1947. Första kammaren. Nr 12 (Riksdagens protokoll 1947:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Första kammaren. Nr 12.

Lördagen den 15 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr Ljungdahl anmälde, att han den 13 innevarande månad åter infunnit sig
vid riksdagen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring av grunderna
för bekämpande av sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till åtgärder
för hästavelns främjande m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande åt!
försälja viss kronan tillhörig fast egendom.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen :

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 68, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet till ökning
av antalet ledamöter i kommunernas fullmäktige representationer; och

nr 69, i anledning av väckt motion om höjt dagtraktamente för landstingsman.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 70. i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 29 juni 1945 (nr 522) om kontroll å viss
utländsk egendom m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag m m •
samt

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. in.

''Första hammarens protokoll 1947. Nr 12.

Nr 12.

Lördagen den 15 mars 1947.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel; nr

75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter; samt

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 187, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess tredje tillfälliga
utskotts utlåtande nr 1, i anledning av väckt motion om sådan ändring i gällande
bestämmelser, att barn under 6 års ålder få resa fritt på statens järnvägar,
beslöt första kammaren hänvisa detta ärende till sitt a.ndra tillfälliga utskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 129, angående anslag till täckning av vissa vid skifferoljeverket vid Kinne-Kleva
uppkomna driftsförluster och avvecklingskostnader;
nr 132, angående lån till svenska lastbilaktiebolaget m. m. ;
nr 145, angående anslag till social upplysningsfilm;
nr 146, angående anslag till arbetsrådet för budgetåret 1947/48; samt
nr 148, angående anslag till statens bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska
laboratorier.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 156, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
157, angående inlösen av två fastigheter i Fjällbacka municipalsamhälle.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 158, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
159, angående vissa äldre anslag.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 160, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 september
1939 (nr 608) om enskilda vägar.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 164, angående anslag för budgetåret 1947/48 till bidrag till Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande;

Lördagen den 15 mars 1947.

Nr 12.

nr 165, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna
i samma städer komma att indragas, m. m.; samt

nr 166, angående förvärv av viss vattenrätt i Ume älv m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

170, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 maj 1933
(nr 229) angående blodundersökning i mål om barn utom äktenskap;

nr 171, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den
19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga; samt
nr 172, med förslag till lag om ändrad lydelse av 57 och 64 §§ lagen den 28
maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 177, angående anslag till centrala sjukvårdsberedningen: avlöningar,
m. m.;

nr 178, angaende statsförvärv av Halmstad—Holmens m. fl. järnvägar; och
angaende ersättning till C. H. Magnusson m. fl. i anledning av olycksfall
i arbete.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herrar Petersson och Anner
väckta motionen, nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter m. m.

^ ^ Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
114, angående vissa byggnadsarbeten för försvaret m. m.

Foredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 122, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 6 § 2 och
3 mom. familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99) m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr an?aencle anslag till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggnintrar
i Mala socken m. m.; och

”n- } vi ssaavlön i n gs- m. fl. anslag under riksstatens fjärde hu vudtitel

for budgetaret 1947/48.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 131, med förslag till
byggnadslag m m hänvisades denna proposition, såvitt angick de med 2) och
3) betecknade lagförslagen, till jordbruksutskottet, beträffande det med 5)
betecknade lagförslaget till konstitutionsutskottet och i övrigt till behandling

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner nr

133 angående anslag för budgetåret 1947/48 till instituten för socialpoli
tisk och kommunal utbildning och forskning in. m.;

Nr 12.

Lördagen den 15 mars 1947.

nr 135, angående fortsatt statsgaranti för exportkredit;
nr 139, angående anslag till Folkbokföringen: Viss tillfällig personal vid
länsstyrelserna m. m. förbudgetåret 1947/48;

nr 142, angående omorganisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen
inom försvaret m. m.; samt

nr 143, angående vissa ändringar i gällande bestämmelser angående värnpliktslån.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 149, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 19 § 1 mom. förordningen
den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka, in. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 150, angående djupborrning efter salt och olja m. m. i Skåne;
nr 151, angående anslag för budgetåret 1947/48 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 152, angående vissa anslag till de tekniska högskolorna för budgetåret
1947/48; samt

nr 153, angående anslag till statens hantverksinstitut.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 154, med förslag till förordning om ändring i förordningen den 17 maj
1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.; och
nr 155, med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 5 förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 161, angående förlängning av giltighetstiden för vissa tilläggstullar.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 162, angående fiskprisreglering samt främjande av beredning och avsättning
av fisk m. m.

_ Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 167, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 79 § 1 mom. lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, m. in.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
168, angående godkännande av en mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse
rörande det svensk-finska varuutbytet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 169, angående anslag till svenska uppfinnarkontoret; och
nr 173, angående organisation av statens isbrytarverksamhet.

Lördagen den 15 mars 1947.

Nr 12.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kung-1. Maj :ts proposition
nr 174, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 175, angående anslag för budgetåret 1947/48 till statsbidrag till undervisningsmateriel
vid folk- och småskolor; samt

nr 176, angående uppdelning av professuren i radioteknik vid Chalmers tekniska
högskola.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 180, angående postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 181, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 14
december 1945 (nr 845) om vissa inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 182, angående dels fortsatt tillverkning av syntetiskt gummi m. m., dels
ock täckande av vissa förluster på statens reservförrådsnämnds verksamhet;
nr 183, angående omorganisation av bilbesiktningsmannainstiutionen m. m.;
nr 184, angående avsättning till statens automobilskattemedelsfond;
nr 185, angående anordnande av tjänstebostad åt landsfiskalen i Föllinge
distrikt; samt

nr 186, angående anslag till statens institut för folkhälsan för budgetåret
1947/48.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 187, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den
14 juni 1917 (nr 377) om äktenskaplig börd, m. m.;

nr 188, med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken den 18 juli 1942
(nr 740), m. m.; samt

nr 189, med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr
367) om fri rättegång.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckta motioner om upphävande av bestämmelserna i
1823 års cirkulär angående kyrkovaktares utväljande; samt

nr 5, i anledning av väckt motion om utredning och förslag angående gift
kvinnas medborgarrättsliga ställning;

statsutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 12.

Lördagen den 15 mars 1947.

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdeipartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1947/48, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande diverse
kapitalfonder gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1947/
48, i vad propositionen avser väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond; samt
nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av avtal
mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor i Stockholm
m. m.;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag till
livräntetillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, anslag till statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
m. m. samt anslag till bidrag till fiskares försäkring, dels ock Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående livränta åt Inga
Elisabeth Karlsson m. m.;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande regleringen för budgetåret 1947/48 av utgifterna under riksstatens
tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom i
vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten;

nr 13, angående resekostnadsersättning åt vissa hos 1947 års riksdag anställda
tjänstemän;

nr 14, med förslag till ändrad lydelse av § 10 första stycket instruktionen för
riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken; samt

nr 15, med förslag till ändrad lydelse av tredje stycket kungörelsen den 27
november 1942 (nr 951) angående ersättning åt ledamot av allmänt kyrkomöte; andra

lagutskottets utlåtanden:

pr 12, i anledning av väckta motioner angående lagstadgad kontroll över
handeln med s. k. bekämpningsmedel; samt

nr 14, i anledning av väckt motion angående viss ändring av 16 § militärersättningsförordningen;
ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 1, i anledning av väckt motion angående inskränkning av tiden för nedsättning
av taxan för rikstelefonsamtal; samt

nr 2, i anledning av väckt motion angående en plan för utvecklingen och
inriktningen av landets produktiva resurser m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 18 mars 1947.

Nr 12.

Tisdagen den 18 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts skrivelse nr 190, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades att Kungl. Maj:t
prövat lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade ordning till riksdagen
muntligen gjordes meddelande av sådan beskaffenhet, som i sagda paragraf
avsåges, ävensom förordnat, att meddelandet skulle framföras i första
kammaren av statsrådet och chefen för finansdepartementet och i andra kammaren
av statsministern.

Herr talmannen yttrade: I anslutning till den nu föredragna skrivelsen får jag
tillkännagiva, att enligt överenskommelse med herr statsrådet Wigforss det i
skrivelsen avsedda meddelandet kommer att lämnas vid morgondagens sammanträde
näst efter de val, som skola förrättas vid sammanträdets början.

På sedermera gjord proposition beslöts att förevarande kungl. skrivelse skulle
läggas till handlingarna.

Justerades protokollen för den 11 och den 12 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1947/48 jämte i ämnet väckt motion; samt

nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa investeringar
i telegrafverkets fond för budgetåret 1947/48.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upphävande
av andra stycket lagen den 11 april 1924 (nr 68) angående upphävande
av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige;
och

nr 80, angående användande av riksbankens vinst för år 1946.

Nr 12.

Tisdagen den 18 mars 1947.

Interpellation
om tidigare
utbetalning av
ersättningar
enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 4 och 5.
statsutskottets utlåtanden nr 7, 8 och 34—36, sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtande nr 2, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 11—
15, andra lagutskottets utlåtanden nr 12 och 14 samt första kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtanden nr 1 och 2.

Herr Hage erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! En strävan
i den nutida socialpolitiken är bl. a. att utforma socialreformerna på sådant sätt,
att medborgare, som av olika anledningar träffats av inkomstbortfall, icke skolatvingas
till att vända sig till fattigvården för att erhålla hjälp till sin försörjning.
De nyligen genomförda reformerna inom såväl sjukkasseförsäkringens som
folkpensioneringens områden syfta bägge till detta mål.

Med hänsyn till här nämnda förhållande måste det verka irriterande, då man
i dagarna i en huvudstadstidning — Aftontidningen — kunnat läsa en artikel,
där det åskådliggöres, att särskilt inom olycksfallsförsäkringens område gällande
författningar och praxis leda till att arbetare, vilka drabbats av olycksfall
i arbetet, i betydande utsträckning tvingas att begagna sig av fattigvården.
Detta måste — enligt artikelförfattaren — ske därför att utbetalandet av
olycksfallsersättningen ofta dröjer en lång tid, vilket har samband därmed att
olycksfallet skall behandlas och bedömas samt ersättningens belopp uträknas,
vilket allt tager en betydande tid.

I denna fråga skriver den här nämnda tidningen bl. a. följande, vilket —
enligt tidningen — grundar sig på uppgifter, lämnade av en för tidningen
känd socialvårdsman i landsorten:

»Alla som haft med riksförsäkringsanstalten att göra, kan vittna om hur
lång tid det dröjer innan besked i försäkringsärenden kommer vederbörande
tillhanda. En väntetid på ett par månader från olyckstillfället och till första
utbetalningen av försäkringsbeloppet är icke någon ovanlig företeelse. Inte nog
härmed. Den skadades sjukdomstillstånd skall tid efter annan kontrolleras och
vid dessa tillfällen är det långt ifrån ovanligt att långa intervaller i utbetalningarna
uppstår.

Betänker man vad dessa väntetider i praktiken betyder och vilka konsekvenser
de medför, så förstår man att en ändring i de rådande förhållandena är
nödvändig.

En arbetare, som ådrager sig en skada i arbetet, förlorar därmed sin arbetsförtjänst.
I de flesta fall har han då några dagars arbetsförtjänst innestående
hos arbetsgivaren. Men när dessa tillgångar förbrukats — vilket sker tämligen
snart —- är han direkt och omedelbart beroende av olycksfallsersättningen.»

»Hur skall då den skadade och hans familj få medel till sitt uppehälle under
väntetiden? Frågan uppstår ofelbart i ett mycket stort antal fall. Sparkapital
saknas sannolikt i flera fall än det finns. Arbetsgivare som vill förskottera
olycksfallsersättningen är sällsynta. Återstår tre utvägar: svälta, låna av enskilda
eller i bank eller söka fattigvård.

Den första utvägen prövas väl till en början, den andra — lånevägen — är
stängd för de allra flesta och den är i varje fall lika osympatisk som den
tredje utvägen, den att ligga fattigvården till last. Visserligen är det sant att
fattigvårdsstyrelsen är skyldig att hjälpa arbetsoförmögna när behov av hjälp
föreligger. Detta oavsett hur behovet har uppstått. Sant är också att den skadade,
när olycksfallsersättningen äntligen kommer, kan likvidera sin skuld
till fattigvårdsstyrelsen.

Men det måste vara avvita detta, att en arbetares lagstadgade rätt till ersätt -

Tisdagen den 18 mars 1947.

Nr 12.

Interpellation om tidigare utbetalning av ersättningar enligt olycksfalls för säkring

slug eu. (Forts.)

ning vid olycksfall i arbete, skall vara så illusorisk att hans hjälpbehov — åtminstone
till en början — måste prövas enligt fattigvårdslagen.

När sedan sjukdomstillståndet skall omprövas uppstår en ny väntetid. Återigen
måste den skadade vända sig till fattigvårdsstyrelsen. Dessa fall är naturligtvis
flera ■— sjukdomen har varat en tid och den som kanske från början har
haft ett litet sparkapital står nu utan tillgångar. Att spara något av det knappa
ersättningsbeloppet är knappast möjligt.»

»Den skadade kan också utsättas för andra obehagligheter än detta med väntan
på ersättningen. Ofta godkänner riksförsäkringsanstalten inte det intyg
som läkaren på orten skrivit. Det måste kompletteras med andra läkares utlåtanden.
Den skadade ålägges då av anstalten att på viss tid infinna sig på ett
sjukhus för kontrollundersökning -—- och i avvaktan på resultatet av denna dras
ersättningen in.»

I fortsättningen av här nämnda artikel ifrågasätter artikelförfattaren om
riksförsäkringsanstalten verkligen är så överhopad av arbete, _ att ärendena
måste ta så lång tid i anspråk som nu är fallet. Skulle inte ett smidigare arbetssätt
kunna införas? Skulle icke erforderliga läkarundersökningar kunna utföras
påx orten?

Äro ärendena så många — fortsätter skribenten — att anstalten icke kan avverka
dem på kortare tid än som nu sker, då skulle det måhända vara lämpligt
att decentralisera verksamheten genom att inrätta filialer, omfattande ett eller
flera län. Med den utbyggnad sjukvården nu har fått bör det inte vara svårt
att till dessa filialer knyta tillräckligt antal. kvalificerade läkare.

Artikelförfattaren slutar med att avgiva följande slutpåstående i denna fråga:

När det gäller behandlingen av ärendena, så måste den göms snabbare, även
om det skall ske på bekostnad av den hundraprocentiga säkerheten. En utväg
är att införa provisoriska beslut. De utgifter, som anstalten skulle komma att
åsamkas genom eventuella felbeslut, borde kunna ersättas med direkta statsanslag
för detta ändamål. Huvudsaken är att personer, som skadat sig i sitt
arbete, få sin ersättning utan månadslånga väntetider.

De påpekanden, som här — på grundval av ett yttrande av en erfaren och
kunnig socialvårdsman — gjorts, förtjäna enligt interpellantens mening att
observeras. Särskilt det förhållandet att olycksfallsskadade arbetstagare i stor
utsträckning nödgas anlita fattigvården på grund av att de under en lång tid
måste gå och vänta på utbetalandet av den skadeersättning, som de ha rätt till,
måste anses som ett mycket beklagligt förhållande. På grund därav har intcrpellanten
velat härmed fästa vederbörande statsråds uppmärksamhet på detta
förhållande. För interpellanten är det icke möjligt att i detta sammanhang bevisa,
att förhållandena inom detta område i detalj äro sådana, som de skildras
i den här nämnda artikeln — möjligen har skribenten i någon mån överdrivit,
då det gäller påståendet, att fattigvården i så stor utsträckning måste anlitas.
I vissa fall kan t, ex. sjukkassa förskottera medel.

Ej heller är interpellanten beredd att som sin mening deklarera, att en tidigare
utbetalning av de ersättningar, som det här är fråga om, skulle kunna
ernås genom något slags rationalisering eller decentralisering av det utredningsarbete,
som skall ligga till grund för ersättningarnas utbetalande. Däremot
förefaller det, som om det skulle kunna finnas en utväg att genom förskottsbetalning
eller på annat liknande sätt åstadkomma en utbetalning av här nämnda
ersättningar, så att anlitandet av fattigvården i detta fall kunde undvikas.

Då det enligt interpellantens mening gäller att snarast möjligt åstadkomma en
anordning inom detta område, varigenom det påtalade anlitandet av fattigvår -

Nr 12.

Tisdagen den 18 mars 1047.

Interpellation om tidigare utbetalning av ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen.
(Forts.)

den i här nämnda fall helst alltid kan undvikas, har jag'' ansett mig böra interpellationsvis
framföra denna fråga till riksdagens dryftande — även med risk
att det möjligen kan påvisas, att frågan i ett eller annat sammanhang är under
utredning.

Under hänvisning till vad här anförts anhåller jag om första kammarens medgivande
att till socialministern få framställa följande fråga:

Anser herr statsrådet, att det, som här anförts, bör motivera en lagstiftning,
som fortast möjligt undanröjer det missförhållandet, att arbetstagare, som skadats
i arbete, nödgas anlita fattigvården på grund därav att det ofta tager en
betydande tid, innan skadeersättningen hinner uträknas och utbetalas?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ordet lämnades på begäran till herr Holmbäck, som yttrade: Herr talman!
Med stöd av § 55 ^riksdagsoidningen och med hänvisning till ärendets synnerliga
omfattning får jag hemställa om utsträckning av motionstiden för proposition
nr 131 med förslag till byggnadslag m. m. till det sammanträde, som
infaller näst efter 20 dagar från propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.14 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Onsdagen den 19 ma''rs 1947 fm.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde, som
komme att hållas onsdagen den 26 innevarande månad, företaga val av revisorer
och revisorssuppleanter för granskning av statsverkets, riksbankens och
riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning.

Detta förslag antogs.

Sedan anmält blivit, att teologie doktorn, biskopen Tor Julius Efraim
Andras, vilken den 28 februari 1945 förordnats att vara en av kommitterade
till tryckfrihetens vård, den 24 februari detta år avlidit, samt första kammaren
i anledning därav beslutit, att en kommitterad i den sålunda uppkomna
ledigheten skulle utses, företogs nu för nämnda ändamål val av tolv valmän;
och befunnos efter valförrättningens slut därtill hava blivit utsedda:

herr	Anderson, Axel Ivar,	med	81	röster
»	Arrhén	»	81	»
»	Björck	»	81	»
»	Björnsson	»	81	»
»	Herlitz	»	81	»
»	Holmbäck	»	81	»
»	Nilsson, Bror,	»	81	»
»	Pauli	»	81	»
»	Wagnsson	»	81	»
»	Wahlund	»	81	»
»	Velander	»	81	»
»	Åkerberg	»	81	»

Anställdes val av tre suppleanter för de av kammaren utsedda valmän, vilka
skulle äga att i ledigheten efter biskopen Tor Julius Efraim Andrse utse en
kommitterad till tryckfrihetens vård; och befunnos efter valförrättningens slut
hava blivit till suppleanter utsedda:

herr Näsgård med 67 röster,

» Lindström » 67 » ,

» Lundgren » 67 » ,

sedan ordningen dem emellan blivit genom lottning bestämd.

Företogs val av tolv ledamöter i särskilda utskottet. Därvid avlämnades
77 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan» och
upptagande namnen på följande personer i denna ordning:

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

herr Andersson, Alfred,

» Anderberg,

» Mannerskantz,

» Näsström,

» Tjällgren,

» Jonsson,

» Gillström,

» Sundberg, Carl,

» Sundelin,

» Kriigel,

» Heiding,

» Bondeson.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Anställdes val av tjugu suppleanter i särskilda utskottet. Därvid avlämnades
59 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Karlsson, Gustaf,

» Svedberg,

» Björkman,

» Edin,

» Näsgård,

» Johansson, Henry,

» Ramberg,

» Andersson, Gunnar,

» Näslund,

» Persson, Einar,

» Uhlén,

» Nilsson, Bror,

» Lindgren,

» Bergh, Ragnar,

» Sundberg, Hugo,

» Löthner,

» Holmbäck,

» Persson, Karl,

» Isaksson,
fröken Osvald.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Herr statsrådet Sträng avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 191, angående
medgivande att ytterligare överskrida viss anslagspost i pensionsstyrelsens
avlöningsstat för budgetåret 1946/47.

Ang. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet Wigforss erhöll nu ordet
■regeringens fgr framförande av det i Kungl. Maj :ts skrivelse nr 190 avsedda meddelandet
" ''politik, a 0°h anförde därvid: Herr talman! Den i fredags beslutade importkontrollen
och den i samband därmed återinförda kafferansoneringen utgöra ingripanden
av sådan art och omfattning, att regeringen funnit det naturligt att lämna
riksdagen en redogörelse för regeringens syn på den ekonomiska politiken.

Vårt ekonomiska läge har under de senaste månaderna varit föremål för en
livlig diskussion. Denna har framför allt rört sig om de risker för inflation,

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
som spänningen mellan köpkraftig efterfrågan och varuknapphet har framkallat.
På sistone ha vår ogynnsamma handelsbalans och den starka utströmningen
av valutor tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Oron för såväl prisstegringen
som valutautströmningen har framkallat krav på långt gående statliga
ingripanden. Riksbankens ledning har självfallet med uppmärksamhet följt
utvecklingen. Sålunda ha riksbanks fullmäktige i en PM den 19 december
1946 framhållit, att de praktiska problem, som voro förbundna med importreglering,
redan då borde prövas och en effektiv reglering planläggas. I en PM
den 30 januari 1947 framhöll riksbanksledningen, att ett avgörande i importregleringsfrågan
borde anstå ytterligare högst någon månad. I en till Konungen
ställd skrivelse den 12 mars ha riksbanksfullmäktige anmält, att förhållandena
nu utvecklat sig sålunda, att omedelbara ingripanden borde tillgripas
för en utjämning av handelsbalansen. Med anledning av underhandsframställningen
från riksbanken den 19 december igångsattes omedelbart inom
folkhushållningsdepartementet en serie undersökningar rörande möjligheterna
och utformningen av importkontroll.

Strävandena att bevara penningvärdet skulle enligt regeringens mening i
hög grad underlättas om bakom ett program till skydd för den svenska kronans
köpkraft stode riksdagens samtliga partier. Med anledning hä,rav inbjöd
regeringen partiledningarna till överläggningar, vilka togo sin början den 24
januari 1947. Sedan man konstaterat, att enighet icke kunde uppnås, avslutades
dessa förhandlingar den 11 mars.

Vad som framkallat ingripandena i vår utrikeshandel har närmast varit valutareservens
snabba minskning. Den 31/12 1945 uppgick valutareserven till
2 miljarder 738 miljoner kronor. Den sjönk under 1946 så att den den 31/12 1946
var nere i 2 miljarder 198 miljoner kronor. Sedan dess har den fortsatt att
sjunka så att den den 4 mars i år var nere i 1 miljard 723 miljoner kronor.
Toge man uteslutande hänsyn till guld, pund, dollar och schweizerfrancs, bil
siffrorna den sl/12 1945 2 miljarder 642 miljoner, medan motsvarande siffra
den 31/i2 1946 var 2 miljarder 14 miljoner, och den 14 maTs var tillgången på
guldet och de nu nämnda valutorna 1 miljard 559 miljoner.

Vad har nu framkallat denna betydande åderlåtning? Först och främst har
vår export icke utvecklat sig lika hastigt som vår import. Vår export uppgick
under 1946 till 2 miljarder 529 miljoner, under det att importen var 3 miljarder
370 miljoner. Sedan frakter, räntor och diverse poster räknats från, uppstod
ett underskott i balansen på 364 miljoner kronor. Vårt land har alltsa
under 1946 köpt varor från utlandet för 364 miljoner kronor mer än vi kunnat
sälja. Till dessa 364 miljoner kronor komma leveranser av varor, som vi lämnat
på kredit, uppgående under 1946 till 115 miljoner kronor. Något mer än
hälften därav belöper sig på Norge och Danmark. Resten fördelar sig pa Holland
och Polen jämte en liten kvantitet på Etiopien. Valutaminskningen ar
emellertid större än vad importöverskottet och krediterna i och för sig skulle
motivera. Detta förklaras därav, att vi sedan juli 1946 halt en viss baissespekulation
gentemot den svenska kronan. Exportörer och redare togo inte
hem sina likvider i vanlig takt, under det att importörerna fullgjorde små betalningar
snabbare än normalt. Inom riksbanken har den genom dessa förskjutningar
vållade minskningen i vår valutareserv uppskattats till ca 11 -miljoner kronor vid årsskiftet. Det år emellertid att märka, att den av spekulationerna
framkallade utströmningen av valutor under sista haivaret var betydligt
starkare än siffran 112 miljoner antyder. Vi hade nämligen under första
halvåret 1946 en spekulativ inströmning av valutor av mycket betydande omfa1tnin<>-
Under årets hittills förflutna två månader bär den tendens, som präglado
sista halvåret 1946, fortsatt. Man torde kunna beräkna, nit vår betalnings -

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
balans visat ett underskott på omkring 200 miljoner kronor men att den försenade
hemtagningen av valutor och forceringen av importlikviderna vållat
en minskning av valutareserven på ytterligare 250—275 miljoner.

De nu anförda siffrorna visa, att vi ha en betryggande valutareserv. Den
hotas emellertid från två håll: dels av den bristande jämvikten i utrikeshandeln
och dels genom en spekulation mot den svenska kronans värde. Sedan
riksbanken nu hemställt om snara åtgärder till skydd för valutareserven, har
regeringen ansett sig böra tillgripa åtgärder på ett så tidigt stadium, att vår
rörelsefrihet icke äventyras. Åtgärder planeras för att minska, importen och
öka exporten. För att bidraga till en förbättring av betalningsbalansen har regeringen
beträffande pappersmassa uppnått samförstånd med representanter
för ifrågavarande industrier om de principiella riktlinjerna för hemmamarknadsförsörjningen
och exporten under kommande skeppningssäsong. Dessa riktlinjer
innebära bl. a. att tidigare gällande bestämmelser om riktpriser upphävas.
Världsmarknadspriserna beräknas emellertid medge uttagande av högre
exportpriser, och då råvarutillgången inom landet är knapp, skulle detta kunna
medföra ett ökat tryck uppåt på prisnivån för skog och skogsprodukter. I
syfte att förebygga en sådan utveckling har industrien förklarat sig villig att
avsätta en del av den beräknade stegringen av exportpriserna till en konjunkturutjämningsfond.
Avsättningarna till fonden skulle bli 50 kronor per ton
för kemisk massa samt 20 kronor per ton för torr och 10 kronor per ton för
våt mekanisk massa. De svenska pappersbrukens råvarubehov skall säkras till
priser om vilka överenskommelse träffats mellan berörda industrier.

Även i fråga om papper ha tidigare riktpriser för exporten upphävts, varjämte
olika åtgärder planeras för att möjliggöra en ökad export av papper. Sålunda
eftersträvas en minskning av pappersförbrukningen inom landet. Denna
har stegrats mycket hastigt de senaste åren, och möjligheter böra finnas att
utan alltför stora olägenheter åsatdkomma en begränsning av konsumtionen.
Man siktar mot en besparing härigenom på 75—100 000 ton. Detta skulle
innebära, att förbrukningen nedbringas till en nivå som är lägre än 1945 års
men något högre än 1944 års. Vidare skall insamlingen av begagnat papper
från förbrukarna intensifieras. Sådant papper kan användas som råvara för
vissa pappers- och pappsorter och sålunda bidraga till att möjliggöra en ökad
export.

Vad virkesexporten beträffar blir dess omfattning beroende av avverkningsresultatet.
Investeringsbegränsning och sparsamhet med trä bör åstadkomma
en så stor export, som är möjlig utan att öka svårigheterna för hemmamarknadens
försörjning.

Exportökningen kommer emellertid att påverka vår valutaställning först så
småningom. Regeringen har därför ansett sig böra vidtaga åtgärder med mera
omedelbar verkan. Dessa syfta till en begränsning av importen. För att nå
detta mål har importkontroll genomförts, men redan från början har klargjorts,
att import av för vår produktion och för vår folkförsörjning väsentliga varor
skall fortgå obehindrad. Avsikten med importregleringen är alltså dels att nå
en beskärning av importen av i första hand umbärliga varor, dels att trygga
införseln av varor av särskild betydelse för vår folkförsörjning. En sådan politik
utgör ingen nyhet, utan har tillämpats exempelvis inom byggnadsregleringen
sedan 1942. Sådana saker som ha kunnat uppskjutas har man fått
vänta med för att släppa fram bostadsbyggen, viktiga industribyggen, sjukhus
etc. Det ligger helt i linje med denna politik att nu koncentrera vår import
på ting. vilkas införande betyder ökade försörjningsmöjligheter för vårt
land.

Avsikten med det ingripande, som tilldragit sig den största uppmärksamhe -

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
ten — kafferansoneringen — har närmast varit att genom en ransonering garantera,
att de kaffemängder, som även i nuvarande läge böra kunna tillföras
vårt land, fördelas på ett så rättvist sätt som möjligt. Sedan den påbjudna
lagerinventeringen och redovisningen av verkställda köp i kaffeländerna slutförts,
komma möjligheterna för en höjning av kafferansonen att omsorgsfullt
prövas.

De nu vidtagna åtgärderna innebära icke i och för sig ett skydd mot inflationsriskerna
inom landet. Dessa risker ha i en av regeringen för partiledarkonferensen
förelagd PM beskrivits sålunda:

Det ekonomiska läget i Sverige präglas av en stigande spänning mellan
varutillgång och efterfrågan. Att ge ett tillförlitligt mått på denna spänning
låter sig icke göra, men den kan avläsas såväl på arbetsmarknaden som i förhållandena
på vissa varumarknader och inom utrikeshandeln.

Om icke en väsentlig förbättring skulle inträda i försörjningen med bränslen,
råvaror och andra produktionsmedel — och detta synes för närvarande föga
sannolikt — är en mera betydande ökning av produktiviteten icke att motse.
En produktionsstegring i samma takt som före kriget skulle leda till en värdemässig
ökning av varutillgången blott med ungefär en halv miljard kronor. Å
andra sidan tvingar hänsyn till valutaställningen till en ökning av exporten och
en minskning av importen, som i förening kunna tänkas komma att medföra en
begränsning av varutillgången inom landet vilken helt uppväger förbättringen
av produktionen.

På efterfrågesidan har man att räkna med verkningarna av en ökning av
penninginkomsterna för betydande grupper. I den mån denna icke motväges
av ökat sparande eller, eventuellt, kommer att medföra sådana förändringar i
övrigt, att den innefattar blott en förskjutning i inkomsternas fördelning, är
en stegring av den samlade efterfrågan att motse. Då någon mera betydande
förbättring av varuförsörjningen icke är att påräkna, kommer denna efterfrågeökning
att leda till en motsvarande skärpning av spänningen på marknaden.

Åtgärderna i kampen mot inflationen gruppera sig — som framhölls i remissdebatten
— kring de tre huvudlinjerna:
skydd mot den utländska prisstegringen,
investeringskontroll och
priskontroll.

Utöver de här nämnda tre linjerna måste emellertid läggas åtgärder för att
suga upp den överflödiga köpkraften under den tidsperiod, som karakteriseras
genom otillräcklig varutillgång. Det är uppenbart, att den enda lösningen på
längre sikt av det problem, som uppstått genom den brist på balans, som föreligger
mellan köpkraft och tillgång på varor, är att varutillgången ökas genom
ökad produktion och högre effektivitet. Ett försök att vinna balans genom att
helt enkelt låta priserna stiga strider mot våra strävanden att förhindra levnadskostnadsstegring
och reallönesänkning och skulle dessutom kunna vara en
äventyrlig politik, eftersom prisstegring lätt leder till en spekulation i ytterligare
prisstegring i stället för balans. Eftersom vår strävan måste gå ut på
att åt medborgarna bevara den höjning av levnadsstandarden, som de vunnit
genom ökning av inkomsterna i pengar, är det vägen till produktionsökning som
för oss är den naturliga. En nödvändig linje är här i första hand, att inkomsterna
inte fullt ut tagas i bruk, utan i den omfattning, som för den enskilde
är möjlig, sparas. Det är sålunda fråga om att uppskjuta inköp, som inte äro
alldeles nödvändiga och som skulle försvåra arbetet på att bevara den nuvarande
prisnivån. En förutsättning är uppenbarligen, att i nuvarande läge de
nominella inkomsterna — efter de för närvarande och i en nära framtid ak -

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
tuella justeringarnas genomförande — icke stegras i snabbare takt än produktionsvolymen
stiger. Endast på detta sätt ha- vi förhoppning om att återvinna
den jämvikt mellan köpkraft och varutillgång, som gör de besvärande regleringarna
onödiga.

Det var överväganden av denna art, som låga till grund för de rekommendationer,
som regeringen föreläde partiledarna i inflationskonferensen. Regeringen
bär givit offentlighet åt innebörden i dessa rekommendationer, men del
torde ändå vara önskvärt att i dagens debatt ge en kort sammanfattning av desamma.
Regeringen har ansett det viktigt att i produktionsfrämjande syfte
söka öka tillgången på arbetskraft genom att tillföra arbetsmarknaden arbetskraft
som eljest icke utnyttjas. För begränsning av efterfrågan böra underhandlingar
upptagas med organisationerna inom näringslivet, vilkas medverkan
är nödvändigt, när det gäller att nå de enskilda konsumenterna och företagarna
i syfte att vinna ökad återhållsamhet i fråga om inköp och investeringar. Detta
gäller även organisationerna på kreditmarknaden, där riksbankens strävanden
att vinna de olika institutionernas stöd för en restriktivare kreditgivning till
handel och industri för bl. a. lagring, finansiering av olika slag av kundkrediter
och nyanläggningar böra fullföljas.

Det enskilda sparandet bör i lämpliga former främjas. Närmast ifrågakommer
att vidare utveckla lämpliga placeringsformer för de medel som sparas till
följd av den ökade återhållsamhet i fråga om omedelbara inköp, som ansetts
böra med all kraft eftersträvas.

I syfte att hålla tillbaka investeringarna, i den mån dessa icke äro ägnade
att förbättra den samhällsekonomiska balansen, har en fortsatt effekti visering
av investeringskontrollen ansetts önskvärd. Trots de hårda nedskärningar, som
redan förutsatts skola ske, bör det vara möjligt att än ytterligare hålla tillbaka
nyanläggningar närmast på områden, där någon förbättring av varuförsörjningen
_ icke är att motse, utan där det, såsom inom serviceverksamheten,
väsentligen är frågan om en standardförbättring.

_ Priskontrollen bör effektiviseras så att ökade möjligheter vinnas att förhindra
att den kringgås genom upptagande av nya, ofta oekonomiska tillverkningar
eller genom illegala transaktioner. En omprövning av vissa priskalkyler
har ansetts lämplig i syfte att förebygga en ekonomiskt icke motiverad köpkraftsökning
genom stegrade vinster och uppkomstm av sådana vinstmarginaler
som föranleda en överflödig varuimport. En utvidgning av nuvarande importkontroll
har därvid synts erforderlig.

Regeringen framhöll vidare, att den återhållsamhet, som bör iakttagas från
de enskildas sida, givetvis måste prägla även det allmännas verksamhet. Anslagsprövningen
och utnyttjandet av anvisade medel böra därför följa restriktiva
linjer. Den begränsning av kreditgivningen till utlandet till det handelspolitiskt
ofrånkomliga, som eftersträvats sedan hösten 1945, bör konsekvent
fullföljas och nya eller ökade krediter sålunda komma i fråga endast när de
medföra väsentliga fördelar för landets försörjning med nödvändiga varor.

En samling efter dessa linjer kommer enligt regeringens mening att innebära
ett starkt skydd för vårt penningvärde. Vårt utgångsläge är i själva verket
gynnsamt. Jämför man partiprisindexens utveckling i olika länder, torde vi
våga det påståendet, att prisstegringarna hos oss varit mindre än i de flesta
länder i världen. Jämföra vi oss med våra nordiska grannländer, få vi följande
resultat. Partiprisindex steg i Sverige från januari 1946 till januari
1947 från 185 till 194, d. v. s. med 4,86 %. I Danmark stego partipriserna under
samma tid från 204 till 224, d. v. s. med ungefär 10 %'', i Norge var stegringen
166 till 171, d. v. s. 3,01 %.

Eu jämförelse med övriga länder skulle visa, att de nordiska länderna och

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
Schweiz stå i särklass i fråg''a om stabilitet i .prisnivån. Från krigsslutet till
november 1946 hade prisindex i Norge sjunkit med 3 %>, i Schweiz med 2 %. I
Sverige sjönk partiprisindexet från krigsslutet till januari 1947 med 1 %.
I England hade det till januari 1947 stigit med 7 %, i Förenta staterna i mars
1947 med icke mindre än 38 %. För länder som Argentina och Nederländerna
har jag tyvärr icke senare siffror tillgängliga än oktober 1946, men redan då
utvisa siffrorna en prisstegring med i Argentina 11 % och i Nederländerna Öl %.
Man skall självfallet inte jämföra vårt läge med exempelvis Finlands och Frankrikes,
där ju prisstegringarna varit av en helt annan storleksordning, nämligen
71 % i Finland och 94 % i Frankrike.

De anförda siffrorna ge regeringen rätt att säga, att hittills har prisnivån
i Sverige varit synnerligen stabil. Resultatet av strävandena att begränsa
prisstegring hos oss tål väl att jämföras med resultaten i vilket annat land
i världen som helst.

o Vågar man hoppas, att det skall bli möjligt att i framtiden ha prisnivån
så pass under kontroll, som den varit under den hittills gångna tiden efter
krigsslutet? Enligt regeringens mening bör så kunna ske under förutsättning
att prisutvecklingen på de för oss betydelsefulla marknaderna icke blir alltför
ogynnsam och att de av regeringen uppdragna riktlinjerna för kampen
mot inflationen målmedvetet fullföljas. Det hade säkerligen varit lättare att
nå ett tillfredsställande resultat, om regeringen hade lyckats i sina strävanden
att nå en allmän politisk samling kring ett handlingsprogram till värn för den
svenska kronans värde. Det är mig angeläget att understryka, att regeringens
önskan att åstadkomma ett sådant handlingsprogram på intet sätt var motiverat
av en strävan att på oppositionspartierna vältra över någon del av ansvaret
vare sig för den hittills förda politiken eller för denna politiks fullföljande
i framtiden. Däremot ansågo vi oss kunna räkna med att ett enhetligt
uppträdande _ skulle göra slut på de överdrivet pessimistiska skildringar av
vårt ekonomiska läge, som kraftigt bidragit till baissespekulationen mot den
svenska kronan och till minskat förtroende för kronans köpkraft inom landet.
Vederhäftiga upplysningar om läget jämte ett av alla partier omfattat program
för inflationens bekämpande skulle ha ökat förtroendet för den svenska
kronans värde, varigenom den sparkampanj, som nu från statsmakternas sida
igångsättes, erhållit ökad anslutning. Regeringen beklagar uppriktigt, att de
långvariga förhandlingarna med partiledarna inte ledde till något resultat.
Att så inte blev fallet har icke berott på skilda uppfattningar om hur kampen
mot inflationen skulle bedrivas. Det beror heller inte på regeringens vägran
att sammankoppla prövningen av skatteförslagens utformning med inflationsdebatten.

Det som framkallade krisen var de borgerliga partiernas uppfattning av det
ekonomiska läget, enligt vilken de löneförhöjningar, som arbetare och tjänstemän
uppnått under 1946/47, framstodo som den närmaste orsaken till den
bristande ekonomiska balansen.

Inkomstbildningens betydelse i inflationsprocessen bör förvisso icke underskattas.
Men det vore enligt regeringens mening oriktigt att bortse från att
i allt väsentligt lönejusteringarna kunde bäras innanför de nuvarande marginalerna
och att därför den samhällsekonomiska balansen icke rubbats genom
måttfulla lönestegringar. Oavsett vilken uppfattning man hyser om det historiska
händelseförloppet kan det väl icke vara en riktig bakgrund för en vädjan
till tjänstemän och arbetare om stor återhållsamhet att göra dem huvudansvariga
för den nuvarande situationen.

När jag skall sammanfatta regeringens syn på det ekonomiska läget, gör

Första kammarens protokoll 1047. Nr 1H. 2

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
jag det bäst genom att hänvisa till regeringens förslag till uttalande inför partiledarkonferensen.
Där hette det följande:

Vi äro för närvarande ställda både inför ett problem på lång sikt och inför
vissa omedelbara svårigheter med vilka det är nödvändigt att komma till
rätta. På kort sikt är det i första hand angeläget att förhindra en fortsatt
glidning i priserna. Det är också nödvändigt att snabbt förbättra balansen i
våra utländska betalningar, så att valutareserven hålles uppe i lämplig omfattning.
Dessa ingripanden förutsätta, att man i den på längre sikt inriktade
ekonomiska politiken eftersträvar att steg för steg återställa balansen
i samhällets ekonomi, så att de regleringsåtgärder av olika slag, som i dagens
läge äro påkallade, så snart som möjligt åter skola kunna avvecklas.

Efter dessa allmänna principer har regeringen utformat det konkreta handlingsprogram,
för vilket jag tidigare redogjort. Regeringen har inbjudit till
en samling över partilinjerna omkring detta program. De borgerliga partiledarna
ha icke ansett sig kunna acceptera denna inbjudan, men regeringen
utgår likväl ifrån att dess förslag och dess åtgärder skola prövas av riksdagen
i den anda av saklighet, som av ålder har präglat riksdagens arbete. Sker
så, lära vi komma att konstatera, att vi beträffande åtgärderna stå varandra
nära.

Vårt ekonomiska läge inger förvisso bekymmer. Knapphet på arbetskraft,
bränsle och råvaror hindrar en så snabb expansion och en. så snabb höjning av
levnadsstandarden, som vi ville hoppas på när världskriget tog slut.. Dessa
förhållanden ha vållat besvikelse hos oss alla. De nu beslutade regleringarna
komma förvisso att åstadkomma rubbningar på åtskilliga håll.

Vi skola emellertid inte glömma bort hur relativt gynnsam vår ekonomiska
position ändå i själva verket är.

Priserna i vårt land äro under bättre kontroll än i praktiskt taget alla andra
länder. Ingripandena på utrikeshandelns område ha skett medan ännu vår
valutareserv var ansenlig. Vårt folk har full sysselsättning. Vårt näringsliv
präglas av en stark tro på framtiden trots den nuvarande bristen på råvaror,
framför allt bränsle.

Dessa positiva faktorer böra enligt vår mening dominera bilden av vårt
ekonomiska läge. De ge oss också förvissningen, att regeringens åtgärder till
skydd för våra reallöner och till skydd för de väsentliga elementen i vår levnadsstandard
skola kunna leda till det av alla önskade resultatet.

Herr Domö: Herr talman! Finansministern lämnade en redogörelse för vad
regeringen ämnar göra i det läge, som nu har uppkommit framför allt till
följd av påfrestningen på våra valutareserver. Jag skall inte i detalj gå in
på de olika åtgärder han därvidlag omnämnde. Jag tror, att mycket av vad
han angav är ofrånkomligt, varmed jag inte sagt, att vi gilla allt det, som
finansministern i sin redogörelse drog fram.

Men i finansministerns förklaring rörande orsaken till misslyckandet för
den konferens mot inflationen, vilken regeringen inbjudit till, fanns en passus,
som jag vill vända mig mot.

Finansministern sade, att konferensens sprängning icke berodde på skiljaktighet
i uppfattningarna i stort rörande åtgärderna mot inflationen, utan på
olika uppfattningar om hur man skulle ange dagens läge.

Jag måste bestämt protestera mot detta finansministerns uttalande. I själva
verket var det så, att vi delade den uppfattning, som regeringen vid årets remissdebatt
gav uttryck åt i denna kammare genom statsministerns anförande,
nämligen att det skulle bli ett bättre underlag för eventuella åtgärder, om alla
partier kunde samlas om dem. Vi gingo till arbetet vid inflationskonferensen

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
ined god vilja. Innan sammanträffandena började, hade vi från regeringens
sida fått den utfästelsen, att vid diskussionerna skulle alla faktorer, som hörde
samman med situationen, fördomsfritt prövas. Det dröjde inte länge, förrän
vi kommo underfund med att detta löfte om fördomsfri prövning inte sträckte
sig så långt som vi hade räknat med.

Det var alltså inte bara divergenserna beträffande historieskrivningen, som
föranledde sprängningen av inflationskonferensen, utan framför allt det bestämda
veto finansministern inlade mot att även skattefrågorna skulle få prövas
i detta sitt sammanhang.

Från oppositionens sida förklarades från början att varje åtgärd vi dryftade
och preliminärt accepterade utgjorde en del i ett sammanhängande helt.
Man kan således icke lösrycka ett godkännande av någon åtgärd som ett isolerat
uttalande från var sida, att just den åtgärden ha vi tillstyrkt. Vi sågo
det hela i sitt sammanhang och hävdade, att ingripandena borde systematiskt
fogas samman till ett helt.

I förbigående kan jag ju säga att under alla förhållanden den åtgärd, som
nu inför folket markerar regeringens handlingskraft, icke kan härledas från
någonting, som vi under dessa konferenser voro ense om. Finansministern torde
vara den förste att erkänna, att vi icke äro borgensmän för de Ingripanden, som
regeringen nu har vidtagit.

Nej, orsaken till sprängningen var framför allt den, att regeringen icke ville
precisera vad som skulle göras. Regeringen framlade förslag, som angåvo en
viss allmän huvudriktning, varom alla kunde vara ense, men när det sedan
gällde att närmare angiva vad förslagen inneburo, uppkommo genast skiljaktiga
meningar. Vi förmenade, att denna väg inte var framkomlig utan att det
var nödvändigt att få klara besked om vad man tänkte göra.

Så var det i frågan om inkomststoppet och även när det gällde en del andra
frågor. Det visade, sig, att socialdemokraterna och kommunisterna inlade en
annan mening än vi i den skrivning, som förelädes oss. För oss blev det då nödvändigt
att säga, att om vi skulle vara med om att uppdraga riktlinjer, måste
dessa vara så koncisa och klara, att man kunde veta vad som avsågs. På den
punkten reste sig en av de största svårigheterna.

Vidare ansågo vi det nödvändigt att ge en klar bild av läget, av vad man
från allmänhetens sida hade att iakttaga och av vad som från statsmakternas
sida måste göras. Vi ansågo att de åtgärder, som skulle genomföras, måste bygga
på ett allmänt förtroende till den ekonomiska politik, omkring vilken vi
skulle samlas. Detta var den grundval, varpå det hela måste byggas. Men för
att åstadkomma detta förtroende var det också nödvändigt att beskriva läget
sådant det verkligen var. Man skulle inte försöka skymma bort eller förminska
riskerna, utan öppet och klart tala rent ut. Vi ville komma fram till ett konstaterande,
att det var nödvändigt att i vissa avseenden frångå den politik som
förts, eftersom den bragt oss i ett läge, som blivit minst sagt allvarligt. Det
fanns enligt vår mening all anledning att söka ange dels situationen och dels
orsakerna till denna. Därför framförde vi från oppositionens sida begäran om
att i beskrivningen av läget skulle anges, att balansen mellan köpkraft och efterfrågan
hade blivit sa väsentligt rubbad, att man maste söka åstadkomma en förändring
i förhållandet, mellan dessa faktorer och att det var nödvändigt att
begränsa såväl efterfrågan som inkomstökningar. På denna senare punkt var
man nog i stora drag ense.

Men enigheten brast när det gällde att fastställa linjerna på denna punkt. Jag
iörstar inte pa vad sätt det kan vara oriktigt att säga, att den förda ekonomiska
politiken har lett till ett visst läge, soin man inte kan komma till rätta med
exempelvis genom en utvidgad priskontroll. Vi kommo fram till — vilket jag

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
tror att också finansministern måste erkänna — att det inte går att bemästra
prissituationen enbart genom priskontroll. Vi voro väl alla ense om att priskontrollen
i nuvarande situation är nödvändig och behövlig, men. från vår sida
ville vi framhålla, att priskontrollen inte är ett sådant fullkomligt instrument
som man uteslutande kan lita till, utan att den måste ordnas sa smidigt, att
den inte orsakar en fortsatt snedvridning av produktionen och marknaden, något
som nu är fallet. Därför ville vi att vår priskontroll skulle anpassas på
sådant sätt, att det framför allt bleve möjligt att få till stånd produktion av
de mest nödvändiga varorna. På vissa områden kunde vi också mycket väl tänka
oss möjligheten av prissänkningar.

Men när man då inte kunde lösa problemet med hjälp av priskontrollen, var
det nödvändigt att söka få fram mera bestämda linjer beträffande bl. a. inkomstbildningen.
Det var kanske en förklarlig ovilja från regeringens sida, att den
inte ville tala om att den förda politiken lett till ett läge, som krävde justeringar.
Detta gjorde, att regeringen inte kunde acceptera det förslag till skrivning,
som vi presenterade. Är man inte i ett sådant kritiskt läge. som det nu
rådande mäktig den självövervinnelsen att man kan erkänna ett misstag, da är
det inte stort hopp om att man skall kunna komma fram till botemedlen. Om
man överhuvud taget skall lyckas att bemästra svårigheterna, gäller det naturligtvis
att ställa en bestämd diagnos och att försöka klarlägga orsakerna till
sjukdomstillståndet i det ekonomiska livet. Det hjälper inte att bara söka dölja
symptomen. Man måste faktiskt söka sig fram till de grundläggande orsakerna.
Det var denna omständighet, som rent påtagbart i en viss fråga föranledde konferensens
sprängning. . . . .

Men bakom detta låg från vår sida vad jag nyss antydde, nämligen att vi
inom den borgerliga oppositionen betraktade hela frågan som en odelbar enhet.
Och när vi ställde vår linje gentemot regeringens, funno vi att grunduppfattningarna
om hur hela problemet skulle lösas voro så väsentligt olika,
att vi måste konstatera, att det icke var möjligt att komma till ett gemensamt
resultat.

Till denna utgång bidrog i synnerligen hög grad finansministern genom sm
förklaring, att skattefrågan som sådan inte behövde diskuteras i detta sammanhang.
Från vår sida räknade vi på det sättet, att om man skall återställa
förtroendet, är det nödvändigt att för det första säga som det är och för det
andra undanröja orsakerna till det bristande förtroendet. Och en av orsakerna
till det bristande förtroende gent emot regeringens ekonomiska politik, som nu
föreligger, är att allmänheten har fått för sig att det skall ske så mycket förändringar
på olika sätt, inte minst i fråga om beskattningen, att det inte är någon
idé att arbeta och spara på samma sätt som förut. Därtill kommer, att en
väsentlig uppgift för myndigheterna just nu är att genom sparåtgärder samla
upp den alltför stora köpkraften. I ett sådant läge bör man inte, menade vi,
framföra konfiskatoriska skatteförslag, som just ga ut över sparandet, och
inte heller skatteförslag, som på lång sikt drabba företagsamheten på sådant
sätt, att enligt min mening hela framstegsarbetet äventyras.

