1947. Första kammaren. Nr 25 (Riksdagens protokoll 1947:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Första kammaren. Nr 25.

Lördagen den 31 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade
dels Kungl. Maj :ts propositioner:

nr 301, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna
i samma städer komma att indragas m. m.; och

nr 306, med förslag till lag om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer,
m. m.;

dels och Kungl. Maj:ts skrivelse nr 302, med tillkännagivande att ett i statsverkspropositionen
under kapitalinvesteringar bebådat förslag angående anslag
till ny fångvårdsanstalt icke kommer att föreläggas riksdagen.

Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

År 1947 den 30 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksbanken ej
mindre för valperioden 1947—1950 efter herrar J. E. Björnsson och D. E. Hall,
vilka voro i tur att avgå, än även för återstående delen av valperioden 1946—
1949 efter herr A. I. Anderson, som avsagt sig, dels ock suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank; och befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1947—1950:

herr Bjömsson, Johan Edvard, ledamot av riksdagens

första kammare med 31 röster,

» Hall, David Emanuel, ledamot av riksdagens andra
kammare »31 » ,

för återstående delen av valperioden 1946—1949:

herr Hagberg, Erik Rudolf, ledamot av riksdagens

andra kammare » 30 » ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1948 försiggått:
herr Bergvall, John Helmer, ledamot av riksdagens

första kammare med 30 röster,

» Andersson, Olof, ledamot av riksdagens andra

kammare » 28 » .

» Sundén, Otto Ragnar, direktör » 29 » ,

A. J. Bär g. John Gustav son.

Oscar Carlström. Gust. Svedman.

År 1947 den 30 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksgäldskontoret
Första hammarens protoholl 1947. Nr 25. 1

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

för valperioden 1947—1950 efter herrar A. A. Lindqvist och J. E. Andersson,
vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i
nämnda kontor; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1947—1950:

herr Lindqvist, Axel Albert, ledamot av riksdagens

andra kammare med 29 röster,

» Andersson, John Elon, ledamot av riksdagens

första kammare » 29 » ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1948 försiggått:
herr Falla, Gunnar, ledamot av riksdagens andra kammare
med 29

» Svensson, Gustav Hjalmar, ledamot av riksdagens

andra kammare » 28

» Nilsson, Gustaf Valdemar, ledamot av riksdagens

andra kammare » 27

röster,

» ,
»

A. J. Bär g. John Gustav son.

Oscar Carlström. Gust. Svedman.

På framställning av herr talmannen beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelser till Konungen med anmälan om de förrättade valen.

Herr statsrådet W ig forss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 307, med
förslag till förordning om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 270, till Konungen i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ändrade
pensionsbestämmelser för heltidsanställda hemvårdarinnor inom den statsunderstödda
sociala hemhjälpsverksamheten.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
300, angående grunderna för höjning under budgetåret 1947/48 av löner utgående
enligt statens löneplansförordning m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den av herr Bär g, Johan,
och herr Åkerberg väckta motionen, nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Wehtje m. fl. väckta
motionen, nr 329, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag
till universiteten och den medicinska undervisningen m. m.

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen
den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemlställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj.ds proposition med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj ds denna dag avlämnade propositioner
och skrivelse nr 301, 302, 306 och 307.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 330, av herr Andersson, Elon, m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande;

nr 331, av herr Eriksson, Einar, och herr Thun, i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande;

nr 332, av herr Hesselbom m. fl., i anledning av Kungl Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98)
om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande;

nr 333, av herr Bergquist m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till domstolarna m. m.;

nr 334, av herrar ScMyter och Bergquist, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till domstolarna m. m.; samt
nr 335, av herr Wehtje och herr Elofsson, Gustaf, i anledning av Kungi.
Maj:ts proposition angående vissa anslag till universiteten och den medicinska
undervisningen m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 144, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1947/48 till uppförande av byggnader för institutet
för konserveringsforskning;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1947/48 till lotsverkets båtlånefond;

nr 146, i anledning av väckta motioner om anslag till anordnande av en
fritidsgård vid Göta ingenjörkår i Eksjö;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättrad lönestatistik
;

nr 148, i anledning av väckta motioner om anslag för budgetåret 1947/48
till fortbildningskurs för läkare vid det rättspsykiatriska undersökningsväsendet; nr

149, i anledning av väckta motioner om bidrag til] hälsovårdsförbund,
som har hälsovårdskonsulent;

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

nr 150, i anledning av väckt motion angående understöd till kommuner för
uppförande eller inredande av lokaler för sjuk-, hälso- och socialvården på
landsbygden;

nr 151, i anledning av väckt motion om inrättande av särskild lönedomstol;
nr 152, i anledning av väckt motion om ersättning till tandläkaren Sigvald
Nylén för förluster på grund av sjukdomsfall under tjänstgöring såsom
tandläkare vid flyktingläger;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser angående värnoliktslån;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens hantverksinstitut;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
främjande av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till skolöverstyrelsen jämte i ämnet väckta motioner;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1947/48 under V a huvudtiteln till brandväsendet jämte i ämnet
väckt motion;

nr 159, i anledning av väckt motion om förbättrade löneförmåner åt föreståndarna
vid landsortens poststä tioner m. cm.;

första lagutskottets utlåtande nr 39, i anledning av väckta motioner om utfärdande
av vissa föreskrifter att av länsstyrelserna beaktas vid fastställande
av brandordningar och om ändring av viss bestämmelse i normalbrandordningen
för landskommuner;

andra lagutskottets utlåtande nr 34, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om virkesmätning, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om virkesmätning, m. m., såvitt angår anslagsfrågor;
ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts memorial och utlåtande:
nr 10, angående remitterande till annat utskott av motion om effektivisering
och skärpning av den statliga priskontrollen m. m.; samt

nr 11, i anledning av väckt motion om utnyttjande i den statliga förvaltningen
av från statstjänst pensionerade befattningshavare.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 305, angående
hyresavdrag för folk- och småskollärarnas tjänstebostäder.

Den kungl. propositionen föredrogs och blev därvid bordlagd.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.15 förmiddagen.

In fidem
G. Ii. Berggren.

Tisdagen den 3 juni 1947.

Nr 25.

Tisdagen den 3 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 27, 28 och 30 nästlidne maj.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; och
nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30 juni 1943 (nr 570) om anställande
av distriktsbarmmorskor m. m.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 279, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 38 bifölles även av andra kammaren.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 435, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 8, över motioner angående startande av statlig elektrisk
storindustri och angående utbyggnad av den elektriska industriens kapacitet
och brytande av privatmonopolen och priskartellerna, m. m., beslöt första kammaren
hänvisa detta ärende till sitt andra tillfälliga utskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
301, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i
samma städer komma att indragas m. m.

Nr 25.

Tisdagen den 3 juni 1947.

-6

Efter föredragning av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 302, med tillkännagivande
att ett i statsverkspropositionen under kapitalinvesteringar bebådat förslag angående
anslag till ny fångvårdsanstalt icke kommer att föreläggas riksdagen,
beslöts att denna skrivelses innebåll skulle meddelas statsutskottet och skrivelsen
läggas till handlingarna.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
305, angående hyresavdrag för folk- och småskollärarnas tjänstebostäder.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
306, med förslag till lag om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 307, med förslag till förordning om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet nedannämnda motioner:
nr 330, av herr Andersson, Elon, m. fl.,
nr 331, av herr Eriksson, Einar, och herr Thun, samt
nr 332, av herr Hesselbom m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 333, av herr Bergquist m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till domstolarna in. m.;

nr 334, av herrar Schlyter och Bergquist, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till domstolarna m. m.; samt

nr 335, av herr Wehtje och herr Elofsson, Gustaf, i anledning av Kungl.
Majrts proposition angående vissa anslag till universiteten och den medicinska
undervisningen m. m.

Föredrogos och boTdlades ånyo statsutskottets utlåtanden nr 144—159,
första lagutskottets utlåtande nr 39, andra lagutskottets utlåtande nr 34, jordbruksutskottets
^utlåtande nr 42 samt första kammarens andra tillfälliga utskotts
memorial nr 10 och utlåtande nr 11.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 336, av herr Ström, i anledning av Kungl, Maj:ts proposition angående
vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m.;

nr 337, av herr Ström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m.;

nr 338, av fru Sjöström-Bengtsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet m. m.;

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

nr 339, av herr Nerman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till statens löneplansförordning m. m.;

nr 340, av herrar Åman och Wagnsson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av vissa tjänste- och familjepensioner m. m.;

nr 341, av herr Hage, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
reglering av vissa tjänste- och familjepensioner m. m.; samt

nr 342, av herr Hage, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.06 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 4 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Franzon till herr Ang. begärd

statsrådet Ericsson framställt en så lydande fråga: ^ ^ oTrtrtZs

»Är det statsrådets mening att den kommitté, som i år pa statsrådets iore- förhållandenn
dragning tillsatts för utredning om näringslivets lokalisering, även skall be- i sverige

handla de problem, som upptagits i motionerna 1:78 och 11:135 till 1945 m. m.

års riksdag och varom riksdagen i skrivelse nr 536 begärt utredning?»

Herr statsrådet Ericsson, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara nämnda fråga, erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Ledamoten av riksdagens första kammare herr Franzon har till mig ställt
frågan huruvida den kommitté som i år tillsatts för utredning om näringslivets
lokalisering även skall behandla de problem som upptagits i motionerna 1:78
och II: 135 till 1945 års riksdag och varom riksdagen i skrivelse nr 536 begärt
utredning. I motionerna i fråga har lämnats en redogörelse för befolknings-
och näringsförhållandena i Roslagen ävensom framhållits önskvärdheten
av en allmän utredning av de geografisk-ekonomiska betingelserna för dessa
förhållanden inom olika delar av landet.

Till svar på den framställda frågan får jag anföra följande. Utredningen angående
näringslivets lokalisering har bl. a. till uppgift att inventera nuvarande
utredningsverksamhet om näringslivets utveckling i olika landsändar och pa
olika orter samt föreslå åtgärder för dess samordning och utveckling. Utredningen
bör även framlägga förslag hur man skall kunna åstadkomma enhetliga åtgärder
från statliga myndigheters sida i lokaliseringsfrågor. Frågan om näringslivets
lämpliga lokalisering kan icke lösas enbart genom en till viss tidsperiod
begränsad undersökning av hithörande förhållanden, varför det torde böra förutsättas
att man får tillgång till ett särskilt organ som centralt kan överblicka
och handhava här ifrågavarande verksamhet. Utredningen skall vidare undersöka
möjligheterna att skapa särskilda länsorgan med uppgift att verka för en
förbättring av näringslivets förutsättningar inom de områden där sådana åt -

Nr 25.

Onsdagen den 4 jimi 1947.

Ang. begärd utredning om näringsförhållandena i Sverige in. m. (Forts.)
gärder finnas önskvärda ävensom föreslå kur samverkan skall åstadkommas
mellan centrala och lokala lokaliseringorgan. I utredningsdirektiven framhålles
att det icke synes vare sig lämpligt eller möjligt att nu genomföra någon
stort upplagd inventering och analys av näringslivets lokalisering och samhällsbildningen
i olika landsdelar. Detta förklaras av önskemålet att snabbt nå resultat
om hur näringslivets lokalisering skall kunna påverkas och hur en sådan
verksamhet skall kunna samordnas med samhällsplaneringen i övrigt. Utredningen
syftar bl. a. till praktiska åtgärder i avsikt att skapa förutsättningar
för ett bättre utnyttjande av arbetskraftstillgångarna i områden med relativt
ringa utvecklat näringsliv. Det torde få förutsättas att utredningen kommer
att ägna även förhållandena i Roslagen och frågan om vad som kan göras för
en utveckling av näringslivet därstädes erforderlig uppmärksamhet.

Herr Franzon: Herr talman! Jag ber att till statsrådet få framföra mitt
tack för det mycket snabba svaret på den fråga, som jag lämnade in i torsdags
föregående vecka. Jag tackar också -därför att svaret enligt mitt förmenande
är positivt åtminstone på ett par punkter.

"Vad som föranledde mig att framträda i denna fråga var, att i ett uttalande
till statsrådsprotokollet, när utredningen tillsattes, hänvisade statsrådet till den
utredning, som riksdagen begärde 1944 i anledning av motionerna 1:106 och
11:173. De motioner, som jag har nämnt i min fråga, 1:78 och 11:135, omnämndes
däremot inte. Jag förstår mycket väl, att de mängder av problem, som
togos upp i dessa motioner och som utskottet då erinrade om, inte alla kunna
tas upp i denna utredning. Men jag tänkte också samtidigt, att då denna riksdag
liksom föregående riksdagar redan begärt många utredningar, man skulle
kunna samordna utredningsarbetet och slippa sätta till för mycket kommittéer.
o Jag anser emellertid, att det är lyckligt att låta det organ, som herr statsrådet
nämner, ta upp dessa problem. Jag tror, att man där kan penetrera frågorna
bättre och kanske lättare komma till en lösning på längre sikt.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

.nr 336, av herr Ström, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m.;

.nr 337, av herr Ström, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m.;

nr 338, av fru Sjöström-Bengtsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angaende anslag för budgetåret 1947/48 till karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet m. m.; samt

nr 339, av herr Nerman m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till statens löneplansförordning m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda motioner:
nr 340, av herrar Åman och Wagnsson, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående reglering av vissa tjänste- och familjepensioner m. m.;

nr 341, av herr Hage, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
reglering av vissa tjänste- och familjepensioner m. m.; samt

nr 342, av herr Hage, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1947/48 till uppförande av byggnader för institutet
för konserveringsforskning;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1947/48 till lotsverkets båtlånefond; och

nr 146, i anledning av väckta motioner om anslag till anordnande av en
fritidsgård vid Göta ingenjörkår i Eksjö.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånj-o statsutskottets utlåtande nr 147, i anledning av Kungl. Ang. förbättMaj
:ts proposition angående förbättrad lönestatistik. råd löne statistik.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i propositionen nr 225 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga i statsrådsprotokollet över finansärenden för
den 11 april 1947 angivna förberedande åtgärder för förbättring av den officiella
lönestatistiken.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson och Gränebo,
fröken Andersson samt herrar Lundgren, Falla, Pettersson i Dahl, Johansson
i Mysinge och Birke, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Trots att jag inte står med mitt namn
under denna reservation, skall jag be att få något motivera reservanternas
ståndpunkt. Jag har nämligen i avdelningen deltagit i behandlingen av detta
ärende, men blev sedan förhindrad att närvara vid utskottsplenum.

Orsaken till att jag menar, att man inte nu bör sätta i gång med detta nya,
är i största allmänhet den, att man bör akta sig för saker, som ta arbetskraft
i anspråk i denna ytterst beträngda tid. Den utredning, som har lagt fram
ett förslag i denna fråga, har beräknat, att vid utredningens fulla genomförande
skulle ungefär 250 människor få sitta och syssla med bearbetningen av
materialet, och dessutom skulle ju alla landets arbetsgivare, små och stora, belastas
med en extra uppgiftsskyldighet. Nu säger visserligen Kungl. Maj:t
i propositionen, att man inte avser att sätta i gång med hela denna apparat
omedelbart, utan att man bör göra vissa förberedelser. Emellertid har jag suttit
så länge i detta hus, att jag har börjat lära mig hur det går till med saker
och ting. Man börjar så vackert, och det låter så oskyldigt, när man säger,
att det inte alls är meningen att nu sätta i gång med någon stor apparat. Men
när man väl har kommit i gång, så säger man nästa år eller året därpå, att
riksdagen ju har gått in för saken och då skall man också fullfölja den. Efter
en ganska kort tid äro vi så framme vid en full verksamhet, som sedan heller
aldrig brukar stanna inom de gränser man på utredningsstadiet avsåg. En
sådan bär sak kan alltså rent allmänt antas komma att bli mycket besvärlig i
arbetskraftshänseende.

Då frågar man sig: finns det här ett oerhört stort behov, som måste tillgodoses
trots svårigheterna? Vid undersökning av den frågan har åtminstone
jag kommit till det resultatet, att även om man kan påstå, att en sådan statistik
ibland skulle kunna vara till någon viss nytta, så fordras det i varje fall
inte ovillkorligen, att denna stora apparat kommer till.

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Ang. förbättrad lönestatistik. (Forts.)

Ett av de skäl, som man har anfört för en utvidgad lönestatistik, är att man
vid förhandlingar på arbetslivets område skulle kunna ha mycket god ledning
av en fullständig nominativ lönestatistik, så att man inte bara visste, hur
vissa grupper hade det — detta vet man ju redan — utan också för varje man
kunde säga, hur mycket han hade haft i inkomst.

Många av de remissinstanser, som ha yttrat sig, ha fullständigt reducerat
betydelsen av denna statistik och uttala att man inte kommer att ha beräknad
nytta av den. Jag tror för min del inte heller, att det kommer att spela någon
egentlig roll vid avtalsförhandlingar, om denna statistik är så fullständig,
som man här anser att den bör vara, eller inte.

