1947. Andra kammaren. Nr II (Riksdagens protokoll 1947:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Andra kammaren. Nr II.

Lördagen den 8 inars4

Kl. 2

em.

§ i.

Justerades protokollet för den 1 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Majrts propositioner:
nr 75, angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m.;
nr 7 6, angående omorganisation av hushållningssällskapen m. m.;
nr 77, angående åtgärder till skydd mot sand- och jordflykt;
nr 78, med förslag till lag om uppsikt å jordbruk m. m.;
nr 79, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 43 § förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kro-i
noegendom;

nr 95, med förslag till lag om virkesmätning, m. m.;

. nr 96, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 18
juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, m. m.;
1947/48^'' m6<^ förslag till stat för försvarets fastighets fond för budgetåret

nr 109, angående livränta åt E. L. Ceder m. m.;

„ a träende befrielse från ersättningsskyldighet för konteramiralen C.

(t. Wahlström;

nr 112, angående redovisning av tillgångar och skulder m. m. vid örlogsvarvens
marin verkstäder;

nr 115, angående anslag till anskaffning av motorbåtar för tullverket;

,nr, ffö, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande Syfte igångsätta

"b.fe för Vllka anslaS uppförts å allmän beredskapsstat ''för budgetåret
1946/47, m. m.;

nr 117, angående godkännande av förslag till avtal mellan staten, å ena sidan,
samt Luossavaara Kurunavaara aktiebolag och Trafikaktiebolaget
trrangesberg—-Oxelösund, a andra sidan;

nr 118, angående befrielse i vissa fall från nöjesskatt nA.

“»f611*® ^tnickningi .vissa fal1 av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordnmgen
stadgade tidsfrister för åtnjutande av tullfrihet; och

nr 124, angående viss försöksverksamhet på yrkesmedicinens område.

Hess a propositioner bordlädes.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till herr talmannen i riksdagens andra kammare.

För den åtgärd, som på riksdagen må ankomma, får jag härmed vördsamt
anmala, att biskopen Tor Andra;, vilken den 14 mars 1945 av riksdagen förråd™
kammarens protokoll 1947. Nr 11. j

Nr 11.

Lördagen den 8 mars 1947.

ordnats att vara en av kommitterade till tryckfrihetens vård, den 24 februari
1947 avlidit.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 4 mars 1947.

FOLKE RUDEWALL.

Gösta Stenlimd.

På förslag av herr talmannen, som förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kamarens talman, beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 19 mars företaga val av dels tolv valmän att, gemensamt med ett
lika antal valmän från första kammaren, välja en kommitterad för tryckfrihetens
vård, dels ock tre suppleanter för förstnämnda valmän.

§4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts på kammarens hord vilande
propositioner; och remitterades därvid

till behandling av lagutskott propositionen nr 50, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering;

till statsutskottet propositionerna:

nr 51, angående pensionsstyrelsens organisation m. m.; och
nr 94, angående vissa investeringar i postverkets fond för budgetåret 1947/
48 m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 99, med förslag till lag om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken
å rättegången vid krigsdomstol m. m.; och

nr 100, med förslag till lag om förbud mot politiska uniformer;

till statsutskottet propositionerna:

nr 101, angående föräljning av fastigheter, som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd,
m. m.;

nr 103, angående försäljning av vissa under väg- och vattenbyggnadsstyrels°ns
förvaltning stående fastigheter vid Falsterbokanalen;

nr 104, angående anslag till bidrag till vissa kommunikationsändamål;
nr 105, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag;
nr 106, angående bestridande av vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter; och

nr 107, angående vissa investeringar i statens allmänna fastighetsfond för
budgetåret 1947/48; samt

till utrikesutskottet propositionen nr 111, angående ratificering av ändringar
i stadgan för Internationella arbetsorganisationen m. m.

§5.

Föredrogos var för sig följande på bordet vilande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 338 av herr Adolfsson m. fl.; och
nr 339 av fru Ericsson i Luleå m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr 340 av herr Olson i Göteborg; samt

Lördagen den 8 mars 1947.

Nr 11.

till behandling av lagutskott motionen nr 341 av herr Johansson i Stockholm.

§ 6.

Föredrogs den av herr Österman vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet angående byggande
av en bro över Indalsälven vid Järkvitsle, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr von Friesen vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet angående ändring av tulltaxan
i syfte att möjliggöra import av varor tillverkade av nylon.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Ljungberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet Ericsson angående den nuvarande bränslesituationen m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Lundberg, som anförde: Herr talman! Polisen intager en central ställning
i ett demokratiskt samhälle. Dess dagliga och grannlaga kontakt med allmänheten
ställer stora krav på den enskilde polismannen. Ett förtroendefullt
samarbete mellan polismakten och allmänheten är nödvändigt. Skall detta bli
möjligt, kräves att polispersonalen har vittgående samhällskunskap och förmåga
att på ett naturligt sätt umgås med allmänheten samt att den kan bruka
lagar och föreskrifter med ett sunt omdöme. Ur denna synpunkt är det angeläget,
att rekryterings- och utbildningsfrågorna ägnas stor uppmärksamhet,
och att bestämmelserna i ämnet få en sådan utformning, att de främja en
sund demokratisering.

Statsrådet Mossberg har i ett föredrag och genom att tillsätta en statlig
utredning ställt i utsikt en förändring av polisens utbildning och att denna
utbildning skulle bli kostnadsfri samt att det under utbildningstiden skulle
utgå statlig lön till eleverna. Detta uttalande och initiativ hälsas med tillfredsställelse,
och stora förväntningar knytas till en demokratisering av polisutbildningen.
Tyvärr tar en utredning tid, och dagens utbildningsproblem för
polismännen är av sådan art, att man måste ifrågasätta, om inte samhället
i väntan på utredningens förslag måste vidtaga provisoriska åtgärder för att
lätta de ekonomiska svårigheter, som följa med en genomgång av polisskolan,
under tiden fram till dess definitiva förslag kunna komma. Detta kan ske genom
att polisdistrikten åläggas att utbetala full lön till den personal, som genomgår
statens polisskola, eller också genom att staten själv provisoriskt
påtager sig kostnaderna för en statlig lön till elever vid polisskolans kurser.

Ur samhällssynpunkt är det naturligt att kräva ökad utbildning av polispersonalen,
speciellt då i fråga om samhällskunskap. Det är då angeläget,
att de ökade kostnaderna för utbildningen övertagas av samhället. I vissa

Nr 11.

Lördagen den 8 mars 1947.

Interpellation. (Forts.)

städer få även polismännen redan nu behålla hela eller en del av sin lön under
den tid, de genomgå kurser. Detta torde dock icke vara fallet i landsortsdistrikten,
utan där få polis- eller fjärdingsmannen avstå sin lön under den
tid, de genomgå polisskolan. Undervisningen vid polisskolan är fri, men trots
detta bli utgifterna vid genomgången av en kurs betydande. För en polisman,
som har familj och som genomgår en 21 veckors konstapelskurs, torde, om han
saknar eget kapital, skuldsättningen bli inemot 3 000 kronor; önskar han
ytterligare komplettera sin utbildning med att genomgå överkonstapelklassen
på 28 veckor, sker en fördubbling av denna skuld. Avlöningsvillkoren äro även
varierande inom olika distrikt, och i landsorten utgå i regel sämre anställningsförmåner.
Enligt upplysning utgår i de bättre betalda polisdistrikten
på landsbygden till polismännen en grundlön på 3 800 kr. plus 20,7 % i d.yrtidstillägg,
250 kr. i beklädnadsbidrag och 200 kr. till kontorslokal; i denna
lön är då även ett motorfordonsbidrag inräknat. Med hänsyn till inkomsten
måste det anses mycket betungande för en polisman att av denna inkomst
nödgas betala ränte- och amorteringskostnader för sin utbildning.

Med hänvisning till det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet Mossberg få rikta följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat de av mig anförda ekonomiska svårigheterna
för polispersonal vid genomgång av polissskola? Och om så är,

anser statsrådet det möjligt att i avvaktan på förslag från den statliga utredningen
ett provisoriskt förslag om lön vid genomgång av kurs vid statens
polisskola kan framläggas för årets riksdag?

Denna anhållan hordlades.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckt motion om höjt dagtraktamente för landstings nr

2, i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna

rörande stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval; och

nr 3, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet till ökning
av antalet ledamöter i kommunernas fullmäktigerepresentationer;

statsutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under statens
affärsverksfonder gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1947/48
i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under luftfartefonden gjorda framställningar angående anslaget
för budgetåret 1947/48 jämte i ämnet väckt motion;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag under försvarets fonder för budgetåret 1947/48
jämte i ämnet väckt motion; och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa investeringar
i telegrafverkets fond för budgetåret 1947/48;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel; -

Lördagen den 8 mars 1947.

Nr 11.

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel
och livsförnödenheter;

nr 18, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 19, i anledning av väckt motion om rätt för inkomsttagare att vid uppgivande
i självdeklaration av skattepliktig inkomst frånräkna samtliga skatter,
som avdragits i samband med avlöningens utbetalande;

nr 20, i anledning av väckt motion om vidgad rätt till avdrag för värdeminskning
å lantmannabyggnader vid deklarering av inkomst från jordbruksfastighet;
och

nr 21, i anledning av väckt motion om åtgärder för åstadkommande av kontroll
över självdeklarationspliktens riktiga fullgörande;

bankoutskottets memorial och utlåtande:

nr 7, angående tilläggsarvode till notarien med sekreterargöromål hos första
lagutskottet, hovrättsfiskalen A. Arvidsson;

nr 8, angående avlöningsförmånerna åt kanslibiträdet å riksdagens tryckeriexpedition
fru Gunvor Blinke under tjänstledighet på grund av havandeskap;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om upphävande
av andra stycket lagen den 11 april 1924 (nr 68) angående upphävande
av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel
i Sverige; och

nr 10, angående användande av riksbankens vinst för år 1946;
första lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.; och
nr 15, i anledning av väckt motion angående åtgärder i Syfte att avskaffa
övergrepp och rättskränkningar mot underordnade inom militärväsendet;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen om tillsyn
å radiologiskt arbete m. m.;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete; och

nr 11, i anledning av väckt motion angående ökad semesterersättning för
arbetstagare;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till åtgärder
för hästavelns främjande m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 11, i anledning av väckt motion om utredning angående tjurarnas avhoming;
och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom; samt

Nr 11.

Lördagen den 8 mars 1947.

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
väckt motion om sådan ändring i gällande bestämmelser, att barn under 6
års ålder få resa fritt på statens järnvägar.

§ 11.

Vid föredragning av ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 169, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess första
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion om ökad delaktighet
för danska, finländska, isländska och norska medborgare i rättigheter
och förmåner, som tillkomma svenska medborgare, beslöt andra kammaren
hänvisa detta ärende till sitt tredje tillfälliga utskott.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från första lagutskottet:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i strafflagen;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) om förlängd
giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger, m. m.;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) om straff
för sabotage; och

nr Öl, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; samt

från andra lagutskottet:

nr 60, i anledning av väckt motion om skärpning av bestämmelserna i 63 §
alkoholistlagen; och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293).

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 11 mars 1947.

Nr 11.

Tisdagen den 11 mars.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 4 ocli den 5 innevarande mars.

§ 2.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 180,
innefattande inbjudan till andra kammaren att förena sig med ^första kammaren
i dess denna dag fattade beslut, att ett särskilt utskott, bestående av tjugufyra
ledamöter, tolv från vardera kammaren, skulle tillsättas för behandling av
ej mindre Kungl. Maj :ts propositioner

nr 75, angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m.;
nr 76, angående omorganisation av hushållningssällskapen m. m.;
nr 77, angående åtgärder till skydd mot sand- och jordflykt;
nr 78, med förslag till lag om uppsikt å jordbruk m. m.; och
nr 79, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 43 § förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom,

än även de ytterligare framställningar, som kunde komma att av Kungl.
Maj:t eller i enskilda motioner göras i dessa ämnen eller andra i omedelbart
samband därmed stående frågor;

och beslöt andra kammaren antaga berörda inbjudan.

På förslag av herr talmannen, som förklarade sig hava om tiden för val till
ifrågavarande utskott samrått med första kammarens talman, beslöt andra
kammaren att vid plenum onsdagen den 19 innevarande mars förrätta val av
ledamöter och suppleanter i detta utskott.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Liedberg erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag tilllåter
mig föreslå, att andra kammaren måtte besluta att till detta särskilda
utskott välja lika många suppleanter som antalet suppleanter i statsutskottet
eller således 20.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna läkarintyg: Att

riksdagsman Birger Utbult, Öckerö, på grund av sjukdom är oförmögen
att närvara vid riksdagen under ca 1 vecka framåt, intygas.

Öckerö 9 mars 1947.

H. Ljunggren,

prov.-läk.

Nr 11.

Tisdagen den 11 mars 1947.

Vidare upplästes följande inkomna läkarintyg:

Fru Hildur Humla är på grund av sjukdom oförmögen att delta i riksdagens
arbete fr. o. m. d. 11 mars t. o. m. d. 26 mars 1947 och har tillråtts vila under
denna tid, vilket på begäran intygas.

Uddeholm 10 mars 1947.

Nils Lundgren,

leg. läk.

Kammaren beviljade fru Humla ledighet från riksdagsgöromålen fr. o. m.
den 11 t. o. m. den 26 innevarande mars.

§ 4.

Herr statsrådet Sträng avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 113, angående åtgärder till stödjande av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen
in. m.;

nr 120, angående pension åt vissa biträden å häradsskrivarkontor;
o nr 121, angående ändrade pensionsbestämmelser för heltidsanställda hemvardarinnor
inom den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten;

nr 123, angående pension eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 125, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 126, med förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

nr 127, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv;

nr 134, angående löneklassplacering av viss personal, som övergått i statens
järnvägars tjänst vid statsförvärv av enskild järnväg, m. m.;

nr 136, angående anslag till riksräkenskapsverket för budgetåret 1947/48;
nr 137, angående redovisning av vissa kronan tillhöriga markområden i
Stockholm m. m.;

nr 138, angående anslag för budgetåret 1947/48 till statens avtalsnämnd;
nr 140, angående provisoriskt lönetillägg och tillfälligt lönetillägg till viss
militär personal;

nr 141, angående pensionsrätt för tillsyningsmannen E. H. Hansson m. m.;
nr 144, angående anslag till Grundförbättringar: Lyckebyåns regleringsföretag; .

nr 147, med förslag till förordning om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst
vid expropriation m. m.; och

nr 163, angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1946/47.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts på kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till det särskilda utskott, som jämlikt
kamrarnas innevarande dag fattade beslut skulle tillsättas, propositionerna
:

Tisdagen den 11 mars 1947.

Nr 11.

nr 78, med förslag till lag om uppsikt å jordbruk m. m.; och
nr 79, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 43 § förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 95, med förslag till lag
om virkesmätning, m. m., hänvisades propositionen, såvitt angick anslag under
nionde huvudtiteln, till jordbruksutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Propositionen nr 96, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 56 §
lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige, m. m., hänvisades, såvitt angick däri upptaget lagförslag, till behandling
av lagutskott och i övrigt till jordbruksutskottet.

Härefter föredrogos var för sig följande Kungl. Maj:ts på bordet liggande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 108, med förslag till stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret
1947/48;

nr 109, angående livränta åt E. L. Ceder m. m.;

nr 110, angående befrielse från ersättningsskyldighet för konteramiralen
C. G. Wahlström;

nr 112, angående redovisning av tillgångar och skulder m. m. vid örlogsvarvens
marinverkstäder;

nr 115, angående anslag till anskaffning av motorbåtar för tullverket;
nr 116, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/
47, m. m.; och

nr 117, angående godkännande av förslag till avtal mellan staten, å ena
sidan, samt Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan;

till bevillningsutskottet propositionerna:
nr 118, angående befrielse i vissa fall från nöjesskatt; och
nr 119, angående utsträckning i vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen
stadgade tidsfrister för åtnjutande av tullfrihet; samt

till statsutskottet propositionen nr 124, angående viss försöksverksamhet på
yrkesmedicinens område.

§ 6.

Eöredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 1—3,
statsutskottets utlåtanden nr 9 samt 31—33, bevillningsutskottets betänkanden
nr 16—21, bankoutskottets memorial och utlåtande nr 7—10, första lagutskottets
utlåtanden nr 12, 14 och 15, andra lagutskottets utlåtanden nr 8—
11, jordbruksutskottets utlåtanden nr 1 och 10—12 samt andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.

§ 7.

Föredrogs den av herr Lundberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Mossberg angående avhjälpande av ekonomiska svårigheter
för polismän att genomgå statens polisskola.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 11.

Tisdagen den 11 mars 1947,

§ 8.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Liedberg, som yttrade: Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av de med Kung]. Maj:ts propositioner nr 75, angående riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken m. m., nr 76, angående omorganisation av hushållningssällskapen
m. m., nr 77, angående åtgärder till skydd mot sand- och
jordflykt, nr 78, med förslag till lag om uppsikt å jordbruk m. m., och nr
79, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 43 § förordningen den 22
juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom,
avsedda ärendena tillåter jag mig anhålla, att kammaren måtte medgiva
utsträckning av tiden för avgivande av motioner i anledning av sagda propositioner
till det sammanträde, som infaller näst efter tjugu dagar från propositionernas
avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 9.

Rättelse av
tryckfel i
jordbruksutskottets
utlåtande
nr 10.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Andersson i Löbbo, som anförde: Herr talman! På förekommen anledning
ber jag att få meddela och till kammarens protokoll anteckna, att i
jordbruksutskottets utlåtande nr 10 förekommer en felaktighet så till vida,
att när det i utlåtandet talas om motion I: 233, avses motion I: 223.

§ 10.

Herr Liedberg, som anförde: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att
kammaren måtte besluta att å morgondagens föredragningslista jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 skall uppföras närmast efter samma utskotts utlåtande
nr 10 och övriga ärenden i den ordning de förekomma på dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11.

Herr Persson i Landafors avlämnade en av honom och fru Rönn-Christiansson
undertecknad motion, nr 342, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 80, angående anslag till Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten.

Vidare avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 86, med förslag till förordning om investeringsfonder, nämligen
nr 343 av herr Olson i Göteborg;
nr 344 av herr Kristemson; samt
nr 345 av herr Hceggblom m. fl.

Slutligen avlämnade herr von Seth en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 346, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 83, med förslag till
lag om fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Tisdagen den 11 mars 1947.

Nr 11.

§ 12.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Interpellation.

Herr Henriksson, som anförde: Herr talman! Mellan Sveriges lantbruksförbund,
representerande sina medlemmar Svenska mejeriernas riksförening,
Sveriges slakteriförbund, Svenska lantmännens riksförbund och Svenska ägghandelsförbundet
ävensom Riksförbundet landsbygdens folk å ena sidan samt
Kooperativa förbundet för egen del och såsom företrädare för de till förbundet
anslutna konsumentorganisationerna å andra sidan träffades den 19 juli 1945
en samarbetsöverenskommelse. En med denna likartad överenskommelse träffades
den 20 december 1945 mellan Sveriges lantbruksförbund, representerande
nyssnämnda jordbruksorganisationer, och Sveriges köpmannaförbund för egen
del och som företrädare för de till förbundet anslutna branschorganisationerna.
Vidare ha i anslutning till de här omnämnda huvudavtalen träffats två branschavtal
nämligen mellan Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges speceri&
livsmedelshandlareförbund samt mellan Svenska mejeriernas riksförening
och Kooperativa förbundet. Såväl huvudavtal som branschavtal publicerades
efter undertecknandet av de avtalsslutande parterna både i dagspressen och fackpressen.
Några kritiska kommentarer framfördes icke i pressen i anslutning
till denna publicering.

Sedan den inom kommerskollegium upprättade monopolutredningsbyrån i enlighet
med lagen om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet
anmodat Sveriges köpmannaförbund att uppgiva vilka avtal eller överenskommelser
förbundet träffat med andra organisationer och sammanslutningar, överlämnade
köpmannaförbundet i november 1946 till monopolutredningsbyrån
uppgifter om det med Sveriges lantbruksförbund träffade avtalet. Samtidigt
lämnades uppgifter om det med Svenska mejeriernas riksförening träffade
branschavtalet. Dessa avtal registrerades av monopolutredningsbyrån den 15
februari 1947 och utlämnades några dagar senare till Tidningarnas telegrambyrå
för publicering. Åtskilliga omständigheter — bl. a. tidningsartiklarnas
avfattning — ge vid handen att utlämnandet av avtalen för publicering skedde
på byråns initiativ. Stor publicitet har också ägnats dessa avtal. Jag vill ännu
en gång fästa uppmärksamheten på den omständigheten, att de avtalsslutande
parterna själva omedelbart efter undertecknandet läto publicera avtalen genom
dagspress, fackpress och radio. Genom det sätt-, pa vilket monopolutredningsbyrån
nu verkställt den förnyade publiceringen, har allmänheten givits den
uppfattningen att det rörde sig om några hemliga avtal.

Det finns emellertid en annan omständighet i detta sammanhang, som är i
högsta grad anmärkningsvärd. Det avtal, som träffades av Kooperativa förbundet
med jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse sex månader före det av
köpmannaförbundet träffade avtalet, har icke registrerats och publicerats av
monopolutredningsbyrån, trots att avtalen ha samma karaktär och innebörd och
trots att K. F:s avtal kom till byråns kännedom i december 1946 genom uppgift
lämnad av Svenska mejeriernas riksförening. Detta handlingssätt har i vida
kretsar framkallat frågan, huruvida monopolutredningsbyrån haft en tendentiös
avsikt med sitt handläggande av denna fråga.

Med hänvisning till vad jag här anfört anhåller jag om kammarens tillstand
att till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet fa framställa föl -

jande frågor:

1. Anser herr statsrådet att monopolutredningsbyrån handlat riktigt genom
att till T. T. utlämna registrerade avtal för publicering, då dessa, i princip
offentliga, enligt lagens mening blott skola hållas tillgängliga hos byrån för
dem som önska taga del av avtalen och vidare genom att vid avtalens utlämnan -

Nr 11.

Tisdagen den 11 mars 1947,

Interpellation. (Forts.)

de till T. T. icke uppge, att de vid ingåendet redan blivit publicerade genom
de avtalsslutande parternas försorg?

2. Anser herr statsrådet vidare att monopolutredningsbyrån förfarit riktigt
genom att inför offentligheten tillkännagiva blott det mellan Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges lantbruksförbund ingångna avtalet utan att samtidigt
offentliggöra det mellan Kooperativa förbundet och Sveriges lantbruksförbund
ingångna avtalet, vilket legat till grund för det förstnämnda avtalet
och därför är av praktiskt taget samma innehåll som detta och som vidare var
för byrån bekant månader innan det förstnämnda avtalet offentliggjordes?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Interpellation. Herr Pettersson i Ersbacken erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman
! Det är en känd sak att tillgången på utbildade sjuksköterskor icke motsvarar
antalet platser. Bristen är betydande och många platser måste stå vakanta.
Det har ju också till och med hänt, att avdelningar på sjukhus måst
tillfälligtvis stängas på grund av personalbrist. Genom det av förra årets
höstriksdag fattade beslutet om fri sjukvård kommer att krävas en väsentlig
ökning av sjukvårdspersonalen. När reformen blir fullt genomförd uppskattas
behovet av sjuksköterskor till omkring 17 000. För närvarande finns endast
något över 10 000 sjuksköterskor i landet.

Antalet utbildade sjuksköterskor måste således under de närmaste åren
ökas med över 6 000, om sjukvårdsreformen icke mer eller mindre skall bli en
reform på papperet. Frågan om utbildning av nya sjuksköterskor för att öka
sjuksköterskekårens numerär i erforderlig utsträckning blir således ett allvarligt
problem. Sedan 1930 har visserligen antalet elevplatser vid sjuksköterskeskolorna
fördubblats men den årliga avgången från sjuksköterskeyrket
är nu så pass stor, att den årliga faktiska ökningen av antalet aktivt arbetande
sköterskor är mindre än år 1930. Under 1940-talet har också antalet
sökande till sjuksköterskeskolorna befunnit sig i sjunkande från år till år,
åtminstone fram till ar 1945. Detta år antogs 1 096 elever vid samtliga skolor,
medan antalet elevplatser uppgick till 1172. Alla elevplatser kunde således
icke fyllas. Även under 1946 var vid många skolor antalet intagna elever
mindre än antalet godkända elevplatser.

Då behovet av nya sjuksköterskor kommer att öka så avsevärt måste statsmakterna
ägna allvarlig uppmärksamhet åt sjuksköterskeutbildningens problem.
Det tillsattes förra året en kunglig kommitté för utredning av sjuksköterskeutbildningen
och enligt uppgift skulle denna kommitté bli färdig
med sitt arbete under första hälften av innevarande år. Några förslag på
grundval av denna kommittés arbete torde sannolikt icke kunna föreläggas
detta års riksdag. Läget^ på sjukvårdens område är emellertid sådant, att det
kan ligga fara i dröjsmål med att organisera utbildningen av sjuksköterskor
i enlighet med de krav, som den planerade utbyggnaden av landets sjukvårdsanstalter
kräver. I avvaktan på resultatet av den nämnda kommitténs arbete
och de förslag, vartill detta kan ge anledning, borde vissa åtgärdjbr av
provisorisk karaktär kunna vidtagas för att få till stånd bättre förhållanden
på sjuksköterskeutbildningens område, så att därigenom ett större antal sökande
till sjuksköterskeskolorna skulle kunna erhållas redan till nästa år.

En åtgärd i denna riktning, som säkerligen skulle komma att visa sig vara
mycket betydelsefull, vore att göra utbildningen vid samtliga sjuksköterskeskolor
kostnadsfri samt att tillerkänna eleverna någon lön under utbildnings -

Tisdagen den 11 mars 1947.

Nr 11.

Interpellation. (Forts.)

tiden. Vid landstingens sjuksköterskeskolor tillämpas redan denna praxis. Inga
elevavgifter uttagas vid dessa skolor, och under hela utbildningstiden, som
omfattar en teoretisk undervisning under 4 till 6 månader och praktisk tjänstgöring
under cirka 3 år, erhålla eleverna fri möblerad bostad samt fri kost
och tvätt jämte en varierande kontant ersättning för sitt arbete, som kan beräknas
uppgå till i genomsnitt 50 kronor per månad. Vid flertalet andra skolor
däremot uttagas elevavgifter av eleverna, och de ekonomiska förmåner, som
tillerkännas eleverna under det praktiska arbetet, torde i regel icke vara så
fördelaktiga som vid landstingens utbildningsanstalter. Dock torde fri bostad
och fri kost i regel erhållas. Medellösa eller mindre bemedlade elever kunna
erhålla statsbidrag för bestridande av halva elevavgiften, dock högst 250
kr. Denna inskränkning av statsbidragsrätten kan dock icke längre anses motiverad;
utbildningen bör vara helt kostnadsfri.

Då dessa sjuksköterskeskolor, med undantag för karolinska sjukhusets, ha
annan huvudman än staten, torde staten böra lämna bidrag till skolorna för
att utbildningen skall kunna göras kostnadsfri. Det anslag som hittills årligen
upptagits på socialdepartementets stat som bidrag till driften av godkända
sjuksköterskeskolor är för begränsat till både belopp och villkor för att spela
någon större roll för sjuksköterskeutbildningen. Under budgetåret 1945/46 utanordnados
bidrag från detta anslag endast till en sjuksköterskeskola. För att
elever i andra sjuksköterskeskolor än landstingens skola kunna erhålla lön
under utbildningstiden torde det böra övervägas, om statsbidrag bör utgå även
för detta ändamål. Då eleverna under praktiktjänstgöringen få utföra arbete
i sjukvårdens tjänst är dylik lön synnerligen motiverad.

Med anledning av vad som sålunda anförts hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa
följande fråga:

Är herr statsrådet villig att till årets riksdag framlägga förslag, avseende
att skapa möjligheter för att göra utbildningen vid landets samtliga sjuksköterskeskolor
kostnadsfri samt att tillerkänna eleverna viss löneförbättring
under den praktiska utbildningen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Kempe, som anförde: Herr talman! Den 29 juli 1945 uppdrogs åt
f. d. generaldirektör G. Malm i vattenfallsstyrelsen att verkställa vissa utredningar
rörande Seffle kanal. Uppdraget har verkställts och redovisats i ett betänkande
som avlämnats till Kungl. Maj:t den 28 augusti 1946.

Betänkandet utmynnar i ett förslag om att staten skall övertaga aktiemajoriteten
i Seffle kanalbolag och att en ombyggnad företages, som möjliggör för
fartyg upp till 1 000 ton att använda sig av denna farled.

Utredningsmannen hade räknat med att regeringen redan i år skulle framlämna
proposition i ärendet. Kanalen är en viktig förbindelseled för Glavsfjordens
industrier, varför en fördjupning av densamma kommer att få stor
betydelse för näringslivet. Industridöden har tidigare härjat i dessa trakter.
Stömne sulfatfabrik, Kolsäters kartongfabrik och Glava glasbruk nedlade verksamheten
under trettiotalet. Risken för ytterligare industrinedläggelser är stor,
såvida icke kommunikationerna förbättras. Vi ha efter Glavsfjorden så viktiga
industricentra som Arvika, Jössefors och Åmotfors. Dessa industrier äro mer
eller mindre beroende av Seffle kanal som kommunikationsled för export av

Interpellation.

Nr 11.

Tisdagen den 11 mars 1947.

Interpellation. (Forts.)

sina produkter men också för import av kol och andra förnödenheter. Utbyggnad
av Seffle kanal är således av stor betydelse för den industriella utvecklingen
i denna del av Värmland. Här sammanfalla ett viktigt industriellt och ett viktigt
befolkningspolitiskt intresse.

Staten, som har investerat kapital i Trollhätte kanal, bör givetvis vara intresserad
av att Seffle kanal utbygges så att även större fartyg kunna befara
denna farled, vilket kommer att öka sjöfarten och även medföra en näringspolitisk
utveckling.

Sedan utredningsmannen föreslagit regeringen att framlägga proposition
redan i år om statens övertagande av Seffle kanal och att samtidigt företaga en
ombyggnad och fördjupning av densamma, hade man väntat att proposition
skulle avlämnas. Regeringen har emellertid varken i statsverkspropositionen
eller i planen över propositioner, som eventuellt komma att lämnas i ar, meddelat
något om Seffle kanal, och därav drar man den slutsatsen, att frågan avskrivits
eller skjutits på en obestämd framtid.

Med stöd av vad som framhållits hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få framföra

följande fråga: ... „ .

Kan man förvänta att statsrådet kommer att framlägga proposition i ar i
enlighet med utredningsmannens förslag om statens övertagande av Seffle kanalbolag? Denna

anhållan bordlädes.

§ 15..

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under riksstatens
tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Förenta
Nationerna m. m.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Kammaren ledamöter åtskildes härefter kl. 4.25 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med talmannen i första kammaren
och talmanskonferensen får jag med avseende å riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela kammaren, att, såvitt nu kan bedömas, sista arbetsplenum före påsk blir
onsdagen den 26 mars eller, om så erfordras, torsdagen den 27 mars. Efter påsk
återupptages riksdagsarbetet torsdagen den 10 april. Såvida voteringspropositioner
för gemensamma omröstningar dessförinnan blivit godkända, sammanträda
kamrarna sistnämnda dag, torsdagen den 10 april kl. 2 eftermiddagen, varvid
gemensamma omröstningar anställas. Därefter återupptages utskottsarbetet, och
bordläggningsplenum kommer att hållas lördagen den 12 april. Allt detta under
förutsättning att intet oförutsett inträffar, som påkallar annan ordning.

I sammanhang härmed får jag meddela, att båda kamrarna komma att hålla
arbetsplena tisdagen den 29 april i stället för den 30 i samma månad. Plena
sagda tisdag komma emellertid att börja kl. 2 eftermiddagen för att lämna
tillfälle till utskottsarbete på förmiddagen. Om så erfordras hållas kvällsplena
kl. 7.30 samma tisdag, den 29 april.

Slutligen får jag meddela, att från och med maj månads ingång regelbundna
arbetsplena komma att hållas även på lördagar.

§ 2.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 129, angående anslag till täckning av vissa vid skifferoljeverket vid
Kinne-Kleva uppkomna driftsförluster och avvecklingskostnader;
nr 132, angående lån till svenska lastbilaktiebolaget m. m.;
nr 145, angående anslag till social upplysningsfikn ;
nr 146, angående anslag till arbetsrådet för budgetåret 1947/48;
nr 148, angående anslag till statens bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska
laboratorier;

nr 156, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) om avverkningsskyldighet;

nr 157, angående inlösen av två fastigheter i Fjällbacka municipalsamhälle;
nr 158, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas;
nr 159, angående vissa äldre anslag;

nr 160, angående förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 september
1939 (nr 608) om enskilda vägar;

nr 164, angående anslag för budgetåret 1947/48 till bidrag till nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande;

nr 165, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser
beträffande innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna
i samma städer komma att indragas m. m.;

nr 166, angående förvärv av viss vattenrätt i Ume älv m. m.;

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Svar på fråga.

nr 170, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 maj 1933
(nr 229) angående blodundersökning i mål om barn utom äktenskap;

nr 171, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen
den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga;

nr 172, med förslag till lag om ändrad lydelse av 57 och 64 §§ lagen den
28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.;

nr 177, angående anslag till centrala sjukvårdsberedningen: avlöningar,
m. m.;

nr 178, angående statsförvärv av Halmstad—Bolmens m. fl. järnvägar; och
nr 179, angående ersättning till C. H. Magnusson m. fl. i anledning av
olycksfall i arbete.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, som anförde:
Herr talman! Herr Onsjö har till statsrådet Ericsson riktat följande
fråga: »Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga särskilda åtgärder så att
vattenledningsrör snabbt kunna tillhandahållas för reparation av de vattenledningar
som skadats genom den senaste tidens starka kyla?»

Enär det närmast torde ankomma på mig att besvara denna fråga, får jag
med anledning härav anföra följande: De vattenledningsrör som åsyftas kunna
vara av två slag, antingen heltjocka gjutna muffrör (s. k. tryckrör) eller
smidda, galvaniserade ledningsrör. Vad tryckrören beträffar finnas i regel
reservlager hos de kommunala vattenledningsverken, som äro de huvudsakliga
förbrukarna av dessa rör. Förutom reservlagren finnas lager hos rörgrossisterna
inom landet, och vid brådskande reparationsarbeten brukar industrikommissionen
där så erfordras vanligen lämna s. k. förskottslicens omedelbart
per telefon. Situationen är annorlunda beträffande de smidda ledningsrören.
För närvarande ha vi som bekant stor brist på dessa rör, även om mindre lagerkvantiteter
finnas spridda över hela landet hos rörgrossister, järnhandlare,
entreprenörer, kommunala verk och inrättningar samt industrier. Det förefaller
därför troligt, att understundom svårighet kan föreligga att anskaffa sådana
rör i fall som här avses. En åtgärd från myndigheternas sida för att möta de
här uppträdande svårigheterna skulle vara att införa ett licenssystem för de
smidda rören. Vid upprepade tillfällen har på grund av försörjningssvårigheterna
i allmänhet frågan om införande av ett licenssystem varit föremål för
övervägande, men på grund av de tekniska olägenheter som äro förenade med
ett dylikt har man måst avstå därifrån. Att införa någon sådan anordning
för att. bemästra de tillfälliga svårigheter, som frågeställaren åsyftat, synes
därför icke kunna komma i fråga.

Härefter yttrade:

Herr Onsjö: Herr talman! Jag skall be att till statsrådet Gjöres få framföra
mitt tack för det snabba svaret på min fråga. Jag ber också att få tacka
för den förståelse för detta problem, som svaret gav uttryck åt. Anledningen till
att jag framställde min fråga var den, att bristen på rör gör sig mest märkbar
när det gäller behovet av reparationer. Den frågan är, kan jag säga, högaktuell
av den anledningen, att vattenledningar i mycket stor utsträckning skadats
genom den starka kylan och måste repareras när tjälen släpper.

Nu är det, såsom statsrådet också framhållit, på det sättet att det hos järnhandeln
icke finns några lager av rör. Fördelningen av de rör som finnas sker

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Svar på fråga. (Forts.)

ju fritt, och så vitt jag förstår fördelas rören i stor utsträckning bland rörledningsentreprenörerna.
Men de små reparationerna vilja rörledningsentreprenörema,
åtminstone på landsbygden, icke befatta sig med, och det är för övrigt
icke heller nödvändigt att anlita en fackman om det t. ex. gäller att byta
ut ett litet rör. Det kan vilken bysmed eller händig karl som helst göra. Men
då visar det sig absolut omöjligt att få tåg i rör, även om det skulle behövas
bara en eller annan meter. Det är just detta som är själva problemet. Och behovet
av rör i sådana fall anmäler sig ju icke på förhand. Felet måste avhjälpas
snabbt. Det går icke att invänta licens från industrikommissionen, även
om en sådan skulle kunna anskaffas relativt snart. Jag tycker, att man borde
kunna praktiskt ordna saken så, att det hos järnhandeln skulle finnas något
litet lager, som vore tillgängligt för reparationer. Säkerligen är det inga stora
partier det i detta fall kunde bli fråga om. Jag vågar bestämt hävda, att behovet
av rör för reparationsändamål måste tillgodoses i första hand. Nog skulle man
väl kunna få till stånd någon sorts anordning, så att rör kunde bli tillgängliga
för detta ändamål.

Jag vågar därför vädja till statsrådet, att han än en gång tager sig en funderare
på saken och överväger, om man icke kan få fram ett smidigare och ändamålsenligare
system för att tillgodose detta behov, som faktiskt i många fall
är ett allvarligt problem för den enskilde.

Herr Vigelsho: Herr talman! Jag kan i stort sett understryka vad herr
Onsjö sade i sitt anförande. Ordföranden i en kristidsnämnd ringde upp mig
häromdagen och förklarade, att en del vattenledningar som i anledning av
frostskada gjorts odugliga behövde repareras men att det icke fanns möjlighet
att få rör till reparation av sådana småskador. Det behövdes kanske bara en
eller annan meter, men man kunde icke åstadkomma ens de rördelar, som för
detta begränsade ändamål behövdes. Jag ber att på landsbygdens vägnar få
framföra en hemställan till statsrådet, att han gör vad som överhuvud taget kan
göras för att tillgodose detta relativt ringa behov av rör.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr talman!
Detta är ingen lätt sak att klara, ty vi äro underförsörjda i fråga om
rör. Lagren i handeln äro nedpressade i oerhörd grad. Vi ha för närvarande
hos järnhandeln och rörledningsentreprenörerna 370 ton i lager mot 2 000 i
vanliga fall. Hos rörgrossisterna ha vi 3 500 ton mot normalt 9 000 ton. Det
är därför naturligt, att det uppstår svårigheter på många sätt. Att genomföra
någon särskild sorts system för att täcka de tillfälliga behoven, vars besvärande
natur jag har fullt klart för mig, kan jag icke se är möjligt. Men ett
sätt vore väl att kristidsnämnderna i de fall, då verkliga bekymmer uppstått,
helt enkelt skreve ett brev till industrikommissionen, som då finge försöka på
något sätt komma till rätta med saken. Det kan ju, såsom man påpekat, icke
röra sig om så många meter. Vi få väl kanske göra så, att vi anmoda kristidsnämnderna
att i sådana fall omedelbart skriva en brevlapp eller ringa till
industrikommissionen, som då får försöka få fram en rörstump från något

håll.

Herr Onsjö: Herr talman! Jag tackar än en gång för den förståelse statsrådet
visar i detta fall. Men jag måste säga, att mina anspråk växa något.
Jag tror, att det skulle gå litet smått, om kristidsnämnderna skulle skriva till
industrikommissionen för att få saken ordnad. Vore det icke lika lämpligt, att
man i stället för att skicka ut cirkulär till kristidsnämnderna om denna möj Andra

kammarens protokoll 1947. Nr 11. 2

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Svar på fråga. (Forts.)

lighet ordnade det hela så. att det hos dem kunde finnas tillgång till ett litet
lager?

Herr Friberg: Herr talman! Bristen på rör har varit mycket stor i flera år.
Inom yrkeskretsar har man många gånger ställt frågan, om icke myndigheterna
skola göra något åt saken. Förfrågningarna ha icke lett till något resultat.
Det har gjorts många försök att importera rör, visserligen till högre priser, men
industrikommissionen har avslagit framställningarna. Vi vänta nu, att något
göres så att situationen blir bättre. Det är icke bara fråga om rör för reparationer
utan behovet gör sig gällande fastmera vid nybyggnader. När det gäller
de rör statsrådet först nämnde, nämligen tryckrören, är det ganska väl beställt.
Däremot föreligga svårigheter att få smidesrör, däribland vattenledningsrör och
värmeledningsrör. Det vore verkligen önskvärt, om någonting kunde göras i det
fallet till båtnad för herrar byggmästare, byggherrar och yrkesutövare i övrigt.
Bjrggnadema fördyras också genom den oerhörda, bristen. Fraktkostnaderna och
transportkostnaderna stiga. Det är icke detsamma att arbeta inom detta yrke nu
som förr. Det är oerhört svårt att driva fram vad som behövs, och det är av
nöden att något göres från myndigheternas sida för att hjälpa oss i denna situation.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr talman!
Jag återkommer till reparationsrören och vill ännu en gång säga, att det
är synnerligen opraktiskt att tänka sig en lagerhållning av rör för detta ändamål.
Vi ha icke så mycket rör, att det låter sig göra. Skall det vara omöjligt, för
kristidsnämnderna eller någon behjärtad människa att vid behov skriva till
industrikommissionen och begära att den ordnar saken? Jag försäkrar herrarna,
att vi icke kunna lägga upp ett särskilt lager för detta ändamål. Det är
fullkomligt omöjligt. Vi få försöka att med anlitande av vanligt sunt bondförstånd
klara upp dessa frågor. Jag skall gärna hjälpa till så långt mitt sunda
bondförstånd räcker.

Jag vill säga till herr Friberg, att rörsituationen varit föremål för mycket
arbete från myndigheternas sida. Jag vet, att det uppstått den legenden, att
myndigheterna skulle ha förhindrat en eljest möjlig import av rör. Det förhåller
sig icke så. Det kan visserligen vara på det sättet, att en import av några
mycket små kvantiteter rör, som erbjudits till exorbitanta priser, avböjts, därför
att man samtidigt fört förhandlingar med vederbörande land om betydande
leveranser till lägre priser. Man har då icke velat förstöra, marknaden, så
att säga, och för kanske ett tiotal ton rörs skull få priset höjt på betydande
leveranser, som man samtidigt förhandlat om. Men frånsett sådana fall har
man icke från myndigheternas sida avrått eller avböjt import. Tvärtom ha vi
arbetat mycket intensivt på att försöka få en bättre försörjning på detta område.
Det är alldeles riktigt, såsom här sagts, att bristen på rör är mycket
besvärande. Vad ha vi då gjort? Vi ha för år 1947 för det första överenskommit
med de svenska rörverken, Sandviken, Uddeholm och Virsbo, att de skola
tillverka vissa s. k. baskvantiteter, som skola ställas till den inhemska marknadens
förfogande. Kvantiteterna räcka emellertid icke till, så stort som behovet
för närvarande är. Den tyska rörindustrien är sönderslagen, och vi kunna
alltså icke köpa något från Tyskland. Men vi ha förhandlat med många
olika länder, och ehuruväl jag naturligtvis icke törs garantera, att allt det vi
förhandlat om kommer att i tidtabellsenlig ordning flyta in under året, skulle
jag dock vilja säga, att om det uppgjorda importprogrammet hålles i rimlig
grad, böra vi kunna tillföra oss så mycket rör genom inhemsk produktion och
genom import, att försörjningen för år 1947 blir något bättre än den var un -

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Svar på fråga. (Forts.)

der år 1946. Om det sedan skulle visa sig, att importmöjligheterna ljusna, vilket
icke är alldeles otänkbart, kan jag försäkra kammaren, att ingenting skulle
vara angenämare och angelägnare för myndigheterna än att taga dessa ökade
tillförselmöjligheter i anspråk.

