1947. Första kammaren. Nr 17 (Riksdagens protokoll 1947:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Första kammaren. Nr 17.

Lördagen den 19 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 212, med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; och

nr 220, med förslag till lag om allmänna barnbidrag, m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för de
två departement, vari socialdepartementet föreslås uppdelat, m. m.;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i
vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
sysslomannen vid Sundby sjukhus A. Nordfeldt från viss skadeståndsskyldighet
till kronan; samt

nr 114, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1947/48, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 107, i anledning av väckta motioner om laglig reglering av arbetstiden i
flottningsarbete; och

nr 108, i anledning av väckt motion om revision av förordningen om yrkesmässig
automobiltrafik i syfte att åstadkomma ett rationellare ordnande av
godstransporterna på landsbygden.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken å rättegången vid krigsdomstol
m. m.; och

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 14 december 1945 (nr 845) om vissa inskränkningar
i rätten att driva försäkringsrörelse.

Första kammarens protokoll 1947. Nr 17.

2 Nr 17. Lördagen den 19 april 1947.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 111, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.; samt

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande att
iordningställa vissa åbolägenheter.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 262, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 3, över motion angående en effektivisering av arbetsmarknads-
och sysselsättningsstatistiken, beslöt första kammaren hänvisa detta
ärende till sitt första tillfälliga utskott.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
214, angående godkännande av en mellan Sverige och Danmark träffad överenskommelse
rörande det svensk-danska varuutbytet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 215, angående anslag till avsättning till försäkringsinspektionens fond;
nr 216, angående anslag till kostnader för ritningar m. m. till en ny statsisbrytare;
samt

nr 218, angående bidrag till vissa erkända alkoholistanstalter för täckande
av förluster under åren 1940—1945.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Strands motion, nr 266, i,
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten
för budgetåret 1947/48.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet herr BecJc-Friis motion, nr 267,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering för vissa
befattningshavare vid hushållningssällskapen.

Föredrogos och bordlädes de vid sammanträdets början avlämnade kungl.
propositionerna nr 212 och 220.

Pa framställning av herr förste vice talmannen beslöts att ifrågavarande
kungl. propositioner skulle sättas sist på föredragningslistan för kammarens
nästa sammanträde.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 268, av herr Johanson, Karl, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten för budgetåret 1947/48;
samt

nr 269, av fru Sjöslröm-Benglsson och fru Alm, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461).

Lördagen den 19 april 1947.

Nr 17.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
tilläggsprotokoll till de mellan Sverige och Italien den 24 november 1945 träffade
handels- och betalningsöverenskommelserna; samt

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ratificering av
ändringar i stadgan för Internationella arbetsorganisationen m. m.;

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckt motion om statens övertagande av en del av de
politiska partiernas kostnader för riksdagsmannaval m. m.; samt

nr 14, i anledning av väckta motioner om utredning rörande den organisatoriska
regleringen av de kyrkliga primärkommunerna i Stockholm;

statsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa investeringar
i statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1947/48;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar
i postverkets fond för budgetåret 1947/48 m. m.;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa äldre anslag;
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
förslag till avtal mellan staten, å ena sidan, samt Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—‘Oxelösund, å andra sidan;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till svenska
lastbilaktiebolaget m. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av viss
vattenrätt i Ume älv m. m.;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående överskridande
av anslagsposten till reparations- och underhållskostnader m. m. under karolinska
sjukhusets delfond av statens allmänna fastighetsfond;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande; nr

61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda utgifter;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning av
vissa till församlingskyrkor utgående ersättningar m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

Nr 17.

Lördagen den 19 april 1947.

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till vissa om- och nybyggnadsarbeten
vid serafimerlasarettet m. m.;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till stipendier
åt lärjungar vid högre läroanstalter m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från skyldighet
att erlägga överuttagningsavgift för gas;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till arbetsrådet
för budgetåret 1947/48;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till C.
H. Magnusson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete;

nr 71, i anledning av Kungl. Majts proposition angående statsförvärv av
Halmstad—Bolmens m. fl. järnvägar;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa
under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående fastigheter vid
Falsterbokanalen; samt

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisning av
vissa kronan tillhöriga markområden i Stockholm m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om investeringsfonder jämte i ämnet väckta motioner;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning av
giltighetstiden för vissa tilläggstullar; samt

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående postverkets ensamrätt
till brevbefordran m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning rörande inköp
av nya maskiner för riksbankens sedeltryckeri m. m.;

_ nr 26, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 27, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 28, i anledning av väckt motion om pension åt f. d. lokmästaren vid Varberg—Ätrans
järnväg A. Larsson; samt

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om bidrag till pensioneringskostnaderna för handelsflottans pensionsanstalt
jämte en i ämnet väckt motion;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud
mot politiska uniformer;

nr 24, i anledning av väckt motion angående viss ändring av gällande lagstiftning
rörande vardnadsbefogenheten i fråga om barn i och utom äktenskap;
samt

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 57 och 64 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresr
reglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m., dels ock en
i ämnet väckt motion; samt

Lördagen den 19 april 1947.

Nr 17.

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet; jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, såvitt angår jordbruksärenden; nr

21, i anledning av väckta motioner om inrättande av vägombudsstämma
inom varje vägnämndsområde;

nr 22, i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna i
lagen om rätt till jakt m. m.;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fiskprisreglering
samt främjande av beredning och avsättning av fisk m. m.;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till täckdikningsförsök
m. m.; samt

nr 29, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i grunderna för beviljande
av bidrag till anläggning av vatten- och avloppsledningar m. m.;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i anledning av
väckt motion angående en allmän decentralisering av statsförvaltningen m. m.;
ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion angående allmänna riktlinjer för tilldelningen
av koncession för bedrivande av luftfart med svenska luftfartyg;

nr 4, i anledning av väckt motion om en utredning angående järnvägsnämnder; nr

5, i anledning av väckt motion om beredande av skydd för yrkeschaufförer
i persontrafik; samt

nr 6, i, anledning av väckt motion om sådan ändring i gällande bestämmelser,
att barn under 6 års ålder få resa fritt på statens järnvägar.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Härmed får jag med stöd av bifogade läkarintyg vördsamt anhålla om befrielse
från riksdagsarbetet under tiden den 20 april—den 7 maj 1947.

Stockholm den 18 april 1947.

Harald Nordenson.

Riksdagsmannen, fil. dr Harald Nordenson är under tiden från och med den
20 april till och med den 7 maj 1947 i behov av sjuktjänstledighet från riksdagen
i och för rekreation efter genomgången näsbehandling, vilket härmed intygas.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet, Stockholm den 15 april 1947.

Torsten Skoog,

professor vid öron-, näsoch
halskliniken.

Den begärda ledigheten beviljades.

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.17 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Tisdagen den 22 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr talmannen yttrade: Sedan vi sist voro samlade här, har vårt danska
broderfolk fått sorg. Christian X har gått ur tiden. Med honom har Danmark
förlorat en vördad och folkkär konung, som icke minst genom sitt förhållande
under ockupationens tunga år tillvunnit sig respekt och beundran även långt
utanför sitt lands gränser. Å första kammarens vägnar vill jag ge uttryck åt
vårt deltagande i och vårt beklagande av den stora förlust, den stora sorg, som
drabbat det danska folket genom dess Konungs bortgång. Samtidigt vill jag
betyga vår medkänsla i den sorg, som även drabbat vårt eget, med den danska
konungafamiljen nära befryndade konungahus.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag före kl. 2 eftermiddagen, utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7.30 på aftonen.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 221, angående pension åt vissa förutvarande bilbesiktningsmän m. fl.;
nr 223, angående tjänstepensionsunderlag för vissa befattningshavare vid
polisväsendet;

nr 224, med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr
254) om arbetsdomstol, m. m.;

nr 225, angående förbättrad lönestatistik; samt

nr 226, angående Sveriges anslutning till världshälsoorganisationen.

Justerades protokollen för den 15 och den 16 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för kontrollen,
över sparbankerna;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg å
vissa livräntor m. m. i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rundradion i Sverige
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader; samt

Tisdagen den 22 april 1947.

Nr 17.

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Johanson, Karl,
väckta motionen, nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till riksförsäkringsanstalten för budgetåret 1947/48.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av fru SjöströmBengtsson
och fru Alm väckta motionen, nr 269, i anledning av Kungl. Maj .ts
proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461).

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtanden nr 4 och 5,
konstitutionsutskottets utlåtanden nr 13 och 14, statsutskottets utlåtanden nr 6
och 52—73, bevillningsutskottets betänkanden nr 26—28, bankoutskottets utlåtanden
nr 25—28 och 31, första lagutskottets utlåtanden nr 23, 24 och 26,
andra lagutskottets utlåtanden nr 21 och 22, jordbruksutskottets utlåtanden nr
20—22, 25, 26, 28 och 29, första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 8 samt kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 3—6.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 212, med förslag till lag om ändring Kungl. propoi
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m. ^nUggmng

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Innehållet i den proposition nr 212, som i^kattningen
kammaren nu går att remittera till vederbörande utskott och som jag skall m. m.
tillåta mig att göra några allmänna reflexioner om, är i vissa avseenden av
mycket glädjande art. Jag vill för min del uttala min odelade tillfredsställelse
över att det länge närda hoppet om en skattesänkning äntligen kan börja förverkligas.
När folkpartiet år 1944 reste sitt krav på ''en politik, som inrymde
både skattesänkningar och sociala reformer, mottogs det inte med något särskilt
intresse av riksdagens majoritetsparti, och det dröjde länge innan man ville
medgiva den jämställdhet mellan de båda frågorna, som folkpartiet framhöll
inte blott som en önskvärd utan också som en nödvändig utveckling. För oss
inom folkpartiet stod det klart att beredskapsårens höga skattetryck inte kunde
fortsätta sedan de pressande beredskapsutgifterna börjat avvecklas, och med
stor tillfredsställelse ha vi följt den alltmer ökade villighet, varmed finansministern
lyssnat till skattesänkningskraven. För ett år sedan sträckte sig hans
intresse inte längre upp på inkomstskalan än till cirka 10 000 å 12 000 kronor
för gifta. Under trycket av oppositionen har han nu pressat sin medkänsla
med inkomsttagarna upp till det dubbla. Det är en prisvärd utveckling — det
är bara synd att den inte fortsatt över hela beskattnmgsfältet och den är
också intressant, eftersom den visar att oppositionens kritik och argumentation

inte varit alldeles utan verkan.

Jag uttalar således min odelade tillfredsställelse med den del av finansministerns
förslag, som handlar om skattesänkningarna, ^och jag har endast
velat erinra om att propositionen i den delen inte företer några speciella socialdemokratiska
drag. I den livliga diskussion i skattefrågan, som pågått under
de senaste veckorna, har man från socialdemokratiskt håll varit mycket ivrig
att skjuta i förgrunden just den del av skatteförslaget. som handlar om skattesänkningarna,
och att i och för sig inhösta det bifall man menar sig vara förtjänt
av från skattebetalarnas sida. I grund och botten är det ju så att denna

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
goda gåva till det svenska folket inte liar något speciellt socialdemokratiskt
innehall, att det inte är fråga om en reform, som man från regeringens och
socialdemokratiens sida maste sia igenom under den borgerliga oppositionens
motstånd. Finns det någon skillnad ligger den snarare på den motsatta sidan.
Man kommer säkerligen sanningen närmast om man säger att det här råder
fullständig enighet om det väsentliga i förslagets innehåll. Jag ber att få erinra
om att den skiktskala, efter vilken inkomstskatten i det nu föreliggande departementsförslaget
skall utmätas, upp till inkomstlägen på 12 000 ä 15 000 kronor
är identiskt lika med det i skatteberedningen reservationsvis framförda förslaget.
Det är därför en överflödsgärning, när man på socialdemokratiskt håll
förklarar sig nödsakad att kämpa för skattesänkningarna. Det är en orättfärdighet,
när man försöker karakterisera den borgerliga opposition såsom motståndare
till skattesänkningarna, och man tillägger finansministern eu oförtjänt
gloria, då man framställer honom och hans parti som det skattetyngda svenska
folkets frälserman. Han får lov att dela den äran med oss andra, som ha verkat
för att skattesänkningarna kommit till stånd — jag vill inte påstå det men jag
har en svag misstanke att de varit ännu mindre generösa om oppositionen från
början tigit still. Vilket icke är sagt såsom en kritik utan såsom ett erkännande.

Om jag således är nöjd och glad med den del av finansministerns proposition,
som handlar om skattesänkningarna, så inger mig tyvärr den återstående delen,
den som handlar om en ytterligare skärpning av beskattningen för vissa grupper
och beskattningsföremål, en rakt motsatt känsla. Det är om denna del av propositionen,
som diskussionen kommer att stå och där de olika meningarna hittills
icke kunnat sammanjämkas.

När jag läst de delar av propositionen, som handla därom, har jag funnit
att den innehåller en mycket stark motivering. Men äran därav tillkommer inte
finansministern, och den utgör intet stöd för det framlagda förslaget. Den är
utformad av de många remissinstanser, som yttrat sig i frågan och som med
en sällspord enighet kritiserat och underkänt de grunder, på vilka finansministerns
förslag vilar. Finansministern bemöter denna kritik med frejdigt
mod, men knappast med nagon övertygande kraft. På mig har hans motivering
snarast gjort det intrycket att han erkänner en hel del av det berättigade i kritikens
grunder och att han försvarar sig mot varför han det oaktat inte tillmäter
kritiken den betydelse, som den borde ha. Han för sitt resonemang utifrån
fastlåsta ståndpunkter, och detta har måhända föranlett honom att fästa större
avseende vid de så kallade spontana resolutioner, som betygat honom sin vredgade
vördnad, än vid de sakkunniga utlåtanden, som avgivits och som föranlett
honom att i någon mån mildra sina omdömen men inte ändra sin förutfattade
mening.

^En av huvudpunkterna i kritiken mot skattehöjningarna har varit att dessa
på lång sikt medföra en uppenbar risk för skadliga verkningar på det ekonomiska
livet och att de därför i det långa loppet kunna bli en belastning inte
blott för dem, som nu direkt drabbas därav, utan även för dem, vilkas intressen
finansministern främst vill skydda. Under den hittills förda skattedebatten har
man gärna velat vifta bort denna anmärkning och hänvisat huvudsakligast till
den stora bärkraft, som de av skattehöjningarna drabbade medborgarna äga,
och den rättvisa, som ligger i att den i större utsträckning utnyttjas. Nu läser
jag i finansministerns motivering att dessa synpunkter — om den olika bärkraften
och rättvisan i beskattningen — inte kunna bli ensamt avgörande utan
maste jämkas samman med hänsyn till skatternas sannolika verkningar i andra
avseenden. Det gäller, heter det. inte minst skatternas inverkan på det ekonomiska
livet, på produktionens utveckling och därmed på de inkomster och den
förmögenhet varmed skatterna skola betalas.

Tisdagen den 22 april 1947.

Nr 17.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)

Detta är inte bara ett riktigt utan också ett viktigt medgivande. Det finns
en gräns, utöver vilken beskattningen av inkomster och förmögenheter ej kan
gå utan att skada det ekonomiska livet.

När uppnås denna gräns? Finansministern ger intet annat besked om sin
uppfattning än att han bestrider att de nu föreslagna skattehöjningarna kunna
medföra sådana risker. Det är naturligtvis omöjligt att här angiva några exakta
matematiska mått. Men det borde vara ovedersägligt att risken inträffar då
beskattningen når en sådan höjd, att den motverkar inte blott arbetsviljan utan
även både sparviljan och sparförmågan och därmed rycker bort en av drivfjädrarna
och en av förutsättningarna för näringslivets expansion. Finansministern
söker leda i bevis att de föreslagna skattehöjningarna icke behöva föranleda
sådana risker. Ibland ha hans argument karaktären av ganska problematiska
trossatser, som till exempel då han uttalar sina tvivel om att en skatt,
lagd på sparade medel och kapital, överhuvud kan vara skadligare för sparvilja
och sparförmåga än motsvarande skatt på inkomster. Enligt min syn kan
det inte råda någon tveksamhet om att en beskattning, som berövar spararen
inte blott all avkastning på hans sparmedel utan även delar av det sparade kapitalet,
måste vara i hög grad förödande på sparviljan. Då finansministern med
några sifferexempel söker visa att den skillnad i skattebelastning, som skulle
åvila förmögenheterna och inkomsterna enligt departementsförslaget, är relativt
ringa i jämförelse med den nuvarande och än mer i jämförelse med reservantförslaget
i skatteberedningen, så underskattar han inte blott de exakta siffrornas
betydelse utan ännu mer kombinationen av de olika skatterna och framför
allt dessas betydelse, inte för den bestående inkomsten och förmögenheten
utan för lusten och möjligheten att låta dessa växa. Det är möjligt att en skillnad
i själva förmögenhetsskatten på ett par tusen kronor för en skattebetalare
med 500 000 kronors förmögenhet och 40 000 kronor i inkomst inte betyder så
mycket, men däremot betyder det åtskilligt om han på sin därutöver ökade inkomst
eller på avkastningen av den förmögenhet, som han därutöver förvärvar,
får behålla någon del eller är skyldig avstå det hela till det allmänna. Det är
sådant som inverkar på sparviljan och sparförmågan.

Finansministern tror inte att detta är så farligt. Han föreställer sig tvärtom
att en hög beskattning måste sporra till en allt högre arbetsinsats, eftersom
en person med stora bundna utgifter, till exempel för sina barns uppfostran,
alltid måste sträva efter att behålla och öka sin nettoinkomst. Det är sådant
som med ett brutalare uttryckssätt kallas att arbeta med piskan över ryggen,
och om finansministern tror att detta skall leda till arbetslust och glädje i
folkhemmet så är han inte lika god psykolog som han bevisligen är god
pedagog.

Emellertid har finansministern själv tydligen bekajats av någon oro för den
hårda beskattningens konsekvenser i dessa avseenden. I propositionen har han
såtillvida ändrat skatteberedningens förslag att han höjt den skattefria förmögenhetsgränsen,
både för den årliga förmögenhetsskatten och för kvarlåtenskapsskatten.
Han bär konstaterat att antalet förmögenlietsägare över 20 000
kronor kraftigt tillvuxit under de senaste åren och därför funnit anledning
justera sin uppfattning om dessas skattekraft. Resonemangets grund är omtvistlig,
men avsikten är god. Från folkpartiets sida har redan tidigare deklarerats,
att partiet efter förnyade överväganden av den betydelse, som en lindrig
beskattning i de låga förmögenhetsgrupperna skulle ha för det frivilliga småsparandet,
är berett att gå ännu längre. Det är således givet, att den uppmjukning,
som finansministern framlagt, av oss betraktas med gillande, även
om vi inte anse den vara fullt tillfredsställande, och detsamma gäller om de
ändringar och uppmjukningar beträffande kvarlåtenskapsskatten som föreslås,

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
vilket erkännande inte heller betyder en anslutning till kvarlåtenskapsbeskattningen
i den del den ännu behålles.

Finansministern har vidare förklarat sig ämna föreslå en 80-procentig skattespärr
för de direkta skatterna till stat och kommun. Om denna spärregels verkliga
innebörd är det för tidigt att yttra sig. Beskrivningen i propositionen är
inte alldeles klar, och den närmare utformningen utlovas i en kommande proposition.
Det närmare omdömet därom får således anstå. Att finansministern
överhuvud taget nödgats föreslå en sådan åtgärd är väl dock det starkaste
beviset för att hans skatteskalor äro felkonstruerade. Avvägningen mellan
de olika inkomst- och förmögenhetsgrupperna kan inte vara riktig, då den
tvingar till extraordinära åtgärder för att hindra en beskattning över inkomsten.

