1947. Första kammaren. Nr 18 (Riksdagens protokoll 1947:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Första kammaren. Nr 18.

Onsdagen den 23 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad får med stöd av bifogade läkarintyg vördsamt anhålla om
tjänstledighet från riksdagsarbetet till den 29 dennes.

Va den 21 april 1947.

Gustaf Elofs son.

Riksdagsman Gustaf Elofsson, Va, har av mig sedan den 19 april 1947 behandlats
för en lymphangit å dorsum pedis sin., uppkommen efter en infekterad
fotblåsa. På grund av alltjämt kvarstående ömhet och svullnad av foten är
riksdagsman Elofsson oförmögen att inställa sig till riksdagen före den 29
dennes, vilket på heder och samvete intygas.

Kristianstad den 22 april 1947.

Y. Olsson,

lasarettsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 121, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pension åt vissa
biträden å häradsskrivarkontor;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätt för
tillsyningsmannen E. H. Hansson m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350); samt

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kaäsareserv.
__

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj ds proposition nr
217, angående godkännande av ett mellan Sverige och Polen träffat avtal rörande
regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 221, angående pension åt vissa förutvarande bilbesiktningsmän m. fl.; och
nr 223, angående tjänstepensionsunderlag för vissa befattningshavare vid polisväsendet.

Första hammarens protokoll 1047. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 224, med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928
(nr 254) om arbetsdomstol, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 225, angående förbättrad lönestatistik; och

nr 226, angående Sveriges anslutning till världshälsoorganisationen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 270, av fröken Osvald m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1947/48 till skolöverstyrelsen;

nr 271, av herrar Hage och Grym, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor
m. m.;

nr 272, av fröken Andersson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor
m. m.; samt

nr 273, av herr Lindblom m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten för budgetåret 1947/48.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den av herr Mannerskantz m. fl.
väckta motionen, nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
pensionsreglering för vissa befattningshavare vid hushållningssällskapen.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herrar Widner och
Norman väckta motionen, nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 20 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., jså
ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m., dels ock en i ämnet väckt motion,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. varuui- Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
bytet meUan proposition angående godkännande av tilläggsprotokoll till de mellan Sverige
och Italien den 24 november 1945 träffade handels- och betalningsöverenskommelserna.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 39, meddela av Kungl. Majrt äskat godkännande
av ett med propositionen överlämnat, den 30 november 1946 undertecknat
tilläggsprotokoll till de mellan Sverige och Italien den 24 november 1945
träffade handels- och betalningsöverenskommelserna.

Reservation hade anmälts av herr von Heland, som dock ej antytt sin mening.

Herr von Heland: Herr talman! Under inflationsdebatten före påsk fann
förre handelsministern det egendomligt att handelspolitiken endast i ringa grad
debatterades, och från annat socialdemokratiskt håll fann man det anmärknings -

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Ang. varuutbytet mellan Sverige och Italien m. m. (Forts.)
värt att kritiken mot handelspolitiken endast kom till synes i tidningar och föredrag.
»Vågar man så skall man naturligtvis opponera sig i utskottet och ej
tillstyrka handelsavtalspropositionerna», påstod herr Lindström. Min blanka
reservation är inte direkt beroende på dessa påstötningar; jag hade annonserat
denna reservation långt tidigare. Reservationen är beroende på att jag önskar
fortsätta min kritik av handelspolitiken.

Bondeförbundet har opponerat mot denna politik, och handelsminister Myrdal
och jag ha sedan två år tillbaka haft återkommande sammanstötningar i
handelsfrågorna. Om regeringen tagit hänsyn till kritiken från olika håll,
hade Sveriges folk enligt min mening i dag inte haft ett så bekymmersamt försörjningsläge
som vi nu ha. Det synes emellertid som om regeringen skulle
börja taga hänsyn till oppositionen, ty detta italienska avtal har till skillnad
mot många andra avtal åtminstone en fördel, nämligen att vårt land i utbyte
mot export av cellulosa och tidningspapper erhåller för oss viktiga textilvaror.
Importförbudet, som regeringen ordnat, har emellertid föga inverkan på detta
bilaterala avtal, ty vi utlova däri licenser för de fastställda årskontingenterna.
Lag är fullt på det klara med att avtalet är ett ramaval och icke ett köpeavtal,
men köpkraften tar sig utlopp där det går. Statsministern har själv i medborgarhuset
erkänt, att »varumängden räcker inte till för att tillgodose den
köpstarka efterfrågan». Det kan enligt uppgift ej heller garanteras, att vi i
utbyte mot de eftersökta svenska varorna (den reciproka bestämmelsen undantagen)
erhålla de varor som vi ha behov av från Italien, och endast prisförhållandena
kunna bromsa lyximporten.

Jag konstaterar alltså att vi för svenska synnerligen eftersökta varor kunna
i utbyte alltjämt få lyxvaror. Med hänsyn härtill ställde jag den frågan i utskottet,
om de_ för vårt land mindre goda avtalen voro beroende på antingen
att storindustriens män och exportörerna önskade exportera dessa för oss viktiga
svenska varor, på vilka vi själva lida en väldig brist, eller att italienarna
och andra voro så svåra att komma överens med. Jag fick det svaret, att storindustrien
önskade denna export. Jag konstaterar alltså att den för stora exporten
av för oss själva viktiga varor, såsom maskiner, motorer, kullager, telefonmateriel,
som vi svenska konsumenter ej nu kunna få köpa, beror på storindustriens
önskemål. Då socialdemokraterna alldeles felaktigt beskyllt bondeförbundet
att gå storfinansens ärenden, kan jag också konstatera att det tydligen
är ett gott samarbete mellan den socialdemokratiska regeringen och storfinansen.

Varpå beror då industriens stora exportintresse av dessa varor? Ja, de enda
skäl som angivas är angelägenheten att upprätthålla våra handelsförbindelser
och att man vill hjälpa gamla kunder. Detta är naturligtvis vällovligt, men
det borde kunna ske med mera måtta, och man kan fråga sig om det inte kan
finnas flera skäl. Jag frågade därför priskontrollnämndens representant, om
storindustriens önskan att fn säl.ia pa export i stället för till svenska köpare
kunde bero på att exportörerna fingo så mycket bättre pris på exportmarknaden
än på hemmamarknaden. Svaret blev att priskontrollnämnden ej direkt har
något att göra med exportpriserna, men att man visste att exporten lämnade
så bra priser att stoppriserna på hemmamarknaden kunnat bibehållas sedan år
1942.. Man kunde också ge exempel på att den utländska prisnivån var högre.
Fn viss motor kostar vid import i lire 360 kronor men i dollar 140 ä 150 kronor.
Detta sista pris kan anses acceptabelt vid import trots att priset är 20
procent högre än priset pa en svensk motor av samma typ. Fn svensktillverkad
Halda-maskin har ett stoppris i Sverige på 590 kronor, under det att en
likvärdig italiensk eller amerikansk skrivmaskin kostar 695 kronor. Jag vet
visserligen, att tack vare priskontrollnämnden exporten av skrivmaskiner nu

Nr 18.

Onsdagen den 24 april 1947.

''Ang. varuutbytet mellan Sverige och Italien tn. m. (Forts.)
stoppats, men dessa uppgifter belysa förhållandet. Man kan alltså konstatera
att regeringen bedriver en sådan näringspolitik, att storindustrien hellre exporterar
varorna än säljer dem hemma, samt att regeringen för en sådan handelspolitik,
att dylik export underlättas t. o. m. i så hög grad att vi förstört
våra valutatillgångar på lyximport och på väldiga statskrediter.

På en fråga i statsutskottet svarade en representant för industrikommissionen,
att det givetvis kunde förekomma, att industrien slutade att tillverka en
vara, som var för snävt priskontrollerad, för att tillverka något mer lönande.
Är det att undra på att allmänheten inte kan få de varor den önskar och att
man drivs av tvånget att erhålla motorer och annat att köpa dyrare varor med
sämre service från utlandet? Det synes vara eu synnerligen egendomlig politik,
att vi skola sälja våra varor till utlandet mot mer eller mindre säkra
krediter och köpa liknande varor mot kontant betalning till högre priser. Jag
har tagit mig friheten att likna regeringsbolaget vid Ebberöds bank, och jag
tycker att den liknelsen är ganska träffande.

Regeringen har angripit exportörerna och redarna för illojalitet därför att
de inte taga hem valutorna. Ja, men vems är felet, om det verkligen är en kapitalflykt?
År det inte sannolikt att det är regeringens politik som gör att de.
som så kunna, föra över kapital till andra länder, där kapitalet bättre vårdas?
Jag försvarar inte den som så gör, men som svensk reagerar jag emot att det
förs en politik som leder till detta, och att regeringen inte åstadkommer rättelse.

Under inflationsdebatten diskuterades ingående den förlust som drabbat Sverige
på grund av att regeringen hindrat exportörerna att taga ut fulla priset på
varorna. Ingående bevisades att statsministerns påstående att förlusten är
270 000 kronor var felaktigt. Man påvisade att de svenska cellulosaexportörerna
haft ett officiellt pris, som legat cirka 25 procent under de norska och finska
exportörernas priser. Statsrådet Ericsson förklarade, att de stora exportörerna
varit nöjda med detta pris. Kan regeringens och exportörernas förnöjsamhet
endast ha berott på att man härigenom hindrat prishöjningar på skogens produkter,
varigenom man mot all rättfärdighet förhindrat en bättre betalning
åt dem som huggit och kört i skogarna? Kan det inte tänkas att vissa exportörer
varit belåtna därför att de under tiden kunnat, utan att något valutakontor
kan upptäcka det, föra över pengar till andra och för dem mer förmånliga
länder? Många stora exportörer ha egna agenter i främmande länder. Till dessa
ha de kunnat sälja cellulosan enligt det svenska officiella priset, under det
att den egna agenten kunnat taga ut det fulla priset. Kan statsministern ange;
hur mycket svenskt kapital och värdefull valuta som lämnat Sverige utan minsta
möjlighet för någon myndighet att kontrollera detta? Man kan endast konstatera
att regeringens planhushållning är mycket dyrbar för svenska folket.

Med det sagda har jag visat hur mina här i kammaren deklarerade farhågor
tyvärr ha besannats. Genom den förda närings- och handelspolitiken har svenska
folket redan under en väldig högkonjunktur försatts i ett mycket bekymmersamt
läge. Jag är övertygad om att jag sorgligt nog även får rätt beträffande
mina varningar, att den förda näringspolitiken leder till en farlig snedbelastning,
som kommer att få fruktansvärda konsekvenser.

Löne- och skattepolitiken leder till att flykten från landsbygden fortsätter
in till städernas gynnade verksamhetsgrenar. Handelspolitiken åstadkommer
forcerad byggnadsverksamhet för exportindustrien och för bostäder åt arbetarna
inom industrien. Det enda som bromsar landsbygdens avfolkning till städerna
är bostadsbristen därstädes. Tror verkligen regeringen att detla är en
lycklig utveckling för landet? Regeringen tycks inte tro på bakslaget för exportindustrien.

Det jag finner mest bekymmersamt är sålunda inte de nuvarande svårighe -

Onsdagen den 23 april 1947.

Xr 18.

Ang. varuutbytet mellan Sverige och Italien m. m. (Forts.)
terna, utan det är att regeringens politik kommer att leda till en mycket svår
kris i framtiden. Jag nämnde, att det håller på att bli en snedbelastning för
näringslivet, och arbetsmarknadskommissionen har tydligen klart för sig att
detta redan är ett faktum. Inför statsutskottet har det från arbetsmarknadskommissionens
sida redovisats, att det inte bara är jordbruket, som håller på
att avfolkas, utan att man flyr även från övrig produktion i första ledet, alltså
från skogen, gruvorna, järnbruken, tegelindustrien, kalkbruken in. m. Man
vill inte ha grövre och smutsigare arbete, och man vill bort från landsbygden
in till städerna med deras nöjesliv. Gruvsamhällena i Norrland avfolkas enligt
arbetsmarknadskommissionen från yngre arbetskraft, och när det åter blir full
gruvdrift blir det en väldig brist på arbetskraft därstädes. Ett drastiskt exempel
är, hur man i Höganäs för att få arbetskraft måste ge två dagars ledighet
per vecka. Det är i sanning en egendomlig planhushållning som bedrivs,
när man av brist på arbetare under en tid, då högsta arbetsintensitet behövs
för ökning av produktionen, måste begränsa arbetstiden! Vårt lands styrka har
till stor del berott på att vi ha goda naturtillgångar och ett rikt näringsliv. Nu
hålla vi på att förstöra detta och ha allt mindre arbetskraft för att kunna utnyttja
naturtillgångarna. Bristen på arbetskraft i första ledet av produktionen
kan också bli en orsak till arbetslöshet i det andra produktionsledet.

Bör man vidare inte tänka sig, att det kommer att bli ett väldigt bakslag
för svensk industri på världsmarknaden, när det åter är normala tider? Vilken
säkerhet har man för att de näringar, som nu suga till sig arbetskraften,
kunna fortsätta sin expansion eller åtminstone bibehålla sin produktionsvolym?

I statsutskottet redogjorde industrikommissionens representant för hur man
begärt att statens järnverk i Luleå skulle upptaga tunnplåtstillverkning. Dess
chef slog emellertid med bestämdhet ifrån sig. Han hade kommit från Amerika,
där han sett automatiserad tunnplåtsfabrikation med miljontals ton i årsproduktion.
Svensk konkurrens var utsiktslös. Och hur blir det med den nu
omhuldade verkstadsindustrien och dess framtida konkurrensmöjligheter på
världsmarknaden? En svensk industriman berättar, att vid en större fabrik i
U. S. A., där det endast tillverkas högtrycksventiler, blev priset på en viss
högtrycks ventil endast fem kronor, medan samma ventil i Sverige ej kunde
tillverkas för mindre än 30 kronor. En annan svensk industriman ger några
siffror från en industri som endast gör lampglas till elektriska lampor. Produktionen
var här 1 800 lampor i minuten av två aggregat, antalet arbetare
var cirka 200 på varje skift, och hela framställningsprocessen var automatisk
från beskickning av ugnarna till paketering och leverans. Personalen hade endast
till uppgift dels att se efter, att maskineriet, som utförde genialiskt uttänkta
arbetsoperationer, och transportanordningarna fungerade, dels att kontrollera
lampor och plocka bort kasserade.

Det är att märka, att prisbildningen på verkstadsprodukter i Amerika icke
påverkas av lönenivån på långa vägar så mycket som i Sverige. I Amerika är
det material- och maskinkostnader, som närmast bestämma prisbildningen, men
i Sverige är det materialkostnader och löner. Verkningarna av höga maskinkostnader
i (dt stort land med stora avsättningsområden elimineras helt naturligt.
av stora tillverkningsserier, och just därför kunna vi i Sverige lätt bli
distanserade på grund av ett löneläge som icke passar in i prisbildningen för
den allmänna marknaden.

Jag är övertygad om att man inom verkstadsindustrien genom rationalisering
och icke minst genom specialisering kommer att väsentligt öka konkurrensförmågan,
men därför är icke säkert att exportmöjligheterna bli goda i
framtiden.

Ej heller inom industriförbundet är man belåten med lägel och utveckling -

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Ang. varuutbytet mellan Sverige och Italien m. m. (Forts.)
en. I dess styrelseberättelse, som väl nu debatteras på dess stämma, framhålles
bland annat:

»Den onormala omsättningen på arbetsmarknaden bär ofta märkbart minskat
produktionen per arbetstimme. Den under trycket av allmän varuknapphet
och växande varuefterfrågan mycket betydande ökningen av antalet nyetablerade
företag och den ganska allmänna tendensen till utvidgningar av äldre
företag innebär vidare risker för felinvesteringar och konjunkturbakslag. Denna
risk accentueras också av de tendenser till snedvridning av produktionen,
vilka kunnat märkas som en följd av svårigheterna att uppehålla tillverkningen
av sådana produkter, som är föremål för hård priskontroll. Arbetskraftens
sugning till områden, där produktionen är svår att priskontrollera och där högre
löner än enligt -gällande kollektivavtal därför kan betalas, har sålunda blivit
påtaglig på många håll. Dolda prisstegringar har dessutom framträtt med
större styrka än tidigare. De industriella investeringarna torde under 1946 ha
uppgått till omkring 800 milj. kr. mot omkring 600 milj. året förut. Trots den
kraftiga ökningen motsvarar de emellertid ej på långt när de investeringsplaner,
som förelåg vid slutet av 1945. Dessa belöpte sig nämligen för 1946 till
över 1 000 milj. Karakteristiskt för den extrema högkonjunkturen är att utomordentligt
omfattande investeringsplaner föreligger även för 1947. Enligt industriföretagens
— inklusive kraftverkens — egna uppgifter skulle de belöpa
sig på inemot 1 500 milj. kr. Av dessa kommer emellertid endast ungefär
hälften att kunna realiseras inom ramen för den skärpta statliga investeringskontrollen.
»

Ja, herr talman, trots att industrien i snabb takt suger till sig arbetskraft
behövas med nuvarande produktionsmöjligheter ytterligare 90 000 man enligt
senaste uppgifter. Samtidigt kommer tillgången på yngre arbetskraft att minskas
ett par decennier framåt. Antalet personer i åldersgruppen 20—40 år utgjorde
vid 1943 års slut 2 140 000, och det väntas minska till 2 000 000 år
1950 och till 1 750 000 år 1960. Vid brist på arbetskraft få givetvis de näringar
svårast att få arbetskraft, som ej kunna ge arbetskraften'' konkurrenskraftiga
förmåner. Flykten från jordbruket och från landsbygden är redan
katastrofartad för landsbygden, och denna folkomflyttning kommer enligt min
uppfattning att bli till katastrof för hela landet om man ej i tid vidtar förnuftiga
motåtgärder. Den svåra arbetslöähetskris, som säkert kommer med den
politik som nu bedrivs, kan ej heller botas med det system, som föreslogs av
den socialdemokratiska majoriteten i efterkrigsplaneringskommissionen och som
av direktör Söderlund döptes till »berg- och dalbanan».

Herr talman! Med den uppfattning jag åter har deklarerat här i kammaren
är det självklart att jag opponerar mot den nu förda närings- och handelspolitiken,
och jag slutar med ett beklagande av att socialdemokraterna, kanske
av experiments- och aktivitetslusta, försämra samarbetsmöjligheterna.

Lugnare banor vore önskvärda i dessa tider.

Herr Sandler: Herr talman! Jag har begärt ordet i det föredragna ärendet,
Herr von Heland har gjort en hel rad av allmänna uttalanden och därvid rört
sig över mycket vida fält vid sidan av det nu till behandling föreliggande
utlåtandet. Till dessa allmänna uttalanden skall jag bara göra två reflexioner.

Den ena är den, att vid handläggningen av frågor om avtal med främmande
länder i utrikesutskottet ha hittills samtliga dessa avtal under alla partiers
medverkan blivit bifallna.

Den andra reflexionen hänför sig till de omständigheter, under vilka vi
nu träffa sådana avtal. På grund av förhållandena i världen måste vi ju i

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Ang. varuutbytet mellan Sverige och Italien m. m. (Forts.)
ett mycket stort antal fall förhandla på kontingenteringsbasis. Det är klart
att det då förekommer, i detta fall liksom i alla möjliga andra, att vi komma
att få exportera vissa varor, som vi kunde ha användning för själva, och
att vi å andra sidan få importera vissa varor, om vilka det må råda befogad
tvekan, huruvida de äro så nödvändiga för det svenska folkhushållet.

Att då, herr talman, uppställa det direktivet för den svenska förhandlingstaktiken,
att avtalen skola vara så beskaffade, att vi få exportera allt det
som vi önska exportera, precis det och ingenting annat, och att vi få importera
just det som vi helst vilja ha och ingenting annat, det är ett förhandlingsdirektiv
som det är omöjligt att arbeta efter. Sverige kan icke finna
en förhandlingspart, som är så okunnig, så menlös och så svag, att den
skulle finna sig i en sådan förhandlingsmetod, att avtalet skulle bestämmas
uteslutande av vad den ena parten önskar. Och om det skulle finnas en sådan
förhandlingspart någonstans i världen, så tror jag det är en part, med
vilken det inte är lönt att överhuvud taget ha något handelsavtal!

Detta rörde nu herr von Helands allmänna uttalanden, såvitt de på något
sätt höra till det föreliggande ämnet.

Vad det italienska avtalet beträffar, kan jag upplysa kammaren om att,
frånsett avtalet med Sovjetunionen, är det ingen avtalsfråga som så långvarigt
och under så många sammanträden har sysselsatt utrikesutskottet med
uppbådande av den expertis, varöver man kan förfoga. Det är för utskottet
lika väl känt som för herr von Heland, att avtalet är av den beskaffenheten,
att, som det sägs i utskottsutlåtandet, en viss tveksamhet kan råda i nuvarande
läge rörande sammansättningen av varuutbytet, och det säges också,
att det är mycket svårbedömbart, vilken utveckling detta avtal kan komma att
få. Men konklusionen inom utskottet har blivit, att med hänsyn till önskvärdheten
av att upprätthålla vårt traditionella handelsutbyte med Italien
finns det övervägande skäl för att bifalla vad Kungl. Maj:t har föreslagit.
I denna uppfattning har utskottet varit enigt. Det har icke inom utskottet
förelegat något avslagsyrkande.

Herr von Heland står nu såsom reservant i detta utlåtande, och kammaren
kan ju fråga sig: mot vad är det som herr von Heland reserverar sig? Det är
icke mot klämmen i utskottets utlåtande. Herr von Heland har ju inte heller
gjort något yrkande. Det är inte heller mot utskottets motivering, såvitt
jag har kunnat förstå av handläggningen inom utskottet. Mot vad är det egentligen
som herr von Heland är reservant? Det tycks vara mot regeringens allmänna
handelspolitik. Eller mot storindustriens praxis och metoder. Kanske
när allt kommer omkring det är det allmänna läget i världen, som herr von
Heland reserverar sig mot!

Herr talman! Jag tror inte vi äro hjälpta med att någon stiger upp här
i kammaren och säger, att han inte tycker om det allmänna läget.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr von Heland: Utskottets ärade ordförande skulle tydligen helst vilja
trolla bort möjligheten för en medlem av utrikesutskottet att reservera sig
mot »det allmänna läget» när det gäller vår handelspolitik. Jag förbehåller
mig dock rätten att i det fallet få göra en reservation, ty utskottets ärade
ordförande måste annars tala, om för mig, hur en ledamot av utrikesutskottet
skall bete sig i ett sådant läge som nu är rådande, när man sluter avtal.

När utskottet får propositionerna, ha avtalen som regel redan varit slutna,
och det är ju mindre angenämt att yrka avslag på ett avtal som är gällande.
Det polska avtalet är ju de facto gällande från den 1 april, men nu skall
utrikesutskottet börja behandla det. Dessutom blir det ju en svårighet för en

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1H47.

Ang. varuutbytet mellan Sverige och Italien m. m. (Forts.)
ledamot av utrikesutskottet, om han endast skulle få anmärka på de avtalsfrågor
som ligga i utskottet och icke vid lämpligt tillfälle skulle få taga upp
hela frågekomplexet, d. v. s. att få in detaljerna i det stora sammanhanget.
Det är detta, som jag har velat förbehålla mig att göra, och det är därför
jag alltjämt riktar eu kritik mot det sätt, på vilket handelspolitiken bedrives.
Det italienska avtalet är bara eu liten del av det hela och ett avtal
som blivit bättre än vissa tidigare avtal.

Utskottets ärade ordförande försökte göra gällande, att det är små möjligheter
att föra en för vårt land positivare handelspolitik. Det är omöjligt,
sade herr Sandler, att andra länder skulle finna sig i att avtalet bestämdes
uteslutande av den ena parten. Det är väl ingen här som kan säga annat än att
vi när kriget var slut stodo i ett utmärkt läge med mycket stabila finanser,
med ett orubbat näringsliv och med en industri i full produktion. Andra länder
voro utan dessa tillgångar. De hade sönderslagna industrier och förstörda
finanser. Vem var det då som satt med de bästa möjligheterna? Det är alltså
egendomligt, att vi behövt sluta det ena dåliga avtalet efter det andra, när vi
ställt till förfogande de mest eftersökta varorna i världen och till och med
gett exportkrediter och gåvor på 4 miljarder. Ha vi inte haft trumf på hand
vid avtalsunderhandlingarna, då tycker jag det är mycket egendomligt? Jag
opponerar mig alltså mot att vi med dessa trumfkort icke kunde skapa oss
bättre förhandlingsmöjligheter. Vi borde för våra värdefulla varor och exportkrediter
i stället för en mycket omfattande lyximport ha kunnat få mera
råvaror och bränsle, så att vi därigenom kunnat öka vår produktion.

Sedan anförde utskottets ärade ordförande att avtalen blivit bifallna; det
har inte framställts några avslagsyrkanden. Jag har ju med vad jag sagt
redan besvarat den saken. Det är inte lätt att yrka avslag, utan det enda man
kan göra är att förmå regeringen att vid avtalsunderhandlingar försöka driva
en hårdare underhandling från vår sida.

Till sist kommer jag till det polska avtalet. Det var ju så lysande, när förre
handelsministern kom hem från sina polska underhandlingar; han hade gjort
storverk. Vad bestodo de i? Jo. exportkrediter i stor omfattning till Polen,
export av för oss mycket värdefulla varor och i utbyte kol från Polen. Hur
har det lyckats? Jo, i går omtalade överdirektör Ljungdahl, att av de omskrutna
6 miljonerna ton ha vi icke ens fått 2.5 miljoner och att polackerna,
som haft sämre utgångsläge än vi — de ha kol, men de ha icke så goda finanser
som vi — nu pressat oss till det avtal, som utskottet nu skall behandla
och som jag tycker är en mycket hård pressning från polsk sida. Det är ju ett
bevis för att den part, som har en trumf på hand, i alla fall kan förmå den
andra parten till handelspolitiska medgivanden, som åtminstone äro till större
fördel för den part som använder sina trumfkort på rätt sätt.

Herr Sandler: Jag har naturligtvis ingen behörighet att hindra eu utskottsledamot
att anföra en reservation, och jag har heller ingen lust att göra det.
Men om det anföres en blank reservation, som icke riktar sig vare sig mot
klämmen eller motiveringen, är det väl av ett visst intresse för kammaren att
få veta, mot vad vederbörande egentligen har reserverat sig.

För övrigt är det ju klart, att det tillkommer envar ledamot av kammaren
att även utan att han anfört reservation hålla vilket anförande han behagar
vid ett ärendes föredragning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls 4rad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 23 april 1947. Nl- 18. 9

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets utlåtande nr o, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående ratificering av ändringar i stadgan för
Internationella arbetsorganisationen m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, i anledning av \äckt Om tiWtandamotion
om statens övertagande av en del av de politiska partiernas kostnader ^

för riksdagsmannaval m. m. det aUmännas

I en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 70, av herrar Holmbäck och Lindblom, hade hemställts, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag dels rörande
tillhandahållande på det allmännas bekostnad och genom dess försorg
av valsedlar vid val till riksdagens andra kamare och eventuellt vid andra val
och dels rörande distribution till väljarna, ävenledes på det allmännas bekostnad
och genom dess försorg, av nu nämnda valsedlar, varvid eventuellt det
tryckande folkregistret borde komma till användning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar Holmbäck och Johnsson i Stockholm,
som inom utskottet yrkat bifall till motionen.

Herr Lindblom: Herr talman! Det avslagsyrkande, i vilken detta utlåtande
utmynnar, har icke kommit som någon överraskning. Jag kunde mycket val
ana, att det konservativa konstitutionsutskottet inte gärna skulle gå med på
en så pass revolutionerande reform som den här föreslagna, åtminstone inte i
första taget. Motionärerna äro ju betydligt före sin tid i denna fråga. Jag tror
mig dock med ganska stor visshet kunna förutsäga, att frågan i alla fall så
småningom kommer att lösas i en eller annan form, oavsett ställningstagandet
i dag.

Det är ju ganska uppenbart för oss alla, som i någon mån ha sysslat med
valarbetet, att det är tämligen irrationellt ordnat, som det nu är. Den som har
sett en vallokal, när ett val hållits där, kan få en ganska skrämmande bild
av det svenska slöseriet med papper. Jag har en gång tagit med mig en finsk
medborgare till en vallokal strax efter det att ett val hade hållits, och han stöd
där alldeles häpen och frågade: »Men hur kan ni bära er åt på det här sättet?
Här ser ju ut som en svinstia och inte som en ordentlig lokal; papper, papper
och åter papper i alla vinklar och vrår och över golv och överallt!» Jag tror
inte att det i det långa loppet kommer att vara möjligt att fortsätta på detta
sätt. Sedan kan man naturligtvis diskutera de olika former, efter vilka eu
ändring kan ske. Det är ju inte lätt att på rak arm säga, att det skall ske sa
eller så. Motionärerna ha här inskränkt sig till att hänvisa till vad som förekommer
i andra länder, och meningen var ju att man skulle med ledning av
de olika valsystemen i andra länder kunna bilda sig en uppfattning om vad
som är lämpligt för svenska förhållanden.

Jag har ägnat denna fråga ett ingående studium bland annat i Finland och
i Danmark, och jag får erkänna, att när jag första gången tog kontakt med
detta problem, så hesiterade jag också, och det inte minst med hänsyn till den
valsedel, som då stacks mig i handen.

Jag kan ju få roa kammaren med att visa hur en finsk valsedel ser ut. Del
har ju ett format som en hel tidning, som gör att man vid första påseendet
hesiterar. Jag frågade vederbörande i Finland, hur det kunde vara möjligt att
använda en sedel av sådant format. — Ja, sade man, det går alldeles utmärkt.

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1917.

Om tillhandahållande av valsedlar på det allmännas bekostnad m. m. (Forts.)
— Men blir det inte många sedlar som måste kasseras, frågade jag. De sade,
att av omkring en och en halv miljon avlämnade röster hade endast ungefär
femtusen röster behövt kasseras, så proportionen mellan avgivna och kasserade
röster tycks inte vara större än i Sverige.

Nu är det ju klart, att man kan ställas inför frågan: hur stor del av den
här verksamheten skall överföras till staten, och hur stor del skall fortfarande
ombesörjas av de politiska partierna? Utskottet har ansett, att den i motionen
föreslagna åtgärden inte skulle innebära någon större ändring, eftersom partierna
i alla fall skulle få lov att skicka ut viss valpropaganda, som givetvis
inte kan skötas av staten. Det är klart, att valpropagandan — affischering och
dylikt — skall i fortsättningen bedrivas på samma sätt som nu, men det skulle
göra en himmelsvid skillnad om man kunde komma ifrån bland annat slöseriet
med papper i fråga om valsedlar och slöseriet med arbetskraft för utsändandet
av dem.

Nu såg jag att någon log här i kammaren; han menade förstås att det är
slöseri att använda så stora valsedlar som de finska. Det kan man naturligtvis
säga att det är, men saken är den, att på denna valsedel inrymmas alla partiernas
listor. Det finnes också möjlighet för röstning på en kartell. Om någon
till äventyrs skulle vilja rösta på en person, som inte står på denna sedel, så
har han dessutom möjlighet att skriva dit dennes namn på sedeln. Eljest har
han endast att sätta ett streck på sedeln vid den lista han vill godtaga eller
den person han vill rösta på. När man skall göra propaganda för en viss lista
eller typ av lista, så gör man det på det mycket enkla sättet, att man t. ex.
sätter upp affischer, på vilka det står: »Eösta på lista 42!» Det är mycket
enkelt för de personer, som då ha fått uppgift om vilka personer det här gäller,
att rösta på lista 42. I Finland sätter väljaren ett streck i kanten vid den
lista han vill rösta på, och därmed är röstningen klar. I Danmark äro förhåldandena
något annorlunda, men även där äro kandidaterna uppsatta på en gemensam
valsedel, där väljaren — genom att sätta ett kryss på sedeln —■ anger
vem han vill välja. I den norska vallagen finns det även åtskilliga andra variationer.

Jag skall inte trötta kammaren med att lämna någon utförligare redogörelse.

Då jag har varit i de olika länderna och studerat förhållandena och fått reda
på att man t. ex. i Finland, där man, om jag minns rätt, har haft detta system
sedan år 1981, och fortfarande är mycket nöjd med det, måste jag säga, att
detta är någonting som vi böra ta under övervägande. Att man nu är försiktig
och inte hoppar på det med detsamma må väl vara, men jag tror dock att
man är alltför försiktig. Det kommer väl en dag då man inser att den här reformen
är en praktisk reform, som kommer att spara både papper och arbetskraft.

Herr talman! Jag skall nöja mig med detta. Jag tycker att man hade kunnat
begära en utredning -— i det läge, som nu råder, hade varit så pass behövligt
att pröva denna fråga, att man borde kosta på en utredning. Sedan hade
vi fått se vad resultatet hade blivit; det kan hända att utredningen skulle ha
kommit till det resultatet, att systemet inte passar för våra förhållanden, och
då hade man fått avstyrka reformen, men en allsidig prövning tror jag i alla
fall vore mycket välbehövlig.

Jag vill, herr talman, i anslutning till det anförda yrka bifall till den i ämnet
väckta motionen.

