1947. Första kammaren. Nr 13 (Riksdagens protokoll 1947:13)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Första kammaren. Nr 13.

Fredagen den 21 inars förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr Hagman anmälde, att han åter infunnit sig vid riksdagen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag före kl. 2 eftermiddagen utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7.30 på aftonen.

Justerades protokollet för den 15 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 57, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag under försvarets fonder för budgetåret
1947/48.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

År 1947 den 21 mars sammanträdde kamrarnas valmän för utseende av en
kommitterad för tryckfrihetens vård efter avlidne biskopen T. J. E. Andra;
och befanns efter valets slut därtill hava blivit utsedd professorn Nils Gabriel
Ahnlund med 16 röster.

John Björck. Axel Lindqvist.

Nils Herlitz. Å. A. Ryberg.

På framställning av herr talmannen beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag till förordnande för den valde.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
191, angående medgivande att ytterligare överskrida viss anslagspost i pensionsstyrelsens
avlöningsstat för budgetåret 1946/47.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedan nämnda motioner:
nr 235, av herr Bergh, Ragnar, m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående anslag för budgetåret 1947/48 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 236, av herr Arrhén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1947/48 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.;

nr 237, av herr Åman in. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1947/48; samt

Första kammarens protokoll 1947. Nr 13. p

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

nr 238, av herr Heiiman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1947/48.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 239, av herr Sundberg, Cad, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om virkesmätning, m. m.; och

nr 240, av herr Andersson Gustav Emil, m. fl., i samma ämne.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Berg, Robert, och
herr Petersson väckta motionen, nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i
samma städer komma att indragas m. m.

Föredrogs och hänvisades till särskilda utskottet den av herr Åman m. fl.
väckta motionen, nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av hushållningssällskapen m. m.

På framställning av herr talmannen beslöts att de på föredragningslistan
upptagna, endast en gång bordlagda memorialen skulle redan vid detta sammanträde
företagas till avgörande.

Vid föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 13, angående kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om statsbidrag till skogsvardsstyrelsemas
verksamhet, godkändes den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Vid föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 14, angående remitterande
till annat utskott av två till jordbruksutskottet hänvisade motioner om
utformningen av de förslag, som föranledas av 1942 ars jordbrukskommittés
betänkande, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckta motioner om upphävande av bestämmelserna i
1823 års cirkulär angående kyrkovaktares utväljande; och

nr 5, anledning av- väckt motion om utredning och förslag angaende gift
kvinnas medborgarrättsliga ställning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetaret 1947/48 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Fredagen den 21 mara 1947 fm.

Punkterna 1—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 13.

Punkten 48.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att dels till Bidrag till skattetyngda
kommuner för budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 10 000 000
kronor, dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att under nämnda budgetår av anslaget
använda ett belopp av högst 500 000 kronor för beredande av understöd
åt synnerligt skattetyngda kommuner med avvikelse från de i förordningen den
16 december 1927 (nr 462) stadgade grunderna beträffande dylikt understöd.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Hage m. fl. (1:81) och den andra inom andra kammaren av herr Gavelin
m. fl. (II: 145), i vilka hemställts, att riksdagen måtte — utöver vad
som föreslagits i statsverkspropositionen — anslå ett reservationsanslag av
3 miljongr kronor eller det mindre belopp, som kunde anses behövligt, för att
efter de riktlinjer, som i motionen antytts, eller på annat sätt åstadkomma en
provisorisk skatteutjämning i första hand till fördel för de hårdast skattetyngda
kommunerna i landet,

dels ock tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar Velander och Ragnar Rergh (1:184) och den andra inom andra
kammaren av herr Stattin m. fl. (II; 272), i vilka hemställts, att riksdagen
matte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville till förnyad
utredning upptaga frågan om den allmänna utjämningen av det kommunala
skattetrycket, varvid de i motionen framförda synpunkterna borde beaktas,
samt förelägga 1948 års riksdag förslag i ämnet.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt
A. att riksdagen måtte

t oi ^•U1ngl‘ ^aj:ts förslag samt med avslag å motionerna

1:81 och 11:145 till Bidrag till skattetyngda kommuner för budgetåret 1947/
48 anvisa ett förslagsanslag av 10 000 000 kronor;

i 2), med bifall till Kungl. Maj:ts förslag bemyndiga Kungl. Maj:t att under
budgetaret 1947/48 av anslaget använda ett belopp av högst 500 000 kronor
för beredande av understöd åt synnerligt skattetyngda kommuner med
avvikelse från de i förordningen den 16 december 1927 (nr 462) stadgade
grunderna beträffande dylikt understöd;

föranledam0ti0nerna I:1®4 °ch 11:272 ej mätte 1111 nägon riksdagen åtgärd

I motiveringen hade utskottet beträffande de likalydande motionerna 1-81
och 11:145 anfört bland annat följande:

/•P,et mycket höga skattetryck, som förekommer i åtskilliga kommuner, är
nhgt utskottets mening en mycket allvarlig företeelse. Den utsträckning, i
7-1,” Af1 extra skatteutjämning»^ för närvarande beviljas, har emellertid
t II resultat, att merutgifter som beslutas i vissa kommuner, komma att helt

snaSa^hetJn StKtSmHef VllkeV?ke utgör någon sporre för den kommunala
sparsamheten. En ytterligare utvidgning av ramen för de extra skatteutjämn
ngsbidragen genom deras utnyttjande för nedbringande av det beräknade
skattetrycket till 14 kronor kan beräknas under nästa år draga en merkostnad
av 1 8.)0 000 kronor Erfarenheterna från den tid, under vilken det beraknade
skattetrycket hall, s vid högst 15 kronor, giva knappast vid handen
att de lmrdast skattetyngda kommunerna söka anpassa skattetrycket efter

Anslsg till
bidrag till
skattetyngda
kommuner.

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
den lägsta nivå, som statsunderstödet möjliggör. Då en ytterligare ökning av
understödet är ägnad att ingiva betänkligheter med hänsyn till återverkningarna
på kommunernas finanspolitik liar utskottet icke funnit sig kunna tillstyrka
det i ovannämnda motioner framlagda förslaget.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Näsström, Wallentheim,
Åkerström och Jansson i Kalix ansett, dels att det nyss återgivna stycket
av utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

»Det synnerligen höga skattetryck, som förekommer i åtskilliga kommuner,
är enligt utskottets mening en mycket allvarlig företeelse. Det är av denna
anledning angeläget, att förslag till ändrade grunder för den kommunala
skatteutjämningen utan onödigt'' uppskov förelägges riksdagen. I avbidan därpå
torde, såsom framhållits i förenämnda motioner, i nuvarande läge en provisorisk
åtgärd, som föranleder viss lättnad, böra övervägas. Motionärerna
synas ha anvisat en utväg, som väl låter sig inpassa i gällande grunder för
skatteutjämningen, då de föreslå, att skatteutjämningsbidrag skall lämnas i
sådan omfattning, att det högsta beräknade skattetrycket nedbringas från 15
till 14 kronor per skattekrona. Detta förslag kan med hänsyn till utgiftsändamålet
ej anses innebära någon mera väsentlig belastning för statsverket.
Det av Kungl. Maj:t äskade anslaget bör uppräknas med den beräknade kostnaden
för denna jämkning eller med 1 850 000 kronor till 11 850 000 kronor.»
dels ock att utskottet bort under A 1 hemställa, att riksdagen matte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna I: 81 och II: 145 till Bidrag till
skattetyngda kommuner för budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag av
11 850 000 kronor.

På framställning av herr talmannen beslöts att förevarande punkt skulle
företagas till avgörande momentvis.

Mom. Al).

Herr Näsström: Herr talman! På denna punkt har statsutskottet inte kunnat
samlas till ett enhälligt utlåtande, utan jag jämte några andra av utskottets
ledamöter ha avgivit en reservation. I anledning därav skall jag be att få
säga några ord.

Reservanterna anse, att utskottsmajoritetens utlåtande bör korrigeras pa
vissa punkter i såväl motivering som kläm. På s. 34 i utskottets utlåtande
heter det: »Det mycket höga skattetryck, som förekommer i åtskilliga kommuner,
är enligt utskottets mening en mycket allvarlig företeelse.» Vi använda
precis samma ordalag i vår reservation. Skillnaden är bara att majoriteten och
minoriteten ha dragit olika slutsatser av dessa rader. Vi anse, att om man erkänner
att det påpekade förhållandet är en mycket allvarlig företeelse, bör
riksdagen också anlägga de synpunkter på frågan som kunna föranledas av
detta konstaterande. Finansministern har vid olika tillfällen erinrat om att
man i den pågående statsskattediskussionen glömmer bort en viktig faktor,
nämligen kommunalskatten. Man glömmer, säger han, att för många inkomsttagare,
främst de mindre inkomsttagarna, är det inte statsskatten, som trycker
människorna hårdast, utan kommunalskatten. Det. är så riktigt, som det är sagt.

När statsutskottets tredje avdelning behandlade det föreliggande ärendet,
beslöt utskottet att infordra vissa uppgifter från finansdepartementet angående
de hårdast skattetyngda kommunerna. Det är ett ganska intressant aktstycke
att läsa, men det mest intressanta är vad som inte står där. De uppgifter,
som utskottet inhämtat, gälla främst kommuner i övre Norrland, alltså i Norrbotten.
De avse således, vilket kanske är nödvändigt att påpeka, inte min

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Forte.)
hemkommun. Den har intet som helst skatteutjämningsbidrag, varför jag inte
kan beskyllas för att tala i egen sak. Då jag känner till förhållandena i de
kommuner, som det här är fråga om, har jag emellertid ansett mig skyldig
att med några ord beröra dessa spörsmål.

Man har i dessa kommuner ett skattetryck av ända upp till 28 ä 30 kronor,
vilket, som väl alla förstå, är en orimligt hög uttaxering. När kommunerna inlämna
sina ansökningar om skatteutjämningsbidrag, få ansökningarna först
genomgå departementets skärseld. Man granskar dem från alla möjliga synpunkter.
Så har också skett med ansökningarna från de sju utvalda kommuner
som behandlas i departementets redogörelse. Jag kan emellertid inte dela
de synpunkter som departementet framför.

I fråga om överkalix kommun anför departementet bl. a., att den totala
år 1945 beslutade utdebiteringen per skattekrona var 33 kronor 45 öre. Det
totala beräknade skattetrycket anges till 30 kronor 39 öre. Skatteutjämningsbidrag
har beviljats med 15 kronor 39 öre. Det totala kvarstående beräknade
skattetrycket har därigenom nedbragts till 15 kronor. Det beräknade skattetrycket
har framkommit genom reducering av den beslutade utdebiteringen
med 3 kronor 6 öre. Invånarna i överkalix måste emellertid i alla fall betala
dessa 3 kronor 6 öre, varigenom den faktiska utdebiteringen uppgår till 18
kronor 6 öre per skattekrona.

Departementet tillägger: »Reducering har skett av följande orsaker: Anslag
till förvaltningsbyggnad i vad detsamma belöper å tingslokaler har frånräknats;
utgifter för byggnadsföretag ha i viss omfattning i stället bort bestridas
med lånemedel.» Detta påpekande är naturligtvis i och för sig riktigt. Men
vad som inte står i departementets redogörelse är att överkalix kommun, som
omfattar 9 170 invånare, har 1 860 understödstagare. Det innebär att 20 procent
av hela invånarantalet i kommunen utgöres av understödstagare, därav
994 barn. Medeltalet understödstagare i rikets samtliga kommuner torde vara
5 å 7 procent av invånarantalet, medan det i Överkalix uppgår till 20 procent.
Mot bakgrunden av dessa siffror förstår man kanske orsaken till det höga
skattetrycket.

Jag bär gjort eu ingående undersökning av hur det ligger till med kommunernas
finanser över hela landet; det är lätt att göra en sådan undersökning
med hjälp av_ Årsbok för Sveriges kommuner. Det visar sig därvid att landskommunerna
i Norrbottens län ha sammanlagt 56 miljoner kronor i tillgångar
mot 14 miljoner kronor i skulder. Skulderna uppgå således till 27 procent av
nllgangarna. Trots detta förklarar finansdepartementet i fråga om överkalix
kommun, att kommunen borde ha upplånat ytterligare belopp i stället för
att öka uttaxeringen. När departementet för invånarna i överkalix kommer
tram till ett beräknat skattetryck av 15 kronor, har departementet skalat bort
de utgifter, för vilka man anser att model borde ha upplånats.

Av departementets inställning skulle man kunna förledas till den uppfattningen.
att de kommuner, som departementet här beskyller för att ha utdebiterat
medel i stället för att upplåna erforderliga belopp, skulle ha små .skulder
och stora tillgångar. Men i verkligheten förhåller det sig tvärtom. Landskommunerna
1 Västerbottens län redovisa 27 procent i skulder i förhållande
oo Slna sfimlade tillgångar. Motsvarande siffror iiro för Västernorrlands län
48 och tor Jamtlands län 36 procent. I Västmanlands län är siffran endast
9 procent, Örebro län 16, Värmlands län 22 procent o. s. v. Jag skall inte
trötta kammaren med att fortsätta uppräkningen.

De flesta av kammarens ledamöter torde även vara kommunalmän, varför
lag inte behover erinra om alt uppgifterna om tillgångarna i olika kommuner
kunna vara grundade på subjektiva bedömningar. Man kan ha olika metoder

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
för att uppskatta tillgångarnas värde. Men för skuldbeloppen föreligga exakta
siffror. Överkalix kommun har 2 182 000 kronor i tillgångar mot 1 228 000
kronor i skulder. Medan medeltalet för landets kommuner är 15—18 procent
i skulder i förhållande till tillgångarna, är motsvarande siffra för Överkalix
59. Man kan således absolut icke påstå, att kommunerna ha underlåtit
att upplåna pengar för att i stället uttaxera beloppen. Överkalix kommun
har tvärtom lånat upp betydligt mer pengar än medeltalet för rikets
kommuner.

Jag anser det nödvändigt att göra dessa påpekanden för att man av departementets
redogörelse inte skall få den uppfattningen, att det höga skattetrycket
i dessa kommuner ytterst har vållats av en felaktig kommunalpolitik,
vilket ingalunda är förhållandet. Kommunalmännen i de kommuner, som det
här gäller, tvingas sannerligen att vända på slanten långt mer än vad man
behöver göra i rikets övriga kommuner.

Vid riksdagsresan i övre Norrland år 1937 uppvaktades vi vid många tillfällen
av representanter för de skattetyngda kommunerna, vilka till riksdagsmännen
framförde vördsamma anhållanden om att vi måtte verka för en reducering
av den höga kommunalskatten. Jag minns mycket väl att de talesmän,
som då företrädde resenärerna, lovade att uppta detta önskemål till behandling
snarast möjligt. Det gäller ju här ingen partipolitisk fråga, och
jag skulle tro att samtliga resenärer, oavsett vilket parti de tillhörde, voro
överens om att man måste få en ändring till stånd för att effektivare hjälpa
de skattetyngda kommunerna. Löften om en snar reglering avgåvos således
redan vid riksdagsresan år 1937. Trots att snart tio år redan förflutit sedan
dess, har någon nämnvärd reglering av förhållandena på detta område ännu
inte kommit till stånd. Invånarna i överkalix måste således alltjämt betala
15 kronor i effektiv kommunalskatt, vartill i deras fall komma 3 kronor 6
öre, sedan departementet skalat bort de belopp, för vilka man anser att medel
egentligen borde ha upplånats.

Det höga skattetrycket i de norrländska kommunerna är beklagligt ur flera
synpunkter. De människor, som bo däruppe, ha precis samma känslor som alla
andra medborgare i detta land. Det finns ingen enskild person eller kommun
som tycker att det är något nöje att behöva tigga andra om hjälp. Man vill
helst i görligaste mån försöka stå på egna ben. Men hur tro kammarens ledamöter
att man skall kunna få till stånd ett blomstrande näringsliv och en ny
företagsamhet i dessa kommuner? Det är orimligt att tänka sig att kunna förmå
industrimän och företagare att flytta över sin verksamhet till dessa skattetyngda
bygder. Man bävar för de höga skatterna. Staten måste därför genom
att lätta deras skattebörda ge dessa kommuner hjälp till självhjälp. Även dessa
kommuner äro nödvändiga i det stora folkhemmet — jag använder därvid uttrycket
folkhemmet i dess bästa betydelse. Alla kunna vi väl emellertid vara
överens om att de människor som bo i dessa bygder äro folkhemmets styvbarn.

Det kan många gånger vara rena slumpen som avgör, var en människa hamnar
här i landet. En person kan få sin verksamhet förlagd till Lovö eller överkalix,
utan att det egentligen är annat än slumpen som avgör. Vi reservanter
anse därför att det är nödvändigt att till allvarligt övervägande uppta frågan
om hur vi bättre skola kunna hjälpa de skattetyngda kommunerna. Redan år
1943 avlämnade kommunalskatteberedningen ett betänkande i denna fråga.
Men ännu har kommunalskatteberedningens förslag icke föranlett någon åtgärd.
Det har sagts, att den pågående nya kommunindelningen utgör ett hinder för
att nu uppta frågan om hjälp åt de skattetyngda kommunerna. Jag kan emellertid
för min del inte finna att den nya kommunindelningen kan utgöra något

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
hinder härvidlag. De skattetyngda kommuner, som man här måste försöka
hjälpa, komma säkerligen även i framtiden att bestå som enhetliga kommunbildningar.

I dagens nummer av Dagens Nyheter framhåller landshövding David Hansén
i en intervju: »Vi böra gå in för att stödja Tornedalen både ekonomiskt och
kulturellt. Det är en landsända med stora utvecklingsmöjligheter, bara de bli
tillvaratagna.» Hur skall man då kunna tillvarataga dessa utvecklingsmöjligheter?
Jo, statsmakterna måste tillse, att de människor som bedriva sin verksamhet
därujppe inte betungas av dessa orimliga skatter.

Herr Fredrik Ström yttrade häromdagen i kammaren, att stockholmarna
måste betala 8 kronor i kommunalskatt på grund av den nya källskatteuppbörden,
ehuru utdebiteringen i Stockholm egentligen bara är 7 kronor 65 öre.
Då källskattesatsen beräknas med jämna krontal, måste skattedragarna i Stockholm
inbetala 35 öre per skattekrona för mycket. Detta belopp får sedan innestå
hos staten till dess att avräkning sker. Jag medger, att detta förfarande
inte är idealiskt, men så tillgår det ju även på alla andra håll i landet. Invånarna
i de skattetyngda kommuner, som jag här omnämnt, måste emellertid
betala 7 å 10 kronor mer i kommunalskatt än vad invånarna i Stockholm behöva
göra. Jag missunnar inte alls stockholmarna deras låga kommunalskatt.
Jag önskar bara att alla kommuner i landet skulle kunna pressa ned den kommunala
skattesatsen till ett lika lågt belopp. Det är dock ett stort steg mellan
7 kronor 65 öre och 15 kronor.

Häromdagen skrev Dagens Nyheter i eu ledande artikel med rubriken
»Skatteutsikter för Stockholm» bl. a. följande i anledning av borgarrådet Höglunds
förutsägelser om den ekonomiska utvecklingen i huvudstaden under den
närmaste tioårsperioden: »För stockholmarnas skattebelastning betyder detta
närmast att kostnaderna för räntor och amorteringar undergå en hastig stegring,
så att de vid slutet av 1950-talet kunna väntas dra minst 1:50 mera
per skattekrona än nu.» Tidningen fortsätter: »Även om ett så väldigt bidrag
från kommunen inte blir utkrävt just i det sammanhanget, föreligger en stark
tendens i riksdagen att vid skilda lägligheter pressa huvudstadens skattetryck.
»

Det sistnämnda uttalandet tycker jag är ganska anmärkningsvärt. Det är väl
i alla fall inte huvudstadens skattekraft som pressas hårdast, utan det värsta
skattetrycket har man i de kommuner som jag nyss talat om.

Jag vet mycket väl, att det är svårt att vinna förståelse i riksdagen för de
synpunkter, som jag här gjort mig till talesman för. Jag tror mig också förstå
orsaken härtill. Har man inte personlig erfarenhet av svårigheterna att klara
finanserna och lotsa sig fram genom alla påfrestningar i de hårt skattetyngda
kommunerna i Norrland, kan man helt enkelt inte fatta de svårigheter som kommunalmännen
där uppe ha att kämpa med.

Utskottsmajoriteten skriver, att man hyser farhågor för att kommunerna
skulle kunna missbruka ett högre skatteutjämningsbidrag på så sätt. att möjligheterna
att erhålla sådant skulle kunna få återverkningar på kommunernas
finanspolitik. Med de tio miljoner kronor, som Kungl. Maj:t här föreslår såsom
bidrag till skattetyngda kommuner, kan man emellertid inte bevilja högre
skatteutjämningsbidrag än att kommunalskatten pressas ned till 15 kronor.
Jag ifrågasätter dessutom, om det kan vara förståndigt av finansdepartementet
att under den starka högkonjunktur, som nu råder över hela landet, rekommendera
de fattiga skattetyngda kommunerna att upptaga ytterligare stora lån
för att täcka kommunernas utgifter. Jag för min del anser, att det vore förståndigare
att råda dessa kommuner att under nuvarande högkonjunktur i så
stor utsträckning som möjligt täcka sina utgifter genom uttaxering och blott

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
upptaga de ytterligare lån som äro absolut nödvändiga. Kommunerna ha ju redan
nu mycket stor skuldsättning, och vi måste tänka på att tiderna kunna bli
sämre.

I väntan på de ändrade normer för beviljandet av skatteutjämningsbidrag,
som vi hoppas så småningom skola komma, föreslå reservanterna att grunderna
för skatteutjämningen redan nu skola ändras på så sätt, att skatteutjämningsbidrag
skall kunna lämnas i sådan omfattning, att det högsta beräknade skattetrycket
nedbringas från 15 till 14 kronor per skattekrona. Skola dessa kommuner
i framtiden kunna klara sig själva, måste de av staten få hjälp till självhjälp.
Vi förstå alla, att det främst gäller att hjälpa dessa kommuner på så
sätt, att de få ett rikare näringsliv och att industrier och hantverkare slå sig
ned i dessa bygder. Först därigenom komma de att få ett sådant skatteunderlag.
att skattesatserna bli drägliga. Men vi måste här räkna med en växelverkan.
Vi kunna säkerligen aldrig förmå industriföretagare och hantverkare
att förlägga sin verksamhet till dessa kommuner, om vi icke först få till stånd
en omfördelning av det kommunala skattetrycket.

Vi anse att riksdagen i väntan på ett definitivt förslag till omreglering av
det kommunala skattetrycket bör kunna bifalla vår reservation. Vi begära ju
endast, att skatteutjämningsbidrag skall lämnas i sådan omfattning att skattetrycket
kan nedbringas från 15 till 14 kronor per skattekrona. Härför erfordras
att det av Kungl. Maj :t äskade anslaget ökas med 1 850 000 kronor.
Detta belopp kan enligt vår uppfattning inte anses vara av en sådan storleksordning,
att det skulle vara omöjligt för riksdagen att bevilja det. Skall riksdagen
infria sina tidigare löften och skola vi kunna skapa en rättvis fördelning
av skattebördan i landet, bör riksdagen följa den linje vi anvisat.

Med stöd av vad jag här anfört ber jag, hen- talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Häri instämde herrar Näsgård, Mattsson och Ed in.

Herr Söderkvist: Herr talman! I likhet med herr Näsström har jag fäst mig
vid den ordalydelse, som statsutskottet använder, när det motiverar sitt yrkande
om avslag på den av herr Hage m. fl. väckta motionen om ökat bidrag till
de hårdast skattetyngda kommunerna.

Herr Näsström anförde den första, meningen i tredje stycket i utskottets utlåtande
på s. 34. Jag skall be att få citera den följande meningen i utskottets
utlåtande. Utskottsmajoriteten skriver där: »Den utsträckning, i vilken den
extra skatteutjämningen för närvarande beviljas, har emellertid till resultat,
att merutgifter, som beslutas i vissa kommuner, komma att helt bestridas av
statsmedel, vilket icke utgör någon sporre för den kommunala sparsamheten.»

Jag måste verkligen fråga, om utskottsmajoriteten har tänkt sig in i på vilket
sätt denna ökade sparsamhet skall åstadkommas. Själv tillhör jag i olikhet
med herr Näsström en kommun som under många år varit en av de mest skattetyngda
i hela Västemorrlands län. Vi ha varit uppe i en kommunalskatt av
31 kronor, vartill köm landstingsskatt med 4 kronor 50 öre och vägskatt med
1 krona 50 öre, d. v. s. en total kommunal beskattning av 37 kronor. Av denna
utdebitering gingo 13 kronor 75 öre till fattigvårdskostnader, 3 kronor 50
öre till folkpensioneringen och ett betydande belopp till kostnader för arbetslöshetens
bekämpande.