Jag tror också att man gör finansministern orätt om man föreställer sig att
denna uppmjukning tyder på någon ändring i hans principiella inställning.
Han citerar på ett ställe utan erinran och med uppenbart gillande ett uttalande
av skatteberedningens majoritet, att det vid betydande förmögenheter inte borde
framkalla invändningar om någon del av skatten erlades ur själva förmögenheten.
Han finner det således i och för sig inte alls upprörande om staten tar
av medborgaren i skatt mera än vad han förtjänar. Förslaget om 80-procentsregeln
lär inte innebära något avkall från denna tro. Det är ett offer inför kritiken,
med det värde som detta nu kan ha.

iJag skall inte, herr talman, vidare diskutera denna del av finansministerns
motivering. Jag upprepar att hans försök att bemöta de farhågor, som från de
sakkunniga instansernas sida uttalats om de höjda skatternas skadliga ekonomiska
verkningar, inte göra något starkt intryck. Hans huvudsakliga försvar
för skattehöjningarna ligger på ett annat område. Han gör gällande dels att
den överflyttning av skattebördan, som han föreslår, är ett rättvist återställande
av en under beredskapsåren rubbad balans mellan olika grupper av skattedragare
och dels och framför allt att skattehöjningarna äro nödvändiga för att
kunna uppnå de föreslagna skattesänkningarna.

Vad det förra argumentet beträffar konstaterar jag att det inte längre drives
med samma styrka som i skatteberedningens betänkande. Det anses inte
oomtvistligt, ett visst värde tillmätes också det resonemang, som där framförts
reservationsvis. Men argumenteringen består och åberopas. Jag skulle då vilja
erinra att ingen ifrågasatt annat än att en viss omfördelning nu får äga rum.
Enbart den omständigheten att skattebördan avsevärt mildras för små och medelstora
inkomsttagare, medan den för andra skattebetalargrupper består i stort
sett oförändrad, innebär en omfördelning. Den ökas ännu mera genom de verkningar,
som barnbidragen få i jämförelse med barnavdragen. Jag har, herr
talman, därmed inte alls för avsikt att på något sätt uttala mitt missnöje med
att bamavdragen avskaffas och ersättas med barnbidrag. För mig har det
länge stått såsom en mycket önskvärd reform, att man kunde ersätta den mycket
orättvist verkande form av familjehjälp, som barnavdraget har utgjort, med
barnbidrag, och jag kan ju i det hänseendet hänvisa till en gammal belastning,
som jag tidigare ådragit mig och som jag inte har någon som helst anledning
att söka bli fri från. Men finansministern nöjer sig inte med att behålla de
stora inkomsttagarna, de medelstora och större förmögenhetema och bolagen i
deras nuvarande skattetryck. Han vill straffa dem ytterligare för den förmenta,
i själva verket mycket hårdhänta barmhärtighet, som vederfarits dem
under krisåren, genom att ytterligare skärpa deras skatter.

För att redovisa sin uppfattning om skattehöjningarnas statsfinansiella nödvändighet
åberopar finansministern en redogörelse för den sannolika utvecklingen
av de närmaste två årens skatteinkomster och av riksdagen beslutade
sociala utgifter. Det är närmast genant att erinra kammarens ledamöter

Tisdagen den 22 april 1947.

Nr 17.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
om det ytterst ofullständiga innehållet i denna beräkning. Man brukar beskylla
finansministern — jag hoppas, herr talman, att jag nu inte gör mig skyldig till
hets och förföljelse — för benägenhet och skicklighet att trolla med siifror.

Om det skulle vara så att han här har påbörjat ett dylikt experiment så har
han uppenbarligen avbrutit det i förtid, måhända därför att experimentet hotade
att utfalla på icke önskat sätt.

Då finansministern till fjolårets riksdag som bakgrund till förslaget om höjda
folkpensioner och omsättningsskattens borttagande presenterade en översikt
av de kommande årens statsfinansiella utveckling, hade den karaktären av en
redovisning av alla de huvudsakliga faktorer, som kunde tänkas påverka inkomstutfallet
och utgiftsramen. Hans beräkningar beträffande inkomstutveck- ,

lingen kritiserades, och verkligheten har som bekant i ännu högre grad korrigerat
dem. Det är måhända detta som gör att han nu underlåter att slutföra sin
översikt. Vid den tidpunkten ansåg han två ting ganska naturliga, dels. att
en del av de beräknade utgifterna, som hade karaktären av långtidsinvesteringar
i dem kulturella upprustningen och den ekonomiska rationaliseringen, skulle
kunna läggas utanför budgeten, dels att ett tillfälligt underskott, uppkommet
under budgetåret 1948/49 såsom en följd av att inkomststegringen då ännu inte
hunnit i fatt den hastigare utgiftsökningen, icke behövde föranleda några bekymmer
med hänsyn till den önskvärda budgetbalansen. Nu har finansministern
i båda dessa hänseenden blivit mycket renlärig, och han bör kunna göra anspråk
på att högerpartiets ledare, som efter mig har ordet, lovordar honom för
detta snabba accepterande av läran om den stränga budgetbalanseringen.

Inkomststegringen har givit finansministern oberäknade pengar i händerna,
och detta har skänkt honom mod och möjlighet att inte blott frånfalla den
konstruktion av budgeten, som han tidigare försvarat som oangriplig, utan även
att avsevärt vidga den utgiftsram, som låg till grund för den förutnämnda beräkningen
av våra möjligheter och behov. Det är kanske bara en ful misstanke,
men det förefaller som om finansministern till varje pris velat skapa en möjlighet
att använda de 200 miljoner, som han beräknar få in genom de höjda
skatterna, och att han inte ett ögonblick hängivit sig åt tanken att undersöka
om han inte, tack vare den oberäknade inkomststegringen, kunde avstå från
skattehöjningarna och därigenom undvika att pålägga nya bördor.

I varje fall tror sig finansministern på detta sätt ha kunnat konstatera
att den starka inkomststegringen icke förändrat det utgångsläge, i vilket han
ansåg vissa skattehöjningar nödvändiga för att kunna genomföra de åtrådda
skattesänkningarna. Det är ett enkelt och lätt genomskådat trolleri. Men han
underlåter som sagt att föra experimentet till slut. Han behöver ytterligare en
eller ett par månader för att överväga den slutliga utgången. Jag kan aldrig
tänka mig att finansministern gör anspråk på att den provisoriska nedsummering,
som han företagit av en del av budgeten, skall anses som full bevisning
för den statsfinansiella nödvändigheten av skattehöjningarna. Det tyder i så
fall på en underskattning inte blott av riksdagens behov att erhålla den fullständiga
vägledning, som den behöver för att bilda sig ett omdöme om finansministerns
äskanden, utan också dess vilja att pröva de kalkyler, som regeringen
presterar. Om man gör anspråk på att den mycket summariska ekonomiska
redogörelse, som finns intagen i propositionen, skall vara en fullständig
och bindande motivering lör skattehöjningar, som gå löst på 200 miljoner kronor
och för en grupp av skattebetalare betyder eu skattehöjning med 25 procent,
så tycker jag nog att man ställer fordringarna för högt. Det är rimligt
att kräva en bättre bevisning, innan riksdagen tar ställning i denna viktiga sak.

Fn sådan bevisning utlovar finansminstern till den tidpunkt, då de definitiva
besluten om budgeten för 1947/48 skola fattas. Först dä, säger han, kan den

Xr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbesJcattningen m. m. (Forts.)
slutliga diskussionen om uttagningsprocenten äga rum. Det är riktigt, men först
då kan man också avgöra om skattehöjningarna äro nödvändiga och hur de i så
fall skola utmätas.

För finansministern förefaller det visserligen vara ett alldeles onödigt bekymmer
om budgetgranskningen skulle ge ett sådant resultat att de 200 miljonerna
inte skulle bli nödvändiga för att genomföra programmet. De bli aldrig
överflödiga, skattehöjningarna skola under alla omständigheter uttagas,
hur det finansiella läget än utvecklar sig. Den ytterligare lindring i beskattningen,
som eventuellt kan bli möjlig de närmaste åren, kan enligt hans uppfattning
tagas ut helt inom inkomstskattens ram. Avvägningen av de höjda bidragen
från årlig förmögenhetsskatt, arvsskatt och bolagsskatt har ägt rum under
förutsättningen att de föreslagna skattesatserna icke böra bli föremål för
täta växlingar, heter det i propositionen. Detta betyder att dessa skattedragargrupper
få lov att bära den nya börda, som nu pålägges dem, hur än inkomstutvecklingen
gestaltar sig. De ha ingen chans till skattelättnader, så länge den
av finansministern genomförda uppfattningen vinner riksdagens gillande. De
få plocka på sig de nya tyngderna och bära dem utan hopp. Som goda och laglydiga
medborgare böra de till på. köpet göra detta villigt och glatt, ty de äro
ju så få och de hjälpa och roa därmed de många. ,

Mina intryck av skattepropositionen äro således mycket blandade. Jag hälsar
med glädje och erkännande de möjligheter till skattelättnader, som den öppnar.
Men jag hyser bekymmer inför de föreslagna skattehöjningarna, inte för de
enskilda individernas skull, men med hänsyn till de samhällsekonomiska skadeverkningar,
som de på goda skäl kunna befaras föra med sig. Enligt min mening
hade finansminstern gjort samhället den största tjänsten, om han allvarligt
lyssnat till de varningar, som ansvariga myndigheter och sakkunniga organisationer
i detta hänseende uttalat, och låtit denna del av skatteförslaget bli
föremål för förnyade överväganden innan det förts fram till riksdagens beslut.

Herr Doniö: Herr talman! Det skulle egentligen icke finnas någon anledning
att upptaga kammarens tid med kommentarer till den del av statsrådet Wigforss’
skatteproposition, som innefattar förslag till sänkningar i den direkta
beskattningen för de många och små skattebetalarna. Mig veterligt råda på
denna punkt i princip mga delade meningar. Alla politiska partier äro överens
om att skattebördan för inkomsttagare, vilka för sin dagliga försörjning äro
hänvisade till sin arbetsinkomst, bör sänkas. Högerpartiet har alltid förfäktat
linjen att låga^skatter gagna alla. För högern har tanken, att de enskilda skola
få disponera så stor del av sin inkomst som hänsynen till statens oundgängliga
behov av inkomster gör möjlig, alltid dominerat.

Att partiet därför så snart man efter kriget kunde överblicka situationen
krävde minskade skattebördor för de stora skattebetalargrupperna är icke mer
än naturligt. Jag kan i detta sammanhang hänvisa till högerpartiets finansmotion
våren 1946, där det ordagrant heter: »Enligt vår uppfattning måste en

skattelindring komma till stånd---genom en för alla medborgare påtaglig

sänkning av de direkta skatterna. En sådan sänkning kommer till alldeles
övervägande del de små inkomsttagarna och medelklassen till godo.» Samma
krav ha både jag och andra inom högerpartiet ställt upprepade gånger under
efterkrigsdebatten. Krigstidens skattebörda är onormal, och den har tillkommit
under sadana förhållanden att den stora allmänheten kan göra anspråk på
praktiska bevis på statsmakternas vilja att söka sig tillbaka till ett mera normalt
läge.

Om behovet av sänkt skatt för de stora medborgargrupperna råder således
icke strid, varför hela denna fråga skulle ha kunnat lämnas åt sidan i dagens

Tisdagen den 22 april 1947.

Nr 17.

Kungl. proposition ang. omläggning av st åt sb e skattning en m. m. (Forts.)
remissdebatt. Emellertid har den våldsamma socialdemokratiska propagandan,
som satts i gång för att försvara herr Wigforss’ signalerade skattepolitik, valt
den något egendomliga metoden att försvara de delar, som icke angripits. Man
har icke en utan många gånger lagt upp sina framställningar i skattefrågan,
som om det hade gällt att hävda skattesänkningarnas nödvändighet mot ett envist
motstånd från oppositionens sida. Svenska folket bör veta, att oppositionspartierna
envetet förfäktat och förfäkta skattesänkningens nödvändighet, varmed
jag icke sagt någonting om själva metoderna att åstadkomma lättnaden.
Kanske erinrar sig också en del av samma folk, att dagens stora skattesänkningsdonator
långt ifrån alltid företrätt de låga skatternas välsignelse. Från
år 1945, då enligt hans uppfattning svenska folket hade att välja mellan sociala
reformer och skattesänkningar, över våren 1946, då vissa inkomstgrupper kunde
få högst 100 miljoner, vilket belopp skulle återtagas i skärpningar på andra
håll, fram till hösten 1946, då sänkningarnas bruttobelopp rörde sig kring
cirka 180 miljoner, och slutligen fram till dagens läge med skattesänkningar
av än betydligare omfattning har finansministerns principiella inställning
väsentligt ändrats.

Statsrådet Ernst Wigforss har fungerat som ordförande i två synnerligen
viktiga utredningar, viktiga för gestaltningen av vårt lands nuvarande och
kommande ekonomiska utveckling. Jag syftar dels på den privata utredningskommitté,
som på sin tid presterade de s. k. 27 punkterna, _deK på 1945 års
statsskatteberedning. Det skulle vara frestande att försöka sig på eu idéhistorisk
analys av sambandet mellan dessa båda utredningars resultat, men av hänsyn
till kammarens tålamod kan jag inskränka mig till ett kort konstaterande,
att även om framställningarna äro olika, är den dominerande inställningen
densamma. Ett förverkligande av de 27 punkternas program skulle innebära,
jag citerar, »att ge näringslivet en ny organisation och att omdana samhället
i socialistisk riktning». Jag vet nu mer än väl, att den socialdemokratiska propagandan
bestämt förnekar, att det framlagda skatteförslaget har samma syfte.
Emellertid måste jag konstatera att det icke räcker med lösryckta statistiska
uppgifter eller läpparnas bekännelse; allt detta räcker icke för att lugna de
farhågor stora delar av svenska folket ingivits, då de sökt sätta sig in i de
bebådade skatteskärpningarnas samlade effekt.

I stort innebär ju skatteförslaget nya bördor pa sparande, företagsamhet och
nya attacker mot privat äganderätt. Att man häri ser ett utslag för en medveten
socialdemokratisk strävan att öka statens inflytande på företagsamhet
och den enskildes disposition av egna inkomster och egna sparmedel är naturligt,
speciellt naturligt som samma strävan kommer fram på samhällslivets
alla områden. Att var och en som observerat, hur finansministern med eller
omständigheterna avpassade motiveringar attackerar vissa betydelsefulla iormer
av sparmedelsägande och företagsamhet, häri ser en medveten strävan att
omgestalta samhället, är enkelt att förstå, särskilt om man erinrar sig den
övertro på statens förmåga som karakteriserar honom och den tilltro till regleringar
och reglcmenteringar som är säregen för hela regeringen. Det kan för
övrigt erinras om att man i de 27 punkterna icke fann någon anledning överväga
en sänkning av beskattningen i den man denna, jag citerar ännu en gang,
»endast reducerar onödigt höga inkomster». Vad som skulle menas med onödig
böga inkomster hann man i brådskan icke, eller ville icke. angiva.

Dagens skatteproposition bär i allt väsentligt finansministerns valkanrla drag.
En gång tidigare bär han gjort en samlad framstöt i skattofragan ar 1928,
dä den med rätta beryktade arvsskattemotionen framlades. Laser man dessa
båda framstötar parallellt — och jag liar roat mig med det — och laser man
mellan raderna, finner man anledning att uttala sm beundran för den trohet

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
mot den egna grunduppfattningen, som herr Wigforss presterar. Det är säkerligen
icke endast en tillfällighet att den pågående skattediskussionens mest
omtyckta socialdemokratiska lustighet, den minst sagt antikverade roligheten
om likheten mellan rikedom och gödsel, återfanns redan i 1928 års motion. Om
de socialdemokratiska propagandamännen nöja sig med att återgiva redan
för snart 20 år sedan citerade anekdoter, är det icke märkvärdigt att de hämta
skatteuppslag från samma tidpunkt. Därmed vill jag icke ha sagt att skatteförslaget
är lika gammalt som lustigheten — ty denna daterar sig från senare
hälften av 1500-talet.

Redan i 1928 års motion skymtade kvarlåtenskapsskatten. I direkt anslutning
till arvsskattemotionen väcktes också en motion om omläggning av inkomst-
och förmögenhetsskatten, som hade den fördelen framför dagens proposition
att den talade rent ut. Däri aktualiserades tanken att göra inkomstoch
förmögenhetsskatt till, ännu en gång citerar jag, »lämpliga medel för att
komma närmare samma mål», d. v. s. en jämnare fördelning i landet, en jämnare
fördelning av inkomster och förmögenheter.

Bada dessa motioner voro utredningsmotioner. Bevillningsutskottet avstyrkte
framställningarna om utredning, och riksdagen avslog dessa framställningar.
Motionärerna, bland vilka nuvarande statsrådet Wigforss intog en central och
redan då observerad plats, fingo alltså icke de utredningar om det socialistiska
skattesystemets effekt på samhällsekonomien, som de önskat. Jag vet icke om
denna bristande förståelse för statliga undersökningar av den socialistiska
skattepolitikens konsekvenser satte sa djupa spår hos finansministern, att han
nära 20 år senare, då han själv behärskar den statliga utredningsapparaten,
med hänsyn därtill avstatt från egentliga undersökningar av de nu föreslagna
skatteskärpningarnas samhällsekonomiska följder. Vad var och en lätt kan
övertyga sig om är emellertid, att problemet i de mer än 800 sidor, i utredningsbetänkande
och proposition, som använts för framläggande av det nya
skattefri mlaget, tillmätts nnnst sagt begränsat utrymme. I propositionen återfinnas
visserligen en del allmänna resonemang, i huvudsak i polemik mot
remissyttrandena, men den, som i dessa ser tillräcklig utredning av den centrala
frågan om _ de föreslagna skatteskärpningarnas inflytande på svensk
ekonomis gestaltning, har små anspråk, allt för små för att passa i ett ekonomiskt
läge, ^ da små orsaker kunna få mycket stora verkningar. Efter vad
jag kan förstå är underlåtenhetssynden, som man här gjort sig skyldig till,
endast ett uttryck för den på många områden iakttagbara brist på intresse för
den egna politikens konsekvenser, som kännetecknar planhushållarna av i dag.

Det finns i detta land för närvarande en tendens att överskatta den kunskap
statistik kan skänka. I praktiskt taget varje sammanhang anföras statistiska
uppgifter. Varje författare av en proposition eller av en utredning_

den må gälla vad som helst — anser sig skyldig prestera ett antal tabeller.
Med viss överdrift skulle man kunna säga, att Sverige av i dag styres av statistiska
tabeller. Visst är statistik nödvändig, visst kan den — rätt använd
och kritiskt granskad . på ett gott sätt återspegla verkligheten. Men —•
hela verkligheten ger statistik aldrig. Med nödvändighet äro statistiska uppgifter
föråldrade när de komma fram. Detta spelar mindre roll, då utvecklingen
gar lugnt och någorlunda rakt, men i en tid som denna med tvära kastningar,
med häftigt tempo, fordras dubbel uppmärksamhet för ett avgörande
av använd statistiks aktuella tillförlitlighet. Mot skatteberedningens beräkningar
och förslag anser jag mig ha särskild anledning framhålla dessa kritiska
invändningar, Inkomstutvecklingen, värdering i pengar av fast egen.
01m’ „ s, taget allt det me(l vilket man vid skatteundersökningar måste

rakna lorandras nu synnerligen snabbt, vartill kommer att de verkliga för -

Tisdagen den 22 april 1947.

Nr 17.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
ändringarna endast i begränsad omfattning återspeglas i det primärmaterial
på vilket statistiken bygger.