Herr Johanson, Karl: Herr talman! Jag skall göra en bekännelse redan från
början och meddela, att i utskottet fingo vi inte tillfälle att se den vackra val -

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Om tillhandahållande av valsedlar på det allmännas bekostnad m. m. (Forts.)
sedel, som herr Lindblom här har demonstrerat för kammaren. Men jag vill
samtidigt säga, att jag är övertygad därom, att om denna demonstration hade
skett inom utskottet så skulle resultatet ha blivit enahanda,

Jag har nämligen själv varit med om åtskilliga valförberedelser — jag vet
också att många andra i denna kammare ha varit med om sådana — och jag
måste säga, att med de erfarenheter jag har på detta område hade åtminstone
jag för min del inte nappat på den krok, som har slängts ut med denna vackra
valsedel som lockbete.

Herr Lindblom erinrade om att Finland och Danmark ha ett system med
statligt tryckta valsedlar, och jag tror att man har något liknande i England,
men där får man inte rösta med någon annan valsedel än med den officiellt
fastställda, alltså just med något sådant som det exemplar herr Lindblom
här har demonstrerat.

För att återkomma till själva sakfrågan vill jag påpeka, att utskottet i sitt
utlåtande har lämnat en sammanhängande redogörelse för hur denna fråga har
behandlats ända sedan 1903. Det året framkom efter en utredning ett förslag
bland annat om införande av officiell registrering av valkandidater samt
tryckning av valsedlar på statens bekostnad. Frågan har sedan varit föremål
för såväl en hel del utredningar som också enskilda motioner i riksdagen, men
vid intet tillfälle har det kommit fram ett sådant förslag som det nu föreliggande,
nämligen att staten skulle bekosta tryckning och distribution till väljarna
av valsedlar.

Vi fingo inom utskottet ett underhandsmeddelande om vad distributionen av
en del av valmaterialet i Stockholm kostade vid höstens val 1946 -— det gällde
cirka 50 000 väljare. Det sysselsattes då inte mindre än 14 kontorsbiträden
under en månads tid, och kostnaden blev 45 000 kronor. Det är bara en glimt
av vad kostnaderna skulle bli om herr Lindbloms förslag genomfördes, och
även inför de utsikterna ha vi hesiterat inom utskottet.

Jag ställer till slut bara den lilla frågan: vart skulle det bära hän, om staten
skulle övertaga kostnaden för valapparaten i den utsträckning som har
föreslagits av motionärerna? Jag tror att konsekvenserna skulle bli så pass
vittgående att man redan av den anledningen inte skulle kunna vara med om
att sanktionera detta förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Jag känner ett behov av att säga någonting i denna
fråga, trots att jag inte tillhör samma parti som motionärerna och inte heller
tillhör konstitutionsutskottet.

Det framgick emellertid av den förste ärade talarens anförande, att vad han
framför allt siktade till var, att det skulle åstadkommas ett system med användande
av ett annat slags valsedlar än som nu användas. För min del har
jag ett mindre intresse för den saken, och hade jag tidigare fått klart för mig,
att detta var huvudpunkten i den liberala motionen, skulle jag inte ha gått upp
i denna debatt. Men när jag har läst motionen och konstitutionsutskottets utlåtande,
har jag fått den uppfattningen, att huvudpunkten i motionens yrkande
var en annan, och det är från den utgångspunkten jag vill säga några ord i
den här frågan.

Nu kanske någon säger, att den i denna motion berörda frågan om huruvida
det allmänna skall övertaga en dol av valkostnadema eller huruvida det
skall vara på det gamla sättet, icke är någon stor fråga, och det är naturligtvis
i och för sig riktigt. Men man kan möjligen säga, att bakom denna
fråga och ståndpunkt.stagandet till densamma ligger ett annat spörsmål, som
verkligen har en stor betydelse. Många av oss som sitta i denna kammare ha

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Om tillhandahållande av valsedlar på det allmännas bekostnad m. m. (Forts.)
varit valmakare och äro det kanske fortfarande, och vi veta att valmakeriet
drar med sig stora kostnader. I ett litet parti — kanske även i andra partisammanslutningar
— inträffar det därför ofta, att en person i ledande ställning
nödgas skriva på växlar och med sitt namn ansvara för lån för att skrapa
ihop de pengar, som behövas för valrörelsen. Då kan man fråga sig: finns
det verkligen skäl för att den enskilde medborgaren, som kanske även tar på
sig en hel del andra bördor för agitationens skull, skall pressas till att ta sådant
ekonomiskt ansvar?

Jag för min del vill svara nej på den frågan. Jag har den principiella uppfattningen,
att om nu staten fordrar av medborgaren i landet, att han skall
deltaga i ett val och på det sättet ge till känna, vilken politik han anser bör
föras_ i landet, så är det inte alls någon orimlig åskådning, att staten skall
bestrida en mycket stor del av valkostnaderna. Jag säger detta rent principiellt.
Varför skola överhuvud taget valmännen kosta på detta, som ju är en statsangelägenhet? Från

den utgångspunkten tycker jag, att resonemanget i motionen är alldeles
riktigt. Men det är klart, att det i ett land som vårt -— som sedan flera
årtionden tillbaka följt principen att det är valmännen som i stort sett skola
ansvara för kostnaderna — är mycket svårt att åstadkomma en opinion med
en annan inställning i detta hänseende. Därför förstår jag, att det inte finns
någon utsikt att få igenom vad som yrkas i motionen, men jag skulle ändå
vilja säga några ord om vad som ligger bakom detta.

Emellertid vore det efter mitt sätt att se — och med hänsyn till alla de
olika slag av kostnader, som det allmänna får taga på sig — inte någon angenäm
anordning för^ skattebetalarna om det allmänna skulle taga på sig eu
mängd kostnader på detta område, utan det skulle kanske kunna betecknas
som något ont. Men det finnes någonting annat, som kanske ännu mera är ett
ont, nämligen om det inom något eller några partier saknas möjligheter att av
de egna valmännen få in pengar för valens skötande och om dessa partier därför
frestas att vända, sig till makter i samhället, vilkas åskådning och strävan
egentligen inte gillas av partiets medlemmar. Om partiet vänder sig till en
utomstående organisation, vilken har samma inställning som partiet, då är
saken klar, och då är det ingenting att säga om att partiet får ett anslag från
det hållet. Men antag att det inträffar, att ett parti frestas eller tvingas att
vända sig till en makt i samhället, vilken har gott om pengar och vilken gärna
ser, att den eller den åskådningen föres fram och vinner understöd inom det
eller det partiet. Det kanske finns skäl att säga, att det har skett sådant här
i landet.

Att det kan inträffa är enligt min mening en mycket otrevlig sida av det
nuvarande systemet. Om ett parti, som inte kan skrapa ihop tillräckligt med
pengar från sina egna medlemmar, tvingas att — för att kunna finansiera sin
valrörelse —- vända sig till utomstående sammanslutningar med en annan strävan.
än partiet, då är detta, menar jag, början till en utveckling som är synnerligen
betänklig. Det är att märka, att i andra länder har sådant förekommit
och förekommer alltjämt. Man har ibland betecknat denna utveckling med
namnet »politisk prostitution», och jag anser att, om en sådan utveckling tar
sig särskilt tråkiga former, så kan man med rätta tala om politisk prostitution.
Nu är det ett bekant föhållande, att vi under gångna tider i vårt land inte haft
känning av en sådan utveckling som ägt rum i utlandet. Därför menar jag att
det vore iriycket beklagligt, om underlåtenheten från det allmännas sida att
ställa medel till förfogande för valarbetet in. in., skulle leda till en sådan
utveckling. Ty när ett parti tvingas till cn sådan politisk prostitution, användes
just detta faktum av antiparlamentariska kretsar — det har skett i

Onsdagen den 23 april 1947. Nr 18. 13

Om tillhandahållande av valsedlar på del allmännas bekostnad in. in. (Forts.)
utlandet, och det skulle sannolikt ske även här — för att misskreditera demokratien
och parlamentarismen överhuvud taget.

Från denna utgångspunkt vill jag säga, att den i motionen och utskottsutlåtandet
berörda saken har en stor politisk betydelse. Det finns någonting
bakom, som konstitutionsutskottet så vitt jag kan förstå knappast har observerat.

Nu har jag inte tänkt yrka bifall till motionen. Såväl i denna motion som
i huvudmotionärens anförande här förekomma nämligen en hel del andra funderingar,
som jag inte alls gillar. Men jag har som sagt förståelse för den sida
av saken, som jag nu har uppehållit mig vid. Jag undrar, om inte i detta land
så småningom kan inträffa en utveckling i stil med den, som har ägt rum i
andra länder, där politiska partier och parlamentsmedlemmar efter hand kommit
att i hela sitt politiska ställningstagande bestämmas av makter i samhället,
som de innerst inne egentligen inte gilla men av vilkas ekonomiska stöd de
äro beroende.

Jag kan inte direkt påstå, att denna sak skulle kunna sägas vara aktuell i
vårt land för närvarande, men så vitt jag förstår, är en utveckling i denna
riktning på väg. En del tendenser ha visat sig, och om utvecklingen skulle
fortskrida på samma sätt som i främmande länder, skulle det enligt min mening
vara eu olycka för vårt land. Om man då ställes inför valet mellan två onda
ting — å ena sidan att ge anslag från det allmänna till tryckningen av valsedlar
och till valrörelsen och å andra sidan att låta de politiska partiernas
verksamhet finansieras på samma sätt som skett i vissa främmande länder —
så följer jag den gamla regeln att av två onda ting välja det minst onda, och
det är enligt min mening att ge tillräckliga anslag till valrörelsen, så att inte
politiska partier drivas in på den väg jag har antytt.

En sådan synpunkt bör, tycker jag, komma fram i en diskussion som denna.
Den har mycket litet berörts av konstitutionsutskottet, men jag anser, att
utskottet bort ägna större uppmärksamhet åt just den sidan av problemet, som
är den stora och viktiga.

Jag har, så som frågan nu ligger till, intet yrkande att göra.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag tänker inte bli mångordig,
men när herr Lindblom talar om det slöseri med papper, som nu förekommer
vid ipartiernas valförberedelser, vill jag fråga: tror verkligen herr Lindblom,
att det blir mindre slöseri med papper, om staten skulle ta hand om det hela?
Våra erfarenheter i allmänhet på det området äro nog inte av den naturen.

När herr Lindblom ville demonstrera fördelarna av ett system, där staten
tar hand om det hela, valde han exempel som knappast kunna tänkas stimulera
oss till att bli anhängare av detsamma. Jag må verkligen säga, att bär man
ingenting annat än sådana stora blaskor att presentera inför valmanskåren, så
står nog menige man färdig att säga rent ut: »Gud bevare oss från slika metoder!» Jag

vill bara tillägga, herr talman, att staten för framtiden torde ha gudi
nog att syssla med och plåstra med utan att den också på detta område skall
uppträda såsom dadda för partierna i angelägenheter, som de uppenbarligen
böra ha skyldighet att sköta om själva.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindblom: Herr talman! Med anledning av det sista anförandet vill
jag säga, att man inte får förivra sig i anklagelserna mot statens slöseri, att
man inte kan objektivt bedöma varje sak för sig, sådan den verkligen förelig -

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Ang. den
kyrkligt-kommunala
organisationen
i
Stockholm.

Om tillhandahållande av valsedlar på det allmännas bekostnad m. m. (Forts.)
ger. Man får inte bara bygga på ett talesätt, utan man måste pröva frågan
sakligt och objektivt.

Och det är uppenbart, att det här endast gäller frågan om själva valsedeln.
Något annat kan det icke bli tal om. Och det är dock en himmelsvid skillnad,
om man har en för alla partier gemensam valsedel, upprättad på grundval av
uppgifter från de olika partierna, eller om man behåller den nuvarande ordningen,
som innebär att partierna skicka ut valsedlar till samtliga väljare och
att dessutom högar av valsedlar skola finnas upplagda på partiernas expeditioner
och i vallokalerna, varjämte alla partiernas valsedelsutdelare skola ha sina
högar för att dela ut framför vallokalerna. Med den nuvarande ordningen är det
inte att undra på, att hela vallokalen belamras med överflödiga valsedlar på
det sätt, som är välkänt för envar, som har deltagit i ett val.

Jag tror inte heller att man skall se saken så, att den bär föreslagna ordningen
skulle innebära något slags, förmynderskap från statens sida. och att den
därigenom skulle uppträda som något slags dadda för väljarna. Här är icke
fråga om något annat än att valkretsförbunden skola anmäla sina listor precis
som nu och att tryckningen av valsedlar skall ske på statens bekostnad, varjämte
utsändandet av valsedlar till exempel när det gäller röstning före valdagen
skulle ombesörjas av det allmänna.

Man bör se nyktert på denna fråga och objektivt bedöma den från olika synpunkter
utan att låta sig bindas av någon ideologisk åskådning, om jag så får
säga, som hindrar en att klart se saken sådan den är.

Herr Johanson, Karl: Herr talman! De farhågor beträffande partiernas
oberoende i samband med valförberedelserna, som här framförts av herr Hage,
ha ingalunda varit främmande för utskottet. Jag har deltagit i hela utskottsbehandlingen
av detta ärende, och jag kan försäkra herr Hage att de ledamöter,
som stå för konstitutionsutskottets avslagsyrkande, också ha övervägt de
synpunkter som herr Hage framförde.

Till herr Lindblom skulle jag bara vilja säga, att jag för min del tror att
man med fullt fog kan påstå, att vi i utskottet ha sett både nyktert och sakligt
på denna fråga, då vi ha yrkat avslag på motionen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, i anledning av
väckta motioner om utredning rörande den organisatoriska regleringen av de
kyrkliga primärkommunerna i Stockholm.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 118 i
första kammaren av herrar öhman och Linderot och nr 196 i andra kammaren
av herr Lager in. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till regeringen hemställa om utredning av den organisatorisk^, regleringen
av de kyrkliga primärkommunerna i Stockholm baserad på kammarrådet Tom
Wohlins förslag till lösningar.

Berörda förslag utgingo från att hela den kyrkligt-ekonomiska medelsförvaltningen
i huvudstaden skulle centraliseras till ett enda organ och inneburo,
att den kyrkligt-kommunala budgeten skulle hänläggas under stadsfullmäk -

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Ang. den kyrkligt-kommunala organisationen i Stockholm. (Forts.)
tiges beslutanderätt eller att en gemensam kyrkligt-kommunal representation
skulle bildas för Stockholm.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Linden och Nilsson i Göteborg, som inom utskottet yrkat, att
utskottet i anledning av förevarande motioner skulle hemställa, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning av
den organisatoriska regleringen av de kyrkliga primärkommunerna i Stockholm,
främst med hänsyn till önskemålet att den kyrkligt-kommunala budgeten
måtte läggas under stadsfullmäktiges beslutanderätt;

2) av herrar Larsson i Stockholm, Björck, Gustavson, Arrhén, Kyling, Lindmark
och Dickson, som ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att förevarande motioner
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Lindén: Herr talman! Till detta yttrande från konstitutionsutskottet
är fogad en reservation av herr Nilsson i Göteborg och mig med yrkande om
att riksdagen måtte besluta »att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning av den organisatoriska regleringen av de kyrkliga primärkommunerna
i Stockholm, främst med hänsyn till önskemålet att den kyrkligt-kommunala
budgeten lägges under stadsfullmäktiges beslutanderätt».

Jag är livligt medveten om att man skulle behöva kunna tala med änglars
tungor och spela på silvertrumpeter för att förmå första kammaren att acceptera
denna reservation, och det kan måhända under sådana förhållanden anses
tämligen meningslöst att under några minuter uppehålla kammaren. Men bakom
den motion, som är anledningen till konstitutionsutskottets utlåtande, skymtar
en fråga med något större perspektiv än den, som gäller de kyrkliga förhållandena
och den kyrkliga organisationen i Stockholms stad. Utskottsutlåtandet
ger mig anledning att upptaga en rent principiell diskussion, därför
att detta ärende blottar en fråga av för hela riket allmängiltig betydelse.

Beträffande utskottsutlåtandet måste jag säga, herr talman, att det i åtskilliga
av sina uttalanden kan ge anledning till erinringar. De sista dagarna har
jag haft tillfälle att studera de siffror, som äro anförda i utskottets motivering.
Jag är inte övertygad om att dessa siffror redovisa de verkliga förhållandena.
Jag skulle tro, att de kunde ge anledning till åtskillig kritik, om de
komme under ögonen på någon statistiker av facket, och eftersom jag ser professor
Wahlund närvarande här i kammaren, skulle det vara av utomordentligt
intresse att höra vad han har att säga om dem. Jag skall emellertid inte
vidare uppehålla mig vid denna fråga.

Jag fäster mig vid, herr talman, att konstitutionsutskottet i sitt yttrande
över motionen har ansett sig kunna rikta kritik mot förhållandena i Stockholm
utan att därför komma fram till någonting annat än dels ett avslagsyrkande
på motionen och dels en hänvisning till den utredning — den Schallingska utredningen
— som nu är ute på remiss.

För mig är, låt mig säga det, frågan om den kyrkokommunala och kyrkligt-ekonomiskt
budgetära regleringen i Stockholm av ganska måttligt intresse.
När jag emellertid bär upptagit denna fråga och ställt mig såsom reservant,
sammanhänger det närmast med en passus i konstitutionsutskottets yttrande,
där utskottet säger: »Frågan om den borgerliga kommunens (ivertagande av
den kyrkliga kommunens samtliga ekonomiska angelägenheter har i sitt större

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 194;.

Ang. den kyrkligt-kommunala organisationen i Stockholm. (Forts.)
sammanhang flera gånger och senast år 1943 varit föremål för riksdagens behandling
men alltid fallit. Vid sistnämnda tillfälle uttalade konstitutionsutskottet
(uti. nr 1), att en sådan reform skulle medföra, att blott ett ganska litet
antal ärenden bleve kvar under församlingarnas vård, vilket skulle leda till
den kyrkliga kommunens försvinnande och uppgående i den borgerliga; en åtgärd
med sådana konsekvenser ansåge sig utskottet för sin del icke kunna förorda.
»

Det förefaller påtagligt, att konstitutionsutskottets majoritet fortfarande vidhåller
den meningen, att man helst inte alls bör pröva frågan om att lägga de
kyrkligt-ekonomiska förhållandena under den borgerliga kommunen, och detta
är anledningen till att jag har antecknat min reservation. Det synes mig som
om man i denna situation, när hela frågan för Stockholms vidkommande är
under utredning, borde ha använt sig av tillfället att från riksdagens sida allvarligt
diskutera, om inte tiden nu snart skulle kunna anses mogen för att ta
allvarligt på detta problem.

Konstitutionsutskottet kan ju i sin motivering hänvisa till att man här i
Stockholm från de kyrkliga kommunernas sida tangerar eller till och med ingriper
i den borgerliga kommunens befogenheter och uppgifter. Utskottet har
bland annat pekat på de ärenden, som gälla anslagsgivning till allehanda sociala
ändamål. När utskottsmajoriteten skall försöka komma förbi den anledning
till kritik mot stockholmsförhållandena, som finnes, visar man närmast
sympati för det andra av kammarrådet Wohlin framlagda, alternativet, som
innebär att en total kyrklig samfällighet skulle skapas i Stockholm. Man förbigår
då hans första alternativ, som går ut på att de kyrkligt-ekonomiska förhållandena
skulle kunna läggas under den borgerliga kommunen. Jag för min
del tror, att det hade varit klokt om utskottet nu upptagit denna sak till behandling,
inte minst med hänsyn till att vi stå inför en ny kommunindelning,
som så långt jag kan förstå måste komma att leda till även en ny församlingsindelning.
Hade riksdagen nu velat göra ett uttalande, byggt på motionen,
och i enlighet med reservationen uttalat sympatier för kammarrådet Wohlins
första alternativ, d. v. s. att de kyrkligt-kommunala angelägenheterna skulle
läggas under den borgerliga kommunens bestämmanderätt, så hade därmed också
på sitt sätt direktiv blivit givna för eu bättre ordning i landet i övrigt.

önskemålet att de kyrkligt-kommunala angelägenheterna skola läggas under
den borgerliga kommunen är inte speciellt radikalt. Det är inte kommunisterna,
som ha hittat på det eller mer än andra, känna behov av en sådan
reform, utan varhelst man resonerar med ledande kommunalmän i städer och
landsbygdskommuner märker man ofta missnöjet med den dualism, som råder
i det kommunala livet därigenom att två myndigheter oberoende av varandra
besluta om skatterna och om anslag för ändamål, som dock i det stora hela
inte äro någonting annat, än kommunala angelägenheter. Jag har för min del
mjicket svårt att begripa, varför inte t. ex. ett kyrkoråd skulle kunna självständigt
och ansvarsfyllt handha rent kyrkliga angelägenheter i en kommun
på samma sätt som t. ex. fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder eller kommunalnämnder
handha sina kommunala uppgifter.

Detta är således, herr talman, anledningen till min reservation. Jag har i den
föreliggande motionen sett en möjlighet att få till stånd en principdebatt om
detta ärende. Motionen inrymde ingenting annat än ett förslag om ordnande
av dessa förhållanden i Stockholm. Men jag har anknutit till detta förslag i
förhoppningen att det skulle kunna bli en inkörsport till en allmän reglering
efter ungefär samma linjer för hela vårt land.

Jag vågar nog påstå att det förhållandet, att det råkade vara några kommunister
som väckt motionen, kanske har inverkat på en del kammarkamraters

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Ang. den kyrkligt-kommunala organisationen i Stockholm. (Forts.)
sätt att reagera inför detta förslag. Men här gäller väl fortfarande vad den
gamle P. P. Waldenström en gång sade, att om än den lede själv säger att
två gånger två är fyra, så måste han få rätt, ty två gånger två är fyra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av mig och herr Nilsson i
Göteborg avgivna reservationen.

Häri instämde herrar Franzon och Krugel.

Herr öhman: Herr talman! I denna motion och det utlåtande, som med
anledning av densamma avgivits av konstitutionsutskottet, beröras vissa säregna
förhållanden, som råda i Stockholm mellan å ena sidan staden och å
andra sidan de kyrkliga församlingarna.

Jag vet inte, om alla ledamöter av kammaren äro helt informerade om hur
dessa frågor här i staden ligga till. Jag tror därför att det skulle kunna
vara på sin plats att i korthet lämna några sakupplysningar om vad det hela
egentligen gäller. Stockholms stad har — av anledningar som jag inte här
skall närmare ingå på — blivit efter det övriga landet i fråga om den kyrkliga
administrationen och relationen mellan denna å ena sidan och den kommunala
förvaltningen å andra sidan, överallt annorstädes i landet finns ju
kyrkligt-ekonomisk samfällighet. Detta är fallet inte bara i de mindre städerna
och i landsbygdskommunerna, utan också i storstäder som Göteborg,
Malmö, Norrköping och alla de övriga. T Stockholm råder däremot ännu det
förhållandet, att staden är uppdelad i 19 territoriella kyrkliga församlingar.
Enligt det nu föreliggande förslaget till ny församlingsindelning kommer staden
inom kort att vara uppdelad i 27 olika kyrkliga församlingar, och när
de planerade inkorporeringarna efter någon tid äro genomförda, räknar man
med att det skall finnas icke mindre än 30 olika kyrkliga församlingar. Alla
dessa församlingar skola var och en leva och verka under egen administration,
naturligtvis med egen kyrka och eget prästerskap, församlingshus, kyrkofullmäktige,
egen rätt till uttaxering skattevägen och allt som hör samman
med en kyrklig församling.

Detta förhållande skapar en råd ekonomiska och administrativa besvärligheter.
som skulle kunna undvikas ifall vi också i Stockholm kunde komma
fram till en total kyrklig samfällighet. Bland de olägenheter, som särskilt
framträda, vill jag nämna ojämnheten i beskattning de olika församlingarna
emellan. Den nuvarande ordningen här i Stockholm gör, att man inte kan tala
om någon enhetlig skatt, utan uttaxeringen är beroende på de olika kyrkliga
församlingarnas beslut. Uttaxeringen för den enskilde medborgaren är alltså
avhängig av var han bor i staden. Man kan säga, att skatten är olika inom
praktiskt taget alla de 19 församlingarna, beroende på vad varje församling
anser nödvändigt att uttaxera för sitt eget behov. Det kan bli sådana orimligheter
som att man får betala olika skatt icke endast beroende på i vilken
stadsdel man bor, utan i vissa fall också med hänsyn till på vilken sida om
en viss gata man är bosatt.

Skatteunderlaget i Stockholm är ju icke jämnt, utan ganska slumpartat
fördelat inom tämligen vidsträckta stadsområden. Det sämsta skatteunderlaget
ha en del församlingar, där i huvudsak mindre bemedlade äro bosatta.
Jag skall bara ge ett enda exempel för att belysa hur läget i själva verket är.
Jakobs församling är till folkmängden en av de minsta här i staden med
blott 4 500 invånare, men år 1945 hade denna församling 1,05 miljoner skattekronor.
d. v. s. närmare 225 skattekronor per huvud. Enskedc församling, som
hör till do medelstora, hade ungefär lika många skattekronor som Jakobs församling,
medan invånarantalet var omkring 50 000. T Enskede blev det alltså

Första hammarens protokoll 1947. Nr 18. 2

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Ang. den kyrklig t-kommunala organisationen i Stockholm. (Forts.)
bara 21 skattekronor per invånare. Det är givet, att detta skapar mycket olikartade
förhållanden och inte på något sätt kan betraktas såsom tillfredsställande
ur kommunal administrativ synpunkt och framför allt inte ur befolkningens
egen synpunkt.

Nu resonerar utskottsmajoriteten på det sättet, att visserligen finnas dessa
olägenheter, men man skall kanske någon gång i framtiden upptaga frågan till
prövning för att se, huruvida en rättelse kan åstadkommas. Man skall alltså
vänta och se, om den ekonomiska samfällighet kan genomföras här i Stockholm,
som i Göteborg redan på 1880-talet betraktades som en nödvändighet.
Vi ha med vår motion velat råda bot på dessa olägenheter.

Det är ju inte första gången denna fråga behandlas här i riksdagen, utan
den har varit före flera gånger tidigare. Jag erinrar om att kammarrådet Tom
Wohlin år 1938 fick Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda frågan och att resultatet
av hans utredning blev, att man borde åstadkomma en total ekonomisk
samfällighet eller alternativt att den kyrkligt kommunala budgeten skulle hänläggas
under stadsfullmäktiges beslutanderätt. Detta förslag förkastades som
bekant av dåvarande ecklesiastikministern Bagge, som i stället från den 1
januari 1944 fick ett slags partiell samfällighet införd, som innebär att de
s. k. församlingsdelegerade erhållit utvidgade befogenheter med bland annat
rätt att bevilja anslag till territoriell församling för kyrkobyggen med belopp
motsvarande högst 4/5 av de sammanlagda kostnaderna. Men denna nu
existerande partiella samfällighet har inte alls löst det problem som skulle
lösas.

Reservanten Linden har här redan påtalat en del andra olägenheter, som
jag också vill understryka. Vi ha här i Stockholm kommit därhän, att gränsdragningen
mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunens befogenheter
allt mer och mer suddats ut. Trots att i gällande lagstiftning stadgas, att
kyrklig församling endast har rätt att uttaxera medel för den s. k. församlingsvården,
beviljas av Stockholms 19 olika kyrkofullmäktigeförsamlingar
årligen stora summor till ändamål, som den borgerliga kommunen har att sörja
för och som icke ligga inom kyrkofullmäktiges verksamhetsområde. Jag har
här en sammanställning som visar, att man bara under ett år i icke mindre
än 207 olika fall har från kyrkofullmäktigts sida beviljat anslag till ändamål,
som icke med bästa vilja i världen kunna hänföras till vad som kan inrymmas
under begreppet församlingsvård. Jag skall ge endast ett fåtal exempel:
man anslår pengar till Stockholms enskilda hantverksskola, till Arbetarnas
bildningsförbund -— i och för sig ett behjärtansvärt ändamål, som dock icke
den kyrkliga kommunen bör draga försorg om —■ till arbetsstugor, till dövstumsföreningen,
till Stockholms blindförening, till Röda korset, till skollovskolonier,
hembygdsföreningar, luftskyddsföreningar, värmestugor, semesterhem
och annat, som man inte med den allra vidaste tolkning av begreppet
församlingsvård kan säga hör till den kyrkliga kommunens i författningarna
stadgade befogenheter. Herr Forslund säger här, att den borgerliga kommunen
kanske har underlåtit att tillgodose dessa ändamål, men så är knappast
fallet. Samma anslagsposter förekomma nämligen undantagslöst i Stockholms
stadsfullmäktiges budget. Det blir alltså här en dubbel anslagsgivning utan
någon som helst behovsprövning eller kontroll av huruvida de anslagna medlen
komma till den mest rationella användningen.

Dessa förhållanden ha också uppmärksammats av konstitutionsutskottet, som
har påtalat dem men kommit till den något konstifika ståndpunkten, att missförhållanden
skulle kunna undanröjas genom att de olika besluten överklagas.
Jag vet inte vad de myndigheter, som ha att handlägga överklagningarna, säga
om det. Det kan ju inte vara så värst rationellt att upprätthålla en ordning,

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Ang. den kyrkligt-kommunala organisationen i Stockholm. (Forts.)
som man vet medför klara överträdelser av de i lag stadgade befogenheterna,
och så förlita sig på att det skall bli så många överklagningar som möjligt.
Om inte annat så borde ju rådande pappersbrist avhålla konstitutionsutskottet
från att uppmana till sådant pappersslöseri. Strävandena borde väl i stället gå
ut på att skapa sådana förhållanden, att möjligheterna till överskridande av
befogenheterna bli de minsta möjliga.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om en annan konsekvens av de
rådande förhållandena, nämligen att därigenom skapas en stark stimulans
till en viss kohandel i de olika kyrkofullmäktigesammanslutningarna. Vid stat-1
behandlingen förra året inom en kyrkofullmäktigesammanslutning här i Stockholm
stod frågan om höjt anslag till kyrkosången på dagordningen. Den överväldigande
majoriteten — det var visst, om jag inte minns fel, alla utom fem
-— ansåg att det anslag, som tidigare hade utgått till kyrkosången, också var
tillräckligt under år 1948 och ville icke gå med på en höjning. Men samtidigt
hade man också en annan anslagspost uppe till behandling, nämligen frågan
om anslag av medel till skollovskoloniföreningen, och då förklarade kyrkosångsanhängarna
att om man icke var så god och tillgodosåg deras krav om
höjning av anslaget till kyrkosången skulle de komma att överklaga beslutet
om anslag till skollovskoloniföreningen, varvid följden kunde bli att denna
icke fick någonting alls. Majoriteten måste böja sig inför detta överklagningshot
och kyrkosångarna fingo det höjda anslaget.

Säga vad man vill men jag tycker inte att det är någon sund metod i en
parlamentarisk församling att använda överklagningsmöjligheten till en sådan
utpressning, som här faktiskt har förekommit. Det är sådana osunda företeelser
som vi med vår motion ha velat undanröja.

Nu har ju utskottet på flera väsentliga pimkter givit oss rätt i den kritik
av rådande förhållanden som presteras i motionen, men ändå har man i detta
ärevördiga konstitutionsutskott lyckats utföra konststycket att komma framtill
ett avslagsyrkande på motionen. Jag beundrar denna ekvilibristik från konstiutionsutskottets
sida, men jag kan verkligen inte finna något spår av logik
i det resonemang som utskottet härvidlag fört. Då hela motiveringen styrker
motionens ståndpunkt, kan man ju inte rätteligen komma fram till en konklusion,
som innebär ett blankt avstyrkande av densamma.

Herr Linden har nu avgivit en reservation, i vilken han ställer sig på den
ståndpunkten, vilken jag också principiellt delar, att kyrkofullmäktiges angelägenheter
böra samordnas och underställas stadsfullmäktige. Det är att gå
ett stycke längre än vi vågat sträcka oss i motionen. Yi ha föreslagit en förutsättningslös
utredning med två alternativ, innebärande att antingen det hela
skulle läggas direkt under stadsfullmäktige eller under en gemensam kyrklig
samfällighet.

Då emellertid herr Linden vill gå ett stycke längre och jag principiellt
ingenting har emot, utan tvärtom är anhängare av hans ståndpunkt, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till herr Lindens reservation.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag vill bara helt kort svara på herr Lindens
fråga.

Herr Lindens misstro mot de siffror, som redovisas i utskottets utlåtande, är
fullt berättigad. Redan inför metoden att gripa ut den högsta och den lägsta
utdebiteringen inom församlingarna känner man en viss osäkerhet. Det är klart
att därvidlag rent slumpmässiga förhållanden kunna komma att spela in.

Men detta , är inte det viktiga, utan det viktiga är den reala diskussionen
om utdebiteringen i de olika församlingarna. Man har konstaterat att under
de fyra första åren under perioden 1940—1947, således före ikraftträdandet av

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Ang. den kyrkligt-kommunala organisationen i Stockholm. (Forts.)