Om man läser ytterligare två meningar framåt i utskottsmajoritetens utlåtande
på s. 34, blir man än mer betänksam. Där skriver utskottet nämligen:
»Erfarenheterna från den tid, under vilken det beräknade skattetrycket hållits
vid högst 15 kronor, giva knappast vid handen att de hårdast skattetyngda
kommunerna söka anpassa skattetrycket efter den lägsta nivå, som statsunder -

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
stödet möjliggör. Då en ytterligare ökning av understödet är ägnad att ingiva
betänkligheter med hänsyn till återverkningarna på kommunernas finanspolitik
har utskottet icke funnit sig kunna tillstyrka det i ovannämnda motioner
framlagda förslaget.»

De citerade meningarna verka nästan som en återklang från den tid då° personer,
som voro tvingade att vända sig till fattigvårdsstyrelserna för att få sitt
nödtorftiga uppehälle, brukade mötas av en kall och kärv uppmaning att bättre
hushålla med sina tillgångar. Det synes som om utskottet här sätter likhetstecken
mellan de kommuner, som erhålla skatteutjämningsbidrag, och sådana
kommuner som sakna förmåga att på rätt sätt sköta sina finanser. För min
egen kommuns del tillbakavisar jag bestämt den insinuation, som måste utläsas
ur dessa rader i utskottets motivering. Jag tror att utskottet inte har gjort
klart för sig, vad det egentligen är som i första hand orsakar de enormt höga
utdebiteringarna i de skattetyngda kommuner, som det här är fråga om. Den
höga utdebiteringen förorsakas oftast av omständigheter, över vilka de kommunala
myndigheterna på intet sätt kunna råda. Som regel torde den höga. utdebiteringen
bero på att skatteunderlaget är alltför lågt. Om, såsom i min
hemkommun, skatteunderlaget under några, år sjunker från 55 000 till 16 000
bevillningskronor och skattekraften från i medeltal 11 till 3 bevillningskronor
per invånare, är det sannerligen inte rättvist att, såsom utskottsmajoriteten
gör, beskylla kommunerna för att inte söka anpassa skattetrycket efter den
lägsta nivå, som statsunderstödet möjliggör.

Omöjligheten att följa utskottsmajoritetens råd framstår än klarare, om jag
tillägger, att samtidigt som skatteunderlaget i min hemkommun befann sig
på den låga nivå, som jag nyss omnämnde, hade enligt det inom kommunen
förda socialregistret 33 procent av kommunens samtliga invånare i en eller
annan form erhållit hjälp av det allmänna. Jag kan möjligen förstå, att man
kan uttrycka sig på det sätt. som statsutskottets majoritet här gör, om man
representerar en stad eller industriort med ständigt stigande skatteunderlag.
Men man kan sannerligen inte resonera på det sättet, om man har personlig
erfarenhet av de oerhörda svårigheter som de skattetyngda kommunerna haft
att kämpa med särskilt under depressionsåren på 1930-talet.

Av utskottets utlåtande framgår vidaTe, att utskottsmajoriteten anser att
ökad kontroll bör krävas över det sätt på vilket kommunerna använda de
skatteutjämningsbidrag som de erhålla från staten. Men det är ju. såvitt jag
kan se, just vad reservanterna föreslå. Ifrån kommunernas sida finns ingenting
att invända mot en omläggning av sättet för kontröllen. Men utskottet synes
inte heller vara intresserat av ett beslut i sådan riktning.

Då jag för min del anser, att utskottet har tagit alltför lätt på denna allvarliga
fråga, ber jag, herr talman, med instämmande för övrigt i vad herr
Näsström utförligare har anfört få yrka bifall till den av honom m. fl. vid
denna punkt avgivna reservationen.

Herr Hage: Herr talman! Detta är min fyrtioförsta riksdag. Jag började
redan tidigt under min riksdagsmannabana att syssla med frågan om hjälp åt
skattetyngda kommuner, och jag har sökt att fullfölja detta arbete under hela
min tid här i riksdagen genom att väcka motioner och på annat sätt. När jag
emellertid nu ser resultatet av mitt arbete efter fyrtio riksdagar, blir jag verkligen
dyster. Det är nästan så att man till slut skulle kunna bli syndikalist —
åtminstone på grund av erfarenheten i denna fråga — t,v de hävda ju, att det
inte finns möjlighet att få igenom något positivt i riksdagen.

Ty på förevarande område har det beklagligtvis visat sig fullständigt omöjligt
att komma fram till något resultat. Det beror måhända främst på, att det

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Förts.)
i statsutskottet sitter en stor majoritet av representanter från kommuner med
ringa skattetryck. Dessa representanter intressera sig naturligtvis inte så mycket
för denna sak. Jag talade en gång med en partivän om de hårt skattetyngda
kommunernas sorgliga öde. Då svarade han: »Ja, men där uppe bo
ju bara lappar!» Jag förstår, att detta kanske på sätt och vis var ett skämt
från hans sida, men nog låg det också någonting annat bakom hans yttrande.
Man menar helt enkelt, att de människor, som bo i övre Norrland, få klara sig
bäst de kunna. Det är ju på alla områden i livet så, att den som inte har skon
på sig, inte kan känna var den klämmer. Men invånarna i de skattetyngda kommunerna
i Norrland få verkligen känna var skon klämmer! Till och med i en
högertidning i Norrland gjorde en gång en skribent gällande, att vi, som representera
dessa landsändar, arbeta alldeles för litet här i riksdagen för att hjälpa
våra skattetyngda kommuner. Sådan är alltså stämningen där uppe bland alla
partier.

Men vi ha verkligen gjort vad vi kunnat under årens lopp för att få till
stånd en förnuftig lösning på detta problem. Men efter allt vårt arbete föreligger
nu ett utlåtande från statsutskottet, som är oerhört fränt skrivet — ja,
jag måste verkligen säga, att statsutskottets föreliggande utlåtande är mera
fränt skrivet än vad som brukar komma från det hållet. Samtidigt utgör utskottets
uttalande ett slags strafftal mot de skattetyngda kommunerna för att
de inte klara sina finanser bättre. Man antyder, att om man skulle bevilja de
skattetyngda kommunerna mera hjälp, skulle inte detta stimulera dem till
krafttag för att bringa ned sina kostnader och spara. Men hur tro herrarna,
att man skall kunna spara i en sådan kommun som t. ex. Karesuando? I många
år har man där haft blott 3,9 skattekronor per invånare. Om dessa skattetyngda
kommuner skola kunna fylla de anspråk, som statsmakterna ställa på
dem i fråga om sociala åtgärder och en viss kommunal minimistandard, kunna
de absolut inte spara någonting. Kommunerna måste ge ut ett visst antal kronor
för sociala ändamål, och när antalet skattekronor är så ringa, måste det bli
en oerhörd belastning på varje skattebetalare i kommunen.

De två föregående talarna ha i stor utsträckning redan framfört vad jag
tänkt säga i denna sak. Jag vill emellertid därutöver erinra om, att statsutskottet
för en del år sedan kom med ett utlåtande, som var betydligt mera sympatiskt
än det nu föreliggande. Vid 1943 års riksdag avlämnade jag en motion
liksom i år om en provisorisk skatteutjämning till de hårdast skattetyngda
kommunerna. I anledning av den motionen förklarade statsutskottet i sin
tur, att utskottet förutsatte, att behandlingen av skatteutjämningsfrågan i görligaste
mån skulle påskyndas. Sedan har emellertid statsrådet Wigforss sagt
ifrån, att detta kommer att ta ganska lång tid i anspråk och att det ännu inte
är möjligt att genomföra en definitiv skatteutjämning. I statsutskottets nu
föreliggande utlåtande anföres också någonting liknande. Så vitt jag kan förstå,
kunna vi således såsom ett faktum slå fast, att det kommer att dröja ännu
många år, innan dessa skattetyngda kommuner verkligen få en effektiv hjälp
från staten. Men då kan man väl inte bara rycka på axlarna och säga till våra
fattiga kommuner, att de få vänta. För varje dag som går blir det svårare för
dem. Om en löntagare förflyttas till en av dessa kommuner med dess höga
skatter, söker han komma därifrån så fort som möjligt. Befattningshavare,
som eventuellt stå i tur att vinna befordran dit, söka helt enkelt inte befattningen,
därför att den ökning i lönen, som vederbörande kan få, helt och hållet
slukas av de höga skatterna.

Vi måste verkligen söka göra någonting åt den här saken redan nu. När det
nu gäller den föreliggande reservationen kanske man invänder, att den åstadkommer
en ökad skattebelastning för alla medborgare i riket på sammanlagt

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Anslan till bidrag till shattetyngda kommuner. (Forts.)

1,8 miljoner kronor. Ja, det gör den visserligen, men det bör observeras, att i
år har den uttaxering, som tidigare skett för skattetyngda kommuner, föreslagits
minskad från 16 miljoner kronor till 10 miljoner kronor. Om vi av dessa
besparade 6 miljoner kronor nu bifalla reservationen och därmed ansla ungefärligen
1,8 miljoner kronor utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit till ytterligare
hjälp åt skattetyngda kommuner, spara vi i alla fall 4,2 miljoner kronor i förhållande
till vad som tidigare anslagits av riksdagen. Jag tycker, att även
detta talar för, att vi nu böra göra något för att hjälpa dessa kommuner. Förhållandena
i dessa bygder bli allt mera olidliga, om ingenting åtgöres. Vi böra
väl i alla fall kunna åstadkomma ett provisorium, under avvaktande av den
slutliga skatteutjämningen.

Min kamrat på norrlandsbänken, herr Velander, har sökt angripa dessa problem
på'' ett annat sätt. Han har föreslagit, att riksdagen skulle göra ett uttalande
om att vid nästa års riksdag bör framläggas ett förslag om något slags
skatteutjämningsreglering, antingen som ett provisorium eller som en anordning,
avsedd att bli bestående. Men även den tanken har statsutskottet definitivt
gått emot; utskottet vill inte vara med om herr Velanders förslag. Såvitt
jag förstår, vill utskottet inte alls ge dessa kommuner någon hjälp eller någon
lättnad i dagens läge. Och inte heller ställer utskottet i utsikt, att en definitiv
skatteutjämning kommer att åstadkommas förrän om många år.

Om man talar med folk uppe i dessa nordliga bygder om denna kommunala
skattetunga och statsmakternas bristande intresse att göra något för att hjälpa
dem, får man en stark känsla av hur stor förbittringen är. Det verkar emellertid,
som om man från riksdagens och de olika partiernas sida inte hade något
intresse för människorna där uppe. »Det är bara lappar», säger man. Detta är,
som var och en förstår, icke riktigt, men även om så vore, lapparna äro också
svenska medborgare, vilkas intressen böra tillgodoses!

Jag ber med denna korta motivering att få yrka bifall till den av herr Näsström
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Velander: Herr talman! Det förefaller mig, som om det här skulle
bli en synnerligen norrlandsbetonad debatt. Jag skail försöka att inte bil alltför
långrandig — det har ju inte heller de föregående talarna varit.

Dessa talares inlägg ha, såvitt jag förstår, utgjort en kritik av de nu gällande
grunderna enligt 1927 års förordning i fråga om skatteutjämningen till de
skattetyngda kommunerna. När man alltså hänvisar till särskilda fall, där man
i skatteutjämningsväg inte kommit längre ned än till ett skattetryck av 15 kronor
respektive 18 kronor, utgår jag ifrån att detta förhållande inte bottnar i
någon negativ inställning från de myndigheters sida, som fastställa skatteutjämningsbidragen,
d. v. s. i sista hand Kungl. Maj:t, utan att Kungl. Maj:t
har besjälats av en önskan att komma till så rimliga resultat som möjligt. Men
i det fall, som herr Näsström särskilt tog sikte på, och i liknande är det med
nu gällande bestämmelser inte möjligt att komma längre. Detta betyder, att
om man skall angripa ifrågavarande problem, bör man ta sikte på en ändring
av grunderna för skatteutjämningen. Jag frågar mig då, huruvida det iir detta,
som varit det mest framträdande och (let viktigaste spörsmålet för reservanterna.
Reservanterna 1m inte, såvitt jag kunnat utläsa ur reservationen, velat
lämna något nämnvärt stöd åt den motion eller de motioner, som tagit sikte på
just ett åvägabringande av nya eller förändrade grunder för skatteutjämningen.
I reservationen återfinnes visserligen en sats med en antydan i den riktningen,
men reservanterna 1m inte velat befordra det yrkande, som motionsvis
bär ställts, på det sättet att de upptagit detsamma i reservationens kläm.

Det förhåller sig ju så, att vid tiden för krigsutbrottet och under åren

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
närmast dessförinnan sysselsatte man sig mycket just med frågan om en allmän
utjämning av det kommunala skattetrycket. Man ansåg detta vara en ytterst
angelägen åtgärd. 1 ämnet förelåg redan år 1943 ett förslag från kommunalskatteberedningen,
och det förslaget gjordes till föremål för remiss i
vanlig ordning. Men sedan har förslaget, såvitt man förstått, legat mycket
lugnt och stilla i finansdepartementet. Det har inte försports, att det har ägnats
något intresse åt att föra förslaget vidare. Man har möjligen i något sammanhang
skymtat den meningen att ett angripande av skatteutjämningsproblemet
skulle förutsätta ett ståndpunktstagande till den kommunala indelningen.
Arbetet på en ny kommunindelning har dock nu fortskridit så långt, att
man kan få en föreställning om hur kommunerna i stort komma att indelas i
framtiden. Det förefaller som om man inte skulle behöva någon ytterligare
kännedom i det hänseendet för att kunna ta ståndpunkt till frågan om nya och
rimligare grunder för skatteutjämningen.

Jag beklagar, att denna fråga alldeles kommit bort ur diskussionen under
de senare åren. Om statsrådet och chefen för finansdepartementet varit närvarande
i kammaren, skulle jag ha vädjat till honom om ett uttalande hur det
egentligen ligger till med skatteutjämningsfrågan i hans departement.

Utskottet är, som redan sagts, mycket negativt inställt till de motioner, som
här föreligga. Utskottet skjuter framför sig bl. a. en antydan om att skatteutjämningen
skulle på något avgörande sätt sammanhänga med frågan om socialvårdens
ordnande. Jag skulle vara intresserad av att någon representant
för statsutskottet ville klargöra, vad som menas med detta. Menar statsutskottet,
att man för att ge sig i kast med skatteutjämningsproblemet skall avavvakta
ett realiserande av vårt stora socialvårdsprogram, sådant det hitintills
har fixerats och med hänsyn till utformningen därav i fortsättningen? I så fall
förstår jag inte, när vi skulle kunna förvänta ett förslag beträffande den kommunala
skatteutjämningen. Jag inser mycket väl, att man genom en effektivisering
av socialvården kan nå en lättnad i det kommunala skattetrycket.
Men det är inte det vi tala om nu. Yi tala inte om ett nedbringande av det
kommunala skattetrycket överlag, utan om en utjämning av olikheterna i skattetryck
kommunerna emellan. Dessa olikheter eliminerar man inte genom att
slå in. på vissa vägar mot en allmän sänkning av det kommunala skattetrycket.
Men jag misstänker, att det inte blir så lätt att få någon upplysning om vad
utskottet egentligen menar!

Utskottet anser, att det inte finns anledning att göra någon framställning i
ämnet nu, därför att Kungl. Maj:t »torde» ägna de här sakerna det intresse,
som kan befinnas nödigt, och att beredningens förslag val i sinom tid kommer
att föreläggas riksdagen. Jag anser tvärtom, att med hänsyn till det läge. vari
skatteutjämningsfrågan kommit, hade det funnits stor anledning att söka påskynda
frågans behandling. Jag kan därför, herr talman, inte underlåta att
yrka bifall till den motion, som framburits av mig i denna kammare, och den
därmed lika lydande motionen nr 272 i andra kammaren.

Jag skall tillåta mig ett par ord också om den föreliggande reservationen.
Jag kan instämma i det mesta av vad de två första talarna yttrade. Jag har i
stort sett samma inställning som de, och jag är angelägen om att de hårt skattetyngda
kommunerna, var de än ligga i detta land, skola få någon lindring
i den komumnala skattebördan» Jag frågar mig emellertid -r- och detta därför,
att jag måhända inte fått det rätta greppet om herr Hages motion och kanske
mte heller om den föreliggande reservationen — om man verkligen når det resultat,
vartill reservanterna. syfta, om riksdagen nu anvisar 1 850 000 kronor
att användas för nedbringande av skattetrycket i de mest skattetyngda
kommunerna från 15 kronor till 14 kronor. Jag är något oviss på den punkten.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)

I herr Hages motion säges det nämligen uttryckligen, att nedbringandet av
skattetrycket i angiven omfattning skall ske med tillämpning av grunderna
i 1927 års förordning. Jag måste utgå ifrån, att med tillämpning av de grunderna
har man från Kungl. Maj :ts sida redan sökt att lätta skattetrycket så
långt som möjligt. Vidare är det väl så, att om man följer reservationens linje,
resulterar det blott i ett provisorium, och detta provisorium kommer att medföra
något slags ny schablon vid sidan av den. som redan gäller, när i anslutning
till 1927 års förordning skatteutjämningsbidragen skola utmätas.

Herr Näsström berörde särskilt en kommun, där antalet understödstagare
utgjorde mellan 1 800 och 1 900, och anförde i anslutning därtill, att detta
var den huvudsakliga anledningen till den hårda utdebiteringen i den kommunen
och att man måste söka nå ett bättre läge för den. Det ligger emellertid
så till, att enligt gällande förordning har man möjlighet att bevilja ett
skatteutjämningsbidrag, som medför, att kommunens sammanlagda utgifter
för kyrka, skola, fattigvård och barnavård nedgå till 5 kronor 50 öre för
skattekrona. Längre har man inte rätt att gå. Jag vet ju inte hur det ligger
till i det fall, som herr Näsström här inriktat sin kritik mot, men jag tänker
mig. att man verkligen har sökt att komma denna jpäns så nära som möjligt.

Det är ur antydda synpunkter, herr talman, som jag känner mig något oviss
om vad resultatet kan bli av ett bifall till reservationen. Då jag emellertid är
angelägen om att vi skola komma till åtminstone något resultat, vill jag
med fasthållande av mitt yrkande om bifall till av mig m. fl. väckta motioner
stödja reservationen.

Herr Karlsson Gustaf: Herr talman! Det gäller no ett anslag på 10 miljoner
kronor till skatteutjämning. År 1946 behövdes det i runt tal 13 900 000
kronor för detta ändamål. Minskningen beror på den förbättring av konjunkturerna,
som vi märka på åtskilliga håll. Många kommuner ha kommit ned till
en så låg utdebitering, att de inte längre kunna komma i fråga till skatteutjämningsbidrag.

De tvenne grupperna av motionärer i denna fråga ha nu framlagt sina synpunkter.
Den ena gruppen, som representeras av herr Hage och som understödes
av reservanterna, siktar på ätt sänka gränsen för rätt till skatteutjämningsbidrag
från nuvarande 15 kronor till 14 kronor. Man har räknat ut att
detta, som skulle betyda en merkostnad av 1 850 000 kronor, skulle medföra en
lättnad för många kommuner och ingen kan ju förneka det. Men det är inte
det saken egentligen gäller, ty kärnpunkten är ju, att man skall kunna åstadkomma
större rättvisa de olika kommunerna emellan. Lika väl som 15-kronorsstrecket
kan anses vara för högt och drabba orättvist, kan detta vara fallet
med 14-kronorsstrecket.

Såsom kammarens ledamöter erfarit, när de ha studerat handlingarna, ligger
kommunalskatteberedningens betänkande på Kungl. Maj ds bord allt sedan år
1943. I detta betänkande behandlas den mycket svåra skatteutjäinningsfrågan.
Beredningen har angivit nya grunder för skatteutjämning, den har bl. a. tänkt
sig, att kommunernas ekonomiska bärkraft skulle mätas i antalet skattekronor
per invånare, och man väntar nu på genomförandet av bland annat denna
princip.

Jag kan instämma med de talare, som hoppas att Kungli. Maj:t snarast skall
ta upp frågan, och jag tror, att jag kan göra det på hela utskottets vägnar.

När utskottet, såsom här har sagts, varit en smula fränt i sin skrivning, så
beror det på vad man vill lägga in för mening i ordalydelsen av utskottets betänkande.
Utskottet har inte haft någonting annat i tankarna än kommunalskatteberedningens
förslag, som man ju ändå först måste ta upp till gransk -

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
ning innan man härvidlag kan åstadkomma någon större rättvisa, och vidare
har utskottet inte alldeles kunnat komma ifrån att tala om det förhållandet,
att justeringar i ansökningarna ha måst göras inom finansdepartementet.

Utskottets utlåtande är alltså, förklara talarna i denna debatt, onödigt fränt.
Jag kan gärna medge, att jag för min del kunde ha godkänt ett utlåtande av
en annan lydelse. Men de flesta av kammarens ledamöter veta ju hur det egentligen
går till i ett utskott. Det kan förekomma olika nyanser i meningarna, och
man har att jämka ihop dessa nyanser så att man inte lägger fram alltför söndertrasade
utlåtanden.

För min personliga del skulle jag, som sagt, ha kunnat tänka mig en annan
skrivning. Och jag vill tillägga, att hade reservanterna redan vid ärendets behandling
i utskottet trängt in i problemet och kunnat lägga fram något alternativ
till motivering, så hade resultatet kanske blivit ett annat. Men vid den
tidpunkten hade de, som stå för reservationen, inte tänkt igenom saken ordentligt.
De bara förklarade, att utlåtandet icke var riktigt skrivet, men när vi frågade,
hur de ville att det skulle utformas, hade de intet alternativ att komma
med.

Så gick det till i utskottet, men sedan ha de tydligen stängt in sig i sin kammare
och närmare funderat på saken. Och jag säger öppet, att jag i långa stycken
kan godkänna, vad reservanterna ha skrivit. Jag kan göra det så mycket
hellre, som det finns skattetyngda kommuner alldeles i närheten av min hemort.
I den landsända, där jag bor, ha vi minsann fått känna på vad arbetslöshet
och svår fattigvårdstunga vill säga. Flera kommuner ha dragits med en utomordentligt
hög kommunalskatt, och i några är skattetungan fortfarande alltför
tryckande.

Men då man nu skall ge sig in på ekonomiska problem, måste man väl sträva
efter att åstadkomma en lösning, som har en fast och bärig grund. Den enda
bäriga grunden är, att finansdepartementet tar upp kommunalskatteberedningens
förslag och prövar, om det kan vara genomförbart, eller gör den överarbetning,
som kan vara nödvändig med hänsyn till kommunsammanslagning och
annat som har aktualiserats sedan beredningen år 1943 framlade sitt förslag.

Sasom jag sade nyss har utskottet inte heller kunnat undgå att ta intryck
av innehållet i de ansökningar om skatteutjämning, som kommit ifrån de skattetyngda
kommunerna. Vederbörande avdelning inom utskottet har gjort en undersökning
i detta avseende. I den av herr Hage med flera väckta motionen
har angivits en hel rad av kommuner med en mycket svår skattetunga. Vi valde
ut sju av dessa kommuner och undersökte orsaken till att den totala utdebiteringen
per skattekrona inte stämde överens med det beräknade skattetrycket.
Det blev en rätt stor differens, åtminstone i flera fall.

. Det befanns exempelvis, att Piteå landskommun år 1945 hade eu total utdebitering
av 22 kronor 35 öre per skattekrona, och när departementet fått frisera
förslaget, kom man fram till ett beräknat skattetryck av 17 kronor 11
öre. Bland annat visade det sig, att man hade beräknat det belopp, som skulle
inflyta pa folkskolans stat, 100 000 kronor för lågt, vilket också länsstyrelsen
i Norrbottens län hade fäst uppmärksamheten på. I Jokkmokks kommun hade
reducering skett av följande orsaker. Där hade man tagit upp tingshuskostnader,
där hade man anslagit, medel till en kassaförlagsfond, och där hade man
utfört nybyggnader och en del andra arbeten, vilka i viss omfattning efter nu
gällande praxis och regler skulle ha bestritts med lånemedel. X eu annan kommun
hade man också anslagit medel till kassaförlagsfond, man hade utfört en
del arbeten, inköpt tomtmark o. s. v. och direkt utdebiterat medel därför.
o skall inte uppehalla tiden med att ange kommun efter kommun, men
sådant är det faktiska lägek Det är ekonomiska realiteter, som man inte kan

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
komma förbi, och det är därför som utskottet funnit sig föranlåtet att avstyrka
motionerna. Men när utskottet konstaterar, att det i vissa kommuner höga skattetrycket
är en allvarlig företeelse, vill utskottet — åtminstone vill jag det personligen
— däri lägga in den meningen, att denna allvarliga företeelse bör undanröjas
så snart som möjligt, och därför riktar jag mig nu också till finansministern
med en begäran, att han skall ta upp detta problem. Jag bytte nagra
ord med finansministern vid debattens början, och jag tar fasta pa hans uttalande
då, såsom han uttryckte saken: »Vi måste i departementet ta upp detta
problem och se till att vi få det löst!»