Herr Fast: Herr talman! Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att
vad det här gäller är besvarande av en enkel fråga. Det torde för alla kammarens
ledamöter vara angeläget, att frågeinstitutet icke snedvrides. Då talmannen
icke är utrustad med befogenhet att begränsa debatten, böra vi, om
vi icke vilja ha tyngande bestämda föreskrifter på detta område, se till att det
endast blir korta replikskiften mellan vederbörande frågare och det statsråd
som besvarar frågan.

Härmed var överläggningen avslutad.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen fö]r folkhushållnings departementet, herr statsrådet Gjöres, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Hansson i Skediga
frågat mig, om jag observerat de stora kostnader, som särskilt 1946 års skördeuppskattning
och husdjursräkning förorsakat kristidsnämnderna inom jordbruksområdena,
samt om jag vore beredd att medverka till att statsbidrag för
lindrande av kommunernas utgifter för nämnda verksamhet höjes till 90 procent
av kostnaderna för år 1946.

Som svar härpå får jag meddela följande.

På mitt uppdrag har statens livsmedelskommission den 21 februari 1947
anmodats verkställa beräkning av de kostnader, som 1946 års skördeuppskattning
och husdjursräkning förorsakat kristidsnämnderna inom jordbruksområdena
samt att överväga, huruvida resultatet av utredningen bör föranleda särskilda
bestämmelser om statsbidrag till kristidsnämnderna för ifrågavarande
ändamål. I avvaktan på att denna utredning blir färdig och på livsmedelskommissionens
överväganden i saken är jag emellertid icke beredd att för närvarande
taga ställning till de av interpellanten framställda spörsmålen. Därest
den anbefallda utredningen skulle ge vid handen att särskilda åtgärder i det
av interpellanten berörda syftet kunna anses påkallade, torde frågan härom
få upptagas till behandling i samband med framläggande av den kommande
propositionen angående anslag för budgetåret 1947/48 till bidrag till kristidsnämndemas
verksamhet.

Vidare yttrade

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet
och chefen för. folkhushållningsdepartementet få framföra mitt tack för det
svar som erhållits.

Av svaret framgår, att herr statsrådet beaktat de kostnader, som härleda sig
från skördeuppskattningen och husdjursräkningen m. m. Dessa kostnader ha
också särskilt under 1946 på grund av ändrade bestämmelser varit mycket
kännbara.

Vid en eventuell fördelning av kostnaderna för kristidsnämndemas uppgifter
torde en dryg andel åtgå till skördeuppskattning, husdjursräkning, slaktgodemän
och övervakning av leveranser från jordbrukarna. Utskrivning av
leveransbesked är en uppgift som kräver tid. Utan att kunna lägga fram de -

Svar på
interpellation.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

taljerade uppgifter kan man säga, att cirka 50 % av kristidsnämndernas utgifter
hänföra sig till denna verksamhet.

Det är med stor tillfredsställelse jag tagit del av statsrådets synpunkter på
denna fråga. Man torde kunna förvänta efter det svar som erhållits, att de sakkunniga,
som fått Kungl. Maj :ts uppdrag att göra en översyn över dessa kostnader
och statsbidragen för desamma, särskilja dessa mera allmänna uppgifter,
beträffande vilka högre statsbidrag torde vara berättigade.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
interpellation. Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som anförde:
Herr talman! I en med kammarens medgivande till mig riktad interpellation
har herr Svedman i Visby frågat, huruvida jag vore villig att medverka
till en snar och slutgiltig utredning av de tekniska och ekonomiska möjligheterna
för överföring av vattenkraft från Sveriges fastland till Gotland.
I interpellationen har framhållits, att Gotland varit och fortfarande är helt
hänvisat till värmealstrad kraft ävensom att detta förhållande medförde, att
elkraften ställde sig dyrare på Gotland än på fastlandet, och därför bl. a. lett
till en försening av öns elektrifiering.

Med anledning härav får jag anföra följande.

I likhet med interpellanten anser jag en överföring av hydroelektrisk kraft
till Gotland vara en fråga av stor betydelse för öns befolkning och näringsliv,
särskilt som priset på bränslealstrad kraft kan beräknas även för framtiden
bliva relativt högt. Förbrukningen av elkraft uppvisar på Gotland liksom i
andra delar av landet en stigande kurva. Med hänsyn till denna stegrade förbrukning
kan man räkna med en förbättring av de ekonomiska förutsättningarna
för överföring av kraft från fastlandet till ön. Å andra sidan äro emellertid
de tekniska förutsättningarna för själva kraftöverföringen ännu icke helt
klarlagda. Sedan några år har ett betydande arbete nedlagts på försök med
högspänd likström, vilken strömart närmast ansetts böra komma i fråga vid en
kabelöverföring mellan fastlandet och Gotland. Dessa försök ha dock icke
avancerat så långt, att en överföring för närvarande synes vara möjlig.

De tekniska problem, som sammanhänga med kraftöverföringen, synas sålunda
ännu icke vara lösta. Då jag emellertid helt delar interpellantens uppfattning,
att förevarande spörsmål bör ägnas all tillbörlig uppmärksamhet har
jag förordat att utredning om möjligheterna och kostnaderna för kraftöverföring
från fastlandet till Gotland bör verkställas, även om en dylik måste baseras
på delvis ovissa antaganden. Jag kan vidare meddela, att vattenfallsstyrelsen
redan trätt i förbindelse med intressenterna på ön i och för dryftande
av detta problem.

Härefter yttrade

Herr Svedman: Herr talman! Jag ber att till statsrådet få framföra mitt
tack för svaret på min interpellation, för det välvilliga intresse, som däri kom
till uttryck, och för det initiativ som redan tagits i denna sak. Jag anser, att
svaret ger mig anledning hysa en bestämd förhoppning om en slutlig lösning
inom en icke alltför avlägsen framtid av denna för Gotlands näringsliv så betydelsefulla
fråga.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande Kungi. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen, nr 113, angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen m. m.;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 120, angående pension åt vissa biträden å häradsskrivarkontor;
nr 121, angående ändrade pensionsbestämmelser för heltidsanställda hemvårdarinnor
inom den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten;

nr 123, angående pension eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 125, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 126, med förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350); och

till statsutskottet propositionerna:

nr 134, angående löneklassplacering av viss personal, som övergått i statens
järnvägars tjänst vid statsförvärv av enskild järnväg, m. m.;

nr 136, angående anslag till riksräkenskapsverket för budgetåret 1947/48;
nr 137, angående redovisning av vissa kronan tillhöriga markområden i
Stockholm m. m.;

nr .138, angående anslag för budgetåret 1947/48 till statens avtalsnämnd; och
nr 140, angående provisoriskt lönetillägg och tillfälligt lönetillägg till viss
militär personal;

till bankoutskottet propositionen, nr 141, angående pensionsrätt för tillsyningsmannen
E. H. Hansson m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 144, angående anslag till Grundförbättringar:
Lyckebyåns regleringsföretag; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 147, med förslag till förordning
om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation m. m.

Vid härefter skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 163, angående
ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/
47 hänvisades propositionen, i vad angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

§ 7.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 342 av herr Persson i Landafors och fru
R ömn-C hris tiansson;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 343 av herr Olson i Göteborg;
nr 344 av herr Kristensson; och
nr 345 av herr Hceggblom m. fl.; samt

till bankoutskottet motionen nr 346 av herr von Seth fn. fl.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

§ 8.

Föredrogs den av herr Henriksson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet angående monopolutredningsbyråns
åtgärd att till tidningarnas telegrambyrå för publicering utlämna
vissa avtal.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs den av herr Pettersson i Ersbacken vid kammarens nästföregående
sammgnträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet angående anordnande
av kostnadsfri utbildning vid landets sjuksköterskeskolor, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Föredrogs den av herr Kempe vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet angående förslag om
statens övertagande av Seffle kanalbolag.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11-

Motion om Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av väckt
^tament1™" mo^on om höjt dagtraktamente för landstingsman.

landstings- Uti en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad

man. motion, nr 174, hade herrar Hage och Anderberg hemställt, att riksdagen måtte
efter de riktlinjer, som anfördes i motionen, eller på annat sätt ändra gällande
bestämmelser om dagtraktamentes utgående till landstingsman, så att en höjning
av nämnda traktamente åstadkommes, varvid hänsyn även måtte tagas
till önskvärdheten, att landstingsman erhölle ersättning i viss utsträckning för
inkomstbortfall, förorsakat av landstingsmannauppdragets fullgörande.

Motionärerna hade föreslagit ett dagtraktamente å 15 kronor, ett nattraktamente
å 8 kronor samt därutöver en ersättning av 8 kronor per dag för landstingsman
bosatt å annan ort än den, där landstinget sammanträdde. Till landstingsman
bosatt å sammanträdesorten skulle liksom nu utgå dagtraktamente å
12 kronor men därutöver nyssnämnda ersättning å 8 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motion för
sin del ville antaga ett i utskottets hemställan intaget förslag till lag angående
ändrad lydelse av 23 § lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting, innefattande,
att landstingsman, som ej bor å den ort, där landstinget hålles, skulle
åtnjuta dagtraktamente med 24 kronor jämte resekostnadsersättning samt
landstingsman, bosatt å den ort, där landstinget hålles, dagtraktamente med
16 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Herlitz och Kyling, vilka hemställt,
att motionen 1:174 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Motion om höjt dagtraktamente för landstingsman. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Thorell: Herr talman! Vid utskrivandet av detta utlåtande har det
hänt ett missöde, som rör mig personligen, i det att jag, som icke hade tillfälle
att närvara vid justeringen, tidigare hade anmält till sekretariatet i utskottet,
att jag stod helt på reservanternas sida. Jag hade även i debatten i
utskottet talat på samma sätt som de. Jag har velat anmäla detta, därför att
det annars skulle förefalla underligt, att jag nu kommer att motivera min
ställning till frågan på samma sätt som jag antar, att reservanterna komma att
göra under den fortsatta debatten här.

I jämnt femtio år från 1862 förekom ingen som helst ersättning till landstingsmännen,
utan de erhöllo endast reseersättning. Först 1912 fingo de ett
dagtraktamente på 6 kronor. Det gällde liksom allt, som jag nu kommer att
säga i fråga om ersättningarna, dem som äro bosatta utom sammanträdesorten.
1918 höjdes ersättningen till 12 kronor per dag. Då var väl penningvärdet
minst lika lågt, som det är nu, om icke lägre, men då ansågos 12 kronor
räcka till. 1912 höjdes ersättningen till 18 kronor. Och nu föreligger ett
utskottsutlåtande i anledning av en motion, vari yrkats höjning av arvodena
på ett sätt, som jag icke nu skall ge mig in på. utan jag skall endast hålla
mig till vad utskottet har kommit fram till. Utskottet föreslår nu, att de
landstingsmän, som icke bo på sammanträdesorten, skola få 24 kronor, och de
på sammanträdesorten bosatta 18 kronor.

1945 bestämde riksdagen, att det skulle bli utredning angående kommunallagarnas
ersättningsbestämmelser. Därvid uttalade konstitutionsutskottet, att
principen, att de kommunala förtroendeuppdragen skulle vara oavlönade, enligt
utskottets mening utgjorde ett värdefullt och naturligt moment i den kommunala
självstjrrelsen. Detta tyckas åtminstone motionärerna ha glömt, när de
framlagt denna motion, i det att de ha talat om att det här även skulle gälla
ersättning för förlorad arbetsinkomst. Således ha de gått in för en helt ny
princip på detta område. Utskottsmajoriteten har emellertid icke följt motionärerna
på den linjen utan har kommit med det förslag jag nyss nämnde.

Majoriteten i utskottet har emellertid tydligen glömt också en annan sak,
nämligen hur det är ställt med uppdragen hemma i kommunerna landet runt.
Hur ha vi det ställt därvidlag? Jag skall tala om hur det är i min kommun.
Jag har varit kommunalnämndens ordförande i trettio år, och jag har hela
tiden haft ersättning med 250 kronor per år. Skrivhjälp, som jag behövt, har
jag själv fått bekosta. Fattigvårdsstyrelsens ordförande har 175 kronor om
året, och barnavårdsnämndens ordförande som sådan 100 kronor och hans fru
som barnavårdsman 200 kronor om året. Taxeringsnämndens ledamöter ha
aldrig haft något arvode utan endast reseersättning, som de i få fall tagit
ut. Ledamöter av nämnder och styrelser ha ingenting betalt. Resorna ha både
ordförande och ledamöter till allra sista åren betalt själva, när det gällt sammanträden
på andra orter, t. ex. här i Stockholm. Vi få ofta gå upp på länsstyrelsen
och göra en del resor för detta. Jag hade icke nämnt dessa siffror,
om jag icke visste, att i många smärre landskommuner äro förhållandena ensartade
med vad jag här skisserat.

Utskottsmajoriteten tycks också ha glömt cn annan sak, när den nu vill
höja ersättningarna åt landstingsmännen, och det är den ställning, som det
s. k. landstingspartiet nyligen intog i en annan fråga, nämligen, när det
gällde sjuksköterskornas avlöningsförhållanden. Då drev detta landstingsparti
ner dessa avlöningar under den nivå, som Kungl. Maj :t efter noggrant övervägande
hade föreslagit. Det gällde cn personal, som är hårt sysselsatt året
runt och har ett synnerligen ansvarsfullt arbete. Men här kunna landstings -

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Motion om höjt dagtraktamente för landstingsman. (Forts.)
männen nu icke reda sig ett par tre år till och vänta på den utredning, som
är igångsatt av 1946 års kommunallagskommitté, som även skall utreda frågan
om ändrade bestämmelser om ersättning till de kommunala förtroendemännen.
Riksdagen brukar ju alltid annars ha stor respekt för pågående utredningar,
och den brukar sällan ge sig in på att lösa en detaljfråga, där utredning
pågår. Här har man icke velat vara med om detta, och dock är det
ju på det sättet, att en hel del av landstingsmännen endast tjänstgöra en vecka
om året i september, då landstinget pågår. Jag tror, att för landstingsmännen
har den här avlöningshistorien en mycket liten betydelse, och jag är förvånad
över att utskottsmajoriteten överhuvud taget givit sig in på att lösa denna
fråga, som mycket väl kunnat vänta litet till.

Men utskottsmajoriteten bär glömt en sak till, ett annat ärende, som vi helt
nyligen behandlat här, nämligen frågan om beredande av pensioner åt i enskild
tjänst anställda personer. I en motion av herrar Sköldin och Petterson i
Degerfors hade föreslagits, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla
om en skyndsam utredning om möjligheterna att kombinera den statliga folkpensionen
med företagspension i syfte att tillförsäkra de anställda högre och
tidigare pensioner. Andra lagutskottet, som behandlade denna fråga, avstyrkte
motionen. Och varför? Jo, därför att chefen för handelsdepartementet har den
28 januari i år tillkallat nio utredningsmän för att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande ordnandet av en pensionering för anställda i enskild
tjänst. I utredningsdirektiven har departementschefen bland annat anfört
följande: »De svårigheter för en ökad utbredning av tjänstepensioneringen,
som hittills i många fall vållats genom inkomstprövningen av folkpensionerna,
torde väsentligen komma att minskas genom den nya lagen, enligt vilken
den allmänna folkpensionen utan inkomstprövning skall utgå med 1 000
kronor för ensamstående och 1 600 kronor för äkta makar.» Utskottets motivering
för avslagsyrkandet slutade med följande ord: »Det spörsmål, beträffande
vilket motionärerna hemställa om utredning, kommer tydligen att beaktas
av de nu tillsatta utredningsmännen. Någon framställning till Kungl.
Maj:t i anledning av motionerna är därför icke erforderlig.» Jag hörde icke
eu röst i kammaren, såvitt jag kan erinra mig, som opponerade sig mot
detta utlåtande, utan det klubbades utan vidare igenom. Men vilka gällde
det då? Jo, hundratusentals arbetare och tjänstemän i enskild tjänst landet
runt. Då hade. landstingspartiet icke så brått. Det kunde mycket väl vänta
några år och invänta en pågående utredning. Men själva ha landstingsmännen
icke tid att vänta, tills den utredning är färdig, som nu pågår i den
obetydliga fråga, soni det här gäller. Jag tycker, att utskottsmajoriteten
spelar en ganska ömklig roll. Det bör enligt min mening vara någon konsekvens^
och det anseende vi eventuellt ha, böra vi vara rädda om och icke handla
ena gången si och andra gången så.

. Med. denna korta motivering, ber jag att få yrka bifall till reservationen,
vilket innebär avslag på utskottets hemställan.

Herr Hällgren: Herr talman! En hel del av den argumentation, som den
som skulle varit reservant i detta ärende anfört, exempelvis då han talar om
riksdagens inställning till förslaget om sjuksköterskornas löner, är sådan, att
jag icke skall ge mig in på den närmare. Slutlönen på högsta dyrort för sjuksköterskor
har upplysts mig vara 7 200 kronor, vilket gör 24 kronor om dagen.

Det var emellertid icke för att säga detta jag begärt ordet. Vad mig beträffar
förefaller talarens argumentation i detta hänseende vara som att slå
vatten på en gås. ''Jag röstade nämligen för Kungl. Maj:ts förslag i fråga om
sjuksköterskornas löner.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Motion om höjt dagtraktamente för landstingsman. (Forts.)

Vad det här gäller är frågan, huruvida riksdagen som svar på den motion,
som är avlämnad i första kammaren, skall fatta ett positivt beslut. Det är
sant, att det sitter en kommitté, som skall utreda frågan angående kommunallagarnas
ersättningsbestämmelser. Dessa arvoden för landstingsmäinnen bestämdes
1942 till 12 kronor för dem som bo på den plats, där landstinget
sammanträder, och 18 kronor för övriga landstingsman. Det är fem år sedan,
och man upplyste inom konstitutionsutskottet, att om denna sak skall utredas
genom kommittén, skulle det dröja tre år till, innan man skulle få något förslag
från denna kommitté, och då skulle konstitutionsutskottet vara i precis samma
ställning som i år. Utskottet skulle om tre år överväga, huruvida de utgående
arvodena vore lämpliga eller borde ändras. Då tyckte man inom utskottets majoritet,
att alldenstund det resonemang om att arvodena voro för låga-, som
gällde 1942, i ännu högre grad gäller i år, borde man såsom ett provisorium
gå med på en höjning till 16 kronor för den, som bor i den stad där landstinget
sammanträder, och till 24 kronor för övriga landstingsmän.

Nu är det klart, att man kan resonera så, att det för dem, som vilja bli
landstingsmän, gör detsamma, om det utgår ersättning eller ej. Jag trodde
man hade kommit ifrån det resonemanget. Även om man för att på något sätt
kunna bevara sin konservatism på högerhåll försöker föra en sådan argumentation,
så måste den vara ohållbar, för att jag vet ingen inom det partiet, som
icke vill vara med om att kvittera ut de arvoden, som äro bestämda, utan
avstå ifrån dem.

Det kan vara skillnad på folks ekonomiska ställning. Vi ha givetvis godsägare
och tjänstemän i statens tjänst, som ha sin inkomst eller lön huvudsakligen
eller till största delen, även då de bevista ett landstingssammanträde,
men å andra sidan ha vi folk från arbetarklassen, småfolket och även bondeklassen,
som tycker, att det är förargligt att avstå från en del av sin inkomst
för att kunna inneha ett offentligt uppdrag. Och räknar man med de nuvarande
kostnaderna för hotell och mat äro även 24 kronor i lägsta laget. Det lär icke
bli mycket om ens något över för underhåll av vederbörandes familjer under
den tid landstinget pågår. Det nuvarande arvodet för dem som bo i den stad
landstinget sammanträder, nämligen 12 kronor, måste anses vara för lågt,. ty
det täcker icke ens grovarbetarlönen på vederbörande platser. Vi i konstitutionsutskottet
ha uttalat, att frågan om grunderna för arvodets utgående bör
utredas av 1946 års kommunallagskommitté, och ansett, att medan man väntade
på dess förslag, kunde ett arvode av 16 kronor för dem som bo på den
plats landstinget sammanträder och 24- kronor för dem som bo längre bort i
landstingsområdet vara ett lämpligt provisorium, till dess utredningen bleve
färdig.

Vad beträffar påståendet, att en höjning av landstingsmännens arvoden
skulle få konsekvenser i fråga om förtroendemännen i primärkommunerna, vill
jag säga, att det nog icke lär bli fallet. Om jag undantar Norrland, hållas
vederbörande kommunala sammanträden på det sättet, att man icke behöver
ligga borta över natten utan kan komma hem på dagen, och i regel pågå icke
heller sammanträdena, så att de uppta hela arbetsdagen. Oftast kunna de förläggas
till fritiden, vanligen till kvällarna. Dessutom vill jag påpeka, att även
på detta område ha arvodena höjts, exempelvis för taxeringsnämndernas ledamöter
till 15 kronor om dagen. Men just det förhållandet, att i primärkommunerna
de flesta sammanträdena hållas utan att den vanliga inkomsten för
vederbörande går till spillo, torde utvisa, att det är en skillnad mellan primärkommunerna
och landstingen. Oavsett detta lära jn landstingen icke vara mer
än 25 i landet, och kommunernas antal går ju upp till bortåt tusentalet iiven
efter omorganisationen, så att även med hänsyn härtill är det knappast moti -

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Motion om. höjt dagtraktamente för landstingsman. (Forts.)
verat att jämföra landstingsmannen och de kommunala förtroendemännen i
primärkommunerna.

Jag anser, att det förslag, som konstitutionsutskottets majoritet har kommit
till, är ganska väl avvägt som ett provisorium i väntan på vad kommunallagssakkunniga
om tre år ämna komma med och att omkostnaderna på detta område
motivera denna höjning. Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Thorell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag antar, att kammaren observerade, att den eljest skicklige herr
Hällgren hade ganska svårt att motivera utskottsmajoritetens ståndpunkt. Han
talade icke med någon större entusiasm för den, och jag har ingen anledning
att ta upp mer än enda sak i hans anförande.

Jag ber att få göra herr Hällgren uppmärksam på att vi sedan 1942 ha prisstopp,
som visserligen icke helt kunnat hållas, men som vi åtminstone här i
riksdagen borde försöka bjuda till att slå vakt om, och det har varit en mycket
obetydlig ökning av levnadskostnadsindex. När konstitutionsutskottet ansåg,
att den lägre ersättningen kunde räcka 1942, borde den också räcka i dag. Jag
förstår icke, att det finns någon som helst motivering att göra ändring nu.

Härpå anförde:

Herr Kyling: Herr talman! Jag står som reservant under detta utskottsutlåtande.
Jag har emellertid den uppfattningen, att man egentligen icke så
mycket behöver diskutera, huruvida dessa arvoden äro tillräckligt stora eller
icke. Jag delar nämligen den uppfattningen, att arvodena 12 respektive 16
kronor äro tilltagna i underkant. Anledningen till att jag reserverat mig är, att
jag sett frågan från en annan synpunkt.

Det är ju så att konstitutionsutskottet 1942 föreslog en höjning av arvodena,
vilket också blev riksdagens beslut. 1945 hade konstitutionsutskottet
också denna fråga uppe och föreslog då en utredning, vilket utredningsförslag
riksdagen även antog, och så tillsatte Kungl. Maj:t 1946 års kommunallagskommitté.
Det är ju icke praxis, att man beslutar om något, som föregriper
resultatet av en pågående utredning. Jag tror också, herr talman, att man
skulle finna det rätt underligt ute i bygderna, om man här i riksdagen skulle
gå in för en höjning utan att invänta resultatet av utredningen inom den kommitté,
som Kungl. Maj:t tillsatt, nämligen 1946 års kommunallagskommitté.

Man kan för övrigt fråga sig, hur det,kommer att uppfattas, om vi, som 1942
höjde arvodena, nu 1947 på nytt skulle höja dem. När utredningen blir färdig
kanske kommittén kommer med förslag om ytterligare höjning. Utskottsutlåtandet
låter mig nämligen förmoda, att det som vi i dag besluta endast skulle
bli av provisorisk karaktär, och att man sedan kan vänta ytterligare höjning.
På s. 2 i utlåtandet heter det ju: »Det kan därför icke vara lämpligt att nu
vidtaga en ändring av grunderna för de bestämmelser i ämnet som avse landstingen.
En enhetlig lösning av spörsmålet kunde därigenom försvåras. Utskottet
finner däremot, att en dylik olägenhet ej uppkommer, därest de nu utgående
dagtraktamentena något höjas.» Ordet »något» i detta uttalande lärer tyda på
att man icke anser, att man kommit upp till den nivå, där arvodena en gång
skola sättas. Vi ha därför att förvänta, när vi i år i riksdagen besluta denna
höjning, att vi om något år måhända få tillfälle att på nytt ta ställning till
förslag om höjning av dessa arvoden. Jag tror icke, herr talman, att det är ett
riktigt sätt att på det viset år efter år besluta om arvodesstegring. Det skulle
i så fall bli arvodesstegringar tre gånger inom loppet av ett fåtal år. Det är
detta, som gjort, att jag för min del icke kunnat vara med på utskottsförslaget.

Onsdagen den'' 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Motion om höjt dagtraktamente för landstingsman. (Forts.)

Nu säger herr Hällgren för sin del, att det gäller endast de arvoden, som
skola utgå under pågående landstingssammanträden. Emellertid ligger det ju
så till att riksdagen har rätt att besluta om maximum för arvodena. Sedan
skola landstingen besluta, om de vilja låta detta maximibelopp utgå, och det
kan man nästan ta för givet, att de komma att göra. Men då kommer det icke
endast att gälla de arvoden, som komma att utgå under landstingssammanträdena
utan även för direktions- och nämndsammanträdena, och jag anser
för min del, att just den detaljen, alltså arvodena för direktions- och nämndsammanträdena,
är av sådan betydelse, att den sittande utredningen borde få
ta ställning till den saken, innan landstingen binda sig för de högre arvodena.
Om det nu skulle vara av nöden att snabbt utreda denna sak och få riksdagen
att ta ställning till den, tror jag, att den möjligheten också finns. Om jag går
till de direktiv Kungl. Maj :t lämnat den utredningskommitté jag talat om här
står det bland annat i direktiven följande: »Utredningsarbetet synes böra bedrivas
så att frågor som äro av mera brådskande natur i första hand upptagas.
I detta hänseende synes det särskilt angeläget att spörsmålen om ändring
av bestämmelserna i kommunallagarna om kvalificerad majoritet för vissa
beslut och om utvidgning av kommunernas beslutanderätt snarast möjligt
bli belysta.» Det är ju sant, att i direktiven står icke direkt talat
om dessa arvoden, men första satsen säger dock så mycket som att, om det
finns frågor av mera brådskande natur, böra de i första hand upptagas.
Då kan naturligtvis någon säga, att det ligger icke i dessa sakkunnigas intresse
att bryta ut just dessa arvodesfrågor och ta upp dem till behandling.
Emellertid kan jag meddela kammarens ledamöter, att i denna sakkunnigkommitté,
som består av nio ledamöter, är det icke mindre än fem, alltså
en klar majoritet, som ha säte och stämma i det konstitutionsutskott, som
framlagt det förslag om höjning av arvodena vi i dag behandla. Jag menar
därför att denna kommitté på grund av sin sammansättning har mycket stora
möjligheter att behandla denna fråga såsom varande av brådskande natur, och
gör den detta, har den också möjligheter att förelägga riksdagen ett förslag i
frågan hastigare än konstitutionsutskottet nu här förmodar.

Jag vill till sist bara säga till herr Hällgren, att jag tillbakavisar hans påstående,
att högerpartiet icke anser, att de människor, som ha det besvärligt,
skulle kunna få ett drägligare arvode. Detta är ett absolut felaktigt påstående.
Vi komma att vara med om skäliga arvoden, men när vi icke nu kunna gå in
för detta provisorium, knyta vi detta vårt ställningstagande helt och fullt till
vetskapen om att en utredningskommitté arbetar för att slutföra detta uppdrag.

Med vad jag nu sagt ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den till detta
utskottsutlåtande fogade reservationen.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag hade icke tänkt begära ordet,
men jag kände mig nästan tvingad därtill på grund av herr Thorells yttrande.

Vad beträffar utskottsutlåtandet har jag icke orsak att gå in på det, eftersom
herr Thorell icke gjorde det. Jag fäste mig emellertid särskilt vid att
herr Thorell gick ifrån ämnet litet, och då tillåter väl talmannen, att jag också
gör det.

Herr Thorell var inne på röstningen, då det gällde sjuksköterskornas lönefråga,
och i annat sammanhang sade han, att vi glömde bort pris- och lönestoppet.
Jag vill fråga herr Thorell, om han icke är litet inkonsekvent. Å ena
sidan skryter han över att han röstat för höjda löner, och å andra sidan säger
han, att man skall hålla på pris- och lönestoppet. Vad beträffar sjuksköters -

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Motion om höjt dagtraktamente för landstingsman. (Forts.)
kornas, lönefråga vill jag säga, att det icke var underligt, att riksdagen intog
den ståndpunkt den gjorde, när det nyligen avslutats ett avtal på området.

Sedan skulle jag vilja säga till herr Thorell, att vi inom en kanske icke alltför
avlägsen framtid komma att få ta ställning till skatteförslagen. Det skall
bli intressant att få se vilken ståndpunkt herr Thorell då intager. Han följer
väl högerpressen. Man skall icke försöka demonstrera och den ena gången säga,
att vi skola ha pris- och lönestopp och den andra gången skryta över att man
röstar för högre löner. Man måste intaga en litet fastare ståndpunkt än herr
Thorell.

Vad sedan beträffar ersättningarna till landstingsmannen ha vi mycket
präktiga representanter, som endast ha sitt eget arbete som grund för inkomsten.
^ Det är litet skillnad på dessa å ena sidan samt herrar Thorell och
Kyling å andra sidan. När jag tänker på de präktiga män vi ha i Uppsala
läns landsting, tycker jag, att det är oriktigt, att ersättningen icke skall räcka
till att bestrida kostnaderna för att bevista landstingssammanträdena, utan de
skola vara nödsakade att lägga till av sin egen inkomst, som familjerna därhemma
behöva ha att leva på. Att sådana män icke skola ha råd att vara med
i landstingen, är kanske ett intresse för högermännen. Det må vara deras ensak,
men det är min uppfattning, att landstingsmannen böra få ersättning för
förlorad arbetsförtjänst.

Jag vill sluta med att upprepa att man bör vara konsekvent i sina uttalanden.

Herr Thorell, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Det anförande, som herr Hansson i Skediga här hållit, haltar ganska
betydligt. När det gäller sjuksköterskorna fanns det ett förslag av Kungl.
Maj :t, som — jag påpekar det på nytt — framkommit efter noggrann utredning.
Det var framlagt under sådana förhållanden, att det var nödvändigt att
gå med på det, om man överhuvud taget skulle få sjuksköterskor. Jag tror
icke, herr Hansson i Skediga, att det föreligger någon som helst risk för att
vi icke skola få tillräckligt med landstingsmän även från de grupper, herr
Hansson nu talar om. Jag tycker, att herr Hansson, som varit med så länge
som förtroendeman i landskommun, borde veta, att våra småbrukare och bönder
gatt hemma dag ut och dag in och utfört alla möjliga kommunala uppdrag
för ingenting. Jag sade i utskottet, att den nya uppsättningen av förtroendemän
tycks ha en helt annan inställning till namnet förtroendeuppdrag än vad
tidigare varit fallet. Det förundrar mig i högsta grad, att även herr Hansson,
som annars följer gamla goda principer fallit offer för detta. Konstitutionsutskottet
har dock helt nyligen sagt, att förtroendeuppdragen borde vara oavlönade,
och om den saken kan herr Hansson läsa själv.

Vidare anförde

Herr Dickson: Herr talman! Mitt namn har i närvaroförteckningen för detta
ärende försetts med en tvåstjärnig prydnad, innebärande, att jag avstod från
att rösta vid ärendets avgörande och sedan ej deltog vid justeringen. Jag var
icke fullt färdig med mitt ställningstagande, då ärendet avgjordes — det får
jag ärligt medgiva — men jag skall också medgiva, att min tvekan var en
liten smula influerad av ovidkommande ting, nämligen den uppfriskande känsla
jag erfor inför utskottets beredvillighet att lösbryta ett ärende, en detalj, ur
den arbetsuppgift en sittande kommitté fått sig förelagd. Jag hyser icke samma
vördnad som herr Kyling för de sittande kommittéerna. Jag tror jag har
klargjort det vid något tidigare tillfälle, och jag tror, att min tankesnabbhet

Onsdagen de» 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Motion om höjt dagtraktamente för landstingsman. (Forts.)
kanske något stäcktes genom de lustkänslor jag erfor inför konstitutionsutskottets
här ådagalagda andliga spänstighet, om jag så får uttrycka mig.

Nu får jag emellertid säga, att utskottet valde ett dåligt objekt för sina sinnesövningar.
I själva sakfrågan är jag nog av den uppfattningen, att det vore
klokt av riksdagen att icke nu köra fram med detta förslag, som icke är så
brådskande, att det är nödvändigt. Även om jag icke instämmer i riktigt allt
vad herr Thorell nyss sade, tror jag han har rätt, när han säger, att man får
tänka litet på riksdagens anseende och vad folk ute i bygderna tänker. Vi
kunna behöva sitta på piedestal en annan gång, när vi ha viktigare saker att
avgöra. Jag tror, att om de närvarande kammarledamöterna skulle sätta sig
ned och tänka över utgången av en folkomröstning beträffande vilket som vore
viktigast, å ena sidan höjning av landstingsmannens arvoden och å andra sidan
exempelvis jämställande av Öl klass III med vin i utminuteringshänseende,
skulle nog ingen tveka om hur en sådan skulle utfalla.

Herr Hällgren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Kylings resonemang föreföll mig så sterilt, att det knappast
är värt ett bemötande. Varför skall man vänta med en befogad höjning, därför
att det sitter en kommitté? Herr Kyling säger, att det finns icke mindre än fem
ledamöter av denna sakkunnigkommitté i konstitutionsutskottet. Av dessa fem
stå tre på majoritetens sida under utskottsutlåtandet. Den fjärde satt icke
vid bordet. Den femte är den ene av reservanterna, herr Herlitz. Alltså har ett
väsentligt antal av ledaräöterna i denna sakkunnigkommitté tillstyrkt utskottets
hemställan.

Vad sedan beträffar bedömningen ute i bygderna av utskottets ställningstagande,
som herr Dickson varnar för, är det icke så farligt med den saken.
Jag har nämligen en viss kännedom om stämningen inom den organiserade arbetarvärlden,
och jag tror icke, att man där anser, att de arvoden som här föreslås
till landstingsmannen äro för höga.

Härpå anförde

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Jag hade inte räknat med att
det skulle bli någon längre diskussion i denna fråga, som ju knappast kan sägas
ha så stor betydelse. Herr Dickson har givetvis rätt, när han säger att
riksdagsmännen ha viktigare saker att syssla med. Men jag kunde inte låta bli
att begära ordet, när herr Thorell önskade sig tillbaka till den gamla tiden,
då småbrukarna hade förtroendeuppdrag i kommunen utan någon som helst
ersättning. Jag tycker inte att vi skola önska oss tillbaka till den tiden. Det
hör nog till herr Thorells fromma önskningar, liksom det tydligen är hans
fromma önskan att endast sådana som ha god ekonomisk ställning skola kunna
åtaga sig dessa förtroendeuppdrag.

När herr Thorell talar om att vi nu ha ett prisstopp, är väl detta ett tecken
på att argumenten hålla på att taga slut för honom. Ty förra onsdagen, när
det gällde sjuksköterskornas löner, röstade han ju för en betydande höjning.
I dag däremot, när det gäller en sådan bagatell som ersättningen till landstingsmännen,
vill han gå in för prisstopp. Heri; Thorells jämförelse med sjuksköterskorna
och landstingsmännens arvoden är naturligtvis oriktig. Om landstingsmännen
skulle vara i arbete i landstingen hela året, kunde man möjligen
göra en sådan jämförelse; ehuru de i så fall finge vara borta från hemmet för
att kunna fullgöra sitt uppdrag, bleve ej lönen större än sköterskans.

Jag kan förstå herr Kyling och den andre tjänsteman som skrivit under
reservationen. De äro i den situationen att de icke behöva vidkännas någon

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Motion om höjt dagtraktamente för landstingsman. (Forts.)
större minskning av sina inkomster, när de fullgöra sina förtroendeuppdrag.
När herr Kyling fullgör sitt riksdagsmannauppdrag, torde han få uppbära
75—80 procent av sin lön utöver riksdagsmannaarvodet. Under ett landstingssammanträde
behöver han bara taga ledigt några dagar, och de dagarna kunna
återlösas, så att han inte behöver vidkännas något löneavdrag.

Det har framhållits här, att den föreliggande frågan är under utredning
hos den kommitté som sysslar med revision av kommunallagarna. Vi som tillhöra
denna kommitté ha ansett oss kunna gå med på att frågan löses provisoriskt
på det sätt utskottet föreslår. Frågan sammanhänger med så många
andra spörsmål att det är omöjligt att nu bryta ut den och lösa den definitivt,
utan man får nöja sig med denna provisoriska förbättring. Det är nödvändigt
att göra denna provisoriska förbättring för att landstingsmännen, som ju
i stor utsträckning äro jordbrukare, hantverkare och arbetare, skola kunna
åtaga sig uppdraget utan större ekonomisk uppoffring.

Frågan bär som jag nämnde ingen större betydelse, men det gäller tydligen
här att driva upp den till så stora proportioner som möjligt. Det gäller
tydligen att giva anledning till fortsättning att såsom sker i ett par stora
tidningar i Stockholm systematiskt på allt sätt söka undergräva förtroendet
för och svärta ned dem som tillhöra landstingen och riksdagen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Dickson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! I mitt förra anförande glömde jag i hastigheten att ställa något yrkande,
och jag ber därför nu att få yrka bifall till reservationen.

Herr Kyling erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Hällgren ville försöka göra gällande att det inte fanns någon
logik i mitt anförande. Men jag kan fortfarande inte komma ifrån att det
är så ställt, att vi på detta sätt kunna råka ut för att få tre arvodeshöjningar
under loppet av låt mig säga åtta år. Och detta kan väl inte vara till någon
fördel. Det vore därför värdefullare att först få den pågående utredningen
färdig och sedan taga slutgiltig ställning till frågan.

Herr Pettersson i Norregård brukar alltid sadla sin käpphäst, då det gäller
att komma åt statstjänstemännen. Jag tror för min del att jag får det betydligt
sämre ställt än herr Pettersson i Norregård, när vi skola besöka ett landstingssammanträde.
Vi behöva verkligen inte beskylla varandra för att hysa
några biavsikter i vårt tänkesätt. För mig har det helt enkelt framstått såsom
en nödvändig förutsättning för en tillfredsställande lösning av frågan
för framtiden, att vi invänta resultatet av den utredning som pågår.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Pettersson i Norregård, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Det förefaller som om herr Kyling inte känner
så värst mycket till förhållandena i jordbruksarbetet. Nog är det lättare
för honom att återläsa sex dagar i skolan än det är för en jordbrukare, som
skall köra säd, att uppskjuta den saken. Jag kan inte förstå att herr Kyling
skulle kunna ha så stora olägenheter i detta fall. Han får göra en framställning
till skolstyrelsen, men det kan ju inte bereda honom så mycket besvär.

Även herr Hällgren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Det lär inte gå att inbilla oss att inte priser på hotell, på restauranger
och annat stigit under de sista fem åren. Och under de tre år som
detta provisorium väntas räcka torde ytterligare stegring av kostnaderna kunna
förväntas att äga rum.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Motion om höjt dagtraktamente för landstingsman. (Forts.)

Vidare yttrade:

Herr Organ!: Herr talman! Jag undrar inte på att en intelligent och framsynt
högerman som herr Dickson har litet svårt att yrka bifall till den i detta
ärende avgivna reservationen. Jag sitter här och gör den reflexionen, att
högern tycks ha svårt att göra sig kvitt från sitt förflutna. Kärnpunkten i
detta ärende är väl ändå en demokratisk principfråga. Det gäller frågan huruvida
valmännen höra ha rätt och möjlighet att till representanter i landstingen
välja just de män och kvinnor som de önska. Många dugande personer
ha svårt att åtaga sig detta uppdrag, därför att de inte kunna avvara sin arbetsinkomst
under den tid sammanträdena pågå. På det sättet omöjliggöres ju
faktiskt ett fritt val för valmännen. Jag har erfarenhet av att stora väljargrupper
inte kunnat välja in just den person som de önskat, därför att vederbörande
ej haft råd att åtaga sig uppdraget.

Det är som sagt en demokratisk principfråga det här gäller, och det är
ganska egendomligt att se hur högern håller fast vid sin gamla inställning
och på detta område söker bibehålla ett penningstreck, som ju bör försvinna
så fort som möjligt.

ViU man göra jämförelser med avlöningen för andra grupper, förhåller det
sig ju så, att landstingsmannen icke torde få något över av ersättningen, om
man drar av hans direkta kostnader för fullgörande av uppdraget. Det är
helt enkelt en skattläggning det är fråga om, när personer — som i stor utsträckning
i övrigt deltaga i samhällsarbetet utan någon ersättning — få offra
en hel veckas inkomst.

Jag ber med dessa reflexioner att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Thorell: Herr talman! Jag vill göra den siste ärade talaren uppmärksam
på en sak, som han mycket väl vet om. Det är först helt nyligen som kommunerna
fått rätt att betala ledamöterna i beskattningsnämnderna ersättning
med 15 kronor om dagen. Dessa personer kunna få sitta i veckotal med det ömtåliga
uppdraget att bedöma andras inkomster och förhållanden och beskatta
dem så rättvist som möjligt. De få nöja sig med 15 kronor om dagen, och jag
har i varje fall i mina trakter inte hört något missnöje med den saken, ty
där har man inte alls begärt någon ersättning. Jag har velat påpeka detta,
när det här talas om underbetalning av landstingsmännen. Man gör sig skyldig
till stora överdrifter, när man framhåller betydelsen av denna lilla höjning
av ersättningen till landstingsmännen. Inte minst den siste ärade talaren
överdrev betydelsen härav.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag har uppmärksamt lyssnat på denna debatt,
och det förundrar mig att man kan lägga i dagen en sådan lidelse för en så
liten fråga. Det gäller ju här endast en höjning med sex kronor om dagen av
en ersättning som utgar ett par tre dagar på året. Är det någonting att hålla
pa att tvista om, det maste jag fråga bade dem som strida för förslaget och
dem som gå emot det. Vad kostar ett plenum med allt detta talande? Säkerligen
kostar det lika mycket som den här höjningen går till under flera år.
Det är orimligt att det skall hållas en sådan mängd anföranden i en så liten
fråga.