Då således denna proposition inte är styrkt och då dess förslag samtidigt
skulle belasta hela arbetslivet och kräva ytterligare arbetskraft för materialets
bearbetning, tycker jag, att övervägande skäl tala för att man inte räcker
fram det lillfinger, som sedan kommer att medföra, att hela handen tas, i synnerhet
i detta för vårt land faktiskt beträngda läge.

Denna motivering skulle kunna göras mycket fylligare, men jag tycker, att
jag nu sagt det väsentliga. Med hänvisning därtill ber jag att få yrka bifall
till reservationen, som innebär avslag på Kungl. Maj :ts proposition.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Av herr Mannerskantz''’ yttrande
kunde man verkligen få den uppfattningen, att det skulle ske en mycket stor
olycka, om propositionen här bifölles och den lönestatistik komme till stånd,
som man syftar till sä småningom. Men det torde inte vara på det sättet.

Alla, som ha haft med underhandlingar att göra aldrig så litet, veta vilket
tidsödande moment det alltid inträder vid diskussionen mellan parterna om
parternas statistik och de argument som därvid framföras samt vilken irritation
detta också medför.

Landsorganisationen gjorde på sin tid framställning till regeringen om att
få en förbättrad lönestatistik, en så vitt möjligt objektiv och auktoritativ lönestatistik,
som inte behövde föranleda sådana diskussioner som det nu jämt och
ständigt blir vid förhandlingsbordet. Socialstyrelsen tillstyrkte en sådan utredning,
och den igångsattes, och förslag framlades. Detta förslag är, som herr
Mannerskantz här sade, ganska omfattande. Det skulle kanske behövas omkring
250 personer för att hålla apparaten i gång. Men departementschefen
säger ju i propositionen, att med hänsyn till rådande förhållanden kan man
inte nu sätta i gång med detta i full utsträckning. Han tillägger, att hela
förslaget kanske tarvar en översyn och en närmare utredning, men att man nu
skulle behöva göra vissa förberedande åtgärder i socialstyrelsen, vilka skulle
vara till gagn för blivande löneunderhandlingar. Närmast gäller det att ge
Kungl. Maj:t fullmakt härtill, och det vill utskotts majoriteten. Men utskottets
majoritet uttalar också, att försiktighet bör iakttagas, när detta arbete
skall utformas, och utskottet rekommenderar på tredje avdelningens förslag
den linje i arbetet, som statistiska centralbyrån har dragit upp. Man anser
där, att man kan gå betydligt enklare fram än vad de sakkunniga förordat.
Därför har man redan nu velat säga ifrån, att man kanske inte behöver ge sig
in på ett så vidlyftigt arbete, som de sakkunniga hade tänkt sig.

Nu gäller det som sagt en fullmakt till de förberedande åtgärderna. Då
syftet är att här få bort ett irritationsmoment hos parterna vid löneförhandlingar,
torde det inte finnas några skäl att reflektera på reservanternas förslag,
utan man bör följa utskottets förslag, till vilket jag sålunda yrkar bifall.

Häri instämde herr Boman.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Ang. förbättrad lönestatistik. (Forts.)

Herr Bergquist: Herr talman! I egenskap av ordförande i den sakkunnigutredning,
som lagt fram förslaget om förbättrad lönestatistik, får jag val
anse, att jag i viss mån sitter på de anklagades bank. Såväl statsutskottets majoritet
som ännu mer dess minoritet har ansett, att de sakkunniga gått alltför
långt, då de framlagt förslag om en väsentlig utökning av vår lönestatistik.

Meningarna inom den kommitté som arbetade med detta ärende, voro ju
också delade. På arbetarsidan och bland de opartiska ledamöterna hyste man
inte någon tvekan om att en väsentlig förbättring av vår lönestatistik borde
genomföras, om den något så när skall motsvara de krav, som man nu för
tiden har att ställa på en sådan statistik. På arbetsgivarsidan i kommittén
ansåg man däremot, att det inte fanns anledning att lägga ned några större
kostnader på en förbättring av statistiken.

Syftet med den utredning, som vi hade att verkställa enligt direktiv av
finansministern, var att undersöka, vad man kunde göra för att effektivisera
den nuvarande lönestatistiken, och samtidigt naturligtvis se till att en effektivisering
av lönestatistiken kunde ske för något så när rimliga kostnader.
Det rådde nog inte någon tvekan inom kommittén om att vår nuvarande lönestatistik
är ganska otillfredsställande. För vissa stora arbetstagargrupper är
den helt enkelt undermålig. För skogsarbetare, lantarbetare, sjömän, hembiträden
o. s. v. ha vi praktiskt taget inte någon som helst modern lönestatistik,
och i fråga om andra stora arbetstagargrupper är den som sagt mycket bristfällig.
Vi kommo inom kommittén till den uppfattningen, att det skulle vara
önskvärt att åstadkomma en förbättring och att det gällde att få lönestatistiken
så utarbetad, att den kunde tjäna det dubbla syfte, som en sådan statistik
bör tjäna, nämligen dels att vara en vägledning vid handläggning
överhuvud taget av ärenden som röra vår allmänna ekonomiska politik, dels
att vara ett pålitligt och av alla parter uppskattat underlag vid de avtalsförhandlingar,
som jämt och samt pågå.

Syftet var alltså att få till stånd en statistik, som tjänade dessa ändamål.
Vi gjorde då upp ett förslag, hur man skulle kunna nå fram till detta mål,
och vi beräknade vad det skulle kosta. Jag vill gärna säga, att jag för min
del kände mig ganska orolig inför de stora kostnader, som en effektiv lönestatistik
skulle draga med sig, och även inför det stora arbete, som det
skulle medföra både för dem, som hade att lämna uppgifter till statistiken,
nämligen arbetsgivarna, och för de administrativa organ, som sedan skulle
bearbeta uppgifterna. Vi prövade därför på ett tidigt stadium, om man skulle
kunna nöja sig med en representativ undersökning på detta område, varvid
man alltså tog ut en liten grupp av arbetsgivarna efter några metoder och
inhämtade uppgifter från dem. De, som voro intresserade av lönestatistikens
förbättring och som jag tror representera en viss sakkunskap, gjorde emellertid
med energi gällande, att en sådan representativ lönestatistik inte ger
va>d man önskar att en lönestatistik skall ge. Den ger nämligen inte möjligdiet
att jämföra löneställningen vid ett företag inom en bransch med löneställningen
vid ett annat företag inom samma bransch och inte heller möjlighet
att följa de individuella variationer, som dock betyda så mycket då det gäller
att förhandla om nya avtal.

Vi kommo därför till det resultatet, att skall man ha en verklig effektiv
lönestatistik, måste man nog grunda den på nominativa uppgifter från arbetsgivarna.
Sedan blir det en annan fråga, hur långt man därvidlag skall gå,
vilka storleksgrupper av arbetsgivare som man skall ta med då det gäller
att föreskriva uppgiftsskyldighet.

Vi kände oss nog litet skrämda för det arbete, som skulle komma att åläggas
arbetsgivarna, men vi räknade med att om företagen lägga upp en ordent -

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

An;/, förbättrad lönestatistik. (Forts.)

lig lönebokföring, som anpassar sig till de krav lönestatistiken ställer på
dem, behövde det inte bli så särskilt betungande. Man skulle då direkt ur lönebokföringen
kunna hämta de uppgifter, som äro erforderliga, och det skulle
kunna gå ganska lätt. Det har ju nu varit nödvändigt för företagarna att
lägga om sin lönebokföring med hänsyn till skatten vid källan. Om man
kunde bygga på denna nya bokföring, skulle lönebokföringen utan alltför stora
svårigheter kunna läggas upp så att den direkt kunde användas för lönestatistiken.

Dessa omständigheter gjorde, att vi ansågo oss i kommittén böra lägga fram
ett förslag, där frågeställningen var: hur skola vi ordna lönestatistiken, om
vi verkligen vilja nå fram till en modern och fullständig sådan? Finansministern
har, då han framlagt sin proposition, ansett sig i varje fall inte för
närvarande kunna gå så långt som kommittén gjort i sitt förslag, och jag
är inte alls förvånad över detta; jag skulle nog själv vilja rekommendera en
viss försiktighet för närvarande, då det gäller denna gren av statistiken.
I en tid som den nuvarande, då det är så ont om arbetskraft och man måste
se till att det inte utföres något, som inte helt och hållet uppväger de bördor
man lägger på vederbörande, bör man gå försiktigt fram. För den skull
har jag ansett, att man bör kunna stanna vid det uttalande, som statsutskottets
majoritet har gjort och vari man ansluter sig till tanken på en förbättring
av lönestatistiken men anser, att man för närvarande inte bör ta steget
fullt ut utan avvakta andra tider. Jag antar nämligen, att man får tolka
utskottsmajoritetens uttalande på detta sätt.

Jag vill vidare säga, att frågan om en förbättring av lönestatistiken inte
enbart är en svensk fråga. Vi ha samarbetat därom med representanter för
de nordiska länderna. Det pågår alltsedan socialministerkonferensen i Köpenhamn
1945 en strävan att samordna och likrikta den nordiska lönestatistiken.
Givetvis få vi där liksom vid allt nordiskt samarbete ta hänsyn till önskemål
från de andra nordiska länderna.

Jag vill också säga, att då man talar om hur skrämmande det skulle vara
med den föreslagna uppgiftsskyldigheten, så bör man komma ihåg, att Danmark
har gått ungefär så långt som vi ha föreslagit här. Det är visserligen
inte statliga myndigheter, som sköta det hela, utan det är den danska arbetsgivareföreningen,
men den infordrar i mycket stor utsträckning nominativa
uppgifter från sina medlemmar, och på dessa uppgifter bygges sedan även
den officiella statistiken.

Jag tror alltså, herr talman, att det är av värde, att vi så småningom kunna
få fram en lönestatistik, som motsvarar helt andra fordringar än man kan
ställa på den nuvarande, men jag förstår också, att man i nuvarande läge iakttar
en viss återhållsamhet. Under nu rådande förhållanden har jag för min
del inte något annat yrkande än om bifall till statsutskottets förslag.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det torde väl vara känt
för de flesta, hur trötta människor i allmänhet äro på statistik. Jag har själv
erfarenhet därav. I min hemort står jag i nära kontakt med folk, som skall
lämna statistik och begära uppgifter, och med myndigheter, som ideligen begära
statistiska uppgifter av kommunala organ och andra. Folk är så trötta
på statistik, att tidpunkten nu vore lämplig att försöka få eu begränsning av
statistiklämnandet. Här är man nu i stället inne på en väg för att öka ut statistiken,
och detta under en tid när det gäller både att spara och att se sig om
efter arbetskraft.

Det har sagts, och även den föregående ärade talaren betonade detta, att den
statistik, som det här är fråga om, skulle få ett särskilt stort värde vid av -

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Ang. förbättrad lönestatistik. (Forts.)

talsförhandlingar, Man har beskrivit, hur det går till vid avtalsförhandlingar;
den ena parten bestrider statistiken, likaså den andra parten, och till slut gör
var och en av de förhandlande för sig upp en egen statistik, medan den officiella
inte får det.värde, som man vill tillmäta den.

Den proposition, som här föreligger, är ju ganska svävande till sitt innehåll.
Det hade varit bättre, om man på kammarens bord hade haft en proposition,
där man rent kunnat utläsa vad som skall bli resultatet och vad slutmålet är.
Enligt det referat, som propositionen innehåller av de sakkunnigas förslag, ha
dessa föreslagit, att den första löneräkningen skulle avse år 1948, varvid det
enligt de sakkunnigas beräkning skulle komma att gälla omkring 1 540 000 i
enskild eller allmän tjänst sysselsatta personer, därav 485 000 förvaltningspersonal
och 1 055 000 arbetare. Även snabbundersökningar skulle börja 1948
och omfatta cirka 300 000 arbetare. Kostnaderna för löneräkningen år 1948
beräkna de sakkunniga till omkring 1 545 000 kronor, och för snabbundersökningar
samma år beräknas cirka 350 000 kronor. Detta är visserligen inte propositionens
förslag, men jag föreställer mig att det i alla fall lämnar en anvisning
om vart det leder, om man sätter i gång med en sådan statistik.

Av de remissvar, som ha ingått och av vilka en del mycket kort refereras
på sidan 20 i propositionen, finner man också, att de hörda remissinstanserna
ha ställt sig ayvisande eller mycket tveksamma till värdet av denna statistik.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig vara tveksam om man
därigenom kan vinna några praktiska fördelar vid löneavtälsförhandlingar.
Järnvägsstyrelsens uttalande är också tveksamt, Sveriges redareförenings och
Bankernas förhandlingsorganisations likaså. Svenska landskommunernas förbund
förklarar, att enligt de erfarenheter förbundet gjort i fråga om lönestatistik
och förhandlingsverksamhet har förbundet svårt att inse värdet av de
sakkunnigas förslag i vad det avser landskommunernas arbetstagare. Svenska
landstingsförbundet har beträffande sitt förvaltningsområde anfört liknande
synpunkter. Föreningen Skogsarbeten säger, att de lönestatistiska uppgifternas
betydelse vid förhandlingar om löneavtal icke bör överdrivas, enär det
ofta vore andra faktorer, som inverkade vid avtalsförhandlingar. »Även mycket
noggranna och tillförlitliga lönestatistiska uppgifter finge ett begränsat
värde såsom informationsmaterial vid avtalsförhandlingarna, varför en noggrann
prövning, huruvida arbetet och kostnaden för tillskapandet av en dylik
statistik motsvarade den praktiska nyttan av denna, vore på sin plats.»

Det är uppenbart, att här vill man pålägga arbetsgivarna en ny belastning
i form av statistiska uppgifter, som kräva folk och kostnader, vid sidan om
alla de liknande uppgifter, som de redan ha, och detta för att åstadkomma
en statistik, om vilkens värde det råder den allra största tveksamhet. Att vid
denna tidpunkt begära en fullmakt, såsom sker i propositionen, att vidta åtgärder
i förslagets syfte, synes mig olämpligt med hänsyn till tidsläget.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr Bergvall: Herr talman! Då jag i denna fråga har anslutit mig till
utskottsmajoriteten, skall jag be att med ett par ord få motivera min ståndpunkt.

För mig bär det länge — och därvidlag skiljer jag mig från den föregående
talaren — framstått som ganska klart, att det i olika sammanhang föreligger
ett behov av en väsentligt bättre lönestatistik än den vi för närvarande ha
här i Sverige. Jag har bara en begränsad erfarenhet för egen del från förhandlingar
mellan arbetsgivare och arbetare, men jag bär dock deltagit i olika sådana
under de sista tjugo åren, och jag måste konstatera, att inte eu utan många

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Ang. förbättrad lönestatistik. (Forts.)

gånger ha vi verkligen önskat, att vi hade haft tillgång till några ostridiga
siffror, som varit ägnade att belysa det faktiska löneläget, och inte bara tillgång
till uppgifter, som lämnats av den ena eller andra parten. Ingendera
parten kan naturligtvis i det avgörande ögonblicket komma ifrån sin egen intressebetoning.
Parterna äro inte objektiva domare i egen sak. Det har inom
min begränsade erfarenhetsram ofantligt många gånger varit önskvärt och angeläget
att ha tillgång till någonting, som inte baserat sig på de intresserade
parternas ståndpunktstaganden.

Det är emellertid självfallet, att trots att man inser värdet av att den svenska
lönestatistiken förbättras, kan man ändå vara tveksam om den mycket stora
omfattning, som sakkunnigkommittén har velat ge åt denna statistik. Men jag
måste erinra om att det inte är detta omfattande förslag, som vi i dag ha att
ta ställning till, utan departementschefen har gått ut ifrån att man skall kunna
ordna det billigare och enklare. Och den alldeles särskilda försiktighet, som
vi i nuvarande i arbetskraftsavseende utomordentligt tryckta läge måste iaktta,
inte bara i detta sammanhang utan i många sammanhang, har ju mycket kraftigt
understrukits i utskottsutlåtandet, då utskottet konstaterar: »Slutligen
vill utskottet i detta sammanhang framhålla, att även beträffande en begränsad
utvidgning av den offentliga lönestatistiken försiktighet bör iakttagas
under nu rådande förhållanden.»

Jag har inte anledning att här i kammaren i alla avseenden betona mitt
förtroende för den sittande regeringen; tvärtom måste jag ofta uppträda i rollen
som kritiker. Men det förtroendet har jag för nuvarande regering, att jag
litar på att den, efter de egna uttalandena i propositionen, efter utskottets och
— om vi fatta beslut i enlighet med utskottets hemställan — riksdagens utomordentligt
starka understrykande, inte kommer att glömma bort att vara mycket
försiktig med att i nuvarande situation ta i anspråk pengar och framför allt
arbetskraft för en utvidgning av lönestatistiken.

Jag räknar sålunda med en försiktig, försöksmässig utvidgning, och med denna
utgångspunkt tvekar jag inte, då mitt personliga intryok av det stora behovet
av eu förbättrad lönestatistik är så starkt, att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Statsutskottets ärade ordförande
åberopade här vissa remissyttranden, bland annat från landstingsförbundets
styrelse, och jag ber med anledning därav att få närmare redogöra för detta
jdtrandes innehåll. Det är välgörande kortfattat och koncist.

