1947. Första kammaren. Nr 36 (Riksdagens protokoll 1947:36)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Första kammaren. Nr 36.

Onsdagen den 16 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Ericsson, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid Ang. pappersdetta
sammanträde besvara herr Holmbäcks interpellation angående pappersransoneringen
och den vetenskapliga litteraturen, erhöll ordet och anförde: skapliga

Herr talman! I en med första kammarens tillstånd framställd interpellation har litteraturen.
herr Holmbäck till mig framställt följande fråga:

»Är herr statsrådet villig att medverka till att publikationen av vetenskapliga
arbeten, tidskrifter och årsböcker kan fortgå i minst samma omfång som
under 1946?»

Med anledning härav får jag framhålla att det föreligger en viss skillnad i
behandlingen av periodiska skrifter av vetenskaplig karaktär och annan vetenskaplig
litteratur. Interpellanten har själv framhållit, att tryckerier och förlag
i det senare fallet ha möjlighet att motverka en reducering genom att utöver
sina till 85 % reducerade pappersleveranser taga inneliggande papperslager i
anspråk. Samtidigt som jag kan bekräfta detta förhållande, vill jag meddela, att
myndigheterna vid avfattningen av hithörande bestämmelser ansågo sig kunna
överlämna till tryckerierna och bokförlagen att själva bedöma i vilken mån, som
tillgängligt papper skulle disponeras till vetenskapliga verk resp. till skönlitteratur
och lättare förströelselitteratur. Efter uttalanden från ledande håll
inom branschen ansågo sig myndigheterna kunna utgå ifrån att de tryckerier
och förlag, som i större utsträckning ägna sig åt publicering av vetenskapliga
verk, hyste ett varmt intresse för just denna del av sin verksamhet. Det
fanns sålunda anledning antaga, att utgivandet av vetenskapliga verk även i
fortsättningen skulle tryggas av dessa tryckerier och förlag själva inom
ramen för deras lager och fortlöpande upphandling av papper under året.
Myndigheterna ansågo sig också kunna räkna med att tryckerier och förlag
som ingå i större koncerner med omfattande pappersförbrukning för varierande
ändamål skulle finna stöd och förståelse från vederbörande koncerns andra
grenar i sin strävan att främja publicering av vetenskapliga verk.

En i början av maj företagen inventering har givit vid handen, att lagren
hos många, i här avsett fall viktiga företag voro av betryggande storlek —
oftast större än vad som kan anses normalt. Reduktionen av pappersbrukens leveranser
av finpapper på hemmamarknaden är för övrigt avtalsmässigt fastställd
endast för innevarande år.

I det av bränslekommissionen utfärdade cirkulär, som reglerar förhållandena
på hithörande område, har vidare uttalats, att boktryckarna och förläggarna
i sin rörelse böra giva företräde åt tryck av särskilt samhällsviktig betydelse.

I cirkuläret har även förutsatts, att bl. a. Svenska boktryckareföreningen^och
Svenska bokförläggareföreningen skola biträda vid ställningstagande till frågor
om olika trycks betydelse.

Vad beträffar föreskriften, att de vetenskapliga periodiska publikationerna
icke få förbruka mer än 85 % av den papperskvantitet som förbrukades under
1946 vill jag understryka att i bränslekommissionens hithörande cirkulär direkt

Första kammarens protokoll 1947. Nr 36. 1

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Ang. pappersransoneringen och den vetenskapliga litteraturen. (Forts.)
uttalats, att undantag kan medges från utgivarnas generella skyldighet att
nedskära pappersåtgången för vederbörande tidskrift med 15 %. Vid bedömandet
av dylika frågor ha myndigheterna till princip att vägra dispens, om en vetenskaplig
publikation genom typografiska åtgöranden, gramviktsminskning eller
på annat sätt skäligen anses kunna vara i stånd att utan äventyrande av skriftens
syfte genomföra den allmänna pappersminskningen, medan dispens eljest
medgives. Ett typiskt exempel på fall, där någon nedskärning icke ansetts
lämpligen böra begäras, är de medicinska »Acta».

Jag vill även framhålla, att det framkommit en viss tendens hos tryckerier
och förlag att hänvisa till myndigheternas åtgöranden i pappersbesparande
syfte såsom försvårande för möjligheterna att få vetenskapligt tryck utfört.
Härigenom föranleds ofta vederbörande beställare att söka få till stånd någon
form av extra tilldelning av papper för det speciella ändamålet i fråga. I
många fall kunna dock de s. k. svårigheterna återföras på vederbörande tryckeris
i och för sig naturliga önskemål att vinna myndigheternas medverkan till
större pappersleveranser.

Detta hindrar dock icke att i en del fall kraven på myndigheternas medverkan
att få ett visst tryck utfört kunnat vara berättigade och även tillmötesgåtts.

Som svar på interpellantens fråga vill jag sålunda hänvisa till att myndigheterna
redan tagit ställning till förevarande problem genom att i de utfärdade
bestämmelserna uttala, att företräde bör lämnas tryck av särskilt samhällsviktig
betydelse. Att som interpellanten ifrågasatt sträcka sig längre till förmån
för den vetenskapliga litteraturen torde icke böra ske med hänsyn till att
sparsamhet med pappersförbrukning i möjligaste mån bör iakttagas på alla områden.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag får till en början framföra mitt tack till
herr statsrådet för det svar han har lämnat på min interpellation och för den
tillmötesgående anda, i vilken det är avfattat.

Pappersransoneringen vilar, såsom kammarens ledamöter känna till, på den
principen att vissa kvantiteter papper säljas för stoppriser på hemmamarknaden
från pappersbruken till tryckerierna, under det att andra kvantiteter säljas av
bruken på världsmarknaden till priser, som äro fria. Priserna på världsmarknaden
torde ligga ca 50 procent högre än de svenska stoppriserna, och pappersbruken
tillgodogöra sig denna prisskillnad delvis såsom ersättning för det låga
pris, som erhållits på hemmamarknaden. Det har uppgivits för mig, att stopppriserna
i några fall skulle kunna medföra förlust för pappersbruken. Kvantiteter,
som förut gingo till hemmamarknaden, ha förts över till export för att vi
skola få valutor. Det är på grund härav som det råder knapphet på papper här
i Sverige.

De kvantiteter papper, som enligt ransoneringen skola tillföras hemmamarknaden,
ha —■ i de hänseenden som här äro av vikt ■— genom överenskommelse
mellan bränslekommissionen och bruken fördelats så, att bruken leverera 85
procent till tryckerierna av .de kvantiteter, som levererats under år 1946, varefter
tryckerierna själva ransonera vad de sålunda fått och vad de haft i lager.
Beställarna, d. v. s. författare, som vilja få böcker tryckta, redaktioner av tidskrifter
o. s. v., få alltså besked från tryckerierna om den i varje särskilt fall
disponibla papperskvantiteten. Beträffande lagren är därvid emellertid att
märka, att pappersbruken redan år 1946 införde en frivillig ransonering, varför
tryckerierna under det sista året icke haft så stor möjlighet att öka sina lager.
Leveranstiden för papper är numera också mycket lang. _

Herr statsrådet har nu sagt, att en i början av maj företagen inventering givit
vid handen, att lagren hos många, i här avsett fall viktiga företag vore av

Onsdagen den 10 juli 1947.

Nr 36.

Ang. papper sransoner ing en och den vetenskapliga litteraturen. (Forts.)
betryggande storlek — oftast större än vad som kan anses normalt. Den uppgiften
skulle jag vilja ha närmare belyst. När tryckerierna avlämnade lageruppgifter,
fingo de även deklarera de kvantiteter de köpt men som ännu icke hade
levererats. Jag utgår från såsom självklart, att herr statsrådet icke räknat med
dessa kvantiteter i lageruppgifterna. Men av vikt är, att ett tryckeris lager även
kan skifta i fråga om pappersformat, gramvikt o. s. v. Ett tryckeri har ofta
inte möjlighet att till exempel för en periodisk publikation använda det papper,
som finns i lager, på den grund att formatet är ett annat än den periodiska
publikationen fordrar. Det kan också vara ett slöseri att använda ett tjockare
papper, som finns i lager, i stället för ett tunnare, som kommer i leverans. Jag
skulle vilja fråga herr statsrådet, om han vid sitt uttalande, att lagren äro relativt
stora, också har tagit hänsyn till tryckeriernas svårigheter att för ett givet
ändamål använda det papper, som finns i lager. Från boktryckarhåll betonas i
varje fall dessa svårigheter mycket starkt.

Att märka är ytterligare, att den statliga ransoneringen av papper tillkom
först ett gott stycke in på 1947, men att de 85 procent, som i ransoneringsplanen
upptagits, beräknas täcka förbrukningen under hela året 1947. Läget är nu det,
att kurvan för pappersförbrukningen uppvisade en stark stegring i början av
året. Beställarna -— författare, redaktioner o. s. v. — fingo då trycka i hela
den omfattning de begärde. Resultatet har blivit, att tryckerierna under den
återstående delen av innevarande år måst nedskära papperstilldelningen med
mera än de 15 procent, som begränsningen enligt ransoneringsplanen skulle
uppgå till. Även andra omständigheter göra sig gällande. Skolböcker torde,
för att nämna ett exempel, ha företräde, och likaledes måste behovet av affärstryck,
fakturor o. s. v. av naturliga skäl ofta ha förtursrätt. Följden kan då
i realiteten stundom bli en reducering av papperstilldelningen för andra tryckalster
med bortåt 30 procent.

Ett bestämmande drag i ransoneringen är vidare, att det är tryckerierna
som skola bestämma vilka beställare som skola få med av de tillgängliga papperskvantitetema.
Ransoneringen bestämmes alltså, i vad gäller förhållandet
mellan tryckeriet å ena sidan och författare, tidskriftsredaktioner o. s. v. å
andra sidan, av tryckeriet. Statsrådet uppehåller sig utförligt vid detta i sitt
svar på min interpellation. Han meddelade i detta hänseende »att myndigheterna
vid avfattningen av hithörande bestämmelser ansågo sig kunna överlämna till
tryckerierna och bokförlagen att själva bedöma i vilken mån, som tillgängligt
papper skulle disponeras till vetenskapliga verk resp. till ^skönlitteratur och
lättare förströelselitteratur. Efter uttalanden från ledande håll inom branschen
ansågo sig myndigheterna kunna utgå ifrån att de tryckerier och förlag, som
i större utsträckning ägna sig åt publicering av vetenskapliga verk, hyste ett
varmt intresse för just denna del av sin verksamhet. Det fanns sålunda anledning
antaga, att utgivandet av vetenskapliga verk även i fortsättningen skulle
tryggas av dessa tryckerier och förlag själva inom ramen för deras lager och
fortlöpande upphandling av papper under året.» Statsrådet fortsätter med ytterligare
en mening, som jag kanske inte behöver citera.

Herr statsrådet har dessutom sagt, att i det av bränslekommissionen utfärdade
cirkuläret uttalats, att boktryckarna och förläggarna i sin rörelse böra
giva företräde åt tryck av särskilt samhällsviktig betydelse, och att i samma
cirkulär förutsatts, att bland andra Svenska boktryckareföreningen och Svenska
bokförläggareföreningen skola biträda vid ställningstagandet till frågor om
olika trycks betydelse. Jag får kanske på en punkt komplettera vad herr statsrådet
sade. Enligt cirkuläret kan bränslekommissionen efter inhämtat yttrande
från Sveriges grafiska industriförbund, Svenska boktryckareföreningen in. fl.
eller från en av dessa organisationer utsedd nämnd föreskriva företräde för

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Ang. pappersransoneringen och den vetenskapliga litteraturen. (Forts.)
visst tryck eller viss fö råd Itngs verksamhet. Principen är alltså den, att kommissionen
rekommenderar boktryckarna att företaga eu ransonering på sådant
sätt, att samhällsviktigt tryck kommer i första hand, men om så behövs, skall
kommissionen själv genom en nämnd bestämma i saken.

Fråga är emellertid, om detta system att lägga avgörandet i fråga om ransoneringen
hos boktryckarna varit det riktiga. Det lämpliga hade måhända varit
att först göra en behovsprövning beträffande olika typer av tryck. Nu få till
exempel veckotidningarna sina pappersleveranser garanterade, men ej det vetenskapliga
trycket. När en boktryckare ger full tilldelning åt ett tryck, måste
han inskränka sin tilldelning beträffande annat tryck, och det torde kunna
diskuteras, huruvida det varit riktigt att överlåta avgörandet i dessa frågor åt
boktryckarna.

Såsom herr statsrådet framhållit, föreligger en viss skillnad mellan vetenskapligt
tryck i allmänhet och periodiska publikationer, något som också betonats
i interpellationen. Det är överhuvud taget förbjudet för boktryckarna att
ge de periodiska publikationerna större tilldelning än 85 procent, även om de
skulle kunna göra det med hänsyn till sina inneliggande lager. Den särskilda
nämnden kan emellertid lämna boktryckarna medgivande att tilldela en viss
periodisk publikation mer än 85 procent. Ransoneringen ombesörjes alltså i
detta fall av bränslekommissionen på nämndens rekommendation. Detta betyder
emellertid inte på något sätt, att boktryckarna fä ökad papperstilldelning,
utan de få endast rätt att av sina lager ge en viss tidskrift mer än 85
procent. Herr statsrådet framhåller, att de medicinska »Acta» på grund av dessa
bestämmelser fått full tilldelning av papper, och jag tror att även andra
periodiska publikationer av vetenskaplig natur fått full tilldelning. Jag skall
emellertid be att här få anföra ett exempel, som är ganska näraliggande. Det
gäller den mycket viktiga publikationen Sveriges offentliga biblioteks accessionskatalog.
Accessionskatalogen har hittills utkommit i en upplaga av 1 650
exemplar. Den omfattade år 1946 500 trycksidor. Under tiden efter kriget
ha emellertid de svenska bibliotekens inköp av utländsk litteratur mycket
starkt stegrats, beroende på att inköpen av sådan litteratur under kriget förhindrades.
Detta har gjort, att accessionskatalogens sidoantal för detta år
sprungit upp till ungefär 700. Om papperstilldelningen endast blir 85 procent
av tilldelningen föregående år, kommer antalet exemplar av accessionskatalogen
att reduceras vida mera än med 15 procent. I stället för som vanligt
1 650 exemplar får man endast 1 000 exemplar. Enligt vad jag erfarit,
har det meddelats till accessionskatalogens redaktion, att papperstilldelningen
icke kommer att bli större än 85 procent. Detta är beklagligt. Vad accessionskatalogen
betyder för det vetenskapliga arbetet behöver jag inte ingå på.

Läget är nu det, att staten ger frikostiga anslag för publicering av vetenskapligt
tryck. I lördags hade jag anledning att framhålla, att den stora universitetspropositionen
gav betydande anslag till naturvetenskaplig publikationsverksamhet
och till publicering av doktorsavhandlingar. Från alla håll uttalades
till ecklesiastikministern tacksamhet och tillfredsställelse över det initiativ
som tagits, överhuvud taget anse vi alla, att en vetenskaplig upprustning
för närvarande hör till våra viktigaste angelägenheter, och då måste man givetvis
också se till, att resultaten av det vetenskapliga arbetet bli publicerade
i tillräckligt stora upplagor. Ett särskilt skäl härtill är även, att våra offentliga
bibliotek, kanske särskilt Uppsala universitetsbibliotek, använda de vetenskapliga
skrifterna i en bytesverksamhet, som tillför våra svenska vetenskapliga
bibliotek utomordentligt stora samlingar av modern utländsk vetenskaplig
litteratur. Våra valutatillgångar behöva ej tagas i anspråk för inköp
av denna utländska litteratur i samma omfattning som skulle vara fallet, för

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Ang. papper sransonering en och den vetenskapliga litteraturen. (Forts.)
den händelse inte denna bytesverksamhet kunde fortgå. Uppmuntringen, av den
vetenskapliga forskningen å ena sidan och införandet av pappersransoneringen
å andra sidan äro åtgärder, som icke stå i samklang med varandra.

Fortfarande undrar jag, om icke det riktiga vore att den förhållandevis ringa
kvantitet papper, som det rör sig om då det gäller vetenskapliga publikationer,
finge utan inskränkning utgå. För vår kulturella utveckling har detta stor
betydelse, och från ransoneringen skulle undantagas endast en kvantitet papper,
som blott i ringa mån skulle kunna bidraga till en förbättring av vårt
valutaläge. Mycket skulle vara vunnet, om man till vetenskapliga ändamål
kunde få samma kvantitet som år 1946. Jag ifrågasätter alltså icke en ökad
kvantitet, trots att en vetenskaplig upprustning av stora mått för närvarande
äger rum i landet. I varje fall borde man kunna hoppas, att en reservkvantitet
papper ställes till förfogande för vetenskapliga ändamål.

Häri instämde herrar Herlitz, Pauli, Arrhén och Wahlund.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Herr Holmbäck efterlyste en närmare
förklaring till mitt uttalande i interpellationssvaret, att bokförlagen ha
relativt stora lager av papper.

Jag stöder detta uttalande på en hos förlagen och boktryckerierna verkställd
inventering. Från förlagens sida uppger man, att förra årets försäljningar genom
bokhandeln skulle uppgå till något över 6 400 ton. Vidare skulle skolböcker
och billighetsböcker etc. sluka en ungefär lika stor kvantitet papper. Hela
förbrukningen skulle enligt dessa beräkningar uppgå till 12 800 ton, men förläggarna
säga själva, att det förefaller, som om denna siffra skulle vara räknad
i överkant. Man uppskattar hela behovet av finpapper för böcker till ungefär
10 000 ton per år. När årsförbrukningen är av denna storleksordning och
inventeringen utvisar en lagerbehållning av över 8 000 ton papper, tror jag
det finns goda skäl att använda det uttryck, som förekom i interpellationssvaret,
nämligen att lagren äro tillfredsställande och snarast något större än
normalt.

Herr Holmbäck framhöll, att det av tekniska skäl kan vålla svårigheter att
använda detta papper till just det slag av tryckalster som man önskar. Detta
kan göra att ett förlag, oavsett den relativt stora lagerhållningen av papper,
lätt råkar i svårigheter. Jag medger detta. Men när förlagen och boktryckerierna
ha dessa stora lager av papper, är det å andra sidan ett bevis för att de
ha en viss möjlighet att tillmötesgå det önskemål, som jag har uttalat i internellationssvaret.

Herr Holmbäck yttrade vidare, att denna ransonering borde läggas upp på
ett annat sätt. Jag är medveten om att den ransonering av papper, som vi ha
företagit, har sina brister. Skulle vi på detta område eftersträva samma precision
som man söker uppnå när det gäller fördelningen av de varor, varpå
verklig brist råder i landet — exempelvis livsmedel — kunde ransoneringen
helt naturligt inte ha konstruerats på detta sätt. Men jag vill erinra kammaren
om att syftemålet med denna ransonering är att söka begränsa pappersåtgången.
Det råder ingen brist på papper här i landet, utan vi vilja helt enkelt disponera
papperet på ett annat sätt än vi tidigare gjort. Detta är den väsentliga
skillnaden mellan den s. k. pappersransoneringen och andra ransoneringar.
Och att vi inte gått särskilt hårt fram, tror jag att var och en av kammarens
ledamöter kan övertyga sig om genom att konstatera, hur det ser ut i verkligheten.
Jag tror, att det fortfarande förekommer en hel del slöseri med papper
i vårt land.

Jag vill tillägga, att när regeringen har förklarat att vi eftersträva att i
största möjliga utsträckning underlätta tryckningen av vetenskapliga verk,

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Ang. papper sransonering en och den vetenskapliga litteraturen. (Forts.)
årsböcker och vad det kan vara fråga om, så ha vi gjort det, därför att jvi
tro att det är möjligt att ge tryckerierna den kvantitet papper, som är behövlig
just för detta tryck. Bränslekommissionen har under den senaste tiden bisträckt
ett förlag med papper just för tryckning av vetenskapliga arbeten.

Jag har förvissat mig om att det är felaktigt, när man talar om att doktorsavhandlingar
och liknande skrifter inte skulle kunna tryckas till följd
av pappersbristen. Visserligen har det förekommit, att man begärt att få
trycka en doktorsavhandling, men att tryckeriet svarat undvikande. Samtidigt
ha emellertid vederbörande sagt: »Kom tillbaka, om det inte finns
någon annan möjlighet!» I varje fall har jag fått den uppgiften, att det hittills
har gått ganska bra, även om en författare kanske i vissa fall fått anvisning
att vända sig till ett annat boktryckeri för att få sin skrift publicerad.

Man bör söka göra klart för svenska folket, vart myndigheterna syfta med
denna pappersransonering. Den är inte en reglering för regleringens egen
skull, utan vi anse det nästan ofrånkomligt att i nuvarande läge öka vår
export av papper av olika slag. Det förefaller, som om det skulle bli nödvändigt
att till nästkommande år i varje fall på vissa områden skärpa de
nuvarande ransoneringsreglerna. Det är klart att vi då skola ta hänsyn till''
de erfarenheter, som vunnits under det gångna året. Det kan inte bli tal om
att några stora ekonomiska fördelar stå att vinna genom indragning av exempelvis
den papperskvantitet, som är avsedd för tryckning av vetenskapliga
verk och liknande. Det är nämligen inga stora poster som åtgå för detta ändamål.
Men i fråga om vissa andra, verkligt stora poster kan man säga, att en
hel del slöseri med papper fortfarande förekommer. Nog skulle svenska folket
kunna spara på omslagspapperet i betydligt större utsträckning än nu,
något som skulle vara till nytta för hela folkhushållet.

Nu kan man fråga: varför skola vi göra det? Och det är klart, att om inte
svenska folket vill spara på t. ex. omslagspapper, utan hellre avstår från
en viss import av varor, så går ju det bra. Vill man inte bringa upp exporten,
får man minska importen. Det är det val vi ha att göra. Jag har trott att det
skulle vara möjligt att på detta speciella område öka exporten av papper av
sådant slag som vi utan märkbara olägenheter kunna spara på. Göra vi det,
ha vi också råd att ställa tillräckliga kvantiteter papper till förfogande för
framställning av vetenskapliga skrifter och liknande tryckalster.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag ber först att få uttrycka min tillfredsställelse
över att herr statsrådet såväl i interpellationssvaret som i sitt senaste
anförande liar understrukit betydelsen av att man underlättar utgivandet
av vetenskapliga verk genom en tillräcklig papperstilldelning.

Interpellanten framhöll i sitt anförande, att man från pappersbrukens sida
tillämpade ett pris på hemmamarknaden och ett väsentligt högre pris på världsmarknaden,
där det för närvarande är möjligt att uttaga ett sådant högre
pris. Det är närmast detta senare förhållande som jag i detta sammanhang
ett ögonblick vill stanna inför. Det har nämligen kommit till min kännedom,
att det finns möjlighet för kunder här i Sverige att köpa svenskt papper, som
är avsett för export, därest köparen är villig att betala exportmarknadens
pris. Jag har i min hand en sådan offert till ett svenskt företag. Om denna
tendens ytterligare sprider sig och vi på detta område få en svart marknad i
större skala, så kommer detta att medföra svårigheter för upprätthållandet
av regeringspolitiken på området.

Jag vill därför hemställa till herr statsrådet att vidtaga undersökningar i
syfte att stoppa en sådan trafik.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Ang. papper sransonering en och den vetenskapliga litteraturen. (Forts.)

Herr Holmbäck: Herr talman! I herr Wagnssons yttrande kan .jag givetvis
oreserverat instämma.

Med anledning av vad herr statsrådet yttrade skulle jag vilja säga, att jag
i mitt inlägg efter interpellationssvaret just sökte angiva orsakerna till pappersransoneringen.
Jag för min del förstår den fullkomligt, och det göra
antagligen alla kammarens ledamöter. Men vi kunna formulera problemet beträffande
det vetenskapliga trycket på det viset, att för närvarande förekommer
en stark vetenskaplig upprustning, stödd av staten med mycket stora
anslag. Hade det då inte varit pappersransonering, skulle följden blivit att
det vetenskapliga trycket betydligt ökat i omfång. Det är därför i realiteten
en ransonering för det vetenskapliga tryckets vidkommande, redan om man
skulle stanna vid 1946 års siffror. Mera bär jag inte vågat förorda, och det
är detta, herr talman, som jag fortfarande tillåter mig att förorda inför vederbörande
myndigheter, främst herr statsrådet. Jag tror att det bär framgått
av hans yttranden här, att han är lyhörd för ett dylikt önskemål.

Herr Walilund: Herr statsrådet sade nyss, att man inte går hårt fram vid
pappersransoneringen. Detta konstaterande är naturligtvis alldeles riktigt, så
länge det gäller pappersransoneringen i stort, men på grund av dess organisation,
som innebär att man tar föregående års förbrukning till bas för
tilldelningen och i stort sett överlämnar till boktryckarna att sköta ransoneringens
detaljer, kunna konsekvenserna i de enskilda fallen bli mycket hårda.

Jag har ett aktuellt exempel på detta. Målsmännens riksförbund har i år
startat en tidskrift Barn i hem och skola och samhälle. Detta är den enda
tidskrift här i landet, som behandlar pedagogiska spörsmål från föräldrarnas
synpunkt. Denna tidskrift har mött ett mycket stort intresse, och abonnentstocken
har växt kraftigt. Men nu säger vår boktryckare: »Ni voro inte med
i fjol, och ni kunna inte komma med under kvoten.» Yi stå alltså inför möjligheten
att nödgas nedlägga denna tidskrift. När vi se, hur den kolorerade
veckopressen alltjämt blomstrar liksom hur många tidskrifter utges, vilka
evident inte ha samma betydelse som var egen tidskrift, tycka vi nog att
pappersransoneringen drabbar litet ojämnt.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets memorial nr 255, bankoutskottets
memorial nr 66 och andra lagutskottets utlåtande nr 55.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 5,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

I en den 9 maj 1947 dagtecknad proposition, nr 288, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn,

2) lag om bidrag till änkor och änklingar med barn samt

3) lag om ändring i bidragsförskottslagen den 11 juni 1943 (nr 382),

dels ock under V huvudtiteln för budgetåret 1947/48 anvisa

1) till Barnbidrag ett förslagsanslag av 3 550 000 kronor,

2) till Dyrtidstillägg å barnbidrag ett förslagsanslag av 1 650 000 kronor,

Ang. ändring
i bidragsförskottslagen

m. m.

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Ang. ändring i bidragsförskottslagen m. m. (Forts.)

3) till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 6 200 000 kronor och

4) till Ersättning till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott ett förslagsanslag
av 2 600 000 kronor.

I anledning av propositionen nr 288 hade väckts fem motioner, nämligen
inom första kammaren:

nr 357 av fru Sjöström-Bengtsson och herr Eriksson, Einar, samt
nr 358 av fröken Andersson ävensom

inom andra kammaren:
nr 510 av fru Ewerlöf och herr Hagård,
nr 511 av fru Ericsson i Luleå m. fl. samt
nr 512 av fru Linderot och herr Hagberg i Luleå.

Propositionen nr 288 samt motionerna 1:357 och 11:511 hade, såvitt de
anginge anslag under V huvudtiteln, hänvisats till statsutskottet. I övrigt
hade propositionen nr 288, motionerna 1:357 och 11:511 ävensom motionerna
I: 358, II: 510 och II: 512 hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet.

Enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet hade
propositionen nr 288 samt i anledning därav väckta motioner hänskjutits till
behandling av sammansatt stats- och andra lagutskott, vilket utskott i det nu
föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga genom förevarande proposition, nr 288, framlagda
förslag till

1) lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn;

2) lag om bidrag till änkor och änklingar med barn;

B. att riksdagen — med förklaring att det genom förevarande proposition,
nr 288, framlagda förslaget till lag om ändring i bidragsförskottslagen den
11 juni 1943 (nr 382) icke kunnat i oförändrat skick antagas — måtte för
sin del antaga i utlåtandet infört förslag till lag om ändring i nämnda lag;

C. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville låta föranstalta om en utredning angående möjligheterna att bereda
andra ensamstående kvinnor med barn än änkor samma stöd som lämnades
änkor enligt den föreslagna lagen om bidrag till änkor och änklingar
med barn samt att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda;

D. att riksdagen måtte å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1947/48
under Vi huvudtiteln anvisa

1) till Barnbidrag ett förslagsanslag av 3 550 000 kronor,

2) till Dyrtidstillägg å barnbidrag ett förslagsanslag av 1 650 000 kronor;

3) till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 6 200 000 kronor;

4) till Ersättning till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott ett förslagsanslag
av 2 600 000 kronor;

E. att motionerna 1:357, 1:358, 11:510 och 11:511, i den mån de icke
besvarats genom vad utskottet förut hemställt, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd; samt

F. att motionen II: 512 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Ang. ändring i bidragsförskottslagen m. in. (Forts.)