1942 års reform, den genomsnittliga avvikelsen från medelutdebiteringen utgjorde
18,4 procent och för de fyra sista åren 8,6 procent, och man säger: det
är ju en avsevärd skillnad — alltså har det blivit en icke oväsentlig skatteutjämning.
Ja, men är det så underligt att dessa siffror visa en utjämning? I
den senare siffran, 8,6 ingår ju en för hela samfälligheten, således för alla stadens
församlingar, gemensam utdebitering, och det är ju klart att denna
utdebitering blir lika för alla. Men om man i dessa senare siffror räknar ifrån
de ändamål, som numera bestridas av utdebiteringen till samfälligheten kommer
man till ett annat resultat. Man får för de fyra åren 1940—1943 en högsta
utdebitering av 87 öre i Johannes församling och en lägsta på 39 öre i Jakobs
församling, vilket alltså innebär en skillnad på 48 öre eller 120 procent. Tar
man högsta och lägsta tal efter reformens genomförande visar det sig, att det
högsta värdet blir 29 öre i Maria församling och det lägsta 14 öre i Jakobs
församling. Här är alltså skillnaden mellan den högsta och den lägsta utdebiteringen
100 prooent, mot tidigare 120 procent och det är ju ingen större
skillnad. Jag vill emellertid, herr talman, betona att jag inte vill gå i god
heller för dessa siffror, men det är de enda, jag har till hands. Även här
bör man verkställa beräkningar på ett annat sätt.

Jag har endast helt kort velat säga, att de siffror, som av utskottet redovisats,
ingenting Säga. Jag har inte någon anledning eller någon möjlighet att
yttra mig i sakfrågan och har därför inte något yrkande.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att
helt kort och gott lämna en liten resumé över utskottets uppläggning av denna
fråga.

_ Utskottet har i sitt utlåtande sagt, att det nuvarande sakläget kan ge anledning
till vissa erinringar, och vidare framhållit att det knappast kan anses tillfredsställande
med en ordning, som i princip överlåter beslutanderätten i fråga
om byggandet av kyrka och församlingshus m. m. åt en institution — den enskilda
församlingen — medan en annan institution — samfälligheten —■ svarar
för de erforderliga kostnaderna, låt vara att i regel samarbete förefinnes mellan
de båda institutionerna vid själva beslutets fattande.

Utskottet säger sig vidare ha uppmärksammat den anslagsgivning till allehanda
sociala ändamål, som församlingarna i Stockholm tillämpa och som till
vissa delar faller utom ramen för deras kompetens. Det förekommer att samma
ändamål understundom tillgodoses med anslag från både den borgerliga och
den kyrkliga kommunen, vilkas stater uppgöras oberoende av varandra. Denna
dualism måste betecknas såsom egendomlig och anmärkningsvärd.

^Vidare redogör utskottet för det Wohlinska förslaget nummer ett, som ju
går i den riktning, som herr Lindén här pläderar för, nämligen den kyrkligtkommunala
budgetens hänläggande under stadsfullmäktiges beslutanderätt.
Det talas här om, vilket även herr Lindén nämnde, att denna fråga vid många
tillfällen varit föremål för riksdagens behandling, men alltid fallit.

Herr Lindén var inte belåten med utskottets uppläggning av denna fråga.
Han fann utskottets uttalande, att utskottet inte kan förorda en åtgärd med
sådana konsekvenser, att den kyrkliga kommunen skulle försvinna och uppgå
i den borgerliga, mycket egendomligt, Utskottet tillägger emellertid, och det
vill jag göra herr Lindén uppmärksam på: »Då frågan nu väckts endast för
Stockholms del, saknar utskottet anledning att taga ställning till den i hela
dess vidd.» Det är just detta förhållande som gör att utskottet just nu inte
kan ge denna sida av saken någon särskild rekommendation.

o Vidare redogör utskottet för det W ohlinska förslaget nummer två, som ju
går ut på en total samfällighet i ekonomiskt hänseende mellan Stockholms för -

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Ang. den kyrklig t-kommunala organisationen i Stockholm. (Forts.)
samlingar med gemensam kyrkofullmäktigerepresentation. Utskottet talar om
detta förslags eventuella fördelar och även om dess eventuella nackdelar.

Utskottet har här alltså gjort en kartläggning av det verkliga läget på detta
område, men i nuvarande sakläge inte ansett sig kunna ta någon verklig position.

Härtill kommer den Schallingska utredningen, som för närvarande befinner
sig på remiss. Utskottet har ansett att man bör låta med det hela anstå till dess
remissinstanserna hunnit yttra sig över denna utredning.

Till utskottets utlåtande har fogats en reservation, som vill utesluta den redogörelse
i utskottets motivering, som jag nu uppehållit mig vid, och endast
ta med det sista stycket. Det är ju för all del tänkbart, att man skulle kunnat
ta det så kortfattat, men jag tycker ändå att det kan vara intressant att ha denna
redogörelse med såsom en överblick av det hela. Det kan ju i varje fall inte
på något sätt skada saken.

Hed denna lilla redogörelse för utskottets avsikter och mening ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Arrhén: Herr talman! I debatten har flera gånger påtalats den dualism,
som man anser föreligga mellan den kyrkliga och den borgerliga kommunens
funktioner i de sammanhang, som här varit på tal. Men det väsentliga synes
mig i detta fall vara, att man inte från något håll har kunnat påvisa, att några
praktiska olägenheter uppstått av denna anledning.

Herr öhman talade om, att skatterna drabba så olika inom de olika församlingarna.
Men detta är ju just anledningen till, att man under de senaste åren
börjat verkställa en översyn av dessa förhållanden. Det var anledningen till
både kallandet av kammarrådet Wohlin och sedermera professor Hassler, och
det var anledningen till framläggandet av 1942 års proposition i ämnet. Utskottet
har också i dag, vilket jag inte tror att professor Wahlunds anförande
jävat, kunnat påvisa, att en skatteutjämning dock ägt rum.

När det vidare sägs, att den kyrkliga kommunen griper in på den borgerliga
kommunens område, vad socialpolitiken angår, och att där föreligger ett virrvarr
av mycket odefinierbart slag, skulle jag vilja påpeka, att det sociala
klientel, som den borgerliga respektive kyrkliga kommunen bär att arbeta med,
är av något olika struktur. Jag föreställer mig och jag har hört andra säga
detsamma, att det klientel, som är föremål för den kyrkliga socialvården, består
av helt andra människor än det, som är föremål för den borgerliga kommunens
motsvarande verksamhet. Den som kommer till den kyrkliga verksamheten
och tillgodogör sig den drar sig för att gå till den borgerliga myndigheten.
Man får på detta sätt en dubbelsidigt verkande socialverksamhet, men
emot detta kan det väl inte vara någon anledning att resa några praktiskt vägande
invändningar.

o Något »ingripande» från kyrkligt håll på den borgerliga kommunens område
tror jag således inte man kan påvisa, utan det försiggår snarare en uppdelning
på området, vilket sker i bästa endräkt och efter tankeutbyte om dessa
.spörsmål.

Herr öhman talade också om, att det skulle föreligga missbruk på det kyrkligt-administrativa
området, och hans logiska slutsats av detta konstaterande
var, att han ville avskaffa hela kyrkofullmäktigeinstitutionen såsom sådan
när det gäller handhavandet av den verksamhet, det här gäller. Jag skulle då
vilja fråga: varför skulle inte i detta fall besvärsrätten få gälla? Jag antar,
att herr öhman inser, att hans resonemang inte håller. När han konstaterar
missbruk även i den borgerliga kommunens verksamhet föranleder detta honom
inte att säga: låt oss avskaffa hela den borgerligt-kommunala förvaltnings -

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Ang. den kyrklig t-kommunala organisationen i Stockholm. (Forts.)
apparat som vi ha ! I detta fall godtar han säkerligen möjligheten att på besvärsvägen
vinna rättelse.

Anledningen till att jag jämte några andra ledamöter av utskottet underskrivit
reservationen nr 2), som finns fogad till utskottets utlåtande, har
varit, att vi finna det resonemang, som utskottet för, dels motsägelsefullt och
dels fullkomligt onödigt i det sammanhang, i vilket det förekommer. Utskottet
säger, att det inte kan anses tillfredsställande att ge beslutanderätten
i fråga om byggande av kyrkor och församlingshus m. m. åt en institution —
den enskilda församlingen — medan en annan institution, samfälligheten, svarar
för de erforderliga kostnaderna. Men utskottet trubbar av sin egen kritik
i det avseendet — om man nu har avsett det såsom en kritik — genom att i
samma mening erinra om, att i regel samarbete förefinnes mellan de båda
institutionerna vid själva beslutets fattande. Härom är ytterligare att säga,
att samarbetet inte inskränker sig till själva tidpunkten för beslutets fattande.
Det är inte så, att samfällighetens representation, församlingsdelegerade,
också är tvungen att bevilja bidrag till församlingen, utan så, att praktiskt
taget intet mera omfattande kyrkligt bygge i Stockholm kan komma till stånd
utan överensstämmande beslut av vederbörande församling och församlingsdelegerade.
Det är alltså i själva verket församlingsdelegerade, som indirekt
bestämma omfattningen av den kyrkliga byggnadsverksamheten här i Stockholm,
och utskottets »erinran» i detta avseende är alltså inte föranledd av
påvisade praktiska olägenheter.

Utskottet erinrar vidare om, att anslagsgivningen till allehanda sociala
ändamål^ sker på det dualistiska sätt, om vilket det här i dag talats, vilket utskottet
finner mindre tilltalande, men erkänner samtidigt, att eventuella olägenheter
i Stockholm liksom i riket i övrigt kunna undanröjas genom att församlingarnas
anslagsbeslut i förekommande fall överklagas. Det är alltså återigen
detta »dualistiska» sätt att resonera från utskottets sida, vilket gör, att utskottet
till slut inte säger någonting.

Utskottet kommer sedan på s. 10 i utlåtandet fram till att uttala vissa sympatier
för kammarrådet Wohlins andra alternativ, som går ut på en gemensam
kyrkofullmäktigerepresentation, och menar att en sådan ordning, som det heter,
inte »skulle behöva lägga hinder i vägen för det lokala församlingsarbetet».
Men utskottet erkänner samtidigt, att en centralisering av hela den kyrkligt -kommunala budgeten lärer »medföra vissa nackdelar, betingade av de för storstäderna
speciella svårigheterna att vidmakthålla den enskildes intresse för
kommunala angelägenheter». Som detta enskilda intresse emellertid torde vara
av central betydelse för det lokala församlingsarbete, som man talar om, synes
utskottet även på denna tredje punkt ha vederlagt sig självt.

Vi reservanter ha alltså funnit, att dessa motstridiga och delvis onödiga
uttalanden inte äro behövliga för att motivera ett avslag på motionen. Detta
desto mera som utskottet i sin motivering konstaterar, att utredningsförfarandet
ännu inte är avslutat. Den Schallingska utredningen befinner sig, som här
redan omnämnts, på remiss. Jag har emellertid låtit mig berättas, vilket ytterligare
kanske stärker den ställning, som jag i denna fråga intar, att det torde
vara ganska säkert att inte heller det Schallingska förslaget blir godtaget,
åtminstone inte utan mycket starka modifikationer. Man har till och med
ifrågasatt nödvändigheten av en ny utredning.

Vad beträffar förslaget att antingen låta den kyrkliga budgeten handhavas
av stadsfullmäktige eller av en för hela Stockholm gemensam kyrkofullmäktigerepresentation
ha ju dessa förslag varit underställda församlingsdemokratien
för yttrande i samband med framläggandet av kammarrådet Wohlins utredning
år 1941, samt dessutom avvisats av samtliga hörda myndigheter och
korporationer. Därför bör man här låta livet råda och icke doktrinerna.

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Ang. den kyrkligt-kommunala organisationen i Stockholm. (Forts.)

Jag skall, herr talman, sluta med det konstaterandet, att det för oss är påtagligt,
att utskottet velat säga någonting i det parti av utlåtandet, som vi
föreslå skall utgå, men att utskottet misslyckats i denna sin måhända lovvärda
avsikt. Under sådana omständigheter ha vi inte kunnat dra någon annan slutsats
av detta beklagliga förhållande än att vi föreslagit, att denna del av motiveringen
bör utgå. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, brukar det heta,
och till tankegången i de orden ha vi anslutit oss.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till den med siffran 2) betecknade
reservationen.

I detta anförande instämde herrar Björck och Gustavson.

Enär ''herr statsrådet Gjöres anmält sig vilja avlämna en kungl. proposition,
avbröts nu behandlingen av det föreliggande utlåtandet.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 227, angående
förslag till förordning rörande förkortning av utbildningstiden för vissa
värnpliktiga m. m.

Fortsattes överläggningen angående konstitutionsutskottets utlåtande nr 14.

Herr Johanson, Karl: Herr talman! Jag vill passa på tillfället att avgivamunala orga

en deklaration. Stockholm.

Vid 1943 års riksdag väcktes en motion, van hemställdes om utredning och. ^-orts )
förslag om den borgerliga kommunens övertagande av beslutanderätten i vad
anginge de kyrkliga församlingarnas ekonomiska frågor och utgifter. Konstitutionsutskottet
avstyrkte denna motion, men till utlåtandet hade. fogats en
reservation, undertecknad av fem av utskottets ledamöter, av vilka jag var en,
som yrkade på utredning, huruvida och i vilken omfattning ekonomiska angelägenheter
jämväl i vad de avse kyrkliga ändamål ma kunna handläggas av
den myndighet, som äger besluta om den borgerliga kommunens ekonomiska
angelägenheter. . . _ o

Då jag denna gång anslutit mig till majoriteten och således avstyrkt bifall
till motionen, är det av den anledningen, att jag ansett att denna fråga inte
enbart berör Stockholms stad, utan att den berör landet i dess helhet. Jag
anser, liksom flera inom utskottsmajoriteten, att först när den nya kommunindelningen
är klar tiden är inne att ta upp detta problem i hela dess vidd.

Det är således av denna anledning, herr talman, som jag denna gång ställt mig
på majoritetens sida.

Sedan några ord också om utdebiteringen inom församlingarna. Jag har här
en uppgift om den verkliga utdebiteringen, alltså med bortseende från utdebiteringen
till samfälligheten, som visar att det har skett en avsevärd förändring
under de senare åren. Maria Magdalena församling har för år .1947 den
högsta utdebiteringen, 29 öre, och Brännkyrka den lägsta utdebiteringen,. 15
öre. Om man jämför denna tabell med den andra och där drar bort utdebiteringen
till samfälligheten, skall man finna, att sedan år 1938 skett en avsevärd
förändring till det bättre med avseende på utdebiteringen till de kyrkliga kommunerna
i Stockholm. Detta ger mig ytterligare en anledning att stå kvar på
den ståndpunkten, att man bör vänta med att ta upp hela detta problem i ett
sammanhang till dess den nya kommunindelningen är klar.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Karl Johansons yttrande instämde herr Karlsson, Gottfrid.

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Ang. den kyrkligt-kommunala organisationen i Stockholm. (Forts.)

Herr Lindén: Herr talman! Jag inregistrerar med stor tillfredsställelse det
anförande, som herr K. A. Johanson höll, i vilket han redan i dag utlovade att
så småningom återvända till fadershuset, när det gäller denna fråga.

Anledningen till att jag begärde ordet var emellertid närmast herr Jones
Erik Anderssons yttrande, att han misstänkte att jag inte var belåten med
konstitutionsutskottets yttrande. Jag vill gärna betyga, att hans antagande
är fullt riktigt. Vad som gör att jag ytterligare vill motivera min ståndpunkt
är ett uttalande från hans sida, att denna fråga endast berör Stockholm. Jag
sade i mitt förra anförande att jag är fullt medveten om detta, men jag är å
andra sidan också medveten om att riksdagens behandling av denna fråga i
dag, med hänsyn till den förestående kommunindelningen, i en kommande diskussion
kan få prejudicerande betydelse för ställningstagandet till församlingsindelningen
och de kyrkligt-kommunala angelägenheternas handhavande.

För övrigt vill jag säga — på den punkten ger jag herr Arrhén och herr
Wahlund alldeles rätt — att man nog har rätt stor anledning att vara misstänksam
emot konstitutionsutskottets utlåtande. Det är fyllt av motsägelser,
och när man läser igenom det förefaller det — i all synnerhet när man åhört
diskussionen i konstitutionsutskottet — som om olika meningar vore hopblandade
till en smaklig pytt i panna, som skulle göra avslagsyrkandet aptitligt i
dag. Man har avvisat det Wohlinska alternativet nr 1 genom att säga, att då
frågan nu väckts enbart för Stockholms del, saknar utskottet anledning att taga
ställning till den i hela dess vidd, men slutsatsen präglas av ett triumferande
tonfall, då man talar om att frågan om de kyrkliga angelägenheternas läggande
under den borgerliga kommunen så många gånger varit före i riksdagen
och.— gudskelov — alltid fallit. Då går man i stället på det Wohlinska alternativet
2 och åstadkommer därigenom en viss dimbildning — man flörtar så
att säga med det förslaget, ger tillkänna vissa sympatier för det, men även av
utskottets uttalande om alternativ 2 framgår tydligt att inte ens det är helhjärtat.
Man säger att vad som i utlåtandet anförts icke talar emot en lösning
i enlighet med det andra alternativet och att en sådan ordning kanske inte heller
skulle lägga hinder i vägen för det lokala församlingsarbetet, men så fortsätter
man:. »En centralisering av hela den kyrkligt-kommunala budgeten lärer
emellertid även medföra vissa nackdelar», och till yttermera visso skriver
konstitutionsutskottet i samma stycke, att en kommande utredning av den kyrkliga
organisationen i Stockholm även bör taga hänsyn till frågan, huruvida
inte de enskilda församlingarna i Stockholm skulle på nytt tilläggas full beslutanderätt
i alla anslagsfrågor. Då vandrar man bakåt! Man ger tillkänna en
viss sympati för detta alternativ, men man tar i denna motivering så mycket
hänsyn till andra omständigheter, att det inte ges några anvisningar från riksdagens
sida till Kungl. Maj :t. När sedan en av dem som undertecknat reservationen
nr 2 dessutom anser sig ha fullgoda skäl att deklarera här i debatten,
att det Schallingska förslaget, på vilket konstitutionsutskottet äntligen häktar
upp hela sin något haltande motivering, inte heller har någon sannolikhet för
att gå igenom, då hänger utskottets yttrande i luften, försåvitt man inte hela
tiden.med de många orden bara vill säga ifrån, att man inte vill vara med om
att diskutera, huruvida de kyrkligt-kommunala angelägenheterna böra läggas
under den borgerliga kommunen eller inte.

. Jag hade i utskottet ingen möjlighet att komma fram någon annan väg än
via denna motion, som upptar stockholmsförhållandena, men jag har ansett
det möjligt att få till stånd åtminstone en liten gnutta av opinionsbildning för
den nya ordning,, som skulle innebära att de kyrkligt-kommunala angelägenheterna
hänfördes till den borgerliga kommunen och att kyrkorådet skulle likställas
med andra kommunala myndigheter, genom att få fram ett beslut beträf -

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Ang. den kyrkligt-kommunala organisationen i Stockholm. (Forts.)
fande Stockholm. Det skulle nämligen vara prejudicerande, och går kammaren
på reservation nr 1, skulle detta, såvitt jag förstår, innebära att kammaren
säger ifrån, att den kommande behandlingen av denna fråga ovillkorligen måste
taga stark hänsyn även till möjligheterna att lägga de kyrkligt-kommunala
angelägenheterna under den borgerliga kommunens domvärjo.

Herr öhman: Herr talman! Jag kan inte underlåta en reflexion, när jag
hör representanterna för konstitutionsutskottets majoritet, att de tala i frågor,
om vilka de tydligen inte ha tillräcklig sakkännedom. De ärade ledamöter
som här talat för utskottsmajoriteten kunna inte heller ha den erfarenhet och
den kännedom om frågan, som borde vara nödvändiga för att taga en riktig
ståndpunkt.

Jag måste fråga: varför skall riksdagen sitta här och förhindra, att Stockholms
stad kommer åtminstone lika långt i utveckling beträffande den kyrkliga
administrationen som man har kommit i övriga delar av Sverige? Herr
Andersson i Ovanmyra och herr Arrhén veta mycket väl, att i edra hemorter
ha ni en kyrkfullmäktiginstitution och en kommunal- eller stadsfullmäktiginstitution.
Varför skola ni hindra Stockholms stad att komma lika långt som
Ovanmyra? Det förstår jag inte. Varför skola vi ha 19 olika kyrkofullmäktige?
Motionen går ju ut på en utredning för att se om vi kunna komma lika
långt här som i övriga delar av Sverige, och det motsätta ni er!

Så säger herr Andersson i Ovanmyra, att man skall vänta tills det Schallingska
förslaget om församlingsindelning är genomfört. Då vill jag fråga
herr Andersson i Ovanmyra: vad har det med saken att göra? Kommer saken
i nytt läge, om vi få ytterligare 8 kyrkofullmäktigförsamlingar i Stockholm?
Blir det bättre ordning då? Motsatsen är väl fallet: då blir det väl ännu starkare
motiv för att få en annan ordning än för närvarande.

Sedan talade herr Arrhén om att skatteojämnheten håller på att elimineras,
och han hänvisade till de siffror som konstitutionsutskottet publicerat och som
redan herr Wahlund har polemiserat emot. Det är riktigt att man med tillhjälp
av statistiska, tillåt mig säga knep, kan få fram en skenbar skatteutjämning,
men man skall inte glömma bort att denna skenbara skatteutjämning i
hög grad påverkas av det faktum, som herr Wahlund redan påpekat, att man
där inte tar med utdebiteringen till församlingsgemenskapen. Dessutom har
skatteunderlaget under senare år förskjutits så att det blir litet annorlunda.
Men nu räknar den Schallingska utredningen själv med att en ny församlingsindelning
skulle medföra en sådan skattedifferens mellan de olika församlingarna,
att en del skulle få en skatteminskning på 8 öre och andra få en skattehöjning
på upp till 23 öre. Då tycker jag inte att herr Arrhén eller herr Andersson
skall säga, att det blir en skatteutjämning, när detta förslag blir genomfört.
Det håller inte streck; det finns faktiskt inte något som helst sakligt
underlag för ett sådant påstående.

Jag vill också erinra om något som har stor betydelse för frågan om skatteutjämningen.
Nu planerar man som sagt till en början åtta nya församlingar.
Det är åtta nya kyrkobyggen, nya församlingshus, en rad nya prästtjänster
och andra saker som följa med nya kyrkobyggen. Detta kommer att kosta åtskilligt
med kapital, och utgiften kommer att drabba i första hand de församlingar
som bli föremål för delning, ty vi skola komma ihåg att församlingsdelegerade
icke ha skyldighet att bidraga med fyra femtedelar av kostnaderna.
De ha endast rätt att bidraga med det, om de önska, men lejonparten kommer
att läggas på de delade församlingarna, och jag kan försäkra kammaren, att
en sådan entusiasm för massnybyggnader av kyrkor icke finns bland den breda

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Ang. den kyrkligt-kommunala organisationen i Stockholm. (Forts.)
allmänheten i Stockholms stad att den är beredd att ta väsentliga skattehöjningar.

Herr talman! Jag vill med dessa ord ytterligare understryka, att jag vidhåller
mitt tidigare yrkande om bifall till herr Lindéns reservation.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag försökte i mitt föregående
anförande här klarlägga, att utskottets mening är ingen annan än att allt
som med denna fråga sammanhänger bör tagas i beaktande. Det gäller på den
ena kanten och på den andra. Det gäller både herr öhmans åsikter, herr Lindéns
och herr Arrhéns. Då allt material, även det Schallingska materialet, föreligger
fullfärdigt med remissvar och annat, kan tiden vara inne att taga under
övervägande, hur man skall kunna få en ordentlig lösning av hela denna sak.
Detta är innebörden av utskottets uppläggning av frågan, det och intet annat.
Vi få avvakta tiden, och när man kommer så långt, att allt är klart med de
förberedande åtgärderna, är det en kommande utrednings sak att taga under
övervägande alla härmed sammanhängande spörsmål, både åt det ena och
det andra hållet.

Så enkelt har jag för min del fattat utskottets uppläggning av det hela,
och det har nog även varit utskottsmajoritetens mening.

Herr Forslund: Förlåt att jag blandar mig i denna diskussion, men jag vill
till herr öhman säga, att jag undrar om han uttrycker Stockholms befolknings
bestämda vilja och mening. Är det inte så, herr Öhman, att ni ha ett stort
bekymmer i Stockholm att söka förhindra centralisering av förvaltningen och
beslutanderätten och i stället söka skapa en form för decentraliserade förfaranden?
Ett förslag i den riktning som herr öhman talar för här innebär ju
att även dessa angelägenheter skulle flyttas ned till stadshuset, och när församlingsborna
ofta tycka att man koncentrerar för mycket där, då undrar jag
om det är rätta tidpunkten att säga till dem: »Nu skola ni inte längre sköta
edra kyrkliga angelägenheter var för sig, utan nu skola de skötas på ett enda
ställe». Herr öhman säger visserligen, att vi skola ha en gemensam kyrkofullmäktigorganisation
för det hela, men om Spånga, som jag representerar,
skulle komma att tillhöra Stockholm, får jag anmäla, att jag har den uppfattningen,
att Spånga vill sköta sin kyrkliga församling i fortsättningen som
hittills. För det fall att jag skulle komma att bli mantalsskriven i Stockholm
ber jag att få anmäla, att jag icke delar herr Öhmans uppfattning. Det ligger
någonting i församlingslivet, som man icke skall kväva genom en centraliserad
förvaltning. I ett utlåtande från ett tillfälligt utskott, som skall behandlas
senare i dag, framställes till och med krav på en decentraliserad statsförvaltning.
Jag ber då herr Öhman överväga, om man då inte bör vara försiktig i
ett sådant fall som vi nu behandla. I en församling som består av två borgerliga
kommuner — det är en sådan församling jag bor i — handlägger man i församlingen
allt vad som rör skolväsendet. Det ha vi gjort i många år. Arrangemanget
har minsann inte varit till någon skada, utan jag tycker att vi ha
skött vårt skolväsen på sådant sätt, att vi kunna mäta oss med kommuner i
allmänhet.

Sedan skulle jag vilja säga, att detta kan inte vara någon stockholm sangelägenhet,
utan det måste vara också en landsbygdens angelägenhet. Och hur
är det då? Vi ha ännu icke kommit fram till en hundraårig kommunal förvaltning.
Vi hade ända fram till 1860-talet kyrkoförsamlingar som skötte om
den kommunala förvaltningen, men nu är barnet i färd med att köra bort
föräldrarna genom det arrangemang som här ifrågasättes. För min del vill
jag säga, att den uppdelning vi ha tror jag tills vidare kan vara lämplig att

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Ang. den kyrkligt-kommunala organisationen i Stockholm. (Forts.)
bibehålla. Jag tror att församlingshemvistet har betydligt djupare betydelse
än herr öhman i sitt anförande här försökt göra gällande, varvid han delvis
fått hjälp av herr Lindén. Jag tror icke att förändringen av det gamla systemet
är till nytta för församlingarna, och därför kommer jag för min del att
följa utskottet.

Herr Arrlién: Jag kan i stort sett instämma i den uppfattning som herr
Forslund framlagt. Jag begärde emellertid ordet för att fråga herr Lindén, om
inte den omständigheten har något att säga honom och hans medreservanter,
att förslaget om att lägga den kyrkliga budgeten under stadsfullmäktige redan
en gång varit föremål för prövning här i Stockholms stad, nämligen 1941, och
att samtliga hörda mjmdigheter och korporationer då avstyrkte ett sådant
arrangemang. Jag känner inte närmare till motiveringarna, men jag förmodar
att de voro av samma art som den herr Forslund nyss framförde.

Herr Öhman frågade, om jag uppfattade honom rätt, varför Stockholms
stad skall ha 19 kyrkofullmäktigförsamlingar, under det Ovanmyra hade bara
en. Ja, det kan man ju fråga sig. Det hör nog samman med den historiska
utvecklingen på det kyrkliga området, som vi i dag kunna se resultatet av här
''i Stockholm, och denna utveckling representerar helt säkert ett både andligt
och materiellt värde för huvudstadens befolkning. Den största faran för en
storstads befolkning är att do stendöden, om jag får uttrycka saken så, d. v. s.
förlora sambandet med livssamfälligheter av den natur som även den kyrkliga
församlingen utgör. Därför betyder det en förarmning av det andliga livet,
om denna gemenskap utsättes för hotet att bli slängd ut ur boet efter, att, som
herr Forslund mycket riktigt erinrade om, tidigare kanske i väsentliga avseenden
ha byggt det.

Herr Öhman: Herr Forslund frågade mig, om jag uppfattade honom rätt,
huruvida jag talade å hela den stockholmska befolkningens vägnar. Jag kan
försäkra herr Forslund, att sådana anspråk har jag aldrig haft. Jag vet att
det finns delade meningar, och den mening som herr h orslund gör sig till tolk
för försvaras mycket varmt av högermannen professor Åke Hassler och andra,
som enligt mitt sätt att se tillhöra de allra mest reaktionära.kretsarna i huvudstaden.
Jag beklagar herr Forslund, som annars inte är reaktionär, att han hamnat
i sådant sällskap.

Jag är inte alls anhängare av någon övercentralisering, och därom rör sig
inte heller denna diskussion. Det är fråga om vi skola ha i ekonomiskt avseende
en beslutande instans eller icke. Det är det, det handlar om. Däremot
finns det säkerligen möjligheter att hitta former för den s. k. församlingsvården.
Jag hoppas att om Spånga någon gång blir inkorporerat man då skall
finna någon form att ordna det för Spångas vidkommande så att herr Forslund
blir tillfredsställd, men jag kan försäkra herr Forslund, att det är väldigt svårt
att i Stockholm hitta någon utpräglad församlingskänsla. Säg mig, herr
Forslund: en person som är bosatt i Klara församling eller i Jakobs, var. känner
han sig hemma någonstans, i Klara eller i Jakob? Det spelar absolut ingen
roll för en sådan person på vilken sida av gatan han bor. Jag kan möjligen
förstå att en som bor i gamla staden kan ha en viss känsla för att vårda gamla
traditioner, jag medger att det finns en alldeles speciell slags hembygdskänsla
där hos ett visst skikt, men i de övriga centrala delarna av staden skiljer man
annars inte på i vilken församling man bor: i Klara, Jakob, Johannes eller
Matteus eller vad de heta. Det vet herr Forslund lika väl som jag. Man känner
sig icke som jakobsbo eller klarabo, utan som bosatt i Stockholms stad. Det
är den allmänna mentaliteten. Dessutom tillkommer ju det förhållandet, att

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Ang. den kyrkligt-kommunala organisationen i Stockholm. (Forts.)
det inte är så gott att välja församling här i staden. På grund av den permanenta
bostadsbristen får man vara så god och ta bostad där man kan komma
över en sådan. Den s. k. församlingskänslan vill jag därför i mycket hög grad
hänföra till myternas område.

Det är, som sagt, icke därför att jag är anhängare av en överdriven centralisering,
som jag förfäktar min ståndpunkt, utan därför att jag är anhängare
av en ordning, som har prövats på andra håll och befunnits rätt så bra. Jag
ber bara att kammaren skall vara så hygglig och tillåta, att Stockholm finge
praktisera samma ordning som finns överallt annars i landet. Det kan ni väl i
alla fall inte förneka oss; det tycker jag skulle vara litet för hårt mot vårt
lands huvudstad.

Herr Johanson, Karl: Bara ett par ord till herr öhman. Det är alldeles
riktigt, att vi ute i landsorten inte alltid kan fatta och förstå de stora problem
som föreligga i huvudstaden, men jag måste säga, att både jag själv och
många andra kommunalmän många gånger ha fallit i en stilla förvåning över
hur huvudstaden löser sina problem. Så en liten reflexion. Om den nu föreliggande
frågan hade varit ett stort och trängande problem för Stockholms
stad, borde väl stockholmsbänken ha sett litet tätare befolkad ut än den gör
just nu.

Herr Lindén: Med hänsyn till det nyss sagda vill jag åter understryka, att
för en hel del av oss här i kammaren gäller detta icke enbart ett stockholmsproblem
utan framför allt ett problem för riket i övrigt.

Gent emot herr I orslund vill jag säga, att nog kunna väl ändå församlingarna
tänkas sköta sina kyrkliga angelägenheter och sina övriga uppgifter lika
bra, även om pengarna anslås av en enda central myndighet i syfte att få en
ekonomisk översyn och enhetlighet inom kommunen.

Då herr Arrhén frågar, om det inte säger mig något, att frågan varit under
prövning och fallit, vill Jag svara, att många stora samhälleliga frågor här i
riket och ännu större frågor än denna ha haft en lång lidandets väg att gå,
innan de äntligen nått fram till sin lösning. Jag skulle tro, att förr eller senare
komma vi fram på den linje, för vilken jag bland andra är talesman i dag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
ajtt, utom beträffande motiveringen, vartill han ville återkomma efteråt, om anledning
därtill gaves, hade beträffande det nu föredragna utlåtandet yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herrar Lindén och Nilsson i Göteborg vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lindén begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herrar Lindén och
Nilsson i Göteborg vid utlåtandet avgivna reservationen.