Med hänsyn till detta och med hänsyn till den motivering, som utskottet
har anfört, tillåter jag mig att yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Anderson, Gustaf Iwar.

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! Jag kan fatta mig ganska kort i denna
debatt, eftersom mina slutsatser sammanfalla med dem, som min medmotionär,
herr Velander, kommit till.

Jag skulle vilja karakterisera skillnaden mellan den motion, som vi bägge
ha burit fram i denna kammare, och den som har väckts av herr Hage med
flera, på det sättet, att medan vi ha velat, att man äntligen skulle ta upp frågan
om den interkommunala skatteutjamningen till en definitiv prövning, syfta
de andra motionärerna till en provisorisk lösning, alltså en lösning i avvaktan
på den slutliga omprövning som skall ske. Det förefaller, som om yrkandet i
vår motion, att denna fråga äntligen skall tas upp till definitivt avgörande, är
mycket väl befogat. Kommunalskatteberedningen kom med sitt betänkande och
förslag år 1943, och nu skriva vi 1947. Det sannolikt flitiga finansdepartementet
sysslar med mångahanda saker, men inte med den här, och frågan är,
hur länge vi egentligen skola vänta. För varje riksdag aktualiseras kravet
jag använder ordet kravet -— på att frågan om det kommunala skattetrycket
skall tas upp.

Här i landet blir det mer och mer på det sättet, att det inte är kommunerna
själva som bestämma sina utgifter, utan statsmakterna besluta i betydande
grad, vilka utgifter som kommunerna skola ha. Men kommunerna äro
fortfarande i betydande omfattning uttaxeringsenheter för de av statsmakterna
bestämda utgifterna. Det är väl uppenbart, att man inte i längden kan hålla
fast vid den gamla tolkningen, att vissa statliga uppgifter äro »delegerade»
till kommunerna och fasthålla vid den nuvarande uttaxeringsfördelningen, utan
vi måste väl ändå komma därhän, att i den mån Kungl. Maj:t eller riksdagen
beslutar en utgift, skall uttaxeringsenheten bli åtskilligt mera vidgad än den
för närvarande är. Ju mera staten på sätt som har skett under senare år bestämmer
över och råder över kommunernas utgifter, desto mera aktualiseras
denna fråga. Därför förefaller det mig, som om vårt yrkande, att Kungl. Maj:t
till förnyat övervägande skulle uppta denna fråga, är mycket val befogat.

Det är en fullständigt orimlig ståndpunkt man har kommit till beträffande
finansieringen av socialvård, skolväsen och en hel del andra utgifter. Det
ställes praktiskt taget samma krav eller i varje fall likartade krav pa de olika
kommunerna, men medan en kommun kan ha ett skatteunderlag pa 20 25

skattekronor per innevånare, kunna andra kommuner ha 3, 4 eller 5 kronor.
Då drabbas den kommun hårdare, som har det svagare skatteunderlaget. Det
går inte att handla på det sättet i längden. Man kunde försvara den ståndpunkten,
när kommunerna själva hade mera att säga till om beträffande sina utgifter
ii n de nu lm. _ o

»Jag kommer som herr Veländer till den uppfattningen, att ett bifall till var

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
motion hade varit sakligt betingat av situationen. Jag är också liksom herr
Velander tveksam, om ett bifall till herr Hages m. fl. motion kan leda till något
som kan praktiskt tillämpas. Möjligen skulle man kunna åberopa den
passus i skatteutjämningsförordningen, som talar om att då »synnerliga skäl
äro», kan man gå vid sidan av de vanliga reglerna.

Även om det kanske ser en smula demonstrativt ut, kommer jag som sagt
till samma slutsatser som herr Velander. I första band önskar jag stödja vår
motion. Skulle det inte lyckas, önskar jag stödja herr Näsströms in. fl. reservation.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Det råder inte något tvivel om att
den här frågan är en synnerligen allvarlig fråga. Jag tror inte — och i det fallet
kan jag tydligen stödja mig på den ena gruppen av motionärer — att det
är den riktiga vägen att på detta sätt plötsligt kasta in närmare två miljoner
i skatteutjämningsbidrag. Hela frågan är så pass debatterad, att alla veta,
hur otillfredsställande denna väg är. Man måste försöka andra vägar.

Ju mera jag under de sista åren kommit att syssla med statsbeskattningen,
desto klarare har det framstått, att det är frågan om kommunalbeskattningen
som för största delen av skattebetalarna är den viktigaste. Där kommer naturligtvis
frågan om de skattetyngda kommunerna med, och i den mån jag har
möjlighet att göra någonting, vill jag undersöka, om man här kan komma
fram till ett resultat.

Sammankopplingen av frågan om skatteutjämningen och hela det stora kommunalskattespörsmålet
har naturligtvis framkallat mycken tveksamhet om hur
man skall bära sig åt. Kommunalskatteproblemet omfattar en mängd frågor,
som inte på samma sätt äro pressande, och man kanske också kan säga, att en
del av de lösningar som föreslagits inte längre ha samma aktualitet som tidigare.
Det är därför mycket möjligt, att man kan löskoppla frågan om skatteutjämningen
eller överhuvud taget en lättnad för kommunerna i beskattningen
från andra delar av kommunalskattereformen.

Men alla sådana lösningar gå, såsom var och en vet, ut på att staten skall
släppa till större delen av de nödvändiga medlen, alltså att staten skall öka
sina utgifter. Man kan naturligtvis säga, att detta inte innebär någon ökning
av den börda, som vilar på skattebetalarna i gemen, eftersom det som tas ut
mera i statsskatt kan tas ut mindre i kommunalskatt. Men i praktiken är det
inte så enkelt att säga, att eftersom man lättar för kommunerna, kan man öka
statsbeskattningen. Därför kan jag i detta ögonblick inte yttra mig om, hur
hastigt eller hur långt man kan komma fram på denna väg. Men om det överhuvud
taget kommer att finnas möjligheter att under de närmaste åren få
ned skattetrycket utöver den sänkning, som kan komma i fråga beträffande
statsbeskattningen, är det nog enligt min mening bäst om man kan finna en
väg, som leder till en sänkning av kommunalbeskattningen. Därav följer också,
att jag inte tycker att det finns tillräcklig anledning att gå med reservanterna,
som bara föreslå en ökning av statsanslaget.

Herr Hage: Herr talman! Vid något tillfälle, då det nu föreliggande kommittéförslaget
om statsskatterna behandlades, framkastade en medlem av denna
kammare, som deltagit i kommittéarbetet — det var herr Sjödahl på göteborgsbänken
— den tanken, att om man genom statsskatten toge ut mera än
som behövdes för statens ändamål, skulle man kunna använda överskottet för
att hjälpa de skattetyngda kommunerna. Detta var ett mycket förnuftigt yttrande.
De två problemen ha ett visst sammanhang, vilket också finansministern
i sitt anförande var inne på, och för ett mycket stort antal kommuner är

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
naturligtvis en nedsättning av kommunalskatten av ofantligt mycket större betydelse
än en nedsättning av statsskatten.

Det är även från dessa utgångspunkter, som det snarast bör göras någonting
för de skattetyngda kommunerna. Herrar Velander och Bergh ha trott, att
man snabbare kan nå ett resultat genom att få till stånd ett riksdagsbeslut,
som innebären begäran, att Kungl. Maj:t skall fortast möjligt lägga fram kommunalskatteberedningens
förslag, som ju också innehåller förslag om skatteutjämning
mellan kommunerna. Vad finansministern nu yttrade ger mig anledning
att tro, att förslaget naturligtvis kommer, men inte inom den närmaste
tiden. Att det inte så snart är att vänta erkännes också på sätt och vis även
i statsutskottsutlåtandet, för vilket herr Karlsson talade. Han sade, att han
gärna såg, att det så fort som möjligt framlades'' ett förslag. Men det är att
märka, att i det utlåtande, som herr Karlsson skrivit under, talar man också
om hur svårt det är på grund av reformens omfattande natur att få fram förslaget.
Statsutskottets majoritet har alltså enligt min mening erkänt, att det
är troligt, att förslaget inte kommer fram på många, många år. Och därför
äro vi, som begära en provisorisk anordning, inne på en mera fruktbar väg.
Vore man övertygad om att det definitiva förslaget om skatteutjämning komme
fram nästa år eller året därpå, skulle jag avstå från mitt yrkande. Men det
är sorgligt nog så, att man kan få vänta tre till fyra år, kanske ännu längre,
innan förslaget framlägges. När man erkänner, att ett förslag inte kan komma
fram förrän efter lång tid, och pressande förhållanden för vissa medborgare
nödvändiggöra, att man hjälper dem redan dessförinnan, är det inte ovanligt
inom vår lagstiftningspraxis, att man under tiden till framläggandet går
med på provisoriska bestämmelser, till dess det definitiva förslaget går igenom.
Det ha vi gjort flera gånger i olika slag av lagstiftning.

Jag skall inskränka mig till detta och vill blott tillägga, att jag skulle vara
mycket glad och tacksam, om åtminstone den ena kammaren ville bifalla reservationen.

Herr Nåsström: Herr talman! Herr Velander säger, att reservanterna inte
nämnvärt stödja den motion han har varit med om att väcka. Jag vill då påpeka,
, att vi ha skrivit på följande sätt i vår reservation: »Det är av donna anledning
angeläget, att förslag till ändrade grunder för den kommunala skatteutjämningen
utan onödigt uppskov förelägges riksdagen.» Jag för min del
tycker att det är ett ganska klart uttalande till förmån för herr Velanders
motion. Det borde kanske ha varit med i vår kläm också — det skulle inte jag
ha haft någonting emot — men uttalandet i reservationens motivering är iu
alldeles tydligt.

Herr Velander nämnde också någonting om herr Hages motion om ett anslag
på tre miljoner kronor. Reservanterna ha icke tillstyrkt denna motion. Det
beror på att det inom avdelningen har beräknats att det, för att man skall
kunna sänka den övre gränsen för skattetrycket från 15 till 14 kronor per
skattekrona, endast skulle behövas ett anslag på 1 850 000 kronor, och det är
<letta belopp som vi ha yrkat på skall utgå.

oVad beträffar min vän herr Karlsson i Munkedal, måste jag säga, att jag
på sätt och vis beklagar honom, ty om jag uppfattade undertonen i hans anförande
rätt, så är hans hjärta med reservanterna och inte med utskottsmajoriteten.
Och när han då — på ämbetets vägnar, höll jag på att säga -— tvingas
försvara en sjuk sak, så tycker jag det är riktigt synd om honom.

Herr Karlsson i Munkedal nämnde emellertid eu del sakuppgifter också, och
bland annat sade han, att Piteå landskommun skulle ha anslagit medel till eu

Första kammarens protokoll 1947. Nr 13. •>

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
kassaförlagsfond. Men det var väl ett misstag från herr Karlssons sida, ty
det har inte anslagits några medel för detta ändamål i Piteå;

Just när det gäller Piteå landskommun kan jag emellertid nämna, att när
denna kommun skulle få sitt skatteutjämningsbidrag, så skalade finansdepartementet
först bort en summa, motsvarande 5 kronor och 24 öre per skattekrona,
för att få fram det effektiva skattetrycket. Därvid har man alltså följt
herr Karlssons tankegång. Kommunen i fråga har härigenom fått ett skatteutjämningsbidrag,
motsvarande 3 kronor och 11 öre per skattekrona.

Herr Velander nämnde något om det stora fattigvårdsklientelet i Överkalix,
som jag också hade talat om, och han påpekade, att bidraget där hade begränsats
till 5 kronor och 50 öre per skattekrona. Men det är bara den ena sidan av
saken; om understödstagarna utgöra tjugu eller kanske till och med trettio
procent av befolkningen, så betyder detta inte bara, att man får onormalt stora
utgifter för socialt understöd, utan det innebär också, att samma procentuella
del faller bort när det gäller inkomsterna, och det är en mycket allvarlig sak.

Vad finansministerns anförande beträffar måste jag beklaga, att han inte
ens i denna situation nämnde någon tidpunkt, vid vilken vi kunna vänta framläggandet
av det nya förslaget beträffande kommunalbeskattmngen. Yrkandet
i vår reservation går ju ut på att man skall få en provisorisk lösning till
stånd under väntetiden innan Kungl. Maj:t framlägger sitt förslag.

Herr Karlsson sade, att samma skäl, som kunna anföras för en högsta skattesats
av 15 kronor, också kunna anföras för en högsta skattesats av endast 14
kronor. Ja, jag vet inte om det är tillåtet att här i kammaren erinra om den,
som lastade på stör och som sade till hästen: »Tål du den, så tål du den med!»
En krona i toppen på kommunalskatten betyder ofantligt mycket för de fattiga
människor det här gäller -— och för resten inte bara för fattiga människor, utan
för alla skattedragare i dessa hårt skattetyngda kommuner.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna momentet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Näsström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
48 mom. A 1. röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat: och befunnos
vid omröstningens slut rösterna, hava utfallit sålunda:

Ja — 42;

Nej — 52.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

1‘)

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)

Mom. A 2).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom B.

Hen- Veländer: Herr talman! I anslutning till mitt tidigare anförande yrkar
jag bifall till motionerna 1:184 och II: 272.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande momentet hemställt samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 49—54.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis, till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under
åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—82.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83.

^ föreslagit riksdagen att till Gemensamma universitets ändamal:

Naturastipendier åt studerande vid universiteten och vissa högskolor
lör budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag av 310 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, vackta den ena inom första kammaren av herr Lindblom'' m. fl.
(1: 83) och den andra inom andra kammaren av herr Ståhl m. fl. (II; 132),
i vilka hemställts, att riksdagen matte besluta ett reservationsanslag till naturastipendier
för budgetåret 1947/48 med 620 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag a motionerna 1:83 och II: 132, till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt studerande vid universiteten och vissa högskolor för budgetåret
1947/48 anvisa ett reservationsanslag av 310 000 kronor.

Herr Lindblom: Herr talman! Det är ju den vanliga gången att när eu
utredning pågår hänskjuter man alla förslag om ändringar till denna utredmng,
eller också avslar man dem i avvaktan på utredningens förslag Vad
beträffar den fråga, som vi nu skola besluta om, måste jag säga, att det är

Anslag till
naturastipendier
åt studerande
vid
universiteten
m. in.

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Anslag till naturastipendier åt studerande vid universiteten m. m. (Forts.)
synnerligen beklagligt att man på det sättet skall dröja med att bringa dessa
studerande den hjälp, som de egentligen skulle ha rättighet att få. Det
finns 10 000 studerande vid de läroanstalter det här är fråga om, men de
naturastipendier, som för närvarande finnas, räcka endast till 200 stipendiater.
Det är uppenbart, att om det tar en tid innan utredningen blir klar, så måste
det till dess möta stora svårigheter för de studerande att erhålla här omnämnda
stipendier.

Jag förstår mycket väl, att det inte finns någon möjlighet att få eu ändring
till stånd mot ett enhälligt utskott, men jag ber ändå att med detta korta anförande
få yrka bifall till motionerna 1: 83 och IT: 182.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det är nog så, att utskottet har helhjärtat
de synpunkter som äro framlagda i motionen. Men det föreföll oss ändå
tämligen omöjligt att nu, då frågan ligger under studentsociala utredningens
behandling, gå med på den stora höjning av anslaget, som förordas i motionen.
Jag skulle tro, att det inte kommer att dröja länge innan frågan kommer
upp till avgörande och att detta avgörande kommer att bli till förmån
för motionens synpunkter. Det är naturligtvis inte alls säkert att man kommer
att gå precis den väg som föreslås i motionen, men det är just därför vi anse
det nödvändigt att avvakta utredningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 84—181.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till Punkten 182.

avlöning åt ]^ungp Maj:t hade föreslagit riksdagen att till Folkskolor in. in.: Bidrag till
folkskolor avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda
m. m. slöjdskolor för budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 4 025 000

kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten redogjort för en av föredragande
departementschefen i detta sammanhang berörd fråga om undervisningen
i slöjd och hushållsgöromål för lärjungar i hjälpklass, varefter utskottet
anfört:

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har departementschefen^ föreslagit,
att särskilda undervisningsavdelningar i slöjd- och hushållsgöromål för
lärjungar i hjälpklass skulle enligt av departementschefen angivna grunder
anordnas med statsbidrag. Kostnaderna härför hava beräknats till i runt tal
6 500 kronor för undervisning i hushållsgöromål och 50 000 kronor för slöjdundervisning.
Med hänsyn emellertid till gällande utbetalningsföreskrifter beträffande
ifrågavarande statsbidrag skulle ett genomförande av förslaget icke
komma att påverka anslagsbehovet för nästa budgetår.

Utskottet håller för sin del före, att i varje fall hjälpklasselever, som visa
praktisk begåvning och fallenhet, icke lämpligen böra hänföras till särskilda
undervisningsavdelningar i slöjd och hushållsgöromål. Enligt utskottets me -

Fredagen den 21 mars 1Ö47 fm.

Nr 13.

Anslag till avlöning åt slöjdlärare vid folkskolor in. m. (Forts.)
ning synes en mera ingående och fullständig utredning rörande en sådan utvidgning
av statsbidragsgrunderna till hjälpsklassanordningar, som av departementschefen
förordats, böra föreligga än den nu förebragta, innan ståndpunkt
kan tagas i denna ur pedagogiska och sociala synpunkter ömtåliga fråga.

Vidkommande förevarande anslags storlek för nästa budgetår har utskottet
icke något att erinra mot att det uppföres med av Kungl. Maj :t föreslaget
belopp eller 4 025 000 kronor.

Utskottet hemställer således, att- riksdagen må till Folkskolor in. in.: Bidragtill
avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda
slöjdskolor för budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 4 025 000
kronor.»

Reservation hade anförts av herrar Johan Bernhard Johansson, Andrén och
Ragnar Bergh, fröken Osvald samt herrar Malmborg i Skövde, Iioppe och
Jansson i Kalix, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava följande lydelse: »Såsom

av---nästa budgetår.

Utskottet har ansett sig böra tillstyrka bifall till vad departementschefen
sålunda förordat. . »

Vidkommande förevarande----- 4 025 000 kronor.»

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! Jag förmodar att det bereder kammarens
ledamöter en allmän tillfredsställelse, att åttonde huvudtiteln i år har passerat
statsutskottet utan att så många särmeningar ha gjort sig gällande. Men vi
ha nu kommit- till en punkt i statsutskottets utlåtande, där herr Oscar Olsson
jämte alla de övriga ordinarie ledamöterna i andra avdelningen ha ansett sig
böra gå emot departementschefen. Det rör en fråga om statsbidrag till slöjdundervisning
och undervisning i hushåjlsgöromål i de s. k. hjälpklasserna.

Som damerna och herrarna veta, ha vi i våra folkskolor e. k. hjälpklasser
för efterblivna barn. Lärjungarna i dessa klasser tillhöra inte den sortens
svagt begåvade barn, som man finner här och var i våra normalklasser, men
de äro inte heller så efterblivna att höra hemma på sinnesslöanstalter, utan
de utgöra ett skikt strax ovanför de sinnesslöa. Man tar inte gärna in ett barn
i hjälpklass utan att intelligenskvoten understiger 80.

Sedan en hel del år tillbaka har man ju kunnat ordna särskild undervisning
för dessa efterblivna, som behöva särskild hjälp, och det har varit möjligt
att inrätta ganska små klaseavdelningar för dem, så att lärarna eller lärarinnorna
ha kunnat ta hand om barnen mera individuellt. Nu har skolöverstyrelsen
föreslagit, att man även vid undervisningen i slöjd och i lmshållsgöroinål
skulle bereda möjligheter för anordnande av mindre avdelningar för dessa
efterblivna barn än för andra barn, och skälet är detsamma som beträffande den
övriga undervisningen: de efterblivna behöva en mera individuell handledning.
Eljest gäller som huvudregel, när uppdelningen i t. ex. slöjdavdelningar skall
göras, att antalet lärjungar i varje grupp skall vara i medeltal 15 — om det
blir en rest på minst 10 lärjungar kan dock eu särskild avdelning få inrättas
för dessa. Skolöverstyrelsen har nu föreslagit, att man skall få inrätta eu
slöjdavdelning för hjälpklassbarn. när deltagarantalet är minst 5, och att man
skall få dela upp avdelningen, om deltagarantalet eljest skulle överstiga 10.
och motsvarande förslag har framställts när det gäller undervisningen i hushållsgöromål.
Departementschefen har inte velat gå lika långt som överstyrelsen,
utan han har föreslagit, att man skulle få inrätta en slöjdavdelning för
6_lärjungar och att gruppen skulle få delas upp, om antalet skulle överstiga
15. Enligt min mening är överstyrelsens förslag bättre än departementschc -

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Anslag till avlöning åt slöjdlärare vid folkskolor rn, m. (Forts.)
fens, men det senare innebär dock, även det, så pass stora fördelar, att det
enligt min och de övriga reservanternas mening bör bifallas.

Överstyrelsen har sagt, vad varje skolman som har sysslat med dessa saker
vet, nämligen att det behövs individuell handledning för dessa barn. Departementschefen
har sagt precis detsamma. De som nu ha kommit att bilda majoriteten
i statsutskottet — vi äro sju reservanter —- ha emellertid inte velat vara
med om den här ändringen, i varje fall inte nu, och det har varit rätt intressant
att se, hur deras motivering har glidit. Jag var inte med, när frågan behandlades
för första gången i statsutskottets andra avdelning. Den skrivning man
kom fram till då gick emellertid ut på att man inte var övertygad om de föreslagna
anordningarnas lämplighet, utan att man ville ha en ytterligare utredning
verkställd först. Det är ett uttalande som är mycket överraskande för
den som har sysslat med dessa saker. — Sedan har man undan för undan
gjort motiveringen litet hyggligare, och nu är det framför allt utredningstanken
man håller på. Man menar i alla fall, att det praktiskt begåvade hjälpklassklientelet
skall få vara tillsammans med de normala barnen. Av schematekniska
skäl är emellertid detta mest ett fromt önskemål.

Jag blev mycket förvånad, när vi skulle justera avdelningsförslaget, och
jag blev ännu mera förvånad, när jag började skymta motiveringarna — jag
tar upp dem redan här för att i någon mån förekomma herr Oscar Olsson, som
jag förmodar kommer att yttra sig på utskottsmajoritetens vägnar.

En linje i motiveringen byggde på den föreställningen, att intellektuellt
efterblivna barn som regel skulle vara praktiskt begåvade. Under medeltiden
hade man en uppfattning om att det skulle finnas ett slags motsättning mellan
ande och materia, och man tänkte sig gärna att en intellektuellt högtstående
ande endast skulle kunna ha sin boning i en kroppsligt svag gestalt. Jag vet
inte, vad modern psykologisk åskådning säger om den mening, som majoriteten
tycks företräda på denna punkt. Faktum är emellertid, som erfarenheten
omvittnar och som den vetenskapliga litteraturen på området säger, att den
intellektuella efterblivenhet, som hjälpklassklientelet uppvisar, i regel även
är åtföljd av en viss valhänthet; dessa barn ha svårt att koordinera rörelserna
hos sina muskler. I enstaka fall kan man träffa på ett psykiskt efterblivet
barn som samtidigt är händigt, men det är som sagt undantagsfall, och därför
är det en självklar sak för oss, som ha sysslat med dessa ting, att hjälpklassbarnen
behöva en mera individuell handledning än andra barn även vid
det manuella arbetet.

Man styrkes ännu mera i den uppfattningen, när man tänker på vad dessa
barn skola bli. De kunna inte bli läskarlar, och de kunna inte bli hantverkare
— ty en skicklig hantverkare måste vara en intelligent karl. Vad skola de då
bli? Ja, de få bli grovarbetare, tempoarbetare eller någonting sådant. De äro
hänvisade till kroppsarbete. Vad det här gäller är att från början öva upp
deras anlag och händighet, och för att göra detta måste man undervisa dem
i så små grupper, att vederbörande lärare eller lärarinna kan ta hand om dem
individuellt.

De som ha sysslat med eftervårdsproblemet då det gäller hjälpklassklientelet
veta ju, att detta spörsmål är ett socialt problem av stor betydelse. Det är
nödvändigt att inte bara lära dessa barn saker och ting, utan också att få dem
socialt anpassade, att få dem att trivas i tillvaron, och därav följer, att man
måste se till, att man befrämjar den arbetsglädje de kunna få. För den skull
måste de få vara tillsammans med varandra och få sådan hjälp, att de kunna
prestera någonting.

