverat,
förslag om tillägg omedelbart kommer att framläggas.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Johansson, Henry.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning av väckt Om slopande
motion om sådan ändring i lagen om folkpensionering att invalidpensionärema av inkomstbeträffande
behovsprövningen jämställas med ålderspensionärerna. JörUnvalid

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 170, pensionärer.
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Senander in. fl. hemställt,
att riksdagen måtte besluta vidtaga sådan ändring i den av föregående års
riksdag beslutade nya folkpensionslagen, att invalidpensionärerna jämställdes
med ålderspensionärerna och följaktligen befriades från inkomstprövning.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Norling: Herr talman! I detta utlåtande från andra lagutskottet hemställes
som synes, att den ifrågavarande motionen icke skall till någon åtgärd
föranleda.

I motionen hemställes, att riksdagen måtte besluta vidtaga sådan ändring
i den av föregående års riksdag beslutade lagen om folkpensionering, »att in -

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Om slopande av inkomstprövningen för invalidpensionärer. (Forts.)
validpensionärerna jämställas med ålderspensionärerna och följaktligen befrias
från inkomstprövning».

Utskottet är delvis inne på samma linje som motionärerna, då det säger:
»Om pensionsförmånernas storlek är beroende av pensionstagarnas inkomster
på ett sådant sätt, att pensionsförmånerna bliva mindre ju högre inkomsterna
äro, så kan denna omständighet i viss mån vara ägnad att verka hämmande
på pensionstagarnas benägenhet att genom eget arbete bidraga till sin försörjning.
Detta gäller självfallet vare sig pensionstagarna äro ålderspensionärer
eller invalidpensionärer. Ur denna synpunkt kan det synas riktigt, att
ålderspensionerna och invalidpensionerna behandlas lika.»

Utskottet understryker således här motionärernas syn just på den andemening,
som ligger bakom vad motionärerna framhållit.

Man kan ju av motiveringen finna, att dessa invalider, som äro partiellt
arbetsföra, inte skulle ha något större intresse av att skaffa sig arbete, när
de veta att för en inkomst, överstigande viss del av pensionen, avdrag göres å
densamma. Det är ganska naturligt, att det ur samhällets synpunkt borde
vara så, att dessa invalidpensioner jämställas med ålderspensionerna, då man
under nu rådande brist på arbetskraft borde utnyttja all den arbetskraft, som
finns, även om den inte är hundraprocentigt kvalificerad utan endast kan utnyttjas
delvis. 1946 års riksdag, som behandlade samma spörsmål, har lika väl
som socialvårdskommittén och socialministern ansett, att rätten till inkomstprövning
skulle bibehållas. Ett av de skäl, som talade för inkomstprövningens
slopande beträffande ålderspensionen, var att det ansågs vara ett samhällsintresse
att få åldringarna in i produktionen. Detsamma måste också gälla nu
beträffande invaliderna. Det är naturligtvis ett samhällsintresse, att de komma
att utnyttjas i produktionen.

Men hur förhåller det sig i detta avseende? En lungsjuk invalid kan trots
sin sjukdom utföra lättare arbete. Men då detta arbete skaffar honom en sådan
inkomst, att hans pension sänkes, har han inte något större intresse av
att fortsätta sitt arbete. Han arbetar naturligtvis för att försöka skaffa sig
något mer att leva på än vad invalidpensionen ger möjlighet till.

Man kan ta ett annat fall. En invalid är gift och har en hustru, som arbetar.
När hustruns inkomst kommer upp till en sådan nivå, att den med en viss
procent överstiger invalidpensionen, då straffas invaliden med att man drar
av ett visst belopp på hans pension.

Nu är tyvärr motionen skriven på ett sådant sätt, att man inte kan yrka
bifall till densamma. Därför skall jag, herr talman, inskränka mig till dessa
erinringar mot utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Herr statsrådet W ig forss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 86, med
förslag till förordning om investeringsfonder.

