1947. Första kammaren. Nr 29 (Riksdagens protokoll 1947:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Första kammaren. Nr 29.

Fredagen den 20 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 63 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må,

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:276 och 11:413 ävensom 11:412, i vad de avse distriktslantmätarnas lönegradsplacering,
besluta, att distriktslantmätarna skola placeras i nuvarande
lönegrad A 28,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet med vad föredragande statsrådet
förordat i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 28 mars
1947, fastställa personalförteckning för lantmäteriets distriktsorganisation, att
tillämpas från och med den 1 januari 1948,

3) godkänna följande avlöningsstat för lantmäteriets distriktsorganisation,
att tillämpas under tiden den 1 januari—30 september 1948:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ...... kronor 1 904 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj:t ........................................... » 1000

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis .... » 1 721 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................ » 217 000

Summa kronor 3 843 000,

4) till Lantmäteriets distriktsorganisation: Avlöningar å riksstaten för budgetåret
1947/48 under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
5 511 000 kronor,
röstar

Den det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren

1) med bifall till motionerna 1:276 och 11:413 ävensom 11:412, i vad de
avse distriktslantmätarnas lönegradsplacering, beslutat, att distriktslantmätarna
skola placeras i nuvarande lönegrad A 29,

.2) bemyndigat Kungl. Maj:t att, i enlighet med vad föredragande statsrådet
förordat i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 28 mars
1947 samt vad under 1) ovan beslutats, fastställa personalförteckning för
lantmäteriets distriktsorganisation, att tillämpas från och med den 1 januari
1948,

3) godkänt följande avlöningsstat för lantmäteriets distriktsorganisation, att
tillämpas under tiden den 1 januari—30 juni 1948:

Första kammarens protokoll 1947. Nr S9.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ...... kronor 1 942 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj:t ......................................... » 1000

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis .... » 1 721 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................ » 219 000

Summa kronor 3 883 000,

4) till Lantmäteriets distriktsorganisation: Avlöningar å riksstaten för
budgetåret 1947/48 under nionde huvudtiteln anvisat ett förslagsanslag av
5 551 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

J a — 54;

Nej — 55.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 517, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 87 ja och 95
öaj, samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 141 ja
och 150 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlönings-
m. fl. anslag för budgetåret 1947/48 under fjärde huvudtiteln jämte i
ämnet väckta motioner.

Ang. fjärde
huvudtitelns
personalstater.

Punkten 1.

I en inom andra kammaren av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl väckt motion
(11:365) hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 130 måtte beakta de synpunkter, som i motionen anförts.

I motionen hade bland annat uttalats, att starka skäl synts motionärerna
tala för att riksdagen i avvaktan på de förslag försvarskommittén kunde komma
att framlägga icke bifölle Kungl. Maj:ts framställningar i fråga om inrättande
av nya tjänster och lönegradsuppflyttningar.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten yttrat:

»Utskottet vill erinra, att föregående års riksdag vid behandlingen av vissa
frågor beträffande omfattningen av försvarsgrenarnas personalstater uttalade
angelägenheten av att förslag om inrättande vid försvarsväsendet av nya
tjänster bedömdes med stor återhållsamhet. Denna försiktighet påkallades ej
endast av det statsfinansiella läget utan vore även motiverad av att översyn påginge
rörande försvarsorganisationen i stort. Det vore nämligen av vikt, framhöll
riksdagen vidare, att åtgärder icke vidtoges, som kunde föregripa ett
slutligt ställningstagande till de olika förslag, vari de pågående utredningsarbetena
kunde komma att resultera.

Utskottet vill framhålla, att detta uttalande, som till sitt innehåll ansluter
sig till de i motionen anförda synpunkterna, givetvis alltjämt är vägledande
för utskottet vid dess bedömande av förslag om inrättande av nya tjänster och

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. fjärde huvudtitelns persomdstater. (Forts.)
ändringar i löneställning. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida i anledning
av motionen torde därför icke vara påkallad.

Utskottet hemställer, att motionen 11:365 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»

Herr von Heland: Herr talman! Beträffande dessa lönefrågor föreligger en
motion i andra kammaren, vari hemställes, att riksdagen i avvaktan på förslag
av försvarskommittén inte skulle bifalla Kungl. Maj :ts framställningar- i fråga
om inrättande av nya tjänster och i fråga om löneuppflyttningar. Utskottet
erinrar om att riksdagen själv bär uttalat sig i sådan riktning och att man alltså
borde vara mycket sparsam med nya tjänster och löneuppflyttningar. Utskottet
framhåller, att detta riksdagens »uttalande, som till sitt innehåll ansluter
sig till de i motionen anförda synpunkterna, givetvis alltjämt är vägledande
för utskottet vid dess bedömande av förslag om inrättande av nya
tjänster och ändringar i löneställning».

Jag måste emellertid deklarera, att jag inte kan inse att utskottet haft dessa
synpunkter för ögonen. Jag har i första avdelningen framställt önskemal om
att man mera i detalj skulle penetrera varje lönegradsuppflyttning och varje
inrättande av ny tjänst, och jag har pekat på en hel del frågor i det sammanhanget.
Jag kan särskilt nämna, att jag funnit det egendomligt, att man inrättar
en ny tjänst för general Bredberg, att man inte följer statskontorets uttalande
när det gäller civilförvaltningens nya tjänster och —° givetvis att

man i anslutning till riksdagens tidigare beslut har uppsatt Skanska kavalleriregementet,
trots att överbefälhavaren anser, att det är ett regemente som i den
nya försvarsorganisationen icke kommer att fa vara kvar.

'' Jag kom emellertid till den uppfattningen, att det var omöjligt att vinna gehör
för dessa sparsamhetssynpunkter, och därför bär jag avstått från detaljyrkanden.
Men jag har velat påtala detta förhållande. Jag tycker, att det är rätt
egendomligt — för att använda ett milt uttryck — att riksdagen nu i år kommer
att gå med på en hel del åtgärder, som innebära nya tjänster och nya löneuppflyttningar
och alltså ökade utgifter pa fjärde huvudtiteln, samtidigt som
man måste vara på det klara med att riksdagen redan nästa år kommer att fa
dras med bekymret att inskränka på dessa utgifter, att man kanske till och med
kommer att nödgas överväga en ny övergångsstat och att man med säkerhet kan
förutsätta, att Skånska kavalleriregementet, som nu uppsattes, icke kommer
att stå kvar i en. ny försvarsorganisation.

Dessutom är det så att förvaltningsutredningen prövar förvaltningsfrågorna.
Denna utredning kan inte bli färdig lika fort som försvarskommittén när det
gäller civilförvaltningen, intendenturförvaltningen och vissa delar av fortifikationsförvaltningen.
Men man kan utgå från att även därvid komma, att penetreras
möjligheterna att inskränka antalet befattningshavare också i förvaltningstjänsten.
Nu söker man i stället genom statsutskottets yrkande utöka antalet
tjänstemän i civilförvaltningen.

Jag har velat deklarera, att jag anser, att detta är ett egendomligt förfarande
av riksdagen. Jag har emellertid, herr talman, funnit det lönlöst att göra
några yrkanden i detaljfrågorna, och jag framställer alltsa mte heller här något
yrkande. Jag har bara velat delge kammaren min uppfattning.

Herr förste vice talmannen: Herr falman! Då herr von Heland slutade sitt
anförande med att icke framställa något yrkande, kunde det kanske vara onödigt
för mig att bär bemöta honom. Jag anser det heller icke nödvändigt. Hans
adress var mera allmän, och jag fattade den så, att han närmast vädjade till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet att iaktta sparsamhet. Då herr

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. fjärde huvudtitelns personalstater. (Forts.)
von Heland själv sitter i 1945 års försvarskommitté och där liar tillfälle att
framlägga sina synpunkter beträffande de besparingar som möjligen kunna
göras och hur försvarsorganisationen i framtiden skall vara beskaffad, är det
inte anledning att nu ingå på någon detaljdiskussion med honom i dessa
frågor.

Beträffande de punkter, som herr von Heland berörde, har ju till stor del
riksdagen redan fattat principbeslut, och det var således endast för att fullfölja
riksdagens tidigare beslut som statsutskottet tillstyrkte Kungl. Maj :ts förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von Heland: Herr talman! Jag vill med anledning av herr förste vice
talmannens anförande påpeka, att det är just på grund av att jag är ledamot
av såväl försvarskommittén som förvaltningsutredningen som jag kommit till
den uppfattningen, att riksdagen i dag föregriper dessa utredningars förslag.

Herr Branting: Herr talman! Efter att ha åhört debatten vill jag bara be att
få instämma i herr von Helands synpunkter.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Ang. inf an- Punkten 2.

ter iregementes

stabs- och för- Under punkten 1 i förenämnda proposition, nr 130, hade Kungl. Maj :t förevalinings-
slagit riksdagen att godkänna av departementschefen i statsrådsprotokollet över
tjänst, försvarsärenden för den 28 februari 1947 angivna grunder för den utformning
av personalstaterna, som föranleddes av rationaliseringen av stabs- och förvaltningstjänsten
vid truppförband m. m. i fred.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte godkänna av departementschefen i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 28 februari 1947 angivna grunder för den utformning
av personalstaterna, som föranleddes av rationaliseringen av stabs- och förvaltningstjänsten
vid truppförband m. m. i fred, med iakttagande dock av vad
utskottet under punkten anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat följande:

»Enligt organisationsnämndens förslag, vilket avstyrkts av samtliga militära
myndigheter, skulle befattningen såsom regementsstabschef indragas. I
Kungl. Maj:ts förenämnda beslut rörande ny regementsorganisation har dock
frågan om denne befattningshavares bibehållande i organisationen ställts på
framtiden. Enligt departementschefens mening bör nämligen vid ett antal regementen
försöksvis ytterligare prövas vilka arbetsuppgifter, som kunna ankomma
på stabschefsbefattningen. Utskottet har ansett sig icke böra motsätta
sig dessa försök. Problemet synes utskottet vara av den vikt och betydelse, att
utskottet förutsätter, att riksdagen med ledning av de rön och erfarenheter,
som sålunda kunna förvärvas, beredes tillfälle att fatta slutlig ställning till
denna fråga.»

Reservation hade avgivits av herrar Lundgren och Holmström, vilka ansett,
att utskottet bort avstyrka fortsatta utredningar angående bibehållande av
stabschefsbefattning vid infanteriregemente och att alltså det nyss återgivna
stycket i utskottets motivering bort hava följande lydelse:

»Organisationsnämnden föreslår, att befattningen såsom regementsstabschef
indrages. Samtliga militära myndigheter, vilka yttrat sig i ärendet, bland dessa
samtliga infanteriregementschefer, hava avstyrkt organisationsnämndens för -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. infanteriregementes stabs- och förvaltningstjänst. (Forts.)
slag. I Kungl. Maj :ts förenämnda beslut rörande ny regementsorganisation har
frågan, huruvida regementsstabschef skall ingå i organisationen, ställts på
framtiden. Enligt departementschefens mening bör nämligen vid ett antal regementen
försöksvis ytterligare prövas, vilka arbetsuppgifter som kunna ankomma
på regementsstabschefen. Med hänsyn till att frågan om den lämpliga organisationen
av regementsstaben praktiskt prövats vid Älvsborgs regemente och
samtliga militära myndigheter efter omsorgsfull prövning funnit, att regementsstabschef
bör bibehållas, anser utskottet att ytterligare utredning av denna
fråga icke erfordras. För utskottets ståndpunkt i denna fråga talar ytterligare,
att vidare försök med ny personalorganisation vid flera infanteriregementen
skulle förrycka verksamheten vid berörda regementen.»

Herr Lundgren: Herr talman! Här föreliggande fråga — omorganisationen
av infanteriregementes stabs- och förvaltningstjänst i fred — är av så stor betydelse
för armén, att jag trots den långa föredragningslistan vid dagens plenum
anser mig berättigad att säga några ord. Som kammarens ledamöter torde
finna ha herr Holmström och jag till utskottets utlåtande fogat en reservation,
som dock uteslutande avser utskottets motivering, och denna reservation
fordrar en kort förklaring.

Försvarets centrala organisationsnämnd har avsett att rationalisera enbart
stabs- och förvaltningstjänsten, medan utbildningsverksamheten däremot legat
utanför ramen för undersökningarna. Besparingar på förvaltnings- och stabstjänstens
område äro föreslagna utan hänsyn till konsekvenserna på andra områden.
Huvuduppgiften för arbetet inom armén är att skapa krigsdugliga förband.
Härför erfordras god utbildning av såväl befäl som trupp. Stabs- och
förvaltningstjänsten är medel för att skapa de bästa betingelserna för utbildningsarbetet.
Rationaliseringen av stabstjänsten måste betraktas med hänsyn
till dess återverkningar på krigsorganisationen, utbildningsarbetet m. m. Såsom
chefen för armén framhållit kommer en, för snävt tillmätt personalorganisation
för stabs- och förvaltningstjänsten i praktiken att leda till att personal, som
beräknas för utbildningsarbete, kommer att utnyttjas i stabs- och förvaltningstjänst.

Försvarets centrala organisationsnämnd har inriktat sitt arbete på att på två
olika vägar åstadkomma rationalisering och besparingar, dels genom en mera
effektiv arbetsorganisation och mera rationella arbetsmetoder, dels genom personella
besparingar, ändringar av avdelningsindelning, tjänstevägar och arbetsuppgifter
m. m.

När det gäller det förstnämnda området — att genom mera effektiv arbetsorganisation
och mera rationella arbetsmetoder skapa bättre arbetsförhållanden
— äro alla ense. Ett sådant arbete har för övrigt pågått inom armén
många år och pågår alltjämt och även lett till resultat.

I fråga om själva organisationen äro däremot meningarna betydligt mera
delade. Organisationsnämnden föreslår indragning av stabschefen vid infanteriregemente.
Detta förslag är avstyrkt av samtliga infanteriregementschefer
och av samtliga hörda militära myndigheter. Även departementschefen ställer
sig tveksam till förslaget, och statsutskottet har för sin del anslutit sig till
departementschefens uppfattning, ehuru under uttalande av en viss tvekan. Utskottet
skriver: »Utskottet har ansett sig icke böra motsätta sig dessa försök.»

Stabschefen har en viktig uppgift i den militära organisationen. Regementschefens
huvuduppgift iir att leda utbildningsarbetet och krigsförberedelsearbetet
vid regementet. För att han skall få tid att ägna sig åt sin huvuduppgift,
har strävan under senare år varit att minska hans övriga arbetsbörda.
I det föreliggande orgpnisation.sförslaget bär regementschefen fått ett större

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. infanteriregementes stabs- och förvaltningstjänst. (Forts.)
antal direkta föredragande än tidigare, och samtidigt har stabschefen föreslagits
utgå ur organisationen. Bägge dessa åtgärder i förening måste otvivelaktigt
medföra, att regementschefens arbetsbörda blir större än förut och att
han blir mera bunden vid tjänsterummet än tidigare till förfång för hans väsentligaste
uppgift.

Stabschefen, rätt utnyttjad, är icke någon fördröjande instans mellan tjänstegrenscheferna
och regementschefen. Tjänstegrenscheferna föredra direkt för
regementschefen. Det måste emellertid utom regementschefen finnas en person,
som är väl insatt i all vid regementet förekommande verksamhet.

Med hänsyn till dessa omständigheter och då frågan om den lämpliga organisationen
av infanteriregementsstab praktiskt prövats vid Älvsborgs regemente
och samtliga militära myndigheter efter omsorgsfull prövning funnit, att regementsstabschef
bör bibehållas mena reservanterna, herr talman, att ytterligare
utredning av denna fråga icke erfordras, och vi ha med vår reservation velat
ge uttryck för denna ståndpunkt.

Jag har, herr talman^, icke något yrkande på denna punkt.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Herr Lundgren framställde inte
heller något yrkande, utan sökte belysa frågan i allmänhet liksom även statsutskottets
och reservanternas ståndpunkt. Herr Lundgren slutade med att säga.
att han ansåg, att en ytterligare utredning eller prövning av denna sak var
överflödig. Man kunde redan nu ta definitiv ståndpunkt, sedan samtliga militära
chefer avstyrkt förslaget till en sådan organisation som ifrågasatts av
försvarets organ! s,a t i o ns nämnd och prövats vid Älvsborgs regemente. Men
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet har inte kommit till samma
uppfattning. Trots att han tagit del av utredningen och rönen vid de försök som
gjorts vid Älvsborgs regemente och av yttrandena från de olika militära cheferna,
har statsrådet ansett, att man. innan man tar slutlig ståndpunkt, ytterligare
bör pröva frågan.

Chefen för Älvsborgs regemente har uttalat sig något olika vid två tillfällen.
Vid det första tillfället yttrade han, afl den föreslagna organisationen syntes
honom tillfredsställande^ men senare, när han sammanställt sitt yttrande
med Övriga yttranden och kanske övertänkt saken något mera, intog han samma
ståndpunkt som de andra militära chefer som yttrat sig.

Utskottet har emellertid liksom statsrådet ansett, att frågan inte var tillräckligt
prövad för att man skulle kunna slutligt avgöra den. Jag är eljest
personligen beredd att i många avseenden instämma i det som herr Lundgren
anförde och som även framkommit i yttrandena från de militära cheferna,
nämligen att en regementschef i första hand bör vara ledare för regementet.
Han skall leda och övervaka övningarna och utbildningen vid regementet, och
han bör inte vara så betungad med skrivbordsarbete, att han inte kan utöva
denna ledning tillfredsställande.

Men även om jag intar denna ståndpunkt vill jag inte hindra ytterligare
försök i detta avseende, och därför har jag ansett — liksom de övriga utskottsledamöter,
som inte stå bakom reservationen — att vi borde bifalla Kungl.
Maj:ts förslag, som innebär, att denna sak ytterligare prövas.

Jag ber således, hers talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 3—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8. A”^ antalet

hemvarns Kungl.

Haj t: hade föreslagit riksdagen att, utom annat, . # officerare

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåret 19*47/48 vidtaga de and- ra. raringar
i personalförteckningarna för ordinarie tjänstemän och för pensionerad
personal i arvodesbefattningar vid armén, som i det till propositionen nr loU

fogade statsrådsprotokollet angivits, ,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i samma statsrådsprotokoll anförts fastställa stater för arméns manskap av

lägre grad än överfurir, .......

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att med avseende a personalförteckningarna
meddela särskilda föreskrifter av i tillämpliga delar samma innehall som innefattades
i de särskilda bestämmelser, som genom Kungl. Maj:ts brev den io
juni 1946 fastställts att lända till efterrättelse för tillämpningen av armens
personalförteckningar budgetåret 1946/47, ...

dels godkänna av departementschefen förordad avlönmgsstad tor armens
anslag till avlöningar till aktiv personal m. fl., att tillämpas under budgetåre
1947/48.

dels ock till Armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl. för budgetåret
1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 110 000 000 kronor. .

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland annat, att antalet hemvärnsbeiattmngar
skulle minskas med en hemvärnsofficer och en hemvärnsunderofficer i vart och
ett av de fyra indragna försvarsområdena.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Åman m. fl. (I: 237) och den andra inom andra kammaren av herr Linaberg
m. fl. (II: 353),

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Heirnan m. fl. (I: 238) och den andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Göingegården m. fl. (II: 352), i vilka hemställts, att riksdagen ville
besluta, att i avvaktan på fastställandet av den framtida försvarsorganisationen
det nuvarande antalet hemvärnsofficers- och hemvärnsunderofficersbefattningar
skulle förbliva oförändrat, samt att därutöver för det nyorganiserade
Sundsvalls försvarsområde måtte inrättas en hemvärnsofficers- och en hem värnsunderofficersbefattning,

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Linden och Wagnsson (I: 243) och den andra inom andra kammaren
av herrar Håstad och Sundström i Skövde (II: 361),

dels en inom andra kammaren av herr Hall väckt motion (II: 268),
dels ock en inom andra kammaren av herr Gustafsson i Lekåsa väckt motion
(II: 364).

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 238 och II: 352 ävensom med avslag å motionerna
I: 237 och II: 353, I: 243 och II: 361, II: 268 samt II: 364,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåret 1947/48 vidtaga de ändringar
i personalförteckningarna för ordinarie tjänstemän och för pensionerad personal
i arvodesbefattningar vid armén, som av utskottet under punkten angivits;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. antalet hemvärnsofficerare m. m. (Forts.)
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 28 februari 1947 anförts
fastställa stater för arméns manskap av lägre grad än överfurir;

e) bemyndiga Kungl. Maj :t att med avseende å personalförteckningarna
meddela särskilda föreskrifter av i tillämpliga delar samma innehåll som innefattades
i de särskilda bestämmelser, som genom Kungl. Maj:ts brev den 28
juni 1946 fastställts att lända till efterrättelse för tillämpningen av arméns personalförteckningar
budgetåret 1946/47;

d) godkänna under punkten införd avlöningsstat för arméns anslag till avlöningar
till aktiv personal m. fl., att tillämpas under budgetåret 1947/48;

e) till Armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl. för budgetåret 1947/48
anvisa ett förslagsanslag av 110 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av, utom annan, herrar Oscar Olsson, Karl Andersson,
Gustaf Karlsson, Eriksson i Stockholm, Bergström, Mårtensson, Lindholm,
Åkerström, Thapper och Persson i Vinberg, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag beträffande antalet hemvärnsofficerare
och hemvärnsunderofficerare samt alltså förordat dels att utskottets motivering
bort i viss del hava den ändrade lydelse, reservationen visade, dels ock
att utskottet bort under a) hemställa, att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna I: 237 och II: 353, I: 238
och II: 352, I: 243 och II: 361, II: 268 och II: 364, bemyndiga Kungl.
Maj:t att för budgetåret 1947/48 vidtaga de ändringar i personalförteckningarna
för ordinarie tjänstemän och för pensionerad personal i arvodesbefattningar
vid armén, som i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den
28 februari 1947 angivits.

Herr Boman: Herr talman! Här finns en manstark reservation av nio socialdemokrater.
Majoriteten består av statsutskottets borgerliga ledamöter jämte
två socialdemokrater.

När jag nu här talar för statsutskottets förslag, är det av omtanke om
hemvärnet. 1942 års försvarsbeslut innebär, att vi skola ha en stark försvarsmakt,
men den skall ha en organisation, som smidigt kan anpassa sig efter
ändrade förhållanden. Den skall ha en sådan elasticitet, att man skulle kunna
dra den ungefär som en dragspelsbälg. Tanken är ju riktig, och vi äro nu
mne på att söka begränsa utgifterna för försvaret utan att dock förstöra den
grund vi ha lagt till ett starkt försvar.

Jag finner det då synnerligen olyckligt, om man då skulle börja med att
reducera vad jag nästan höll på att säga var den viktigaste försvarsgrenen.
Naturligtvis äro våra linjetrupper, vår flotta och vårt flyg vårt bästa försvar,
men det finns ingen del av vårt försvar, som så starkt bäres upp av folkmeningen
i vårt land som just hemvärnet. Den som var med om att organisera
hemvärnet glömmer inte de dagar, när fattiga män kommo med älgstudsare
och va<I de kunde få tåg på, bildade frivilligkårer och lojalt ställde sig till
förfogande. Aldrig någonsin i vart lands historia har skytterörelsens gamla
valsprak »För hem och härd» fått ett mera strålande uttryck än när man
kom från verk och skolor och gruvor, färdig att offra sitt liv för att skydda
vad man håller kärast.

, Att då börja reduktionen av vårt försvarsväsende just på detta frivilliga
område tycker jag. skulle vara synnerligen olyckligt. Det är klart, att vi
kunna och måste bringa ned utgifterna, men hemvärnet är vår billigaste försvarsorganisation,
och följaktligen bör hemvärnet inte utsättas för den törn,
som en reduktion av dess befälskader skulle innebära. Efter den indragning,
som förslaget innebär, skulle det inom vissa försvarsområden bli ända upp till
102 hemvärnsområden. Det står inte i mänsklig makt att hinna med att be -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. antalet hemvärnsofficerare m. m. (Forts.)
söka alla dessa kårer, ty vi skola komma ihåg, att hemvärnet i motsats till
andra försvarsgrenar inte samlas till övningar vilken dag som helst, utan
det är i regel lördags- och söndagsledigheten som användes för dess utbildning.

Indragningen avser inte några ordinarie befattningshavare, utan det är
pensionerade förtjänta officerare, som efter slutad aktiv tjänst inneha dessa
uppdrag som arvodestjänster; arvodet är för övrigt mycket minimalt. Att
de skola behöva drabbas till följd av en byråkratisk omorganisation av försvarsområdena
kan jag inte förstå.

Vad jag vill ha sagt är att utskottets motivering för bibehållande av hemvärnets
nuvarande organisation är uppburen av mycket starka skäl. Följaktligen
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

I herr Bomans yttrande instämde herrar Axel Ivar Anderson, Ström, Nerman,
Wistrand, IlerVitz, Johan Bernlmrd Johansson, Ekströmer, Arrhén, Carl
Eric Ericsson och Branting.

i Herr Karlsson, Gustaf: Hen- talman! 1946 års riksdag beslutade på framställning
av Kungl. Maj:t att ändra gränserna för och sammanslå försvarsområdena,
och det förslag som nu föreligger är endast en följd av 1946 års
beslut.

Kammarens ledamöter fingo kanske av herr Bomans anförande den uppfattningen,
att det här är fråga om hemvärnets vara eller icke vara. Det förhåller
sig ingalunda så. Här gäller det att minska antalet arvodesbefattningar med
en hemvärnsofficer och en hemvärnsunderofficer i vart och ett av de fyra
försvarsområden, som omfattades av riksdagsbeslutet år 1946, alltså föregående
år. Man skall ta konsekvenserna av de beslut som man har fattat tidigare,
och det har departementschefen ansett, att riksdagen här bör göra. Det
är inte fråga om någonting annat. Sedan är det ju självklart, att hemvärnet
får inpassas i den försvarsorganisation, som sedermera kan bli förelagd riksdagen
och som riksdagen skall ta ståndpunkt till -— man räknar ju med att
principbeslutet skall fattas år 1948.

Herr Boman sökte frammana bilden från åren 1940 och 1941, då män och
jag höll på att säga även kvinnor kommo med älgstudsare och vad de hade
till hands och ställde in sig i ledet. Det vittnade otvetydigt om en stark försvarsvilja.
Men jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att den tendens,
som tog sig uttryck i att varje kommun sökte liksom bilda sin försvarsenhet
med kulsprutor och kanoner bakom kullarna särskilt under dåvarande förhållanden,
kunde ha blivit en allvarlig fara. om icke statsmakterna hade med
ganska stark hand gripit in och organiserat det hela. Hemvärnet får väl också
finna sig i att statsmakterna ge regler för dess verksamhet. Det är ingenting
annat det gäller. Avgörandet om hemvärnets inplacering i försvarsorganisationen
kommer sedermera. Här är det fråga om att ta konsekvensen av 1946 års
beslut.

Det finns således enligt reservanternas mening en mycket välgrundad motivering
för att följa Kungl. Maj:t på denna punkt. Jag yrkar, herr talman,
bifall till reservationen.

Häri instämde herr Andersson, Karl, och herr Hesselbom.

Herr Heiiman: Herr talman! Jag skall börja med att något beröra vad herr
Karlsson yttrade. Han sade. att frågan nu inte alls gäller hemvärnets vara
eller icke vara. Ja, herr Karlsson, det är en sanning med modifikation. Efter -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. antalet hemvärnsofficerare m. rn. (Forts.)
som omorganisationen inte berör mer än fyra försvarsområden — indragning
av fyra hemvärnsofficerare och fyra hemvärnsunderofficerare — kan den således
inte gälla hemvärnet i dess helhet i samma utsträckning som de områden
som bli berörda av indragningen. Men, herr Karlsson, inom dessa områden betyder
den hemvärnets vara eller icke vara. Den saken borde herr Karlsson göra
klar för sig. Jag är inte heller övertygad om att reservanterna ha gjort klart
för sig, vilken betydelse hemvärnsofficerarna ha och vilken uppgift de fylla.

Sedan säger herr Karlsson, att denna fråga bör avgöras i samband med
den stora försvarskommitténs förslag och att hemvärnet bör inpassas i detta.
Ja, men det är ju ingenting annat motionärerna och utskottet vilja! Vi yrka
på att frågan skall hänskjutas till försvarskommittén för avgörande, i stället
för att riksdagen redan nu skall fatta ett beslut. Herr Karlsson och jag äro
således fullt överens på denna punkt, och det förvånar mig, om nu herr Karlsson
verkligen har denna uppfattning, att han har kunnat stödja ett förslag
om att man nu omedelbart skall inskränka hemvärnsofficerarnas antal.

Herr Karlsson berörde därefter en annan fråga. Han sade, att det låg en viss
fara i att varje kommun skulle bilda sin speciella försvarsorganisation. Något
sådant har det aldrig varit fråga om, herr Karlsson. Det har varit fråga om
att man inom armén skulle bygga upp rena lokala försvarsorganisationer, men
inte under kommunernas domvärjo, utan under statens.

Frågan om indragning av dessa hemvärnsofficerare uppkom ju i samband
med indragningen av vissa försvarsområden och sammanslagningen av sådana.
Det var en följd av riksdagens beslut, som överbefälhavaren hade att ta hänsyn
till, och han föreslog samtidigt som han föreslog indragning av vissa försvarsområden,
att jämväl de inom dessa befintliga hemvärnsofficerarna och hemvärnsunderofficerarna
skulle indras.

Chefen för armén, som har det närmaste ansvaret för hemvärnet — överbefälhavarens
verksamhet omspänner ju hela vårt försvar -— har däremot föreslagit,
att denna fråga skall avgöras av försvarskommittén, vilket herr Karlsson
också nyss framhållit. Man skulle således bibehålla dessa fyra hemvärnsofficerare
och fyra hemvärnsunderofficerare, till dess försvarskommittén gjort
sin utredning och lagt fram sitt förslag. Det är alltså i dag bara fråga om en
ganska kort tid, under vilken de skulle få behålla sina nuvarande befattningar.

Om man kan sammanslå vissa försvarsområden, är det inte en given följd,
att man också kan dra in hemvärnsofficerarna. Försvarsområdet som sådant och
hemvärnet som sådant arbeta under så olika och skilda förhållanden. Försvarsområdeschefen
har ju sin stab koncentrerad till sig, och han har tentakler, som
gå ut till försvarsområdets olika grenar. När det gäller hemvärnet, är hemvärnsofficeren
förbindelselänken mellan å ena sidan försvarsområdesbefälhavaren
och å andra sidan hemvärnsområdena, som ju ligga spridda inom hela försvarsområdet.
Det är här fråga om kontakten mellan försvarsområdesbefäihavaren
och hemvärnets lokala organisationer, vilken skall skötas av denne hemvärnsofficer.
Han skall hålla den direkta kontakten; han skall således vara
den, som närmast övervakar de olika hemvärnsområdenas verksamhet. Det är
inte lätt för en ensam person att göra detta, då områdena äro så spridda och då
det finns områden, där mannarna kunna bo inom fem—sex mils omkrets. Det är
nödvändigt, att man har någon, som kan uppehålla en mycket nogrann kontakt.

Nu är det inte meningen, att man skall ta bort hemvärnsofficeren, ty en sådan
skall naturligtvis finnas. Men om fyra hemvärnsofficerare tas bort, få
andra hemvärnsofficerare överta även deras verksamhet, och det kan då hända,
att en enda man får inte mindre än 82 hemvärnsområden under sin kontroll.
Hur skall det vara möjligt för en hemvärnsofficer att upprätthålla en fullstän -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. antalet hemvårnsofficerare rn. m. (Forts.)
digt effektiv samverkan med dessa hemvärnsområden? Han kan inte besöka
hemvärnsområdena annat än på söndagarna, såsom herr Boman mycket riktigt
framhöll, ty det är ju söndagarna som hemvärnsmännen få offra för att utbilda
sig till försvarets och närmast hemortens tjänst. Hemvärnsofficeren kan således
inte besöka ett område mer än ungefär en gång vartannat år, och det räcker
inte för att hålla den intima kontakt, som är nödvändig, om organisationen
skall kunna vinna något i styrka, speciellt som det bär gäller en frivillig organisation
och inte tvångskommenderat folk.

Försvarsministern har följt överbefälhavarens förslag och icke ansett sig
kunna följa arméchefens. Jag tror inte, att försvarsministern så helhjärtat anslutit
sig till detta förslag, ty jag vet, att han är hemvärnets vän,, men jag
föreställer mig, att han ansett sig böra göra detta på grund av dels riksdagens
beslut, dels överbefälhavarens rekommendation.

I motionen begärs detsamma som arméchefen begärt, nämligen att frågan
skall få vila, till dess försvarskommittén blivit färdig med sitt arbete. I 1945
års hemvärnskommitté har även riksdagen varit representerad. Där ha suttit
herrar Persson i Skabersjö, Lindberg i Stockholm och Persson i Växjö, folk
som vi kunna anse vara vederhäftiga. De ha till och med gått så långt, att de
ha föreslagit en utökning av den nuvarande hemvärnsofficerskåren. När försvarskommittén
hade att yttra sig över detta förslag, var den tveksam. Den
avstyrkte inte direkt en utökning, men den var tveksam inför kravet att inrätta
nya befattningar, även om det i detta fall ju inte är fråga om annat än rena
arvodesbefattningar.

I viss mån ligger det en inkonsekvens i reservanternas ställningstagande.
Riksdagen har ju beslutat att ge hemvärnet en ökad verksamhet från den 1 juli
i år. Den har nämligen beslutat, att från och med denna dag skall hemvärnet
överta all den ungdomsutbildning, som nu förekommer inom landstormen och
det frivilliga befälsutbildningsförbundet. Samtidigt som man lägger på hemvärnet
nya uppgifter, föreslår man således indragning av dessa betydelsefulla
hemvårnsofficerare, som skola närmast försvarsområdesbefälhavarna se till,
att hemvärnet fungerar tillfredsställande.

Det är en annan sak, som man inte heller har tänkt på. De områdesbefälhavare,
som finnas inom de områden, som nu bli berörda av indragningen av
hemvårnsofficerare, äro för närvarande liksom de övriga så överhopade av arbete,
att det överhuvud taget nästan inte finns några möjligheter att förmå folk
att åtaga sig dessa befattningar. Skulle nu hemvärnsområdesbefälhavarnas arbete
ytterligare ökas genom att man drar in vissa hemvärnsofficerare, kommer
det faktiskt att bli svårt att rekrytera några hemvärnsområdesbefälhavare
inom dessa områden.

Jag vet vad jag talar om, herr Karlsson. Jag har tillhört hemvärnet sedan
1940 och varit hemvärnsområdesbefälhavare sedan två år just i ett av de områden,
där reservanterna vilja att hemvärnsofficeren nu skall dras in. Jag kan
tala om för herr Karlsson, att skulle riksdagen i dag fatta det beslutet, kan jag
inte längre upprätthålla hemvärnsområdesbefälhavarskapet i Jönköping. Det
spelar kanske inte någon roll, om jag lämnar den posten, men jag kan redan
nu garantera, att det kommer att bli oerhört svårt att få fram någon ersättare
för mig, för att inte säga omöjligt, med den arbetsbelastning, som för närvarande
föreligger.

Herr talman! Jag skall inte denna gång uppehålla mig längre vid frågan
utan skall be att få yrka bifall till utskottets förslag. Och jag vädjar till kammarens
ledamöter att genom att rösta med utskottet verkligen slå vakt om
denna betydelsefulla frivilliga försvarsorganisation.

I detta anförande instämde herr Persson, Ivar, och herr Arrhén.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. mit (de t hemvärnsofficerare m. m. (Forts.)

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag vill framhålla för både herr Heiiman
och kammarens övriga ledamöter att det här inte är fråga om ett hugskott
av några reservanter, soin ha fått uppslaget så där av en tillfällighet. Vi
försvara Kungl. Maj ds förslag, och det är alltså Kungl. Maj:t, som inte heller
skulle besitta de erfarenheter och den mogenhet, som herr Heuman inte vill
tillskriva reservanterna. Jag ber kammarens ledamöter observera detta. Jag beklagar,
om hemvärnets framtid skall bero på dessa fyra officerare och fyra
underofficerare. Jag tror, att hemvärnet överlever förlusten av dem. Jag tror

— ursäkta mig, herr Heuman! — att hemvärnet kommer att överleva, även
om herr Heuman lämnar det.

Man har inte små anspråk, när man väcker en motion, och begär inte bara
att det skall bli ett rent tillstyrkande utskottsutlåtande utan rent av ställer
krav — som herr Heuman gjorde — på att det inte ens skall avges någon reservation.
Herr Heuman får ändå göra klart för sig, att hans motion om hemvärnet
får behandlas efter samma principer och i samma ordning som andra
motioner.

Vi ha här som sagt endast följt Kungl. Maj:t. Vi ha gjort det i den tron,
att Kungl. Maj:t verkligen behärskar denna sak. När vi rekommendera Kungl.
Maj ds förslag, sker det — såsom jag anfört tidigare — ytterst därför att det
är en konsekvens av 1946 års riksdagsbeslut. Hemvärnets organisation i övrigt
får ingå i den utredning, som pågår.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag tror nog, att vilket beslut
riksdagen nu än fattar — bifall till utskottets hemställan eller reservationen

— kommer hemvärnsorganisationen att överleva detta. Men frågan gäller, hur
hemvärnet blir organiserat, om vi bifalla Kungl. Maj ds förslag, som här biträtts
av reservanterna. Jo, då komma flera län att inte längre ha någon hemvärnsofficer.
t. ex. Kronobergs län, ty det är här fråga om indragning av
hemvärnsofficeren i Växjö. Hans område skulle hänföras till Jönköpings län.
Men hur skola en hemvärnsofficer och en hemvärnsunderofficer kunna leda och
övervaka ett så stort område? Därtill kommer, att i den män de behöva stå i
kontakt med länsstyrelsen få de i fortsättningen två länsstyrelser att samarbeta
med och i viss mån underordna sig. Det kan inte vara en lämplig organisation.

Det är ur organisatorisk synpunkt jag främst har sett denna fråga, och då
anser jag, att man inte bör föregripa en utredning i samband med den stora
försvarsorganisationens utarbetande. Ty om vi, som herr Boman och jag tror
även herr Heuman här betonat, nu bifalla reservanternas förslag, blir det i
verkligheten ett föregripande av den utredning, som försiggår inom försvarsväsendet.
Måste vi krympa ihop försvaret och minska dess kostnader med följd
att kanske även organisationen måste minskas, då kan det vara värdefullt att
ha den frivilliga hemvärnsorganisationen; den kan vara ett värdefullt tillskott
till vårt försvar. Och vad betyder det inte för försvarsintresset — vilket så
varmt betonats av herr Boman — i vårt land, att en sådan organisation upprätthålles? Det

är från denna synpunkt jag framför allt har sett frågan. Jag anser, att
ett bifall till reservationen innebär ett föregripande av en utrednings resultat
och en desorganisation.

Då är frågan: vad vinner man i pengar genom ett bifall till reservanternas
förslag? Fyra hemvärnsofficerares och fyra hemvärnsunderofficerares tjänster
skulle upphöra, men på dessa poster användas nu pensionerade militärer, och
de ha ju sina pensionsförmåner under alla förhållanden, även om de inte ha
denna befattning. Hemvärnsofficerarna få ersättning i form av arvode. Skillnaden
i kostnad blir alltså skillnaden mellan arvodet och pensionen. Den skill -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. antalet hemvärnsofficerare m. m. (Forts.)
naden kan inte vara så stor. Visserligen tillkommer det ytterligare en del
organisationskostnader, men de äro heller inte av någon större betydenhet. Man
kan alltså inte, som herr Karlsson gjort, motivera sin ståndpunkt med kostnadsskäl
och säga, att det gäller en besparing, ty den blir ganska liten. Men
vad man förlorar är av stor betydelse.