Punkten A.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B.

I den kungl. propositionen hade föreslagits, att bestämmelserna om inkomstprövning
i bidragsförskottslagen skulle slopas. I motionerna 1:358 och II:
510 hade hemställts, att nämnda bestämmelser skulle i princip bibehållas.
I utskottets förslag hade den av Kungl. Maj:t föreslagna lagen om ändring
i bidragsförskottslagen kompletterats med bestämmelser om inkomstprövning.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits av, utom andra,

1) herrar Pettersson i Dahl och Wahlund, vilka dock ej antytt sin mening;

2) herrar Gustaf Karlsson, Mårtensson, Petterson i Degerfors och Forslund,
som på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte antaga det genom
förevarande proposition, nr 288, framlagda förslaget till lag om ändring i bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382) oförändrat.

Herr Forslund: Herr talman! I det avsnitt av utskottets utlåtande, som vi nu
skola behandla, har utskottet föreslagit en betydande förändring av Kungl.
Maj:ts förslag beträffande § 8 i bidragsförskottslagen. Inom utskottet äro vi
några reservanter, som inte kunnat förena oss med majoriteten på denna punkt,
utan velat stanna vid vad Kungl. Maj:t har föreslagit. Jag ber att med några
ord få motivera den ståndpunkt vi ha intagit.

Personligen är jag principiellt anhängare av behovsprövning i största möjliga
utsträckning, men jag har i detta fall biträtt Kungl. Maj:ts förslag i vad
det avser att man på detta område skall kunna frångå behovsprövningen. Anledningen
är, att jag gärna vill ta fasta på Kungl. Maj :ts försök att förenkla
en procedur, som eljest kan vara rätt komplicerad. Departementschefen har
i propositionen redovisat denna sak på s. 84 och 85. De beviljade förskotten
skola bland annat bli föremål för jämkning, sedan denna lag trätt i kraft. Man
har övervägt olika möjligheter för hur denna jämkning skall kunna ske. En
lösning skulle vara, att gamla ansökningar och beslut helt skulle förfalla och
att ärendena skulle upptagas till ny prövning efter förnyade ansökningar.
Man skulle då också följa den gamla regeln i fråga om behovsprövningen.
Kungl. Maj:t har emellertid i § 8 i denna lag föreslagit ett förenklat förfarande.
Det heter i denna paragraf: »Bidragsförskott utgår med det belopp barnets
fader jämlikt rättens beslut eller enligt avtal är skyldig att utgiva till
barnets underhåll, dock högst med 250 kronor för år räknat.» Man måste säga,
att detta är en mycket rationaliserad bestämmelse, som underlättar för barnavårdsnämnderna
att handlägga både de nya fallen och framför allt de gamla.

Nu har utskottet emellertid sammanblandat detta bidragsförskott med de
särskilda barnbidragen och talar till och med om att det skulle vara stötande
ur rättvisesynpunkt, om skillnader i förfaringssättet härvidlag skulle finnas.
Jag vill till detta säga, att de särskilda barnbidragen grunda sig på en behovsprövning,
som inte alls har något samband vare sig med vad rätten har beslutat
eller om ett avtal med någon part är träffat. Man har kanske att förskottera
ett bidrag på ett område, som ännu inte har blivit reglerat. Sedan en
reglering skett genom att rätten ådömt fadern att utge ett visst belopp eller
genom att fadern har gått med på ett avtal om vilket belopp han skall utbetala,
förekommer inte något bidragsförskott i andra fall än då beloppet är så
pass lågt, att det understiger vad staten anser vara skähgt.

Om ni nu se på s. 40 i utlåtandet, så finna ni att utskottet i stället för de

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Ang. ändring i bidragsförskottslagen m. m. (Forts.)
fem spaltrader, som jag nyss uppläste, har utarbetat en lagtext, som upptar eu
och en halv spalt. Där redogöres för en mängd detaljer, som barnavårdsnämnderna
ha skyldighet att vid prövning av frågor om bidragsförskott taga hänsyn
till. Jag har många gånger hört ledamöter av både denna kammare och
andra kammaren tala om hur besvärligt våra kommunala myndigheter ha det,
därför att lagbestämmelserna äro så invecklade och oklara. Kungl. Maj:t har
också mången gång klandrats för att alltför invecklade lagtexter förelagts
riksdagen för godkännande, men när nu Kungl. Maj :t framlägger ett förslag,
som är till den grad tydligt och samtidigt enkelt, att ingen gärna kan missförstå
det, då kan inte utskottsmajoriteten godtaga detta förslag, utan skall
ovillkorligen söka åstadkomma vad statsrådet Möller ibland brukar kalla millimeterrättvisa.
Man tror, att det på något sätt skulle vara orätt att förfara så
som skulle komma att ske, därest Kungl. Maj:ts förslag antages av riksdagen
i stället för de bestämmelser som skola gälla för prövningen av de särskilda
barnbidragen. Om kammarens ledamöter önska ge de kommunala myndigheterna
ett stadgande, som lätt kan förstås, så bör man biträda Kungl. Maj :ts förslag,
vilket överensstämmer med den under 2) avgivna reservationen av herrar
Gustaf Karlsson, Mårtensson, Petterson i Degerfors och mig.

Jag har, herr talman, intet annat att tillägga än att fadern som bekant är
skyldig att återbetala bidragsförskott. Skulle återbetalning inte ske, fördelas
kostnaden mellan stat och kommun, på det sättet, att tre fjärdedelar betalas av
staten och en fjärdedel av kommunen. Om man vill ha någon press på den
kommunala myndigheten för att den inte skall betala ut för mycket, måste ju
det faktum, att en fjärdedel av kostnaden skall betalas av kommunen, utgöra
en garanti för nödig försiktighet.

Alla skäl, herr talman, synas mig tala för att riksdagen i detta fall icke bör
frångå vad Kungl. Maj:t har föreslagit. Jag hemställer om bifall till reservationen,
vilket innebär bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Norman: Herr talman! Det är nog så som herr Forslund säger, att de
praktiska synpunkterna tala obetingat för Kungl. Maj :ts förslag.

Socialvårdskommittén har vid sina överväganden i denna fråga inte kunnat
uppnå enighet, utan tre ledamöter av kommittén — ordföranden, herr Hagård
och fru Nordgren — ha till majoritetens förslag fogat en reservation, som går
ut på att regler om behovsprövning i detta fall skola tillämpas även i fortsättningen.
Socialvårdskommitténs majoritet har alldeles särskilt tryckt på de
praktiska skäl, som herr Forslund här har åberopat, men därjämte anfört vissa
principiella synpunkter, som enligt dess mening skulle tala för att man kan
ha olika bestämmelser när det gäller de särskilda barnbidragen och bidragsförskotten.
Det blir, när man skall taga ståndpunkt i detta fall, en avvägningsfråga,
vilka skäl man finner vara de mest bärande.

Att sammansatta stats- och andra lagutskottet har kommit till samma uppfattning
som minoriteten inom socialvårdskommittén, är ganska naturligt, eftersom
två av reservanterna i kommittén ha deltagit i utskottsbehandlingen
av denna fråga. Till dem har också jag anslutit mig, och det har jag gjort av
följande skäl.

I praktiken äro bidragsförskotten i ganska stor omfattning en ren understödsangelägenhet.
Till att börja med lyckades man endast indriva helt obetydliga
belopp av vad statsmakterna hade att fordra, sedan bidragsförskott
utbetalats. I fortsättningen har resultatet blivit något bättre, men jag skulle
tro att alltjämt över femtio procent av dessa bidragsförskott inte återbetalas,
utan äro att betrakta såsom direkt understöd. Det allmänna lämnar hjälp åt
vissa kategorier, som ha bekymmer med barnens vård och uppfostran, nämligen

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Ang. ändring i bidragsförskottslagen m. m. (Forts.)
hjälp i form av särskilda barnbidrag, som det kommer att heta sedan vi i går
fattat beslut om att allmänna barnbidrag skola utgå över hela linjen. De människor,
som här få hjälp, ha naturligtvis mycket svårt att förstå — och kunna,
tror jag, överhuvud taget inte förstå — att andra kategorier, som befinna sig
i bättre omständigheter än de själva, skola få en mera effektiv hjälp.

Jag har således ställt denna fråga i direkt relation till den behovsprövning,
som äger rum i fråga om de särskilda barnbidragen. Jag anser att man bör
eftersträva något så när överensstämmande regler. Någon millimeterrättvisa
kan det aldrig bli, bland annat därför att inkomstprövningen sker efter olika
linjer. Utskottet har sökt utjämna skillnaden genom att höja de inkomstbelopp,
som skola ligga till grund för prövningen, men det är klart att man aldrig uppnår
full rättvisa i detta fall. Genom utskottets förslag undanröjes emellertid
det, som enligt min uppfattning kanske är mest stötande, nämligen när en
fattig mor jämför den hjälp, som det allmänna ger åt henne, med vad en annan,
mera välsituerad moder får. Principen,, att detta bara är ett förskott, håller
inte att bygga på, eftersom det i stor utsträckning är en direkt un,derstödsfråga.

Jag har således funnit att den ordning, som föreslagits av minoriteten i socialvårdskommittén
-— såväl majoritetens som minoritetens ståndpunkt redovisas
på sidorna 11 och 12 i det föreliggande utlåtandet, för den händelse kammarens
ledamöter skulle vilja taga närmare kännedom om dem — ur psykologisk
synpunkt är mest tilltalande och möjliggör en större rättvisa när det
gäller dessa båda bidragsformer.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag har endast begärt ordet för att helt kort
deklarera vad som ligger bakom min blanka reservation till detta utlåtande.

Först och främst anser jag, att alla skäl tala för att änklingarna lika väl
som änkorna skola få särskilda barnbidrag, och vidare har inkomstgraderingen
enligt min mening blivit för skarp i föreliggande fall. Av utlåtandet framgår,
att det är meningen att vid ökad inkomst draga av 75 procent av inkomsten
över ett visst belopp. Dessa inkomsttagare befinna sig i de skattepliktiga räjongerna,
och till de 75 procenten bör man därför lägga åtminstone 10 procent i
statsskatt_ och 10 procent i kommunalskatt. Därmed äro avdragen uppe i 95
procent. Är kommunalskatten hög, kan det till och med inträffa att en änka,
som får sina inkomster utökade, förlorar på det, eller att en änka, som får sina
inkomster minskade, vinner på det.

Det har inte funnits någon möjlighet för mig att framställa ett yrkande, eftersom
ingen motion i ämnet blivit väckt, men jag ämnar sedermera motionsledes
återkomma till dessa frågor och skall därför inte nu diskutera den närmare.

Det föreliggande förslaget lider alltså enligt min mening av vissa skönhetsfläckar,
men i stort innebär det ett verkligt framsteg. Därför kan jag, herr talman,
utan tvekan yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Norman: Herr talman! För att medverka till att det inte blir någon
längre debatt om denna fråga vill jag påpeka, att kammaren redan har fattat
beslut rörande det avsnitt i utlåtandet, varom herr Wahlund nu har talat.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Sammansatta stats- och andra lagutskottets
ordförande herr Norman gjorde i sitt anförande ett medgivande, som
jag verkligen ber att få fästa uppmärksamheten vid. Han sade nämligen ordagrant,
att praktiska synpunkter tala obetingat för Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber de ärade ledamöterna att taga fasta på detta medgivande, ty det
är väl ändå så, att vi i allmänhet göra anspråk på att vara praktiska kvinnor

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Ang. viss
ändring i
kommunalskattelagen

m. m.

Ang. ändring i bidragsförskottslagen m. m. (Forts.)
och män. Då är saken enligt min mening tämligen klar. Utskottsmajoritetens
förslag bygger mera på teoretiska spekulationer i syfte att skapa den millimeterrättvisa,
som man understundom talar om. Herr Forslund har ju förut hänvisat
till vad som finnes angivet å s. 39, 40 och 41 i utlåtandet. Om kammarens
ledamöter ville ögna igenom alla bestämmelser i utskottsmajoritetens förslag
rörande vad som skall iakttagas vid bedömningen av dessa frågor och sedan
jämföra detta förslag med Kungl. Maj :ts, till vilket vår reservation yrkar bifall,
tycker jag att valet inte skulle behöva bli svårt.

Jag vill deklarera, att jag inte är beredd att i alla hänseenden avstå från
behovsprövningen. Jag tror att det åtminstone på vissa områden är nödvändigt
att fortfarande bibehålla den, men i detta fall har jag utan några som helst
betänkligheter kunnat stödja Kungl. Maj:ts förslag. Anledningen är framför
allt den, att dessa bidragsförskott grunda sig på ingångna avtal eller domstolsutslag.

Nu har visserligen herr Norman sagt, att denna princip inte håller streck i
verkligheten, utan att en ganska stor del av dessa pengar aldrig betalas tillbaka.
Men vi reservanter göra ändå gällande, att principen är riktig. Vi äro
övertygade om att riksdagens första kammare i detta fall skulle göra klokt i
att följa Kungl. Maj:t. Jag är, herr talman, rent av beredd att rikta en vädjan
till ledamöterna: förenkla åtminstone i något avseende de ganska krångliga författningar
vi ha! Man kan ändå inte skapa — också därvidlag gjorde utskottets
ordförande ett medgivande--den fullständiga rättvisa som man syftar till.

Med dessa få ord, herr talman, tillåter jag mig att också yrka bifall till den
reservation, som är avgiven av mig jämte tre andra av utskottets ledamöter.

I detta anförande instämde herr Ericson, Fruns, och herr Hage.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle antaga Kungl. Majrts förslag till lag i ämnet; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Forslund begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta stats- och andra lagutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 5 punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages Kungl. Maj:ts förslag till lag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Punkterna C—F.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 52, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896), m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Ang. viss ändring i kommunal skattelag en m. m. (Forts.)

I en den 16 maj 1947 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 311, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896);

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

3) lag angående ändrad lydelse av anvisningen till 5 § lagen den 28 september
1928 (nr 377) om skogsaccis; samt

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379).

Till behandling i samband med förevarande proposition hade utskottet upptagit
de under motionstiden vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna I: 194 av herr Ljungdahl och II:
235 av herr Pehrsson-Bramstorp.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Majrts förevarande
proposition, nr 311, icke kunnat oförändrad bifallas, för sin del antaga fyra
under punkten införda, med 1—4 betecknade förslag till iförfattningar i nu
ifrågavarande ämnen;

B) att de likalydande motionerna I: 194 av hem Ljungdahl och II: 235
av herr Pehrsson-Bramstorp måtte, i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet i betänkandet anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

I utskottets under 2) upptagna förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), vilket lagförslag utom i fråga
om övergångsbestämmelserna var likalydande med Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet, hade punkten 3 av anvisningarna till 20 § följande avfattning:

(Nuvarande lydelse:) (Av utskottet föreslagen lydelse:)

Såsom allmänna skatter räknas all- Såsom allmänna skatter räknas allmänna
utskylder till staten samt till männa utskylder till staten samt till

landsting, kommun, församling, skol
distrikt, fattigvårdssamhälle, som av -

landsting, kommun, församling, skoldistrikt,
fattigvårdssamhälle, som av -

ses i 6 § lag om fattigvården, tingslag ses i 6 § lag om fattigvården, tingslag
och municipalsamhälle, Såsom allmän och municipalsamhälle. Såsom allmän
skatt räknas däremot icke skogsaccis, skatt räknas däremot icke skogsaccis.
ej heller skogsvårdsavgift.

Vid betänkandet hade reservation anmälts av herr Velander beträffande förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).

Herr Bcrgli, Ragnar: Herr talman! Till det nu föreliggande utskottsbetänkandet
finnes fogad en reservation, som hänför sig till förslaget under A) 2)
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

o Det nya, som föreslås i såväl propositionen som betänkandet, är att skogsvårdsavgift^
inte längre skall få vara avdragsgill vid beskattningen. Jag har
litet svårt att förstå skäligheten av en sådan ändring.

Skogsvårdsavgift^ var ju tidigare att betrakta som ett slags accis eller som
en avgift, som utgick på det avverkade virket, och denna avgift användes ju
till att finansiera skogs vårdsstyrelsernas verksamhet. Ser man skogsvårdsavgiften
från den synpunkten, måste man betrakta den som en omkostnad för
skogsbruket, ett slags speciell skatt, och jag förmodar, att det var på denna

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Ang. upphävande
av
lagen om
skogsaccis
m. m.

Ang. viss ändring i kommunnlsJcattelagen m. m. (Forts.)
grund, som det förut medgavs rätt till avdrag för denna avgift vid beskattningen.

Vid fjolårets riksdag fick skogsvårdsavgiften en något. annan form; den
blev nämligen då ett slags grundskatt eller ett slags objektbeskattning på
skogsfastigheterna, och det förefaller, som om man i den till grund för betänkandet
liggande propositionen på rent formella skäl har ansett den som
en allmän skatt och att man från denna utgångspunkt har ansett sig kunna
beröva skogsägarna deras gamla rätt till avdrag för skogsvårdsavgift.

Men i fall man håller fast vid att skogsvårdsavgiften även i denna nya form
fortfarande är att betrakta som en omkostnad för skogsbruket, förefaller det
mig, som om det skulle ske en materiell orättvisa mot skogsägarna, om detta
förslag skulle vinna riksdagens bifall. Sett från skogsbrukets synpunkt förefaller
det mig vara goda skäl för uppfattningen, att denna skogsvårdsavgift
även i dess nya form fortfarande är att betrakta som en omkostnad och följaktligen
fortfarande bör vara avdragsgill.

Under hänvisning till denna motivering anhåller jag, herr talman, i anslutning
till den vid betänkandet fogade reservationen att få yrka avslag å utskottets
hemställan i vad den avser det under punkten A 2 upptagna förslaget till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag ber utan vidare motivering att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu förevarande betänkandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Bergh, Ragnar, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring, som föranleddes av avslag å det
under A 2 upptagna förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vadi bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 52,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som under överläggningen
påyrkats av herr Ragnar Bergh.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 53, i anledning av väckta
motioner angående upphävande av lagen om skogsaccis och höjning av repartitionstalet
för skogsvärde.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, I: 192 av
herr Velander m. fl. och II: 299 av herrar Stattin och Andersson i Gisselas,

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Ang. upphävande av lagen om skogsaccis ni. m. (Forts.)
hade hemställts, att riksdagen ville besluta dels att upphäva den nu gällande
lagen om skogsaccis, dels ock att i anslutning härtill höja repartitionstalet för
skogsvärde från 0,04 till 0,05.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall till förevarande motioner I: 192 av
herr Velander m. fl. och II: 299 av herrar Stattin och Andersson i Gisselås
angående upphävande av lagen om skogsaccis och höjning av repartitionstalet
för skogsvärde, för sin del antaga i betänkandet införda förslag till

1) lag om upphävande av lagen den 28 september 1928 (nr 377) om skogsaccis
m. m.;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

3) förordning angående ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379);

4) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896);

5) förordning om ändring av 4 § förordningen den 16 december 1927 (nr
462) angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda
kommuner.

Det av utskottet under 1) framställda förslaget till lag om upphävande av
lagen den 28 september 1928 (nr 377) om skogsaccis in. m. var så lydande:

Härigenom förordnas,

dels att lagen den 28 september 1928 (nr 377) om skogsaccis och lagen den
12 april 1940 (nr 200) med visst tillägg till lagen den 28 september 1928 (nr
377) om skogsaccis skola upphöra att gälla med utgången av år 1948, dock
att lagarna även därefter skola äga tillämpning beträffande skogsaccis för
virke, som skolat taxeras år 1948 eller tidigare år,

dels ock att skogsaccisfond, som finnes vid 1948 års utgång, samt skogsaccismedel,
som därefter inflyta till kommun eller annan menighet, skola i
fråga om användningen vara likställda med andra kommunens eller menighetens
skattemedel.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»Såsom ovan uttalats, finner utskottet det angeläget att skogsaccisen snarast
möjligt avskaffas. Utskottet har därför haft för avsikt att föreslå att
taxering till skogsaccis (virkestaxering) icke skulle — bortsett från eftertaxringar
— äga rum efter utgången av år 1947. Emellertid ha mot ett förslag
i sådan riktning rests vissa invändningar, som utskottet icke kunnat undgå att
tillmäta viss betydelse och vilka gjort att utskottet velat förorda uppskov
med ikraftträdande av nya bestämmelser i frågan till utgången av år 1948.

Såsom taxeringsintendenten i Gävleborgs län framhållit, har det under 1940
förekommit mycket stora skogsförsäljningar, varvid det mest varit fråga om
skogsavverkningsrätter. På grund av övergångsbestämmelserna till den nya
uppbördsförordningen kan det befaras, att kommunerna icke till någon mera
avsevärd del kunna tillföras skatt för berörda intäkter av skogsbruk. Det
förefaller då utskottet vara rimligt, att kommunerna få viss kompensation
för dessa uteblivna skatteintäkter. En utväg härtill är att låta kommunerna
få uppbära skogsaccis även på grund av 1947 års avverkningar. En sådan
ordning synes utskottet så mycket rimligare som en stor del av 1947 års avverkningar
torde hänföra sig till rotförsäljningar under 1946.

Utskottet vill också peka på det förhållandet, att den skogsaccis, som erlägges
för avverkning i samband med rotförsäljning, i verkligheten bäres

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947

Ang. upphävande av lagen om skogsaccis m. m. (Forts.)
av säljaren, trots att det är avverkaren som har att erlägga accisen till vederbörande
kommun. Man får nämligen räkna med att säljaren får vidkännas
avdrag från den köpeskilling han eljest kunde erhålla med ett _ belopp, som
motsvarar den beräknade skogsaccisen för den kommande avverkningen. Skulle
skogsaccislagen upphävas fr. o. m. 1948 års ingång, bleve följden alltså, att
skogsaccis för avverkningar under 1947 på grund av rotförsäljningar, vilka
ägt rum innan lagens upphävande blivit känt, icke behövde inlevereras till
kommunerna, ehuru accisen faktiskt vore erlagd av säljarna. Det skulle alltså
uppkomma en opåkallad vinst för köparna. Under sådana omständigheter
är det av viss betydelse att en icke alltför kort tid förflyter mellan ett riksdagsbeslut
om skogsaccisens avskaffande och ett upphävande av själva skogsaccislagen.
Givetvis kan denna tid icke göras så lång att de här berörda
olägenheterna helt skulle kunna undgås. Utskottet anser dock, att dessa skulle
kunna förebyggas i många fall, därest beslut om skogsaccisens avskaffande
fattades redan nu men ett ikraftträdande av lag härom uppskötes till den 1
januari 1949.

Slutligen vill utskottet framhålla, att det i nuvarande läge är förenat med
betydande författningstekniska svårigheter att upphäva skogsaccislagen redan
fr. o. m. 1948 års ingång. Utformningen av författningstexten och av bestämmelserna
om ikraftträdandet ha visat sig bereda svårigheter, om skogsaccislagen
skulle upphävas redan fr. o. m. den 1 januari 1948.»

Reservation hade anmälts av herr Velander beträffande visst avsnitt av utskottets
motivering.

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! Från sakkunnigt håll har man riktat
min uppmärksamhet på att den del av utskottets motivering, som återfinnes
på s. 21 och 22, i ett par avseenden skulle kunna vålla diverse missförstånd.
Meningsskiljaktigheten rör sig alltså icke om det yrkande, som utskottet kommer
till. Utskottet har ansett en hel del skäl föreligga, som tala för att den
nuvarande skogsaccislagen icke skulle försättas ur kraft förrän från och med
ingången av år 1949. På den punkten råda icke delade meningar, men de
delade meningarna hänföra sig, som sagt, till utskottets motivering för detta
yrkande.

Utskottet har på s. 21 till en början konstaterat, att »det under 1946 iorekommit
mycket stora skogsförsäljningar, varvid det mest varit fråga om
skogsavverkningsrätter», och utskottet har befarat, »att kommunerna icke till
någon mera avsevärd del kunna tillföras skatt för berörda intäkter av skogsbruk».
Denna omsorg om kommunerna är ju ytterst legitim.

Från annat håll anser man emellertid, att övergångsbestämmelserna till den
nya uppbördsförordningen i detta fall äro fullt klara. Man menar, för det
första, att ifall de avsedda skogsförsäljningarna — som det här talas om —
inte ha skett under sådana förhållanden, att syftet har varit att undgå beskattning,
skulle ju inte skattskyldighet föreligga, och man menar, för det
andra, att det knappast kan vara lämpligt att i motiveringen utan vidare utgå
ifrån att dessa skogsförsäljningar ha haft detta obehöriga syfte. Det är det
ena, man anmärker emot utskottets motivering.

Så säger utskottet vidare, att »en stor del av 1947 års avverkningar torde
hänföra sig till rotförsäljningar under 1946». Det är detta påståendes riktighet,
som sättes i fråga.

Det råder, som jag sade, inga delade meningar om utskottets yrkande, att
den nuvarande lagen om skogsaccis skall försättas ur kraft först från och
med ingången av år 1949, och man tycks vidare vara överens om att det

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Ang. upphävande av lagen om skogsaccis ni. m. (Forts.)
finns en hel del tekniska svårigheter för att sätta den ur kraft tidigare. Men
när det råder enighet om det väsentliga beträffande tidpunkten, kan det väl
sättas i fråga, huruvida det är lämpligt att ta med en motivering, om vilken
det råder delade meningar och som också kan vålla vissa missförstånd.

Jag hemställer alltså, herr talman, i anslutning till det anförda, att det
avsnitt av utskottets betänkande, som börjar å s. 21, mittstycket, med orden
»Emellertid har mot» etc. samt slutar å s. 22, andra stycket uppifrån, med
orden »fr. o. m. den 1 januari 1948» måtte erhålla följande lydelse:

»Emellertid har det i nuvarande läge visat sig vara förenat med betydande
författningstekniska svårigheter att upphäva skogsaccislagen redan fr. o. m.
1948 års ingång. Utskottet förordar därför uppskov med ikraftträdandet av
de nya bestämmelserna till utgången av sagda år.»

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Det, som herr Bergh nu har påtalat, är
inte mycket att spilla ord på.

Herr Veländer har funnit skäl att i utskottet anföra en blank reservation
utan att precisera sin mening i frågan, och utskottets ledamöter i övrigt ha
varit överens om utskottets skrivning.

Saken är ju den, att taxeringsintendenten i Gävleborgs län har framhållit,
att under 1946 förekommit mycket stora skogsförsäljningar — detta anföres
här i betänkandet — men huruvida detta påstående är riktigt eller icke, har
utskottet givetvis inte kunnat undersöka, utan det har litat till denna uppgift,
att så är fallet, och anfört detta såsom ett bidragande skäl till det föreslagna
uppskovet med lagens ikraftträdande.

Herr Velander tror kanske inte att uppgiften är riktig, och det är ju egentligen
kärnpunkten i fråga om skiljaktigheten mellan reservanten och utskottet.

Jag frågar mig verkligen, om det är värt att nu göra några ändringar i
utskottets betänkande, så enigt som utskottet varit, om riktigheten av vad som
där anföres, i det att endast en ledamot avgivit en blank reservation för att
slippa vitsorda det förhållande, som jag nu berört — det kan nämligen föreligga
ett misstag av taxeringsintendenten i Gävleborgs län, men det finns
inga grundade skäl att tro, att detta är fallet. Då tycker jag det är ganska
konstigt att man skulle behöva laborera med den hypotesen.

Herr talman! Ha ytterligare en gång överseende med mig, om jag avviker
från det föreliggande ämnet! Under gårdagsdebattem påstods det här i fråga
om det stora skatteförslaget, att jag skulle ha framfört en kompromisslinje,
där jag hade krävt orimliga medgivanden från den andra partens sida. Detta
uppslag, herr talman, var icke mitt eget, utan det var högerrepresentanten Erik
Olson från Göteborg och icke jag som i utskottet kom med detta uppslag, och
jag tillät mig endast efterhöra, om det låg något allvar bakom det. Detta är
verkliga förhållandet, herr talman.

I det föreliggande ärendet, herr talman, hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr Bergh, Bagnar: Ja, herr talman, denna sak är inte mycket att tvista
om, däri ger jag utskottets ärade ordförande rätt. Men jag har den meningen,
att när det råder delade meningar om det sakligt berättigade i motiveringen,
men denna motivering icke på något sätt leder till annat resultat, borde man
väl ändå kunna ta en skrivning, som inte är föremål för meningsskiljaktigheter
på sätt utskottets motivering i detta fall har blivit.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder yrkats
dels att vad utskottet i det nu föredragna betänkandet hemställt skulle

Första kammarens protokoll 1947. Nr SO. 2

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Ang. upphävande av lagen om skogsaccis m. m. (Forts.)
bifallas med godkännande av utskottets motivering, dels ock, av herr Bergh,
Ragnar, att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring i motiveringen,
att den del därav, som å s. 21 rad 23 uppifrån i det tryckta betänkandet
började med orden »Emellertid har» och å s. 22 rad 14 uppifrån slutade
med »1 januari 1948», utbyttes mot följande uttalande: »Emellertid har det
i nuvarande läge visat sig vara förenat med betydande författningstekniska
svårigheter att upphäva skogsaccislagen redan fr. o. m. 1948 års ingång. Utskottet
förordar därför uppskov med ikraftträdandet av de nya bestämmelserna
till utgången av sagda år.»