Om strykning Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1,
av greve-och i''anledning av väckt motion om strykning av greve- och friherretitlama i statsJarna
''lastats- kalendern och riksdagens kamrars ledamotsförteckningar.
kalendern j en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänm•
”*• visad motion, nr 32, hade herr Nerman föreslagit, att riksdagen skulle besluta

1) anbefalla kungl. vetenskapsakademien att i statskalendern stryka greve- och

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Om strykning av greve- och friherretitlarna i statskalendern m. m. (Forts.)
friherretitlama, 2) i kamrarnas ledamotsförteckningar stryka dessa titlar och
i konsekvens härmed utelämna dem vid upprop av kamrarnas ledamöter.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet anfört:

»Utskottet kan icke finna skäl för att greve- och friherretitlarna skola strykas
i statskalendern och i riksdagens kamrars ledamotsförteckningar. Så länge adelsinstitutionen
består, får det anses riktigt att adelstitlarna också förekomma.
Då dessa titlar icke användas vid upprop och i protokoll inom andra kammaren
synes det emellertid vara motiverat att förhållandet blir detsamma inom första
kammaren. Andra kammaren beslöt år 1912 att Vid kammarens förhandlingar
och i dess protokoll adelstitlar ej vidare skola användas vid benämningen av
kammarens ledamöter’, och utskottet anser att samma ordning bör införas i
första kammaren.

Utskottet får sålunda hemställa,

1) att punkten 1 i motionen icke måtte föranleda någon första kammarens
åtgärd,

2) att första kammaren i anledning av punkt 2 i motionen matte besluta,
att vid kammarens förhandlingar och i dess protokoll adelstitlar ej vidare skola
användas vid benämningen av kammarens ledamöter.»

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Pankten 1.

Herr Nerman: År 1789 bröt den stora borgerliga franska revolutionen i princip
adelns politiska makt. År 1866 upphörde adeln att vara politisk maktfaktor
i Sverige. År 1902 förlänade Sveriges konung sista gången adelskap.
År 1912 motionerade i andra kammaren herr Eriksson i Grängesberg om avskaffande
av börds- och adelstitlar i kammarens protokoll, och det bifölls utan
votering, ja till och med utan remiss till utskott. Eu liknande motion i första
kammaren av herr Mauritz Hellberg avslogs däremot, efter anföranden av
herr Gottfrid Billing och motionären, med 63 röster mot 55. Den gången hade
andra kammaren en greve och tre friherrar, första kammaren tio grevar och
elva friherrar. För närvarande har andra kammaren en greve och första kammaren
en friherre.

Herr Hellberg yttrade 1912, att han var övertygad om att reformen måste
komma förr eller senare. Han var optimist, och han har på gamla dagar fatt
uppleva, att han fick rätt. År 1947 tillstyrker första kammarens första tillfälliga
utskott, att kammaren följer medkammarens för någon tid sedan fattade
beslut att stryka adelstitlarna vid kammarens förhandlingar och i dess
protokoll. I båda kamrarna bibehållas emellertid, med den nuvarande borgerliga
och arbetarbesättningen, adelstitlarna i förteckningarna på ledamöter, och
utskottet vill inte vara med om att, som det gäller i första punkten, beröva
statskalendern dess aristokratiska dekor. År 1947! Men man får nu vara tacksam
för det lilla, som ges. Bernhard Eriksson sade 1912: »Små steg äro bättre
än inga steg!»

Utskottet tar nu betäckning bakom uttalandet, att adelsinstitutionen består,
och så länge — säges det — får det anses riktigt, att adelstitlarna också förekomma.
Jag skall inte ingå i någon debatt om adelsinstitutionen. Jag skall
bara påminna om att — det upplyser Nordisk familjebok — adeln numera endast
har kvar vissa formella rättigheter som till exempel privilegiet att i vissa fall
undgå häktning, och jag vet inte, om det är så värdefullt, men eljest — låt
mig citera Nordisk familjebok: »Överhuvud taget torde kunna sägas, att den

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Om strykning av greve- och friherretitlarna i statskalendern m. m. (Forts.)
svenska adelns uppgående i samhällets allmänna bildade högre lager är ett
fullbordat faktum.»

Till historiken, som det kanske inte skadar att få i detta sammanhang, vill
jag foga, att år 1911 väckte två rabulister, nämnda herrar Eriksson och Hellberg,
motion om ändring av ^regeringsf ormen § 114. De ville, att ridderskapets
och adelns privilegier, förmåner, rättigheter och friheter skulle kunna ändras
eller upphävas utan ridderskapets och adelns bifall. Motionen antogs av andra
kammaren och föll i första. Samma år väckte herr Eriksson motion om att
kungens rätt att adla skulle avskaffas. Den antogs i andra kammaren och föll
i första.