Som bekant har herr Wigforss sedan den dag i höstas, då statsskatteberedningens
förslag framlades, i huvudsak gjort tre olika medgivanden. Uttagningsprocenten
har ändrats, en spärregel har införts, och gränserna för det vid
förmögenhetsskatt och kvarlåtenskapsskatt fria beloppet ha justerats. Någon
samhällsekonomisk motivering för den senare åtgärden har under alla förhållanden
icke jag observerat. Jag tillåter mig därför i denna åtgärd se ytterligare
ett stöd för min misstanke, att skatteförslaget snarare byggts på valstatistisk
grund än på samhällsekonomisk. Såvitt jag kan förstå innebära hela
uppläggningen av förslaget och modifikationerna i detsamma ett tämligen
renodlat försök att tillgodose de inkomstgrupper, vilkas omfattning gör dem
till tyngder i det politiska spelet. Ingen motsätter sig skattesänkning för de
många och små inkomsttagarna, men detta betyder icke att man accepterar metoden
att bygga ett för hela samhällsekonomien avgörande skattesystem efter
valtaktiska konstruktionsritningar.

Den allvarligaste principiella anmärkningen mot den grundsyn, åt vilken
skattepropositionen ger uttryck, skulle jag vilja formulera så, att man på ett
nytt område aktualiserar en klasskamp, som samhällsutvecklingen håller på
att göra till en dammig relikt. Man sätter de stora folkgrupperna i motsättning
till de s. k. rika. Man söker inge människorna den föreställningen att
deras välfärd och lycka endast kan vidmakthållas och förbättras om attacker
sättas in mot samhällsgrupper, med vilka de dock ha det väsentliga gemensamt.
Denna grunduppfattning är steril. Den bygger på föreställningen om
ett stationärt samhälle. Den tar ingen, eller i varje fall otillräcklig hänsyn
till utvecklingen. Den är kortsiktig, väsensfrämmande för tillvarons dynamiska
krafter.

Ser man nu, herr talman, på de i propositionen omnämnda skatternas samlade
effekt och de problem, som där uppställa sig, skall man finna, att det
är karakteristiskt för det sätt, på vilket man från socialdemokratiskt håll försvarar
_ sitt skatteskärpningsprogram, att man alltid redovisar effekten på arbetsvilja,
sparande och företagarlust isolerad. Man resonerar med andra ord
som om de olika skatteformerna skulle drabba olika människor, varvid varje
person endast skulle behöva riskera att bliva utsatt för en skatt. Denna
metod att göra skärpningsprogrammet oskyldigt avspeglas också i propositionen.

I själva verket är det naturligtvis den samlade effekten av skatteförslaget
man måste taga hänsyn till. I stort sett samma grupper, samma ekonomiska
faktorer komma att drabbas av den skärpta inkomstskatten, den skärpta förmögenhetsskatten,
den skärpta bolagsskatten och kvarlåtenskapsskatten i dess
extrema form. Detta betyder att t, ex. en företagsledare vid sitt bedömande av den
ekonomiska effekten av cn extra arbetsinsats, ett extra risktagande måste räkna
med att hans risker och möjliga netto minskas genom skärpningen av samtliga
dessa skatter, varvid kvarlåtenskapsskatten i enlighet med hela sin konstruktion
måste räknas som en uppskjuten förmögenhetsskatt ovanpå den vanliga.
Sak samma gäller personer i andra ekonomiska funktioner. Tyvärr är
skattetrycket, den samlade effekten av skatteskärpningama för alla dessa en
realitet, som kan fastställas i kronor och ören. Denna realitet försvinner icke
genom skattefilosofiska resonemang. Den kvarstår och måste påverka ståndpunkts
tagande t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212 är — egendomligt nog__i allt väsentligt

en polemisk inlaga. Departementschefen polemiserar sida upp och sida ner mot
alla dem som icke dela lians skattefilosofiska inställning. Det är naturligtvis

Nr 17.

Tisdagen den 2''2 april 1947.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
icke mer än mänskligt att denna polemik i någon mån fått en biton från de
många offentliga politiska diskussioner, åt vilka statsrådet Wigforss med föredömlig
energi ägnat sig under senaste månader. Man får ett intryck att argumentationen
tillspetsats och att den lagts upp i avsikt att inhösta bifall från
kretsar, som äro långt större, än dem till vilka propositionen i första hand riktar
sig. Endast formellt är det fråga om en proposition till riksdagen.

Det är modernt att tala om ändamålssparande. Termen skulle kanske kunna
överflyttas till andra områden. Den budgetplan finansministern lämnar i propositionen
är en ändamålsplan — eller kanske rättare ett utkast till en sådan
plan. I likhet med föregående talare vägrar jag att erkänna den såsom någon
mera bestämd finansplan. Man får av vad som i den säges inte den klara upplysning,
som man behöver för att rätt bedöma det finansiella läget. Med detta
menar jag helt enkelt, att de statsfinansiella överväganden finansministern gör
förefalla mig upplagda med syfte att visa något, som man på andra vägar och
av andra skäl kommit fram till, att de skatteskärpningar han tänkt sig äro
oundgängligen nödvändiga. En viss känsla av att det för honom mindre gällt
att visa det statsfinansiella läget än att bevisa att skärpningarna av inkomstskatt,
förmögenhetsskatt och arvsbeskattning måste till har man mycket svårt
att frigöra sig ifrån.

Finansministern^ anser det uppenbarligen vara ett axiom, att statsutgifterna
minst måste uppgå till den enorma höjd dit de nu nått. Varje tanke på en
minskning i utgifterna avvisar han, dels som inaktuell, dels med hänvisning till
diverse allmänna påståenden om de politiska instansernas förmåga att avväga
förhållandet mellan nutidskonsumtion och framtidskonsumtion. Vid den kompetensförklaring
han därvid utan egentlig motivering utfärdar åt de politiska
och centralbyråkratiska institutionerna vill man gärna anteckna en reservation.
Tyvärr leder den hårda konkurrensen om rösterna till en benägenhet hos politikerna
att överskatta de fördelar man i dag kan skifta ut bland människorna.
Vi ha sett och lära väl få se exempel på hur framtida välståndsökningar riskeras
med hänsyn till förbättringar i nutiden. Man kan nog principiellt deklarera,
att det svenska folkhushallet för närvarande söker leva över sina tillgångar.
Slutsatsen synes mig därför vara att finansministerns axiom om utgiftshöjden
i själva verket innebär en farlig programförklaring och ett avskaffande
av den svenska riksdagens traditionella och samhällsviktiga uppgift som
granskare av statens utgifter. Detta senare kan sättas i sammanhang med att
TT åtminstone efter herr Wigforss’ nya skattelättnadsprogram — en så väsentlig
del av folkrepresentationens valunderlag icke betalar direkt skatt till staten.
För alla eventualiteters skull måste jag kanske tillfoga att jag icke drar
nagra politiska konsekvenser av detta faktum i och för sig.

För min del vill jag icke uppgiva tanken om möjligheter till besparingar. Jag
tror att man kan finna åtskilliga punkter där besparingsaktioner skulle kunna
leda till resultat. Krisförvaltningen kräver, för att nämna ett exempel, betydande
belopp, administrationen är överhuvud taget synnerligen dyrbar. Det
kan sägas att man bär rör sig med små belopp, men jag påminner om att den
summa till vilken de möjliga besparingarna skola sättas i relation icke är den
samlade utgiftssumman, utan den brist på balans mellan utgifter och inkomster
som finansministern tänker täcka med skatteskärpningarna.

Aven på socialutgifternas konto förefalla mig besparingar möjliga utan att
man för den skull behöver avstå från kravet på effektiv socialvård.''ben nyaste
utgiftsposten, som redan hunnit få axiomets karaktär, är barnbidraget. På
denna punkt har ju en direkt sammankoppling mellan skatt och bidrag gjorts.
För min del är jag icke villig att utan vidare granskning acceptera regeringstorslaget.
Vara principiella anmärkningar kvarstå, och jag förbehåller mig fri

Tisdagen den 22 april 1947.

Nr 17.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Foris.)
prövningsrätt. Sammankopplingen med skatteförslaget ger ju i och för sig ingen
motivering.

Till finansplanens utgiftssida hör också hans konstaterande att statsutgiftens
höjd, icke orsaken till densamma, är avgörande. Finansministern använder denna
visdom för att motivera jämförelsen mellan skattehöjden i Sverige och i de
av kriget fruktansvärt härjade länderna. Naturligtvis har han i viss mån rätt.
Man kan avstå från att värdera tvånget i de omständigheter, som drivit fram en
onormal utgiftshöjd — man kan säga, att det är likgiltigt om de höga skatterna
drivits fram av oss själva eller av något som ur den enskilda nationens synpunkt
kan betraktas som en naturkatastrof. Däremot måste naturligtvis denna
fråga få inflytande på beskattningens utformning. Använder man skattemedel
för att bygga upp förstörda kapitalföremål, bostäder, fabriker, vägar o. s. v.,
kan man försvara en hård beskattning på sparmedel. Använder man dem för
rena konsumtionsändamål, är saken en helt annan. Då innebär beskattningen
kapitalkonsumtion till men för kommande generationer utan motsvarande nybildning
av kapital.

Till finansplanens inkomstsida kan anföras, att inkomstberäkningarna synas
vara hållna i underkant. I själva verket ha ju de beräkningar, som högerpartiet
ansett berättigade, i stort sett slagit in. Jag hädades härför inte fullt
ett år sedan för att ha kommit med alldeles för sangviniska inkomstberäkningar,
och det gycklades mycket med högern, som »trodde sig kunna räkna säkrare»
än vad finansministern hade gjort.

Ja, det kanske var anspråksfullt, men icke förty kan jag i dag konstatera,
att de beräkningar, som från vår sida framfördes, stämde mycket bättre överens
med verkligheten än finansministerns. Man kan i detta sammanhang erinra om
den beräkning av den ekonomiska betydelsen av barnavdragens borttagande, som
finansministern envist hävdade tidigare och som mycket mycket dåligt stämmer
med den siffra han i dag kommer fram till. I fjol var herr Wigforss’ siffra
70 miljoner, i år är den 145 miljoner. Överväganden synas mig göra troligt
att inkomstutvecklingen går snabbare än propositionens finansplan förutsätter,
speciellt som denna icke räknar med den inkomsthöjande och därmed indirekt
skattehöjande effekten av de socialförmåner, som utgå i form av direkta bidrag.

Sammanräknar jag möjliga besparingar och troliga inkomstökningar, kommer
jag för min del till det resultatet att tillräckliga statsfinansiella skäl saknas
för de föreslagna skattehöjningarna, vilka således kunna och böra avvisas. Jag
erinrar om att finansministerns statsfinansiella grund även den bygger på förhållandevis
lösa antaganden om, som sagt, förhållandet mellan tidigare inkomstberäkningar
och det faktiska inkomstutfallet. Därtill kommer att finansministerns
bestämda och principiella avvisande av varje tanke på höjning av
de indirekta skatterna icke motiverats. Man kan enligt min mening överväga
en höjning av vissa lyxtullar, av beskattningen på umbärliga varor, och där
skulle man med förhållandevis små justeringar kunna nå icke obetydliga resultat,
både ur skattesynpunkt och ur ant!inflationsynpunkt.

Sammanlagt motsvarar inkomstökningen genom de föreslagna skatteskärpningarna
ungefär 5 procent av statens samlade inkomst. Man kan således med
viss rätt tala om en i högsta grad inskränkt statsfinansiell betydelse av dessa
skärpningar. Den samhällsekonomiska effekten däremot är av helt annan storleksordning.
Det är icke nödvändigt att här inlåta sig på något vidlyftigare teoretiskt
resonemang. Det räcker med att hänvisa till remissuttalandena, vari till
alldeles övervägande del i detta avseende anförts bestämda betänkligheter.
Visserligen kan man med olika metoder polemisera mot remissinstansernas uppfattningar
■— antingen sakligt, som finansministern gör i propositionen, eller

Forsta kammarens protokoll 7,947. Nr 17.

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
med förhållandevis billiga ordvändningar, vilket till både min förvåning och
min besvikelse skett i den offentliga diskussionen. Men ingen sådan polemik
kan trolla bort själva faktum, att myndigheter, sakkunniga och företrädare för
viktiga samhällsekonomiska intressen uttalat betänkligheter. Den politiska ledningen
har det politiska ansvaret, det är alldeles riktigt. Men borde icke själva
den samlade tyngden av i verklig mening sakkunnigas meningsyttringar kunnat
åvägabringa en ändrad inställning till en detalj i ett skatteförslag med den ringa
statsfinansiella betydelse, som skatteskärpningarna i själva verket ha? Även
den psykologiska effekten bland alla dem, som icke i organiserad form givit
sina meningar till känna, borde ha manat till försiktighet. Jag hänvisar till
utvecklingen då det gäller nysparande, till de tecken på olust bland betydande
grupper, som kommit till synes.

_ Den slutsats man är böjd att draga av den envishet, med vilken skatteskärpningarna
förfäktas, är, att deras verkliga syfte icke kan vara statsfinansiellt,
att det här mindre gäller att öka statens inkomster än att förändra •— om än
långsamt — själva samhällsformen.

Finansminister Wigforss är naturligtvis icke omedveten om att de föreslagna
skatteskärpningarna komma att få effekt på, som han själv säger, »det ekonomiska
livet, på produktionens utveckling och därmed på de inkomster och
den förmögenhet, varur skatterna skola betalas».

Emellertid företräder han den uppfattningen, att — jag citerar — »kravet
pa skälighet och rättvisa i skatternas fördelning mellan olika medborgargrupper
är så väsentligt, att det förefallit vara motiverat att taga det till utgångspunkt
vid behandlingen av skattefrågan». På enklare språk betyder detta helt
enkelt att finansministern obetingat ger fördelningssyftet i skattepolitiken företräde
framför tanken att göra skattepolitiken till ett led i en ekonomisk politik,
som syftar till välståndsökning för hela folket.

Emellertid är väl tiden just nu minst av allt lämplig för ett överbetonande
av inkomstfördelningsuppgiften. Vad landet nu behöver — med en i förhållande
till varutillgången uppenbart för stor penningtillgång ■—• är produktionsökning.
Enda vägen ur krisen är ökning av varutillgången. Produktionsstegringsuppgiften
måste alltså dominera. Finansministerns skatteförslag är i vissa
avseenden grundat på inflationskonjunkturen,. I denna centrala punkt förefaller
själva hans inställning vara oförenlig med en genomtänkt och effektiv
antiinflationspolitik.

Uppenbart har nysparandet genom blotta framläggandet av det socialdemokratiska
skatteförslaget påverkats i oförmånlig riktning. Ej heller på denna
punkt behövas några teoretiska resonemang. Det räcker att hänvisa till den påtagliga
verkligheten.

Mera i förbigående vill jag sätta ett frågetecken vid finansministerns påstående
att sparandet i högre inkomstgrupper skulle vara mer eller mindre
automatiskt, att inkomsten där skulle vara så stor att sparandet vore nödvändigt
helt enkelt därför att man icke kunde konsumera sin inkomst. Detta resonemang
har bara ett fel. Nuvarande och föreslaget skattesystem ser till att
något automatiskt sparande av detta slag knappast behöver befaras. Vad man
sparar av är nämligen icke den formella inkomsten utan den del av densamma
man får behålla, sedan fogden tagit sin del.

I realiteten innebär det nya skatteförslaget, att staten, d. v. s. de politiskt
makthavande, sätter en övre gräns för den enskildes sparande. Intill en viss
godtyckligt vald höjd är sparandet uppenbarligen samhällsnyttigt. Därutöver
blir det föremål för extra beskattning och åstadkommer, som man i motiveringen
för kvarlåtenskap sskatten antyder, en skuld till samhället.

Man skulle kunna fråga med vilken rätt man sätter denna gräns, som inne -

Tisdagen den 22 april 1947.

Nr 17.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeslcattningen m. m. (Forts.)
bär ett nytt ingripande i den enskildes livsföring från det allmännas sida. Man
skulle också kunna fråga: vilka ekonomiska skäl ha motiverat just den föreslagna
höjden? Av intresse för denna fråga är finansministerns motivering för
höjning av gränsen vid förmögenhetsbeskattningen från 20 000 till 30 000 kronor.
Denna höjning skall enligt propositionen ha gjorts skälig — jag citerar —
»med hänsyn till penningvärdets utveckling». Från den 19 november 1946, då
utredningens förslag framlades, till den 11 april 1947, alltså på icke fullt fem
månader, skulle penningvärdets förändringar motivera en förskjutning med 50
procent. Ja, herr talman, nog ha vi inflation, men att den var så kraftig visste
vi väl icke!

Naturligtvis är det icke enbart en människas ekonomiska behållning av arbetsinsatsen
eller risktagandet som driver henne till aktivitet. Mängder av
ovägbara element spela in. Härav kan man emellertid icke draga den slutsatsen,
att skattens höjd, d. v. s. vilken del av sin inkomst en människa får behålla,
skulle vara förhållandevis likgiltig. Fn för hög skatt skapar en känsla
av olust, till och med av vanmakt. Man får med rätt eller orätt föreställningen
att man arbetar förgäves. Detta måste varje skattelag stiftare ta hänsyn till.
Finansminister Wigforss tar enligt min mening icke denna hänsyn. Närmast
cyniskt förefaller hans resonemang, att om man ökar skatten för en person
med bundna utgifter, så tvingar man honom till nya insatser helt enkelt därför,
att man måste få större inkomster för att betala skatten. Lägger man sitt
resonemang så, förvandlar man människorna till skatteslavar. Det är väl ändå
inte meningen, även om det sedan lätt kan bli så.

Den sammanlagda effekten av de föreslagna skatteskärpningarna^ kommer
att påverka näringslivets struktur. Jag skall inte nu här närmare ingå på detta;
jag vill dock framhålla ett par synpunkter. Finansministern har genom.sin
polemik i propositionen icke kunnat dölja detta faktum, att just näringslivet
påverkas. För övrigt visa uttalanden om kommande specialutredningar, att han
själv icke längre är säker. Småföretagens konkurrenskraft med de större och
redan konsoliderade företagens minskar. Den hos nästan alla småföretagare inneboende
lusten att utvidga företaget, att modernisera, att göra det än, mera
effektivt för den viktiga samhällsekonomiska insats de små företagen fylla,
kommer att dämpas. Jag och mitt parti måste bestämt motsätta oss varje skattepolitik,
som oberättigat belastar samt hämmar småföretagsamheten — dels
med hänsyn till småföretagarnas berättigade krav på rättvisa, dels i vetskap
om denna företagsforms stora ekonomiska betydelse.

Nyföretagsamheten kommer också att hejdas genom skatteskärpningarna.

Sammanfattande kan sägas, att skatteskärpningarna kunna beräknas göra
svenskt näringsliv stelare, osmidigare, att de ytterligare öka det sterila skattetänkandet,
att de bromsa småföretagandet och nyföretagandet. Speciellt för
den vakna och initiativkraftiga ungdomen är detta senare allvarligt. Ungdomen
behöver möjligheter att göra en insats, svenskt näringsliv behöver ungdom. Fri
företagsamhet får icke bliva en rätt endast för dem, som redan äga företag.
Fri företagsamhet måste vara en stimulans och en rätt även för dem som vilja
skapa nytt.

Bolagsskattens höjd försvaras uppenbarligen med nuvarande situation inom
bolagen. Ingen kan väl utesluta möjligheten av en ny världsdepression. Vilken
konkurrenskraft få då våra svenska exportindustrier? .

På ett nästan överlägset sätt avfärdas tanken om bristande överensstämmelse
mellan den föreslagna kvarlåtenskapsskatten och svensk grundlags innersta
mening. Även med risk att bli utsatt för medlidsamma socialdemokratiska
kommentarer hävdar jag, att kvarlåtenskapsskatten är konfiskation och att
konfiskation icke är förenlig med do grunder, på vilka vårt rättssamhälle byg -

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
ger. Finansministern hänvisar i detta sammanhang till den vedertagna uppfattningen
om statens rätt att överbalansera en budget och ser däri en rätt för
staten att uttaga skatter, som äro större än behovet. Detta resonemang kan
gälla, men det gäller skatt på inkomst, icke konfiskation av sparmedel eller
annan egendom. Att man ett år tar ut större skatter på inkomsterna för att
senare kunna taga ut mindre, är en sak. Att åstadkomma en överbalanserad
budget genom att taga i anspråk enskilda människors egendom är en annan
sak. Överhuvud taget lida propositionens motiveringar på denna punkt av en
inre motsägelse. Principiellt förklaras att endast inkomstskatten får tjänstgöra
som budgetregulator. I själva verket använder finansministern bland annat
just kvarlåtenskapsskatten som budgetregulator. Utgiftssumman är given, inkomstskattesänkningarna
äro givna. Luckan fylls av skatteskärpningarna,
bland vilka just de skatter befinna sig, som enligt finansministerns egen uppfattning
icke få användas för att reglera budgeten.