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan med godkännande av
utskottets motivering vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 54, angående det procenttal med vilket statlig inkomstskatt skall ingå
i preliminär skatt för senare hälften av budgetåret 1947/48;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
ett avtal mellan Sverige och Norge för undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; samt

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Yad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 252, i anledning av väckta motioner om inrättande av yrkesmedicinsk
undersökningscentral vid karolinska sjukhuset m. m.; och

nr 253, i anledning av Kungl.. Maj :ts förslag om anslag för budgetåret
1947/48 till avskrivning av vissa kapitalinvesteringar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Ang. ändring Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 48, i anledning av dels
i lagen om Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av
Majds 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14 :o) och 17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
regeringsrätt. Kungl. Maj :ts regeringsrätt, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 juni 1947 dagtecknad proposition, nr 317, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majt föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
• anledning av densamma väckta motioner, nr 363 i första kammaren av herr

Herlitz samt nr 521 i andra kammaren av herrar Håstad och Larsson i Stockholm.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen ville
vidtaga sådana ändringar i lagförslaget, att besvär i mål angående folkpensionering,
särskilda barnbidrag och bidrag till änklingar och änkor med barn
komme att upptagas och prövas av regeringsrätten.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Ang. ändring i lagen om Kungl. Maj.ts regeringsrätt. (Forts.)

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen — med bifall till motionerna 1:363 och II: 521 och med
förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar höra vidtagas i det genom
förevarande proposition, nr 317, framlagda lagförslaget — måtte för sin del
antaga under punkten infört förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 §
2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majt anhålla, att Kungl. Maj :t
ville låta verkställa utredning om inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar
gemensam högsta prövningsinstans samt att Kungl. Maj:t måtte
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I utskottets förslag hade det genom propositionen nr 317 framlagda lagförslaget
kompletterats med bestämmelser om att mål angående folkpensionering,
barnbidrag och bidrag till änkor och änklingar med barn skulle tillhöra
regeringsrättens prövning.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Norman, Forslund
och Nils Elowsson, fru Johansson samt herrar Larsson i Östersund och
Lundberg ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna 1:363 och 11:521 och med
förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas i det genom
förevarande proposition, nr 317, framlagda lagförslaget — måtte för sin del
antaga i reservationen infört förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 §
2:o), 5:o), 8:o), 14 :o) och 17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majt anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa utredning om inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar
gemensam högsta prövningsinstans samt att Kungl. Maj:t
måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Herr Norman: Herr talman! De föreslagna ändringarna i denna lag sammanhänga
med beslut, som riksdagen har fattat under detta år. Utskottet har föreslagit
vissa ändringar i Kungl. Maj:ts förslag till riksdagen. I vad det gäller
den ändring, som här återfinnes i lagens första del och sammanhänger med
beslut, som äro fattade av riksdagen rörande byggnadslagen, är utskottet enigt,
varför detta spörsmål icke här behöver diskuteras. Det råder däremot olika
meningar om vad som skall vara högsta besvärsinstans för besvär i mål rörande
allmän folkpensionering och angående av riksdagen nu beslutade bidrag till
änkor och änklingar med barn och angående barnbidrag.

Denna fråga har varit föremål för departementschefens yttrande i en annan
proposition, som riksdagen har behandlat, nämligen propositionen nr 50. Denna
innehåller förslag till vissa ändringar i folkpensioneringslagen. Huvudsaken
var ju att få bestämmelser om hur de kommunala kostnaderna för folkpensioneringen
skulle ersättas, men i sammanhang därmed föreslogos vissa ändringar
av den i fjol antagna folkpensioneringslagen.

Enligt dessa ändringar kunna besvär i vissa fall anföras till Kungl. Ma,j:t,
och frågan är, om dessa skola avgöras i konselj eller av regeringsrätten. I den
nämnda propositionen har departementschefen diskuterat frågan om en speciell
överinstans, när det gäller besvär i sociala spörsmål av denna karaktär och
liknande. Socialvårdskommittén har nämligen fört fram frågan om inrättande
av en socialförsäkringsöverdomstol. Utskottet har litet grand övervägt även

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Ang. ändring i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (Forts.)
detta spörsmål, och utskottet är enigt om att förorda att denna fråga aktualiseras
i och med att riksdagen godkänner utskottets förslag till riksdagsskrivelse i
ärendet.

Nu skulle det således, om inom en ganska nära framtid en sådan besvärsinstans
kommer till stånd, endast gälla ett provisoriskt fastställande av besvärsinstans
i hithörande frågor.

Departementschefen bär i denna proposition framhållit behovet av att Kungl.
Maj:t får följa utvecklingen på detta område. Besluten i dessa frågor innebära
ju ofta inte bara ett principavgörande beträffande huruvida lagens bestämmelser
ha iakttagits eller icke, utan det blir ibland fråga om en viss skälighetsprövning,
och det blir också fråga om hur en dispensbestämmelse skall tilllämpas.
Det gäller hustrutilläggen, som ju icke skola utgå, förrän hustrun, som
i övrigt kan vara berättigad till ett tillägg, har fyllt 60 år, men lagen medger
vissa möjligheter till att sådant hustrutillägg iskall kunna utgå redan före
denna ålder. Det är enligt departementschefens och enligt reservanternas mening
många skäl, som tala för att Kungl. Maj:t och i detta fall framför allt den,
som lagen gjort haver, får följa utvecklingen, och det gäller alltså att genom
utslag få en viss konsekvens i densamma •— det blir det givetvis alltid, när det
blivit prejudikat — men också att få en tillämpning, som överensstämmer med
lagens anda.

Vi ha nog inom utskottet varit ganska eniga om att skulle man uteslutande
bedöma detta spörsmål ur principiell synpunkt, vore det kanske riktigast att
följa utskottets linje. Utskottet har dock icke tagit någon principiellt avgörande
ståndpunkt, utan menar, att man i nödfall kan skjuta på det till ett kommande
år.

Reservanterna tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag, som alltså innebär, att tills
vidare besvärsmål i de spörsmål, som jag här omnämnt, skola i sista hand
prövas av Kungl. Maj:t i konselj. Jag tror att det kommer att vara av ett visst
värde för dem, som det här kan gälla, att utvecklingen i detta fall kommer
att gå i en sådan riktning, som vi väl allesamman ha önskat med de uttalanden, som
ha blivit gjorda till ifrågavarande lagbestämmelser. Utan att givetvis på något
sätt ha någon som helst annan mening än majoriteten om att den högsta instansen,
vem den än är, i varje fall prövar dessa spörsmål sakligt och riktigt,
tror jag att bästa garantien för en sådan utveckling är att Kungl. Maj:t i
konselj här blir högsta instans, just därför att det i många fall är fråga om en
skälighetsprövning och fråga om tillämpning av påföljds- och dispensbestämmelser.

Dessa skäl ha för minoriteten varit avgörande, och jag hemställer om bifall
till reservanternas yrkande.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag anser mig nog skyldig att uppträda
i detta ärende, även om det formellt är justitieministerns, ty det förslag,
som här föreligger, att ärenden beträffande folkpensioneringen och bidragen till
änkor och änklingar med barn etc. skola gå till Kungl. Maj:t i statsrådet, är ett
förslag som i den delen framlagts på mitt initiativ.

Jag kan försäkra kammaren att det inte är ett hugskott från min sida, då
jag har önskat att det skall bli möjligt för någon regeringsledamot att i sak
få pröva besvär på dessa områden, i den mån besvärsrätt medgives. Det är ju
som bekant så, att besvär beträffande folkpensioneringen kunna fullföljas till
högsta instans endast i de fall, där pensions styrelsen själv har funnit avgörandet
vara underkastat tvivel och följaktligen ger besvärshänvisning — det
finns inga möjligheter för vare sig regeringsrätten eller Kungl. Maj:t att
kunna pröva besvär i alla olika avseenden.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Ang. ändring i lagen om Kungl. Maj.ts regeringsrätt. (Forts.)

Jag har nu en ganska lång socialministertid bakom mig, och jag har gjort
bestämda erfarenheter, som säga mig att detta är en riktig väg att välja tills
vidare. Det har aldrig varit min tanke att man för all framtid skulle lägga
besvärsmålen beträffande dessa nya sociallagar hos Kungl. Maj it i statsrådet,
men man skulle göra det under en viss tid, så att Kungl. Maj:t finge se, hur
lagarna praktiskt komma att tillämpas på sådana punkter, där avgörandena
kunde vara tvistiga.

Jag har under årens lopp fått många hundra skrivelser från folkpensionärer
och ifrån andra, som haft förmånen av visst socialt stöd från samhällets sida,
vari de ha frågat, om inte vi skulle kunna rätta till vad de ha menat vara det
och det felet i de fattade besluten. Jag brukar behandla även sådana informella
brev, där ingen besvärsrätt föreligger, på det sättet, att jag i regel ber
pensionsstyrelsen avge ett yttrande över dem, så att man kan få se skälen för
pensionsstyrelsens beslut i ärendet. Och det ligger i sakens natur, att låt mig
säga i 900, ja kanske 999 fall på 1 000 ingen riinlig grund finns för någon
anmärkning emot de beslut, som äro fattade. Men det han föreligga fall, där
vi komma till den övertygelsen — det gäller inte bara mig personligen utan
alla berörda tjänstemän, som ju ingalunda tillhöra mitt parti eller se på sådana
saker precis som jag — att besluten inte ha varit rimligen motiverade. Naturligtvis
ha de varit lagliga; lagligen har pensionsstyrelsen varit fullt berättigad
att fatta det beslutet, men den kunde lika gärna ha fattat ett annat och då i
regel mildare beslut. Detta har framför allt gällt bestämmelsen om tillämpningen
av den gamla folkpensionslagens 9 §. Det fanns ju där efter min mening ganska
hårda påföljdsbestämmelser för vissa ting, och man borde ha åtminstone i något
fall kunnat tillämpa en något mjukare och mildare praxis.

Jag skall berätta en historia för kammaren. Jag vill naturligtvis reservera
mig för något minnesfel, ty det är åtskilliga år sedan. När lagarna om barnbidrag
till änkor och invalider först infördes, gingo ärendena besvärsvägen till
Kungl. Maj :t i statsrådet — vi remitterade dem till regeringsrätten för yttrande,
men besluten fattades av Kungl. Maj:t i konselj. Jag erinrar mig särskilt
ett fall. Som man kanske kommer ihåg, var lagen om änkebarnen så konstruerad,
att hade vederbörande ett barn, utgick ett bidrag på ett visst belopp. Detta
barn räknades då som första barnet. Fanns det två barn, beräknades bidraget
till det andra barnet lägre, och bidraget till det tredje barnet var ännu lägre,
men de följande barnen fingo samma bidrag. Ett mål gällde en änka med två
barn, som voro utackorderade på olika ställen i landet. Utbetalningen skulle
ske, icke till änkan utan till fosterhemmen för barnen. Jag vill minnas att bidraget
var ungefär 400 kronor för det första barnet och omkring 300 kronor
för det andra barnet, sammanlagt omkring 700 kronor. Regeringsrätten ansåg
enligt sitt yttrande, att den, som hade det första barnet, skulle erhålla
de 400 kronorna och den. som hade det andra barnet, skulle erhålla de 300 kronorna.
För min del sade jag: »Detta är ganska orimligt. Änkan skulle få
sammanlagt 700 kronor» — siffran är inte exakt, men det gör detsamma; i
princip är resonemanget korrekt •— »och beloppet bör naturligtvis, alldeles oavsett
att lagen säger att första barnet skall ha så och så mycket och det andra
så och så mycket, delas jämnt på barnen, då det gäller att betala ut pengarna
till fosterföräldrarna.» Jag undrar, om inte kammarens ledamöter kunna medge,
att detta var en förnuftig tillämpning. Det fanns i varje fall inte något
påbud i lagen, att tillämpningen skulle vara sådan som regeringsrätten föreslog,
utan det var fullt lagligt att göra på det sätt som jag för min del föredrog.
Jag anför detta som exempel på att en mera formell lagtolkning kan
komma till resultat, som efter min uppfattning knappast äro fullt förenliga
med vanligt sunt förnuft.

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Ang. ändring i lagen om Kungl. May.ts regeringsrätt. (Forts.)

På den tiden gingo alltså dessa frågor till Konungen i statsrådet. Sedan vi
hade haft besvärsärendena några år, överfördes de till regeringsrätten, ty då
ansåg jag för min del, att det genom besluten i statsrådet hade skapats en
tillräcklig prejudikatsamling, som regeringsrätten med all sannolikhet skulle
komma att följa.

_ Det är sådana erfarenheter som gjort, att jag för min del tror att det är
riktigt, att dessa ärenden under en viss tid gå till Kungl. Maj :t.

Beträffande den ifrågasatta överdomstolen när det gäller tillämpning av
sociala lagar skall jag endast säga, att det är ganska naturligt, att denna fråga
tages upp till utredning, men jag vill fästa uppmärksamheten på att det
kan komma att gälla tillskapandet av ett mycket stort ämbetsverk. Vi ha
för närvarapde bara en överförsäkringsdomstol, den som har hand om tillämpningen
av lagen om ersättning för olycksfall i arbete. Jag kan inte på rak
arm säga, hur många byråer denna domstol har, men jag tror att den har 4
fullständiga byråer och några extra föredraganden bara för detta lilla begränsade
fält av sociallagstiftningen.

I princip är det säkerligen fullkomligt riktigt att mål enligt hela vår sociallagstiftning
gå till en överdomstol, men jag kan inte komma ifrån det faktum,
att detta kommer att kräva en kolossal apparat, ty vi få ju ändå inte ordna
det så, att vi inrätta en överdomstol, men att de, som saken gäller, icke få besked
i de ärenden, som gå dit upp förr än om två eller tre år, utan det måste
inrättas ett mycket stort ämbetsverk. Jag vill fasta uppmärksamheten härpå,
ty om en utredning evenuellt skulle stanna vid ett icke positivt resultat, kommer
detta antagligen att bero, icke på att man har några principiella invändningar,
utan därpå att det blir ett mycket dyrbart och stort nytt ämbetsverk,
som skulle erfordras.

Jag har bara velat nu, då denna fråga om en sådan överdomstol, såvitt jag
erinrar mig, för första gången är uppe i riksdagen, erinra om att det dock
kan finnas svårigheter med förverkligandet av den idén. Om domstolen anses
böra komma till, blir frågan alldeles säkert icke klar för ett positivt beslut under
1948 eller 1949 utan kanske först 1950 eller 1951, och då ha dessa besvärsärenden
gått till Kungl. Maj :t i statsrådet under en lämpligt lång tid.

För min del hoppas jag uppriktigt, att man här skall finna, att andra lagutskottets
förslag är mindre välbetänkt än regeringens förslag i detta ämne.

Herr Holmbäck: Herr talman! Det tillkommer mig att säga några ord med
anledning av utskottets förslag, som jag ber att få yrka bifall till.

Det är här fråga om en proposition, som har kommit ganska sent under riksdagen,
låt vara att den var förebådad tidigare. Dess motivering var utomordentligt
knapphändig, och denna motivering bestod egentligen endast i att
socialministern ville följa utvecklingen beträffande besvär angående folkpensioneringslagen
och de övriga frågor det här gäller, något som han ju givetvis kan
göra utomordentligt lätt, även om målen gå till regeringsrätten, ty en stor
del av regeringsrättsmålen tryckas ju, och de övriga äro också mycket lätta
att följa, om det erfordras. Samtidigt innehöll denna proposition en ny viktig
princip. Den innehöll att man skulle överflytta en del ärenden ifrån regeringsrätten
till Kungl. Maj :t i statsrådet, som givetvis är mera arbetstyngd än
regeringsrätten.

Vi ha här med andra ord ett försök till centralisering, under det tendensen
ju för närvarande går i riktning mot decentralisering. Vi ställde oss därför
tveksamma till saken redan från början, och denna tveksamhet ökades, när vi
studerade oss in i ärendet. Vi beslöto oss att förorda inrättandet av en social
domstol. Då skulle emellertid resultatet bli det, att nu avgöras förevarande

Onsdagen den 10 juli 1947.

Nr 36.

Ang. ändring i lagen om Kungl. Maj.ts regeringsrätt. (Forts.)
ärenden enligt folkpensioneringslagen av regeringsrätten, sedan skulle de under
ett par år avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet, och därefter ^skulle de ga
till en tredje myndighet, nämligen den nya socialdomstolen. För vår del trodde
vi inte, att detta skulle föranleda någon enhet i rättsskipningen,^ utan vi ansågo
att det snarast var en olämplig anordning. Det kunde också tänkas, att
den sociala domstolen icke kom till stand. Da skulle resultatet bli det, att nu
avgöras dessa mål av regeringsrätten, så skulle de under ett par år avgöras av
Kungl. Maj :t i statsrådet, och sedan skulle de gå tillbaka till regeringsrätten.
Inte heller detta trodde vi för vår del skulle medföra den enhet i rättsskipningen
som är önsklig.

Beträffande frågan, efter vilka grundsatser dessa mål skola avgöras, äro
nog alla ense, nämligen i enlighet med förevarande lagstiftning och den anda
som uppbär denna. Det skulle förvåna mig, om någon av regeringsrättens ledamöter
hade en annan uppfattning. I princip kan man därför inte antaga, att
det kommer att bli en annan rättsskipning, då målen läggas hos Kungl. Maj :t
i statsrådet än då de ligga hos regeringsrätten.

Nu har herr statsrådet i viss mån givit uttryck för en uppfattning, som jag
nog måste beteckna som grundad på misstro mot regeringsrättens möjligheter
att handlägga dessa mål på ett sätt som är riktigt och inte smakar av formalism.
Jag tror att det hade varit utomordenligt nyttigt, om utskottet under
hand hade fått möjlighet att taga del av de erinringar, som herr statsrådet i
detta hänseende har haft emot regeringsrätten. Jag känner inte dess. avgöranden
i detalj, och dessa avgöranden stå ju för övrigt inte alls under riksdagens
domvärjo, men det hade i alla fall varit ytterst intressant att få reda på vad
herr statsrådet har att anmärka. Det är uteslutet, att man i en debatt sådan
som denna på något sätt skulle kunna taga ståndpunkt till de frågor som herr
statsrådet berörde — det skulle kanske möta hinder i regeringsformen — och
jag kan således icke nu begära några närmare upplysningar.

I herr Holmbäcks yttrande instämde herr Löfvander.

Herr statsrådet Möller: Jag skulle vilja säga till herr Holmbäck, att i fråga
om arbetsbelastningen hade han haft rätt, om inte uppdelningen av socialdepartementet
hade ägt rum. Det gamla socialdepartementet hade givetvis
icke orkat med att taga upp dessa besvärsärenden. Men jag har för min del
ansett, att efter delningen av socialdepartementet bör det bli tillräckligt utrymme,
för att beslut skola kunna fattas i sådana besvärsärenden utan någon
större tidsutdräkt, ehuru det är klart att man måste remittera ärendena
åt olika håll och få in svaren innan beslut kunna fattas.

Jag vill inte alls ha den tolkningen av vad jag har sagt, att jag har någon
misstro emot regeringsrätten, men vad jag däremot menar är, att här . gäller
det en hel rad lämplighetsfrågor, där det ena beslutet kan vara precis lika
lagligt som det andra, och det var därför jag nämnde det exempel jag tog;
jag tyckte att det illustrerade saken ganska bra.

Nu säger herr Holmbäck, att förslaget innebär en fram- och tillbakaflyttning
av prövningen av besvärsmålen. Det är knappast riktigt. Mål om ^änkebarnbidrag
t. ex. och allt dylikt gingo till Kungl. Maj :t i statsrådet från^ begynnelsen.
Nu föreslås här att de skola gå till Kungl. Maj :t i statsrådet
igen, därför att vi fått nya lagar. Det är ju en Helt ny lagstiftning, som Vi
nyss ha fattat beslut om på detta område. Vad. barnbidragen beträffar, har
det ju inte tidigare funnits någon sådan lagstiftning, varför dessa mål ju
inte komma att gå fram och tillbaka, och vad folkpensionerna beträffar ha
vi ju en ny, i vissa avseenden mycket förenklad men i andra avseenden en

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Ang. ändring i hagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (Forts.)
ganska besvärlig lagstiftning. Jag vill fästa uppmärksamheten på t. ex. bestämmelserna
om hustrutilläggen. Hustrutilläggen skola utgå, om hustrun till
en folkpensionär fyllt 60 år, och därjämte förekommer en inkomstprövning.
Men det finns en dispensväg från bestämmelsen om dessa 60 år. Om mannen
är invalid eller sjuk, så att hustrun behövs hemma och icke kan taga arbete
utom hemmet, utan måste vårda mannen och hemmet, så kan hustrutillägg
medgivas, även om hustrun icke fyllt 60 år. Det är följaktligen en ren skälighetsprövning,
som beror på de omständigheter som kunna anföras i målet,
och jag menar att detta icke är avgöranden som böra träffas av en domstol
som regeringsrätten — vår högsta administrativa domstol — utan det är avgöranden
som böra träffas från andra utgångspunkter än sådana som det är
naturligt för en domstol att tillämpa.

Man kan inte heller tala om att regeringsrätten har varit en instans ens
enligt den gamla folkpensionslagen. Det förhåller sig nämligen så, att pensionsstyrelsens
beslut icke kunna överklagas med mindre än att JK för
sin del finner att ett besvärsärende bör prövas av regeringsrätten. Jag skulle
tro att det är ytterligt få fall av besvär, som på det sättet ha kommit att
överhuvud taget underställas regeringsräten, ty garantierna äro ju så kolossalt
stränga, vilket naturligtvis beror på att det är så många tiotusentals ärenden
om året som skola avgöras av pensionsstyrelsen, att en fullkomligt fri
besvärsrätt av praktiska skäl är utesluten.

Jag kan alltså inte erkänna, att argumentet om att man på det sättet flyttar
besvären fram och tillbaka från den ena till den andra instansen har
någon verklig tyngd i denna sak. Jag förstår alla de formella synpunkter, som
kunna anföras till förmån för utskottets förslag, men jag tror faktiskt att
de praktiska synpunkterna tala för Kungl. Maj:ts förslag i detta ärende.

Herr Herlitz: Herr talman! Man bör nog i detta ärende först och främst
lägga märke till vad herr Holmbäck påpekade: vad det gäller är att för
en kortare tidrymd flytta över två grupper av ärenden, som höra till domstols
handläggning, till statsrådet, för att departementschefen skall få ett grepp
om dem. Frågan skall alltså ses ur ungefär samma synvinkel som om det
hade ifrågasatts, att man, då det gällde en ny lagstiftning, skulle för en
följd av år flytta över vissa mål från de allmänna domstolarna och låta dem
avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet för att regeringen skulle få det riktiga
greppet om dem från början.

Jag är medveten om att denna parallell mellan regeringsätten och de allmänna
domstolarna kanske chockerar kammarens ledamöter en smula och att man
kanske tycker som herr statsrådet, att det inte är så högtidligt, om man flyttar
litet mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och Kungl. Maj :t i regeringsrätten.
Men jag valde den parallellen med avsikt, därför att det för mig verkligen
står som någonting ur rättssäkerhetssynpunkt ganska betydelsefullt att
frågor som på ett väsentligt sätt angå medborgarnas rätt i sista hand avgöras
av en självständig domstol. Utvecklingen har i alla kulturländer mer och
mer gått därhän; man har försökt komma ifrån den ordningen, att regeringsmakten
i sista hand helt dirigerar lagarnas tillämpning; man har försökt skapa
en självständig domarmakt, som i administrativa ärenden kan ge samma
trygghet som den vanliga rättsskipningen ger i mindre ärenden. Detta är
en betydelsefull ordning, och det är därför för mig en mycket betänklig sak,
om man tycker sig kunna av allsköns praktiska skäl för en tid suspendera
den. Jag skulle vilja starkt stryka under, att den ordning det här är fråga
om har sin tillämpning även på sådana områden, där myndigheterna icke

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Ang. ändring i lagen om Kungl. Maj.ts regeringsrätt. (Forts.)
äro strängt bundna av någon lag. Det går icke någon skarp gräns mellan
något som heter laglighetsavgöranden och något som heter skönsmässiga avgöranden.
Jag skulle kunna just med citat ur folkpensioneringslagen ådagalägga
detta på ett fullkomligt slående sätt. Jag kan kanske få ta upp tiden
med att citera ett sådant stadgande på måfå: »Vad nu är sagt» — heter det
i 16 § — »skall, där skäl därtill prövas föreligga, gälla jämväl för» den och
den. .Tillämpningen av ett sådant stadgande vill man gärna betrakta som
en lagfråga och inte som ett skönsmässigt avgörande. Men när det blir fråga
om att bedöma de särskilda »skälen», blir bedömandet naturligtvis lika
skönsmässigt som enligt den paragraf, där det står att myndigheterna må
tilldela pension, t. ex. i vissa fall s. k. hustrutillägg. Någon skarp gränslinje
mellan skönsmässighet och lagtillämpning finns inte i den administrativa
rättskipningen, och det är därför inte alls, som utskottets ärade ordförande
ville antyda, något egendomligt, att regeringsrätten kommer att få
träffa skönsavgöranden och t. o. m. avgöranden om tillämpning av vad man
kan kalla dispensbestämmelser. Allra minst är det något egendomligt i att
regeringsrätten sysslar med påföljdsbestämmelsers tillämpning; det förekommer
ju i stor utsträckning. Jag kunde från mångfaldiga områden av regeringsrättens
verksamhet påvisa att den har sådana avgörande av skälighetskaraktär
att träffa. Det tillåtes mig kanske att här i kammaren säga vad jag alltid
brukar säga till mina unga adepter: jag anser det vara utomordentligt
viktigt, att inom de områden, där lagen icke uppdrar några bestämda gränser
utan myndigheterna ha att handla fritt, avgörandena träffas domarmässigt,
så att det i praxis utformas fasta grundsatser, fasta handlingslinjer,
som myndigheterna sedan ha att hålla sig till. Det innebär, att även på detta
område med fri skälighetsprövning skapas ett nät av fasta normer, som man
har att gå efter i rättssäkerhetens intresse.

Sådana skäl, som jag här har anfört, herr talman, kunna naturligtvis inte
på något vis rubbas av herr statsrådets meddelande om ett visst fall, där han
hade fått tillfälle att gripa in och där han hade träffat ett avgörande, som
var påtagligt riktigare än det, som regeringsrätten hade kommit till. Jag
känner inte till det där fallet och kan inte uttala mig om det, men vill på
intet sätt bestrida möjligheten av att herr statsrådet kan ha varit klokare än
regeringsrättens ledamöter. Sådant kan ju hända i denna värld. Det kan
förekomma litet varstans. Men då har man att lita till den utvägen att regeringen
griper in, om regeringsrätten har hållit sig till en sträng bokstavstolkning,
som har lett till obilliga resultat. Regeringen har ju nämligen, som
herr Holmbäck antydde, faktiskt möjlighet att, som det heter, följa ärendenas
behandling utan att regeringen avgör själv; det ligger litet camouflage i det
där uttrycket i propositionen, »följa ärendenas behandling», som i själva verket
rymmer ett anspråk på att få avgöra dem. Nåväl, regeringen har möjlighet
att följa ärendenas behandling och sedan gripa in med den lagstiftning,
som kan befinnas erforderlig till undvikande av en kanske alltför formbunden
eller eljest olämplig lagtillämpning.

Jag hade glädjen att av herr ordföranden i utskottet få ett principiellt erkännande,
att jag har rätt i vad jag här utvecklat. Utskottet var till och med,
som herr ordföranden uttryckte sig, enigt om detta, men, sade herr ordföranden,
vi kunna ju skjuta upp saken några år, så ordnar det sig. Ja, det
låter nästan som en liten kompromiss mellan Kungl. Maj ds ståndpunkt och
den jag förfäktar. Men det är tvärtom att svälja Kungl. Maj ds ståndpunkt
med hull och hår, att företaga det där betänkliga brottet för några år. Man
lämnar, som herr statsrådet uttryckte det, åt regeringen att träffa en hel del
prejudikatbildande avgöranden, och så räcker man över samlingen av preju -

Nr 36.

Onsdagen den IG juli 1947.

Ang. ändring i lagen om Kungl. Maj.ts regeringsrätt. (Forts.)
dikat till en domstol och säger: »Tag nu hand om detta och fullfölj det vidare
samt se till, att det blir något system i det.»