Herr Karlsson sade också, att vi inte skola ha en hemvärnsorganisation i
varje socken och varje kommun. Ja, men det få vi kanske ändå, fastän måhända
dåligt ledd och dåligt organiserad. Var och en, som är litet hemma på detta
område — det betonades också av herr Heiiman — vet, att om det skall bli
någon mening med hemvärnet, måste det ha en god ledning och organisation,
och den måste utövas av kompetent folk. När det nu råder så gott samarbete
och så gott förhållande mellan dessa ledare och de till hemvärnet anslutna, är
det ju ytterligare ett skäl för riksdagen att inte genom ett beslut i enlighet
med reservationen försämra detta och desorganisera hemvärnet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Heiiman: Herr talman! Herr Karlsson har fullständigt missuppfattat
mitt sista anförande, när han säger, att jag skulle på något som helst sätt ha
velat insinuera, att det endast var ett rent hugskott av reservanterna att gå på
den linje som de valt. Det har jag aldrig sagt, herr Karlsson! Jag framhöll
tvärtom, att såväl överbefälhavaren som försvarsministern gått på samma linje,
och det kan väl inte från min sida betraktas som ett rent hugskott. Men jag har
sagt att jag anser, att de, som bäst haft möjlighet att bedöma dessa frågor, inte
äro överbefälhavaren och Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t har handlat i viss mån
efter riksdagens beslut, och riksdagen har inte möjlighet att i detalj bedöma
verkningarna av det beslut, som föreligger. De, som bäst haft möjlighet att
bedöma frågan, äro arméchefen, som har det närmaste ansvaret för hemvärnet,
och 1945 års hemvärnskommitté, som under lång tid arbetat med dessa problem
och hemvärnets framtida organisation. Denna kommitté har kommit till
det resultatet, att hemvärnsofficerarnas antal bör ökas. då den har ansett, att
områdesbefälhavarna äro för överbelastade med arbete, varför detta arbete i
viss män måste läggas på hemvärnsofficerarna.

Dessa båda senare instanser ha större möjlighet att bedöma frågan än såväl
överbefälhavaren som Kungl. Maj:t — därmed intet ont sagt om dessa. Det
kan inte vara tu tal om den saken.

Jag är också, herr Karlsson, övertygad om att hemvärnet inte kommer att
falla med detta beslut. Inte heller, om jag skulle lämna det. Men jag har poängterat,
vilka svårigheter som komma att uppstå speciellt inom de områden som
beröras att få fram hemvärnsområdesbefälbavare. Det blir svårt — för att inte
säga absolut omöjligt.

Nu borde riksdagen framför alla andra vara på det klara med att under hela
kriget har hemvärnet faktiskt fått leva på svältgränsen. Den saken är klar.
Jag var med på den tiden, då hemvärnsmännen kunde traska i snö och snöslask
på vintern i promenadskor. Det fanns på den tiden, och den räckte nästan
ända fram till krigets slut, inte tillräcklig utrustning. Först när kriget var
slut, kunde hemvärnet utrustas med under beredskapen använda skodon ur
arméns förråd. Denna gren av försvaret har alltså faktiskt under hela kriget
levat på svältgränsen. Nu frågar jag: Är det meningen, att man skall fortsätta
att hålla hemvärnet där? I så fall är jag inte övertygad om att det går åt!,
upprätthålla denna frivilliga organisation. Man skall inte begära mer än etf
viest mått av uppoffringar. De ha varit stora under de år som gått. Man har
hoppats på vissa lättnader, när kriget var över. Men visar det sig. att nu ännu
tyngre bördor läggas på dem, som under sju år arbetat i frivillig försvars -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. antalet hemvärnsofficerare m. m. (Forts.)
tjänst och gjort stora uppoffringar, då är jag inte så övertygad, herr Karlsson,
om att hemvärnet kommer att bestå.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som förordats i den av herr Oscar Olsson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposdtion: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 187 punkten
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som förordats
i den av herr Oscar Olsson m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 9—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 189, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående upplysningsverksamhet
i utlandet angående Sverige; samt

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utbyggnadi
av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m. jämte i
ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Ang. aktieteckning
i
Svenska skifferoljealctiebolaget.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 101, i anledning av Kungl.
Maj:s proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till teckning av
ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget jämte i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 219, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för
den 11 april 1947, föreslagit riksdagen att till Teckning av ytterligare aktier
i Svenska skifferoljeaktiebolaget under kapitalbudgeten, fonden för statens
aktier, för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag av 3 000 000
kronor.

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Svenska skifferoljeaktieboluget. (Forts.)

Vidare hade i en inom andra kammaren av herr Birke m. fl. väckt motion
(11:416) hemställts, att riksdagen vid behandlingen av förevarande proposition
måtte såsom sin mening uttala, att Svenska skifferoljeaktiebolaget för
närvarande icke borde omhänderhava distributionen i egen regi av inom bolaget
tillverkad gasol.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kung]. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen 11:416, till Teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget
för budgetåret 1^47/48 under fonden för statens aktier anvisa
ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar Karl Andersson, Onsjö och Birke, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag har vid detta utlåtande fogat en
blank reservation. Anledningen är, att jag inte tror på att detta företag har
möjligheter att ekonomiskt driva den verksamhet, som här är tänkt. Jag betraktar
alltjämt detta skifferoljebolag såsom ett krisföretag, tillkommet under
en tid då det var nödvändigt att framställa olja inom landet, oavsett vad den,
kostade.

Numera har det visat sig, att detta företag inte kan framställa olja till
konkurrenskraftiga priser. Man har då tänkt sig att utöka produktionen och
att genom framställning av gasol få fram kemisk-tekniska produkter. För detta
ändamål ifrågasattes nu en ytterligare investering av inte mindre än 10 miljoner
kronor.

Förra årets riksdag anvisade 16 miljoner kronor till Kvarntorpsbolaget.
Vid det tillfället sade jag här i kammaren vad jag tänkte om företaget, och
jag har nu ingen anledning att ytterligare utveckla mina Synpunkter. Utskottet
har också ställt sig ganska tveksamt till denna nya investering. I ett läge
som det nuvarande, då det måste noga övervägas och ifrågasättas, huruvida
investeringar i nyttiga och gagnerika industrier överhuvud taget böra ske, får
man nog säga, att det måste te sig ganska tvivelaktigt, om man ånyo skall
investera stora belopp i Kvarntorpsbolaget.

Det har framhållits tidigare och även vid utskottsbehandlingen, att man
måste se detta företag ur beredskapssynpunkt. Vill man anlägga den synpunkten,
så finner jag att företaget helst bör minskas till en proportion, som bara
möjliggör att driften kan upprätthållas. Någon utökning bör ur beredskapssynpunkt
alls inte komma i fråga. Med hänsyn till oljeframställningen, som hitintills
ändock har varit det väsentliga, håller jag för sannolikt att det ur beredskapssynpunkt
skulle vara bra mycket säkrare, om man hade använt och
använde alla dessa miljoner och den arbetskraft, som nu är bunden vid Kvarntorp,
till att framställa oljeförråd, som kunde möjliggöra en lagring i stor
skala. Årsproduktionen av olja vid Kvarntorp har hållit sig omkring 90 000
ton, motsvarande ungefär fem å sex tankbåtar olja per år. Hade vi haft lagringsutrymmen
tillgängliga, skulle en sådan utväg ha blivit mycket billigare
och även ur beredskapssynpunkt erbjudit större trygghet.

Det är väl ändå knappast någon som vill tro. att vi i händelse av en militär
aktion utifrån skulle få behålla denna anläggning ute på Närkesslätten intakt
eller att fabriken ostört skulle få arbeta vidare.

Jag har således ingen tro på att företaget skall kunna bli ekonomiskt bärkraftigt.
Riksdagen beviljar år efter år nya anslag, och företaget kommer säkerligen
i fortsättningen att kosta staten ytterligare betydande belopp. Min
uppfattning är. att förutvarande handelsministern kanske tog lite grand lätt på

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947,

Ang. aktieteckning i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (Forts.)
denna fråga och såg något för ljust på detta företags möjligheter. Jag skulle
vilja hemställa till den nuvarande handelsministern att han måtte ägna särskild
uppmärksamhet åt detta företag.

Jag har inte i utskottet framställt något yrkande, och därför vill jag, herr
talman, inte heller göra det här.

Herr Kriigel: Herr talman! Då riksdagen förra året hade att taga ställning
till ett förslag liknande det nu ifrågavarande — den gången gällde det ett
anslag på 16 miljoner kronor till teckning av aktier i det då rekonstruerade
företaget — tillät jag mig uttala vissa tvivel angående förutsättningarna för
bolagets lönsamhet.

I första hand grundade jag dessa tvivel på det förhållandet, att framställningskostnaderna
för olja i Kvarntorp äro avsevärt högre än importpriset på
olja i våra hamnar. Utgår man från att den nuvarande kapaciteten vid skifferoljeverket
bibehålies — årsproduktionen uppgår för närvarande till 90 000
eller, som jag tror att herr Andersson sade, 100 000 ton — och räknar man
vidare med den marginal i kostnader, som jag nyss antydde, så kommer man
fram till att hela aktiekapitalet skulle vara förbrukat inom ett par år, tre år,
och det är nog en utveckling, som vi måste se fram emot.

Jag vågade också uttala mina tvivel på den grund, att samtliga i ärendet
hörda remissinstanser —- statskontoret, kommerskollegium och riksgäldsfullmäktige
— hade yttrat sig skeptiskt. Riksgäldsfullmäktige gingo i sitt uttalande
så långt att de ifrågasatte, att företaget borde nedläggas, så mycket
mera som möjligheterna till import åter äro öppna och vi inte längre behöva
räkna med sådana kris förhållanden som väsentligen betingade företagets tillkomst.

Såvitt jag minns, riktade sig inte heller någon av de många talarna under
debatten här i kammaren förra året — om jag undantar statsrådet Myrdal —
mot den uppfattning jag företrädde. Liksom nyss herr Andersson har jag den
uppfattningen, att statsrådet Myrdal tog en smula lätt på denna sak. Han
försäkrade kammaren, att bolaget enligt hans uppfattning numera, och ännu
mera i framtiden, vore att anse såsom ett lönande företag. Det kapitaltillskott,
som bolaget förra året fick, var enligt statsrådet Myrdal tillräckligt för att
företaget ur kapitalsynpunkt skulle vara försörjt. I fortsättningen lämnade
statsrådet, om jag inte minns fel, den upplysningen — som för övrigt återfanns
i handlingarna. — att man kunde vänta sig en årsvinst av mellan 6 och 7
miljoner kronor. Bolaget hade i en kalkyl, som åtföljde dess framställning,
angivit denna summa såsom ett sannolikt resultat av verksamheten för framtiden.
Jag tycker nog, att statsrådet den gången tog ståndpunkt på rätt så
lösa grunder. Bolagets kalkyl i all ära, men såsom underlag för ett antagande
om ekonomisk bärkraft synes den mig vara en smula osäker. I varje fall tyder
den framställning, som vi i dag ha att taga ställning till, på att beräkningarna
i fråga inte voro så riktiga, att jag i min ringhet kalkylerat bättre.

I varje fall vill jag även nu uttala mina tvivel. Jag hoppas, att det inte
skall komma någon ny framställning om utökning av företaget. Jag hyser
nämligen den uppfattningen, att i samma mån som bolaget ökar sin verksamhet,
stegras också utgifterna för statsverket. Någon lönsamhet är av allt att
döma inte att vänta vad gäller detta företag.

Emellertid hade jag, herr talman, begärt ordet inte bara för att säga detta,
utan också för att framhålla en annan sak. Jag beklagar livligt, att verksamheten
vid skifferoljeverket fortfarande medför skadegörelse för landskapet, i
första hand den närmaste omgivningen men också betydande omkrets därut -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Svenska skifferoljeaktiebolmjet. (Forts.)
över. Det förhåller sig verkligen på det sättet, att den döda ringen •— om
jag för uttrycka mig så ■— ständigt vidgas. Allt längre och längre bort från
Kvarntorpsområdet hittar man brända, skadade och många gånger döda träd.
Förstörelsen sprider sig sakta men säkert utåt, och i vissa fall sker den både
fort och säkert. Landskapet är faktiskt på väg att förlora sin karaktär och
sitt växtbestånd. De gamla bestånden av gran, tall och andra barrträd på ett
par tre kilometers omkrets kring Kvarntorp äro praktiskt taget helt brända,
och nu håller det på att gå samma väg med lövträden. Särskilt påvisbar är
skadegörelsen i fråga om fruktträden. Vi som bygga och bo inom detta område
ha under de sista åren praktiskt taget inte fått någon som helst fruktskörd.
Detta förhållande tillskrives allmänt, och jag tror med rätta, avgaserna
från Kvarntorpsverket.

Jag är i det avseendet i tillfälle att ge kammaren en bild av förstörelsen
genom ett citat ur en tidning för den 6 juni 1947 —■ klippet är för övrigt
hämtat ur herr andre vice talmannens tidning. Vid en rättegång i Hallsberg
mellan företaget och sakägare på orten, som gällde skadestånd till dessa senare,
avgåvos vittnesmål av sakkunniga från växtskyddsanstalten, som besiktigat
trädbeståndet i denna trakt. Vittnesmålen finnas refererade i tidningarna,
men jag skall inte trötta kammaren med att citera alltför mycket, utan väljer
ett avsnitt ur referatet. Det heter där:

»I trakten kring Kvarntorp kommer sannolikt alla granar och tallar att
do ut. Om 10 år finns nog ingen kvar, ifall svavelhalten i luften icke minskar.
Under blomningstiden behövs det blott en kortvarig ''gasdusch’ för att ståndaren
skall fördärvas. Då blir det ingen pollinering, alldeles som vid frostskador
förhindras därigenom fruktbildningen.»

Detta är alltså ett uttalande, som gjorts inför häradsrätten av växtskyddsanstaltens
speciellt sakkunnige, assistenten Ingelström.

Efter riksdagsdebatten förra året, då dessa skadeverkningar påtalades här
i kammaren, visade bolaget ett påtagligt intresse för att komma rättelse åstad.
Man lovade det vid samtal med markägarna och i notiser, som insändes till
tidningarna, och man ordnade särskilda pressmottagningar, och jag är också
i det hänseendet i tillfälle att åberopa ett tidningsreferat — denna gång härstammar
klippet från Svenska Dagbladet — som är mycket intressant, om man
sammanställer skildringen där med förhållandena sådana de i dag gestalta sig.
Så här skriver nämligen tidningen, vars reporter varit närvarande vid en
sådan pressmottagning:

»På framtiden tänker också den världsberömde växtförädlaren professor
Herman Nilsson-Ehle» — professor Nilsson-Ehle deltog i pressmottagningen
såsom den förnämste sakkunnige på här ifrågavarande område — »som åtagit
sig att för skifferoljeverkets räkning projektera en skogsplantering över hela
det område, där naturen nu deformeras genom skifferbrytningen,---- pro fessorn

välver stora planer på att här skapa Sveriges kanske största experimentalfält
med förädlad jätteskog. Elitskog av gran och tall, jättebjörk, jätteasp,
jättealm, lärkträd och utländska trädslag skall planteras här för att läka

såren efter industrien,---en skog på--- — högförädlade träd. Det

är en egendomlig ödets ironi, att den hårt kritiserade skifferbrytningen här
så småningom torde 1)1 i till fromma för hela landets trädförädling. Man undgår
inte att fängslas av professor Nilsson-Ehles paradoxala slutomdöme, framsagt
med den entusiasm som är den gamle vetenskapsmannens egen charm:

— Gudskelov att vi har sådana marker!»

För oss, som bo i denna trakt, lät naturligtvis detta mycket vackert, herr
talman. Vi drömde faktiskt en tid om att tropisk härlighet skulle efterträda

Första kammarens protokoll 19Ji7. Nr Z9. 2

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. aktieteckning i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (Forts.)
förstörelsen omkring- Kvarntorp. Men -som bekant är det ingen fröjd som
varar särskilt länge, i varje fall inte beständigt. Nu äro vi tillbaka i verkligheten
igen, och den säger någonting helt annat än vad professor NilssonEhle
utlovade. I år är nämligen förstörelsen mera omfattande än den någonsin
tidigare varit. Varpå nu detta kan bero vet jag inte, men man har ju fått
nya faktorer att räkna med därvidlag. Jag vet t. ex. att skifferslaggen från
de båda industrimetodsugnarna föres i öppna vagnar till en förbränningsugn.
Och denna transport lär i avsevärd grad öka mängden av gaser, som
av vinden föras ut över landskapet. Men det finns också andra orsaker. Den
gamla Ljungströmsanläggningen finns kvar, och därvidlag tror jag knappast
att bolagsledningen kan göra någonting. Gaserna stiga längs ledningarna
upp mot marken och föras sedan på samma sätt av vinden ut över landskapet.
Slutligen ha vi den stora -skorstenen, varifrån — enligt vad en person
i verkets ledning häromdagen sade till mig — landskapet årligen begåvas
med omkring 32 000 kg svavelväteoxid. Det är klart att detta i längden inte
kan vara välgörande för växtligheten.

Nu skulle jag kanske ha anledning att på grund av det här anförda i första
hand yrka avslag på den föreliggande framställningen. Men det vill jag inte
göra, herr talman, framför allt med hänsyn till den oro ute i världen, som
vi ännu ha att räkna med. Skifferoljeverket är ju ett beredskapsföretag, och
jag bedömer det ur den synpunkten. En annan faktor av betydelse är den
varuknapphet, som vi ha att räkna med. Bolaget åstadkommer onekligen en
hel del varor och nyttigheter. Inte heller vill jag yrka avslag, då jag tänker
på de många i bolagets tjänst anställda, som skulle bli arbetslösa, om riksdagen
sade ja till ett avslagsyrkande. Jag tror nämligen inte att företaget
skulle kunna fortsätta sin verksamhet utan detta nya anslag, i varje fall inte
länge till.

I stället vill jag, när jag ser statsrådet Gjöres närvarande här i kammaren,
rikta en vädjan till honom. Jag vädjade i fjol till statsrådet Myrdal och bad
honom att besöka oss och ta kännedom om förhållandena. Jag sade vid det
tillfället, att jag var säker på att om han gjorde os-s ett besök, så skulle
han komma till den uppfattningen att det var nödvändigt att något göres för
att åvägabringa en ändring. ,Jag riktar nu samma vädjan till statsrådet Gjöres,
och jag är förvissad om att han vill lyssna till den och inte som sin företrädare
glömma saken — statsrådet Myrdal lovade att komma, men han kom
inte. Här är det ovillkorligen nödvändigt att en rättelse sker. Det förhåller
sig dock på samma -sätt med oss närkingar som med människor i andra landskap,
att vi älska vår bygd. Vi vilja inte ha den förstörd, och numera ha vi
upphört att tro på att herr Nilsson-Ehle skall kunna hjälpa oss med några
framtida parker i stället för den förstörelse, som för närvarande övergår
landskapet.

Det synes mig också ur ekonomisk synpunkt vara riktigt, att bolagsledningen
vidtager alla åtgärder för att minska skadeverkningarna, ty de äro
onekligen kostsamma. Skadestånden stiga till höga belopp. En permanent
skadeståndskommission sådan som den nu verksamma för att reglera dessa
mellanhavanden mellan bolaget och ortsborna är inte heller en naturlig anordning
vid ett företag. Jag skulle gärna se, att denna kommission finge försvinna.
Jag hoppas att statsrådet skall gå, i författning om att bolaget så
långt det är möjligt göres lönsamt. Åtskilligt torde kunna vinnas genom att
skadorna minskas. Det vore också ur många synpunkter ön-skvärt, att företaget
bleve populärt. Skall det fortgå som hittills, tror jag att företaget
kommer att gasa sig självt till döds.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (Forts.)

Statsrådet Kock: Herr talman! Med anledning av de två nu hållna anförandena
skall jag be att få lämna några upplysningar.

Det verkade på herr Anderssons anförande som om gasolproduktionen skulle
innebära en omläggning av driften. Man kunde härur draga den slutsatsen
att oljetillverkningen skulle ha visat sig så litet lönande, att man nu får lov
att i stället upptaga gasolproduktion. Men det är ju så,. att gasolproduktionen
ingår såsom ett led i det rationaliseringsarbete, för vilket bolaget förra
året, i samband med rekonstruktionen, framlade en plan. Om man vill göra
bolagets verksamhet förlustbringande, skall man hålla tillverkningen så liten
som möjligt och begränsa den till olja. Då kommer det att bli stora förluster.
■Villkoret för att man verkligen skall kunna göra skifferoljebolaget vinstgivande
är att man kan tillvarataga alla biprodukter, och gasolen är en sådan biprodukt.
Den kemisk-tekniska produktion, som man nu försöker att arbeta fram,
åsyftar ett ytterligare tillvaratagande av värdefulla biprodukter, som nu
gå till spillo. Kanske speciellt i en kemisk-teknisk industri, men även i
andra industrier, är detta den väg man går för att göra driften verkligt lönande.
Gasolproduktionen är sålunda icke någonting annat än ett led i en
rationaliseringsprocess, som även omfattar viss ombyggnad av ugnarna. När
denna rationaliseringsprocess blivit genomförd, kan man räkna med att uppnå
de vinstresultat, som bolaget förra året angav i sina räntabilitetskalkyler.

Under denna första period är det givetvis svårt att göra tillverkningen lönande,
och det har bolaget inte heller stuckit under stol med i sina kalkyler.
Det tar tid att utföra alla anläggningar som fordras.

I fråga om skadeverkningarna vill jag bara säga, att herr Kriigel, då han
talade om transporterna av skifferkoks från ugnarna till koksförbränningsugnen,
icke nämnde någonting om att de äro ett led i arbetet att minska skadegörelsen.
Koksförbränningsugnen tillkom för att möjliggöra en ordentlig förbränning
av den koks, som förut kom ut på tipparna och förbrann i det fria,
varvid den gav upphov till svavelhaltiga gaser. Nu förbrännes skifferkoksen
fullständigt i denna nya koksförbränningsugn, som samtidigt ger bolaget
ett värdefullt krafttillskott. Det dröjer någon tid, innan de gamla kokshögarna
upphört att förbrännas, och därför kan man inte räkna med omedelbara
verkningar av denna åtgärd. År det så att transporterna inom verket ha den
effekt, som herr Kriigel här omnämnde, så tror jag nog att bolaget också är
inställt på att söka råda bot för detta.

Att bolaget inte från början inriktade sitt arbete på att råda bot för skadeverkningarna
berodde på att det under kriget gällde att i största möjliga utsträckning
och så hastigt som möjligt frambringa olja. Dessa andra problem
måste då skjutas i bakgrunden. Under de senare åren har bolaget vidtagit
åtgärder av olika slag, och ett intensivt forskningsarbete pagar för att rada
bot på skadeverkningarna. Detta ingår även såsom ett led i strävandena att
tillvarataga biprodukter, en sak som jag nyss talade om.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Det har även inom statsutskottet
funnits tvivel beträffande Svenska skifferoljeaktiebolagets i Kvarntorp lönsamhet.
Oljehalten i den skiffer som finns vid Kvarntorp är ju åtskilligt lägre
än i de skifferlager, varur man i andra länder utvinner olja. Därför kan detta
företag såsom herr Kriigel här nämnde delvis betraktas som ett kristidsföretag.

Under kristiden fingo vi ju ålägga oss betydligt drygare kostnader för att
överhuvud taget få olja framställd än vad man under fri konkurrens med importen
från andra länder behöver betala. Därför kan man givetvis ställa sig
tveksam och tvivlande till frågan om detta företag i framtiden kan komma att
bära sig. Riksdagen och framför allt statsutskottet ha ju också tidigare ut -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947,

Ang. aktieteckning i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (Forts.)
tryckt sitt tvivel beträffande detta företags ekonomiska bärighet. Nu ha vi
emellertid företaget där, vi ha lagt ned otaliga miljoner för driften vid de uppförda
stora anläggningarna, och om det skulle uppstå osäkerhet i fråga om möjligheterna
att få in oljebränslen till landet, så innebär det ju en tillgång för oss
att kunna få olja från Kvarntorp.

Man vet naturligtvis inte något om hur läget på oljemarknaden kan komma
att gestalta sig i framtiden. Men vi hade i statsutskottet inte nu att ta ställning
till huruvida driften vid Kvarntorp skall fortsätta, vi hade inte heller till uppgift
att pröva de skadeverkningar och de olägenheter för bygden kring kvarntorpverket,
som den därifrån utströmmande gasen åstadkommer, utan vi hade
att ta ställning till frågan om en utbyggnad av skifferoljeverket vid Kvarntorp
för att, såsom statsrådet Kock sagt här, de vid företaget framställda produkterna
bättre skulle kunna tillgodogöras.

En utredning har nämligen visat att man för att fortsätta driften bör
söka i största möjliga omfattning tillgodogöra sig biprodukterna. Nu ämnar
man tillgodogöra sig en sådan produkt, gasol, som förut betraktats såsom avfallsprodukt,
och man räknar med att detta skall bidraga till att förbättra företagets
lönsamhet. Det är möjligt att man även i andra avseenden, t. ex. för
kemisk tekniska ändamål, skall kunna bättre utnyttja företagets produkter. En
livlig forskning pågår ju alltjämt på alla områden för att försöka åstadkomma
bättre utvinning av olika i ett företag framställda produkter och på så sätt
åstadkomma större lönsamhet. Så bör ju vara förhållandet även i fråga om
skifferoljebolaget.

Vad utskottet här har haft att ta ställning till har i huvudsak varit frågan,
om riksdagen skall anvisa medel för utbyggande av en organisation för gasolens
försäljning. För detta ändamål begäres nu ett investeringsanslag av 3 miljoner
kronor. Det belopp, som ytterligare kan behövas för själva anläggningen, kan
bolaget skaffa sig på annat sätt om det får tillåtelse därtill.

Det är alltså fråga om en organisation för distribution av gasol, och därvidlag
har både motionsvis och på annat sätt satts i fråga, huruvida icke en redan
bestående försäljningsorganisation, exempelvis en oljefirma, skulle kunna övertaga
denna distribution.

Inom utskottet sökte vi kontakt med en av de främsta bensinfirmorna i landet
för att höra dess mening om saken och för att utröna, om firman möjligen
själv skulle vilja överta distributionen. Men efter en föredragning i utskottet
och på grund av det omdöme, som vi därvid kunde bilda oss om saken, funno
vi, att detta inte skulle vara det lämpliga sättet för att ordna distributionen.
Företaget i fråga måste nämligen, om det skulle överta även denna försäljning
och distribution, utbygga en organisation av ungefär samma omfattning som
den, -som bolaget nu självt måste utbygga. Det fordras t. ex. transportflaskor,
det fordras bilar och vissa försäljningsställen jämte åtskilligt annat. Dessutom
är det sannolikt, att om en enskild firma skulle överta detta arbete, kunde den
inte inom de närmaste åren inom landet omsätta hela den produktion av gasol,
som man räknade med att erhålla vid Kvarntorp.

Vid valet mellan dessa två alternativ fann utskottet, att den lämpligaste vägen
vore att bifalla propositionen och att låta företaget självt handha distributionen.
Det är för detta ändamål som nu ifrågavarande belopp begäres, och
i det avseendet rådde inte någon tveksamhet bland utskottets ledamöter. Vi
funno alla, att det var bättre att ordna försäljningen på det sättet än att överlåta
den till en särskild firma.

Man hoppas ju nu, att utvinningen av gasol skall bidraga till att förbättra
det ekonomiska resultatet av driften vid Kvarntorp. Men det är givet, att riksdagen
alltjämt bör ha sin uppmärksamhet riktad på detta företag, i synnerhet

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (Forts.)
som det även i framtiden måste råda tveksamhet beträffande dess ekonomiska
bärighet. Och när så stor skada åsamkats bygden, måste hänsyn även tagas
till frågan om skadeverkningarna. Det är därför nödvändigt att riksdagen alltjämt
har sin uppmärksamhet riktad på dels frågan om företagets ekonomiska
bärighet och dels det sätt, varpå driften där kommer att hedrivas och anordnas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag deltog i den debatt, som i fjol förekom
i denna fråga. Anledningen var, att jag från Örebro län hade fått meddelande
om vilken utomordentlig förstörelse av naturen, som hade skett kring Kvarntorp.
Det var ett par av kammarens ledamöter, som efter de anföranden som då
hade hållits, särskilt av herr Kriigel men också av mig, kommo fram och frågade
mig om inte det lämpliga vore att jag yrkade återremiss av ärendet. Jag
gjorde det emellertid inte, därför att jag under debatten fick den uppfattningen,
att skadeverkningarna kunde anses ha blivit begränsade och att i varje fall
den investering, som skulle äga rum på grundval av de medel, som beviljades
i fjol, inte skulle medföra att skadeverkan ytterligare ökades. Debatten slutade
med en öppen fråga av mig till statsrådet Myrdal just angående skadeverkningarna
och om dessa kunde väntas fortsätta.

Nu fäste jag mig vid vad herr Kriigel nyss sade, att tvärtom skadeverkningarna
på naturen under det senaste året ha fortsatt, att den rayon omkring Kvarntorp,
som drabbats av skadeverkningarna, har vidgats.

Jag tillåter mig därför nu fråga statsrådet Kock om vad som är gjort för
att mota skadeverkningarna och vilka åtgärder som kunna väntas bli vidtagna.
Jag tillåter mig också fråga statsutskottets herr ordförande, huruvida man
inom statsutskottet har beaktat frågan om naturskyddet. Jag anser för min del,
för att vi måtte få ett utlåtande av statsutskottet även i detta hänseende, att
det riktiga vore att saken nu bleve föremål för återremiss, och jag tillåter mig,
herr talman, att framställa ett yrkande därom.

Herr Kriigel: Herr talman! Jag vill i anledning av statsrådet Kocks anförande,
men också på grund av vad herr förste vice talmannen sade åtminstone
i en del av sitt anförande, förklara att jag ingalunda är någon fiende till detta
företag, utan att jag både som ortsbo och som medborgare i övrigt gärna ser
att det finnS. Men det är klart att jag önskar, och det håller jag på mycket
starkt, att allt göres för att driften skall bli så lönsam som möjligt och även
att skadeverkningarna på grund av driften skola bli så små som möjligt. Det
är i båda dessa avseenden som jag ifrågasätter om allt, som kunnat göras, verkligen
bär gjorts.

Statsrådet Kock hade fått den uppfattningen, att herr Andersson i Rixö
möjligen hade missuppfattat förhållandena i Kvarntorp så, att gasolanläggningen
innebar en utökning av driften, under det att hon själv menade, att
den ingick som ett led i strävandena att göra bolaget mera bärigt, mera lönsamt
eller räntabelt. Det beror väl på hur man ser på saken. Även jag har nog
fattat det hela så, att dessa nya tillverkningsgrcnar ha upptagits för att göra
det möjligt för bolaget att leva, att eliminera den förlust som ovillkorligen
uppkommer på oljeframställningen. I det fallet är jag således fullkomligt överens
med statsrådet.

Men statsrådet sade vidare, möjligen med adress till mig, att man nog har
gjort vad som kan göras för att skadeverkningarna skola bli mindre än de nu
äro. Jag tror inte det, statsrådet Kock! Ty det måste väl ligga något, i de löf -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. aktieteckning i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (Forts.)
ten, som bolagsledningen gång på gång givit oss, som bo på orten, och även eu
större allmänhet. Är det på det sättet att vi bara skola se dessa löften såsom en
tröst för tillfället, ägnade att lugna oss då vi känna oss som värst oroliga, kan
det möjligen vara någon mening med dem. Men jag hade inte trott att vi skulle
behöva, tyda dem så, utan som löften om att det verkligen går att åstadkomma
någon rättelse. Statsrådet Kock nämnde, att de transporter som jag talat om,
skedde till förbränningsugnen, alltså den ugn som bl. a. skall ge företaget större
bärighet. Nåja, det kan vara riktigt. Men varför behöva dessa transportvagnar
gå öppna, så att avgaserna från det genomhettade slaggparti, som ligger på
vagnarna, strömmar upp med luften och föres ut över landskapet? Jag har
talat med åtskilliga anställda vid företaget, som ha sagt sig vara förvånade
över att transporten får ske på det sättet. »Det är det värsta av allt», säga de,
»att komma i vind för dessa avgaser från vagnarna».

Vidare tror jag att statsrådet sade, att man numera inte tippar slagg på de
stora avfallshögarna utan eldar upp alltsammans. Det förhåller sig nog inte på
det sättet, ty tippvagnarna rulla ständigt mot dessa högar av slagg och tippa
där sin last, varvid det ryker på samma sätt som förra året. Det kunna vi
lukta oss till och konstatera genom verkningarna på metallföremål och på växtligheten
i trakten.

Jag vill inte påstå att det är möjligt för en bolagsledning, som i första hand
haft att ta sikte på att åstadkomma så mycket olja som möjligt, att ägna all
sin uppmärksamhet åt att nå rättelse i fråga om dessa skadeverkningar. Men
jag önskar, att det lämnas ett besked om huruvida någon rättelse kan tänkas
komma till stånd, innan bygden blir ännu mer förstörd än den redan är.

Jag vill nämna för statsrådet att jag för några dagar sedan var närvarande,
när den av mig nyss omnämnda skadeståndskommissionen värderade skador vid
vårt läns folkhögskola, lantmannaskola och lanthushållsskola, som omges av
en mycket stor parkanläggning. Vartenda barrträd där konstaterades vara förstört
för all framtid, och bolaget förklarade sig berett att betala full ersättning
för skadorna. Man förklarade sig också beredd att lämna gottgörelse för
skadorna på fruktträden i den mån det visade sig -—• vilket det vittne som
jag nyss citerade befarade -—- att dessa skadeverkningar skulle fortsätta.

Jag vill inte alls klandra bolagsledningen, för att vara njugg eller ogin, när
det gäller dessa regleringar. Den är fullkomligt korrekt både emot samhället
och mot oss, som få dras med skadorna. Men jag tvivlar ännu på att allt, som
kunnat göras inom ramen för de möjligheter, som hittills ha stått till buds.
verkligen har gjorts.

Jag har också tidigare nämnt, att skadorna vidgas allt mer och mer. För en
vecka sedan var den av mig omnämnda skadeståndskommissionen på en inspektion
så långt borta från fabriken som 2 å 3 mil, och då förstå kammarens ledamöter,
storleken av de områden som äro utsatta för påverkan. Jag hoppas
emellertid på en rättelse, och jag hoppas att man inte skall bli tvungen att nedlägga
driften vid företaget på grund av denna förstörelse, utan att vi skola få
ha bolaget kvar. Men jag hoppas också, att driften skall kunna göras lönsam.

Herr talman! Jag har för närvarande ingenting vidare att tillägga utöver
vad jag nu sagt.

Statsrådet Kock: Herr talman! Med anledning av de frågor, som riktats till
mig av herrar Holmbäck och Kriigel, vill jag meddela att bolaget under de senaste
åren gjort mycket stora ansträngningar för att råda bot på skadeverkningarna
på naturen. Ingen vill förneka att skadegörelse har skett, men ingen
kan heller förneka att inte bolaget gjort vad det kunnat för att råda bot på
detta. Därmed har jag inte velat säga, att man gjort allt som kan göras, ty

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Äng. aktieteckning i Svenska skifferoljeak tiebolag et. (Forts.)
man håller fortfarande på med undersökningar för att eliminera skadeverkningarna.

Den stora åtgärd, som herr Holmbäck efterlyste, har bolaget redan vidtagit
genom uppförandet av koksförbränningsugnen, som kom i gång i höstas. Att
inte tippvagnarna ha slutat att rulla är mycket förklarligt, men de tippa nu
aska i stället för koks. Den koks, som inte var förbränd och som förut tippades,
fick ligga och förbrinna i det fria. Nu forslas den till förbränningsugnen
och det är i stället den förbrända askan, som tippas på de gamla kokshögarna.
Hur länge det kommer att dröja, innan den gamla koks, som ligger där och
håller på att förbrännas i det fria, blir förbränd eller förbränningen dämpas
av askan, kan jag inte upplysa om, men det har sagts att det inte skall dröja
alltför länge. Det är således ett mycket stort framsteg som man gjort i och
med uppförandet av koksförbränningsugnen.

Herr Wetter: Herr talman! Jag hade för något år sedan tillfälle att gå igenom
kvarntorpsanläggningen och vill därför gärna här betyga att jag där
fann en utmärkt arbetsiver för att få fram ett gott resultat. Men då man skall
behandla den fråga, som nu ligger på kammarens bord, blir spörsmålet som
uppställer sig närmast detta: skall man med så stora summor gå in för ett
företag, då tveksamhet råder, huruvida företaget överhuvud taget har möjlighet
att bli lönande?

Vad som i första hand är anmärkningsvärt beträffande gasolanläggnmgen är,
att man år 1946, då anslag begärdes för anläggningen, inte räknade med konsekvenserna
bättre än att man år 1947 måste begära ytterligare fyra miljoner
kronor för att distribuera denna gasol — och ändå motsvarar, om den uppgift
jag fått är riktig, den gasolmängd, som bolaget årligen kan framställa, i värmevärde
inte mer än ungefär värmevärdet hos 24 000 ton stenkol. För detta
ändamål behövs en distributionsapparat, som kostar fyra miljoner kronor!

Då frågar man sig, om vi här äro inne på ekonomiskt sett riktiga vägar.
Skulle man inte kunna begränsa distributionen till området närmast fabriken
och låta bli att göra så stora investeringar nu?

Även beträffande det andra investeringsanspråket på sex miljoner måste
man ställa sig ganska tveksam. Också därvidlag uppställer sig frågan om det
verkligen lönar sig att i längden uppehålla och till och med utöka en sådan
produktion. Arbetar man inte här förgäves?

Då jag inte är övertygad på den punkten, ber jag herr talman, att få förena
mig i det yrkande om återremiss, som framställts av herr Holmbäck.

Herr Johansson, Jolian Bernhard: Herr talman! Herr Holmbäck och nu senast
herr Wetter ha yrkat återremiss av detta ärende till statsutskottet med
hemställan att statsutskottet skulle utreda de spörsmål, som sammanhänga med
naturskyddet.

Jag vill då först säga, att det inte föreligger någon proposition i detta ämne
och inte heller någon motion. Då skulle utskottet begagna sin motionsrätt för
att sätta i gång den önskade undersökningen och utredningen för att därefter
avgiva ett utlåtande.

Det finns emellertid inga möjligheter att medhinna något sådant på den tid,
som nu återstår av riksdagen. Det torde inte heller vara ett riksdagsutskotts
uppgift att sätta i gång med och självt verkställa sådana undersökningar, utan
det bör väl ankomma på regeringen att följa även detta speciella problem, som
sammanhänger med det här behandlade företaget. Tiden medger som sagt absolut
icke att utskottet skulle kunna begagna sin motionsrätt och göra en sådan
utredning som den herr Holmbäck här har önskat.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. aktieteckning i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (Forts.)

I själva sakfrågan skall jag inte förlänga diskussionen. Herr talman! Jag
hemställer om bifall till utskottets utlåtande och om avslag å återremissyrkandet.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag kan inte heller inse nyttan
eller nödvändigheten av att återremittera ärendet. Jag kan inte förstå att
statsutskottet har några möjligheter att åvägabringa någon ytterligare utredning,
som kan tillfredsställa dem som vilja skjuta på ärendets avgörande.

Beträffande hela detta ärende kunna vi väl säga att de egentliga ekonomiska
frågorna avgjordes, då vi efter kriget beslöto att fortsätta Kvarntorp. Man
tog då inte sikte på att företaget direkt skulle bli lönande och inkomstbringande.
Man ansåg, att det borde finnas kvar som ett beredskapsföretag för att
vi skulle slippa ännu en gång komma i det läge, vari vi befunno oss, när avspärrningen
kom under det senaste kriget, då vi nödgades från grunden igångsätta
en verksamhet för anskaffande av ersättningsmaterial för det flytande
bränsle, som vi inte kunde importera. Riksdagen förutsatte då, att detta företag
skulle hållas i gång även med risk att det skulle komma att kosta staten
pengar under årens lopp. Men man har väl också varit tämligen ense om att
denna verksamhet skulle inriktas på att bli i högsta möjliga grad lönande och
bärig, och de nya- investeringar, som sedan dess ha skett, ha ju, såsom statsrådet
Kock redan påpekat, i främsta rummet syftat till att göra företaget, såvitt
sig göra låter, bärigt ur ekonomisk synpunkt.

För min del är jag inte så pessimistisk på den punkten som herr Kriigel och
herr Andersson i Rixö ha visat sig vara. Jag är tvärtom övertygad om att
det skall vara möjligt att vid Kvarntorp ordna en tillverkning, som kan drivas
utan utgift för staten. Förutsättningen därför är, som också statsrådet Kock har
påpekat, att biprodukterna kunna tillvaratagas. Jag tror inte det finns möjligheter
att göra själva oljeutvinningen ekonomiskt bärande, men däremot finns
det ju rätt stora optimistiska perspektiv beträffande just användningen av de
utvunna biprodukterna, och bemödandena inom själva företaget gå i främsta
rummet ut på att effektivisera produktionen för att därigenom göra den ekonomiskt
lönande.