Jag protesterar också på det bestämdaste mot finansministerns uttalande,
att vi ville göra tjänstemän och arbetare huvudansvariga för den inflatoriska
utvecklingen. Det är, herr finansminister, en oförsynthet att säga, att vi vilja
skjuta skulden för vad som sker på arbetare och tjänstemän. Vi ha sagt, att
regeringen har ansvaret. Vi anse, att arbetare och andra anställda helt naturligt
böra kämpa för att uppnå fördelar. Vi vilja inte heller förmena arbetsgivarna
att bevilja sina anställda högre löner. Arbetsmarknadens parter skola
enligt vår mening på sina respektive områden träffa överenskommelser om
den saken.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)

Nu hör det till saken att inkomsthöjningarna — såsom finansministern
själv uttryckt det ■— ha råkat bli väl stora. Men ansvaret för detta lägga vi
inte vare sig på arbetarna eller på arbetsgivarna. Om höjningarna ha blivit
större än vad regeringen ansett lämpligt, så beror detta på att de avtalsslutande
parterna ha varit i fullständig avsaknad av upplysningar om den allmänna
ekonomiska politik, som regeringen ville föra. I stället för att säga, att här
föreligger ett ekonomiskt förlopp, där inkomsthöjningarna, sedda i förhållande
till varutillgången, äro för stora, varför man bör iakttaga återhållsamhet,
har finansministern från hösten 1944 metodiskt och konsekvent framhållit,
att det finns mycket stort utrymme för löneökningar. Av finansministerns
uttalanden har man dragit den slutsatsen, att det för de anställda gällde att
söka genomdriva så stora ökningar i penninginkomsterna som möjligt. Detta
är sanningen, och ansvaret ligger hos regeringen, enkannerligen hos finansministern.

Jag skall, herr talman, tillåta mig att något ingå på regeringens allmänna
politik, ty det är den som har fört till att samma regering nu måst vidtaga så
pass drastiska åtgärder som den har gjort.

Finansministern anförde vissa siffror om våra valutatillgångar vid olika
tidpunkter. Det framgick av dem, hur valutareserverna snabbt ha krympt
ihop. Då den nuvarande regeringen för ett och ett halvt år sedan efterträdde
samlingsregeringen, var valutaställningen god, men just nu äro våra- valutareserver
starkt förminskade. Måste inte regeringens politik ha medverkat till
denna utveckling? Man har kunnat förmärka en flotthet i handlandet, som
illa har passat till det ekonomiska läge man borde ha räknat med. Det är mänskligt
och naturligt, att allmänheten efter kriget ville återgå till lättare och
bättre förhallanden. Men om denna återgång skedde snabbare än de underliggande
ekonomiska realiteterna gåvo möjlighet till, så var det regeringens
sak att sätta upp ett riktmärke och ange handlingslinjer. I stället har den
följt löftespolitikens högsta vågkam och givit uttryck åt förhoppningar om
den kommande utvecklingen, vilka nu ej kunna infrias. Det har varit ett tuvhoppande
— jag har tillåtit mig använda det uttrycket en gång förr -—- från
den ena positionen till den andra. Man har länge lagt huvudvikten vid att
prisläget under inga förhållanden skulle få ändra sig i riktning uppåt. Index
skulle inte få uppnå det s. k. taket. Ur prissynpunkt skulle man inte göra det
och inte det. Man har till den grad engagerat sig för den politiken, att man
från regeringens sida i en interpellationsdebatt som ägde rum — jag vill minnas
— den 22 maj förra året med anledning av att jag framställt vissa frågor
om regeringens ekonomiska avsikter framhöll att vad som bland annat
krävdes var att vi begränsade vår export. Den ståndpunkten intog man tydligen
ända^ fram till hösten 1946, åtminstone när det gällde att inkassera valuta
för vår export. Importen gynnade man däremot. Genom kronaprecieringen,
som jag inte här vill klandra, skapades möjlighet att importera till lägre
priser. Detta var i och för sig önskvärt, men nog medförde denna åtgärd en
ganska stark påfrestning på den samhällsekonomiska balansen. Då skulle man
alltså inte exportera så mycket. Man skulle inte ta ut de priser, som våra
utländska köpare voro villiga att betala. Och samtidigt skulle man importera
så mycket som möjligt. Med hänsyn uteslutande till önskemålet om stabila priser
för tillfället på den svenska marknaden var ju detta ett ändamålsenligt
program, men märkte man inte redan då, vilken påfrestning för våra valutareserver
som måste bli en följd av en sådan politik?

Därtill vinkade herr Myrdal under förra hösten med importreglering; jag
tror att det skedde i ett föredrag inför Nationalekonomiska föreningen. Detta
satte ytterligare fart på importen. Finansministern dementerade visserligen

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
efter ett par dagar den av herr Myrdal lämnade uppgiften, men då hade verkningarna
redan hunnit bli ganska stora: köporder hade gått ut, valutor voro
disponerade o. s. v. Enbart detta uttalande av herr Myrdal, som förorsakade
en forcerad import och ökade påkänningar för våra valutatillgångar, har i negativ
riktning påverkat stabiliseringen av läget vida mer än hela kafferansoneringen
kan förbättra den. Regeringens underlåtenhet att i full utsträckning
tillgodogöra sig den utländska valutan för vår export utgör också en stor
post på debetsidan.

Jag vill inte i princip uttala mig om importregleringen. Jag anser, att det
kunde funnits skäl för herr Myrdal att tala om den i höstas, men då borde
man först ha överlagt om saken inom regeringen och varit ense om vilka åtgärder
man ämnade vidtaga. Det hade inte skett, och just denna dualism inom
regeringen gjorde, att följderna av herr Myrdals uttalande blevo mycket svåra.
Ovissheten om vad regeringen ämnat göra har på en mängd områden förorsakat
en ständig oro. Handeln har inte vetat vad den bort göra, och allmänheten
har alltid sökt gardera sig och vara på den säkra sidan. Man har alltid
måst vara beredd på överraskningar. Därför har det gång efter annan blivit
så, att bristande planmässighet från planhushållningsregeringens sida har lett
till ganska besvärliga verkningar för vårt ekonomiska liv.

Det är, herr talman, en förtroendekris som nu råder. Jag har redan framhållit
detta, och jag tar inte tillbaka på det. Vad är då att göra? Ja, det. är
klart att åtskilliga ting måste ske. Finansministern sade nyss, att man ville
i tid ta itu med problemen. Är det att i tid ta itu med problemen, när regeringen
nu, två år efter kriget, befinner sig i den situationen, att den behöver
tillgripa nya ransoneringar på grund av det läge våra valutatillgångar ha
kommit i? Jag skulle vilja säga, att det nu är mycket sent, och i vissa avseenden
för sent, om man vill undvika de påkänningar för befolkningen, som
måste bli följden av regeringens ekonomiska politik. Jag skulle kunna ge
exempel på de mest underbara svängningar i inställningen till de ekonomiska
förhållandena från olika regeringsledamöters sida, men jag skall, herr talman,
inte nu göra det. För allmänheten är det ändå uppenbart, att det inte har
funnits någon konsekvens i regeringens ekonomiska politik. Herr Myrdals förbluffande
akrobatiska åtgärder när det gäller vår handelspolitik äro ju kända
av alla, och finansministerns envishet att till varje pris driva sina linjer, oavsett
om de i ett givet läge äro lämpliga och oavsett vilken inverkan de kunna
ha på förtroendet för regeringen, är också väl känd. Allt detta gör, att vi nu
befinna oss i ett läge, som för folket och för landets ekonomi är mycket påfrestande.

Det läge, dit regeringens politik fört vårt land, är allvarligt. Påfrestningarna
på den samhällsekonomiska balansen äro hårda. Spänningen mellan efterfrågan
och tillgång på varor är så stark — jag understryker det ännu en gång
— att väsentliga rubbningsfenomen redan uppstått. Man måste tyvärr räkna
med en ytterligare tillspetsning med alla de konsekvenser en skärpt inflationskonjunktur
för med sig. På ett för alla kännbart och förståeligt sätt har en
sida i denna inflationskonjunktur gjorts uppenbar för svenska folket genom
de åtgärder regeringen tillgripit för att — på ett alltför sent stadium — söka
återställa nöjaktiga reserver av utländska betalningsmedel. Jag har härmed
icke sagt, att vi ställa oss bakom de vidtagna åtgärderna. Vad som hänt med
våra valutareserver är visserligen en följd av regeringens handels- och kreditpolitik
mot utlandet men samtidigt en återspegling av den allmänna brist på
samhällsekonomisk balans, som kännetecknar vårt tillstånd i dag. Att söka
isolerat klara av den ena sidan är meningslöst. Jag kan upprepa vad jag under
hela den s. k. inflationsdebatten sagt: det krävs nu en samordnad genom -

Onsdagen den 19 märs 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
tänkt ekonomisk politik, som verkligen angriper orons orsaker och icke nöjer
sig med att söka sminka över symptomen.

Det allvarliga läget ställer stora krav på regeringen. Det finns emellertid
ingen anledning att dölja, att situationen också ställer den politiska oppositionen
inför en ansvarsfull uppgift, som måste lösas utan överord och förlöpningar,
utan tillstymmelse till försök att utnyttja eller fördjupa en krissituation. Jag
är djupt medveten om denna oppositionens samhälleliga plikt och tänker icke
på något sätt undandraga mig eller mitt parti vad läget kräver. Jag vill i
detta sammanhang bestämt avvisa finansministerns antydningar, att det är
oppositionens skuld att inflationsförloppet har påskyndats. Jag vill framhålla,
att om regeringen inte har klargjort det ekonomiska förloppet för sig — detta
förlopp borde ha varit påtagligt — så ligger inte skulden till att utvecklingen
har blivit sådan den är hos oppositionen, därför att oppositionen säger, att nu
sker det och det. Vi ha svårigheter i dag. Vi komma att få svårigheter också
under den närmaste framtiden. Det finns emellertid inget skäl att överdriva
eller överbetona de störande faktorernas styrka. Under insiktsfull, förtroendeingivande
ledning kan svenska folket utan tvivel arbeta sig upp ur vågdalen
fram till ett nytt jämviktsläge, en startpunkt för framtida framstegsarbeten.
Jag tror att man skall vara så uppriktig, att man säger, att vi nu kommit in
i ett verkligt allvarligt läge, som det tar lång tid att komma ut ur. Vi kunna
inte göra det genom att trolla fram ett annat- tillsånd, utan vi måste söka
arbeta oss ut ur detta läge. Det synes mig angeläget att vid detta tillfälle
uttala ett varningens ord till dem, som i köppanik förvärra läget. Vad de göra
är att effektivt minska motståndskraften i vårt ekonomiska system.

Vår majoritetsregering åberopar sig ofta och gärna på folkviljan. Vid de tillfällen,
då dess politik utsättes för kritik, plägar den hänvisa till att den endast
uppträder såsom företrädare för en majoritet i svenska folket. Sedan riksdagen
fick den sammansättning den i dag har, har det ekonomiska läget,
såsom ja.g förut framhållit, på väsentliga punkter radikalt förändrats. Regeringen
har — därtill nödd och tvungen — inlett en ny politik. Svenska folket
har emellertid icke beretts tillfälle att yttra sig över denna politik eller över
regeringens ställning i vårt nuvarande ekonomiska läge. Maktställningen i riksdagen
kan därför vara föråldrad. Det är möjligt, att svenska folket i dag har
en annan uppfattning än den, åt vilken grupperingen i riksdagen ger uttryck.
Ingen betvivlar parlamentets formella rätt att fatta vilka beslut det önskar
eller att lämna det stöd, som dess sammansättning gör naturlig, åt en regering.
Det kan dock sägas vara ett demokratiskt krav att riksdagen motsvarar en
stadgad folkmening. Borde därför regeringen icke överväga att underkasta sig
den demokratiska dom ett allmänt politiskt val utgör? Borde med andra ord
icke dagens maktägande överväga den utväg för en sådan omprövning vi ha
i vår riksdagsordning i form av nyval? Det politiska läget förefaller mig göra
denna frågeställning högst aktuell, och jag har svårt att tänka mig att en
regering, som framför andra gör anspråk på att representera folkets mening,
kan motsätta sig en sådan lösning.

Om regeringen av skäl, som jag icke skall beröra men som man kanske icke
har alltför svårt att gissa sig till, avvisar tanken på nyvai, står den inför en
annan uppgift, som förefaller mig väl motiverad med hänsyn till vad som i
detta land hänt under senare tid. Regeringen har med sin nuvarande sammansättning
förverkat sitt förtroende. Dess politik har icke endast medfört en
försvagning av svenska folkets samlade ekonomiska kapital utan även av dess
eget förtroendekapital. Regeringen Wigforss—Erlander—Myrdal åtnjuter icke
förtroende i sådan omfattning, att en av denna regering ledd antiinflationspolitik
med säkerhet leder till önskvärt resultat. Finansministern, som väl får

Nr 12.

Onsdagen den 19 mans 1347 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
anses vara den ledande mannen, liar genom sina projekt och. det sätt, på vilket
viktiga samhällsekonomiska funktioner fyllts, oupphörligt förlorat mark. De
mer eller mindre uniformerade förtroenderesolutioner, som malas fram, återge
honom icke den position han förlorat. Statsrådet Myrdal är den för handelsoch
kreditpolitiken närmast ansvarige. Inga bortförklaringar på jorden kunna
dölja det faktum, att svenska folket i dag får betala lärpengar för hans minst
sagt egendomliga gesällprov såsom högste vårdare av vår utrikeshandel. Statsrådet
Myrdal saknar förtroende i vida kretsar av vårt folk. Hans excellens
herr statsministern framträder utåt som borgesman för den Wigforsska och
den Myrdalska politiken. Det inträffar tyvärr att borgensmän få ta konsekvenser,
som de kanske icke räknat med.

_ En rekonstruktion av regeringen måste naturligtvis innebära en självövervinnelse,
men jag tror mig våga säga, att denna självövervinnelse mera skulle
förstärka än försvaga anseendet för den politiska riktning regeringen representerar.
Jag har talat om nödvändigheten av förtroende i alla folklager för
regeringens politik. Vi ha nu kommit därhän, att ett sådant förtroende fordrar
socialdemokratisk självövervinnelse.

Den mest observerade detaljen i regeringens plötsliga antiinflationsprogram
— kafferansoneringen — är möjligen en övergående företeelse. När man från
regeringens sida framhåller, att det ur psykologisk synpunkt skulle vara fördelaktigt
att alla parter kunde samlas kring en gemensam politisk linje, är
detta nog riktigt, men nog måste man väl säga, att regeringen själv inte utmärker
sig för någon större psykologisk skarpblick, när den nu tar till en sådan
åtgärd som ransonering av kaffet. Man kan uttala den förhoppningen, att
statsrådet Gjöres har rätt, då han talar om denna ransonering såsom en till
tiden begränsad åtgärd. Däremot kommer det att taga betydligt längre tid i
anspråk att återställa den förlorade samhällsekonomiska balansen. Tror man
sig kunna nå jämviktsläge genom bibehållna eller skärpta regleringar och ransoneringar,
permanentar man säkerligen krisen. Jag drar återigen fram denna
skiljelinje, som kom till synes även när vi överläde vid inflationskonferensen,
nämligen å ena sidan regeringssidans övertro på möjligheten att genom regleringar
klara situationen och å andra sidan lusten att mobilisera grupperna för
att samfällt under så fria former som möjligt nå en lösning. Den ekonomiska
oron kommer om detta senare ej sker att ligga på botten som ett ständigt irritationsmoment,
som ett ständigt svaghetstecken. Endast återvunnen ekonomisk
styrka ger oss möjlighet att med goda krafter och goda förhoppningar möta
en kommande tids påfrestningar. Det är icke tillrådligt att hängiva sig åt ekonomiskt
önsketänkande. Oron i världen förefaller icke vara en tillfällig episod.
Dagens prövningar äro icke endast undantag. Vi ha ingen garanti för att
vi icke i en framtid komma att behöva full ekonomisk styrka.

Jag talade nyss om oppositionens ansvar. Rätt tolkat betyder detta ansvar
gemensam front mellan alla ansvariga politiska riktningar mot paniktendenser.
Men det betyder också att oppositionen måste fylla sin uppgift att söka åstadkomma
ändring i den politik, som lett till dagens situation. Oppositionen
måste under hänsynstagande till lägets krav söka tvinga fram den samordnade,
genomtänkta, verklighetsbetonade politik, om vilken vi sedan, månader
talat. Däri återfinns oppositionspartiernas trohet mot egen övertygelse och
ansvar för ett gemensamt väl.

Man kan icke kommendera fram förtroende. Man kan icke kontrollera fram
aktiv insats av alla medborgare i detta land. Det behövs något annat och mer.
I dag krävas återhållsamhet i fordringar, ökat sparande, ansvar hos alla dem,
som förvalta produktiva tillgångar. I dag krävas av oss alla — i vilken ställning
vi än göra vår samhällsekonomiska insats — anspänning och kraftan -

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
strängning. Nu är löftenas tid förbi. Nu kommer allvarets. Det är en sak,
som regeringen också får tänka på. Endast självdisciplin, extra kraftinsats,
eget arbete och egen möda kunna föra oss ut ur återvändsgränden. Ansvaret för
det gemensamma måste dominera. De sunda krafter, det goda omdöme, som
finnas i alla lager av vårt folk, måste mobiliseras. Jag är, herr talman, övertygad
om att vårt folk under rätt ledning skall visa sig mäktigt den insats läget
kräver.

I herr Domös anförande instämde herrar Eiverlöf och Wistrand, fröken
Andersson samt herrar Herlitz, Ekströmer, Johan Bernhard Johansson, Löthner,
Mannerskantz, Wehtje, Arrhén, Carl Eric Ericsson, Björkman, Ragnar
Bergh, Lundgren, Velander och Isaksson.

Herr Bergvall: Herr talman! Ett av de mest karakteristiska dragen i finansministerns
anförande var att han lämnade en serie jämförande siffror från
andra länder för att visa, att vi befinna oss i ett väsentligt bättre läge än dessa
länder, i varje fall än flertalet av dessa länder. Särskilt karakteristiskt tycker
jag det var, att han inte samtidigt framhöll, att förutsättningarna för oss
varit helt andra och vida gynnsaölmare än för de länder, med vilka han gör
jämförelser. Jag tror inte man kan få en rimlig och riktig uppfattning av
den situation, i vilken vi för närvarande befinna oss, om man inte söker se den
mot bakgrunden av den situation, i vilken vi befunno oss, då kriget för snart
två år sedan slutade i Europa.

Innan jag går in på denna sak, skall jag emellertid ge finansministern rätt
på en punkt: jag tror att det vore överdrivet och felaktigt att påstå, att vårt
land i dag befinner sig i ett katastrofalt eller förtvivlat läge. Men de åtgärder,
som regeringen under de sista av dessa dagar vidtagit, åtgärder som väckt det
största uppseende och den största förvåning över hela landet utanför de invigdas
krets — och de invigdas krets har väl utgjorts av ett relativt litet fåtal — berättiga,
synes det mig, till det påståendet, att vi befinna oss i ett allvarligt läge,
som kan bli ännu allvarligare, om man inte finner de rätta metoderna för svårigheternas
avhjälpande och har modet att använda dem. Den förvåning åtgärderna
väckt talar, synes det mig, sitt tydliga och klara språk om den upplysningsverksamhet
på den ekonomiska politikens område, som regeringen bedrivit.
I denna situation är det ofrånkomligt, att den svenska riksdagen dryftar
och söker gå till botten med frågan, dels hur vi kunnat komma in i detta läge
och dels hur vi snarast möjligt skola komma ut ur den iråkade krissituationen.

När kriget i Europa för snart två år sedan slutade, befunno vi oss i ett
gynnsamt läge. Man har otvivelaktigt rätt att beteckna läget såsom utomordentligt
gynnsamt. Vårt folkmaterial var oskadat. Vi hade en i stort sett
intakt produktionsapparat, medan fabriker och anläggningar ute i världen
lågo i ruiner eller voro mer eller mindre skadade. Våra viktigaste exportvaror
voro till ytterlighet begärliga på våra exportmarknader. Vi hade en valutabehållning,
som för våra förhållanden var mycket stor och som satte oss i stånd
att köpa varor, som vi fått umbära eller haft det knappt om under kriget och
som gingo andra mindre lyckligt lottade länder förbi.

I dag är som sagt läget ett helt annat. Vår samhällsekonomiska balans är ur
jämvikt. Vi befinna oss inte längre på väg bort från krigstidens Sverige, som
i många avseenden med nödvändighet måste bli ett Reglerings—Sverige. Vi befinna
oss i stället på väg tillbaka till krigstidshushållning och tvångsregleringar.
Det är en klen tröst att säga, som man så ofta gör i socialdemokratisk polemik,
att vi ha det utomordentligt bra i jämförelse med många andra länder, där

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
svårigheterna alltjämt äro väsentligt större — det skall jag inte ett ögonblick
förneka — än de vi ännu ha att kämpa med och att vi därför utan kritik
böra finna oss i dagens situation. Invånarna i ett land kunna inte tillfredsställas
med sådana jämförelser. De kunna med full rätt kräva, att så gynnsamma
förhållanden skola skapas för deras levnadsbetingelser, som landets
naturliga förutsättningar och utgångsläge efter krigets slut motivera. Det är
ett rimligt krav på landets regering, att den så leder landets öden och så handhar
dess politik, att förhållandena bli de bästa möjliga. Fylles det kravet,
få vi också utrymme för den humanitära hjälppolitik, som jämförelsen med
andra länder kan påkalla. Naturligt nog broderar den regeringstrogna pressen i
nuvarande situation på temat — och på den punkten följde finansministern i
dag samma tillvägagångssätt — att det ingenting tjänar till att gräva i det
förflutna. Vi böra enbart se framåt. Det är riktigt, att man bör se framåt
och söka finna en konstruktiv politik, som leder ut ur svårigheterna. Självplågeri
är inte i någon situation någon dygd. Men så lätt kommer man ändå
inte ifrån en granskning av vad som skett, vad som gjorts och vad som underlåtits
i svensk politik under de sista åren. Skall man finna botemedel mot ett
ont, är det väsentligt att söka komma underfund med hur detta onda uppkommit,
att ta varning av begångna misstag och underlåtenhetssynder vid utformningen
av den framtida politiken.

Det har inte saknats varningar under de år, som gått, för den farliga väg,
som utvecklingen tagit och för vilken väg regeringen måste anses på väsentliga
punkter ansvarig. Från oppositionshåll och — det är naturligt för mig
att stryka under detta — alldeles speciellt från folkpartihåll ha vi gång efter
annan krävt, att förutsättningar skulle skapas för ett allvarligt och förutsättningslöst
dryftande av de problem, som allt mer och mer hopat sig. Vi ha
redan på tidigt stadium rest kravet på en rundabordskonferens, inte därför att
vi i och för sig lidit av någon övertro på att svårigheterna skulle försvinna,
bara därför att några människor samlas kring ett bord och diskutera läget från
mer eller mindre teoretiska utgångspunkter. Vi ha gjort det därför, att vi
varit medvetna om att när man skall forma ut riktlinjerna för en ekonomisk
politik, stöter man på intressemotsättningar, som måste överbyggas, om förutsättningar
skola föreligga för ett omsättande i handling av uppdragna riktlinjer.
Vi äro medvetna om att det finns skilda intressen hos olika grupper av
vårt folk och att man inte rimligen kan begära av den ena eller andra gruppen,
att den skall ge avkall på ur dess synpunkter mycket väl motiverade fordringar,
om inte motsvarande uppoffringar göras jämväl av andra grupper. Att
sådana eftergifter i fråga om egna krav måste göras, framstod mycket tidigt
såsom ofrånkomligt, Om så hade skett, skulle väl resultatet ha blivit det
för alla bästa möjliga och varje folkgrupp ha fått leva under de bästa möjliga
förutsättningar, som med hänsyn till nuvarande ekonomiska underlag kunna
beredas vårt folk. Man kan nämligen aldrig komma ifrån, att det grundläggande
faktum, som man måste hålla i minnet, om man överhuvud taget
skall förstå något av den föreliggande diskussionen, är, att svenska folket
under en avsevärd tid sökt för investeringsändamål och konsumtion förbruka
mera arbetskraft och varor än som funnits att tillgå.

Regeringen har emellertid i stort sett slagit dövörat till och icke velat lyssna
på oppositionens råd och önskemål, förrän man nu på ett alldeles för sent
stadium sammankallat oppositionspartierna till en konferens. En genomgång av
riksdagsprotokollen för de senaste åren ger överväldigande belägg för riktigheten
av detta påstående. Man har skjutit ifrån sig svårigheterna. Man har målat
en i stort sett optimistisk bild av läget eller i varje fall sökt bagatellisera kritiken
från oppositionshåll. Man har till och med gjort gällande, det underströks

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
redan av den föregående talaren, att den reella faran för ett lyckligt fullföljande
av den svenska ekonomiska politiken väsentligen bestod i oppositionens
kritik, som skulle ha skapat ett psykologiskt underlag för en eventuell inflationsprocess.
Detta är en övertro på vad oppositionen kunnat åstadkomma, som
för mig ter sig fullkomligt orimlig, ty finns det. några risker för en inflationistisk
utveckling här i landet, bottnar den nog i reella faktorer. De enskilda
människorna ha ju rikliga tillfällen att göra iakttagelser själva utan att behöva
lyssna till vad en del talare säga. Den position, som intagits av regeringen i
riksdagsdebatterna, har fullföljts i den regeringstrogna pressen, där man velat
beteckna varje kritik av den fullkomligaste av regeringar som ett utslag av_förföljelselusta
och fallenhet för misstänkliggörande, där man inte gått så långt
att man direkt påstått, att oppositionen gått storfinansens ärenden.

Man har antingen inte velat se situationen i ögonen, eller också har man inte
förstått utvecklingen. Eu tredje förklaring ges inte. Herr Myrdals berömda
skördetid har inte lämnat utrymme för en granskning av förutsättningarna för
ett omedelbart skördande i stor stil. På en och annan punkt har skörden kanske
på sistone blivit en annan än den herr Myrdal väntade. Herr Myrdal har emellertid
icke blott talat om skördetiden. Han har också givit ut en bok med den
välfunna titeln »Varning för fredsoptimism». Titeln på den boken— dess innehåll
är inte aktuellt i detta sammanhang — kunde ha givit regeringens ledamöter,
speciellt dess två främsta män, stats- och finansministrarna, något att
tänka på. Hur herr Myrdal själv begrundat titeln och i handling omsatt den,
kanske det inte behövs några kommentarer från min sida för att klargöra.

När det socialdemokratiska huvudorganet för några dagar sedan gav regeringen
eu helhjärtad komplimang för dess snabbhet att handla, vet man inte,
om man skall fatta detta som ironi eller ren och oförfalskad naivitet. Folkpartiledarens
tal i andra kammaren under en fjolårsdebatt om »Wigforss
cunctator» ger en mycket mera realistisk bild av verkligheten.

Det råder intet tvivel om att därest regeringen på ett tidigt stadium fattat
eller velat fatta situationens allvar och klarlägga de faktiska begränsningarna
i fråga om våra ekonomiska resurser och jämväl på ett tidigare stadium vidtagit
några av de åtgärder, som man nu nödgats tillgripa, skulle situationen i
dag ha varit en annan och för vårt folk vida gynnsammare.

Regeringen har i detta sammanhang, och det gjorde också finansministern
i sitt anförande nyss, sökt skjuta lönefrågorna i förgrunden. Den har gjort
detta på två sätt. Den har dels efter importregleringarnas genomförande —
statsministern har gjort det i flera anföranden — som centralpunkt angivit, att
nu gäller det reallönernas försvarande, och den har gjort detta på ett sådant
sätt, att det givit intryck av att denna fråga skulle vara jämförelsevis, likgiltig
för oppositionen, dels har den, och här ansluter jag till vad finansministern i
dag sagt, sökt bibringa svenska folket den föreställningen, att man från oppositionshåll
— enkannerligen från folkpartihåll — skulle skjutit lönefrågorna
på ett sådant sätt i förgrunden, att de genomförda lönehöjningarna givits hela
skulden för do uppkomna svårigheterna. Jag har haft anledning att själv åtskilliga
gånger i kammaren tala i denna fråga, och jag har tittat tillbaka på
mina anföranden, och även på andra anföranden, men jag vågar säga, att^det
inte finns någonting i dessa, som kan ge något underlag för det sista påståendet.
.Tåg tror att det finns mycket starka skäl att så snabbt och effektivt som
möjligt göra slut på denna socialdemokratiska mytbildning. Folkpartiet bär
ingen anledning att känna sig träffat av kritiken vare sig i det ena eller andra
avseendet.

Det resonemang vi fört skulle jag vilja sammanfatta på följande sätt. Vi ha
i olika sammanhang konstaterat, att svenska folket under avsevärd tid — jag

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
snuddade vid frågan redan i början av mitt anförande — sökt för investeringsän
damål och för konsumtion använda mera än vad som motsvarar våra produktiva
resurser. På denna punkt tror jag att finansministern numera — det framgick
av hans anförande i dag —■ är böjd att ge oppositionen rätt. Vi ha aldrig
någonsin bestritt, att vinstmarginalerna inom ett betydande antal företag varit
så stora, att de lämnat utrymme för löneökningar utan att dessa löneökningar
måst ta sig uttryck i prisstegringar. Vi ha på den punkten allenast påpekat, att
vad som gäller för vissa företag icke gäller för alla företag och att det i den
solidariska lönepolitikens tidevarv icke är möjligt, icke ens rimligt, att så differentiera
anspråken, att icke kraftiga lönestegringar för vissa företag måste ta
sig uttryck i prishöjningar på dessa företags produkter, genomförda med eller
utan priskontrollnämndens tillstånd. Vi ha vidare konstaterat, att det svenska
folkhushållets produktiva kraft inte utvecklats på ett så gynnsamt sätt, att
den lämnar utrymme för 10-procentiga lönestegringar flera år i följd. Vi ha
slutligen konstaterat — och det är den väsentligaste punkten — att den ökade
efterfrågan, som i ett givet läge uppkommer, när betydande löneökningar äga
rum som inte. leda till sparande — och det är av många skäl, som jag senare
skall komma in pa, svårt att i dessa dagar vinna gehör för en sparpropaganda
— måste kompenseras av en motsvarande sänkning av kraven på användande av
produktiva krafter för investeringsändamål. om icke balanssystemet skall brista
sönder. Vid stora inkomstökningar blir resultatet, att de investeringsbegränsningar,
som måste genomföras för att balansen skall bibehållas, bli så stora, att
jag betvivlar att man vill eller kan realisera dem. Vill man på allvar bevara
lönernas köpkraft och hindra en fortsatt prisstegring och en fortsatt penningvärdesförsämring,
kan man inte komma förbi dessa synpunkter.

„ ®kulle finnas anledning att i detta sammanhang ställa en fråga till statsrådet
Ericsson om vad som egentligen åtgjorts på investeringsområdet. Hur
förhåller sig den samlade summan av de investeringstillstånd, som man i dag
kan utnyttja, till våra investeringar under tidigare år? Jag vet inte, om jag på
denna punkt får ett ur den synpunkt, ur vilken vi här diskutera denna fråga,
uppmuntrande svar eller inte.

. Jag har upprepade gånger i denna kammare givit uttryck åt den uppfattningen,
att jag personligen icke kan se något annat mål för den fortsatta materiella
kulturutvecklingen än en så snabb förbättring som möjligt av förhållandena
för de medborgare och de medborgargrupper i vårt land, som leva
under knappa .ekonomiska förhållanden. En motsatt ståndpunkt hör enligt min
uppfattning ej hemma i ett modernt samhälle. Men det är å andra sidan ansvarslöst
att icke framhalla, att det finns givna begränsningar i möjligheterna
för en oavbruten och snabb inkomststegring. Jag kan icke komma ifrån att
finansministern under tidigare perioder av denna krissituation i vissa fall
har gjort sig skyldig till allvarliga underlåtenhetssynder, och jag kan icke dölja
för mig att hans försyndelser nog i vissa fall även haft karaktären av verksynder,
då han icke utnyttjat den obestridliga auktoritet han besitter inom
vissa folkgrupper för att klargöra läget. Jag kan inte heller neka till att jag
tycker att statsministern tagit ytterligt lättsinnigt på problemet under sin
allt mer intensifierade kommunistflört. Han har ju ideligen tackat kommunisterna
för den stora förståelse som de visat i detta sammanhang. Så läste
jag till min överraskning den kommunistiske partiordförandens tal härom
dagen, och jag kan inte. komma ifrån att jag då fick det intrycket, att statsministern
befinner sig i en, särskilt för en statsminister mycket besvärande
situation, nämligen den försmådde friarens roll.

När man diskuterar lönespörsmålet, som jag behandlat så utförligt, därför
att jag ansett det vara ett vitalt intresse att så långt det överhuvud är möjligt

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Xr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
göra slut på den mytbildning som man på detta område från socialdemokratiskt
håll söker skapa fram, kan man inte undgå den reflexionen, att regeringen,
när man talar om dessa frågor, ständigt söker sin tillflykt till priskontrollens
verksamhetsfält. Man litar till att priskontrollen skall neutralisera
den våldsamma spänningen mellan efterfrågan och köpkraft. Jag har hållit
på med priskontroll under åtskilliga år, fast jag gudskelov har kommit ifrån
det nu. Jag är i dag lika övertygad som när jag var verksam inom priskontrollnämnden
om att priskontrollen har varit ett värdefullt inslag i vår ekonomiska
politik under krigsåren, och jag är övertygad om att vi i dag skulle ha
stått i väsentligt sämre läge, om vi inte hade haft priskontrollen. Jag är vidare
övertygad om att vi icke äro mogna för att avskaffa priskontrollen; den kommer
säkerligen att behövas en tid framåt. Men det är ett väldigt steg mellan
den uppfattningen och den övertro på priskontrollens möjligheter, som åtminstone
vissa av regeringens ledamöter tyckas hänge sig åt. Man kan väl.en
viss tid hålla ett priskontrollsystem vid makt även med en stark disproportion
mellan köpkraft och varutillgång, men det går inte i längden. Vi ha redan på
åtskilliga områden kunnat konstatera, att prisstegringar ha ägt rum under
intryck av en övermäktig efterfrågans verkningar och på grund av kostnadsstegringar,
som medfört ändrade förutsättningar för produktionen. Den faktiska
prisstegringen är otvivelaktigt större än den officiellt registrerade. Hur
mycket större, kan jag inte bedöma, och jag skall därför inte beröra den frågan
närmare i dag. Men jag skall tillägga, att. om man vill skapa möjligheter för
priskontrollnämnden att fortsätta med sin värdefulla verksamhet, tror jag
att man måste se till, att det finnes naturliga förutsättningar för ett priskontrollerande
organ och att det icke skapas ett läge, som det för priskontrollnämnden
i längden måste bli omöjligt att bemästra, Priskontrollen har nämligen
liksom andra nödvändiga ting sin givna och självklara begränsning.

Jag kommer sedan till frågan om det allmänna politiska läget. Jag kan
inte neka till att jag liksom den föregående talaren har ett mycket bestämt^och
mycket klart intryck av att vi befinna oss mitt upne i en förtroendekris. Något
förtroende för regeringen finns inte längre inom vida lager av vårt folk. Jag
tror inte att man på regeringshåll skall bagatellisera detta genom att säga,
att det är resultatet av en målmedveten propagandaverksamhet från oppositionens
sida. Det är inte så. Jag tror att denna brist på förtroende har ett mycket
spontant ursprung. Man känner sig oroad av det sätt, på vilket regeringen
skött vår ekonomiska politik. Man saknar den framsynthet och klarsyn som
man rimligen kunnat begära av regeringen. Man känner sig överraskad av den
Wigforsska politiken, som innebär att han, om inte något oförutsett kommer
emellan, tänker trumfa igenom ett skatteförslag, till vilket en mycket betydande
del av svenska folket är övertygad motståndare. Jag skulle kunna ge
det ena exemplet efter det andra i detta avseende. Jag betraktar onekligen
detta läge som ytterligt bekymmersamt, när vi gå in i en svår period. Jag är
alldeles övertygad om att därest på den partiledarkonferens, som icke ledde
till något resultat, man från regeringens sida hade visat något verkligt intresse
för att skapa ett underlag för en samförståndslösning, hade den konferensen
icke behövt gå sönder.

Beträffande skatteförslaget finns det inga motsättningar, när det gäller
sänkningarna, men det finns mycket betydande motsättningar i fråga om
skattehöjningarna, som vi från oppositionshåll icke anse vara nödvändiga
och icke heller rimliga. Ingen kan rimligen påstå, att skattehöjningarna ur inflationssynpunkt
betyda någonting positivt. Belastningen av förmögenheterna
reducerar icke den köpkraftiga efterfrågan med ett enda öre, och en höjning
av bolagsskatten tror jag inie i nuvarande situation innebär att bolagen an -

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
vända minskade belopp för investering i maskiner och anläggningar. Hade det
varit ett för stort offer för regeringen att konstatera: »All right! Vi ha vår
bestämda övertygelse och anse att skatteförslaget bör genomföras, men i
nuvarande allvarliga och betryckta situation äro vi beredda att uppskjuta
genomförandet av de delar av förslaget, mot vilka oppositionen är hård och
stark inom vida kretsar av vårt folk och om vilka vi utan vidare måste säga,
att de i ett avseende äro direkt skaaliga för det arbete som nu är det angelägnaste,
^nämligen inflationens bekämpande, emedan de ha en ogynnsam inverkan
pa sparvil ja och sparbenägenhet»? Till det offret var regeringen icke
mäktig.

Det finns andra punkter, där det under konferensen visade sig föreligga
mycket betydande motsättningar i fråga om medlen mellan å ena sidan oppositionspartierna
— vilka naturligtvis inte heller på alla punkter tänka lika —
och å andra sidan regeringen, och det var ytterst dessa motsättningar, som
voro anledningen till att konferensen gick sönder. Förklaringen till att den
gick sönder är alltså inte den som herr Wigforss gav.

Det är självfallet, att i nuvarande brydsamma situation folkpartiet är berett
att i positiv anda pröva alla de uppslag som komina från regeringens håll
och som syfta till att hjälpa oss ur denna kris. På den punkten tror jag inte
något parti inom den svenska riksdagen kommer att svika. Den svenska riksdagen
kommer liksom förut att sakligt pröva alla förslag som komma från
regeringshåll, men vi tro att förutsättningarna för en lycklig framtidsutveckling
för vårt folk skulle vara större, om regeringen i detta besvärliga läge
försökte vara mindre socialdemokratisk partiregering och mera riksregering.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! När man åhörde finansministerns
redogörelse för det ekonomiska läget i vårt land, fick man nog det intrycket
att läget inte var så oroväckande. Det menar jag också, att det behöver nog
inte vara alltför oroväckande. Enligt finansministerns redogörelse har det ju
inte gått ur landet för varor och lån mer än inemot 500 miljoner kronor under
det sista året, och det borde ju inte vara ruinerande eller nedbrytande för våra
betalningsmöjligheter och för rörelsefriheten i vårt ekonomiska handlande i
förhållande till andra länder. De medel som finansministern här angav för att
råda hot på krisen voro ju också ganska förståeliga, ja, jag skulle vilja säga att
de voro ganska enkla, och det enkla är ju mången gång det främsta. Men om
vi kasta blicken utåt i landet —• har man där samma tilltro till förhållandena,
samma optimistiska blick som man har fått, när man hörde finansministerns
redogörelse här? Nej, tyvärr råder det ganska stor oro ute i landet på grund
av det nuvarande ekonomiska läget. Jag vill i detta avseende instämma med de
två föregående talarna: det råder en förtroendekris; det kommer man inte
ifrån. Vore inte så förhållandet, skulle det vara lättare att råda hot på den situation
som nu har uppkommit.

Att det råder misstro bland näringslivets män, kan det väl inte råda någon
tvekan om, och detta är ju en av orsakerna till att läget så snabbt forcerats i
den riktning som det fortskridit under det senaste året. Det är brist på förtroende
för dem som ha ansvaret för vårt handlande. Jag tillät mig säga redan
under remissdebatten, och jag vill upprepa det nu: »Man vet icke vad regeringen
har för planer eller varthän den syftar eller om den handlar efter något
bestämt program. I flera avseenden har man vidtagit sådana åtgärder, som
om man ej hade något program alls. De åtgärder som nu föreslås till inflationens
bekämpande vittna icke om ett utarbetat system, utan verka snarare som
åtgärder gripna för tillfället.»

Regeringen har icke handlat. Jag vet inte om den inte ville handla eller om

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (''Forts.)
den av hänsyn till vissa grupper har dröjt med att handla. Det har gått väl
långt, enligt min mening alltför långt. Regeringen har felhedömt läget.

Jag nämnde, att om man kastade blicken utåt, fann man en annan stämning.
Därtill har naturligtvis tidningspressen i hög grad bidragit. Jag vill visst
mte säga, att tidningarna alltid äro sanningssägare eller föra fram objektiva
synpunkter, men finansministern måste väl ändå, även han, bekräfta att de ha
en betydande makt. Man får nog inte förbise dem, och enligt den opinion som
under de senaste månaderna har kommit till synes i tidningspressen skulle man
kunna tro, åtminstone den som icke är närmare insatt i förhållandena, att läget
är katastrofalt.

När jag nu hörde finansministern, var han ganska förhoppningsfull och ville
ge sken av att han skulle kunna råda bot på svårigheterna. Jag beklagar då
att man under de gemensamma överläggningarna inom partikonferensen icke
lyckades åstadkomma åtminstone ett uttalande, som skulle ha haft psykologiska
verkningar för att lugna den stämning som har uppstått, och att dessa överläggningar
icke ha lett till något resultat. Jag tror att det skulle ha varit
lyckligt, om man kunnat komma till enighet.

Den kafferansonering som nu blivit genomförd har icke kunnat stärka förtroendet
till regeringen ens hos de bredare lager, där väl ändå regeringen menar
att den skall ha sitt stöd. Den har i stället bidragit till att försvaga förtroendet
inom allt vidare kretsar bland folket.

Det är klart att åtgärder måste vidtagas för att bringa jämvikt mellan produktion
och konsumtion; därom kan väl icke råda mera än en mening. Man
kan ju fortsätta en tid och konsumera åtskilligt mera än man producerar, tills
besparingarna äro förbrukade, och inom vissa gränser också genom att låna, men
man kan inte i längden fortsätta efter ett sådant system. Det måste bringas
jämvikt mellan import och export. Jag vet nu inte, i vilken utsträckning de
åtgärder som regeringen har föreslagit skola leda till en sådan jämvikt eller
hur mycket man tror sig kunna spara genom den minskade importen, och jag
vet inte heller i vilken utsträckning det finns möjligheter att öka produktionen
för export. Sannolikt blir det i dessa avseenden svåra problem att dragas
m^d allt fortfarande.

Det skulle för dessa frågors lösning ha varit lyckligt, om man hade kommit
till ett enhälligt resultat under partiledarnas överläggningar inför statsministern.
Nu gav visserligen finansministern uttryck åt den uppfattningen, att dessa
överläggningar strandade därför att de borgerliga representanterna voro missnöjda
med de löneökningar som senast beslutats för såväl statstjänstemännen
som för anställda inom det enskilda näringslivet. Jag vill då erinra om att när
det gällde statstjänstemannens löneökningar, biträddes förslaget av en samlad
riksdag, och beträffande de överenskommelser om löneökningar för vissa industriarbetargrupper
som träffades för några veckor sedan märkte jag inte att arbetsgivarna
gjorde något motstånd. För min del är det med tillfredsställelse
jag ser att arbetarna få sina inkomster och sina löner ökade, men det kan naturligtvis
inte i längden gå för sig, om icke produktionen samtidigt ökas så
att den förmår bära högre löner. En ökning av löneutgifterna utan motsvarande
ökning av produktionen leder gärna till en försämring av penningvärdet
om icke utgiftsminskningar kunna göras på annat håll. Och drar man ut konsekvenserna
av konjunkturinstitutets beräkningar av de samlade inkomsterna
under 1947, som beräknas stiga med 2 miljarder kronor från föregående år,
men att produktionen endast skulle ökas med några hundra miljoner, så förefinnas
berättigade farhågor för att inflationen skall fortgå. Och skall man
införa löneökningar i förhållande till en sådan utveckling, kan det inte ske
annat än på inflatorisk väg; i längden går det inte på något annat sätt.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)

. Emellertid kan jag inte vitsorda finansministerns uttalande, att överläggningarna
skulle ha brustit på grund av att de borgerliga voro emot löneökningarna.
Den mening som vi företrädde innebar, att ytterligare löneökningar
icke skulle få äga rum i annan mån än genom produktionsökning, och i detta
avseende fann jag i dag, att finansministern i sitt uttalande gjorde sig till
folk för liknande uppfattning. Men det var inte bara denna fråga som var
anledning till att en överenskommelse inte kunde nås, utan det var även det att
regeringen icke ville upptaga hela det ekonomiska frågekomplexet till överläggning
vid dessa konferenser. För min del ansåg jag, att även om man icke
hade helt kommit överens, borde samtliga betydelsefulla ekonomiska frågor
ha blivit föremål för överläggning och om möjligt även överenskommelse.

Jag anser således, herr talman, att man borde ha sökt nå ett resultat. Jag
vet visserligen inte hur pass allvarligt regeringen sökte att nå en överenskommelse
och i vad mån den slutligen varit villig att ge efter på sina ståndpunkter,
men statsministern och de övriga deltagande statsråden gåvo ju dock
till känna, att de^ önskade ett gemensamt uttalande, och jag tror att det varit
lyckligt om ett sådant hade kommit till stånd och att det skulle ha hjälpt oss
över åtskilliga av de svårigheter som vi nu ha att brottas med.

Jag behöver väl inte närmare ingå på de olika åtgärder för uppnående av
ekonomisk jämvikt som behandlades: begränsningen av investeringarna, ökat
sparande inom olika folkgrupper, begränsning av importen m. m. Härvid borde
naturligtvis alla grupper av vårt folk ha medverkat. I de kommunikéer som
utsänts såväl av regeringen som genom oppositionen har man ju egentligen
uttalat sig för samma synpunkter, och jag behöver inte närmare ingå på dem.
Jag vill emellertid liksom herr Bergvall framhålla, att man bör se till, att
om möjligt alla grupper inom folket komma i åtnjutande av regeringens omvårdnad,
och att detta bör vara det bärande motivet för dess handlande.

_ Vi komma. nog ännu åtskilliga år att få känning av efterkrigstidens verkningar.
Det finns inte ännu i samma utsträckning som före kriget tillgång till
de förnödenheter, som vi da voro vana att kunna tillgodogöra oss. I de flesta
andra länder lida ju människorna nöd. Vi kunna då icke räkna med att leva
oberörda därav. Vi få underkasta oss en viss begränsning ännu. Även finansministern,
av vars uttalande framgick, att han liksom många andra förutsatte
att vi efter kriget skulle kunna återgå till en förhöjd levnadsstandard
och förbättrade ekonomiska förhållanden, har nog funnit, att detta inte kan ske
så hastigt, utan först efter åstadkommande av bättre förhållanden mellan folken
med ökad produktion av varor och förbättrat handelsutbyte. Vi kunna
nog inte få utgöra något undantag i detta avseende. Jag anser för min del
att vi alltfort böra inrätta oss för dessa förhallanden, och om regeringen söker
astadkomma förtroende såväl inåt som utåt, så vill jag och den grupp jag tillhör
medverka till att vi skola komma över de svåra förhållanden som nu äro
rådande.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Linderot: Herr talman! Det kanske är tillbörligt att jag ger några
faktiska upplysningar om det verkliga händelseförloppet i den inflationskonferens
som på regeringens initiativ har pågått under några veckor och
där man från samtliga riksdagspartier har diskuterat med regeringen om vissa
ekonomiska möjligheter särskilt för att förbättra penningvärdet eller i varje
fall förhindra dess ytterligare försämring. Herr Domö har protesterat emot
den redogörelse, för orsakerna till att denna konferens sprängts, som lämnades
av finansministern. Jag kanske här kan betraktas som den mest objektive

unsuagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
av dem som kunna vittna i denna sak, då det ju faktiskt var på kontroverser
mellan regeringen och den s. k. borgerliga oppositionen som denna inflationskonferens
sprängdes.

Hur förhöll det sig nu med skattefrågan? Herr Domö påstår här, att en
huvudanledning till konferensens misslyckande var att finansminister Wigforss
inlade veto mot att skattefrågan överhuvud taget skulle beröras i skrivningen.
Jag förmodar att statsrådet Wigforss själv kommer att belysa hur
därmed förhöll sig, men jag vill i alla fall dra mitt strå till stacken och meddela,
att när de borgerliga partierna krävde att skattefrågan skulle ingå i
skrivningen, förklarade finansministern, att i så fall fingo ju de olika meningar,
som här äro företrädda, utformas och tillfogas denna vår skrivelse
eller kommuniké. Det är alltså motsatsen mot ett veto. Däremot var det ju
mycket lätt att konstatera, att det i skattefrågan förelåg sådana motsättningar,
att någon gemensam skrivning i det avseendet icke kunde ske, icke ens
om regeringen, som man från den borgerliga oppositionens sida förutsatte,
hade kapitulerat i hela skattefrågan, ty på kommunistiskt håll hade vi i varje
fall icke kapitulerat inför den borgerliga ståndpunkten. Så förhåller det
sig alltså med skattefrågan, och det är ju uppenbart, att åtgärder för att hindra
penningvärdets försämring just nu icke ha särskilt mycket att göra med
vad som möjligen svenska folket om något år kommer att få betala i skatter.
Inflationskonferensen var ju från början klar över att det gäller åtgärder på
synnerligen kort sikt, omedelbara åtgärder för att förhindra en glidning av
*den svenska kronans värde nedåt under de allra närmaste månaderna, och
om man icke kunde företaga några åtgärder för att nu hindra en glidning
nedåt under 1947, så är det väl uppenbart, att en skrivning om skatterna 1948
inte skulle ha kunnat vara till någon båtnad. Man hade alltså icke uppnått
det syftemål som konferensen var sammankallad för, och det är ju en uppenbart
orimlig ståndpunkt av den borgerliga oppositionen att på detta sätt
koppla in med saken egentligen icke sammanhängande problem för att sålunda
omöjliggöra en gemensam ståndpunkt.