Herr Kyling: Herr talman! Det, är närmast till herr Orgård som jag skulle
vilja rikta en replik. Det är litet oförsynt att så här beskylla ett parti för att
hysa en förlegad uppfattning och inte kunna koppla ifrån denna förlegade uppfattning.
Jag hoppas kammaren har förstått det motiv jag har för min stånd -

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Motion om: höjt dagtraktamente för latidstingsman. (Forts.)
punkt i denna fråga. Jag har uteslutande vädjat till kammaren att vi skola gå
den riktiga vägen, nämligen utredningsvägen. Om det skall vara en förlegad
uppfattning, när man förordar den väg som riksdagen själv har beslutat, nämligen
en utredning, i så fall, herr talman, beklagar jag riksdagen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes emellertid
av herr Thorell, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevar ande utlåtande nr 1,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna
rörande stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval; och

nr 3, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet till ökning
av antalet ledamöter i kommunernas fullmäktigerepresentationer.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Statens Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
"^fonde^'' i statsverkspropositionen under statens affärsverksfonder gjorda framställ°
er'' ningar om anslag för budgetåret 1947/48 i avseende å postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—57.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Elektrifiering Punkten 58, angående elektrifiering av linjen Varberg—Borås—Herrljunga

av linjen —Uddevalla.

Varberg—

B°ljunga—r'' Efter föredragning av utskottets i punkten gjorda hemställan anförde

Uddevalla. Herr Holmström: Herr talman! Jag instämmer i vad utskottet anfört beträffande
järnvägselektrifienngen. Utskottet uttalar att ett principbeslut snarast
möjligt bör fattas rörande det fortsatta elektrifieringsprogrammet. Jag
vill särskilt understryka detta uttalande. Därtill ber jag att få framhålla såsom
synnerligen önskvärt, att förslag därom må föreläggas redan nästa, års
riksdag. Vid bedömandet av angelägenhetsgraden beträffande elektrisk järn -

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Elektrifiering av linjen Varberg—Borås—Herrljunga—Uddevalla. (Forts.)
vägsdrift bör särskilt beaktas att den elektriska driften i utomordentligt hög
grad sparar arbetskraft och bränsle. Den synpunkten blir säkerligen under avsevärd
tid framöver lika aktuell som beaktansvärd.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll vad utskottet i förervarande punkt hemställt.

Punkterna 59—99.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av Kungl.
Mäjrts i statsverkspropositionen beträffande kapitalbudgeten under luftfartsfonden
gjorda framställningar angående anslaget för budgetåret 1947/48 jämte
i ämnet väckt motion.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag under försvarets
fonder för budgetåret 1947/48 jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6, angående ordnande av Stockholms luftvärnsregementes förläggning.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr 1 under försvarets fonder, punkt 6,
föreslagit riksdagen att till ifrågavarande ändamål för budgetåret 1947/48
anvisa ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr Hall väckt motion (II: 269) hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag om ett anslag av
3 000 000 kronor till ordnande av Stockholms luftvärnsregementes förläggning.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 269, till Ordnande av Stockholms luftvärnsregementes
förläggning för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Mårtensson och Hall, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionen 11:269 avslå Kungl. Maj:ts förslag.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Hall: Herr talman! Under denna punkt har statsutskottets majoritet
tillstyrkt ett anslag om 3 miljoner kronor som en fortsättning på tidigare beviljade
anslag till ordnande av Stockholms luftvärnsregementes förläggning
till Norrtälje.

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 11.

Försvarets

fonder.

Ordnande av
Stockholms
luftvärnsregementes

förläggning.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Ordnande av Stockholms luftvärnsregementes förläggning. (Forts.)

Den sammanlagda kostnaden härför har beräknats till 16,5 miljoner kronor,
vilket väl betyder, att anläggningen i sin helhet antagligen kommer att kosta
omkring 20 miljoner kronor. För ifrågavarande ändamål ha hittills disponerats
vissa medel för anskaffning av mark samt för olika planeringsåtgärder
m. m. I vissa avseenden ha inom kommunen fattats beslut, som, därest de
skulle utföras, komme att dra avsevärda belopp i kostnader. Man har sålunda
beslutat anlägga vattenledning för något mer än en miljon kronor o. s. v. Inte
heller dessa arbeten äro påbörjade. Det uppges vidare att enskilda planerat
bostadsbyggande för vissa belopp. Jag vet inte, huruvida någonting åtgjorts
för dessa byggen. I varje fall torde det här inte röra sig om några åtgärder,
varigenom staten skulle kunna åläggas några utgifter.

Sammanlagt torde hittills ett ganska ringa belopp av statsmedel ha disponerats
för eller bundits i detta företag. Ännu så länge föreligger det således
fri prövningsrätt för riksdagen i denna fråga, och statsverket skulle icke behöva
göra orimliga förluster, därest nu den ifrågavarande förläggningen av
luftvämsregementet icke skulle komma till stånd.

Det är i det läget som jag ansett skäl föreligga för att man skall taga sig
en ny funderare på denna fråga, främst ur den synpunkten att det för närvarande
är ytterst angeläget att från riksdagens sida anslag inte beviljas till
andra anläggningar än sådana som äro oundgängligen nödvändiga att omedelbart
utföras.

Det är tänkbart att Stockholms luftvärnsregemente kommer att leva kvar.
Därom veta vi för närvarande ingenting. Att Stockholms luftförsvar på ett
eller annat sätt måste vara ordnat även i framtiden är väl ganska säkert. Huruvida
detta kommer att ske genom att man har ett särskilt luftvärnsregemente
förlagt till Norrtälje eller inte har man däremot för närvarande ingen möjlighet
att bedöma. Ett fullföljande av det tidigare fattade beslutet på denna
punkt skulle till äventyrs kunna leda till att det, när byggnaderna äro färdiga,
befinnes, att denna utgift kunde ha undvikits och i stället andra åtgärder vidtagits,
som ställt sig mera praktiska ur försvarssynpunkt och framför allt
mindre kostnadskrävande. Även ur den synpunkten är det således till ytterlighet
angeläget att man med stränghet prövar anslag av denna karaktär.

Ett skäl, som anföres till förmån för att nu omedelbart sätta i gång själva
byggnadsarbetena, är att förläggning av luftvämsregementet här i Stockholm
inte är bra och ändamålsenlig. Detta skäl är riktigt. Det har vidare framhållits
att man för andra ändamål behöver den tomtmark, där dessa byggnader
för närvarande äro uppförda. Även detta skäl torde vara riktigt. Jag skall således
inte bestrida något av dessa två skäl. Men om nu Kungl. Maj :t har uppdragit
åt en kommitté att försöka utreda hur försvaret skall vara ordnat under
den närmaste framtiden och den kommittén väl inom en inte alltför avlägsen
framtid blir färdig med sitt förslag, så gäller ju hela frågan, om olägenheterna
av att behålla Stockholms luftvärnsregemente inom Stockholm ännu ett år
äro så stora, att man bör skrida till den mycket stora investering, det här gäller,
även med risk för att den kommer att visa sig bli en felinvestering. Det är
för att vi skulle få andrum på den punkten och en smula betänketid som reservanterna
påyrkat ett uppskov. Ett bifall till reservanternas förslag under denna
punkt innebär i verkligheten ingenting annat än att man under ännu ett år
vill ompröva fragan, huruvida de i någon mån påbörjade anläggningarna i
Norrtälje skola fullföljas eller inte.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till den av herr Karl
Andersson m. fl. under denna punkt avgivna reservationen.

Häruti instämde herr Mårtensson.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Ordnande av Stockholms luftvärnsregementes förläggning. (Forts.)

Vidare anförde:

Herr Törnkvist: Herr talman! Utskottet har observerat, att Kungl. Maj:t
prövat just den fråga, som den föregående ärade talaren och hans medreservanter
synbarligen betrakta såsom tyngdpunkten i detta spörsmål. Det framgår
av propositionen att undersökningar verkställts för vissa syften. Kungl.
Maj :t bär då kommit till det resultatet, att de olika omständigheter, som böra
komma i fråga vid bedömandet av detta ärende, ge vid handen, att man icke
kommer att tjäna någonting vare sig ekonomiskt eller i annat avseende på ett
fortsatt uppskov med det ifrågavarande byggnadsarbetet. Man bär funnit, att
det skulle uppstå mycket stora olägenheter, om icke de redan påbörjade arbetena
fortsattes.

När vi betrakta förevarande anslag under fjärde huvudtiteln, såväl det för
nästa budgetår som det för det nu löpande, böra vi iakttaga det rätta sammanhanget
dem emellan. Uppdraget för den nu arbetande försvarskommittén är ju
inte så utformat, att den fått sig ålagt att vare sig skära ned eller öka anslagen.
Kommittén har fått i uppdrag endast att under praktiskt taget fullt fria
former pröva det läge, som uppstått sedan kriget slutade. Denna utredning
är emellertid trots detta mera bunden än vad tidigare utredningar i ämnet varit.
Denna bundenhet består likväl icke i att kommittén är kringränd i något
avseende, när det gäller att ta egna initiativ. Det är omöjligt att nu säga, hur
utvecklingen kommer att gestalta sig. Men om man ser på de under fjärde
huvudtiteln begärda anslagen, så framgår därav att Kungl. Maj :t söker hålla
ihop det hela inom en kostnadssumma, gentemot vilken ingen synes ha protesterat.

Här föreligger nu en strävan att systematisera utgifterna inom huvudtiteln.
Då granskar Kungl. Maj :t de olika intressena och önskemålen. Kungl. Maj :t
ser efter vad som kan göras inom ramen av vad Kungl. Maj:t bedömer vara
både lämpligt och behövligt. Även från statsutskottets och riksdagens sida torde
identiskt samma synpunkter anläggas. Det är under sådana förhållanden angeläget,
att man i varje fall ännu så länge icke rubbar de planer, som Kungl.
Maj:t lägger fram. Kungl. Maj:t bar här redovisat ett initiativ att söka komma
förbi denna fråga tills vidare. Detta initiativ ledde emellertid icke till önskat
resultat.

Herr talman! Vi ha. inom utskottet funnit oss böra helt dela de synpunkter,
som departementschefen framfört i denna fråga. Departementschefen har
understrukit behövligheten av att vi putsa till utgifternas storlek så att de inte
bli för höga. Även utskottet bär funnit angeläget att kostnaderna för här
ifrågavarande ändamål hållas inom lägsta möjliga ram. Med dessa ord yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! När regeringen tog ståndpunkt till förevarande
anslagsfråga, var det väl bekant att det förelåg vissa resonemang och
utredningar rörande luftvärnets framtida ställning inom den svenska försvarsmakten.
I anledning härav gjordes vissa undersökningar. Dessa ledde först
och främst till att man måste räkna med att det även i en kommande försvarsorganisation
skulle ingå ett luftvärn. Herr Hall har också bestyrkt att denna
uppfattning är riktig. Vidare ledde våra undersökningar till att om det blir
luftvärn inom vår försvarsorganisation, så är det säkert att vissa luftvämsformationer
komma att bli avsedda för huvudstaden. Följaktligen skulle det
också bli nödvändigt att i anslutning till huvudstaden anordna en utbildningscentral
för utbildning av den personal, som skall användas för luftvärnet i
Stockholm.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Ordnande av Stockholms luftvärnsregementes förläggning. (Forts.)

Vi kommo således till det resultatet, att hur den kommande försvarsorganisationen
än utformas, måste det finnas luftvärnsförband förlagda till Stockholms
omgivningar. Då uppkom denna andra fråga, hur man lämpligen skulle
ordna förläggningen av ett sådant för Stockholms luftförsvar avsett förband.

Det låg i sakens natur, att man inte skulle låta luftvärnsregementet ligga
kvar mitt i Östermalm på en tomtmark, som var alldeles för dyrbar för detta
ändamål. Därtill kom, att denna förläggning är belägen på långt avstånd från
lämpliga övningsfält. Vissa förslag hade framförts om att man för det ifrågavarande
regementets del skulle ta i anspråk andra försvarsbyggnader i stockholmstrakten.
Det gjordes en utredning i frågan, som emellertid visade, att vilket
annat alternativ man än skulle välja för ordnandet av det ifrågavarande
luftvämsregementets förläggning, måste det bli dyrare än om regementet förlädes
till Norrtälje. Detta berodde helt enkelt därpå att man redan lagt ut vissa
pengar för regementets förläggande till Norrtälje och att det måste komma att
resas vissa ersättningsanspråk från Norrtälje, som icke torde kunna avvisas.

Vi kommo alltså inom regeringen till den uppfattningen, att det kommer att
bli billigast att vidhålla det beslut, som riksdagen redan eu gång fattat. Då
är det väl ganska naturligt att man vidhåller det tidigare fattade beslutet.

Den omständigheten att regeringen nu föreslagit en viss förstärkning av
det byggnadsanslag, som avses för regementets förläggande till Norrtälje, behöver
emellertid inte medföra, att dessa pengar komma att användas redan i år.
För egen del är jag övertygad om att det i varje fall kommer att dröja till slutet
av detta kalenderår, innan det blir tal om att sätta i gång någon byggnation
i Norrtälje. Under sådana förhållanden skulle det visserligen kunna invändas
att det inte är så bråttom med att bevilja dessa pengar.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på ett felslut, som herr Hall
gjorde. Han yttrade nämligen, att man inte borde anslå pengar för andra byggnadsarbeten
än dem, som äro oundgängligen nödvändiga att utföras omedelbart.
Det går inte att följa den principen. Riksdagen har sedan länge följt en helt
annan linje, nämligen att bevilja anslag beträffande vilka det förutsättes, att
de skola tagas i anspråk först senare. Om icke dessa anslag beviljades och man
således icke fastslagit att byggnadsarbetena skola bli av en viss omfattning,
hade man inte kunnat göra nödiga förberedelsearbeten. Den dagen då det blivit
aktuellt att bygga, hade man, om riksdagen tillämpat herr Halls princip,
blivit tvungen att uppskjuta själva byggandet, enär tidsödande förberedelsearbeten
först måste hinna utföras. I detta speciella fall tror jag, att alla måste
vara med om att vi den dagen, när vi med hänsyn till material och arbetskraft
blivit i stånd att genomföra en omförläggning av Stockholms luftvärns regemente,
böra skynda oss så mycket som möjligt för att frigöra den tomtmark på
Östermalm, som nu är tagen i anspråk för militära ändamål. Vi äro säkert alla
i det läget angelägna om att skänka en bättre och lämpligare omgivning för
det ifrågavarande luftvärnsregementet.

Herr talman! Det kan enligt min uppfattning icke vara ekonomiskt klokt att
i denna fråga följa reservanternas linje. De utredningar, som verkställts, ha
visat, att det ekonomiskt sett är förståndigare att bevilja ett anslag så att detta
byggnadsföretag kan genomföras. Det här ifrågavarande alternativet är det i
längden billigaste.

Herr Hall: Herr talman! Det råder inga meningsskiljaktigheter mellan
reservanterna och statsrådet Sköld om att vi inte längre skola ha luftvärnet
förlagt till Östermalm. På den punkten äro vi nog alla eniga. Det rör sig här
om två särskilda frågor. Den ena är, huruvida man skall fullfölja ett mycket
dyrbart militärt nybygge, där man hittills investerat mycket obetydliga be -

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Ordnande av Stockholms luftvärnsregementes förläggning. (Forts.)
lopp. Den nu pågående försvarsutredningen kan ändå komma till ett helt
annat resultat bade beträffande omfattningen av Stockholms luftvärnsregemente
och alltså behovet av byggnader samt beträffande regementets förläggning.
Så länge försvarskommittén inte avslutat sitt arbete, är ju den
möjligheten inte utesluten. Den andra frågan är, om angelägenhetsgraden av
att få bort luftvärnet från Östermalm är så stor, att man vid ett bristläge
på arbets- och materialmarknaden måste sätta i gång nu. På dessa frågor ha
reservanterna icke kunnat giva något annat svar än vi gjort, och det är därför
vi önska få ett uppskov.

Jag vet mycket väl, att man ur budgetsynpunkt ibland måste anslå medel
flera år innan ett arbete kommer till utförande. Den lilla men ändå mycket
avsevärda skillnaden mellan Kungl. Maj:ts och reservanternas uppfattning
på denna punkt är ju den, att om riksdagen följer statsutskottet, så har Kungl.
Maj :t fullmakt att när som helst sätta i gång med förbrukningen av både de
tre miljonerna det här gäller och de tidigare beviljade miljonerna, under
det att, om reservanternas förslag följes, det helt enkelt inte är möjligt för
Kungl. Maj:t att göra någonting annat än att uppskjuta igångsättandet av
hela arbetet till dess nästa års riksdag fått ompröva saken. Det är i detta
läge reservanterna vilja ha frågan.

Jag skall inte gå närmare in på de mycket formella synpunkter som
herr Törnkvist anförde. Det har ju ändå, herr Törnkvist, hänt någonting
sedan vi fattade beslut om 1942 års försvarsordning. Den tågordning man
då tänkte sig får man väl anse kunna åtminstone i någon mån rubbas, även
när det gäller dispositionen av de sammanlagda medel till försvaret, som man
här tänkt sig.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag vill endast säga, att det skulle bli
ännu en konsekvens om riksdagen bifaller reservationen. Myndigheterna
skulle nämligen icke kunna fortsätta ritnings- och konstruktionsarbetet på
företaget, vilket måste leda till en betydande försening den dag, då frågan
blir aktuell.

Herr Hall erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Detta betraktar jag som ytterligare en fördel, som man inkasserar genom
att följa reservanternas förslag. Då friställer man nämligen den tekniskt
kunniga arbetskraft, som vi så väl behöva för andra arbetsuppgifter.

Vidare anförde

Herr Törnkvist: Herr talman! Om jag inte hörde alldeles fel från denna
plats, så ville herr Hall göra gällande, att om statsutskottets förslag bifölls,
skulle Kungl. Maj:t få en fullmakt, som Kungl. Maj:t inte skulle få, därest
reservanternas förslag segrade. Jag vill bara påpeka, att redan med den
första medelsanvisningen gavs fullmakt till Kungl. Maj:t. Ett beslut i dag i
överensstämmelse med reservanternas förslag skulle betyda, att man formellt
fråntog Kungl. Maj.-t denna fullmakt. Så ligger det till.

Sedan vill jag, herr talman, ytterligare säga det, att jag är fullt medveten
om att någonting hänt sedan 1942. Men om man ställer frågan vad som
har hänt, så är det svårt att besvara den på annat sätt än att vi kunnat draga
in försvarsberedskapsposten. Vad har i övrigt hänt? Vi hade väntat att freden
skulle ha kunnat slutas litet tidigare. Detta har inte lyckats. På grund av
det nuvarande läget är jag inte kapabel att i något avseende säga vad som
verkligen hänt, som skulle kunna ge oss anledning att till exempel börja

Vissa flygfältsarbeten

m. m.

38 Nr 11. Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Ordnande av Stockholms luftvärnsregementes förläggningr. (Forts.)
med den rullning med dessa våra tillgångar, som gjordes på 1920-talet. Jag
vill för min del ha något fastare konturer, innan jag besvarar frågan om
någonting hänt sedan 1942.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hall begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
6 ro) i utskottets förevarande utlåtande nr 32,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Hall, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 116 ja och 56 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 7—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24, angående vissa flygfältsarbeten m. m.

Kungl. Maj:t hade i ifrågavarande proposition under punkten 25 föreslagit
riksdagen att dels medgiva, att flygfältsarbeten m. m. vid flygvapnet finge
komma till utförande i av föredragande statsrådet angiven omfattning, dels
ock till Vissa flygfältsarbeten m. m. för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag
av 15 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) medgiva, att flygfältsarbeten m. m. vid flygvapnet finge komma till utförande
i av föredragande statsrådet angiven omfattning;

b) till Vissa flygfältsarbeten m. m. för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag
av 15 000 000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Larsson, Karl Andersson,
Gustaf Karlsson, Heiding, Rubbestad, Mårtensson och Hall, vilka
ansett, att följande i utskottets yttrande förekommande mening bort utgå:
»Det synes därvid önskvärt att, såsom även förutsatts, arbetena tillerkännas
förtursrätt vid beviljande av byggnadstillstånd.»

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Hall: Herr talman! På denna punkt råder ingen meningsskiljaktighet
mellan utskottsmajoriteten och reservanterna beträffande anslaget. Meningsskiljaktigheten
hänför sig uteslutande till motiveringen, där reservanterna vilja
stryka en mening, som lyder: »Det synes därför önskvärt att, såsom även förutsatts,
arbetena tillerkännas förtursrätt vid beviljande av byggnadstillstånd.»

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Vissa fly g fältsarbeten m. m. (Forts.)

Denna mening gäller ju en punkt om byggande av militära flygfält, icke att
förväxla med det civila flygfält, som också förekommer på dagens föredragningslista.

Anledningen till att reservanterna inte önska ha med ett sådant uttalande
är närmast den, att de överhuvud taget anse det vara olämpligt, att riksdagen,
vars anslagsbeviljande makt ju icke får rubbas, nu också skall upphöja sig
till den myndighet, som prövar i vilken ordning byggnadstillstånd skola givas.
Det har hittills ansetts vara Kungl. Maj:ts byggnadsberedning, som skall
bestämma när ett bygge får sättas i gång. Byggnadsberedningen får att pröva
ett sådant byggnadsärende efter vanliga grunder; det bygget får konkurrera
med andra och bedömas med hänsyn till dess angelägenhetsgrad. Här har
statsutskottet särskilt strukit under, att vad som än händer så skola dessa
byggen omedelbart igångsättas.

Jag tror det är skäl att kammarens ledamöter slå upp sidan 9 i statsutskottets
utlåtande nr 32 och jämföra vad som står där. Där har .statsutskottet tillstyrkt
ett anslag på en miljon kronor till uppförande av gymnastikbyggnader
m. m., men endast under den förutsättningen att arbetet inte får komma till
utförande förrän helt andra förhållanden föreligga på arbets- och materialmarknaden.
Här har utskottet alltså i samma utlåtande dels en fullständigt
negativ ståndpunkt, i det utskottet säger beträffande ett företag, att detta
inte alls är angeläget och gott kan anstå till dess helt andra förhållanden än
de nu rådande inträda, dels en mycket positiv ståndpunkt: man kräver när
det gäller ett annat företag, att arbetet skall sättas i gång med förtursrätt.
Det är naturligtvis skillnad på ett gymnastikhus och ett flygfält. Särskilt har
nödvändigheten av att göra flygsäkerheten större åberopats. Det är ett önskemål,
som reservanterna inte ha någon anledning att förringa. Men även sådana
önskemål få finna sig i att bli prövade med hänsyn till den tillgång på
arbetskraft, som vi kunna ha.

Inte minst med tanke på vad som kan hända här i riksdagen, om knappheten
på arbetskraft och byggnadsmaterial fortsätter, är det angeläget att detta försök
att påskynda vissa byggnadsarbeten inte accepteras av riksdagen. Det
har klagats rätt mycket över, att riksdagen sysslar för mycket med detaljfrågor,
som man egentligen borde kunna lasta över på andra myndigheter. Hittills
har riksdagen icke varit någon byggnadsberedning, utan dessa spörsmål
skötas av Kungl. Maj:t. Skulle detta statsutskottets uttalande oförändrat
vinna riksdagens bifall, komma säkerligen riksdagens ledamöter att känna sig
fullkomligt oförhindrade att i riksdagen väcka motioner om i vilken ordning
olika slag av byggnadsföretag skola komma till utförande. Vi göra alltså
ingenting annat än flytta dessa tiotusentals ärenden, som handläggas av byggnadsberedningen,
hit till riksdagen, och vi få då säkerligen många och plågsamma
diskussioner på de allra flesta punkterna. Det är en betänklig väg,
som man därmed skulle slå in på, och jag tror inte att saken har någonting
att vinna på att man skriver på detta sätt och lockar fram ett stort antal ärenden
till riksdagens behandling, vilka nu anses kunna handläggas utanför riksdagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som avgivits
av herr Larsson med flera.

Herr Törnkvist: Herr talman! Detta är en fråga av vida djupare innebörd
än vad herr Hall velat göra gällande. Det faller av sig självt att varken statsutskottet
eller riksdagen är beredd att bland en massa likvärdiga krav taga
ut vissa och giva dem prioritet på detta område. Så resonerar emellertid herr
Hall. Statsutskottet har inte alls, som herr Hall försökte göra gällande, skrivit

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Vissa flygfältmrbeten m. m. (Forts.)

detta, utan det har Kungl. Maj:t själv gjort. På s. 60 i kapitalbudgetpropositionen
står ju: »Härvid har jag, efter samråd med statsrådet Ericsson,
utgått från att arbetena tillerkännas prioritet vid beviljande av byggnadstillstånd.
» Detta är således inte någon uppfinning inom statsutskottet, utan vi ha
helt enkelt ansett, att med hänsyn till ärendets art också riksdagen kan taga
ansvaret, tillsammans med Kungl. Maj:t, att vi här skola sörja för dem, som
skola upp i luften, och att, så långt det ligger i vår makt, se till att landningsmöjligheterna
för dem äro säkrade.

Hela frågan är ju motiverad med att flygmaskinerna öka i storlek och bli
snabbare. Dessa omständigheter göra, att de tidigare byggda flygbanorna
äro för korta. Flygförvaltningen redovisar en hel del intermezzon och olyckshändelser
av olika slag, delvis av tragisk art. Det är med anledning av detta
Kungl. Maj :t vill ha dessa flygbanor iordningställda så fort som möjligt.
Så länge vi inte vilja ge ett särskilt företräde för byggandet av dessa flygbanor,
få vi hålla oss på marken, d. v. s. flygvapnet kan inte användas för
de övningar och de uppgifter, som detta vapen fått sig tilldelade i vår försvarsorganisation.
Vi ha inte vågat taga ansvaret för något sådant, herr talman.
Vi ha i stället ansett det riktiga vara att visa den omsikt, som Kungl. Maj :t
tillsammans med flygförvaltningen i detta avseende velat göra.

Och om nu reservanternas förslag skulle bifallas, d. v. s. uttalandet om
förtursrätt strykas, så sker därigenom icke någon ändring i sak. Riksdagen
har då inte sagt någonting, och Kungl. Maj:ts uttalande i propositionen kvarstår
ograverat. Vill man här komma åt Kungl. Maj:ts ståndpunkt, måste det
bestämt sägas ifrån att riksdagen inte vill vara med om denna propå om förtursrätt,
utan att förbättringarna av flygbanorna etc. få på sedvanligt sätt
tävla med annan byggnadsverksamhet, t. ex. för civila ändamål.

Jag tycker nu egentligen inte, att detta är så mycket att bråka om, ty det
är här naturligtvis inte fråga om något, privilegium,, som kommer att utnyttjas
hur som helst. Att Kungl. Maj:t både i fjol och i år har varit mycket restriktiv
i fråga om byggnadsverksamhet på det militära området, är alldeles
uppenbart — det framgår av de redogörelser, som lämnas i huvudtiteln — och
det är säkerligen-, ingen fara för att betydelsefulla civila behov komma att
sättas åt sidan för t. ex. ett litet avsnitt på flygfältsarbetenas område, som
skulle kunna anstå utan att därigenom flygvapnets möjligheter att utföra sina
övningar äventyrades. Jag tror att man kan vara lugn för att inte Kungl.
Maj :t kommer att på det sättet se ensidigt på saken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Rubbestad: Herr talman! Jag skulle ha kunnat nöja mig med att instämma
med herr Hall i hans anförande, men efter herr Tömkvists uttalande
vill jag ändå tillägga några få ord.

Herr Tömkvist vill här göra gällande, att vi reservanter skulle vara motståndare
till ett riktigt iordningställande av flygfälten. Detta är alldeles felaktigt.
I meningen före den, varom striden står, säges klart och tydligt, att det är
synnerljgen påkallat att någonting göres men att hänsyn dock måste tagas till
läget på arbetsmarknaden och tillgången på material. Även vi reservanter inse
alltså till fullo, att saken måste ordnas. Vad vi reagera emot är uttalandet om
att det skall vara prioritetsrätt för dessa flygfältsarbeten framför varje annat
företag vid tilldelandet av arbetskraft. Vi mena, att Kungl. Maj :t bör i varje
särskilt fall pröva, vilket arbete som är det mest angelägna, och vi finna det
därför alldeles onödigt att riksdagen gör ett uttalande om att här ifrågavarande
arbeten böra ha förtursrätt. Det är bara detta uttalande, som vi reagera
emot, och vi vilja att det skall utgå.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Vissa fly g fältsarbeten m. m. (Forts.)

Med dessa korta ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som under denna punkt är fogad till utskottets utlåtande.

Herr Holmström: Herr talman! Då berr Eubbestad säger, att Kungl. Maj:t
bör pröva angelägenhetsgraden av dessa arbeten, vill jag erinra om att Kungl.
Maj:t redan har gjort detta. Såsom utskottets ärade vice ordförande nyss
framhöll, är det Kungl. Maj:ts initiativ, som ligger till grund för det förslag,
som det här gäller, och utskottet har följt Kungl. Maj :t. Skulle nu riksdagen
stryka uttalandet om prioritetsrätt för dessa flygfältsarbeten, så har riksdagen,
såvitt jag förstår, underkänt Kungl. Maj :ts bedömning av angelägenhetsgraden.

Jag vill passa på att understryka, att det här är fråga om en rent humanitär
åtgärd i syfte att, såsom herr Törnkvist nyss påpekade, förhindra olycksfall.
Jag skall styrka detta med att citera något ur den promemoria, som chefen
för flygvapnet tillställde statsråden Sköld och Ericsson, då flygfältsfrågan behandlades
inom regeringen. Det säges där bl. a., att »utbyggnaden bär ansetts
oundgängligen erforderlig med hänsyn till utvecklingen på flygmaterielområdet
och de ökade krav, som denna ställer på flygsäkerhet, utbildning och beredskap».
På ett annat ställe heter det: »Erfarenheten visar, att — redan med
de mindre moderna flygplan flygvapnet nu har — många haverier ha sin grund
i otillräckligt stora flygfält, dels direkt genom att flygplan rulla över fältgränsen,
dels indirekt på grund av att den press föraren utsättes för, då han
skall taga sig ned på ett litet fält, ofta förorsakar en dålig bedömning och landning
med haveri som följd. De kostnader, som på detta sätt uppstå, beräknas
till avsevärda belopp årligen.» Och så redogöres för en rad flyghaverier, som
just föranletts av för små flygfält; på inte fullt två år — d. v. s. sedan den
25 maj 1945 — har det inträffat 20 sådana haverier.

Jag anser att det skulle vara att »låta snålheten bedra visheten» att inte
helt tillmötesgå det synnerligen behjärtansvärda önskemål det här gäller. Vi
äro väl alla illa berörda, varje gång vi läsa i tidningen eller höra talas om att
det inträffat ett flyghaveri. När det nu är fråga om att skapa ett tillstånd,
som i viss mån kan förhindra sådana, tycker jag att det skulle misspryda riksdagen
att inte lämna sin medverkan.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergström: Herr talman! Jag kan inte godkänna den innebörd, som
herr Holmström vill lägga in i reservationen. Jag kommer för min del att
rösta för reservationen, men inte därför att jag skulle vilja säga, att inte dessa
flygfältsarbeten böra komma till utförande så snabbt som möjligt, utan uteslutande
därför att jag anser att riksdagen inte bör, såsom herr Hall framhöll,
lägga sig i sådana frågor. Det finns inte något skäl för riksdagen att göra det
uttalande, som här föreslås, utan saken bör få prövas i sedvanlig ordning. Om
man då i kanslihuset anser, att dessa arbeten böra ha förtursrätt, få de naturligtvis
också det.

Det är alltså av detta rent principiella skäl, som jag och jag tror även reservanterna
anse, att riksdagen inte skall blanda sig i frågan om köordningen för
byggnadstillstånd.

Herr Törnkvist: Herr talman! Det förefaller mig vara ett synnerligen egendomligt
sätt att dra slutsatser. Riksdagen lägger sig naturligtvis i allting,
varom det kommer propositioner till riksdagen, vilka hänvisas till utskott, och
i utskottsutlåtandena gör ju riksdagen sina kommentarer, i den mån sådana anses
lämpliga.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Vissa fly g fältsarbeten m. m. (Forts.)

Och i det här fallet måste det vara en självklar sak, att vi göra det uttalandet,
att vi vilja, så långt våra resurser räcka och-våra insikter göra det möjligt,
se till att de flygare, som vi sända upp i luften, kunna ta sig ner oskadade.
Regeringen kan naturligtvis inte ställa sig upp och säga: Vi bära fullt
ut ansvaret för att inte ha vidtagit sådana åtgärder att flygarna ha en fullt
modern markförbindelse — utan den gör givetvis allt för att ställa i ordning
flygfälten pa ett tillfredsställande sätt. När man då lägger fram för riksdagen
ett förslag i sådan^ riktning och utskottet gör en kommentar ungefär av det
innehållet, att vi också anse saken viktig, kanske viktigare än mycket annat,
så innebär det väl inte på något sätt att riksdagen opåkallat lägger sig i det
hela. Och om riksdagen stryker detta uttalande, så har Kungl. Maj:t i alla
fall själv gjort uttalandet, och Kungl. Maj :t förvaltar ju egentligen så som
Kungl. Maj :t vill.

Jag har ju också sagt, att jag hoppas att Kungl. Maj :t, om det skulle uppstå
en konflikt mellan, jag tar inte 100 procent av de för flyget begärda arbetena
i detta stycke, men låt mig säga 25 procent därav och ett lika stort civilt
angeläget behov, inte ser ensidigt på saken till förmån för flygets behov. Men
jag vill inte ta ansvaret för att riksdagen skall kunna anklagas för att inte
ha gjort vad den kunnat för att inte de flygare, som vi sätta verktyg i händerna
på, skola ha största möjliga säkerhet i fråga om sina förbindelser med
marken.

Herr Bergström: Jag vill i korthet, herr talman, säga att riksdagen visar i
tillräckligt hög grad sitt intresse för saken, om den ställer till förfogande det
anslag, som Kungl. Maj:t har begärt, något som ju också reservanterna tillstyrka.

Herr Hall: Herr talman! Om den av herr Törnkvist angivna farhågan skulle
vara berättigad, skulle det väl närmast innebära, att vi handlade ganska ansvarslöst,
om vi under de närmaste åren tilläte något annat byggnadsarbete
utföras här i landet än flygfältsarbeten. Jag vet inte, om herr Törnkvist är
beredd att draga den konsekvensen av sitt yttrande, men det ligger faktiskt till
på det sättet. Vill man, genom att göra flygfälten hundraprocentigt säkra,
svära sig fri från allt ansvar för om flygare förolyckas, lär det nog bli fråga
om ett arbetsprogram, som skjuter undan det mesta av allt annat, som kanske
också har en viss angelägenhetsgrad.

Den andra linjen i motiveringen för utskottets förslag är nästan lika egendomlig.
Man säger, att här har ju Kungl. Maj :t gjort ett uttalande och detta
uttalande är väl lika starkt, även om riksdagen inte understryker det. Ja, det
är naturligtvis mycket roligt sagt, men om nu statsutskottet har placerat
ett särskilt ryggstöd bakom de militära myndigheter, som vilja forcera dessa
flygfältsarbeten på bekostnad av varje annat arbete, och andra kammaren, i
likhet med vad första kammaren nyss gjort, tar bort detta ryggstöd, så förstå säkerligen
både Kungl. Maj:t och de militära myndigheterna vad som menas
därmed. Det är inte någon tvekan om att saken då kommer i ett annat läge,
alldeles oberoende av vad Kungl. Maj:t och de militära myndigheterna tidigare
ha uttalat.

Herr Törnkvist: Herr talman! Bara en kort replik!

När herr Hall frågar, om jag anser att flygets här ifrågavarande intresse
bör få undantränga de civila behoven, så kan jag helt enkelt svara med en mot -

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Vissa fly g fältsarbeten ra. ra. (Forts.)

fråga: hur stor del av den allmänna byggnadssektorn i landet representera
dessa 23 miljoner som det här gäller, sedan Kungl. Maj :t för nästa budgetår
avskilt ett belopp på 15 miljoner? Svaret pa den sista fragan visar nämligen,
att det aldrig kan bli några konflikter i ordets egentliga mening, utan att det
bara är själva begreppet förtursrätt, som kommit människorna att misstänka,
att det bär ligger — förlåt, herr talman! — något sattyg bakom. Vi inom utskottsmajoriteten
ha ju inte heller i det avseendet ställt oss bakom de militära
myndigheterna, utan vi ha gjort samma kommentar, som Kungl. Maj :t gjort i
sin proposition, och alltså strukit orden om förtursrätt.

Om nu andra kammaren skulle inta samma ståndpunkt som den ärevördiga
senaten redan gjort, skulle jag ju inte anse, att det är nagon annan olycka
skedd än att vi slippa bråka ihop en motivering, när läget är sådant det är och
den allmänna känslan i senaten tydligen är sa lättrörlig. Begreppet prioritet
har ju, när det gäller militära frågor, haft en fast förankring i senaten under
generationer, ända från 186o och fram till 1920-talet, men har man nu blivit
rädd för ordet, så gratuleras!

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock
på bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring beträffande motiveringen,
som föreslagits i den vid punkten fogade reservationen; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Punkterna 25—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Lades till handlingarna.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa investeringar i telegrafverkets fond för budgetåret 1947/48;
samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktrans P°nr

17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel och

livsförnödenheter; och 4 . .

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorspnt.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtande och betänkanden hemställt.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

§ 17.

Motion om Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 19, i anledning av väckt
komlttaqare motion ?m. ratt för inkomsttagare att vid uppgivande i självdeklaration av
ait vid upp. skattepliktig inkomst frånräkna samtliga skatter, som avdragits i samband
givande i med avlöningens utbetalande.
självdeklara tion

av skatte- Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

''pliktig inkomst
från- Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! När det nya uppbördssystemet
T\i^askatter med ska^ vicl kallan infördes, tänkte man sig nog att samtliga skatter, kronosom
avdragits skatten inberäknad, skulle få dras av i självdeklarationen. Därför har jag i
i samband min motion föreslagit, att samtliga skatter skulle få avdragas i självdeklaramed
avlöning- tionen och anser att det skulle medföra en större rättvisa för skattedragarna,
tnSlandlta'' 0E^ bestämmelser i sådant hänseende infördes. Då nu källskatten utgår direkt
från inkomsterna, anser jag nämligen för min del, att det är mera berättigat
att sadana avdrag fa göras än att även den del av inkomsten, som direkt erlagts
i skatt, belägges med skatt.

Nu säger utskottet, att »det nya uppbördssystemets införande har fördenskull
icke i nu ifrågavarande avseende medfört ett förändrat läge». Jag undrar
i alla fall, om inte ett förändrat läge har inträtt med detta uppbördssystem.
När skatten upptas vid källan får ju skatteskuld eller avdrag från förmögenhet
inte föras över från föregående år, såsom tidigare har skett, utan hela
skattebeloppet erlägges direkt under beskattningsåret.

Utskottet.anför uttalanden av föregående utredningar, av departementschefs31.
av presidenten Petersson m. fl. och föreslår att nu gällande bestämmelser
bibehållas orubbade. Då förstår jag ju, herr talman, att jag inte har utsikt att
vinna, någonting med ett yrkande om bifall till motionen. Trots utskottets behandling
av motionen och dess reflexioner i frågan finner jag emellertid, att
det skulle innebära en rättvisare ordning om sadana bestämmelser infördes, som
jag där yrkar på. Utskottet anför som skäl för sitt avslagsyrkande, att denna
avdragsrätt skulle nödvändiggöra en höjning av den procent av skattens grundbelopp,
som uttages. Utskottet erinrar om att departementschefen vid 1927
års riksdag anförde, att en avdragsrätt för kronoutskylder skulle medföra betydande
olägenheter. »Sålunda framhölls bland annat, att en dylik avdragsrätt
skulle vid oförändrad skatteskala medföra icke blott en minskning av de
beskattningsbara beloppen utan jämväl på grund av skattens progressiva karaktär
en minskning av progressionen. En rätt till avdrag för kronoutskylder
borde yttrade departementschefen — logiskt leda till en skärpning av skatteskalan,
om ersättning skulle erhållas för den genom avdragsrätten uppkommande
minskningen i skatteintäkten.»

Ja, det är alldeles riktigt, det erkänner jag också, men jag undrar i alla fall
om det är riksdagens och skattemyndigheternas mening att man skall lägga
skatt även på direkt erlagd skatt.

Det är en annan sak som inte beröres i motionen, men som jag i detta sammanhang
ända tar mig friheten framföra. Den som erlagt för mycket skatt
1947, d. v. s. blivit påförd större skatt än hans inkomster motivera, får ju tillbaka
överskottet. Nu frågar jag om även det skall anses som inkomst år 1948?
Det är bara en stilla undran från min sida.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Herr Gustafsson i Lekåsa ställde intet
yrkande om bifall till sin motion, och det tror jag var klokt av honom.

Vi skola komma ihåg, att när man införde avdragsrätt för kommunalutskylder,
vilket ju skedde först 1910, var det för att kommunalskatterna voro så
olika i olika kommuner i landet. Man ville med denna avdragsrätt åstadkomma

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Motion om rätt för inkomsttagare att vid uppgivande i självdeklaration av
skattepliktig inkomst frånräkna samtliga skatter, som avdragits i samband

med avlöningens utbetalande. (Forts.)

en viss utjämning i skattebördan. Statsskatten utgår ju efter samma linjer och
med samma belopp över hela landet, och man behöver således inte använda den
i utjämningssyfte på det sätt som herr Gustafsson i Lekåsa tänkt sig.

Men det är inte bara detta. Om herr Gustafsson studerar de här tabellerna,
som finnas fogade till betänkandet i en bilaga, så framgår det ju av dem, att
man visserligen om inkomsten är oförändrad så småningom kommer till en utjämning,
så att skattebeloppen bli någorlunda lika för de olika åren. Men för
varje skiftning i inkomsten kommer man oupphörligen till stora hack. Man
måste börja på en ny skala och räkna på den inkomsten så länge den är densamma,
och då den inte är densamma längre måste man börja om på nytt. Vill
man nu behålla samma totala skattebelopp, så är det inte nog med att man höjer
uttagningsprocenten, utan för att inte förlora progressiviteten — som ju, som
herr Gustafsson kan se av det sista exemplet med en nettoinkomst av 100 000
kronor, skulle bli alldeles orimlig — måste man justera skalorna också. Annars
bleve ju resultatet bara att den, som genom herr Gustafssons förslag slapp lindrigast
undan, faktiskt vore den som har de största möjligheterna att betala
skättt

Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat:
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 20, i anledning av väckt motion om vidgad rätt till avdrag för värdeminskning
å lantmannabyggnader vid deklarering av inkomst från jordbruksfastighet;
och

nr 21, i anledning av väckt motion om åtgärder för åstadkommande av kontroll
över självdeklarationspliktens riktiga fullgörande;

bankoutskottets memorial och utlåtande:

nr 7, angående tilläggsarvode till notarien med sekreterargöromål hos första
lagutskottet, hovrättsfiskalen A. Arvidsson;

nr 8, angående avlöningsförmånerna åt kanslibiträdet å riksdagens tryckeriexpedition
fru Gunvor Blinke under tjänstledighet på grund av havandeskap;

nr 10, angående användande av riksbankens vinst för år 1946; samt
första lagutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 29 juni 1945 (nr 522) om kontroll å viss
utländsk egendom m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.; och
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden, memorial och utlåtanden
hemställt.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

§ 19.

åfärder mot Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av väckt motion
Övergrepp "och angående åtgärder i syfte att avskaffa övergrepp och rättskränkningar mot
rättskränk- underordnade inom militärväsendet.

underordnade 1.en inom andra kammaren väckt, till behandling av lagutskott hänvisad
inom militär- motion, nr 171, vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Spångberg
väsendet, m. fl. yrkat, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
och förslag i syfte att avskaffa övergrepp och rättskränkningar mot
underordnade inom militärväsendet.