Jag får alltså nu tacka och vara nöjd tills vidare med den lilla reform, som
utskottet har varit vänligt att gå med på.

Jag ber att få tillägga, och det antyddes redan i min motion, att jag anser
adelsmän vara lika goda eller dåliga som vi andra och att jag personligen inte
har den ringaste hämning mot att tilltala en adelsman som greve eller friherre
— eller baron kanske man säger —- när det nämligen inte finns någon annan
titel, som anger t. ex. akademisk grad eller yrke. Vad jag däremot vill åt, och
det vill jag särskilt stryka under, är den — om jag får använda ett ganska brutalt
ord - pigmenta litet, som alltjämt i den s. k. demokratiens tid finns kvar
och som uppmuntras av att man i onödan bibehåller gammal grannlåt. Trots
upprepade demokratiska genombrott tycks den mentaliteten nästan vara starkare
nu än den var t. ex. på den tiden, då Bernhard Eriksson motionerade. Kanske
beror den^ökade^ böjelsen för societeten på att man numera har större möjligheter
att fa umgas med den och på så sätt få litet av dess glans över sig.
Därmed må det vara hur som helst, men jag menar, att denna andliga underklassanda
bör motarbetas.

Jag hoppas nu, att reformarbetet pa detta område fortsättes av någon rabulist
mot slutet av innevarande århundrade, och ber'' att få yrka bifall till min
motion. Men hur frestande det än vore att få en personlig votering, skall jag
av hänsyn till mina kamrater i kammaren icke begära sådan.

Herr Söderkvist: Herr talman! Av herr Nermans anförande vågar jag dra
den slutsatsen, att han i det stora hela är ganska belåten med utskottets förslag.
Det är tänkbart, att detta hade blivit delvis annorlunda, om inte yrkandet i
herr Nermans motion varit så avfattat, att ett bifall överhuvud taget är omöjligt.
Han föreslår i första punkten, att riksdagen ville besluta »anbefalla kungl.
vetenskapsakademien att i statskalendern stryka greve- och friherretitlarna».
Utskottet — låt vara att det bara är ett tillfälligt utskott — anser, att riksdagen
inte kan fatta ett sadant beslut. Den kan inte på en gång med förbigående
av andra myndigheter anbefalla någon, att dessa titlar skola strykas.
Det blev pa grund av denna formulering ingen egentlig diskussion i utskottet
om den punkten, men det kunde ha blivit ett annat uttalande i saken, om punkten
hade haft en annan formulering.

Den utredning, som herr Nerman här har gjort om ärendets historiska gång
i kamrarna, synes mig styrka hans eget uttalande i motionen, att »här påtalade
specialbeteckning med adliga titlar spelar... eu ganska, ringa roll». Jag ber
att för min del också få understryka herr Nermans uppfattning på denna
punkt. En reform bör som känt byggas på de erfarenheter, som man på olika
håll har skaffat sig anslutning till den sak, som man vill reformera. Det påpekas
nu av herr Nerman, att man vid upprop i andra kammaren under 35 år
har utelämnat dessa titlar. Man kan därav även möjligen dra den slutsatsen,
att andra kammaren fortfarande finner sig väl till rätta med den reform, som

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Om strykning av greve- och friherretitlarna i statskalendern m. m. (Forts.)
den införde år 1912, och inte anser ytterligare åtgärder i denna fråga önskvärda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WLstrand: Herr talman! Jag fick av herr Nermans anförande klart för
mig, vilket jag inte hade riktigt från början, att denna motion utgör ett led
i ett stort världshistoriskt utvecklings drama. Det låg över hans anförande
en stämning som en sen efterdyning av 4-augusti-natten 1789, då de feodala
rättigheterna högtidligen avsades av den samlade franska nationalförsamlingens
adliga och prästerliga ledamöter.