Herr talman! Jag kommer till det resultatet, att skatteskärpningsprogrammet
är otillräckligt motiverat. Ordentliga utredningar om skärpningarnas samhällsekonomiska
effekt saknas. Förslaget har andra syften än dem, som böra
tillmätas skattepolitiken. Delar av förslaget förefalla oförenliga med vårt samhälles
rättsliga grund. I dessa ord kan jag sammanfatta min kritik, när jag
yrkar remiss till vederbörande utskott.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Skatteberedningens •förslag, som
utgör underlaget för den på riksdagens bord liggande proposition vi nu diskutera,
har åstadkommit meningsskiljaktigheter och mött ett motstånd, som icke
under lång tid har skådats i vårt land.

Detta kan inte ha sin orsak i att vårt folk inte vill påtaga sig de offer eller
bära de bördor, som äro erforderliga för att genomföra sociala välfärdsåtgärder,
för kulturell och materiell utveckling och för tryggandet av vår framtid. Under
krigsåren har vårt folk burit bördor av skilda slag utan att knota, och det
har inte heller tvekat att påtaga sig de kostnader, som fordras för åstadkommande
av en bättre och tryggare försörjning av de gamla, för åstadkommande
av bättre sjukvård eller stöd till det uppväxande släktet genom barnbidrag m. m.

Motståndet har berott på andra faktorer. En sådan är den föreslagna skärpningen
av skattetrycket på förmögenheterna i förening med en relativt hög inkomstbeskattning,
som framkallat farhågor och därav föranledd kritik. Man har
fruktat, att den skärpta förmögenhetsbeskattningen jämte införandet av kvarlåtenskapsskatten
kommer att undergräva viljan att spara och därmed möjligheterna
att nybilda det kapital, som är oundgängligt för näringslivets utveckling.

Redan vid starten av denna utredning satte sig, kan man säga, finansministern
i en oförmånlig utgångsställning. Han gjorde sig nämligen själv till ordförande
i den skatteberedning. som skulle utreda skattefrågan, och därmed band
han sig själv och fick inte den handlingsfrihet som hade varit behövlig för att
bedöma skatteförslaget i förhållande till de olika yttranden som inkommo över
detsamma. Finansministern har därefter envist hållit fast vid sitt eget förslag.
Jag vet inte, om orsaken härtill har varit den, att han ansåg detta förslags
genomförande vara nödvändigt för att omskapa samhället, tv finansministern
kunde väl inte tro att det var nödvändigt att lägga fram ett förslag, som mötte
ett sådant motstånd och en sådan kritik, endast för att tillgodose vårt samhälles
nuvarande ekonomiska behov. Ha vi gått igenom kristidens påfrestningar med
alla de utgifter, som varit förenade därmed, och med skatter kunnat åstadkomma
de statliga inkomster som erfordrats — låt vara att tidigare en del medel
anskaffats genom upplåning och att det först på senare tid blivit jämvikt
därvidlag — så hade det, menar jag, varit möjligt att åstadkomma ett skatte -

Tisdagen den 22 april 1947.

Nr 17.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
förslag, som icke hade behövt möta ett sådant motstånd som det föreliggande
förslaget och som ändå hade gett de lägre inkomsttagarna en betydande och
nödvändig skattelättnad.

Härtill kommer naturligtvis att finansministern, därigenom att han kommit
med förslaget om den nya kvarlåtenskapsskatten, vilken inte står i överensstämmelse
med hävdvunna principer i vårt land, mött ytterligare motstånd, icke
minst därför att en mycket olycklig motivering har presterats för detta förslag.
Jag syftar på den motiveringen att man har sagt, att när en person avlider och
efterlämnar förmögenhet, har en skuld till staten uppkommit, som skall gäldas
ur hans förmögenhet. Denna motivering har i vida kretsar hos vårt folk framkallat
missnöje och förvåning. Man kan inte förstå, att en person, som varit sparsam
och omtänksam och velat lämna något efter sig i arv åt sina barn, därigenom
att han sparat skulle ha ådragit sig en skuld till det allmänna. Man frestas.
nästan att citera Johan Henrik Kellgrens ord i den bekanta dikten »Dumboms
leverne»: »En hans finansplan, väl förtjänt att nämnas för sin nyhets
skull», nämligen: »Ju mer man länar, dess mer man sätter sig i skuld.» Om
man travesterar detta, skulle man väl få säga i fråga om den föreslagna skatten,
att »ju mer man sparar, dess mera ökar man sin skuld»!

Hela denna uppfattning om att medborgaren sätter sig i skuld till staten ha
vi svårt att förstå. Vi kunna förstå, när staten tar ut skatt för samhälleliga behov,
men att de medborgare, som med sparsamhet, energi och uppoffring förmå
åstadkomma ett visst samlat kapital, därigenom skulle ha ådragit sig en skuld
till staten, det torde vara ganska, svårt att göra klart för dem.

Sällan har ett förslag från en statlig utredningskommitté mötts av en så stark
och enhällig kritik från remissinstanserna som detta förslag. Praktiskt taget
alla dessa ha haft mer eller mindre starka invändningar att göra. Kritiken har
ingalunda kommit endast från borgerligt håll. Bland dem som avstyrkt skatteförslaget
befinna sig många av finansministerns egna partivänner, t. ex. överståthållaren
och flera landshövdingar. Även Kooperativa förbundet, vars medlemmar
till övervägande del torde vara politiskt mantalsskrivna inom det socialdemokratiska
partiet, har gått emot förslaget, och näringslivets organisationer
ha ju ansett, att de föreslagna skatterna skulle komma att skadligt motverka utvecklingen
inom näringslivet.

Trots att många framstående män inom det socialdemokratiska partiet kritiserat
skatteförslaget i den offentliga debatten, synes finansministern ändå ha
tillmätt denna kritik ytterst ringa vikt. Tydligen har han dock till slut kommit
på andra tankar, ty han har ju i propositionen i viss mån retirerat från
den ställning, som han intagit i utredningsförslaget. Den proposition i skattefrågan,
som nu ligger på riksdagens bord, innebär nämligen i jämförelse med
det förslag, som kom från beredningen, vissa förbättringar. Det är uppenbart
att kritiken dock till slut gjort verkan och att det måste vara så att förbättringarna
i propositionen bero på denna kritik och inte på herr Wigforss egen
vilja.

Först noterar man med tillfredsställelse att lättnaderna i fråga om inkomstskatten
belöpa sig till omkring 360 miljoner kronor mer än vad som var förutsättningen
för kommittéförslaget. Ännu i december månad förra året ansåg
finansministern, att dessa lättnader borde stanna vid halva denna summa;
minskningen åstadkoms genom att finansministern räknar med en uttagningsprocent
av 100 i stället för 110. Detta kan man ju med tillfredsställelse konstatera.

I fråga om förmögenhetsbeskattningen höjes gränsen för den skattepliktiga
förmögenheten från 20 000 till 30 000 kronor och i fråga om kvarlåtenskapsskatten
från 25 000 till 30 000 kronor. Den högsta procentsatsen i skiktskalan

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

Kungl. proposition ang. omläggning av stat sbeskattning en m. m. (Forts.)
för den sistnämnda liar ju också sänkts från 60 till 50, allt i jämförelse med beredningens
förslag. Dessutom införes provisoriskt en spärregel, så att statsskatt
och kommunalskatt tillsammans icke skola få överstiga 80 procent av inkomsten.
Härtill komma en del smärre justeringar på vissa punkter.

Även om man i och för sig kan hälsa de gjorda förbättringarna med tillfredsställelse,
ha de ingalunda brutit udden av de väsentligaste invändningarna mot
skatteberedningens förslag.

Även i övrigt kan på flera punkter kritik riktas emot propositionen. Det
måste sålunda anses anmärkningsvärt, att finansministern icke presenterar någon
noggrant genomförd beräkning av statens utgifter och inkomster i relation
till nationalinkomsten för de närmaste åren, inte ens för nästa budgetår. Den
finansplan finansministern lade fram för förra årets riksdag, kan icke ge tillräcklig
vägledning härvidlag, då förutsättningarna för densamma, bland annat
genom den ekonomiska utvecklingen, förskjutits. Det finns därför intet tillförlitligt
material för bedömandet av skatteunderlagets storlek och av hur högt
skattetrycket i sin helhet behöver vara, och detta borde ju vara den väsentligaste
delen av hela skatteproblemet. Man frestas att dra den slutsatsen, att
frågan^om skattetryck och möjliga skattelättnader är en underordnad fråga för
herr Wigforss och att det väsentliga för honom är att genom skattepolitiken
åstadkomma en utjämning av inkomster och förmögenheter. Men frågan om
samhällets ekonomiska organisation borde väl ändå dryftas i andra Sammanhang
än genom skattepolitiken.

De lättnader i inkomstbeskattningen, som föreslås i propositionen, äro välmotiverade
och välkomna. Det är en riktig princip, att lättnader i första rummet
böra komma dem till del som ha låga inkomster och stor försörjningsbörda.
Om förslaget genomföres, blir det skattelättnader för familjer med ända upp
till 25 000 kronors inkomst och för ensamstående med upp till 10 000 kronors
inkomst. Det är glädjande att skattesänkningen kunnat bli så omfattande, att
den stora massan av vårt folk blir delaktig av densamma. Sänkningen är dock
trots allt relativt ringa, men detta sammanhänger ju med att statens utgifter
ökats väsentligt under senare år, icke minst genom de stora sociala reformer
som beslutats och varom allmän enighet rått. Har man accepterat reformerna,
måste man också acceptera deras ekonomiska konsekvenser.

För större inkomsttagare inträder däremot en skatteskärpning. Givetvis hade
det varit önskvärt, att man kunnat genomföra en sänkning för alla skattebetalare,
men förutsättningar härför torde icke föreligga, i varje fall icke för närvarande,
om man — som jag anser riktigt — skall bereda de mindre inkomsttagarna
lättnader i första hand. Skulle det statsfinansiella läget framdeles
medge skattelättnader även för större inkomsttagare, bör detta givetvis ske.

Om det statsfinansiella läget fordrar detta, är det principiellt berättigat att
kräva en högre tribut i skattehänseende även av de större förmögenheterna.
Så långt är jag villig att ge finansministern rätt i fråga om avvägningen av
beskattningen. Men på detta område bör man gå fram på ett sådant sätt att
icke sparsamhetsviljan och produktionen taga skada därav. Om skattebördan
för starkt förskjutes från inkomsterna till förmögenheterna, kan det uppstå stora
svårigheter för näringslivet likaväl som för den enskilde skattbetalaren. Om
inkomstskatten samtidigt i sig själv är hög, skärpas dessa svårigheter ytterligare.
Den starka kritik, som riktats mot skatteberedningens förslag, härleder
sig just ur dessa omständigheter. Man befarar att det starkt ökade skattetrycket
kommer att medföra stagnation inom näringslivet med minskad nationalinkomst
som följd. Grunden för vårt ekonomiska framåtskridande skulle således löpa
risk för att avsevärt försvagas.

Dessa farhågor tillmäter finansministern intet värde. Han anser att kritiken

Tisdagen den 22 april 1947.

Nr 17.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
varken bevisat att så kommer att ske eller att den ens redovisat några bärande
skäl för en sådan uppfattning. Men sunda förnuftet borde ju säga att dessa
farhågor äro berättigade, även om någon direkt bevisning inte presterats. Herr
Wigforss lär väl inte heller kunna bevisa, att en skärpning av förmögenhetsskatten
inte kommer att få någon betydelse i de nämnda avseendena.

Den del av beredningens skatteförslag, som ådragit sig den skarpaste kritiken,
är förslaget om en särskild kvarlåtenskapsskatt. På denna punkt är herr
Wigforss ståndaktig. Han viker inte från sin ståndpunkt i den nu föreslagna
propositionen, även om han gjort vissa uppmjukningar i beredningens förslag.
Den principiella kritiken mot förslaget vill herr Wigforss inte taga någon som
helst hänsyn till. Att en kvarlåtenskapsskatt skulle vara stötande för rättskänslan,
kan eller vill herr Wigforss inte förstå. Han medger visserligen, att
skatteskalorna i vissa led få direkt konfiskatorisk verkan, men han förklarar,
att detta betyder föga, eftersom tämligen få förmögenhetsägare drabbas därav,
och att kvarlåtenskapsskatten är ringa i förhållande till den årliga förmögenhetstillväxten.
Herr Wigforss har tydligen ingen känsla för att rättssäkerheten
måste vara lika för alla. Då statens intäkter av kvarlåtenskapsskatten bli
ytterst ringa, kan det bärande motivet för dess införande inte vara att skaffa
medel för att bestrida statens utgifter, utan syftet måste vara ett annat.

Att finansministern eftersträvar en kraftig utjämning av inkomster och
förmögenheter är tydligt, men kanske han också har andra syftemål i sikte.
Det är kanske hans mening att via skattevägen söka genomföra en annan samhällsordning
här i landet. Skulle så vara fallet, bör en så viktig och för hela
samhället genomgripande fråga icke lösas på omvägen över skattelagstiftningen.
Det svenska folket bör direkt få taga ställning till om det vill ha en socialistisk
produktionsordning eller ett fritt näringsliv.

Spörsmålet om syftet med förslaget behandlas såsom jag tidigare nämnt i
remissyttranden av personer såväl inom näringslivet som inom administrationen,
vilka stå finansministern mycket nära. Jag tillåter mig att återge innehållet
i denna del av ett yttrande, som har avgivits av landshövdingen i Gävleborgs
län, som tillika är en inflytelserik ledamot av denna kammare. Han
säger: beskattningsinstrumentet kan begagnas i olika syften, bland vilka i
detta sammanhang framträda tre: det renodlat statsfinansiella, att bereda budgeten
ett visst intäktsbelopp: det penningpolitiska, nu aktualiserat i programmet
sterilisering av köpkraft; det socialekonomiska, att framkalla eller befrämja
en omvandling av samhällets sociala struktur genom en omfördelning
av inkomst eller av förmögenhet. Skatteberedningens förslag är av natur att
aktualisera det tredje av dessa syften, ehuru därom knappast förekommer
något i dess betänkande.

Det är ganska betecknande att en så klarsynt person, som bör känna dessa
förhållanden väl, likväl yttrar sig på ett sådant sätt. Man kan inte helt negligera
ett dylikt uttalande, och inte heller kan man ge det sken av att det inte
skulle vara ett objektivt omdöme om det föreliggande förslaget.

De skäl, som anförts mot kvarlåtenskapsskatten, kvarstå med oförminskad
bärkraft. Den skulle bland annat komma att verka mycket orättvist i praktiskt
hänseende. Fn familj, som investerar sin förmögenhet helt eller delvis i. barnens
utbildning för att de genom denna skola kunna erhålla goda anställningar
i allmän eller enskild tjänst, slipper mycket lindrigt undan denna beskattning
eller drabbas kanske icke alls, medan en annan familj, som vill lämna sin
förmögenhet i arv åt barnen för att dessa skola finna sin utkomst som egna
företagare inom det fria näringslivet, drabbas mycket hårt. Människornas
skötsamhet och duglighet äro också mycket olika. En person är sparsam och
söker ständigt utöka sina förmögenhctstillgångar. Han får betala icke oväsent -

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

. Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
liga belopp i förmögenhetsskatt, om förmögenheten ökar, och vid hans bortgång
kommer kvarlåtenskapsskatt att utgå. En annan är slösaktig och tänker
inte alls pa att ekonomiskt gardera sig för framtiden. Han lever upp siina
inkomster utan att spara nagot och slipper således både förmögenhets- och
kvarlatenskapsskatt. Om de sparsamma veta med sig*, att ökad inkomst och
ökad kapitalbildning komma staten till godo i stor utsträckning och icke
-resultera i nämnvärt förbättrad ekonomisk ställning för dem själva, så måste
lusten att göra sitt yttersta i arbetet och viljan att lägga undan sparmedel
undergrävas.

Om detta borde det, t5mker man. väl inte kunna råda mer än en mening.
Men herr Wigforss deklarerar en rakt motsatt uppfattning och menar, att
människorna komma att ta ut sina krafter för att öka sina inkomster för
barnens uppfostran o. d. ifall beskattningen är hög. Denna skulle således vara
en drivfjäder till ökad inkomstbildning. Vad skall man kalla en sådan uppfattning?
Uttrycket opsykologisk ligger nära till hands.

De höga skatterna måste dessutom leda till att företagare investera så
mycket som möjligt i företagen eller taga ut sina inkomster på ett sådant sätt
att inkomsterna bli fria från skatt. Man kan säga att det blir ett skattetänkande.
Vid planläggningar, som de utföra, företag, som de sätta i gång, eller utvidgningar
komma de att först överväga, hur hög skatten blir, om det blir någon
vinst, eller förmögenheten ökas. Ett sadant- skattetänkande bör ,]u om möjligt
undvikas, eftersom det ju utgör ett hinder för samhällets ekonomiska utveckling.
Och kanske mången gång inkomsterna komma att användas på ett
sätt som va.rken från samhällets eller den enskildes synpunkt kan vara förmånligt.

Saväl praktiskt som även rent tekniskt skulle det i många fail innebära
stora svårigheter att betala kvarlatenskapsskatt. Detta gäller särskilt för jordbruket,
som i regel har jämförelsevis stort kapital investerat i byggnader och
maskiner. Då det således i regel har ont om mera likvida tillgångar, skulle
det sannolikt i vissa fall bli omöjligt att betala kvarlåtenskapsskatt utan att
lana upp pengar, och det skulle ju vara att skapa alldeles orimliga förhållanden.

Kvarlåtenskapsskatten strider även mot vår rättsuppfattning, är praktiskt
otymplig och behövs icke. för att täcka statens utgifter, och den kommer säkerbgen
att. verka mycket ojämnt. Slutsatsen kan icke bil annan än att förslaget
därom ej bör bifallas. Någon höjning av uttagningsprocenten för inkomstskatten
behöver för den skull ingalunda ske.

Även mot höjningen av bo.lagsbeskattningen har riktats kritik. Det ligger
mycket berättigat i denna kritik, men skälen för eu höjning ha ändå kanske
ett visst berättigande, något som jag nu inte skall gå närmare in på.

oJag hälsar med tillfredsställelse att de skattefria avdragen för barnen föreslås
avvecklade och ersatta med kontanta barnbidrag. Denna reform kommer
att bli till stort gagn för barnfamiljer med begränsade inkomster, som inte
haft möjlighet att utnyttja avdragen i tillräcklig utsträckning eller inte alls.

Däremot kan det parti jag representerar icke vara tillfredsställt med att dyrortsgrupperingen
av de skattefria avdragen bibehålies. Den motivering som
finansministern anför för dyrortsgrupperingens fortbestånd i detta avseende
är icke bärande. Skattebetalarna inom de högre dyrortsgrupperna ha som
regel erhållit kompensation för de högre levnadskostnaderna genom högre
inkomster. Någon anledning att lämna dubbel kompensation även genom högre
skatteavdrag kan därför inte finnas.

Till sist vill jag framhålla, att det parti jag tillhör är berett att medverka
till en sadan skattepolitik, att statens nödvändiga utgifter kunna täckas, sär -

Tisdagen den 22 april 1947.

