1947. Första kammaren. Nr 10 (Riksdagens protokoll 1947:10)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Första kammaren. Nr 10.

Tisdagen den 4 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 25 och den 26 nästlidne februari samt den 1
innevarande månad.

Herr statsrådet Weijne avtlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 89, angående försäljning av vissa kronoegendomajr m. m.;
nr 90, angående inköp av Källstorps Södergård i Ljungby och Dörby socknar,
Kalmar län; samt

nr 102, angående anslag för budgetåret 1947/48 till konstfackskolan m. m.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

länder hänvisning till bifogade läkarintyg får jag härmed anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under de närmaste två veckorna.

Örebro den 3 mars 1947.

Harald Åkerberg.

Härmed intygas, att ledamoten i riksdagens första kammare chefredaktör
Harald Åkerberg, f. 12. 10.1883, vårdas å härvarande medicinska avdelning
sedan den 24. 2. 1947 för ledåkomma (Arthritis urica).

Örebro den 1 mars 1947.

Den begärda ledigheten beviljades.

H. Mcdmros.
lasarettsläkare.

Anmäides och godkändes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
en mellan ovenge och Nederländerna träffad han delsöverenskommelse;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och den belgisk-luxemburgiska ekonomiska unionen träffad
liandelsoverenskommelse; samt

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avgivande av förklaring
i enlighet med bestämmelserna i art. 36, mom. 2, i stadgan för den
internationella domstolen.

Föredrogas och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 8i, angående anslag för budgetåret 1947/48 till avlöningar vid läroanstalterna
för blinda m. m.;

Första kammarens protokoll 1947. Nr 10. l

Nr 10.

Tisdagen den 4 mars 1947.

nr 82, angående anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter

. m.;

nr 84, angående anslag till Navigationsskolorna: Skolhälsovård; samt
nr 91, angående anslag för kontrollen över sparbankerna.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 92, angående anslag till bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar
på landsbygden.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 93, angående anslag till nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm
; och

nr 97, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Majrts proposition
nr 98, angående försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 2, 3 och 30, bevillningsutskottets
betänkanden nr 12—15, bankoutskottets utlåtanden nr 4
—‘6, första lagutskottets1 utlåtanden nr 11 och 13, andra lagutskottets utlåtanden
nr 5—7, jordbruksutskottets utlåtande nr 9 samt första kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 89, 90 och 102.

Herr Norman avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 226,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation av medicinalstyrelsen.

Motionen bordlädes.

(Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avsilutades kl. 4.06 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Myrdal avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 101, angående försäljning av fastigheter, som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningänämnd,
m. m.;

nr 105, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag; och
nr 106, angående bestridande av vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 89, angående försäljning av vissa kronoegendomar m. m.; och
nr 90, angående inköp av Källstorps Södergård i Ljungby och Dörb.y socknar,
Kalmar län.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
102, angående anslag för budgetåret 1947/48 till konstfackskolan m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Norman m. fl. väckta
motionen, nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av medicinalstyrelsen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Lades till handlingarna.

Herr statsråret Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 99, med
förslag till lag om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken å rättegången
vid krigsdomstol m. m.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 50, med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering;

nr 51, angående pensionsstyrelsens organisation m. m.;

nr 100, med förslag till lag om förbud mot politiska uniformer; samt

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947

Anslag till
utrikesdepartementet.

nr 111, angående ratificering av ändringar i stadgan för Internationella arbetsorganisationen
m. in. _

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3 i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under nksstatens
tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte

a) godkänna i statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för den

3 januari 1947 föreslagna förändringar beträffande utrikesdepartementets personalförteckning;
_ , , ,

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat för utrikesdepartementet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1947/48;

c) till Utrikesdepartementet: Avlöningar för budgetåret 1947/48 anvisa ett
förslagsanslag av 1 402 700 kronor.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Unden. Herr talman.
Hå jag begärt ordet vid föredragningen av tredje huvudtiteln ar det inte
att framföra några invändningar mot statsutskottets betänkande Det vore j
helt omotiverat, eftersom utskottet har utan meningsskiljaktighet tillstyrkt
Kungl. Maj :ts förslag under de olika punkterna, Men saken ar den, att det pa
sista tiden har förekommit en hel del pressdebatt om utrikesförvaltningen, re ryteringen
av dess personal, dess organisation m. m Jag finner det riktigast att
inför riksdagen ta upp några av de frågor, som behandlats lpi essen, ochg.
svar på en del kritiska anmärkningar som sålunda framkommit i debatten. Riksdagen
har ju att årligen ta ståndpunkt till organisations- och anslagsfragor och
är alltså rätt forum för debatt om dessa spörsmål.

En del av kritiken är av den art, att den kan avfardas mycket latt. De
har t. ex. påståtts och upprepats i åtskilliga tidningar att vid rekryteringen av
utrikesdepartementets personal hänsyn tas till adlig bord och till ^formogenhe ,
Dessa påståenden vittna om en total okunnighet i saken. Under årtionden har
inom utrikesdepartementet funnits en särskild antagnmgskommission, _ som provar
dem som söka sig in på banan. För närvarande sitta i denna kommission tva
ledamöter av riksdagens första kammare, lektor Pauli och professor Andren,
vidare två framskjutna representanter för näringslivet, konsul Lundgren i Ueiiulosaföreningen
och direktör Frisell i Jernkontoret. Jämte dessa fyra ha vi den
nuvarande landshövdingen i Linköping, såsom ordförande, och slutligen kabinettssekreteraren
och personalchefen i utrikesdepartementet. Det är löjevackande
att tro, att denna antagningskommission skulle låta sig bestämmas av adligt
namn: eller av förmögenhetsställning hos aspiranterna. o .

En kritik av samma ovederhäftiga art är den som går ut pa att utrikesdepartementet
är ett ämbetsverk, som arbetar under de mest omoderna och förlegade
former. En tidning har påstått, att industrifolk som kommer i kontakt med »de
ålderdomliga och förfärliga former vårt svenska utrikesdepartement är beryktat
för» skarpt reagerar häremot. Den nämnda tidningen har åberopat som sagesman
en artikelförfattare i tidskriften Industria, men har obesvärat karikerat
vad denne sagt. Där yttras i själva verket bl. a. att vår utrikesrepresentation
är i stort sett väl organsierad, framför allt visavi stormakter och grannländer.
Vidare uttalas där, att våra diplomater ha förståelse för moderna problem och
en av traditionen vunnen förmåga att finna lösningar på dem.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Anslag till utrikesdepartementet. (Forts.)

Jag vill för min del säga, att talet om de ålderdomliga och förfärliga arbetsformerna
är tomt prat. Det finns tillräckliga belägg för att utrikesförvaltningens
arbete högt uppskattas av näringslivets representanter. Vi mottaga
emellanåt vältaliga uttryck härför. Jag har personligen en viss erfarenhet av
svensk förvaltning, och jag anser, att utrikesdepartementet inte på något sätt
står tillbaka för andra ämbetsverk, när det gäller ^effektiviteten i arbetet.
Snarare är det så, att personalen på grund av sin mångsidiga utbildning vid
legationer och konsulat i skilda länder ofta är mindre byråkratisk och formalistisk
och arbetar under mer praktiska former än vad som är fallet i åtskilliga
andra verk. Betecknande är också att tjänstemän i utrikesförvaltningen
inte sällan mottaga anbud att gå i enskild tjänst eller att fullgöra uppdrag
inom andra offentliga institutioner. Den nyss citerade artikeln i Industria
innehåller för övrigt den uppgiften, att det allt oftare förekommer utlånande
av tjänstemän från utrikesdepartementet till exportföreningen. Detta tyder
inte precis på att personalen i utrikesdepartementet skulle utmärka sig genom
bristande effektivitet. Det kommer i själva verket så ofta önskemål om att
få låna utrikesdepartementets tjänstemän till andra uppgifter, att departementet
i många fall tyvärr inte kan efterkomma önskemålen.