Herr talman! Jag vet inte, om jag skall behöva ta upp tiden längre. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Ewerlöf och Löthner.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag begärde ordet endast för en replik till
socialministern. Han har givetvis rätt i att det blir många fler överklaganden
till Kungl. Maj:t nu än enligt den gamla lagstiftningen och att alltså
Kungl. Maj it i statsrådet, om reservanternas förslag går igenom, får vida
fler mål av denna typ än regeringsrätten har haft. Men det är även så, att
vissa av de kategorier mål, som följa av den nya folkpensioneringslagen, äro
desamma som de mål, som funnos under den gamla och som gingo till regeringsrätten.

Herr Herlitz har givetvis alldeles rätt, då han säger, att de administrativa
domstolarna och regeringsrätten måste träffa skälighetsavgöranden. Det gäller
emellertid beträffande alla domstolar, och det inskärpes också i civillagstiftningen
på flera ställen. Det står t. ex. i en lag, att vissa avgöranden skola
träffas »skäligen efter omständigheterna». Mera tydligt kan vår lagstiftning
inte uttrycka sig att en domstol måste fatta skälighetsavgöranden.

Herr Sandler: Herr talman! Då besvärsrätt nu har utvidgats på detta område
och då Kungl. Maj.ds regering förklarat sig vara villig att påtaga sigbesvärsbördan
i dessa ärenden, tror jag för min del, att det vore oklokt av riksdagen
att icke acceptera detta erbjudande från Kungl. Maj ds sida. För det första
kommer ju besvärsrätten nu att få en helt annan saklig vikt än den har haft
tidigare. För det andra förmenar jag nog, att det är riktigt, som socialministern
här har framhållit — det ligger inte den minsta misstro mot regeringsrättens
sätt att handha sin uppgift i det uttalandet — att då det gäller att
föra de nya sociallagarna ut i livet och det blir en mängd fall, som skola
prövas, kommer det att under de första åren bli en prejudikatbildande verksamhet
i högsta instans. Jag är för min del övertygad om att det är naturligare,
att denna prejudikatbildande verksamhet lägges i Kungl. Maj :ts hand,
då det gäller att få fram den lämpliga och riktiga tillämpningen av de nya
lagarna, än att den överlåtes åt regeringsrätten.

Jag anser, att socialministern också har rätt, då han menar, att det är av
vikt för Kungl. Maj :ts regering att kunna nära följa utvecklingen på detta
område och att det är lättare att göra det, om Kungl. Maj:t har besvärsrätten
i sin hand. Det har sagts här, att socialministern väl kan läsa regeringsrättens
årsbok. Ja, naturligtvis kan han göra det. I en länsstyrelse har man
ju också tillfälle att läsa regeringsrättens årsbok, men jag måste säga som
min erfarenhet, att jag lär mig mycket mera av de mål, som jag själv har
haft anledning att pröva, än av de mål, som jag läser om i regeringsrättens
årsbok. Jag tror detsamma gäller socialministern.

Vi böra komma ihåg, att dessa nya lagar kunna komma att behöva jämkningar.
Då besvärsrätt ligger hos Kungl. Maj:t, kommer den att utövas med
tanke på två ting, dels på vad som kan vara riktigt enligt gällande lagstiftning,
dels vidare på vad som kan behöva jämkas i denna lagstiftning. Det
är ju alldeles klart, att regeringsrätten icke kan lägga denna dubbla aspekt
på sin behandling av besvärsärendena.

Jag tror därför för min del, att det vore ganska oklokt, ifall man nu inte
begagnade möjligheten att för någon tid framåt lägga besvärsrätten i Kungl.
Maj:ts hand, och jag yrkar därför bifall till den avgivna reservationen.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Ang. ändring i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (Forts.)

Herr Englund: Herr talman! Jag har varit verksam på ett socialpolitiskt
lagtillämpningsområde, och jag har haft anledning att överväga den ändamålsenliga
utformningen av besvärsrätten där. Det högsta förvaltningsorganet
där är också sista instans i besvärsmål, men det har inträffat vid åtskilliga
tillfällen att hänvändelse har gjorts till både regeringen, justitieombudsmannen
och justitiekansler!!. Vid den konfrontation mellan de juridiska synpunkterna
och de i förvaltningen tillämpade synpunkterna, som har skett, har
det visat sig, att dessa justitiemyndigheter i början ha varit villiga att på området
tillämpa formella överväganden, som emellertid ha måst släppas, när
de ha konfronterats med det omfattande faktiska material, som legat till
grund för besluten hos förvaltningsmyndigheten. Jag tror att detta inte är
någonting särpräglat för detta förvaltningsområde, utan har tillämplighet
på område efter område inom den svenska statsförvaltningen. Det kommer
att på vart och ett av dessa förvaltningsområden finnas ett rikt stoff av särskilt
erfarenhetsmaterial och på detta grundade speciella regler, som i början
komma att te sig främmande för en enhetlig förvaltningsdomstol och som
denna inte kan komma att behärska, om den inte ägnar varje särskilt fall ett
mycket betydande arbete. Jag skulle vilja formulera den paradoxen, att det
finns risk för att införande av en icke särskilt sakkunnig förvaltningsdomare
i dessa ärenden kommer icke att öka utan minska rättssäkerheten. En genom
ett tusental ärenden utformad praxis inom det särskilda förvaltningsområdet,
utformad av ämbetsmän utan annat intresse än att komma till ett objektivt
beslut, är säkrare än ett tillfälligt avgörande ens i en högsta förvaltningsdomstol.

Jag skulle således, herr talman, i första rummet vilja hävda, att det är
ändamålsenligt att pehsionsstyrelsen alltjämt får träffa slutavgörandet, så
långt det går, och, om det måste bli en ändring på denna punkt, att det är
lämpligare att lägga avgörandet hos regeringen än hos regeringsrätten. Vad
det sista beträffar, kommer jag till denna mening från den allmänna iakttagelsen,
att det på dessa områden varder ett fullständigt kontinuum mellan
lagstiftning och lagtillämpning. Man kan inte dra en klar och bestämd gräns
mellan de två. Den som tillämpar lagen nödgas i varje ögonblick precisera den
i det särskilda fallet tillämpade regeln vilket reellt sett betyder en fortsatt
lagstiftning. Och den som har haft att utforma denna lagstiftning, Kungl.
Maj :t i socialdepartementet, bör lämpligen i varje fall under första perioden
också handha lagtillämpningen. Jag hyser således, herr talman, ingen tvekan
att i detta fall biträda Kungl. Maj ds linje.

Herr Norman: Herr Herlitz har alldeles rätt, då han i mitt anförande tycker
sig kunna utläsa en stark påverkan av de synpunkter han här förfäktat och
som han framhållit för utskottet i en motion. Vi lekmän måste ju i en hel
del spörsmål, speciellt av den karaktär som det varom här är fråga, mycket
noga lyssna till vad auktoriteterna ha att säga. Det är nog inte bara jag, som
har varit påverkad av auktoriteterna i detta fall, utan det ha nog även de
övriga lekmännen bland reservanterna. Men vi ha kommit till den uppfattningen,
att vi inte alldeles ha varit ute på vilsna vägar, när vi ha stött Kungl.
Maj ds förslag, därför att vi ha funnit att lagrådet inte har haft något att
invända emot det. Vi ha således valt att följa den ena auktoriteten i stället
för den andra.

Herr Ekman: Herr talman! Även jag tillhör dem, som anse, att det medför
en viss risk, om man överflyttar dessa avgöranden från regeringsrätten till
Kungl. Majd. Jag menar då inte, att jag hyser någon misstro till Kungl.

Nr 36.

Onsdagen den IG juli 1947.

Ang. ändring i lagen om Kungl. Maj.ts regeringsrätt. (Forts.)

Maj:ts nuvarande regering, men jag har en känsla av att det kan bli en bristande
kontinuitet, för den händelse dessa ärenden överflyttas till Kungl.
Maj:t i statsrådet. Visserligen har det varit ett permanent regeringsförhållande
nu under halvtannat decennium, men det torde väl inte vara förbjudet
att åtminstone teoretiskt leka med den tanken, att det kan bli en annan
regering än den nuvarande. Lika väl som man har vissa invändningar mot
att regeringsrätten inte riktigt ser på lagstiftarens utgångspunkter utan i sin
prövning kommer till resultat, om vilka man på goda grunder kan anse att riksdagen
inte har avsett dem, då den antog lagen, lika väl kan man ju tänka
sig, att olika regeringar komma att se frågan något olika. Skulle vi få samma
förhållande som på 1920-talet, kan det hända, att olika medborgare med fullkomligt
enahanda förhållanden få sina besvärsärenden prövade på olika sätt
och få olika utslag, ehuru samma lagstiftning ligger till grund. Det är inte
önskvärt, herr talman, att införa ett sådant förhållande, och därför kommer
jag att rösta för utskottets förslag.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag måste ta upp några av de argument, som
förts fram här i debatten. Jag behöver kanske inte så mycket uppehålla mig
vid de pedagogiska omsorger, som herr Sandler gav uttryck åt, då han erinrade
om att det skulle bli så mycket lättare för statsrådet Möller att lära, ifall
han fick avgöra ärendena själv. Det kan ju hända; det är bara i detta fall som
i andra lägen fråga om hur mycket vi skola offra för de rent pedagogiska intressena.
Andra synpunkter äro kanske viktigare.

Då jag hör en del av inläggen här, frågar jag mig, om herrarna äro riktigt
förtrogna med hur det i allmänhet går till vid regeringsrättens rättstilllämpning.
Den målas ut som någonting så förfärligt världsfrämmande, något
så lagbundet bokstavstolkande. Mitt intryck är, att där liksom i högsta domstolen
göres det mesta möjliga för att komma till förnuftiga lösningar.

Herr Sandler sade, att det kommer många fall under de första åren och att
det därför är mycket bra, att regeringen får svara för de vägledande prejudikaten.
Man bör bedöma detta resonemang framför allt ur den synpunkten,
herr talman, att om vad herr Sandler här säger är rätt, måste man förvänta,
att herr Sandler vid ny lagstiftning överhuvud taget skall finna det angeläget
att till en början skicka besvären till kanslisekreterarna i Kungl. Maj:ts
kansli, så att de få ordna upp saken för regeringsråden. Vi böra ju, om vi
hålla oss till realiteter, inte tala för mycket om statsrådet Möller, ty med all
aktning för hans oerhörda arbetskapacitet tror jag ändå inte, att han kommer
att tränga så djupt in i varje sådan här fråga. Nej, här gäller det, om kanslisekreterarna
skola lägga upp saken för regeringsråden eller inte. Och jag
kan inte se annat än att samma resonemang som nu tillämpas beträffande
pensionsmålen måste tillämpas även i andra fall.

I detta sammanhang vill jag säga, att det låter så enkelt, då man talar om
att skapa prejudikat, som det sedan bara gäller att följa. Det är, som om
man inte riktigt tänkte på hur det går till att skapa ett prejudikat. Om man
verkligen står inför ett beslut, som man väntar skall komma att bli prejudikatbildande,
söker man se saken ur alla synpunkter. Man jämför läget med
alla möjliga andra lägen, och man tänker efter vilka konsekvenser beslutet
kan få i alla möjliga olika sammanhang; eljest inträffar det lätt att det inte
blir något logiskt sammanhang i prejudikaten. Jag har all aktning för kanslisekreterarna
i socialdepartementet, men jag måste säga att det är en mycket
svår uppgift att tänka igenom saker på detta sätt, och det är egentligen för
sådant som vi avlön.a regeringsråden.

Sedan sade både herr Sandler och herr Englund saker, som i någon mån

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Ang. ändring i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (Forts.)
förfärade mig. Herr Sandler sade — jag citerar inte ordagrant — att det
skall träffas avgöranden vid lagens tillämpning med hänsyn till vad° som behöver
ändras i lagen. Jag uppfattar det så, att det inte skall vara någon ren
lagtillämpning, utan man skall vrida lagen en smula i rätt riktning. Herr
Sandler ruskar på huvudet, och om jag har missuppfattat hans yttrande, ber
jag att helt få fria honom från denna tanke. Men herr Englund var alldeles
klart inne på den. Han sade, att det inte går någon skarp gräns mellan lagstiftning
och lagtillämpning, utan det skall friskt lagstiftas genom själva
lagtillämpningen, och detta bör naturligt överlämnas åt regeringsmakten. Jag
känner igen dessa tongångar, herr Englund, fastän jag är förvånad över att
få höra dem från det hållet. Det är nämligen precis de resonemang, som fördes
i olika länder, då man ville sätta stopp för en administrativ rättskipning
som begränsar regeringsmaktens handlingsfrihet och skapar fasthet och ordning.
Man har sagt alldeles detsamma hos oss: just regeringen, som. har skapat
den »ekonomiska lagstiftningen» — då skapade ju regeringen i stor utsträckning
lagarna själv — måste naturligtvis också få dirigera dess tilllämpning;
det är fullkomligt orimligt att tänka sig, att regeringen utövar administrativ
lagstiftning och sedan någon annan dirigerar dess tillämpning.
Som sagt, det är mycket gamla tongångar, och det var intressant att höra
dem här. Men jag hade inte riktigt väntat det, och på mig göra de inte det
minsta intryck.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Sandler: Herr talman! Jag önskar bara rätta till ett missförstånd i
herr Herlitz’ anförande. Vad jag sade var helt enkelt, att då socialministern
prövar och avgör ett besvärsärende, är det ju så naturligt, att han därvid kommer
underfund med att den eller den jämkningen i lagstiftningen kan vara
behövlig. Ett regeringsråd, som prövar besvärsmål, har ingen anledning att
anlägga denna synpunkt, ty för regeringsrådet är varje existerande lagstiftning
en lag för framtiden. Det är den stora skillnaden här.

Herr Englund: Herr talman! Jag tror, att om herr Herlitz gjorde en ännu
mera inträngande logisk analys av rättssatsernas struktur än den han har
gjort, skulle han inte ha kommit i en så stark motsättning till mig. Jag har i
ett tidigare anförande erinrat om att det inte bara i förvaltningsrättens utan
också i den allmänna rättens rättssatser finns eu rad av uttryck, som dels ha
en väg innebörd och dels innefatta ett värdeomdöme. När således både de allmänna
domstolarna och ännu mera förvaltningsrätterna tillämpa dessa rättssatser,
betyder det ett val, betingat av den dömanides värdeomdöme. De vanliga
domstolarna kunna inte undandra sig och regeringsrätten kan inte undandra
sig att ha värdeomdömen vid sina domar. När man inför denna bredd av
olika tillämpningar inom den vagt formulerade rättssatsen skall välja en viss
bestämd tolkning, så innebär det, herr talman, att man ger rättssatsen en
precisare innebörd, d. v. s. man fortsätter lagstiftningen. Det är så långt ifrån
någonting i den allmänna rätten okänt, att exempelvis schweizisk rättsteori
har lagt detta till grund för den schweiziska lagtolkningen.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag får vitsorda, att herr Englund har rätt i
vad han nu sade. Men jag anknyter till herr Englunds tidigare uttalande -—-jag har t.yvärr inte någon exakt uppteckning av det — att det kommer vissa
lägen, där det kan vara önskvärt med ett beslut i liksom litet lagändrande
riktning, ett beslut som givetvis icke regeringsrätten, men väl regeringen kan
fatta. Om detta är riktigt refererat, ha vi där fastslaget, att herr Englund

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Ang. ändring i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (Forts.)
vill en ordning, som ger Kungl. Maj :t en möjlighet att lagstifta genom lagtillämpning
utöver vad som är möjligt, ifall tillämpningen låge i regeringsrättens
hand.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet igen,
men jag måste säga ett par ord i fråga om lagtillämpningen.

Det finns ingen som helst anledning att tro, att Kungl. Maj:t i statsrådet
skulle försöka att i sina beslut på något sätt tumma på lagarnas innehåll. Men
lagarna själva ha många kautschukparagrafer. Så snart det gäller de sociala
lagarna, är det så fullt av skälighetsprövningar, där det faktiskt är en ren omdömessak,
om man skall fatta beslutet så eller så, ty det finns en stor latitud
för själva lagligheten. Jag var tyvärr inte inne nyss — jag har ju också andra
kammaren att passa — och jag vet därför inte, om herr Holmbäck svarade på
frågan om t. ex. hustrutilläggen. Men beträffande dem blir det en typisk
skälighetsprövning. Där ger lagstiftningen i och för sig inte några andra hållpunkter
än motiven för bestämmelsen om att hustrutillägg skall kunna utgå,
även om hustrun inte fyllt 60 år. Motiven äro i stort sett, att om mannen behöver
vård, så att hustrun lämpligen bör finnas i hemmet, kan man dispensera från
regeln om de 60 åren. Där finns således ett ganska stort utrymme för lagtillämpningen.

Jag vet, att det bär påpekats, men jag bör kanske i alla fall understryka, att
besvärsrätten hos Kungl. Maj:t i statsrådet har den mycket stora fördelen, att
man upptäcker — man skall naturligtvis hålla sig till beslut, om vilka man är
ense, att de äro fullt lagliga — att det är brister i lagen och att man följaktligen
behöver göra en proposition om vissa mindre jämkningar. Det kan för all del
ske, även om man studerar regeringsrättens årsbok, men nog är det väl litet
enklare och lättare, om man så att säga har fått ärendet självt till sig och
ser, att man måste göra en viss lagtillämpning, eftersom lagen föreskriver en
sak som inte är riktigt rimlig. Därför vill man få erfarenhetsrön, som kunna
leda till jämkningar.

Om vi nu skola tala om lättsinne, tror jag, att herr Herlitz en smula överdriver
kanslisekreterarnas betydelse i Kungl. Maj:ts kansli. Först och främst
finns det också kansliråd, sedan finns det en expeditionschef, en statssekreterare
och slutligen ett statsråd. Expeditionschef och kansliråd ha skyldighet att gå
igenom ärendena fullständigt och ge kanslisekreterarna råd om utredningar som
behövas. Det händer nog, att ärenden komma fram till statsrådet och denne
finner, att utredningen ändå inte är tillfredsställande, utan att den behöver
kompletteras på vissa punkter. Så går det till, och jag tror, att man i varje fall i
sådana här frågor lugnt kan utgå ifrån att det inte fattas något beslut av Kungl.
Maj :t i statsrådet utan att det finns en fullkomligt klar och pålitlig utredning.
Man överdriver säkerligen faran.

Jag vet inte, om jag skall bemöta herr Ekman. Även regeringsrättens sammansättning
skiftar ibland, och gudskelov fattar inte varje års regeringsrätt
precis samma beslut i alla år, utan även regeringsrätten kan ändra sig. Ett
prejudikat är alltså inte ett evighetsprejudikat, det är kanske ett prejudikat
för en viss tid, även i regeringsrätten, liksom i högsta domstolen och i andra
domstolar. En absolut kontinuitet kan man nog inte fasthålla vid.

Jag vill fästa uppmärksamheten på en annan sak, som visserligen inte bör
ha något egentligt inflytande på beslutet här. Regeringsrätten har haft en så
stor balans i sina ärenden, att man nyligen måst utnämnda extra regeringsråd,
jag vill minnas det var tre, för att den skall kunna avarbeta sin balans. Är man
rädd, att det skall dröja för länge med besluten hos Kungl. Maj:t i statsrådet,
tror jag nog, att faran för dröjsmål är lika stor, då det gäller regeringsrätten.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Ang. ändring i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (Forts.)

Herr Englund: Herr talman! Med anledning av herr Herlitz sista replik till
mig vill jag säga, att min opposition är grundad på att jag inte tror att detär
möjligt att dra den klara gräns mellan lagtillämpning och lagstiftning i
egentlig mening, som herr Herlitz utgår ifrån. Skulle det vara möjligt att dra
en sådan gräns, herr Herlitz, befinner jag mig i åsiktshänseende på samma sida
om gränsen som han. Jag vill således inte att Kungl. Maj :t i detta sammanhang
skall vid lagtillämpningen lagstifta i ordets egentliga mening, och om lagtillämpningen
överlåtes åt Kungl. Maj:t förutsätter jag, att så inte heller sker. Jag
tror därför inte, att det i sak föreligger någon meningsskiljaktighet mellan mig
och herr Herlitz. Men jag anser, att Kungl. Maj:t har större förutsättningar
än regeringsrätten att tolka lagen mot bakgrunden av en ingående förtrogenhet
med de sakliga förhållanden, som lagen bör ses mot bakgrunden av.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Norman
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Norman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 48,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Norman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes- till en början omröstning genom uppresning. Hentalmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Herlitz begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 52.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid ånyo skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 54, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av
2 § 3 mom. bamavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361), m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av statsutskottets memorial nr 254,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om vissa åtgärder till
främjande av bostadsförsörjningen, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

485, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; nr

488, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om begränsning i vissa fall av skatt till staten på grund av 1948 års taxering,
m. m.;

nr 489, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896), m. m.;

nr 490, i anledning av väckta motioner angående upphävande av lagen om
skogsaccis och böjning av repartitionstalet för skogsvärde;

nr 491, angående det procenttal med vilket statlig inkomstskatt skall ingå
i preliminär skatt för senare hälften av budgetåret 1947/48; samt

nr 492, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
ett avtal mellan Sverige och Norge för undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 486, i anledning av väckt motion om rätt för kommun att anvisa medel till
förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode; och

nr 487, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.42 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 446, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
universiteten och den medicinska undervisningen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 493, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa åtgärder
till främjande av bostadsförsörjningen jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 494, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om anslag för budgetåret
1947/48 till avskrivning av vissa kapitalinvesteringar.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets memorial nr 255, angående
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1947/48, bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets memorial nr 66, med föranledande
av kamrarnas _ skiljaktiga beslut beträffande viss del av bankoutskottets
utlåtande nr 57 i fråga om ordnandet av anställnings- och avlöningsförhållandena
för riksdagens vaktmästare m. m., bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogs anyo andra lagutskottets utlåtande nr 55, i anledning av dels Lagförslag
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om särskilda åtgärder för po- ang. polislisverksamhetens
upprätthållande i vissa fall, dels ock i ämnet väckta rno- verksamhetens
tioner. upprätthål.

lande i vissa

Genom en den 30 juni 1947 dagtecknad proposition, nr 326, vilken hänvi- fal1-sats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om
särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 365 av herr Wagnsson och

inom andra kammaren:

nr 524 av herr Senander m. fl,

nr 525 av herr Fagerholm samt

nr 526 av herrar Spångberg och Nilsson i Göteborg.

Såväl i motionen II: 524 som i motionen II: 526 hade hemställts, att riksdagen
matte avslå förevarande proposition.

Första kammarens protokoll 1947. Nr 86. T

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna II: 524 och II: 526 och med
förklaring, att det genom propositionen framlagda lagförslaget icke kunnat i
oförändrat skick antagas — måtte för sin del antaga under punkten infört
förslag till lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande
i vissa fall;

B. att motionerna I: 365 och II: 525, i den måni de icke besvarats genom
vad hemställts under A, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I förslaget till lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande
i vissa fall voro 1—5 §§ så lydande:

(i Kungl. Maj.ts förslag:) (i utskottets förslag:)

1 §•

Där till följd av rådande eller befarad brist på polispersonal fara föreligger,
att den polisverksamhet, som det åligger visst polisdistrikt att ombesörja,
icke skall kunna behörigen upprätthållas, må Konungen på framställning
av länsstyrelsen förordna, att vad i denna lag sägs skall äga tillämpning
med avseende å polisdistriktet.

2§.

Meddelas förordnande som i 1 § sägs, skola de skyldigheter som åvila polisdistriktet
i fråga om hållande av polispersonal övertagas av statsverket.

3 §.

Polisman, som är anställd i polisdistrikt beträffande vilket förordnande enligt
1 § meddelats, åligger att för statsverkets räkning såsom tjänsteplikt
uppehålla befattning som polisman i distriktet.

Tjänsteplikt som nu sagts må åläggas jämväl den som inom tre månader
före det förordnande enligt 1 § meddelades lämnat eller efter förordnandets
meddelande lämnar befattning som polisman i distriktet.

Åläggande att fullgöra tjänsteplikt enligt andra stycket meddelas av länsstyrelsen.

4 §.

Den som fullgör tjänsteplikt enligt 3 § skall av polisdistriktet avlönas i
enlighet med vad Konungen därom förordnar. År den tjänstepliktige anställd
i polisdistriktet, äge han i övrigt av polisdistriktet tillgodonjuta samma förmåner,
som om han fullgjort tjänstgöringen i polisdistriktets tjänst.

I övrigt har polisdistriktet att enligt vad därom är stadgat svara för kostnaderna
för distriktets polisväsende och ombesörja för detsamma erforderliga
anordningar.

Angående bidrag av statsmedel för vad polisdistrikt enligt denna paragraf
utgivit skall vad eljest är föreskrivet om sådant bidrag till kostnader för
distriktets polisväsende äga motsvarande tillämpning.

5 §. 5 §.

Den som underlåter att fullgöra
tjänsteplikt, som åligger honom enligt
denna lag eller med stöd därav meddelat
beslut, dömes till fängelse i högst
sex månader eller, om omständigheterna
äro mildrande, till dagsböter.

Brott som nu sagts må ej åtalas med mindre länsstyrelsen därom förordnat
Böter tillfalla kronan.

Den som underlåter att fullgöra
tjänsteplikt, som åligger honom enligt
denna lag eller med stöd därav meddelat
beslut, dömes till dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat:

»Såsom i propositionen inledningsvis anmärkes, har förevarande lagförslag
föranletts av den konfliktsituation, som hotar inträda, därest förhandlingarna
mellan Svenska stadsförbundet å ena samt Svenska polisförbundet å andra sidan
angående normerande bestämmelser för vissa polismäns avlöning definitivt
stranda. I händelse därav föreligger fara för att landets större samhällen
ställas utan ordningsmakt, sedan polispersonalen efter uppsägning
lämnat sina tjänster.

Enligt utskottets mening kunna statsmakterna i ett dylikt läge icke förhålla
sig passiva. Därest den verksamhet, som nu utövas av polispersonalen,
upphörde, skulle allmän ordning icke längre kunna upprätthållas, och
de enskilda medborgarnas säkerhet till liv och egendom råka i fara. Det måste
därför tillses, att under alla omständigheter erforderlig personal finnes att
tillgå för polisverksamhetens upprätthållande. Att därvid tvång i någon form
kommer att behövas torde vara ofrånkomligt. En beredskapslagstiftning måste
tillskapas, som skänker Kungl. Maj:t erforderliga maktmedel att hävda samhällets
intressen.»

Vid utlåtandet hade reservationer anförts

1) av herr Linder, som likväl ej antytt sin åsikt;

2) av herrar Löfvander, Hage, Ryherg, Cruse och Hastad, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas
med en hemställan,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna II: 524 och II: 526 och med
förklaring, att det genom propositionen framlagda lagförslaget icke kunnat
i oförändrat 6kick antagas — måtte för sin del antaga i reservationen infört
förslag till lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande
i vissa fall;

B. att motionerna 1:365 och 11:525, i den mån de icke besvarats genom
vad hemställts under A, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

3) av herrar Olovson i Västerås och Lundberg vilka hemställt, att riksdagen
måtte antaga det av utskottet framlagda lagförslaget med den ändring,
att 5 § erhölle den ändrade lydelse, som i reservationen angivits.

I det av herr Löfvander m. fl. reservationsvis förordade lagförslaget hade
1—3 §§, 6 § första stycket och 7 § första stycket erhållit följande avfattning: 1

§•

Hava mellan polisdistrikt eller sammanslutning som representerar skilda
polisdistrikt, å ena, samt förening av polismän eller förening av flera sådana
föreningar, å andra sidan, förhandlingar förts om riktlinjer för polispersonalens
anställningsvillkor i polisdistriktet eller polisdistrikten utan att enighet
kunnat ernås, äger endera parten hänskjuta tvisten till en för riket gemensam
lönenämnd för polisväsendet.

Nämnden har att, sedan parterna beretts tillfälle att inför nämnden framlägga
sina ståndpunkter, till parterna avgiva förslag till förlikning av tvisten.

2 §.

Den i 1 § avsedda lönenämnden skall bestå av ordförande och fem ledamöter.

Ordföranden jämte två ledamöter utses av Konungen bland personer, som
icke kunna anses företräda någondera parten. För arbetsgivarsidan utses en

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lagförslag ang. ''polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
ledamot av vardera av Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund. För arbetstagarsidan utses en ledamot av Svenska polisförbundet.

Nämnden är beslutmässig med ordföranden och fyra ledamöter, därav endast
en må representera arbetsgivarsidan.

3 §.

Där i samband med förhandlingar som i 1 § avses från någondera partens
sida åtgärder vidtagas vilka kunna medföra fara, att den polisverksamhet,
som det åligger visst polisdistrikt att ombesörja, till följd av brist på polispersonal
icke skall kunna behörigen upprätthållas, må Konungen på framställning
av länsstyrelsen förordna, att vad nedan i denna lag sägs skall äga tilllämpning
med avseende å polisdistriktet.