Där står bland annat: »Landstingsförbundets styrelse inser till fullo värdet
av en lönestatistik, som är praktiskt användbar i den allmänna ekonomiska
och sociala politiken samt i förhandlingsarbetet. Den nuvarande offentliga statistiken
torde härvidlag vara behäftad med vissa brister, som i möjligaste mån
böra avhjälpas på lämpligt sätt.»

Det är, såsom kammarens ärade ledamöter torde finna, inte något direkt avstyrkande.
Men sedan fortsätter styrelsen •— jag skall vara fullt objektiv i
min redogörelse för yttrandet: »Särskilt i fråga om den i förhandlingsarbetet
använda lönestatistiken torde det emellertid vara förknippat med svårigheter
att åstadkomma en offentlig statistik, som verkligen kan helt ersätta parternas
egen statistik. Även en relativt omfattande och ingående offentlig lönestatistik
torde nämligen många gånger av parterna behöva kompletteras med
aktuella uppgifter.»

Sedan erinrar styrelsen om att ackordssystem icke förekommer hos landstingens
befattningshavare och att de centrala överenskommelserna äro så utformade,
att man direkt kan utläsa respektive löntagares förmåner. Styrelsen

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Ang. förbättrad lönestatistik. (Forts.)

anser, att på det sättet kan erhållas ett fullt tillfredsställande underlag för
den lönestatistik styrelsen behöver. Det är på dessa- grunder som styrelsen avstyrker
förslaget.

Nu nämnde både herr Mannerskantz och herr J. B. Johansson, att den föreslagna
statistiken skulle kräva mycket arbetskraft. Det är med hänsyn därtill
som vi i utskottet ha skrivit mycket restriktivt. Men jag ber att få erinra
om att i den mån statens offentliga lönestatistik kan göras mera fullödig kunna
otvivelaktigt de båda'' partsorganisationema minska sin personal, ty det är
väl allmänt bekant, att vissa av våra större fackförbund ha åtminstone tidvis
en ganska stor arbetsstyrka sysselsatt med just sådana här uppgifter. Om
vi kunna utvidga den statistik, som upprättas genom statens försorg, kommer
således enligt min uppfattning personalbehovet att minska framför allt hos
arbetstagarnas organisationer, men även hos arbetsgivarnas.

Jag har, herr talman, under många år inom mitt yrke nödgats insamla primäruppgifter
för en viss statistik, och jag måste bekänna, att man kan ha
trevligare sysselsättning. Men man måste också medge, att vi leva i ett så
komplicerat samhälle, att det är en tvingande nödvändighet att ha tillgång
till viss statistik. Då jag, som jag nyss sade, har den mycket bestämda uppfattningen,
att i den mån staten kan förbättra sin statistik, kunna partsorganisationerna
minska sin, har jag för min del anslutit mig till utskottsmajoritetens
förslag.

Jag ber också att få fästa uppmärksamheten på att finansministern har avsevärt
begränsat de sakkunnigas förslag och att utskottet, såsom herr Bergvall
påpekade, är ytterligt restriktivt i sin tillstyrkan.

Det är på dessa grunder, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Bergquist: Herr talman! Statsutskottets ärade ordförande bestred, om
jag fattade honom rätt, att en förbättring av lönestatistiken överhuvud taget
skulle vara av reellt värde. Det tycker jag är ett något djärvt påstående efter
vad som framkommit under utredningen och remissbehandlingen av detta
ärende.

Som skäl för denna sin ståndpunkt framhöll statsutskottets ordförande, att
den som något känner till förlikningsarbete och förhandlingsarbete angående
löneavtal vet, att den officiella statistiken inte betyder någonting alls, utan
att arbetstagarparten och arbetsgivarparten lägga fram var och en sin statistik,
som man på motsatta sidan ser med den största misstro. Detta är alldeles riktigt.
Att den officiella statistiken vid förlikningsarbete och avtalsförhandlingar
för närvarande inte betyder någonting för parternas ståndpunktstagande
beror på två skäl. För det första är statistiken för gammal. Det tar nu så
lång tid att bearbeta den, att när resultatet av en statistisk undersökning föreligger,
har materialet blivit föråldrat och motsvarar icke de förväntningar som
parterna ställa på det. För det andra är den nuvarande lönestatistiken så bristfällig
och så ofullständig, att den inte kan tjäna till underlag för förhandlingar
om ändrade lönevillkor. Men det är just detta, som ett förslag om effektivisering
av lönestatistiken avser att avhjälpa. Efter förslagets genomförande skulle
den officiella lönestatistiken kunna komma fram så snabbt och bli så fullständig,
att båda parterna skulle kunna utnyttja den med fullt förtroende. Jag
är övertygad om att i fall man har en statistik, som båda parterna utan något
som helst misstroende kunna lita på, kommer det att underlätta avtalsförhandlingarna,
och det kan alltså främja arbetsfreden.

Herr J. B. Johansson framhöll som stöd för sin uppfattning, bland annat,
att en del remissinstanser kritiserat de sakkunnigas förslag. Här råder det,

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Ang. föi bättrad lönestatistik. (Forts.)

liksom vanligen är fallet, ganska delade meningar hos remissinstanserna. Men
om man betraktar den grupp av remissinstitutioner, »om statsutskottets ärade
ordförande åberopade, ser man lätt, att det är en ganska ensidigt sammansatt
grupp. Man kan finna en annan grupp, som med samma styrka hävdar, att
det skulle vara av mycket stort värde för förhandlingsarbetet och ur andra
sypunkter, om lönestatistiken kunde bli bättre än den är.

Statsutskottets ärade ordförande åberopade också, att kostnaderna komme
att bli mycket stora. När jag utredde denna fråga, blev även jag beklämd
inför risken att statistiken skulle bli så dyrbar. Men nu får man inte alltför
mycket skrämmas av dessa siffror. Statsutskottets ordförande nämnde till
exempel, att en löneräkning komme att kosta över en miljon kronor. Därvidlag
bör man emellertid komma ihåg, att enligt vårt förslag är tanken ingalunda
den, att en sådan löneräkning skulle ske varje år, utan den skulle göras med
vissa intervaller -— vart femte eller vart tredje år eller vad man kan finna
lämpligt. Lönestatistiken skulle således inte varje år dra samma kostnad.

Då det gäller kostnaderna, får man också komma ihåg just vad herr Iwar
Anderson här framhållit, att en utökning och en förbättring av den officiella
statistiken måste kunna leda till besparingar i fråga om organisationernas
statistik. Enligt finansministerns direktiv ingick det i vårt uppdrag att försöka
få klarhet i hur mycket man kunde spara på privat statistik, om man
förbättrade den statliga statistiken. Tyvärr visade det sdg omöjligt för oss
att lösa den frågan. Vi försökte få in uppgifter från organisationerna, huruvida
de kunde avstå från sin egen statistik, om vi förbättrade den statliga,
eller huruvida de fortfarande behövde den i någon begränsad omfattning.
Organisationerna svarade, att de inte kunde ge något bestämt besked förrän
de verkligen fingo se vad den förbättrade statliga statistiken komme att ge.
Enligt min mening är det ganska självfallet, att om man får en verkligt
vederhäftig och aktuell statlig statistik, kan man inte räkna med att de privata
organisationerna ha några som helst intressen av att föra en statistik, som
ger ungefär detsamma-, utan då komma de säkerligen att använda sina arbetskrafter
på bättre sätt. I realiteten kommer alltså en förbättring av den statliga
lönestatistiken inte att- medföra sådana oerhörda kostnader som det kanske
ser ut.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag har många gånger i denna kammaretalat
för besparingar i statistiken och särskilt för effektiviserande besparingar,
men jag kan inte göra det den här gången. Jag anser, att herrar J. B. Johansson
och Mannerskantz uppenbarligen nedvärderat betydelsen av en effektiv
statistik på ifrågavarande område. Jag är här förekommen av herrar Bergvall
och Bergquist. Jag vill helt understryka vad de ha sagt angående betydelsen
av att vi få en objektiv lönestatistik och vill som fackman betyga, att vår
nuvarande lönestatistik är ytterligt bristfällig. Det vet för övrigt var och en
som något har sysslat med den.

Men jag kan hålla med herr Mannerskantz om att det ligger en risk i att vi
utvidga och utvidga på statistikens område utan att tänka på att statistiken
blir verkligt effektiv. Jag skulle till och med här vilja bygga ut herr Mannerskantz’
argumentering. Det är kanske inte i första hand här fråga om de
250 människorna, som skola syssla med att sammanställa statistiken, utan det
största arbetet kommer på uppgiftslämnarna, på näringslivet och på enskilda.
När vi här i riksdagen besluta om ny statistik, tänka vi alltför mycket på de
kostnader, som komma att åvila statsbudgeten, men de verkligt stora, kostnaderna
komma i själva verket att falla på enskilda medborgare och på näringslivet.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Ang. förbättrad lönestatistik. (Forts.)

Om vi få fram en effektiviserad statlig lönestatistik, skulle det i detta fall
betyda — och där vill jag anknyta till vad herr Bergquist alldeles nyss sade —
besparingar för samhället i dess helhet. Jag kan inte bevisa det, ty det finns
intet material här som man kan falla tillbaka på, men jag är bestämt övertygad
om att besparingarna inom den enskilda statistiken komma att bli så stora, att
de komma att motväga den kostnadsökning som kommer att ske beträffande den
statliga statistiken.

Nu har ju utskottsmajoriteten skrivit mycket restriktivt. Utskottet säger, att
även beträffande en begränsad utvidgning av den offentliga lönestatistiken bör
försiktighet iakttagas under rådande förhållanden.

Som frågan alltså ligger till, vill jag, herr talman, bara anmäla, att jag för
min del kommer att rösta med utskottsmajoriteten.

Herr Wehtje: Herr talman! Jag har en stark känsla av att man i denna
diskussion betydligt överdriver bristen på statistiskt material. I de ständigt
återkommande löneförhandlingarna har också jag ofta deltagit, men jag har
inte funnit, att det uppstått någon irritation på grund av att statistiken inte
skulle vara tillfredsställande. Jag har aldrig sett, att förhandlingarna ha fördröjts
på grund av att det inte funnits tillräckligt material för en bedömning.
Båda parternas representanter — såväl arbetsgivarnas som landsorganisationens
eller fackförbundens representanter — äro så väl underrättade om löneläget
både i sitt eget fack och i närgränsande eller jämförbara fack, att det
inte vållar någon svårighet att få fram ett material, på vilket man kan grunda
ett bedömande, och detta material kan helt visst föreläggas och förelägges också
de opartiska förlikningsman, som så ofta anlitas. Jag tror därför, att man
med enkla medel ur det redan befintliga materialet skulle kunna skapa ett tillförlitligt
underlag för bedömandet.

Landshövding Bergquist berörde svårigheterna att få fram statistiskt material.
Huruvida sådana svårigheter föreligga eller inte, tror jag inte beror på vilken
näringsgren det gäller, utan det beror snarare på om det är fråga om stora
eller små företag. Landshövding Bergquist talade om att det särskilt för lantbruket
och sjöfarten var så svårt att erhålla statistiskt material. Efter vad jag
vet ha de stora organisationerna också på dessa områden en fullt tillfredsställande
statistik, som kan ställas till förfogande. Men för småföretagen är det
naturligtvis svårt att få fram ett tillräckligt material, och så blir det sannerligen
även i fortsättningen.

Professor Wahlund underströk en sak, som också jag skulle vilja framhålla,
nämligen att man så gärna ser på vad kostnaderna bli för staten och vilken
central organisationsapparat som måste tillskapas för att få fram ett material
som detta, men inte alls tänker på den belastning, som kommer att påläggas
företagen. Om herrarna visste hur utomordentligt hårt företagen ha pressats på
allra sista tiden genom att de måste åta sig uppbörden av källskatten, hade ni
inte tagit på en uppgift som denna på det lättvindiga sätt som nu sker. Den,
ena uppgiften efter den andra lägges utan vidare på företagen. Det syns ju
också vad följden har blivit. Se på statistiken över den anställda förvaltningspersonalen!
Medan arbetarstyrkan inom industrien har vuxit med ett visst
procenttal — som jag nu inte kan direkt ange —• har förvaltningspersonalen
mer än fördubblats. Men frågar sig: hur har detta blivit möjligt? Det kan ju
inte vara riktigt, att man på så att säga improduktiv personal skall lasta
över allt flera arbetsuppgifter. Då blir vårt samhälle till slut bara ett utrednings-
och statistiksamhälle. Statsministern omtalade i ett interpellationssvar
helt nyligen, i vilken utsträckning statens egen förvaltningsapparat vuxit. An Första

kammarens protokoll 19Ji7. Nr £5. 2

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Ang. förbättrad lönestatistik. (Forts.)

svallningen beror bland annat på att man skall samla alla möjliga uppgifter
centralt.

Sedan säges det, att om vi nu få en tillfredsställande statlig statistik, kunna
naturligtvis huvudorganisationerna —• arbetsgivarföreningen och landsorganisationen
— minska sin statistik. Det tror jag blir möjligt blott i mycket
liten utsträckning. De komma att fortsätta med sin statistik, men den kommer
väl att avse delvis andra uppgifter. Jag tror inte, att man därvidlag kan räkna
med någon mera väsentlig besparing.

Här ämnar man nu gå mycket längre än man gjort tidigare. Man skall insamla
nominativa primäruppgifter, och det är särskilt mot detta reservanterna
ha reagerat. Ingen av de centrala organisationerna på arbetsmarknaden har
sammanställt sådana. Det innebär ju en utomordentligt mycket större belastning,
eftersom det då gäller att ange lönerna för de enskilda arbetstagarna i
stället för att som nu lämna summariska uppgifter om total lönesumma och antal
arbetare. Det är lättare för företagen att få fram dessa uppgifter än de nominativa
uppgifterna.

Herr talman! Med vad jag har anfört hemställer jag om bifall till reservationen.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Walilund, som yttrade:
Herr talman! Jag skulle vilja säga till herr Wehtje, att jag kan förstå, att
han från sin erfarenhetssfär kan uttala sig på det sätt han gjorde. För min del
har jag andra erfarenheter, och av en tillfällighet har jag just i dag vid en
förhandling fått vara den, som skulle representera statistiken utanför parterna.
En av parterna lade fram en statistik, som jag skulle tro dragit stora
kostnader^ Nå, i detta fall avvek visserligen parternas statistik inte så mycket
från min, men det visar ju att den var skäligen onödig. Har man en objektiv
statistik, tror jag, att de båda parterna många gånger kunna avstå från
att göra egna statistiska sammanställningar.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Herr Bergquist bestyrkte
mitt uttalande om att statistiken blir för gammal, innan den kan användas,
och sade att detta skulle vara ett av skälen till att man nu skulle sätta i gång
med denna nya statistik, som skulle komma snabbt. Men det låg ju en motsättning
i herr Bergquists yttrande när han sedan förklarade, att det inte är
meningen att statistiken skall göras varje år, utan till vissa delar förnyas blott
vart femte eller vart tredje år. Då har man ju i alla fall inte ständigt någon
för dagen aktuell statistik till hands.

Om man skall nöja sig med en statistik, som upprättas med vissa års mellanrum
eller som begränsas till vissa stickprov, då får för övrigt inte heller
den statistiken något värde, ty den ger inte ett fullödigt uttryck för läget.
Hur man vänder på detta, kan jag inte komma ifrån den misstanken, att även
om man nu talar om en begränsning, så blir det till slut fråga om ett statistiskt
arbete av stor omfattning och med betydande kostnader. Det är därför
som jag för min del inte vill gå med på någon utvidgad statistik, förrän jag
får se i en proposition, vilken omfattning statistiken verkligen skall erhålla.
Här begäres bara en fullmakt att vidta vissa förberedelser, men innan man ger
ytterligare fullmakter vill man gärna se vad slutresultatet blir.

Herr Andersson i Arboga replikerade mig i fråga om citatet ur landstingsförbundets
yttrande. Jag följde ordagrant referatet i propositionen, där det
står: »Svenska landstingsförbundet bär beträffande sitt förvaltningsområde
anfört liknande synpunkter» — d. v. s. samma synpunkter som landskommunernas
förbund, nämligen att förbundet har svårt att inse värdet av de sak

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Ang. förbättrad lönestatistik. (Forts.)

kunnigas förslag i vad det avser förvaltningspersonalen. Av det yttrande,
som herr Anderson läste upp, fann jag att landstingsförbundet hade avstyrkt
förslaget, vilket inte direkt står utsagt i propositionen.

Herr Bergquist uttalade att de yttranden på s. 20 i propositionen, som jag
citerade, utgöra en ensidig grupp. Jag vill då fråga, om länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, som också har förklarat sig vara tveksam, kan hänföras
till den »ensidiga grupp», på vilken herr Bergquist syftade.