Utgående ifrån detta, att det måste vara omedelbara åtgärder på kort sikt,
som denna konferens hade att rekommendera, vände vi oss också emot att
man skulle skjuta fram frågan om lönerna för arbetare och tjänstemän på ett
framskjutet plan och göra detta till en av de väsentliga ekonomiska frågor*na
för att uppnå vad man gemensamt förklarat sig vilja, nämligen en penningpolitik
som stabiliserade vår valuta. Vi ifrån det kommunistiska partiet
förklarade att detta var fullkomligt onödigt, sedan man från den borgerliga
oppositionens sida hade sagt, att det icke gällde de löner som ha fastställts
i år eller som nu omedelbart inom den närmaste tiden i avtalsrörelsen komma
att fastställas. Det gällde alltså icke att vidtaga några åtgärder på det lönepolitiska
fältet, som röra förhållandena 1947, utan först eventuellt vad som
skall ske 1948. Vi sträckte oss så långt att vi förklarade, ehuruväl vi vidhöllo
att det var alldeles onödigt, att vi skulle gå med på en skrivning, som
inte kategoriskt fastställde att år 1948 ett lönestopp skulle genomföras. Formuleringen
var gjord av folkpartiets ledare, herr Ohlin, och i samma ögonblick
som jag i regeringskonferensen anslöt mig till hans formulering, sprang han
själv ifrån den och gick över till en annan, som för oss var omöjlig att gå
med på. Det är framför allt dessa åtgärder från den borgerliga oppositionens
sida, som gjorde det omöjligt att nå något resultat vid inflationskonferensen,
och då måste jag i sanningens intresse verkligen tillbakavisa alla påståenden
från dem, som deltagit i denna konferens, att detta icke skulle vara med verkliga
förhållandet överensstämmande. Alt sedan en massa olika meningar ockFörsta
kammarens protokoll 1047. Nr 12. 3

Nr 12.

Onsdagen den 19 mare 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
så kunna finnas i detaljfrågor, är ju ganska uppenbart. Men detta var de huvudfrågor,
om vilka man inte kunde enas, och i fråga om bägge dessa huvudproblem
är det ju uppenbart för varje ekonomiskt tänkande människa, att de
mte hade det omedelbara sammanhang med penningpolitiken för i år, som man
ville i konferensen tillmäta dem.

Sedan ett par ord om importkontrollen, som ju nu är högaktuell. Den importkontroll,
som regeringen har genomfört, torde man, såsom vi ju också ha
hört av de talare, som här ha haft ordet, inte principiellt eller generellt vilja
motsätta sig. Men här uppställer sig ju ovillkorligen det spörsmålet, varför
man inte från regeringens sida på ett betydligt tidigare stadium har ägnat frågan
om sådana åtgärder på utrikeshandelns område, som nu ha vidtagits, tillbörlig
uppmärksamhet. Det är inte någon nyhet, säger statsrådet Wigforss
i sitt anförande här i dag, att man använder sig av importkontroll; det är
ju naturligtvis nu fråga om att i första hand hindra importen av s. k. umbärliga
varor. Ja, det är alldeles riktigt, det är ingen nyhet, men vad som här
måste konstateras såsom ett fel från regeringens sida, det är ju, att man på
ett alldeles för tidigt stadium sökt att frige importen i den omfattning som
här skett. Härvidlag kan man inte hjälpa att man får folkförsörjningsministerns
bild på näthinnan. Han representerar i regeringen i dessa hänseenden
den åskådning, som vi bruka kalla kooperatismen. Kooperatisterna intaga ett
slags nästan manchesterliberal frihandelsståndpunkt, för vilken kooperatörerna
äro de främsta talesmännen här i landet, en frihandelsståndpunkt som
inte för närvarande är möjlig att praktisera inför det ekonomiska livets faktiska
krav. De övriga ledamöterna av regeringen borde inte ha låtit sig påverka
av folkförsörjningsministern och av kooperatisterna. Då hade man här
kunnat komma till ett annat resultat i fråga om import- och exportproblemen
än vad nu tyvärr är fallet.

Från det kommunistiska partiets sida ha vi vid såväl förra årets som innevarande
års riksdag befattat oss mycket ingående med dessa problem, och
vi ha rekommenderat regeringen att vidtaga en rad konkreta åtgärder för
att förhindra en mer eller mindre olycksalig ekonomisk utveckling. Vi ha
bl. a. sagt, att regeringen måste vara litet hårdare i nyporna, då det gäller
att ta fatt i de grupper av folk här i landet, som ju faktiskt äro fosterlandslösa,
nämligen de större tongivande kapitalistgrupperna. Det är ju uppenbart
att det från dessa håll har drivits en kampanj dels emot regeringen och
dels på det ekonomiska fältet i allmänhet, en kampanj som har syftat till att
skapa de svårigheter, som man sedan beskärmar sig över. Jag skall inte
här tänka så mycket på presskampanjen, men jag skall erinra om vad statsrådet
Wigforss i sitt inledande anförande sade i dag om att exportörer och
redare, de som ha antingen intjänta frakter eller andra likvider för exporterade
varor i utlandet, för närvarande ligga ute med en uppskattningsvis beräknad
summa av 250 miljoner kronor, vilket givetvis är ett betydande minus
i fråga om vår ekonomiska balans. Det är precis 250 miljoner, om nu denna
siffra är riktig, som vi skulle kunna ha för att reglera vår import med, om
pengarna funnes här hemma.

Vad är det nu för mening, att man faktiskt så där släpphänt låter en kapitalflykt
försiggå? Är det i folkets intresse, är det i landets intresse, är
det till det gemensamma bästa? De som stå upp bär och deklarera, herrar
Domö och Bergvall, hur man ömmar för folkets bästa och att det är uteslutande
för att gagna det hela och det gemensamma, som man måst kritisera
regeringen, vad ha de att säga om denna organiserade kapitalflykt? Det
skulle vara mycket intressant att veta. Det är ju alldeles klart, att man far
lov att ta i med litet hårdare handskar mot de medvetet destruktiva stor -

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
kapitalistiska krafter, som verkat för att göra, för det första regeringens
ställning svårare än den behövde vara, och för det andra för att också rent
objektivt försvåra förhållandena i detta land. Detta är en landsskadlig verksamhet.
Det är den man skall ta fatt i, och det är där man skall sätta in
stötarna. Och man skall inte gå åstad och ta bort kaffekoppen ifrån svenska
folkets frukostbord, ty då gör man fel. Det har inte förebragts tillräckliga skäl
för att man skulle, när man vidtog denna importkontroll, ovillkorligen också
ta med kaffet, och jag tillåter mig att rikta en direkt uppmaning till regeringen
att ompröva frågan om kafferansoneringen, inte bara därför att den
psykologiskt sett är en sak som upprör folket mer än någon annan av de
ekonomiska åtgärder, regeringen har vidtagit, utan också därför att den upprör
folket betydligt mer än det har lyckats den borgerliga oppositionen att
göra i skattefrågorna. Det är inte bara ett psykologiskt skäl, utan jag anser
det också vara orättfärdigt att ta bort kaffet för det svenska folket —
ja, det är ju inte helt borta, men konsumtionen är i alla fall inknappad på
ett för den stora konsumerande allmänheten mycket kännbart sätt. Det är alldeles
klart, att kaffet inte kan räknas såsom eu lyxvara eller såsom umbär -ligt i samma grad som en hel råd andra lyxbetonade produkter, ty kaffe
är någonting som från att ha varit uteslutande ett det enkla folkets njutningsmedel
har blivit en nödvändighetsvara, för vilken folk hellre försakar allt
möjligt annat.

o Vi ha från herr Domös sida här fått höra, att det för närvarande råder en
sådan förtroendekris för regeringens vidkommande att man bör upplösa riksdagen
och utlysa nyval. Jag vill inte i och för sig motsätta mig, att man
upplöser riksdagen och utlyser nyval. Jag skulle emellertid vilja, att man
åtminstone hade givit kaffet fritt, innan man gått till val, ty annars tror
jag att det blir litet skralt här och där med rösterna för det socialdemokratiska
partiet. För övrigt är det ju mycket angenämt, att högerns ledare härvid
vädjar till folket i val på det demokratiska sätt som han här har gjort, och
skulle det bli aktuellt, så inte komma vi att sätta oss emot ett nyval. Men
jag undrar, om just för ögonblicket ändå det mest trängande i vårt land är
att upplösa riksdagen och företa detta nyval. Det tror jag knappast. Men som
sagt, skulle det så bli, så äro vi alltid med på galejan, och vi frukta ju på
intet sätt att ställa vår politik under folkets dom. Om det går lika bra för
högern som för oss, komma vi väl att vara glada över resultatet bägge två,
både herr Domö och jag.

^ Emellertid vill jag, innan jag slutar detta anförande, ytterligare beröra
några viktiga ekonomiska problem. Vad handlar egentligen denna debatt om?
Jo, herr Domö har faktiskt formulerat saken på ett alldeles riktigt sätt, när
han säger att det krävs en samordnad och enhetlig ekonomisk politik och
att regeringen där missat sin uppgift, Herr Bergvall har givit uttryck för
ungefär samma sak, när han säger: »Jag vill, att regeringen skall leda folkets
öden.» Det är ett rimligt krav på regeringen, säger herr Bergvall. Alldeles
riktigt! Jag ber att få oförbehållsamt ansluta mig till herrar Domö
och Bergvall, dels i rekommendationerna till regeringen att samordna och
förenhetliga den ekonomiska politiken och dels i att regeringens skyldighet
är att leda folkets öden. Men när jag anslutit mig till denna allmänna ståndpunkt,
måste jag fråga: varför ha inte de, som ge oss dessa rekommendationer
här i kammardebatten, på ett tidigare stadium visat den ringaste önskan
att i praxis göra någonting i donna riktning eller att föranleda regeringen
att vidtaga åtgärder i denna riktning? Ty bara med allmänna deklamationer
om att regeringen inte har någon plan etc. kommer man ju ingenstans. Det
är nämligen på det sättet, vilket jag ber att få rikta kammarens uppmärk -

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
samhet på, att vi ifrån det kommunistiska partiet, ehuruväl vi till antalet
utgöra den minsta gruppen här i kammaren och i andra kammaren, ändå ha
offrat tid och möda på att framlägga konkreta förslag just i fråga om den
ekonomiska politik, som är huvudämnet för hela diskussionen i dag.

Redan år 1946 anförde vi från det kommunistiska partiet i en motion här i
kammaren, att man måste vidtaga vissa bestämda åtgärder på ekonomiens område
för att landet inte skulle råka ut för besvärligheter utan vi här i landet
skulle kunna få ett ljust perspektiv och de breda folkmassornas ställning skulle
kunna förbättras. Vad var det vi ville? Jag skall bara i korthet redogöra för
tre eller fyra av de punkter, som vi där framlade.

Vi föreslogo exempelvis, att man skulle ta sikte på en »förbättring av varutillgången
i landet genom åtgärder för ökad produktion, särskilt effektivisering
av produktions- och distributionsapparaten». Om vi bara tänka på denna
punkt, så förstå vi ju, hur intimt den sammanhänger med just de problem,
som vi diskutera i dag. Här har ju statsrådet Wigforss framhållit, att en förbättring
av varutillgången, jämförd med köpkraften, är nödvändig, om man
skall kunna övervinna den spänning, som nu verkar i inflatorisk riktning. Ja.
detta är i och för sig alldeles riktigt, men inom parentes skulle jag vilja säga.
att denna spänning väl i alla fall kommer att ytterligare öka genom den importkontroll,
regeringen nu genomför. Det är sannerligen inte någon åtgärd
för att hindra den inflatoriska utvecklingen i landet. Även om man inriktar
importkontrollen i huvudsak på lyxvaror och sådana umbärliga varor, så blir
det i varje fall i fråga om varutillgångens totalitet en minskning, som åstadkommes
genom denna importkontroll, och en minskning av varumängdens totalitet
medför ju faktiskt en ökning av spänningen mellan köpkraften och varutillgången.
Jag tror därför inte att denna importkontroll kommer att verka
så särskilt gynnsamt för att hindra en inflatorisk utveckling.

Jag återgår till vad vi i vår motion sade i den punkt jag här nyss citerade
om effektivisering av produktions- och distributionsapparaten. Det har inte
gjorts några allvarliga ansatser i den riktningen. Det överlåter man till det
privata initiativet att göra. I fråga om t. ex. distributionen är det ju uppenbart
att här i landet många tiotusental friska arbetskrafter skulle kunna lösgöras
för framställning av nyttigheter, av nödvändighetsvaror, om man genomförde
en rationellare distribution av varorna än den nuvarande. Vi behöva
ju naturligtvis inte ha vuxna människor, som gå och driva i butikerna under
fyra, fem dagar i veckan för att sedan ha rusning under några timmar på
lördagseftermiddagen. Vi behöva inte ha en 400, 500 skobutiker i Stockholm,
eller hur många det nu är — det är i varje fall mer än 300 stycken. Vi behöva
inte ha en cigarrbutik i varje gathörn o. s. v. Det är oändligt mycket soni
skulle kunna göras för att frigöra arbetskraft. Medan man nu å ena sidan skriar
efter arbetskraft, så misshushållar man å andra sidan med arbetskraften på ett
fullkomligt upprörande sätt. Regeringen är obekymrad därom. Det har inte
gjorts någonting på detta område. Vi föreslogo i fjol, att man här skulle ta itu
med en planering. Det är sådant som man inte gör på en förmiddag; man måste
planera och förbättra, göra det förnuftigt och förståndigt, så att folket är
med på noterna och så att det blir effektivt och riktigt. Därför ha vi varit
ute i god tid med sådana här rekommendationer.

Vi begära vidare i vår motion »strängare reglering av importen, så att livsnödvändiga
varor ges företräde framför kram och lyxvaror», alltså precis vad
regeringen nu säger i samband med den plötsliga importkontrollen.

_ Vidare rekommendera vi, att »extravinsterna från exporten utnyttjas för att
hindra de höga importpriserna att driva upp den inre prisnivån».

Vi ha föreslagit »samhällelig planering och kontroll särskilt av alla inves -

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
teringsområden»; återigen en av de brännande frågor, som man i dag diskuterar.

Så ha vi föreslagit »effektivisering, skärpning och demokratisering av priskontrollen
och dess användning som ett samhälleligt kamporgan mot monopol
och kapitalistiska spekulanter».

Det gäller alltså i motionen en rad av de huvudområden inom vårt lands
ekonomiska liv, där man måste vidtaga konkreta åtgärder i stället för att diskutera
ut i tomma luften.

Kammaren vägrade med undantag för kommunisterna vid förra årets riksdag
att godkänna dessa förslag. Vi ha upprepat dessa också i år, och det är
ju ett rätt egendomligt sammanträffande, att just i dag såsom sista punkt på
föredragningslistan här i kammaren återigen kommer vår motion, som har
ungefär samma innehåll och syftemål. Den återkommer nu från ett utskott,
som föreslår, att denna motion icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.
Kanske det var ur psykologisk synpunkt alldeles utmärkt att vi fingo
denna motion att behandla i dag, ty vi kunna måhända få en helomkastning
i majoritetsställningen i kammaren, så att vi ganska enhälligt rösta ned utskottet
och i stället bifalla denna kommunistiska motion, som på ett konkret
sätt föreslår alla de åtgärder som man här står och försöker vända ut och
in på för att komma till något resultat. Och jag ber att få påpeka, att vad som
i motionen föreslås i och för sig inte är någonting av revolutionerande karaktär.
Det är inte något förslag om att införa den socialistiska republiken med
dess ekonomiska hushållning här i landet. Det är praktiska förslag, som det
kommunistiska partiet har framställt för att i nuvarande situation göra största
möjliga nytta för de breda folklagren, för svenska folket i dess helhet med
undantag för storkapitalister och spekulanter, som naturligtvis inte tycka om
dessa förslag.

Vi ha ju i årets motion också fastställt, att under det gångna kalenderåret,
d. v. s. under år 1946, utvecklingen har visat nödvändigheten av ett ökat mått
av samhällelig planering och kontroll. Det är ju faktiskt vad den borgerliga
oppositionen —• som jag en gång tidigare, vid den senaste höstriksdagen, hade
tillfälle att anmärka — kritiserat regeringen för, nämligen att den inte vidtager
de åtgärder för en planhushållning, som faktiskt måste komma till, om
vi skola reda ut de ekonomiska problemen nu under efterkrigstiden.

Ja, herr talman, jag skall till sist bara tillåta mig säga några ord angående
det kommunistiska partiets förhållande till regeringen, eftersom denna sak här
har tagits upp. Det är ju ett faktum, att vi sedan år 1945, då den socialdemokratiska
regeringen kom till, inte ha framträtt såsom oppositionsparti mot
regeringen, utan vi ha i allmänhet understött regeringen i dess strävanden att
genomföra en politik, som närmare är utformad i arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
vilket ju också är regeringsprogram.

Nu ha vi emellertid under den allra sista tiden börjat att något ompröva
detta vårt förhållande till den socialdemokratiska regeringen, och jag har i ett
tal här om kvällen givit uttryck för att vi kanske inom en nära framtid få lov
att också ta upp kampen mot regeringen, vilket man i den socialdemokratiska
pressen har replikerat med att säga: »Nu tänka kommunisterna komma och
hjälpa till, så att de kapitalistiska krafterna skola vinna i kampen mot regeringen.
» Jag skall be att få något korrigera denna uppfattning. Det är ju
nämligen inte på det sättet, att vi vilja kamp mot regeringen, då den genomför
eu politik enligt regeringsprogrammets linje. Men våra överväganden grunda
sig på att regeringen icke målmedvetet genomför en politik, som står i
överensstämmelse med regeringens egen programförklaring. Det är alltså inte
fientlighet emot regeringspolitiken, mot regeringen i och för sig, som dikterat

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
våra överväganden, utan det är tvärtom en ökad känsla av vänskap för det
program, som regeringen en gång har proklamerat, som gör att vi måste signalera
eventuellt nya taktiska framträdanden. Det är inte för att de borgerliga
skola vinna i denna batalj med socialdemokratien och regeringen, som vi
signalera kritik emot regeringens politik, utan det är för att hindra de borgerliga
att vinna en batalj, som de ha utsikt att vinna, om inte förr så vid 1948
års val, därest icke socialdemokratiens ledning och regeringen genomföra en
resolutare och hårdare politik emot de destruktiva storkapitalistiska spekulanter,
som driva sitt spel här i landet. Det är för att få regeringen till en
resolutare ståndpunkt därvidlag, som vi ha gett offentlighet åt våra överväganden,
och det är dithän vi sikta och inte till något annat.

Ingen skulle vara mera tillfredsställd än jag, om förhållandet mellan den
socialdemokratiska regeringen, den socialdemokratiska partiledningen och det
kommunistiska partiet skulle vara annorlunda och bättre. Det skulle vi hälsa
med tillfredsställelse. Ja, jag kan gå så långt, att jag säger, att det mest
tillfredsställande ur hela den svenska arbetarrörelsens synpunkt och varför
inte ur hela det arbetande svenska folkets synpunkt vore, att det inte funnes
två partier inom arbetarrörelsen utan bara ett. Och vi ha inte heller i det kommunistiska
partiet stuckit under stol med att vi sikta till alt komma dithän,
att det blir bara ett arbetarparti.

I dagens situation och med den politik, som regeringen har genomfört eller
rättare sagt underlåtit att genomföra, är det dock en uppenbar fördel, att det
kommunistiska partiet bevarat sin självständighet och självständigt lägger upp
den politik, som partiet anser vara den riktigaste. Med de överväganden, vi
gett offentlighet åt, vilja vi att regeringen skall lägga om kursen, icke i grunden
men i fråga om den praktiska tillämpningen av regeringens grundlinje,
att regeringen söker samverkan åt vänster inom arbetarrörelsen, där tillräckliga
krafter finnas, därest de komma i samverkan inom hela arbetarrörelsen,
att sätta de borgerliga spekulanterna på plats och hindra alla deras försök att
ta regeringsmakten i detta land. Om man inte från den socialdemokratiska
ledningens sida genomför en tokig politik, föreligger det inte några som helst
risker för de borgerligas frammarsch här i vårt Sverige. Det är därför vi
gett offentlighet åt våra överväganden, och det är det vi vilja befordra med
de konkreta förslag, som vi framställt i den ekonomiska debatten.

När herr Bergvall också talar om förtroendekris för regeringen, vill jag
verkligen avgränsa mig även ifrån hans yttrande, ty regeringen befinner sig
inte i en förtroendekris i den betydelse, som herrar Domö och Bergvall här
söka göra gällande; det är väl närmast bara fråga om att man överskattar
betydelsen av sina egna tidningars framträdande. Om man läser folkpartiets
press och högerpressen, så ser man naturligtvis där, att det inte finns en gnutta
av förtroende kvar för någon enda minister. Det gäller inte bara handelsminister
Myrdal, finansminister Wigforss och statsministern. Det finns ju överhuvud
taget intet förtroende kvar, om man får tro denna press. Jag måste
säga, att de som tolerera, att man i deras egen partipress framställer enskilda
regeringsmedlemmar såsom verkliga politiska gangsters, såsom banditer i den
svenska politiken, de skola inte sedan komma och med beklagande tala om att
regeringen nu har råkat ut för att mista förtroendet. Det har den naturligtvis
mist bland dem som läsa denna press och ta för gott vad den skriver, men i
den mån regeringen genomför en politik till arbetarklassens bästa, så kunna
herrarna i folkpartiet och högern vara fullkomligt övertygade om att inga
av deras skriverier komma att ha den ringaste verkan på regeringens förankring
hos folket.

Jag slutar, herr talman, med att ytterligare understryka, att när det kom -

Onsdagen den 19 mairs 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska ''politik. (Forts.)
munistiska partiet i dagens situation framträtt med sina förslag, är avsikten
helt enkelt att få socialdemokratien och den socialdemokratiska regeringen —
jag tillåter mig att säga det — att skaffa sig litet råg i ryggen och inte vara
så undfallande emot dem som nu med frejdigt och friskt mod angripa regeringen.
Om så sker, kommer också enigheten inom arbetarrörelsen att kunna
skapas mycket tidigare än annars, och då är en kraft säkrad, som icke något
borgerligt anlopp i detta land skall kunna göra maktlös.

Herr Domö erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Herr
Linderot gick in på den förtroendekris, som även han fann regeringen vara
inne i. Han erbjöd sig att ge regeringen råg i ryggen och anmälde sig som
dess stöd mot det borgerliga anloppet. Jag skulle tro, att en hel del. av det
bristande förtroendet för regeringen har sin grund i just dess ställning till kommunistpartiet.
Kommunisterna få för närvarande mycket berömmande ord från
det socialdemokratiska partiet, men detta samröre — jag tillåter mig säga så •—-med kommunisterna väcker uppmärksamhet och misstämning på annat håll.

Herr Linderot sade, att han tyckte det skulle vara bra, om det funnes bara
ett arbetarparti. Ja, även från annat håll har man givit uttryck åt denna uppfattning.
Statsministern säger, att kommunisterna äro onödiga. Han menar,
att de skola komma till socialdemokraterna sedan de visat sig vara. kvalificerade
härför. Jag vet inte, om herr Linderot är benägen att ställa sig på samma
ståndpunkt, när han talar om att det vore bra med ett arbetarparti, eller om
han räknar med att socialdemokraterna skola komma till kommunisterna. Den
frågan skulle jag gärna vilja ställa till herr Linderot: hur skall ett enhetligt
arbetarparti åstadkommas enligt hans mening?

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Linderot, som yttrade: Hen:
talman! Jag vill svara omedelbart. Jag tror, att det behövs en .utveckling åt
vänster inom socialdemokratien, för att vi skola komma fram till den situationen,
då ett arbetarparti kan grundas här i landet. Det är det första jag
vill säga.

Det andra är detta. När man betecknar den socialdemokratiska regeringens
förhållande till vårt parti med uttrycket »samröre», är det en faktisk förvanskning.
Tvärtom har ju den socialdemokratiska regeringen genom statsminister
Erlander förklarat, att den icke under. några omständigheter just
nu vill samverka eller samarbeta med det kommunistiska partiet. Och varför?
För att anknyta till vad herr Bergvall sade om en försmådd friare, vill jag
säga, att det inte är statsministern som är en försmådd friare, utan det är ju
våra inviter till samverkan, som den socialdemokratiska ledningen hittills har
avvisat med kall hand.

Herr Wctter: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet för att söka bringa
något större klarhet i regeringens uttalande, att det skulle vara bland annat
rederierna som orsakat det nuvarande valutaläget och vårt lands svårigheter
av i dag. Jag vill då försöka att hålla mig på det sakliga planet, och på det
sättet kanske jag också kan bemöta en del av herr Linderots uttalanden.

Först vill jag konstatera, att regeringen har använt ett förfaringssätt, som
jag trodde var främmande för svensk statsförvaltning, nämligen att utkasta
anklagelser mot en viss näringsgren utan att ge den tillfälle att försvara sig.

Nu är att märka, herr talman, att när man driver fraktfart, är detta i valutatekniskt
avseende icke lika enkelt som en vanlig exportaffär. Man måste i
utlandet betala bunker, olja, kol, hamnavgifter och eu mängd övriga utgifter,

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
som uppgå till högst betydande belopp. Detta sker i allmänhet så att rederiets
agent i den främmande hamnen gör dessa utlägg. Får han inte pengar genom
frakter, fordrar han ett förskott eller omedelbar betalning, innan fartyget går.
Detta är regel. Har han kasserat in frakter, drar han av utgifterna, och efter
ungefär en månad eller två får man avräkning på huru kontot står. Ett sådant
förfaringssätt gör,, att all betalning i utrikes fraktfart måste ha en betydande
eftersläpning, åtminstone vad beträffar linjefartyg.

När den svenska valutaapprecieringen ägde rum i somras, medförde detta i
ett slag en minskning av samtliga fraktinkomster med cirka 14 proc. Det kan
vara naturligt, att några rederier, som hade medel i vissa länder, exempelvis
Schweiz, funderade på om inte dessa länder skulle följa med och företaga en
liknande åtgärd som Sverige. Detta kunde tala för att rederierna sökte behålla
valutorna i dessa länder, men när riksbanken i höstas utsände en vädjan till
exportörer och rederier att ta hem valutorna, skedde detta, åtminstone vad det
företag, där jag arbetar, beträffar omedelbart, och dokument härom finnas
även i riksbankens brevsamling.

Jag har emellertid, sedan jag fått ytterligare bekräftelse på att regeringen
håller på den uppfattningen, att rederiernas åtgärder äro en av orsakerna till
vad som här sker, i går tagit reda på hur ställningen är för de sex största rederierna
i Göteborg, vilka omfatta ungefär 500 000 bruttoton, d. v. s. cirka
trettio procent av den svenska handelsflottan. Av dessa rederier hade tre
stycken under hela tiden sålt sina valutor till riksbanken, allteftersom de inkommit,
och de ha för närvarande en skuld till utlandet beträffande valutor. De
ha visserligen i England och Amerika vissa valutor utestående, men detta sker
med riksbankens och valutakontorets uttryckliga medgivande, att medlen få
användas för att betala i dessa länder beställda fartyg eller för att bestrida
charterhyror, som rederierna ha att betala. Det är sålunda ett av riksbanken
och valutakontoret fullt gillat förfaringssätt. De tre övriga rederierna ha ett
utestående belopp på ungefär 5 miljoner kronor, huvudsakligen i Nordamerika.
Dessa rederier bedriva just verksamhet i Nordamerika och behöva där betydande
belopp klara att utbetalas för att bestrida sina utgifter. För de sex
rederierna betyder det utestående beloppet 1,5 proc. av den omsättning som rederierna
hade år 1946, således en försvinnande liten summa, som skäligen
behöves för att därmed bestrida rederiernas utgifter. Med stöd av dessa siffror
kan jag därför utan tvekan konstatera, att de stora linjeföretag, som jag
här har talat om, lojalt ställt valutorna till vår riksbanks förfogande, och de
rederier, som hade kvar belqpp i utlandet, ha för några veckor sedan, då valutakontoret
så begärde, omedelbart deklarerat beloppen. Jag måste således på dessa
rederiers vägnar på det bestämdaste avvisa den anklagelse, som regeringen
har gjort.

Men, herr talman, det torde vara skäl att fråga: har regeringen gjort några
ansträngningar och riktat några uppmaningar till de rederier, som idka utländsk
fraktfart, att ta hem sina valutor? Man får nämligen av regeringens
uttalanden den uppfattningen, att rederinäringen är en fullständigt fri näring,
som kan göra vad som helst med sina fartyg och med sina valutor. Det är av
vikt att granska detta förhållande för att se efter var ansvaret ligger.

Då skall här först erinras om att intet svenskt fartyg får börja en resa eller
överhuvud taget sysselsättas utan att fartyget får en licens från statens egen
trafikkommission. I denna licens ha upptagits alla de villkor, som äro förknippade
med resans företagande. Man får reda på vilka hamnar man skall gå till,
vilka frakter man far ta o. s. v. Hur kommer det sig då, att regeringen inte anmodat
denna kommission att bland villkoren även insätta skyldighet för rederiet
att ta hem sina valutor omedelbart efter det att dessa intjänats? Regering -

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
en hade väl utan svårighet kunnat öka det stora antalet gummi stämplar som
denna kommission använder på våra licenser.

Detta kan också tillämpas beträffande den lyximport, som regeringen här
skyller på som en av orsakerna till vårt valutaläge. Man skall komma ihåg, att
den största delen av vår import till i dag har skett på grundval av de licenser,
som regeringens egen kommission, handelskommissionen, utfärdat. Skulle det
inte ha varit möjligt för regeringen, när den sett hur det gick, att ge en vink
— ministrarna bruka inte tveka därom — åt handelskommissionen att bättre
granska de licenser som utfärdas?

Redan för cirka ett år sedan framförde i det Myrdalska stora handelspolitiska
rådet rederinäringens representant, när det gällde att skaffa fram tonnage
för att ta hem kol under en månad och svårigheter därvid uppstodo, den frågan:
skulle det inte vara möjligt att minska den import av 70 000 ton frukt,
som skulle ske den månaden? Detta föranledde ingen åtgärd.

När man ser de möjligheter, som regeringen haft att med hjälp av sina egna
kommissioner på ett tidigt stadium inverka på såväl importbegränsningen som
hemtagningen av valutorna, torde man alltså kunna säga, att det är obefogat,
då regeringen nu beskyller näringslivet för att vara skuld till det nuvarande
läget. Skulden ligger hos regeringen, som med lätthet hade kunnat med hjälp
av kommissionerna rätta till de handelsekonomiska riktlinjerna, så att det nuvarande
tillståndet icke hade inträtt.

Jag vill, herr talman, återgå till rederierna och valutafrågorna. I egenskap
av rederiman har jag för några månader sedan riktat handelsministerns uppmärksamhet
på att rederinäringen är den näring, som med användande av det
minsta antalet arbetare kan skaffa hem den största mängden valutor. Jag begärde,
att man vid handelsförhandlingar skulle ha uppmärksamheten riktad därpå.
Så har också skett, såvitt jag förstår. Men därmed följer — jag tänker då
på framför allt sjöfarten mellan främmande länder, som är den största delen:
sjöfarten till och från Sverige är en liten del — att det måste finnas ett förtroendefullt
samarbete mellan de valutavårdande myndigheterna och rederierna. Ett
sådant har också i hög grad förekommit beträffande det företag, där jag verkar,
och jag fruktar, att om det inte kommer till stånd inom hela rederinäringen,
kommer detta att i framtiden hämma näringens möjlighet att i dessa tider
verkligen göra landet valutatekniskt sett stora tjänster.

Det gäller framför allt att inte genom ryckiga och tillfälliga åtgärder, ofta av
prohibitiv natur, skapa kaos. Det gäller inte minst att bereda rederinäringen
möjlighet att skaffa marknader, nya marknader, och att använda och eventuellt
med valutor betala äldre tonnage för att bringa hem kol för att kunna sätta in
de svenska högklassiga fartygen på ställen, där ännu mera valuta kan erhållas.

Såsom en av näringslivets män i denna kammare har jag under de sista åren
verkligen sökt följa och förstå alla de ofta skiftande riktlinjer, efter vilka vår
handelspolitik och vår ekonomiska politik har letts. Ibland har jag undrat —
jag vill gärna i detta ögonblick erkänna det ■— om jag själv är okunnig eller
mindre kunnig i ekonomiska ting. Trots detta tror jag, att jag och de flesta
med mig inom näringslivet ha sökt följa regeringens intentioner i dess berg- och
dalbana, även om vi ställt oss undrande, huruvida regeringens linjer varit riktiga.
Skall man gå efter det gamla engelska ordet »go by the result» — döma
efter resultatet — så måste man kanske nu säga, att man inte var så okunnig
i ekonomiska ting som man har trott. Det har visat sig, att det inte går att
skapa en ekonomisk balans genom överilade beslut, genom valutaändringar,
genom att sälja billigt och köpa dyrt och genom att ge oproportionerligt stora
krediter. Vad som har passerat liknar förspelet i Ebberöds bank.

Nu kan man naturligtvis ändra tidigare riktlinjer, men vad som är värre och

Nr 12.

Onsdagen den 19 mare 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
svårare att ändra är resultatet av vad som hänt. Man har fått klart för sig,
att detta statscentraliserade system icke fungerar. Det har i nuvarande läge —
jag har sökt belysa det i några exempel — visat sin inkompetens att dirigera
näringslivet. Denna statscentralisering har i näringslivet uppfattats såsom en
strävan till fortsatt statssocialisering. Härav har följt — och det kan herr
Linderot icke förneka — att det icke finnes något förtroende från näringslivets
sida till regeringen. Det går naturligtvis med hjälp av majoriteten och den maktbalans
som i dag finnes i vårt politiska liv att fortsätta med centraliseringen av
näringslivets funktioner. Men det kommer att leda till ■— och här har man väl
rätt att ännu hysa en personlig uppfattning — ytterligare produktionsminskning,
till ytterligare minskning av våra valutor och till en sänkning av den
levnadsstandard, som vi nu ha. Med det svenska kynnet går det inte att hos
näringslivets män få ut samma arbete, samma lust och vilja att skapa, om det
skall ske under ett centraliseringstvång, som om de få arbeta under frihet,
kombinerat med ansvar för samhället, och jag tror, att man kan säga, att nälingslivet
under och efter kriget dock har visat ett stort ansvar inför samhället.

Herr talman! Enligt min enkla uppfattning måste en förändring ske i regeringens
politik, men kanske inte i den riktning som herr Linderot föreslog.
Enligt min mening måste en vändning ske, så att det skapas en tillit och ett
förtroende mellan regeringen och näringslivet, så att man tror, att regeringen
skall förstå och hjälpa näringslivet i dess olika bekymmer i stället för att
doktrinärt utöka centraldirigeringen och statssocialiseringen. Vi inom näringslivet
hysa stor respekt och stort förtroende till folkhushållningsministern, men
vad som erfordras är att man även på andra ministerposter icke i stegrad självmedvetenhet
över sin egen teoretiska skicklighet sätter politiska mål före nödvändigheten
att skapa den praktiska grund som erfordras för att näringslivet
skall kunna arbeta. Här behövs praktiskt och i näringslivet kunnigt folk.
Först då kan regeringen begära, att näringslivet skall ha förtroende för regeringen.
Och det förtroendet kommer att träffa ett annat arbetarparti, ett arbetarparti,
som i lika hög grad också arbetar för vårt land inom näringslivet.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Herr Wetter började mycket sakligt,
och om inte den senare delen av hans anförande hade varit, skulle jag ha
nöjt mig med att säga, att frågan om huruvida vissa rederier eventuellt dröjt
eller icke dröjt med att ta hem valutorna, väl fick undersökas närmare. De
uppgifter vi ha fått från riksbanken, som är vår enda kunskapskälla i det
fallet, tyda på — såsom ju var och en väl ändå vet ■— att under första halvåret
1946, då man väntade på en appreciering, inströmmade en alldeles onormal
mängd valutor till riksbanken, uppenbarligen för att man skulle göra den
valutavinst, som skulle följa med apprecieringen. Jag kan mycket väl tänka
mig, att herr Wetter har rätt i att en hel råd rederier icke uppträtt på det
rakt motsatta sättet, när det gällde att göra en valutavinst på en väntad depreciering.
men det strider väl inte emot uppfattningarna inom det näringsliv,
som herr Wetter nu omskrev till att omfatta i grund och botten endast företagarna,
att det är riktigt att hålla tillbaka valutorna i väntan på att därmed
göra en vinst? Men som sagt, vad som där kan vara riktigt får väl undersökas
närmare. Det är i alla händelser ett faktum, att en sådan spekulativ verksamhet
kan iakttas. Om den skulle begränsa sig enbart till de snabbare inbetalningarna
för import, skulle ju. därmed exportörerna icke ha tagit del i det.
Det finns valutor, som komma in inte bara genom rederinäringen, och någon
anklagelse emot speciella företag har ju inte förekommit från regeringen. Vi
ha endast kunnat summera de siffror som föreligga och som, såvitt jag förstår,
alldeles uppenbart bevisa, att en sådan spekulation sker. Hur denna spekulation

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
är fördelad är en fråga, som regeringen inte yttrat sig om, och jag anser därför,
att regeringen går fri från den kritik, som herr Wetter har riktat emot oss på
denna punkt.

Emellertid sade herr Wetter en sak, som belyser den förvirring som råder
i hela denna debatt. Vi äro alla överens om hurudant läget är, och vi äro kanhända
också i ganska stor utsträckning överens om vilka åtgärder som skola
vidtas. Man tvistar om vad som har föranlett det nuvarande läget, och man
tvistar om huruvida det kunde ha förebyggts på ett eller annat sätt. Herr
Wetter fäller där två yttranden, som äro högst anmärkningsvärda. Först säger
han, att vi icke behövde ha kommit i detta läge, om regeringen hade ingripit tidigare
och påpekat för rederier och exportörer, att de borde leverera in sina
valutor snabbare. Jag är mycket tacksam att höra från herr Wetter, att det
inte skall möta några svårigheter, om vi i fortsättningen försöka få in både de
i framtiden inlöpande valutorna och de tidigare influtna. Jag förmodar, att
herr* Wetters ton, när han talade om att tillbakavisa en anklagelse, tyder på
att han menar, att ett sådant försök att hålla tillbaka valutorna är någonting
som han ogillar, och att den uppfattningen delas av andra av det svenska
näringslivets män och att det alltså som sagt inte skall möta några svårigheter
att få in valutorna.

Men herr Wetter pekade också på att regeringen kunde ha ingripit tidigare
även på ett annat sätt. Vi kunde ha gett direktiv till handelskommissionen,
att den skulle försvåra och förhindra importen. Det är i grund och botten
ingenting annat att säga än att den importreglering, som vi i det längsta ha
väntat med att tillgripa, skulle ha tillgripits tidigare. Detta säger herr Wetter
samtidigt med att han klagar över att regeringen oupphörligt ger exempel
på att den önskar statsdirigera det svenska näringslivet för att leda det i
statssoeialistisk riktning. Jag kan inte se, att det finns något sammanhang i
dessa båda anklagelser.

Men frågan om huruvida man borde ha ingripit tidigare är som sagt en
allvarlig fråga. Jag väntar ännu på någon öppen förklaring från oppositionen,
att man anser regeringens fel ligga däri, att den icke tillgripit importreglering
tidigare. I finansplanen i statsverkspropositionen skrev jag, att det var alldeles
uppenbart, att det här förelåg en brist på balans, som vi måste försöka
rätta till. Jag pekade på att det vore mera önskvärt, om den kunde rättas till
genom en ökning av exporten än genom ett förhindrande av importen, vilket
vi alla i det längsta ville undvika. Jag trodde, att jag då — det var ju ändå i
januari — gav uttryck åt en allmän uppfattning inom den svenska riksdagen
och inom det svenska näringslivet. Att nu få höra, att en av regeringens synder
är, att den icke har tillgripit importreglering tidigare, är i alla händelser en
överraskning. Innan någon av oppositionens ledare stiger upp och förklarar,
att det är en av försyndelserna, att vi icke tidigare tillgripit importreglering,
bygger jag fortfarande på mitt intryck, att alla i det längsta ha velat undvika
en sådan i förhoppning om att vi helt skulle kunna undgå den.

Därmed är jag inne på frågan om varför det samarbete, som vi nu så länge
ha talat om, inte skulle kunna komma till stånd. Det sammanhänger utan
tvivel med att vi inte ha kunnat enas om att beskriva det nuvarande läget,
beskriva det i historiska termer, d. v. s. tala om hur det har uppkommit. Det
fanns ingen svårighet för den skrivning som regeringen framlade. Den gav
klart och tydligt uttryck åt att en brist på balans föreligger. Den gav klart och
tydligt uttryck åt att bristen på olika sätt temporärt kunde hävas genom tillfälliga
åtgärder men att i längden kunde man endast genom att återställa balansen
mellan tillgången på varor och köpkraften komma ifrån regleringarna.
Men under tiden skulle man, menade vi, försöka göra allt som var möjligt för

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
att få folk att icke använda den överflödig-a köpkraften, och dessutom icke
minst sträva till att det icke skulle uppstå en ökad brist på balans genom en
förnyad stegring av inkomsterna utan samband med en ökning av produktionen.
Detta är de avgörande punkterna, om vilka vi trodde, att vi skulle kunna
vinna enighet, och enigheten brast — jag skall strax komma till frågan om
skatterna — därför att vi icke kunde ena oss om att i beskrivningen av det
nuvarande läget undvika yttranden om orsakerna, om vilka vi icke kunde
vara eniga. Vi på regeringssidan trodde inte, att det var nödvändigt att, såsom
skedde i den sist framlagda skrivningen från oppositionens sida, stryka under
de nu företagna lönehöjningarna. Vi menade, och jag skall upprepa det, att
om man på detta sätt skulle försöka att ange alla de faktorer, som ha lett oss
fram till det nuvarande läget, finge vi tala om andra ting också, som man
från oppositionens sida säkerligen inte skulle ha varit lika villig att skriva
under. Det säges i propagandan, att vi äro i ett mycket svårt läge, att det
beror på regeringens vanstyre, att människor därför äro mycket försiktiga med
att ha pengar och i stället vilja ha varor och att vi stå inför utsikten till en
oreglerad prisstegring och förlust av kronans värde. Man hör olika meningar
om hur mycket denna agitation har verkat, men att den har verkat tillräckligt
mycket för att den måste ingå i en realistisk skildring av hur det nuvarande
läget har uppstått, förefaller mig uppenbart. Det är alldeles klart, att det
icke hade varit möjligt att få in en sådan punkt i beskrivningen, men hade
det då inte varit rimligt att försöka enas om att inte ge en sådan bild av hur
sjukdomen har uppkommit — för att nu tala med herr Bergvall — utan i
stället nöja sig med att konstatera, hurudan den är och vilka botemedel som
finnas?

Denna strid om vad som har föregått och om de missgrepp, som regeringen
har gjort sig skyldig till, har fyllt en hel del av den nuvarande debatten. Man
talar om kreditförsäljningarna — jag undrar, om det inte var herr Wetter,
som först nämnde dem; att de inte nämnts förut kanske beror på att både herr
Domö och herr Bergvall känna till vilken ringa, roll för balansen kreditförsäljningar
ha spelat under 1946 — i mitt anförande nämndes siffran 115 miljoner
kronor. Det var kanhända därför de undveko att upprepa den populära
villfarelsen om de väldiga krediterna, som skulle ligga bakom den bristande
balansen i fråga om valutan. Herr Domö talade i alla händelser om de där låga
priserna, som vi tagit ut på grund av appreeieringen. Herr Wetter kanske
märkte, att både herr Domö och herr Bergvall voro mycket försiktiga och helt
enkelt inte ville lägga någon skuld på appreeieringen. Jag vet mycket väl,
att inom det näringsliv, som herr Wetter representerar, går det en allmän propaganda
mot denna appreciering. Lägg märke till att denna inte i främsta,
rummet kan rikta sig mot regeringen utan mot riksbanken, där även herr
Wetters meningsfränder och överhuvud taget alla partier äro representerade.
Att denna appreciering, som herr Domö någon smula antj^dde, skulle ha lett
till en ökning av importen, är ganska litet sannolikt. Däremot är det alldeles
uppenbart, att den har hindrat eu del av den främmande prisstegringen att
komma in över det svenska landets gränser. Om eu hel mängd av herr Wetters
anklagelser ha ungefär samma tyngd som angreppet mot appreeieringen,
skulle vi nog kunna känna oss ganska lugna.

Herr Domö kunde ändå inte låta bli att tala om de där priserna, som vi
skulle ha förlorat så mycket på. Jag har från statsrådet Ericsson fått en uppgift,
som har kommit från bränslekommissionen, om hur mycket massa vi
sålde under den tid, då man upprätthöll det lägre priset på grund av apprecieringen.
Det var från den 13 juli till den 11 november förra året. Under den
tiden gick det ut ungefär 16 000 ton kemisk massa och litet över 2 000 ton me -

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
kanisk massa, och eftersom den prisskillnad det här gäller var i ena fallet 15
kronor och i andra fallet kronor 11:50, har bränslekommissionen räknat ut,
att den förlust, som det svenska folkhushållet gjort på denna förfärliga försyndelse,
utgjorde sammanlagt 270 321 kronor. Jag tror, att såsom faktor i
valutabalansen kunna vi kanske i fortsättningen få slippa att höra talas om
den saken.

Emellertid finns det en sak, som är av sådan betydelse, att jag gärna skulle
vilja ha klarhet i den. Herr Bergvall sade, att vi från socialdemokratisk sida
försökte sprida den myten, att enigheten skulle ha gått sönder på frågan om
lönerna, eller kanske menar han, att kritiken väsentligen skulle syfta på regeringens
hela politik i fråga om arbetslönerna. Herr Domö går så långt, att han
med ett ovanligt språkbruk kallar det för oförsynt att hävda den uppfattningen,
att man från hans och hans partivänners sida skulle rikta in kritiken
emot regeringen därför, att denna icke har velat hålla tillbaka lönestegringar.
Sedan herr Domö väl har slungat ut detta om oförsynthet, går han efter några
minuter över till att dra upp en katalog över regeringens försyndelser och inte
minst mina. Katalogen börjar med att redan hösten 1944 — han nämnde inte
tidpunkten, men jag antar, att han syftade på vad som då hände — bröt regeringen
genom sitt uppträdande det dittills gällande lönestoppet, och sedan har
regeringen vid upprepade tillfällen understött alla de krafter, som ha ansett
det vara möjligt att genomföra lönestegringar. Jag kan inte heller få något
sammanhang mellan dessa båda ståndpunkter. Om regeringen har denna skuld
genom hela sin politik i lönefrågan, så förstår jag inte, vilket ord man rimligtvis
bör använda, när man bara konstaterar, att detta är eu uppfattning inom
oppositionen.

Det är klart, att frågan om lönerna är mycket invecklad. På de håll, där
man nu med sådan styrka framhåller regeringens skyldighet att ta hänsyn
till reaktionerna inom vissa delar av folket, på de håll där man alltså säger,
att regeringen har en skyldighet att genom tillmötesgående på olika punkter,
genom att avstå från planer, som den anser vara riktiga, återställa förtroendet
inom vissa kretsar, som känna sig hotade av dessa planer, på de håll där man
sålunda menar, att regeringen har skyldighet att även med stora uppoffringar
öka sitt förtroende inom det s. k. näringslivet — har man aldrig på dessa
håll gjort den reflexionen, att regeringen kan känna sig ha skyldigheter gentemot
den överväldigande massa av svenska löntagare vilka, såsom herr Domö
sade, helt naturligt och mänskligt vilja ha högre lön. Dessa naturliga och
mänskliga strävanden kunna naturligtvis komma att föranleda svårigheter.
Hur man på den punkten skall avväga vad som är en riktig politik, förefaller
att höra till det, som vi i det nuvarande läget kanske helst borde låta vara
förgånget. De, som mena, att här ha begåtts missgrepp genom att regeringen
icke har trätt fram och lagt in den auktoritet, som den möjligen kan ha, gentemot
lönestegringar, de må behålla sin uppfattning, men de kunna ju inte
förvägra oss andra att ha en annan uppfattning om vad som i längden hade
varit det klokaste för vårt svenska näringsliv.

Herrarna kunna ju göra det tankeexperimentet, att vi hade haft en regering
av herrar Domö, Bergvall, eventuellt herr förste vice talmannen, och att den
skulle ha försökt upprätthålla förtroendet inom dessa övervägande delar av det
svenska samhället. Jag tror, att på den punkten finns det inte någonting, som
jag kan ta tillbaka.

Även efter de erfarenheter, som vi nu ha gjort, även i det läge, som vi nu
ha kommit i, vidhålleT jag, att den politik i fråga om lönerna, som regeringen
har följt, har varit den i stort sett för landet nyttigaste. Andra kunna ha en
annan mening, men här finns icke någon plats för en syndabekännelse.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mara 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)

När herr Bergvall försöker avliva den där myten, kommer han ändå inte längre
än att han pekar på hur man från folkpartiets sida gång på gång har föreslagit,
att man skulle ställa till med en rundabordskonferens. Jag trodde, att
det var allmänt känt, låt mig kalla det för en offentlig hemlighet, att ändamålet
med denna rundabordskonferens från deras sida, som förordade den,
egentligen skulle vara att försöka förmå löntagarna att hålla tillbaka sina
anspråk. Vilka uppoffringar man skulle göra också från den andra sidan ha
vi ännu aldrig fått höra talas om.

Det finns i grund och botten bara en ståndpunkt, som, om jag ser saken
fullständigt teoretiskt och kallt och utan alla mänskliga hänsyn, skulle kunna
iramföras emot lönestegringarna, och det är den, som säger: »När pengarna
ligga hos företagen, äro de bättre förvarade, därför att vi kunna hindra företagen
från att använda dem till att öka spänningen på marknaden; komma
de däremot ut i arbetarnas, löntagarnas och konsumenternas händer, ha vi icke
sådana maktmedel.» Jag erkänner, att det är riktigt. Men vill man klart och
tydligt säga till den stora massan av de svenska löntagarna: »Ni skola låta
bli att ta ut de löneökningar, som ni skulle kunna få, som arbetsgivarna äro
villiga att ge, som kunna ges utan att priserna behöva stiga, genom ökade
produktionskostnader, och ni skola låta dessa tillgångar stanna i ägarnas händer,
därför att det är det enda sättet aJt hindra er från att pressa på varumarknaden
och göra det svårare att hindra en prisstegring!» Jag tror, att
ingen skulle vilja säga det så öppet, men det måste vara den tankegång, som
ligger bakom. Jag får säga, att om man skulle begära av en regering, som
i främsta rummet stöder sig på dessa stora mängder av löntagare, att den
skulle gå ut till detta folk och säga så, då är det kanske en något för stor
uppoffring, som oppositionen begär, även om den anser, att man på andra
punkter bör kunna uppoffra sina önskemål.

Konferensen strandade, såvitt jag kan förstå, icke på skattefrågan. Denna
spelade utan allt tvivel en stor roll, och jag skall inte säga, att det hade varit
en enkel sak för oppositionen att redan från början erinra regeringen om att
om den inte ville avstå från höjningarna av förmögenhetsskatten, från införandet
av en höjd arvsbeskattning och från höjningen av bolagsskatten, så
lönade det sig inte att resonera. Jag vill gärna säga, att jag mycket väl kan
förstå, om man även från deras sida, som räknade med att man till sist skulle
inta den ståndpunkten, inte kunde tycka, att det var rimligt att efter en inbjudan
till överläggningar omedelbart proklamera detta. Men det förefaller
mig, som om det funnits så pass mycken tveksamhet inom oppositionen även
på den punkten, att man inte kan påstå, att konferensen behövt sprängas på
den frågan, om man hade kommit överens om de andra. Ty som herr Linderoth
erinrade om tänkte ju regeringen inte alls att vägra att diskutera skattefrågorna.
Vi skulle mycket väl ha kunnat diskutera dem och genomdiskutera
dem, men vi voro från början på det klara med att vi inte kunde släppa våra
skatteförslag och att därför den enda möjligheten att omnämna skatterna i
den gemensamma deklarationen skulle ha varit att helt enkelt tala om att på
den punkten hade man inte kunnat komma överens. Det förslag till skrivning,
som regeringen lade fram för oppositionen, innehöll just en sådan deklaration,
att trots de starka betänkligheter, som från oppositionens sida hade
anförts, och sedan man från den andra sidan inte ansett sig kunna avstå från
dessa skatteförslag, menade konferensen ändå, att detta inte var tillräckligt
för att omöjliggöra en samverkan, som från andra synpunkter var så önskvärd.