Därmed bär jag kommit in på den andra av de synpunkter, som synas ha
lett utskottsmajoriteten, när den beslöt sig för att avstyrka Kungl. Majrts för -

Fredagen den 21 mars 19-47 fm.

Nr 13.

Anslag till avlöning åt slöjdlärare vid folkskolor m. m. (Forts.)
slag. Man hade klart för sig, att det gällde ett mycket ömtåligt socialt problem,
och man menade, att det var obarmhärtigt att de efterblivna barnen
jämt skulle behöva vara tillsammans med sina likar. Men det är ju tvärtom så,
att det är obarmhärtigt att låta dem vara tillsammans med barn som äro dem
överlägsna. Det är mera deprimerande för dem att vara tillsammans med dessa
duktigare barn och dagligen och stundligen behöva känna sig underlägsna än
att vara tillsammans med sina likar. Problemet är att hjälpa de efterblivna
barnen till rätta bl. a. genom att skaffa dem framåtanda och kurage.

Det var någon av dem, vilka företräda majoriteten i denna fråga, som menade,
att man skulle låta de efterblivna barnen vara tillsammans med de normala
barnen men individualisera undervisningen. Det är ju just det som departementschefen
vill, nämligen att man skall ha så små grupper, att man kan
göra undervisningen individuell. Det är den saken det rör sig om här, däremot
inte om hjälpklassproblemet i dess helhet.

Nu har man som sagt glidit dithän inom utskottsmajoriteten, att man framför
allt vill ha ytterligare utredning. Jag frågar mig då återigen: vad kan en
ytterligare utredning på detta område visa? Överstyrelsen säger, att grupperna
måste vara mindre, departementschefen säger detsamma, och hur saken
än utreds, kommer man inte till något annat resultat; det kan skrivas ett par
sidor till om saken, men vad som i övrigt skall kunna åstadkommas genom en
utredning förstår jag inte. Jag kan inte förstå annat, än att det måste ha skett
en liten olyckshändelse i andra avdelningen, när det blev som det blev med
den här frågan. Det är ingen invecklad fråga, och det finns ingen anledning
att tala mer om den. Saken förefaller så självklar för den som har sysslat med
de här frågorna, att man måste bli förvånad över utskott,smajoritetens ställningstagande.

Ett bifall till reservationen och därmed till departementschefens förslag berör
icke anslagsposten, eftersom kostnaderna, som beräknas till 56 500 kronor,
icke skulle komma att påverka anslagsbehovet för nästkommande budgetår.

Jag vill alltså, herr talman, under hänvisning till dessa i varje fall för en
på området praktiskt arbetande skolman självklara skäl, yrka bifall till den
reservation på denna punkt, som går ut på bifall till propositionen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag skall inte gå mycket in på den historieskrivning
rörande vad som har försiggått i utskottet, som den förste talaren
ansåg vara så viktig, när han skulle lägga upp det här problemet.

Det är ingen, vare sig i avdelningen eller i utskottet överhuvud taget, som
bär sagt att de psykiskt efterblivna i regel iiro praktiskt begåvade, utan påståendet
härom är en fri konstruktion liksom också påståendet, att jag skulle
ha lagt vikt vid en viss motsättning, som under medeltiden ansågs bestå mellan
ande och materia. Har det aldrig fallit herr Bergh in, med hans sätt att
försöka resonera logiskt, att man lika gärna kunde säga så här: om det inte
kan förekomma någon motsättning mellan psykiskt och fysiskt, så måste man,
när man finner praktiska begåvningar på det fysiska arbetsområdet, dra den
slutsatsen, att de också äro psykiskt begåvade? — Den ena konklusionen är
lika logisk som den andra. Det torde för resten kunna ifrågasättas, om inte
den sista har väl sa starka skäl för sig som den första. Nu äro de emellertid
galna båda två, och ingen i utskottet eller avdelningen bär heller fattat sitt
beslut på grundval av något sådant resonemang.

Det som ligger till grund för utskottsmajoritetens ståndpunktstagande är
precis vad som står i utskottsutlåtandet, nämligen att vi vilja vänta ett ur.
Ingen av oss vill förneka hjälpklassernas nytta och effektivitet, men vi anse
i motsats till herr Bergh. att frågan om uttagningen till lijälpklasserna är ett

Nr 13.

Fredagen den -21 mars 1947 fm.

• Anslag till avlöning åt slöjdlärare vid folkskolor m. m. (Forts.)
ytterst ömtåligt spörsmål. Vi anse, att misstag därvidlag inte bara kunna begås,
utan också ha blivit begångna, och detta i en sådan utsträckning, att man
måste försöka komma fram till bättre metoder för uttagningen. Vad vi vilja
är således, att man skall vänta till nästa år med att avgöra denna ömtåliga
fråga, så att departementschefen kan titta litet närmare på den först.

Det som herr Bergh har missuppfattat av den del av diskussionen, som han
ansåg sig ha någon fördel av att höra på, det är att vi anförde åtskilliga exempel
på hjälpklassbarn som voro utomordentligt händiga och duktiga. Men vi
uttalade oss inte alls om proportionen mellan dessa barn och de övriga hjälpklassbarnen.
Jag trodde inte att det kunde förnekas, att sådana fall finnas och
att man måste ta hänsyn till dem.

När hjälpklassproblemet har diskuterats i samband med skolreformen i England,
så har man utgått ifrån att det måste skapas garantier för att inte ett
enda barn sättes in i hjälpklass, om det inte är psykiskt efterblivet i så hög
grad, att det är nödvändigt att det kommer i hjälpklass, och där har det inte
talats om några procenttal, utan om att sådana metoder skola utarbetas, att
dylikt inte går för sig. Och varför det? Helt enkelt därför att man inte skall
isolera barn genom att sätta dem i eu alltför lag begåvningsklass, när det inte
behövs.

Har det i detta fall visat sig finnas skäl till anmärkningar här i Sverige?
Om det har! I en lärartidning förekom nyligen ett referat av en doktorsavhandling,
författad av skolläkaren doktor Ra.mer. Hans undersökningar ha bland
annat visat, vilka misstag som begåtts vid uttagningen av barn till hjälpklassema
här i Stockholm. Man finner hos doktoranden en stor överraskning över
att ungefär 50 procent av de undersökta eleverna i hjälpklasserna ha uppvisat
skriv- och lässvårigheter. Doktor Ramer är själv på det klara med att dessa
skriv- och lässvårigheter i och för sig inte äro anledning för hänvisning till
hjälpklasser. Vid testningarna har det också visat sig, att intelligenskvoten för
de i hjälpklasser intagna varierar mellan 55 — som är intelligenskvoten för
imbeciller — och 100, som är en hög intelligenskvot. Doktor Ramers avhandling
är mycket färsk, men jag vill fästa uppmärksamheten på att hans siffror
inte utan vidare kunna tagas till intäkt för dagens diskussion, eftersom undersökningarna
utförts längre tillbaka i tiden, då uttagningsförfarandet här i
Stockholm inte stod på samma nivå som nu. Men det torde å andra sidan vara
tämligen tydligt, att man med sådana siffror för ögonen inte kan tvärsäkert
påstå, att ingenting annat bör åtgöras i denna sak än att skapa förutsättningar
för mindre klassavdelningar.

Hur stora äro de minsta klasserna nu? De ha 8 barn, och meningen är att
det skall bli 6. I slöjd är minsta antalet barn 8 och 7, och meningen är, akt
antalet skall bli 6 eller 7, ibland till och med 8. Är det ingenting annat som
behövs i fråga om hjälpklassundervisningen?

När denne vetenskapsman undersökte orsakerna till att vissa skolbarn voro
svaga i läsning och skrivning, att de voro bråkiga i klassen o. s. v., så visade
det sig ofta bero på att endast en av föräldrarna fanns hemma. Skall nu också
det vara någonting som har avgörande betydelse för psykisk efterblivenhet?

Numera äro metoderna vid uttagningen till hjälpklass troligtvis betydligt
förbättrade, men det är ändå så pass allvarliga saker som kommit i dagen, att
man verkligen kan sätta i fråga, om det inte behövs en ordentlig översyn,
innan man gör något på detta område. Enligt dagens tidningar har för övrigt
ungdomsvårdskommittén framlagt en första utredning härom, vars förslag
just tar hänsyn till denna avgörande synpunkt om nödvändigheten av sådana
urvalsmetoder, att man kan garantera att inte pojkar och flickor, som höra
hemma i klasser för normalt utrustade barn, flyttas ned i hjälpklasserna.

Fredagen (lön 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Anslag till avlöning åt slöjdlärare vid folkskolor in. m. (Forts.)

Det är enligt min mening dessa synpunkter som böra vara avgörande, när
vi i riksdagen gå att fatta beslut i frågan. Naturligtvis bar herr Bergh rätt
i att det bär inte gäller någon stor fråga, utan endast en liten förändring.
Men för oss, som anse frågan ömtålig, bär det varit eu mycket viktig synpunkt
att hjälpklassernas anseende inte på något sätt skadas -— och detta
inte bara i de städer och storstäder, där man har de största möjligdieterna till
ett riktigt urval, utan inom skolväsendet överhuvud taget — för att de skola
kunna göra det gagn och den nytta som man med dem har avsett.

Jag har den allra största respekt för den svenska folkskollärarkåren och för
våra skolläkare när det gäller deras uttagning av barn till lijälpklasserna. Men
det framgår av doktor Ilamers avhandling, att det för normalklassen och dess
lärare innebär en ganska stor lättnad att bli av med en eller annan bråkig
pojke eller flicka. Jag vet, att skolläkarna i vissa städer ha lyckats förhindra
överflyttning av svårhanterliga barn till hjälpklass, men det måste naturligtvis
vara mycket svårt för läkaren att upptäcka alla sådana fall utan synnerligen
tidsödande och grundliga undersökningar, som vara skolläkare i allmänhet inte
ha någon möjlighet att utföra. Jag vet inte riktigt, hur läget här i Stockholm
därvidlag är, men med hänsyn till att doktor Ramer är verksam här i
Stockholm och med hänsyn till hans syn på hela denna fråga finns det anledning
att hoppas, att överflyttning till hjälpklass på sådana grunder även här
i Stockholm förhindrats. Det kan dock.inte få vara så, att man vid urvalet av
barn till lijälpklasserna skall ta hänsyn Bil vad som kan vara bekvämt för undervisningen
i folkskolans vanliga klasser.

Vad det här gäller är att ta hänsyn till de psykiskt efterblivna. Det och ingenting
annat har legat till grund för statsutskottets och dess andra avdelnings
ståndpunktstagande i frågan. Vi ha i och för sig inte haft så mycket att anmärka
mot den lilla förändring, som departementschefen föreslår. Vi ha endast
varit rädda för konsekvenserna av det system, som här i någon man skulle
införas. Hittills har det för de praktiskt begåvade elever, som gå i hjälpklasser,
varit möjligt att under några timmar varje vecka få komma tillsammans
med normala barn vid undervisningen i slöjd och hushållsgöromål. Vi ha alla
den uppfattningen, som också är mycket modern, att man inte utan att det;
verkligen är av behovet påkallat skall sätta människor i särklass och diskriminera
dem på ena eller andra sättet.

Jag tror således, herr talman, att utskottet har goda skäl för sin ståndpunkt,
och jag anser att skälen för denna ståndpunkt ytterligare ha stärkts genom att
ungdomsvårdskommittén just nu har framlagt en undersökning, vars resultat gå
i den riktningen, som väl alla för hjälpklassbarnen intresserade anse vara önskvärd.
Ungdomsvårdskommitténs utredning innebär ett första led i den undersökning
beträffande hjälpklassystemet, som skolöverstyrelsen enligt vad som
framgår av propositionen har påyrkat.

Jag ber, herr talman, att fn yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr statsrådet Weijne: Jag liar, herr talman, nästan mindre begärt ordet
för att säga något rörande den nu debatterade punkten än för att ge uttryck
åt den tacksamhet jag känner mot statsutskottet för den synnerligen välvilliga
behandling, som har ägnats huvudtiteln. Jag har ju själv rätt lång riksdagserfarenhet,
men jag kan knappast påminna mig att statsutskottets utlåtande
rörande åttonde huvudtiteln vid något tidigare tillfälle har varit försett
med så få reservationer som i år och på det stora hela taget omfattats med eu
sådan enhällighet.

Vad nu beträffar den här förevarande punkten, så förstår jag mycket väl
att herr Oscar Olsson, med sill rättspatos och låt mig också gärna säga sitt

Nr 13.

»inlagen den 21 mars 1947 fm.

Anslag till avlöning åt slöjdlärare vid folkskolor in, in. (Forts.)
pedagogiska patos, reagerar mot om man begår misstag vid uttagning av barn
till hjälpklass. Yad jag däremot inte kan förstå är sambandet mellan dylika
misstag och frågan om slöjdavdelningarnas och hushållsavdelningarnas storlek
vid undervisningen av hjälpklassbarn. Jag har för min del resonerat mycket
enkelt. Antalet barn i hjälpklassavdelningarna är mycket mindre än i de vanliga
skolklasserna, därför att hjälpklassbarnen kräva en mera individuell handledning.
Jag vet av egen erfarenhet —• och jag vet det också på grund av
vetenskapliga undersökningar, som blivit gjorda — att hjälpklassbarn stundom
äro motoriskt hämmade och inte kunna utföra samma prestationer som normala
barn när det gäller manuellt arbete. Jag vet också, att en viss intellektuell
vakenhet fordras av de unga, för att de skola kunna tillgodogöra sig undervisningen
i slöjd och hushållsgöromål. Det är inte bara fråga om att utföra
vissa handgrepp. Såväl de motoriska hämningarna som den intellektuella efterblivenheten
göra, att hjälpklassbarnen i regel kräva en mera individuell
handledning än andra barn.

Nu kan jag mycket väl förstå, om statsutskottet har den uppfattningen att
barn, som hamnat i hjälpklasser men som då det gäller praktiskt arbete äro tämligen
dugliga -—- och jag vill visst inte bestrida, att sådana fall finnas — skulle
kunna undervisas jämsides med andra barn i särskilda slöjd- och hushållsavdelningar.
Jag skulle till fullo ha förstått, om statsutskottet gjort ett sådant
uttalande, och jag skulle för min del ha varit beredd att föra det uttalandet
vidare till skolmyndigheterna i och för beaktande i den mån det varit möjligt.
Visserligen möter (let svårigheter på grund av schematekniska och andra skäl,
men så långt skulle jag, som sagt, mycket väl ha kunnat följa statsutskottet.

Däremot kan jag inte förstå, att man här vill hindra att undervisningen göres
mera lämpad för de barn, som faktiskt även när det gäller slöjd och hushållsgöromål
kräva en mera individuell handledning. Och jag kan så mycket
mindre förstå detta som de nuvarande bestämmelserna beträffande antalet elever
äro mycket oförmånliga, framför allt när det gäller slöjdgrupperna. I städerna
bestå slöjdgrupperna i medeltal av inte mindre än 15 elever, och det är
ingen lätt uppgift för en slöjdlärare att handleda 15 elever, som kräva mycket
av direkt handledning. Uppgiften är inte lättare för en lärarinna i hushållsgöromål.
De, som ha den praktiska erfarenheten, ha därför framlagt det
förslag om ändring, som skolöverstyrelsen har fört vidare och som Kungl.
Maj:t med vissa modifikationer har förelagt riksdagen.

Detta är, herr talman, ingen stor fråga. Jag tror, att man under alla förhållanden
snart måste pröva frågan om slöjdgruppernas storlek, ty i vissa
iall blir elevantalet alltför högt även i grupperna för vanliga barn. Men då
det i alla fall föreligger en reservation på denna punkt, kan jag inte underlåta
att rekommendera första kammaren att bifalla den. Det utesluter ingalunda
att de frågor, som herr Oscar Olsson är intresserad av, kunna bli prövade
i annan ordning.

Herr Pauli: Herr talman! Efter det mycket klargörande anförande, som
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet nu har hållit, kan jag fatta
mig tämligen kort. Jag har av sjukdom varit förhindrad att deltaga i utskottsbehandlingen
av denna huvudtitel och alltså även av detta ärende. Hade
jag haft tillfälle att även i år, liksom jag under många år brukat göra, i avdelningen
och utskottets plenum yttra mig vid behandlingen av åttonde huvudtiteln,
så hade jag befunnit mig på samma sida som de här antecknade
reservanterna och alltså på samma sida som statsrådet.

Det förefaller mig, som om den ärade talesmannen för utskottet här blandade
ihop två saker, som strängt taget inte behöva ha med varandra att

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Andan till avlöning åt slöjdlärare vid folkskolor m. m. (Forts.)
göra. Jag ställer mig liksom statsrådet ganska frågande inför sammanhanget
mellan å ena sidan det önskvärda i att uttagningen till hjälpklassundervisning
blir så samvetsgrann och rättvisande som möjligt och å andra sidan
den här föreliggande frågan om ett rationellt avvägt elevantal i särskilt
slöjd- och hushållsavdelningar för hjälpklassbarn. Jag kan inte förstå, att
man på något sätt behöver uppskjuta denna senare frågas avgörande, därför
att man önskar att de bästa möjliga förhållanden skola åstadkommas i fråga
om uttagningen till hjälpklasserna.

Vi äro väl alla överens om att den största noggrannhet och det bästa omdöme
böra utvecklas vid uttagningen av barn till hjälpklassundervisningen. Herr
Oscar Olsson omtalade, att en doktorand hade funnit att 50 procent av hjälpklassbarnen
inte voro verkligt intellektuellt efterblivna, utan endast hade skrivoch
lässvårigheter och alltså voro att hänföra till kategorien ordblinda. Men
samtidigt tycktes herr Oscar Olsson erkänna, om jag uppfattade honom rätt,
att detta gällde ett äldre hjälpklassklientel och att uttagningen numera är
bättre.

Jag är inte i minsta mån expert på dessa frågor, men jag hade på sin tid
tillfälle att deltaga i 1932 års seminariesakkunnigas arbete, och vi fingo efter
slutförandet av vårt egentliga arbete i uppdrag att utarbeta ett betänkande
just om hjälpklassundervisningen. Vi hade därvid tillgång till den bästa expertisen
inom landet på detta område. Betänkandet är skrivet av sekreteraren,
folkskolinspektör Hässelberg, och däri påpekas bl. a., att bland barn, som
anmälas till hjäipklass, finnas icke sällan sådana, som i fråga om sin allmänna
intelligensutveckling äro att anse som normalt eller nästan normalt utrustade,
men som endast med ytterligt stora svårigheter och mycket bristfälligt kunna
lära att läsa. Det är tydligen just sådana barn som herr Oscar Olsson syftade
på. Dessa barn äro också svaga med avseende på rättskrivning. Denna
jämförelsevis isolerade defekt benämnes ordblindhet. I betänkandet framhålles
just att det är oriktigt att placera dessa barn i hjäipklass, något som sker
i enstaka, fall, då lämpligare anordningar saknas. Sådan placering bör icke
förekomma annat än i extrema fall eller då ordblindheten är förenad med allmänt
svag begåvning.

Detta yttrades alltså för mer än tio år sedan i seminariesakkunnigas betänkande,
och det visar, att man redan då hade fullt klart för sig att en förnuftig
differentiering i sådana här fall är nödvändig. Jag tror således inte.
att det var någonting särskilt aktuellt herr Oscar Olsson i detta fall drog
fram.

Vi önska som sagt allesammans, att urvalet skall göras så noggrant som
möjligt. Men vad det nu gäller är ju icke eu utredning om urvalet, utan här
gäller frågan, huruvida vi skola se till att det hjälpklassklientel, som vi med
nuvarande urvalsmetoder ha — och som jag skulle tro i regel inte är alltför
oriktigt sammansatt — får den bästa möjliga undervisning i slöjd och hushållsgöromål
eller om vi skola underlåta att sörja för detta. Om vi bifalla propositionen,
ta vi visserligen inte något jättesteg, men dock ett steg mot bättre
förhållanden, eftersom elevantalet då blir mindre i dessa avdelningar, där en
individualiserad undervisning så väl behöves. G*å vi å andra sidan emot Kungl.
Maj:ts förslag och följa statsutskottets majoritet, ha vi fullkomligt meningslöst
skjutit denna visserligen inte stora men i och för sig väl motiverade och
förnuftiga reform på framtiden — om det nu skall bli ett år eller flera. Jag
kan inte se, att riksdagen har någon som helst anledning att handla på det
sättet.

Jag vill ytterligare erinra om vad som i det av mig citerade betänkandet
sades rörande nödvändigheten av att låta de praktiska skolämnena intaga eu

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Anslag till avlöning åt slöjdlärare vid folkskolor m. in. (Forts.)
mycket framskjuten ställning i hjälpklassundervisningen. Där påpekas just
vad statsrådet nämnde om de motoriska hämningar, som ofta förefinnas hos
hjälpklassbarnen, och att slöjden och övriga manuella läroämnen ge ett verksamt
medel att övervinna dessa svårigheter och att uppöva barnens handaskicklighet.
Det är alltså för att utvinna största möjliga effektivitet av den
för hjälpklassbarnen synnerligen viktiga och nyttiga praktiska undervisningen,
som Kungl. Maj:t har framlagt detta förslag, ett väl motiverat och förnuftigt
förslag, som jag her att få rekommendera kammaren att bifalla genom
att rösta för den till utlåtandet fogade reservationen.

Herr Ström: Herr talman! Att jag begär ordet i denna fråga beror därpå,
att jag vid några tillfällen blivit tillfrågad av domare, läkare och lärare om
vad orsaken kan vara till att myndigheterna fortfarande bibehålla hjälpklassorganisationen.

De, som ha talat med mig om denna sak, säga sig förstå att det finns vissa
oregerliga barn, som möjligen böra placeras i någon speciell klass, någon
hjälpklass eller vad man vill kalla det, så att de inte störa undervisningen i
de andra grupperna. Men man anser, att urvalet ofta är behäftat med stora
felaktigheter och att i hjälpklasserna placeras barn, som tillfogas verkligpsykisk
skada genom att för hela livet få den stämpeln på sig, att de ha tillhört
en hjälpklass. Olyckan har varit, att hjälpklasserna fått en diskriminerande
karaktär. Jag anser att det viktigaste är att finna en organisationsform,
som icke sätter en sådan stämpel på hjälpklasserna som nu ofta är fallet. Barnen
i dessa klasser få ett dåligt anseende och bli ofta utstötta ur sin naturliga
bekantskapskrets. Bland kamraterna få de oförskyllt lida på grund av att de
gå i hjälpklass. Och dock beror deras placering, enligt vad läkare sagt mig,
ofta på att man inte tar hänsyn till hämningar, som förefinnas hos barnen och
som kräva en helt annan behandling än att barnen sättas i en, hjälpklass. Enligt
min mening borde man därför undersöka, om det inte skulle vara möjligt
att finna en annan, skolform för dessa barn, som ha vissa svårigheter att följa
med undervisningen i de vanliga klasserna — dessa barn äro också ofta sjuka
och klena — så att de inte för hela livet bli stämplade såsom psykiskt och intellektuellt
mindervärdiga.

Jag vill också, när jag nu har ordet i denna fråga, påpeka eu, annan sak
som lärare ofta ha framhållit för mig. De komma i växande utsträckning och
tala om vilken oerhörd svårighet det är att undervisa nutida barn, hur svårt
det är att få dem att lyssna på vad som från lärarnas sida säges och hurusom
barnen i allt för hög grad sakna kontakt med lärarna. Jag undrar, om inte
orsaken till dessa svårigheter är att söka i de växande skolklasserna, Det ökade
antalet elever i klassavdelningarna måste verka nedbrytande på både barn
och lärare. Vi måste komma fram till en annan ordning med vida mindre antal
elever i klassavdelningarna och därmed naturligtvis också med ett ökat
antal lärare. Nu säg:er man, att detta kommer att medföra mycket stora kostnader,
men det kan ju ändå inte betyda så mycket som att man skyddar lärare
och elever från att bli mer eller mindre förstörda.

Jag skulle vilja hemställa till herr statsrådet att han måtte beakta detta,
när han nu går att genomföra de stora reformer, som förestå på folkskolans
område och även inom andra skolformer.

Jag hoppas också att han måtte beakta önskemålet att föra föräldrar och
lärare närmare varandra. Det bör inte vara så, som lärare och lärarinnor ofta
berätta för mig, att föräldrarna vid konflikter inom skolan ta barnens parti
även när det är alldeles uppenbart, att bamen ha fel. Detta kan nämligen inte
vara till fördel för vare sig skol- eller föräldravård. Jag tror, att enda sättet

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Anslag till avlöning åt slöjdlärare vid folkskolor in. in. (Forts.)
att komma till rätta med detta missförhållande är, att det skapas en institution
eller ett organ, ett för skola och hem gemensamt råd, som kan upptaga
dessa frågor till behandling.