Om jag övergår till den seriösa kritiken, så vill jag först betona, att uppslag
till reformer och förbättringar alltid äro välkomna. Både när det gäller
rekryteringen av personalen och i fråga om personalbehovet och organisationen
kan det då och då finnas skäl till en översyn.

Under diskussionen om personalen har gjorts det påpekandet, att karriären har
ett så stort antal chefsbefattningar — ministrar, generalkonsuler och avdelningschefer
i departementet — att flertalet tjänstemän förr eller senare når
dessa poster. Man har sedan jämställt de nämnda chefsposterna med tjänster
i motsvarande lönegrader i andra verk och på grundvalen av statistiska beräkningar
kommit till den slutsatsen att inom utrikesförvaltningen _ kravet
på kapacitet för chefsbefattningar nödvändigtvis är mycket lägre än i andra
verk.

Denna bevisföring är oantastlig, men den visar bara — vad alla som reflekterat
på dessa frågor visste på förhand — att hela den hierarkiska trappstegen
är annorlunda konstruerad inom utrikesförvaltningen än i andra ämbetsverk.
Man skulle gott kunna säga, att tjänstemän där i regel befinna sig ett trappsteg
högre i graderna än vad de skulle göra, om de placerats in i ett annat
verk. Man blir kanske byråchef eller legationsråd inom utrikesförvaltningen,
när en befattningshavare i ett annat departement inte skulle ha kommit längre
än till förste kanslisekreterargraden. Den som blir minister i utrikesförvaltningen
skulle kanske under eljest liknande förhållanden ha blivit byråchef
i ett annat verk. Det är emellertid internationella konvenanssynpunkter, som
tvingat fram denna upphöjelse inom utrikeskarriären. Vi måste ha ministrar
i många främmande länder, där arbetet i och för sig inte är mer krävande än
att t. ex. ett legationsråd skulle gå i land med det. Vi måste lägga stor vikt
vid representantens yttre ställning. Hans möjligheter att komma i förbindelse
med det främmande landets myndigheter och att intervenera till förmån för
svenska intressen ökas genom att han får en högre ställning.

Det vore slöseri med kraft, om man på alla chefsposter vid legationerna i utlandet
skulle placera personer med samma kvalifikationer som t. ex. generaldirektörer
i Sverige. Man bör komma ihåg att många av våra legationer ha en
helt liten personal. De kunna mycket väl skötas av en rutinerad och omdömesgill
tjänsteman utan sådana särskilda kvalifikationer som man gärna kräver
av befattningshavare i samma lönegrad inom landet. Kanske säger man att
detta är ett orättvist gynnande av personer inom diplomatien. Men om de pbl -

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Anslag till utrikesdepartementet. (Forts.)
ceras i en hög lönegrad och därmed följande ställning, så uppväges väl detta
ofta av olägenheterna med ett liv i främmande land, stundom under en ganska
utpräglad isolering. Jag skulle i detta sammanhang vilja göra en annan jämförelse.
Det finns inom tidningsyrket ett stort antal chefsposter, som innehas
av chefredaktörer. Men fastän dessa ha samma titel och till arten samma ställning
och uppgifter, så är det i verkligheten eu stor skillnad mellan chefredaktören
för en liten provinstidning och chefredaktören för en stor huvudstadstidning.
Man ställer inte samma krav på alla chefredaktörer, precis som
man inte ställer samma krav på alla legationsehefer.

Jag kunde göra ännu en jämförelse med journalistyrket. Det har nyligen
sagts om diplomaternas uppgifter, att vad som kräves av dem är, att de kunna
något om mångahanda ting. Det förefaller vara en träffande karakteristik
också av tidningsmännen. De skriva om de mest olikartade ämnen utan speciella
fackinsikter i varje ämne. En erfaren och intresserad tidningsman, som
följer med den offentliga debatten, kan ge läsarna en värdefull orientering
på mycket skilda fält. En diplomat kan också i sin rapportering ge eu orientering
som är av värde, även om han inte besitter fackkunskaper på varje område,
som han behandlar i sina rapporter. Han kan intervenera i en fråga om
tillvaratagande av svenska handelsintressen utan att vara kommersiell eller
teknisk expert inom den varubransch det gäller. Han kan framgångsrikt uppträda
som förhandlare med stöd av expertis som tillhandahålles av andra.

Frågan om rekryteringen av utrikesförvaltningens personal är ständigt aktuell.
Man kan diskutera vilka akademiska examensmeriter som äro lämpligast
för yrket. Det kan t. ex. råda olika meningar om huruvida proportionen av
jurister bland tjänstemännen är för stor i förhållande till befattningshavare
med nationalekonomiska, kommersiella, statsvetenskapliga eller historiska fackstudier.
Jag skall inte nu gå närmare in på dessa frågor. Jag vill emellertid
understryka, att antagningskommissionen enligt författningen har synnerligen
fria händer vid prövningen och sålunda inte är bunden av de allmänna behörighetsvillkoren.
En av svårigheterna med rekryteringen är, att det måste krävas
ett visst mått av språkkunskaper för tjänstemännen. Många avskräckas nog
från att söka sig in på denna bana av medvetandet att de inte ha tillräckliga
språkkunskaper. Jag hoppas att i det avseendet en reform skall inom en
nära framtid kunna genomföras. Utrikesdepartementet har fått en betydande
donation, vars avkastning får användas bl. a. till utbildning av tjänstemän.
Min tanke är, att unga aspiranter skola kunna få stipendier från denna fond
för att vistas en tid i utlandet och bättra på sina språkkunskaper. Därigenom
skulle man kunna antaga attachéer, innan de visat sig fylla kraven på språkkunskaper,
och sålunda vidga ramen för utrikesdepartementets rekrytering, vilket
givetvis vore önskvärt.

Man har också i den offentliga debatten påstått, att de ekonomiska villkoren
för tjänstemännen äro så dåliga, att detta avskräcker dem som inte ha personlig
förmögenhet. Attachéarvodena för dem, som tjänstgöra i Stockholm, äro emellertid
avpassade efter amanuenslönerna i andra verk. Att bli attaché i utrikesdepartementet
är alltså inte ekonomiskt sämre än att bli amanuens i vilket
som helst annat ämbetsverk. Föreställningen, att utrikedepartementets attachéer
skulle ha representationsplikter och därför stå i en finansiellt sämre ställning,
är naturligtvis felaktig. För övrigt har en viss reglering uppåt av både
amanuens- och attachéarvoden skett genom beslut av riksdagen i förra veckan.
Vad beträffar de attachéer, som skickas ut till legationer och konsulat, få de
särskilda ortstillägg. Jag vill inte påstå att deras arvoden alltid äro tillfredsställande,
men jag tror inte att rekryteringen påverkats i nämnvärd grad härav.
Man måste nämligen beakta, att befordringsutsikterna inom utrikesför -

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Anslag till utrikesdepartementet. (Forts.)
vattningen på längre sikt äro gynnsammare än i manga andra verk. Detta är
en given följd av de relativt talrika chefsposterna.