Jag skall inte föregripa en skattediskussion, men det är kanske ändå nödvändigt
att göra ett påpekande, eftersom herr Bergvall sade: om skattesänkningarna
äro vi alla ense, det är om skattehöjningarna vi inte äro ense,

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
och kunna vi alltså inte ta skattesänkningarna och ställa skattehöjningarna
på framtiden? Där gör herr Bergvall sig skyldig till samma fel som så
många andra. De se inte skatterna i samband med utgifterna. Om man för
utgifternas täckande behöver alla de medel, som stå till buds efter en skattesänkning
plus en skattehöjning, så är det inte möjligt att bara ta skattesänkningen
och icke skattehöjningen. Om man säger: »Så torde det inte
komma att ligga till», då är man framme vid den andra positionen. Om verkligen
det statsfinansiella läget skulle vara så lyckligt, att man kunde genomföra
en viss skattesänkning utan motsvarande skattehöjning på bolag och
förmögenheter, så har man ju från socialdemokratisk sida till leda upprepat,
att vi anse fördelningen av skatterna mellan enskilda inkomsttagare å
ena sidan och bolag och förmögenhetsägare å andra sidan sådan, att då bör
inkomstskatten ytterligare sänkas utöver den sänkning, om vilken oppositionen
nu talar.

Men detta få vi som sagt komma tillbaka till. Jag kan i hela denna diskussion
endast begära ett klart svar på två frågor: menar inte oppositionen,
att den lönepolitik, som regeringen har gett sitt stöd under de förflutna åren,
är en av de väsentliga anledningarna till det svåra läge, i vilket vi nu ha
kommit? Och för det andra: om oppositionen menar detta, var det inte då
oppositionens avsikt att få detta inskrivet i det gemensamma yttrandet, så att
därav klart skulle framgå, att det var på regeringen som en icke oväsentlig del
av ansvaret vilade för det svåra läge, som man menar att landet nu befinner
sig .

Sedan jag har fått svar på dessa frågor, kan diskussionen fortsätta.

I fråga om förtroendet skall jag bara säga ett enda ord. Jag trodde, att vi
hade vänt tillbaka till ett parlamentariskt styrelsesätt här i vårt land. Jag
hade den föreställningen, att man efter krigstidens samregerande både inom
regeringspartiet och inom oppositionen betraktade läget sådant det brukar
vara i parlamentariska länder. Nu hör jag den ene talaren efter den andre
uttrycka sin förväntan, att en regering skall föra en sådan politik, att den
åtnjuter oppositionens förtroende. Var har man hört talas om en parlamentarisk
regering, som åtnjuter oppositionens förtroende? Om man däremot, som
herr Domö önskar, skulle vara så tillmötesgående emot oppositionen, att man
ställde till nyval varje gång oppositionen tycker att det möjligen kan vara
ett lämpligt tillfälle, så äro avvikelserna från det parlamentariska styrelsesättet
ännu mera uppseendeväckande. I det parlamentariska mönsterlandet fungerar
parlamentarismen på det viset, att det väsentligen ligger i regeringens
hand att åstadkomma upplösning av parlamentet, och det är icke okänt, att
regeringarna bruka använda den rätten för att ställa till parlamentsupplösningar
vid de tillfällen, då det är minst glädjande för oppositionen och däremot
bäst för regeringarna själva. Jag undrar, om vi inte åtminstone så till
vida kunde bibehålla våra svenska vanor, att vi inte på en enda punkt försökte
införa sådana sedvänjor, som vi inte tidigare ha haft. Den saken tål ju att
diskutera, men innan den är genomdiskuterad med alla sina konsekvenser,
undrar jag, om inte herr Domös yttrande får betraktas som ett av de där
hugskotten, som han annars ansåg, att, regeringen hade så särskild fallenhet
för.

Jag skall inte tala vidare om förtroendet mellan de politiska partierna, men
jag vill bra gärna säga några ord om det näringsliv, för vilket herr Wettcr
förde talan. Det är riktigt, att inom detta näringsliv finnas arbetande klasser,
om man nu vill kalla företagarna för eu klass. Hela raden av de aktivt
verksamma hör till de arbetande klasserna, men -—■ som det många gånger
har erinrats om ■— den överväldigande delen av dom, som äro sysselsatta i

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
näringslivet, hör inte till de företagare, om vilka man här talar. Det hindrar
inte, att dessa företagare ha en sådan nyckelställning och utöva ett sådant
inflytande, att det vore mycket oklokt för vilken regering som helst att inte
försöka skapa ett förtroendefullt samarbete med dessa kretsar i nyckelställning.
Men när en regering, som i allra främsta rummet stöder sig icke på dessa
kretsar, utan på kretsar som i många fall stå i intressemotsättning mot
dem, går att söka ett förtroendefullt samarbete med företagarna, då måste
den ju alldeles uppenbart vara säker på att ha sin egen grundval fast, så att
inte regeringen kommer att sväva fritt i luften mellan dessa väldiga intresseorganisationer.
Jag tror, att förutsättningen för att häva den förtroendekris,
om vilken herr Wetter nu talade, är en ändrad uppfattning på företagarsidan.
Denna kris beror sannerligen inte — det må ni väl ändå alla veta — på några
enskilda personer. Jag vet inte, vem som kommer efter mig, och inte heller
vet någon av de andra regeringsmedlemmarna, vem som kommer efter honom,
men om man inom det borgerliga lägret och inom företagarkretsar föreställer
sig, att arbetarrörelsens politik är bestämd av några enskilda individer och
deras hugskott, så begår man ett grymt misstag, som kommer att hämna sig.
De måste vara övertygade om att det är mycket starkare krafter än några
enskilda människors tillfälliga meningar, som här äro avgörande. Om ett sådant
förtroendefullt samarbete skall komma till stånd, måste man därför inom
dessa företagarkretsar finna sig till rätta med de intressen, de idéer, som arbetarklassen
företräder, och vara beredd att jämka på sina gamla invanda
föreställningar om att själv alltid besitta den högsta visheten och själv alltid
få rätt. Man måste åtminstone vara beredd på en kompromiss, som ligger
ett gott stycke förbi de yttersta linjer man från näringslivets och oppositionens
sida hittills dragit.

Herr Wetter erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! I
mitt anförande uttalade jag mig inte så mycket som politiker utan mera som
en praktisk man från näringslivet. Om finansministern tror, att vi överskatta
inflytandet hos personerna inom regeringen, så tror jag å min sida, att finansministern
i mycket hög grad överskattar vad de fåtaliga individer, som finansministern
tror regera näringslivet, kunna göra. Vi äro bara mycket små kuggar
i ett mycket talrikt ■— jag vill fortfarande kalla det arbetarparti, ty det har
samma rättighet som det andra arbetarpartiet att kalla sig så, vi äro bara en
liten kugge i det stora arbetarparti, som hela näringslivets folk utgör.

När finansministern säger, att han vill röna förtroende från näringslivet, så
undrar jag, om det är rätta sättet att börja med att anklaga näringslivet för
att detta skulle ha åstadkommit den nuvarande valutasituationen. Han stöder
sig på siffror om två hundra eller så och så många miljoner, siffror som icke
äro analyserade och som kanske till allra största delen bestå av rent lojala
transaktioner, vilka äro gillade av valutakontoret. Hade det inte varit regeringen
möjligt att göra en sådan undersökning, innan man kastade fram en anklagelse,
som givetvis måste väcka den allra bestämdaste opposition från näringslivets,
sida? Kegeringen har valutakontoret till sitt förfogande och kan följa varje spår
av transaktioner, som ske; den har vidare handelskommissionen och kan genom
den följa varje transaktion i utrikeshandeln, som sker. Har det inte varit regeringen
möjligt att ingripa på ett tidigare stadium, så att vi hade sluppit
denna plötsliga importreglering?

Den stora skillnaden i uppfattning hos finansministern och mig ligger i att
finansministern tror på statskommando över alla funktioner i landet. Så har
jag åtminstone förstått honom. Jag tror inte på ett sådant system. Jag tror,

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
att om regeringen hade sett det allvarliga i läget, hade den kunnat gå till näringslivet
och få varje ändring till stånd som den hade velat.

Men detta har regeringen icke gjort, och därför är regeringen skuld till det
nuvarande läget. Jag tror, att finansministern skall finna, att näringslivet till
nära hundra procent är fullt berett att i varje avseende medverka till det som
är för landet gagneligt. Näringslivet ser inte alls, som finansministern tror,
bara på sina personliga synpunkter.

Herr Ström: Herr talman! Jag har begärt ordet för att framföra en mening,
som tyvärr avviker från flertalet av mina partivänners uppfattning. Jag anser
mig böra framföra den, då jag är övertygad om att regeringen, vars ståndpunkt
i många frågor jag finner vara synnerligen förtjänstfull och vars verksamhet
jag inte kan annat än i stort sett berömma, i denna sak handlat förhastat.
Det gäller importstoppet. Jag är tveksam om huruvida det var nödvändigt,
i varje fall när det gäller annat än de rena lyxvarorna. Jag kan inte finna det
vara rimligt att göra ett sådant ingrepp i fråga om kaffet, som för gemene
man är en hushållsvara. Så långt jag kan minnas tillbaka har man slagit vakt
om att kaffet inte skulle fördyras för gemene man genom höga tullar o. s. v.
Jag anser därför, att kaffe borde ha undantagits från importstoppet. I varje
fall borde man innan man utfärdade importstoppet ha undersökt, om man inte
kunde hindra den hamstring och svarthandel som man måste misstänka skulle
bli följden av en ransonering.

Jag hyser den allra största beundran för folkhushållningsministern och för
vad han gjort både under krigsåren och därefter. Gentemot herr Linderot
måste jag säga, att jag uppskattar herr Gjöres också därför att han håller på
den fria handeln, som är en av hans principer. Det är enligt min mening en
riktig princip. Som herrarna veta, har jag kämpat mot ccntraliseringssjukan
och byråkratiseringen av näringslivet. Även folkhushållningsministern har uttryckt
sina farhågor för denna utveckling och sökt motarbeta den.

Jag kan inte förstå, att man nu så hastigt slog till och införde allmänt importstopp,
även för kaffe. Man borde ha kunnat räkna ut att det av psykologiska
och politiska skäl skulle utnyttjas till att igångsätta en väldig attack
mot regeringen och dem som svara för landets varuförsörjning i avsikt att genom
att åstadkomma ökat misstroende mot regeringen få möjligheter att lättare
bringa den på fall. Man bör ju inte frivilligt gå i motståndarnas fällor,
och jag misstänker att här har utlagts en fälla.

Jag kan inte heller inse lämpligheten att stoppa fruktimporten. Det har glatt
mig mycket, att nästan varje skolbarn nu för tiden har en apelsin i sin matväska
att äta under frukostrasten i skolan, liksom att arbetaren har med sig
en apelsin i sin unika då han går till verkstaden. Något dylikt var otänkbart
tidigare, men har blivit möjligt genom att vi fått till stånd en betydande import
av frukt som inte alls kan kallas för en lyx- eller överflödsvara, utan som
tvärtom är en nödvändig vitaminrik hushållsvara. Jag anser det därför vara
felaktigt att utfärda importstopp för frukt.

Jag medger att regeringen har varit i en svår situation, särskilt inför trycket
från bankofullmäktige. Det ser ut som om bankofullmäktige hade råkat
i full panik, först av alla, således redan innan paniken spritt sig bland hamstrare
och annat folk. Jag tycker att vi vid val av bankofullmäktige och bankledamöter
böra tillse, att vi inte få med personer som så lätt gripas av panik.

Det har här talats om de svenska likviderna till utlandet. Det var ett mycket
intressant anförande, som herr Wetter höll, och det överträffas endast
av finansministerns utomordentligt klargörande inlägg. Men det var en sak dem
emellan som ännu inte är uppklarad för oss andra, nämligen frågan varför likvi Först.

n kammarens protokoll 1947. Nr 12. 4

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
derna i utlandet inte hemtagas och hur de användas. Föreligger det här en spekulation
eller kanske rent av en politisk påtryckning från vissa näringskretsars
sida, såsom det har sagts på en del håll i pressen? Det är av stor betydelse
för vårt förtroende både till regeringen och till näringslivet att denna sak uppklaras.

Jag vill även yttra några ord om den nu annonserade allmänna sparsamhetskampanjen.
Det har varit ganska nedslående under de senaste åren att bevittna,
hurusom nationalekonomer ha vajat mellan de båda ståndpunkterna, att sparsamhet
är nyttig och att den tidvis är onyttig. Vida kretsar av vårt folk ha
därigenom bibringats den uppfattningen, att sparsamhet visst inte alltid är
nyttig. Enligt mitt förmenande är sparsamhet av den enskilde alltid nyttig.
Man bör alltid predika sparsamhet och inte förledas att säga, att det ibland kan
vara nyttigt att vara slösare, vilket jag alls inte tror kan gagna den enskilde,
landet eller näringslivet. Då nu en stor sparsamhetskampanj skall börjas, så sätt
i gång den med kraft, och låt oss i varje fall slippa att efter ett eller annat år
från nationalekonomer få höra, att nu är tiden inne för folk att sluta med
sparandet och börja slösa i stället. Vi vilja ha garantier mot en dylik utveckling.

Den här förda debatten har verkligen i många avseenden varit spännande
och upplysande. Läget påminner mycket om den situation som rådde åren 1913
och 1914, när den dåvarande högern satte i gång alla tänkbara ekonomiska och
agitatoriska krafter för att störta den sittande liberala regeringen. Då användes
precis samma metoder mot den liberala regeringen Staaff som nu begagnas
mot den socialdemokratiska regeringen Erlander. Vi veta hur det slutade,
nämligen med ett högst oparlamentariskt skede, ett bondetåg, som blott
var ett utklätt bondetåg, och en borggårdskupp som för långa tider förstörde
förtroendet mellan folket och tronen. Det slutade med en väldig tvekamp mitt
under brinnande krig, som ledde till att de som hade satt i gång denna tvekamp
i varje fall för lång tid totalt blevo försatta ur spel. Det hela resulterade
till slut i det rena demokratiska genombrottet. När man hör sådana toner, som
kommit fram i herr Domös och delvis även i herr Bergvalls anförande, erinrar
man sig utvecklingen år 1914. De som voro med om de väldiga striderna på
den tiden veta också, att kampanjen den gången riktade sig inte bara mot det
liberala partiet utan också mot arbetarrörelsen.

Efter vad som inträffat i dag och tidigare är det enligt min mening nödvändigt,
att den svenska arbetarrörelsen vaknar, noga genomtänker det läge som
har uppstått, undersöker och analyserar det samt gör klart för sig, att här förbereds
en allmän och tillspetsad klasskamp mot hela arbetarrörelsen och kanske
mot demokratien. Det är en livsnödvändighet för arbetarklassen att klart ta
ställning i denna kamp. Här är det alldeles tydligt fråga om toner som icke
alls ha med ett parlamentariskt styrelsesätt att göra. Här få vi höra toner som
vi trodde för länge sedan hade tystnat.

Då man säger, att det är en förtroendekris ifrån oppositionens sida gentemot
regeringen, måste vi svara, att det är en minst lika stor förtroendekris från
hela arbetarrörelsens sida gentemot oppositionen i riksdagen och ute i landet.
Det betyder att vi nu mitt under brinnande världskonflikter gå till mötes ett
skede av stor fara för vårt land. Jag tror att den hets som under ett halvt års
tid har pågått mot regeringen är mycket olycklig. Ända sedan den dag Per
Albin Hansson lämnade regeringen har man i ett stegrat tempo bedrivit en väl
planlagd hets mot regeringen i hopp om att när den gamle kaptenen var borta
skulle man lätt kunna bringa skutan i kvav i bränningarna.

Förtroendet till den nuvarande regeringen och dess ledning har enligt mitt
förmenande aldrig varit så stort som det just nu är inom hela arbetarklassen.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
Det blir därför inte längre fråga om en förtroendekris utan om att vi segla
fram mot en statskris, om oppositionen fortsätter sina aggressiva metoder.

Jag beundrar mycket herr Domö för hans klara och distinkta framställningssätt,
som gör att man alltid vet att han menar precis vad han säger. Han
krävde nu nyval, fastän det är så tätt efter närmast föregående val. Varför?
Därför att regeringen har tillmötesgått en begäran från bankofullmäktige. Man
har t. o. m. under debatten sagt att regeringen borde ha infört importstopp
redan tidigare!

Man måste på oppositionens sida vara mycket egendomligt funtad, om man
tror att vi skulle kunna tillmötesgå en sådan begäran som då oppositionen
kräver att två eller tre av regeringens ledamöter, statsministern, finansministern
och handelsministern, skola drivas bort från sina poster av det parti, som
bär förtroende för dem och som förordat att de skulle åtaga sig sina befattningar.
Det kan inte^vara allvarligt menat att komma med en sådan begäran,
utan även det måste vara ett led i kampanjen mot några av statsråden.
Om oppositionen finge bort dem, skulle man bara fortsätta attacken mot andra
medlemmar av regeringen. Man prisar nu högeligen folkhushållningsministern,
men jag är övertygad om att ifall de andra voro borta och han övertoge ledningen
av regeringen, skulle alla salvor riktas mot honom. En ny arbetarregering,
en ny majoritetsregering — ty man vill väl inte ha en minoritetsregering?
j— skulle säkerligen bli bemött på precis samma sätt. Det program,
som den sittande regeringen framlagt, är, såsom finansministern här klargjort,
det politiska handlingsprogram som majoriteten i andra kammaren har valts
på, och det har utarbetats av arbetarrörelsens huvudorganisationer. Om man
tror att arbetarrörelsen kan kastas hit och dit liksom en boll, som man sparkar
på, så bedrar man sig storligen. Arbetarklassen, vars främsta män nu bli behandlade
pa detta sätt, kommer att resa sig och svara på ett sätt som ni, mina
herrar, aldrig komma att glömma. Det kommer för er att få följder med
mycket vidare perspektiv än de skattelagar, som ni äro så förargade över att
finansminister Wigforss ämnar framlägga.

Efter vad som har sagts här i dag anser jag att arbetarklassen har en enda
sak att göra, nämligen att resa sig och rusta sig för en kraftmätning utan like,
på liv och död. Arbetarrörelsen måste redan nu bereda sig på att strida för
sitt politiska inflytande vid nästa val till andra kammaren och att kämpa för
sina positioner. Den måste från första stund ställa in sig på att ta upp striden
mot storfinansen och den del av näringslivet som inte önskar någon samverkan
med arbetarna. Ni skola inte tro att en enda man, gammal eller ung, som tillhör
arbetarrörelsen, kommer att svika i den striden, även om man kan ha delade
meningar om en eller annan detalj, såsom nu om importstoppet och kaffet,
Det stundar en strid mellan fronter som sedan arbetarrörelsens första tid flyttats
allt längre fram, och den striden få ni efter krigsförklaringen ta upp.

Jag anser det dock olyckligt, att oppositionen har slagit in på den väg, som
den nu har följt sedan lång tid tillbaka. Den har därigenom uppkallat arbetarklassen
till en bitter strid under en tid, då vi sannerligen behöva hålla samman
och da vart försvar ligger under omprövning. Ni förstå säkerligen vad det
betyder, om man gör arbetarklassen till en samhällsgrupp som icke får regera
och icke får genomföra vad folket i val har begärt.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr förste vice talmannen, som
yttrade: Herr talman! Herr Ström yttrade, att det hade utbrutit panik bland
bankofullmäktige, vilket skulle ha lett till de åtgärder som nu vidtagits. Som
ledamot av bankofullmäktige ber jag få försäkra, att det icke har förekommit
någon panik eller ens nervositet bland bankofullmäktige.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)

På grund av den snabba och pågående minskningen av vårt lands valutareserver
ha bankofullmäktige i enlighet med sitt ansvar ansett det vara nödvändigt
att underrätta regeringen om läget. Redan förra hösten meddelade
bankofullmäktige i en skrivelse till regeringen, att våra valutareserver minskades
i snabb takt. I juli månad i fjol hade vårt land en valutareserv i guld
och främmande valutor på över tre miljarder kronor. Valutareserven har nu
sjunkit till omkring 1 miljard 600 miljoner kronor. Bankofullmäktige kunde
då inte ta på sitt ansvar att låta det fortsätta på detta sätt utan underrättade
regeringen om att det var nödvändigt att åtgärder vidtogos för att säkerställa
vår ekonomiska handlingsfrihet gentemot utlandet. Det skulle ha varit
ansvarslöst av oss att handla på annat sätt. Vi föreskrevo emellertid icke
vilka åtgärder som skulle vidtagas, ty det ankommer ju på regeringen att
bestämma därom. Men vi ansågo, att importen inte kunde fortgå i samma takt
som hittills och att exporten måste ökas. Det var anledningen till vår skrivelse
till regeringen. Vi ha alls icke handlat under panik eller nervositet, utan
efter lugnt och kallt övervägande.

Herr Ström påstod vidare, att den kritik som här framförts skulle vara
riktad mot arbetarrörelsen. Det är ett fullständigt missförstånd. Kritiken
riktar sig mot de åtgärder som företagits i nuvarande läge och icke i någon
mån mot arbetarrörelsen, som jag anser vara en styrka för vårt land. Man
bör för övrigt inte här skapa fram ett motsatsförhållande mellan olika grupper
av vårt folk. Herr Wetter har ju nyss med rätta framhållit, att arbetare
äro alla som ärligt och allvarligt genom sin verksamhet bidraga till att gagna
vårt folk och vårt land.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag begärde ordet när herr finansministern
föredrog regeringsdeklarationen. Det förekom i den en passus, som
sedan har upprepats i olika variationer och som också gick igen i mera skärpt,
jag kanske får säga förgrovad, form i herr Linderots anförande.

Finansministern yttrade, att sedan juli månad i fjol har det förekommit en
viss baissespekulation mot den svenska kronan. Han exemplifierade detta med
att tala om hurusom man i spekulativt syfte hade försummat att hemtaga
valutor. Han betonade flera gånger, att detta skedde i spekulativt syfte. När
han sedan skulle sammanfatta regeringens ståndpunkt till vad som skulle
vara orsaken till den valutakris, som vi nu råkat in i, gjorde han detta genom
att säga, att våra valutareserver hotas dels av bristen på balans i handelsutbytet,
dels av baissespekulation mot den svenska kronan. Finansministern
ansåg det inte lämpligt att gå närmare in på den första av dessa orsaker,
som han endast lätt vidrörde. Det är något av det mest anmärkningsvärda
i regeringsdeklarationen, att man på denna vitala punkt går förbi det väsentliga.

Däremot uppehöll sig finansministern flera gånger vid den påstådda
baissespekulationen mot den svenska kronan. Herr Wetter har redan svarat
för rederinäringens räkning och klargjort, att denna beskyllning mot svenska
företagare att i uppenbart illojalt syfte underlåta att ta hem valutatillgångar
är ogrundad. Jag vill understryka, att detta gäller inte bara om industriföretagen.
Beskyllningen är lika ogrundad när den riktas mot exportföretagen.
Det var ganska betecknande, att herr Wigforss i sin replik till herr Wetter
föll undan när det gällde rederiföretagen men i stället försökte föra
över anklagelsen till att avse exportörerna överhuvud taget. Han har lika
liten grund för detta som för en beskyllning mot rederiföretagen.

Jag måste ta upp denna sak därför att den kommit att spela en viss roll
i den agitation som nu har börjat. Jag har redan sett att en rad socialdemo -

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
kratiska tidningar framhålla. denna baissespekulation, detta medvetna återhållande
från exportörernas sida av sina valutatillgodohavanden, som huvudorsaken
till den nuvarande krisen. Detta är felaktigt. Den form av spekulation,
som man här påstår existera, finns endast i vissa herrars politiska fantasi.
Det är i själva verket i regel lojala åtgärder som här ligga bakom. Om en
svensk exportör låter en del av sina valutatillgodohavanden stå kvar i utlandet,
så kan det bero på att han samtidigt är importör och att han vill behålla
dessa betalningsmedel för att kunna underlätta en följande import. Det
finns ingenting. illojalt i detta. Det har skett under alla förhållanden, och
det har hittills inte påtalats från regeringen eller annat håll. Det finns visserligen
en lag om uppgifts- och hembudsskyldighet för valutor, men regeringen
har ju en gång lovat att inte begagna denna rätt utan att först fråga
riksdagen. Vi ha ännu inte sett någon framställning från regeringens sida
om skärpt kontroll på denna punkt.

Det är naturligtvis två huvudskäl för att valutorna hållas tillbaka, Det
ena är en farhåga för eller förväntan om depreciering. Ingen kan väl påstå,
att det är^en illojal inställning från näringslivets sida, att man med en viss
undran frågar sig, hur det i fortsättningen kommer att ställa sig med den
svenska kronkursen, och att man bereder sig på nya överraskningar på den
punkten. Jag skulle ingenting hellre önska än att de deklarationer, som
kunna, avges från ansvarigt håll, skola väcka en sådan tilltro, att dessa förväntningar
eller farhågor kunna skingras. Men här äro vi framme vid det
väsentliga i dagens situation: bristen på förtroende. Man litar icke längre
på en sådan officiell deklaration, och då är det helt naturligt att näringslivet
utnyttjar de möjligheter som stå till buds och som äro fullt lojala att
söka skydd mot olika eventualiteter.

_ Valutakontoret kan givetvis infordra de valutor som nu inflyta efter en
viss dag, men det är säkerligen omöjligt att infordra de belopp, som stå ute
på bankräkningar i främmande länder eller hos dotterbolag utomlands. Att
en undersökning göres är naturligt. Vi ha redan av herr Wetter fått klargjort,
att man från rederinäringens sida ställer sig mycket förstående och
tillmötesgående mot de framställningar, som myndigheterna ha gjort i syfte
att påskynda och underlätta hemtagandet av valutor. Jag tror att detsamma
gäller om näringslivet i dess helhet. Alla exportföretag komma helt säkert att
tillmötesgå dessa önskningar. De ha så mycket mer anledning att göra det som
situationen redan praktiskt har utvecklat sig i den riktningen, att företagen
behöva ta hem sina utländska tillgodohavanden av likviditetshänsyn. Behovet
av kapital och likvida tillgångar här hemma kommer att skärpas än mer, och
då ha företagen inte råd att ha sina valutatillgångar stående kvar i utlandet.

Det vore enligt min uppfattning mycket olyckligt, om man i den fortsatta
diskussionen skulle, på det sätt som finansministern här har gjort och som naturligtvis
hans eftersägare i den socialdemokratiska pressen i ännu högre grad
komma att göra, föra fram dessa beskyllningar mot exportindustrierna för
baissespekulation mot den svenska kronan. Det kommer att bli ett bakslag på
detta, mina herrar, som i allra högsta grad kommer att skada inte bara näringslivet,
utan just förtroendet för den svenska kronan. Man hade verkligen
väntat en annan inställning från regeringshåll, ett klargörande av det verkliga
förhållandet i stället för en sådan beskyllning mot exportörerna.

När det här talas om en baissespekulation och vad den skulle ha kostat landet,
vill jag fråga: har man på regeringshåll gjort något försök att beräkna den
förlust i valutatillgångar, som vållades genom att handelsminister Myrdal i ett
föredrag inför Nationalekonomiska föreningen i höstas förhastat framkastade
antydningar om eu kommande importreglering?

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)

Det var egentligen för att säga detta som jag begärde ordet, men jag skall,
herr talman, be, att till detta få foga några reflexioner med anledning av den
debatt, som här har förts. Vi ha nyss lyssnat till ett inlägg av finansministern,
vilket enligt min uppfattning i sällsynt hög grad utmärkte sig för brist på argument.
Anförandet var naturligtvis som vanligt skickligt upplagt, men det
var också ovanligt skarpt i tonen. Jag förstår, att finansministern på åtskilliga
punkter kände sig träffad av vad som sagts under den föregående debatten.
Men detta anförande var sannerligen inte sådant, att det bidrog till att föra
oss närmare den ökade förståelse och sammanhållning i de väsentliga frågorna,
som även finansministern har angivit såsom ett önskemål. Det var tvärtom
ganska skarpa och fräna klasskampsparoller i detta anförande, vilket för övrigt
vittnade om brist på förståelse för de sakliga synpunkter, som väl även
oppositionen kan föra fram.

Jag skall inte ingå på den historieskrivning från förhandlingarna vid de
s. k. partiledarkonferenserna, som finansminstern gav. Därom ha andra större
möjligheter än jag att yttra sig. Men hela finansministerns uppläggning av problemet
synes mig i högsta grad anmärkningsvärd. När han här talade om förhållandet
till näringslivet — han medgav, att det är just på den punkten som
den allvarliga förtroendekrisen yppar sig: näringslivets brist på förtroende för
regeringspolitiken och i alldeles särskild grad för den politik, som finansministern
representerar — så förbisåg han att situationen har undergått en påtaglig
förändring under den allra senaste tiden. Jag tror inte att det har fallit ur
finansministerns minne, att vi sommaren 1939 hade kommit så långt här i
landet, att öppna och förtroendefulla förhandlingar inletts mellan representanterna
för näringslivet och regeringen. Detta skedde delvis på finansministerns
initiativ, men jag tror inte att någon missförstår mig om jag säger, att det i
väsentlig mån var den dåvarande statsministern Hansson som möjliggjorde
tillkomsten av dessa förhandlingar. Finansministern minns säkert, att man
från näringslivets sida den gången villigt mötte upp. Han har kanske också
ett minne av att förhandlingarna under den korta tid de kunde föras, innan
kriget bröt ut, ledde till vissa resultat och till samförstånd på inte oväsentliga
punkter. Jag tror, att dessa förhandlingar i hög grad bidrogo till att lägga
grunden för det samarbete, som under kriget kunde äga rum till båtnad för
hela vårt folk.

Hurudan är situationen i dag? Ja, jag skall inte måla i svartare färger än
verkligheten förtjänar, men jag tror att alla ha en stark känsla av att läget på
ett nästan katastrofalt sätt har förändrats till det sämre under bara ett års tid.
Det katastrofala ligger inte däri att vi nu rent reellt sett skulle befinna oss i ett
i hög grad försämrat läge. Så är inte förhållandet, och jag kan instämma i
finansministerns uttalande i regeringsdeklarationen så till vida, att man inte
har anledning att måla läget alltför mycket i svart, om man tar hänsyn till de
reella förhållandena, och i synnerhet gäller detta valutaområdet.

Men det finns å andra sidan ingen anledning till de skönmålningar av situationen,
som också ha förekommit och som i dag återkommo i finansministerns
anförande. Jag tror att finansministern här bortser från två väsentliga ting,
det ena reellt och det andra psykologiskt.

Det reella är, att vårt folk och vårt land inte kan undandraga sig följderna
av den utarmning, som över hela världen blivit resultatet av detta fruktansvärda
krig. Det har många gånger förvånat en enkel medborgare, som endast
har blygsamma kunskaper i ekonomiska ting — i varje fall inte sådan erfarenhet,
som en finansminister som herr Wigforss, som under sin långa statsrådstid
varit i tillfälle att ingående studera utvecklingen under skilda epoker

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)

—• att man kan hänge sig åt föreställningen att vårt land skulle kunna ligga
som en skyddad ö i detta fruktansvärda hav av oro, nöd och elände, att vi
skulle kunna föra vår politik som om ingenting hade hänt, öka våra utgifter
och förbättra våra sociala förhållanden utan tanke på världen i övrigt, driva
en handelspolitik ena dagen si och andra dagen så, utan att detta skulle ha
några verkningar för vårt land. Detta experimenterande, denna brist på planmässighet,
denna brist på en fast punkt i det hela torde, om man ser det reellt,
vara det mest utmärkande draget i denna politik.

Man blundar också för ett sådant faktum som att de just nu mycket allvarligt
försämrade skördeutsikterna kunna komma att ställa oss inför stora svårigheter
under loppet av detta år. Man låter redan påskina att de inskränkningar,
som det svenska folket nu får vidkännas, äro tillfälliga och obetydliga.
Jag tror att man gjorde rättare i att försöka klargöra för folket, att detta kan
vara inledningen till en regleringsperiod med långt djupare ingripande åtgärder
än vad folket i allmänhet nu tror. När man ser, hur de nu företagna ingripandena
överraskade svenska folket, har man verkligen anledning att fråga
sig, om inte här behövs en upplysningsverksamhet efter helt andra linjer och
med ett helt annat allvar än den, som regeringen och inte minst finansministern
under de senaste månaderna bedrivit.

Om jag övergår till den psykologiska sidan, som inte heller är betydelselös,
måste jag fastslå —• med risk att upprepa vad som här redan är sagt — att
regeringen i det hänseendet har begått nästan oförlåtliga fel. Man talar om
önskvärdheten av förtroendefullt samarbete, men man gör på samma gång allt
för att undergräva förtroendet för den politik som föres. Svaret är naturligtvis:
»Ni tänka bara på era begränsade kretsar. Ni tänka inte på den stora folkmassan,
vad den önskar och tycker och tror.» Herr Ström gjorde sig nyss till
tolk för denna massa och betygade som dess talesman regeringen sitt fulla förtroende.
Jag vet inte, om herr Ström när han talar på detta sätt ens har Stockholms
befolkning med sig, men jag tror i varje fall inte att han kommer att ha
landets befolkning med sig, när följderna av denna politik blivit uppenbara på
olika områden.

Herr Wigforss har i dag med utomordentlig lätthet halkat över skatteförslaget.
Han har låtit påskina, at''o det i själva verket inte spelat någon roll i
den diskussion, som har förts omkring de stora ekonomiska spörsmålen. Har
det verkligen undgått honom, att det framför allt är denna fråga, som nu sysselsätter
människornas tankar här i landet? Och har det kunnat undgå honom,
att detta inte bara gäller vissa begränsade skikt, utan att oron sträcker sig
mycket djupt? Det finns oändligt många, som inte direkt skulle beröras av
förslaget till skattehöjningar, men som ändå ha fullt klart för sig, att detta
ur samhällsekonomisk synpunkt är en dårskap. Det är ett faktum, att så
är förhållandet. Det finns tydligen mer ekonomiskt förstånd hos svenska folket
än dess styresmän tilltro det. Det är många som ha klart för sig, att även
om man för ögonblicket inte behöver vidkännas någon förlust utan kanske
snarare får några kronors skatteminskning, så är det en fördel, som man köper
mycket dyrt, och en fördel på mycket kort sikt. På längre sikt komma
verkningarna att bli förödande. Finansministern skakar på huvudet åt detta,
liksom han har gjort åt alla varningar. Jag vet, att det för honom gäller att
realisera sitt stora livsmål, att slutföra sitt politiska program. Men vad jag
inte kan förstå är, att han kan få en oreserverad anslutning för denna politik
från hela regeringens sida med fullkomligt åsidosättande av alla de ekonomiska
och psykologiska hänsyn, som här måste tagas. Och sedan kommer man
och begär, att folket och näringslivet med fullt förtroende skola sluta upp

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
kring denna politik, att man inte skall oroa sig för framtiden och att man skall
låta övertyga sig om att den nuvarande krisen är snabbt övergående och att
vi snart kunna börja leva som förr!

Här har sagts i regeringsdeklarationen — att vad det gäller är att bevara
reallönestandarden. Jag tror att jag å alla borgerligas vägnar kan deklarera,
att detta är ett politiskt mål, som vi kunna vara ense om. Men denna reallönestandard
kan bevaras på olika sätt, och enligt min uppfattning är det ett
säkrare sätt att bevara den, om man åstadkommer prissänkningar än om man
sätter ökad köpkraft i händerna på folk. Det har förvånat mig, att finansministern
inte med ett ord berört möjligheten av prissänkningar. Hade man velat
begagna den villighet att medverka till en prissänkningspolitik, som för ett
år sedan otvivelaktigt fanns hos näringslivet, såsom ett alternativ till ytterligare
höjning av penninglönerna, så är jag övertygad om att vi i denna stund
hade varit i en bättre ställning än den vi nu befinna oss i. Men när man en
gång har förklarat för arbetarna, att här finns utrymme för ytterligare lönestegringar
— och observera att man den gången inte talade om reallönestegringar,
utan att man menade penninglönestegringar —• är det naturligtvis
svårt att vika från den ståndpunkten. Man kan efteråt förebrå oppositionen
eu hel del ting, bland annat att den ensidigt försöker pressa ned lönerna, men
man talar tyst om att det är man själv, som har givit signalerna till denna
politik, och att man därmed tvingar oppositionen till att intaga den ställning
den har intagit.

Därmed är jag, herr talman, inne på en fråga som måste ha varit huvudöverläggningsämnet
vid inflationskonferensen. De glimtar vi genom den i dag
lämnade redogörelsen ha fått från dessa förhandlingar ha måhända kastat
klarare ljus över ett och annat, men man har inte fått fram så värst mycket
mer än man förut visste. Vi ha bland annat fatt veta, att finansministern -och han talar förmodligen å regeringens vägnar — vidhåller att den politik,
som förts under de senaste åren, har varit den för landet lyckligaste. Vi ha
också fått höra, att man anser det bättre att pengarna komma i löntagarnas
händer än att de stanna hos företagen. Till det sista^skulle jag vilja, göra en
liten kommentar. Finansministern framställer saken så att det vore bättre, att
företagens vinster finge komma arbetarna till godo än att de stanna i företagarnas
händer. Det finns också en annan möjlighet, herr finansminister, nämligen
att — i många fall genom överenskommelse med företagen — åstadkomma
prissänkningar, som minska bruttovinsterna och som därmed också befria
företagen och finansministern från bekymret att ha alltför stora vinster. Finansministerns
oro är kanske inte sa stor, ty dessa vinster kunna ju alltid
beskattas upp till 50 procent. Men företagen ha sannerligen många gånger inte
någon särskild anledning till glädje över dessa vinster. Jag tror, att man
mycket väl skulle ha kunnat finna förståelse hos företagen för en politik, som
hade gått ut på att åstadkomma prissänkningar på alla områden, där sådana
voro möjliga, och som följd därav aterhallsamhet i fråga om bade penninglöner
och andra inkomster.

Det är en så ensidig syn på dessa frågor, som kommer fram i finansministerns
yttrande, att man med oro måste fråga sig, om finansministern verkligen
har det praktiska grepp på dessa spörsmål, som är nödvändigt för att
man skall kunna bemästra problemen, På den punkten tror jag vi ha ytterligare
anledning till oro och bekymmer och till brist på förtroende. Man saknar
hos den nuvarande ledningen och den nuvarande finansministern just det
praktiska hänsynstagande och det praktiska grepp på uppgiften, som nu mer
än någonsin äro nödvändiga.

Jag förstår att man uppfattar det som ett hart och ont tal, när vi från

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
oppositionens sida här framhålla bristen på förtroende. Men det sker inte för
att skapa misstro mot den svenska valutan, den svenska kronan, utan därför
att det är nödvändigt att klart och bestämt säga ifrån att när vi nu ha kommit
i det läge, som vi befinna oss i, så är det inte bara oundvikliga ekonomiska
faktorer som ha drivit oss därhän, utan också påtagliga bnster i den förda
politiken och personliga brister i den nuvarande ledningen, som inte kunna
avhjälpas annat än genom en personförändring.

Herr Heidiug: Herr talman! På grund av att nedgången i våra valutatillgångar
börjat redan under sommaren och alltmera tilltog under hösten, ansåg
jag mig böra dra ett strå till stacken genom att här i kammaren avlämna en
interpellation i syfte att få till stånd en ökad export av trävaror, massa ^och
papper. Jag avlämnade denna interpellation den 11 december, och statsrådet
Ericsson avgav sitt svar den 19 december, således nu på dagen för tre månader
sedan.

Det uttalande, som statsrådet Ericsson då gjorde, andades knappast någon
större välvilja gent emot det förslag jag framfört. Jag skall bara be att fa
läsa upp det sista stycket av vad statsrådet anförde: »Det är angeläget att
strävandena till ökad sparsamhet vid användningen av skogsindustriprodukter
av olika slag fullföljas. Å andra sidan måste den inhemska marknadens legitima
krav tillgodoses. Att genom statliga ingripanden få till stånd en mera betydande
inskränkning i den inhemska konsumtionen torde vara möjligt endast
genom långt gående regleringsåtgärder, som dock stöta på stora praktiska
svårigheter.»

Ja, så sade statsrådet Ericsson den dagen, men sedan dess ha tre månader
gått, och nu står regeringen inför nödvändigheten att vidtaga åtgärder i syfte
att öka vår export. Det är ju inte endast importen som skall regleras, utan man
vill även söka få till stånd en ökad export.

Men dessa statliga ingripanden för en ökad export bli väl inte lättare att
genomföra nu än om man vidtagit dem tidigare. Enligt min mening har man
dröjt alldeles för länge. Det är möjligt, att man kan komma fram på frivillighetens
väg, såsom man förut gjort i fråga om den minskade konsumtionen
av tidningspapper. Men det är inte säkert, att man omedelbart lyckas få till
stånd den ökade export, som man nu eftersträvar. Jag anser, att det i detta
fall har varit ett alldeles för långt dröjsmål, innan man vidtagit de åtgärder,
som på olika områden hade varit behövliga.

Pappersbruken kalkylera med att under innevarande år kunna tillverka en
miljon ton papper. Den inhemska förbrukningen av papper har stegrats för
varje år som gått. År 1936 uppgick förbrukningen inom landet icke till mer
än något över 200 000 ton. År 1942 var siffran 360 000 ton, och år 1946
uppgick pappersförbrukningen till över 500 000 ton. ökningen i den inhemska
pappersförbrukningen under dessa år bär ju varit mycket stor.

I fråga om tidningspapper har förbrukningen också avsevärt stegrats: från
70 000 ton år 1936 upp till cirka 130 000 ton år 1946, d. v. s. tio år senare.
Tidningarna ha som bekant gått med på en frivillig nedskärning med cirka
10 procent, och nu är det ju fråga om en ytterligare nedskärning härvidlag.
Det är kanske att beklaga, att man skall behöva gå till väga på det sättet, ty
det blir självfallet vissa svårigheter för många av våra tidningar — i all synnerhet
de mindre — på grund av denna kraftiga nedskärning. Om man tagit
itu med detta problem på ett tidigare stadium, skulle det ha blivit betydligt
lättare att lösa frågan än i den nu uppkomna situationen.

Jag framhöll i anslutning till det svar, som lämnades av statsrådet Ericsson,

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
att det inte alls var tidningarna jag i det här fallet ville åt, utan att jag
främst tänkte på tidskrifter och veckotidningar och slöseriet i övrigt med
papper av olika slag. Jag anser, att man borde kunna göra någonting i detta
fall. Det är ett kolossalt slöseri med våra skogsprodukter att använda så stora
partier inom landet som här är fallet. Enligt min mening borde man därför
på ett tidigt stadium ha gått in för att få en ändring till stånd.

Nu är det ju knappheten på valutor som har framtvingat importregleringen.
Man har för länge sedan kunnat förutse, att ett sådant läge skulle uppkomma.
Försämringen har fortskridit undan för undan, och många varnande röster ha
höjts mot den politik, som fört oss in i detta läge.

Det beslut om importreglering och vissa andra åtgärder, som fattades förra
fredagen, synes ha tillkommit i nervositetens tecken. Om denna fråga varit
bättre förberedd, är det möjligt att regeringen kunnat gå in på andra linjer
och inte behövt vidtaga en del av de åtgärder, varom beslut nu blivit fattat.

Om regeringen på ett tidigt stadium tydligt och klart hade delgivit allmänheten
sina avsikter, sa skulle inte den nu rådande situationen ha behövt
uppkomma. Man kan säga, att det över hela landet har varit en stor villervalla.
Den började här i huvudstaden och har sedan spritt sig över hela landet.
•Ovissheten i läget har i mycket hög grad uppmuntrat hamstringen och svartabörsaffärerna,
och det är verkligen att beklaga att så skall behöva vara fallet.
Men vi ha sett tydliga bevis på detta. Vad beträffar hamstringen av kaffe
vill jag säga, att den knappast behövt förekomma, om det hade hållits tyst
med planerna på ransoneringen.

För övrigt måste man fråga sig, om det verkligen var nödvändigt med kafferansonering.
Den frågan har ju framställts förut här i dag. Jag var hemma
under lördagen och söndagen, och vilka man än träffade på lördagskvällen
och söndagen, så nog voro de förargade över denna åtgärd. Avsikten är ju att
genom importregleringen beträffande kaffet spara ca 20 ä 25 miljoner kronor
av våra valutor. Delta kan väl inte ha den betydelse, som man tillmäter det.
Så illa ställt kan det väl inte vara, att vår valutasituation till den grad är
beroende av dessa 20 miljoner kronor, att man nu skall behöva på nytt införa
kaffekort. Det är verkligen att beklaga, i all synnerhet som man hört så
mycket talas om att alla ransoneringskort förr eller senare skulle slopas. Man
har ju gått in för att genomföra avvecklingen så snabbt som möjligt, men då
visar det sig i stället, att vi åter komma in i en period med kafferansonering.
Jag beklagar verkligen, att sådant skall anses ofrånkomligt. Jag får säga.
att det faktiskt verkade som ett slag i ansiktet på svenska folket, när man
fick höra nyheten att det återigen skulle bli kaffekort.

Nu erkänner jag, att konsumtionen under efterkrigstiden varit stor. Det är
möjligt, att den har varit betydligt större än under normala förhållanden.
Men efter en så lång avspärrning, då allmänheten fått använda alla dessa
surrogat, är det naturligt att konsumtionen blir större än förut, när man
kommer till den dagen då kaffet återigen är fritt. Det beräknas att vi under
år 1946 ha importerat kaffe för 78 miljoner kronor, men är det säkert att
detta kaffe har blivit använt inom landet? Det finns kanske rätt stora lager.
Den saken vet man för ögonblicket ingenting om, utan man får avvakta resultatet
av den inventering, som nu följer på beslaget. Jag skulle för min del tro,
att förbrukningen har varit mindre än den för år 1946 uppgivna importsumman,
78 miljoner kronor.

Nu har det framhållits, att livsmedelskommissionen torde komma att fatta
beslut om tilläggskort i fråga om kaffe för åldringar, skogsarbetare och yrkesfiskare.
Jag får säga, att det nog är många andra grupper, som i det här fallet
borde vara berättigade att erhålla sådana tilläggskort.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)

Det allra- bästa hade ju varit, om samtliga kaffekort icke hade återinförts,
och jag hoppas, att de så snart som möjligt skola försvinna.

Statsrådet Wigforss framhöll att vårt näringsliv präglas av en stark tro
på framtiden. Om finansministern ginge fram något varsammare, kunde man
instämma i detta, men nu börjar det visa sig att det inte är samma tro på
framtiden som det har varit förut. I det ovissa läge, som vi ha råkat i, och i
betraktande av en hel del anordningar, som nu få vidtagas, är det klart att
man ställer sig mycket betänksam.

Investeringarna här i landet tror jag att det blir nödvändigt att skära ner
ännu mer än vad som blivit signalerat. Om vi skola kunna öka vår export
för att få in valutor i den omfattning, som är önskvärd, bör man också skära
ned investeringarna ytterligare. När det gäller bostadsbyggandet är det möjligt
att man bör överväga ytterligare nedskärning. Den omflyttning från landsbygden
till städerna, som nu försiggår, kan gå i ett saktare tempo än vad nu
är fallet. Tiderna kunna bli sådana att det blir nödvändigt att gå mera försiktigt
fram och på ett helt annat sätt än för närvarande, om vi skola klara oss.

Jag erkänner, att importkontrollen kan vara nödvändig i nuvarande läge,
men det är klart att vi i första hand skola se till att det blir förbud mot införsel
av sådana varor som vi kunna undvara. Jag tänker då närmast på
lyxvaror och dylikt, men till lyxvaror kan man som sagt inte gärna räkna
kaffe. Jag förutsätter, såsom det också har sagts av regeringen, att när det
gäller kol, olja, kraftfoder in. m., skall det inte bli någon importreglering. Men
för att vi skola få in dessa varor i landet är det också nödvändigt att vi ha
någonting att betala med. och därför böra vi försöka öka vår export i den omfattning
som är möjlig. Jag tror att det är nödvändigt att vi i detta fall gå in
på den linje som jag föreslog här redan i december i förra året, nämligen att
man bör försöka öka exporten av trävaror, papper och pappersmassa så
mycket som möjligt.

Om vi alla hjälpas åt med att genomföra behövliga och nödvändiga åtgärder,
hoppas jag att vi skola övervinna de svårigheter, som nu finnas och som kunna
komma att torna upp sig i framtiden.

Herr Herlitz: Herr talman! Finansministern slutade sitt första anförande
med att uttala den förhoppningen att regeringens förslag och åtgärder skulle
bli föremål för en saklig prövning från riksdagens sida. Det var en vädjan
som i någon mån förvånade mig:, ty jag har inte märkt några förslag från
regeringens sida till riksdagen i det här sammanhanget. Det har tvärtom
förhållit sig på det sättet, att regeringen har handlat av egen maktfullkomlighet,
och det är just detta förhållande jag skall be att i detta sammanhang
få uppehålla mig vid. Jag vill ifrågasätta, huruvida^ det ur konstitutionell
synpunkt är med fog, som regeringen har vidtagit de åtgärder som företagits
och huruvida den med laglig grund kan införa andra regleringar, som ha varit
diskuterade.

Regeringen har till sitt förfogande en mångfald lagar och författningar,
som alla utmärkas av att de utrusta regeringen med fullmakter »under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden». Det är ju ganska tänkvärda ord,
som vi ha anledning att nu stanna något inför.

Vad betyder »utomordentliga» förhållanden? Då de orden först skrevos,
tänkte man sig väl såsom »utomordentligt» allt som avvek från 30-talets lugna
ordning. Men skola vi beteckna allting, som avviker från det schemat, såsom
utomordentligt, då. mina herrar, få vi räkna med att komma att ha utomordentliga
förhållanden här i landet under långliga tider framåt.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)

Det andra kriteriet, »av krig föranledda» utomordentliga förhållanden, vad
betyder det? Jag har tidigare föreställt mig. att det betydde förhållanden,
som voro föranledda av ännu pågående krig. Det är nu en tolkning, som man
kanske inte vågar vidhålla, men man får å andra sidan vara varsam med att
tänja ut det för mycket. Vad för någonting av allt det som sker i år och nästa
år och under tio år framåt har inte till någon del föranletts av att vi mellan
1939 och 1945 hade ett världskrig? Om man inte tolkar dessa stadganden med
försiktighet, är det sålunda fara för att de få en tillämpning av fullkomligt
oberäknelig omfattning.