Beträffande de förhållanden, som herr Kriigel här berört, vill jag vitsorda,
att det äger sin riktighet att ett allmänt missnöje förefinnes inom den bygd,
där kvarntorpföretaget är beläget, och det har även ur deras synpunkter, som
ha strävat efter att avhjälpa dessa svårigheter, blivit en besvikelse, att denna
skadegörelse inte bara har fortsatt, utan också har spritt sig till nya områden.
Man tänkte sig ännu för ett par år sedan, att skadegörelsen skulle begränsas
till ett litet område strax utanför själva fabriksområdet. Men som herr Kriigel
här påpekat, har det nu under våren visat sig, att träden och växtligheten i
övrigt ha blivit skadade även inom nya områden. Jag vill vitsorda att detta
är riktigt.

_ Däremot tyckte jag att herr Kriigel i sin framställning i ett något tendentiöst
syfte försökte få fram, att klagomålen och yrkandena på bättring skulle
av bolaget ha lämnats åsido. Det förhåller sig inte så. Det är riktigt, som statsrådet
Kock här har framhållit, att en mycket omfattande vetenskaplig och
praktisk verksamhet har bedrivits inom företaget för att få fram tillverkningsmetoder,
som icke medföra de olägenheter för bygden runtomkring anläggningen.
som herr Kriigel här med rätta har påtalat.

Det kan vara möjligt att vissa slag av dessa tillverkningsmetoder — det
finns många olika sätt att framställa oljan — äro mera ägnade än andra att
framkalla farliga föroreningar i luften och att det kanske blir nödvändigt
att koncentrera driften genom att lägga ned en eller annan tillverkningsgren

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Svenska s kifferoljea k t i e b olag e t. (Forts.)
och i stället effektivisera tillverkningen inom andra grenar. Detta är möjligt,
säger jag — jag har inte något besked från vederbörande om att det förhåller
sig på det sättet, men jag kan tänka mig möjligheten av att det ligger så till.
Jag vill i alla fall vitsorda, med den erfarenhet jag har, att bolaget med verkligt
allvar bedriver sina undersökningar och sina experiment för att ur den
synpunkt, som det här är fråga om, få fram mera tillfredsställande tillverkningsmetoder.

Herr handelsministern har viskat till mig, att han kommer att tillmötesgå
herr Kriigels framställning om att besöka Kvarntorp, och göra det inte bara
på en tillfällig och flyktig turisttripp, utan med ett allvarligt syfte att tränga
till botten med de spörsmål som här föreligga. Om statsrådet Kock också följer
honom på färden, kanske ett sådant besök kan bli fruktbringande, inte
bara med hänsyn till det ekonomiska, utan också med hänsyn till alla utan
tvivel bekdagliga följder av denna tillverkning som ha påtalats i denna debatt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för ett par repliker.

Statsrådet Kock upplyste om att bolaget under de senaste åren gjort stora
ansträngningar för att begränsa skadeverkningarna. Min reflexion var: det
skulle bara fattas annat än att bolaget gjort allt vad det kunnat för att begränsa
skadeverkningarna. Det är emellertid en sak. som är alldeles uppenbar,
och det är att bolaget inte lyckats och kanske överhuvud taget inte kan lyckas
i detta hänseende.

Jag skulle vilja ställa en fråga till statsrådet Kock, men då hon inte av
närvarande i kammaren nu, kanske handelsministern kan besvara den i stället.
Det är samma fråga, som jag ställde i fjol till statsrådet Myrdal, nämligen:
kommer den nybyggnad, som nu skall beslutas ytterligare äga rum, att öka
skadeverkningarna eller inte? Det är enligt min uppfattning ett mycket allvarligt
spörsmål i detta hänseende.

Herr Johansson i Fredrikslund sade, att man inte inom statsutskottet har
diskuterat naturskyddssynpunkten, tv rörande denna hade det inte förelegat
någon proposition och inte heller någon motion. Det kanske kan tillåtas mig,
herr talman, att på denna punkt framföra en annan uppfattning än den, som
statsutskottets i riksdagsärenden så beprövade herr ordförande gett uttryck
åt. Enligt min uppfattning bör ett utskott pröva en utskottet underställd fråga
ur alla synpunkter, som kunna vara av betydelse för spörsmålet, huruvida
riksdagen skall lämna sitt bifall till ett förslag eller inte. Om i en proposition
en viktig synpunkt är förbigången — såsom här frågan om naturskyddet — och
det inte heller väckts någon motion, som särskilt framhåller denna synpunkt,
så är det enligt min uppfattning utskottets plikt att likväl pröva en dylik
synpunkt, ty eljest blir ju inte frågan allsidigt belyst. Och det är ju för den
sakens skull, som utskotten äro till.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Herr Holmbäck gjorde
gällande, att mitt första inlägg skulle kunna tolkas på det sättet,
att utskottet inte diskuterat naturskyddssynpunkten. Jag liar förvissat mig
om att vederbörande utskottsavdelning har diskuterat detta spörsmål, och saken
berördes också i utskottet. Men anledningen till mitt uttalande var att herr
Holmbäck yrkade återremiss med begäran att statsutskottet skulle sätta i gång
en stor utredning om detta spörsmål. För att få en sådan utredning till stånd
skulle, eftersom det inte föreligger vare sig någon proposition eller någon motion,
statsutskottet begagna sin egen motionsrätt, om det nu inom utskottet

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. aktieteckning i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (Forts.)
kunde vinnas majoritet därför —• det är en utredning, som kan ta eu månad
eller längre tid i anspråk och som utskottet absolut inte kan hinna med. Det
är således med hänsyn till herr Holmbäcks yrkande om återremiss och krav
på utredning, som jag fällde de ord, som han syftade på. Jag har inte därmed
menat, att saken inte varit före vid våra förhandlingar.

Herr statsrådet Gjöres: Herr talman! Med anledning av att herr Holmbäck
i sitt yttrande ställde en direkt fråga till mig, huruvida den nu föreslagna an
ordningen beträffande distributionen av gasol och utvinning därav skulle komma
att öka de risker för växtligheten, som kvarntorpanläggningen i övrigt
medför, måste jag säga att på denna mycket tekniska eller vetenskapliga fråga
är jag inte beredd att ge svar på rak arm. Jag kan däremot försäkra kammaren,
att det skall bli mig angeläget att omedelbart efter denna debatt ta upp ett
allvarligt resonemang med ledningen för skifferoljeaktiebolaget för att komma
till klarhet om detta och för att i övrigt söka, i den mån det är möjligt, intensifiera
bolagsledningens ansträngningar att begränsa de skadeverkningar för
växtligheten, som äro förknippade med driften vid Kvarntorp.

Jag har ingen anledning, herr talman, att förlänga denna debatt, som berört
så många olika punkter, men jag vill försäkra kammaren om att det skall vara
mig, som tidigare inte haft personlig anledning att särskilt syssla med kvarntorpsproblemet,
mycket angeläget att komma fram till en på självsyn grundad
uppfattning om de olika frågor, som berörts i denna debatt, och kanske också
en hel del andra.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag har endast att uttrycka min glädje över
det yttrande, som herr statsrådet fällt i denna fråga, och jag hoppas, att det
skall leda till ett gott resultat.

Herr Kriigel: Herr talman! Jag har naturligtvis ännu mindre förutsättningar
att bedöma den fråga, som herr Holmbäck har riktat till statsrådet G jo res,
huruvida gasoltillverkningen medför ökade risker för en förstöring av trakten.
Men jag bor på nära håll, och jag har kommit till den uppfattningen, att
vi i det här fallet ingenting ha att frukta, utan kunna betrakta denna tillverkning
som ofarlig.

I övrigt vill också jag till herr statsrådet Gjöres framföra ett tack för att
statsrådet förklarat sig beredd att komma till trakten och se, hur det ser ut där.
Jag hoppas, att besöket skall infalla vid en tidpunkt, när det blåser sakta vind
och är fuktigt väder. Då stå de blågröna dimmorna som ett grant opalfärgat
moln, famnande hela nejden — och så luktar det utomordentligt härligt. Det sista
vill jag dock inte bjuda på, men det första är faktiskt en skönhets mättad
och vacker bild.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att utlåtandet skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 192, i anledning
av väckta motioner om inrättande av vissa beställningar på reservstat och i
reserven för viss teknisk personal vid arméns tygverkstäder, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Föredrogs ånyo och företogs avdelningsvis till avgörande statsutskottets Ang. utvidgutlåtande
nr 193. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1947/48 till folkskoleseminarierna m. m. jämte i ämnet väckta na™tionen."
motioner.

Avdelningen I.

I denna avdelning hade utskottet av angivna orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 230 framlagda förslag
och motionerna 1:281 och 11:421, besluta, att seminarieorganisationen
skulle utvidgas på sätt utskottet under nämnda avdelning förordat.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat:

»Från och med läsåret 1945/4G höjdes antalet elever i seminarieklasserna
från 24 till 28. Departementschefen har nu i överensstämmelse med av seminariesakkunniga
framställt förslag, vilket skolöverstyrelsen biträtt, ansett
sig böra föreslå en ytterligare höjning av elevantalet i seminarieklasserna
från 28 till 32. Departementschefen har uttalat förhoppningen att detta skall
kunna bliva en åtgärd av övergående natur. Ur pedagogisk synpunkt måste
en åtgärd av detta slag medföra betydande olägenheter. I rådande allvarliga
läge har utskottet emellertid liksom departementschefen funnit sig böra godtaga
de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Utskottet vill likväl framhålla, att
det på sina håll på grund av lokalernas otillräcklighet icke rimligen låter sig
göra att inrymma klasser med upp till 32 elever. I sådana fall torde givetvis
elevantalet böra fastställas till det lägre antal, som kan befinnas lämpligt.»

Reservation hade avgivits av herr Oscar Olsscm, som ansett, att det nu
återgivna stycket i utskottets motivering bort utbytas mot ett uttalande av
den lydelse, reservationen visade. I det av reservanten förordade uttalandet
hade bland annat anförts, att utskottet icke kunde tillstyrka departementschefens
förslag att höja elevantalet i seminarieklasserna från 28 till 32.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Med hänsyn till den långa föredragningslistan
skulle jag inte ha tagit upp en debatt på denna punkt, om inte frågan,
enligt min mening, hade varit av den storleksordning och av den betydelse, att
den måste här ventileras, hur få eller hur många som än äro intresserade av
att höra på debatten. Det är nämligen här fråga om en kvalitativt försämrad
lärarutbildning i vårt land för de närmaste tio åren, och detta vid ett tillfälle,
då vi stå inför en ny skolreform, vars lyckliga genomförande vi måste anse
vara beroende av en förbättrad lärarutbildning. Det är således en fråga av den
storleksordningen, att kammaren får ha litet tålamod med den, som tar upp
debatten och som står som reservant på en punkt emot statsutskottet.

Att ett höjande av elevantalet i klassavdelningarna medför en kvalitativt
försämrad lärarutbildning, ha såväl statsutskottet som riksdagen och departementschefen
varit eniga om tidigare, nämligen 1945. Det har jag talat om i
min reservation, där jag i första stycket säger: »Från läsåret 1945/46 höjdes
antalet elever till 28 från i seminariestadgan föreskrivna 24. Riksdagen beaktade
fullt olägenheterna för undervisningen av denna höjning och förutsatte
att Kungl. Maj :t skulle till övervägande upptaga frågan om vilka åtgärder,
som kunde och borde företagas i syfte att återföra elevantalet i klassavdelningarna
till det stadgeenliga antalet av 24.» Det var alltså ett direkt beslut av
riksdagen med understrykande av riskerna att höja elevantalet från 24 till 28.

År 1947 har departementschefen — visserligen på mycket goda skäl, det skall
inte fördöljas — ansett sig tvungen att följa de sakkunnigas förslag att höja
elevantalet i klasserna med ytterligare 4 till 32. Det är emellertid alldeles tydligt
att är man ense om att redan en höjning från 24 till 28 är farlig, så är en

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. utvidgning av seminarieorganisationen. (Forts.)
höjning från 24 med en fjärdedel till 32 ännu mycket farligare. Något sådant
hade kanske under i övrigt normala tider kunnat gå för sig, med hänsyn till
det katastrofala läge vari lärarbristen försatt våra skolor men beklagligt hade
det likväl varit. Och ännu beklagligare är det naturligtvis nu, med hänsyn
till den reformering av vårt skolväsende, som är föreslagen och som vi alla
hoppas åtskilligt av.

Det har anmärkts på ett förberedande stadium emot mitt resonemang här,
att det kan inte vara så farligt som jag säger, ty 1936, för elva år sedan, voro
kamrarna överens om att vid seminariebyggnaderna klassrummen skulle göras
så stora, att de kunde i nödfall ta emot 30 elever, som man förr i tiden hade
vid seminarierna. Ja, men vid samma tillfälle beslöts också, att elevantalet
borde utgöra 24. Det är ett ganska lättfunnet skäl att hänvisa till det, som
kunde duga i gamla dagar och som riksdagen räknade med som en möjlighet
för elva år sedan. Jag kan inte förstå, att det skulle väga tyngre än vad riksdagen
sade 1945. Jag anser, att riksdagen visste vad den sade 1945 likaväl
som 1936 och att utvecklingen varit sådan, att riksdagen kan stå för det uttalandet.

Vad ha de sakkunniga, när de föreslagit Kungl. Maj :t att gå denna väg, sagt
beträffande vanskligheten att nu ytterligare höja elevantalet? De ha sagt, att
de kunna föreslå detta endast under en förutsättning, nämligen att andra åtgärder
vidtagas, varigenom de olägenheter, som följa på beslutet, i rimligaste
mån kunna neutraliseras. Vilka äro de åtgärderna? Det vet man inte! Det är
förhoppningar och önskemål. När det gäller en fråga som denna, borde ovillkorligen
föreligga en utredning, som visar vilka praktiska vägar man bör beträda
för att neutralisera de olägenheter, som beslutet för med sig.

Jag skall villigt medge, att här finns också en tröstegrund, och det är att
skolkommissionen, såvitt jag är väl underrättad, tänker ha lärarutbildningsfrågan
principiellt klar redan under årets lopp. Då skulle man naturligtvis,
med utgångspunkt från det förtroende, som skolkommissionen med all rätt åtnjuter
här i landet, kunna säga: det blir säkerligen utvägar på grund av den
erfarenhet, som föreligger i utredningen. Ja, men jag undrar, om man inte i
en så viktig fråga som denna ovillkorligen borde ha tagit hänsyn till att
det vore bättre att vänta ett år så att man fick angripa frågan på det rätta
sättet, när det nu gäller ett så äventyrligt experiment som att göra klasserna
så stora. Vad hade man förlorat på att vänta ett år? Man hade kunnat utbilda
180 elever mindre än de bortåt 1 500, som man nu skall utbilda. 180 elever
är för all del inte något litet antal med hänsyn till nuvarande lärarbrist, men
tänker man på att det är närmare 15 000 lärare, som skola utbildas under de
närmaste tio åren, är summan inte så avskräckande, att man för den skull inte
kan granska frågan ordentligt.

Anledningen till de sakkunnigas förslag och den kungliga propositionen är
en, som man med all rätt säger, verkligt katastrofal situation. Som herrarna Se,
visa ett par tabeller på s. 3 i utskottsutlåtandet att lärarbristen kommer att
stegras under det närmaste årtiondet, om inga särskilda åtgärder vidtagas, och
1956/1957 nå rekordsiffran 4 024. Så många lärare komma vi då att ha för
litet här i landet. Under de sex närmast därpå följande åren sjunker den siffran
endast ganska långsamt, så vi komma att ha en rätt stor brist under de åren
också. De sakkunniga ha räknat ut att med denna höjning av elevantalet i
klasserna till 32, skulle man efter tio år vara nere i en brist på 1 250 lärare,
och redan året därpå skulle vara det sista, då man behövde räkna med en brist
överhuvud taget för att 1958/1959 ha ett överskott på 430 lärare.

Det är naturligt, att ett sådant program är av den arten, att man lockas
att följa det, och jag skulle nog inte ha vågat gå emot det heller, om inte utveck -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. utvidgning av seniinarieorganisationen. (Forts.)
lingen under de sista åren visat, att ungefär samma antal lärare, som de sakkunniga
ock departementschefen räkna med, kunna utbildas, även om antalet
lärjungar i klasserna bibehålies vid 28. Det är det, som jag anser måste vara
det avgörande. Kan man nå samma resultat utan att öka elevantalet till över
28, vilket i och för sig är för stort, bör man göra det. Den näraliggande invändningen
har oekså gjorts: kan man med de utvägar, som man funnit,
minska bristen i ännu högre utsträckning, så är ju detta ett önskemål. Ja,
det är ett önskemål, men när man vid propositionens utarbetande fann, att man
kom fram på det sätt, som jag här redogjort för med denna minskning i bristen,
anser jag, att om man inte redan hade bundit sig för ett antal av 32 lärjungar
i klasserna, skulle det knappast ha funnits möjlighet för vederbörande att ta
upp denna riskabla utväg.

Som herrarna finna av reservationen, var det antal lärare, som man ville
vinna genom att ta in 32 elever i varje klass, 180 om året, motsvarande tre provisoriska
seminarier ungefär. Under det första året, sedan detta förslag framlagts,
har det, skulle jag vilja säga, regnat ned från himlen två seminarier,
utan att några som helst åtgärder behövt vidtagas av departementschefen för
den sakens skull. Efter propositionens avlämnande har förslag framkommit om
ett seminarium i Växjö och ett dubbelt så stort seminarium i Kristianstad. Möjligheterna
att utvidga kristianstadseminariet äro för övrigt så gynnsamma,
att det där finns utrymme för två klasser till. Således är praktiskt taget bristen
fylld, såvitt gäller denna differens på 180, som ifrån början motiverade att
32 elever skulle tas in i varje klass. Nu förnekar jag visst inte, att det kunde
vara bra, om man kunde minska bristen med ytterligare 180 lärare; visst skulle
det vara bra. Men jag förnekar, att det har en sådan betydelse vid en utbildning
av 15 000 lärare under tioårsperioden, att det skulle kunna motivera den kvalitativa
försämring, som måste bli följden av de stora klasserna.

Man har anmärkt mot mig, att jag talat om denna försämring, som om det
skulle gälla en katastrofal försämring av utbildningsresultatet. Det har jag
visst inte gjort, och jag tror inte heller att det blir en katastrofal försämring
av utbildningsresultatet. Jag har bara sagt, att vi just nu inte ha råd att tilllåta
någon försämring alls, då det gäller lärarutbildningen, såvitt det går att
undvika. Vi måste i stället inrikta oss på ett förbättrat utbildningsresultat.

När man har kommit så långt i resonemanget, har man gått över på en annan
ståndpunkt, som också framkommer i propositionen, nämligen att även om
man skulle utan större besvärligheter få tre nya provisoriska seminarier, skulle
det måhända uppstå en katastrofal brist i fråga om kapaciteten hos lärarna
vid dessa nya seminarier. Man har pekat på ett exempel, som skulle vara synnerligen
målande och belysande, från ett folkskoleseminarium, där en student,
som sökte in i seminariet, inte kunde tas emot på grund av att han inte ansågs
tillräckligt kvalificerad, men sedan antogs som extra lärare vid samma
seminarium, där han skulle få undervisa den klass, i vilken han inte kom in.
Jag vill visst inte förneka att detta exempel är riktigt, men kan man verkligen
i en fråga av denna storleksordning anföra sådana saker som bärande skäl?

Det finns då ett annat resonemang, som är mera bärande: om det skulle vara
sant, att kapaciteten hos lärarna vid de nya seminarierna och kanske åtskilliga
av de gamla också skulle vara så låg, är det då försvarligt att öka elevantalet
från 28 till 32? Jag tycker, att det förefaller närmast oförsvarligt.

Så ligger denna sak till, så långt jag kan se och så långt jag kan förstå.
Det är möjligt, att det finns beklagliga brister hos mig i både syn och förstånd,
när det gäller denna fråga. Jag har dock haft någon erfarenhet på detta
område, och då jag inte kunnat komma till annat resultat än jag gjort, har jag
funnit mig nödsakad att avge denna reservation och fäkta för den till ytterlig -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. utvidgning av seminarieorganisationen. (Forts.)
het. Jag har också anfört gentemot talet om omöjligheten av att få kompetenta
lärarkrafter, att vad det här gäller enligt de beräkningar, som ligga till grund
för propositionen, är anskaffandet av lärarkrafter för på sin höjd ytterligare
två klasser. Jag har vidare anfört, att när denna svårighet mötte i Jönköping
ställde sig läroverkslärarna där på grund av vikten och betydelsen av
dessa nya seminarier i stor utsträckning till förfogande, ehuru de inte äro särskilt
intresserade av att ta tijnlärartjänster på annat håll. Det kan anmärkas,
att läroverkslärare, hur kompetenta de än äro i övrigt, inte behöva vara kompetenta
till seminarielärare. Det är ju andra uppgifter, som de ställas inför där.
Men jämför man i fråga om undervisning kunniga och erfarna läroverkslärare
med studenter utan sådan erfarenhet, måste man väl säga, att det inte är så
farligt med läroverkslärarnas brister på detta område.

Konsekvenserna av sådana jätteklasser, som det här är fråga om, äro, som
jag nu sökt att visa, synnerligen tråkiga, och man kan inte undgå att hysa
starka farhågor för att resultatet, om man beträder denna väg, kommer att bli
en försämring av utbildningen. Därför ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Weijne: Herr talman! Enligt vad jag har erfarit har denna
fråga varit föremål för en mycket långvarig behandling i statsutskottet, och
då herr Oscar Olsson i statsutskottet inte lyckats övertyga någon av utskottets
övriga ledamöter om det riktiga i sin linje, är det väl inte sannolikt, att han
kommer att kunna övertyga så särskilt många av kammarens ledamöter. Redan
av det skälet, men också med hänsyn till kammarens tid, kan jag fatta
mig mycket kort.

Låt mig emellertid till herr Oscar Olsson säga, att jag har den största respekt
för hans uppfattning. Hans önskan, att vi skola få en så god lärarutbildning
som möjligt, är i sig själv prisvärd. Jag har haft så mycket med herr
Olsson att göra, att jag känner hans starka intresse på den punkten. Men jag
har också sett, hur han ibland skjuter över målet. Det kanske kan vara skäl att
i dag erinra om en debatt som fördes i denna kammare år 1945, när det gällde
att på tre terminer och två sommarkurser utbilda 400 folkskollärare med studentexamen.
Om jag inte missminner mig, var det herr Oscar Olsson som då
ledde motståndet mot Kungl. Maj ds proposition och utmålade de olycksbådande
verkningarna av en dylik åtgärd. I dessa dagar äro de s. k. snabbutbildade
lärarnas examina nästan klara. Jag har talat med flera seminarierektorer som
haft sådana klasser vid sina läroanstalter. All förklara, att det är ett utomordentligt
gott lärarmaterial som man i augusti månad kommer att skicka ut
till de svenska, folkskolorna. Det kan följaktligen vara så att man ibland ser
farorna större än vad de i verkligheten äro.

När det gäller den fråga vi nu diskutera är klart, att det är förenat med
vissa olägenheter att öka elevantalet på sätt som här föreslås. Men som kammarens
ledamöter finna, har Kungl. Majd i görligaste mån velat eliminera
dessa olägenheter vid den praktiska lärarutbildningen, där de. utan tvekan
äro störst. Jag skall inte här redogöra för dessa åtgärder, som finnas återgivna
i utskottsutlåtandet på s. 13 och 14. Där kan var och en av kammarens
ledamöter se, att Kungl. Majd ingalunda har varit blind för svårigheterna
eller passiv när det gällt att försöka eliminera dem.

För övrigt få vi komma ihåg, att vi befinna oss i en bristsituation. Det svåraste
problemet i det ämbete, som jag för närvarande uppehåller, är nästan att
veta, vad man skall svara de många skoldistrikten ute på landsbygden ^ och
framför allt i obygderna, när de be om besked, hur de skola förfara, då de
överhuvud taget inte kunna få tag i nagra lärare. De tvingas för närvarande

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. utvidgning av seminarieorganisationen. (Forts.)
att som lärare använda personer både utan lärarutbildning och ofta med mycket
svag teoretisk underbyggnad. I ett dylikt läge måste det mest angelägna
för oss vara att försöka utbilda så många lärare som möjligt. Även om man
på någon, punkt måste pruta på vad man tidigare ansett riktigt, tror jag, att
det är bättre att göra detta och ge skoldistrikten utbildade lärare än att då få
reda sig utan utbildade lärarkrafter. I varje fall har jag känt detta ansvar
för att skoldistrikten, främst på landsbygden, skola få lärare synnerligen
tungt. Jag har därför inte vågat att gå emot de förslag, som de sakkunniga
ha framlagt. Statsutskottet har heller inte ansett sig kunna göra det, och det
skulle mycket förvåna mig, om det i riksdagen skulle finnas ett större antal
ledamöter, som av hänsyn till elevantalet i klasserna skulle tveka att i görligaste
mån eliminera den mycket kännbara lärarbrist som vi ha för närvarande
och som kommer att bli ett av de problem vi under de närmaste åren få svårast
att bemästra.

Jag vill slutligen till herr Oscar Olsson säga, att även jag ser en fara för
lärarutbildningen, när det gäller att få fram kvalificerade lärare. Men den faran
ser jag inte i de svårigheter som kunna uppstå i samband med utökningen av
elevantalet i klasserna, utan faran är. såsom jag ser den, att seminarierna, när
rekryteringsbehovet blir allt större, inte skola få ett tillräckligt antal sökande
som äro lämpliga för lärarbanan. Så länge man kan få lämpliga personer, som
söka- sig in vid seminarierna, tror jag inte, att det är någon större risk. Till sist
blir det väl denna sida av frågan som blir avgörande för hur långt vi kunna
gå och vilka möjligheter vi ha att eliminera lärarbristen.

Jag tror, herr talman, att kammarens ledamöter med mycket stort lugn
kunna rösta för statsutskottets förslag.

Herr Larsson: Herr talman! Efter herr statsrådets anförande är det kanske
inte så mycket att tillägga. Jag vill dock framhålla, att statsutskottet, såsom
kammarens ledamöter själva torde kunna övertyga sig om, har understrukit
att de här föreslagna åtgärderna avses att vara av övergående natur. Vad
som för oss inom statsutskottet har varit avgörande, är framför allt den stora
lärarbrist, som utan tvivel kommer att uppstå i vårt land under de närmaste
åren.

Herr Oscar Olsson säger, att den föreslagna höjningen av elevantalet i seminarieklasserna
inte kan spela så stor roll då det gäller att avhjälpa lärarbristen.
Han anför vidare, att om man nöjer sig med att alltjämt ha 28 elever i
seminarieklassema, kommer man nog att kunna skaffa kvalificerade lärare för
undervisningen vid de utökade seminarierna. Jag undrar i alla fall, herr talman,
om det inte är bättre att ha seminarieklasser med 32 elever och goda lärarkrafter
än kanske något flera klasser med 24 elever men med undermåliga seminarielärare.

Det är för övrigt knappast troligt, att vi skola kunna genomföra den utbyggnad
av seminarieorganisationen, som här föreslagits, med nya seminarier
på flera platser inom den tid som utskottet och departementschefen ha tänkt
sig. Beträffande seminariet i Kristianstad uttalar utskottet, att det inte torde
vara uteslutet, att byggnadsarbetena kunna bedrivas så, att seminariet kan
börja sin verksamhet instundande höst. Om Kungl. Maj:t följer den rekommendation,
som utskottet bär gjort, skulle arbetena kunna utföras på kortare tid
än vad man annars måste räkna med, men det gäller dock här byggnadsarbeten
för bortåt V* miljon kronor. Det torde i praktiken vara omöjligt att färdigställa
dessa arbeten på de omkring en och en halv månader som nu återstå, till
dess att seminariet skulle börja sin verksamhet. Om Kungl. Maj:t godtar förslaget
att upprätta ett provisoriskt seminarium i Växjö, torde det även där bli

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. utvidgning av seminarieorganisationen. (Forts.)
svårt att få byggnadsarbetena färdiga i så god tid, att intagning av elever kan
ske redan i höst. Också i Växjö är det nämligen fråga om byggnadsarbeten av
ganska betydande omfattning.

Dessa skäl jämte de synpunkter, som departementschefen har anfört, ha föranlett
utskottet att tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Vad beträffar herr Larssons anmärkningar
vill jag fästa kammarens uppmärksamhet på att departementschefen har sagt,
att under läsåret 1947/48 skulle intagas sammanlagt 46 klassavdelningar eller
1 472 elever och från och med läsåret 1948/49 47 klassavdelningar eller 1 504
elever årligen. Det kan ju tänkas, att departementschefen har räknat fel på en
eller annan klassavdelning, men det kan också tänkas, att han. har räknat rätt,
så försiktig som han, såsom kammaren nyss kunde konstatera, har varit i sina
beräkningar.

Jag skall emellertid, herr talman, inte uppehålla mig längre vid denna del
av herr Larssons invändningar. Jag vill bara fästa uppmärksamheten, på att
när herr Sven Larsson ansåg det vara bättre att ha 32 elever i seminarieklasserna
och tillgång på goda lärare för det antal klasser, som seminarieorganisationen
omfattar, än med ett ökat klassantal och därmed kanske större svårigheter
att få kvalificerade lärarkrafter, så kan den av mig föreslagna ökningen
med två seminarieklasser inte spela någon som helst roll i det hänseendet. Däremot
anförde departementschefen i det sammanhanget ett synnerligen starkt
skäl. Han brydde sig inte om att tala om de svårigheter som kunna uppstå på
grund av att man i vissa fall blott har tillgång till svagt utbildade lärarkrafter
för seminarierna. Departementschefen ansåg i stället, att den stora faran är
att det på grund av seminarieorganisationens stora utbyggnad kan bli ett alltför
svagt elevmaterial som söker sig till seminarierna. Det är en ofrånkomlig
fara som hotar, och om den blir aktuell, måste vi se till, vad vi kunna göra
för att möta den. Den faran kan emellertid uppstå, vilken väg vi än gå. För
närvarande finns det dock tillräckligt med kvalificerade inträdessökande till
seminarierna. Så länge detta är fallet, kunna vi fortsätta att utbygga seminarieorganisationen
och även inrätta de ytterligare två klassavdelningar som
det här skulle bli fråga om. Om denna utan tvivel synnerligen allvarliga fara
skulle bli verklighet, få vi stoppa utbyggnaden och begränsa klasserna.

Slutligen vill jag, herr talman, tillägga rent personligt, att det inte bara
skulle förvåna departementschefen, utan även mig själv, om något större antal
av kammarens ledamöter skulle ansluta sig till min reservation. Det blir
således inte alls någon överraskning för mig, om jag i voteringen här i kammaren,
liksom var fallet i statsutskottet, får stå ensam för reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande avdelningen hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring i motiveringen, som förordats
i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 193 avdelningen
I, röstar

Ja;

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. utvidgning av seminarieorganisationen. (Forts.)
Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Avdelningen II.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriska avlöningsbestämmelser
för övningslärare vid de högre kommunala skolorna m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 19, i anledning av Kungl.
Majts proposition angående bidrag till kristidsnämndernas verksamhet jämte
i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts - i proposition nr 266 framlagda förslag samt med avslag
å motionerna I: 86 och II: 131,

a) godkänna av departementschefen angivna grunder för ''statsbidrag till
kristidsnämndernas kostnader för 1946 års skördeuppskattning,

b) till Bidrag till kristidsnämndernas verksamhet för budgetåret 1947/48
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 900 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 86, av herrar Franzon och Lodenius, samt
II: 131, av herr Hedqvist, hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att
kostnaderna för den lokala prisövervakningen skulle helt bestridas av statsmedel
samt att beslutet härom måtte få retroaktiv verkan från den 1 december
1946.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Mannerskantz ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna I: 86 och II: 131.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Vid behandlingen av detta ärende i utskottets
plenum yrkade jag bifall till de i ämnet väckta motionerna, i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att kostnaderna för den lokala prisövervakningen
helt måtte bestridas av statsmedel samt att beslutet härom måtte
få retroaktiv verkan från den 1 december 1946. Jag anser nämligen, att den
lokala prisövervakningen är en polisiär åtgärd, som har pålagts kristidsnämnderna
utöver de uppgifter som de redan tidigare erhållit och som vållat kommunerna
stora utgifter. Hela denna anordning med prisövervakning förefaller
mig inom parentes vara föga sympatisk. I varje fall borde väl staten hålla
kommunerna skadeslösa för de ökade utgifter som uppstå genom att staten på
detta sätt pålägger dem en uppgift, beträffande vilken man till och med kan

Första kammarens protokoll 1947. Nr 29. 3

Ang. bidrag
till kristidsnämndernas

verksamhet.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. bidrag till kristidsnämndernas verksamhet. (Forts.)
bestrida att den har med kristidsnämndernas verksamhet att göra, utan som
snarare är direkt statlig.

Det är emellertid, som frågan nu ligger till, inte möjligt att hemställa om
bifall till motionen annat än om man är beredd att formulera ett yrkande om
ett särskilt anslag för detta ändamål. En utväg skulle då vara att yrka återremiss,
för att utskottet skulle få tillfälle att utarbeta ett sådant förslag. Efter
vad jag kan förstå, är det emellertid inte någon mening att nu göra ett dylikt
yrkande.

Jag har emellertid inte velat låta detta ärende gå förbi utan att framföra
dessa synpunkter. Jag anser nämligen, att det inte är i sin ordning att kommunerna
skola betala kostnaderna för prisövervakningen, som beräknas till
890 000 kronor om året. Det är visserligen allmänna medel, vare sig det är
kommunerna eller staten som få svara för dessa kostnader, men enligt min
mening vore det riktigare, att staten stode för dessa kostnader.

Med hänsyn till de omständigheter, som jag här anfört, har jag, herr talman,
intet yrkande, men jag har dock velat göra detta uttalande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Eöredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 197, i anledning av väckt motion om anslag till Samfundet De Nio;
och

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Anslag till
skolor tillhörande

barna- och
•ungdomsvården.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 199, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för budgetåret 1947/48 till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj ds i propositionen nr 269 framlagda förslag
godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 9 maj 1947 förordade
riktlinjer för omorganisation av skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
samt i fråga om bestridande av kostnaderna för verksamheten;

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 327 och II: 484 bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa personalförteckning
för statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården i enlighet med av
utskottet förordat förslag;

III. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag

A. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1947/48;

B. för budgetåret 1947/48 under V huvudtiteln anvisa

1) till Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar ett
förslagsanslag av 1 677 000 kronor;

2) till Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 216 000 kronor;

3) till Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Byggnadsarbeten
m. m. ett reservationsanslag av 1 573 000 kronor;

Fredagen den 20 jnni 1947. Nr 29. 35

Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården. (Forts.)

4) till Bidrag till driften av icke statliga skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
ett förslagsanslag av 1 300 000 kronor;

5) till Fortbildningskurser för befattningshavare vid skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården ett reservationsanslag av 23 000 kronor;

6) till Bidrag till inrättande av inackorderingshem ett reservationsanslag
av 80 000 kronor.

Reservation hade anmälts av fröken Osvald, som dock ej antytt sin mening.

Fröken Osvald: Herr talman! Jag har begärt ordet för att med några få ord
motivera den reservation, som jag avgivit till utskottets utlåtande.

I propositionen har i personalförteckningen och löneplanen jordbruksföreståndarna
och trädgårdsmästarna placerats i lägre lönegrad än övriga yrkeslärare.
Detta har föranlett en motion, i vilken framhålles, att dessa båda kategorier
böra placeras i samma lönegrad som övriga yrkeslärare. Motionärernas
önskemål ha tillgodosetts så till vida, att utskottet på s. 39 anför, att »utskottet
har funnit synnerligen tveksamt om den av Kungl. Maj:t föreslagna
löneskillnaden är fullt motiverad». Utskottet säger vidare: »I anledning av
motionerna vill utskottet framhålla, att behov föreligger av en allmän omprövning
av löneställningen för lärare i jordbruk och trädgårdsskötsel under jämförelse
med löneställningen för andra yrkeslärare.» Detta uttalande uppskattar
jag i och för sig, men det finns även en annan grupp av lärare, som enligt
min mening också borde ha omnämts i detta sammanhang, nämligen de lärarinnor,
som skola handha hemvårdsundervisningen i de kvinnliga skolor, som omnämnas
i den föreliggande propositionen och som kallas för hemvårdslärare.

Att lägga märke till är att hemvårdslärarna tagas ur samma grupp som
hushållslärarinnorna. De ha alltså exakt samma utbildning. Hemvårdslärarna
ha emellertid placerats i 9 lönegraden, medan lärarinnorna i hushållsgöromål
och kvinnlig slöjd placerats i 15. Jag har under hand inhämtat, att man i
socialstyrelsen inte tänkt sig att i den förstnämnda befattningen ha utexaminerade
hushållslärarinnor, fastän beteckningen hemvårdslärare delvis ganska
felaktigt kommit att användas för dessa befattningshavare. I propositionen säges
emellertid på ett ställe, att vederbörande skall vara avbytare för övriga lärarinnor,
vilket tyder på att man där tänkt sig att dessa befattningar skulle
besättas med kompetenta lärarkrafter. Att detta icke är avsikten inom socialstyrelsen
är mycket att beklaga. Vid en av de skolor, som det här gäller, vill
nämligen styrelsen försöka att få en mer fast organisation av undervisningen
och om möjligt få den inordnad som ett led i vår reguljära och grundläggande
utbildning i husligt arbete, så att denna grund sedan kunde utnyttjas av lämpliga
elever för en fortsatt god yrkesutbildning. För att detta skall bli möjligt
måste befattningarna handhas av utbildade lärarinnor.

Eftersom förverkligandet av denna plan ännu kan dröja något, vill jag, herr
förste vice talman, inte nu framställa något yrkande. Men jag vädjar i detta
sammanhang till departementschefen, att han, när förslag i denna riktning kommer
från styrelsen för den skola, som jag här avser, måtte ta detta under välvilligt
övervägande och medverka till att personalorganisationen och löneställningen
vid denna skola måtte bli sådan, att de förslag, som i detta fall framläggas,
kunna förverkligas.

Jag har, herr förste vice talman, intet yrkande.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag skall bara säga några få ord. Det förslag,
som här är framlagt, är synnerligen behjärtansvärt; det är klokt och bra.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården. (Forts.)

Men nu är det så, att både Stockholms stad och Göteborgs stad ha egna skyddshem
— eller skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, som de numera
kallas — och varje beslut av riksdagen sådant som detta drar givetvis med
sig, att dessa båda städer måste utöka personalen vid sina skolor respektive
medge förbättrade avlöningsförmåner på samma sätt som staten gör vid sina.
Det är alltså fråga om en ökad kostnad inte bara för staten, utan också för
dessa städer. Då de avtal, som äro slutna mellan staten å ena sidan och dessa
städer å den andra, ändå ha slutits under den förutsättningen, att blott vissa
begränsade kostnader skola åvila dessa städer, så kan jag inte tänka mig annat
än att följden måste bli, att vid utbyggandet av personalorganisationen och
ökandet av lönekostnaderna staten måste inskrida och ge dessa städer bidrag
svarande mot kostnadsökningarna. Jag förutsätter att så kommer att ske.

Å andra sidan utnyttjas dessa kommunalt drivna skolor i organisationen
som helhet och utgöra ett led i denna. I ungdomsvårdsskolorna i Göteborg
exempelvis — jag talar nu närmast med utgångspunkt från min kännedom
om Göteborgs skolor — finns det inte bara göteborgsungdomar. Där uppfostras
även ungdomar från en hel rad andra kommuner ute i landet, givetvis med
vissa statsbidrag för kommunens kostnader, och likaså finns det flickor och
pojkar från Göteborg vid en hel del av de statliga skyddshemmen.