Såsom jag redan sagt, anser jag det endast nyttigt att få uppslag till reformer
beträffande utrikesförvaltningen. Men de framkastade förslagen äro
ibland föga genomtänkta. Då t, ex. någon ifrågasatt, att man skulle plocka
In personer från andra verksamhetsfält, inte bara på en del chefsposter —
vilket ju alltid har förekommit — utan också i stor utsträckning på mellangradsplatserna,
'' så tror jag att en sådan personalpolitik skulle få till effekt
att göra banan ytterst oberäknelig och därför avskräcka dugliga ungdomar
från att söka sig in som attachéer. Det har sagts, att utrikesdepartementet
inte har någon personalpolitik. Emellertid har departementet en särskild personalchef
som ständigt sysslar med frågor om befattningshavarnas lämpligaste
placering för tillgodoseende av såväl tjänstens krav som utbildningsintresset.

Det brukar ofta från näringslivets sida yrkas på en ökning av legationerna
och konsulaten. Jag är också medveten om att handelsförbindelsernas, och sjöfartens
utveckling nödvändiggör att då och då en översyn av organisationen
kommer till stånd. Den senaste utredningen i större skala verkställdes av den
s. k. amerikautredningen så sent som 1943 och 1944. Dess förslag ledde till
att ett jämförelsevis betydande antal nya befattningar inrättades i Nord- och
Sydamerika. Helt nyss har en svensk regeringsdelegation gjort en rundresa
i Sydamerika och på grundvalen av sina iakttagelser bl. a. i dagarna gjort en
framställning om ytterligare ökad svensk representation i Sydamerika. Jag vill
livligt hoppas, att vissa av förslagen skola kunna realiseras vid nästa års
riksdag. Det är också med tillfredsställelse jag finner av föreliggande utskottsutlåtande,
att statsutskottet ställer sig välvilligt till inrättande av ett eller
annat lönat konsulat på platser, där för närvarande blott finnas olönade konsuler.
Men självfallet är det alltid en avvägningsfråga, hur stora utgifter vårt
land skall kunna åtaga sig för utrikesförvaltningens expansion. Kravet på
nödig sparsamhet i förvaltningen bör ju också gälla utrikesförvaltningen. Det
är lätt att yrka på ökad personal och olika slags specialrepresentanter för skilda
intressen. När sådana funderingar omsättas i kalla siffror, kan det inträffa,
att kostnaderna vida överstiga vad som kan anses vara en rimlig utgift för det
angivna ändamålet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 2—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 30, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till Förenta Nationerna m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 12, i anledning av väckt
motion angående införseltull på skaldjur.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, IT: 164,
av herr Utbult m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att en in -

om införseltull
på skaldjur.

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Om införseltull på skaldjur. (Forts.)

förseltull på 1 krona per kilogram skulle åläggas alla slag av importerade skaldjur.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
_ att motionen II: 164 av herr Utbult m. fl., angående införseltull på
skaldjur, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Petersson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den i förevarande
ärende väckta motionen.

o Herr Andersson, Elon: Herr talman! Med lika kort motivering ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 13, i anledning
av väckt motion om nedsättning av stämpelavgiften vid köp och byte
av fast egendom, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Om skattefrihet
för
Samfundet
De Nio.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 14, i anledning av väckt
motion om skattefrihet för Samfundet De Nio.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, 1: 147,
av herr Holmbäck m. fl. hade hemställts, att riksdagen ville antaga i motionen
införda förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928;

2) förordning om ändrad lydelse av 7 § kungl. förordningen den 28 september
1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

■P® 3-v motionärerna föreslagna författningsändringarna inneburo, att Samfundet
De Nio skulle uttryckligen nämnas i de författningsrum, vari skattefrihet
för inkomst och förmögenhet tillförsäkrats vissa rättsubjekt. Skulle
emellertid skattefrihet icke kunna beviljas, hade motionärerna i andra hand
hemställt, att Samfundet De Nio måtte tilldelas statsanslag, som förutsattes
bhva ärligt, om 10 000 kronor såsom kompensation för erlagda skatter. Sist r1l!oMlda1flternativa

yrkande hade gjorts till föremål för en särskild motion (I:
148), vilken hänvisats till statsutskottet.

Utskottet hade i det nu förevarande betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen I: 147 av herr Holmbäck m. fl. om skattefrihet för Samlundet
De Nio icke matte föranleda någon riksdagens åtgärd.

+ I ™°tiyf™2en hade utskottet, under anförande, att utskottet till fullo beaktad''r
betydelsen av den av samfundet bedrivna verksamheten, uttalat, att, därest
stöd Iran det allmännas sida åt denna verksamhet ansåges påkallat, sådant stöd
borde lämnas i form av anslag.

Herr Holmbäck: Herr talman! Såsom kammaren känner till, har jag jämte
några andra av kammarens ledamöter väckt två motioner om skattefrihet för
Samfundet De Nio. I den ena motionen ha vi yrkat, att Samfundet De Nio

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Om skattefrihet för Samfundet Be Nio. (Forts.)
måtte upptagas i kommunalskattelagen och i förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt såsom befriat från skyldighet att erlägga skatt. I den
andra motionen ha vi yrkat, att, för den händelse icke den första motionen
skulle bifallas, i budgeten måtte såsom förslagsanslag upptagas ett belopp av
10 000 kronor att utbetalas till Samfundet De Nio i ersättning för den skatt,
som samfundet är skyldigt att erlägga.

Den första av dessa två motioner har remitterats till bevillningsutskottet och
den andra motionen till statsutskottet. Vad som nu föreligger är bevillningsutskottets
betänkande i anledning av den första motionen. Denna motion har
enhälligt avstyrkts av bevillningsutskottet, och jag hade för min del egentligen
inte någon förhoppning om att bevillningsutskottet skulle komma att intaga
någon annan ståndpunkt. Bevillningsutskottet har ju tidigare mycket starkt
strukit under att utskottet inte anser det lämpligt att i skatteförordningarna
särskilda rättssubjekt upptagas såsom befriade från skatt, och det är samma
motivering som bevillningsutskottet nu lagt till grund för sitt avslagsyrkande.

Det är dock en sak som jag med glädje annoterat i bevillningsutskottets betänkande.
Det framgår fullständigt klart av betänkandet, att det motiv, som
jag nu anfört, är det enda motiv, som bevillningsutskottet haft för att i förevarande
fall vägra skattebefrielse. Bevillningsutskottet har naturligen inte ansett
sig kunna uttala någon uppfattning i frågan, huruvida till samfundet bör
utgå ett anslag i enlighet med yrkandet i vår andra motion — det vore givetvis
att falla statsutskottet i ämbetet. Jag tolkar emellertid bevillningsutskottets
uttalande så, att bevillningsutskottet har sympatier för tanken, att ett
dylikt anslag skall beviljas, om nu statsutskottet anser sig kunna tillstyrka ett
sådant. Med utgångspunkt härifrån skall jag, herr talman, tillåta mig att säga
några ord i själva sakfrågan om skattefrihet för Samfundet De Nio.

Samfundet De Nio har nu existerat i trettio år. Frågan om skattefrihet för
samfundet har tidigare under denna tid varit föremål för riksdagens behandling
på grund av motioner av herrar Wigforss och Sandegård i denna kammare
och herrar Per Edvin Sköld och Arthur Engberg i andra kammaren. Dessa
motioner avslogos emellertid med den motiveringen, att det inte kunde anses
uteslutet, att samfundet enligt redan gällande bestämmelser vore berättigat till
skattefrihet. Aktionen behövde sedan överhuvud taget inte fullföljas, eftersom
regerings: ätten något år senare i utslag bestämde, att enligt gällande förordningar
Samfundet De Nio skulle åtnjuta skattefrihet.