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Ang. den kyrkligt-kommunala organisationen i Stockholm. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindén begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej —47.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, anförde nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets yttrande skulle godkännas, dels ock att kammaren skulle
godkänna den motivering, som förordats i den av herr Larsson i Stockholm
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på godkännande av utskottets yttrande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—-18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag av
3 700 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Heiding m. fl. (1:79) och den andra inom andra kammaren av herr Jonsson
i Skedsbygd m. fl. (II: 151), ävensom en inom andra kammaren av herr Sandberg
m. fl. väckt motion (II: 95), såvitt den avsåg nu förevarande anslag, i
vilka motioner hemställts, att riksdagen ville besluta att till Bidrag till underhåll
av enskilda vägar m. m. för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag
av 4^000 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen,

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
hen Svedberg m. fl. (I: 48) och den andra inom andra kammaren av herr Nilsson
i Varuträsk m. fl. (IT: 97), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta
skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om en skyndsam utredning angående
statens övertagande av vintervägunderhållet på de enskilda vägar, som vore
byggda på sådant sätt, att motorplogning kunde förekomma, samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, som av utredningen kunde föranledas,

Anslag till
underhåll av
enskilda vägar
m. m.

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Anslag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)

dels en inom andra kammaren av herrar Jacobson i Vilhelmina och Skoglund
i Umeå väckt motion (II: 153),

dels ock en inom andra kammaren av herr Vigelsbo m. fl. väckt motion
II:154.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionerna I: 79
och II: 151 samt II: 95, sistnämnda motion i vad den avsåge förevarande anslag,
till Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. för budgetåret 1947/48
anvisa ett reservationsanslag av 4 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; b)

i anledning av motionerna 11:153 och 11:154 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva tillkänna vad utskottet beträffande de i motionerna avhandlade
spörsmålen anfört;

II. att motionerna 1:48 och 11:97 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat:

»I motionerna I: 48 och II: 97 har hemställts om utredning angående statens
övertagande av vinterväghållningen å vissa enskilda vägar. Utskottet får härvidlag
erinra om den möjlighet som står enskilda eller kommunala väghållningsskyldiga
till buds att till självkostnadspris förhyra maskiner och redskap
hos vägförvaltningarna i den mån detta är möjligt med hänsyn till det nuvarande
underhållsarbetet. Under hänvisning jämväl till fjolårets riksdags uttalande
att riksdagen förutsatte, att lämpliga maskiner i erforderlig omfattning
skulle kunna tillhandahållas i angivna syfte samt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ägnade detta spörsmål fortsatt uppmärksamhet, får utskottet
avstyrka bifall till ifrågavarande motioner.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Näsström, Ragnar
Bergh, Åkerström och Jansson i Kalix ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) i anledning---—- mot automobilskattemedlen;

b) i anledning av motionerna 1:48 och 11:97, 11:153 och 11:154 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad utskottet beträffande de i motionerna
avhandlade spörsmålen anfört.

I den av reservanterna förordade motiveringen hade för det nyss återgivna
stycket föreslagits följande avfattning:

»I motionerna 1:48 och II: 97 har hemställts om utredning angående statens
övertagande av vinterväghållningen å vissa enskilda vägar, nämligen de som
äro byggda på ett sådant sätt att motorplogning kan förekomma. Utskottet
anser i likhet med motionärerna att skäl tala för att det statliga vägväsendet
övertager denna väghållning, även om därigenom icke skulle kunna garanteras
att plogning av enskild väg skall kunna utföras samtidigt med plogning av
allmänna vägar. Utskottet anser lämpligt att ifrågavarande spörsmål utredes
i samband med den i det föregående omnämnda utredningen.»

Herr Svedberg: Herr talman! Några ledamöter i denna kammare ha i en
motion hemställt att riksdagen måtte besluta skriva till Kungl. Maj:t med
anhållan om en skyndsam utredning angående statens övertagande av vintervägunderhållet
på de enskilda vägar, som äro byggda på sådant sätt, att mo -

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Anslag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
torplogning kan förekomma. Det aktade statsutskottet har redovisat motionen
under den nu föredragna punkten i detta utlåtande och har tydligen betraktat
denna framställning såsom representerande ett mycket litet minoritetsintresse
i detta land. Man har endast hänvisat till att det föreligger möjligheter för de
enskilda väghållarna att hos vägförvaltningarna låna maskiner och redskap,
och därmed har tydligen statsutskottet ansett allan rättfärdighet vara uppfylld
när det gäller att hjälpa dessa väghållare i deras stora svårigheter.

Det är ingalunda här fråga om ett minoritetsintresse. Av en statistik, som
jag har tillgång till över dels de enskilda vägarna och dels de allmänna vägarna
inom Västerbottens län, framgår att där finnas icke mindre än 840 vägföretag,
som äro byggda med ett statsbidrag av en krona per sträckmeter och
som omfatta en väglängd av icke mindre än 125 mil. Av dessa enskilda vägar
inom denna grupp erhålla endast 78 stycken statsbidrag till underhållskostnaden.
Av de övriga enskilda vägarna inom länet utgöras 766 stycken av bygdevägar
med en sammanlagd väglängd av icke mindre än 305 mil och dessutom
finnas inte mindre än 180 stycken sådana vägföretag, som ha sökt statsbidrag
till vägbyggnader. 94 vägföretag med en väglängd av 240 vägkilometer
voro enligt denna statistik under byggnad. I övre Norrland få nämligen dessa
enskilda väghållare vidkännas en ganska stor kostnad för vägbyggen, eftersom
våglängderna i de flesta fall äro betydligt större där än i andra delar av landet,
Skoldistrikten ha också stora svårigheter när det gäller att transportera
skolbarn fram till skolorna. Skolformen är i många av dessa bygder på grund
av de långa avstånden till skolorna mycket sämre än i de tätbebyggda delarna
av landet. I många fall hade barnen fått vara kvar i hemmet, om inte vintervägunderhållet
kunnat skötas på bättre sätt utan att väghållarna i ekonomiskt
avseende belastats för hårt med väghållningen. Jag lyssnade med intresse till
herr von Helands inledning till debatten här i dag, då han pekade på glesbebyggelsen
på landsbygden och de svårigheter som där förefinnas, och då tänkte
jag: det är ju märkligt, då vi här i dag ha att behandla en fråga, som framför
allt berör landsbygdens intressen, att bondeförbundets representanter i statsutskottet
saknas bland reservanterna. Detta är så mycket mera märkligt som
från det hållet alltid har hävdats nödvändigheten av att minska de svårigheter
som i det avseendet äro rådande.

De enskilda vägar det här gäller ha icke minst under kriget och kristiden
betytt mycket för hela samhället. De ha nämligen kunnat utnyttjas framför
allt då det gällt framtransport av vedbränsle från skogarna. Men de enskilda
väghållarna ha fått vidkännas ännu större uppoffringar genom den belastning
som vägarnas användning för vedbränsletransporter orsakat. Icke minst då
det gäller Västerbottens län är det tydligt att vägavstånden där äro betydligt
större än i andra län. Det finns som bekant där kommuner, som till ytvidden
äro större än Skaraborgs län och som inte ha större befolkningssiffra än 7 000.
8 000 människor. Det är då också klart att vägavstånden för de enskilda väghållarna
bli större, ju större glesbebyggelsen är och ju större avstånd som förekomma.

När vi ha hemställt om en utredning av detta slag, ha vi framför allt haft
den tanken att man borde undersöka möjligheterna för vägförvaltningarna att
i samband med vintervägunderhållet av de allmänna vägarna även kunna på
ett billigt sätt omhänderhava plogningen av de enskilda utfart svägar, som anknyta
till de allmänna vägarna. Statsutskottet talar i sitt utlåtande om möjligheten
att: få låna den allmänna vägförvaltningens redskap och maskiner ■—
således även erforderliga motorplogar. Men i de flesta fall äro de allmänna
vägförvaltningarna.s förråd placerade i de centrala delarna av de gamla vägdistrikten,
och avstånden från förråden till de enskilda vägar, som anknyta

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Anslag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
till de allmänna vägarna, äro så pass stora att enbart transporten av dessa
redskap till ifrågavarande vägar blir dyrbarare än om plogningen kunde vidtagas
av vägförvaltningarna i samband med plogningen av allmän väg.

Det är med tanke härpå som vi, herr talman, ha väckt denna motion, och vi
hade hoppats att statsutskottet i varje fall skulle ha accepterat förslaget om
en utredning och undersökning av denna fråga. Den representerar inte ett så
litet minoritetsintresse att man kan avfärda den på det sätt det ärade statsutskottet
gjort i detta utlåtande, och jag vill därför, herr talman, framställa
yrkande om bifall till den reservation som är fogad till utskottets utlåtande
på denna punkt.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Herr Svedberg talade om,
att utskottet hade ansett att motionen endast representerade ett minoritetsintresse.
Jag vet inte vad han syftade på, men det är såtillvida riktigt att dess
motivering koncentrerats till övre Norrland, men i klämmen har det inte gjorts
någon begränsning i förhållande till landet i dess helhet, utan där begäres en
skyndsam utredning angående statens övertagande av vintervägunderhållet på
enskilda vägar.

Man begär här att ett ganska stort ekonomiskt projekt skall utredas, och vi
förstå nog litet var, att om vägförvaltningarna skola övertaga vinterväghållningen
på alla enskilda vägar, måste detta betyda en ytterligare utbyggnad av
vägförvaltningarna i fråga om såväl ledning som maskiner och arbetskraft.
Inför detta perspektiv har utskottet icke ansett sig kunna vara med om att begära
en utredning.

Det förhåller sig nu också på det sättet att staten lämnar bidrag såväl till
byggande som till underhåll av enskilda vägar, och dessutom har det på den
senaste tiden ordnats så att enskilda väghållare eller föreningar av enskilda
väghållare eller kommuner kunna hos vägförvaltningarna till självkostnadspris
få förhyra vägförvaltningarnas maskiner och redskap för plogning. Vederbörande
ha således vissa möjligheter att ordna med maskinell drift, och jag skulle
vilja säga, utan att gå en utredning i förväg, att jag skulle vara ganska betänksam
även såsom enskild väghållare — jag är nämligen också en sådan —
att förorda den utredning som här ifrågasatts. Skulle staten övertaga hela vinterväghållningen
på enskilda vägar, kunde man riskera att den satte ned statsbidraget
till vägunderhållet; och statens utgifter för bidrag till vägunderhållet
har dock höjts undan för undan till de enskilda väghållarnas förmån.

Jag tror således inte att man kan ge sig in på ett problem, som ligger vid
sidan om den allmänna väghållningen — här gäller det sålunda särskilt den
enskilda väghållningen. Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! Jag tror, att utskottets ärade ordförande
intog en alldeles riktig ståndpunkt, när han inledningsvis framhöll, att denna
fråga inte allenast gäller ett norrlandsintresse. Enskilda vägar förekomma ju
litet varstans, men att speciellt vi norrlänningar äro intresserade av denna
fråga beror ju inte framför allt därpå, att enskilda vägar i Norrland skulle
förekomma i förhållandevis större utsträckning än i andra delar av landet,
utan därpå, att dessa enskilda vägar på grund av glesbebyggelsen i våra trakter
fylla en funktion, som de allmänna vägarna fylla i mera tättbebyggda delar
av landet.

Det kan möjligen intressera ledamöterna av denna kammare att få del av
några siffror, som visa, hur förhållandet är hemma i Norrbotten i fråga om
dessa vägar. Jag har här i min hand en tabell, som visar situationen i Norrbot -

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Anslag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
ten på hösten 1944 i fråga om antalet jordbruksfastigheter och deras avstånd
till allmän väg.

Av de 20 923 jordbruk, som då redovisades, voro något fler än 370 belägna
på mer än en mils avstånd från allmän väg. För 574 jordbruk var avståndet
till allmän väg mellan en halv och eu mil, och nära 700 jordbruk voro belägna
på ett avstånd av 3—5 kilometer från allmän väg.

Av de 20 923 jordbruken lågo enligt dessa uppgifter, vilka som sagt avse
hösten 1944, endast 5 830 stycken invid allmän väg. Därav följer, att när vi
ha att göra med så stora avstånd, komma dessa enskilda vägar i förhållandevis
stor utsträckning att fylla de funktioner, som i de mera tättbefolkade delarna
av landet fyllas av de allmänna vägarna.

Om man alltså bör ge statutskottets ärade ordförande rätt i att det här inte
enbart gäller ett norrlandsintresse, så är det dock tydligt, att det gäller ett
intresse, som får sägas vara speciellt accentuerat däruppe.

Det finns emellertid också en annan sak att beakta i detta sammanhang. Man
kan ju inte begära, att dessa enskilda vägar skola jämställas med de allmänna
vägarna i fråga om vintervägunderhållet. Reservanterna säga ju också, att de
inte begära, att dessa vägar skola plogas så snabbt som de allmänna vägarna.

Jag förstår också mycket väl de invändningar som herr J. B. Johansson
ytterligare anförde, då han talade om den ansvällning, som skulle bli följden
av ett bifall till ifrågavarande framställning, i fråga om pengar och i fråga
om vägväsendets administration. Jag tror, att allt detta är riktigt, och jag
räknar inte med att denna utredning skull kunna komma därhän, att man
restlöst skulle genomföra, att det allmänna övertoge vinterväghållningen. Men
jag tycker att ett något så när rimligt önskemål vore, att man kunde komma
därhän, att där situationen vore som mest besvärlig vägunderhållarna skulle få
litet mera hjälp än som för närvarande kan stå till buds.

Det är närmast av detta skäl, herr talman, som jag nu speciellt med sikte
på de besvärliga förhållandena i Norrbotten och på övre Norrlands landsbygd
överhuvud har ansett mig böra ansluta mig till reservationen.

Herr Sundberg, Hugo: Herr talman! Jag är förekommen i vad jag tänkt
säga om de vägar, som behöva plogas, men jag kan ändå yttra något därom,
eftersom jag har varit i tillfälle att i någon mån underhandla med vederbörande
vägförvaltning om ett kontrakt, gällande plogning av sådana vägar.

Inom min hemkommun finnas flera sådana vägar med flera mils sträckning
fram till huvudvägarna. Vi ha där ett bekymmer med att ordna skolbarnens
resor fram till skolan eller till de centrala vägarna, där barnen kunna vidarebefordras
till skolan med tillgängliga busslinjer. Vi ha gjort en framställning
hos vägförvaltningen om att dessa mindre vägar skola plogas samtidigt med
att vägförvaltningens egna vägar plogas, men vi ha ansett de villkor, som vägförvaltningen
uppställt, vara i viss mån för hårda. Som första villkor föreskrevs
nämligen, att vi skulle ansvara för den materiel, som begagnades, d. v. s.
för vägmaskiner och plogar, och vi skulle också ansvara för reparationer av
alla de skador å materielen, som kunde uppkomma vid plogningen av dessa enskilda
vägar. Vidare skulle vi komma i ett andrahandsförhållande, i det att
dessa mindre vägar inte skulle plogas förrän alla andra vägförvaltningens vägar
voro uppbrutna och färdigplogade. Med hänsyn till de långa avstånd det
gäller uppe i Norrland förstår man, att en vägplogning, t, ex. efter en snöstorm
som rasat under 3 ä 4 dygn, varunder vägförvaltningens maskiner hela
tiden varit i gång, blir besvärlig. Det fordras verkligen mycket starka maskiner
för att bryta upp en sådan här enskild utfartsväg efter eu sådan snöstorm,

Första kammarens protokoll 10k7. Nr 18. 3

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Anslag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
och åtminstone de fattiga norrlandskommunerna kunna inte bestrida kostnaden
för anskaffandet av sådana maskiner.

Man borde vid den utredning, som begäres i motionen, kunna få fram en
norm för en sådan underhållningsbas mellan vägförvaltningen och kommunerna
i den här berörda frågan. De enskilda vägföretagens intressenter komma
nämligen nu till kommunalnämnderna med yrkande om bidrag av kommunala
medel för att hålla dessa vägar farbara. Jag vill i det sammanhanget
påpeka, att vid sjukdomsfall kunna ambulanserna köra ut till sådana mindre
vägar utefter de stråkvägar eller vägförvaltningens vägar, som hållas ordentligt
plogade, men man får sedan med hästskjuts forsla fram de sjuka till dessa
större vägar.

Vidare vill jag påpeka, att de maskiner, som vägförvaltningen speciellt i
Norrbottens län har, äro otillräckliga till antal. Vägförvaltningen får själv
lov att upprätta kontrakt med privata bilägare om vissa vägsträckors plogning,
och jag förstår därför till fullo vår vägförvaltnings ståndpunkt till de
underhandlingsprinciper, som vi framlagt för densamma. Men man blir litet
betänksam, när man ser, att statsutskottet här har gått in för att endast hänvisa
väghållarna till vad riksdagen i fjol beslutade, ett beslut som överhuvud
taget inte vad norrlandslänen beträffar kan realiseras på ett för människorna
ute i dessa mindre byar betryggande sätt.

Med anledning av det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
den föreliggande motionen.

Herr Näsström: Då jag finnes med bland reservanterna vid denna punkt
av utlåtandet, skall jag be att få säga några ord.

Jag vill först och främst till statsutskottet och framför allt till dess fjärde
avdelning framföra ett tack för utskottets relativt välvilliga behandling av
våra motioner i vad de gälla nyanläggning av ödebygdsvägar och i vad de
gälla underhållet av bygdevägar och enskilda vägar.

Jag har följt med diskussionen i denna fråga, och jag skulle för min del
vilja säga, att den inte är någon norrlandsfråga utan en stor riksfråga. Jag
haller med statsutskottets ärade ordförande om att det här gäller en mycket
stor fråga och mycket pengar — det är bara den skillnaden mellan oss att vi
dra skilda slutsatser, sedan vi ha konstaterat detta.

Jag drar också den slutsatsen att det kommer att kosta mycket pengar.
Men kan man inte då samtidigt säga, att detta förhållande ju är ett bevis för
att det nu kostar de enskilda precis lika mycket pengar? Det blir måhända
bara en fördelningsfråga, kanske inte bara det heller. Men erkänner man, att
det är en stor börda som nu ligger på de enskilda väghållarnas axlar, torde
man väl också böra erkänna, att problemet är värt all uppmärksamhet.

Jag ber att få erinra statsutskottets ärade ordförande, som är en gammal
skicklig vägman, om att det inte är så förfärligt länge sedan praktiskt taget
hela ansvaret''för vårt vägväsende låg på enskilda. Det var ju fastighetsägarna
som då också fingo underhålla våra allmänna vägar. Man stred länge och
tappert för att få till stånd en bättre tingens ordning på detta område, och
det lyckades till sist att få det bättre ordnat. Vi äro väl för övrigt överens om
att väghållningen har blivit billigare och framför allt att vi ha fått bättre
vägar, sedan vägnätet samordnats och sedan vägförvaltningarna kunnat köpa
in tillräckligt antal maskiner etc. för att underhålla våra s. k. allmänna vägar.

Jag vet mer. än väl att man inte bör anlägga något känslotänkande på dessa
problem, men jag hyser den förhoppningen att frågan skall falla framåt och
att det inte skall dröja alltför länge, innan vi kunna ena oss om att lyfta även

Onsdagen den 23 april 1947. Nr 18. 35

Anslag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
denna börda från de enskilda väghållarna över till statsmakterna så att vi
allesamman få bidraga till kostnadernas täckande.

Jag vill erinra om att det här har sagts, att man redan nu kan få bidrag såväl
till byggande som till underhåll av enskilda vägar, och detta är ju sant.
Men bestämmelserna äro härvidlag kringgärdade med så pass mycket restriktioner
att rätt många väghållare inte kunna få sådana bidrag. Dessutom veta
ju alla, som ha sysslat med dessa vägfrågor, att det inte är någon lätt sak
att få till stånd en vägförening och att hålla ihop medlemmarna i en sådan -—
man kanske rent av måste gå till länsstyrelsen för att få ut erforderliga belopp
från de enskilda.

Statsutskottets ordförande sade sig befara att man genom den föreslagna
anordningen skulle få lägre statsbidrag till vägunderhållet. Ja, det blir ju eu
fråga, som kommer att få lösas i framtiden. Det är mycket svårt att profetera
om den saken. Men med kännedom om hur lång tid det brukar ta, innan eu
utredning är klar och man med anledning av en utredning kan få något beslut,
har jag för min ringa del ansett, att tiden nu borde vara inne för att gå till
en utredning. Därefter får ju riksdagen ta ställning till det resultat, vartill utredningen
kan komma.

^ Jag tror att vad som begäres är en gärd av rättvisa, och jag vill ännu en
gång betona, att det här gäller inte bara en norrlandsfråga utan eu fråga av
stor betydelse för alla människor, som leva och bo på den svenska landsbygden.

Härmed ber jag. herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Svedberg: Herr talman! Motionärerna ha ingalunda haft den uppfattningen,
att deras framställning skulle g-älla alla enskilda vägar i landet, utan
de ha framför allt tagit sikte på de vägar, som äro byggda på det sättet, att
de äro framkomliga för motorfordonstrafik. Det finns bygder i Norrland,
som blivit tvungna att bygga sina egna vägar, fastän dessa praktiskt taget hava
allmän karaktär. Men om vederbörande skulle ha väntat så länge att det allmänna
vägväsendet hade satt i gång detta vägbyggande, skulle de ha fått vänta
i åtskilliga tiotal år på vägförbindelse. Det finns byar där de enskilda väghållärna
fått vidkännas ganska stor skuldbelastning på grund av kostnader
för sådana enskilda utfartsvägar.

Vi skola villigt erkänna, att de kostnadsförslag, som numera ligga till grund''
för de enskilda vägar som byggas, ha utförts på ett sådant sätt, att de\ allmänhet
tangera den verkliga kostnaden, men så har ingalunda skett tidigare.
För att ta några exempel skall jag bara tala om, att det finns vägförslag, i
vilka man kostnadsberäknat röjning och rothuggning på 1930-talet till inte
högre belopp än 20 ä 30 öre per sträckmeter, medan man nu räknar med en
kostnad av 1: 50 eller 1:80 per si räckmeter. Man kostnadsberäknade då sprängning
av översten till 2 å 3 kronor per kubikmeter, medan man nu räknar med
6 å 7 kronor. Numera går man fram med sidolutningsprofiler, så att man i
sidolutande terräng även kan inräkna de masskostnader, som vederbörande komma
att fa vidkännas. Tidigare gick man bara fram med en profilberäkning i
raka mittlinjen av vägen och gjorde kostnadsberäkning och profil. När de enskilda
väghållarna alltså då fingo statsbidrag med 38, 40 procent, innebar detta
i verkligheten i många fall ett bidrag med 20 procent av den verkliga kostnaden,
ifall kostnaden fatt beräknas etter det allmänna prisläget.

Vi ha också den uppfattningen, att det finns andra delar av landeI. även i
södra Sverige, där de enskilda väghållarna ha byggt vägar på det sättet, att
dessa kunna motorplogas. Där sammanfalla problemen ganska nära med de
problem vi i övre Norrland ha haft att brottas med. Icke minst ha provinsialläkarna
insett nödvändigheten av att dessa ntfartsviigar underhållas bättre -

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Anslag till underhåll av enskilda vägar m. in. (Forts.)
på vintern. De ha gjort framställning till kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och ha personligen uppvaktat för att få en förbättring till stånd. Detta
är alltså ingalunda ett fåtalsintresse, utan vi betrakta det som ett ganska stort
allmänt intresse i övre Norrland, att en undersökning kommer till stånd.

Herr Andersson, Gustav Emil: Herr talman! När man hör dessa anföranden
från Norrland, kan en smålänning, som bor i det glesast befolkade Småland,
iätt föranledas att också säga några ord och göra några reflexioner.

Herr Svedberg tyckte, att det var underligt, att inte bondeförbundarna befunno
sig bland reservanterna. Han kunde ju också ha undrat, varför det inte
var fler socialdemokrater bland reservanterna eller varför inte folkpartiet har
några reservanter där. Folkpartiet är ju tämligen talrikt representerat även i
Norrland, åtminstone proportionsvis. Men en förklaring kan ju ligga däri, att
vi se något annorlunda på frågan. Yi ha mycket väl reda på att de enskilda
väghållarna behöva mer pengar till underhåll och byggande av enskilda utfartsvägar
och att staten behöver överta vinterväghållningen på de enskilda
vägarna. Men tror någon av herrar motionärer och reservanter, att det för
närvarande är möjligt för vägförvaltningarna att sätta in så många plogar,
att de kunna hålla de enskilda vägarna öppna samtidigt med de allmänna?
Det lär inte finnas någon möjlighet därtill. De ha knappast så mycket plogar,
att de kunna hålla de allmänna vägarna öppna. Åtminstone i min hemtrakt
kan det ibland gå ett par dagar, innan vägarna äro öppnade efter ett svårt snöfall.
Hur skulle det då vara möjligt att få tillräckligt med plogar för de
många tusen milen enskilda vägar? Det är inte alls ovanligt, att enskilda utfartsvägar
äro inte bara en mil utan bortåt två mil långa i min hemtrakt i sydvästra
delen av Jönköpings län. Det torde vara tämligen jämförbart med
Norrland. Man får se till vad som är möjligt. Yi bondeförbundare ha motionerat
om större anslag till underhåll av dessa enskilda vägar, och jag tror, att det
åtminstone i någon liten mån är vår förtjänst, att det i avdelningen och senare
i utskottet blev en höjning med några hundra tusen kronor av anslaget. Det
skulle naturligtvis ha blivit en betydligt större ökning av detta anslag, om. socialdemokraterna,
som ju utgöra majoritetspartiet, hade gått med på en större
ökning av både dessa och andra anslag till den enskilda väghållningen. Jag vet
inte, varför herr Svedberg behöver rikta någon anmärkning mot bondeförbundet.
Jag tror det vore bättre, om herr Svedberg sökte intressera sina egna meningsfränder,
som ha majoriteten här, plus kommunikationsministern för större
anslag för dessa ändamål, på det att de avlägset boende skola få litet bättre
möjlighet att komma i förbindelse med yttervärlden, vilket är både ett ekonomiskt
problem och ett kulturproblem. Om man vill bevara befolkningen på
desga glest bebodda avlägsna trakter, måste det göras mycket mer för att skaffa
dem vägar på billigast möjliga villkor. En deputation av representanter för
Norrland, som uppvaktade statsutskottets fjärde avdelning, sade, att byarna
hålla på att avfolkas i Norrland, så att där inte finns mer än hälften så många
åboar kvar som förr, detta på grund av att det är så dåliga vägar.

Nu kan man fråga, om det verkligen inför den omvandlingsprocess, som jordbruket
skall undergå, är till nytta eller skada med denna avfolkning av avlägsna
byar. År det så, att man skall rationalisera bort dem och slå ihop dessa
småjordbruk till stora familjejordbruk, blir det kanske inte mer än eu enda
person kvar i var och en av småbyarna. De räcka inte till mer än ett familjejordbruk,
och när man kommer dithän, ha redan de andra försvunnit på grund
av de dåliga vägarna. Om man anser, att sammanslagningen är det viktigaste,
har den dåliga vägen fyllt en uppgift. Jag ser saken på ett annat sätt, men
man kan ställa den frågan.

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Anslag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)

Det stora hindret för närvarande är emellertid, såvitt jag förstår, det som
jag förut sade, nämligen att det inte finns förutsättningar för vägförvaltningarna
att ställa snöplogar till förfogande på vintern för att öppethålla även
de enskilda vägarna. Jag tror knappast att det är möjligt att inom den närmaste
tiden så utöka vägförvaltningarnas plogpark, att de kunna, underhålla
även denna stora mängd av enskilda utfartsvägar. Jag tror knappast att ens
kommunikationsministern vågar begära så mycket pengar för detta ändamål
som det skulle behövas.

Ytterligare tillkommer, att en stor del av dessa enskilda utfartsvägar icke
äro av den beskaffenhet, att man utan större risker kan köra på dem med sådana
plogar, som användas för vinterväghållningen på de allmänna vägarna.
För det ändamålet måste dessa enskilda vägar genomgå en stor förbättring,
och då kräves det ju ytterligare mycket stora anslag, vilket det torde vara
tämligen svårt att erhålla inom den närmaste tiden.

Jag tror därför, att allt vackert tal om att hjälpa de avlägset boende genom
att överta vinterväghållningen strandar på den rent praktiska omöjligheten.
Det finns inte maskiner för detta ändamål, och vägarna äro inte av den beskaffenheten,
att man utan stora risker kan använda de stora plogarna på
dem. Detta har åtminstone jag för min del tagit hänsyn till vid ställningstagandet
till denna fråga, trots att jag av egen erfarenhet och med min kännedom
om förhållandena i glest befolkade delar av södra Sverige vet, att det
skulle vara mycket bra om man kunde förverkliga detta önskemål. Men det
går inte för närvarande. Även om man uttalar sig för detta, kommer det i
huvudsak att stanna på papperet. Yad beträffar Jönköpings län, som jag bäst
känner till, äro samtliga vägförvaltningens maskiner, både plogar och andra,
så strängt upptagna av vägförvaltningens egen verksamhet, att det är så gott
som omöjligt att få hyra någon av dessa maskiner för de enskilda väghållarna.
Därför ha vi i min hemtrakt bildat en enskild vägförening, som inköpt vägmaskiner.
vilka stå till de enskilda väghållarnas förfogande till självkostnadspris
— det ställer sig för övrigt billigare än att hyra vägförvaltningens maskiner.

Jag vill med detta ha sagt, att det inte är någon bristande förståelse för
problemet, som gjort, att jag och majoriteten i utskottet ha ställt oss avvisande
mot motionen, utan det har skett därför att vi anse, att tiden inte är inne, då
det är möjligt att göra någonting. Det torde också dröja rätt länge, innan så
mycket pengar kan ställas till förfogande för den enskilda väghållningen såväl
som den allmänna, att syftet med dessa motioner helt och fullt kan nås.

Herr Näslund: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet, när jag lyssnade
till den siste ärade talaren. Han började sitt anförande med att ställa en
fråga till reservanterna, och det vore lämpligt, att de besvarade den, om det
ytterligare behövs. Frågan löd: tro herrar reservanter, att det är möjligt med
hänsyn till de höga kostnaderna att få alla enskilda vägar plogade? Såvitt jag
kan förstå reservationen och vad som anförts i debatten här, ha reservanterna
aldrig trott, att det är möjligt att få alla enskilda vägar plogade, men de tro,
att vi inte ha råd att under vintern undvara de enskilda vägar, som det går
att motorploga. Då blir frågan bara den: om vi gå ut från — vilket enligt
min uppfattning är riktigt — att alla de enskilda utfartsvägar, som kunna
motorplogas, skola rnotorplogas i det allmännas intresse — jag kan återkomma
till den saken senare — skola då de enskilda väghållarna i fortsättningen bära
den höga kostnad, som nu ligger på dem, eller skall den delvis läggas på det
allmänna? Det är såvitt jag förstår den riktiga frågeställningen.

Vidare kan jag inte riktigt fatta logiken i statsutskottsrepresentanternas

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Anslag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
resonemang, när de i utlåtandet hänvisa till att de enskilda väghållarna ha
möjlighet att låna vägförvaltningarnas maskiner och redskap, men här i debatten
säga att det inte finns någon möjlighet för vägförvaltningarna att hinna
ploga, de enskilda vägarna. De ha så mycket att göra ändå. Ja, om vägförvaltningarnas
maskiner äro så strängt upptagna som statsutskottets representanter
här göra gällande, vilket kanske är möjligt, hur i herrans namn ha de
då någonting att låna bort till de enskilda väghållarna på rimliga villkor?

Nej, mina herrar, jag tror, att vi få tänka litet grundligare på detta spörsmål
än vad vi hittills ha gjort. Det är klart, att denna fråga liksom så många
andra får lov att vandra den lidandets väg, som man är van vid, nämligen
att tränga sig fram steg för steg. Med kännedom om detta kan man förstå, att
det är litet tungt i portgången, men jag är övertygad om att det inte dröjer
alltför länge, innan man är övertygad om att det är ett stort allmänt intresse
att tillmötesgå de önskemål, som här föras fram.

Jag vågar bestämt understryka vad som tidigare sagts från olika håll här
i debatten, att de enskilda vägarna på den glest bebyggda landsbygden mer ha
eu allmän karaktär och mer fylla ett allmänt behov än ett enskilt. När jag
gör detta påstående, grundar jag det på ganska långvarig personlig erfarenhet,
dels såsom kommunalman, dels såsom ledamot i en vägstyrelse. Jag skulle
kunna redovisa en ganska stor exempelsamling på hur under dessa krisår de
enskilda vägarna ha fyllt en allmän uppgift genom att de gjort skogarna tillgängliga,
inte minst för vedavverkning, men jag skall avstå därifrån.

Jag har, herr talman, inte kunnat underlåta att bidraga med dessa synpunkter
i den pågående diskussionen, i förhoppning om att de i någon mån skola
kunna öka uppmärksamheten på detta spörsmål, som inte allenast gäller enskilda
utan i mycket högre grad är eu allmän angelägenhet än vad statsutskottets
majoritet för närvarande tydligen anser.