Vore det då inte rimligt, att man, när saken nu har utvecklat sig på detta
sätt, införlivade även dessa båda städers skolor med den statliga organisationen?
De olika skolorna äro redan nu väsentligen enhetligt ledda, och de båda
städernas skolor ingå redan som element i hela organisationen. Jag tycker allt
ligger berett för att staten skall taga steget ut och stryka den särbestämmelse
i barnavårdslagen, som säger att Stockholm och Göteborg skola hålla skolor
av detta slag själva. Jag skulle vilja be, att föredragande statsrådet ville betänka
den saken. Jag vet, att det är ett önskemål från båda dessa städers
sida, att skolorna bli statliga, och jag tror det vore en lycka för hela organisationen,
om det rätt snart kunde beslutas att dessa skolor skola införlivas
med den organisation, som staten har för sina egna skolor av samma slag.

Jag har naturligtvis intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets irtlåtanden:

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till civilförsvaret; och

nr ''201, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt att i
arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag uppförts å
allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47, m. m.

Vad utskottet i d.essa utlåtanden hemställt bifölls.

Ang. aktieteckning
i
Norrbottens
järnverk
aktiebolag,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 202, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till teckning av ytterligare aktier i Norrbottens
järnverk aktiebolag, m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 267 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte

a) till Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag för budgetåret 1947/
48 under fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag av 25 000 000
kronor,

Fredagen den do juni 1947.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

b) besluta, att staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti i mån
av behov för lån åt Norrbottens järnverk aktiebolag å högst 25 000 000 kronor.

Herr Wistrand: Herr talman! När frågan om nya anslag till Norrbottens
järnverk nu ännu en gång kommer före på kammarens bord, vill jag företaga
mig något, som jag inte har varit i tillfälle till, när jag har yttrat mig vid föregående
behandlingar av motsvarande ärenden. Jag skall nämligen be att få
rikta en uppriktig komplimang till handelsministern. Nu kan för första gången
Norrbottens järnverks anslagsfrågor behandlas med utgångspunkt från eu
proposition, mot vilken det under de för handen varande förhållandena, inte
kan göras någon principiell invändning.

Det är med tillfredsställelse man denna gång konstaterar frånvaron av den
mästarhand, som dirigerade föregående års proposition med dess luftiga och löst
grundade optimism i fråga om avsättningsmöjligheter och anläggningar, och
järnverkets styrelse har nu, tydligen för första gången, funnit sig föranlåten
att ta intryck av den kritik, som från remissinstansernas och riksdagens sida
framkom mot tidigare utvidgningsförslag men som här avvisades — från statsrådsbänken
i debatten och från kammarens sida i voteringen.

I och för sig är detta förhållande mycket tillfredsställande. Sedan det ödesdigra
beslutet om byggande av ett thomasverk har fattats, så måste järnverket
oundgängligen byggas vidare. Det kan inte kvarstå som en torso, utan armar
och ben och utan produktiv mening. Äntligen ha vi fått ett utbyggnadsprogram
som är nedskuret till rimliga proportioner och som tar hänsyn till vad
man — naturligtvis endast under gynnsamma betingelser —• överhuvud taget
kan tänka sig vara möjligt att uppnå på svensk och utländsk jämmarknad.

Såsom alltid har varit regel i detta järnverks utvecklingshistoria, ha emellertid
kostnaderna även denna gång visat sig bli långt större än vad som
hade ställts i utsikt i styrelsens kalkyler. Genom att nu en koksmasugn utgår
ur utbyggnadsprogrammet minskas kostnaderna med 18 miljoner kronor, men
å andra sidan ha kostnaderna för valsverket ökats till långt utöver de beräknade
och avsevärt mer än vad som motsvarar den minskning, som föranledes
av det inhiberade uppförandet av koksmasugnarna. Kvar står en inte oväsentlig
totalkostnadsökning, ehuru programmet är starkt reducerat.

Statsrådet och utskottet tro sig kunna konstatera, som de uttrycka det, att
man åtminstone med ledning av dagens situation kan antaga att järnverket
skall kunna utvecklas till ett konkurrenskraftigt företag. Jag är, när det gäller
framtiden, allt fortfarande pessimist på denna punkt, och jag skall redogöra
varför.

Redan i samband med förslaget om den första utbyggnadsetappen framhölls
det, att kapitalkostnaderna per ton stål vid Norrbottens järnverk måste bli
mycket höga. Då man nu har att räkna med ett något högre kapitalbehov
och samtidigt en icke oväsentligt lägre faktisk produktion, komma tydligen
kapitalkostnaderna per ton att ytterligare stiga. Utsikterna för en räntabel
produktion förefalla därför att — åtminstone sedan den nu rådande bristkonjunkturen
har upphört — vara mindre än vad tidigare kunnat förefalla.

Det är naturligtvis ytterst vanskligt att bedöma utsikterna till avsättning
av de produkter, som planeras ingå i järnverkets tillverkningsprogram, och
styrelsens förslag till fördelning av tillverkningen på olika produkter har ju
också endast mycket löst knutits till vissa reflexioner om försörjningsläget beträffande
ett antal särskilda varuslag. Jag vill i detta sammanhang endast
framhålla, att armeringsjärn, som avses komma att ingå såsom en relativt stor
post i produktionen, alltid har varit och väl kommer att förbli en vara som
är utsatt för en särskilt stark konkurrens med billigt importjärn.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1917.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

Även under nuvarande omständigheter kommer emellertid Norrbottens järnverk
att genom sin tillvaro verka oroande. I propositionen angives, att kvantiteten
300 000 ton avser valsverkens kapacitet, medan den faktiska produktionen
av valsat järn och stål beräknas till 225 000 ä 250 000 ton. För en produktion
av denna storlek erfordras en råvarukvantitet, exklusive cirkulerande
skrot, av 255 000 ä 285 000 ton. Då tackjärnsproduktionen i den blivande koksmasugnen
avses bli cirka 200 000 ton. återstår det att fylla ett råvarubehov av
55 0001 å 85 000 ton. För detta ändamål måste man antingen ta i anspråk huvudparten
av tackjärnsproduktionen i elektrotackjärnsugnarna, vilkas produktion
man ju i kalkylerna hade avsett för direkt avsalu, eller också fylla återstoden
av råvarubehovet med motsvarande kvantitet köpskrot. Tillgången på
köpskrot är emellertid knapp. De svenska järnverkens konsumtion av ordinärt
köpskrot har under de senaste åren utgjort cirka 220 000 ton per år. Tillkomsten
av ett stort köpskrotbehov vid Norrbottens järnverk skulle alltså
komma att medföra mycket stora olägenheter för den övriga järnhanteringen,
som för sin tillverkning är beroende av en god skrottillförsel och som avsevärt
skulle skadas genom ökad konkurrens på denna ganska begränsade marknad,
där priset är alldeles särskilt känsligt för ökad efterfrågan.

Vidare har det framförts starka betänkligheter från remissinstansernas sida
beträffande möjligheten att på den allmänna marknaden anskaffa erforderligt
kapital för utbyggnad av järnverket. Statsrådet har i anledning av de farhågor,
som därvidlag ha yppats från olika håll och som kommit till sitt mest pregnanta
uttryck i ett särskilt uttalande av riksgäldskontorets direktör, framhållit, att
medlen inte skulle komma att omedelbart erfordras, utan att de först efter
ungefär ett år skulle behöva tas i anspråk. Jag vågar ifrågasätta, om detta är
riktigt. Dels måste man, antar jag, här följa de regler, som äro vanliga vid sådana
affärer som anskaffning av valsverk och enligt vilka man redan vid beställningen
får erlägga en tredjedel av köpeskillingen, och dels måste man väl
också tänka sig att relativt snart uppföra de byggnader, som äro erforderliga
för verket. Det torde därför vara allt skäl att, som statsutskottet så starkt understrukit,
utbyggnaden verkställes i en takt som i mycket hög grad måste bestämmas
under noggrant aktgivande på kapitalmarknadens utveckling.

över huvud har hittills den, som med betänksamhet iakttagit järnverksplanernas
utformning i Norrbotten, fått rätt i sina farhågor, kanske långt över
förväntan. Nu stå vi inför den situationen, att det för många tiotals miljoner
kronor måste anskaffas dyrbara valsverk ifrån utlandet, och våra sinande
valutatillgångar skola tagas i anspråk för detta ändamål. Vår redan förut ansträngda
kapitalmarknad anstränges ytterligare genom denna investering, som
jag vågar beteckna som — i varje fall såsom ekonomiskt projekt betraktad —
äventyrlig. I dagens situation verkar komplexet Norrbottens järnverk klart
inflationsdrivande.

På sin tid genomdrivet och framför allt utvidgat mot sakkunnig kritik och
ofta tyvärr med stöd av ohållbara och föga samvetsgranna kalkyler har Norrbottens
järnverk hittills inte lämnat några bevis för vare sig statsdriftens överlägsenhet
eller statsmakternas förmåga till förnuftig planering.

Nu stå vi emellertid inför ett tvångsläge, och handelsministern skall som
sagt lämnas det erkännandet, att han har gjort det bästa av det läge, vari ärendet
överlämnades till honom av hans föregångare.

Till sist: varför byggdes på sin tid Norrbottens järnverk? Jo, för att vara
ett bidrag till Norrbottens försörjning, för att skaffa arbete åt Norrbottens
befolkning. Jag bär många gånger i debatterna om Norrbottens järnverk tagit
mig friheten att framhålla, hur illa placerade dessa pengar syntes vara, om
syftet angavs vara att främja Norrbottens kolonisering och dess näringsliv.

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

I år åberopas av handelsministern som en särskild fördel hos det reviderade
förslag till utbyggnad, som lian och utskottet förordat, att antalet sysselsatta
skulle komma att nedgå från 2 500 till 1 500 man genom detta förslags genomförande.
Handelsministerns resonemang är sakligt och ekonomiskt sett fullkomligt
riktigt och oantastligt, men är inte ändå denna vinst, som åberopas,
parodisk med hänsyn till de högt utropade och reklamerade sociala uppgifter i
fråga om Norrbottens kolonisation, som skulle tillgodoses genom uppförandet
av ett järnverk i Norrbotten?

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Näsström: Herr talman! Jag anser, att herr Wistrands inlägg här inte
bör stå alldeles oemotsagt. .......

Herr Wistrand anmälde, att han inför kammaren ville förklara sm inställning
till frågan om Norrbottens järnverk, och det är ju tacknämligt, men åtminstone
vi inom det parti jag företräder voro redan på förhand fullt på det
klara med vad herr Wistrand har för inställning till hela denna sak.

Jag tycker att herr Wistrands ironisering över förre handelsministern är litet
betänklig, detta kanske framför allt ur den synpunkten, att herr Wistrand
nu försöker ge den nye handelsministern så mycket blommor som möjligt. Det
äro vi naturligtvis tacksamma för, men jag tror att herr Gjöres, som är en
mycket klok karl, ändå kan göra den reflexionen, att om det blir för mycket
blommor från herr Wistrands håll, så kan det tänkas att det gör oss litet miss Herr

Wistrand gjorde också några reflexioner om strävandena att skaffa tillräckligt
med arbetsmöjligheter åt befolkningen i Norrbotten. Jag tror att det
är en sak som man inte kan vifta bort sa som han gjorde.^ Vi norrlänningar
göra anspråk på att de människor, som vi ha fostrat skola fa arbete inom små
landamären. Det kan inte vara riktigt, att de kommuner, som ha de största utgifterna
bland annat för barnens uppfostran, skola exportera sm arbetskraft,
sedan de ha lagt ned rätt dryga pengar för dess utbildning. Vi hålla fast vid
att de människor, som bygga och bo där uppe, i görligaste man skola ta arbete
inom de provinser där de ha växt upp.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i del
under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
om anslag för budgetåret 1947/48 till oförutsedda utgifter;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående förvärv av viss del
av tomten nr 2 i kvarteret Lejonet i Stockholm;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag
till vissa plankostnader m. m.;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1947/48; samt

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglermg
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. in., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Föredrogs ånyo och lades^till handlingarna statsutskottets memorial nr 208,
i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—den 30 juni 1946, i vad avser
den under § 45 behandlade frågan om vissa kraftstationsbyggen och sjöregleringar
i Ångermanälvens flodområde.

linjlrriaför Föredrogs ånyo särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning av Kungl.
den framtida :^s proposition angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
jordbruks- m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

po ikenm.m. Qcnom en f]en 21 februari 1947 dagtecknad proposition, nr 75, vilken
hänvisats till särskilda utskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen
att

dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om kronans förköpsrätt,

2) lag angående ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884) om förköpsrätt
samt

. 3) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; aels

medgiva, att åtgärder för jordbruksnäringens främjande finge vidtagas
i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som enligt berörda statsrådsprotokoll
angivits av föredragande departementschefen;

dels till Förberedande organisatoriska åtgärder i samband med jordbrukets
rationalisering m. m. för budgetåret 1947/48 å riksstaten under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 750 000 kronor.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
I: 111 av herr Persson, Karl, m. fl.,

I: 251 av herr Gränebo m. fl., i vad den gällde i propositionen behandlade
frågor,

I: 252 av herr Sundelin m. fl.,

I: 253 av herr Persson, Karl,

I: 254 av herr Andersson, Gustav Emil, m. fl.,

I: 255 av herrar Andersson, Lars, och Persson, Karl,

I: 256 av herr Näsgård m. fl.,

1:257 av herr Domö m. fl., i vad den gällde i propositionen behandlade
frågor,

II: 175 av herr Carlsson i Bakeröd m. fl., likalydande med motionen nr 111
i första kammaren,

11:370 av herr Ståhl,

II: 377 av herr Ohlin m. fl., likalydande med motionen nr 252 i första
kammaren,

II: 379 av herr Svensson i Grönvik m. fl., likalydande med motionen nr
251 i första kammaren, i vad den gällde i propositionen behandlade frågor,

II: 380 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl.,

11:381 av herrar Johansson i Mysinge och Svensson i Stenkyrka, likalydande
med motionen nr 254 i första kammaren,

II: 382 av herr Staxäng,

11:383 av herr Persson i Svensköp m. fl.,

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

11:385 av herr Stenvall m. fl., likalydande med motionen nr 255 i första
kammaren,

II: 387 av herr Sandberg,

11:388 av herr Mattsson m. fl., likalydande med motionen nr 256 i första
kammaren,

11:389 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl., likalydande med motionen
nr 257 i första kammaren, i vad den berörde i propositionen behandlade frågor.

Utskottets nu föreliggande utlåtande omfattade följande särskilda huvudavdelningar,
nämligen Målsättningen för jordbrukspolitiken, Avvägningen av
det allmänna prisstödet åt jordbruket. Den yttre rationaliseringen, Den inre rationaliseringen,
Organisationen av rationaliseringsverksamheten, Särskilt stöd
åt vissa innehavare av mindre jordbruk, Utformningen av de prisreglerande
åtgärderna på jordbrukets område, Organisationen av den prisreglerande verksamheten
samt Kostnadsberäkningar och anslagsäskanden.

I var och en av dessa huvudavdelningar hade utskottet till en början lämnat
en redogörelse för Kungl. Maj:ts förslag och de motionsvis framställda
yrkandena, varefter utskottet för egen del gjort vissa uttalanden i respektive
frågor. Utskottet hade sedermera hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande att de genom propositionen framlagda förslagen
till lag om kronans förköpsrätt, lag angående ändring i lagen den 22
december 1943 (nr 884) om förköpsrätt och lag angående ändring i lagen den
12 maj 1917 (nr 189) om expropriation icke kunnat i förändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga under punkten införda förslag till

1) lag om kronans förköpsrätt,

2) lag angående ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884) om förköpsirätt
samt

3) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation
;

B. att riksdagen måtte

1) medgiva, att åtgärder för jordbruksnäringens främjande finge vidtagas
i huvudsaklig överensstämmelse med vad förut i utlåtandet angivits,

2) till Förberedande organisatoriska åtgärder i samband med jordbrukets ra tionalisering

m. m. för budgetåret 1947/48 å riksstaten under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av....................kronor 750 000;

C. att dels motionerna I: 111 och II: 175, likalydande, I: 252 och II: 377,
likalydande, I: 253, I: 254 och IT: 381, likalydande, I: 255 och II: 385, likalydande,
I: 256 och II: 388, likalydande, II: 370, II: 380, II: 382, II: 383 samt
II: 387 i sin helhet, dels motionerna I: 251 och II: 379, likalydande, samt I: 257
och II: 389, likalydande, i vad dessa motioner gällde i propositionen behandlade
frågor, måtte, i den mån motionerna eller ifrågavarande delar av dessa
icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

I det under punkten A 1 upptagna förslaget till lag om kronans förköpsrätt
voro 1 § och 2 § första stycket så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

1 §•

Sker försäljning av jordbruksfastighet, äge kronan, för att underlätta bildandet
av bärkraftiga brukningsdelar, lösa till sig fastigheten till det pris som
köparen utföst. Sådan förköpsrätt utövas för varje hushållningssällskaps område
av den lantbruksnämnd som där skall finnas.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

(i utskottets förslag:)

Bestämmande för fastighets natur av jordbruksfastighet är den för fastigheten
vid tiden för försäljningen gällande taxeringen.

Vad i denna lag stadgas om förköpsrätt skall ock gälla, då del av eller an -

del i jordbruksfastighet säljes.

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen
är säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller
ock säljarens syskon, ej heller där viss
andel i fastigheten säljes till någon
som förut var delägare i densamma.

§.

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen
är säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller
ock säljarens syskon eller syskons
barn, ej heller där viss andel i fastigheten
säljes till någon som förut var
delägare i densamma.

Det under punkten Ä 3 tillstyrkta förslaget till lag angående ändring i lagen
om expropriation hade följande avfattning:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs samt att i samma lag skola under
särskild rubrik av den lydelse som framgår av det följande införas två nya
paragrafer, betecknade såsom 109 och 110 §§, av nedan angivna innehåll.

1 §•

Fastighet, som--— utrymme Fastighet, som--— för orten;

däromkring.

13. för linbana, som är behövlig
för ett företag av större gagn för
orten ;

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov; eller

15. för stärkande av ofullständigt jordbruk.

Särskild rätt —--till nationalpark.

12. Särskilda bestämmelser om expropriation av mark för stärkande av

ofullständigt jordbruk.

109 §‘

Fråga om att mark skall exproprieras för stärkande av ofullständigt jordbruk
må väckas endast av lantbruksnämnd.

I ansökningen skall, så noggrant omständigheterna det medgiva, angivas huru
efter expropriationen skall förfaras med marken.

no §.

Expropriationsrätt må beviljas endast om särskild svårighet möter att genom
avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris.

Sådan rätt må ej medgivas, om den mark, varom fråga är, icke helt eller
till huvudsaklig del lämpar sig för det avsedda ändamålet eller om genom expropriationen
avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare.
Vid bedömande huruvida expropriationen skulle medföra olägenhet som
nyss sagts må hänsyn icke tagas till anordning som prövas hava vidtagits
i syfte att förhindra expropriation.

Ej heller må expropriationsrätt medgivas med mindre en lämplig fastighetsbildning
finnes kunna genom expropriationen befordras.

Rätt till expropriation av mark, som utgör särskild fastighet, må vad angår
fastighet med jordbruk beviljas endast om fastigheten tillhör bolag, för -

-Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
ening, stiftelse eller fideikommiss eller äges av enskild person, vilken icke är
mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma,
och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att bereda
sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket; skolande vid bedömande av frågan,
av vilken anledning fastighet besittes, i samma ägares hand befintliga,
genom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden av samma
hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Vid utlåtandet hade fogats

dels ett särskilt yttrande av herrar Mannerskantz, Gunnar Andersson, Ragnar
Bergh och Staxäng,

dels ock följande reservationer:

1) av herrar Tjällgren, Mannerskantz, Sundelin, Heiding, Gunnar Andersson,
Ragnar Bergh, Liedberg, Gustafson i Vimmerby, Svensson i Ljungskile,
Staxäng och Johansscm i Norrfors i fråga om organisationen av rationaliseringsverksamheten; 2)

av herrar Mannerskantz, Ragnar Bergh och Larsson i Karlstad, vilka på
anförda skäl ansett, att punkten A i utskottets hemställan i vad gällde de två
första i sagda moment berörda lagförslagen bort hava följande lydelse:^

»A) att riksdagen, med bifall till motionerna 1:257 och 11:389, måtte^avslå
Kungl. Maj :ts förslag till lag om kronans förköpsrätt samt till lag angående
ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884) om förköpsrätt»;

3) av herrar Mannerskantz, Gunnar Andersson, Ragnar Bergh, Liedberg och
Larsson i Karlstad, vilka på åberopade grunder ansett, att punkten A i utskottets
hemställan bort såvitt gällde det under 3) upptagna lagförslaget hava
följande lydelse:

»att riksdagen, med bifall till motionerna 1:257 och 11:389, måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation»;

4) av herrar Tjällgren, Heiding, Gustafson i Vimmerby och Johansson i
Norrfors, vilka ansett, att utskottets utlåtande under avdelningarna Målsättningen
för jordbrukspolitiken, Avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket,
Den yttre rationaliseringen och Särskilt stöd åt vissa innehavare av
mindre jordbruk bort hava den ändrade lydelse, reservationen visade;

5) av herrar Sundelin och Svensson i Ljungskile, vilka föreslagit vissa ändringar
i utskottets uttalanden under avdelningarna Avvägningen av det allmänna
prisstödet åt jordbruket, Den yttre rationaliseringen och Särskilt^stöd
åt vissa innehavare av mindre jordbruk ävensom ansett, att utskottets utlåtande
beträffande texten till det under A 3 upptagna lagförslaget bort i fråga om
110 § fjärde stycket ha ungefärligen följande lydelse:

Rätt till expropriation av mark, som utgör särskild fastighet, må vad angår
fastighet med jordbruk beviljas endast om fastigheten tillhör bolag, förening,
stiftelse eller fideikommiss eller äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven
å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma,
och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig
sin huvudsakliga utkomst av jordbruket; skolande vid bedömande av frågan,
av vilken anledning fastighet besittes, i samma ägares hand befintliga, genom
ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden a,v samma
hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet. Innehaves fastighet som

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken in. m. (Forts.)
nu nämnts av arrendator, som enligt 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till
fast egendom åtnjuter förköpsrätt till fastigheten, må expropriationsrätt ej
medgivas mot arrendatorns bestridande. Rätt till expropriation av fastighet,
som avses i detta stycke, från enskild person må vidare medgivas endast i det
fall att ägaren förutom sagda fastighet äger ytterligare minst en dylik fastighet
och ej för expropriation anvisar annan honom sålunda tillhörig fastighet.

6) av herrar Tjällgren, Sundelin, Heiding, Gunnar Anderssori, Liedberg,
Gustafson i Vimmerby, Svensson i Ljungskile och Johansson i Norrfors, vilka
under åberopande av att de skäl, som föranledde, att kronans förköpsrätt ej
borde gälla vid försäljning till syskons barn, även förelåge vid försäljning till
andra avkomlingar till ett syskon till säljaren, anfört, att 2 § första stycket
förslaget till lag om kronans förköpsrätt bort hava följande lydelse:

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling, adoptivbarn
eller dess avkomling eller ock säljarens syskon eller syskons avkomling,
ej heller där viss andel i fastigheten säljes till någon som förut var delägare
i densamma.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Med avseende å föredragningen
av särskilda utskottets utlåtande nr 2 får jag hemställa, att detsamma må
företagas till avgörande punktvis samt punkterna A och B 1 på följande sätt:
under punkten A föredragas först de däri framlagda lagförslagen vart för sig,
det första och det tredje i den mån så erfordras, paragrafvis, med promulgationsbestämmelser,
ingresser och rubriker sist, varefter och sedan alla lagförslagen
blivit genomgångna utskottets hemställan i punkten A föredrages. Lagtext
torde ej behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Punkten B 1 företages till avgörande på det sätt, att först föredragas avdelningsvis
utskottets uttalanden under de olika med fetstil utmärkta huvudavdelningarna
av utlåtandet, varvid texten ej må behöva uppläsas. Sedan alla
avdelningarna blivit på detta sätt genomgångna, föredrages utskottets hemställan
under punkten B 1.

Vid behandlingen av den del av utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
må denna omfatta utlåtandet i dess helhet.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

I enlighet härmed föredrogs nu

Punkten A.

Utskottets förslag till lag om kronans förköpsrätt.

1 §■

Herr Tjällgren: Herr talman! Såsom framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet,
har jag jämte några andra ledamöter av utskottet låtit anteckna
mig såsom reservant. Det är närmast i anledning härav som jag begärt ordet.
Men innan jag närmare ingår på innebörden av och skälen för reservationerna,
vill jag i största korthet anföra några allmänna synpunkter rörande
det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget angående riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken.

Departementschefens uttalande i propositionen — det återfinnes på s. 123
— att »det närmaste målet för de statliga åtgärderna på jordbrukets område
bör enligt min uppfattning vara att den i jordbruket arbetande befolkningen
skall få samma möjligheter som utövarna av andra näringar att uppnå en

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
skälig inkomstnivå och att bliva delaktig i den allmänna välståndsstegring,
som kan ske i fortsättningen», torde säkerligen av alla med tillfredsställelse
kunna accepteras. Huruvida de medel, som i propositionen föreslagits för att
nå detta mål, äro tillräckliga, kan emellertid göras till föremål för diskussion.
Om den saken äro meningarna som bekant mycket delade.

Beträffande de medel, som för uppnående av ifrågavarande mål förordats,
har departementschefen anfört: »För att detta mål skall kunna förverkligas
fordras betydande insatser såväl av jordbruksbefolkningen som av det allmänna.
Rationaliseringsmöjligheterna inom jordbruket måste tillvaratagas. Särskilt
måste strävandena härvid inriktas på att brukningsdelarna skola bliva sådana,
att de möjliggöra ett effektivt utnyttjande av arbetskraften hos de i
jordbruket sysselsatta personerna. Den nuvarande fastighetsindelningen, vilken
till största delen tillkommit under tider, då förutsättningarna för jordbruksnäringen
voro helt annorlunda än de nu äro och i framtiden kunna
väntas bliva, får härvid ej stå hindrande i vägen om man, utan att andra
viktiga intressen åsidosättas, genom ändringar av densamma kan förbättra
förutsättningarna för jordbruksdriften och inkomstmöjligheterna för jordbrukets
utövare.»

Mot den del av departementschefens uttalande i propositionen, som jag tilllåtit
mig att citera, torde knappast någon saklig invändning kunna göras. För
min personliga del är jag beredd att helt instämma däri. En fråga är emellertid,
huruvida de här omnämnda åtgärderna eller medlen ensamma äro tillräckliga
för att uppnå det eftersträvade målet, nämligen jordbruksbefolkningens
likställighet i inkomsthänseende med andra jämförliga befolkningsgrupper.
Jag måste än en gång säga att jag hyser den uppfattningen, att
så inte är fallet. Som stöd för denna min uppfattning tillåter jag mig hänvisa
till vad departementschefen sagt i propositionen om den saken. Däri
heter det nämligen bland annat: »Enbart en fortsatt rationalisering inom jordbruket
kan ej väntas vara tillräcklig för att den i jordbruket sysselsatta befolkningen
skall kunna uppnå en tillfredsställande inkomstnivå. Statsmakterna
måste därför vara beredda att vidtaga de åtgärder som, vid sidan av
nyssnämnda rationaliseringsverksamhet, kunna erfordras för förverkligande
av detta önskemål. Dessa åtgärder böra i första hand gå ut på att även i
fortsättningen lämna jordbruket ett gränsskydd gentemot den utländska konkurrensen,
avvägt med hänsyn till det genomsnittliga stödbehovet för näringen.
»

Jag skall be att få taga fasta på och understryka nu återgivna uttalande,
och jag har anledning tro att jordbrukarna i allmänhet äro tacksamma för och
med tillfredsställelse notera detsamma. Men jag är övertygad om att jordbruksnäringens
utövare skulle varit ändå mera tacksamma och tillfredsställda,
därest departementschefens uttalande i nämnda avseende sträckt sig något
längre — jag menar, om departementschefen exempelvis i sitt uttalande aven
sagt, att det är dock icke nog med i propositionen föreslagna rationaliseringsåtgärder
och ifrågasatt statligt stöd till jordbruket för uppnående av den eftersträvade
lönsamheten, utan att priset på jordbrukets produkter måste höjas
till en nivå, som står i rimlig proportion till produktionskostnaderna. För
min del måste jag erkänna, att jag, såsom jag nyss nämnde, har mycket svårt
att övertyga mig om att enbart de i propositionen föreslagna åtgärderna äro
till fyllest för att nå det mål man enligt propositionen säger sig eftersträva.

Det föreliggande förslaget till jordbrukets rationalisering innefattar som
bekant — bland annat, kan man kanske säga -— en sammanslagning av mindre
jordbruk till större brukningsdelar. Det ligger för övrigt i sakens natur. Förslaget
har i det hänseendet skarpt kritiserats, inte minst i de avgivna remisssvaren.
Jag vill naturligtvis inte bestrida, att denna kritik i vissa fall kanske

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
gått för långt. Särskilt har så kanske varit fallet i den allmänna diskussionen
vid sidan om de gjorda remissuttalandena. Men detta hindrar inte att
enligt min mening visst fog funnits för kritiken. Jag tänker då särskilt på
den del av densamma, som avsett förslaget om de mindre jordbrukens sammanslagning
med eller uppgående i större brukningsdelar. Såsom norrlänning
vet jag bestämt och kan vitsorda, att för Norrlands vidkommande är den frågan
synnerligen ömtålig. Jag skall inte trötta kammaren med några statistiska
uppgifter rörande antalet av de norrländska jordbruk, som på grund av sin
areal skulle komma att enligt de i propositionen förordade riktlinjerna sammanslås
med andra och på så sätt försvinna såsom sjävständiga jordbruk. Här
uppstår nödvändigtvis den frågan: vart skola nuvarande ägare eller innehavare
av dessa utklassade jordbruk ta vägen? Svaret gives i propositionen:
de skola övergå till industrien och andra näringar och fylla arbetskraftsbehovet
inom dessa. Med den kännedom man har om den för närvarande rådande
synnerligen stora bristen på arbetskraft vid jordbruket har man sannerligen
svårt att förstå, hur det skall vara möjligt med någon ytterligare
uttunning av arbetskraften. Om bristen på arbetskraft vid jordbruket har det
redan förut såväl här i riksdagen som eljest talats och vittnats så mycket, att
det egentligen inte borde vara nödigt att ytterligare orda därom. Men på
grund av vissa uttalanden i den kungl. propositionen kan jag omöjligen, herr
talman, underlåta att med några ord vidröra problemet. Jag vågar därvidlag
vidhålla vad jag någon gång tidigare därom anfört här i kammaren, nämligen
att detta är ett mycket allvarligt problem, som inte får avfärdas bara med
en axelryckning. Jag vågar bestämt säga, att det är ett stort misstag att
tro, att vad som i nämnda avseende framföres från jordbrukarhåll endast är
ett onödigt klagomål, för vilket icke finnes något verkligt skäl.

Det måste kanske tillåtas mig att vid detta tillfälle och i detta sammanhang
nämna-, hur det i förenämnda avseende förhåller sig i t. ex. mitt hemlän,
Västernorrlands län, där jag mycket väl känner förhållandena, jag tror
mig kunna säga praktiskt taget i varje kommun. Där är det snart fullständigt
omöjligt att erhålla för jordbruket erforderlig arbetskraft, såväl manlig som
kvinnlig. Särskilt svårt är det att erhålla ladugårdsskötare; i själva verket
är det helt enkelt omöjligt att få sådana. På grund härav ha under de senaste
åren en hel del jordbrukare realiserat sina kreatur och gått över till kreaturslösa
jordbruk. I varje fall hålla de sig inte med flera kreatur — jag avser
då givetvis mjölkdjur — än vad de nödvändigtvis behöva för det egna hushållet.
Man kan säga att jordbrukarna och deras hustrur, icke minst de sistnämnda,
ha tröttnat; de ha inte i längden kunnat stå ut med den arbetsbörda
som på grund av brist på lejd arbetskraft pålagts dem. Det är väl ganska
klart, att en utveckling i sådan riktning ur alla synpunkter sett måste vara
i högsta grad förkastlig. Det tycker jag borde kunna erkännas av alla. Får
en sådan utveckling fortsätta ännu någon tid — det är väl ganska troligt att
så kommer att ske •—■ komma ovillkorligen följderna härav, såvitt jag kan
förstå, att bli ödesdigra inte blott för landsbygden och dess befolkning utan
även för städernas och tätorternas invånare. Jag har som sagt, herr talman,
inte kunnat avhålla mig från att här omnämna detta enligt min mening synnerligen
allvarliga spörsmål.

Men det finns även andra omständigheter som göra, att jag är mycket tveksam
i fråga om nyttan eller behovet av åtgärder, som kunna bidraga till en
minskning av jordbruksbefolkningens numerär. Av vad jag här nyss anfört
torde tydligt framgå, att jag snarare ser en våda i en sådan utveckling.

För landsbygdens egen del innebär en fortskridande folkmängdsuttunning,
att förutsättningarna för en ekonomisk och kulturell uppblomstring på lands -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
bygden avsevärt minskas. Det är väl i alla fall så, att ju glesare en bygd
är befolkad, desto svårare blir det att för rimliga kostnader ordna en hel del
kommunala och andra angelägenheter, såsom kommunikationer, post, telefon
och elektrifiering. Barnens skolundervisning löper risk att försämras, eftersom
sjunkande barnantal ofta framtvingar övergång till lägre skolformer eller
nedläggande av skolor med alla de svårigheter som därav följa. Känslan av
isolering och vantrevnad kommer att sprida sig, och detta kan i sin tur leda
till ytterligare avfolkning.

En annan mycket viktig synpunkt, som inte får glömmas, är det intima
sambandet mellan jordbruket och andra näringar på landsbygden, i all synnerhet
skogsbruket. Åtminstone inom de norrländska länen — till dessa räknar
jag i detta fall även Kopparbergs och Gävleborgs län — har åtminstone hittills
skogsarbetet i stort sett utförts av mindre jordbrukare i orten. _ Skulle
nu dessa genom den planerade rationaliseringen komma att försvinna till alltför
stor del, föreligger det säkerligen fara för att skogsbruket kommer att
lida brist på lämplig arbetskraft. Även om sambandet mellan jordbruket och
andra grenar av landsbygdens näringsliv icke är lika starkt som mellan jordbruket
och skogsbruket, råda dock därvidlag liknande förhållanden.

Från dessa utgångspunkter har i vissa av utskottet behandlade motioner
framhållits, att målet för den framtida jordbrukspolitiken bör vara i stort
sett följande:

1. I hela landets intresse bör en jordbruksproduktion av den storleksordningen
upprätthållas, att vår livsmedelsförsörjning kan tryggas genom våra
egna resurser och hållas på en sådan nivå, att en god näringsstandard kan upprätthållas.

2. Den jordbruksbefolkning, som behövs för att frambringa denna produktion,
skall under de produktionsförutsättningar. som vid skilda tidpunkter förefinnas,
uppnå en inkomstnivå, som är likvärdig med andra befolkningsgruppers.

Denna målsättning bör enligt vår mening snarast möjligt förverkligas.

Efter dessa mera allmänna synpunkter, som jag tillåtit mig att i korthet
anföra, skall jag be*att få något vidröra innehållet i de reservationer som av
mig m. fl. utskottsledamöter antecknats till utskottets utlåtande.

Jämte en del övriga utskottsledamöter har jag inte kunnat vara med om utskottets
uttalande i fråga om fördelningen av vissa uppgifter mellan lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen. De senare ha ju under sin mångåriga
verksamhet uppnått synnerligen goda resultat inom olika områden, ej minst
i fråga om jordförbättringsverksamheten. Enligt vår mening torde, det förhålla
sig så, att det bland jordbrukarna kommer att bli svårt att skilja på driftsrationalisering
och jordförbättringsåtgärder. Om man nu, såsom utskottet förordar,
lägger verksamheten för rationalisering av driftsförhållandena hos hushållningssällskapen
och verksamheten för inre rationalisering hos lantbruksnämnderna,
måste enligt vår mening en konstlad skillnad komma att uppstå
mellan dessa båda grenar av rationaliseringsverksamheten, vilken kan bli till
skada för denna verksamhet och medföra ökade kostnader för det allmänna
genom att befattningshavarna ej kunna effektivt utnyttjas. Det är huvudsakligen
av dessa skäl som vi ansett och fortfarande anse, att hushållningssäll
skapen böra jämte driftsrationaliseringen omhänderhava jordförbättringsverk
samheten.

I fråga om lantbruksnämndernas sammansättning och tillsättning kunna v
inte heller helt ansluta oss till utskottets förslag. I propositionen har ju utta
lats, att rationaliseringsverksamheten skall bli en jordbrukets egen verksamhe
och att jordbrukarna följaktligen böra ha eu stark representation i lantbruks -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
nämnderna. Så kan emellertid inte bli fallet, för den händelse utskottets förslag
bifalles. Enligt detta beräknas endast två representanter för jordbrukarna
bli ledamöter i nämnden.

Man kan tänka sig olika vägar för att få en bättre ordning till stånd. För
vår del ha vi stannat för att den lämpligaste utvägen skulle vara att höja antalet
ledamöter i lantbruksnämnden från sju till nio och att de båda nytillkommande
ledamöterna få utses av hushållningssällskapet. En dylik utvidgning
av lantbruksnämnden synes vara av värde även ur andra synpunkter,
Såsom framhållits i jordbrukskommitténs betänkande, måste man nämligen
med hänsyn till den arbetsbörda, som kommer att åvila lantbruksnämnderna,
räkna med att dessa i stor utsträckning komma att behöva arbeta i delegationer
eller avdelningar. En ökning av antalet ledamöter i nämnden från sju
till nio skulle betydligt öka möjligheterna att organisera ett dylikt arbete i
delegationer på ett tillfredsställande sätt. Lantbruksnämnderna komma att få
en hel del uppgifter, och jag har verkligen svårt att förstå, att de utan en
utvidgning skola medhinna dem alla. De skola handha rationaliseringsverksamheten,
överta egnahemsnämndernas och jordbrukskommissionernas uppgifter
och en del av de uppgifter, som nu åvila hushållningssällskapen, och slutligen
skola torrläggningsnämndernas uppgifter överflyttas på lantbruksnämnderna.

Vad angår frågan om den inbördes löneställningen mellan hushållningssällskapens
och lantbruksnämndernas befattningshavare anse vi, att man i princip
bör uppehålla likställighet mellan lantbruksnämnderna och sällskapen.
Vad speciellt angår lantbruks direktören och hushållningssällskapets sekreterare,
tala enligt vår uppfattning särskilt starka skäl för en sådan likställighet.
Dessa befattningshavare komma båda två att, var på sitt håll, leda en synnerligen
viktig verksamhet. Att göra en skillnad i lönehänseende mellan lantbruks
direktörerna och hushållningssällskapens sekreterare synes, även om skillnaden
i och för sig är ganska ringa, ägnat att giva intryck av en underskattning
av betydelsen av sällskapens verksamhet, vilken ej kan vara annat än
till skada för rationaliseringsarbetet. Möjligheten till urval av personer med
särskild läggning för de olika sysslorna inom respektive lantbruksnämnd och
hushållningssällskap bleve vid olika lönesättning mindre. Huruvida samtliga
ifrågavarande befattningshavare skola placeras i 28 eller 29 lönegraden synes
oss däremot i och för sig icke äga någon avgörande betydelse. Huvudsaken har
för oss varit, att de skola bli likställda i detta hänseende. Vi reservanter ha
i utskottet förfäktat den åsikten, men vi ha där inte vunnit gehör för densamma.

Jag skall så med några ord beröra avvägningen av det allmänna prisstödet
för jordbruket. Därom skulle ju mycket vara att andraga. Jag skall emellertid
inte nu allför mycket upptaga tiden därmed. Jag tillåter mig i alla fall
i all korthet anföra några punkter ur vår reservation angående nämnda prisstöd.