Utskottet hemställde, att förevarande motion, II: 171, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Spångberg: Herr talman! I den motion, som föreligger till behandling,
ha vi motionärer påtalat de övergrepp och rättskränkningar, som förekomma
inom militärväsendet och som varje år redovisas i MO :s berättelse. Det förekommer
ju många flera fall än de som komma fram där, men vi ha åberopat
dem i vår motivering närmast därför att de ha handlagts av myndigheter, varför
man sålunda har någonting fast att hålla sig till. Vi ha föreslagit en utredning
om åtgärder i syfte att avskaffa dessa övergrepp. Utskottet, som säger
att det förskaffat sig underlag för bedömande av frågan genom sin årligen
återkommande granskning av MO :s berättelse, konstaterar att det förekommer
olämplig behandling av underordnade i en utsträckning, som påkallar uppmärksamhet.
Jag är nöjd med detta uttalande från utskottets sida. Jag tror
att det är nyttigt, därför att det innebär ett konstaterande av förekomsten av
olämplig behandling och ger en riktig värdering av de »himmelstossar» inom
det militära, som begagna sig av dessa metoder. Utskottets uttalande kan ju
alltid ge dem en liten tankeställare och göra klart att sådant inte värderas
på andra håll och att det inte bör förekomma.

Jag kan således säga att utskottet har behandlat det problem, som vi ha
fört på tal, med välvilja och förståelse, men utskottet anser sig inte kunna gå
med på ett bifall till motionen. Det åberopar i sin motivering huvudsakligen två
skäl för detta. För det första säger utskottet, att det torde vara ett »ouppnåeligt
mål» att helt komma ifrån dylika missförhållanden. Utskottet tror således att
det inte går att komma tillrätta med de människor, som göra sig skyldiga till
dessa övergrepp. Utskottet motiverar detta med att »befälskåren inom den
svenska krigsmakten rymmer ett så stort antal personer, att det torde vara
praktiskt taget omöjligt att hindra att bland dem kommer in en eller annan, som
på grund av bristande lämplighet för yrket eller till följd av missriktat och
överdrivet nit missbrukar sin befälsställning». Ja, jag vill inte bestrida att utskottet
har fullständigt rätt då det gör detta uttalande. Jag är också övertygad
om att det förhåller sig på detta sätt, men just därför att det ständigt kommer
in sådana personer och det inte går att hindra att även i fortsättningen en och
annan kommer in, just därför anser jag att man måste vidta speciella åtgärder
för att hålla tillbaka dem, så att de, som erhålla befälsställning, utöva sin befälsverksamhet
på ett sätt som kan godkännas av statsmakterna. Vad utskottet
har anfört är sålunda ett skäl för ett bifall till ett yrkande att det måtte göras
någonting mer än som har gjorts hittilldags för att åstadkomma rättelse på detta
område.

För det andra åberopar utskottet fyra betänkanden, som lämnats under föregående
år. Det gäller för det första betänkandet rörande förhållandet mellan
befäl och meniga inom krigsmakten, för det andra det betänkande, som arméns

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Motion om åtgärder mot övergrepp och rätt skränkning ar mot underordnade

inom militärväsendet. (Forts.)

officersutbildningskommitté har framlagt med vissa synpunkter på utbildningen
av officerare. Det tredje är betänkandet med förslag till strafflagstiftning
för krigsmakten och det fjärde, som står i anslutning närmast till det
tredje, är ett förslag att avskaffa krigsdomstolarna i fredstid. Jag skall gärna
erkänna, att kommittéerna ha kommit med åtskilliga goda uppslag. Jag tror
att det förslag som officersutbildningskommittén har kommit med, där man
tänkt sig att officerarna skulle erhålla undervisning i samhällskunskap, företa
besök på fabriker och arbetsplatser, studera jordbruksarbete o. s. v. utgör ett
framsteg. De skulle också sättas i beröring med folkbildningsarbetet och de
folkliga organisationerna, vilket skulle komma att medföra en hel del förändringar
till det bättre i demokratiseringssyfte. Jag skall också ge militärutredningen
rätt, då den säger, att »om nu varje befäl vore en ledarepersonlighet, och
om man i alla avseenden hade en idealisk befälskår, då skulle det knappast
tarvas några åtgärder för att åstadkomma ett gott förhållande mellan befäl
och underlydande». Jag vill stryka under varje ord som där uttalas. Tyvärr
menar utskottet liksom 1945 års militärutredning, att detta är ett »ouppnåeligt
mål». Man tror inte man kan nå dit. Nu tror jag inte att lagstiftarna få
utgå ifrån att detta mål är ouppnåeligt. Jag tror inte att lagstiftarna få vara
fullt så pessimistiska som kommittéerna faktiskt ha varit, utan vi få nog sätta
som mål att avskaffa dessa missförhållanden. De få helt enkelt inte pågå. Det
är en skam för officerskåren, det är en skam för hela vårt folk, att något dylikt
tolereras och därför måste det bort.

Man har i gången tid upplevt en motsvarighet på den civila arbetsmarknaden,
då befäl även där kunde ta sig ungefär sådana friheter, som vissa undantag
bland militärbefälet anse sig kunna ta. I dag skulle emellertid inte sådant tolereras
på arbetsplatserna. Många ansågo nog tidigare, att det var ett ouppnåeligt
mål att avskaffa dessa missförhållanden på den fria arbetsmarknaden, men
det målet kunde uppnås, och jag tror att det har varit till gagn. Jag tror det
är ett mål, som måste uppnås även inom det militära, och att det skulle vara
till gagn för hela vårt folk om så skedde, inte minst för militärväsendet och
officerskåren.

Om utskottet däremot menar, att man inte kan uppnå detta mål genom de förslag
som kommittéerna ha lämnat i sina betänkanden, och resonerande hit och
dit, som där förekommer, om det menar att man inte uppnår detta mål på de
vägar, som där ha anvisats, då vill jag givetvis inte bestrida att utskottet har
rätt. Jag tror liksom utskottet, att man inte når detta mål på dessa vägar, och
det är därför jag vill ha en ordentlig utredning om hur man i detta speciella
fall skall komma till rätta med missförhållandena.

Vad utskottet säger beträffande straffen för de olika grupperna av personal
ser ju rätt lovande ut. Man hänvisar där till det betänkande, som avgavs den 16
november 1946, rörande förslag till strafflagstiftning för krigsmakten.

Utskottet hänvisar till detta och säger på s. 2 i utlåtandet att det föreslås
att »samma straffbestämmelse skall vara tillämplig för en överordnad som
gjort sig skyldig till misshandel av underordnad. som för det fall att eu underordnad
misshandlat en överordnad. Motsvarande föreslås skola gälla beträffande
smädelse». Ja, det är just detta som vi framställa önskan om i motionen,
och om man hastigt läser lagparagraferna kanske man får en känsla av
tillmötesgående. Men om man sedan jämför dem med den motivering som de
sakkunniga gjort till ifrågavarande lagbestämmelser — motiveringen skall ju
tjäna som riktlinje vid tolkningen av lagparagraferna — ja, då får man en
verklig olustkänsla, en känsla av hur farsartade dessa paragrafer i själva verket
äro. När man läst igenom betänkandet, till vars 268 sidor utskottet hän -

Nr 11.

Onsdagen den 12 mara 1947 fm.

Motion om åtgärder mot övergrepp och rättskränkningar mot underordnade
inom militärväsendet. (Forts.)

visar, är man icke lika övertygad om bärkraften i utskottets välvilliga inställning
i denna sak.

Jag skall icke läsa upp hela detta betänkande som bevis på vad jag säger.
Men jag tar mig friheten att beröra en enda paragraf som rör denna sak, nämligen
§ 5 i betänkandet. Det heter i denna paragraf: »Missbrukar förman
sin myndighet genom att söka förmå underlydande att göra, tåla eller underlåta
något som icke angår dennes tjänst, dömes för missbruk av förmanskap
till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt, vare straffet fängelse
eller ock straffarbete i högst fyra år.

_ Samma lag vare, där förman otillbörligen ålägger underlydande särskild
tjänstgöring eller vägrar honom förmån såsom påföljd för hans förhållande
i eller utom tjänsten eller utan skäl utsätter honom för fara till liv eller
hälsa.» Ja, det där låter ju bra och mycket bestämt. Inom samma paragraf finnas
alltså straffbestämmelser rörande både befäl och underordnade. Men när det
sedan gäller tolkningen av denna paragraf, ja, då fastslår man först följande:
»Varje försök att förmå en underlydande att göra, tåla eller underlåta något
som icke angår dennes tjänst, bör vara straffbart, i den mån försöket kan anses
vara grundat å förmanskapet.» Det där är ju synnerligen klart. Sedan
säger man: »Så torde ofta vara fallet då en förman försöker hindra en underlydande
att göra framställning eller anföra klagomål». Men så kommer det:
»Givetvis kan icke varje sådant försök anses straffbart. En förman bör kunna
oegennyttigt råda en underlydande att avstå från en uppenbart obefogad anmälan.
Vidare bör naturligtvis en förman liksom andra människor ha möjlighet
att be en underlydande om en personlig tjänst. På grund av lydnadsförhållandet
i tjänsten kunna emellertid här uppkomma ömtåliga gränsfall. Om
eu underlydande av sin förman blir ombedd att göra något som ej avser tjänsten
och det ej klart framgår att fråga är om ett frivilligt åtagande, kan missbruk
av förmanskap ofta anses föreligga.» Ja, nog skall det tolkning till i detta
fall, det kunna vi vara överens om. Så kommer som en andra gärningsform,
»att förman otillbörligen ålägger underlydande (särskild tjänstgöring eller
vägrar honom förmån såsom påföljd för något hans förhållande i eller utom
tjänsten». Då föreligger ett brott. Men så kommer man med hartassen och
säger: »Att ålägga någon särskild tjänstgöring är givetvis i allmänhet inte
bara tillåtet utan nödvändigt. Till och med om den särskilda tjänstgöringen
föranletts av något den underlydandes förhållande i tjänsten torde ofta berättigad
anmärkning icke kunna göras däremot, t. ex. om den som visat sig
olämplig för viss syssla sättes till annan tjänstgöring. För straffbarhet synel
därför böra krävas att åläggandet skett otillbörligen, t. ex. såsom hämnd eller
straff». Så ha vi vidare det fall, då tjänstgöring ålägges som tillrättavisning.
Det heter därom: »I den mån särskild tjänstgöring i laga ordning ålägges som
tillrättavisning är det givetvis icke otillbörligt.» Kommentaren till denna sista
passus i paragrafen lyder: »Att underlydande vid krävande övningar utsättas
för fara till liv eller hälsa kan väl icke alltid undvikas med hänsyn till utbildningen,
och vid krig måste detta regelmässigt inträffa. Då påfrestningarna
stå i sådant missförhållande till det resultat som åsyftas, att de underlydande
kunna sägas utan skäl ha utsatts för fara till liv eller hälsa, torde det
emellertid vara befogat att anse missbruk av förmanskap föreligga.» Ja, nog
har, låt oss ändå erkänna det, det militära befälet stora möjligheter att därvid
slingra sig undan och säga: i det fallet var det befogat, eller i det fallet var
det icke utan skäl som jag gjorde det eller det, allt för att kunna utöva ett
mot de underlydande verkligt otillbörligt befälsskap. Det blir säkerligen svårt
för lagtolkarna att avgöra den saken.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Motion om åtgärder mot övergrepp och rättskränkningar mot underordnade

inom militärväsendet. (Forts.)

Som man finner av den tolkning som betänkandet innehåller äro många
handlingar, som enligt lagparagraferna äro förbjudna, tillåtna enligt motiveringen.
Till detta kommer att befälet har ju självt, trots att krigsdomstolarna
skola avskaffas under fredstid, i mycket stor utsträckning alltjämt möjlighet
att döma underordnade. Vi skola komma ihåg att det inte är alla övergrepp
som gå till domstol. Befälet kommer fortfarande i många fall att få
företaga utredning och döma till straff. Vi ha arreststraffet kvar, och man
kan utdöma upp till 20 dagars arrest. Vi ha en ny strafform som kallas disciplinbot
med upp till 20 dagars böter, och sådant straff såsom arrest upp till
20 dagar kan ådömas av militärbefälet, och brott, som förskyller sådant straff,
behöver sålunda icke avdömas av domstol. Det skall vara rätt uppseendeväckande
missbruk av befälsrätten om man skall ådöma befäl upp till 20 dagars
arrest.

Går man igenom militieombudsmannens ämbetsberättelse skall man sannerligen
finna, att för verkligt uppseendeväckande missbruk av befälsrätten, för
misshandel, våldsutövning och missfirmelse av underordnad har det tillämpats
en straffskala på kanske tre dagars arrest utan bevakning, d. v. s. tre dagars
vistelse på eget rum. Vad en värnpliktig skulle anse vara rena semestern det
anser man vara ett straff för en befälhavare. De straffbestämmelser, som jag
tillåtit mig läsa upp ur 5 §, röra sig faktiskt med straffsatser på en så bred
marginal som mellan en dags disciplinbot och fyra års straffarbete. Det gäller
för en domstol eller för en befälhavare som har bestraffningsrätt att tolka
lagen i dessa fall. Det finns verkligen rum för ett omfattande godtycke. Om
vi icke lösa denna sak nu — och det göra vi givetvis icke, det är jag också
medveten om — komma vi tillbaka till dessa förhållanden i framtiden. Att
många av de brott som vi påtalat i motionen, från utskällning till straffexcercis
och aga, skola komma att avdömas av domstol då vi samtidigt ha en lag om
disciplinstraff, kan man, om man anlägger samma syn på brotten, som man
gjort hittilldags, icke vara säker på. I många fall blir det befälet vid regementet
som har straffrätten, som kommer att döma de underordnade och givetvis
även dem som begått fel och brott mot de underordnade.

Utskottet tillmäter till sist det föreslagna utredningsväsendet en mycket stor
betydelse. Ja, jag är rent av rädd för att utskottet överskattar vad det militära
utredningsväsendet betyder. Utredningarna komma nämligen i mycket
hög grad att ligga i händerna på officerarna, d. v. s. de som skola döma i
disciplinmål. Det blir oftast så att först om den militära befälhavaren eller
förhörsledaren anser, att utredningen bör gå till åklagaren, så får denne hand
om saken. Men denne kan i sin tur hänskjuta ärendet på nytt till befälhavaren,
och så vitt jag har fattat utredningen rätt har utredningen vid upprepade tillfällen
framhållit önskvärdheten av att man icke skickar bagatellärenden, som
man kallar dessa ärenden som förskylla några dagars disciplinstraff, till
domstol. Sådana brott, som vi motionärer påtalat, komma nog i stor omfattning
att avgöras såsom disciplinmål.

Om jag sålunda, herr talman, är villig att giva ett erkännande åt många
av de förslag och riktlinjer som återfinnas i de fyra betänkandena, så tror
jag ändå inte att man kommer till rätta med dessa missförhållanden, med dessa
övergrepp mot underordnade, med enbart de förslag som de sakkunniga kommit
med. Då jag bär den uppfattningen och då jag anser det nödvändigt att
man snarast möjligt kommer till rätta med dessa skandalösa företeelser inom
militärväsendet, yrkar jag, herr talman, bifall till motionen.

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 11_

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Motion om åtgärder mot övergrepp och rättskränkningar mot underordnade
inom militärväsendet. (Forts.)

Herr Rylander: Herr talman! Som herr Spångberg redan sagt har utskottet
visat denna motion en betydande välvilja. När jag hörde herr Spångbergs anförande
var det nästan så att jag ångrade att utskottet varit så välvilligt. Utskottet
kan i allt fall icke sträcka sin välvilja så långt att utskottet accepterar
motionens uppenbara överdrifter. I motionen heter det till exempel när
det gäller dessa frågor: »De flesta värnpliktiga berätta emellertid om alla
.slags övergrepp från befälets sida, vilket ofta är deras starkaste intryck från
värnpliktstiden.» Jag tror icke man behöver säga mera för att det skall stå
klart för envar att så kan det icke förhålla sig. Motionärerna belysa denna sin
slutsats med vissa exempel från MO:s ämbetsberättelse från i år, exempel som
för all del där de stå refererade på ett par rader te sig nog så beklagliga. Jag
kan gärna säga, att även om man skulle fylla ut berättelserna något, så rör
det sig i alla fall här om saker som naturligtvis icke böra förekomma, men
man är nog icke berättigad att därav dra några mera ingående slutsatser, och
att som motionärerna åberopa dessa exempel som en bild av förhållandena
inom militärväsendet, »en bild av råhet, brutalitet och okamratlighet, som
är fullständigt oförenlig med vår demokrati», är inte riktigt.

1945 års militärutredning har gjort ingående undersökningar av MO :s verksamhet
under beredskapsåren 1940—1944, och denna utredning — i vilken
satt inte bara militärer utan även personer med pålitlig demokratisk inställning
och med särskilda förutsättningar för att känna till uppfostringsfrågor,
psykologiska och pedogogiska frågor — har icke ansett sig kunna draga några
slutsatser angående förhållandet mellan befäl och meniga med ledning av berättelserna.
Det antal ärenden som rör detta område rippgår i regel icke till
mer än 10 procent av hela det inkomna materialet. Sätter man dessa tal i relation
till det genomsnittliga antalet inkallade under de olika åren, som också
var ovanligt stort, må det framhållas hur utomordentligt sällsynta MO-anmälningar
för direkta kränkningar mot underordnade strängt taget ha varit;
och bara hälften av dessa föranledde för övrigt några åtgärder. Egentligen
skulle man kunna säga, att det är i rena undantagsfall som det förekommer
något sådant. Att utskottet icke velat använda ett sådant uttryckssätt utan i
stället talat om att olämplig behandling av underordnade inom militärväsendet
alltjämt förekommer i en utsträckning, som påkallar uppmärksamhet, beror
helt enkelt därpå att varje sådant här fall har betydelse icke bara för fallet
i fråga utan för många andra fall. Man kan oförbehållsamt säga, att varje fall
rörande våld eller missfirmelse mot underordnad är ett fall för mycket och
icke bör tolereras. Man bör ingripa strängt och beivra sådana förseelser och
aldrig upphöra att eftersträva att med lämpliga metoder komma fram till ett
tillstånd, där sådana fall bli alltmer sällsynta. Men däremot tror jag inte att
man kan skatta åt en sådan optimism som herr Spångberg, då han säger att
det må vara att det är ett ouppnåeligt mål. Ja, visst har man ouppnåeliga
mål — alla idealister ha ouppnåeliga mål — men lika väl kan man säga, att
till hundraprocentig garanti mot missförhållanden av denna art kunna vi aldrig
nå fram härvidlag.

Det vill synas som om herr Spångberg och de övriga motionärerna, när de
förmodligen något hastigt skrevo sin motion, icke alls observerat, att dessa
spörsmål för länge sedan aktualiserats och att de varit föremål för en lång
rad av ^utredningar, som avsatt icke mindre än fem betänkan den om dessa
saker på tillsammans cirka 1 500 sidor. Och där finnas en hel del beaktansvärda
förslag. När nu herr Spångberg av. utskottet fått reda på detta, förefaller det
som om han inte vore nöjd med att det förekommit så pass mycket i utredningsväg.
Herr Spångberg vill ha fram frågan på annat sätt. Han vill ha en

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Öl

Motion om åtgärder mot övergrepp och rättshränkningar mot underordnade

inom militärväsendet. (Forts.)

ny utredning om allt detta. Men det vore väl orimligt att nu göra eu ny utredning
innan Kungl. Maj:t och riksdagen ännu tagit ställning till de förslag,
som framkommit genom det tidigare utredningsarbetet. Var och en vet t. ex.,
att den utredning, som verkställts av nuvarande militieombudsmannen om den
militära straffrätten, avsåg ett för sig avgränsat område. Den som i likhet med
mig suttit i utredningen rörande det militära rättegångsväsendet har ganska
klart för sig, att det är ett gebit för sig, som man ingalunda kan skärskåda
samtidigt med en rad andra problem. Så är det även med andra av dessa utredningar.
Det vittnar om en alltför långt driven optimism, när herr Spångberg
begär en utredning över hela vida fältet, innan ens riksdagen eller Kungl.
Maj:t tagit ställning till de utredningsresultat som redan föreligga.

Jag skall icke nu, efter herr Spångbergs långa anförande, trötta kammarens
ledamöter med att ytterligare ingå på dessa utredningar ehuru det är mycket
frestande att bemöta vad herr Spångberg här yttrat om framlagda förslag.
Vad är det då för revolutionerande saker som herr Spångberg och hans medmotionärer
föreslå? De vilja införa lika straff för samma överträdelser, oavsett
den felandes ställning. Ja, det är just vad som i stort sett föreslås av utredningen
om den militära straffrätten. Man förmenar vidare i motionen att en
del skulle kunna vinnas genom undervisning i psykologi, pedagogik och vanlig
folkbildning. Ja, utökad sådan undervisning föreslås just av arméns officersutbildningskommitté.
Det föreslås en i hög grad utvidgad undervisning
på detta område. Vidare säga motionärerna, att man också får tänka sig avstängning
från befordran eller avlägsnande ur tjänst eller befälsställning. Ja,
det skulle då vara det enda som hittills icke varit föremål för utredning. I
viss mån förekommer sådant redan nu. Det är ju så, att hela fänrikstiden i
viss mån är en prövotid, då den blivande officeren på stat är ganska ordentligt
påpassad. Visar han sig icke lämplig att gå vidare, får han ej heller sin löjtnantsfullmakt.
Det är vidare så att vid varje befordran fäster man avseende''
vid vad som förekommit beträffande vederbörandes beteende. När en officer
skall befordras tar man alltså reda på hur han har det med sina bestraffningar.
Skulle det förhålla sig så — detta gäller redan nu — att han har på
sig en större bestraffning för just sådana här förseelser, våld eller missfirmelse
av underordnad, begäras regelmässigt papperen in till försvarsdepartementet,
så att departementschefen själv får bilda sig en uppfattning om arten
av de handlingar, som han begått. Detsamma gäller också när någon har ett
flertal mindre bestraffningar på sig för dylika förseelser. Vid antagning till
underofficer och befordran av underofficer torde också hänsyn tagas till vederbörandes
bestraffningar för förseelser av nu ifrågavarande art. Åtminstone
beträffande marinen finnas vissa föreskrifter härom. Jag utgår emellertid
självfallet ifrån att när riksdagen och Kungl. Maj :t komma att ta under omprövning
alla dessa utredningsresultat man då också skall meddela andra bestämmelser
angående utövandet av denna fortlöpande tillsyn över vad som i
detta avseende förekommit beträffande befälspersoner. Vad beträffar ett avlägsnande
ur tjänst eller från befälsställning, förstår ju envar att det är någonting
som — om det nu överhuvud taget skall förekomma — man får bilda
sig en uppfattning om när alla de möjligheter som finnas att komma till rätta
med dessa frågor bli skärskådade. Men det ligger i sakens natur att man här
får iaktta en viss återhållsamhet. Vi få komma ihåg, att utbildningen till
officer och för övrigt även till underofficer eller underbefäl är dyrbar. Vi
kunna inte stå till svars med att för eu mindre förseelses skull, även om det
gäller <''ii så otrevlig historia som våld eller missfirmclse mot underordnad,
kasta bort en sådan utbildning och skicka i väg vederbörande, utan han bör

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Motion om åtgärder mot övergrepp och rättskränkningar mot underordnade
inom militärväsendet. (Forts.)

givetvis få ett tillfälle att visa, att han är en bra karl, låt vara att han tidigare
förgått sig. Dessutom är icke för närvarande rekryteringen till officersoch
underofficersbanorna sådan, att man utan vidare kan skicka i väg en person,
som ägnat lång tid åt utbildning för yrket.

Utskottet har bär som sagt visat eu viss välvilja emot motionärerna. Detta
har berott på att utskottet uppskattat det goda syfte som motionärerna haft
men också på att utskottet förstått, att de utredningar som härvidlag förekommit
icke observerats av motionärerna. Jag tror att herr Spångberg och utskottets
ledamöter komma att finna varandra en gång i en gemensam strävan att
göra sitt bästa för att komma till rätta med de missförhållanden, som ännu
kunna förekomma, när dessa frågor läggas på riksdagens bord, vilket säkerligen
inte kommer att dröja länge. Till dess bör också anstå med en debatt om
de av utredningarna framlagda förslagen. Med dessa ord, nerr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Spångberg: Herr talman! Då herr Rylander drar i tvivelsmål om vi
skildrat förhållandena riktigt, då vi i motionen säga att de flesta värnpliktiga
berätta om övergrepp från överordnade, måste jag säga att den erfarenheten
har jag i varje fall. Jag vet inte att jag har träffat några värnpliktiga bland
dem som talat om dessa saker, som inte känna till övergrepp, vilka de berättat
om och som de själva eller andra blivit utsatta för. Att herr Rylander inte
gjort denna erfarenhet kan jag naturligtvis inte bestrida — vi kanske umgås
med människor ur olika kategorier. Det är möjligt att jag umgås mera med
underordnade och meniga värnpliktiga — det är de som berätta sådana här saker
— och att herr Rylander umgås med den övre gruppen, som naturligtvis
inte berättar så mycket. Därom vet jag ingenting, men jag vet att jag har
skildrat förhållandena riktigt efter den erfarenhet jag har.

Det är alldeles riktigt som herr Rylander säger, att militieombudsmannen
inte remitterar alla anmälningar till straffåtgärder. Nej, det är sant, lika
sant som det är, att alla övergrepp sannerligen inte gå till MO. Men i motionen
ha vi uppehållit oss vid sådana fall som ingetts till militieombudsmannen och
som han tagit upp, och det är förbluffande hur låga straff som utdömas för
dylika övergrepp. Jag vet att det till och med har gått så långt att befälet
kunnat utnyttja sin ställning på sådant sätt, som jag anser vara missbruk,
exempelvis genom att anmäla den som ingivit en anmälan om övergrepp —- i
det aktuella fall jag närmast tänker på gällde det straffexercis. Vederbörande
anmäldes för olämpligt skrivsätt och dömdes till en månads fängelse! För att
ha använt olämpligt skrivsätt i sin anmälan! Ja, det kanske kan ge en uppfattning
om hur olika man dömer. Den som gjort ett övergrepp får intet straff,
men den som anmäler det ■— och man kan ändå inte bruka så stort våld i en
anmälan •— får en månads fängelse! Jag undrar vilket slags våld ett befäl
skulle utöva mot en underordnad för att få en månads fängelse. Jag undrar
vilka ord han skulle begagna i tal och skrift för att en domstol skulle anse,
att han gjort skäl för en månads fängelse, och döma honom till detta liksom
man gjorde med den värnpliktige som anmälde ett övergrepp.

Så påvisade herr Rylander att samma straffbestämmelser gälla för överoch
underordnad. Javisst, de finnas i samma lagparagraf, bland andra den
som jag refererade till i mitt förra anförande, § 5. Det är sant, där talar man
om både disciplinstraff och straffarbete. Men det blir ju alltid, herr Rylander,
en tolkningsfråga. Det finns i dessa utredningar, som jag verkligen har läst,
intet enda exempel på olika verkställande av straff, så i det fallet håller man
sig till ett allmänt resonemang om likhet inför lagen, men då man tittar när -

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr It.

Motion om åtgärder mot övergrepp och rättskränkningar mot underordnade

inom militärväsendet. (Forts.)

mare efter finner man. att det förekommer en marginal från en dags dagsbot
till fyra års straffarbete.

Hur tolkar man nu de bestämmelser, som finnas för både överordnad och
underordnad, när det gäller överordnat befäl? Det är inte så stora ändringar
gjorda, utan bestämmelserna från den gamla strafflagen för krigsmakten ha
nu fogats in i den nya strafflagstiftningen, och om man går till utredningarna
ges det inga exempel på hur olika brott hittills bestraffats och hur de komma
att bestraffas i framtiden. Man får inte grepp över detta, utan man får nog
hålla sig till hur de olika brotten bruka bestraffas.

Yi ha i motionen visat på några olika fall av brott. Det gäller missaktning
mot underordnad, det gäller aga, straffexercis och vissa olämpliga benämningar
på underordnade. Hur äro nu dessa brott dömda? Ja, den här löjtnanten, som
med en verktygssax inför trupp lät en vicekorpral stå i knäböjande ställning
medan löjtnanten klippte håret av honom, fick fyra dagars arrest. Kapten
Drake af Hagelsrum, som dömde värnpliktiga till viss handräckning utan att
höra dem och utan att de finge förklara sig — när de önskade detta visade han
bort dem och sade: »Inga kommentarer!» — utan att han sett vad de gjort,
han dömdes till tre dagars arrest utan bevakning. Löjtnanten som beordrade
straffexercis, så att en man svimmade av överansträngning, fick fyra dagar
utan bevakning. Och löjtnanten, som begagnade uttrycken »djävla fähund»,
»tokfan», »ni är som en hamnbuse», »det är att vara idiot» och dylikt och för
detta fick en anmälan om förolämpning av tio underordnade, han dömdes till
fem dagars arrest.

Gå vi sedan till ryttmästaren, som i regel brukade ge sina musikelever kroppsaga,
träffa vi ju någonting för svenskt rättsväsende fullständigt förbluffande.
Man kommer att tänka på straffanstalter belägna på annan plats än i Sverige,
när man tar del av detta. Och jag kan inte underlåta att, efter vad herr Rylander
sagt om överdrifter i motionen, där fall se skräckinjagande ut därför att
de refererats på ett par rader, återge något av vad som kommit fram vid förhören
i detta fall och som återfinnes i militieombudsmannens berättelse. Det
hela slutar för övrigt på ett sätt, som är lika förbluffande beträffande det
geografiska läge där sådant kan försiggå.

Det var en viss Brodén som fick stryk av ryttmästaren och detta beskrives
på följande sätt i militieombudsmannens ämbetsberättelse: »Då Brodén kommit
upp i kanslihuset hade von Rosen -stått och väntat på honom, varefter
de gått in i krigsrättssalen, var» dörr von Rosen låst. Brodén hade därefter
fått order att lägga sig framstupa över ett ekbord, varvid överkroppen kommit
att vila mot bordsskivan medan fotterna fortfarande berörde golvet. Då
Brodén intagit denna ställning hade von Rosen fattat med vänster hand över
ryggen på Brodén och pressat honom mot bordsskivan, varefter han med
tjockända av sitt ridspö, som han hållit i höger hand, tilldelat Brodén tio slag
över ryggslutet och låren, von Rosen hade fört högra armen så långt tillbaka
han kunde och slagit till med hela sin styrka. Efter fem slag hade Brodén
varit halvt medvetslös och mycket illamående. Trots att han gråtit av smärta
hade misshandeln fortsatt till dess han erhållit tio slag. von Rosen hade därefter
sagt till honom att de skulle hålla tyst med saken, von Rosen hade också
räckt fram sin hand för att Brodén skulle fatta denna och säga: ’Tack,
ryttmästarn.’ På grund av ilska hade emellertid Brodén vägrat att göra detta
och avlägsnat sig omedelbart. Efter denna misshandel hade Brodén erhållit
kraftiga valkar av ungefär två centimeters höjd och så ömma, att han den
första natten varken kunna sitta eller ligga.»

Vi ha inte medtagit detta i motionen, men när man läser dylika skildring -

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Motion om åtgärder mot övergrepp och rätt skränkning ar mot underordnade
inom militärväsendet. (Forts.)

ar och känner till dessa förhållanden, kan man åtminstone inte underlåta att
påtala, att det försiggår övergrepp som man måste komma till rätta med.

Jag tar det andra fallet och jag gör det av särskilda skäl, som jag sedan
skall komma fram till därför att en läkare blir inblandad i denna sak. Det gäller
en underordnad vid namn Kraft, som fått utstå aga av samme von Rosen.
Det heter i MO-berättelsen: »Kraft hade fått order att komma in i salen,
varpå dörren ånyo låsts. Ungefär mitt i salen hade stått ett stort ekbord
och på detta hade Kraft fått lägga sig så att överkroppen vilat mot bordsskivan
medan fotterna fortfarande berört golvet. Därigenom hade Krafts ryggslut
kommit att befinna sig mitt för bordsskivans kant. Då Kraft intagit
denna ställning hade von Rosen genom att känna med handen över Krafts
ryggslut och lår kontrollerat att Kraft icke haft några klädespersedlar under
linnebyxorna. Härefter hade von Rosen fattat en smidig rotting som han medfört
från sin expedition samt med denna tilldelat Kraft tio slag på ryggslutet.
Då detta gjort fruktansvärt ont vore Kraft av den bestämda uppfattningen
att von Rosen slagit med hela sin styrka. Av slagen hade uppstått cirka
11/2 centimeter höga valkar, vilka varit mycket ömma. Första dagen efter
misshandeln hade Kraft icke kunnat sitta, men efter någon dag hade detta
gått, om än med svårighet.»

Ja, man kanske har rätt att säga att misshandeln inte tett sig mindre
skräckinjagande, om vi tagit med detta i motionen, och när man återfinner
sådana saker i militieombudsmannens berättelse måste man reagera
emot talet om att vi i motionen kommit med överdrifter. Det är emellertid
inte enbart därför jag läser upp dessa ting utan för att kunna bedöma möjligheterna
för dessa människor att med anlitande av läkare och domare få sin
rätt.

Det hördes en bataljonsläkare Rousthöi om dessa fall. Nu läser jag inte
motionen utan jag läser fortfarande rrr MO:s berättelse, i händelse av att herr
Rylander anser, att den är vederhäftigare än »överdrifterna» i motionen.
Denne läkare uttalar sig på följande sätt: »Skildringarna av hur det tillgått
vid agans utdelande verkade överdrivna» — ja, det kan man hålla med om.
»Att valkar uppkommit vore icke anmärkningsvärt. Sådana brukade alltid
komma till synes å kroppsdelar som utsatts för slag.» Det är en läkare som
säger detta! »Att valkarna skulle varit så höga som U/2 till 2 cm vore emellertid
ganska orimligt. Det vore heller icke något egendomligt om verkningarna
av agan suttit i någon dag och medfört svårigheter att sitta» — det är
fortfarande läkaren det här. »Det funnes icke några som helst hållpunkter
för att de fall, då von Rosen kunde ha använt sig av aga som bestraffningsinedel,
vore utslag av något slags sadism. Det borde antagas att von Rosen i
de fall då han agat musikelever, gjort det av ''rena hyggligheten'' och för att
hjälpa vederbörande från annat straff.»

Det är en läkare som sedan unga människor äro misshandlade på detta sätt
kan till domstol avge ett dylikt utlåtande. Sedan detta är gjort och sedan militieombudsmannen
fått saken om hand och fått flera fall bevisade, vilka behandlats
just på detta sätt, dömes denne ryttmästare till tolv dagars avrest!_

Jag vill fråga herr Rylander: Vad tror herr Rylander att en värnpliktig,
som agade en ryttmästare så att han inte kunde sitta på ett par dagar, skulle
få för straff? Skulle man nöja sig med att ge honom tolv dagars vaktarrest?
Jag tror nog att det blev månader eller år. Då blev nog bestämmelsen om
straffarbete tillämpad, men disciplinstraffet det tillämpas när ryttmästaren
begår en våldshandling mot underordnade.

Det är med denna erfarenhet, herr talman, som jag vill uttala en förhoppning

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Motion om åtgärder mot övergrepp och rätt skränkning ar mot underordnade

inom militärväsendet. (Forts.)

om att vi skola slippa läsa flera dylika skildringar från svenska förläggningar,
där myndiga svenska pojkar under sin långa värnpliktstid med stora uppoffringar,
både av ekonomisk och annan art, i denna för dem så betydelsefulla
ålder göra sitt bästa. Det är därför jag hoppas att detta i varje fall
skall uppmärksammas på ett annat sätt. Jag» skulle så gärna vilja, att man
kunde giva denna tolkning åt de betänkanden och förslag, som nu föreligga,
att när vi äntligen ha fått dessa förslag genomförda det skulle bli slut på
dessa övergrepp. Men jag tror icke på detta. Det är därför som jag vidhåller
motionens yrkande. Jag understryker önskvärdheten av att en dylik utredning,
vilken vi icke kunna komma ifrån utan som måste ske förr eller senare,
kommer till stånd fortast möjligt.

Herr Rylander erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Det verkar som om herr Spångberg ville ställa mig direkt till ansvar
för fallet von Rosen. Jag vill göra herr Spångberg uppmärksam på att när
jag talade om överdrifter så bagatelliserade jag ingalunda de fall som exemplifierats,
utan det var helt och hållet fråga om antalet fall i förhållande till det
stora antalet inkallade. Jag tvärtom underströk det mycket beklagliga i de
fall som förekommit.

Vad sedan beträffar frågan, hur det skulle dömas, om en underordnad i stället
piskat upp ryttmästaren, är det alldeles uppenbart, att eftersom straffsatserna
för närvarande äro olika så skulle han dömas hårdare. Det är därför man
gått in för en ändring av strafflagen för krigsmakten. Just därför, herr Spångberg,
förhåller det sig på motsatt sätt. Ingen kan beklaga det mera än jag,
som är krigsdomare och nödgas tillämpa dessa straffsatser.

Sedan vill jag göra ett enda genmäle beträffande det fall, om vilket herr
Spångberg sade. att den som gjort sig skyldig till övergrepp mot en underordnad
icke fick något straff, men den underordnade fick straff för att han anmält
övergreppet. Det förhåller sig i det fallet naturligtvis så, att det ej blev
styrkt, att övergrepp från den överordnades sida förekommit. Hade detta
styrkts, måste vederbörande få straff. Är det så att man anmäler till åtal något,
som ej kan styrkas, riskerar man även i det civila åtal för falsk angivelse.
Det är beklagligt, och därför bör man vara försiktig med att göra sak av något
förrän man bar bevis. Annars löper man alltid risk att bli åtalad för falsk
angivelse i onödan. Så måste det ha förhållit sig här.

Jag håller med herr Spångberg om att dessa straffsatser äro för höga; ingen
kan tycka det mera än jag. Men jag måste säga, att jag tror icke,_ att^ man kan
bedriva fem olika utredningar och, utan att se på dem, säga: vi måste sätta
i gång den »spångbergska» utredningen över hela fältet: då blir det bra, då blir
det hundraprocentig säkerhet för att sådant ej kan förekomma i framtiden.
Jag tror icke på detta.

Herr Spångberg, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag har icke ett ögonblick sagt, att vi skulle sätta i
gång en utredning över hela fältet, utan vad jag avsett att sätta igång har
varit en utredning rörande dessa speciella övergrepp. Där behövde vi verkligen
få en utredning. Det övriga fältet anser jag utrett; det behöver icke tagas
upp i den nya »spångbergska» utredningen.

Beträffande den anmälan som jag talade om och där den anmälande fick
straff var det icke fråga om misshandel —• det ordet tror jag icke heller att jag
sade. utan jag sade övergrepp. Bakom detta övergrepp låg straffexercis; den
var styrkt. Den som gjrrde anmälan dömdes till 30 dagar. Han fick. sedan av

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Motion om åtgärder mot övergrepp och rättskränkningar mot underordnade
inom militärväsendet. (Forts.)

den förre justitieministern nåd till villkorlig dom. Men kvar står alltjämt den
kautschukartade karaktär, som en lagparagraf får, då den för samma brott inrymmer
straff från disciplinstraff till fyra års straffarbete.

Det gläder mig, att herr Rylander som krigsdomare kommer att behandla
gärningen lika, oavsett vem som har förövat den, då det gäller överordnade och
underordnade. Men de fall rörande straffsatserna, som jag citerat ur motionen,
äro ej av den beskaffenhet att de komma till herr Rylander; de komma att i
stor utsträckning avdömas som disciplinmål och komma aldrig under herr Rylanders
handläggning. Det är just dessa förhållanden som man också har att
taga hänsyn till, när det gäller straffbestämmelserna för övergrepp mot underordnade,
för att slutligen få en likställighet i behandlingen, vare sjg det blir
herr Rylander som krigsdomare eller majoren den eller den som avdömer ett
disciplinmål.

Herr talmannen återtog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Rylander erhöll ånyo på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Det förhåller sig så, att även i dessa disciplinmål skall en jurist
medverka; man har tänkt sig en i domarvärv väl förfaren person, häradshöv6r
s^S(^omare> vilken i egenskap av auditör skall giva vederbörande
befälhavare råd, hur han skall döma i sådana här saker. Om befälhavaren dömer
på annat sätt, skall denne jurist anteckna skiljaktig mening. Det kommer
alltså att sörjas för att även i sådana mål lag och rätt iakttagas på bästa sätt.
Man kan icke draga varje mal inför domstol, allra minst när man skall gå in
för att dessa mål — såsom jag talat för i riksdagen — skola gå till vanliga
domstolar.

Härpå yttrade

Herr Fagerholm: Herr talman! Herr Spångberg relaterade för en stund sedan
mycket mgående de grymheter, som i ett visst fall begåtts här. Han uttalade
sm förtrytelse över att den svenska ungdom, som var i våra militärförläggningar,
skulle utsättas för sådan behandling.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att hela denna utläggning från
herr Spångbergs sida i detta avseende tog sikte på en enda person, som utövat
denna misshandel, nämligen en uppenbart olämplig officer, som säkerligen
icke någon vill eller kan försvara. Såvitt jag kan förstå, har herr Spångberg
fallit för en frestelse som ofta de falla för som i patos och idealism vilja driva
sak, nämligen att man generaliserar på ett sätt som icke är försvarligt. Detta
kommer ännu mera till uttryck om man ser på motionens text. Där skriver herr
Spångberg bland annat: »I stället för kamratskap finner man brutalitet och
översitteri.» Han fortsätter litet längre fram: »De flesta värnpliktiga berätta
emellertid om alla slags övergrepp från befälets sida, vilket ofta är deras starkaste
intryck från värnpliktstiden.» Slutligen heter det: »Detta lilla axplock
ur MO:s ämbetsberättelse avser att ge en bild av förhållandena inom militärväsendet.
Det är en bild av råhet, brutalitet och okamratlighet.»

Dessa påståenden som göras i motionen äro utomordentligt allvarliga. Därest
förhållandena inom den svenska försvarsmakten vore sådana som herr Spångberg
gör gällande, vore det verkligen fara å färde. Då kunde man överhuvud
ifrågasätta hela andan och motståndskraften i vårt försvar. Ty är det så, att
de värnpliktiga som här skola göra sin insats drivas fram på det sätt som herr
Spångberg gör gällande, har en sådan armé ingen motståndskraft.

Nu är det emellertid så, att herr Spångbergs generalisering, som gjorts i

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Motion om åtgärder mot övergrepp och rätt skränkning ar mot underordnade

inom militärväsendet. (Forts.)

denna motion, är fullkomligt felaktig och utan grund. Han har tagit fasta på
ett antal fall, där det olämpliga beteendet står utom allt tvivel. Med utgångspunkt
från dessa har han generaliserat. Jag har också misstanken, att han
varit föremål för uppvaktning från vissa kverulanter eller andra, som försökt
göra sig gällande.

Jag tror, att jag har ganska stor erfarenhet om förhållandena inom det svenska
försvarsväsendet, när det gäller dessa saker. Jag har både som värnpliktig
och som reservofficer legat vid en rad olika förhand inom olika vapengrenar. Jag
kan bestämt förklara, att den bild herr Spångberg målat icke är sann. Den är
icke sann heller ur den synpunkten, att en svensk trupp skulle aldrig finna sig
i att konsekvent bli utsatt för en sådan behandling. Så mycket råg i ryggen
ha i varje fall de svenska värnpliktiga, att de icke låta sig tyrannisera
genom sådan råhet, brutalitet och allt vad det heter som herr Spångberg gör
gällande; den saken är fullkomligt klar. Det finnes heller ingen anledning,
herr Spångberg, att på så här lösa grunder och utan någon närmare bevisning
än ett litet axplock ur militieombudsmannens årsberättelse, där en del direkt
asociala fall dragas upp, stämpla företrädare för det svenska försvarsväsendet
och den svenska officerskåren på sätt som här sker. Det är icke riktigt; det
är icke rättvist.