Nr 17.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskatlningen m. m. (Forts.)
skilt då med tanke på att staten bör bereda medborgarna en god social omvårdnad.
Vi vilja också medverka till att skattebördan fördelas rättvist, men
vi måste motsätta oss sådana skattereformer, som äga helt andra syften och
vilkas genomförande skulle kunna verka hämmande på det ekonomiska framåtskridandet.

Herr öhman: Herr talman! När man lyssnar till de borgerliga partiledarnas
deklarationer i denna debatt och jämför dem med den larmande presspropaganda,
som förts mot det planerade skatteförslaget under de senaste månaderna,
kan man inte undgå att lägga märke till en ganska påtaglig skillnad. Det är
betydligt större moderation i den kritik, som här har utvecklats, än den som
vi ha vant oss att läsa i den press som företräder den borgerliga oppositionen.
När jag till en början hörde herr Elon Andersson, fick jag nästan den känslan,
att han med tämligen stor tillfredsställelse inkasserade det förslag, som nu
ligger på riksdagens bord. Jag fick delvis samma intryck i början av^herr
Domös anförande, men efter en stund kom det ju fram, att vad man på det
hållet hälsade med tillfredsställelse var bara de skattesänkningar, som föreslås
för vissa grupper, under det att man däremot motsätter sig vafje höjning
av skatterna för andra.

Den borgerliga oppositionen saknar enligt mitt sätt att se alltjämt ett hållbart
alternativ till skatteberedningens förslag, som i huvudsak ligger till grund
för den proposition som nu är föremål för remiss. Från de borgerligas sida
nöjer man sig i stort sett med att i huvudsakligen allmänna ordalag förorda
skattesänkningar för alla, men hur i så fall de beslutade socialreformerna skola
finansieras, bekymrar däremot inte den borgerliga oppositionen ett dyft, trots
att de borgerliga voro mycket stora reformvänner åtminstone i tal och skrift
under den senaste valrörelsen.

Jag måste säga att regeringen däremot har klart och otvetydigt sagt ifrån
att detta skatteprogram är nödvändigt, ty staten behöver större skatteintäkter
nu än före kriget för att kunna fullfölja det reformprogram, som riksdagen
delvis har beslutat, och i finansministerns proposition framföres dessutom den
meningen, att skattepolitiken bör vara ett instrument för att åstadkomma en
inkomstutjämning. Regeringen har alltså tämligen klart redovisat sina syften,
och talet från borgerligt håll om att mer eller mindre lömska socialiseringsplaner
skulle dölja sig i skatteförslaget saknar ju varje verkligt underlag.

Det kommunistiska partiet, som jag företräder, har medverkat vid utformningen
av skatteberedningens förslag, och vi ha endast på en punkt anfört ett
säryrkande, nämligen i fråga om engångsskatten på de stora förmögenheterna.
Att det kommunistiska partiet intar en positiv ställning till det föreliggande
skatteförslaget, betyder emellertid inte att vi i och med detta förslags genomförande
anse, att allt är fixt och färdigt, ty vi ha den ståndpunkten, att man
inte gärna kan utforma en skattepolitik, som motsvarar vårt nuvarande samhälles
krav och behov, utan att ställa in skattefrågan i dess sammanhang med
hela den ekonomiska politik som statsmakterna måste föra. Om man diskuterar
skattefrågan isolerat, uppnår man ett mycket begränsat resultat, och
någonting som skulle göra skäl för benämningen »ekonomisk och social rättvisa»
kan man icke uppnå enbart med skattepolitikens hjälp. Ty skattepolitiken
rör sig ju endast om fördelningen av statsutgifternas börda mellan de olika
inkomsttagarna, men genom detta fördelningsproblem löses i själva verket
icke de samhällsekonomiska frågor som alltmer pocka på sin lösning. T varje
fall löser man därmed inte huvudproblemet, som ju är att utnyttja våra produktiva
resurser, vår teknik och vår vetenskap, så att hela folkets materiella
och kulturella standard väsentligen kan höjas. Huvudfrågan i den ekonomiska

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

Ifungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
politiken, av vilken skattefrågan för närvarande är en mycket betydande del.
är enligt den mening vi företräda inte att åstadkomma inkomstutjämning i
och för sig utan en planerad behovsproduktion, eu stegring av produktiviteten
i samhället och ett sådant äganderättsförhållande till avgörande produktionsmedel,
som garanterar höjd standard för den överväldigande majoriteten av
landets folk. För att uppnå detta fordras emellertid en annan ekonomisk och
social ordning än den vi ha för närvarande.

I ett modernt samhälle, organiserat så att våra samlade resurser utnyttjas
för att främja folkets behov och inte monopolkapitalets vinstintresse, skulle
skattefrågan komma att spela en mycket underordnad roll. Det är ju i’och för
sig ett tämligen, jag vill nästan säga onormalt förhållande, att som nu är fallet
ungefär (BO procent av statens utgifter skola finansieras skattevägen och
endast omkring 20 procent skola komma på annat sätt. Förhållandet borde väl
närmast vara omvänt, så att kanske 80 procent av statsinkomsterna skulle komma
från den produktiva verksamheten och de återstående procenten skattevägen.
^ Jag tror att vi om vi organiserade vårt samhälle på det sättet, skulle vi
också kunna tillfredsställa både högerns och folkpartiets krav på skattesänkning
för alla. Men det förutsätter att vissa medborgargrupper här i landet få
uppge sin nuvarande priviligierade ställning. Det förutsätter nationalisering av
naturrikedomarna, av den monopoliserade storindustrien, av försäkringsväsendet,
av bankerna o. s. v. Om en sådan politik genomföres, vilket ju förövrigt förutsattes
i arbetarrörelsens efterkrigsprogram, behöva vi inte diskutera så mycket
om skatteavvägningen. Då bli skatterna endast ett komplement, med vilkas
hjälp statsmakterna kunna reglera den samhällsekonomiska balans, varom man
från borgerligt håll liar talat så mycket under den senaste tiden. Jag har
emellertid för närvarande ingen förhoppning att vinna vare sig regeringspartiet
eller de partier, som nu klaga värst över skattetrycket, för så resoluta
ingripanden som jag här antytt, och därför måste vi tills vidare syssla med
skattepolitikens utformning på det gamla och enligt mitt sätt att se något förlegade
sättet.

_ Man har ju i skattedobatten — även här i dag —- talat en del om nödvändigheten
av en rättvis beskattning, men jag har förgäves både i pressen och
på möten sökt finna en definition på vad man i det fallet anser är rättvist. En
sådan definition har ännu ingen kunnat ge helt enkelt därför att om man talar
om rättvisa i detta sammanhang förfaller man bara till innehållslöst frassvarveri.
Frågan om skattetrycket tillhör inte de moraliska kategorierna och kan
därför inte bedömas utifrån några moraliska synpunkter, utan det är en materiell
företeelse, som med större eller mindre tyngd drabbar alla medborgare i
samhället.

Men jag måste understryka, att om någon samhällsgrupp verkligen har fog
för sin klagan över skattebördan, är det ändå de små inkomsttagarna, arbetarklassen
och med denna i inkomstavseende jämställda folkgrupper. Under krigsåren
har ju den förda skattepolitiken framför allt drabbat dessa mindre inkomsttagare,
och vi kunna icke ta ställning till framtidens skattepolitik utan
att också ta hänsyn till de senaste årens skattepolitik. Såväl de direkta som de
indirekta skatterna ha drabbat framför allt de små inkomsttagarna. Jag ber
härvidlag att få hänvisa till den undersökning om skattetrycket, som publicerades
som bilaga till 1944 års statsverksproposition. Där kom man till det resultatet
beträffande den indirekta beskattningen, att denna drabbade gift person
med ett barn med icke mindre än 14,1 procent av inkomsten, om denna uppgick
till 1 300 kronor, och med 10,1 procent, om nettoinkomsten var 4 000 kronor.
En som hade en nettoinkomst på 30 000 kronor slapp däremot undan med
endast 3,8 procent av sin inkomst i indirekt skatt, och för dem som hade lyckan

Tisdagen den 22 april 1947.

Nr 17.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
att få en nettoinkomst på 100 000 kronor sjönk den indirekta skattens andel
till endast 1,4 procent. Siffrorna visa, att den indirekta skatten framför allt
drabbar dem som ha det svårast med sin utkomst i samhället. Samma tendens
i skattetrycket har gjort sig gällande under krigsåren också när det gällt den
direkta beskattningen. Av den beräkning, som nu har utförts av skatteberedningen
angående skattetrycket åren 1939—1945, framgår att en inkomsttagare
med 2 000 kronor i årsinkomst har under dessa år fått vidkännas en skattestegring
med icke mindre än 101,5 procent. De, som haft 4 000 kronor i årsinkomst,
ha fått vidkännas en skattestegring under samma tid på 156,2 procent,
men för de verkligt stora inkomsttagarna, sådana som ha haft en årsinkomst
på 200 000 kronor, uppgår stegringen bara till 100,9 procent om man jämför
åren 1939 och 1945. Och om man tar hänsyn till den försämring av penningvärdet,
som skett, blir ju snedbelastningen i skattetrycket till de mindre inkomsttagarnas
nackdel ännu mera påtaglig.

Man upptäcker för övrigt samma tendens att klämma åt de mindre bärkraftiga
till förmån för de kapitalstarka, när man tittar på förmögenhetsskatten.
[Aven här ha de mindre fått den största skattestegringen. Enligt skatteberedningens
utredning har sålunda skattebördan för förmögenheter under 10 000
kronor ökat med 150 procent från 1936 till 1943, under det att de verkligt
stora förmögenheterna, sådana som ligga på 5 000 000-strecket, ha sluppit undan
med en skattehöjning på endast 13,7 procent.

Det är således uppenbart, att skattepolitikens hittillsvarande utformning har
tagit sikte på att lasta över de tyngsta bördorna på de befolkningsgrupper, som
äro de minst bärkraftiga, under det att de stora inkomsttagarna, de stora förmögenheterna
och aktiebolagen däremot ha sluppit alldeles för lindrigt undan
skattetrycket. Det är inte minst därför som man har anledning att med tillfredsställelse
hälsa, att enligt regeringens förslag nu en viss omfördelning skall
genomföras till de mindre inkomsttagarnas fördel och på bekostnad av de stora
inkomsterna, de stora förmögenheterna och kvarlåtenskaperna.

Nu hävdar man från den borgerliga oppositionens sida, framför allt från högern
och folkpartiet, att den föreslagna aktiebolagsbeskattningen skulle verka
ödeläggande på praktiskt taget all företagsamhet här i landet, på konsolideringen
och utbyggnaden av redan förefintliga företag o. s. v. Jag maste verkligen
säga, att hela detta resonemang nog i allmänhet måste karakteriseras som
löst prat utan verkligt underlag. I regeringens förslag beräknas ökningen av
aktiebolagsskatten ge 80 miljoner kronor om året, en utgiftssumma, som mycket
väl ryms inom de redovisade vinstmarginalerna. Man har från reservanternas
sida i skatteberedningen hävdat den meningen, att den höjning i aktiebolagsskatten,
som skett under krigsåren, är så betydande, att någon ytterligare
höjning nu inte är möjlig. Denna ståndpunkt saknar liksom det mesta av vad
oppositionen har anfört i dessa frågor också sakligt hållbart underlag. Jag vill
i det sammanhanget hänvisa till de uppgifter, som lämnats av industriens utredningsinstitut
angående inkomster och investeringar inom den svenska industrien
under åren 1937—1944. Av denna utredning framgår, att de undersökta företagen
år 1937 lämnade en vinst efter beskattningen på 121,8 miljoner kronor,
och år 1944 hade vinstsumman, fortfarande efter det att beskattningen var
gjord, stigit till 132,5 miljoner kronor, således en ganska betydande vinstökning
trots den höjning av aktiebolagsskatterna, som ägt rum under krigsårenoch
som enligt oppositionens mening skulle markera maximum av vad som vore
möjligt att ta in den vägen. Till dessa uppgifter bär också fogas, att dessa
företags fonderingar under samma tid ökade från 43 till över 48 miljoner kronor.
och ändå voro investeringarna minst lika stora som under 1930-talets högkonjunktur.

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)

Dessutom skola vi inte glömma bort den fria avskrivningsrätt, som aktiebolagen
erhöllo 1938. Den har givit dem den bästa tänkbara säkerhetsventil
för att skydda sina konsolideringssträvanden, och dessutom är den ett alldeles
utomordentligt gömställe för vinster, som bolagen icke anse opportunt att offentligen
redovisa.

Lägger man så slutligen därtill det förhållandet, att aktiebolagen genom införandet
av källskatten innevarande år fingo sina skattereserver disponibla —
skattereserverna uppskattas till mellan 600 och 700 miljoner kronor — så är
det klart, att den föreslagna höjningen av bolagsskatten inte kan anses för hög
utan snarare motsatsen. Det är ju så, att enbart de under 1945 och 1946 fonderade
skattemedlen räcka i åtta år till att betala den nu föreslagna skattehöjningen
för aktiebolagen.

Frågan om förmögenhetsskatten, som har spelat cn väldig roll i pressdebatten,
borde väl egentligen numera vara förd ut ur stridslinjen, då regeringen i
sin proposition har varit sa pass tillmötesgående att den föreslår lägre skatt på
alla förmögenheter upp till 100 000 kronor än vad de borgerliga reservanterna
i skatteberedningen påyrkat. Därtill kommer, att skillnaden mellan regeringens
skatteförslag och reservanternas är tämligen obetydlig ända upp till 300 000-kronorsgränsen. Då antalet förmögenhetsägare med över 300 000 kronor endast
uppgår till summa summarum 7 000 personer i detta land, borde väl, tycker jag,
mte ens folkpartiet finna någon särskild anledning att slå vakt om detta lilla
skikt av förmögenhetsägare, som inte ens med bästa vilja i världen kunna hänföras
till småspararnas kategori.

Kvarlatenskapsskatten har ju fått tjänstgöra som det grova slagträet i den
borgerliga propagandan mot arbetarpartiernas skatteförslag. Att härvidlag den
grövsta demagogi och de mest uppenbara förvanskningar av skattens syfte och
inverkan på den ekonomiska utvecklingen tagits i bruk är bara ett av uttrycken
för den försimpling av de politiska stridsmetoderna, som den borgerliga onnositionen
har förfallit till.

Nu föreslås emellertid i propositionen, att gränsen för kvarlåtenskapsskattens
verkan skall höjas till 30 000 kronor, ett förslag, som vi från kommunistiskt
håll hälsa med den största tillfredsställelse. Ty genom denna höjning av gränsen
kan man nog i allmänhet anse, att ingen kvarlåtenskap, som uppstått genom
eget arbete och sparande, kommer att beskattas. Däremot anse vi, att kvarlåtenskapsskatt
pa de stora arven, som inte äro resultatet av sparande utan av
spekulation och oskäliga företagarvinster, är ett allmänt samhällsintresse. Propositionens
förslag innebär ju, att över hälften av de 40 miljoner kronor, som
skatten beräknas skola ge, kommer att uttas från kvarlåtenskap på.över 500 000
kronor, och det förslaget anse vi vara av den art, att man icke ur några hållbara
synpunkter har anledning att gå emot detsamma. Det kommer alltså att få
odelat stöd från kommunisternas sida.

Den borgerliga oppositionens tal om att kvarlåtenskapsskatten skulle undergräva
kapitalbildningen och verka menligt på den ekonomiska utvecklingen har
jag- verkligen svart för att kunna tillmäta någon allvarlig betydelse. Jag vill
i det sammanhanget bara hänvisa till att under de senaste åren ha de stora
förmögenheterna ökat med icke mindre än 1 800 miljoner kronor om året. Om
nu 40 miljoner om året av denna förmögenhetsökning överföres från de enskilda
till det allmänna, så återstår det ju ändå en försvarlig privat kapitalökning på
1 760 miljoner kronor om året, odh det borde verkligen räcka en god stund och
borde också kunna tillfredsställa de högst ställda anspråk från de borgerligas
sida.

När politikerna från borgerligt håll gå till storms emot kvarlåtenskapsskatten,
har man en bestämd känsla av att det inte alls är det allmännas intressen

Tisdagen den 22 april 1947.

Nr 17.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
de tjäna, utan de dra i fält för att skydda ett litet fåtals ekonomiska och sociala
privilegier.

Som jag inledningsvis nämnde liar det från kommunistiskt håll i skatteberedningen
framförts förslag om att en engångsskatt uttas på stora förmögenheter
i enlighet med de principiella uttalanden i saken, som gjordes av samtliga partier
år 1940. Detta förslag från vår sida har inte beaktats av skatteberedningens
majoritet och inte heller av finansministern i den föreliggande propositionen.
Vi kunna emellertid inte finna, att de skäl, som anförts emot vårt förslag
-— skäl som huvudsakligen sagts vara av teknisk natur — äro hållbara, och
därför komma vi också från vårt partis sida att vidhålla förslaget om en uttagning
av en engångsskatt på de stora fömögenheterna. Vi anse det nämligen
inte mer än rimligt, att de stora inkomsttagarna och förmögenhetsägarna, som
fått 6 ä 7 miljarder kronor i redovisad nettovinst på krigsåren, återbetala några
miljoner kronor till folket och staten i form av en engångsskatt i enlighet med
de normer, som vi reservationsvis ha framfört i skatteberedningen.

Det förslag, som regeringen nu framlägger och som kompletterar skattepropositionen,
nämligen förslaget om att införa allmänna barnbidrag på 260 kronor
om året per barn, är ju enbart att hälsa med den största tillfredsställelse,
då det dels innebär en välkommen lättnad för de stora barnfamiljerna med små
inkomster, dels samtidigt — och det lägger jag den icke minsta vikten vid ■—•
innebär ett principiellt erkännande från statens sida av samhällets ansvar för
barnens vård och uppfostran, en ståndpunkt, som för övrigt sammanfaller med
det förslag, som tidigare i motion framförts från kommunistiskt håll här i riksdagen.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja som allmänt omdöme om den föreliggande
propositionen säga, att den utan tvivel innebär ett steg framåt. De skattelättnader,
som föreslås för mindre inkomsttagare, äro ett steg i rätt riktning,
men de få självfallet inte betraktas som någon slutpunkt. Också de nu föreslagna
skatterna drabba arbetarna och med dem jämställda i alltför hög grad. Den
förändring i uttagningsprocenten, som finansminister Wigforss förutsätter i
propositionen, har naturligtvis icke bara en sida. Den ytterligare skattelättnad,
som framkommer enligt denna metod, faller ju till oproportionerligt stor del på
de stora inkomsttagarna. Det kan därför diskuteras, om inte en ytterligare
skattesänkning för de små inkomsttagarna borde åstadkommas exempelvis
genom en ytterligare höjning av ortsbidragen.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Skattediskussionen
har pågått så länge, att det är ganska svårt att i densamma komma
med några nya synpunkter. När nu representanter för alla de fyra, mer eller
mindre välvilliga oppositionspartierna ha haft ordet, kan det kanske i alla
fall tillåtas, att även regeringspartiet säger ett ord, utan att jag har den
ringaste pretention på att överträffa de fyra föregående talarna. .lag kommer
liksom de att säga saker, som inte äro sensationella och inte nya. Först ett par
reflexioner med anledning av vad som sagts här i dag.

Herr Domö gjorde sig lustig över att propositionen saknade en näringsstatistisk
utredning. Han trodde, att den bristande näringsstatistiken hade i
förarbetena till propositionen ersatts av en valstatistisk bearbetning. Regeringen
skulle ha lagt sitt förslag så, att man skulle fånga in den största möjliga
dolen av väljaropinionen för förslaget. Ja, herr Domö, men vad skall
man då säga om den borgerliga oppositionen, som för sin räkning begär tillgodoskrivande
av allting i svensk politik, som är populäri? Den är med om
alla utgifter, den är med om de sociala utgifterna. Där råder ingen tveksamhet,
där darrar man inte på målet. Den är också med om alla skattesänk -

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
ningar. Den vill gå precis lika långt som regeringspartiet. Jag tillåter mig att
fråga: är inte detta ett ännu vårdslösare friande till väljaropinionen än

vad regeringen gör _sig skyldig till när den säger: »Vi ta ansvaret för de
sociala utgifterna, vi ta ansvaret för försvarsutgifterna och för vissa skattesänkningar,
men tyvärr måste dessa ting kompenseras genom höjningar av
andra skatter.»