Jag är helt medveten om att riksdagen redan vid några tillfällen i år utan
att reagera bifallit av regeringen framlagda förslag om sådana fullmakter
även i forsättningen. Det har exempelvis skett i fråga om förfogandelagen,
men märk väl att det skedde med den mycket tänkvärda motiveringen från
regeringens sida, att denna reglering behövdes för att bibehålla vissa på förfogandelagen
grundade beslag och därmed Sammanhängande regleringar. Inte
en antydan gjordes om att denna förfogandelag skulle komma att tillämpas
för nya ingripanden.

Så mycket mera betänksam har man anledning att ställa sig emot andra
företeelser. Vi ha t. ex. överraskats av att regeringen mitt under sittande riksdag
har använt en fullmaktslag till att suspendera riksbankslagens regel om
sedeltäckningen, och i den allmänna diskussionen är det nu tal om — jag vet
ju inte om regeringen har sådana planer — att mot den nyss åberopade motiveringen
för förfogandelagens förlängning lagen skulle användas till att stadga
exempelvis beslag på papper.

o Man har rätt att vädja till regeringen att med verklig försiktighet använda
sådana fullmakter, och man har också anledning att rikta en vädjan till de
utskott, som för närvarande ha under behandling frågor om förlängning av
fullmakter av denna karaktär, att de verkligen ta sig en noggrann funderare
på, vad de göra. Eljest komma vi snart ut på ett sluttande plan, ty detta krig.
mina damer och herrar, har varit av så genomgripande slag, att vi få räkna
med efterverkningar därav under årtionden. Om vi på detta sätt förlänga krigstidens
anordningar, händer ingenting mindre än att vi omstörta vår författning.
Vi koncentrera makten i regeringens hand på ett sätt som är alldeles främmande
för författningen.

Är det nu så att vi behöva sådana här regleringar även nu — och det kan
jag tänka mig att vi kunna behöva — låt oss då få frågan väckt utan att den
sammanställes med kriget. Låt oss inte längre så att säga skylla på kriget
under en obegränsad framtid, och låt oss inte arbeta med den fiktionen, att
vi röra oss med utomordentliga förhållanden, då det i själva verket är fråga
om förhållanden som bli bestående under årtionden. Lägg fram för oss saken
utan sådant camouflage! Den blir då bättre och allvarligare prövad.

Jag ber att i detta sammanhang också få beröra en annan sak av stor betydelse.
Jag har hittills talat om sådana regeringsåtgärder, som grunda sig
på fullmakter som lämnats i av riksdagen stiftade lagar, men dagens stora
händelse — importregleringen — är ju av helt annan innebörd. Där förhåller
det sig helt enkelt så att regeringen har handlat helt och hållet av egen maktfullkomlighet
utifrån den uppfattningen, att § 89 regeringsformen ger regeringen
en makt över import- och exportregleringen. Jag har vid så många
tillfällen här i kammaren påtalat denna sak, att jag nästan har anledning
tro att kammaren blivit trött på det. Jag har pekat på hur orimligt det är att
regeringen anses ha en sådan makt, och hur främmande detta, är för vår
författnings grundtankar i övrigt. Man kan acceptera och förstå det då det
gäller verkliga krislägen. Då vi befinna oss i ett brinnande krig, kan man

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
förstå det, men då man inte är i krig har man verkligen anledning att tänka
på saken.

Låt oss gå tillbaka till förhållandena under 1920- och 1930-talen. Det förekom
import- och exportregleringar på den tiden också, men det var, såvitt
mitt intryck inte bedrar mig, en upprätthållen regel att om det var fråga om
regleringar av mera avsevärd räckvidd, vände man sig till riksdagen och begärde
dess medverkan. Det har överhuvud taget inte förekommit — jag vet
inte på hur länge — i detta land, att det såsom nu i lördags har stadgats en
allmän importreglering, som lägger all import under regeringens kontroll; det
har aldrig varit tal om att något sådant under fred kunde göras av regeringen
ensam.

Jag har begärt ordet för att peka på att regeringen även i detta hänseende
befinner sig på litet osäker mark. Då jag säger »även i detta hänseende», syftar
jag på vad som förut har framhållits om det bristande förtroende som
regeringen i denna stund möter. Inför talet om detta bristande förtroende kunde
ju, som herrarna erinra sig, finansministern knappast hålla sig för skratt.
Han fattade tydligen som en rent orimlig tanke, att det skulle finnas något
förtroende för regeringen från oppositionens sida. Det har ju dock funnits
andra före honom, även högt uppe i ledningen för det socialdemokratiska partiet,
som betraktat det som en rätt betydelsefull faktor, att ett regerande parti
såvitt möjligt åtnjuter förtroende även från motståndarsidan, särskilt i kristid
och allvarliga lägen. Och mig förefaller inte den tanken främmande, att
det är ett svaghetsmoment att regeringens förtroende är så pass skakat som
det nu är, låt vara kanske inte hos majoriteten.

Till en erinran om dessa förhållanden har jag sålunda velat lägga ett påpekande,
att även den konstitutionella grund, på vilken regeringen handlar,
är i hög grad diskutabel.

Herr Wehtje: Herr talman! I sitt första anförande sade finansministern i
slutet av sin redogörelse, att man kunde konstatera att näringslivet hyste en
stark tilltro till framtiden. Det har ju berörts vid flera tidigare tillfällen, men
jag kan inte underlåta att också i dag ta upp frågan, även om jag redan i
remissdebatten behandlade samma problem.

Finansministerns uttalande grundar sig helt visst på den dokumenterade investeringsvilja,
som näringslivet har lagt i dagen, men i så fall måste man
först analysera denna vilja att bygga ut vår produktionsapparat för att göra
klart för sig vad den kan bero nå.

För det första beror ju investeringsviljan på att det råder en stor eftersläpning:
vi ha dock under hela kriget —• en sjuårsperiod — måst eftersätta betydande
rationaliseringar och utbyggande av näringslivet. Vidare måste det ske
eu betydande omläggning av produktionen efter kriget, och det kräver utbyggnader
och ombyggnader, som komma att draga mycket stora kostnader.

Såsom det förut har sagts hyser näringslivet i viss mån en tilltro till framtiden,
ty vi ha dock vår produktionsapparat ostörd. Vi ha en befolkning som
är arbetsvillig och som inte lider av krigströtthet som i så många av de krigshärjade
länderna. Och till sist ha vi ett gott ekonomiskt underlag att falla
tillbaka på. Vi ha ett rikt land med naturtillgångar, som i den internationella
handeln äro mycket värdefulla och eftertraktade. Förutsättningarna finnas
alltså i stor utsträckning för en lycklig utveckling inom vårt land.

Härtill skulle jag vilja uttala, att vi också hysa tilltro till att förnuftet
skall komma till sin rätt även i det socialdemokratiska partiet. Men för den
närmaste framtiden hysa vi oro, ty det sätt på vilket regeringen har förvaltat
sitt pund kan ge anledning till allvarliga erinringar.

€2

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)

Jag har tidigare hänvisat till den skrivelse, som industriförbundet avgav
till hans excellens herr statsministern den 9 januari 1947. I den redovisas mycket
fullständigt de synpunkter, som industrien lägger på utvecklingen i framtiden.
Däri sägs att våra nationella resurser helt vissa komma att tagas i anspråk
i mycket stor utsträckning inom den närmaste tiden. Vad man här för
ett par månader sedan antydde har också inträffat, och utvecklingen har kanske
till och med gått fortare än vad man vid den tiden kunde förutse.

I sin redogörelse för de stora aktuella spörsmålen uppehöll sig finansministern
vid frågan, vilka åtgärder som kunde vara erforderliga för att bevara
vårt penningvärde. Det gäller här den stora inflationsfrågan, som har diskuterats
nu under ett par månaders tid. Den konferens, av vilken man hade hoppats
så mycket, har nu endast resulterat i en deklaration från regeringen,
som innehöll allmänna uttalanden och rent platoniska önskemål. Man har inte
tagit realistiskt på frågorna. De ha ju redovisats i finansplanen. Där framhölls
vilken spänning som redan fanns mellan köpkraft och varutillgång, och
där redovisades också den förstärkning av denna spänning, som man måste
tänka sig skulle inträffa under detta år. Men man har inte kommit med några
närmare preciseringar. Regeringen har inte framlagt sina beräkningar, vilket
jag hade tänkt att man skulle komma att göra i dag, och man har inte mera
koncist angivit hur man tänker handla.

Det har sagts att det läge, som vi ha kommit i, mycket har påverkats av
psykologiska faktorer. Detta har i den diskussion som förts under de senaste
månaderna understrukits från håll, som äro mycket engagerade i vårt ekonomiska
handlande, och man har sökt påvisa, att konjunkturinstitutets redovisning
är överdriven och att den psykologiska inställningen har spelat den väsentliga
rollen. Jag tycker att när sådana uttalanden göras, hade det varit
finansministerns skyldighet att vid ett tillfälle som detta antingen kritisera
de beräkningar, som konjunkturinstitutet gjort, eller också verifiera dem och
i ,så fall göra ett uttalande om vad man tänkt sig komma att göra.

Nu säger man att man skall fortsätta att begränsa investeringarna, skärpa
priskontrollen och strama åt krediterna, men hur man skall göra detta — om
man verkligen skall överge den väg, som man hittills har följt, att göra uttalanden
som äro fyllda av motsägelser och vidta åtgärder som äro varandra
motverkande — det får man inte någon klarhet om.

Om jag ser på investeringsfrågan, vill man å ena sidan begränsa investeringarna,
men å andra sidan subventionerar man investeringarna. I fråga om
priskontrollen är frågan, om man skall på den överlåta att inte bara verka
återhållande på prisområdet, utan också på det område, som ligger jämsides
med priserna, nämligen inkomstutvecklingen. Eller avser finansministern att
själv till slut framhålla vådorna av den vinst- och löneutveckling, som äger
rum, så att det till slut blir en annan kurs?

Med avseende på kreditåtstramningen vill jag peka på hur motsägelsefullt
man uppträder även där. Å ena sidan säger man: »Strama åt krediterna», men
samtidigt är staten i full färd med att köpa upp sina egna obligationer, och
det måste verka i precis den riktning som man rekommenderar att våra penningsinstitut
inte skola handla.

Vidare sägs det, att det skall vara återhållsamhet med statens utgifter.
Men någon återhållsamhet har jag inte kunnat spåra, utan tvärtom redovisas
nästan dagligen nya förslag, som skola framläggas och som gå ut på att sprida
ut köpkraft, att förbättra våra sociala förhållanden i en takt som inte motsvarar
produktivitetsstegringen. Det är ju denna stegring, som ändå till slut blir
avgörande för vad vi ha råd att kosta på oss i detta hänseende.

Det andra stora avsnitt av frågor, som finansministern behandlade, gällde

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
våra valutaförhållanden och omvårdnaden om vår valuta. Regeringen, säger
man, har velat slå vakt om våra valutatillgångar. Man kan nog säga att regeringen
börjat göra det nu, när man infört kafferansonering och importbegränsning.
Men jag gör bestämt gällande •— det är nog den allmänna uppfattningen
inte bara inom näringslivet utan bland svenska folket i allmänhet — att här
har man uppträtt med en valhänthet som är förskräckande. Det har redan förut
påtalats att det förslag, som helt löst framlades om importbegränsning,
väcktes utan att vara genomtänkt och utan att fullföljas. Den skada som detta
medförde tror jag, såsom här redan har sagts, varit betydande.. Det har helt
visst verkat med större kraft och haft mera omfattande verkningar än våra
importörers och exportörers åtgöranden i valutahänseende.

I sistnämnda avseende gjorde finansministern gällande, att det hade bedrivits
eu systematisk spekulation i vår valuta. Jag tycker att ett uttalande i den
form, som finansministern gjorde det, är något ganska oerhört, om det inte
gjorts mycket noggranna undersökningar, som kunna tjäna till underlag för
en sådan bedömning. Efter vad som framgick av finansministerns andra anförande
ha några sådana undersökningar inte utförts. Under sådana förhållanden
tycker jag ju, att det hade varit välbetänkt av finansministern att spara
detta hårda omdöme tills en sådan undersökning hade gjorts.

Nu är det ju så, att i dessa osäkra tider måste den som köper utifrån omedelbart
söka att säkra sin valuta, och den som säljer. måste i motsvarande situation
också söka att säkerställa vad han kan få in i landet. Det. är klart att
vid en sådan omläggning av värdet på den svenska kronan, som gjordes i fjol,
sker det en förskjutning. Det är ju helt naturligt, att den kan ha spelat en viss
xoll _ det vill jag inte bestrida — men att förhållandena nu skulle på lång
sikt vara sådana som finansministern vill göra gällande, tror jag att man kan
på allvar bestrida. Jag vill peka på att även sådana förhållanden måste beaktas
som exempelvis att exportörerna för närvarande av naturliga skäl få visa
en viss återhållsamhet med sina skeppningar. Det är ju en dödperiod, och det
inverkar naturligtvis ogynnsamt på vårt valutaläge. Vidare vill jag^ påpeka
att såsom förhållandena gestalta sig i världen kan man inte köpa något utifrån
utan att ställa säkerhet och också köpa valuta. Varje importör, som skall
tillhandla sig varor utomlands, måste för likviden teckna rembourser, och för
dem skall valutan omedelbart anskaffas. Det är ju helt naturliga saker, som
finansministern helt visst inte kan bortse ifrån, när han skall ta ställning till
hur förhållandena ha gestaltat sig.

Finansministern bestred att det klander hade någon grund, som gick ut på att
man från regeringens sida hade hindrat våra exportörer att ta ut de exportpriser
som varit möjliga att erhålla. Han anförde vissa tal som voro förvånansvärt
låga. Men de äro ju inte utslagsgivande. Jag tycker att man får en fullkomligt
felaktig bild av vad det här rör sig om, när man håller sig till en period på
några månader, under vilken det uppenbarligen har rätt. en viss återhållsamhet
i fråga om exportförsäljningarna. Jag skulle i stället vilja peka på att exporten
av den kemiska pappersmassan här i landet omfattar en kvantitet av ungefär
1,5 miljoner ton om året. Det merpris, som kan tas ut och som man antagligen
räknar med i den överenskommelse, som har träffats i dagarna och som finansministern
också omnämnde, uppgår till 100 kronor per ton. I stället för de
270 000 kronor, som finansministern räknade med, blir det alltså eu förlust av
150 miljoner kronor. Jag tycker därför inte, att finansministern bort framlägga
saken på det sätt han gjorde i sin redogörelse.

Det har sagts här tidigare i dag, att vad det här gäller att övervinna är eu
kris, som sammanhänger med bristande förtroende för den ekonomiska politik,
som regeringen för, och att uet nu gäller att återställa vart lands goodwill. Sa -

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
som jag nämnde i början av mitt anförande tror jag inte att detta är uteslutet;
vi ha fortfarande en god grund att bygga på, och jag tänker mig att målet
skall kunna nås med gemensamma ansträngningar. Men tilltron är rubbad i
grunden, det visas ju redan därav, att det trots de energiskt framförda uttalanden
från regeringens sida, som gå ut på att det inte är fråga om några ytterligare
ransoneringar av nödvändiga varor, ändå råder en köppanik som vi
ipte ha sett maken till tidigare.

De åtgärder och förslag, som regeringen nu har att överväga, gälla ju priserna
och investeringarna, men också sådant som kan främja produktiviteten. Detta
nämnde finansministern, men vad man avser att vidtaga för åtgärder på den
punkten, det ha vi hittills inte fått veta någonting om.

I den första delen av sitt andra anförande klargjorde finansministern, vilken
inställning han hade till de olika politiska uppfattningarna, och sedan kom han
in på sin inställning till näringslivet. Såvitt jag kunde förstå var han nästan
tveksam om huruvida han skulle räkna företagarna och företagsledningarna till
näringslivet, eftersom de voro så få och eftersom det stora flertalet tillhörde
dem som han kallade den »arbetande gruppen» inom näringslivet, Jag skulle
i likhet med en föregående talare bestämt vilja göra gällande, att våra dagars
företagare och företagsledningar ha lika stort skäl som andra personer att begära
att få bli hänförda till den arbetande gruppen.

Finansministern berörde vidare företagarnas inställning till de stora och viktiga
problem som det här är fråga om, och han menade att man endast kunde
taga en begränsad hänsyn till deras inställning eftersom de voro så få. Jag
tycker emellertid att detta skulle innebära ett åsidosättande av något som hitintills
ändå har tillmätts en stor betydelse, nämligen erfarenhet, insikt och överblick.
Jag trodde att finansministern skulle anse dessa saker såsom rätt väsentliga,
men genom sina uttalanden i dag har han angivit att han har en
ganska låg uppfattning om dem. — Han har vidare pekat på att landets politiska
ledare, som ha fått sitt uppdrag och sina ansvarsfulla uppgifter från den
största gruppen inom näringslivet, måste ta hänsyn till den inställning och uppfattning
som råder inom denna grupp. Det är ju alldeles givet att det är så, och
det är inte heller det jag vill reagera emot, utan vad jag vill framhålla är, att
de som ha fått detta utomordentliga förtroende också böra känna ett ansvar
för utvecklingen och att de böra söka utöva en inverkan på folket i den riktning
de anse vara den rätta, Annars komma ju ledarna att drivas av den stora massan
liksom ro för vinden.

Jag skulle nu till slut vilja beröra frågan: hur ha vi då kommit i den situation
där vi nu befinna oss?

Det pris- och lönestopp, som infördes hösten 1942, angrep ju inte roten till
det onda, utan det innebar blott ett tillfälligt avhjälpande av den bristande balansens
närmaste konsekvenser i avbidan på genomförandet av åtgärder, som
skulle vara ägnade att avlägsna bristen på balans. Alla sådana åtgärder ha emellertid
uteblivit på hela det område, som beror av regeringens ekonomiska politik.
Och inte nog därmed; politiken har i mångt och mycket gått stick i stäv
mot vad som i det rådande läget varit tillbörligt, och härigenom har läget starkt
försämrats.

Nu gäller det att ta nya tåg. Det kommer helt visst att fordras många åtgärder
som äro motbjudande, men regeringen får inte dra sig för dem, ty den
har dock ett stort ansvar för skeendet inom den närmaste framtiden. Regeringen
måste avstå från att handla som en partiregering och i stället göra klart för sig
vad dess uppgift som en landsregering fordrar. En mera lojal inställning till den
gemensamma kampen mot en farlig ekonomisk utveckling är helt visst på sin
plats.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av
herr Wehtjes yttrande om vår massaexport och de förluster som landet skulle
ha lidit genom regeringens åtgärder beträffande denna export. Herr Wehtje
tyckte inte att den siffra, som finansministern hade angivit för vad vi till
äventyrs skulle ha förlorat, nämligen 270 000 kronor, var den riktiga.

Jag förstår mycket väl att herr Wehtje inte gillade den siffran, men jag
tar upp herr Wehtjes resonemang och ställer den frågan: om förlusten vore
av den storleksordning herr Wehtje trodde, vem har då åstadkommit den? Bär
regeringen ansvaret för att dessa 150 miljoner kronor, som herr Wehtje talade
om, inte ha kommit in i landet, eller bär industrien ansvaret?

Jag vill erinra om att de riktpriser, som fastställdes för cellulosa, voro föreslagna
av industrien. Det var ingen diskussion om den prissättningen förrän
i juli förra året, då apprecieringen genomfördes. Då blevo priserna reducerade
med fem procent i svenska kronor, vilket innebar att man höjde priset i utländsk
valuta med tio procent. Tre månader senare, alltså i oktober månad,
hemställde industrien om att få tillbaka de gamla rildpriserna, och då frågade
jag vederbörande representanter för industrien: »Vad anser industrien vara de
riktiga priserna på världsmarknaden för närvarande, och vad vill industrien
ha för riktpriser fastställda?» Representanterna för industrien svarade: »Vi
anse att de gamla riktpriserna äro de priser som bäst motsvara världsmarknadsläget,
och de andra priser, som ha nämnts i pressdebatten, avspegla inte de
verkliga förhållandena. I varje fall vill inte den svenska industrien gå ut på
världsmarknaden och begära högre priser för närvarande.»

Industrien fick alltså vad den begärde.

Nu kan man säga, att hade industrien begärt mera så hade regeringen tagit
ut en prisutjämningsavgift. Jag vill då fråga herr Wehtje: vill herr Wehtje
göra gällande, att det var inför utsikten, att det skulle beslutas en prisutjämningsavgift
av den typ som vi ha t. ex. när det gäller sågade varor eller en
överenskommelse av den typ som vi nu ha träffat med industrien, som industrien
inte ville vara med om en höjning av priserna? Offrade industrien vid
detta tillfälle landets bästa? -— Jag vill inte alls påstå att industrien gjorde
på det sättet. Cellulosaföreningens majoritet hade den uppfattningen, att man
borde hålla fast vid de gamla riktpriserna ehuru man måhända kunde ha tagit
ut någon tia mer per ton på vissa marknader, och det var ju också de gamla
riktpriserna som sedan blevo fastställda. Men jag kan inte föreställa mig att
industrien avstod från en större prishöjning bara av den anledningen, att den
stod inför eventualiteten av uttagandet av en prisutjämningsavgift.

Jag vill tillägga, när jag ändå har ordet, att det förhållandet, att vi ha
kunnat träffa en uppgörelse med cellulosaindustrien, där denna industri förklarar
sig villig att inbetala 50 kronor per ton kemisk massa, som den tillverr
kar, till en särskild konjunkturutjämningsfond, visar att industrien förstår att
det ligger i dess eget intresse att inte nu, under den här högkonjunkturen, ta
ut höga priser och låta dessa höga priser på världsmarknaden slå igenom på
hemmamarknaden, så att rotvärdet, d. v. s. massavedsvärdet, drivs upp ytterligare.

Det har varit en tillfredsställelse för mig att kunna konstatera samstämmigheten
mellan regeringens synpunkter i det här fallet och industriens. Huruvida
industrien kan få ut ytterligare 100 kronor per ton massa vill jag inte
uttala mig om; industrien får bedöma världsmarknadspriset själv, och det lägsig
inte regeringen i.

Herr Wehtje erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag skulle endast vilja peka på det förhållandet, att det efter apprecieringen

Första kammarens protokoll 1947. Nr 12. 5

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
i somras dock fördes mycket långvariga förhandlingar, som gingo ut på att
industrien skulle få höja sina priser, något som emellertid regeringen enständigt
vägrade att medge. Regeringen vill inte medge att den förlust, som uppstod
genom kursomläggningen, skulle få kompenseras. Det var väl statsrådet
Ericsson själv som förde de förhandlingarna, varför jag tänker mig att de
inte ha fallit honom ur minnet.

Statsrådet Ericsson säger vidare, att industrien fick vad den begärde. Ja,
det är mycket möjligt att den fick så mycket som den begärde inför hotet att
det, om priserna höjdes, skulle tas ut prisutjämningsavgifter även på cellulosa.
Nu är det ju dock så, att man har träffat en överenskommelse och funnit
en väg, som jag tror är bra och lycklig. Det är bara beklagligt att man inte
har kunnat finna den vägen tidigare, ty det är helt visst så, att vårt land hade
kunnat tillföras mycket stora mängder valuta om industrien hade kunnat beräkna
sina priser utan att regeringen hade sökt påverka den.

Industrien förstår till fullo vilka olägenheter det skulle medföra om man
skulle importera inflationen hit och låta den ta sig uttryck i höjda virkespriser,
höjda arbetslöner och sådant, och jag tänker mig att statsrådet Ericsson
också skall kunna ge industrien det erkännandet, att den i detta avseende har
uppträtt mycket lojalt och att en sådan lojalitet är någonting att ta vara på
för framtiden. Den kan vara av stort värde.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Jag tvingas begära ordet på nytt då
herr Wehtje nämnde, att förlusten skulle uppgå till 150 miljoner kronor. De
överläggningar, som fördes i anledning av apprecieringen, gällde ju frågan, om
industrien skulle få behålla de gamla riktpriserna eller om den skulle behöva
reducera priserna med ett visst belopp med hänsyn till att våra försäljningar
av massa till utlandet med oförändrade priser skulle innebära en prishöjning i
utlandet med femton procent. Man beslöt därvid, att priserna skulle reduceras
med fem procent. Under den tid, då denna regel gällde, försålde industrien
en sådan kvantitet massa, att det uppstod en förlust — om vi skola uttrycka
oss på det sättet — på 270 000 kronor. Det innebär alltså, att om riktpriserna
skulle ha gällt oförändrade så skulle landet ha fått en merinkomst på 270 000
kronor.

Det är emellertid klart, att den kvantitet massa, som man under denna tid
avstod från att exportera, stannade kvar i landet tills vidare och exporterades
senare. Jag kan således inte förstå, hur man kan göra ett allmänt påstående
att vi ha förlorat 150 miljoner kronor. Det ha vi inte gjort, förutsatt att industrien
inte har underlåtit att ta ut de priser, som herr Wehtje tror att det
skulle vara möjligt att ta ut. Jag tror att industrien bedömde läget riktigt när
den sade, att man för närvarande inte kunde ta ut högre priser — så sade den
åtminstone till regeringen, och officiellt sades det till svenska folket i en kommuniké
— och jag har som sagt ingen anledning att göra det allmänna påståendet,
att industrien bortsåg från landets intresse vid det tillfälle då priserna
ändrades.

Ordet lämnades ånyo för kort genmäle till herr Wehtje, som nu yttrade: Herr
talman! Jag är medveten om att landet inte direkt har förlorat 150 miljoner
kronor, men värden av denna storleksordning ha stått på spel, och jag kan inte
inse att, såsom statsrådet Ericsson gör gällande, förlusterna härvidlag skulle
kunna mätas med 270 000 kronor. De lägre priserna gällde ju endast under en
ganska begränsad tid, och under denna tid hölls försäljningen tillbaka. Det är
möjligt att det nu kan hämtas in en del av förlusten, men om priserna från sen -

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Xr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
sommaren hade blivit bestående så hade det varit högst betydande belopp som
vi hade gått förlustiga.

Herr Straud: Herr talman! Av den hittills i dag förda debatten förefaller
det närmast som om det skulle vara fråga om en allmän förtroendekris: oppositionen
hyser misstroende beträffande regeringens förmåga att sköta landets
ekonomiska angelägenheter, och majoriteten å sin sida misstror oppositionens
ärliga vilja att medverka i kampen mot inflationen. Jag måste få denna uppfattning
efter de förklaringar, som ha lämnats beträffande orsakerna till att
överläggningarna med partiledarna inte ha givit något resultat. Ty det kan ju
inte vara möjligt, att historieskrivningen rörande utvecklingen på det ekonomiska
området skulle vara en verklig anledning till att bryta förhandlingarna
innan man hade kommit till ett resultat.

Försöker man läsa mellan raderna, så ligger det väl närmast till hands att
förmoda att oppositionen velat utnyttja det nuvarande läget för att försöka
pressa regeringen till eftergifter i skattefrågan. Denna fråga är ju, ur politisk
synpunkt sett, den kanske ömtåligaste frågan för oppositionen i dagens läge.

Ingenting av det, som herr Domö har sagt här i dag, jävar ett sådant antagande,
utan han har tvärtom gått ännu längre och praktiskt taget velat ha
det dithän, att det i fortsättningen skulle vara oppositionen som skulle bestämma
regeringens politik i alla de frågor där oppositionen har en annan mening
än regeringen. Däremot kunde tydligen den socialdemokratiska regeringen få
bestämma i frågor där det inte rådde några meningsskiljaktigheter!

Det har ju tidigare talats om expeditionsministärer. men jag kan knappast
tro att oppositionsledarna, när de gingo till överläggningarna med regeringen,
hade föresatt sig att nå en sådan lösning, att den socialdemokratiska regeringen
skulle bli en expeditionsministär för oppositionens önskemål i olika avseenden.
Hur det var med den saken borde oppositionsledarna ha haft klart för sig innan
de gingo till dessa överläggningar, och följaktligen hade man skäl att förvänta
att det skulle bli ett resultat av överläggningarna — om inflationsbekämpandet
betraktades som det väsentliga — eftersom man hade på hand en överenskommelse,
som innebar att till och med kommunisterna skulle binda sig vid
ett uttalande i lönefrågorna, vilket gick ut på att man inte skulle kräva ytterligare
löneökningar annat än i den man de motsvarades av produktionsökningar.

Jag tycker att det lag en hel del pdsitivt i det utkast till överenskommelse,
som man hade. Men det passade inte oppositionen, ty det var inte politiskt användbart
just för tillfället. Just nu önskar man inte en överenskommelse.

Herr Bergvall har uttalat, att han finner det naturligt att regeringen skall
ha ledningen över folkets öden — jag är inte säker på att orden föllo ordagrant
så, men meningen var i alla fall den. Han glömde emellertid att tillägga
att den där ledningen skulle utövas i borgerlig anda. Han kunde också ha
tillagt, att folket skulle fostras i tro på den fria företagsamhetens överlägsenhet.
Jag är nämligen övertygad om att just dessa båda saker äro de sjuka punkterna
för oppositionen för närvarande.

D( t är kanske* rikt igt att det bär talats för mycket om socialisering, samtidigt
som man har lämnat den fria företagsamheten alltför stort fält att operera
på. År det riktigt, som man ger till känna både här i kammaren och i
stora annonser i pressen, att man på borgerligt håll är i kampställning mot
regeringens program såväl när det gäller skatterna som när det giiller den ekonomiska
politiken överhuvud taget, så är det väl ingen som tror alt oppositionen
icke ämnar använda alla de medel den kan använda för att bekämpa regeringen.
B

Om det är riktigt att vi hysa misstroende mot oppositionen i politiskt av -

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
seende, så finns det ett ganska gott underlag för misstroende även när det
gäller det ekonomiska handlandet. Jag vill fästa uppmärksamheten därpå, att
när ryktena om att kronans internationella värde skulle höjas började spridas
i början av sommaren 1916, så fick riksbanken köpa utländska valutor till ett
värde av över 400 miljoner kronor. Någon av talarna här har sagt, att det var
fullt lojalt att på detta sätt sälja valutor till riksbanken. Jag vill nu inte understr5fka
att det var lojalt handlat, men legalt kanske det var; det förhållandet,
att man skyndade sig att överlämna de valutor man hade och dessutom sålde
valutor per termin för varor, som voro avsedda att likvideras senare, var alltså
en fullt legal spekulation i den väntade kronhöjningen. Vore det då så förskräckligt
främmande för ett spekulativt näringsliv, att dess representanter,
när det vid årsskiftet började gå rykten om att regeringen skulle vara tvungen
att justera ned kronans värde igen i förhållande till utlandsvalutorna, höllo
på sina valutor? Jag tror att en spekulation även i dessa rykten kan ha medverkat
till att utlandsvalutorna ha hållits tillbaka och att riksbanken inte har
fått övertaga dem i den utsträckning och den takt som den i varje fall skulle
ha fått göra, därest det hade funnits någon som helst sannolikhet för att man
ånyo skulle höja kronans värde. Jag vill hoppas, att om det nu förhåller sig
på detta sätt det är en ekonomisk och icke en politisk spekulation, som ligger
bakom en sådan återhållsamhet.

Regeringen kan helt naturligt klandras för att ha varit alltför optimistisk
beträffande utvecklingen under den tid som har gått sedan krigsslutet. Men
regeringen har inte varit ensam om en sådan optimism. Även de borgerliga
partiernas företrädare ha varit synnerligen optimistiska under den gångna
tiden, då vi ha talat om ett ekonomiskt program för de kommande åren. De
borgerliga ville ju räkna med ännu större inkomststegringar än den som finansministern
räknade med våren 1946, och man ville bland annat slopa omsättningsskatten
tidigare än finansministern föreslagit. Jag säger utan vidare, att
folkpartiets representanter inte kunna svära sig fria från en del i ansvaret
för att omsättningsskatten har slopats vid en tidpunkt, som de kanske nu äro
villiga att erkänna var olämplig. Hade folkpartiets ekonomiske ledare visat
en större återhållsamhet vid det tillfälle då omsättningsskattens borttagande var
aktuellt, så är det möjligt att vi hade haft omsättningsskatten kvar även under
innevarande år, och dess verkningar kunde kanske ha varit gynnsamma i kampen
mot inflationen.

Jag tror det var herr Bergvall som tidigare i dag fällde det yttrandet, att
det råder olust inom företagarvärlden. Jag är nu inte lika säker som han på
den saken. Det är möjligt att företagarna visa oro för den ekonomiska utvecklingen
med hänsyn till vad som har inträffat speciellt när det gäller våra internationella
förbindelser, men de ha absolut inte givit till känna någon oro för
utvecklingen inom landet — ett påstående om en sådan oro jävas fullständigt
av det investeringsprogram som bär uppgjorts av företrädarna för företagarvärlden.
De ha en villighet att investera kapital i nya anläggningar, vilken
sträcker sig ofantligt mycket längre än till vad vi i dag kunna förverkliga.
Det. maste ske en åtstramning även pa det området under statsmakternas
ledning.

Det är beklagligt att vi måste hålla tillbaka investeringarna, ty även om inte
alla investeringsprojekt äro förnuftiga projekt, så förmodar jag ändå att de
allra flesta äro sådana, som i framtiden skulle komma att ge en god avkastning.
Men i en svår tid som denna måste vi hålla tillbaka när det gäller kapitalkrävande
utgifter, även då det är fråga om investeringar som i en framtid
skulle kunna bli m3Tcket räntabla i vårt folkhushåll.

När man från oppositionens sida angriper regeringen för att den har släppt

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
loss importen av olika varor, mer eller mindre viktiga för vårt folkhushåll, i
den utsträckning som den har gjort, så har man nog inte riktigt tänkt igenom
vad kritiken innebär. Det måste nämligen innebära, att man önskar en starkare
statskontroll över vårt näringsliv än som har rått under tiden sedan krigsslutet.
Vi ha samtliga räknat med att utvecklingen skulle bli så gynnsam, att
vi skulle slippa ifrån sådana ingrepp av någon större omfattning. Vi ha misstagit
oss, den saken äro vi nu på det klara med. Det har varit nödvändigt att
ånyo tillgripa ransoneringar och avstängningsåtgärder i form av importförbud
och licensiering av den import, som skall förekomma. Det är beklagligt, att
sådana åtgärder måst vidtagas, men de äro i dagens läge alldeles säkert nödvändiga.

Man kan fråga sig, om det har varit ofrånkomligt att införa ransonering
exempelvis när det gäller en så känslig vara som kaffe. Jag svarar, att denna
åtgärd alldeles säkert inte varit behövlig, om allmänheten varit lugn och sansad
och även i svåra tider förstått att hålla tillbaka ivern att förse sig själv med
varor. Men om kaffet hade ställts på frilistan samtidigt som ett allmänt importförbud
genomförts, så är det enligt min mening mycket som talar för att allt
det kaffe, som vi ha här i landet, inom en mycket kort tid hade hamstrats, så
att vi fått svårigheter att tillgodose dem, som av ekonomiska skäl inte haft
tillfälle att göra stora uppköp medan lagren varade. När det gäller hamstring
för enskilda hushåll rör det sig nämligen inte om inköp av ett eller två kilogram
kaffe, utan det är ganska vanligt att man köper kaffe säckvis.

Jag vågar för min del i denna fråga uttala den förhoppningen, att vi, sedan
inventeringen av våra lager blivit klar och vi fått möjlighet att bedöma utsikterna
för framtiden, skola kunna sträcka oss något litet längre i fråga om
den kvantitet, som kan tilldelas hushållen. Om vi i övrigd kunna uppnå en
återhållsamhet i stället för den rådande köppaniken, tror jag inte att kaffeförbrukningen
i och för sig skall kunna ställa oss inför allvarliga svårigheter
i fortsättningen. ’

Som en liten sammanfattning av dagens läge skulle jag för min del vilja
säga, att om vi kunde förvänta en lojal medverkan från den stora borgerliga
pressens sida, så borde det vara möjligt att övervinna svårigheterna utan alltför
omfattande ingrepp på olika områden. Men fortsätter kampanjen i syfte att
sprida misstroende mot regeringens förmåga och vilja att göra det hästa, fortsätta
tidningarna med stora, försåtliga rubriker om att »tills vidare» är tobaken
fri, »ännu» kan man köpa konserverad frukt o. s. v., så är jag inte säker om
att inte ransoneringarna måste utsträckas ytterligare. Eljest blir det om några
veckor så, att det inte finns någonting kvar att köpa av de varor som importeras.
Om alltså oppositionen inte kan vara med om ett politiskt samarbete för
att bekämpa inflationen, skulle den ändå kunna göra en ganska stor insats
genom att låta sina tidningar skriva något som verkar lugnande i stället för
upphetsande på allmänheten. Allmänheten är inte svår att ha att göra med
om man informerar den på ett förnuftigt sätt.

Häri instämde herr Hesselbom.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj ds denna dag avlämnade proposition
nr 101.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Avgåvos och bordlädes nedanämnda motioner:

nr 235, av herr Bergh, Ragnar, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret 1947/48 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. in.;

nr 236, av herr Arrhén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1947/48 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.;

nr 237, av herr Åman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1947/48;

nr 238, av herr Heuman m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1947/48;

nr 239, av herr Sundberg, Carl, in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om virkesmätning, m. in.; samt

nr 240, av herr Andersson, Gustav Emil, m. fl., i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om virkesmätning, m. m.

Anmäldes och bordlädes jordbruksutskottets memorial:
nr 13, angående kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om statsbidrag till
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet; och

nr 14, angående remitterande till annat utskott av två till jordbruksutskottet
hänvisade motioner om utformningen av de förslag, som föranledas av 1942
års jordbrukskommittés betänkande.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Kortsattes överläggningen i anledning av det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr
190 avsedda meddelandet.

Herr Domö: Herr talman! Jag skall tillåta mig att börja med några reflexioner
och kommentarer i anledning av herr Strands anförande omedelbart före
middagen.

Han talade om att det tydligen var en förtroendekris på många håll, och
därom kunna väl alla vara ense. Denna förtroendekris går säkerligen mycket
djupt. Orsaken till den är att folket har blivit ställt i situationer som det
icke hade räknat med. I stället för nya ingrepp hade man ju med skäl hoppats
på bättre förhållanden, mindre ransoneringar, mindre stränga krav från samhällets
sida efter kriget.

Herr Strand talade också om att han ansåg det vara egendomligt, att den
s. k. antiinflationskonferensen hade sprängts av en orsak som han ansåg vara
ganska oviktig: den om historieskrivningen, som han uttryckte sig, om hur
man skulle ange det nuvarande läget och orsaken till att vi helt hastigt ha
råkat in i denna svåra ekonomiska situation. Men jag kan inte undgå att
tycka att vad som från vår sida sagts om den saken är något mycket viktigt.
Det är minst sagt betydelsefullt att ha orsakerna till läget klara för sig.

Det fanns emellertid, som jag framhöll tidigare i dag, även andra orsaker.
Vi betraktade ju finansministerns ovillighet att också taga upp kraven på
den ökade skattebelastningen för vissa grupper i överläggningarna som en
högst väsentlig angelägenhet.

Det fanns också ytterligare anledningar till konferensens misslyckande.
Jag tror att jag i förmiddags uttryckte saken så att vi kommo underfund med
att själva grundsynen å ena sidan hos de borgerliga, å andra sidan hos de
socialistiska partierna var för olika för att man skulle kunna komma till
någon gemensam plattform, när det gällde att klart och bestämt precisera vad
som skulle göras. Då vi inte voro villiga att godkänna en skrivning, som skulle
ge fullmakt åt regeringen att vidtaga praktiskt sett vilka åtgärder som helst
i fråga om kontroll och regleringar, var det naturligt, att statsministern skulle
få konstatera, att det inte fanns utsikt för en gemensam linje.

Jag tror inte heller att statsministern lade upp dessa förhandlingar på det
lyckligaste sättet. Måhända skulle en annan ledning av konferensen ha kunnat
bidraga till att öka utsikterna för framgång. Men när herr Strand säger, att
oppositionen ville utnyttja situationen för att pressa regeringen i skattefrågan,
så tillåter jag mig att mot detta göra bestämda invändningar. Det var icke
fråga om pressning, när vi ville ha in skattefrågan i resonemanget; det var
uttryck för ett högst realistiskt betraktelsesätt i sakfrågan. Det gällde ju att
åstadkomma en form för upptorkning av överflödig köpkraft genom sparande,
och då var det alldeles nödvändigt att räkna med den verkan som de kon"fiskatoriska
skatteförslagen skulle ha på sparviljan.

Ang.

regeringens
ekonomiska
;politik.
(Forts.)

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)

Herr Strand ansåg vidare, att oppositionen hade haft för stora anspråk på
att få inverka på regeringens allmänna politik. Nej, det äro vi sannerligen
ip,te vana att få ha. Men är det för mycket, att en opposition, som representerar
inemot hälften av befolkningen, kräver hänsyn till sina uppfattningar, när
majoritetspartiet och regeringen begär att oppositionen helt plötsligt skall
ikläda sig borgensansvar för de rekommendationer, som man nu måste göra
som en följd av den ekonomiska politik regeringen fört under sin tillvaro?
När vi resonera om dessa saker, skola vi inte glömma bort, att den regering,
som trädde till på eget bevåg 1945 under stora hejarop från stora grupper,
då ansåg sig kapabel att styra landet efter sin modell. Detta har den gjort.
Resultatet se vi.

Men när vi uppenbarligen inte kunna räkna med att regeringen skall koncentrera
sig på det som för närvarande är det väsentliga -—- att klara oss ur
den ekonomiska krisen — utan bestämt hålla på en kurs, där den socialistiska
ledstjärnan är riktmärket, då måste vi komma till den slutsatsen, att regeringen,
som den själv har sagt, ensam har ansvaret. Jag känner mig inte
skyldig att ta emot snubbor för att vi icke ha velat helt och hållet uppge våra
uppfattningar om hur den ekonomiska politiken bör skötas och ställa oss
under regeringens ledning.

Herr Strand sade vidare, att den fria företagsamheten hade fått för stort
svängrum. Vad han avsåg med sitt yttrande, vet jag inte; det lät ganska hotfullt.
Jag vet ju att tilltron till regleringar och kontroll är särskilt stor på
regeringssidan, men om man tror att kontroll och regleringar kunna tvinga till
framsteg, kunna tvinga en betydande del av den svenska befolkningen att
marschera efter order från en — tillåt mig säga det — ganska maktkrävande
majoritet, så tror jag att man räknar fel. Svensk mentalitet är inte sådan.
Man kan komma mycket långt med det svenska folket, om man tar det på
rätt sätt, men man tar det inte med tvång. Man kommenderar det inte, man
kan inte tvinga fram en insats, man skall ha folket med sig.

Mobilisera villigheten att frivilligt träda till och åstadkom anspänning på
det sättet, men hota inte. Man ger inte företagsamheten framåtanda eller initiativkraft,
om man snör in den inom en verksamhetsram, som inte ger personligheten
erforderliga möjligheter att göra sig gällande.

Jag har uppehållit mig, herr talman, ett ögonblick till vid herr Strands
anförande, då jag anser att det är ganska representativt för hans meningsgrupp.
Han lät framskymta, att vi från vår sida skulle särskilt lägga vikt
vid lönerna, att vi egentligen endast som botemedel hade framhållit att inte
lönestegringarna finge bli för stora.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag skall behöva framhålla, att
vi aldrig tala om löner isolerat utan om hela inkomstutvecklingen. I denna
ingå såväl löner som vinster och andra inkomster. Vi från högerhåll ha icke
''den uppfattningen, att de svenska arbetarnas handlingssätt ger särskild anledning
till kritik, tvärtom. Vi ha aktning för deras prestationer och många
gånger för den måttfullhet, varmed de förfäkta sina intressen. Vi ha tydligt
och bestämt sagt ifrån, att sammanslutningen mellan arbetarna har fört utvecklingen
framåt genom att ge dem den ställning i samhället som de böra ha.

Detta är en sak; en annan sak är att konstatera att det som skett på inkomstfronten
påverkat inflationsförloppet. Vi ha fått en inkomstökning, eu
köpkraft, som i förhållande till varumängden är för stor, och ju mer man på
arbetarsidan liksom på andra håll inser betydelsen av återhållsamhet i krav
på höjda penninginkomster, desto bättre underlag skapas för bättre samhällsekonomisk
balans.

Herr Strand sade också, att vi borgerliga voro optimistiska beträffande sta -

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
tens inkomster i sådan grad att det var förvånansvärt. Jag tror att dessa uttalanden
gällde vad vi förutsade förra året. Ja, vi sade att statsinkomsterna
säkerligen skulle ge rum för skattesänkningar utan att man behövde företaga
skattehöjningar. Det har visat sig att den prognosen var riktig, vida riktigare
än den som finansministern satte upp. Jag tror att vi ha möjlighet att göra
skattesänkningar utan att behöva företaga skattehöjningar och ändå ha medel
till de utgifter som vi ha varit överens om på det sociala och andra områden.

Finansministern hade i dag som alltid ett mycket intressant anförande. Vi
hade sagt, att regeringen borde ha ingripit tidigare än den gjort. Alltså ■—
finansministern drog den konklusionen — skulle regeringen ha dirigerat mera,
skulle ha tillgripit importregleringen förr än den gjort! Ja, visst ha vi sagt,
att man skulle ha ingripit tidigare, men inte menade vi därmed, att man
skulle ha tillgripit just importreglering. Det finns så många olika sätt att
ingripa och vidtaga åtgärder för att söka förhindra en viss utveckling. Det
är egendomligt, att med ingripande menar man på socialdemokratiskt och socialistiskt
håll nästan alltid regleringsåtgärder och hård kontroll. Det finns
andra sätt — även om socialisterna inte tro det. Det finns möjligheten att
styra i samråd med stora grupper inom samhället. Skulle man inte ha kunnat
göra det i detta fall också? Skulle man inte ha kunnat på ett tidigare skede
söka nå vad man ville i export- och importavseende genom ett intimare samråd
med handelns folk. med företagarna i de berörda branscherna? Här har
förut deklarerats, att dessa grupper äro fullkomligt villiga till samarbete,
men det är som om man underskattade frivilliga uppgörelser och deras hållbarhet
och i stället ville ha statsregleringar, kontroller och dylikt.

Man skulle nog också kunna åstadkomma åtskilligt med penningpolitiska
medel. Det är flera saker som kunna övervägas i detta sammanhang. I samband
härmed vill jag beröra en fråga, som jag tycker har ett ganska stort
intresse för närvarande. Det är riksbankens ställning. Jag kan icke komma
ifrån att den koordination som har uppkommit mellan finansdepartementet
och riksbanken ger riksbanken en helt annan karaktär än dess ursprungliga
och riktiga. Jag förstår väl att det måste föras intima resonemang mellan regeringen
och banken, men om det går därhän att riksbanken och finansdepartementet
bli ett och samma organ, då har riksbanken förlorat sin självständighet.

Finansministern sade, att de beviljade krediterna, som för en viss tidrymd
uppgingo till 115 miljoner kronor, spela föga roll, när det gäller påfrestningen
på vår valuta. Ja, 115 miljoner låter ju inte så mycket, men man skall inte
heller underskatta krediternas betydelse, ty det finns bland annat stora förskott.
som äro lämnade för fabrikation av varor, och dessa utöva också sin
inverkan. De stora avtalen, som ta krediterna i anspråk något senare, kasta
också sin skugga framför sig och bidraga på sitt sätt till spänningen i läget.

Finansministern sade, att det är svårt att avväga mellan olika grupper,
mellan arbetare och andra. Han sade vidare, att även i det läge, vari vi nu kommit,
har regeringens politik varit den riktiga. Jag återkommer då ånyo till
hur man ovillkorligen från regeringshåll vill få fram, att det är uteslutande
i lönerna som vi so orsakerna till den nuvarande påfrestningen. Jag protesterar
även nu mot detta och påpekar, att jag för min del hela tiden begagnat
uttrycket inkomstökningar. Man kan naturligtvis tjäna de olika grupperna
på skilda sätt. Finansministern menar att han har tjänat arbetargrupperna på
bästa sätt genom att framhålla, att de hade och borde begagna möjligheten
att taga ut stora löner. Men det finns ett annat sätt. Man hade också arbetat
i samma gruppers intressen om man framhållit för dem det faktiska läget
och rått dem till en tids väntan som kunde gett säkrare och bättre resultat för
framtiden.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)

Sedan sade finansministern, att de borgerligas mening med rundabordskonferensen
var att åstadkomma återhållsamhet i lönekraven. Återigen denna envishet,
som så mycket utmärker finansministern. Han tillvitar utan vidare
oppositionen att ha ett bestämt syfte och endast ett syfte — att sätta stopp
för löneökningarna. Enligt vår mening kunde man vid en rundabordskonferens
genom överläggningar fått fram det verkliga läget. Grupperna där skulle
sedan i gemensamt intresse dryfta vad som kunde göras på det ena och andra
avsnittet, En sådan konferens skulle också kunnat ge en allmän översikt och en
allmän överenskommelse om vad olika grupper i ett svårt läge borde iakttaga,
för att landet skulle komma ur krisen.

Jag har redan i mitt svar på herr Strands inlägg berört finansministerns
uttalande om skatterna. Herr Wigforss’ vägran att till allvarlig prövning upptaga
skatteförslaget spelade -— det betonar jag återigen — en högst avsevärd
roll för konferensens utgång. Vidare sade finansministern, att man inte ser
skattesänkningen och skattehöjningen i samband med utgifterna. Jag har
förut talat om att vi för vår del ha sett det i ett sammanhang, men finansministern
återkom också i sitt anförande till vad Som tycks karakterisera honom
just för närvarande, att oavsett om han hade möjlighet eller inte att klara
de utgifter, som ligga inom det närmaste synfältet, utan skattehöjning, skall en
sådan ovillkorligen ske i alla fall för en stor del av folket, emedan själva
fördelningen för finansministern är A och O. Han kan inte släppa tanken
på att vid detta tillfälle genomföra den omfördelning av inkomsterna, som
hör ihop med hans ideologiska uppfattning. Han vill inte vara med om att
diskutera de samhälleliga verkningarna av sitt skattehöjningsförslag; han
tar i varje fall inte hänsyn till detta förslags inverkan på sparsamheten och
företagsamheten. Jag kan inte underlåta att här stryka under, att finansministerns
benhårda inställning till detta för närvarande är ett av de svåraste
hindren för den gemensamma anspänning- för att nå samhällelig ekonomisk
balans, som vi så väl behöva. Han tar alltså på sig en stor del av ansvaret
för att inte en samfälld linje kan ernås i nuvarande brydsamma tid.

Jag framhöll på förmiddagen att i den situation, vari vi nu befinna oss,
kunde det vara lämpligt med nyval. Finansministern avvisade tanken på ett
nyval med några synnerligen oklara funderingar.