Jag har förvånat mig över att denna motion, som vilar på lösa påståenden
och axplock beträffande ett fåtal fall, ändock har kunnat bli undertecknad
av sex riksdagsmän. Jag tror, att man får icke så lättfärdigt behandla dessa
frågor, att man utan vidare kommer med sådana här obevisade påståenden.
Aktningen för vårt försvar och känslan av betydelsen av att det blir ett
folkförsvar i verklig bemärkelse är något så viktigt, att det icke får äventyras
på detta sätt.

Jag instämmer helt i det syfte herr Spångberg framför, nämligen att åtgärder
böra vidtagas för att åstadkomma ökad kamratlighet, upplysning i samhälleliga
frågor, en lika straffrättslig bedömning av övergrepp, vare sig det
sker från befälets eller manskapets sida, m. m. I alla dessa frågor kan jag
instämma med herr Spångberg. Vad jag reagerat emot är det nedsvärtande av
förhållandena i det svenska försvaret och dess befälskadrar, som herr Spångberg
givit uttryck för.

I sak vill jag för övrigt i allt väsentligt instämma i vad herr Rylander anfört.

Herr Spångberg: Det är glädjande att en svensk riksdagsman som herr
Fagerholm vägrar tro på en skildring av dessa förhållanden. Jag tänkte också,
att det var många, som icke skulle tro att vad jag läste ur MO :s berättelse var
möjligt i vårt land; de flesta skulle säkert säga att det vore överdrifter. Jag
kan bara glädja mig åt herr Fagerholms uppfattning i detta fall. Men tyvärr
är det sant! Däremot har herr Fagerholm fel. Det visar, att han dåligt läst
motionen, när han talar om att vi ha generaliserat. Det ha vi icke gjort. Vi ha
påtalat några fall — tyvärr verkligen några fall. Tänk, att man kan taga
flera fall — det är något oerhört bara detta — ur MO:s berättelse! Så säga vi,
att detta axplock ur MO :s berättelse ger en bild av förhållandena inom militärväsendet,
en bild av råhel, brutalitet och okamratlighet, som är fullständigt
oförenlig med vår demokrati.

Herr Fagerholm menar väl ej, att man i vissa fall i vår demokrati skall
tolerera sådana här saker utan att påtala dem? Vi ha påtalat dessa fall såsom
oförenliga med vår demokrati. Detta axplock ur MOs berättelse ha vi icke
generaliserat. Det kanske framgår ytterligare av att vi säga, att det tillhör
undantagen. »Man får inte slå bort dessa förhållanden», säga vi, »med att

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Motion om åtgärder mot Övergrepp och rätt skränkning ar mot underordnade
inom militärväsendet. (Forts.)

övergreppen skulle tillhöra undantagen och att det övervägande flertalet officerare
och befäl helst skulle önska ett kamratligt förhållande inom försvarsväsendet.
» Yi gå till och med så långt — och det bör vara det bästa beviset
för att vi åtminstone icke generaliserat — att vi skrivit så försiktigt som
överhuvud taget kunnat göras med hänsyn till de uppseendeväckande förhållanden
som pågått och för vilka ådömts så låga straff att man aldrig kan
komma till rätta med dem.

Den här brutale ryttmästaren! Ja, det är ingen överdrift från vår sida, då
vi skildra honom i motionen jämfört med vad jag läst upp ur MO:s berättelse
om vad som framkommit vid förhör med hans offer. Finns det bara ett enda
fall av sådan art, då borde det icke vara så svårt att komma till rätta med det,
det måste jag säga, När man kan påpeka, att denna enda person har torterat
en hel del ynglingar på detta sätt, då står man frågande inför den domare,
herr Rylander, som givit honom 12 dagars arrest.

Lika mycket värde som jag sätter på herr Fagerliolms vägran att tro, lika
litet värde har hans påstående att detta icke är sant. Det påminner närmast
om gumman, som fick se en giraff och sade: sådana djur finnas inte.

Herr Fagerholm: Herr talman! Jag har icke påstått att jag icke tror vad
som står i MO :s berättelse. Det är nog fullständigt riktigt vad där står. Och jag
vill säga herr Spångberg, att vi tyckas vara fullständigt överens, såvitt jag
kan förstå, om att det är ytterst stötande för rättskänslan, att den ryttmästare
han talat om skulle komma ifrån med 12 dagars arrest. I själva verket har
han visat sig så fullständigt olämplig som officer som gärna tänkas kan. Han
är en man som icke passar för yrket. Den omständigheten att han var officer
när han förgick sig borde närmast leda till högre straff, eftersom han missbrukat
den förtroendeställning han hade. Om dessa fall äro vi fullständigt
överens. Jag är således fullständigt ense med herr Spångberg om att dessa
MO-fall som åberopats giva en skrämmande bild. Så långt är det klart.

Men vad jag icke är överens med herr Spångberg om det är när herr Spångberg
gör gällande, att detta är ett uttryck för hur förhållandena i allmänhet
mer eller mindre gestalta sig inom försvarsmakten. Herr Spångberg säger i
motionen beträffande kamratskapet följande: »Mot denna regel brytes emellertid
mycket ofta. I stället för kamratskap finner man brutalitet och översitteri.»
Om detta ej är generalisering vet jag icke vad generalisering är för något.
Dessa ord »mycket ofta» ha i varje fall i debatten från herr Spångbergs sida
reducerats till ett antal fall. Jag tror icke, att herr Spångberg verkligen vill
göra gällande, att de fall av brutalitet och översitteri som åberopats äro vanligen
förekommande inom svenska militärförband, när det gäller förhållandet
mellan officerarna och de värnpliktiga.

Vidare kommer här detta yttrande, som tidigare påtalats: »De flesta värnpliktiga
berätta emellertid om alla slags övergrepp från befälets sida, vilket
ofta är deras starkaste intryck från värnpliktstiden.» Detta är icke deras starkaste
intryck, utan det Starkaste intrycket hos vanlig svensk ungdom är
det goda kamratskap, som förekommer manskapet emellan. Där tror jag att
dessa andra saker ligga ganska mycket i bakgrunden.

Jag är beredd att i princip giva herr Spångberg rätt under förutsättning
att jag får säga ifrån, att den generalisering som här gjorts är icke riktig.
Olämpligheter, som finnas i begränsad omfattning, skola vi komma åt, men vi
få akta oss för att stämpla hela tillståndet inom försvarsmakten såsom fullständigt
oefterrättligt.

Sedan har herr Spångberg under debatten — vilket jag anser vara mycket

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Motion om åtgärder mot övergrepp och rättskränkningar mot underordnade

inom militärväsendet. (Forts.)

riktigt gjort av honom — tagit tillbaka en del av generaliseringen. Detta visar
ju, att meningarna tydligen här icke äro så oerhört motsatta.

Herr Spångberg: Herr talman! Då man påtalat dessa förhållanden — det är
i dag inte första gången jag gör det här- i riksdagen — möts man alltid med
argumentet, att det är oriktigt att generalisera och att det finns hyggliga
officerare. Jag skall för min del villigt erkänna, att det finns hyggliga officerare,
och jag skulle kunna lämna en hel lista med namn på en rad sådana.
Därför ha vi också skrivit som vi gjort för att visa, att det finns hyggliga
officerare och att det härvidlag är fråga om undantag. Vi ta emellertid icke
tillbaka något av vad vi skrivit i motionen. Försvarsväsendets reglementen
förutsätta, att det råder ett gott förhållande mellan över- och underordnade,
mellan befäl och manskap. Men det bryts mycket ofta mot denna bestämmelse;
det är ett faktum, låt vara att man icke alltid begagnar sådana metoder som
ryttmästare von Rosen gjort.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Det förefaller mig som om debatten
spårat ur en smula. Vad utskottet hade att handlägga var ju närmast frågan
om det behövs en ny utredning på detta område eller icke. De mycket beklagliga
fall, som trots allt förekommit, har utskottet haft före vid behandlingen
av MO:s berättelse. Utskottet sade härom detsamma som det gör i
detta utlåtande, nämligen att utskottet finner dylika fall tyvärr fortfarande
vara så många, att de påkalla uppmärksamhet.

Enligt min mening har emellertid moder Svea aldrig stått så väl rustad
som nu med uppslag och utredningar ägnade att råda bot på dessa missförhållanden.
Jag upprepar dessa förslag återigen, nämligen förslaget om en
moderniserad strafflag för krigsmakten och vidare ett förslag till ett nytt
militärt rättsväsende, som även omfattar ett mycket betydelsefullt avsnitt
rörande disciplinstraffen, vilket allt herr Spångberg givetvis under den korta
tid det här varit fråga om icke haft tillfälle att tillfredsställande penetrera.
Som här redan påpekats finns det dessutom utredning och förslag angående
förhållandet mellan befäl och meniga och ett nytt förslag i fråga om officersutbildningen,
vilka båda ta sikte på de psykologiska synpunkterna. Jag
skulle kunna tillägga, att vi dessutom inom den närmaste tiden ha att motse
ett förslag i fråga om allmänna strafflagens 25 kap., ämbetsbrotten, som
givetvis även kommer att beröra detta avsnitt.

Nu är herr Spångberg icke tillfredsställd med utredningarna, och det må
ju vara hans ensak. Det är ju mycket möjligt att dessa förslag icke på alla
punkter äro så som man skulle kunna önska dem. I den man jag har haft
tillfälle att ta del av såväl strafflagen för krigsmakten som^den nya militära
straffrätten vågar jag emellertid försäkra, att de innebära i åtskilliga stycken
revolutionerande förslag. Det är dock nu knappast rätta tidpunkten att här,
som herr Spångberg gjorde, diskutera innehållet i dessa kommittéförslag, som
ju icke äro detsamma som den slutgiltiga lagstiftningen. Omnämnda^ förslag
ha allesammans avlämnats till Kungl. Maj :t under senare delen av år 1946,
och nu är det Kungl. Maj:ts sak att efter hörande av vederbörande intresserade
parter pröva halten hos dessa förslag. Sedan ha vi, såvitt jag har jnig
bekant, att emotse propositioner i samtliga dessa ärenden. Då, herr Spångberg,
menar jag, att tiden är inne att framföra de positiva förslag man kan
lm till komplettering av Kungl. Maj ds förslag. Min åsikt är därför, att vi
skola spara sakdebatten tills dessa propositioner föreligga, ty det är knap -

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Motion om åtgärder mot övergrepp och rättskränkningar mot underordnade
inom militärväsendet. (Forts.)

past möjligt att på detta stadium med endast kommittéutredningarna som
grundval föra en saklig debatt om propositionernas blivande innehåll.

Jag skulle emellertid till herr Spångberg vilja säga ytterligare ett ord. Vi
ha, som utskottets vice ordförande tidigare framhållit, behandlat hans motion
med välvilja och det just med hänsyn till det syfte, som den företräder.
Jag tror dock, att om herr Spångberg haft reda på de utredningar, som nu
föreligga, motionen nog icke kommit till —- i vart fall icke i det skick
som skett. De förslag, som antydas i motionen, äro ju praktiskt taget
desamma, som inneslutas i de föreliggande kommittébetänkandena. Det
är möjligt att herr Spångberg tänker sig dem lösta på ett annat sätt,
men det kan också tänkas, att herr Spångberg under denna korta tid icke
haft tillfälle att pa ett tillfredsställande sätt plöja igenom de mycket betydelsefulla
och omfattande utredningar, som här föreligga. När han talade om
den framtida gestaltningen av disciplinstraffet, märkte jag att det brast betänkligt
i fråga om översikten på detta område. Det är ju självklart att man
icke kan räkna med att de mindre betydelsefulla förseelserna och rättstvisterna
skola gå till domstol, utan de måste nog handläggas på disciplinär väg.
Det är ur rent teknisk synpunkt knappast möjligt att föra fram dem till domstolarna
sa som dessa för närvarande äro rustade. Det har därför varit av den
största betydelse att .disciplinordningen får en sådan utformning, att man
vinner en sa langt möjligd tillfredsställande trygghet i rättsavseende även där.
Jag tror att åtskilligt vunnits genom det betänkande, som på detta område
föreligger, låt vara att jag för min del icke vill påstå att det är fullkomligt
i alla_ avseenden.^ Man säger emellertid ifrån, att utövandet av disciplinär
myndighet skall åligga förbandschefen. Det är dock tydligt att det är ett
rätt betydande arbete, som tyvärr icke kan läggas direkt och enbart på befälhavaren.
Man har därför i utredningen velat skapa trygghet för att åtminstone
en van och erfaren regementsofficer kommer att handlägga dessa
mål. Vid sin sida skall han som rådgivare ha en jurist utrustad med doinarkompetens.
Det är emellertid att märka att i alla fall, där svårigheter föreligga
med avseende å utredningen, allmänna åklagaren skall kopplas in. Där
fa vi salunda samma utredningsväsende, som förekommer vid de civila domstolarna.
Vidare har vederbörande tilltalad, om han så önskar, att vädja till
domstol ^ han får möjlighet att på det sättet koppla in allmänna åklagaren
redan pa utredningsstadiet — och dessutom skall åklagaren genom den kontakt,
som han har med den disciplinstraffutövande myndigheten, få möjlighet
att på eget initiativ gripa in i utredningen i alla sådana fall, där detta kan
anses påkallat.

Vi mena att vi på det sättet ställt den uniformerade medborgaren i ungefär
samma ställning som den civila medborgaren. Jag frågar: kan man överhuvud
taget tänka sig att kunna komma nämnvärt längre? I vart fall vi. som
under lång tid sysslat med dessa ärenden — jag tänker på MO-ärendena —
veta, att den svagaste _ punkten i det militära rättsväsendet varit det förhållandet,
att man pa militärt hall icke har haft tillgång till ett utredningsorgan,
som varit tillräckligt kvalificerat och tillräckligt objektivt. Genom att man så
att. säga kopplar in det allmänna rättsväsendets organ, allmänne åklagaren,
vilja vi även i detta avseende skapa likhet mellan den uniformerade och den
civile medborgaren.

Jag vill också påpeka, att grunden till det initiativ, som riksdagen här själv
har tagit i syfte att skapa en bättre ordning, varit just dessa upprörande rättsfall,
lat vara att det kanske icke varit så många som man måhända föreställer
sig efter att ha gjort en axplockning i MO:s berättelse. De ha emellertid,

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Motion om åtgärder mot övergrepp och rätt skränkning ar mot underordnade

inom militärväsendet. (Forts.)

som sagt, varit tillräckligt många för att kräva åtgärder i syfte att skapa
en mera tillfredsställande rättsordning på detta område.

Till sist skulle jag vilja framhålla ytterligare en sak. Jag vågar försäkra
ledamöterna av denna kammare, att det finns en betydande del av det militära
befälet, som är lika varmt besjälad av en bättre ordning i detta stycke
som många av oss. Jag menar emellertid, att för att kunna komma till rätta
med detta problem få vi icke generalisera och skapa en motsättning mellan
civilt och militärt, utan vi böra knyta an till de uppbyggande krafterna även
här för att på det sättet få bättre fart i den folkliga fostran av det blivande
militärbefälet, som vi önska.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 20.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 152, i första kammaren av herr Lindblom
m. fl. och nr 243 i andra kammaren av herr Karlsson i Grängesberg
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att »riksdagen måtte
anhålla hos Kungl. Maj :t om utredning rörande sådan ändring i lagen den
6 juni 1041 om tillsyn å radiologiskt arbete m. m., att möjlighet att använda
röntgen för fotografering må tillkomma den, som erhållit tillstånd därtill av
medicinalstyrelsen efter avläggande av prov för den uppgift, vartill apparaturen
skall användas, enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser».

^Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda till
*någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Ilagård, utan angivet yrkande; samt

2) av herrar Hage, Löfvander, Sten och Cruse, vilka hemställt, att riksdagen
med anledning av de väckta motionerna 1:152 och 11:243 måtte anliålkhos
Kungl. Maj:t om utredning rörande sådan ändring i lagen om tillsyn
å radiologiskt arbete m. m., att möjlighet att använda röntgen för fotografering
finge enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser tillkomma
den, som erhållit tillstand därtill av medicinalstyrelsen efter avläggande av
prov för den uppgift, vartill apparaturen skulle användas.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hagård: Herr talman! Jag har vid detta utlåtande fogat en blank
reservation, som jag nu vill motivera med ett par ord.

Lagen om tillsyn å radiologiskt arbete avser att i första hand ge skydd åt
dem, som sysselsättas med sådant arbete, liksom också åt dem, som äro föremål
för sådant arbete eller som befinna sig i närheten av en radiologisk apparat.

Vid första påseendet tyckte jag, herr talman, att denna motion var tämligen

Motioner om
viss ändring i
lagen om
tillsyn å
radiologiskt
arbete m. in.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Motioner om viss ändring i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete in. m.

(Forts.)

överflödig. Jag har emellertid under ärendets behandling i utskottet kommit
till insikt om att den nog var motiverad. Jag har därvid kunnat stödja mig
på den erfarenhet jag har vunnit genom arbetet med denna lag. Jag deltog i
utskottsbehandlingen redan från början, när lagen framlades, och jag kan betyga,
att vid denna behandling framgick icke i något sammanhang att vid lagens
tillämpning någon viss yrkesgrupp skulle utestängas från rätten att efter
prov få inneha en radiologisk apparat.

Jag har ingen anledning att lägga mig särskilt ut exempelvis för chiropraktiker
eller andra dylika yrkesgrupper; jag har klart för mig att det är mycket
svårt att bland chiropraktikerna skilja de kvalificerade och de verkligt kunniga
från charlatanerna. Men jag har reagerat ganska kraftigt mot att någon
kategori skulle avstängas från rätten att avlägga kompetensprov, när den nu
ingenting högre önskar. Det är, skulle jag nästan vilja säga, en kränkning av
och ett intrång i den enskildes frihet, som jag anser vara av den art, att jag
måste kraftigt betyga min motsatta inställning.

Såvitt jag kunnat bedöma frågan skulle det knappast vara nödvändigt med
den utredning motionärerna åsyfta. Det borde vara tillräckligt om riksdagen
gjorde ett allmänt uttalande om huru man skall gå till väga vid tillämpningen
av bestämmelserna i lagen, särskilt då det gäller avläggande av kompetensprov
för att få ett medgivande till innehav av radiologisk apparat.

Det sagda är i korthet min allmänna inställning, som jag på detta sätt velat
tillkännage, och då jag icke kan ansluta mig till utskottets mening utan närmast
måste luta åt den uppfattning, som företrädes av övriga reservanter, kommer
jag vid en eventuell omröstning att biträda den mening, som de stödja.

Häruti instämde herr Fahlman.

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! Som motionär skall jag be att
få säga några ord, men jag lovar att fatta mig kort.

^ Motiveringen till andra lagutskottets utlåtande tyder enligt mitt förmenande
på att utskottet i själva sakfrågan är på samma linje som vi motionärer. I den
mån utskottet sökt tolka lagbestämmelserna framgår det ganska klart, att utskottet
anser att sökt tillstånd till röntgenfotografering icke bör vägras, därest
den som förestår arbetet visar att han besitter den erforderliga kompetensen.»
»I andra fall bör tillstånd icke lämnas», tillägger utskottet försiktigtvis i sitt
utlåtande.

Ja, herr talman, detta är just precis vad vi motionärer påyrka i vår motion,
och det är verkligen på tiden att denna sak ordnas upp efter dessa riktlinjer.
Medicinalstyrelsen har emellertid stökat till det hela på det sättet, att chiropraktikerna
så att säga kollektivt vägras rätt att i sin verksamhet använda
sig av röntgenfotografering. Därvid har från medicinalstyrelsens sida icke
tagits någon som helst hänsyn till dessa yrkesutövares kvalifikationer och kompetens.
Medicinalstyrelsens avslagsbeslut har sålunda fattats utan att någon
undersökning skett av de sökandes kompetens på detta område. Jag kan icke
tolka andra lagutskottets utlåtande på annat sätt än så att även utskottet anser,
att detta är en oriktig tillämpning av gällande bestämmelser om radiologiskt arbete.
Anmärkningsvärt är ju också, att Sverige troligen är det enda land i
världen, där diplomerade chiropraktiker förvägras rätten att använda sig av
röntgen i sin verksamhet. Även pa detta område har sålunda Krångel-Sverige
lyckats hålla sig väl framme. Genom att nu Kungl. Maj :t icke undanröjt detta
medicinalstyrelsens beslut, när detsamma överklagades, gavs ju en viss sanktion
åt en sådan tillämpning av 1941 års lag, som lagstiftaren icke hade avsett eller
tänkt sig.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Motioner om viss ändring i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.

(Forts.)

Det främsta syftet med 1941 års lag- om tillsyn å radiologiskt arbete var ju,
att man ville skapa ett kontrollsystem till förhindrande av att människor och
djur tillskyndades skada genom verkan av radiostrålar eller genom strålning
från radioaktivt ämne. Beträffande användning av röntgen gällde det främst
att övervaka, och kontrollera apparaternas typ och funktion samt utbildningen
och kompetensen hos personer, som utöva röntgenarbete. Medicinalstyrelsen
skall enligt lagens bestämmelser inhämta yttrande från radiofysiska institutionen
över ansökningar om tillstånd för radiologiskt arbete. Detta institut skall
också under medicinalstyrelsens överinseende och ledning utöva tillsyn över
efterlevnaden av lagen.

Chiropraktorerna använda ju aldrig röntgenbestrålning i sin behandling, utan
i deras verksamhet förekommer endast enkel röntgenfotografering. Vi ha i vår
motion framhållit, att den röntgenfotografering dessa yrkesutövare utföra måste
anses mindre farlig än exempelvis den dentala röntgenfotograferingen, vilken
tandläkare allmänt ges rätt att bedriva. Chiropraktorerna ha ju i vederbörlig
ordning utan anmärkning fått röntgenapparaturen kontrollerad av radiofysiska
institutionen, de ha genomgått erforderlig röntgenologisk utbildning, och de ha
slutligen erbjudit sig att undergå den prövning av kompetensen, som medicinalstyrelsen
och Kungl. Maj :t kunna finna för gott att hestämma. Medicinalstyrelsen
har emellertid, som jag nyss framhöll, utan att ta någon hänsyn till deras
kompetens eller företa någon undersökning av densamma blankt avslagit deras
ansökningar. Jag kan för min del inte finna ett dylikt tillvägagångssätt stå i
överensstämmelse med lagens anda och mening. Medicinalstyrelsens ställningstagande
och tillvägagångsätt i detta fall äro enligt motionärernas mening en
oriktig tillämpning av 1941 års lag.

Utskottet har ju i sitt utlåtande såvitt jag kan förstå inte tagit avstånd från
de synpunkter vi framfört i vår motion, och jag vill därför uttala mitt beklagande
över att utskottsmajoriteten inte tagit steget fullt ut och tillstyrkt
vårt förslag om en skrivelse till Kungl. Maj :t. Reservationen går emellertid
ut på ett tillstyrkande i sak av vår motion, och jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till den av herr Hage in. fl. avgivna reservationen.

Herr Lundstedt: Herr talman! I herr Hages m. fl. reservation uttalas, att
medicinalstyrelsen så långt man kunnat bedöma avvisat ett visst slag av sökande
från möjligheten att underkasta sig kompetensprov, nämligen de i motionerna
omnämnda chiropraktorerna. Jag har inte ingått i någon prövning
av, huruvida denna förmodan är riktig. Men jag utgår från att den överensstämmer
med de faktiska förhållandena, och jag vill mot denna bakgrund
framföra några synpunkter på den föreliggande frågan.

Läkarkåren i vårt land har det allra största anseende. Vi mena alla, att
den är ytterst framstående. Vi glädja oss över detta förhållande. Men det
finns knappast någonting, hur starkt det än är, som inte kan ha en eller
annan svag sida. Det förefaller mig, som om våra läkare hade den svagheten
att influeras av något, som med hänsyn till just deras utomordentligt
stora anseende i allmänhetens ögon förefaller mig överflödigt, nämligen av
en — jag vill inte använda ett så fult ord som skråanda -— jag skulle kunna
säga yrkesstolthet eller kåranda, ja just kåranda; det tror jag är rätta ordet.
Jag tror mig kunna säga, att denna kåranda i sin tur vid månget tillfälle
avspeglar sig i medicinalstyrelsens handlingssätt.

Det tycks xnig inte vara möjligt att på något annat sätt kunna förklara, att
man vill rulla dessa stenar i chiropraktorernas väg. Det rör sig dock här
bara om tillstånd att använda röntgenapparater för fotografering, om sådant

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Motioner om viss ändring i lagen om tillsyn å radiologislit arbete m. m.

(Forts.)

tillståiid åt personer, som äro kapabla att handha en dylik apparatur. De utexaminerade
eller diplomerade chiropraktorerna ■— jag talar överhuvud taget
inte om andra än dessa —■ få under sin studietid en ganska betydande röntgenutbildning,
som i varje fall säkerligen är tillräcklig för att de skola kunna
använda apparaterna för fotografering. Många av dem ha under en följd
av år betjänat sig av röntgenfotografering och detta utan att veterligen något
enda olyckstillbud anmält sig.

Det föreliggande motståndet mot att ge chiropraktorerna tillåtelse att använda
röntgenfotografering förefaller mig därför synnerligen egendomligt.
Man får, herr talman, till och med det intrycket, att syftet går vida längre
än till att blott hindra dem från röntgenfotografering. Det synes mig rent
av i vidsträckta läkarkretsar finnas en vilja att utrota hela chiropraktiken.
Därmed ha vi framför oss frågan, om motverkandet av chiropraktiken verkligen
kan vara ett samhälleligt intresse.

Motionärerna ha härom uttalat: »Enligt vår mening är chiropraktik en
verksamhet till allmänt gagn, vilket framgår av det stora antal personer här
i landet, som framgångsrikt ha behandlats enligt chiropraktisk metod.» Jag
tror inte, att detta påstående innefattar någon överdrift, och jag tror inte att
man med erfarenhetsmässiga grunder kan vederlägga detsamma. Jag känner
sedan 12 ä 13 år tillbaka till en råd fall, i vilka chiropraktorer med
framgång ha räckt lidande människor sin hjälpande hand, och det har, herr
talman, stundom skett i sådana situationer, då läkekonsten själv har stått rådvill.
Vad jag i sådant avseende antingen direkt eller indirekt har erfarit, har
gjort mycket starkt intryck på mig. Och när jag sett eller hört talas om, vilka
kval exempelvis de gamla fiskarena i Bohuslän måste uthärda på grund av
sina ryggskott, har rent av den tanken kunnat komma för mig, att det borde
tillhöra den statliga socialvården att utrusta och avlöna chiropraktorer, som
kunde resa omkring med sina instrument på sådana orter, där befolkningen
är särskilt hemsökt av ryggskott och där tillgång till chiropraktisk hjälp är
särskilt svåråtkomlig.

Det görs stundom gällande, att chiropraktorerna — märk väl att jag endast
talar om de diplomerade — äro att hänföra till kvacksalvare. Detta är enligt
min mening en obehörig och svår kränkning av dem. när man tar i beaktande,
att de ha en betydande utbildning i förhållande till den behandling de företaga
å sina patienter. Denna behandling begränsas ju väsentligen till den mänskliga
ryggraden.

Motståndet mot chiropraktiken tycks faktiskt också ha börjat ge med sig
under senare år. Chiropraktorerna äro, som det heter, auktoriserade i 44 stater
i USA; i kantonen Ziirich i Schweiz är chiropraktiken officiellt erkänd,
och i Geneve synes man vara i färd med att slå in på samma linje. Det förefaller
mig också anmärkningsvärt, att en hänvändelse till danska regeringen
för några år sedan om s. k. auktorisering av chiropraktorer skaffade icke
mindre än 104 000 underskrifter. Jag tycker mig märka, att motståndet även
i vårt land har börjat minska, t. o. in. från läkarnas sicfa.

Dessa allmänna synpunkter har jag trott det vara nyttigt att andraga. Eljest
rör det sig ju här icke om nagot annat än tillstånd till röntgenfotografering.
Det finns, såsom jag tror herr Karlsson i Grängesberg nyss nämnde, inte
nagot land, där inte sadan är tilläten för diplomerade chiropraktorer. Nu bör
man emellertid beakta, att chiropraktorerna icke ens hos oss kunna förhindras
att lagligen utöva sitt yrke — det är en sak för sig, att de inte äro nämnda
i 8 § i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten. De kunna icke förhindras
att utöva sitt yrke, om de göra det utan att »fara till liv eller hälsa» för

Onsdagen den 12 mars 1947 t''ra.

Nr 11.

Motioner om visa ändring i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.

(Forts.)

patienten uppstår. När chiropraktorema sålunda lagligen icke kunna förhindras
bedriva sin verksamhet — finns det då någon rim och reson att beröva
dem ett väsentligt medel för att denna deras verksamhet skall bli så nyttig
som möjligt?

Detta är enligt min uppfattning själva frågeställningen i detta ärende, herr
talman. Jag instämmer fullkomligt i vad herrar Karlsson och Hagård sagt
om att lagen inte bör tolkas så, att kompetenta personer skola kunna hindras
från att använda röntgenfotografering. Då vi se, att medicinalstyrelsen likväl
hindrar chiropraktorema från detta, och då riksdagen ju inte kan tolka lag,
finns det ingen annan möjlighet än att gå på reservanternas linje. Jag ber
därför att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Johnsson i Stockholm, Hansson i Skediga,
Jonsson i Skutskär och Swedberg.

Herr Hellbacken: Herr talman! De tre senaste talarnas^ anföranden visa., hur
litet man egentligen är insatt i detta allvarliga spörsmål. Man förvånar sig
också över att samtliga dessa tre talare, som sutto i denna kammare redan ar
1941, inte hade något att erinra mot att det förslag, som då framlades för
riksdagen, antogs. Ingen av dessa har heller kunnat anföra nagot bärand©
skäl för att de nu ändrat uppfattning. Jag skulle vilja uppmana den siste ärade
talaren, som just berörde detta, att sätta sig litet mera in i detta spörsmål.
Jag är visserligen själv lekman på området, men jag har så långt det varit
mig möjligt försökt bilda mig en opartisk uppfattning i denna betydelsefulla
fråga och kommit till det bestämda resultatet, att det är en mycket allvarlig
sak att sätta röntgenapparater i händerna på personer, som inte fullständigt
kunna bedöma apparaternas verkningar i olika avseenden. Det säges ju tydligt
i lagen den C juni 1941, att när någon söker tillstånd att arbeta med röntgenstrålar,
alstrade vid en spänning av mera än 5 000 volt, eller med radioaktivt
ämne, skall medicinalstyrelsen avgöra, huruvida vederbörande skall få behörighet
att använda sådan apparatur.

Vi ha nu på alla möjliga områden fått en flora av så kallade läkare, inte
bara de som syssla med kotknackning, utan även en hel del andra, som påstå
sig kunna bota olika sjukdomar och krämpor, och godtrogna patienter ha
inte saknats. Jag förstår mycket väl, att motionärerna ansett att legitimerade
chiropraktorer egentligen böra få tillstånd utan den prövning, som nu gällande
lag föreskriver. I 2 § i den lag det nu gäller säges det: »Ansökan om tillstånd
att bedriva radiologiskt arbete skall innehålla följande uppgifter: det slag av
radiologiskt arbete, som skall bedrivas, arbetsplatsen, röntgenapparattyp samt
högsta spänning och strömstyrka vid röntgenröret eller, beträffande arbete med
radioaktivt ämne, dess mängd och beskaffenhet, — — — den person som
skall förestå arbetet och dennes utbildning därför .samt det antal personer,
som beräknas skola sysselsättas i arbetet.» Ansökan skall sedan gå till vederbörande
myndighet, som har att ta ställning till densamma, och jag utgår
från att om det visar sig. att den sökande är kompetent att sköta dessa viktiga
apparater, får han också detta tillstand. Da det nu säges. att chiropraktorer
''inte fått detta tillstånd hittills, förmodar jag att de inte visat den kompetens,
som erfordras för skötande av dessa ömtåliga instrument.

Herr Lundstedt frågade mot slutet av sitt: anförande, om det inte vore rimligt
och riktigt, att chiropraktorema få till förfogande instrument, varmed de kunna
hjälpa människor, som inte läkarna kunnat hjälpa. Det har vittnats, icke så
mycket i denna kammare som i den första, om hur den och den chi rop raktorn

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 7 7. 5

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm,

Motioner om viss ändring i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.

(Forts.)

botat den och den människan. Jag skulle emellertid kunna meddela fall. då
en person alltför länge trott på och behandlats av dessa s. k. kloka män, så att
då läkaren fått hand om personen har det varit för sent. Många äro sådana
fall. Vi människor äro inte ofelbara. Eu läkare kan missta sig, och jag tror
det finnes sådana fall, men så fort ett sådant blir upptäckt, blir vederbörande
ställd till ansvar. Däremot drar man sig säkert i många fall för att erkänna,
att man låtit behandla sig av dessa ofta självlärda män i stället för av en
läkare. Jag känner till två sådana fall, och i det ena kan patienten icke botas
efter den behandling han fått. Jag vill tillägga, att som 1941 års lag är skriven
har allmänheten garantier för att läkarna inte använda röntgenapparater,
vars handhavande de inte behärska.

Jag har tillåtit mig hemställa till medicinalstyrelsens chef om ett uttalande
i denna fråga, Generaldirektör Höjer har haft vänligheten villfara min begäran
och i en skrivelse som generaldirektören medgivit mig föredraga i kammaren
anfört:

»Chiropraktorernas ansökningar bedömas individuellt från fall till fall. I
varje fall företages besök på platsen av tjänsteman hos radiofysiska institutionen.
Där ingen anledning finnes till anmärkning mot apparaturen tillstyrkes
ansökningen under förutsättning att medicinalstyrelsen kan godkänna vederbörandes
kompetens för arbetet, som otvivelaktigt närmast är att jämföra med
medicinsk diagnostik. Något bevis om sådan kompetens har medicinalstyrelsen
icke i något fall erhållit, trots att sökandena informerats om anledningen till
avslaget. Nu begäres, att chiropraktorerna skola få tillfälle att dokumentera
sin skicklighet inför medicinalstyrelsen eller annat organ och därigenom erhålla
möjlighet att bedriva visst radiologiskt arbete. Då detta skulle betyda
en helt ny princip i medicinalstyrelsens verksamhet i det den praktiska prövningen
av medicinsk kompetens i vårt land handhaves av universiteten, framställer
sig frågan om det är berättigat med sådana särskilda förmåner för
chiropraktorerna, I detta hänseende bör följande beaktas:

1) Vid de stora röntgendoser, som äro nödvändiga för ryggundersökning,
underkastas lätt könskörtlarna en bestrålning, som avsevärt kan öka mutationstrekvensen
och därmed förändra arvsmassan, efter all erfarenhet till det sämre.
Det är därför angeläget att dessa undersökningar utföras endast av personer,
-om verkligen kunna bedöma undersökningens nödvändighet och de med densamma
förbundna riskerna. Redan när det gäller legitimerade läkare förefinnes
därför behov av särskild kontroll, men framför allt föreligger med läkarutbildningen
förutsättningar för förståelse för riskerna.

2) Vid ryggundersökning använd bestrålningsvolym måste ofta uppgå till
upp mot 50 strålningsenheter. Måste sedan upprepade undersökningar göras
på lasarett, kan förutsättning uppkomma för kroppsskada. Det kan då icke
vara riktigt att låta chiropraktorerna röntgenundersöka folk. då nyttan av
sådan undersökning och vederbörandes förmåga att bedöma den måste sägas
vara tvivelaktig.

3) De röntgenbilder, tagna av chiropraktorer, som i olika sammanhang kommit
under ögonen på medicinalstyrelsens vetenskapliga råd ha alltid visat
sig oanvändbara för sitt ändamål, tydligen till följd av vederbörandes inkompetens.

4) Chiropraktorerna i Sverige utgöra, såvitt medicinalstyrelsen kunnat utröna,
en brokig samling av mycket olika sorters personer, som av en eller
annan anledning lämnat sitt egentliga yrke och slagit sig på chiropraktik. De
utgöra absolut icke någon grupp av sådan art, att den bör särskilt privilegieras,
även om en och annan, som öppnat praktik försedd med diplom över vissa

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Motioner om viss ändring i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.

(Forts.)

studier t. ex. i U. S. A., skulle kunna sägas fördelaktigt, skilja sig från den
övriga, delen.

Stockholm den 12 mars 1947.

J. Axel Höjer.»

Hetta är ett klart och tydligt uttalande från läkarvetenskapligt håll, som
kammarens ledamöter bör beakta. Med hänsyn till vad sålunda anförts anhåller
jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag vet inte, om jag var närvarande, när
1941 års lag antogs, men jag säger att det så mycket mindre kan föreligga
någon motsägelse från min sida, som jag ju tolkar lagen så, att medicinalstyrelsen
trots denna lag eller rent av med stöd av denna lag har att taga
emot chiropraktorerna, när de anmäla sig till prov i och för fotografering.

Jag hörde otydligt herr Hellbackens ord, men jag har det intrycket att han
nämnde, att chiropraktorerna skulle ha begått misstag och alltså skadat sina
patienter. Men berodde då inte detta på, att de gingo utanför sin kompetens,
att de handlade på ett område, på vilket de icke voro utbildade? Detta kan
hända också t. ex. en sjukgymnast, om han upptäcker en böld och råder patienten
till det och det eller gör ett snitt i bölden eller gör något annat som
skadar kroppen. För övrigt faller den frågan helt och hållet på att chiropraktorerna
ju få utöva sin verksamhet. Det rör sig alltså endast om detta: skola
de då få använda ett medel, som underlättar framgången, ger förbättrade
resultat och sålunda gör att de åstadkomma mera nytta än utan det medlet?

Det är som sagt hela frågeställningen.

Skall generaldirektör Höjer dragas in här. då koncentreras betydelsen av
hans uttalande för detta ärende till att just chiropraktorerna sakna möjlighet
att visa eller skaffa sig kompetens att fotografera med röntgenapparat. Detta
förefaller mig rent löjligt. Som sagt har jag hela tiden i fråga om ehiropraktorernas
betydelse begränsat mig till de utbildade, de diplomerade.

Herr Hellbacken erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag förmodar, att herr Lundstedt inte följde med, när jag läste upp
vad generaldirektör Höjer skrivit. Han skriver här, att chiropraktoremas ansökningar
bedömas individuellt från fall till fall, och att det företages besök
på platsen, där de ha sina apparater, och det undersökes av radiofysiska
institutionen, om de kunna sköta dem. Men det har hittills inte i något fall
kunnat styrkas, att de ägt sådana kunskaper, att man kunnat anförtro dessa
apparater åt dem.

Sedan skulle jag vilja säga till herr Lundstedt i anledning av vad han
sade i sitt första anförande: varför skaffa sig dessa människor denna apparatur?
Ja, herr Lundstedt, jag vill inte påstå, att chiropraktorerna äro kvacksalvare,
men hur många människor är det inte som tro på sådana som påstå,
att de kunna bota den och den sjukdomen? Få de sedan röntgenapparatur tro
många fåkunniga människor att de också äro kvalificerade att behandla alla
sjukdomar, vartill sådana apparater användas.

Det sades förra onsdagen under debatten av en kamrat på dalabänken, att
det fanns ett mycket stort antal människor här i Stockholm — jag vill inte
citera det uttryck som han använde — som skojade upp folk. Man borde därför
ha en lag mot sådana agenter, som lurade människorna. Herr Lundstedt, vi
skola inte öppna dörrarna på det sättet, att man så att säga legitimerar vissa

Nr 11.

Oasdagen den 12 mars 1947 fm

Motioner om viss ändring i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.

(Forts.)

personer på områden som de inte behärska. I det ena fallet gällde det ekonomien.
här gäller det något mycket viktigare, nämligen hälsan.

Jag kan inte finna, herr talman, att det har anförts något som bör föranleda
en ändring av den lag, som vi redan ha, och jag vidhåller därför mitt yrkande.

Härpå anförde

Herr Österman: Herr talman! Efter att ha hört vad herr Lundstedt yttrade
om läkarnas skråanda och om stenarna, som vältrades i vägen för chiropraktorernas
verksamhet, har jag ett behov av att personligen deklarera, att jag
alltid har varit motståndare till en skärpning av lagen om behörighet att
utöva läkarkonsten. Jag tror inte att man skall komma åt dessa företeelser på
det sättet utan det bör ske genom upplysning.

Lagen om radiologiskt arbete är till hela sin konstruktion en skyddslagstiftning.
Den avser att förhindra eller i varje fall så mycket som möjligt
reducera riskerna för både patienterna och den personal, som är sysselsatt
med röntgenarbete. Detta huvudmotiv för lagens tillkomst är också avgörande,
då det gäller beviljandet av tillstånd till röntgeninstallatioiier. Man måste från
den licensgiyande myndighetens sida se till, att apparaturen är fullvärdig så
att t. ex. strålläckage inte förekommer, och att den som skall handskas med den
är kompetent härtill och inte utsätter sig själv eller andra för risker. Vilka
dessa risker äro behöver jag inte gå in på. Man kan bara erinra om att könskörtlarna
äro synnerligen känsliga för röntgenstrålning och att dessa vid fotografering
av nedre delen av ryggraden lätt kunna bli utsatta för strålar.
Även vid i och för sig ofarliga doser kunna upprepade bestrålningar åstadkomma
farliga skador, särskilt skador i huden och blodförändringar, som påverka
allmäntillståndet.

I dessa avseenden har säkerligen kontrollen över röntgenanläggningarna och
den där sysselsatta personalen varit till stort gagn. Skador äro nu mera sällsynta
än förr. Men alla risker kunna inte elimineras. Som ett exempel kan
nämnas, att helt nyligen ett fall inrapporterats, där en sjukhusläkare, som i
sin dagliga gärning mycket sysslade med att rätta till benbrott under röntgenkontroll.
fått utbredda strålskador på båda händerna. Ett fall av skada
vid industriell användning av röntgen har också nyss inträffat.

Det måste ställas höga krav på dem, som skola handha en röntgenanläggning,
och att vissa tillståndssökande inte ha erhållit begärt tillstånd, beror
på att de inte kunna tänkas ha nödiga kvalifikationer. I det sammanhanget
skulle jag vilja hänvisa till att lagen tillämpas så restriktivt av tillståndsmyndigheten,
att, med undantag av två fall, inte ens utländska läkare här i landet,
som inte ha svensk legitimation, fått tillstånd att inneha och nyttja röntgenapparat.
Medicinska myndigheter ha också ifrågasatt, att icke ens svenska
legitimerade läkare skulle få utöva röntgenverksamhet utan att först ha erhållit
specialistutbildning. Inom parentes kan jag nämna, att enligt läkarförbundets
bestämmelser fordras för rätt att annonsera specialitet på detta område
bland annat två års röntgenutbildning. Det ligger helt i linje med lagens syfte,
att den som innehar och nyttjar röntgenanläggning skall vara i viss grad förtrogen
med radiologiskt arbete genom tidigare utbildning på området. Detta bör
också gälla legitimerade läkare, även om deras tidigare utbildning i och för
sig gör dem mera kvalificerade för sådant arbete.

Jag tycker också, ehuru det kanske ligger litet vid sidan av det som vi nu
närmast ha att hålla oss till, nämligen lagens bestämmelser om tillsyn över
röntgenarbete, att den tillståndssökande verkligen skall ha ett medicinskt grun -

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

(19

Motioner om viss ändring i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.