Herr talman! Jag har ingen anledning att ändra mitt yrkande.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att
tillägga något utöver vad som redan har anförts av representanterna för utskottsmajoriteten.
Jag vill bara understryka, att den försiktighet under den
närmaste tiden, som utskottet talar om, är jag åtminstone för min del beredd
att iakttaga.

Att det kan råda tvekan så fort det gäller en utvidgning av skyldigheten
att inlämna statistiska uppgifter är förståeligt, ty det kan ju inte vara angenämt
för dem, som skola lämna uppgifterna, att få sitt arbete ökat. Men
detta besvär måste vägas mot det allmännas behov av dylika uppgifter. Inom
alla de kretsar, där man behöver använda lönestatistik för att kunna bedöma
olika samhällsförhållanden, finns det nog bara en mening, nämligen att den
svenska lönestatistiken är synnerligen efterbliven. Om man jämför med förhållandena
i andra kulturländer, måste man nog konstatera, att våra möjligheter
att bedöma det verkliga löneläget äro betydligt mindre än vad man
har i andra länder. Jag kan givetvis inte påstå, att jag har någon stor erfarenhet
såsom arbetsgivare, men i den mån som förhandlingarna mellan de i
statens tjänst anställda och staten spegla de förhållanden, som råda på den
allmänna arbetsmarknaden, kan jag tryggt säga, att det inte minst under
senare år vid löneförhandlingarna har förelegat mycket bestämda meningsskiljaktigheter,
som ytterst ha bottnat i att det inte har funnits någon tillförlitlig
lönestatistik.

När herr Wehtje nämner de ökade omkostnader, som företagen ha måst vidkännas
genom att det allmänna pålagt dem ökade skyldigheter, och därvid
särskilt pekar på följderna av källskatten, ger jag honom fullständigt rätt
i hans konstaterande av detta faktum. Men det är väl ändå inte detta som är
orsaken till den Starka ansvällningen av tjänstemannapersonalen inom industrien,
utan detta fenomen är i hög grad en följd av de moderna rationaliseringssträvandena.
Men denna utveckling ger oss naturligtvis ytterligare en
anledning att under den närmaste tiden iakttaga stor försiktighet.

Jag begärde ordet, herr talman, egentligen för att påpeka, att Kungl. Maj:ts
förslag i själva verket endast innebär en fullmakt att ge socialstyrelsen i uppdrag
att undersöka, på vad sätt vi skola kunna få till stånd en bättre lönestatistik
utan att kostnaderna bli alltför stora. Kungl. Maj :t har inte begärt
några pengar för nästa budgetår, utan det rör sig här blott om förberedande
arbeten. Men det skulle givetvis vara meningslöst att igångsätta dessa förberedande
arbeten, om det här i riksdagen funnes en majoritet som vore beredd
att säga nej, om regeringen sedan begär pengar för att få fram den statistik
som kan befinnas erforderlig. Ett bifall till utskottets förslag i denna
punkt är nog en nödvändig förutsättning för att vi skola kunna komma fram
till bättre förhållanden i fråga om vår lönestatistik.

Herr Hage: Herr talman! Jag har i min borgerliga gärning ett 40-tal år
sysslat med att sammanställa och bearbeta .statistik. När jag blev riksdagsman,
tyckte jag, att jag var så sakkunnig på detta områule, att jag på grundval
av de erfarenheter, som jag hade gjort, väckte en motion om att bearbet -

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Ang. förbättrad lönestatistik. (Forts.)

ningen och publiceringen av den officiella statistiken skulle inskränkas. Jag
hade nämligen kommit till den uppfattningen, att vi här i landet bearbeta och
publicera statistik i större utsträckning än vad som är av nöden. Motionen
bifölls av båda kamrarna på det sättet att riksdagen begärde en utredning i
frågan. Som »straff» för att jag väckt motionen utsågs jag till ledamot av de
s. k. statistiksakkunniga, som fingo i uppdrag att utreda frågan. Kommitténs
ordförande var numera avlidne landshövding Schotte. Teknisk sakkunnig och
ledande man i kommittén var den likaledes numera avlidne statistikprofessorn
Wicksell i Lund.

Jag framförde inför statistiksakkunniga ett förslag, som jag för övrigt vid
upprepade tillfällen har gjort mig till talesman för, nämligen att man på olika
områden skulle inskränka sig till att noggrant insamla statistiska uppgifter,
men bearbeta -dem, endast i den mån detta bleve nödvändigt, eller exempelvis
med vissa tidsmellanrum. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle visserligen inte
innebära någon lättnad för dem, som stå bakom herr Wehtje m. fl. och som
ha att bidraga med uppgifter för statistiken. Men det skulle antagligen i varje
fall medföra en minskning av statens allmänna utgifter.

Under mitt arbete med statistiken gjorde jag också ganska snart den erfarenheten,
att den statistik, som verkligen är av betydelse vid bedömandet av sociala
frågor, inte var tillfredsställande, i varje fall inte på den tiden, och den
kanske inte är det nu heller. Vi böra därför — synes det mig — i allmänhet
både hopsamla och bearbeta statistik, som rör sociala förhållanden. Men det
finns säkerligen en mängd områden inom den officiella statistiken, där vi
skulle kunna inskränka oss till att insamla uppgifter, men uppskjuta deras
sammanställande till dess att så behövs eller med vissa tidsmellanrum.

Jag vet faktiskt inte i vad mån det förslag i syfte att begränsa kostnaderna
för statistiken, som jag framförde redan inför statistiksakkunniga, har vunnit
beaktande under de år som gått. Jag vidhåller emellertid på denna punkt
min gamla tanke.

Då utskottet nu understryker, att det gäller att få fram erforderlig lönestatistik
men samtidigt iakttaga sparsamhet, har jag alltså velat begagna^ tillfället
att fästa uppmärksamheten på denna möjlighet att nå detta mål. I
övrigt vill jag — med utgångspunkt från vad jag här sagt om den sociala
statistikens nödvändighet — deklarera, att det synes mig som om utskottet
med rätta betonar önskvärdheten att få till stånd en tillförlitlig lönestatistik.
Ty jag betraktar för min del lönestatistiken som en social statistik, då ju lönerörelserna
i vår tid äro en social angelägenhet. Men det kan kanske då övervägas,
om ej i någon mindre mån även inom detta område man kan inskränka
sig till att insamla erforderliga uppgifter och företaga bearbetningen först
då detta blir nödvändigt, eller med vissa tidsintervaller. Jag har, herr talman,
under många år försökt att vinna gehör för denna metod, varigenom vi åtminstone
i någon mån skulle kunna minska statens utgifter för vår statistik.

Jag är fullt medveten om det motstånd, som från vissa håll reses mot tanken
att inskränka på statistiken. Redan i samband med statistiksakkunnigas
undersökningar fick jag erfarenhet av detta motstånd. Kommittén tillkallade
representanter för olika statliga verk och frågade dem om de kunde ge anvisning
på, hur vederbörande verks statistik skulle kunna minskas. Men varenda
en av de tillkallade verkrepresentanterna svarade, att deras verk tvärtom behövde
mera statistik. Men då slog gamle landshövding Schotte näven i bordet
och sade: »Statistiken skall minskas! Herrarnas uppgift är bara att tala om
för oss, var ni anse, att denna inskränkning lämpligen skall göras!»

Såvitt jag förstår, finnes det i nuvarande läge knappast någon möjlighet
att genomdriva en minskning av statistiken mot det motstånd, som reses från

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Ant), förbättrad lönestatistik. (Forts.)

alla ämbets- och tjänstemän. Faktum är emellertid att bearbetningen och insamlandet
av vår vidlyftiga statistik betunga budgeten med så stora kostnader,
att vi böra göra allvar av det gamla talet om att statistiken och utgifterna
för densamma måste minskas.

Utskottets utlåtande är emellertid, herr talman, skrivet på ett sådant sätt,
att där även gives något uttryck för tanken att spara inom detta område. Jag
kan därför biträda detsamma, varför jag 6åledes ber att få ansluta mig till
utskottets yrkande.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Min ärade vän på bohus bänken började
sitt anförande med en felaktighet då han gjorde gällande, att jag skildrat det
föreliggande förslaget som »en stor olycka». Jag har inte alls klassificerat
olyckans storlek. Även om det bara är eu liten eller halvstor olycka, tycker jag
emellertid, att vi böra värja oss mot vad som här föreslås. Vi skola inte inskränka
oss till att bara söka förebygga de verkligt stora katastroferna, ty då skulle
vi dåligt fylla vår uppgift här i riksdagen.

Jag förstår, att det har varit svårt för utskottet att riktigt få sammanhang
i resonemanget. Utskottet skriver mycket restriktivt och ber finansministern
vara snäll att ge det hela en betydligt mindre omfattning än vad de sakkunniga
föreslagit. Finansministern har ju också förklarat sig villig att iakttaga
en dylik återhållsamhet. Men samtidigt betonar utskottet, att den nuvarande
lönestatistiken är ofullständig och att knappast någon tror på den. Det återstår
då att bevisa, att den föreslagna nya lönestatistiken med den begränsade
volym, som man här säger sig vilja ge den, verkligen kommer att bli tillräckligt
representativ för att folk skall tro på den. Jag misstänker för min
del, att det hela tvärtom kommer att leda till ytterligare krav på utökad
statistik. Uppgifterna till den blivande statistiken skola ju inlämnas av de företagare
som utbetala lönerna, men dessa uppgifter samlas redan nu i den
lönestatistik som arbetsgivarparten för. Även LO skall väl bidra med material,
men det kan ju inte heller bli annat än de uppgifter som LO i sin tur
får från fackförbunden. Jag måste verkligen fråga, om man tror, att de statistiska
uppgifter, som inlämnas av en arbetsgivare, bli riktigare därför att de
passera via en myndighet, som bara har att skriva av och sammanställa siffrorna?
I ett förhandlingsläge, där det passar för t. ex. arbetarpartens allmänna
resonemang att försöka skapa misstroende mot den officiella statistiken, behöva
diess förhandlare ju bara anföra, att uppgifterna komma från företagarna själva,
varför även den officiella statistiken med samma fog som all annan statistik
kan stämplas som bluff och skoj. Om viljan är god, vilket den naturligtvis
kommer att vara vid många tillfällen, kan man på det sättet lätt misstänkliggöra
även den officiella statistiken.

För att den officiella lönestatistiken skall bli fullt oangriplig måste den, såvitt
jag förstår, först och främst få formen av en allmän statistik, vilket säkerligen
så småningom kommer att leda till krav på utvidgning av den nu föreslagna
ramen. Dessutom måste myndigheterna, om de skola kunna garantera
att statistiken är fullt objektiv, kontrollera riktigheten av de uppgifter som
lämnas från företagarna, vilket är nästan omöjligt. Det är därför tvivelaktigt,
om man kan nå det mål som det föreliggande förslaget syftar till. Samtidigt
underskattar man uppenbarligen de svårigheter ocli besvärligheter, som komina
att vållas genom insamlandet av det erforderliga underlaget för lönestatistiken.

Gentemot herr Hage vill jag säga. att det skulle vara fullständigt felaktigt
att förfara på det sätt som han rekommenderar. Herr Hage föreslår ju, att
man bara skall utföra tre fjärdedelar av arbete!, d. v. s. man skall besvära
landets företagare med att lämna in uppgifter, men sedan skulle man inte

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Ang. förbättrad lönestatistik. (Forts.)

bearbeta materialet förrän det vore nödvändigt. Det kan väl inte vara praktiskt
att gå till väga på det sättet. Det är ju knappt en fjärdedel av arbetet
som återstår sedan det stora besväret med uppgifternas insamlande ute i arbetslivet
klarats av. Har man en gång samlat in materialet, bör man inte
vara så dum, att man avstår från möjligheterna att få fram frukterna av det
hela, när bara en mindre del av arbetet återstår.

Jag vill vidare fråga statsrådet Wigforss och dem som stå bakom detta
förslag, om de verkligen tro, att det i nuvarande läge är möjligt att få fram
den personal, som erfordras för att hos arbetsgivarna ombesörja statistikinlämningen
och utföra bearbetningen av materialet hos socialstyrelsen eller
statistiska centralbyrån. Jag tror för min del inte, att man kan anskaffa
denna personal utan att ta den från andra viktiga arbetsområden. Det finns
inte längre någon ledig arbetskraft i vårt land. Om man kan uppbringa erforderlig
personal för arbetet med denna statistik, betyder det bara att man
drar bort den från produktionen.

Det är, herr talman, redan nu alltför många personer som sitta och skriva
här i landet och alltför få som sprätta dynga, för att ta ett drastiskt exempel.
Om denna utveckling fortsätter, kommer folk till slut helt enkelt inte att ha
några varor att köpa för alla de pengar som man förtjänar. Blott en ökad
produktion kan förbättra läget i landet. Jag vill naturligtvis inte påstå, att
ett avslag på det föreliggande förslaget kan spela någon nämnvärd roll då
det gäller att minska bristen på arbetskraft inom produktionen, men jag anför
denna synpunkt därför att det bör vara en allmän strävan i hela vår politik
att inte i onödan dra folk från produktionen.

Jag har, herr talman, av de anföranden som hållits här inte kunnat bli övertygad
onj att de fördelar, som otvivelaktigt i någon män äro förenade med
det föreliggande förslaget, uppvägas av de olägenheter som komma att uppstå
när de sakkunnigas förslag, som man väl måste räkna med, så småningom
blir förverkligat till cirka 150 procent.

Herr Karlsson, Gustaf, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag fick det intrycket att herr Mannerskantz skildrade det föreliggande
förslaget som en olycka därigenom att han sade, att vi skulle akta oss
för att ens ge ett finger åt dem som kräva bättre statistik, ty då skulle de
strax ta hela handen. Detta uttryck om ett finger och hela handen brukar
ju alltid användas i samband med att man varnar för en viss potentat, som
vi människor i allmänhet anse det vara en olycka att komma i kontakt med.

Herr Bergquist: Herr talman! Herr J. B. Johansson anklagade mig för att
ha talat osammanhängande, då jag å ena sidan utlovat en snabb statistik och
å andra sidan antytt att det kan ta år eller kanske ännu längre tid att få
fram materialet.

Om man läser de sakkunnigas förslag, finner man emellertid, att det inte
finns något motstridigt i detta resonemang. Vi ha nämligen föreslagit två
helt olika åtgärder. Vi ha föreslagit för det första att man med jämna mellanrum
skall verkställa löneräkningar, som skola omfatta alla arbetstagare i
landet vare sig de äro i privat, kommunal eller statlig tjänst. För det andra
ha vi föreslagit, att man årligen skall göra löneundersökningar inom de fack,
där avtalsförhandlingar äro aktuella. Vi ha tänkt oss, att arbetsmarknadens
parter på hösten skola anmäla att det nästa år blir aktuellt med löneavtalsförhandlingar
inom vederbörande fack, t. ex. grov- och fabriks-, metallindustrien
o. s. v. Då skulle socialstyrelsen på våren samma år som löneförhandlingarna
skola börja göra en statistisk löneundersökning, omfattande en månad

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Ang. förbättrad lönestatistik. (Forts.)

eller ett kvartal. Uppgifterna skola bearbetas så snabbt, att resultatet kan
föreligga färdigt vid tiden för avtalsförhandlingarnas början.

Det finns således inte alls någon motsättning i vad jag säger, då jag förklarar
att vi skola kunna få en snabb och pålitlig statistik, som kan ligga till
grund för avtalsförhandlingarna, och dessutom en mera fullständig statistik,
vilken senare skall åstadkommas genom då och då återkommande löneräkningar.

Statsutskottets ärade ordförande anmärkte också på att jag varit så vårdslös,
att jag inrangerat länsstyrelsen i Göteborg i en »misstänkt» skara av
remissmyndigheter. Jag har naturligtvis den allra största aktning för länsstyrelsen
i Göteborg. Jag sade bara, att när man ser på den grupp, som statsutskottets
ordförande åberopat till stöd för sin inställning, finner man att
den är ganska ensidigt sammansatt. Det utesluter ju inte att det kan finnas
någon i denna grupp, som inte hör till den sida som jag närmast tänkte pa.

Med anledning av herr Wehtjes anförande vill jag endast säga, att under
hela den tid, som jag sysslat med denna fråga, har allt motstånd mot alla
förbättringar av lönestatistiken kommit från arbetsgivarnas sida -— vi hade ju
i kommittén representanter för både arbetsgivareföreningen, LO och TCO.
Detta är måhända inte så stor anledning att förvåna sig över, ty arbetet och
merkostnaderna för denna statistik komma ju i stor utsträckning att falla
på arbetsgivarna, under det att arbetstagarna i detta fall inte drabbas av
några utgifter eller något besvär. För mig som fullständigt neutral har det
gällt att ta ställning till de skäl, som åberopats å ömse sidor, då jag hade
att fatta min egen personliga ståndpunkt i frågan huruvida man skulle förorda
en utökad lönestatistik eller icke. Från arbetgivarsidan har egentligen
aldrig anförts annat än att en förbättrad lönestatistik inte skulle få något
större värde. Alla som deltagit i löneförhandlingar veta emellertid hur det i
verkligheten går till: från båda sidorna gör man gällande, att det material
som förebragts icke är tillförlitligt. För mig som utomstående har den uppfattningen
legat ganska nära till hands, att det maste vara till fördel, när
två parter skola förhandla om ändrade ekonomiska villkor, att det finns en
objektiv statistik, som alla med förtroende kunna vända sig till och där man
kan få det material, som är önskvärt och erforderligt för att kunna ta ståndpunkt.
Jag har alltså — utan någon större tvekan måste jag säga — kommit
till den uppfattningen, att det måste vara en fördel för båda parter att få en
bättre statistik.