Om. man. som föreslås i propositionen, avväger jordbruksstödet med hänsyn
till behovet vid jordbruk, vilka till storleken motsvara genomsnittet i
storleksgruppen 10—20 hektar och fylla rimliga anspråk i fråga om arronderingens
och de fasta anläggningarnas beskaffenhet, innebär detta, att endast
en mindre del av de nuvarande jordbruken i princip tillerkännas full
lönsamhet. Inom storleksgruppen 10—20 hektar och däröver falla endast
cirka 51 procent, av samtliga brukningsdelar och 68 procent av rikets hela
åkerareal. Detta innebär, att antalet jordbruk, som kunna påräkna att erhålla
full lönsamhet av själva jordbruket, sannolikt icke komma att uppgå till
mera än omkring en fjärdedel av samtliga brukningsdelar. I den män jord -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Torts.)
bruk i storleksordning under 10—20 hektar ha tillgång till skog eller andra
naturtillgångar, som kunna beräknas ersätta vad som brister i lönsamheten
för själva jordbruket, kan ju därigenom ändock en tillfredsställande inkomst
erhållas. Många jordbruk sakna dock skog, vilket ofta är fallet även i skogsbygderna.
För det senare slaget av jordbruk kunna konsekvenserna av ett
alltför stort basjordbruk bli allvarliga. Skäl tala därför enligt vår mening
för övervägande av en mindre storleksordning för det jordbruk, som skall
utgöra mätaren på lönsamheten. Vid övervägande av detta spörsmål hör i
första hand tagas hänsyn till den fördelning på brukningsdelar, som för närvarande
förefinnes på skilda håll i landet och som innebär, att en långt gående
parcellering av jorden ägt rum.

Redan med hänsyn till sist berörda, förhållande synes det vara rimligt att
principiella gränsen mellan lönsamma och icke lönsamma jordbruk ej sättes
för högt. Det väsentligaste skälet för att kraven på bas jordbrukets storlek
ej få ställas för högt är emellertid enligt vår mening, att förutsättningar
för åstadkommande av jordbruk, som motsvara storleksordningen 10—20 hektar,
icke föreligga mera allmänt. Särskilt är detta fallet i skogsbygderna.

I anslutning härtill uttala vi i reservationen, att lönsamhetsberäkningar böra
utföras inte endast för storleksgruppen 10—20 hektar, utan även för storleksgruppen
10—15 hektar. Härigenom blir det möjligt att efter några år, då
basjordbruken i högre grad avses bli normgivande för prisavvägningarna, bedöma
till vilken storlek basjordbruket skäligen bör fastställas.

Inom utskottet ha vi i anslutning till nyss nämnda synpunkter ansett och
yrkat — vilket yrkande sammanfaller med yrkandet i motionen II: 387 —
att utskottet skulle uttala, att det synes lämpligt att för norra Sverige upprätta
typjordbrukskalkyler även för storleken 5—10 hektar och att driftsresultaten
vid dessa jordbruk skola beaktas vid bestämmandet av det särskilda
differentieringsbidraget till jordbruket i Norrland.

Av vad vid vår reservation anfört framgår, att vi tillmäta det mindre jordbruket
en stor betydelse för vårt lands näringsliv. I reservationen ha vi därom
bland annat framhållit följande.

Erfarenheten från två världskrig ha lärt oss att vi icke kunna säkerställa
vårt lands behov av livsmedel, därest vi icke också haft tillgång till det mindre
jordbrukets produktion. De knappa livsmedelstillgångarna ute i världen ge
oss anledning antaga, att vi icke heller under den framtid, som nu kan överblickas,
kunna på ett tillfredsställande sätt säkerställa vårt folks behov av
livsmedel utan att taga det mindre jordbrukets produktionsresurser i anspråk.
Då det alltså kan slås fast, att det mindre jordbrukets produktion är behövlig
för vår livsmedelsförsörjning och att produktionskostnaderna inom detta
av kända skäl äro högre än vid större jordbruk, anse vi att man ej nu bör
fastslå den av departementschefen intagna ståndpunkten att stödet i princip
endast skall avse en övergångstid. Den ståndpunkt som vi sålunda intagit innebär,
att vid generationsväxlingen av ägare, respektive brukare, tills vidare
skola gälla samma regler för det särskilda stödets utgående, som vi förorda i
fråga om nuvarande innehavare av mindre jordbruk.

För att åstadkomma en avgränsning uppåt i fråga om de brukningsdelar
vilka böra komma i åtnjutande av det särskilda stödet anse vi i likhet med
departementschefen, att en arealgräns bör uppställas. Denna gräns har i proixjsitionen
föreslagits till 10 hektar. I några motioner har förordats att arealgränsen
fastställes till 15 hektar; vidare har i vissa andra motioner förordats
att alla brukningsdelar, som i förhållande till basjordbruket äro att anse som
minusvarianter, principiellt göras berättigade erhålla ett på lämpligt sätt avvägt
producentbidrag. Då vi tidigare förordat, att basjordbrukets storlek icke

Första kammarens ■protokoll 7,947. För SO. 4

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
nu bör fastställas, vartill kommer att prisavvägningen i varje fall under de
närmaste åren måste bestämmas med ledning av totalkalkylen, anse vi att
hektargränsen för de närmaste åren bör fastställas till 15 hektar.

Sedan ett på de driftsekonomiska undersökningarna grundat material föreligger,
som möjliggör ett skäligt avvägande av basjordbrukets storlek och
prisavvägningen bestämmes med ledning av typjordbrukskalkyler, bör hektargränsen
fastställas under hänsynstagande till då rådande förhållanden.

Jag måste ju säga, att åtskilligt mer skulle vara att tillägga, men för att
inte taga tiden alltför mycket i anspråk skall jag nöja mig med det sagda. Jag
vill. herr talman, sluta med att i princip yrka bifall till utskottets förslag men
med de ändringar, som innefattas i de av mig m. fl. avgivna reservationerna,
till vilka jag senare kommer att yrka bifall.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Under den ganska långa tid, som 27-mannakommittén har arbetat, och under den ävenledes ganska långa tid, då
resultatet av kommitténs arbete varit bekantgjort, har överallt i detta land pågått
en mycket livlig diskussion rörande dessa frågor, inte minst inom jordbrukarkretsar.

Den förda diskussionen måste enligt min mening anses såsom i någon mån
felaktigt inriktad. Man har tagit fasta på en eller annan detalj i det stora
frågekomplex, som 27-mannakommitténs förslag omspänner, och det verkligt
väsentliga har för mycket kommit i skymundan, det som jag anser vara för
jordbruksnäringen mest betydelsefullt, nämligen att man enigt har kommit
fram till ett resultat, som innebär erkännande från alla de politiska partierna
och grupperna här i landet av att frågan om jordbruksnäringen och dess allmänna
ekonomiska status skall höjas över partierna och att denna jordbruksnäring
skall erhålla ett sådant stöd, främst i form av gränsskydd mot utländsk
dumping, att de som äro sysselsatta inom denna näringsgren få en bärgning
jämförlig med andra, likställda gruppers — man tänker då närmast på industriens
arbetare.

Detta resultat anser jag vara synnerligen tacknämligt och av stort värde.
Propositionen och särskilda utskottets utlåtande nr 2 ha sedan gått vidare på
samma linje, och jag tycker att detta är värt att här i dag bringas i erinran,
då det väl blir så. att riksdagens kamrar ävenledes komma att slå fast denna
allmänna princip. Det mest betydelsefulla i propositionen och utskottsutlåtandet
är enligt min mening, att man har uppnått enighet om detta.

Nu får man hoppas, att tolkningen av detta principbeslut i framtiden kommer
att bli sådan, att den är bättre än det program för jordbruksstöd för nästa
konsumtionsår, som det under senaste tiden har uppstått resonemang om. Man
får hoppas att denna stora, allmänna princip verkligen blir tillämpad i praktiken
när det gäller att fastställa de ekonomiska betingelserna för jordbruksnäringen.
Jag skall för min del, herr talman, inte försumma att vid de tillfällen
i framtiden, då man i praktiken vill frångå denna allmänna regel, hänvisa till
det beslut, som i dag kommer att fattas.

Det förslag som vi nu behandla, innefattar på sätt och vis också ett frigörande
från det under krigsåren och även några år dessförinnan ganska hårt
reglerade systemet för att åstadkomma en lämplig prissättning på jordbrukets
produkter. I första hand skall det bli ett gränsskydd, säger man här, och sedan
få jordbruksnäringen och dess organisationer utnyttja de möjligheter, som
finnas inom denna ram. Statsmakterna skola endast tillse att möjligheter föreligga
för att jordbruket skall kunna uppnå den prisnivå, som man vill stödja.
Detta är enligt min mening en önskvärd utveckling. I det långa loppet kan
det icke vara välgörande att fasthålla vid alltför detaljerade statliga regle -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
ringar för att fastställa priset på det ena eller andra varuslaget, utan det riktiga
måste vara att en större frihet får ersätta den hårda regleringen. Min tro
är också att med nutida organisationsväsende på jordbrukets område dessa
möjligheter komma att utnyttjas på ett bättre sätt än förr i världen, då det
gränsskydd, som fanns, icke blev ordentligt utnyttjat.

När det gäller målsättningen för jordbrukspolitiken ha alla meningsriktningar
i utskottet i stort sett kunnat ansluta sig till vad som i propositionen
säges. Vi ha därför inte avgivit någon reservation på den punkten.

Herr Tjällgren m. fl. har till utlåtandet fogat en reservation, som går ut
på att man inte vill nöja sig med att 92 procent av det beräknade behovet av
livsmedel skall täckas av svenska jordbruksprodukter. Man vill i stället höja
procentsiffran till 96. Enligt min uppfattning är detta ett ganska meningslöst
yrkande. Om vi t. ex. producera så mycket vi kunna av socker, så kommer
denna kvantitet i alla fall inte att räcka till för att förse det svenska folkhushållet
med den kvantitet socker som behövs. Det måste i framtiden finnas en
viss marginal för införsel av socker från utlandet. Redan omöjligheten att till
följd av bristen på arbetskraft odla nämnvärt större arealer än vi nu ha sätter
en bestämd gräns. Jag kan alltså inte se, att det nå den punkten föreligger
någon som helst risk. I marginalen på 8 procent mellan 92 och 100 procent har
man också räknat med plats för den import av äggvitehaltiga foderämnen och
en del spannmål etc., som jag förmodar måste bli ofrånkomlig även i framtiden,
icke minst för att småbruket bättre skall kunna utnyttja sina brukningsdelar.
Jag ser inte någon möjlighet att ange en inhemsk produktion av
något slag, som icke skulle rymmas inom de 92 procenten. Därför är det såvitt
jag kan förstå ingen mening i reservationens yrkande, att man skall fastslå
siffran 96 procent.

Jag tror inte heller att det i praktiken finns någon möjlighet att draga
nytta av att en sådan siffra slås fast. Jag har lika stort intresse av jordbrukets
framtida öde som någon annan och kanske större intresse än många andra, på
grund av det antal tunnland jag brukar. Såge jag en risk i detta, skulle jag
verkligen inte gå med på det. Men jag har penetrerat problemet både erfarenhetsmässigt
och matematiskt och funnit, att det inte ligger någon hund begraven
i siffran 92 procent. Vi ha därför icke ansett oss böra understödja den
reservation, som syftar till att höja procentsiffran, d. v. s. minska marginalen
mellan produktionen av livsmedel och den totala konsumtionen av livsmedel
inom landet.

På s. 15 i utskottsutlåtandet finnas också uttalanden beträffande produktionen
av matfett och smör, som enligt min mening äro fullt tillfredsställande.
Där är smöret prioriterat.

Om man fastställer en för hög nivå för produktionen, kan detta medföra den
risken att man så småningom kanske får en produktion, som är större än vad
som för vårt land är naturligt, varigenom man oftare råkar in i det stadium av
överproduktion, som åtminstone förr har varit en ganska stor skräck för oss
jordbrukare. Och vi kunna, fastän jag tror att det dröjer ganska länge, komma
i ett sådant läge på nytt, och då är det ju bättre att man inte har uppammat
krafter, som på ett konstlat sätt stegrar jordbruksproduktionen, så att vi alldeles
oavsett vad riksdagen här slår fast komma i lägen, som kanske i längden
inverka upplösande på dessa riktlinjer för jordbrukspolitiken. Därför tror jag
att det är klokare att inte från början konstruera upp en produktion, som är
större än den vi verkligen ha behov av.

Det kan ju inte vara skäl, herr talman, att upprepa vad som redan har blivit
sagt. Jag skall försöka undvika det. Därför lämnar jag frågan om själva
målsättningen och uppehåller mig vid vad den föregående talaren nämnde om

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
sin reservation vad beträffar det kapitel, som har rubriken »Avvägningen av
det allmänna prisstödet åt jordbruket», och om storleken av de jordbruk, som
böra ligga till grund för räntabilitetsberäkningen. Herr Tjällgren anser, att
det är bättre att lägga till grund de jordbruk, som äro av storleken 10—15
hektar, och att det annars är risk för att en stor del av våra jordbruk icke bli
räntabla, även om det uppsatta målet nås. Alla matematiska och statistiska
uppgifter, samlade under en följd av år, tala emellertid för att det ur jordbrukets
synpunkt faktiskt är gynnsammare, om man håller sig till storleksgruppen
10—20 hektar. Skillnaderna äro ganska små, men tala på intet sätt till
förmån fiir den ståndpunkt, som herr Tjällgren i sin reservation har intagit.
Därtill kommer, att ett beslut i enlighet med denna reservation skulle medföra
en ny utformning av statistiken, som under decennier har rört sig med storleksgruppen
10—20 hektar, icke storleksgruppen 10—15 hektar. Man kan alltså
inte vinna någonting på att renodla gruppen 10—15 hektar, och när det samtidigt
säges, att ett representativt urval från landets skilda delar och i olika
storleksklasser skall göras, är det inte någon reell mening i att kräva ändring
av arealsättningen. Även på denna punkt ha vi ansett oss snarare göra jordbruket
en otjänst, om vi gått på reservationens linje.

Frågan om den yttre rationaliseringen har kanske väckt det största intresset
och den största stormen av ovilja ute i landet. Medan jag kommer ihåg det skall
jag be att få säga, att den föregående ärade talaren, särskilda utskottets vice
ordförande, på detta område enligt mitt förmenande gjorde sig skyldig till
ett logiskt fel. Hans anförande riktade sig överhuvud taget mot den yttre rationaliseringen,
som skulle minska antalet jordbrukare och därmed också landsbygdsbefolkningen.
Men samtidigt var herr Tjällgren med på att en tvångsmässig
förköpsrätt och expropriation skola få tillgripas. Dessa åtgärder äro
ju avsedda att påskynda just den yttre rationaliseringen. Herr Tjällgren borde,
om han inte vill ha någon snabb rationalisering, ha gått emot förslagen om
förköpsrätt och expropriation som ju anges skola gynna denna rationalisering.

Nu anser jag denna yttre rationalisering vara önskvärd, i den mån den utvecklas
på ett naturligt och ekonomiskt försvarbart sätt och på frivillighetens
väg. En rationalisering inom jordbruket har länge pågått i vårt land. Det är
ingen liten yttre rationalisering som har ägt rum, sedan statsmakterna i början
av detta århundrade övergåvo sitt positiva arbete i motsatt riktning. Särskilt
i vissa län har denna statsmakternas tidigare inställning satt ganska tråkiga
spår efter sig. Jag skulle vilja påstå, att om man inskränkte sig till att
ta bort de hinder för en fortskridande yttre rationalisering, som fortfarande
finnas kvar, så skulle redan det åstadkomma ungefär den rationaliseringstakt,
som man rent lantmäteritekniskt och ur andra synpunkter skulle kunna gå i
land med och som man har möjlighet att smälta.

Vår jorddelningslagstiftning är ännu sådan, att den utgör ett ganska stort
hinder för en gynnsam utveckling av rationaliseringen. Ändringar på det området
borde för länge sedan ha skett. Under rätt sen tid ha ju lagar tillkommit,
som faktiskt förhindra en rationalisering — som förhindra att en jordbrukare
köper sin grannes gård. Anledningen till denna lagstiftning har varit att man
trott, att en gård genom ett sådan köp skulle kunna bli för stor. I det fallet
har man enligt min mening låst fast sig för hårt. Man är rädd för att få s. k.
tvåfamiljs jordbruk. I utskottsutlåtandet säges visserligen, att man inte skall
medverka till att sådana jordbruk komma till stånd, men det står inte, att
man direkt skall förbjuda dem. Samtidigt gör man det emellertid i praktiken.
Jag känner till ett stort antal fall, där enligt mitt förmenande en förnuftig rationalisering
direkt har hindrats genom att framställningar om köp av en granngård
blivit avslagna.

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida, jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

Nu skulle ja.g vilja fråga, herr talman: finns det någon i detta land, som i
dag kan vara alldeles säker på att ett idealiskt jordbruk är just vad man nu
kallar normjordbruk, alltså ett jordbruk på mellan 20 och 30 hektar? Det är väl
i dag fråga om ungefär samma modenyck som då man under första årtiondet
av detta århundrade ansåg, att ett egnahemsjordbruk skulle omfatta 4 å 5
hektar, ibland kanske något mer. Jag tror inte, att utvecklingen kommer att gå
i den riktning, som man nu tänker sig. Det finns ingen grund att tro, att sådana
jordbruk skola kunna producera livsmedel till priser, som man i längden
kan räkna med att upprätthålla här i landet.

överhuvud taget är det ju ett ganska rimligt krav från jordbruksnäringen
liksom från andra näringsgrenar, att man skall ha frihet att rationalisera produktionen.
När statsmakterna tillse, att jordbruket får ett gränsskydd och i
vissa fall ett prisstöd, tror jag att man också bör undanröja de hinder för rationaliseringen,
som för närvarande finnas och som tydligen äro avsedda att bestå
även i fortsättningen, så att denna rationalisering kan, bedrivas på ett klokare
sätt än man här tycks ha tänkt sig. Jag menar inte, att man skulle begära
statsbidrag eller dylikt för att få till stånd större gårdar än de här tänkta, men
hindren borde bort.

Det måste finnas brukningsenheter av olika storleksordning. Ett svenskt
jordbruk, som bara omfattar familjejordbruk eller småjordbruk, kommer enligt
min tro att rent tekniskt stagnera. Att den tekniska och biologiska utvecklingen
inom jordbruket liksom även driftsrationaliseringen hittills gjort så pass
goda framsteg, beror just på föredömet från de större brukningsenheterna. I
trakter, där sådana större enheter finnas, är jordbruket i regel längre hunnet
än i trakter, där större jordbruk icke finnas. Därför kan det inte vara klokt
att inrikta sig på att familjejordbruken skola vara den enda förekommande typen.
Jag tror inte, att detta vore till gagn för det hela.

Sedan vill jag instämma med herr Tjällgren i att om ett antal jordbrukare
skulle bli överflödiga i en trakt, så böra inte andra näringar — eller i varje
fall industrier i städerna — räkna med att de därigenom skola få ökad tillgång
på arbetskraft. Det är möjligt, att de få det. För närvarande verkar det
onekligen så. Men jag tror inte, att en sådan utveckling vore lycklig. Det finns
för närvarande oändligt stora behov på den rena landsbygden och även vid
jordbruket, som icke kunna tillgodoses, därför att avfolkningen på landsbygden
har skett för snabbt och fortskridit för långt. Det krävs faktiskt att man
på landsbygden kan behålla praktiskt taget alla dem, som under en ganska
lång tid framåt kunna bli friställda genom en rationalisering av jordbruket.
Därvidlag äro vi alltså eniga. Näringslivet på landsbygden bör differentieras,
så att man får möjlighet att där bibehålla den nuvarande folkmängden och
kanske öka den något. Alla behöva ju inte vara sysselsatta i jordbruket. Det
finns också andra ting än livsmedel, som kunna produceras på landsbygden.
Samtidigt måste det vara riktigare att hålla folk kvar vid den näring, som utnyttjar
våra stora naturtillgångar jorden och skogen, så att de kunna skötas
väl, än att föra över människorna till andra orter och sätta dem till arbete i
nyuppförda eller utbyggda industrianläggningar, varigenom en stor naturtillgång,
som vi aldrig kunna bortse ifrån, kan komma att bli oanvänd.

Jag skall nu, herr talman, övergå till att beröra några av de reservationer,
som finnas i slutet av utskottsutlåtandet. Jag kan då för min del helt ansluta
mig till vad den föregående talaren, herr Tjällgren, har sagt om de tre punkter,
där vi ha avgivit en gemensam reservation. I fråga om vilket organ som skall
leda rationaliseringen ha vi avstått från vår ursprungliga tanke, att det borde
vara ett enda ledande organ för såväl den yttre och inre rationaliseringen som
driftsrationaliseringen och upplysningsverksamheten på jordbrukets område.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. rn. (Forts.)
Hushållningssällskapen borde enligt vår uppfattning ha fått denna uppgift sig
anförtrodd. Vi behöva inte lägga oss vinn om att få flera administrativa organ
här i landet — vi ha gudi klagat tillräckligt många ändå. Organisatoriskt skulle
det enligt min mening vara mycket förnuftigare att gå in för ett enda ledande
organ. Men då vi inom utskottet funno, att vårt ursprungliga yrkande icke kunde
vinna gehör, och då vi icke ville avstå från möjligheten att inverka på den
blivande organisationen, beslöto vi oss för att gå med på att lantbruksnämnder
skola få inrättas. Tillsammans med övriga borgerliga ledamöter i utskottet ha
vi emellertid föreslagit, att den inre rationaliseringen skall skiljas från nämndernas
uppgifter. Hushållningssällskapen skola i fortsättningen handhava
driftsrationaliseringen och undervisningsverksamheten, och det kan inte vara
rationellt att från denna verksamhet utesluta grundförbättringarna. Det är rent
ut sagt opraktiskt, och det kommer att visa sig varje dag, när utskottets förslag
skall omsättas i praktiken, att det har varit ett misstag.

Detta är så uppenbart, att jag har frågat mig varför man envisas med att
vidhålla detta förslag. Ibland har jag fått den svarta misstanken, att jordbruksministern
velat vidtaga alla möjliga åtgärder för att rent av förbereda ett
slutligt borttvinande och avskaffande av hushållningssällskapen. Jag vet, att
man inte gissar rätt i fråga om allting här i världen, men denna misstanke är
i alla fall ännu inte fullständigt utrotad ur mitt bröst. Jag vill säga till kammarens
ledamöter, att sådana misstankar kan man nästan få, ty så ogrundat
är detta skiljande av de båda uppgifter jag nyss nämnde, driftsrationaliseringen
och den inre rationaliseringen. Vid föredragningen av vederbörande punkt
kommer jag för min del att yrka bifall till reservationen.

Förslaget, att en utökning skall ske av antalet ledamöter i lantbruksnämnderna
från sju till nio och att de två nytillkomna skola utses av hushållningssällskapen,
tycker jag också är rimligt, och jag vill för denna åtgärd anföra
samma motivering som herr Tjällgren. Jag skulle endast vilja tillägga, att då
man så hjärtligt pläderar för att rationaliseringsverksamheten skall ske med
jordbrukarnas goda minne och att jordbrukarna böra bli så starkt representerade
som möjligt i lantbruksnämnderna, är det ju dumt att inte vara med om
en sådan good will som att låta jordbrukarna i hushållningssällskapen få två
man till i nämnden. Man kan ju inte tycka, att det blir för många i nämnden,
ty den olägenheten kan man undvika genom att tillgripa den praktiska utvägen,
vilket man naturligtvis också kommer att göra, att ledamöterna arbeta i
exempelvis tre delegationer med tre man i varje.

Vad sedan gäller frågan om befattningshavarnas likställighet, särskilt då
likställigheten mellan lantbruks direktörerna och hushållningssällskapens sekreterare,
verkar det nästan som om man, jag höll på att säga, nästan på rackartyg
hade placerat lantbruksdirektören en lönegrad över hushållningssällskapens
sekreterare. Jag kan naturligtvis i någon mån förstå att man säger, att
det inte blir så mycket kvar att bestyra för hushållningssällskapen sedan den
inre rationaliseringen flyttats över till ett annat organ, men resultatet blir givetvis
att alla komma att söka lantbruksdirektörsbefattningen, även de som
bättre skulle passa såsom sekreterare hos hushållningssällskapen. Många komma
också att antagas såsom lantbruksdirektörer, fastän de egentligen borde vara
sekreterare, och kvar bland de sökande till en sekreterarbefattning blir kanske
någon, som har en bättre läggning för det fastighetsmäkleri, som lantbruksnämnderna
komma att bedriva, men som nu i stället får ta en sekreterarbefattning
inom hushållningssällskapet, för vilken han kanske inte alls är lämplig.
Att frånsäga sig den möjlighet till urval av lämpliga personer, som en lika
löneställning innebär, kan inte vara riktigt.

Den första anledningen till debatt här i dag var ju 1 § i lagen om förköps -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
rätt, och jag skall därför, herr talman, genast be att få yrka avslag på denna
paragraf, då jag inte är övertygad om att en lagstiftning av denna art främjar
en i naturlig takt fortskridande rationaliseringsverksamhet. Ett förståndigt
handhavande av denna rationaliseringsverksamhet från lantbruksnämndernas sida
liksom ett utnyttjande av en klok inköpspolitik på den fria marknaden kommer
helt visst att leda till ett bättre resultat än man genom en dylik lagstiftning
kan uppnå. Man tillgriper här större våld än nöden kräver. Inför valet
mellan ett genomförande av rationaliseringsverksamheten något eller några år
förr eller senare ser jag hellre att det går litet saktare med rationaliseringen än
att man lägger på en enda näringsgrupp bär i landet, nämligen jordbrukarna, en
sådan tvångshistoria som denna förköpsrätt, i likhet med expropriationsförfarandet,
måste sägas innebära. Det är inte bara de som sälja sina gårdar som
komma att besväras av denna förköpsrätt. De tilltänkta köparna kunna ju
aldrig veta om inte lantbruksnämnden ligger och lurpassar och efter några månader
säger: »Nej, den där gården skola vi ha och inte min herre.» Redan
den administrativa apparat som ligger i detta bevakande av alla försäljningar,
som ske under ett år i hela landet och som ju under åtminstone vissa perioder
bli rätt många, tycker jag är ett avskräckande moment, i sig självt tillräckligt
för att man skall gå emot en sådan ordning. Att jordbrukar representanter gå
med på att deras näringsgrupp skall bli utsatt för samhällets och kronans oerhörda
kontroll och övervakning, när det gäller disponerandet av deras egendom,
strider mot de principer, som jag tycker att en ättling av gamla odalmän bör
ha. En lag som denna för ju också med sig en massa otrevligheter i den praktiska
tillämpningen. Man skall ständigt och jämt ha med myndigheter^ att
göra, och man skall passa sig och vara vaken, så att man inte förbiser några
förordningar och föreskrifter. Det är verkligen behövligt med alla dessa juridiska
handböcker, som då och då komma ut, men en jordbrukares huvuduppgift
är ju inte att studera juridik för att lära sig fylla i alla möjliga papper
till olika myndigheter. Hans uppgift är att hålla sin gård i ordning^ och att
producera livsförnödenheter. Jordbruksnäringen har under de senaste åren blivit
allt mer och mer besvärlig att sköta, just därför att jordbrukarna tvingas
ägna sig åt så många ovidkommande ting.

Lantbruksstyrelsens uttalande, att »ovissheten i fråga om förköpsrättens
verkningar förstärkes av att den nya skifteslagstiftningens utformning ännu ej
är känd» samt dess understrykande av att »långtgående åtgärder böra anstå,
till dess ny skifteslagstiftning genomförts», såsom skäl för att förköpsrättens
genomförande icke nu bör beslutas, anser jag att utskottet hade bort skänka
ett större beaktande än som skett.

Åtskilligt av vad jag nu sagt om förköpsrätten gäller även om den föreslagna
expropriationsrätten. Det ringa antalet stora gårdar här i Sverige
kommer att medföra att expropriationsförfarandet, om det skall ha någon
verklig betydelse såsom ett led i en allmän rationaliseringsprocess för det
svenska jordbruket, huvudsakligen måste användas mot jordbruk inom de
egentliga bondejordbrukens kategori. Det finns ingen möjlighet att bortresonera
ett faktiskt förhållande. Man tillgodoser eu alltför liten procent av rationaliseringsbehovet,
om man bara håller sig till de verkligt stora gårdarna.
Det kan vidare ifrågasättas, om ett expropriationsförfarande bör användas,
när det inte gäller det allmännas väl, utan när det gäller att avväga vad som
blir den enes vinst och den andres skada. Om eu olägenhet för en enskild
människa uppväges av en uppenbar fördel för det allmänna, ligger ju saken
på ett annat plan. Så är ju fallet, när det gäller exempelvis inlösen av mark
för anläggande av eu landsväg, en järnväg eller en kraftledning. Men i detta
fall är det fråga om att ta från den ene och ge åt den andre. Då är man, anser

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken in. m. (Forts.)
jag, ute på vägar, som man inte vet vart de bära hän. Det sannolika är enligt
min mening att de skola leda till orättvisor och orättfärdigheter.

Utskottet säger nu att expropriationsförfarandet närmast är avsett att tilllämpas
för att skaffa skog såsom utfyllnad av de mindre brukningsdelarnas
behov. Jag tror att expropriationsinstitutet kommer att få sin minsta betydelse
just för detta fall, ty man kan väl inte tänka sig annat än att värderingen
vid ett dylikt expropriationsförfarande skall ske efter samma grunder
som vid en expropriation i allmänhet, och det pris, som fastställes, kommer
säkerligen inte att tillföra den som övertar skogen någon större ekonomisk
vinst. Det torde till och med i de flesta fall bli svårt för honom att förränta
den skuld, som han ådragit sig för köpet. Jag tror därför inte att detta förfarande
får den betydelse som man vill göra gällande. Men då skall man inte
heller ta det.

o Särskilt farliga verkningar tror jag att expropriationsinstitutet kommer att
få i vissa delar av vårt land, där omskiften, på grund av ägornas splittring
i byarna, måste komma till stånd. Utskottet har varit i tillfälle att besöka ett
sådant område, eller flera sådana områden, i Dalarna. I dessa trakter — det
gäller särskilt Sollerön — voro jordbrukarna inte alls ohågade för omskiften.
Flera av dem förklarade emellertid, att om expropriationsförfarandet sättes
in i samband med omskiftet blir det inte så trevligt. Det exempel vi sågo där
uppe tycker jag varnar en för att här gå fram efter expropriationslinjen.

Eu viktig fråga har också varit den om övergångsjordbruken. Denna fråga
har tagit den längsta tiden vid behandlingen i utskottet. Det här kineseriet
med de olika producentbidragens utformning har ju intresserat en hel del
av utskottets ledamöter. Vi ha fått en mängd fina tabeller med kurvor och
skalor i olika färger och med en sju, åtta förslag om själva utformningen
av dessa bidrag och framför allt om den takt i vilken avvecklingen av bidragen
bör ske. Jag skall inte fördjupa mig i dessa saker, men jag kan säga,
att jag med en viss tvekan gått med på vad utskottet slutligen föreslagit.
Jag har varit med om detta förslag, därför att det var möjligt att nå
enighet i denna fråga. Annars kostar utskottets tillägg litet för mycket. Men
enighet är ju en bra sak, och det kanske på detta sätt blir lättare att få ett
allmänt godkännande till stånd bland landets jordbrukare, om avvecklingen
icke blir alltför brant.

Något som också har varit av intresse är hur länge producentbidragen
skola, utgå.- Utskottet har ju slopat behovsprövningen, och skälet därtill har
val främst varit av administrativ art, således för att åstadkomma en lättnad
vid skötseln av dessa saker, och det är jag för min del beredd att betala rätt
mycket för, ty det pusselspel, soon faktiskt bedrivits på detta område, har
ju varit ganska avskräckande. Beträffande frågan, huruvida producentbidraget
bör utgå under flera generationer, alltså även till ny innehavare av en
brukningsdel, har utskottet gjort en uppmjukning, såtillvida att utskottet sagt
att bidrag bör kunna utgå även till ny innehavare, intill dess den yttre rationaliseringen
hunnit genomföras. Ett utsträckande av tiden i det oändliga kan
inte vara riktigt. Jag vill därvid såsom skäl mindre anföra, att det försinkar
rationaliseringen — jag tror den kommer att gå fort, om man bara slopar en
del dumma lagar — än den omständigheten att det för dessa övergångs jordbruk
inte är någon hjälp att få 400 kronor om året, eller låt oss säga 480 kronor,
som en del få, om det i alla fall fattas 1 500 kronor för att de skola’
kurma leva som en industriarbetare i Sverige. Det är ju då lika bra att rent
irt sagt göra pinan så kort som möjligt. Producentbidragen kunna med andra
ord inte lösa ett i sig självt olösligt problem, och man skall därför, tycker
jag, inte vara så obarmhärtig, att man inger folk den föreställningen, att

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
de skola kunna leva generation efter generation på dessa bidrag, ty det finns
hopplösa jordbruk i vårt land, det kan inte bortresoneras. Detta är huvudskälet
till att jag anser, att man inte skall utsträcka tiden för bidragens utgående
alltför långt, men jag har ingenting emot den uppmjukning, som utskottet
föreslagit och som jag ju också varit med om i utskottet.

Det är ju, herr talman, meningen att detta ärende skall slutbehandlas
i dag, och jag har därför inskränkt mig till att uppta vissa huvudpunkter,
som jag haft anledning att närmare belysa, på grund av en avvikande mening
antingen gentemot utskottsmajoriteten eller gentemot andra reservanter.

Jag kommer att vid föredragningen av de olika punkterna ställa särskilda
yrkanden. Beträffande reservationen 1) av herr Tjällgren m. fl. kommer jag
emellertid icke, på grund av att reservationen ej är avfattad såsom ett utskottsutlåtande,
att yrka bifall till denna reservation, utan ber i stället att, när ifrågavarande
punkt föredrages, få yrka bifall till ett annorlunda formulerat uttalande,
vilket dock innebär exakt detsamma som reservationen 1).

Herr Sundelin: Herr talman! Till en början vill jag instämma i de uttalanden,
som gjorts av de båda föregående ärade talarna, att man har anledning
känna tillfredsställelse över att jordbrukets problem, på sätt som nu skett,
blivit föremål för prövning och bedömanden ur olika synpunkter. Genom den
utredning, som verkställts av 1942 års jordbrukskommitté, har vårt jordbruks
utveckling hittills och dess ställning för närvarande blivit på ett, jag tror man
kan säga, allsidigt sätt belyst, och man får hoppas, att detta i sin tur skall
bidraga till en ökad förståelse för vår jordbruksnäring och de svårigheter dess
utövare många gånger ha att kämpa mot. Det är också glädjande, att man inom
utskottet i stort sett uppnått enighet i fråga om målsättningen för den framtida
jordbrukspolitiken. Meningsskiljaktigheterna ha ju varit rätt obetydliga.
De röra sig främst om storleken av den produktion, som bör stödjas. Siffermässigt
uttryckt kan man säga, att skillnaden här är lika med skillnaden mellan
92 och 96 procent, alltså 4 procent av den beräknade framtida^ konsumtionen.

Jag skall här inte ta upp någon längre diskussion om de åtgärder, som utskottet
föreslagit för ett genomförande av den angivna målsättningen. Jag skall
endast i största korthet redovisa några av de synpunkter, som legat till grund
för den till utskottets utlåtande fogade, av Waldemar Svensson och mig avgivna,
med 5) betecknade reservationen.

I fråga om den yttre rationaliseringen och medlen för densammas genomförande
ha vi beträffande utvidgningen av expropriationsrätten i vår reservation
yrkat på en sådan ändring av Kungl. Maj :ts förslag att hel brukningsdel
icke bör få exproprieras från enskild person, som blott äger en jordbruksfastighet,
samt att enskild person, som äger flera fastigheter, bör medgivas
rätt att själv bestämma, vilken av dessa han vill fritaga från expropriation.
Såsom motivering för en sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag har anförts, att
för många människor innehavet av en jordbruksfastighet inte bara är en ekonomisk
fråga. Det kan vara fråga om en släktgård, som ägaren i en generation
nödgats utarrendera eller själv bruka, utan att vara bosatt på densamma, för
att fastigheten sedan ska.ll kunna övertagas och brukas av något av barnen. V(idare
anse vi, att jordbruk icke bör få exproprieras, om det är utarrenderat till
en arrendator, som enligt den sociala arrendelagen äger förköpsrätt, och han
vill göra sin förköpsrätt gällande.

Vad angår särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk byggde ju
jordbrukskommitténs förslag på principen att det skulle vara ett socialt stöd av
övergående karaktär. Det borde därför utga i form av kontanta arealbidrag och
vara beroende av vederbörande jordbrukares ekonomiska förhallanden. Som re -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
gel borde bidrag icke utgå till småbrukare, vilkas årsinkomst översteg 2 600
kronor. I propositionen förordas att stödet skall utgå i form av producentbidrag
på mjölk till brukare, vilkas åkerareal icke överstiger 10 hektar. Även i propositionen
föreslås en inkomstgräns, nämligen 3 100 kronor i fråga om helt bidrag
och 3 400 kronor i fråga om halvt bidrag. Propositionen ansluter sig också
till principen att det särskilda småbrukarstödet bör vara ett socialt stöd i
huvudsak till de nuvarande brukarna.

Utskottet har, ^såsom här redan antytts, i vissa avseenden mjukat upp Kungl.
Maj :ts förslag på denna punkt. I propositionen ha undantagen från regeln att
producentbidrag endast skola utgå till nuvarande innehavare begränsats till
att gälla, förutom efterlevande make och barn eller annan närstående, som redan
förut skött fastigheten, sådana nya ägare, som förvärvat fastighet under de tre
första åren av lantbruksnämndernas verksamhet, under förutsättning att lantbruksnämnden
haft tillfälle att disponera över fastigheten för rationaliseringsändamål,
men underlåtit att begagna sig härav. Utskottet anser att de i propositionen
angivna reglerna för bidragsrättens upphörande i en del fall skulle
visa sig för snäva. Bidrag bör enligt utskottets mening kunna utgå till ny ägare
i sådana fall, då erforderlig yttre rationalisering av fastigheten ännu ej kunnat
utföras. Men under det att utskottet anser, att bidrag till de nuvarande
innehavarna skall utgå till samtliga brukningsdelar under 10 hektar, skall bidrag
till de nya ägarna bli beroende av prövning i varje särskilt fall.

Utskottets motivering på denna punkt är onekligen intressant. Utskottet finner
det i och för sig principiellt motiverat, att bidragsrätten även för de nuvarande
brukarna göres beroende av inkomstprövning, men anser, att tillämpningen
skulle erbjuda stora svårigheter. I brukarens inkomst ingår ofta inkomsten
av arbete, som utförts av andra familjemedlemmar, och det kan inte heller
förbises, säger utskottet, »att det förhållandet, att en viss brukares inkomst ligger
över den fastställda inkomstgränsen, ofta kan bero på en arbetsinsats av
brukaren, väsentligen överstigande det normala, medan å andra sidan en annan
brukare, som underlåtit att begagna sig av föreliggande arbetstillfällen, kan
ha stannat vid en inkomst, som ligger under sagda gräns, och följaktligen skulle
bli berättigad till bidrag». Detta framhåller utskottet såsom motivering för att
bidrag bör få utgå utan behovsprövning till den nuvarande generationen innehavare
av mindre jordbruk. Men då det gäller en ny ägare bör, enligt utskottets
mening, behovsprövningen sättas in. Lantbruksnämnderna skola därvid försöka
bilda sig en uppfattning om vilka förutsättningar den nya ägaren har att
klara sig på jordbruket utan bidrag. Och en god vägledning vid detta bedömande
anser utskottet att man kan erhålla av de faktiska inkomstförhållandena
för den förutvarande ägaren. Men, skulle jag vilja fråga, kan man då inte befara
att en ny ägare kan bli utan bidrag just därför att den förutvarande ägaren,
för att använda utskottets egna ord, »gjort en arbetsinsats, väsentligen
överstigande det normala»? Blir inte i själva verket behovsprövningen för de
nya ägarna förknippad med samma svårigheter som den skulle bli i fråga om
de nuvarande innehavarna? Och vilken irritation kan det inte komma att vålla,
när på ett par intill varandra liggande, tämligen likartade jordbruk den ene
innehavaren får bidrag och den andre inte får det!

Vi ha i vår reservation hävdat, att stödet åt det mindre jordbruket bör givas
samma motivering och samma allmänna karaktär som prisstödet för jordbruksnäringen
i övrigt. Stödet åt det mindre jordbruket bör lika litet som jordbruksstödet
i övrigt ges beteckningen »social hjälp».