Nu är det ju ändock märkvärdigt, att man ser så olika på denna sak i olika
länder. I det land, som representerar den levande demokratien framför andra,
i varje fall här i Europa, nämligen England, ser man saken på ett helt annat
sätt. Där ha t. o. m. många arbetarpolitiker tagit emot adelstitlar. Hade herr
Ture Nerman varit engelsman, så hade han säkert för sina förtjänster om den
allierade saken vid denna tid varit Sir och åtnjutit den stora, även här i landet
alltmer uppskattade förmånen att bliva omtalad med sitt förnamn, vilket ju även
här i landet börjar bliva en social distinktion som tillerkännes stora skådespelare
och statsmän. Och när han mätt av år och ålder, mätt av ära och kanske
även med känslan av en begynnande betydelselöshet överflyttats till överhuset,
hade han i detta syfte gjorts till lord och vunnit sitt inträde där i kraft
av denna titel. När man låter sådant passera så smärtfritt och kanske rent av
med ett visst välbehag i England, förstår jag inte, varför man här i landet
skall fara så hårt fram som herr Nerman har gjort.

Jag värderar Ture Nerman mycket och har i honom funnit en kulturpersonlighet,
som dessutom är en historiskt intresserad kulturpersonlighet, men jag
har just därför så svårt att förstå honom i hans stormande emot historien. Ty
vad han motionerat om har just denna innebörd. Det innebär ju inte angrepp
mot några ting, som äga betydelse i vårt samhälle, utan uteslutande mot historiska
reminiscenser, som fått ett visst stämningsvärde för oss, just på grund
av att de ha blivit betydelselösa och som det är alldeles onödigt att förgöra.
Det är endast svaga regimer, som inte våga tåla det förflutna, och jag är fullt
på det klara med att vår demokrati är så rotfäst, att den väl tål det.

Jag tycker, att vi också skulle kunna fundera på om det ens är nödvändigt
att följa andra kammarens exempel i denna sak. Det rör visserligen den andra
punkten i utskottets utlåtande, men eftersom jag nu har ordet, kanske jag får
ta upp även den. Måste verkligen kamrarna följas åt i det fallet? När andra
kammaren år 1912 genomförde denna reform, var situationen den, att demokratien
var ung och kanske på en gång både säker i sitt framlopp och osäker
om sig själv, men är det nödvändigt att vi följa med i detta fall? Skulle vi inte
kunna låta friherre Beck-Friis även vid upprop av talmannen få heta friherre
Beck-Friis, såsom vi i alla andra sammanhang kalla honom? Lider demokratien
verkligen någon skada av detta?

Jag tycker, att vi skulle kunna ta ett ganska resolut steg, och det vore att
avslå hela motionen. Jag skall be att få yrka avslag.

Herr Nerman: Herr talman! Efter herr Wistrands vänliga ord skall jag inskränka
mig till att citera ett uttalande från år 1912 av Mauritz Hellberg.
Han sade som svar på precis samma invändning om det historiska, den gången
från biskop Billing: »Första kammaren vill visa sin respekt för historiska traditioner.
Den vill visa sitt ''historiska sinne’, såsom cn person uttryckte sig i
fjol vid behandlingen af adelstitlarna. Men det historiska sinnet kan vara af
olika slag. Man kan Imf va mycket godt historiskt sinne utan att vilja, att in -

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Om strykning av greve- och fr iherr etitlarna i statskalendern m. m. (Forts.)
rättningar eller anordningar, som tillhöra en förgången tid, skola hållas i kraft
i nutiden. Jag tycker, att sådant snarare visar brist på historiskt sinne, ty
andra tider hafva icke gått så till väga. Hvarje tid bör inrätta sig efter sina
behof.»

Det räcker med det. Jag ber att få instämma med Mauritz Hellberg i denna
kammare år 1912. Men i övrigt ber jag att på denna punkt av formella skäl få
ändra mitt yrkande till »att första kammaren för sin del måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om åtgärd i syfte att i statskalendern greveoch
friherretitlarna måtte strykas».

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på den under behandling varande punkten yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock av herr Nerman, att första kammaren för
sin del skulle besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om åtgärd i syfte
att i statskalendern greve- och friherretitlarna måtte strykas.

Därefter gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 2.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan
under ifrågavarande punkt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder annat yrkande ej förekommit, än att vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt skulle avslås.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 74, 80, 83 och 85—88.