.Herr talman! Jag ber att få sluta med att yrka bifall till den i ämnet avgivna
reservationen.

Herr Näsström: Jag skall bara be att få säga några ord till herr Andersson.
Jag hörde inte riktigt, vad han sade, kanske har jag missuppfattat honom, men
om jag hörde rätt, sade han, att det inte finns några plogar tillgängliga för
öppethållande av de enskilda vägarna om vintern. Vi ha inte begärt, att detta
skall ske nu. Vi begära en utredning på detta område, och vi förstå, att en
utredning tar lång tid. Jag skulle tro, att om riksdagen sedermera skulle fatta
ett positivt beslut i frågan, går det säkert att ställa plogar till förfogande.
Detta bör väl inte vara ett huvudskäl för att gå på avslagslinjen på denna
punkt.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, jämlikt
föreliggande yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herrar Svedberg och Näsström begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Dem som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
19, röstar

Ja;

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Anslag till underhåll av enskilda vågar m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svedberg begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och hefunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 56.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 20—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35. Anslag till

anläggningar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till anläggningar för för vattenfSrvattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsan- sotning och
slag av 5 000 000 kronor. av pp''

I förevarande sammanhang hade utskottet till behandling'' förehaft följande
motioner berörande anslagsberäkningen, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Grym m. fl. (I: 51) och den andra inom andra kammaren av herr Gavelin
m. fl. (11:96),

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Näsström m. fl. (1:80) och den andra inom andra kammaren av herr
Andersson i Alfredshem m. fl. (II: 160),

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Lars Andersson m. fl. (1:133) och den andra inom andra kammaren av
herr Boman i Stavsund m. fl. (II: 158),

dels ock en inom andra kammaren av herrar Lindahl och Petterson i Degerfors
väckt motion (II: 159).

I motionerna I: 51 och II: 96, I: 80 och II: 160 samt II: 159 hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag av
15 000 000 kronor.

I motionerna I: 133 och II: 158 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp för budgetåret
1947/48 anvisa ett reservationsanslag av 10 000 000 kronor.

Härjämte har utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr Ericsson i Sörsjön m. fl. väckt motion
(11:92),

dels ock en inom andra kammaren av herr Johansson i Norrfors m. fl. väckt
motion (II: 157).

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlo))p. (Forts.)

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna 1:51
och 11:96, 1:80 och 11:160, 1:133 och 11:158 samt 11:159 till Bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp för budgetåret 1947/
48 anvisa ett reservationsanslag av 5 000 000 kronor,

b) med bifall till motionen 11:92 och i anledning av motionen 11:157 i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt de
sakkunniga, som under senare delen av år 1946 tillkallats för utredning rörande
det fortsatta bedrivandet av anläggnings- och bidragsverksamheten i fråga om
vattenförsörjning och avlopp, att förutsättningslöst taga under övervägande i
motionerna framställda förslag.

Reservation hade anförts av herrar Karl Andersson, Heiding, Näsström, Gustav
Emil Andersson, Ragnar Bcrgh, Rubbestad, Mårtensson, Åkerström, Persson
i Vinberg, Johansson i Mysinge och Jansson i Kalix, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med
en hemställan, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1:51 och 11:96,
I : 80 och II: 160 samt II: 159 samt med bifall till motionerna I: 133 och II: 158
till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp för budgetåret
1947/48 anvisa ett reservationsanslag av 10 000 000 kronor.

b) med bifall---framställda förslag.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Vid denna punkt i utskottets utlåtande
ha elva ledamöter fogat en reservation, vari de hemställa, att anslaget till vatten-
och avloppsledningar måtte utgå med 10 miljoner kronor. I propositionen
äskas 5 miljoner kronor för ändamålet. Det föreligger en rad motioner med
yrkande om höjning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har begärt 15 miljoner
för ändamålet.

Det föreligger ett mycket starkt behov av vatten- och avloppsledningar på
den svenska landsbygden. En utredning har gjorts om detta behov. Kostnaden
för dess tillgodoseende har uppskattats till i runt tal en miljard kronor, vilket
med nuvarande bidragssystem skulle motsvara ett statsbidrag med 500 miljoner
kronor. Det är uppenbart, att ett så stort behov inte kan avhjälpas på en
relativt kort tid, utan under alla förhållanden kommer det att ta en ganska
lång tid i anspråk. Detta är emellertid en rätt ny verksamhet, och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen hade intill augusti förra året beviljat sammanlagt
endast 15 ansökningar, men hade redan därmed väsentligt överskridit det anslag.
som för det föregående budgetåret stod till dess förfogande. För innevarande
budgetår har riksdagen beviljat fyra miljoner kronor för ändamålet,
varav dock 500 000 kronor reserverats.

Den 1 september förelåg det inte mindre än 173 ansökningar med en sammanlagd
kostnad av inte mindre än 45 miljoner kronor, och fram till den 1
april i år hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fått ytterligare 420 ansökningar
med en kostnad av i runt tal 100 miljoner kronor. Det betyder således,
att det förelåg ett omedelbart behov motsvarande ett statsbidrag av inte mindre
än 75 miljoner kronor. För avhjälpande av detta behov stod för innevarande
budgetår till förfogande 3,5 miljoner kronor. Såsom påpekas i motion 1:51,
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansett sig böra bifalla ansökningar i
något större omfattning än medelstillgången har medgivit. Den har godkänt
ansökningar, där arbetet kan påbörjas utan hinder av att statsbidrag kan utgå
först senare. På så sätt ha ansökningar om ett sammanlagt statsbidragsbelopp
av 9 miljoner kronor redan bifallits. Detta belopp motsvarar såväl hela innevarande
års anslagssumma av 3 ’A miljoner kronor som ock de reserverade
500 000 kronor plus de 5 miljoner, som Kungl. Maj :t nu har föreslagit för näst -

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
kommande år. Under sådana förhållanden finna vi det vara uppenbart, att arbetet
på detta område i fortsättningen måste väsentligt inskränkas i brist på
statsmedel.

Nu är det givet, att när Kungl. Haj:t har föreslagit ett anslag på 5 miljoner
kronor, har Kungl. Maj:t bedömt frågan också ur materiel- och arbetsmarknadssynpunkt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens äskande har varit föremål för såväl arbetsmarknadskommissionens
som industrikommissionens yttrande. Den senare
har därvid framhållit svårigheterna att anskaffa materiel för dessa arbeten.
Industrikommissionen har särskilt pekat på svårigheten att få fram smidda
galvaniserade rör, men även på cementrör råder det för närvarande en viss
knapphet. Det är dock att märka, att industrikommissionen har avgivit sitt
utlåtande med utgångspunkt från den arbetsmängd, som väg- oöh vattenbyggnadsstyrelsen
förutsatte, nämligen vid ett statsbidrag av 15 miljoner kronor,
alltså lika med en totalkostnad av 30 miljoner kronor. Tar man detta i
betraktande, torde det föreligga vissa förhoppningar om att det skall bli möjligt
att inom den tid vi här avse, således det kommande birdgetåret, få fram de
rör och den materiel, som erfordras för en verksamhet motsvarande ett statsbidrag
på 10 miljoner kronor, således en samlad prestation för 20 miljoner
kronor.

.Tåg vill påpeka, att regeringen i sin för riksdagen framlagda allmänna investeringsbudget
har upptagit en investering för detta ändamål med 40 miljoner
kronor. Det gäller således den totala investeringsvolymen och omfattar
alla arbeten av denna art, såväl statsbidragsberättigade som andra. Om man
vågar utgå från att tillgången på materiel och arbetskraft kommer att medgiva,
att denna investering sker, då skulle reservanternas förslag endast innebära,
att de bidragsberättigade orterna och kommunerna skulle få vara med
om att tävla om hälften av den investering, som kan ske. Man måste fråga sig,
om det inte ändå är rimligt, att den stora del av vårt land, som består av
landsbygd, tätorter, municipalsamhällen, köpingar och mindre städer upp till
10 000 invånare — som enligt gällande bidragsbestämmelser kunna komma i
fråga för statsbidrag -— får i varje fall teoretiska möjligheter att vara med
om att dela halva den investeringsvolym, som kan tillåtas.

Jag vill inte förlänga debatten med att utförligare tala om det stora behovet.
Tåg vill bara i korthet påpeka, att städerna dock i allmänhet ha vattenoch
avloppsledningar byggda, d. v. s. inom en viss ram. Det finns kanske ett
par undantag, men vi kunna säga, att praktiskt taget varje stad numera har
sitt vattenverk. Det är uppenbart, att de kunna behöva utbyggas i samma mån
som städerna utvidgas. Men för landsbygden förhåller det sig så, att ännu den
övervägande delen — både av den rena landsbygden och av tätorter och industrisamhällen,
municipalsamhällen o. s. v. — är i total avsaknad av sådana
ledningar.

Det är vidare uppenbart, att om halva investeringskvoten utnyttjas av de icke
bidragsberättigade städerna, kunna dessa, då de redan förut ha ett vattenverk
som de kunna utvidga, göra denna utbyggnad för eu lägre kostnad per enhet
och per hushåll än vad företagen kräva i samhällen, som nu sakna vattenverk
och vattenledningar. Följaktligen kunna alltjämt de icke bidragsberättigade
för samma belopp få ut vatten och avlopp till större antal enheter och hushåll
än vad den rena landsbygden och orterna på landsbygden kunna göra. Det
förefaller mig således, som om det vore en rimlig avvägning, att vi bär inom
ramen av de möjligheter som stå till buds — alltså inom den investeringskvot,
som tillgången på material och tillgången på arbetskraft i sista hand bestämmer
— få en sådan fördelning, att de bidragsberättigade orterna också kunna
vara med och utnyttja sin andel.

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)

Nar det sedan gäller anslaget, bör det vara uppenbart, att om man ser detta
från den penningpolitiska sidan, spelar det en underordnad roll. Jag vill påstå,
att det ur den synpunkten inte spelar någon roll, varifrån pengarna komma -—
om dessa arbeten utföras med statsbidrag, med kommunala medel av icke bidragsberättigade
företag eller av lånemedel. Hålla vi oss inom investeringsramen,
kan anslaget icke påverka vare sig inflationen eller penningpolitiken
i någon som helst grad. Naturligtvis kan en höjning av anslaget statsfinansiellt
ha någon betydelse, men därvidlag måste jag ju erinra om att anslagshöjningen
är relativt blygsam och vidare om att vi i år, då vi behandla budgeten,
röra oss med en överskottsbudget, där 5 miljoner kronor icke kunna
spela någon avgörande roll för storleken av det överskott, som man möjligen
räknar med.

Herr talman! Det kunde vara mycket mer att tillägga, men då här säkerligen
komma att anföras många andra synpunkter och jag inte vill trötta
kammaren mera, skall jag be att med dessa ord få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr Grym: Herr talman! I en motion har jag jämte 13 andra ledamöter
av denna, kammare hemställt, att riksdagen för det kommande budgetåret
skulle bevilja 15 miljoner kronor till vattenförsörjning och avlopp. Det är alltså
samma belopp som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har begärt. Nu är
det inte alls min mening att yrka bifall till denna motion, hur frestande det
än känns och hur behövligt det än vore, att vi finge dessa 15 miljoner. Men
jag kommer givetvis att rösta för reservationen.

I det läge, vari frågan nu befinner sig, anser jag för min del det förmånligast
och lämpligast att man går på reservanternas linje. Man må säga, att reservationen
är stark och synnerligen välgrundad. Man har också all anledning att
anta, att reservationen vinner riksdagens bifall. Jag skulle nästan tro, att
även den större delen av statsutskottets ledamöter, alltså majoriteten, i grund
och botten hoppas, att deras förslag skulle förkastas av riksdagen. Men om
det nu skulle gå så galet, att riksdagen skulle fatta sitt beslut i enlighet med
majoritetens, förslag och alltså bevilja endast 5 miljoner kronor för ändamålet,
skulle ett sådant beslut med säkerhet väcka förvåning för att icke säga förbittring
i olika delar av landet. Det är inte någon tvekan om den saken.
Det förhaller sig nämligen sa — det veta vi ju alla, åtminstone vi landsbygdsbor
känna till det utomordentligt väl — att allmänheten väntar, och det med
rätta, att riksdagen nu tar ett verkligt krafttag på detta område och i gärning
visar sin goda vilja, när det gäller att ordna landsbygdens vattenförsörjning
och avlqpp. Aven om riksdagen nu skulle bevilja, vilket jag som sagt hoppas,
de 10 miljoner kronor, som reservanterna föreslagit, blir takten inte den som
man önskar, och det kommer ändock att ta lång tid, innan de förefintliga bristerna
bli ens någorlunda avhjälpta.

Statsutskottets majoritet har i sitt ställningstagande i frågan åberopat åtminstone
tre olika synpunkter, som enligt dess mening ha varit avgörande.
Det är tillgången på material, tillgången på arbetskraft och slutligen det statsfinansiella
läget. Det är alldeles uppenbart, att det är synpunkter som man
maste beakta och som man inte kan avfärda utan vidare. Men när det gäller
till exempel arbetskraftsfrågan, vill jag nämna, att varje särskilt arbetsföretag
i regel kräver en tämligen liten arbetsstyrka. På många platser finns det också
åtminstone en i hemmen bunden arbetskraftsreserv, som kan utnyttjas endast
för arbeten i närheten av vederbörandes bostad. En sådan arbetskraftsreserv
kan därför lämpligen tagas i anspråk för att utföra de arbeten, som det här nu
närmast gäller.

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)

I fråga om material kunna givetvis vissa svårigheter uppstå, men det kan
»också tänkas, att det lättar så småningom på det området. Under alla förhållanden
bör man utnyttja de materialtillgångar, som finnas disponibla inom
landet, och det är också därför som ett högre belopp bör ställas till förfogande
än statsutskottets majoritet har tillstyrkt.

Även de 10 miljoner, som reservanterna ha yrkat på, äro ett relativt litet
belopp jämfört med det stora investeringsbehovet och den stora investeringsviljan
runt om i landet, framför allt på landsbygden.

Jag skall inte uppehålla kammarens tid mera. Herr Andersson i Rixö har
ju på ett utomordentligt sätt utförligt refererat reservanternas ståndpunkt och
i övrigt gått in på detaljer, som det säkerligen har varit värdefullt för kammaren
att ta del av. Jag tror bestämt, att kammaren gör klokt i att gå på
reservanternas linje, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
*

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det föreligger ingen meningsskiljaktighet
mellan utskottets majoritet och reservanterna i fråga om behovet
på detta område. Statsutskottet har också i sitt utlåtande redovisat detta
behov så långt det är möjligt. Det torde kunna beräknas, att det vid budgetårets
utgång har för prövning inkommit cirka 600 bidragsans ökningar, avseende
en kostnad av minst 150 miljoner kronor, vilket skulle innebära ett bidragsbelopp
av 75 miljoner kronor. Vi äro fullkomligt ense om att det föreligger
ett trängande behov på detta område, icke minst på landsbygden. Bostadsbyggnadsverksamheten
har ytterligare aktualiserat detta spörsmål, vilket
framgår av byggnadslånebyråns för en tid sedan utsända skrivelse om
villkor för beviljande av byggnadsbidrag. Det är således inte på det planet,
som meningarna skilja sig, utan vad som är Het avgörande här är frågan om
tillgången på material, frågan om arbetskraften och frågan om lämpligheten
att rubba regeringens investeringsplan genom att i nuvarande inflationistiska
läge öka anslaget med ett belopp av 5 miljoner kronor. Hade det funnits utsikter
att få material, hade utskottet säkerligen samlat sig kring ett högre belopp
än det nu av Kungl. Maj :t föreslagna.

Herr Andersson i Rixö yttrade nyss, tycktes det mig, ganska bestämt, att
det skulle finnas möjligheter att under budgetåret anskaffa rör som svarade
mot dessa 10 miljoner kronor. Jag vet nu inte, var herr Andersson i Rixö fått
denna uppgift, men den föredragning, som vi för en tid sedan hade i statsutskottet
från industrikommissionen om materialtillgången, gav ett helt annat
och mera nedslående intryck. Här gäller det också speciellt rör, ett material,
som tillhör dem som det är mest besvärligt att få fram. Det hjälper således
inte med att höja anslaget, om man inte vet, huruvida pengarna komma till
användning. Om så inte blir fallet, har man bara beviljat pengar och ökat budgeten
utan att det har gagnat det ändamål, som man vill gagna, men skadat i
andra avseenden genom att rubba finansieringsplanen.

När det gäller den sistnämnda saken, vill åtminstone jag för min del inte ta
på mig det ansvaret att ha medverkat till ökade statsutgifter i detta läge, när
besparingsåtgärder på olika områden äro så nödvändiga. Jag skulle ha gjort
det, som jag sade, om det hade funnits möjlighet att få material, så att man
kunde ha använt pengarna, men man måste nog hålla sig till de möjligheter
som verkligen föreligga. Arbetskraftsfrågan är ju också, såsom vi alla känna
till, en besvärlig fråga.

Det har yttrats — kanske inte ännu här i kammaren, men i statsutskottet —
att man kundo bevilja 10 miljoner, d. v. s. 5 miljoner i ökning, och så kunde
man pruta på något annat anslag. Det efterlystes i statsutskottet anvisning på

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forte.)
en sådan prutning, men det kunde inte givas. Det är inte så enkelt för ett riksdagsutskott
att på det sättet kasta om siffrorna, eftersom enigheten inte håller,
när det gäller att pruta på något anslag. Man kan väl vara med om att
höja, men man vill inte var med om att anvisa och göra allvar av en motsvarande
prutning.

När vi nu inte se oss ha möjligheter att få i gång en anläggningsverksamhet,
som är större än den som förutsattes i statsverkspropositionen, ha vi ingenting
annat att göra — vi som alla äro intresserade av att det göres någonting*
på detta område, och där förena sig både majoritet och minoritet — än att
rikta oss till regeringen och vädja till regeringen att sätta in alla krafter för
att få en omjustering och en annan avvägning av angelägna investeringsåtgärder.
Kommunikationsministern får ta en allvarlig överläggning med finansministern
och handelsministern —- handelsministern när det gäller handelsavtalen,
så att det kan sörjas för att å ena sidan sådant som ^i nödvändigt behöva
kan få importeras och å andra sidan export hindras av sådant som är erforderligt
för vårt eget lands utveckling. Det är ju beklagligt att vid granskningen
av årets statsverksproposition finna, att vi skola få mottaga förslag om
att järnvägselektrifieringen skall inställas. Det klagas från telegrafverket vid
de föredragningar vi ha haft över bristen på material, och här ha vi ännu ett
område, där brist på material föreligger. Det är beklagligt, att vi ha råkat in
i en sådan situation, och vår enda möjlighet är att vända oss till regeringen
och hemställa om en ny avvägning och omprövning av de olika behoven, så
att behov, som avse att tjäna det egna landets utveckling på så viktiga områden
som dem jag här har nämnt, bli tillgodosedda i nästa års statsverksproposition.
I år går det inte. Materialbristen lägger hinder i vägen. Men när statsverkspropositionen
nästa år framlägges, måste vi hemställa om en annan och
bättre avvägning, så att aktuella, nödvändiga behov tillgodoses till gagn för
utvecklingen inom det egna landet.

Såsom läget nu är, har jag inte velat vara med om att bryta sönder regeringens
investeringsplan, i synnerhet som denna investeringsplan uppgjorts med
tanke på att bekämpa inflationen och man därför i rådande knapphetsläge
måste följa den. Jag har således nu intet annat att göra än att yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

Häri instämde herr Olsson, Oscar.

Herr Heiding: Herr talman! När det gäller anslagen under sjätte huvudtiteln
ha vi försökt att på alla punkter hålla oss inom den ram, som Kungl. Maj:t
har föreslagit, ehuru vi ha vidtagit vissa jämkningar. Men det finns reservationsmedel
på vissa punkter, och så småningom kunna ju dessa tagas i anspråk,
vare sig det gäller det ena eller det andra väganslaget. Efter vad jag
kan förstå har inte kommunikationsministern haft några anmärkningar att
göra i detta fall.

Beträffande vattenförsörjning och avlopp ha reservanterna ansett, att man
bör gå fram på en annan linje än Kungl. Maj:t. Vi ha ansett, att det anslag
på 5 miljoner kronor, som här är upptaget, inte på långa vägar räcker till.
Det skulle ta många år, innan man kunde bifalla de ansökningar som beräknas
ha inkommit den 30 juni 1947 — det har ju räknats med att det då
skulle finnas 600 ansökningar, som skulle gälla ett belopp av 150 miljoner
kronor. Det skulle således erfordras 75 miljoner i statsbidrag. Även om riksdagen
nu skulle bevilja vad reservanterna föreslagit, d. v. s. 10 miljoner kronor,
skulle det ta sju och ett halvt år, innan dessa önskemål kunde bli tillfredsställda.

Det finns knappast något område, där behovet av anslag är så stort som

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
just i fråga om vatten och avlopp. De hittills beviljade anslagen ha varit
ringa. Föregående år beviljades, såsom här förut är nämnt, endast ett anslag
på 4 miljoner kronor, och därav fingo endast 3V2 miljoner tas i bruk för utdelning;
500 000 kronor skulle reserveras. Men även om det nu kommer att 3tå
5 500 000 kronor till förfogande för nästkommande budgetår, ha vi ansett,
alt detta belopp på grund av det stora behovet är alldeles för litet. Det är
så många samhällen, som nu ha planerat att skaffa sig vatten och avlopp, att
man bör försöka att hjälpa i största möjliga utsträckning. Det måste vara
galet, om man skall göra s. k. dellösningar för samhällena. I vissa samhällen
har bebyggelsen ökat kraftigt under senare år. De måste på ett eller annat
sätt skaffa sig vatten och avlopp. Då får man planera separat för det nya
område, som har kommit till. Det blir svårare att sedan i framtiden göra om
detta och få en rationell lösning för samhället i dess helhet. Därför anser jag
för min del, att det skulle vara klokast om man ginge in för att så fort som
möjligt bevilja anslag till dessa ändamål.

Beträffande farhågan för att det inte skulle kunna finnas tillräckligt med
rör vill jag nämna, att både arbetsmarknadskommissionen och industrikommissionen
ha yttrat sig om det anslag på 15 miljoner kronor, som väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
begärt. När vi reservanter nu hemställa om ett anslag av
10 miljoner kronor, är det i alla fall 5 miljoner kronor mindre än vad väg- och
vatten byggnadsstyrelsen begärt, och därför skall det väl gå lättare att skaffa
behövliga mängder material och att ställa erforderlig arbetskraft till förfogande
än vad detta ämbetsverk har förutsatt. Många gånger kunna vissa av
dessa arbeten utföras vintertid, och då kan det finnas bättre tillgång på arbetskraft.

Statsutskottets ärade ordförande framhöll, att dej| inte rådde någon meningsskiljaktighet
om behovet. Nej, det kan ju vara sant. Men varför kan man då
inte, när behovet är så stort, gå med på den här föreslagna ökningen? Det kan
ju sägas, att vi i statsutskottet, såsom ordföranden påpekade, inte kunnat anvisa
någon annan summa, som vi kunde pruta på. Men det tillkommer knappast
oss att göra det, utan enligt min mening bör regeringen i så fall komma
med förslag därom. Det kan väl inte vara någon oöverkomlig svårighet att
höja anslaget med 5 miljoner kronor, när det gäller ett så behjärtansvärt
ändamål som detta.

Det talas så mycket om att man skall göra allting för att lätta husmödrarnas
arbete i hemmen och för att bereda dem möjligheter att få någon lindring
i sitt strävsamma arbete. Men när det sedan gäller att realisera detta tal, är
man inte så hågad att gå med på anslag.

På en föregående punkt streds det mycket för att vägförvaltningarna skulle
utföra snöplogningarna på enskilda utfartsvägar. Det var tydligt, att vi voro
intresserade för den frågan och att vi önskade, att vi så småningom skulle
komma dithän. Men här är en fråga, som är ännu mera behjärtansvärd och
dä''i man bör försöka att fa fram största möjliga anslag. Jag anser, att regeringen
bär möjligheter att i detta fall ordna det så, att 10 miljoner kronor
kunna, beviljas. Det bryter inte sönder vare sig investeringsplanen eller budgeten.
Det går i alla fall att balansera budgeten — vi veta ju, att det är ett
belopp över där. Jag skulle för min del helst önska, att vi hade sluppit att
t;i. nagot av^detta överskott och att vi hade kunnat klara oss ändå, men när det
galler ett sadant anslag som detta vill jag inte motsätta mig en justering av
det budgetförslag, som finansministern har framlagt. Utskottets ordförande
,att man skulle vädja till regeringen, så att vi nästa år skulle kunna
ia försåg om ett högre anslag, men vi reservanter vilja vädja till regeringen
att försöka ordna denna sak fortast möjligt.

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)

Om nu riksdagen, vilket jag hoppas, beviljar det av reservanterna begärdaanslaget,
tror jag säkert, att regeringen också kommer att klara finansieringsfrågan.

Herr talman! Jag ber att med vad jag bär har sagt få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Det är från många håll omvittnat,
att det föreligger ett synnerligen stort behov av medel för vattenförsörjningsoch
avloppsanläggningar. Det finns säkerligen ingen anledning för mig att
ytterligare understryka detta faktum. Det är emellertid med denna angelägenhet
som med så många andra, nämligen att man inte på alla punkter kan tillmötesgå
de stora behov av bidrag som otvivelaktigt förefinnas.

Vad det här rör sig om har redan tidigare klarlagts. Herr Andersson i Rixö
förklarade, att det föreligger ett omedelbart behov av anläggningar för 150
miljoner kronor. Därest vi skulle gå efter den principen, att vi skulle tillmötesgå
behovet, skulle det således innebära ett omedelbart utlägg för staten
av 75 miljoner kronor. När vi då komma med 3,5 eller 5 eller 10 miljoner
kronor, kan man naturligtvis säga, att det är som att spotta i havet, om man
utgår från den principen att man till varje pris måste tillmötesgå det aktuella
behovet.

Utskottets värderade herr ordförande har för övrigt också i sitt anförandeunderstrukit
en del av de synpunkter, som ligga till grund för statsverkspropositionens
utformning på denna punkt. Jag vill emellertid göra herrarna
uppmärksamma på att det här otvivelaktigt är fråga om ett arbetsobjekt av
ilen karaktären, att det i särskild grad lämpar sig för att utföras under en
lågkonjunktur. Det är fak^skt ett typiskt arbetsobjekt för ett dylikt ändamål.
Jag erinrar också om att när anslaget anvisades första gången av 1943
års riksdag,^ som anslog 33 miljoner kronor på allmän beredskapsstat för
detta ändamål att användas under budgetåret 1944/45, utgick man just från
detta faktum. Anledningen till att anslaget anvisades på beredskapsstat var,
att förslag om statsbidrag till vattenförsörjnings- och avloppsföretag hade
framlagts, av investeringsberedningen i samband med dess utredningar rörande
lämpliga arbeten under en väntad arbetslöshetskris. Även den författning,
i vilken bestämmelserna rörande statsbidrag till ifrågavarande anläggningar
lämnas, utarbetades av investeringsutredningen och måste anses vara
av provisorisk karaktär. Den har i praktiken i åtskilliga hänseenden visat
sig vara otillfredsställande och kommer därför att i sin helhet omarbetas av
den den 1 november 1946 utsedda sakkunnigutredningen.

Jag skall som exempel på att bidragsbestämmelsema icke äro tillfredsställande
bara nämna ett par fakta. Statsbidrag utgår endast till anläggnings
utförande och icke till dess underhall och drift. Då fråga är om anläggningför
vattenförsörjning, är det emellertid ur ekonomiska synpunkter önskvärt
att ta hänsyn, icke endast till anläggningskostnaderna, utan även till underhalls-
och driftkostnader. Med bidragsbestämmelsernas nuvarande utformnmg
kommer bi drags sökan de att erhalla det största bidraget ifrån staten, om
han \äljer en anläggning, vars underhalls- och driftkostnader äro så låga som
möjligt. En dylik anläggning kan emellertid dra väsentligt större materialkostnader
och vara avsevärt mindre ekonomisk än en anläggning med lägre
anläggningskostnader, men något större underhålls- och driftkostnader.

I:nnan salunda statsbidragsbestämmelserna ha blivit föremål för en synnerigen
ingående omprövning, är det därför ur dessa synpunkter inte önskvärt,
att statsbidrags verksamheten ges en alltför vid omfattning. Den förutnämnda
utredningens resultat kan möjligen bli färdigt i så god tid, att förslag till

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
nya bidragsbestämmelser kan föreläggas 1948 års riksdag. Statens medverkan
till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp kan därefter intensifieras
om så med hänsyn till situationen på bl. a. material- och arbetsmarknadsfronten
kan befinnas påkallat.

Jag vill erinra om dessa fakta, därför att det är argument som inte tidigare
ha kommit fram i den debatt som har pågått i denna angelägenhet.

Herr Andersson i Rixö påpekade, att man i den investeringsplan, som uppgjorts
av regeringen, kommit fram till en summa av 40 miljoner kronor. Han
sade, att man då kan räkna med att de statsbidragsberättigade arbetena uppgå
till 20 miljoner kronor och de icke statsbidragsberättigade till ytterligare 20
miljoner kronor. Följakligen skulle för dessa arbeten krävas ett statsbidrag
av i runt tal 10 miljoner kronor. Jag vill emellertid förutskicka, att det nog
torde vara ganska svårt att här dra en bestämd gränslinje. Det hela beror givetvis
i hög grad på hur bostadsbyggandet i landet kommer att utformas. Jag
är i varje fall inte beredd att utan vidare skriva under på vad herr Andersson
här sagt, nämligen att man skulle kunna vara säker på att de 20 miljoner kronorna
belöpa sig på icke statsbidragsberättigade arbeten.

Det är ytterligare en omständighet, som vi inte heller kunna förbise. Den
investeringsplan, som uppgjordes och i vilken man taxerade dessa arbeten till
40 miljoner kronor, tog så att säga med toppen på det hela och utgjorde i
själva verket den ram som man kunde sträcka sig till i yttersta nödfall. Eftersom
situationen sedan dess i mångt och mycket har försämrats, finns det
anledning att iakttaga en viss återhållsamhet i detta avseende.

Typiskt är för övrigt också, att man här tycks glömma bort det ursprungliga
syftet med detta anslags upptagande. Jag förstår mycket väl att man
med hänsyn till det stora behovet av bidrag lätt kan frestas att glömma
den ursprungliga bakgrunden till detta anslag. Från riksdagens sida inriktade
man sig ju från början på en bidragsform, som i första hand skulle ha
ett direkt arbetslöshetsbekämpande syfte. Det ligger nu så nära till hands
att, sedan riksdagen en gång beslutat denna bidragsform, glömma bort den
egentliga anledningen till att den ursprungligen tillkom. Jag kan dock inte
komma ifrån det intrycket, att det verkar i någon mån betänkligt, att man nu
mitt under den värsta högkonjunkturen vill skriva upp anslaget för dessa
ändamål. Med detta konstaterande vill jag givetvis icke i någon mån förneka
önskvärdheten och behovet av de anslag, som här ifrågasättas.

Utskottets värderade herr ordförande riktade sig i slutet av sitt anförande
till regeringen. Han utgick ifrån att regeringen hade gjort upp eu investeringsbudget.
Han påpekade, att denna hade tvingat till vissa investeringsbegränsningar,
vilket ju är alldeles riktigt. Det är givet, att dessa investeringsbegränsningar,
i den mån det måste ske, också måste sättas in någonstans.
Det är även vad som har skett i olika sammanhang. Men sedan blir det naturligtvis
alltid en bedömningsfråga, var investeringsbegränsningarna i första
band skola verka. Det kan visserligen anföras, att väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen
här har äskat ett anslag av 15 miljoner kronor. Jag anser det i och
för sig naturligt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i första hand beaktar
sitt eget verksamhetsområde. Men den har inte möjlighet att överblicka alla
de investeringar, som måste göras för olika ändamål. Precis på samma Rätt 1m
vi varit med om att järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen kommit med
sina äskanden. Jag finner det, som sagt, helt naturligt, att de olika verken gå
till väga på detta sätt då de framlägga sina anslagsäskanden, eftersom vart
och ett inom sin intressesfär försöker att uträtta det bästa möjliga på det område
som verket i fråga är satt att omhänderha. Men det tillkommer sedan
regeringen och departementet att sovra de olika förslagen och önskemålen med

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
hänsyn till att vi — det erkännes väl i alla fall inte minst här i riksdagen —
måste göra en investeringsbegränsning på grund av det knapphetsläge, i vilket
vi för. närvarande befinna oss.