Vi anse likaså, att man inte nu bör ta ställning till frågan om detta stöd
skall bli av tillfällig karaktär eller om det skall bli mera långsiktigt. Det får
bli beroende av den framtida utvecklingen. Men, säger man, detta kommer att

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
motverka rationaliseringssträvandena. Jag tror inte det. Vi ha i vår reservation
nämnt några siffror, som jag tycker äro belysande för folkvandringen
från jordbruket. Under åren 1941—1945 har avflyttningen från vad man kan
kalla övervägande jordbrukskommuner varit respektive 16 400, 21 500, 27 100,
30 900 och 31 800 personer. Problemet blir säkert inte hur man skall kunna
få människorna att lämna driftsekonomiskt sett svaga brukningsdelar, utan
problemet torde snarare bli vilka åtgärder man kan vidtaga för att motverka
en alltför stor avflyttning från landsbygden.

I fråga om formerna för stödet åt det mindre jordbruket ha vi beträffande
den skala, som skall tillämpas, då det gäller att utlämna producentbidrag,
haft en från utskottsmajoriteten avvikande mening. Jag skall inte här redogöra
för de olika förslagen. Anledningen till att vi inte helt kunnat acceptera förslaget,
sådant det har utformats av utskottsmajoriteten, är att vi anse, att bidragen
enligt denna skala fått ett rätt stort släkttycke med det kontantunderstöd,
som först var föreslaget, och mindre påminner om ett produktionsstöd. Bidraget
sätter in allra kraftigast, då det gäller brukningsdelar som med all sannolikhet
inte äro egentliga småbruk, utan stödjordbruk. Högsta bidraget kan
erhållas redan vid en kreatursbesättning av två ä tre kor och börjar falla redan
vid en kreatursbesättning av fyra å fem kor. Jag skall emellertid inte
närmare ingå på dessa frågor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den med 5) betecknade reservationen.
Jag kan »också instämma i de yrkanden, som tidigare ställts om bifall
till reservationerna 1) och 6).

Herr Jonsson: Herr talman! Jag tror att vi kunna säga, att den fråga vi nu
behandla är för det svenska jordbrukets framtida gestaltning av stor betydelse
och att kanske det ringa intresse, som kammaren visar för de behandlade problemen,
har sin orsak i att frågan under tidigare skeden varit föremål för mycket
omfattande och utförliga resonemang.

Innan jag går in på att beröra några av de av reservanterna här framförda
synpunkterna, vill jag anföra en sak, som alltför ofta förbisetts i den jordbrukspolitiska
debatten, nämligen att det i ganska stor utsträckning har rått
enighet när det gällt de grundläggande principerna. Jag vill sammanfatta
dessa grundprinciper i tre punkter. Den första punkten gäller att bereda dem.
som arbeta inom jordbruket, en med jämförbara medborgargrupper likvärdig
levnadsstandard, den andra går ut på att landets jordbruk tillförsäkras det
svenska folkhushållet som avsättningsmarknad och den tredje att jordbruke^
genom statens medverkan erhåller en så ändamålsenlig struktur som möjligt
och i övrigt så upprustas att produktionen kan på ett rationellt sätt genomföras.

Jag tror att om vi sålunda kunna säga, att vi äro överens om dessa grundprinciper,
är redan detta ett rätt betydande framsteg, och det bör också kunna
läggas till grund för ett sådant samordnande av våra uppfattningar när det
gäller den praktiska tillämpningen att vi alla, sedan vi nu slutbehandlat frågan,
oavsett vilka uppfattningar vi ha haft, kunna hjälpas åt med programmets
genomförande. Jag har den bestämda uppfattningen att det är en produktionsprocess
av djupgående art att höja jordbrukets inkomststandard til!
jämnhöjd med motsvarande grupper; en omfördelning av den nuvarande jordbruksvolymens
inkomstresultat räcker inte. Att helt lita till import- och exportreglerande
åtgärder blir i längden en alltför dyrbar belastning för folkhushållet:
produktionse ffektiri tetens väg måste också ordentligt anlitas.

Jag skall här inte så mycket ägna mig åt själva målsättningen för den rationalisering,
som vi nu gå att söka genomföra. Jag kan i det hänseendet rätt

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
mycket hänvisa till de uppfattningar, som herr Mannerskantz tidigare från
denna talarstol har framfört. Jag vill bara helt kort säga, att det som bondeförbundet
framför i sin reservation, att man skall minska avståndet mellan
konsumtionsbehovet och den produktion, som man med olika åtgärder skall
stödja, för att enligt medelalternativet höja procenten från 92 till 96, det
tror jag mera är tillkommet av partipolitiska spekulationer än därför att det
skulle ha något verkligt praktiskt ekonomiskt värde för det svenska jordbruket,
i varje fall inte för en rätt lång tid framåt.

Frågan om det prisstöd, som man skall gå in för att genomföra, skall jag heller
inte i detalj gå in på. Jag vill bara säga, vad beträffar förhållandena i Norrland
— man talar här om att man skall ha kalkyler, uppgjorda för jordbruk
med en åkerareal av 10—20 hektar — att den övervägande delen av jordbruken
i Norrland omfatta en areal av 10 hektar. Det kan alltså vid första påseende
se något egendomligt ut att man även där skall tillämpa denna beräkningsgrund^
Men med hänsyn till det uttalande, som utskottet har gjort, »att man
givetvis bör följa inkomstutvecklingen för jordbruksbefolkningen i dess helhet
i Norrland och tillse, att möjligheterna för denna att uppnå och bevara den
önskade, likställigheten med andra befolkningsgrupper ej skola bliva sämre
än för jordbrukarna i övriga delar av riket», kan jag för min del utgå ifrån
att de norrländska särintressena också kunna bli tillgodosedda med samma
beräkningsgrund som för jordbrukarna i övriga delar av landet.

Jag vill påminna kammaren om att grunddragen i det nuvarande fastighetssystemet
utformades under 1700-talet. Det var under helt andra förhållanden
som detta skedde, och vi känna också till den omfattande folkökning,
som då försiggick. Och när utkomstmöjligheterna på andra områden voro mycket
begränsade, drevs denna parcellering, denna uppdelning av jorden och
jordtillgångarna, val långt. Man har funnit att denna parcellering, denna uppdelning
av jorden enligt jorddelningslagens bestämmelser, varit möjlig ända
in på 1930-talet. Nu har man kommit till en annan uppfattning, och man
är på det klara med att den tekniska utvecklingen även inom jordbruksproduktionen
är av sådan art och går i den riktningen att man måste söka komma
fram till något större koncentration i fråga om jordbruksproduktionen och
till något större jordbruksenheter än ett stort antal av våra svenska jordbruk
uppvisar.

Herr Mannerskantz talade om vilka jordbruksenheter som skulle vara önskvärda,
och han påpekade, att när det gällde att driva jordbruk rationellt, var
det önskvärt, att man också kunde komma till litet större jordbruksenheter än
basjordbruk på 10—20 hektar. Jag tror inte det är någon som menar att man
skall begränsa det dithän, men jag tror att som förhållandena, topografiska och
andra, ligga till i vårt land, får man vara glad, om vi under en generation
eller ett par, tre årtionden framåt kunna komma så långt att det stora flertalet
av landets jordbruk kan lyftas upp till familjejordbrukets eller det egentliga
bondejordbrukets storleksordning. Jag tror också man kan säga, att en av de
centrala uppgifterna när det gäller genomförandet av denna jordbruksrationalisering
är att söka bredda och förstärka försörjningsunderlaget för de många
små och. ofullständiga jordbruk, som vi för närvarande ha. Det är nog också
nödvändigt att söka åstadkomma en ekonomisk och utkomstmässig fastighetsbildning;
nödvändigheten av en sådan har nog många gånger tidigare förbisetts,
och fastighetsbildningen har fått ske ur helt andra synpunkter och nästan fritt
såsom de enskilda brukarna för tillfället ha ansett önskvärt. Det är därför
nödvändigt att man för framtiden kommer fram till en annan ordning, och det
är också meningen att man nu genom det föreliggande förslaget skall kunna
med statens medverkan ta ett allvarligt grepp för att komma till andra och
bättre förhållanden.

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken in. in. (Forts.)

Jag vill här påpeka nödvändigheten av att man härvidlag kan, skapa vissa
förutsättningar även för det mindre jordbruket att existera, och jag tror att det
inom utskottet kan sägas ha rått full enighet om att man inte onödigtvis skall
medverka till en avflyttning från landsbygden, utan att man i stället skall
lägga den jordbrukspolitiska utvecklingen så att så många människor som
möjligt stanna kvar på landsbygden.

När herr Tjällgren, som inledde dagens debatt i denna fråga, talade om den
ur många synpunkter beklagliga omfattande avflyttningen från landsbygden,
så undrade han i samband med frågan om rationaliseringsprogrammets genomförande,
vart dessa människor skola taga vägen. Jag tror att man kan vara fullt
på det klara med att rationaliseringens främsta uppgift i varje fall under ganska
många år framåt är att söka neutralisera verkningarna av avflyttningen från
landsbygden. Och det torde nog bli blott i enstaka fall under åratal framåt som
man behöver fråga sig, vart de med familj skola taga vägen, som på grund av
rationaliseringen kunna bli utan försörjning på landsbygden. Detta är ett problem,
som vi nog ha anledning att beakta även ur andra synpunkter. Jag tror
emellertid att man kan uttrycka saken så, att denna avflyttning från landsbygden
kommer att fortsätta, oavsett om jordbruksreformen genomföres eller ej.
Det riktiga antagandet är nog, att jordbruksreformen på längre sikt kommer att
motverka folkströmmen från jordbruket i stället för att öka densamma. Det
är inte försvarligt att låta utvecklingen på detta område få sköta sig själv i
den tron att man genom prispolitiska åtgärder skall kunna helt klara situationen.
Det har ju praktiskt visat sig omöjligt att åstadkomma en sådan lösning.

När det gäller att bestämma de grunder, efter vilka man skall genomföra
denna rationalisering, är det dock nödvändigt att ta sikte på att så långt det
är möligt söka komma till rätta med problemen för de ofullständiga jordbruk,
som ha det svårast. När man nu tafar om dem, som lämna jordbruket, så vill
jag påpeka, att medan avflyttningen tidigare huvudsakligast berört sådana kategorier
som lantarbetare och lösarbetare, börjar numera också en del enskilda
företagare lämna jordbruket, närmast vid generationsväxlingar, och det är ju
vid dessa växlingar som man räknar med att förköpsrätten skall sätta in för
att man skall försöka komma till rätta med uppgiften att förstärka och bredda
försörjningsgrunden för det mindre jordbruket. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att jag har den bestämda uppfattningen, att det är nödvändigt att
man inom landsbygdens egen ram söker ordna befolkningsomflyttningen ute på
landsbygden genom att därstädes söka medelst olika åtgärder få till stånd ett
mer differentierat näringsliv och på så sätt också få fram ökade möjligheter
för dem, som sitta på de många små och ofullständiga jordbruken, att utanför
jordbruket få ett erforderligt och nödvändigt tillskott till sin försörjning och utkomst.

När man skall försöka komma till rätta med dessa svårbemästrade problem,
som gå ut på att förstärka och bredda försörjningsgrunden för de ofullständiga
jordbruken, så måste det organ, som skall genomföra detta, ha vissa- möjligheter,
vissa instrument, till sitt förfogande. Härvidlag har man ju räknat med
att förköpsrätten och expropriationsförfarandet skulle vara de två medel, som
man kunde använda sig av. Det är ju fullt uppenbart, att de lantbruksnämnder,
som nu skola få hand om genomförandet av rationaliserings- och upprustningsuppgiftcn,
skola föra en aktiv inköpspolitik och sålunda i den allmänna fastighetsmarknaden
försöka komma över de jordbruk eller de brukningsdelar, som
man vill använda sig av för rationaliseringens genomförande.

Från högerns sida har till utskottets utlåtande fogats en reservation, som
går tämligen hårt till rätta med förköpsrätten, vilket också herr Mannerskantz
har ytterligare här understrukit. I denna av herr Mannerskantz in. fl. fram -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken rn. m. (Forts.)
lagda reservation säges om förköpsrätten, att den kränker nuvarande rättsgrunder
för äganderätt och näringsliv.

Jag vill för min del säga att detta nog är en överdrift, liksom jag också
tror att den svartmålning, som herr Mannerskantz här framförde beträffande
verkningarna av förköpsrätten, skall visa sig vara överdriven. Och när högerns
främste jordbruksexpert, godsägare Liedberg, och ledamoten av denna kammare
Gunnar Andersson icke ha anslutit sig till denna reservation utan accepterat
utskottets uppfattning angående förköpsrättens betydelse i rationaliseringsarbetet,
kan man nog vara tämligen säker på att förslaget i den delen inte
går för långt eller i varje fall inte på något sätt undergräver de krafter, som
verka pådrivande på den samhälleliga utvecklingen. Jag tror det är nödvändigt
att man även får använda sig av förköpsrätten för att inom rimlig tid kunna
genomföra rationaliseringen av jordbruket och skapa bärkraftiga bondejordbruk.
Man bör nog inte bara ta hänsyn till dem, som äga jorden nu, även om
deras intressen naturligtvis böra beaktas, utan man får givetvis också beakta
att samhället har skyldigheter mot dem, som behöva mera jord.

När det sägs att det här är fråga om ett angrepp emot äganderätten, vill jag
erinra om att meningen icke är att staten här skall förvärva en mängd fastigheter,
som sedan skola förbliva i statens hand, utan det är ju bara fråga om
en överflyttning. Det är ju egentligen inte staten som skall köpa, utan staten
skall förmedla köp från en ägare till en annan, och fastigheten övergår ju också
till den nye ägaren med full äganderätt. Följaktligen blir det inte någon
uppluckring av äganderätten såsom sådan. Vidare vill jag erinra om att utskottet,
såsom redan här påpekats, bär gjort en viss uppmjukning beträffande
tillämpningen av denna lag.

Expropriationslagen innebär givetvis ett litet hårdare ingrepp, men om man
tar del av vad utskottet säger om tillämpningen av expropriationslagen, förstår
man att den icke, som herr Mannerskantz sade sig befara, kommer att åstadkomma
någon skadegörelse på de större jordbruken eller skogsinnehaven. Hänsyn
skall ju tagas till varje enskild brukningsenhets möjligheter att bestå i
framtiden, innan en expropriation företages såsom den sista åtgärden, när alla
andra möjligheter genom förköpsrätt, aktiv inköpspolitik o. s. v. ha slagit
slint.

Skall man till exempel i de norrländska skogsområdena med deras ringa tillgång
på odlad eller odlingsbar jord söka skapa något så när bärkraftiga
fastigheter, torde ett expropriationsförfarande bli nödvändigt för att man skall
kunna komma i åtnjutande av den skogsmark, som är behövlig och önskvärd
för de små brukningsenheternas fullständigande. Jag vill erinra om att det
finns många jordbruksjobbare som ha köpt ihop en mängd hemman och som
mången gång bruka dem på ett otillfredsställande sätt, och likaså har det varit
många som ha köpt hemman men sedan sålt dem efter att ha avstyckat en stor
del av skogstillgången. Jag tror inte att man begår någon samhällelig orättvisa,
om en del av dessa skogsinnehav tillföras mindre jordbruk för att göra dem
bärkraftiga; därigenom söker man ju befrämja en så pass värdefull sak som
att skapa tryggade och ökade utkomstmöjligheter för brukare av mindre jordbruk.

När det gäller Norrland vill jag här framhålla — det har sagts i ett remissuttalande
till jordbrukskommitténs förslag — att man även skulle försöka
komma fram till stödjordbruk med häst, och detta närmast för att bereda skogsbruket
i Norrland tillgång till erforderlig arbetskraft. Jag tycker för min del
att detta är ett gott förslag, som lantbruksnämnderna där uppe i Norrland
böra försöka att realisera. Men jag vill också komma med ett annat uppslag,
nämligen att man i de norrländska skogsbygderna skulle kunna skapa skogs -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
bruk med stödjordbruk, d. v. s. så att vederbörande jordbrukare, hade sin huvudsakliga
sysselsättning i skogen och jordbruket närmast var ett stöd för honom.
Man måste söka sig fram efter olika vägar med hänsyn till de skilda förhållanden,
som äro rådande i vårt avlånga land.

Frågan om småbrukarhjälpen har ju herr Sundelin rätt utförligt behandlat.
Jag vill för min del bara. säga, att jag anser det vara värdefullt att vi lyckats
uppnå en kompromiss i utskottet. Att vi inte kunde förmå bondeförbundet,
med vilket kompromissen ingicks, att släppa kravet på att det skall vara ett
permanent stöd, spelar kanske inte så stor roll, därför att det i praktiken, tror
jag, inte kominer att ha så stor betydelse. Men jag vill understryka, vad herr
Mannerskantz också har varit inne pa, att det inte kan vara en praktiskt framkomlig
jordbrukspolitik för vårt land att man ger särskilda subventioner, av
statsmedel lämnade bidrag till de jordbruksenheter, som under alla förhållanden
inte kunna bestå. Utan då är det bättre — det håller jag med herr
Mannerskantz om — att man ser saken realistiskt och även handlar därefter.
Med den uppmjukning av övergångsbestämmelserna, som utskottet gjort, tror
jag inte att någon som helst risk föreligger att folk härigenom skulle drivas
från landsbygden, Jag vill påpeka, att en viss likformighet föreligger mellan
de mindre jordbruk, som skulle bli kvar och som inte kunna bli föremål för
rationalisering, och de tusentals torpställen, som funnos under 1700-talet och
vid början av 1800-talet, År det någon som nu, när man kan efterklokt se
på problemet, säger, att det hade vant förståndigt av de datida lagstiftarna
att söka uppehålla torpsystemet genom att lämna statsbidrag till förbättring av
deras inkomster? Jag tror att det var en hard process, när torpsystemet bröts
ned och kom bort, men det var nog nödvändigt. Jag är övertygad om att
med nuvarande möjligheter för innehavare av mindre jordbruk att komma in
på andra sysselsättningsområden det inte behöver uppstå några större svårigheter
för dem. Jag vill också understryka, att det bör vara angeläget för kommunalmännen
och även för statens representanter att se till att dessa mindre
jordbrukare tidvis kunna få sysselsättning på landsbygden inom skogsbruk,
industri eller hantverk.

De förslag, som här föreligga — dels utskottets och dels folkpartiets i dess
reservation —- ha nu, efter den paöknmg med ett öre, som folkpartiet gjort pa
sitt tidigare i motion framförda förslag, på visst sätt blivit mera likvärdiga.
Men jag vill dock framhålla, att när det gäller stödet för de norrländska småbrukarna.
är regeringens förslag värdefullare och bättre än det, som folkpartiet
har framfört, ur den synpunkten att dessa småbrukare, redan vid en mjölkförsäljning
av 1 000 kilogram i kvartalet enligt regeringsförslaget mot 2 000
kilogram enligt folkpartiförslaget, komma, upp till 120 kronors producentbidrag.
Jag är därför övertygad om att den utformning, som småbrukarhjälpen
har fått i utskottets förslag med en viss utvidgning i förhållande till propositionen,
kan sägas tillgodose de anspråk, som kunna ställas på hjälpen till
det mindre jordbruket.

Jag vill, herr talman, till sist beträffande den gemensamma borgerliga reservationen
med yrkande om att den inre rationaliseringen skall läggas under
hushållningssällskapen i stället för under lantbruksnämnderna påminna om
att härvidlag måste från borgerligt håll ha skett en viss åsiktsförändrmg.
Jag vill erinra om att egnahemsutredningen — där de borgerliga partierna
voro representerade — när den framlade sitt förslag, var enig om att den bidragsverksamhet
till den inre rationaliseringen, som hittills har skett genom
hushållningssällskapen, borde överflyttas till egnahemsnämnderna, ty denna bidragsgivning
ansågs höra så intimt samman med bidragsverksamheten till den
yttre rationaliseringen, att det var nödvändigt lör att uppna eu riktig avväg -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
ning att dessa båda verksamheter handhades av samma organ. Jag ser alltjämt
saken på det sättet att det är nödvändigt för att kunna åstadkomma den riktiga
avvägningen mellan stödåtgärderna för den inre rationaliseringen och de
hjälpåtgärder, som statsmakterna genom lantbruksnämnderna skola vidtaga för
den yttre rationaliseringen, att lantbruksnämnderna också skola ha att bedöma
de lån, de bidrag och de stödåtgärder överhuvud taget, som skola lämnas för
den inre rationaliseringen.. Jag är övertygad om att det blir den bästa organisatoriska
utformningen av de åtgärder, som skola vidtagas för genomförande av
den rationalisering det nu är fråga om.

Jag vill, herr talman, sluta med att säga, att hur vi än här besluta om olika
organisatoriska och andra stödåtgärder, så är det dock til syvende og sidst
de enskilda jordbrukarna själva, som komma att bestämma takten. Ty även
om vissa tvångsbestämmelser såsom expropriationslagen och i viss mån även
förköpsrätten — om den nu skall räknas dit — komma att finnas, så är det
dock så, att ingen jordbrukare behöver köpa mer jord än han själv önskar liksom
också både den inre och den yttre rationaliseringen och driftsrationaliseringen
bli resultat av den vilja, det intresse och den framåtanda, som de enskilda
jordbrukarna ha.

Det bär förut erinrats om den rationalisering, som ägt rum inom det svenska
jordbruket, icke minst när det gäller förädlingsintressen inom de stora jordbruksekonomiska
organisationerna. Jag framför en förhoppning om att denna
rationalisering skall fortsätta och ätt, även om vi ha tvistat om de olika förslagen
och haft olika synpunkter på det föreliggande problemet, vi dock, när
beslutet är fattat, skola söka att på bästa sätt överföra detta förslag i det levande
livet och skapa bättre förutsättningar för det svenska jordbruket och dess
framtida utveckling. I den förhoppningen ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

I herr Jonssons yttrande instämde herrar Näsström, Hugo Sundberg och
Einar Persson.

Herr Sundelin erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
När herr Jonsson säger, att den bidragsskala som vi framlagt i vår reservation
inte skulle bli så förmånlig för de norrländska småbrukarna, därför att
den från varje brukningsdel saluförda mjölkmängden är så liten, skall jag
be att få meddela några statistiska uppgifter, som visa att mjölkmängden per
mejerileverantör i Norrland inte är så liten som man kanske i allmänhet tror.

Mjölkinvägningen per leverantör var 1946 i medeltal vid mejerierna i Västernorrlands
län 6 888 kg, i Jämtlands län 6 756 kg, i Västerbottens län 7 200
kg och i Norrbottens län 6 420 kg. Detta vittnar i varje fall om att siffrorna
per leverantör räknat icke ligga så lagt som herr Jonsson syntes förmena.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Sedan jag lyssnat till herr Jonssons
anförande bär jag inte så stor anledning att fördjupa mig i detaljer. Han har
nämligen redogjort för en del av de frågor, som även jag hade tänkt tala om.

Jag vill till att börja med uttala min stora tillfredsställelse med den proposition
som regeringen här lagt fram och med det utskottsutlåtande som nu
ligger på kamrarnas bord. När beslutet blir fattat här, betyder detta, att de
önskemål och krav, som under en ganska lång tid ställts från skilda håll och
även från mig, att åtgärder måste vidtagas från statsmakternas sida i syfte
att astadkomma en bättre ordning främst på det mindre jordbrukets område,
vunnit beaktande. Syftemålet med denna proposition är så klart, att det kanske
inte behövs nagot vidare resonemang om den saken. Praktiskt taget alla äro
vi överens om att det mindre jordbruket måste rationaliseras, även om vi inte

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
äro fullt överens om metoderna att åstadkomma denna rationalisering, men
om vi mena allvar med att det måste ske, då måste vi ookså vara överens
om att det icke kan ske med mindre än att ganska långt gående åtgärder vidtagas.

I propositionen har föreslagits dels en statens förköpsrätt och dels eu expropriationslag.
Den föregående talaren gick ganska ingående in på detta,
och jag har alltså inte anledning att alltför länge uppehålla mig vid det. Vad
förköpsrätten beträffar, har Kungl. Maj:t här föreslagit, att de närmaste anhöriga
•—- make, barn, adoptivbarn och syskon — skola ha förköpsrätt framför
staten. Motionsvis bär det krävts från borgerligt håll, att denna förköpsrätt
skulle utsträckas till syskonbarn. Från vårt håll deklarerade vi ganska tidigt
vid behandlingen av denna fråga, att det är oss praktiskt taget likgiltigt,
om syskonbarn få denna förköpsrätt eller icke, ty den saken är i och för sig
så liten och betydelselös, att den knappast är värd att spilla många ord på.
Icke desto mindre har det förefallit mig som om man på borgerligt håll ville
göra denna lilla sak till en synnerligen stor fråga. Jag skall här endast nämna
ett par siffror, som jag tycker säga en hel del icke endast i detta sammanhang
utan även beträffande andra avsnitt i propositionen.

Under åren 1937—1944 försvunno 8 500 brukningsdelar, huvudsakligen småbrukare,
och under 1946 1 500 brukningsdelar. Man kan fråga sig, om det
inte bär funnits anhöriga till ägarna av dessa brukningsdelar. Jo, utan tvivel
har det varit så. Varför ha då inte de trätt fram och räddat åtminstone en
del av dessa dyrbara klenoder åt släkten för framtiden? Ja, svaret på frågan
är ganska enkelt och naturligt: det är väl i detta fall som i så många andra
så att kärleken till fattigdomen inte är så stor, att den lockar människorna
att lämna en bättre ställning i samhället och gå över till en sämre bara för
att rädda den ena eller andra lilla jordbiten åt släkten för framtiden. Frågan
är enligt min mening betydelselös.

Vad beträffar förköpsrätten och expropriationsförfarandet, är det en glädje
att kunna konstatera, att tre partier slutit upp kring dem: socialdemokrater,
bondeförbundare och folkpartiet. Det är endast högern som yrkat avslag i
denna del. Jag hyste verkligen en liten förhoppning om att vid det besök
som utskottet gjorde i Dalarna för någon tid sedan även högern skulle ha
kommit till insikt om nödvändigheten av såväl förköpsrätten som expropriationsrätten.
Jag tyckte för min del, att vi där med egna ögon fingo se tillräckligt
för att bli övertygade om behovet av båda dessa instrument, och vad
vi inte hunno se med egna ögon, det fingo vi veta genom en klar skildring,
som länets hövding, Andersson i Easjön, gav oss. Det var värdefullt att höra
hans uppläggning av saken och hans syn på dessa ting. Han meddelade oss,
att det fanns folk i Amerika och Australien eller i Stockholm och andra tätorter,
som ägde jordbitar i Dalarna och voro fullkomligt likgiltiga för om
dessa små jordbitar odlades eller icke, men icke ville sälja dem. Vi fingo också
en skildring av hur det låg till med innehavet av jordbitar där uppe. Fn
enda man kunde ha jordbitar på ända upp till 50 ställen. Jag satte mycket
stort värde på denna redogörelse och deklaration från landshövding Andersson,
som slutade sin redogörelse med en hemställan, att utskottet som behandlade
frågan skulle se till att vi fingo ett instrument som kunde bli effektivt
och med vilket det skulle bli möjligt att komma till rätta med missförhållandena
i Dalarna.

Jag har ytterst svårt att förstå, att högern här icke kunde vara med, men
jag vill tillägga, att jag i viss mån förstår herr Mannerskäntz, som är speciell
representant för godsägarna bär i landet och storbruket i dess helhet.

Första kammarens protokoll 1047. AV !!9. 5

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken rn. rn. (Forts.)

När vi i dag någon gång tidigare talade om expropriation o. s. v., använde
herr Mannerskantz ordet: mera våld än nöden kräver. Mening-en med förköpsrätt
och expropriationsrätt är ju den. att man med dessa instrument i görligaste
mån skall förvandla de ofullständiga och icke bäriga jordbruken till
bäriga. Man strävar med andra ord efter att hjälpa dessa människor att stå
på egna ben. så att de kunna klara sig på den allmänna prissättningen på
jordbrukets produkter, och befria dem från att vara understödstagare. Det
är i korta drag vad man syftar till med dessa instrument. Men jag förstår
mycket val att herr Mannerskantz kan hysa. litet oro, ty det kan ju tänkas,
att även herr Mannerskantz en gång kan bli tvungen att mot sin vilja avstå
litet jord av sina stora domäner för att förstärka i närheten liggande ofullständiga
jordbruk, och om så skulle bli fallet, så kan jag för min del ingalunda
betrakta detta som ett helgerån. Jag kan endast betrakta det som en gärd
av rättvisa, som en nödvändig åtgärd, om vi överhuvud taget mena allvar
med att vi skola åstadkomma en bättre ordning på jordbrukets område.

Jag kan härmed, herr talman, övergå till att säga några ord om det direkta
stödet åt det mindre jordbruket, d. v. s. producentbidraget på mjölk.
I den kungl. propositionen har föreslagits, att vi skola kunna få ett stöd av
högst 12 öre per liter mjölk, men det har också föreslagits tre spärrar, med
vilka man skulle kunna förhindra missbruk av denna stödform. Den första
är en inkomstspärr, och den säger att den som har en inkomst upp till 3 100
kronor skall kunna få fullt bidrag, och den som har en inkomst upp till 3 400
kronor skall kunna få halvt bidrag. Därtill kommer arealspärren. I propositionen
är den föreslagen till 10 hektar, men det har också sagts ut, att det i
vissa fall skall bli möjligt att gå över denna spärr. Det kan nämligen finnas
omständigheter, som tala för att folk som ha litet mer jord än 20 tunnland
också kunna behöva ett extra stöd. Den tredje spärren är mjölkmängden.

Motionsvis har det krävts att behovsprövningen skall slopas. Det ha våra
delegater också gått med på, och de ha gjort det för att försöka så långt som
möjligt få ett i stort sett enigt utlåtande. För min del har jag varit starkt
emot slopandet av behovsprövningen. Jag har frågat mig: vad ligger bakom
detta krav från borgerligt håll? Inte kan skälet vara, att man vill åstadkomma
rättvisa i förhållandena, utan det är val närmast att man lagt tyngdpunkten på
det partipolitiska planet. Detta har icke kunnat döljas. Det pågår och har pågått
en sannskyldig tävlan, främst mellan bondeförbundet och folkpartiet, en
formlig dragkamp om själarna. Det återstår bara att se, vilken av intressenterna
som skall draga hem potten i sinom tid. Vad kostar denna partipolitiska
manöver, som även vi ifrån socialdemokratiskt håll — inte jag förrän i sista
minuten — ha medverkat till? Den kostar 10 miljoner mer än Kungl. Maj:t
här föreslagit i propositionen. Man kan fråga sig om saken är värd detta pris,
och man kan också fråga sig vem som skall ha dessa pengar. Jo, det skola de
som praktiskt taget inte behöva dem. Det kunde vara frestande, herr talman,
att rada upp exempel efter exempel för att belysa, hur det kommer att gå till,
men jag skall nöja mig med ett par. Jag vill förutskicka, att jag aldrig har
missunnat någon människa en god inkomst, men när denna inkomst är förknippad
med en orättvisa, då reagerar jag. När man slopar behovsprövningen, kan
folk få detta bidrag, även om de ha 8 000, 10 000 kronor netto i sina deklarationer.
Jag borde inte ta exempel från min egen hembygd, och jag kunde ta
andra, men där finns folk med 4 tunnland och två kor. som äro yrkesmän och
förtjäna bra på sitt yrke, så att. de under de sista fyra åren kunnat uppvisa ett
netto på mellan 5 000 och G 000 kronor, men de ha två kor och därmed också en
liten mjölkleverans till mejeriet, så att de kunna få det högsta bidraget. Jag
tänker mig förhållandena längre norrut, t. ex. i Norrland, där folket praktiskt

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
taget är småbrukare allihopa. Där kan en lantbrukare med 7—10 tunnland jord
och 300—400 tunnland skog och ett netto i deklarationen på 8 000, 10 000
kronor ändå få det högsta bidraget. Är det någon här i kammaren, som är så
pass modig, att han vågar gå upp och säga att detta är rättvisa? Jag är väldigt
nyfiken på hur motionärerna skola klara upp detta ute bland folket. Jag
tror att man kommer att akta sig synnerligen noga för att säga: »Detta ha vi
gjort ur rättvisesynpunkt», ty då gör man sig skyldig till en osanning. Jag tror
också att man kommer att akta sig för att säga som sanningen är, att detta
har man gjort främst ur partipolitiska spekulationssynpunkter, men det är
sanningen, och detta skall kosta staten ytterligare 10 miljoner kronor, som
skola tagas av skattemedel!

Nu kan någon fråga, varför jag ändå inte har reserverat mig på denna
punkt. Ja, ett av motiven för en reservation föll bort i och med att utskottet
gick med på en av högermannen herr Staxäng avlämnad motion om producentbidraget.
Det är visserligen inte riktigt, att nämna herr Staxäng ensam, utan
sanningen är att också en kommunist, herr Karlsson i Stuvsta, avlämnat eu
motion, som är precis likartad med högermannen Staxängs motion — ett litet
bevis för att även högern och kommunisterna ibland helt oförskyllt kunna
råka komma på samma linje, och inget ont i det!

Jag skulle också, herr talman, vilja säga ett par ord om bas jordbruken, ty
dessa komma enligt min mening att spela en mycket stor roll under framtiden
och icke enbart för det mindre jordbruket utan för jordbruket i dess helhet.
Som gränser för dessa basjordbruk har Kungl. Maj:t föreslagit lägst 10 och
högst 20 hektar. Motionsvis har man begärt en sänkning av gränsen ned till
15 hektar, men vad detta skall betyda, kan jag inte räkna ut, eftersom 15-hektarsgränsen rymmes inom den av Kungl. Maj:t föreslagna ramen och alltså
följer med i kontrollen över dessa basjordbruk. Det gäller ju att räkna ut
lönsamheten för dessa jordbruk och att därefter bestämma prisen på jordbrukets
produkter. Nu är det ju så med jordbruk av denna storleksordning i slättbygderna,
att när arealen går över 20 tunnland, är det mer än två personer
kunna sköta. Då måste de ha hjälp, och vare sig denna hjälp kan åstadkommas
av hemmavarande barn eller man måste skaffa lejd arbetskraft så måste den ju
betalas och denna utgift redovisas på utgiftssidan. Detta betyder enligt mina
enkla begrepp, att det måste bli en fördel för alla de brukningsdelar som ligga
under 20-tunnlandsgränsen, och det betyder också att det måste bli en ännu
större fördel för de brukningsdelar som ligga över 40-tunnlandsgränsen, ty ju
högre man kommer uppåt, desto större möjligheter har man att utnyttja de
moderna maskinerna och redskapen, vilket i sin tur betyder minskning av den
manuella arbetskraften.

Herr talman! Jag vill endast tillägga ett upprepande av vad som redan sagts
först och främst till herr Tjällgren men även till herr Mannerskantz, att den
svartmålning de här gjort sig skyldiga till är omotiverad och att de farhågor
man här har givit uttryck åt äro obefogade, ty ingen vet i dagens läge, hur det
kan se ut om tre år; det få vi veta först när denna organisation har kommit
i arbete. Jag syftar här på de nämnder som enligt utskottets förslag skola bestå
av 7 personer men enligt förslag från borgerligt håll av 9. Man har motiverat
detta förslag med den stora arbetsbördan. Vad vet herrarna om denna stora
arbetsbörda just nu? Praktiskt taget ingenting! Ni gissa, men ni kunna gissa
fel. Det kan hända att ni kunna bli sannspådda; det kan hända att det kan behövas
en ökad styrka, men det få vi veta först genom den praktiska erfarenheten
om ett par tre år.

Med detta, herr talman, skall jag be att få förena mig med berr Jonsson i
yrkandet om bifall till utskottets förslag i dess helhet.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Mannerskantz, som yttrade:
Då den föregående ärade talaren nämnde förhållandena på Sollerön, där
ledamöterna besågo jordsplittringen, vill jag påpeka att de flesta olägenheterna
där äro sådana som böra avhjälpas genom jordskiftning. De bero på att folket
har sina ägor på olika ställen och långt ifrån varandra, men omskiftet var redan
i gång, och det har jag aldrig opponerat mig mot. Man skall inte blanda
ihop olika saker.

Herr Andersson, Alfred, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag kan passa på att säga en sak till herr Mannerskantz, som jag
glömde förut. Herr Mannerskantz sade i sitt stora anförande, att folket i Dalarna
var emot expropriation. Jag är synnerligen förvånad över det uttalandet.
Herr Mannerskantz var den ende i detta stora sällskap som hörde ett sådant
yttrande. Vi kommo till tals med många där uppe, och det var en samstämmig
mening, att om man inte fick en expropriationslag, så kunde man aldrig komma
till rätta med missförhållandena och skulle aldrig kunna bilda dessa familjejordbruk,
som man strävade efter.

Jag kan också tillägga, att vi vid våra samtal med olika grupper också fingo
klart besked. Vi vände oss till innehavare av arbetarsmåbruk, och vid ett tillfälle
frågade herr Mannerskantz, om de inte ändå ville ha litet mera jord.
Svaret blev: »Icke en tumsbredd mer! Vi vilja ha våra två kor och ingenting
mer.» Det var den ena linjen. Den andra var lika klar: de ville ha ett familjejordbruk,
men inte mer än familjen kunde sköta. Det fanns alltså här två klara
linjer, som sammanfalla med låt mig säga det program, som år 1943 skisserades
upp av det socialdemokratiska partiet.

Herr Heiding: Herr talman! Under flera år har utredning pågått för att
draga upp riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Nu ha vi fått en
proposition, där en mängd frågor behandlats. En del av dem ha avgjorts i
enighetens tecken, men det är en del som vi hade önskat få se avgjorda på ett
annat sätt.

Det hade varit önskvärt, att utskottet mera hade beaktat vad som har blivit
framfört i motionerna. På några punkter har utskottet beaktat deras önskemål,
i en del fall icke, men hur man än drar upp riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken,
så får man väl i alla. fall förutsätta, att det måste bli justeringar
på en eller annan punkt, och det kanske inte dröjer så länge innan man
får vidtaga dessa justeringar.

Om målet för jordbrukspolitiken har det redan talats så mycket, att det
kunde vara onödigt att vidare syssla med den saken. Det har ju sagts, att det
inte har så stor betydelse, om det är 92 eller 96 procent, men min åsikt är att
man bör sträva efter att nå något högre än kommittén och Kungl. Maj :t föreslagit.
Produktionsvolymen bör mera ansluta sig till konsumtionsbehovet. Att
det skall finnas en viss marginal, är ju tydligt, men denna marginal behöver
säkerligen inte vara så stor som det har föreslagits i propositionen. Herr Mannerskantz
ansåg, att vad vi i vår motion hade föreslagit beträffande produktionsvolymen
var meningslöst, och herr Jonsson i Fjäle framhöll, att det var
fråga om partitaktiska spekulationer. Men jag vill säga till dessa båda talare,
att vi verkligen ha ansett, att det hade varit befogat att öka produktionsvolymen.
Jag tror inte, att de är någon fara för överproduktion, åtminstone inte
under de närmaste åren. Det kommer säkert att dröja rätt länge, innan man
behöver vara rädd för en sådan. Bristen på arbetskraft gör sig mycket starkt
gällande, och det går inte att driva jordbruken såsom man har gjort förut. De

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ant/, riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
måste i ett flertal fa-11 drivas extensivt, och det kommer att medföra, att man
inte kan öka produktionen. Särskilt när det gäller den animaliska produktionen
kan man befara en alltför stor minskning på grund av att antalet kreaturslösa
jordbruk ökar. På en del medelstora och större jordbruk går det inte att få tillräckligt
med arbetskraft. Under denna vår ha många kunnat skaffa hjälp för
att så, men huruvida de sedan kunna skörda blir en annan sak. Arbetskraftsbristen
kommer således att inverka åtskilligt, och när man skall dra upp riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken får man beakta detta.

Vad angår det allmänna prisstödet ha vi ansett, att man inte borde låta avvägningen
ske efter behovet vid jordbruk på 10—20 hektar, såsom föreslås i
propositionen, utan man skulle stanna något lägre. Lönsamhetsberäkningar böra
utföras för storleksgruppen 10—15 hektar. Jag skulle tro att det är en riktigare
siffra. Skall man ta 10—20 hektar som norm också för de jordbruk, som
skola tillskapas, anser jag att man kommer till alldeles för stora jordbruk, särskilt
om de ligga vid den övre kanten, 20 hektar. Det blir svårt för vederbörande
att få arbetskraft för att sköta dessa jordbruk. Familjejordbruk, som i
medeltal hålla sig vid 10—15 hektar, är det lättare för en familj att kunna
klara, och där behöver man inte vara så beroende av arbetskraften som man är
vid något större jordbruk. Det är ju nästan omöjligt för en familj att sköta ett
jordbruk som är så stort som förslaget åsyftar. Därför anser jag, att 10—15
hektar bör vara det lämpliga, och man skall då även göra en lönsamhetsberäkning
för dessa jordbruk.