Det ligger givetvis ett högt omdöme beträffande samfundets verksamhet i
dessa för några decennier sedan väckta motioner, och dylika omdömen ha även
på senare tid från många håll uttalats angående samfundets verksamhet. Det
sista av dessa uttalanden är avgivet av bevillningsutskottet just i det betänkande,
som i dag ligger på riksdagens bord. Även i detta betänkande uttalas
en uppskattning av samfundets verksamhet. Samfundet De Nio har också haft
en mycket stor betydelse för de svenska författarna. Samfundets stora pris har
kunnat delas ut till svenska författare ett trettiotal gånger. Det är alltså ett
trettiotal författare som genom samfundet fått ett anslag på 10 000 kronor,
och det är givet att den stora uppmuntran, som de på detta sätt fått, har varit
av en utomordentlig betydelse. Det är, herr talman, detta stora pris som nu
hotas genom att samfundet måste erlägga skatt.

Huruvida samfundet enligt gällande skattelagstiftning är skyldigt att erlägga
skatt, är naturligtvis en juridisk tolkningsfråga. Svaret på denna tolkningsfråga
är tveksamt. Regeringsrätten har ju tidigare ansett, att samfundet
är av beskaffenhet att böra undantagas från skyldighet att betala skatt. Regeringsrättens
senare i plenum intagna, ändrade ståndpunkt är inte enbällig, utan
två av regeringsrättens ledamöter ha ansett, att samfundet i enlighet med rege -

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Om skattefrihet för Samfundet De Nio. (Forts.)
ringsrättens tidigare uttalade mening borde vara befriat från skattskyldighet.
Oavsett detta äro emellertid, herr talman, de reella skälen för att bevilja samfundet
skattefrihet lika stora nu som de varit under de tjugufem ä trettio år,
som förflutit sedan regeringsrätten avkunnade sitt första utslag i denna fråga,
i vilket lastslogs, att samfundet skulle vara befriat från skyldighet att erlägga
skatt.

På grund av dessa reeella skäl och pa grund av den stora betydelse som
detta samfund har, skall jag, herr talman, tillata mig att rikta en varm vädjan
till statsutskottet — och jag tror att jag i denna vädjan har hela den litterära
världen i Sverige med mig •— att statsutskottet matte behjärta den andra av
oss väckta motionen.

I herr Holmbäcks yttrande instämde herrar Johan Bärg, N''erman, Ekströmer,
Annér, Elon Andersson och Wahlund.

Herr Ström: Herr talman! Jag kunde nöja mig med att till alla delar instämma
med den föregående talaren, men jag har begärt ordet för att något
beröra det egendomliga förhållandet, att vetenskaplig forskning sattes framför
i stället för jämsides med litterär verksamhet, konst och musik, när det
gäller befrielse från skatt. Man kommer sålunda till det egendomliga sakläget,
att t. ex. Strindbergs produktion i värde icke jämställes med denssom
ur forskningssynpunkt behandlar hans alster, eller att Selma Lagerlöf såsom
författarinna icke jämställes med den unga forskare, som kan tänkas fa ett
anslag för att skriva om hennes litterära verksamhet. Detsamma gäller även
konsten och musiken, men jag skall inte närmare beröra detta.

Jag tror att det vore skäl i att bevillningsutskottet i alla fall tänkte på den
formulering, som utskottet i sitt betänkande använt, då utskottet sagt, att dessa
verksamhetsgrenar icke kunna i värde jämställas. Den av herrarna och damerna,
som haft intresse av att ''studera en bok, som nyligen utkommit, en
utgåva av valda brev av August Strindberg, får en utomordentlig bild av de
■oerhörda svårigheter, som en författare har att kämpa med under nästan hela
sitt liv. Man får där läsa om hur Strindberg måste sälja sitt bibliotek undan
för undan, hur han måste sälja sina manuskript, ja, till och med sina brev,
som han mottagit av sina vänner, och hur han måste pantsätta sina tillhörigheter
för att kunna försörja sin familj.

Det är alldeles uppenbart, att när läget för de svenska författarna alltjämt
är så oerhört svårt, en institution sådan som Samfundet De Nio, som kan ge
■ett betydande anslag till våra författare till skillnad från andra institutioner
av liknande karaktär, som ge mycket begränsade anslag — och detta gäller
även statens anslag — är av alldeles särskild betydelse för författarna. Det
har redan omtalats, att ett trettiotal av Sveriges förnämsta författare under
•den tid samfundet varit i verksamhet fått dess stora pris på 10 000 kronor,
varigenom de på ett helt annat sätt än eljest erhållit möjligheter att någorlunda
fria från ekonomiska bekymmer under en viss tid fortsätta och fullfölja
sin litterära produktion. Jag har under många år varit revisor i Samfundet
De Nio, och jag kan intyga, att det har varit av den allra största betydelse
att denna institution funnits och likaså att denna institution haft medel
att gagna de svenska författarna så som skett, ända till dess att en skattelagstiftning
praktiskt taget krossat resultatet av stiftarinnans under ibland
oerhörda bekymmer fullföljda tanke att skapa denna institution.

De likformighetssträvanden — inte strävan efter likformighet mellan litterär
produktion och vetenskaplig forskning, utan efter något slags skattelikformighet
— som för utskottet tyckas ha varit vägledande vid dess ställnings -

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Om skattefrihet för Samfundet De Nio. (Forts.)
tagande, äro ägnade att ingiva betänkligheter. I realiteten har man därmed
slagit ihjäl denna institution som haft en så stor och betydande kulturell innebörd
för Sveriges författare och Sveriges nyare. litteratur. Jag kan givetvis
inte vänta att bevillningsutskottet, som kanske inte alls intresserar sig för
litteratur, skulle ändra denna sin princip för litteraturens skull, utan jag får
väl liksom föregående talare hoppas på statsutskottet, som dock vid flera tillfällen
har ökat statens under långa tider mycket små och ganska betydelselösa
anslag till Sveriges författare. Dessa anslag ha som sagts ökat något,
och det föreligger ju en kungl. proposition om ytterligare förbättring. Man
får sålunda hoppas, att statsutskottet även i nu förevarande fall skall visa
sig mera än bevillningsutskottet uppskatta och förstå den litterära produktionen.
Jag sätter stort värde på att bevillningsutskottets ordförande, ehuru
han av besynnerliga, skattetekniska skäl yrkat avslag, ändå alltid har ansett
att detta och liknande ändamål i och för sig äro värda understöd. Han
har ju också hjälpt till att vädja hos statsutskottet, att utskottet måtte träda
in såsom den räddande ängeln, när inte han själv och hans utskott kunnat
sträcka sig till en sådan position.