6 § första stycket.

Den som fullgör tjänsteplikt enligt 5 § skall av polisdistriktet avlönas i
enlighet med vad den i 2 § angivna lönenämnden därom bestämmer. Är den
tjänstepliktige anställd i polisdistriktet, äge han i övrigt av polisdistriktet
tillgodonjuta samma förmåner, som om han fullgjort tjänstgöringen i polisdistriktets
tjänst.

7 § första stycket.

Den som underlåter att fullgöra tjänsteplikt, som åligger honom enligt
denna lag eller med stöd därav meddelat beslut, dömes till dagsböter.

I den av herrar Olovson i Västerås och Lundberg avgivna reservationen
hade för 5 § föreslagits samma lydelse, som i herr Löfvanders m. fl. reservation
förordats för 7 §.

Körande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Norman: Herr talman! I avseende å föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 55 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A. på det
sätt, att först föredrages det av utskottet framställda lagförslaget, där så
erfordras paragrafvis, med promulgationsstadgande, ingress och rubrik sist,
varefter utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Vad herr Norman sålunda hemställt bifölls.

Punkten A.

Det av utskottet framställda lagförslaget.

1 §.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag har begärt ordet först i denna
debatt, emedan jag befarar, att samma fråga ganska snart skall komma upp
även i andra kammaren.

Det nu framlagda lagförslaget har föranletts av den konfliktsituation som
föreligger till följd av de pågående löneförhandlingarna mellan Svenska polisförbundet
och Svenska stadsförbundet. Det är, herr talman, inte min avsikt att
i denna debatt uttala någon som helst uppfattning angående det berättigade i de
ståndpunkter, som parterna på ömse sidor ha intagit beträffande lönespörsmålen

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
i den rådande konflikten. Under hela mitt sysslande med denna fråga har jag
hela tiden undvikit att ta någon som helst ställning till lönetvisten. Vad som
har varit bestämmande för min och för övrigt för hela regeringens handläggning
av detta ärende har uteslutande varit nödvändigheten att tillse, att polisverksamhetens
upprätthållande i landet kan säkerställas. Bevarandet av allmän
ordning och säkerhet samt upprätthållandet av medborgarnas trygghet
såväl i fråga om person som egendom är väl, pär allt kommer omkring, statsmaktens
första och mest primära uppgift i ett samhälle. Det är en uppgift,
som enligt mitt sätt att se icke under några förhållanden får eftersättas.

Det är uteslutande detta allmänna önskemål att säkerställa ordning och
trygghet i landet och att tillse, att polisverksamheten kan fungera även under
den konflikt som nu råder, som har föranlett regeringen att framlägga det
lagförslag som kammaren i dag behandlar. Jag vill begagna detta tillfälle
till att med tillfredsställelse konstatera, att utskottet, när det gäller detta allmänna
ståndpunkt-stagande, utan meningsskiljaktighet har anslutit sig till
den uppfattning som kommit till synes genom propositionens framläggande.
Men ett lagförslag av den beskaffenhet, som kammaren nu går att ta ställning
till, är enligt mitt förmenande av en så uppseendeväckande art, att det torde
vara berättigat att jag med några ord berör det händelseförlopp som har föregått
lagförslagets framläggande.

Polislönerna i vårt land ha hittills varit mycket oenhetliga. Varje stad, köping
eller polisdistrikt på landet bestämmer var för sig den lön som skall utgå
till polismännen. Svenska polisförbundet har alltså haft att vid sina löneförhandlingar
överlägga med representanter för varje polisdistrikt för sig. Nu har
polisförbundet i våras för första gången lyckats att få till stånd något som
jag skulle tro är ett gammalt önskemål från dess sida, nämligen centrala förhandlingar
angående den lönepolitik, som från kommunernas sida skall föras
gentemot polispersonalen. Svenska polisförbundet har således i år fått till
stånd centrala förhandlingar med Svenska stadsförbundet. Dessa förhandlingar
äro icke löneförhandlingar i vedertagen bemärkelse såsom vi äro vana vid att
uppfatta detta uttrycks innebörd på arbetsmarknaden. Förhandlingarna föras
i detta fall icke mellan två avtalsslutande parter, utan röra innehållet i den rekommendation,
som det är meningen att Svenska stadsförbundet skall utfärda
till de kommuner, som äro anslutna till förbundet, angående den lönepolitik
som stadsförbundet rekommenderar de olika kommunerna att föra. Sedan ankommer
det på de olika kommunala representationerna att fullt självständigt
fatta sina beslut i dessa frågor.

Det har alltså i år kommit till stånd direkta förhandlingar mellan Svenska
polisförbundet och Svenska stadsförbundet. Dessa förhandlingar strandade under
maj månad. Polisförbundet varslade då om blockad för nyanställning av
personal vid polisväsendet i de städer och köpingar som äro anslutna till stadsförbundet.
I det läget ansåg jag att regeringen borde ingripa, varför landshövding
Lidén tillkallades att såsom opartisk ordförande leda fortsatta förhandlingar
i lönekonflikten. Renom välvilligt tillmötesgående från Svenska
polisförbundets sida uppsköt förbundet, sedan landshövding Lidén tillkallats,
på min begäran tidpunkten för blockadens ikraftträdande, fnför landshövding
Lidén fördes därefter förhandlingar i två omgångar, nämligen den 22 och 23
maj samt den 3 juni i år. Även dessa förhandlingar strandade. Man kunde infe
komma till i\ågon uppgörelse, och den av mig förut omtalade blockaden trädde
så i kraft.

Ungefär samtidigt vidtog Svenska polisförbundet en annan åtgärd. För att
erhålla ett ytterligare påtryckningsmedel vid förhandlingarna igångsatte polisförbundet
en omfattande! insamling av fullmakter från sina medlemmar.

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
Dessa fullmakter avsågo rättighet för Svenska polisförbundet att uppsäga vederbörande
befattningshavare från deras anställningar ute i kommunerna. Det
visade sig att denna aktion var mycket framgångsrik. Fullmakter inkommo,
har det uppgivits för mig, från så gott som 100 procent av de anslutna polismännen.
Vi stodo då inför det läget att vi måste säga oss, att om dessa fullmakter
skulle komma att begagnas, skulle det innebära, att när polispersonalen
efter uppsägningstidens utgång kunde lämna sina anställningar, den normala
polisverksamheten på dessa orter skulle fullkomligt paralyseras med alla de
obehag, risker och svårigheter för medborgarna i gemen som detta skulle
medföra.

Inom socialdepartementet påbörjades därför redan den 11 juni i år förberedelser
för att med en lagstiftning kunna möta det läge, som sålunda hotade
att uppkomma. Den, 14 juni, eller samma dag som överståthållarämbetet hade
sin i pressen omtalade konferens beträffande stockholmspolisens förhållanden,
meddelade jag under hand Svenska polisförbundet, att ett sådant arbete hade
påbörjats. Jag gjorde detta för att Svenska polisförbundet icke skulle sväva
i ovisshet om den uppfattning som vi hade i socialdepartementet.

Jag ansåg det emellertid utomordentligt viktigt, att alla möjligheter att
åstadkomma en frivillig uppgörelse skulle tillvaratagas innan överhuvud taget
en sådan lagstiftning som denna framlades. Därför vände jag mig till landshövding
Lidén och hemställde till honom, att han omedelbart efter midsommar
skulle kalla parterna till nya förhandlingar. Riksdagssessionen led, såsom
kammarens ledamöter äro väl medvetna om, mot sitt slut. Vi konstaterade, att
om ett sådant lagförslag som detta skulle kunna läggas fram utan att det
skulle innebära en förlängning av riksdagsperioden, skulle lagrådsremissen behöva
äga rum fredagen den 27 juni. Min avsikt var alltså, att ytterligare ett
medlingsförsök skulle göras i förhoppning om att parterna skulle komma till
en uppgörelse innan förslaget remitterades till lagrådet.

Det visade sig emellertid att Svenska stadsförbundet inta kunde uppta
förhandlingar omedelbart efter midsommar, utan att den tidigaste dag, då förhandlingar
kunde äga rum, var den 2 juli. Jag försökte genom hänvändelser till
parterna sondera uppfattningen hur man såg på konfliktläget. Det visade sig att
man på ömse sidor intog en mycket fast hållning till den rådande konflikten.
Jag mottog t. ex. från Svenska polisförbundet en den 25 juni 1947 daterad skrivelse,
vari anfördes bland annat följande: »Vi vill heller inte fördölja att stämningen
ute bland landets polismän är mycket irriterad och att medlemmarna i
förbundet sända in fullmakter att säga upp sina platser i sådan utsträckning
att förbundsstyrelsen säkerligen före 1 juli har uppsägningsfullmakter i sin
hand från praktiskt taget samtliga landets polismän. Utgången av förhandlingarna,
som återupptagas den 2 juli, kommer att bli avgörande för huruvida
de skola användas eller inte.» I det läget ansåg regeringen, att man inte kunde
uppskjuta denna lagstiftningsfråga, varför förslaget remitterades till lagrådet
den 27 juni.

Förhandlingarna togos upp på nytt, som jag förut nämnde, den 2 juli och
pågingo från denna dag fram till natten mellan den 4 och 5 juli. Landshövding
Lidén rapporterade, när förhandlingarna ledo mot sitt slut, att någon möjlighet
till uppgörelse inte heller nu syntes föreligga. Hans mening var därför att även
denna gång förklara förhandlingarna strandade. För att inte någon förlikningsmöjlighet
skulle försittas hemställde jag då under hand till landshövding Lidén,
att han inte skulle förklara förhandlingarna strandade utan framlägga ett
medlingsförslag, även om han själv bedömde möjligheterna att få det accepterat
av båda parterna såsom skäligen ringa. Så skedde också. Ett medlingsförslag
framlades och godtogs av Svenska stadsförbundet men förkastades av Svenska

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
polisförbundet. Därefter gjorde landshövding Lidén ett nytt försök — »ett
nytt ryck», som han själv sade — för att ena parterna. Även detta försök
misslyckades, och så avbrötos förhandlingarna för denna gång.

Jag har, herr talman, tagit tiden i anspråk med att lämna en så utförlig redogörelse
för förhandlingarnas gång för att icke någon av kammarens ledamöter
skall ha den uppfattningen, att vi inte från regeringens sida ha gjort allt vad
som skäligen kan begäras för att söka få till stånd en lösning av denna tvistefråga
på frivillighetens väg.

Utskottet uttalar i motiveringen till sitt utlåtande, att inga möjligheter skola
lämnas oförsökta att förlika parterna innan en lagstiftning av denna karaktär
sättes i kraft. Av vad jag hittills sagt framgår, att denna utskottets uppfattning
till fullo överensstämmer med min egen mening. Vi ha således från regeringens
sida betraktat det som fullkomligt självklart, att om tid och rådrum ges fortsatta
förliknings- och medlingsförsök skola göras. Ingenting skall i den vägen
lämnas oförsökt. Jag har alltså från mina utgångspunkter inga erinringar mot
det uttalande, som utskottet har gjort på denna punkt.

Jag skall, herr talman, kanske även nämna ett par.ord om vad den föreliggande
tvisten egentligen gäller, och vilka lönelägen som det är fråga om. Jag betonar
att jag gör detta utan att jag på något sätt tar någon ställning till eller
verkställer något bedömande av de ståndpunkter som parterna intaga.

Jag vill erinra kammarens ledamöter om att vi ha en poliskår här i landet,
vars löner bestämmas av riksdagen, nämligen den statliga poliskåren i Boden.
Ordningskonstaplarna i denna kår äro placerade i den gamla löneklassen A 10,
vilket enligt det lönereglemente som gäller från och med den 1 juli i år motsvaras
av den nya lönegraden Ca 14. Svenska polisförbundet började sina förhandlingar
med att begära, att ordningskonstaplarna generellt — jag bortser
nu från Stockholm och trakten däromkring — skulle placeras i Ca 17. Svenska
stadsförbundet bjöd efter vissa förhandlingar Ca 14 som generell lönegradsplacering
för ordningspolismän i städer och köpingar, anslutna till förbundet,
d. v. s. samma lön som utgår till den statliga poliskåren i Boden. Svenska stadsförbundet
erbjöd därutöver full beklädnadsersättning med 400 kronor om året,
under det att poliskåren i Boden bara har halv beklädnadsersättning.

Det förlikningsförslag, som jag förut omnämnt, innehöll i stort sett, att löneläget
för ordningskonstaplar i överensstämmelse med Svenska stadsförbundets
förslag skulle bli Ca 14, men att beklädnadsersättningen skulle höjas från 400
till 450 kronor. Inom Solna och Djursholm, som gränsa till Stockholm, skulle
poliskonstaplarna uppflyttas ytterligare en lönegrad och således erhålla^ lön
motsvarande Ca 15, under det att Stockholms stad med hänsyn till redan pågående
och förestående förhandlingar tills vidare skulle lämnas utanför.

Det växlande löneläge, som hittills har rått för städernas och köpingarnas
polismän, har gjort det för mig praktiskt taget omöjligt att bilda mig en uppfattning
om vad detta medlingsförslag skulle betyda i kronor räknat. Jag har
därför under den senaste veckan via länsstyrelserna_ begärt in vissa uppgifter
från de olika polismyndigheterna i landet om vad polismännen på ifrågavarande
orter nu ha i lön och vad lönen skulle ha blivit, om det av förlikningsmannen
framlagda förslaget hade antagits. För den händelse det kan intressera några av
kammarens ledamöter skall jag nämna några siffror ur denna utredning. Det
kan naturligtvis bara bli några få siffror, men jag har handlingen här och de
av kammarens ledamöter, som äro intresserade härav, kunna få ta del av sammanställningen.
. (

I Södertälje är den nuvarande begynnelselönen för ordningskonstapel 5 390
kronor. Enligt medlingsförslaget skulle begynnelselönen för ordningskonstapel
där öka med 1 425 kronor och slutlönen med 993 kronor, vartill skulle komma

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
förbättrad beklädnadsersättning i förhållande till vad nu utgår med 110 kronor
om året. I Eskilstuna skulle begynnelselönen höjas med 1 530 kronor och slutlönen
med 1 195 kronor, plus förbättrad beklädnadsersättning med 150 kronor
om året. I Norrköping skulle begynnelselönen förbättras med 1 293 kronor och
slutlönen med 925 kronor. I Linköping skulle begynnelselönen höjas med 1 732
kronor och slutlönen med 1 450 kronor. I Jönköping skulle förbättringen av
begynnelselönen uppgå till 1 745 kronor och av slutlönen till 1 569 kronor.

Jag skulle kunna fortsätta med att räkna upp en hel rad städer, där polismännens
lön skulle höjas med liknande belopp. Det är emellertid uppenbart, att
om man i en situation, där man tidigare haft ett skiftande löneläge, går in för
att få till stånd en enhetlig löneskala, bli ju inte löneförbättringarna till sina
belopp enhetliga över hela landet, utan summorna bli synnerligen växlande. I
Göteborg t. ex. skulle medlingsförslaget bara innebära en förbättring av begynnelselönen
med 628 kronor om året och av slutlönen med 272 kronor om året.
I Skanör och Falsterbo däremot, där den största förbättringen skulle erhållas,
skulle begynnelselönen öka med inte mindre än 2 975 kronor om året och slutlönen
med 3 030 kronor.

Det har i riksdagen väckts en del motioner i den föreliggande frågan, vari
bl. a. framhållits, att det framlagda lagförslaget skulle innebära ett ovanligt
och allvarligt ingrepp mot fackföreningsrörelsen. Det har sagts, att man genom
den föreslagna lagen i den fackliga avtalsstriden införde ett moment, som hittills
varit främmande för svenska förhållanden. Jag vill med hänsyn till dessa yttranden
i de väckta motionerna understryka, att det här icke är fråga om ett
vanligt partsförhållande på den allmänna arbetsmarknaden. Polismännen
intaga nämligen tjänstemannaställning. De ha sina anställningsförhållanden
reglerade genom författningar, polislagen o. s. v., som äro utfärdade
av Kungl. Maj:t och riksdagen. Polismännen äro i dessa författningar
tillförsäkrade oavsättlighet. En ordinarie polisman kan inte avsättas från
sin befattning annat än efter begånget tjänstefel och efter beslut av domstol
eller det administrativa domsorganet för polisen, poliskollegium. Polismännens
löner bestämmas visserligen inte av staten, men i polislagen åläggas länsstyrelserna
att vaka över att polislönerna, icke äro oskäligt låga. Länsstyrelserna
kunna ingripa mot en kommun, som betalar en alltför låg lön, och ge kommunen
i fråga föreläggande att höja lönen. Den tjänstemannaställning, som polismännen
ha, är alltså mycket kraftigt kringgärdad. Jag har den uppfattningen, att polismännen
på grund av sina. anställningsförhållanden närmare äro att jämföra
med statstjänstemän än med vanliga kommunala tjänstemän.

Det torde vara uppenbart för alla, att en statens tjänsteman med tjänstemannaansvar
och inplacerad i de statliga löneskalorna icke har strejkrätt. Detta
är icke en ny uppfattning. Jag kan nämna, att redan år 1934 vid tillsättandet av
de sakkunniga för utredningen rörande folkförsörjning och arbetsfred förklarade
dåvarande statsminister Per Albin Hansson i en diktamen till statsrådsprotokollet
följande: »På vissa områden ha staten och kommunerna ordnat personalens
anställningsförhållanden enligt andra grundsatser än de för enskilda företag
vanliga. Där tjänstemannaställning tillkommer de anställda äro arbetsinställelser
förbjudna.» Jag har i propositionen givit uttryck åt den uppfattningen,
att skulle en arbetsinställelse företas av en grupp statstjänstemän, så skulle
säkerligen Kungl. Maj:t helt enkelt vägra vederbörande avsked, om svårigheter
för statsdriftens upprätthållande eljest skulle uppkomma. Jag vill således
här inför kammaren med kraft understryka den uppfattningen, att den omständigheten
att ett ingripande — jag hoppas att vi skola slippa det — eventuellt
kan behöva göras med stöd av den lag, som riksdagen nu behandlar, i och för

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
sig icke kan anses innebära något prejudikat för den allmänna arbetsmarknadens
parter.

Ett sådant ingripande, som det här gäller, kan ske på olika sätt. Man kan
göra en tvångsförlängning av anställningsavtalen, vilket skulle bli resultatet
om Kungl. Maj:t vägrade statstjänstemän rätt till avsked, om de begärde det.
Jag har tyckt detta vara en ganska osympatisk åtgärd, emedan den i detta fall
skulle vända sig enbart mot polismännen. Vi ba eftersträvat att få till stånd en
lösning, som dels skulle innebära ett så litet prejudicerande moment som möjligt
för framtiden på andra områden och dels verka så rättvist som möjligt
och som vände sig mot båda parterna i en konflikt. Därför ha vi valt utvägen
att kunna ålägga polismännen tjänsteplikt men att samtidigt kunna ålägga
kommunerna att till polismännen utbetala löner, som sedda ur statens synpunkt
äro skäliga. , . .

I några motioner har framförts tanken på obligatorisk skiljedom. Tanken
är avvisad av utskottet, och då jag på denna punkt till fullo instämmer ^med
vad utskottet sagt, kan jag fatta mig mycket kort. Jag vill bara peka på ett
par saker.

Jag vill erinra om att det är mycket svårt att avkunna en sådan skiljedom
beträffande en rekommendation, som en central organisation på den ena sidan
i en avtalstvist skall utfärda till sina, om jag så får säga, underlydande organ.
En skiljedom här kan inte bli annat än ett utlåtande från skiljenämnden om
det löneläge, som bör råda, men domen kan inte på detta område få en förpliktande
karaktär. Om man kompletterade lagen med en bestämmelse om att
skiljedomen skall ha förpliktande karaktär, skulle detta faktiskt innebära, att
man i lagtexten ålade till exempel alla våra. stadsfullmäktigeförsamlingar att
fatta beslut just av den innebörden, som skiljenämnden har föreslagit. Detta
har för mig framstått som ett mycket allvarligt ingrepp i den kommunala
självbestämmanderätt, som jag tror att vi alla äro ense om att värna så långt
detta är möjligt.

I en till utskottsutlåtandet fogad reservation, som är undertecknad av ett
icke ringa antal av andra lagutskottets ledamöter, har framkastats den tanken,
att i lagtexten skulle inarbetas vissa föreskrifter om ett medlingsförfarande.
Reservanterna ha tänkt sig, att om uppgörelse i en sådan här konflikt inte
kunde nås, skulle tvisten hänskjutas till en för riket gemensam lönenämnd
för polisväsendet, och denna lönenämnd skulle, sedan den hört parterna, framlägga
ett medlingsförslag. Om parterna inte godkände detta medlingsförslag,
och genom därav föranledda åtgärder av det ena eller andra slaget brist på
polismän skulle uppkomma, då först skulle Kungl. Maj :t äga rätt att förordna
om tjänsteplikt på sätt som föreslås i propositionen. Men enligt reservationen
skulle Kungl. Maj:t då inte få bestämma lönen, utan lönen för den tjänstepliktiga
personalen skulle bestämmas av den för polisväsendet centrala lönenämnden.

Jag måste säga kammarens ledamöter, att när jag läste denna reservation
kunde jag inte undgå att få den bestämda uppfattningen, att om det är någon
lösning av denna tvistefråga, som verkligen skulle komma att innebära allvarliga
prejudicerande tendenser både för parterna på den allmänna arbetsmarknaden
och för statstjänstemännen och andra grupper med tjänstemannaansvar,
så är det just den lösning, som reservanterna här förordat. Jag kan
alltså inte komma ifrån uppfattningen, att det skulle vara synnerligen olyckligt,
om riksdagen här ginge med på det förslag, som reservanterna framfört.
Ett bifall till vad reservanterna här föreslå skulle faktiskt innebära, att vi för
första gången i vårt land för att lösa en föreliggande intressetvist skulle kon -

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
struera ett förlikningsorgan, men konstruera detta förlikningsorgan på ett sådant
sätt, att det samtidigt är en obligatorisk skiljedomstol.

Vi måste komma ihåg, att ett förlikningsorgan och en skiljedomstol arbeta
efter något olika metoder. Ett förlikningsorgan skall ha till uppgift att åstadkomma
förlikning i en tvist — vilken förlikning som helst, varom det är möjligt
att mellan parterna nå samförstånd — under det att en skiljedomstol skall
avkunna ett utslag, som domarna själva inför sin egen uppfattning anse utgöra
ett ur allmänna synpunkter skäligt domslut.

Tror någon, att denna centrala lönenämnd för polisväsendet, när den i en
konflikt arbetade som förlikningsorgan, skulle kunna arbeta oberoende av tanken
på att den i ett senare skede av samma konflikt skulle etablera sig som
skiljedomstol och bestämma lönerna? Redan när nämnden arbetade som förlikningsorgan,
skulle den, tror jag, ha känslan av att arbeta som en skiljedomstol.
Det skulle, enligt min uppfattning, kunna leda till en snedvridning av hela förlikningsförfarandet.

Reservanternas förslag innebär med andra ord inte någonting annat än
en obligatorisk skiljedom plus hot om tjänsteplikt. Den obligatoriska skiljedomen
är någonting, som parterna på den allmänna arbetsmarknaden i det
längsta söka undvika. Enligt min mening är det ett intresse att söka undvika
en sådan obligatorisk skiljedom även på detta område.

Sedan är det en sak till, som jag skulle vilja säga beträffande reservationen.
När vi stifta en sådan här lag, måste vi hela tiden ha i tankarna, att vi på något
lämpligt sätt skola kunna ta oss ur det läge, som genom lagens tillblivelse
skapats. Vi skola alltså kunna återgå till normala förhållanden. För den händelse
riksdagen nu beslutar inrättandet av en central lönenämnd för polisväsendet
med befogenhet som en skiljedomstol, föreligga enligt min mening tämligen
stora risker för att detta organ kommer att bli permanent. Ty det
skulle mycket väl kunna hända, att vid varje löneförhandling i framtiden en
sådan här lönenämnd finge tillgripas.

Sedan är det beträffande reservationen ytterligare en sak, som jag skulle
vilja göra kammarens ledamöter uppmärksamma på. Jag har tidigare i dag
sagt, att polismännen enligt min uppfattning äro mera jämförbara med statstjänstemän
än med vanliga kommunaltjänstemän. Om riksdagen enligt reservanternas
förslag beslutar om ett skiljedomsförfarande, skulle den sålunda
antagna lagen säkerligen komma att åberopas, om vi någon gång i framtiden
beträffande någon grupp av statstjänstemän skulle nödgas ta ställning till
en liknande konflikt som den förevarande. I en konflikt beträffande statstjänstemän
skulle väl riksdagen inte ett ögonblick fundera på att låta lönefrågan
avgöras av en skiljenämnd med åsidosättande av riksdagens befogenheter att
bestämma statstjänstemännens löner.

Jag tror alltså, att propositionens förslag, hur otrevligt det än är — jag tycker
själv att det är ett mycket otrevligt förslag — dock har den minst prejudicerande
betydelsen. Om vi följa propositionen, kunna vi komma ur ett sådant
bär läge, antingen genom att polisväsendet förstatligas —■ då bli polismännen
vanliga statstjänstemän —- eller också genom att riksdagen och Kungl.
Maj :t med bevarande av poliskårernas ställning såsom kommunala organ fastställa
ett statligt lönereglemente att lända till efterrättelse vid polismännens
avlöning, det vill säga en anordning, som påminner om den, som nu gäller för
våra folkskollärare. Ett bifall till propositionens förslag skulle alltså endast
betyda, att vi provisoriskt vidtoge en åtgärd, som sedermera på ett eller annat
sätt skulle kunna överföras till att bli ett normalt förhållande. Att Kungl.
Maj:t får bestämma polismännens löner innebär i stort sett ingenting annat

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
än en utvidgning av den skyldighet, som redan nu åvilar länsstyrelserna, att
se till att polismännen äro tillräckligt avlönade.

Jag har, herr talman, velat lämna kammaren denna redogörelse för min
uppfattning i denna fråga. Jag vill återigen understryka, att det varit med
ganska stort obehag, som jag lagt fram detta lagförslag. Men om kammaren
följer propositionen, tror jag, att kammaren kommer att fatta ett beslut, som
är av den minst prejudicerande karaktären.

Utskottet föreslår en viss ändring av straffsatserna, och andra ändringar i
detta hänseende föreslås i ett par av de reservationer, som äro fogade till utlåtandet.
Jag vill sluta med att säga, att jag i det här sammanhanget är bra
litet intresserad av straffsatserna. Ty jag betvivlar inte ett ögonblick, därest
riksdagen nu antager denna lag och läget skulle så utvecklas, att lagen även
finge sättas i kraft, att det alldeles övervägande antalet av våra polismän lojalt
skulle böja sig under riksdagens beslut.

Herr Linder: Herr talman! Jag har kommit att intaga en viss särställning i
denna fråga. Jag bär nämligen inte kunnat få ur mitt huvud, att detta spörsmål
i grund och botten är en arbetsmarknadsfråga. Jag erkänner gärna, att jag
med denna uppfattning kommit i närheten av ett yrkande om avslag på den
kungliga propositionen. Jag har emellertid inte velat framställa ett sadant yrkande,
och jag skulle heller inte för den delen förmått att åstadkomma någon
anstormning mot det kungl. förslaget. —Jag har emellertid i utskottet avgivit
en blank reservation, då jag inte kunnat ansluta mig till någon av de uppfattningar,
som där gjorde sig gällande, hur skiftande de än ha varit.

Ursprungligen hade jag tänkt mig att låta det hela vara som det var, det
vill säga att rösta för lagförslaget men yrka på, att det i motiveringen skulle
inskrivas, att myndigheterna inte skulle vara njugga mot polismännen. Jag
trodde verkligen, att om man, på detta sätt läte kommunerna få en vink om,
att det här uteslutande gällde en lönefråga, så skulle man möjligen ha kunnat
få lagen i hamn, samtidigt som polismännen skulle ha fått sina löne- och anställningsvillkor
ordnade till sin förmån. Under tiden skulle då också en översyn
av polisväsendet ha kunnat äga rum. På så sätt skulle man i all tysthet
ha kunnat begrava hela detta osympatiska lagförslag. — Det lyckades mig
emellertid inte att i utskottet vinna gehör för denna linje, utan där ville man
ovillkorligen göra denna sak till en lagfråga och inte till en lönefråga.