Ingen bär förnekat, att det är första statsmakten som bestämmer huruvida
nyval skola ske eller ej. Vad jag som talesman för riksdagsoppositionen försökte,
var att framlägga de skäl som tala för ett kungl. beslut om nyval. Den riksdagsmajoritet
vi ha har kommit till för snart tre år sedan, och då hade det
läge, vari vi nu befinna oss, ingen aktualitet. Därför skulle det finnas anledning
att det svenska folket finge yttra sig. Regeringen har, vare sig finansministern
medger det eller ej, låtit utvecklingen få en riktning och en fart,
som gör en i grunden ny ekonomisk politik från majoritetens sida nödvändig,
men skall en antiinflationspolitik lyckas, räcker det inte med stödet av en
majoritet som kom till innan inflationen var ett problem i egentlig mening.
Därtill behövs först allmänt förtroende.

Finansministern uttalade, att nyval på en speciell fråga vore oförenligt med
svensk politisk tradition. Vi ha haft riksdagsupplösning och nyval tre gånger.
Den senaste gången var det mest av tekniska skäl, men de båda tidigare gångerna
gällde det särskilt betydelsefulla särskilda frågor, och det förefaller mig
därför som om traditionen snarare skulle innebära, att möjligheten till nyval
komme till användning just i situationer sådana som dagens.

Regeringen skyller så gärna på andra. Den skyller på oppositionen. Det
är som att, när kylan är svår, skylla på termometern, som visar så obehagligt
kallt. Jag tillåter mig säga: håli den kontroll som är nödvändig! Se till att

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
medborgarna fullgöra sina skyldigheter, men beskyll dem inte i onödan för
illojalitet!

Herr Åkerberg har sagt i sin tidning, att herr Ohlin, herr Domö och herr
Bramstorp gärna se att yxan går, men de äro för fega att själva vara med
och taga konsekvenserna. Jag har förut gjort erinringar mot den tankegången,
och jag gör det ytterligare. Det är regeringen, som själv givit sig ut på sin
Seglats. Den har tydligen endast tillit till. sin egen linje, men då skall den
inte beskylla oss för oginhet för att vi inte vilja vara med. Jag har här i dag
sökt framhålla, att regeringen mycket illa bemästrar situationen, och då tillliten
till den förlorats, är läget ganska betänkligt. Skall man tro att regeringen
skall visa större förutseende händanefter? Knappast. Dess åtgärd att tillgripa
kafferansonering vittnar inte heller om något särskilt gott omdöme.

Jag vill sluta, herr talman, med att framhålla, att i stället för kontroll och
regleringar måste framför allt viljan till produktivt arbete få sin plats i
solen. I stället för regleringsmentaliteten skola vi få fram viljan att samfällt
försöka dra lasset ur de nuvarande svårigheterna. Låt mera folk komma in i
det praktiska arbetet och håll färre i improduktivt arbete! Låt decentraliseringssträvanden
träda i stället för centraliseringsönskningar. Det behövs en rekonstruktion
av den ekonomiska politiken. Läget nu kräver en sådan politik,
som återställer tilltron till ledningen, men en rekonstruktion av den ekonomiska
politiken kräver en rekonstruktion av regeringen.

Herr statsrådet Myrdal: He_rr talman! Jag har suttit mycket troget i andra
kammaren och hört på debatten, och vad som slagit mig mest är att en ton har
helt saknats i oppositionens kritik, en ton som mycket gällt klingat i den allmänna
diskussionen och som framförts som en huvudsak i de 85 procent av tidningspressen
— och mycket mera, om man räknar kilon och inte nummer —
som bekämpa regeringen. Den tonen är ju kritiken mot vår handelspolitik. Vi
veta alla, att i nästan varje nummer av dessa tidningar och ofta från oppositionens
talarstolar har det framhållits, att en av huvudorsakerna till den spända
högkonjunktur som vi befinna oss i och till det valutaläge vi kommit i är den
»oskickliga» handelspolitik som har förts, den »lättfärdiga» handelspolitik
som har förts, den »huvudlösa» handelspolitik som har förts.

I andra kammaren har detta argument icke alls figurerat, och jag tror att
det är likadant i denna kammare. Det har dock berättats mig, att herr Domö
tidigare på förmiddagen i några allmänna vändningar gav uttryck åt denna
inställning, som han ju också tidigare framfört i offentliga yttranden. Och
när jag nu lyssnade till honom på aftonen, hörde jag att han förebrådde regeringen,
att vi icke sökt styra import och export i samråd med näringslivet,
så att vi kunnat bättre försvara vår ställning. Han talade också om de stora
handelsavtalen, förbundna med krediter, som nu kasta sin skugga framåt-, och
ingav därvid uppenbarligen den föreställningen, att dessa stora handelsavtal med
krediter belastade den nuvarande regeringens skuldkonto.

Vi veta alla, att under de senaste dagarna har det oavbrutet skrivits, att regeringen
har begått ett fel, då den icke hindrat importen av överflödiga och umbärliga
varor i större utsträckning, och man bär ställt detta i samband med våra
handelsavtal. Våra ingångna handelsavtal gälla i huvudsak de europeiska länderna.
Jag vill bara här påpeka såsom ett faktum, att för den händelse vi skulle
göra en översikt över sådana varor, som vi kunna betrakta såsom umbärliga —
det är en svår sak att göra upp en sådan, och meningarna om umbärligheten äro
mycket skiftande — skulle det i varje fall visa sig, att huvudparten av denna
import kommer ifrån Förenta staterna, Sydamerika, sterlingområdet och andra
länder, som icke omfattas av de bilaterala avtalen. Förebråelsen skulle således

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
på den punkten innebära en förebråelse, att regeringen icke tidigare har ingripit
för att reglera handeln med och närmast importen från dessa länder, med vilka
vi inte ha bilaterala avtal, som äro avsedda att reglera handeln.

Men för övrigt veta vi, att den allmänna kritik, som riktats emot handelspolitiken
och som närmast blivit en självklar sak för många människor, som inte
äro bättre informerade i dessa frågor, går ut på att den socialdemokratiska regeringen
varit synnerligen lättfärdig genom att lämna »stora krediter åt alla håll»,
som det brukar heta.

Det har roat mig att för min och kammarens uppbyggelse ställa ned vissa
siffror, som belysa haltlösheten i detta fullkomligt allmänna, borgerliga, låt
mig säga, propagandamissförstånd.

Det sammanlagda beloppet av våra krediter och gåvor uppgår, som herrarna
veta, till något över 33/4 miljarder kronor. Av detta belopp har den nuvarande
regeringen ansvar för, om jag tills vidare undantager polenavtalet och rysslandsavtalet,
till vilka jag strax kommer, precis 171,6 miljoner. Ja, jag skulle
ha anledning att även undantaga det tjeckoslovakiska lånet på 24 miljoner,
ty även för den handelsöverläggningen voro direktiven de facto givna av samlingsregeringen,
men jag kan räkna med dessa miljoner. Jag vill vidare till
dessa siffror göra den reservationen, och den viktiga reservationen, att de två
största posterna, som äro de för en kredit till Norge på 30 miljoner och en
kredit till Nederländerna på 31,6 miljoner, ha karaktären av reciproka betalningsförbindelser
i båda riktningarna, som man gjort upp för att reglera betalningsförhållandena.
Skulle man undantaga dem. kommer man till en ännu
mer försvinnande siffra. Därtill kommer polenavtalet, men som herr Domö
har sig nogsamt bekant såsom ledamot i samlingsregeringen, voro dessa förhandlingar
praktiskt taget slutförda och i alla händelser de direktiv, som
innefattade 100-miljonerskrediten, givna av samlingsregeringen.

Beträffande rysslandskrediten råda ju delade meningar. Från regeringens
sida hävdas, att ett så bestämt löfte om 1 000 miljoners-krediten var givet till
Sovjetunionen, att regeringen inte kunde ta upp förhandlingar om slutande av
ett handelsavtal —■ som vi alla voro med om och godkände såsom önskligt •—-utan att honorera detta gamla löfte. Men även om man skulle ta den ståndpunkt,
som åtminstone hävdades av några bland oppositionens talesmän, då det ryska
avtalet diskuterades, att ett sådant löfte inte hade givits av samlingsregeringen
eller åtminstone inte skulle ha haft denna bindande karaktär, kan man ju erinra
om vad herr Ohlin, oppositionens ledare, under diskussionen i andra kammaren
sade. Han hade sagt, att det var fullkomligt klart för honom, att ep
stor kredit skulle ges, ehuru icke på 1 000 miljoner. Men då vi pressade honom
på huru mycket han menade att han skulle ge, svarade han 750 miljoner, och
när vi pressade herr Skoglund, tror jag att han ökade siffran ytterligare till
900 miljoner. Ingen av dessa båda framstående företrädare för de borgerliga
partierna gjorde emellertid gällande, vilket i nuvarande diskussion är det relevanta,
att denna kreditminskning skulle ha något som helst inflytande på leveranserna
under år 1947 eller den närmaste tiden. Jag tror att det är ganska
viktigt att man får fram denna sak, och jag skall tillåta mig att bara på grund
av det allmänna yttrande, som herr Domö fällde, referera till dessa siffror.

Vad man än faktiskt anser om den handelspolitik, som regeringen har fört
och som förts oavbrutet, i allmänhet, med undantag för det ryska avtalet, utan
någon principiell invändning ifrån oppositionspartiernas sida, och oavsett vilken
inställning man i efterhand eventuellt skulle vilja taga till denna förda
handelspolitik, godkänd av riksdagen och förd av regeringen, är det dock viktigt
att vi hålla det faktum klart i vårt medvetande, att de krediter, som äro
givna av den socialdemokratiska regeringen, äro försvinnande, jämförda med

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
de krediter, som gåvos av samlingsregeringen. Jag tror helt enkelt, för att
säga klart ut vad jag menar, att när denna sak döljes för det svenska folket,
begår man just en sådan förfalskning av kunskaperna hos folket, som är menlig
för det demokratiska styrelsesättet; då begår man demagogi, även om man
gör det bara genom att underlåta att tala om sanningen. Och i vanliga fall
nöjer man sig inte med detta, utan man talar om de »stora krediter», som den
socialdemokratiska regeringen har givit.

Låt mig bär tillägga, och det vill jag göra för tydlighetens skull, att detta
konstaterande av när och av vem krediterna gåvos, icke innebär från min sida
en kritik av att dessa krediter gåvos. Jag satt själv i riksdagen och jag känner
såsom enkel riksdagsman från den tiden mitt fulla ansvar för vad som då
beslutades. Även rent sakligt och i efterhand vill jag påminna om — till försvar
för samlingsregeringens generösa kreditpolitik, som det brukar heta —
att dessa krediter voro motiverade, för det första, för att vi omedelbart efter krigets
slut skulle få i gång vår export. Våra exportindustrier lågo med stora
lager, och den enda förutsättningen att hastigt få i gång handeln, närmast exporten,
när våra avnämarländer voro mycket svaga efter kriget, var dessa krediter.
För det andra voro i de mycket svåra förhandlingar, som då fördes och
som herr Domö minnes, dessa krediter nödvändiga för att vi ur den arma yttervärld,
som vi då handlade med, skulle kunna tillköpa oss dessa relativt stora
kvantiteter av knappa råvaror, som vi dock redan från början fingo löfte om
och fingo in genom våra handelsavtal.

Och för det tredje, vilket jag skulle alldeles särskilt vilja påminna om, hade
dessa avtal en politisk betydelse. Det var dock så, att praktiskt taget hela
världen hade varit i strid; de flesta av dessa länder hade bekämpat nazismen.
Vi hade stått neutrala, och herr Domö och jag och vi alla mena, att vi hade
rätt att göra det. Men vi bör inte glömma, att Sverige på den tiden var mycket
impopulärt; det var inte utan vidare självklart att Sverige så snabbt och
fullständigt skulle komma att höra till nationernas familj som fallet blev. Jag
tror för min del, ja, jag är övertygad därom, att om den svenska regeringen —
detta gäller alltså samlingsregeringen — skulle ha intagit en mindre generös
politik i sina första affärsuppgörelser med de lidande och nyss förut stridande
nationerna, skulle Sveriges internationella ställning inte så snabbt ha blivit
sådan den nu blev. Från min sida finns alltså inte någon kritik emot den kreditpolitik,
som fördes av samlingsregeringen. Men jag vill gärna, att det skall
vara fastslaget, hur ansvarsfördelningen här ligger.

Låt mig tillägga att denna förändrade kreditpolitik, som i tiden sammanföll
med bytet från samlingsregeringen till den socialdemokratiska regeringen, avtecknade
sig redan från början i mycket hårda direktiv för våra handelsförhandlare.
Ungefär från hösten 1945 var det stadiga direktiv, som dessa alltid
fingo, det att söka om möjligt undgå krediter och om möjligt få i gång återbetalning
av de tidigare lämnade krediterna. Jag vill tillägga, att särskilt från
hösten 1946, alltså i fjol, dessa direktiv ytterligare mycket kraftigt skärptes.
Våra handels förhandlare hade från och med den tiden att gå ut till dessa länder
och bara vara i tillfälle att bjuda, som vi då sågo det, relativt mindre
kvantiteter av de viktiga återuppbyggnadsvarorna pappersmassa, papper och
verkstadsindustriprodukter, och de kunde vid denna tidpunkt inte alls bjuda
några bestämda kvantiteter av sågade trävaror. De hade direktivet att söka
få så mycket som möjligt av de knappa råvaror, som vi framför allt behövde
för att höja produktiviteten i vår industri och indirekt även för att försvara
vår valutaställning. Deras direktiv voro vidare att inte ge några krediter och
att om möjligt få en sådan omläggning av balansen, att det i stället skulle
kunna bli frågan om en återbetalning under dessa år.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mare 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)

Dä jag ser tillbaka på denna tid av litet mer än ett och ett halvt år av
handelspolitiskt arbete och tänker på, hur regeringens direktiv ha varit utformade
och hur det handelspolitiska arbetet har varit fört, så måste jag säga
mig, att det arbete, som har gjorts och som har betytt, att vi ha kunnat få
upp reguljära handelsförbindelser med praktiskt taget hela världen och särskilt
med Europa, där vårt huvudsakliga arbete har legat, har varit lyckosamt
och fört till i stort sett gynnsamma resultat. Jag kan säga detta desto
hellre som huvudförtjänsten av detta inte tillhör regeringen eller mig annat
än i fråga om direktiven, som vi vilja ta både ansvaret och äran för, utan tillhör
hela den skickliga kår av förhandlare, som ha arbetat, och även tillhör de
många hundra svenska näringsidkare i framstående ställning, med vilka vi, i
trots av vad herr Domö nyss har sagt och vad som brukar sägas även av andra
borgerliga ledamöter i denna kammare, oavbrutet varit i förbindelse med om
dessa handelspolitiska avtal. I alla händelser avvika både de givna direktiven,
de slutna avtalen och avtalens fullföljande helt från den bild, som man systematiskt
gett sig till att popularisera i den stora oppositionspressen,. Sannolikt
skulle 99 personer av 100 bli förvånade, om de verkligen finge reda på
proportionerna mellan den kredit, som är given av den socialdemokratiska
regeringen, och den kredit, som är given av samlingsregeringen.

När man talar om vårt handelspolitiska arbete, tänker man ju i allmänhet
på avtalen med de europeiska länderna. Jag vill såsom allmänt omdöme —
detta kan ha ett visst intresse i denna diskussion, som närmast hänför sig
till valutasituationen i dag — gärna ha påmint om, att i det stora flertalet
av dessa avtal avse de kvoter, som vi ha utlovat importlicenser till, nästan
helt och hållet eller till den allra största delen nödvändiga och viktiga varor
för vår industri och vårt näringsliv i allmänhet. Detta gäller vårt ryska avtal,
där det egentligen inte alls finns några licensmöjligheter lovade, utom i fråga
om en diversekvot, för icke nödvändiga varor, hur man nu skall tolka detta.
Det gäller vidare vår handel med Polen, där jag är lycklig att kunna meddela,
att ett avtal i dag har undertecknats, som kommer att framläggas för riksdagen
och därefter träda i kraft. Det gäller vidare vår handel med Tjeckoslovakien
och det gäller vår handel med Belgien och Holland, varifrån ju framför
allt kol- och järnimporten har varit betydelsefull. Det är visserligen sant,
att vi i vår viktiga handel med Italien ha utfäst oss att köpa vissa kvantiteter
apelsiner, men vi få väl hoppas, att folkhushållningsministern, när han här
skall tillämpa importregleringen, inte går från den ena ytterligheten till den
andra, utan är beredd att med glädje tänka sig att vi dock få något av apelsiner
även i fortsättningen.

Dessa löften om import av varor, som man nu litet för svepande, synes det
mig, är beredd att betrakta såsom umbärliga, ha haft sin funktion i det handelspolitiska
resultatet. De ha representerat viktiga exportintressen från det
andra landets sida som också ha varit förutsättningen för att vi ha kunnat tillvarataga
våra exportintressen och framför allt varit förutsättningen för att vi
fått löfte om en, indirekt även för vår valutaställning betydelsefull, import.

Den svartmålning, och jag tillåter mig använda ordet fullkomligt medvetet,
av vår handelspolitik och av dess resultat, som är genomgående i oppositionens
kritik av regeringen, är naturligtvis bara så att säga en detalj men en relativt
viktig detalj, i den allmänna svartmålning, som förekommit. Åtminstone i andra
kammaren, och jag gissar att herrarna äro så väl samspelta att det har skett
även här, har man tillåtit sig säga, att vårt ekonomiska läge, alltså inte bara
vår valutareserv, har avsevärt försämrats under den tid den socialdemokratiska
regeringen har arbetat.

Jag skall inte upptaga kammarens tid med att här visa, hur falskt ett så -

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
dant påstående är. Vårt ekonomiska läge i sin helhet har icke försämrats, det
har i huvudsak förbättrats, även om en bild alltid är blandad. Men en sak vill
jag gärna ha sagt, innan jag slutar detta anförande, och det är därför jag tagit
till orda, nämligen att skildringen av handelspolitiken och dess verkningar har
varit falsk. Detta är desto farligare, eftersom dessa handelspolitiska frågor
ligga en smula fjärran från den vanliga medborgarens erfarenhetssfär, och eftersom
därför oriktiga föreställningar kunna tagas mera okritiskt, i synnerhet
om de framställas med sådant anspråk på auktoritet och med sådan exemplifikation
— ofta mycket falsk — som har gjorts i den borgerliga pressen och av
borgerliga politiker.

Herr Domö erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Handelsministern
tyckte, att oppositionen verkade demagogiskt genom att inte upplysa om vissa
handelsförhållanden. Handelsministern är demagogisk genom att tala som i österby
eller var det nu var, där han gjorde gällande, att den borgerliga oppositionen
är onationell etc. Detta kallar jag verklig demagogi.

^På tal om krediternas betydelse är det naturligtvis så, att om man redan
nått upp till ett högt kreditbelopp, är varje påspädning därav, även en sådan
av relativt ringa omfattning, en förhållandevis större belastning. När
handelsministern verkade besviken över att, som jag fattade hans uttryck —
det var, väl menat inom citationstecken — den vårdslösa handelspolitiken inte
hade patalats här i riksdagsdebatten, trots att denna fråga upptoge omkring
85 procent av omfånget av diskussionen i dagspressen, vill jag svara: det har
sagts en hel del om herr Myrdals handelspolitik här i dag, och för övrigt behöver
det inte sägas så mycket om den här i riksdagen. Det finns säkert en mycket
stadgad mening om herr Myrdals politik, och den är inte till hans förmån.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag vill bara säga, att herr Domös
sista yttrande liksom åtskilliga av hans andra yttranden i denna debatt vittna
för mig endast om en sak: argumentnöd.

Herr statsrådet Gjöres: Herr talman! I den debatt, som har förts här i
riksdagen i dag, och i det meningsutbyte, som i övrigt utvecklat sig kring den
ekonomiska situation, som utkristalliserats och utat illustrerats genom den i
lördags genomförda importkontrollen, har frågan om spänningen mellan import
och export under det gangna aret spelat en rätt framträdande roll. Denna spänning
är betydande. Den uppgår till ungefär 840 miljoner kronor, med vilket
belopp alltsa värdet av importen under det gångna året överstiger värdet av
exporten under samma tid. Jag vet inte, hur det förhåller sig i denna kammare
— jag har ledsamt nog inte varit i tillfälle att fortlöpande följa debatten
här, att jag har full visshet om hur resonemanget här har gått — men
det har i varje fall i andra kammaren gjorts antydningar därom, att om regeringen
hade stoppat lyximporten, så skulle de nu vidtagna, omfattande importregleringarna
icke ha blivit nödvändiga.

Det är med anledning, av detta och även för att i övrigt få tillfälle att något
belysa sammansättningen av importen under föregående år, som jag har
begärt ordet här i kväll.

Det förhåller sig obestridligen så, och det liar inte förnekats av någon, att
en viss del av den import, som ägde rum under år 1946, var av lyxkaraktär. Av
införselstatistiken finner man ju, att under do olika rubrikerna för pälsverk
en rätt betydande stegring av varuimporten har skett. Vid jämförelse med år
1938, då vi hade en import av pälsverk och pälsvaror för 11 miljoner kronor,
finna vi, att under föregående år importen av dessa ting uppgick till 39 miljoner
kronor. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten vid att av detta inte

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
allt är att hänföra till lyxkategorien — i denna import ingår ganska mycket
fårskinn och sådant, som användes för arbetspälsar och liknande — men det
vore alldeles fel att förneka, att häri ju också ingår import av varor, som äro
av lyxkaraktär.

Det finns naturligtvis också i importstatistiken andra varuposter, som äro
av denna karaktär. Det har ibland talats om puder och parfymer och sådant,
och det kan vara skäl i att se efter, hur stor denna import är. Den uppgick
under föregående år till ett värde av 3,6 miljoner. Jag vill inte förringa betydelsen
av denna siffra, ty under den period vi nu gå in i gäller det att Jhushålla
med många även smärre ting, och det är klart, att i den strängare hushållning
som vi nu skola införa, måste man kanske ganska hårt begränsa
importen av sådana ting. Men jag vill slå fast detta, att om man^räknar ihop
vad som är av lyxkaraktär i pälsvaruimporten och kanske även på andra poster,
beloppet ändock sammanlagt är så pass litet, att det inte har någon som
helst avgörande inverkan på den förskjutning mellan import och export, som
1946 års statistiska bild uppvisar.

Det vare mig långt ifrån att vilja karakterisera fruktimporten såsom lyx.
Den är, om man har råd till den, en mycket nyttig^ och önskvärd import. Man
måste emellertid säga, att den under det gångna året har fått mycket stora
dimensioner. Det har redan tidigare anförts, men jag vill erinra om det i detta
sammanhang, att vi under år 1938, då fruktkonsumtionen här i landet var
större än någon gång tidigare, dock inte nådde högre importsiffra än 97 000
ton färsk frukt, medan vi år 1946 kommo upp till 177 000 ton.

Värdemässigt sett är förskjutningen ännu mer markerad. 1938 års import
av frukt, frånsett fruktkonserver, kostade oss 45 miljoner kronor och 1946 års
import 167 miljoner kronor. Det bör visserligen sägas, att eftersom en mycket
stor del av denna import utgjordes av apelsiner, har denna import i stor utsträckning
skett utan att man behövt taga i anspråk dollars eller pund eller
schweizerfranc. Den spanska apelsinimporten har skett emot svenska kronor
och har således, i varje fall inte omedelbart, påverkat vår situation i fråga om
de s. k. hårda valutorna, Men jag vill ju inte på något sätt skjuta undan det
förhållandet, att denna spanska import i varje falHndirekt inverkar på våra
utrikesrelationer, eftersom Spanien får taga i anspråk de kronor, som på detta
sätt komma att stå på detta lands konto bär, för att inköpa exportvaror från
Sverige, exportvaror som, därest spanienimporten hade varit mindre, skulle
ha kunnat dirigeras över till marknader, som valutamässigt äro av större betydelse
för oss.

Men bilden av importutvecklingen under föregående ar är ju inte på något
sätt fullständig ens med dessa kommentarer. Det är mig angeläget att lämna
några mera konkreta upplysningar om hur importen under 1946 varit sammansatt.
Jag vill säga såsom allmän karakteristik, att den i mycket hög grad har
fått sin utformning av efterkrigsförhållandena. Jag vill erinra om att när det
tyska sammanbrottet kom, voro våra lager av industriråvaror och dylikt praktiskt
taget tömda. Vi hade levat i nära nog fullständig avspärrning sedan
augusti 1944, då regeringen beslöt att ta ut de svenska fartygen ur den tyska
trafiken. Vad som därefter kommit in till landet med tyskt tonnage eller vad
som tillförts oss genom de sparsamt förekommande lej dbåtarna var kvantitetsmässigt
av ganska ringa betydelse. Denna avspärrning, som sålunda kom till
stånd under augusti månad 1944, räckte ända fram till det tyska sammanbrottet.
Därefter började så sakta en viss införsel, inte från Tyskland, men från
de länder, som vi nu kunde med större frihet vända oss till.

Det är ganska naturligt, att i den situation, vari vårt näringsliv då befann
sig, när vi hade förbrukat nära nog allt, som vi hade fått strängt hushålla

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
med under krigsåren, det var mycket angeläget att få till stånd en ny införsel,
en lagerpåfyllnad, och det är denna strävan efter lagerpåfyllnad för industrien
och för handeln som i hög grad sätter sin prägel på importen under 1946. Jag
skall inte här bli alltför vidlyftig, men jag vill fästa uppmärksamheten åtminstone
vid ett par mera betydande poster i vår handelsstatistik. Jag vill göra
en jämförelse mellan år 1938 och år 1946 i fråga om en så viktig sak som
importen av textilråvaror, av ull, bomull, halvfabrikat såsom garn, färdiga
vävnader och textilprodukter av olika slag. År 1938 var vår import av dessa
varor 290 miljoner kronor och förra året 616 miljoner kronor. Det är givet, att
här kommer till uttryck den betydande prisstegring på sådana varor, som har
inträtt på grund av kriget, men jag vill fästa uppmärksamheten vid att i denna
textilimport ingår ull till en kvantitet, som var dubbelt så stor år 1946 som
den år 1938 importerade kvantiteten. Enbart denna ullimport kostade 75 miljoner
kronor av de 616.

I fråga om järn och stål och produkter av järn och stål — rör och dylikt —,
koppar och övriga metaller, som äro av stor betydelse inte bara för vår inhemska
försörjning, utan i minst lika hög grad för den svenska industriens
möjligheter att exportera, skedde på samma sätt en betydande lagerupprustning.
Medan vi år 1938 hade en import av dessa varor på 262 miljoner, var den
förra året uppe i 446 miljoner.

Jag nöjer mig med dessa exempel, hämtade ur vår handelsstatistik, och kan
i övrigt hänvisa vem som helst att med ledning av föreliggande uppgifter gå
in på ett närmare studium av övriga rubriker.

Jag skulle nu vilja säga ett par ord om sådana engagemang som rent valutamässigt
ha träffats för att säkerställa en fortsatt import till vårt land av olika
ting. Man har ju tagit ganska mycket valuta i anspråk för att ställa rembourser
i samband med köp av olika varor och i samband med beställningar av maskiner
och dylikt. Det är på grund av valutakontorets redovisningssätt inte möjligt
att här lämna någon exakt bild av hur dessa valutadispositioner fördela
sig på olika kategorier av varor. Men det är ingen fara i att säga, utan det
står i mycket god överensstämmelse med verkligheten, att dessa valutauttag i
hög grad avse en fortsatt import av olika slag av textilvaror.

Det förhåller sig så med den svenska textilindustrien, att den inte är dimensionerad
för självförsörjning under avspärrning. Dess vävningskapacitet i fråga
om metervaror, dess kapacitet i fråga om tricotage är otillräcklig, vilket förklarar
den knappa försörjning beträffande vissa standardvaror, som vi alltjämt
ha att dragas med. Men av ännu mera aktuell betydelse i detta sammanhang är
det faktum, att spinnerikapaciteten är mindre än kapaciteten för färdigproduktion.
Det är ett önskemål, som vi alla känna mycket starkt, att få en ökad
tillgång på standardvaror, och detta har gjort det mycket angeläget att tillföra
garn till de textilfabriker, trikåfabriker och väverier, som inte ha egna spinnerier,
så att de kunna utnyttja sin kapacitet för färdigproduktion. Förr i världen
skedde denna införsel mest från Storbritannien, men på grund av de svårigheter,
med vilka man i detta land alltjämt har att kämpa efter kriget, har
det inte varit möjligt att därifrån tillföra oss garn i några större kvantiteter.
I stället har den svenska industrien gjort ett för efterkrigstiden ganska typiskt
arrangemang. Man har köpt bomull i Förenta staterna, man har sänt
bomullen till Italien — italienarna själva ha brist på råvaror och betydande
textilkapacitet — och man har träffat avtal med italienarna om att de skola
spinna bomullen till garn, som sedan levereras hit till Sverige. Det är inte
mindre än 95 miljoner kronor, som under år 1946 ha disponerats för denna för
vår textil försörjning och vår textilindustri mycket nyttiga import. Tills vidare
har ungefär hälften av varorna kommit in. Återstoden droppar nu in undan

Första kammarens protokoll 1047. Nr 12. 6

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
för undan. Vi hoppas att under detta år få hem huvudparten av de utestående
leveranserna vilka väsentligen avse garn men det är möjligt, att en del kommer
att dröja till nästa år.

Jag är också övertjgad om att valutauttagen i övrigt i rätt hög grad äro
att hänföra till den tyngre industriens intresse av att skaffa sig olika material
men även maskiner och dylikt. Denna strävan kommer inte så mycket till uttryck
i den statistik, som föreligger för föregående år, frånsett de uppgifter
som jag förut lämnat beträffande järn, stål, koppar och dylikt. När det
gäller själva maskingruppen, finner man, att den rent värdemässiga ökningen
är ganska obetydlig. Trots detta är det goda skäl att räkna med att här ha
tagits i anspråk inte så små belopp för att säkerställa import till vårt land
av olika slags maskiner. Men på grund av den mycket långa leveranstiden,
som alla i kriget invecklade länder ännu hålla i fråga om maskiner m. in.,
komma dessa dispositioner att träda fram i vår handelsstatistik först på ett
senare stadium.

Det intresse, som den svenska tyngre industrien — och inte bara den tyngre
industrien för övrigt, utan även andra industrier — har för maskinanskaffningoch
dylikt, sammanhänger i icke ringa grad med den situation, som bär uppstått
bär i vårt land på grund av den tyska produktionsapparatens sönderfall.
Tyskland spelade stor roll i vårt ekonomiska umgänge före kriget. Vi hämtade
därifrån mångahanda ting, men kunna inte nu få någonting eller ytterst
litet. Under kriget skedde visserligen i viss omfattning och på somliga punkter
i betydande omfattning en import av maskiner från Tyskland, men jag tror
man har rätt att säga, att det dock inte var möjligt för den svenska industrien
att i behövlig grad förse sig med maskiner och redskap och sådant under krigsperioden,
utan här ackumulerades ett behov av ersättningsmaterial, som sodan
bröt sig fram och tog sig uttryck i rätt stora beställningar, när man på nytt
kunde komma in på marknaderna västeröver. Det var inte bara det under avspärrningstiden
uppdämda ersättningsbehovet, som spelade in, utan här har
också i icke ringa grad kommit till uttryck den strävan, som många svenska
industrier fullfölja, nämligen att på svensk botten bygga upp en produktion,
som fyller det tomrum, som Tysklands bortfall har skapat i den svenska försörjningen.
Det skall heller inte förgätas, att den iver, som det svenska näringslivet
lägger i dagen för att öka sin utrustning i syfte att deltaga i exporten
på olika marknader efter krigets slut, har bidragit till dessa försök att på ett
tidigt stadium skaffa en förbättrad maskinell och driftmässig utrustning.

Jag har velat göra dessa kommentarer, eftersom det synes mig vara inte
bara lämpligt utan även riktigt, att man i opinionsbildningen både i riksdagen
och i allmänhet kommer fram till en mera verklighetstrogen uppfattning
om den svenska importens karaktär under föregående år än vad man nu på
många håll har. Det kan inte tjäna något förnuftigt ändamål, att man inbillar
sig själv eller andra, att den svenska varuinförseln vanskötts under år
1946. Det har på de punkter som jag tidigare talat om skett en förskjutning,
som man ur ekonomisk synpunkt har anledning att diskutera, men ser man på
importens huvudmassa, måste man säga, att den till sin karaktär är sådan, att
den innebär en upprustning av den svenska industrien och det svenska näringslivet
och ger oss bättre möjligheter att bestå i den tid, som är inne och som
kommer.

I fråga om den situation, som inträtt efter det att importkontrollen införts,
skulle jag också vilja säga ett par ord. Jag skulle särskilt vilja tala om kaffet.
När jag efter bankofullmäktiges underhandsframställningar fick anledning
och skyldighet att börja övertänka, hur en importkontroll skulle se ut och
vad den skulle omfatta, kom jag naturligtvis även fram till kaffet. Det stod

Onsdagen den 19 maTs 1947 em.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
klart, att man vid importkontrollens utformning måste från början tänka sig
en frilista, upptagande sådana varor som man av olika skäl inte ansåg sig böra
lägga under importförbudet. Frågan var då, om man skulle ta med kaffet
på denna frilista. Om man hade valt detta alternativ, vilka verkningar hade
det kommit att få ute i livet? Är det troligt, att massan av konsumenter inför
den chock, som ett allmänt importförbud naturligtvis måste framkalla, skulle
ha hämtat någon alldeles särskild tillförsikt ur det förhållandet, att de hade
kunnat läsa kaffet på frilistan? Är det inte troligt att de hade tänkt så här:
i dag står kaffet på frilistan, men nu när regeringen går in på en hård importbegränsning
för att spara valutor, är det då inte ganska sannolikt, att
det inte dröjer allför länge, förrän även kaffet kommer under importförbudet?
Jag tror, att man skulle ha resonerat så. Jag har ju haft tillfälle att under
åtskilliga år på rätt nära håll se, hur konsumenterna reagera, då förbud
av olika slag införas, och jag vet, att man inte alltid reagerar precis rationellt,
utan man slungar sig över och hamstrar även sådana varor, som inte på något
sätt ha att göra med de företagna ingripandena. Då man i dessa dagar
t. o. in. har hamstrat tändstickor i tändsticksindustriens stora land, får man
ju en illustration till hur föga övertänkt vissa konsumentkretsar reagera.

Jag har sålunda den uppfattningen, att även om man hade ställt kaffet på
frilistan, hade man fått en verklig rusning efter kaffe runt om i butikerna.
Trots att vår lagerställning för dagen är ganska hygglig, hade det inte behövts
mera än att varje hushåll eller flertalet hushåll hade köpt några kilo
kaffe, för att lagerställningen skulle ha undergått en radikal förändring och vi
kommit i en synnerligen prekär situation.

Importörerna skulle sannolikt också ha reagerat ungefär på samma sätt som
den stora allmänheten. De skulle ha tänkt: visserligen är kaffet fritt i dag,
men här är det nogändå säkrast att täcka sig. Och det skulle ha blivit en forcerad
kaffeimport, så att vi för vår kaffeförsörjning inte hade kommit att stanna
vid de. 77 miljoner kronor, som den kostade oss förra året, utan hade kommit
upp till mycket högre belopp, vilket med hänsyn till besparingssyftet med
hela importregleringen ju hade varit ganska egendomligt.

Det var därför nödvändigt att införa en ransonering av kaffet till skydd
stora allmänheten själv, och det var nödvändigt att inte sätta kaffet
på frilistan, för att man inte skulle släppa loss en spekulation hos importörerna
och forcera införseln av kaffe.

Den ranson, som nu har satts för den första perioden, anser man i allmänhet
vara för lag. Den är lägre än den konsumtion, som vi hade omedelbart före
importstoppets genomförande. Då var konsumtionen synnerligen hög. Konsumtionen
av kaffe har nog aldrig i vårt land varit så hög som den var före lördagen,
och det är naturligtvis skillnaden mellan denna toppkonsumtion och den
nu utgående ransonen, som framkallar den häftiga reaktionen. Vi ha emellertid
ansett jag vill gärna säga, att det är på min föredragning, jag vill inte
skjuta över ansvaret härför på nagon annan — att man nu bör sätta en ranson,
som man även med hänsyn till den nya importsituationen under alla förhållanden
kan hålla. Vi ha vidare igångsatt en lagerinventering, som skall vara klar
från. näringsidkarnas sida den 20 mars, alltså om torsdag, men som att döma
av tidigare erfarenheter i varje fall inte kan vara statistiskt bearbetad förrän
nagon gang längre fram. Vi söka nu dessutom få redovisade de kaffeinköp som
ha gjorts och som ännu inle ha resulterat i en faktisk import, och först när vi
i pj?S St\^siffror, klara, lämna vi verkligen överblicka situationen i fråga om
kaffet. Då få vi efter kontakt med branschen och med hänsyn tagen till den
av riksbanken såsom önskvärd angivna valutabesparingen bestämma oss för den
unportpolitik beträffande kaffe, som vi i detta läge kunna föra, och då få vi

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.) 1

också tillfälle att närmare överväga, vilka kafferansoner som vi i fortsättningen
kunna hålla. Detta har redan meddelats i den deklaration, som här i kammaren
upplästes av finansministern, och jag har ingenting att tillägga till vad
där har sagts.

Det förefaller mig, som om det skulle vara möjligt för den svenska allmänheten
att ta det hela med något större lugn under den korta period av ett par
tre veckor, under vilken tid vi skola göra denna redovisning och få förutsättningarna
för den försatta kaffepolitiken klara.

Beträffande frukten hade vi redan före importförbudets genomförande inlett
en begränsning, och jag kan säga — särskilt som handelsministern nyss vädjade
till mitt goda hjärta och hemställde, att jag inte skulle stänga ute de
italienska apelsiner, som han tillhandlat sig — att det ju inte kan vara tal
om att införa något totalförbud i fråga om apelsiner. Jag skulle tro, att om
man kan hålla fruktkonsumtionen i allmänhet vid 1938 års nivå,'' så är det
ungefär vad som i detta läge kan vara möjligt att uppnå.

Jag är inte i tillfälle att gå in på någon närmare och mera exakt redogörelse
för hur den nu vidtagna importbegränsningen på andra punkter kommer
att ta sig ut. Vi göra nu en detaljerad genomgång i samarbete med försörjningskommissionerna
och under kontakt gradvis med de olika företagargrupper
och branscher, som här äro berörda. Jag vill bara säga, att vi i fortsättningen
som hittills komma att hålla uppe en god import av viktigare råvaror och
förnödenheter, såsom hudar, behövliga textilråvaror, oljor och bränsle, lantbruksmaskiner
och andra maskiner, som kunna mera direkt bidra till en ökad
produktion.

Till sist är det mig en glädje att säga, att vi i dag trots knapphet på vissa
ting på alla viktigare områden ha en god varutillgång i landet och att det inte
finns någon som helst anledning för allmänheten att hysa oro beträffande utvecklingen
under den kommande tiden.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! I likhet med herr Domö lyssnade jag
med stort intresse till det som vanligt lugna och _ lidelsefria anförande, som
herr Strand för en stund sedan höll. Jag fäste mig särskilt vid hans anklagelser
mot oppositionen, att den inte hade velat medverka i den kamp mot
inflationen, som regeringen nu hade startat. Herr Strand trodde sig finna
orsaken till denna ovilja i oppositionens strävan att åstadkomma en för regeringen
komprometterande historieskrivning och dess lust att pressa regeringen
i skattefrågan.

Jag har i någon mån haft tillfälle att delta i överläggningarna mellan regeringen
och partiledarna, och jag är ganska angelägen om att frita mig från
en anklagelse att icke ha velat medverka i åtgärder för hämmande av inflationen.
Jag tycker, att det är ganska underligt, att regeringen och dess meningsfränder
ha så svårt att förstå oppositionens ståndpunkt. Den beskrivning
av läget och anledningen till dess uppkomst, mot vilken herr Strand och flera
med honom ha anmält så stort missnöje, hade inte bara historiskt intresse, utan
den utgjorde också den utgångspunkt, från vilken man på olika sidor bedömde
de allmänna förutsättningarna för en antiinflationistisk politik. Om man
underskattade till exempel inkomststegringarnas inverkan på det uppkomna
läget, låg det ju mycket nära till hands att även i den framtida utvecklingen
tilldela denna faktor en mindre betydande roll. Vad oppositionen här begärde,
men inte lyckades uppnå var eu klar utgångspunkt och en lika otvetydig rekommendation.

Herr Strand ansåg, att det var ett missgrepp av oppositionen, att man inte
ville biträda den formulering, som regeringen för sin del föreslog, framför

Onsdagen den 19 ma''rs 1947 em.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
allt därför att man på det sättet, som herr Strand trodde, skulle ha fångat in
det kommunistiska partiet för en politik, som skulle begränsa kravet på fortsatta
inkomststegringar. Det skälet har förts till torgs även från annat håll.
Om man betänker den snara iver, med vilken kommunisterna strax efteråt förklarade,
att deras ställning i antiinflationskonferensen inte alls fick betraktas
som ett förord för vad man på andra håll menade skulle vara någonting som
åtminstone liknande ett lönestopp, förefaller det mig, som om herr Strands bekymmer
för den skadeverkan, som oppositionen därmed åstadkommit, inte
kunna vara så särdeles väl grundade. En förklaring, som ger utrymme åt så
många olika tolkningar som den av regeringen föreslagna uppenbarligen kunde
ge, hade inte varit mycket värd som utgångspunkt för ett gemensamt handlingsprogram.

Vad sedan gäller skatternas roll i dessa överläggningar, tycker jag också
här, att man kan konstatera en påtaglig motvilja att förstå vad som låg bakom
oppositionens inställning. Skatterna voro för oss en del av antiinflationsprogrammet.
Om vi ville pressa regeringen att uppge sitt förslag om skatteskärpningar,
så skedde det därför och uteslutande därför, att man ansåg detta
förslag oförenligt med det antiinflationistiska program, som det skulle vara
konferensens huvuduppgift att skapa. Det var för oss uppenbart, att i ett
program, som skulle omfattas med förtroende av alla grupper och bland annat
befrämja ett ökat sparande, måste sådana åtgärder undanskjutas, som enligt
väsentliga folkgruppers mening skulle försvåra förverkligandet av en dylik
avsikt. Och de planerade skatteskärpningarna för kapitalbildning och produktiv
verksamhet kunde enligt vårt förmenande inte undgå att verka hämmande
på sparviljan och kunde därför inte heller inrymmas i ett program,
vilket som en av sina huvudpunkter skulle uppta önskemål om ökat sparande.

Oppositionen har inte — såsom herr Strand föreställer sig eller åtminstone
ville ge uttryck åt i sitt anförande i kammaren — varit ovillig att medverka
till att skapa en gemensam antiinflationistisk politik. Den har inte varit likgiltig
för att delta i kampen mot inflationen, men den ville vara försäkrad
om att det program, från vilket man skulle handla, skulle ha en sådan karaktär
och utföras i en sådan anda, att det skulle leda till ett resultat. Och det föreställer
jag mig dock bör få vara oppositionens rättighet utan att den därför
beskylles för sabotage och ovilja att kräva som en förutsättning för sitt deltagande,
att det program, från vilket arbetet skulle ske, skulle ha sådant innehåll,
att man vågade lita på detsamma.

Det är alldeles uppenbart, herr talman, att en av förutsättningarna för att
ena det svenska folket i kampen mot inflationen är, att regeringens politik
omfattas med ett allmänt förtroende. Jag har för min del varit mycket angelägen
om att försöka pröva alla de utvägar, som skulle stå till buds för att
kunna åstadkomma en samling omkring ett sådant gemensamt program. Men
det är no g fåfängt att tro, att detta förtroende skall vinnas genom att förutsätta,
att den hittills förda politiken icke får utsättas för någon kritik, icke
får »misstänkliggöras», som det brukar heta i den offentliga debatten, ja, att
man till och med skall gå förbi den med ett tyst gillande. Konsekvenserna av
vad som hittills har åtgjorts äro alltför påtagliga för menige man, för att
man nu skall kunna inbilla sig, att ett sådant tyst förbipasserande är möjlig.

Ur denna synpunkt — nödvändigheten av att för den politik, som härefter
skall föras, vinna ett samfällt förtroende — ha ett par av finansministerns
yttranden här i dag efterlämnat ett rätt besvärande intryck. Finansministern
förklarade bland annat i sitt anförande i kammaren: »Även efter de erfarenheter.
som vi nu ha gjort, även i det läge, som vi nu ha kommit i, vidhåller

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
jag. att den politik i fråga om lönerna, som regeringen har följt, har varit
den i stort sett för landet nyttigaste. Andra kunna ha en annan mening, men
här finns icke någon plats för en syndabekännelse.»

Det är rätt påfallande, herr talman, att när finansministern talar om löneoch
inkomststegringar, så behandlar han detta problem uteslutande ur den synpunkten,
om inkomststegringarna ha haft någon förödande inverkan på möjligheten
att ppprätthålla prisstoppet. Han säger ingenting om den andra delen
av problemet, inkomststegringarnas betydelse för att skapa det penningöverskott,
som har en sådan betydande del i uppkomsten av det läge, under vilket
vi lida.

Finansministern brukar under debatterna med sina kritiker i kammaren beskylla
oss för att vi äro benägna att bryta ut frågan om inkomststegringarna
ur det stora problemet och allt för mycket ägna vårt intresse åt kritik av regeringens
åtgärder på den punkten. Det förefaller mig, som om finansministern
själv gör sig skyldig till samma oriktighet. Han isolerar också frågan om
inkomststegringarna ur det stora sammanhanget och vägrar att erkänna dess
utomordentliga betydelse för det hela. För min del har jag svårt att förstå, att
denna vägran att på något som helst sätt resonera om begångna misstag i en
detalj, som har betydelse för det hela, skall vara ägnad att inge någon stark
känsla av förtroende hos andra än dem, som tro på regeringens absoluta ofelbarhet.

Jag tyckte nog också, att det var rätt besvärande att höra, hur likgiltig eller
åtminstone mindre angelägen finansministern föreföll om att försöka vinna förtroende
från oppositionen, således från den del av det svenska folket, som icke
ur politiska synpunkter anser sig kunna stödja regeringens politik. Det förefaller
mig, som om även en partiregering, och det framför allt i den situation
som för närvarande råder, skulle känna det som en särskilt stor tillgång, om den
kunde vinna förtroende också från andra än sina egna.

Handelsministern, som gjorde ett litet kort gästbesök i kammaren, var angelägen
att framhålla, att han i sin handelspolitik hade haft stor nytta av det
samråd med det svenska näringslivet, som han hade haft tillfälle att utöva.
Jag tror honom på hans ord, att det svenska näringslivet har visat stort intresse
för att tillsammans med regeringen — i den mån det svenska näringslivet
har blivit tillfrågat — sköta vår ekonomiska politik och vår handelspolitik
på ett ordentligt sätt. Men hur rimmar denna bekännelse från hans sida om
det svenska näringslivets villighet att samarbeta med regeringen i dess politik
med de anklagelser emot det svenska näringslivet för en betydande skuld till
uppkomsten av den situation, som nu råder, som från andra håll föras till torgs
i den offentliga debatten? Antingen det ena eller det andra måste vara sant.
Jag återför i kammarens minne det anförande, som tidigare i dag har hållits
av herr Wetter och som refererade och belyste en del av anklagelserna mot
det svenska näringslivet för bristande samarbete med regeringen. Om man alltjämt
vill lita till näringslivets vilja att hjälpa till att föra vårt land ut ur det
läge, som vi ha råkat i, förefaller det mig synnerligen angeläget, att regeringen
i sin politik försöker återvinna det förtroende hos näringslivet, som har blivit
rubbat. Det är en tillgång under alla omständigheter och särskilt i tider
som dessa. Det bristande intresse eller i varje fall den underskattning av betydelsen
att vinna oppositionens förtroendefulla samverkan, som lyste fram mellan
raderna i finansministerns anförande, bör i varje fall icke gälla regeringens
möjligheter att söka och upprätthålla kontakter med det svenska näringslivet.

Låt mig till sist, herr talman, bara säga ett par ord om den mycket intressanta
politiska aspekt, som framkallades av herr Linderots anförande i kammaren
i dag. Han tog upp till behandling frågan om möjligheterna för samver -

Onsdagen den 19 maTs 1947 em.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
kan mellan det socialdemokratiska partiet och kommunisterna, och han förklarade,
att det samarbete, som han för sin del gärna hoppades på och som man
att döma av förut gjorda uttalanden även på den andra sidan hoppas på, inte
kan komma till stånd med mindre regeringen går åt vänster. Jag kan ur detta
inte utläsa någonting annat än en varning till regeringen, att om den inte tar
tillräcklig hänsyn till det kommunistiska partiets önskningar och uppfattningar
om vad som bör inläggas i ett socialdemokratiskt regeringsprogram, så äro
kommunisterna benägna att säga upp den borgfred, som hittills har rått mellan
deras parti och socialdemokraterna. Det tyder ju på att kommunisterna inte
äro så särskilt intresserade för den inkorporering i det socialdemokratiska partiet,
som hans excellens herr statsministern har satt som ett av sina mål att utföra.
De äro i varje fall icke intresserade av det med mindre än att de få
ställa det villkoret, att socialdemokraterna skola acceptera den kommunistiska
synen på ett socialistiskt handlingsprogram. Det blir under sådana förhållanden
inte statsministern, som får nöjet att sluta kommunisterna i sin famn, utan
det blir i stället herr Linderot, som trycker statsministern till sitt röda, varma
hjärta.