Jag vill sålunda uttala den förhoppningen, att statsutskottet måtte tillstyrka
motionen om ett anslag med 10 000 kronor om året till Samfundet De Nio och
dess verksamhet utan att detta- skall inverka på statsutskottets inställning till
Kungl. Maj :ts proposition rörande anslaget till vittra författare. Ett sådant anslag
till samfundet skulle i varje fall möjliggöra, att det stora priset, som avsetts
genom stiftarinnans donation, kommer att årligen utdelas.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Genom mitt instämmande i herr Holmbäcks
anförande har jag ju klargjort min personliga inställning till frågan om stöd
åt Samfundet De Nio. Anledningen till att jag nu begärde ordet var endast,
att jag med eu kort replik ville fästa herr Ströms uppmärksamhet på att
han gör bevillningsutskottet allt för stor ära, då han tror att utskottet kan
bestämma i dessa ting. Det egendomliga är nämligen, att riksdagen tidigare
har tyckt precis: som bevillningsutskottet i denna fråga, och det, som här är
sagt om bevillningsutskottet och dess underliga inställning, gäller alltså hela
riksdagen.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna betänkandet hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 15, i anledning av väckta
motioner om beredande av skattelindring för folkets hus- och folkets parkföreningar.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 14G av herr Birger Andersson m. fl. och II: 231 av herr Odhe
m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte besluta skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om skyndsam utredning beträffande frågan, vilka ändringar
som behövde vidtagas i gällande skattelagar dels för att folkets hus- och folkets
parkföreningar skulle i fråga om skattskyldighet och skatteberäkning
bliva hänförliga till sådana juridiska personer, som enligt nu gällande bestämmelser
hade att erlägga statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt
med 13,5 % av det beskattningsbara beloppet, dels för att dylika föreningar
tillhöriga byggnader skulle bliva undantagna från skatteplikt till fastighetsskatt.

Om skottelindring
för
folkets husoch
folkets
parkföreningar.

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Om skattelindring för folkets hus- och folkets parkföreningar. (Forts.)

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 146 av herr Birger Andersson m. fl.
och II: 231 av herr Odhe m. fl. om beredande av skattelindring för folkets husoch
folkets parkföreningar icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Andersson, Birger: Herr talman! Bevillningsutskottet har i anledning
av den motion, som jag tillsammans med några andra av kammarens ledamöter
har väckt i denna fråga, uttalat sig mycket välvilligt beträffande det syfte
vi strävat att förverkliga, nämligen andra beskattningsgrunder för — som
vi ha skrivit i motionen — folket hus- och folkets parkföreningar. På grund
av ett rent förbiseende ha vi inte nämnt bygdegårdsföreningar och andra
liknande organisationer, som tillhandahålla samlingssalar, men vart Isyfte
har varit, att den lättnad i beskattningshänseende, som vi här eftersträva,
skulle gälla alla de lokalägande föreningar, som tillhandahålla de folkliga
rörelserna lokaler för deras möten.

Det förefaller av betänkandet, som om utskottet vore av den meningen,
att de lokalägande föreningar som inte driva verksamhet, vilken medför skyldighet
för dem att föra handelsböcker, skulle jämställas med sådana ideella
föreningar som äro i ett gynnsammare beskattningsläge. Som bekant har man
därvidlag å ena sidan de ideella föreningarna och å andra sidan de ekonomiska
föreningar, till vilka folketshusföreningarna, vissa bygdegårdsföreningar
o. S. v. höra. Utskottet hänvisar till den pågående utredningen angående
lagstiftningen rörande ekonomiska föreningar och förutsätter, att de här
berörda frågorna skola belysas av utredningen, så att klara gränser kunna
uppdragas. Jag hoppas, att utskottets yttrande härvidlag kommer att visa
sig hålla streck.

Jag skulle då •— och det är egentligen mitt ärende i denna sak just nu —
vilja till bevillningsutskottet framföra en förfrågan, huruvida det är utskottets
mening att den utredning, som utskottet bär hänvisat till, bör syfta
till att de lokalägande föreningar, som det här är fråga om — alltså folketshusföreningarna,
bygdegårdsföreningarna och andra sammanslutningar, som
tillhandahålla samlingssalar åt de folkliga organisationerna — skola jämställas
med andra ideella föreningar, som tillhandahålla samlingssalar men som
icke registreras såsom ekonomiska föreningar. Vi motionärer anse, att det
är av mycket stort värde, om dessa lokalägande föreningar, som genom att
tillhandahålla samlingssalar för de folkliga organisationerna ge dem möjligheter
att samlas till möten och dylikt, få det stöd av staten, som den kan
ge i form av en skattelättnad, så att möjligheterna att tillhandahålla lokaler
för hyggliga priser ökas.

Jag skulle för den skull vara mycket tacksam, om bevillningsutskottet
ville ge oss en förklaring om huruvida man där delar denna vår mening och
anser, att den pågående utredningen just bör syfta till en likartad beskattning
för ideella föreningar och föreningar av det nämnda slaget, som äro
registrerade såisom ekonomiska föreningar.

Herr Biirg, Jolian: Herr talman! Det är naturligtvis omöjligt för mig att
svara personligen på herr Anderssons fråga, som är riktad till bevillningsutskottet,
Även om jag har förtroendet att sitta som ordförande i detta utskott,
är det nog ganska stor skillnad på bevillningsutskottets ordförande och hela
utskottet. Och då utskottet, med hänsyn till att denna fråga ligger under
utredning, naturligen icke har kunnat taga ställning till dessa spörsmål, är
det ju omöjligt för mig att svara på hur utskottet ställer sig i detta fall.

Vad jag möjligen skulle kunna tillåta mig är en gissning — det kan ju

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Om shattelindring för folkets hus- och folkets vark föreningar. (Forts.) ^
hända, att denna gissning i någon mån är färgad av vad ^ s^lv 0™^
Min gissning skulle gå ut på att sympatier nog finnas för åtgärder i menens
anda. Det är det mesta, herr talman, som jag vagar saga i denna fråga.

Personligen har jag ju rättighet att uttala den önskan och forhoppning ,
att den pågående utredningen kommer att utmynna i förslag som, om mte
till alla delar, så åtminstone på vissa vitala punkter peka i den riktning, som
motionärerna önska.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt. _

riksbanken angående

Eöredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden.
nr 4, i anledning av framställning från fullmäktige
ändrad’lydelse av § 8 mom. 2 bankoreglementet;

nr 5, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.; samt o •

nr 6 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angaende livräntor åt vissa
befattningshavare och f. d. befattningshavare vid statens järnvagar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 94, angående vissa investeringar i postverkets fond för budgetåret 1947/

48nr1’l03! angående försäljning av vissa under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förvaltning stående fastigheter vid Falsterbokanalen;

nr 104, angående anslag till bidrag till vissa kommunikationsandamal; samt
nr 107, angående vissa investeringar i statens allmänna fastighetsiond tor
budgetåret 1947/48. _

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning av vackt
motion angående rätt för innehavare av skjutvapen att utan särskilt tillstånd
förvärva ammunition för dessa vapen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 6,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Ericsson i Sörsjon m. il.
hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl Maj :t anhalla
om sådan ändring i gällande vapenkungörelse, att envar som hade tillstånd att
inneha skjutvapen skulle äga rätt att utan särskilt tillstånd förvärva ammunition
för dessa skjutvapen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion, II: 6, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Näsgård: Herr talman! Jag hyser den allra största respekt för första
lagutskottets juridiska sakkunskap, men i det föreliggande utlåtandet har utskottet
yttrat sig rörande vapen-, ammunitions- och jaktfrågor, och där tror jag

inte att utskottet precis är på sin mammas gata.

Utskottet skriver på s. 5, andra stycket, i anslutning till sm redogörelse lor
de gällande bestämmelserna: »Av vad nu anförts torde framgå, att det finnes at -

Ang. rätten
att förvärva
ammunition.