Sedan kommer den andra frågan, som även herr Mannerskantz var inne pa:
vinner man verkligen så mycket på denna anordning, som här föreslås, att den
är värd sitt pris? Det är ju en omdömesfråga. Jag tror inte, att jag kan övertyga
herr Mannerskantz om att detta arbete är värt sitt pris. Jag tror emellertid,
att det blir en hel del fördelar med det. Jag har efter den diskussion, som
här har förts, inte kommit till annan uppfattning än den, som jag har haft
tidigare, nämligen att man bör sträva efter att få en bättre lönestatistik.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall bo att få säga några ord till herr Mannerskantz Jag

vill då först påpeka, att vad jag sade gällde vår statistik i allmänhet
och icke speciellt lönestatistiken. Jag anser nämligen, att man här kan utvidga
diskussionen till att även beröra statistiken i hela dess omfattning och
herr talmannen har ju inte gjort någon erinran mot det. Utgår man alltså från
statistiken överhuvud taget — såväl lönestatistiken som annan statistik ■ så
finns det enligt den uppfattning, som jag här propagerade för, många statistiska
uppgifter, som man kan nöja sig med att förvara, så att de finnas till -

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Ang. förbättrad lönestatistik. (Forts.)

gängliga vid behov. Herr Mannerskantz’ linje innebär däremot, att man ■—
särskilt då det gäller visst slag av lönestatistik — inte skall samla ihop några
uppgifter alls. Hans linje måste ju då leda till den nackdelen, att om det
sedan behövs statistiska uppgifter, till exempel i lönefrågor och i frågor rörande
socialt arbete, finns det inte något material alls tillgängligt, icke ens
att bearbeta.

Min linje i detta avseende måste alltså ur social synpunkt vara en bättre
linje än herr Mannerskantz’ rent negativa linje.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! I detta ärende finnas åtskilliga
argument, som inbjuda till den betänksamhet, som reservanterna hysa,
men som det under en kort kammardebatt inte är möjligt att i sin helhet genomgå.
Jag skall i alla fall söka att ytterligare bestyrka skälen till min tveksamhet.

I fråga om yttrandena över sakkunnigförslaget finner jag, att konjunkturinstitutet
påpekat, att lönestatistikens förhållande till andra pågående eller
planerade statistiska undersökningar överhuvud taget inte blivit berörd av de
sakkunniga. Riksräkenskapsverket framhåller, »att de sakkunnigas utredning
i väsentliga stycken vore ofullständig. Frågan om möjligheterna till en koordinering
av lönestatistiken eller viss del därav med andra former av statistik
(folkräkning, företagsräkning eller intensivundersökning av inkomst och förmögenhet)
vore icke berörd av de sakkunniga».

Het är därför inte så underligt, när man granskar hela ärendet och så väl
som jag känner till, hur impopulär statistiken är bland folk, att man ställer sig
tveksam. Människorna äro som jag sade i början trötta på statistik, de äro faktiskt
förargade över all den statistik, som avfordras dem. Jag finner alltså, att
det finns goda skäl att ställa sig betänksam och
mer av statistik, när man hör sakkunniga myndigheter uttala dels avstyrkande
och dels anmärkningar, att det inte har tagits tillräcklig hänsyn till nu pågående
statistiska utredningar. Att få en snabb statistik betvivlar jag är möjligt.
Vi känna till hur det samlas in massor av statistiska uppgifter, som sedan få
ligga på hyllorna i ämbetsverken, och det tar åratal innan man får veta några
resultat. Skall det bli en snabb statistik, får det dirigeras extra folk för arbetet.
Vi mena, att i denna tid av brist på arbetskraft är detta också en sak, som
inte låter så särskilt inbjudande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 147, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Ang. förbättrad lönestatistik. (Forts.)

talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsappacrat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 38.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Herr statsrådet Vougt avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 309, angående
anslag för budgetåret 1947/48 till avveckling av beredskapen m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 148, i anledning av väckta motioner om anslag för budgetåret 1947/48
till fortbildningskurs för läkare vid det rättspsykiatriska undersökningsväsendet; nr

149, i anledning av väckta motioner om bidrag till hälsovårdsförbund,
som har hälsovårdskonsulent;

nr 150, i anledning av väckt motion angående understöd till kommuner för
uppförande eller inredande av lokaler för sjuk-, hälso- och socialvården på
landsbygden;

nr 151, i anledning av väckt motion om inrättande av särskild lönedomstol;

nr 152, i anledning av väckt motion om ersättning till tandläkaren Sigvald
Nylén för förluster på grund av sjukdomsfall under tjänstgöring såsom tandläkare
vid flyktingläger;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i
gällande bestämmelser angående värnpliktslån;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln m. m.; samt

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens hantverksinstitut.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 156, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder för främjande av det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Detta utlåtande omfattade två särskilda avdelningar, nämligen I. Åtgärder
för främjande av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet samt U. Anslagsberäkningar.
Den senare avdelningen var indelad i tretton med 1—13 betecknade
punkter.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande avdelningsvis och avdelningen II punktvis.

Avdelningen I.

Kungl. Maj:t hade i proposition nr 204 föreslagit riksdagen att, utom annat.
medgiva, att bidrag av statsmedel finge utgå till det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet i huvudsaklig överensstämmelse med vad chefen för eckle -

A ng. grunder
för statsbidrag
till folkbildningsarbetet.

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Ang. grunder för statsbidrag till folkbildningsarbetet. (Forts.)
siastikdepartementet i ett vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 7 mars 1947 förordat.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Sundelin (I: 84) och den andra inom andra kammaren av herr Stjärne m. fl.
(II: 133), hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära en utredning om inrättande av en folklig konstskola efter de riktlinjer,
som i motionerna angivits.

Utskottet hade i den nu föredragna avdelningen på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte medgiva, att bidrag av statsmedel finge utgå till
det fria och frivilliga folkbildningsarbetet i huvudsaklig överensstämmelse med
vad departementschefen förordat;

b) att motionerna I: 84 och II: 133 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag har inte för avsikt att här ställa något
yrkande. Tvärtom är jag fullt ense med statsutskottet i allt vad utskottet här
skrivit, vilket i grund och botten är ett tillstyrkande på varje punkt av departementschefens
framställning. Men jag tyckte ändå, att det kunde vara befogat
att denna märkesdag i det svenska folkbildningsarbetets utveckling inte går
alldeles spårlöst förbi här i kammaren.

Det är ju en av de mest glädjande företeelserna i det politiska livet, att samtliga
partier här i riksdagen så enhälligt slutit upp omkring den stora andliga
upprustning i vårt demokratiska samhälle, beträffande vilken de senaste departementscheferna
ha haft glädjen att framlägga omfattande förslag för riksdagen
och få dem av riksdagen godkända. Helt naturligt har uppmärksamheten
därvid i första hand riktats mot frågorna om den högre vetenskapliga och tekniska
bildningen och den stora utveckling, som nu tack vare regeringsmakten
och riksdagen där tycks vara i full gång under synnerligen hoppfulla auspicier.

Här gäller det ep del av denna bildnings- och kulturupprustning, som i grund
och botten inte är mindre viktig, fastän den i dag liksom förut under sin utveckling
går fram mycket lugnt och stillsamt. Nu gäller det det organiserade
frivilliga folkbildningsarbetet och dess behov.

Det har i den internationella debatten, när det gällt omdömen om de olika
folkens kulturnivå, ibland kommit uttalanden rörande anledningarna till att de
breda lagren av det svenska folket otvivelaktigt stå på en anmärkningsvärt hög
social, kulturell och politisk nivå. Man har ibland frågat efter anledningarna
till att utvecklingen just i detta land kommit dithän. En av orsakerna — helt
naturligt ganska litet observerad, särskilt av utlänningar — är det av de breda
folklagren själva utförda bildnings- och uppfostringsarbetet. Att detta är så
litet uppmärksammat beror på ett rätt kuriöst förhållande, när det gäller bildningen
i vår civilisation, nämligen det förhållandet, att denna fria och frivilliga
folkbildningsverksamhet utövas på det sättet, att folket har den fulla självbestämmanderätten
över vad som skall studeras, över hur de skola studera och
över vilka lärare och ledare de vilja ha i studierna, om de anse sig behöva ha
några. Arbetet har gått fram under dessa även för många här i Sverige rätt
oförståeliga förhållanden utan stats- eller annat förmynderskap i något hänseende.

Det har anmärkts i folkbildningssakkunnigas utlåtande — och jag har ingen
anledning alls att motsäga dem — att det finns åtskilligt, som kanske inte är
så roligt i fråga om utvecklingen, bland annat att den gått så långsamt och att
antalet aktiva omfattat endast några hundra tusen människor. Jag är själv led -

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Ang. grunder för statsbidrag till folkbildning sarbetet. (Forts.)
sen över det. Det borde ha varit inånga hundra tusen aktiva. Men om man i andra
länder, även mycket högt civiliserade länder, kunde tänka sig en frivillig
folkbildningsverksamhet, uppburen av ett par hundra tusen medborgare i de
breda folklagren på en befolkning av 6,5 miljoner människor, skulle det där
inte ha ansetts som någon obetydlig faktor i något lands liv.

Det är ju faktiskt på det sättet, att folkbildningsverksamheten under senaste
halvseklet har blivit den kanske största folkrörelsen i vårt land, omfattande
medborgargrupper ur alla sociala och ekonomiska skikt och alla politiska partier.
Verksamheten har blivit så stor, att inte någon speciell folkrörelse eller
något politiskt parti kan tänka sig att inte ha ett särskilt organ för sitt allmänna
folkbildningsarbete vid sidan om de speciella uppgifterna. På det sättet
har hela svenska folket indirekt kommit att omfattas av denna folkbildningsrörelse
i stad och på land. Den har haft stora svårigheter av ekonomisk art att
kämpa mot — naturligt nog, då det är de breda folklagrens bildningsrörelse.
Men den har aldrig kommit med några ohemula krav och aldrig sträckt sig
längre i sina krav, än att man gått med på att deltagarna själva skulle offra
åtminstone lika mycket som erhållits av allmänna anslag. Den ståndpunkten
står också den kungliga propositionen på. När folkbildningsarbetet har krävt
beaktande, innebär detta således ett löfte lika mycket som ett krav; det löftet
nämligen, att medlemmarna komma att stegra sina ekonomiska offer i lika hög
grad som staten stegrar sina.

Vad jag skulle vilja anföra i detta sammanhang är ett understrykande av
de stora förtjänsterna i det framlagda förslaget, som i stort sett följer de folkbildningssakkunnigas
utlåtande, med det undantaget dock att departementschefen
har funnit, att de folkbildningssakkunniga på vissa håll ha något för
snävt velat tillgodose folkbildningsorganisationernas intressen, något som departementschefen
har rättat till. Den stora förtjänsten, i full överensstämmelse
med folkbildningsarbetets egen filosofi, i departementschefens förslag är att
det behövliga stödet skall ges utan att någon tyngande kontrollapparat skapas.
Departementschefen anser att det förtroende, som folkbildningsrörelsen har
skapat, är av den arten, att det är onödigt med en utvidgad kontroll.

Det är sällan jag talar på andras vägnar än mina egna. Jag är rätt försiktig på
den punkten. I dag anser jag mig emellertid kunna göra det. Det kan inte hjälpas,
att jag tycker det är roligt att här i dag våga uttala mitt tack till regeringen,
främst departementschefen, och riksdagen för den välvilja, som de visat
och i dag komma att visa detta folkbildningsarbete, ty jag kan med glädje
och tillfredsställelse konstatera, att fastän jag nu talar på dessa hundratusentals
aktiva medborgares vägnar runt om i Sverige och framför deras glädje och
tacksamhet till riksdagen och departementschefen, behöver jag inte riskera att
bli motsagd. Jag är inte heller känd för att gärna tala på någon nationell samlings
vägnar, men det kan vara roligt att någon gång göra det, alldeles utan
risk att bli emotsagd och utan fruktan för kritik. Och detta så mycket mer som
en nationell samling av denna art tack vare den hjälp, som här kommer att ges
den, måste betraktas som en stor tillgång för vårt folk.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den under behandling
varande avdelningen hemställt.

Avdelningen II.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Anslag till
understöd åt
studiecirkelverksamhet.

Punkten 7.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i proposition nr 204 därom gjorda framställning
hade utskottet i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till
Understöd åt studiecirkelverksamhet för budgetåret 1947/48 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 200 000 kronor.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Även jag har endast begärt ordet för att
uttala den tillfredsställelse och tacksamhet, som nu besjälar alla i det fria
och frivilliga folkbildningsarbetet engagerade personer i vårt land. Det är
såsom den föregående ärade talaren anförde till stor glädje för oss, att detta
beslut i dag fattas av riksdagen. Tacket bör riktas i främsta rummet till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet Weijne, som med berömvärd
snabbhet expedierat och behandlat det förslag, som 1944 års folkbildningsutredning
framlade. Jag vill också gärna uttala ett tack för den föreståelse
för landsbygdens särskilda villkor och svårigheter, som herr statsrådet har
visat vid propositionens utarbetande. Kommittébetänkandet var enhälligt, och
statsutskottets betänkande är också enhälligt. Det bör väl vara ett gott omen
för framtiden.

Om vi titta på den punkt i utskottsutlåtandet, där vi nu befinna oss och
som gäller understöd åt studiecirkelverksamheten, skola vi finna, att denna
verksamhet är ganska omfattande i vårt land i betraktande av att den ännu
är så ny. Jag tror inte, att man kan säga annat än att den vunnit stor utbredning.
Jag ber att få påminna om att det är den föregående ärade talaren,
vilken silverhårig och vis sitter här mitt ibland oss, som i vårt land introducerat
denna form av studieverksamhet, studiecirklarna, och jag kan väl
förstå, att det för honom är en högtidsdag när denna nu för första gången
får statsunderstöd. Verksamheten har trots att sådant stöd saknats under de
gångna åren vunnit en mycket betydande anslutning. Antalet studiecirklar
utgör nämligen omkring 17 000, och antalet unga människor, som syssla
på sin fritid med denna verksamhet, uppgår med säkerhet till etthundratusen.
Då man sedan vet, att det finns många andra grenar inom det frivilliga folkbildningsarbetet,
i vilka både yngre och äldre människor deltaga, kunna vi
säkerligen räkna med att tvåhundratusen ä trehundratusen människor i vårt
land beröras av denna verksamhet.

En nyhet är också, att korrespondensundervisningen nu kommer i åtnjutande
av statsbidrag. Det är också en modern studieform i vårt land, som
vunnit en mycket stor utbredning. Den har visat sig vara en lämplig form
för frivilliga studier. Vi se i utlåtandet, att det är 6 750 cirklar, som bedriva
korrespondensstudier. En cirkel, bestående av låt mig säga fem ä tio ungdomar,
kan gemensamt bedriva studier enligt korrespondensmetoden, som om det gällde
en person; medlemmarna i cirkeln få sina brev gemensamt rättade och bedömda.
Denna form med cirklar har visat sig vara särskilt lämplig, men även
enskilda bedriva korrespondensstudier i vårt land, och det finns många duktiga
män och kvinnor som på detta sätt fått den bildning och utbildning, som
de äga och som gjort dem så nyttiga för samhället. Att denna gren av bildningsverksamheten
genom dagens beslut kommer i åtnjutande av statsbidrag
är ägnat att glädja alla vänner av folkbildningen i vårt land.

Jag uttalar också min tillfredsställelse — och den tillfredsställelsen delas,
det vet jag, av alla, som syssla med denna betydelsefulla verksamhet bland
vårt lands ungdom — över att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
och regeringen i sin helhet kunnat ge det förtroendet åt de inom folket
verkande bildningsorganisationerna, att de självständigt få bedriva sin verksamhet
som hittills. Staten har inte lagt sin tunga hand över deras verksamhet
utan gett dem förtroendet att visserligen under den statliga uppsikt, som

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Anslag till understöd åt studiecirkelverksamhet. (Forts.)
skolöverstyrelsen utövar, men i alla fall under frihet driva sin verksamhet.

Man har därigenom kunnat undvika den byråkratiska apparat, som annars
hade blivit nödvändig. Nu blir det en mycket ringa ökning av verksamheten
i skolöverstyrelsen för denna saks skull. Det kommer att inskränka sig till
att en eller två nya tjänstemän tillsättas på en rotel i styrelsen. I övrigt blir
det ungdomarna själva, som genom sina organisationer få sörja för administration,
rapportgivning, utredning och sådant, som behövs för statsbidraget.

Denna frihet är mycket värd, och att den blivit obeskuren tacka vi särskilt för.

