1947. Andra kammaren. Nr 9 (Riksdagens protokoll 1947:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Andra kammaren. Nr 9.

Lördagen den 22 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 15 innevarande februari.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr Johnsson i Skoglösa, som vid kammarens
sammanträde den 8 februari med läkarintyg styrkt sig från och med den
3 februari tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, den 19
i samma månad åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 43, angående anslag till uppförande eller inrättande av barnhem m. m.;
nr 49, med förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall;
nr 64, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30
augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond, m. m.;

nr 65, med förslag till förordning om fortsatt uppskov med ikraftträdandet
av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 66, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet m. m.;

nr 67, angående omorganisation av medicinalstyrelsen;
nr 68, med förslag till förordning om ändring i vissa författningar berörande
veterinärväsendet samt angående inrättande av en veterinärstyrelse;

nr 69, med förslag till lag om upphävande av andra stycket lagen den 11
april 1924 (nr 68) angaende upphävande av danska och norska skiljemynts
giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige;

nr 70, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;
nr 71, angående anslag till den sociala hemhjälpsverksamheten; och
nr 72, med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1947.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid:

till statsutskottet propositionen, nr 55, angående anslag å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1946/47 till vissa om- och nybyggnadsarbeten vid
serafimerlasarettet m. m.;

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 9. 1

Nr 9.

Lördagen den 22 februari 1947.

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 60, angående fortsatt tullfrihet för Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och s juktransportmateriel; och

nr 61, angående fortsatt tullfrihet i vissa fall för Föreningen rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter;

till statsutskottet propositionen, nr 62, angående godkännande av avtal mellan
kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor i Stockholm m. m.;
samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 63, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Nederländerna träffad handelsöverenskommelse;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och den belgisk-luxemburgiska ekonomiska unionen träffad
handelsöverenskommelse; och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avgivande av förklaring
i enlighet med bestämmelserna i art. 36, mom. 2, i stadgan för den
internationella domstolen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1947/48 till allmänna
indragningsstaten;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 7, i anledning av väckta motioner om rätt för städer, köpingar och municipalsamhällen
att erhålla befrielse från eller nedsättning av bilskatt för
vissa bilar;

nr 8, i anledning av väckt motion om sådan ändring av förordningen an-,
gående försäljning av rusdrycker, att maximeringen av inköp av spritdrycker
försöksvis upphäves vid vissa utminuteringsställen;

nr 9, i anledning av väckt motion om sådan ändring av rusdrycksförsäljningsförordningen
att vid olaga försäljning av rusdrycker såväl säljare som
köpare underkastas straff;

nr 10, i anledning av väckt motion angående ändring av bestämmelserna
rörande försäljning inom landet av porter och Öl, klass III, m. m.; och
nr 11, i anledning av väckt motion om viss ändring av 45 § fjärde stycket
komunalskattelagen;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring
i strafflagen;

Lördagen den 22 ifebruari 1947.

Nr 9.

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid
för ränte- och utdelningskuponger, m. m.;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) om straff för sabotage;
och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckta motioner om utredning angående den statliga
folkpensionens kombinerande med företagspension;

nr 3, i anledning av väckt motion angående indexreglering av folkpensionerna
m. m.; och

nr 4, i anledning av väckt motion om sådan ändring i lagen om folkpensionering
att invalidpensionärerna beträffande behovsprövningen jämställas med
ålderspensionärerna; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
väckt motion angående modifiering av bestämmelserna om formell kompetens
för anställning i statens verk.

§ 6.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Liedberg, som anförde: Herr talman! Eu av de viktigaste orsakerna
till det nu rådande kritiska ekonomiska läget i vårt land är bristen på arbetskraft.
Medan den produktiva befolkningen i slutet av 1930-talet årligen ökades
med ca 30 000 personer, har den 1946 ökats med endast omkring 5 000
personer. Mot slutet av 1940-talet väntas ökningen komma att förbytas i underskott.

^Det är naturligt att konkurrensen om arbetskraft skärpts under sådana förhållanden.
I ett läge, då det tillhör de mest angelägna uppgifterna för vårt
folk att öka varuproduktionen, måste näringslivet kämpa en hård kamp mot
bristen på nödvändig arbetskraft. För jordbruket äro de rådande förhållandena
olidliga. Inte ens för de allra nödvändigaste uppgifterna går det att uppbringa
folk. I. stigande antal fall är man nödsakad att rent av realisera sina djurbesättningar
och skära ned produktionskapaciteten. Industrien har under de
senaste åren visserligen kunnat draga till sig arbetskraft från andra områden,
men den redovisar i dag ett arbetskraftsunderskott på ca 50 000 man, vilket
motsvarar eu mycket hög procent av den volym som motsvarar det totala behovet.
Att den oerhörda spänning som således råder på de centrala produktionsområdena
kommer att ytterligare skärpas är tydligt med hänsyn till de härovan
antydda framtidsprognoserna, vilka peka i riktning mot ett stigande
underskott i de produktiva åldrarna.

Allt detta är känt. Statsmakterna ha i många olika sammanhang ägnat sin
uppmärksamhet åt saken och dryftat vad som bör göras. I regel har man därvid
endast diskuterat vidgade kontroll- och regleringsåtgärder för att begränsa det
enskilda näringslivets efterfrågan på arbetskraft, men man har inte beaktat
den stora roll som det allmännas egna ansprak spelat i nu förevarande sammanhang.
Medan produktionen snörpes till följd av den kännbara bristen på
arbetare och tjänstemän, svälla statsapparaten och den offentliga förvalt -

Nr 9.

Lördagen den 22 februari 1947.

Interpellation. (Forts.)

ningen i allt snabbare takt. Det är inte bara den stora krisapparaten med sin
huvudsakliga uppgift i kontroll och regleringar utan också den mera normala
förvaltningsorganisationen, som för improduktivt arbete lägger beslag på arbetskraften
och således drar den ifrån angelägna produktiva ändamål. Lagstiftningen
under senare år har varit ägnad att öka även kommunernas personalbehov.
Detta gäller kanske främst landstingen men säkerligen i stor utsträckning
även landskommunerna och städerna.

Vi kunna inte längre undgå att beakta de farliga verkningarna för produktionslivet
av den offentliga förvaltningens ansvällning. Lägets allvar bjuder,
att en ordentlig undersökning göres om vad denna betytt i fråga om tillväxten
av antalet statliga tjänstemän under tiden efter 1939 samt rörande de anspråk
på arbetskraft, som ytterligare komma att resas från statens sida till följd
av administrationens utvidgning genom redan fattade beslut och projekterade
åtgärder. Även de kommunala förhållandena böra beaktas i detta sammanhang,
eftersom de i så hög grad äro beroende av statsmakternas åtgöranden på
reformväsendets områden.

När behovet av personal för produktiva uppgifter är så starkt som för närvarande,
måste den offentliga förvaltningens anspråk skäras ner så mycket
som möjligt genom att vissa uppgifter i nu rådande läge ställas på framtiden
och genom att den offentliga förvaltningen uppfyller strängare krav på planmässighet
och rationell användning av personal och anställda. Det är i längden
ogörligt för vårt folk att bemästra svårigheterna för produktionen, om det
skall vara nödsakat att dessutom bära bördan av en hastigt växande byråkrati
utan produktiva uppgifter men med stigande anspråk på våra knappa produktiva
resurser.

På grund av vad sålunda anförts får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern framställa följande frågor:

1. Vill regeringen snarast möjligt lämna en redogörelse för riksdagen ej
mindre om antalet tjänstemän och anställda — ordinarie, extra och tillfälliga
— i statsförvaltningen vid slutet av år 1938 (in även om den ökning av personalbeståndet
som skett intill utgången av 1946 dels inom den egentliga statsförvaltningen,
dels till följd av krisförvaltningen och dels i samband med statliga
utredningar och därmed jämförbara arbetsuppgifter?

2. Räknar regeringen med att till följd av fattade beslut eller ifrågasatta
nya åtgärder från statsmakternas sida det allmännas — och därvid främst,
statens —^ anspråk på arbetskraft kommer att ytterligare ökas under de två
närmaste åren och, i så fall, med huru stort ungefärligt antal befattningshavare? 3.

Är regeringen beredd att genom så kraftiga nedskärningar som möjligt av
antalet statsanställda tjänstemän ställa personal till förfogande för produktiva
uppgifter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1947/48 till förskott av kostnader
för uppgörande av byggnadsplaner;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för G. V.
Löthner och F. H. Jonsson från ersättningsskyldighet;

Lördagen den 22 februari 1947.

Nr 9.

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1947/48, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

från bevillningsutskottet:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63) angående rätt
för Konungen att åsätta särskild tullavgift; och

nr 42, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva visst undantag från gällande villkor
för åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution;

från första lagutskottet:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:t« proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 7 december 1934 (nr 573) om tillsättning av prästerliga
tjänster; och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fullföljd
av talan från domkapitel m. m.;

från andra lagutskottet:

nr 36, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag angående
utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen;

från jordbruksutskottet:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag till kapitalinvesteringar;
samt

från sammansatta stats- och andra lagutskottet:

nr 43, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och
invalidunderstöd, anslag till bidrag till provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner
och invalidunderstöd, anslag till provisorisk förstärkning av ersättning
åt blinda samt anslag till dyrtidstillägg å ersättning åt blinda, dels och
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om dyrtidstillägg under senare
halvåret 1947 å folkpensioner och invalidunderstöd, m. m.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.10 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 9.

Tisdagen den 25 februari 1947.

Tisdagen den 25 februari.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 18 och den 19 innevarande februari.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr Jonsson i Järvsand, som vid kammarens
sammanträde den 12 februari med läkarintyg styrkt sig från och med
den 11 i samma månad tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdags göromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr statsrådet Vougt avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 73, angående
livränta åt Inga Elisabeth Karlsson m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 43, angående anslag till uppförande eller
inrättande av barnhem m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 49, med förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall;
och

nr 64, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30
augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond, m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 65, med förslag till förordning
om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 66, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 67, angående omorganisation av medicinalstyrelsen
;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 68, med förslag till förordning om
ändring i vissa författningar berörande veterinärväsendet samt angående inrättande
av en veterinärstyrelse;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 69, med förslag till lag om upphävande av andra stycket lagen den
11 april 1924 (nr 68) angående upphävande av danska och norska skiljemynts
giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige; och

nr 70, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

Tisdagen den 25 februari: 1947.

Nr 9.

till statsutskottet propositionen nr 71, angående anslag till den sociala
hemhjälpsverksamheten; samt

till bevillningsutskottet propositionen nr 72, med förslag till förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1947.

§ 5.

Föredrogos men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtanden nr 1—3, statsutskottets
utlåtanden nr 12 och 29, bevillningsutskottets betänkanden nr 7-—
11, första lagutskottets utlåtanden nr 5—10, andra lagutskottets utlåtanden
nr 2—4 samt andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.

§ 6.

Föredrogs den av herr Liedberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda, anhållan att få framställa interpellation till
hans excellens herr statsministern angående ökningen av antalet befattningshavare
i statens tjänst, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Herr Staxäng avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 336,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 46, angående indragning av
vissa till församlingskyrkor utgående ersättningar m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Utbult, som yttrade: Herr talman! Den 9 september 1946 avgick motorseglaren
Svan av Skärhamn i Bohuslän från Lubeck i barlast destinerad
till Köpenhamn och har sedan ej avhörts.

Besättningen, som utgjordes av fyra man, var befälhavaren August Valfrid
Olsson och dennes son, resp. 39 och 14 år gamla, från Skärhamn, bästeman Alrik
Karlsson från Klövedal i Bohuslän, 25 år gammal, och jungmannen Allan
Olofsson från Visby, 16 år gammal.

Några tecken som tyda på att Svan skulle ha förlist under resan ha icke
framkommit, och något vrakgods, som skulle härleda sig från Svan, har, så
långt som är känt, icke upphittats.

Allt tyder på att Svan antingen blivit uppbringad och förd till någon utländsk
hamn eller genom motorstopp eller storm blivit vinddriven till någon
östersjöhamn och blivit av någon oförklarlig anledning kvarhållen och besättningen
på något sätt internerad och urståndsatt att kunna komma i förbindelse
med hemorten.

Klart är, att då en båt med besättningen på ett så oförklarligt sätt försvinner,
komma många rykten i omlopp, som inte till hundra procent kunna tagas
för sanning, men i detta fall ha dock framkommit så pass starka skäl för att
motorseglaren Svan verkligen skulle finnas eller ha funnits i en av ryssarna
behärskad östersjöhamn, att man inte vågar släppa hoppet på att ryktet har
talat sanning.

Det har uppgivits, att tyska befälhavare, vilka passerat Stralsunds hamn, för
svenska befälhavare i tyska hamnar berättat, att i Stralsunds hamn ligger en
svensk motorseglare, vilken enligt beräkning skulle vara identisk med Svan.

Nr 9.

Tisdagen den 25 februari 1947.

Interpellation. (Forts.)

En annan tysk befälhavare skulle ha sett Svan i Stralsund men uppgav, att
någon av besättningen ej då fanns ombord. Som de här nämnda befälhavarna av
viss anledning ej vilja ha sina namn offentliggjorda, ha några skriftliga bekräftelser
härom ej kunnat erhållas. Ett senare rykte förmäler, att Svan skulle ha
förflyttats från Stralsund till annan hamn.

Då nu fem ä sex månader förflutit sedan Svan avgick från Lubeck på sin resa
till Köpenhamn, är det förklarligt, om de hemmavarande familjemedlemmarna,
som stå besättningen på Svan närmast, fråga sig, om allt är gjort som kan
göras för att bringa klarhet omkring motorseglaren Svans underliga försvinnande
och om besättningens öde. Man förstår, vilken oro som behärskar de hemmavarande
släktingarna och familjemedlemmarna till de försvunna besättningsmännen
på Svan, och man förstår också den hustru och moder, som hade sin man
och son med på Svan och som inte kan släppa tanken på att dessa äro i livet,
alldenstund de försvunnit under så underliga och mystiska omständigheter.

Med anledning av ovanstående anhåller undertecknad att till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena få framställa följande frågor:

1. Yad har från svensk sida gjorts för att bringa klarhet över motorseglaren
Svans och dess besättnings mystiska försvinnande under resa från Lubeck till
Köpenhamn i september förlidet år?

2. Vad anser sig hans excellens utrikesministern ytterligare kunna göra för
att efterforska motorseglaren Svan och dess besättning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari.

Kl. 11 fm.

§ I Herr

statsrådet Myrdal avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 74, angående bidrag till främjande av humanistisk forskning; och
nr 80, angående anslag till Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal, som anförde: Herr
talman! I en till mig riktad interpellation har herr Lindberg framställt två
frågor i anslutning till ångaren Sten Stures förlisning i slutet av januari
detta år. Herr Lindberg frågar först huruvida jag är »beredd att i anledning
av vad som'' inträffat rörande uppgifterna om besättningsmännens på Sten
Sture namn och data vidtaga åtgärder för en effektivare registrering av svenskt
sjöfolk». Bakgrunden till denna fråga är att det förflöt ganska lång tid från
det ångaren rapporterades saknad och till dess man kunde uppgiva namnen på
besättningsmännen.

Till belysning av frågan vill jag först i största korthet beröra de i sjömanshuskungörelsen
den 9 juni 1939 givna reglerna om sjöfolks registrering. Å
svenskt fartyg, som går i utrikes fart, skall besättningen vara påmönstrad
inför vederbörlig mönstringsförrättare. Mönstringsförrättare är inom riket i
regel sjömanshusombudsman och utom riket svensk konsul. Avgår besättningsman
från tjänst å svenskt fartyg, skall han även avmönstras inför mönstringsförrättare.
Vid såväl på- som avmönstring åligger det mönstringsförrättaren
att tillse, att meddelande om mönstringen avsändes till det sjömanshus vid
vilket sjömannen är inskriven. Sjömanshuset ombesörjer med ledning härav
i sitt register över sjöfolk anteckning rörande sjömannens tjänstgöring å svenska
fartyg.

Från registret kan man således erhålla uppgift, huruvida en vid sjömanshuset
inskriven sjöman vid given tidpunkt varit anställd å svenskt fartyg
samt när och var han på- och avmönstrat sådant fartyg. Det kan emellertid
taga tid och vara förenat med svårighet att på grundval allenast av mönstringsuppgifter
fastslå vilka personer som vid en viss tidpunkt utgjort besättningen
på ett visst fartyg. Härom erhålles bäst besked genom den s. k. sjömansrullan.
Denna förvaras på fartyget och går följaktligen förlorad vid
totalförlisning. Ofta kan emellertid besked då erhållas genom den besättningslista,
som fartygets befälhavare i allmänhet tillställer rederiet.

Frågan om införande av centralregister för sjöfolk var föremål för ingående
överväganden i samband med den 1939 genomförda omorganisationen av
sjömanshusen. Genom denna omorganisation indrogos 17 av de minsta sjö -

Svar på
Uerpellation.

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

manshusen, och reformen innebar således en viss centralisering. Till grund
för omorganisationen låg eu utredning, verkställd av särskilda inom kommerskollegium
tillkallade sakkunniga och bland dem interpellanten. De sakkunniga
diskuterade frågan om införande av ett centralregister men förordade
icke att ett sådant skulle inrättas.