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Ang. rätten att förvärva ammunition. (Forts.)
s kil liga innehavare av skjutvapen, vilkas kvalifikationer för innehavet icke blivit
undersökta. Självklart är att bland dessa också måste finnas personer som
icke fylla de krav som i gällande kungörelse uppställas för meddelande av tillstånd
till vapeninnehav. Beträffande dessa utgör uppenbarligen tillståndsprövningen
för förvärv av ammunition ett tämligen effektivt medel till förhindrande
av en farlig användning av vapen.»

Och i fjärde stycket skriver utskottet följande, som jag särskilt skulle vilja
fästa uppmärksamheten vid: »Om man skulle upphäva de nuvarande bestämmelserna
om tillstånd för förvärv av ammunition, måste man — om man icke
vill lämna fältet fritt för samhällsfarliga personer att bruka skjutvapen — verkställa
en allmän prövning av alla enskildas innehav av skjutvapen och därvid
fråntaga dem som icke kunna anses lämpliga deras vapen.»

Jag tror att det är tämligen allmänt erkänt, att brottslingarna inte begära
några licenser vare sig för att köpa vapen eller för att köpa ammunition. Salaligans
medlemmar brydde sig sannerligen inte om att skaffa licenser för sina
pistoler. Men jag har hört från ansvarigt håll, att om den av ligan mördade vaktmästaren,
som varje vecka hämtade stora penningsummor från banken på avlöningsdagarna,
hade begärt att få inköpa en pistol till sitt skydd, så skulle
han icke ha fått tillståndet. Jag tror således, att vi kunna lämna denna sida
av saken helt borta ur resonemanget.

Den i andra kammaren väckta motionen i denna fråga avser ju att de, som
ha licenser på jaktvapen, skulle få köpa ammunition utan särskilt tillstånd.
Utskottet återger nu tidigare utlåtanden med anledning av liknande motioner
och säger, att övningsskjutningen —■ och det är ju egentligen den det här gäller,
eftersom det inte åtgår så många patroner till själva jakten — bör koncentreras
till de vanliga skjutbanorna. Jag skulle där vilja säga till första lagutskottet,
att om man överhuvud taget vill anlägga djurskyddsvänliga synpunkter
på jaktfrågorna, bör man på allt sätt underlätta för de lojala jägarna att
skaffa ammunition till sina jaktvapen i så riklig mängd, att de kunna övningsskjuta
i tillräcklig utsträckning.

Vissa länsstyrelser äro mycket restriktiva när det gäller att lämna tillstånd
till inköp av ammunition för exempelvis älgstudsare. Man begränsar kanske
tillståndet till att gälla 20 eller 25 patroner, i den tron att detta mycket väl
räcker till. Jag skulle då som ef ter följans värt exempel vilja nämna en chef för
ett skogsbolag, vilken årligen anordnar älgjakter i mycket stor utsträckning med
inbjudna gäster. Han uppsätter som villkor för att gästerna skola få deltaga,
att de före jakten ha provskjutit sina egna älgstudsare med flera tiotal skott,
och då räcker givetvis inte en licens för inköp av 20 eller 25 patroner långt.

För övrigt tycker jag att det borde ha varit angeläget för utskottet att något
närmare granska den nu gällande vapenkungörelsen. Jag tror att det erkännes
av de flesta, att den behöver förbättras. Redan år 1038 begärde riksdagen, med
anledning av en motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t ändringar i vapenkungörelsen.
Det gällde då närmast önskemålet, att länsstyrelses beslut i hithörande
frågor skulle kunna överklagas hos Kungl. Maj:t. Motiveringen var, att man
önskade få till stånd en enhetlig tillämpning. Enligt vad som meddelas i JO:s
ämbetsberättelse är denna skrivelse fortfarande beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Under de mellanliggande åren ha många framställningar med begäran om
ändringar i kungörelsen, ändringar som också beröra ammunitionsköpen, inkommit
till Kungl. Maj:t, bl. a. från Svenska jägareförbundet. År 1944 uppdrog
Kungl. Maj:t åt en sakkunnig att verkställa översyn av 1934 års vapenkungörelse,
och den sakkunnige avlämnade i december 1945 sitt förslag, men
frågan är fortfarande beroende på Kungl. Majrts avgörande.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Ang. rätten förvärva ammunition. (Forts.)

Jag skulle nu i samband med behandlingen av detta ärende vilja rikta en
vädjan — jag förstår ju att det inte tjänar mycket till att yrka bifall tiU motionen
_till chefen för socialdepartementet att med det snaraste upptaga kragan

om revision av vapenkungörelsen, så att denna kan bli moderniserad och bringas
i överensstämmelse med de praktiska krav, som man har rättighet att ställa

PdJag kan för första lagutskottets ärade ordförande ange en punkt i denna
vapenkungörelse, som är mycket märklig. Det star i fjärde paragrafen, om jag
inte minns fel, att man har rättighet att under en jakt utlåna sitt vapen till
en annan person, men det finns i kungörelsen inga. bestämmelser om hur den
person, som har fått vapnet tillfälligt utlånat till sig, skall skaffa sig ammunition
för att kunna använda vapnet.

Jag tror att det ur de lojala jägarnas synpunkt är mycket angeläget, att denna
fråga snart klaras upp. Jag vill erinra om vad som framgår av reciten till utskottets
utlåtande, nämligen att denna fråga ett par gånger tidigare har vant
föremål för behandling i riksdagen och att motionen i frågan vid 1940 ars riksdag
bifölls av andra kammaren. J a g tror att det överhuvud taget i denna fråga
finns en mycket stark opinion, som snarast möjligt borde tillmötesgås.

Herr Kriigel: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord i anledning
av herr Näsgårds anförande. Tråkigt nog blev jag tvungen att avlägsna mig
från kammaren under en del av anförandet, och det kan därför hända att mrn
replik delvis kommer att hänga i luften. Men jag fäste mig i alla fall vid ett
par av de synpunkter herr Näsgård framförde.

Först och främsf ansåg han, att utskottet inte var sakkunnigt på detta område.
Därom kan man nog ha delade meningar. Jag för min del tror, att alltid
fanns det väl någon sakkunnig där, eftersom utskottet har kunnat prestera en
så pass stark motivering för den slutledning, vartill utskottet kommit.

Utskottet redovisar på ett mycket utförligt och. tycker jag, för litet var tillgängligt
sätt de skäl, varpå utskottet grundar sitt ställningstagande. Den för
närvarande gällande vapenkungörelsen trädde i kraft år 1934. Den hade ett
par föregångare, nämligen en förordning av år 1918 och en kungörelse av. år
1927.1 samband med tillkomsten av kungörelsen år 1927 företogs en inventering
av alla skjutvapen i enskild ägo, och man upprättade i sammanhang därmed ett
kartotek, som sedermera hållits tillgängligt på länsstyrelserna och hos polismästarna
i städerna och landsfiskalerna i vederbörande distrikt. Någon, prövning
av qlika personers lämplighet att inneha skjutvapen förekom inte i sammanhang
med upprättandet av detta kartotek, utan man stadgade endast en
skyldighet för vederbörande att uppge sitt innehav av skjutvapen. Däremot
har efter år 1934 inköp av skjutvapen, kulammunition o. s. v. icke kunnat
ske utan tillstånd från vederbörlig myndighet, i Stockholm överståthållarämbetet
och i landsorten länsstyrelserna.