Jag ber slutligen att få uttala den förhoppningen på denna för det frivilliga
folkbildningsarbetet minnesvärda dag, att ungdomen i vårt land skall i ökad
utsträckning deltaga i denna verksamhet. Yi äro väl underkunniga om att
man inte kan med penningens makt göra så mycket, när det gäller ungdomens
håg och lust för frivilligt bildningsarbete. Jag väntar mig således inte någon
massanslutning därför att de ekonomiska svårigheterna lindrats för detta arbete.
Jag tror dock, att man har anledning i alla fall att vänta sig ökad anslutning,
ökad stabilisering och ökad kvalitet i folkbildningsarbetet och att
således detta beslut skall bli till gagn för ungdomen i vårt land.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 8—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13. Anslag till

UTtclsi^Ul^-

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till undervisnings- ningsverkoch
upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande för budgetåret samhet m. m.
1947/48 anvisa ett anslag av 455 500 kronor. fhr nykter hetens

främ I

två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av her- jande.
rar Wagnsson och Wetter (I: 38) och den andra inom andra kammaren av
herr Lindberg (II: 64), hade hemställts, att riksdagen måtte för nykterhetsfrämjande
verksamhet bland sjömännen för nästa budgetår anslå 12 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 38 och II: 64, till Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande för budgetåret 1947/48 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av 455 500 kronor.

Herr Wetter: Herr talman! Jag hade ursprungligen inte tänkt kommentera
statsutskottets utlåtande på denna punkt, där utskottet avstyrkt den motion,
som avlämnats i denna kammare av herr Wagnsson och mig och i andra kammaren
av herr Lindberg angående anvisande av 12 000 kronor till nykterhetsfrämjande
verksamhet bland sjömännen. Det är emellertid ecklesiastikministerns
närvaro här i kammaren, som gör att jag nu tänker säga några ord.

Det har från intresserade parter inom handelssjöfarten under senare år tagits
en hel del initiativ för att söka förbättra nykterhetstillståndet på fartygen. Men,
herr talman, detta är nog inte bara de intresserade parternas sak. Vår handelsflotta
har under senare år vuxit i mycket hög grad, och våra svenska fartyg
utgöra nu faktiskt i världens olika länder ofta sedda representanter för oss
och tas som uttryck för tillståndet i vårt land. Det är därför som det skulle

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

(Forts.)

vara av värde, om inte bara de intresserade parterna verkade för denna sak,
som är ganska allvarlig, utan att också staten själv visar intresse för den.

Nu förstår jag utskottets motivering och kan delvis gilla den, men jag
vill här rikta den vädjan till ecklesiastikministern, att när det efter utskottets
anvisning inom en nära framtid kommer en begäran om hjälp från centralorganisationen
inom ny kterhetsf ram jandet, herr statsrådet ville tillmötesgå
denna begäran och göra det snart, så att vi kunna skapa goda förhållanden
i det avseende det här gäller inom vår handelsflotta.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande punkt hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till skolöverstyrelsen jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1947/48 under V a huvudtiteln till brandväsendet jämte i ämnet
väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 159, i anledning av väckt motion
om förbättrade löneförmåner åt föreståndarna vid landsortens poststationer
m. m.

I en inom andra kammaren av herr Pettersson i Ersbacken m. fl. väckt
motion (II: 35) hade föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om att föreståndarna vid
landsortens poststationer erhölle en bättre avlöning samt mera tillfredsställande
lokaler.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 35 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Thun: Herr talman! Jag ber att få framföra ett tack till utskottet för
den välvilliga motivering, som det har anfört i sitt utlåtande. Jag vill emellertid
i detta sammanhang erinra om att poststationsföreståndarkårens medlemmar
ha tillhört de tysta i landet. De ha inte haft någon fördel av det, utan snarare
kan man konstatera att denna grupp av tjänstemän har blivit totalt bortglömd.
När vi konstatera att en poststationsföreståndare i tionde gruppen, alltså den
som står närmast intill föreståndarna för postexpeditionerna, har ett arvode som
motsvarar lönegrad A 6 i det civila avlöningsreglementet, då inser man att
det arbete, som denna kårs medlemmar ha uträttat och uträtta i landet, inte
värdesättes tillräckligt. Vi kunna snarare säga, att denna kår på grund av
den glömska, som den bär fallit i, har sjunkit ned till en ren proletärklass.

Jag tror inte jag överdriver om jag gör den meningen gällande, att med den
brist på arbetskraft, som för närvarande råder, kommer detta arbetsområde
att bli avfolkat, såvida inte statsmakterna vidtaga åtgärder för att förbättra
denna grupps löneställning.

Det har sagts här, att poststationsföreståndamas löner icke kunna sättas
högre eftersom expeditionsföreståndama, eller mästarna, komma i gruppen över,

Om löneförbättring
för
vissa poststationsföreståndare

m. m.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Om löneförbättring för vissa poststationsföreståndare m. m. (Forts.)
nämligen lönegrad A 7, och man självfallet inte kan avlöna poststationsföreståndama
högre än expeditionsmästarna. I det avseendet vill jag framhålla,
att det torde vara ganska nödvändigt att över hela linjen uppåt höja lönerna
för att göra det möjligt för dem, som ligga längst ned, att få en förbättrad
ställning.

Generalpoststyrelsen har i sitt remissyttrande bland annat påpekat att det
endast är grupperna 10—12 som betraktas såsom helavlönade tjänstemän. Jag
vill för min del framhäva — liksom utskottet har gjort i sin välvilliga motivering
— att arbetet har ökat oerhört under de senaste tio åren och att det
är en felkalkylering när man säger, att de övriga poststationsföreståndarna
kunna betraktas som deltidsanställda. Det håller inte streck, utan jag skulle
tro att man först då det gäller den femtonde klassen kan börja tala om deltidsanställning.

Det är ju så, att vid poststationer av klasserna 13—20 skola föreståndarna
själva hålla lokaler. Härför utgår ett expensanslag, och det har man ansett
täcka kostnaderna. Poststationsföreståndarna ha ju emellertid även här en
annan uppfattning. Vad bränslet beträffar var ju sålunda förkrigspriset på
koks 1:20 per hektoliter, men nu har det gått upp till 5:22. Jag nämner
detta som ett enda bevis på hur deras kostnader ha stegrats. Detta måste
givetvis inkluderas i poststationsföreståndarnas kalkyler, då de skola undersöka
huruvida expensanslaget täcker samtliga kostnader.

Jag tror det är nödvändigt, herr talman, att denna kår verkligen kommer
i blickpunkten och får utsikt att räkna med en rättvisare ställning än den hittills
har intagit. Och jag ber att få tillägga, att kåren hoppas mycket av vad
utskottet har påpekat och erinrat om i satt utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 39, i anledning av väckta
motioner om utfärdande av vissa föreskrifter att av länsstyrelserna beaktas vid
fastställande av brandordningar och om ändring av viss bestämmelse i normalbrandordningen
för landskommuner.

Första lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 46 i första kammaren
av herr Gränebo m. fl. och nr 154 i samma kammare av herr Isaksson
m. fl. samt nr 103 i andra kammaren av herr Pehrsson-Bramstorp m. fl. och nr
244 i samma kammare av herr Jonsson i Malmgrava m. fl.

I motionerna I: 46 och II: 103, vilka voro likalydande, hade yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville
utfärda sådana föreskrifter för länsstyrelserna, att dessa vid fastställande av
brandordningar beaktade de i motionerna anförda synpunkterna. I motionerna
hade gjorts gällande, att länsstyrelserna vid fastställande av brandordningar
icke beaktade, att normalbrandordningarna icke kunde oförändrade passa
för alla fall och att bestämmelsen i brandlagen om skyldighet för fastighetsägare
att vidtaga de åtgärder, som ur brandskyddssynpunkt vore nödvändiga,
måste tillämpas med måttfullhet och med iakttagande av att kostnaderna för
brandskyddsåtgärderna stode i rimligt förhållande till de värden som skulle
skyddas. Som exempel å bestämmelser i normalbrandordningarna, som ej kunde
passa överallt, hade anförts förbudet mot att anbringa stack av otröskad
gröda, halm eller hö på närmare avstånd än 12 meter från stall, ladugård,
loge eller byggnad med eldstad. Vidare hade påtalats, att de i normalbrand -

Ang. vissa
bestämmelser
i normalbrandordningama.

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Ang. vissa bestämmelser i ''normalbrandordningarna. (Forts.)
ordningen för landskommuner intagna sotningsbestämmelserna vid tillämpningen
skärpts i fråga om sotningsfrister och kompetens för den som skulle
utföra sotning.

I motionerna 1:154 och II: 244, vilka jämväl voro likalydande, hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att bestämmelsen
i § 37 i normalbrandordning för landskommuner med förbud mot anbringande
av stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd än 12 meter
från stall, ladugård, loge eller byggnad med eldstad måtte utgå.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta bringa till länsstyrelsernas
kännedom vad utskottet i utlåtandet anfört rörande bestämmelsen i normalbrandordningarna
om avstånd mellan stack och byggnad;

B) att motionerna i övrigt icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar Lodenius och Pettersson i Ersbacken,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr Lodenius: Herr talman! De i det föreliggande utlåtandet behandlade
motionerna ha ju alla det gemensamt, att de beröra de brandanordningar,
som enligt gällande brandstadga skola antagas av varje kommun och som
för att bliva gällande skola underställas vederbörande länsstyrelse för prövning
och fastställelse.

Genom 1944 års brandlag och brandstadga ha ju särskilt landskommunerna
ålagts en väsentlig förstärkning av brandskyddet, och mot detta torde
i stort sett intet vara att erinra. Vad som däremot har vållat en del besvärlighet
och jag tvekar inte att säga även irritation har varit just brandordningarna.
Till ledning för kommunerna vid upprättande av brandordningarna har som
bekant, såsom i motionerna och i utskottets utlåtande även påpekas, på uppdrag
av chefen för kommunikationsdepartementet riksbrandimspektören med
biträde av särskilt tillkallade sakkunniga utarbetat s. k. normalbrandordningar,
olika för stad och landsbygd. Dessa normalbrandordningar innehålla en hel
del detaljbestämmelser, som i många fall äro svåra, ja rent av omöjliga att
tillämpa, i varje fall inte utan stora besvärligheter och kostnader. En sådan
bestämmelse är den, som synes utgöra huvudmotivet för årets motioner i denna
fråga, nämligen att stack av otröskad gröda, halm eller hö icke får anbringas
på närmare avstånd än 12 meter från stall, ladugård, loge eller byggnad med
eldstad. Inom parentes vill jag erinra om att det även under förra året väcktes
motioner i denna fråga, varjämte ifrågavarande avståndsbestämmelser för
stack voro föremål för en interpellation i andra kammaren.

Vad man framfor allt anmärker på är, att vissa länsstyrelser vid prövning
av brandordningarna alltför ensidigt synas vilja tillämpa normalbrandordningens
bestämmelser utan att taga tillräcklig hänsyn till att dessa bestämmelser
inte kunna passa för alla fall. För egen del har jag i varje fall den
erfarenheten, att länsbrandinspektörerna, som väl oftast utgöras av välmeriterade
brandchefer i städer eller andra större tätorter och som givetvis äro
skickliga och dugliga i sitt yrke, alltför mycket, jag skulle vilja säga i
ovist nit, hålla på normalbrandordningens bestämmelser och kanske i de
flesta fall på grund av bristande kännedom om de verkliga förhållandena på
landsbygden icke taga vederbörlig hänsyn till möjligheterna för bestämmelsernas
efterlevnad. Länsstyrelsen i Kopparbergs län säger också i sitt i detta

Onsdagen, den 4 juni 1947.

Nr 25.

Ang. vissa bestämmelser i normalbrandordningarna. (Forts.)
utlåtande refererade yttrande med anledning av de föreliggande motionerna
bland annat, att länsbrandinspektörerna se på dessa förhållanden med fackmannens
ögon och kräva naturligtvis ett maximum av åtgärder i brandsäkerhetsavseende.
Samma länsstyrelse fortsätter, att det ankommer på länsstyrelsen
att väga dessa krav mot kommunernas och fastighetsägarnas intresse
av en rimlig och smidig tillämpning av brandlagstiftningen.

Såvitt jag kunnat tolka första lagutskottets utlåtanden i denna fråga rätt
— jag tänker härvid inte endast på det nu föreliggande utlåtandet, utan även
på det utskottet avgav förra året i liknande ärende — så är utskottet av samma
mening, ity att utskottet har varit angeläget att understryka, att normalbrandordningarna
inte oförändrade kunna passa för alla fall, då förhållandena inom
de olika kommunerna äro mycket skiftande. Utskottet säger också i sitt nu
föreliggande utlåtande bland annat, att det vill understryka betydelsen av att
man icke genom onödigt stränga krav i fråga om brandskydd äventyrar det
frivilliga intresse för brandväsendet, som finnes och som är en nödvändig
grund för landsbygdens brandväsen.

Jag har, herr talman, varit angelägen att framhålla dessa uttalanden, därför
att jag anser dem innebära en positiv och riktig inställning till denna fråga.
För min del skulle jag emellertid önskat att utskottet på några punkter i sitt
utlåtande hade sträckt sig något längre, än vad fallet är, och det är särskilt
ett uttalande av utskottet, som jag inte reservationslöst har kunnat ansluta
mig till. Det är därför, herr talman, jag har låtit anteckna min reservation.

På s. 17 säger nämligen utskottet, efter att ha refererat ett uttalande av
riksbrandinspektören, följande: »Utskottet anser det vara önskvärt, att det
öppnas möjlighet till dispens från 12-metersbestämmelsen i de fall, då på
grund av nyssnämnda förhållanden hinder möter att följa densamma. Det kan
vara föremål för tvekan, om dispensprövningen bör helt läggas i lokal myndighets
hand eller i vissa fall bör tillkomma länsstyrelsen. Det förslag som
framlagts av riksbrandinspektören synes emellertid innebära en god lösning,
och utskottet vill uttala sin anslutning till detta.»

Det förslag av riksbrandinspektören, som utskottet härvid ansluter sig till,
innebär att en generell minskning av detta avstånd på 12 meter inte borde
medgivas, men att, där på grund av mark- eller byggnadsförhållanden hinder
förelåge att lägga upp stack på 12 meters avstånd, dispens från denna normalbestämmelse
borde efter prövning i varje särskilt fall kunna meddelas av
brandchef eller brandsynenämnd. Avståndet skulle dock enligt riksbrandinspektören
icke få understiga 9 meter, såvida icke länsstyrelsen lämnat tillstånd
därtill. Det är, herr talman, framför allt mot denna snäva begränsning, som
jag för min del reagerar.

Den, som har kännedom om bebyggelsen på landsbygden och särskilt där
denna är samlad i byar med ett flertal mindre brukningsdelar, där gårdarna
äro tätt belägna, vet att det just på grund av mark- och byggnadsförhållandena
i många fall är hart när omöjligt att tillämpa denna tolvmetersgräns.
Därtill komma tekniska svårigheter och bristen på arbetskraft. Jag ber, herr
talman, att i detta sammanhang få anföra ett yttrande av föreståndaren för
statens maskinprovningar i Ultuna, som finnes återgivet å sidorna 9 och 10 i
utskottets utlåtande. Sammanfattningsvis säger han följande: »Det är i ganska
omfattande utsträckning nödvändigt att lägga halm i stackar, och det är ofta
fullt berättigat att placera stackarna i närheten av byggnader.

Konsekvenserna av 12-metersbestämmelsen blir helt olika vid skilda gårdar.
I många fall medför föreskriften ej några olägenheter, i många andra uppstå
svårigheter av mer eller mindre allvarlig art. Det ges många fall där det med

Första hammarens protokoll 1947. Nr 25. 3

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Ang. vissa bestämmelser i normalbrandordningarna. (Forts.)
hänsyn till bristen på arbetskraft samt på maskiner eller maskindetaljer, t. ex.
fläktrör, för närvarande icke ens är möjligt att följa bestämmelserna.

Att i normalbrandordningen minska avståndet torde icke vara tillfredsställande
eftersom många ändock icke skulle få avsedd lättnad. Om det ur
brandskydds- och eldsläck.ningssynpunkt anses vara viktigt att i görligaste
mån hålla halmstackarna på avstånd från byggnaden torde det vara riktigare
möjliggöra dispens i enskilda fall på annat sätt än nu. Denna dispens bör
kunna meddelas av lokal myndighet, som har möjlighet att på ort och ställe
granska förhållandena och därefter utan tidspillan fatta beslut i ärendet.
Genom bl. a. länsbrandinspektörernas arbete torde det sedan vara möjligt att
i ett efter tidsläget anpassat tempo leda utvecklingen i önskvärd riktning.»