Det torde emellertid vara obestridligt att ett centralregister för sjöfolk
erbjuder vissa fördelar i jämförelse med de nuvarande, vid sjömanshusen förda
registren. Icke minst i fall sådana som Sten Stures är det givetvis av
stor vikt att snabbt kunna fastslå vilka som utgjort fartygets besättning.
Frågan om en förändring av registreringssystemet är emellertid av komplicerad
natur. Därmed sammanhänger bland annat spörsmålet om hela sjömanshusinstititutionens
vara eller icke vara. Man får sålunda överväga om sjömanshusen
skola ersättas med ett system av mönstringskontor eller om andra organ
skola ta hand om de sjömanshusuppgifter, vilka icke lämpligen kunna
överlämnas till ett centralregister. Det är tydligt att den i interpellationen
åsyftade omläggningen av sjöfolksregistreringen icke kan genomföras utan en
ny grundlig utredning. Enligt vad jag inhämtat har kommerskollegium sin
uppmärksamhet riktad på frågan. Jag skall självfallet noga överväga de förslag,
kollegium kan finna anledning framställa.

Herr Lindberg har vidare frågat om jag är »beredd att vidtaga åtgärder
vid nu förestående sjösäkerhetskonferenser för ökandet av sjösäkerheten i
samtliga fartyg bland annat genom åläggande för rederierna att hålla radiosändare
såväl i livbåtar som i fartygen».

Jag vill då först nämna, fastän interpellanten icke uttryckligen frågat härom,
att författningsenlig skyldighet att ha Sten Sture försedd med flotte
icke förelåg vid olyckstillfället. Under krigsåren voro fartyg av Sten Stures
typ skyldiga att föra flottar, men bestämmelserna härom upphävdes 1946.
Det må tilläggas att under de isförhållanden, som rådde då Sten Sture förliste,
skulle en flotte säkerligen ej blivit till någon som helst nytta för de
ombordvarande.

Däremot skulle Sten Sture enligt gällande bestämmelser ha varit försedd
med radioinstallation. Tidigare hade sådan installation funnits å fartyget,
men den hade borttagits i samband med att fartyget i juli 1946 försåldes.
Den nye redaren hänvände sig i augusti 1946 till telegrafstyrelsen och beställde
radiotelefonstation för fartyget. Styrelsen kunde emellertid, på grund
av svårigheten att erhålla material från sina leverantörer, icke åtaga sig
leverans förrän tidigast i maj 1947. Radiotelefon kunde ej här i landet anskaffas
från annat håll än från telegrafstyrelsen. — Livbåtsradio behövde
enligt gällande författningar icke föras å Sten Sture. För övrigt torde livbåtarna
under de vid förlisningen rådande isförhållandena icke kunnat användas.

För närvarande pågår inom kommerskollegium utredning av frågan, vilka
ämnen som böra behandlas vid en tillämnad konferens för revision av 1929
års sjöfartssäkerhetskonvention. För samråd härom ha tillkallats representantanter
för vederbörande sjöfartsorganisationer. Härvid kommer att övervägas,
huruvida skäl föreligga att skärpa gällande fordringar i fråga om fartygsoch
livbåtsradio.

Härpå yttrade

Herr Lindberg: Herr talman! Jag anhåller att till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få framföra mitt tack för interpellationssvaret.

Jag kanske redan nu får förutskicka, att även om jag kommer att göra några

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

invändningar, dessa icke i egentlig mening rikta sig mot svaret, som jag finner
vara i stort sett tillfredsställande. Det är emellertid några saker i detta sammanhang,
som föranleda mig att från mina utgångspunkter dels klarlägga en
fråga, som omnämnes i svaret, och dels göra ett par anmärkningar till rådande
förhållanden. ... n ...

Då det i interpellationssvaret hänvisas till den utredning rörande sjömanshusens
organisation, vilken utrednings förslag föranledde riksdagsbeslutet om
indragning av 17 stycken sjömanshus, så är det riktigt att utredningsmännen
haft. under övervägande frågan om införande av ett centralregister för sjömän.
Efter långa diskussioner inom kommittén om den saken enades man till slut
om att frånträda frågan om införandet av ett centralregister, mot vilket beslut
undertecknad — av skäl som jag nu icke kan meddela — icke anförde reser -

vation.

Jag tror emellertid, att ett centralregister för sjöfolket skulle vara av stort
värde. Fråga är om icke ett sådant register också skulle förbilliga administrationen
för registreringen av vart sjöfolk. Det är riktigt att man från de
nuvarande sjömanshusen kan erhålla uppgift om vilka personer som befinna
sig ombord på fartygen. Svårigheterna att erhålla riktiga uppgifter äro emellertid
ganska stora, vilket är beroende på om pamönstringar skett vid flera
sjömanshus eller icke. Jag är emellertid tacksam för statsrådets besked om
att han kommer att ägna denna sak uppmärksamhet. Jag är vidare tacksam
om frågan ånyo blir föremål för utredning.

I detta sammanhang kan förtjäna framhållas följande som icke kunnat
tagas hänsyn till i interpellationssvaret och som för övrigt heller icke kunnat
anföras i själva interpellationen. Jag erhöll ett brev från en person i Wäja,
som uppgiver att hans son enligt meddelandena i pressen gatt bort med Sten
Sture. Den gamle mannens brev var daterat den 12 februari, således dagen
efter det interpellationen framställdes. Rederiet hade då icke meddelat honom
något om sonens bortgång. Detta är ganska anmärkningsvärt. Fartyget hade
då saknats och betraktats som förlorat under flera dagar.

Med tillgång till ett centralregister skulle det icke vara svårt att konstatera
vilka personer som gått bort med ett fartyg. Härvid får man givetvis göra
undantag för de personer, som eventuellt påmönstrat i utlandet respektive där
avmönstrat. Vet man emellertid avgångshamnen eller hamnarna kunna ju
uppgifterna ganska lätt kontrolleras och fullständigas.

Vad åter angår sjösäkerheten vill jag anföra följande.

Sten Sture var ett gammalt fartyg. Det var byggt år 1900 och således 46
år gammalt vid förlisningstillfället. Fartygets ålder behöver emellertid icke
nödvändigtvis ha något med sjövärdigheten att skaffa. Det ligger emellertid
nära till hands tro, att icke allt som i sjösäkerhetshänseende skulle finnas ombord
var fullgott. Detta är en misstanke som man gärna får, då man hör ett

fartygs ålder.

Statsrådet säger, att Sten Sture icke var skyldig att ha flotte. Detta är
alldeles riktigt därför att bestämmelserna härom äro suspenderade, en suspension
som dock förefaller ha skett en aning för tidigt. Statsrådets, slutsats
att en flotte icke skulle blivit till någon nytta på grund av do isförhållanden,
som rådde där fartyget gick under, är- väl ändock en aning förhastad. Denna
uppfattning är det — i varje fall för mig — mycket svårt att dela. Ingen
vet med säkerhet var fartyget förliste. Man kan visserligen göra vissa antaganden
med hänsyn till funna vrakdelar vid Bornholm, men platsen för förlisningcn
kan icke med säkerhet fastställas. Det kan ifragasättas, om isförhållandena
utgjorde något hinder att använda en flotte. Vid tidpunkten för
förlisningen — även om denna icke till dagen kan fastställas voro isför -

Nr 9.

Onsdagen den. 26 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

hållandena i den del av Östersjön, där fartyget uppehöll sig, icke så särdeles
svåra. Men även om isförhållandena varit svåra och även om en flotte icke
av de skeppsbrutna kunnat föras från olycksplatsen, vilket för övrigt knappast
kunnat ske även om havet varit isfritt, så kunde den ha utgjort en räddningsmöjlighet
för de skeppsbrutna. Den väg fartyget hade att gå trafikeras
ju av ganska många fartyg på väg till och från Polen. Detta var i varje fall
förhållandet vid tidpunkten för katastrofen. En räddningsmöjlighet är därför
icke helt utesluten om, att märka, flotte funnits ombord. Möjligt är emellertid
att hela besättningen blivit borta även om flotte funnits. Man kan naturligen
icke nu annat än konstruera fram tänkbara räddningsmöjligheter.

Jag är tacksam för att sjösäkerhetsfrågorna komma upp till behandling
snarast. Jag hoppas att man från svensk sida tager upp frågor av ifrågavarande
slag, d. v. s. frågor om sjösäkerheten, ur så många synpunkter som möjligt,
varvid frågan om räddningsmaterielen, radioutrustning av fartygen och
radiosändare i livbatarna böra få en framskjuten plats vid överläggningarna.

En annan fråga som denna isvinter aktualiserats är frågan om kontroll över
de fartyg som sändas ut i isarna. Nu finns icke någon möjlighet att förbjuda
mindervärdiga fartyg att gå till sjöss under svåra isförhållanden. Många tragedier
kunna inträffa genom att gamla, icke isförstärkta fartyg tillåtas gå ut
och utgöra en risk för de ombordvarande. Men dessa fartyg kunna också utöva
en stark hämning på landets försörjning med förnödenheter. Isbrytarna
måste ju först hjälpa de alldeles hjälplösa fartygen, för att sedan, om någon
tid blir över, hjälpa sådana fartyg, som äro ganska väl rustade för en dust
med isarna men som kunna behöva hjälp att komma loss. De bäst rustade
fartygen kunna isbrytarna i regel hjälpa fram flera åt gången, medan de
svaga fartygen maste ha enskild hjälp i form av lång och tidsödande bogsering.

Denna fråga är också den en sjösäkerhetsfråga, ehuru den väl icke hänförts
dit i sjösäkerhetsbestämmelserna, i varje fall icke på ett sådant sätt, att avgångsförbud
kan utfärdas mot undermåliga fartyg. Sten Sture tillhörde säkerligen^
på grund av sin ålder de undermåliga fartygen, i vart fall när det
gäller gång i isfyllda farvatten.

Överläggningen var härmed slutad. ''

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj ds å kammarens
bord vilande proposition, nr 73, angående livränta åt Inga Elisabeth Karlsson
m. m.

§ 4.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet den på bordet liggande motionen
nr 336 av herr Staxäng m. fl.

§ 5.

Föredrogs den av herr JJtbult vid kammarens näst föregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes ärendena angående motorseglaren Svans
försvinnande under resa från Liibeck till Köpenhamn i september 1946.

Kammaren biföll denna anhållan.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

§ 6.

Föredrogs vart efter annat utrikesutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Nederländerna träffad handelsöverenskommelse;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och den belgisk-luxemburgiska ekonomiska unionen träffad
handelsöverenskommelse; och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avgivande av förklaring
i enlighet med bestämmelserna i art. 36, mom. 2, i stadgan för den
internationella domstolen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7-

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten a), angående reglering av anställningsförhållandena för viss biträdes-
och amanuenspersonal.

I propositionen nr 1 (bilaga 2) hade under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor upptagits vissa i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1947 angivna frågor rörande reglerad befordrings
gång för viss biträdes- och amanuenspersonal. Kungl. Maj :ts förslag innebar,
bland annat, att nuvarande 2 lönegraden skulle avskaffas såsom ordinarie
biträdesgrad för kontorspersonalen.

I samband med Kungl. Maj:ts här ifrågavarande förslag hade väckts två
motioner.

Utskottet hemställde i denna punkt, att riksdagen måtte med godkännande
av vad i förenämnda statsrådsprotokoll anförts samt med avslag å motionerna
1:176 och II: 296 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet i
sin motivering anfört i fråga om reglering av anställningsförhållandena för viss
biträdes- och amanuenspersonal.

Reservation hade avgivits av herr Rubbestad, vilken ansett, att utskottets
yttrande beträffande regleringen av anställningsförhållandena för viss biträdes-
och amanuenspersonal bort hava i reservationen angiven lydelse samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av vad i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 3 januari 1947 anförts samt med avslag
å motionerna 1:176 och 11:296 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanten i sin motivering anfört i fråga om reglering av anställningsförhållandena
för viss biträdes- och amanuenspersonal, innebärande bland annat
att 2 lönegraden i vissa fall skulle behållas såsom ordinarie biträdesgrad för
kontorspersonalen.

Utskottets i punkten gjorda hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Rubbestad: Herr talman! I detta utlåtande har utskottet tagit ståndpunkt
till Kungl. Maj:ts förslag om befordringsgången för dels amanuenser
och dels biträdespersonal med skriv- och kontorsgöromål. Beträffande amanuenserna
föreligga inga som helst delade meningar i utskottet. Rörande bi -

U tgl fler å
driftbudgeten,
för flera
huvudtitlar
gemensamma
frågor.

Reglering av
anställningsförhållandena

för viss
biträdes- och
amanuenspersonal.

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Reglering av anställningsförhållandena för viss biträdes- och amanuenspersonal.
(Forts.)

trädespersonalen föreligger emellertid en reservation av mig. Med anledning
därav ber jag att få säga några ord.

En särskild kommitté har varit tillsatt för att komma med förslag om befodringsgången
för denna biträdespersonal. Kommittén har föreslagit, att befordringsgången
skulle sträcka sig över 7 år, innan vederbörande uppnådde
den slutliga löneklassen. Kommitténs utredning baserar sig helt på det gamla
lönesystemet. Kommittén förordar alltså, att biträdespersonalen skall börja

1 Ex 2 och där tjänstgöra i 1 1f2 år. Sedan skulle personalen flyttas upp i Eo

2 och tjänstgöra där i 1 år. Därefter skulle förflyttning ske till Eo 4, där
vederbörande skulle stå kvar i 4 1/2 år. Efter 7 år skulle personalen således
flyttas upp i A 4.

Under höstriksdagen i fjol beslöts emellertid ett nytt lönesystem, som helt
omkastar denna befordringsgång. I stället för en befordringsgång, som man
tänkt sig skulle bli 7 år, blir befordringsgången efter det nya lönesystemet
och det förslag som kommittén kommit med endast 2 1/2 år. Enligt de nya bestämmelserna
skall nämligen den extra ordinarie lönen bli densamma som den
ordinarie lönen. Efter 2 x/2 år komma således alla att flyttas upp i samma
löneställning, som gäller för A 4.

Det är detta system, som jag anser vara oriktigt. Jag anser att man borde
ha infört en befordringsgång, som mer än den nu av utskottet föreslagna
stämmer med den tankegång, som legat till grund för kommitténs förslag. Jag
har tänkt mig, att man skulle låta befordringsgången bli som kommittén föreslagit
till och med Eo 2. Under denna tid skulle det ske en prövning av de
olika befattningshavarna. Sådana tjänstemän, som äro lämpliga och dugliga
att sköta de befattningar, som åläggas dem, vilka äro placerade i A 4, må utan
vidare flyttas upp i denna löneklass. Men alla de, som icke fylla dessa kvalifikationer
— och det finns säkerligen ganska många — skulle få stanna kvar
och konstitueras i A 2, d. v. s. den lägsta lönegraden enligt det nuvarande
systemet.

Riksdagen skrev visserligen för något år sedan och begärde att denna lönegrad
s p lacer ing i A 2 skulle tagas bort. Man ansåg att löneläget där var så
lågt, att det icke passade in i det statliga systemet. Genom den lönejustering,
som verkställdes efter förslag av den stora lönekommittén i fjol, ha emellertid
lönerna i A 2 avmätts på ett sådant sätt, att de kunna fullt ut jämföras med
lönerna för motsvarande befattningshavare i civil verksamhet. Detta har medfört,
att dessa förhållanden nu genom lönekommitténs förslag och riksdagens
beslut, i fjol helt och hållet förändrats. Nu ha dessa befattningshavare i A 2
kommit upp i en lön, som i begynnelsestadiet lämnar en ersättning av 4 476
kronor. Slutlönen är 5 292 kronor. Dessa löner ligga i verkligheten t. o. m.
betydligt över vad som i det privata livet är vanligt för dylika befattningshavare.

Jag menar alltså, att det nu inträtt ett annat läge i jämförelse med de förhållanden,
som rådde när riksdagen begärde, att den ifrågavarande löneklassen
skulle borttagas. Det är rätt egendomligt att Kungl. Maj.-t å ena sidan
tillsätter en kommitté, som med hänsyn till förhållandena på den privata
marknaden skall bestämma löner, samt å andra sidan tillsätter en annan kommitté,
som oberoende av den föregående kommer med förslag till ändringar
av lönegradsplaceringarna. Man tycker verkligen att det hade behövts ett
samarbete mellan dessa båda kommittéer för att man på det sättet skulle ha
kunnat undvika det läge, som vi nu hamnat i.

Jag nämnde nyss, att jag anser att de befattningshavare, som icke ha tillräckliga
kvalifikationer för att befordras till en tjänst i A 4, skola placeras

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Reglering av anställningsförhållandena för viss biträdes- och amanuenspersonal.
(Forts.)

i A 2. Under sådana förhållanden har jag inte kunnat biträda Kungl. Maj:ts
förslag att A 2 skall borttagas ur det statliga lönesystemet. Denna min ståndpunkt
har jag velat ge uttryck åt genom min reservation.

