1947. Första kammaren. Nr 26 (Riksdagens protokoll 1947:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Första kammaren. Nr 26.

Lördagen den 7 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen; ock dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr Johannesson anmälde, att han åter infunnit sig vid riksdagen.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 280, angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område;
nr 303, angående inköp av fastighet i New York;

nr 304, angående ytterligare medel till inköp av fastighet för beskickningen
i Dublin;

nr 312, angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1947/48;
nr 313, angående anslag till teckning av aktier i Aktiebolaget Atomenergi
m. m.;

nr 314, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. m.;

nr 315, angående anslag till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete;
samt

nr 316, med förslag till förordning om preliminärt uttagande av värnskatt
för förra hälften av budgetåret 1947/48.

Justerades protokollen för den 31 nästlidne maj och den 3 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

För bevistande av en internationell kongress i Prag får jag härmed anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet under tiden 6 juni—17 juni.

Stockholm den 4 juni 1947.

Axel Strand.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 280, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank; samt

nr 281, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter
för fullmäktige i samma kontor;

Första kammarens protokoll 1947. Nr Z6.

Nr 26.

Lördagen den 7 juni 1947.

dels och till riksdagens förordnanden:

nr 282, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Johan Edvard
Björnsson att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 283, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr David Emanuel
Hall att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 284, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Erik Rudolf Hagberg
i Malmö att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 285, för ledamoten av riksdagens första kammare herr John Helmer Bergvall
att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 286, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Olof Andersson
i Malmö att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 287, för direktören Otto Ragnar Sundén att vara suppleant för riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 288, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Axel Albert Lindqvist
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 289, för ledamoten av riksdagens första kammare herr John Elon Andersson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 290, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gunnar Falla att
vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 291, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustav Hjalmar
Svensson i Grönvik att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;
samt

nr 292, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustaf Valdemar
Nilsson i Kristinehamn att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända
arbetslöshetskassor; och

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
virkesmätning, m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till kostnader för ritningar m. m. till en ny statsisbrytare;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsstyrelsens
organisation m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1947/48 till riksförsäkringsanstalten jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till avlöningar
åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 305, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om virkesmätning, m. m. såvitt angår anslagsfrågor.

Lördagen den 7 juni 1947.

Nr 26.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga kade herr Schlyter till herr
statsrådet Mossberg framställt följande frågor:

»1. Kommer den i pressen omtalade 83-åriga kvinna, hos vilken pojkar från
Lövstahemmet brutit sig in och åstadkommit förstörelse, att erhålla full ersättning
för liden skada av allmänna medel?

2. Kommer liknande ersättning att tillerkännas trafikchauffören Hjalmar
Lindgren i Morjärv, som av pojkar från Johannisbergs skolhem och yrkesskola
fått sin bil förstörd och därigenom lidit stora förluster?»

Herr statsrådet Mossberg, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Schlyters berörda frågor, erhöll ordet
och anförde: Herr talman! Herr Schlyter har riktat följande frågor till mig:

1) Kommer den i pressen omtalade 83-åriga kvinna, hos vilken pojkar från
Lövstahemmet brutit sig in och åstadkommit förstörelse, att erhålla full ersättning
för liden skada av allmänna medel?

2) Kommer liknande ersättning att tillerkännas trafikchauffören Hjalmar
Lindgren från Morjärv, som av pojkar från Johannisbergs skolhem och yrkesskola
fått sin bil förstörd och därigenom lidit stora förluster?

Lrågan om ersättning till personer, som åsamkats förmögenhets- eller annan
skada av rymmare från sinnessjukhus eller andra anstalter, har av mig
berörts i ett svar på interpellation av herr Edberg i andra kammaren vid 1946
års riksdag. Jag uttalade därvid, att det borde kunna övervägas att öppna,
möjlighet att av allmänna medel lämna dylik ersättning. Särskilt för befolkningen
i trakten av öppna anstalter, där ett relativt stort antal rymningar och
i samband därmed förekommande brottslighet icke kan undvikas, kunde det
synas påkallat med en dylik rätt till ersättning.

Jag vill vidare hänvisa till, att i ett flertal motioner i andra kammaren
förevarande ersättningsfråga upptagits till behandling.

Jag finner skäl tala för att, då av humanitära grunder anstaltsvården göres
så fri att r.ymningsrisken ökas, samhället ikläder sig visst ansvar för de skador,
som kunna åsamkas enskilda av rymmare. Dylik ersättning synes väl i så fail
böra kunna utgå jämväl, då det gäller rymmare från anstalter, som sortera
under fångvårdsstyrelsen. Emellertid har jag i avvaktan på riksdagens ställningstagande
till motionerna ännu icke ansett mig böra taga ställning till
frågan om närmare utredning angående hithörande spörsmål.

Ersättning har under de senare åren utgått i tre fall i anledning av smärre
stölder, förövade av rymmare från ungdomsvårdsskola. T de nu aktuella fallen
kommer ersättningsfrågan att prövas, då ansökan om dylik ersättning inkommit
och erforderlig utredning verkställts.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag ber a.tt få tacka herr statsrådet Mossberg
för den snabbhet, varmed han har svarat på mina frågor, och för den starkt
positiva inriktningen av svaret.

Det av herr statsrådet citerade uttalandet från hans eget interpellationssvar
i andra kammaren har jag mig väl bekant; det avgavs den 11 december
1946 och innebar, såsom vi hörde, ett principuttalande, att det borde övervägas,
om icke vissa möjligheter borde öppnas att av allmänna medel lämna
skälig ersättning till personer, som åsamkats förmögenhetsförlust eller annan
skada av rymmare från sinnessjukhus eller andra anstalter.

Emellertid, herr talman — medan gräset växer dör kon. Det positiva ställningstagande
som skedde den 11 december 194G har, såvitt jag vet, icke lett
till något resultat av övervägandet. Nu hör jag, att anledningen är den, att
herr statsrådet ställer sig avvaktande till riksdagens beslut med anledning av
vissa närbesläktade motioner. Efter det svar som statsrådet givit anser jag

Ang. ersättning
för
skada, vållad
av vissa slcolhemselever

m. m.

Nr 26.

Lördagen den 7 juni 1947.

Ang. ersättning för skada, vållad av vissa skolhemselever m. m. (Forts.)
det föreligga den bästa förhoppning om att i de av mig berörda fallen ersättning
också kommer att lämnas. Det antyddes ju i slutet av svaret, att när
ärendena komma in till Kungl. Maj:t skola de bli föremål för välvillig prövning.
Förhållandena i dessa båda ärenden torde också vara sådana, att det
efter det nu gjorda uttalandet icke gärna kan tänkas mer än en utgång av
Kungl. Maj:ts prövning.

Jag vill emellertid framhålla, att jag uppfattat herr statsrådets uttalande
så, att det inte är meningen, att med åtgärders vidtagande till gottgörelse för
skador av denna art skall anstå, tills det blir någon lagstiftning eller annat
principiellt ställningstagande, utan att ersättningsfrågan verkligen kommer
att prövas i varje individuellt fall efter dess egenart.

Nu anser jag det angeläget, då jag framställt denna fråga, att undanröja
misstanken, att jag skulle med densamma ha velat rikta någon anmärkning
närmast emot Lövstahemmet, som ju har varit föremål för kritik i pressen.
Det har gjorts gällande i en hel del sensationella artiklar, att befolkningen i
trakten däromkring skulle vara i hög grad missnöjd med förhållandena. Jag
har inte haft någon möjlighet att bilda mig någon bestämd åsikt om hur det
är, men jag har ingen anledning antaga, att inte styrelsen för hemmet riktigt
bedömer saker, när den i en skrivelse till socialstyrelsen av den 22 maj i år
har tagit upp denna fråga till yttrande. I den skrivelsen säger styrelsen:
»Bland psykopater, vilkas reaktioner avvika från enligt gängse betraktelsesätt
normala, inträffa ofta oförutsedda och oberäknade händelser och situationer,
vilka personalen, ehuru den är tränad och kvalificerad, icke alltid kan förutse.
Enda sättet att undvika varje ur samhällets synpunkt icke önskvärd situation
torde vara att använda sig av säkerhetsåtgärder i sådan utsträckning, att de
hämmade en normal utveckling hos eleverna och därmed gjorde fostringsarbetet
illusoriskt och värdelöst.»

I det sammanhanget säger styrelsen också, att i motsats till vad tidningarna
uppgiva stämningen bland eleverna vid Lövstaskolan är lugn och bra och
rymningsfrekvensen under sista halvåret låg. Det sägs att det råder trivsel
bland eleverna och att någon trotsig eller desperat stämning, som skulle kunna
ligga till grund för rymningar, icke finnes. Och så ger styrelsen uttryck för
samma mening som ligger till grund för min fråga, när den säger att misstämningen
bland en del av ortsbefolkningen torde avsevärt minskas, om staten
komme att ersätta av eleverna vållade skador. »Det är även tänkbart», sägs
det, »att om allmänheten hade vetskap om, hur flertalet elever utvecklas till
sociala individer, skulle dess reaktion bliva en annan och dess förståelse för
moderna pedagogiska tänkesätt och metoder ökas.»

Innebörden av detta uttalande, herr talman, är alltså, att om det allmänna
vill begagna sig av de metoder, som sakkunskapen anser rationella vid behandlingen
av ungdom av detta slag, är det nödvändigt att taga vissa risker för
annans egendom av den art som här föreligger, men då är det nödvändigt, att
samhället ersätter den skada som uppstår av dessa riskers tagande. Jag vet
att socialstyrelsen har denna inställning och hoppas att när de nu berörda
ärendena komma till Kungl. Maj ds avgörande, den mening kommer att vinna
gehör, som sålunda företrädes av den ansvariga myndigheten.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Det är alldeles riktigt, som herr
Sehlyter säger, att jag har den uppfattningen, att man inte behöver vänta på
en författningsreglering av denna ersättningsrätt, innan man prövar sådana
fall som herr Sehlyter har dragit fram genom sina frågor. Det har ju också,
som jag nämnde, utgått ersättningar i ett par tre fall tidigare. Jag vill bara
för att det inte skall bli något missförstånd framhålla, att de enda medel som

Lördagen den 7 juni 1947.

Nr 26.

Ang. ersättning för skada, vållad av vissa skolhemselever m. m. (Forts.)
för detta ändamål stå till Kungi. Maj:ts förfogande är anslaget till extra utgifter,
och möjligheterna att nu utgiva ersättningar äro därför mycket små.

Herr Schlyter hänvisade till mitt uttalande i interpellationssvaret i höstas
och sade, att »medan gräset växer så dör kon». Jag vill i anledning därav
bara tillägga, att det avgörande skälet till att jag under vårens lopp icke tagit
upp denna fråga till närmare granskning har varit, att det i åtminstone någon
av de motioner, som äro väckta i andra kammaren i denna fråga, direkt yrkas,
att riksdagen redan i vår skall anvisa ett särskilt anslag på riksstaten för
nästa budgetår för detta ändamål. Jag har därför velat avvakta riksdagens
ställningstagade.

Herr Schlyter: Herr statsrådet nämnde, att det inte förelåg någon annan
utväg för Kungl. Maj:t än att anlita det mycket hårt pressade anslaget till
extra utgifter. Samtidigt nämnde statsrådet emellertid, att motionärer i andra
kammaren begärt anslag för ändamålet. För en liten stund sedan hörde vi
också herr statsrådet själv avlämna en hel rad av propositioner till riksdagen.
Jag tror inte att någon skulle bli illa berörd av en proposition från Kungl.
Maj:t med begäran om de medel, som erfordrades för att ersätta de nu omhandlade
skadorna, om anslaget till extra utgifter inte räcker till.

Herr Näsström: Herr talman! I anledning av det ohyggliga dubbelmordet
i Sundsvall skulle jag vilja vädja till statsrådet Mossberg att vidtaga en översyn
av övervakningsbestämmelserna. För egen del gillar jag inte denna katastrofteori,
att man först skall lätta på bevakningen och sedan ersätta skadorna.
Om man har sådana bestämmelser som de nu gällande om bevakningen,
skall man naturligtvis ersätta skadorna, men vore det inte förnuftigare
och ur människornas synpunkt mera välvilligt, om man införde en
strängare bevakning, så att man sluppe utbetala dessa ersättningar?

Häri instämde herr von Heland.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 308, angående anslag till planläggning av torvforskning m. m.; och
nr 309, angående anslag för budgetåret 1947/48 till avveckling av beredskapen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 310, angående godkännande av en mellan Sverige och Jugoslaviska Federativa
Folkrepubliken träffad handelsöverenskommelse m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 311, med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31
december 1945 (nr 896), m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 343, av herr Schlyter,
nr 344, av herr Lindblom m. fl., samt
nr 345, av herr Lindblom m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till universiteten
och den medicinska undervisningen m. m.

Nr 26.

Lördagen den 7 juni 1947.

Interpellation
ang. riksbankens
sedelutgivningsrätt.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 280, 303, 304 och 312—316.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 346, av herr Holmbåck, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag till domstolarna m. m.;

nr 347, av herr Holmbåck, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m.;

nr 348, av herr Holmbåck, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m.;

nr 349, av herr Holmbåck, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m.;

nr 350, av herr Holmbåck, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m.;

nr 351, av herr Holmbåck, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m.;

nr 352, av herr Löthner, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m.;

nr 353, av herr Bergquist, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m.;

nr 354, av herr Bergquist, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m.;

nr .355, av herrar Björnsson och Ewerlöf, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m.;

nr 356, av herr Nordenson, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m.;

nr 357, av fru Sjöslröm-Bengtsson och herr Eriksson, Einar, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders m. fl. barn, m. m.; samt

nr 358, av fröken Andersson, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr Nordenson, som yttrade: Herr förste vice
talman! I propositionen nr 83 till årets riksdag föreslog Kungl. Majd riksdagen
att antaga ett förslag om fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939
(nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om
riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag är en fullmaktslag,
som bemyndigar Konungen att vid krig eller krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden — på
framställning av fullmäktige i riksbanken och efter hörande av fullmäktige
i riksgäldskontoret — i fråga bland annat om riksbankens sedelutgivning meddela
av förhållandena påkallade bestämmelser att gälla i stället för vad därutinnan
finnes stadgat i lagen den 30 juni 1934 (nr 437) om Sveriges riksbank.
Förslaget antogs av riksdagen. Emellertid framställde bankoutskottet
vissa erinringar i sitt utlåtande nr 32. Bland annat anförde utskottet, att det
framstode såsom i hög grad angeläget, att fullmaktslagen avvecklas så snart
ske kan, så att riksdagens inflytande på hithörande spörsmåls avgörande återställes.
Det framhölls, att Kungl. Maj:t med stöd av fullmaktslagen genom
kungörelse den 14 februari 1947 förordnat, att i stället för vad i 9 § första
stycket riksbankslagen stadgas skulle gälla, att riksbanken må utgiva sed -

Lördagen den 7 juni 1947.

Nr 26.

Interpellation ang. riksbankens sedelutgivningsrätt (Forts.)
la.r till belopp, som motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska
kassa, samt därutöver till ett belopp av 1 400 miljoner kronor. Utskottet konstaterade
att den nuvarande lagstiftningen sålunda inneburit, att Kungl. Maj :t,
utan riksdagens medverkan och medan riksdagen varit samlad, kunnat besluta
en mycket betydelsefull ändring av riksbankens sedelutgivningsrätt. Vidare
uttalade utskottet det önskemålet, att sedeltäckningsbestämmelserna i
riksbankslagen omläggas så, att nuvarande provisorium kan upphöra efter utgången
av den tillstyrkta förlängningstiden. Det är uppenbart, att riksdagens
rätt till inflytande över hithörande spörsmål måste hävdas.

Den senaste tidens fortsatta starka utströmning av guld och valutor är ägnad
att inge djup oro. Särskilt utflödet av guld ur landet har varit starkt. Sålunda
minskades guldkassan under sista majveckan med 37 miljoner kronor.

Ehuru riksbanken är formellt befriad från skyldigheten att inlösa sina
sedlar med guld, tillhandahåller den dock utländska betalningsmedel, för vilkas
anskaffande guld måste avyttras. Samtidigt är riksbanken skyldig att
begränsa sin sedelutgivning så, att denna står i ett visst förhållande till guldkassan.
En ökning av den senare med ett visst belopp ökar sedelutgivningsrätten
med dubbla detta belopp och tvärtom. En minskning av guldkassan med
37 miljoner kronor sista majveckan minskade således sedelutgivningsrätten
samma vecka med 2 X 37 miljoner kronor d. v. s. 74 miljoner kronor, samtidigt
som behovet av sedlar vid månadsskiftet ökades starkt eller med 133
miljoner kronor. En fortsatt minskning av guldkassan i nuvarande takt kan
mycket snart bringa riksbanken över gränsen för sin lagenliga rätt till sedelutgivning.

En ytterligare utökning av den rätt som riksbanken erhöll i februari 1947
att med ett från 350 till 1 400 miljoner kronor ökat belopp utge sedlar utöver
dubbla guldkassan skulle visserligen friställa en ny del av guldkassan för
varuinköp i utlandet, men i samma mån skulle sedelutgivningen i ännu högre
grad göras oberoende av guldkassan. I ett sådant läge är det nödvändigt att
all uppmärksamhet ägnas åt frågan, vilken real täckning, som därefter bör
läggas för sedlarna.

På grund av vad jag ovan anfört får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern få framställa följande frågor:

1. överväger regeringen att ersätta nuvarande bestämmelser angående begränsning
av riksbankens sedelutgivning med andra?

2. överväger regeringen i så fall att införa någon annan real täckning för
sedlarna än guldet?

3. Är det regeringens avsikt att, om ändring med avseende å sedelutgivningen
överväges, dessförinnan underställa frågan riksdagens prövning?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial och utlåtande:

nr 18, med föranledande av första kammarens remiss av motionen nr 325
av herr von Heland i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande; samt

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till byggnadslag
m. in. i vad den hänvisats till konstitutionsutskottet;

Nr 26.

Lördagen den 7 juni 1947.

statsutskottets utlåtanden:

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till Navigationsskolorna: Skolhälsovård;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av överståthållarämbetet m. m.;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ägoutbyten
och fastighetsförsäljningar;

nr 164, i anledning av väckt motion angående extra ordinarie stationskarlen

A. K. B. Engbergs placering i löneklass;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av
aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 166, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under försvarets fabriksfond gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1947/48 till viss ersättningsanskaffning av maskiner m. m. för
krigsmaterielverket ;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under försvarets fabriksfond gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1947/48 till uppförande av central beklädnadsverkstad m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr. 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till förordning
rörande förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till statsutskottet; samt

nr 169, i anledning av väckt motion angående ytterligare gottgörelse till
vissa jordägare i Rösta by inom Ås socken för vissa av kronan gjorda markförvärv; bankoutskottets

utlåtanden:

nr 38,. i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning i fråga
om ändringar i riksgäldskontorets personalorganisation; samt

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension åt vissa
förutvarande bilbesiktningsmän m. fl.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1—3 §§ förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1)
i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av
rusdrycker;

nr 42, i anledning av väckta motioner om ändring i 14 kap. 15 § och 15 kau.
23 och 24 §§ strafflagen;

nr 43, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna i
7 § sinnessjuklagen;

nr 44, i anledning av väckta motioner angående revision av medicinalstyrelsens
formulär till läkarintyg avseende styrkande jämlikt 3 kap. 2 § 4 mom.
giftermålsbalken av frihet från sinnesslöhet;

nr 45, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till byggnadslag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till byggnadsstadga; -

Lördagen den 7 juni 1947.

Nr 26.

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till ändring av
?issa vägväsendet berörande författningar; samt
nr 48, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om
kyrkomusiker m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1946 vid dess tjugonionde sammanträde fattade beslut;

nr 36, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen den 15 december 1944 (nr 779)
om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor;

nr 37, i anledning av väckt motion om utredning av frågan om full ersättning
till kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar m. m.; samt

nr 38, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461), dels ock
i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående lantmäteripersonalens
organisation och avlöningsförhållanden m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående inköp av Källstorps
Södergård i Ljungby och Dörby socknar, Kalmar län;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående anslag till Grundförbättringar
r Lyckebyåns regleringsföretag; samt

nr 46, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående dispositionen av
vissa för budgetåret 1943/44 å kapitalbudgeten under diverse kapitalfonder
anvisade investeringsanslag; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12, i anledning av
väckta motioner dels om utredning angående en statlig elektrisk storindustri,
dels ock angående utbyggnad av den elektriska industriens kapacitet och brytande
av privatmonopolen och priskartellerna m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.30 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 26.

Tisdagen den 10 juni 1947.

Tisdagen den 10 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Knngl. Maj:ts propositioner:
nr 317, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o),
8:o), 14:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt; samt

nr 318, med förslag om bedrivande av industrirörelsen vid Laxå bruks
aktiebolag med Aktiebolaget Statens skogsindustrier som ägare.

Justerades protokollet för den 4 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av närslutna läkarintyg får jag härmed anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet från och med denna dag tills vidare.

Stockholm den 9 juni 1947.

K. A. Westman.

Att riksdagsmannen Karl Allan Westman född den 5 mars 1883, från
Broby gård, Normlösa, som lider av kronisk hjärtsjukdom (Cardioarteriosclerosis),
på grund av denna sjukdom är oförmögen att fr. o. m. den 7 juni
t. o. m. innevarande riksdags slut uppehålla sitt riksdagsmannauppdrag intygas
härmed.

Länslasarettet, Vadstena den 6 juni 1947.

Frey Lundmark,

lasarettsläkare vid medicinska avd.

På gjord proposition beviljade kammaren herr Westman ledighet från riksdagsgöromålen
för tiden från och med innevarande dag tills vidare intill riksdagens
slut.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 295, till Konungen i anledning av väckta motioner om utfärdande
av vissa föreskrifter att av länsstyrelserna beaktas vid fastställande av brandordningar
och om ändringar av viss bestämmelse i normalbrandordningen för
landskommuner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställning

Tisdagen den 10 juni 1947.

Nr 26.

angående anslag för budgetåret 1947/48 till uppförande av byggnader för institutet
för konserveringsforskning;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1947/48 till lotsverkets båtlånefond;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättrad lönestatistik
;

nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser angående värnpliktslån;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1947/48 under Y a huvudtiteln till brandväsendet;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens hantverksinstitut; samt

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till skolöverstyrelsen.

Föredrogs Kungl. Maj :ts proposition nr 280, angående åtgärder i prisreg-^«m^- propolerande
syfte på jordbrukets område. sition ang.

° pnsreglerande

Herr von Heland: Herr talman! År 1943 utlovade riksdagen med anledning aj90rdbruleds
av en av mig väckt motion att löneklyftan mellan jordbrukets arbetare och and- område.
ra arbetargrupper skulle utjämnas. Sedermera ha riksdagen och ledande socialdemokrater
vid flerfaldiga tillfällen i olika tongångar utlovat detsamma. I
stället för ett infriande av dessa löften har emellertid resultatet för dagen blivit
motsatsen. Med stöd av uppgifter från landsorganisationen, socialstyrelsen
och lönestatistisk årsbok kan konstateras, att medeltimlönen för samtliga lantarbetare
stigit från 64 öre år 1938 till 1 krona 21 öre år 1945 och till ej fullt
1 krona 44 öre juni 1947 och för samtliga arbetare inom industri, hantverk,
handel och transportväsen, allmän tjänst m. m. från 1 krona 37 öre till 1
krona 98 öre respektive 2 kronor 41 öre. För lantarbetarna har alltså löneökningen
åren 1938—1945 varit endast 57 öre och under tiden 1938—juni 1947
endast 80 öre, under det att löneökningen för de andra arbetarna varit 61 öre
respektive 1 krona 4 öre. De givna löftena om återhämtning av löneskillnaden
ha alltså ännu inte hållits, utan löneklyftan har vidgats, om man jämför med
år 1938.

I Morgon-Tidningen erkändes i torsdags, att lönerna i jordbruket äro beroende
av den överenskommelse, som varje år träffas mellan regeringen och jordbrukets
representanter, samt att regeringen inte ville gå med på större ökning
av jordbrukets inkomster än 155 miljoner kronor. Vi jordbrukare ha ju sedan
länge reagerat emot att jordbrukarna själva och deras arbetare skola ha så
mycket sämre betalt än andra arbetargrupper. I år önska vi därför en utjämning
av löneklyftan med 200 miljoner kronor per år, vilket skulle ge 20 öre i
högre timpenning. Inte heller denna förhöjning skulle medföra den önskade
utjämningen eller ens eu fullständig återhämtning av skillnaden mellan angivna
80 öre och 1 krona 4 öre. Däremot skulle utjämnas den löneskillnad, som
uppstått från 1945 till juni 1947, under vilken tid lantarbetarna fått en löneförbättring
med endast 23 öre men övriga arbetare med 43 öre.

Jag hoppas verkligen, att riksdagspartierna inte ha låtit sig påverkas av
en hel del missvisande uppgifter i vissa tidningar. Man försöker trolla bort
frågan genom att räkna i procent, men 10 procent på 2 kronor 40 öre är något
helt annat än 10 procent på 1 krona 40 öre. Även andra egendomliga räknesätt
användas för att, som jag tycker, krångla till det hela. Fortsätter man
att försöka trolla bort verkligheten med procent, riskerar man också att trolla
bort något annat, nämligen livsmedlen. Flykten från jordbruket kommer att

12 Nr 26. Tisdagen den 10 juni 1947.

Kungl. proposition ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område.

(Forts.)

fortsätta. Genom för dålig betalning har arbetskraften i så hastig takt flytt
från skogsbruket, att det svenska samhället kommer att sakna ved till vintern.
Det är stor risk, att även livsmedelsförsörjningen blir isådan, att konsumenterna
ha anledning att bli verkligt missbelåtna. Jag har tidigare påpekat,
att det till stor del måste bero på regeringen och myndigheterna, om man får
bränslebrist, och jag vågar påstå, att det kommer att inverka ytterst betänkligt
på livsmedelsförsörjningen, om man inte ger tillräckliga löneinkomster
åt dem som arbeta i jordbruket.

Riksdagen har möjlighet att förbättra läget, vilken möjlighet jag hoppas
riksdagen också skall utnyttja. Landsbygdspartiet bondeförbundet är solidariskt
med lantbruksförbundet och Riksförbundet landsbygdens folk, och vi bondeförbundare
ställa oss enigt bakom dessa organisationers krav på löneförbättring
åt jordbrukets arbetare.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Jag föreställer mig, att denna påbörjade
lilla remissdebatt kan göras relativt kort och begränsad. Det blir väl
anledning för kammarens ledamöter att i de här frågorna längre fram lyssna
till en debatt, som blir så utförlig som man kan begära. Men jag tycker ändå,
att herr von Helands kategoriska påståenden inte kunna stå alldeles oemotsagda
här i dag, och jag har därför begärt ordet för ett par tillrättalägganden.

Det är riktigt, att riksdagen år 1943 uttalade, att en målmedveten strävan
att utjämna löneskillnaden mellan industriens befolkning å ena sidan och jordbrukets
befolkning å andra sidan är i högsta grad prisvärd och behöver fullföljas.
Men riksdagen har inte frånsagt sig möjligheten att se problemet i dess
riktiga och dess stora sammanhang. Riksdagen har aldrig varit lättsinnig nog
att göra gällande, att utjämningen skall ske med ep gång och oberoende av den
ekonomiska situationen för dagen. Jag föreställer mig, att jag av riksdagens
uttalande vågar dra de slutsatserna, att man är ense om att målmedvetet arbeta
för en utjämning i den takt och med den hänsyn till alla omständigheter,
som läget ger möjlighet till.

Om jag utgår ifrån att det är en riktig uppfattning av riksdagens uttalanden,
vågar jag också det påståendet, att denna utjämningspolitik har fullföljts.
Jag vill jämföra löneskillnaden låt mig säga 10 år tillbaka i tiden, åren 1936—-1937 i stället för 1946—1947. Då förhöllo sig lantarbetarnas och de mindre
jordbrukarnas inkomster till medellönen för industriens arbetare ungefär som
siffrorna 57 ä 58 till 100. Det var en löneskillnad på över 40 procent. I dag är
den skillnaden bara hälften, och det ur min speciella synpunkt angenämaste i
denna bild är, att den väsentligaste utjämningen har skett under de allra senaste
åren. I dag är skillnaden mellan industriens medellön och jordbrukets
arbetsinkomster ungefär 20 procent, och med det förslag till prisstöd, som i
den föreliggande propositionen erbjudes jordbrukarna, skulle skillnaden ytterligare
reduceras med 4 ä 5 procent.

Nu har herr von Heland varit angelägen om att understryka, att man här
inte kan tala om procent, utan man skall tala om örena i deras absoluta värde.
Men då är det väl riktigt, att man också konstaterar, att örena inte ha samma
absoluta värde i dag som de hade år 1943 eller låt mig säga före kriget. Jag
vågar emellertid även med utgångspunkt från en jämförelse i absoluta ören
göra gällande, att den reala löneskillnaden i pengar i dag är mindre än den
var år 1943 eller ännu längre tillbaka i tiden. Det väsentliga är ändå, hur stor
den reala skillnaden mellan industriens folk och jordbrukets eftersatta grupper
— jag är angelägen att understryka, att det är fråga om jordbrukets eftersatta
grupper —- i dag är i förhållande till tidigare jämförelseår. Herr von He -

Tisdagen den 10 juni 1947.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

(Forts.)

land måste onekligen ge mig rätt i att denna skillnad stadigt har blivit mindre
och kommer att alltfort minska, om det förslag fullföljes, som här ligger på
riksdagens bord.

I det läge, vari vi nu befinna oss, när kammarens ledamöter redan, äro på
det klara med eller inte behöva några längre utläggningar för att vara på det
klara med hur utomordentligt ömtålig och ansträngd hela vår samhällsekonomiska
situation är, kan man inte se denna jordbruksproposition så kår-, klassoch
intressebetonat som herr von Heland gav uttryck åt i sina avslutningsord.
Man är tvingad att se den från mera allmänna och från större utgångspunkter,
och man är tvingad att se den med hänsyn till de verkningar man kan riskera
att den får på andra områden — verkningar som kunna vara omöjliga att bemästra,
men som måste bemästras, om vi överhuvud taget vilja klara vårt lands
ekonomiska politik för framtiden. Det är dessa senare synpunkter, som legat
bakom regeringens ställningstagande, och det är därför som vi — vilket jag
är den förste att beklaga — inte lyckats träffa en uppgörelse med jordbrukarnas
organisationer under de nu avslutade förhandlingarna.

Herr Domö: Herr talman! Ej heller jag har den uppfattningen, att en lång
remissdebatt kring detta ärende tjänar någonting till. Därför skall jag inte
i större utsträckning förlänga diskussionen.

Jag vill bara med anledning av statsrådet Strängs uttalande säga, att det
är klart, att den fråga, som nu med den kungl. propositionen remitteras till utskottet,
är ett mycket svårlöst och besvärligt problem. Det är också alldeles
riktigt, att ett beslut, som skulle tillgodose jordbrukarna enligt deras önskan,
kan få en hel del följdverkningar. Men om statsrådets ståndpunktstagande har
psykologiskt betingad grund, har det också psykologiska konsekvenser.

Det gäller här att tänka på att det viktigaste just nu — i den svåra situation
vari vi befinna oss i försörjningshänseende — är att åstadkomma en tillräcklig
jordbruksproduktion. Från denna synpunkt är det psykologiskt mycket
viktigt, att de som under stora svårigheter arbeta med att framställa livsmedel
verkligen känna, att man har förståelse för deras arbete på ansvarigt håll,
att de kunna räkna med rimliga villkor för sin arbetsinsats och med det stöd
från det allmänna, som i olika avseenden kan behövas för att behålla arbetskraften
och andra produktionsförutsättningar.

Jag vill inte här gå in på den s. k. rättvisesynpunkten — den kan diskuteras
sedan — utan vill framför allt understryka, att det just nu är viktigt, att vederbörande
utskott bedömer frågan från de synpunkter, som måste vara avgörande,
nämligen nödvändigheten att frambringa tillräckliga mängder svenska
livsmedel. Dessa bli också betydligt billigare än de utländska. Det finns således
även ur valutasynpunkt skäl att söka mobilisera den svenska livsmedelsproduktionen.

Jag beklagar, att herr statsrådet inie kunde komma fram till en uppgörelse
med jordbrukarnas organisationer. Han beklagade det själv, och jag understryker
hans beklagande. Men jag måste tillägga att det verkar, som om regeringen
undan för undan, när det gäller åtgärder för jordbruket, kommer i efterhand
med sina uppgörelser. Uppgörelsen om betodl ingen kom för sent och
blev kanske dyrare än den annars hade blivit. Den ena åtgärden efter den andra
vittnar om en viss inaktivitet, när det gäller att klara ut just de problem på
jordbrukets område, som det nu är så viktigt att lösa.

Med anledning av herr von Helands yttrande vill jag säga, att min meningsgrupp
går till prövning av denna fråga obunden av påtryckningar från något

Nr 26.

Tisdagen den 10 juni 1947.

Kungl. proposition ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

(Forts.)

håll — också från herr von Helands sida — även om jag räknar med att vi beträffande
de praktiska åtgärderna skola komma på samma linje.

Herr von Heland: Herr talman! Jag hoppas att statsrådet Sträng ursäktar
mig, att jag reagerade litet mot ett av hans uttryck. Det är någonting som vi
jordbrukare ofta få höra, nämligen att vi bedöma frågorna klassbetonat. Varför
skall den anmärkningen alltid riktas bara mot jordbrukarna och jordbrukets
arbetare? Man hör den aldrig från socialdemokratiskt håll, när det gäller
andra arbetargrupper. Man fick under inflationsdebatterna inte en gång tala
om vissa åtgärder, till exempel att man skulle tänka på lönestoppet vid verkstadsindustriarbetarnas
stora framstöt. Då hade man väl också kunnat använda
ordet klassbetonat. Jag tycker emellertid, att vi inte skola beskylla varandra
för att anlägga klassynpunkter, ty det är väl alldeles givet, att alla de olika
samhällsgrupperna försöka hävda sina intressen. I detta läge anse vi jordbrukare,
att vi ha fått en sämre ställning än andra och att alltså regeringen inte
har tagit tillräcklig hänsyn till de önskemål som vi framfört.

Jag hoppades också, att utskottet, när utskottet prövar denna fråga, icke
skall fastna för procentresonemanget, ty detta för alldeles vilse. Man måste
räkna i ören, eftersom det är örena som betyda någonting vid avtalsförhandlingar
och inte det förhållandet, att man har fått så och så många procent i
förhöjning.

Jag skall bara nämna ett litet exempel till avslutning för att visa, hur illa
man kan råka ut, om man använder procentsatser. Statsrådet Sträng belyste i
ett uttalande i Morgon-Tidningen, vad regeringens förslag egentligen skulle leda
till, och kom till den uppfattningen, att jordbrukets arbetskraft mer än väl
skulle få lika goda inkomsthöjningar som övriga arbetargrupper. Detta är ju
fel, om man inte räknar i procent. I det exempel, som statsrådet drog fram i
Morgon-Tidningen, hade statsrådet för övrigt räknat med de rena avtalsförhöjningarna
men — nu kommer jag till procenten — inte räknat med de 5
procent på grundlönen, varmed man enligt ramavtalet skulle höja alla löner
den 1 maj. Då kan man se, hur illa man kan råka ut, om man räknar i procent.
Ty dessa 5 procent betyda i ören för jordbrukets arbetskraft ungefär 3 x/2
öre, men för övriga arbetargrupper ungefär 7 1/2 öre.

Det är med sådana exempel för ögonen som jag hemställer, att utskottet vid
sin prövning räknar i ören och därvid tar skälig hänsyn inte bara till att jordbrukarna
bli rättvist behandlade, utan också till att livsmedelsförsörjningen
för andra samhällsgrupper inte blir sämre än som betingas av de dåliga klimatiska
förhållandena under denna vår.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! När jag vågade göra gällande, att jag
ur herr von Helands anförande kunde utläsa en klar kår-, klass- och intressebetonad
uppfattning, är därmed intet förklenande sagt om en sådan uppfattning
i och för sig. Herr von Heland bör ha rättighet att hysa en
sådan, eftersom han till hela sin läggning är en typisk representant för en
kår-, klass- och intressebetonad uppfattning. Men jag vågade mitt påstående
från den utgångspunkten, att en objektiv, siffermässig bedömning av regeringens
förslag ger i dagens läge en bild, som innebär, att andra grupper inte
ha gynnats på jordbrukets bekostnad, utan jordbruket har fått sin rimliga
anpart av vad som kan lämnas. Här har inte jordbruket varit strykpojken,
utan här ges ett erbjudande, innebärande att jordbruket får väl den kompensation
som andra grupper ha fått. Vi kunna naturligtvis hålla på och prata hur
länge som helst om procent och absoluta ören, men om man kommer ihåg att

Tisdagen den 10 juni 1947.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område.

(Forts.)

det reala värdet av de absoluta öretalen är någonting annat nu än vad det var
tidigare, får man klar för sig bilden av själva utvecklingen, en bild som visar,
att den nuvarande klyftan håller på att minskas.

Sedan är ju att märka — och det framgick indirekt av herr von Helands
anförande, men kanske inte så tydligt, som skulle ha varit önskvärt — att
också de 5 procent, som ramavtalet gav i tillägg från den 1 maj, ha tillgodoräknats
jordbrukarna och lantarbetarna. Dessa 5 procent ge för industriarbetarna
inte något medeltal av 71/2 öre, som herr von Heland uttryckte det, utan
ge ett betydligt blygsammare belopp. Även om man beaktar denna justering
enligt ramavtalet och även om man räknar i absoluta ören, blir den av
regeringen föreslagna regleringen väl jämförbar med vad industriarbetarna i
medeltal ha fått.

Jag vill säga till herr Domö, att det naturligtvis är mycket lätt att stå i
riksdagen och uttala, att regeringen borde ha träffat uppgörelsen snabbare och
tidigare. Skulle det innebära, att herr Domö indirekt gör sig till tolk för den
uppfattningen, att om det bara blivit ett snabbt beslut, skulle jordbrukarna
ha varit beredda att ta en uppgörelse, som legat betydligt närmare regeringens
bud än vad de nu kräva. Då hade det för all del funnits ett skäl att skynda
på förhandlingarna. Hade jordbrukarna varit mera benägna att svälja en lägre
summa för en månad sedan, kan man självfallet beklaga, att inte uppgörelsen
träffades för en månad sedan. Men herr Domö är inte så främmande för praktiskt
förhandlingsarbete som hans anförande kan tyda på. Han vet mycket
väl, att om det skall bli en uppgörelse, måste det finnas förutsättningar härför.

Såsom den inom regeringen, som närmast hade hand om sockerbetsförhandlingarna,
hade jag kunnat träffa ett avtal redan första gången, om jag hade
gått med på 5 kronor 20 öre. Det ansågs vara för mycket, och den slutliga uppgörelsen
stannade vid 5 kronor. Jag hade självfallet såsom ledamot av den
förhandlingskommitté, som inom regeringen svarar för de stora förhandlingarna
om jordbrukspriserna, kunnat räkna med en uppgörelse redan första
förhandlingstillfället, om vi hade förklarat oss beredda att godtaga en summa
av 230 miljoner kronor. Men skall det vara något tecken på avancerad förhandlingsförmåga,
att den ena parten bara accepterar vad den andra parten
presenterar, då måste jag ju erkänna, att de år jag har bakom mig som förhandlare
sannerligen inte ha givit sådana resultat som enligt herr Domös uppfattning
äro signifikativa för en god förhandlare. Man måste ju ändå konstatera,
att det är två parter som sitta i olika positioner och ha olika intressen.
Man förhandlar och drar, och man försöker komma till uppgörelse. Man ger
inte upp hoppet första gången, utan man gör ett nytt försök. Man ger inte upp
hoppet vare sig andra eller tredje gången, utan man försöker en fjärde gång.
När emellertid inte heller det lyckas, får man konstatera, att det tråkigt nog
inte är möjligt att komma fram förhandlingsvägen. Men jag måste bestämt
säga, att det inte har någonting med vederbörandes förhandlarkvalifikationer
att göra, om det råkar bli på detta sätt.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Då jag hörde statsrådet Sträng redogöra
för underhandlingarna vid uppgörelsen om sockerbetorna, kunde jag inte
underlåta att begära ordet. När en regering drar ut på förhandlingarna så som
skedde den gången — man kunde på flera platser inte så betorna förrän fjorton
dagar senare än som eljest hade varit möjligt — kan man viil ändå inte säga,
att det är tillfredsställande. I ett tal, som jag har läst i tidningarna, har statsrådet
Sträng framhållit, att jordbruket har gudi väl fått tillräckligt — det
var innan regeringens bud vid förhandlingarna höjdes sista gången. Då skulle

16 Nr 26. Tisdagen den 10 juni 1947.

Kungl. proposition ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område.

(Forts.)

jag vilja fråga statsrådet Sträng: vad är det som gör, att regeringen har gått
upp i sina bud till jordbrukarna, om regeringens första bud var gudi väl tillräckligt? Jag

tror, att om statsrådet Sträng besökt de olika delarna av vårt land och
sett hur det står till inom jordbruket för närvarande, hade han kanske fått
en annan inblick i hur läget verkligen är, och det kan hända, att de av jordbrukarna
begärda 200 miljonerna inte hade ansetts vara för djärvt tilltagna.
I propositionen har uttalats, att omräkning av jordbrukspriserna skall ske i
augusti, och jag tror, att statsrådet Sträng då får se, att det kanske inte räcker
med dessa 200 miljoner kronor, om jordbrukets samlade inkomster och utgifter
skola anpassas efter varandra.

Jag beklagar, att när en underhandling sker, så tas den alltid upp i det
senaste laget. Den kommer ständigt så sent, att jordbrukarna inte kunna bedöma,
hur de skola ställa sig. Då sådden står för dörren, är det inte alltid
bäst att avvakta förhandlingarnas resultat, utan det bästa är ju, att man kan så,
när jorden är lämplig och man kan påräkna de största skördarna.

Beträffande den skillnad mellan regeringens och lantbruksförbundets bud,
på vilken uppgörelsen strandade, kan jag inte låta bli att uttala min förvåning
över att livmedelskommissionen inte vill räkna med en avskrivning
på jordbrukets byggnadskostnader sådana de äro för närvarande, utan går ut
från en avskrivningsprocent som gällde åren 1938—1939. Det är väl klart
för alla, att byggnadskostnaderna ha stigit avsevärt sedan dess. Enbart på
denna punkt skilja sig buden med 29 miljoner kronor.

Det hade varit lyckligare, om man hade kunnat komma till en uppgörelse
mellan jordbrukets organisationer och regeringen. Men då detta inte är möjligt,
hoppas jag, att utskottet, som kommer att behandla denna proposition,
kommer att pröva alla utvägar för att nå ett samförstånd.

Herr Domö: Jag är den siste att vilja förneka, att statsrådet Sträng har
stor vana som förhandlare. Jag tror säkert, att han ur rent förhandlingsteknisk
synpunkt har gjort vad han har kunnat för att klara prisproblemen.

Men detta är en sak. En helt annan är det att bedöma läget så, att man når
bästa möjliga resultatet inom rimlig tid. Annars kan det inträffa, som har
hänt statsrådet Sträng två gånger — att man kommer in i så långvariga och
intensiva förhandlingar, att mycket olyckliga omständigheter komma att spela
roll vid avgörandet. Betförhandlingarna drogo så långt ut på tiden, att ogynnsam
väderlek stötte till och förorsakade en hel del besvärligheter, och vad angår
denna senaste förhandling är det min uppfattning, att om resultatet av
den hade kommit tidigare, hade vi fått en hel del gjort för ökad livsmedelsproduktion,
som det nu kanske inte är möjligt att åstadkomma.

Jag vill inte med detta ha sagt, att det skulle ha funnits utsikt att få en
uppgörelse om ett lägre belopp än det som organisationerna ha krävt. Jag tror,
att det med tanke på nödvändigheten av en så god livsmedelsproduktion som
möjlighet hade varit för landet nyttigast, om en uppgörelse kunnat träffas på
den basis, som hade varit möjlig med utgångspunkt i organisationernas bud.

Jag hoppas, att utskottet skall ha klart för sig, hur oerhört viktigt det ar
att man verkligen söker åstadkomma så stor kaka som möjligt och att man inte
alltför länge fördjupar sig i hur den kaka, som redan finns, skall delas. Jag
tror inte, att det är den, rätta metoden just nu att bara stanna inför en avvägning
av vad den ena, eller andra samhällsgruppen har lyckats få genom inkomstförhandlingar.
Även om man bör se till, att rimlighet och rättvisa göra
sig gällande också på detta område, så är den nu — för hela landet — nödvän -

Tisdagen den 10 juni 1947.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

(Forts.)

digaste och angelägnaste uppgiften att söka få fram den mest nödvändiga produktionen
på olika områden. Detta gäller livsmedlen, och det gäller en del annat.

Herr Löfvander: Herr talman! Jag begärde ordet, då herr Elofsson kritiserade
regeringens förhandlingspolitik beträffande jordbrukets priser. Det finns
i år betodlare, som ha sått betor på egen risk, innan avtalet emellan regeringen
och betodlarna blev klart. De ha sått fjolgammalt frö. Det visade sig, att betorna
äro avsevärt längre komna för dessa än för dem, som sådde sedan avtalet
träffats. Det är självfallet, ty en eller två veckors dyrbar tid gick förlorad under
det att man höll på att förhandla om dessa priser.

Statsrådet Sträng nämnde, att man skulle ha kunnat göra upp långt tidigare,
om man hade gått med på att betala kr. 5: 20 per 100 kg betor. Jag tror,
att det hade varit lyckligt och en god affär för landet, om man gått in för
detta merpris av 20 öre. Det är dålig politik att förhala på detta sätt. Statsrådet
Sträng är inte inne och hör detta, men jag skall personligen säga till honom,
att-han bör ta en titt på de skånska betfälten nu. Då ser han, att på lerjordarna
ha betorna kanske inte ens grott till femtio procent. Vad det innebär
i skörderesultat ligger i öppen dag.

Herr Johansson, Henry: Herr talman! Herr Domö talade om inaktivitet i
jordbruksförhandlingarna, och herr Elofsson rekommenderade statsrådet Sträng
och väl även oss andra att gå ut och skåda, hur det för tillfället ser ut på de
svenska åkrarna. Hur det ser ut på en del av de områden, som odlas, har nyligen
skildrats av en av jordbrukets såväl praktiskt som teoretiskt skolade
personer, en agronom vilken enligt ett referat, som jag fann i en tidning på
västkusten, i ett uttalande till J. U. F. anfört det skrämmande faktum, att en
mycket stor del av Sveriges potatisodlare ännu i dag odla potatis på det^ mest
slentrianmässiga sätt. Agronomen uppmanar jordbrukarungdomen att på allvar
börja intressera sig för en sanering på detta område. Han slutar med att
säga, att man ser, hur ogräset växer över degenererade bestånd, hur odlaren
många gånger nonchalerar betydelsen av sättningstid, hur han placerar sin
odling som på en slump och på sin olämpligaste jord, och han tillägger, att under
sådana förhållanden kunna skördesiffrorna för potatisen inte bli annat än
dåliga. »Vad som fattas oss är ett gott odlingsmaterial samt i hög grad ett
verkligt intresse bland odlarna.» Jag kom att fästa mig vid det uttalandet,
inte minst därför att jag under de tre, fyra år, som senast ha gått och under
vilka jag varit i tillfälle att ta del av uttalanden från lika sakkunnigt håll,
konfronterats med förhållanden, där man varit lika kritisk som denne agronom
Gustafsson, som jag nyss citerade. Det gäller sålunda inte enbart på detta
enstaka område, utan man skulle nog, om man ville dra ut debatten, kunna
anföra omständigheter, som äro ungefär likartade.

Jag har velat påminna härom i denna remissdebatt, främst med anledning
av att man har påpekat att statsrådet borde gå ut och se sig omkring i år,
då kanske de naturliga betingelserna saknas för en god skörd. Nu är det ju
dess bättre på det sättet, att det visserligen aldrig blir fullt så bra som man
hoppas men inte heller fullt så dåligt som man befarar.

Herr von Heland: Herr talman! Jag ilr verkligen litet förvånad över att cn
livsmedelskommissionens representant skall berika denna debatt med ett anförande,
som endast går ut på en anmärkning, att jordbrukarna inte sköta sina
jordbruk tillräckligt praktiskt. Det kom mig att undra, om man inom livs Första

kammarens protokoll 1947. Nr 26. 2

18 Nr 26. Tisdagen den 10 juni 1947.

Kungl. proposition ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

(Forts.)

medelskommissionen i gemen inte har reda på hur det ser ut på landsbygden
med dess brist på arbetskraft. Jag rekommenderar herr Johansson att fara
omkring exempelvis nere i Södermanland, som jag känner väl till, och se efter,
hur det är. Det kan hända, att en jordbrukare, hans hustru, eventuellt något
minderårigt barn och kanske en rättare få sköta en gård på omkring 160—170
tunnland. Ett sådant fall fick jag höra relateras häromdagen och det sades, att
de möjligtvis kunde sköta djuren under betestiden men anse, att om de inte
till hösten kunna få någon ladugårdsskötare, måste de sälja sin besättning.
Det kan, herr Johansson, bero på sådana saker, om det är ogräs i potatislandet,
det kan bero på sådant, om potatisen kommer för sent i jorden. Jag vågar
påstå, att sådant sker dagligen i vårt land. Man har icke nog arbetskraft för
att ordentligt sköta sitt jordbruk. Men då skall man inte från livsmedelskommissionen
berika debatten med endast en anmärkning på att jorden inte är
tillräckligt väl skött.

Jag har mycket stor högaktning för livsmedelskommissionen och även för
herr Johansson. Jag bara uttrycker min förvåning över att något sådant kommit
fram just i denna debatt.

Vidare vill jag tillägga en sak, som jag sade för en tid sedan, nämligen att
det kanske skulle varit annorlunda beställt med dessa frågor, om livsmedelskommissionen
hade varit sammansatt på liknande sätt som industrikommissionen
och det alltså i livsmedelskommissionen hade suttit enbart jordbrukets egna
representanter.

Jag tycker också, att det är rätt egendomligt att se så många olika bevis
på hur kommissionerna handlägga ärendena praktiskt. Jag tänker exempelvis
på hur industrikommissionen för en tid sedan inte ville gå med på tullsänkningar
och inte ens ville ge importlicenser för maskiner, som voro nödvändiga
för jordbruket, när detta inte har tillräckligt med arbetskraft.

Men, mina herrar, hur skall detta sluta? Å ena sidan vilja ni inte förbilliga
jordbrukets produktion genom att ta bort tullarna, fastän de konstaterats vara
onödiga. Å andra sidan vilja ni inte ge sådan lön till arbetskraften, att den
stannar kvar i jordbruket. Det måste väl bli något bakslag på detta, och det
är det jag är orolig över. Det är därför jag hemställer, att utskottet prövar denna
fråga med hänsyn inte minst till möjligheten att bruka jorden på sådant sätt,
att man inte från livsmedelskommissionens sida behöver göra anmärkning på
det.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Herr Henry Johanssons anförande var
det väl nästan onödigt att tillföra denna debatt. Jag tycker, att det inte finns
någon anledning att dra ut på den så länge med sådana saker. Men när han nu
hållit detta anförande, skall jag be att få hjälpa honom att dra ytterligare slutsatser
av den av honom citerade tidningsartikeln, som jag också läste.

Först och främst finns det några direkta felaktigheter i denne agronoms slutsatser.
När han anklagar jordbrukarna därför att de ha potatisen på den sämsta
jorden, är det ju ett osakkunnigt råd han ger. Potatisen skall växa på den
sämsta jorden, vad skall man ha där annars? Potatisen är ju skapad just för
att nyttiggöra de jordar, som inte kunna bära de grödor, vilka inte gå på dålig
jord.

Vidare kan man dra en massa andra slutsatser. Det allmänna bedömandet
av det svenska jordbrukets nivå i artikeln är felaktigt. Mängder av utlänningar,
Som göra studieresor här i landet, anse den faktiskt vara mycket hög i stort
sett, om man tar hänsyn till förutsättningar, klimat, jordarter o. s. v. Omdömet
i artikeln försöker att inrikta läsarnas tankar åt fel håll. Att det finns många,

Tisdagen den 10 juni 1947.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område.

(Forts.)

som inte ha sortrena potatisodlingar, veta vi nog, men jag skall samtidigt be att
få upplysa kammaren om att här sedan åtskilliga år göras betydande ansträngningar
för att få fram allt mera sortrena och virusfria potatisodlingar.
Tusentals för att inte säga tiotusentals odlingar fältbesiktigas och kontrolleras.
Den verksamheten var igångsatt långt innan den där tidningsartikeln skrevs.

Sedan kommer jag till några andra slutsatser, och de äro mera i stil med
dem herr von Heland drog. Hånga ting kunna göras för att neutralisera tråkiga
väderleksförhållanden. Om det nu blir en särskilt dålig skörd, kommer naturligtvis
regeringen att försöka rädda sig med att vädret har varit dåligt,
det har varit otur o. s. v. Den kan endast göra det till en viss grad. Jag, som
bor i ett typiskt ökenklimat, vet, att man kan neutralisera minst femtio procent
av klimatets verkningar genom olika åtgärder, men dessa fordra en hel del
förutsättningar. För det första fordras det arbetskraft, vidare fordras intresse
och initiativ och därtill kunskaper. Arbetskraftsförhållandena börja vara så
hopplösa, att man inte kan göra tillräckligt mycket av vad som skulle göras
för att neutralisera en vårtorka. Och initiativkraften och det allmänna intresset
påverkas, som just herr Domö antydde, psykologiskt av att man, som man sade
i skolan, har »mothåll» från dem, som skola bestämma priserna.— ty dem få vi
inte bestämma själva. Det vore annars lätt. Då sprider sig liknöjdheten allt
mera, det blir resignation och ibland hopplöshet, och då detta har fortsatt år
efter år, kommer det att verka på det ena eller andra sättet. Man får alltså
inte räkna med att en åtgärd ena dagen har en omedelbar följd dagen därpå i
en så långsiktig näring som jordbruksnäringen, utan man får räkna med att
det verkar rätt sakta. Nu tror jag inte, att enbart en löneändring kan göra någonting
här, utan det är fråga om den allmänna balansen inom vårt näringsliv.
Vi ha industrier, som skola ökas ut, och arbetsförmedlingarnas huvudsakliga
energi går ju ut på att skrapa ihop arbetskraft åt de industrier, som nu
skola byggas upp för att fylla våra handelsavtal. Var tar man den? Man begagnar
alla medel för att ta den just där den bäst behövdes, nämligen för att
skaffa oss mat och för att hålla kvar vår jordbruksnäring på en produktionskraftig
nivå. Detta är en ganska komplicerad sak, och den kan inte klaras ut
alltför enkelt.

Nu ha båda statsråden, som voro här, gått. Jaså, nej, statsrådet Sköld är kvar.
Jag vill ge statsrådet Sköld en viss komplimang. På den tiden han skötte sockerbetsförhandlingarna,
gick det rätt raskt, även om det också gick något
bryskt. Man fick i alla fall klara besked, och jag har förmärkt, att de, som
voro med och förhandlade från jordbrukets sida, tyckte att det var ganska rejält.
När sockerbetsförhandlingarna skulle börja i år, fick man reda på att
det inte var lönt att ge ett bud en gång, utan regeringens representanter talade
om att vi skola importera socker från Tjeckoslovakien om ej inhemsk odling
kom till stånd och andra sådana saker. Jordbrukets förhandlare tyckte, att det
var nästan onödigt att sitta där. Detta är rent ut sagt inte något trevligt sätt
att förhandla på. Jag kan inte riktigt säkert säga, hur det har varit i de större
förhandlingarna om jordbruksregleringen, men nog har jag fält berättat, att
det vid dessa sades, att det var onödigt att man överhuvud taget, förhandlade
— det var lika bra, att det fattades ett politiskt beslut, så fingo jordbrukarna
finna sig i det. Det är inte någon god atmosfär man börjar förhandla i, när det
går till på det sättet.

Herr Johansson Henry: Herr talman! Varje gång min ringhet dristar sig
ta till orda i denna kammare, uttrycker herr von Heland sin förvåning öveidet.
Så har han gjort i dag också, samtidigt som han och herr Mannerskantz

20 Nr 26. Tisdagen den 10 juni 1947.

Kungl. proposition ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område.

(Forts.)

mena, att vad jag sagt var oriktigt. (Jag byggde ju inte på egen erfarenhet,
utan jag citerade en jordbrukets egen man, och denne skyllde inte på arbetskraftsbristen,
utan på andra förhållanden: bristen på sortrenhet, oförmågan
att välja rätt jord och annat. Det kan inte hjälpas, att ett sådant uttalande
från ett sakkunnigt håll väcker uppmärksamhet. Så vitt jag kan förstå, var
det tur, att jag råkade omnämna denna sak, så att herr Mannerskantz blev i
tillfälle att dementera. Det är emellertid drygt en vecka sedan den artikeln
var synlig i pressen. Hade herr Mannerskantz varit så angelägen om att rätta
till det som är orätt, borde han ju ha kunnat göra det i pressen.

Till herr von Heland vill jag vidare säga, att jag inte på något sätt talar
som representant för livsmedelskommissionen. Jag trodde inte, att det var
herr von Heland obekant, att jag sedan nära ett år inte längre tillhör livsmedelskommissionen.
Vad jag säger yttrar jag således som privatperson och
ledamot av kammaren. Är inte sammansättningen i livsmedelskommissionen
tillfredsställande nu, kan jag inte göra någonting åt den saken.

_ Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl. proposition
till jordbruksutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen inom
kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majrts propositioner:
nr 303, angående inköp av fastighet i New York; och
nr 304, angående ytterligare medel till inköp av fastighet för beskickningen
i Dublin.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 312, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1947/48, hänvisades propositionen, såvitt
angick de procenttal, varmed dels bottenskatt enligt 18 § förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ock statlig inkomstskatt för skattskyldiga,
som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt till bevillningsutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 313,
angående anslag till teckning av aktier i Aktiebolaget Atomenergi m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
314, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 315,
angående anslag till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 316, med förslag till förordning om preliminärt uttagande av värnskatt för
förra hälften av budgetåret 1947/48.

Tisdagen den 10 juni 1947.

Nr 26.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Holmbäcks motion, nr 346,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till domstolarna
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 347, av herr Holmbäck,

nr 348, av herr Holmbäck,

nr 349, av herr Holmbäck,

nr 350, av herr Holmbäck,

nr 351, av herr Holmbäck,

nr 352, av herr Löthner,

nr 353, av herr Bergquist,

nr 354, av herr Bergquist,

nr 355, av herrar Björnsson och Ewerlöf, samt

nr 356, av herr Nordenson,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till universiteten
och den medicinska undervisningen m. m.

Vid föredragning av den av fru Sjöström-Bengtsson och herr Eriksson,
Einar, väckta motionen, nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn,
m. m., hänvisades motionen, såvitt angick anslagshöjning, till statsutskottet och
i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott fröken Anderssons
motion, n,r 358, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 18 och
utlåtande nr 19, statsutskottets utlåtanden nr 160—169, bankoutskottets utlåtanden
nr 38 och 43, första lagutskottets utlåtanden nr 40—48, andra lagutskottets
utlåtanden nr 35—38, jordbruksutskottets utlåtanden nr 43—46 samt
första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:s denna dag avlämnade propositioner
nr 317 och 318.

Herr Anderson, Axel Ivar, avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 359, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om begränsning i vissa fall av skatt till staten på grund av 1948 års
taxering, m. m.

Motionen bordlädes.

Herr Domö, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Av upplys-Interpellation
ningar som lämnats i olika sammanhang, synes otvetydigt framgå, att en va- “”?• "Uifligsentlig
del av de anslag, som anvisats på riksstaten för 1947—48, med hän- nyitj^viesa
syn till rådande varubrist och brist på arbetskraft icke kommer att kunna ta- 4anslag.
gas i anspråk under det kommande budgetåret. Detta gäller särskilt om

Nr 26.

Tisdagen den 10 juni 1947.

Interpellation ang. möjligheten att utnyttja vissa anslag. (Forts.)
byggnadsföretag, både sådana som skola utföras av staten och sådana till vilka
staten i en eller annan form skall bidraga. Av samma anledning ter det sig
tvivelaktigt, i vad mån tidigare anvisade reservationsanslag och investeringsbemyndiganden
kunna under samma tid utnyttjas.

För riksdagen är det av påtaglig betydelse att vinna en överblick över hithörande
förhållanden, så att den något så när kan bedöma, i vad mån dess
anslagsbeslut verkligen kunna förverkligas eller måste stanna på papperet.
Särskilt inför de förestående slutliga besluten angående statsregleringen och
bevillningama vore en sådan översikt av stort värde, såsom givande ett säkrare
underlag för bedömandet av de avvägningsproblem, inför vilka den därvid
ställes.

Utan tvivel har regeringen haft sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål;
den torde sålunda särskilt med ledning av de erfarenheter som vunnits
under investeringskontrollen vara i stånd att angiva, hur den för närvarande
bedömer situationen. Det borde av en redogörelse för frågans läge för det
första kunna ungefärligen framgå, hur pass stor del av de ifrågavarande anslagen
som antages komma att bliva outnyttjad. För det andra torde det vara
möjligt att åtminstone i grova drag angiva, vilka utgifter som enligt regeringens
mening böra fa stå tillbaka för andra, enligt dess mening viktigare.

Jag anhåller därför om kammarens tillstånd att till hans excellens statsministern
framställa följande spörsmål:

Kan Eders excellens för kammaren angiva, hur regeringen med hänsyn till
varubristen och bristen på arbetskraft bedömer möjligheterna att taga i anspråk
de anslag som anvisats å riksstaten för 1947/48?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.58 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Hans excellens herr statsministern Erlander, som tillkännagivit, att han badeAg.
för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Nermans interpellation an- Sverige under
gående naziinfiltrationen i Sverige under andra världskriget m. m., er noll or-andra VärUUdet
och anförde: Herr talman! Med första kammarens tillstånd har herr IN er- y.ga m. m.

man till mig riktat följande frågor: . ,

1. Anser statsministern, att naziinfiltrationen i Sverige under andra världskriget
respektive svenska myndigheters reaktion mot den är ett utagerat kapitel
i och med hittills företagna utredningar? Borde inte denna infiltration
och denna reaktion i möjligaste mån redovisas inför Sveriges folk, sa att man
sedan kan dra ett streck över det förgångna och gå vidare i dagens frågor t

2. Hur ser regeringen på möjligheter och medel att bekämpa den mot demokrati
och frihet riktade propaganda, som alltjämt bedrives i vart land av
nazistiska krafter, nu som under krigstiden tämligen ohämmade och nu utan
tvivel åter på frammarsch med nya möjligheter i det nya storpolitiska laget.

Interpellanten har i sin första fråga efterlyst en ytterligare offentlig utredning
angående nazismens omfattning i vårt land under kriget. Jag vill erinra
om att nazisterna då voro föremål för noggrann övervakning . från polisens
sida. Denna övervakning torde ha givit myndigheterna en åtminstone i stort
sett tillförlitlig bild av rörelsens omfattning och förgrening.

Härutöver ha vissa särskilda utredningar belysande nazisternas verksamhet
verkställts, dels den s. k. Hasselrotska, som delvis offentliggjorts och dels
den Kjellbergska, som i huvudsak avsåg den direkta tyska propagandan i vart

lanGenom polisens försorg pågå fortfarande utredningar rörande enskilda
svenska nazisters verksamhet under kriget. Utredningarna ske på grundval
av upplysningar och handlingar,-som efter krigets upphörande kommit polisen
till handa. Om härvid kommer att framgå att svenska medborgare bedrivit
landsförrädisk verksamhet eller eljest handlat i strid med gällande lag, kommer
givetvis åtal att föranstaltas.

Nazisternas verksamhet bär under kriget har sålunda pa olika sätt vant
föremål för myndigheternas uppmärksamhet och övervakning. Någon offentlig
redovisning av dessa förhallanden, som nu ligga åtskilliga ar tillbaka i
tiden, har regeringen emellertid icke för avsikt att föranstalta om.

Interpellanten frågar vidare om regeringens uppfattning om möjligheterna
och medlen att bekämpa den nazistiska propagandan. Härtill vill jag först
erinra om att de nazistiska rörelserna fortfarande hållas under uppsikt av polisen
med de medel, som nu stå polismyndigheterna till buds. Enligt uppgifter,
som inhämtats från polisen, ha rörelserna ingalunda visat nagon ökad anslutning
efter kriget. .

Uppgifterna tyda på och sannolikheten talar också för att de gamla nazistiska
rörelserna med anknytning till den tyska^ nazismen och den italienska
fascismen komma att föra en tynande tillvaro, savida de inte s.jälvdö. Het är
också svårt att föreställa sig att människor med normal sinnesförfattning kun -

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Anjj. naziinfiltrationen i Sverige under andra världskriget m. m. (Forts.)
na hålla fast vid dessa rörelser efter den tyska nazismens bankrutt. Skulle
nya reaktionära rörelser med fascistisk tendens vilja sticka upp huvudet, är
jag övertygad om att vi vid. bekämpandet av dem i första omgången kunna
lita till de demokratiska partiernas och rörelsernas egen propaganda- och upplysningsverksamhet.
Demokratien har gått ut ur den stora kraftmätningen med
fascism och nazism som segrare och med ökat självförtroende och därmed ha
de demokratiska krafterna också i vårt folk stärkts. De komma att vara ytterst
vaksamma mot uppdykande fascistiska tendenser och i tid söka isolera
och oskadliggöra dem.

Den största återhållsamhet bör däremot i ett demokratiskt land iakttagas
under normala tider i fråga om frihetsinskränkande administrativa åtgärder,
även da det gäller att bekämpa demokratiens fiender. Vad som i detta avseende
under de senare aren vidtagits, torde böra betraktas som engångsåtgäru
i1! j dessa åtgärder hör tillsättandet av en särskild nämnd med uppgift
att biträda med bedömning av frågor rörande tjänstemän, som befaras brista
i lojalitet mot samhället. Interpellanten har själv varit i tillfälle att erfara
vi, a svangheter det innebär att med bevarande av skäliga anspråk på rättssäkerhet
avge ett fällande domslut.

Av skäl som anförts överväges det icke för närvarande att vidtaga ytterligare
administrativa åtgärder för bekämpande av nazismen. Däremot är det
en uppgitt för vårt undervisningsväsende, för vår press, för våra politiska
partier att verka för att känslan för vårt demokratiska samhällsskick stärkes
nos vart tolk. Det är mm övertygelse att vi härigenom skola kunna hålla de
nazistiska rörelserna i schack och att vi icke skola behöva tillgripa ytterligare
administrativa åtgärder — utöver redan vidtagna — för bekämpande av nazismen.

Ner man: Herr talman! .Tåg tackar statsministern för hans svar på mina
tva frågor.

Statsministern anser, att frågan om nazismens verksamhet inte är så aktuell
längre. Det är nog riktigt. Det officiella betänkande, som gav upphovet
till min interpellation den 1 februari är också redan ganska glömt, och i någon
man har hela läget förskjutits. Nazistfaran är inte längre dagsaktuell.
Den ar — och det är säkerligen regeringen på det klara med — heller inte
den enda taran i sitt slag. Vad en ny situation kan medföra av femtekolonnverksamhet
manar till eftertanke och beredskap.

i ÄfeV1-Zismenn är 0inRaIulu]a definitivt besegrad, och jag tror, att det finns
skal att ägna den några minuter av kammarens tid vid sidan av mera dagsaktuella
ärenden. Efter förvirringen vid Hitlerregimens fall håller den utan
tvivel pa att nyorganiseras och det i internationell skala. En nyss utkommen
bok, »Varulvar» av Gustaf-Adolf Nilsson, ger utförliga pressbelägg om »hur
nazismen övervintrar». Tyska naziledare gömma sig alltjämt i vissa länder,
°n naizls^e™a överhuvud, tyska som andra, känna sig inte som några ertappade
brottslingar eHer ångrande syndare utan som en politisk rörelse som
har iorlorat ett slag men fortsätter och hoppas vinna nästa. De spekulera
och in te utan tramgang, i motsättningen mellan öster och väster. Det är gott.
a regeringen med tillgängliga medel alltjämt håller ögonen på nazisterna
har i landet. Det ar också ett faktum, att de äro i hög grad komprometterande
lor oss i det internationella umgänget.