Interpellation Herr Björck erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Under de
a^trifräHade senas^e åren har ett antal dödsfall inträffat vid våra sjukvårdsinrättningar,
olycksfall vidS0IU maP grundad anledning misstänka förorsakats antingen av felaktig

sjukvårds- behandling av vederbörande läkare eller av fel eller försummelse av den sjukinrättningar.
vårdspersonal som skött patienten i fråga. Frågan har aktualiserats på grund
av tvenne nyligen inträffade händelser, vilka båda föranlett anmälan till myndigheterna.
Det ena fallet gäller dödsolyckan vid Ulleråkers sjukhus, där
en äldre fru skadades så svårt av hett vatten vid badning, att hon avled av
skadorna, överläkaren ansåg de båda sköterskorna, som åtalats vid Uppsala
rådhusrätt, ansvariga för vad som skett. Det andra fallet är den anmälan som
ingivits till justitiekanslern om hur ett treårigt barn på karolinska sjukhuset
under två timmar utan bedövning utsattes för svåra plågor genom upprepade
injektioner. Den sköterska som anmält saken säger sig under sin trettonåriga
sjukhustjänst aldrig upplevat något så upprörande som detta.

De båda här relaterade fallen jämte de exempel på liknande händelser som
inträffat under åren 1945—46 och som äro upptagna i medföljande bilaga ge
vid handen, att allt ej är som det borde vara vid de inrättningar, som ha att
mottaga sjuka och klena människor för att söka ge dem hälsa och livsmod åter.
Visserligen torde åtskilligt av vad här omnämnts bero på den betydligt ökade

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Interpellation i anledning av inträffade olycksfall vid sjukvårdsinrättningar.

(Forts.)

arbetsbörda, som bristen på såväl läkare som sköterskor förorsakar dessa befattningshavare
vid våra sjukvårdsanstalter, men detta torde dock ej ensamt
vara orsaken till dessa beklagliga händelser. Det synes som om gällande instruktioner
för såväl läkare som sköterskor ej vore till fyllest; man kan ej på
annat sätt förklara hur sådana misstag kunna förekomma som att både läkaren
och sköterskan vid en operation förväxla bedövningsmedlet, med påföljd
att patienten avlider.

Att det är synnerligen viktigt att läkaren vid en operation är fullt insatt
i vad det gäller och vilka medel som böra användas, framhålles även av läkarna
själva.

En av våra främsta narkosläkare, överläkaren Torsten Gordh, framhåller
t. ex. att »narkosmedlet spelar mindre roll, om bara läkaren vet vad han gör».
I en av våra veckotidningar framhåller med. kand. Bertil Björklund i en
artikel under rubriken »Livsfarligt bli bedövad?» bl. a.: »Det framgår av statistik
från två sjukhus i Stockholm, att en betydande minskning av antalet
döda vid operationer inträffat i och med anställandet av specialutbildad narkosläkare.
Under två treårsperioder, mellan vilka anställningen skett, sjönk
dödligheten vid operationer med cirka 40 procent. Utan att överdriva vågar
man påstå, att narkosläkaren till stor del bidragit till detta.» Detta torde
vara någonting för våra hälsovårdande myndigheter att taga fasta på.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 67 angående omorganisationen av medicinalstyrelsen,
föreslås inrättande av en s. k. disciplinnämnd, som skulle få till
uppgift »att handlägga och döma påtalade fel och försummelser av läkare,
sjukvårdspersonal och andra, som stå under medicinalstyrelsens tillsyn». Detta
är att hälsa med tillfredsställelse och torde bidraga till att, såsom t. ex.
justitiekanslersämbetet framhåller, »ökade förutsättningar skapas för vinnande
av allmänhetens förtroende, att påtalade fel och försummelser av läkare och
andra, som stå under medicinalstyrelsens tillsyn, bliva objektivt prövade».
Men denna åtgärd torde dock ej vara tillräcklig, då det gäller att förebygga,
så långt detta är möjligt, att sådana händelser inträffa, som jag här tillåtit
mig påtala. Det är ju först sedan olyckan skett, som saken kommer under
nämndens och därmed medicinalstyrelsens bedömande. Vad som enligt min
och mångas mening borde prövas vore att utfärda skärpta — eventuellt nya
—- bestämmelser (instruktioner) för såväl läkarna som övrig personal vid
sjukvårdsanstalterna, att vederbörande iakttoge större försiktighet vid användning
av varje slag av bedövningsmedel, liksom även något större hänsyn
till patienterna, än som de senare åren visat sig vara fallet.