Även utskottets majoritet har nog varit på det klara med att det kan förefinnas
vissa skäl för en ändrad befordringsgång, men utskottet menar, att
denna befordringsgång skall kunna ordnas i enlighet med vad som gäller beträffande
uppskov med löneklassplaceringar. Inom utskottet har man utgått
ifrån att man vid en tillämpning av det nya systemet skall kunna gå till väga
på ett mera fritt sätt än vad som nu gäller beträffande lönegradsplaceringen.
Jag tror för min del att den bestämmelse, som utskottet förordat, kommer att
för verken medföra oerhört stora svårigheter, då det gäller att bedöma i vilka
fall man skall flytta upp en befattningshavare eller låta honom stanna kvar.
Enligt min reservation däremot skulle det vara mycket enkelt för verken att
pröva vilka som skulle kunna erhålla befordring till högre tjänst eller icke.
Jag förmenar alltså att det därför vore lämpligt om riksdagen ville gå på den
linje, som jag rekommenderat i min reservation.

Herr talman! Med dessa ord hemställer jag om bifall till den av mig avgivna
reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den ärade reservanten gav i sitt
anförande dels en motivering till varför han anser att befordringsgången för
biträdespersonalen bör gå över lönegraden A 2, och dels kritiserade han Kungl.
Maj:ts åtgörande att tillsätta en kommitté för utredning av befordringsgången,
när man samtidigt har en kommitté i arbete, som sysslar med lönereglering.

Beträffande denna sista fråga, som kanske är av betydelse i detta fall, förefaller
det mig emellertid som om Kungl. Maj:t är ganska oskyldig. Riksdagen
skrev 1944 och begärde en utredning rörande befordringsgången för biträdesoch
amanuenspersonal. Riksdagens skrivelse i detta avseende var närmast föranledd
av vissa påpekanden från riksdagens revisorer, som observerat hur otillfredsställande
befordringsgången var för just dessa personalgrupper. Det är alltså
ganska självfallet, att Kungl. Maj :t skulle effektuera detta riksdagens beslut
och tillsätta denna kommitté, 1944 års personalutredning, vars betänkande beträffande
nu berörda delar förelägges riksdagen.

Beträffande befordringsgången för biträdespersonal erinrade jag nyss, hurusom
riksdagens revisorer uppmärksammat, att oändligt lång tid plägade förflyta
innan denna personal uppnått ordinarie anställning. Det har i många fall
gått 10, 15 eller 20 år, och detta ansågo revisorerna inte vara tillfredsställande
ur personalsynpunkt. Jag var själv ledamot i den kommitté, som i enlighet med
riksdagens skrivelse år 1944 tillsattes, och det är sålunda självfallet, att jag
bättre känner till resonemangen i den förberedande utredningen än vad den
ärade reservanten kan göra. Jag vill sålunda framhålla det, att utredningen
sökte att åstadkomma en fullständig kartläggning av det arbetsområde det här
gäller genom att införskaffa uppgifter, som visade hur befordringsgången varit
för den personal, som under de år informationsmaterialet insamlades varit anställd
i statens tjänst. Av denna utredning framgick att lönegraden A 2, som
den ärade reservanten synbarligen förälskat sig i, inte alls förekom i en hel rad
av verk. Inom statsförvaltningen fanns det vid utredningstillfället endast 98
ordinarie befattningar i denna lönegrad. Man måste således konstatera, att
denna lönegrad hade mycket liten betydelse. Det hör också till saken, att av
dessa 98 ordinarie befattningshavare i lönegrad A 2 var det endast ett litet
fåtal, som vid detta tillfälle uppehöll sin tjänst. Flertalet av dem hade erhållit
förordnande såsom extra ordinarie i högre lönegrader, i de allra flesta fall i

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Reglering av anställningsförhållandena för viss biträdes- och amanuenspersonal.
(Forts.)

lönegraden Eo 4 men det fanns också sådana, som erhållit förordnande i lönegrad
Eo 7.

Allt detta styrkte personalutredningen i den uppfattningen, att för ordinarie
befattningar var lönegraden A 2 icke längre behövlig. Det gällde att få
en befordringsgång, som inom rimlig tid kunde föra till ordinarie anställning.
Utredningsförslaget innebär i detta avseende, vilket också framhölls av den
ärade reservanten, att ordinarie anställning för biträdespersonalen skall nås
efter 7 års anställning.

Nu ville den ärade reservanten framhålla, att på grund av den principiella
ändring beträffande lönesättningen, som föreslogs av 1945 års lönekommitté —
vars förslag i detta avseende förelädes 1946 års riksdag för principbeslut —
hade relationen mellan icke ordinarie och ordinarie löneställning så förändrats,
att den befordringsgång som 1944 års personalutredning föreslog på 7 år nås
redan efter 2V2 år. Detta reservantens resonemang gäller allenast lönesiffroma,
medan kommittén haft i uppdrag att skapa en befordringsgång fram till ordinarie
anställning. I det avseendet kvarstår sålunda 1944 års personalutrednings förslag,
att befordringsgången fram till ordinarie anställning skall vara 7 år och inte
21l2 år, som den ärade reservanten framhöll. Jag upprepar, att hans resonemang
allenast åsyftar lönesiffroma.

Ur olika synpunkter är det synnerligen olämpligt att bibehålla denna ordinarie
löneställning i lönegrad A 2, men man behöver lönegraden såsom genomgång
för lönesättningen under personalens utbildningstid. Det är därför personalutredningen
föreslår, att befordringsgången skall vara så att nyanställd
personal placeras såsom extra tjänstemän i lönegraden 2 och får löneställning
efter den löneklass, som gäller för extra i samma lönegrad. Efter 11/2 års tjänst
skall erhållas extra ordinarie anställning, fortfarande i lönegraden 2, för att
lönesättningen inte skall bli alltför hög när det gäller rekryteringspersonal
under, utbildning. Först efter ytterligare ett år flyttar personalen upp i en löneställning
motsvarande lönegraden 4 och får då den lön, som passar in i det nya
lönesystemet. Detta är, så vitt jag förstår, en fullt klar och logisk befordringsgång,
vilken också ger personalen den trygghet som ligger däri, att ordinarie
anställning kan nås efter 7 års anställning. Om man jämför dessa lönesiffror
med motsvarande lönesiffror för befattningshavare i enskild tjänst, så tror jag
inte att man kan säga att lönesättningen blir för hög. Jag skall inte trötta
kammaren med några siffror i detta avseende. Envar som är intresserad av
detta kan finna det i handlingarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i den bär föredragna
punkten.

Herr Rubbestad: Herr talman! När herr Eriksson i Stockholm som främsta
motiv anför, att det var så få befattningshavare i statens tjänst som voro
placerade i lönegrad A 2 — han nämnde siffran 98 — så vill jag bara erinra
om att om man siar upp statsliggaren och ser efter, så kan man konstatera
att antalet är betydligt större. Sålunda finnas vid tullstaten inte mindre än 67
ordinarie tjänster i lönegraden A 2, vid hovrätten ha vi 8, vid pensionsstyrelsen
8 och vid statistiska centralbyrån 6. Detta var endast några exempel. Det
är ett tjugutal verk i det staliga systemet, som har lönegraden A 2. Det finns
alltsa ett betydligt större antal befattningshavare i denna lönegrad. Dessutom
är att märka, att vid statens affärsdrivande verk finnas flera hundra befattningar
i lönegraden A 2 ehuru de ej stå angivna i statsliggaren. Det gäller
alltså ett avsevärt antal.

Sedan ville herr Eriksson göra gällande, att det endast är lönesiffroma

Onsdagen den -ti februari 1947.

Nr 9.

Reglering av anställningsförhållandena för viss biträdes- och amanuenspersonal.
(Forts.)

som äro desamma. Jag- vill då säga, att efter 2 V2 års anställning är det också
andra förmåner, som äro lika med de ordinaries. Pensionsrätten är nämligen
densamma. Det enda som fattas är konstitutorialet, alltså det system man har i
stället för fullmaktsförordnande. Det är det enda som fattas för att dessa befattningshavare
skola bli likställda med dem i ordinarie tjänst. Lönerna och
pensionsförmånerna äro för dessa precis desamma efter 2 V2 års tjänst som
efter 7 år.

Jag finner ingen anledning att frångå mitt förslag, och jag tror att det
vore klokast om riksdagen gick in för det med hänsyn till löneläget i landet i
övrigt på den privata marknaden.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Herr Rubbestad gör gällande, att
den siffra på 98 befattningshavare i lönegrad A 2, som jag åberopade i mitt
tidigare anförande, icke skulle vara riktig. Vid en kollationering av statsliggaren
hade herr Rubbestad fått ett betydligt större antal sådana befattningshavare.

Anledningen till att de uppgifter, som jag lämnat, avvika från den beräkning,
som herr Rubbestad här gjort, är, att våra uppgifter hänföra sig till
olika tidpunkter. De siffror, som jag här åberopat, ha framkommit under den
ifrågavarande utredningen i ärendet. Varje befattningshavare fick fylla i ett
kort, utvisande hans löneställning m. m. Detta finns återgivet i kommitténs betänkande
på s. 17. Där anföres bl. a. följande: »I A 7 (kanslibiträden) äro
339 av de i undersökningen ingående kvinnliga tjänstemännen upptagna och
i A 2 (skrivbiträden) 98.» Jag har således i detta fall stött mig på ett dokument.

Sedan ville herr Rubbestad göra gällande att inte heller mina uppgifter rörande
det nya lönesystemets verkningar för skrivbiträdenas lönesättning voro
riktiga. Det var inte bara lönesiffrorna, som nu voro de samma för extra ordinarie
i lönegrad 4 som för de ordinarie, utan även andra förmåner voro desamma.
Det enda som egentligen saknades var det lilla konstitutorialet. Ja,
ärade kammarledamöter och ärade reservant, det är just detta lilla konstitutorial
som betyder så mycket. Avsaknaden av detta ger inte den trygga anställning,
som 1944 års personalutredning hade i uppdrag att åstadkomma för
skrivbiträdena.

Herr talman! Jag vill således vidhålla alla mina tidigare lämnade uppgifter,
vilka äro alltigenom hållbara.

Herr Rubbestad: Herr talman! Man kan alltså konstatera, att även herr Eriksson
i Stockholm är på det klara med att det med den nya löneregleringen endast
kommer att dröja 21/, år i stället för tidigare förutsatta 7 år för att vederbörande
extra befattningshavare skola få samma löne- och pensionsförmåner
som de ordinarie.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan dels ock på bifall
till den av herr Rubbestad avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen: och
biföll kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkten b), angående löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och
ekonomipersonal. in. in.

I fråga om löneställningen för viss statsanställd sjukvård- och ekonomipersonal
hade Kungl. Maj:t föreslagit, bland annat, att avdelnings- och special Andra

kammarens protokoll W47. Nr ,9. 2

LÖnestäUningcn
för viss
8tat8an8tälld
sjukvårds- och
ekonomiper8onalr
m. m.

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Löne•ställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, m. m.

(Forts.)

sköterskor skulle uppflyttas från 7 till 9 lönegraden samt assistentsköterskor
och därmed jämställda sköterskor från 5 till 7 lönegraden. Vidare skulle första
föreståndarinna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet inplaceras i
14 lönegraden och föreståndarinna vid nämnda sjukhus i 11 lönegraden.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fröken
Andersson m. fl. (1:75) och den andra inom andra kammaren av fröken
Olsson m. fl. (11:144), hade hemställts, att riksdagen måtte bifalla de förändringar
i budgetförslaget gällande avlöning till viss statsanställd sjukvårdsoch
ekonomipersonal, som angivits i motionerna, innebärande att avdelningssköterska
i regel skulle placeras i 10 lönegraden samt assistentsköterskor och
därmed jämställda i regel i 8 lönegraden. Förenämnda befattningar som första
föreståndarinna och föreståndarinna skulle enligt motionärens förslag placeras
i 15 respektive 12 lönegraden.

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Anderberg m. fl. (I: 76) och den andra inom andra kammaren
av herr Olsson i Mellerud m. fl. (II: 141), hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att avdelningssköterska skulle placeras i lönegrad A 8 i den gamla
eller Ca 12 i den nya statliga löneplanen samt lönerna för övriga sjuksköterskor
skulle regleras i anslutning härtill.

Utskottet hemställde i denna punkt, att riksdagen måtte i anledning av
vad i förutnämnda statsrådsprotokoll anförts ävensom motionerna I: 76 och
11:141 samt motionerna 1:75 och 11:144 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i sin motivering anfört i fråga om löneställningen för
viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal m. m.

Enligt utskottets förslag skulle avdelningssköterska placeras i 8 lönegraden
och lönerna för övriga sköterskor regleras i anslutning härtill. Befattningarna
som första föreståndarinna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
hade av utskottet föreslagits till inplacering i 15 lönegraden och föreståndarinnetjänsten
vid nämnda sjukhus i 12 lönegraden.

Reservationer hade anförts:

dels av herrar Oscar Olsson, Hesselbom. Tömkvist, Eriksson i Stockholm och
Wallentheim, vilka i en med 2) betecknad reservation förklarat sig anse, att utskottet
bort med avslag å motionerna I: 76 och II: 141 samt I: 75 och II: 144
utan ändring tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag i fråga om löneställningen för viss
statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal m. m.;

dels ock.av fröken Andersson och herr Holmström, vilka i en med 3) betecknad
reservation uttalat, att utskottet bort med ändring av Kungl. Maj:t förslag tillstyrka
motionerna I: 75 och II: 144.

Sedan utskottets i punkten gjorda hemställan föredragits, anförde:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det avsnitt av statsutskottets
utlåtande, som vi nu ha föredragit, är av betydligt större räckvidd och större
vikt än det avsnitt, som vi nyss behandlade. Ställningen har också blivit omkastad
för mig personligen. Medan jag nyss hade att företräda statsutskottets
majoritet — och en mycket stor majoritet till och med — så uppträder jag
nu i egenskap av reservant för att polemisera mot utskottets majoritet.

Jag vill erinra om att även det spörsmål, som vi nu behandla, tidigare har
varit föremål för behandling inom riksdagen, och att riksdagen år 1944 skrev
till Kungl. Maj:t och begärde en utredning rörande sjukvårdspersonalens lönesättning.
Det är en helt annan kommitté än den som jag nyss talade om, som
har utrett denna fråga. Kommittén, som ju inte var ett förhandlingsorgan,

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Lönestiillningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomi per sonal, m. m.

(Forts.)

utan som var sammansatt på sätt Som oftast plägar vara fallet med kungliga
utredningskommittéer, dels av representanter för det allmänna och dels av
sakkunniga, såväl ifrån förvaltningssidan som från personalsidan, samlade sig
kring en ståndpunkt och framlade ett förslag. Denna kommitté var inte enhällig,
utan det fanns reservanter. De direkta personalrepresentanterna framförde
en reservation, där man yrkade en bättre lönesättning än den som kommitténs
majoritet hade stannat för. medan andra ledamöter av kommittén, som
representerade andra intressen, i en reservation yrkade på en lägre lönesättning
för stora grupper av personalen än den som kommitténs majoritet hade
föreslagit.

Kungl. Maj :t har nu förelagt riksdagen en proposition i enlighet med kommittémajoritetens
förslag. Det visade sig nämligen vid det remissförfarande,
som ju allmänt tillämpas när ett kommittébetänkande föreligger, att kommittémajoritetens
ståndpunkt hade vunnit ganska enstämmig anslutning från de
statliga myndigheternas sida, medan vissa intresseorganisationer hade rekommenderat
en annan ståndpunkt.

I samband med propositionens framläggande väcktes inom båda kamrarna
motioner, som föllo tillbaka på de ståndpunkter, som hade omfattats av vissa
ledamöter i kommittén och som jag nyss erinrat om. Somliga motionärer yrkade
en högre lönesättning, förnämligast för sjukvårdspersonalen, än den som
Kungl. Maj:t hade föreslagit. Andra ledamöter av riksdagen yrkade en lägre
lönesättning. Båda dessa motionsyrkanden stödde sig på de reservationer, som,
enligt vad jag nyss antydde, hade förelegat inom utredningskonunittén.

Statsutskottet har nu i huvudsak anslutit sig till den motion, som åsyftade
en sänkning av lönesättningen för sjukvårdspersonalen i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag. Jag säger avsiktligt »i huvudsak», därför att det visade sig att
denna motion var ganska litet genomtänkt. I den hade faktiskt yrkats lönegradsnedflyttning
av viss personal, medan statsutskottets utlåtande, som nu
föreligger, undgår denna olägenhet. Man har sålunda jämkat på motionens
yrkande i detta avseende, men i huvudsak är det motionen från — om jag
får begagna uttrycket — landstingshåll, som har samlat statsutskottet. Den
motion, som sålunda har lagts till grund för statsutskottets nu föreliggande
hemställan, var så pass otydligt formulerad, att vi som behandlade frågan i
utskottsavdelningen inte kunde tolka den utan måste hos en av motionärerna
,få klarlagt vad motionsyrkandet innebar. Det hänger ju samman med det
sätt, på vilket motionsklämmen utformats, där man hemställer, att riksdagen
måtte besluta att avdelningssköterskor placeras i lönegrad A 8 i den gamla
eller Ca 12 i den nya statliga löneplanen samt att lönerna för övriga sjuksköterskebefattningar
regleras i anslutning härtill. Detta, att utskottet fått
försöka tolka vad en reglering av vissa icke namngivna befattningar skulle
innebära, var det som gjorde, att vi måste ta reda på vad motionärerna närmast
hade syftat till.