Ju mer jag har sett på denna fråga såsom en arbetsmarknadsuppgift, desto
mer har jag funnit förhandlingsvägen vara den enda riktiga. Förhandlingar
kunna ju föras med växlande framgång, ibland lyckas de och ibland misslyckas
de. Men man får ta det onda med det goda. Men aldrig har jag hört talas om
att man i ett sådant läge som det föreliggande tillgripit en tjänstepliktslag.
Det betyder ju, att staten engagerar sig i tvisten. Alla förhandlingar upphöra,
och den part, som inte har statens stöd, klubbas ned; all diskussion är avklippt.

Tjänstepliktslagen är ju för övrigt avsedd att tillämpas under krig eller av
krig föranledda förhållanden, men den är inte alls avsedd att tillgripas medan
samhället lever i fred. Jag tycker därför för min del, att det är högst
olämpligt, att man nu velat tillgripa tjänstepliktslagen. Det måste vara högst
kränkande för den medborgargrupp, som det här gäller, att få slungad mot
sig en tjänstepliktslag.

Jag måste verkligen fråga herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet:
när har det förekommit, att de krafter i samhället, som det här är
fråga om, ha varit övermäktiga samhällsordningen? Det förmodar herr stats -

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
rådet att de kunna komina att bli, om de nu eventuellt skulle revoltera. Men
när, frågar jag, har det skett? Polismännen ha absolut inte någon gång gått
till anfall mot Kungl. Maj :t och den bestående samhällsordningen, utan de ha
lojalt rättat sig efter vad som varit deras lott. Det enda, som har skett, är ju
att de ha inlämnat sina uppsägningar. Men de måste väl i all rimlighetens namn
göra något för att hävda sin rätt. Herr statsrådet är väl i alla fall så insatt
i avtalsförhållanden, att herr statsrådet förstår, att polismännen i detta läge
ansågo sig böra göra någonting för att hävda sin rätt. De ha ju inte gripit
till vapen. Man måste väl i alla fall medge, att de ha rätt att säga upp sina
platser för att söka genomdriva sin vilja. Det är åtminstone min uppfattning.

Jag uppfattade herr statsrådets anförande så, att det var med stort obehag,
som han framlagt detta lagförslag. Jag kan inte förstå annat än att även utskottet
är mycket oroligt för, att lagen skall behöva tillämpas, och jag säger
ingenting om det, Det framgår klart av hela motiveringen. Utskottet prövar
den ena utvägen efter den andra men finner, att den inte kan användas. Till
slut stannar utskottet för att förorda ett medlingsförfarande i tvisten, således
icke en skiljedom. Utskottet tillägger, att alla möjligheter till samförstånd
måste utnyttjas.

Tillåt mig då, herr talman, att fråga: vad innebär i själva verket det föreslagna
medlingsförfarandet? Ja, det är ingenting annat än en förhandling om
de tvistefrågor, som kunna föreligga. Utskottet föreslår således i grund och
botten ett förhandlingsförfarande. Men detta skiljer sig oändligt från de vanliga
formerna för förhandlingar, nämligen därigenom att man i bakgrunden
hela tiden har lagen om tjänsteplikt. Om polismännen inte godta vad myndigheterna
föreslå vid förhandlingarna, så träder tjänstepliktslagen helt enkelt
i kraft. Om de anställda vägra att infinna sig till förhandlingar eller att godta
det uppgjorda löneförslaget, sättes tjänstepliktslagen i tillämpning, och då
kan det, herr statsråd, inte bli några ytterligare diskussioner.

Herr statsrådet yttrade vidare, att man borde följa denna väg för att lättare
kunna återgå till »normala förhållanden». Yad vill det säga? Normala förhållanden
får man till stånd först när det finns två likställda parter vid medlings-
eller förhandlingsbordet.

Utskottet kommer till slut med en försäkran, som jag tycker är helt enkelt
barnslig. Utskottet säger nämligen, att vi aldrig mer skola tillämpa detta förfarande.
Det skall, betonar man, aldrig bli prejudicerande i vilken situation
vi än kunna komma. Ja, sådant är lätt att säga och sådant kan man locka med,
men vad vet utskottet om den saken? Det kan nog uppstå situationer, i vilka
man skulle önska sig ha en tjänstepliktslag att tillämpa. Det vore mycket bekvämt,
men sådant sker inte i vårt nuvarande samhälle.

Jag måste vidare, herr talman, bestämt opponera mig mot ett uttryck, som
först använts av herr statsrådet och sedan också av utskottet, nämligen att den
allmänna ordningen inte skulle kunna upprätthållas och att de enskilda medborgarnas
säkerhet till liv och egendom skulle kunna råka i fara, därest poliserna
fullföljde sin löneaktion och tillgrepo strejk. Detta är ingenting annat
än ett försök att skrämma riksdagen och allmänheten för att få dem att råka
i panik, så att riksdagen i en hastig vändning skulle antaga det föreliggande
osympatiska lagförslaget. Jag tror för min del, att detta tal om en allmän
polisstrejk är överdrivet. Såvitt jag har mig bekant, ha polismännen alltid
lojalt fullgjort sina skyldigheter. De skulle säkerligen inte ett ögonblick ifrågasätta
att uppträda på ett sådant sätt, att skojare och bovar skulle få fritt
husera i vårt samhälle, även om polismännen efter en löneaktion gått i strejk.

I lagförslaget föreslås även fängelse och dagsböter för dem, som bryta mot
lagen — fängelse i första rummet. Jag säger rent ut att jag inte vill vara

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
med om att införa fängelsestraff för ordningsmaktens män. Vilken auktoritet
skulle vår ordningsmakt få, om man, ute i samhällena visste, att den eller
den polismannen hade suttit inne, emedan han inte följt de här bestämmelserna.

Skulle det visa sig vara kanske till och med ganska många polismän, som
säga upp sina platser, så må väl det ske. Då yppar det ju sig en möjlighet
för kommunerna att utan större besvär bli av med polismän, som kanske alltid
visat sig missnöjda. Man har då inget besvär av dem vidare. Det finns
säkerligen många kloka och besinningsfulla polismän i detta land, som starkt
reagera mot att de skola bli behandlade på det sätt, som här föreslås.

Statsrådet försökte få skrattarna på sin sida genom att nämna, att polismännen
i Skanör med Falsterbo skulle få en löneökning på 2 900 kronor. Men
läget måste väl anses vara att länsstyrelsen därnere hittills ansett, att det varit
tillräckligt med den lilla lön, som utgått till polispersonalen i Skanör med
Falsterbo. De ha väl resonerat ungefär på samma sätt som man gjorde i
Hedemora, där man ju sade, att då poliskonstapeln »inte gör någonting annat
än står och rapar i gathörnen», så räcker det med den lön, som han redan har.
Men så får man inte resonera i denna sak. Även polismännen i Skanör med
Falsterbo ha kanske familjer, och de behöva äta, klä sig och bo under lika
hyggliga förhållanden som folk i allmänhet.

Med vad jag här anfört har jag, herr talman, förklarat min blanka reservation.

Herr Löfvander: Herr talman! Då jag har mitt namn bland en grupp reservanter
till detta utskottsutlåtande, ber jag att här med några ord få förklara
min inställning.

Anledningen till att det lagförslag, som vi nu gå att besluta om, framlagts
för riksdagen är, såsom vi hört av statsrådet Mossberg, en avtalstvist
mellan Svenska stadsförbundet och Svenska polisförbundet. Jag delar till fullo
herr Linders uppfattning, att denna avtalsfråga borde lösas av parterna själva.
Om det föreliggande förslaget skulle upphöjas till lag, skulle det innebära
ett djupt ingripande i de respektive organisationernas fria handlingsrätt.

Statsrådet Mossberg betecknade också det föreliggande lagförslaget såsom en
uppseendeväckande åtgärd. Jag ger honom alldeles rätt däri. Det är till synes
inte så stor skillnad mellan utskottsmajoritetens förslag och reservanternas.
Reservanterna anse, att innan man tillgriper en så drastisk åtgärd som
arbetsplikt för polismän, böra alla ansträngningar göras för att få tvisten ur
världen. Vi mena, att en statlig medlingsnämnd skulle kunna uträtta åtskilligt
i detta avseende. Det har ju, som statsrådet här redogjort för, också pågått
förhandlingar under ordförandeskap av landshövding Lidén. Vi reservanter
tänka oss att om de av landshövding Lidén ledda förhandlingarna inte
ge något resultat, så skall, innan regeringen tillgriper denna lag, en förlikningsnämnd
tillsättas. Denna förlikningsnämnd bör enligt reservanterna vara
sammansatt av fem ledamöter, av vilka tre skola utses av Kungl. Maj :t,
därav ordföranden, en av polisförbundet och en av vardera stadsförbundet och
Svenska landskommunernas förbund; dessa tvenne sistnämnda att tjänstgöra,
om tvist gäller städer av stadsförbundets ledamot och om tvist gäller landsbygdssamhälle
den av landskommunernas förbund utsedde ledamoten. Vi
kunna väl vara överens om att ett medlingsförslag av en sådan medlingskommission
skall av parterna respekteras mera än ett förslag framlagt av en enskild
förlikningsman. Vid de flesta arbetsavtalstvister använder man ju metoden
att regeringen, då en enskild förlikningsman inte kan komma till något
resultat, tillsätter en medlingskommission. Jag tycker inte att man här skall
göra det märkvärdigare än det är. Utskottet uttalar ju precis samma mening.

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
Det är bara den skillnaden, att utskottets rekommendation att i första hand
anlita en medlingskommission inte, såsom reservanterna önska, kommit till
uttryck i lagtexten, utan endast skrivits in i motiveringen.

Jag tror inte man tänkt sig riktigt för, när man beslutat om denna lagstiftning.
Den måste med nödvändighet åstadkomma irritation mellan parterna,
och såsomi en part räknar jag i detta fall även hela den svenska befolkningen.
Vi kunna väl inte tänka oss att få ett gott arbete utfört av en kår,
som man tvingar till detta arbete.

° Inrikesministern kritiserade reservanternas förslag, att denna lönenämnd,
såsom vi kalla den, även skulle bestämma lönerna i händelse man skulle tillgripa
en tvångslag. Jag vill i detta sammanhang nämna att reservanterna inte
motsatt sig att tvångsåtgärder vidtagas, om parterna inte kunna godtaga ett
av nämnden framlagt medlingsförslag. Vidare mena vi att denna lönenämnds
förslag, liksom om förhandlingarna lett till ett resultat, endast skulle avse
att vara »en rådgivande taxa», om jag så får säga, för kommunerna, ty det
är ju ännu kommunerna som bestämma lönerna.

Statsrådet Mossberg talade om reservanternas förslag såsom innefattande
ett fullkomligt skiljedomsförfarande, men av vad jag nu sagt förstå herrarna
att detta inte alls är avsikten med vårt förslag. Såsom både utskottet och vi
reservanter säga, har tiden för utskottets behandling av denna fråga varit
alltför knappt tillmätt för att vi skulle kunnat ta ställning till frågan om införandet
av ett obligatoriskt skiljedomsförfarande, även om det vore det lämpligaste.

Det är även i en annan fråga som det råder skiljaktiga meningar, nämligen
i fråga om straffbestämmelserna. Reservanterna vilja inte vara med om
att införa fängelsestraff för poliserna. I detta avseende äro vi på samma linje
som en annan grupp av reservanter. Det måste anses vara absurt att sätta
ordningens upprätthållare i fängelse. Inom utskottet ställdes bland annat frågan:
vem skall häkta poliserna?

Jag skall inte trötta kammaren längre — detta är en liten proposition och
ett litet utskottsutlåtande, och jag förmodar att de som varit intresserade av
denna fråga ha studerat propositionen och utskottsutlåtandet.

Jag vill sluta med att göra en sammanfattning av de synpunkter, som
lagts pa denna fråga dels från utskottsmajoritetens och dels från reservanternas
sida.

Utskottet uttalar, att alla möjligheter till en lösning skola utnyttjas, innan
man tillgriper ifrågavarande tvångslagstiftning. Detta måste väl innebära
— och det förmodar jag att utskottets ordförande kommer att bestyrka,
när han håller sitt anförande — ett medlingsförfarande genom en förlikningskommission.
Reservanterna vilja ha inskrivet i lagen, att ett obligatoriskt
skiljedoms förfa rande skall äga rum, innan man tillgriper en så drastisk åtgärd
som införandet av en tjänsteplikt innebär.

Vidare vilja reservanterna inte vara med om att införa fängelsestraff för
polispersonalen. Utskottet har pa denna punkt mildrat propositionens förslag.
I propositionen nämnes nämligen fängelsestraffet först och dagsbotsstraffet
i andra hand. Utskottet har kastat om ordningsföljden mellan de båda straffartema,
till vad nytta kan jag inte förstå. Bara ordet fängelse verkar på mig
i detta sammanhang avskräckande.

Reservanterna ha vidare föreslagit, att lönenämndens förslag med avseende
pa löneförmånerna skall vara av allenast rådgivande art för kommunerna i
polisdistrikten.

Jag skall, herr talman, för tillfället inte ta kammarens tid längre i anspråk
utan ber att fa yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Jag förstår mycket väl att den som
liar ansvaret för rikets inre säkerhet vill ha sådana vapen i sin hand, att han
har möjlighet att förebygga att inte samtliga anställda inom den svenska
poliskåren lämna sina tjänster, men jag måste, herr talman, konstatera att allt
vad tvångslagar heter är det mest osmakliga man kan tillgripa.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att riksdagen för sex år sedan antog
en tvångslag som rörde jordbruket. Jag uttalade den gången mitt ogillande,
och jag måste, herr talman, även denna gång protestera mot införandet
av dylika tvångslagar.

Jag har inte kunnat komma till någon annan uppfattning än att man från
regeringens sida inte i tid ingripit, när det gäller denna fråga. Man har låtit
parterna sinsemellan underhandla under en alltför lång tid. Om regeringen
hade ingripit tidigare, skulle denna tvist möjligen ha varit ur världen
och införandet av denna tvångslagstiftning inte varit nödvändigt, en lag som
måste betraktas såsom en klasslag för en viss del av vårt svenska folk.

Det var med tacksamhet som jag noterade vad borgmästare Linder nyss
anförde. Han uttalade också sitt ogillande av en dylik tvångslagstiftning,
och jag hoppas att vi här i riksdagen inte i fortsättningen skola behöva vidtaga
sådana åtgärder. Det är därför med glädje jag konstaterar att inte heller
inom det socialdemokratiska partiet enighet råder om det berättigade i
denna lagstiftning, såsom den gången, när man tog tvångslagen för jordbrukets
vidkommande.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla tiden längre. Jag har endast velat
ge till känna min åsikt i denna fråga, och jag ber att få yrka bifall till den
av herr Löfvander m. fl. avgivna reservationen.

Herr Norling: Herr talman! I motionen nr 524 i andra kammaren, undertecknad
av herr Senander m. fl., yrka kommunisterna avslag på föreliggande
proposition. Andra lagutskottet bär emellertid behandlat propositionen och i
huvudsak bifallit densamma.

Jag anser att detta lagförslag innebär ett mycket kraftigt ingrepp gentemot
enskilda medborgare och att det inte överensstämmer med demokratisk
uppfattning. Kommunisterna ha alltid vänt sig mot alla försök, som gå ut
på att hindra löntagarna och deras rörelsefrihet i kampen för sina intressen.
Man överför här en lagstiftning, som är motiverad av krig eller krigsfara,
till normala förhållanden för att hindra fullföljandet av intressekampen mellan
löntagare och arbetsgivare. Det hjälper inte att, såsom statsrådet Mossberg
här gjorde, motivera införandet av denna lag med att den är avsedd att
vara en fristående lag med engångskaraktär. Lagen blir under alla förhållanden
en tvångslag, riktad mot en part, i detta fall poliskåren, som anser att
den har berättigade krav att kämpa för. En- dylik lagstiftning kan få oanade
konsekvenser, när det gäller intressetvister mellan arbetsmarknadsparterna.
Om arbetare eller tjänstemän, som anställts med ömsesidig uppsägningsrätt,
anse a,tt arbetslönen eller arbetsförhållandena äro sådana att de inte anse sig
kunna stanna kvar i den befattning de ha, och de använda sin lagliga rätt
att uppsäga sm anställning, verkar ju ett antagande av denna lag prejudicerande
på så sätt, att en arbetsgivare, som anser att statens intressen eller
allmänna gemensamma intressen skulle vara i fara, bör ha samma rätt som
nu stadsförbundet att påkalla införandet av en tjänsteplikt. Jag anser att
man på allt sätt bör motverka en dylik lagstiftning. Det har åtminstone inte
hittills ingått i svenska rättsbegrepp, att man skall kriminalisera fackliga
stridsåtgärder. Den föreslagna lagen utgör emellertid inte någonting annat
än ett första steg i en sådan riktning. Om t. ex. personalen inom sjukvården

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
i en lönetvist inte ansåge sig kunna acceptera Svenska stadsförbundets erbjudanden,
och därför, precis som polismännen nu ämna göra, begagnade sig
av sin uppsägningsrätt för att på så sätt skaffa sig annan mera lönande sysselsättning,
skulle stadsförbundet, med stöd av denna nya undantagslag, ha
lika stor rätt att kräva införandet av en dylik lag för sjukvårdspersonalens
del, då man ju kan säga att en sådan aktion från denna personals sida skulle
få ännu mera ödesdigra följder än vad en aktion från polismännens sida
skulle få.

Andra lagutskottet säger i sin motivering på s. 9 i utlåtandet: »Vidare
vore en lagstiftning tänkbar, varigenom polismännen förvägrades rätt att
uppsäga eller lämna sina tjänster. En sådan lösning skulle emellertid innebära,
att polismännen tvunges att kvarstå i tjänst hos sina nuvarande arbetsgivare,
och skulle sålunda utgöra ett ställningstagande till förmån för polisdistrikten
såsom arbetsgivare i en konflikt.» Jag undrar, herr talman, om
inte den föreliggande propositionen innebär precis detsamma. Man vill ju
enligt utskottets förslag, att polismännen fortfarande skola stå kvar i tjänst.
Det är ju endast det att staten dikterar lönerna. Jag kan inte finna att det
tredje stycket på samma sida i utskottsutlåtandet innebär någon motivering
för ett ståndpunktstagande till förmån för den kungl. propositionen. Skillnaden
mellan en tvångsskiljedom och en lagstiftning om tjänsteplikt är så hårfin,
att man knappast kan tala om någon skillnad. Den ligger ju nämligen
endast däri att det, om vi ha en tvångslag, är regeringen som bestämmer lönerna,
medan vid ett skiljedomsförfarande lönen fastställes i skiljedomen.

Jag har svårt för att fatta att en riksdagsmajoritet, som är vald av svenska
organiserade arbetare och tjänstemän, här i dag skall fatta ett beslut om att
kriminalisera de fackliga stridsmetoderna och låta dem åtföljas av böter och
frihetsstraff.

Ett godkännande av denna tjänstepliktslag kommer att innebära ett mycket
hårt slag mot den fackliga rörelsen och dess fria och obundna rätt att
bestämma formerna för den fackliga kampen. Man kan nämligen aldrig komma
ifrån att lagen trots allt måste bli prejudicerande, ty går det att införa
tjänsteplikt i ett fall, när man anser att förhållandena det kräva, går det
också att göra det i ett annat fall. Jag tror att riksdagen, om den i dag fattar
beslut om ett accepterande av den föreslagna tvångslagen, vid ett annat
tillfälle icke kan motsätta sig införandet av en dylik lagstiftning på andra
områden. Denna lagstiftning kommer att betraktas såsom en dolkstöt mot
den fackligt organiserade rörelsen.

Vad beträffar det nu aktuella fallet rörande vår poliskår, anser jag i likhet
med några av de föregående talarna, att farhågorna äro överdrivna. Ett
antagande av denna tjänstepliktslag kommer säkerligen inte att underlätta
utan i stället att med säkerhet försvåra lösandet av den konflikt som nu pågår
mellan polisförbundet och stadsförbundet. Till detta kommer den prejudicerande
verkan som detta lagförslag får för hela den fackliga rörelsen.

Jag ber, herr talman, med hänvisning till vad jag här anfört, att få yrka
bifall till motionerna nr 524 och nr 526 i andra kammaren, vilka innefatta
yrkanden om avslag på föreliggande proposition.

Om mot förmodan riksdagen skulle godkänna propositionens förslag och
således inte skulle biträda avslagsyrkandet, komma vi från kommunistiskt
håll att rösta på det minst onda i den kommande voteringen.

Herr Hage: Herr talman! Det finns ett gammalt känt ordspråk som säger,
att det är svårt att lära gamla hundar sitta — det går lättare med valparna
— och för min del är jag, när det gäller detta lagstiftningsområde, en sådan

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
där gammal hund, som har förfärligt svårt för att lära mig nya principer
för lagstiftningen.

Jag har under fyrtio riksdagar vid många tillfällen, då motioner väckts
om åstadkommande av lagar mot samhälls farliga strejker, i andra lagutskottet
och i kamrarna efter min förmåga kämpat mot införandet av dylika lagar,
och jag har då handlat i full överensstämmelse med den åskådning, som man
hyser i fråga om dessa ting, inom det parti jag tillhör och hos de fackligt organiserade
arbetarna i landet.

Skulle jag då under min fyrtioförsta riksdag gå in för en lagstiftning, som
innebär ett avståndstagande från allt det jag kämpat för under gångna år?
Jag måste erkänna att jag har mycket svårt att göra det. Men trots detta återfinnes
— såsom damerna och herrarna se — mitt namn under den reservation,
till vilken här förut yrkats bifall. Anledningen därtill, är att jag har
fullt klart för mig, att det är omöjligt att här få igenom ett rent avslagsyrkande
på den föreliggande propositionen, i likhet med vad den kommunis-,
tiske talaren nyss yrkade. Jag förstår då mycket väl att även den, som har
samma åskådning som jag i denna fråga, är tvungen att bita i det sura äpplet.
Men då har jag ansett, att om man ändå skall bita i det sura äpplet, skäll
man om möjligt söka välja ett något mindre surt sådant än vad den kungl.
propositionen kan sägas vara. Och det vågar jag påstå, att den reservation
är, till vilken jag anslutit mig.

I denna reservation betonas mycket starkt, att en tjänsteplikt endast bör
tillgripas i allra yttersta nödfall — helst icke alls. Utskottsreservanterna uttala
alltså den bestämda förväntan, att en dylik tjänsteplikt aldrig skall behöva
tillgripas, utan att man skall kunna nöja sig med ett förhandlingsförfarande
av den art, som föreslagits i såväl utsbottsmajoritetens yttrande, där
det återfinnes i motiveringen, som i vår reservation, där det tagits in i lagtexten.

Nu vet jag mycket väl att man säger: vad skola vi göra, om det förhållandet
inträffar, att poliserna gå i strejk, och det förövas inbrott, gangsterdåd
eller mord, men det inte finns några polismän disponibla? Ja, en sådan situation
kan naturligtvis inträffa. Under sådana förhållanden vilja även vi reservanter
vara med om att såsom ett sista medel tillgripa en tjänsteplikt. Jag
vill emellertid i detta sammanhang erinra om det gamla ordspråket, att hundar,
som man driver till skogen, i allmänhet inte driva upp någon hare. Nu tror
jag emellertid inte, att poliserna komma att gå i strejk, likaväl som jag inte
tror, att jordbrukarna komma att tillgripa den syndikalistiska metoden att
inte så till hösten. Men om de ändå skulle göra det, så tror jag att poliserna
komma att följa den gamla goda fackföreningsseden att i dylika fall avdela
en del av sina medlemmar till s. k. skyddsarbete. Och jag betraktar det då
såsom ett skyddsarbete, att man tillser, att det finns poliser tillgängliga i
sådana situationer som jag förut här omnämnt. Ty vilken ståndpunkt jag än
har, vill jag dock ta avstånd från den uppfattningen att polisen, om det sker
ett mord eller ett dråp eller ett rån, bara skall kunna säga, att det under
strejken inga poliser finns och att man därför inte kan göra någonting åt
saken. Alltså, om poliserna inte ens vilja gå med på att avdela eu mindre
styrka för dylika svåra situationer, kan man bli nödsakad att såsom en yttersta
utväg tillgripa införandet av tjänsteplikt för polispersonalen.

Då det, herr talman, lär vara ett mycket stort antal ledamöter, som skola
resa hem på middagen och som därför här gå och uppmana oss att tala
så litet som möjligt, skall jag inskränka mig till att nu yrka bifall till den
av herr Löfvander och mig in. fl. avgivna reservationen.

Första kammarens protokoll 19A7. Nr SO.

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)

Innan jag slutar vill jag dock erinra herr statsrådet om, att såväl utskottet
som reservanterna avvisat tanken på en tvångsmedling, och vidare vill
jag, när herr statsrådet nu sagt att reservanternas linje, om den bifölles, skulle
vara särskilt prejudicerande, framhålla, att vi i vår motivering direkt utsagt,
att beslutet icke skall vara prejudicerande.

Jag ber, herr talman, att från dessa utgångspunkter få yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen nr 2).

Herr Norman: Herr talman! När jag hörde herr Hage nu och tidigare hade
hört honom i utskottet, kom jag att tänka på den där mannen som begick självmord
av fruktan för döden.

Det är sant, att vi inom utskottet ha varit eniga om vissa mycket väsentliga
ting. Det har här understrukits, att det inte råder någon meningsskiljaktighet
i fråga om att tvångsmedel måste finnas tillgängliga för att samhället
skall kunna säkra fullgörandet av en betydelsefull samhällsfunktion, om
man inte kan göra det utan dessa tvångsmedel.

Yi ha också varit eniga därom, att innan sådana tvångsmedel användas
skall man försöka alla möjligheter, som kunna tänkas vara praktiska och
lämpliga, för att få en frivillig överenskommelse till stånd. Skillnaden mellan
utskottets och reservanternas ståndpunkt därvidlag är bara en skrivfråga.
Utskottet skriver i motiveringen, att en förutsättning för att Kungl. Maj:t
skall få använda den där fullmakten skall vara att vissa åtgärder dessförinnan
skola ha vidtagits, medan reservanterna vilja ha den saken inskriven
i lagen.

Just detta krav från reservanternas sida för emellertid fram till mycket
väsentliga principiella motsättningar mellan utskottsmajoriteten och reservanterna.
Herr inrikesministern har framhållit detta så klart, att jag inte
behöver uppehålla mig länge vid den saken. Jag tror jag kan konstatera,
att denna principiella skillnad ligger däri, att Kungl. Maj:ts lagförslag, sådant
det är tillstyrkt av lagutskottets majoritet, innebär, att man skall få en
laglig grund för åtgärder, avsedda för upprätthållandet av en viktig samhällsfunktion,
medan reservanternas förslag går ut på em lagstiftning om
tvångsbestämmelser rörande en lönetvist. I praktiken innebär detta reservanternas
förslag, såsom här har påpekats, också att en tvångslösning verkligen
skall tillgripas, alltså inte bara att man skall söka en lösning efter vissa bestämda
linjer. Det ha reservanterna själva sagt i sin motivering, när de ha
uttalat, att om en sådan medling, som de ha tänkt sig, inte skulle lyckas så
skulle tjänstplikten komma att tillämpas, och inför den utsikten skulle parterna
alldeles säkert komma att böja sig, så att något misslyckande av medlingen
inte skulle behöva befaras.

Under hotet av det tvång, som kan komma att användas, skola alltså parterna
gå med på en frivillig överenskommelse. Då ha vi ju i själva verket
en tvångslösning; man är i varje fall klart inriktad på en dylik. Reservanterna
säga med andra ord så här: »Nu bjuda vi er den här medicinen. Den
smakar inte så bra, men tag den ändå frivilligt, ty annars bli ni tvångsmatade
med den.»

Dessa principiella motsättningar mellan de två huvudförslagen äro tillräckliga.
synes det mig, för att man skall kunna ta ståndpunkt. Men man kan
också betrakta frågan ur praktiska synpunkter. När utskottet inte har reflekterat
på att i lagen skriva in någonting om medling, så är anledningen
till detta — utom hänsynen till de återverkningar i principiellt avseende, Som
ett sådant inskrivande skulle få — att vi ha ansett, att vi inte här böra draga
upp några bestämda regler, som bli ganska stela och som måste följas under

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
alla förhållanden, och att Kungl. Maj:t i stället bör ha frihet att välja den
mest lämpliga formen för att kunna utnyttja de olika möjligheter, som kunna
stå till buds för påverkande av parterna så att en frivillig överenskommelse
kan träffas. Reservanterna däremot vilja att den medling, som de förutsätta
skola föregå ett tillämpande av tjänsteplikten, skall vara bunden genom
de bestämmelser som de vilja ha införda i lagen.