Beträffande de svårigheter, som kunna uppstå på grund av mark- och byggnadsförhållanden,
skall jag be att få anföra ett exempel från den by, där jag
är bosatt. Fn jordbrukare där har sina ekonomihus i en enda länga, med ungefär
12 meters avstånd till rågång på vardera sidan om byggnaden. För att
denne jordbrukare skall kunna lägga upp en stack på 12 meters avstånd från
byggnaden måste han transportera halmen parallellt med byggnaden över
en väg och ut på ett gärde. Detta innebär att han måste förflytta halmen minst
30—40 meter från uttaget i ladans vägg. Att en så lång transport i samband
med tröskningen måste medföra stora besvärligheter och kostnader bör stå
klart för envar. Däremot kan denne jordbrukare utan större olägenhet förlägga
stacken 6 meter från byggnaden. Jag vill tillägga, herr talman, att
detta fall långt ifrån är enastående.

För min del har jag alltid varit positivt inställd till brandförsvaret, och
jag kan gå med på att normalbestämmelsen skall föreskriva 12 meters avstånd.
Vad jag däremot inte kan förstå, det är, att den möjlighet till dispens,
som bör finnas i varje brandordning, inte skall kunna meddelas av lokal myndighet,
såsom brandchef eller brandsynenämnd, längre än till 9 meter. Visserligen
torde man ha möjlighet att hos länsstyrelsen få en vidgad dispens, men
ett sådant förfaringssätt måste dock bliva betydligt mera omständligt och
komma att kräva längre tid innan dispens kan erhållas. Dessutom har jag,
herr talman, en ganska bestämd känsla av att man inte så litet har överdrivit
betydelsen av denna gränsbestämning rörande stacks placering.

Ehuru jag således, herr talman, inte helt och oförbehållsamt kan ansluta
mig till utskottets uttalande på alla punkter, anser jag mig som ärendet nu
ligger till inte kunna komma med något annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag. Jag gör emellertid detta under den bestämda förhoppningen,
att vederbörande myndigheter skola beakta de svårigheter, som föreligga på
detta område, och att de, i de fall där tolvmetersgränsen anses böra bibehållas
såsom normalbestämmelse i brandordningen, skola medgiva ett smidigt dispensförfarande.

I detta anförande instämde herrar Westman och Löfvander.

Herr Ekstromer: Herr talman! Som första lagutskottets talesman kanske
jag endast behövt yrka bifall till utskottets förslag, men herr Lodenius har
ju lagt fram sina synpunkter ganska utförligt, och därför kan det vara motiverat
att också jag säger några ord.

Vi ha givetvis i utskottet haft uppmärksamheten mycket starkt riktad på
sådana förhållanden som herr Lodenius nämner, och vi förstå mycket väl att
en brandordning kan bereda jordbrukare ganska avsevärda besvärligheter. Men
man får inte bara tänka på jordbrukarens arbetsproblem, utan man bör också
tänka på vikten både för honom och för det allmänna av att ha ett ordentligt

Onsdagen den 4 jnni 1947.

Nr 25.

Ang. vissa bestämmelser i normalbrandordningarna. (Forts.)
brandskydd, och så får man försöka avväga dessa båda synpunkter på lämpligt
sätt. (Tåg måste säga, att jag tycker att utskottet inte har någonting
att förebrå sig i detta avseende. Va ha gått med på vissa uppmjukningar av
de bestämmelser, som i allmänhet tidigare tillämpats.

Jag skall inte gå in på alla punkter, utan endast tala om den punkt som
herr Lodenius var inne på, nämligen dispensförfarandet beträffande avstånd
under 9 meter. Där har utskottet förklarat, att det är länsstyrelsen som skall
ge dispens, under det att herr Lodenius gärna ser att det skall vara en lokal
instans — brandchefen eller brandsynenämnden — som skall göra det. Jag
måste säga, att hur gärna man än vill hjälpa jordbrukarna så tycker jag ändå
att det vore ganska betänkligt att lägga en sådan fråga i handen på en rent
lokal nämnd. Vi skola tänka på att den statistik, som nämnes här i utskottsutlåtandet,
visar att 61 procent av alla eldsvådor bland sådana byggnader som
det här gäller ha uppkommit på grund av att dessa stackar ha legat mindre
än 9 meter från logen, och under sådana omständigheter måste man, tycker
jag, iakttaga mycket stor försiktighet när det gäller att ge dispens från bestämmelserna.
Men i ett sådant fall som det herr Lodenius nämnde — och
det kanske finns många sådana — kan man väl tänka sig att en länsstyrelse
inte ställer sig avvisande när det gäller dispens: man kan ju tänka sig att
saken skall kunna ordnas på någorlunda betryggande sätt genom föreskrifter
om vissa skyddsanordningar.

Liksom herr Lodenius vill jag erinra om att utskottets utlåtande endast är
avsett att tjäna till ledning för kommuner och länsstyrelser, i kommunerna
för upprättande av brandordningar och vid länsstyrelserna för fastställelse
av dylika, och jag tror, herr talman, att när det kommer till kritan och när
detta utlåtande kommer ut i bygderna, skall man allmänt bli tillfredsställd
med detsamma, och brandordningarna skola säkerligen både upprättas och
fastställas så, att några irritationer icke behöva uppkomma.

Herr Isaksson: Herr talman! Jag har tillåtit mig att motionera i denna
fråga. Jag har gjort det därför, att jag anser att man, då man har gått i författning
om att utarbeta denna normalbrandordning — som skall tjäna till ledning
vid fastställande av brandordningar för landsbygdskommunerna — har
avfattat den strängare än nöden kräver. Detta är också, skulle jag tro, den
övervägande meningen bland jordbrukarna.

Alldeles särskilt har man stannat inför bestämmelsen i paragraf 37 i normalbrandordningen,
vilken paragraf stipulerar förbud mot anbringande av stack av
otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd än 12 meter från stall, ladugård,
loge eller byggnad med eldstad. Att det är något på tok med den
paragrafen måste väl de flesta förstå, då frågan redan förlidet år debatterades
här i riksdagen, redan innan normalbrandordningen behövde tillämpas. Förståelsen
för paragrafen har ingalunda ökat hos jordbrukarna sedan paragrafen
nu i praktiken bär gällt ett halvår. Alla äro nog villiga att söka åstadkomma
minskade brandrisker, men denna förminskning av brandriskerna bör inte av
myndigheterna stipuleras ske på sådant sätt, att det stöter på oöverstigliga
svårigheter att efterleva bestämmelserna. Sådana bestämmelser, som i ett mycket
stort antal fall ej gå att tillämpa i praktiken, kunna vara ägnade att uppluckra
respekten för gällande förordningar, vilket inte torde vara eftersträvansvärt.

Som exempel på fall då paragrafen ej går att tillämpa torde kunna pekas
på alla de jordbruk, där husen äro så belägna, att plats ej finnes för uppsättande
av stack utanför denna tolvmetersgräns om man också skall undvika
att komma in på grannens åker eller husplats.

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Ang. vissa bestämmelser i normalbrandordningarna. (Forts.)

Det är också andra problem man stöter på. Särskilt under nu rådande exceptionella
brist på arbetskraft inom jordbruket — vilken brist torde komma
att kvarstå avsevärd tid framåt — vållar denna tolvmetersgräns avsevärda
svårigheter, framför allt i mindre jordbruk, där den tröskade halmen transporteras
ut till stackarna med handkraft, Där halmpress användes är det
ofta omöjligt för denna att skjuta i väg halmen tillräckligt, långt och högt, och
användas halmfläktar blir det nödvändigt att förlänga rörledningarna, vilket
med nuvarande brist på plåt nära nog hör till det omöjliga. Vidare äro motorerna
ofta ej anpassade för den ökade kraft, som en längre transport av
halmen nödvändiggör.

Svenska brandskyddsföreningen har i sitt yttrande anfört, att bestämmelsen
om tolvmetersgränsen i första hand kommit till för att avvärja risken för
att gnistor från byggnadernas skorstenar kunna antända närbelägna stackar.
Ja, det kan jag hålla med om, och jag anser till och med. att då det gäller
byggnad med eldstad är 12 meter ett för litet avstånd till en stack. Hade paragrafen
endast stipulerat stacks sättande 12 meter från byggnad med eldstad
så hade det således inte varit något att resonera om.

I samma yttrande nämnes också risken för att barns lek med eld kan åstadkomma
brand, som sedan sprider sig till närbelägna byggnader. Att barn
emellanåt tända eld torde inte kunna undvikas, men händer så sker det nog
lika ofta i ladan direkt som i stacken bredvid.

I mitt eget län har jag just förhört mig hos två av de större brandstodsbolagen,
som meddela försäkring på landsbygden, men intet av dessa hade under
1946 haft något eldsvådetillbud förorsakat av att halmstack legat för nära
någon byggnad.

Herr talman! Jag har kommit att fästa mig vid en punkt i första lagutskottets
yttrande, där det står: »Om icke någon bestämmelse i ämnet finnes
i brandordningen eller i de försäkringsvillkor som gälla för ett visst fall, har
ägaren därför att väga de jordbruksekonomiska intressena mot brandskyddssynpunkterna.
Han kan då i kortsynt optimism komma att underskatta brandfaran
och lägga stacken på kortare avstånd än som kan anses betryggande.»

Ja, nog måste bonden i denna tid vara optimist om han skall kunna klara
av saker och ting, inte minst med tanke på arbetskraften, men att han i denna
sin optimism skulle eftersätta hänsynen till brandrisk för hus och hem anser
jag föga troligt. Där råd och lägenhet så bjuda placeras nog halm- och sädesstackarna
på sådant sätt att minsta fara uppstår.

I normalbrandordningen för landsbygden står på första textsidan angivet,
att då förhållandena inom de olika kommunerna äro mycket skiftande kan normalbrandordningen
givetvis icke oförändrad passa för alla fall. Detta är nog
så riktigt. Det bär också visat sig, att länsstyrelserna i de olika länen ha tilllämpat
normalbrandordningen på olika sätt. I ett län har bland 17 fastställda
brandordningar för landsbygden bestämmelsen om visst avstånd mellan stack
och byggnad uteslutits i elva fall och ändrats i två fall. Detta visar också
svårigheterna i tillämpningen. Jag anser det nog vara enklast och även fullt
tillfredsställande om brandstodsbolagen själva, ifall så anses erforderligt, på
sina bolagsstämmor antaga säkerhetsbestämmelser. Där ha ju också försäkringstagarna
själva tillfälle att närvara och göra sina röster hörda,

Nu har ju visserligen rdksbrandinspektören ansett, att en uppmjukning av
bestämmelsen i enlighet med vad som tillämpats av länsstyrelserna i Malmöhus
och Kristianstads län skulle kunna göras. I dessa län har, då särskilda
skäl förelegat, medgivits, att under tiden augusti—oktober stackar må placeras
på ett intill 6 meter förminskat avstånd från byggnad.

Riksbrandinspektören anser nu, att man skulle bygga vidare på detta. En

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Ang. vissa bestämmelser i normalbrandordningarna. (Forts.)
generell minskning av avstånden borde visserligen inte medgivas, heter det,
men där på grund av mark- och byggnadsförhållandena hinder förelåge att
lägga upp en stack på 12 meters avstånd från byggnad, borde efter prövning
i varje särskilt fall dispens från bestämmelsen kunna meddelas av brandchef
eller brandsynenämnd. Avståndet skulle dock inte få understiga 9 meter utan
särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Detta förslag innebär enligt utskottets
mening en god lösning, och utskottet uttalar sin anslutning till detta.

För min del vill jag säga, att detta är ett steg i rätt riktning, men det anföres
på ett annat ställe i utskottets utlåtande exempel på att myndigheter anse
det individuella dispensförfarandet vara alltför omständligt och tidskrävande
och följaktligen måste vara svårt att tillämpa. Man frågar sig, om det inte
nu hade varit tillfälle att taga ytterligare ett steg och förorda en strykning
av § 87 i förslaget till normalbrandordning. Jag måste säga att man väsentligt
överdriver faran för att eld från en halmstack skall sprida sig till byggnaderna.

Jag ber, herr talman, alltså att få yrka bifall till motionen i denna kammare
nr 154, vari hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa, att bestämmelsen i § 37 i normalbrandordning för landskommuner
med förbud mot anbringande av stack av otröskad gröda, halm eller hö
på närmare avstånd än 12 meter från stall, ladugård, loge eller byggnad med
eldstad måtte utgå».

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu förevarande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Isaksson, att utskottets hemställan
skulle bifallas med de ändringar i utskottets yttrande, som föranleddes av bifall
till motionen I: 154.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Isaksson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Hej:

Vinner Nej, bifalles herr Isakssons under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns
därvid att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 34, i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om virkesmätning, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 februari 1947 dagtecknad proposition, nr 95, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om virkesmätning,

Lagförslag
om virkesmätning

m. m.

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Lagförslag om virkesmätning m. m. (Forts.)

dels ock å riksstaden för budgetåret 1947/48 under nionde huvudtiteln anvisa
ej mindre till Kostnader för virkesmätning ett förslagsanslag av 80 000
kronor än även till Kurser för virkesmätare m. m. ett anslag av 10 000 kronor.

I det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget var 1 § första stycket så
lydande:

Konungen äger då särskilda skäl därtill äro förordna, att inom riket eller
viss del därav mätning av virke skall, där mätningen är avsedd att ligga till
grund för bestämmande av vederlag för virket eller där den som driver verksamhet
för förädling av virke låtit på grund av avverkningsrätt avverka virket
för att använda detta i nämnda verksamhet, utföras i enlighet med föreskrifter
som meddelas av Konungen eller skogsstyrelsen. Om förhållandena
därtill föranleda må Konungen tillika förordna, att sådan mätning skall ombesörjas
av virkesmätare, som av Konungen eller skogsstyrelsen därtill erhållit
tillstånd (auktorisation), eller ock av virkesmätningsnämnd varom i denna
lag förmäles. Finnes visst slag av virke böra undantagas från förordnande
eller påkallas eljest av förhållandena inskränkningar, skola därav föranledda
begränsningar i förordnandet göras.

Propositionen hade, såvitt angick anslagen, hänvisats till jordbruksutskottet
och i övrigt till lagutskott. I den del propositionen hänvisats till lagutskott
hade den behandlats av andra lagutskottet.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren nr
239 av herr Carl Sundberg m. fl. samt nr 240 av herr Gustav Emil Andersson
m. fl. ävensom inom andra kammaren nr 357 av herr Pettersson i Norregård
m. fl., likalydande med nr 240 i första kammaren.

T motionen I: 239, av herr Carl Sundberg in. fl., hade hemställts om sådan
ändring av det genom propositionen framlagda lagförslaget, att i dess 1 §
första stycket andra punkten sades, att bestämmelserna i denna punkt endast
skulle gälla för de delar av riket, där 1935 års lag hittills varit gällande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring, att det genom propositionen framlagda
lagförslaget icke kunnat i oförändrat skick antagas — måtte för sin del antaga
under punkten infört förslag till lag om virkesmätning;

B. att motionerna I: 239 samt I: 240 och II: 357 måtte anses besvarade genom
vad utskottet hemställt under A.

Reservation hade anförts av herr Ilagman, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Hagman: Herr talman! Jag har till det föreliggande utskottsutlåtandet
fogat en blank reservation, och med anledning därav anhåller jag att få säga
några ord.

Som kammarens ledamöter väl känna till, ha vi haft en lag om virkesmätning
allt sedan år 1935. Denna lag har emellertid varit gällande endast inom
vissa delar av landet, nämligen i Norrland och i delar av Svealand. Anledningen
till begränsningen av tillämpningsområdet har varit, att förhållandena
på virkesmätningsområdet i södra och norra delarna av landet ha varit väsentligt
olika. Till följd av under kriget rådande speciella förhållanden fingo
vi 1943 en provisorisk lag med bestämmelser om mätning av ved och annat
virke. Denna lag upphör att gälla med denna månads utgång. Sistnämnda
lag har gällt för hela riket, och den skall nu liksom 1935 års lag ersättas
med den lag, varom beslut nu skall fattas.

Den nu föreslagna lagen skall vara permanent och skiljer sig således i det

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Lagförslag om virkesmätning in. m. (Forts.)
avseendet från 1943 års lag. Den skall också omfatta hela riket och skiljer
sig i det avseendet från 1935 års lag. Den avser att reglera inte endast mätningar
av s. k. köpvirke, utan delvis även av eget virke. Det är således väsentliga
utvidgningar av tillämplighetsområdet som här äro föreslagna.

Vad kan då anledningen vara till att man i en sådan utsträckning, som
här föreslagits, vill ingripa reglerande just på virkesmätningens område? Beträffande
den geografiska utvidgningen har det anförts, att mätningarna i
södra Sverige hittills äro särskilt bristfälliga och lämna mycket övrigt att
önska. Därför menar man att en lag med straffhot i bakgrunden skulle vara
nödvändig. Om vad som i det avseendet sägs tror jag nog meningarna äro
mycket delade.