Utskottets ärade herr ordförande erinrade om elektrifieringsarbetena, i fråga
om vilka regeringen föreslagit, att man skall göra ett temporärt uppehåll.
Han hänvisade till telegrafverkets anslagsäskanden och den återhållsamhet
som departementet har påtvingat detta verk. Anledningen till denna återhållsamhet
och det knapphetsläge, i vilket vi kommit, är ,iu helt enkelt att världen
nyligen har genomlevt ett stort krig med alla dess följder. Trots att installationen
av apparater för telegrafverkets vidkommande aldrig har varit större
än för närvarande, kan telegrafverket ändå inte hålla jämna steg med de
behov som framträda på detta .område. Trots att vattenfallsstyrelsens investeringar
i nuvarande stund äro rekordartade, kommer detta verk först 1951 upp
till den önskvärda torrårsreserven av kraft. Var och en vet, att vägarbetena
och vägunderhållet äro eftersatta i allra högsta grad. Men vi kunna inte på
grund av våra begränsade resurser i fråga om material och arbetskraft samt i
viss mån även i fråga om pengar i närvarande stund tillmötesgå alla behov
på detta område.

Man kan naturligtvis säga som den siste ärade talaren, att de fem miljoner
kronor, som det här närmast gäller, inte kunna spränga investeringsplanen. Det
är riktigt.. Men om vi skulle tillmötesgå de samlade anspråken på alla de olika
områden, som vi ha att räkna med, skulle investeringsplanen otvivelaktigt
komma att sprängas. Herr Heiding kan säga, att anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp äro viktigare än allt annat. Herrarna från Bohuslän kunna
säga, att elektrifieringsarbetenas fortskridande är viktigare än något annat.
Andra talare kunna stiga upp och förklara, att ett annat_ behov är viktigare
än något annat. Men om alla dessa olika behov äro viktigare än alla andra
och vi därför skulle tillmötesgå dem alla, komma vi otvivelaktigt att hamna i
en situation, där vilken investeringsplan som helst skulle sprängas.

Om jag, mina herrar, bara skulle utgå från personliga bekvämlighetssynpunkter,
skulle jag utan tvekan anse, att det vore bäst, att man finge dessa 10
miljoner kronor, ty då skulle jag besparas åtskilliga uppvaktningar och åtskilligt
missnöje. Men eftersom man i dessa angelägenheter inte kan utgå
från de personliga bekvämlighetssynpunkterna och inte heller bara ifrån de
behov, som man själv ifrån sina egna intressesynpunkter anser föreligga —
jag tänker här på de ärade reservanterna — utan måste se läget i dess helhet,
måste vi sätta stopp någonstans. Jag försäkrar, att det är detta som utgör anledningen
till att jag här stannat för ett anslag av 5 miljoner kronor, vilket
innebär en ökning jämfört med föregående år på 2 miljoner kronor och representerar
en sammanlagd investering på 10 miljoner kronor.

Herr Bergli, Ragnar: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
anförde tre synpunkter, som förefalla mig vara av
särskilt intresse.

Statsrådet förklarade, att när det gällande bidragssystemet ursprungligen
utformades, var det tänkt som ett led i åtgärderna att motverka arbetslösheten
under en lågkonjunktur. Han sade vidare, att innan vi bevilja ytterligare bidrag
för detta ändamål, böra bestämmelserna för bidragens utgående omarbetas.
Statsrådet yttrade dessutom, att när man ursprungligen diskuterade denna
sak i investeringsutredningen, tänkte man sig en maximal anslagssumma
av 40 miljoner kronor. Dessa tre uppgifter från herr statsrådets sida synas
mig vara sådana, att de på ett utmärkt sätt belysa de kritiska synpunkter,
som statsutskottets ärade ordförande anlade, när han, såvitt jag fattade ho -

Onsdagen den 23 tmril 1047.

Nr 18.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
nom rätt, ifrågasatte, huruvida den avvägning som skett i statsverkspropositionen
beträffande angelägenihetsgraden av utgifter för olika ändamål vore
den lämpligaste.

Det synes mig vara ett mycket angeläget önskemål att få till ''stånd anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp. Statsrådet Nilsson har heller inte på
något sätt bestritt riktigheten av denna uppfattning. Han har tvärtom medgivit,
att detta är ett mycket angeläget önskemål. Han invänder bara, att det
finns så många angelägna önskemål, att vi måste pruta på någon punkt. Jag
ifrågasätter emellertid, om man bedömt läget riktigt, då man vill pruta just
på anslaget till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. Jag anser för
min del, att detta ändamål faktiskt är ett av de viktigaste, som vi måste tillgodose.
Av en sammanställning, som gjorts beträffande jordbruksfastigheterna
i Norrbottens län, framgår, att av länets 20 923 jordbruksfastigheter var det
hösten 1944 inte mindre än 16 548, som saknade vattenledning eller avlopp.
Att befolkningen själv känner med sig, att behov föreligger av att få vattenoch
avloppsfrågan ordnad, bevisas av att vid samma tidpunkt hade 18 000 av
dessa jordbrukare i en eller annan form uppgjort förslag till lösande av sin
vatten- och avloppsfråga. eller hemställt om bidrag till nyanläggningar eller
förbättringar av redan existerande anläggningar.

Jag har själv vuxit upp på landsbygden och varit med om att bära vatten,
så att jag vet, vad det innebär för de arma kvinnorna i lantbrukarhemmen
att behöva släpa in och ut med allt vatten till hushållet och ladugården. På
grund av bristen på hjälp och ofta också på medel att leja hjälp bli dessa
kvinnor ofta utslitna i förtid. Vore det inte angeläget att på något sätt försöka
hjälpa dessa människor, medan de ännu äro i arbetsför ålder? Då skulle de
kanske inte så tidigt som nu ofta är fallet behöva söka läkare, lägga in sig på
sjukhus och anhålla om invalidpension.

Jag vill akta mig för att bli patetisk och vill inte generalisera. Var och en
som vistats eller rest omkring på vår landsbygd och sett, hur förhållandena
gestalta sig i lantbrukarhemmen, måste dock reagera mot den inställningen,
att vattenförsörjnings- och avloppsföretag äro arbeten, som böra reserveras
för en lågkonjunktur. Alla, som känna till förhållandena, måste ta avstånd
från den uppfattningen, att det här är fråga om arbeten, som kunna uppskjutas,
till dess att man någon gång i tidens fullbordan hunnit utarbeta ändrade
bidragsgrunder, och de kunna inte heller ansluta sig till den uppfattningen,
att anslagen till dessa arbeten böra maximeras till 40 miljoner kronor.

Jag håller före, att statsutskottets ärade ordförande hade rätt i sina kritiska
invändningar beträffande det förvisso svåra avvägningsproblem, som
man haft att ta ställning till inom regeringen. Även om det naturligtvis är
svårt att på rak arm ange, var i budgeten vi skulle kunna pruta 5 miljoner
kronor, vill jag deklarera, att jag, eftersom jag tillhör dem som anse att de
allmänna utgifterna på riksstaten svälla väl mycket, är beredd att pruta dessa
5 miljoner kronor på anslagsposter, som jag anser vara mindre viktiga än bidraget
till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

Det invändes, att materialtillgången sätter en bestämd gräns för nyanläggningar
även på detta område. Det är sant, att så är fallet, men jag anknyter
därvidlag till vad statsutskottets ärade ordförande sade om systemet att sälja
mer eller mindre på kredit till andra länder av vad vår industri producerar.
Det förefaller mig tillhöra de angelägna avvägningsuppgifterna att tillse, att
viktiga önskemål inom landet tillgodoses. Anläggningar för vattenförsörjning
och a.vlopp anser jag vara ett, sådant viktigt önskemål, som bör tillgodoses.

Det framgår av handlingarna, att en del förhandstillstånd ha lämnats till

Första hammarens protokoll 7.947. Nr 18. 4

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
anläggningar av detta slag men att det inte finns täckning för dessa anslag
i innevarande års budget. IOärav skulle följa, att det nu föreslagna anslaget på
5 miljoner kronor delvis skulle komma att tas i anspråk för att täcka kostnaderna
för sådana anläggningar, till vilkas utförande tillstånd redan lämnats.
Ett bifall till reservationen innebär således icke, att ett belopp av 10 miljoner
kronor komme att stå till förfogande för nyanläggningar under budgetåret
1947/48. Denna omständighet talar, tycker jag, ytterligare för att reservationen
bör bifallas.

På grund av den snedbelastning, som vår industriella apparat har fått, kan
det hända, att dessa tio miljoner ändock inte kunna förbrukas. Jag anser dock,
att detta högre belopp bör ställas till förfogande, så att det i varje fall inte
blir bristen på pengar, som sätter en gräns för utförande av dessa arbeten,
som äro betydligt mera angelägna än mycket annat som vi ha att besluta om.
Jag undrar verkligen, hur en utsliten lantbrukarhustru skulle reagera, om hon
finge välja mellan att erhålla 260 kronor i barnbidrag eller att i stället erhålla
200 kronor och få större hjälp av det allmänna för att hennes arbetsförhållanden
skola bli drägligare genom att hon slipper sitt släp med vatten. Det
skulle vara intressant att höra, vilket av dessa alternativ hon skulle välja.
Detta exempel ger i varje fall en antydan om att det resultat, till vilket regeringen
kommit vid sin prövning av angelägenhetsgraden hos olika anslagsbehov,
icke är helt odisputabelt. Jag kan inte komma till annan uppfattning än
att man inte kan godkänna den avvägning, som här skett från regeringens sida,
särskilt om man vet, hur de stackars kvinnorna på landsbygden få slita ut sig
med vattenbärning.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr Näsström: Herr talman! När riksdagen för några år sedan första
gången beslöt att anslå medel för bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp, hälsades detta i alla kretsar med stor tillfredsställelse. Jag
undrar emellertid, om vi inte i våra strävanden att förbättra bostadsförhållandena
i landet riskera att komma i samma situation som uppstått beträffande
folktandvården och den fria sjukvården, där vi måste erkänna, att vi på sätt
och vis angripit problemen från fel sida. Då riksdagen beslöt införa folktandvården,
gjorde vi ju det felet att vi inrättade polikliniker för folktandvården,
innan vi hade förvissat oss om att vi hade ett tillräckligt antal utbildade tandläkare
till förfogande. Situationen anses av många vara ungefär densamma
beträffande den fria sjukvården, där vi ju ha för få läkare och sjirkhus för att
kunna ta emot alla patienter som önska vård. Vi synas nu vara på väg att göra
samma fel i vår bostadspolitik. Skola vi kunna förbättra bostadsförhållandena
i landet, måste vi enligt min mening först och främst se till att vatten- och
avlopps frågan ordnas. Det är en integrerande del i det stora problemet att
ordna bättre bostäder.

Till statsutskottets ärade ordförande måste jag tyvärr säga, att han tydligen
har missuppfattat investeringsplanen och i varje fall herr Anderssons i Rixö
uttalande här. De 5 miljoner kronor, som reservanterna äska, rubba icke investeringsplanen.
Det är, såsom herr Andersson i Rixö sade, bara fråga om en
uppdelning i statsbidragsberättigade och icke statsbidragsberättigade arbeten,
vilket är en väsentlig sak i detta sammanhang.

Jag förstår mycket väl, att kommunikationsministern har stora svårigheter
att få pengarna att räcka till, inte minst på detta område. Jag har för övrigt
fått det intrycket, att han är den av departementscheferna som har fått pruta
mest på sina anslagsäskanden. Jag förstår också, att finansministern inte kan
vara särskilt förtjust i den anslagsökning som här begäres. I mina föredrag

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
brukar jag alltid säga, att om riksdagen varit ense om besluten, skall man inte
lasta finansministern för utgifterna och anklaga honom för att bara söka nya
utgiftsposter. Jag tycker att det är på tiden att det säges ifrån här i kammaren,
att så icke får ske. Om vi i det nu aktuella fallet kunna ena oss om det
föreslagna högre anslaget, böra vi väl också tillsammans stå för beslutet och
inte skylla utgiftsökningen på finansministern.

Det föreligger ett ofantligt behov av dessa bidrag. Det veta vi alla. Men jag
skulle vilja fråga kommunikationsministern om en sak, som gäller väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. En kommun kan på en ansökan i bästa fall få det
svaret, att utan hinder av att förlora rätten till statsbidrag kan kommunen få
påbörja arbetet. Så börja kommunerna med arbetet. Något definitivt svar får
man inte, i varje fall inte på lång tid, och det lär bero på att ansökningarna
hopa sig och att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att den i första hand
måste fatta beslut beträffande de viktigaste. Nu förstår jag, att det är mycket
svårt att avgöra här i Stockholm vad som är viktigt och mindre viktigt ute i
landet. Jag skulle tro, att man borde gå in för en annan anordning än den
som nu tillämpas på den här punkten. Om det nu är så att de fem miljoner
kronor, Som kommunikationsministern här har äskat, redan åtgått för arbeten,
som pågå och delvis äro färdigställda, förstår jag inte vad man skall få över
till nästa budgetår, 1947/48, om bidraget blir endast fem miljoner kronor.

Det är av denna anledning som vi reservanter ha ansett det vara alldeles nödvändigt
att höja anslaget med ytterligare fem miljoner kronor, med den motivering,
som herr Andersson i Rixö har anfört. På det sättet skulle man kunna
få statsbidragsberättigade arbeten utförda •— inklusive kommunernas bidrag
— för omkring tjugo miljoner kronor och andra, icke statsbidragsberättigade
arbeten på detta område för likaledes cirka 20 miljoner kronor. Vi anse, att
detta inte är någon orättvis uppdelning. Jag tror att det är många, som ha
fått för sig, att om man nu anslår fem miljoner kronor så håller man sig inom
investeringsplanen, men om man anslår tio miljoner kronor går man utanför
den. Så är det inte, utan med ett anslag på tio miljoner kronor blir det en
enligt mitt förmenande rättvis uppdelning mellan statsbidragsberättigade och
icke statsbidragsberättigade arbeten.

Jag är den förste att erkänna, att det är en allvarlig sak att gå utöver budgetens
ram. Vi få också höra, a+t den ene har ett intresse och den andre har ett
annat _ intresse och att det frågas, var man egentligen vill pruta någonstans.
Om vi, som stå på denna reservation, skulle vilja pruta fem miljoner kronor
eller kanske mycket mer på andra punkter, kan det hända, att andra riksdagsledamöter
inte vilja vara med och pruta där. Så det resonemanget kanske inte
är så givande, att man skall söka ange vissa punkter, där det skall kunna
prutas. Jag tror emellertid, att statsutskottet vid sitt sammanträde i förrgår
var inne på en viss linje, som skulle gå an att beträda.

Jag vill sluta med att vädja till kommunikationsministern och finansministern
att söka ordna den här saken med hänsyn till de oerhört stora behov, som
finnas ute i landet på den här punkten. Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen.

o Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag har inte haft tillfälle att höra
någon större del av den föreliggande diskussionen, men jag förmodar, att talarna
från utskottsmajoriteten lika väl som kommunikationsministern anfört
de speciella skäl, som ha förmått regeringen att hålla sig inom den gräns, som
propositionen uppdragit. Då jag nu begärt ordet är det bara för att säga några
allmänna ord om budgetläget. Jag kan inte komma ifrån det intrycket att de,
som begära den här föreslagna ökningen, leva i den föreställningen, att vi ha

Nr 18.

Onsdagen den ''23 april 1947.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
ett mycket gynnsamt budgetläge, därför att den framlagda- statsverkspropositionen
visar ett överskott. Det är tydligt att man resonerar på det sättet, att
eftersom vi på grund av speciella omständigheter ha ett överskott — som visserligen
kommer att mycket starkt reduceras, innan denna budget är sammanknuten
—• kunna vi under det här halvåret tillåta oss att besluta om utgifter
som vi annars inte skulle ha råd till.

Jag tror inte, att detta är ett riktigt sätt att resonera.

Jag skall inte taga upp den diskussion, som fördes i går. Tyvärr finns det
omständigheter som göra, att man även från håll, där man nog annars skulle
vilja vara med om att slå in på den restriktiva vägen, inte lika starkt vill understryka
nödvändigheten därav. Jag vill se budgetläget inte bara som det
är just nu, utan som det kommer att gestalta sig nästa år, eller låt mig hellre
säga åren därefter. Då komma vi att ha ett utomordentligt ansträngt budgetläge.
Vi ha redan beslutat oss för utgifter, som kräva upprätthållandet av en
mycket hög beskattning. Vi komma säkerligen vid denna riksdag att besluta
om j-tterligare sådana utgifter. Vilja vi då samtidigt pressa ned skatterna
såsom det förutsattes i den framlagda skattepropositionen, så att inkomstskatten
tas ut efter 100 procent, vågar jag försäkra, att svårigheterna att balansera
nästa års budget komma att bli så stora, att alla krafter måste förena
sig för att hålla nere utgifter även av det slag, som vi inte gärna skulle vilja
pruta på.

Det förefaller mig under sådana förhållanden inte vara riktigt att i det nuvarande
läget säga, att nu kunna vi passa på att vara frikostiga, när vi ha
ett litet utrymme i budgeten. Jag tror att den lilla överbalansering, som man
kan åstadkomma i budgeten för 1947—1948, är så väl behövlig, att vi få lov
att avstå även från önskemål, som förefalla vara mycket behjärtansvärda.

-lag vet mycket väl hur önskvärt det är med vatten- och avloppsledningar,
men även bortsett från de argument som kunna anföras ur ren investeringssynpunkt,
nämligen att det här gäller en besvärig sektor av vår investeringsverksamhet,
vågar jag säga, att det från rent allmän statsfinansiell synpunkt inte
är försvarbart att i detta läge gå utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit. Jag
yil] därför vädja till alla dem av kammarens ledamöter, som inte äro bundna
i sitt ståndpunktstagande och som inte av speciella anledningar anse att de
måste låta reservanternas skäl väga över, utan som vilja se saken från allmän
budgetsynpunkt, att inte låta sig lockas av dessa speciella pläderingar utan
följa den restriktiva linje, som statsutskottets majoritet här har valt.

Herr Andersson, Lars: Herr talman! Då man läser statsverkspropositionen
och speciellt den föreliggande huvudtiteln, finner man två orsaker till att såväl
departementschefen som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sina medelsäskanden
varit mycket återhållsamma. Dessa orsaker äro för det första arbetskrafttillgången
och för det andra matefialtillgången. Man kan inte frigöra
sig från intrycket av att just dessa tvenne moment ha fått göra sig alltför
mycket gällande, när det gällt medelsäskanden för så viktiga behov som
nu föreliggande, alltså anslag till vattenförsörjning och avlopp. När man hör
statsutskottets ärade ordförande här i dag, får man också det intrycket, att
samma orsaker ha varit vägledande för utskottsmajoritetens ställningstagande.
Frågan om vattenförsörjning och avlopp är inte en typisk norrbottensfråga,
utan en fråga som berör hela den svenska landsbygden. Men det ligger ju alltid
nära till hands, när man debatterar frågor av den här arten, att närmast
bedöma angelägenhetsgraden och behoven med hänsyn till det läge. som är
rådande i den egna närmaste omgivningen, i det här fallet länet. I Norrbottens
läns landsting har gjorts en näringsutredning, varvid bland annat inven -

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
terats samtliga jordbruksfastigheter, en mycket ingående inventering, som också
berört själva driftsförhållandena. Man har där även kommit in på frågan
om vattenförsörjning och avlopp. Jag skall, herr talman, inte trötta med siffror
— sådana ha redan herr Bergh i Luleå andragit — men det är alldeles
tydligt, att här föreligger ett ofantligt stort behov, som måste tillgodoses.

Här i riksdagen inte minst, men även på andra håll, såsom i vår tidningspress,
talas det dagligen om flykten från landsbygden, en flykt som man numera
kan säga är av den omfattningen, att den kan betecknas såsom rent av
oroväckande och skadlig för den framtida utvecklingen på landsbygden. Det
är klart, att vad som föranleder denna flykt är många samverkande orsaker.
Att vägförbindelse saknas får man väl anse vara en av dessa samverkande orsaker.
Men även den dåliga vattenförsörjningen och bristen på avlopp äro faktorer,
som äro av avgörande betydelse i det här sammanhanget. Det är alldeles
givet, att den sugning, som industrien utövar på landsbygdsungdomen,
blir ännu starkare om man på landsbygden får dras med sådana nackdelar
som dålig vattenförsörjning och brist på avlopp.

Det är lätt att säga dessa saker, men jag skulle vilja varna för att taga alltför
lätt på den utveckling, som nu sker. Jag hade önskat att i detta sammanhang
för kammaren kunna åskådliggöra denna utveckling med ett befolkningsdiagram,
som jag har här i min hand, men formatet är nog alltför litet
för att kunna ses på avstånd. Det är emellertid ett diagram, som visar befolkningsutvecklingen
i två byar i Norrbottens län, Kalaträsket och Granträskmark.
Diagrammet är närmast uppgjort för att motivera en framställning
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i vägfrågan. Byarna sakna nämligen
utfartsväg. Men då jag hävdar, att det inte bara är vägförbindelserna utan
även andra faktorer, som äro bestämmande för huruvida folk stanna kvar i
sina byar eller inte, vill jag även i den nu föreliggande frågan åberopa detta
befolkningsdiagram.

I Kalaträsk fanns det enligt 1937 års mantalslängd 33 män och 21 kvinnor,
tillhopa 54 personer. Vintern 1945—1946 fanns det endast elva män och fyra
kvinnor. Byn består av inte mindre än elva brukningsdelar med 50 hektar
odlad jord av mycket god beskaffenhet. Elva fastigheter måste således folket
där överge. I Granträskmark funnos enligt 1937 års mantalslängd 24 män och
27 kvinnor. Vintern 1945—1946 hade hela befolkningsunderlaget försvunnit;
ungdomen hade flyttat ut, och det fanns vid denna tid bara kvar fyra män
och fyra kvinnor. Även den byn utgöres av elva brukningsdelar med sammanlagt
omkring 40 hektar odlad jord av god beskaffenhet. När man ser denna
utveckling framställd i ett diagram, kan man bättre fatta, vad denna flykt
från landsbygden egentligen innebär.

Här har finansministern just nu på grund av statsfinansiella skäl varnat
kammaren för att gå på reservationens linje, det vill säga att bifalla den av
mig med flera väckta motionen. Det vore beklagligt om första kammaren
följde finansministerns vädjan i den delen. Vi beklaga om det statsfinansiella
lägot skulle rikta sig just mot en så viktig angelägenhet för hela den svenska
landsbygdsbefolkningen som den föreliggande.

Herr talman, jag ber med dessa ord att få yrka bifall till reservationen.

Herr Bergli, Ragnar: Herr talman! Jag begärde ordet, när finansministern
höll sitt anförande. Kammarens ärade ledamöter hörde hans i och för sig riktiga
rekommendation: eftersom vi ha att räkna med ett ansträngt budgetläge,
är det mycket angeläget att iakttaga den största återhållsamhet med statsutgifterna.
Det är talat, som om de skulle ha kommit från min egen mun, så

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
på den punkten finns det ingen som helst anledning för mig att polemisera
mot den allmänna inställning, som han lät komma till uttryck.

Att jag begärde ordet berodde närmast på att finansministern tydligen
har föreställt sig, att vi reservanter ha resonerat som så, att eftersom vi ha
en överbalanserad budget i statsverkspropositionen, skulle dessa fem miljoner
lätt kunna inrymmas där, och det skulle inte vara någon fara på taket.
I varje fall har inte jag anlagt den synpunkten. Även jag vet, att budgetläget
kommer att bli mycket ansträngt för de närmaste åren, i fall man fortsätter
att öka den ena utgiftsposten efter den andra, och att man följaktligen
inte kan på detta sätt diskontera ett tillfälligt överskott.

Det var inte alls den synpunkten, som jag gav uttryck åt. Hade finansministern
hört mitt tidigare anförande, hade han alldeles säkert upptäckt, att vad jag
för min del i all blygsamhet tillät mig vända mig emot, var den efter mitt
sätt att se saken oriktiga avvägningen av olika utgiftsändamål. Enligt min
mening hade med en bättre avvägning ett hyggligt anslag för detta ändamål
fått utrymme inom budgeten; de sammanlagda utgifterna i budgeten hade
då inte behövt vara större än de nuvarande. När det nu klagas över med all
rätt från finansministerns sida, att vi ha ett ansträngt budgetläge, gör han
saken alltför lätt för sig, då han nöjer sig med att konstatera detta faktum.
Man bör inom regeringen i detta sammanhang inte bara konstatera, att vi befinna
oss i ett visst läge, utan också ägna en stund åt självprövning för att
utröna hur vi ha kommit i detta läge.

När alltså vi reservanter — i varje fall jag för min del — mena, att riksdagen
bör gå på reservationens linje, så är jag för min del beredd på att
rösta för en motsvarande prutning på en hel del annat, som jag anser vara
mindre angeläget. När man vet hur angelägen denna sak är, så vet man, att
det ovillkorligen måste finnas en hel del saker, som äro mindre angelägna.

Min inställning beror sålunda inte på någon bristande omsorg om en balanserad
budget, utan den är i väsentlig mån förestavad av min kritiska inställning
till det sätt, på vilket regeringen avvägt angelägenhetsgraderna, när den
framlagt sina förslag.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag noterar med tacksamhet, att såväl
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet som statsutskottets
ärade ordförande ha erkänt de stora behov, som här föreligga.

Statsrådet Nilsson nämnde bland annat, att de arbetsprojekt, som det här
gäller, äro särskilt lämpade för lågkonjunktur. Det är alldeles riktigt, och
under arbetslöshetsperioden på 1930-talet utfördes också en hel del dylika arbeten
såsom beredskapsarbeten. Under en tolvårsperiod med tyngdpunkten förlagd
till 1930-talet ha utförts dylika arbeten för sammanlagt 65 miljoner kronor.
Dessa arbeten ha emellertid numera praktiskt taget upphört, därför att
vi ha kommit in i en högkonjunktur. Följaktligen är också den hjälpen borta.
Arbetena utfördes såväl i städer som på landsbygden.

Om nu ingen lågkonjunktur inträder inom den närmaste tiden, hur går det
då med dessa arbeten, och vilka bli konsekvenserna och riskerna av att dylika
nödvändiga samhällsarbeten inte kunna utföras i normal omfattning? T
årets statsverksproposition står det beträffande en skrivelse från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i denna sak: »Styrelsen framhåller vidare, att behovet
av vattenförsörjnings- och avloppsanläggningar i ett mycket stort antal samhällen
och bebyggelseområden kraftigt accentuerats på grund av de senaste
årens intensiva bostadsbyggande. Ett ytterligare uppskov med lösandet av
vattenförsörjnings- och avloppsfrågorna skulle på många håll innebära allvarliga
sanitära och sociala olägenheter. Påtaglig risk uppstode för stagna -

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)
tion i eller snedvridning av berörda samhällens sunda utveckling. Flerstädes
bleve faran för en begynnande tillbakagång överhängande.»

Det är således den omedelbara fara, som uppstår om inte denna verksamhet
kan fullföljas, oavsett att vi nu inte befinna oss i en lågkonjunktur.

Statsrådet Nilsson anförde också med all rätt, att den anslagsökning som
vi föreslå inte kunde komma att inverka på eller spränga investeringsplanen.
Nej, det är alldeles tvärtom, som jag tidigare framhållit, att anslaget i stället
kommer att kunna inordnas i den investeringsplan, som regeringen framlagt.
Det blir bara en fråga om vem som får utföra arbetet och varifrån pengarna
skola tagas, och allt detta blir i sista hand beroende av den tillgång på material
och arbetskraft, som samhället kan lämna.

Statsutskottets ordförande frågade varifrån jag fått den uppgiften, att det
skulle finnas så god tillgång på material att detta kunde motivera en anslagshöjning.
Jag har på den punkten bara att hålla mig till vad industrikommissionen
sagt i sitt avgivna utlåtande. Jag vill ånyo påpeka, att detta yttrande
var avgivet i anledning av en framställning från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
där det rörde sig om ett statsbidrag på 15 miljoner kronor. I sitt yttrande
säger industrikommissionen beträffande tillgången på rör och dylikt
material: »Några svårigheter att för budgetåret 1947/48 ställa den ifrågasatta
kvantiteten heltjocka gjutjärnsrör till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förfogande torde icke vara att befara. Vad däremot galvaniserade smidda rör
beträffade, komme, såvitt nu kunde bedömas, stora svårigheter att uppstå
vid deras anskaffande. Möjligheterna härutinnan vore beroende på i vad mån
importen komme i gång.»

Beträffande tillverkningen av betongrör förmodar industrikommissionen, att
en lättnad skall inträda beroende på att förutsättningar för en ökad cementtillverkning
i landet från första halvåret 1948 kunna skönjas. Den verkligt
trånga sektorn utgöres alltså för närvarande av de smidda galvaniserade rören.
För två år sedan förelågo precis samma svårigheter, när det gällde gjutna
rör. På denna punkt har det nu lättat, och vi kunna följaktligen hoppas, att
det även skall uppstå lättnader beträffande de smidda galvaniserade rören.

Jag beklagar uppriktigt, att utskottets ärade ordförande och jag i denna
fråga inte kunna komma på samma linje, då jag är övertygad om att vi i
själ och hjärta äro av samma mening. Vi ha vanligen mycket lätt att komma
överens i praktiska frågor, och detta är en praktisk fråga i mycket hög grad.

Finansministern berörde helt naturligt budgetläget. Även därutinnan kan
man givetvis ge finansministern rätt, att det i nuvarande läge är ytterligt
önskvärt att få budgeten överbalanserad. Men när det i nuvarande läge är
fråga om en så begränsad anslagsökning som fem miljoner kronor, som dessutom
avses för ett så utomordentligt viktigt ändamål, tvekar jag likväl inte
att föreslå en sådan ökning. Jag medger gärna, att det som statsutskottets
ärade ordförande påpekade inte varit möjligt att på fjärde avdelningen i utskottet
finna någon punkt, där man kunde pruta detta belopp. Men jag lovar,
att om statsutskottet och kammaren följer mig. skall jag vid nästa plenum i
kammaren föreslå en sänkning på en annan punkt i statsutskottets äskanden,
så att denna anslagsökning på fem miljoner kronor utjämnas.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. (Forts.)

Herr Andersson, Karl, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningSproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja -— 60;

Nej — 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Enär således de avgivna rösterna befunnos lika delade, nedlade herr talmannen
i kammarens därtill avsedda rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda
lika till storlek och utseende, tryckta och omärkta samt var för sig slutna
och hoprullade, varefter på anmodan av herr talmannen fru Alm ur rösturnan
upptog den ena av röstsedlarna, och befanns denna vara ja-sedeln.

Kammaren hade således fattat beslut i enlighet med ja-propositionen.

Punkterna 36—73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av Statsutskottets utlåtande nr
52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa investeringar
i statens allmänna fastighetsfcnd för budgetåret 1947/48.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar
i postverkets fond för budgetåret 1947/48 m. m.;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa äldre anslag; nr

56, i anledning av Kungl. Majts proposition angående godkännande av
förslag till avtal mellan staten, å ena sidan, samt Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till svenska
lastbilaktiebolaget m. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av viss
vattenrätt i Ume älv m. m.; samt

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående överskridande
av anslagsposten till reparations- och underhållskostnader m. m. under karolinska
sjukhusets delfond av statens allmänna fastighetsfond.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 60, i .anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till bidrag till nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts under punkten 42 av sjätte huvudtiteln i
innevarande års statsverksproposition framlagda förslag hade utskottet i förevarande
utlåtande hemställt, att riksdagen måtte till Bidrag till nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande för budgetåret 1947/48 under sjätte
huvudtiteln anvisa ett anslag av 250 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Anslag till
nationalföreningen
för
trafiksäkerhetens
främjande.

;Herr Forslimd: Herr talman! Det har flera gånger, när ett ärende av enahanda
slag har varit före i kammaren, diskuterats hur det i fortsättningfen
skall bli med den uppgift, som nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande
hittills frivilligt har fullgjort. Särskilda kommittéer ha också varit
sysselsatta med utredningar om hur man på bästa sätt skulle ordna denna sak;
jag skall återkomma till den frågan om ett ögonblick.

Jag vill nämna, att utskottets förslag om bifall till Kungl. Maj:ts proposition
innebär att riksdagen skall bifalla föreningens äskande om 250 000
kronor för finansiering av den verksamhet föreningen kan anse det lämpligt
att bedriva. Det står nämligen i departementschefens yttrande såsom motivering
för hans ståndpunktstagande, att han i likhet med den kommitté, som
sysslar med frågan, förutsätter, »att det skall ankomma på föreningens styrelse
att närmare överväga huru föreningens verksamhet lämpligen bör bedrivas
i syfte att på effektivaste sätt främja trafiksäkerheten». Jag får nu säga, att
även om syftet med det här föreslagna anslaget naturligtvis är gott kan
det råda delade meningar om det lämpliga i att ställa ett så stort belopp som
en kvarts miljon kronor av bilskattemedel till en enskild förenings förfogande,
då vi äro så ovissa om användningen av medlen.