Man kan utgå från att en hel del personer, som inte lämpligen böra. inneha
skjutvapen, befinna sig bland dem, som ägde skjutvapen redan vid inventeringen
år 1927. Här i landet finnas som bekant en hel del mer eller mindre
sinnessjuka, lugna personer; det finns psykopater och det finns eu hel del
alkoholister. För inte länge sedan hörde vi i ett anförande här i kammaren av
herr Englund, att man har anledning att räkna med ett ganska stort antal
alkoholister inom landet. För sin egen del nämnde lian siffran 20 000, men
han nämnde också en sakkunnig, som hade uppskattat antalet alkoholister till
inte mindre än 200 000. Om den rätta siffran ligger någonstans mitt emellan,
så är ju antalet alkoholister i varje fall mycket stort. Och alkoholister iiro
enligt min, och jag tror också utskottets mening, människor som det är farligt

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Ang. rätten att förvärva ammunition. (Forts.)
att anförtro skjutvapen åt. Vad beträffar de sinnessjuka och psykopaterna,
rapporteras de visserligen, så snart de bli omhändertagna på sjukhusinrättningar,
till den myndighet, som har att besluta om licens. I det stycket är det
alltså ordnat. Men det finns å andra sidan många sinnessjuka och psykopater,
som inte bli omhändertagna, och beträffande dem torde en viss översyn vara
nödvändig. Och jag kan inte tänka mig någon myndighet här i landet, som
är mer skickad att utfärda intyg om lämplighet att inneha skjutvapen, än den,
åt vilken denna uppgift för närvarande är anförtrodd, nämligen polismyndigheten
i städerna och på landsbygden.

Men det finns ytterligare en grupp av vapeninnehavare, som vi bruka uppmärksamma,
när det blir_ fråga om licenser i detta avseende, nämligen de, som
bruka syssla med olaga jakt, och de utgöra verkligen ett rätt stort antal. Det
kan ju inte vara rimligt, att sadana personer skulle ha rätt att förvärva vare
sig skjutvapen eller ammunition.

Med det anförda har jag i stort sett angivit de skäl, varpå utskottet byggt
sitt ställningstagande. Utskottet har inte ansett det vara lämpligt att generellt
medge den ene eller den andre att få köpa vapen och ammunition, utan det har
ansett att dylikt tillstand bör vara föremal för prövning av de ansvariga
myndigheterna.

Herr Näsgard talade också om att det enligt gällande kungörelse för närvarande
är tillåtet att utlåna vapen. Han frågade: om detta är tillåtet, varifrån
skall då en person, som får låna ett vapen, få den för användandet därav
erforderliga ammunitionen? Ja, den formulering lagen har kanske kan synas
egendomlig, men jag vet, att det i praktiken brukar tillämpas så, att om någon
lånar ut ett vapen, anses han också ha rätt att låna ut ammunition därtill.
Man har funnit det naturligt och riktigt att gå till väga på detta sätt, och
jag vet, att polismyndigheterna ha respekterat en sådan uppfattning och låtit
ett sådant tillvägagångssätt få passera.

Att författningen i övrigt kan tänkas vara i behov av revision, är också
möjligt, men den frågan skall jag inte ge mig in på.

Jag tror att jag kan säga, att samtliga ledamöter i utskottet voro av den
uppfattningen att den motivering, som anförts för utskottets ställningstagande,
är god, och jag vill därför yrka bifall till utskottets utlåtande.

. Herr Näsgård: Herr talman! Det märktes på herr Kriigels anförande att han
mte var mne r kammaren, när jag yttrade mig. Jag sade bland annat, att
brottslingar inte söka någon licens; de begära inte licens för att köpa vare
sig vapen eller ammunition.

Herr Krugel nämnde ett annat skäl, varför tillstånd skulle fordras, nämligen
för att förhindra sådana att få köpa vapen och ammunition, vilka hade
blivit dömda för olaga jakt. Men det finns möjlighet att dra in vapenlicensen,
om innehavaren blivit dömd för olaga jakt. Då är ju saken klar — motionen
yrkar bara att den, som har tillstånd att inneha vapen, också skall få köpa
ammunition - varför vi, herr Krugel. helt kunna Se bort ifrån detta skäl.

rlerr Krugel nämnde också sinnessjuka. I det avseendet vill jag erinra
att alla, som ha tillstånd att inneha hagelgevär, ha rätt att köpa hagelammumtion
iritt. Jag skulle infe anse risken mindre att möta en sinnessjuk, förse
d med dubbelbössa, kaliber 12, laddad med hagelpatroner, än att möta
honom, försedd med en älgstudsare och eu 8 mm:s eller 9 mm:s spetskula i
studsaren, sa att det skälet tycker jag inte har någon som helst relevans.

Herr Schlyter: Herr talman! När jag såsom lekman i fråga om jakt tog
de! av denna motion, var jag, får jag medge, välvilligt inställd till den. Det

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Ang. rätten att förvärva ammunition. (Forts.)
låter ju för en lekman övertygande, när herr Ericsson i Sörsjön säger, att
»ifrågavarande avsnitt i vapenkungörelsen numera icke synes tjäna annan
uppgift än åstadkommande av förargelse» och att »ett upphävande härav
skulle bidraga till en låt vara blygsam uppstädning inom det byråkratiska
vildsnåret». Emellertid befanns det, att utskottet ägde så många jaktsakkunniga
— vilket herr Näsgård nyss har bestritt — att det inte ens ansågs behövligt,
såsom jag för min del gärna hade sett, att motionen blev remitterad
till Svenska Jägareförbundet.

Nu får jag av herr Näsgårds anförande det intrycket att det inte bara är
den nu ommotionerade detaljen, som han är intreserad för beträffande vapenkungörelsen.
Han har i diskussionen här dragit fram och bett att få fästa
utskottets uppmärksamhet på brister i vapenkungörelsen, som vi inte hade
haft någon befogenhet att befatta oss med, därför att de inte omfattades av
motionen.

Jag uppmärksammade inte, om den utredningsman herr NäSgård nämnde
i sitt anförande var den i riksdagsberättelsen omtalade sakkunnige, landsfogden
Sjöholm, som den BO november 1945 överlämnat betänkande med
förslag till vapenkungörelse. Jag finner det emellertid rimligast, att den av
herr Näsgård framdragna frågan behandlas i departementet vid ställningstagandet
till denne sakkunniges betänkande. Första lagutskottet har i detta
avseende inte kunnat göra någonting.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Näsgård: Herr talman! Jag har redan i mitt första anförande omnämnt
tillkallandet av en sakkunnig inom socialdepartementet och även talat om
att denne avlämnade sitt betänkande hösten 1945. Men jag har också konstaterat,
att detta betänkande ännu inte har föranlett någon åtgärd, och jag har
då tillåtit mig att vädja till chefen för socialdepartementet att med det snaraste
ta upp frågan till avgörande.

Nu säger utskottets ärade ordförande, att jag har kommit med en hel del
saker, som inte beröra motionen direkt och som utskottet alltså inte har haft
befogenhet att ta befattning med. Jag erkänner mycket gärna, att jag i min
vädjan till socialministern gick utanför motionen. Vad jag sade gällde hela
vapenkungörelsen. Men det finns dock vissa delar av vapenkungörelsen,
som intimt sammanhänga också med motionen, t. ex. frågan om tillfällig
utlåning av vapen, vilken inte alls är reglerad i kungörelsen vad beträffar
ammunitionsfrågan. Jag vet mycket väl, att, som herr Krugel nyss sade,
myndigheterna blunda och måste blunda —- ty en person kan inte låna ett
vapen med ammunition utan att bryta mot kungörelsen — och där ingen åklagare
finns, där finnes ju inte heller någon domare, men ingen vill väl påstå,
att detta förhållande är tillfredsställande.