(Forts.)

dat behov av anläggningen. Jag kan inte finna, att chiropraktorernas behov
av röntgenapparater kan vara så överväldigande stort. Jag är inte närmare
inne i deras teori, men det har utdelats ett litet kort här till en del riksdagsmän,
där man i korta drag kan få vissa upplysningar om vad som avses. Här
står på ena sidan av detta kort bredvid en magnifik röntgenanläggning »Orsa-.
ken till sjukdom är nervtryck» och på andra sidan gör man en svepande utblick
över hela behandlingsfältet. »Genom vissa tekniska handgrepp justeras
förskjutna kotor, så att nervtrycket upphör och — det är tydligen det viktigaste
— full kvantitet livsenergi fritt och obehindrat kan nå fram till kroppens
alla delar.» Alltså, de ha en teori, som förklarar de flesta sjukdomar,
som komma under deras behandling, som följder av en luxation (ledvrickning)
av ryggkotorna med åtföljande tillklämning av nerverna från ryggmärgen. Det
är ju en för en läkare avundsvärd situation att omedelbart utan mera ingående
undersökningar ha klart för sig sjukdomens natur och även botemedlet. Röntgenundersökningen
blir, såvitt jag förstår, alldeles onödig, såvida den inte syftar
till att ge diagnostikern en ökad prestige. I själva verket förhåller det sig
så med de flesta smärttillstånd, som det här är fråga om. att de förorsakas av
degenerativa förändringar i mellankotskivorna (diskarna). Sådana kunna inträda
i ganska tidig levnadsålder, därför att mellankotskivorna äro dåligt försedda
med blodkärl. Ibland ge sig dessa förändringar tillkänna på röntgenbilden
genom en minskad höjd av mellankotskivorna och stundom även genom
en ökad rörlighet hos kotorna. Därvid är det inte fråga om några konstanta
förskjutningar mellan kotorna, och förskjutningen kan variera med ryggradens
böjning i olika plan och med rotationen mellan kotorna. Inte så sällan
bilda diskarnas degenererade vävnadsmassa broekliknande utbuktningar, och
därigenom kan tryck på utgående nerver uppkomma på ställen, där nerverna
klämmas mellan broeken och kotbågarna. Men sådana diskbrock. som man numera
vet är en vanlig orsak till ischias, kunna inte diagnosticeras med vanlig
röntgenfotografering, utan man måste för att få fram dem på plåten spruta
:n kontrastmedel i ryggmärgskanalen. En sådan undersökning kan utföras endast
på sjukhus, och där kan man också behandla den kirurgiskt. Vid dessa
operationer, som i vårt land uppgå till tusentalet, har det anatomiska underlaget
för dessa smärttillstånd fastslagits.

Aven om man gör det medgivandet, att kotornas förbindelse med varandra
inte är alldeles fast och att obetydliga förskjutningar kunna förekomma, som
någon enstaka gång kan ge symptom, så måste man i läkekonstens och allmänhetens
namn reagera mot det våldsamma överdiagnosticerandet av sådana kotförskjutningar,
som förekomma hos chiropraktorerna. Jag tror inte det skulle
bli någon ändring i det avseendet, även om de finge använda röntgen.

Det ligger också eu fara i att allmänhetens, jag skulle nästan vilja säga vidskepliga.
övertro på röntgens möjligheter kan utnyttjas på ett obehörigt och för
den hjälpsökande allmänheten skadligt sätt, om diagnostiken handhas av en
klåpare. Även om lagen framför allt tar hänsyn till strålningsskyddet, så. kan
■ let väl inte vara en nackdel, om den också i någon män skyddar mot .felaktiga
diagnoser. Och där lurar den största faran inte i vad den okunnige ser, utan i
vad han inte upptäcker. Låt mig ta ett drastiskt exempel. Våren 1944 undersöktes
eu person, som hade smärtor i ryggen, av eu ehiropraktor. Denne hade
tidigare anhållit om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete. Medicinalstyrelsens
a.v.slag hade emellertid inte kommit honom tillhanda ännu. varför han
sannolikt med denna, röntgenundersökning inte gjort sig skyldig till förseelse
mot lagen om tillsyn över radiologiskt arbete, åtminstone inte vid detta tillfälle.
Däremot gällde det obehörigt utövande av läkarkonston. De röntgenbilder, som

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Motioner om viss ändring i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete in. m.

(Forts.)

denne cliiropraktor tagit, kommo att bli inskickade till medicinalstyrelsen, där
de bland annat granskades av dess vetenskapliga, råd för radiologi. De bestodo
av frontalbilder av halsryggrad och mellersta delen av bröstryggraden, alltså
med strålriktning rakt framifrån. Sidobilder, som är en så viktig sak, saknades.
Bilderna voro så mörka och underhaltiga, att man inte kunde bedöma eventuella
benförstöringar. Inte heller kunde några kotförskjutningar påvisas. Chiropraktorn
hade satt in den vanliga handgripliga terapien utan att lägga märke
till en ytterst väsentlig sak. som egendomligt nog kunde iakttagas även på dessa
underhaltiga bilder. Där fanns nämligen, visade undersökningen inom medi
cinalstyrelsen, en gåsäggstor mjukdelsskugga i omgivningen av bröstryggraden.
Denna skugga hade det karakteristiska utseendet av en tuberkulos sänkningsabscess,
d. v. s. varanhopning på grund av tuberkulos i en ryggkota.
Denna chiropraktor hade alltså behandlat en ryggradstuberkulos som en kotvrickning
med det resultat som det givetvis fick. Ett sådant fall stöder uppfattningen,
att de största riskerna vid en icke sakkunnig röntgenundersökning
ligger i de förbisedda faktiska sjukdomstillstånd, som kunna finnas. Jag ifrågasätter
under sådana förhållanden, om det är rätt av herr Lundstedt att förutsätta,
att medicinalstyrelsens försiktighet vid licensgivningen skulle ledas av
någon skråanda. •

Vad det här gäller, herr talman, är alltså inte att skärpa lagstiftningen mot
dem som obehörigen utöva läkarkonsten — det tror jag som sagt inte är någon
mening med — utan det gäller att i stället inte göra ett undantag vid tillämpningen
av en viktig skyddslag för att ge en viss yrkesgrupp möjlighet att
ayttja de farliga röntgenstrålarna, som de inte ha behov av och som de inte
förstå att använda.

Herr Lundstedt erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Den föregående ärade talaren, som jag har förmånen räkna till mina
personliga, vänner, har verkligen i början och slutet av sitt. anförande icke behandlat
mig snällt, om jag får säga så. Jag har aldrig tillvitat läkarkåren någon
skråanda. Om jag icke missminner mig, bragte jag i min ringhet, läkarkåren
en hyllning, och jag var djärv nog att nä.ra nog tala i hela folkets namn. Jag
undvek att använda ordet skråanda, men jag sade yrkesstolthet eller kåranda,
och det står jag för. Det tror jag nog, att alla, som ha. någon erfarenhet av
läkarna som kår, ha klart för sig, att en sådan kåranda, som man där möter,
träffar man icke annorstädes, icke ens inom officerskåren.

Det är ju, herr talman, fråga om röntgenfotografering av ryggraden. Jag
vet icke, när chiropraktorerna började med röntgen, men jag tror. att de ha
sysslat därmed över tiotalet år, och aldrig har något enda olyckstillbud förekommit.
Skulle man icke fästa något avseende vid detta V

Hur var det förresten, när röntgenapparaterna började komma i användning?
Läkare, som icke voro utbildade på något sätt i röntgen, togo dessa apparater i
bruk. Vi kunna för övrigt hålla oss till tandläkarna, De ha icke den stora »kroppsutbildningen»
så att säga, som de riktiga läkarna ha. De använda likväl jämt
och ständigt röntgen. Den tandläkare, som jag hade för många år sedan, hade
säkerligen icke under sina studier fått någon röntgenutbildning, men han använde
mycket gärna röntgen. Jag har blivit röntgenfotograferad många gånger
av honom. Han hade alltså långt efter sin yrkesutbildning kunnat tillägna
sig kompetensen. Att om utexaminerade chiropraktorer. som redan under sina
studier fått en viss röntgenutbildning, påstå att de skulle vara och förbli inkompetenta,
och att man därför måste utesluta dem att ådagalägga sin kompetens,
kan icke vara riktigt. Mark väl, att jag har utgått från att det verk -

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11

Motioner om viss ändring i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.

(Forts.)

ligen förhåller sig så, att medicinalstyrelsen i realiteten har avvisat en viss
kategori från att utreda sin kompetens för röntgenfotografering. Förhåller
det sig på annat sätt, tar jag tillbaka mina ord. Allt vad jag sagt har uttalats
mot den bakgrund, varmed jag inledde mitt första anförande.

Det är klart, att om en läkare här anför en massa medicinska synpunkter,
så kan jag icke ge mig in på någon debatt med honom. Det vore ju helt meningslöst.
Herr Österman och herr von Friesen kunna naturligtvis slå i os>
vad som helst, —---(avbrott mitt i eu punkt!)

Herr Österman, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag tyckte herr Lundstedt sade skråanda. Om det var
Jråranda i stället ber jag om ursäkt.

Jag ville emellertid erinra om att han sade, att läkarna ville utrota chiropraktorerna,
vilket ju är väl starkt.

Herr Lundstfcdt sade, att ingen olycka hänt under alla år, som röntgenfotografering
bedrivits i detta land. Det har det säkerligen gjort i form av strål -skador, men jag envisas med att mena, att det faktiskt också är en olycka.
om man genom okunnighet ställer en felaktig diagnos eller förbiser en faktiskt
existerande sjukdom. Och jag vågar hålla på att det icke är tillräckligt med
bara en kortare kurs i röntgenologi utan att vederbörande har några som helst
förkunskaper av det slag, som stå alla legitimerade läkare till buds, nämligen
vissa kunskaper i anatomi, patologi och fysiologi. Jag tror alltså icke, att
man kan göra de jämförelser herr Lundstedt gjorde.

Herr Lundstedt erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag sade icke annat än att det föreföll mig, som om man i
vissa, låt vara vidsträckta, kretsar inom läkarkåren ville utrota, naturligtviinte
chiropraktorerna, utan chiropraktiken.

Vidare anförde

Herr Cruse: Herr talman! Herr Österman ville här göra gällande, att motionärerna
söka utverka ett undantag för en viss yrkesgrupp. Emellertid äi
det ju tvärtoiiL så. att motionärerna här hävda, att dessa chiropraktorer skola
komma i samma ställning som alla andra, alltså bedömas på samma sätt som
alla andra.

Nu har ju herr Hellbacken genom att föredraga en skrivelse från generaldirektör
Höjer gjort gällande, att även dessa chiropraktorer prövas individuellt.
Detta har emellertid bestritts av dem. De göra gällande, att varken medicinalstyrelsen
eller radiofysiska institutionen verkställt någon prövning. Är dol
förhållandet, anser jag, att det faktiskt föreligger en rättskränkning. Lagens
syfte är ju nämligen, att alla, som äro kvalificerade att behandla radiologiska
ämnen, också skola få denna rätt. Jag delar deras uppfattning, som här mena.
att lagen är till skydd för allmänheten, och jag vill gärna för min del ställa
upp mycket stränga villkor för utövande av röntgenfotografering. Men dessa
villkor skola gälla lika för alla. Vi 1m sedan gammalt här hävdat, att diel
skall vara likhet inför lagen, att alla skola behandlas lika.

Jag tycker, att utskottets talesman, herr Hellbacken, intog eu ganska svag
ställning. Han drog nämligen in fullständigt ovidkommande saker. Han gjorde
gällande, att motionärerna ville öppna dörren för skojare. Det förhåller sig ju
tvärtom så, att vi vilja, att de som ha sakkunskap på området genom att fä
dessa tillstånd också skola få offentligt erkännande, så att allmänheten har
en viss vägledning. Vi vilja icke mildra villkoren för någon, gärna skärpa dem,

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Motioner o-m riss ändring i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.

(Forts.)

om man anser det ur skyddssynpunkt vara erforderligt. Vad vi begära är, att
den som kan fylla villkoren också skall få detta tillstånd. Nu finns det ju —
herr Hellbacken var ju inne på det — kvacksalvare, och jag erkänner, att
på detta område florerar ett omfattande kvacksalveri. Men det är ju icke
bara på läkarområdet det förekommer utan även på andra områden, och för
min personliga del anser jag, att man bör skydda allmänheten från att bli
uppskörtad.

Jag kan ju icke gå in på någon sakdebatt med herr Österman. Men jag
känner flera personer, som ha lidit av ryggsmärtor och vänt sig till läkare
och blivit gipsbehandlade på sjukhus utan att bli botade, men däremot blivit det
av chiropraktorer. Det kan ju hända, att det är tillfälligheter, men det är flera
riksdagsmän, som ha gjort samma erfarenhet. De ha behandlats av läkare
utan att dessa kunnat bota dem, men sedan ha de fått bot genom att gå till
eu chiropraktor. Jag anser sålunda, att om man här önskar ett skydd för
allmänheten, så skall man icke undantaga en viss grupp ifrån prövningen,
och jag är glad, om medicinalstyrelsens deklaration är riktig. Allt som tidigare
meddelats i denna sak tyder emellertid på att dess uppgift icke är riktig.
Faktum är, att om medicinalstyrelsen går in i individuell prövning av alla
ansökningar, så är motionärernas önskan strängt taget uppfylld.

Vad vi skulle önska är, att Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser, som
skola vara gällande för prövningen, för att på det sättet få en opartisk myndighet,
som föreskriver vilka villkor sökanden skall uppfylla. Jag tror därför
att det trots de upplysningar som herr Hellbacken här lämnat är riktigt att
bifalla reservationen, och jag yrkar, herr talman, bifall till den.

Herr Hellbacken erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Till den siste ärade talaren skulle jag vilja säga, att jag ju i dag
föredrog vad generaldirektör Höjer skrivit. Denne säger, att ehiropraktikernas
ansökningar bedömas individuellt från fall till fall och att i intet av dessa fall
har det visat sig, att vederbörande ha den kompetens som fordras för att sköta
röntgenapparaterna. När man talar om att det icke kunnat påvisas något enda
fall, då vederbörande blivit skadad, vill jag bara hänvisa till det fall, då en sålunda
självlärd chiropraktiker eller kanske det var en diplomerad behandlade
ryggrads tuberkulos med kotknackning. När den sjuke sedan kom under läkarbehandling
var det för sent.

Sedan skulle jag vilja säga till herr Cruse och de övriga, som förorda reservationen,
att det redan nu finns den möjligheten att, därest vederbörande har
kompetens och medicinalstyrelsen för sin del har avslagit framställningen, gå
till Kungl. Maj:t. och få rättelse i saken. Då blir det den allsidiga och riktiga
prövning som behövs.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Härpå anförde:

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Jag skall icke ge mig
in på frågan om syftet hos dem som här icke vilja »öppna dörren» eller rättare
sagt som vilja stänga dörren. Det är väl uppenbart, att de ifrågavarande chiropraktoreina
i många fall kunna hjälpa människor, när läkare icke ha kunnat
åstadkomma något. Jag skall emellertid icke gå in på den saken närmare. Men
då herr Hellbacken och andra talat så mycket om den kompetens de behöva,
-om skola sköta en röntgenapparat, har jag icke kunnat underlåta att erinra
mig hur det var när jag för en del år sedan låg på Jönköpings lasarett. Där

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Motioner om viss ändring i lagen om tillsyn å radiologislit arbete m. m.

(Forts.)

blev jag röntgenfotograferad, och den som gjorde det och även ställde en
diagnos, som läkaren sedan sade var fullt riktig, var vaktmästaren vid lasarettet.
Kunna dessa röntgenapparater ha blivit så fruktansvärt mycket farligare
nu än de voro på den tiden? Det var visserligen i röntgenfotograferingens
barndom detta hände, men då ansågs det i varje fall icke vara nagon risk med
att låta en vaktmästare — inom parentes sagt en mycket skicklig karl — utföra
en röntgenfotografering. Jag tror att man ^överdriver här, då man drager
fram den stora risken som skäl för att icke tillåta chiropraktikerna att få använda
röntgenapparater.

Herr Österman sade, att det framkommit fall, då vederbörande misslyckats
och då de ställt fel diagnos. Ja, när en läkare misslyckas, är det kanhända förlåtligt,
men skulle någon av dessa andra misslyckas, är det naturligtvis oförlåtligt.
.

Herr Hellbaeken nämnde både i sitt första anförande och i sin replik, att om
medicinalstyrelsen avslår ansökan, kan vederbörande klaga hos Kungl. Maj :t.
Ja, det är utomordentligt bra, herr Hellbaeken, men jag vill se den ^Kungl.
Maj :t, som när medicinalstyrelsen avslagit en ansökan av detta slag går emot
medicinalstyrelsen. Det anses nog inte juste att göra det. Därför tror jag, att
man på den vägen vinner ganska, litet.

Jag har endast, herr talman, velat påvisa överdrifterna här då man säger, att
det är så farligt att handskas med en röntgenapparat, att det är nödvändigt
med ett par års utbildning för att få göra det. När en vaktmästare kunde
sköta sådant för ett tjugutal år sedan, kan det icke vara så märkvärdigt för
dessa chiiopraktiker, som kanske ha en rätt grundlig utbildning, att ombesörja
saken.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den av herr Hage
m. fl. avgivna reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Cruse begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den. som vill. att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej:

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Hage in. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att han funne flertalet hava röstat för
nej-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Hellbaeken, i anledning
varav votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid aygåvos
63 ja och 96 nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av herr Hage in. fl. avgivna reservationen.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

§ 21.

Lag angående Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
ändring % proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928
JSi 254) om arbetsdomstol. ‘

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Fagerholm: Herr talman! Jag vill till en början uttala min tillfredsställelse
över att den gamla segslitna frågan om tjänstemannarepresentation i
arbetsdomstolen avancerat.

Visserligen kan den lösning, som föreligger, så vitt jag kan se icke betecknas
såsom fullt tillfredsställande. Den möter invändningar ur både principiella
och praktiska synpunkter. Man kan ifrågasätta, om det är riktigt att tjänstemannagrupperna
uteslutas från fortlöpande kontakt med arbetsdomstolen. Det
är arbetsdomstolens rättsskapande verksamhet, som är det betydelsefulla, och
i den verksamheten spelar det i och för sig en underordnad roll, om parten är
en tjänstemannapart eller en arbetarpart. Uppdelning av målen med hänsyn till
partförhållandet är sålunda ur principiell synpunkt tämligen oegentlig och kan
även ur andra synpunkter angripas. Vidare föranleder den omständigheten, att
man låter en särskild tjänstemannarepresentant rycka in i speciella tjänstemannamål,
att arbetsdomstolen får en intresserepresentation i stället för en domstolsledamotsrepresentation
— om jag så får säga — från tjänstemannagrupperna.
Det är icke lyckligt, om intresserepresentationen blir direkt framträdande
i arbetsdomstolen, och en person som bara inkallas vid enstaka tillfällen kan
alltför mycket känna sin ställning som intressegruppsrepresentant. Vidare får
detta förslag den olyckliga konsekvensen, att tjänstemannarepresentanten i arbetsdomstolen
icke får någon verklig erfarenhet av eller förutsättning att närmare
trånga in i domstolens praxis. Hans roll kan sålunda bli ganska besvärlig.

Rent principiellt ser jag saken så, att vi här ha två stora arbetstagarorganisationer,
nänvigen LO och TCO, vilka erkänna varandra ömsesidigt, och att
det då är naturligt, att den mindre organisationen, Tjänstemännens centralorganisation,
får en fortlöpande representation i arbetsdomstolen med utgångspunkt
från att de avtal tjänstemännen ingå falla under samma lagar och samma
bestämmelser som de andra avtalen.

Nu är det emellertid icke gärna möjligt att för närvarande ställa ett yrkande
i den riktningen. Rent faktiskt äro tjänstemannamålen så fåtaliga i arbetsdomstolen,
att det icke skulle vara befogat att nu tilltvinga sig —■ om jag får
uttrycka mig så — en särskild tjänstemannarepresentant. Utvecklingen kommer
kanske att gå därhän, att tjänstemannamålen bli betydligt talrikare i den
män avtalsverksamheten utvecklar sig. I ett sådant läge anser jag att frågan
måste komma upp till omprövning.

Med mitt anförande, herr talman, har jag endast velat så att säga förbehålla
mig rätten att när frågans vidare utveckling kan skönjas återkomma på denna
punkt.

Jag har, herr talman, intet yrkande att framställa.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 22.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 12 mars 1947 fm.

Nr 11.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 23.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Fru Västberg, som yttrade: Herr talman! Trots alla de många goda ba-rnavårdande
och familjefrämjande reformer som genomförts under senare år återstår
dock mycket innan vi kunna slå oss till ro. Detta är icke minst fallet när
det gäller att skapa en bättre förlossningsvård för ett ständigt växande antal
barnaföderskor. Befolkningsutredningen har också framlagt ett detaljerat förslag
till en allmän förbättring av förlossningsvården. Utredningen har tagit
sikte på lämpliga åtgärder såväl för att eliminera platsbristen och tillgodose
behovet av specialutbildad personal som för att aniskaffa lustgasapparater, trygga
väntetiden för blivande mödrar i ödemarks- och skärgårdsområdena samt
reducera barnaföderskornas ekonomiska utgifter. Dessa olika förslag ha vunnit
allmän anslutning från de socialt och politiskt verksamma kvinnoorganisationerna.
Kvinnorna fråga också med stigande otålighet varför dessa välmotiverade
förslag till förlossningsvårdens ordnande icke förelagts riksdagen. För
att få ökad klarhet över hur detta viktiga problem ligger till, anser jag mig
böra till statsrådet Mossberg rikta följande spörsmål:

Kan man förvänta proposition redan innevarande riksdag för ett mera tillfredsställande
ordnande av förlossningsvården i huvudsaklig anslutning till
befolkningsutredningens förslag i frågan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24.

Herr Ståhl avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 347, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 82, angående anslag till stipendier
åt lärjungar vid högre läroanstalter m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.45 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Onsdagen den 12 mars.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Fru Hildur Maria Alvén född den 4 april 1886, Bragevägen 15, Sockholm,
vårdas sedan 7 februari 1947 på Epidemisjukhuset i Stockholm för halsinfektion
(ej epidemisk). Tidpunkten för hennes slutliga tillfrisknande kan ännu
ej angivas.

Sockholm den 10 mars 1947.

Einar Bergquist,
leg. läk.

Kammaren, som vid sammanträde den 4 nästlidna februari beviljat fru
Alvén ledighet från riksdagsgöromålen tills vidare, lade läkarintyget till handlingarna.

Herr andre vice talmannen meddelade härefter, att herr Swedberg, som vid
kammarens sammanträde den 1 innevarande mars med läkarintyg styrkt sig
fr. o. m. den 25 februari tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 114, angående vissa byggnadsarbeten för försvaret m. m.;
nr 122. med förslag till förordning om ändrad lydelse av 6 § 2 och 3 mom.
familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99) m. m.;

nr 128, angående anslag till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Halå socken m. m.;

nr 130, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1947/48;

nr 131, med förslag till byggnadslag m. m.;

nr 133, angående anslag för budgetåret 1947/48 till instituten för socialpolitisk
och kommunal utbildning och forskning m. m.;
nr 135, angående fortsatt statsgaranti för exportkredit;
nr 139, angående anslag till Folkbokföringen: Viss tillfällig personal vid
länsstyrelserna m. m. för budgetåret 1947/48;

nr 142, angående omorganisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen
inom försvaret m. m.;

nr 143, angående vissa ändringar i gällande bestämmelser angående värnpliktslån; nr

149, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 19 § 1 mom. förordningen
den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka
m. m.;

Ousdagen den 12 mars 1947 em.

Nr 11.

nr 150, angående djupborrning efter salt och olja m. m. i Skåne;
nr 151, angående anslag för budgetåret 1947/48 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 152, angående vissa anslag till de tekniska högskolorna för budgetåret
1947/48;

nr 153, angående anslag till statens hantverksinstitut;
nr 154, med förslag till förordning om ändring i förordningen den 17 maj
1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa. m. m.;

nr 155, med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 5 förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända;
nr 161, angående förlängning av giltighetstiden för vissa tilläggstullar;
nr 162, angående fiskprisreglering samt främjande av beredning och avsättning
av fisk m. m.;

nr 167, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 79 § 1 mom. lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, m. m.;

nr 168, angående godkännande av en mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse rörande det svensk-finska varuutbytet;
nr 169, angående anslag till svenska uppfinnarkontoret;
nr 173, angående organisation av statens isbrytarverksamhet;
nr 174, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m.;

nr 175, angående anslag för budgetåret 1947/48 till statsbidrag till undervisningsmateriel
vid folk- och småskolor;

nr 176, angående uppdelning av professuren i radioteknik vid Chalmers
tekniska högskola:

nr 180, angående postverkets ensamrätt till brevbefordran;
nr 181, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 14
december 1945 (nr 845) om vissa inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse; "

nr 182, angående dels fortsatt tillverkning av syntetiskt gummi m. m., dels
ock täckande av vissa förluster på statens reservförrådsnämnds verksamhet:
nr 183, angående omorganisation av bilbesiktningsmannainstitutionen m. m.;
nr 184, angående avsättning till statens automobilskattemedelsfond ;
nr 185, angående anordnande av tjänstebostad åt landsfiskalen i Föllinge

distrikt: . .

nr 186, angående anslag till statens institut för folkhälsan budgetaret

1947/48;

nr 187. med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen
den 14 juni 1917 (nr 377) om äktenskaplig börd, m. m.;

nr 188. med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken den 18 juli 1942

(nr 740), m. m.; och . . ,

nr 189, med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr

367) om fri rättegång.

Dessa propositioner bordlädes.

- Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av väckt motion
angående ökad semesterersättning för arbetstagare.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 102,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Dahlgren m. fl. föreslagit.

Motion om
ökad semesterersättning

för arbetstagare.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 ein.

Motion om ökad semesterersättning för arbetstagare. (Forts.)
att »riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
ökad semesterersättning för arbetstagare». «

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fru Rönn-Christianssou: Herr talman! När semesterlagen på sin tid genomfördes,
var detta givetvis en mycket stor förbättring på det ifrågavarande området.
Men det var inte så bra att det inte kunde göras bättre. Givetvis kan
det göras mycket bättre.

Meningen med semestern är ju att de arbetande människorna skola få tillfälle
att byta miljö för att åter kunna stå i produktionen med friska krafter.
Vi veta alla att rationaliseringen har medfört ökad arbetshets inom industrierna,
och härtill kommer att livet i övrigt i våra dagar är oerhört tröttsamt.
Dagliga spårvägs- och bussresor till och från arbetsplatsen i stark trängsel
äro ytterst tröttande. Den förvärvsarbetande kvinnan måste ju efter arbetsdagens
slut gå i affärerna och handla, hämta sina barn på barnkrubban o. s. v.,
vilket blir ett merarbete, som måste bli mycket påfrestande.

År 1946 motionerade vi om billigare semesterresor. En förbättring av möjligheterna
till resor spelar givetvis en stor roll när det gäller att kunna utnyttja
semestern. Den motionen tillstyrktes av landsorganisationen, turistföreningen
och socialstyrelsen. Inom parentes skulle jag vilja fråga, varför inte
den nu föreliggande motionen remitterats till landsorganisationen. 1946 års
motion avslogs emellertid, och därför ha vi nu sökt oss andra vägar för att
förbättra villkoren för de semestrande arbetarna. Kostnaderna spela ju en
oerhört stor roll för resemöjligheterna, och vi veta att lönerna över lag äro
alltför låga. Vi veta att det är praktiskt omöjligt för flertalet av de arbetande
att på något sätt spara och lägga undan en slant till semestern. Alltför
många måste försaka det viktiga miljöombytet, och på så sätt blir semestern
förfelad. Den lagstadgade semestern blir under sådana förhållanden endast
en torr lagparagraf. Har arbetaren dessutom varit sjuk någon tid, blir
semesterersättningen ännu lägre, trots att just en sådan arbetare är i särskilt
behov av rekreation.

Utskottet instämmer — som vanligt höll jag på att säga — i motionens syfte
men kan inte tänka sig att arbetsgivarna skulle vilja betala merkostnaden.
Men här gäller det ju att utforma de lagar som arbetsgivarna ha att rätta
sig efter, och frågan om utbetalningen blir väl en fråga parterna emellan.
Om nu utskottet är oroligt för att arbetarna skulle lida avbräck i andra avseenden,
om de erhålla denna förhöjda semesterersättning, kan man ju säga
att detta bekymmer kan gälla semesterlagen i dess helhet. För min del anser
jag att ägarna av produktionsmedlen ha haft och ha glänsande tider och
att de därför ha råd att vidkännas den merkostnad som här åsyftas.

Herr talman! Då motionens yrkande ligger inom det rimligas gränser och
då jag anser att den är fullt befogad, ber jag att få yrka bifall till densamma.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag skulle vilja använda några
minuter för att i likhet med fru Rönn-Christiansson framhålla behovet av
höjd lön under semestern. Det föreligger otvivelaktigt ett sådant behov för
de flesta arbetare här i landet. Men jag skulle vilja gå ett stycke längre och
säga, att det finns starka skäl för att lönen blir högre även under andra tider
av året än under semestern. Jag skulle vilja gå ytterligare ett steg och
framhålla att det föreligger ett mycket trängande behov av att ordna så att

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Nr 11.

Motion om ökad semesterersättning för arbetstagare. (Forts.)
de fattiga människor i detta land som icke åtnjuta någon semester alls få
komma i åtnjutande därav med normal dagsinkomst även under ledigheten.
Det finns alltså önskemål i långa banor.

Men detta är en sak. En annan sak är om det är riktigt att på den väg
motionärerna valt skapa fram högre lön åt arbetstagare under semestertiden.
Enligt min mening är väl detta något som närmast får avgöras vid avtalsförhandlingarna
mellan arbetare och arbetsgivare. Ty det kan ju inte bestridas
att detta är en renodlad lönefråga. Motionärerna ha åberopat förhållandena
i Norge, men där är det ju så, att de semesterlöner, varom motionärerna
tala, icke äro lagstadgade utan tillkomna genom avtal mellan arbetsmarknadens
parter.

Jag skulle därför vilja rekommendera motionärerna att de i den män de
kunna öva inflytande på dessa förhållanden se till att vederbörande fackförbund
vid blivande avtalsförhandlingar framföra förslag om sådan fördelning
av årslönen,° att det kommer att utgå högre lön under semestern än under övrig
tid av året. Jag tycker att det vore starkt motiverat med en sådan lönehöjning.
Men att riksdagen så här utan vidare skall lägga sig i frågan om
lönerna, kan väl inte vara lämpligt. Och även om det skulle vara lämpligt,
är det väl föga troligt att den vägen vore framkomlig. Bättre är nog att man
gör bär som i Norge, där motionärerna tydligen anse att det är välordnat.
Man bör alltså avtalsvägen söka komma fram till det önskade resultatet.

Fru Röim-Ckristiansson: Herr talman! Det är inte ur vägen att även riksdagen
parallellt med övriga krafter i samhället arbetar på en förbättring på
detta område. Herr Olovson i Västerås förklarade sig önska högre löner åt
arbetarna. Det är bara att beklaga att hans yrkande gick stick i stäv med
hans önskningar.

Om man anser att den princip som tillämpas i Norge är riktig, så bör man
naturligtvis ga in för den även här i Sverige. När herr Olovson hoppas att vi
vid avtalsförhandlingar skola arbeta för högre löner, vill jag bara därtill
säga, att jag hoppas att herr Olovson själv vid sådana förhandlingar inte intar
den ståndpunkt som han intar här i riksdagen utan eu förnuftigare ståndpunkt.

Fru Johansson: Herr talman! Jag måste säga, att det ligger en hel del i
vad motionärerna säga i sin motion, nämligen att det i vårt land finns en stor
del människor, som på grund av att de ha för liten inkomst inte kunna, utnyttja
sin semester på ett sådant sätt som man skulle önska att de skulle kunna,
göra. Så långt kan jag hålla med motionärerna.

I min hemstad ha vi inom fritidsstyrelsen gjort en utredning för att utröna
hur många av textilarbetarna det egentligen är som kunna utnyttja sin semester
på ett sådant sätt att de kunna lämna den plats där de vanligen vistas och
resa någon annanstans. Det visade sig då att inte mindre än 45 procent av
dessa inte hade kunnat resa någonstans under sin semester utan varit tvungna
att tillbringa denna under precis samma förhållanden som vanligt, naturligtvis
med det undantaget, att de sluppo gå till sin arbetsplats.

Jag tror emellertid att den väg, som motionärerna i sin motion anvisat för
att hjälpa de små inkomsttagarna, är alldeles felaktig. För att nå detta syfte
blir det nog nödvändigt att sätta, in någon form av statligt eller kommunalt
stöd. Jag kanske kunde få säga några ord om hur man i min hemstad tänkt
sig att komma till rätta med detta problem. Staden har inköpt ett fritidsområde,
på vilket det kommer att byggas en hel del småstugor, där familjerna få
vistas under semestertiden. På detta fritidsområde kommer också att uppföras
en restaurang, där de kunna få köpa sin mat för en billig penning.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Motion om ökod semesterersättning för arbetstagare. (Forts.)

Jag tror det är denna väg man måste gå fram för att bereda de små inkomsttagarna
möjlighet till ombyte av vistelseort och till den vila och rekreation,
som de så väl behöva under semestertiden. Att gå den väg, som motionärerna
föreslagit, nämligen att man genom lag skulle ålägga- arbetsgivarna att betala
viss högre lön under semestertiden, tror jag blir svårare. Detta måste som
herr Olovson i Västerås sade vara en angelägenhet som de olika parterna på
arbetsmarknaden få göra upp sinsemellan. Stat och kommun kunna i stället
hjälpa till att bereda miljöombyte och billigare semester åt dem, som inte ha
råd att resa bort under sin semestertid.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 4.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 10. i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till åtgärder för hästavelns främjande m. m. jämte
i ämnet väckta motioner1.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Anslag under Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts

riksstatens [ statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte

huZmel. 1 ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Avlöningar Punkten 17. angående lantbrukshögskolan: Avlöningar.
vid lantbruks högskolan.

Sedan utskottets i punkten gjorda hemställan föredragits, yttrade:

Herr Stjärne: Herr talman! Några av kammarens ledamöter ha i en motion
yrkat att riksdagen måtte bifalla styrelsens för lantbrukshögskolan förslag
om inrättande av en ny professur i marknadslära vid högskolan. Förslaget har
tillstyrkts av lantbruksstyrelsen och statens livsmedelskommission. Under
hänvisning till en av departementschefen tillsatt utredning rörande den framtida
utvecklingen och omfattningen av högskolorna på jordbrukets och skogsbrukets
område har jordbruksutskottet emellertid avstyrkt motionen. Därmed
är ju dess öde i kammaren beseglat, och jag skall inte. herr talman, försöka
spjärna emot udden genom att yrka bifall till densamma.

Jag tror dock, att det i detta fall hade varit lyckligast, om utskottet följt
motionärernas yrkande. Den tillsatta utredningen hade därmed enligt välmening
icke behövt föregripas. En av lantbrukshögskolan verkställd allmän
utredning rörande den ekonomiska undervisningen föreligger redan. Och enligt
denna borde det ekonomiska ämnesområdet egentligen tilldelas tre professurer.
en i lantbruksekonomi, en i nationalekonomi och jordbrukspolitik och
en i marknadslära. För att inte inkräkta på utredningens arbete har högskolestyrelsen
emellertid inskränkt sig till att nu endast begära en ny professur i
marknadslära. En uppdelning av professuren enligt detta styrelsens förslag
synes oss ha kunnat ske alldeles oberoende av de resultat, vartill den nytillsatta
utredningen kan komma. Det framlagda förslaget har bl. a„ grundat sig

1 Ang. rättelse av tryckfel i utlåtandet se § 9 i protokollet för den 11 mars.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Nr 11.

Avlöningar vid lantbruk shö g skolan. (Forts.)
på noggranna studier av de övriga nordiska ländernas undervisning på området
och på diskussioner med tjänstemän inom jordbrukets föreningsrörelse
m. fl. Av ledande representanter inom denna sistnämnda rörelse har det ock
hälsats med tillfredsställelse.

Behovet av en utvidgad lantbruksekonomisk forskning underströks starkt
redan när lantbrukshögskolan år 1932 ersatte det gamla lantbruksinstitutet
vid Ultuna. En lantbruksekonomisk linje inrättades därför vid högskolan.
Men den fick redan från början otillräckliga resurser. Och det alltjämt starkt
växande behovet av förstärkning inom detta ämnesområde har icke i nämnvärd
grad blivit tillgodosett. Som en följd härav kan nämnas att man, när
innehavaren av den enda professuren inom läroområdet i höstas avgick med
pension, icke kunde finna en kompetent ersättare inom landet vad beträffar
de centrala delarna av ämnet. På vissa håll har uttalats förvåning häröver.
Från sakkunnigt håll har härtill genmälts, att det varit mer förvånande, om
en person under den korta tid högskolan existerat hunnit kvalificera sig som
sakkunnig inom ett så väldigt ämnesområde som det lantbruksekonomiska.
Det är helt enkelt omöjligt för en person att ha professorskompetens på hela
det lantbruksekonomiska området.

En modern forskning på detta område i takt med tidens krav utgör väl
ändå en grundläggande faktor för att kunna komma till rätta med de alltmer
brännande jordbruksekonomiska problemen. Dessa ha ju än mera aktualiserats
genom de väldiga rationaliseringsprogram, som nu förelagts riksdagen. Jordbrukarnas
ekonomiska organisationer måste också stå väl rustade att kunna
tillämpa de mest kostnadsbesparande och modernaste metoder vid tillvaratagandet
av jordbrukets produkter. Allt pekar på angelägenheten av att en utökning
och intensifiering av den jordbruksekonomiska forsknino-en snarast
kommer till stånd.

Såsom saken nu ligger till kunna vi endast uttala vår livliga förhoppning,
att de berörda förhållandena vid lantbrukshögskolans ekonomiska linje av den
tillsatta utredningen särskilt beaktas och att detta resulterar i att tillfredsställande
förslag snarast möjligt framläggas.

Herr Persson i Svensköp: Herr talman! I motionen i denna kammare nr 184
har framhållits huru stora förluster som det svenska jordbruket åsamkas
genom växtsjukdomarna. Man beräknar att år 1927 en tredjedel av potatisskörden
blev förstörd genom bladmögel. Det förtjänar också påpekas, att
stora skördeskador årligen uppkomma genom angrepp av vetemyggan och rapsbaggen.

Med den nuvarande anordningen vid lantbrukshögskolan är den viktiga
undervisningen i växtskyddslära ej tillfredsställande. Att en ändring till det
bättre snarast kommer till stånd har med all önskvärd skärpa framhållits i
lantbrukshögskolans styrelses skrivelse av den 22 augusti 1946, en skrivelse
som också delvis refereras i jordbruksutskottets föreliggande utlåtande. Statskontoret
och allmänna lönenämnden ha var för -sig förklarat sig icke kunna
bedöma behovet av en nyinrättad professur i växtpatologi vid lantbrukshögskolan,
medan såväl lantbruksstyrelsen som siatens livsmedelskommission i
särskilda remisskrivelser tillstyrkt sådan utökning av verksamheten vid högskolan.

Utskottet har liksom departementschefen hänvisat till att särskilda sakkunniga
tillsatts den 29 november 1946 för iitredning om den framtida utvecklingen
och omfattningen av högskolorna på jordbrukets och skogsbrukets område.
Det yrkande som framställts i motionen tillgodoser emellertid endast de
minimianspråk, som kunna ställas på en vetenskaplig anstalt av detta slag,

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 11. 6

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Avlöningar vid lantbrukshögskolan. (Forts.)
varför vi icke ha ansett att utredningens resultat föregripes genom den åtgärd,
som i motionen föreslås. Utredningen kommer utan tvivel att med sitt omfattande
syfte ta en avsevärd tid i anspråk. Ett sådant dröjsmål med varje utbyggnad
av undervisningen och forskningen på detta viktiga område vid
landets främsta lantbruksundervisningsanstalt kan för framåtskridandet och
rationaliseringen av vårt jordbruk medföra en stor fara.

I en annan motion i denna kammare, nr 79, bär yrkats på åtgärder för eu
omfattande utvidgning och effektivisering av det praktiska växtskyddsarbetet
inom jordbruket. Jag tillåter mig påpeka, att grunden till en sådan utbyggnad,
som bl. a. föreslås skola ske genom inrättandet av särskilda befattningar för
växtskyddskonsulenter, måste läggas genom forskning och undervisning .vid
lantbrukshögskolan.

Styrelsen för statens växtskyddsanstalt utreder för närvarande tillsammans
med lantbruksstyrelsen frågan om växtskyddsanstaltens organisation och särskilt
en utbyggnad av filialsystemet. En förutsättning för sådan utbyggnad
är tillgång till utbildad personal. Det är lantbrukshögskolans uppgift att
sörja för sådan utbildning.

Jag har, herr talman, med det anförda blott velat understryka, att vi inte
ha råd till att längre undvara en särskild professur i växtpatologi vid lantbrukshögskolan
och att ett längre uppskov härmed kan för jordbrukets hela
växtodling medföra stora vådor.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Eftersom motionärerna inte framställt
något yrkande om bifall till sin motion, kan jag inskränka mig till att
uttala mig helt kort som talesman för utskottet.

Motionärernas hemställan ansluter sig ju till en skrivelse till Kungl. Maj:t
från lantbrukshögskolans styrelse angående utökande av den vetenskapliga
verksamheten vid lantbrukshögskolan i olika avseenden. Denna skrivelse har
bl. a. remitterats till statskontoret, som i sitt yttrande till densamma säger
följande: »Inför den fortgående utökningen av verksamheten vid lantbrukshögskolan
och i betraktande av de ständigt återkommande kraven på personalökning
anser sig ämbetsverket böra ifrågasätta lämpligheten av att etappvis
vidtaga en så avsevärd utökning av organisationen utan att frågan om den
omfattning, i vilken denna högskoleverksamhet bör bedrivas, tages under en
mera allmän omprövning.»

Det har också inträffat, att Kungl. Maj:t tillsatt en utredning som har fått
till uppgift att utreda frågan rörande den framtida utvecklingen och omfattningen
av högskolorna på jordbrukets och skogsbrukets område. Under sådana
förhållanden kan det väl inte vara rimligt, att man vidtager de åtgärder, som
motionärerna ha hemställt om i sin motion. När nu motionärerna inte ha yrkat
på detta här i kammaren, skall jag inskränka mig till att för min del yrka
bifall till utskottets förslag på denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets förevarande
hemställan.

Punkterna 18—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

r Anslag till Punkten 44, angående lägre lantbruksundervisning m. in.: Bidrag till byggbyggnadsarbe-
nadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

| ten vid lant- .. .

mannaskolor I propositionen nr 1 under nionde huvudtiteln, punkten 44, hade Kungl.
m. m. Maj:t föreslagit riksdagen att för nästa budgetår för ändamålet anvisa ett
reservationsanslag av 4 000 000 kronor, innebärande eu ökning i förhållande

Onsdn!i<''ii den 12 mars 1947 cm.

Nr 11.

Anslag till byggnadsarbeten vid lantmannaskolor m. m. (Forts.)
till löpande budgetår med 1 400 000 kronor. Från anslaget skulle utdelas bidrag
till byggnadsarbeten vid lantmanna-, lanthushålls-, trädgårds- och fruktodlingsskolor
samt jordbrukets yrkesskolor.