Den andra randanmärkningen till herr Domös anförande var den, att han
tycker, att vi från regeringshåll alltför lätt vifta bort den kritik, som har kommit
mot den Wigforsska skattekommitténs förslag, därför att det skulle kränka
grundlagen. Jag vill, herr talman, deklarera, att om anklagelsen vore riktig,
om majoritets- och regeringspartiet utan vidare ville sätta sig över grundlagens
bestämmelser, skulle det vara en ytterligt allvarlig anklagelse. Vi skulle
snabbt hamna i kaos, om vi tilläte oss någonting sådant. Jag skall emellertid
inte ta upp diskussionen om grundlagsenligheten; jag vill bara konstatera, att
om anklagelsen hade varit riktig, skulle jag betrakta den såsom allvarlig. Vi
bestrida emellertid anklagelsens riktighet. Jag vill här hänvisa till vad justitieministern
har gett offentlighet åt. Jag tror, att hans bevisning är bindande.
Med stöd av praktiskt taget hela den svenska expertisen — med ett, möjligtvis
två, undantag —• visar han upp, att enligt vad man hittills har betraktat
såsom riktig grundlagstolkning föreligger det ingen spänning mellan vårt
förslag och grundlagens bestämmelser. Justitieministerns utredning i ärendet
visar, att regeringspartiet ingalunda tagit denna anmärkning lättvindigt och
försökt vifta bort den med några billiga kvickheter, såsom herr Domö antydde.

, Det är naturligt, att alla grupper i vårt land ha hoppats på skattesänkningar.
Det är också naturligt, att den omständigheten, att för vissa grupper
skattesänkningarna uteblivit och kanske till och med ersättas av skattehöjningar,
väcker besvikelse och missnöje. Den besvikelsen och det missnöjet bli
desto större, som man tydligen haft alldeles överdrivna föreställningar om
Sveriges statsfinansiella läge. Det talas ju så mycket om att det är nödvändigt
att sprida kännedom om fakta, för att man inte skall komma i sådana situationer,
att folkopinionen tror, att det är möjligt att göra ting, som inte ligga
inom det möjligas räckhåll. Här finns ett utmärkt exempel på att man kan
ha anledning att bedriva upplysningsverksamhet.

När man här har föreställt sig, att det fanns ett betydande utrymme för
skattesänkningar, vågar jag påstå, att det beror på bristande kännedom om vår
ekonomiska situation. Jäg behöver inte erinra kammaren om hur kriget medförde
en belastning för oss, en belastning som innebar en sänkning av vårt
produktionsresultat och samtidigt en stark stegring av statens utgifter. Vi försökte
möta detta genom en höjning av skatterna. Då fingo vi skatterna upp
till den höjd, som vi ha för närvarande. Men det räckte inte. Vi fingo årligen
skuldsätta oss. Enbart på driftbudgeten — jag bryr mig inte om att
räkna kapitalbudgeten, ty man kan säga, att där är det fråga om investeringar,
som vi få igen — blev underskottet, som kammarens ledamöter väl
känna till, icke mindre än miljarder. Det var direkta utgifter för konsumtion,
vilka vi icke kunde täcka med skatter.

Vi ha därefter gemensamt varit med om att driva de sociala utgifterna i
höjden. Jag betonar ordet gemensamt.

Höga skatter äro alltid ägnade att väcka missnöje, men de borde vara lättare
att bära, när man vet,. att staten använder skattebetalarnas pengar på ett
sätt, som vunnit gillande, inte bara hos en knapp riksdagsmajoritet, utan hos
hela den svenska riksdagen. Det är klart att en riksdagsmajoritet kan tvingas,
att fatta beslut, även om den far en minoritet och till och med en stor minoritet

Tisdagen den 22 april ICO

Ni 17.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
emot sig, men i det nuvarande läget, då den politiska debatten föres i en ton,
som om nationen vore uppdelad i två läger, som inte begripa varandras språk,
måste det vara en stor tillgång att veta, att staten använder skattebetalarnas
medel till utgifter, om vilka det icke har rått ens diskussion i de flesta fall
och i varje händelse icke strid. Det är en sak, som vi skola vara tacksamma
för. Vilken finansminister som än skall klara vår finansiella situation, måste
det var värdefullt, att det ligger till på det sättet.

Nu säger man från den borgerliga oppositionens sida — om vi skola ta den
för sig — att vi bedöma läget för pessimistiskt. Enligt denna oppositions mening
skulle vi kunna klara de här gemensamt beslutade utgifterna och skattesänkningarna
utan att få kompensation på något annat håll. Här har skymtat
ett resonemang både hos herr Elon Andersson och hos herr Domö, om vilket
jag tror, att vi ha all anledning att närmare fråga vad de tänka sig. De
erinra om att 1946 antydde finansministern lämpligheten av att underbalansera
budgeten. Jag vill fråga både herr Elon Andersson och herr Domö, om
det verkligen är herrarnas mening, att vi år 1947 under trycket av inflationshotet,
som i dag framstår på ett helt annat sätt än vad det gjorde 1946, skulle
föra en så lättsinnig finanspolitik som att underbalansera budgeten för att
slippa en skattehöjning. Jag hoppas, att jag har missuppfattat oppositionens
ledare på denna punkt, men jag måste ställa frågan, eftersom de båda två
lekte med en tankegång, som jag måste säga på mig verkar utomordentligt
äventyrlig.

Men om vi bortse från möjligheten att underbalansera budgeten, som jag
tror, att varje sittande finansminister måste avvisa i nuvarande situation, kan
man kanske säga från oppositionens sida, att vi ha underskattat inkomsterna,
som komma att flöda in rikligare än vi beräknat. Man hänvisar då till att
riksräkenskapsverket -— inte finansministern — hade för det första fredsåret
räknat med för låga penninginkomster. Men nu har man ju helt andra möjligheter
att räkna. Vi veta ungefärligen, hur fredsekonomien ser ut. Det var inte
så lätt ens för en så sakkunnig institution som riksräkenskapsverket att beräkna
den ekonomiska utvecklingen under det första fredsåret. Jag tror därför
inte, att det är riktigt, när man säger, att riksräkenskapsverket på nytt
räknat fel och att man har anledning att motse en starkare stegring av penninginkomsterna
och därför en starkare stegring av skatteinkomsterna än finansministern
har räknat med. Men, om det så vore, skulle ingen vara mera
glad än regeringen, i fall oppositionen finge rätt på denna punkt, ty vi ha
fortfarande stor användning av stegrade inkomster. Som jag strax skall visa,
blir skatten, trots att vi nu göra ett försök med en skattesänkning för huvudparten
av landets medborgare, för den alldeles övervägande delen av Sveriges
bönder och arbetare hård. Varför? Jo, därför att vi icke föreslagit ändring
beträffande kommunalskatten. Damerna och herrarna bli förvånade, om ni
slå upp propositionen och se, hur litet inkomstskattens sänkning påverkar
skatten för exempelvis en ensamstående person i en kommun med 10 kronors
kommunalskatt. Det finns där en serie tabeller, som jag hänvisar till. En
f) 000-kronorsinkomsttagnre får genom vårt förslag eu sänkning av skatten på
115 kronor. Det är mycket, när det gäller statsskatten, men på grund av att
kommunalskatten ligger där den ligger, blir ändå hans skatt efter skattesänkningen
icke mindre än 807 kronor, alltså för en ensamstående inkomsttagare
med 5 000 kronors inkomst._ Detta gör, att det även efter detta skattesänkningsförslag
måste för regeringen framstå såsom nödvändigt att ge sig i kast
med kommunalskatten. Om det, herr Home*, skulle bli så lyckligt, att vi få
ett överskott pa budgeten, kan herr Domö därför vara övertygad om att det
för Sveriges skattebetalare finns ytterligt angelägna ska t tcsänkningsnppgifter,

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
innan man kan säga, att man kan avstå från de skattehöjningar för större inkomsttagare,
som regeringen har föreslagit.

Blir det ett överskott, ha vi alltså sannerligen väl användning av det. Men
tyvärr vaga vi inte räkna med att det skall bli ett överskott. Finansministern
bär.i propositionen på sidorna 118—120 lagt fram sina siffror för beräkningen
av inkomst- och utgiftsutvecklingen under de närmaste åren. Herr Elon Andersson
tyckte, att det inte var så särskilt mycket bevänt med detta. Det var
inte en bindande bevisning, därför att det var så ytligt genomfört. Ja, redovisningen
är inte fullständig, men jag vågar påstå, herr Elon Andersson, att
beträffande de rörliga posterna, dem som det nu kan bli en verklig diskussion
om, är det egentligen bara försvarsutgifterna som te sig ovissa. Det framgår
av dessa, sidor, att vi för nästa budgetår tidigare räknat med ett överskott på
334 miljoner. Det överskottet ätes redan under det budgetår, som börjar den
1 juli. till åtminstone mer än hälften upp av ökade utgifter. Barnbidragen ta
75 miljoner, vissa äldre pensioner ta 15, jordbruksregleringen tar 50, och man
kan ju inte låta bli att se den sanningen i ögat, att statstjänarlönerna kunna
komma att stiga. Hur mycket man där skall räkna med, vågar jag för närvarande
inte yttra mig om.

Finansministern räknar med att budgetöverskottet minskas till 150 miljoner
kronor. Jag tror uppriktigt sagt, att detta budgetöverskott är för högt räknat.
Det kommer säkerligen att inträffa omständigheter, som göra, att vi få räkna
med ett mindre överskott än de 150 miljoner kronor, som finansministern
angivit. Att vi skulle få ett större överskott än de 150 miljonerna, tror jag
inte vi våga räkna med. Sannolikheten talar för att vi få ett budgetöverskott
pa 100 miljoner kronor, när vi gå att göra upp budgeten för 1948/49. Men
vi veta, att det blir utgiftsstegringar på åtminstone 400 miljoner kronor,
eftersom folkpensionerna och barnbidragen då komma att belasta hela året.

Vi ha med andra ord att täcka 300 miljoner. Där finns det utrymme för inkomststegringar
och även utrymme för de besparingsaktioner, som herr Domö
talade om. Herr Domö nämnde tva punkter, där besparingar voro möjliga. Han
nämnde icke försvaret, utan han nämnde krisförvaltningen. I en tid, då världens
oro driver oss till en skärpning av regleringarna, tror jag, att de miljoner,
som herr Domö kan spara genom att minska krisförvaltningen, tyvärr inte bli
så många. Han __ rekommenderade dessutom sparsamhet beträffande socialutgifterna.
Där måste jag ställa min andra fråga till herr Domö: beträffande
vilka socialutgifter anser herr Domö för närvarande, att det är möjligt att
komma fram med besparingar av en sådan storleksordning, att det underskott,
som det här är fråga- om, skulle försvinna?

Detta är finansministerns bevisning för att den ekonomiska situationen kräver
ett samlat skattetryck av ungefär den storleksordning som han förordar
i propositionen. Det har icke framkommit någonting i oppositionens anföranden,
som. har kullslagit en enda siffra eller har rubbat en enda bokstav av finansministerns
.bevisning. Under sådana förhållanden tillåta vi oss att tro, att det
förhåller sig så, att man skall vara mycket optimistisk, om man vågar sig på
att inte ta ut de skatter som vi här föreslagit.

Men det är klart, att man kan diskutera, i vilka former som skatterna skola
tas ut och vem som skall betala skatterna.

Man behöver inte säga oss inom regeringen, att det är önskvärt, att medborgarna
få behålla så. mycket som möjligt av sina inkomster för fri
disposition. Jag skulle till och med vilja formulera det så: även om det
vore möjligt att^bygga upp ett samhälle, där medelsanvändningen bleve bättre,
om man toge från medborgarna en stor de! av deras pengar och anvisade dem
vägar för deras konsumtion, så tror jag, att det skulle vara ödesdigert, om

Tisdagen den 22 april 1947.

Nr 17.

Kungl. -proposition ang. omläggning av statsbeskattningen ra. ra. (Forts.)
man inte som princip för sitt handlande hade, att varje medborgare bör för
sin egen konsumtion få råda över en så stor del av sina inkomster som möjligt.
,

I vårt samhälle ha ju de allra flesta medborgare så små inkomster, att deras
konsumtionsval är i högsta grad begränsat. Friheten för en barnfamilj långt
upp i medelklassen att välja vilka utgifter den vill göra är mycket liten.
Kostnaderna för bostaden och maten och kläderna ta huvudparten av inkomsterna
i anspråk, och ju lägre inkomsten är, desto mindre blir rörelsefriheten
även innanför dessa poster, desto mindre möjligheter finns det att välja hostad,
att välja kläder, att välja mat. Det är därför från våra utgångspunkter alldeles
givet, att vill man skapa ett samhälle, där den ekonomiska friheten är
så stor som möjligt, gäller det i första hand att för de breda massorna öka
möjligheten av konsumtionsval, att akta sig för en beskattning, som tar ifrån
dem så mycket att deras redan förut ringa rörelsefrihet ytterligare minskas.
Från dessa utgångspunkter ha vi kommit till det resultatet, att även om man
icke kan genomföra en skattesänkning generellt, så är det naturligt för regeringen
att söka sänka de små inkomsttagarnas skatter.

Nu säga både herr Domö och herr Elon Andersson, att detta är en ny
ståndpunkt för regeringspartiet och att vi ha drivits _ till den av oppositionen.
Allt gott i landet kommer som bekant från oppositionen, så att det är inte
konstigt, att det även på denna punkt är oppositionen, som tydligen genom
sin skickliga argumentering övertygat socialdemokratien om lämpligheten av
det fria konsumtionsvalet — en uppfattning som jag tror man skulle kunna
finna belägg för inom vårt parti från femtio ar tillbaka. Vi hade ett val ar
1944 Det var just det året, då vi. som herr Elon Andersson sade. voro särskilt
ovilliga att låta resonera med oss om skattesänkningar. Jag måste läsa upp
vad som står i det socialdemokratiska valmanifestet av år 1944. Där star det:
»Denna utbyggnad av socialpolitiken innebär ökade utgifter för det allmänna.
Men ökade utgifter är icke detsamma som höjda skatter. Det fulla utnyttjandet
av våra produktiva tillgångar, som socialdemokratien har ställt främst pa sitt
program för tiden efter kriget, skall genom en ökad produktion och en okad
nationalinkomst ge ett ökat skatteunderlag, och de sociala välfärdsanordningarna
som härpå byggas utgöra ingen ny belastning av folkhushallet. En sadan
höjning av skatteunderlaget kan i stället ge möjlighet att företaga en sänkning
av beskattningen för de folkgrupper, där den känns hardast. Socialdemokratien
är medveten om att krigstidens stora allmänna utgifter ha tvingat tram en
beskattning, som särskilt för de mindre och medelstora inkomsterna känns
tryckande. Den ser som en av sina uppgifter under den närmaste tiden att här
bringa lättnad och vill finna en avvägning, som kan möjliggöra detta utan att
de trängande socialpolitiska uppgifterna eftersättas.» \ ad blir det, herr talman
kvar av anklagelserna för att vi motvilligt och under hard lejd med
oppositionen tvingats att gå in för ett skattesänkningsprogram, när vi
redan år 1944 gått till val på ett program, som vi nu se ligga konkret pa

riksdagens bord? , ... . . ,,

Det är den ena saken. Vi vilja sänka skatterna för de lagre inkomsttagarna,
men vi ha också ansett det vara naturligt att försöka sänka skatterna iör landets
många tusentals små sparare. De samla inte så mycket kapital, att det
skänker dom någon makt i samhället. Men det skänker någonting annat. Det
skänker dem själva en trygghetskänsla, som är omistlig. Det skänker dom
också en känsla av samhörighet med det .samhälle, i vilket de göra sm gärning.
Och slutligen skall man inte se över axeln de hundratusentals små spararna.
Sammanlagt betyder deras bidrag till kapitalförsörjningen kanske viil så mycket,
.som det stora, mera automatiskt skeende sparandet. Vi ha ansett det vara

Första k ammarens protokoll 7.947. Ar 17.

Xr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts )
naturligt, att dessa omständigheter — trivsel i samhället, trygghetskänslans
spridande, sammanbindningen mellan deras intressen och samhället och värdet
av att ha ett stort sparande ständigt pågående — motivera ett kraftigt stöd åt
dessa små sparare. Vi föreslå därför förmögenhetsskattens borttagande på
sparande upp till 30 000 kronor och i praktiken en lindring av beskattningen
upp till 100 000 kronor, därigenom att man skär bort sambandet mellan inkomstskatten
och förmögenhetsskatten.

. ^är är det dilemma, i vilket regeringen har befunnit sig: å ena sidan svårigheten
att minska det samlade skattetrycket mera än vad vi ha gjort när
vi ha tagit bort omsättningsskatten och krigskonjunkturskatten och föreslagit
de justeringar, som nu ligga framför oss, å andra sidan nödvändigheten av en
kraftig skattesänkning för de små inkomsttagarna och för de små spararna
Vilka vagar skulle vi ha gått? Den frågan kan man icke vifta bort på det lättsinniga
satt, som oppositionens talesmän här gjort. Vi måste få en anvisning
om vilka vägar vi skulle ha slagit in på.

Herr Domo snuddade vid den indirekta beskattningen. Ja, det verkar precis
lika verklighetsfrämmande som talet om en underbalansering av budgeten i en
tid av högkonjunktur och inflationsrisk. Sedan riksdagen har avvisat omsättningsskatten
praktiskt taget enhälligt, är det väl ändå inte sannolikt, att vi
komma att skärpa de indirekta skatterna. Ingen annan av oppositionens talare

rm," j Vant, \UI\e på !läferontillg liknande, och jag tror inte, att det uppslaget
tillhör den praktiska politikens område.

Sedan är det väl inte mycket kvar annat än att höja inkomstskatten på de
högre inkomstema, skärpa förmögenhetsskatten och skärpa skatten på arv Om
vi i vart land hade sluppit den nästan hysteriska skattediskussion, som har pågått
i pressen, och man i stället hade ägnat sig åt en sakdiskussion, är jag för
mm del övertygad om att vi liksom i England skulle ha kunnat nå enighet
om vissa grundläggande principer. Vi borde alltså ha erkänt dessa premisser
och sa gatt till fragan: hur skall man utifrån detta utgångsläge komma fram
till ett skattesystem som är minst störande för den enskilde och som innebär
de minsta riskerna för näringslivet? Det har man inte velat. Man har i stället
talat, som om det hade funnits andra utvägar.

Det är klart att denna fråga om var man utan alltför stora olägenheter kan
tac1uVen skarpt^beskattning, aren allvarlig fråga, som borde kunna bli föremal
tor en saklig diskussion. Regeringen har för sin del kommit till ungefärligen
samma resultat som man tycks komma till i den engelska skattediskussmnen.
att det ar mest riskabelt att hoja skatterna på inkomsten, att man skall
vara försiktig, nar man höjer skatterna på förmögenheterna och att man i den
nuvarande situationen gör mmst ohägn, om jag får begagna det uttrycket, om
man hojer skatterna på arven. “

• Propositionen följer i allt väsentligt det s. k. Wigforsska ekatteförslaget från
1 rostas. Detta skatteforslag hade underställts väljarna även i detaljer, och väljarna
hade haft mojligheter att ta ställning till det. Men det är inte huvudanledningen
till att regeringen nu följer det Wigforsska skatteförslaget, utan

LUVkUodrJeidirgen ^ ®tTtak^t Ckn’ att ingen av alla de erinringar, som
reJri!!^ !l remisskeJlal?djlngen^ kar på någon väsentlig punkt kommit

me^t gagneHgaandra uppfattmng om vad som ur samhällets synpunkt är det

attDver£ Mårtvatt sig en uPPfattning om hur ett skatteforslag kommer

allttä vtt;^11 j-te gr0ra exp™en> nar det Säller ekonomi. Det är därför
iltid ytterst en omdomesfråga, om ett förslag verkar mera hårt och ett förslag

erkar mindre hart an ett annat. Vi för vår del ha granskat varje konkret
exempel pa de svårigheter, som skatteförslaget säges ha vållat, och vi ha inte

Tisdagen den 22 april 1947.