För att de olika linjerna skola stå klara för riksdagens ledamöter vid behandlingen
av denna fråga, har också statsutskottet bilagt en tabell, som punkt
efter punkt visar vad de olika yrkandena innebära i olika avseenden, dels
Kungl. Maj :ts förslag, dels utskottets förslag och slutligen en reservation, som
här betecknats som nr 3 och som är framförd av två ledamöter av statsutskottet.
Jag hänvisar till denna tabell, därför att det gör det mycket lättare
att utveckla de olika synpunkterna.

^Striden gäller huvudsakligen den befattning, som i de olika ämbetsverken
går under titeln »översköterska», men även i viss utsträckning dem som kallas
»första sköterska» och »barnmorska». Det är emellertid översköterskebefattningen,
som är grundläggande.

Nr 9.

Onsdagen den dö februari 104..

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, m. m.

Kungl. Maj it har i likhet med kommittén föreslagit, att översköterskorna
skola inplaceras i lönegraden A 9. Jag talar, när jag nämner lönegraderna,
om den lönegradsbeteckning som används i nu gällande avlöningsreglemente
och således inte om den beteckning, som skall gälla från och med den 1 juli
i år då ett nytt avlöningsreglemente träder i kraft. Kungl. Maj :t bär aiitsa
föreslagit placering i lönegrad A 9, medan utskottet i likhet med motioner
såväl i första som i andra kammaren yrkar placering i lönegrad 8, alltsa en
lönegrad lägre, och medan reservation nr 3 vill placera dem i lönegrad 1U.
För närvarande äro dessa befattningshavare placerade i lönegrad 7. Kungi.
Maj :ts förslag betyder alltså i korthet uttryckt en uppflyttmng tva lönegrader,
utskottsmajoriteten vill flytta upp bara en lönegrad, medan reservanterna
i reservation nr 3 vilja flytta upp tre lönegrader. Motsvarande uppilyttnmgsyrkanden
gälla beträffande vissa andra befattningar, varom det här är fråga.

Nu har utskottet såsom motiv för sin ståndpunkt anfört, att det är ett framträdande
önskemål att åt de statsanställda sjuksköterskorna »beredas löneförmåner,
vilka motsvara löneförmånerna åt den del av kåren, som är anställd
vid landstingens inrättningar. Då skillnaden mellan sistnämnda löneförmåner
och det av Kungl. Maj:t föreslagna löneläget för statsanställda sjuksköterskor
endast motsvarar en lönegrad, tala övervägande skäl för att denna skillnad i
överensstämmelse med yrkandet i motionerna 1:76 och II: 141 helt utjämnas».

Andemeningen i detta yttrande är sålunda, att riksdagens beslut, därest det
nu fattas i enlighet med utskottets förslag, skulle innebära en lönesättning
för sjukskö terskepersonalen, som nära skulle överensstämma med det kollektivavtal,
som under senare delen av år 1946 har träffats mellan vederbörande
organ och gäller för landstingens sjukvårdsinrättningar. Eftersom ett kollektivavtal
träffats på ett visst område, som tangerar statens verksamhetsområde,
skulle kollektivavtalets löner sålunda gälla även på statens område. Det är
sålunda en fullständigt ny princip, som man här lanserar.

Jag har under många årtionden representerat ett fack, där man haft ungefär
samma situation. En stor grupp av befattningshavare _ har tjänat staten,
medan en annan nära nog lika stor grupp har tjänat enskilda. Jag talar om
järnvägarna. På de enskilda järnvägarnas område har hela tiden rått det
förhållandet, att lönerna legat lägre än vid de statliga järnvägarna. Men
ännu har ingen hittat på att här i kammaren framföra den meningen, att
eftersom personalorganisationerna vid de enskilda järnvägarna träffat ,ett
kollektivavtal med lägre löner, så skulle dessa lägre löner också gälla^ för
statens befattningshavare. Det är möjligt att det har^kunnat spela in vid något
ståndpunktstagande, men ingen har i varje fall vågat säga det,

Göteborgs stad har ju varit ägare av den stora Bergslagsbanan. Om nu
Göteborgs representanter i riksdagen skulle ha väckt en motion angående
statens järnvägars personals lönesättning och sagt, att lönerna måste ° sänkas
så och så mycket, därför att Bergslagsbanans personals löner äro så och
så mycket lägre — om, säger jag, detta hade inträffat, skulle vi nog ha stegrat
oss litet till mans inför sådana anspråk. Framför allt skulle personalorganisationerna
inte ha velat vara med på det. Men järnvägsmännens fackliga
organisationer kanske betyda mera i samhället än sjuksköterskornas organisationer.
Nu vågar man emellertid ställa ett yrkande med fullständigt
samma innebörd och samma motivering, som det om vilket jag nyss sade
att det inte hade ställts när det gällde järnvägarna. Jag vågar påstå, att hela
detta betraktelsesätt måste vara orättfärdigt_ och oriktigt. _

Jag har också tillåtit mig att såsom motivc-ring för min ståndpunkt, då
jag har biträtt Kungl. Maj :ts förslag, nämna att erfarenheten visat, att revision
av kollektivavtalens löner genomföres med korta tidsmellanrum, me -

Onsdagen den 2d februari 1947.

Nr 9.

Löneställningen för viss

statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, m. m.

(Forts.)

(lan statliga löneregleringar förbli gällande under avsevärd tid. Kollektivavtalen
för landstingens sjukvårdsinrättningar gälla givetvis endast under
avtalstiden. Då de löpa ut, sker samma sak som alltid sker vid kollektivavtal.
De uppsägas, det blir förhandlingar, det träffas — i de flesta fall åtminstone

_ ett bättre avtal än det förutvarande. Man skall salunda mte betrakta ett

ingånget kollektivavtal som ett evighetsverk, som gäller under avsevärd tid.
Staten är i detta avseende betydligt mera tungfotad i fråga om löneregleringar,
och såsom vi alla känna till plägar det dröja avsevärda tidsperioder
mellan de olika löneregleringarna. Det är därför jag för min del mte anser
att de motiv, som här anförts av statsutskottet, äro bärande, utan tycker
att alla skäl tala för bifall till Kungl. Maj :ts förslag, som har framgatt
som resultat av den utredning, som på riksdagens hemställan har avägabragts.

Från denna del av frågan vill jag sedan gå till själva lönesättningen.
Det är ju klart att man kan diskutera vad som kan vara en ^ skälig lönesättning
för en viss grupp av befattningshavare. När^jag ser på lönesättningen
här måste jag emellertid säga, att det inte är nagra höga löner, som vid
ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle tillfalla den betydelsefulla grupp
av tjänstemän som jag talar om och som här benämnts översköterskor. Det
är ju väl att märka så. att en översköterskebefattning inte nas omedelbart
sedan den förberedande utbildningen är genomgången, utan det sker ,pi först
senare. En inplacering i lönegrad 9 skulle på högsta dyrort ge en begynnelselön
av 537 kronor i månaden och efter 9 års tjänst 606 kronor. Detta är
löner, som efter den genomförda löneregleringen skulle gälla från^ och med
den 1 juli i år, under förutsättning att det rörliga tillägget utgår ^ med 6
procent. Jag måste säga, att jag inte anser, att dessa löner äro så höga,
att man som utskottsmajoriteten menar måste pressa nen dem med 23 kronor.
Det är alltså om dessa 23 kronor som striden här står.

Beträffande andra grupper av sjuksköterskepersonal än den. som det här
är fråga om, skall jag fästa uppmärksamheten på den stora grupp av befattningshavare
vid statens sinnessjukhus, som kallas för sköterskor och som
kommittén föreslagit inplacerad i lönegrad 4. Om denna grupp föreligger
inte någon tvist. Kungl. Maj:t har tagit upp utredningens förslag, och de
motionärer som hade avvikande meningar i fråga om över sköterskorna ha
inte gjort något yrkande på denna punkt. Där finna vi emellertid på högsta
dyrort en begynnelselön för extra ordinarie befattningshavare av 418 kronor
och en slutlön efter 9 år av 491 kronor, fortfarande med de siffror, som bli
gällande efter den 1 juli i år, om det rörliga tillägget håller 6 procent.

Jag måste säga, ärade kammarledamöter, att jag inte tycker att de löner,
som föreslås av Kungl. Maj tf, äro sa höga. att det är motiverat att statsutskottet
gör eu prutning. När jag alltså inte har kunnat godtaga statsutskottets
motivering till sitt förslag, har jag stannat för Kungl. Maj:ts förslag,
och jag ber med vad jag nu har anfört att få yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservation, som ansluter sig till Kungl. Maj ds
förslag, d. v. s. reservation nr 2 av herr Oscar Olsson m. fl.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Anledningen till att jag begärt ordet
i denna debatt är den, att jag inom Kungl. Maj:ts kansli har att handlägga en
del sjukvårdsfrågor. När jag läst utskottsutlåtandet har jag inte kunna undgå
att bli bekymrad och orolig över den ståndpunkt, som utskottsmajoriteten intagit.
Jag är rädd för att, om man skulle följa utskottets förslag, så skulle
man fatta ett beslut, som vi i framtiden skulle få beteckna såsom mycket olyckligt
för sjukvårdsförhållandena i vårt land.

Innan jag går in på själva förslaget, skall jag be att få ange den bakgrund,

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, m. m.

(Forts.)

mot vilken jag menar att detta förslag bör ses. Det föreligger nämligen enligt
min mening ganska oroväckande tendenser, när det gäller tillgången på sjukvårdspersonal.
Vi måste komma ihåg, att vi nu stå i begynnelsen av en period,
som kommer att innebära en synnerligen kraftig utveckling av hela det svenska
sjukvårdsväsendet. Jag vill bara som ett exempel nämna, att en kommitté, de
s. k. statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården, gjort en överslagsberäkning
av landstingens och icke-landstingsstädernas planer för utbyggnad av
sjukhusvården till och med år 1950. Denna kommitté har kommit till det resultatet,
att för denna tidsperiod planeras nya sjukhus eller -avdelningar för
en sammanlagd kostnad av 250 milj. kronor. Därjämte råder eu avsevärd underdimensionering
på sinnessjukhusens område, och vi måste alltså räkna med
kraftiga utbyggnadsbehov även i fråga om sinnessjukhusen. Det är givet, att
en så kraftig expansion av vårt lands sjukhusväsende kommer att medföra en
väsentligt stegrad efterfrågan på sjukvårdspersonal.

De erfarenheter, som hittills ha gjorts, visa att man, när det gäller sjukhusen,
inte kan påräkna att genorn några rationaliseringsåtgärder minska antalet
sjuksköterskor i förhållande till antalet patienter. Därtill kommer att vi.
om inte alla tecken slå fel. under den närmaste tioårsperioden måste räkna
med en mycket knapp tillgång på läkare, ja, kanske t. o. in. med eu viss brist
på utbildad läkarpersonal, ett förhållande som i varje fall inte kommer att
minska behovet av sjuksköterskor i förhållande till patientantalet. Inom medicinalstyrelsen
har man gjort vissa försök att uppskatta, hur mycket antalet sjuksköterskor
i allmän tjänst skall behöva utökas under den närmaste tioårsperioden.
För närvarande finns det i vårt land sammanlagt 10 293 sjuksköterskor,
som äro anställda i allmän tjänst med pensionsrätt. De beräkningar, som äro
gjorda av medicinalstyrelsen, tala för att vi om tio år behöva ha 17 000 sjuksköterskor
i motsvarande befattningar, och då är ändock ieke medräknad den
ökning, som kommer på sinnessjukhusens del.

En dylik uppskattning av det framtida behovet av sjuksköterskor vinner
stöd av den statistik över antalet sjuksköterskor i olika länder, som jag har
tillgänglig. Här i Sverige komma för närvarande på varje sjuksköterska 648
invånare, men vi behöva bara gå till Danmark för att motsvarande siffra skall
vara 221 invånare. Gå vi till England, är siffran 362 invånare. Vi ligga sålunda
här i Sverige väsentligt under våra grannländer i detta avseende, t. o. m. under
Finland.

Detta var alltså prognosen i stort. Hurudant är då läget för dagen?

Arbetsmarknadskommissionen gjorde i höstas en undersökning på sjukhusen,
som visade att man där hade ett aktuellt underskott av sjuksköterskor på omkring
600 eller i runt tal a/io av hela platsantalet.

Jag har här i min hand sista numret av Tidskrift för Sveriges sjuksköterskor.
Jag har roat mig med att räkna igenom hur många platser, som där äro ledigannonserade
på eu gång. och jag har funnit att i detta sista nummer av tidskriften
sammanlagt 328 sjuksköterskeplatser äro utannonserade såsom lediga.
Det finns alltså ett kraftigt aktuellt underskott på sjuksköterskor.

Men vad som enligt min mening utgör en ännu mer oroande tendens på detta
område är utvecklingen av rekryteringskvoten, när det gäller våra sjuksköterskeskolor.
Av de siffror för aren 1942—1945. som jag har här tillgängliga, framgar
att antalet inträdessökande till sjuksköterskeskolorna sjunkit för varje år,
trots att man givit efter på kravet på normalskol ek ompetens och i allt större
utsträckning nöjt sig med folkskola kompletterad med folkhögskolekurs. 1942
var det sammanlagt 2 131 sökande till sjuksköterskeskolorna. men sedan har
siffran sjunkit undan för undan, och 1945 utgjorde antalet inträdessökande
1 444. Fortsätter denna utveckling, ha vi snart inte — om det såsom nu årligen

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Löneställninaen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, in. m.

(Forts.)

skall tagas in omkring 1 100 elever — ett lika stort antal sökande som det
finns platser i skolorna. Det är för övrigt klart, att möjligheterna att. få fram
det lämpligaste urvalet vid ett alltför lågt antal sökande inte kan bli tillfredsställande.

Jag har velat nämna detta, därför att jag tror att man måste se dessa förhållanden
såsom en bakgrund till den fråga vi nu diskutera.

Vad Kungl. Maj:ts förslag beträffar, behöver jag väl inte närmare ingå på
vad detta förslag innebär. Den punkt, där meningarna mer väsentligt skilja
sig. gäller, såsom kammarens ledamöter veta, avdelningssköterskorna, beträffande
vilka Kungl. Maj :t föreslagit en inplacering i lönegrad A 9. medan utskottsmajoriteten
stannat för lönegrad A 8, detta med hänsyn till det löneavtal.
som landstingen ha slutit för innevarande och nästföljande år.

Jag måste säga, att det för mig ter sig ganska egendomligt, att det förhållandet,
att landstingen ha ingått detta avtal, skall bli det avgörande skälet
för att sänka den av Kungl. Maj:t föreslagna lönegradsplaceringen. Det har
inte tidigare rått någon överensstämmelse mellan löneläget vid de statliga
kroppssjukhusen och landstingens sjukvårdsinrättningar. Landstingens löner
ha tidigare legat avsevärt lägre. Nu ha emellertid landstingen höjt sina löner,
något som jag anser vara enbart glädjande.

Jag är fullt medveten om att man måste taga hänsyn till den allmänna lönenivån
och alltså även till de löner, som landstingen betala, men jag kan inte
komma ifrån att man. när det gäller statliga tjänster, måste lägga större vikt.
vid att befattningshavarna på sjukvårdsområdet bli inplacerade i den statliga
löneskalan på ett. sådant sätt, att det stämmer överens med vad som gäller
för andra befattningshavare i statens tjänst.

Det är också detta som utredningen har gjort. Redan i utredningens direktiv
talades det om att man skulle beakta dessa förhållanden, och utredningen har
också försökt göra detta. Sedan man konstaterat, att de statliga sjuksköterskorna,
som ju för närvarande stå i lönegrad A 7, blivit eftersatta i lönehänseende,
har man gjort en jämförelse med vissa andra statliga tjänster och kommit fram
till att en uppflyttning till lönegrad A 9 skulle innebära en rättvis lönegradsplacering
för sjuksköterskorna. Utredningen har i detta sammanhang bl. a.
nämnt en sådan befattningshavare som eu kontorist vid statens sinnessjukhus.
Denne befattningshavare, som alltså har vanligt kontorsarbete, står i lönegrad
A 9. Varför skulle då inte eu avdelningssköterska på ett statens kroppssjukhus,
som ju är arbetsledare för eu ganska betydande personal och som
närmast under läkaren har ansvaret för det löpande sjukvårdsarbetet på en avdelning,
kunna placeras i samma lönegrad? Nog måste väl hon anses ha en
lika maktpåliggande syssla som en kontorist vid statens sinnessjukhus eller en
småskollärarinna, som ju också står i lönegrad A 9.

Det är också att märka, när utredningen uttryckligen pekar på kontoristerna
vid statens sinnessjukhus såsom en jämförbar grupp, att det i detta fall rör sig
om personal med reglerad arbetstid. Vid de statliga kroppssjukhusen har man
däremot inte ännu kommit ned till 48 timmars arbetsvecka för sjuksköterskepersonalen,
utan där har man en aktuell arbetstid av 54 timmar per vecka eller
mera.

Det är eu annan omständighet, som bör beaktas, när det gäller att tu ställning
till frågan, om avdelningssköterskorna skola placeras i lönegrad A 9 eller
A 8. nämligen det förhållandet att dessa avdelningsskötersketjänster äro sluttjänster
för det övervägande antalet av de sjuksköterskor, som arbeta vid de
statliga sjukhusen.