På grund av vad jag här anfört anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa följande interpellation
:

Är herr statsrådet beredd medverka till, att sådana åtgärder vidtagas eller
bestämmelser utfärdas, vilka så långt det är möjligt äro ägnade att förebygga
eller minska de olycksfall, ofta med dödlig utgång, som på grund av felaktig
behandling inträffat vid vårt lands sjukvårdsinrättningar de senaste åren?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kamimarens sammanträde
avslutades kl. 4.28 eftermiddagen.

T n fidem
G. II. Berggren.

Nr 9.

Lördagen den 1 mars 1947.

Lördagen den 1 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Myrdal avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 81, angående anslag för budgetåret 1947/48 till avlöningar vid läroanstalterna
för blinda m. m.;

nr 82, angående anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter
m. m.;

nr 84, angående anslag till Navigationsskolorna: Skolhälsovård;

nr 91, angående anslag för kontrollen över sparbankerna;

nr 92, angående anslag till bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar
på landsbygden;

nr 93, angående anslag till nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm; nr

97, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;
samt

nr 98, angående försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får jag anhålla om ledighet även under
mars månad.

Serafimerlasarettet den 26 februari 1947.

Gottfrid Karlsson.

Riksdagsmannen Gottfrid Karlsson, som vårdats härstädes fr. o. m. den 31
januari i år för tarmsjukdom, är på grund av denna sjukdom i behov av sjukledighet
under ytterligare en månad, räknat fr. o. m. den 1 mars; intygas.

Stockholm den 26 februari 1947.

Gustaf Söderlund.

Den begärda ledigheten beviljades. /

Vidare upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Härmed får jag vördsamt anhålla om ledighet från riksdagsarbete för militärtjänstgöring
(deltagande i vinterfälttjänstövningarna i Norrbotten) under
tiden 8 mars—17 mars 1947.

Stockholm den 28 februari 1947.

P. G. Lundgren.

Även den av herr Lundgren sökta ledigheten beviljades.

Lördagen den 1 mars 1947.

Nr 9.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 74, angående bidrag till främjande av humanistisk forskning; och
nr 80, angående anslag till Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
83, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939
(nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om
riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 85, angående bemyndigande att iordningställa vissa åbolägenheter.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 86, med förslag till förordning om investeringsfonder.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 87, angående befrielse för sysslomannen vid Sundby sjukhus A. Nordfeldt
från viss skadeståndsskyldighet till kronan; och

nr 88, angående vissa anslag till barnmorskeläroanstalterna.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 81, 82, 84, 91—93, 97 och 98.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 2 i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under riksstatens
tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion; samt

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Förenta
Nationerna m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 12, i anledning av väckt motion angående införseltull på skaldjur;

nr 13, i anledning av väckt motion om nedsättning av stämpelavgiften vid
köp och byte av fast egendom;

nr 14, i anledning av väckt motion om skattefrihet, för Samfundet De Nio;
samt

nr 15, i anledning av väckta motioner om beredande av skattelindring för
folkets hus- och folkets parkföreningar;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken angående
ändrad lydelse av § 8 mom. 2 bankoreglementet;

Nr 9.

Lördagen den 1 mars 1947.

nr 5, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.; samt

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livräntor åt vissa
befattningshavare och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion angående rätt för innehavare av skjutvapen
att utan särskilt tillstånd förvärva ammunition för dessa vapen; samt

nr 13, i anledning av väckt motion angående utredning av möjligheterna att
genom lagstiftning begränsa och råda bot på missförhållanden inom den s. k.
agenthandeln;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion om skärpning av bestämmelserna i 63 §
alkoholistlagen.

nr 6, i anledning av väckt motion om översyn av bestämmelserna i lagen om
expropriation i syfte att förebygga rättsförluster vid handläggning och avgörande
av expropriationsmål; samt

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);

jordbruksutskottets utlåtande nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ändring av grunderna för bekämpande av sjukdomen smittsam kastning
hos nötkreatur jämte i ämnet väckta motioner; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, i anledning av
väckt motion om ökad delaktighet för danska, finländska, isländska och norska
medborgare i rättigheter och förmåner, som tillkomma svenska medborgare.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470990