Därmed sammanhänger också en annan omständighet av växande betydelse,
som även lärare ha påpekat men som i ännu högre grad föräldrar ha
framhållit — och de kunna också ofta ha rätt gent emot läraren — nämligen
att lärarna numera nästan hundraprocentigt ägna sig åt den intellektuella undervisningen,
men totalt bortse från karaktärsdaningen. Detta kan antingen
bero på att läraren inte har böjelse för karaktärs fostran, därför att urvalet av
lärare sker efter rent intellektuella grunder, eller också på att lärarens arbetsbörda
är så stor, att det är omöjligt för honom att hinna med även den karaktärsdanande
sidan av uppfostrargärningen.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter, när det nu blivit debatt om denna
sak. Jag har många gånger lovat att framföra dem, men, det har inte blivit
av. Jag har egentligen ingen sakkunskap på detta område, utan jag talar endast
som en röst från folkdjupet. Jag vill inte heller, att det blir betraktat såsom
något annat. Men det kanske inte skadar, att även en sådan röst får göra
sig hörd i dessa sammanhang.

Jag vill inte sluta detta anförande utan att till statsrådet och till statsutskottet
framföra min tacksamhet för vad som hittills under denna riksdag blivit
gjort i många avseenden på det kulturella området.

Herr Larsson: Herr talman! Jag får till att börja med erkänna, att jag
tror att åtminstone en del av statsutskottets majoritet vågar hysa vissa betänkligheter
mot allt vad hjälpklasser heter, och jag skulle tro att utskottsutlåtandet
åtminstone delvis har influerats av denna ståndpunkt. Inom utskottet
framhölls det, att hjälpklassema skulle vara till framför allt för att
ge våra barn en ljus och glad barndom. Jag tillät mig hysa en annan uppfattning.
Jag åtminstone har gjort den erfarenheten, i den mån jag kommit i kontakt
med hjälpklasser, att man sannerligen inte kan säga, att de barn, som
bli hänvisade till hjälpklassema, genom detta ha fått en ljus och glad barndom.
För övrigt är det ju ytterligt få skoldistrikt, som överhuvud taget kunna
lå någon hjälp av denna nya anordning, ty för att skoldistrikten skola kunna
upprätta en hjälpklass måste de ju ha en viss storlek; jag förmodar att de
måste lia 500 barn eller någonting sådant.

Herr Bergh påstod att hjälpklassbarnen inte bli någonting annat än grovarbetare
och tempoarbetare. Jag kan av egen erfarenhet försäkra herr Bergh,
att detta är ett mycket stort misstag. Barn, som ha gått i hjälpklass, kunna
bli utomordentligt bra både yrkesarbetare och annat. Jag kan inte i denna
debatt mellan fackmän lämna någon förklaring till detta, men det är ett faktum,
som jag själv haft erfarenhet av.

Vidare säger herr Bergh, att det finns ingenting som verkar så deprirande
på ungdom eller barn som att alltjämt känna sig underlägsna. Det är
<m sak som jag ger honom fullkomligt rätt i. Men när det nu uppenbarligen
förhåller sig på det sättet, att det finns en del intellektuellt välutrustade barn,
som äro fullkomligt handfallna, när det gäller praktiskt arbete, och andra,
som icke äro så väl utrustade intellektuellt, men som kunna vara utomordentligt
händiga, när det gäller manuellt arbete, har jag ställt mig den frågan:
är det lämpligt, att en sådan pojke, som t. ex. visar sig bäst i sin slöjdklass,
ovillkorligen skall tvingas att vara tillsammans med hjälpklassbarnen även
när det gäller slöjd? Jag undrar, om det inte är bättre, om en pojke, som får
del märke på sig. som hjälpklassbarnen i alla fall få hålla (ill godo med, vid

Xr 13.

Fredagen den il mars 1947 fm.

Anslag till avlöning åt slöjdlärare vid folkskolor in. m. (Fort-s.)
något enda tillfälle som i slöjden kan få känna sig överlägsen, än om kan skall
vara tillsammans med hjälpklassbarnen även i slöjden.

Jag vågar, herr talman, inte ka någon riktigt bestämd uppfattning om vad
som kan vara det bästa i detta fall, men dessa synpunkter ha i alla fall gjort,
att jag för min del åtminstone anser, att denna fråga inte kan förlora någonting
på, om man väntar ett år. Dessutom kar det ju tillkommit, att ungdomsvårdskommittén
nu framlagt en utredning, där det förefaller mig att det finns
många nya uppslag, och även det talar för, att man bör låta frågan vila
något år.

Jag hemställer därför, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

I herr Larssons yttrande instämde herr Andersson, Karl.

Herr Bergh, Ragnar: Jag skulle tro, att det är en allmän önskan att denna
debatt skall bli så kort som möjligt för undvikande av kvällsplenum. Jag
skall därför bara ge en kort replik.

För det första vill jag säga, att det förefaller mig ganska omotiverat att i
samband med denna diskussion om något mindre grupper i slöjd och husmodersgöromål
taga upp frågan om hjälpklassystemets existens överhuvud taget
och eventuella misstag, som naturligtvis ha kunnat och fortfarande kunna ske
i fråga om uttagningen, för det andra att om. som sannolikt är, ett och annat
misstag begåtts, så att en duktig pojke eller flicka har placerats i hjälpklass.
så skulle väl inte det barnet fara mera illa av att undervisas i en mindre grupp
än i en större. I den mindre gruppen kan ju läraren sysselsätta sig mera med
barnet och hjälpa det mera till rätta.

För ^det tredje skulle jag vilja svara på herr Larssons hänvisning till ungdomsvårdskommitténs
i dagarna i någon mån refererade utlåtande. Såvitt jag
har läst referaten rätt, gäller uttalandet den s. k. eftervården, och ungdomsvårdskommittén
propagerar på mycket goda grunder, såvitt jag förstår, för
att man skall förhjälpa dessa barn till en yrkesutbildning. Men det är ju för
att förbättra deras handlag och händighet och öka deras förutsättningar för
framtida praktisk verksamhet, som de som vilja ha dessa mindre grupper,
ha drivit sin linje. Ungdomsvårdskommitténs utredning är, som jag har uppfattat
den, alltså ett stöd för den uppfattning, reservanterna företräda.

Herr Linden: Jag skulle föreställa mig att situationen är den. att om i
propositionen de synpunkter som statsrådet Weijne för en stund sedan framlade
här inför kammaren, utvecklats litet fylligare, skulle kanske statsutskottets
majoritet ha funderat litet grand ytterligare på saken.

Jag har fäst mig vid att statsutskottets yttrande tvingar fram någonting
som lätt kan tolkas som en motsättning mellan statsutskottets och Kungl.
Maj ds syn på saken. Så långt jag under hand kunnat göra mig underrättad,
lår det emellertid inte finnas någon reell motsättning, utan man tycks från
utskottsmajoritetens sida närmast ha varit rädd för att hjälpklassema skulle
komma att rekryteras pa sadant sätt, att det ledde till orimligheter när det
gäller dessa praktiska ämnen. Kungl. Maj d har ju emellertid i propositionen
endast sagt ifran att möjlighet bör öppnas för skoldistrikten att föra samman
hjälpklassbam till särskilda grupper även beträffande slöjd och hushållsgöromål.
Jag föreställer mig, att detta måste innebära, att Kungl. Majd är klart
medveten om att det finns hjälpklassbam, som val äro i stånd att deltaga i
slöjd och hushallsgöromal tillsammans med s. k. normala barn, lika väl som
det ju finns begavade barn, som icke göra någon särskild lycka i vissa praktiska
ämnen. Den risk för misstag, som således statsutskottets majoritet, om

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Anslag till avlöning åt slöjdlärare vid folkskolor m. m. (Forts.)
jag tolkat dess mening rätt, anser finnas, hänger väl i hög grad samman med
frågan om hur den diagnostik verkställes, enligt vilken hjälpklassbarnen gallras
ut ifrån de andra, och det råder ju ingen som helst tvekan om att det här
finns anledning till ganska stora betänkligheter. Jag skulle nog kunna våga
det påståendet, att lika väl som det finns skoldistrikt här i riket, där hjälpklassbarnen
gallras ut med utomordentlig omsorg och där man kanske kan
räkna med nästan hundraprocentig säkerhet, ha vi andra skoldistrikt, där denna
utgallring går på en höft och där man mera litar till ibland kanske yrkessynpunkter,
ibland besvärlighetssynpunkter i stället för att bj^gga. på en ordentlig
undersökning, föregången av t. ex. testning, läkarundersökning och
dylikt.

Det är i denna situation rätt egendomligt, att ehuru man i sak, i full tilltro
till statsrådet Weijnes uppgifter, mycket väl skulle kunna säga sig, att det
efter statsrådets deklaration inte finns någon egentlig anledning att motsätta
sig Kungl. Maj:ts förslag, så kan man ändå inte komma ifrån en liten tvekan,
hur en sådan här sak kominer att gestalta sig, när den förs ut i det praktiska
livet, och jag har därför sökt efter en möjlighet att så att säga jämka samman
Kungl. Maj ds tankegång med den misstro som uppenbarligen finns hos utskottsmajoriteten.
Jag undrar, herr talman, om det inte skulle vara möjligt att
finna en sammanjämkning mellan dessa två linjer, som ju dock icke äro så avlägsna
ifrån varandra, genom att i utskottets motivering på s. 67 i utlåtandet
först och främst plocka bort ur andra stycket hela den mening som börjar med:
»Enligt utskottets mening synes . . .» och fortsätter till styckets slut, och ge
första meningen i detta stycke följande lydelse: »Utskottet, som biträder
Kungl. Maj ds förslag, håller emellertid före, att i varje fall hjälpklasselever.
som visa praktisk begåvning och fallenhet, icke lämpligen böra hänföras till
särskilda undervisningsavdelningar i slöjd och hushållsgöromål.» 1 och för
sig är ju den saken ganska självklar, men därigenom skulle så att säga skapas
en garanti även för dem inom riksdagen, som hysa betänkligheter mot
inrättandet av dessa särskilda avdelningar.

Då nu frågan om hjälpklassernas nödvändighet överhuvud taget kommit
på tal, så vill jag, herr talman, säga, att det lär väl inte finnas mer än en
mening bland dem, som något så när känna, till undervisning och undervisningsväsendets
svårigheter, att hjälpklasser äro nödvändiga, men det är därför
inte alldeles säkert, att den hjälpklass, som avser t. ex. läsämnen, till sin
struktur eller till sin sammansättning behöver vara identisk med den hjälpklass,
som avser t. ex. sådana praktiska ämnen som slöjd och hushållsgöromål.
De två grupperna kunna mycket väl gripa in i varandra, och det bör
säkerligen också ske en utväxling mellan dem, om man vill få den bästa effekten
av undervisningen.

Jag ber därför, herr talman med anledning av vad jag sagt att få yrka.
att första meningen av andra stycket i utskottets yttrande får följande lydelse:
»Utskottet, som biträder Kungl. Maj:ts förslag, håller emellertid för sin
del före, att i varje fall hjälpklasselever, som visa praktisk begåvning och fallenhet,
icke lämpligen böra hänföras till .särskilda undervisningsavdelningar i
slöjd och hushållsgöromål», och att den följande meningen i stycket, som hänvisar
till utredningen och innehåller att utskottet icke anser att riksdagen bör taga
någon ståndpunkt, faller bort. Detta innebär att vi genom ett bifall till Kungl.
Maj ds förslag få möjlighet att under mellantiden göra något i denna fråga.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag är mycket tacksam för departementschefens
uttalande, att den sak som statsutskottet anser vara den viktigaste,
nämligen att urvalet skall göras på det sätt som bäst garanterar det

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Anslag till avlöning åt slöjdlärare vid folkskolen• in. in. (Forts.)
riktiga resultatet, icke behöver skjutas åt sidan, även om riksdagen följer
Kungl. Maj :t och bifaller propositionen. Detta är ju huvudsaken i denna fråga.
Den väsentliga anmärkning jag i alla fall hade emot departementschefens uttalande
har herr Lars Lindén undanröjt genom sitt medlingsförslag, varigenom
han har åstadkommit, att den enda möjlighet som nu finns för praktiska begåvningar
i hjälpklasser att få komma i normalt sällskap inte stängs. Jag är
således ganska nöjd och belåten med den utveckling denna diskussion tagit,
varigenom den dogmatiska non-possumusställning, som här hävdats av herrar
Bergh och Pauli, är röjd ur vägen.

Men jag kan ändå inte anse att det är så förfärligt klokt att taga denna
kompromiss framför utskottets förslag. Om utskottets förslag går igenom, så är
ju detta inte något hinder för det, som är det viktigaste i denna sak, utan ett
ytterligare påskjutande av densamma. Nu har jag så stort förtroende till departementschefen,
att jag inte anser att det är ovillkorligen nödvändigt med
detta påskjutande, men jag anser att det skulle vara synnerligen nyttigt i den
pedagogiska diskussionen om denna sak. Jag tyckte herr Pauli antydde, att
det viktigaste var att urvalet sker så snart som möjligt, — men jag hör nu
att han sade »så rationellt som möjligt», och det var ju väl det, ty det har
ju visat sig, att just när det sker så snart som möjligt, d. v. s. i 7—8-årsåldem,
blir följden att de, som ha mest behov av att gå i hjälpklass, sitta, kvar i de
andra klasserna till efter 11 års ålder, vilket också är ett bevis för hur
osäkert det är med urvalet under nuvarande förhållanden, trots de förbättringar
som ha genomförts.

Ehuru jag alltså vill uttala min tacksamhet mot departementschefen och
herr Lindén, så vill jag inte gärna att den fråga, som herr Sven Larsson också
var inne på, på något sätt skall komma i skymundan. Jag är mycket angelägen
om att det erkännande, som vi givit hjälpklass erna, icke skall kunna utnyttjas
så att de betraktas som en propaganda för flera hjälpklasser, och därför
kan jag ändå inte ansluta mig till det medlingsförslag som framställts, ehuru
jag givetvis anser, att det innebär en betydlig förbättring gent emot reservationen.
Man skall nämligen sträva efter att få så få hjälpklasser som möjligt,
så att man även på det sättet ser till, att inte ett klientel, som inte hör dit,
kommer dit. Jag är helt och hållet överens med herr Sven Larsson om att
det är viktigt att man ser upp med hjälpklassystemet i det avseendet.

Jag nödgas därför, herr talman, vidhålla mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Herr Arrlién: Herr talman! Det förefaller, som om herr Olsson skulle ha
föresatt sig, att denna dag inte skulle gå förbi utan att det bleve en debatt i
Oscarsdagens tecken. Jag tycker dock att det är mycket långsökt att argumentera,
som här från hans sida skett. Alla måste val ändå erkänna, att det
finns ett begrepp, som vi kalla hjälpklass, och att ett visst slags elevklientel
måste eller bör placeras i denna skolform. Nu har Kungl. Maj:t begärt anslag
till viss verksamhet för denna kategori. Därutöver säger den nu till behandling
föreliggande punkten ingenting. Man har därför nu att taga ställning till den
frågan och inte till någonting annat. Denna enkla premiss blir alltsa utslagsgivande
för mitt ståndpunktstagande i frågan: att man måste följa Kungl.
Maj :t.

Det är sedan en annan fråga, hur urvalet till dessa hjälpklasser skall ske.
Men den diskussionen tillhör, såvitt jag kan, förstå, ett helt annat tillfälle.
I det avseendet instämmer jag i en hel del av de synpunkter, som herr Olsson
och även andra talare anlagt, att man bör iakttaga den allra största varsam -

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Anslag till avlöning åt slöjdlärare vid folkskolor m. m. (Forts.)
het och att man under den kommande utvecklingen bör tillse, att den, grund
som ligger bakom urvalet, blir så bärkraftig som möjligt.

Jag vill i det sammanhanget endast påpeka, att i nu föreliggande situation
lärarna i hjälpklasserna ha ett mycket stort ansvar. De måste noga observera
hjälpklasselevernas intellektuella standard, och så fort de se eller tro sig
skönja, att man tagit miste vid placeringen, är det av stor vikt, att man återför
eleverna till normal miljö för att motverka de skador av psykologisk och annan
art, som man annars skulle åstadkomma.

Jag skulle helst ha velat sluta dessa ord med att liksom andra talare här
gjort yrka bifall till reservationen, d. v. s. Kungl. Maj:ts förslag, men jag
skulle också kunna yrka bifall till herr Lindéns förslag. Jag vet inte, om
jag bedömt läget felaktigt, men jag tror, att det skulle vara möjligt att i nuvarande
läge samla kammaren kring det förslaget.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till herr Lindéns förslag.

Herr Bergh, Ragnar: Herr Lindén föreslår, att första meningen av andra
stycket i utskottets motivering skulle bibehållas fast i något ändrad form,
alltså den mening där det rekommenderas att hjälpklasselever, som visa praktisk
begåvning och fallenhet, icke hänföras till särskilda undervisningsavdelningar
i slöjd och hushållsgöromål. En sådan rekommendation kan naturligtvis
göras; det anmärkningsvärda är bara att detta är så pass självklart, att
det är banalt att skriva ut det. Men så har herr Lindén också i sitt förslag
fått in ett biträdande av propositionen, och detta är det väsentliga och vad vi
reservanter ha velat.

Jag ber därför, herr talman, att få återkalla mitt yrkande om bifall till reservationen
och att få ansluta mig till herr Lindéns yrkande.

Häri instämde herr Pauli.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag känner mig ju tämligen ensam i
denna församling, och då de, som givit sin anslutning till de synpunkter som
jag anlagt, i allmänhet anse att dessa synpunkter äro tillgodosedda genom departementschefens
medgivande och genom det kompromissförslag som framlagts
av herr Lindén, vilket icke skulle betyda en kompromiss i sak, utan mera
i form, så vidhåller jag icke mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
den nu förevarande punkten endast yrkats, av herr Lindén, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring i motiveringen, att andra stycket därav
erhölle följande ändrade lydelse:

»Utskottet, som biträder Kungl. Maj:ts förslag, håller emellertid för sin
del före, att i varje fall hjälpklasselever, som visa praktisk begåvning och fallenhet,
icke lämpligen böra hänföras till särskilda undervisningsavdelningar
i slöjd och hushållsgöromål.»

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan,
med godkännande av utskottets motivering samt vidare enligt berörda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 183—270.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Första kammarens protokoll 1947. Nr 13. 3

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Anslag till
understöd åt
skönlitterära
författare.

Punkten 271.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till Understöd åt inhemska skönlitterära
författare av utmärkt förtjänst för budgetåret 1947/48 anvisa ett
anslag av 75 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Linderot m. fl. (I:
137) och den andra inom andra kammaren av herr Johansson i Stockholm m. fl.
(11:278), vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om en utredning- med uppgift att företa en allmän översyn av stipendieväsendet,
särskilt vid de konstnärliga utbildningsanstalterna, och föreslå
lämpliga åtgärder för dess utveckling samt att undersöka möjligheterna att
komplettera de nuvarande understöden för inhemska skönlitterära författare
av utmärkt förtjänst med anslag till andra konstarter, eventuellt sammanförda
till en central kulturfond under ecklesiastikdepartementet, för att belöna
förtjänta svenska konstnärer på olika områden.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte till Understöd åt inhemska skönlitterära författare
av utmärkt förtjänst för budgeåret 1947/48 anvisa ett anslag av 75 000 kronor;

b) att motionerna 1:137 och II: 278 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

På framställning av herr talmannen beslöts att punkten skulle företagas till
avgörande momentvis.

Mom. a)

Herr öhman: Herr talman! Vi ha från den kommunistiska gruppens sida
till föreliggande proposition på några punkter framfört vissa önskemål, och
bl. a. på denna punkt ha vi i en motion yrkat på en utredning i syfte att inrätta
en statlig stipendiefond för svenska konstnärer på olika områden. Vi ha
gjort detta från de synpunkter, som utförligare framlagts i det^ kommunistiska
partiets kulturprogram. Vi hävda den meningen, att det i vår tid måste
betraktas såsom ett mycket stort samhällsintresse att trygga kulturarbetarnas
konstnärliga och vetenskapliga oberoende, att förbättra deras utbildningsförhållanden
och överhuvud taget säkra deras materiella existens.

Den sociala utvecklingen har ju numera kommit dithän, att det inte längre
ur det allmännas synpunkt kan anses till fyllest, att de, som syssla med litterärt
eller annat konstnärligt och vetenskapligt arbete, skola för stöd i denna
sin samhällsnyttiga verksamhet vara hänvisade praktiskt taget enbart till privata
företag och privata mecenater. Det är visserligen sant, att under de senare
åren vissa steg ha tagits i riktning mot att samhället skall överta, ansvaret
för konstens och vetenskapens utveckling, men det är alldeles otvivelaktigt
så, att det återstår ganska mycket ännu, innan vi kunna känna oss till
freds med de existerande förhållandena på detta område.

Bland annat gäller detta ju i mycket hög grad frågan om stipendieväsendet,
som trots vissa framsteg under de senaste årtiondena ännu är långt tillbakasatt.
Det är ju på det sättet att studenter, konstnärer och vetenskapare
samt litterärt begåvade personer från de obemedlade samhällsskikten ha synnerligen
svårt att med nu rådande förhållanden slå sig fram. De äro nu när
det gäller stipendier i regel hänvisade till de privata donationer och mecenater
som finnas. De äro bildligt talat hänvisade till att avvakta, att någon rik man
med stora kulturintressen avlider som möjligen kan donera någon summa till
hjälp åt dessa mindre bemedlade men intellektuellt högt begåvade förmågor
som samhället har intresse av.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Anslag till understöd åt skönlitterära författare. (Forts.)

Vi förmena att ett ingripande från statsmakternas sida här bör ske för att
råda bot på de brister som för närvarande finnas i fråga om stipendieväsendet,
brister som framför allt ta sig uttryck däri, att stipendierna, såsom jag
nyss sade, i regel utbetalas från privata donationer, och de äro ofta förknippade
med sådana villkor från donators sida som hindra en verkligt fri utveckling
i enlighet med vederbörande stipendiats personliga läggning och särskilda
kvalifikationer.

En annan framträdande brist kommer till uttryck däri, att såväl de privata
som de statliga stipendierna i regel äro alldeles för låga och att endast
ett litet fåtal kunna komma i åtnjutande av desamma. Dessutom vilja vi påtala
att de statliga stipendierna som bekant utesluta en rad konstarter, såsom
filmen, dansen, dramatiken och radion. De anslag, som staten ställer till förfogande
för stipendier, äro ju synnerligen blygsamma. De uppgifter, som finnas
i statsliggaren för budgetåret 1946/47 beträffande anslag till akademier
m. m. och understöd åt vetenskap, vitterhet och konst, bära ju syn för sägen
när det gäller myndigheternas njugghet på detta område. Enligt dessa uppgifter
får akademien för de fria konsterna med konsthögskolan endast 8 500
kronor, musikaliska akademien med musikhögskolan endast 1 500 kronor, och
inhemska författare av utmärkt förtjänst ha hittills fått 50 000 kronor. Det
säger sig självt att det inte borde vara orimligt att en lovande och behövande
elev från t. ex. konsthögskolan ensam skulle kunna få dessa 8 500 kronor som
understöd till sina studier eller att ett par elever vid musikhögskolan skulle
kunna få dela på de 15 000 kronor som komma i fråga för konstarten musik.
Men som det nu är, blir det ju endast ytterst blygsamma summor som komma
var och en, som överhuvud taget kan få ett stipendium, till del.

Samma sak gäller också — jag är övertygad om att herr Fredrik Ström
kan instämma med mig därvidlag såsom representant för författarföreningen
— om det anslag, som kommer författarna till del. Hittills har det varit
50 000 kronor, och nu skall det höjas till 75 000 kronor, men enligt författarföreningens
uppgifter räcka dessa 50 000 kronor endast till ett mycket blygsamt
stöd åt ett tjugutal av de svenska författarna. Vad detta i praktiken innebär
kan ju belysas därutav, att det ges ut mellan 300 och 400 inhemska
originalarbeten per ar här i landet. Det är således endast ett ytterst ringa
antal av de svenska författarna som kunna komma i åtnjutande av något som
helst statligt stöd.

Jag är naturligtvis inte av den meningen, att staten skulle understödja alla
som skriva böcker, men jag är övertygad om att det vore av värde för hela
samhället, om den krets av författare, som kan komma i åtnjutande av statsunderstöd,
skulle kunna vidgas ganska väsentligt. Den senaste tidens utveckling
har ju gått därhän, att man i en rad länder börjar övergå till systemet
att avlöna förtjänta författare med statsmedel, och det vore inte för tidigt, om
också Sverige genom ett frikostigare statligt stöd toge åtminstone ett steg
på vägen i den riktningen.