Organisatoriskt har föga ändrats i nazirörelsen här. Ett par mindre grupper
ha fallit bort, men de väsentliga finnas kvar: de ekonomiskt solida övre
lagren i Nationella Förbundet, som alltjämt kunna offra hundratusentals kronor
pa tidningen Dagsposten — dömd för jätteunderstöd från Hitlerregimen

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. naziinfiltrationen i Sverige under andra världskriget in. in. (Forts.)

— de undre lagren i Svensk Socialistisk Samling kring pensionerade styckjunkare
S. 0. Lindholm med veckotidningen »Den Svenske Folksocialisten»
och de så kallade nysvenskarna under Fiihrern Per Engdahl med »Vägen
Framåt» som organ.

Man hör en del om hur nazister klistra plakat med ursinniga angrepp på demokratien
på lyktstolpar i Stockholm och propagera i stövlar på gatorna i
Göteborg. Jag överskattar dem inte, men man får heller inte nonchalera dem.

I samarbete med Lindholms-rörelsen driver en fignr vid namn Einar Åberg
en antisemitisk rashatspropaganda av ruskigaste slag, i ren Streicher-anda,
inte bara sedan många år bland svenska skolbarn, utan numera också internationellt,
i både England, Frankrike och Förenta staterna. Det är en högst
genant uppmärksamhet Sverige har fått genom den propagandan. Både 1942
och 1943 begärdes i riksdagen lagstiftning mot rashetsen. Första lagutskottet
vitsordade behovet, straffrättskommittén inser det också och ett förslag
till lagstiftning utan att avvakta lagändring i ett större sammanhang uppges
ha utarbetats i justitiedepartementet — men hittills har inte mer blivit åtgjort.

Jag har här i största korthet pekat på den nazistpropaganda, som alltjämt
bedrives här i landet och som inte tyder på att rörelsen möjligen skulle vara
på väg att självdö, för att citera statsministern. Jag är inte ensam om en motsatt
syn. Regeringsorganet i Stockholm, vårt gemensamma partis huvudorgan
Morgon-Tidningen, publicerade i söndags en ledare under rubriken »Nazisterna
vädrar morgonluft» och undrade, om det demokratiska Sverige skall stillatigande
åse, hur de åter söka stiga fram i det politiska rampljuset.

Jag vill också erinra om en annan sida av saken. Svenska nazister ge rent
kriminell hjälp åt nazistiska förbrytare från utlandet. Pressen har lämnat
polisuppgifter, att här i samband med quislingars flykt från Norge hit har
förekommit — det kanske ännu förekommer — en trafik med smuggling av
nazister till andra länder, speciellt Argentina. I februari i år erfor man, att
en av de farligaste medlemmarna i mördarligan kring Rinnan, en viss Lerfald,
som hade arresterats på flykt in i Sverige i maj 1945, strax därefter
lyckades rymma men nu togs efter att ha uppehållit sig här illegalt i bortåt
två år. Det säger sig självt, att han inte har kunnat leva så länge i ett land
med ransonering utan hjälp av meningsfränder. Skulle man inte — även om
man tyvärr betraktar nazismen som en politisk riktning och inte en kriminell
sammansvärjning — ha rätt att inför ett sådant fall göra en grundlig razzia
hos alla nazipartierna för att söka uppdaga sambandet?

Nej, jag är rädd för, att man tar lite för lätt på nazistfaran i dag. Helt
nyss blev man onekligen också överraskad att i pressen finna, att en av Sveriges
mest omtalade nazister, ingen mindre än SSS-Fiihrern Lindholms ställföreträdare,
fil. lic. Walles, den 16 maj av regeringen hade utnämnts till adjunkt
vid högre allmänna läroverket i Falun. Den 5 juni kunde Lindholmsnazisterna
åter triumfera: en annan av deras ledande män hade utnämnts till
tullkontrollör i Hälsingborg, en ingalunda oviktig post i svensk demokrati.
Jag vill påpeka, att bedömningsnämnden inte kan lastas för någondera fallet.
Den har inte i någondera fallet tillfrågats, kanske därför att det inte behövdes.
Men då har utnämningen skett fullt medvetet. Ett annat tecken på slappnande
vakthållning i fråga om nazisterna är det besvärande faktum, att högerpartiet
åter i sin famn har upptagit den på sin tid separerande falang i
Hälsingborg, som i Hälsingborgs Dagblad tog klart parti för Hitler.

Nej, det står inte riktigt väl till, och jag tror nog, att Stockholms arbetarkommuns
styrelse hade fullt fog för sin hemställan hösten 1945 om fortsatt
beredskap mot nazismen. Det är synd, att regeringen inte bär lust att göra den
allmänna utredning och redovisning över nazismen i Sverige under kriget, som

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. naziinfiltrationen i Sverige under andra världskriget m. m. (Forts.)
ja g i min interpellation framhöll som önskvärd. Säkerhetspolisen har hemligstämplade
dossierer rörande de ledande nazisterna under kriget. Man lät diplomater
och militärer skylta med rätt privata dokument i de Vita böckerna. Då
tycker jag, att det också skulle vara tillåtet att dra fram naziledarna i rampljuset,
i varje fall med en allmän översikt, och för all del, om man måste vara
så hänsynsfull, att man gjorde den utan namn. Dessa dossierer ha åtskilligt
-att lära svensk demokrati om hur den inre fienden arbetar och hur den skall
motas. *

Statsministern säger, afl interpellation har själv — han menar i bedömningsnämnden
-—• fått tillfälle att erfara, hur svårt det är att fälla med skäliga anspråk
på rättssäkerhet. Ja, det är alldeles riktigt, men, interpellanten vet också,
redan genom det begränsade uppdraget där, hur värdefullt det vore att utnyttja
det stora materialet, som finns i vår tid — inte om 50 eller 100 år,
utan just nu — och inför vårt folk redovisa hur långt ute vi voro i fråga om
nazisterna. I alla land, där de fingo sin chans, handlade de alla på känt och
precis enahanda sätt. Ingen tror väl, att de skulle ha handlat annorlunda här i
landet?

Jag hade önskat att få den utredningen och få utnyttjat ett så enastående
material för studium till demokratiens fromma. Sedan kunde vi, en betydande
erfarenhet rikare, ha dragit ett streck över det förgångna och gått vidare i dagens
frågor. Jag längtar också bort från det förgångna. Men det finns händelser
och lärdomar, som man aldrig får glömma.

Statsministern har »svårt att föreställa sig, att människor med normal sinnesförfattning
kunna hålla fast vid dessa rörelser efter den tyska nazismens
bankrutt», och han hoppas, att demokratien, som »gått ut ur den stora kraftmätningen
med fascism och nazism som segrare och med ökat självförtroende»,
också har stärkt demokratiens krafter i Sverige, så att »de komma att vara
ytterst vaksamma mot uppdykande fascistiska tendenser och i tid söka isolera
•och oskadliggöra dem».

Man kan hoppas på detta, men jag är tyvärr inte lika optimistisk som statsministern.
Jag tycker inte, att segermakterna ha fått ökat självförtroende annat
än mot varandra, och nu är man inte ens sams om vad som skall menas
med demokrati. Demokrati har blivit ett modeord, och vi ha fått uppleva de
mest underliga demokrater och den mest originella demokratiska politik i vissa
väderstreck.

Visst kan man med statsministern tycka, att det är underligt, att »människor
med normal sinnesförfattning» kunna hålla fast vid nazism och fascism efter
1945. Ja, men abnorma människor finnas alltid, det är sådana mer eller mindre
abnorma som befolka dessa rörelser, och de komma upp till ytan i abnorma tider.
Jag är tyvärr inte säker på att vi för alltid eller ens för längre tid äro
befriade från risken att få abnorma tider. Jag tycker inte ens, att innevarande
tid är särdeles normal.

Efter dessa små erinringar och med ett beklagande av att vi inte kunna räkna
med ett grundligt bokslut över nazismen här i landet under andra världskriget,
vill jag sluta med att uttala mitt fulla förtroende för statsministern i
fråga om vaksamhet mot femtekolonnverksamhet av olika slag. Man får hoppas,
att Sveriges folk och press skall ta ad notam hans maning att verka för
det demokratiska samhällsskickets stärkande. Man får också hoppas, hur slöa
än folk i allmänhet numera äro, att demokratiens aktiva vänner skola ha ögonen
öppna och vara starka nog att mota ombuden från alla makter, som kunna
hota friheten — vilka de än må vara.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. naziinfiltrationen i Sverige under andra världskriget m. m. (Forts.)

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Den ärade interpellanten
tog upp ett par befordringsärenden och framställde kanske inte direkt
kritik av dessa ärendens behandling, men han tog ändå upp dem som exempel
på bristande vaksamhet från regeringens sida gentemot nazismen. Jag
skulle bara vilja knyta ett par reflexioner till dessa ting, utan att gå in på de
ifrågavarande ärendena i detalj.

Jag befann mig ju under den sista delen av världskriget i den obehagliga
positionen, att jag fungerade som polisminister. Det gjorde, att försvarsministern
tog till vana att vid befordringsärenden, där han kände osäkerhet om vederbörandes
pålitlighet, remittera ärendena till mig för att få ett personligt
råd, om jag på grundval av det material, som herr Nerman skildrade här, kunde
anse, att ifrågavarande personer borde befordras eller antagas till viss tjänst.
Jag måste säga, att det var en av de obehagligaste uppgifter, som anförtrotts
mig. Ty det förhåller sig inte så, som den ärade interpellanten kanske tror, att
det material, som står till polisens förfogande, är av den hållfastheten, att man
på de! utan vidare kan avkunna ett domslut. Vi funno ganska snart, att det
var nödvändigt att anordna regelrätta förhör med vederbörande, och det var
ytterligt besvärligt både för försvarsministern, som skulle fatta det avgörande
beslutet, och för mig, som skulle råda honom, att undgå att känna, att vare sig
man fällde eller friade, hade man ändock inte tillräckligt material för domslutet.
Både försvarsministern och jag voro därför — det kanske jag kan få lov
att säga nu — överens om efter en tids erfarenheter att begära, att det skulle
tillsättas en bedömningsnämnd av ungefär den typ, som sedermera kom till
stånd. Man ansåg emellertid inom regeringen, att detta inte var nödvändigt,
då kriget stod inför sitt slut. Någon nämnd tillsattes inte heller då. Men när
sedermera andra affärer döko upp, ansåg den då sittande regeringen, att man
borde följa det uppslag, som försvarsministern och jag framkommit med på våren
1945 att tillkalla en bedömningsnämnd, som skulle ersätta polisministern
som rådgivare framför allt till försvarsministern vid befordringsärendens avgörande.
I denna nämnd insatte vi personer, kända för gott omdöme, stor samvetsgrannhet
och vilja att inte lägga fingrarna emellan, vare sig det gällde
nazismen eller andra besynnerliga utväxter på samhällskroppen. Jag tror, att
jag får tolka nämndens arbetsresultat så, att den kom till precis samma slutsats
som jag gjorde, nämligen att det material, som vi ha till vårt förfogande
inte är en säker grund att fälla avgöranden på av både för samhället och den
enskilda individen så betydelsefull art som att stoppa en persons karriär och
bryta en persons utvecklingsbana.

När det gäller att bedöma dessa ting, kan jag skriva under vad som sagts
i ett officiellt dokument, undertecknat av bedömningsnämndens ledamöter
Arthur Lindhagen, Hans W :son Ahlmann, Georg Andrén, Ture Nerman och
Torgny Segerstedt. Jag anser det uttalandet vara av den vikt, att det bör belasta
kammarens protokoll. Det heter: »Hur skall man då kunna skilja mellan
dom, som skulle visat sig opålitliga» — i en kritisk situation alltså —» och
dem, som skulle visat sig pålitliga? Till de opålitliga kunna naturligen utan tvekan
föras de, vilka äro eller bli överbevisade om att ha gjort sig skyldiga till
sådan illojalitet mot landet, som är i lag belagd med straff. Dessa fall höra
ju dock icke under nämndens bedömande» — det är inte heller dem vi diskutera
här idag. »Naturligen kan nämnden, även med fullt beaktande av objektivitetens
och rättssäkerhetens krav, i särskilda fall komma till ett fiillande resultat
på grund av bestämda handlingar, som vederbörande utfört, eller uttalanden,
■som han låtit undslippa sig. Men att sådana omständigheter kunna framdragas
måste höra till sällsyntheterna. Det kan också tänkas, att nämnden kan stämpla
någon som nationellt opålitlig med hänsyn till vad som kunnat utrönas om

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. n-az imf il trationen i Sverige under andra världskriget in. m. (Forts.)
lians opålitlighet i allmänhet, ehuru man mot dylik slutledning kan göra den
invändningen, att sambandet mellan den politiska inställningen och opålitligheten
är synnerligen svagt; det finns säkerligen en mängd befattningshavare i
detta land, som aldrig haft nationalsocialistiska sympatier men äro allmänt
ovederhäftiga och opålitliga. För det stora flertalet fall blir nämnden alltid
hänvisad att fälla ett omdöme enbart efter ett psykologiskt övervägande, och
det är denna uppgift som nämnden anser vara så utomordenligt svår.»

Litet längre ned heter det, och det kan man väl säga är en sammanfattning
av nämndens analys: »Med hänsyn till de anförda omständigheterna skulle det
enligt nämndens mening kunna sättas i fråga, huruvida icke den övervakning
i fråga om befattningshavares pålitlighet, som utgjorde en tvingande nödvändighet,
så länge landet befann sig i omedelbar fara, numera kunde upphöra
för alla andra fall än sådana, som äro av kriminell natur. Därigenom skulle
också givas en erinran om det olämpliga i den okontrollerade förföljelse, som nu
bedrives mot personer utanför de övervakade befattningshavarnas krets.»

Innan nämnden kommer till denna slutsats, gör nämnden en analys av vad
det är för någonting, som gör människor till nazister. Det är en utomordentligt
värdefull analys. Den har styrkt mig i min uppfattning, att vad som kräves
i kampen mot nazismen är att vi följa de linjer, som bedömningsnämnden tidigare
skisserat, objektiv upplysningsverksamhet om hur vårt svenska samhälle
ser ut, om hur vår demokrati arbetar och skapande hos medborgarna från
barnaåren och framåt en respekt för de värden, som vi förknippa med vår
nationella frihet.

Herr Andrén: Herr talman! Det hade inte varit min mening att delta i denna
debatt. Diskussionen har emellertid tagit en sådan vändning, att jag känner
mig föranlåten att säga några få ord.

Först och främst kan jag inte dela herr statsministerns mycket optimistiska
uppfattning, att allting är väl beställt, sedan de nazistiska makterna ha besegrats
i det senaste kriget. Det är onekligen på det sättet, att folkstyre, demokrati
och rättsstat äro värden, som ständigt måste försvaras. De äro värden.,
som inte en gång för alla kunna vinna en seger, utan som ständigt på nytt
måste försvaras för att man skall kunna bevara dem. Jag är rädd för att en
sådan optimistisk uppfattning, som herr statsministern här givit uttryck åt,
kan vara en fara, nämligen om vi invagga oss i en säkerhet, som historien inte
ger någon grund för.

Hans excellens herr statsministern var också inne på bedömningsnämndens
ställningstagande. Jag tackar givetvis för de komplimanger, som statsministern
visserligen närmast riktade till sig själv för det utsökta sätt, på vilket regeringen
löste frågan om besättandet av denna nämnd. Men det är också glädjande
för oss, som haft det tvivelaktiga nöjet att vara medlemmar i denna
nämnd, att få en så välvillig bedömning från regeringens sida. Jag är naturligtvis
fullständigt ense med bedömningsnämnden i dess yttrande, sådant det
avgavs, om jag inte minns fel i slutet av förra året. Det är självklart så, att
bedömningsnämnden haft ett mycket bräckligt material att bygga på och därför
också haft stora svårigheter, när det gällt att bedöma hur en person i en
framtid och i en situation, som vi inte nu veta något om, skall ställa sig till
de värden, som vi anse vara omistliga för det svenska folkets fria utveckling.

Herr Nerman, dagen.s interpellant, har här tagit upp ett par befordringsärenden.
Jag skall be att få säga ett par ord om den saken.

Herr Walles sökte under våren 1945 att bli förflyttad till en annan skola,
och han fick skolöverstyrelsens förord till den befattning, som han sökte. Jag
besvärade inte den gången vår dåvarande polisminister, herr Erlander, ty det

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. nät iinfiltrationen i Sverige under andra världskriget m. m. (Forts.)
föreföll mig vara alldeles uppenbart, att herr Walles var eu av de ledande nazisterna
i vårt land, och med hänsyn härtill vägrade jag att ge honom den nya
tjänst, som han sökte. Det var därför med mycket stor överraskning, som jag
såg, att nuvarande ecklesiastikministern fann lämpligt att nu förflytta denne
man. Jag anser nämligen, att när en man gjort sig skyldig till nazistiska tänkesätt
— detta var ingen felsägning, utan ett uttryck för min uppriktiga mening
— så är det av vikt att han får tjänstgöra på en plats, där man vet hans inställning
och kan vara på sin vakt mot denna. Nu kommer han i ny miljö,
där han inte är känd. Jag tror, att det är lämpligt, att riksdagen har tagit
upp den.na sak för att så att säga varna ungdomen och föräldrarna på den
plats, där han nu skall få sin verksamhet.

Jag vill till sist knyta några mera principiella betraktelser till dagens interpellation.
Det är uppenbart, att även om den nazistiska rörelsen för närvarande
inte har någon högkonjunktur, kan det tänkas en nazistisk infiltration i redan
bestående partier. Det kan uppkomma totalitära tendenser, och jag är inte
alldeles säker på att vår nuvarande regering är alldeles främmande för dessa
totalitära tendenser. Jag hörde också med intresse den lilla anmärkning som
dagens interpellant, min ärade vän herr Nerman, lät komma fram, då han antydde
att framtida femtekolonnare kanske äro att söka på annat håll än inom
nazistorganisationerna. Herr statsministern antydde i sin replik, att bedömningsnämnden
skulle kunna pröva även personer med annan politisk mantalsskrivningsort
än den som nazisterna ha. Jag vill erinra om att i den instruktion,
som bedömningsnämnden fått, lämpas inte några sådana möjligheter öppna. I
överensstämmelse härmed har inte heller en enda kommunist — för att ta ett
exempel •—• överlämnats till nämndens bedömande. Här är onekligen en fara.
Här är en ensidighet i behandlingen, som jag tror, att de svenska statsmakterna
ha all anledning att se upp med, icke minst med anledning av de tendenser,
som lite varstans i Europa ha yppat sig, särskilt under de senaste veckorna.

Herr Nerman: Herr talman! Jag vill bara ge en replik till statsministern.

Statsministern säger, att materialet i de hemliga dossiererna inte är av sådan
beskaffenhet, att man kan fälla ett domslut på det. Jag har nu inte begärt
några personliga domslut. När det är fråga om kriminella saker, tas ju
dessa om hand av polisen. Några sådana ha inte heller underställts bedömningsnämnden.
Jag har, såsom framgår av interpellationen, endast begärt en
bearbetning av detta material som en redovisning i stort för svenska folket —
gärna utan några namn — av hur långt den nazistiska infiltrationen gick här
i landet under det senaste världskriget. Jag tror fortfarande, att det vore mycket
nyttigt, om vi kunde göra en sådan bearbetning. Och det är väl ingen som
har någoning emot, att det blir en dom över nazistpartierna.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Herr Andréns
yttrande föranleder mig till en kort replik.

Jag har icke sagt, att vi skola upphöra med vakthållningen gentemot nazismen.
Jag har bara tillåtit mig att säga, att det är en dålig form av vakthållning
att endast ropa på polis och administrativa åtgöranden. Vad vi behöva är
en fostran av vårt folk i demokratisk anda.

Jag beklagar, herr Andrén, att man från första kammarens talarstol här tilllåtit
sig att säga, att den sittande regeringen inte är främmande för totalitära
uppfattningar. År det ett bidrag till att skapa den respekt som vi behöva för
vårt demokratiska styrelsesätt?

Herr Linderot: Herr talman! Det är tacknämligt att även en sådan fråga
som denna, som formellt kan sägas ligga utanför vår allmänna dagordning.

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. naziinfiltrationen i Sverige under andra världskriget m. m. (Forts.)
ändock kommer upp till debatt i riksdagen. Jag tror också, att vad som hittills
har sagts under debatten har varit till nytta och har gett en del upplysningar
om vissa föreställningar och tänkesätt, som det kan vara bra att ha fått bringa
till publicitet.

Jag skall inte förlänga debatten med att ta upp hela det problem som interpellanten
i verkligheten har berört. Det är i själva verket inte bara ett formellt
problem om vilka medborgare här i landet som kunna vara direktanslutna till
nazistiska organisationer eller som tidigare ha varit det. Det är inte ett formellt
problem om hur den svenska demokratien skall tillse, att den skyddar sig mot
varje slags infiltration från dessa relativt fåtaliga element. Problemet gäller
i stället hela den aktuella kampen mellan reaktion och demokrati, sådan. den
utspelas i alla sina aspekter efter det andra världskrigets avslutning. Frågan
för vårt lands vidkommande måste ju då vara, hur den svenska demokratien skall
kunna fördjupas och utvecklas i allt högre grad till båtnad för folket här i
landet. Problemet gäller vidare, hur de reaktionära krafterna, som, såsom herr
Nerman sade, ofta uppträda under demokratisk skylt, skola kunna bekämpas,
isoleras och förhindras att öva inflytande på samhällsutvecklingen i vårt land.
Det är den frågan som det verkligen gäller att komma till klarhet om, men
jag vill, herr talman, vid detta tillfälle inte ta upp hela detta problemkomplex
till behandling. Jag har bara velat göra denna anmärkning gentemot herr statsministerns
sätt att uppenbarligen försöka isolera frågan till att gälla bara rent
organisatoriskt till nazistorganisationer anslutna personer. Problemet gäller ju
inte alls bara den sidan av saken.

Jag fäste mig också vid herr statsministerns nedvärdering av den reaktionära
faran, som ju i alla fall är latent efter det andra världskrigets avslutning,
trots att de fascistiska militärmaskinerna krossats rent militärt. Jag tror
i likhet med interpellanten och herr Andrén att man inte alltför mycket får
nonchalera den fara som här av interpellanten har påtalats. .

Jag vill, herr talman, härutöver göra ett par korta reflexioner med anledning
av den förda debatten.

Herr statsministern förklarade, att nazisterna här i landet under kriget voro
föremål för noggrann övervakning av polisen och att denna bevakning torde
kunna anses ha varit tillfredsställande. Skulle reaktionära fascistiska element
växa upp nu efter kriget, litade herr statsministern på de demokratiska partierna
och folkrörelserna såsom tillräckliga krafter för att kunna förhindra en
icke önskad utveckling i detta hänseende.

Jag delar inte helt herr statsministerns mening på den punkten. Vad beträffar
den övervakning av de nazistiska krafterna här i landet, som skedde genom
polisens försorg under kriget, bör man nog själv ha varit polisminister för
att kunna känna sig till freds med densamma. Dåvarande polisministern är
nämligen i ganska hög grad ansvarig för det sätt pa vilket övervakningen av
nazisterna sköttes under kriget. För att belysa denna övervaknings art behöver
jag bara anföra ett enda exempel.

Jag erinrar om det kända fallet, då en nazistisk partiledare, som innehade
en befattning i svenska armén, tog avsked för att gå i krigstjänst i främmande
land. Man betraktade lians avskedsansökan som ett bekvämt sätt att bli fri
från hans tjänster i svenska armén. När han efter en tid återvände till Sverige,
tog emellertid försvarsministern honom tillbaka i tjänst och befordrade
honom. Detta exempel tror jag är signifikativt för den övervakning av nazister
som förekom i vårt land under krigsåren och som ombesörjdes av den säkerhetspolis,
för vilken vår nuvarande statsminister då var chef..

Vad så angår herr Andréns deklaration, att man inte kan vara tillfredsställd
med de nuvarande förhållandena i fråga om motåtgärder mot de reaktionära

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. naziinfiltrationen i Sverige under andra världskriget m. m. (Forts.)
krafternas tillväxt, utan att demokratien ideligen i kamp måste förnya sig, är
jag helt ense med hen- Andrén. Men när han beklagar, att bedömningsnämnden
inte också fått tillfälle att syna kommunisterna, vill jag göra en stillsam erinran.
I och för sig har jag ingenting emot att som kommunist bli synad av herr
Andrén. Jag skulle rent personligen inte ha någonting emot att syna herr
Andrén också, så att jag finge tillfälle att titta litet bakom rockkragen på ho,
nom och undersöka, hur pass demokratisk han är, när det verkligen kommer till
kritan. Men problemet får ju inte förenklas till en personfråga, utan det måste
6es i sitt större sammanhang. Om den kommunistiska rörelsen här i landet inte
är kriminell och om de nazistiska organisationerna, såsom interpellanten säger,
inte skola betraktas som politiska organisationer, utan såsom kriminella företeelser,
kan det, herr Andrén, icke vara riktigt att utan vidare sätta likhetstecken
mellan bedömningsnämndens verksamhet rörande nazisterna och den enligt
herr Andrén beklagansvärda omöjligheten för bedömningsnämnden att
granska även kommunisterna. Vill herr Andrén vidhålla den uppfattningen,
vore jag tacksam, om han klart ville utsäga det här i riksdagen. Det vore nyttigt
inte bara för oss kommunister, utan för hela den svenska demokratien att
få klart fastslaget, om högerpartiet, som jag väl får förutsätta att herr Andrén
bär representerar, anser den kommunistiska rörelsen i vårt land såsom varande
kriminell. Det är klart att för dem, som representera storfinansen och kapitalismen,
måste varje rörelse, som siktar till att avskaffa penningväldet, te sig
som mer eller mindre kriminell, men om vår rörelse är kriminell i de breda
folkmassornas medvetande, är en annan sak, herr Andrén. Här ligger nog
själva kärnpunkten i anklagelserna mot det kommunistiska partiet. Partiet erkänner
nämligen icke någon evig gudomlig lag som säger att penningsäcken
och kassaskåpet skola härska som de göra för närvarande i detta land.

Vad göra i själva verket herr Andréns partikamrater och närmaste uppdragsgivare
ute på den svenska ekonomiens fält? Jo, de bedriva för närvarande en
uppenbart landsskadlig verksamhet. De göra allt för att hindra regeringens försök
att bevara penningvärdet och sätta stopp för inflationen. De göra allt för
att fördärva den svenska ekonomien genom kapitalflykt, valutasmuggling och
lyximport som krånglas in på alla möjliga vägar. De söka överhuvud taget
krångla till den svenska ekonomien, så att det skall bli svårare förhållanden
för folket här i landet. Det är naturligtvis inte deras subjektiva mening, att
deras verksamhet skall gå ut över folket, utan avsikten är att man skall komma
åt regeringen. Anklagelser från dessa fosterlandslösa och landsskadliga element
för att inte vara riktigt demokratisk kan man ta med ro. Om herr Andrén
och andra representanter för högerpartiet ute bland svenska folket skulle få
väga sin demokratiska lödighet mot kommunisternas, skulle vi nog få se, vem
som väger lättast på vågskålen — om det blir jag eller herr Andrén, för att
nu hålla oss till våra personer i detta sammanhang.

Jag hade, herr talman, ursprungligen inte avsett att delta i denna debatt,-då den från början var begränsad till att röra tämligen formella ting, men då
jag blivit uppkallad, har jag velat göra dessa reflexioner.

Till sist vill jag bara säga, att när man som herr Andrén gör ett, låt vara
mycket inlindat utfall mot åtskilliga länder i Europa — han hänvisade ju till
den högst betänkliga verksamhet som just nu utvecklas i vissa stater från
kommunisternas sida — bör man inte glömma, att det finns företeelser även i
de väderstreck, där herr Andrén speciellt bär sina sympatier, som viil kunna
vara förtjänta av invändningar från demokratiskt håll. Niir det bär med en
mun förklaras, att rashets icke får bedrivas, skulle jag vilja uppmana herr
Andrén att predika detta för negerlynehare och ku-klux-clan-diplomater i andra
väderstreck än dom som herr Andrén denna gång adresserar sin indignation till.

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. naziinfiltraUonen i Sverige under andra världskriget m. m. (Forts.)

Herr Branting: Herr talman! När regeringen förklarar sig vilja på bästa,
sätt bekämpa, isolera och omöjliggöra nazismen här i landet, bör den väl inte
glömma, att dessa dess strävanden komma i ganska egendomlig belysning
genom de hjärtliga och intima relationer som regeringen dock anser lämpligt
upprätthålla och utveckla med den enda, genuint tvättäkta fascistiska regering
som ännu återstår i Europa.

Herr Andrén: Herr talman! Mitt yttrande föranledde en mycket kort och
skäligen innehållslös replik från herr statsministerns sida.

Vad jag i mitt första anförande klandrade i herr statsministerns svar var
ju framför allt den optimism som präglar hans uppfattning om utvecklingen
efter det nazistiska nederlaget. På den punkten kan jag nu konstatera, att
inte bara interpellanten, herr Nerman, utan också herr Linderot ha slutit upp
på min linje, nämligen att man icke får underskatta de nazistiska tendensernas
makt i Europas liv. Vad som nu händer i Centraleuropa, är av sådan beskaffenhet,
att lätt nog en ny grund kan läggas för en ny fascistisk eller nazistisk
rörelse.

Självklart var det inte min mening, när jag på denna punkt klandrade herr
statsministerns optimism, att vilja förorda polisingripanden av det ena eller
andra slaget. Det är min uppfattning — liksom det är herr Nermans —- att
man framför allt måste gå upplysningens väg och tillse, att nazister icke få
några sådana befattningar i svenskt statsliv, att de därifrån kunna driva
propaganda.

Herr statsministern reagerade också mot att jag använde uttrycket »totalitära
tendenser». Men det ligger väl ändå, herr statsminister, i socialismens natur
och begrepp, att socialismen i viss mån är totalitär. På denna punkt delar den
svenska kungl. socialdemokratiska rörelsen de totalitära tendenser som utmärkte
den tyska nationella socialismen. Det kan inte förnekas, utan det ligger i sakens
natur, att en socialdemokratisk och socialistisk rörelse i långa stycken
är totalitär.

Jag skall därutöver be att få säga några ord med anledning av herr Linderots
senaste anförande. Det‘gladde mig att höra, att herr Linderot för sin del
inte hade något emot att bli ställd inför bedömningsnämnden. Jag kan å min
sida försäkra, att jag inte är rädd för att bli bedömd av herr Linderot, om nämligen
herr Linderot vid bedömningen vill lägga till grund en västerländsk
demokratisk uppfattning och inte kommer med något sådant som är demokrati
i Ryssland, ty denna senare bedömningsgrund erkänner jag icke.

Det förefaller mig vidare, som om herr Linderot skulle ha nytta av att göra
•en viss distinktion, nämligen mellan vad som är en kriminell rörelse och vad
som är en rörelse, som endast — och det är inte så endast — förbryter sig mot
de frihets- och rättsstatsbegrepp som utmärka västerlandet. Hade den kommunistiska
rörelsen av mig betraktats såsom eu rent kriminell rörelse, hade
självklart bedömningsnämnden inte varit rätt forum, utan då skulle svensk
domstol döma den rörelse som herr Linderot tillhör.

Jag vill i detta sammanhang passa på att fråga herr Linderot, om herr
Linderot anser, att han och hans parti verkligen förfäkta västerländska demokratiska
begrepp eller om det är det ryska begreppet om demokrati som herr
Linderot anser sig representera i vårt politiska liv? Jag tror att det vore mycket
värdefullt, ifall vi i första kammaren kunde få svar på den frågan.

Till sist vill jag säga, att det självklart inte har varit min mening att angripa
någon stat i denna debatt. Jag tillät mig däremot att i förbigående peka
på det förhållandet, att det här och var i vår världsdel förekommer händelser
som icke synas vara i god överensstämmelse med demokratiens principer och

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. n az i i n filtrat i o n en i Sverige under andra världskriget m. m. (Forts.)
i vilka kommunistiska intriger på icke-demokratisk grund spela en avgörande
roll. Sedan behöver jag väl inte säga herr Linderot, att negerlynchningar och
rashets icke kunna få några som helst sympatier från min sida. Hans insinuation
på den punkten var ju ungefär av samma värde som när han försökte dra
upp legenden om storfinansen och framställa mig såsom hantlangare åt densamma.
Jag skall tala om för herr Linderot, att i den valkrets, som jag har
äran att representera, finns det så väldigt litet storfinans. Jag känner icke
till denna storfinans och har ingenting med den att göra. Då jag här representerar
min valkrets och högerpartiet, tror jag inte, att herr Linderot mot mig
kan invända, att jag inte förfäktar demokratiens och folkstyrets principer.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Herr Andrén
karakteriserade min replik såsom både kort och innehållslös. Jag konstaterar,
att den i alla fall hade den effekten, att vi fingo en lång och värdefull utläggning
av herr Andrén till svar på innehållslösheten i min replik.

Emellertid vill jag än en gång säga, att det är beklagligt, när representanter
för ett av våra politiska partier utåt göra gällande, att landets största
parti, omfattande praktiskt taget folkmajoriteten, behärskas av en nationalsocialistiska
ideologi. Det måste väl ändå betyda, att man i sin strävan att nedvärdera
detta parti rycker upp nationalsocialismen och gör den så att säga legitim.
Jag beklagar fortfarande, att man skall behöva polemisera mot sådana uttalanden
som måste vara mera nedbrytande för respekten för vår demokrati än
mycket av det som herr Andrén påtalade.

Livet är dock invecklat, och vi kunna väl komma överens om att stoppandet
av en eller annan nazistisk fänrik eller e.-o. adjunkt inte är det effektivaste
sättet att ta upp kampen mot nazismen. När regeringen för inte så länge sedan
tillät sig att underlåta att befordra en nazist inom statsförvaltningen, höllo
vi på att råka ut för en anmärkning i konstitutionsutskottet för detta, som man
ansåg, upprörande avsteg från grundlagens bud om att förtjänst och skicklighet
skall vara befordringsgrund. Jag hänvisar herr Andrén till att resonera
med sin partivän herr Herlitz och andra ledamöter i konstitutionsutskottet,
som då ansågo att man borde tillämpa helt andra principer än dem som herr
Andrén i dag gör sig till talesman för.

Herr Andrén erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Min replik skall bli mycket kort.

Jag måste bestämt protestera emot att jag på något sätt skulle ha påstått,
att vår svenska socialdemokrati förfäktar nationalsocialistiska tendenser. Vad
jag däremot sagt är, att det finns vissa totalitära tendenser inom vår socialdemokrati.
Jag har ytterligare förklarat, att dessa totalitära tendenser äro
gemensamma för alla socialistiska åskådningar. Det är blott detta jag har sagt.

Herr Linderot: Herr talman! Att jag tar ordet än en gång beror på att jag
blev direkt uppfordrad av herr Andrén att svara på en fråga.

Herr Andrén frågade mig, huruvida jag är anhängare av den västerländska
demokratien, soin herr Andrén väl förmenar sig representera, eller om jag till
äventyrs är anhängare av något som jag tror att han kallade för ryska föreställningar
om demokrati. Jag måste säga, att en utredning av dessa begrepp
kanske inte kan försiggå i denna debatt. Jag vill dock fråga herr Andrén,
vad lian konkret menar med »västerländsk demokrati» i den här omdebatterade
saken? Är det västerländsk demokrati att låta nazisterna ha fritt spelrum?
År det västerländsk demokrati, som vi proberade bär i landet då vi införde ett
transportförbud som även herr Andrén på sin tid var ganska skeptisk mot?
År det västerländsk demokrati att en del medborgare skola vara alldeles egen Första

kammarens protokoll 1947. Nr 3

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. naziinfiltrationen i Sverige under andra världskriget in. in. (Forts.)
domslösa, under det att e,gendomen koncentreras i händerna på ett fåtal medborgare
i samhället? Vad är denna västerländska demokrati, som vi här uppmanas
att så reservationslöst ansluta oss till?

Det kan inte hjälpas, att det mellan dem som bär diskutera föreligga skilda
uppfattningar om vad som är demokrati. Detta framgår uppenbarligen
också av statsministerns reaktion inför påståendet att regeringen företräder
totalitära tendenser. Man diskuterar här helt enkelt från skilda utgångspunkter,
varför resultatet av diskussionen sannolikt inte kan bli tillfredsställande,
herr Andrén. Ty herr Andréns utgångspunkt är, som jag sade i mitt förra
anförande, att demokrati framför allt uttryckes i frihet för den ena människan^att
utplundra den andra, under det att den socialistiska åskådningen går
ut pa att det främsta kriteriet på demokrati är att det icke finns någon sådan
frihet för den ena människan att plundra den andra, och när man står
pa tva så konträrt motsatta ståndpunkter i fråga om vad man i verkligheten
skall mena med demokrati, så torde diskussionen bli tämligen resultatlös.

Jag vidhåller alltså, att upprätthållandet av penningväldet strider emot demokratien,
sådan jag fattar den, och detta är icke någon speciellt rysk uppfattning,
herr Andrén, utan det är en lika speciellt svensk uppfattning jag
bär företräder, och den är förhärskande även inom regeringspartiet. Jag tilllåter
mig att tala populärt och inte analysera begreppet penningvälde, ty det
torde vara tämligen klart vad jag menar. Upprätthållande av penningväldet
strider mot demokratien. Alltså, herr Andrén, är det meningslöst att deklarera,
att det inte finns så mycket av storfinans där utanför Göteborg, ty även
om storfinansens representanter inte äro så talrikt bosatta just i herr Andréns
valkrets, så kan herr Andrén väl komma in genom Göteborgs tullar och träffa-
dem. Men jag har självfallet inte gjort någon personlig insinuation om
herr Andrén — det vare mig fjärran — att han skulle vara en av storfinansen
uppköpt herre, som har kommit hit för att lura oss andra. Något sådant
lag inte i mitt anförande, utan jag förklarade rent principiellt, att den, som
företräder de sociala idéer, som högerpartiet förfäktar, den, som företräder
detta partis meningar om det evigt rättfärdiga i kapitalmaktens orubbade
härskarställning, han är ingen demokrat i den mening jag inlägger i det ordet.
Detta innebar inte någon insinuation från min sida om att herr Andrén
skulle vara anhängare av negerlynchning, utan det var bara en vädjan till
herr Andrén att han, när han är indignerad över orättfärdigheter som ske i
världen, möjligen skulle kunna öppna ett öga, som han eljest alltid blundar
på, nämligen det som vetter speciellt mot den västerländska demokratien.

Herr Arrhén: Herr talman! Det föreföll mig, som om herr Iänderot hade
vissa svårigheter att göra klart för kammaren vad som är skillnaden mellan
västerländsk demokrati och rysk demokrati. Jag skall tillåta mig att med
nagra korta ord försöka hjälpa honom i detta avseende.

År inte skillnaden mellan rysk och västerländsk demokrati den, att vi här
i västerlandet ha möjligheter och tillåtelse att säga, att vi i åtskilliga avseenden
tycka illa om denna demokrati, under det att man i Ryssland saknar denna
möjlighet? I Ryssland har man endast möjlighet att deklarera den barnafromma
belåtenhet, som herr Linderot har givit uttryck för här i kammaren.

Herr Andrén: Herr talman! Den siste ärade talarens inlägg gjorde, att jag
erinrade mig ett uttryck som en gång fällts av herr Sandler. Han sade, att
det regeringssätt är bra, som tillåter att säga att regeringen är dålig. Det få
vi gudskelov göra i det här landet. Men om jag skulle ställa frågan på sin
spets i sammanhang med demokratiens begrepp, skulle jag fråga herr Linde -

Onsdagen den 11 juni 194T fm.

Nr 26.

Ang. nät i infiltrationen i Sverige under andra världskriget in. m. (Forts.)
rot: tror herr Linderot verkligen, att det inom den ryska form av s. k. demokrati,
som han val ändå får anses förfäkta — ty jag observerar att han i
dag icke tog avstånd från den — är möjligt att säga att regeringen är dålig?

Vad demokratiens begrepp beträffar har det skrivits stora bibliotek om
den saken, och det lönar sig väl knappast för mig att nu försöka redogöra
för de olika uppfattningar som finnas om den. Däremot är det lätt att säga
vad som icke är demokrati. Det är icke demokrati att kränka rättsstatens
principer, och det är icke demokrati att låta en minoritet inom folket utöva
en diktatur.

Därmed har jag också framhållit ett par väsentliga moment i demokratiens
begrepp. Det ena väsentliga momentet är just rättsstatsprincipen, och det
andra är att folkets genom allmän rösträtt i val uttryckta vilja skall vara
avgörande för statens styrelse. Det är självklart, att en sådan syn på demokratien
icke innesluter något sådant penningevälde, som herr Linderot nu liksom
så många gånger förut har talat om.

Herr Linderot försökte också göra gällande att jag blundar och att jag
framför allt blundar västerut. Ja, herr talman, det är ju inte möjligt att i
varje debatt taga upp missförhållanden i alla möjliga länder, utan det är
ganska rimligt att man nöjer sig med de förhållanden som äro rådande
här hemma, antingen för att ge dem det beröm de behöva och förtjäna eller
också för att klandra dem. Men om jag skulle få lov att här säga någonting,
skulle jag tala om för herr Linderot, att jag inte alls är blind för att även
västerlandet och dess demokrati ha sina olägenheter och avigsidor. Demokratien
är ett skäligen nytt styrelsesätt — mycket nyare än vi kanske tänka oss
— och det bär sina födslovåndor. Men på den punkten är jag optimist; jag
tror nämligen att det skall vara möjligt för folkstyrelsen att övervinna dessa
födslovåndor och få en utformning, där negerlynchningar och andra kränkningar
av rättsstatens principer skola vara fullständigt uteslutna.

Herr Linderot: Herr talman! Återigen har jag tillfälle att konstatera, att
herr Andrén är alldeles för demokratisk för att tillhöra högerpartiet, men jag
vill ändå inregistrera vad herr Andrén nu sade, att demokrati innebär just att
man skall respektera folkets i fria val uttalade vilja och låta majoriteten bestämma,
inte minoriteten. Detta är en alldeles utomordentlig arbetshypotes
just nu, och jag skulle särskilt önska att herr Andrén gjorde sitt inflytande
gällande inom den s. k. borgerliga oppositionen här i landet, vilken uppenbarligen
är i minoritet gentemot en majoritet, som har framgått ur folkets i fria
val uttalade vilja. Jag hoppas alltså, att majoritetsrespekten icke fördunstar
efter denna debatts avslutning, utan att man respekterar majoriteten och icke
bara den minoritet, som hittills faktiskt har härskat här i landet.

Herr Andrén: Herr talman! Herr Linderot gjorde sig skyldig till ett par
små ord, som jag tror äro mycket betecknande. Han fann, att min definition
pa demokrati var riktig »just nu». Innebär detta, att min definition på demokratiens
begrepp upphör att vara giltig, om de socialistiska rörelserna till äventyrs
förlora sin majoritetsställning?

Herr Linderot: Herr talman! Jag ber att få erinra herr Andrén om något
som jag tror ingår i hans älsklingslitteratur, nämligen vad Heraklit säger, att
man inte stiger två gånger i samma flod. Man kommer heller aldrig två gånger
i samma demokrati, herr Andrén, utan demokratien utvecklas, lever och förnyas,
och när vi tala om demokratien just nu, så mena vi den faktiska demo -

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. nasiinf iltrationen i Sverige under andra världskriget m. m. (Forts.)
krati, i vilken vi nu leva, en demokrati, som icke är oföränderlig, utan som vi
hoppas är bättre i morgon än i dag och ständigt förnyas och fördjupas.

Det finns alltså icke någon som helst reell möjlighet att dra några falska
slutsatser ur mitt yttrande här.

Herr statsrådet Weijne: Herr talman! Efter den bär upphöjda och principiella
debatten skulle jag ett ögonblick vilja stanna inför en passus i herr
Andréns tidigare anförande, där han påstod — och jag har ingen anledning
att tvivla på riktigheten av vad han sade — att han vid ett tillfälle hade
vägrat en nazist transport från en läroverkstjänst till en annan men att nämnde
läroverkslärare sedermera hade blivit transporterad på min föredragning. Jag
har inte haft tillfälle att undersöka ärendet och kan därför inte gå in på det
i sak. Det är mycket möjligt att det är som herr Andrén säger. I den mängd
av befordringar av läroverkslärare, som föreligger, är det naturligtvis omöjligt
att känna varje fall, och även om en man har ett egenartat namn, så kan det
i mängden av ärenden slinka förbi.

Men jag skall för herr Andrén berätta en mycket sedelärande historia. En
gång för några månader sedan tillkallade jag en expert till en kommitté. Då
skrev Aftontidningen: »Vad tänker herr Weijne på? 1936 på nazistisk riksdagslista,
1947 expert åt statlig kommission.» Det gjorde mig intresserad.
Jag undersökte fallet närmare och fann att riksdagen år 1945 efter en proposition
på herr Andréns föredragning beslöt att bemälde expert skulle få en
personlig professur.

Tydligen kunna vi göra våra misstag litet var. Jag erkänner mitt misstag
och konstaterar att det är ett misstag.

Herr Andrén: Herr talman! Det här skall bli min sista, korta replik i denna
sak.

Det var med tillfredsställelse jag hörde, att herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet icke hade observerat herr Walles’ föregåenden. Det
var kanske dock anmärkningsvärt att så icke hade skett, ty skolöverstyrelsen,
där herr statsrådet den gången var ledamot, hade dock förordat herr Walles,
och man borde i skolöverstyrelsen, förefaller det mig, också ha observerat
att herr Walles icke blev utnämnd, en sak som föranledde en hel del skriverier
från pressens sida.

Herr Walles var för övrigt herr Lindholms »kulturman», och hade nazisterna
i Sverige fått bilda en regering, skulle enligt olika av nazister uppgjorda
listor Walles intaga den plats, där herr Weijne nu sitter. Han var således
uppenbarligen en av de ledande nazisterna.

Vad Schjånberg beträffar får jag erkänna att jag var fullständigt okunnig
om hans politiska antecedentia, men jag är också alldeles övertygad om att han
i varje fall icke har kunnat spela en sådan roll som herr Walles.

Herr statsrådet Weijne: Herr talman! Om herr Andrén närmare kände skolöverstyrelsens
arbetsformer, så skulle han veta att folkskoleavdelningen inte
deltar i behandlingen av utnämningar av läroverkslärare och att jag följaktligen
inte har haft något med ärendet att göra tidigare. Jag tror också att herr
Andrén, så generös som han i vissa hänseenden är, mycket väl skall kunna
bekräfta vad jag sade, att det, med den mängd av utnämningar som förekommer,
inte är säkert att man ställer en person i samband med en viss politisk
åskådning, även om namnet är känt. Det är inte alltid man har alla saker aktuella
för sig.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. naziinfiltrationen i Sverige under andra världskriget m. m. (Forts.)
Jag erkänner alltså mitt misstag och säger, att jag inte med berått mod har
handlat i strid med denna herr Andréns tidigare, skola vi säga rättsinnade uppfattning.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 319, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete, in. in.

Med stöd av § 20 i kammarens ordningsstadga hade herr Näsgård till herr Ang. småförestatsrådet
och chefen för handelsdepartementet framställt en så lydande fråga: tagsutredning »År

herr statsrådet i tillfälle att meddela vilka åtgärder som vidtagits med
anledning av småföretagsutredningens den 27 maj 1946 avlämnade betänkande:’»

Ordet lämnades till statsrådet Kock, som tillkännagivit, att hon hade för
avsikt att vid detta sammanträde besvara nämnda fråga, och nu anförde: Herr
talman! Herr Näsgård har till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
riktat följande fråga:

År herr statsrådet i tillfälle att meddela vilka åtgärder som vidtagits med
anledning av småföretagsutredningens den 27 maj 1946 lämnade betänkande?

Då jag inom handelsdepartementet har ansvar för utredningar rörande olika
strukturfrågor inom industri och distribution, torde det ankomma på mig att
besvara denna fråga.

Småföretagsutredningen har i tvenne betänkanden SOU 1946: 22 och SOU
1946:40 framlagt ett stort antal förslag avseende åtgärder till främjande av
småföretagsamhet inom industri och han! verk. Inom ramen av ett svar å en
enkel fråga anser jag det lämpligt att begränsa redogörelsen till de viktigare
förslagen.

1) Småföretagsutredningen har föreslagit, att för främjande av småföretagens
export borde i anslutning till exportföreningen inrättas en särskild byrå,
som skulle stå under inseende av ett råd, vari bl. a. småföretagens organisationer
och företagarföreningarna eller deras efterträdare borde vara representerade.
Enligt min mening synes detta förslag i en eller annan form böra förverkligas.
För närvarande lida småföretagen visserligen ingen brist på avsättningsmöjligheter,
men i en framtid kan situationen bli sådan, att behov av åtgärder
ägnade att underlätta småföretagens kontakt med utländska marknader
kunna uppstå. Förslaget har undergått en viss bearbetning inom departementet
och har därefter under hand överlämnats till den inom handelsdepartementet
tillkallade utredningen rörande vissa organisationsfrågor inom utrikeshandeln.

_ 2) Småföretagsutredningen har vidare föreslagit, att näringslivets lokaliseringsfrågor
skola upptagas till närmare studium. Så har också skett genom
tillsättande av särskild utredning i denna fråga. Jag får beträffande densamma
hänvisa dels till utredningsdirektiven och dels till den redogörelse, som
statsrådet Ericsson den 4 juni lämnade i denna kammare i samband med svar
å enkel fråga.

3) Småföretagsutredningen har uttalat vissa önskemål rörande hantverksinstitutets
utbyggnad. Denna fråga har varit föremål för särskild utredning, vars
resultat i huvudsak har legat till grund för propositionen och beslut i ämnet
vid innevarande riksdag. Dessutom har hantverksinstitutets styrelse erhållit i
uppdrag att utreda frågan om institutets fortsatta utveckling.

4) Småföretagsutredningen har upprepat en av överstyrelsen för yrkesutbildning
framförd hemställan om allmän översyn av yrkesskolväsendet. En så -

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. småföretagsutredningens betänkande. (Forts.)
dan översyn verkställes för närvarande av 1946 års skolkommission, inom vilken
en särskild delegation tillsatts för denna uppgift.

5) Spm småföretagsutredningen framhållit, äro småföretagens verkstadslokaler
ofta otillfredsställande ur hygieniska och andra synpunkter. De sakkunniga
ha därför förordat eu särskild utredning rörande denna fråga. En sådan
utredning är också enligt mitt förmenande påkallad. Då en sträng begränsning
av investeringarna är nödvändig i nuvarande situation, kunna icke några större
reformer genomföras inom den närmaste framtiden, men det synes angeläget,
att planer härför ligga färdiga, när investeringsutrymmet i framtiden ökas.
Inom departementet har ett utkast till utredningsdirektiv utarbetats, och jag
räknar med att sakkunniga skola kunna tillkallas inom en icke alltför avlägsen
framtid.

6) Ett av småföretagsutredningens viktigaste förslag avser eu utveckling
av den låne- och konsultationsverksamhet, som nu bedrives av företagarföreningarna
i Norrland, "Värmland och Bohuslän och som enligt förslaget skall,
i ändrade former, utsträckas till hela landet. Jag delar uppfattningen, att det
på längre sikt är synnerligen angeläget, att denna verksamhet i en eller annan
iorm utvecklas. Med hänsyn till den nuvarande överinvesteringen torde det
dock icke vara lämpligt att för närvarande skapa nya kreditkällor, men i framtiden
torde en verksamhet av denna karaktär bli nödvändig. Jag har emellertid
ännu icke tagit ställning till frågan, huruvida den av utredningen föreslagna
organisationsformen är den lämpligaste. Inom departementet har utarbetats
en promemoria med vissa nya förslag, till vilka jag heller icke hunnit
taga ställning. Jag vill emellertid framhålla, att frågan bör ses i samband
dels med de allmänna kreditorganisatoriska frågor, som för närvarande behandlas
inom bankkommittén, dels med de lokaliseringsspörsmål, som övervägas
inom lokaliseringsutredningen. Oavsett hur kreditfrågan löses, synes
det emellertid angeläget, att konsultations verksamheten utvecklas. Det är min
föresats att medverka till att hela detta problemkomplex blir genomarbetat
i så god tid, att en utveckling av denna verksamhet kan komma till stånd, så
snart investeringsutrymmet i framtiden vidgas.

Till slut vill jag erinra om att olika grenar av småindustrien behandlas i utredningarna
rörande vissa industriers strukturrationalisering, exempelvis i de
nu pågående utredningarna rörande möbel-, sko-, glas- och stenindustrierna. Det
är enligt min uppfattning av största betydelse, att småindustriens och hantverkets
rationaliseringsproblem icke särskiljas från den större industriens, utan
att varje industrigren behandlas som en enhet. En del av de frågor som småföretagsutredningen
tagit upp torde sålunda lämpligast kunna lösas i ett större
sammanhang.

Herr Näsgård: Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Kock för svaret
på min fråga.

Då småföretagsutredningen avlämnade sitt betänkande för så pass länge sedan
som den 27 maj 1946, har jag varit mycket nyfiken att få veta vad dess
förslag ha lett till. I riksdagsberättelsen för i år meddelas endast, att utredningsuppdraget
är slutfört. Jag tror emellertid inte det var småföretagsutredningens
egen mening att arbetet skulle vara slutfört, eftersom det endast var en
förberedande utredning med angivande av vissa problemställningar.

Nu har jag fått statsrådet Kocks meddelande om att vissa av de frågor, som
ha tagits upp i betänkandet, skola bli föremål för särskild utredning. Jag är
särskilt intresserad av upplysningen, att lokaliseringsfrågan skall tagas upp
av den utredning, som statsrådet Ericsson för en vecka sedan talade om här i
kammaren. Jag vill tala om, att orsaken till att jag framställde min fråga var

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. småföretag sutrednin g en s betänkande. (Forts.)
den, att jag av statsrådet Ericssons svar icke kunde läsa ut något om att dessa
problem skulle komma upp i utredningen, om näringslivets lokalisering.

Jag kan tillägga, att jag för min del anser att ett befordrande av småindustri,
hantverk och hemindustri vore ett utomordentligt bra sätt att komplettera
landsbygdens näringsliv. Jag ser detta också som ett led i en med varje
dag som går alltmer nödvändig strävan att samordna jordbrukets och industriens
behov av arbetskraft. Det är också angeläget att i samma syfte uppmuntra
säsongmässig industriproduktion och kanske även deltillverkning på
landsbygden för större industrier.

Jag hoppas att de här frågorna snart nog finna sin lösning utan sådana dröjsmål
som inte äro absolut nödvändiga.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 317, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o),
8:o), 14:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 318, med förslag om bedrivande av industrirörelsen vid Laxå bruks aktiebolag
med Aktiebolaget Statens skogsindustrier som ägare.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Anderson,
Axel Ivar, m. fl. väckta motionen, nr 359, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om begränsning i vissa fall av skatt till
staten på grund av 1948 års taxering, m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 18, med föranledande
av första kammarens remiss av motionen nr 325 av herr von Heland i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i
stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Detta memorial lydde:

»Till konstitutionsutskottet har första kammaren enligt protokollsutdrag för
den 30 maj 1947 hänvisat en därstädes av herr von Heland väckt motion, nr
325, vari hemställes

’att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 276 måtte i princip
uttala sig för att sådana medborgare, vilka icke kunna erhålla andra pensionsförmåner
än allmän folkpension, skola tillerkännas lika god pension som
statens anställda i likvärdiga arbetsuppgifter, samt besluta

att den, som åtnjuter pension på grund av riksdagsmannauppdrag, skall
avstå tre fjärdedelar av denna, därest han uppbär lön eller pension på grund
av anställning i enskild tjänst, dock att minskningen av den på grund av riksdagsmannaskapet
erhållna pensionen skall ske med högst så stort belopp, att
de sammanlagda förmånerna, däri ej inberäknade rörliga tilläggsformer, uppgå
till femtusen kronor’.

Enär det i motionen väckta förslaget, i vad det avser annat än ändring i
det i propositionen nr 276 till riksdagen framlagda förslaget till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1911 om ersättning för riksdagsmannar
uppdragets fullgörande, enligt konstitutionsutskottets mening är av beskaffen -

Ang. ändrad
remiss av
motionen
1: 325 i viss
del.

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. ändrad remiss av motionen I: 325 i viss del. (Forts.)
het att ej böra av utskottet handläggas, föranledes utskottet att till första
kammaren återlämna ifrågavarande motion i nu berörda del, vilket utskottet
får för riksdagen anmäla.»

Herr Herlitz: Herr talman! Jag skall be att få hemställa, att motionen, i
den del den har återlämnats av konstitutionsutskottet, måtte av kammaren
hänvisas till lagutskott.

Efter härmed slutad överläggning beslöt kammaren, i enlighet med vad herr
Herlitz hemställt, att hänvisa motionen 1: 325 i nu ifrågavarande del till behandling
av lagutskott.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till byggnadslag m. m., i
vad den hänvisats till konstitutionsutskottet, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till Navigationsskolorna: Skolhälsovård;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av överståthållarämbetet m. m.;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ägoutbyten
och fastighetsförsäljningar; samt

nr 164, i anledning av väckt motion angående extra ordinarie stationskarlen
Å. K. B. Engbergs placering i löneklass.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Ang. förvärv
av aktier i
Bergslagernas
m. fl. järnvägsaktiebolag.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 165, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 242, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 25 april 1947, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att i enlighet med vad chefen för kommunikationsdepartementet förordat
godkänna fyra propositionen bifogade överenskommelser om förvärv för statens
räkning av aktiemajoriteten i Bergslagernas, Gävle—Dala, södra Dalarnes
samt Kil—Fryksdalens järn vägsaktiebolag, dels ock under statens affärsverksfonder,
statens järnvägar, till Förvärv av aktier i Bergslagernas med
flera järnvägsaktiebolag för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag
av 80 315 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Wetter m. fl. (1:307) och den andra inom andra kammaren av herr
von Friesen m. fl. (11:459), ävensom två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Wistrand m. fl. (1:308) och den andra

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

rAng. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)
inom andra kammaren av herr Dickson m. fl., (II: 460), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte avslå förevarande proposition;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar Sten och Sandler (1:309) och den andra inom andra kammaren av
herr Holmström m. fl. (II: 461), i vilka hemställts, att riksdagen i anledning
av förevarande proposition måtte medgiva, att av Gävle—Dala järnvägsaktiebolags
vid tillträdesdagen kvarstående vinstmedel högst 400 000 kronor finge
disponeras för uppförande genom Gävle stads försorg av ett pensionärshem
i första rummet avsett för Gävle—Dala järnvägs nuvarande pensionärer och
under förutsättning, att staden dels tillhandahölle fri tomt och dels ombesörjde
och bekostade pensionärshemmets förvaltning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 307
och 11:459 samt I: 308 och II: 460 bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet med
vad i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 25 april 1947
förordats och vad utskottet förut i utlåtandet anfört godkänna de föreliggande
överenskommelserna;

b) till Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag för
budgetåret 1947/48 under statens affärsverksfonder, statens järnvägar, anvisa
ett investeringsanslag av 80 315 000 kronor;

II. att motionerna I: 309 och II: 461 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, ''Albertsson, Ragnar Bergh, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp och Malmborg i Skövde, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1:307 och 11:459 samt
f: 308 och 11:460 avslå förevarande proposition;

II. att motionerna I: 309 och II: 461 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

2) av herr Holmström, som ansett dels att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den ändrade lydelse, som i denna reservation angivits, dels
ock att utskottet bort under II hemställa, att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 309 och II: 461 medgiva, att av Gävle—Dala järnvägsaktiebolags
vid tillträdesdagen kvarstående vinstmedel högst 400 000 kronor finge disponeras
för uppförande genom Gävle stads försorg av ett pensionärshem i
första rummet avsett för Gävle—Dala järnvägs nuvarande pensionärer och
under förutsättning, att staden dels tillhandahölle fri tomt och dels ombesörjde
och bekostade pensionärshemmets förvaltning.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det ärende, som redovisas
i förevarande utskottsutlåtande, har en mycket omfattande innebörd. Det innehåller
åtskilliga moment, som ha uppmärksammats inom utskottet och som
föranlett att vi reservanter ställa oss oerhört betänksamma till förslaget att i
den föreliggande ekonomiska situationen skrida till ett statsförvärv av ifrågavarande
järnvägar.

Jag vill erinra om att riksdagen 1939 fattade ett principiellt beslut om förstatligande
av landets järnvägar, och de förslag om förstatligande, som därefter
ha framförts, ha i stort sett icke mött något motstånd, utan man har lojalt sökt

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)
följa vad statsmakterna i princip ha uttalat. Man tänkte sig 1939 att förstatligandet
skulle ske under en period av fem år, men så kom det stora kriget, och
det är ganska naturligt att perioden blev förskjuten och utsträckt.

Det är också allmänt känt, att den, konjunktur, som har varit rådande under
kriget och som nu råder, är en högkonjunktur. Det är också känt att denna konjunktur
utmärker sig för kapitalknapphet; därom ha vi fullgoda bevis i de uttalanden
som numera göras från officiellt håll. Om man skall uppskjuta tidpunkten
för förstatligandet av de järnvägar, som ännu befinna sig i enskild
ägo, och därigenom låta det anstå med de därmed förenade investeringarna
till ett lägligare tillfälle, torde det väl inte finnas några företag, som så val
lämpa sig för ett anstånd, som nu ifrågavarande järnvägar. Dessa företag trafikera.
nä,mligen ett område, som i viss mån är avskilt från landets järnvägsnät
i övrigt, och de behärskas inte av enskilda eller som man brukar säga »enskilda
kapitalister», utan av vissa kommuner. Företagen förvaltas således redan
nu av allmänna organ. Av olika näringsorganisationer och åtskilliga andra
har det framhållits, att det vore av värde att dessa järnvägar finge bestå som
självständiga företag, ty de ha en sådan storleksordning, att de med tillämpning
av taxor, som motsvara statens järnvägars taxor, torde kunna genomföra
erforderliga Tationaliseringsåtgärder. Det har också sagts, att de ha en sådan
ställning och en sådan belägenhet, att de kunna befrämja statens järnvägars utveckling
genom tävlan med statens järnvägar i olika hänseenden. På det sättet
utgöra företagen ett mycket värdefullt jämförelsematerial. Det är också bekant
att dessa järnvägar ha skötts på ett utmärkt sätt.

Reservanterna anse att man inte just nu bör forcera detta ärende på det sätt
som hittills har skett, utan man bör i stället vänta till en mera gynnsam tidpunkt.
Vi befinna oss ju nu på toppen av en högkonjunktur, och de grunder,
efter vilka kostnaderna för förvärvet ha beräknats, ha också helt naturligt bestämts
under hänsynstagande därtill. Jag skall inte i detalj gå in på frågan
om det pris som skall betalas för dessa järnvägar. Det finns oerhört mycket att
säga om detta. De prisöverenskommelser, som träffats, äro mycket svårbedömbara
med ledning av de föreliggande handlingarna. Jag fäster mig vid att järnvägsstyrelsen
yttrar: »Järnvägsstyrelsen kan icke undgå att finna de preliminärt
avtalade villkoren mycket kostsamma för staten. Såsom den närmaste
framtiden för järnvägarna nu synes te sig, förefaller det nämligen högst sannolikt.
att även en uppgörelse efter 1939 års kalkylpris skulle berett aktieägarna
skälig ersättning etc.» Nu få aktieägarna ett högre pris för aktierna, beräknat
med hänsyn till högkonjunkturläget.

Till detta kommer att själva handläggningen av ärendet varit mycket egendomlig.
Järnvägsstyrelsen har först fört förhandlingar med vederbörande men
inte lyckats uppnå något resultat. Därefter har regeringen tillsatt en förhandlingskommission,
den s. k. nämnden. Denna har förhandlat och kommit till ett
visst resultat, och på grundval av detta resultat har sedan kommunikationsministern
uppgjort propositionens förslag. Men såsom departementschefen också
omnämner i propositionen har han funnit vissa punkter vara oklara och tarva
närmare överenskommelse och därför anmodat nämnden att ånyo uppta förhandlingar
med vederbörande part om vissa detaljer, som jag strax skall komma till.

o Det är ju en mycket egendomlig åtgärd att lägga fram en proposition som är
så oklar, att departementschefen i propositionen säger, att han finner priset
mycket svårbedömbart och att pa den grund ytterligare förhandlingar erfordras.
Det är klart att utgångsläget för dessa förhandlare, som skickas i väg, när
en proposition redan ligger under riksdagens behandling, måste vara mycket
dåligt. Vi ha fått del av ett protokoll, som har förts vid dessa förhandlingar,
men detta protokoll lämnar ingen ytterligare upplysning om priset.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)

Enligt avtalet skall priset per aktie till Göteborgs stad utgöra 535 kronor,
och likviden skall ske kontant eller i statsobligationer, löpande med tre procent
årlig ränta. Sedermera blev det bekant, att vederbörande särskilt i Göteborg
inte ville ta statsobligationer, utan ville ha kontant likvid. Detta har föranlett
nya förhandlingar, som lett till att betalningstiderna framflyttats, men dessa
förhandlingar ha bara gällt Göteborgs stad. Kostnaden för förvärv av aktierna
uppgår till 80.5 miljoner kronor, och härav belöper å de av Göteborgs stad innehavda
aktierna 31 miljoner kronor. Vad beträffar det resterande beloppet,
50 miljoner kronor, ha säljarna frihet att välja kontant betalning eller betalning
i statsobligationer, och det är känt att dessa säljare inte önska ta emot statsobligationer.

Ett par punkter i avtalet äro mycket oklara. Enligt § 7 förbinder sig järnvägsstyrelsen
att deltaga i kostnaderna för byggande av vissa järnvägsövergångar.
Någon utredning om kostnaden härför finnes inte i handlingarna rörande
det första avtalet och har inte heller förebragts vid de senast förda
förhandlingarna. Vi ha kunnat räkna ut att statsbidraget kan komma att röra
sig om fem procent av den totala kostnaden, om bilskattemedel anlitas. Det
skulle således inte vara fråga om så stora belopp, men det är dock en oegentlighet,
att vi inte kunnat få en beräkning av dessa kostnader.

I § 7 föreskrives vidare att i Göteborg skall uppföras ett större hotell. Det
finns inte något uttalande i handlingarna om hotellets storlek; det står bara
»ett större hotell». Ingenting är sagt om kostnaderna för detta hotell. Vi ha
bara under föredragningarna i utskottet fått den upplysningen, att om avtalet
godkännes, en proposition i ärendet kommer att föreläggas en kommande riksdag
med begäran om medel till byggande av detta hotell.

Jag måste ju säga att det förefaller rimligt att man får veta vilka utgifter
man binder sig för, innan man godtar detta avtal. Vid föredragningarna i utskottet
har det sagts, att järnvägsstyrelsen, oavsett vad i avtalet bestämts, haft
för avsikt att uppta spörsmålet om uppförande av ett hotell i Göteborg. Men
det är en sak för sig, och då borde vi väl ha fått ett kostnadsförslag på bordet,
innan ärendet företagits till avgörande. Då hade vi varit obundna, men här bli
vi enligt avtalet skyldiga att bygga ett hotell, om vilket vi inte veta, hur
stort det skall vara och hur mycket det skall kosta.