Om man nu emellertid skall taga hänsyn till det allmänna löneläget utanför
statsdriftens område, är det väl inte enbart landstingens löneläge, som det gäl -

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, rn. m.

(Forts.)

ler att beakta. Eftersom de statliga undervisningssjukhusen ligga i Stockholm,
tycker jag att det är ytterst angeläget att man beaktar de speciella förhållanden,
som här råda.

Sedan lång tid tillbaka ha både staten och Stockholms stad betalat löner, som
legat över landstingens löner. Efter den 1 januari 1947 ligga visserligen Stockholms
stads löner en smula under de nya löner, som blivit fastställda för landstingens
del. Men det är att märka, att. sjuksköterskeföreningen har begärt förhandlingar
med staden i syfte att få till stånd en löneförhöjning. Löneläget i
Stockholm är alltså för närvarande svävande, och jag är mycket orolig för att
vi, om man nu alltför mycket pressar ned lönesättningen vid de statliga sjukhusen,
komma att få mycket svåra känningar av konkurrensen med Stockholms
stad. Det är nämligen inte alls så, att bristen på sjukvårdspersonal skulle göra
sig gällande i mindre omfattning vid de statliga undervisningssjukhusen än vid
andra sjukhus. Jag har några aktuella siffror, som jag skall be att få lämna.

Vad beträffar assistentskötersketjänsterna, d. v. s. de tjänster som motsvara
de nya sjukskötersketjänstema, vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
är läget för närvarande följande. Vid karolinska sjukhuset finns det, 144
sådana tjänster. Därav äro 28 vakanta. Vid serafimerlasarettet finns det 62
tjänster, och av dessa äro inte mindre än 29 vakanta. Frågan har varit uppe,
om man skulle behöva stänga avdelningar även vid dessa undervisningssjukhus,
som ju till en av sina huvuduppgifter ha att utbilda den nya läkargenerationen.
Det skulle enligt min mening vara synnerligen olyckligt och säkerligen få följder
på mycket lång sikt, om man inte skulle kunna driva dessa undervisningssjukhus
i full omfattning.

Slutligen skulle jag vilja något beröra förhållandena vid våra sinnessjukhus.

Enligt Kungl. Majrts förslag har åvägabragts jämställdhet i löiieavseende
mellan överskötare och översköterskor vid statens sinnessjukhus, i det att båda
dessa personalgrupper placerats i lönegrad A 9. Men här tar nu utskottsmajoriteten
ett steg tillbaka och återgår på en punkt, där utredningen och Kungl.
Ma.j:t velat åvägabringa jämlikhet mellan män och kvinnor, till en princip
som vi egentligen vilja komma ifrån, i det att man sänker översköterskornas
lönegradsplacering en grad i förhållande till de manliga överskötarna.

Jag vill vidare framhålla, att frågan om löneställningen för den manliga
vårdpersonalen vid sinnessjukhusen avvägts under hänsynstagande till förhållandena
för motsvarande personalgrupp inom fångvården, eftersom det sedan
länge funnits en överensstämmelse i löneläget mellan dessa båda personalgrupper.

Det är en annan konsekvens av statsutskottets ställningstagande, som bekymrar
mig mycket med tanke på sinnessjukvårdens framtida utformning i vårt
land. Enligt det förslag, som Kungl. Maj:t framlagt, inrättas ett antal nya
tjänster, vilka benämnas första sköterska. Dessa tjänster har Kungl. Maj :t satt
i lönegrad A 7, men utskottet har företagit en sänkning till lönegrad A 6. Jag
är mycket orolig för de konsekvenser, som en sådan sänkning skulle kunna få.
Utredningen uttalar — och jag vill själv biträda den ståndpunkten — att det,
för att man skall kunna utveckla terapien vid sinnessjukhusen, är angeläget att
dessa första sköterskor ha samma kompetens som sjuksköterskorna vid kroppssjukhusen.
Men om nu alltså dessa första sköterskor placeras i lönegrad^ A 6
kommer det inte, såvitt jag förstår, att finnas någon utsikt att kunna från de
statliga kroppssjukhusen överföra utbildade sköterskor till sinnessjukhusen för
att där bekläda befattningar som första sköterska. Jag tror som sagt att detta
skulle vara olyckligt.

Till sist vill jag påpeka, att Kungl. Maj:t i sitt förslag genomgående har

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, m. m.

(Forts.)

placerat alla sköterskor, som icke ha översköterskeställning, i lönegrad A 7.
Utskottet bryter denna princip, förutom när det gäller sinnessjukhusen jämväl
beträffande vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte, där sjuksköterskorna
enligt utskottets förslag sättas i lönegrad A 6. Jag tror att det
vore mycket tacknämligt, om man vid alla dessa olika statliga sjukvårdsinrättningar
kunde för de utbildade sjuksköterskorna få ett likartat löneläge, d. v. s.
en genomgående placering i lönegrad A 7.

Jag har, herr talman, velat anföra dessa synpunkter på det föreliggande utskottsförslaget,
då jag, med hänsyn till de_ intressen jag har att företräda, är
orolig för de konsekvenser, som ett bifall till utskottets förslag skulle fa. Jag
har kunnat konstatera, att man inom sjuksköterskekåren fäster det allra störste,
avseende vid riksdagens ställningstagande till den föreliggande frågan, därlör
att man ser detta såsom ett tecken på den principiella ståndpunkt statsmakterna,
vilja intaga i fråga, om löneläget för den statliga sjukvårdspersonalen.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman, ärade kammarledamöter! Vi ha några
stycken landstingsman här väckt en motion, som avser att placera huvudgruppen
av sjuksköterskorna i lönegrad A 8 i stället för, såsom föreslås i den kung •
propositionen, i lönegrad A 9. Anledningen härtill har ingalunda varit, att vi
skulle vara ointresserade av ett gott löneläge för dessa befattningshavare, i vartom
ha landstingen under de senare åren gjort kraftansträngningar för att
bringa löneläget upp till en försvarbar nivå, och motionens syfte har, sasom
redan antytts av någon av de föregående talarna, helt enkelt varit att astadkomma
överensstämmelse mellan löneläget för sjuksköterskor i statens tjänst
och för samma befattningshavare vid landstingens och de större städernas sjukvårdsinrättningar.
Det säger sig självt, att ett läge, där lönerna vid statens sjukhus
ligga på ett annat plan än lönerna vid landstingens och ilo större stadernas
sjukhus, i längden icke är hållbart. Tendensen har också gatt mot en utjämning,
i det att landstingen undan för undan höjt standarden för små anställda
vid sjukhusen — det gäller såväl sjuksköterskorna som inte mindre de ganska
stora grupper av befattningshavare som utgöras av biträden av olika slag.

Denna motionens ståndpunkt är ganska betydelsefull med hänsyn till vad
som inträffat under höstens lopp. Vid de förhandlingar, som förts mellan
landstingens centrala lönenämnd och Svensk sjuksköterskeförening, har, så sent
som i oktober månad, träffats en överenskommelse, som placerar nu nämnda
sjuksköterskor i Ca 12. alltså samma lönegrad som. den gamla lönegrupperingens
A 8. Denna överenskommelse har, helt naturligt, träffats^ på fullt frivillig
anslutning av parterna, och den erfarenhet, som jag hittills fått, säger mig
att man bland de befattningshavare det här gäller inte är annat än .tillfredsställd
med den betydande löneförbättring, som man erhållit genom det nya
kollektivavtalet.

Dessutom ha ju landstingen under de senare åren träffat åtskilliga, andra
anstalter för att bringa litet rätsida på förhållandena, när det gäller personalen
vid sjukhusen. Vid samtliga landstingsutbildningsanstelter för sjuksköterskor
ha alia avgifter för eleverna avskaffats under det att, såvitt jag har mig bekant,
vid åtskilliga privata utbildningsanstalter sådana avgifter ännu äro kvar.
Eleverna åtnjuta under hela sin elevtid givetvis fri bostad och kost. Under
andra elevåret erhålla de arvode, varierande mellan 500 och 1 560 kronor per
år. I stipendier till aspiranter vid sjuksköterskeskolor ha utbetalats i det, närmaste
200 000 kronor från landstingen, under det att statens utgifter för detta
ändamål endast, uppgått till 24 000 kronor. Som statsrådet Mossberg nämnde
har man på, grand av bristen på elever vid sjukskölerakeskolorna måst pruta på

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Lone ställning en för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomi personal, m. m.

(Forts.)

kraven, och nu godtages som ejev sökande som genomgått specialkurs vid
folkhögskola.

Vid en undersökning som gjorts har det visat sig att för närvarande icke
mindre än tre fjärdedelar av samtliga elever ha en sådan folkhögskoleutbildning.
Dess bättre har det allmänt vitsordats, vilket jag för min del är synnerligen
glad åt. att de sjuksköterskor som gått vägen via folkhögskola utgöra
det bästa tänkbara sjuksköterskematerial. Visserligen ha vi en väldig brist på
sjuksköterskor för närvarande, men vi få icke bortse från att den oerhörda
expansionen av distriktsvård, mödra- och barnavård, liksom ock utbyggnaderna
av den slutna sjukvården krävt och ständigt kräva ökade sjuksköterskekrafter.
Men här bär också staten sitt mycket stora ansvar, då man icke i tid sörjt
för att tillfredsställande utbildningsmöjligheter stått till buds. Landstingen
ha upprättat sjuksköterskeskolor i icke obetydlig utsträckning, men som känt
är har det icke alltid gått att få tillfredsställande antal elever till desamma.
Statsrådet Mossberg visade upp att man även på senare tid arbetat med vakanser
vid sjuksköterskeskolorna. Jag har några uppgifter från landstingsförbundet.
vilka uppgifter glädjande nog gå i annan riktning. Fm undersökning har
gjorts vid fyra av landstingens skolor om tillgången på elever vid senaste
kursens början, och denna visar, att såväl antalet sökande som antalet kompetenta
sökande väsentligt ökat i jämförelse med motsvarande period för år
1946. Av undersökningen framgår sålunda att antalet sökande i förhållande
.till platsantalet ökat med 49 procent, medan antalet kompetenta sökande ökat
med icke mindre än 55 procent. Naturligtvis bör man icke draga för långt
gående slutsatser av dessa enstaka siffror, men de peka i alla fall på att det
börjar bli ett bättre sakernas tillstånd. Vi anse att detta förhållande beror på
det nya avtal som träffades i oktober och som nu undan för undan börjar
bil känt bland aspiranterna till sjuksköterskeskolorna, Läget förefaller sålunda
icke vara sa ^fullständigt hopplöst som det av statsrådet Mossbergs redogörelse
synes framgå. Genom det av båda parterna antagna kollektivavtalet, till vilket
de större städernas förhandlare anslutit sig. fastställdes i alla fall en begynnelselön,
som i högsta dyrort, I-ort, skulle utgöra 6 343 kronor och i slutlön 7 194
kronor. För lägsta dyrort äro motsvarande siffror 5 336 och 6 042. Man kan
icke säga att en sådan lön i och för sig är någon dålig lön.

Som jag redan nämnt har också från befattningshavarnas sida, så långt min
eiiarenhet sträckt sig, uttalats tillfredsställelse med det resultat som framgått
av llragavarande avtal.

, *^r jag hörde statsrådet Mossberg blev jag dock litet fundersam över hur
aet iorhaller sig inom Kungl. Maj:ts kansli. I propositionen säger föredragande
departementschefen, statsrådet Wigforss. att han »endast med tveksamhet»
vill placera nämnda sköterskor i lönegrad 9, varigenom man ju brytei
den enhetlighet i lönesättningen på detta område, som man räknat med
nu skulle komma till stånd mellan de olika huvudmännen för landets sjukvårdsinrättningar.
Statsrådet Wigforss känner som sagt en viss tveksamhet,
men han »har icke velat motsätta sig» en placering av dessa sköterskor i
lönegrad 9. Det tyder på en väsentligt mindre entusiasm för denna placering,
som statsrådet Mossberg nu enträget förordar, och — jag kanske kan ha rättighet
att tillägga det också pa ett större värdesättande av den överensstämmelse
vi eftersträvat pa detta område. Det är icke enbart inom Kungl.
Maj:ts kansli som man har haft bekymmer för den här saken. Jag vågar
iörsäkra. att de ansvariga inom landstingen haft minst lika stora bekymmer
för huru nian pa ett lyckligt sätt skall kunna lösa denna intressekonflikt
som dykt upp i och med den kungl. propositionen. När. som sagt. för första

Onsdagen den 26 februari 1947.

\r 9.

Löneställninqen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomi personal, in. in.

(Forts.)

gången på allvar möjlighet bjudes att skapa en för sagda befattningshavare
enhetlig löneplan, må det ursäktas, om vi icke förstå att uppfatta finessen
i den splittring, som faktiskt bibehålies genom det förslag propositionen i
detta stycke förordar.

Reservanten i utskottet, herr Eriksson, yttrade, att det väl icke är någon
rimlig ordning — han använde kanske inte just det uttrycket, men meningen
var i överensstämmelse därmed — att därför att det inom ett område träffas
ett avtal mellan vederbörande parter, detta skall bli grundläggande för ett
statsmakternas ställningstagande. Statsrådet.Mossberg var inne på samma tankegång
när han ifrågasatte, huruvida eu sådan ordning är att förorda. Jag vill
för min del bestämt säga ifrån, att man icke får uppfatta vår framställning
så. Vi äro fullt på det klara med att riksdagen är suverän och kan fatta vilka
beslut den vill om lönerna, I fråga om den saken kan icke råda någon tvekan.
Vi ha sökt att med de skäl vilka stå till buds framhålla de svårigheter, som
åstadkommas genom en sådan bristande överensstämmelse mellan statens organ
och de övriga samhälleliga organ vilka ju ändå ha att sörja för huvuddelen
av den svenska sjukvården. När herr Eriksson antydde att denna lönefråga
var analog med exempelvis frågan om löneavtal avseende statens järnvägar
och enskilda järnvägar, så haltar denna jämförelse så betänkligt att
den icke kan användas. I det fallet förhåller det sig ju så, att de enskilda
järnvägarna representera en mycket liten grupp anställda, under det att statens
järnvägar representera den ojämförligt större delen av desamma. Inom
det område som vi nu diskutera är förhållandet omvänt. Staten sysselsätter
sålunda endast cirka 15 procent av sjuksköterskorna i allmän tjänst, under
det att de övriga 85 % äro i landstingens och de större städernas tjänst. Det
gör naturligtvis, att man finner det litet olustigt, om riksdagen, som är huvudman
för denna lilla grupp av 15 procent, skulle hårdhänt dirigera lönesättningen
även för de 85 procenten. Låt oss gärna resonera om saken och
söka, därest det ter sig möjligt, nå en överenskommelse. Det är detta vi vilja
söka åstadkomma.

Jag. vill som sagt hävda att de löneförbättringar, som ernåddes genom det
nya kollektivavtalet, äro mycket betydande. Jag skall inte i detta sammanhang
trötta med att angiva siffror, men löneförbättringen för år räknat går på
över tusentalet kronor. Om riksdagen skulle bifalla utskottets förslag och alltså
uppflytta ifrågavarande sköterskor en lönegrupp i stället för i propositionen
föreslagna två. så innebär det i alla fall mycket betydande löneförbättringar.

Vilka bli de sannolika verkningarna, om man följer den väg. som utskottsreservanten
herr Eriksson och statsrådet Mossberg rekommendera kammaren?
Jag är medveten om att det råder stor brist på sjuksköterskor och att
detta förhållande sannolikt kommer att bli bestående de närmaste åren. även
om vi kanske passerat den djupaste vågdalen, vilket jag tror är förhållandet;
därom vet man emellertid intet bestämt. Men även om vi gjort det. bör man
vara på det klara med att sjuksköterskebristen kommer att bestå under år
framåt. De som ha haft den svåraste känningen av sagda brist under de
gångna åren ha i regel varit de avlägsnaste bygderna. Då frågar jag: riskerar
man icke genom en lönesättning i enlighet med den av reservanterna förordade,
att sugningen till storstäderna ökas och att bekymren för de avlägsna
bygderna — bekymmer som verkligen varit tillräckligt stora förut — bil ännu
större? Kollektivavtalet gäller i alla fall i två år, och under den tiden har
man väl ingen anledning förutsätta några förändringar härutinnan. Det synes
mig knappast vara riktigt att gynna storstäderna sa som man skulle komma

ISr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomi personal, m. m.

(Forts.)

att göra med Kungl. Maj:ts och reservanternas förslag. Det är självklart, att
om lönesättningen på statens anstalter blir en annan och bättre än på andra
håll, söker sig en hel del av sjuksköterskekraften över till desamma. Därigenom
tömmas framför allt de avlägsnaste bygdernas sjukvårdsinrättningar
mer eller mindre på arbetskraft. Det är häri, menar jag. som betydelsen av
en enhetlig lönesättning, givetvis med ortsgradering, ligger.