Jag vill nu påpeka, att utskottet i sitt utlåtande har återgivit föreningens
redovisning för hur den tänker använda dessa 250 000 kronor. Jag vill emellertid
starkt ifrågasätta, om det kan vara nödvändigt att denna förening, på sätt
som framgår av sammanställningen på första sidan i utlåtandet, skall syssla
med att undervisa folkskollärarna om vad dessa i sin tur skola säga till barnen
vid trafikundervisningen. Det angives nämligen i uppställningen, att föreningen
skall anordna trafikundervisning bland folkskollärarna, kursverksamhet för

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Anslag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (Forts.)
seminarielärare och en kurs för militärer. Nog äro väl lärarna vid den ålder,
då de ha fått sina arbetsuppgifter, mogna att själva bedöma vad de lämpligen
skola säga till barnen i detta ämne, då det gäller att inskärpa hänsynen till
de trafikregler som äro givna; sådant kommer ju för övrigt också fram genom
omständigheternas makt på den plats där vederbörande verkar. Och kan någon
säga mig vad det är för mening med att meddela även seminarielärarna denna
undervisning? Vi ha sedan år 1937 i ett kungl. brev haft ett påbud om att
undervisning rörande trafiksäkerhet skall ske i folkskolan, och det skall vara
ett obligatoriskt läroämne. Föreskriften är ju utfärdad så som i dylika fall
sker, och jag har vid tidigare tillfällen påpekat, att om det är någonting nytt
som skall tilläggas så bör det ankomma på den, som eljest giver besked till
lärarna, alltså skolöverstyrelsen, att ordna den saken. En enskild förening
kan knappast vara lämplig lämna direktiv i undervisningsfrågor. Vi ha dessutom
sedermera_ fått en utvecklad vägorganisation, som i sin måii kan giva
råd och anvisningar rörande de lokala trafikförhållandena. Vägmyndigheterna
äro också genom sina instruktioner ålagda att granska planläggning av
vägar och dylikt såväl på landet som i städerna.

När man vidare säger, att föreningen skall bedriva instruktionsverksamhet
bland polismännen, då vill jag fråga: skall verkligen denna enskilda förening
ge instruktioner till folk som undergår polisutbildning eller som redan har
undergått sådan? Det måste ju ingå i polisernas utbildning att de skola ha
lärt sig vad som fordras för trafikens skötande i den stad där de skola ha sin
verksamhet. Och skall det vara en uppgift för denna förening att hålla kurser
med militärer, som skola kommendera stora skaror av manskap? Skall det
komma en civil person från en förening och tala om för militärerna hur de
skola dirigera sina kompanier eller plutoner eller vad det nu är? Utan
att vilja vara hård i detta fall vill jag säga, att det sprider ett visst löje
över föreningen när den tar upp sådana saker som det sistnämnda på sitt program.

Föreningen skall även hålla en tre månaders kurs för utbildning av körskoleinstruktörer.
Dessa instruktörer måste ju vara trimmade chaufförer, om de
skola kunna lära andra hur de böra köra.

Detta är bara ett axplock av vad föreningen skall syssla med.

Jag vill, herr talman, ifrågasätta, om denna förenings ledning är organiserad
på ett sådant sätt att man får ut en tillräckligt god effektivitet av verksamheten
för att den skall förtjäna att erhålla så stora anslag som man här har
föreslagit. Jag har så mycket större anledning att fråga om det därför, att
så sent som förlidet år, då en av de trafiksäkerhetskommittéer, som Kungl.
Maj:t hax till sitt förfogande, anordnade en trafiksäkerhetskampanj, uppdrogs
det inte åt föreningen att sköta denna kampanj. Jag måste säga, att jag tycker
den saken är ett bevis för föreningens oförmåga att ta hand om en sådan
stor uppgift som kommittén tänkte sig, där det gällde att sätta liv i de olika
institutioner i vårt land som under en viss tid skulle medverka aktivt i denna
verksamhet. Föreningen ledes tydligen inte på ett sådant sätt att en stor
uppgift kan anförtros åt den.

Jag kommer inte att låta mitt resonemang leda till något avslagsyrkande,
men jag vill med protokollet skicka den hälsningen, att jag anser att riksdagen
i fortsättningen måste få litet bättre reda på huruvida föreningen är förtjänt
av så höga anslag som det nu är fråga om. Skall man i fortsättningen bygga
trafiksäkerhetsarbetet på den enskilda föreningens verksamhet, eller skall man
få något annat? Kanske ett organ inom departementet, som tidigare förordats,
kunde följa och kontrollera utvecklingen på området. Jag för min del har ju
den uppfattningen, att det väsentliga i trafiksäkerhetsarbetet är att det skapas

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Anslag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. (Förts.)
tillfredsställande vägar och ett sådant signalsystem, att förhållandena bli tillfredsställande
för de vägfarande.

Jag vill för övrigt framhålla, att arbetet med att fostra trafikanterna, vare
sig de äro fotgängare eller andra vägfarande, naturligtvis är en stor uppgift,
men jag tror att det i vissa fall är litet svårt att fullgöra den på den väg som
det nu är fråga om. När det gäller fotgängare får man inte glömma hort, att
de, som drabbas av trafikolyckor, huvudsakligen äro barn under skolåldern och
åldringar över 60 för att inte säga över 70 år. Fn närmare undersökning av
saken skulle bekräfta vad jag här säger. Det stora antalet olyckor bland fotgängare
drabbar barnen från tvåårsåldern upp till skolåldern. I åldrarna 20
till 40 år förekom det häromåret inte något olycksfall, och olycksfallen bli
vanliga först i åldersgruppen över 60 år och bli starkt ökande vid 70-årsåldern.

Nu har jag angivit vad jag skulle önska beträffande den här verksamheten.
Men jag vill också nämna en annan sak. Det är en mängd personer här i landet
som syssla med utredningar på detta område. Vi ha inte mindre än två
kommittéer med en landshövding som chef för vardera kommittén, och en av
dessa landshövdingar var också chef för den nämnda trafiksäkerhetskampanjen
i fjol. I den ena kommittén sitter det sju personer, i den andra tolv, och
därtill komma tretton experter. Det är alltså cirka trettio personer som syssla
med de ting vi skulle kunna kalla trafiksäkerhetsproblemen, och vi ha ännu
inte fått någon antydan om när det hela skall sluta. Kommittéerna ha redovisat,
att de hålla på med att studera rattfylleriet, därjämte undersökes möjligheten
av att konstruera signaler, som kunna vara tjänliga även för färgblinda.
Jag skall inte klandra kommittéerna, långt därifrån, men nog kommer
jag till den slutsatsen, att när vi ha en utredningsverksamhet på detta område,
vilken sysselsätter trettio personer, så borde man ha kunnat förvänta att man
redan fått klarhet över huruvida denna enskilda förening skall bli den institution
som skall sköta trafiksäkerhetsförkunnandet här i landet eller om det
skall bli någon annan institution som skall göra det.

Jag har en känsla av att sådan föreningen har varit under en följd av år
—• vi hoppas att det skall bli en bättring nu, när vi ha fått en landshövding
till chef även där — har hållit på att nära nog utveckla sig till en lekstuga.
Vi få nu hoppas att inte de pågående utredningarna draga allt för lång tid,
innan man kommer till resultat. Den ena kommittén har till uppgift att utarbeta
förslag till trafiksäkerhetsarbetet, under det att den andra har haft till
uppgift att omarbeta gällande författningar. Jag tror att i Kungl. Maj:ts
kansli även ligger ett förslag, tidigare utarbetat av en enda man, som i några
få paragrafer har sammanfattat vad som lämpligen bör kunna ingå i vägtrafikstadgan
i stället för den ofantliga vetenskap, som representeras i den gamla stadgan.

Utan att på något sätt vilja yrka avslag på utskottets hemställan skulle jag
alltså vilja skicka med den hälsningen, att det bör bli klarhet om vem som
skall handhava denna verksamhet, och jag vill påminna om att statsutskottet
tidigare bär understrukit samma sak. Det hör också övervägas, huruvida någon
del av verksamheten kunde överflyttas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
sedan vi där ha fått den organisation, som man tyckte skulle vara lämplig,
och den vägförvaltningsorganisation, som vi ha ute i landet. Den nuvarande
ordningen är icke tillfredsställande.

Det är bara detta jag har velat påpeka, herr talman.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda utgifter;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47. i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning av
vissa till församlingskyrkor utgående ersättningar m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till vissa om- och nybyggnadsarbeten
vid serafimerlasarettet m. m.;

nr 67, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till stipendier
åt lärjungar vid högre läroanstalter no. m. jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från skyldighet
att erlägga överuttagningsavgift för gas;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till arbetsrådet
för budgetåret 1947/48;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning till
C. H. Magnusson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv av
Halmstad—Kolmens m. fl. järnvägar;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående fastigheter
vid Falsterbokanalen; samt

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisning av
vissa kronan tillhöriga markområden i Stockholm in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkan den:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om investeringsfonder jämte i ämnet väckta motioner;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning av
giltighetstiden för vissa tilläggstullar; samt

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående postverkets ensamrätt
till brevbefordran m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning rörande inköp
av nya maskiner för riksbankens sedeltryckeri m. m.; och

nr 26, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer in. fl.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.

Punkterna 1—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10. Om pension

I en inom första kammaren väckt motion, nr 61, hade herr Ericsson, CarlmannenOAV.
Eric, m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta tillerkänna under år 1917 A. Andersvid
krigsförlisning omkomne förste styrmannen C. W. A. Anderssons änka sons änka.
Märta Are en årlig pension med belopp som kunde befinnas skäligt samt dessutom
ett engångsbelopp, motsvarande denna pension sedan 1939.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion I: 61 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Den motion, som behandlas under
denna punkt, gäller pension till en änka efter en sjöman, som krigsförliste under
det första världskriget. Änkan fick en pension av 750 kronor om året,
vilket med hänsyn till då gällande bestämmelser och överenskommelser var
riktigt. Penningvärdet har emellertid numera i väsentlig grad försämrats, och
denna pension representerar i dag en betydligt mindre förmån än då pensionen
beslutades.

Jag bör kanske till komplettering av vad som står i utskottets utlåtande
nämna, att de pensioner, som annars utgå i liknande fall, för dagen skulle ha
utgått med ett belopp av ungefär 2 500 kronor.

Utskottet har icke ansett det möjligt att tillmötesgå framställningen om en
förbättring av denna pension, eftersom det här gäller ett principspörsmål av
stor räckvidd. Jag förstår, att så är fallet. Utskottet har emellertid yttrat följande:
»Därest det anses påkallat, att åtgärder vidtagas i det syfte som avses
i motionen, bör initiativet härvidlag komma från Kungl. Maj:t.» Jag förmodar
att detta innebär, att det bör anses vara Kungl. Maj:t obetaget att medge
en förstärkning av den här ifrågavarande pensionen.

Jag har nu intet yrkande att framställa, utan jag vill endast i anledning
av detta utskottets yttrande hemställa till statsrådet och chefen för handelsdepartementet,
som torde komma att handlägga denna fråga, att han måtte behandla
den så välvilligt som det är honom möjligt. Jag vill ännu en gång
understryka, att jag mycket väl förstår att principiella betänkligheter kunna
göras gällande, men det finns å andra sidan så många skäl som tala för att
man i detta fall skulle kunna göra ett undantag, att jag hoppas att det skall
visa sig möjligt att tillmötesgå motionens önskemål.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 11—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av väckt motion om pension åt f. d. lokmästaren vid Varberg—Ätrans
järnväg A. Larsson; och

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Lagförslag om
ändring i
lagen ang.
stenkolsfyndigheter
m. m

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om bidrag till pensioneringskostnaderna för handelsflottans pensionsanstalt
jämte en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om förbud
mot politiska uniformer; samt

nr 24, i anledning av väckt motion angående viss ändring av gällande lagstiftning
rörande vårdnadsbefogenheten i fråga om barn i och utom äktenskap.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 57 och 64 §§
lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkols fyndigheter m. m.

Genom en den 7 mars 1947 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 172, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändrad
lydelse av 57 och 64 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndjgheter
m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget —
måtte för sin del antaga i utlåtandet infört förslag till lag om ändrad lydelse
av 57 och 64 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.

Herr Kriigel: Herr talman! Jag ber att få säga några ord i denna sak. Det
är inte min mening att kritisera det förslag till lagändring, som här föreligger.
En sådan torde vara ofrånkomlig, om Kvarntorpsbolaget, som närmast föranlett
förslaget härom, skall kunna ostört fortsätta sin verksamhet med utvinning
av olja ur skifferfyndigheterna i dess omgivning. Det är ju också så, att
Kungl. Maj :ts proposition i ärendet tillkommit på framställning av bolaget för
att säkra dess verksamhet, och bolagets skrivelse till Kungl. Maj:t har i sin
ordning aktualiserats på grund av ett par fall, som åberopas i bolagets skrivelse.

Men då jag väl känner de lokala förhållandena — jag är ju bosatt blott
några kilometer från Kvarntorp — skulle jag likväl vilja säga att de jordbrukslotter,
som åberopas i bolagets skrivelse såsom belysande för behovet av
lagändringen, icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Det rör sig här om en
mycket liten yta och en skiffer försörjning för bolagets del motsvarande blott
någon eller ett par månaders drift, och det stora skifferbärande område, varpå
bolaget för framtiden byggt sin verksamhet, ligger gräns i gräns med den
mark, som nu är föremål för brytning.

Den tvångsbehandling, varpå bolaget i sin framställning tagit sikte för att
komma över nämnda små jordlotter, synes mig därför inte stå i rimligt förhållande
till värdet av åtkomsten. Visserligen är den bjudna ersättningen mycket
hög, och själv skulle jag — jag erkänner det gärna — med hänsyn till lotternas
nu mycket tråkiga belägenhet — de äro som öar i ett dött område —

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Lagförslag om ändring i lagen ang. stenkolsfyndigheter m. m. (Forts.)
finna mest lämpligt att avyttra dem. Men det anmäler sig trots allt ännu i
vår tid människor, som anse att det finns värden som ej kunna betalas med
pengar, och bär är det fråga om familjer, som generation efter generation bebott
och brukat sina ägolotter. Ibland kallar man ju ett sådant ställningstagande
som deras en smula hånfullt för bonderomantik, men jag tillåter mig
fråga vem det vara månde, om vi ha råd att undvara en sådan romantik?

Om dessa synpunkter alltså förtjäna att uppmärksammas, vad angår de berörda
fallen, så är det så mycket större anledning att beakta den nya lagtextens
innehåll med hänsyn till att flera sådana fall helt säkert komma att anmäla
sig efter hand som brytningen fortskrider, ty avverkningsområdet är relativt
tätt befolkat.

Emellertid har jag detta till trots — sedan jag läst propositionen och utskottets
utlåtande, varav framgår att varje fall skall bedömas för sig och att
därvid, såsom utskottet uttrycker det, skall* beaktas att bifall är av intresse
inte bara för koncessionsinnehavaren, utan att det också är betingat av ett betydande
allmänt intresse och vidare, att största varsamhet tillämpas med hänsyn
till den enskilde, som drabbas av intrånget — intet att erinra mot förslaget.

Jag anser, att vi ortsbor ha anledning att vara tacksamma mot justitieministern
och mot lagutskottet, som visat sådan hänsyn till ortsbefolkningens
intressen, som kommit till uttryck i såväl propositionen som utskottsutlåtandet.

Slutligen vågar jag vördsamt hemställa, att statsrådet Zetterberg eller annan
vederbörande inom regeringen, som kommer att handlägga ärenden hänförliga
under denna lag, måtte följa utvecklingen på området med största uppmärksamhet.

Jag har, herr talman, intet yrkande i ärendet.

Herr Schlyter: Herr talman! Av den föregående ärade talarens yttrande
och särskilt av hans citat från utskottets utlåtande framgår tydligt, att utskottet
icke har tagit någon ställning till det specialfall han talade om, även
om det har ingått i det material, som givit uppslaget till den här ifrågavarande
lagändringen.

Av de citerade yttrandena framgår, att utskottet har ställt sig ytterligt försiktigt
till den utvidgning av rätten att tillgodogöra sig fyndighet, som här är
föreslagen, och förutsatt att Kungl. Maj :t kommer att begagna den utvidgade
möjligheten med allra största varsamhet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 22. i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
a tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, såvitt angår jordbruksärenden; nr

21, i anledning av väckta motioner om inrättande av vägombudsstämma
inom varje vägnämndsområde;

nr 22, i anledning av väckt motion angaende översyn av bestämmelserna i
lagen om rätt till jakt m. m.;

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Om decentralisation
av
statsförvaltningen
m. m.

nr 25, i anledning- av Kung-1. Maj:ts proposition angående fiskprisreglering
samt främjande av beredning och avsättning av fisk m. m.;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till täckdikningsförsök
m. m.; samt

nr 29, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i grunderna för beviljande
av bidrag till anläggning av vatten- och avloppsledningar m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8,
i anledning av väckt motion angående en allmän decentralisering av statsförvaltningen
m. m.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att första kammaren för sin del,
i anledning av en inom kammaren väckt motion, nr 45, av herr Persson, Ivar,
m. fl., ville besluta, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande en decentralisering av statsförvaltningen på de områden,
där detta med fördel läte sig genomföra.

Herr Forslund: Herr talman! När man tar del av den motion, som har varit
föremål för granskning i detta utskottsutlåtande, och även läser mellan raderna,
skulle man kunna få den uppfattningen, att det här är fråga om en verkligt
stor reform i syfte att åstadkomma en genomgripande decentralisering av
statsförvaltningen. Men ser man närmare efter i motionärernas framställning,
skall man finna att det egentligen är ganska små ting de ha anfört såsom exempel
på att en förskjutning i fråga om beslutanderätten skulle kunna tas under
övervägande. Med hänsyn härtill är yrkandet i motionen alltför omfattande.
_ .

Motionen har varit föremål för remiss både till stadsförbundet, landstingsförbundet
och landskommunernas förbund, och jag måste säga att alla dessa tre
instanser i sina remissyttranden ha använt uttryck, som kunna betecknas såsom
överord. Man kan ändå inte med fog tala om en »betänklig urartning av
den offentliga förvaltningsorganisationen» till följd av statens arbetssätt sadant
det för närvarande bär utkristalliserat sig eller om att »den ansvällning
av statsverksamheten, som ägt rum i senare tid, i hög grad försvårat det kommunala
arbetet ute i bygderna». Skall man uppfatta detta senare uttalande, så,
att de av staten beslutade stödåtgärderna — som. i många fall bringa hjälp
just till invånarna ute i våra kommuner — skulle i hög grad ha försvårat det
kommunala arbetet, så tycker jag att det ''skulle vara ganska otacksamt att
fatta beslut om sådana åtgärder.

Utskottet borde enligt min mening på något sätt ha modererat intrycket av
dessa uttalanden. De ha emellertid återgivits utan kommentarer och fått passera
utan vidare. Det ser nästan ut som om utskottet för sin del godtagit dem.

Nu säger man ju, att denna decentralisering av statsförvaltningen skall
ske på de områden, där detta med fördel låter sig göra. Men leva vi för närvarande
i en tid, då någonting nämnvärt faktiskt låter sig decentraliseras?
Hur är det med våra kommuner? Och hur är det med våra landsting? Kan någon
här stiga upp och förklara, att landstingen decentralisera sin verksamhet?
Nej, de centralisera den. Yåra sjukhus direktioner t. ex. ha för närvarande inte
samma betydelse som fordom. Landstingen själva ha ej heller samma frihet
och samma möjligheter som tidigare. De ha numera ofta att pro forma god -

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Om decentralisation av statsförvaltningen m. m. (Forts.)
känna vad en liten delegation vid centrala förhandlingar har kommit fram till,
och hela verksamheten i övrigt är sådan, att den inte ger rum för så mycket
av ett decentraliserat system.

Det är klart att en decentralisering i fråga om en del detaljer kan låta sig
göra, men jag skulle för min del ha önskat, att utskottet sagt något ord om
huruvida våra lokala förvaltningsorgan, landsting, länsstyrelser och kommunala
förvaltningar, äro kapabla att mottaga några nämnvärt ökade arbetsuppgifter.
Landstingen ha faktiskt numera -—- det låter kanske överraskande
för många —■ fått tillräckligt att syssla med. De orka inte med mycket mera.
Icke heller länsstyrelserna iha, sådana de för närvarande äro organiserade, några
nämnvärda möjligheter att övertaga nya arbetsuppgifter. Det finns möjligheter
att organisera om länsstyrelserna, och vi hoppas ju att det skall ske
någon gång, men så som de för närvarande äro skapade tror jag inte att det
finns plats för ökade arbetsuppgifter där.

Redan på detta stadium skulle jag därför vilja säga, att jag är starkt pessimistisk
i fråga om möjligheterna att åstadkomma verkliga resultat av vare sig
det motionärerna ha föreslagit eller det utskottet har stannat vid.

Herr Söderkvist: Herr talman! Herr Forslund sade bland annat, att han
tyckte att utskottet i någon mån borde ha modererat sitt yrkande, så att det
inte haft ett så vidsträckt innehåll. Det framgår ju av klämmen i utlåtandet,
att utskottet har gjort en dylik modifikation i sitt yrkande, då det tillägges:
»där detta med fördel låter sig genomföra».

För övrigt framgår det ju av utlåtandet, att samtliga de inkomna remisssvaren
tillstyrka den begärda utredningen på detta område. De institutioner
som yttrat sig äro statskontoret, tre länsstyrelser, stadsförbundet, landstingsförbundet
och landskommunernas förbund, och de ha samtliga med hänvisning
till sina erfarenheter tillstyrkt den begärda utredningen. Med den blygsamhet,
som hör känneteckna ett tillfälligt utskott, ha vi inte ansett oss kapabla att
intaga en annan ståndpunkt än dessa högtstående institutioner, utan vi ha funnit
det vara rätt och riktigt, att utskottet för sin del skulle tillstyrka de slutsatser,
vartill dessa institutioner kommit.

Jag ber, herr talman, att få tillstyrka utskottets förslag.

Herr Bergquist: Herr talman! Jag kunde inte underlåta att begära ordet
med anledning av herr Forslunds anförande. Herr Forslund uttalade den djupaste
pessimism inför tanken, att det överhuvud taget skulle vara möjligt att
decentralisera någon del av statsförvaltningens uppgifter till de lokala organen.
Jag har för min egen del arbetat både i den centrala och i den lokala
förvaltningen, och jag har under min verksamhet i den lokala förvaltningen
fått den bestämda uppfattningen, att det inte bara finns stora möjligheter att
decentralisera statsförvaltningen, utan att det också ur många synpunkter är
synnerligen önskvärt att en sådan decentralisering kommer till stånd.

Det är inte någon tvekan om att vi under de senaste årtiondena ha kommit
in i ett skede, då beslutanderätten i nästan alla frågor förlägges till Stockholm,
antingen till Kungl. Maj:ts kansli eller till de centrala verken. Jag tror
inte att det är till gagn vare sig för landet eller för förhållandena i dess skilda
delar, att beslutanderätten så starkt som för närvarande är fallet har koncentrerats
till myndigheterna i Stockholm. Detta har direkta nackdelar med
sig. Det blir lätt en generalisering när myndigheter bär i Stockholm skola reglera
förhållandena över hela landet och ge direktiv för hur frågorna skola

Första hammarens protokoll 1047. Nr ]S. 5

6(5

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Om decentralisation av statsförvaltningen m. m. (Forts.)
lösas.. Man ger allmänna bestämmelser om att en fråga skall lösas på det och
det viset, och det är inte säkert att de regler, som fastställas här i Stockholm,
alltid äro lämpliga för de olika landsdelarna. I den faktiska tillämpningen
bör en viss anpassning efter de lokala förhållandena vara tillåten.

Den centralisering, som kännetecknar vår tid, medför också att myndigheterna
ute i landet kanske inte alltid kunna känna samma arbetsglädje och visa
samma initiativkraft som de skulle kunna lägga i dagen, om de själva hade
större beslutanderätt och större möjligheter att träffa definitiva avgöranden i
frågorna. Hur man än är konstruerad blir det faktiskt så, att om man inte
själv har att avgöra ett ärende utan bara skali avge ett yttrande eller göra
en framställning, så får man inte samma starka intresse för att tränga in i
frågan som om man vet, att man själv skall ta det slutgiltiga ansvaret för
frågans lösning.

Centraliseringen medför dessutom enligt min erfarenhet ett stort slöseri med
arbetskraft och tid. Den minskar inte på nagot sätt de lokala myndigheternas
arbete. Dessa^ myndigheter skola nämligen i varje särskilt fall avge yttranden
rörande de frågor, som skola avgöras av de centrala organen, och det tar inte
mindre tid för de lokala myndigheterna att skriva dessa yttranden än det
skulle göra
Mm erfarenhet är, att det blir mycket mera skriverier och pappersexercis ge^.
om att frågorna skola gå upp till något centralt verk här i Stockholm eller
rrll -Kungl. Maj :t, än om man far avgöra dem i de lokala instanserna.

Enligt min uppfattning har det nu gått för långt på detta område. Snart får
man inte träffa avgörande i någon enda betydelsefull fråga ute i landsorten.
Jag sitter t ex. på ämbetets vägnar som ordförande i direktionen för ett sinnessjukhus
hemma i Växjö. Ledamöter äro fem kloka och förståndiga män
som blivit utsedda av Kungl. Maj:t för att utgöra styrelse för detta sinnessjuknus.
Denna direktion får nästan inte avgöra några ärenden själv, utan
vi maste göra skriftliga framställningar till kungl. medicinalstyrelsen, att den
vule bifalla det eller, det önskemålet. Härom dagen förekom t. ex. en mycket
eimel fråga. Sinnessjukhuset hade fått en kylanläggning, och det var nödvändigt
att lata sjukhusets maskinist resa upp till Motala för att lära sig sköta
kylanläggningen. Det skulle ta två dagar för honom att resa dit och lära sig
M 1„.dlre^tlonen fmgo vi icke besluta att låta denne maskinist resa
T-ii 1 -. f°r attnlara S1® tekniken med denna kylanläggning. Vi måste i
stallet g-ora en vördsam framställning till kungl. medicinalstyrelsen. Medicidon
^r?lsei1,gaJ 1 S1“ tur skriftligt besked, att maskinisten fick resa. och seS
SV V+ dettai b®sked tlU vårt Protokoll och tillse, att maskinisten reste.
V,, Sadant exemP.el visar, att centraliseringen har drivits alldeles för långt
°''<5HaV Jpan/+erV18:eilhiariai1^ledning att göra en översyn av maktfördelningen
till ^Ln ävS 7h d6 + 7ala ^roligheterna. Jag tror att det skulle vfra

komma tillStånd ^ a mFndlf?heterna, om eu decentralisering kunde

Ku brukar man gentemot ett sådant resonemang framhålla, att det ligger en
sfor Jara 1. aH decentralisera för mycket. Man förlorar nämligen i enhetlighet.
och det blir skilda riktlinjer för tillämpningen av bestämmelserna i olika delar
V krooof- , Ku är det i och för sig inte någon fara om tillämpningen blir olika
pa skilda hall. Och i den man tillämpningen skulle bli alltför divergerande
tmns jn älltul besvärsrätten. som innebär att man kan gå. till Kungl. Mai:t
ior att ia ett beslut underkastat ny prövning’.

v, ?l+d7, + .rifrrenb+\ ja? Jia,r vdl J''ag alltsa, herr talman, varmt understryka
vad det tillfälliga utskottet här har sagt. nämligen att en allmän översyn av

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Om decentralisation av statsförvaltningen m. m. (Forts.)
möjligheterna att motverka centraliseringstendensen är synnerligen önskvärd
och att man bör söka befrämja en decentralisering av beslutanderätten.

Jag ber för min del att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Bergquists yttrande instämde herrar Gustaf Iwar Anderson, Dahlström,
Mamerskantz, Linder, Ström, Isaksson, Andrén, Tjällgren, Jones Erik
Andersson, Krugel, Hage och Ekströmer.

Herr Sundvik: Herr talman! Herr Forslund efterlyste exempel på sådana
ärenden, vilkas behandling skulle kunna decentraliseras.

Jag kom genast att tänka på att de, som ute i kommunerna ha att i någon
mån söka ordna med byggnadsverksamheten, inte gärna kunna undgå en
känsla av att en stor del av de mindre ärendena, där nu en hänvändelse till
byggnadslånebyrån är nödvändig, gott skulle kunna handläggas av länsarkitekterna,
för den händelse deras befogenheter utvidgades. Jag tror att en
sådan reform i stor utsträckning skulle underlätta arbetet för byggnadslånebyrån.
Samtidigt skulle det bli mindre besvär för kommunerna, om de kunde
vända sig till länsarkitekten och få en del smärre ärenden avgjorda direkt

av honom. . »ii j , ..

Detta är i nuvarande läge ett mycket viktigt område, där en decentralisering
enligt min mening skyndsamt borde ske.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 3. Ang. tilldeli
anledning av väckt motion angående allmänna riktlinjer för tilldelningen ^k^™JVför
koncession för bedrivande av luftfart med svenska luftfartyg. hiftfart.

I en inom första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 155, hade herr Elon Andersson m. fl. föreslagit, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t ville underställa riksdagens
prövning allmänna riktlinjer för tilldelningen av koncession för bedrivande
av luftfart med svenska luftfartyg.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Löthner och Albertsson, som ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, slutande
med en hemställan, att första kammaren för sin del måtte besluta, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville
underställa riksdagens prövning allmänna riktlinjer för tilldelningen av koncession
för bedrivande av luftfart med svenska luftfartyg.

Herr Löthner: Herr talman! Jag liar begärt ordet för att närmare utveckla
den tankegång, som kommit till uttryck i reservationen.

Vi reservanter, herr Albertsson och jag, ha funnit att svensk reguljär linjelufttrafik
hittills i stort sett varit förbehållen ett enda företag, varvid vi åsyfta
AB Aerotransport, som ju i dagligt tal brukar kallas ABA. Vi 1m skrivit »i
stort sett», men vi kunde också på goda grunder ba uteslutit de tre orden,
därför att den enda inskränkningen i ABA:s rätt till linjelufttrafik består i

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Ang. tilldelningen av koncession för luftfart. (Forts.)
den rätt, som sedan några år tillkommer Svensk interkontinental lufttrafik
AB, gemenligen kallat SILA, att befara linjen Sverige—Amerika. Men SILA
har i huvudsak ingen egen trafikorganisation, utan trafikflygningen har för
dess räkning utförts av ABA. ABA har också ensamt ombesörjt den inrikes
linjelufttrafiken.

Jag har berört dessa detaljer, därför att jag vet, att det emellanåt under
hänvisning just till SILA göres gällande, att ABA icke innehar någon ensamrätt
till svensk linjelufttrafik. Enligt vår åsikt äro SILA:s rättigheter
icke sådana, att de förtaga ABA dess monopolställning inom den trafiken.

Enligt 60 § regeringsformen må ej till vinning för kronan eller enskilda
personer och korporationer några monopol fastställas utan genom lag, stiftad
av Konung och riksdag samfällt. Detta stadgande innebär, att varken Konung
eller riksdag ensam kan besluta införandet av monopol, utan att de endast
kunna göra det i samförstånd med varandra på det sätt, som i regeringsformen
är föreskrivet för stiftande av vanlig civillag.

Om någon gör gällande, att ABA:s särställning inom svensk lufttrafik icke
innebär monopol i regeringsformens mening, därför att man därmed icke förbundit
några skattepolitiska avsikter utan endast velat skydda nedlagt kapital,
så måste jag för min del invända, att i realiteten denna bolagets ställning
är till vinning för det statsägda företaget och ytterst alltså för staten
själv. Och det är just vinningsmomentet, som enligt regeringsformen konstituerar
monopolbegreppet. I ABA:s gestalt existerar alltså, om inte till namnet
så dock till gagnet, ett monopol i regeringsformens mening.

Skälet till att lagstiftaren för införandet av monopol fordrat samfällt beslut
av Konung och riksdag i den ordning, som föreskrives i regeringsformen för
stiftande av vanlig civillag, är att monopolet närmast framstår såsom en begränsning
av den enskildes frihet att bedriva näring.

På grund av dessa rent formella skäl anse reservanterna, att riksdagen bör
bifalla motionärernas yrkande om en utredning rörande grunderna för tilldelning
av trafiktillstånd inom svensk linjelufttrafik.

Även ur allmänna ekonomiska synpunkter anse vi det påkallat, att en sådan
utredning kommer till stånd. Meningarna om lämpligheten av ett luftfartsmonopol
äro nämligen delade. Så mycket angelägnare framstår därför kravet
på utredning. Det har gjorts gällande, bland annat från utskottsmajoritetens
sida, att frågan blivit för tidigt väckt med anledning av att svensk linjelufttrafik
är så nära sammanbunden med den internationella lufttrafiken. Det är
sant att vissa svårigheter just nu föreligga, om man vill åstadkomma en utredning,
vars resultat skulle bli giltiga för någon längre tid. Men dessa svårigheter
kunna enligt reservanternas mening icke anses större än att man bör
kunna åstadkomma en utredning avseende den närmaste tiden. Och detta är
så mycket viktigare som en hel del företag måhända umgås med planer att
investera kapital och i övrigt ordna för sin tilltänkta lufttrafik. De böra ha
möjligheter att redan nu bedöma de grunder, efter vilka regeringen kommer
att behandla deras ansökningar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Herlitz och Albertsson.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Det är ganska anmärkningsvärt, att
numera knappast någon principiell fråga tycks kunna bli behandlad här i
riksdagen utan att man på någon punkt åberopar grundlagens bestämmelser.
Även i detta fall har grundlagen anförts såsom ett hinder för bland annat den
ståndpunkt, som regeringen har intagit.