Beträffande värdet av aktierna ha vi vid föredragningar fått vissa upplysningar.
Vi ha fått veta. hur man har gått till väga vid bestämmandet av priset.
Det värde, som statens järnvägars experter kommo till. ligger vida lägre än
det som propositionen bygger på. Jag kan inte hjälpa att jag tycker att förhandlingarna
inte ha skötts på det noggranna sätt som vi äro vana vid. När
man till en början inte har kunnat komma överens om priset på aktierna, har
man försökt att jämka på olika poster, bl. a. i fråga om Bergslagsbanans elektrifieringskostnader.
Det har verkställts elektrifiering för 40 miljoner kronor,
och man har då resonerat på det sättet, att nu är det högkonjunkur och nu kan
man taxera denna kostnad högre, och så har man lagt 50 procent av denna kostnad
eller 20 miljoner kronor till inköpskostnaden. Trots detta har man inte
kommit överens om priset, utan man har dessutom måst göra vissa andra upptaxeringar.
När bränslekrisen i vintras satte in, resonerade man på det sättet,
att bränslesituationen har försvårats och därför kan man höja priset ytterligare.
eftersom fraktinkomsterna komma att fortbestå. Jag måste konstatera,
att dessa kalkyler stå i strid med uppgifter, som vi fått trän järnvägsstyrelsen,
enligt vilka resultatkurvan är i nedgående både för statens järnvägar och för
enskilda järnvägar, och vederbörande bär meddelat att detta kommer att Ita
sig uttryck i minskade inkomster redan under innevarande år. Detta om något
vittnar ju om att dessa förhandlingar förts, medan vi befinna oss på toppen

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)
av eu högkonjunktur; hade vi väntat något, hade kanske uppgörelsen blivit
bättre avvägd.

Fn del andra saker framkommo under föredragningarna i utskottet. Eftersom
det här gäller övertagande av aktierna i företagen, tillät jag mig fråga,
hur det skulle gå med utskiftningsskatten, när bolaget upplöstes, och till vilket
belopp utskiftningsskatten kommer att uppgå. Jag fick det svaret, att skatten
blir cirka 25 miljoner kronor; järnvägsstyrelsens ombud förklarade, att i proposition
till ett kommande år anslag kommer att äskas med detta belopp. Det
blir i det fallet endast fråga om att överföra beloppet från ett statens organ till
staten själv. Det blir således inte någon ytterligare belastning för staten. Men
i propositionen har i varje fall inte redovisats, att genom statens övertagande
av aktierna säljarna ha sluppit att betala utskiftningsskatt. När det påpekades,
fick jag det svaret, att »hade vi tagit upp detta, hade vi bara fått höja priset
med motsvarande belopp». Ja, veta vi det? I varje fall borde saken ha redovisats
i propositionen.

^ Jag har velat anföra dessa synpunkter för att belysa ärendets behandling
på ett tidigare stadium. Jag hyser den uppfattningen, att tillvägagångssättet
vid förhandlingarna har varit oriktigt, och riktigheten av den uppfattningen
har jag under hand fått bestyrkt av en sakkunnig på området. Statens
järnvägar borde i stället ha låtit sina experter värdera järnvägarna, och därefter
skulle järnvägsstyrelsen ha vänt sig till Kungl. Maj:t och begärt att en
kommission eller nämnden skulle tillkallas för ett omedelbart upptagande av
förhandlingarna. Denna kommission skulle då med anlitande av statens järnvägars
experter och värderingsmaterialet ha kunnat fullfölja förhandlingarna.
De förhandlingar, som ha förts, blevo svårbemästrade genom att järnvägsstyrelsen
från början fick föra förhandlingarna med vetskap om att den kunde
komma att vid förhandlingarna ersättas av den särskilda nämnden.

Jag kommer härefter till frågan, hur staten skall anskaffa likvid för de
förvärvade aktierna. Fullmäktige i riksgäldskontoret ha avfordrats yttrande
i ärendet, och enligt referat i propositionen ha de under hänvisning till att de
remitterade handlingarna icke lämna någon upplysning om de grunder, efter
vilka man framkommit till de i överenskommelserna angivna priserna för aktierna,
förklarat, att de därför icke hava möjlighet att bedöma prisernas skälighet.
Det är samma historia som departementschefen själv i sin proposition
antytt och som jag nyss erinrade om. Härefter anföra fullmäktige: »Anledning
finnes emellertid att antaga, att dessa icke kunnat undgå att påverkas
av den för närvarande rådande högkonjunkturen och av det gynnsamma läge
ifrågavarande järnvägsbolag därför för närvarande befinna sig i. Fullmäktige
vilja under sådana omständigheter ifrågasätta lämpligheten av att nu gå
till förvärv av ifrågavarande aktier, vilket — förutom framtida övertagande
av järnvägsbolagens skulder —- skulle kräva ett direkt kapitalutlägg av omkring
80,5 miljoner kronor. Det synes icke osannolikt, att staten framdeles i
ett annat konjunkturläge skulle kunna komma fram till fördelaktigare priser.
Till det nu anförda kommer, att affären skulle genomföras under ett synnerligen
ogynnsamt läge på kapitalmarknaden. Fullmäktige anse sig icke här
böra närmare ingå på detta ämne, men vilja framhålla, att en upplåning av
80 miljoner kronor utöver de lånetransaktioner, som fullmäktige måste räkna
med under den närmaste tiden, att döma av läget för dagen icke torde vara
möjlig att utföra på marknaden.» Det säger ju en hel del om detta ärende.
I anslutning, härtill hemställa fullmäktige, att frågan om ett uppskov med
förvärvet av ifrågavarande järnvägar till eu ur de anförda synpunkterna lämpligare
tid upptages till ingående övervägande.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)

I en proposition, som senare förelagts denna riksdag, har Kungl. Maj:t begärt
ett anslag till teckning av ytterligare aktier för 25 miljoner kronor i
Norrbottens järnverk aktiebolag. Det förslaget har också varit på remiss hos
fullmäktige i riksgäldskontoret. De ha ställt sig tveksamma men likväl tillstyrkt
det förslaget. Men riksgäldsdirektören har vid ärendets handläggning
hos riksgäldsfullmäktige reserverat sig mot fullmäktiges beslut, och han säger
i denna reservation bl. a.: »Läget på kapitalmarknaden är nämligen för närvarande
sådant att en upplåning av 45 miljoner kronor, varav 25 miljoner kronor
genom riksgäldskontoret, utöver de alldeles nödvändiga lånetransaktioner
riksgäldskontoret har att räkna med under den närmaste tiden, måst anses
vara omöjlig att genomföra på marknaden.» Det ärendet kommer att senare
behandlas, och i det sammanhanget skola vi ta upp det av riksgäldsdirektören
berörda spörsmålet. Saken kanske där kan läggas till rätta på annat sätt, men
jag har velat citera uttalandet såsom bevis för hurudant läget på kapitalmarknaden
för närvarande är.

Jag nämnde nyss att tiden för likvid av de aktier i järnvägsbolaget, som
ägas av Göteborgs stad, skulle framflyttas. Det är möjligt att man härigenom
och genom att vid likviden förfoga över obligationer som ingå i järnvägsstyrelsens
värdeportfölj — bl. a. obligationer utfärdade av Göteborgs stad —
skulle kunna mildra verkningarna på kapitalmarknaden av ett statsförvärv
av järnvägarna. Men det kvarstår 50 miljoner kronor att betala till andra aktieägare,
och det är då att märka att riksgäldsdirektören förklarat, att det
för närvarande är omöjligt att upplåna 25 miljoner kronor till Norrbottens
järnverk och att riksgäldsfullmäktige enhälligt avstyrkt upplåning för förvärv
av bergslagsbanan.

Fullmäktige i riksbanken ha i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 maj 1947,
som är återgiven i en i dagarna till riksdagen överlämnad proposition nr 314,
givit uttryck för svårigheterna på kapitalmarknaden. Jag tillåter mig att
här föredraga en del av vad som står i denna skrivelse, ty det berör direkt det
ärende som vi nu behandla. Det heter i skrivelsen: »Det har i det föregående
framhållits, att läget på den svenska kapitalmarknaden under senare tid
kommit att utmärkas av en betydande åtstramning. Denna åtstramning är
till övervägande grad en följd av den snabba valutautströmningen. Den kommer
därför även successivt att övervinnas i den mån valutaläget förbättras
och de förut redovisade åtgärder vidtagas, som erfordras för att återställa den
inhemska balansen mellan köpkraft och varutillgång. Av särskild betydelse i
sammanhanget är en allmän begränsning av investeringar och allmänna utgifter
samt en överbalansering av budgeten. Fullmäktige ha funnit anledning att
särskilt framhålla, att även utgifter, som endast innefatta kapitalöverföringar
och därför icke påverka den samhällsekonomiska balansen i ogynnsam riktning
—■ exempelvis ersättning vid övertagande av järnvägar — ur ren kapitalmarknadssynpunkt
i regel kunna göras till föremål för samma invändningar
som andra utbetalningar för investeringsändamål.»

Så säga de ansvariga för Sveriges riksbank och åberopa i skrivelsen direkt
övertagande av järnvägar. Om jag inte felaktigt tolkar propositionen och de
uttalanden som finansministern bär gjort i den offentliga debatten, godtar
han de synpunkter som bankofullmäktige ha framlagt i sin skrivelse. Man
frågar sig då, om det inte är riktigt att, när det faktiskt inte föreligger något
behov att forcera förevarande ärende, åtminstone uppskjuta ståndpunktstagandet
och låta ärendet vila i stället för att:, i direkt strid mot vad riksgäldskontoret,
riksbanken och de valutavårdande myndigheterna förorda, gå in för kapitalinvesteringar
i det nuvarande läget. Det händer i så fall ingen olycka.

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. ''järnvägsaktiebolag. (Forts.)
Järnvägen skötes på samma sätt som hittills, och verksamheten kan säkerligen
även i fortsättningen genom samarbete och samverkan bedrivas i samförstånd
med statens järnvägar.

I andra sammanhang har det allvarligt påpekats, att man skall vara återhållsam
i fråga om investeringar. Jag går tillbaka till statsverkspropositionen,
där vi på flera punkter finna nedskurna anslag, som avse ändamål som ha
den angelägenhetsgraden, att det hade varit mycket önskvärt — det har också
kommit till uttryck i väckta motioner — att de bort tillgodoses med högre
belopp. Man uppmanar allmänheten att iakttaga återhållsamhet och sparande,
men riksdagen lyssnar inte på varningarna från de valutavårdande organen,
utan går fram utan att bekymra sig för konsekvenserna. Jag måste säga att
tidpunkten för statsförvärv av ifrågavarande järnvägar ur kapitalmarknadssynpunkt
är den sämsta som kunnat väljas.

Jag anhåller, herr talman,, att få yrka avslag på utskottets hemställan och
bifall till den av mig m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Häri instämde herrar Axel Ivar Anderson, Wistrand, Löthner, Carl Eric
Ericsson, Isaksson, Velander och Wehtje.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Det förslag, som här föreligger, får
betraktas såsom ett fullföljande av riksdagens beslut år 1939 om de svenska
järnvägarnas enhetliggörande och förstatligande. Vi ha sedan år 1939 haft
åtskilliga liknande förslag uppe till behandling, och riksdagen har. jag tror
undantagslöst, följt det principbeslut, som då fattades. Jag vill erinra om
att vi tidigare under denna riksdag ha fattat beslut i frågor av denna art, och
jag vill erinra om att statsutskottets ärade ordförande helt nyligen också han
var med på att ett förstatligande skulle ske av Gotlands och Ölands järnvägar.
Först nu när det gäller det största av de enskilda järnvägsnäten har det gjorts
invändningar och rests motstånd mot ett övertagande från statens sida av järnvägsdriften.

En inlösning av hela bergslagsbanenätet är en ganska omfattande affär. Detta
järnvägsnät är utan jämförelse det största enskilda järnvägsnätet här i landet.
Det långa dröjsmålet med införlivandet av dessa järnvägar med statens järnvägar
beror främst på det motstånd, som rests från ägarnas sida. Nu har emellertid
träffats en överenskommelse, och det är denna överenskommelse som
ligger till grund för utskottets utlåtande.

Den föregående talaren framförde en hel del betänkligheter och en hel del
kritik mot det nu framlagda förslaget. Han anförde bland annat, att tidpunkten
för förvärvet var mindre lämpligt vald. Jag medger utan vidare att
tidpunkten för denna affär, eller tidpunkten överhuvud taget för järnvägsaffärer,
naturligtvis just nu inte är den lämpligaste. Utskottet har också i sitt
utlåtande framhållit, »att genomförandet av de enskilda järnvägarnas förstatligande
kommit att infalla under en ur allmän-ekonomisk synpunkt mindre
lämplig tidpunkt», detta således med hänsyn till den under en så lång tid rådande
högkonjunkturen, vilken givetvis i betydande grad påverkat dessa järnvägars
värde.

Reservanternas talesman anförde vidare en hel del kritik över tillvägagångssättet
vid själva värderingen. Beträffande denna sak kan jag inte annat än
återge de uppgifter vi fått från järnvägsstyrelsen, vilken säger, att en värdering
företagits i sedvanlig ordning. Denna värdering har avsett att få fram
ett efter 1939 års prisläge avpassat affärsvärde. Man har alltså räknat ut vad
järnvägen affärsmässigt kunde vara värd år 1939, med dåvarande priser, dåvarande
taxor och dåvarande trafik, och kommit fram till en summa av ca

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Xr 26.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas in. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)

65 miljoner kronor. Det föreslagna försäljningspriset av aktierna uppgår till
80,3 miljoner kronor. Priset innebär således ett överpris av 15,3 miljoner kronor,
sett utifrån den värdering, som gjorts med ledning av 1939 års prisläge,
men till förklaring på detta har järnvägsstyrelsen velat framhålla, att den vid
bergslagsbanan utförda elektrifieringen — den är nu helt klar från Göteborg
till Gävle och dessutom på dalslandsbanan från Mellerud till Kornsjö — vilken
drog en jämförelsevis billig kostnad, nu har ett sådant värde för järnvägstrafiken,
att den måste åsättas ett mervärde i förhållande till värderingen
år 1939 av inte mindre än 20 miljoner kronor. Med utgångspunkt från denna
siffra står det ju klart, att i varje fall eu mycket god del blir täckt -—• ja,
säkerligen hela beloppet •— av de 15 miljoner kronorna i överpris, som enligt
värderingen nu skola erläggas.

_ Utskottets ordförande uppehöll sig även mycket ingående vid frågan om,
finansieringen av likviderna, och han tryckte särskilt på det penningläge, som
för dagen råder. Det är uppenbart att detta läge är allvarligt. Det är också
uppenbart att man måste ta all möjlig hänsyn till detta läge, och följaktligen
har ett betydande avseende fästs vid den av riksgäldsfullmäktige på denna
punkt gjorda invändningen, när det gällt att pröva just denna sida av saken.
Nu är det emellertid här inte — och det har den föregående talaren erkänt, i
varje fall delvis erkänt -— fråga om en upplåning av 80 miljoner kronor,
utan man har i själva verket kommit överens om att likviderna skola erläggas
antingen kontant eller i statsobligationer. Det är den första överenskommelsen
i det avtal som träffats. Betalningen behöver således icke ske kontant,
utan kan ske även med obligationer. Vidare bär senare träffats en överenskommelse
med Göteborgs stad och Gävle stad, att betalning får ske successivt
med endast en femtedel av kontantlikviden årligen med början den 1 oktober
1948, under det att återstående likvid skulle få innestå i riksgäldskontoret.
Dessutom har Göteborgs stad gjort det medgivandet, att staden i stället för
statsobligationer såsom likvid mottager Göteborgs stads egna obligationer.
I järnvägsstyrelsens tillgångar ingå nämligen även Göteborgs stads obligationer,
vilka således kunna användas vid betalningen gentemot Göteborgs
stad. Allt detta medför, att det i dagens läge inte blir den påfrestning på
penningmarknaden som reservanterna velat göra gällande utan att det blir
en betydligt mindre kännbar påverkan. Just genom att likviden slås ut över
en tid av fem år och dessutom kan utgå dels i statsobligationer och dels i
Göteborgs steds egna obligationer behöver alltså icke den upplåning ske, som
riksgäldsfullmäktige hade befarat, och följaktligen bortfaller en mycket stor
del av de påtalade svårigheterna.

Reservanten hade dessutom en del erinringar att göra mot själva tillvägagångssättet
vid förhandlingarna, Det var främst en anmärkning från
hans sida som jag därvidlag fäste mig vid. Det har sagts, att man i detta
fall borde ha tillsatt en förhandlingskommission. Nu beslöt emellertid riksdagen
redan år 1939, samtidigt med att den fattade sitt principbeslut, att
tillsätta en särskild nämnd pa tre personer, som, därest inte järnvägsstyrelsen
kunde träffa överenskommelse med parterna, skulle överta förhandlingarna
och försöka att träffa ett avgörande. Jag förstår verkligen inte
varför regeringen nu skulle ha skjutit denna av riksdagen beslutade nämnd
åt sidan för att i stället tillkalla en särskild kommission. Jag kan inte förstå
att det skulle ha givit ett bättre resultat i denna affär framför allt med Göteborgs
stad, som ju har varit den hårdaste nöten att knäcka, när det har
gäll! frågan^ om statens övertagande av bergslagsbaneniitet. Den saken får
emellertid stå för reservantens egen räkning.

Om jag skulle uttala någonting i detta sammanhang rörande tillvägagångs -

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)
sättet och rörande förhandlingarna, skulle det endast vara att jag är förvånad
över att det överhuvud taget var möjligt att träffa en överenskommelse
i det läge som förelåg och att det, i varje fall när det gäller Göteborgs stad,
var möjligt att komma till enighet.

Reservanten nämner vidare, att denna affär är ett köp av aktier, vilket
innebär att statens järnvägar vid bolagets likvidation måste erlägga den utskiftningsskatt
på cirka 25 miljoner kronor, som eljest skulle ha påvilat säljaren.
Det är riktigt att detta är ett köp av aktier, men det är inte första
gången vid ett järnvägsförstatligande som man gått fram på denna linje.
Även när det gällde västeråsbanan fick man lov att använda samma väg, och
man köpte även denna gång aktierna.

Vad utskiftningsskatten beträffar, är det uppenbart att om företaget som
sådant köpts, kunde man inte ha köpt det till samma pris som aktierna, utan
köparen hade måst erlägga en prisskillnad, som motsvarat den utskiftningsskatt,
som hade kommit att påvila säljaren. Under alla förhållanden kan man
utan vidare säga, att köparen alltid i sådana affärer, som det här gäller,
således både när det gäller köpet av västeråsbanan och bergslagsbanan och
andra liknande, i sista hand kommer att få erlägga utskiftningsskatten, vilket
är helt naturligt, ty en säljare är säkerligen inte så bakom flötet i ekonomiskt
avseende, att han inte kan räkna ut och förstå vad denna skatt kostar
honom.

Vidare ha här berörts en del detaljspörsmål — man kan säga att det i
stort sett varit fråga om bagateller — i det efter propositionens avlämnande
med Göteborgs stad träffade avtalet. En sak har dock väckt rätt mycket
uppseende och i varje fall i utskottet varit föremål för rätt mycket klander,
nämligen nämndens medgivande att i Göteborgs stad uppföra ett »större»
hotell. Därvid är dock att märka, att åtagandet ju begränsar sig till själva
uppförandet. Hotellet utgör inte på något sätt någon dellikvid till Göteborgs
stad, utan hotellet skall uppföras på av Göteborgs stad anvisad tomtmark,
men kommer att ägas av statens järnvägar, alltså förbli statsegendom, och
kommer givetvis, oavsett . om det uthyres eller drives i statens järnvägars
egen regi, att lämna en viss avkastning såsom förräntning på däri investerat
kapital. Detta belopp är således inte bortkastat, utan byggnaden kommer sedermera
att förvaltas av statens järnvägar och rörelsen att drivas i dess regi.
De övriga anmärkningarna tror jag inte att jag behöver uppehålla mig vid.

Det är, såsom jag tidigare sagt, uppenbart att tidpunkten för detta förstatligande
inte varit den lämpligaste. Det är uppenbart att priset inte heller är
billigt, men det är heller ingen som hade väntat sig något realisationspris när
Bergslagernas järnvågar såldes. Företaget har gått med en mycket stor vinst
under de sista tio åren. Det har haft en årlig utdelning av 7 procent sedan
år 1935 och ända fram till ar 1945, då utdelningen höjdes till 8 procent.
Det är emellertid att märka att dessa 7, 8 procent inte utgöra hela vinsten.
Därest hela vinsten hade utdelats till aktieägarna, skulle utdelningen ha varit
åtskilliga procent högre. Stora belopp av vinsten ha återgått till företaget
i form av ^förbättringar och nyinvesteringar, och dessutom ha avsevärda
vinstbolag ar från ar överförts i ny räkning. När det nu överenskommits, att
för ar 1946 aktieägarna skola fa en utdelning av 8 procent, utgör denna utdelning
qgentligen inte mer än en fjärdedel av den vinst, som efter bokslutet
stått till företagets förfogande. Företaget skulle med andra ord, om det
hade fått utdela hela vinsten, ha kunnat utdela 32 procent för år 1946. Nu
utdelas. 8 procent, vilket gör i runt tal 2,1 miljoner kronor, under det att
b’6l.™ J.OIler.kronor överföras i ny räkning, alltså balanseras över till år 1947.
och följaktligen tillfalla de nya ägarna.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sten: Herr talman! Jag ha inte för avsikt att yttra mig i huvudfrågan,
men såsom kammarens ledamöter torde ha funnit, finns till utlåtandet fogat
en reservation nr 2, således en reservation utöver den, för vilken statsutskottets
ordförande här fört talan.

Jag vill endast i all korthet erinra om vad som står i motiveringen till denna
reservation, nämligen att bokslutet för år 1946 visar ett ovanligt stort överskott,
och därtill lägga, att det goda resultatet av rörelsen står i ett visst samband
med den försiktiga löne- och pensionspolitik, som har förts av detta
företag, vilket gör de i motionerna och reservationen framförda synpunkterna
synnerligen behjärtansvärda.

Om kammaren nu emellertid skulle anse sig inte kunna gå emot statsutskottets
avstyrkande av motionerna, får man dock hoppas, att denna fråga
kan ordnas i enlighet med slutorden i statsutskottsmajoritetens uttalande på
denna punkt, som ju inte innebära ett avvisande utan ett uttalande om att
»frågan om bidrag av statsmedel till ifrågavarande ändamål torde böra behandlas
för sig och icke upptagas till prövning i nu förevarande sammanhang».

Jag ber med detta att få yrka bifall till den med 2) betecknade av hierr
Holmström avgivna reservationen, som innebär bifall till motionerna 1:309
och 11:461.

Herr Wetter: Herr talman! Utskottet har i likhet med departementschefen
i första hand stött sig på 1939 års beslut, när det gällt att motivera ifrågavarande
järnvägsförstatligande. Nu ligger emellertid detta beslut åtta år tillbaka
i tiden, och det har hänt eu hel del under denna tid. Man har gjort erfarenheter
både i den ena och den andra riktningen. Ä andra sidan ligger denna
proposition helt och hållet i linje med den allmänna tendens, som under de
senaste åren har följts av majoritetspartiet, nämligen tendensen att förstatliga
så mycket som möjligt av företagsamheten. Detta har ju varit fallet i många
andra länder, såväl efter förra kriget som efter detta krig. Man har emellertid
nu börjat att i viss mån få fram de ekonomiska resultat, som denna statsdrift
i olika länder har nått, även om man i vissa länder ur »samhällelig synpunkt»
inte gärna vill redovisa dessa resultat.

Jag fick häromdagen i min hand en tidning från England, i vilken redovisades
resultatet av statsdriften i de olika staterna i Australien, vilket sannerligen
inte är av uppmuntrande slag. I South Wales hade man under regeringens
ledning infört trafik med trålare, men på detta förlorat 314 000 pund.
På anfeggande av statliga timmergårdar och inrättandet av en statlig timmerdistribution
hade man förlorat 324 000 pund och på kalkbruk, drivna i statlig
regi, 20 000 pund o. s. v. Dessa företag ha nu övertagits av den privata företagsamheten
och tjäna samhället på det sättet. I staten Victoria har man på
kolgruvor under de senaste åren förlorat mellan 79 000 och 100 000 pund
varje år. I Queensland investerades efter förra kriget 2 100 000 pund. Av detta
belopp återstå såsom aktiva 300 000 pund. Ännu flera exempel kunde angivas.

Det är klart att man kan ha vilken uppfattning som helst om statsdrift
eller om drift i enskild regi, men nog tror jag att det skulle vara nyttigt, om
man, vilket ibland även från regeringens sida betonats, kunde få so det ekonomiska
resultatet av statsdriften redovisat, och därvid vore det givetvis värdefullt
att få del av erfarenheterna även inom andra länder.

Första Icammarens protokoll 1947. Nr 26.

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)

Såsom ett ytterligare argument mot statsdriften har även framhållits, att
det hos oss under senare år förekommit en betydande övercentralisering. Statens
olika organ, icke minst järnvägsstyrelsen, ha under dessa år belastats med
kolossala arbetsuppgifter, beroende i mycket stor utsträckning på den rådande
bränslesituationen och omkastningen av exporten till olika delar av landet.
Man får emellertid också komma ihåg att här har skett ett förstatligande, som
ökat järnvägarnas längd med ungefär 40 procent. Det är således högst betydande
arbetsuppgifter, som påförts järnvägsstyrelsen.

Med detta har jag velat säga, att det nog finns skäl för att göra eu realprövning,
huruvida det är lämpligt att just nu genomföra ett ytterligare stort
järnvägsförstatligande. Nog finns det skäl att undersöka om det verkligen,
åtta år efter principbeslutets fattande i denna fråga, är lämpligt att besluta om
en dylik åtgärd. Om man kommer till det resultatet, att man vill göra en realprövning,
gäller det sedan att väga fördelar och nackdelar mot varandra.

Såväl departementschefen som utskottet stödja sig vid avvägningen av fördelarna
och nackdelarna av ett förstatligande av bergslagsbanan på järnvägsstyrelsens
uttalande och argumentering. Järnvägsstyrelsen anser ju, att man
genom en sammanslagning skall kunna vinna avsevärda fördelar, och departementschefen
har också ansett, att man genom en dylik sammanslagning, under
strängt beaktande av allmänhetens krav, skulle kunna åstadkomma bekväma
och snabba reselägenheter åt skilda håll. När man läser om allt vad som skall
vinnas genom en sammanslagning, förvånar man sig över att depna järnväg
hittills överhuvud taget kunnat drivas och att stora delar av vårt land, som
beröras av detta järnvägsnät, såsom jag tror, i mycket stor utsträckning gillat
det sätt på vilket trafiken skötts. Det kan naturligtvis finnas undaptag även här.

I reservationen har framhållits, att det- icke skulle vara till gagn, att det bildades
ett statsmonopol omfattande samtliga järnvägar i landet utan att vid
sidan av statens järnvägar borde stå något företag, med vilket statens järnvägar
kunde jämföras, såväl ur ekonomisk som teknisk synpunkt. Jag kan nämna
att när vi, på grund av Östersjöns avstängning under kriget, hade den stora
anhopningen av fartyg i Göteborgs hamn att brottas med, var det till mycket
stor nytta för oss att få uppslag även från Bergslagernas järnvägar om möjligheter
att hjälpa. Det var nämligen på grund av järnvägarnas oförmåga
att transportera fram godset som i mycket stor utsträckning detta kaos uppstått.

Nu säga reservanterna, att man lika bra genom ett samarbete skulle kunna
nå de fördelar, som järnvägsstyrelsep och departementschefen säga sig vänta.
Detta avfärdar utskottet som »önsketänkande». Jag finner inte det vara ett argument.
Tänk om sjöfartens män, vilka äro beroende av samarbete på alla möjliga
internationella marknader, för att försöka få en service, som skall kunna
tillfredsställa trafiken, inte skulle våga sig på ett samarbete eller avfärda ett
dylikt med ordet »önsketänkande». Vart skulle det leda? Jag tror för min del
att just ett samarbete mellan två skilda affärsdrivande verk ofta ger ett bättre
resultat än en centralisering till ett ämbetsverk av så fantastiska mått som
statens järnvägar.

Utskottet har, såvitt jag förstår, inte i föreliggande fråga gått in på någon
realprövning, utan gått helt på statsdriftslinjen. Man har icke heller tagit
varning av riksgäldsfullmäktiges eller bankofullmäktiges uttalande, att den
ekonomiska situationen i vårt land inte är sådan, att den uppmanar till ett förstatligande
just nu. Jag kan inte se annat än att det vore klokt att i nuvarande
läge gå försiktigt fram och vänta, och se och försöka ett samarbete, vilket jag
tror skulle kunna leda till minst lika goda resultat som ett rent förstatligande.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr J. B. Johansson m. fl.
avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Bergvall, Petersson, Björck och Albertsson.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Propositionen om förstatligande av
bergslagsnätet kan måhända betraktas såsom ett av slutleden i arbetet för det
svenska järnvägsnätets enhetliggörande.

Såsom utskottet har framhållit, är förslaget endast ett effektuerande av 1939
års principbeslut i ämnet, och jag har därför något svårt att förstå, vad, som
nyss anfördes av herr Wetter. Han gjorde gällande, att åtskilligt har inträffat
sedan detta principbeslut på sin tid fattades. Det är väl riktigt allmänt
sett, men jag kan inte inse att något inträffat, som skulle utesluta de fördelar
av ett enhetliggörande av järnvägsnätet i vårt land, vilka ansågos komma att
uppstå, när principbeslutet fattades.

Herr Wetter var emellertid i förbigående inne på en sak, som kanske i någon
mån förklarar hans ståndpunktstagande. Han sade, att detta förslag ligger i
linje med majoritetspartiets allmänna handlande under de senare åren, nämligen
att öka förstatligandet av näringslivet. Han ville med andra ord göra
ärendet till en principfråga för regeringens vidkommande. Men det är anmärkningsvärt,
att en partivän till herr Wetter i andra kammaren alldeles nyss underströk,
att detta icke bör göras till en fråga om socialisering eller icke socialisering,
utan att det gäller ett praktiskt ståndpunktstagande. Den senare meningen
finner jag alldeles riktig, men det svär både mot herr Wetters ord och
mot de uttalanden som gjorts i en del tidningar, vilka representera hans parti.
Jag tror, att principiellt intet i detta sammanhang kan pådyvlas regeringen.
Det är snarare opponenterna som hängivit sig häråt. För dem har det blivit en
religion, att man till varje pris skall förhindra förstatligandeprocessen, även
när den ur alla praktiska synpunkter kan anses önskvärd. Därför motsätter man
sig den åtgärd, som här har föreslagits av regeringen.

Jag kan emellertid gärna medge, att bergslagsnätet intar en särställning
bland de enskilda järnvägarna här i Sverige. Nätet består som bekant av ett
flertal fristående företag, som drivas av en gemensam trafikledning. Men den
omständigheten, att bergslagsnätet utgör en enhet, medför väl inte att ytterligare
fördelar icke skulle kunna vinnas genom nätets införlivande med statens
järnvägar. En blick på kartan visar, att denna järnväg går tvärs över vårt
land, och detta trafikområde genomkorsas också av flera SJ-linjer. Bara det
faktum, att man har 17 föreningsstationer, visar ganska tydligt, att BJ-nätet
griper in i det stora järnvägsnätet som vi ha här i landet.

Nu har man gjort gällande, att syftet med förstatligandet, d. v. s. enhetliggörandet,
lika bra skulle kunna nås genom en samverkan mellan SJ och GDG.
När utskottet har karakteriserat detta såsom önsketänkande, så är det enligt
min mening någonting som inte kan avfärdas med den axelryckning, som herr
Wetter nyss bestod detta uttalande. Vi kunna inte komma ifrån det faktum,
att det i praktiken har visat sig vara omöjligt att finna en lösning av t. ex. en
så enkel fråga som hur man skall utnyttja vagnarna i hamnarna. Detsamma
gäller andra liknande trafiktekniska problem, som man tycker borde kunna
lösas utan vidare. Trots att man både från SJ :s och GDG:s sida har uttryckt
önskemål om en samverkan, som skulle kunna bli av trafikekonomisk betydelse,
har någon sådan samverkan i praktiken icke kommit till stånd.

Man gör också gällande, att GDG bör bibehållas såsom ett självständigt
företag, därför att på så sätt möjligheterna till utvecklingsbefrämjande tävlan

Nr 28.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)
skulle bevaras och därför att man skulle kunna erhålla ett inhemskt jämförelsematerial
vid bedömningen av SJ :s drift. Jag tror inte att detta har den
stora betydelse, som man söker göra gällande. Den konkurrens med andra trafikmedel,
som för närvarande förekommer och som även i framtiden kommer
att finnas, måste enligt min mening utgöra en tillräcklig sporre för statens
järnvägar. Men bortsett härifrån undrar jag bara, om man anser att vi skulle
haft t. ex. bättre postförhållanden här i landet, därest ett med herr Swartlings
postverk konkurrerande företag funnits, eller om vi skulle haft ett bättre telefonväsende,
därest vi haft ett med herr Sterkys telegrafverk konkurrerande
telegraf- och telefonföretag. I varje fall finner jag, att om man på dessa områden
jämför Sverige med utlandet, såsom herr Wetter gärna ville göra på
andra områden, så kommer man snarast till en motsatt slutsats. Vårt telefonväsende
hör, för att ta detta enda exempel, till de främsta i världen. Det finns
bara ett land, nämligen Amerikas Förenta stater, som har flera telefoner per
invånareenhet än vi ha här i Sverige. Herr Wetter skakar på huvudet -—■ han
menar kanske, att Förenta staterna och måhända också Schweiz ligga framför
oss när det gäller tekniken på telefonväsendets område. Det skall medges
men det är inte oväsentligt vilka kostnader som åvila abonnenterna för dessa
deras telefoner. När det gäller Schweiz få vi också komma ihåg att förhållandena
ligga väsentligt annorlunda till än i Sverige, därför att Schweiz är ett
litet och tättbefolkat land, medan Sverige är stort och relativt glest befolkat.
Telefonanläggningarna måste därför bli förhållandevis vida dyrare för Sverige
än för Schweiz. Ändock äro telefontaxorna i Sverige för närvarande de lägsta
i hela världen och även tekniskt tåla vi jämförelse med de flesta övriga länder
på vårt klot.

Vidare har man riktat sig mot den verkställda värderingen av det företag,
varom här är fråga. Jag medger gärna, att järnvägsvärdering är en mycket invecklad
vetenskap. Riktlinjerna för värderingen ha angivits i en proposition
till 1940 års riksdag angående statsförvärv av Boråsbanorna, och dessa riktlinjer
ha sedan i huvudsak följts vid de övriga järnvägsköpen. Grundläggande
för denna värdering är vad man kallar 1939 års kalkylpris. Detta bygger på
vederbörande järnvägs inkomst- och utgiftsförhållanden under en basperiod
före kriget. Vad beträffar GDG-järnvägarna, bär man kommit fram till ett
värde av omkring 61 miljoner kronor. Förutsättningen härvid — det vill jag
understryka — har varit ångdrift. Till denna summa har sedan gjorts tillägg
för egendom utanför järnvägsrörelsen. Värdet av denna egendom har beräknats
till omkring 33 miljoner kronor. Därefter ha avdrag gjorts för skulder utöver
fasta lån, för överårighet, för brist i pensionskassa m. m. Också avdragets storlek
har beräknats till 33 miljoner kronor. Bakom denna siffra ligger den egentliga
värderingen av järnvägsegendomen. En sammanställning av de olika posterna
ger till resultat ett affärsvärde å järnvägsaktierna per den 31/i2 1938 av
61 miljoner kronor. Detta har slutligen korrigerats med hänsyn till utdelningarna
under åren efter basperiodens slut. Järnvägsstyrelsen har på så sätt kommit
fram till ett sammanlagt aktievärde av 64,8 miljoner kronor.

Detta värde hänför sig till 1939 års prisnivå, och någon hänsyn har icke
tagits till den ökning av affärsvärdet, som otvivelaktigt har inträtt genom elektrifieringen
av GDG:s huvudlinje och vissa anslutande linjer. Icke heller har
man medräknat den kostnadsökning, som skulle ha uppkommit därest elektrifieringen
genomförts först efter förstatligandet.

Nu har emellertid från säljaresidan hävdats, att hänsyn också borde tagas
till de nyssnämnda särskilda förhållandena, vilka inträffat efter år 1938. Vid
de förhandlingar, som förts mellan järnvägsstyrelsen och trafikförvaltningen,
har någon enighet om värdet icke kunnat vinnas. Medan järnvägsstyrelsens vär -

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnväg sak tieholag. (Forts.)
dering i fråga om BJ-aktierna slutade vid ett aktiepris av 405 kronor, kom
trafikförvaltningen fram till ett värde av 936 kronor, men innan förhandlingarna
avbrötos, höjde järnvägsstyrelsen sitt anbud till 450 kronor, medan trafikförvaltningen
avgav ett bud på 750 kronor. Därefter trädde förlikningsnämnden
till och kunde ena parterna om ett pris av 535 kronor. Motsättningen mellan
parterna beträffande de övriga aktierna har varit av ungefär samma storleksordning.

Det är förståeligt, att järnvägsstyrelsen från sina utgångspunkter beträffande
värderingen av järnvägsegendom ■— vilka i princip skola tillämpas —
har funnit villkoren i fråga om dessa aktier vara kostsamma. Men å andra
sidan måste man medge, att säljareparten haft ett visst fog för sina synpunkter
på prisfrågan. Den uppgörelse, som har träffats, kan nog affärsmässigt
sett anses godtagbar för statens vidkommande. I varje fall har jag kommit till
detta resultat.

Beservanterna i statsutskottet ha vidare påpekat, att de träffade överenskommelserna
innefatta ett tillägg på 15,7 miljoner kronor utöver 1939 års
kalkylpris. Då man riktat kritik mot detta tillägg, har man gjort det från
den utgångspunkten, att onormala förhållanden på bränslemarknaden skulle
ha lagts till grund för denna kalkyl. Detta är emellertid en sanning med modifikation.
Den av statsutskottet åberopade siffran 20 miljoner kronor såsom
mervärdet på elektrifieringen innefattar icke blott hänsynstagande till förhållandena
på bränslemarknaden och i varje fall inte större hänsynstagande till
dessa förhållanden än att däri inräknats den direkta merkostnad för driften,
som den förlängda bränslekrisen kan antagas ha medfört.

Om man vill gå därhän att man gör gällande, att de principer inte skulle
vara hållbara, vilka varit utgångspunkt för värderingen år 1939, så ber jag
att få göra herrarna uppmärksamma på att detta borde ha anförts tidigare än
nu, alldenstund riksdagen så sent som för några månader sedan utan någon
som helst diskussion beslöt att förstatliga ett par andra järnvägar. Vid den
tidpunkten framfördes icke några som helst invändningar gent emot just denna
princip för värderingen. Nej, jag har den känslan — som jag för övrigt
redan givit uttryck åt i andra kammaren — att herrarna i denna fråga tänka
ungefär på samma sätt som de mödrar, som vilja ha sina fula döttrar bortgifta
först. Man vill, att staten skall överta alla järnvägar som ur trafikekonomisk
synpunkt äro mindre lyckade, medan man åt den privata driften vill
förbehålla de järnvägar, som bära sig. I det senare fallet bortser man från
alla de fördelar, som kunna uppstå i samband med ett enhetliggörande av det
svenska järnvägsnätet.

Jag skall ingå på vissa detaljspörsmål, som inte tagits upp av opponenterna
i medkammaren men som enligt uppgift berörts i denna kammare. Enligt utskottets
mening äro vissa frågor i överenskommelsen med Göteborgs stad
oklara. Detta skulle gälla dels storleken av kostnaderna för vissa järnvägsövergångar,
dels frågan om uppförande av ett större hotell i anslutning till
Göteborgs järnvägsstation och dels frågan om överlämnande av viss mark i Göteborg.

Vad angår frågan om järnvägsövergångarna, må det framhållas att denna
sak finnes uttryckligen reglerad i 1927 års bangårdsavtal mellan Göteborgs
stad och järnvägsstyrelsen — märk väl inte BJ. Enligt detta avtal skulle
järnvägsstyrelsen bekosta anordningar över spårområdet och Göteborgs stad
järnvägsövergångarna i övrigt. Härvid är emellertid att märka, att två av
järnvägsövergångarna ingå eller komma att ingå i för automobiltrafiken viktiga
leder, till vilka statsbidrag skall utgå enligt de grunder, som fastställts
av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande. Statsbidrag skall uppenbarligen

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)
icke utgå förrän trafiken har blivit av sådan omfattning, att järnvägsövergångarna
behöva byggas, och clet är just vid den tidpunkt som i avtalet angives
såsom den tid, då statens järnvägars skyldigheter skola inträda. SJ skall
nämligen utföra järnvägsövergångarna när »med hänsyn till trafiken så erfordras»,
som det heter i avtalet.

Det förhåller sig sålunda inte alls på det sätt, som högermotionärerna ha
gjort gällande, att Kungl. Maj :t under hand utan riksdagens hörande har
ställt i utsikt statsbidrag i form av bilskattemedel. Inte heller köper staten
viss egendom med hjälp av bilskattemedel. De nyssnämnda båda järnvägsövergångarna
äro nämligen sådana, att statsbidrag enligt gällande bestämmelser
skall kunna utgå med upp till 95 procent av anläggningskostnaden. SJ:s
åtagande innebär sålunda att av egna medel tillskjuta 5 procent av anläggningskostnaden,
d. v. s. antagligen några hundratusental kronor.

Vad beträffar hotellet har man sagt, att det inte finns angivet, hur stort
detta hotell skall vara. Skall det vara 100 eller 200 rum? Jag vill bara understryka
att jag tror, att det ur statens järnvägars synpunkt kan vara affärsmässigt
fördelaktigt att starta en sådan hotellrörelse. Om vi även här
skola jämföra med utlandet, och gå till England, som herr Wetter så gärna
besöker, får jag säga att järnvägsbolagen i England ha en ganska omfattande
hotellrörelse, som visat sig vara en rätt god affär. Därtill kommer ännu en
sak som man bör beakta, nämligen att turisttrafikföretaget, som kontrolleras
av SJ, har tänkt sig att använda detta hotell såsom bas för restaurangvagnarna.
Man behöver helt enkelt eu större restaurangrörelse än den man hittills
haft. Detta hotellprojekt torde alltså böra betraktas såsom ur ekonomisk synpunkt
enbart fördelaktigt. Ledningen för statens järnvägar har också långt
före dessa förhandlingar förklarat, att man hade för avsikt att så snart möjligheter
yppade sig uppföra ett större hotell i Göteborg.

Herr Andersson i Eixö har varit inne på frågan om utskiftningsskatten,
och jag tror knappast att jag behöver närmare ingå på den saken. Ty det är
alldeles riktigt som han sade, att därest man tänker sig att utskiftningsskatten
skulle betalas av säljarna, hade givetvis värdet på aktierna blivit ett helt
annat. I och för sig är den valda utvägen från statens synpunkt sett egentligen
klarare, ty i annat fall skulle det måhända finnas möjligheter för det
privata företaget att komma ifrån utskiftningsskatten, trots att man hade beräknat
den såsom en del av det pris, som statens järnvägar skulle betala. Som
bekant har man i något fall lyckats därutinnan vid de köp, som tidigare ha
verkställts av statens järnvägar. Ur klarhetssynpunkt är detta alltså ett bättre
förfarande än det tidigare tillämpade.

Herr Wetter tog, för att. styrka sin principståndpunkt till förstatligandet,
ett exempel från England. Där har man, sade han, så småningom kommit
fram till ett obehagligt uppvaknande när det gäller timret och det statliga
handhavandet därav. Nu vet jag inte, varför herr Wetter skall behöva fara
till England och ta upp frågan om timret för att påvisa det olämpliga i de
svenska järnvägarnas enhetliggörande. Herr Wetter kunde i stället ha erinrat
sig alla de bankruttmässiga järnvägsföretag här i landet, som ha övertagits av
statens järnvägar. Om jag skulle göra som herr Wetter och generalisera i
mina omdömen, skulle jag av detta förhållande dra den slutsatsen, att den
privata företagsamheten är fullständigt undermålig, eftersom de privata järnvägsföretagen
inte kunnat klara sig. Sedan de upptagits av statens järnvägar,
ha de i vissa fall blivit bäriga. Men jag drar inte utan vidare sådana slutsatser.
Jag säger endast, att därför att de förenats med statens järnvägar och blivit
inkopplade i det stora systemet ha sådana besparingar kunnat göras, att även
dessa järnvägslinjer blivit bäriga. Trots att statens järnvägar övertagit det

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)
ena bankruttmässiga privata järnvägsföretaget efter det andra, ha statens
järnvägar väl förräntat det insatta kapitalet. Om man skulle dra någon slutsats
av detta, så måste det ju bli, att den statliga företagsamheten på detta
område är den privata vida överlägsen. Så kan det gå, om man bara vill resonera
utifrån religiöst betonade principståndpunkter, såsom herr Wetter gjorde.

Herr Wetter sade också, att det finns skäl att realpröva denna fråga, innan
man fattar beslut. Vilka fördelar kan man uppnå genom ett enhetliggörande
av det svenska järnvägsnätet, herr Wetter? Jag skall räkna upp fördelarna,
och sedan kan herr Wetter få uppräkna alla nackdelarna, och därefter skola
vi kanske kunna dra slutsatser om hur vi böra handla i detta fall. En enhetlig
ledning av det svenska järnvägsnätet skulle medföra, att vi behövde en avsevärt
mindre förvaltningsapparat. Den skulle upphäva splittringen på ett stort
antal självständiga förvaltningar. Taxeläget skulle bli genomgående detsamma,
och jämställdhet mellan olika landsdelar i fråga om taxor och transportlägenheter
skulle kunna genomföras. En enhetlig ledning skulle vidare möjliggöra
billigare taxor och transportavgifter, den skulle möjliggöra en förenklad
frakt- och avgiftsberäkning samt en förenklad redovisning och kontroll och
därmed ökade möjligheter att använda arbetsbesparande maskiner. Den skulle
vidare innebära en ökad konkurrenskraft gentemot andra transportmedel och
rationellare transportföring genom möjlighet att utan hänsyn till av samtrafik -taxor bundna transportvägar använda snabbaste och billigaste väg för transporternas
utförande. En enhetlig ledning skulle också ge möjlighet att bättre
utnyttja huvudlinjer av större transportkapacitet och möjlighet att i större,
utsträckning använda direkt- och fjärrgodståg, vidare ett bättre utnyttjande
av styckegodsvagnarna och styckegodsets dirigering till lämpliga samlingsoch
spridningscentraler, rationellare fördelning och utnyttjande av dragkraft
och vagnpark, centraliserad förråds- och verkstadstjänst samt upphandling,
bättre utnyttjande av personalen jämte enhetlig och mera effektiv utbildning
av denna, möjligheter att genomföra elektrifiering av bandelar genom att repliera
på redan befintliga anläggningar o. s. v. Det finns ytterligare några
punkter, som jag kunde uppräkna, men jag tycker att det anförda bör räcka.

Om nu herr Wetter önskar en realprövning, så ber jag honom att anföra
vilka nackdelar, som skulle uppstå genom detta enhetliggörande. Sedan vi
ha vägt dessa olika skäl mot varandra, ha vi kanske möjlighet att verkställa
den realprövning, som han så innerligt åstundar.

När man ser argumenteringen i den framlagda propositionen och i utskottsmajoritetens
utlåtande, frågar man sig — sade herr Wetter — hiir.det överhuvud
taget kunnat gå tidigare, innan Bergslagernas järnvägar blivit förstatligade
och innan det svenska järnvägsnätet gjorts enhetligt. Ja, det är klart
att allting kan gå, herr Wetter, och även detta, men vad har det betytt för
allmänheten? Det är väl det som är det väsentliga. Jag skall be att få lämna
några exempel på vad ett förstatligande kan innebära. v

Jag kan tala om för herr Wetter, att när Stockholm—Västerås—Bergslagens
järnvägar förstatligades, minskades priset på eu månadsbiljett mellan Spånga
och Stockholm från 14,50 kr. till 10 kr. Det gick förut också, herr Wetter, men
det kostade var och en som skulle åka från Spånga till Stockholm 4.50 kr.
mer i månaden än efter förstatligandet. När malmöbanorna förstatligades
1941, medförde detta att priset på en returbiljett Malmö—Falsterbo sänktes
från 4,65 kr. till 3,40 kr. och på eu biljett Malmö—Tomelilla från 8,30 till 6.40.
För en månadsbiljett mellan Södervärn och Falsterbo sänktes priset från 45,10
kr. till 27 kr., mellan Malmö och Dalby från 41 till 21 och mellan Malmö och
Tygelsjö från 19,40 till 12 kr. Jag skulle kunna anföra mycket mera. Jag
skulle kunna säga, att när Oskarhamnsjärnvägen på sin tid förstatligades, hade

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnväg saktiebolag. (Forts.)
trafikanterna gång efter annan framfört önskemål om snabbare förbindelse
med Stockholm. Detta kunde överhuvud taget icke ordnas, herr Wetter, men
det gick ändå att åka till Stockholm. Så kom förstatligandet, och då fick man
en snabb förbindelse, som gjorde att man kunde komma fram på fyra timmar
kortare tid än förut. En oskarshamnsbo kunde därefter på eu dag komma
fram och tillbaka, när han skulle till Stockholm, och ändock hinna utföra sina
uppgifter i huvudstaden. Detta var omöjligt så länge man måste lita till den
privata järnvägen, men när den förstatligades, gick det omedelbart.

Ja, herr Wetter, om vi skola resonera om det märkliga i att järnvägsdriften
går eller inte går, kommer jag till den slutsatsen, att det naturligtvis alltid
går; det är bara fråga om hur det går. Jag kommer också till den slutsatsen,
att man i allmänhet uppnått väsentliga förbättringar, när järnvägslinjer förstatligats,
tack vare det förenhetligande som detta inneburit. Jag säger inte
att förbättringen utan vidare beror på att statens järnvägars drift skulle vara
överlägsen den privata driften, men jag säger att statens järnvägar tack vare
att det är ett stort företag med stora resurser har större möjlighet att tillmötesgå
trafikanternas önskemål än de privata järnvägarna.

Herr talman! På dessa skäl och kanske med ytterligare andra bevekelsegrunder
har jag kommit till den slutsatsen, att man icke borde töva med propositionen
utan att den borde framläggas vid innevarande års riksdag.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Wetter, som anförde:
Herr talman! Jag vill bara rätta ett litet missförstånd. Herr statsrådet sade
att jag gått till England för att hämta exempel på förstatligade företag,
men det exempel jag lämnade var hämtat ur eu engelsk tidning men gällde
förhållandena i Australien, och jag nämnde också de australiska staternas
namn.

Att posten och telegrafen skulle vara så kolossalt långt komna här i landet,
tror jag är en överdrift. Vi ha ju visserligen ett stort och långt land
och stora svårigheter på detta område, men när man skall telefonera till
Göteborg och inte kan komma fram på rimlig tid mellan kl. 9 på morgonen
och kl. 6 på kvällen annat än med ilsamtal, så tror jag inte att servicen åt
konsumenterna kan jämföras med den standard man har i Amerika, där man
kommer fram till Pacific-kusten från New York på en minut.

Jag tror inte att kammaren är rätt forum att taga upp en diskussion om
realprövningen. Jag har framhållit att enligt min uppfattning utskottet icke
gått in på någon realprövning, vilket utskottet hade bort göra, utan hänfört
allt som är sagt i motionen till s. k. önsketänkande.

Jag är alldeles övertygad om att förstatligandet av vissa järnvägar medfört
mycket stora fördelar, men å andra sidan måste nog kommunikationsministern
medge, att Bergslagernas järnvägar skött sig till stor tillfredsställelse
för trafikanterna och att deras arbete i näringslivets tjänst har varit
värt all aktning och allt erkännande.

Herr förste vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag före kl. 2 eftermiddagen utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7.30 på aftonen.

Herr Heiding: Herr talman! De av kammarens ledamöter, som 1939 åhörde
den debatt som då ägde rum rörande enhetliggörandet av det svenska järnvägsnätet,
finna nog att de farhågor som uttalas från reservanternas sida
nu äro ungefär desamma som då. Reservanterna anse nu liksom då att en del
av de svenska järnvägarna skola bibehållas som privata, men en del kan

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)
staten gärna få överta. Reservanterna anse att bergslagsbanan skall bibehållas i
enskild ägo, men vi veta, att det inte är länge sedan vi här i kammaren hade
en proposition om att staten skulle övertaga flera järnvägar, som voro mindre
bärkraftiga och icke hade möjlighet att lämna den vinst som man behöver
för att de skola kunna fortsätta sin verksamhet. När det gäller beigslagsbanan
äro vi väl alla överens om att företaget är stort nog och skött på sådant
sätt, att det har alla förutsättningar för att kunna fortbestå, men när
riksdagen har gått in för att vi skola enhetliggöra det svenska järnvägsnätet,
varför skall man då lämna ett företag som detta utanför? Det kan väl inte
vara riktigt att gå eu sådan väg som reservanterna i detta fall föreslagit.

Reservanterna framhålla, att det kunde vara värdefullt att äga tillgång
till inhemskt jämförelsematerial vid bedömande av förhållandena vid
de av staten ägda järnvägarna. Jag kan inte förstå att det kan vara behövligt.
Man får väl tänka sig att ledningen för det svenska järnvägsnätet även
i fortsättningen skall kunna bedöma rörelsen och att den skall lägga ned
all möjlig omtanke om att få samtliga järnvägar bärkraftiga. Visserligen kan
det, som jag förut framhållit, finnas järnvägar, som man har svårt att få
bäriga, men om man räknar det hela som ett järnvägsnät, får man väl tänka
sig att det skall kunna gå ihop, och det måste väl vara en fördel för alla
trafikanter, att man kan få det ordnat på bästa möjliga sätt, när det gäller
våra järnvägar över lag.

Det talas om att tidpunkten inte skulle vara så lämplig. Jag får erkänna,
att man vet inte vilken tid man skall välja i detta fall. Visserligen befinna
vi oss i en högkonjunktur, men det är inte säkert att vi om ett eller
annat år få större möjligheter att genomföra saken än nu, och efter alla de
utredningar som gjorts och de underhandlingar som förts mellan parterna anser
jag att man inte bör skjuta på avgörandet av denna fråga utan fatta ett beslut
nu.

Beträffande ersättningen för järnvägens aktier tror jag att den nämnd som
haft att åstadkomma denna sammanjämkning har gjort sitt allra bästa för
att komma till ett pris som kan vara godtagbart även ifrån statens sida.
Vi veta ju alla, att det från början begärdes ett väsentligt högre pris, men
det har nu sänkts så att man kan anse det godtagbart. Jag hörde en person,
som för övrigt står en del av reservanterna mycket nära, som häromdagen
talade om att han ansåg priset vara alldeles för lågt. För min del bär jag
inte den uppfattningen, utan jag tror att det kan vara ungefärligen tillräckligt.

Att de utredningar som skola tillkomma efteråt skulle vara svåra att genomföra,
har jäg för min del ingen tro på, och herr statsrådet har ju också
framhållit, att detta blivande utredningsmoment icke skulle komma att bli
av den storleksordning, att det kan medföra några svårigheter. Reservanternas
talesman uppehöll sig rätt utförligt vid frågan om byggande av ett hotell
i Göteborg, men jag förutsätter att om det skall byggas, kommer byggnaden
att bli räntabel, så att de pengar som nedläggas där lämna lika bra
avkastning som om de investerades i något annat. Jag tror således att man
icke behöver vara rädd för att engagera sig i ett sådant företag, och riksdagen
får ju för övrigt tillfälle att taga ställning till den frågan, när den
kommer före, kanske redan vid nästkommande års riksdag. Jag anser således
inte att reservanterna böra vara oroliga för dessa mindre utredningsfrågor.
De komma säkerligen att kunna klaras upp med rätt stor lätthet.

Reservanternas talesman sade också, att det hittills inte mött något motstånd,
när det gällt att förstatliga järnvägarna. Jag förstår inte riktigt det uttalandet,
ty om man tänker på den reservation som förelåg vid 1939 års riksdag,

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnväg saktiebolag. (Forts.)
minns man ju att motståndet var rätt stort redan. då. Jag erkänner däremot att
man har kunnat besluta i enhetens tecken, när det varit fråga om de mindre
järnvägarna, och att det då inte varit så svårt att komma överens.

Jag skall inte gå in på finansieringsfrågan, då både herr statsrådet och
herr Andersson i Rixö uppehållit sig vid den saken, men jag får ju säga, att
jag är av den uppfattningen, att denna fråga bör kunna klaras upp enligt det
förslag som här föreligger. Jag kan icke finna att det skulle möta några större
svårigheter att gå till väga på det sätt som är föreslaget i propositionen. Det
framhölls att det i fortsättningen gällde att kunna upplåna kapital till andra
företag och att riksgäldskontoret och i synnerhet dess chef hade uttalat sig i
den riktningen, att det var omöjligt att låna- upp pengar, men den saken får
man väl taga ställning till när man skall avgöra det ärendet. I detta fall tror
jag att det skall kunna gå på den väg som departementschefen föreslagit.

Jag menar således, att det inte bör vara några större betänkligheter mot att
nu genomföra detta förslag, och jag ber således, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I herr Heidings yttrande instämde herr TjäUgren.

Herr Hesselbom: Herr talman! Som representant för en bygd, som för sina
järnvägsförbindelser uteslutande är hänvisad till bergslagsbanan, ber jag att
vid detta tillfälle få uttala min synnerligen stora tillfredsställelse över att
frågan om en anslutning av bergslagsnätet till statens järnvägar äntligen står
inför sin lösning. Det är icke så, som reservanterna göra gällande, att det område
av vårt land, som trafikeras av dessa järnvägar, är ett avskilt trafikområde.
Yi som bygga och bo efter dessa järnvägar äro tvärtom av den uppfattningen,
att vi måste ha förbindelser även med andra delar av landet än de
delar som beröras av denna trafikförvaltning, och jag kan icke instämma i herr
Wetters deklaration om att denna förvaltning har fyllt alla de berättigade
önskemålen från trafikanternas sida. I propositionen framhålles, och det har
särskilt understrukits av departementschefen på tal om reseförbindelserna med
andra järnvägsnät, att det icke kan förnekas, att de nuvarande förhållandena
i dessa avseenden lämna rum för en berättigad kritik. Jag kan anföra många
exempel på detta. Om man skall resa från Stockholm till orter som ligga söder
om Kil på bergslagsbanan, får man resa med väntetider på inte mindre än 32
minuter — 1 timme 18 minuter — 34 minuter — 2 timmar 24 minuter — 4
timmar 57 minuter — 1 timme 58 minuter och 1 timme 32 minuter för att
komma några mil söder om nordvästra stambanan. Om man exempelvis vill resa
från Stockholm på eftermiddagen, måste man taga den mycket längre vägen
över Herrljunga och öxnered för att komma hem i något så när hygglig tid i
stället för att använda den naturliga korta förbindelsen över Laxå—Kil. I motsatt
riktning äro förbindelserna något bättre, men även där kan man notera
väntetider på 2 timmar 10 minuter och 2 timmar 58 minuter för trafikanterna.
Jag är övertygad om att bergslagsbanans införlivande med statens järnvägar
kommer att medföra stora fördelar i fråga om snabbare godstransporter
och framför allt genom snabbare reseförbindelser med andra delar av landet,
och jag vill uttala den förhoppningen, att det skall bli möjligt för järnvägsstyrelsen
att redan vid nästa tidtabellsskifte rätta de hittillsvarande missförhållandena
när det gäller förbindelserna mellan bergslagsbanan och statens
järnvägar.

En annan sak som vi inte heller äro nöjda med är järnvägens taxepolitik,
som medfört vissa nackdelar. Jag är övertygad om att de exempel, som kommunikationsministern
här anfört från andra järnvägar också ha sin tillämp -

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)
ning när det gäller dessa järnvägar, men en sak som här inte kan bortses ifrån
är det faktum att man nu inte kan få åtnjuta en genomgående taxeberäkning,
om man vill resa till orter vid dessa järnvägar. Resorna till Stockholm och andra
delar av landet, särskilt de södra och östra, komma att bli betydligt billigare
efter ett enhetliggörande, då man kan utgå ifrån att en genomgående taxeberäkning
kommer att tillämpas. Jag kan, som sagt, icke instämma i herr Wetters
deklaration om att det ifrån trafikanthåll icke finns några anmärkningar att
göra mot ett bibehållande av dessa järnvägar som självständig enhet.

När frågan om förstatligande av bergslagsbanan blev aktuell, uppstod det i
min hemstad farhågor för att ett sådant förstatligande skulle komma att innebära
vissa svårigheter för staden. Jag är övertygad om att dessa farhågor äro
överdrivna, men jag vill ändå inte underlåta att uttala den förhoppningen, att
detta också kommer att visa sig vara fallet och att alltså ett uppgående av
bergslagsbanan i statens järnvägar icke kommer att betyda några som helst
svårigheter eller sämre förhållanden för min egen hemstad.

Så skulle jag vilja rikta en fråga till statsutskottets ärade ordförande. I
reservationen har man anknutit till en motion, där man i princip hävdar, att ett
förstatligande av detta järnvägsnät icke bör komma till stånd. Statsutskottets
ärade ordförande gick emellertid icke i sitt anförande här i kammaren och
ännu mindre i utskottet in på den frågan. Hela hans motstånd mot ett bifall
till propositionen grundar sig på att enligt hans åsikt de rådande förhållandena
medföra stora svårigheter att för närvarande genomföra denna transaktion. Jag
vill då fråga, om statsutskottets ärade ordförande är principiell anhängare av
att de nu aktuella järnvägarna skola införlivas med statens järnvägar, så att
hans motstånd endast beror på att den nuvarande tidpunkten är olämplig. Det
är inte utan betydelse, att den saken blir klargjord från utskottsordförandens
sida.

Herr talman! Jag vill sluta med att yrka bifall till statsutskottets utlåtande.

•

Herr Johansson, Jolian Bernhard: Herr talman! Som svar på herr Hesselboms
fråga vill jag omedelbart säga, att jag lägger alldeles särskild vikt vid
tidpunkten för framläggandet av denna proposition. Vi befinna oss i en högkonjunktur.
Riksgäldsfullmäktige säga uttryckligen, att de överhuvud taget
icke kunna skaffa medel i dessa tider, och även riksbanksfullmäktige avstyrka.
Detta är ett mycket vägande argument att uppskjuta ärendet. Det är
min ståndpunkt. Däremot bär jag inte tagit principiell ståndpunkt till frågan,
huruvida ett förvärv framdeles skall ske; den får upptagas i ett annat
sammanhang, när tidpunkten härför kan bli lämplig.

Herr Andersson i Rixö fortsatte sin argumentering på den linjen, att staten
skall förvärva bergslagsbanan oberoende av alla hänsyn till de ekonomiska
faktorerna, som jag utförligt redogjorde för i mitt första anförande, och kommunikationsministern
var inne på samma linje. Herr Andersson medgav i allmänhet,
utan att ange några detaljer, att tidpunkten icke är lämplig, och det
står också i utskottsma.joritetens uttalande, men herr Andersson ville bestrida,
att det skulle bli en sådan påfrestning på penningmarknaden som vederbörande
myndigheter ha framhållit, och så påpekade han denna uppgörelse med
Göteborgs stad rörande förskjutning av tirlen för erläggande av 31 miljoner,
men den summan drog jag ifrån, när jag höll mitt förra anförande, och sade
att det närmast var 50 miljoner, som man måste ta hänsyn till i detta sammanhang.
Kommunikationsministern var däremot, såvitt jag kunde fatta, inte
alls inne på problemet om det ekonomiska tidsläget.

Beträffande elektrifieringen sade jag ju också, att det lagts till 50 procent

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnväg saktiebolag. (Forts.)
eller 20 miljoner kronor, och det gjordes med den motiveringen att elektrifieringen
har stigit i värde. Men om en anläggning, tillkommen under en annan
konjunktur till en lägre kostnad, stiger i värde, och en köpare under en högkonjunktur
lägger till 50 procent på anskaffningskostnaden — 20 miljoner
kronor — så blir det köparens sak att sedan, när vi åter komma ned till normala
priser, göra en avskrivning på kanske samma belopp. Det förefaller mig
inte riktigt att vid en högkonjunktur skriva upp värdet på en anläggning redan
när man köper den, utan att taga hänsyn till vad som kan hända.

Kommunikationsministern yttrade, att det inte är praktisk politik att inte
nu gå till ett statsförvärv. Det har redan av mig och ännu utförligare av herr
Wetter påpekats, att det inte sker några olyckor, om detta statsförvärv uppskjutes,
och att det icke är lämpligt att göra det just nu.

När det gäller värdet finns det många dolda och ganska intressanta moment.
Vi fingo vid våra föredragningar veta, att bergslagsbanan har att
vänta löneförhandlingar av rätt omfattande beskaffenhet, och de komma naturligtvis
också att påverka det blivande driftsresultatet. Det blir nu staten
som får ta stöten av dessa förhandlingar, och som jag redan nämnt ha järnvägsstyrelsens
representanter förklarat, att vi befinna oss i en nedgående konjunktur
och att detta kommer att visa sig redan under innevarande år.

Herr statsrådet sade att järnvägsstyrelsens första bud var 450 kronor för
aktie, och det är kanske riktigt, men vid våra föredragningar meddelade vederbörande
byråchef, att järnvägsstyrelsens första kalkyl slutade på 400 kronor
för aktie. Sedan höjdes priset undan för undan genom att man värderade
om vissa tillgångar.

En annan sak, som vi också fingo upplysning om vid föredragningarna, var,
att man tog hänsyn till Göteborgs skatteförluster, när man tog in de i §§ 7
och 8 omnämnda extra förmånerna, Jag har inte hört, då det gällt något
annat företags förstatligande, att man tagit hänsyn till skatteförluster, som
t. ex. uppstått för kommunerna genom att staten blivit ägare till en järnväg.
Jag menar därför, att både tidsläget är ogynnsamt och propositionen är upplagd
så att den innehåller dunkla och oklara punkter. Det finns som sagt
skäl för ett uppskov, och om det bleve ett sådant, skulle ju dessa oklara punkter
också hinna plockas fram.

Herr statsrådet påstod, att det inte varit någon kritik mot förstatligandet
för en tid sedan av en del järnvägar. Jag vill då påpeka, att det var fråga
om mycket små företag, befintliga var för sig på olika håll inom landet. Halmstad—Bolmens
järnväg förenar ju en viss bansträcka på olika linjer, men i
fråga om priset på Halmstad—Bolmens järnväg måste jag säga, att jag av
propositionen och med den kännedom jag personligen har om denna järnvägs
tillgångar fick ett intryck att priset var mycket lågt.

Jag skall inte uppehålla tiden längre, men jag vill, innan jag slutar, påpeka
en sak, som för övrigt herr Wetter varit inne på, nämligen att genom
övertagandet av detta stora järnvägsnät med bibanor statsförvaltningen också
kommer att svälla ut, och statsförvaltningen har nu svällt ut och den sväller
ut oavbrutet genom ett bifall till kungl. propositioner undan för undan. Det
kunde också vara värt att beakta att man inte just nu bör gå vidare på den
vägen.

Herr talman! Jag har ingen anledning att ändra mitt tidigare framställda
yrkande.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag har tänkt ansluta mig till reservanterna,
och jag har begärt ordet för att i största korthet ange de skäl, som
föranleda mig att yrka bifall till reservationen. De grunda sig inte huvud -

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)
sakligen på de principiella betänkligheter, som reservanterna, ha anfört, utan
anknyta till de erinringar mot den föreslagna åtgärdens vidtagande just nu,
som ha anförts från riksgäldsfullmäktige.

Jag har den uppfattningen att staten är ute vid en mycket olämplig tidpunkt,
när den går att göra en affär, som det inte är ovillkorligen nödvändigt
att genomföra just nu. Jag tror att tidpunkten är olämplig inte barn med
hänsyn till de faktorer, som ha påverkat värderingen av den egendom, som
staten skall förvärva; det tryckta läget på kapitalmarknaden måste enligt min
mening också mana till allra största försiktighet.

Kommunikationsministern ville i sitt anförande framhålla, att ingenting har
inträffat sedan riksdagen på sin tid fattade det principiella beslut, som ligger
till grund för den av honom nu föreslagna åtgärden. Det har i alla fall
inträffat, att den finansiella situationen har utvecklat sig på ett sätt som
bör föranleda nya överväganden, innan man företar en åtgärd av så kapitalkrävande
natur som den det här är fråga om.