Sverige är härvidlag ohjälpligt på efterkälken i förhållande till andra länder.
Jag skall inte upptaga tiden med många exempel, men låt mig bara erinra
om ett land som Danmark, där staten årligen ger ett anslag på 1G0 000 kronor
till författarna. Till denna summa kommer den som går till författarfonden.
nämligen 230 000 kronor. Sammanlagt är det alltså 390 000 kronor
som man i det lilla, krigshärjade Danmark anser sig ha råd att ge till författarna,
under det att vi här i Sverige inte ge mera än de 75 000 kronor
som nu äro föreslagna. Den höjning med 25 000 kronor, som här föreslås
och som enligt förslaget skall användas till något slags hedcrspensioner åt
äldre, högt förtjänta skönlitterära författare, är naturligtvis att hälsa med till -

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Anslag till understöd åt skönlitterära författare. (Forts.)
fredsställelse, då den ju innebär ett steg i rätt riktning, men det kan ju inte
bli så värst många högt förtjänta författare som komma i åtnjutande av pensionen,
om de skola dela på en summa av 25 000 kronor och pensionen dessutom
skall förtjäna beteckningen hederspension.

Ja, herr talman, jag har velat anföra dessa synpunkter på den här frågan,
trots att den motion, som vi som tillhöra den kommunistiska gruppen ha
väckt, ju har fått en relativt välvillig behandling av statsutskottet, som i stort
sett har givit sin anslutning till de synpunkter vi ha framfört beträffande bristerna
i det nuvarande stipendieväsendet. Jag tror emellertid att utskottet är
alltför optimistiskt, när det hävdar, att den pågående utredningen på det här
området inte skall komma att förbise de brister i stipendieväsendet, som vi
ha velat söka få eliminerade. Det är ju så, att de direktiv, som ha lämnats
de pågående utredningarna, åtminstone s,å vitt jag har mig bekant inte innehålla
någonting om att frågan om en statlig stipendiefond, omfattande alla
konstarter, skall utredas, och då saken ligger så till, kan jag, herr talman,
inte vara nöjd med utskottets skrivning, utan jag ber att få yrka bifall till
vår motion, nr 137.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 243, av herrar Lindén och Wagnsson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1947/48; samt

nr 244, av herr Hallagård, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder till stödjande av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen in. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om antalet
statsdepartement och statsråd utan departement;

pr 7, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser angående
val av skiftesgodemän;

nr 8, i anledning av väckta motioner angående ordnande av tillfällig postanstalt
för poströstning vid sjukhus och andra vårdanstalter m. m.; samt
nr 9, i anledning av väckta motioner angående sådant förtydligande av gällande
vallagar, att förväxling av kartell-, parti- och fraktionsbeteckningar kan
undvikas;

statsutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckt motion om anslag för tillbyggnad av nnderofficersmässen
vid Upplands regemente;

nr 38, i anledning av väckta motioner om anslag till en ubåts tunnelanläggning
i Stockholms skärgård;

nr 39, i anledning av väckt motion angående uppgörande av plan för utbyggnad
av bombsäkra drivmedelsanläggningar m. m.;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för de två
departement, vari socialdepartementet föreslås uppdelat, m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

Fredagen den 21 mara 1947 fm.

Nr 13.

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa fastigheter; samt

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för sysslomannen
vid Sunclby sjukhus A. Nordfeldt från viss skadeståndsskyldighet
till kronan;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 22, i anledning av väckt motion om avskaffande av den särskilda skatten
å kaffe;

nr 23, i anledning av väckta motioner om avskaffande av trafikskatten m. m.;
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse i vissa
fall från nöjesskatt; samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning i
vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister för åtnjutande
av tullfrihet;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckta motioner om pension åt vissa f. d. landstormsofficerare
och f. d. officerare i frivilliga automobilkåren, vilka erhållit anställning
i arméns reserv;

nr 17, i anledning av väckta motioner om viss översyn av familjepensionsreglementena
m. m.;

nr 18, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 19, i anledning av väckt motion om anslag till inköp och montering av
porträtt av riksdagsledamöter; samt

nr 20, i anledning av väckta motioner om beredande av tjänste- och familjepension
för föreståndare för icke förenade poststationer;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldigheten
i vissa fall;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vidgad rätt till
resekostnadsersättning för kontraktsprost vid tjänsteresor m. m.;

nr 18, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond
m. m., och dels en i ämnet väckt motion;

nr 19, i anledning av väckt motion angående ändrad sammansättning av domstolarna
vid behandling av trafikmål;

nr 20, i anledning av väckt motion angående provisoriska lagstiftningsåtgärder
till förhindrande av att nazistiska organisationer medgivas hyra samlingslokaler,
som ägas av det allmänna; samt

nr 21, i anledning av väckta motioner om förbud mot deltagande i visst slag
av s. k. kedjebrevsrörelse;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckt motion angående provisorisk lagstiftning mot
oskälig arrendestegring;

nr 15, i anledning av väckt motion om förbättring av semester förmånerna
för arbetstagare enligt lagen om semester;

nr 16, i anledning av väckt motion om utredning i syfte att bereda ökad rättssäkerhet
vid administrativa frihetsberövanden;

nr 17, i anledning av väckta motioner om viss lagstiftning för motverkande
av oskälig prissättning å jord och av olämplig bebyggelse; samt

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Anslag till
understöd åt
skönlitterära
författare.
(Forfa.)

nr 18, i anledning av väckt motion angående ändring av bestämmelserna i
2 kap. 52—54 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom;

jordbruksutskottets utlåtande nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar
på landsbygden; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion om åtgärder för vidgat nordiskt samarbete
på utredningsväsendets och den offentliga förvaltningens område; samt

nr 5, i anledning av väckt motion angående avgiftsfri konfirmationsundervisning
genom skolornas försorg.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.22 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 21 mars eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 8 punkten
271 mom. a).

Herr öhman: Herr talman! Då det yrkande jag i mitt anförande före
middagspausen framställde rätteligen skulle gälla moment b) under förevarande
punkt, men detta moment ännu inte är föredraget, skall jag be att få återtaga
mitt yrkande och återkomma, när detta moment föredragits.

Herr Ström: Herr talman! Jag har begärt ordet för att framföra ett tack
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, som dock inte är här,
och till utskottet, som enhälligt har gått in för ett något förhöjt anslag till författarna.
Samtidigt skulle jag emellertid vilja hemställa, att till ett kommande
år den nuvarande beteckningen »understöd» i rubriken till denna punkt måtte
ändras till »anslag» eller »stipendier», vilket skulle vara en mera tilltalande
och riktig formulering än den mycket uråldriga och dubbeltydiga som ännu
användes.

Det är så mycket mera befogat att detta anslag höjes, som författarnas läge
under året i mycket hög grad försämrats på grund av bland annat pappersransoneringen,
som särskilt gått ut över de kulturella delarna av innehållet i
den dagliga pressen och delvis även i veckopressen, varigenom författarna lidit
avsevärt avbräck. Jag vill uttala förhoppningen att, om det blir en ytterligare
skärpt pappersransonering, vid överläggningarna mellan konsumenterna av papper
och statsmyndigheterna måtte betonas vikten av att man inte låter denna
minskning av papperstilldelningen gå ut över den kulturella delen av böcker
och tidningar. Detta är ju inte bara ett intresse, som angår författarna, utan det
rör överhuvud taget hela kulturlivet, ty skulle det bara bli annonser, idrott och

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

Anslag till understöd åt skönlitterära författare. (Forts.)
utrikespolitik i tidningarna, bleve innehållet mycket ensidigt, till stor nackdel
för den allmänna folkupplysningen.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än om bifall till denna punkt i
utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande momentet hemställt.

Mom. b).

Herr öhman: Herr talman! Med hänvisning till vad jag tidigare antört, ber
jag få yrka bifall till motionen nr 137.

Herr Larsson: Herr talman! Jag skulle kunnat inskränka mig till att
yrka bifall till vad utskottet under denna punkt hemställt. Jag vill emellertid
påminna om att utskottet behandlat denna fråga ganska välvilligt, vilket herr
öhman också erkände.

Utskottet förutsätter således att i motionen framförda synpunkter skola beaktas
av såväl studielånenämnden som studentsociala utredningen, liksom utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på dessa
spörsmål. Under sådana förhållanden kan jag inte anse, att det finns någon
anledning att i detta speciella fall skriva till Kungl. Maj:t med begäran om
utredning i ämnet.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Ström: Herr talman! Jag kan för min del inte annat än framställa
yrkande om bifall till motionen nr 137.

Konstnärerna äro verkligen oerhört tillbakasatta, och det är märkligt, att
den bildande konsten i Sverige är så föga uppmärksammad av statsmakterna
som fallet är. Anslagen till våra museer för bildande konst är ytterst obetydliga
i förhållande till budgeten i övrigt. Jag har inte räknat ut procenten, men
konstnärerna ha praktiskt taget ingen hjälp alls. Detta synes märkligt, när
man tänker på hur fordomdags de bildande konstnärerna, som visade talang,
understöddes av statsmakterna i alldeles särskilt hög grad. De fingo konungars.,
regeringars och riksdagars stöd i mycket stor utsträckning. De sändes ut på
ganska dyrbara resor. Mycket ofta hade de också stöd av enskilda^ mecenater.
Allt detta har nu i väsentlig utsträckning bortfallit, och det är många konstnärer
som ha det oerhört svårt. Det är så mycket besynnerligare som konstnärerna
av oss alla och även av statsmakter och kommunalmakter, och vad
det vara må, anlitas i mycket hög grad, då det gäller hjälp till olika insamlingar.
Man begär, och har i mycket stor utsträckning fått positivt gensvar,
att de skola skänka sina tavlor och sina skulpturer gratis till alla dessa otaliga
insamlingar för utrikes och inrikes hjälp, som pågå, och jag måste säga, att
jag aldrig har sett en kår, som mera välvilligt har sökt hjälpa i dessa fall. Det
ger en viss skyldighet åt samhället att visa någon hjälp och tacksamhet tillbaka.
Det är väl sant, att konstnärerna under kriget haft någon bättre möjlighet
att sälja sina alster än tidigare, men det gäller företrädesvis de allra
mest berömda och kända konstnärerna, under det att de mindre berömda och
de unga inte ha haft någon särskilt stor marknad. Nu veta vi att det finins
naturliga anlag för bildande konst hos hela vårt folk, och det finns många
bland arbetarklassen och även bland bondeklassen med påtagliga anlag för
denna konstart. Dessa kunna ju inte komma någon vart, om man inte hjälper
dem. Man borde i varje fall hjälpa dem, så att de finge utbilda sina talanger,
Detta sker mycket sällan. Däremot kan man ju säga, att de berömda konst -

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em

Anslag till
resestipendier
åt journalister.

Anslag till understöd åt skönlitterära författare. (Forts.)
närerna ha det relativt bra ställt, men det är inte dem jag nu närmast tänker
på. Många av dem ha på grund av hjälp från enskilda mecenater kommit så
långt i sin utveckling som de gjort och tack vare denna hjälp givit hela landet
berömmelse ute i världen. Jag tror att det är mycket betydelsefullt för vårt
land att vi ta vara på våra talanger på alla områden, ty de skänka vårt land
en goodwill som vi behöva. Jag måste därför säga, att det som i motionen uttalas
om hjälp åt konstnärerna är verkligt motiverat.

Nu kan jag emellertid förstå att det, då utskottet denna gång avvisat motionen,
inte finns några utsikter att få den beaktad. Men jag skulle dock vilja
hemställa till regeringen att till ett kommande år ta vård om dessa bildande
konstnärers möjligheter att få de stipendier som behövas för att deras talang
skall kunna utvecklas och därigenom hela vårt land få en ökad både andlig
och materiell tillgång.

Herr talman! Om det begäres votering, kommer jag att rösta för motionen.
Jag har närmast begärt ordet för att rikta denna vädjan till regeringen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna momentet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 272.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Lindström (I: 23) och den andra inom andra kammaren av herr Ward (II: 37),
hade hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret 194 7/48 bevilja 8 000 kronor
till resestipendier åt journalister, företrädesvis åt medarbetare, som hade
redaktionellt arbete i svensk tidning eller journalistisk byrå till huvudsaklig
sysselsättning, Samt anhålla att Kungl. Maj:t måtte utfärda de närmare bestämmelserna
rörande villkoren och sättet för stipendiernas utdelning.

Utskottet hade i den ifrågavarande punkten anfört:

»Utskottet anser sig icke böra tillstyrka bifall till det i motionerna I: 23 och
II: 37 framställda yrkandet. Det synes nämligen utskottet i första hand böra
ankomma på vederbörande fackorganisationer och sammanslutningar att vidtaga
åtgärder för tillgodoseendet av det i motionerna angivna syftet.

Utskottet hemställer förty, att motionerna 1:23 och 11:37 icke må av riksdagen
bifallas.»

Herr Ström: Herr talman! Jag måste komma igen även i denna fråga.

Jag kan inte finna annat än att det är ganska egendomligt att utskottet,
nästan utan någon motivering, avstyrkt motionerna om resestipendier åt journalister.
Resestipendier ha utgått tidigare, och det är naturligtvis oerhört viktigt
för vårt land att ha tillgång till kunniga publicister. Man kan ju säga,
att det är tidningarnas ensak, om de vilja skicka ut sina journalister till utlandet
för studier. Det finns emellertid så många fattiga och små tidningar,
som ha behov av verkligt duktiga journalister, men som inte ha råd att sända
ut sina medarbetare till utlandet för studier. Som nu är blir det ett slags belöning
åt de stora och rika tidningarnas journalister men ett tillbakasättande
särskilt av landsortens tidningar och tidningsmän. Jag tycker inte detta är
sympatiskt, och det är inte heller nyttigt för landet.

Jag kan därför inte förstå, att herrar Lindströms och Wards begäran om
8 000 kronor till resestipendier åt jounalister avslås. Det gäller företrädes -

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

Anslag till resestipendier åt journalister. (Forts.)
vis medarbetare, som ha redaktionellt arbete i svensk tidning eller journalistisk
byrå till huvudsaklig sysselsättning. Vi ha ju nu tagit upp de under
kriget vilande stipendierna på andra områden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till de av herr Lindström och herr
Ward väckta motionerna.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att beträffande
den nu föredragna punkten annat yrkande ej förekommit än att kammaren skulle
bifalla de i ämnet väckta motionerna.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 273—296.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 297.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1947/48, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 35,
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande diverse
kapitalfonder gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1947/48,
i vad propositionen avser väg- och vattenbygnadsverkets förrådsfond, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad
rörande vissa markfrågor i Stockholm m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 62 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att med av föredragande departementschefen i statsrådsprotokollet
över komunmikationsärenden för den 14 februari 1947 förordad ändring å kronans
vägnar godkänna ett berörda statsrådsprotokoll bifogat förslag till avtal
mellan Kungl. Maj:t och kronan samt Stockholms stad rörande vissa markfrågor
i Stockholm m. m.; Kungl. Maj :t obetaget att vidtaga de smärre jämkningar
i avtalet, som kunde visa sig erforderliga och om vilka överenskommelse
kunde komma att träffas.

Ang. vissa
markfrågor
i Stockholm
m. m.

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Ang. vissa markfrågor i Stockholm m. m. (Forts.)

Herr Ström: Herr talman! När vi för något år sedan behandlade frågan
om byggandet av det nya kanslihuset — det var kanslihuset nummer två —
förklarades det från flera håll, att det därmed var slut på inkräktandet i
Gamla staden för uppförande av nya ämbetsbyggnader. Man ansåg, att det vid
detta tillfälle inte var så farligt att ta detta steg. i synnerhet som man skulle
bibehålla den gamla stadsplanen och de gamla husen i viss och ganska stor
utsträckning och omdana det hela inifrån för att kunna ta emot de erforderliga
kontoren.

Innan detta andra kanslihus ens är färdigt, tar man nu emellertid faktiskt
ett steg mot det tredje kanslihuset. Det är ett tredje kanslihus —• man må
kalla det vad man vill -— som skall byggas på det kvarter, som ligger intill
det andra kanslihuset, nämligen på tomterna nr 4, nr 5 och nr 6.7 i Mercurius
vid Stora Gråmunkegränd, Stora Nygatan och Storkyrkobrinken. Det
är hela kvarter, som nu sättas i fara, och jag är övertygad om att sedan detta
markavtal träffats, skall det inte dröja länge förrän krav på ett tredje kanslihus
komma att ställas. Därmed hotas Gamla staden av ytterligare förstörelse.
Här ligga hus, som uppförts i början av 1700-talet, och här ligga hus av
ganska märklig art från 1800-talet. Vi bruka ju säga, att byggnader, som
äro minst hundra år, anses vara kulturminnesmärken. Allt detta överlämnar
man här åt rivning. Det sägs nämligen i det framlagda avtalsförslaget, som
finns återgivet på s. 1 i utskottets utlåtande, sedan de tomter uppräknats,
vilka jag nyss omnämnde: »i anslutning vartill staden dels förbinder sig att
antaga sådan ändring av stadsplanen för kvarteret att tomtmarken inom detsamma
avses för allmänna byggnader, dels ock förklarar, att de nämnda tomterna
försäljas för rivning av därå uppförda byggnader.» Man skonar således
inte i detta fall, såsom när man byggde det andra kanslihuset, det viktigaste,
de yttre formationerna, utan man går här in för att faktiskt riva hela
detta stora kvarter för att där uppföra en ny väldig ämbetsbyggnad. Vi veta
inte till vilken höjd denna byggnad kommer att uppföras eller hur den i övrigt
kommer att gestalta sig i förhållande till denna gamla bebyggelse, som
snart är ensamstående i Europa efter den förödelse, som genom kriget övergått
så många gamla städer i vår världsdel.

Det är ju märkligt ändå med vilken ringa omtanke statsmakterna handskas
med dessa kulturella värden. Man gör ingrepp även på andra håll i Gamla
staden, nämligen på inte mindre än fyra andra håll. och detta är således
det femte. Men dessa andra ingrepp äro inte så farliga för stadens utseende
som när det gäller ingreppen i detta mitt inne i Gamla staden belägna område,
där tomterna sammanlagt gå på 740 000 kronor av den totala summan
2 918 750 kronor. Skulle man inte ha kunnat spara dessa tomter och sökt sig
någon annan plats för detta tredje kanslihus? Jag kan inte inse, att denna
åtgärd är välbetänkt. Man kan här klandra både staden, som sålt tomterna
på dessa villkor, markkommissionen, som godtagit rivningen, regeringen, som
har förordat detta ingrepp, och statsutskottet, som har varit med om detta
attentat mot de äldsta eller bland de äldsta kulturvärden vi äga.

Man har såvitt jag bär kunnat se inte heller frågat det främsta ämbetsverk
vi lia på detta område, nämligen riksantikvarieämbetet, för att höra dess
mening. Jag har i varje fall inte kunnat finna något yttrande från detta
ämbetsverk. Det är mycket märkligt, att man gör ingripanden av denna art
utan att fråga den mest ansvariga och sakkunniga myndigheten, och enligt
min mening kan riksantikvarien här göra mycket starka invändningar. Ty
det är inte bara den yttre strukturen som förändras och fördärvas, utan flera
av dessa hus innehålla rester av en äldre bebyggelse, som komma att totalt
spolieras och som för forskningen äro oerhört viktiga. Dessutom innehålla de

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Xr 13.

Ang. vissa markfrågor i Stockholm m. m. (Forts.)
konstnärliga inredningar, takmålningar och värdefulla skulpturala ting, som
också gå förlorade.

Om man nu ändå hade sagt, att man köper dessa kvarter för framtiden, och
inte sagt ut, att de skola rivas, hade därmed kunnat vinnas någon besinningstid
och en bättre insikt hos vårt folk om innebörden av dessa ingrepp. Nu
veta vi inte ens med visshet vad dessa tomter skola användas till. Det finns
ingenting annat utsagt än att på dem skola uppföras statsämbetsverk. Yi veta
inte vad som kommer att byggas för att ersätta det man river ned. Man föregriper
således en kommande tid och en kommande möjlighet att här göra eu
ändring i vad som föreslagits i markkommissionens överenskommelse.

Herr talman! Det är verkligen sorgligt, att man skall behöva uppleva denna
förstörelse av Gamla staden. Den kommer att förstöras även på den andra sidan,
ty hela Riddarholmen kommer att ödeläggas genom de nya järnvägsförbindelserna.
Den nedre delen av Gamla staden kommer också att oerhört angripas
av de nya kommunikationslederna, som där komma att gå fram. Inom
kort ha vi icke längre, mina damer och herrar, någon »gammal stad», utan vi
ha någonting som en gång varit en åldrig kulturell stadsdel. Vi stå här inför
ett företag, som jag tror framtiden djupt kommer att beklaga och också
fälla en skarp dom över.

Det skulle ha varit mycket lätt att undvika följderna av denna åtgärd genom
att i utskottets kläm efter meningen »Kungl. Maj:t obetaget att vidtaga de
smärre jämkningar i avtalet, som kunna visa sig erforderliga och om vilka
överenskommelse kan komma att träffas» tillägga »t. ex. i fråga om rätten till
rivning av kvarteren utan att riksantikvarieämbetet därtill givit sitt förord».
Genom ett dylikt tillägg skulle man åtminstone erhålla någon garanti för
att åtgärder av denna art bleve prövade av det ämbetsverk, som har till uppgift
att just värna om dessa gamla reliker i vår stad.

jJag vet inte om herr talmannen medgiver, att ett sådant tillägg göres. Om
så är fallet, skulle jag vilja göra det, därest någon i statsutskottet är villig
att understödja ett dylikt tillägg. Jag skulle vilja vänta med ett sådant yrkande,
till dess jag har fått höra vad statsutskottet kan säga på denna punkt.

Herr Heiding: Herr talman! Jag hade ju inte tänkt, att det skulle bli
någon debatt i denna fråga. Nu har emellertid herr Fredrik Ström ansett, att
det i utskottets utlåtande borde ha intagits någonting om att dessa byggnader
i Gamla staden inte skulle få rivas. Men, herr Ström, då hade det måst
bli ett annat pris för tomterna nr 4, nr 5 och nr G.7 i kvarteret Mercurius än
det som i avtalet upptagits, nämligen 740 000 kronor. Det är alldeles klart att
om staten skall övertaga dessa byggnader kan den inte betala så högt pris och
sedan underhålla dem för framtiden utan att få annan användning för dem än
såsom historiska byggnader.

Nu menar herr Ström att det i utlåtandet borde ha sagts, att det inte skulle
få företagas någon rivning. I avtalet står det emellertid: »Vidare överlåter
staden till kronan tomterna nr 4. nr 5 och nr G.7 i kvarteret Mercurius i Stockholm
(gatuadresser Stora Gråmunkegränd 8, Stora Nygatan 3 samt Stora Nygatan
1 och Storkyrkobrinken 13), i anslutning vartill staden dels förbinder
sig att antaga sådan, ändring av stadsplanen för kvarteret att tomtmarken inom
detsamma avses för allmänna byggnader, dels ock förklarar, att de nämnda
tomterna försäljas för rivning av därå uppförda byggnader.» Stadens representanter
ha således gått med på att byggnaderna skola rivas. Herr Ström
skulle därför ha talat med Stockholms stads representanter och försökt få dem
att inte gå in för denna försäljning till staten. Om dessa byggnader skulle ha

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1047 em.

Ang. vissa markfrågor i Stockholm m. m. (Forts.)
bevarats för framtiden, borde ju stadens representanter ha motsatt sig denna
rivning av byggnaderna.

Departementschefen har också anfört: »De föreslagna kompletteringarna
av kronans markinnehav ha i sak icke föranlett erinran från remissmyndigheternas
sida, och jag finner mig böra tillstyrka förvärv av ifrågavarande mark.»

Inte någon enda remissmyndighet har således motsatt sig dessa marköverlåtelser.
Visserligen ha erinringar gjorts på ett par punkter, men dessa gälla
inte de tomter, som herr Fredrik Ström talar om, utan de gälla bl. a. det område,
där det nuvarande Kronobageriet är beläget.

Statsrådet bär vidare sagt: »Vid den prövning, som jag sålunda och i övrigt
underkastat markkommissionens avtalsförslag, har jag funnit avvägningen
mellan kronans och stadens intressen ha skett på sådant sätt att förslagets huvudgrunder
få anses vara- för kronan godtagbara.» Departementschefen, har
således ansett, att avtalet är sådant, att det kan godtagas. Huvudprincipen har
varit att staten skulle kunna förlägga sina byggnader i närheten av kanslihuset
och slottet. Av denna anledning har det varit angeläget för staten att förvärva
just dessa tomter, liksom även tomten, där skatteverket är beläget, alltså
tomten nr 6 i kvarteret Pegasus. Staden skulle i sin tur förvärva tomter i närheten
av stadshuset, vilket också möjliggjorts genom detta avtal. Därtill komma
en del mindre markregleringar och upplåtelse av tomtmark för uppförande
av skola.