Jag tror att det kan vara av ett visst intresse att söka bedöma det praktiska
spörsmålet i det här fallet dels ur kommunalmannens synpunkt, dels
ur befattningshavarens synpunkt och dels även ur riksdagsmannens synpunkt.
Jag tror att jag har vissa möjligheter att se på det här spörsmålet från kommunalmannens
synpunkt i egenskap av flerårig ordförande _ i stadsfullmäktige
och mångårig ordförande i en kommunalfullmäktigeinstitution. Jag föreställer
mig, att skulle jag syssla med kommunalpolitiken så som jag förut
har gjort och bli ställd inför det här problemet, alltså att det förelåg en lönetvist
mellan kommunen och poliskåren på platsen, så skulle jag till nöds kunna
förorda en medling, men vad jag bestämt skulle säga ifrån, det vore, att
i den medlingskommissionen skulle min beslutande församling utse någon av
ledamöterna. Enligt reservanternas förslag skall Svenska stadsförbundet utse
eu representant i den lönenämnd, som enligt samma förslag skall bedöma ett
spörsmål, i vilket de enskilda polisdistrikten ha full självbestämningsrätt inom
lagens gränser. Skall det finnas en lönenämnd med skiljenämndskaraktär,
så skall väl kommunen såsom direkt intresserad part få tillsätta någon av
ledamöterna i denna nämnd, lika väl som den andra direkt intresserade parten,
nämligen Svenska polisförbundet, som är en centralorganisation, enligt
förslaget får göra det.

Jag skulle också kunna se det här problemet på följande sätt. Vilken
ståndpunkt min kommun än kommer att intaga till skiljenämndens förslag
kommer ju detta att bli fastställt. Har jag då kommit litet på kant med mina
poliser så tycker jag det ligger ganska nära till hands att resonera som
så: »De kunna gärna få den där tjänsteplikten! Kommunen kostar det ingenting,
men den blir fri från ansvaret.» Jag skulle därför tro, att det vore risk
för att de enskilda polisdistrikten i stor utsträckning skulle komma att vägra
att acceptera lönenämndens förslag.

Jag tror att jag i viss mån kan resonera som befattningshavare också, ty
jag har mycket aktivt deltagit i ett organisationsarbete, liknande polisernas.
Jag kan inte förstå, att befattningshavaren skall resonera över det här problemet
på det sätt, som en hel del talare här ha angivit då de ha talat om
det oerhörda i att statsmakterna ingripa i lönetvister och genomdriva en
tvångslösning. Vad är det i själva verket som här är ifrågasatt? Jo, att
Kungl. Maj:t får fullmakt av riksdagen att under givna förutsättningar rekvirera
poliskåren i det ena eller det andra polisdistriktet, anställa den provisoriskt
i statens tjänst. Polisen får en ny arbetsgivare helt enkelt, men den
har fortfarande full frihet att underhandla med de förutvarande arbetsgivarna
— de ha visserligen i realiteten frånträtt sina befattningar, de ha ju enligt
förutsättningarna sagt upp sina anställningar, men uppsägningstiden kanske
inte har gått ut. Jag föreställer mig, att om tjänsteplikten tillämpas —-såvida lagen nu antages — så skall det fortfarande finnas alla möjligheter
för organisationerna att förhandla om hur spörsmålet skall lösas när tjänsteplikten
upphör.

Den enskilde befattningshavaren kan också tycka, att det inle är vidare
trevligt att komma, under en ny arbetsgivare, som dekreterar vad han skall
ha i lön, men han kan ju sträcka på sig och känna sig stolt över alt det är
erkänt ifrån det allmännas sida, att den uppgift som han fyller i samhälls -

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
livet är så viktig, att han inte kan undvaras. Och så tror jag att han med
fog kan räkna som så: »Här bestämmer visserligen den nye arbetsgivaren
mina lönevillkor, men jag antar att den arbetsgivaren är en hygglig individ,
som låter resonera med sig.» Jag tänker mig således, att om Kungl. Maj:t
har rekvirerat den kommunala polismakten så får denna möjligheter att diskutera
med Kungl. Maj:ts representanter, inte om de lönevillkor som gälla
för tjänsteplikten, men om de lönevillkor som skola gälla därefter. Jag kan
inte förstå annat än att polisförbundet skall få förhandlingsrätt gentemot
statsmakterna när poliserna provisoriskt bil tagna i statens tjänst.

Jag kan inte på något som helst sätt uppelda mig till den stämning, som
här från vissa håll har gjort sig gällande om det oerhörda i att en sådan här
lagstiftning kommer till stånd. För mig har lönetvisten liksom skjutits i
skymundan, och det väsentliga för mig är fragan, hur statsmakterna skola
kunna upprätthålla denna viktiga samhällsfunktion under vissa givna förutsättningar.
„

Ser jag på spörsmålet, och väl närmast lönespörsmalet, från de synpunkter,
som jag närmast har att göra med här i riksdagen, sa tycker jag att den skillnad
mellan Kungl. Maj :ts förslag och reservanternas förslag, som berör hur
lönerna skola bestämmas vid tillämpning av tjänsteplikten, är mycket väsentlig.
Kungl. Maj :t får visserligen enligt utskottsmajoritetens förslag en fullmakt
att fastställa dessa löner, men jag har ansett det vara en så självklar
sak, att den inte har behövts skrivas in i utskottets utlåtande, att Kungl.
Maj :t därvid är ganska bunden, bunden nämligen av gällande statliga lönereglementen
och av de återverkningar, som kunna tänkas uppkomma på dessa
under det ena eller det andra förhållandet. Och jag tar för givet, att i den
mån utvecklingen blir sådan, att dylika återverkningar bli alldeles påtagliga,
skall Kungl. Maj:t vända sig till riksdagen för att få dess medverkan vid
bestämmandet av den lönesättmng, som kan bli en följd av do förhandlingar,
vilka enligt vad jag har tänkt mig så småningom skola komma till stand
mellan polisförbundet och statsmakterna om tjänsteplikt tillgripes. Kan man
överlämna fastställandet av de löner, som staten skall tillämpa, åt en central
lönenämnd, som mte har nagon som helst anledning att ta hänsyn till hur
lönesättningen kommer att återverka på det statliga lönesystemet? Jag tror
att kammarens ledamöter allvarligt måste överväga det spörsmålet innan de

fatta beslut i frågan. ,

Jag skulle kanske behöva göra några randanmärkningar till de yttranden,
som från oppositionens sida ha fällts här under debatten.

Herr Länder sade någonting om att utskottet hade garanterat, att en situation
som den nuvarande aldrig skulle behöva inträffa igen. Det är inte
att läsa utskottets uttalande på ett riktigt sätt. Vad utskottet här förordar
är inte på något sätt prejudicerande för olika slag av intressetvister på arbetsmarknaden
där det kan vara anledning för det allmänna att ingripa, Det är
självfallet prejudicerande så till vida att vi i och med fattandet av det här
beslutet fastslå, att det allmänna inte kan underlåta att se till, att olika samhällsfunktioner
av betydande vikt kunna utövas, men det är inte prejudicerande
på något annat sätt, således inte beträffande hur intressekonflikter skola
lösas.

Herr Linder uttalade sig också om vilka överdrifter utskottet har gjort sig
skyldig till när vi ha sagt, att här gäller det att få laglig grund för upprätthållande
av ordning och säkerhet, och han menade att detta var nonsens, det
var att uppegga en panikstämning och skrämma upp allmänheten för en situation
som inte kunde tänkas uppkomma. Ja, men fakta föreligga! Fullmakterna
finnas hos Svenska polisförbundet, och från förbundets sida har

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
det sagts att man är beredd att använda dem. Jag tycker det är att i viss
mån ringakta den kår, som det här är fråga om, när man förutsätter att den
inte menar allvar. Någon sådan utgångspunkt få i varje fall inte statsmakterna
ha, utan de få ta läget sådant det är och se till, att de lagliga grunderna
för upprätthållandet av ordning och säkerhet i en viss situation äro tillfinnandes.

Herrar Löfvander och Elofsson, som här ha vänt sig mot tvangslagar, tyckas
ha missuppfattat läget så grundligt som tänkas kan, ty av två onda ting
välja de inte det minst onda, utan det mest onda. Det skall bli mycket intressant
att vid röstningen se vad herr Norling och hans meningsfränder komma
att räkna som »det minst onda». Jag trodde nästan, efter vad jag hört ryktas,
att det skulle vara reservationen, och skulle det vara den så vill jag vädja
till heiT Norling: spring inte ifrån den uppfattningen, utan visa den vid röstningen
här i riksdagen! Det skulle bli det mest värdefulla inslaget när det
gäller frågan hur det beslut, som vi här skola fatta, kommer att återverka på
arbetsmarknaden.

Herr Hage sade, att det är klart att poliserna skola vara lojala och avdela
folk till skyddsarbete o. s. v. Polisförbundet kan emellertid inte gärna
sätta sina medlemmar till sådant arbete, eftersom dessa inte ha några befattningar.
Det har ju förutsatts, att de skulle ha sagt upp sina platser.

Herr Hage (kort genmäle): Herr talman! Med anledning av det sista herr
Norman sade ber jag att få framhålla, att det ju kan tänkas, att poliserna
säga upp sina platser men likväl komma överens med vederbörande om att
ställa ett visst antal polismän till förfogande för de allra nödvändigaste uppgifterna.
Sådant kan hända i strider mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Herr Norman vill påstå, att anordningen med en skiljenämnd, som får bestämma
lönerna i en viss situation -— såsom det har föreslagits i reservationen
-— är mycket olycklig. Jag skulle tvärtom vilja säga, att en anordning, som
innebär att Kungl. Maj:t skall bestämma lönerna i en sådan situation, är
mera otillfredsställande, eftersom staten ju är arbetsgivare i förhållande till
en viss del av polismakten och alltså är part i målet. Aldrig har väl den
fackliga rörelsen här i detta land velat vara med om att den, som själv är
arbetsgivare, skall vara skiljemannen i en tvist.

När herr Norman vidare säger, att reservationens linje skulle leda till en
mera utpräglad tvångslösning än utskottets, så vill jag påstå, att därvidlag är
det väl ingen större skillnad mellan utskottets och reservanternas förslag. I
ena fallet står det i motiveringen ett uttalande, som måste innebära, att medling
skall ske, men i andra »fallet står det i lagtexten. Då är det ju givet, att
vare sig föreskriften om medling står på det ena eller det andra stället förstå
arbetstagarna, att om de icke acceptera medlingsförslaget, hotas de av
tjänsteplikten. Tvångsförfarandet är alltså lika tydligt framträdande, vare
sig man följer utskottets förslag eller reservationen.

Herr Wagnsson: Herr talman! Om jag tolkar slämningarna i kammaren
riktigt, så råder det i alla läger stor olust inför det beslut, som riksdagen nu
går att fatta.

Statsrådet Mossberg deklarerade i det anförande, med vilket han inledde debatten,
att han fann det hela ytterligt obehagligt. Den enda som inte tycktes
bekajad av några starkare olustkänslor var utskottets ärade ordförande, som
såvitt jag kunde fatta honom riktigt kände en viss meddelaktighet i faderskapet
— åtminstone som fosterfader — och en viss fadersglädje också.

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.) ^

A ena sidan råder det enighet om att samhället inte kan utsättas för den påfrestning,
som skulle följa av polisverksamhetens upphörande. A andra sidan
tilltalas ingen av en lagstiftning, som i de fackliga striderna inför^ en kriminalisering
av fackliga stridsåtgärder, och trots allt vad herr statsrådet Mossberg
anförde måste man väl ändå säga, attdet förslag, som nu ligger på kammarens
bord, innebär en sådan kriminalisering av fackliga stridsåtgärder. Man
måste söka en utväg ur detta besvärliga dilemma.

Bäst hade varit, om konflikten hade kunnat bringas ur världen genom en
frivillig överenskommelse. Den av Kungl. Maj:t förordnade förlikningsmannen
har i sådant syfte utfört ett berömvärt arbete. Han har lyckats föra parternas
ståndpunkter så nära varandra, att man närmast förvånar sig över att de ha
vägrat ta det sista avgörande steget.

Då det förefaller mig som om en del av kammarens ledamöter inte hade
klart för sig vad det är som här skiljer parterna åt, vill jag omnämna, att
en höjning av lönerna med omkring 300 kronor hade medfört, att man hade
sluppit ifrån hela den obehagliga situation man nu har kommit i.. Ja, till och
med en uppgörelse efter något andra linjer, där för flertalet polismän ingen
höjning hade inträtt men där vissa grupper hade fått garanti för att deras reallön
inte skulle få sjunka alltför väsentligt, lag inom räckhåll, fastän man i sista
ronden inte lyckades åvägabringa den. Jag beklagar detta livligt, och jag
uttrycker en mycket bestämd förhoppning om att det skall vara möjligt, vad
än resultatet av riksdagsbehandlingen blir, att bringa denna konflikt ur världen
utan att sätta den lag, som riksdagen eventuellt beslutar, i funktion. Jag har
också med stor tillfredsställelse sett, att utskottet i sitt utlåtande har uttalat
att, innan ett sådant ikraftträdande av lagen sker, »alla ^möjligheter att
uppnå en överenskommelse genom medling pa frivillig väg maste utnyttjas».

Jag vill i detta sammanhang för dem av kammarens ledamöter, som frapperades
av de siffror, varmed statsrådet Mossberg illustrerade sin argumentering,
påpeka en sak, som ligger mycket nära till hands och som i objektivitetens
intresse bör sägas vid detta tillfälle. De siffror statsrådet lämnade äro utan
tvivel alldeles korrekta, medlingsförslaget innebär löneförbättringar av ^ den
storleksordning han där omnämnde, men något som statsrådet inte hade nagon
anledning att framhålla, men som jag anser att man i det här sammanhanget
bör erinra sig, är att det löneförslag, som riksdagen på Kungl. Maj:ts hemställan
accepterade i höstas och som genom ett nu för några veckor sedan fattat
beslut trätt i kraft den 1 juli, för flertalet av de befattningshavare, som
åtnjutit lön efter tionde lönegraden (A 10), innebär löneförbättringar av ungefär
samma storleksordning som de löneförbättringar statsrådet här talade
om. Jag tänker då inte på polisen i Skanör eller på de extrema fall som statsrådet
nämnde. Att löneförbättringarna äro så stora i dessa fall beror på att
dessa polismän förut ha varit så mycket lägre avlönade. Om man skall få
till stånd en sådan utjämning, som statsrådet sade sig eftersträva och som även
utskottet eftersträvar, blir det mycket lätt att finna extrema fall, där man kan
påvisa att ett löneförslag innebär mycket betydande lönehöjningar. Det skulle
t. ex. för ecklesiastikministern ha varit lätt att i fråga om den lönehöjning,
som nyligen genomfördes, påvisa, att denna i kombination med reformen i ''fråga
om dyrortsgrupperingen för vissa folkskollärare innebär löneförbättringar
av ännu högre storleksordning än de löneförbättringar som statsrådet Mossberg
i det här sammanhanget talat om.

Utskottet rekommenderar nu emellertid, för den händelse medlingen strandar,
tjänsteplikt för polispersonalen med löner som bestämmas av regeringen.
En sådan tjänsteplikt måste onekligen väcka vissa principiella betänkligheter.
Såväl fackföreningsrörelsen som tjänstemannarörelsen har vid skilda tillfäl -

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
len deklarerat sin inställning till frågan, om de fackliga organisationernas på
arbetsmarknaden frihet. Man har från dessa håll alltid hävdat, att en statlig
reglering av arbetsmarknadens löner i princip är oförenlig med ett fritt fackligt
organisationsväsen, och från denna ståndpunkt har ju varken utskottet
eller statsrådet velat göra något avsteg.

Det kan emellertid givetvis, som i detta fall uppstå konflikter, där så stora
samhällsintressen stå på spel, att det framstår som en nödvändighet för statsmakterna
att åvägabringa en lösning. I anledning av den nu föreliggande konflikten
torde det också i stort sett råda enighet om att statsmakterna inte
kunna underlåta att vidtaga åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande.
Det är — som redan herr Löfvander sagt — alltså inte där skiljelinjen i den
här debatten går. Problemet inskränker sig i stället till vilka åtgärder som
böra vidtagas. När det gäller att bedöma den frågan har man att från början
konstatera, att statsmakterna tidigare i stort sett avstått från att blanda jäig
i de fackliga organisationernas verksamhet. Den lagstiftning det nu är fråga
om är således exceptionell. Det är därför skäl att med hänsyn till hela den
tidigare obundna utvecklingen noga överväga arten av de åtgärder^ som ^skola
vidtagas. Det finns all anledning att tillse, att man söker få till stånd sådana
åtgärder, som -— givetvis utan att förfela sitt syfte —- äro av så föga ingripande
natur som möjligt.

Det var bland annat med hänsynstagande till dessa allmänna synpunkter
som motionen om obligatorisk skiljedom väcktes. Ur avtalsfrihetens synpunkt
är inte heller ett obligatoriskt skiljedomsinstitut oantastbart, långt därifrån,
men det synes i jämförelse med en tjänstepliktslag åtminstone enligt min uppfattning
innebära en värdefull begränsning av ingripandets omfattning. Utskottet
säger nu på s. 9 i utlåtandet, att införande av obligatorisk skiljedom
inte är tillfyllest för lösandet av denna fråga. Man anser, att tillgången
på personal för polisverksamhetens fullgörande inte skulle säkras genom skiljedomsinstitutet.
Det är riktigt, att man inte därigenom komme att få någon
formellt bindande garanti för att polismännen verkligen skulle kvarbliva i
tjänst på de av skiljedomen fastställda anställningsvillkoren. Farhågorna härför
torde dock i realiteten, ha mindre betydelse. Polisförbundet komme nämligen
att lämna sin fulla medverkan till att förbundets medlemmar lojalt
ställde sig skiljedomsutslaget till efterrättelse. Förbundet har för övrigt för
en tid sedan förklarat, att man inte har för avsikt att utnyttja de fullmakter,
som förbundet fått av sina medlemmar. Det är emellertid obestridligt, att
någon garanti i formell mening, som säkrar polisverksamhetens upprätthållande,
inte inrymmes i förslaget om obligatorisk skiljedom. Detta förslag^ har
ju inte heller upptagits i någon reservation, och det finns därför inte någon
anledning för mig att ytterligare dröja vid den frågan.

Den reservation, som inom utskottet avgivits av herr Löfvander m. fl., innebär
bland annat att förordnande om tjänsteplikt förutsätter, att ett på närmare
angivet sätt framkommet medlingsförslag icke godtagits och att fara för
verksamhetens upprätthållande i anledning därav befaras. Förslaget kan väl
närmast betraktas som en kompromiss mellan Kungl. Maj:ts förslag och det
motionsvis framförda förslaget om obligatorisk skiljedom. Därvid synes det
mig, som om reservanternas förslag hade stora förtjänster. I motsats till utskottets
ordförande, som betraktade reservanternas förslag som det mera onda,
vill jag alltså, om vi nu skola tala om något ont i detta sammanhang,
betrakta detta förslag som det mindre onda. Förslaget innebär nämligen, att
ett medlingsförslag, till vilket båda parter få medverka — jag ber att särskilt
få understryka detta — skall framläggas. Men om medlingsförslaget
icke godtages och polisverksamheten i anledning därav icke kan upprätthål -

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
las, då, men först då, kan tjänsteplikt införas. Härigenom synas statsmakterna
ha fått alla erforderliga garantier för att polisverksamheten skall kunna
upprätthållas, samtidigt som man har givit parterna en värdefull möjlighet
att ernå en uppgörelse utan införande av tjänsteplikt.

Herr Normans polemik mot reservanterna är så mycket mera anmärkningsvärd,
som det förefaller mig, som om utskottet på s. 9 och 10 varit inne
på en liknande tankegång, då man ifrågasatt att förordnande om tjänsteplikt
skulle föregås av obligatorisk skiljedom. Utskottet har därvid uttalat, att
denna lösning stött på vissa lagtekniska svårigheter. Dessa sägas förorsakade
dels av polisväsendets särkilda anordning i vårt land och dels ock av hänsynen
till den kommunala självbestämmanderätten, och statsrådet Mossberg vill
ju i detta ögonblick med skärpa mana fram den kommunala självbestämmanderätten
som ett av de starkaste argumenten mot reservationen.

Utskottet säger också, att det inom den begränsade tid, som stått till buds,
inte varit möjligt att bemästra dessa svårigheter. Det är en synpunkt som jag
väl förstår. Överhuvud taget beklagar jag livligt att en så betydelsefull fråga
som denna har måst forceras på gatt som skett.

Den kommunala självbestämningsxätten Isynes bli inskränkt i väsentligt
mindre grad genom införande av ett skiljedomsinstitut, där ju kommunerna
föreslagits bli representerade, än genom Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
om tjänsteplikt. I detta sammanhang polemiserade utskottets ärade ordförande
mot reservationen och framhöll, att för att kommunrepresentationen där
skulle vara till fyllest krävdes det att kommunerna fingo utse egna representanter
med kännedom om de lokala förhållandena; det räckte inte med att de
voro representerade genom svenska stadsförbundet. Men då måste jag fråga
herr ordföranden, hur han tänkt sig möjligheten av att genomföra enhetlighet
i fråga om lönerna. Utskottet har ju självt starkt understrukit önskvärdheten
av att få ett enhetligt lönesystem vid polisväsendet. Skola olika kommunala
synpunkter här göra sig gällande alltför starkt, riskerar man ju att få behålla
den bristande enhetlighet, som alla funnit vara av ondo.

Jag skall också innan jag slutar, herr talman, beröra ett par detaljfrågor.
Reservanternas förslag om en ändring av 1 § i Kungl. Maj:ts förslag, varigenom
en tillämpning av lagen, d. v. s. ett förordnande om införande av
tjänsteplikt, direkt anknytes till orsaken till lagens tillkomst är efter mitt
sätt att se välbetänkt. Därigenom understryker man också, att lagstiftningen
inte är på något sätt prejudicerande för andra liknande situationer. Den rör
speciellt denna fråga och inte andra.

Reservanternas förslag att ändra straffbestämmelsen och som enda straff
ha dagsböter utgör en mildring av Kungl. Maj:ts och utskottets förslag. Jag
ansluter mig till reservationen, men jag påpekar, att i sak betyder straffbestämmelsen
nog inte så mycket. Jag hänvisar till polisreglementet 17 § 2 mom.,
där det står, att nedläggande av arbete utan att avsked beviljats anses som
tjänstefel av svårare beskaffenhet, på vilket kan följa avsättning. Om alltså
i det föreliggande lagförslaget inga straffbestämmelser infördes, hade polisreglementets
bestämmelse varit tillämplig å polispersonal, som lämnar tjänsten
utan att ha erhållit avsked. Här finns således redan förut tillräckligt starka
garantier.

Jag vill också med tillfredsställelse konstatera, att både utskottets majoritet
och reservanterna betrakta denna lagstiftning såsom icke prejudicerande i
något hänseende. Alldeles särskilt värdefullt anser jag det vara att statsrådet
Mossberg i sitt anförande så starkt underströk detta. Jag konstaterar
också med tillfredsställelse, ätt såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
uttalat sig för en utjämning av rådande olikheter polisdistrikten emellan i

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 30.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
vad det gäller avlöningsbestämmelserna, och slutligen är jag tillfredsställd
över att alla synas vara överens om att frågan om polisväsendets förstatligande
bör upptagas till förnyad prövning.

I fråga om den föreslagna lönenämnden har jag beträffande 2 § i reservationens
förslag blivit något konfunderad. Ordalydelsen där tyder på att man avsett,
att från arbetsgivarsidan skulle utses en ledamot, som det heter, av vardera
av Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund. Arbetstagarsidan
utser en ledamot genom polisförbundet. Går man emellertid
till motiveringen, finner man, att avsikten har varit att endast en av arbetsgivarsidans
representanter vid varje tillfälle skulle delta i denna lönenämnds
förhandlingar, vilket väl anses vara utsagt i sista stycket i paragrafen. För
den som inte är jurist ter sig denna formulering något egendomlig, och jag
skall därför tillåta mig föreslå en ändring i lydelsen av 2 §, varigenom innehållet
bör stå klart för alla. Jag hemställer, att andra stycket av 2 § i reservanternas
förslag till lag måtte få följande ändrade lydelse: »Ordföranden
jämte två ledamöter utses av Konungen bland personer, som icke kunna
anses företräda någondera parten. För arbetsgivarsidan utses en ledamot av
vartdera av Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.
Allt efter partställningen i tvisten inträder en av dessa ledamöter i nämnden.
För arbetstagarsidan utses en ledamot av Svenska polisförbundet.» Med denna
ändrade formulering av andra stycket, i paragrafen blir tredje stycket obehövligt.
Jag hemställer därför att det måtte utgå.

Med denna ändring ber jag alltså att få yrka bifall till den av herr Löfvander
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Norman (kort genmäle): Herr talman! Herr Wagnsson frågade mig,
hur en lönenämnd av den beskaffenhet, som jag ansåg ur kommunal självsty''relsesynpunkt
riktig, skulle kunna främja en enhetlig lönesättning. Jag svarar:
det kan den inte. Därför röstar jag inte på något sådant förslag, utan jag röstar
på utskottets förslag, sådant det föreligger. Och vill herr Wagnsson främja en
enhetlig lönesättning, följer han också Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Strand: Herr talman! Det är nog riktigt som det sagts i debatten här
i dag, att det är med en viss olust man går att ta ställning till det framlagda
förslaget om tjänsteplikt för polismän. Denna olust bör emellertid enligt min
mening inte berättiga till att man försöker komma ifrån själva frågan genom
att föreslå någonting annat som inte innebär en lösning.

I två motioner, en i första och en i andra kammaren, har föreslagits tvångsskiljedom
såsom alternativ till tjänsteplikten. Det är intet alternativ, ty om
endera parten vägrar att följa en sålunda avkunnad skiljedom, står ju frågan
om tjänsteplikten fortfarande kvar.

Frågan gäller, om man anser att samhället kan vara utan ordningsmakt under
en eventuell lönekonflikt mellan de tvistande parterna. År man beredd att
svara nej på den frågan, får man också ta ställning till hur själva tjänsteproblemet
skall lösas. Herr Norling har tagit ställning till frågan på det
sättet, att han yrkat avslag på samtliga föreliggande alternativ till lösning.
Jag skulle ha förstått den ståndpunkten, om det parti, som herr Norling representerar,
alltid slagit vakt om den personliga friheten på ett sådant sätt, att
man överhuvud taget aldrig kunnat diskutera ett ingrepp av ett eller annat
slag. Sakförhållandet är väl eljest det, att oavsett vilket parti som har makten
i samhället, måste man anse att ordningsmakten icke ens för en kortare tid kan
undvaras.

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1917.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)

Det är, som sagt, olustigt att behöva ta ställning till frågan om tjänsteplikten,
men vi äro enligt min mening nödsakade till det, ty vi ha dep. uppfattningen,
att samhället måste ha sin ordningsmakt.

Inom utskottet har man försökt komma ifrån det hela genom att införa någonting
som man kallar för medling. Herr Hage säger att det inte är tvångsmedling,
utan det är meningen att det skall vara frivillig medling. Men det
står i reservationen, att medling skall företagas på begäran av endera parten.
Är det då inte tvång för den andra parten att underkastas ett sådant medlingsförfarande?
Det står inte att medling skall äga rum på begäran av parterna,
utan det räcker att endera parten framställer begäran därom. — Herr Hage
säger nu att det inte är en tvångslösning, men det är en tvångsmedling, och
det innebär väl inte någon större frihet. Begär arbetsgivarparten medling, äro
tjänstemännen skyldiga att underkasta sig den, och de kunna till och med bli
skyldiga att finna sig i ett avgörande beslut i lönefrågan, om det inte blir någon
överenskommelse mellan parterna.

Är det för resten någon god lösning av frågan om en medlingsinstitution att
ha en paritetiskt sammansatt lönenämnd som skall avgiva medlingsförslag?
Varför har man inte med hänsyn till erfarenheterna på arbetsmarknaden av
vår förlikningsinstitution i stället, om man nu vill ha ett sådant ingripande,
rekommenderat användandet av en sådan institution, som samhället redan har
med en förlikningsman som medlare i striden? Jag kan inte förstå, varför man
i stället skall rekommendera någonting som blir en oformlighet.

Nu har herr Wagnsson tillrättalagt bestämmelser om lönenämndens sammansättning.
Lagförslaget är faktiskt skrivet på sådant sätt, att arbetsgivarparten
skulle kunna ha två representanter, men de anställda endast en. Eftersom
herr Wagnsson genom sitt yrkande har föreslagit en ändring på den punkten,
är det inte så mycket mer att säga om det.