Vad som här anförts mot dessa synpunkter såväl i propositionen som i utskottets
utlåtande och i de anföranden, som här ha hållits i kammaren, har inte
förmått skingra de betänkligheter, som jag hyser i dessa avseenden, och det
är av denna anledning, herr talman, som jag kommer att rösta för reservationen.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag skall inte ge mig in på de principiella synpunkter,
som man kan lägga på denna fråga. Jag vill bara erinra om att yi
befinna oss i ett något egendomligt läge. Ofta är det så att kommunernas representanter
springa i kanslihusets trappor — borgerliga och socialdemokrater i
broderlig förening •—• och försöka på allt sätt övertyga vederbörande statsråd
om nödvändigheten av att införliva den eller den järnvägen med statsbanenätet.
Då tillgriper man givetvis den motiveringen för sin banas förstatligande: utan
samarbete med andra järnvägar är det litet besvärligt att sköta denna bana,
men om staten införlivar den med sitt allmänna järnvägsväsen, skulle det nog
kunna i det stora sammanhanget bli en riktigt fin affär! Ungefärligen så låter
det då.

Om man från borgerligt håll är med i en sådan agitation, om jag får använda
det uttrycket gentemot vederbörande statsråd, måste man väl säga att
även en mycket välskött bana — och som en sådan får man säkerligen betrakta
Bergslagernas järnvägar, där trafikförvaltningen har skött sina järnvägar i
det stora hela utmärkt bra — om den toges in i den stora förbindelsen med
hela vårt SJ-nät kunde ytterligare ge fördelar åt såväl ägare som trafikanter.
Den synpunkt, som man principiellt anlägger när det gäller småjärnvägarna
och de sämre skötta järnvägarna, måste väl också anläggas, när det gäller de
ekonomiskt bättre situerade järnvägarna. Jag vill bara påpeka den olikhet i
resonemangen, som förelegat och som jag tycker inte är så särdeles logisk.

Jag ser emellertid saken så, att staten har uttalat sig för att man skall enhetliggöra
vårt järnvägsväsen, och jag har böjt mig för de enligt min mening
riktiga och rimliga synpunkter, som ha framförts därför i den principiella motiveringen.
Så kommer man till detta specialfall och där har då efter långa
överläggningar — jag vet hur långdragna de ha varit — så småningom överenskommelse
uppnåtts, varvid de, som ha företrätt BJ-banan, ha gått ned med
sitt bud, som här sagts, från 700 kronor till 535 kronor per aktie. Det ä,r ju
ändå en avsevärd nedprutning som har skett, och man får väl utgå från att
vederbörande menade att deras ursprungliga uppfattning var riktig. Å andra
sidan har SJ gått något upp beträffande sitt bud, men efter vad jag kan förstå,
har SJ gått upp mindre än vad de andra ha gått ned. Detta är en överenskom -

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas rn. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)
melse, en kompromiss, där ingen är fullständigt nöjd; den ena parten tycker
att man har betalat litet grand för mycket, och den andra parten menar att
här har betalats åtskilligt för litet — men så är det med kompromisserna här
i livet.

Jag tycker för min del, att när nu parterna omsider ha mötts, så kan det
vara rimligt att slå till, och jag vill med anledning av den opposition mot
överenskommelsen, som här finns, erinra om att under precis samma villkor och
samma förhållanden, under precis samma strid med en mycket stark opposition
gick den största aktieägaren, Göteborgs stad — och som jag tror även andra
kommuner, som haft intresse av detta •— så småningom fram till ett beslut om
att ta denna överenskommelse.

Om det alltså har varit svårt att få den andra parten med på överenskommelsen,
kunna ju utskottets reservanter därur kanske utläsa, att priset kanske
icke är för högt.

Jag vill till slut än en gång uttala min djupa undran inför att ett av motiven
och kanske det huvudsakligaste motivet för utekottsreservanterna är att man
betalar för mycket. I Göteborg har jag alltid hört från den därvarande oppositionens
sida, att priset är alldeles för lågt, och så finns här ändå en modig
man som representant på göteborgsbänken, som instämmer i utskottsreservanternas
uttalande, vilket ju faktiskt baserar sig på att priset är alldeles för högt.
Jag tycker det är tappert, och man skall måhända vara amiral för sådant —
om det nu är vederbörandes egentliga mening, att han även på den punkten
ansluter sig till utskottsreservanterna. Jag bara undrar.

Ja, mina damer och herrar, här har nu en överenskommelse träffats. Det har
skett med mycket starkt gny från säljarnas sida, det vill jag försäkra. Jag
har knappast förr upplevat en så stark kommunal strid som på denna punkt,
och denna strid har väsentligen förts från helt andra utgångspunkter, än dem
herr Elon Andersson eller herr J. B. Johansson ha förfäktat. När man nu har
kommit fram till denna villighet att taga budet och man desslikes efter så långa
överläggningar har kommit fram till en överenskommelse, tycker jag det vore
riktigast, sedan nu andra kammaren enligt vad som upplysts mig med mer än
dubbel majoritet redan tagit förslaget, att även denna kammare, herr talman,
tar detsamma.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Johansson, Henry.

Herr Domö: Herr talman! Jag vill i korthet motivera, varför jag ansluter
mig till yrkandet i den av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna reservationen

Kommunikationsministern sade, att det inte gäller någon principfråga och
att man inte borde stanna vid frågan om förstatligande eller icke, utan detta
är en praktisk fråga och bör ses från den synvinkeln. Jag godtar denna
argumentering, och jag vill för min del betrakta saken som en praktisk fråga.
Ser man på den från denna utgångspunkt, utan förutfattade meningar om
huruvida alla järnvägar skola förstatligas eller icke, finner jag att det finns
mycket goda skäl mot ett, som det så vackert heter, enhetliggörande. Överhuvud
taget kan jag icke förstå, varför man skall röra sig med vackra ord som
»enhetliggörande» och »utvecklingsbefrämjande tävlan» o. s. v. Låt oss ha de
gamla termerna, både »förstatligande» och det gamla goda »konkurrens». De
termerna stå sig ganska väl.

Ur praktisk synpunkt är det säkerligen inte mycket att vinna med förstatligandet
av bergslagsbanan. Det kan ju sägas att det går lättare att ordna viss
samköming eller viss samtrafik och dylikt. Det är många överdragsstationer,

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)
säger man, och detta innebär nackdelar. Ja, det medför naturligtvis nackdelar,
men jag tror, som det sagts här förut, att om man verkligen vill ordna
upp den saken, är det relativt lätt att uppnå en samordning av två olika företag.

Det är således såvitt jag kan se mycket litet att vinna, men det är säkerligen
ganska mycket att förlora ur praktisk synpunkt med ett förstatligande av
BJ. Två företag, som inbördes tävla, följa ofta en bättre utvecklingslinje än
ett enda företag, som saknar jämförelsepunkter. I det fallet går det inte
bara att hänvisa till jämförelsen med utländsk järnvägstrafik. Jag tror
att den jämförelse, som kan göras mellan två olika järnvägsenheter här
i landet, har sin mycket stora uppgift att fylla. BJ :s ledning har ju sedan lång
tid tillbaka visat en utomordentlig framstegsanda i fråga om införandet av
moderniseringar och mången gång gått i spetsen då det gällt utvecklingen på
järnvägarnas område här i landet. Detta innebär inte något klander mot SJ,
men när det nu kan konstateras, att ett gott jämförelsematerial skulle bortfalla,
förloras givetvis därmed åtskilligt av stort värde ur allmän synpunkt.

Jag kommer alltså, herr talman, till den slutsatsen att det icke är lämpligr
att förstatliga bergslagsbanan. Därtill kommer, att tidpunkten just nu måste
vara felaktigt vald för att genomföra detta förstatligande, eftersom det i nuvarande
penningpolitiska läge icke är försvarbart — den saken har redan tidigare
här utretts. Jag bara konstaterar, att det ur penningpolitisk synpunkt
måste innebära mycket stora svårigheter att dels åstadkomma det kapital, som
erfordras som likvider, och dels öka den stora, köpkraftsmängden genom sådana
likvider.

Jag vill inte uppehålla mig länge vid underkännandet av den kommunala
ledningen av järnvägen, men det är egendomligt, att man här skall ställa upp
en statsledning såsom en mycket högre dignitet än en kommunalt förankrad
ledning. Detta är ett underkännande av den kommunala förmågan att styra
och ha hand om företaget, som jag finner ganska egendomligt, i synnerhet när
det kommer från dem, som annars ofta bruka tala om nyttan av kommunalägda
företag.

Alltså, herr talman, kommer jag till den mycket bestämda slutsatsen att
det ur olika synpunkter är lyckligast, om reservationen här bifalles.

Herr statsrådet Nilsson: Jag ber kammaren om tillgift, om jag inte kan
släppa herr Wetter. Han anförde nu senast som ett bevis på hur illa skött
telegrafverket skulle vara, att man får vänta i flera timmar på ett telefonsamtal
t. ex. mellan Göteborg och Stockholm. Men herr Wetter vet lika bra
som jag, att det har gått ett krig över världen och att vi med hänsyn härtill
kommit i ett ofördelaktigt läge icke minst när det gäller material- och
arbetskraftsanskaffning.

Dessutom torde det vara herr Wetter bekant, att man exempelvis inom det
privata näringslivet nu får vänta på leveranserna under två, tre år. Jag vill
inte därför bryta staven över de privata företagen. Likadant är förhållandet
i fråga om telegrafverket. På grund av de exceptionella förhållandena befinna
vi oss i ett sådant läge, att man möjligen kan få vänta på telefonsamtal så
länge som han sade. Men när vi bara få de nya telefonkablarna och få tillfälle
att lägga ned dessa, blir det en annan ordning, likaväl som jag är övertygad
om att det blir en annan ordning för de privata företagen, när läget på
material- och arbetsmarknaden förändrats.

Utskottets ärade herr ordförande har här framhållit en synpunkt, som det
givetvis kan ligga någonting i. Han har sagt, att han för sm del anser, att

Nr 26.

Onsdagen den. 11 juni 1947 fm.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)
tidpunkten just i denna stund skulle vara mindre lämplig- för enhetliggörandet
— förlåt mig, herr Domö!

Ja, när det gäller prisfrågan, undrar jag, herr Johansson, om läget kan
tänkas bli fördelaktigare om några år. Jag är givetvis inte absolut säker —
det är här fråga om ett subjektivt bedömande och subjektiva värderingar —
men jag undrar, om vi så länge till skulle kunna hålla på den tioårsbas fram
till år 1939, som ligger till grund för principen för värderingarna nu. Jag
är nästan säker på att om vi skulle vänta ytterligare några år, kunde man i
rimlighetens namn inte hålla fast vid denna princip, utan man måste kanske
släppa den tidigare värderingsgrunden, och då tror jag inte, att det ur statens
synpunkt skulle bli fördelaktigare.

Jag är beredd att erkänna, att det kan ligga något i talet om det penningpolitiska
läget, som. såväl herrar Elon Andersson och Domö som herr J. B.
Johansson varit inne på. Men å andra sidan frågar jag mig, om 80 miljoner
kronor kunna utöva ett avgörande inflytande på kapitalmarknaden. Klart är,
att köpet kan öva ett visst tryck på marknaden, men med hänsyn till de transaktioner,
som överhuvud taget göras, tror jag inte det är så överhängande
allvarligt. I själva verket sker ju ingenting annat än en överflyttning av
äganderätten från Göteborgs stad och en del privata innehavare av Bergslagernas
järnvägar till staten. Därtill kommer, att vi ha träffat vissa anstalter
för att lätta trycket på kapitalmarknaden, i det att de 34 miljonerna skola
erläggas först från den 1 oktober 1948 och därefter under en femårsperiod
framåt.

Härtill kommer en annan synpunkt, som jag inte kan bortse från, nämligen
att det ur företagets synpunkt skulle vara olyckligt med ett uppskjutande av
avgörandet. Man kan inte rimligtvis begära, att ett företag, det må vara
privat eller allmänt, ständigt skall leva under ett damoklessvärd och vänta
att förstatligandet kan komma när som helst.

Beträffande principerna för värderingen vill jag till herr Johansson säga,
att när jag erinrade om de förstatliganden, som skett för någon tid sedan,
gjorde jag det i samband med de synpunkter, som ha framförts, nämligen att
de principer för värderingen, som fastställts av 1939 års riksdag, inte längre
skulle vara hållbara. Har man den ståndpunkten i denna fråga, bör den gälla
för alla förstatliganden, det må vara fråga om ett stort eller ett litet företag,
och då böra alla företag, s-o.m skola förstatligas, behandlas på samma sätt.

Herr J. B. Johansson varnade också för den utökning av statsförvaltningen,
som vi skulle råka ut för i samband med detta förstatligande. Syftet med det
hela, herr J. B. Johansson, är en minskning av förvaltningen. Har man två
företag, följer alldeles automatiskt en större förvaltningsapparat. Med två förvaltningsapparater
blir det alltid flera anställda än med en förvaltningsapparat,
och jag kan nämna, att man redan nu förbereder en minskning av personalen
på fcontrollkontoret vid statens järnvägar, i anledning av det förestående
enhetliggörandet. Detta förstatligande innebär, herr Johansson, en minskning
i fråga om förvaltningsapparaten och inte tvärtom, såvida inte herr
J. B. Johansson menar, att en tjänsteman, som är anställd vid BJ blir statsanställd
och att det på så sätt blir flera förvaltningstjänstemän än förut. Men
antalet förvaltningstjänstemän blir inte större därigenom att man överför dem
till statens järnvägar.

Jag är tacksam för att herr Domö har så klart deklarerat, att han betraktar
denna fråga som en praktisk fråga. Detta inkasserar jag, därför att
det finns åtskilliga tidningar i detta land, representerande både herr Domös
parti och folkpartiet, som ha velat göra den till en principfråga och sagt,
att detta skulle vara en socialisering för socialiseringens egen skull. År det

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)
så att de nu desavueras av sina egna partiledare, utgår jag ifrån att man i
fortsättningen inte skall få höra detta argument.

Att vi ha använt ordet enhetliggörande, herr Domö, beror inte på någon
tillfällighet. Vi kunde naturligtvis ha använt ordet förstatligande, och jag
vill säga, att det här inte är fråga om att man fattar staten såsom en högre
dignitet än exempelvis Göteborg som kommun betraktad, men »enhetliggörandet»
är enligt min mening ett trafiktekniskt uttryck. Bergslagernas järnvägar
ha förut enhetliggjort en hel del banor, som de slagit under sig, och jag tror,
att detta ur trafikekonomisk och nationalekonomisk synpunkt varit riktigt. Nu
sker ingenting annat än att detta förenhetligande ytterligare utbygges. Det
väsentliga är icke förstatligandet, utan ett enhetliggörande, som kommer att
ur nationalekonomisk synpunkt innebära vissa fördelar.

Herr Domö sade också, att det är ledsamt att detta sker ur den synpunkten
att man för statens järnvägars vidkommande förlorar ett jämförelseobjekt
med ett annat, likvärdigt företag och att man därigenom inte har möjlighet
att bedöma de tekniska framstegen. Ja, det kan kanske ligga något i
detta argument, men jag skulle tro, att denna sporre inte har betytt så oerhört
mycket tidigare. Sålunda vill jag erinra om att elektrifieringarna vid
statens järnvägar kommo tjugu år före BJ :s elektrifiering och att införandet
på sin tid av Kuntze Knorrbromsen vid statens järnvägar skedde i strid
mot bl. a. Bergslagernas järnvägars och andra privata järnvägars mening. Denna
strid fördes t. o. in. ända upp i statsutskottet, men man lyckades ändock
icke förhindra dess införande, och så småningom, då statens järnvägar hade
genomfört detta bromssystem, följde Bergslagernas järnvägar efter. Jag anklagar
inte det senare företaget för att det inte var lika snabbt i vändningarna
som statens järnvägar — det kunde bero därpå, att man iakttog en
viss, kanske sund försiktighet —• men jag slår bara fast, att statens järnvägar
tydligen voro tekniskt mera förutseende.

Jag vill också erinra om att när det gällde att förbättra personvagnarnas
komfort, så var det statens järnvägar, som voro först; det var statens järnvägar,
som först utformade Sovvagnsväsendet i detta land, och det var statens
järnvägar som först kommo fram med de billiga rälsbussarna. Jag
skulle kunna anföra ytterligare exempel, men då skulle herr Domö kanske
säga: »Men intet av detta hade tillkommit, därest man inte haft Bergslagernas
järnvägar i bakgrunden. De ha utgjort det pådrivande elementet för statens
järnvägar.» Det kan möjligen ligga något häri, men det anmärkningsvärda
är, att BJ så sällan hunnit före statens järnvägar. Jag drar därför
den slutsatsen, att tävlingsmomentet, som i och för sig kan vara välgörande,
inte tidigare har betytt så mycket för SJ :s vidkommande. Dess eventuella
bortfallande kan tagas med tämligen upphöjt lugn.

Herr Wett-er erhöll ånyo ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Kommunikationsministern har visat mig den uppmärksamheten att bemöta
mitt anförande grundligt, till och med så grundligt, att han bemött saker,
som jag inte har sagt. Detta skedde såväl i hans förra som i hans senaste
anförande.

När han säger, att jag har påstått att telegrafverket är illa skött, är detta
inte riktigt. Jag gjorde anmärkning mot att kommunikationsministern — om
jag inte missuppfattade det — såsom ett exempel på hur statens kommunikationsverk
skötas yttrade, att telegrafverket och posten sköttes så att de internationellt
sett stodo i toppklass, jämfört med vad sådana verk åstadkomma
i övriga länder. Då påpekade jag, att jag mycket väl inser, att telegraf Första

kammarens protokoll 1947. Nr 26. 5

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)
verket i Sverige har vissa svårigheter, men att man skulle vara försiktig i
sitt omdöme och inte tro, att vårt land i detta hänseende står i internationell
toppklass, ty det finns andra länder, som ha varit med i kriget, vilkas motsvarande
verk kanske i alla fall äro överlägsna vårt lands.

Herr statsrådet Nilsson: Det må vara hänt, om herr Wetter anser, att jag
drog för långt gående slutsatser av hans tidigare anförande. Men skall jag
av hans senaste yttrande få dra den slutsatsen, att han anser, att telegrafverket
i egenskap av statligt verk är tämligen välskött och kan mäta sig med
kanske de flesta företag i samma bransch i världen, de må vara privata eller
''statliga? Har herr Wetter med sitt senaste anförande sålunda velat ta tillbaka
anklagelsen mot telegrafverket för de långa dröjsmålen med samtalen
mellan Göteborg och Stockholm, då har han också accepterat min ståndpunkt,
att denna företeelse inte kan tillvitas telegrafverket utan beror på andra omständigheter.

Ordet lämnades ännu en gång för kort genmäle till herr Wetter, som nu anförde:
Herr talman! Jag behöver inte uttrycka mig på annat sätt än att jag
säger, att jag väl förstår de svårigheter, som telegrafverket har haft beträffande
utvecklingen här i landet av telegrafväsendet. Men jag tror, att
man måste göra en bestämd skillnad mellan det monopol, som telegrafverket
har, och ett monopol, som man vill ge statens järnvägar. För telegrafverket
är man beroende av särskilda omständigheter — säkerhet, hemlighet och sådana
saker — och där tror jag faktiskt, att alla acceptera ett statligt monopol.
Men beträffande järnvägarna anser jag, att man får lov att anlägga
andra synpunkter. Kundservicen kan där mycket väl motivera bibehållandet
av en jämförelsefaktor som ett sådant enhetligt järnvägsföretag som Bergslagernas
järnvägar utgöra.

Herr statsrådet Nilsson: Denna replikföring urartar kanske att bli tjatig,
men jag måste säga herr Wetter ytterligare några ord.

Han yttrade, att det där med säkerheten och hemligheten motiverar ett
statligt monopol, när det gäller telegrafverket, men eftersom dessa element
inte äro förhärskande beträffande statens järnvägar, är telegrafverket i en
helt annan situation. Säkerheten, herr Wetter, är minst lika nödvändig vid
statens järnvägar som vid telegrafverket! Återstår hemligheten. Detta är sålunda
det sista argument som herr Wetter har för att vi skola slå vakt om
de privata järnvägarna. Om bara det återstår, så tror jag nog att man kan
vara ganska överens om att det inte är någon större risk att överföra BJ i
statens ägo.

Herr Andersson, Karl: Jag begärde närmast ordet med anledning av en
motion i denna kammare av herrar Sten och Sandler, vilken jag glömde att
beröra i mitt förra anförande.

. Motionärerna ha yrkat, att av Gävle—Dala järnvägsaktiebolags kvarstående
vinst 400 000 kronor skulle tas för att bygga ett pensionärshem. Detta är ju
en mycket behjärtansvärd sak; det är bara tråkigt, tycker jag, att inte Gävle—
Dala järnvägsaktiebolag hade kommit att tänka på det litet tidigare. Först
sedan affären var avslutad och man upptäckt, att det fanns en kvarstående
vinst, som skulle överföras på den nye ägaren, och sedan man fått vetskap om
att statens järnvägar hade gått med på att uppföra en hotellbyggnad i Göteborgs
stad, kom tydligen tanken upp om detta pensionärshem.

Utskottet har emellertid beträffande denna motion sagt, att utskottet delar

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)
järnvägsstyrelsens uppfattning, »att i nuvarande skede av förvärvsproceduren
en dylik åtgärd skulle innebära en disposition av statsmedel och medföra en
vid överenskommelsens träffande opåräknad framtida belastning av statens
järnvägar. Frågan om bidrag av statsmedel till ifrågavarande ändamål torde
böra behandlas för sig och icke upptagas till prövning i nu förevarande sammanhang.
» Därför yrkar utskottet avslag på motionen.

Det återstår således för Gävle stad att i vanlig ordning söka statsbidrag till
ett pensionärshem på samma sätt som andra kommuner göra. Vi ha således
inte kunnat bifalla denna framställan.

Medan jag bär ordet kan jag inte underlåta att säga några ord i anledning av
att herr Wetter vill göra gällande, att statsutskottet inte skulle ha realbehandlat
detta ärende. Jag förstår inte riktigt, vad han därmed åsyftar. Jag var med
i statsutskottet redan då vi 1939 behandlade propositionen om principbeslutet,
och jag har varit med om samtliga eller i varje fall de allra flesta ärendena om
förvärv av enskilda järnvägar. Jag måste säga, att vi ha behandlat alla dessa
ärenden, såväl 1939 som senare, precis på samma sätt. Enligt mitt förmenande
ha vi gjort det ganska grundligt. Vi ha i varje fall gjort det så grundligt
som vi ha haft tid och möjlighet till, och vi ha behandlat bergslagsbanan
precis lika reellt Som alla övriga enskilda järnvägar. Jag måste således tillbakavisa
talet om att vi i statsutskottet skulle ha uraktlåtit att ta reellt på
denna fråga. Vi ha beaktat alla de synpunkter och alla de invändningar, som ha
kommit fram, och vi ha ju också haft föredragningar och fått del av alla de
uppgifter och upplysningar, som kunnat stå utskottet till buds.

Sedan kan jag inte underlåta att också uttrycka min lilla förvåning över att
herr Wetter skulle behöva gå så långt som ända ned till Australien för att få
något exempel, som skulle belysa svagheten i det här föreliggande förslaget.
Jag tror nog, att herr Wetter skulle ha kunnat få exempel på närmare håll.
Statens järnvägar äro ju inte någonting nytt här i landet. Statliga järnvägar
ha vi haft ända från första början av järnvägarnas tillkomst. Redan när de
första stamlinjerna anlades, var man enig om att staten skulle bygga och driva
alla stamlinjer här i riket. Detta har ju också staten gjort i snart hundra år, och
den har således ganska goda erfarenheter på detta område. Jag tror inte, att vi
behöva använda ångtrålare nere i Australien som exempel på att det inte går att
driva järnvägar i statlig regi. Herr Wetters lilla utflykt måste väl förklaras av
att han som gammal sjöman och amiral hade lust att göra en transocean utfärd.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet tillrättavisade mig, att jag i mitt anförande
upptog det argumentet, att statsförvaltningen också kommer att svälla ut betydligt
genom detta beslut. Det var enligt herr statsrådet oriktigt, ty i det här
fallet blir det tvärtom.

Här är det fråga om att förstatliga ett företag i enskild och kommunal drift,
som har skötts ekonomiskt och efter rationella grunder. Det finns då all anledning
att befara, att när det kommer in under statens förvaltning, ökas antalet
befattningshavare. Herr statsrådet skall vara mycket försiktig med att komma
med sådana argument. Vi, som sitta i statsutskottet och granska de olika propositionerna,
känna en viss oro iiver den ansvällning, som förekommer i statsförvaltningen.
Här upprättas nya byråer, här anställas nya tjänste- och ämbetsmän,
och här uppflyttas deras tjänster.

Jag kan hänvisa herr statsrådet till ett område, som också förstatligades för
några få år sedan, nämligen vägväsendet. Redan vid förstatligandet skedde ju
en viss ökning av antalet befattningar där, och det späddes på ytterligare något
år därefter. Granskar man sjätte huvudtiteln för nästa budgetår och jämför

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)
den med löpande budgetårs, visar lönekontot för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
och vägförvaltningarna i landet sammanlagt en ökning på ytterligare
cirka fem miljoner kronor. Det säger ju dock en hel del om utvecklingen på det
området.

Herr Wetter: Herr talman! Min ärade kamrat på bohusbänken tog fram
en liten de! av mitt anförande men alldeles lösryckt från sitt sammanhang,
varför det blev fullständigt missvisande. Jag gjorde små citat av nyligen erhållna
uppgifter angående hur statsdrift i olika avseenden hade slagit ut i
Australien, men jag lade också till, att jag gjorde det därför att jag ville understryka
vikten av att man verkligen får fram det riktiga ekonomiska resultatet
av statsdrift. Jag betonade också, att från regeringens håll har man
visat en viss villighet att göra detta. Det var för att understryka den saken
som jag tog fram dessa resultat.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen att
med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera av de båda punkterna av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle godkänna
motsvarande del av den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 165 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes motsvarande del av den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 38.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de beträffande punkten IT förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Holm -

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. förvärv av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (Forts.)
ström vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 166, i anledning av Kungl. Om viss anMaj
:ts i statsverkspropositionen beträffande kapitalbudgeten under försvarets slcaffning av
fabriksfond gjorda framställning om anslag för budgetåret 1947/48 till viss ^m^ör
ersättningsanskaffning av maskiner m. m. för krigsmaterielverket. krigsmateriel Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen att till Yiss ersättningsanskaffning verketav
maskiner m. m. för krigsmaterielverket för budgetåret 1947/48 anvisa ett
investeringsanslag av 800 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag om anvisande för budgetåret
1947/48 av ett investeringsanslag av 800 000 kronor till viss ersättningsanskaffning
av maskiner m. m,. för krigsmaterielverket.

Herr statsrådet Vougt: Herr talman! Innan kammaren går att avgöra detta
ärende, där ett enhälligt statsutskott har avstyrkt Kungl. Maj:ts förslag, vill
jag gärna säga några ord om de synpunkter, som ha varit vägledande för mig
i denna fråga.

Jag skall först försöka att helt kort ange bakgrunden. Under arbetet att
stärka vår mobiliseringsberedskap ha vi skaffat ett stort antal maskiner för
tillverkning av ammunition m. m. Avsikten har varit att ta dessa maskiner i
anspråk för en forcerad ammunitionstillverkning, om så skulle erfordras av
beredskapsskäl. Maskinerna representera tillsammans ett anskaffningsvärde
av över 35 miljoner kronor, och förvaltningen är närmast anförtrodd åt krigsmaterielverket.
Det är självfallet dålig ekonomi att låta dessa maskiner stå
oanvända, och av den anledningen har krigsmaterielverket dragit försorg om
att de hyras ut till industriföretag och sålunda komma till användning i vår
produktion. Därigenom tillföres ju också statsverket inte så obetydliga inkomster.
Självfallet måste emellertid dessa maskiner förnyas för att man skall
kunna bibehålla beredskapen på området, och därutöver behöva av samma skäl
nya typer av maskiner anskaffas. Det skulle vara nödvändigt, även om maskinerna
inte utnyttjades av den enskilda industrien.

För att bekosta ersättningsanskaffning av detta slag har nu i kapitalbudgeten
äskats ett belopp av 800 000 kronor. Jag har för egen del, såsom har
anförts i statsrådsprotokollet, förutsatt att anskaffningen skall inriktas på
sådana maskiner, som inte normalt anskaffas genom industriens försorg, och
vidare naturligtvis att i nuvarande knapphetsläge stor varsamhet skall iakttagas
vid anskaffningen. Då beloppet endast utgör omkring två procent av
maskinparkens anskaffningsvärde, bär jag för min del inte kunnat finna, att
beloppet i och för sig kan anses vara alltför högt beräknat.

Det är att märka, att så länge vi fota vår krigsförsörjning på åtgärder av
detta slag, är en anslagsanvisning för det ändamål som nu är i fråga oundgängligen
nödvändig på lång sikt — jag understryker detta: på lång sikt.

Fjärde huvudtiteln bör ju så vitt möjligt är ge en rättvisande bild av försvarskostnaderna,
däri också inbegripet de beredskapsåtgärder, som vi vidta. Om
man inte tar upp anslag för det ändamålet, blir bilden inte rättvisande. Därtill
kommer ju, att om medel för ändamålet skulle utebli under en lång följd
av år, kommer inte maskinparken att successivt förnyas. Fn försämring och
en kapitalförstöring komma följaktligen att äga rum.

Det är från dessa utgångspunkter jag för min del har funnit, att det var

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Om viss anskaffning av maskiner m. m. för krig smaterielverket. (Forts.)
riktigt att äska medel för detta ändamål. Utskottet har inte ansett sig kunna
tillstyrka förslaget, och utskottet har härför åberopat fyra skäl.

Det första är, att utskottet inte anser sig övertygat om att maskinbehovet
inte numera kan tillgodoses av den privata industrien. Det andra skälet är,
att utskottet inte heller är övertygat om att den hittills tillämpade metoden
för att trygga industriell kapacitet för krigsma terieltill verkning skulle vara
ekonomisk och praktisk. Det tredje skälet är, att bristen på utländska valutor
för närvarande försvårar eller förhindrar inköp av detta slag. Det fjärde
skälet slutligen är, att leveranstiden är lång och att det med hänsyn till teknikens
snabba utveckling skulle kunna befaras, att maskiner, som nu beställas,
inte när de levereras kunna anses fylla de krav, som man bör ställa på dem.

För egen del är jag inte lika optimistisk som utskottet beträffande möjligheterna
för den privata industrien att tillgodose detta maskinbehov. Det bör
uppmärksammas, att det här ofta gäller specialmaskiner av ett ganska sällsynt
slag. Jag är heller inte säker på vad utskottet syftar på, när utskottet
talar om att andra metoder kunde tillgripas för att trygga den industriella
kapaciteten. Det alternativ, som därvid närmast skulle komma i fråga, skulle
ju vara, att vi hölle mycket stora förråd av maskiner. Men en sådan lösning
skulle ju medföra anskaffningskostnader och förrådskostnader av antagligen
mycket större proportioner än det här är fråga om.

Jag är den förste att erkänna, att valutabristen, som ytterligare har accentuerats
sedan detta förslag framlades för riksdagen, försvårar ett genomförande
av åtgärderna. Jag har ju inte lämnat den saken obeaktad i propositionen.
Det är likaså ställt utom varje tvivel, att teknikens snabba utveckling
kan medföra, att nya maskintyper framställas, men jag tycker inte att det
kan få motivera, att man underlåter att sörja för en nödvändig ersättningsanskaffning.

Jag har alltså här velat ange, att jag på väsentliga punkter har svårt att
riktigt följa statsutskottets resonemang. Men jag vill naturligtvis inte för
egen del ta upp någon strid med utskottet, och jag skall försöka att sörja för
att de synpunkter, som utskottet har framlagt, bli vederbörligen belysta. Jag
har emellertid framför allt velat få fram, att ett bifall till utskottets förslag
nu innebär, att fjärde huvudtiteln icke kommer att uppta samtliga de kostnader,
som rätteligen böra anvisas för försvaret.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! De skäl, som herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet här anförde såsom motiv för utskottets yrkande
om avslag på Kungl. Maj :ts förslag under denna punkt, ha för utskottet
varit avgörande. Det är just de synpunkterna som utgjort motiven för den
ståndpunkt utskottet har intagit.

Vi satte nämligen i fråga, om det var nödvändigt att under dessa tider —
då valutaläget är hårt ansträngt, då försvarsberedskapen inte kan anses vara
en lika känslig angelägenhet som under det pågående kriget och då Jet finns
en ganska stor maskinpark för här ifrågavarande ändamål i statens ägo, uthyrd
till den enskilda industrien — vidtaga den förnyelse, som här har föreslagits.

Vi satte även i fråga, om det inte skulle vara möjligt att inom landet anskaffa
maskiner och verktyg av detta slag. Det är ju i huvudsak flerspindliga
automatsvarvar som anskaffas. Den inhemska industrien är numera ganska utvecklad,
och man torde ha rätt att ifrågasätta, om det inte bör vara möjligt
att inom landet tillverka dessa svarvar. Det är detta vi syfta på då vi i utskottsutlåtandet
säga, att denna fråga bör göras till föremål för förnyat övervägande.
Skulle man inom landet kunna anskaffa dessa maskiner, behöver

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Om viss anskaffning av maskiner m. m. för krig smaterielverket. (Forts.)
kanske inte staten själv hålla denna maskinpark. De enskilda industrierna,
som få användning för maskinerna även för andra ändamål än tillverkning av
de försvarsmedel, som staten i detta hänseende har behov av, skulle själva
kunna anskaffa dessa maskiner. Därför må denna fråga ytterligare övervägas
och undersökas.

Om det sedan skulle visa sig omöjligt att erhålla dessa maskiner inom landet,
kan ju herr statsrådet inkomma till riksdagen med begäran om det anslag, som
i så fall blir erforderligt. Men vi ansågo inom utskottet, att ett uppskov under
dessa tider icke skulle innebära någon risk. Herr statsrådet har sagt, att maskinparken
i statens ägo har ett värde av 35 miljoner kronor, och de två procent
Som det nu är fråga om kunna då inte vara av så stor betydelse, utan ett
uppskov bör vara möjligt. Utskottet förutsätter som sagt, att en undersökning
skall äga rum.

Jag anser alltså, att det i nu rådande läge finnes skäl för den ståndpunkt,
som utskottet har intagit, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan under denna punkt.

Herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag har inte alls avsett att upptaga
någon debatt rörande denna sak. Det finns givetvis många skäl för den ståndpunkt
som utskottet har intagit. Utöver vad jag förut sagt vill jag nu endast
framhålla att det på fjärde huvudtiteln finns åtskilliga anslag, vilkas ianspråktagande
får eftersättas på grund av de valutasvårigheter, som vi nu ha råkat i.
Enbart valutasvårigheterna borde därför enligt min mening knappast föranleda,
att man från huvudtiteln avför ett anslag, som i varje fall rätteligen bör
stå där.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 167, i anledning av Kungt. Anslag till
Maj :ts i statsverkspropositionen beträffande kapitalbudgeten under försvarets uppförande av
fabriksfond gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1947/48 till uppförande
av central beklädnadsverkstad m. m. jämte i ämnet väckta motio- n m_ m
ner.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att dels till Uppförande av central
beklädnadsverkstad för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag av
1 150 000 kronor, dels till Anskaffning av maskiner och annan utrustning för
central beklädnadsverkstad för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag
av 160 000 kronor, dels medgiva, att ersättning till personal, som bleve_ övertalig
vid centralisering av försvarets beklädnadsindustri, finge utgå enligt de
grunder, som av föredragande statsrådet i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1947 angivits, dels ock medgiva ej mindre att den av
arméns centrala beklädnadsverkstad nu disponerade fastigheten i Stockholm
finge försäljas, därest den ej komme att användas för annat statligt ändamål,
än även att därvid influtna försäljningsmedel finge — i den man medlen icke
erfordrades för täckning av den bokförda nettokapitalbehållningen å fabriksfonden
i vad anginge fastigheten — i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
av föredragande statsrådet förordats disponeras för avsättning till försvarets
fabriksfonds värdeminskningskonto.

På sätt framgick av berörda statsrådsprotokoll hade föredragande statsrådet
förordat, att den föreslagna centrala beklädnadsverkstaden skulle förläggas
till Degerfors i Örebro län.

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Anslag till uppförande av central beklädnadsverkstad m. m. (Forts.)

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Hjalmar Nilsson m. fl. (I: 36) och den andra inom andra kammaren av
herr Mäler m. fl. (II: 58), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta, att
förläggningsorten för den planerade centrala beklädnadsverkstaden skulle bliva
Kramfors stad,

dels en inom andra kammaren av herr Nordström i Kramfors m. fl. väckt
motion (11:59), vari hemställts, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts
förevarande förslag med den ändringen, att den planerade beklädnadsverkstaden
förlädes till Kramfors,

dels'' ock en inom andra kammaren av herrar Gustafsson i Lekåsa och Johansson
i Norrfors väckt motion (II: 205), vari — under framhållande, bland
annat, att tillverkning och reparation av beklädnadspersedlar för försvaret
med fördel borde kunna övertagas av privata företag samt att ordnandet av
denna tillverknings- och reparationsfråga borde anstå till dess bättre överblick
kunde vinnas över alla de förhållanden, som kunde påverka frågans
lösning -— hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds yrkande om ett
investeringsanslag på 1 150 000 kronor för uppförande av en central beklädnadsverkstad
och ett investeringsanslag på 160 000 kronor för anskaffande
av maskiner och annan utrustning för en sådan verkstad.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag samt med
avslag å motionen 11:205,

a) till Uppförande av central beklädnadsverkstad för budgetåret 1947/48
anvisa ett investeringsanslag av 1 150 000 kronor;

b) till Anskaffning av maskiner och annan utrustning för central beklädnadsverkstad
för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag av 160 000
kronor;

_ c) medgiva, att ersättning till personal, som bleve övertalig vid centralisering
av försvarets beklädnadsindustri, finge utgå enligt de grunder, som av
föredragande statsrådet i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 3
januari 1947 angivits;

_ d) medgiva ej mindre att den av arméns centrala beklädnadsverkstad nu
disponerade fastigheten i Stockholm finge försäljas, därest den ej komme att
användas för annat statligt ändamål, än även att därvid influtna försäljningsmedel
finge — i den män medlen icke erfordrades för täckning av den
bokförda nettokapitalbehållningen å fabriksfonden i vad anginge fastigheten
— i enlighet med vad i berörda statsrådsprotokoll av föredragande statsrådet
förordats disponeras för avsättning till försvarets fabriksfonds värdeminskningskonto; II.

att motionerna 1:36 och 11:58 samt 11:59 måtte anses besvarade med
vad utskottet i utlåtandet anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat:

»I fråga om valet av förläggningsplats för den nya verkstaden har utskottet
funnit de av statsrådet anförda skälen för Degerfors såsom den därvid mest
lämpliga icke vara till alla delar övertygande. I de i förevarande hänseende
väckta motionerna synas utskottet lika starka motiv hava anförts till förmån
för Kramfors. Det vill av statsrådets uttalande i propositionen förefalla, som
om i dessa motioner angivna synpunkter icke tillräckligt beaktats. Utskottet
vill icke taga någon bestämd ståndpunkt till här omhandlade spörsmål utan
anser att avgörandet härutinnan bör få bliva beroende på resultatet av en

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Anslag till uppförande av central beklädnadsverkstad in. m. (Forts.)
enligt utskottets mening erforderlig förnyad omprövning i ärendet, därvid
problemet bör närmare skärskådas även ur sociala och samhällsekonomiska
synpunkter.»

Reservation hade avgivits av, utom andra, herrar Johan Bernhard Johansson,
Ragnar Bergh, Lundgren, Skoglund i Doverstorp och Holmström, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort- hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen måtte

I. i anledning av motionen 11:205 avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag; II.

att motionerna I: 36 och II: 58 samt II: 59 måtte anses besvarade med
vad utskottet i det av reservanterna förordade yttrandet anfört.

Herr Lundgren: Herr talman! I den skrivelse, som ligger till grund för
Kungl. Maj:ts proposition nr 314 angående fortsatt befrielse för riksbanken
att inlösa sedlar, ha riksbanksfullmäktige skisserat upp ett program för vår
ekonomiska politik under den närmaste tiden. I fråga om denna politiks inriktning
yttra fullmäktige bl. a. följande: »I första hand måste man söka nå
fram till en sådan reglering av pris-, löne- och vinstförhållandena, att inkomstvolymen
såvitt möjligt stabiliseras. Härför erfordras icke endast att ytterligare
inkomststegringar inom olika områden undvikas eller i varje fall strängt begränsas
utan även att den starkt uppdrivna efterfrågan på arbetskraft och material
hålles tillbaka. Enligt fullmäktiges mening måste bl. a. investeringsvolymen
reduceras väsentligt under den nivå den under senare tid uppnått. I
samma syfte måste det ankomma på staten och kommunerna att för dagen avstå
från utgiftsökningar samt att genomföra sådana utgiftsreduktioner, som ligga
inom möjligheternas gränser. Ett uppskov med kostnadskrävande åtgärder,
som icke för dagen äro trängande nödvändiga och varigenom arbetskraft och
material kunna friställas, är sålunda starkt motiverat av hänsyn till allmänna
ekonomiska överväganden.»

Till detta program har regeringen på finansministerns föredragning i allt
väsentligt anslutit sig.

I årets statsverksproposition har försvarsministern gjort framställning om
anslag för budgetåret 1947/48 till uppförande av ny central beklädnadsverkstad
och för detta ändamål begärt dels ett investeringsanslag på 1 150 000 kronor,
dels ett liknande anslag till anskaffning av maskiner m. in. på 160 000
kronor, sålunda tillsammans 1 310 000 kronor. Sedan gammalt har försvaret
genom egna verkstäder tillgodosett en del av sitt behov av beklädnadspersedlar.
Dessa verkstäder äro två till antalet — en i Stockholm, från början avsedd
för armén, och en i Karlskrona, ursprungligen avsedd för marinen. Vid dessa
verkstäder sker också viss tillverkning för andra statliga institutioner och
även för en del kommunala inrättningar. Genom centralisering av driften till
en verkstad skulle man enligt fabriksstyrelsens utredning ernå en förbättring
av driftsekonomien och få en verkstad, som skulle vara fullt konkurrenskraftig
med annan industri inom detta område.

Två motionärer, herrar Gustafsson i Lekåsa och Johansson i Norrfors, ha
hemställt om avslag på Kungl. Maj ds förslag under framhållande bland annat
av att tillverkning och reparation av beklädnadspersedlar för försvaret med
fördel borde kunna övertagas av privata företag. Då riksdagen emellertid
i samband med den år 1943 beslutade förvaltningsreformen i princip uttalade
sig för ett bibehållande av den statliga produktionen på detta område,
finnes enligt min mening icke någon anledning att nu åter upptaga en principdebatt
om statlig eller enskild tillverkning på detta område. Den statliga

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Anslag till uppförande av central beklädnadsverkstad m. m. (Forts.)
tillverkningen skulle omfatta ungefär 50 procent av behovet, och det är klart
att man på grund härav kan få en viss kontroll på den statliga tillverkningens
ekonomi och effektivitet.

När fem av statsutskottets ledamöter reserverat sig mot utskottets beslut
att tillstyrka propositionen, är det icke av principiella skäl utan — och jag
är angelägen att betona det — med hänsyn till det nuvarande statsfinansiella
läget. Detta har nämligen avsevärt förändrats sedan statsverkspropositionen
utarbetades i slutet av förra året. Skillnaden mellan majoritetens och reservanternas
ståndpunkt är emellertid, såsom kammarens ledamöter torde finna,
inte alltför stor. Även utskottets majoritet anser, att någon verkstad med hänsyn
till den finansiella situationen icke nu bör uppföras. Utskottet skriver
därom följande: »Även om utskottet alltså anser riktigt, att den statliga beklädnadstillverkningen
sammanföres till en nyuppförd fabrik på sätt framgår
av det föregående, vill utskottet emellertid ifrågasätta om tidpunkten nu är
den rätta att igångsätta ett byggnadsföretag av den storleksordning, varom
här är fråga. Bristen på arbetskraft och byggnadsmaterial är för närvarande
synnerligen allvarlig. Det bör därför endast på mycket starka skäl ifrågakomma
att nu göra nyanläggningar. Innevarande års riksdag har också vid flera
tillfällen givit uttryck häråt. Den nu tilltänkta anläggningen synes utskottet
i angelägenhetshänseende knappast intaga en mera framskjuten ställning.
Något avgörande hinder för ett uppskov tills vidare med byggnadsföretaget
torde, såvitt utskottet kunnat finna, icke föreligga. Utskottet vill därför som
sin mening uttala, att det synes utskottet välbetänkt, att frågan om tidpunkten
för verkstadens uppförande göres till föremål för förnyat övervägande mot
bakgrunden av rådande investeringsläge och med beaktande därvid av behovet
av byggnadsarbeten för andra, nödvändiga ändamål.»

Utskottets motivering måste logiskt leda till ett avstyrkande för närvarande
av propositionen, men utskottets majoritet har tvekat att draga den konsekvensen
av motiveringen. Reservanterna ha enligt min uppfattning endast
fullföljt majoritetens tankegång, när de, praktiskt taget med användande av
majoritetens motivering, för närvarande avstyrka propositionen. Nu menar
tydligen utskottets majoritet, att riksdagen mycket väl kan bifalla propositionen,
då något bygge säkerligen ändock icke kommer till stånd. Under sådana
omständigheter torde det vara onödigt och kanske olämpligt att bevilja medel
för ändamål, som för närvarande icke äro aktuella.

Det är emellertid, herr talman, ytterligare en omständighet, som gör, att
jag icke kunnat biträda propositionen, nämligen Kungl. Maj:ts ståndpunkt i
förläggningsfrågan. Statsrådet föreslår, att den centrala beklädnadsverkstaden
förlägges till Degerfors i Värmland. Enskilda motionärer i båda kamrarna ha
hemställt, att riksdagen måtte besluta att förläggningsorten för den planerade
centrala beklädnadsverkstaden blir Kramfors stad i Västernorrlands län.
Utskottet är även på denna punkt tveksamt och skriver: »I fråga om valet
av förläggnignsplats för den nya verkstaden har utskottet funnit de av statsrådet
anförda skälen för Degerfors såsom den därvid mest lämpliga icke vara
till alla delar övertvgadnde. I de i förevarande hänseende väckta motionerna synas
utskottet lika starka motiv hava anförts till förmån för Kramfors. Det vill
av statsrådets uttalande i propositionen förefalla, som om i dessa motioner
angivna synpunkter icke tillräckligt beaktats. Utskottet vill icke taga någon
bestämd ståndpunkt till här omhandlade spörsmål utan anser att avgörandet
härutinnan bör få bliva beroende på resultatet av en enligt utskottets mening
erforderlig förnyad omprövning i ärendet, därvid problemet bör närmare skärskådas
även ur sociala och samhällsekonomiska synpunkter.»

Då reservanterna anse, att frågan om uppförande av ny central bekläd -

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Anslag till uppförande av central beklädnadsverkstad m. m. (Forts.)
nadsverkstad ånyo skall underställas riksdagen, när den ekonomiska situationen
medgiver ett uppförande, ha reservanterna icke haft någon anledning
att ingå på frågan om förläggningsplats för den nya verkstaden. Enligt min
mening ha synnerligen starka skäl anförts för förläggning av verkstaden till
Kramfors. Statsmakterna söka förmå det enskilda näringslivet att förlägga
industrier med hänsyn till sociala och samhällsekonomiska synpunkter och icke
uteslutande med hänsyn till driftsekonomien. Då staten har dessa fordringar
på det enskilda näringslivet — jag vill inte säga annat än att de kanske äro
berättigade — kunde man vänta att statsmakterna skulle tillämpa samma
principer i fråga om förläggningen av statlig fabriksverksamhet.

Så är dock icke fallet. Valet av Degerfors till förläggningsplats för den
nya centrala heklädnadsverkstaden motiveras av statsrådet med att driftskostnaderna
vid denna förläggning till följd av lägre fraktkostnader bli billigare.
Enligt vad som uppgivits vid utskottsbehandlingen rör det sig dock endast
om ett årligt belopp av 30 000 kronor. Och därest norrlandskommitténs förslag
om reducering av fraktkostnaderna på järnvägarna i Norrland blir förverkligat,
kommer denna skillnad att minskas approximativt till hälften. En
skillnad av 15 000 kronor torde icke vara av den storleksordningen att den
bör få bli utslagsgivande i förläggningsfrågan.

Med hänsyn till den ensidiga inriktning på export och därav följande konjunkturkänslighet,
som för närvarande är utmärkande för det norrländska
näringslivet, är det ett livsvillkor för Norrland att erhålla en mera differentierad
industri. Det torde vara hopplöst att arbeta för att enskilda företag
skola förlägga sin tillverkning till Norrland, om statsmakterna föregå med
så dåligt exempel, att de vid planering av sina företag uteslutande taga hänsyn
till driftsekonomiska överväganden och bortse från sociala och samhällsekonomiska
synpunkter. Frågan om förläggningsplats för den centrala
heklädnadsverkstaden är emellertid enligt min uppfattning av den vikt,o att
riksdagen bör få avgöra den, särskilt som Kungl. Maj :t redan fattat ståndpunkt
i frågan.

På grund av vad jag sålunda anfört dels i fråga om det allmänna finansiella
läget och dels beträffande vikten av att i förläggningsfrågan taga hänsyn
till det norrländska näringslivet, tillåter jag mig, herr talman, att yrka
bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl.

Herr (tillström: Herr talman! När 1913 års riksdag tog ställning till det
större spörsmålet om organisationen av försvarets^ civila förvaltning förutsatte
riksdagen — utan några väsentliga meningsskiljaktigheter — att försvarets
egen beklädnadstillverkning borde erhålla en sådan omfattning, att en rationell
och ekonomisk drift kunde åstadkommas. Det sades i beslutet, att ett nedläggande
eller en begränsning av tillverkningen inte borde äga ram i vidare män än
som betingades av den normalt beräknade produktionsminskningen vid en återgång
till fredsförhållanden. Principiellt torde alltså riksdagen redan ha tagit
ställning till frågan om den statliga beklädnadsindustriens vara eller inte vara.
Statsutskottet har också utgått från alt skälen för beklädnadsindustriens fortbestånd
äro oförändrade, medan reservanterna inte ansett nödvändigt att i
detta sammanhang ingå på den frågan. De förorda ju av andra skäl ett avslag
på Kungl. Maj :ts proposition.

Själva principfrågan, huruvida staten genom egna verkstäder skall tillgodose
en större eller mindre del av försvarets behov av uniformspersedlar etc., behöver
därför inte nu bli föremål för meningsbrytningar. Det bör emellertid observeras,
att den frågan första gängen prövades och avgjordes för mycket länge

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Anslag till uppförande av central beklädnad sv er kstad rn. m. (Forts.)
sedan — långt innan de nu pågående, ganska lidelsefulla debatterna om statligt
företagande ännu voro påtänkta. Och verkstäderna startades inte av folk,
som kunde misstänkas för någon lust att i onödan sätta den enskilda företagsamheten
ur spel. Sedan dess ha verkstäderna i Karlskrona och Stockholm fyllt
en viktig uppgift i försvarets tjänst, inte minst i prisreglerande syfte. Felet
med dem är numera endast, att de äro omoderna och föga rationella, i vissa avseenden
inte fullt konkurrensdugliga, och det är denna brist som det nu föreliggande
förslaget avser att avhjälpa. Dessutom har det visat sig svårt att
fylla arbetskraftsbehovet vid verkstaden i Stockholm, vilket i sin mån motiverade
1943 års riksdags uttalande, att man vid en centralisering borde förlägga
verkstaden ute i landet. Genom den nu föreslagna centraliseringen till
en enda beklädnadsverkstad, gemensam för hela försvarsväsendet, skulle tillverkningskostnaderna
enligt föreliggande beräkningar kunna nedbringas med
minst 10 procent. De driftsekonomiska fördelarna äro alltså påtagliga, så pass
påtagliga att kostnaderna för rationaliseringen betala sig själva. Under sådana
förhållanden finns det väl knappast någon anledning för statsverket att
nedlägga denna verksamhet och göra sig helt beroende av enskilda leverantörer.
Angelägenheten att undvika detta beroende torde tvärt om vara minst
lika stor i dag som vid den tidpunkt, då verkstäderna i fråga upprättades.

Kapaciteten hos den centraliserade beklädnadsindustrien har beräknats utifrån
de driftsekonomiska synpunkterna. Den skulle ändock inte bli större än
att den kunde fylla något mer än hälften av försvarets fredsmässiga behov av
uniformspersedlar och därutöver i begränsad omfattning vissa statliga och
kommunala civila behov. Den enskilda företagsamheten på området behöver
således inte känna sig undanträngd. Den får behålla sin andel av produktionen
för en ur alla synpunkter önskvärd och stimulerande priskonkurrens.

Så långt har statsutskottet utan erinringar accepterat propositionens innehåll.
Utskottet har emellertid liksom reservanterna ifrågasatt, om tidpunkten
nu vore lämplig för igång-sättande av ett byggnadsföretag av denna art och omfattning.
Dess aktuella angelägenhetsgrad kan inte anses vara särskilt hög.
Det är visserligen av vikt, att staten utan onödiga dröjsmål förbilligar verksamheten,
men väger man angelägenheten i detta fall mot andra statliga eller
enskilda byggnadsföretags, får man nog erkänna att det finns många byggnadsföretag,
som borde gå före detta men som nödgas avvakta gynnsammare
tider. Utskottet har därför understrukit, att frågan om tidpunkten för verkstadens
uppförande bör omprövas mot bakgrunden av rådande investeringsläge,
ett uttalande som utskottet har anledning tro att vederbörande statsråd också
skall beakta. Utskottet förordar därmed ett uppskov tills vidare med verkstadens
uppförande. Hur långvarigt detta uppskov behöver bli är i nuvarande
stund svårt att veta, men även om det kommande budgetåret skulle gå till ända,
innan det kan bli fråga om att sätta i gång, har utskottet ansett sig böra tillstyrka
anvisande på kapitalbudgeten av de för verkstadens uppförande begärda
medlen. Man får räkna med att ett byggnadsföretag av detta slag bland annat
kräver åtskilliga förberedelsearbeten, och dessutom måste det med hänsyn till
driftsförhållandena vid de snart uttjänta verkstäderna vara av betydande intresse,
att riksdagen redan nu definitivt tar ståndpunkt i frågan.

Det är på denna punkt som reservationen skiljer sig från utskottets förslag.
Reservanterna vilja inte för närvarande ha något definitivt ställningstagande
utan föredra att yrka avslag på propositionen med tydlig adress till regeringen
att återkomma, när arbetsmarknadssituationen och materialtillgången blivit
gynnsammare. Med hänsyn till den utskottsdebatt, som förts i frågan, är det
emellertid rimligt att antaga, att bakom reservationen ligger en åstundan — i
varje fall från några reservanters sida — att låta den sedan gammalt bedriv -

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Anslag till uppförande av central belclädnadsverkstad m. m. (Forts.)
na statliga uniformstillverkningen helt försvinna. Det har utskottet inte velat
medverka till.

Utskottet är emellertid tämligen enigt i en annan mycket viktig punkt, nämligen
beträffande valet av förläggningsplat-s för den blivande verkstaden. Regeringen
har föreslagit — såsom här redan sagts — att verkstaden skulle förläggas
till Degerfors, men utskottet känner sig inte övertygat om att denna
plats ur alla synpunkter är den lämpligaste. Utskottet menar, att förläggningsfrågan
bör bli föremål för förnyat övervägande, och understryker att
även de sociala och samhällsekonomiska synpunkterna därvid böra beaktas.

Valet står mellan å ena sidan Degerfors i Vämland och å andra sidan Kramfors
i Västernorrlands, län. Statsrådet säger själv, att dessa båda orter ur de
flesta synpunkter äro lika lämpliga, men att Kramfors ur principiell synpunkt
vore att föredraga. Han pekar då på önskvärdheten av att statsverket i sin
män främjar en lämplig fördelning över landet av näringsföretagen. Statsrådet
förordar ändock — så vitt man kan se på grund av ett enda skäl — Degerfors.
Skälet är, att de årliga fraktkostnaderna skulle bli ungefär 30 000 kronor
högre vid förläggning till Kramfors än vid förläggning till Degerfors. Depna
summa har för övrigt i ett förslag av norrlandskommittén nedräknats med ungefär
en femtedel. Degerfors skulle alltså ur driftsekonomiska synpunkter ha
ett visst företräde på grund av att det inte råkar ligga i Norrland.

Men när utskottet pekar på att även sociala och samhällsekonomiska synpunkter
böra beaktas, finns det all anledning att stanna inför dessa. Jag antar
att dessa synpunkter komma att i debatten hävdas från annat håll. För egen
del vill jag bara påpeka, att staten just har ett utan tvivel mycket stort ekonomiskt
intresse av att verkstaden förlägges till Kramfors. Kramfors har alltsedan
1930-talet kostat statsverket mycket stora summor årligen, pengar som staten
till väsentlig del skulle kunna inbespara, om ett industriföretag av här ifrågasatt
slag kunde förläggas inom kommunens gränser. Enbart i skattelindringsbidrag
av statsmedel har Kramfors nuvarande stad, d. v. s. Gudmundrå, uppburit
omkring en fjärdedels miljon kronor varje år under det senaste decenniet,
och ungefär samma proportioner ha de belopp, som statsverket på grund av
arbetsmarknadskriserna nödgats bisträcka kommunen med. Det får väl anses
självklart, att tillkomsten av en statlig beklädnadsindustri i denna kommun
mycket verksamt skulle bidraga till att återupprätta den ekonomiska jämvikten
och därigenom åt statsverket inbespara årliga kostnader, som torde bli flerdubbelt
större än den högre taxekostnad, som statens egna järnvägar debitera
sig för frakterna till och från Kramfors.

Det vore, enligt min mening, rena oförnuftet att bortse från dessa statsfinansiella
synpunkter, när man prövar frågan om förläggningsplats för den nya
verkstaden. Fabriksstyrelsen kan ju bortse från dem men regering och riksdag
böra inte göra det.

Riksdagen har själv vid upprepade tillfällen understrukit, att eu planmässig
lokalisering av industrierna är erforderlig för att skapa en ur samhällets synpunkter
gynnsam differentiering av företagslivet på olika platser och i olika
landsdelar. Särskilt ha dessa uttalanden gällt de ensartat träbetonade industridistrikten
i Norrland, bland vilka Kramfors är ett av de mest typiska. Statens
vederbörande organ ha också gjort aktningsvärda ansträngningar för att till
do krisskadade och för utländska konjunkturer känsliga exportindustri kommunerna
norrut dirigera enskild företagsamhet av annan art än den, som har träet
såsom råvara. I viss mån har man lyckats, men ofta bär man misslyckats i
dessa strävanden. De enskilda företagarna ha nämligen med all rätt kunnat
peka på bland annat de långa avstånden mellan produktionsorter och avsättningsområden
och de därav framkallade höga fraktkostnaderna i kalkylen, och

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Anslag till uppförande av central beklädnadsverkstad in. in. (Forts.)
så ha de avböjt att etablera sig i Norrland, även i södra Norrland. Nu skulle
riksdagen själv — om Kungl. Maj :ts förslag i den föreliggande frågan bifalles

— komma att säga ungefär likadant, Utskottet har för sin del inte velat medverka
till ett beslut av sådan innebörd.

Ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag på i propositionen angivna skäl skulle

— förefaller det -— fullständigt torpedera de nyss berörda strävandena att dirigera
företagsamheten vid nyetablering. Staten själv, som nu genom av Kungl.
Maj :t nyligen tillsatta sakkunniga utreder frågan om en av samhället dirigerad
lokalisering av den industriella verksamheten, skulle genom ett sådant beslut
föregå med ett utomordentligt dåligt exempel och åtminstone för Norrlands del
rycka undan hela grunden för de sedan länge pågående differentieringssträvandena.
Staten har för övrigt redan ett organ, som bevakar de samhälleliga intressena
i frågor av denna art. Detta organ är arbetsmarknadskommissionen.
Arbetsmarknadskommissionen har efter att ha undersökt förhållandena på olika
platser föreslagit, att beklädnadsverkstaden skall förläggas till Kramfors, där

— enligt kommissionens promemoria — den för verkstaden erforderliga kvinnliga
arbetskraften utan svårighet kan anskaffas. Regeringen har emellertid inte
velat lyssna till det egna lokaliseringsorganets uppfattning.

Regeringen föreslår i stället, som sagt, att verkstaden förlägges till Degerfors,
som skulle bli billigare i omkostnadskalkylen. Degerfors är på så sätt
likställt med Kramfors att båda orterna — av vilka Kramfors är den större
och folkrikare —- ha nästan uteslutande tung. manlig industri. Motivet att tillföra
även industri för kvinnlig arbetskraft finns alltså för båda. Men en anmärkningsvärd
skillnad mellan dem är, att Kramfors redan har denna kvinnliga
arbetskraft disponibel — en i dagarna företagen gallupundersökning genom
arbetsmarknadskommissionens föranstaltande torde tydligt bekräfta detta

— medan Degerfors däremot inte har den. Därom berättades förresten i ett reportage
i en stockholmstidning för ett par månader sedan; det uppgavs, att Degerfors
hade ett kvinnounderskott på omkring 500 — den uppgiften lämnades
av kommunens egna representanter — men man hoppades att genom förvärvet
av försvarets beklädnadsverkstad kunna tillföra kommunen ett tillskott av
kvinnor. Verkstaden skulle alltså läggas dit, inte för att suga upp där befintlig
kvinnlig arbetskraft utan för att locka dit denna arbetskraft. Jag förstår
för min del mycket väl, att även denna strävan är vällovlig och naturlig, men
den stämmer inte alldeles med en av de första principer, som regeringens arbetsminister
angivit i fråga om industrilokaliseringen, nämligen att industrien
skall förläggas dit där arbetskraften redan finns. Den finns i Kramfors. Slutligen
får man väl också anta, att denna brist på balans i befolkningens sammansättning
i Degerfors har direkt samband med nu rådande högkonjunktur
i orten och att den alltså utjämnas av sig själv när denna exceptionella högkonjunktur
bedarrar.

Herr talman! Utskottet har, synes det mig, haft mycket starka skäl för att
anbefalla en omprövning av frågan om förläggningsplats för den nya beklädnadsindustrien.
en omprövning som det bör bli god tid att företa, eftersom
det väl får anses säkert, att byggnationen inte kan komma till stånd inom den
närmaste tiden. För egen del har jag anslutit mig till utskottets hemställan,
men det får väl anses framgå av vad jag här anfört, att jag kunnat ansluta
mig till denna hemställan endast tack vare en nästan obegränsad tillit till regeringens
goda vilja att låta omprövningen av platsfrågan bli grundlig och
allsidig och en nästan lika stor förvissning, att en dylik omprövning måste ge
ett annat resultat än det nu föreliggande regeringsförslaget.

Jag yrkar alltså bifall till statsutskottets förslag.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Anslag till uppförande av central, beklädnadsverkstad in. in. (Forts.)

Herr Berg, Robert: Herr talman! Att arméns beklädnadsverkstad här i
Stockholm länge har varit gammal och omodern, ha vi litet var tidigare haft
reda på. Jag har emellertid litet svårt att förstå, att den omständigheten skall
föranleda, att en modern beklädnadsverkstad med utomordentliga lokaler och
en maskinuppsättning med den allra högsta arbetskapacitet — jag syftar på
marinens beklädnadsverkstad i Karlskrona — skall flyttas från den plats, där
den verkat i över 30 år.

Visserligen har fabriksstyrelsen kalkylerat med att om man flyttar verkstäderna
i Karlskrona och Stockholm till annan gemensam ort, skulle man
därigenom kunna göra en årlig besparing, uppgående till tio procent av tillverkningspriserna.
Detta är emellertid en teoretisk beräkning. I praktiken
vet man ju inte hur det kommer att gestalta sig. Jag skulle visserligen tro,
att om man sammanslog arméns beklädnadsverkstad i Stockholm med dess dåliga
lokaler och givetvis i viss mån även omoderna maskiner med en annan
modern fabrik, skulle tillverkningskostnaderna för arméns vidkommande därigenom
måhända kunna nedbringas med tio procent. Jag ifrågasätter emellertid,
herr talman, om det är möjligt att uppnå samma resultat beträffande
den tillverkning, som sker vid verkstaden i Karlskrona. I den fabriken ära
sammanlagt, mellan 400 och 500 personer sysselsatta. Den omsluter tvättanstalt,
beställningsskrädderi och reparationsavdelning för beklädnadspersedlar,
avdelning för nytillverkning av skor och avdelning för reparation av skor. Det
förslag, som här föreligger, avser ju att från denna moderna fabrik flytta
allenast skrädderiet, och skrädderiet omsluter en arbetsstyrka på cirka 90 kvinnor
och tio män eller sammanlagt omkring 100 personer. Då enligt utskottets
förslag de övriga avdelningarna vid verkstaden i Karlskrona skola bibehållas
där, frågar man sig vad en omflyttning överhuvud taget skall tjäna till.

Utskottet motiverar sitt ståndpunktstagande med att L. M. Ericsson skall
öppna en fabrik i Karlskrona, och där skola dessa 100 personer kunna beredas
sysselsättning. Man glömmer emellertid att ta hänsyn till att det här är fråga
om två helt olika tillverkningar. Vid L. M. Ericssons nya fabrik skall det ju
tillverkas telefonapparater, medan personalen vid beklädnadsverkstaden sysselsätter
sig med att tillverka kläder. Det är ju två helt olika branscher. För
övrigt räcker det inte med bara dessa 100 personer, utan L. M. Ericsson skall
ha mellan 600 och 700 personer anställda i den nya fabriken. Jag kan inte
förstå hur man skall kunna kombinera ihop detta.

När utskottet tagit ståndpunkt till frågan om en sammanslagning av dessa
beklädnadsverkstäder, har utskottet i alla fall ansett, att den inte bör ske nu.
I detta avseende står utskottet på samma linje som reservanterna. Utskottet
säger nämligen: »Även om utskottet alltså anser riktigt, att den statliga beklädnadstillverkningen
sammanföres till en nyuppförd fabrik på sätt framgår
av det föregående, vill utskottet emellertid ifrågasätta om tidpunkten nu är
den rätta att igångsätta ett byggnadsföretag av den storleksordning, varom
här är fråga. Bristen på arbetskraft och byggnadsmaterial är för närvarande
synnerligen allvarlig. Det bör därför endast på mycket starka skäl ifrågakomma
att nu göra nyanläggningar. Innevarande års riksdag har också vid
flera tillfällen givit uttryck häråt.»

I det här avseendet äro alltså reservanterna och utskottsmajoriteten av samma
mening. Det har ju inte heller, efter vad som försports, varit ifrågasatt
att bygga denna nya fabrik vare sig i år eller nästa år.

Men det är inte så mycket för att tala om den saken, som jag har begärt
ordet. Jag tycker nämligen, att det är nästan ett helgerån att rycka loss från
ett samhälle och en arbetsplats personer, som under årtionden ha utfört ett
så förstklassigt arbete som utförts vid verkstaden i Karlskrona. Det arbetet

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Anslag till uppförande av central beklädnadsverkstad m. m. (Forts.)
har stått sig utmärkt i konkurrensen med den privata industrien och fått högt
betyg till och med. Att nu flytta tillverkningen till annan ort, därför att man
teoretiskt har räknat ut att man därigenom skulle kunna göra en besparing
på tio procent av tillverkningspriserna, anser jag oriktigt. Jag är för övrigt
inte alldeles övertygad om att denna teoretiska beräkning kommer att hålla
streck i praktiken.

Den siste ärade talaren ägnade ungefär fyra femtedelar av sitt anförande i
föreliggande fråga till att tala om var denna eventuella fabrik skall ligga någonstans.
Jag hörde inte riktigt om han nämnde Kramfors i det sammanhanget,
men han lutade nog åt att fabriken borde ligga där, skulle jag kunna
tänka mig. Myndigheterna ha ju sagt ifrån, att en förläggning till Kramfors
kommer att fördyra fraktkostnaderna med 30 000 kronor årligen, men det bekymrar
naturligtvis inte herr Gillström, lika litet som det bekymrar honom,
att man här flyttat människor från en plats, där de verkat i årtionden, till en
annan plats. Om denna sista olägenhet nämnde inte herr Gillström ett enda
ord.