Som herr Mossberg omnämnde, ligger ju också sjuksköterskornas utbildningsfråga
i stöpsleven. Uppgiften för den kommitté som utreder denna fråga
är att avsevärt förkorta utbildningstiden. Om jag icke är fel underrättad
är man på väg att komma med förslag till en sådan väsentligt förkortad
och alltså förbilligad utbildning Det är givetvis också avsikten att i andra
avseenden förbilliga utbildningskostnaderna. Jag tänker mig då, att man
genom att anknyta till de erfarenheter som gjorts skulle kunna fullfölja och
utvidga systemet med utdelande av stipendier. Duktiga sjuksköterskebiträden
ha ju tack vare detta system genom folkhögskolekurser och på annat
sätt satts i stånd att komma in vid sköterskeskolorna. Därigenom skulle man
kunna få fram duktiga sjukvårdsbiträden till elever och få möjlighet att
öka ut kadern av sjuksköterskor. Det är den vägen vi enligt min mening ha
att gå.

När resultatet av utbildningsfrågan föreligger, då får man litet bättre
överblick över läget än vad man har i dag, och sedan detta vunnits, förefaller
det som tidpunkten vore inne att definitivt avgöra i vilken lönegrupp
man skall placera sköterskorna.

Med vad jag sålunda anfört, herr talman, vill jag ställa den vädjan till
kammaren, att den med hänsyn till de möjligheter, som nu föreligga att
skapa en enhetlighet i lönesättningar när det gäller sköterskepersonalen över
hela landet, följer den väg som personalen genom sina förhandlare vid det
träffade kollektivavtalet själv har angivit. Jag har den uppfattningen, att
det är den metoden, kollektivavtalsvägen, som vi skola använda när det
gäller att fastställa villkor i olika avseenden för personalen. Man gör icke
denna idé någon tjänst, om man sätter in eu stöt sådan som den som-nu är
ifrågasatt, vilken ej kan leda till annat, så vitt jag förstår, än att kompromettera
idén om kollektivavtal. Det blir sannerligen inte lätt för huvudmännen
för det stora flertalet av landets sjukvårdsinrättningar att förhandla
om kollektivavtal om dessa avtal komma att behandlas på sätt reservanterna
här föreslagit.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till det förslag som utskottet
i denna fråga har framställt.

Häruti instämde herr Gustafsson i Lekåsa.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag skall be att få säga en enda
sak i anledning av herr Olssons i Mellerud anförande.

Herr Olsson var rädd för att det förslag som Kungl. Maj:t framlagt skulle
beträffande sjuksköterskepersonalen åstadkomma en sugning från landsorten
till Stockholm. Jag skall med anledning av detta ge ett litet exempel på hur
bekymmersamma och svåra personalförhållandena understundom varit på undervisningssjukhusen
i Stockholm under år 1946, alltså redan innan landstingsavtalet
kommit till och när således skillnaden mellan statens och landstingens
löner var högst betydande, mycket större än vad den kommer att bli
om kammaren bifaller Kungl. Maj:ts förslag.

Jag har gjort några anteckningar vid ett besök som jag hade av några

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomi personalen.m.

representanter för sjuksköterskorna — det gäller förlossningsavdelningen på
karolinska sjukhusets kvinnoklinik. Där har man ungefär 2 500 forlossningar
årligen. Om jag ser på den kvalificerade personal, som var i tjänst pa denna
avdelning den 1 januari 1946. finner jag, att under år 1946 två assistentskoterskor
slutat och nya fått anställas. Två barnmorskebefattningar ha också
måst nvrekryteras under det året. En barnmorska har blivit överansträngd
på grund av överväldigande arbetsbörda och fördenskull mast begära tjänstledighet
under flera månader. Om mina anteckningar äro riktiga har i ar
ytterligare en barnmorskebefattning bytt innehavare. Och som ett exempel pa
de svårigheter, under vilka man fått arbeta, vill jag nämna, att^ en vakant
assistentsköterskebefattning på denna viktiga avdelning hittills i ar hatt sju
olika innehavare! Sådan snabb omsättning är det pa personalen där.

Jag vill bara nämna detta som ett exempel på att man även vid dessa
undervisningssjukhus för närvarande arbetar med synnerligen svarartade personalförhållanden.
När det gäller att bedöma, varför det är sa besvärligt
här i Stockholm, skulle jag vilja understryka följande: det ar har inte fråga
om eu vanlig förlossningsavdelning, utan på denna avdelning utbildas därjämte
50—60 läkarkandidater varje år och ungefär lika många sköterskeelever.
Det är sådana omständigheter som göra att arbetsbördan för sjukvårdspersonalen
blir ganska tung och att man alltså känner rekryteringssvarigheterua
större vid de statliga undervisningssjukhusen än som eljest skulle
vara fallet.

Herr Olsson i Mellerud erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Helt naturligt betvivlar jag ingalunda de uppgifter som
statsrådet Mossberg lämnade om svårigheterna vid utbildningssjukhusen. Men
jag vågar försäkra honom, att dessa svårigheter äro fjäderlätta jämförda med
dem som förekomma vid många av sjukvårdsinrättningarna ute i bygderna.
Jag kan nämna exempelvis sanatoriet i Norrbotten, Sandträsk, som fått stänga
en väsentlig del av sina avdelningar. Solbackens sanatorium i Kopparbergs lan
har tre ordinarie sköterskor av behövliga åtta — jag fick nyss uppgift om saken.
Vid en hel del andra sjukvårdsanstalter är det ungefär på liknande sätt.

Vad beträffar förlossningsanstalterna får man inom de allra flesta landstingsområden
förfara så, att man kallar in distriktsbarnmorskor utifrån bygderna
därför att man inte kunnat erhålla barnmorskor för nämnda anstalter
Dessa måste sedan alternera: man kallar in en distriktsbarnmorska från ett
område på några veckor och en från ett annat område för nästa period och kan
på det sättet hålla anstalterna i gång. När det gäller förlossningsvården vilar
ett mycket tungt ansvar på staten, som helt försummat utbildningen av barnmorskor.

Härpå anförde:

Herr Holmström: Herr talman! När borr Olsson i Mellerud trädde upp lut
i talarstolen sade jag till min granne i bänken: »Det är mte roligt att vara Olsson
i Mellerud nu och efter statsrådet Mossbergs anförande vara tvungen att

tala för utskottsmajoriteten.» _ o •

Statsrådet Mossbergs jirognos var mte alls någon fantastisk skråckmalmng,
den var grundad på verkligheten. Det var bara ett fel i statsrådet Mossbergs
anförande- det innebar en rekommendation för Kungl. Maj:ts förslag. 1 själva
verket var det en vältalig motivering för den reservation, som fröken Ebon
Andersson och jag ha avgivit till utskottets utlåtande. Vi anse att har fordras

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomi personal, m. in.

(Forts.)

krafttag för att råda bot mot svårigheterna och att den av Kungl. Maj :t föreslagna
lönegradsplaceringen inte kommer att verka nämnvärt lockande till
sjuksköterskekallet. Det måste vara än högre löner.

Herr Olsson i Mellerud, som nyss förde utskottsmajoritetens talan, sade att
undersökningar vid fyra sjukhus, som landstingsförbundet företagit, hade visat
det glädjande resultatet att ansökningarna till sköterskeskolorna ökat och med
ända upp till 50 procent. Ja, det där med 50 procent låter ju mycket bra. Men
i verkligheten är det inte så imponerande. Vid Gävle sjuksköterskeskola t. ex.
äro nu endast fyra elever anmälda. Om deras antal ökas med 50 procent blir summan
sex! Är det någonting det? När antalet skall vara 28! Jag skulle tro att
landstingsförbundet — i varje fall har detta sagts mig — vid sina beräkningar
har räknat antalet ansökningar och inte antalet sökande, och därför ha siffrorna
inte blivit korrekta. Det är nämligen så att många söka som elever till
flera skolor samtidigt.

Herr Olsson i Mellerud sade att en höjning av lönerna i Stockholm skulle
medföra en dragning från landsorten. Ja, men det skall landsorten motväga
genom att höja lönerna vid lasaretten där! Det är nämligen min åsikt att landsortens
sjukhus måste höja lönerna. Och nu bör riksdagen gå före med gott
exempel.

Efter statsrådet Mossbergs anförande behöver jag inte fördjupa mig i några
detaljer. Bristen på sjuksköterskor är påtaglig, och den enda möjligheten att
råda bot däremot är att ge dem bättre förmåner. Jag skall åberopa ett uttalande
från Sveriges läkarförbund, som säger: »Man måste taga hänsyn till en allmän
konkurrens om arbetskraften . . . Ansvaret för hälso- och sjukvården kräver,
att man med utnyttjande av alla möjligheter måste söka tillförsäkra denna
ej blott tillräcklig arbetskraft, utan även sådan av en kvalitet, som. möjliggör,
att standarden kan upprätthållas.»

Jag kan illustrera detta med ytterligare några siffror ifrån Gävle sjuksköterskeskola.
Där var det under 1945 nio elever, under 1946 tretton och nu 1947
är det fyra, det lägsta antal som någonsin förekommit. Och det är ungefär likadant
över hela landet.

Jag skall nu erinra om en sak, som hittills inte blivit omnämnd, nämligen
det förhållandet att det planerats en väldig utvidgning av sjukvården i landet.
Vad blir detta annat än luftslott, om vi inte kunna skaffa sjukvårdspersonal?
Just den planen ropar efter större antal sjukvårdspersonal.

Till sist också en psykologisk synpunkt. Man har allmänt det intrycket, att
anledningen till ringheten i antalet sjuksköterskor är den dåliga avlöningen.
Hur skall det verka nu ute i landet, då man får reda på, att Kungl. Maj :t lämnat
ett förslag till lönehöjning och så kommer riksdagen i dag och sänker? Det
kan inte bli någon annan mening än den, att riksdagen skulle vara avogt inställd
gent emot sjuksköterskorna. Ett beslut i den riktningen får en mycket
dålig psykologisk effekt på rekryteringen.

Sjukvården har en enastående betydelse för folket. När det gäller den, får
man inte låta snålheten bedra visheten.

Sjuksköterskan arbetar inte i ett yrke, hon har vigt sig åt ett kall, en hög
uppgift i barmhärtighetens tjänst — så ser jag det alltjämt. Mellan läkarens
behandlingar och tillsyn är det sköterskan, som har ansvaret för den sjuke.
Dygnets flesta timmar kan hon få gå från sjukbädd till sjukbädd, hjälpande
och tröstande. Patienterna se i sina svåra stunder henne som en god fe. Sjuksköterskan
måste ha alldeles särskilt förnämliga personliga egenskaper. Emellertid
är det så att det övervägande antalet människor inte ha råd att oegennyttigt
offra sig för höga uppgifter. I vår tid måste människan utnyttja sina

Onsdagen den 26 februari 1 £>47.

Nr 9.

Löneställninaen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, m. m.

(Forts.)

förutsättningar. För att få verkligt högt kvalificerade kvinnor att ägna sig åt
sjuksköterskekallet bör man icke ekonomiskt undervärdera deras gärning. Det
ligger intet förklenande i detta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av fröken Ebon Andersson
och mig avgivna, vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Molander: Herr talman! Jag skall be att till en början få instämma i
vad herr Eriksson i Stockholm anförde i detta spörsmål. Men jag skulle därtill
vilja ställa frågan, om det kan vara klok politik av riksdagen att påta sig
ett extra, onödigt ansvar genom att avslå Kungl. Maj rts förslag eller att komma
med ett annat, som ligger väsentligt sämre till. Jag tycker att man, när det
gäller en kår som sjuksköterskekåren, skulle kunna ha ganska lätt att komma
överens. Det är svårt att hitta någon annan grupp i samhället, där man på ett
så utomordentligt förtjänstfullt sätt, och dessutom på ett mycket viktigt område,
fullgör sina medborgerliga skyldigheter. Jag tycker sålunda att även av
den anledningen det skulle vara ganska lätt att gå med på Kungl. Maj:ts förslag.

Visserligen förstår jag mer än väl de principiella betänkligheter, som kunna
ha varit bestämmande för utskottsmajoriteten. när den hänvisar till det nyligen
ingångna avtalet mellan landstingen och deras sjuksköterskepersonal, men
å andra sidan har jag en stark känsla av att man inte i tillräckligt hög grad
tagit hänsyn till de speciella svårigheter, som äro rådande* vid de statliga sjukhus,
varom det är fråga. Detta gäller särskilt då man från utskottsmajoritetens
sida nu vill ta bort en skillnad i lönegraderna, som finns mellan de anställda
vid landstingens och dessa sjukhus. Vi få ju komma ihåg — detta har redan
antytts — att vid utbildningssjukhusen i Stockholm ställas alldeles särskilt
stora krav. Sjukhusen ute i landsorten ha inte på samma sätt som dessa skyldighet
att från tid till annan ta emot utländska studiedelegationer och även
studiedelegationer från det. egna landet. Detta gör att det måste krävas, att
dessa sjukhus äro up to date i alla avseenden. Även om det är en mindre del
av sjuksköterskekåren det här gäller får man komma ihåg, att det är just personalen
vid dessa sjukhus som har den största betydelsen även för landet i
dess helhet genom den utbildande verksamhet som där bedrives.

Enligt min mening bör man inte alltid söka utjämna bara för att få tillfredsställelsen
att tillämpa en princip — det måste i så fall finnas starka motiv
för en sådan åtgärd. I förevarande fall föreligga uppenbarligen starka skäl
för att alltjämt upprätthålla en differentiering efter tidigare grunder. Det torde
inte vara obekant för riksdagen att vårdmöjligheterna vid Stockholms sjukhusen
äro utnyttjade till bristningsgränsen. Om man därtill lägger, att det är ganska
allvarliga vakanser vid de stockholmssjukhus, varom det här är fråga, förstå
vi hur viktigt det är att riksdagen i detta läge bifaller Kungl. Maj:ts förslag.

Det är också klart att förhållandena vid de härvarande statliga sjukhusen
och Stockholms stads egna sjukhus måste ha ett visst samband. Det är ur dessa
synpunkter viktigt att riksdagen fattar ett beslut, som i fortsättningen möjliggör
upprätthållandet och utökandet av vårdplatserna i Stockholm. Det är sålunda,
menar jag, herr talman, av vikt att riksdagen fattar ett beslut, som inte
försvårar denna uppgift för myndigheterna. Jag ber med vad jag sagt att få
yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Österman: Herr talman! Eftersom jag underskrivit den motion, som i
avseende på lönerna vill gå ännu längre än den kungl. propositionen, kanske
jag kan anses ha giltigt skäl att ta kammarens tid i anspråk några minuter.

Nr 9.

Onsdagen den. 2o februari 1947

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomiper smal. m. m.

(Forts.)

Eu del av de argument jag skulle kunna anföra för min uppfattning ha berörts
av tidigare talare, särskilt av statsrådet Mossberg.

Bakom utskottsmajoriteten, som yrkar på lägre löner för de statligt anställda
sjuksköterskorna, ligga — har det sagts — landstingsintressen. Men är
det inte att se dessa intressen mycket kortsiktigt och uteslutande ekonomiskt,
om man, bara för att man fruktar konsekvenserna av lönekrav ifrån de lands -tingsanställda sköterskorna, vill sätta ned de statsanställda sköterskornas löner
under en nivå, där lönerna kunna verka attraherande och befordrande på rekryteringen?
I praktiken kommer detta att ha den verkan, att rekryteringen överhuvud
taget blir lidande och alltså i sista hand även landstingsintressena. Ty
det måste väl vara ett landstingens intresse att uppehålla en god standard även
ur personalsynpunkt vid sina inrättningar.

Jag tar mig friheten — även om det inte är finkänsligt att erinra om att
man har fått rätt — att påminna om debatten i höstas, då det gällde löneställningen
för abortkuratorerna. Från regeringshåll och även av enstaka kammarledamöter
förutspåddes då den utvecklingen, att man inte skulle få tillräckligt
antal kompetenta sökande till de kurser som skulle anordnas. Dessa förutsägelser
gingo också i uppfyllelse. Verkligheten desavuerade den mer än lovligt
optimistiska rösten från älvsborgsbänken. Av de åtta sökande, som anmält
sig till den nya kursen den 7 februari i år, hade bara tre genomgått socialpolitiska
institutet — de voro alltså verkligt kompetenta. Och i valet mellan
dispensering av en del sökande och anordnande av en ny kurs med längre
ansökningstid har medicinalstyrelsen, med något av dalsländsk långmodighet
och ihärdighet, valt det senare alternativet. Herr talman, vestigia terrent —
spåren förskräcka.

Skola vi nu på ett mycket viktigare område och i större skala göra samma erfarenhet?
Vad är det som förestår inom vår sjukvård när de stora projekt, som
bli följden av de socialmedicinska reformförslagen. bli verklighet? Jo, en kolossal
utbyggnad av den slutna sjukvården blir nödvändig, om än takten för
närvarande bromsas av svårigheter på arbetsmarknadens och materialförsörjningens
område. Landstingens aktuella utbyggnadsplaner på sjukvårdens område
kunna uppskattas till minst 150 miljoner kronor och därefter ett antal år
till 75 miljoner kronor årligen. Men är det meningen att denna fina apparat
skall fungera av sig själv utan mänsklig arbetskraft? Om inte det är meningen,
måste vi väl i tid se till. att vi skaffa fram dessa personella förutsättningar
för sjukvårdens utveckling. Det beräknas att vi årligen behöva ungefär
1 400—1 500 sköterskeelever de följande åren. Sköterskeskolornas kapacitet
är för närvarande omkring 1 200. Vi ha att vänta ett förslag snart
nog, hoppas jag, som lägger upp utbildningen med sikte på denna större siffra
och där staten också skall engagera sig mer än hittills. Men om yrket inte verkar
tillräckligt lockande, om de unga flickorna föredra att bli småskollärarinnor
— som komma i ett bättre läge än sjuksköterskorna, om utskottsmajoritetens
förslag blir bifallet — då kommer år efter år ett deficit att uppstå.