Beträffande den yttre rationaliseringen vill jag framhålla, att man bör driva
denna med en viss försiktighet och inte gå fram alltför brådstörtat.

När det sedan gäller att komplettera jordbruk, anser jag att staten i första
hand bör avstå jord och skog härför. Även mark som tillhör ecklesiastika och
allmänna institutioner liksom jord och skogsmark från bolag bör tagas i anspråk
hellre än mark från enskilda. Det måste vara mera skäligt att man går
fram på den vägen än att man tar från enskilda.

Vid en sammanslagning av jordbruk bör man vara mycket varsam, så att inte
alltför många jordbruk rationaliseras bort, vilket skulle vara till stor skada.
Kan man komplettera jordbruk utan att behöva slå tillsammans så många,
är det säkerligen en väg som bör beträdas. Det finns emellertid ännu en del
medelstora och större jordbruk med dålig arrondering och bristfälliga byggnader,
som på frivillighetens väg kunna inköpas för att komplettera ett stort
antal ofullständiga jordbruk. Det blir inte ekonomiskt lönande att driva jordbruk,
där arronderingen är dålig, och det är därför bättre att dessa jordbruk
inköpas, men man bör som jag nämnde i första hand söka ordna den saken på
frivillighetens väg. Om lantbruksnämnderna gå fram med en viss varsamhet,
när det gäller inköp av egendomar, kan det åsyftade målet nås utan alltför
stora slitningar. Det går inte att på några få år ordna dessa stora frågor och
få alla jordbruk planerade såsom man här åsyftar, utan det tar säkerligen
rätt lång tid. Det är ju ett mycket stort program som är upplagt, men när det
skall förverkligas, bör man se till, att det inte sker för brådstörtat, så att allmänheten
kommer att reagera emot det. Man bör göra vad man kan för att
tillsammans med jordbruksbefolkningen lösa dessa viktiga frågor.

Många jordbrukare äro fullt nöjda med den jord de ha. Det finns många
ofullständiga jordbruk, därav säkerligen åtskilliga som kanske inte ha mer
än 5 ä 10 hektar jord, vilkas ägare inte vilja ha mera. Flera av dem ha
skog, och då klara de sig ändå. En del äro rildda för att ådraga sig större
skuldsättning och anse, att de ha det bra som det är. Några ha kanske möjligheter
att få utöka sin åkerjord genom odling, och därför önska inte heller
de någon komplettering. Det är således mänga olika orsaker som föreligga

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
för att man måste räkna med att det på åtskilliga håll inte är så stort
intresse för komplettering av jordbruken.

Småbrukarhjälpen får inte kopplas in såsom ett påtryckningsmedel, för
att rationaliseringen skall bli genomförd, när det gäller sammanslagning och
komplettering av jordbruk. Jag vill bara i förbigående ha sagt detta, ty
jag anser, att man inte bör använda stora påtryckningar för att få komp lotteri
n gen genomförd.

Beträffande särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk synas
meningarna vara delade. Jordbrukskommittén förutsatte, att ett sådant stöd
i princip skulle utgå endast till nuvarande brukare. Departementschefen synes
dela denna mening, men jag anser för min del att det inte kan vara skäligt.
Det är väl inte alltid en rationalisering kan genomföras i samband med
generationsväxlingen, och därför bör det inte slås fast, att bidrag till ett
mindre jordbruk skall lämnas endast till den nuvarande innehavaren. Det
bör även kunna utgå till den som efterträder honom.

Fördelningen av arbetsuppgifterna mellan hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna
anser jag vara en av de frågor som utskottet borde ha beaktat
mera. Utskottet borde ha gått med på att den inre rationaliseringen
skulle få kvarbliva hos hushållningssällskapen. Det kan inte vara lämpligt
att lägga den på lantbruksnämnderna. Det är omöjligt att skilja på driftsrationalisering
och jordförbättringsåtgärder. Dessa senare, som hushållningssällskapen
hittills kunnat sköta tillfredsställande, borde vara kvar där. Det
är ju meningen, att såväl sällskapens som nämndernas befattningshavare
skola kunna utnyttjas i arbete för båda organens räkning. Det finns något
uttalande om detta. Jag kan för min del inte förstå, hur det skall gå att ordna
det på detta sätt i praktiken. Om en konsulent i hushållningssällskapet skall
utföra arbete också åt lantbruksnämnden eller en konsulent i lantbruksnämnden
skall arbeta även för hushållningssällskapet, kan det bli ganska besvärligt.
Det är bättre att det är en riktig gränsdragning och att vederbörande
organ få de tjänstemän som behövas. Då bli arbetsuppgifterna fördelade på
ett sådant sätt, att båda organen få fullt upp att göra utan att de skola
behöva utföra arbete åt varandra på detta sätt.

Lantbruksnämnderna komma att åläggas så stora uppgifter, att jag är
övertygad om att där behöva tillsättas alldeles för många tjänstemän inom
en nära framtid. När det gäller att tillsätta nya organ, ha vi sett att det
många gånger går lätt i början och att man tycker att det skall gå att ordna
saken, men med tanke på lantbruksnämndernas stora uppgifter är jag för min
del förvissad om att härför komma att krävas allt för många befattningshavare.
Kan man då i stället få en jämnare arbetsfördelning mellan lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen, är mycket vunnet. Lantbruksstyrelsen
skall vara topporgan för båda organen. Beträffande arbetsfördelningen
bör huvudsaken vara att styrelsen får mesta möjliga arbete utfört.
Man bör kunna ordna det på ett sådant sätt, att det inte blir alltför kostsamt
för statsmakterna.

Jag nämnde, att lantbruksnämnderna böra gå fram med en viss försiktighet,
när de skola lösa de uppgifter, som de få sig förelagda. Jag skulle annars
tro, att man kan komma att anse, att nämnderna ha fått sig ålagda
en del fiskaliska uppgifter. Om lantbruksnämnderna däremot försöka att gå
fram med all möjlig varsamhet, skulle jag tro att de kunna uträtta mycket
av vad som här är tänkt och att det framför allt kan utföras i enighetens
tecken. Skulle lantbruksnämnderna bli överhopade med arbete och bli tvungna
att lägga ärendena på hög, komma de redan från början att framstå i en

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
ogynnsam dager. Detta är också en sak att tänka pa, att man inte lägger
alltför mycket på nämnderna.

Det är en annan sak, som inte synes ha blivit berörd i debatten och som
inte heller utskottet skrivit något om i sitt utlåtande. Det är bestämmelsen,
att det skall vara samma ordförande i sällskapet och i nämnden. Detta anser
jag vara olämpligt, ty då ålägger man en och samma person alltför
mycket arbete, och jag skulle tro, att det i praktiken kommer att medföra
svårigheter.

Här har också talats mycket om lantbruksnämndernas sammansättning. De
skulle enligt förslaget bestå av endast sju ledamöter. I vår reservation ha
vi föreslagit, att man skulle öka antalet till nio. Det kan inte skada, att
både det mindre och det större jordbruket blir bättre representerat i nämnderna,
och man kan väl inte säga, att en nämnd på nio personer blir för
stor. Lantbruksnämnderna få så många arbetsuppgifter, att de behöva arbeta
i delegationer, och det är lättare att göra en sådan uppdelning, om det
inte är för få ledamöter. Således kommer jag för min del att yrka på att
antalet ledamöter i nämnderna ökas till nio.

Så gäller det lönesättningen. Om den har man talat rätt mycket i utskottet.
Enligt min mening bör det utgå samma lön till hushållningssällskapets
sekreterare som till lantbruksdirektören. Lantbruksdirektören skall ju tjänstgöra
vid hushållningssällskapens sammanträden och sekreteraren vid lantbruksnämndernas
sammanträden, och jag kan inte förstå, att det skulle vara
rätt att placera dem i olika lönegrader.

Det är ännu inte bestämt, hur det skall bli med lönesättningen till konsulenterna
i lantbruksnämnderna. Jag anser, att också dessa böra placeras i
samma lönegrad, vare sig de tillhöra hushållningssällskapen eller lantbruksnämnderna.
Det kan väl inte vara riktigt att sätta dem i olika lönegrader.

En annan fråga, där vi i stort sett kommit överens, gäller förköpsrätten.
Herr Mannerskantz ansåg, att det var egendomligt att jordbruksrepresentanter
kunde gå emot sin grupp och godkänna denna förköpsrätt. Men det var
ganska märkligt, att herr Mannerskantz sade detta, ty både herr Liedberg
och. en högerman i denna kammare ha i utskottet gått med på förköpsrätten,
och då drabbar ju herr Mannerskantz’ anmärkning även dessa. Annars var
det väl meningen, att den skulle riktas åt annat håll. Vi ha godtagit förköpsrätten,
därför att vi ha ansett att man i vissa fall skulle behöva ha
denna rätt till hands och att den skulle kunna vara ett medel för att komplettera
jordbruk. Men man behöver inte använda förköpsrätten drastiskt, utan
man kan komma fram på frivillighetens väg. Jag är fullt förvissad om att
man i detta fall kan ordna så, att det inte behöver bli stridigheter.

Det har också ansetts egendomligt, att vi ha gått med på expropriationsrätten.
Det kan emellertid inträffa att man någon gång behöver tillämpa
den, men efter de uttalanden, som statsrådet har gjort i denna fråga och som
utskottet bär understrukit, anser jag inte att man behöver vara rädd för att
godkänna den. Man maste använda också expropriationsrätten med en viss
varsamhet. Expropriationen skall ju endast vara en nödfallsåtgärd, som tillgripes
om man inte kan komina fram pa annat sätt.

Många frågor utom dessa ha varit uppe, men jag skall inte beröra dem. Det
har ju talats om dem tidigare, och det är ingen anledning att nu ta upp de
frågor, där vi kunnat ena oss. Jag är, såsom jag först nämnde, glad över att
enigheten blivit så pass stor, och jag hoppas, att när förslagen skola föras
ut i det levande livet, de komma att bli till stor fördel för många jordbrukare
här i landet.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

Herr talman! Med vad jag här har anfört ber jag att få yrka bifall till
reservationerna nr 1 och 4, som äro fogade till utskottets utlåtande.

Herr Domö: Herr talman! Det mest anmärkningsvärda och på samma gång
mest glädjande i den utformning direktiven för svensk jordbrukspolitik fått i
departementschefens framställning och särskilda utskottets utlåtande ligger
bakom de ord, med vilka man anger målsättningen för nutida svensk jordbrukspolitik.
Även om våra uppfattningar i väsentliga frågor gå isär, bör enigheten
på denna punkt tacksamt noteras och lika tacksamt tillgodoräknas alla.
dem, som medverkat till att detta resultat nåtts.

I några korta satser fixeras det faktum, om vilket strid aldrig bort rasa:
att modernäringens folk — självständiga brukare lika väl som arbetare ■— ha
samma rätt till skälig lön för mödan som människor inom alla andra näringar.
Jordbruket har äntligen fått den jämlikhetsdeklaration, på vilken det länge
och med rätta gjort anspråk. Den verklighetsfrämmande och ytliga föreställningen,
att det skulle vara samhällsekonomiskt rationellt att göra jordbruket
beroende av snabbt skiftande internationella konjunkturer, har förlorat sitt
grepp över sinnena. Under trycket av pressande yttre omständigheter avgivna
deklarationer ha visat sig bindande — även sedan det yttre trycket lossnat.

Detta bevis på en avspänning i en konstlad motsättning mellan stad och land
är till fördel för jordbruket, men också för hela samhällsekonomien. Styrka och
livskraft i jordbruket är nämligen även ett allmänt samhällsekonomiskt hälsotecken.
Vårt lands näringar stå icke i motsats till varandra, utan i beroende
av varandra.

Den stora uppgiften nu — sedan enighet vunnits om målen — är att finna
de snabbt verkande medlen. Det gäller, som utskottet uttrycker saken, att
snarast möjligt åstadkomma likställdhet i inkomsthänseende. Orden »snarast
möjligt» måste tolkas exakt efter sin lydelse. Det får icke bli fråga om ett
uppskov till en obestämd morgondag. Ej heller få konstruerade hinder läggas
i.vägen. Målsättningen får ej bliva en stjärna, som blinkar i fjärran, utan måste
fattas som ett praktiskt och förpliktigande handlingsprogram.

För var och en, som känner modemäringens villkor, framstår inkomstlikställdheten,
som ett starkt motiverat rättvisekrav. Otåligheten bland landsbygdens
människor växer också. Man nöjer sig icke med försäkringar. Man vill
handling. Härtill kommer emellertid en akut omständighet, som man icke kan
förbigå. I stegrad takt förlorar jordbruket arbetskraft. Det rör sig icke om
medarbetare, som i ett rationellt organiserat, jordbruk äro överflödiga. Utvandringen
från landsbygden i dag har icke sin grund i några överväganden om
den framtida jordbruksproduktionens storlek och därmed om den behövliga
arbetskraftens omfattning. Den beror på dagens särskilda omständigheter, på
inflationsomständigheter och på i vida kretsar spridd pessimism om lantmannanäringarnas
framtid. Denna pessimism måste förmås att försvinna — mycket
snart — om icke ett läge skall uppstå, i vilket de i dag debatterade rationaliseringssträvandena
endast kunna bli pappersexercis. För att jordbruket skall
kunna rationaliseras fordras, att näringen har människor, som ägna sig åt den.
Den planerade rationaliseringens framgång förutsätter därför — med hänsyn
till det faktiska, icke minst det psykologiska läget — snabb handling, förutsätter,
att de för vår jordbrukspolitik uppställda målen uppfattas som närliggande
handlingsmål.

Såväl departementschefen som utskottet anger — enligt min åsikt med rätta
— rationaliseringen som en förutsättning på något längre sikt för det. man kallar
jordbruksstöd. I båda framställningarna framhålles — också med rätta —
att jordbrukarna själva måste anses ha starkaste intresse för rationell drift. Det

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
är naturligtvis helt enkelt med jordbrukare som med alla andra näringsutövare:
en strävan att finna den tekniskt och ekonomiskt bästa driftsformen ligger under
hela arbetsinsatsen. Jordbrukets struktur och de för en näring av denna art
speciella svårigheterna ha gjort, att dessa rationaliseringssträvanden icke blivit
lika observerade som andra näringars, trots vad de enskilda jordbrukarna
och deras olika organisationer i verkligheten uträttat.

Samtidigt som man håller i minnet, att rationaliseringen är ett utpräglat jordbrukarintresse,
måste man alltså utan vidare medgiva, att den också är ett
allmänt intresse — ett statsintresse. Därav har den slutsatsen dragits, att staten
bör med lån, bidrag, aktiv inköpspolitik och effektiv rådgivning stödja
verksamheten. Härom är intet att säga. Dessa stödformer ligga väl i linje med
vad det allmänna gjort för andra näringar, icke minst i städer och tätorter. Det
är också ett uttryck för det faktum, att prissättningen på jordbrukets produkter
varit sådan under senare tid. att någon möjlighet icke funnits för brukarna
att lägga upp investerings- eller rationaliseringsfonder, för vilka för övrigt
skattetekniska bestämmelser ännu saknas. Med dessa medel bör det omfattande
rationaliseringsarbete som redan bedrives få ökad omfattning och större intensitet.
Allt talar för att. man den vägen inom förhållandevis kort tid skall kunna
nå det naturliga målet — en efter våra samhällsbehov avpassad rationell
jordbruksproduktion. Villkoret är emellertid alldeles uppenbart, att man icke
på något vis dämpar jordbrukarnas eget intresse för arbetet, att man icke sätter
dess frivillighet i skuggan av hot om tvång.

Uppenbarligen har man av rationaliseringens karaktär av statsintresse dragit
konsekvensen, att statens tvångsmakt skall kunna komma till användning.
Man har på detta framtidsarbete tillämpat en teknik, som flitigt utnyttjas för
att ge kortfristiga krisregleringar verkande kraft. Bakom maningarna till frivillig
insats ligger hotet om statliga ingripanden. Det är på sin plats att bestämt
varna för en sådan mentalitet. Den stimulerar inte. Den medför en risk
att rationaliseringen blir vad man kallar planmässig reglering, och vad det
innebär i praktiken vet man nu ganska väl. Man vet vad det betyder i fråga om
maktkoncentration hos byråkratien, om pappersexercis, om opraktiska åtgärder.
Man vet också vad det innebär av bristande respekt för enskild rätt.

Den för hittills gällande rättsprinciper främmande utvidgningen av expropriationsinstitutet,
som egentligen utan närmare motivering föreslagits av departementschefen
och godtagits av utskottets majoritet, är det klart avsteg
från den urgamla svenska principen, att den tryggade äganderätten till jord
endast får trädas för när, då allmänt väl så oundgängligen kräver. Man medger,
att vår lagstiftnings hittills kanske mest preciserade tvångsinstrument
får utnyttjas för enskild fördel. För levande svensk tradition, för svensk bondeuppfattning
är detta främmande. Det måste skapa rättslig osäkerhet, irritation
och motvilja detta — att man försvagar sambandet mellan bonden och
hans eller rättare släktens jord. Att de, som i enskild äganderätt se endast ett
tillfälligt historiskt fenomen, godtagit denna avvikelse från urgammal rättsuppfattning
är mindre ägnat att förvåna än att människor, som dock stå på
det fria. samhällets sida, funnit sig i anordningen. Jag tror, att man här låtit
klokheten bedraga visdomen, att man för skenbara, tillfälliga fördelar offrat
oersättliga värden.

Rätten att med tvång övertaga enskild mans fasta egendom grundas på
löst skisserade ändamålsbestämningar. Man skall åstadkomma rationellt avpassande
brukningsdelar, försörjningskraftiga enheter och vad man nu kallar
sitt förhållandevis formlösa mål. Närmare ha de politiskt ansvariga instanserna
icke beskrivit sina syften, och närmare kunna de ej heller angiva dem. Det
reella avgörandet kommer att ligga i händerna på byråkratiskt betonade in -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
stationer, över vilka jordbrukarna själva sakna avgörande inflytande. Vilka
risker detta innebär behöver kanske ej närmare utsägas. Det räcker säkert
med en påminnelse om att vad som är rationellt dels är i hög grad tidsbestämt
— en mycket kort återblick på det svenska jordbrukets strukturhistoria kan
övertyga var och en därom — dels alltid är föremål för ett subjektivt avgörande,
där teoretiska insikter icke alltid kunna ersätta vad livslång kännedom
om speciella brukningsdelar skänker. Och kom ihåg — tvångsmakten lär av
naturliga skäl icke endast komma att användas mot storbruk eller jord ägd
av juridiska personer, vilket naturligtvis icke i och för sig skulle förändra
dess karaktär, utan också och kanske främst mot bondebruken. Man lägger
makt i byråkratiens hand att avgöra mellan den enes vinst och den andres
skåda. Är detta att skapa den rättstrygghet, som är all framgångsrik ekonomisk
verksamhets förutsättning?

För exproprierad skog skall den som får den betala marknadsvärde. Det
är alltså icke fråga om att tillföra skogfattiga jordbruk ökad bärkraft genom
att lämna ekonomiskt bistånd till anskaffande av skogsmark. Detta bör sägas
ut, så att ingen hänger sig åt verklighetsfrämmande förhoppningar. Man
har svårt att förstå vilken inkomstförbättrande effekt man tillräknar expropriationsinstitutet
i detta sammanhang. Endast i ett ytterst ringa fåtal fall
torde ökning av skogsarealen under dessa förutsättnignar medföra möjligheter
att förbättra lönsamheten. De inkomster man får av skogen torde väl i regel,
sedan vanlig arbetslön borträknats, gå åt till förräntning och amortering av
ådragen skuldbörda. Det blir pengar, som gå ut lika fort som de kommit in.
Kvar står egentligen endast hotet om statligt tvång, ännu ett uttryck för
minskad respekt för enskild äganderätt.

Även förköpsrätten är ägnad ingiva allvarliga betänkligheter. Den krymper
ytterligare näringsfrihetens område. Den kan försvåra det för ungdomen, som
vill på egen grund skapa sig en framtid, att förvärva jord. Den sätter jordbrukets
utövare i en särställning, i en osäkerhetssituation, som är okänd inom
andra näringar. Den inskränker den enskildes rätt att förfoga över egendom,
som ofta genom hans eget arbete och hans egen förtänksamhet fått värde. Förköpsrätten
är ett utflöde av statens obotliga lust att tvångsvis dirigera, av en
mentalitet, som sätter statens makt framför individens rätt. En oklar lagtext
gör rätten än farligare, ger den i än högre grad karaktär av tänjbar befogenhet.

Sammanfattande kan man om departementschefens och utskottets riktlinjer
för jordbruksrationaliseringen säga, att de alltför nära nalkas numera välkända
normer för statsdirigerad planhushållning. Där finns underskattningen av det
fria initiativet, dold under vackra och riktiga ord om detta fria initiativ. Där
finns tvångshot i sedvanliga lösliga formuleringar, och där finns den svällande
byråkratien. Om man jämför den administrativa apparaten, som skall nybildas
i alla län, med de möjliga rationaliseringsuppgifterna i några av dem,
får man en nästan drastisk illustration till den byråkratiska överbyggnadens
disproportion till grunden. Man får en känsla av administration för administrationens
egen skull.

Intet område torde väl lämpa sig sämre för tvångshushållningsexperiment
än det svenska jordbruket med dess små enheter, med dess regionalt och lokalt
skiftande problem med dess starka självständighetstraditioner. Man beklagar,
att icke insikten härom i högre grad påverkat utformningen av riktlinjerna,
man beklagar, att vi än en gång fått se uttryck för bristande psykologiskt
intresse, och man vågar uttala förhoppningen, att de svenska jordbrukarnas
inneboende lust att göra sin näring effektiv och samhällsekonomiskt
bärkraftig skall vara stark nog att övervinna även de svårigheter man i god

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
avsikt, men i ovist nit rest i vägen, här och var vid genomförandet av denna
reform.

Herr talman! Jag kommer att ansluta mig till utskottets förslag med de
förändringar som påyrkas i reservationerna nr 1—3 och vilka innebära att
hushållningssällskapen även i fortsättningen skola jämte driftrationaliseringen
omhänderha jordförbättringsverksamheten, att jordbrukets eget inflytande i
lantbruksnämnderna stärkes, att löneställningen för hushållningssällskapens
och lantbruksnämndernas personal blir lika samt att förslagen om förköpsoch
expropriationsrätt avslås.

Herr Herlitz: Herr talman! Då jag tar till orda i denna debatt är det i syfte
att försöka i någon mån ge uttryck åt vad de ledamöter av riksdagen tänka,
som i dag efter att under ett dygn ha sökt studera utskottsutlåtandet gå att
fatta beslut i denna för hela vår framtida jordbrukspolitik så betydelsefulla
fråga.

Den tanke, som vi framför allt ha i detta läge, är ju egentligen den, att vi
inte äro i stånd att tänka någonting själva! Det har inte varit möjligt för oss
att med ledning av det papper, som vi ha framför oss, klargöra vad vi egentligen
inbjudas att besluta om. Ty här tillämpas ingalunda någon ny metod,
utan bara den gamla vanliga slentrianen i riksdagsarbetet, att då det är en
stor fråga, så inbjuder först Kungl. Maj:t och sedan utskottet riksdagen
att, som det heter här, »medgiva att åtgärder för jordbruksnäringens främjande
må vidtagas i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående
angivits». Och så sättas vi att läsa igenom vad utskottet skrivit. Även om vi
hoppa över reciterna, som i och för sig kunna vara mycket intressanta, och begränsa
oss till utskottets uttalanden, blir det 50 ä 60 sidor, som vi skola gå igenom
med blyertspenna i handen och där vi mitt i alla. motiv och resonemang skola
stryka för det som verkligen är avsett att ge uttryck för riksdagens vilja.

Varför skall jag nu möda mig därmed? Ja, det är av den enkla anledningen,
att jag känner på mig, att det kräves av mig. Svenska folket kräver det av
mig; det har den föreställningen om oss riksdagsmän, att vi skola bilda oss
en klar mening om vad vi besluta. Jag är inte så världsfrämmande, att jag
inte vet, att det mesta får i realiteten avgöras i utskotten, men det kan finnas
folk som har lust att ta reda på sakerna litet närmare. Det blir utomordentligt
besvärligt om vi skola ta oss för att med ledning av papperen t. ex. göra
fullkomligt klart, vilka de olika huvudlinjerna äro i fråga om understödet
för mindre jordbruk. Visst kunna vi hitta det, om vi äro duktiga ^ att läsa
snabbt o. s. v. Sådant hör ju till mitt yrke, men det är kanske svårare för
andra, I varje fall tar det sin ordentliga tid.

Jag erinrar mig i detta sammanhang, att den kommitté, som lade fram planer
för riksdagstryckets förenklande, beredde mig den glädjen att i anslutning
till sådana här klagovisor, som jag har upphävt vid flera tillfällen tidigare,
uttala sig för ett skarpare särskiljande av kläm och motivering, alltså
någonting som gör det möjligt för enkla riksdagsmän att fa klart för sig
vad det är de ta på sitt ansvar att besluta. Men jag såg till min ledsnad, att
då bankoutskottet yttrade sig över förslaget, var denna tanke alldeles borttappad.
Jag vill emellertid i detta sammanhang överräcka en blomma till
statsrådet Möller. Vi fingo för en tid sedan en proposition angående bostadspolitiken,
och där hade på ett utomordentligt föredömligt sätt gjorts en sammanfattning
i klara punkter, som gav vid handen vad det skulle beslutas om.

Jag nämnde reservationerna, och jag kan inte underlåta att sätta fingret på
dem ytterligare — jag tänker närmast på bondeförbundsreservationen. Jag kan
föreställa mig, att den är skriven mod den tanken, att herrar bondeförbundare

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken rrv. m. (Forts.)
skola rösta med den. medan man däremot inte förutsätter, att några andra
komma att studera den och ta ståndpunkt till dess enskildheter. Från denna
förutsättning är den utmärkt skriven. Men vilja herrarna, att vi verkligen
skola läsa den? Försök att följa med: »Den yttre rationaliseringen» heter en
rubrik på s. 194. Därunder följer ett stycke, som är transumerat. Med hjälp
av registret hittar man detta tran.sumerade stycke. D. v. s. man får veta att
det börjar på s. 75, men så får man läsa stycke efter stycke, tills man hittar
den mening som slutar på det sätt som reservanterna ange. Det råkar vara
precis mitt i ett stycke. På det sättet är det med de flesta transumeringarna.
Jag försäkrar herrarna, att det kräves en verklig forskarmöda för att göra klart
för sig vad bondeförbundet här vill.

Herr talman! Jag hoppas, att detta inte uppfattas bara som ett intresse
för formalia, ty det är ju ändå en realitet det är fråga om. Vad jag strävar
efter är, att vi skola kunna göra riksdagsbehandlingen till en realitet, att vi
i någon män själva skola kunna ta ståndpunkt till frågorna. Vi få inte ordna
det på det sättet, att vi liksom bara låtsas att besluta, utan vi skola försöka
att så långt det är möjligt göra folkstyrelsen, till en verklighet.

I anslutning till det sagda har jag ytterligare att till utskottet framställa
några frågor. Ponera att man har skalat ut vad som är avsett att vara utskottets
uttalanden och riksdagens blivande uttalanden. Jag frågar då — och
det är en mycket viktig fråga: hur skola dessa uttalanden förstås? Vilken, om
.jag så får säga. rättslig valör ha de? Vi skola »medge, att åtgärder vidtagas
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som angivits». Nu kan det betyda
två saker. Antingen kan det betyda ett principuttalande, en opinionsyttring
från riksdagens sida, som anger ramen för ett fortsatt arbete, i vilket riksdagen
kommer att i vanliga former deltaga genom att anslagsäskanden framläggas
o. s. v. Men uttalandet kan också tolkas så, att vi härmed definitivt
ge vårt samtycke till de i dessa diffusa former beskrivna åtgärderna.

Jag skall be att få konkretisera denna frågeställning genom att direkt fråga
om följande saker, som jag har antecknat.

År det meningen, att vi härmed ge vårt samtycke i bindande form till grunderna-
för den statliga låne- och bidragsverksamheten för främjande av yttre
rationalisering (s. 83)?

Komma vi att ge Kungl. Maj:,t fullmakt att driva, en »aktiv inköpspolitik»
(s. 83) ?

Ge vi Kungl. Maj:t ett bemyndigande jämlikt § 77 regeringsformen till avhändande
av kronan tillhörig egendom (s. 92)?

Fastställa vi med bindande verkan grunderna för bidrag till inre rationalisering
(s. 108)?

Fastställa vi definitivt organisationen av lantbruksnämnderna och allt vad
det heter (s. 126)?

Fastställa vi grunderna för stöd åt mindre jordbruk (s. 103); är det alltså
ett definitivt beslut, vi fatta, i denna viktiga fråga, eller återkommer den?

Ge vi Kungl. Maj:t en fullmakt att ta ut importavgifter (s. 169)? Det är
en mycket viktig fråga, mina herrar.

Ge vi slutligen Kungl. Maj :t fullmakt till s. k. »kvantitativ importreglering»
(s. 169)?

Jag vore benägen att utan vidare föreställa mig, att sådana här uttalanden
inte på allvar kunna uppfattas såsom bindande beslut från riksdagens sida.
Men jag har hört från så många håll, att de skola uppfattas på detta sätt, att
jag därav känner mig föranlåten att till utskottets ärade vice ordförande såsom
representant för utskottet framställa en direkt fråga: hur äro dessa uttalanden
att, fatta?

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forte.)

Herr Kriigel: Herr talman! Jag hade nog tänkt mig ett mera uttömmande anförande
i denna viktiga och på alla sätt betydelsefulla fråga än jag nu kommer
att hålla, jag hade tänkt mig deklarera min principiella inställning till det förslag,
som här föreligger till jordbruksnäringens fromma. Jag hade också tänkt
mig att åtminstone röra vid några av de många viktiga detaljer som förslaget
innehåller, men efter det mycket förtjänstfulla och utförliga anförande, som
herr Jonsson i Fjäle nyss höll å utskottsmajoritetens vägnar, finner jag det
opåkallat, att ytterligare representanter för majoriteten fortsätta- debatten. Jag
vill alltså i stort sett inskränka mig till att instämma med herr Jonsson. Men
jag begränsar mig också på detta sätt, därför att jag har en bestämd känsla av
att kammaren är i uppbrottsstämning. Åtminstone ha under långa stunder av
eltermiddagen de tomma bänkarna här vittnat om att intresset för detta ärende
inte är det man skulle kunnat vänta sig, eller också ha ledamöterna utgått
från att saken är klar utan vidare.

Jag vill emellertid säga, att det gläder mig ofantligt, att denna fråga förts
så långt fram. Jag räknar med att den om någon timme genom beslut i denna
kammare och kanske också i medkammaren är i hamn, och jag är övertygad
om att jag inte är ensam om att glädja mig däröver. Jag lever bland en befolkning,
som räknar inom sig många småbrukare och lantbrukare i övrigt,
och jag vet, att de vänta på denna reform och i den se ett tecken på en god
framtida utveckling av sin näring. Det är många, sade jag — jag tror inte att
jag överdriver om jag säger, att det är hundratusen och flera som vänta detta
tillfälle att få komplettera sina jordbruk för att på så sätt åstadkomma lönsamhet
och därmed också möjlighet till en levnadsstandard, en livsföring jämförlig
med vad andra samhällsgrupper i deras ställning ha. En sådan förmån
ha dessa många småföretagare inom jordbruksnäringen hittills knappast haft,
och det är därför som jag vet, att de vänta sig mycket av förslaget.

Det skulle kunna vara en del att invända mot herr Domös funderingar angående
exempelvis förköpsrätten och expropriationsrätten, som han klandrade
så starkt. Jag tror emellertid, att jag kommer sanningen rätt nära, om jag
utgår från att herr Domö mera tog i betraktande, att han var skjddig att vid
detta tillfälle avge en politisk deklaration för sitt parti. Han hade nog utformat
sitt yttrande mera med tanke härpå än med tanke på förslagets sakliga
innehåll. Ty det kan inte vara herr Domö obekant, att vi redan ha institut av
en karaktär, som någorlunda motsvarar förköpsrätten. Jag syftar på optionsrätten,
som ju tillämpats länge mellan staten och arrendatorer, och på expropriationsrätten,
som ju länge varit i bruk i detta land. Någon utvidgning på
det området kan man väl därför inte tala om. Man kan heller inte tala om någon
väsensskillnad mellan å ena sidan förköpsrätten och å andra sidan vad jag
nyss kallade optionsrätten.

Jag skall begränsa mig till dessa korta anteckningar, herr talman! Men innan
jag slutar skall jag begagna tillfället att via protokollet få till statsrådet
Sköld — som nu har lämnat denna sal — rikta ett tack för de förtjänster han har
inlagt om detta förslag, denna reform. Ingen bär väl som han arbetat på att
lösa jordbrukets problem, och jag tror, att jag har många i mitt sällskap, när
jag tackar honom varmt och hjärtligt för det arbete han har nedlagt härpå.

Jag har för närvarande intet yrkande, herr talman, men jag kommer att i
voteringarna ansluta mig till utskottsförslaget.

Häri instämde herrar Anderberg och Lindgren.

Herr Nilsson, Ilror: Herr talman! Då jag är övertygad om att det är talmannens
önskan, att vi skola komma till beslut, i kväll i denna viktiga fråga,
skall jag i likhet med den föregående ärade talaren avstå från att hålla det

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken in. m. (Forts.)
anförande i frågan, som jag ursprungligen hade tänkt hålla, och inskränka
mig till att bemöta ett par uttalanden som fällts här under debatten.

Herr Jonsson i Fjäle talade om att man skulle se realistiskt på frågan om
producentbidraget till innehavarna av de ofullständiga jordbruken. Vidare påstod
herr Andersson i Bussjö, att bondeförbundet när det gällde denna detalj
hade handlat enligt några partipolitiska grundsatser, och han syntes vara ångerköpt
över att han hade gått med på att slopa behovsprövningen för dessa
producentbidrag. Jag tänker därför deklarera min syn på denna sak.

Jag går ut ifrån att det inte blir möjligt att på mycket länge, i varje fall
inte under den nu levande generationens tid, verkställa den rationalisering av
brukningsdelarna, som lagförslaget innebär och som jag finner lovvärd och
önskvärd. Men om vi skola uppnå den produktionsvolym, som förslaget åsyftar,
nämligen att i huvudsak försörja svenska folket från det egna landets jordbruk,
är det alldeles nödvändigt att ha med de mindre jordbrukarnas produktion.
Och då man här går in för att det för denna önskvärda produktionsvolym
skall betalas ett pris, som säkerställer, att jordbrukarnas standard blir
lika med övriga samhällsmedlemmars, så finner jag det vara i konsekvens härmed
att betala ett något högre pris till de mindre jordbrukarna, eftersom de äro
bevisligen handikappade i produktionshänseende. Produktionen är nämligen
dyrbarare för dem. Det är dyrare för dem att framställa mjölk, animalier och
gröda än vad det är för de större jordbrukarna, som kunna utnyttja maskinell
kraft etc. Vetenskapliga undersökningar ha gett tillräckligt med belägg härför.

När det således här utlovas, att jordbruket för den produktionsvolym, som
behövs för landets försörjning, skall erhålla skälig betalning, anser jag det
vara fullt konsekvent att ge ett särskilt stöd åt det mindre jordbruket. Detta
bör icke kallas för fattigunderstöd eller betraktas på annat sätt än det allmänna
stöd man ger alla landets jordbrukare. Jag kan inte förstå, varför det
stöd, som vi under hela krigstiden ha gett småbrukarna för att främja produktionen
av livsmedel, nu plötsligt skall betraktas som ett fattigunderstöd som
skall avskaffas. En dylik uppfattning är absolut inte förenlig med de deklarationer
om frihet från tvång, som ha gjorts i fråga om de åtgärder som det bär
är fråga om att vidta. Departementschefen har ju förklarat, att de föreslagna
åtgärderna skola vara helt tvångsfria. Han underströk detta än en gång i ett
yttrande i andra kammaren, som jag hade tillfälle att höra. Hur ställer det sig
emellertid vid en generationsväxling, när en nu levande småbrukare, som får
detta understöd, skall sälja sin gård? Då köparen är medveten om att han för
sin del inte får samma producentbidrag för mjölken som den tidigare ägaren,
måste säljaren helt naturligt godta ett lägre pris för sin gård. Köparen räknar
ut vilket lägre pris han kan bjuda med hänsyn till att han förlorar det producentbidrag
på 480 kronor, som den tidigare ägaren haft för mjölken.

Det är icke rättvist och honnett mot denna stora och betydelsefulla samhällsgrupp
att förfara på detta sätt. Jag kan därför inte biträda den avveckling av
det speciella stödet åt småbruket, som föreslås i den kungl. propositionen, utan
ansluter mig till den reservation som i denna del avlämnats av mina meningsfränder
i det särskilda utskottet.

Jag har, herr talman, även en annan sak på hjärtat, som inte berörts här tidigare
under debatten och som jag skall be att få säga några ord om. Jag understryker
än en gång, att det är rätt och riktigt att i möjligaste mån återställa
de gamla svenska bondgårdarna i deras ursprungliga skick. Man har styckat
sönder dessa utan att hålla i minnet den urgamla princip, som tidigare har
gällt vid styckning och skapandet av hemman här i landet, nämligen besuttenhetsgränsen.
Jag godkänner för min del de hjälpmedel, som propositionen innehåller,
när det gäller att utföra detta betydelsefulla arbete, så vida dessa

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ant/, riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken rn. m. (Forts.)
hjälpmedel »bliva med beskedlighet brukade», som det står i den gamla lagtexten.

Men jag väntar mig, herr talman, inte lika mycket av denna reform som
många, här i landet synas göra. Man hör ofta sägas, att producenterna av livsmedel
inte kunna räkna med att i ekonomiskt hänseende uppnå full jämställdhet
med övriga tillverkare av andra varor här i landet, förrän jordbruket genomgått
en viss rationalisering. Man framställer således rationaliseringen såsom
ett medel att nå denna likställighet. Man väntar sig med andra ord av jordbrukets
rationalisering, att den skall medföra ett väsentligt förbilligande av
livsmedelsproduktionen. Jag måste för min del uttrycka mina bestämda tvivelsmål
på den punkten. Jag tror att de som hysa dylika förväntningar komma
att missräkna sig. Inom det ofullständiga och mindre jordbruket i vårt land
finns det nämligen så mycket sekunda arbetskraft, som kan tillvaratas under
nuvarande produktionsformer, att detta mer än väl uppväger det handikapp som
man har på andra områden. Vid organiserandet av arbetsbloeken under kriget
visade det sig att, om jag minns rätt, omkring en halv miljon kvinnor deltaga
i livsmedelsproduktionen här i landet. Jag har framlevt mitt liv som rådgivare
åt de mindre jordbrukarna och som jordbrukslärare och jag vet därför
i vilken stor utsträckning mindervärdig eller sekunda arbetskraft hittills kunnat
användas inom det mindre jordbruket. Man har där kunnat utnyttja åldringars
och barns arbetskraft. Då jag själv är småbrukarson,. må det vara mig
tillåtet att i dag, då en epok av det svenska jordbrukets historia går i graven,
utan sentimentalitet erinra om att småbruket har betytt mycket för Sverige.
Det skulle ta alltför lång tid att här skildra småbrukets viktiga roll i vårt
land, och jag skulle inte medhinna detta utan att bryta mot det löfte, som jag
givit talmannen, att i görligaste mån begränsa mitt anförande. Jag vill dock
fastslå, att vi icke skulle ha haft den rikliga tillgång på mjölk och animalier,
som vi trots allt kunnat glädja oss åt under kriget, om inte dessa många tusenden
kvinnor, barn och åldringar hade arbetat i småbruket, medan mannen var
ute och vaktade rikets gränser. Det är deras arbete som vi ha att tacka för
att våra livsmedelsransoner ha kunnat hållas på en betydligt högre nivå än vad
folket i andra länder haft.