Om jag inte hade en sådan personlig kännedom om marinens tillverkning
nere i Karlskrona, skulle jag, herr talman, i denna fråga inte ha besvärat kammaren.
Men jag har den absoluta övertygelsen, att man må flytta denna
fabrik vart som helst med den maskinella utrustning, som den har, och den
tränade personal, som den förfogar över, så kommer tillverkningen likväl inte
att bli nämnvärt billigare än den är för närvarande.

När man sedan talar om att det varit ifrågasatt att göra beställningar hos
privata företagare av militära klädespersedlar över de 50 procent, som hinna
tillverkas om driften centraliseras, tycker jag, att vi i dag inte skall tala om
den saken. Då statsmakterna en gång gingo in för att själva tillverka dessa artiklar
för militära ändamål i statlig drift, så är det väl ingenting som har inträffat,
sedan det heslutet fattades, som kan ge statsmakterna anledning att
nu i onödan överflytta beställningarna på det privata näringslivet, i synnerhet
om man tänker på den höga kvalitet, som tillverkningen i statsdrift kan
uppvisa.

Herr talman! Jag har som saken ligger till inte möjlighet att biträda utskottets
hemställan i detta ärende. Jag vill således yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Petersson.

Herr Nilsson, Hjalmar: Herr talman! Då jag är motionär i den här frågan
i vad den rör förläggningsorten, har jag begärt ordet för att anföra några
synpunkter.

Utskottets talesman, herr Gillström, och även en av reservanterna ha redan
angivit orsaken till att departementschefen har förordat Degerfors som
förläggningsort, nämligen att fraktkostnaderna vid en förläggning av verkstaden
till Kramfors skulle bli alltför höga. Det gläder mig emellertid att
utskottet inte tagit hänsyn till de högre fraktkostnaderna utan ansett, att i
motionen anförda synpunkter om förläggning till Kramfors äro tillräckligt
starka för att motivera en förnyad prövning av frågan om förläggningsorten.
Det är särskilt en sats i utskottsutlåtandet, som jag har tagit fasta på, nämligen
den som säger, att vid denna omprövning bör problemet närmare skärskådas
även ur sociala och samhällsekonomiska synpunkter. Detta ger mig
anledning att anföra vilka sociala och samhällsekonomiska synpunkter, som
jag har på den här frågan.

Om vi se på den norrländska befolkningen skola vi finna, att den är be -

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Anslag till uppförande av central beklädnadsverlcstad m. m. (Forts.)
roende av skogen och dess avkastning för sin utkomst; industrien är i stort
sett byggd på bearbetning av skogsprodukterna. Industrien utgöres i huvudsak
av sågverk och cellulosafabriker, således en exportindustri, beroende av
världsmarknadens priser och konjunkturväxlingar. Yi kunna väl alla för närvarande
vara överens om att just denna industri i dessa dagar är kanske den
viktigaste som landet äger, på grund av att den ger vårt land betryggande
utländsk valuta och ger vårt land möjligheter att köpa nödvändiga varor
från utlandet.

Detta är den ljusa sidan av problemet — den norrländska industrien. Vi
ha för närvarande en högkonjunktur inom denna industri. Den ökade försäljningen
medför nästan full sysselsättning och därmed även större inkomster
för de anställda och man kan säga för hela landet. En kris på världsmarknaden
betyder emellertid ganska snart sänkta priser på trävaror och
cellulosaprodukter. På detta följer inskränkningar i driften, vilket i sin tur
medför minskade arbetstillfällen, mindre inkomster för de anställda och till
sist arbetslöshet och nöd. Detta är den andra sidan av problemet, den mörka
sidan, som inte är glädjande och som ställer de norrländska samhällena inför
många stora och svåra problem.

Kramfors stad, förutvarande Gudmundrå kommun, utgör ett markant exempel
på hur ett norrländskt samhälle är uppbyggt och vilka problem det haft
att lösa under de sista årtiondena. Stadens industrier äro i huvudsak beroende
av träet som råvara. Där finns sågverk, cellulosafabriker och träförädlingsindustrier.
Det är således i huvudsak en exportindustri. En återblick på
de sista årens utveckling visar, hur denna industri från att ha berett full
Sysselsättning så småningom inskränkts och gett mindre sysselsättning och
hur på detta följt arbetslöshet. En sådan återblick visar även, hur kommunerna
ha blivit lamslagna rent ekonomiskt.

Jag ber om ursäkt, om jag nu tar kammarledamöternas tid i anspråk för
att lämna några uppgifter om utvecklingen inom Gudmundrå kommun, numera
Kramfors stad, under de sista årtiondena. Det kanske kan tyckas, att
det inte är belysande nog, då det gäller förhållandena i det avlånga Norrland,
att anföra bara ett enda exempel,; men jag tror, att just Kramfors är
ett bra exempel. Många samhällen i Norrland ha nämligen växt upp på samma
sätt som Kramfors och under de sista årtiondena haft samma svårigheter
att kämpa mot som det samhället. Jag anför Kramfors som exempel även
för att påvisa vilka starka motiv, som ligga bakom vår hemställan i motionen
om att den här verkstaden bör förläggas till Kramfors.

Jag tar_ mig till en början friheten att lämna några siffror från arbetslöshetsstatistiken,
som visa just industriens konjunkturkänslighet. År 1931 fanns
det 653 personer arbetslösa i Gudmundrå kommun. År 1933 var antalet arbetslösa
uppe i 1 221 och 1940 hade siffran nedgått till 147 för att 1944 utgöra
295. Man kan av dessa siffror se, att arbetslösheten var störst under
den i början på 1930-talet rådande krisen för att sedan minska och vid den relativa
högkonjunktur, som rådde under åren 1938—1940, vara bland de lägsta
för att sedan under krigsåren, då exportsvårigheterna blivit stora, på nytt
visa en tendens att stiga.

Bekämpandet av denna långvariga arbetslöshet har otvivelaktigt medfört
stora kostnader för det allmänna. Totalkostnaderna för arbetslöshetens bekämpande
ha för kommunens del under åren 1931—1944 uppgått till i runt tal
4.0 miljoner kronor, varav i statsbidrag erhållits ungefär två miljoner kronor.
Självfallet ha dessa kostnader i anledning'' av arbetslösheten medfört en
hård skattebelastning. För att belysa sambandet mellan arbetslösheten och

Första kammarens protokoll 1947. Nr 29. c

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Anslag till uppförande av central beldädnadsverkstad in. in. (Forts.)
kommunens finanser, vill jag anföra några siffror. År 1935 hade vi en utdebitering
på 12 kronor per skattekrona. År 1940 var den 13 kronor, 1942
var den 16 kronor 70 öre, 1944 var den 14 kronor och för närvarande uppgår
utdebiteringen till 12 kronor per skattekrona. Om man därtill lägger den
landstingsskatt, som utgår och som för närvarande uppgår till 3 kronor 50
öre, förstå vi, att skattebelastningen för kommunens innevånare är ganska
stor.

Denna skattebelastning har medfört att kommunen, och sedermera staden,
har erhållit skattelindringsbidrag, och jag skall be att få lämna ett par siffror,
som visa hur mycket vi varje år erhållit i skattelindringsbidrag av staten.
År 1936 fingo vi 201 000 kronor, 1942 uppgick bidraget till 436 000 kronor
och 1944 fingo vi 377 000 kronor. För närvarande utgår skattelindringsbidraget
med 250 000 kronor.

De siffror, som jag här anfört, visa vilka oerhörda problem, som en kommun
ställs inför när den har en så ensidigt inriktad industri som fallet är
beträffande Kramfors. Det har medfört under årens lopp stora ekonomiska
svårigheter i form av högt skattetryck, och därtill komma de bidrag från
staten, som staden har erhållit för att klara försörjningssvårigheterna. Det är
just dessa svårigheter, som vi velat påtala och som vi i motionen även anfört
som ett skäl för det stora intresse, som vi visat när det gäller att få denna
beklädnadsverkstad förlagd till Kramfors. Vi gjorde ett hastigt överslag, när
vi fingo veta, att fabriksstyrelsen gjort undersökningar om en förläggning av
verkstaden till Kramfors. Det överslaget visade, att om vi skulle få denna industri,
skulle skattekronornas antal öka så pass mycket, att vi skulle kunna
nöja oss med betydligt mindre skattelindringsbidrag än vi nu mottaga. I
bästa fall skulle inget sådant bidrag behövas alls.

Man kan alltså med utgångspunkt från detta säga, att skulle vi få denna
fabrik förlagd till Kramfors, skulle detta på det stora hela taget innebära
en ekonomisk vinst även för staten. Statens arbetsmarknadskommission, som
haft den här frågan på remiss, har tillstyrkt verkstadens förläggande till
Kramfors. Arbetsmarknadskommissionen vet vilka problem, som de norrländska
kommunerna ha att brottas med, och den har tillstyrkt Kramfors som förläggningsort
dels för att skapa en motvikt mot den nuvarande ensidigt inriktade
industrien och dels för att få möjlighet till jämnare sysselsättning för
innevånarna och även för att nå en bättre ekonomisk balans för den kommunala
enheten.

Vi anse alltså, att det bör vara ett hela samhällets intresse, att andra försörjningsmöjligheter
än dem, som skogsindustrien kan ge, tillföras staden. Tv
om den utveckling, som för närvarande pågår, får fortsätta, kommer bland
annat åldersfördelningen i staden på grund av utflyttning av dem, som äro
i de arbetsföra åldrarna, att bli sådan, att stadens självförsörjningsmöjligheter
mer och mer begränsas och behovet av statlig skattelindring ökas.

Men det har tillkommit ännu ett problem när det gäller den norrländska
skogsindustrien, och det är kanske ett problem i ett ännu större sammanhang
och som för ännu större ekonomiska konsekvenser med sig än dem, som jag''
här tidigare talat om. Detta problem gäller skogstillgångarna. Vi fingo läsa för
några veckor sedan i den svenska pressen att det rådde brist på råvaror; de
norrländska skogarna sina. Man kan kanske fråga sig om inte de siffror, som
vi fingo läsa i det sammanhanget, voro väl överdrivna och att farhågorna
kanske inte äro så befogade. Den sista riksskogstaxeringen visar emellertid, att
uttaget ur skogarna i Norrland är större än vad som svarar mot återväxten,
och det betyder faktiskt att många samhällen i Norrland komma att möta
stora ekonomiska svårigheter.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Anslag till uppförande av central beklädnadsverkstad m. m. (Forts.)

-För att belysa detta skall jag endast ta ett enda exempel, och det gäller
Kramfors. Där har på grund av råvarubristen Frånö sulfatfabrik nedlagts.
Det skedde under krigsåren. I fjol nedlades Kramfors södra såg, och under
sommarens lopp kommer Strömnäs sågverk att gå samma öde till mötes. Vi
ha alltså här tre industrier.inom Kramfors stad, som nedlagt driften på grund
av råvarubrist. Det är tre industrier, omkring vilka ligga ganska tätbebyggda
områden.

Den sålunda överflödiga arbetskraften placeras i andra av bolaget ägda
mdustrier, som fortsätta driften. Men om en kris sätter in, kommer det inte
att finnas placering för denna överflödiga arbetskraft. Vi komma då att
möta samma problem, som vi hade i början av 1930-talet. Det är just dessa
problem, som göra att vi anse, att staten bör gå före med gott exempel och
planera nya indstrier, som inte ha trä till råvara, och förlägga dem till Norrland.

Jag vet mycket väl vilka synpunkter, som fabriksstyrelsen har lagt på denna
iraga. Den har lagt rent affärsmässiga synpunkter på den. Verkstaden skall
drivas rent affärsmässigt, och 30 000 kronor äro i alla fall 30 000 kronor, säga
vederbörande i fabriksstyrelsen. De anse, att de inte kunna ta någon hänsyn
till det. läge, vari vår stad befinner sig, utan av rent affärsmässiga skäl bör
fabriken förläggas på annan ort, där rörelsen kan drivas så rationellt som möjligt.
Man frågar sig dock om verkligen riksdagen och regeringen kunna lägga
dessa synpunkter på just denna fråga. Jag tror att det är betydelsefullare
och viktigare, om vi i likhet med utskottet anlägga just de sociala och samhällsekonomiska
synpunkterna, när vi gå att avgöra den här frågan.

När det gäller arbetskraft, ha vi tillräckligt med sådan i Norrland. Norrlandskommittén
har i dagarna till regeringen överlämnat en utredning, där
just de av mig här anförda synpunkterna understrukits. I utredningen framhalies
äyen behovet av differentiering av näringslivet i Norrland. Utredningen
visar, att om ingen utflyttning av den produktiva befolkningen till andra
län pger rum, kommer den naturliga folkökningen i de produktiva åldrarna

1 iraga om män att under 1940- och 1950-talen uppgå till 53 000. Här finns
således arbetskraft för nya industrier. En nyligen av arbetsmarknadskommissionen
och länsarbetsnämnden verkställd undersökning, vars material i dagarna
bearbetats och som jag har preliminära siffror ifrån, visar att det även

til räckhgt med kvinnlig arbetskraft. På ett utsänt frågeformulär ha av

2 4.1-1 tiUtragade 589 obetingat svarat ja på en fråga, huruvida de vore villiga
att ta anställning i en industri överhuvud taget. 212 kvinnor svarade, att de
helst ville ta anställning inom en textilindustri.

. hade tillfälle att åhöra debatten i denna fråga i andra kammaren. Om
,,ag inte fattade herr statsrådet Sköld fel. förklarade han i sitt inlägg i andra
kammaren, att de lokaler, som den centrala beklädnadsverkstaden här i Stockholm
iör närvarande disponerar, inte äro tillräckliga för produktionen. När
iabriksstvrelsens representanter besökte Kramfors för att göra en förundersokning
på platsen, kunde vi ställa provisoriska lokaler till förfogande där
tillverkningen kunde igångsättas omedelbart. Dessa av oss anvisade lokaler
Kunde disponeras till dess att den planerade nya anläggningen fördigställts.

I grund och botten är det ju ingen skillnad mellan reservanternas och utfikottsmajoritotens
uppfattning i fråga om den lämpliga förläggningsorten
Reservanterna önska dock att frågan på nytt skall underställas riksdagen medan
utskottsrnajoriteten vill överlämna det slutliga valet av förläggningsort
helt till regeringen. Jag kan härvidlag instämma i vad herr Oillström nyss
■v r, Med ''''en utformning, som det föreliggande förslaget fått kunna'' vi
otvivelaktigt med förtroende överlämna denna frSrro

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Anslag till uppförande av central beklädnadsverkstad m. m. (Forts.)
de på att regeringen vid sitt slutgiltiga avgörande skall ta hänsyn till de synpunkter,
som ha anförts i den från vårt håll väckta motionen och i det föreliggande
utlåtandet från statsutskottet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Då jag har ansvaret för den framställning
från regeringens sida till riksdagen, som här i dag behandlas, ber jag att
få yttra några ord i frågan.

jag vill då först med tillfredsställelse notera, att utskottet har vidhållit den
ståndpunkt, som riksdagen intog för fyra år sedan, nämligen att en viss del
av tillverkningen av försvarets beklädnadspersedlar skall ske i statlig regi såsom
en kontroll på de beställningar, som måste utläggas på den enskilda industrien.
Jag kan också mycket väl förstå den ståndpunkt som utskottet har
kommit till att byggandet av den föreslagna fabriken inte kan ske nu omedelbart,
utan att detta måste uppskjutas till dess att läget på byggnadsmarknaden
lättat. Förutsättningen för hela vårt budgetarbete förra hösten var, att
vi presenterade riksdagen de förslag som voro aktuella. Vi gjorde dock beträffande
alla förslagen den reservationen, att deras genomförande komme att
bli beroende av den ekonomiska utvecklingen. Denna har onekligen fortskridit
på sådant sätt, att det i dag finns ännu starkare skäl än i höstas för den ståndpunkten.
att vi icke nu äro i stånd att genomföra detta byggnadsföretag.

Då kan man naturligtvis som reservanterna här fråga,_ om det är nödvändigt
att i dag fatta ett positivt beslut. Herr Lundgren ansåg ju till och med det inte
bara vara onödigt, utan också olämpligt att ett sadant beslut fattades nu. Jag
vin fasta uppmärksamheten på att om riksdagen, såsom det framgår av utskottets
utlåtande, har den uppfattningen, att denna fabrikation i statlig drift
skall fortsätta och att alltså en verkstad förr eller senare måste uppföras, ar
det både nödvändigt och lämpligt att nu fatta ett positivt beslut, som möjliggör
att förarbetena för denna anläggning kunna ske innan den dagen kommer när
man kan sätta det hela i gång.

Jag vill således inte på något sätt opponera mig mot utskottets yrkande om
uppskov med byggnadsarbetenas igångsättande. Däremot beklagar jag livligt,
att statsutskottet inte har velat ta ståndpunkt till förläggningsfrågan. Jag
undrar, om inte åtskilliga av denna kammares ledamöter efter att ha åhört de
fyra föregående talarna — alla voro ju i det avseendet lika goda — ändå måste
fråga sig, om det inte hade varit bäst att redan nu komma till ett avgörande,
eftersom lidelserna tydligen gå höga i denna fråga och säkerligen komma att
göra det även i fortsättningen. Särskilt de tre norrlandstalarna ha ju nästan gjort
detta ärende till en fråga om Norrlands ekonomiska framtid. Det är val anda.
måste man säga sig, att sätta in denna lilla verkstad i en allför vidlyftig ram.

Herr Lundgren gjorde en del uttalanden som jag ett ögonblick maste stanna
inför. Även herr Gillström var i någon mån inne på samma tema. Herr Lundgren
påstod att statsmakterna driva en politik, som går ut på att försöka förmå
enskilda att förlägga industrier till Norrland utan hänsyn till de ekonomiska
möjligheterna för en dylik förläggning av industrien i fråga. Jag bestrider
att man från statens sida överhuvud taget driver en sådan politik. Herr
Lundgren kan ju här inte mena något annat än att när industrien begär byggnadstillstånd,
så vägra de statliga myndigheterna att bevilja sådant, om fabriken
skall förläggas till en ort, där det är uppenbart att arbetskraften mte kan
anskaffas Däremot utövas det inte något tvång på den sökande att valja en
ort .som ger dåligt ekonomiskt resultat. Arbetsmarknadskommissionen gor små
utredningar och utpekar en råd samhällen, där det sedan står helt fritt för industrien
att begära byggnadstillstånd, vare sig platsen ligger i Norrland eller

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Anslag till uppförande av central, beklädnadsverkstad m. in. (Forts.)
någon annan del av vårt land. Jag måste därför säga, att det förslag i placeringsfrågan,
som från regeringens sida framlagts i det nu föreliggande ärendet,
kan inte på något sätt »torpedera», herr Gillström, den politik på detta
område, som ifrån statens sida bedrives. Lika litet kan det sägas att staten genom
det föreliggande förslaget skulle ge ett dåligt exempel.

Låt oss i stället se på fakta. Då kan man inte bara anlägga lokalpatriotiska
norrlands- eller karlskronasynpunkter på detta ärende, såsom man här velat
göra. Utgångspunkten ha vi ju alla varit ense om. Av ålder har försvaret drivit
en viss tillverkning av beklädnadspersedlar såsom en kontroll på beställningarna
hos den enskilda industrien. Kungl. Maj:t har nu föreslagit, att vi
skola fortsätta med denna anordning. Vi skola, såsom någon yttrade här, skapa
en livgivande konkurrens emellan det enskilda näringslivet och staten.

Men säg mig, ärade kammarledamöter, hur skall staten kunna driva- en positiv
och fruktbärande konkurrens, om den statliga industrien belastas med
produktionskostnader, som den enskilda industrien inte behöver ta på sig? Herr
Lundgren sade visserligen, att det belopp, som det här gäller, inte är avgörande.
Ja, det kan ju råda delade meningar om den saken. Jag måste verkligen fråga,
om inte en kostnadsökning, som innebär en belastning av mellan två och tre
procent av hela omsättningssumman, inte är av avgörande betydelse för denna
fabriks konkurrenskraft gentemot den enskilda industrien. Om fabriken förlägges
till Kramfors och driften där kommer att kosta 25 000 kronor mer per
år än om fabriken placerades i mellersta Sverige, undrar jag verkligen, om det
parti, som herr Lundgren tillhör, i framtiden vid sina jämförelser mellan kostnaderna
för beställningarna vid den statsägda fabriken och hos det enskilda
näringslivet kommer att medge, att man först måste räkna bort de 25 000 kronor,
som det är dyrare att ha fabriken i Kramfors. Nej, jag känner det parti, som
herr Lundgren tillhör, sedan 30 år tillbaka genom ett intimt samarbete, eå
att jag vet, att man vid dylika jämförelser ingalunda kommer att vilja räkna
bort dessa 25 000 kronor.

Jag vill inte på något sätt göra gällande, att den synpunkt, som jag här har
anfört, skulle vara den till sist avgörande. Men jag har velat fästa uppmärksamheten
på denna sida av saken, som i själva verket berör huvudfrågan i
detta sammanhang: skall staten driva denna industri eller icke? Yi kunna helt
enkelt inte komma ifrån den frågeställningen. Fabriks styrelsen är ju ett affärsdrivande
verk. De svenska statsmakterna, regeringen och riksdagen, ålägga
sina affärsdrivande verk att sköta verksamheten uteslutande med hänsyn
till verkets ekonomiska intressen och icke till frågan om skatteutjämningsmedel,
arbetslöshetsunderstöd eller andra sociala utgifter. Är man verkligen beredd
att nu gå över till en ny politik, som skulle innebära att statens järnvägar,
domänverket och alla de andra statliga affärsverken skola drivas utifrån
synpunkten, huruvida staten kan tjäna in pengar i arbetslöshetsunderstöd eller
skatteutjämningsbidrag? Det hade ju varit skäl för motionärerna från Kramfors
att när de lade fram sitt förslag också begära ett anslag på 25 000—30 000
kronor under socialdepartementets huvudtitel såsom subvention åt denna industri,
som enligt deras mening skall minska de sociala utgifterna i så hög
gra d.

Jag vill med detta, herr talman, bara i någon mån försöka klargöra för
herrarna från Norrland, att det helt enkelt inte går för sig att överdriva saker
och ting på ett sådant sätt som har skett här i dag. Det kan inte bli en fruktbärande
diskussion om man går till väga på det sättet.

Det är ju självklart, att det beslut, som kommer att fattas här i dag, åtminstone
på donna punkt kommer att bli, att frågan om förläggningsorten
skall ytterligare prövas. Det är givet, att man ifrån regeringens sida också

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Anslag till uppförande av central beklädnadsverkstad m. m. (Forts.)
kommer att pröva frågan på nytt och att denna prövning kommer att ske
från de synpunkter, som statsutskottet lagt på detta ärende. Jag vill dock
fästa uppmärksamheten på att även de föregående talare, som här ha yrkat
bifall till utskottets förslag, näppeligen kunna ha talat på uppdrag av majoriteten
i statsutskottet. Om de synpunkter, som de här ha framfört, hade varit
statsutskottets mening, hade vi ju inte haft frågan om placeringen öppen i dag.
Det är tydligt, att meningarna ha varit delade i statsutskottet. Man har uppenbarligen
i statsutskottet haft den uppfattningen, att man förutsättningslöst
och ifrån de synpunkter, som statsutskottet angivit, skall gå till en ny
prövning av frågan om förläggningsorten. Det är, upprepar jag, självklart,
att man från regeringens sida också skall göra detta.

Innan jag slutar, vill jag för min del säga en sak som jag tycker är nödvändig
att föra fram. Arméns centrala beklädnadsverkstad i Stockholm kan
för närvarande icke skaffa nödig personal. Produktionen har gått ned, och
det kan inte fortsätta längre på detta sätt. Det blir därför nödvändigt för
fabriksstyrelsen, oavsett det beslut som kommer att fattas här i dag, att gå
i författning om att vidtaga provisoriska åtgärder för att ta upp denna tillverkning
på annan ort. Jag vill påpeka, att det beslut, som därvidlag kommer
att fattas, kommer att fattas av fabriksstyrelsen, .och det kommer icke att erfordras
något beslut vare sig ifrån Kungl. Maj:ts eller riksdagens sida i det
avseendet.

Herr Lundgren: Herr talman! Endast några ord för några korta repliker!

Herr G-illström menade, att bakom reservationen ligger en önskan, att den
statliga tillverkningen av uniformspersedlar skall försvinna. I mitt första anförande
betonade jag dock uttryckligen, att jag för min del ansåg principfrågan
löst i och med 1943 års riksdagsbeslut och att vi alltså inte behövde ta
upp denna del av ärendet till principdiskussion.

Då utskottets utlåtande på en punkt möjligen kan vara något oklart, vill
jag framhålla, att ett bifall till utskottets hemställan innebär, att Kungl. Maj :t
har möjlighet. att avgöra förläggningsfrågan utan att ånyo höra riksdagen.
Både herr G-illström och jag äro överens i förläggningsfrågan. Men herr
G-illström har ett fullständigt obegränsat förtroende till Kungl. Maj:ts regering
på den punkten. Det är inte något misstroende mot herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet, om jag inte är övertygad om att han skall
ändra mening i förläggningsfrågan.

Herr statsrådet Sköld uppfattade mitt första anförande på det sättet, att
jag skulle ha beskyllt statsmakterna för att tvinga industrien att förlägga
företag till vissa platser med bortseende från de driftsekonomiska synpunkterna^.
Så har .jag inte yttrat mig. Vad jag sade var, att statsmakterna sökte
förmå det enskilda. näringslivet att vid förläggandet av industriföretag ta
hänsyn även till sociala och samhällsekonomiska synpunkter. Detta ansåg jag
berättigat. Jag menade därför, att staten borde tillämpa samma principer när
det gäller statens egna anläggningar.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Anslag till uppförande av central beklädnadsverkstad m. m. (Forts.)

Herr Lundgren begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1671
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 168, i anledning av Kungl, Maj:ts proposition angående förslag till förordning
rörande förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till statsutskottet; samt

nr 169, i anledning av väckt motion angående ytterligare gottgörelse till
vissa jordägare i Rösta by inom Ås socken för vissa av kronan gjorda markförvärv.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning i fråga
om ändringar i riksgäldskontorets personalorganisation; och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension åt vissa
förutvarande bilbesiktningsmän m. fl.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

På framställnng av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr talmannen yttrade: Då önskemål från vissa utskotts sida uttalats om
att kunna disponera instundande lördag för utskottssammanträden och då endast
ett ringa antal ärenden föreligga till behandling i kamrarna på lördagen,
får jag efter överenskommelse med andra kammarens talman meddela, att kamrarna
icke komma att hålla arbetsplena denna lördag. Bordläggningsplena
komma att hållas såväl fredag som lördag, båda dagarna kl. 4 eftermiddagen.

Föredrogs och bordlädes Kungl, Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 319.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
främjande av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet m. in.; samt

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av aktier
i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag.

Skrivelseförslagen godkändes, förslaget nr 309 under förutsättning att utskottets
hemställan i utlåtande nr 165 bifölles även av andra kammaren.

Interpellation Herr Maimerskantz erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! De
ang. förhål- internationella handelsförbindelsernas återupptagande efter kriget har medfört
^Ivnmnarna'' en k°ncentration av sjötrafiken till storhamnarna. En utveckling i denna riktn
rn '' ning kunde skönjas redan före kriget. Troligtvis gynnades denna tendens av
storhamnarnas mera målmedvetna ledning av en i större format bedriven verksamhet
till hamntrafikens fromma. Härmed följde å ena sidan att moderna anordningar
för lossning och lastning, magasinering och vidaretransport samt
lämpligt avvägda hamntaxor kunde erbjudas sjöfarten och å andra sidan att
rederierna genom en skickligt lagd reklam intresserades för storhamnarnas
företräden.

Denna ytterligare koncentration till storhamnarna torde sammanhänga med
att lasterna nu fraktas med större fartyg än då Tyskland var storleverantör.
Därmed har dock följt en överbelastning av dessa hamnars mottagningskapacitet,
med stagnationer, alltför lång väntetid bl. a. beträffande förtullning m. m.
såsom följd, varigenom takten i varuutbytet hindras och kostnaderna därför
stiga till konsumenternas nackdel.

En omedelbar lösning av denna fråga är helt enkelt nödvändig. Den utväg
som närmast borde ifrågakomma skulle vara i första hand att genom samarbete
mellan enskilda, kommuner och myndigheter söka omdirigera den möjliga trafiken
till andra hamnar för vidare befordran, vilkas kapacitet för närvarande i
regel ej torde vara fullt utnyttjad. En annan utväg skulle vara att i storhamn
lossat gods, som är destinerat till ort med förtullningsrätt, icke tullbehandlas i
storhamnen utan expedieras vidare i oförtullat skick för att tullbehandlas på
bestämmelseorten.

Därigenom skulle betydande lättnader vinnas i de kaotiska förhållanden,
som nu råda i storhamnarna, där utrymmena ej räcka till, provisoriska anordningar
ej förslå, speditörer och varuägare ej hitta sina varor m. m. Även för
tullverkets personal i storhamnarna, som belastats över förmåga, skulle avsevärda
lättnader kunna vinnas, samtidigt som tullpersonalen i landsorten kan
få full sysselsättning, vilket för närvarande ej överallt torde vara möjligt att
giva. Vidare skulle en minskning kunna ske av fartygens liggetid och därmed
snabbare godsexpediering. Slutligen skulle även landsorten ha fördel därav,
dels genom att den nuvarande lokala tullorganisationen med dess goda service
kunde bevaras, vilket äventyras vid en varaktigt minskad trafik, dels ock
genom att landsorten skulle få en rimlig andel i förtjänst och arbete och eventuellt
i tolagsersättning.

Genomförandet av detta förslag utgör en decentraliseringsuppgift, som skulle
vara till fördel för alla parter, och det är av synnerlig vikt, att åtgärder i detta
syfte vidtagas snabbast möjligt. Visserligen arbetar ju nu en statlig hamnutredning,
men från dess sida torde en lösning av frågan icke vara att vänta åtminstone
under den närmaste framtiden. Utvecklingen även på detta område
synes ha gått snabbare än man från myndigheternas sida räknat med, och resultatet
har också blivit därefter. Därför fordras nu snabba krafttag.

Med anledning av vad sålunda anförts får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet framställa
följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat de kaotiska förhållanden, som nu råda
i storhamnarna?

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Interpellation ang. förhållandena i storkommunerna. (Forts.)
Är herr statsrådet beredd att snabbast möjligt vidtaga åtgärder till en lösning
av förevarande fråga?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Herr statsrådet W ig forss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 320, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 29 juni
1923 (nr 286) om sparbanker, m. m.

Den kungl. propositionen föredrogs och blev därvid bordlagd.

Ordet lämnades på begäran till herr Grym, som yttrade: Herr talman! Till Interpellation
Pajala och Korpilombolo tingslags häradsrätt har inlämnats följande stäm ''^avhysning
mngsansökan : ... av torpare å

»Smeden Gustaf Hjertström nyttjade vid sin död den 5 mars 1946 sedan Kengis interner
än 50 år vederlagsfritt en bostadsbyggnad jämte ladugård, bakstuga och egendom.
smedja ävensom ett dem omgivande jordområde om ca 2 hektar av hemmanet
Kengisfors nr 2 i Pajala socken. Lägenheten hade av en tidigare ägare till
Kengis bruk upplåtits åt Gustaf Hjertström för hans livstid, men efter hans
död har hans dödsbo underlåtit att på laga fardag den 14 mars 1947 avträda
nämnda byggnader och jordområde. Med anledning härav få vi såsom ägare till
hemmanet Kengisfors nr 2 vördsamt anhålla om stämning å Gustaf Hjertströms
dödsbo, adress Karl Hjertström, Kengis, som sitter i boet, med yrkande
att Häradsrätten måtte förplikta dödsboet att omedelbart till oss avträda ifrågavarande
jordområde och byggnader. Härjämte yrkas ersättning för rättegångskostnaderna.

Kengis, Pajala den 2 maj 1947.

Amanda Löfgren

Änkefru, postadress: Kengis, Pajala.

Sven O. Sohlberg
Civilingenjör, Kengis, Pajala.

Ernst Sohlberg

Amanuens, Wennerbergsg. 6, Sthlm.

Nils O. Sohlberg
Förvaltare, Nedertorneå.

Elsa Foster
Fru, Gällivare.»

Enligt beslut av den 3 maj 1947 har ovanstående stämningsansökan bifallits.
Ärendet har första gången behandlats av häradsrätten å tingsstället i
Pajala den 21 maj 1947.

I gamla tider, då statsmakterna understödde järnhanteringen, erhöll Kengis
bruk i Norrbotten ett privilegierat område på ungefär en kvadratmil. Under
bruksdriftens i Kengis tidigare skede flyttade en del stångjärnssmeder m. fl.
från Värmland och andra delar i mellersta Sverige till Kengis. Enligt de
kontrakt, med vilka de fastbundos vid bruket, skulle de »äga jämväl rättighet
att av brukets mark uppodla jord, och denna jord begagna utan arrende i sin
och sina barns livstid». I en del kontrakt från 1850-talet ha sista orden fått
ändrad lydelse: »dess barn och arvingar».

Då bruksdriften nedlades återföllo bruksprivilegierna till kronan. År 1879
verkställdes avvittring i Kengis bruk, och enligt avvittringsutslaget den 1 december
1880 bestämdes, att området skulle utgöra tvenne hemman, Kengisfors
nr 1 och 2. och för under desamma fallande ägor få i skatt ett mantal
vardera. År 1886 fastställdes laga skiftet i Kengisfors skifteslag.

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Interpellation ang. ifrågasatt avhysning av torpare å Kengis bruksegendom.

(Forts.)

Vid tiden då laga skiftet verkställdes voro på hemmanet nr 1 12 st. torp,
på hemmanet nr 2 21 st. torp och dessutom 2 torp på byns samfällda mark. Av
de ursprungliga torpen ha innehavarna av Kengis hittills på ett eller annat
sätt lyckats få 13 st., varav 11 st. ha fullständigt fallit i vanhävd. Byggnaderna
ha nedrivits, och odlingarna ligga för fäfot eller äro skogbeväxta.

De nuvarande ägarna av Kengis synas vilja fortsätta det av de forna ägarna
påbörjade utrotningskriget mot brukets torpare. Denna gång är det tre torpare
som ha fått order att flytta från sina torpställen. När de inte gjorde
detta, blevo de stämda till häradsrätten.

Dessa åtgärder från bruksägarnas sida ha väckt berättigat uppseende i
orten och i länspressen.

Det ligger i sakens natur att dessa torpare sakna de ekonomiska resurser,
som behövas för att ordentligt reda ut de trassliga ägande- och brukningsrättsförhållandena.
Även om de erhålla kostnadsfri rättegång, blir det väl
så, att endast de nu aktuella fallen bli klarlagda. Det vore därför önskvärt
att genom det allmännas ingripande få en undersökning till stånd i syfte att
utröna, om det ej finnes möjligheter att komma till rätta med dessa förhållanden,
som av ortsbefolkningen betraktas som övergrepp mot en fattig medborgargrupp.

Under hänvisning till det ovan anförda anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få ställa följande
frågor:

Har statsrådet observerat, att ägarna till Kengis bruksegendom i Norrbotten
systematiskt vidtaga åtgärder i syfte att avhysa på egendomen bosatta torpare,
som äga gammal hävd på brukningsrätten till sina torp?

Om så är fallet, vill statsrådet vidtaga åtgärder i syfte att tillvarataga deras
intressen gentemot jordägaren och så att frågan om ägande- och brukningsrätten
till torpen blir ordentligt klarlagd?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 3255.
med förslag till lag om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar,
m, m.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1—3 §§ förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i
avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av
rusdrycker; och

nr 42, i anledning av väckta; motioner om ändring i 14 kap. 15 § och 15
kap. 23 och 24 §§ strafflagen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning av väckt Om viss änd
motion om viss ändring av bestämmelserna i 7 § sinnessjuklagen. ^s^Magen*

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 168,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Österman m. fl, hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t göra framställning om förslag
till sådan ändring av sinnessjuklagen, att dess tillämplighet på psykiska
abnormtillstånd av annan art än sinnessjukdom och sinnesslöhet tydligt fastställdes.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande .motion, II: 168, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning angående på vad sätt omhändertagande
och vård av andra själsligt abnorma än sinnessjuka och sinnesslöa
borde i lag regleras samt om framläggande för riksdagen av det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Herr Sclilyter: Herr talman! Sedan utskottet justerat detta utlåtande och
trycklov givits, upptäckte man inom utskottet, att ett uttalande i denna fråga
gjorts av statsrådet Mossberg i en proposition nr 244 å s. 21. Statsrådet Mossberg,
som här yttrade sig i fråga om inrättande av särskilda anstalter för psykopater,
anförde: »Såsom från skilda håll framhållits torde den nya organisationen
påkalla vissa ändringar i eller kompletteringar av gällande lagstiftning
om omhändertagande och vård av det klientel, för vilket de nya anstalterna äro
avsedda. Jämväl detta spörsmål torde böra närmare undersökas under den

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Förslag till
byggnadslag
m. m.

Om viss ändring i sinnessjuldagen. (Forts.)
fortsatta utredningen i ärendet. Härvid torde bland annat böra övervägas lämpligheten
av en särskild lagstiftning för ifrågavarande klientels omhändertagande.
»

Vid denna tidpunkt var det, herr talman, ännu möjligt att inhibera utskottets
utlåtande för att i reciten få in ett omnämnande av detta statsrådet Mossbergs
uttalande. Emellertid befanns det, att uttalandet till alla delar överensstämde
med den mening, som utskottet givit uttryck åt i sitt utlåtande, och det ansågs
därför icke nödvändigt att vidtaga någon åtgärd. Jag har dock velat nämna
detta, innan ärendet nu behandlas här i kammaren. Till vår ursäkt för att vi
inte tidigare observerat detta uttalande vill jag framhålla, att när proposition
nr 244 den 9 maj för första gången låg på kammarens bord, hade utskottet redan
behandlat detta ärende och uppsatt sin recit.

Nu är ju ingen olycka skedd, herr talman. Det gläder utskottet att statsrådet
Mossberg, på vilken utredningen ankommer, redan är positivt inställd till
denna fråga, något som vi i dag hört i andra kammaren. Kungl. Maj :t och riksdagen
äro med andra ord -—- därest nu första kammaren bifaller utskottets förslag
— redan ense.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 44, i anledning
av väckta motioner angående revision av medicinalstyrelsens formulär
till läkarintyg avseende styrkande jämlikt 8'' kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken
av frihet från sinnesslöhet, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 45, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till byggnadslag m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 28 februari 1947 dagtecknad proposition, nr 131, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) byggnadslag;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar;

3) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda
vägar;

4) lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
536); samt

5) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Propositionen hade, utom såvitt angick det under 5) omförmälda lagförslaget,
hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet.

I samband härmed hade utskottet förehaft följande motioner, nämligen

inom första hammaren:
nr 248 av herr Wistrand m. fl.,
nr 249 av herr Bergquist,
nr 250 av herr Näsgård samt

inom andra kammaren:
nr 373 av herr Mattsson,

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

Förslag till byggnadslag m. m. (Forts.)

nr 374 av herr Pettersson i Dahl m. fl., likalydande med motionen nr 250
i första kamaren,

nr 375 av herr Skantze m. fl., likalydande med motionen nr 248 i första
kammaren, och

nr 376 av herr Andersson i Falun, likalydande med motionen nr 249 i första
kammaren.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i de genom förevarande proposition framlagda förslagen till byggnadslag
och till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om
allmänna vägar — måtte för sin del antaga under punkten införda förslag till

1) byggnadslag; 7 „

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar;

3) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda
vägar; samt

4) lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944
(nr 536);

B) att motionerna 1:248, 249 och 250 samt 11:373, 374, 375 och 376, i
den män de icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under A),
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Bergquist: Herr talman! Första kammaren står nu i begrepp att taga
ställning till ett lagkomplex av betydande omfattning, nämligen förslag till
ny byggnadslag och förslag till ny byggnadsstadga. Dessa lagförslag äro inte
bara till sin omfattning högst betydande, utan de äro också med hänsyn till sitt
innehåll av synnerligen stor vikt. Bestämmelserna i dessa lagförslag beröra icke
endast de myndigheter, som ha med stadsplaneärenden och dylikt att göra,
utan i hög grad också gemene man.

Jag tror att man har all anledning att med glädje hälsa det förslag, som
justitieministern här har framlagt och som första lagutskottet praktiskt taget
oförändrat har godtagit. Det kommer att skapa ökade möjligheter för myndigheterna
att på ett tillfredsställande sätt ordna planeringen av städer och tätbebyggda
samhällen och även områden på landsbygden. Jag tvekar inte att understryka
vad som också har framhållits av första lagutskottet, nämligen att
detta lagförslag innehåller betydande förbättringar i jämförelse med nu gällande
lagstiftning på området och i stort innebär en lycklig avvägning mellan
det allmännas och de enskildas intressen.

Det är endast i ett hänseende som jag anser att det skulle varit möjligt att
gå längre än man i Kungl. Maj:ts proposition och utskottets förslag har gjort
och på så sätt skapa ännu mera tillfredsställande förhållanden. Jag tänker på
den rent administrativa behandlingen av de ärenden, som äro föremål för stadganden
i denna lagstiftning. Denna nya byggnadslag innebär i många stycken
förändringar jämfört med den nuvarande, men da det gäller det administrativa
förfarandet bär man i huvudsak byggt på den nuvarande ordningen. Alla som
haft anledning syssla med stadsplaneärenden och överhuvud taget med planeringsärenden
av här ifrågavarande slag veta, att det har varit ganska stora
klagomål beträffande omständligheten och besvärligheten i det administrativa
förfarandet då det gäller att få stadsplaner fastställda eller ändrade liksom
då man velat ha klarhet beträffande byggnadsplaner, avstyckningsplaner o. s. v.
Det skulle ha varit att tillgodose ett starkt önskemål, om justitieministern haft

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 om.

Förslag till byggnadslag in. m. (Forts.)
möjlighet att i denna proposition också föreslå förändringar och förenklingar
i fråga om det administrativa förfarandet. Jag tror att man ute i bygderna
skulle i hög grad ha uppskattat allt, som kunnat göra hela denna procedur
mindre tidsödande än den för närvarande är.

Men förslaget bygger som sagt i huvudsak på de nuvarande bestämmelserna,
och i anledning av detta ha herr Andersson i Falun i andra kammaren och jag
i denna kammare tillåtit oss att väcka motioner, där vi hemställt om förenkling
av förfarandet. Vårt förslag innebär i huvudsak en decentralisering av
beslutanderätten i åtskilliga av dessa ärenden. Enligt propositionens förslag
har praktiskt taget all beslutanderätt i dessa frågor lagts hos Kungl. Maj:t.
Någon har räknat ut att i denna byggnadslag Konungen omnämnes i icke
mindre än 48 olika paragrafer, och det innebär att beslutanderätten i samtliga
de ärenden, som beröras i alla dessa paragrafer, har lagts hos Kungl. Maj:t.
Vi ha i vår motion tillåtit oss föreslå, att man skulle decentralisera beslutanderätten,
så att länsstyrelserna skulle få avgöra åtskilliga av de ärenden, som
enligt propositionen skola gå till Kungl. Maj:t. Man skulle därigenom kunna
vinna en väsentlig förenkling av proceduren då det gäller dessa frågor.

Första lagutskottet har med stor älskvärdhet behandlat de motioner, som
vi ha väckt. Jag får kanske säga, att älskvärdheten är formell, ty om man läser
utskottets motivering får man nästan den uppfattningen, att utskottet i allt har
ansett att motionärerna ha rätt, men när man sedan går till den, av utskottet
framlagda lagtexten, har man mycket svårt att upptäcka något som helst spår
av den välvilja, som talar ur motiveringen. Utskottet har på punkt efter punkt
konstaterat, att det finns starka skäl för de önskemål, som vi ha fört fram,
men ändå inte ansett sig kunna tillmötesgå dem. Jag vill uttala mitt beklagande
av att utskottet inte i större utsträckning än som skett har ansett sig
kunna gå in för en decentralisering då det gäller beslutanderätten i här ifrågavarande
ärenden.

I det läge, som denna fråga nu har, anser jag mig självfallet icke kunna
ställa något yrkande. Jag skulle här endast vilja rikta en vädjan till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet, som är närvarande i kammaren, att
han ville fästa sin kollega statsrådet Danielssons uppmärksamhet på att här
är ett rikt fält för undersökning, huruvida inte en decentralisering i betydande
omfattning kan komma till stånd.

Herr Ekströmer: Herr talman! Vad herr Bergquist nämnde är alldeles
riktigt: vi ha verkligen mycket ingående behandlat den motion, som han har
väckt i denna fråga, och jag är glad att höra att även herr Bergquist tjmkte,
att utskottet hade behandlat motionen älskvärt.

Att vi inte följt motionen framgår ju av utskottsutlåtandets formulering,
och jag hoppas att den som läser utlåtandet skall kunna ge utskottet rätt. Vid
tillämpningen av den lag som nu gäller har det visat sig, att behandlingen
av stadsplanefragor etc. blivit ganska skiftande i olika länsstyrelser, och detta
har gjort, att det kanske blivit mera omgång med dessa frågor än som
hade behövts. Besvären ha nämligen varit många, och därför ha alltför ofta
två myndigheter, först länsstyrelserna och sedermera Kungl. Maj:t, fått kopplas
in. Vi ha i utskottet ansett, att när nu en alldeles ny lagstiftning skall
genomföras, bör sådant undvikas. Det heter i utlåtandet, att man visserligen
gärna vill framdeles tänka på en decentralisering, men att en sådan i nuvarande
läge icke torde låta sig göra, ej minst därför att länsstyrelserna ännu
icke ha tillräcklig personal, skolad för ifrågavarande ändamål. En utredning
om förstärkning av länsarkitektinstitutionen pågår som bekant, men innan
en förstärkning skett torde det vara ganska farligt att detachera allt för

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

Förslag till byggnadslag m. m. (Forts.)
många ärenden till länsstyrelserna. Resultatet måste liksom nu bli en oenhetlig
behandling av ärendena. Men utskottet har också sagt, att sedan länsarkitektorganisationen
förstärkts och under tiden en viss praxis rörande tilllämpningen
av de nya regleringsformema utbildats, kan det tänkas att en
överflyttning av beslutanderätten blir möjlig. Jag tror att detta är riktigt, och
jag tycker att herr Bergquist bör kunna vara tillfredsställd med detta.

Innan jag slutar mitt anförande, anser jag mig böra säga några ord med
hänsyn till den stora betydelsen av de nu ifrågavarande lagförslagen. Egentligen
var det väl knappast någon som väntade, att dessa lagförslags behandling
skulle resultera i ett enhälligt utskottsutlåtande. Utskottet har visserligen
gjort eu del smärre ändringar i Kungl. Maj:ts förslag, men i stort sett
får man säga att propositionen är godkänd. Att så blivit fallet beror, efter
vad jag kan förstå, på att denna proposition — i motsats till en hel del
andra propositioner, som komma på kammarens bord — har varit mycket
noggrant förberedd. Den har så att säga vuxit fram naturligt i anslutning
till utvecklingen. Departementschefen har också, så vitt jag förstår och såsom
även herr Bergquist vitsordade, gjort en synnerligen förtjänstfull avvägning
mellan samhällets intresse av en ändamålsenligt ordnad bebyggelse
och den enskilde markägarens berättigade intressen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till byggnadsstadga;
och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring
av vissa vägväsendet berörande författningar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 48, i anledning av Kungi. Lagförslag
Maj:ts proposition med förslag till lag om kyrkomusiker m. m.

Genom en den 18 april 1947 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 233, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:tföreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om kyrkomusiker;

2) lag om kungörande i kyrka vid förfall för präst.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt, att förevaran de
proposition, nr 233, måtte av riksdagen bifallas.

Herr Elowsson Nils: Herr talman! I och med att denna fråga har förts så
långt fram, att den nu i form av ett utskottsutlåtande på grundval av en
proposition föreligger till behandling i riksdagen, kan man säga att den till
sin yttre form äntligen har funnit sin lösning. Vad som nu återstår är att
ge denna form ett innehåll. På vilket sätt de närmare bestämmelserna om
detta innehåll skola utformas kommer att ligga i regeringens hand.

Med hänsyn till att jag för några år sedan motionerade i denna sak skulle
jag vilja säga några ord i anslutning till den behandling, som frågan har
undergått i de olika instanserna alltifrån de sakkunnigas betänkande fram

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Om viss komplettering
av
hembiträdeslagen.

Lagförslag om kyrkomusiker m. m. (Forts.)
till det föreliggande utskottsutlåtandet. När jag väckte min motion, tänkte
jag mig att kyrkomusikernas uppgift inte skulle bli fullt så kyrkligt betonad,
som den i detta förslag har blivit. Jag har ingenting emot förslaget i och
för sig, utan jag tror att det är ett bra förslag. Men när frågan nu ytterligare
skall dryftas av Kungl. Maj :t, skulle jag vilja sända med några ord i kammarens
protokoll.

Jag hoppas, att dessa kyrkomusiker inte skola försumma den profana sången
och musiken. Jag önskar, att de icke skola fatta sin uppgift såsom varande
enbart kyrkomusikalisk, utan att de skola syssla också med annan sång och
musik. |Jag utgår nämligen från att de ha en möjlighet att tillvarataga de
rika resurser i fråga om sång- och musikbegåvningar, som finnas i vårt land,
på ett sätt som aldrig tidigare har förekommit. De ha en möjlighet att
föra in sången och musiken i hemmen på ett annat sätt än kanhända någon
gång förut, och de kunna på ett synnerligen betydelsefullt sätt berika livet
ute i kommunerna, om de vilja ta sig an körsången och om de överhuvud taget
vilja lära kanske i synnerhet den svenska allmogen att mera syssla med
sang och musik. Jag anser, att detta inte tillräckligt har understrukits i det
föreliggande ^förslaget. Jag skulle betrakta det såsom mycket tråkigt, om
detta önskemål ej bleve beaktat av kyrkomusikerna.

Kyrkomusikernas lönefråga har tidigare inte varit ordnad. I stort sett torde
man kunna säga, att den har blivit löst genom det nu föreliggande förslaget.
Men det kommer naturligtvis alltid att stöta på svårigheter att ange,
vad kyrkomusikerna i här nämnda hänseenden skola göra, och att tillse att
de fullgöra sina uppgifter av detta slag. Om inte kyrkomusikerna själva ta
detta såsom en uppgift, komma de inte att få den stora betydelse, som de eljest
skulle kunna ha.

När jag nu ber att få yrka bifall till utskottets förslag, gör jag det i den
förhoppningen, att kyrkomusikerna skola beakta det mycket stora ansvar och
den mycket stora frihet de få.

I herr Nils Elowssons yttrande instämde herrar Löfvander, Rosander. Linder,
Petersson, Hage och Näsström.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning^ av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1946 vid dess tjugonionde sammanträde fattade beslut;

nr 36, j anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen den 15 december 1944 (nr
779) om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor: samt
nr 37, i anledning av väckt motion om utredning av frågan om full ersättning
till kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461), dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 mars 1947 dagtecknad proposition, nr 206, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)

Lag

om fortsatt giltighet ar hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461).

Härigenom förordnas, att hembiträdeslagen den 30 juni 1944, vilken gäller
till och med den 31 oktober 1947, skall äga fortsatt giltighet till och med
den 31 oktober 1950; dock att från och med den 1 november 1947 10 § i lagen
skall hava följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

10 §.

Hembiträde äger, ändå att annat
avtalats, åtnjuta fridagar i minst följande
omfattning:

a) antingen var tredje söndag
eller annan allmän helgdag av kyrklig
karaktär eller efter klockan 13
varannan sådan dag;

b) en bestämd vardag varje vecka
efter klockan 14:

c) den 1 maj efter klockan 13, såframt
fridag ej jämlikt stadgandet
under a) åtnjutes nämnda dag.

(Föreslagen lydelse:)

10 §.

Hembiträde äger, ändå att annat
avtalats, åtnjuta fridagar i minst följande
omfattning:

a) varannan söndag eller annan
allmän helgdag av kyrklig karaktär;

b) en bestämd vardag varje vecka
efter klockan 14;

c) den 1 maj efter klockan 13, såframt
fridag ej jämlikt stadgandet
under a) åtnjutes nämnda dag.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen dels de likalydande motionerna
nr 269 i första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson och fru Alm samt
nr 401 i andra kammaren av fru Västberg m. fl., dels ock nr 410 i andra kammaren
av herr Dahlgren m. fl.

I motionerna I: 269 och II: 401 hade hemställts, att riksdagen med beaktande
av vad i motionerna framhållits måtte besluta sådan ändring av hembiträdeslagen,
att densamma finge karaktären av arbetstidslag i stället för såsom för
närvarande fritidslag samt att lagens bestämmelser utformades i stort sett
i enlighet med arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer.

I motionen II: 410 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Konungen hemställa om att en snabb saklig revision av hembiträdeslagen
måtte företagas genom att lagen utformades som en arbetstidslag med
8 timmars arbetsdag för hembiträden och att förslag om sådan lag förelädes
nästa års riksdag samt att riksdagen måtte besluta i enlighet med Kungl.
Maj :ts proposition nr 206 med den ändringen, att hembiträdeslagen endast skulle
äga fortsatt giltighet till och med den 31 oktober 1948.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition nr 206;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville efter ytterligare utredning överväga möjligheterna att komplettera
hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461) med bestämmelser om arbetstid;
samt

C. att motionerna 1: 269, 11:401 och 11:410, i den mån de icke besvarats
genom vad utskottet under A. och B. hemställt, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Första kammarens protokoll 1947. Nr %6.

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)

Reservationer hade avgivits

1) av herr Löfvander, fröken Andersson, herrar Hagman och Hedlund i
Rådom samt fru Boman, vilka på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag å motionerna 1:269 och 11:401 bifalla
förevarande proposition nr 206; samt

B. att motionen II: 410, i den mån den icke besvarats genom vad reservanterna
under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

2) av herr Hage, fru Johansson och fru Västberg, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget, måtte för
sin del antaga i reservationen infört förslag till lag om fortsatt giltighet av
hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461);

B. att riksdagens måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville efter skedd utredning till nästa års riksdag framlägga förslag till
laglig reglering av arbetstiden för hembiträden; samt

C. att motionerna 1:269, 11:401 och 11:410 måtte anses besvarade genom
vad utskottet under A. och B. hemställt.

Det av reservanterna framlagda lagförslaget skilde sig från Kungl. Maj:ts
förslag allenast därutinnan, att det i ingressen förekommande årtalet 1950 utbytts
mot 1948.

Herr Hage: Herr talman! Detta utskottsutlåtande behandlar dels en proposition
och dels tre väckta motioner.

I propositionen hemställes, att nuvarande hembiträdeslagstiftning skall på
någon punkt justeras, men att den i övrigt skall prolongeras en tid framåt.
Utskottets samtliga medlemmar ha varit eniga härom. Dock har reservationsvis
av mig och fruarna Johansson och Västberg framförts det yrkandet, att
prolongeringen endast skall ske på ett år.

Vad beträffar motionerna, gå de ut på att den fritidslagstiftning, som vi
nu ha på detta område, skall förändras till en arbetstidslagstiftning. Utskottets
majoritet begär visserligen på den punkten en utredning och talar om
att det kan tänkas, att det blir möjligheter att på det sättet komplettera lagstiftningen,
men överhuvud taget går utskottsmajoritetens utlåtande i den riktningen,
att saken skall undersökas. Det skall bli en utredning, och det kan till
och med bli en s. k. evighetsutredning.

Mot detta utskottsmajoritetens ståndpunktstagande har reservation anförts
av fruarna Johansson i Norrköping och Västberg i Stockholm, samt mig. Vi
vilja redan nu mera bestämt intaga den ståndpunkten, att hembiträdeslagstiftningen
skall förändras från att vara en fritidslagstiftning till att bli en
arbetstidslagstiftning. Jag ber för min del att få anföra några synpunkter såsom
motiv för den ståndpunkten.

När utskottets majoritet då först talar om, att det skall ske en utredning
och att man skall överväga möjligheterna att komplettera hembiträdeslagen
med bestämmelser om arbetstid, så vill jag säga att detta är en sak som —
såvitt jag förstår — icke behöver utredas. Möjligheten att åstadkomma en arbetstidslagstiftning
för hembiträdena finns givetvis. Hembiträdena äro för
närvarande så eftersökta, att tillgången inte alls svarar mot efterfrågan, och
därför ha de i stor utsträckning kunnat genomdriva en praxis som innebär,
att de inte arbeta mer än 8 timmar per dag. Den husmoder, som vill kräva ett

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
längre arbete av dem, blir antagligen utan hembiträde. Vid sidan om nuvarande
lagstiftning har alltså utbildats en praxis, som innebär att för hembiträdena
i stor utsträckning tillämpas 8 timmars arbetstidsdag. Från den utgångspunkten
måste jag finna det opåkallat, när utskottsmajoriteten talar
om utredningar och överväganden och att det kanske inte är möjligt att överhuvud
taget åstadkomma en lagstiftning om 8 timmars arbetsdag för hembiträdena.

Vi reservanter ha i det yrkande, som vi framfört, helt enkelt begärt att till
nästa års riksdag skall framläggas förslag till slutlig reglering av arbetstiden
för hembiträden. Vad vi önska är alltså, att Kungl. Maj :t till 1948 års riksdag
framlägger ett utarbetat lagförslag till arbetstidslagstiftning för hembiträden.

Finns det verkligen anledning att neka hembiträdena den sociala förmån,
som har tillerkänts i stort sett alla andra arbetstagare? Finns det någon anledning
i världen att göra detta? Nej, säga vi reservanter. Hembiträdena ha
precis lika stor rätt som andra arbetstagare att kräva eu arbetstidslagstiftning
för sitt vidkommande. De äro arbetstagare, punkt och slut. De äro inte något
slags människor som med hänsyn till hemmens bekvämlighet skola finna sig
i någon undantagslagstiftning. De ha moraliskt sett rätten att få en arbetstidslagstiftning
på sitt område genomdriven. Det är vår ståndpunkt.

Den uppfattningen har också fått ett auktoritativt uttryck genom att arbetsmarknadskommissionen
biträtt densamma. Där har ordföranden, vår gamle värderade
vän K. J. Olsson här i kammaren, tillsammans med sex andra medlemmar
av kommissionen, alla kunniga och framstående medborgare -— Curtman,
Falk, Västberg, Adamsson, Norrman och Sundström — bestämt sagt ifrån,
att det inte är fråga om huruvida det kan vara möjligt och lämpligt att genomdriva
en arbetstidslagstiftning. Man anser helt enkelt, att lagstiftningen
shall genomföras.

Sedan blir det en annan sak, på vilket sätt denna princip i förevarande fall
skall utformas. Det kan tänkas, att lagstiftningen med hänsyn till de särskilda
omständigheter, som äro bestämmande för arbetet i hemmen, i detalj kan få
en något annan utformning än den arbetstidslagstiftning, som gäller för exempelvis
industriarbetarna. Hittills har detta också praktiserats, då arbetstidslagstiftningen
genomförts till exempel för jordbruksarbetare och en del
andra arbetare. Man har gått in för att bibehålla principen om 8 timmars arbetsdag,
men det har bestämts, att för att uppnå tillämpning av denna princip
skall man till exempel medgiva, att arbetaren en viss dag får arbeta litet längre
och sedan en annan dag som kompensation får kortare arbetstid m. m. Resultatet
skall vara. att genomsnittet av det presterade arbetet för en viss tidsperiod
blir 8 timmar per dag.

Vi reservanter ha alltså den bestämda uppfattningen — inte minst när vi
nu ha arbetsmarknadskommissionen på vår sida — att det finns anledning
att till nästa års riksdag av Kungl. Maj:t beställa en arbetstidslagstiftning
för hembiträdena. Vi vilja inte vara med om denna mycket svävande motivering
och denna svävande kläm i utskottets utlåtande, som kanske till slut
inte resulterar i någonting alls.

Jag vill slutligen säga, att man, när det gäller denna del av den sociala lagstiftningen.
bör se till att Jagstiftningen går före praxis. Lagstiftningen .skall
inte komma som Trascapatrullo sedan en viss arbetstidsprincip redan har genomförts.
Här kan det inträffa, att dessa hembiträden efter den utredning,
som det här är fråga om, när lagförslaget lägges fram, kunna säga. att de i
det levande livet redan genomfört den ordning, som lagen stadgar. Det borde
vara eu heder för lagstiftningen och lagstiftarna att gå före och visa vägen.

Jag bär inom utskottet arbetat för alt få majoritet för den ståndpunkt, jag

100

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
här framfört, och som jag tycker är den enda riktiga. Det är visserligen endast
tre namn under vår reservation, men av dessa tre äro två kvinnor, vilket
väl borde säga en del. De äro dessutom gifta bägge två och böra således förstå
denna sak. Annars äro ju fruarna i någon mån motståndare till en lagstiftning
på detta område, men jag vill framhålla, att de gifta kvinnorna under diskussionen
av det nu föreliggande lagförslaget i mycket stor utsträckning velat
vara med på just vår linje. En stor del kvinnor ha inte tänkt sig, att vi skola
ligga och dra år från år på denna lagstiftning, utan de äro inställda på, att
den skall genomföras genast eller i varje fall nästa år.

Jag ber att från den utgångspunkt, som jag här anfört, få påyrka bifall till
vår reservation, och då detta, såsom jag ser saken, är en principfråga, kommer
jag också att begära votering i frågan.

Fröken Andersson: Herr talman! Eftersom, kvinnorna, plötsligt tyckas ha
blivit så betydelsefulla kan jag tala om att den reservation, under vilken mitt
namn står, också är undertecknad av två kvinnor. Visserligen får jag be om
ursäkt för att den ena av dem inte har blivit gift, som det heter, men det är nu
litet för sent att göra någonting åt den saken. Man behöver dock kanske inte
nödvändigtvis vara gift för att begripa någonting om hembiträden. Man behöver
inte nödvändigtvis kunna laga en maträtt för att avgöra hur den smakar,
eller hur?

För övrigt tyckte jag att herr Hage var ganska inkonsekvent. Först visar
han hurusom åttatimmarsdagen i praktiken på grund av en hel del olika omständighet
praktiskt taget redan är genomförd. Sedan säger herr Hage, att
lagstiftarna inte skola komma efteråt och bestämma. Leder inte det till den
slutsatsen, att lagstiftarna få söka upp ett annat område att visa sina framfötter
på än detta speciella område?

Det är ett rätt underligt utskottsutlåtande som här föreligger. Det är ganska
splittrat: åtta ledamöter utgöra majoriteten, fem stå på en reservation och tre
på en annan, och jag tror inte jag gör alltför mycket våld på verkligheten, om
jag vänder på den gamla satsen och säger, att det nog var mera skicklighet än
tur att det inte blev majoritet för reservationerna. Så tror jag helt enkelt att
det ligger till.

Nu skilja sig till synes inte utskottsutlåtandet och den reservation, till vilken
jag anslutit mig, således reservationen nr 1, så mycket från, varandra. Bägge
två tala för en utsträckning av lagen under tre år, men — och det är där skillnaden
ligger — vi anse att en utredning, i den mån den behövs, ändå med nödvändighet
kommer till stånd. Det kommer att bli en omprövning om tre år av
denna fråga, när lagen skall förnyas. Därför tycka vi att det är onödigt att
nu begära en utredning.

Men det är inte bara detta. Det är här inte fråga om en förutsättningslös utredning,
utan man ger en del anvisningar med på vägen, anvisningar som åtminstone
inte jag under några förhållanden kan acceptera. Jag beklagar att
inte statsrådet Mossberg är här och kan hålla det anförande, som han höll i
andra kammaren på eftermiddagen, i vilket han mycket starkt betonade, att
han inte kunde förstå de anvisningar, som här ha givits. Det står till exempel
i utskottsutlåtandet: »Det är emellertid av vikt, att hembiträdena få behålla de
förmåner, som de erhållit genom den nuvarande hembiträdeslagems utformning
som fritidslag.» Denna lag skall alltså vara både en fritidslag och en arbetstidslag.
Statsrådet var lika förbluffad som jag, när jag först såg denna sats.
Där ligger alltså den väsentliga skillnaden. Det är inte fråga om en förutsättningslös
utredning, utan man ger en anvisning om att en fortsatt lagstiftning
på området otvivelaktigt är påkallad. Ja, om man vill ha den i form av

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

101

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
en fritidslagstiftning är jag helt med på det, men hela resonemanget syftar ju
klart till en arbetstidslagstiftning, och detta till trots av att det finns utomordentligt
starka skäl, såsom jag strax skall visa, emot en sådan lagstiftning.
Jag anser att de utredningar, som ha gjorts, och de erfarenheter, som man har
vunnit, utvisa att de invändningarna, så länge familjen och hemmet äro konstruerade
ungefär som nu, alltfort kvarstå. När fritidslagen kom till, gjorde
man sig ju stora förhoppningar. Man trodde att det skulle strömma till hembiträden
och att allting skulle bli så bra. Det har emellertid visat sig, vilket
betygats från en mängd håll, att så ingalunda har skett, och departementschefen
säger att därmed huvudskälet för införande av en åttatimmarslag försvunnit.
Det lönar sig inte att i detta sammanhang vara orättvis eller att skjuta
över målet, och jag är fullt på det klara med att det är svårt att bedöma verkningarna
under så exceptionella tider som nu råda, men å andra sidan tror jag
att hela den sociologiska förändring i samhället, som ständigt pågår, kommer
att gå i den riktningen att det alltjämt i framtiden kommer att bil svårt att
få hembiträden. Det kan verka pessimistiskt, men jag tror att det inte är så
mycket att göra åt den saken.

Nu säger arbetsmarknadskommissionen, som herr Hage här apostroferade

— inom parentes sagt fanns det tre reservanter inom arbetsmarknladskommissionen
— att en lagstiftning på detta område bör ytterligare understryka hembiträdesarbetets
karaktär av yrkesarbete. Det förstår jag uppriktigt sagt inte
riktigt, ty det som understryker ett arbetes karaktär av yrke är väl, såvitt jag
förstår, yrkesutbildningen. Jag tror att vi här ha att söka den väsentligaste
anledningen till att hembiträdesarbetet inte betraktas såsom ett yrke. Enligt
mitt sätt att se bör husmödrarnas arbete också betraktas såsom ett yrke och
inte bara hembiträdenas, om nu ord skola betyda så förfärligt mycket. Vi veta
ju alla att ett hembiträde för närvarande är värt mer än de flesta i samhället.

Om man ser på de utlåtanden, som ha avgivits i samband med behandlingen
av denna fråga, finner man, att det företagits vissa stickprovsundersökningar
—- en rätt knepig metod för resten, men jag förstår ju svårigheterna att gå
längre. Man har till exempel frågat huruvida åttatimmarslagen vore möjlig
att genomföra. På denna fråga lämnade 34,3 procent av husmödrarna och 52,7
procent av hembiträdena oreserverat jakande svar, medan 48,2 respektive 35
procent besvarade frågan med nej. Det är alltså en klar övervikt här från husmödrarnas
sida. Det är emellertid klart att om jag kommer och frågar en arbetstagare,
om han anser det möjligt att genomföra en kortare arbetstid inom
sitt yrke, vore han val underligt skapad, om han inte genast svarade ja. Vad
som emellertid förvånar mig är att många av hembiträdena ha kunnat vara så
sakliga, att de verkligen ha förstått och betonat de svårigheter som förefinnas.

När herr Hage förut talade om att hembiträdena böra ha samma rätt i samhället
som andra människor, tycker jag nog att det är att skjuta litet över målet.
Jag tror att hembiträdena förr — och där kunna herr Hage och jag mötas

— många gånger hade det svårt och att det på detta område syndats mycket,
men jag trotsar någon att kunna bevisa, att de ha det svårt nu. Om några ha
det svårt så är det husmödrarna. Det tror jag vi lugnt kunna komma överens
om. Om vi se på hemarbetets karaktär ha till och med hembiträdena, vilket hedrar
dem, sagt att det är en väsentlig skillnad mellan hemmens anställningsförhållanden
och förhållandena på arbetsmarknaden för övrigt, och jag tillägger,
att denna skillnad alltid, eller åtminstone i överskådlig tid, kommer att bestå.