I samband härmed hade utskottet till behandling föreliaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen 1:100
av herr Wahlund m. fl. och 11:189 av herr Onsjö m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till bidrag till byggnadsarbeten vid vissa anstalter
inom den lägre lantbruksundervisningen anvisa ett reservationsanslag
av 8 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning och med avslag å de likalydande motionerna 1:100 och 11: 189,
till Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar T fallgren, Bror Nilsson
och Gustafson i Vimmerby, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning- samt motionerna
1:100 och 11:189, till Lägre lantbruksundervisning m. in.: Bidrag till bygg-''
nadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter för budgetåret 1947/48
anvisa ett reservationsanslag av 5 000 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! På den nu föredragna punkten
har utskottet tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag om anvisandet av ett anslag på
4 miljoner kronor för bidrag till byggnadsarbeten vid lantmannaskolor. Emellertid
har utskottet vid prövning av detta anslagsäskande också haft att taga
ställning till tvenne likalydande motioner av herr Wahlund m. fl. i första
kommaren och av herr Onsjö m. fl. i denna kammare. Motionärerna ha hemställt
om att detta anslag borde upptagas till 8 miljoner kronor. Bakom detta
motionärernas yrkande ligger ett önskemål som vi alla som äro intresserade för
denna undervisningsverksamhet hysa, nämligen att bereda tillfälle till lantmannaskoleutbildning
och därmed jämförlig utbildning åt så många unga som
möjligt på landsbygden. Det förhåller sig glädjande nog också på det sättet,
att tillströmningen till dessa skolor under senare år varit så stor, att man inte
kunnat ta emot alla som anmält sig som elever. Redan ur den synpunkten
vore det alltså önskvärt, om vi kunde i något raskare takt än vad som hittills
varit fallet tillgodose behovet av skolor för denna lantbruksundervisning.

Jag vill i detta sammanhang nämna att jag har uppmärksammat, att statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet i motiveringen till denna punkt
har anfört, att det i och för sig vore önskvärt, om man kunde i något raskare
takt bevilja anslag till bidrag till lantmannaskolebyggnader, men att arbetskraftstillgången
och materialtillgången är av sådan beskaffenhet, att man inte
gärna kan gå längre i avseende på anslag än till de 4 miljoner kronor som
föreslagits för nästkommande budgetår. Jag vill gärna för min del medge, att
den bristande arbetskraftstillgången och materialtillgången i och för sig äro
faktorer, som väga mycket tungt i alla sammanhang, där det är fråga om investeringar
för byggnadsändamål. Men jag undrar ändå, om det inte skulle
ha varit skäl att anvisa ett något högre belopp för det ändamål det här gäller.
Jag fäster uppmärksamheten på att lantbruksstyrelsen, som enligt vad jag förmodar
mycket noga prövat denna fråga i likhet med andra hithörande ting,
har ansett sig böra föreslå ett anslagsbelopp på 5 miljoner kronor. Även om

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Anslag till byggnadsarbeten vid lantmannaskolor m. m. (Forts.)
det naturligtvis med rätt stor styrka kan sägas, att man med hänsyn till den
otillräckliga tillgången på arbetskraft och den rådande materialbristen inte
kan påräkna att kunna, utnyttja vilket anslagsbelopp som helst på detta område,
så kan man ändå hävda-, att om ett något större anslagsbelopp stode till
förfogande, så skulle det vid framtida prövning av byggnadstillstånd till
lantmannaskolor och liknande skolor och andra föreliggande ansökningar om
byggnadstillstånd visa sig både möjligt och lämpligt att medge byggnadstillstånd
till dylika skolor i något större omfattning än vad som skulle kunna
ske med ett anslag på 4 miljoner kronor per år.

Jag ber därför, herr talman, att med dessa ord på denna punkt få yrka bifall
till den av herr Tjällgren m. fl. avgivna reservationen.

Herr (Insjö: Herr talman! Vid denna punkt ha jag och det parti jag representerar
varje år väckt motioner, där vi yrkat ökade anslag. Motionerna ha
emellertid lika regelbundet avslagits. Jag kan dock säga det, att själva saken
har gått framåt så till vida, som anslaget ökats varje år. Om detta sedan
beror på motionerna eller inte, det lämnar jag därhän. I år har Kungl. Maj.-t
föreslagit 4 miljoner kronor, vilket innebär detsamma som reservationen förra
året. Detta skall givetvis antecknas med tacksamhet och tillfredsställelse, och
det bådar gott för framtiden. Felet är väl bara det, att Kungl. Maj:t i detta
fall kommit ett år efter med de höjda anslagen.

Det råder ingen tvekan om att det här är fråga om ett område, som blivit
i hög grad försummat. Vi bygga ju ut den s. k. högre undervisningen, och
genom stora anslag o. s. v. göra vi det på allt sätt lättare för dem, som söka
sig till de teoretiska banorna. Vi producera lärda män och kvinnor snart sagt
på löpande band. När det gäller yrkesundervisningen för jordbrukets ungdom
— jordbruket är fortfarande landets modernäring och sysselsätter nära
1/3 av Sveriges befolkning — då är det dock endast en bråkdel, som få någon
egentlig yrkesundervisning, och till och med denna undervisning är av det
allra enklaste slaget. Här talas så mycket i våra dagar om jordbrukets rationalisering,
och man bollar med miljoner för att inte säga miljarder, när det
gäller denna rationalisering. Jag är dock viss om att det finns ingen rationalisering
som kan bygga på en säkrare grund, och ur samhällets synpunkt
blir billigare, än ökad kunskap och yrkesskicklighet hos dem som bruka jorden.
Jag vågar bestämt säga, att detta område är försummat. Det antal, som
åtnjuter yrkesundervisning inom andra yrken, och de kronor man här beviljar
kunna räknas i tiotusental, medan man beträffande jordbruket endast räknar
i tusental.

När 1939 års riksdag beslutade omorganisation av den lägre lantbruksundervisningen
trodde man, att då skulle detta problem lösas. Så blev emellertid
ingalunda förhållandet. Redan året efter beslutades inskränkningar, och
sedan dess har det hela tiden legat hinder i vägen. Från början var det brist
på pengar, nu är det brist på arbetskraft och material. Det är klart, att man
alltid måste taga hänsyn till sådana skäl, men å andra sidan rör det sig här
om behov, som man inte kan ställa tillbaka hur länge som helst.

Vi äro 28 ledamöter i denna kammare från det parti jag tillhör, som underskrivit
en motion jag burit fram. Vi yrka här på att anslaget skall höjas
till 8 miljoner kronor, d. v. s. det belopp, som bättre motsvarar det aktuella
behov, som lantbruksstyrelsen redovisat i propositionen. Jag hade tänkt att
yrka bifall till motionen, men dels vore det väl ganska utsiktslöst att få gehör
för en sådan ståndpunkt, dels måste man taga hänsyn till de inskränkningar
i investeringsvolymen som ha skett och som sannolikt måste ske i ännu högre
grad. Jag skall därför avstå från att yrka bifall till motionen och inskränka

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Nr 11.

Anslag till byggnadsarbeten vid lantmannaskolor m. m. (Forts.)
mig till att yrka bifall till den reservation, som här avgivits av herrar Tjällgren
m. fl., vilken motsvarar lantbruksstyrelsens äskande på denna punkt.

Häruti instämde herrar Gustafsson i Lekåsa, Andersson i Dunker och Larsson
i Luttra.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Som den föregående talaren erinrade
om, har detta anslag under de senaste åren höjts undan för undan. Förra
årets riksdag fastställde efter votering anslaget till 2 600 000 kronor. Reservanterna
yrkade då ett anslag på 4 miljoner kronor. Nu har Kungl. Maj :t föreslagit,
att anslaget till dessa byggnader för nästa budgetår skall höjas till ett
belopp av 4 miljoner kronor, och motionärerna yrka då 8 miljoner kronor.

Utskottet är mycket väl medvetet om behovet av ett ökat antal platser vid
dessa skolor. Det är inte på grund av oförståelse för det stora behov, som
här föreligger, som utskottet intagit sin ståndpunkt. Svårigheterna att erhålla
arbetskraft och material äro minst lika stora i år som de varit under föregående
år. Samma förhållande gäller alltså nu som förut, att de materialtillgångar
och den arbetskraft, som stå till förfogande, måste i första hand användas
för sådana byggnadsarbeten, som anses mest nödvändiga.

Man får en god bild av hur restriktiv man ansett sig behöva vara då det
gäller att ge byggnadstillstånd till skolor av detta slag under''förra året näT
man ser -—• vilket meddelas i detta betänkande -— att vid innevarande års ingång
fanns det inte mindre än 3 miljoner kronor disponibla i denna fond. Lägger
man till det anslag, som nu innefattas i ILungl. Maj :ts förslag, d. v. s.
4 miljoner kronor för nästa budgetår, då torde man väl kunna säga, att man
under nästa budgetår har ganska stora möjligheter att erhålla anslag till byggnadsarbeten
för dessa skolor.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Punkten 45.

Lades till handlingarna.

Punkterna 46 och 47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 48—51.

Lades till handlingarna.

Punkterna 52 och 53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54, angående diverse åtgärder på husdjursavelns område m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Persson i Svensköp: Herr talman! I fråga om de allmänna åtgärder
för nötboskapsavelns befrämjande, varom nästföregående punkt i jordbruksutskottets
utlåtande handlade, har utskottet beaktat de yrkanden, som framställts
i enskilda motioner, och föreslagit en höjning av anslaget upp till det belopp.

Diverse åtgärder
pa husdjursavelns

område m. m.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Diverse åtgärder på husdjursavelns område in. in. (Forts.)
som lantbruksstyrelsen äskat. Denna välvilliga inställning har utskottet inte
haft till den fråga det här gäller, nämligen de blygsamma bidrag till främjande
av en rationell skötsel av de mindre husdjuren, som gemensamt utgå från
denna anslagspost.

Jag vill bär endast fästa uppmärksamheten på en del av dessa bidrag, t. ex.
statsbidraget till Sveriges fjäderfäavelsförening. som icke ens når upp till storleken
av det belopp, som utgick före kriget. Tar man också hänsyn till penningvärdets
fall, så är anslaget väsentligt mindre och torde inte vara tillräckligt
för ett effektivt och ändamålsenligt bedrivande av den verksamhet, som
föreningen tagit till sin uppgift.

Även andra ändamål synas bli otillräckiigt tillgodosedda med detta anslag.
Ätt en assistentbefattning inom Svenska fåravelsföreningen skall bibehållas
i avvaktan på inrättandet av instruktörsbefattningar inom hushållningssällskapen,
därom äro såväl lantbruksstyrelsen som Kungl. Maj:t ense. Till detta
ändamål begär föreningen ett statsbidrag av 12 000 kronor, lantbruksstyrelsen
tillstyrker 10 000 kronor, och Kungl. Maj :t, vars förslag utskottet understödjer,
föreslår 8 000 kronor. Man kan fråga sig, om befattningen kan upprätthållas
i avsedd utsträckning efter nedprutning av anslaget till 2/3 av det begärda
beloppet. Detta är så mycket mer beklagligt, som frågan om husdjursinstruktörer
hos hushållningssällskapen, enligt den proposition om hushållningssällskapens
omorganisation, som nu ligger på riksdagens bord, sjuies vara ställd
på framtiden.

Jag ber till sist, herr talman, få uttala den förhoppningen, att den förhållandevis
stora nedprutning av lantbruksstyrelsens äskade belopp under denna
anslagspost som här skett icke beror på det förhållandet, att detta anslag är
avsett för ändamål, som äro av särskilt stor betydelse för det mindre jordbruket.
De anslagsbehov som här anmält sig äro som sagt synnerligen blygsamma
och enligt min mening väl vitsordade, varför det är med beklagande jag
konstaterar, att jordbruksutskottets välvilja icke räckt till för ett bifall till
de yrkanden, som framställts i motionerna.

Vidare anfördes ej. Utskottets i punkten gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 55—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bidrag till
hushållnings
sällskapen.

Punkten 75, angående bidrag till hushållningssällskapen.

I propositionen nr I hade Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln, punkten
75, föreslagit riksdagen att för ändamålet anvisa ett förslagsanslag av 4 641 100
kronor, vilket belopp med 103 800 kronor översteg motsvarande anvisning för
innevarande budgetår.

Utskottet hade i detta sammanhang till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) 1:209 av herr Nilsson, Bror, m. fl., likalydande med 11:322 av herrar
Sveningsson och Larsson i Karlstad, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att såsom bidrag till hushållningssällskapens allmänna verksamhet för
budgetåret 1947/48 anvisa 3 800 000 kronor; och

2) 1:214 av herr Nilsson, Bror. in. fl., likalydande med 11:311 av herr
Hansson i Skegrie m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning och med avslag å motionerna 1:209 och 11:322, likalydande,
samt 1:214 och 11:311, ävenledes likalydande, till Bidrag till hushållnings -

Onsdagen den 12 mars 1947 om.

Nr 11.

Bidrag till hushållningssällskapen. (Forts.)
sällskapen för budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 4 641 100 kronor.

Reservationer hade vid punkten avgivits:

1) av herr Bror Nilsson;

2) av herrar Beck-Friis och Stattin; samt

3) av herrar Tjällgren, Näslund och Gustafson i Vimmerby, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning och med bifall till motionerna I: 214 och H: 311 samt med avslag
å motionerna 1:209 och 11:322, till Bidrag till hushållningssällskapen
för budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 4 691 100 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! På denna punkt, rörande anslag
för hushållningssällskapen, föreligga en hel del motioner, var och en innehållande
yrkanden, som vore värda att uppmärksamma. Detta gäller både de
motioner, som avse ökning av det allmänna anslaget till hushållningssällskapen,
och dem, som begära ytterligare löneförbättringar till hushållningssällskapens
tjänstemän.

När jag i utskottet för min del haft att taga ställning till alla dessa motioner
har jag emellertid ansett, att eftersom vi stå inför en omedelbar omorganisation
av hushållningssällskapen och man därmed kan förvänta en rikligare
medelsanvisning för denna verksamhet i dess olika former, borde man kanske
för året nöja sig och inte gå på ett bifall till dessa senare motioners yrkanden.

På en punkt vill jag emellertid ansluta mig till en motion, som i denna
kammare väckts av herr Hansson i Skegrie m. fl. Man vill nämligen här ha
ett anslag för bidrag till markkarteringsverksamheten. Det gäller här framför
allt de mindre jordbruken, enär det ansetts att anslaget endast bör utgå till
jordbruk med mindre än 20 hektar åker. Utredningen, som verkställts av professor
Torstensson, har givit till resultat, att man räknar med ett årligt medelsbehov
på 150 000 kronor till markkarteringsverksamheten. Eftersom lantbruksstyrelsen
emellertid föreslagit, att man skall begränsa bidragstilldelningen
till att avse jordbruk om — som jag nyss nämnde — högst 20 hektar åker,
skulle enligt styrelsen icke erfordras mer än 100 000 kronor i årligt anslag.
Ivungl. Maj :t har emellertid på denna punkt endast föreslagit ett belopp av
50 000 kronor, och jordbruksutskottets majoritet har tillstyrkt detta förslag.

Att jag nu tillsammans med ett par andra reservanter yrkat bifall till motionen,
som innebär att anslaget borde utgå med 100 000 kronor, det beror uteslutande
därpå att jag av gammal erfarenhet väl känner till hur svårt det är
för hushållningssällskapen att tillgodose alla de ansökningar om bidrag på
respektive anslag, som inkomma, när man får anslag för att bedriva verksamhet
av visst slag och anslagsbeloppet inte har en tillfredsställande storlek. Det
finns förmodligen anledning antaga, att det bidrag som nu för första gången
utgår kommer att bli otillräckligt och hushållningssällskapen därför gång
efter annan tvingas säga nej vid begäran om bidrag med hänsyn till att anslaget
inte räcker till. Det rör sig i detta fall om ett ytterst blygsamt belopp
på ytterligare 50 000 kronor, och det kan här inte göras några andra invändningar
emot en höjning av detta anslag än sådana som grunda sig på rent budgetära
skäl. Beloppet är emellertid uppenbarligen alldeles för litet, för att
något sådant skäl på allvar skulle kunna åberopas.

Herr talman! Med hänvisning till vad jag sålunda anfört hemställer jag
om bifall till den vid denna punkt fogade, av herrar Tjällgren in. fl. avgivna
reservationen.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Bidrag till hushållningssällskapen. (Forts.)

Herr Larsson i Karlstad: Herr talman! Herr Gustafson i Vimmerby nämnde,
att bland motionerna under denna punkt hade två väckts rörande ökade an -slag till hushållningssällskapens allmänna verksamhet och till förbättring av
befattningshavarnas löner. Herr Gustafson påpekade emellertid, att man inför
den förestående omorganisationen av hushållningssällskapen för tillfället kunde
nöja sig med det förslag i detta avseende, som Kungl. Maj:t framlagt. Jag
vill emellertid fästa kammarens uppmärksamhet på de nuvarande låga lönerna
för hushållningssällskapens befattningshavare. Dessa måste anses vara i mycket
hög grad otillfredsställande. Jag skall inte trötta kammaren med att här
beröra något större antal av dessa befattningshavare. Jag skall nöja mig med
ett par exempel.

För jordbrukskonsulenter fastställdes de nuvarande lönerna så tidigt som.
1921. Sedan dess ha dessa befattningshavare 1937 fått en provisorisk avlöningsförbättring
med 500 kronor för år. 1945 erhöllo de ytterligare en provisorisk
löneförbättring. Varje försök som under tidernas lopp gjorts för att få till
stånd en skälig reglering av befattningshavarnas lönevillkor har mötts med invändningen
om en förestående omorganisation. Denna omorganisation har emellertid
dröjt.

Eiligt den av riksdagen år 1944 godkända princippropositionen skulle en
vandringsrättare i begynnelselön erhålla 4 700 kronor jämte rörligt tillägg.
1946 uppgick totallönen för en vandringsrättare till 4 500 kronor, d. v. s. ett
väsentligt lägre belopp än vad som föreslagits i den av riksdagen utan erinran
lämnade princippropositionen. I denna proposition hade lönen för en jordbrukskonsulent
blivit satt till i runt tal 9 400 kronor jämte rörligt tillägg. 1946 var
lönen för en jordbrukskonsulent, inberäknat det provisoriska tillägg, som då
utgick, 3 800 kronor. I detta belopp hade då även inberäknats rörligt tillägg.
Den mindre höjning som nu föreslagits i en motion skulle således inte på något
sätt — såsom utskottet befarar — riskera, att den slutliga löneregleringen blev
föregripen.

Om man således kan fastslå att lönerna till hushållningssällskapens befattningshavare
i och för sig varit mycket låga, så framträda nackdelarna av den
låga lönesättningen ännu mer, om man jämför lönerna för hushållningssällskapens
befattningshavare med de löner, som utgå för lärarna vid lantbruks- och
lantmannaskolorna. En ordinarie lärare vid en lantmannaskola med helårstjänstgöring
har för närvarande en årslön på 9 211 kronor. I denna summa
ingår förmånen av tjänstebostad med ett beräknat belopp av endast 900 kronor.
En jordbrukskonsulent har, som jag förut nämnde, 8 800 kronor per år, men
hans bostad blir givetvis betydligt dyrare än 900 kronor. För att få till stånd
en riktig jämförelse mellan dessa båda befattningshavares löner måste man nog
minska jordbrukskonsulentens lön med ca 800 kronor på grund av högre hyreskostnad,
då hans årslön får jämförelsetalet 8 000 kronor mot lärarens vid en
lantmannaskola drygt 9 200 kronor.

Nu förhåller det sig så att jordbrukskonsulentkåren till allra största delen
rekryteras just av lärare vid lantmannaskolorna. Att anta en nyexaminerad agronom
till jordbrukskonsulent är knappast lämpligt. Man vill ha en agronom,
som förvärvat en del praktisk erfarenhet inte minst på jordbruksundervisningens
område. Därför har den naturliga befordringsgången tidigare varit att en
agronom, som någon tid varit lärare vjd en lantmannaskola, sökt sig över till
konsulentbanan. Med den lönesättning som nu gäller är det emellertid alldeles
uppenbart, att en lärare vid en lantmannaskola endast rent undantagsvis anser
sig kunna ta ett sådant steg. Skillnaden i lönesättningen för dessa befattningshavare
har utgjort ett mycket svårt hinder för hushållningssällskapen i deras
strävan att få väl kvalificerad arbetskraft på konsulentbanan.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Nr 11.

Bidrag till hushållningssällskapen. (Forts.)

Herr talman! Med hänsyn till att proposition med förslag till omorganisation
av hushållningssällskapen och en lönereglering för deras befattningshavare
redan ligger på kamrarnas bord, skall inte heller jag framställa något särskilt
yrkande under denna punkt. Jag har emellertid med vad jag nu anfört
velat fästa uppmärksamheten på de svårigheter, som hushållningssällskapen
haft under de senast gångna åren. Jag hoppas att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition om hushållningssällskapens omorganisation skall
ta vederbörlig hänsyn härtill. Jag hoppas även att riksdagen skaU se till att
den nya organisationen får en sådan utformning, att de tidigare svårigheterna
avlägsnas.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! De båda närmast föregående
talarna ha erinrat om att hushållningssällskapen stå inför en omorganisation.
Under sådana förhållanden är det uppenbart, att det inte är möjligt att^ förorda
några större förändringar, då det gäller anslagen till nästa budgetår.

Såsom framgår av handlingarna i ärendet har anslaget till hushållningssällskapens
allmänna verksamhet för nästa budgetår höjts med 100 000 kronor,
jämfört med anslaget under innevarande budgetår. Departementschefen har
därvid hänvisat till att det belopp, varmed anslaget nu höjts, kan användas
till en ytterligare provisorisk förbättring av tjänstemännens löner.

Herr Gustafson i Vimmerby yrkade bifall till de motioner, som väckts
rörande anslaget till hushållningssällskapens markkarteringsverksamhet. I dessa
motioner begäres att det för detta ändamål föreslagna anslaget om 50 000 kronor
skulle höjas till 100 000 kronor. Herr Gustafsons yrkande grundar sig
på det antagandet, att det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet icke skulle
räcka till. Utskottets majoritet har emellertid inte ansett sig kunna göra ett
sådant antagande, då utskottet i varje fall för närvarande inte har någon
erfarenhet av hur stort belopp, som i verkligheten kommer att erfordras för
denna verksamhet. Jag anser därför att kammaren lugnt kan bifalla utskottets
och Kungl. Maj:ts förslag i denna de!.

Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets förslag under denna
punkt.

överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den av herr Tjällgren m. fl. avgivna reservationen; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkterna 76—84.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 85.

Lades till handlingarna.

Punkterna 86—98.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 99, angående bidrag till Föreningen för växtförädling av
träd.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

frukt- Bidrag till
Föreningen
för växtförädling
av
fruktträd.

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Under denna punkt liar utskottet
haft att behandla en i både första och andra kammaren motionsledes gjord

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Bidrag till Föreningen för växtförädling av fruktträd. (Forts.)
framställning, där man begärt en ökning av anslaget till Föreningen för växtförädling
av fruktträd från av Kungl. Maj:t föreslaget belopp 25 000 kronor
till 35 000 kronor.

Denna verksamhet är ju relativt ny. Den bär från början åstadkommits genom
privat initiativ. Från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse anvisades
anslag till startkostnaden för denna verksamhet. Sammanlagt ha tidigare
från denna stiftelse erhållits 355 000 kronor. Till den nybyggnad som sker i
år ha från stiftelsen anvisats ytterligare 425 000 kronor.

Denna verksamhet för förädling av fruktträd synes åstadkomma mycket
goda resultat. Den hittillsvarande verksamheten på detta område i vårt land
har även uppmärksammats utanför landets gränser. Den summa på 25 000
kronor som Kungl. Maj:t föreslagit för verksamheten i år har jämfört med
motsvarande anslag under föregående budgetår höjts med 13 000 kronor. Det
skall villigt erkännas, att departementschefen tydligen insett betydelsen av
denna verksamhet. Det kan dock icke hjälpas att verksamheten i fråga, trots
det statliga bidraget, tvingas att, om den skall kunna fullfölja sin uppgift,
lita till privata medel och enskilda anslag. Så måste ske under innevarande år
och jag förmodar att samma blir förhållandet även i fortsättningen, om driften
skall kunna upprätthållas i tillräcklig utsträckning.

Med tanke på de stora värden som här redan från börjat satsats på privat
initiativ och med tanke på de resultat, som hittills framkommit, vilka säkerligen
komma att visa sig få ännu större betydelse i framtiden, då det gäller
att åstadkomma fruktsorter, som äro lämpade för odlingsförhållandena över
hela vårt långa land, så måste man säga sig, att det nu föreslagna anslagsbeloppet
om 25 000 kronor är synnerligen blygsamt i förhållande till värdet
av verksamheten i fråga. När styrelsen för Föreningen för växtförädling av
fruktträd i år sett sig nödsakad att begära en höjning av det föreslagna anslaget
med ytterligare 10 000 kronor, bör var och en kunna inse, att en dylik
framställning, vilken för övrigt tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, är mycket
berättigad. Jag skulle tro att i förhållande till de summor, som anslås till
olika ändamål inte bara på jordbrukets områden utan på alla andra områden,
är den nu begärda anslagssumman mycket blygsam. Jag anser därför för
min del att departementschefen borde ha kunnat tillstyrka bifall till föreningens
framställning.

Då nu emellertid utskottet inte ansett sig för sin del kunna tillstyrka vår
motionsledes gjorda framställning om en höjning av ifrågavarande anslag,
skall jag inte yrka på att kammaren biträder motionerna. Jag tillåter
mig dock att här ytterligare säga några ord i anledning av ett departementschefens
yttrande under denna punkt.

Departementschefen har nämligen i samband med att; han föreslog en ökning
av detta anslag, jämfört med vad som gällde under föregående budgetår, med
13 000 kronor yttrat bl. a. följande: »Jag förutsätter samtidigt, att föreningen
skall kunna så planlägga sin verksamhet att åtminstone under de närmaste
åren någon höjning av statsbidraget ej skall visa sig erforderlig.» Jag finner
för egen del detta uttalande av departementschefen synnerligen egendomligt.
Jag anser nämligen att det bör stå föreningen fritt att, om den inte skall
tvingas att i fortsättningen lita till enskilda och privata anslag, göra framställning
om en förhöjning av ifrågavarande anslag i den utsträckning, som
föreningen anser nödvändigt för den fortsatta verksamheten.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 100—105.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 12 mars 1947 em. Nr 11. 91

Punkterna 106—10S.

Lades till handlingarna.

Punkterna 109—118.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 119, angående bidrag till ladugårdsförbättringar.

Utskottets i punkten gjorda hemställan föredrogs; och anförde därvid

Herr Nilsson i Varuträsk: Herr talman! Sedan 1941 ha vissa bidrag utgått
för ladugårdsförbättringar i framför allt de norrländska länen och Göteborgs
och Bohus län. Dessa bidrag ha rönt ett mycket välvilligt emottagande ute
i bygderna, och befolkningens glädje över bidragen har varit synnerligen stor,
trots att bidragen varit så blygsamma.

Jag vill minnas, att dessa anslag ursprungligen utgingo med 250 000 kronor
per år, vilket medförde att endast ett hundratal eller kanske omkring etthundrafemtio
jordbrukare i landet kommo i åtnjutande av bidrag från detta
anslag. Under de två senaste åren har emellertid anslaget utgått med 400 000
kronor, vilket belopp likväl, trots den avsevärda höjningen, endast i mycket
ringa mån kan tillgodose de behov av bidrag, som för detta ändamål föreligga
inom landet.

Jag vill här särskilt beröra några förhållanden på detta område i de norrländska
länen. Man kan där ute i socknarna finna nästan otroligt dåliga ladugårdar.
Då man resonerar med ägarna till dessa framhålls det, att ekonomien
är så tryckande, att det för dem är omöjligt att förbättra ladugårdarna. Jag
har många gånger blivit rent förskräckt, när jag stött på en gammal rutten
ladugård med små fönster, där dagsljuset knappt kan sila igenom. Man blir
ännu mera betryckt, när man tänker på att det uteslutande är ekonomiska
svårigheter, som omöjliggjort en förbättring av sådana ladugårdar. Om det
här ifrågavarande bidraget höjdes, skulle detta få en ofantligt stor betydelse
för de mindre bemedlade jordbrukarna.

I den av herr Johansson i Torp och mig väckta motionen ha vi begärt att
det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet om 250 000 kronor för första halvåret
1948 skall höjas till 750 000 kronor. Utskottet har dock avslagit denna i
vår motion framställda begäran. Utskottet har visserligen skrivit mycket välvilligt
och sagt, att »i betraktande av den stora betydelsen av denna bidragsverksamhet
finner utskottet en ökning av anslagsanvisningen välmotiverad»,
men utskottet har dock, »i avbidan på de nya bidragsgrunder, som kunna
komma att beslutas i anslutning till behandlingen av 1942 års jordbrukskommittés
principbetänkande» avstyrkt vår framställning. Ja, detta jordbrukskommitténs
principbetänkande kände jag ju till när motionen skrevs, men jagmåste
säga, att jag inte ansåg förekomsten av detta betänkande vara tillräckligt
skäl för att avslå en begäran om ökat anslag.

Jag förstår väl att gentemot ett enhälligt utskott är det inte lönt att här
stå och orda en hel del för att söka framtvinga en ändring, utan jag får väl
lov att finna mig i utskottets ställningstagande, sådant det är. Jag vill dock
på det livligaste hoppas, att utskottets välvilliga skrivning kommer att omsättas
i praktisk verklighet i den nya kommitténs betänkande på ett sådant
sätt, att dessa bidrag komma att utgå med mycket större belopp, kanske t. o. m.
högre än vad jag och min medmotionär ha begärt.

T detta anförande, under vilket herr talmannen övertog ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herr Johansson i Torp.

Bidrag till
ladugårdsförbättringar.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Bidrag till
skogsvårdsstgrelsemas

verksamhet.

Bidrag till ladugårdsförbättringm. (Forts.)

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 120 och 121.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 122.

Lades till handlingarna.

Punkterna 123—141.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 142.

Lades till handlingarna.

Punkterna 143—145.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 146.

Lades till handlingarna.

Punkterna 147—158.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 159.

Lades till handlingarna.

Punkterna 160—171.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 172.

Lades till handlingarna. ,

Punkterna 173—200.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 201, angående skogsvård m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln, punkten
201, föreslagit riksdagen att till detta ändamål för nästa budgetår anvisa ett
reservationsanslag av 7 750 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft ett flertal motioner.

I motionen 1:157 av herr Sundberg, Carl, m. fl., likalydande med motionen
II: 317 av herr Carlsson i Bakeröd m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att befattningshavare hos skogsvårdsstyrelsema vid inplacering i löneklasser
måtte få tillgodoräkna sig tidigare tjänstgöring.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Nr 11.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsemas verksamhet. (Forts.)

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte bifalla motionerna I: 156 och II: 313 samt I: 159 och
II: 257, i vad de avsåge överförande å ordinarie stat av befattningen såsom
studierektor hos skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län:

2) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
I: 156 och II: 313, i vad de avsåge bidrag till skogsvårdsstyrelsemas
omkostnader i verksamheten, till Skogsvård in. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag
av 8 250 000 kronor;

3) att såvitt anginge förevarande punkt motionerna I: 156 och II: 313, i vad
de ej behandlats under 1) och 2) ovan, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

4) att motionerna. I: 159 och II: 257, i vad de ej behandlats under 1) ovan,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

5) att motionen II: 106 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

6) att motionerna I: 158 och II: 185 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

7) att motionerna I: 157 och II: 317 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits av

dels herr Alfred Andersson, vilken ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall
till motionerna I: 158 och II: 185,

dels ock herrar Cad Edmund Eriksson, Anderberg, Andersson i Tungelsta,
Carlström och Lundbom, vilka ansett att utskottet bort hemställa.

1) att riksdagen måtte----(lika med utskottet)------i Gävleborgs

län;

2) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna 1: 156 och II: 313, i vad de avsåge bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
omkostnader i verksamheten, till Skogsvård m. m.: Bidrag till
skogsvårdsstyrelsemas verksamhet för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag
av 7 750 000 kronor;

3) att såvitt anginge ----(lika med utskottet) — -— — II: 317 icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Kyling: Hem talman! Under denna punkt redovisas motionen nr 317
i denna kammare, likalydande med motion nr 157 i första kammaren, i vilken
hemställes, att riksdagen måtte besluta, att befattningshavare hos skogsvårds.
styrelserna vid inplacering i löneklass skola få tillgodoräkna sig viss tidigare
tjänstgöring.

Denna fråga var uppe till behandling även vid föregående riksdag, och
kamrarna stannade då i olika beslut. Ändra kammaren fattade, visserligen
ined knapp majoritet, ett positivt beslut och biföll den motion, som då förelåg
i ärendet och vilken var samstämmig med den motion, som i år presenterats
riksdagen. Jag kanske emellertid i allra största korthet får rekapitulera
hur saken låg till. Det gällde den gången närmast att lösa länsskogsvaktarnas
lönefråga, och riksdagen beslöt, att länsskogvaktarkåren skulle inflyttas i det
civila avlöningsreglementet och placeras i 12 lönegraden. Propositionen hade
föregåtts av eu utredning: 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning hade föreslagit
att befattningshavarna skulle för inplacering i löneklass äga tillgodoräkna
sig den tid. varunder de före sagda tidpunkt oavbrutet innehaft mot -

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 194" em.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. (Forts.)
svarande befattning hos skogsvårdsstyrelse. Utredningen åberopade därvid,
att sådan anordning på sin tid föreskrevs för lantbruksundervisningens befattningshavare,
och jag kan tillägga, att anordningen också tillämpats vid
lönereglering för lantbruksingenjörer och landsfiskaler liksom för kommunalt
anställda lärare. Departementschefen hade emellertid icke ansett sig kunna
följa utredningen på denna punkt, men förslaget togs motionsvis upp, och
andra kammarn biföll, som nämnt, denna motion och fattade alltså beslut i
enlighet med skogsvårdsstyrelseutredningens förslag på denna punkt.

Första kammaren avslog emellertid motionen, varför frågan gick tillbaka
till utskottet för sammanjämkning. Sammanjämkningsförslaget innebar i huvudsak,
att Kungl. Maj:t efter särskild prövning skulle avgöra, om och i vad
mån ett ytterligare tillgodoräknande av tidigare tjänstetid borde medgivas
denna personal. Länsskogvaktarna fingo alltså enligt sammanjämkningsförslaget,
vilket också blev riksdagens beslut, rätt att efter underdånig anhållan
få frågan om löneklassuppflyttning och tjänsteårsberäkning prövad av Kungl.
Maj:t. Ett flertal länsskogvaktare ha också hos Kungl. Maj:t begärt en sådan
prövning. Skogsstyrelsen uppger att inte mindre än 149 sådana framställningar
för närvarande ligga på skogsstyrelsens bord, och man inväntar nu
riksdagens ställningstagande till de här föreliggande motionerna för att sedan
låta ansökningarna vandra vidare till Kungl. Maj :t.

Jag vill i detta sammanhang också påminna om att sedan riksdagen föregående
år på detta sätt fattat ställning till frågan om tjänsteårsberäkning för
länsskogvaktarna, beslöt riksdagen en vecka efteråt att kronojägarna skulle
placeras i 12 lönegraden, alltså samma lönegrad som länsskogvaktarna, men
med rätt för kronojägarna att tillgodoräkna sig alla tjänsteår de tidigare intjänat,
vilken rätt länsskogvaktarna ju icke fått. Dessa två yrkesgrupper, länsskogvaktare
och kronojägare, ha emellertid ungefär samma utbildning och arbetsuppgifter,
varför de också borde ha samnra lönevillkor. Det är visserligen
sant, att utgångslönegraden för båda grupperna är 12 lönegraden,
men tjänsteinnehavare inom länsskogvaktarkåren med många tjänsteår ha dock
blivit placerade lägre i fråga om löneklassen än motsvarande befattningshavare
inom kronojägarkåren.

Fogar jag till de rättvisesynpunkter, som jag här försökt framföra, även
den synpunkten att länsskogvaktarkåren ju är en yrkesgrupp, som har mycket
betydelsefulla uppgifter, så vågar jag, herr talman, ehuru utskottet i år liksom
förra året avstyrkt motionen, dock yrka bifall till densamma.

Jag hemställer alltså, herr talman, om bifall till motionen nr 317 i denna
kammare.

I detta anförande instämde herrar Hceggblom, Liedberg, Nolin, Hagård, Srening
sson , Werner, Nilsson i Kristinehamn, Larsson i Karlsstad, HellbacJcen,
Lindmark, Sandberg och Andersson i Gisselås samt fru Boman.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Tillsammans med några andra
av jordbruksutskottets ledamöter har jag vid denna punkt fogat en reservation,
till vilken jag skall be att få anknyta några ord.

Enligt beslut av föregående års riksdag angående grunderna för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet skola kostnaderna för denna verksamhet, i den mån
de inte täckas av skogsvårdsstyrelsernas egna inkomster, bestridas genom särskilt
anslag under nionde huvudtiteln. I samband med detta beslut godkände
riksdagen även ett förslag till normalstat för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet,
där det förutsattes att verksamheten skulle kosta 9 050 000 kr. Av denna
beräknade kostnad ansågs ett belopp av 1 800 000 kr. kunna bestridas av

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Nr 11.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. (Forts.)
de inkomster, som skogsvårdsstyrelserna själva hade. Statens bidrag skulle
alltså enligt normalstaten utgöra 7 250 000 kr.

Nu har skogsstyrelsen vid sin beräkning av kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för nästa budgetår kommit till ett belopp av 12 440 000
kr. Skogsstyrelsen har beräknat skogsvårdsstvrelsernas egna inkomster under
nästa budgetår till ett belopp av 2 950 000 kr. Skogsstyrelsen har då förutsatt,
att 480 000 kr. skulle tillföras skogsvårdsstyrelserna av det s. k. vedutsyningsanslaget
samt att 800 000 kr. av skogsvårdsstyrelsernas egna kapitaltillgångar
skulle tagas i anspråk. I anslag från staten skulle, med denna
beräkning, erfordras i runt tal 8 200 000 kr.

I huvudtiteln, som här föreligger till behandling, ha skogsvårdsstyrelsernas
kostnader för nästa budgetår av Kungl. Maj:t uppskattats till 9 825 000 kr.
Kungl. Maj:t bar beräknat skogsvårdsstyrelsernas egna inkomster till
2 075 000 kr. Det anslag, som från statens sida erfordras för nästa budgetår,
utgör alltså 7 750 000 kr.

_ I anslutning till förevarande punkt på huvudtiteln ha väckts icke mindre än
nio motioner, av vilka dock några äro likalydande. I flertalet av dessa motioner
har framställts yrkande om inrättande av nya tjänster hos skogsvårdsstyrelserna
eller om ändring i lönevillkoren för skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare
— herr Kyling har ju nyss redogjort för en dylik motion och
yrkat bifall till densamma.

Utskottet är enigt om att avstyrka dessa motioner, i vad de avse inrättande
av nya tjänster eller ändring i vederbörande befattningshavares lönevillkor.
Skogsvårdsstyrelsernas nuvarande personalorganisation trädde i tillämpning
den 1 juli föregående år, och det är väl uppenbart att någon nämnvärd
erfarenhet av hur denna personalorganisation verkar inte har kunnat vinnas
under den korta tid, som sedan dess förflutit. Utskottet har emellertid ifrågasatt,
att man från Kungl. Maj :ts sida skulle, sedan ytterligare någon tid gått,
företaga en allmän översyn över skogsvårdsstyrelsernas personalbehov och
därigenom kunna få klarlagt, i vad mån de många klagomål beträffande personalens
otillräcklighet, vilka framkommit i motionerna, äro befogade eller ej.

o Några motionärer ha yrkat, att befattningen som studierektor hos skogsvårdsstyrelsen
i Gävleborgs län skulle överföras till ordinarie stat och placeras
i lönegrad 24. Som motivering för denna hemställan framhålles mycket
energiskt från motionärernas sida, att det enligt deras mening inte finns någon
rimlig anledning att längre ha kvar denna befattning på så lösa grunder som
för närvarande är fallet. Den skogsskola, som det här gäller, är ju enligt
allas mening behövlig och väl också avsedd att bli bestående för framtiden
Det framhålles också, att det visat sig svårt att erhålla kvalificerade sökande
till denna befattning; i varje fall kunde man inte räkna med att de mest kvalificerade
sökandena skulle anmäla sig, så länge befattningen vore så pass
osäker som den för närvarande ansåges vara,

På denna punkt har utskottet tillstyrkt motionerna, och utskottet är därvid
enhälligt.

Jordbruksutskottets majoritet har i anledning av ett yrkande, som återkommer
i flera motioner, föreslagit att statens bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för nästa budgetår skall ökas med 500 000 kr. utöver'' vad
som .föreslagits av Kungl. Maj:t. Reservanterna inom utskottet ha icke kunnat
ansluta sig till^ detta yrkande. En dylik ökning av anslaget till skogsvardsstyrelserna
måste väl innebära, att man förutsätter att skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet under nästa budgetår skall avsevärt ökas. Reservanterna
ha inte ansett det påkallat att i dagens läge förutsätta en sådan ökning
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsemas verksamhet. (Forts.)

Enligt reservanternas mening torde man också kunna räkna med att det
belopp på 2 075 000 kr., som i propositionen beräknats utgöra skogsvårdsstyrelsernas
egna inkomster under nästa budgetår, är tilltaget i underkant. Sannolikt
komma dessa inkomster att bli avsevärt större och därmed lämnas ju
ytterligare utrymme för tillgodoseende av det ökade medelsbehovet, som kan
föreligga på grund av ökad skogsavverkning och ökat arbete för skogsvårdsstyrelserna.
För vissa kostnader kunna ju även skogsvårdsstyrelserna erhålla
täckning från det s. k. vedutsyningsanslaget.

Den utökning av'' skogsvårdsstyrelsemas verksamhet, som sålunda kan beräknas
äga rum, bör alltså enligt reservanternas mening kunna täckas genom
de inkomster, som på detta sätt komma att tillföras skogsvårdsstyrelserna utöver
det anslag, som''lämnas från statens sida.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få hemställa om bifall till den reservation,
som under förevarande punkt har avgivits av herr Carl Edmund
Eriksson m. fl. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att
något uppehålla mig vid skogsvårdsstyrelsemas anslagskrav. Den föregående
talaren nämnde några siffror beträffande detta anslag, vilka han hämtat ur
statsverkspropositionen och utskottets utlåtande. Jag kan medge, att invändningen,
att det inte är möjligt att exakt beräkna anslagsbehovet, i viss mån är
berättigad. Jag skall be att få nämna några siffror som avse de olika skogsvårdsstyrelsernas
s. k. medelsnettobehov. Detta medelsnettobehov beräknas på
så sätt, att man först räknar fram summan av skogsvårdsstyrelsemas utgifter
och därifrån drar skogsvårdsstyrelsemas egna inkomster samt de medel, som
tagas i anspråk av styrelsernas egna kapitaltillgångar. Återstoden, medelsnettobehovet,
bär beräknats till högst olika belopp, beroende på vem som har
utfört beräkningen.