Jag har försökt att hos skogssakkunnigt folk i södra delen av landet få
belägg för att dessa uttalanden skulle vara med verkliga förhållandet överensstämmande,
men jag har helt misslyckats i det avseendet. Såväl högskoleutbildade
skogsmän som andra anse att något behov av en lag av den omfattning,
som här föreslagits, inte föreligger. Man har emellertid allmänt haft
den uppfattningen, att den form, som lagen har fått, nämligen fullmaktslag
som skall tillämpas först efter förordnande av Konungen, innebär en fördel
av stort värde. Man uttalar också allmänt den förhoppningen, att lagen
aldrig måtte träda i tillämpning. Nu har 1935 års lag, som varit gällande i
tolv år, ännu inte behövt tillämpas, men man anser att den gjort nytta ändå
därigenom att lagens förefintlighet har underlättat tillkomsten av frivilliga
överenskommelser på det förevarande området. Riktigheten av denna uppfattning
kan kanske bestridas, men sagda uppfattning är dock ganska allmän
i de bygder som berörts av lagen. Skulle behov av ingripande i någon form
från det allmännas sida anses föreligga beträffande förhållandena i södra Sverige,
anser man att detta borde ske i den formen, att genom samhällets försorg
utbildades och stode till disposition auktoriserade mätare, varigenom, om någon
part — köpare, säljare eller arbetare — anförde klagomål över verkställd mätning.
sådan skulle kunna utföras av fullt opartisk expertis. Om samhället ginge
in för en sådan ordning, hade man gjort vad som rimligen kunde anses behövligt
på detta område. För övrigt har man nog allmänt den uppfattningen att
dessa angelägenheter borde liksom hittills kunna ordnas av de intresserade
parterna själva utan det allmännas ingripande, precis som på andra områden
av näringslivet.

Vad jag här sagt gäller givetvis de södra delarna av landet. Vi ha där
också en pigg och vaken jordbrukar- och skogsägarbefolkning, som helt visst
icke saknar förmåga att tillvarata sina egna intressen. Förhållandena i södra
Sverige äro i övrigt väsentligt olika förhållandena i norra Sverige, där de
stora skogsbolagen och skogsindustrierna dominera och där transporterna ske
gemensamt på de stora flottlederna. Något dylikt ha vi ju som bekant inte i
de södra delarna av landet. Det erkännes också i propositionen, att skillnaderna
mellan norra och södra Sverige äro väsentliga, och jag behöver därför
inte ytterligare belysa detta förhållande.

Med det sagda har jag sökt göra gällande, att en utsträckning av lagen till
södra Sverige inte är behövlig eller önskvärd. Detta gäller emellertid inte
beträffande förslaget om standardiserade regler för mätning av virket. Dylika
regler behövas säkert, men de måste vara ändamålsenliga och kunna smidigt
anpassas efter de skiftande förhållandena på virkeshandelns område. Om
det sker, tror jag att man kan vara övertygad om att skogsägarna och jordbrukarna
liksom också virkesköparna skola villigt acceptera mätningsreglerna
och allmänt tillämpa dem. Särskilt den yngre generationen av jordbrukare
och skogsägare ställer sig ingalunda oförstående till förslaget om praktiska

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Lagförslag om virke smätning m. m. (Forts.)
och fasta mätningsregler, och det gör för övrigt icke heller den äldre generationen.
Något straffhot för att få reglerna genomförda tror jag inte behöves.

Nu innebär förslaget emellertid inte bara standardiserade mätningsregler
utan också att praktiskt taget allt köpvirke skall inmätas av auktoriserade
mätare, där så kan ske utan att skogens rotvärde nämnvärt minskas. Kan
detta inte ske »frivilligt», kan förordnande härom meddelas. Att vid dylikt
förordnande största försiktighet kommer att iakttagas, har i propositionen
utlovats, och departementschefens uttalande härom har också kraftigt understrukits
av utskottet. Detta ställningstagande från såväl departementschefen
som utskottet tillmäta vi stort värde, och vi hoppas att det för framiden skall
bli vägledande vid lagens tillämpning.

Det föreliggande förslaget innebär emellertid som tidigare nämnts en utvidgning
av lagens tillämpningsområde även i så måtto att eget virke i viss
utsträckning jämställes med köpvirke. Lämpligheten och skäligheten av att
s. k. auktoriserad mätning skall, om man så vill, tvångsvis kunna äga rum
beträffande eget virke kan starkt ifrågasättas. Uppfattningen att dylika lagbestämmelser
måste anses olämpliga är mycket allmän bland befolkningen, och
detta har också kommit till uttryck i flertalet av remissyttrandena från myndigheter
och sammanslutningar i södra Sverige. Skogsstyrelsens motiv för
en dylik ordning förefalla också vara verklighetsfrämmande och i ganska hög
grad konstruerade. Man får verkligen vara departementschefen tacksam för
bans tillrättaläggande av denna fråga och för de inskränkningar i skogsstyrelsens
förslag som han vidtagit. Enligt mångas uppfattning kan emellertid
icke heller propositionens förslag i fråga om auktoriserad mätning av eget
virke vara välbetänkt. Utskottet har ju för sin del anslutit sig till departementschefens
uppfattning och ganska bestämt givit sin uppfattning tillkänna.
Jag skall givetvis inte här gå närmare in på huru utskottet ser på denna fråga.

Nu kan det givetvis i vissa fall vara förenligt med skogsägarnas intressen
att få det egna virket inmätt av auktoriserad mätare. Men detta bör, synes
det mig, alltid ske fullkomligt frivilligt och aldrig under tvång.

Med anledning av detta mitt ställningstagande har jag i utskottet önskat
få genomförd den ändringen av första paragrafen i den föreslagna lagen, att
förordnande icke skulle få omfatta eget virke. Men det har inte varit möjligt
att vinna utskottet för en sådan ändring, och jag har därför nödgats att inskränka
mig till här gjorda uttalanden.

Jag har, herr talman, i sakens nuvarande läge intet yrkande.

Herr Sundberg, Carl: Herr talman! Förhållandena på virkesmarknaden ha
för länge sedan lett till bildandet av virkesmätningsföreningar i de delar av
landet, där behov av sådana, kan sägas ha förelegat, nämligen i Norrland och
vissa delar av mellersta Sverige. Genom att enhetliga regler för bedömning
och mätning av virket tillämpas och genom att mätningen verkställes av opartiska
personer ha dessa virkesmätningsföreningar visat sig ha en stor mission
att fylla, och ordning och trygghet ha blivit rådande på marknaden, till fromma
för både virkessäljare och virkesköpare.

När nu så goda resultat kunnat inregistreras av virkesmätningsföreningarnas
verksamhet, där den bedrives i vårt land, frågar man sig: varför har den
inte utsträckts till även södra Sverige? Det beror på att förhållandena där
i skogligt, topografiskt och virkesmarknadshänseende så väsentligt skilja sig
från förhållandena i övriga delar av landet, att de fördelar, som skulle vinnas
genom virkesmätningsförfarandets utsträckning dit, skulle elimineras av än
större olägenheter. Dessa olägenheter äro i första rummet att hänföra till de
stora utgifter som skulle vara förknippade med förfarandet. Mätningsarbetet

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Lagförslag om virkesmätning m. m. (Forts.)
kan inte som i norra Sverige koncentreras till flottleder, dit virket drives
i stora kvantiteter, ty virket i södra Sverige fraktas från avverkningsplatserna
åt vitt skilda håll, till järnvägsstationer, hamnar, lands- och bilvägar och
inte minst till de i stor utsträckning bär och var förekommande småsågarna
och snickerifabrikerna. Det skulle bli ett förfärligt flackande för den auktoriserade
virkesmätarcn att utföra mätning av alla dessa på spridda ställen
befintliga små virkesposter. Och det skulle bli mycket dyrbart för skogsägaren
samt dessutom innebära den stora olägenheten för honom, att drivningsarbetet
komme att förhindras och försenas. Det är ju så, att man i synnerhet
i södra Sverige har att räkna med snötillgång endast under kortare perioder —
det kan vara snöföre en vecka då och en vecka då — och därför gäller det
att passa på att få virket utkört ur skogarna just vid dessa tillfällen. Man får
inte då gå och vänta på att en person skall komma och mäta in virket efter en
eller annan vecka. Då kan det vara för sent. Slutligen finns en annan synpunkt,
som i sammanhanget bör ihågkommas. I södra Sverige har man att
ta hänsyn till den där förekommande starkt differentierade virkesförädlingsindustrien,
sågar och snickerifabriker av olika slag, som var för sig ha behov
av olika specialsortiment. Det skulle därför inte bli möjligt att i södra Sverige
vinna den enhetlighet i mätningsförfarandet, som på andra håll i regel
är möjligt och som avses med denna lagstiftning.

Det är betecknande att de allra flesta av dem, som haft att ta ställning till
denna sak, erkänna att de förhållanden, som råda i södra Sverige, göra det
mindre lämpligt att där tillämpa denna lag. De uttrycka också samfällt den
förhoppningen, att den fullmaktslag, varom nu är fråga, inte skall behöva
komma i tillämpning. Men denna tankegång leder enligt mitt förmenande
inte till det resultat, som redovisas i propositionen och utskottsutlåtande!,
ehuruväl jag i likhet med den föregående talaren med tillfredsställelse observerat,
att departementschefen väsentligt uppmjukat de rigorösa bestämmelser,
skogsstyrelsen tänkt sig, och att sedan utskottet för sin del arbetat i samma
riktning. Tankegången leder i själva verket till och överensstämmer med det
förslag till frågans lösning, som redovisas i motionen nr 239 i denna kammare.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till denna motion.

Herr Norman: Herr talman! Herr Sundberg erinrade om det goda resultat,
som man har nått på virkesmätningens område framför allt i norra men även
i mellersta delarna av landet. Jag skulle tro att förekomsten av 1935 års
lag har betytt ganska mycket för genomförandet i praktiken av de anordningar
som där komma till synes. Syftet med det nu föreliggande lagförslaget
är ju detsamma, nämligen att lagen skall medföra att på frivillighetens
väg förhållandena ordnas praktiskt och lämpligt.

Jag tycker att man till stor del kan i de avseenden det här gäller jämföra
t. ex. Värmland med södra Sverige. Visserligen har man kanske mera flottningsledcr
i Värmland, men efter vad en sakkunnig ledamot av utskottet från
denna del av landet meddelat har man även där i stor utsträckning övergått
till att frakta ut virket till vägarna och därefter transportera det på
bil, såsom enligt vad herr Sundberg påpekade sker i södra Sverige, och i
Värmland går det alldeles utmärkt att tillämpa de regler, som virkesmätnirugsföreningen
där uppställt.

Som herr Sundberg framhöll, har det från olika håll betonats, att man bör
laga efter lägligheten och ta behövlig hänsyn till de olika förhållanden som
råda i olika delar av landet. Med hänsyn till avsikten med det föreliggande
lagförslaget tror jag att lagen kanske inte behöver tillämpas, utan att syftet

Första kammarens protokoll 7947. Nr S5. 4

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Lagförslag om virkesmätning m. m. (Forts.)
skall nås redan genom att den kommer att utgöra ett påtryckningsmedel för
åstadkommande av frivilliga överenskommelser, varigenom förhållandena ordnas
på lämpligaste sätt. Att lagen bör gälla för hela landet, sammanhänger
bland annat med att lagen skall ersätta 1943 års lag, som gäller över hela
landet.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det är inte så mycket att säga i denna
sak. Jag vill bara för min del instämma i den från alla håll uttalade förhoppningen,
att denna lag inte skall behöva tillämpas, utan att det skall vara möjligt
att skapa ett sådant frivilligt samarbete mellan parterna på denna marknad,
att förnuftiga mätningsföreskrifter kunna genomföras utan att man behöver
använda fiskaliskt tvång. Jag vill för min del säga, att vad på mig ankommer
skall allt göras som kan göras för att vi inte här skola bli utsatta för några
störande intermezzon.

Jag är också fullt medveten om att svårigheterna att genomföra en auktoriserad
virkesmätning äro större i södra Sverige än i landets övriga delar särskilt
av de skäl, som herr Sundberg här påpekat. Men jag begärde ordet närmast
för att säga att man inte bör överdriva dessa svårigheter. När jag gick till
prövning av detta ärende, var det med den föresatsen att jag inte skulle medverka
till en onödig lagstiftning. Om det vore riktigt — såsom herr Sundberg
exempelvis säger, och många remissinstanser också yttrat — att svårigheterna
äro så stora, att det inte går att genomföra denna lagstiftning, skulle jag inte
ha lagt fram detta förslag. Jag har emellertid inte kunnat gå emot min egen
erfarenhet, och min erfarenhet har sagt mig, att man ändå överdriver dessa
svårigheter. Icke heller en auktoriserad mätning är, om det skulle behövas,
omöjlig att genomföra i södra Sverige. Jag representerar själv en bygd med ett
mycket differentierat skogsbruk med många flera sortiment än som är vanligt
i de flesta delarna av södra Sverige, och jag har inte kunnat undgå att finna,
att detta problem, tack vare skogsägarföreningarnas stora utbredning, i mycket
hög grad förenklats. Låt oss säga att i de mest skogrika delarna av södra
Sverige kanske mer än 60 procent av i varje fall bondskogarnas virke är försålt
genom skogsägarföreningarna. Mätningen sker således centralt genom mätare,
utsedda av vederbörande skogsägarförening, vilka mäta alla sortiment, ty
vi ha en köpare, skogsägarföreningen, och vi ha en säljare, skogsägarföreningen,
som säljer och förmedlar alla sortimenten till den mängd av industrier, som
äro köpare.

Vill man fullfölja tanken, kommer man till det resultatet, att likaväl som det
går att genom skogsägarföreningarna genomföra en centralt ledd mätning, kan
man givetvis genomföra även en auktoriserad mätning. I verkligheten har man
i skogsägarföreningarna, på områden, dit man inte kan nå fram med en virkesmätningsförening,
_ett organ, som efter lämpliga åtgärder bör kunna ta hand
även om en auktoriserad mätning, om så skulle behövas.

Svårigheter föreligga på detta område, och vi skola akta oss för att skapa
ytterligare svårigheter, och vi skola göra så gott vi kunna för att inte öva våld
på den fria köpenskapen, men vi skola inte heller överdriva svårigheterna och
säga, att lagen icke på detta område kan tillämpas, om så skulle bli erforderligt,
vilket vi alla hoppas icke skall bli fallet.

Herr Sundberg, Carl: Herr talman! Det är nog ingen som har tänkt eller
sagt, att lagen inte kan tillämpas. Men dess tillämpning är förenad med så stora
utgifter och så betydande olägenheter för skogsägare och virkesköpare, att den

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Lagförslag om virkesmätning m. m. (Forts.)
ur den synpunkten är olämplig och det är också från denna utgångspunkt, jag
framställt mitt yrkande här i dag.

Jag vill emellertid uttala min tillfredsställelse med den delen i jordbruksministerns
anförande nyss där han säger, att han för sin del önskar, att denna
fullmaktslag icke skall behöva sättas i tillämpning och att han vill arbeta för
detta.

Jag ber slutligen, herr talman, att av formella skäl få återtaga det yrkande
jag nyss framställde.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 311, med
förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896), m. m.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 42, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om virkesmätning,
m. m., såvitt angår anslagsfrågor, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts memorial och
utlåtande:

nr 10, angående remitterande till annat utskott av motion om effektivisering
och skärpning av den statliga priskontrollen m. m.; samt

nr 11, i anledning av väckt motion om utnyttjande i den statliga förvaltningen
av från statstjänst pensionerade befattningshavare.

Vad utskottet i dessa betänkande!! hemställt bifölls.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med andra kammarens talman får
jag tillkännagiva, att då det är önskvärt, att utskotten få tillfälle att arbeta i
största möjliga utsträckning, komma mga arbetsplena med kamrarna att hållas
nu om lördag, alltså den 7 juni. Denna lördag kan därför ägnas åt utskottsarbete.
Kamrarna komma visserligen att hålla bordläggningsplena klockan
2 e. m., men då dessa sannolikt komma att bliva av kort varaktighet, torde de
utskott, där arbetet det påkallar, kunna sammanträda även på eftermiddagen.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 308, angående anslag till planläggning av torvforskning m. m.; och
nr 310, angående godkännande av en mellan Sverige och Jugoslaviska Federativa
Folkrepubliken träffad handelsöverenskommelse m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 308—311.

44 Nr 25. Onsdagen den 4 juni 1947.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
och tillfälligt lönetillägg till viss militär personal;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetå,
ret 1947/48 till nybyggnad vid ingenjörsvetenskapsakademiens försöksstation
m. m.;

nr 274, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till yrkesinspektionen;

nr * anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1947/48 till bidrag till erkända och enskilda alkoholistanstalters
driftkostnader m. m.; samt

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges anslutning
till världshälsovårdsorganisationen.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:
nr 343, av herr Schlyter,
nr 344, av herr Lindblom m. fl., och
nr 345, av herr Lindblom m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag till universiteten
och den medicinska undervisningen m. m.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad anhåller härmed om ledighet från riks dags arbetet under tiden
7—14 juni för deltagande i en internationell konferens i Ziirich samt från
och med den 15 juni till riksdagens slut för deltagande på den svenska regeringens
uppdrag såsom arbetardelegat vid Internationella Arbetskonferensen
i Geneve.

Stockholm den 5 juni 1947.

Walter Åman.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

472236