Någonting som jag tycker borde säga en hel del fiir dem som eljest inte äro
böjda fiir att tillmäta vissa remissinstanser så värst stor betydelse är att landsorganisationen
har ställt sig ytterligt tveksam i denna fråga, och jag rekommenderar
dess uttalande till läsning. Landsorganisationen påpekar hurusom det

102

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
allt fortfarande beträffande flertalet av våra arbetstidslagar bär gjorts undantag
för småföretag, och så tillägger LO att detta givetvis i ännu högre grad
gäller arbetet i hemmen.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig i denna fråga, ha
ett flertal lämnat avstyrkande svar såsom — jag skall endast nämna några —
socialstyrelsen, folkpartiets kvinnoförbund och husmodersföreningarnas riksförbund.
I dessa yttranden betonas de speciella svårigheter som råda på detta
område, men jag skall inte ta tiden i anspråk alltför mycket med att räkna upp
dessa svårigheter. Det behövs icke någon större förmåga till fantasi för att
kunna tänka ut vilka de äro. Jag kan till exempel nämna en sak, som inte minst
i vår tid är allvarlig, nämligen den börda som husmödrarna bära, en börda som
hotar att trycka dem till jorden. Det gäller inte bara landsbygdens husmödrar,
ehuru främst dem, utan det gäller också städernas och särskilt familjer där det
finns små barn. I barnfamiljer är, såsom de tre reservanterna i arbetsmarknadskommissionen
säga, problemet hart när olösligt. Vi ha vidare svårigheten
att kontrollera den effektiva arbetstiden. Man måste sätta i gång med journalföring,
och det hela resulterar i att de familjer, som bäst behöva hembiträden,
ha svårast att få dem. Det skulle, säger man från arbetsrådets sida, skapa en,
oerhörd irritation mellan hembiträden och husmödrar. Vem skall övervaka lagens
efterlevnad? Skall man släppa yrkesinspektionen in i hemmen, eller hur
skall det gå till?

Jag sade att lanthushållens husmödrar äro mest tyngda. Dessa träffas
emellertid, och det är det som jag tycker är en av de allvarligaste sidorna av
detta spörsmål, hårdast av lagstiftningen på detta område. Nu vet jag att
en och annan säger: »Skall det stiftas lagar för hembiträdena? Vilka hembiträden?
I min hembygd finns det inte ett hembiträde på flera mils omkrets.»
Nå, ä la bonne heure, då är det ju inte något problem heller. Vi kanske få
höra det resonemanget här senare i kväll. Det är emellertid mycket intressant
att läsa vad lantarbetsgivarföreningen säger på denna punkt. Den betonar att
det kommer att bli en absurd relation mellan husmoderns och hembiträdets
arbete. Lagen blir till sina verkningar, säger denna förening, uppenbart odemokratisk.

Nu kan man säga: varför står en stadsfröken och talar för lanthushållsmödrarna?
Herr Hage ansåg att fröknarna helst böra hålla mun i denna fråga,
men jag vill, för undvikande av missförstånd, säga att jag mycket väl känner
till förhållandena på landsbygden, och jag vet att det inte är överord, när
det ofta talas om den orimliga arbetsbörda som dessa husmödrar ha. Inom
parentes kan jag kanske nämna, att det förhållandet, att under herr Hages
reservation stå två stadsfruar, medan det under min reservation står en småbrukarhustru,
som i hög grad vet vad hon talar om, kanske kan uppväga mina
påtalade brister på detta område.

Nu säger utskottet, att man åtminstone i städerna i många fall redan nu har
åttatimmarsdag, Alltså kan lagen inte främst vara till för städernas, utan
för landsbygdens hembiträden. Jag frågar: var har man då gjort av rätt och
rättvisa, när det gäller arbetsfördelningen mellan olika kvinnokategorier?

Jag vill parentetiskt nämna att lagen redan nu är ensidig och orättvis.
Jag funderade, när jag såg detta utkast, mycket starkt på att väcka en motion
rörande ändring beträffande de praktiska bestämmelserna i den fritidslag som
redan nu existerar, men jag tyckte att det kanske inte lönade sig att krångla
med denna sak. Hembiträdena ha redan fått sina förmåner, och jag förstod
svårigheterna. Ett hembiträde har ju, såsom alla veta, enligt lag rätt att
under sjukdom få kost, logi och vård av arbetsgivaren under fjorton dagar.
Om hennes sjukdom varar ytterligare fjorton dagar kan det i verkligheten bli

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

103

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
så att hflsmodern eller arbetsgivaren — det blir naturligtvis ännu värre, om
det är fråga om en manlig arbetsgivare, som inte har någon fru i huset —
under tjuguåtta dagar måste ge vederbörande kost, logi och vård. Hembiträdesföreningen
har nu begärt, och jag måste säga att jag blev litet upprörd
när jag läste detta, kontant lön också under denna tid. Detta har herr statsrådet
avvisat under hänvisning till bl. a. sjukkassorna. Detta är inte en fråga,
som jag har plockat fram här i dag, utan eu fråga, som diskuterats i flera år
inom den organisation, högerns kvinnoförbund, som jag representerar. Där ha
vi sagt oss, att det i lagen borde inryckas en bestämmelse om att hembiträde
icke bör ha rätt att säga upp sig, om arbetsgivaren blir sjuk. Hembiträdet
skall, om hon blir sjuk, ha rätt till kost, logi och vård, men om husmodern,
eller rättare sagt arbetsgivaren, blir sjuk, kan hembiträdet säga adjö och.gå.
Det är inte sådant som kallas demokrati och rättvisa. Åtminstone lägger inte
jag denna innebörd i detta begrepp. När lagen om tre år ändras, hoppas jag
att det då sittande statsrådet skall ta hänsyn till vad jag här sagt på denna
punkt.

Utskottet har självt sagt, att frågan nyligen blivit föremål för övervägande.
Då kan man ju fråga sig, varför man skall begära ny utredning och trots alla
svårigheter, som klart och tydligt erkännas, ändå vill få fram en arbetstidslag
här, såsom då utskottet säger, att fortsatt lagstiftning otvivelaktigt är påkallad,
med sikte på en komplettering i här omnämnd riktning.

Jag skall, herr talman, icke gå in på innebörden av reservationen nr 2.
Jag har bara velat draga upp problemet så som vi reservanter under reservationen
nr 1 sett det, och jag tillåter mig att yrka bifall till reservationen nr 1,
vilket är detsamma som bifall till propositionen.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Från de synpunkter, som jag anlägger
på denna fråga, vill jag genast från början förklara, att jag i stort
sett är mycket nöjd med den behandling som den föreliggande propositionen
har fått i utskottet. Utskottet har tillstyrkt propositionsförslaget om förlängning
av den nuvarande hembiträdeslagen, men utskottet har därtill fogat eu
hemställan om att när lagen nästa gång underställes riksdagens prövning, det
förslag som då framlägges skall hava föregåtts av en utredning. Utskottet
önskar, att vid denna utredning även skall övervägas, huruvida det är möjligt
att ge lagen karaktär av arbetstidslag i högre grad än vad för närvarande är
fallet. Jag har ingen erinran mot en sådan önskan om utredning från utskottets
sida, och för att ytterligare belysa min ståndpunkt — för den händelse
det kan intressera någon av kammarens ledamöter •— vill jag upplysa,
att det, såvitt jag minns rätt ända till det sista korrektur, i vilket propositionen
förelåg, i departementsanförandet fanns intagen en passus, där jag uttalade,
att jag förutsatte att frågan om lagstiftningens utformning som en arbetstidslagstiftning
borde bli föremål för förnyat övervägande, när förlängning
av lagens giltighetstid nästa gång blev aktuell. Jag är emellertid personligen
mycket tveksam om vilken utformning en sådan här lag rätteligen bör ha:
om den bör utformas som en förbättrad fritidslag med större fritid för hembiträdena
än vad nu är fallet eller om man bör utforma den som en arbetstidslag.
Jag tror att ganska många omständigheter måste övervägas, innan
man tar ställning till den frågan. Vid utarbetande av den nu föreliggande propositionen
har jag hyst den uppfattningen, att lagen bör bibehållas vid karaktären
av en fritidslag, men eu förutsättningslös utredning, som allsidigt belyser
denna fråga, tycker jag enbart är tacknämlig.

Arbetsmarknadskommissionen har lagt fram detta sitt förslag ur arbetsmarknadssynpunkt.
Man konstaterade att tillströmningen till detta yrkesom -

104

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

o Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
råde är mycket liten och att bristen på arbetskraft här är stor, och man trodde
att man skulle kunna förbättra rekryteringen genom att komma med en arbetstidslagstiftning.
För mm del tror jag att det förslag som kommissionen fram ii

iaf 1 be^10v av en ganska ingående överarbetning. om det överhuvud taget
skall kunna läggas till grund för en lagstiftning. Jag hyser emellertid den
uppfattningen, att när det gäller att lätta på den akuta bristen på arbetskraft
inom hembiträdesområdet, en arbetstidslagstiftning för närvarande spelar bra
liten roll. V i ha ju en oerhörd brist på kvinnlig arbetskraft inom hela vårt
land. l/et är typiskt, att bristen på arbetskraft för närvarande är betydligt
storre inom de kvinnliga yrkena än inom de manliga. Inom de industriella
yrkena är denna brist synnerligen bekymmersam, och det är klart att en
sadan allmän bristsituation måste avspegla sig med mycket stor styrka även
pa hembiträdesområdet.

o MFn det är åtskilliga frågor som man måste beakta, om man tänker sig att
gå över till en arbetstidslagstiftning. Skall man, som arbetsmarknadskommissionen
uppenbarligen tänkt sig, införa en bruttolagstiftning, där man rör sig
med en bruttoarbetstid med inräknande av måltidsuppehåll och arbete för egen
räkning? Arbetsmarknadskommissionen talar visserligen i sitt förslag om en
arbetstid på 192 timmar per fyra veckor men förutsätter uppenbarligen att
det arbete för egen räkning o._ s. v., som ett hembiträde alltid utför, skall leda
till en förlängning av arbetstiden. Skall det då föras anteckningar, skall det
föras böcker, skall det föras arbetsjournaler i ett hem för att ordna upp dessa
arbetstidsförhallanden? En sadan bruttoarbetstid skulle för övrigt vara en
nyhet i hela vår arbetstidslagstiftning.

En annan sak, som gör att jag ställer mig ganska betänksam, är frågan om
hur man skall göra i familjer med barn, där båda makarna arbeta utanför
hemmet. Det finns faktiskt åtminstone i storstäderna inte någon yrkesarbetande
hustru, som har full arbetstid, som inte är borta från hemmet mer än
8 timmar om dagen. Hur skall hon kunna lösa vårdnadsproblemet om sitt
barn? Hon kan i varje fall inte göra det uteslutande med hjälp av ett hembiträde,
om man inför en sträng åttatimmarslag. Hur skall man göra med
lanthushållen? Lantarbetstidslagen räknar med kortare arbetsperioder under
den mörkare delen av året och längre under det ljusare sommarhalvåret. Skall
man lata hembiträdenas arbetstid i dessa lanthushåll följa arbetsperioderna
i lantarbetstidslagen, eller skall man under hela året tillämpa den allmänna
regeln om 192 timmar pa fyra veckor? Det är en mångfald ganska invecklade
problem som måste övervägas. På grund härav betraktar jag för min del det
som fullkomligt uteslutet, att man skulle kunna efter en ingående utredning
av dessa frågor lägga fram en ny lagstiftning för riksdagen redan nästa år,
nota bene om denna lagstiftning skall ha karaktären av en arbetstidslagstifning.

Jag sade^ tidigare, att jag inte hade någonting att erinra mot en utredning,
men jag måste säga, att när jag läser utskottets kläm. jag i alla fall ställer
mig ganska frågande i ett hänseende. Utskottet säger att det är av vikt, att
hembiträdena fa behalla de förmaner, som de erhållit genom den nuvarande
fritidslagen, och att enligt utskottets mening en eventuell arbetstidsreglering
för hembiträdena därför bör ske på så sätt, att hembiträdeslagen kompletteras
med bestämmelser om arbetstid. Detta skulle alltså förutsätta, att man för
denna yrkesgrupp dels skulle bibehalla lagstiftningens karaktär av fritidslag
och samtidigt införa en arbetstidsreglering. Om man nu, som utskottet väl
menar, skall låta denna arbetstidsreglering ha karaktären av en åttatimmarslag,
så skulle man alltså, om man följer utskottets tanke, komma fram till att hembiträdena
skulle i arbetarskyddshänseende tillgodoses bättre än någon annan

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

105

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
yrkesgrupp. Jag har alltid vid mina funderingar över denna fråga utgått från
den uppfattningen, att det gällde ett antingen — eller, som man måste träffa
ett val emellan. Jag har ansett att man antingen måste bibehålla fritidslagstiftningen
och försöka göra den så förmånlig som möjligt för arbetstagarna
eller också gå över till en ren arbetstidslagstiftning, och då förmodar jag
att syftemålet bör vara att så långt som möjligt anpassa arbetstidslagstiftningen
på detta område efter de allmänna principer som gälla för vår svenska arbetstidslagstiftning.

Jag har, herr talman, velat anföra dessa synpunkter dels för att undeistryka
att jag i stort sett icke har någonting att erinra mot den ställning som
utskottet har intagit till denna fråga, men dels också för att understryka, att
jag faktiskt betraktar detta som en mycket besvärlig och ömtålig lagstiftningsfråga.

Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! Först och främst ber jag att med
tillfredsställelse få inkassera utskottets principiella inställning till de synpunkter
på den ifrågavarande lagens förändring från fritidslag till arbetstidslag,
som vi ha framfört i vår motion. Man kan givetvis inte se bort ifrån
de svårigheter som fröken Ebon Andersson och statsrådet Mossberg befarade
skulle ökas, om man införde en arbetstidslag, men jag tror inte att svårigheterna
skola bli större äri de som redan finnas med den lagstiftning vi nu ha.
Och för övrigt: hur många av husmödrarna med eller utan yrkesarbete ha nu
tillgång till en heltidsanställd hushållshjälp? Det är sannerligen inte särdeles
många. De allra flesta få nöja sig med deltids- eller kanske ännu mera sporadisk
hjälp, och många — säkerligen de allra flesta — få själva sköta både sitt
yrkesarbete och sitt förvärvsarbete med tillhjälp av ett daghem för barnen eller
någon annan anordning.

Jag tror därför att dessa svårigheter icke komma att ökas, om vi här skulle
få en arbetstidslag. För övrigt tror jag inte att en sådan här lagstiftning kommer
atc medföra så värst revolutionerande förändringar, ty jag tror att konkurrensen
om hembiträdena har gjort att om man frånräknar en och en halv
eller kanske två timmar — det kan vara en avvägningsfråga — från arbetstiden
för måltider, städning av eget rum och annat arbete för hembiträdets
egen räkning, normalarbetstiden för hembiträden är omkring 8 timmar redan
nu.

Svårigheterna äro naturligtvis störst för den kategori av husmödrar jag nu
talat om och för husmödrarna i lanthemmen. För de övriga, där husmodern
själv är hemma och har sitt arbete i hemmet men på grund av familjens storlek
eller andra förhållanden ändå behöver ett hembiträde, tror jag verkligen
att husmodern kan organisera arbetet så att det kan utföras på 8 timmars effektiv
arbetsdag.

Jag skulle också vilja säga, att vi motionärer inte heller tro att en arbetstidslag
skulle medföra någon mera avsevärd nyrekrytering inom yrket, men
det kan tänkas eller är åtminstone inte alldeles otänkbart, att många av dem
som nu lämna hembiträdesyrket för andra yrken skulle stanna kvar, om de
hade en reglerad arbetstid. Det är i alla fall ett faktum, att motivet för
(ivergången till annat yrke oftast är att hembiträdena vilja i likhet med
vad som är fallet inom andra yrken ha en bestämd arbetstid. Och man
måste väl ändå medge, att om man behöver en hjälp i hemmet, är det bättre
att få ett hembiträde som arbetar effektivt i 8 timmar än att inte få någon
hjälp alls.

Jag tror att fröken Andersson talade något om att all denna arbetskraft
inte är kvalificerad, och det är givetvis så sant som det är sagt, men den sa -

106

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
ken kan man enligt min mening inte reglera genom arbetstiden, utan den får
regleras lönevägen.

Det råder ju ingen skillnad mellan den principiella inställningen i herr
Hages reservation och i utskottets yttrande, men jag anser i likhet med reservanterna,
att den utredning som utskottet föreslår skulle kunna vara färdig
till nästa års riksdag. Visserligen har statsrådet Mossberg pekat på många
svårigheter, som måste övervinnas vid en sådan utredning, men jag tror ändå
att det skulle kunna ske. Att jag anser, att man så snabbt som möjligt skulle
vilja ha eu arbetstidslag för hembiträdena, beror på att denna yrkesgrupp
under många år — jag höll på att säga sedan urminnes tider — ända tills den
nu lådande bristen på arbetskraft inträdde och gav dem en bättre ställning, i
stort sett varit arbetsmarknadens mest eftersatta grupp. Därför är det av vikt
att denna fråga ordnas utan större dröjsmål än som är nödvändigt, och jag
yrkar, herr talman, bifall till den av herr Hage m. fl. avgivna reservationen.

Herr Löfvander: Herr talman! Då jag har mitt namn under en reservation,
som är fogad vid andra lagutskottets betänkande, skall jag be att med några
ord få motivera mitt ställningstagande. Efter de utförliga anföranden som
hållits kan jag kanske yttra mig kort.

Reservanterna ha ingenting att erinra mot det föreliggande lagförslaget;
tvärtom ha vi i utskottet varit med om att tillstyrka, att riksdagen skulle antaga
det i befintligt skick. Vi ha däremot icke som utskottsmajoriteten ansett
skäl föreligga att hos Kungl. Maj:t göra framställning om hembiträdeslagens
utformning som en arbetstidslag. Den nuvarande lagen är ju en fritidslag. Det
husliga arbetets art är sådant, att en reglering av hembiträdenas arbetstid icke
lämpligen kan ske så som för andra arbetargrupper. Förhållandena i hemmen
äro mycket olika. Man behöver börja och sluta arbetet vid olika tider i olika
hem, och detta är ett av huvudmotiven till att man är betänksam mot att gå
in för en arbetstidslag på detta område.

Ser man på behovet av en arbetstidslag för hembiträdena, så tror jag att vi
kunna konstatera, att det icke föreligger något sådant. Som förhållandena ha
utvecklats på detta område ha hembiträdena haft möjligheter att skaffa sig
förmåner i såväl löne- som fritidsbestämmelser långt mera än andra arbetargrupper.
Det har också sagts, och detta har erkänts av herr Hage och nu senast
av fru Sjöström-Bengtsson, att det inte är många hembiträden som för
närvarande arbeta mer än 8 timmar om dygnet. Detta är säkerligen en riktig
uppfattning. Vi skola inte hålla oss kvar vid den gamla uppfattningen, att
hembiträdena skulle vara den svagare parten. Som förhållandena utvecklat
sig äro de den starkare parten och husmödrarna den svagare parten. Man bör ta
hänsyn till detta, när man går att lagstifta på detta område. Man kan inte
skaffa den ena parten ytterligare förmåner utan att det blir på den andra
partens bekostnad.

När man diskuterar denna fråga, vill man gärna framhålla den som en jordbrukets
intressefråga, men man gör sig skyldig till stora överdrifter, då man
resonerar så. Det är många år sedan det var en stor fråga för jordbruket. Det
är många år sedan landsbygden blev avfolkad på hembiträden. Naturligtvis
finns det ännu undantag, men jag tror man kan söka igenom hela socknar ute
på landsbygden utan att hitta på ett enda hembiträde. Man tror sig naturligtvis
kunna bevara den kår man har eller skaffa ytterligare hjälp i hemmen
genom en förbättrad lagstiftning, men då är man minst 25 år för sent ute.
Tiden har gått ifrån oss på detta område.

De som anslutit sig till reservationen nr 1 anse att en fritidslag täcker behovet
för hembiträdena. Detta har också framhållits av statsrådet Mossberg

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

107

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
både ayss här i kammaren och i propositionen. Efter ytterligare tre års erfarenhet
av denna förbättrade fritidslag kan man bättre bedöma frågan, och
jag tycker att man kan förbida utvecklingen till den tiden.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen nr 1.

Herr Norliiig: Herr talman! Enligt den föreliggande propositionen, som
tillstyrkts av utskottet, skall den nuvarande lagen för hembiträden gälla i ytterligare
tre år. Den proposition som här tillstyrkes innebär ju i huvudsak att
man i lag stadfäster vad hembiträdena i praxis redan förut erhållit, och det är
tydligen utskottets mening, att man skall vänta i ytterligare tre år på att
hembiträdena skola ytterligare förbättra sin ställning för att sedan framlägga
ett lagförslag, där man lagfäster den praxis som man då lyckats genomföra.
Jag anser i likhet med herr Hage, att ett sådant förfaringssätt icke kan vara
riktigt. Man bör väl inte invänta parternas åtgöranden på arbetsmarknaden för
att få fastslaget, hur de vilja ha det, och sedan fastställa det. Lagstiftningsarbetet
borde väl i stället gå före med gott exempel och se till att berörda gruppers
rätt tillvaratagas.

I den nya lagen säges ingenting om hembiträdenas arbetstid. Man talar visserligen
om när de skola sluta, men inte om när de skola börja. Man kan därför
praktiskt taget utnyttja ett hembiträde nästan hur mycket som helst
utan att hembiträdet kan med lagens hjälp reglera sin arbetstid.

Bristen på hembiträden, som det klagas över, grundar sig tydligen därpå att
hembiträdena icke ha några ordnade arbetsförhållanden. Jag arbetar inom en
industri som sysselsätter mycket kvinnor. Bland dessa är det många som ha
varit hembiträden, innan de börjat inom industrien, och när jag frågat dem
varför de bytt yrke, ha de nästan undantagslöst svarat, att de ville ha ordnad
arbetstid som alla andra; de ville ha betalt för den tid de arbetade och inte arbeta
obegränsat för viss lön. »Inom industrien få vi betalt för övertid», säga
de, »men det få vi inte som hembiträden.»

Här sägs det, att om hembiträdena skola erhålla förmåner, faller detta på
motparten. Ja, det är ganska naturligt, men jag antar att ingen som har hembiträde
har det bara för nöjes skull, utan i regel därför att husmodern är upptagen
av annat arbete på dagarna. Om nu arbetsgivaren förlänger hennes arbetstid,
får hon ersättning för denna förlängning, men hembiträdet får stanna
kvar utan att få någon ersättning för den förlängda arbetstiden som hon får
på grund av husmoderns förlängda arbetstid. Under sådana förhållanden anser
jag att det inte är mer än en gärd av rättvisa, att hembiträdet, som utför
hemarbetet i stället för husmodern, också får kompensation för det merarbete
som hon uträttar i hemmet på grund av att husmodern får stanna längre
borta i sitt arbete.

Utskottet tycks vara ense om att man bör få en lag som reglerar arbetstiden
för hembiträdena. Vad utskottet inte är ense om är hur lång tid det behövs för
att utreda frågan. Jag understryker vad herr Hage sade, att frågan är tillräckligt
utredd. I praxis är förändringen i en hel del fall redan genomförd, och då
bör man väl också kunna vara beredd att inom ett år framlägga en lag på området.

Fröken Andersson beklagade svårigheterna för landets husmödrar, och jag
vill understryka att det är riktigt. Landets husmödrar ha naturligtvis mycket
stora svårigheter att brottas med. Men jag tror inte att fröken Andersson studerat,
hur de kvinnor som äro i tjänst hos husmödrarna ha det. Ha inte även
de svårigheter? Jag tror att om man studerar dessa båda kategorier av kvinnor,
finner man den hårdare lotten hos dem som äro anställda hos de hårt ansträngda
husmödrarna, och det är inte utan att landsbygdens avfolkning på

108

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
detta område talar ett ganska- tydligt språk om att det här sannerligen är mer
än en kategori av landets kvinnliga befolkning, som är överansträngd. Jag
tror nog att de som äro anställda hos dessa överansträngda husmödrar äro betydligt
mer ansträngda än husmödrarna själva.

När reservanterna i reservationen nr 2 gått in för samma linje som herr
Gunnar Dahlgren i andra kammaren motionerat om, att den nuvarande lagen
endast skulle förlängas på ett år, så vill jag, herr talman, yrka bifall till den
reservation nr 2, som avgivits av herr Hage m. fl.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talmani Då det är arbetsmarknadskommissionen,
som har föreslagit att hembiträdeslagen skulle göras till en arbetstidslag,
tar jag mig friheten att i korthet framhålla de skäl, som varit bestämmande
för kommissionens majoritet. Det är ju klart, att kommissionen vid
sin behandling av denna fråga i främsta rummet har sett den ur arbetskraftssynpunkt.

Jag vill emellertid, innan jag går in på arbetskraftssynpunkten, även vidröra
rättvisesynpunkten. Den synpunkten griper för övrigt rätt mycket in i
den andra. Överallt i vårt samhälle försiggår en strävan från olika arbetstagargruppers
sida att få sin arbetstid och sina övriga arbetsförhållanden reglerade.
De grupper, som blivit eftersatta, försöka att ta igen det förlorade, de försöka
att hinna ifatt de andra grupperna så gott de kunna. Denna strävan tycker
jag är ganska naturlig. Man kan självfallet inte tänka sig att vissa arbetstagargrupper
i samhället i längden skola finna sig i att andra grupper få sina
arbetsförhållanden och sin arbetstid ordnade, medan de själva inte ha möjlighet
att få det. För min personliga del har jag en mycket stark känsla för det rättmätiga
i dessa strävanden, och jag vill inte ett ögonblick neka till att när jag
tagit ställning till frågan, har mitt ställningstagande i någon mån influerats
av denna synpunkt.

Jag kommer så över till arbetskraftssynpunkten. Det förefaller som om man
på sina håll skulle finna det särskilt anmärkningsvärt, att den hembiträdeslag,
som vi nu ha haft, inte har medfört någon ökad tillströmning till yrket.
Men detta är inte så förvånande, om man går ut ifrån det läge på arbetsmarknaden,
som statsrådet Mossberg nyss skildrat. Det är ju så att över hela arbetsmarknaden
råder en utpräglad brist på arbetskraft. Denna gör sig särskilt
märkbar i de s. k. kvinnliga yrkena. Kvinnorna ha mycket stora möjligheter
att få arbetstillfällen på olika håll. Det är förklarligt, att konkurrensen om
den kvinnliga arbetskraften under dessa förhållanden blir mycket hård. Det
är självklart, att detta kommer att påverka rekryteringen till hembiträdeskåren.
Sålunda är det inte egendomligt, att vi ha hembiträdesbrist. Frågan
skall inte ställas så: har hembiträdeslagen medfört någon ökad tillströmning
till hembiträdesyrket? Den bör rätteligen ställas så här: hur skulle rekryteringen
till hembiträdesyrket ha varit, om man inte hade haft någon hembiträdeslag?
Ungefär från samma synpunkt får man nog också resonera om det
förslag till ändring, som arbetsmarknadskommissionen hade framlagt. Med den
konkurrens, som nu råder om den kvinnliga arbetskraften, är det självklart,
att denna arbetskraft i första hand söker sig till de yrken, som betalas bra och
där arbetsförhållandena äro angenäma. Det är så på alla områden, det är *så
bland männen, och det är helt naturligt, att det skall vara så även bland kvinnorna.
Denna utveckling har medfört, att hembiträdesyrket i stor utsträckning
blivit ett slags gästgivargård, där människorna komma och gå undan för undan.
Hembiträdesyrket har blivit en genomgångsstation för en mängd kvinnor,
som aldrig ha tänkt sig att stanna där mer än rent tillfälligt eller som,
om de till äventyrs skulle ha tänkt sig att stanna i yrket, snart ha kommit un -

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

109

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
derfund med att det finns lockande möjligheter på andra håll och så fort som
möjligt också försökt utnyttja dessa möjligheter.

Man skulle kunna säga, att hembiträdeskåren består av två grupper, dels de
som ha tagit yrket mera på allvar, de verkliga yrkesarbetarna, och dels dessa
nomader, som jag nyss nämnde. De verkliga hembiträdena äro inte förtjusta
över gtt deras yrke skall vara en sådan genomgångsstation, de äro tvärtom
mycket intresserade av att förhållandena inom yrket skola bli sådana, att hembiträdeskåren
i olika hänseenden kan betraktas såsom likvärdig och jämställd
med övriga arbetargrupper.

Ett beslut enligt arbetsmarknadskommissionens förslag till införande av eu
arbetstidslag på detta område skulle alltså under nuvarande förhållanden, enligt
min mening, inte betyda, att det kommer att bli någon mera märkbar tillströmning
till hembiträdesyrket. Men det skulle vara mycket vunnet, om det
skulle kunna medverka till att hålla kvar en del av de hembiträden, som redan
finnas, och då i första hand de verkliga hembiträdena. Ur denna synpunkt
spela, det vågar jag påstå, de psykologiska förhållandena en icke oväsentlig
roll. Ett yrke värderas inte bara efter de löner, som betalas, utan också i någon
mån efter de förmåner, som yrket i övrigt har att erbjuda. Det är sålunda enligt
min mening inte någon som helst tvekan därom, att det är av behovet påkallat
att ordna arbetstidsförhållandena för denna grupp ungefär som för andra
grupper.

Det är möjligt att en sådan reglering, vare sig den blir mildare eller strängare,
kommer att betyda ökade svårigheter för en hel del husmödrar. Men, som
en talare redan har sagt, det är dock bättre att ha ett hembiträde till hjälp
under åtta timmar än att inte ha något hembiträde alls. Och i längden går det
inte att här undkomma den utveckling, som på andra områden av arbetslivet
har gjort -sig gällande.

Jag kommer så fram till kapitlet om husmödrarna. Ingen kan mer än jag
uppskatta det arbete, som Sveriges husmödrar och icke minst de på landet utföra.
Jag har själv vuxit upp på landet och vet vilken tung arbetsbörda dessa
husmödrar bära. Skulle det alltså vara fråga om åtgärder, som skulle gå ut
på att lätta arbetsbördan för dem, skulle jag inte vara svår att komma till tals
med.

Jag tror emellertid, att det är en fullständigt hopplös tanke att föreställa sig
att man kan klara husmödrarnas arbetstidsproblem genom att låta bli att reglera
hembiträdenas arbetstid. Därom är jag fullständigt övertygad.

Det är riktigt, som fröken Andersson sade. att det finns många husmödrar
som ha det mycket värre än hembiträdena. Det är också riktigt, som fröken
Andersson sade eller åtminstone antydde, att en stor del av de hembiträden vi
ha äro tämligen okunniga och oerfarna inom yrket och inte alltid kunna bli till
den hjälp i hushållet, som man egentligen skulle behöva ha. Detta är emellertid
förhållanden, över vilka man inte kan råda. De bero på den utveckling, som
har ägt rum på arbetsmarknaden och som jag nyss har talat om.

Att det trots dessa betydande svårigheter för husmödrarna går att ordna en
sådan här sak framgår emellertid av att ungefär hälften av de husmödrar, som
ha blivit tillfrågade, ha förklarat sig kunna vara med om en dylik ändring i
hembiträdeslagen. Detta vittnar, tror jag, bättre än någonting annat om att
husmödrarna äro medvetna om att det kanske är nödvändigt att göra någonting
och om att de kanske inte äro fullt så pessimistiska beträffande möjligheten
att på ett praktiskt sätt ordna en effektiv arbetstid, som många andra synas
vara. För min del är jag fullt medveten om att stora svårigheter äro förbundna
med att lösa frågan, och utgångspunkten för arbetsmarknadskommissionen har
ju varit, att man skulle hålla sig till den effektiva arbetstiden. Det är själv -

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forte.)
klart, att det inte alltid är så lätt att skilja ut den effektiva arbetstiden, men
jag tror nog, att det finns värre ting som ha klarats.

Vidare är det nog så, som redan här har antytts, att 8-timmarsdagen redan
i stor utsträckning är genomförd för hembiträdenas vidkommande. Inte så att
de ha åtta timmars arbete varje dag, men så att den sammanlagda, effektiva
arbetstiden i genomsnitt ändå inte överstiger den som har föreslagits. I detta
hänseende innebär således den föreslagna förändringen enligt min mening inte
någon revolution i de förhållanden, som redan nu råda.

Jag skulle kanske innan jag slutar detta anförande vilja tillägga ännu en sak.
Det är inte bara en nackdel med det förslag, som här har diskuterats om att
göra hembiträdeslagen till en arbetstidslag. Det är också, även ur husmödrarnas
synpunkt, en fördel med förslaget. Det slopar nämligen det besvärliga 19-strecket. då hembiträdenas arbetstid för dagen skall vara slut. Jag har talat
med många husmödrar, som ha förklarat, att det för dem skulle vara mycket
bättre, om de kunde ha möjlighet att förlägga arbetstiden så, att de vissa dagar
kunde utnyttja sina hembiträden längre på kvällen. För det hushålls vidkommande,
som jag i någon mån representerar här, skulle jag nog våga säga, att
om jag och min familj hade hembiträde och finge välja, skulle vi föredraga
den ordning, som arbetsmarknadskommissionen föreslagit. Jag vill alltså påstå,
att den nackdel, som detta förslag kan medföra för ett betydande antal husmödrar,
uppväges av icke oväsentliga fördelar.

Jag skall inte vidare uppehålla mig vid detta kapitel. Jag förstår mycket
väl den synpunkten, att ett sådant förslag kan behöva noga övervägas. Inom
parentes vill jag nämna, att när arbetsmarknadskommissionen diskuterade denna
fråga, sade vi för oss själva: »Det är inte vår uppgift att utarbeta lagtexter,
utan det får Kungl. Maj:ts kansli göra.» Den lagtekniska utformningen ha vi
alltså fullständigt bortsett ifrån. Vi ha inte haft tid och möjligheter att ge oss
in på den. Jag kan också mycket väl förstå, att Kungl. Maj:ts kansli, som är
så oerhört överansträngt under nuvarande förhållanden, inte har haft erforderlig
tid för att göra de närmare överväganden, som kunna behövas för att få
fram en ur alla synpunkter hållbar utformning av den lagtext, som det kan bli
fråga om. Jag kan alltså mycket väl förstå den ståndpunkt, som har intagits
av utskottet, att det behövs tid för en ytterligare överarbetning, när nu Kungl.
Maj :t inte har kunnat göra en sådan. Då jag emellertid anser, att ett dröjsmål
på tre år, med hänsyn till de arbetskraftssynpunkter som jag här har försökt
att i någon mån företräda, knappast skulle vara ändamålsenligt, kommer jag
för min del att vid voteringen rösta för herr Hages m. fl. reservation.

Herr Norman: Herr talman! Utskottet har icke sagt, att denna utredning
skall taga tre år. Om denna utredning kan bli klar och ett förslag kan bli
färdigt, kan förändringen ske nästa år, året därpå eller innan detta tredje år
gått till ända. Utskottet har endast velat be Kungl. Maj:t att allvarligt överväga
detta spörsmål.

Jag behöver inte såsom utskottets talesman nu säga så mycket mer, efter
det att redan så mycket har blivit framhållet i denna fråga. Jag vill bara
understryka, att den är aktuell. Hembiträdesorganisationen har begärt lagstadgade
regler beträffande arbetstiden, och bara den omständigheten bör
vara ett skäl för att spörsmålet skall övervägas.

Utskottet hade ju, när det behandlade ärendet, arbetsmarknadskommissionens
utkast till ändring av vissa paragrafer i denna lag, och vi kommo då
inom utskottet till den uppfattningen, att den nuvarande hembiträdeslagen
innehåller bestämmelser om sociala förmåner för hembiträdena, som man inte
utan vidare skall skjuta åt sidan. Man bör i varje fall överväga, om dessa

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

111

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
bestämmelser fortfarande skola finnas kvar eller om de skola ersättas med
enbart arbetstidsbestämmelser eller om det går att åstadkomma en kombination
mellan fritids- och arbetstidsbestämmelser.

Herr statsrådet hade satt ett frågetecken för utskottets kläm. Det kanske
har funnits olika meningar bland de ledamöter, som bilda majoriteten inom
utskottet, men jag tror dock, att man ur denna kläm kan utläsa ett bestämt
förord för de nuvarande bestämmelser i hembiträdeslagen, som ha social
skyddskaraktär. Det är vad utskottet har velat ge uttryck åt.

Utskottet har ju varit nödsakat att kombinera detta med de motioner, som
ha förelegat, och det är även principiellt av den uppfattningen, att det bör
grundligt utredas, om man skall kunna komma fram till arbetstidsreglerande
bestämmelser och inte bara till fritidsreglerande bestämmelser på detta område.

Herr Olsson framhöll, att hembiträdeskårens sammansättning varierar i
olika avseenden, och det väl är detta, som gör, att det ovillkorligen måste
föreligga vissa svårigheter att lagstifta så som här är ifrågasatt. Ur den
synpunkten vill jag tydligt understryka, vad utskottet här har sagt om
önskvärdheten av en ordnad yrkesutbildning för denna kår. Vore den tämligen
likartat sammansatt i fråga om kunnighet och skicklighet, skulle det naturligtvis
vara betydligt lättare att åstadkomma lagstiftningsregler på detta
område.

I varje fall ligger spörsmålet så till att det är ett berättigat krav att frågan
utredes ur olika synpunkter, och till detta syftar utskottet med sitt understrykande
av att de nuvarande bestämmelserna i hembiträdeslagen -—• inte
bara de, som reglera fritiden, utan även de, som reglera hur det skall vara. vid
sjukdom o. s. v., när hembiträdet har sin bostad i arbetsgivarens familj —
icke utan vidare få skjutas åt sidan.

Ja, herr talman, för rättvisans skull kanske jag till slut skall påpeka, att
det finns om inte kvinnor så åtminstone en kvinna inom utskottets majoritet,
varför det är tydligt, att de kvinnliga ledamöterna i utskottet ha delat sig
något så när lika i sin uppfattning. Vi fingo visserligen bara en för vår ståndpunkt,
men det kanske berodde på att hela antalet var udda, och att vi därför
bara kunde få en på vår sida.

Jag hemställer om bifall till utskottets utlåtande.

Herr Hage: Herr talman! Bara några få ord med anledning av vad de närmast
föregående talarna sagt.

Till herr Norman, utskottets ordförande, vill jag då säga, att om inte utskottet
hade uttryckt sig så tvekande i frågan om åstadkommande av en lagstadgad
arbetstid på detta område, kanske man kunde ha resignerat och låtit
bli att avge någon reservation. Men det är att märka, att utskottet har skrivit
på ett mycket odeciderat sätt och överhuvud taget inte tagit ställning till
frågan att åstadkomma en arbetstidslag inom detta område.

Utskottet har bland annat i sin motivering anfört en del undanflykter,
sådana som att en laglig arbetstidseglering för hembiträdena är ganska svår
att åstadkomma och att det finns de och de skälen mot att åstadkomma eu
sådan lagstiftning. Ett sådant skäl är t, ex. att det skulle vid genomförandet
av en 8-t.immarslagstiftning uppstå svårigheter i familjer, där både mannen
och hustrun vore försörjare och där det finns barn. Ja, det förstår jag möjligen,
men å andra sidan sade jag i utskottet — och det vill jag upprepa här, med
risk att stöta en hel del personer — att just dessa familjer, där både mannen
och hustrun förtjäna pengar, nro bland de mest ekonomiskt gynnade i detta
land. En annan stackars syndare, som inte har någon hustru som förtjänar

112

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
någonting utan där familjen måste leva på vad mannen förtjänar, är väl
egentligen i det avseendet mycket sämre ställd än just dessa, som ha så kallad
dubbelförsörjning.

Detta var kanske en liten utflykt vid sidan av ämnet, men jag skall därefter
övergå till att säga några ord med anledning av vad statsrådet här anfört.

Herr statsrådet sade, att när det överhuvud taget är fråga om att gå över
ifrån den lagstiftning, som vi nu ha och som är en fritidslagstiftning, till en
arbetstidslagstiftning, så möter man därvid eu del svårigheter. Det behöver
sannerligen inte herr statsrådet tala om för dem, som i likhet med mig varit
med under hela den tid, vi sysslat med dessa saker, ända sedan vi började med
8-timmarslagstiftningen, och som sedan ha följt alla dessa frågor och suttit
och tragglat med dem år efter år. Visst är det riktigt, att det har uppstått
svårigheter var gång det varit fråga om att införa en ny lagstiftning på detta
område; så var det exempelvis då det var fråga om arbetstiden för kaféer,
restauranger och hotell samt jordbruk m. m. Men vi ha knäckt svårigheterna.
Vi ha haft förmånen att ha haft duktigt folk i andra lagutskottet och förnämliga
sekreterare och allt sådant. Sådant folk ha vi haft där hela tiden — jag
ser en, herr Bergquist, som står här i kammaren och ler, när jag säger detta,
och en annan har varit herr Mossberg själv. Med deras hjälp ha vi som sagt
knäckt dessa saker.

Nu förstår jag möjligen vad herr statsrådet nu menar, nämligen att man
icke skall släppa några av de fördelar, som rymmas i den nuvarande fritidslagen.
Men rent principiellt vill jag säga, att en god arbetstidslagstiftning i
stort sett samtidigt är eu god fritidslagstiftning.

Det har också i utskottet talats om att den nu existerande hembiträdeslagen
inrymmer en mycket stor fördel, nämligen den där bestämmelsen om att hembiträdena
skola sluta sitt arbete kl. 19. När det då i utskottet har sagts:
»Om vi skulle gå in för eu arbetstidslagstiftning, är det kanske rent av nödvändigt
att ta bort den där bestämmelsen i hembiträdeslagen och därmed beröva
hembiträdena den fördel, som ligger i att de få sluta sitt arbete varje
dag kl. 19», så har jag sagt, att det är möjligt att vi få gå ifrån denna fördel.
Men då menar jag att det väl finns möjligheter att ordna detta, t. ex. så, att
om det blir en arbetstidsreglering för hembiträdena, så kunna dessa möjligen
finna sig i att på frivillighetens väg med sina arbetsgivare komma överens
om att biträdet en dag arbetar till kl. 20 eller 21 till fördel för den familj,
där biträdet är anställt, och i stället får arbeta kortare tid en annan dag.
På det sättet kunna hembiträdena få behålla i stort sett de förmåner, som de
erhållit genom den nuvarande hembiträdeslagens utformning som fritidslag.
Man har väl antagligen, såvitt jag förstår redan nu, gått tillväga så på en del
håll inom familjerna, att man frivilligt kommit överens om detta och om
att på här nämnt sätt tillämpa 8-timmarsdagen.

Jag tror alltså inte att det möter så stora svårigheter, som statsrådet Mossberg
sagt, att gå över till denna arbetstidslagstiftning. Det har ju för övrigt
redan nu i praktiken visat sig, att den princip, som skall ingå i denna nya
lagstiftning, har kunnat förenas med tillvaron av fritidslagstiftningens idé Därefter

ber jag att få säga några ord till fröken Andersson. Hon syntes
ha blivit mycket ledsen över att jag på denna punkt skulle ha framhållit de:
gifta ståndet framför det ogifta. När jag talade om de där två fruarna, som
hade gått med mig i en reservation, kom jag inte att tänka på att fröken Andersson
kanske kunde bli ledsen över ett sådant uttalande. Det var åtminstone
inte min mening att på något sätt försöka markera, att en »ogift fröken», som
hon uttryckte sig, icke kunde förstå detta. Det har jag aldrig tänkt på, utan
jag är övertygad om att det finns en mängd ogifta fröknar, som till exempel

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

113

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
fröken Andersson, vilka begripa detta utmärkt bra. Men när jag hade fått
med mig två fruar på denna reservation, tyckte jag att det fanns all anledning
för mig att framhålla det, ty man kunde väl utgå ifrån att en del gifta
fruar ogärna vilja vara med om en sådan här lagstiftning — det har åtminstone
hittills varit den allmänna uppfattningen.

Nu framkommer det emellertid — som herr K. J. Olsson anförde — att
när man har frågat de gifta fruarna och vissa kvinnliga sammanslutningar,
så ha de — med undantag av det frisinnade partiets kvinnor — uttalat sig
för lagstiftningen, ja, t. o. m. högerns kvinnor — det vill jag framhålla såsom
ett litet offer till fröken Andersson — ha varit med om en sådan lagstiftning
som den, vi vilja ha igenom med vår reservation.

Men så säger man: »Kunna vi inte lugna oss i tre år och låta saken utveckla
sig?» Ja, jag vet inte om det skulle komma att dröja bara tre år. Men jag hoppas
att det inte blir längre. År det emellertid säkert att hembiträdena komma
att nöja sig med att vänta på resultatet av en utredning i tre år? De hålla redan
på med att i praktiken undan för undan genomföra den lag, som vi vilja ha.
Fröken Andersson säger då: »Varför skola vi överhuvud taget genomföra lagen,
om detta i alla fall redan i stor utsträckning är genomfört i praktiken?»
Ja, då tycker jag, att det väl för oss, som äro lagstiftare, måste vara en heder att
först, om det är möjligt, få till stånd en lag och sedan tillämpa den. Vi skola
väl inte fortsätta att förfara på det sätt, som man faktiskt gjorde, då lagstiftningen
om 8-timmarsdagen slutligen gick igenom. Då sade en hel del arbetare:
»Det här är ju bara att tillämpa de bestämmelser, som vi redan ha genomfört.»
Det är nästan något skamligt för lagstiftningen att komma efter som Trascapatrullo
— lagstiftningen skall få före och inte efter. Den principen tycker
jag är rimlig och riktig, och jag undrar, om inte statsrådet Mossberg också
borde tycka, att det är en förståndig princip.

Jag skulle kunna ha mycket mer att anföra i denna fråga, men jag skall
inskränka mig till det nu sagda, och jag yrkar alltjämt bifall till min reservation.

Herr Forslund: Herr talman! Den omständigheten, att jag kanske har del
i utskottets utlåtande i denna fråga så som majoriteten har utformat det, gör
att jag vill säga några ord.

Först vill jag säga, att jag sätter utomordentligt stort värde på den som
kan lägga in litet av sin själ när det gäller lösandet av den fråga som här
föreligger. Men å andra sidan måste jag nog säga, att jag tycker synd om
herr Hage, som nära nog överanstränger sig för att lägga in hela sin kraft på
att driva en ståndpunkt, som så litet skiljer sig från majoritetens. Ty vari består
denna skillnad? Om kammarens ledamöter se efter i utlåtandet, skola de
finna, att det inte är någon annan skillnad ens i fråga om motiveringetn mellan
herr Hages m. fl. reservation och utskottets utlåtande än i fråga om reservanternas
yrkande beträffande tidpunkten, då utredningen skall vara färdig,
nämligen så tidigt »att förslag kan framläggas redan till nästa års riksdag».
Med tanke på all den vänlighet, som utskottsmajoriteten i denna fråga har
visat dem det här gäller, måste jag säga, att herr Hage överanstränger sig, då
han vill ge Kungl. Maj :t, som ju har full frihet att handla som Kungl. Maj :t
vill. direktiv om att saken bör bli föremål för riksdagsbeslut.

När vidare herr Hage säger, att en god arbetstidslag också är en god fritidslag.
kan man väl vända på det och säga, att en god fritidslag också är en
god arbetstidslag. Arbetsmarknadskommissionens ordförande och andra ha
sagt, att problemet måste ses ur rättvisesynpunkt, emedan hembiträdena äro

Första kammarens protokoll 1947. Nr SO. 8

114

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
en av de få grupper som inte ha sin arbetstid reglerad i lag. Jag ber att då få
påminna herrarna och särskilt herr Hage om att i den arbetstidslag, som
gäller sedan 1920-talet, äro många grupper undantagna, bl. a. den stora grupp
som herr Hage själv har tillhört, nämligen all den personal som är anställd
i statens företag. För det kommunikationsverk, där herr Hage själv har
varit anställd, gäller således ingen arbetstidslag. Utom trafikpersonal vid järnväg,
som är upplåten för allmän trafik, undantages vidare personal som sysslar
med arbete som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran
eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov. Det är,
herr Olsson, stora verksamhetsområden, som icke ha reglerats genom arbetstidslagen.
Jag vill emellertid villigt erkänna, att när det gäller statens trafikverks
personal har arbetstiden reglerats genom en av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse,
som gällt sedan den 1 juli 1920, men denna kungörelse jämte därtill anslutna
tillämpningsföreskrifter, som utfärdats av det verk, till vilket personalen
hör, är en blandning av arbetstidslag och fritidslag. För de enskilda järnvägarna
ha vi den dag som i dag är ingen arbetstidslag. Men genom den allmänna
inställning, som trängt igenom redan i och med arbetstidslagens tillkomst,
ha de berörda parterna, såväl arbetare som arbetsgivare, genom avtalsbestämmelser
reglerat frågan om arbetstidens begränsning.

Jag har velat påpeka detta, ty herrarna synas ha tagit saken litet för enkelt.
Man har fäst sig enbart vid frågan om arbetstiden för dessa hembiträden.
De, som arbeta och sträva på sjukhusen, ha visserligen, där det låtit sig
göra, fått arbetstiden reglerad genom kollektivavtal, men de ha dock inte stöd
av arbetstidslagen för begränsningen av arbetstiden.

Utskottet har så långt möjligt tillmötesgått de framförda önskemålen om
en komplettering av de för hembiträdena gällande fritidsbestämmelserna med
bestämmelser om arbetstiden. Det hör till sällsyntheterna, att riksdagen skriver
till, Kungl. Maj:t och begär att inom viss angiven tid få förslag framlagt för
riksdagen. Det är enbart i exceptionella fall som man kan ha skäl att göra
det. Men när vi som i detta fall ha en fritidslag, i vilken även vissa sociala
förmåner äro tillförsäkrade hembiträdena, ligger saken inte så illa till, att
riksdagen behöver framställa ett sådant direkt yrkande till Kungl. Maj:t.

Herr Olsson sade en sak, som jag kanske delvis bär skulden till på grund
av mitt uttryck, att man bör försöka komplettera denna lag på ett sådant sätt.
att man bibehåller det väsentliga av de nuvarande fritidsbestämmelserna. Vad
jag syftar på är att herr Olsson yttrade, att man skulle söka få bort den besvärliga
bestämmelsen om 19-slaget, Jag måste fråga herr Olsson liksom jag i
utskottet har frågat dem, som där haft ungefär samma mening som han: är
det verkligen en uppgift för oss just nu att utan att husmödrarna ha anmält,
att lagen är besvärlig att tillämpa och utan att de ha påyrkat någon ändring,
borttaga denna för hembiträdena så fördelaktiga bestämmelse? Önskemålet om
en sådan bestämmelse utgjorde ju grunden till fritidslagens tillkomst, och bestämmelsen
har ju tillämpats i tre år. Tillåt mig säga att jag har en rakt motsatt
uppfattning mot herr Olsson. Husmödrarna finna sig i att de få räkna
med att hembi,trädena vid ett bestämt klockslag få lämna tjänsten.

När jag här har hävdat, att lagen bör kompletteras med arbetstidsbestämmelser,
vill jag också säga till herr statsrådet, att det inte bör vara svårt att
komplettera lagen och samtidigt behålla bestämmelsen om 19-slaget. Man kan
ändra fritidslagen på det sättet, att man anger vid vilken tid arbetet för dagen
skall börja. Så enkelt är det, och det är ingenting främmande för vår lagstiftning.
Arbetstidslagen för de handelsanställda är på det sättet kompletterad
med föreskrifterna i butiksstängningslagen. På motsvarande sätt som för
de handelsanställda den för dem gällande arbetstidslagen kombineras med

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

115

Om viss ''komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
bestämmelserna i butiksstängningslagen anser jag att för hembiträdenas del de
nuvarande fritidsbestämmelserna böra kompletteras med föreskrifter om arbetstidens
begränsning.

Jag skulle vilja se de hembiträden, som skulle föredraga en arbetstidslag,
där det endast sades, att arbetet högst får omfatta 192 timmar för fyra vecker
i följd, framför en lag, i vilken de nuvarande bestämmelserna om 19-slaget
funnes kvar och där det även funnes en bestämmelse om när arbetstiden för
dagen skall börja. Det förefaller mig uppenbart, att de skulle föredraga en
lag, som skulle innebära att de finge börja arbetet låt mig säga klockan 8 och
med borträknande av raster skulle få en arbetsdag av i regel åtta timmar.

Jag tror således att utskottet är inne på rätt väg, när utskottet förordar en
komplettering av den nuvarande fritidslagen. Jag tror att det mycket väl låter
sig göra, och andra yrkesgrupper ha som sagt sina förhållanden ordnade på
samma sätt. Lagen bibehåller då i stort sett karaktären av en fritidslag, där
bestämmelserna utformas så, att hembiträdena erhålla minst en viss angiven
fritid.

Rent praktiskt sett få vi väl säga, att bestämmelserna måste utformas under
hänsynstagande till att hemmen som arbetsplats inta en särställning gentemot
den industriella världen. Utan att blanda mig i hur Kungl. Maj:t vill lösa
frågan, vill jag bara såsom exempel säga, att nog kommer det att bli besvärligt
i hemmen, om hembiträdets arbete skall redovisas i en journal, där det antecknas
att den dagen arbete utförts i 8,5 timmar, den dagen 10 timmar och
den dagen 11 timmar. När man sedan kommer fram till avräkningsdagen, skall
man då vara på det klara med hur lång tid arbetet omfattat. Förstå inte damerna
och herrarna att en sådan ordning inrymmer en mängd möjligheter till
tråkigheter och tvistigheter? Det är nog också nästan uteslutet att kunna
åstadkomma tillsyn över att en sådan journalföring skötes på ett tillfredsställande
sätt. Eftersom man syftar till att förhållandena för hembiträdena
skola ordnas så bra som möjligt, tala alla skäl för att man inte stöper bestämmelserna
i samma form som den industriella arbetstidslagen. Jag tror inte
att det är möjligt att ordna förhållandena i hemmen på det sättet.

Med vad jag nu i all korthet anfört vill jag, herr talman, yrka bifall till
utskottets förslag.

Fröken Andersson: Herr talman! Det är inte utan att man känner sig litet
konsternerad, när man åhör denna debatt. Här skriver utskottet och säga några
talare, att i städerna är i stort sett 8-timmarsdagen i praktiken redan genomförd
för hembiträdena. Herr Löfvander säger, att på landsbygden finns det
inga hembiträden. Jag förstår då inte, vari problemet består. Det hela artar
sig mer och mer, tycker jag, att bli en tvist om påvens skägg. Men vi kunna
fortfarande en stund låtsas att det är ett problem.

Jag vänder mig då mot arbetsmarknadskommissionens talesman, herr Olsson.
Det sägs att vid sidan av rättvisesynpunkten frågan setts ur arbetsmarknadssynpunkt.
Ja, men arbetsmarknadssynpunkten ligger ju på ett helt annat
plan. Knappheten på arbetskraft beror ju. utom på den industriella högkonjunktur,
som nu råder, på de utomordentligt låga födelsetalen för ett par decennier
sedan, som komma att sträcka sina verkningar åtskillig tid framöver.

Herr Olsson gjorde emellertid några reflexioner, som jag inte kan låta stå
oemotsagda. Han nämnde att hembiträdesarbetet ofta är ett genomgångsyrke.
Ja, jag höll på att säga att så skall det i stor utsträckning vara! Sedan de unga
kvinnorna eu tid varit hembiträden, gifta de sig, och då ha de möjligen lärt
sig ett eller annat av husmodern. De få, som bli kvar i yrket, ha säkert, vill
jag tro, en sådan ställning till familjen, att för dem ordnas förhållandena bäst

116

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
genom uppgörelse parterna emellan. Från dessa utgångspunkter begriper jag
inte att det skulle behövas något skydd.

Sedan sade herr Olsson någonting, som jag inte kan låta bli att reagera mot,
ty jag tror att det är i grunden felaktigt. Ilan sade att folk dragés till yrken,
som betalas bra och där förhållandena äro angenäma. Det återstår väl då att
bevisa, att förhållandena inom hemmen äro oangenäma. Jag har själv stått i
fabrik, och angenämheten där är mycket diskutabel. Det vet förmodligen herr
Olsson själv utan att jag behöver tala om det. Jag tror att man skadar hela
hembiträdesyrket, när man, samtidigt som man säger sig vilja höja det, ständigt
talar om att hembiträdena ha det så förskräckligt och säger: »Tänk vad
de är ensamma, och tänk vad de få lida!» Det är fel. Det var kanske sant en
gång, men nu är det fel.

När herr Olsson säger att ett yrke värderas efter de förmåner, yrket har att
bjuda, var det verkligen en ny sociologisk aspekt på hela detta problem. Jag
tror i alla händelser inte att arbetstidsregleringen har den relevansen. Ofta är
det så, att de icke reglerade yrkena, de slitsamma yrkena, värderas, och jag
tycker också att det är minst sagt sorgligt, om man skall lägga sådana aspekter
på yrkena som herr Olsson gjorde och i första hand alltså tänka på fritiden
och angenämheten. Arbetsglädjen bottnar inte alltid i de förmånerna. Jag kan
inte låta bli att säga det i det här sammanhanget. Ha hembiträdena vid sin
omröstning — herr Olsson har ju själv siffrorna — eller i alla händelser en
relativt stor procent av dem förklarat, att 8-timmarsdagen inte lämpligen går
att genomföra inom det husliga arbetet, tycker jag att den ståndpunkten länder
den,na grupp till heder.

Herr Olsson visade att man inte bara kan förvrida vanlig statistik, utan
också kan göra ohägn med stickprovsundersökningar. Det är riktigt, att cirka
hälften av husmödrarna ha sagt, att det nog går att genomföra 8-timmarsdagen,
men herr Olsson glömde, väl att märka, att omtala, att en utomordentligt
liten del av dessa husmödrar äro bosatta på landsbygden. Det hade kanske blivit
ett annat omdöme, om man hade i nåder låtit även husmödrarna på landsbygden
få yttra sig.

Herr Forslund förklarade, att eftersom hembiträdesorganisationema ha begärt
att frågan skall tagas under övervägande, skall man tillmötesgå dem.
Men det har ju gjorts överväganden. Det vimlar ju av uttalanden sida upp och
sida ned i propositionen. Skall man nu börja dansen på nytt? Vad har man
då för sannolikhet för att man kommer fram till ett annat resultat? Statsrådet
har i propositionen gjort den enligt min mening riktiga konklusionen, men
när jag för ovanlighetens skull står på Kungl. Maj :ts sida och försvarar statsrådet,
får jag inte ens helt medhåll av statsrådet själv. Det tycker jag är en
smula orättvist.

Fröken Osvaltl: Herr talman! Denna fråga har nu blötts och stötts ganska
grundligt och enligt min mening kanske litet för länge. Det mesta är redan
sagt, och jag skall därför bara säga några ord.

Ur mina synpunkter har utskottet funnit en lycklig form för sitt yttrande.
Jag tror inte att en arbetstidslag skulle ha någon som helst effekt på tillströmningen
till hembiträdesyrket. Därför spelar det ur den synpunkten inte
någon roll, om vi övergå till arbetstidslag om ett eller två eller tre år. Men
jag tror att det av psykologiska skäl är viktigt, att man utarbetar och framlägger
ett förslag till arbetstidslag. Jag är emellertid också övertygad om
att, såsom herr statsrådet Mossberg sade, en sådan arbetstidslag fordrar mycket
övervägande, och med hänsyn därtill anser jag att man bör ha god tid
på sig för utarbetande av denna lag. Det har i yttranden som fällts med an -

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

117

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
ledning av den företagna undersökningen, framhållits, att vi leva i en i många
avseenden abnorm tid. Även det förhållandet kan motivera att man väntar några
år och under den tiden utarbetar ett nytt förslag.

Jag ber, herr talman, alltså att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr Hage framhöll, att utvecklingen har
redan gått dithän, att 8-timmarsdagen i stort sett är förverkligad i hemmen,
och han ansåg att det var ett mycket olyckligt förhållande, ty, som han med
emfas utropade, »det är skamligt, när inte lagstiftningen får gå före utvecklingen».
Jag har mycket svårt att förstå den synpunkten. Jag tror att det är
mycket lyckligt, om lagstiftningen i stället följer god sed i landet och inte går
långt före en rimlig utveckling. »Lagstiftningen är en subtil sak som bör med
varsamhet hanteras», sade redan Per Brahe. Det är liksom de flesta sanningar
en gammal sanning. En lagstiftning som går in på områden, som äro föga ägnade
för lagstiftning, kan i många avseenden skada även en lagstiftning som
i och för sig kan anses befogad.

Herr Hages inställning till denna liksom till så många andra frågor sammanhänger
med hans fasa för att något område inom samhällslivet inte skulle
bliva in i detalj reglerat. Det är en olycka för honom att staten inte får ett fast
grepp över livet även i kök och sängkammare.

Naturligtvis kunna arbetsförhållandena även i hemmen bli sådana, att det
kan erfordras en skyddslag. Arbetstidslagen har ju tillkommit såsorn en
skyddslag. Men här omvittnas det från alla håll, att det på detta område inte
erfordras någon skyddslag. Förhållandena äro nu sådana, att hembiträdena äro
en mycket eftertrådd arbetskraft. Efterfrågan är långt större än tillgången,
och det är i hög grad de, som tillhandahålla arbetskraften, vilka kunna diktera
villkoren. Är det under sådana förhållanden verkligen nödvändigt att ytterligare
reglementera på detta område? Den frågan har ställts många gånger förut
i kväll, men här ligger också det väsentliga i saken, ty de flesta älska väl ändock
inte reglementerandet för dess egen skull? Vi ha väl litet var något av
statsrådet Danielson i oss, som tycker att det kan gå litet för långt i den vägen.
Vi borde kunna vara varandra behjälpliga med att föra ut den tanken i
verkligheten.

Vad som för mig gör det så olustigt att tänka mig en verklig arbetstidslag
för hemarbetet i stil med den allmänna arbetstidslagen är, att det inte finns någon
möjlighet att i fråga om hemarbetet säga vad som är arbetstid och vad som
inte är det. Det är inte som vid fabriksarbete eller överhuvud taget vid annat
arbete, att man kan säga, att nu utför hembiträdet arbete för sin arbetsgivares
läkning, och nu sysselsätter hon sig med arbete för sin egen räkning. Allt går
i vartannat. Det riktiga är, att hembiträdena få rimlig vila och rekreation. _Att
däremot införa en arbetstidslagstiftning på ett område, där arbetstiden inte
kan kontrolleras, är att föra ut lagstiftningen på ett område, där den inte kan
tillämpas. På det viset förminskar man lagens auktoritet.

Med denna motivering ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av herr
Löfvander m. fl. avgivna reservationen.

Herr Hage: Herr talman! Att döma av de reflexioner, som herr Wistrand
här gjort, måste han väl, såvitt jag kan förstå, även motsätta sig en fritidslagstiftning
för hembiträdena. Ty även den ingriper ju på hemmens område.

När jag nu hör herr Wistrand plädera i frågan, vill jag erinra kammaren
om, att i varenda fråga, där det gällt alt åstadkomma fördelar för arbetstagarna,
har herr Wistrand stått på andra sidan. Det betyder därför inte något för
mitt ståndpunktstagande vad herr Wistrand säger i en sådan fråga som denna.

118

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)

Han tillhör den del av mänskligheten som säger, att det skall vara som det är.
Han vill inte veta av några ändringar. Jag känner till herr Wistrand så bra,
ty jag har suttit och diskuterat med honom i oändlighet i andra lagutskottet,
och jag står därför för mitt uttalande.

Sedan vill jag säga några ord till herr Forslund. Han sade bland annat, att
en god fritidslag är lika bra som en god arbetstidslag. Den skulle alltså fylla
samma funktioner som en arbetstidslag. Nej, det är oriktigt, absolut oriktigt,
det vågar jag bestämt påstå. Den nuvarande fritidslagen stadgar ju, att arbetet
skall vara slut klockan 7, och jag erkänner gärna, att det är en fördel för
arbetstagarna inom detta område. Men den säger inte ett ord om när arbetstiden
skall börja, och den säger inte ett ord om under hur många timmar på dygnet
arbetet skall fortgå. Då är det ingen god arbetstidslag.

Vidare sade herr Forslund, att det finns områden inom samhället, där man
alltjämt inte har genomfört en arbetstidslagstiftning. Ja, i någon mån är detta
riktigt, men när det gäller sjukvårdspersonalen, så vet herr Forslund lika väl
som jag, att där är snart en sådan lagstiftning så gott som genomförd. För min
del vill jag säga, att när det nu gäller hembiträdena -—■ som själva genom sin
organisation ha begärt att få en arbetstidslagstiftning — och när det är ett
verkligt intresse att bibehålla så många hembiträden som möjligt åt hemmen, då
verkar det otaktiskt från lagstiftarnas sida att säga till dem: »Andra arbetstagare»
—- jag betraktar nämligen hembiträdena helt enkelt som arbetstagare
och inte som någonting annat — »ha vi i stort sett givit en arbetstidslagstiftning,
och vi tänka ge en sådan åt dem, som ännu inte fått någon. Men med avseende
på er är det kanske inte möjligt att åstadkomma en lagstiftning om arbetstiden.
» Ja, så säger utskottet. »Man skall undersöka, om det finns möjligheter
för genomförande av en arbetstidslagstiftning.» Alltså, utskottet är icke
på det klara därmed. Kanske finns det inga möjligheter att genomföra någonting
för hembiträdena. Det är alltså svaret till dessa hembiträden, och jag menar,
att det är ett otaktiskt svar i den situation, som föreligger, vilken innebär,
att det måste vara ett allmänt intresse att om möjligt hejda flykten från
yrket.

Jag skall inskränka mig till detta och yrkar alltjämt bifall till min reservation.

Herr Wistrand erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag har nog i en hel del fall haft tillfälle att tala för förslag från Kungl.
Maj :t i denna riktning, fastän jag inte kan begära, att herr Hage skall
komma ihåg dem. Då han nu förklarar, att han varit missnöjd med mig, så
vill jag säga, att värre krubbitare än herr Hage i dessa frågor har man svårt
att finna, ty han har, så länge jag minns, ständigt tröttat ut främst andra
lagutskottet, och sedan i en lång följd av år andra kammaren samt nu på
sistone första kammaren med argumenteringar för att gå längre än vad Kungl.
Maj:t och ansvariga instanser ha föreslagit, och det gör han även i denna
fråga.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Först några ord i anledning av
herr Forslunds anförande! Antingen måste jag ha uttryckt mig mycket otydligt
— fastän jag föreställde mig. att jag talade rätt tydligt — eller också
måste herr Forslund ha hört upp litet slarvigt, ty när han slår mig i skallen
med att arbetstidslagen utesluter även andra yrkeskategorier än hembiträdena,
så polemiserar han mot uttalanden, som jag aldrig har gjort. Vad jag sade var
nämligen ingenting annat än att alla arbetstagargrupper, som inte ha fått sina
arbetstidsförhållanden ordentligt reglerade, med all makt sträva att komma i

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

119

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
nivå med de andra, och att jag finner denna strävan vara fullt naturlig. Till
de grupperna höra hembiträdena. Det var just vad jag sade.

Jag kan gärna ett ögonblick fortsätta resonemanget på den linje, som herr
Forslund själv drog upp. Han påpekade, att för trafikpersonalen finns det heller
inte någon lagbestämmelse, men han tilläde försiktigtvis efteråt, att saken
har ordnats genom en kungl. kungörelse. Det lär tyvärr inte gå att ordna det
på det sättet för hembiträdena.

Sedan sade han, att på andra områden har man i avtalen ordnat sådana ting.
Det vet jag också. Tyvärr är detta område icke så genomorganiserat, att man
där överhuvud taget kan tänka sig några kollektivavtal eller därmed jämförliga
överenskommelser.

Vidare var det fråga om det där besvärliga 19-strecket. Jag skall inte yttra
mig om huruvida herr Forslund talar på hembiträdenas vägnar eller husmödrarnas
— den saken får han klara upp själv — men jag upprepar, att ur många
husmödrars synpunkt är detta 19-streck tämligen besvärligt och att åtskilliga
av dem önska, att de kunna komma förbi det då och då.