Jag börjar med skogsvårdsstyrelserna. De ha i sina anslagsäskanden till
skogsstyrelsen hemställt om anslag, beräknade efter ett medelsnettobehov av
inte mindre än 10 550 000 kronor. Skogsstyrelsen har inte tillstyrkt ett så
högt belopp, utan har reducerat det beräknade medelsnettobehovet med över två
miljoner kronor till 8 200 000 kronor. Enligt den kungl. propositionen skulle
medelsnettobehovet kunna fastställas till 7 750 000 kronor, alltså betydligt
mindre än vad skogsstyrelsen föreslagit. Nu tillkommer emellertid en omständighet,
som gör att medelsnettobehovet blir avsevärt större, nämligen att riksdagen
förra året beslutade en höjning av det allmänna löneläget för statens
tjänstemän. En motsvarande förbättring erfordras för skogsvårdsstyrelsemas
del, och kostnaden härför har av Kungl. Maj :t beräknats till omkring en miljon
kronor, men denna summa ha varken skogsvårdsstyrelserna eller skogsstyrelsen
kunnat ta upp då de beräknade anslagsbehovet, eftersom de vid det tillfället
icke kände riksdagens beslut.

Jag hyser den uppfattningen, att det förslag till allmänt bidrag, som departementschefen
föreslår, är tilltaget i underkant, Jag tror det behövs åtskilligt
mera. man jag har inom utskottet, medveten om att man aldrig får så mycket
man vill ha och ofta kanske inte ens det lilla man begär, försökt åstadkomma
en kompromiss, som ligger ungefär mitt emellan departementschefens förslag
och skogsstyrelsens anslagsäskande. Kompromissförslaget innebär en höjning
av det allmänna anslaget med 500 000 kronor, och vid utskottsbehandlingen
vann jag majoritet för detta yrkande.

Som ett motiv för denna anslagshöjning kan anföras, att skogsvardsstyrelsemas
arbete tenderar att öka. Vid 1946 års riksdag fastställdes ett s. k. normalprogram,
som enligt riksdagens då fattade beslut skulle genomföras till

Onsdagen den'' 12 mars 1947 em.

Xr 11.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. (Forts.)
åtminstone 65 procent. Detta var emellertid varken för departementschefen eller
för riksdagen något heligt tal. Man siktade mot att söka genomföra normalprogrammet
i dess helhet, men på grund av personalbrist och andra svårigheter
stannade man vid nyss nämnda 65 procent. J a g vågar inte uttala mig om i vad
mån den höjning jag bär föreslår skulle innebära en rubbning av normalprogrammet,
men jag tror det näppeligen behöver inverka så värst mjmket. Den
omständigheten, att lönerna och därmed även omkostnaderna stigit, och den
omständigheten, att skogsvårdsstyrelsernas tjänster i allt större utsträckning
tagits i anspråk, göra att det här föreslagna beloppet torde gå åt, även om man
antar, att normalprogrammet endast för tillfället genomföres till 65 procent.

Första kammaren har ju redan fattat beslut i ärendet och för sin del följt departementschefens
förslag, d. v. s. bifallit reservationen, men detta bör inte
i och för sig hindra andra kammaren att fatta ett annat och som jag tror bättre
och klokare beslut genom att bifalla utskottets förslag. Jag har inte kunnat
finna annat än att fullgoda skäl tala för den ökning isom här föreslagits. Även
om denna ökning beviljas, behöver man nog inte riskera, att det blir något- överskott
av medel, ty för fullgörandet av de förpliktelser, som åvila skogsvårdsstyrelserna,
och för fullgörandet av de tjänster, som skogsvårdsstyrelserna skola
utföra gent emot skogsägarna och det allmänna, är det erforderligt med ett
anslag av denna storleksordning. Detta gör, herr talman, att jag för min del
hemställer om bifall till jordbruksutskottets förslag.

Häruti instämde herrar Larsson i Karlstad, Ericsson i Sörsjön, Werner,
Hceggblom och Johansson i Mysinge.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Innan jag går in på den av herr Andersson i Löbbo senast berörda frågan,
vill jag göra ett par repliker med anledning av vad som yttrats från annat
håll. Jag vill med anledning av vad herr Kyling här anfört säga, att det väl
knappast skulle vara någon mening med en ny demonstration i denna löneklassplaceringsfråga.
Första kammaren har ju i eftermiddag avslagit herr
Kylings motion, och om andra kammaren tar sig för att ännu en gång fatta
beslut i den andra riktningen, kan ju resultatet inte bli annat än en sammanjämkning;
det blir i så fall ingen reda med denna fråga. Det vore val ändå
klokare att låta den mening bli gällande, som riksdagen kom till i fjol. så
att det blir ett system i saken.

Utskottet har tillstyrkt uppförande på ordinarie stat av en studierektorsbefattning
vid Krattens skogs vårdsskola i Gävleborgs län. Jag skall för min
del inte opponera däremot, men jag vill i alla fall uttala mitt beklagande över
att jordbruksutskottet litet lättvindigt går och föreslår ordinarie tjänster.
Saken ligger så till, att detta förslag kommit till Kungl. Maj:t från skogsvårdsstyrelserna
över skogsstyrelsen. Emellertid pågår för närvarande en utredning
om nya grunder för den skogliga yrkesundervisningen, och denna utredning
måste komma att föreslå ett system av nya undervisningsanstalter
och därmed också nya tjänster. I samband härmed kommer det naturligtvis
också förslag om lönesättningen för sådana tjänster, och dessa få då jämföras
med andra liknande befattningar. Det var av denna anledning jag icke tog
upp den omtalade tjänsten i förslaget. Det blev heller icke någon remiss till
de lönetekniska myndigheterna, och därför har det inte företagits någon löneteknisk
granskning av frågan om löneplaceringen för den ordinarie tjänst,
som riksdagen nu är beredd att besluta. Jag kan för min del icke i dag avgöra,
vilka konsekvenser ett sådant beslut kan komma att få, och det kan

Andra kammarens protokoll 19Ji7. Nr 11. 7

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. (Forts.)
säkert inte heller någon av kammarens ledamöter. Jag anser mig böra säga,
att jag inte finner tillvägagångssättet ha varit det mest försvarliga.

Jag skall härefter gå över till frågan om skogsvårdsstyrelsernas anslag. Herr
Andersson i Löbbo sade, att skogsvårdsstyrelserna behöva alltmer pengar till
sin nyttiga verksamhet, och det är väl ingen som vill bestrida detta, men samtidigt
äro väl alla på det klara med att det just nu råder knapphet på arbetskraft.
Det är alltså här fråga om huruvida man skall sätta mer pengar i
händerna på skogsvårdsstyrelserna, så att de kunna dra till sig extra befattningshavare
för att fullgöra sina uppgifter. Är det ändå inte så att vi inte
kunna göra allt vad vi önska? Vi måste begränsa oss inom alla områden, även
där vi helst skulle vilja ge anslag. Detta är ett skäl mot den höjning av skogsvårdsstyrelsernas
omkostnadsanslag med icke mindre än 10 procent, d. v. s.
500 000 kronor, som utskottet här har föreslagit.

Det finns ytterligare en sak, som man i detta sammanhang bör fästa uppmärksamheten
pa. När riksdagen förra året beslöt en reformering av skogsvårdsstyrelsernas
arbete, hördes det från många håll en varning, att man icke
skulle låta skogsvårdsstyrelserna bli rena statsinstitutioner med statens byråkratiska
hand över hela sin verksamhet. Av den anledningen konstruerades
större delen av anslaget till skogsvårdsstyrelserna såsom en normalstat. Avsikten
med detta var, att denna stat skulle fa gälla några år och skogsvårdsstyrelserna
skulle fa ta de onda tiderna med de goda, och vidare skulle man
slippa ptt Kungl. Maj :t och riksdagen varje år prövade varenda krona och
vartenda öre av skogsvårdsstyrelsernas anslag. I fjol infördes alltså ett system
som innebar, att till ^skogsvårdsstyrelsernas förfogande ställdes anslag,''''vilka
skulle stå fast för några år framåt, men redan efter ett år är jordbruksutskottets
majoritet i färd med att riva sönder detta system och granska och
lägga samman vad de 24 skogsvårdsstyrelserna ha begärt till olika ändamål.

Ni böra tänka er litet för, när ni höra herr Andersson i Löbbo. Han representerar
nämligen inte skogsvårdsstyrelserna, utan statens byråkratiska hand,
kungl. skogsstyrelsen, och denna bär inte_ så mycket emot att skogsvårdssyielserna
förvandlas till rena statsinstitutioner. Jag tycker representanterna
för skogsvårdsstyrelserna borde se upp litet här och fråga sig, om de inte nu
halla på att sno en snara om halsen på skogsvårdsstyrelsernas frihet. Det är
ett systemskifte som föreslås, inte bara en anslagshöjning. Det har föreslagits
att man skulle gå över från normalstaten, gällande för flera år, till ett
system som innebär årlig granskning av skogsvårdsstyrelsernas behov. Jag
tror inte det ur skogsvårdsstyrelsernas synpunkt är klokt att ge sig in på
denna väg. Jag vill därför sluta med att säga. att dels manar väl oss tiden till
varsamhet, när det gäller att utöka en verksamhet, som tar stor personal i
ansprak, och dels bör man väl tänka efter, huruvida det är klokt att slå omkull
ett system som man bestämt sig för ett år tidigare och som man då
ann vara bra. Jag skulle vilja rekommendera andra kammaren att göra som
törsta kammaren, bifalla den reservation, till vilken herr Andersson i Tungelsta
nyss yrkade bifall.

Herr Kyling: Herr talman! Endast en replik. Statsrådet Sköld yttrade i sitt
anförande ungefär följande. Om andra kammaren skulle ta sig för att bifalla
motionen, kunde detta inte bli annat än en demonstration. Det verkar nästan
som om kammaren skulle begå en orättrådig handling, om motionen bifölls i år.
Jag tror att det har mycket stor betydelse om andra kammaren i år fattar
samma beslut som kammaren fattade förra året, och jag tror det vore värdetulit
om iragan ännu en gång fick gå till sammanjämkning. Förra året gick
sammanjamkningsförslaget i enlighet med första kammarens beslut, och jag

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Nr 11.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. (Forts.)
förmodar att det är andra kammarens tur i år att få ett positivt beslut som
samman jämkningsförslag. Därför vädjar jag till andra kammaren att bifalla
motionen och icke utskottets hemställan.

Medan jag har ordet skulle jag också vilja fråga statsrådet Sköld hur det
kommer att gå, om kammaren inte bifaller motionen, utan utskottsutlåtandet
skulle stå orubbat, när dessa 149 ansökningar via skogsstyrelsen komma till
Kungl. Maj:t. Det vore nog värdefullt för kammaren att få någon upplysning
om efter vilka linjer statsrådet tänker gå, då det gäller att bevilja vissa av
dessa länsskogvaktare och andra tjänstemän rätt till tjänsteårsberäkning.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Då jag hör till reservanterna
på denna punkt skall jag be att få säga några ord. Det är givetvis
inte roligt att gå emot utskottets ärade vice ordförande, som jag har mycket
stor respekt för då han i det här fallet, kan sägas, har dikterat utskottets utlåtande.
Men jag hade hela tiden, då vi diskuterade denna fråga i utskottet,
en känsla av att man inte fick riktigt klart för sig hur mycket som oundgängligen
härvidlag behövdes. Och vad motionärerna beträffar har jag likaså en
känsla av att de själva inte ha kunnat riktigt klargöra hur det hela hänger
samman.

På s. 125 i utlåtandet talas om att slutsumman av utgiftsstaterna för skogsvårdsstyrelserna
blir 11 024 250 kronor och att dessa avse verksamheten »icke
blott under innevarande budgetår utan — på grund av omläggningen av skogsvårdsstyrelsernas
räkenskapsår från kalenderår till budgetår — i vissa hänseenden
även tiden den 1 januari — den 30 juni 1946». Därefter säger utskottet:
»På grund härav kan vid beräkningen av skogsvårdsstyrelsernas omkostnader
i verksamheten en exakt uppskattning av medelsbehovet för nästa budgetår
svårligen åstadkommas.» Och sedan fortsätter utskottet: »Man måste emellertid
förutsätta, att vissa av omkostnaderna till följd av de väsentligt stegrade anspråken
på skogsvårdsstyrelsernas medverkan vid planläggningen av avverkningarna
komma att ökas i betydande grad. Med hänsyn härtill torde en höjning
av det av Kungl. Maj:t beräknade beloppet med förslagsvis 500 000 krönor
vara befogad.»

Man vet inte riktigt vad som behövs, men man hugger till med en summa,
»förslagsvis», som man tror kommer att behövas. Jag är naturlivtvis helt på
det klara med att, i händelse riksdagen går med på denna höjning av 500 000
kronor, summan nog skulle gå åt. När vi så sent som i fjol här gjorde upp en
normalstat för denna verksamhet, så är det i alla fall litet hastigt att året
efteråt begära en halv miljon till. Vidare skulle jag vilja säga, trots att jag
varit skogsägare,, att ju bättre priser det blir på skogen, desto mer tycks man
behöva statens hjälp för att kunna klara av det hela. På grund av omläggningen
förra året av skogsaccisen, enligt vilken denna utgår efter andra grunder
än tidigare, kan man inte detta år beräkna att få så stora inkomster på avverkningen
som man annars skulle ha fått. Eljest är jag tämligen övertygad
därom, att om vi haft det gamla systemet, skulle de väldiga avverkningar
med ty åtföljande höga priser, som gjorts under det gångna året, givit oss
möjlighet att fylla den lucka, som det här är fråga om och som det är utskottets
mening att fylla.

Herr talman! Det är på grund av den uppfattning jag har, att man från
utskottets sida inte riktigt vet vad som behövs utöver Kungl. Maj:ts förslag
och att det hela är oklart, som jag för min del har anslutit mig till reservationen.
Vi ha hört av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
att det är illa nog, att vi gått med på att föra upp här omhandlade studierektor
på ordinarie stat i 24:e lönegraden, men det tar jag med ro. Jag ber

100

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. (Forts.)
alltså att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven av herr Carl
Edmund Eriksson m. fl.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Blott några ord med anledning av
statsrådets Skölds anförande. Han sade bl. a. att vi inte kunna göra allt vad
vi önska. Det är så sant som det är sagt, och det var ju något i stil med vad
jag själv yttrade i mitt förra anförande. Vi kunna inte göra vad vi önska i
skogsvårdshänseende.

Det anslag, varom här är fråga, gäller, som statsrådet mycket riktigt påpekade,
omkostnadsanslaget, och en stor del av detta går till den extra anställda
arbetskraften. Nu kan jag emellertid tala om för både herr statsrådet och
kammarens ledamöter att vissa skogs vårdsstyrelser uttalat farhågor för att de
nödgas avskeda en del av sin extra personal, därför att det inte går ihop med
det omkostnadsanslag som ställes till deras förfogande. Det är inte alls skrivet
i stjärnorna att hela detta anslag behöver gå till nyanställd arbetskraft.
I den mån skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän anlitas för andra ändamål, exempelvis
för vedsyning och dylikt, är det självklart att, även om de få extra
betalt härför av statsmedel, så eftersättes deras ordinarie arbete, och då blir det
nödvändigt att anställa extra arbetskraft.

Jag tror inte jag skall bry mig om att ta upp någon vidare diskussion med
statsrådet Sköld, huruvida den byråkratiska förankringen är starkare i skogsstyrelsen
än i Kungl. Maj:ts kansli. Det skulle kanske vara en sak att diskutera,
men jag ber bara få säga att statsrådet Sköld inte är ensam, då han beskyller
skogsstyrelsen för att vara byråkratisk. Det ha även representanter för
skogsvårdsstyrelserna gjort, herr statsråd, när vi prutade deras anslagskrav
med över 2 miljoner kronor. Då var det en mycket duktig ledamot av en skogsvårdsstyrelse
som sade till mig: ja, ni i det där byråkratiska ämbetsverket
skola då skära ner våra anslagsäskanden på ett sätt som är alldeles orimligt.
Nu tyckte herr statsrådet att skogsstyrelsens anslagsäskande ändå var för
mycket och skar ner anslaget med ytterligare en miljon. För min del har jag,
som jag förut nämnde, visst inte varit påstridig utan så medgörlig, att jag
kan vara en slags illustration till den gamla diktens ord: »Mycket prutades ej,
men hälften prutades genast». Men detta tycker jag snarast borde föranleda
kammaren att bifalla jordbruksutskottets förslag.

Herr Haeggblom: Herr talman! I likhet med herr Andersson i Löbbo blev
jag inte så övertygad av departementschefen om att detta anslag nödvändigtvis
borde rubriceras som ett skapande av nya tjänster, något som vi skulle vara
rädda för. Såvitt jag förstår saken är det fråga om arbete, som under alla
förhållanden måste utföras, om vi överhuvud taget skola avverka vad vi kunna.
Och de människor som behövas för stämpling komma att sysselsättas med
stämpling, vare sig de äro anställda av skogsvårdsstyrelserna eller fått anskaffas
på annat sätt. Så ser saken ut ur skogsägarens synpunkt, och jag har
för egen del erfarenhet av hur det ligger till.

När jag i julas vände mig till skogsvårdsstyrelsen och bad att få biträde
för stämplingar i år, svarades mig: du kan stämpla själv, och har
du inte tid får du vända dig till den och den, som vi förut haft anställd
som tjänsteman men som vi nu inte kunna ha anställd längre därför att pengarna
inte räcka till. Jag tar alltså denne person, men vad tjäna vi överhuvud
taget ur sysselsättningssynpunkt, om vi låta de människor, som skola stämpla,
vara opererande utanför skogsvårdstyrelserna i stället för att vara opererande
inom? En skogsägare känner det i varje fall tryggare om han kan få den be -

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Nr 11.

101

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. (Forts.)
hövliga hjälp, som han ville lia. från skogsvårdsstyrelsen än om han på annat
sätt skall gå ut och skaffa sig hjälp i den fria marknaden.

Jag kan alltså inte anse att statsrådet har full täckning för påståendet, att
ett bifall till denna anslagsökning nödvändigtvis skulle behöva öka ut sysselsättningen
inom skogsbruket, ty de människor, som behövas för att få fram
det absolut nödvändiga virket efter avverkningen, måste vi skaffa oss, om
också inte staten låter skogsvårdsstyrelserna tillhandahålla dem åt oss. Det
där argumentet, som när man först hör det verkar mycket bestickande, att
alla få vi nu avstå från att få några nya tjänster, det håller alltså inte inför
verkligheten. Vi måste ha stämplingsförrättare, var de än skola tagas, och
därför tycker jag^inte att vi ur den synpunkten behöva ha några större samvetskval
om vi gå på utskottets förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Jag tror att kammarens ledamöter känna till att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
ändå icke är till för att förse sådana skogsägare med stämplare, som
själva kunna utföra detta arbete. Det har alltid varit en'' princip, att skogsägare,
som själva ha tillräckliga kunskaper och tillräckliga resurser, få ta
på sig den kostnad som stämplingen utgör. Jag frågar kammarens ledamöter,
om de verkligen kunna anse att det tjänar något till att staten betalar pengar
för att herr Hmggblom skall få billigare stämplingar från skogsvårdsstyrelsen.
Därför måste jag säga, att herr Hmggbloms exempel föll helt vid sidan
om den sak vi här tala om.

Så skulle jag vilja ge en replik till herr Andersson i Löbbo beträffande
byråkratismen och skogsvårdsstyrelserna. Ja, herr Andersson i Löbbo, skogsvårdsstyrelserna
tänka sig inte riktigt för alltid, de leva i den uppfattningen
att å ena sidan skola de kunna hos staten begära vilka anslag som helst, få
täckning för vartenda öre som de önska, och samtidigt tro de att staten skall
låta bli att hålla sin kontrollerande hand över dem. Men det är ju en barnslig
tanke. I realiteten är det klart att ju mer staten tvingas att bekosta denna
verksamhet, desto mer kommer staten att blanda sig i den. På det sättet befrämja
skogsvårdsstyrelserna mot sin egen önskan byråkratien med den politik
som de i år försöka genomföra. Det var om den saken.

Sedan skulle jag vilja säga några få ord till herr Kyling. För det första:
jag kan icke svara på frågan, hur Kungl. Maj:t kommer att ställa sig till de
149 ansökningarna från länsskogvaktarna. helt enkelt därför att det icke är
jag, som skall ha ansvaret för den prövningen utan det statsråd inom finansdepartementet
som sysslar med dessa lönefrågor, d. v. s. statsrådet Ericsson.
Men jag tror jag kan förklara att vid denna prövning kommer man att göra
så gott man kan för att tillgodose rimliga anspråk.

För det andra skulle jag vilja säga till herr Kyling, att det var väl ändå
inte riktigt sant när han bär förklarade, att i fjol gick sammanjämkningen efter
första kammarens linje. Jag vet mycket väl hur den sammanjämkningen gick
till, och den resulterade i något mitt emellan första kammarens och andra
kammarens mening. Det var en vanlig sammanjämkning, och det förhöll sig
icke så, att andra kammaren fick böja sig för första kammarens beslut. Det
är ju möjligt att ett bifall till herr Kylings motion i år skulle kunna leda till
någon tiondels vridning av resultatet åt andra kammarens sida, men jag försäkrar
att i praktiken blir det ingenting bevänt med det.

Till sist vill jag bara säga att herr Kyling vet nog att jag inte bär den
uppfattningen, att det är orätt av andra kammaren att fatta det beslut som
kammaren vill. Jag bär varit med bär i denna kammare i så många år nu,
och jag har på så många sätt handgripligen fått lära mig, att det är i alla

102

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 194< em.

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. (Forts.)
fall till sist riksdagen som beslutar, att det skulle vara meningslöst att ha
någon annan uppfattning i den saken.

'' Herr Haeggblom erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! När statsrådet Sköld sade att det inte är skogsvårdsstyrelsernas uppgift
att exempelvis hålla mig med billig stämpelhjälp, så var val detta ändå
ett misslyckat försök att ur mina ord utläsa tankar, som jag inte på något
sätt givit uttryck åt. Jag talade inte om betalningen utan om behovet av
sakkunnig hjälp. Och det måste man väl ändå hålla med om, att när en skogsägare
vid avverkning betalar sin skogsvårdsavgift så har han också, oavsett
hans kvalifikationer i övrigt, rätt att ställa rimliga krav på att erhålla sakkunnig
hjälp.

Det var den ena saken. Vidare är jag övertygad om att jag inte representerar
det gränsfall som här påtalades, nämligen det att jag inte kunde få sakkunnig
hjälp därför att jag ansågs kunna klara stämpling^ själv. Skogsvårdsstyrelsen
har nämligen förklarat orsaken vara bristen på arbetskraft, och den
går säkerligen inte bara ut över dem, som man möjligen kan våga kalla kompetenta
skogsägare, utan även över de inkompetenta, vilka, om de stämpla
själva, löpa risken att drabbas av ett avverkningsförbud med alla dess följder.
Har man en lagstiftning som på detta sätt kan drabba en människa, så får man
inte vara för njugg med att ställa sakkunskap till förfogande vid behov.
Det är den saken som här är den springande punkten i fråga om anslagsäskandet.

Jämväl herr Kyling erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Statsrådet Sköld sade att han hade varit med så länge i riksdagen
att han inte på något sätt ville binda kammaren vid någon linje, som var
samstämmig med hans egen. Det är jag mycket tacksam för att få höra. Av
det första anförandet fick jag nämligen den uppfattningen att statsrådet Sköld
skulle komma att känna sig ganska illa berörd, om kammaren intoge en annan
ståndpunkt än statsrådet själv. Nu säger statsrådet Sköld i sin replik till mig,
att även om jag skulle få motionen bifallen, så kan ju knappast sammanjämkningsförslaget
ge mer än ungefär en tiondel till motionens fördel, eftersom
kamrarna ha stannat vid skilda beslut. Men. herr talman, jag får vara mycket
tacksam även för det allra minsta. Jag kan vara tacksam därför att om det blir
majoritet i andra kammaren även i år, så kanske det blir litet lättare för Kungl.
Maj :t, närmast då för statsrådet Ericsson, att ta ställning till de 149 ansökningar
som det här gäller. Statsrådet Ericsson kan då hjälpa dessa länsskogvaktare
till en mera rättvis löneplacering. Jag vädjar därför till kammarens ledamöter
att i denna fråga i år intaga samma ställning som förra året och alltså rösta för
den motion, till vilken jag här yrkar bifall, nämligen motionen II: 317.

Härpå anförde:

Herr Måleri Herr talman! Jag håller med om att jordbruksutskottet har haft
ganska goda skäl för den ändring i Kungl. Maj ds förslag som utskottet hemställt
om i föreliggande betänkande. Det är två omständigheter som motivera
en höjning av ifrågavarande omkostnadsanslag. Den ena är den, att i verkligheten
ha omkostnaderna på grund av prisutvecklingen och andra faktorer blivit
större än man räknade med, när man fattade beslutet om detta anslags storlek.
Den andra är, att det under den tid som gått av nu löpande budgetår har uppstått
en press på skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, som gör det nästan ofrånkomligt
att styrelserna utrustas med den personal som erfordras för att det hela
skall kunna hållas i gång.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Nr 11.

103

Bidrag till s k o g s v å / ''ds s l gr el serna s verksamhet. (Forts.)

Jag vill erinra om att man från regeringens sida på skilda sätt har tillkännagivit,
att det ligger i landets och folkhushållningens intresse att det avverkas
så mycket skog som möjligt, så att den önskvärda exporten kan komma
till stånd. Såvitt jag förstår ha också skogsägare av alla kategorier visat sig
villiga att efterfölja en dylik maning. Därför ha många avverkningar satts i
gång, som icke borde ha kommit till stånd. I samma mån som efterfrågan på
trävarumarknaden blir starkare och värdet av virke på rot blir större, måste
kraven på att skogsvårdsstyrelserna skola övervaka att avverkningarna ske på
ett ur skogsvårdens synpunkt tillfredsställande sätt bli större och större. Ingen
förväntar att detta tillstånd skall råda i alla tider, men det finns afl anledning
att vänta att situationen skall bestå även under nästa budgetår.

Jag vill bär erinra om att skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har begärt
utsyningstvång för alla avverkningar inom Västerbottens läns kustland.
Jag vet inte hur det kommer att gå med den saken, men skulle förslaget bifallas,
så betyder det att Västerbotten får betydligt ökade anspråk på skogsvårdsstyrelsens
medverkan vid utsyningen i fråga. Men det betyder också att
virkesköparna i Västerbotten komma i den situationen, att de få förflytta sin
marknad till grannlänen, till Västernorrland, Jämtland, Norrbotten o. s. v.
Därmed ökas också pressen på skogsägarna att avverka det mesta möjliga. I en
sådan situation måste man se till att skogsvårdsstyrelserna äro rustade för att
tillgodose rimliga anspråk beträffande stämpling och andra liknande arbeten.
I Västernorrlands län, där stämplingen, både den som verkställs av skogsvårdsstyrelsen
och den som utförs av andra, brukar äga rum på sommaren och den
tidiga hösten, äro de ännu i den dag som är, i mars månad, icke slutförda. De
skulle varit avslutade i höstas, om personal hade funnits att tillgå. Det är ur
synpunkien att förhindra denna momentana och onormala pressning på virkesmarknaden
och att hindra den från att få ödesdigra verkningar för det framtida
skogsbeståndet som jag i utskottet biträtt det förslag som här föreligger.

Herr talman! Innan jag slutar skall jag be att få säga några ord om en motion
som jag väckt, men som i detta stora sammanhang är av relativt litet intresse
och som jag därför inte heller nu skall yrka bifall till. Det gäller en tjänst som
tredje distriktsjägmästare i Västernorrlands län. Herr Andersson i Tungelsta
säger att man där måste se tiden an och skaffa sig erfarenhet. Men skogsvårdsstyrelsen
i Västernorrlands län har erfarenhet, ty där har funnits en tredje distriktsjägmästare
sedan 1941 och fram till den dag, då den nya organisationen
kom till. Jag skulle kunna anställa sifferjämförelser med grannlänen, men jag
skall inte göra det. Jag vill bara framhålla som angeläget att den nya organisationen
icke tillåtes verka så, att förhållandena bli sämre än vad de voro
före den nya organisationens tillkomst. Nog om den saken.

Till herr Kyling vill jag säga. att jag finner det ganska orimligt att i år
dra upp samma stridsfråga som vi debatterade bär i kammaren i fjol, nämligen
frågan om skogsvårdsstyrelsernas personals löneklassplacering. Det beslut som
riksdagen då slutligen kom fram till var ju resultatet av många överläggningar,
först i skogsvårdsstyrelseutredningen, sedan i Kungl. Maj:ts kansli och slutligen
i riksdagens utskott. Man kom efter alla dessa överläggningar slutligen
fram till ett resultat. Finns det då någon rimlig anledning för oss att i år försöka
riva upp detta resultat? Jag har ingen tanke på att detta skulle lyckas,
men blotta försöket att riva upp det tycker jag verkar deprimerande på den
som bevittnar det.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! I statsrådets Skölds första anförande
fanns en sak som överraskade mig i så hög grad, att jag i mitt replikanförande
glömde att bemöta den. Herr statsrådet försökte skrämma kammarens skogs -

104

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Bidrag till skogs rards,styrelse mas verksamhet. (Forts.)
vårdsintresserade ledamöter med att jag i bakfickan, bakom min välvilliga inställning
till det högre anslaget till skogsvårds styrelserna, skulle ha den tanken
att jag ville ha en starkare och utökad kontroll över skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. Det var visst inte min mening, och jag har mycket svårt att
förstå hur detta logiskt kan sammankopplas med frågan om skogsvårdsstyrelsernas
anslagsbehov.

_ Det är ju så att skogsvårdsstyrelserna, som jag förut framhållit, ha vissa
givna inkomster, nämligen inkomster från taxesättningar, d. v. s. betalning för
tjänster som de utföra, litet inkomster från kapital samt några små anslag
av landsting och kommuner. Men vem skall betala vad som behövs därutöver?
Jo, det voro departementschefen och vi här i riksdagen i fjol överens om att det
allmänna, d. v. s. staten, skulle skjuta till. Den omständigheten, att man här
i kammaren gör sig till talesman för ett anslag som är mer eller mindre njuggt
eller rikligt beräknat, kan väl rimligtvis inte innebära, att den saken sammankopplas
med frågan om en effektivare kontroll över skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. Jag kan för min del inte förstå sammanhanget mellan de båda
sakerna-, och jag kan försäkra kammarens ledamöter att jag icke hyser någon
önskan om en utökad icke nödvändig kontroll. Jag tror inte heller att någon
misstror mig därvidlag. Jag kan nämna att vid behandlingen av frågan om
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet vid 1946 års riksdag var jag mycket angelägen
om att få infört det yttrandet i hithörande avseende, som sedan återfanns
i utskottets utlåtande och ur vilket jag skall tillåta mig att citera några rader.
Där står bl. a. följande: »För övrigt må påpekas att departementschefen räknat
med att de olika förhållandena inom skilda skogsstyrelseområden måste
påkalla avvikelser från normalprogrammet, vilket endast får anses innebära
en riktlinje för skogsvårdsverksamheten under den närmaste tiden och vid vars
tillämpning icke någon som helst byråkratisering eller schematisering av styrelsernas
verksamhet bör komma i fråga.»

Jag hyser allt fortfarande den uppfattningen. Jag är också tämligen övertygad
om att kammarens ledamöter -— oavsett huruvida de komma att rösta
för eller emot det förslag som jag här talar för — icke komma att misstänka
mig för att vilja införa någon onödig byråkratisk kontroll över skogsvårdsstyrelsernas
fria verksamhet.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. På därå av herr talmannen
given proposition biföll kammaren till en början utskottets i mom. 1) gjorda
hemställan.

Beträffande utskottets hemställan i mom. 2) gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets däri gjorda hemställan dels ock på bifall till
den av herr Carl Edmund Eriksson m. fl. avgivna, vid den föredragna punkten
fogade reservationen i motsvarande del; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Andersson i Tungelsta begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
201 mom. 2) i utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Carl Edmund Eriksson m. fl.
under punkten avgivna reservationen i motsvarande del.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Xr 11.

105

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 77 ja och 74 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets i den föredragna punkten under
mom. 2) gjorda hemställan.

Kammaren biföll vidare på därå av herr talmannen givna propositioner vad
utskottet i förevarande punkt under mom. 3)—6) hemställt.

Herr talmannen gav härefter beträffande utskottets hemställan i mom. 7)
propositioner dels på bifall till utskottets berörda hemställan dels ock på bifall
till motionerna I: 157 och II: 317; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Kyling begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
201 mom. 7) i utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej; _

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionerna I: 157 och II: 317.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Kyling, i anledning
varav votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
91 ja och 53 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i mom. 7) av ifrågavarande
punkt.

Punkterna 202—201.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 205, angående skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å
skogar i enskild ägo.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr 1 under nionde huvudtiteln, punkten
205, föreslagit riksdagen att för ändamålet för budgetåret 1947/48 anvisa ett
reservationsanslag av 2 500 000 kronor, innebärande en ökning av anslagsanvisningen
med 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft fyra motioner.

I motionen 1: 211 av herr Beck-Friis, likalydande med II: 182 av herr Sveningsson
m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte till Skogsvård m. m.:
Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo för budgetåret 1947/48
anvisa ett reservationsanslag av 4 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning och med avslag å de likalydande motionerna 1:156 och 11:313,

Anslag Ull
våg- och floltledsbyggnad.
tr
å skogar i enskild
ägo.

106

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Anslag till väg- och flottledshyggnader å skogar i enskild ägo. (Forts.)
i förevarande del, samt 1:211 och 11:182, jämväl likalydande, till Skogsvård
m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo för budgetåret
19-47/48 anvisa ett reservationsanslag av 2 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Beck-Friis, vilken ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionerna 1:211 och 11:182.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Sveningsson: Herr talman! Vid denna sena timme och efter den långa
debatt som här förts om bidrag till skogsvårdsstyrelserna såge väl kammarens
ledamöter helst att detta jordbruksutskottets utlåtande nr 1 hade varit slutbehandlat.
Jag kan dock icke underlåta att säga några ord med anledning av
förevarande punkt, nr 205. Under denna punkt redovisas behandlingen av ett
par motioner som väckts i denna kammare och där det föreslagits, att de belopp
som Kungl. Maj :t äskat till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo skulle höjas från 2,5 miljoner kronor till 4 miljoner kronor. I jordbruksutskottets
utlåtande avfärdas detta höjningsförslag ganska enkelt och
lättvindigt. Där framhålles bara en enda synpunkt. Man säger, att på grund
av den rådande bristen på arbetskraft ingen utökning av anslaget kan komma
i fråga. Man har inte ens gjort sig besvär med att. som utskotten vanligen
bruka, leta fram någon pågående utredning och säga, att med anledning av
denna utredning någon ändring av anslagets storlek icke kan föreslås.

När det gäller den enskilda väghållningen är det ju dock så, att denna är
föremål för utredning inom en kommitté, bestående av representanter för
skogsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Hade nu utskottet intresserat
sig för denna sak, så hade man kunnat hoppas att ifrågavarande utredning
kunnat få en stöt framåt i sitt arbete, så att detta icke drar allt för
långt ut på tiden. Man kan nämligen hysa allvarliga farhågor för den saken,
eftersom ifrågavarande utredningskommitté praktiskt taget icke uträttat någonting
under år 1946. Lika intresserad som jag för min del är av att en höjning
av detta anslag till skogsvägar kommer till stånd i år, lika intresserad
är jag av att ifrågavarande utredningsarbete blir färdigt, så att full klarhet
skapas beträffande den enskilda väghållningen. Det kan inte vara rationellt,
att de anslag det här gäller äro sönderplockade och uppdelade på olika håll.
Nu säger utskottet på en enda råd, att — något som jag redan erinrat om —
på grund av den rådande bristen på arbetskraft anslaget måste begränsas till
2,5 miljoner kronor. Om man gått in för att öka anslaget till vad vi föreslagit
i motionen, så skulle det, anser jag, icke haft någon som helst betydelse ur
vare sig investerings- eller arbetskraftssynpunkt. Det är redan så ont om
arbetskraft ute på landsbygden, att om sådant här arbete skall bli'' utfört i
skogsbygderna få intressenterna, d. v. s. delägarna i ett dylikt företag, själva
utföra arbetet. Det är ju så att i småbrukarbygderna och skogsbygderna finnes
det under en del tidsperioder på året en viss arbetskraft, som kan frigöras
för sådana här uppgifter. Det är efter vårbrukets avslutande och det är mellan
skördeperioderna samt även någon tid på hösten som en del arbetskraft i
jordbruket och skogsbruket kan frigöras för att förbättra vägförbindelserna
mellan olika bygder. Denna arbetskraft kommer icke på något annat sätt
den allmänna arbetsmarknaden till godo. ty den måste vara sysselsatt med
arbetsuppgifter som höra nära samman med jordbruket och skogsbruket. Således
skulle det, om man gått in för att tillstyrka motionerna, icke ha blivit
någon ytterligare belastning av den redan hårt ansträngda arbetsmarknaden.

Även om detta anslag huvudsakligen utgår till skogsvägar och dessa vägbyggen
haft en särskilt stor betydelsefull uppgift att fylla under krisen, när

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Nr 11.

107

Anslag till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo. (Forts.)
det gällt att klara vår bränsleförsörjning, äro de emellertid, såvitt jag känner
till förhållandena, också av vikt i ett annat hänseende. Det är nämligen på
det sättet att lika mycket som dessa vägar fylla en uppgift för framforsling
av skogsprodukter fylla de en uppgift som enskilda utfartsvägar för den bygd
de beröra. Detta anser jag vara något som är rätt och riktigt och synnerligen
värdefullt att dessa vägförslag läggas upp på det sättet. Vilket resultat i
övrigt den nu pågående utredningen kan komma till, så tror jag icke att den
på denna punkt kommer till något annat resultat än att staten här måste
lämna större anslag än som skett hittills. Att behovet av utökat anslag är
stort behöver jag icke erinra om; det visar skogsstyrelsens framställning till
Kungl. Maj:t, vilken också på den punkten tagits in i utskottets utlåtande.
Skogsstyrelsen har i sin framställning sagt, att om man skulle avverka hela
balansen av de ansökningar som man har liggande, skulle det behövas ett anslag
på mellan 13 och 14 miljoner kronor.

När skogsstyrelsen har kunnat visa fram detta, tror jag icke att utskottet
hade behövt befara att det skulle ha hänt någon olycka, om det hade tillstyrkt
dessa motioner. Tvärtom skulle utskottet därigenom ha främjat en sak.
som är synnerligen angelägen och som man har all anledning att främja.

De belopp, som riksdagen nu år efter år anslår till dessa skogsvägar, äro
så små, att, ehuru den övre gränsen för bidragsprocenten är satt till 75 procent
av kostnaden, det knappast torde finnas något enda fall där bidraget
utgått med 75 procent, utan bidraget håller sig i allmänhet mellan 40 och 50
procent.

Det brukar vara ganska vanligt, att riksdagsmän här i kammaren ta exempel
från sin egen hemort. Jag kan göra det vid detta tillfälle. I en grannsocken
där hemma har man uppgjort ett ganska stort förslag till byggande
av en skogsväg. Hela förslaget har kostnadsberäknats till bortåt 90 000 kronor.
Det finns i detta vägbyggnadsföretag några stycken delägare för vilka
taxeringsvärdet på deras respektive brukningsdelar är lägre än deras andel
i kostnaden för vägbyggnaden, innan statsanslaget avräknats. Hem ändå ha
icke skogsvårdsstyrelsen och skogsstyrelsen i detta fall kunnat tillstyrka en
högre bidragsprocent än 50 procent.

Jag skulle kunna visa fram många flera skäl för bifall till motionerna. Jag
ber emellertid, herr talman, att bara få yrka bifall till den reservation, som
under denna punkt avgivits av friherre Beck-Friis i första kammaren och
vilken innebär bifall till motionen i denna kammare nr 182.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Under hänvisning till att årets
anslag i jämförelse med föregående år höjts med 500 000 kronor och till vad
utskottet för sin del anfört som skäl för avslag på motionen ävensom till det
ytterligare skäl härför, som motionären själv anfört, nämligen att en utredning
i saken redan pågår, ber jag, herr talman, att få hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på bifall till motionerna
1:211 och 11:182; och blev utskottets berörda hemställan av kammaren
bifallen.

Punkterna 206—208.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 209 och 210.

Lades till handlingarna.

108

Nr 11.

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Motion
angående
tjurarnas a
Varning.

Punkterna 211—213.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 214—221.

La des till handlingarna.

Punkterna 222—249.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 250.

Lades till handlingarna.

§ 6.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av väckt motion
,.om utredning angående tjurarnas avhorning.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Svensson i Va: Herr talman! Jag har i denna kammare väckt en motion,
nr 258, i vilken jag hemställt, att riksdagen hos Kungl. Maj:t ville anhålla
om skyndsam utredning angående tjurars avhorning.

Anledningen till denna min motion är de många olyckor, som inträffat och
alltjämt inträffa med här ifrågavarande djur, och den uppenbara risk för
skada till liv och lem, som de djurskötare ständigt löpa, som ha att göra med
dessa djur. Enbart under de två senaste åren har jag i ortspressen kunnat
notera ett tjugutal olyckor, av vilka de flesta fått dödlig utgång, medan i
andra fall vederbörande blivit mer eller mindre invalid för livet.

Jag har ansett, att något bör kunna göras för att i möjligaste mån eliminera
den uppenbara fara, som dessa djurskötare löpa. Det finns också rätt stora
möjligheter i det avseendet. Man kan sålunda genom en liten enkel operation
avlägsna hornämnena, medan tjurkalvarna ä''nnu äro små. Det kanske invändes
mot en sådan åtgärd, att den skulle innebära djurplågeri och att avhorningen
skulle verka störande på djurens exteriör. Vad talet om djurplågeri
angår vill jag framhålla, att det härvidlag ingalunda kan bli tal om dylikt.
. Operationen är nämligen fullständigt smärtfri, då det gäller avhorning
av tjurkalvar. Det andra skälet, nämligen att avhorningen skulle verka störande
på djurens exteriör, blir utan betydelse, då avhorningen blivit allmänt
genomförd. Mänskligt att döma är väl också en djurskötares liv mera värt
än en tjurs horn,

Jordbruksutskottet, som behandlat denna motion, har ansett, att de synpunkter,
som framförts i densamma, äga ett visst intresse. Utskottet konstaterar,
att redan tidigare sådana här framställningar gjorts och det just från
mitt hemlän, Jönköpings, av såväl RLF som länets hushållningssällskap. Då
det kommit till utskottets kännedom, att frågan nu är föremål för prövning i
Kungl. Maj:ts kansli, har emellertid utskottet avstyrkt bifall till motionen.
Syftet -med min motion har just varit att få till stånd en sådan utredning, och
jag kommer därför, herr talman, att icke framställa något yrkande. Jag har
i stället begärt ordet för att till vederbörande rikta en vädjan att låta utredningen
verkställas så snabbt som möjligt, och jag hoppas, att den måtte utmynna
i ett förslag till lagstiftning, som förhindrar att människoliv spillas
i onödan. Jag vill, innan jag slutar mitt anförande, framhålla, att sedan den

Onsdagen den 12 mars 1947 em.

Nr 11.

109

Motion angående tjurarnas avhorning. (Forts.)
första framställningen i ämnet gjordes av RLF, hava icke mindre än 21
människoliv gått förlorade, något som sannolikt icke varit nödvändigt.

Herr talman! Jag har som sagt intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig
fast egendom.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning
av väckt motion om sådan ändring i gällande bestämmelser, att barn
under 6 års ålder få resa fritt på statens järnvägar.

Kammaren biföll utskottets hemställan; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
kammarens beslut genom utdrag av protokollet delgivas första
kammaren.

§ 9.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 64, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m.; och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livräntor åt vissa
befattningshavare och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.50 em.

In fidem
Gunnar Britth.