Jag vet väl att man vid diskussioner härom — detta har också kommit fram
här i dag — alltid möter den invändningen att löneförmånerna inte äro avgörande,
att det mera gäller den allmänna bristen på arbetskraft och uttunningen
tills vidare av de berörda årsklasserna, arbetstidens längd. o. s. v. vilket, allt
således skulle spela en ännu större roll. Och man menar, att en bredare rekrytering,
varmed man i vissa fall avser lägre kompetensfordringar vid inträdet på
sjuksköterskebanan, skulle vara det viktigaste för att få fram tillräckligt
med sköterskepersonal.

Ja, beträffande det sistnämnda förhåller det sig ju så, att ungefär hälften

Onsdagen den ,26 februari 1947.

Nr 9.

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, m. in.

(Forts.)

av sköterskeskolornas elever redan nu icke har mer teoretisk utbildning än
folkskolan plus två folkhögskolekurser, medan den andra hälften har högre
utbildning. Och under de förra kompetenskraven kan man icke gå; det är ju
dock fråga om en yrkesgrupp, som man medvetet strävar att göra till läkarassistenter
i egentlig mening, såsom i viss mån skett i andra länder.

Siffrorna från sköterskeskolorna verka i själva verket ganska nedslående,
såsom statsrådet Mossberg redan påpekat. Från 2 798 ansökningar och 2 064
sökande år 1941 nedgick antalet år 1945 till 1 754 ansökningar och 1 444 sökande,
d. v. s. minskade med 37 procent respektive 30 procent. Av dessa
måste av olika skäl ett stort antal avslås. Förra året hade de sökandes antal
ökat med endast 15. Icke heller var skolornas kapacitet utnyttjad till fullo
under ar, 1945. Pa 1172 platser hade man 1 096 intagna elever. Avgångsprocenten
är ungefär elva. Siffrorna för föregående år äro ännu icke tillgängliga.

Aven om man på sina håll icke tillmäter löneställningen en så dominerande
betydelse som rekryteringsfaktor, så måste man dock medge, att den
kan vara avgörande, då det gäller att behålla sköterskorna inom yrket. Att
förhindra avgången är i det nuvarande läget nästa lika viktigt som att uppmuntra
nyanställningen. De ekonomiska villkoren måste utformas så att det
blir ett starkt positivt intresse för de sköterskor, som gifta sig, att behålla
sina platser även som gifta. Och, mina herrar, det är icke bara läkare som
fÖ^ta sig med sköterskor. Tack vare att alltjämt många gifta sköterskor av
ambition behålla sina befattningar ha vi varit i ett bättre läge än annars
skulle ha varit fallet. Och ännu flera skulle göra så, om lönevillkoren ansåges
tillfredsställande. Den dyrbara hemhjälpen och sambeskattningen reducera
i många fall den behållna inkomsten av deras arbete så att de icke finna
det lönande att kvarstå i tjänst.

Jag är övertygad om att ett förbättrat löneläge måste leda till en minskad
avgangsprocent. Denna är för närvarande ungefär sex procent årligen, icke
bara på grund av giftermål utan även genom pensionering och dödsfall, av en
kår på något över 10 000.

Jag anser mig icke kunna bedöma i vad mån eu högre lönesättning för de
statsanställda sjuksköterskorna och som eventuell följd härav även för de
landstingsans tällda också skulle kunna leda till ökade lönekrav från landstingens
personal överhuvud taget. Det rör sig dock här om en speciell funktionärsgrupp
med alldeles speciella uppgifter, vars berättigade anspråk tidigare
föga ^ beaktats och som har en gedigen och ganska långvarig utbildning.
Men så mycket kan man väl säga — något som också förut framhållits
av statsrådet Mossberg, ehuru jag icke hörde denna del av hans anförande
'' jdf konkurrensen med staten icke är den enda lönestegrande faktor, som
landstingen komma att fa att kämpa mot i striden om arbetskraften vid sjukhusen.
Eller kan man verkligen förutsätta, att också de stora städerna, som
sJukvård> av lojalitet mot sina medarbetsgivare skola avstå från att
tillförsäkra sig den arbetskraft de kunna få genom att bjuda över stat och
landsting M)ch det är stora arbetsgivare. Denna lönestegrande faklor kan man
icke undga att taga hänsyn till, även om staten faller undan ur konkurrensen.
Jag kan för min del icke finna, att landsbygdens verkliga intresse gagnas
genom att storstäderna få denna trumf på hand.

Hen: talman! Jag bär endast sett denna fråga ur sjukvårdens synpunkt.
Soin läkare skulle jag också kunna tala om denna kår, som jag lärt känna i
dess dagliga arbete, om dess ambition, arbetsförmåga och osentimentala pliktupplvllelse.
Men jag skall icke göra det, mest därför att jag vet att man på
det hållet icke önskar några rosor för vad man anser vara sin självklara plikt.

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 9. q

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, m. rn.

(Forts.)

Det är bättre, att vi visa vår uppskattning genom att höja denna kårs levnadsstandard,
så att vår bästa kvinnliga ungdom dragés till detta så betydelsefulla
arbete.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja beröra en sak kanske något vid sidan
av det jag förut talat om. Fn konsekvens av utskottsmajoritetens ståndpunktstagande
är, att likalönsprincipen, som i viss mån tillgodosetts genom propositionen,
har blivit lidande. Den är visserligen föremål för utredning i större
sammanhang. Men jag som sinnessjukvårdsläkare ansåg det- vara en förtjänst,
att genom denna proposition översköterskorna komme i samma löneställning
som överskötarna. Enligt motionen 1:75 skulle motsvarande också komma att
gälla beträffande första sköterskorna eller, som de också kallas, assistenssköterskorna.
Genom utskottsmajoritetens förslag få de en sämre löneställning än
sina manliga kolleger, vilket den, som är principiell anhängare av likalönsprincipen,
måste beklaga.

Herr talman! För min del kommer jag vid en eventuell votering att rösta
i första hand för reservationen av fröken Andersson och herr Holmström och
i andra hand för reservationen av herr Oscar Olsson m. fl.

Fröken Olsson: Herr talman! Jag anknyter till vad statsrådet Mossberg sade,
att här är icke fråga om jämförelser med landstingens lönesättning eller funderingar
om en stor eller en mindre löneuppflyttning, utan det gäller här att
placera in en grupp statliga befattningshavare i statens lönesystem. Därvidlag
har regeringen följt lönekommittén och jämställt sköterskorna med småskollärinnorna.
Det enda skäl lönekommittén anger för detta jämställande är, att
småskollärarinnorna skulle ha ett ansvarsfullt och krävande arbete. Det är en
löslig motivering. Ha icke folkskollärarinnorna ett ansvarsfullt och krävande
arbete? De äro i A 17. Det är en rätt godtycklig jämförelse som man gör med
småskollärarinnorna.

I avseende på utbildning ha småskollärarinnorna två år, sköterskorna tre
och ett halvt år och folkskollärarinnorna fyra år. Se vi på arbetstiden, finna vi
att sköterskorna ha en mycket längre arbetstid än både småskollärarinnor
och folkskollärarinnor. När det gäller arbetets art säger lönekommittén själv,
att det överhuvud taget är omöjligt att göra jämförelser, ty sjukvårdsarbetet
är något för sig, som icke går att jämföra med annat arbete.

Jag vill understryka vad statsrådet Mossberg också framhöll, att avdelningssköterskorna
ha eu ganska stor personal under sig; de äro arbetsledare.
Detta brukar ju alltid anses motivera en hög löneställning.

\i motionärer ha därför ansett, att jämförelsen med småskollärarinnorna håller
icke, utan det måste anses rättvist att sköterskorna komma åtminstone något
över småskollärarinnorna.

Sedan säges det här, att det är meningen att lägga om sköterskeutbildningen
så, att den skall bli kortare och billigare. Redan nu kräver man icke samma
teoretiska underbyggnad som förr. Jag tror för min del att det är ganska
olyckligt att sänka kravet på teoretisk utbildning. Det är naturligtvis alldeles
riktigt och mycket lämpligt, att de, som kommit in i praktisk sjukvård och
visat sig ha anlag och vara lämpliga, få möjlighet att fullfölja utbildningen
och bli översköterskor, fastän de ej ha den skolunderbyggnad som i vanliga
fall kräves. Men jag tror att det vore olyckligt, om detta bleve normalt. Regeln
bör vara, att man kräver viss teoretisk utbildning. Dessutom måste man,
oavsett vilka resultat man kommer till i framtiden, taga hänsyn till de sköterskor,
som nu hunnit så långt, att de äro översköterskor; de ha normalskolekompetens,
de ha betalt elevavgifter, och de ha icke haft samma stipendie -

Onsdagen den .26 februari 1947.

Nr 9.

Löne ställning en för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, m. m.

(Forts.)

möjligheter som de, som nu komma in i skolorna för att bli sjuksköterskor.
För deras del måste det i varje fall vara rättvist, att de få en högre lönegradsplacering.

Herr Olsson i Mellerud säger att det blir en sugning till storstäderna. Icke
ligga väl alla statens sjukvårdsinrättningar i storstäderna? Undervisningssjukhusen
ligga i Stockholm, men de flesta statsanställda sköterskor äro sinnessjuksköterskor.
Sinnessjukhusen ligga ej i storstäderna.

Jag har här utskottets tabell. Förslaget upptager översköterskor till ett antal
av vid karolinska sjukhuset 121 och vid serafimerlasarettet 45, medan
översköterskorna vid sinnessjukhusen upptagas till 376; de senare utgöra alltså
den stora kategorien. Sinnessjukhusen ligga ej i storstäderna. Dessutom beror
sugningen till storstäderna icke bara på lönerna. Vi kunna nog aldrig komma
ifrån, att de långt bort belägna länen alltid komma att få svårare att
skaffa folk än storstäderna.

Vi vinna ju ingenting på en dragkamp. Det talas om att sköterskorna dragas
från statens tjänst till storstäderna och från landstingen till staten. Det blir
lika illa, vilken sjukvårdsanstalt som blir utan personal. Vi kunna icke nöja
oss med mindre än att vi få så riklig tillgång på sjukvårdspersonal att det
räcker till både för städernas, landstingens och statens sjukhus. Därför måste
vi se till att vi få en betydligt kraftigare rekrytering än hittills.

Dessutom måste jag understryka vad herr Österman sade: det gäller att få
sköterskorna att stanna.

Statsrådet Mossberg anförde, att det var en aktuell brist på 600 sjuksköterskor.
Det finns emellertid mer än 600 utbildade sjuksköterskor som lämnat
yrket därför att de funnit arbetsbördan för pressande och lönen för dålig i förhållande
till arbetet. De flesta ha kanske övergått till att sköta det egna
hemmet, men det finnes många exempel på sådana som övergått till andra yrken,
som de kanske funnit löna sig bättre. Jag fick i dag ett exempel på en utbildad
sköterska, som övergivit sjukhustjänsten och tagit plats i en blomsteraffär,
därför att hon där fick mindre arbete, kortare arbetstid och högre lön.
Det kan icke hjälpas, att det är en lönefråga.

Jag finner alltså, herr talman, att både synpunkten av rättvisa och önskemålet
om en tillfredsställande rekrytering motivera en högre löneplacering
för sköterskorna än till och med den Kungl. Maj:t stannat för. Jag ber därför
att få yrka bifall till reservationen nr 3) av fröken Andersson m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru Ewerlöf: Herr talman! Jag återfinnes bland undertecknarna av den motion,
vari yrkas på lönegrad 10 för avdelningssköterska. I den uppfattning,
som ligger bakom denna motion, har jag ytterligare styrkts under debatten här
i dag i kammaren.

Jag skall uppehålla mig bara vid den ena huvudfrågan i 1044 års lönebetänkande,
nämligen frågan om avdelningssköterskomas löneställning. Avdelningssköterskornas
löneplacering är ju avgörande för de övriga sjuksköterskornas
lönesättning.

Lönekommittén har föreslagit en uppflyttning av avdelningssköterskorna
från A 7 till A 0 i den gamla statliga löneplanen. Fn rad av myndigheter ha
tillstyrkt detta, däribland samtliga sjukvårdsmyndigheter. Medicinalstyrelsen
har t. o. m. tillstyrkt förslaget som ett provisorium med löfte att återkomma,
därest denna lönegradsplacering icke skulle visa sig tillräckligt lockande för
rekrytering av sjuksköterskor.

Nr 9.

Onsdagen den 20 februari 1947.

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, in. in.

(Forts.) ... „

Departementschefen, finansminister Wigforss, har med viss tvekan gatt med
på att acceptera denna lönegrad 9 för avdelningssköterskor. Sedan ha vi ju här
i dag med stor tillfredsställelse kunnat höra statsrådet Mossberg företräda en
mera entusiastisk inställning till detta förslag än finansdepartementets chef gör.

Men statsutskottet har avstyrkt förslaget och i stället gått på lönegrad 8.
Det är enligt mitt förmenande utomordentligt beklagligt och olyckligt, att statsutskottet
kunnat göra detta. Bakom ligger tanken, att staten icke bör ha ett
högre löneläge än landstingen och att konkurrensen från statens sida skulle bil
svår för dessa. Men jag kan icke förstå, att denna sinnesförändring har kommit
så snabbt hos landstingen. Svenska sjuksköterskeföreningens arbetsutskott har
gjort en utredning i denna fråga, vari framlägges att det. är först efter en råd
av år, då sjuksköterskeföreningen på ett målmedvetet, intensivt och mycket
energiskt sätt drivit dessa förhandlingar, som landstingen gatt med pa . att
höja sina befattningshavares löner. Det är således en mycket tvär omvändning.
Landstingen ha ju under en lång följd av år fungerat som huvudmän för dessa
anställda, som haft en löneställning betydligt understigande statens^ sjukskötterskors.
Icke behöver man heller räkna med, att konkurrensen från statens
sida skulle bli så svår, när vi endast ha femton procent av landets sjuksköterskekår
bland de statliga befattningshavarna, medan 85 procent utgöras av landstingens
sjuksköterskor.

Vi stå i närvarande situation — det har redan framhållits av statsrådet Mossberg
— inför en utomordentligt omfattande utbyggnad av vårt lands hälsooch
sjukvård. Bristen på arbetskraft är redan stor och kommer att bli ännu
större, när vi komma in på 1950-talet och kassera in resultatet av den stora
nativitetsnedgången på 1930-talet. Vi räkna också med att i början pa 1950-talet utbyggnaden av vår hälso- och sjukvård skall vara förverkligad. Det behöves
en mycket stor arbetskraft för att kunna åstadkomma att detta blir mer
än en reform på papperet. Det behöves ett större antal unga kvinnor inom
sjukvården än vad som någonsin varit fallet tidigare.

Jag är övertygad om att den enda vägen för att få en ökad rekrytering är
högre löner. Men bakom denna min uppfattning ligger icke, att de principer,
som förut varit vägledande för vår högtstående sjuksköterskekår, på något
sätt skulle komma att äventyras. Även om dessa sköterskor i närvarande stund
äro nog realistiska att se på sitt arbete icke bara som ett kall utan också som
ett levebröd, så kommer därmed, det är jag övertygad om, icke något att äventyras.
Jag har svårt att förstå, att när riksdagen för endast några månader
sedan fattat ett beslut som går ut på att varje svensk medborgare skall få fri
sjukvård, riksdagen så snart efter detta beslut skulle kunna gå in för någonting,
som äventyrar detta beslut. Det gör det i allra högsta grad, om inte det
människomaterial, som behöves för att åstadkomma denna reform, är att tillgå.

Jag ber med denna motivering, herr talman, att få yrka bifall till reservationen
nr 3).

I detta anförande instämde herrar Hastad, Ljungqvist och Hceggblom, fru
Boman, herr Andersson i G-isselås och fru Möller.

Herr Fast: Herr talman! Det är ju ganska äventyrligt att taga tillförda i
en fråga så känslobetonad som denna blivit. Men detta är icke och får icke
bli en partifråga, utan det gäller en lugn och kall avvägningsfråga. Redan som
sådan kan frågan vara ganska svårlöst. Att göra denna avvägning beträffande
löner är ganska besvärligt. Det har ju tagit sig uttryck i att finansministern
i den proposition vi behandla här givit uttryck för den tveksamhet han själv

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och e ko no nt i person al, m. m.

(Forts.)

hyser i fråga om valet — om jag håller mig till de nya löneklasserna — mellan
en placering i den tolfte eller den trettonde.

Därmed befrias jag också från någon mera ingående polemik gentemot regeringens
representanter. Vad jag på ett par punkter kommer att säga i fråga
om statsrådet Mossbergs anförande är egentligen endast kompletterande upplysningar.