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Ang. tilldelningen av koncession för luftfart. (Forts.)

Jag ifrågasätter för min del, huruvida något sadant hinder verkligen kan
föreligga. Alla, som känna till linjelufttrafikens utveckling inom vårt land
och från Sverige till utlandet — och det göra väl de flesta av oss veta
mycket väl, att vi inte skulle haft någon linjelufttrafik, om inte staten hade
satsat mycket stora belopp på'' denna trafik. Staten har åtminstone hittills inte
gjort sig någon vinst på denna trafik, och det lär komma att dröja ganska
länge ännu, innan så blir fallet. Om det skulle bli sa, att staten ensam kommer
att driva såväl den inhemska som den internationella linjelufttrafiken —
något som vi ännu inte veta — torde man också kunna utgå från att staten
inte kommer att inrikta sig på att förtjäna pengar på denna verksamhet, utan
syftet kommer att vara att gagna förbindelserna mellan olika orter i vårt land
och mellan Sverige och utlandet.

Jag finner det också ganska anmärkningsvärt, att ingen särskild iver att
starta enskilda lufttrafikbolag kunnat förmärkas under den långa tid,° då
linjefarten byggdes upp och då det bara gällde att satsa pengar utan att några
utsikter att inhösta vinster förefunnos. Under hela denna tid var det inte tal
om att den privata företagsamheten borde få vara med. Men nu, sedan linjefarten
bär fått en sådan omfattning, att man kan räkna med att insatt kapital
åtminstone inom den närmaste framtiden kan komma att lämna avkastning,
sätter man genast i gång med att bilda nya, privata bolag.

Jag tror att man vid ställningstagandet till dessa frågor inte bör nonchalera
de svårigheter, som äro förknippade med att uppdraga riktlinjerna för en
koncessionslagstiftning. Tmftfartsfriheten är i hög grad omdiskuterad, och den
har efter det andra världskriget blivit det i ännu högre grad än tidigare. Hela
problemet har ytterligare komplicerats i och med att teknikens utveckling resulterat
i framställningen av raketdrivna och icke av människor styrda plan.
Ovissheten rörande utvecklingen på luftfartens område är så stor, att man överhuvud
taget inte kan veta något om i vilken riktning denna utveckling kommer
att gå. I detta läge bör det framstå såsom ganska klart, att det, såsom jag
nyss nämnde, är praktiskt taget omöjligt att uppdraga några riktlinjer för en
koncessionslagstiftning.

Det finns också ett annat moment, som måste tillmätas utomordentligt stor
betydelse när det gäller att bedöma frågan, huruvida staten skall handha
linjelufttrafiken eller huruvida fri konkurrens hör råda. Man måste nämligen
räkna med att säkerheten i luften kommer att få sitta emellan, för den händelse
en knivskarp konkurrens mellan olika flygbolag skulle etableras. Om
linjelufttrafiken drives i statlig regi, torde man kunna utgå från att allt kommer
att göras just för säkerheten i luften, medan det finns en viss risk för att
säkerhetsmomentet inte skulle bli på samma sätt beaktat vid en fri konkurrens
mellan privata företagare.

Därmed må emellertid förhålla sig hur som helst. I sakens nuvarande läge
har utskottsmajoriteten icke funnit, att det på något sätt brådskar med att
från riksdagens sida begära, att Kungl. Maj :t skall utarbeta riktlinjer för tilldelningen
av koncessioner på delta område. Det är ingenting som försittes. Den
trafik, som skall drivas, är redan i gång, och de enda, som eventuellt kunna
finna en väntan ofördelaktig, äro de, som ha för avsikt att i vinningssyfte
satsa kapital i företag på detta område.

Jag ber, herr talman, att med denna motivering få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Hcrlitz: H err talman! Jag kan på sätt och vis vara ense med herr
Elowsson, nämligen då han uttalade att det var beklagligt, att grundlagen
åberopas i varjehanda olika sammanhang. Jag skulle dock vilja turnera den

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Ang. tilldelningen av koncession för luftfart. (Forts.)

Satsen så, att jag finner det beklagligt, att grundlagen skall behöva åberopas
i så många sammanhang.

Här gäller det nu verkligen en sak, varom grundlagen innehåller eu bestämmelse,
och då förhållandet är detta, förstår jag inte annat än att man bör tänka
på denna bestämmelse och överväga, vad den innebär. Grundlagsbudet i fråga
är mycket enkelt. Det säger — såsom herr Löthner redan har utvecklat
— att ifall staten vill inskränka den enskilda näringsfriheten i ett bestämt
syfte — nämligen till kronans vinning — går det inte för sig annorledes än
genom en av Konung och riksdag stiftad lag.

Vad är det nu som har skett i här förevarande fall? Jo, man har byggt på
den kungl. förordningen om luftfart av år 1922, som säger, att den, som vill
driva luftfart i regelbunden trafik, skall ha Kungl. Maj :ts tillstånd. Efter
vilka synpunkter har nu Kungl. Maj:t bedömt den ansökan från Svenska
Lloyd, som det här närmast gäller?

Herr Elowsson antydde något om att det möjligen var med hänsyn till faran
för driftsäkerheten. Ja, om det har åberopats — jag erinrar mig inte precis
vad som har sagts i saken förut — är det ingenting annat än vad man alltid
får höra vid sådana tillfällen, då kronans ekonomiska intressen göra sig gällande;
det dras^fram andra skäl också. Men i detta fall äro vi lyckliga nog
att ha papper på saken. Frågan har varit föremål för debatt i andra kammaren.
Kommunikationsministern har uttalat sig om saken, och vad har han anfört

för skäl? Jo, han har helt enkelt och simpelt anfört det skälet, att _ jag

citerar naturligtvis inte ordagrant, utan ur minnet — det val vore för tokigt.
om staten, som nu genom ABA har tagit hand om flygtrafiken, skall underkasta
sig den ekonomiska förlust, som ligger däri, att man släpper in ett nytt
företag. Kan man egentligen begära någon klarare dokumentation för att
Kungl. Maj :ts beslut här har dikterats av syftet att skaffa kronan den vinning,
som består däri, att en besvärlig konkurrent utestänges?

Jag tror det är ganska viktigt att sätta fingret på sådana här punkter. Socialiseringen
går mångahanda olika vägar. Det är mycket intressant att studera
med vilka rättsliga medel den kommer fram. Ett av dessa medel är detta obehöriga
utnyttjande av en tillståndsgivning, som har anordnats för helt andra
syften än att tillgodose statens ekonomiska intressen.

Herr talman! Jag finner de erinringar, som i detta sammanhang gjorts från
reservanternas sida, fullkomligt befogade. Och jag skulle vilja tillägga, att
om vi acceptera ett förfarande som detta, är det skäl att tänka på alla de andra
områden, där författningarna säga ifrån, att det ena och det andra, som skall
göras, är beroende av Kungl. Maj :ts tillstånd. Det kan vara lämpligt att betänka
i vad män på dylika områden kronan kan befinnas ha något liknande
ekonomiskt intresse som gör att man plötsligt slår in på den bogen, att det.
sägs nej åt allt annat; så ha vi socialisering genomförd på det området.

Detta ämne är, såsom jag sagt, ganska intressant ur grundlagssynpunkt.
herr Elowsson, och jag har därför inte annat än kunnat ansluta mig till de
synpunkter som ha utvecklats av reservanterna.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Andersson, Elon: Jag är, herr talman, i mångt och mycket förekommen
av den argumentation, som herr Herlitz nyss har fört. Jag tänkte också erinra
herr Elowsson dels därom, att den omständigheten, att man inte kan komma
förbi grundlagen i vissa sammanhang, väl är någonting som herr Elowsson
far lov att tala, eftersom de ärenden vi här behandla av åtminstone vissa
av kammarens ledamöter anses tangera grundlagens bestätnmelser. dels därom,

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Ang. tilldelningen av koncession för luftfart. (Forts.)
att det ju också kan anses vara ett tecken på att man vill skapa en monopolställning,
när man genom sina åtgärder vill utestänga eu konkurrent.

Herr Elowssons resonemang om huruvida den företrädesplikt, som staten ansett
sig ha på dessa områden, också i framtiden skulle skapa eu ovillkorlig
rätt för staten att ensam härska på områdena i fråga, vet jag inte heller om
jag kan acceptera. Det betyder ju till sina konsekvenser, att på områden, där
staten en gång har lagt beslag på initiativet och där staten har börjat funktionera,
det enskilda initiativet och det enskilda intresset inte har någon rätt
att göra sig gällande.

Det skulle vara rätt intressant, om herr Elowsson vore benägen att medge,
att även det rakt motsatta förhållandet kan vara rådande; att således på områden,
där det enskilda initiativet och intresset en gång har börjat arbeta och
uppenbarligen funktionerar till belåtenhet, staten inte heller bör. ha rätt att
i framtiden träda in. Ett sådant medgivande tror jag emellertid inte herr
Elowsson är beredd att vilja ge.

Jag skulle dessutom, herr talman, vilja påpeka ett par saker i samband med
den förberedande behandling, som utskottet har underkastat detta ärende.. Utskottet
har. såsom sed är, inhämtat yttranden från en hel del ^organisationer
och myndigheter. Jag konstaterar att dessa yttranden gå ut på ett mer eller
mindre kraftigt tillstyrkande av de synpunkter, som motionärerna anfört. Så
är fallet med, utom de intresseorganisationer som ha hörts i ärendet, kommerskollegium
och luftfartsstyrelsen. Utskottet hänger upp en betydande del, ja,
så gott som liela sin motivering på det yttrande som luftfartsstyrelsen har avgivit.
i vilket erinras dels om frågans internationella sammanhang och dels
om de internationella förhandlingar som pågå i ärendet, ett ^förhållande som
enligt luftfartsstyrelsens mening åstadkommer betydande svårigheter att nu
fastställa allmänna riktlinjer för koncessionstilldelningen. Det är, såvitt jag
kan förstå av utskottsutlåtandet, och efter vad jag också trott mig kunna
utläsa ur herr Elowssons yttrande, det allra starkaste skälet för utskottet att
nu avstyrka bifall till motionen. Det är ingen tid förliden, säger herr Elowsson,
utan vi kunna mycket väl vänta. Vid sådant förhållande, att någon enighet
om de internationella bestämmelserna inte har kunnat ernås, anser utskottet
att frågan om att uppdra allmänna riktlinjer för beviljande av koncessioner
för svensk luftfart är för tidigt väckt. Detta är en motivering, som man
har hämtat ur den redogörelse för frågans läge, som luftfartsstyrelsen har
lämnat.

Men det är rätt anmärkningsvärt att utskottet har stannat vid denna del
av "luftfartsstyrelsens yttrande. Om utskottet, jag vill inte säga gjort sig besvär
att läsa längre, ty det har naturligtvis utskottet gjort, men om utskottet hade
velat lämna samma vitsord åt luftfartsstyrelsens slutsatser som åt innehållet i
styrelsens redogörelse, borde utskottet ha kunnat komma till ett helt motsatt
resultat. Luftfartsstyrelsen säger nämligen, och det är styrelsens slutsats av
dess kunskap om frågans läge, att det synes skäligt, »att företag, som inriktat
eller önska inrikta sin verksamhet på yrkesmässig luftfart, i den mån. så
är möjligt erhålla klarhet — med tanke på planering för framtiden, materielanskaffning
m. m. — rörande de grunder som, såvitt nu kan bedömas, komma
att tillämpas vid behandlingen av hithörande frågor. Med hänsyn härtill anser
sig luftfartsstyrelsen böra för sin del biträda den av motionärerna gjorda
framställningen».

Den redogörelse för de internationella svårigheterna, som luftfartsstyrelsen
lämnat och som utskottet tillmäter så stort vitsord, utgör således inte alls något
hinder för luftfartsstyrelsen afl tillstyrka eu utredning om de svenska

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Ang. tilldelningen av koncession för luftfart. (Forts.)
principerna för beviljande av koncession nu omedelbart.'' Tvärtom anser styrelsen
det skäligt att, trots dessa internationella svårigheter, en undersökning
igångsattes för att skapa klarhet för de företag, som i väntan på den kommande
utvecklingen dock måste i ganska god tid förbereda de åtgärder som
aro nodvandiga för att kunna upptaga den trafik, till vilken tillstånd i framtiden
eventuellt kommer att beviljas.

Jag finner det vara ett rätt anmärkningsvärt förhållande att utskottet i sin
motivering bara tar ut det som utskottet för sin del anser vara av värde för
dess standpunktstagande, vilket, såsom framgår av herr Elowssons yttrande,
ar byggt pa en principiell åskådning, men icke skänker någon uppmärksamhet
åt de slutsatser, som vederbörande myndigheter, efter redogörelse för frågans
lage sadant det i dag är, anse sig kunna dra.

De skäl, som utskottets talesman anfört gentemot motionen, kan jag för min
=i--i1C£e ll.nna ba^an(ie. Jag anser att reservanterna åberopat mycket starkare
skal för sin standpunkt och jag ber därför, herr talman, i likhet med ett par
föregående talare att få yrka bifall till reservationen.

, , err ®!0W°SS?n,’ Nils: Herr talman! Vi ha naturligtvis inom utskottsmajoriteten
varit pa det klara med att anledningen till att man ville ha fram denna
raga i riksdagen kanske inte så mycket var det förhållandet, att man ville
s apa moj ig eter för ett eller annat bolag att arbeta in sig på marknaden,
utan att man efter det interpellationssvar, som kommunikationsministern avgivit,
ville ha eu principdebatt rörande frågan, huruvida det skulle smygsocialiseras
pa detta område. Vi kunna naturligtvis vara överens om att det är
detta som saken närmast gäller.

Det ar emellertid inte alls fråga om något sådant. Den statliga företagsamS11!.
ocb dea Pnvatf före tagsarnlieten få i detta fall, liksom i så många andra,
tors oka att trivas sida vid sida. Det ar alldeles givet, att om staten har fått ett
grepp om linjefarten, när det gäller lufttrafik, vill inte staten — och det tycker
jag ar klokt — ga med pa att denna trafik splittras på en hel mängd boll8ga
1 lnbordes konkurrens. Det är inte klokt bland annat med

veckHniu nå’r f6Sf b°Iag i ,så fali b6lt enkelt kunaa komma att länka utställa
sSten fn ÅnJeH?e?S °mrad/ med bänsyn till sina intressen, vilket kan

la på etfSinÄff" aCi°7,plV s°m 8°r det nödvändigt för staten att handia
pa ett annat satt an den skulle ha handlat, i händelse den haft möjlighet att

t\lTZUtrklm?en fr:ån bö^jan- staten 1 detta fall skulle avsäga sig inii»
a f lnne,r i19?’ sasom Jag sade, mycket oklokt, och det är naturligtvis

rfktning ^ an ednm8''en som V1 inte velat vara med om en åtgärd i denna

■Pfffaf ^kV?|''j sas°m herr Elon Andersson säger, att vi fästa huvudvikten
d detta forhallande, att man inte nu kan närmare ange de riktlinjer, efter
™ka koncessionslagstiftning bör dragas upp. Detta gör ju att saken för närarande
mte ar aktuell. Hur det kan komma att ställa sig i framtiden, såväl

bfh,f lr !e+rdeSSf /^linjer ?omrnar det gaIler samarbetet mellan enskilda
]i~’'' ( c i+statliga, bolag pa linjetrafikens område, är en sak som man får ta
ställning till, nar den dagen kommer.

cJl)fnffm,4Cdan'' •åS0m hf1 Heriite, också söker utnyttja grundlagen och gör
vållande, att regeringen mte skulle ha tagit tillbörlig hänsyn till den, när rege e

rtoaadpunk* 1 derina rå vi väl ändå hålla i minnet, att

regeringen har fatt i uppdrag av riksdagen att lämna de tillstånd som lämpligen
bora lamnas. Det. ar detta sop regeringen alltjämt rättar sig efter, och
m or var del mom utskottsmajoriteten ha inte funnit någon anledning att

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Ang. tilldelningen av koncession för luftfart. (Forts.)
skriva till regeringen med begäran om att få en ändring på den punkten, då
vi anse att frågan är för tidigt väckt.

. Herr Herlitz återkom sedan till frågan om vinningen för staten. Jag skulle
hålla för sannolikt, såsom jag nyss sade, att det inte blir någon vinning. Jag
skulle tro. att det inte ens blir så mycket vinning, att man kan räkna med att
kunna ta igen alla de kostnader från statens sida, som varit förenade med flygtrafikens
utveckling hittills i vårt land.. Men det ligger ju dess värre så illa
till för närvarande, att alla de fyra nordiska staterna hålla på att bygga storflygfält
i stället för att det i god tid borde ha tagits initiativ till ett gemensamt
storflygfält och mindre flygfält för den lokala flygtrafiken och trafiken
från storflygfältet. På det sättet skulle de nordiska staterna sammanlagt kunnat
spara många hundratals miljoner kronor både i nutiden och under den närmaste
framtiden. Jag är för min del övertygad om att om de enskilda bolagen skulle
få hand om denna trafik och få utveckla den som de tänkt sig, skulle det bli
nu som det blev, när överenskommelsen träffades om hur den transoceana trafiken
skulle bedrivas, då vi fingo den transoceana trafiken på Sydamerika
och därutöver ingenting. På det sättet blevo vi åsidosatta. Jag kan inte tänka
mig, att man skulle kunna ordna dessa viktiga internationella trafikfrågor utifrån
de .enskilda bolagens synpunkter, utan jag är fullt övertygad om att det
måste bli staterna som i det sammanhanget måste ha ledningen. Om staterna
sedan vilja överlåta till enskilda bolag att driva trafiken eller de vilja driva
den själva eller tillsammans med enskilda bolag, blir en sak, som man får ta
ståndpunkt till vid den tidpunkt, då frågan blir aktuell.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag noterar med mycket stort intresse
herr Elow,ssons förklaring, att även på detta område statlig företagsamhet
och enskild företagsamhet komma att få trivas sida vid sida. Men det förefaller
mig, som även herr Elowsson då borde ha ett visst intresse av att låta riksdagen
yttra sig om de förutsättningar, under vilka den statliga och den enskilda
företagsamheten skola trivas sida vid sida.

Vad motionärerna begärt är ingenting annat än att riksdagen hos Kungl.
Maj:t skall hemställa, att Kungl. Maj:t ville underställa riksdagens prövning
allmänna riktlinjer för tilldelningen av koncession för bedrivande av luftfart
med svenska luftfartyg. Om herr Elowsson således inte har någonting att invända
mot principen att statlig och enskild företagsamhet skola trivas sida
vid sida, förstår jag inte, varför han skall vara så rädd för att Kungl. Maj :t
skall låta riksdagen vara med och yttra sig om i varje fall under vilka förutsättningar
denna trivsel bör skapas.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag måste med ett par ord precisera, varför jag
anser herr herr Elowssons resonemang felaktigt. För det första gör han gällande,
att det här inte är fråga om någon vinning för kronan. Han hade några
resonemang, som ungefär gingo ut på att detta företag inte blir någon särskilt
bra affär för kronan. Jag ser det emellertid så, att så snart överhuvud
faget ett privat företag utestänges till ekonomisk förmån för det statsdrivna
företaget, föreligger det fall. som regeringsformen avser, eftersom det gäller
en inskränkning i den enskilda näringsfriheten till kronans vinning.

Det andra felet i herr Elowssons resonemang ligger däri, att han säger, att
riksdagen genom luftfartsförordningen givit Kungl. Maj:t frihet att ge eller
vägra tillstånd efter behag. Det är utomordentligt viktigt att man sätter fingret
på detta fel. Man får icke läsa alla dessa bestämmelser, som finnas runt om i
författningarna om att Kungl. Maj :t eller myndigheterna skola bevilja tillstånd
till de! ena eller andra, på det sättet, att myndigheterna därvid ha

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Ang. tilldelningen av koncession för luftfart. (Forts.)
rätt att anlägga vilka synpunkter som helst, och framför allt har man icke
anledning, om icke särskilda skäl därtill förefinnas, att tolka sådana författningsbestämmelser
så, att kronan medelst dem kan tillgodose statens ekonomiska
intressen.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Jag skulle tro att även herr Herlitz
är på det klara med att när regeringen, och likaså utskottsmajoriteten, tagit
ställning till denna fråga, det inte skett med utgångspunkt från att bakom
regeringens åtgärd legat ett vinningssyfte, utan man har gjort det, därför
att man befinner sig i ett ovisst läge beträffande luftfartens utveckling under
den närmaste framtiden och överhuvud taget i framtiden. Man vet ingenting
om denna utveckling, och eftersom man ingenting vet, anser man sig vara
på så osäker mark, att man inte vill gå vidare, och eftersom inte heller några
som helst svårigheter föreligga beträffande våra förbindelser, när det gäller
flygtrafiken, vare sig med utlandet eller inom vårt land, sker ju icke
någon skada genom att man väntar.

Herr Herlitz: Herr talman! Herr Elowsson vill alltså bestrida, att kronans
ekonomiska intressen i detta fall gjort sig gällande. iJag vill på denna punkt
åberopa kommunikationsministerns uttalande, i vilket det heter på följande
sätt: »Med hänsyn till de stora uppoffringar, som staten under en så lång
följd av år nedlagt på olika anordningar för luftfarten, och till det pionjärarbete,
som statens organ ABA utfört på linjefartens område, kan det enligt
min mening ingalunda anses oberättigat om staten, när sådden av dess mångåriga
bemödanden nu synes långsamt mogna till skörd, icke utan vidare faller
undan för en enskild företagares intressen.»

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Elon, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes eu omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 4, i anledning av väckt motion om en utredning angående järnvägsnämnder,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt:

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren.

Föredrogos ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckt motion om beredande av skydd för yrkeschaufförer
i persontrafik; samt

nr 6, i anledning av väckt motion om sådan ändring i gällande bestämmelser,
att barn under 6 års ålder få resa fritt på statens järnvägar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Herr talmannen yttrade: Jag vill erinra, att, enligt vad som tidigare meddelats,
nästa arbetsplenum kommer att hållas tisdagen den 29 april. Med ändring
av vad som förut planerats kommer emellertid detta plenum att börja
kl. 11 fm.

Vid detta sammanträde kommer att givas tillfälle till bordläggning av utskottsbetänkanden,
som avses komma till avgörande vid arbetsplenum lördagen
den 3 maj.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 120, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 57 och 64 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 26 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser:
nr 125, till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning;

nr 126, till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd granskningav
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning; samt

nr 127, till styrelsen för riksdagsbiblioteket angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 128, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till bidrag till avlöning åt landsantikvarier jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 129, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till avlöningar vid läroanstalterna för blinda m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 130, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Inte rpellation
om ökat skydd
för omyndigs
rättssäkerhet
m. m.

förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.,
dels ock en i ämnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 131, angående ökad delaktighet för danska, finländska, isländska och
norska medborgare i rättigheter och förmåner, som tillkomma svenska medborgare; nr

132, angående vidsträcktare publicering av Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet;
samt

nr 133, angående adoptiv- och utomäktenskapliga barns kyrkobokföring.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 134, till
Konungen i anledning av Knngl. Maj :ts proposition angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskQttets hemställan i
utlåtande nr 26 bifölles även av andra kammaren.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 227.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 276, av herr Bergquist m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m., och
nr 277, av fru Svenson och herr Johansson, Johan Bernhard, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående lantmäteripersonalens organisation och
avlöningsförhållanden m. m.

Herr Ström erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Det har ofta
påpekats, att det skydd, som gällande lagbestämmelser om förmynderskap avse
att lämna omyndiga i fråga om förvaltningen av deras egendom, i förekommande
fall visat sig icke vara tillfredsställande och effektivt. Det har dess
värre förekommit, att omyndiga genom oärliga eller försumliga förmyndare
helt eller delvis frånhänts sin egendom. Några fall, som natt offentligheten, ha
i hög grad upprört den allmänna opinionen. Jag tänker därvid främst pa fallet
Palmcrantz, i vilket fall den omyndige genom sin förmyndare berövades hela
sin egendom, omkring 1/4 miljon kronor. Fallet Unman är ett annat.

Till min kännedom har nyligen bragts ett tredje fall, som jag finner i hög
grad upprörande för rättskänslan och som jag därför anser det vara befogat
att påkalla statsrådets och chefens för justitiedepartementet uppmärksamhet på.
Även i detta fall har, enligt utlåtande av två auktoriserade revisorer, den omyndige
gått förlustig egendom till ett belopp av bortåt 1U miljon kronor. Det
gäller kompositören Nils Carl Olof Gadde. Hans fader, auditör Nils Ohlsson
Gadde i Malmö, och hans farfader, medicine professor Nils Ohlsson Gadde i
Lund, avledo innan han uppnått ett års ålder, hans farmoder, professorskan
Otilda Gadde, född Bruzelius, avled då sonsonen endast var 7 år gammal. Efter
dessa, sin fader och sina farföräldrar, ärvde Nils Gadde en förmögenhet

Onsdagen den 23 april 1947.

Nr 18.

Interpellation om ökat skydd för omyndigs rättssäkerhet m. m. (Forts.)
å ca 300000 kronor. Efter vartannat förordnandes fyra förmyndare att förvalta
den omyndiges egendom. Förvaltandet därav skedde emellertid på sådant
sätt, att säkra inteckningar och aktier (i Skånska Cement AB) realiserades
och därvid erhållna penningmedel delvis blevo utlånade till en anhörig till
den första förmyndaren och delvis placerade i högt liggande, mer eller mindre
värdelösa inteckningar i en fastighet, som sedan gick till exekutiv försäljning.
På detta sätt försvann det mesta av den omyndiges arv. Enligt 6 kap.
9 § förmynderskapslagen är förmyndare pliktig ersätta skada, som han uppsåtligen
eller av vårdslöshet tillskyndat den omyndige.

Efter uppnådd myndig ålder instämde Gadde klandertalan mot den fjärde
och siste förmyndaren. Domstolarna i alla instanser, således även högsta domstolen,
dit målet fullföljdes, funno emellertid, att denne förmyndare, som fungerat
under de 12 sista åren av omyndighetstiden, icke begått något fel i sin
förmyndarförvaltning och följaktligen icke kunde åläggas någon skadeståndsplikt
gentemot myndlingen. Både justitiekanslern och justitieombudsmannen
ha undersökt saken och kommit till samma resultat.

Häri ligger svårigheten att komma till rätta med saken. Det har konstaterats,
att den siste förmyndaren icke är skadeståndspliktig, utan att det är de
tre första eller —• kanske riktigare — de två första förmyndarna, som begått
de manipulationer, vilka medfört, att egendomen gått förlorad för myndlingen.
Dessa förmyndare fungerade under myndlingens levnadsålder från 1 till
9 år, och om dessa manipulatiouer varit aldrig så brottsliga, så äro de i varje
fall för länge sedan preskriberade. Desstom äro alla personerna för länge sedan
döda. Myndlingen står berövad större delen av sitt arv och har endast kunnat
hålla sig till den siste förmyndaren, som emellertid befunnits klanderfri; beträffande
de tre första förmyndarna, som äro de verkligt skyldiga, är allt
preskriberat, och myndlingen står på detta sätt rättslös i vad det gäller att få
tillbaka den förlorade egendomen. Ett sådant sakernas tillstånd kan icke tolereras
såsom tillfredsställande i ett rättssamhälle utan rättelse bör så vitt
möjligt åstadkommas, och jag föreställer mig, att statsrådet och chefen för justitiedepartementet
såsom högste vårdare av rättsväsendet i landet skall vilja
ägna fallet sitt intresse.

En bemärkt ledamot av den hovrätt, som dömde i förenämnda mål, har i ett
brev — jämte det han framhöll beskyllningarna mot den siste förmyndaren
vara fullkomligt ogrundade — tillika uttalat följande: »Jag ansåg myndlingen
mycket illa behandlad av någon eller några tidigare förmyndare.»

Två av vederbörande handelskammare auktoriserade revisorer, Emil Månsson
och lektor Otto Ask i Malmö, ha vid verkställd undersökning funnit Ga-ddes
anspråk gentemot ovan antydde anhörig till den förste förmyndaren, vilken
anhörig var den som dragit nytta av förmyndarnas ifrågavarande manipulationer,
vara principiellt berättigade samt fixerat Gaddes direkt påvisbara förluster
till kr. 225 756:84, vartill komma indirekta förluster, som visserligen
konstaterats föreligga men ej kunnat till beloppet fixeras.

F. d. rådmannen Carl Johansson i Malmö har i avgivet intyg ansett det
kunna ifrågasättas, huruvida icke de två första förmyndarna, därest ej preskription
mellankommit, genom sina åtgärder gjort sig förfallna till ansvar jämlikt
22 kap. strafflagen; i varje fall hade de genom åsidosättande av den omtanke
och varsamhet, som de vid förvaltningen av myndlingens gods enligt
lag varit pliktiga att iakttaga, otvivelaktigt blivit skyldiga ersätta den skada,
som därigenom tillfogats honom; den del av det direkta förlustbeloppet för
myndlingen, som härvid avsågs, beräknades till kr. 73 422:04.

Ovannämnda brev, ställt till författaren Artur Möller, som i livstiden i dåvarande
Socialdemokraten skrivit en uppmärksammad artikel i ämnet rubricerad

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1947.

Interpellation
om kompensation
åt vissa
befattningshavare
vid
exekwtionsverken.

Interpellation om ökat skydd för omyndigs rättssäkerhet m. m. (Forts.)
»Skydd för omyndiga», samt revisorernas ock rådman Johanssons uttalanden
äro i styrkt avskrift till mig överlämnade. Detta och annat skriftligt material
kan tillhandahållas för blivande undersökning.

Med stöd av vad sålunda anförts anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet få framställa följande frågor:

Är herr statsrådet villig att låta undersöka det fall av förvaltning av omyndigs
egendom det här gäller och, om så finnes befogat, medverka till att den
förutvarande myndlingen i skälig omfattning ekonomiskt gottgöres för honom
genom de två eller tre första förmyndarnas åtgöranden tillskyndade förluster?

Kan man förvänta ytterligare åtgärder till skydd för omyndigs rättssäkerhet?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ordet lämnades ånyo till herr Ström, som nu yttrade: Den av 1945 års
riksdag beslutade omläggningen av uppbördsorganisationen har haft till följd,
att de befattningshavare — stadsfogdar och exekutionsbiträden — som omhänderha
denna verksamhet fått vidkännas avsevärda inkomstminskningar, för
vilka de hittills icke erhållit någon kompensation. Av Kungl. Maj:ts proposition
nr 382/45, vilken låg till grund för riksdagens beslut, framgår av föredragande
departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet, att man vid förslagets
framläggande förutsatt, att ifrågavarande befattningshavare skulle erhålla
kompensation för mistade inkomster till följd av omläggningen av uppbördsväsendet.
Härvidlag gjordes ingen skillnad mellan ordinarie och extra
befattningshavare. Att döma av den inställning, som en del kommuner ha till
frågan, finnes det emellertid anledning antaga, att de extra befattningshavarna
komma att försättas i ett .sämre läge än deras ordinarie kolleger. Det förtjänar
därför påpekas, att utredningar om ett nytt uppbördssystem med övergångtill
s. k. källskatt pågått under en lång tid. Under denna tid ha i många städer
exekutionsbiträdesbefattningar endast tillsatts på extra stat och detta icke
endast när det gällt erforderliga utökningar av personalen utan även i fråga
om ledigblivna ordinarie befattningar. Tillvägagångssättet är i och för sig
förklarligt med hänsyn till att frågan om en omläggning av uppbörds systemet
stått på dagordningen i flera år. För nu ifrågavarande befattningshavare har
det emellertid kommit att innebära ett befordringsstopp. Till alla de nackdelar,
som detta befordringsstopp i och för sig inneburit, hotas nu dessa befattningshavare
dessutom av att i kompensationshänseende bliva sämre ställda
än sina ordinarie kolleger. Det synes rimligt och naturligt, att full rättelse
beredes dem, så att de icke bliva offer för statsmakternas svårigheter att definitivt
lösa uppbördsfrågan.

Det torde vara statsmakternas moraliska skyldighet tillse, att alla befattningshavare
erhålla den kompensation, som avsetts, och att denna fråga jämväl
löses inom rimlig tid. För de befattningshavare, vilkas lön i huvudsak bestått
av sportler och för vilka den fasta lönen varit förhållandevis ringa, måste nämligen
med den minskning av sportelinkomsten, som uppbördsreformen medfört,
situationen i många fall bli mycket svår.

Med stöd av det ovan anförda hemställes vördsamt om första kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för finansdepartementet få rikta följande
frågor:

1) År statsrådet beredd medverka till att även icke ordinarie befattningshavare
vid exekutionsverken må erhålla av statsmakterna påtagligen avsedd
kompensation för minskade sportelinkomster med anledning av den nya uppbördsreformen? -

Onsdagen den 23 april 1947. Nr 18.

Interpellation om kompensation åt vissa befattningshavare vid exekutions verken.

(Forts.)

2) Är statsrådet vidare beredd att vidtaga erforderliga åtgärder, därest någon
kommun eventuellt skulle visa sig likgiltig för att bereda vederbörande
befattningshavare den kompensation, som statsmakterna avsett?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.59 eftermiddagen.

In fidem
G. Ii. Berggren.