Stockholms stads representanter ha således varit eniga beträffande detta avtal,
och herr Ström borde, om han velat få till stånd en ändring, för stadens
representanter ha framhållit nackdelarna med avtalet.

När det gällde kanslihusannexet, var jag av den åsikten, att man borde ha
räddat ännu mera av de gamla byggnaderna. Jag var i det fallet på samma
linje som herr Ström. Men riksdagen hade en annan inställning och fattade beslut
om att kanslihusannexet skulle få den föreslagna större omfattningen.
Och när nu denna byggnad kommit till, är det ju möjligt att man inte med
samma berättigande som eljest kan påyrka bevarande av de här ifrågavarande
byggnaderna i kvarteret Mercurius. Med hänsyn till gatubilden torde det bli
ofrånkomligt att genomföra åtminstone vissa ändringsarbeten på dessa byggnader.
Jag tror för min del inte, att det finns någon möjlighet att slippa undan
vissa sådana förändringar.

Det för överlåtelsen av byggnaderna avtalade priset förutsätter givetvis, att
byggnaderna skola få rivas. Staten kan självfallet inte betala ett så högt
pris, om byggnaderna för framtiden skola bibehållas i sitt nuvarande skick.
Det kostar pengar att underhålla sådana historiska byggnader, och om användningen
inte kan bli den beräknade, måste köpeskillingen bli betydligt lägre.

Jag tror inte det finns anledning för kammaren att gå in för någon ändring
eller något tillägg i avtalet, utan jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Ström: Herr talman! Jag vill svara herr Heiding, att jag inte bär
tillhört denna markkommission och inte heller representerat Stockholms stad
vid förhandlingarna om denna sak, varför jag inte har kunnat veta vad man
därvid överenskommit. Skönhetsrådet, som jag tillhör och som är en kommunal
institution, fick först för någon vecka sedan del av dessa handlingar, och vi
ha i vårt svar framhållit, att vi på det allra skarpaste motsätta oss detta avtal.
Jag är inte heller medlem av statsutskottet och kan alltså inte på förhand veta
vad statsutskottet godtar.

Det som förvånar mig är, att staten har krävt att överlåtelsen av de nämnda
tomterna skulle ske med en förklaring från stadens sida, att de nämnda tom -

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

Ang. vissa markfrågor i Stockholm m. m. (Forts.)
terna försäljas för rivning av därå uppförda byggnader. Det måste vara statens
delegerade, som ha krävt detta, ty stadens delegerade ha ju inte haft någon
anledning att lägga sig i statens användning av de ifrågavarande tomterna
och byggnaderna. Det har väl inte heller varit ett stadens intresse att sälja
dessa byggnader, utan förhållandet har antagligen varit, att staten uppställt
det villkoret för försäljningen till staden av vissa markområden på andra håll,
att just dessa eller likvärdiga områden i Gamla staden i gengäld skulle överlåtas
till staten. Det är ett markbyte som har skett, och jag anser det betänkligt,
att man därvidlag gått till väga på detta sätt. De nuvarande byggnaderna
ge antagligen inte så stor avkastning, och man måste tänka sig att det är
statens mening att riva dem för att antingen bygga stora hyreshus eller baracker
eller — vilket jag anser vara sannolikast — ett tredje kanslihus, dit
en rad ämbetsverk skulle flyttas från andra håll ute i staden. Jag har ingenting
emot markbyten och motsätter mig inte att sådana ske. Vad jag riktar mig
mot är det som står i avtalet att de nämnda tomterna försäljas för rivning av
därå uppförda byggnader. Därmed gå oersättliga värden förlorade, och jag
anser att stadens myndigheter, men framför allt statens delegerade, som ville
köpa dessa byggnader och krävde rivning av dem, borde ha tänkt mera på
vårt ansvar inför vårt folk.

Nu föreföll det av herr Heidings anförande, som om riksantikvarieämbetet
skulle ha yttrat sig såsom remissinstans i denna fråga. Jag har dock ingenstans
kunnat finna uppgift om att så har skett. Riksantikvarien är emellertid ledamot
av skönhetsrådet och har biträtt de starka invändningar, som rådet rest
mot att dessa byggnader skulle rivas.

Jag finner det ganska märkligt, att man utan att vara absolut tvingad
förfar på detta sätt med en gammal förnämlig stadsdel. Man kunde ju ha
skaffat sig mark någon annanstans i närheten av kanslihuset och slottet. Jag
har inga invändningar att göra mot att staten förvärvar de byggnader, där
skatteverket är inrymt. Jag tror inte att de ha samma betydelse ur kulturhistorisk
synpunkt som byggnaderna i kvarteret Mercurius. Byggnaderna i
kvarteret Pegasus komma sannolikt inte heller att rivas. Där finns i varje
fall inte någon sådan bestämmelse i avtalet som när det gäller byggnaderna i
kvarteret Mercurius, vilka ligga mitt inne i Gamla staden.

Herr Heiding hoppas, att man vid den framtida bebyggelsen av tomterna
i kvarteret Mercurius skall kunna förfara på samma sätt som i fråga om kanslihusannexet.
Efter oerhörda debatter i riksdagen och annorstädes lyckades man
som bekant genomdriva, att de gamla byggnaderna i det fallet inte skulle rivas
mer än till en del och att man i stället skulle försöka infoga den gamla bebyggelsen
i det nya kanslihuset. Jag tror dock inte att herr Heiding kan
garantera, att så kommer att ske även när det gäller de nu ifrågavarande byggnaderna.
Jag är inte ens säker på att frågan vidare behöver gå till riksdagen,
sedan detta avtal godkänts, utan det kan hända att man kan börja rivningen av
dessa gamla byggnader när som helst.

Jag tycker alltså, att vad som här har skett är en ganska egendomlig och
sorglig sak.

Herr Forslund: Herr talman! Jag vill anmäla mig såsom, eu av dem, som
hysa betänkligheter mot att staten skall lägga sig till med ytterligare fastigheter
i Gamla staden i syfte att riva dessa och där uppföra nya byggnader för
Kungl. Maj ds kansli och andra statliga organ.

Jag tror att riksdagen bör göra sig förtrogen med tanken, att vi äro framme
vid den tidpunkt, då staten som sådan inte skall göra anspråk på ytterligare
utrymme för ämbetsverk i Gamla staden utan låta den vara den stad, som den

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Ang. vissa markfrågor i Stockholm m. m. (Forts.)
har varit, och inte utsätta dess gamla bebyggelse för förstörelse. Jag undrar.
om vi inte ha den skyldigheten, änskönt ombuden för Stockholms stad ha gått
med på det föreliggande avtalet.

Även om det nu står i avtalet, att staden medger att byggnaderna i kvarteret
Mercurius skola få rivas, utgår jag från att hela ärendet, innan en rivning
sker, ånyo förelägges riksdagen i samband med eventuellt förslag om uppförande
av något nytt hus. Då blir riksdagen i tillfälle att pröva, huruvida
detta markavtal bör fullföljas på det sätt, som underhandlarna tydligen ha
tänkt sig. Om jag vore ledamot av riksdagen vid det tillfället, skulle jag nog
vilja bestämt tillråda, att man mycket ingående prövade, huruvida det kan
vara rimligt att göra ett ytterligare intrång på den gamla bebyggelsen i Staden
mellan broarna. Och eftersom herr Heiding tydligen tillhör dem, som syssla
med dessa markfrågor, och då han inte representerar Stockholms stad utan
landsorten, skulle jag vilja vädja till honom att göra sig förtrogen med tanken,
att man bör gå fram med varsamhet och inte låta staten övertaga byggnader i
Gamla staden för det syfte, som i detta fall är angivet.

Herr Pauli: Herr talman! Jag har i livligt minne den debatt om kanslihusannexet,
som fördes här i riksdagen, och de farhågor beträffande attackerna
mot bebyggelsen i Gamla staden, som då uttalades.

Jag har inte haft möjlighet att närmare studera denna sak, och jag har inte
klart för mig vilka byggnader vid Stora Nygatan och i dess närhet det här
gäller. Jag har inte heller deltagit i utskottsbehandlingen och hört debatten
där. Jag ser i stället denna fråga rent principiellt och sällar mig då till dem,
som finna det mycket betänkligt, att Gamla stadens område ytterligare skall
utnyttjas för ämbetsbyggnader. Naturligtvis äro inte alla byggnader i Gamla
staden av samma estetiska, antikvariska och historiska värde, utan en gradering
i det avseendet kan mycket väl göras. Men vad som förbluffar mig
i denna fråga är, att detta ärende har remitterats för yttrande till byggnadsstyrelsen,
kammarkollegiet, djurgårdskommissionen, medicinalstyrelsen, riksräkenskapsverket
och statskontoret, under det att — såsom herr Ström riktigt
har påpekat — en sådan instans som riksantikvarieämbetet, som har ansvaret
för att gammal värdefull bebyggelse inte spolieras eller vandaliseras,
tydligen icke alls har beretts tillfälle att yttra sig. Jag finner detta högst
anmärkningsvärt, herr talman, och jag vill att det skall stå i kammarens protokoll,
att i denna kammare har uttalats en bestämd förväntan att, om liknande
ärenden i framtiden komma upp, man då åtminstone hör sig för hos
riksantikvarieämbetet om dess uppfattning och inte behandlar det hela som
en rent ekonomisk fråga.

Jag förstår herr Ströms indignation, och jag delar hans syn på saken, även
om jag måste frånkänna mig möjligheten att i detalj bedöma hur det kan ligga
till just i fråga om de byggnader, som det här gäller. Jag instämmer i den
förhoppning herr Forslund uttalade, att riksdagen får behandla denna fråga
ännu en gång, innan man skrider till en eventuell rivning av dessa byggnader.
Jag vill också uttala den förhoppningen, att riksantikvarieämbetet beredes
tillfälle att yttra sig i denna fråga, innan den definitivt avgöres.

I detta anförande instämde herr Branting.

Herr Heiding: Herr talman! Det ser onekligen ut som om staten skulle ha
tagit initiativet till underhandlingar men jag skall be att få nämna för herr
Ström, att önskemålet om en särskild markkommission från början inte framställdes
av staten utan av staden. Stockholms stad begärde, att en kommission

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

Ang. vissa markfrågor i Stockholm m. m. (Forts.)
skulle tillsättas för att underhandla om olika markupplåtelser här i staden
och även uppgöra förslag beträffande byte av vissa byggnader.

I detta fall ansågs det lämpligt, för att Stockholms stad skulle kunna få
övertaga bl. a. ett större markområde i anslutning till en av stadens folkskolor,
den s. k. Fredhällsskolan ute vid Konradsberg, att de här ifrågavaranden
byggnaderna i Gamla staden överfördes till staten. Från stadens sida
har man inte motsatt sig att dessa byggnader skulle överlåtas, utan man har
ansett en sådan anordning lämplig.

Nu har här framställts önskemål om att detta ärende ånyo skall föreläggas
riksdagen, men det är klart att anslag måste beviljas av riksdagen, för den
händelse några andra byggnader skola uppföras på dessa tomter. Ärendet kommer
alltså tillbaka igen. Men om utgången då blir, att de nuvarande byggnaderna
inte få rivas, är det alldeles tydligt att Stockholms stad bör återbetala
en del pengar av vad staden nu får avräkna. Såsom jag förut nämnt kan
man givetvis inte betala ett lika högt pris som eljest för dessa byggnader, om
man inte har möjlighet att riva dem utan tvingas att av kulturhistoriska skäl
bevara dem. Jag hoppas, att både herr Fredrik Ström och herr Forslund komma
att medverka till att staten från Stockholms stad får den ersättning, som
i ett sådant fall kan anses skälig.

Här har också framhållits, att detta ärende inte blivit remitterat till riksantikvarieämbetet.
Att så inte har blivit fallet kan man ju inte lasta markkommissionen
för. Det har tydligen ansetts obehövligt att remittera ärendet
till flera myndigheter än de i utlåtandet omnämnda. Jag läste visserligen i en
tidning i förra veckan, att riksantikvarien ansåg det olämpligt att riva dessa
byggnader. Detta uttalande gjordes dock sedan både avdelningen och statsutskottet
hade behandlat frågan.

Som jag förut framhållit kan frågan klaras upp på det sättet, att en ny
prövning sker i samband med att proposition om anslag för nybyggnad eller
eventuellt ombyggnad eller reparation förelägges riksdagen. Men då bör också
Stockholms stad vara underkunnig om att eventuellt ett visst belopp måste
återbetalas. Det måste bli underhandlingar om detta för att man skall kunna
få frågan löst, och då kan det ordnas så som både herr Ström och herr Forslund
vilja ha det.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Ström: Herr talman! Det är två saker herr Heiding och jag debattera.
I den ena frågan äro vi ense, och i den andra äro vi inte ense, och vi få lov
att skilja dem åt.

Markaytalet i och för sig har jag ingenting att invända emot. Jag bär inte
deltagit i underhandlingarna och kan inte närmare känna till dem. Men när
jag läser handlingarna, ser jag ju att i avtalet säges, att tomterna i kvarteret
Mercurius »försäljas för rivning av därå uppförda byggnader». Hur kan man
sluta ett sådant avtal utan att ens tillfråga den myndighet, som har tillsatts
just för att bedöma sådana frågor och som i första rummet borde ha blivit
tillfrågad? Jag vet inte vem som har skulden till detta — om det är statsrådet
eller vederbörande inom utskottet. Men faktum är, att ett mycket stort och
graverande fel har begåtts och att tillvägagångssättet i detta fall strider mot
vad som är praxis inom riksdagen. Samma fel har begåtts inom Stockholms
stad. Skönhetsrådet, som har laglig rätt att yttra sig om alla sådana frågor,
fick nämligen ingenting veta om saken, förrän markavtalet redan var undertecknat
och propositionen blivit avlämnad i riksdagen. Man har alltså förbigått
de sakkunniga instanserna på bägge sidor! Riksantikvarien, som är medlem
av skönhetsrådet, har tydligen icke haft tillfälle att taga ställning till

-18

Nr 13.

Fredagen den ''21 mars 1917 em.

Ang. vissa markfrågor i Stockholm m. m. (Forts.)
denna fråga på annat sätt än genom att skönhetsrådet begärde att få yttra sig.
Men då var det i viss mån för sent — det var bara för någon vecka sedan —
och då förelåg redan detta beslut.

Herr Heiding antyder nu, att Stockholms stad skulle få betala tillbaka ett
visst belopp, därest byggnaderna inte rivas, eftersom staten eljest inte kunde
göra de fina affärer som eljest skulle vara möjliga. Detta är ju ett utslag av
de vanliga tomtspekulationssynpunkterna, och jag kan förstå att man resonerar
på det sättet, när man köper eller byter tomter och byggnader och försöker
»klå» varandra och förtjäna litet på affären. Men man gör inte på det
sättet då det gäller byggnader av den valör som dessa i Gamla staden i Stockholm,
som snart kanske är den enda bevarade äldre stadsbebyggelsen i Europa.
Jag antar emellertid att Stockholms stad, sedan man fått kännedom om
vad som åsyftas med denna passus om rivningen, inte kommer att försöka
pruta på de 50 000 kronor eller vad det nu kan bli, som staten skulle fordra
tillbaka, om rivning skall undgås.

Det får inte bli så, att man utan vidare river dessa byggnader, sedan man
väl har fått dem i sitt våld, utan riksdagen bör, såsom bär har framhållits av
olika talare, få tillfälle att yttra sig innan något sådant sker. Byggnaderna
böra bevaras till dess staten eventuellt behöver dem för sina egna ändamål.
Jag antar att de äro köpta med hänsyn till behovet av ämbetsbyggnader, ty
staten har väl inte blivit något slags tomtjobbare. Därför måste vi enas om
tillfälle här i riksdagen att yttra oss ännu en gång, och jag hoppas, att riksantikvarieämbetet
då också i vederbörlig ordning beredes tillfälle att yttra sig.
Jag begär ingenting annat än att vi skola få pröva denna fråga allsidigt och
med beaktande av vad alla intressen kräva. Och till dessa intressen måste vi
också räkna de kulturella och kulturhistoriska.

Herr Elowssoii, Nils: Herr talman! Jag anser att det kan vara tveksamt, om
man skall gå med på den linje som herr Forslund rekommenderade, ty på det
sättet skulle ju de här fastigheterna, kunna manövreras över i statens hand, så
att staten får underhållsskyldigheten för dem, en skyldighet som nu åvilar
Stockholms stad.

Om man vid den kommande behandlingen motsätter sig att dessa gamla
byggnader rivas, så att staten inte blir i tillfälle att utnyttja tomterna på det
sätt, som avses med detta avtal, skulle enligt herr Heidings tanke ett visst belopp
återbetalas från Stockholms stad. Men hela den kostnad, som är förenad
med att underhålla dessa byggnader under en period, vars längd vi nu inte ha
möjlighet att bedöma, kan naturligtvis icke ersättas genom att staden återbetalar
ett belopp av exempelvis den storleksordning, som herr Ström nämnde.
Överhuvud taget kan man ju i detta sammanhang inte nämna några belopp.

Jag är lika angelägen som någon om att vi i Gamla staden bevara allt,
som från olika synpunkter sett är värdefullt. Men som herr Pauli nämnde finns
det naturligtvis i Gamla staden också byggnader, som inte äro så värdefulla.
Och om man inte gör värre intrång än att man river fallfärdiga hus och försöker
att med bibehållande av den gamla stadsplanen, infoga det nya i det gamla
på ett så pietetsfullt sätt som möjligt, så skulle jag tro att Gamla staden
inte behöver förlora någonting på det. Det har ju också visat sig vid konserveringar
av gamla städer, som ha verkställts ute i Europa, att de bara ha vunnit
på detta. Men det är klart, att ingreppen måste ske med stor varsamhet.

När vi i kväll gå att besluta i denna sak, måste vi emellertid ta hänsyn till
statsnyttan, och det är den som har dikterat det föreliggande förslaget. Om
inte staten har möjlighet att riva de nuvarande byggnaderna och uppföra en
ny byggnad, kan ju inte staten använda dessa tomter på det sätt som tänkts,

Fredagen den 31 mars 1947 em.

Nr 13.

Ang. vissa markfrågor i Stockholm m. m. (Forts.)
utan då måste man se sig om efter andra möjligheter för att åstadkomma de
nödvändiga byggnaderna.

Därför ifrågasätter jag mycket starkt, om vi inte, i den tvekan som här råder,
rätteligen böra återremittera ärendet till statsutskottet, så att utskottet,
får överväga saken ytterligare och lägga fram ärendet i ett klarare
skick.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till livräntetillägg åt vissa livräntetagare
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete, anslag till statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m. samt anslag till bidrag till
fiskares försäkring, dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående
dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete, in. in., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av bankoutskottets utlåtande nr
11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta åt Inga Elisabeth
Karlsson m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande regleringen för budgetåret 1947/48 av utgifterna under
riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Sista punkten.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial:

nr 13, angående resekoslnadsersättning åt vissa hos 1947 års riksdag anställda
tjänstemän;

nr 14, med förslag till ändrad lydelse av § 10 första stycket instruktionen
för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken; samt

nr 15, med förslag till ändrad lydelse av tredje stycket kungörelsen den
27 november 1942 (nr 951) angående ersättning åt ledamot av allmänt kyrkomöte.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt bifölls.

Värsta kammarens protokoll I0V7. Nr 13.

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em

Om kontroll
över handeln
med s. k.
bekämpningsmedel.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning av väckta
motioner angående lagstadgad kontroll över handeln med s. k. bekämpningsmedel.

Med föranledande av två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen nr 12 i första kammaren av herr Bondeson m. fl. och nr 23
i andra kammaren av herr Liedberg m. fl., hade utskottet i förevarande utlåtande
hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla, att
frågan om kvalitetskontroll av saluförda medel för bekämpning av skadedjur,
parasiter och ogräs samt om upplysning och forskning rörande dylika medel
måtte göras till föremål för skyndsam utredning, samt att Kungl. Maj :t måtte
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Herr Branting: Herr talman! Jag har ingalunda något annat yrkande än
utskottets, men jag ville gärna fästa kammarledamöternas uppmärksamhet på
detta jämförelsevis lilla ärende, därför att det ger en mycket karakteristisk
bild av nödvändigheten av den kvalitetskontroll, varom det förra året stod en
ganska het strid.

Om man tar del av reciten i detta ärende, finner man hur statens växtskyddsanstalt
ända sedan år 1933 har fört en hård kamp för att få till stånd
denna ytterst nödvändiga kvalitetskontroll. Av redogörelsen framgår, hur anstalten
redan då begärde vissa lagstadganden i detta ämne. Med anledning
därav utfärdades av medicinalstyrelsen en del bestämmelser, som emellertid
visade sig vara fullständigt otillräckliga. Anstalten anförde i förnyad
framställning år 1935, att vinsten av dessa bestämmelser var »desto mindre
som man bland andra kategorier bekämpningsmedel än dem bestämmelserna
avse otvivelaktigt träffar på de värdelösaste och mest humbugsartade preparaten,
vilka ofta åtföljas av en reklam, som är i hög grad osund. Den stora
allmänheten är givetvis ur stånd att bland alla dessa skilja de goda medlen
från de dåliga och göra sig en riktig föreställning om preparatens verkliga
värde». Växtskyddsanstalten kunde inte heller värdesätta dessa medel och
stå allmänheten till tjänst med upplysningar, en brist som ansågs vara högst
anmärkningsvärd.

Växtskyddsanstalten framlade år 1936 ett överarbetat författningsförslag,
som blev föremål för yttranden av vissa myndigheter. Medicinalstyrelsen försökte
göra gällande, att med utfärdande av ifrågavarande bestämmelser borde
anstå, till dess en allmän revision av giftstadgan hade blivit verkställd. Först
i det sammanhanget skulle man intaga dessa nya bestämmelser.

Växtskyddsanstalten återkom till frågan i ett yttrande till Kungl. Maj:t
år 1938, och Sveriges pomologiska förening ingav år 1910 en skrivelse till
Kungl. Maj:t, vilken också utmynnade i en anhållan, att Kungl. Maj:t måtte
till övervägande upptaga växtskyddsanstaltens förslag om kvalitetskontroll.
Pomologiska föreningen framhöll först, vilket stort arbete föreningen utfört
på olika områden, och yttrade sedan: »Samtidigt som dessa arbeten intensifierats,
tillföres marknaden alltjämt nya, oprövade bekämpningsmedel, som genom
ihållande reklam rekommenderas landets fruktodlare. Då emellertid fruktodlarna
lika litet nu som förr äga möjlighet erhålla utlåtanden angående olika
bekämpningsmedels värde, baserade på fortlöpande officiell kontroll, kunna
dessa medel ofta visa helt andra egenskaper än vad som i reklamen framhålles.
»

Växtskyddsanstalten framhöll samtidigt att den biologiska kontroll, som
av anstalten själv utfördes, icke utgjorde något hinder för att mindre nogräknade
företagare pungsloge allmänheten genom försäljning av mindervär -

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

Om kontroll över handeln med s. k. bekämpningsmedel. (Forts.)
diga, helt odugliga eller i sämsta fall direkt skadliga preparat. Växtskyddsanstaltens
möjligheter att genomföra upplysningsverksamheten omöjliggjordes
genom en braskande reklam för dylika preparat, och en annan brist i den
frivilliga kontrollen var, att sammansättningen av ett under visst namn prövat
preparat kunde underkastas förändringar till sin sammansättning utan att namnet
ändrades, vilket ju också är en form av bedrägeri mot allmänheten.

Men sedan komma just de krafter med i spelet, som vi känna igen sedan förra
årets stora debatt i frågan: industrikontoret uppträder på arenan och ifrågasätter,
trots allt som anförts, behovet av en sådan kontrollagstiftning. Den
skulle nämligen verka hämmande på initiativet och på tillverkningen! Skyldigheten
att deklarera de i bekämpningsmedlen ingående ämnena skulle skada
»det privata initiativet» och även försvåra eller omöjliggöra import av
växtskyddsmedel! Industrikontoret gjorde gällande att ovederhäftig reklam
och mindervärdiga bekämpningsmedel, som naturligtvis kunna förekomma,
böra motarbetas med andra och enklare medel än den föreslagna lagstiftningen.