Vill man, även om det känns olustigt, ta en verklig ståndpunkt i den här
frågan, skall man inte av två onda ting välja båda två. Det göra reservanterna,
ty med den av dem föreslagna lösningen kan ett förlikningsförslag framläggas
som sedermera kan komma att utgöra grunden för ett fastställande av lönevillkoren
under den tid, då tjänsteplikten träder till. Varför skall man försöka
skydda sitt eget samvete med sådana oformligheter? Är man på det klara med
att tjänsteplikten kan behöva tagas i anspråk, så säg det rent. ut, men tillägg
gärna att vi förutsätta att man, innan tjänsteplikten tillgripes, skall ha utnyttjat
alla möjligheter som finnas att försöka ena parterna.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bergquist: Herr talman! Alla äro ense om att ett genomförande av den
föreslagna lagstiftningen kommer att innebära ett allvarligt ingrepp i de fria
organisationernas hävdvunna rättigheter. I alla anföranden har förnummits en
känsla av ^obehag inför denna lagstiftning. Men alla äro också ense om att det
finns områden inom samhällslivet, där man har rätt att ställa speciella krav på
befattningshavarna och där man inte kan tillåta de anställda att vidta vilka
åtgärder som helst, om därigenom uppkommer fara för samhället. Man är ense
om att samhället i sadant fall måste ha eu rätt att hävda sig gentemot organisationerna.
De två talare, som uttryckte en särskild olust inför denna lagstiftning,
herrar Linder och Elofsson, ville inte heller gå så långt, att de ville
påstå att samhället skulle stå fullkomligt maktlöst gentemot en organisation,
som kan sätta vitala samhällsintressen i fara. Såvitt jag fattat rätt, är det
— egendomligt nog —- bara kommunisternas företrädare, herr Norling, som
helt avvisat tanken på användande av statens makt i ett läge sådant som det
föreliggande.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)

All polisverksamhet är ju av den betydelse, att man överhuvud^ taget inte
kan tänka sig att vårt rättssamhälle skulle kunna fungera vare sig någon längre
eller kortare tid utan att polisverksamheten upprätthålles. Man har rätt att i
fråga om polisverksamheten liksom kanske i fråga om vissa andra slag av
verksamhet säga, att de befattningshavare, som gett sig in på detta område av
samhällslivet, ha speciella plikter gentemot samhället. Man kan på dem ställa
större krav i fråga om samhällssolidaritet än pa manga andra befattningshavare.

Man behöver alltså inte diskutera frågan, huruvida det är nödvändigt att
göra någonting, om en konflikt på detta område skulle uppkomma och leda
till att polisverksamheten skulle förlamas, utan spörsmålet blir väl i huvudsak,
vilka åtgärder man bör vidta i det fallet.

Här ha framställts olika alternativ. Kungl. Maj :t har föreslagit tjänsteplikt.
I motioner har, såsom här blivit påpekat, i stället yrkats, att det skulle införas
obligatorisk skiljedom. Man har uppfattat detta som två olika alternativ, men
som herr Strand redan har framhållit, är det inte alls två olika alternativ, ty
den senare utvägen innebär ingalunda någon lösning av konflikten. Om vi ha en
obligatorisk skiljedom, som säger det och det, innebär ju detta inte någon som
helst skyldighet för befattningshavarna att ställa sig denna till efterrättelse.
Den obligatoriska skiljedomen måste kompletteras med en tvångsbestämmelse
av en eller annan art. Man bör därför inte tala om två olika alternativ, och de
båda förslagen kunna alltså inte ställas emot varandra.

Vad som praktiskt taget väl nu är av betydelse är, om man skall ansluta
sig till utskottsmajoritetens förslag eller till det förslag, som har framlagts i
den reservation, som har avgivits av herr Löfvander m. fl. Det väsentliga i den
reservationen är inte bestämmelserna i 1 och 2 §§, utan det är bestämmelserna i
6 §, där det införes en regel om hur lönerna skola bestämmas, för den händelse
tjänsteplikt måste införas. Reservanterna föreslå där, att bestämmanderätten
icke skall ligga hos Kungl. Maj:t utan hos en av Kungl. Maj:t och parterna
utsedd lönenämnd. Här ha inrikesministern och utskottets ordförande så ingående
och utförligt påvisat, hur omöjlig en sådan bestämmelse egentligen är, att
jag inte behöver spilla några ord på att ytterligare argumentera på den punkten.

Beträffande 1 och 2 §§ i reservationens förslag vill jag säga, att bestämmelserna
inte innebära någonting annat än att man i lagen vill inskriva, att innan
tjänsteplikten får tillgripas, skall ett tvångsmedlingsförfarande äga rum, under
det att utskottets majoritet endast i sin motivering har framhållit, att man
utgår från att innan tjänsteplikt tillgripes alla utvägar prövas som äro möjliga
för att genom medling få ett resultat till stånd.

Jag kan inte se att det här skulle finnas någon särskild anledning att då det
gäller denna konflikt införa ytterligare organ utöver dem .som finnas i det normala
förlikningsväsendet. Här har man nu haft eu förlikningsman, som har
försökt att få till stånd en uppgörelse, men det har ännu inte lyckats.. Det
naturliga är väl att man då går den väg som man brukar vid intressekonflikter
och tillsätter en förlikningskommission, som får göra vad den kan för att ena
parterna. Jag kan inte finna att det är någon anledning att här införa ett helt
nytt organ, vilket utan tvivel kan blir pre.judicerande för framtiden. Jag kan
inte heller finna, att det skulle innebära några fördelar för parterna. Tvärtom
innebär reservanternas förslag mera av tvång än det förslag som Kungl. Maj:t
har framlagt. Reservanterna ha inte dolt detta, utan de tala i motiveringen om
att förslag, som framläggas av denna lönenämnd, komma reellt att bli bindande
för parterna, ty om de inte följa lönenämndens förslag, veta parterna att tjänsteplikten
inträder. Däremot framstår tvånget inte alls på samma sätt i Kungl.

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
Maj:ts och utskottsmajoritetens förslag. Jag kan alltså inte finna, att man
skulle ha någonting att vinna med att i lagtexten ta in de bestämmelser, som
reservanterna upptagit i 1 och 2 §§, utan jag anser att Kungl. Maj:ts förslag
här är att föredraga.

Jag kommer alltså för min del att ansluta mig till Kungl. Majrts förslag,
sådant det utformats av utskottsmajoriteten, och jag vill till detta bara knyta
en förhoppning, att de fortsatta ansträngningarna att få fred på detta område
skola krönas med framgång och att man således inte skall behöva använda
denna lagstiftning i praktiken.

'' Beträffande en paragraf i utskottsmajoritetens förslag förbehåller jag mig
emellertid att senare få framställa ett särskilt yrkande. Det gäller 5 §, där man
infört bestämmelserna angående straff för den som bryter mot tjänstepliktsbestämmelserna.
Jag hyser tvekan, om det verkligen är nödvändigt att stadga
frihetsstraff såsom påföljd för en underlåtenhet att ställa sig lagstiftningen
till efterrättelse. Min ståndpunkt är ingalunda dikterad av de synpunkter, som
framförts av herrar Linder och Löfvander, vilka gjorde gällande att det skulle
vara stötande, om en polis sattes i fängelse till följd av denna lag. Jag kan inte
alls finna det stötande, att en polisman, som inte följer gällande lagstiftning,
sättes i fängelse. Tvärtom kan man ställa större krav på honom än på vanliga
medborgare, och han måste finna sig i de lagar, som samhället stiftar.
Men jag är övertygad om att därest vi skulle komma så långt, att tjänsteplikten
här behöver tillgripas, så kommer den svenska poliskåren att visa lojalitet mot
denna lagstiftning, och det kommer därför att vara onödigt att såsom ett hot
uppställa, att vi skola tillgripa ett frihetsberövande, om de inte följa lagen.
Jag kommer i den delen att ansluta mig till den av herrar Olovson i Västerås
och Lundberg avgivna reservationen.

I herr Bergquists yttrande instämde herrar Sandler, Elon Andersson och
Ström.

Herr Hage: Herr talman! Jag vill alldeles bestämt påstå, att tvånget är
minst lika framträdande i utskottets förslag på den punkt, om vilken herr
Bergquist yttrade sig, som i reservanternas förslag. Ty i bägge fallen hotar
tjänsteplikten som det följande ledet. Jag kan därför inte komma till annan
uppfattning än den, att när tjänsteplikten i bägge fallen vilar som ett
damoklessvärd över polismännen, måste det innebära ett visst tvång både i
det ena och i det andra fallet.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag hade för min del väntat, att det här i dag
i kammaren skulle bli en ganska upprörd debatt i den mycket känsliga fråga,
i vilken vi nu skola fatta beslut. Det har emellertid inte blivit fallet, utan
de inlägg som ha gjorts — jag har hört nästan alla -— ha tvärtom präglats
av ett utomordentligt lugn. Detta torde kunna föranleda mig till det uttalandet,
att nästan alla i kammaren här äro överens om att våra ståndpunkter i
realiteten stå varandra mycket nära.

För min del får jag bekänna, att jag i början av utskottsbehandlingen hade
starka sympatier för den av herr Wagnsson avgivna motionen, men ett av
de skäl, som gjorde att jag inte kunde biträda den, var att ett accepterande
av motionens förslag hade betytt, att vi här mitt i sommaren skulle försökautarbeta
en hållbar lagtext i ett utomordentligt svårt ämne. Det hade betytt
en förlängning av riksdagen, bland annat därför att man måste ha försökt
att under hand höra lagrådet, en förlängning av riksdagen som för övrigt
skulle bli ganska kostsam.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lagförslag ang. ''polisverksamhetens upprätthållatide i vissa fall. (Forts.)

Nu ha reservanterna framlagt ett lagförslag, men det liar icke underställts
lagrådet. Jag för min del tycker att det är välskrivet, men vi ha ju nyss
hört, att herr Wagnsson under sittande kammarsession har framfört ett ändringsförslag
till reservanternas lagtext. Det är mycket säkrare att gå på det
kungl. förslaget, som är ordentligt granskat av vederbörande sakkunniga myndigheter.

Efter herr Bergquists anförande skall jag inte gå in på de fyra olika punkter,
i vilka utskottets och reservanternas förslag skilja sig från varandra,
i vidare mån än att jag skall säga några ord om straffbestämmelsen. Utskottet
har mildrat Kungl. Maj:ts förslag beträffande straffet. Vi ansågo, att Kungl.
Maj:t där hade gått för långt, men i betraktande av Kungl. Maj:ts principiella
inställning vågade jag för min del inte gå längre i mildrande riktning
än utskottsförslaget anger. Efter herr statsrådets anförande här i dag har
emellertid den frågan kommit i ett annat läge.

Må det tillåtas mig, herr talman, att avsluta detta anförande med att betona,
att utskottet har varit enigt om att man åter bör pröva, huruvida icke
polisväsendet bör förstatligas. Det kanske är den enda vägen, på vilken man
kan komma ur de svårigheter, med vilka vi för närvarande brottas.

Herr Bergvall: Herr talman! Den föregående talaren började sitt anförande
med att säga, att han befarat att dagens debatt i kammaren skulle bli relativt
upprörd. Jag har inte haft några farhågor i den riktningen, ty så stora
äro inte skiljaktigheterna mellan de positioner, som intagits av Kungl. Maj:t
och utskottets majoritet å ena sidan och reservanterna å den andra.

Tyvärr har man allmänt måst konstatera — och jag har själv kommit till
samma slut — att vi i nuvarande läge inte kunna undvara en lag, som ger
möjlighet att i detta fall stadga tjänsteplikt. Vi ha allesamman konstaterat
detta med en mycket olustig känsla, något som är självfallet, eftersom det här
gäller en intressetvist. Vi hoppas, att det inte skall bli nödvändigt att tillgripa
denna tjänstepliktslag, utan att parterna skola kunna göra upp saken i
godo.

Såvitt jag förstår, finns det sålunda inte förutsättningar för några hårdare
motsättningar i detta sammanhang. Men även om det förhåller sig så,
finnas dock vissa skillnader mellan reservationen och utskottets förslag, som
göra att jag för min personliga del i vissa avseenden föredrar reservationen.
Första paragrafen i Kungl. Maj:ts förslag börjar med orden: »Där till följd
av rådande eller befarad brist på polispersonal fara föreligger» och fortsätter
med att tjänsteplikt i sådant fall skall kunna stadgas. Jag kan inte komma
ifrån, att denna formulering såtillvida är dålig, som den icke täcker vad
man med denna lag åsyftar. Meningen är inte att sätta tjänstepliktslagen i
funktion, därför att vi på grund av den allmänna arbetsmarknadssituationen
kunna få ont om polispersonal, utan vad man åsyftar är någonting annat, som
efter min uppfattning kommer till ett väsentligt bättre uttryck i 3 § av det
förslag, som framlagts i reservationen nr 2. Även om jag inte alls tror, att
Kungl. Maj :t på den punkten skulle missbruka en fullmakt — jag bär ingen
som helst anledning att befara det, ty jag skulle tro att inställningen hos
dem, som ha att bära ansvaret, präglas av samma olust inför tjänstepliktslagen
som fallet är här i riksdagen — så förstår jag inte, varför man ej skulle
kunna godtaga den väsentligt bättre formulering, som bär föreslagits i reservationen.

Jag vill också säga, att jag väl kan förstå, att man vid införandet av denna
tjänstepliktslag också kan godtaga vissa extraordinära former för den förberedande
proceduren, under vilka man söker bringa parterna till enighet. Jag

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
har inte kunnat undgå att för min personliga del därvidlag finna vissa företräden
hos det tillvägagångssätt, som rekommenderas i den nämnda reservationen,
närmare bestämt i första och andra paragraferna av lagförslaget där. Jag
tror att parterna genom den form, som där bär valts, komma att känna sig på
ett annat sätt medansvariga vid arbetet att söka komma fram till en lösning
i godo av denna fråga. Jag för min del kommer av denna anledning när proposition
ställes på första paragrafen i utskottets förslag å ena sidan mot första,
andra och tredje paragraferna i reservationens förslag å andra sidan -— jag
har hört, att propositionsordningen blir sådan ■— att rösta för reservationen.

Skulle det emellertid bli så, att reservationen segrar och man sålunda får
gå vidare i principvoteringen, så måste jag anmäla en från reservanterna avvikande
mening i fråga om 6 §. Jag tror, att statsrådet Mossberg på den
punkten har presterat en ganska övertygande motivering för att det inte är
rimligt och lämpligt att lägga det slutliga avgörandet beträffande lönevillkoren
i händerna på en lönenämnd. Jag anser personligen, att detta bör ske
på det sätt, som utskottet har förordat, d. v. s. i enlighet med vad Konungen
därom förordnar. Jag gör detta med hänsyn till bland annat de skäl, som
nyss anfördes av min granne till höger, herr Strand, men också därför
att ett godtagande av reservationen på denna punkt, såvitt jag förstår, skulle
kunna innebära en ganska allvarlig fara för en prejudicerande effekt i fråga
om lönetvister i andra sammanhang och berörande annan personl än den det
här är fråga om. På den punkten anser jag kort sagt, att en övertygande
motivering har anförts av statsrådet Mossberg.

Jag hemställer alltså om bifall till reservationen nr 2, men tillfogar, att
därest denna skulle segra i principvoteringen, så ber jag att få återkomma
med ett särskilt yrkande i fråga om 6 § av det i reservationen ingående lagförslaget.

Herr Norling: Jag skall yttra mig mycket kort, herr talman.

Det var herr Strands anförande nyss som uppkallade mig. Herr Strand anklagade
mig för att genom yrkandet om avslag på hela lagen vilja ställa
samhället inför ett kaos. Jag är ju inte lika övertygad om som herr Strand,
att det verkligen blir ett kaos, för den händelse detta lagförslag icke antages.
Däremot får jag för min del säga, att det verkade beklämmande att
höra och att jag blev mycket förvånad över att vår landsorganisations ordförande,
herr Strand, här gör sig till talesman för en tvångslagstiftning, som
är avsedd att tillämpas vid lönetvister.

Herr Linderot: Herr talman! Jag hade inte tänkt deltaga i denna debatt,
men jag måste ändå göra ett par kommentarer.

I inrikesministerns onekligen mycket skickliga argumentation för Kungl.
Maj:ts proposition fanns det enligt min mening ändock en mycket betänklig
lucka. Inrikesministern argumenterade, i likhet med åtskilliga av de följande
talarna, utifrån ståndpunkten att samhället icke kan undvara ett polisväsende
och att denna tjänstepliktslag för den skull måste antagas. Jag menar, att
just där ligger luckan i inrikesministerns resonemang. Det finns nämligen
också en annan möjlighet, den nämligen, att komma överens med poliskårerna,
att liksom tidigare i alla år under hittills brukliga former göra upp om anställnings-
och lönevillkor. Nu har hela diskussionen egentligen förts på ett
plan, som om detta vore uteslutet, som om något så egendomligt skulle ha
inträffat med den svenska poliskåren, att man nu inte längre kan göra upp
med den, utan måste hota med en bestämmelse om fängelsestraff, därest våra

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
poliser inte vilja finna sig i vad från överordnade myndigheters sida kan föreläggas
dem.

Det är icke av principiella skäl, såsom herr Strand tycktes föreställa sig,
på grnnd av något slags uppfattning om en okränkbar mänsklig frihet som
vi från det kommunistiska partiets sida ha föreslagit, att hela detta lagförslag
måtte avvisas av riksdagen. Herr Strands hela argumentation är ohållbar,
ty det gäller inte här några principer om den mänskliga friheten, utan
ett aktuellt fall, nämligen frågan om i vilka praktiska former man skall söka
göra upp med polispersonalen här i landet. Någonting därutöver har icke
föresvävat oss. Vi ha icke gjort någon deklaration om de mänskliga friheterna.
Vi ha bara sagt, att) så som läget just i dag är på arbetsmarknaden här i
landet — i förhållandet mellan statsanställda och staten, mellan de hos polismakten
anställda och de kommunala organen — anse vi det icke vara motiverat
att genom ett sådant hastverk, som det här rör sig om, genomföra en
tjänstepliktslag, som stadgar upp till 6 månaders fängelse.

Ett faktum är, att man här i riksdagen icke skulle kunna få i varje fall
någon överväldigande anslutning till en lag av detta slag, om man inte argumenterade,
som om det gällde att vi antingen skola ha en ordningsmakt eller
också inte ha någon. När jag, herr talman, begärde ordet så här i debattens
slutskede, var det för att opponera mot själva denna frågeställning. Är verkligen
Sveriges poliskår numera så obstinat, att man inte på vanligt sätt kan
komma överens med den om löne- och anställningsvillkor? Det betvivlar jag.
Från det kommunistiska partiets sida ha vi ju ingen anledning att framträda
såsom några speciella gynnare av poliskårens intressen, ty polisen har aldrig
gynnat oss något särskilt ■—■ tvärtom i vissa situationer. Men rätt skall vara
rätt. Poliskåren arbetar ju under sådana förhållanden, att man inte får lägga
minimilönssynpunkter till grund vid försöken att nå en uppgörelse i här omdiskuterade
fall. Det är dock oerhörda krav som ställas på den enskilde polismannen
— jag höll på att säga både fysiska och moraliska krav — som
icke ställas på tjänsteinnehavare av annan art i enskild eller allmän tjänst.
Det är en verkligt ansvarsfull funktion polismännen ha. Tänk bara på hur
polismännen passa oss, när vi gå nere vid Tegelbacken eller Vasagatan, och
se efter att vi inte bli ihjälkörda! Jag bara tar detta som ett exempel på
vilken ansvarsfull funktion polismännen ha att fullgöra. Med hänsyn härtill
anser jag att deras löneanspråk böra vara ganska högt uppdrivna, innan man
kan anse dessa anspråk vara ohemula.

Skulle så vara, att poliskåren enar sig om krav, som av allmänheten och
myndigheterna anses vara så groteska, att det helt enkelt är omöjligt att tillmötesgå
dem, då kan man säkerligen komma till rätta med problemet utan
denna lag och utan hot om fängelsestraff. Då komma nog myndigheterna helt
enkelt^ att låta dem säga upp sig och så taga in nytt folk i stället. Det är ju
inte så förskräckligt konstigt att fullgöra vissa polismannatjänster, att man
inte i varje fall under några månader bör kunna få till stånd en provisorisk
ordning, som gör det möjligt att upprätthålla åtminstone de mest elementära
av polismaktens funktioner. Med detta har jag inte gjort mig skyldig till någon
motsägelse till vad jag förut har sagt om det tillmötesgående som bör
visas polismännen och om de kvalifikationer i moraliskt och fysiskt hänseende,
som man med rätta kräver av poliskåren.

Saken ligger följaktligen så till, herr talman, att när avslagsyrkandet sannolikt
faller, bär man att rösta om förslag, som man till följd av att det hela
är ett hantverk inte vill i oförändrat skick godtaga. Jag kommer att följa
landshövding Bergquist, som sade att han tänker yrka bifall till Kungl.
Maj ds förslag med strykande av bestämmelsen om fängelsestraff, d. v. s. bi -

6-1

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
fall till reservationen nr 3 av herrar Olovson och Lundberg. Skulle det yrkandet
slås ut i voteringen, kommer man, såsom en sedan långe avgången ledamot
här i kammaren sade, »mellan hornen på tvenne dilemmor». Då vet man
inte vad man skall rösta på. I reservationen nr 2 ingår det förslag om en
lönenämnd, som inrikesministern här enligt min mening ganska effektivt har
avrättat. Det förslaget vilja vi inte godtaga. Ä andra sidan ha dessa reservanter
strukit stadgandet om fängelsestraff, vilket gör reservationen mera sympatisk
än utskottets och Kungl. Maj ds förslag. Då vi i överensstämmelse med
den ståndpunkt, för vilken jag här givit ytterligare några argument, inte gärna
kunna rösta på fängelsestraffet bara för att slippa förslaget om lönenämnd
för polisväsendet, skulle vi, herr talman, bli tvingade att rösta på någonting,
som vi inte vilja ha, för att slippa någonting annat, som vi inte heller vilja ha.

Denna egendomliga situation får tillskrivas det förhållandet, att hela detta
förslag i sin tillkomst är ett hastverk. Jag måste säga, herr talman, att jag
tycker att det nästan ger ett intryck av panik, att man här i riksdagens sista
timme vill driva igenom en sådan till sina konsekvenser mycket allvarlig lagstiftning.
Jag tror inte att det svenska samhället skulle braka ihop av brist
på ordningsmakt, om riksdagen vägrade att antaga denna, såsom jag nyss sade,
till sina konsekvenser mycket allvarliga lagstiftning. Jag undrar, om man
inte helt enkelt skulle kunna avslå förslaget och säga, att nu få ni göra upp
med poliserna. Värre krav ha de väl inte framställt i lönefrågan än att det
svenska samhället förmår bära dem.

Däremot blir det kanske svårt att bära konsekvenserna av denna lagstiftning.
Detta vill jag särskilt adressera till herr Strand. Jag ber att få instämma
med herr Norling och säga, att jag är förvånad över att landsorganisationens
ordförande utan att darra på manschetten har godtagit denna lagstiftning.

Jag kommer alltså att rösta för avslag, även om vi bara bli två man här
i kammaren som göra det. Sedan kommer jag, såsom herr Norling också tidigare
har deklarerat, att rösta för det mindre onda, d. v. s. i första hand reservationen
av herrar Olovson och Lundberg och i andra hand reservationen nr 2,
som icke innehåller någon bestämmelse om fängelsestraff i samband med tilllämpningen
av denna tjänstepliktslag.

Herr Strand: Herr talman! Jag bär försökt att hålla mig till det frågan
egentligen gäller.

Propositionen innebär förslag om tjänsteplikt för polismännen, i den händelse
de skulle sätta i verket sina kollektiva uppsägningar av anställningarna,
därest överenskommelse om lönerna icke kan träffas med stadsförbundet. Frågan
om polismännens löner har icke hänskjutits till riksdagen. Den har upptagits
i motioner, där man har föreslagit obligatorisk skiljedom i stället för
tjänsteplikt. Jag har här tidigare sagt, att detta inte är något alternativ till
tjänsteplikten, utan att resultatet kan bli att man får båda delarna. Principiellt
— och i egenskap av landsorganisationens ordförande, kan jag också gärna
säga — är jag emot varje tanke på tvångsskiljedom. Ett beslut därom skulle
vara betydligt mera prejudicerande även på andra områden än vad tjänsteplikten
överhuvud taget kan bli. Såsom riksdagsman har jag besvarat frågan
om tjänsteplikt eller ej uteslutande med hänsyn till min bedömning av frågan,
om vi kunna undvara polisen eller icke och om vi kunna göra det för längre
eller kortare tid. Lönetvisten är inte en angelägenhet mellan statsmakterna och
poliserna, utan det finns en tredje part emellan. Det är stadsförbundet och
poliserna som förhandla. Och om dessa löneförhandlingar skulle stranda och
poliserna göra allvar av sitt hot om uppsägningar, då har jag för min del

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
ansett, att samhället måste tillgripa denna lag om tjänsteplikt, därför att
vi inte kunna undvara polismakten. En sådan standpunkt kan jag intaga aven,
såsom ordförande i landsorganisationen.

Herr Norman; Herr talman! Jag vill helt kort konstatera att utskottets
förslag innehär, att riksdagen rekommenderar parterna att göra upp, så att
polisernas önskemål om en mera enhetlig lönesättning tillgodoses. Det innebär
också en hemställan till Kungl. Maj :t att, om Kungl. Maj :t iar handlägga denna
fråga, tillgodose det önskemålet från polisernas sida.

Därtill vill jag konstatera, att herr Linderot här har rekommenderat arbetsgivaren
att använda strejkbrytare i händelse av konflikt.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder förekommit följande yrkanden: l:o) att den nu föredragna paragrafen
skulle godkännas enligt utskottets förslag; 2:o), av herr Löfvander, att kammaren
skulle godkänna 1—3 §§ i det lagförslag, som förordats i den av honom
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; 3:o), av herr Wagnsson, att nyssnämnda
tre paragrafer skulle godkännas med den ändring i 2 §, att paragrafens
tredje stycke utlämnades och att mellan andra och tredje meningarna i andra
stycket inskötes följande mening: »Allt efter partställningen i tvisten inträder en
av dessa ledamöter i nämnden»; samt 4:o) att den föredragna paragrafen skulle
avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Norling begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Löfvanders yrkande.

Herr Norling äskade emellertid votering jämväl om kontrapropositionens innehåll.
Med anledning härav upptog herr talmannen vartdera av de under 3:o)
och 4:o) här ovan angivna yrkandena med hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition i den sålunda begärda, närmast före
huvudvoteringen infallande omröstningen (första förvoteringen) ; och förklarade
herr talmannen sig finna de härå avgivna svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition antaga avslag.

Herr Hage begärde likväl votering om innehållet i denna kontraproposition,
på grund varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes för
den andra förvoteringen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen
angående 1 § i det av andra lagutskottet i utlåtande nr 5o framlagda
lagförslaget antager avslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i förstnämnda votering antagits bifall
till herr Wagnssons under överläggningen gjorda yrkande.

Första kammarens protokoll 1947. Nr SG. 5

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för den första förvoteringen
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående 1 § i det av
andra lagutskottet i utlåtande nr 55 framlagda lagförslaget antager godkännande
av 1—3 §§ i det lagförslag, som förordats i den av herr Löfvander m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Wagnssons under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner i 1 § det av andra lagutskottet i utlåtande nr 55 framlagda
lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Wagnssons under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

2-4 §§.
Godkändes.

5 §.

Herr Bergquist: Herr talmani Jag ber att i fråga om 5 § få yrka bifall till
den av herrar Olovson i Västerås och Lundberg avgivna reservationen.

Herr Hage: Herr talman! Jag ber också att få yrka bifall till reservationen
nr 3 av herrar Olovson i Västerås och Lundberg. Yrkandet i denna reservation
beträffande 5 § överensstämmer med 7 § i den reservation, som jag har
undertecknat. Jag vill slutligen tillägga, att 8 av utskottets 16 ledamöter ha
anslutit sig till den uppfattningen, att fängelsestraff ej bör stadgas.

Herr Norman: Herr talman! Utskottet har vid sitt övervägande av straffbestämmelserna
nära anslutit sig till vad som stadgas i allmänna tjänstepliktslagen.
Men jag har ingenting emot ett bifall till herrar Olovsons och Lundbergs
reservation, för den händelse man anser att den skulle vara ett uttryck
för att vi från riksdagens sida önska att så vitt möjligt komma till rätta med
denna fråga utan tvångsåtgärder och utan att ta i med hårdhandskarna.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna, yrkandena propositioner, först på godkännande av den under

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lagförslag ang. polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. (Forts.)
behandling varande paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf skulle
godkännes med den lydelse, som förordats i den av herrar Olovson i Västerås
och Lundberg vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslaget.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 495, till Konungen angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1947/48.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 496, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; och
nr 497, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361),
m. m.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 498, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
allmänna barnbidrag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 499, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 500, till
Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att andra kammaren beträffande
utskottets utlåtande nr 55 fattade samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.59 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 36.

Onsdagen den 23 juli 1947.

Onsdagen den 23 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 1 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 12, 14, 15, 16 och 17 innevarande månad samt
för denna dag.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 1.02 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

472682