Med hänsyn särskilt till vad som anfördes av herr Krugel — han tycktes
ju mena, att utskottet hade mycket starkt fog för sitt ståndpunktstagande
och hade anfört mycket starka skäl — skall jag nu be att få yrka bifall till
motionen, herr talman, för att se, om det finns några sympatier för dess
tanke här i kammaren.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet’hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Första hammarens protokoll 1947. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Ang. rätten att förvärva ammunition. (Forts.)

Herr Näs gård begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 11,
röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av väckt motion angående utredning av möjligheterna att genom lagstiftning
begränsa och råda bot på missförhållanden inom den s. k. agenthandeln,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion om skärpning av bestämmelserna i 63 §
alkoholistlagen;

nr 6, i anledning av väckt motion om översyn av bestämmelserna i lagen
om expropriation i syfte att förebygga rättsförluster vid handläggning och
avgörande av expropriationsmål; samt

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring av grunderna för bekämpande
av sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 2, i anledning av väckt motion om ökad delaktighet för danska,
finländska, isländska och norska medborgare i rättigheter och förmåner, som
tillkomma svenska medborgare, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt; och

skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1947/48 till allmänna
indragningsstaten; och

Lördagen den 8 mars 1947.

Nr 10.

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 50, 51, 94. 99—101, 103—107 och 111.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 227, av herr Hage och herr Bergh, Ragnar, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till den sociala hemhjälpsverksamheten; samt
nr 228, av herrar Wistrand och Wehtje, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1947.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.30 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 8 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Sträng avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 75, angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken in. m.;
nr 76, angående omorganisation av hushållningssällskapen m. ni.;
nr 77, angående åtgärder till skydd mot sand- och jordflykt;
nr 78, med förslag till lag om uppsikt å jordbruk m. m.;
nr 79, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 43 § förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom; nr

95, med förslag till lag om virkesmätning, m. m.;

nr 96, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 18
juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, in. m.;

nr 108, med förslag till stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret
1947/48;

nr 109, angående livränta åt E. L. Ceder m. m.;

nr 110, angående befrielse från ersättningsskyldighet för konteramiralen
C. G. Wahlström;

nr 112, angående redovisning av tillgångar och skulder in. m. vid örlogsvarvens
marinverkstäder;

nr 115, angående anslag till anskaffning av motorbåtar för tullverket;
nr 116, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsåat för budgetåret
1946/47, m. m.;

Nr 10.

Lördagen den 8 mars 1947.

nr 117, angående godkännande av förslag till avtal mellan staten, å ena
sidan, samt Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan;

nr 118, angående befrielse i vissa fall från nöjesskatt;
nr 119, angående utsträckning i vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen
stadgade tidsfrister för åtnjutande av tullfrihet; samt

nr 124, angående viss försöksverksamhet på yrkesmedicinens område.

Upplästes följande till herr talmannen inkomna skrivelse:

Till herr talmannen i riksdagens första kammare.

För den åtgärd, som på riksdagen må ankomma, får jag härmed vördsamt
anmäla, att biskopen Tor Andra, vilken den 14 mars 1945 av riksdagen förordnats
att vara en av kommitterade till tryckfrihetens våld, den 24 februari
1947 avlidit.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 4 mars 1947.

FOLKE RUDEWALL. /

'' Gösta Stenlund.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde onsdagen
den 19 innevarande månad företaga val av valmän och suppleanter för utseende
av en kommitterad för tryckfrihetens vård.

Detta förslag antogs.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

tnr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag an,
gående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i strafflagen;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid
för ränte- och utdelningskuponger, m. m.;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) om straff
för sabotage; samt

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 60, i anledning av väckt motion om skärpning av bestämmelserna i 63 §
alkoholistlagen; och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293).

Lördagen den 8 mars 1947.

Nr 10.

;

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 51, angående pensionsstyrelsens organisation m. m.; och
nr 94, angående vissa investeringar i postverkets fond för budgetåret 1947/
48 m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 99, med förslag till lag om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken
å rättegången vid krigsdomstol m. m.; och

nr 100, med förslag till lag om förbud mot politiska uniformer.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 101, angående försäljning av fastigheter, som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd,
m. m.;

nr 103, angående försäljning av vissa under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förvaltning stående fastigheter vid Falsterbokanalen;

nr 104, angående anslag till bidrag till vissa kommunikationsändamål;
nr 105, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag;
nr 106, angående bestridande av vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter; samt

nr 107, angående vissa investeringar i statens allmänna fastighetsfond för
budgetåret 1947/48.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
111, angående ratificering av ändringar i stadgan för Internationella arbetsorganisationen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Hage och herr
Bergh, Ragnar, väckta motionen, nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till den sociala hemhjälpsverksamheten.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herrar Wistmnd
och Wehtje väckta motionen, nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1947.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 75—79, 95, 96, 108- 110, 112, 115—119 och 124.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckt motion om höjt dagtraktamente för landstingsman; -

Nr 10.

Lördagen den 8 mars 1947.

nr 2, i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna
rörande stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval; samt

nr 3, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet till ökning
av antalet ledamöter i kommunernas fullmäktigerepresentationer;

statsutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under statens
affärsverksfonder gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1947/48
i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1947/48 jämte i ämnet väckt motion;

nr 32, i anledning av Kungl. Majrfcs i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag under försvarets fonder för budgetåret 1947/48
jämte i ämnet väckt motion; samt

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa investeringar
i telegrafverkets fond för budgetåret 1947/48;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel; nr

17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 19, i anledning av väckt motion om rätt för inkomsttagare att vid uppgivande
i självdeklaration av skattepliktig inkomst frånräkna samtliga skatter
som avdragits i samband med avlöningens utbetalande;

nr 20, i anledning av väckt motion om vidgad rätt till avdrag för värdeminskning
å lantmannabyggnader vid deklarering av inkomst från jordbruksfastighet;
samt

nr 21, i anledning av väckt motion om åtgärder för åstadkommande av
kontroll över självdeklarationspliktens, riktiga fullgörande;

bankoutskottets memorial och utlåtande:

nr 7, angående tilläggsarvode till notarien med sekreterargöromål hos första
lagutskottet, hovrättsfiskalen A. Arvidsson;

nr 8, angående avlöningsförmånerna åt kanslibiträdet å riksdagens tryckeriexpedition
fru Gunvor Blinke under tjänstledighet på grund av havandeskap;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om upphävande
av andra stycket lagen den 11 april 1924 (nr 68) angående upphävande
av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel
i Sverige; samt

nr 10, angående användande av riksbankens vinst för år 1946;
första lagutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 29 juni 1945 (nr 522) om kontroll å
viss utländsk egendom m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.; samt

Lördagen den 8 mars 1947.

Nr 10.

nr 15, i anledning av väckt motion angående åtgärder i syfte att avskaffa
övergrepp och rättskränkningar mot underordnade inom militärväsendet;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen om tillsyn
å radiologiskt arbete m. m.;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete; samt

nr 11, i anledning av väckt motion angående ökad semesterersättning för
arbetstagare;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till åtgärder
för hästavelns främjande m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 11, i anledning av väckt motion om utredning angående tjurarnas avhoming;
samt

nr 12, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, i anledning av
väckt motion om vidsträcktare publicering av Kungl. Majrts beslut i statsrådet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.14 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471094