Sedan några repliker till fröken Ebon Andersson. Hon föreföll vara överraskad
av att jag hade anlagt även arbetsmarknadssynpunkter på denna fråga,
och hon förklarade, att arbetsmarknadssynpunkterna ligga på ett helt annat
plan. Men när man diskuterar en sådan här fråga inom ett organ, som har att
handlägga arbetsmarknadsfrågor, måste man ju ta hänsyn till de faktiska förhållandena.
Det förhållandet, att det är brist på arbetskraft och att denna
söker sig till de områden, som ur olika synpunkter äro mera tilldragande, det
är väl ett skäl för att man försöker att åt detta ur samhällssynpunkt mycket
viktiga område rädda en del av den arbetskraft, beträffande vilken alla nu
klaga över att den flyttar från dem. Även ur arbetsmarknadssynpunkt är alltså,
menar jag, en sådan här framställning fullt motiverad. Annars skulle man
mycket väl kunna säga så här: »Det här spelar ingen roll; om folk inte får
några hembiträden, är det vederbörandes ensak.» Så har i varje fall jag inte
kunnat resonera.

Det är alldeles riktigt, att en god del av hembiträdena normalt skola försvinna
från yrket därigenom att de gifta sig. Tyvärr är det så med hembiträdena
som med så många andra arbetarkategorier här i landet, att de försvinna också
av många andra anledningar. Överrörligheten är ett svårt problem på den
svenska arbetsmarknaden, och jag föreställer mig, att man har all anledning
att uppmärksamma detta problem även när det gäller hembiträdesyrket.

Fröken Andersson sade också, att det återstår för mig att bevisa, att arbetsförhållandena
i hemmen äro oangenäma. Ja, det beror naturligtvis på vad fröken
Andersson vill lägga in i begreppet oangenäm. Därom skola vi väl inte ta
upp någon akademisk diskussion i kväll. Emellertid åberopade fröken Andersson,
att hon har arbetat på fabrik. Om det förhållandet ger henne särskilda kvalifikationer
att bedöma förhållandena inom hembiträdesyrket, då bör det väl
kunna räknas mig i någon mån till godo, att jag har utfört s. k. fruntimmersarbete
under en god del av mitt liv, från det jag var barn och^ tills jag var
rätt vuxen. Jag är sålunda inte alldeles främmande för de förhållanden, som
jag talar om.

Vidare gjorde fröken Andersson en utflykt på sociologiens marker och förklarade.
att det var mycket egendomligt av mig att säga, alt inan värderar
ett yrke efter de förmåner i olika hänseenden, som det kan erbjuda. Jag är
ganska förvånad över den invändning, som fröken Andersson bär gjort. Hon
hade bara behövt studera det gamla statarvrkets utveckling för att finna ett
ganska klart lielägg för att min uppfattning är fullständigt riktig. Stataryrket
var en gång i tiden föga ansett, men genom den lyftning som har skett, delvis

120 Nr 26. Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)
med statsmakternas hjälp, har det blivit ett yrke, som är fullt lika ansett som
andra yrken här i samhället.

Sedan vill jag bara till undvikande av missförstånd säga, att jag varken inom
arbetsmarknadskommissionen eller i riksdagens första kammare har beskärmat
mig över att hembiträdena ha det så förskräckligt. Jag vet, att den tiden
är förbi. I stor utsträckning befinna de sig i den situationen, att de kunna diktera
villkor. Jag har alltså inte beskärmat mig däröver, och det är heller inte
hembiträdesyrkets »vagabonder» som jag har slagit vakt om. Jag har talat om
den mera stadigvarande arbetskraften på området eller den arbetskraft där,
som möjligen kan bli stadigvarande.

Slutligen vill jag säga, att det naturligtvis är självklart, att det kan finnas
olika meningar om en sådan sak som denna bland husmödrar, bland hembiträden
och bland oss andra. Jag har emellertid tagit mycket starkt intryck av
de uttalanden, som ha gjorts av hembiträden, som vi ha frågat, och inte minst
av husmödrar som jag har talat med. Jag har också tagit intryck av de uttalanden,
som gjorts av olika organisationer. Sålunda har jag även påverkats
av det uttalande, som högerns centrala kvinnoråd har gjort. Denna institution
har nämligen förklarat sig under vissa förhållanden kunna reflektera på en arbetstidslag.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall sluta denna debatt med att säga en
liten »vänlighet» till herr Wistrand. Han har ju både denna gång och mycket
ofta i utskottet riktat en »vänlighet» till mig. Jag skall inskränka mig
till att säga, att så länge det finns högerkrubbitare av herr Wistrands slag,
är det nödvändigt, ^ att det också finns vänsterkrubbitare för att en liten
smula få ordning på vågen.

Dessutom vill jag säga till herr Wistrand, att hela min erfarenhet från
riksdagsarbetet lär mig, att det har varit nödvändigt under gångna tider
och alltjämt är nödvändigt, att det finns folk av mitt slag, som försöker skjuta
på det sociala reformarbetet. Jag finner många gånger, när jag går tillbaka
till gamla riksdagshandlingar, att människor, som betraktades och benämndes
som folk av den sorten, dit herr Wistrand nu hänför mig, dock genom
sin energi och sin envishet till slut lyckats komma någon väg med den sociala
lagstiftningen. Hade inte de verkat, hade vi antagligen inte stått, där
vi nu stå.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle bifalla den av herr Löfvander
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o), av herr Hage, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den av honom m. fl. vid
utlåtandet anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Löfvander och fröken Andersson begärde votering, i anledning varav
herr talmannen upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den
förestående omröstningen; och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till
kontraproposition antaga bifall till herr Löfvanders m. fl. reservation.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

121

Om viss komplettering av hembiträdeslagen. (Forts.)

Herr Hage äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll, i
anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående andra lagutskottets
utlåtande nr 38 antager bifall till den av herr Löfvander m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den5 det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Hages yrkande i frågan.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 38,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Löfvander m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 42.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 210 framlagda förslag

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i lantmäteristyrelsens
personalförteckning, som påkallades av vad föredragande statsrådet förordat i
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 28 mars 1947;

2) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för lantmäteristyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1947/48;

3) å riksstaten för budgetåret 1947/48 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantmäteristyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 551 000 kronor; -

Ang. lantmäteripersonalens
organisation
m.m,

122

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Ang. lantmåteriper sonalens organisation m. m. (Forts.)

b) till Lantmäteristyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 100 000
kronor;

c) till Lantmäteristyrelsen: Kartlagningsarbeten ett reservationsanslag av
35 000 kronor;

4) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för lantmäterikontoren i länen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1947/48;

5) å riksstaten för budgetåret 1947/48 under nionde huvudtiteln anyisa

a) till Lantmäterikontoren i länen: Avlöningar ett förslagsanslag av
1 984 300 kronor;

b) till Lantmäterikontoren i länen: Omkostnader ett förslagsanslag av
277 500 kronor;

6) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för lantmäteriets distriktsorganisation,
att tillämpas under tiden den 1 juli—31 december 1947;

B. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna I:
275 och II: 407 ävensom I: 277 och II: 414, förstnämnda båda motioner i vad
de avsåge antalet lantmäteridistrikt i Västmanlands län, besluta, att antalet
lantmäteridistrikt i riket skulle utgöra 148;

C. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 276 och II: 413 ävensom II: 412, i vad de avsåge distriktslantmätarnas lönegradsplacering,
besluta, att distriktslantmätarna skulle placeras i nuvarande
lönegrad A 28;

D. med avslag å motionerna I: 276 och II: 413 ävensom II: 412, i vad de ej
behandlats under C, bifalla Kungl. Maj:ts förslag i fråga om begynnelselöner
och befordringsgång för de yngre lantmätarna;

E. med tillämpning av vad under B—D anförts

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet med vad föredragande statsrådet
förordat i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 28 mars 1947,
fastställa personalförteckning för lantmäteriets distriktsorganisation, att tilllämpas
från och med den 1 januari 1948;

2) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för lantmäteriets distriktsorganisation,
att tillämpas under tiden den 1 januari—30 juni 1948;

3) å riksstaten för budgetåret 1947/48 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantmäteriets distriktsorganisation: Avlöningar ett förslagsanslag av
5 511 000 kronor;

b) till Lantmäteriets distriktsorganisation: Omkostnader ett förslagsanslag
av 1 304 000 kronor;

F. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

1) å riksstaten för budgetåret 1947/48 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantmäteriets distriktsorganisation: Ersättning för publik renovation
ett förslagsanslag av 30 000 kronor;

b) till Lantmäteriets distriktsorganisation: Utrustning ett reservationsanslag
av 2 590 000 kronor;

c) till Lantmäteriets distriktsorganisation: Förskott av vissa taxeersättningar
ett förslagsanslag av 250 000 kronor;

d) till Ytterligare kostnader för kurser för lantmäteritekniska biträden m. fl.
ett reservationsanslag av 148 000 kronor;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att från och med den 1 januari 1948, i den utsträckning
Kungl. Maj :t prövade erforderligt, överföra ordinarie distriktslantmätare
å indragnings stat utan tjänstgöringsskyldighet;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att å övergångsstat med tjänstgöringsskyldighet
överföra ordinarie distriktslantmätare, som efter den 31 december 1947
kvarstode å hittills för honom gällande lönestat;

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

123

Ang. lantmäteripersonalens organisation m. m. (Forts.)

4) medgiva, att ordinarie distriktslantmätare, som. erhölle lantmätarbefattning
å övergångsstat i
des med innehavare av nyreglerad distriktslantmätarbefattning;

5) medgiva, att Kungl. Maj:t finge utfärda de bestämmelser, som i övrigt
bleve erforderliga för genomförandet av den föreslagna organisationen, samt
vidtaga av föredragande statsrådet förordad provisorisk höjning av lantmäteritaxan; II.

att motionerna 1:275 och 11:407, i vad de ej behandlats under I B,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I de likalydande motionerna 1:276, av herr Bergquist m. fl., och 11:413,
av herr Norup m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, utom annat,
att de föreslagna nya distriktslantmätartjänsterna skulle placeras i lönegrad
A 29.

Samma yrkande hade framställts i motionen 11:412, av herr Fagerholm.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Svedberg, Hagman,
Sundelin, Eriksson i Sörsjön, Svensson i Ljungskile och Nilsson i Göingegården
ansett, att utskottet bort tillstyrka, att distriktslantmätarna placerades i
29 lönegraden och att anslaget till Lantmäteriets distriktsorganisation: Avlöningar
uppräknades med härför erforderligt belopp, i följd varav reservanterna
hemställt,

I. att riksdagen måtte---(lika med utskottet)---utgöra 148;

C. med bifall till motionerna 1:276 och 11:413 ävensom 11: 412, i vad de
avsåge distriktslantmätamas lönegradsplacering, besluta, att distriktslantmätarna
skulle placeras i nuvarande lönegrad A 29;

D. med avslag å — — — (lika med utskottet)---de yngre lantmä tarna; E.

med tillämpning av vad under B—D anförts

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet med vad föredragande statsrådet
förordat i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 28 mars 1947
samt vad reservanterna under C hemställt, fastställa personalförteckning för
lantmäteriets distriktsorganisation, att tillämpas från och med den 1 januari
i948;

2) godkänna-i reservationen införd avlöningsstat för lantmäteriets distriktsorganisation,
att tillämpas under tiden den 1 januari—30 juni 1948;

3) å riksstaten för budgetåret 1947/48 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantmäteriets distriktsorganisation: Avlöningar ett förslagsanslag av
5 551 000 kronor;

b) till Lantmäteriets distriktsorganisation: OmkostnadeT--— (lika med

utskottet) — -—- —- någon riksdagens åtgärd.

Herr Tjällgren: Herr talman! När jag tar till orda så här i början av den
debatt, som jag antar kominer att följa i anledning av föreliggande utlåtande,
beror det inte därpå, att jag önskar hålla något längre anförande, utan jag
skall endast i korthet ange några synpunkter i anledning av utskottsutlåtandet
och kanske också den kungl. propositionen.

Jag vill då först säga, att det ganska länge har varit en utbredd mening
inte blott bland ägare av jordbruks- och skogsfastigheter, utan även bland
andra fastighetsägare, att lantmäteriförrättningarnas slutförande i en hel del
fall dragit ut alltför länge på tiden. Man kan också med skäl instämma i vad
som sägs i den kungl. propositionen, »att den livliga fastighetsbildningen på
senare år har ställt allt mer ökade krav på lantmäteriorganen». Det är ju
också känt, att arbetsbalansen hos lantmätarna har ökats, vilket helt natur -

124

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Ang. lantmäter iper sonalens organisation rrv. m. (Forts.)
ligt måste vara till nackdel för dem, som det närmast gäller, nämligen i
första rummet fastighetsägarna. Helt säkert komma också lantmäteriets uppgifter
att i betydande grad växa vid och efter genomförandet av det för riksdagen
nu framlagda förslaget rörande jordbrukets yttre rationalisering. Som
bekant är det meningen, att lantmätarna skola bli direkt inkopplade i nämnda
verksamhet. Jag skall inte närmare ingå på detta, ty det har ju var
och en, som har läst den kungl. propositionen nr 75, klart för sig. Även
en del andra uppgifter torde, såsom utskottet påpekar, komma att inom den
närmaste framtiden läggas på lantmätarna. Därför är, såvitt jag kan förstå,
en utökning av lantmäteriets arbetskapacitet nödvändig. Som ägare till
eu jordbruks- och skogsfastighet vill jag därför för min egen personliga
del deklarera, att det var med den största tillfredsställelse som jag erfor,
att propositionen angående lantmäteriets omorganisation framlades för riksdagen.

Såsom ju framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet, har utskottet anslutit
sig till huvudprinciperna i Kungl. Maj :ts förslag. Vad beträffar de i
anslutning till propositionen väckta motionerna har utskottet visserligen inte
direkt tillstyrkt dessa, men det har i anledning av vad som anförts i en
del av motionerna gjorts vissa uttalanden, som utskottet förutsätter skola komma
att av Kungl. Maj:t beaktas. Så har t. ex. i motionerna I: 275 och II: 407
resp. 1:277 och 11:414 hemställts om en ökning av antalet lantmäteridistrikt
i Västmanlands och Hallands län mot vad Kungl. Maj:t föreslagit. Utskottet
har i anledning av nyssnämnda motioner uttalat, att även om vissa skäl
kunna anföras för en ökning av antalet lantmäteridistrikt inom nyssnämnda
län och även några andra, så har utskottet dock inte ansett sig böra tillstyrka,
att distrikten bli flera än vad i propositionen föreslagits.

Det kan i samband härmed förtjäna omnämnas och få till kammarens protokoll
antecknat, att genom uppvaktningar för utskottet bland annat från
Södermanlands län och Gävleborgs län ha framförts önskemål i nyss berörda
avseende. Särskilt har man då vänt sig emot propositionens förslag om
lantmätarnas stationeringsort och speciellt, att denna föreslagits skola ligga
utanför själva arbetsdistriktet.

Den närmare indelningen av riket i lantmäteridistrikt ävensom stationsorternas
placering tillkommer ju Kungl. Maj:t. Framställningen har inte
föranlett annan åtgärd från utskottets sida än att utskottet uttalar som ett
önskemål, att vid frågans behandling av Kungl. Maj:t måtte beaktas, att om
inte särskilda skäl tala däremot, lantmätarnas stationeringsort bör placeras
inom vederbörande distrikt. Det är utskottets förhoppning, att Kungl. Maj :t
skall, åtminstone i den man så är möjligt, ta hänsyn till dessa uttalade önskemål.

En nyhet — därest utskottsutlåtandet antas av riksdagen — blir, såsom var
och en som studerat propositionen vet, att lantmätarna hädanefter skola helt
avlönas med statsmedel. Den till lantmätarna för närvarande utgående ersättningen
för varje förrättning kommer enligt det föreliggande förslaget att upphöra.
Jag kan ju nämna, att rörande lämpligheten av denna anordning ha
på sina håll och även inom utskottet uttalats delade meningar. Det har nämligen
från vissa håll framförts farhågor för att härigenom möjligen arbetsbalansen
hos lantmätarna skulle kunna komma att ytterligare ökas, och detta
skulle kunna ske i eu icke önskvärd omfattning. Därvidlag har man anfört
exempel från andra, lantmätarna närstående tjänstemannagrupper, för vilka
enahanda avlöningsbestämmelser genomförts. Jag vågar för min del i alla
fall, med den kännedom jag anser mig äga om lantmätarna, tro och hoppas,
att dessa farhågor skola visa sig ogrundade.

Oasdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

125

Ang. lantmäteripersonalens organisation m. m. (Forts.)

Vid utskottets utlåtande är fogad en reservation av herr Svedberg in. fl.,
vari yrkas bifall till vissa motioner, i vilka hemställes om ändring av Kungl.
Maj :ts (proposition i vad den rör lantmätarnas lönegradsplacering. Jag kan
säga, att diskussionen inom utskottet inte minst har rört sig om den saken. I
dessa motioner har det yrkats, att distriktslantmätarna skola placeras i lönegrad
A 29. »Efter ingående prövning», säger utskottet, »av denna lönefråga
har utskottet stannat för att tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag om placering
av dessa befattningshavare i 28 lönegraden. Utslagsgivande för utskottets
ställningstagande härvidlag har varit, att en höjning av den av Kungl. Maj:t
föreslagna löneställningen skulle kunna påverka löneläget för andra personalgrupper
i statlig tjänst, vilka i fråga om tjänsteansvar och utbildning kunna
jämföras med distriktslantmätarna.»

I samma motioner har vidare yrkats, att begynnelselöner och befordringsgång
för de yngre lantmätarna skulle bestämmas i enlighet med lantmäteriutredningens
förslag. Därom säger utskottet: »Såsom resultat av 1944 års
personalutrednings arbete väntas en normerad befordringsgång för civilt
ingenjörer i statlig tjänst komma att tillämpas från och med den 1 juli 1948.
Denna avses skola gälla även för de yngre lantmätarna.» Alltså är frågan
om de yngre lantmätarnas lönegradsplacering föremål för utredning, och det
brukar ju vara vanligt att i sådana fall inte utskottet eller riksdagen föregriper.

Det är i huvudsak dessa skäl, som ha varit avgörande för utskottets förslag
till lönegradsplacering. Det kommer kanske att uppträda en hel råd talare
just om denna sak, och jag skall inte ytterligare uppehålla mig vid
den.

Jag ber, herr talman, att med detta korta anförande få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Svedberg: Herr talman! Eftersom jag inom utskottet vid behandlingen
av detta ärende har anslutit mig till den reservation, som är fogad till utskottets
hemställan, har jag begärt ordet för att få framföra de synpunkter, som
för mig ha varit motiveringen för denna anslutning.

Vi ha i reservationen hemställt, att de blivande distriktslantmätarna skulle
placeras i lönegrad A 29. Motivet för detta är framför allt den omständigheten,
att de flesta msmdigheter och även den utredning, som ligger till grund för
Kungl. Maj:ts proposition i denna fråga, ha hänvisat till, att lantbruksingenjörerna
ha placerats i den lönegraden. När riksdagen 1945 tog ställning till
lantbruksingenjörernas lönesättning, biföll den en motion, vari hemställdes om
uppflyttning från den av Kungl. Maj :t föreslagna lönegraden A 28 till A 29.
Vi utskottsreservanter ha ansett, att samma skäl, som då förelågo för riksdagen
att höja lönegradsplaceringen, borde föreligga även nu. Här gäller det ju
en stor omorganisation av lantmäteridistrikten. Man reducerar dessa från nuvarande
210 till 148. Man utvidgar det område, där distriktslantmätarna skola
utöva sin tjänsteplikt, och därmed pålägger man dem också, efter vad vi anse,
ett betydligt större tjänsteansvar. Jag för min del betraktar lantmätarnas
tjänsteutövning som en domstolsförrättning, där ansvaret måste betecknas som
ganska stort.

Visserligen anser man i allmänhet, att ledningen för ett statligt ämbetsverk
värnar om de underlydande tjänstemännens intressen, och jag måste för min
del säga, att jag tycker, att detta är en mycket vacker egenskap, men jag kan
aldrig tänka mig, att detta värn av de underlydande tjänstemännens intressen
går så långt, att man förgyller sina uttalanden i skrivelser till Kungl. Maj:t.

126

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Ang. lantmäteripersonalens organisation ni. m. (Forts.)

Jag kan aldrig tänka mig, att detta tillvaratagande får överskugga de verkligt
sakliga och objektiva bedömanden, som böra ske i dessa skrivelser.

Om man läser den kungl. propositionen, finner man, att lantmäteristyrelsen
har påpekat, att utredningskommittén i sitt betänkande om lönegradsplaceringen
använt det utredningsmaterial, som har förelegat, på ett oriktigt
sätt. Man har hänvisat till att beräkningarna ha grundat sig på distriktslantmätarnas
inkomster 1936—1946 och att detta siffermaterial har använts
så, att det icke ger en riktig bild. Distriktslantmätarnas löner ha till stor del
varit baserade på ackordsarbete, där framför allt taxeinkomstema ha spelat
en betydlig roll, men utredningskommittén förklarar på s. 80 i sitt betänkande,
att dessa inkomster ha varierat oerhört i olika distrikt i landet. Sålunda
har den genomsnittliga nettoinkomsten av förrättningar under nämnda
period växlat från några hundratal kronor eller därunder upp till 12 000
kronor. Om man tar detta som jämförelsematerial, är det helt naturligt, att
dessa starka variationer i inkomst i viss mån ha bidragit till att man inte
fått fram den verkliga inkomstsiffran, som enligt lantmäteristyrelsen borde
ha legat till grund för beräkningarna när det gäller lönegradsplaceringen.

Distriktslantmätarna på landsbygden äro enligt mina erfarenheter oerhört
uppskattade av befolkningen. De få utöver sina direkta tjänsteuppgifter ofta
stå allmänheten till tjänst med råd, anvisningar och uppgifter även i juridiska
frågor, och de få hjälpa till med att tolka gällande författningar. Om
jag har uppfattat Kungl. Maj :ts förslag rätt, innebär det, att de nuvarande
distriktslantmätarna komma att uppsägas. Kungl. Maj:t kommer därefter att
bland inkomna ansökningar utvälja de bästa krafterna för befattningarna inom
den nya organisationen. Om man pålägger en grupp tjänstemän en större
arbetsbörda och ökat tjänsteansvar, böra tjänstemännen i fråga även i lönehänseende
placeras i sådant inkomstläge, att de bli fullt jämställda med andra
jämförbara kategorier statstjänstemän. Distriktslantmätarna inom den nya
lantmäteriorganisationen kunna enligt kommittéförslaget och de föreliggande
uppgifterna jämställas med lantbruksingenjörerna. Då riksdagen år 1945
placerade lantbruksingenjörerna i A 29, anser jag att starka skäl tala för
bifall till reservationen.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till den vid utskottets utlåtande på
denna punkt fogade reservationen.

Herr BergQuist: Herr talman! Det förslag, som nu är föremål för kammarens
behandling, innebär ju en genomgripande ändring i fråga om hela
vårt lantmäteriväsen såvitt det gäller organisationen. Det råder nog heller
ingen tvekan om att det verkligen varit ett allmänt önskemål att en omorganisation
skulle komma till stånd. Man har därför anledning att med glädje
hälsa det förslag, som har lagts fram från Kungl. Maj:ts sida.

Det sakkunnigbetänkande, som ligger till grund för den kungl. propositionen,
har ju också mottagits ■—- det kan man nog säga — med största välvilja
och förståelse ifrån remissmyndigheternas sida. Man har överallt varit angelägen
om att en omorganisation här skulle komma till stånd. De anmärkningar,
som ha framkommit, röra egentligen endast detaljer i organisationsplanen.
På en punkt ha emellertid meningarna brutit sig mycket starkt, och det är
den som har varit föremål för diskussion här i kammaren, nämligen frågan
om i vilken lönegrad distriktslantmätarna skola placeras.

I fråga om distriktslantmätarnas löneställning innebär det föreliggande
förslaget en genomgripande förändring. Hitintills ha lantmätarna levat på
dels en kontant avlöning från staten och dels ersättning enligt uppgjord taxa

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

127

Ang. lant mäter iper sonalens organisation m. m. (Forts.)
för verkställda förrättning-ar. Nu skall man beträffande lantmätarna lämna
denna gamla regel och helt övergå 1 ill det nya avlöningssystemet.

Beträffande lantmätarnas placering i lönegrad ha meningarna brutit sig
mycket starkt. Utredningskommittén stannade efter grundligt övervägande av
frågan — därom är jag övertygad -— vid att föreslå, att distriktslantmätarna
skola placeras i lönegrad A 28. De skäl, som ha varit avgörande för kommitténs
ställningstagande därvidlag, synas ha varit dels en utredning om
distriktslantmätarnas tidigare ekonomiska ställning och dels en jämförelse
med andra befattningshavare som kommittén ansåg stå distriktslantmätarna
nära i fråga om arbetsuppgifter. Under remissbehandlingen ha meningarna
skiftat ganska starkt om i vilken lönegrad distriktslantmätarna borde placeras.
En rad olika förslag ha framkommit, från statskontorets yrkande om
en placering i A 26 till den begäran, som framställts av lantmätarnas egen
förening, om placering i A 30. Föredragande statsrådet har stannat vid kommitténs
förslag, nämligen att distriktslantmätarna placeras i A 28. Enligt
uttalande i propositionen har statsrådet själv känt en viss tvekan, om distriktslantmätarna
borde placeras så högt som i A 28. Jag har tillsammans med åtskilliga
av kammarens ledamöter tillåtit mig att väcka en motion, vari vi ha
föreslagit, att distriktslantmätarna skola placeras i A 29. Jordbruksutskottets
majoritet har emellertid följt Kungl. Maj:ts förslag, under det att reservanterna
ha anslutit sig till motionen.

Det är alltid en vansklig uppgift att försöka att bestämma en rättvis lönegradsplacering
för en grupp av befattningshavare. Det kan ju alltid anföras
skäl för att vederbörande skola placeras i den eller den lönegraden. Enligt min
mening äro de avgörande synpunkterna, då man har att ta ställning till frågan
om vilken lönegrad som kan anses vara den skäliga, först och främst vilken
löneställning ifrågavarande befattningshavare tidigare haft. Man måste vidare
ta hänsyn till den utbildning, som kräves av innehavarna av dessa befattningar,
och de arbetsuppgifter som man ålägger dem. Slutligen kan man självfallet
inte underlåta att ta hänsyn till i vilken löneställning andra motsvarande
befattningshavare äro placerade.

Då det här gäller att ta ställning till frågan om distriktslantmätarnas lönegradsplacering,
har man alltså anledning att se till, hurudan distriktslantmätarnas
löneställning har varit under den gamla ännu gällande organisa-■
tionen. Kommittén har i sitt betänkande framhållit, att denna synpunkt självfallet
inte får vara avgörande, men att det dock är en faktor som man inte
kan förbise.. Jag anser, att kommittén därvidlag riktigt har lagt fram synpunkterna.
Kommittén har emellertid vid sin utredning om vilka inkomster
distriktslantmätarna haft under det nuvarande systemet gjort beräkningar,
mot vilka kritik riktats från många håll. Kommittén har tagit inkomstsiffror
från flera år, innefattande både vad man kan anse som normala år och år
som hänföra sig till kristiden, och så har man slagit ihop siffrorna och räknat
ut vad den genomsnittliga inkomsten under denna period skulle motsvara för
löneställning. Kommittén har kommit till det resultatet, att distriktslantmätarnas
inkomster enligt den hittillsvarande ordningen närmast skulle motsvara
en placering i lönegraderna A 26 eller A 27.

Både lantmäteristyrelsen, alltså chefsmyndigheten på detta område, och
lantmätarnas egen organisation ha riktat kraftig kritik mot de beräkningsgrunder
som kommittén har tillämpat. Man framhåller, att det icke kan ge
ett rättvisande resultat om man vid en genomsnittsberäkning även tar med
sådana år, som måste anses vara helt onormala, således de verkliga krisåren.
Jag kan för min del inte komma ifrån den uppfattningen, att jämförelsen
måste bli missvisande, om man lägger till grund för beräkningen av lant -

128

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Ang. lantmåter iper sonalens organisation m. in. (Forts.)
mätarnas inkomster sådana år som 1941, 1912 och 1913. Det har från lantmätarnas
sida med full rätt anförts, att under denna tid ha åtskilliga av deras
personal varit inkallade i beredskapstjänstgöring. Ljäntmätarna ha därför
helt enkelt inte kunnat utföra arbeten i normal omfattning, vilket självfalletstarkt
påverkat deras inkomster. Det har också framhållits, att den taxa, efter
vilken ersättning har utgått till lantmätarna, inte har blivit ändrad i anslutning
till det försämrade penningvärdet, även om vissa dyrtidstillägg utgå.
Om man räknar bort krisåren och håller sig till normala tider, måste man
nog också säga, att lantmätarnas hittillsvarande inkomster inte motsvara eu
slå låg löneställning som kommittén förordat, utan närmast pekar jpå eu
placering i lönegrad A 29. Den omständigheten alltså, att man bör ta, och
enligt min mening även måste ta, en viss hänsyn till vederbörandes- tidigare
inkomster, pekar på att man i detta fall bör gå ett steg längre än vad Kungi.
Maj:t föreslagit och således placera distriktslantmätarna i lönegrad A 29.

Fn annan omständighet som jag nämnde och som man inte heller kan gå
förbi, är frågan om lantmätarnas utbildning. Lantmätarna ha en mycket
grundlig utbildning. De få gå igenom den fyraåriga kursen vid tekniska
högskolan och måste ha åtskillig praktik, innan de kunna komma ut och bli
färdiga lantmätare. De ha följaktligen längre utbildning än civilingenjörer i
allmänhet och i viss mån även längre utbildning än lantbruksingenjörerna,
med vilka senare de så ofta jämföras. Lantbruksingenjörerna ha visserligen
även de fyra års utbildning, därav tre år vid tekniska högskolan och ett vid
lantbrukshögskolan. Under året vid lantbrukshögskolan ha emellertid lantbruksingenjörerna
viss avlöning från statsverket.

Men det väsentligaste, då det gäller att ta ställning till lönefrågan, är
självfallet de arbetsuppgifter som man tänker att lägga på den nya organisationen
och de nya befattningshavarna inom lantmäteridistrikten. Redan nu
kan man nog utan tvivel säga, att de arbetsuppgifter, som åvila våra distriktslantmätare,
äro mycket viktiga och betydelsefulla. Lantmätarna ha genom
sitt arbete stort inflytande på jorddelningsförhållandena i vårt land. Deras
verksamhet är av stor betydelse för jordbruket, stadsplaneringen och överhuvud
taget för hela det område, där de ha sin verksamhet. Var och en sotn
har någon erfarenhet som ägodelningsdomare eller eljest haft befattning med
lantmätarnas verksamhet, vet hur betydelsefullt det är, att man har verkligt
dugliga krafter på detta område. En dålig lantmätare kan ställa till oerhört
mycket skada, och han kan åstadkomma skada som ibland är irreparabel, under
det att en duktig lantmätare kan göra goda och värdefulla insatser på
jorddelningsområdet. Redan under nuvarande system ha alltså distriktslantmätare
mycket viktiga uppgifter, och de komma efter den nya organisationens
genomförande att få ännu betydelsefullare uppgifter än vad de för närvarande
ha. Första kammaren har för en stund sedan antagit ett av Kungl. Maj:t
framlagt förslag till ny byggnadslag, som innebär ganska genomgripande förändringar
i fråga om hela stadsplaneväsendet, byggnadsplanerna på landsbygden
och hela organisationen, övervakningen och planeringen på detta område.
Vi ha också liggande på riksdagens bord förslag till rationalisering av jordbruket,
som när det skall genomföras, kommer att medföra genomgripande
förändringar i fråga om jorddelningsförhållandena i vårt land.

All denna nya lagstiftning kommer att innebära, att kraven på distriktslantmätarna
komma att ställas ännu högre än för närvarande. Jag tror, att
man inte får underskatta vikten av att verkligen få dugligt folk till dessa
poster, om de intentioner, som statsmakterna nu ha, skola kunna genomföras
på ett tillfredsställande sätt. Därvidlag är utan tvivel löneläget av stor betydelse,
då det gäller att säkerställa att man får in de bästa krafterna på denna

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Xr 20.

129

Ang. lantniäteripersonalens organisation m. m. (Forts.)
bana. Lönesättningen påverkar utan tvivel rekryteringen av lantmätarbanan.
Om en icke tillfredsställande lönesättning här kommer till stånd, är det risk
att det inte blir de bästa unga krafterna som söka sig in på denna bana, utan
svagare krafter. Detta är enligt min mening en allvarlig risk.

Man kan inte heller underlåta att ta hänsyn till den konkurrens som finns i
fråga om lantmätarna. Under de senaste åren har det förekommit en kraftig
avgång ifrån lantmätarbanan. De, som ha gett sig in på den en gång, ha sökt
sig till andra befattningar. Lantmätarna kunna vinna anställningar i städer, köpigar
och tätorter samt inom enskilda företag. Där få de i allmänhet betydligt
bättre villkor än vad staten ger i dessa tjänstebefattningar. Enligt uppgifter,
som ha lämnats mig, skulle under år 1946 inte mindre än 20 personer, som ha
varit inne på lantmätarbanan, ha lämnat denna för att ta mer lukrativa befattningar
i städer och samhällen. Denna avgång innebär naturligtvis en viss
risk, eftersom det ju ingalunda är de svagaste krafterna inom lantmätarkåren
som gå över till andra och bättre betalda befattningar, utan i stället de bästa
krafterna. Man får komma ihåg, att det är en ganska begränsad del av hela
lantmäteripersonalen som överhuvud taget kan räkna med att bli distriktslantmätare
och således erhålla den här föreslagna lönegradsplaceringen.

Till slut skulle jag, herr talman, bara vilja säga några ord om de jämförelser
med andra befattningshavare, som ju ha spelat en stor roll i diskussionen
i denna fråga. Man har speciellt jämfört lantmätarna med lantbruksingenjörerna
och framhållit, att det finns vissa likheter mellan dessa båda befattningshavargrupper.
Lantbruksingenjörerna ha av riksdagen placerats i
lönegrad A 29, i strid mot det förslag som på sin tid framlades av Kungl.
Maj:t. Från lantmätarhåll har gjorts gällande, att starka skäl tala förmatt
lantmätarna böra placeras i samma löneställning. Det har emellertid påståtts,
att det skulle vara stor skillnad på lantbruksingenjörernas arbete och ställning
i förhållande till distriktslantmätarnas, vilket skulle motivera att lantbruksingenjörerna
äro placerade ett trappsteg högre i lönesystemet. Enligt
min mening äro emellertid dessa båda befattningshavargruppers arbetsuppgifter
ganska likartade. Den omständigheten, att lantbruksingenjörerna ha
större distrikt än vad distriktslantmätarna komma att få, kan i och för sig
icke utgöra något skäl för en högre lönegradsplacering för lantbruksingenjörerna,
eftersom distriktens storlek självfallet måste bestämmas med hänsyn
till arbetsuppgifternas omfattning.

Jordbruksutskottets ärade ordförande har nu senast framhållit en synpunkt,
som även betonas i utskottets utlåtande, nämligen att man inte vill placera
distriktslantmätarna högre än i A 28, emedan en högre lönegradsplacering
skulle kunna få konsekvenser beträffande andra befattningshavare. Man har,
såvitt jag uppfattat, inte exemplifierat, vilka konsekvenser en placering av
distriktslantmätarna i A 29 skulle föra med sig. Jag antar att man syftar
på överlantmätarna och räknar med att om distriktslantmätarna placeras i
A 29, måste överlantmätarna placeras högre upp än de för närvarande äro.
Enligt min mening råder det emellertid icke något sådant där omedelbart sammanhang
mellan distriktslantmätarnas och överlantmätarnas löneställning.
Dessa två grupper av befattningshavare ha helt skilda arbetsuppgifter. Frågan
om överlantmätarnas löneställning kan prövas fullständigt oberoende av den
löneställning som lantmätarna komma att placeras i.

Enligt min mening tala således, herr talman, många och starka skäl för
att distriktslantmätarna böra placeras i samma lönegrad som lantbruksingenjörerna
av riksdagen ha placerats i, alltså A 29. Det för mig avgörande skälet
är de mycket viktiga arbetsuppgifter som redan nu åvila distriktslantmä Första

hammarens protoholl 7,947. Nr SO. 9

130

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Ang. 1 ant in ä t er ip er so na len s organisation m. m. (Forts.)
farna och som efter genomförandet av den nya stadsplanelagstiftningen och
lagstiftningen om jordbrukets rationalisering komma att bli ännu mer betydelsefulla
än vad de för närvarande äro. Det är enligt min mening ett behov
och oavvisligt krav att man på lantmätarbanan får in verkligt dugande
krafter, som kunna fullgöra lantmätarnas betydelsefulla uppgifter på ett
riktigt sätt. Skall man få in verkligt dugande krafter, bör man tillse, att löneställningen
blir så förmånlig, att den lockar duktiga män att söka sig in på
denna bana.

Jag ber, herr talman, att med denna motivering får yrka bifall till den vid
jordbruksutskottets föreliggande utlåtande fogade reservationen.

Häri instämde herrar Wagnsson, Wehtje, Friggeråker, Holmbäck, Bror
Nilsson, Näslund, Wistrand och Hallagård.

Herr -statsrådet Sträng: Herr talman! Jag vill inledningsvis för att undanröja
alla missförstånd understryka, att jag är den förste att verifiera, att vi i
den Svenska lantmätarkåren ha en mycket högt kvalificerad, ambitiös och i alla
avseenden prisvärd tjänstemannagrupp. Lantmätarna ha också bakom sig en
utbildning, som i och för sig är ganska imponerande. De ha ju fyraårig ingenjörsutbildning
vid tekniska högskolan. Jag anser emellertid att regeringens
förslag i avseende på distriktslantmätarnas lönegradsplacering är ett uttryck
för just de synpunkter, som jag här inledningsvis refererat. När regeringen
föreslår, att 150 befattningshavare inom organisationen skola placeras i lönegrad
A 28, kan väl detta förslag inte gärna betraktas vara snålt tilltaget gentemot
kårens representanter.

Från reservanternas sida gör man emellertid gällande, att en placering i lönegrad
A 28 är en för låg placering. Man påstår att det skulle komma att medföra
en flykt från lantmätarbanan och att denna flykt skulle föra med sig alla
de icke önskliga verkningar, som följa med icke undanarbetade arbetsuppgifter.
Man anser sig ha skäl för dessa farhågor med hänsyn till vad som har skett
under senare år. Men i det sammanhanget bör väl också erinras om att de förhållanden,
under vilka lantmäteripersonalen och distriktslantmätarna hittills
arbetat, i många avseenden inte varit så lyckliga. Det hittills tillämpade systemet
med en relativt låg ersättning från staten och taxeinkomster vid sidan
därav har ju givit hela anställningsformen en prägel av osäkerhet. Pensionen
byggde på _en relativt låg lönegradsplacering. Men man får komma ihåg att
t. ex. vid sjukdom och inkomstbortfall på grund av annan frånvaro från arbetet
har tidigare ingen speciell ersättning utgått. Genom regeringens förslag är
allt detta i grund nu förbättrat. Distriktslantmätarna föreslås bli placerade i
A 28. De inkomster, som distriktslantmätarna tidigare haft, skulle enligt sakkunnigkommitténs
utredning blott motivera placering i lönegraderna A 26 eller
A 27. Man måste också ta med i beräkningen den större trygghet mot inkomstbortfall
av olika orsaker, som de nya befattningarna komma att medföra.
Framför allt skall ju pensionen beräknas på ett väsentligt högre löneläge.
Därtill kommer den allmänna trygghet, som en rejäl statstjänst alltid
måste anses innebära.

Herr Bergquist gör nu gällande, att den av kommittén utförda beräkningen
av lantmätarnas tidigare inkomster, som kommittén ansett motivera en placering
i A 26 eller A 27, inte skulle vara fullt adekvat och rättvisande med hänsyn
till vissa av herr Bergquist anförda omständigheter. Jag vill i det sammanhanget
erinra om några andra synpunkter, som nog kunna uppväga de argument
som den värderade talaren därvidlag anförde.

En tjänsteman som arbetar med taxeinkomster är ju i regel inte så noga med

Onsdagen den 11 juni 1047 em.

Nr 26.

131

Ang. lantmäteri personalens organisation m. m. (Forts.)
sin arbetstid. Jag föreställer mig, att lantmätarna under den gamla ordningen
måste sätta till åtskilligt längre tid per dygn, vecka, månad och år än vad de
komma att behöva göra med den statsreglering av tjänsten som nu föreslås. Vidare
följer, upprepar jag, med den nya anställningsformen den ökade trygghet
som statstjänsten ger, och detta måste val anses vara en avgörande synpunkt.
Jag tror inte att skillnaden mellan A 28 och A 29 kan bli avgörande för om
en lantmätare vill gå över i privat tjänst eller stanna kvar i lantmäteristaten.
År vederbörande av en sådan läggning, att han fäster avgörande vikt vid en
viss trygghet i sin tjänst och sina allmänna levnadsförhållanden, kommer väl
statstjänsten i och för sig att väga så tungt, att den tryggare ställning, som är
förenad med densamma, kommer att förmå honom att stanna kvar.

Såsom det väsentliga argumentet för en uppflyttning av distriktslantmätarna
i lönegrad A 29 anföres, att riksdagen år 1945 placerade lantbruksingenjörerna
i denna lönegrad. Man har från reservanternas sida gjort gällande, att det
i sak inte finns någon egentlig skillnad mellan den tjänst, som en distriktslantmätare
och en lantbruksingenjör fullgöra. Men det finns väl ändå en viss skillnad
som man inte kan undgå att observera. Vi ha i hela landet 24 lantbruksingenjörer,
d. v. s. en i varje län. Vi ha också 24 överlantmätare, en i varje
län. Men här föreslås det 150 distriktslantmätare. De skola vara underställda
överlantmätarna, vilka skola fungera såsom länsförmän i organisationen. Det
finns också sakliga, reella skäl bakom den föreslagna skillnaden i lönegradsplacering.
överlantmätaren fastställer avstyckningarna och granskar de större
ärendena. Han har alltid vetorätt gentemot distriktslantmätarna. Han är i
ordets egentliga bemärkelse förman för distriktslantmätarna. överlantmätarna
ha därför också placerats i lönegrad A 29.

Man kan väl inte heller ta ställning till den riktiga lönegradsplaceringen
med mindre än att man ser tillbaka på de remissyttranden och det förberedande
arbete, som ligga bakom regeringens förslag. Jag behöver kanske inte
erinra om att ep enhällig utredning står bakom förslaget om en placering i
A 28. Allmänna lönenämnden har enhälligt tillstyrkt detta förslag. Statskontoret
har för sin del inte velat sträcka sig längre än till A 26. Att allmänna
lönenämnden enhälligt har förordat A 28 anser jag vara ett av de starkaste
skälen för att man bör stanna vid denna placering. Allmänna lönenämden är
dock en representation, som är sammansatt på ett sådant sätt att alla intresseparter
sammanstråla där, vilket möjliggör en objektiv bedömning. I allmänna
lönenämnden finnas representanter även för statstjänarna. Där ha distriktslantmätarna
sina indirekta företrädare; där ha de övriga olika statstjänstemannaorganisationerna
också sina företrädare. Det väsentliga med behandlingen i
allmänna lönenämnden är, att när meningarna där mötas, så tvingas de olika
organisationernas företrädare att betrakta problemen inte bara med utgångspunkt
från sin speciella grupps intressen, utan från hela tjänstemannakårens
intressen. Man har däri ett kriterium för att man i allmänna lönenämnden får
en så objektiv bedömning som man rimligtvis kan begära.

Om distriktslantmätarna skulle placeras i lönegrad A 29, skulle detta medföra
konsekvenser av en ganska skrämmande omfattning. Herr Bergquist begärde
att få exemplifierat, vilka konsekvenser en sådan lönegradsplacering av
distriktslantmätarna skulle föra med sig. Jag skall försöka att exemplifiera
det.

Vi ha för närvarande en grupp yrkesinspektörer, som äro placerade i A 28
och som bakom sig ha fyraårig högskoleutbildning. Vi ha statens inspektörer
för elektriska starkströmsanläggningar, även dessa med fyra års högskoleutbildning,
placerade i A 28. Vi komma att få länsarbetsdirektörer, en i varje
län, och förslaget innebär, att de skola placeras i A 28. Vi komma vidare att

132

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Ang. lantmäteripersonalens organisation m. m. (Forts.)
direkt i statens tjänst anställa hushållningssällskapens sekreterare, d. v. s. den
verkställande och högste tjänstemannen inom varje hushållningssällskap, en i
varje län. De föreslås placerade i A 28. Vi ha dessutom ett inte föraktligt antal
jägmästare och distriktsjägmästare placerade för närvarande i A 26 över
hela linjen med några få undantag.

Jag föreställer mig att alla dessa grupper, som kunna redovisa en med distriktslantmätarna
jämförbar utbildning, ha rättighet att utifrån sina utgångspunkter
säga sig vara lika mycket värda i statstjänst som distriktslantmätarna.
En placering av distriktslantmätarna i 29 lönegraden måste ofelbart innebära,
att det ställs anspråk även från de andra grupper, som jag här nämnde,
att snarast möjligt få en omplacering i lönegradshänseende för att icke diskrimineras.

Men det är inte bara detta, att när man så att säga lyfter i en tråd för distriktslantmätarna,
följer hela härvan med. Följden blir också att de, som
ligga ovanför, rent automatiskt få ett incitament till att göra gällande, att
nu är tiden inne för en uppflyttning i lönehänseende även för dem. Det är väl
ingmi som på allvar vill göra gällande, att majoriteten av våra överlantmätare
skulle känna sig tillfreds med att stå kvar i 29 lönegraden, därest riksdagen nu
beslutar att placera distriktslantmätarna i samma lönegrad.

Herr Bergquist gjorde gällande, att man kan behandla distriktslantmätarnas
lönesättning såsom ett från överlantmätarna fullkomligt isolerat problem.
Jag tror inte, att herr Bergquist säger det på nytt vid litet närmare eftertanke.
Man kan ju inte gärna bestrida överlantmätarnas förmansställning, även
om man kan tvista om graden av den förmansställningen. Att de på visst sätt
dock äro förmän för distriktslantmätarna kunna vi väl i alla fall i stort sett
vara ense om. År det någon som tror, att de äro tillfreds med att stå kvar i 29
lönegraden efter en placering av distriktslantmätarna i samma lönegrad? Det
tror jag, att man med starka skäl kan våga ifrågasätta.

Nu är det ju också så, att det pågår en utredning om var överlantmätarna
skola placeras. Jag har en känsla av att det vore att något föregripa denna
utredning, om riksdagen här stannar vid ett beslut, som innebär att distriktslantmätarna
skola placeras i samma lönegrad, där majoriteten av överlantmätarna
är placerad i dag.

Man kan naturligtvis utveckla detta problem ännu längre. Nu ha ju lantbruksingenjörem.
a och majoriteten av överlantmätarna varit placerade i samma
lönegrad. Om man nu flyttar upp distriktslantmätarna och detta automatiskt
för med sig en uppflyttning även av överlantmätarna, ja, då ligger det
nära till hands för de nu så omdiskuterade ingenjörerna att fråga sig: skola
vi nu bli efter överlantmätarna, när vi tidigare varit placerade på samma linje?

Jag har velat säga detta för att åskådliggöra och exemplifiera, hur pass
intimt allt detta är flätat in i vartannat och hur orimligt det är att behandla
distriktslantmätarnas lönegradsplacering såsom en isolerad företeelse. Jag tycker
också, att vi borde kunna vara överens om att skall det ske en allmän justering
av de högre statstjänstemännens löner, så bör den ske på andra vägar
än, genom uppflyttning lönegradsmässigt. Det bör ske genom en justering av
lönerna i befintliga lönegrader, och man bör inte ge sig in på denna uppflyttning
i lönegrader med alla de konsekvenser som den för med sig och som jag
här kritiserat. Ty den kommer att ge incitament till en justering, som får allmän
karaktär.

Jag tycker också att ett sådant avgörande i dagens läge, när vi väl ändå i
stort sett äro ense om nödvändigheten av att det ekonomiska livet stabiliseras,
är litet grand malplacerat. Jag vill inte göra frågan om distriktslantmätarnas
löneställning till en större fråga än vad den egentligen är, men just på grund

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

133

Ang. lantmäter iper sonalens organisation. (Forts.)
av de konsekvenser, som eu lönegradsplacering över Kungl. Maj:ts förslag
måste föra med sig, är det inte obefogat att se på frågan i det stora ekonomiska
sammanhanget och mot bakgrunden av önskvärdheten att upprätthålla stabilitet
på detta område. Skola vi lyckas med det allmänna ekonomiska arbetet
i detta land, är det en avgörande faktor att inte få rörelser i gång på lönefronten,
som i och för sig föra med sig och i sig assimilera också andra rörelser
i prisuppdrivande riktning. Jag menar, att man kan inte tala i dessa tongångar
och samtidigt bortse från dem i det problem, som vi diskutera här
i kväll.

Det är dessa och andra synpunkter, som jag inte närmare behöver referera,
som ha varit avgörande för regeringens ställningstagande, när den lagt fram
på riksdagens bord en proposition, som innebär distriktslantmätarnas placering
i 28 lönegraden.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Bergquist, som anförde:
Herr talman! Jag skall tillåta mig att ta upp till skärskådande några saker i
herr statsrådets anförande.

Herr statsrådet framhöll, att den avgörande synpunkten vid hans ställningstagande
hade varit, att allmänna lönenämnden föreslagit, att distriktslantmätarna
skulle placeras i 28 lönegraden; lönenämndens yttande kan ingalunda
förbises med hänsyn till den kännedom om tjänstemännen och förhållandena
inom tjänstemannavärlden, som den allmänna lönenämnden besitter. Jag
delar herr statsrådets uppfattning, att man bör ta all hänsyn till allmänna lönenämndens
ställningstagande, men jag vill tillåta mig att erinra om att allmänna
lönenämnden på sin tid föreslog, att statens lantbruksingenjörer skulle
placeras i 28 lönegraden. Nu har allmänna lönenämnden föreslagit att distriktslantmätarna
skola placeras i 28 lönegraden. Kan man inte i allmänna lönenämndens
ställningstagande lägga in den tolkningen, att lönenämnden anser, att
distriktslantmätarna. och lantbruksingenjörerna böra ha samma löneställning?
Kan man då inte också begära, att riksdagen tar konsekvenserna av sitt ställningstagande
beträffande lantbruksingenjörerna och alltså placerar även distriktslantmätarna
i den högre lönegrad, som lantbruksingenjörerna ha placerats
i?

Sedan pekade herr statsrådet på en del befattningshavare, som han ansåg
att man kunde jämställa med distriktslantmätarna och från vilka man alltså
kunde vänta krav på löneförbättring, om distriktslantmätarna placerades i 29
lönegraden. Jag tycker nog, att den uppräkning av olika befattningshavare,
som statsrådet gjorde, representerade eu ganska heterogen samling av tjänstemän;
tjänstemän som inte ha mycket gemensamt med distriktslantmätarna och
deras arbetsuppgifter. Distriktslantmätarna ha enligt min uppfattning betydligt
mera kvalificerade uppgifter än någon av de befattningshavare, som herr
statsrådet nämnde. Och om det finns en risk för att de befattningshavare,
som herr statsrådet nämnde, skulle åberopa en förmånligare placering för
distriktslantmätarna såsom motiv för egna lönekrav, kunna de ju med precis
samma skäl åberopa den löneställning, som statens lantbruksingenjörer ha fått.
I så fall kunde man ha tagit- lantbruksingenjörernas löneläge såsom utgångspunkt
för lönekrav för egen del.

Sedan måste jag till slut säga, att jag ifrågasätter, om inte herr statsrådet
placerar denna relativt lilla fråga i ett alltför stort sammanhang. Det kan
inte gärna vara av någon avgörande betydelse om dessa 148 distriktslantmätare
bli placerade i 28 eller 29 lönegraden ur allmänna ekonomiska politiska
synpunkter. Denna fråga bör man kunna lösa enbart med hänsyn till vad
man anser vara en skälig löneställning för befattningshavarna i Håga.

134

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Ang. lantmäteripersonalens organisation m. m. (Forts.)

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Jag vill bara erinra om en liten sak.

o Herr Bergquist gjorde gällande, att man förmodligen inom lönenämndea
så att säga tyst varit införstådd med att man skulle placera distriktslantmätarna
i 29 lönegraden: Eller fattade jag herr Bergquist fel?

Jag vill bara konstatera, att lönenämnden mycket väl visste, att lantbruksingenjörerna
voro placerade i 29 lönegraden, när den behandlade distriktslantmätarnas
lönefråga. Lönenämnden säger uttryckligen i sitt remissvar, att
man diskuterade huruvida inte i själva verket den 27 lönegraden skulle vara
den riktiga för distriktslantmätarna, men så kom man fram till följande konklusion:
»I betraktande av den löneställning som medgivits för lantbruks
ingenjörerna syntes det emellertid inte omotiverat, att distriktslantmätarna
uppfördes i A 28.»

Jag anser, att detta ställningstagande uppenbarligen ger en klar bild av
att man inom lönenämnden betraktar frågan om lantbruksingenjörernas och
distriktslantmätarnas lönegradsplacering som två skilda ting.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Jag skulle i stort sett kunna ansluta
mig till vad herr Bergquist här anfört beträffande distriktslantmätarna.

Beträffande distriktslantmätarnas utbildning säges det här i utlåtandet, att
deras utbildningskostnader icke äro så stora som lantbruksingenjörernas. Men
utbildningstiderna äro desamma, och följaktligen har en lantbruksingenjör
inte högre utbildning än vad lantmätarna ha. En lantmätare har dessutom
ingen ersättning under de år, som han går såsom extra, medan däremot eu
lantbruksingenjör under det sista året, medan han går på lantbrukshögskolan,
uppbär ersättning av staten med i runt tal 500 kronor i månaden.

. När lantbruksingenjörerna placerats i 29 lönegraden är det ju lätt att tänka
sig, att distriktslantmätarna, som utföra lika kvalificerade sysslor, vilja följa
efter.

o Het är klart, att detta kan föra konsekvenser med sig. Jag medger gärna,
såsom herr statsrådet sade, att det finns andra lönegrupper, som naturligtvis
kunna röra på sig och förklara, att de äro i samma tjänsteställning och ha
haft samma kostnader för sin utbildning och följaktligen önska samma lön.
Men vi skola komma ihåg att omorganisationen när det gäller lantmätarna
kommer att innebära, att en hel de! lantmätare får det sämre ställt trots cn
lönegradsplacering i A 29 än vad många lantmätare ha haft hittills. En hel
del distriktslantmätare komma säkerligen inte upp till samma inkomster, som
de ha haft förut, men det finns naturligtvis också andra, som genom detta
få något mera än vad de haft förut.

När herr statsrådet Sträng säger, att de remissyttranden, som avgivits, ha
tagit hänsyn till dessa förhållanden och att man därför från regeringens sida
inte har vågat föreslå högre lönegrad än 28, kan man ju få lov att göra den
lilla reflexionen, att regeringen ibland anser sig böra taga all hänsyn till remissyttranden,
medan den vid andra tillfällen uppenbarligen anser, att remissyttranden
inte alls ha någon uppgift att fylla.

Om vi nu hjälpas åt att placera distriktslantmätarna i 29 lönegraden, så
tror jag inte att vi begå någon större synd. Vi ha endast givit dem en något
så när rättvis placering. Jag skall nu inte, herr talman, uppehålla tiden
längre, utan jag ber att med det sagda få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr Bergli, Ragnar: Herr talman! När det gäller sådana lönefrågor som
denna tillhör jag dem, som äro känsligt inställda inför de rent lönetekniska konsekvenserna.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

135

Ang. lantmäter iper sonalens organisation. (Forts.)

Jag förmodar, att när herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
i så grälla färger målade de konsekvenser, som skulle komma att
uppstå därest reservationen bleve bifallen, så kan jag ta för givet, att han och
jag i detta fall sålunda äro inne på samma spår. När jag ifrån delvis samma
utgångspunkter, som statsrådet Sträng här anfört, söker att diskutera den
lönetekniska sidan av problemet, skulle jag dock till en början vilja göra gällande,
att herr statsrådet nog, såvitt jag förstår, anlagt en väl begränsad synvinkel
på det hela.

Herr statsrådet Sträng gjorde sig mycken möda att visa upp huru det skulle
komma att ställa sig med både dem, som nu äro placerade i den omdiskuterade

28 lönegraden, och sådana befattningshavare, som äro placerade i högre lönegrad.
Men herr statsrådet har inte tagit konsekvenserna av den ståndpunkt,
som regeringen själv intog, när det på sin tid gällde lantbruksingenjörernas
lönegradsplacering. Regeringen föreslår i år samma placering som den 1945
föreslog för lantbruksingenjörerna. Det är visserligen sant, att när allmänna
lönenämnden nu föreslagit a.tt distriktslantmätarna skulle placeras i 28 lönegraden,
skedde detta mot bakgrunden av att lantbruksingenjörerna placerats i

29 lönegraden. Den motiveringen innebär emellertid inte en förklaring till att
regeringen, som ju 1945 ansåg att lantbruksingenjörerna skulle placeras i 28
lönegraden, nu förutsätter att även distriktslantmätarna skola placeras i den
lönegraden.

Jag har här en siffersammanställning som visar, att en hel del remissinstanser
faktiskt jämställt de båda kategorierna distriktslantmätare och lantbruksingenjörer.
Statskontoret, som visserligen vill gå ned till 26 lönegraden, placerar
dem dock lika och utgår från att båda grupperna egentligen äro jämställda i
fråga om arbetsuppgifter och ansvar. Allmänna lönenämnden har även jämfört
distriktslantmätarna och lantbruksingenjörerna; statsrådet Sträng lämnade ju
också en förklaring till herr Bergquists påpekande härvidlag. Föreningen Statens
lantbruksingenjörer och Sveriges lantmätareförening ha ansett, att de båda
grupperna böra likställas och placeras i 30 lönegraden. Likasa har Statsverkens
ingenjörsförbund i sitt remissyttrande jämställt de båda kategorierna och
pekat på 30 lönegraden som den lämpliga placeringen.

Det förefaller mig som om man, när man skall dra de lönetekniska konsekvenserna,
borde utgå ifrån att när riksdagen 1945 gjorde avsteg från vad
Kungl. Maj :t föreslagit och placerade lantbruksingenjörerna i 29 lönegraden,
så kräver konsekvensen att riksdagen nu placerar även distriktslantmätarna i
samma lönegrad. När man ser att en lång råd remissinstanser ha jämställt
dessa båda befattningshavargrupper och när man också konstaterar, att propositionen
1945 beträffande lantbruksingenjörerna och propositionen 1947 beträffande
distriktslantmätarna uppta samma lönegrad, finner jag en liten motsägelse
i herr statsrådets resonemang, då han söker motivera en åtskillnad beträffande
de båda gruppernas lönegradsplacering. Det göres gällande, att lantbruksingenjörerna
ha ett mera självständigt arbete, medan distriktslantmätarna
skulle sortera under överlantmätarna och få sitt arbete kontrollerat i
väsentlig män av dom. Jag menar, att lika väl som herr statsrådet Sträng talar
om de konsekvenser, som eventuellt skulle följa av ett bifall till reservationen,
lika väl kan man säga, att i och med att lantbruksingenjörerna placeras i 29
lönegraden, så kräver konsekvensen att distriktslantmätarna placeras i samma
lönegrad.

Statsrådet Sträng kommer här förmodligen att göra samma invändning, som
han gjorde gentemot herr Bergquist, nämligen att regeringens förslag har tagit
hänsyn till den lönegradsplacering, som lantbruksingenjörerna erhöllo genom

136

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Ang. lantmäteripersonalens organisation m. in. (Forts.)
riksdagens beslut 1945. Men den förklaringen kan knappast vara tillräcklig
när det gäller alla andra remissinstanser.

Det var en sida av de lönetekniska konsekvenserna. Sedan har herr statsrådet
gjort sig mycken möda att göra sannolikt, att om man nu skulle placera
distriktslantmätarna i 29 lönegraden, skulle det utöva ett tryck uppåt. Redan
nu ha vi, som det sagts i debatten, en del överlantmätare placerade i 29 lönegraden
och en del i 30 lönegraden. Den befordringsgång, som ligger närmast
till för överlantmätarna, är att bli byråchefer i lantmäteristyrelsen. Men en
byråchef i lantmäteristyrelsen är placerad i A 30 liksom byråcheferna i andra
verk. Jag bär för min del aldrig hört talas om att det skulle erfordras en
skillnad i löneställning för att det skulle betraktas som en befordran för en
överlantmätare att bli byråchef i lantmäteristyrelsen.

Detta var, herr talman, ett par invändningar, som jag hade att göra när det
gäller den rent lönetekniska sidan av saken.

Vad sedan det materiella innehållet i förslaget beträffar, har herr Bergquist
så grundligt och uttömmande diskuterat igenom problemet, att det egentligen
inte finns så mycket att tillägga. Jag har emellertid en polemisk synpunkt
att anföra härvidlag gentemot vad herr statsrådet yttrade. Herr statsrådet
Sträng sade, att lantmätarna skulle få en förbättring i förhållande till
nu utgående löneförmåner; i medeltal skulle de få samma inkomster som förut
om de placerades någonstans mellan 26 och 27 lönegraderna. Jag måste emellertid
konstatera, att en medeltalsberäkning alltid är missvisande. Jag känner
lantmätare, som skulle få en mycket avsevärd lönereduktion även om de placerades
i 29 lönegraden. Förklaringen till att man fått fram ett så lågt medeltal
måste väl vara, att det är en del av dem, som har det avsevärt sämre ställt.

Man kan inte av en medeltalsberäkning dra så vittgående slutsatser som
herr statsrådet här har gjort, såvitt jag förstår.

Härtill kommer ytterligare ett ganska väsentligt faktum. När man skall
bedöma lantmätarnas löneställning mot bakgrunden av de inkomster, som
de faktiskt tidigare ha haft, måste man ha i minnet att en väsentlig del av
distriktslantmätamas inkomster baseras på taxor. Dessa taxor ha, bortsett
från en mindre revision 1927, kvarstått oförändrade sedan 1920. Hade lantmätarnas
taxor följt med i den allmänna prisutvecklingen, hade inkomsterna
för distriktslantmätarna varit avsevärt högre än nu. Den omständigheten att
dessa taxor, som utgjort underlaget för distriktslantmätamas inkomster, inte
följt med i den allmänna prisutvecklingen, bör väl inte rimligen tas till intäkt
för att nu placera lantmätarna enligt det lönemedeltal, som herr statsrådet här
har kommit till.

Jag vill slutligen i likhet med herr Bergquist säga, att när herr statsrådet
Sträng placerar in denna fråga i det högst besvärliga ekonomiska sammanhang,
som vi nu ha att brottas med, tar lian till väl stora perspektiv. Det
har sagts mig, att den löneökning, som det här skulle bli fråga om ifall man
skulle placera distriktslantmätarna i 29 lönegraden, skulle kosta staten 80 000
—90 000 kronor. Om denna uppgift är riktig, vet jag inte, men den anfördes
i andra kammaren under debatten där och lämnades oemotsagd. Det är klart, att
eu lönegradsplacering enligt reservationen kan komma att medföra vissa konsekvenser,
men att dessa konsekvenser skulle bli så våldsamma, att de skulle
äventyra hela vår penningpolitik, förefaller mig vara ett väl överdrivet påstående.
Jag måste emellertid i rättvisans namn erkänna, att på den punkten
blev omdömet från statsrådsbänken i fortsättningen något modifierat.

Såvitt jag kan finna, både lönetekniskt och materiellt sett, tala övervägande
skäl för reservationen. Det föranleder mig, herr talman, att instämma i
yrkandet om bifall till reservationen.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

137

Ang. lantmät er iper sonal ens organisation m. m. (Forts.)

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Bara en replik till herr Ragnar Bergh.

Herr Bergh har i sitt sista anförande två gånger beskyllt regeringen för
inkonsekvens. Herr Bergh har likaså i sitt anförande två gånger talat om att
han är utomordentligt lönetekniskt intresserad. Det vore då önskvärt, om hans
lönetekniska intresse också kunde ta sig uttryck i ett intresse för att forska
efter vad regeringen egentligen sade år 1945, när propositionen beträffande
lantbruksingenjörerna lades fram. Regeringens förslag den gången innebar,
att lantbruksingenjörerna placerades i 28 lönegraden, på samma sätt som regeringen
i dag föreslår att distriktslantmätarna skola placeras i 28 lönegraden.
Herr Bergh får väl därför i varje fall ta tillbaka beskyllningen för bristande
konsekvens från regeringens sida.

Herr Bergh, Ragnar, erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Det förefaller, som om jag hade blivit missförstådd. Jag sade, herr
statsråd, att i propositionen 1945 föreslogs att lantbruksingenjörerna skulle
placeras i 28 lönegraden och att i propositionen 1947 distriktslantmätarna likaledes
föreslogos placerade i A 28. Jag förklarade också, att ifall man inte
använde samma motivering som i allmänna lönenämndens yttrande, kunde
man i detta ståndpunktstagande från regeringens sida inlägga den meningen,
att båda grupperna borde vara placerade i samma lönegrad. Jag sade vidare,
att det då lag en motsägelse i herr statsrådets framställning, när herr statsrådet
mot bakgrunden av denna likartade lönegradsplacering nu gjorde sig
möda att göra en åtskillnad i deras placering under hänvisning till deras olika
tjänsteställning.

Herr Löthner: Herr talman! Efter herr Bergquists båda anföranden torde
det inte finnas mycket att tillägga för den som i likhet med honom har den
uppfattningen, att distriktslantmätarna böra placeras i 29 lönegraden. När
jag inte avstått från att begära ordet, beror det på att jag särskilt vill understryka
en synpunkt, som redan herr Bergquist framhöll, nämligen arten
och vikten av distriktslantmätarnas arbetsuppgifter. Vad distriktslantmätarna
utföra på vår svenska jord är själva förutsättningen för all högre kultur på
denna jord. Deras verksamhet är i bokstavlig mening av grundläggande betydelse
i detta avseende, det må nu vara fråga om jordens odlande eller bebyggande.
Det är detta jag vill understryka. Jag tror mig kunna tala med
en viss sakkunskap, eftersom jag i egenskap av ägodelningsdomare i en överrätt
många år haft tillfälle att på nära håll följa just distriktslantmätarnas
arbete, inte bara i papperen utan också ute på fältet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr Näsgård: Herr talman! Det tycks ju råda nationell samling här i
kväll i första kammaren om att disriktslantmätarna skola placeras i 29 lönegraden,
och jag bär varken någon förhoppning att kunna rubba kammarens
åsikter därvidlag eller någon lust att försöka göra det. Men jag skall i alla
fall säga några ord, eftersom jag har haft med utredningen att skaffa.

Jag vill samtidigt erkänna, att jag är en mycket stor syndabock i det här
sammanhanget, eftersom jag också hade hand om utredningen beträffande lantbruksingenjörerna.
Det var ju så — och det har snuddats vid den saken här
förut — att kommittén den gången föreslog att lantbruksingenjörerna skulle
placeras i lönegrad A 29. Regeringen ville sänka lönegradsplaceringen till
A 28, men jordbruksutskottet föreslog enhälligt A 29, och bägge kamrarna
biföllo utskottets förslag.

När det gällde lantmäteriutredningen kommo vi till den uppfattningen, att
vi inte på sakliga grunder kunde föreslå högre lönegradsplacering än A 28.

138

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Ang. lantmäteripersonalens organisation ni. m. (Forts.)

Bägge kommittéerna hade för övrigt samma expert i lönefrågor till hjälp vid
beräkningen av lönerna. Metoden för beräkningen av inkomsterna var precis
densamma i bägge fallen, och i det sammanhanget skall jag be att för herrar
Svedberg och Bergquist, som ha anmärkt på att vi ha tagit med ett par dåliga
år i beräkningarna, nämligen 1940 och 1941, få tala om, att vi gjorde
precis på samma sätt när det gällde lantbruksingenjörerna. När det gällde de
sistnämnda togo vi en tioårsperiod från 1934 till 1943, och då det gällde lantmätarna
togo vi en tioårsperiod från 1936 till 1945. Såvitt jag vet har man
gjort på samma sätt vid alla utredningar av liknande slag, och jag vet inte
om herr Bergquist eller herr Svedberg har någon annan metod att föreslå. Om
man skulle stryka de sämsta åren och bara ta med de bästa, skulle det naturligtvis
bli ett annat resultat.