Herr Forslund: Herr talman! Först en liten reflexion med anledning av den
siste talarens slutord. Jag skulle vilja säga till både honom och hans parti:
ägna litet mindre intresse åt förhållandet mellan socialdemokrater och kommunister.
Det där tjatet gång efter annan tycker jag icke tillhör de borgerliga
partiernas uppgift. Det sker väl i syftet att försöka skrämma de valmän, som
stå på gränsen mellan oss och folkpartiet eller möjligen någonting så märkvärdigt
som herr Domös parti. Detta om detta.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja säga några ord om dagens debatt och
göra några reflexioner därom. Först vill jag då säga, att den regering, som
sitter, är framsprungen ur svensk arbetarrörelse. Denna rörelse har under hela
sin livstid visat utomordentliga bevis på sin vilja att samarbeta med andra. Den
har gjort det på det fackliga området, den har tagit initiativ och skapat förhållanden
där, som vi inte trodde vara möjliga, när rörelsen startade. Den
politiska delen av svensk arbetarrörelse har i sitt politiska maktinnehav tydligt
och klart visat sin vilja till samarbete. Detta har väl framför allt tagit
sig uttryck i den förda moderata politiken. Den har inte kommit med några
katastrofala förslag utan har på allt sätt försökt att komma fram under samverkan.
Det finns, menar jag, i dag ingen anledning att stiga upp och säga,
att man inte vill samverka. Man har till och med gått så långt i samverkan,
att man kanske har försuttit en mycket viktig tid att vidta de åtgärder, som
regeringen nu har vidtagit. Jag måste säga framför allt herr Wetter och flera
andra, som tala om näringslivet och dess representation, att ni såväl som den
tidningspress, som företräder er, tala på ett sätt som om ni egentligen skulle
äga detta gamla Sverige. Ni tala som om herr Wetter och några stycken andra
i sjöfartsstaden Göteborg och ett par andra sjöfartsstäder skulle äga hela rederinäringen.
Likadant för övriga industrier. Ni tala till och med om ett näringslivets
arbetarparti. Ett parti skall bestå av mängder, det skall inte vara små
grupper, vilket man ju dock måste säga, att de äro, som förvalta — märk väl
att jag säger förvalta — den svenska industrien. Det är en liten grupp av
representanter, och de äga icke den svenska industrien. Men när ni tala vitt
och brett både här och i pressen, då föra ni, som jag sade, ett språk som om
ni ägde alltsammans. Och så fälla ni omdömen å näringslivets vägnar och säga,
att det inte har något förtroende för den nuvarande regeringen. Hur kan herr
Wetter veta det? Han säger, att vad som nu sker skall följas av produktionsminskning
och minskat sparande, och han säger, att den nuvarande regeringen

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
är inkompetent att dirigera vad som kanske skulle behöva dirigeras. Det är
kraftiga omdömen, herr Wetter, och jag hörde på rösten, att de voro allvarligt
menade. Det är bara att beklaga, att han hör hemma i näringslivet, som jag
känner så pass väsentligt. Jag sätter värde på de stora och aktivt verksamma
krafterna där, jag har många gånger där mött en brinnande iver att göra sitt
allra bästa, och man vill där också i sin tur knyta an till de inom näringslivet
arbetande stora massorna av arbetslivets folk. Men man talar inte om
näringslivets arbetande folk, när man här använder ordet näringslivet, utan
man talar om dess ledare. Detta, mina herrar, är begrepp, som böra rensas
upp i eu debatt som denna.

Jag skall villigt erkänna, att regeringen har gjort ett fel, men det är bara
ett. Det är, att man tog upp förhandlingar med de politiska partiledarna i syfte
att åstadkomma ett samarbete, i stället för att gå den andra vägen, gå till näringslivets
folk, representanter för arbetsmarknadens organisationer inom näringslivet.
Jag tror, att där är det andra tongångar, och framför allt möter man
där mycket, mycket större sakkunskap än hos de politiska ledarna för respektive
partier. Om jag räknar upp de herrar, som ha deltagit i dessa överläggningar
— det är herr Domö, det är professorn i andra kammaren, det är herr Bergvall,
det är herr Elon Andersson, som kanske har varit med på något hörn, och så
är det någon till — då skulle jag vilja fråga: är detta representanterna för
svenskt näringsliv? Nej, långt, långt därifrån. De äro representanter för politiska
partigrupperingar, som vilja slåss med den nuvarande regeringen och
passa på varje tillfälle som bjudes för att ge en stöt och för att själva som partier
vinna någonting. Det är kanske fullt förklarligt, även om det icke — som
jag brukar säga — är försvarligt i en ömtålig tid som denna.

Jag skulle således verkligen vilja uppmana regeringen: försök inte med de
här politiska diskussionerna, utan gå över till att resonera med arbetsmarknadens
representanter, så komma ni säkert fram till resultat!

Om herr Domö, som var förste opponent här, vill jag säga: vad innehöll
egentligen hans tal? Det var ett allmänt hållet tal, där det sades, att man var
missnöjd, men precisera vad det gällde! Han sade, att det inte är som det
borde vara o. s. v. Ja, visst är det svårt, det skall jag villigt erkänna, för en
socialdemokratisk regering att regera ett kapitalistiskt samhälle. Det är ingen
lätt sak, och där kommer man att möta en mängd svårigheter, framför allt då
man skall vara så full av hänsyn som vår nuvarande regering har varit till
andra.

Herr Domö talade om allmänheten. Jag tror bestämt, att herr Domö har
förväxlat sitt parti med det svenska folket och allmänheten, änskönt han inte
har större parti än att han inte har mer än en sjättedel av riksdagens 380 ledamöter.
Men här talar han, som om varenda man utanför murarna var med
om hans krav, att här skall det bli en annan ordning. Och när man kommer så
långt, att en politisk ledare till och med börjar tala om att det är en sådan kris,
att man behöver ha nyval — bakom detta synes det ligga en spekulation i det
missnöje, som har tagit sig uttryck på grund av kafferansoneringen — ja, då
har försumpningen av det politiska arbetet i den svenska riksdagen gått långt.
Jag skulle vilja, att den hårdaste påföljden av ett sådant tal följde, nämligen
att det blev ett val, och herr Domö fick bli excellens i den nya kaffeministären.
Vem som skulle bli den andre excellensen är väl ganska självklart. Han
sitter i andra kammaren, kan jag förstå. Vilka som skola komma med för övrigt,
få ju våra kåsörer i morgontidningarna tala om. Man kan tänka sig, att
herr Gränebo får bli med, herrar Elon Andersson och Bergvall och några till.
Då ha vi denna kaffeministär med all den härlighet, som därmed följer. Inte
skola vi gråta för det, vi skola gärna, tycker jag, avstå från uppdraget

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
att regera en stund, medan ni få det utomordentliga stödet av kaffekonsumenterna.

Jag säger kanske det här på ett sådant sätt, att ni tro, att jag är elak, men
det är jag inte, utan så känner jag det innerst inne, att man skall reagera en
dag, då man bär hört så mycket. Jag vet inte, hur jag skall beteckna det, men
åtskilligt är ju i alla fall galenskap. Det är, vad som har framkommit här.

Till och med herr Wehtje, som representerar den stora industriella världen,
tror ändå på en sak, och det är väl lyckligt det. Han tror på att förnuftet
skall segra i det socialdemokratiska arbetarpartiet så småningom. Det är tacknämligt,
att herr Wehtje åtminstone inte har övergett tron på förnuftets seger.

Jag vill också fråga, vad det är för tal, när eu annan av högerns främsta
säger: det är påtagliga brister i handlandet, det är påtagliga brister i det personliga,
och det personliga kan inte ändras annat än genom personbyte. Sedan
ha herr Domö och flera andra sagt, att det måste ske en rekonstruktion av
regeringen. Ha ni hört, att det föreligger några sådana krav från det parti,
ur vilket denna regering har sprungit fram? Vi vilja inte förkväva någon
opposition, långt, långt därifrån. Klandra hur mycket som helst, men tala med
moderation, så att vi åtminstone få den känslan, att ni inte tala å svenska folkets
vägnar utan å era partigrupperingars.

Jag skall, herr talman, sluta mitt korta anförande med att säga, att den nu
sittande regeringen har mitt partis, nämligen det socialdemokratiska arbetarpartiets,
fulla förtroende. Detta förtroende riktas särskilt till statsrådet Wigforss,
som helt omfattas därav. Detta mitt parti är en vida större del av det
svenska folket än vad oppositionen har möjlighet att räkna sig till godo. Jag
skulle också vilja säga, att jag och mina partikamrater i denna stund_ rikta
en enträgen vädjan till vår regering och särskilt till den nu sittande finansministern
att fortsätta arbetet efter den nuvarande arbetsplanen.

Detta är, vad jag, herr talman, har att säga i dagens diskussion.

I herr Forslunds yttrande instämde herrar Johan Bär g, Einar Eriksson,
Dahlström, Oscar Olsson, Fahlander, Frans Ericson, Widner, Fr an zon, Branting,
Heuman, Larsson, Söderdahl, Robert Berg, William Ohlsson, Alfred
Andersson, Anderberg, Ahlqvist, Lindgren, Sjö, Hcsselbom, Sundvik, Einar
Persson, Ramberg, Johan Eric Ericson, Sten, Söderkvist, Näsström, Gillström,
Hjalmar Nilsson, Edin, Hage, Karl Johanson och Grym.

Herr Bergvall: Herr talman! Nog har jag lärt mig här i livet, att det finns
vissa förhållanden, som man inte bör tala om, men att hänföra relationerna
mellan det socialdemokratiska och det kommunistiska partiet till denna grupp
av förhållanden, som den föregående talaren gjorde, tycker jag ändå är att
hävda diskretionsplikten över hövan.

Den föregående talaren yttrade sig också något ironiskt om eu kaffeministär.
Kanske menade han en kaffekonselj — under sådana omständigheter
kan jag tänka mig ytterligare åtskilliga aspiranter såsom ledande inom denna
institution än dem han nämnde.

För att nu lämna den siste talaren vill jag säga, att det förefaller mig
naturligt, att finansministern, som tyvärr inte längre är här närvarande, känner
olust i dagens situation. Det framgick ganska tydligt av hans anförande, att
han kände en sådan olust. Det förefaller mig som sagt mycket naturligt. Det
kan aldrig vara roligt att ha en del av ansvaret för åtgärder, som måste verka
besvärande för stora delar av ett folk, även om man anser dessa åtgärder
vara nödvändiga och ofrånkomliga. Men jag tror, att olusten sitter djupare.
Jag tror ärligt talat, att olusten i mycket hög grad är baserad på det förhål -

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
landet, att finansministern inte kan komma ifrån en känsla innerst inne av
att regeringen liar ett mycket väsentligt ansvar för att vi råkat in i den besvärliga
situation, i vilken vi nu befinna oss. Han måste ha en känsla av att
han så som den i ekonomiskt avseende ledande inom regeringen har ett alldeles
speciellt stort ansvar på den punkten.

Jag tycker också, att det är naturligt, att finansministern i den situationen
söker någonting annat att klamra sig fast vid. Han försöker att föra fram
en sidosynpunkt i diskussionen. Han för resonemanget väsentligen på den linjen,
att han gör gällande, att oppositionen ständigt och jämt har velat sätta
lönerna i centrum och hävda att de vidtagna löneförhöjningarna ha den väsentliga
skulden för dagens besvärliga situation. Han går så långt, att han
till och med påstår, att när man begärde rundabordskonferensen, ville man ha
den i lönenedpressningssyfte. Finansministern måste emellertid vid det här
laget otvivelaktigt veta, att oppositionen ingalunda har sett problemet på
detta ensidiga sätt. Det har gång efter gång i denna kammare — jag vädjar
till de närvarande att studera riksdagens protokoll — och säkerligen också i
medkammaren betonats, att lönerna endast äro en av den serie faktorer som
äro relevanta i detta sammanhang. Lönerna äro dock en viktig faktor, och inte
ens finansministern vill väl gå därhän att han säger att man kan lämna lönerna
å sido, då man diskuterar det besvärliga köpkrafts- och varutillgångsproblemet.
Varje gång jag har haft ordet i denna fråga har jag emellertid betonat
— jag tror att flertalet övriga talare från borgerligt håll också gjort det -—•
att det ingalunda räcker med att klara upp lönesidan och att vi icke kunna
komma till rätta med problemet utan investeringskontroll. Det omedelbara
och direkta sammanhanget mellan efterfrågan för investeringsändamål och
efterfrågan av konsumtionsvaror har ständigt och jämt betonats. En ökning
av efterfrågan på den ena punkten måste följas av ökad återhållsamhet på den
andra punkten.

Jag förstår att det i denna situation kan finnas taktisk-politiska skäl för
finansministern att alltid försöka skjuta löneproblemet i förgrunden såsom
det enda för vilket oppositionen överhuvud taget äger intresse.

Jag har i dag på förmiddagen haft tillfälle att klargöra min inställning till
lönefrågan. Jag har därvid redogjort för hur jag ser på löneutvecklingen.
Jag har försökt göra det både i fråga om löneutvecklingen på längre sikt och
när det gäller att ta ställning till den frågan i dagens sammanhang. Jag måste
säga till finansministern, att jag inte ett ögonblick skulle tveka att inför
vilken församling som helst av löntagare — tjänstemän eller arbetare — upprepa
vad jag yttrat i lönefrågan i dag. Jag tror att jag från deras sida skulle
kunna påräkna väsentligt större förståelse för mitt åskådningssätt än vad jag
lyckats förvärva från finansministerns sida. De svenska löntagarna äro nämligen
helt säkert på det klara med att de äro bättre betjänta av löner, för vilkas
realvärde de kunna vara någorlunda trygga och som de få använda fritt utan
hinder av besvärande restriktioner, än av måhända något högre löner, som de
icke få använda fritt och vilkas realvärde är hotat. Jag tycker att vi borde
ha kommit därhän, att vi kunna låta detta vara detta och hålla oss till vad
oppositionen har sagt, nämligen att vi betrakta lönefrågan som icke det enda
spörsmålet i detta sammanhang, men som ett betydelsefullt och viktigt spörsmål
vid sidan av andra.

Jag vill dessutom på nytt erinra om vad som har sagts från oppositionens
sida om investeringskontroll, priskontroll och sparande. Jag förstår att finansministern
av naturliga skäl låtit bli att ta upp denna sida av saken i detta
sammanhang, ty då hade han kommit över på det besvärliga skatteförslaget,
och i den situationen nödgas han nog medge, att vilka förtjänster hans skatte -

Onsdagen den 19 märs 1947 em.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
förslag än kan ha, så har det i varje fall ett stort fel, nämligen att icke verka
befordrande på sparviljan.

Herr Strand sade här, att vid inflationskonferensen voro ju alla, till och med
kommunisterna, ense om att man i fortsättningen inte skulle medge löneökningar,
om man inte först fick till stånd en produktionsökning som lämnade
utrymme för löneökningarna i fråga. Kan man så lidelsefritt till och med från
socialdemokratiskt håll eller från LO-håll diskutera löneproblemet i framtiden,
har jag svårt att förstå, att det skulle finnas en sådan järnridå mellan den
tid, som nu kommer, och den tid, som har varit, att man inte med skäl kan
framföra samma frågor om den tid, som har gått, som man måste ställa, när
man kommer till framtidsspörsmålen. Men när herr Strand säger, att även
kommunisterna voro med om denna begränsning av de framtida löneökningarna,
är det en av dessa typiska oklarheter som belysa, varför det aldrig var
möjligt att komma till ett positivt slut på inflationskonferensen. Jag hänvisar
herr Strand till att läsa kommunistpressen dagarna efter det att konferensen
hade spruckit. Jag är övertygad om att de vittnesbörd, som där ha framburits,
icke ha visat att det förelåg någon verklig reell enighet om den position, till
vilken herr Strand i dag gav sin anslutning. Men har helt enkelt krupit bakom
elastiska formuleringar.

Detta får vara tillräckligt sagt från min sida om löneproblemet och vad därmed
sammanhänger.

Jag vill, herr talman, härutöver säga, att jag har svårt att förstå både
finansministern och i viss mån herr Myrdal, då de i polemik mot herr Wetter
och andra talare hävda, att när man säger, att regeringen hade bort ingripa
tidigare, så visar detta, att oppositionen ropar på statsingripande och statskontroll.
ifan begär mera planhushållning, har det sagts vid något annat tillfälle,
än den planhushållning som regeringen vill ha. Detta är ett annat av de missförstånd
som jag har så svårt att förstå. Man glömmer att ett klokt ingripande
på ett tidigt stadium kan betyda att man slipper undan med mycket mindre
av tvångsreglering och planhushållning än vad man nödgas underkasta sig,
om man skjuter upp ingripandet till ett sent stadium. Det är lättare att stämma
i bäcken än i ån — detta gäller också på detta område. Man behöver inte,
om man är vaken, och vaken tillräckligt tidigt, ens sätta hela sin lit till tvångsregleringar.
Man kan komma mycket långt på den frivilliga överenskommelsens
och den frivilliga anpassningens väg. Jag ser därför för min del inte någon
som helst motsättning mellan de två uttalanden som ha gjorts, exempelvis
från herr Wetters sida.

Till herr Myrdal vill jag, herr talman, bara säga ett par ord —- debatten har
ju dragit ganska långt ut på tiden. Till vad han yttrade om de handelspolitiska
frågorna kunna vi väl få tillfälle att återkomma i annat sammanhang. Jag
skall inte ett ögonblick polemisera mot herr Myrdal i hans mycket vältaliga
plaidoyer för samlingsregeringen. Jag har inte tänkt angripa samlingsregeringen
på något sätt i dag. Den tillhör i egentlig mening det historiska, och därför
kanske det Myrdalska försvaret för samlingsregeringen inte intresserar
mig så mycket. Jag vill bara påpeka en omständighet när det gäller kreditpolitiken,
och det är, att olika tider kräva olika handlingssätt. Jag vill tilllägga,
att det kanske i detta sammanhang inte går att på det sättet bagatellisera
rysslandsavtalet som herr Myrdal gjort. Det är riktigt att det ännu inte
utgjort någon påfrestning för vår ställning i valutahänseende. Men skulle den
situation, i vilken vi i dag befinna oss, komma att bestå för en mer avsevärd
tid framåt, blir även rysslandsavtalet en verklig belastning i detta avseende.

Men jag kanske enklare kan klargöra för handelsministern — jag är ledsen
att han inte är närvarande — skälen till att man så ofta måste rikta kritik

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
mot honom och uttrycka sig kritiskt om honom med en hänvisning till en enda
åtgärd — kanske jag kan kalla det så tills vidare — från handelsministerns
sida. Jag erinrar om det tal han höll i Nationalekonomiska föreningen i höstas
och i vilket han rekommenderade importrestriktioner. Jag bestrider inte ett
ögonblick, att han kunde ha starka sakliga skäl för denna uppfattning, men
jag måste säga, att det är huvudlöst av en handelsminister att offentligt propagera,
för importrestriktioner, när han inte menar allvar omedelbart med sitt
talande härom och i varje fall inte hade förvissat sig om att han hade sina
regeringskolleger bakom sig, utan tvärtom fick dementier från deras sida under
de följande dagarna. Ett sådant obetänksamt talande kostade oss säkert
i valutahänseende ganska dyra pengar genom en onödig forcerad import. Sådana
obetänksamheter är det, som göra att man ställer sig skeptisk och tvivlande
till lämpligheten av att ha en person med herr Myrdals intellektuellt
utomordentliga kvalifikationer på den krävande posten som handelsminister.
På den posten gäller det kanske mer än på de flesta andra att tänka först
och tala sedan och att se till, att man har täckning för det man talar om.

Till sist bara ytterligare en reflexion om herr Myrdal. Herr Myrdal talade
med stort patos om den demagogi — jag minns inte riktigt vilket uttryck han
använde — som hade gjort sig gällande i den borgerliga pressen, när man
kritiserade svensk handelspolitik. Jag förmodar, att kanske några av kammarens
ledamöter ha läst det stenografiska referatet av det tal som herr Myrdal
höll i Österby. Har man gjort det, har man säkert fått åtminstone en mycket
bestämd uppfattning, nämligen den, att sämre lärare i fråga om politisk debattmoral
än herr Myrdal kan man knappast tänka sig.

Herr Åman: Herr talman! Jag vill i likhet med herr Forslund framhålla»
att bland de väljare, som jag närmast tillsammans med mina partikamrater i
Stockholm representerar, finns det ingenting som i detta ögonblick skulle kunna
kallas för en förtroendekris i vårt förhållande till regeringen.

När vi ha att bedöma de anmärkningar, som ha riktats mot regeringen, slår
det mig, att man kommer med den beskyllningen — jag tror att det var herr
Domö som fällde yttrandet — att regeringen och finansministern inte ha någon
vilja att föra oss ut ur krisen. Vill man se saken från så objektiva synpunkter
som möjligt, måste man väl ändå säga sig, att en opposition, som har
till uppgift att utöva saklig kritik i syfte att dels rätta till vad som är krokigt,
dels också att därigenom söka befästa sin ställning för att möjligen få
makten, har väl i alla fall inte riktigt samma anledning att sträva efter att nå
ett gott resultat för hela folket som den, som sitter i ansvarig ställning och har
det största väljarantalet bakom sig. Jag vill med detta icke ha sagt, att inte
herr Domö, herr Bergvall och alla andra skulle sträva efter att medverka till
ett bättre läge än det nuvarande. Men om man från objektiva synpunkter skall
bedöma läget, förefaller det mig underligt, om regeringen inte ens skulle ha
vilja att söka föra den ekonomiska ipolitiken på sådant sätt, att den blir till
båtnad för folkflertalet och leder till den bästa och lämpligaste utvecklingen.

Det har här sagts — på den punkten delar jag herr Domös inställning — att
man inte bör använda tvångsmedel, om man på övertygelsens väg kan få folk
med sig genom att genomföra vissa åtgärder som verka förbättrande i ekonomiskt
hänseende. Jag vill då vittna om att när det exempelvis gäller att tala
till landets löntagare och klargöra för dem det ekonomiska läge, som nödvändiggör
en viss återhållsamhet i lönepolitiken, så är detta ingen lätt uppgift.
Varken herr Bergvall eller vissa andra herrar räcka till för att kunna övertyga
det stora antalet löntagare om att det är nödvändigt för dem att avstå från
vissa löneanspråk i ett läge, där man inte har garantier för att inflytande pen -

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
ningmedel ligga under en absolut investeringskontroll eller för att andra inkomsttagare
få vara med om att vidkännas en faktisk begränsning av sina resurser.
I det avseendet var herr Domös anförande intressant, när lian talade
inte bara om inskränkningar i fråga om lönerna utan om förhindrande av en
inkomstökning som är besvärande i ett läge av varuknapphet. Det skulle vara
intressant att av herr Domö få besked om hur han tänker sig i praktiken utforma
det stopp för inkomstökning, som han här talar om. Därest löntagarna
veta, att ett dylikt inkomststopp genomföres på ett för dem rättvist sätt, är
det säkerligen lättare, ehuru inte lätt, att vinna dem för en dylik återhållsamhet
i lönepolitiken än vad det annars skulle vara.

Jag kan, herr talman, inte fria mig från ett visst intryck av dessa debatter,
som ha pågått under både vår- och höstriksdagen i fjol och som även fortsätta
nu, nämligen att vi från oppositionens sida. få förfärligt mycket av allmänna,
docerande formuleringar men ingenting av konkreta besked om vad man önskar
i den eller den praktiska frågan eller vad man vill göra åt det eller det avsnittet
av näringslivet för att motverka den ekonomiska politik som man anser
vara fördärvlig. Man rör sig, såsom herr Domö typiskt gjorde i sitt senaste
anförande i debatten här, med mycket runda formuleringar som inte ge någon
hållhake för den som på allvar försöker att bedöma vad herr Domö och andra
företrädare för oppositionen innerst sikta till i fråga om praktiska åtgärder.
Det skulle friska upp debatten och verka vägledande, om vi finge ett konkretiserat
handlingsprogram från oppositionen, i vilket man klart sade ifrån, vilka
åtgärder man önskar vidtaga i de olika frågorna. På grundval därav skulle
vi kunna bedöma, vad oppositionen siktar till, och korrigera våra egna uppfattningar,
i den mån de vid eu konfrontation med ett sådant handlingsprogram
skulle befinnas vara mindre övertänkt eller mindre väl utformade.

Jag brukar inte vara den som belastar dessa debatter, men jag bär i dag inte
kunnat hålla inne med mitt missnöje över det sätt, varpå denna diskussion föres.
Dagens diskussion har ju också tillkommit under trycket av en tillfällig
stämning, förorsakad av vissa inskränkningar som folkhushållningsministern
har proklamerat. Jag tycker dock, att det svenska folket och inte minst den svenska
riksdagen böra ta det inträffade mycket lugnt. Äro vi verkligen i ett så
katastrofalt läge? Vi veta ju, att det finns människor, som kasta sina motböcker
i Strömmen därför att de inte få den fjärde litern, och andra, som äro missnöjda
därför att de inte få konsumera så många koppar kaffe som de önska,
men är det berättigat att ta detta såsom ett incitament till en aktion mot regeringen
och säga, att nu har verkligen regeringspolitiken slagit ut i blom, när
kaffet måste ransoneras; nu ha vi beviset på uppenbart vanstyre o. s. v.

Herr Domö säger, att med upplysning och gemensam strävan kan man på
frivillighetens väg nå ganska långt. Jag har förgäves lyssnat efter att få
höra någon enda oppositionstalare här säga något som utåt skulle kunna
tjäna såsom ett klarläggande av att det som nu inträffat inte skall tagas som
någon katastrof signal. Jag vill inte beskylla någon talare här därför, men jag
har det allmänna intrycket av den politiska debatten i pressen, att man från
oppositionens sida tvärtom söker utnyttja det inträffade för att göra gällande,
att nu föreligger ett verkligt allvarligt läge. Alla, som kallt och nyktert
bedöma saken, måste ju säga sig, att det icke alls är fråga om något kritiskt
läge, därför att vi ha måst vidkännas vissa inskränkningar för tillfället i våra
konsumtionsvanor. Det vore skada för oss, om en .sådan sak skulle framkalla
några djupgående krisverkningar i det svenska samhället. Vi veta ju, hur det
ser ut i andra länder, där man minsann inte har ett läge, som möjliggör en diskussion
om så blygsamma inskränkningar som vi få vidkännas, inte för att hjälpa
andra utan för att: skaffa oss själva importvaror, med vilka vi snabbare och

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
med större effekt skola framställa konsumtionsvaror framdeles. Det är således
inte fråga om annat än en inskränkning i syfte att ge oss en snabbare
återhämtning i fråga om tillgången på konsumtionsvaror i vårt eget land.

Jag har, herr talman, också det intrycket, att herr Domö i sitt anförande
alltför litet gav sig in på en fråga, som han blott antydde, nämligen vad man
bör åtgöra i det ena eller andra avseendet. Han talade om att man borde
genomföra en decentralisering i stället för att fortsätta centraliseringssträvandena.
Men vi kunna väl t. ex. inte tänka oss en decentraliserad investeringskontroll.
Det är väl heller inte möjligt att genomföra vissa kontrollåtgärder,,
som han själv säger sig eftersträva — på den punkten har jag ingen anledning
att betvivla att herr Domö också menar vad han säger — utan att vidtaga
vissa centrala åtgärder för att nå den önskade effekten.

Herr Domö yttrade vidare, att man inte skall skylla på termometern för
att det är kallt. Det är så riktigt som det är sagt. Men man skall inte heller
förfara på det sättet, att man, om det svenska folkhushållets stora skuta är
ute på havet och det råkar komma en tillfällig vindpust, som knappast kunnat
förutses, börjar skrika i högtalare, att nu är en förfärlig storm i annalkande.
Om det är något som skapar panik och oro, så är det väl, när man tar sådana
händelser som vad som nu inträffat till intäkt för att göra gällande, att här
föreligger verkligen grundad anledning till oro över den framtida utvecklingen.
Folk sätter självfallet oppositionens kritik i samband med de nu aktuella
åtgörandena. Herr Domö var ju också mycket angelägen om att betona,
att han inte ville vara med om att klä skott för dessa åtgärder, d. v. s. kafferansoneringen
och inskränkningarna i importen. Det är ju ingen, som kan
begära, att man från oppositionens sida skall klä skott eller ta ansvar för vad
som sker, men efter det mycket moraliserande anförande, som har hållits om
nödvändigheten av att bringa klarhet i vissa ting, bestämma sig för en viss
linje o. s. v., anser jag att man har rätt att av dessa moralister efterlysa ett
besked om hur de ställa sig till vissa aktuella sakfrågor, ett besked om huruvida
man är beredd att tillämpa samma klarläggnings- eller upplysningsmetoder
i dessa ting som i de stora frågor, som man säger sig vara angelägen
om att bringa klarhet i och få fullt belysta. Det kan hända att jag har misstagit
mig, men det samlade intryck, som jag har fått av debatten, är att
oppositionen har dragit sig litet för mycket åt den kant av sin verksamhet, som
siktar till att uppnå en maktställning, och fjärmat sig litet från den kant., där
man övar saklig kritik med angrepp på konkreta fall i aktuella sammanhang,
genom vilka angrepp man skulle — därest man anförde verkligt bärande skäl
— kunna bidraga till att upplysa svenska folket om vad som är riktigt och
vad som inte är riktigt. Vad hjälper det, om befälhavarna på skutan med de
små möjligheter i fråga om publicitet, som de ha, söka bibringa svenska folket
kunskaper om hurudant det verkliga läget är, när oppositionen, såsom jag
sade, med högtalare vrålar ut över svenska folket en massa ting, som inte äro
ägnade att ge folket de riktiga föreställningarna, utan ägnade att giva bilder
som äro mindre riktiga. Jag tycker, att det borde vara angeläget och en
bjudande plikt även för dem, som stå i oppositionsställning, att i konkretiserad
form sjunga ut vad man syftar till.

Jag vill sluta, herr talman, med att säga, att det är synnerligen angeläget,
att detta sker, om löntagarna i detta land skola kunna intresseras för att
bidraga till en utveckling, som alla måste vara intresserade av, nämligen en
utveckling, som leder till ett stabiliserande av vårt valutavärde. Om man vill
bidraga till en sådan utveckling och om man vill ha löntagargrupperna med
sig på en sådan linje, hjälper det inte att komma med allmänna deklarationer.
Man måste komma med konkreta besked om vad det är man vill göra.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska ''politik. (Forts.)

Herr Ekströmer: Herr talman! Den föregående ärade talaren efterlyste
konkreta förslag och faktiska uppgifter. Sådant tyckes mig ingalunda hava
saknats från oppositionens sida, men jag kanske kan på några korta minuter
i denna ganska sena timme bidraga med ytterligare några fakta.

Jag vågar då direkt ge mig in på skattefrågan, trots att herr finansministern
tydligen anser, att denna egentligen inte hör hit, då den eniigt hans mening
inte kan ha någon inverkan på vårt penningvärde. Jag är av en motsatt åsikt
och anser, att det är få saker, som både reellt och psykologiskt så ogynnsamt
komma att inverka på vårt ekonomiska liv och i följd därav även på vårt
penningvärde som den föreslagna skattelagstiftningen.

Nu skall jag naturligtvis inte gå in på skattefrågan i hela dess vidd, men
jag skall ta upp ett avsnitt av den för att visa, hur de föreslagna skattesatserna
komma att verka, nämligen kvarlåtenskapsskatten. Jag tar upp saken, eftersom
jag anser mig representera den del av vårt svenska näringsliv, ''som
hårdast kommer att drabbas av denna skatt.

Jag känner väl till, att kvarlåtenskapsskatten egentligen inte drabbar storindustrien
så hårt, åtminstone inte direkt. Herr Wigfors är ju van att röra
sig med miljoner för att inte säga miljarder. Han kanske därför, när han framlagt
förslaget om denna skatt, blott haft i tankarna de större företagen. Men
jag vill erinra om att vi även ha företag av mera blygsam omfattning. Jag
tänker på alla herrgårdar, en oändlig mängd handelsföretag och medelstora
industrier, där ägaren eller ägarna mera så att säga personligen hava del av
företaget. Jag tror, att den sammanlagda volymen av dessa mindre företag i
fråga om både investerat kapital och antalet anställda kan fullt ut mäta sig
med storindustriens. Dessa företag komma, om förslaget om kvarlåtenskapsskatt
verkligen genomföres, i ett synnerligen prekärt läge. De komma att förr
eller senare förlora sin likviditet, föra en tynande tillvaro och komma säkerligen
så småningom på obestånd ty åderlåtningar av kanske upp till 40 % och
mera av företagens egna kapital, åderlåtningar som vid varje ägares dödsfall
återkomma, kan intet företag i längden bära.

En strävan hos våra företag har alltid varit att i möjligaste mån göra sig
fria från beroende av främmande kapital, ty ett hårt skuldsatt företag har
inte möjlighet till sund utveckling mot nödvändig stabilitet, det har inte möjligheter
att skydda sig mot kommande kriser och därigenom bereda de anställda
trygghet och sysselsättning i önskad omfattning; och varifrån pengar
skola tas för alla de välfärdsanordningar som nu krävas förstår inte jag.

Nu vill herr finansministern helt kallblodigt omöjliggöra allt sådant genom
den rent orimliga konfiskation, som han föreslår. Men då frågar jag: är det
verkligen någon i denna kammare, som tror, att produktionen gynnas av en
sådan skattelagstiftning eller att sparsamheten därigenom befordras? Man säger
kanske då, att detta företagsdödande är en process på lång sikt. Det kanske
kan vara riktigt, men hotet om vad som kan väntas kastar sin skugga framför
sig, och den olust, som griper företagarna, är sannerligen en dålig drivfjäder
till ökade ansträngningar för företagens förkovran. Något sparande lär väl
inte heller vara att påräkna. När man nu med all iver efterfrågar ökningar i
produktionen och ökat sparande, tycker jag, att det är fullkomligt groteskt
att i samma andedrag framlägga ett sådant skatteförslag. Mitt positiva förslag
är, att kvarlåtenskapsskatten helt enkelt utraderas från skatteförslaget.

Beträffande den aktuella situationen, så förstå vi alla att vi kommit i ett
högst bekymmersamt läge, och det kan inte hjälpas, att de restriktioner, som
genomförts och ställts i utsikt, väcka förvåning och olust hos allmänheten. Vår
regering påtager sig ingen skuld härför, utan det förefaller, som om man ville
göra gällande, att. vårt nuvarande läge skulle vara följden av något slags

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Anej. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
naturkatastrof, mot vilken mänskliga åtgärder inte skulle hjälpa. Yi ha dock
jämförelsematerial. Det kan ju påpekas att ett land som Schweiz, som. trots
att det befinner sig i ett mindre gynnsamt läge än vårt land genom t. ex. avsaknaden
av en handelsflotta, har en mycket stark ekonomisk ställning och
schweizerfrancen är väl nu en av de stabilaste valutor i världen. Man kan också
peka på ett annat land, nämligen Belgien, vilket kanske är ännu mera märkligt,
ty trots att detta land har varit med i kriget och varit ockuperat, har landet på
kort tid efter krigsslutet förskaffat sig en mycket stark ställning med en pålitlig
valutareserv, med all industri i full gång och gynnsamma, dagligen förbättrade
utsikter. Men där har man nog, skulle jag tro, haft i ledningen ekonomiskt
erfaret folk, som insett vad Som bort göras, och icke förlorat sig i
ideologiska spekulationer och ekonomiska experiment.

Det är i sanning beklämmande, att Sverige i jämförelse med dessa båda
länder skall befinna sig i, såsom hans excellens herr statsministern försäkrat,
ett högst bekymmersamt läge. Vid krigsslutet stodo vi som ett av de ekonomiskt
sett starkaste länderna i världen med alla förutsättningar för en gynnsam
ekonomisk och industriell utveckling, som skulle ha möjliggjort en tillfredsställande
standard för hela folket. Det är inte så nu. Varningar ha ju inte uteblivit,
men de ha, som bekant, av propagandan viftats bort som ovederhäftiga
PHM-förkunnelser och den mystiska storfinansens skumma manövrar. Nu har
såväl finansministern som handelsministern nyss förklarat, att här är ingen
fara på taket. De ge idel lugnande försäkringar. Men fakta tala sitt ganska
tydliga språk, och vi äro väl ense om att hela denna debatt uppkommit just
på grund av det betänkliga ekonomiska läget. Jag undrar storligen om svenska
folket längre tror på alla herr Wigforss’ och herr Myrdals optimistiska skönmålningar.
Vid försök att pejla folkmeningen har jag fått den uppfattningen,
att den övervägande delen av folket — även de hreda folklagren — mer eller
mindre har börjat misstro vår finans- och handelspolitik. Jag tror, att man
ganska allmänt skulle hälsa en sådan rekonstruktion av regeringen, som herr
Domö i dag föreslog, med en lättnadens suck.

Herr Lindström: Herr talman! Som herr talmannen säkerligen har annoterat,
har jag ingalunda under de riksdagar, det suttit en socialdemokratisk
regering vid makten, alltid skrivit under på vad Kungl. Maj:t har sagt. Jag
betraktar mig, ehuru jag är en lojal partivän, som en fri röst i denna diskussion.

När jag lyssnat till denna debatt, som herr talmannen säkert erkänner vara
en utomordentligt intressant överläggning, har jag kommit till vissa slutsatser
av såväl praktisk som principiell art.

Vad först gäller de praktiska övervägandena måste jag hålla med oppositionen
så långt — och det gör även regeringen —- att det finns en del faktorer,
som kunna verka oroväckande. Det finns på den punkten — och i den regeringsdeklaration,
som vi fingo på förmiddagen, underströks detta — ingen skillnad
i uppfattningen mellan regeringen och oppositionen. Vi veta, att åtgärder
måste vidtagas, och regeringen har föreslagit sådana åtgärder, som, såvitt
jag förstår, fullkomligt täcka det praktiska program, som oppositionen också
kan erbjuda i denna stund. Det är synnerligen svårt för en enkel man här i
kammaren att förstå, varom striden egentligen står när det gäller de åtgärder,
som skola vidtagas. Jag behöver inte upprepa vad som här sades från regeringsbänken.
Jag behöver ännu mindre räkna upp de motskäl, som presterades från
oppositionen. Men om jag tänker på pro et contra i den här frågan, måste jag
säga, att man borde kunna ganska lätt komma överens, och detta så mycket
mer som regeringen har visat en mycket stor beredvillighet att resonera med

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Ant/, regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
oppositionen om de ting, det verkligen gäller. Här ha vi, herr talman, inte någon
strid om realiteter. Den striden avvecklades faktiskt redan i samband med
den misslyckade inflationskonferensen. Här bevittna vi i dag en politisk brottning.
Det är fråga om att ändra linjerna för den framtida politiken i landet.
Herr Domö har fastslagit det. Han säger, att regeringen är oskicklig och oduglig,
och han säger sig ha andra alternativ än regeringen framlagt, vilka dock
inte kunna uppenbara sig förrän efter ett nytt val. Tror herr Domö, att han tar
hem spelet i ett nytt val? Tror herr Domö, att dessa små ingrepp, såsom t. ex.
kafferansoneringen, ha rubbat folkmajoritetens ståndpunkt? Tror herr Domö.
att kafferansoneringen betyder mera än den socialpolitik, som socialdemokraterna
drivit fram och som högern har accepterat långt på efterkälken? Man
skall infe göra sådana spekulationer, herr Domö. Om det nu skulle bli ett nytt
val, så är jag alldeles övertygad om att ställningen mellan partierna inte
skulle bli grundligt förändrad. Jag kan medge, att vår position är sådan, att
vi skulle kunna förlora några mandat. Men förlora vi dem till herr Domö eller
till herr Ohlin? Säkerligen inte. Vi förlora dem till herr Linderot. Jag tror.
att herr Domö i dagens situation betraktar herr Linderot som en utmärkt bundsförvant
i den politiska kampen. Herr Domö resonerar som så: »Kunna vi bara
slå tillbaka socialdemokraterna, så ta vi hem spelet, vem som än kommer i
deras ställe; splittringen inom arbetarklassen ger oss vår chans.» Herr Domö
skall inte vara säker på den saken. Det är möjligt, att chansen för de borgerliga
efter de önskade nyvalen — som jag hoppas inte komma — blir mycket mindre.
Man har en alldeles felaktig uppfattning om ståndaktigheten och motståndskraften
inom den svenska arbetarrörelsen. Man inbillar sig, att en överraskande
kafferansonering skall skapa nya politiska utsikter inom svenska folket och
rubba den svenska arbetarklassens inställning. Jag, som tillhör denna klass och
som umgås dagligen med folk ur den, vet, att det krävs kraftigare klubbslag
för att ändra dess uppfattning än en rubbning av kaffetilldelningen. Jag tror
inte heller, att skogsarbetarna eller sågverksarbetarna norr om Dalälven, som
jag levat tillsammans med, om de lyssna på radio i kväll eller i morgon läsa
tidningarna, komma att bli övertygade av de argument, som här framförts från
den borgerliga sidan.

Men även om vi bortse från dessa valtaktiska resonemang, även om vi se igenom
och bakom de rosenröda moln av borgerliga valsegrar, som herr Domö och
andra låta välla ut över kammaren, och i stället se till det läge, vari vi befinna
oss, nämligen att vi maste ordna vår utförsel och införsel på sådant sätt.
att vi trygga våra möjligheter att hålla vår valuta stadig och få in till vårt
land vad vi behöva för vår produktion — och de punkterna äro ju de viktigaste

- star det klart för oss, att det icke har erbjudits något bättre program från
de borgerligas sida än från regeringens.

Herr Bergvall riktade nyss ett angrepp mot handelsministern. Han koncentrerade
sig på vad handelsministern sagt i ett föredrag på Nationalekonomiska
_ föreningen för några månader sedan. Men herr Bergvall och jag och
åtskilliga andra av kammarens ledamöter sitta i utrikesutskottet. Tid efter
annan behandla vi där handelsavtal med främmande makter. Jag måste konstatera,
att. även om det i utrikesutskottet förekommer utdragna debatter, så ha
vi hittills i realiteten alltid varit överens om att tillstyrka vad handelsministern
har föreslagit. Vi ha ett par frågor, som inte äro avgjorda än, men såvitt
jag förstår av resonemanget beträffande dessa, äro vi i mycket överens även
där.

Herr talman, jag fragar: ligger det någon reson i alt angripa en medlem av
regeringen för vissa uttalanden — jag har f. ö. inte kunnat kontrollera dom

Första kammarens protokoll 1947. Nr /*. 7

Nr 12.

Onsdagen den 19 mare 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)

— och samtidigt i riksdagen stödja de förslag, som samme minister lägger
fram? Hyser man ett verkligt misstroende, bör man naturligtvis våga opponera
sig också när frågorna komma inför riksdagens utskott och delegationer.
Vi ha emellertid inte fått några andra signaler, när vi suttit med herr Bergvall,
på de ställen, där vi tillsammans resonera om viktiga ting, och därför förvånar
det mig att herr Bergvall här i kammaren uppenbarar detta otroliga mod
men i de utskott, där han sittter, inte visar ens tillnärmelsevis samma kurage.

Den fråga, som vi ha före i dag, är intressant också ur parlamentarisk synpunkt.
Herr Domö har — jag har varit inne på saken tidigare — begärt nyval.
Vi ha haft ett val i höstas, ett kommunalval, som visserligen förändrade
ställningen i någon mån för socialdemokraterna, men det innebar en förändrad
ställning också och kanske i ännu större mån för högern. Vad är det som kan
motivera ett krav på nyval? Är det herr Domös egen känsla av att nu har
det till följd av kafferansoneringen skett någonting, som förändrat folkmeningen,
eller är det kanske andra utslag, som han förnimmer av folkets mening, som
kunna vara avgörande? Den som har följt den engelska parlamentarismen och
alltså sökt göra klart för sig vilka impulser, som mellan de ordinarie valen
kunna framkalla ett nyval, kan icke finna någon anledning att i dagens situation
i Sverige tala om nödvändigheten att tillfråga folket, om den nu sittande
regeringen har dess förtroende eller inte. Det måste föreligga mycket kraftiga
indikationer, innan man kan skrida till ett nyval. Jag beklagar, herr talman,
att vi ha ett valsystem, som är så inrättat, att vi inte kunna mellan de ordinarie
valen genom fyllnadsval i olika kretsar få en verklig föreställning om vad
folk tänker. Det proportionella valsättet är lagt på vissa perioder. Högern har
själv varit med och framälskat detta valsystem emot de synpunkter, som socialdemokraterna
med Hjalmar Branting i spetsen på den tiden hävdade, och
mot de synpunkter, som länge hävdades av större delen av den borgerligavänstern.
Om herr Domö och de borgerliga vilja ändra valsystemet, så att vi
kunna få klarare papper på hur folket ställer sig mellan valen, så tackar jag
ödmjukast. Jag själv vill ha ett annat valsystem. Jag älskar inte proportionalismen,
men när vi nu ha proportionella val, så äro vi hårdare bundna från
period till period. Vi kunna inte då på grund av känslostämningar i denna
kammare eller på grund av signaler i tidningarna yrka på nyval, därför att
några tro sig veta, att folket nu tänker på annat sätt än när valen sist ägde
rum. Varken herr Domö eller jag vet i verkligheten vad folket tänker i dag. Med
det valsystem vi ha kunna vi inte genom fyllnadsval få veta, om folket nu har
eu annan mening, därför att regeringen på grund av bittra omständigheter
tyungits att införa en del restriktioner, som äro nödvändiga för att upprätthålla
folkets levnadsstandard och försvara vår valuta.

Herr talman, jag säger ännu en gång att jag inte är någon slavisk tjänare
åt regeringen. Jag brukar tvärtom ofta opponera mig emot den. men när jag
lyssnat till dagens debatt och de argument, som framförts från olika håll, måste
jag säga att jag är fullkomligt övertygad om att i denna situation står regeringen
på den säkra sidan. Jag svär ingenting om var jag kommer att ställa mig
i skattefrågan eller i andra frågor; dem utesluter jag från dagens debatt. Det
enda jag vet, herr talman, det är. att jag i denna situation hyser ett fullt och
odelat förtroende till regeringen, och det är för att säga detta som jag begärt
ordet i denna överläggning.

I detta anförande instämde herr Karl ■T ohan Olsson, fru Sjöström-Bengtsson
samt herrar Schlyter, Gustaf Karlsson, JJhlén, Leander, Sandberg, Gustaf
livar Anderson, Dahlström, Wagnsson och Widner.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag har inte tänkt nppta tiden med
annat än några korta repliker. Det förefaller, som om det på några punkter
skulle klarna, och jag skall komma tillbaka till den dunklaste punkten sist,
nämligen till vilken roll lönepolitiken har spelat när det har gällt att förhindra
en samverkan mellan partierna. Jag skall emellertid först säga ett par
ord om skattefrågan, detta därför, att om man klart och öppet hade förklarat
ifrån oppositionens sida, att det icke var möjligt att vinna enighet, så länge
regeringen icke ville avstå ifrån skatteförslaget med undantag för sänkningen
av inkomstskatten, skulle det ha varit en rejäl och begriplig ståndpunkt. Men
en sådan deklaration har, såvitt jag minns, icke avgivits, vare sig under konferensen
eller senare. Man har alltid gjort vissa reservationer, som ha gått ut
på att det var så mycket annat som det gällde. Om jag inte tolkar läget under
konferensen fel, så fanns det även utanför regeringspartiet och kommunistpartiet
deltagare i densamma, som icke ansågo det nödvändigt att konferensen
sprängdes enbart på skattefrågan.

Det som gör, att jag med ganska stort lugn tar upp allt detta tal om den
benhårda omedgörligheten från vår sida och om vår bristande förståelse för
stora folklagers psykologi, det är att detta skatteförslags räckvidd enligt min
mening har överdrivits på ett sätt, som jag på grund av min vana att använda
måttfulla uttryck inte skall karakterisera. Den agitation, som har bedrivits,
har så litet att göra med förslagets verkliga innehåll •— det gäller även agitationen
inom denna kammare — att när någon inom oppositionen stiger upp för
att framhålla, hur fördärvbringande detta skatteförslag är, såsom nu senast
herr Ekströmer gjorde, så undviker vederbörande omsorgsfullt att ge ett enda
konkret sifferexempel. Om herr Ekströmer hade försökt att tala om, vilka
enskilda företagare som skulle vara av den mindre storleksordningen — ty det
var dem han talade om — och vilkas arvtagare skulle komma i verkliga svårigheter
vid betalning av kvarlåtenskapsskatten, så skulle det ha blivit klarlagt
både för honom själv och för andra, att hela detta resonemang är en konstruktion
och ingenting annat.

Jag vill i det sammanhanget påpeka, att såvida det gällde i samhällets liv
djupt ingripande förändringar, som en majoritet ville genomdriva, så kunde
jag mycket väl förstå oppositionen, om den förklarade, att sådana omvälvande
ting böra skjutas undan i ett svårt läge, där man måste hålla samman. Men
om man med utgångspunkt från vissa obehagliga konsekvenser, som kunde
uppstå för ganska små grupper och i ganska ringa omfattning och som skulle
yttra sig i att dessa grupper skulle få skatteförhöjningar som man tycker äro
för stora, försöker att inom folket skapa den föreställningen, att det här gäller
revolutionerande saker, då vore det enligt min mening oriktigt att böja sig
för en sådan konstlad och på obekantskap med fakta grundad mening inom
vissa kretsar.

I anknytning till skatteförslaget har det till och med sagts i denna debatt
— så vitt jag uppfattade det — att regeringens politik innebär en helt ny
linje i vårt samhälle. Ja, detta kan ju inte gälla en skatteskala för förmögenhetsskatten.
Det kan inte heller gälla ett procenttal för bolagsskatten. Det kan
inte gälla en höjning av arvsskatten, vilken skatt ju kan ändras, så fort det
har blivit en annan majoritet i riksdagen; vad som kan hända till efter valet
1948 i fråga om vissa större förmögenhetsägares skyldighet att betala eu viss
arvsskatt kan ju inte vara av någon revolutionerande betydelse, och det finns
inte ens någonting som hindrar en efterföljande riksdag, som anser att detta
med arvsskatten är en riksolycka, från att hålla dessa tidigare arvsskattebetalare
skadeslösa för vad som har skett. Det förefaller därför, som om hela

100

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska ''politik. (Forts.)
denna sak har drivits upp på ett sätt. som jag uppriktigt säger åt! jag inte
fullt förstår. Men den saken få vi väl tala om närmare, när vi behandla skatteförslaget.

Jag vill bara tillägga, att om man inom oppositionen eller åtminstone inom
ett par av partierna i oppositionen från början klart hade varit inne nå den
linjen, att regeringen måste vika i skattefrågan för att man skulle vilja samverka
med den, då kunde jag. såsom jag sade i mitt andra anförande i dag,
mycket väl förstå att man inte omedelbart hade deklarerat denna sin ståndpunkt,
men jag kan inte förstå, varför det inte kom någon sådan deklaration
något senare under förhandlingarna.

Herr Bergvall sade —- det var till försvar för herr Vetters anförande — att
det inte fanns någon motsägelse mellan å ena sidan kravet på att regeringen
skulle ha ingripit i handelspolitiken tidigare och å andra sidan den kritik, som
har riktats mot importregleringen, eller med andra ord: kravet på snabbare
åtgärder var inte detsamma som ett krav på verkliga statsingripanden. Jag
förmodar att herr Bergvall tolkar herr Vetters yttrande riktigt, och jag förmodar
också, att herr Domös tal om en frivillig samverkan syftar åt samma
håll, alltså att man tänker sig möjligheten, att man i stället för att genomföra
en sådan importreglering, som vi nu ha genomfört efter att ha väntat i det
längsta, på ett tidigare stadium skulle ha försökt att genom något slags frivillig
överenskommelse mellan importörerna minska importen och därigenom
undvika den situation, i vilken vi nu ha kommit. Ja, jag beklagar att folkhushållningsministern
är förhindrad att vara närvarande här i kväll — jag
har sökt honom men inte kunnat finna honom — och jag kan nu bara tala om
vad jag själv vet om dessa ting. Sådana försök till en frivillig överenskommelse
ha gjorts, och det hade antagligen inte varit omöjligt att komma överens med
ett antal av de större importörerna, men eftersom vi ha ett fritt näringsliv,
kunde vi inte — så länge vi inte hade beslutat en tvångsreglering av importen
— hindra de mindre importörerna från att importera i den utsträckning som
de kunde finna förenligt med sina egna intressen, och fördenskull ledde försöken
inte till det åsyftade resultatet. — Importörerna kunna ju så mycket
hellre göra anspråk på att fritt få sköta sina affärer som de säkerligen äro
i den goda tron, att det som gagnar dem personligen och deras affärer också
gagnar folkhushållet. Jag tror således, att förhoppningarna om att komma
fram på den frivilliga vägen äro svagt grundade.