Nr 17.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)

I något fall blivit övertygade om att dessa verkningar icke skola kunna övervinnas.
Jag upprepar det än en gång: valet bar ju inte varit att antingen ta ut
dessa skatter eller också låta bli det helt och hållet. Valet har måst ske mellan
olika skatteformer, och under sådana omständigheter återstår det för oppositionen
att visa, att t. ex. en höjning av inkomstskatten med, låt oss säga 100
miljoner eller 200 miljoner skulle ha haft bättre och gynnsammare verkningar
för näringslivet än den här föreslagna avvägningen.

Herr talman! Efter dessa reflexioner — vilka såsom påpekats inte ha någonting
av nyhetsvärde, lika litet som oppositionens anföranden — skall jag
saklig, gärna kritisk granskning av skatteförslaget, är jag för min del övertygad
om att utskottsbehandlingen kommer att bli lugn och saklig. Så bruka
förslagen prövas i den svenska riksdagen, och det finns ingen anledning att
förmoda, att detta förslag skulle utgöra ett undantag. Om vi få en lugn och
saklig, gärna kritisk granskning av skatteförslaget, är jag för min del övertygad
om att utgången kommer att bli helt annorlunda än vad man skulle kunna
tro, när man läser den borgerliga pressen. Det är inte så, herr Domö, att vårt
förslag innebär ett försök att aktualisera gamla klasskampeideologier. Det är
tvärtom enligt vår mening ett förslag, som syftar till att göra vårt samhälle
mindre klassbetonat, mindre utsatt för möjligheterna till kritik. Man avlägsnar
en del, en mycket liten del av de orättvisor, som prägla det nuvarande samhället,
och det tror jag att på lång sikt alla parter, även de, som nu kritisera
förslaget, småningom komma att erkänna som ett framsteg ur samhällets
synpunkt.

Herr Domö erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Det
är mig tyvärr bara möjligt att göra ett par randanmärkningar vid detta tillfälle.

Först vill jag då rätta statsministerns missuppfattning, att jag skulle ha
gjort mig till talesman för en underbalansering av budgeten. Det har aldrig
varit min avsikt. Ej heller tror jag att mitt anförande kan ge belägg för en
sådan missuppfattning. Oppositionen, åtminstone min meningsriktning, framhåller,
att det inte är bevisat, att skatteskärpnin garna behövas för att åstadkomma
en balanserad budget.

Statsministern sade, att ingen bokstav av finansministerns bevisning hade
kunnat motargumenteras. Nej, det är ingen bevisning framlagd, herr statsminister.
Den skola vi ju få i maj. Det skulle ha varit önskvärt att ha fått finansplanen
nu, så att vi hade kunnat dissekera upp de olika siffrorna. Då skulle vi
ha kunnat tala om dem. Men för närvarande står uppfattning mot uppfattning,
och vi hålla på vår uppfattning.

Statsministern verkade mycket tvärsäker — tyckte jag — när han sade, att
det icke fanns något berättigande i talet om att kvarlåtenskapsskatten skulle
vara ett brott mot den rättsuppfattning, som är vår grundlags anda. Jag vågar
inte vara så tvärsäker. Också där står uppfattning mot uppfattning. Jag konstaterar
blott att för en mycket stor del av svenska folket framstår denna
skatt som en kränkning av en gammal, vedertagen rättsuppfattning.

Vad slutligen gäller de överdrivna förhoppningarna om styrkan i vårt ekonomiska
läge vill jag svara, att vi inte hysa några sådana förhoppningar. Vi
ha tillrått försiktighet med utgifter och med både den ena och den andra åtgärden.
men regeringen har tydligen haft en mycket gynnsammare uppfattning
än vi om styrkan i vårt lands ekonomiska läge och handlat därefter.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Jag vill endast
fråga herr Domö: vilken utgiftspost av den storleksordningen, att den skulle

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

Kungl. proposition ang. omläggning av stat sbeskattning en m. m. (Forts.)
ha kunnat påverka skatterna, är det som den borgerliga oppositionen har motsatt
sig och som regeringen utnyttjat sin majoritet för att få igenom?

Örverläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Gjöres att avlämna en kungl. proposition.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr ''217, angående
godkännande av ett mellan Sverige och Polen träffat avtal rörande regleringen
av varuutbytet mellan Sverige oöh Polen m. m.

Kungl. propo- Fortsattes överläggningen angående Kungl. Haj :ts proposition nr 212.
sition ang.

omläggning Herr Wehtje: Herr talman! I det betänkande, som skatteberedningen frambfskau''1^
laie i november i fjol, föreslogs i stället för väntade sänkningar över lag av
m. "m?** krigstidens utomordentligt höga skatter en sänkning endast för de mindre infört».
'') komsttagarna. men samtidigt ytterligare höjningar för övriga medborgare och
för företagen.

I den nu framlagda propositionen vidhåller finansministern förslagen om
skatteskärpningar. Han grundar dem på påståendet, att de av statsmakterna
redan fixerade utgifterna icke möjliggöra en skattesänkning för de mindre inkomsttagarna,
om icke just det i propositionen föreslagna skattebeloppet — i
varje fall inte mindre — i stället uttages i form av skärpt beskattning av medelstora
och större inkomster, förhöjd förmögenhetsskatt, bolagsskatt och kvarlåtenskapsskatt.
Gång på gång återkommer finansministern till denna enligt
hans mening ofrånkomliga grundprincip. Så säger han till exempel: »Förutsättning
för resonemanget är således hela tiden att kravet på ett visst totalt
skatteuttag är givet.»

Budgetens slutsumma överstiger 4 miljarder. Höjningen av bolagsskatten
antages resultera i en inkomstökning av 80 miljoner eller 2 procent av budgetens
slutsumma. Kvarlåtenskapsskatten beräknas ge 40 miljoner eller 1 procent
därav, och höjningen av förmögenhetsskatten är än mindre i förhållande till
budgetens slutsumma.

De föreslagna skärpningarna i vissa fall av krigsårens utomordentligt höga
skattebelastning ha föranlett allvarliga erinringar från så gott som samtliga
hörda myndigheter och organisationer. Man hade under sådana förhållnden kunnat
vänta, att finansministern styrkt nödvändigheten av dessa omtvistade skatteskärpningar
genom en budgetuppställning, som klart ådagalade det ofrånkomliga
behovet därav. Någon sådan företes emellertid icke i propositionen,
utan däri framläggas endast exempel på den finansiella innebörden av vissa av
statsmakterna fattade beslut och en del andra beräkningar. Dessa utgöra ingalunda
en tillräcklig grund för påståendet, att skatteskärpningar äro någon nödvändig
förutsättning för den föreslagna skattelindringen för mindre inkomsttagare.

De beräkningar av riksräkenskapsverket, som finansministern åberopar, torde
grunda sig på förhållandena vid senaste årsskiftet. Sedan dess ha betydande
löneförhöjningar vidtagits, varför dessa beräkningar redan kunna sägas vara
föråldrade. Skatteintäkterna böra sannolikt beräknas 10 eller åtminstone 5
procent högre. En höjning av de till 1 800 miljoner beräknade skatteintäkterna
med allenast 5 procent innebär en ökning med icke mindre än 90 miljoner kronor
eller med mera än avkastningen av kvarlåtenskapsskatten och den höjda
förmögenhetsskatten sammanlagt.

Tisdagen den 22 april 1947.

Nr 17.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)

Det är orimligt att på de av finansministern använda vaga beräkningsgrunderna
påstå, att skattebelopp, motsvarande en eller annan procent av budgetens
slutsumma på 4 miljarder kronor, äro nödvändiga.

När departementschefen anför, att man i en del yttranden yrkat uppskov
med hela skatteförslaget, tydligen med sikte på en omarbetning i riktning mot
mindre progressivitet, och därefter tillägger, att »i så fall skulle t. o. m. skattelättnaden
för de allra lägsta inkomsttagarna tillsvidare utebli», så bör här klart
sägas ifrån, att detta inte är sanning. Skattelättnaden för de lägre inkomsttagarna
har oreserverat tillstyrkts. Framför allt synes ingen erinran ha framställts
mot höjningen av ortsavdragen, och en sådan höjning kan givetvis med
lätthet inarbetas i det nuvarande skattesystemet.

Något annat medel för ökning av statsinkomsterna än de i propositionen föreslagna
skatteskärpningarna synes finansministern — trots den nedgörande kritiken
—■ icke vara villig att diskutera. Dessa skatteskärpningar skola genomföras,
vilka bärande invändningar som än framställas däremot. De skadliga
verkningarna därav för vårt, ekonomiska liv och i andra avseenden, vilka £å
gott som samstämmigt framhållas av de olika remissinstanserna, avfärdas med
krystade invändningar eller lämnas helt obesvarade.

Näringsorganisationerna ha, såsom framgår av en bilaga till propositionen,
ådagalagt, att den skattebelastning, som efter genomförandet av beredningens
förslag komme att läggas på det svenska näringslivet, bleve ännu högre än i de
anglosaxiska länderna och således den högsta kända i världen. Finansministern
har icke — trots säkerligen energiska försök ■— kunnat vederlägga riktigheten
av detta påstående. Den kompletterande utredning, varom finansministern föranstalt
och som intagits i propositionen, bestyrker tvärtom riktigheten därav.
Jag vill endast erinra om att av uttalandena i propositionen på s. 293 framgår,
att också enligt sistnämnda utredning de under enskild firma arbetande näringsföretagen
med en för vårt land normal storleksordning komme att arbeta
under den tyngsta skattebelastningen i världen. Detta gäller, såsom jag nämnde,
näringsföretag, som icke arbeta i aktiebolagsform. Men vårt näringsliv är som
bekant i hög grad baserat på aktiebolag, och det komme vid jämförelse med
de engelska företagen i än sämre ställning än de enskilda firmorna på grund
av att de, i motsats till vad fallet är i England m. fl. stater, också drabbas av
en konsekvent genomförd dubbelbeskattning, en beskattning som medför en
ytterligare skärpning av den höga företagsbeskattningen. Det står således fast,
att de näringsföretag. vilka såväl i fråga om produktivitet som möjlighet att
bereda sysselsättning äro mest representativa för det svenska näringslivet, bleve
nödsakade att arbeta under det tyngsta skattetrycket i världen, och detta när
det nu gäller att åter taga upp den internationella konkurrensen.

När vi före kriget hade att konkurrera med utlandet, utgick den statliga
bolagsskatten efter 12 procent. Då beskattningen höjdes till denna nivå, underströk
bevillningsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande, att bolagsskatten
borde göras rörlig för att bereda möjlighet att genom dess sänkning
stödja näringslivet under perioder av lågkonjunktur. Nu låser man fast bolagsskatten
vid 40 procent av inkomsten, samtidigt som enbart den skärpta progressiviteten
i inkomstskatteskalan och den skärpta förmögenhetsskatten ställer
det svenska näringslivet i denna föga avundsvärda särklass.

Inom näringslivet — såväl inom den betydelsefulla exportindustrien som inom
andra näringsgrenar — måste vi nu vid uppgörandet av våra tillverkningskalkyler,
planering av utvidgningar, förbättringar och nytillverkningar räkna
med dessa skatter — de högsta i världen. Detta givetvis under förutsättning,
''att möjlighet icke finnes att förlägga tillverkningen utomlands. Det är under
dessa betingelser, som vi nu skol i taga upp den hårda internationella konkur -

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
rensen med en, särskilt i Förenta staterna, till höjden av effektivitet uppbyggd
produktionsapparat.

Det är icke ägnat att förvåna, att eu sådan belastning å vårt näringsliv föranlett
starka betänkligheter inom ekonomiskt insiktsfulla kretsar. Jag vill erinra
om att även landsorganisationen i sitt yttrande framhåller, att organisationen
icke är obekant med de risker för mindre gynnsamma återverkningar
på produktionen, som skulle kunna bliva följden av en hög företagsbeskattning.

Det är dessa risker — med återverkningar för hela det svenska folkhushållet
och det svenska folket i dess helhet — som vi nu med berått mod skola taga,
och detta, innan det ens blivit utrett, att skatteskärpningarna äro erforderliga
för genomförandet av den skattelindring för mindre inkomsttagare, varom alla
äro ense. Och vi skola enligt finansministerns uppfattning hellre taga dessa
risker än undersöka nära till hands liggande möjligheter att på ett mindre
riskfyllt sätt åstadkomma balans mellan budgetens utgifts- och inkomstsida.

Jag vill vidare erinra om att landsorganisationen i sitt yttrande efterlyser
systematiska undersökningar för utrönande av företagsbeskattningens inverkan
på produktionen. Men finansministern har icke ådagalagt något intresse för
en sådan undersökning och ej heller för de utredningar i olika avseenden, som
på så gott som varje punkt i förslaget blivit efterlysta av olika remissinstanser.

Under den tid, finansministern haft till sitt förfogande för ärendets utredning
och beredning, synes knappast någon av de utredningar ha verkställts, som erfordras
för ett objektivt bedömande av de mångskiftande spörsmål, de framlagda
skatteförslagen föranleda. Icke ens den mest blygsamma provtaxering för
belysande av verkningarna å närings företagen av den fristående inkomstskatten
i kombination med förmögenhetsskatten har blivit verkställd. I stället för
att utnyttja denna tid för igångsättande av kompletterade utredningar och
därigenom bliva i stånd att inför riksdagen framlägga ett allsidigt material
för frågans bedömande har finansministern ägnat sig åt en intensiv agitation,
som genom t. ex. ofullständiga uppgifter varit vilseledande.

Beträffande kvarlåtenskapsskatten har finansministern icke kunnat vidhålla
den verklighetsfrämmande konstruktionen, att innehav av förmögenhet, innebär
en skuld för ogulden förmögenhetsskatt, som vid dödsfallet bör utkrävas,
vare sig den avlidne deklarerat hederligt eller ej. Någon saklig motivering för
detta skatteprojekt har överhuvud taget inte förebragts. I sin strävan att åstadkomma
en. sådan motivering anför finansministern att i vårt land skulle en
komplettering av arvslottens beskattning med en kvarlåtenskapsskatt utgöra
en medelväg. I valet mellan en arvslottsbeskattning, varigenom uttages en efter
arvsslottens storlek lämpad inkomst, och en kvarlåtenskapsskatt, som föranleder
att i vissa fall realtillgångar övertagas av statsverket, väljer finansministern
bådadera, och förklarar, att han därigenom går en medelväg. Han för ungefär
samma resonemang som en domare, vilken är tveksam, huruvida han i ett visst
fall skall utdöma böter eller frihetsstraff och därvid anser sig gå en medelväg
genom att utdöma bägge straffen.

Att syftet med kvarlåtenskapsskatten även är att övertaga realtillgångar. icke
endast att skaffa statsverket inkomster, har i propositionen ytterligare bekräftats,
i det att enligt det däri framlagda förslaget även icke börsnoterade
aktier av statsverket skola övertagas såsom likvid. Men varthän detta leder,
är ej svårt inse. Det vore av intresse att få veta, hur det nya ämbetsverk skall
organiseras, som kommer att få till uppgift att förvalta dessa aktieinnehav
i bolag av den mest skilda karaktär. Är det meningen, att detta ämbetsverk

Tisdagen den 22 april 1947.

Nr 17.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
skall förses med statliga experter, behärskande vart och ett av de skilda verksamhetsområden,
som förekomma inom näringslivet? Utsikterna för en växande
statlig byråkrati förefalla härigenom lysande.

Utredningar om de ekonomiska verkningarna av den föreslagna skattepolitiken,
som man allmänt ansett sig ha rätt att få och som med skärpa påyrkats
särskilt efter framläggandet av skatteberedningens betänkande, där de också
saknades, är det oförklarligt att finansministern ej presterat på annat sätt
än som skett. Teoretiker som han är, har han nöjt sig med att framlägga sina
egna kammarfunderingar och konstruktioner med föga eller ingen anknytning
till verkligheten. För vårt lands välstånd, dess bibehållande och utveckling
behövs en ständigt stigande produktivitet — det står klart för alla. Men denna
är beroende av en företagsamhet, villig att taga risker och med tillräckligt
kapital till sitt förfogande. Av propositionen framgår det ej att risker och
risktagande för företagarna räknas som en realitet. I propositionen säger finansministern:
»Den ofta helt generellt framförda synpunkten, att staten genom
sina skattekrav delar och reducerar alla vinstchanser men låter den enskilda
företagsamheten bära alla förlustrisker och att detta hämmar de värdefullaste
initiativen är i stället av mycket begränsad giltighet.»

Det är beklagligt att finansministern ej har någon erfarenhet som egen
företagare och fått pröva sina krafter som sådan. Han hade då nogsamt fått
känna, hur utomordentligt svårt det är att arbeta bort en förlust, som en gång
uppstått under några svåra startår. Det delande av förlustrisker med staten,
han ordar om, hade då säkert ej blivit framfört. Särskilt för den nya och
mindre företagsamheten blir den nya bolagsskatten direkt hindrande och mycket
uppbromsande — därom råder ingen tvekan ■— och den utredning om
skattelindring för avsättning till reservfonder som finansministern ställer i
utsikt i efterhand är en svag tröst och föga hjälp. Det finns helt visst skäl att
ge utredningen väsentligt vidgad omfattning.

Bland de frågor, som finansministern ej ägnat någon uppmärksamhet, är
att skatteunderlaget helt visst kommer att beskäras genom att inkomsterna utjämnas
och förmögenhetema minskas eller försvinna. Det torde väl då ej
kunna undgås, att de inkomst- och förmögenhetsskikt, som nu ha mindre
börda att bära, få taga mera på sig i stället för det som fallit bort.

Vidare uppställer sig den frågan: hur skall företagsamheten finansieras framdeles?
Ett expanderande näringsliv, som vi alla erkänna att vi behöva, kan
ej utvecklas utan betydande kapital och sparmedel. Det sparande, som nu gynnas,
är det lilla sparandet. Det är naturligt, att sådant sparande söker riskfria
placeringar. Men företagsamheten är ej betjänt med endast sådant kapital.
Det behövs också kapital villig-t att taga risker.

Men det större sparandet kommer ej att stå till förfogande annat än i begränsad
utsträckning. Efter tillväxt intill en viss gräns kommer det genom
de så väsentligt skärpta förmögenhets- och kvarlåtenskapsskattema att dragas
in till staten, som till yttermera visso begagnar de influtna medlen till löpande
budgetändamål trots deras karaktär av kapitaltillgångar.

Jag frågar: är det meningen att även denna väg överföra företagsamheten
i statlig regi. att genomföra en socialisering?

Den uppfattning av det nya skatteförslaget, att det undergräver den grund,
på vilken vårt näringsliv och vårt välstånd är uppbyggt, har som sagt kommit
till uttryck från så erfaret håll. så allmänt och från så vitt skilda kretsar i
vårt land, att det är helt orimligt att finansministern ej tagit intryck därav.
Han sågar med berått mod av den gren. på vilken vi alla sitta.