Jag kan försäkra kammarens ledamöter, att vi inom kommittén inte på något
sätt ville missgynna lantmätarna, men med hänsyn huvudsakligen till taxeinkomster
och tjänstgöringsart kommo vi till den slutsats som jag nu har nämnt.
Mår löneexpert ansåg efter jämförelse med andra tjänster och med beräkning
av tidigare inkomster, att löneställningen borde vara mellan A 26 och A 27. Vi
fingo emellertid en löneteknisk motivering för att höja den, och denna motivering
utgjordes av förstoringen av distrikten. Detta skulle närmast ha pekat på
lönegrad A 27 som den rätta. Jag ansåg emellertid för min del — och kommittéledamöterna
delade min uppfattning därvidlag — att det med hänsyn till
lantmätarnas mycket viktiga arbete skulle innebära en deklassering att sätta
dem så pass lågt som i A 27, och vi föreslogo därför A 28. När det gällde lantbruksingenjörerna
ansåg löneexperten, att lönetekniskt sett låg 29 lönegraden
i överkant, och detsamma var förhållandet i fråga om 28 lönegraden för distriktslantmätarna.

Nu har det här talats mycket om rekryteringen. Detta har för osis inom kommittén
varit en mycket viktig synpunkt, men jag måste säga, att det viktigaste
i fråga om rekryteringen är att de yngre lantmätarnas ekonomiska ställning
förbättras. Det är därför att de yngre lantmätarna ha haft det så dåligt ställt
ekonomiskt, som så många draga sig för att gå in på den banan. Därför föreslogo
vi också att en mycket god befordringsgång skulle tillämpas från början,
en befordringsgång vilken himmelsvitt skiljer sig från vad som hittills har tilllämpats.
Det är sant att många distriktslantmätare redan nu kunna ha goda
inkomster om de ha goda distrikt, men de yngre lantmätarna ha fått slita i
många år efter högskolestudiernas avslutning utan att få en lön som de ha
kunnat klara sig på. Jag beklagar, att regeringen satte ned löneförmånerna för
de yngre lantmätarna. Vi föreslogo, att de skulle få börja i Ex 18. — Jag skall
här passa på att rätta en uppgift som herr Elofsson lämnade nyss. Han sade,
att lantmätarna skulle gå utan ersättning det första året, men det är ju inte
alls meningen. Enligt kommitténs förslag skulle de få ersättning efter lönegrad
Ex 18, enligt regeringens förslag efter Ex 17. — Enligt vårt förslag
skulle lantmätarna komma upp i lönegrad Eo 22 efter tre år, men enligt regeringens
förslag skulle de komma upp i Eo 21 efter fem.

Jag hade tänkt ställa särskilt yrkande på denna punkt här i kammaren, men
så som utskottet har skrivit sin motivering anser jag mig inte kunna göra det.
Utskottet bär hänvisat till personalutredningen och åberopat den allmänna befordringsgången
för ingenjörspersonal samt lovat, att det inte skall dröja
mer än ett år innan frågan om de yngre lantmätarnas begynnelselöner och befordringsgång
skall ordnas upp, och då anser jag mig kunna nöja mig med
utskottets förslag.

Jag skulle också vilja säga, att hur viktigt en distriktslantmätares arbete än
är, så betyder det väl ändå något att det finns en överlantmätare i länet. Det

Onsdagen den 11 juni 1917 em.

Nr 26.

139

Ang. lantmäteripersonalens organisation in. in. (Forts.)
är sant, att överlantmätaren har många administrativa uppgifter, som inte ha
med distriktslantmätarnas arbete att göra. Han har i uppdrag att verkställa
utredningar, som lantmäteristyrelsen eller länsstyrelsen anbefaller, han skall
avge utlåtanden i vissa ärenden som äro under handläggning hos dessa myndigheter,
han skall såsom sakkunnig biträda ägodelningsrätter o. s. v. Men han
skall också enligt instruktionen vara förman för den med lantmäteriverksamheten
inom länet sysselsatta personalen och övervaka de underlydande tjänstemännens
verksamhet. Detta skall ske dels genom granskning av till lantmäterikontoret
inkomna förrättningshandlingar och kartor och genom granskning
av tjänstemännens årsredogörelser, dels genom kontroll och inspektion av förekommande
lantmäteriförrättningar.

Nu har man i motioner försökt konstruera fram, att distriktslantmätarna
skulle bli praktiskt taget helt självständiga. Det kan ju hända att de få uppgifter
som de fullgöra helt och hållet på eget ansvar, men överlantmätaren får
också en del nya uppgifter beträffande personalorganisationen. Jag är medveten
om att överlantmätarna äro så överlupna av administrativa göromål, att
de ha svårt att hinna företaga inspektioner. Under våra resor hörde vi att det
förekommer, att överlantmätaren inte kan inspektera ett distrikt oftare än vart
fjärde år. Det är naturligtvis inte meningen att det skall gå till på det sättet,
utan meningen är att överlantmätarna skola kunna samordna de underlydandes
arbete inom länet.

I övrigt tror jag det här förslaget kommer att få en mycket stor betydelse.
Det gläder mig att jag här i dag i kammaren inte har hört några starkare anmärkningar
mot den utökning av distriktens storlek, som naturligtvis vid övergången
kommer att medföra vissa olägenheter inte minst för lantmäteripersonalen,
nämligen för sådana som redan äro distriktslantmätare, men som inte
kunna få distrikt i fortsättningen, och för sådana extra lantmätare, som skulle
stå i tur att befordras till distriktslantmätare, men som nu kanske få vänta
någon tid. Det var nödvändigt med denna förstoring av distrikten för att man
skulle få en normal arbetsfördelning mellan högskoleutbildad personal och biträdespersonal.

Jag tror också att det är av den allra största betydelse att biträdespersonalen
blir statsanställd och inordnas i lönegraderna. Jag har inte hört någon som
bär haft någon anmärkning att rikta mot förslaget på denna punkt.

För övrigt tror jag att genom den nyorganisation, som nu kommer till stånd,
arbetet skall gå mycket bättre än det har gjort förut, att den stora arbetsbalansen
så småningom skall kunna minskas och att det skall kunna gå att få
lantmäteriförrättningar utförda inom rimlig tid. Det har sagts många gånger,
att om man nu statsanställer lantmätarna så kommer arbetsintensiteten att
sjunka så mycket, att det inte blir mera arbete utfört, även om man utökar
personalen. Jag har alltid svarat på den invändningen —• både i detta sammanhang
och i fråga om lantbruksingenjörerna, beträffande vilka samma invändning
bär rests —- att jag inte tror att en tjänsteman i ansvarig ställning
kan resonera så, att han skall sätta ned arbetsintensiteten när han blir statsanställd.
Jag tror att ambitionen gör, att han kommer att ta ut det mesta möjliga
av sin arbetskraft i alla fall och att således ökningen av antalet biträden
och tjänstemän kommer arbetet direkt till godo och kommer att påskynda förrättningarna.
Jag tror därför, att reformen kommer att bli till mycket stor
nytta.

Vare sig nu kammaren beslutar att distriktslantmätarna skola placeras i
lönegrad A 29 eller A 28, så tror jag att den löneställning de få är så god, att
de inte ha någon anledning att klaga. Vad en eventuell inplacering i 29 lönegraden
beträffar vill jag påpeka •— liksom andra här ha gjort -— att en sådan

140

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Ang. 1 an t mä ter i person alen s organisation m. m. (Forts.)
placering givetvis måste få sina konsekvenser. Den skulle komma att tagas till
intäkt för lönegradsuppflyttning även i fråga om andra tjänstemannagrupper.
För min del skulle jag inte ha något emot den högre lönegraden, om inte den
saken vore i vägen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Kammaren torde förstå, att om
jag begär ordet i den här frågan så är det därför att den inte kan ses sasom en
isolerad företeelse. Överhuvud taget är den tendens, som kamrarna vid flera
tillfällen ha lagt i dagen att höja de placeringar, som regeringen har föreslagit,
inte obegriplig för mig, ty så fort man tar upp varje särskilt fall för sig förefalla
sådana höjningar att vara befogade. Man känner kanske till den tjänsteman
eller den grupp av tjänstemän som det gäller, man förstår betydelsen av
det arbete som de uträtta. Man kanske är personligen bekant med dem, och
man tycker, att nog kan en så betydelsefull och så viktig post förtjäna att
komma ett steg högre än vad t. ex. regeringen har föreslagit — det kan ju
ändå inte betyda så mycket.

Jag kan då inte underlåta att tala om, att när vi sitta i finansdepartementet
och granska förslagen om lönegradspläceringar från de olika departementen,
där vederbörande i regel kunna antagas sträcka sig så långt som man där tycker
är rimligt i fråga om välvilja gentemot tjänstemännen, och när vi sedan
få försöka jämföra dessa förslag, som komma från olika håll, så komma vi
naturligtvis långt bort från alla personliga synpunkter. Vi ha inte det intrycy
ket, att just den eller den tjänstemannagruppen är särskilt betydelsefull, ty vi
få ett intryck av att de över lag äro mycket betydelsefulla. Därför kan den
del av debatten, i vilken det har talats om hur viktigt det arbete är, som utföres
av den grupp det här är fråga om, icke göra något starkare intryck på oss.
Jag kan försäkra, att det icke finnes någon grupp bland de högre avlönade
tjänstemännen, vilken inte med mycket stor styrka kan hävda sin oumbärlighet
och sin nytta för samhället.

Jag tror att den som har anledning att göra dylika jämförelser till slut får
medge, att det är praktiskt taget omöjligt att med en sådan. motivering höja
löneställningen för en grupp utöver vad som gäller för andra, jämförbara grupper.
Man tvingas tillbaka till frågan om jämförbarheten, och då kan det inte
hjälpas att de, som så att säga yrkesmässigt syssla med detta spörsmål — de
som inom kommittéerna ha anlitats för speciell sakkunskap samt den sakkunskap
som finns i statskontoret och i lönenämnden —- ha en överblick, som det inte
är lätt för någon annan att skaffa sig.

Därför förefaller det mig som om det vore angeläget även för riksdagen att
inte på grund av sin större eller mindre kännedom om just en särskild grupps
förhållanden föreslå och genomdriva en placering, som i sin tur, när den väl
bär genomförts, uppenbarligen kommer att utnyttjas för ett upplyftande av
andra gruppers löneställning. Den saxning, som på det viset äger rum, är en
gammal företeelse. Vi ha just i kväll haft exempel på den saken: det är den
tidigare uppflyttningen av lantbruksingenjöremas löneställning, som nu tycks
vara det avgörande argumentet för att lantmätarnas löneställning skall höjas.
Lantbruksingenjöremas ställning är ju ändå en annan; de äro icke så många,
var och en av dem är verksam i ett helt län o. s. v. Sträcker man sig i fråga
om lantmätarna, som ju utgöra en mycket större grupp, lika långt, så veta vi
hur andra grupper, som ha samma eller ännu längre utbildningstid och om
vilka vi icke kunna säga att de äro mindre betydelsefulla för landet än lantmätarna,
kräva att få samma ställning som dessa.

Jag undrar om det inte därför vore anledning att här iakttaga en större för -

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

141

Ang. lantmäter iper sonalens organisation m. m. (Forts.)
siktighet. Det råder ju ändå — om jag får lov att ånyo erinra om det — just
nu ett läge, som väl måste föranleda till en särskild försiktighet när det gäller
lönehöjningar. Jag vill inte säga, att just denna fråga om en lönegradsplacering
är fullt jämförbar med hela den allmänna strävan att stabilisera löner
och inkomster, vilken ju nu måste vara en av riktpunkterna för oss. Men i ett
läge, där vi måste säga oss att vi måste iakttaga försiktighet med inkomstökningar
överhuvud taget liksom med statens alla utgifter och där en av de närmaste
huvuduppgifterna för oss måste vara att på alla punkter hålla statens
utgifter nere, så verkar det egendomligt att man bara säger, att det inte är
så farligt om vi flytta upp en grupp i lönegrad, fastän vi veta att denna uppflyttning
kommer att medföra motsvarande krav från andra håll.

Fastän nu andra kammaren — tyvärr med många frånvarande — har antagit
reservationen, så undrar jag om inte första kammaren skulle kunna
verka i den rätta riktningen ifall den tvekade att följa sitt goda hjärta och i
stället nöjde sig med att rösta så, som det tyvärr kanske något kalla förståndet,
vilket i detta fall representeras av de sakkunniga myndigheterna, säger.
Jag tror inte att kammaren i framtiden skulle komma att ångra att den på
detta sätt iakttagit en återhållsamhet, som just nu är mer än vanligt önskvärd
på alla områden.

o Herr Anderberg: Herr talman! Det är inte mycket att tillägga efter denna
långa debatt. Utskottets ställningstagande bör dock motiveras med några ord.

Vadade grundläggande principerna beträffar har ju utskottet i sin helhet inte
haft någonting att erinra. Vad som har föranlett denna debatt är en reservation,
vilken går ut på att distriktslantmätarna skola placeras i lönegrad A 29
i stället för, som utskottet föreslår, A 28. Då det förelåg ett enigt utredningsbetänkande
om deras inplacering i A 28 och då vidare denn,a placering tillstyrktes
i remissyttranden från sakkunnigt håll, exempelvis från allmänna lönenämnden,
, så anslöt sig jordbruksutskottets majoritet till denna mening. Detta
gjorde vi med full vetskap om riksdagens ställningstagande till lantbruksingenjörernas
löneställning ett föregående år, men vi ansågo •— på samma sätt som
statsrådet Sträng utvecklade — att vi, när det gällde att bedöma frågan,
måste göra jämförelser med andra befattningshavargrupper i likartad ställning.
Jag får säga, att reservanterna — liksom de andra som här i kammaren
ha talat för reservationen — varken i utskottet eller här ha kunnat övertyga
oss om att vi i utskottet ha varit stadda på oriktiga vägar när vi stött regeringens
ståndpunkt i denna fråga. Det är klart, att när det gäller lönereglering-ar
är varje grupp intresserad av att komma upp så högt som möjligt, men
jag kan inte anse det vara riktigt att riksdagen vid varje lönereglering skall
låta känsloskälen vara avgörande. Denna ifrågasatta höjning av lönestäliningen
kan ha sina allvarliga konsekvenser, ty den kommer att påverka löneläget för
ingenjörspersonal i allmänhet inom statsförvaltningen.

Ett annat motiv för vårt ställningstagande, som har anförts här och som jag
ytterligare vill trycka på. iir överlantmätarnas ställning i förhållande till distriktslantmätarna.
En stor del av överlantmätarna, nämligen icke mindre än
15 stycken, äro placerade i lönegrad A 29, och för den skull tyckte vi inte att
det vore rimligt att även distriktslantmätarna skulle placeras i denna lönegrad.
I mitt hemlän t. ex. finns det en överlantmätare och fyra distriktslantmätare,
och dessa skulle enligt reservationsförslaget alla placeras i samma lönegrad.
Det finner jag inte riktigt, utan jag anser att den placering utskottet har föreslagit
är den riktiga.

Det rör sig för övrigt inte om så stora belopp. Siffrorna ha inte berörts i
debatten bär. men det skadar inte att kammaren får höra vad det gäller. I den

142

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 194“ em.

Ang. lantmäteri personalens organisation m. in. (Forts.)
nya lönegraden Ca 31, som motsvarar A 28 i förslaget, blir begynnelselönen
13 620 kronor i ortsgrupp III, alltså på medeldyr ort. I lönegrad A 29 skulle
lönen, bli 14 208 kronor, alltså 588 kronor mer. Till detta kommer tolv procents
rörligt tillägg.

Herr Elofsson sade, att distriktslantmätarna få det sämre nu än de ba haft
förut, men då tänker han inte på pensionshöjningen, som ju innebär en stor
fördel. Enligt de gamla pensionsbestämmelserna. ha vi olika grupper från 21
till 25, och om vi ta en så hög grupp som den tjugufemte i det gamla systemet
är pensionsunderlaget där 6 360 kronor per år. I det nya pensionsreglementet
blir den i stället 10 248 kronor i begynnelseunderlag vilket innebär en avsevärd
förbättring, som man också måste räkna med när man skall göra en jämförelse.

Det har ju i denna fråga anförts många skäl både för och emot utskottets
förslag, men jag vidhåller fortfarande den ståndpunkt, som jag efter noggrant
övervägande intog i utskottet, och jag ber, herr talman, att få yrka hifall till
jordbruksutskottets förslag i dess helhet.

Herr Wagnsson: Herr talman! Finansministern har i sitt sympatiska och
skickligt formulerade inlägg här helt säkert förmått påverka åtskilliga kammarledamöters
ställningstagande. I långa stycken kan jag också följa honom
i hans resonemang. Det är ju riktigt, att man inte när det gäller en lönefråga
kan låta personliga sympatier bestämma ens ställningstagande. Det är också
riktigt, att sakkunskapen inom och utanför finansdepartementet kan anses ha
en god överblick över lönefrågor och att man därför måste ta största hänsyn
till den uppfattning som den företräder. Det är naturligtvis också riktigt, att
alla tjänstemannagrupper, eller i varje fall de flesta, kunna hävda sin oumbärlighet
och sin nytta för samhället, och slutligen är det också, så som jag ser
på frågan, obestridligt, att man i lönefrågor inte bör låta sitt goda hjärta tala,
utan ta hänsyn till vad det kalla förståndet säger.

Om man emellertid följer den sista, goda regeln, så är jag inte alldeles övertygad
om att man hamnar på Kungl. Maj:ts sida i denna fråga. Det kalla
förståndet säger nämligen, att staten måste se till, att den på olika poster får
befattningshavare som äro kvalificerade för sin uppgift och att den får behålla
de befattningshavare den lyckats få. Lantmäteristyrelsen bär i sitt yttrande
rörande denna fråga bl. a. påpekat, att den högskoleutbildade personalen lämnat
lantmäteriet i en utsträckning, som är särskilt anmärkningsvärd med
hänsyn till att detta tidigare mycket sällan brukade förekomma. Rörande den
frivilliga avgången har man också anfört några siffror, som jag tycker riksdagen
borde fästa särskild vikt vid, när man behandlar denna fråga. Under
åren 1936—1946 ha från tekniska högskolans avdelning utexaminerats sammanlagt
196 elever. Av dessa ha omedelbart efter examen 14 tagit anställning
i kommunal eller enskild tjänst eller annan förvaltning än lantmäteriet.
Under samma, år har ett så betydande antal som 39 aspiranter lämnat lantmäteriet.
Som jämförelse må nämnas, att under dessa år på grund av ålder
eller dödsfall inte fullt 90 lantmätare avförts från lantmäteristaten. Avgången
har varit särskilt märkbar under 1946, då inte mindre än 20 personer med
lantmäteriexamen sökte anställning utanför det statliga lantmäteriet. Då det
sammanlagda antalet från högskolan utexaminerade personer under det året
utgjorde 16, har alltså avgången till annan verksamhet det året överstigit hela
tillskottet från högskolan.

Det är naturligtvis känslan av osäkerhet i fråga om framtidsutsikter som
bidragit till detta. Staten måste alltså, som jag ser på frågan, söka se till att
lönesättningen blir sådan att banan blir i varje fall så attraktiv, att man får de
befattningshavare som man nödvändigtvis behöver.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

143

Ang. lant mäter iper sonalens organisation m. m. (Forts.)

Mot detta liar nu statsrådet Sträng i ett tidigare anförande hävdat, att särskilt
svåra förhållanden under de senaste åren medverkat till denna utveckling,
men att man med den lönereglering, som man också enligt Kungl. Maj:ts förslag
får till stånd, skulle nå ett annat resultat. Hur förhåller det sig med den
saken? Enligt vad av handlingarna framgår, bygger det föreliggande förslaget
om distriktslantmätarnas löneplacering på en jämförelse med deras hittillsvarande
löneförhållanden. Man bär därvid till den från statsverket i kontanta
löner utbetalade inkomsten lagt medeltalet av taxeinkomsterna under tioårsperioden
1930—1945 och därvid kommit till en inkomst som svarar mot A 26
eller A 27. Från lantmäterihåll bär emellertid häremot med rätta framhållits,
att de siffror, som man på det sättet fått fram, inte svara mot det verkliga
förhållandet, även om de i och för sig äro korrekta. Man har nämligen påpekat,
att alldeles säregna förhållanden under krigstiden gjort att inkomsterna
för distriktslantmätarna under krigsåren legat väsentligt lägre än vad de gjort
under normala år. Detta berodde helt enkelt på de täta inkallelserna av särskilt
lantmätare och den tekniska personalen, vilket medfört avbrott i verksamheten.
Då inkomsten baseras på sportler, ha inkallelserna i betydande mån inverkat
på de verkliga inkomsterna.

Om man i stället med anlitande av de tillgängliga uppgifterna beräknar inkomsten
för varje år för sig under samma tioårsperiod, finner man att under
1936 inkomsterna lågo mellan 29 och 30 lönegraden, 1937 nådde upp till 30
lönegraden, 1938 till 28 lönegraden, 1939 lågo mellan 28 och 29 lönegraderna
för att under åren 1940—1942 sjunka till 25 och under 1943 och 1944 till 27
lönegraden. Under 1945 steg inkomsten igen till mellan 29 och 30 lönegraderna.
Tlar man således hänsyn till de faktiska inkomster, som distriktslantmätarna
haft under denna tid, bortsett från krigsåren med deras abnorma förhållanden,
kommer man till1 en löneinkomst som närmast motsvarar A 29.

Det finns alltså såsom jag ser på frågan, herr talman, synnerligen starka
sakliga skäl som tala för denna lönegradsplacering. Jag behöver inte vädja
till känslan, utan jag kan lika väl vädja till förståndet, då jag ber kammaren
antaga den reservation som här föreligger och till vilken jag ansluter mig.

Herr Holmbäck: Herr talman! När jag begärde ordet, var det min avsikt
att lämna denna kammare några upplysningar angående avgången från lantmäteristaten.
Herr Wagnsson har just lämnat dessa upplysningar, och jag
skall därför inskränka mig till att endast anföra en synpunkt.

Den utomordentligt starka avgången från lantmäteribanan äger rum samtidigt
med att staten ger lantmätarna större och viktigare funktioner än förut.
För 20 år sedan hade en lantmätare i huvudsak, när det gällde hemmansklyvningar
och ägostyckningar, att rätta sig efter jordägarnas önskemål om fördelningen
av jorden. Efter 1926 söker staten dirigera jordfördelningen i landet
och har därför skapat regler, som angiva under vilka förutsättningar och
på vad sätt fastigheter få bildas och jorddelning företagas. Staten har angivit
hur de olika fastigheter, som skola bildas, få so ut o. s. v.

Den fullmakt, som lagstiftningen därvid har lagt i lantmätarnas hand, är
utomordentligt stor. En av de föregående talarna yttrade, alt lantmätarnas
tjänstgöring är att betrakta som en domstolsförrättning, där ansvaret är stort.
Jag har sysslat åtskilligt med dessa förhållanden, och jag kan betyga, att
lantmätarnas ansvar är synnerligen stort. Och det kommer att bli ännu mycket
större, när rationaliseringsverksamheten börjar, ty varenda gång det kommer
att giilla en fastighetsbildning få vi att göra med eu lantmätare, på vars omdöme
kanske det mesta beror.

Jag anser därför, herr talman, att frågan om rekryteringen till lantmäteribanan
är utomordentligt viktig och röstar utan tvekan på reservationen.

144

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Ang. lantmäteripersonalens organisation m. m. (Forts.)

Herr Domö: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort och kan i stort
sett instämma med de bada sista talarna; vad de sade om avgangen från lantmäteribanan
och betydelsen av goda lantmätare, i den nydaningstid, som vi
nu stå inför, talar för sig självt. Jag vill dock tillägga ett par saker.

Det var med det största intresse som jag åhörde finansministerns uttalande
om sambandet mellan löneställningar och den allmänna konjunkturen. Jag är
ingalunda okänslig för nödvändigheten av att just med hänsyn till den tid, vi
nu leva i, söka bedöma lönerörelser restriktivt. Men jag tror att det är farligt
att schematisera, i synnerhet i den här frågan.

När jag kommit till slutsatsen, att man bör stanna för reservanternas iorslag,
enligt vilket distriktslantmätarna skola placeras i 29 lönegraden, grundas
slutsatsen uteslutande på ett kallt övervägande. Därvidlag har jag framför
allt tänkt på de svårigheter, som vi hitintills ha haft i fråga om rekryteringen
till dessa befattningar. Då det är nödvändigt att till denna bana få så skickliga
människor som möjligt och få dem att stanna kvar på banan, gäller det att
noga överväga vad man skall göra.

Nu sade statsrådet Sträng, att när man har råkat flytta upp lantpruksmgenjörerna
en lönegrad, ser man sig nödsakad att också flytta upp distriktslantmätarna.
Jag tror att det finns mycket goda skäl för båda dessa uppflyftningar
från riksdagens sida i förhållande till Kungl. Maj ds ursprungliga förslag.
I båda fallen gäller det karakteristiska specialtjänster. Inte minst
distriktslantmätarna äro specialister, och tjänsterna äro ofta sluttjänster. Det
vore dålig ekonomi att med tanke på förhållandena inom andra områden av
förvaltningen lägga utbildningstidens längd till grund för bedömandet av
tjänsteställningen i lönehänseende och på grund därav placera distriktslantmätarna
i A 28. Jag vänder mig mot detta schablonmässiga tänkande. Det vore
lyckligt för hela vår utveckling och inte minst för vårt ekonomiska liv, om
man differentierade tjänsterna och gav dem, som inneha viktiga och avgörande
poster, en bättre löneställning. Jag tillmäter i många fall de praktiskt verksamma
tjänstemännen på detta område större betydelse än dem som bli sittande
på tjänsterummet. Distriktslantmätarna ha eu ansträngande tjänst pa grund
av resor och annat. De maste fa en rimlig och rättvis gottgörelse för det intensiva
arbete, som de nedlägga på sina uppgifter, ty i annat fall gå de till
bekvämare anställningar. „ .

Vi se hur utvecklingen har gått. För att vi inte skola utsättas lör svårigheter
beträffande lantmäteriväsendet, tror jag, herr talman, att vi böra följa
reservanterna. Jag yrkar därför bifall till reservationen.

Herr Svedberg: Herr talman! Jag vill endast ge en replik till herr Näs ^Han

gjorde i sitt anförande gällande, att vi för skarpt kritiserade det siffermaterial,
som ligger till grund för utredningskommitténs beräkningar av lönegradsplaceringen
för distriktslantmätare. Jag har här utredningens betänkande,
och på s. 82 anför kommittén, att av de 210 lantmätarna införskaffades uppgifter
från 150. Av dessa hade 72 inlämnat fullständiga uppgifter. På dessa
72 uppgifter byggde kommittén sin utredning av inkomsterna under tioårsperioden
1936—1945. När herr Näsgård säger, att lika omfattande uppgifter lågo
till grund för lönegradsberäkningarna för lantbruksingenjörerna, må det dock
kunna hänvisas till att under den tioårsperiod, som omfattades av uppgifterna
från lantmätarna, förekommo vissa år mycket omfattande beredskapsinkallelser.
som i första hand reducerade just taxeinkomsterna.

Anledningen till att jag har reserverat mig har inte varit att jag ansett en
inplacering av distriktslantmätarna i vare sig 26, 27, 28 eller 29 lönegraden

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

145

Ang. lantmäteripersonalens organisation m. m. (Forts.)
vara för låg, utan jag har reserverat mig endast därför att jag ansett, att rättvisan
kräver att distriktslantmätarna erhålla samma löneställning som lantbruksingenjörerna.
Till detta kommer en annan synpunkt. Jag har den uppfattningen,
att kritiken mot statens verksamhet i allmänhet är ganska obefogad,
främst därför att inom de ämbetsverk, där man haft en kvalificerad arbetskraft,
synas resultaten ha varit ganska goda. Men när man här skriker om det allmänna
lönestoppet, vilket jag förstår kan vara nödvändigt, bör detta inte bara
gälla för arbetarklassen, utan det enskilda näringslivet bör försöka genomföra
ett lönestopp även när det gäller den tekniska personalen och i lönehänseende
placera dem parallellt med det löneläge som är rådande inom statsförvaltningen,
med de tjänstemän där som har ungefärligen motsvarande uppgifter. Det enskilda
näringslivet har i stället börjat betala sin tekniska personal så högt, att
den mest kvalificerade statliga tjänstemannakåren har börjat vända statstjänsten
ryggen och övergått till det enskilda näringslivet. Jag erinrar mig att det
inte var så många år sedan en högre tjänsteman till och med fick flyttningsbidrag
i form av årlig pension, oaktat att pensionsåldern ej var inne då han
i fortsättningen skulle tjänstgöra i det enskilda näringslivet!

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Nitsgård, som anförde:
Herr talman! Jag anmärkte i mitt tidigare anförande på att herr Svedberg
yttrat att vår utredning var oriktig, emedan vi till grund för beräkningarna
lagt tioårsperioden 1936—1945 och därigenom beräkningarna påverkats av
två svaga år, nämligen 1940 och 1941. Jag svarade, att vi använt precis samma
beräkningssätt beträffande lantbruksingenjörerna. I fråga om dem hade vi
uppgifter från tioårsperioden 1934—1943. Även i det fallet hade vi således
uppgifter hämtade från åren 1940 och 1941. På samma sätt har man — såvitt
jag vet — förfarit vid alla löneregleringar under de senaste åren, när man har
gått över från blandad taxeinkomst och statslön till enbart statslön.

Det var vad jag yttrade med anledning av herr Svedbergs anmärkning, och
han har inte på något sätt gendrivit detta.

Herr Svedberg erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
När jag talade om att utredningen på den punkten är oriktig, citerade jag lantmäteristyrelsens
uttalande som återfinnes på s. 25 i den kungl. propositionen.

Herr Lindblom: Herr talman! Trots den sena timmen skall jag be att få
yttra några ord i den här frågan.

Jag vill bara säga att det material, som man åberopar till stöd för att distriktslantmätarna
skola placeras i 29 lönegraden, har stått till kommitténs förfogande.
Lantmätarna ha vidare varit inkallade till kommittén och ha där fått föra sin
talan och framlägga det material som de velat åberopa. De ha vidare fått lägga
fram detta material i departementet, där man haft tillfälle att pröva samma
material. Det är sålunda inte fråga om någon hastigt påkommen handling från
kommitténs sida, när kommittén efter grundliga jämförelser och moget övervägande
kommit fram till att föreslå lönegraden A 28.

Vad sedan gäller frågan om avgången från lan tmä teris ta ten, är det väl ganska
felaktigt att åberopa denna avgång såsom motivering för en placering i A 29.
Man har ju inte något som helst belägg för att en placering i A 28 skulle medföra
en likadan avgång som hittills. Under den tid avgången ägt rum har ju
löneläget varit ett väsentligt annat än det som uppkommer, om lantmätarna
såsom här föreslagits placeras i A 28.

Om kammaren nu vill antaga reservationen och sålunda placera lantmätarna
i lönegrad A 29, står det givetvis kammaren fritt att göra det. men jag har velat

Forsla hammarens protokoll 1947. Nr 20. 10

146

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Ang. lantmäter iper sonalens organisation m. m. (Forts.)
betona, att inom kommittén har denna fråga ägnats en mycket noggrann undersökning.
Jag vill försäkra att det inte är fråga om något försök att ställa
denna grupp i en sämre ställning än andra, utan jag kan vitsorda att den jämförelse,
som har gjorts, är fullt opartisk och rättvis.

Vad slutningen gäller det siffermaterial, som herr Svedberg anförde, inverkar
det främst på övergångsersättningarna och har knappast med denna fråga
om lönegradsplaceringen att göra.

Jag ber, herr talman, att med dessa korta ord få yrka bifall till utskottets
''förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Svedberg m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Svedberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Svedberg m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja ■— 56;

Nej — 47.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av Källstorps
Södergård i Ljungby och Dörby socknar, Kalmar län;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till Grundförbättringar:
Lyckebyåns regleringsföretag; samt

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
vissa för budgetåret 1943/44 å kapitalbudgeten under diverse kapitalfonder
anvisade investeringsanslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Om utredning Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12,
ang. statlig i anledning av väckta motioner dels om utredning angående en statlig elektrisk
elektrisk stor- storindustri, dels ock angående utbyggnad av den elektriska industriens kapam”m"1
citet och brytande av privatmonopolen och priskartellerna m. m.

Onsdagen den 11 juni 194" em.

Nr 26.

147

Om utredning ung. statlig elektrisk storindustri m. m. (Forts.)

I en inom första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 31, hade herrar Hesselbom och Birger Andersson hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte göra framställning om en skyndsam
och allsidig utredning angående startandet av statlig elektrisk storindustri.

Inom andra kammaren hade av herrar Lundqvist och Forsberg väckts eu
likalydande motion, nr 51.

Härjämte hade i en likaledes inom andra kammaren väckt motion, nr 331, herr
Johansson i Stockholm m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning och förslag om utbyggnad av den elektriska
industriens kapacitet och brytande av privatmonopolen och priskarteilerna,
varvid även förstatligande av ASEA med dotterföretag, eventuellt också
de båda andra stora monopolgrupperna i branschen, borde övervägas.

Motionerna 11:51 och 11:331 hade av andra kammaren hänvisats till dess
andra tillfälliga utskott, som i sitt utlåtande nr 8 på anförda skäl hemställt,
att andra kammaren för sin del måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning angående den elektriska industriens lämpliga kapacitet
och om formen för en eventuell utvidgning, varvid startandet av statligt företag
borde övervägas.

Andra kammaren hade bifallit denna utskottets hemställan.

Sedan andra kammaren delgivit första kammaren detta sitt beslut, hade
sistnämnda kammare hänvisat ärendet till sitt andra tillfälliga utskott, vilket
i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt, att första
kammaren måtte, med biträdande av andra kammarens berörda beslut, för sin
del besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående
den elektriska industriens lämpliga kapacitet och om formen för en eventuell
utvidgning, varvid startandet av statligt företag borde övervägas.

Reservation hade anförts av herr Löthner, fru Svenson och herr Alberjsson,
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, slutande med en hemställan, att motionerna 1:31 (11:51) och
11:331 icke måtte föranleda någon första kammarens åtgärd.

Herr Löthner: Herr talman! Över de två motioner, som behandlas i utskottsutlåtande!,
ha hörts tolv remissinstanser, representerande staten, de mest
auktoritativa representanterna för producenter och konsumenter av elektrisk
materiel samt landsorganisationen. Av alla dessa är det endast landsorganisationen,
som har tillstyrkt den i motionerna begärda utredningen.

KO inskränker sig emellertid till att helt kort konstatera, att här föreligga
de förutsättningar, som enligt arbetarrörelsens efterkrigsprogram böra vara
uppfyllda för att antingen staten skall organisera en rationellt upplagd konkurrerande
produktion eller de existerande företagen böra överföras i samhällets
ägo. Den sakkunskap, som DO åberopar för sitt ståndpunktstagande, utgöres av
metallindustriarbetarförbundet samt telegraf- och telefonmannaförbundet.

De övriga elva remissyttrandena innehålla inte något som ger stöd för utredningskravet.
Tillsammantagna utgöra de däremot genom den belysning av
vårt försörjningsläge på det elektriska området, som de ur olika synpunkter ge
just så mycken utredning på detta område, som för de närmaste åren är av
praktisk betydelse. Skall man planera för en längre framtid, måste man röra
sig med så många obekanta faktorer, att utredningens resultat blott blir av
rent teoretiskt värde.

Utskottsmajoriteten bär stannat för att rekommendera en utredning av detta
sistnämnda slag. Betydelsen av en sådan utredning kan jag för min del inte
fatta.

148

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Om utredning ang. statlig elektrisk storindustri m. m. (Forts.)

Jag skall inte närmare ingå på innehållet i de olika remissyttrandena, för
vilket redogöres i utskottsutlåtandet från andra kammaren.

Av utredningen framgår emellertid att ASEA intar en monopolställning
inom starkströmsindustrien, men att företaget tack vare just denna sin egenskap
av storindustri har goda förutsättningar att tillfredsställa det starkt
stegrade inhemska behovet och även den avtalade exporten till Ryssland.

Vad svagströmsindustrien beträffar bör man komma ihåg, att L. M. Ericssonkoncernen
inte, som det påståtts, är ensam om tillverkning av hithörande produkter.
Man bör erinra sig att det av telegrafverket bedrives en produktion av
sådan omfattning, att den täcker i runt tal hälften av verkets eget behov av
stationsniateriel och telefonapparater. I fråga om telefonkablar har L. M.
Ericsson-koncernen hittills dominerat — det är tydligt — utan att helt kunna
tillfredsställa det föreliggande behovet. Telegrafverket får därför för närvarande
täcka en del av sitt behov medelst import. L. M. Eriksson planerar emellertid
en utvidgning av kabeltillverkningen, och byggnadstillstånd har sökts
för ett med koncernen konkurrerande företag för kabeltillverkning här i vårt
land. Den erforderliga utökningen av svagströmsindustriens kapacitet synes
åtminstone oss reservanter i utskottet bli tillgodosedd genom dels denna planerade
nya anläggning, dels en av telegrafverket tilltänkt fördubbling av den
egna produktionen och dels slutligen cn betydande utökning av L. M. Ericssonkoncernens
produktionsresurser med bl. a. nya fabriker i Karlskrona och en
annan stad.

Både ASEA och L. M. Ericsson äro föremål för motionärernas misstänksamhet
inte bara i fråga om förmågan att producera utan också i fråga om
prissättningen. En grupp av motionärer beskyller till och med företagen för
monopolistisk uppskörtning av allmänheten. Priskontrollnämnden, vattenfallsstyrelsen
och telegrafstyrelsen vederlägga emellertid motionärerna i detta avseende.
Priskontrollnämnden konstaterar, att ur prisbildningssynpunkt tillräckliga
skäl icke föreligga för den utredning motionärerna önska. Vattenfallsstyrelsen,
som själv utövar den fortlöpande priskontroll på området, har därvid
funnit, att den inhemska prisnivån för starkströmsmateriel nu liksom före kriget
ligger väsentligt under importprisnivån. Telegrafstyrelsen slutligen anser,
att den alltjämt kan uppehålla en betryggande priskontroll dels genom sin egen
produktion och dels genom sina internationella kontakter.

Utöver dessa tre statliga kontrollorgan ha vi också vår förra året genomförda
monopollagstiftning såsom regulator på prissättningen å den elektriska
industriens produkter.

Reservanterna ha icke kunnat finna den påkallade utredningen motiverad ur
vare sig produktions- eller prissynpunkt och ha därför avstyrkt bifall till utredningsyrkandet.

Herr talman! Jag hemställer om bifall till reservationen.

Herr Hesselbom: Herr talman! Med hänsyn till den sena timmen skall jag
söka följa föregående talares exempel och fatta mig kort i denna fråga.

När det gäller den elektriska kraftens användning i vårt land kan man
konstatera, såsom det göres i motionen, att utvecklingen under de senaste
åren har gått mycket raskt. I de petita beträffande kapitalinvesteringarna
för kommande budgetår, som ingivits av vattenfallsstyrelsen, kalkylerar man
med en fortsatt ökning i kraftbehovet av mellan 500 och 800 megakilowattimmar
per år. Jag skulle hålla för troligt att utvecklingen kommer att visa,
att den högsta av de båda angivna siffrorna blir den riktiga. Och det är
fråga om huruvida inte också den kommer att överskridas.

Man kan invända, att den kraftiga utvecklingen under senare år har varit

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

149

Om utredning ung. statlig elektrisk storindustri m. m. (Forts.)
föranledd av kriget och därmed sammanhängande förhållanden, och det kan
ingalunda bestridas. Men det finns vissa andra omständigheter som göra, att
man oavsett denna speciella konjunktur även i fortsättningen bör kunna räkna
med en mycket kraftig stegring. Den elektriska energien erövrar nämligen
undan för undan nya användningsområden. Vi kunna ännu inte se slutet
på denna utveckling, och det är ganska troligt, att den elektriska kraften i
framtiden kommer att få allt mera vidsträckta användningsområden.

Vidare måste vi konstatera, att elektrifieringsgraden inom landet är mycket
olika. Den är en annan i städer och tätorter än på landsbygden, men den är
också mycket skiftande olika städer emellan. Om man skulle göra det tankeexperimentet,
att alla samhällen på den svenska landsbygden hade samma
elektrifieringsstandard som de samhällen, vilka nu ligga i toppen, skulle det
innebära en mycket stark ökning av elkraftens användning i vårt land. Och
ändå kan man konstatera, att inte ens de.samhällen, som nu uppvisa den högsta
standarden, äro färdigelektrifierade. Även där måste man räkna med en
fortsatt ökning.

Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden som vi motionärer ha ansett
det nödvändigt att fästa riksdagens uppmärksamhet på förhållandena inom
den elektriska industrien. Det är här inte bara fråga om att tillse, att den
erforderliga elektriska kraften kommer att produceras genom att nya vattenfall
utbyggas, utan det gäller i lika hög grad att skapa möjligheter att överföra
och distribuera den elkraft, som produceras. Det är ett faktum, att våra
överförings- och distributionsanläggningar för närvarande äro i mycket stor
utsträckning överutnyttjade. Det är ett problem för alla kraftdistributörer,
hur de skola kunna utöka och förstärka sina distributionsanläggningar så att
det kan bli möjligt för dem att mottaga en ökad efterfrågan. Det finns
många samhällen i vårt land, där påfrestningarna på distributionsnäten inge
mycket allvarliga bekymmer hos dem, som bära ansvaret för dessa nät, Det
är alltså inte tillräckligt att endast tillverka de generatorer och den utrustning
av annat slag, som behövas i kraftstationerna, utan det gäller också att få fram
de transformatorer, den ställverksutrustning och de kablar etc., som behövas
för att man skall kunna överföra och distribuera den elektriska kraften.

I motionen ha vi framhållit, hurusom det praktiskt taget enda företag i landet,
som arbetar inom starkströmsindustrien, är överbelastat. Leveranstiderna
äro mycket långa. Det synes icke vara möjligt, att detta företag inom en
rimlig tid skall kunna tillgodose det föreliggande behovet. Jag ber i det fallet
att få hänvisa till vad chefen för ASEA för några dagar sedan yttrade vid
eu pressmottagning, där han kom in på frågan om företagets orderstock. Om
1939 års beställningssiffra betecknas med 100, yttrade han enligt ett tidningsreferat,
får man för år 1944 siffran 140, för år 1945 218 och för år 1940 icke
mindre än 311. Han konstaterade vidare, att enbart vattenfallsstyrelsens beställningar
hos ASEA under perioden 1945—1946 genomsnittligt äro tre gånger
så stora som motsvarande order under åren 1937—1944. Jag är övertygad
om att det för en oöverskådlig tid framåt kommer att föreligga ett mycket
stort behov av olika slags elektrisk materiel, som icke kan tillgodoses med
nuvarande produktionsresurser.

Härtill kommer angelägenheten av att sörja för en ganska avsevärd export
av elektrisk materiel. Den svenska elektriska industriens produkter ha visat
sig vara begärliga ute på världsmarknaden. Vårt lands arbetare och tekniker
ha inom denna industri möjligheter att göra eu verklig insats. Inom denna
specialiserade industri med dess högkvalificerade produkter ha vi betydligt
större möjligheter att hävda oss i konkurrensen med andra länder än inom
många andra exportindustrier. Vi måste söka bevara våra gamla marknader

150

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Om utredning ang. statlig elektrisk storindustri m. m. (Forts.)
för denna exportindustri, men vi böra också taga vara på de stora möjligheterna
att erövra nya marknader, framför allt i Ryssland och Östeuropa. Den
tyska elektriska industrien försörjde tidigare praktiskt taget hela Europa med
elektrisk materiel av olika slag, och denna industri är nu totalt sönderslagen.
Det ser inte heller ut som om den under överskådlig framtid skulle kunna
återupprättas, i varje fall inte i sådan utsträckning, att den på nytt skulle
kunna fylla sin tidigare uppgift.

Man har hänvisat till möjligheterna att erhålla sådana produkter genom
import från andra världsdelar, speciellt då från Amerika. Den amerikanska
standarden svarar emellertid inte mot de europeiska förhållandena. Då det
gäller en lång rad av artiklar kan man därför knappast räkna med att eu
amerikansk export till Europa skall kunna få avgörande betydelse. Jag skulle
knappast tro, att den amerikanska elektriska industrien är villig att lägga
om sin standard, så att den passar europeiska förhållanden.

För mig står det alltså tämligen klart, att en utbyggnad av den svenska
elektroindustrien måste komma till stånd. Jag är också övertygad om att en
sådan utbyggnad kommer att äga rum.

Vad sedan beträffar frågan om det existerande svenska storföretagets dominerande
ställning, kan man konstatera att hela detta företags utveckling
har bestått i att det lyckats uppsluka alla konkurrenter som uppträtt på dess
marknad. Alla de gamla välkända firmorna — till exempel Nya Förenade och
Luth & Rosén — ha för länge sedan uppslukats av ASEA. På senare tiden
ha som bekant Elektromekano i Hälsingborg och Hämöverken i Härnösand
rönt samma öde, och härom dagen såg jag en notis i pressen, som meddelade
att ett annat gammalt företag •— Ecks i Partilie — nu har gått samma öde
till mötes. Jag är i tillfälle att när det gäller denna fråga kunna citera en
borgerlig tidning i Göteborg, som den 6 maj under rubriken »ASEA:s monopol»
bland annat yttrar, att den utveckling som innebär, att ASEA lägger
under sig alla andra företag inom branschen, kan bli mycket farlig för framtiden.
Tidningen fortsätter: »Överhuvud taget är den industriella maktkoncentration,
som ägt rum under storfinansens ledning, en lika stor fara för det
fria näringslivet som herr Wigforss.» Vi ha ju under det senaste halvåret
blivit matade med ett otal skrifter och annonser från representanter för de
s. k. näringslivets män, och finansministern har där utmålats såsom en mycket
allvarlig fara för det svenska näringslivet. Man förstår därför att ett likhetstecken
mellan herr Wigforss och den industriella maktkoncentrationen på
detta område måste betyda, att även det s. k. enskilda näringslivet ser en
mycket stor fara i denna maktkoncentration. I ledaren hänvisades också till
att man inom svenskt näringsliv är medveten om detta förhållande. Det heter:
»Svensk Industritidning, som är organ för den mindre och medelstora industrien,
framhåller i sitt senaste nummer att det finns anledning varna för
en utveckling sådan som ASEA:s.---Ett sådant företag kan också va ra

ett hinder för uppkomsten av nya företag och sund konkurrens i branschen.
»

Också jag är övertygad om att den utveckling, som här har skett, är till
hinder för en sund konkurrens inom den elektriska branschen.

I reservationen hänvisas till att priskontrollen varit så effektiv, att priserna
på detta område inte kunna anses vara oskäliga. Jag är villig erkänna,
att en priskontroll har varit nödvändig. Men priskontrollen i all ära. så är dock
den fria konkurrensen en i längden betydligt bättre garanti för att priserna
hålla sig på lägsta möjliga nivå. I det sammanhanget skall jag tillåta mig citera
ett avsnitt av Kooperativa förbundets yttrande, som inte refererats i utskottsutlåtandet.
Förbundets styrelse yttrar, att »en fri konkurrens mellan ett fler -

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

151

Om utredning ung. statlig elektrisk storindustri m. m. (Forts.)
tal företag under de gångna åren med all sannolikhet skulle ha lett till en
effektivare organisation inom industrien och även till lägre kostnader och lägre
priser. Styrelsen önskar, som av det nu sagda framgår, ur konsument- och
samhäiIssynpunkt förorda alla praktiska åtgärder, som syfta till att stimulera
konkurrensen inom branschen i fråga. Med denna principiella inställning
gäller frågan närmast med vilka medel det eftersträvansvärda resultatet bäst
och snabbast kan befordras.»

Jag ansluter mig helt till de synpunkter i Kooperativa förbundets yttrande,
som jag här har citerat.

Frågan är emellertid då, hur man på detta område skall åstadkomma den
önskvärda konkurrensen. I reservationen hänvisas till den utländska konkurrensen.
Jag har redan antytt vilka svårigheter man ute i Europa har att på
detta område överhuvud taget åstadkomma någon utvidgad produktion, och
jag har även framhållit att möjligheterna för en export från Amerika till
Sverige äro begränsade. Det är ett faktum, att de stora tyska elektriska industrierna
— alltså den verkliga konkurrenten på detta område — äro satta
ur spel. Någon allvarlig konkurrens från det hållet torde inte kunna förväntas
under en avsevärd tid framåt.

I reservanternas utlåtande har man antytt möjligheten att stimulera en import
utifrån genom att slopa tullarna. Riksdagen har emellertid för kort tid
sedan avvisat ett förslag, som gick ut på att tullarna på bland annat elektroindustriens
produkter skulle borttagas eller minskas.

I fråga om de olika remissinstansernas yttranden skall jag inskränka mig
till att konstatera, att näringslivets organisationer alltid synas vara^ redo att
förklara, att förslag om statlig verksamhet på ena eller andra området icke
äro lämpliga att genomföra. Industriförbundets yttrande kan jag för min del
inte fästa så stor vikt vid, eftersom det är känt att det här berörda storföretaget
är ett av de ledande inom förbundet. Man måste räkna med att detta
storföretag har ett betydande inflytande också inom installatörsförbundet.

Samhället kan enligt min mening, herr talman, inte stå likgiltigt inför utvecklingen
på den elektriska industriens område. Stat och kommun ha mycket
stora intressen att tillvarataga, och en statlig insats förefaller därför naturlig.
Det är ganska betecknande, att just ett statligt företag, nämligen telegraf -verket, sörjer för den enda verkliga konkurrens på detta område, som reservanterna
ha kunnat peka på. Telegrafverket har genom sin egen produktion
möjlighet att kontrollera priserna på de produkter, som detta verk behöver
i sin verksamhet. Den tanken ligger ganska nära, att andra statliga affärsföretag
skola slå in på samma väg och söka att genom en egen tillverkning
skaffa sig möjligheter att kontrollera priserna på de produkter, som de äro
i behov av.

Man har sagt, att förutsättningar för en utbyggnad i nuvarande läge inte
finnas. Materialsvårigheterna göra, har man menat, att vi inte kunna komma
längre. I fråga om råmaterialen kan man naturligtvis inte komma längre än
materialbasen tillåter, men när det gäller halvfabrikat har man möjlighet
att öka produktionen på detta område. Jag tänker framför allt på en sådan
detalj som elektroporslinet. Vad beträffar arbetskraften ber jag att få hänvisa
till arbetsmarknadskommissionens yttrande. Däri konstateras, att i vissa
delar av vårt land dock finnas arbetskraftsreserver att tillvarataga.

Jag är inte övertygad om att det skulle vara omöjligt att övervinna de svårigheter,
som man här liar uppradat. Jag tror tvärt om att det är nödvändigt
att stal smakterna ägna uppmärksamhet åt detta problem.

Då åtskilliga skäl tala för att en utredning på förevarande område kommer
till stånd, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

152

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Om utredning ang. statlig elektrisk storindustri m. m. (Forts.)

Herr Ölimau: Herr talman! Med hänsyn till den sena timmen hade jag inte
tänkt att deltaga i denna debatt, men det var ett yttrande av herr Löthner
som föranleder mig att för ett par minuter taga kammarens tid i anspråk.

Herr Löthner bestrider en uppgift i den kommunistiska motionen, att ASEA
bedriver en monopolistisk prispolitik. Jag vill i det sammanhanget bara hänvisa
till två fakta. För det första har ASEA under sista året höjt sin nettovinst
med icke mindre än 191 procent, och för det andra har man i Stockholm
— enligt meddelande från monopolutredningen genom direktör Bouveng — ett
hemligt försäljningskontor, dit alla inkomna order anmälas och där priser och
leveranser fastställas. Det är alltså fråga om en typisk monopolistisk organisation
med en prissättning, som uppskörtar allmänheten, staten och kommunerna.

Det var endast detta jag ville säga, herr talman, och jag ber i övrigt att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wehtje: Herr talman! Jag skall inte citera några tidningar, såsom
motionären herr Hesselbom gjorde. Jag tror det är bättre att söka bilda sig en
egen uppfattning om dessa förhållanden.

Kammarens ledamöter inse nog, att det var en starkt personligt färgad och
i väsentliga delar felaktig bild motionären gav av det största svenska elektriska
företagets utveckling. Herr Hesselbom sade, att ASEA:s utveckling mest bestått
i att det uppslukat andra, gamla företäg. Var och en som har varit i
Västerås och sett hur detta företag utvecklats måste ju få en helt annan uppfattning
om förhållandena. Hur förkastligt det än kan synas att sammanföra
mindre företag på det sätt, som ASEA har gjort, får man ändå erkänna, att
det kan ligga något i en sådan politik och att den kan medföra samhällsekonomiska
fördelar därigenom att det blir lättare att genomföra en rationalisering,
en effektiv arbetsfördelning mellan olika verkstäder o. s. v.

De skäl, som ha anförts för utskottets förslag och utredning, äro ju skäligen
magra, och man kan förstå det, om man tar del av de yttranden som inkommit
från de hörda myndigheterna. Utskottet talar först om att det är
önskvärt att införa en kontroll på prisbildningen. Detta skäl för den önskade
utredningen har emellertid blivit vederlagt, och utskottet har därför inte i fortsättningen
lagt tyngdpunkten på detta argument. I stället har man, synes det
mig, varit mera angelägen om att framhålla, att grunden för utskottets ställningstagande
har varit, att tillverkningskapaciteten inom den svenska elektriska
industrien under senare år inte varit tillräcklig. Anledningarna härtill
ha ju blivit ganska väl klarlagda.

Det är nu emellertid fråga om huruvida den mest välbetänkta åtgärden för
att avhjälpa bristerna är att göra en utredning om utvidgning av denna industri,
varvid startandet av ett statligt företag bör övervägas. Utskottet säger,
att betydande utvidgningar synas vara planerade. Förhållandet är väl emellertid
det, att högst väsentliga utvidgningar av de befintliga företagen redan
äro under utförande och på väg att färdigställas. Om kapaciteten blir tillräcklig
återstår ju sedan att se. Kapaciteten blir högst väsentligt mycket större
än före kriget, då en del av de svenska elektriska fabrikernas tillverkning
gick till export. Så är ju avsett bli fallet även i framtiden.

Efterfrågan på industriernas fabrikat beror emellertid nu av särskilda förhållanden,
som man måste beakta. Jag vill peka på några, främst de utomordenligt
stora investeringarna. Utbyggnaden av våra svenska vattenkraftverk
har blivit försenad och forceras nu. Det ställer också mycket stora krav
på maskinleverantörerna. Bostadsbyggandet fordrar också en hel del materiel,
liksom den forcerade elektrifieringen kräver tillskott av mj-cket större omfatt -

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

153

Om utredning <ang. statlig elektrisk storindustri in. m. (Forts.)
ning än tidigare. Under kriget har det vidare varit en stor eftersläpning
i fråga om försörjningen, vilken nu skall återhämtas. Importen har också försvårats,
under vissa år kanske till och med helt uteblivit.

Den uppgift som nu synes mig vara av betydelse är inte att utreda frågan
om utbyggnader, utan jag ser det i stället såsom en verklig uppgift att med
all makt söka utnyttja de befintliga och under utbyggnad varande anläggningarna.
Det har ju rapporterats, att det råder stor brist på arbetskraft. Att
avhjälpa denna brist måste vara synnerligen angeläget, värt att gripa sig an
med långt före nya utredningar om ytterligare utbyggnader.

Tänker man vidare på den överbelastning på den statliga förvaltnings- och
utredningsapparaten, som är rådande, synes det mig också skäligt att iakttaga
en mycket stor försiktighet med att nu pålägga denna apparat nya stora uppgifter.
Jag vill erinra om vilka svårigheter som föreligga att inom rimlig tid
få löpande angelägna frågor behandlade och avgjorda. Redan nu har näringslivet
att räkna med så stora dröjsmål, att effektiviteten blir betydligt nedsatt.
Risken för att dessa svårigheter komma att växa och att förvaltningsapparaten
inte på ett tillfredsställande sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter, särskilt
på det ekonomiska området, torde vara stora.

Jag vill i detta sammanhang peka på några förhållanden. Bränslekommissionen
kommer således att få en betydligt mycket svårare uppgift än tidigare
på grund av den nya pappersransoneringen. Det är två månader sedan denna
beslöts, men ännu så länge bar inte någon plan blivit fastställd för hur den skall
genomföras. Om inte tiden hade varit så långt framskriden, skulle jag ha visat
på vilka utomordentliga vådor för vår försörjning som denna handläggning av
ärendena medför. Det talas också om ransonering av den elektriska kraften.
Även detta ärende skall bränslekommissionen handlägga, och vi kunna endast
hoppas att det skall kunna ske med större resurser till förfogande än hittills
varit fallet. Jag kan också peka på handelskommissionens verksamhetsområde.
Lägg märke till i vilken utsträckning riktlinjerna för importregleringsfrågornas
handläggning fastslagits. Jag skall inte trötta med flera exempel. Jag
tror de anförda räcka till.

Om en utredning alltså rimligen ej kan sättas i gång nu, om viktigare arbetsuppgifter
förefinnas och om, vilket man också måste göra klart för sig, något
resultat av en sådan utredning inte kan beräknas få något värde förrän efter
åtskillig tid, då förhållandena kanske äro helt annorlunda än nu både med
hänsyn till tillverkningskapaciteten, med hänsyn till behov och avsättningsförhållanden
och med hänsyn också till möjligheterna till import, måste det för
varje sunt och fritt tänkande människa stå klart, att ett beslut om en utredning
inte är befogat.

Riksdagen bör enligt min mening ej beställa utredningar förrän man kan se
att de verkligen kunna genomföras. Under den tid som sådana beställningar på
utredningar vila och äro svävande utgöra de ett återhållande moment, en hämsko
på företagsamheten. Det medför en betydande osäkerhet för dem som överväga
att börja en verksamhet eller att utvidga eller omlägga sin verksamhet,
och det är ju en utveckling, som man, sett från de synpunkter som just nu äro
aktuella, måste söka förebygga.

Med vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Jag delar helt herr Wehtjes uppfattning.
att det inte är möjligt att skapa en ny elektrisk industri i vårt land inom
den närmaste framtiden. Men det är inte bara detta det gäller, utan det gäller
även i vilken man staten, såsom en stor avnämare av elektrisk materiel, skall

154

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Om utredning ang. statlig elektrisk storindustri m. m. (Forts.)
ha något som helst inflytande över prisbildningen på detta område. Staten är
ju den som i huvudsak bygger ut våra vattenfall. Staten använder mycket
elektrisk kraft för sina järnvägar. Staten driver telegrafrörelsen, och staten är
själv företagare på svagströmsområdet. Man frågar sig då, huruvida det inte
skulle vara möjligt att åstadkomma en samverkan mellan dessa olika företagdels
i statens tjänst och dels i det allmännas tjänst och huruvida inte ett sådant
samarbete skulle vara nyttigt för samhället i dess helhet. Det är främst
till detta som den föreslagna utredningen syftar.

När utskottet har stannat för att förorda en omedelbar utredning, sammanhänger
det med att det här i landet finns ett par ganska stora tyska företag,
vilkas framtid är oviss. Det kan sättas i fråga huruvida inte ett statsförvärv av
dem kan vara att tillråda, och under sådana förhållanden är det lämpligt att
man undersöker dessa frågor i ett sammanhang och alltså får klart för sig, i
vilken mån det är möjligt att på detta område etablera ett samarbete.

Jag skall inte gå närmare in på dessa spörsmål. Jag har endast velat ange
dem såsom utgörande huvudskälet för utskottets tillstyrkan av en omedelbart
igångsatt utredning.

Jag ber med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Albertsson: Herr talman! Det framgår tydligt av såväl herr Hesseiboms
som herr Elowssons yttranden, att syftet med utredningskravet innerst
inne är att få fram ett förslag om en statlig elektrisk industri.

Herr Hesselbom har för att styrka sina påståenden citerat åtskilligt ur Kooperativa
förbundets yttrande, men han har gjort det felet att inte ta med slutklämmen.
Det vore mycket som kunde behöva läsas upp ur detta yttrande, men
jag skall nöja mig med att citera följande få ord. Kooperativa förbundet säger:
»Enligt styrelsens uppfattning bör man i nuvarande extrema läge icke skapa
en ny stor industri inom elbranschen, som kommer att konkurrera med de befintliga
industriföretagen om arbetskraft och råvaror, utan i stället på andra
vägar söka skapa möjligheter för friare förhållanden och effektivare konkurrens
än hittills. Det effektivaste medlet härtill torde vara en minskning av tullskyddet
för ifrågavarande tillverkningar.»

Jag skall på grund av den långt framskridna tiden inskränka mig till att
med hänvisning till det anförda yrka bifall till reservationen.

Herr Franzon: Herr talman! Tiden är långt framskriden men jag skall
ändå be att få framföra några synpunkter i denna fråga.

Det har här talats om att kapaciteten inom den elektriska industrien borde
öka. Det har vidare talats om ASEA:s monopolställning. Men det har också
framhållits att vi före kriget hade en betydande import; jag tror man kan
säga. att importen av starkströmsmateriel, åtminstone vad det gäller den
mindre materielen, rörde sig om 60 ä 70 procent av hela det svenska behovet.
Genom att denna import har upphört och genom att de två tyska företagen i
Sverige, AEG och Siemens, vilka kanske voro de största konkurrenterna till
ASEA, också ha förlorat sin import och inte kunna driva sin verksamhet på
samma sätt som tidigare, har naturligtvis ASEA fått ett större inflytande på
marknaden än förr. Om det har varit skadligt eller till gagn vill jag inte yttra
mig om. Om vi gå tillbaka till tiden före kriget, tror jag vi kunna säga,
att vi alla inom landet voro mycket glada över alla den svenska industriens
nya landvinningar.

Jag skall här inte ta ställning till vare sig motionens yrkande eller till utskottets
förslag. Jag tycker att man i dagens läge skulle inrikta sig på att

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

155

Om utredning ung. statlig elektrisk storindustri m. m. (Forts.)
försöka öka produktionen på något sätt. På grund av den rådande situationen
blir man kanske lätt irriterad och gör en del anmärkningar, som man
inte skulle göra, om det vore mera normala tider. Jag skulle dock vilja påpeka,
att det i andra kammarens tillfälliga utskotts utlåtande finns någonting,
som inte återfinnes i första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande.
Andra kammarens utskott redovisar nämligen att det tagit del av utredningsmannens
yttrande om vad man eventuellt skall göra med dessa båda tyska
företag, AEG och Siemens, vilket däremot inte första kammarens utskott
gör. Dessa båda företag ha bedrivit sin verksamhet i Sverige under en lång
tid, det förstnämnda företaget i fyrtio år. Jag känner inte exakt deras omsättning
före kriget, men jag tror att de hade en omsättning av cirka 30 miljoner
kronor vardera. AEG har en fabrik i Stockholm, som sysselsätter 200
ä 300 man. Denna fabrik har upptagit en hel del tillverkningar på svensk
botten, som man tidigare importerade. Jag kan, herr talman, nämna att behovet
av en sådan hushållsartikel som en vanlig strömbrytare i detta land
väl är mellan 4 och 5 miljoner per år. Sieverts kabelverk, som var den enda
tillverkaren i landet före kriget, hade, skulle jag tro, en kapacitet av närmare
1 miljon strömbrytare per år. AEG har tagit upp denna tillverkning,
och dess tillverkningskapacitet är för dagen cirka 3 000 per dag.

Det är klart att dessa företag fylla en mycket stor uppgift, och om man
i dagens läge skall kunna få en ökad produktion till stånd skulle det naturligtvis
vara lyckligt och i hög grad önskvärt, att dessa båda företag, som nu
stå under administration, kunde få klarlagt hur det skall förfaras med dem.
överenskommelse är ju träffad i Amerika i vad det gäller de tyska kapitaltillgångarna.
Det har varit tvenne utredningar om vad man skall göra med
de tyskägda företagen. Den sista utredningen handhaves av en enda man,
nämligen direktör Lindencrona i Thulebolagen. Det finns många intressenter,
som vilja köpa både AEG och Siemens, och jag tror, herr talman, att det vore
lyckligt, om dessa båda firmor finge fortsätta i sina vanliga former, således
såsom privatägda.

Bäst skulle det vara, om man kunde realisera den av utredningsmannen
skisserade möjligheten att kunna intressera någon större utländsk firma för
dessa företag. Jag syftar här på en amerikansk firma, som är nämnd i denna
kammare i en tidigare debatt, en firma, som är betydligt större än ASEA och
som bedriver en omfattande forskningsverksamhet på detta område, som vidare
har konstruktioner att ställa till företagets förfogande, liksom ingenjörer
och fackmän, vilka således inte skulle behöva tagas från den svenska marknaden,
som har ritningar färdiga och som kanske även kan tillåta en export
till Sverige av nödvändig materiel. På det sättet skulle vi få ett företag, som
inte står under inflytande av något av de svenska stora företagen, som har
fabriker, som har områden att kunna utbygga sin verksamhet på och som
dessutom har tillfälle att kunna tillgodogöra sig utländskt kapital.

Viktigast är dock, som jag tidigare sade, att vi kunna få till stånd en import
av viktig materiel. Jag tror mig också veta, att detta utländska företag
inte önskar majoriteten i AEG. Det nöjer sig med eu minoritet och vill att
majoriteten skall ligga hos svenska intressenter. Möjlighet finns väl även att
tjänstemän och arbetare kunna få vara intresserade i detta företag.

Jag tror att det i dagens läge vore lyckligt, om vi kunde lösa just den
fråga jag här berört. När en utredning av den vidlyftiga omfattning, som
utskottet här begär, är färdig, kanske man skall finna att den svenska kapaciteten
på detta område är tillräcklig.

Jag har. herr talman, intet yrkande.

156

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Om utredning ang. statlig elektrisk storindustri m. m. (Forts.)

Herr Wehtje: Herr talman! Jag skall inte gå in på ett bemötande av herr
Elowssons uttalande angående önskvärdheten av att vidtaga åtgärder för att
få en kontroll över prisbildningen. Denna fråga har ju redan ingående behandlats
av de myndigheter, som ha yttrat sig, och de skäl, som herr Elowsson
anförde, gå inte utöver vad vi kunnat ta ställning till och pröva. Jag kan inte
finna, att något skäl tillkommit, som motiverar ett yrkande om en utredning.

Jag skall med några få ord beröra vad som i de sista anförandena sagts
om de förutvarande tyskägda företagen. Jag vill till att börja med peka på
att det är ungefär ett och ett halvt år sedan man började utreda frågan om
dessa företags framtida öde. Man har emellertid inte kommit längre än till
utredningsstadiet, och det är helt visst mycket att beklaga, eftersom dessa företags
möjligheter att lämna bidrag till landets försörjning av viktig materiel
därigenom ha blivit väsentligt förminskade.

Jag skulle också vilja understryka vad herr Franzon nyss sade. Jag tror att
det vore önskvärt, att vi, just med hänsyn till de tyskägda företagen, nu fattade
ett beslut om att avslå utredningsyrkandet. Såsom jag förut har framhållit
kommer nämligen ett svävande utredningsyrkande att avskräcka de eventuella
intressenter, som kunna vara hågade att föra dessa företag vidare, och
därigenom hämma utvecklingen. Jag tror också att om man anser det önskvärt
att dessa företag få en anknytning till utländska företag, kommer ett yrkande
från riksdagen om att förhållandena inom industrien i fråga skola utredas
och en planering ske efter statliga linjer att utgöra ett absolut hinder
för att utländska industrier skola intressera sig för dessa företag i Sverige. Om
man anser att den utveckling, som herr Franzon antydde, skulle kunna innebära
fördelar för vårt land, skall man absolut gå på avslagsyrkandet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall til!
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Löthner begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 12, röstar

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Ja — 49;

Nej — 37.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

157

Föredrogs och bordlädes den vid sammanträdets början avlämnade kungl.
propositionen nr 823. _

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag. varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1.18 på natten.

In fidem

G. H. Berggren.