Så kommer jag till frågan om vad som har föranlett de stora meningsskiljaktigheter,
som gjorde att konferensen strandade. Ja, jag förnekar inte att
herr Bergvall upprepade gånger i den här kammaren har förklarat, att för honom
är lönepolitiken icke det enda avgörande, och jag skulle till och med kunna
tro att herr Domö flera gånger har sagt detsamma, men inte desto mindre
hamnar man alltid i lönefrågan när det skall klargöras vad det är som skiljer
mellan dem och oss i praktiken. När det gällde frågan, hur det nuvarande läget
skulle karakteriseras vid konferensen, så rådde det inte några så stora meningsskiljaktigheter
beträffande skrivningen, att de inte skulle ha kunnat överbryggas,
förrän man kom till spörsmålet om lönepolitiken. Om det är så som
herr Bergvall säger med oppositionens inställning till lönefrågan, så är det
mycket- svårt att förstå, varför inte oppositionen ville gå med på att med eller
utan ändringar antaga den text, som framlades av regeringen och som i sina
formuleringar beträffande inkomststegringar i sak gav allt vad oppositionen
hade rätt att kräva, utan i stället krävde att regeringen skulle acceptera den
text som representanterna för oppositionen efter gemensamma överläggningar
hade kommit till. Jag" kan inte tolka detta oppositionens handlingssätt på annat
sätt än att den i sin skrivning ville lägga in någonting, som den visste att

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

101

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
regeringen inte kunde lägga fram för de stora löntagargrupperna utan att sam-*
tidigt uttala den syndabekännelse, om vilken jag tidigare har talat.

Jag har vid upprepade tillfällen i diskussionen mött ett påstående, som har
upprepats så många gånger att det nästan kan sägas vara ett standardargument
från oppositionens sida; jag skall inte dölja att jag nu delvis stöder mig
på inlägg, som icke ha. gjorts här i kammaren, men däremot vid de offentliga
diskussioner som jag har deltagit i både under den senaste tiden och under
förra våren. Jag kan inte tydligt minnas att jag skulle ha hört påståendet
ifrån representanter för herr Bergvalls parti, men det har gjorts så mycket tydligare
från det parti som har herr Domö till ledare. Detta påstående går ut på
att den första och grundläggande orsaken till de svårigheter, som vi ha kommit
in i, är det sätt, på vilket regeringen på förslag av mig behandlade lönefrågan
för statstjänare på hösten år 1944. I detta brytande av det tidigare lönestoppet
och i de nya förklaringar om att lönerna skulle kunna höjas, som
iöljde på detta, har man sökt den väsentliga motiveringen för sitt tal om vanstyre,
detta slagord med vilket man nu försöker vinna nya anhängare. Jag
skulle vara mycket tacksam, om jag kunde få en direkt förklaring av herrar
Bergvall och Domö, att de icke betrakta den lönepolitik, som inleddes på hösten
1944, såsom den väsentliga anledningen till att vi nu äro i det svåra läge,
där vi befinna oss, och att man icke heller betraktar denna lönepolitik såsom
den väsentliga anledningen till att det samarbete, som från andra synpunkter
hade varit så önskvärt, icke har kommit till stånd. Om man kan avge en sådan
förklaring, sa återstår det att ge ett konkret innehåll åt de anklagelser
emot regeringen, som man har kommit med. Dessa anklagelser kunna val icke
enbart hänföra sig till framläggandet av skattekommitténs förslag i höstas,
eftersom detta förslag inte väckte någon större uppmärksamhet före sommaren.

Jag har svårt att sluta detta anförande utan att säga ett ord även till herr
Ivar Anderson. Han sade — och det var alldeles riktigt — att det inleddes
förhandlingar med näringslivet sommaren 1939. och han erinrade om att det
skedde på mitt förslag, men han tilläde att man från näringslivets sida
kanske skulle ha vägrat att gå till sådana förhandlingar, om den dåvarande
statsministern icke hade levat. Det är möjligt att han har rätt därvidlag
därom vågar jag inte uttala mig bestämt — men bakgrunden till
det förslag, som jag då framställde, är precis lika aktuell i dag som den var då:
den har inte ändrats ens genom kriget. Utgångspunkten för mitt förslag om
sådana förhandlingar mellan staten och näringslivet var nämligen det i vår
historia nya förhållandet, att stora, breda folklager hade skaffat sig ett politiskt
inflytande av tidigare okänt slag och att de på det ekonomiska området
mötte andra makter, som tidigare hade haft hand om det politiska inflytandet;
under dessa tidigare skeden hade alltså ingen konflikt mellan de ekonomiskt
maktägande och de politiskt maktägande behövt uppkomma. Det problem, som
har skapats genom den politiska utveckling i demokratiens tecken som vi ha
varit med om, är ett problem som kommer att finnas kvar, så länge denna motsättning
mellan politiskt maktägande och ekonomiskt inflytelserika består.

Detta ar det stora problem, som vart samhälle lika väl som andra samhällen
har att lösa. Det kan hända att vårt samhälle har ställts inför detta problem
htet snabbare än andra samhällen ocli att vi ha kommit till former som orsaka
att vi icke kunna göra som det göres exempelvis i det engelska samhället, där
de nya politiska maktägarna säga: det är vi som styra, vi bry oss inte om vad
oppositionen säger. Vi i Sverige äro i stället böjda för att säga: den steg för
kfe.?Ve förändring i samhället, som försiggår och som säkerligen kommer
att fortsatta, skulle äga rum med mycket mindre slitningar och med mycket
mindre lidanden för människorna som följd, om det vore möjligt att komma

102

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
fram till ett samarbete. Men jag måste ännu en gång upprepa, att förutsättningen
för ett samarbete är, att de tidigare politiska makthavarna erkänna att
en förskjutning har ägt rum. Ett närmande kan icke ske genom att de nya politiskt
inflytelserika folkgrupperna flytta tillbaka sina positioner, utan det
måste ske på det sättet, att de, som fortfarande ha den ekonomiska makten,
flytta fram sina positioner, så att de kunna möta de nya politiska maktägarna.

Herr Andrén: Herr talman! Jag nödgas bekänna, att jag har begärt ordet endast
därför, att jag i ett lättsinnigt ögonblick lovade min ärade vän på göteborgsbänken
herr Lindström att kommentera de synpunkter som han hade att
framföra i denna debatt. Jag mottog gärna denna uppmaning eller jag skall
kanske säga utmaning. Jag vet att herr Lindström är eu fri man, som gärna
tar upp kontroversiella ämnen och som ofta har något vettigt att säga i dessa
ämnen, att han i varje fall aldrig blir ovettig. Men innan jag går in på herr
Lindströms anförande, tillåter jag mig att med några ord beröra finansministerns.

Finansministern drog i avslutningen av sitt anförande upp mycket vida perspektiv,
och jag kunde inte låta bli att tänka pa åtskilliga av de många uttalanden
som ha gjorts under demokratiens långa födslovånda. Jag satt senast
häromdagen och läste ett arbete av en av den svenska riksdagens främsta
parlamentariker under 1800-talet, August von Hartmansdorff. Han gjorde ar
1851 ett uttalande, där han med stor bestämdhet gjorde gällande, att en demokratisering
av det svenska statsskicket skulle innebära att äganderätten samtidigt
råkade i fara och att en social revolution skulle komma. Men jag erinrar
mig också många andra uttalanden, icke minst från engelskt håll. bland annat
ett som är gjort av John Stuart Mill, denne utmärkte författare, som herr
finansministern säkerligen mycket väl känner till och som på sin tid väckte
anstöt genom sina radikala åsikter men vars verk i dag nästan kunna läsas som
konservativa uppbyggelseböcker. Han säger på ett ställe, att han skulle bli
mycket förvånad, om demokratien skulle yttra sig på det sättet, att pengar
plockades från vissa fickor för att flyttas över i andra. Och det är många som
ha haft samma något optimistiska — eller från andra utgångspunkter sett
pessimistiska — syn på den demokratiska utvecklingen.

Jag skall icke i någon större utsträckning gå in på de ekonomiska synpunkter
som finansministern berörde, detta icke minst med hänsyn till den sena timmen
och till den långa diskussion som redan har ägt rum. Naturligtvis kan^jag
inte heller komma med några bidrag till inflationskonferensens historia; på en
punkt måste jag emellertid uttala en viss förvåning. Här har från olika håll
protesterats emot att finansministern med en utomordentlig envishet talar om
lönefrågan under det att man vid inflationskonferensen ganska konsekvent talade
om inkomstfrågan. Det är givetvis inkomstfrågan som här är den avgörande,
om man nämligen, när man talar om inkomstfrågan, syftar på alla de
inkomster som samtliga samhällsklasser skörda av sitt arbete eller sitt kapital.
Det är denna faktor som ökar köpkraften och som har ökat den till den grad,
att balansen mellan köpkraft och varutillgång har rubbats. Jag hoppas att det
är en ren felsägelse från finansministerns sida, när han använder uttrycket
lönefrågan och att han liksom vi andra menar inkomstfrågan.

På ännu en punkt är jag något förvånad. Finansministern förklarade med
mycken emfas, att han icke har anledning att komma med någon syndabekännelse;
pater peccavi är ingenting för honom. Det är väl ändå så. att även
historiens största politiker ha gjort allvarliga misstag, ofta desto allvarligare,
ju mera ansvarsfull och mäktig deras ställning har varit, och jag tror man
också kan påstå, att en hel rad av dessa stora politiker generöst ha erkänt att

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

103

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
de ha gjort misstag. Skulle icke vår nuvarande finansminister, som har en
lång och uppmärksammad bana bakom sig, även han kunna höja sig till denna
klass av betydande statsmän och erkänna att han kan ha handlat litet galet
ibland?

Det tillåtes mig måhända att dröja ett ögonblick vid ett högst privat samtal,
som jag hade med min ärade vän folkhushållningsministern för ett par timmar
sedan. Han hade läst en intressant engelsk bok, där det stod: »Opposition
är sann vänskap.» Jag måste bekänna, att jag inte under dagens debatt har
märkt att exempelvis finansministern eller handelsministern har uppfattat
oppositionen på det sättet. Men jag kan ju förstå, att det är lättare för folkhushållningsministern
att tillägna sig denna upphöjda syn. Vi sätta allesammans
ett utomordentligt stort värde på vår folkhushållningsminister. Skulle
jag våga någon anklagelse mot honom, så skulle det närmast vara den, att han
har en alltför svagt utvecklad politisk ambition. Han är mycket intresserad
för upplysningsarbete, men jag beklagar att han inte har utnyttjat sina stora
pedagogiska gåvor i den regering där han sitter. Han åtnjuter ett större allmänt
förtroende än någon annan av dess ledamöter. Det skulle glädja oss alla.
om han hade kunnat lära sina kolleger i regeringen att tillägna sig den lugna
besinning, den respekt för fakta och den frihet från ideologiska fördomar och
förvillelser, som i så hög grad utmärker honom. Han skulle där kunna göra en
fostrargärning, men den gärningen har han tyvärr försummat.

Jag kan inte underlåta att komma in på skattefrågan, denna mycket omdebatterade
fråga. Jag skall inte gå in på den mycket viktiga sakfrågan, om
detta skatteförslag har revolutionära tendenser eller icke, men jag behöver
inte gå in därpå, ty det är uppenbart för oss alla att redan framläggandet av
kommitténs skatteförslag har haft utomordentliga psykologiska konsekvenser,
och finansministern kan inte vara blind för detta förhållande. Vi äro allesammans
ute i biåsväder, och genom misstag, jag kanske kan säga genom nya
misstag, kan biåsvädret lätt nog förvandlas till storm.

Därmed kommer jag in på det tema som finansministern i sitt sista anförande,
låt vara med mycket lätt hand. berörde, nämligen den tanken, att i eu
svår storm få vi kanske ändå försöka hålla samman. Är det under sådana förhållanden
riktigt och rimligt att föra en politik, som socialt och politiskt fördjupar
klyftorna mellan olika grupper i detta land och försvårar det samarbete,
vilket kanske mycket snart kommer att vara nödvändigt? Jag trodde mig
märka under finansministerns tal i dag, att han i varje fall hade en klar uppfattning
om att situationen är allvarlig och kan bli ännu allvarligare.

Nu skall jag äntligen komma över till herr Lindströms tema.

Herr Lindström talade om kafferansoneringen, och han gjorde gällande, att
den i likhet med andra små ransoneringar inte kunde rubba förtroendet för
regeringen. Ja, herr Lindström, jag är inte alldeles säker på att det är så, ty
många ute i landet betrakta dessa nya ransoneringar som symtom på att vi
stå inför ett nytt Reglerings-sverige, ett kanske allvarligare och besvärligare
Reglerings-sverige än det vi hade under de båda världskrigen, och den tanken
är inte särskilt uppmuntrande för det svenska- folket.

Jag vill tillägga, att jag för min del inte alls tror på att de ingrepp, som
hittills ha skett och som redan ha utlöst eu psykologiskt förklarlig opposition,
äro tillräckliga för att de ekonomiska problemen skola kunna lösas. Nya ingrepp
krävas, och många av dessa ingrepp måste med nödvändighet vara obehagliga.
Har då en regering, som inte minst — kanhända framför allt — tänker
på nästa års val, det nödvändiga kuraget att genomföra obehagliga åtgärder,
som den ekonomiska situationen kräver men som den politiska situationen
gör mindre önskvärda? Det är en allvarlig fråga jag har ställt, och det skall

104

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
bli mycket intressant att se, hur regeringen besvarar den — ty endast regeringen
kan besvara den.

Herr Rickard Lindström ujorae vidare gällande, att det är fullständigt
oresonligt att angripa ett statsråd för de uttalanden han gör, om man ändå,
åtminstone i allt väsentligt, accepterar de förslag som vederbörande statsråd
förelägger riksdagen. Men om herr Rickard Lindström hade tänkt litet mera
på den senaste tidens svenska historia, så hade han kanhända erinrat sig att en
svensk utrikesminister för något mer än ett par decennier sedan blev tvungen
att lämna sin viktiga post helt enkelt därför, att han hade gjort ett uttalande,
som han visserligen själv karakteriserade såsom högst privat men som inte
stämde riktigt väl överens med regeringens officiella politik. Men alldeles
bortsett från detta måste man ju säga, att ett uttalande från en statsrådsledamot
icke på något sätt kan jämföras med de uttalanden, som herr Lindström
eller jag behagar göra. Det råkar nämligen vara på det sättet, att ett modernt
statsråd ofta inte bara är maktmedveten, utan också har ganska stor makt.
När vår handelsminister gjorde ett, såsom jag antar, ganska förfluget uttalande
om reglering av lyximporten, så fick detta uttalande sålunda omedelbart
sina konsekvenser i så måtto, att våra importörer gjorde vad de kunde för att
köpa in vad som under en kanske inte alltför lång tid ännu skulle vara möjligt
att köpa, och så vandrade valutor ut ur landet. Jag har anfört detta bara
som ett exempel för att visa vilka konsekvenser ett illa överlagt uttalande
kan få.

Herr Lindström var inne också på ett rent konstitutionellt problem. Han beklagade,
att vi bär i landet inte ha några fyllnadsval, som kunde visa barometerståndet
inom opinionen eller tillåta regeringen att känna folket på pulsen,
så att regeringen skulle kunna rätta sin politik efter de erfarenheter den
därvid gjorde. Ja, det är mycket som man har i England och som man inte
har här, och jag är ofta ganska ledsen över att den svenska parlamentarismen
inte bjuder samma möjligheter som den engelska att tala med den frimodighet
— jag höll på att säga fränhet — som traditionellt är tillåten i det engelska
parlamentet. Men jag skulle vilja ställa en fråga, närmast till herr Lindström:
kunde det inte tänkas att en majoritet toge hänsyn till en betydande minoritets
åsikter även i länder, där fyllnadsval icke förekomma? Man har i alla fall
även andra möjligheter att känna den allmänna opinionens puls.

När jag ändå är inne på de rent konstitutionella problemen, skall jag be att
få säga ett par ord till, under anknytning just till engelska förhållanden. Winston
Churchills fader, lord Randolph Churchill, förklarade en gång, att en
regering aldrig är så sammansvetsad, så sammansmidd, som när , dess medlemmar
ha gjort många misstag gemensamt. Hur sammansvetsad, hur sammansmidd
måste då inte vår nuvarande regering vara?

Men jag vill göra ännu eu liten observation i anknytning till detta. En regerings
misstag ha också en förunderlig förmåga att sammansvetsa oppositionen.
Det är väl ändå någonting för regeringen att tänka på, att de borgerliga
partierna icke på mycket länge ha uppträtt på så samlad front som fallet
har varit i dag. De ha talat samma språk, framfört samma anmärkningar och
ogillat samma politik, ja, de ha till och med rekommenderat samma politik.
Jag tycker att detta borde vara en tankeställare för vår regering, en tankeställare
som tillsammans med situationens allvar borde bjuda dem att visa
en något större moderation i skattefrågan — men också i andra frågor — än
vad som hittills har kommit till uttryck.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Bara en kort replik. Om det verkligen
är sant som herr Andrén nu säger, att regeringens politik har samman -

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

105

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
svetsat de tre borgerliga partierna till att föra en enhetlig politik, så är det
ett högst anmärkningsvärt faktum. Jag vill inte säga att jag skulle beklaga
det, ty en enhetlig opposition är i många fall att föredra. Då visste man vilket
alternativ till den nuvarande regeringen som kunde komma att finnas. Det har
inte tidigare alltid varit så lätt att gissa.

I fråga om herr Andréns yttrande om skattefrågan föreföll det, som om
han inte hade uppfattat min föregående replik, där jag nämnde att hela hans
resonemang vilar på att skatteförslaget verkligen skulle innebära mycket ingripande
och allvarliga ändringar i samhällsstrukturen. Jag vill påpeka att
jag yttrade, att under sådana förhållanden kan man mycket val överväga att
i en svår situation låta sakerna vila i avbidan på att andra tider komma. Men
det är min personliga mening, åt vilken jag gav uttryck, att det nu är^ fråga
om en uppkonstruerad opinion. Det rör sig i själva verket om relativt mattliga
ingrepp gent emot stora förmögenheter, och i andra länder ha sadana. ingrepp
gjorts i ännu större utsträckning. Min utgångspunkt är den, att det icke kan
vara riktigt att sådana enstaka ting skola betraktas såsom medel att klyva en
nation, emedan de mycket små kretsar, som träffas av dessa ingripanden, ha
en sådan ofantlig makt att skapa opinion. Jag tror herr Andrén kan uppfatta
den skillnaden. ,

När herr Andrén säger att vi ännu inte uppnått den fränhet i uttrycken,
som är vanlig i det engelska parlamentet, kan det hända att han ännu har
rätt. Men såvitt jag förstår äro vi på god väg!

Till slut: det är alldeles riktigt att det inte bara är — om jag så får säga —
riktigt utan det kan också vara mycket klokt att erkänna begångna misstag.
Under den ganska långa bana, som jag nu har bakom mig och som herr Andrén
erinrade om, tror jag inte att jag varit rädd att bekänna sadana begangna
misstag, men jag’ förbehåller mig rätten att avgöra, när misstag verkligen ha
blivit begångna.

Herr Andrén erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Först och främst måste jag förklara, att jag icke har missuppfattat finansministern
på det sätt han gjorde gällande. Jag gick inte in på de sakliga divergenserna
i fråga om skatteförslagets verkningar, men jag pekade på ett annat
förhållande, som finansministern tycks ha glömt, nämligen den psykologiska
reaktionen. Finansministern kommer ju fram till ett påstående, som vi ofta
ha mött i finansministerns många och långa inlägg i denna sak: han talar om
att förslaget endast rör några få. Men finansministern tycks inte ha observerat,
att även om det inte skulle beröra så många, har det upprört en allmän rättskänsla,
och det får man inte heller glömma bort.

Det är självklart att finansministern har rätt att själv avgöra, när han har
en syndabekännelse att göra. Men oppositionen har också en rätt, nämligen att
säga ifrån att den här gången vore en syndabekännelse på sin plats. Och något
annat har jag inte sagt.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag har kunnat göra den reflexionen,
att det är milda västanfläktar som börjat blåsa under debatten under
denna sena timme. När herr Rickard Lindström begärde ordet, anade jag vad
som komma skulle; det skulle bli eu behaglig avledare efter förmiddagens
oväder, och det hela skulle upplösas i en gemytlig eftermiddagsdiskussion, där
egentligen ingenting av djupare allvar blev sagt och där man framförallt sparade
de hårda orden.

Herr Rickard Lindström har nu förklarat, att enligt hans uppfattning gäller
denna strid inga realiteter utan bara uppkonstruerade motsättningar. Och han

106

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
har plötsligt fått ett ganska oförbehållsamt understöd av finansministern, som
har begagnat denna avledare för att göra gällande, att det i själva verket är
blott en »uppkonstruerad opinion», som motsätter sig finansministerns skatteförslag.

Det finns i den svenska riksdagen en märkvärdig förmåga att glida bort från
det väsentliga, att komma in på alla möjliga sidospår. Man kommer lätt in i en
diskussion som upplöser allvarsstämningen och leder bort från realiteterna,
och finansministern har i kväll fullkomligt anpassat sig efter denna atmosfär.
Det gör ett behagligt men knappast förtroendeingivande intryck, och allra minst
verkar det förtroendeingivande när herr Wigforss har försäkrat oss, att det är
en uppkonstruerad opinion som reses mot hans skatteförslag.

Detta uttalande betyder, herr talman, att finansministern inför detta forum
''förklarar, att all den kritik som från skilda håll har rests mot hans skatteförslag
är en uppkonstruerad opinion. Han gör med andra ord gällande, att
de remissmyndigheter som yttrat sig över detta förslag icke ha gittat eller
förmått sätta sig in i vad det betyder. Han gör gällande att den kritik, som
av landets mest sakkunniga män på detta område, av de högsta skattedomstolarna
och nästan samtliga länsstyrelser, av ämbetsverk och också av sakkunniga
inom näringslivet riktats mot skatteförslaget, är ovederhäftigheter, gripna ur
luften, och uppkonstruerade opinioner. Jag undrar om det någonsin har förekommit
att en finansminister, en medlem av statsrådet, inför den svenska riksdagen
har givit ett så fullständigt underbetyg till hela den sakkunniga opinionen
när det gäller ett skatteförslag.

För mig är detta ingen överraskning. Jag vet att finansministern har den
uppfattningen. Jag har dock någon gång kunnat fråga mig: har verkligen finansministern
läst alla yttrandena? Den frågan kan vara berättigad även med
hänsyn till den omständigheten, att finansministern senaste tiden har tillbringat
varje kväll på s. k. upplysningsföredrag och diskussionsmöten och sannolikt
alla sina nätter på tåget, och han har väl också något att göra i sitt departement
på dagarna. Det skulle inte förvåna mig, om han inte haft tillfälle att
läsa alla dessa yttranden över skatteförslaget. Men han har till sitt förfogande
personer, som ha tid och möjlighet att göra det, som borde vara angelägna om
att ge finansministern en riktig uppfattning om vad det gäller och som inte
behövde ha någon anledning att dölja vare sig allvaret och skärpan i kritiken
eller de skattepolitiska och finanspolitiska realiteter som det gäller.

Jag är ledsen att jag behöver bryta den trevliga stämning, som har rått en
stund i kammaren, med att säga detta. Men jag tror att det är nödvändigt att
göra det, ty jag kan inte inse att något som helst sakligt och berättigat intresse
gagnas genom att det här i kammaren får oemotsagt göras gällande, att
hela kritiken mot detta skatteförslag är ovederhäftigt och löst prat.

Tror verkligen finansministern att det svenska folkets tänkande flertal —
jag vågar använda det uttrycket, ty jag tror att flertalet tänker och reflekterar
litet över dessa saker — är så fullständigt bakom flötet att man inte begriper
att saken berör oss litet var? Tror finansministern verkligen att han i längden
skall kunna vidhålla den uppfattningen hos vårt folk, att skatteförslaget bara
rör de s. k. tusen miljonärerna? Jag har begagnat varje tillfälle som jag har
haft att resonera med folk i alla samhällsställningar om detta, och ehuru jag
då och då märkt, att det råder en viss sammanblandning mellan dessa nya skatteproblem
och andra skatteproblem, bland annat källskatten, ha alla klart för
sig att skatteförslaget syftar mycket längre än finansministern nu gör gällande.
Och jag har också märkt att man på många håll bland dem, som skulle få
fördelar av denna skattereform, ställer sig mycket tvekande beträffande verkningarna
för framtiden. En hel del hantverkare, för att bara ta ett sådant

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

107

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
exempel, ha fullt klart för sig, att deras utsikter komma att i mycket väsentlig
mån försämras, om förslaget går igenom. En del småföretagare ha alldeles
klart för sig att deras utsikter äro försämrade, och ett mycket stort antal ungdomar
i alla samhällsklasser ser med mycket stor olust på förslaget. Ja, finansministern
skrattar, men han har kanske inte under sina många föredragsturnéer
haft tillfälle att träffa så många av den kategorien, men de finnas, och jag
tror att de representera de värdefullaste och starkaste elementen i detta samhälle.
Det är de framåtsträvande krafterna, de som vilja göra någonting för att
skapa sig en egen framtid och som inte vilja känna sig hämmade genom statstvång
och statsreglering och en konfiskatorisk skattepolitik.

Jag skall gärna uttala min glädje över att finansministern på en annan
punkt har ändrat signaler från i förmiddags. Jag har nämligen konstaterat,
att han inte i kväll vidhållit det påstående, som han upprepade gånger förde
fram under förmiddagen, att det är de svenska exportörerna som ha skulden
till de nuvarande valutasvårigheterna. Jag tar fasta på det. Jag gör det
desto hellre som en följande talare, herr Linderot, strök under på det mest
drastiska sätt, att det här var fråga om en »storkapitalistisk spekulation» av
»fosterlandslösa kapitalister». Jag är övertygad om att finansministern själv
reagerade mot en sådan uttolkning. Jag tror att vi skulle föra diskussionen
ett stort stycke framåt, om vi i fortsättningen undveke att sprida den uppfattningen,
att från en stor del av det svenska näringslivet föres en ansvarslös
spekulation i denna kris.

Även på en annan punkt kan jag med tillfredsställelse ta fasta på finansministerns
uttalande i kväll. Han utgick från en erinran, som jag gjorde i
förmiddags om samförståndsdiskussionen mellan staten och näringslivet sommaren
1939. Det var finansministern som tog initiativet, och det var statsministern
Per Albin Hansson som genom sitt personliga ingripande förberedde
och underlättade dessa överläggningar. Jag vidhåller att de voro till stort
gagn i den situationen och betydde oerhört mycket för utvecklingen under
de kommande åren. Men, herr finansminister, när jag erinrar om detta i dag,
är det inte bara för att det har ett historiskt intresse. Det är en sak som har
ett aktuellt intresse. När finansministern under förmiddagen riktar enligt
min uppfattning oberättigade förebråelser mot det svenska näringslivet och
samtidigt gör gällande, att han inte i sin politik har gjort någonting för att
försvåra samförståndssträvandena, måste jag konstatera att det vittnar om
en förunderlig brist på uppfattning om realiteterna. Skall man uppnå samförstånd,
räcker det inte med att man då och då håller ett anförande, där man
talar om önskvärdheten av att man skall förstå varandra och komma varandra
nära och samarbeta i ett gemensamt intresse. Man måste också visa förståelse
för de reella problem, som äro dagens, och också visa förståelse för den psykologiska
atmosfär, i vilken man skall utföra sitt arbete.

På båda dessa punkter ha regeringen och finansministern klart brustit.
Deras ekonomiska politik har egentligen varit brist på politik, den har saknat
sammanhållning. Man har tagit ett steg i en riktning och så ett steg i en annan.
Och det är klart att det ekonomiska livets män måste konstatera detta- och därefter
döma regeringens handlingssätt. På det psykologiska området har regeringen
gjort sig skyldig till samma misstag och uraktlåtenhet. Det är under
sådana förhållanden inte möjligt att komma här och tala om ett nytt samförstånd
och en ny rundabordskonferens förrän man verkligen är beredd att
gå varandra till mötes. Finansministern har riktat den uppmaningen till oppositionen.
Jag hör till dem som anse att man måste gå fram med ett positivt
program, men vi ha ganska tråkiga erfarenheter av våra erbjudanden i den
riktningen. Om vi komma och säga till finansministern: »T stället för det

108

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
och det skatteförslaget och den och den skattehöjningen kunna vi resonera det
och det», svarar finansministern: »Det skall jag gärna ta upp, men kapitalbeskattningen,
förmögenhetsbeskattningen och kvarlåtenskapsbeskattningen
skall jag under alla förhållanden behålla.» När finansministern nyss talade
om att man skulle kunna vara beredd att resonera om skattefrågan under dessa
överläggningar med partiledarna, tillfogar han: »Men vi avstå inte från våra
principer.» Vad är det för mening att resonera om en sak, om man från den
ena partens sida säger: »Från våra principer avvika vi inte. Vi ha vår ståndpunkt
klart bestämd och från den vika vi inte.»

Nej, om man skall komma någon vart på den här punkten, som är av väsentlig
betydelse för hela diskussionen och för den ekonomiska politik, som
skall föras, måste man vara beredd att diskutera utan förutfattade åsikter
och utan ett envist fasthållande vid en dogmatisk princip. Och jag är alldeles
övertygad om att eu sådan diskussion i skattefrågan skulle löna sig. Det är
ännu inte för sent. Jag styrks ytterligare i den uppfattningen av vad som
här har sagts. Det är ännu inte för sent, men jag befarar att möjligheten
inte förts närmare ett förverkligande genom många uttalanden som ha gjorts
här i dag. Det har dock funnits en viss underton i diskussionen, som jag
skulle vilja säga är hoppgivande, och inte minst vill jag ta fasta på herr
Amans anförande. Det fanns mycket i det anförandet, som jag om tiden medgav
skulle vilja ta upp och understryka. Jag betraktar det i varje fall som
ett av de positiva inläggen i denna diskussion.

Herr talman! Jag skall sluta dessa mycket rapsodiska anmärkningar och
kommentarer till finansministerns anförande med att säga, att den finansminister,
som sommaren 1939 mötte näringslivets män till diskussioner, som
voro ^förutsättningslösa och gingo ut på att överbrygga de motsättningar som
da rådde, inte är samme finansminister som vi ha för närvarande. Vi ha visserligen
en man med hans namn, men inte en man med hans intentioner
och hans öppna ärliga vilja att komma till ett samförstånd mellan staten och
näringslivet.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Linderot, som yttrade: Herr talman!
Jag vill bara med anledning av herr Ivar Andersons protester mot mitt
yttrande om defos ter land slösa kapitalisterna erinra om vad jag verkligen sagt.
Jag har inte påstått, att alla enskilda människor, som kunna etiketteras som
kapitalister, i och för sig äro fosterlandslösa kanaljer. Däremot har jag sagt,
att de herrar,^ som bedriva medveten kapitalflykt, som vegetera på Bermudasöarna
eller på nagot annat exotiskt ställe och alltså spekulera i en valutasvårighet
här hemma på grund av bristen på utländska valutor, beteckna vi som
fosterlandslösa. Dem önska vi att regeringen skall klämma åt!

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Herr Ivar Andersons sista anförande
skulle kunna föranleda en ny stor debatt. Jag beundrar hans förmåga
att granska hjärtan och njurar när han säger, att han vet att den finansminister,
som 1939 sökte ett ärligt samförstånd med näringslivet, inte längre gör
det. Jag trodde att slutorden i mitt förra anförande visade, att detta enligt min
uppfattning inte är ett personligt problem, utan att det gäller alla dem, som
önska att den samhällsomdaning skall ske, som jag är övertygad om kommer
att ske och som den stora arbetarrörelsen, som uppnått ett så stort politiskt
inflytande, också är övertygad kommer att ske. Vi ha den meningen att en sådan
samhällsomdaning kommer att försiggå i för oss alla bättre former, om ett
samarbete kommer till stånd. Jag förstår inte, varför det skulle finnas någon
anledning för mig att ha ändrat mening på den punkten sedan tiden före kriget.

Onsdagen den 19 mars 1947 em

Nr 12.

109

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)

I fråga om skatteförslaget ger herr Ivar Andersons yttrande mig bara ytterligare
stöd för min uppfattning, att det är en besynnerlig illusion i fråga om
detta skatteförslag som ligger bakom denna enligt min mening fullständigt
överdrivna opinion. Han talar om hantverkare och andra därmed jämställda,
som visserligen inte se, på vad sätt detta förslag kan skada dem, men som ändå
äro övertygade om att det kommer att lända dem till skada. Jag tror att
det är riktigt, att de verkligen ha den uppfattningen, ty de ha läst det i sina
tidningar.

När herr Anderson talar om ringaktningen för alla de myndigheter, som här
ha yttrat sig, så har han förbisett en sak. Jag kan inte säga, att jag har läst
alla remissyttranden, men jag har läst tillräckligt mycket av dem för att veta.
att den kritik som ligger på botten av dessa remissyttranden är en kritik mot
hela det nuvarande skattetrycket. Det är oviljan mot att efter krigsårens besvärligheter,
då man bär detta skattetryck i tron att det var övergående, finna
att skatterna inte komma att väsentligen kunna sänkas, som har tagit sig
uttryck i att man vänt kritiken mot de nya former av beskattningen, som föreslås.
Jag skall inte fortsätta debatten i kväll på den punkten, vi ha redan
kommit för långt, men det är det intryck som jag har fått, Anledningen till
att vi inte kunna komma ned till ett väsentligt lägre skattetryck är, som herr
Ivar Anderson mycket väl vet, att vi ha bundit oss för utgifter av betydande
omfattning, till vilka vi måste skaffa nödiga medel.

o Såsom herr Ivar Anderson alldeles riktigt påpekar skedde under krigets
gang våra skattehöjningar visserligen inte utan en del överväganden om vilken
skatteform, sorn för ögonblicket kunde tåla den största höjningen, men i stort
sett har det tidigare icke skett ett samlat övervägande för att klargöra, hur
mycket man kan ta ut genom den ena eller andra skatteformen och hur mycket
som borde bäras av den ena medborgargruppen och den andra. Som herr
Ivar Anderson säkert minns minst lika bra som jag, förklarade dock vid krigets
början hela riksdagen gemensamt, att den höjning som skedde av inkomstskatten
och av undra skatter än förmögenhetsskatten icke innebar, att man avsåg
att förmögenheterna ej skulle få bära sin andel i krigshördan.

Vid den avvägningen av skattesystemet för de kommande fredsåren, som nu
skall äga rum, har regeringen — lägg märke till att det inte är enbart min
personliga mening för mer än ett ar sedan kommit till den uppfattningen,
att en lättnad bör beredas den stora mängden av inkomsttagare — och låt oss
gärna säga alla inkomsttagare — under det att någon del av skattebördan
skall föras över på förmögenhetsägare.

Detta är den principiella standpunkt, som vi icke äro villiga att lämna.
Det är denna principiella ståndpunkt, utformad i skatteberednmgens mycket
måttliga förslag, som inom oppositionen framkallat den agitation, vilken man
nu stöder sig på och hänvisar till när man vill göra gällande, att skatteförslagen
splittra nationen.

Ja, om de splittra nationen, vad tror herr Ivar Anderson skulle hända, om
regeringen eller om jag skulle övergiva den linje, som hittills följts? Jag’tror
icke att vi genom eu sådan åtgärd skulle vinna något förtroende i högre grad
inom de kretsar, som herr Ivar Anderson representerar, men däremot kunna
vi vara övertygade om att vi skulle förlora förtroendet inom den stora del
av svenska folket, som nu väntar sig en väsentlig skattelindring. eller i alla
händelser en ganska stor skattelindring genom detta förslag.

Herr Anderson, Axel Ivar, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde:
Jag tror, herr finansminister, att det svenska folket med glädje skulle hälsa
skattelättnader, gärna steg för steg, och att hela det svenska folket skulle för -

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska ''politik. (Forts.)
stå en åtgärd, som gick ut på att man i nuvarande situation avstod från planer
på skattehöjningar, vilka framkallat en så stark opposition. Jag tror att
det är möjligt att få folket att förstå detta, om det finns en ledning, som
vill tala om för folket vad saken gäller. Om man däremot fortsätter att hindra
folket från att se realiteterna och förespeglar det fördelar, som man i längden
inte kan garantera, är det klart att man kan få folket med på det som är
tokigt. Jag förutsätter emellertid att finansministern inte önskar det. Vill han
leda folket in på en riktig väg, har han säkerligen fortfarande möjlighet att
göra det.

När man sätter in kritiken mot skatteförslaget är det inte därför att det
verkar så och så när det gäller enskilda personer, utan det är därför att detta
skatteförslag enligt mångas uppfattning —■ och jag stödjer mig därvid på
våra mest erfarna ekonomer på det såväl praktiska som teoretiska området —
skulle få allvarliga samhällsekonomiska följder. Det är dessa, som finansministern
konsekvent vägrat att se i ögonen och ta upp till diskussion. Han har
ensidigt hållit sig till hur skatteförslaget kommer att verka på enskilda individer
i olika inkomstställningar och valt sina exempel så, att förslaget skall
verka så oskyldigt som möjligt.

Herr Lindström: Herr talman! Skattepropositionen ligger ännu inte på
kammarens bord. Jag vill försäkra att jag för min del, när den kommer, skall
försöka att efter allt mitt vett ta reda på vad den föreslår och handla därefter.
Jag kan säga till min ärade vän på östgötabänken, att jag därvid icke skall
underlåta att mycket noggrant studera de olika remissmyndigheternas yttranden,
och även om jag inte alls har någon fullmakt tror jag mig kunna säga,
att de som tillhöra den grupp, som jag är medlem av i denna kammare, icke
komma att utan vidare lägga åt sidan vad myndigheterna ha yttrat över detta
förslag. Vi äro vana att behandla propositioner och andra framställningar här
i riksdagen ur sakliga synpunkter, och den traditionen komma vi att upprätthålla
även när det gäller det väntade skatteförslaget.

Jag begärde ordet med anledning av vad min lärde vän på älvsborgsbänken
anförde. Han höll ju ett som vanligt spirituellt anförande, i vilket han angrep
mig i vissa punkter. Jag måste dock säga att spiritualiteten inte förmådde att
dölja den politiska avsikten. Han tog upp ett tema, som har varit mycket älskat
i den borgerliga pressen under de senaste veckorna, nämligen det temat att
statsrådet Gjöres har ett så stort förtroende, att det är beklagligt att hans politiska
ambitioner inte äro starkare.

Ja, herr Göres’ ambitioner äro naturligtvis mycket blygsammare än herr
Andréns. Herr Andréns ambitioner förde honom till en post en gång, en post
som han ingalunda misskötte, utan tvärtom. Herr Gjöres’ ambitioner äro väl
närmast av samma slag som herr Andréns, nämligen att tjäna Kungl. Maj:t
på den post, där han anser sig bäst passa och där han anser sig kunna göra
den största nyttan. Har han haft förtroende, och det har han i hög grad, beror
det på att han som departementschef i ett mycket utsatt läge har klarat
sin uppgift på ett utomordentligt gott sätt. Det tror jag, att han är nöjd med,
och jag förstår inte varför herr Andrén skall störa hans utpräglade och dalmasiensiska
förnöjsamhet.

Mina vänner på älvsborgsbänken och östgötabänken liksom andra ha talat
om önskvärdheten att åstadkomma samarbete och sammanhållning. Det har
varit en riktlinje för socialdemokratisk politik under Hjalmar Brantings och
Per Albin Hanssons dagar att samarbeta med andra framåtsträvande krafter för

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

111

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
att nå positiva resultat. Det socialdemokratiska partiet har i den ena situationen
efter den andra givit erbjudanden åt olika håll —• åt folkpartiet, vilka
för det mesta blivit avvisade, åt bondeförbundet, vilka icke blivit avvisade,
i varje fall inte i alla situationer, och vi ha på den vägen uppnått goda framsteg.

1 dagens läge, när det gäller att försvara vårt penningvärde, ha vi också
gjort ett erbjudande. Det är ett erbjudande som är ärligt, och vi ha helt och
fullt framlagt våra synpunkter, tidigare i pressen och i dag genom regeringsdeklarationen
i de båda kamrarna. Man kan ju inte uppnå samarbete på den
grunden, att den ena parten uppgiver väsentiiga ståndpunkter, utan man kan
nå detta endast genom överenskommelser, som i den mån det är möjligt tillmötesgå
båda parterna. Ett sådant erbjudande är gjort, men det är tillbakavisat.
Jag är icke överbevisad om att skälen på den andra sidan för att avböja
den möjlighet till överenskommelse, som här fanns, ha varit bärande.

Jag har, herr talman, hela tiden betraktat denna fråga ur sakliga synpunkter.
Jag är ganska främmande för att man i ett så viktigt samhälleligt avgörande
som detta skall lyssna till arbetarsynpunkter eller till kapitalistsynpunkter.
För mig har det för landet väsentliga, förnuftiga och riktiga varit det
bärande, och jag slutar, herr talman, detta anförande med att ännu en gång
uttrycka min stora och djupa förvåning över att icke de borgerliga partierna
kunde finna en möjlighet att samarbeta med regeringen på dessa punkter, då
det är alldeles tydligt och klart att regeringen stod där med den utsträckta
handen.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag skall inte ta många minuter i anspråk,
men det är ett par yttranden av herr Axel Ivar Anderson som givit mig anledning
att besvära med några ord.

När man kommer i resonemang med människorna ute i landet är det inte
allenast frågan om skatterna som intresserar, utan på den senaste ..tiden har
det även varit de besvärligheter, som dagens debatt har rört sig om. Även i det
avseendet har jag ibland i den mån av förmåga, som en enkel lekman besitter,
varit tvungen att försöka göra klart för människorna vad saken gäller och
vilka tvistepunkter som föreligga mellan de olika partierna.

Vad skatterna beträffar skall jag inte säga många ord. Jag vill endast ge
herr Anderson rätt i att man bör göra klart för svenska folket vad det nya
skatteförslaget, den Wigforsska olyckan, innebär. Svenska folket bör veta att
om det skall vara möjligt för oss att upprätthålla den sociala standard, som vi
ha gått in för, och att ytterligare utveckla den, fordras det pengar för att bära
kostnaderna. Det är det frågan gäller och ingenting annat.

När jag blivit tillfrågad om valutaspörsmålen och dylikt har jag haft liksom
ett försvar i vad kloka och framstående män sagt i denna fråga. Nu senast
sade herr Anderson, att han var glad åt att finansministern nu inte hade hållit
så starkt fast vid påståendet att här har skett valutaspekulationer. Tänk,
jag som i min enfald, då det varit fråga om denna sak, brukat citera ett anförande,
som hölls här i kammaren den 18 januari 1947, där en ärad talare säger
följande: »Slutligen är det otvivelaktigt så att det förekommit en rätt stark
valutaspekulation. Fn del importörer ha täckt sig för olika eventualiteter. Ä
andra sidan ha inte våra exportörer, som tidigare varit brukligt, sålt §ina utländska
valutor till bankerna för vidare befordran till riksbanken, utan de ha
legat på dem en viss tid.» Jag trodde detta var riktigt! Jag sätter stort värde
på herr Ivar Andersons omdöme. Jag har samarbetat med honom i åtskilliga
år, och jag har betraktat denna förklaring från herr Ivar Andersons sida —

112

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
det är nämligen herr Ivar Andersons anförande i remissdebatten den 18 januari
1947 som jag citerat — såsom ett bevis för att »en rätt stark valutaspekulation»
förekommit, såsom det står i protokollet.

I detta sammanhang skall jag, herr talman, be att få säga en sak till, som
sammanhänger en smula med denna fråga. I pressen och inte minst i dagens
debatt har det klagats över att regeringen sovit. Den har inte ingripit i rätt
tidi Den, har försuttit en del tillfällen, och vi ha nu kommit så långt ut i
träsket, att det är fara för att vi inte skola komma något så när anständigt
ur detsamma.

Åtgärder skulle alltså ha vidtagits långt tidigare. Ja, jag har öst ur samma
källa som jag nyss omnämnde och sagt att det nog finns skäl som tala för
detta dröjsmål -—■ man har velat se hur utvecklingen skulle gestalta sig. Och
så har jag läst följande, likaledes hämtat från min ärade väns tal i remissdebatten,
där han i ett längre inlägg, som anslöt till ett anförande av herr
Ljungdahl, i vilket denne efterlyste nödvändigheten av att någonting skulle
göras, säger följande: »Herr talman! Jag förstår mycket väl den siste ärade
talarens bekymmer över den utveckling på ett visst område som han här skisserat,
och framför allt förstår jag hans bekymmer över den hastiga avtappningen
av vår valutareserv. Det är möjligt, att finansministern eller handelsministern
kommer att under debattens fortsättning ta upp hans frågor och ge
honom ett svar på hur man på regeringshåll ser på detta problem. Men det
kanske kan tillåtas mig att säga något om hur man inom riksbanksfullmäktige
sett på saken. Det är klart, att man där med spänd uppmärksamhet följt de
sista månadernas utveckling. Det finns emellertid ett par faktorer, som kanske
inte blivit tillräckligt observerade i den offentliga diskussionen och som jag
tror, att också den ärade talaren nyss förbisåg. Den starka utströmning av
valutor, som skett under det sista halvåret, är en företeelse, som man kunde
förutse till en viss grad och som i och för sig inte behöver ge anledning till
oro. Denna utströmning har emellertid varit något större än man räknat med.
och den har ackumulerats under de sista månaderna. Det finns emellertid en
förklaringsgrund. En forcerad import har ägt rum, inte bara av lyxvaror utan
också av vad som inte betraktas som lyxvaror, t. ex. kaffe; det är en mera
säsongbetonad företeelse, som återkommer varje år under några månader i slutet
av året, att importen av vissa artiklar forceras. Vidare ha likviderats ett
par betydande fartygsköp, som medfört stora påfrestningar på våra dollartillgodohavanden.
Det kan röra sig om en miljon dollars per fartyg.»

Därefter kommer talet om valutaspekulationerna, och sedan fortsätter talaren:
»Allt detta har samverkat till att åstadkomma en något starkare valutautströmning
än man räknat med. Jag tror emellertid, att tidpunkten ännu
icke är kommen för att avge något definitivt omdöme om denna sak och dess
betydelse för vår ekonomiska utveckling. Det är nog nödvändigt att vänta
någon eller några månader till, innan man kan få en klar överblick av läget.
Det är därför, enligt min uppfattning, alldeles för tidigt att nu komma fram
med yrkanden om en importreglering.»

Herrarna skratta, men detta är allvar! Jag har använt det här för att slå
ned motståndarnas argument och deras missnöje över att man inte raskat på
och vidtagit åtgärder tidigare.

Talaren klandrar därefter regeringen för att den inte lagt upp någon allmän
ekonomisk politik och fortsätter längre ned: »Jag hade inte tänkt gå in på
denna fråga nu, men herr Ljungdahls anförande gav mig anledning att i
allra största^ korthet säga vad jag nu sagt. Hans tanke på en importreglering
anser jag således vara alldeles för tidigt väckt. Frågan kan bedömas först

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

113

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)
sedan vi fått en mera bestämd uppfattning om tendensen i vår utrikeshandel,
om vi i fortsättningen skola behöva räkna med samma starka utströmning av
valutor eller om vi kunna förvänta en återgång under den närmaste tiden, vilket
jag anser mycket sannolikt. Det är ju så att när på våren våra skeppningar
komma i gång, komma också starka tillflöden av exportvalutor. Det skulle
inte förvåna mig, om vi under första halvåret i år kunde återställa den balans,
som rubbades under det sista halvåret i fjol.»

Ja, jag har tydligen inte haft tillräckligt saklig grund att stå på, när jag
använt dessa argument såsom ett försvar för att ingenting gjorts tidigare. Nu
har jag i dag hört, att detta var fel, och jag får väl tro det som är sist sagt.
Men nog tycker jag att herr Axel Ivar Anderson av den 18 januari 1947 hade
en ganska försvarlig syn på tingen sådana de då tedde sig. Nu kan oppositionen
säga att »regeringen borde ha begripit detta bättre än jag då begrep
det» och att det är därför som den skall ha stryk. En stackars försvarare, som
inte har haft någon bättre källa att ösa ur än ovan angivna känner sig nu liksom
litet orolig över att han farit med vilseledande upplysningar i detta fall.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Herr Bärg är en gammal skämtare,
och han tror sig här ha funnit en verklig godbit. Han skall emellertid
inte med all sin finurlighet lyckas att uppkonstruera ett motsatsförhållande
mellan det anförande, som jag höll i remissdebatten och som han nu redogjort
för, och mitt anförande här i dag, då jag bl. a. vände mig mot försöken att
lägga huvudansvaret för valutasvårigheterna på affärsmännen, vilka beskylldes
för avsiktlig baissespekulation mot kronan. Det finns inte heller någon
motsättning mellan mitt anförande i dag och vad jag vid remissdebatten yttrade
om valutaläget. Jag tror fortfarande att läget bedömdes riktigt vid detta
tillfälle. Det var helt enkelt riksbankens syn på läget som jag då framlade,
och det kan inte påvisas någon motsättning mellan den uppfattning jag då
gav uttryck åt.^ och den jag i dag deklarerat. Jag har i dag överhuvud taget
inte närmare gått in på frågan om importbegränsningen och lämpligheten av
att vidtaga en sadan tidigare eller senare. Herr Bärg har förmodligen inte
hört mina tidigare inlägg. Om han hade gjort det, skulle han kunnat konstatera
att jag inte yttrade ett ord om denna sak.

Jag förstår nu mycket väl, att det inte var herr Bärgs mening att komma åt
mig, utan han ville endast ha mitt yttrande till protokollet för att slå det i
huvudet pa nagon annan. Jag ser att herr Bärg bugar och instämmer! Jag
bara konstaterar att det var meningen med hans anförande, och jag skall inte
beröva honom det nöjet, om det kan vara honom till gagn i hans mycket bekymmersamma
gärning att försvara regeringen i vått och torrt.

Herr talmannen hemställde nu. att behandlingen av de på föredragningslistan
upptagna, två gånger bordlagda ärendena måtte uppskjutas till nästa
sammanträde, vilket komme att hållas fredagen den 21 innevarande månad kl. 2
eftermiddagen.

Denna hemställan bifölls.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 241, av herr Berg, Robert, och herr Petersson, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående statsverkets övertagande av vissa städers förplikFörsta
kammarens protokoll 1947. Nr 12. 8

114

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

telser beträffande innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna
i samma städer komma att indragas m. m.; och

nr 242, av herr Åman m. fl., i anledning av Kungi. Maj:ts proposition
angående omorganisation av hushållningssällskapen m. m.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 11.65 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471238