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag vet inte, om jag får tyda de glest besatta
bänkarna i kammaren som ett tecken på att riksdagen inte längre har så stort
intresse för skattefrågan. En sak är i varje fall säker, nämligen att ute bland
svenska folket fortfarande stort intresse råder för skattespörsmålen. Men den
enskilde medborgarens intresse för skattefrågorna är negativt: han vill i
största möjliga utsträckning slippa ifrån att betala skatt. Det veta också företrädarna
för de olika politiska partierna. Från höger- och folkpartihåll har
man deklarerat, att man vill sänka skatten för alla medborgare, medan man
från vänsterhåll förklarar, att man önskar sänka skatten för de allra flesta
svenska medborgare. Detta är givetvis behagligt tal för folk — för de presumtiva
väljarna skulle jag vilja säga. Men jag tycker, herr talman, att vi
böra so saken sådan den i själva verket är. Vi ha tidigare avskaffat omsättningsskatten
och krigskonjunkturskatten, men denna gång är det faktiskt icke
fråga om några större skattesänkningar.

Herr Domö var inne på hithörande ting och kritiserade finansministerns
statistiska beräkningar. Som sifferkarl måste jag emellertid säga, att det
mte är så mycket att invända mot de beräkningar som finansministern har
gjort,

„ Herr Domö riktade i detta sammanhang en stark kritik mot statistiken som
sadan, en kritik som jag anser inte bör stå oemotsagd. Jag kommer inte riktigt
ihåg, hur herr Domö formulerade sin kritik, men han framställde statistiken
vid ett sådant där Jättfärdigt stycke, som ibland säger ett och ibland
ett annat och som inte så noga håller sig till sanningen. I själva verket är
det sa, herr Dornö, att statistiken är att förlikna vid eu förnäm dam som inte
vem som helst kan umgås med. Vi, som höra till den så kallade oppositionen,
böra betrakta statistiken som en god medhjälpare, ty statistik är fakta. Faran
med statistiken ligger inte hos statistiken själv, utan hos statistikens uttolkare.

För att återgå till de Wigforsska beräkningarna redovisar finansministern
en skatteminskning med 165 miljoner kronor. Den siffran är tämligen riktigt
framräknad från finansministerns förutsättningar. Men vi böra tänka på vad
denna siffra innebär. Den representerar i själva verket den skattesänkning,
som inträder, sedan ortsavdragen för barn borttagits. Om vi räkna med hela
skattereformen, inbegripa barnavdragens bortfallande och räkna ut, hur stor
skattesänkningen blir totalt på inkomst-, förmögenhets-, bolags- och kvarlåtenskapsskatterna,
blir resultatet en skattesänkning som rör sig om ett eller
annat tiotal miljoner kronor. Vi kunna således konstatera, att det totala skattetrycket
kommer att bli tämligen konstant enligt det föreliggande majoritetsförslaget.

En annan sak är, hur man vill fördela skattetrycket. Det är de metoder,
efter vilka man vill ta ut skatten, som vi böra diskutera här. Jag säger som
statsministern, att vi i stort sett ha varit överens om statsutgifterna och därmed
också om de totala belopp som skola uttagas i skatt. Nu gäller det metodiken
vid skatteuttagningen.

Herr förste, vice talmannen har redan deklarerat bondeförbundets inställning
i dessa.ting. Han uppehöll sig dock mte så mycket vid en fråga i samband
med själva avvägningen av skatten som vi inom bondeförbundet anse
vara särskilt^ viktig, nämligen dyrortsgrupperingen vid beskattningen. Vi
kunna från vårt håll icke acceptera, att vid samma taxerade inkomst skatten
skall vara olika stor i olika bygder i Sverige. Jag skall tillåta mig att an -

Tisdagen den 2SL april 1947.

Nr 17.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen in. in. (Forts.)
föra ett exempel. En ensamstående person med 3 000 kronors inkomst skall enligt
det nya skatteförslaget betala 100 kronor i skatt, om han tillhör högsta
ortsgrupp, och 152 kronor, om han bor på landsbygden.

Eftersom en sådan här remissdebatt bör röra sig på det principiella planet,
kanske jag, herr talman, får ge en kort redogörelse för hur dyrortsgrupperingen
egentligen kommit in i vårt nuvarande skattesystem. De dyrortsgrupperade
ortsavdragen infördes år 1919. Det resonemang, som man då förde, är välkänt.
Man ville garantera ett skattefritt existensminimum. Man resonerade som så,
att medborgarna behöva en viss summa pengar för livets nödtorft, det nödvändigaste
i fråga om mat, kläder, husrum, läkarvård o. s. v. Detta existensminimum
skall inte beskattas. En person med inkomst under existensminimum
har ingen skattekraft.

Resonemanget är ju teoretiskt fullt rimligt, men det höll inte i praktiken,
därför att dessa ortsavdrag samtidigt användes för att reglera skattetrycket
i de högre inkomstskikten. Man fann redan nästa år, d. v. s. 1920, då man ville
överföra ortsavdragssystemet till den kommunala beskattningen, att det hela
inte gick ihop. Genom ortsavdragen undantas vissa inkomster såsom skattefria.
Det visade sig, när man kom ut i de enskilda kommunerna, särskilt i små
kommuner med liten skattekraft, att man genom ortsavdragen undantog så
mycket pengar som skattefria, att det blev så litet skattekronor kvar, att skattetrycket
på de återstående blev orimligt högt. Man tvingades då till en första
reträtt i ortsavdragssystemet. Man tvingades i kommunalbeskattningen laborera
med ''halva ortsavdrag och — vilket ju i och för sig är orimligt — alltså ta
ut skatt på vad som bedömdes som halvt existensminimum.

Men det blev än värre på 1930-talet, när de familjesociala åtgärderna kommo
in i resonemanget. Det var på den tiden, då den gamla befolkningskommissionen
arbetade, således den i vilken nuvarande professor Myrdal var primus
motor. Det var under det skede, då han intresserade sig för barn — han har
ju sedan övergått till andra sysselsättningar. Inom befolkningskommissionen
sade man — resonemanget är ju i och för sig rimligt — att ortsavdragen böra
vara så höga, att de, vad beträffar barnen, svara ungefär mot barnkostnaderna.
Man gick till och med ännu längre och förklarade, att de skattefria avdragen
borde göras större än de verkliga barnkostnaderna, för att de skulle verka effektivt
som skatteregulator. Denna tanke kunde emellertid inte genomföras.
När den skattekommitté av år 1938, som har utarbetat vårt hittillsvarande
skattesystem, började arbeta med dessa ting, fastställdes ortsavdragen ungefär
till vad som kunde vara rimligt med hänsyn till de dåvarande barnkostnaderna.
Men så upptäckte man, att det hela inte gick ihop, när man skulle överföra
systemet till de ensamstående, utan man tvingades in i detta krångliga tabellverk,
som också återfinnes i propositionens lagtext. Man blev nödsakad att arbeta
med ortsavdrag som förändrades med inkomsten. Det betydde helt enkelt,
att man slog till reträtt nummer två i ortsavdragssystemet. Ortsavdragen avskaffades
faktiskt för ensamstående, om inte till namnet så väl till gagnet.

Det har blivit ganska underliga konsekvenser av det hela. Jag har redan
vid ett tidigare tillfälle här i riksdagen visat, hur ortsavdragen verka för gifta.
Ortsavdragen undantaga en viss del av inkomsten från beskattning. Det
blir för den gifte skattedragaren den högsta delen av inkomsten som man slipper
skatta för. För makar innebära alltså ortsavdragen, att man för dem
dyrortsgrupperar en toppdel av inkomsten, som de slippa skatta för. Varför
skall man bara dyrortsgruppera toppdelen och inte den övriga delen av inkomsten?
Finns det någon som kan ge ett förnuftigt svar på denna fråga?

Det blir emellertid än värre, om vi so efter, hur det gestaltar sig för ungkarlar
och ensamstående. Då verkar det nuvarande ortsavdragssystemet på

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)
ett helt annat sätt. Ja g anförde nyss som exempel en ensamstående person med
3 000 kronor i inkomst. I högsta ortsgrupp får denne person som sagt betala
100 kronor i skatt mot 152 kronor i lägsta ortsgrupp. Bottenbeskattningen blir
således högre på landsbygden. När det gäller de högre inkomsterna, försvinna
ortsavdragen. Det innebär, att man här tar igen de där 52 kronornas skatteskillnad.
På vägen upp till 11 000-kronorsstrecket får man betala mest i
högsta ortsgrupp.

Om jag utgår från den taxerade inkomsten, kan jag alltså konstatera, att för
de första tre tusenlapparna, som en person förtjänar, får vederbörande, om han
bor i landsorten i lägsta ortsgrupp, betala 52 kronor mera än den, som bor i
högsta ortsgrupp. Men för den fjärde till och med den elfte intjänade tusenlappen
betalar en skattskyldig på högsta dyrort 52 kronor mer än landsbygdsbon.
När man kommer över 11 000-kronorsstrecket, finns det ingen dyrortsgruppering.

Jag frågar vem som vill svara, vilken vettig motivering som kan anföras för
ett system, som för makar dyrortsgrupperar toppen av inkomsterna och för
ensamstående dyrortsgrupperar botten av inkomsten, omvänt dyrortsgrupperar
ett mellanskikt, men lämnar toppinkomsten utanför dyrortsgrupperingen. Det är
helt enkelt omöjligt att finna någon logisk motivering för ett dylikt system.

Det gällande ortsavdragssystemet medför också andra underliga konsekvenser.
Vad jag nu säger gäller alla ortsgrupper, så att jag kan ur propositionen ta
ett exempel från högsta ortsgrupp. Om vi se efter, hur hög marginalskatten är
vid olika beskattningsbara inkomster, finna vi, att ensamstående strax ö^er
8 000-kronorsstrecket i skatt får betala 25 kronor av varje intjänad hundralapp.
Strax under 11 000-kronorsstrecket blir marginalskatten enligt det föreliggande
förslaget 30 kronor, vilket ju måste anses i och för sig rimligt, ty
skatten skall vara högre vid denna inkomst. Men då man kommer över 11 000-kronorsstrecket, slipper man undan med en skatt av 24- kronor för varje intjänad
hundralapp och erhåller således lägre skatt.

Man skulle med hänvisning till detta faktum kunna gå ut till de svenska
ungkarlarna och säga: »Akta er för att tjäna den elfte tusenlappen, ty den är
dyr! Men har ni tjänat den elfte tusenlappen, kan ni gärna fortsätta med den
tolfte, ty den blir billigare i skatt.»

Men vore det, herr talman, inte rimligt att i stället försöka få fram ett nytt
skattesystem? Innan motionstiden utgått, kommer det från vårt håll att väckas en
motion om avskaffande av dyrortsgrupperingen i skattesystemet och som möjligen
rent av yrkar på avskaffande av ortsavdragen och införande av ett skattesystem
med en, på sin höjd två tabeller.

Herr Sandler: Herr talman! I anslutning till det remissyttrande över skatteberedningens
betänkande, som avgivits av länsstyrelsen i Gävle och för vilket
jag bär ansvaret, vill jag vid denna propositions remiss till vederbörande utskott
kort konstatera vissa i förhållande till skatteberedningens förslag i propositionen
gjorda modifikationer och framför allt framföra önskemålet om
beaktande av vissa synpunkter vid utskottsbehandlingen — det är ju egentligen
detta syfte, som en remissdebatt skall tjäna.

Remissyttrandet utmynnade däri, att skatteberedningens förslag borde bli
föremål för ytterligare — om så vore erforderligt skyndsam — beredning
innan det lades till grund för förslag till riksdagen.

En viss del av denna kompletterande beredning har otvivelaktigt skett genom
förarbetet till den framlagda propositionen. En ytterligare del av den behövliga
kompletteringen förväntar jag skall ske genom utskottsbehandlingen. Tills
det skett, ställer jag mig avvaktande.

Tisdagen den 22 april 1947.

Nr 17.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)

I det avgivna yttrandet gjorda erinringar till det remitterade betänkandet
föranleda mig nu till följande konstateranden i fråga om det sakliga innehållet
i propositionen.

1. Sambeskattningen har provisoriskt lättats efter eu riktlinje, som torde
kunna fullföljas vid en mera permanent ordning.

2. Undre gränsen för skattepliktig förmögenhet har höjts.

3. Propositionen annonserar en spärregel vid 80 procent för den statliga
inkomst- och förmögenhetsskatten samt kommunalskatten. Förslaget härom
avvaktas med intresse. Av särskild betydelse är att kommunalskatten inkluderas,
utan att kommunerna därav lida men. Med spärregeln bör hela raden stötande
enskilda fall, som spelat så stor roll i skattedebatten, kunna utmönstras.

4. I kvarlåtenskapsskatten å gåva, som jag uppför å kvarlåtenskapsskattens
debetsida, föreslås två ändringar, dels likställande barn och annan närmaste
arvinge, dels innebärande en gynnsammare ställning för donationer till allmännyttigt
ändamål.

I avseende å motiven antecknas följande.

1. Det ställes i utsikt — visserligen i något vaga ordalag — att bolagsbeskattningens
konstruktion och höjd må framdeles bli föremål för nytt övervägande.

2. Skatteberedningens motivering för kvarlåtenskapsskatten såsom en uppskjuten
förmögenhetsskatt är i propositionen bortskriven. Det psykologiskt
olyckliga resonemanget om spararens skuld till samhället förfaller därmed.

3. Den flagranta bristen i skatteberedningens betänkande på samhällsekonomisk
diskussion av föreslagna förmögenhetsindragningars verkningar är i
propositionen fylld genom en utförlig motivering. Det tillkommer nu utskottet
att pröva dess bärighet.

4. Sterilisering av köpkraften såsom beskattningssyfte, vilket skymtade i
årets finansplan, är i propositionen föremål för en tystnad, vilken jag tolkar
som en avskrivning av syftet i detta sammanhang. Jag vill inom parentes göra
den reflexionen, att riksdagens ställningstagande till omsättningsskattens borttagande,
vari de flesta av oss äro medansvariga, redan hade vridil det mest
effektiva medlet ur händerna att sterilisera köpkraften hos den stora allmänheten.
Nu skulle syftets tillgodoseende innebära antingen uppskov med skattelättnadens
ikraftträdande — och det vill ju intet parti gå i bräschen för —
eller höjd uttagningsprocent i stället för den sänkning propositionen förutser.
Nu har uppenbarligen hela problemet på något sätt kommit bort i propositionen.

Utöver denna kommentar har jag några önskemål att framställa till bevillningsutskottet.
De gälla de delar av förslaget, som avse indragning av förmögenhet.

Frågan om den förmögenhetsförvaltning, som må bli följden av förslagens
eventuella antagande, bör upptas till prövning. Det har sagts, att förslagen
innebära ett slags socialisering. Som socialist vill jag säga, att det synes mig
höra till de sämsta formerna av socialisering — om saken nu överhuvud taget
förtjänar det namnet — att göra staten till innehavare av minoritetsintressen i
ett antal enskilda företag av den mest mångskiftande art.

Såsom motiv för den föreslagna särboskattningen av förmögenhet —- årligen
eller vid arvfall — har i propositionen presenterats ett förut icke särskilt
starkt annonserat skäl, som utskottet bör uppmärksamma. Det syfte med indragning
av förmögenhet, som nu särskilt accentueras, är att åstadkomma nedsättning
av inkomstskatteprocenten. Jag anser det vara principiellt viktigt, att
detta syftes legitimitet och konsekvenserna av dess sanktionerande blir av utskottet
granskat. Här kan nog varsamhet vara påkallad.

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947.

Kungl. proposition ang. omläggning av statsbeskattningen m. m. (Forts.)

För egen del har jag — såsom av remissyttrandet framgår — utan tvekan
deklarerat, att indragning av förmögenhet kan vara legitim under två förutsättningar,
nämligen behovet av samhällsekom omi ska investeringar genom det allmännas
försorg, som öka samhällets produktivitetsgrad och som eljest icke
kunna genomföras, samt att effektiviteten i samhällets privata sektor icke
genom åtgärden sänkes i den grad, att totalresultatet blir noll eller negativt.

Den senare förutsättningen har föranlett mig att påkalla ett mera ingående
övervägande av valet mellan och belastningen på årlig förmögenhetsskatt,
skatt på arvslott och kvarlåtenskapsskatt. Även efter finansministerns gradering
stannar jag alltjämt i tvekan, huruvida icke en årligen uttagen förmögenhetsskatt
inverkar mindre störande på företagens verksamhet än ett blott vid
arvfall inträdande och då givetvis vida kraftigare ingrepp i förmögenhetsmassan.
Jag är fullt medveten om att spärregelns tillämpning begränsas vid
skärpning av årlig förmögenhetsskatt. Jag anser dock ytterligare övervägande
inom utskottet av de tre alternativa möjligheterna vara önskvärd. Därvid bör
i vågskålen även läggas fördelen att kunna undvara en särskild kvarlåtenskapsskatt
å gåva.

Ännu viktigare är emellertid enligt mitt betraktelsesätt den första förutsättningen
; indraget kapital bör investeras ånyo genom statens försorg och användas
för budgetändamål, som rimligen kunna tillskrivas en produktivitetsstegrande
verkan. Denna skattekälla bör alltså vara en till vissa slag av utgifter
bunden intäkt.

Denna synpunkt blir så mycket viktigare, om riksdagen sanktionerar finansministerns
uppfattning,^ att rörlighetens funktion endast skall tillkomma inkomstskatten,
medan bade årliga förmögenhetsskatten, kvarlåtenskapsskatten
och skatten å arvslott förutsättas bliva relativt konstanta beståndsdelar å budgetens
inkomstsida.

Det är ju i och för sig ett egenartat läge, att den nya förmögenhetsbeskattningens
införande motiveras av ett visst — ännu icke till fullo klarlagt —
budgetläge. Men om detta läge blir gynnsammare, skall det nya budgetlägets
effekt utlösas blott i fråga om inkomstskatten och de nyinförda skatterna permanentas.
Detta förstärker behovet av en särskild budgetmässig behandling
av den indragna förmögenhet som tillföres budgeten. Jag anhåller, att utskottet
ville ägna denna sida av saken allvarlig uppmärksamhet och söka finna
en lämplig form för bindningen av de budgetmedel, som inflyta på detta
sått.

Det vore, menar jag, sunt att redovisa, vartill staten använder sina ingrepp
i samhällets förmögenhetsmassa. Jag önskar, att det icke skall finnas något
fog för att karakterisera socialdemokratiens finanspolitik på detta sätt: den
privata sektorn bildar kapital, som den statliga sektorn förtär.

Herr talman, dessa bemärkningar har jag velat låta åtfölja propositionens
remiss till vederbörande utskott.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl. proposition
till bevillningsutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen inom
kammaren nu avgivna yttrandena.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 220, med förslag till lag
om allmänna barnbidrag, m. m., hänvisades propositionen, såvitt angick anslag
under femte huvudtiteln, till statsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Tisdagen den 22 april 1047.

Nr 17.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att andra lagutskottets
utlåtande nr 21 skulle uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden
på föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Herr Mannerskantz erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Med
hänsyn till omfattningen av de med Kungl. Maj:ts propositioner nr 212, med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m., och nr 220, med förslag till lag om allmänna barnbidrag,
. m. m., avsedda ärendena tillåter jag mig anhålla, att kammaren måtte medgiva
utsträckning av tiden för avgivande av motioner i anledning av sagda
propositioner till det sammanträde, som infaller näst efter tjugu dagar från
propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 217, 221 och 223—226.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 270, av fröken Osvald m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1947/48 till skolöverstyrelsen;

nr 271, av herrar Hage och Grym, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bidrag till avlöningar åt distriktsbammorskor och distriktssköterskor
m. m.;

nr 272, av fröken Andersson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bidrag till avlöningar åt distriktsbammorskor och distriktssköterskor
m. m.;

nr 273, av herr Lindblom m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa anslag till riksförsäkringsanstalten för budgetåret 1947/48;

nr 274, av herr Mannerskantz, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående pensionsreglering för vissa befattningshavare vid hushållningssällskapen;
samt

nr 275, av herrar Widner och Norman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden
m. m.

Då alla ärenden på föredragningslistan redan blivit behandlade, medgav
kammaren, på framställning av herr förste vice talmannen, att de anslag, som
utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.40 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.