Så kommer kommerskollegium in i denna lek med yttranden av ungefär
samma tendens som man hörde prov på förra året. Man kunde icke bestrida,
att osund affärsverksamhet förekom på detta område, liksom på åtskilliga andra,
men den borde enligt ämbetsverkets mening inte motarbetas på det av
växtskyddsanstalten föreslagna sättet, vilket skulle innebära avsevärda ingrepp
i näringsfriheten!

Behovet av en kvalitetskontroll har emellertid visat sig var så starkt, att
Kungl. Maj:t icke kunnat tillbakavisa dessa krav. Man tänkte sig först, att
frågan skulle hänvisas till den sakkunnigutredning, som förra året tillsattes
under namn av 1946 års utredning angående kvalitetsforskning och konsumentupplysning.
Emellertid har utskottet med all rätt klargjort, att man på
det sättet kommer att ytterligare skjuta frågan på en oviss framtid, och därför
har utskottet låtit sitt yttrande utmynna i den hemställan, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla att frågan om kvalitetskontroll av
saluförda medel för bekämpning av skadedjur etc. göres till föremål för
skyndsam utredning.

Jag har tillåtit mig att under några minuter ta kammarens tid i anspråk
för att på ett speciellt område fästa uppmärksamheten vid frågan om kvalitetskontrollen.
Det har här med utomordentlig tydlighet visat sig, hur det
går till inom ett område inom näringslivet, och myndigheterna ha ju härtill
sagt, att så går det till också på många andra områden. Man ser också, vilka
intressen som från ena sidan kräva kvalitetskontroll och vilka argument däremot,
om näringsfriheten, det fria intitiativet o. s. v., som man från andra sidan
alltid åberopar.

Jag ber att få uttrycka synnerlig tillfredsställelse med det resultat utskottet
har kommit till och yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av väckt motion angående viss ändring av 16 § militärersättningsförordningen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Om inskränk- Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 1,
ning av tiden { anledning av väckt motion angående inskränkning av tiden för nedsättning

för taxened- taxan för rikstelefonsamtal.

sättning a

rikssamtal. J en inom första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 44, hade herr Leander hemställt, att riksdagen måtte besluta
att av Kungl. Maj:t begära en sådan revision av telefonreglementet, att den
taxereducerade tiden fastställdes till att omfatta endast söckendagar under
tiden 18—21.

Utskottet, som inhämtat yttranden över motionen från telegrafstyrelsen och
landsorganisationen i Sverige, hade i det nu ifrågavarande utlåtandet anfört:

»Av telegrafstyrelsens yttrande framgår, att den nedgång i samtalsfrekvensen,
som i gynnsammaste fall kan antagas bliva eu följd av den i motionen
föreslagna inskränkningen av tiden för tillämpningen av nedsatta avgifter
för rikstelefonsamtal, icke får någon inverkan av nämnvärd betydelse
för telefonisternas tjänstgöringsförhållanden. Motionens syfte, som är att begränsa
övertids- och helgdagstjänstgöringen för telefonisterna, kan alltså knappast
tänkas bliva tillgodosett genom den föreslagna taxeändringen. Vid sådant
förhållande anser sig utskottet, som vill fästa uppmärksamheten därpå, att nu
ifrågavarande personal för tjänstgöring utöver fastställd arbetstid åtnjuter
övertidsersättning, sakna anledning förorda bifall till motionen. Ordnandet
av personalens tjänstgöringsförhållanden är en fråga av sådan art, att den bör
lösas efter förhandlingar i vanlig ordning emellan telegrafverket och vederbörande
personalorganisationer.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att ifrågavarande
motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.»

Herr Leander: Herr talman! Jag har ju ingen som helst förhoppning om
att kunna förmå kammaren att''intaga en annan ståndpunkt i denna fråga än
utskottet, och det är inte heller i den avsikten jag tar till orda. Men jag vill
gärna anföra några synpunkter utöver dem, som motionen innehåller, för att
belysa det problem, som här är i fråga.

Jag har i motionen hemställt om en revision av telefonreglementet i avsikt
att få de billiga taxorna slopade på söndagarna och tiden för deras tillämpning
på vardagarna inskränkt. Meningen har varit att därigenom möjliggöra
inskränkningar i det myckna övertids-, kvälls- och helgdagsarbete, som telefonisterna
mer än andra kategorier få utföra.

Telefonisternas arbetstidsfråga diskuterades i höstas i andra kammaren, då
läkaren och ledamoten av andra kammaren herr von Friesen i en interpellation
efterlyste åtgärder till förbättring av denna personals arbetsförhållanden antingen
genom införande av en ledighet var fjortonde dag eller på annat sätt.
Han hade såsom verksläkare kommit till den uppfattningen, att denna personals
tjänstgöringsförhållanden voro särskilt pressande på grund av arbetets intensitet
och arbetstidens längd.

Jag tror att man kan understryka denna herr von Friescns uppfattning. Den
torde knappast bestridas vare sig av telegrafverkets ledning eller överhuvud
taget av någon, som känner till förhållandena på detta område. Telefonisterna
ha mellan 15 och 30 arbetsdagar mer än flertalet andra arbetande människor,
eftersom de tjänstgöra hälften av alla årets helgdagar och helgdagsaftnar. Arbetsveckan
utgör för denna personal, liksom i allmänhet för statens kvinnliga
och även manliga befattningshavare, 42 timmar, men det torde i detta sammanhang
förtjäna påpekas att den s. k. sommartiden, som tillämpas inom statens
verk i övrigt och som innebär, att arbetstiden per dag under sommarmånaderna
är en timme kortare, icke åtnjutos av telefonisterna. Denna personal -

Fredagen den 21 mars 1947 om.

Nr 13.

Om inskränkning av tiden för taxenedsättning å rikssamtal. (Forts.)
grupp, som säkerligen har ett lika krävande arbete som flertalet andra grupper,
om inte dess arbete rent av är ännu mera pressande, har även i detta avseende
blivit styvmoderligt behandlad. Faktum är alltså, att telefonisterna dels ha
flera arbetsdagar per år än flertalet andra i statens tjänst anställda och dels
under sommarmånaderna ha flera arbetstimmar per dag och vecka än flertalet
andra kvinnliga statstjänstemän. När härtill kommer, att denna långa normala
arbetstid, som omfattar så mycket kvälls- och helgdagsarbete, särskilt
vid helgerna och under sommarmånaderna ytterligare utökas med övertidsarbete,
. kan man förstå att telefonisterna känna sig missgynnade och att de
äro missnöjda.. Missnöjet förstärkes förklarligt nog därav att de ha den bestämda
uppfattningen, att nuvarande taxesystem med nedsatta samtalsavgifter
under vissa tider i betydande grad är orsaken till de betungande tjänstgöringsförhållandena.

Kommunikationsministern, statsrådet Nilsson, förklarade i sitt svar på herr
von Friesens interpellation, att han fann det angeläget att ansträngningar
gjordes i syfte att minska telefonisternas arbetsbörda. Statsrådet framhöll
också, att en åtgärd, som skulle ge någon möjlighet till ökad kvälls- och söndagsledighet,
vore att slopa avgiftsnedsättningen för telefonsamtal under vissa
kvälls- och söndagstimmar. Det är denna av herr statsrådet omnämnda möjlighet,
som min motion avser att få prövad.

Jag är fullt på det klara med att denna åtgärd inte löser hela problemet.
Ingen kan förutsäga vare sig en taxeförhöjnings restriktiva verkain eller förskjutningen
av samtalsfrekvensen från kvälls- till dagtimmar på grund av en
sådan taxerevision. Enligt av telegrafstyrelsen till utskottet lämnat statistiskt
material skulle verkningarna av denna taxeförhöjning bli obetydliga på
helgdagarna. Jag vill inte yttra mig om denna statistiks uppläggning och resultat,
men det är i varje fall personalens bestämda uppfattning, grundad på
praktisk erfarenhet, att den i motionen föreslagna taxeomläggningen skulle ge
en betydligt större förbättring än telegrafstyrelsens statistik utvisar. Men här
rör man sig som sagt från båda sidor med antaganden. Den nuvarande fördelningen
mellan tidiga och sena vakter visar under alla förhållanden otvetydigt,
att den billigare taxan i avsevärd grad bidrager till ökat kvällsarbete. På helgdagarna
äro kvällsvakterna flera än förmiddagsvakterna, och de sena kvällsvakterna,
till klockan 22 och 23, ända upp till fem gånger flera än kvällsvakterna
till klockan 21.

Detta system med billigare tjänster under kvällar och helgdagar är säkerligen
ganska ovanligt inom det privata näringslivet och har heller ingen motsvarighet
inom andra länders telefonväsen. I våra grannländer Danmark och
Norge tillämpas ett betydligt mera restriktivt system.

Med dessa tjänstgöringsförhållanden är det inte så underligt, om telefonisterna
söka sig över till andra anställningar med där i allmänhet gällande
bättre arbetstider. År 1936 nyrekryterades, för att ta ett exempel, omkring
250 telefonister, och av dessa torde nu kvarstå ett 50-tal. Svårigheten är således
inte i första hand att få folk, utan att få personalen att stanna kvar och
att nöja sig med de rådande arbetsförhållandena.

Vad jag nu sagt om telefonisternas långa och pressande arbetstid bär verifierats
av kommunikationsministern och har icke heller förnekats av telegrafstyrelsen.
Man förmenar, att dessa missförhållanden böra avhjälpas genom utökning
av antalet linjer och expeditionsplatser samt genom personalökningar,
och det är givet att detta skulle vara den effektivaste lösningen. Men att realisera
allt detta tar år. det iir en fråga för framtiden. Don enda åtgärd, som enligt
min mening omedelbart kan förbättra situationen för telefonisterna - låt

Nr 13.

Fredagen ilen 21 mars 1947 era.

Om inskränkning av tiden för taxenedsättning å rikssamtal. (Forts.)
vara i begränsad omfattning — är den i motionen föreslagna inskränkningen
av den tid. under vilken de billigare taxorna gälla.

Jag vill understryka, att ett bifall till motionen icke på något sätt minskar
möjligheterna att utväxla telefonsamtal. Det är ju inte fråga om att stänga
några telefonstationer.

Jag tror att allmänheten, därest den bleve informerad om förhållandena och
om orsakerna till en eventuell taxerevision, skulle ta saken med ro. Man skulle
säkerligen i stort sett, liksom andra kammarens tredje tillfälliga utskott har
gjort, inse det berättigade i att telefonistpersonalen icke skall behöva intaga
någon missgynnad undantagsställning när det gäller möjligheterna att tillgodogöra
sig fritid.

Då nu denna kammares andra tillfälliga utskott gör gällande, att denna
fråga om telefonisternas arbetstidsförhållanden bör lösas genom förhandlingar
mellan telegrafstyrelsen och personalorganisatidnerna, vill jag härtill bara
genmäla, att frågan, enligt vår mening, för närvarande helt enkelt inte kan
lösas på annat sätt än genom en revision av telefonreglementet. Personalen
räcker nämligen inte till, och det torde vara omöjligt att utöka den i så stor
omfattning som skulle erfordras.

Taxefrågan kan ju endast lösas under medverkan av statsmakterna, och den
måste lösas. Jag skulle, förmoda, att statsmakterna efter nya framstötar från
personalorganisationerna och efter nya förhandlingar mellan parterna säkerligen
komma att anse sig nödsakade att medverka till en lösning. Telegrafstyrelsens
ställning är ju inte heller bestämt avvisande; man kan säga att den är mera
skeptisk än avvisande. Styrelsen erkänner ju att delade meningar kunna råda
i fråga om lämpligheten att vidtaga sådana höjningar av nu gällande samtalsavgifter,
som icke på något sätt påverka möjligheten att utväxla telefonsamtal,
utan ha uteslutande restriktivt syfte, och till sist säger styrelsen, att om riksdagen
skulle komma att anlägga sådana synpunkter på frågan, att en taxehöjning
skulle anses böra komma till stånd, är från styrelsens sida intet att
erinra däremot. Man kan ju inte påstå, att detta är något mycket bestämt avstyrkande.
även om yttrandet i övrigt är skeptiskt och man anser att åtgärden
icke skulle medföra något större resultat.

När man sedan talar om att prisstoppet skulle lägga hinder i vägen, vill jag
påminna om att för ett par tre år sedan företog ju telegrafverket en liknande
åtgärd, även den i restriktivt syfte, då man höjde inträdesavgifterna för telefonabonnemang
från 25 till 100 kronor. Det gällde ändå en avgift som den som
vill ha telefon måste betala, medan det däremot efter ett bifall till denna motion
skulle vara möjligt att åtminstone på vardagarna begagna sig av de billiga
taxorna.

När andra tillfälliga utskottet som en förmildrande omständighet och kanske
också som ett försvar både för övertidsarbetet och för utskottets ståndpunkt,
säger, att utskottet vill fästa uppmärksamheten på att ifrågavarande personal
för tjänstgöring utöver fastställd arbetstid åtnjuter övertidsersättning, maste
jag å min sida säga, att antingen måste utskottet ha varit litet dåligt informerat
eller också måste det ha något underliga begrepp om övertidsersättning.
Det är naturligtvis sant att denna personal inte arbetar gratis, då den arbetar
över den normala arbetstiden, men betalningen för den egna vakten är lika
söndagar och vardagar, och ingen övertid förekommer på vardagar före kl. 22;
De övertidsbestämmelser som finnas verka något olika för telefonisterna i
lägsta och högsta löneklassen. En telefonist i högsta löneklassen, som tjänstgör
en hel vakt extra en söndag, har en merersättning utöver vardagens avlöning
med 3.29 kr. per vakt. Det blir 37 öre i timmen eller ungefär 20 procent. En
hel extra vakt under en vardag renderar henne däremot en förlust av 3.01 kr.;

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr J3.

Om inskränkning av tiden för laxenedsättning å rikssamtal. (Forts.)
för övertid före kl. 22 får hon med andra ord 46 öre mindre i timmen än hon
har på sin ordinarie vakt. I de lägre lönegraderna ställer det sig något bättre,
och i de allra lägsta blir det någon övertidsersättning, men man kan enligt min
mening knappast säga, att detta förhållande, att de få mindre betalt vid extra
arbete, kan kallas för någon övertidsersättning, åtminstone icke i avtalsmässig
mening. Efter den 1 juli, då det nya lönereglementet skall tillämpas, blir ju
förhållandet annorlunda. Då skall det utgå 50 procent under vardagar till
kl. 22, vill jag minnas, och 100 procent under helgdagar. Det är ju också detta
som har givit oss anledning att i motionen påtala, att det blir ekonomiskt ofördelaktigt
för verket efter den 1 juli. Då får man faktiskt betala folk dubbel
avlöning för att sysselsätta dem med att expediera telefonsamtal till realisationspriser.

Landsorganisationen har ju i sitt utlåtande kommit med ett kompromissförslag,
men det är inte heller acceptabelt. Det är naturligtvis bättre än nuvarande
ordning, men det är en sak som man bör lägga märke till: med nuvarande
taxesystem liksom enligt landsorganisationens förslag finns det en massa småstationer,
som på söndagarna icke ha öppet längre än till kl. 3 och följaktligen
icke ha någon nytta av taxereduceringen.

Herr talman! Jag har med vad jag nu sagt velat förklara motiven till den
hemställan om revision av taxereglementet som vi framfört i motionen. Det
är enligt vår mening den enda åtgärd som för närvarande torde vara möjlig,
om man vill göra ett försök att bereda telefonisterna en mindre trist och mera
mänsklig arbetstid.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Löthner: Herr talman! När telegrafstyrelsen i detta ärende med siffror
visar, att ett bifall till motionen icke skulle ha någon nämnvärd inverkan på
samtalsfrekvensen under tiderna för den billiga taxan, har utskottet ansett
det meningslöst att förslå en inskränkning i tiden för dessa samtal, som hittills
torde ha betraktats som en förmån av allmänheten. Det är inte bara sabbatstiden,
som dessa telegrafstyrelsens undersökningar avse, utan också söckendagarna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

o Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarandc utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2,
i anledning av väckt motion angående en plan för utvecklingen och inriktningen
av landets produktiva resurser m. m.

I en inom första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 171, hade herr Linderot in. fl. föreslagit, dels att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att så snart ske kunde och helst
vid 1947 års riksdag en plan måtte framläggas för utvecklingen och inriktningen
av landets produktiva resurser samt att i fortsättningen regelbundet
måtte framläggas dylika planer, dels ock att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning om de lämpligaste administrativa
formerna för den ekonomiska planeringen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Ang. utvecklingen
av landets
''produktiva
resurser
rn. m.

5(5 Nr 13. Fredagen den ‘il mars 1917 em.

Ang. utvecklingen av landets produktiva resurser m. in. (Forts.)

Herr Ölirnau: Herr talman! när jag tar till orda, är det inte därför att
jag har något hopp om att kunna få i gång någon ekonomisk debatt; det
hade vi i onsdags, och det kan ju räcka åtminstone för tillfället, men jag har
icke velat underlåta att ställa några frågor till utskottet, ty jag anser ■— och
det må de ärade utskottsledamöterna inte taga alltför illa upp — att det är
ganska sällan som man ser ett utlåtande som så lättvindigt behandlar ett
ärende som man har gjort i detta fall. När man läser utskottets utlåtande, så
får man det intrycket, att utskottet egentligen har underlåtit att taga upp förslaget
till någon som helst realbehandling, ty om utskottet skulle ha gjort det,
är jag ganska förvissad om att vi hade fått ett annat utlåtande än det som nu
föreligger.

I denna motion ställas ju faktiskt många kärnfrågor i vårt lands ekonomiska
politik. Det är de frågor som just nu stå och särskilt under onsdagens debatt
stodo i centrum för hela riksdagens uppmärksamhet. Men hur gör utskottet,
när det behandlar dem? Jo, utskottet har helt enkelt valt den mycket
bekväma utvägen att taga fram vad första kammarens andra tillfälliga utskott
sade i fjol, trycka av det och så säga, att det har inte inträffat någonting
sedan 1940! som kan föranleda utskottet att få någon annan uppfattning
än den som det hade i fjol. Jag måste verkligen till utskottets ärade ordförande
herr Löthner ställa en fråga. Är det verkligen herr Löthners ståndpunkt,
att ingenting har inträffat här i landets ekonomiska politik från 1946 till 1947,
som skulle kunna föranleda en annan behandling av detta ärende? Jag undrar
om herr Löthner därvidlag befinner sig i god samklang med sitt eget parti.
Herr Domö anklagade ju i onsdags regeringen för att genom dess politik den
ekonomiska situationen hade så förändrats, att vi nästan stodo inför eu
katastrof, men nu kommer partivännen Löthner och säger att ingenting har
inträffat. Herr Domö sade ju att det var en förtroendekris mellan regeringen
och folket. Jag undrar, herr Löthner, om det inte är en förtroendekris också
inom högerpartiet, när två så diametralt motsatta ståndpunkter kunna få
göra sig gällande.

Nu kan jag naturligtvis på sätt och vis mycket väl förstå, att herrar högermän
i utskottet anse, att man naturligtvis icke skall vidtaga några som helst
åtgärder i syfte att åstadkomma en planering i det svenska produktionslivet
och den svenska ekonomien. Det kan jag förstå med anledning av deras sociala
ställning och deras speciella intressen i den nuvarande situationen, men jag
har sannerligen svårt att förstå, hur de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet
ha kunnat i denna fråga göra gemensam front med högerns, bondeförbundets
och folkpartiets representanter. Hur kan det vara möjligt? Hela
debatten i onsdags vittnade ju ändå om att det rådde ganska stor oenighet
om huvudlinjen i den svenska ekonomien och den svenska politiken, inen i utskottet
är man fullkomligt enig. Jag måste ställa den frågan: mena verkligen
de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet, att ett litet fåtal finansmän i
storbankerna och industrien även i fortsättningen suveränt skola få bestämma
över landets produktionsliv? Mena ni verkligen, att de enskilda kapitalsammanslutningarnas
jakt efter profit också i fortsättningen skall få vara bestämmande
för inriktningen och utvecklingen av vårt lands produktion? Och
om mina vänner socialdemokraterna i utskottet mena det, så måste jag verkligen
ställa en fråga till: hur kan en sådan ståndpunkt överensstämma med
arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som ju uttryckligen säger ifrån, att det är
en huvuduppgift i den svenska politiken att åstadkomma en planmässig hushållning? Jag

måste säga, att de socialdemokratiska utskottsledamöternas ståndpunkt
i denna fråga förefaller mig så mycket mer märklig som de inte ens ha an -

Fredagen den 21 mara 1947 em.

Nr 13.

Ant), utvecklingen av landets produktiva resurser in. m. (Forts.)
slutit sig till de linjer och den ståndpunkt som antagits av landsorganisationens
ledning. Jag vill erinra om att när eu motion av i huvudsak samma karaktär
var föremål för behandling i vederbörligt utskott förra året, yttrade
sig landsorganisationen mycket positivt om motionen och framhöll att kravet
på en långsiktig planering av samhällsekonomien borde tillgodoses och att
årliga prognoser och planer ha ett visst berättigande. Detta är ju detsamma
som vi ha föreslagit i motionen. Och bara för ett par veckor sedan, medan motionen
var föremål för utskottsbehandling, har ju landsorganisationen i en skrivelse
hänvänt sig till Kungl. Maj:t och föreslagit att man skulle inrätta ett
planeringsinstitut. Man säger i skrivelsen, att landsorganisationen tänker sig,
att en särskild kommission borde tillsättas för att vara det sammanhållande
organet för utrednings- och planeringsarbetet, avseende industriens och handelns
rationaliserings- och utvecklingsbehov. Det är således samma synpunkter
som de vilka vi velat aktualisera och framföra i den motion, som andra tillfälliga
utskottet här enhälligt har avstyrkt. Jag måste framhålla, att jag
verkligen trodde att landsorganisationens ledning i denna kammare och även
i utskottet skulle ha haft några andra anhängare än dem som tillhöra den
kommunistiska gruppen. Herr Strand, landsorganisationens kassör, är tyvärr
inte närvarande här, men jag skulle ju hoppas att om han varit det, hade han
icke kunnat underlåta att instämma i det förslag som vi här ställt och som
ligger i linje med vad landsorganisationens ledning såväl i fjol som alldeles
nyligen i en speciell hänvändelse till Kungl. Maj :t hemställt om.

Herr talman! Jag vill bara till sist säga gent emot utskottets hävdande av
att ingenting inträffat sedan i fjol, som förändrat läget, att alla regeringens
senaste åtgärder, importregleringen, återinförandet av ransoneringen och allt
detta, alla de överläggningar som förts under de senaste månaderna mellan
partierna och onsdagens stora uppgörelse mellan regeringen och den s. k.
oppositionen äro väl om något bevis för att någonting inträffat sedan i fjol.
Det är nog bara andra tillfälliga utskottet, som vågar hävda att ingenting
hänt, som kan förmå oss att taga en annan ståndpunkt. Hela utvecklingen är
ju en bekräftelse på nödvändigheten av att förändra den ståndpunkt man hade
i fjol, och jag vågar vara nog förmäten att säga, att om riksdagen då hade
följt de rekommendationer som gåvos från vårt håll, skulle mycket av det nuvarande
svåra läget på den ekonomiska politikens område icke vara för handen.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till motionen.

Herr Löthner: Herr talman! Jag har ingen anledning att svara på de till
mig personligen ställda frågorna. Vad utskottsutlåtandet beträffar vill jag
stryka under, att utskottet icke har sagt att det icke inträffat någonting, utan
att det icke inräffat någonting som kan föranleda utskottet att intaga en annan
ståndpunkt än 1946. Detta innebär att de av motionärerna föreslagna anordningarna
synas utskottet alltför storslagna och i övrigt olämpliga för svenska
förhållanden och att utskottet i stället rekommenderar ett fortsatt samarbete
mellan statsmakterna och det enskilda näringslivet för att på det sättet
nå fram till en lösning av hithörande frågor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr öhman: Herr Löthner säger, att utskottet icke har hävdat att ingenting
har inträffat. Nej, det är i och för sig sanning, men vad utskottet sagt, det
är att ingenting inträffat på det ekonomiska livets område, som kan motivera
en ändrad ståndpunkt, och det är mot detta, jag har polemiserat, tv hela utvecklingen
visar ju nödvändigheten av att tillgripa andra åtgärder än dem
Första kammarens protokoll 7047. Nr 18. 5

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Ang. utvecklingen av landets produktiva resurser m. m. (Forts.)
som riksdagen i fjol tillgrep. Det där samarbetet mellan det s. k. fria näringslivet
och statsmakterna, som skulle rädda situationen, det se vi ju nu resultatet
av, och dagens situation är väl om något en bekräftelse på att den vägen
icke var framkomlig. Här blir det väl i stället en uppgift för statsmakterna
att företaga nödvändiga ingrepp i planerande syfte, om vi skola kunna komma
framåt och slippa kaos.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 9.25 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Ber g gr em.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471329