Någon kanske invänder, att vårt land väl inte kommer att förlora dessa
människors arbetsinsats, även om arbetet inom jordbruket rationaliseras. Jo, jag
anser nog att det är uppenbart, att deras tidigare mycket stora arbetsinsats
komma vi att förlora. Jag ser det för övrigt endast som en akt av social rättvisa,
att dessa medborgare få ett lindrigare arbete. Det kan inte vara socialt
tillfredsställande, att kvinnor, barn och åldringar skola behöva arbeta så hårt
som de hittills måst göra inom småbruket. Medgivas måste dock. att det nationalekonomiskt
varit av stor betydelse, att denna arbetskraft, som inte kunnat
få sysselsättning inom andra produktionsgrenar, kunnat utnyttjas inom det
mindre jordbruket. I den mån som rationaliseringen genomföres och jordbruksenheterna
bli större, kommer det för kvinnorna att bli nödvändigt att helt ägna
sig åt hemmen. Möjligheterna att utnyttja deras arbetskraft i produktionen
komma att minska. Det kommer överhuvud taget inte att finnas samma möjligheter
som tidigare att i jordbruket använda sekunda arbetskraft. Man kommer
att bli hänvisad till att använda lejd kvalificerad arbetskraft. Därigenom
komma med all säkerhet inte några billigare livsmedel än tidigare att kunna
föras i marknaden.

Jag vill härutöver, herr talman, g» uttryck för den glädje som jag känner
öiver att enighet nu uppnåtts om att jordbrukets lönsamhet skall upprätthållas.
Jag hoppas att jordbrukets män och kvinnor och framför allt dess ungdomar
måtte beakta detta. Jag hoppas även att det inte såsom ett huvudintryck från

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken in. in. (Forts.)
denna debatt måtte spridas i landet den uppfattningen, att vi ha varit oense.
Det är jämförelsevis små saker, varom vi nu tvista, och i det stora hela äro vi
ju alla överens. Det gläder mig att vi ha kunnat uppnå nationell samling kring
beslutet att jordbrukets lönsamhet skall vidmakthållas och att jordbrukets folk
skall få jämställdhet med andra yrkesutövare i fråga om sin levnadsstandard.
Vi må därför hoppas, att ungdomen med hopp och tro må gå framtiden till
mötes och i större utsträckning än hittills stanna vid jordbruket.

Under uttalande av denna förhoppning ber jag, herr talman, att få sluta med
att säga, att jag vid omröstningen kommer att ansluta mig till de reservationer
som ha avgivits av herr Tjällgren m. fl.

Herr Linderot: Herr talman! Jag skall följa vissa goda föredömen och avstå
från varje detaljdiskussion i den föreliggande frågan.

Jag tillåter mig att i största allmänhet uttala min tillfredsställelse över att
jordbruksfrågorna och i djupare mening hela jordbrukspolitiken ha tagits upp
till behandling på sätt som här skett. 27-mannakommittén presterade ju ett inte
alltför bra utlåtande när den var färdig med sitt arbete. Kungl. Maj:t förbättrade
det, och nu har utskottet ytterligare något förbättrat vad Kungl. Maj:t
har föreslagit.

Jag vill, herr talman, i korthet meddela, att jag kommer att rösta för utskottets
förslag, men jag gör detta, det vill jag uttryckligen fastslå, med den
mening som här har utformats av herr Herlitz. Jag tror att det är gapska
nödvändigt att vi tillse att det med eftertryck skrives in i protokollet, att då
vi här ansluta oss till det föreliggande utskottsutlåtandet i dess helhet, så sker
detta icke utan reservationer. Det är åtskilliga formuleringar som vi skulle vilja
ha annorlunda. Men om detta beslut uppfattas på det sätt, som herr Herlitz,
om jag förstod honom rätt, förklarade, att han själv fattade det. nämligen
som ett principbeslut, som icke innebär att riksdagen har bundit sig för varje
detalj som möjligen kan finnas utskriven i utlåtandet, utan att riksdagen i
fortsättningen kommer att få ta ståndpunkt till de olika frågor, som här äro
berörda och som gälla jordbruket i dess helhet — ja, i så fall kunna vi också
rösta för utskottets utlåtande.

Då jag här inte ingår på någon detaljgranskning, ber jag i stället att få
hänvisa till vår partimotion II: 380. I denna motion äro de väsentliga av de
synpunkter, som vi från det kommunistiska partiets sida ha haft att anföra i
fråga om hela agrarpolitiken, utformade. Om jag hänvisar till denna motion, bör
det väl inte kunna uppstå några missuppfattningar för framtiden på grund av
att jag här inte ingår på någon detaljdiskussion av det föreliggande utlåtandet.
Jag har nämligen den uppfattning, som vi ha uttryckt i vår motion, att man i
vissa mycket väsentliga delar har tagit problemen om bakfoten. Jag tror exempelvis
inte, att man skall tillmäta frågan om arealstorleken en så grundläggande
betydelse som man har velat göra. Det är ändå til syvende o g sidst inte
frågan om arealstorleken, som är det avgörande, utan det är arbetets produktivitet.
Jordbruksarbetets produktivitet avgör i det långa loppet, hur lönsamt
jordbruksarbetet skall kunna bli. Därför borde man vid utformningen av den
statliga politiken i fortsättningen inte alltför mycket hänga fast vid familjejordbruksidén,
som naturligtvis har åtskilligt som talar för sig. inte minst
traditionen, men som faktiskt ändå inte är den ekonomiska lösning på lång
sikt, som måste eftersträvas i jordbruket.

Det kan, herr talman, vara tillräckligt med dessa deklarationer.

Jag vill till sist instämma med herr Krugel då han till statsrådet Sköld
uttalade ett tack för statsrådets initiativ och arbete för dessa frågor i riksdagen.
Jag instämmer så mycket hellre i vad herr Krugel därvidlag sade, som

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken rrv. m. (Forts.)
vi i det kommunistiska partiet väl kanske voro de första som började att företräda
en annan mening gentemot statsrådet Sköld, som har idealiserat arbetarsmåbruken
och företrätt linjer som nog i ganska hög grad ha hämmat en riktig
utveckling på jordbrukspolitikens område. När statsrådet Sköld nu i stort
sett har slagit in på nya vägar, så anser jag detta också vara mycket tacknämligt
och prisvärt.

Med de reservationer, som jag sålunda har gjort, och med den förklaring, som
jag avgivit om hur jag uppfattar det beslut, som riksdagen nu går att fatta,
ber jag, herr talman, att få deklarera att jag i voteringarna kommer att ansluta
mig till utskottets förslag.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! När denna debatt nu tydligen kommit
fram mot sitt slut, vill jag gärna beledsaga dagens beslut med några ord.

Då man går att fatta detta beslut, kan man väl inte undgå att i någon mån
tänka på förra gången det svenska- samhället vidtog åtgärder för att skapa
en grundval för bättre jordbruksteknik. Från medeltidens slut och fram till
1800-talets början hade det svenska jordbruket tekniskt sett stått stilla på
grund av den stora jordsplittringen och jordägornas sammanblandning. Då genomfördes
genom upprepade beslut skiftesverket. Det tog hundra år innan det
blev till fullo genomfört och innan man alltså i större delen av vårt land fick
de enskilda jordbrukarnas ägor samlade. Därmed lade man också grunden till
hela den storartade utveckling, som det svenska jordbruket undergått i modern
tid.

I detta skiftesverk bibehöll man emellertid de sedan urminnes tider i stor
mängd befintliga mycket små jordbruken, där människorna alltid ha levat i
fattigdom. Detta var väl ofrånkomligt under 1800-talet med dess folköverflöd
och brist på arbetsmöjligheter. Den inställning, som accepterade detta tillstånd,
har följt oss ända in i detta århundrade, och det har även i vår tid vidtagits åtgärder
för att utvidga och befästa detta system med en mängd alldeles för
små icke bärkraftiga jordbruk.

Med anledning av vad herr Linderot här yttrade om min rent personliga
inställning, vill jag på denna punkt säga, att herr Linderot i det hänseendet
tar absolut, fel. Han lär inte kunna finna något exempel på att jag har idealiserat
det ofullständiga jordbruket. Jag hann som jordbruksminister förra
gången endast genomföra arrendeegnahemsreformen, som var det första steget
att grunda bärkraftiga bondejordbruk genom statens medverkan. Arbetaresmåbruken
äro inga jordbruk i egentlig mening. De äro stödjordbruk, och de
skapades inte för att befrämja jordbruksnäringen utan för att skapa ett ekonomiskt
stöd för de norrländska skogsarbetarna. Men alldeles bortsett härifrån
vill jag inte på något sätt stryka ut mig ur det skuldregister, som vi alla, vilka
deltogo i den svenska politiken under 1920-talet, väl få nöja oss med att vara
antecknade i.

I alla fall har det ju numera visat sig, att utvecklingen tar andra fåror.
I det praktiska livet försvinna varje dag ofullständiga jordbruk. De sammanläggas
med andra jordbruk, och i vissa fall helt enkelt bara försvinna de. Jag
kan erinra om en uppgift, som jag fick under en diskussion i Östergötland, att
i en socken där ha under loppet av tjugo år bortemot fyrtio procent av de små
ofullständiga jordbruken försvunnit. Det var hundratals ofullständiga jordbruk,
som helt enkelt inte funnos till längre. Statistiken visar oss att utvecklingen
är sådan, och i det praktiska livet so vi jämt och ständigt exempel på, å
ena sidan att folk inte längre kan hålla sig kvar på dessa små ställen och å
andra sidan hur de små jordbrukarna eftersträva att göra sina jordbruk större

Första kammarens protokoll 1947. Nr SO. C

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
och därigenom också öka deras bärkraft och förbättra sina utkomstmöjligheter.

Det föreliggande förslaget avser att utgöra ett stöd för den nu inledda naturliga
utvecklingen, en kraftkälla och även en riktfyr. Förslaget skall nämligen
inte bara stödja utan också i viss mån leda, även om det endast sker på
upplysningens väg. Ty det är faktiskt så att den naturliga rationaliseringen
— herr Mannerskantz må ha vilken uppfattning som helst, om den saken —
går ofta vill. Jag ser ständigt exempel på förslag till sammanslagning av jordbruk,
som om de skulle fått genomföras inte kommit att innebära framsteg
utan tillbakagång. Jag vill säga herr Mannerskantz, att det går inte att med
exempel från »otaliga fall» visa, att kcncessionslagen har förhindrat eu förnuftig
rationalisering. Jag skulle vara ytterligt intresserad av att få se en
lista på alla dessa otaliga fall. Jag är dock övertygad om att en sådan lista
kan herr Mannerskantz inte prestera.

Jag måste för min del uttala min stora tillfredsställelse över att det blivit
en så -stor samling omkring det beslut — jag tar det i förskott •— som här nu
kommer att fattas. Denna samstämmighet har inte kunnat uppnås utan eftergifter.
Man har sagt, att det i regeringsförslaget har skett många uppmjukningar,
att många skarpa kanter ha rundats av. Detta är sant. Men vad vi ha
gjort har egentligen inte varit annat än att vi ha försökt att tänka oss in i hur
jordbrukskommitténs principer skulle tillämpas i det praktiska dagliga arbetet.
Och med den rika mångfald av situationer, som det praktiska livet alltid erbjuder,
är det självklart, att vi måste bli mindre självsäkra, skriva försiktigare
och mjukare och ge möjligheter till att följa den naturliga utvecklingen utan
ett alltför hårt fasthållande vid vissa bestämda principer. Utskottet har sedan
fortsatt och uppmjukat ännu mera. Utskottsmajoriteten har varit mycket tillmötesgående,
och det kan väl till och med ifrågasättas, om den inte varit för
tillmötesgående på vissa punkter. Jag skall emellertid inte uppehålla mig vid
dem här.

En ärad ledamot av riksdagen hade häromdagen en artikel publicerad, där
han räknade upp på tre spalter hur många eftergifter utskottsmajoriteten hade
gjort gentemot folkpartimotionen. Jag tillät mig fråga i andra kammaren, men
fick inget svar, om det fanns en motsvarande lista på de eftergifter, som man
på folkpartihåll gjort för att i utskottet komma fram till större enighet. Jag
får nog säga, att eftergiftsviljan och jämkningsviljan inte ha varit särdeles
stora hos vare sig folkpartiet eller bondeförbundet och att åtskilliga av de ting,
som man här i dag tvistar om — eller rättare sagt som man från dessa partiers
sida för fram i diskussionen — äro rätt mycket skådebröd; de sakna rätt
mycket av praktisk betydelse. Jag vill bara ta en sådan sak, som när herr
Heiding nyss stöd här och talade om hur nyttigt det skulle vara att höja den
så kallade marginalen mellan produktion och konsumtion från 92 till 96 procent,
som om det någonsin i världen skulle bli någon sådan marginal fastställd.
Men vad.mera är: såvitt vi nu kunna se, kommer inte det svenska jordbruket
att på tio år kunna prestera en överskottsproduktion. Så länge detta
inte kan ske, är frågan om denna marginal utan all betydelse. Det kan inte
vara någon mening, tycker jag, att bygga meningsskiljaktigheter på saker och
ting, som. ligga i en framtid, om vilken vi inte veta hur den kommer att gestalta
sig.

På samma sätt förhåller det sig, när man säger, att vi skola ha ett basjordbruk.
som är 10—15 hektar i stället för 10—20. Alla veta, att de mindre
jordbruken här i landet starkt överväga i antal. Delar man in dem i grupper,
överväga de mindre i varje grupp. Därav följer med matematisk nödvändig -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
het, att tyngdpunkten inom den grupp av jordbruk, som omfattar 10—20
hektar, ligger under siffran 15. Därför kommer det att bli bara en liten skillnad
i genomsnittet mellan en grupp på 10—20 hektar och en grupp på 10—15
hektar. Då kan man invända: men varför ha ni då inte från utskottsmajoritetens
sida tillmötesgått bondeförbundarna även på den punkten? Nej, det är
därför att även om i detta fall skillnaden i själva verket är betydelselös, så
skall man å andra sidan ha klart för sig, att ju bredare bas man har att bygga
ett statistiskt resultat på, desto säkrare blir det.

Jag skall inte fortsätta att ytterligare brodera ut detta kapitel. Jag vill
bara konstatera att utan varje tvivel skulle enigheten kunnat vara större i dag,
om man ifrån särskilt bondeförbundets och folkpartiets sida velat bortse från
små abstrakta, teoretiska ting och i stället tagit hänsyn till vad som i praktiken
egentligen är betydfelsefullt.

Jag skall inte ta upp en diskussion med högern om förköpsrätten och om
expropriationen. Jag vill inte kasta ut flera stridsfacklor än jag redan gjort.
Jag vill endast säga några ord om lantbruksnämndens sammansättning.

Jag tycker för min del — det kan ju vara känslan av tillfredsställelse med
det, som man själv gjort — att det förslag, som jag på den punkten presenterat
riksdagen och som utskottsmajoriteten accepterat, är en ganska god kompromiss
mellan två naturliga intressen. Det ena av dessa intressen måste väl
ändå vara, att när statsmakterna besluta eu politik och anslå stora medel för
att genomföra, den, skall staten ha ett sådant inflytande över det organ, som
tillämpar politiken, att det intresse, som statsmakterna bestämt sig för att
gynna, också blir gynnat. Å andra sidan är jag den förste att medgiva, att
det också är ett intresse, att jordbrukarna finnas representerade i alla de instanser,
som här skola verka, för att jordbrukarna skola kunna göra sina röster
hörda och tillvarataga jordbrukets intressen och även för att göra organisationerna
väl sedda hos den jordbrukande allmänheten.

Nu är det så att med utskottets förslag blir det en liten majoritet i denna
nämnd för statens intressen, bestående av ordföranden, lantbruksdirektören och
två av regeringen utsedda ledamöter. Mot dem stå två av hushållningssällskapet
utsedda ledamöter samt hushållningssällskapets sekreterare, som ju hushållningssällskapet
självt valt. Det är fyra mot tre. Men jag kan vända på kakan
och säga: i denna nämnd komma jordbrukarna att få minst fyra representanter
och icke-jordbrukarna högst tre. Det är väl självklart, att hushållningssällskapen
välja två jordbrukare. Någon har visserligen sagt, att eftersom landstingen nu
skola ha del i hushållningssällskapen, kanske landstingsmännen komma att välja
en icke jordbrukare. I verkligheten är det emellertid så, att det är lantbruksombuden,
som skola, om de vilja, välja dessa ombud. Det blir alltså jordbrukare,
som komma att välja jordbrukare. Jag garanterar, att så länge som
jag är jordbruksminister skall åtminstone en av de kungavalda representanterna
alltid vara jordbrukare, och hushållningssällskapens sekreterare, som
äro valda av hushållningssällskapen, måste anses stå jordbrukarna så nära,
att man kan säga, att det faktiskt blir en mycket starkt jordbruksinriktad
majoritet, låt vara även där fyra mot tre. Jag tycker för min del att detta
förslag är så hänsynsfullt mot båda dessa dominerande intressen, att man
bör kunna godta det.

Den linje, som reservanterna föra fram, ger hushållningssällskapen majoritet,
Med den envishet, som åtminstone här i kammaren visats i motståndet mot
expropriation och i fråga om motvillighet att lägga samman icke bärkraftiga
jordbruk, kan man riskera, anser jag, att det kan finnas vissa delar av landet,
där man helt enkelt kommer att sätta sig över det beslut som riksdagen

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
nu kommer att fatta. Det finns under inga omständigheter någon anledning
till att vi skulle försätta oss i detta läge.

Jag anser således att det förslag, som här framlagts, är väl utformat på
denna punkt, så mycket mer som vi måste ta hänsyn till vem det i verkligheten
är som bestämmer, om ett jordbruk skall bli större än vad det nu
är. Det är ju inte staten, inte heller hushållningssällskapen, utan den enskilde
jordbrukaren själv, som gör det. Förslaget är utformat på sådant sätt, att
ingen kan tvingas att köpa och bruka mer jord än vad han själv vill. Skall
det bli någon utökning av ett jordbruk, måste detta bero på den enskilde
jordbrukarens egen vilja.

På något starkare sätt kan man väl överhuvud taget inte skapa garantier
för att det blir jordbrukets egna synpunkter på dessa frågor, som bli avgörande.
Det är därför helt enkelt ett livsvillkor för det allmänna och det allmännas
organ att utöva sin verksamhet på sådant sätt, att de vinna den
jordbrukande allmänhetens förtroende. Det kan här aldrig bli tal om något
fogdevälde eller att gå emot de enskilda jordbrukarnas intressen, ty i så fall
misslyckas man från det allmännas sida. Man måste från det allmänna och
dess organ eftersträva att vinna förtroende. Därför blir ju. som allting i
denna proposition också visar, det allmännas uppgift att sprida upplysning,
undanröja svårigheter och hjälpa den enskilde jordbrukaren att genomföra sina
åsikter.

Jag inledde mitt anförande med att påminna om skiftesverket. Jag har
därmed inte velat säga, att det beslut, som nu här skall fattas, kommer att
få samma räckvidd som skiftesverket fick på sin tid. Det vet jag helt enkelt
inte, det vet ingen av oss, och det kommer heller ingen av oss att få veta. Det
blir en efterkommande svensk allmänhet som får döma härom en gång i framtiden.
Men jag har den bestämda meningen, att detta beslut kommer att bli
impulsen till ett livligt intresse och en stark verksamhet för att lägga en
ny teknisk och ekonomisk grundval för det svenska jordbruket. Det kommer
att leda fram till att det svenska jordbruket rycker upp som en fullt likaberättigad
näring vid sidan av alla övriga svenska näringsgrenar. Det är
min tro, att så kommer att ske. Det är även min förhoppning, att det
så småningom kommer att samla sig en stor enhällighet och en stark
vilja från alla kretsar, som få med denna sak att göra, att genomföra
verket på ett sätt som leder till nytta för det svenska jordbruket och
det svenska samhället. Min tro är, att när någon tid har gått och
allt det grums, som har blivit upprört i diskussionen under de senaste
åren, har sjunkit till botten, så komma vi att kunna med mycket mindre
förutfattade meningar och mycket mindre teorier men med mera sinne för
det praktiska livets krav tämligen samstämmigt medverka till det besluts
genomförande, som jag nu hoppas och antar, att kammaren kommer att
fatta.

Herr Maimerskantz: Herr talman! Det har sina risker att i debattens sista
stund kasta ut stridshandskar. Den, som herr statsrådet kastade nu, avsåg
ju mig personligen. Herr statsrådet sade, att jag inte skulle kunna prestera
en lista på fall, där koncessionslagen hindrat en rationalisering av jordbruksdelar.
Från mitt omedelbara grannskap kan jag nämna tre fall direkt.

Det första fallet gäller en bonde på slättbygden, som har en liten gård på
åtta tunnland åker och 100 tunnland skog. En granne till honom omedelbart
intill har ungefär sju tunnland åker. Grannen är gammal och ville sälja
sin gård. Slättbygdsbonden ville köpa den för att kunna tillmötesgå arren -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
datorns krav på bättre sysselsättning. Det blev avslag, därför att han hade
denna gård på slätten. Hans skogsbehov framgår av att det inte fanns mer
än fyra träd på den — och det var äppelträd i trädgården.

Det andra fallet gäller en gård på 225 tunnland. Bredvid den låg en gård
på 50 tunnland, som var till salu. Då 225 tunnland är en besvärlig storlek
för ett jordbruk att sköta, gjorde bonden hos jordbruksdepartementet vissa
undersökningar för att få köpa den mindre gård, som var till salu. Det blev
avslag.

Det tredje fallet gäller en bonde i mitt omedelbara grannskap. En arrendator
ville köpa ett litet ställe på 14 tunnland, som låg gräns i gräns med
hans ägor, så att han skulle få 49 tunnland sammanlagt. Han hade tre pojkar
hemma, som han inte kunde behålla på gården, om han inte kunde bereda
dem mera sysselsättning. Det blev intet av därför att han inte hunnit göra
undersökningar på förhand. En ny ägare kom till den lilla gården, och nu
sitter han med nedruttna hus och kan aldrig klara sig med sina 14 tunnland.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag skall inte säga någonting annat än
att jag hoppas, att herr Mannerskantz vill personligen med mig diskutera dessa
tre fall. Det kanske då kan komma omständigheter i dagen, som göra, att herr
Mannerskantz inte blir lika säker på sin sak som i dag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen, i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på
godkännande av samt vidare på avslag å den nu föredragna paragrafen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på paragrafens
godkännande, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § i det av särskilda utskottet i utlåtandet nr 2 under
punkten A 1 tillstyrkta lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringsproposition
nen ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

2 §.

Herr Andersson, Gunnar: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen, vari yrkas att i denna paragraf
uttrycket »syskons barn» ersättes med »syskons avkomling».

Herr Jonsson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av
den nu ifrågavarande paragrafen samt vidare därpå att paragrafen skulle godkännas
med den ändrade lydelse av första stycket, som förordats i den av
herr Tjällgren m. fl. vid utlåtandet därom anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på paragrafens god -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
kännande enligt utskottets förslag, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

_ Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 2 § i det av särskilda utskottet i utlåtande nr 2 under
punkten A 1 tillstyrka lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den ändrade lydelse av första
stycket, som förordats i den av herr Tjällgren m. fl. vid utlåtandet därom anförda
reservationen.

Återstående delar av förevarande lagförslag.
Godkändes.

Utskottets förslag till lag angående ändring i lagen den 22 december 1943
(nr 884) om förköpsrätt.

Godkändes.

Utskottets förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation.

1 §■

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på paragrafen.

Herr Jonsson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av samt vidare
på avslag å den under behandling varande paragrafen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande, sig
anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § i det av särskilda utskottet i utlåtande nr 2 under
punkten A 3 tillstyrkta lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
anyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

109 §.

Godkändes.

no §.

Herr Sundelin: Herr talman! Jag ber att få yrka, att 110 § fjärde stycket
får den lydelse, som angives i reservation 5) och som återfinnes på sidan 201 i
särskilda utskottets utlåtande.

Herr Jonsson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggnignen ansetts härmed slutad; yttrade herr talmannen, att
med avseende på den nu föredragna paragrafen yrkats dels att densamma
skulle godkännas, dels ock, av herr Sundelin, att paragrafen skulle godkännas
med den ändring, som förordats i den av honom och herr Svensson i Ljungskile
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens lydelse vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som godkänner 110 § i det av särskilda utskottet i utlåtande nr 2 under
punkten A 3 tillstyrkta lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den ändring, som påyrkats av
herr Sundelin.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslagen.

Nu föredrogs

Punkten B 1.

Utskottets yttrande under avdelningen Målsättningen för jordbrukspolitiken.

Herr ''fjällgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservation nummer
4, i vad den avser målsättningen för den framtida jordbrukspolitiken.

Herr Jonsson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
godkännande av utskottets yttrande i nu förevarande del samt vidare därpå
att kammaren skulle godkänna motsvarande del av dep av herr Tjällgren m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4) betecknade reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen på godkännande av utskottets yttrande,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning, varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner särskilda utskottets yttrande i utlåtande nr 2 under
avdelningen »Målsättningen för jordbrukspolitiken», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes motsvarande del av den av herr Tjällgren m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 4) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr von Heland begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—94;

Nej—16.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstodo från att rösta.

Utskottets yttrande under avdelningen Avvägningen av det allmäntia prisstödet
åt jordbruket.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservation nummer
4, i vad den avser avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket.

Herr Sundelin: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservation 5) i
vad den avser avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket.

Herr Jonsson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen anförde, att
därunder yrkats l:o) att utskottets yttrande skulle godkännas i n,u ifrågavarande
del; 2:o) att kammaren skulle godkänna motsvarande del av den av
herr Tjällgren m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4) betecknade reservationen;
samt 3:o) att utskottets yttrande skulle godkännas med de ändringar, som
förordats i herrar Sundelins och Svenssons i Ljungskile vid utlåtandet anförda
reservation.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets yttrande oförändrat vara med övervägande
ja besvarad.

Utskottets yttrande under avdelningen Den yttre rationaliseringen.

Herr Sundelin: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som innefattas i reservation 5).

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken rn. m. (Forts.)

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nummer 4, i vad den avser den yttre rationaliseringen.

Herr Jonsson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag
oförändrat.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, dels på godkännande av utskottets yttrande i nu förevarande
del, dels på godkännande av utskottets yttrande med de ändringar, som
förordats i den av herrar Sundelin och Svensson i Ljungskile avgivna reservationen,
dels ock på godkännande av motsvarande del av herr Tjällgrens m. fl.,
med 4) betecknade reservation; och förklarades den förstnämnda propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Utskottets yttrande under avdelningen Ben inre rationaliseringen.

Godkändes.

Utskottets yttrande under avdelningen Organisationen av rationaliseringsverksamheten.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I anslutning till vad jag tidigare under
debatten anfört får jag härmed yrka, att kammaren måtte godkänna utskottets
utlåtande under avsnittet om organisationen av rationaliseringsverksamheten
med den ändringen, att utlåtandet från och med det stycke å s. 127,
som börjar med orden »Beträffande frågan» till och med det stycke a s. 131,
som slutar med orden »hushållningssällskapen m. m.», skall ha följande lydelse
:

»Vad angår valet av organ för den inre rationaliseringen är utskottet av
den uppfattningen, att den del av den inre rationaliseringen, som avser förbättring
av ekonomibyggnader, bör ligga hos lantbruksnämnderna. Däremot
kan utskottet ej ansluta sig till den i propositionen intagna ståndpunkten,
att jämväl jordförbättringsverksamheten skulle uppdragas åt lantbruksnämnderna.
Hushållningssällskapen ha under sin mångåriga verksamhet uppnått
synnerligen goda resultat på detta område. Det torde vidare vara obestridligt,
att det i rådgivnings- och upplysningsverksamheten bland jordbrukarna
är omöjligt att skilja på driftsrationalisering och jordförbättringsåtgärder.
Om man skulle lägga jordförbättringsverksamheten hos lantbruksnämnderna,
medan verksamheten för rationalisering av driftsförhållandena utövas av
sällskapen, måste följden härav bli, att en konstlad skillnad kommer att bestå
mellan dessa båda grenar av rationaliseringsverksamheten, vilken kommer
att bli till skada för denna verksamhet och medföra ökade kostnader för
det allmänna genom att befattningshavarna ej kunna utnyttjas effektivt. Utskottet
kan alltså godtaga vad i propositionen föreslagits angående den lokala
organisationen av rationaliseringsverksamheten med den avvikelsen att
jordförbättringsverksamheten liksom hittills bör omhänderhavas av hushållningssällskapen.
Såsom en konsekvens härav torde även de nuvarande torrläggningsnämnderna
böra bibehållas.

Vad angår lantbruksnämndernas sammansättning kan utskottet icke finna
departementschefens förslag fullt tillfredsställande. Den representation, som
jordbruket enligt detta förslag skulle erhålla i lantbruksnämnden, kan nämligen
icke anses tillräcklig för att önskemålen om att rationaliseringsverksamheten
skall bli en jordbrukets egen verksamhet och det praktiska såväl större
som mindre jordbruket erhålla en stark representation i nämnden kunna anses
uppfyllda. Utskottet anser därför att lantbruksnämndens sammansättning

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Lagförslag
om uppsikt
å jordbruk
m. m.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
bör ändras så, att antalet ledamöter ökas med två och att de båda nytillkommande
ledamöterna skola utses av hushållningssällskapet.

De frågor, som lantbruksnämnderna få att behandla, komma otvivelaktigt i
många fall att bliva svårlösta och grannlaga, och avgörandena måste i stor
utsträckning grundas på en allmän bedömning av läget. Vidare måste ofta
snabba avgöranden träffas även i spörsmål av ej oväsentlig ekonomisk räckvidd,
exempelvis då det gäller att taga ställning till frågor om inköp eller
försäljning av fastigheter eller om utnyttjande av förköpsrätten. Om verksamheten
skall leda till avsett resultat, är det därför enligt utskottets mening
nödvändigt att lantbruksnämnderna, såsom även förutsatts i propositionen,
skola erhålla befogenhet att inom rätt vida gränser självständigt handlägga
och avgöra även ärenden av större vikt. Vad angår den i propositionen berörda
frågan om löneställningen för den främste befattningshavaren hos
lantbruksnämnden — lantbruksdirektören — vill utskottet framhålla, att man
i princip bör uppehålla likställighet i lönehänseende mellan lantbruksnämndernas
och hushållningssällskapens befattningshavare. Vad speciellt angår
lantbruksdirektören och hushållningssällskapets sekreterare tala särskilt starka
skäl för en sådan likställighet. Dessa båda befattningshavare komma att
var på sitt håll leda en synnerligen viktig verksamhet. Att göra en skillnad
i lönehänseende mellan dem synes, även om skillnaden i och för sig skulle
bli ganska ringa, ägnat att giva intryck av en underskattning av betydelsen
av sällskapens verksamhet, vilken ej kan vara annat än till skada för rationaliseringsarbetet.
Möjligheten till urval av personer med särskild läggning
för de olika sysslorna skulle vid olika lönesättning minskas. Huruvida dessa
befattningshavare böra placeras i 29 lönegraden, såsom i propositionen föreslagits
beträffande lantbruksdirektörema, eller i 28 lönegraden, såsom i propositionen
nr 76 förordats i frågan om hushållningssällskapssekreterama, synes
däremot i och för sig icke äga någon avgörande betydelse. Utskottet anser
det ej erforderligt att i detta sammanhang taga definitiv ställning till frågan
om den lönegTad, vari lantbruksdirektörema böra placeras.»

Herr Jonsson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först på
godkännande av utskottets yttrande i nu föredragna del samt vidare enligt herr
Mannerskantz yrkande; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Utskottets yttranden under övriga avdelningar.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten B 1.

Bifölls, i vad den ej kunde anses besvarad genom kammarens föregående
beslut.

Punkterna B 2 och C.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets utlåtande nr 3, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om uppsikt å jordbruk m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 februari 1947 dagtecknad proposition, nr 78, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl. Mai :t föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Lagförslag om uppsikt å jordbruk rti. m. (Forts.)

1) lag om uppsikt å jordbruk;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om
åtgärder mot vanhävd av jordbruk;

3) lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom;

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom;

5) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 22 december
1943 (nr 883) angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

6) lag angående ändring i lagen den 12 april 1946 (nr 147) med särskilda
bestämmelser om arrende av viss kommunal jord;

7) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 12 april 1946
(nr 148) angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom; samt

8) lag om överflyttande på lantbruksnämnd av egnahemsnämnd och jordbrukskommission
åliggande uppgifter.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionen i första kammaren
nr 265 av herr Mannerskantz m. fl. samt motionerna i andra kammaren
nr 397 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl. och nr 398 av herr von Seth
m. fl.

I motionerna 1:265 och 11:398, vilka voro likalydande, hade yrkats, att
riksdagen skulle dels avslå förslaget till lag om uppsikt å jordbruk, dels hos
Kungl. Maj:t äska nytt förslag till sådan lag gällande allenast de brukningsdelar,
på vilka den sociala arrendelagstiftningen ägde tillämpning, dels ock
avslå förslaget till lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å de likalydande motionerna I: 265 och II: 398,
måtte antaga de av Kungl. Maj:t genom propositionen framlagda lagförslagen;
samt

B. att motionen 11:397, i den mån den icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av, utom andra, herrar Mannerskantz, Sundberg,
Isaksson, Larsson i Karlstad och Hceggblom, vilka på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 265 och ll:398 måtte

dels avslå Kungl. Maj:ts förslag till lag om uppsikt å jordbruk,

dels hos Kungl. Maj:t äska nytt förslag, som inskränkte sig till de brukningsdelar,
på vilka den sociala arrendelagen ägde tillämpning, och

dels avslå Kungl. Maj:ts förslag till lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Med hänsyn till den långt framskridna tiden
och under hänvisning till den vid utskottsutlåtande t fogade reservationen
nr 4, i vilken hemställes, att riksdagen måtte avslå de med 1 och 3 betecknade
lagförslagen, skall jag inskränka mig till att yrka bifall till denna
reservation. I övriga delar har jag ingen erinran mot Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Jonsson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Lagförslag om uppsikt å jordbruk m. m. (Forts.)
vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Mannerskantz, att
kammaren skulle med bifall till den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i övrigt bifalla vad utskottet hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet hemställt i sitt utlåtande nr 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Mannerskantz yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo särskilda utskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 43 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom; samt

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till skydd
mot sand- och jordflykt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 30, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 19 § 1 mom. förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning
av pilsnerdricka, m. m., bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förelag till lag om ändrad lydelse
av 67 § barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361), bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av väckt motion om gottgörelse åt jordägare i Kumla
m. fl. socknar för förluster, åsamkade av Sagåns översvämning år 1944;

nr 58, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förvärv för kronans
räkning av nu återstående bruksåbohemman;

nr 59, i anledning av väckt motion om utredning och förslag rörande erforderliga
åtgärder på den skogliga statistikens område;

nr 60, i anledning av väckt motion om översyn av gällande bestämmelser
angående högre skoglig utbildning som kompetensvillkor för förvaltning av
skogar i allmän ägoj

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

nr 61, i anledning av väckt motion angående ändrade bestämmelser rörande
lån och bidrag till arbetarsmåbruk; samt

nr 62, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna rörande
kolonisationen på kronomark, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation.
av djurgårdskommissionen m. m.;

nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till jordbrukets
byggnadsstudiekommitté;

nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till täckning av vissa vid skifferoljeverket vid Kinne-Kleva
uppkomna driftsförluster och avvecklingskostnader;

nr 355, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens provningsanstalt;

nr 359, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda fram
ställning om anslag till kristillägg till erkända arbetslöshetskassor;

nr 360, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet rörande arbetarskydd;

nr 361/ i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för ålderdomshemsvårdens
ordnande och utbyggnad, m. m.;

nr 362, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till bekostande
av hörapparater för döva och lomhörda m. m.;

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till överstyrelsen för yrkesutbildning; ''

nr 372, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till domkapitlen och stiftsnämnderna m. m.; samt

nr 373, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående närmast erforderliga
åtgärder för tillgodoseende av Sveriges behov av matematikmaskiner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 358, i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning rörande uthyrning
av bostäder;

nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen; samt

nr 370, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
m. m.

.Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 388, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande och memorial:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om särskilda
förmåner för vissa internationella organisationer, m. m.; samt
nr 11, angående ersättning till dess tjänstemän;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 209, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående uppförande av
beskickningshus i Canberra;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av fastighet
i New York;

nr. 211> i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare medel
till inköp av fastighet för beskickningen i Dublin;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss tjänsteförteckningsrevision
för försvarsväsendet m. m.;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till avveckling av beredskapen m. m.;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1947/48;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till djupborrning efter salt och olja m. m. i Skåne;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetå,
ret 1947/48 till planläggning av torvforskning m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till teckning av aktier i Aktiebolaget Atomenergi m. m.;

nr 218, i anledning av väckt motion angående ersättning till marin direktören
A. Grunberg för vissa rättegångskostnader;

nr 219, i anledning av väckt motion angående skadestånd och livränta till
arbetaren A. Paulsson i anledning av honom genom olycksfall åsamkad kroppsskada; nr

220, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens utlänningskommission m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt subventionering
av införseln av vissa varor m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till utbildning av tandläkare m. m. jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag till
universiteten och den medicinska undervisningen m. m., i vad propositionen
avser anslag under statens allmänna fastighetsfond;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. m., i vad
propositionen avser. anslag till inredningsarbeten för röntgendiagnostiska avdelningen
vid karolinska sjukhuset;

nr 226, angående upptagande av vissa anslag under åttonde huvudtiteln till
universiteten m. m. i riksstaten för budgetåret 1947/48;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga arbetsförmedlingen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

nr 228, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1947/48 till socialstyrelsen;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag för budgetåret
1947/48 till statens byggnadslånebyrå ;

nr 232, i anledning av väckt motion angående anslag till stadsmissionen i
Stockholm för dess förebyggande alkoholistvårdsverksamhet;

nr 233, i anlednjng av Kungl. Maj:ts framställningar med förslag till statens
löneplansförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättning till
statens automobilskattemedelsfond;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret 1947/
48 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj rts förslag om anslag för budgetåret
1947/48 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 237, i anledning av'' Kungl. Maj rts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 238, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om nybyggnad
för statens rättsläkarstation i Stockholm;

sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning av
dels Kungl. Maj rts proposition angående vissa anslag till domstolarna m. m. dels
ock i ämnet väckta motioner; ,

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 31, i anledning av väckta motioner om rätt för av kommun valt ombud
för de skattskyldiga att deltaga i förhandsgranskning av deklarationer;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående prisutjämningsavgifter
m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj rts proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.;

nr 41, i anledning av väckt motion om utredning rörande sjöfolkets beskattning
och utskyldsbetalning;

nr 42, i anledning av väckta motioner om viss ändring i gällande skattebestämmelser
beträffande livränta från ränte- och kapitalförsäkringsanstalt;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj rts proposition med förslag till förordning
om preliminärt uttagande av värnskatt för förra hälften av budgetåret 1947/48;
samt

nr 45, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1947/48, m. m.;
bankoutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj rts proposition med förslag till allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående reglering av vissa
tjänste- och familjepensioner m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående reglering av vissa
från statens pensionsanstalt och lärarinnornas pensionsanstalt utgående pensioner
m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld
m. in. jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

nr 49, angående regleringen för budgetåret 1947/48 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.; samt

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker,
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om
tvångsuppfostran, m. m.;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsoch
pensionsförbättringar för präster m. m. såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott;

nr 54, angående ersättning åt biträde, som utskottet anlitat vid behandling
av vissa ärenden; samt

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om dödande
av vissa utanför Sverige befintliga handlingar, m. m., såvitt propositionen
avser förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt,
m. m.; samt

nr 46, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till prisregleringslag,
dels ock i ämnet väckta motioner; ävensom

jordbruksutskottets memorial nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag
till Barntillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

I och för deltagande i svenska skogs- och flottningsarbetareförbundets kongress
och sammanträden i anslutning därtill anhåller undertecknad om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden 27 juni—5 juli, i den utsträckning jag
är nödsakad begagna mig av densamma.

Stockholm den 20 juni 1947.

H. Sten.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 7.15 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

472439