Jag har något förvånat mig över den enkelhet, varmed man i debatten tagit
på detta problem. Jag sade, att det gäller en avvägning av lönerna. För landstingens
del har ju avvägningen av sjuksköterskornas löner beslutats vid fria
förhandlingar, godtagna av organisationerna. Man har till och med uttryckt
sin glädje över det resultat, som uppnåtts. Det har ju icke bara skett genom
ensidigt förhandlande med sjuksköterskorna, utan det har också varit en avvägning
för hela den övriga personalen inom sjukvårdsområdet. Man har här
vitsordat den oerhörda betydelse som sjuksköterskorna ha för vårt sjukhusväsen.
Jag skulle vilja vara den siste att icke understryka denna betydelse och högt
värdesätta deras insats i den svenska sjukvården. Men om jag gör detta, måste
jag å andra sidan också säga mig, att det finnes en grupp till, som är lika nödvändig
för bedrivande av sjukhusarbetet: biträdespersonalen.

Nu vill jag fästa uppmärksamheten vid en liten egendomlighet i denna utredningskommittés
uttalande. I fråga om biträdespersonalen deklarerar man ganska
öppet, att man hade tänkt stanna en lönegrad lägre än vad kollektivavtalet
mellan landstingsförbundet och kommunalarbetarförbundet upptar, men man
sade sig anse, att värdet av en likartad lön vore av den betydelsen att man ändå
gick med på den lön, som fastställts genom det ingångna kollektivavtalet. Men
det ingångna avtalet för biträdespersonalen och annan sjukvårdspersonal tog
sikte på en placering av sköterskorna i den nya tolfte lönegraden, och för min
del måste jag säga, att ett frångående av detta avtal innebär att man rubbar
själva grundvalen för hela den stora uppgörelsen. Anmärkningsvärt är därför,
att här i riksdagen uppträtt så många motionärer i frågan och att så många —
icke minst kvinnor — talat om detta som om det alltigenom vore ett sköterskeproblem,
men därvid alldeles glömt bort den avvägning, som skett i löneförhållandena
mellan biträdespersonalen och sköterskepersonalen. Men, mina damer
och herrar, räcker det icke med en skillnad av tio löneklasser mellan sköterskor
och biträden? Ehuru jag själv varit med om att åstadkomma en utjämning av
lönerna för båda dessa grupper måste jag säga, att denna skillnad som sådan
icke är alldeles godtagbar. Skulle nu emellertid riksdagen härvidlag följa reservanternas
förslag kommer klyftan i lönen för biträdespersonalen och för sköterskepersonalen
att ytterligare förstoras. Jag finner för min del att det hade
varit minst lika angeläget, att det hade väckts en motion, som syftat till att
skillnaden mellan biträdespersonalens och sköterskornas löner icke förryckts
på sätt blir fallet vid ett bifall till reservationen.

Det har här talats om de konsekvenser, som skulle kunna följa av att riksdagen
genom sitt ställningstagande avviker från det ingångna kollektivavtalet.
Jag vill, herr talman, aldrig överdriva resultaten och verkningarna av ett beslut.
Det är ju alltid svårt att bestämt avgöra vilka dessa kunna bli. Jag har
nu begärt ordet närmast för att med några ord ge eu bild av det verkliga läget
på detta område. De avtal, som träffats mellan landstingen å ena sidan och
sköterske- och övrig personal å andra sidan, äro resultaten av fria förhandlingar
mellan parternas organisationer. Jag håller före, herr talman, att, det är den
hållbaraste grunden för personalorganisationerna att man på detta sätt gör
upp sina mellanhavanden med huvudmännen, landstingen; därom torde de senaste
årens förhandlingar bära ett starkt vittnesbörd. För landstingen betyda

Nr 9.

Onsdagen den 20 februari 1947.

Lönest ällning eu för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomi personal, m. m.

(Forts.)

de löneförhandlingar, som förts under senaste två å tre åren, en utgiftsökning
på 40 å 50 miljoner kronor; det sist ingångna avtalet innebär sålunda för landstingens
vidkommande en utgiftsökning på omkring 35 miljoner. Jag har själv
varit med om att preliminärt ålägga landstingen dessa uppgifter, men nog trodde
jag då att de ekonomiska verkningarna skulle bli betydligt mindre än vad
som visat sig bli fallet. Vi hade emellertid helt enkelt inte tid att göra tillräckligt
noggranna undersökningar, och det har resulterat i att de pengar, som
landstingen avsatt för här ifrågavarande ändamål, icke tillnärmelsevis komma
att räcka utan att, när budgetåret är till ända, en mycket stor brist kommer
att yppa sig; men den få vi ju ta. Det hela vittnar emellertid, herr talman, om
den goda viljan hos landstingen att tillgodose den personals intressen, som tidigare,
därom är ingen tvekan, fått se sina intressen eftersatta, ett förhållande,
som det organ, som numera förhandlar å landstingens vägnar, icke kan göras
ansvarigt för. Den personal det här är fråga om är till 12 ä 15 procent statsanställd.
Samtidigt med att landstingen ingått dessa avtal ha även storstäderna
för sin del ingått ett provisoriskt avtal med sjuksköterskeföreningen. Detta provisoriska
avtal bygger på och avvaktar det beslut, som riksdagen nu skall fatta.
Det kan väl inte råda något tvivel om —• ty därom har man ju gjort ett klart
och bestämt uttalande — att därest riksdagen nu skulle följa reservanternas förslag,
också storstäderna komma att följa samma lönepolitik. Givetvis måste då
också för storstädernas vidkommande ske en avvägning av den lägre sjukvårdspersonalens
avlöning. Det hela kommer då icke att röra sig om bara några procents
löneförhöjning utan om större procenttal. Därmed skulle vi på nytt få
denna saxning eller konkurrens mellan staten och storstäderna å ena sidan och
landstingen å den andra, där de senare äro missgynnade med hänsyn till sjukvårdsanstalternas,
särskilt då sanatoriernas, ofta ensliga läge och där man icke
har några kallortstillägg eller dylikt. Allt detta kan mycket väl leda till att
man från huvudmännens sida ledsnar på det hela och, ehuru ingångna avtal
finnas, börjar på nytt rulla upp hela frågan.

De som något deltagit i diskussionen om stabiliseringen av vårt penningvärde,
måste viil dock beklaga om vi nu ånyo skulle behöva förhandla om ett
avtal i siället för det, som redan ingåtts för år 1947. Själva utgångspunkten
för detta avtal har ju varit riksdagens ställningstagande till statstjänargrupperna.
Jag skall villigt erkänna, att statsrådet Mossberg har rätt, när han talar
om det oerhörda behovet av sjukvårdspersonal, som snart kommer att uppstå.
Det är emellertid härvidlag fråga icke bara om sköterskor utan också, och i
ännu högre grad, om biträdespersonal. Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på att de allra senaste undersökningarna visa — jag är dock
den förste att erkänna, att de icke äro fullständiga — att sedan det här berörda
avtalet slöts har, åtminstone till vissa utbildningsanstalter, skett en ökad tillströmning
av elever på i vissa fall ända upp till .50 ä 55 procent. En av de
största svårigheterna, som vi få att kämpa med när det gäller denna utvidgade
verksamhet på den slutna sjukvårdens område, som skulle falla inom den skisserade
ramen av 250 miljoner kronor — vilket jag betecknar som ett minimum
— är icke löneproblemet som sådant ; det problemet tror jag att vi skola komma
till rätta med tack vare de löner, som nu bli fixerade. Svårigheten ligger i att
få fram nya anstalter på detta område, och i det avseendet vill jag fästa uppmärksamheten
på att staten har åtskilliga försummelser på sitt samvete. Staten
har sålunda i det stora hela överlåtit åt landstingen att vid sidan av de
privata skolorna sköta här ifrågavarande utbildning. Förhållandet har hittills
icke varit tillfredsställande och blir det så mycket mindre, när i nuvarande läge
brist råder både på arbetskraft och på byggnadsmaterial för nya sjukhus. Det

Onsdagen den 26 februari 1!)47.

Sr 9.

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, in. m.

(Forts.)

är därför självklart att det kommer att dra en ganska avsevärd tid att få tillräckligt
många utbildningsanstalter. Allt detta gör att vi nog, såvitt jag kan
förstå, få ta litet tid på oss för att kunna träffas vid förhandlingsbordet en
gång till och diskutera lönerna, så att vi kunna avhjälpa den brist på arbetskraft,
som kan väntas uppstå, och övriga svårigheter, som kunna följa på detta
område.

Vidare skulle jag, herr talman, vilja göra några reflexioner med anledning
av ett par uttalanden, som gjorts här. Man har bl. a. försökt göra gällande,
att det härvidlag skulle vara fråga om undervisningsanstalterna och att sköterskorna
vid dessa skulle stå i särklass. Jag har själv, herr talman, en gång
i tiden omfattat samma tanke och jämväl — inspirerad icke minst från läkarhåll
— framfört densamma, nämligen om vi icke borde ha en kår av sköterskor,
som stod en löneklass högre än andra. Jag tänkte då på operationssköterskor,
laboratoriesköterskor, röntgensköterskor och kanske också på sköterskorna på
våra undervisningssjukhus. Kravet blev emellertid bestämt avvisat av sjuksköterskornas
egen organisation, som därvidlag framhöll att själva grundvalen
för all sjukvård är det arbete, som ankommer på avdelningssköterskorna med
deras direkta handhavande av de sjuka; dessa senare finge därför icke i lönehänseende
sättas lägre än vissa grupper av sjuksköterskeexperter. Jag måste,
herr talman, säga att jag på den punkten blivit omvänd och följaktligen tror
att sjuksköterskeorganisationen i det avseendet har rätt. Detta innebär enligt min
mening att man bör skrinlägga allt tal om några extra lönegrupper. Avgörande
för löneställningen bör i stället vara, om vederbörande är avdelningssköterska
eller icke. Jag skulle i detta sammanhang också som min mening vilja säga,
att man vid de statliga sjukhusen, kanske också vid storstädernas sjukhus, i
betydligt högre grad än som varit fallet vid landstingen tillsatt s. k. assistentsköterskor.
I det avseendet kunna nog vissa förbättringar åstadkommas utan
att man därför behöver höja lönerna.

Jag har här, herr talman, i min hand ett förslag till yttrande, som landstingsförbundets
styrelse i dag avgivit angående de nya grunderna för statsbidrag
åt distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor. Det är ju härvidlag fråga
om ett statsbidrag av provisorisk karaktär, provisorisk nämligen i avvaktan
på den slutliga utredningen på detta område. I detta yttrande framhålles,
att 1944 års lönekommitté placerat distriktssköterskorna i den nya trettonde
lönegruppen. Detta är emellertid just den grupp, i vilken vid dessa fria förhandlingar
landstingen förbundit sig att placera dessa sköterskor. Man har varit
fullkomligt ense om att dessa sköterskor i den öppna vården av olika skäl
borde placeras just i denna lönegrupp. Ett bifall härvidlag till reservationen
skulle, såvitt jag kan finna, betyda att man följer överenskommelsen med
landstingen men att man, när det gäller avdelningssköterskorna, går sin egen
väg. Jag undrar ändå, om man icke borde ta sig ännu en funderare på saken,
innan man anser sig färdig att ta ståndpunkt i frågan.

Till herr Holmström skulle jag vilja säga, att det var fullständigt nya synpunkter
och argument på frågan om sugningen av folk från landsbygden till
storstäderna som han framförde. Han menade tydligen, att vi böra höja lönerna
i storstäderna, ty då bleve sugningen från landsbygden mindre. Jag vet icke
om herr Holmström därmed ifrågasatte, om man icke samtidigt borde på nytt
förhandla om lönerna och då helst gå ett stycke längre än nu för att förhindra
denna sugning. Hela denna argumentation är i och för sig rätt dyrbar och
därför värd att inregistreras såsom ett nytt moment i den diskussion om landsbygdens
avfolkning, som förts här så många gånger.

Herr talman! Jag har med det anförda icke velat engagera mig för framti -

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, m. tn.

(Forts.)

den i vare sig det ena eller andra hänseendet, utan jag har så långt det varit
möjligt velat ange de synpunkter, som vi inom landstingens centrala lönenämnd
ansett böra vara de för oss avgörande vid vår avvägning av sjukvårdspersonalens
löner. Till sist måste jag säga, att det vill till starka skäl för att man
skall göra en ny löneavvägning, som endast omfattar en mindre del av sjukvårdspersonalen,
medan man låter den andra gruppen i samma hänseende vara
fullständigt orubbad. Det tror jag icke kommer att gå i längden utan att samtidigt
en lika nödvändig avvägning sker också nedåt.

Herr Holmström, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Herr Fast måtte ha missuppfattat mig. Jag ville med mitt yttrande
framhålla, att man för att förhindra »sugningen» av personal från
landsbygden till Stockholm måste höja lönerna på landsortssjukhusen. Detta
måste för övrigt landsortssjukhusen under alla förhållanden göra, ty det är
just vid landsortssjukhusen som bristen på sjuksköterskor är mest skriande.

Medan jag har tid på mig skall jag be att få säga ytterligare några ord. Herr
Fast framhöll, att det här icke är fråga om ett sköterskeproblem, utan om ett avvägningsproblem.
Detta är att ställa det hela på huvudet. Vad vi diskutera
är väl i alla fall ett sköterskeproblem. Det gäller sjukvårdspersonalens förhållanden,
att få en nöjaktig rekrytering av sköterskekåren. Och därför är det
ofrånkomligt att lönerna höjas.

Herr Fast ser helt teoretiskt på saken som gällde det enbart avvägande av
löner, avtal, o. s. v. Här ha vi emellertid att se till, hur det verkar i praktiken.
Detta är en säkrare bedömningsgrund än teoretiska spekulationer.

Herr Fast erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag konstaterar och vill för kammaren framhålla, att herr Holmström
rekommenderar att för 1947 och 1948 redan ingångna avtal utan vidare
och därmed följande konsekvenser skola rivas upp.

Herr Holmström, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Det har jag aldrig sagt men väl att om praktiken lär, att
det nu bestående avtalet icke är lyckligt, klokheten bjuder att man vid första
tillfälle ändrar det.

Vidare anförde:

Herr Rubhestad: Herr talman! Efter det mycket tungt vägande anförandet
av den socialdemokratiska gruppens ordförande i denna kammare, som vi nyss
hörde, skall jag försöka fatta mig mycket kort.

Det är uppenbart att herr Fast som ledamot av landstingens centrala lönenämnd
ser på detta problem med mycket stort allvar. Det förvånar mig verkligen
att icke regeringens ledamöter försökt att litet mera än som skett anlägga
jämförande ekonomiska synpunkter på den föreliggande frågan. Jag blev också
mycket förvånad över statsrådet Mossbergs anförande, detta särskilt med tanke
på finansministerns uttalande om de ekonomiska konsekvenserna. Statsrådet
Wigforss framhöll ju, att han var tveksam om den föreslagna lönen, därför att
man genom denna icke fick nagra enhetliga grunder för lönesättningen för i
statens tjänst anställda sköterskor och för de i landstingens tjänst anställda.
Statsrådet Mossberg ater gick med den allra livligaste entusiasm in för vad
Kungl. Maj:t här föreslagit. Jag tycker att kammarens ledamöter böra betänka
sig mer än en gång inför en dylik situation.

Onsdagen den 26 februari J947.

Nr 9.

Lönesfällningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, m. m.

(Forts.)

Ingenting är väl mera naturligt än att befattningshavare, som ha att fylla
samma uppgift och soin ha samma utbildning, också få samma lön. Jag skulle
förmoda, att till och med herr Holmström, som alltid brukar ivra för höga löner,
vill den saken. Tydligt är att sjuksköterskorna tack vare det förslag, som här
föreligger från utskottets sida, komma att få en betydligt höjd inkomst. För
en sjuksköterska i lägsta ortsgruppen utgör ökningen bortåt 50 procent, medan
den i ortsgrupp I uppgår till omkring 30 procent.

Som herr Fast framhöll måste frågan om sjuksköterskornas lönesättning sättas
i relation till lönen åt andra befattningshavare, som sysselsättas i sjukvården.
Det ligger därvidlag nära till hands att man gör en jämförelse med sjukvårdsbiträdenas
ekonomiska förmåner. Den jämförelse, som statsrådet Mossberg
gjorde mellan en kontorist och en sköterska, var så främmande från all erfarenhet
på detta område att den icke kan tagas med i räkningen. Fn kontorist
har ju nämligen en helt annan utbildning och helt andra arbetsuppgifter att
fylla än en sjuksköterska, varför någon dylik jämförelse icke går att göra,
när man vill fastställa lönerna för sköterskorna. Jag erinrar i detta sammanhang
om att det icke konstaterats att lönesättningen varit orsaken till att
det råder brist på arbetskraft. Detta säger utredningen särskilt ifrån i sitt betänkande.
Den säger, att »enligt de sakkunnigas mening torde det vara mycket
svårt att avgöra, i vad mån den i olika sammanhang påtalade bristen på sjuksköterskeutbildad
personal bär sin grund i nu gällande löneförhållanden. Ä
ena sidan synes vid sköterskeskolorna i stort sett varje år utbildas det antal
sköterskor, som motsvarar antalet godkända elevplatser, å andra sidan märkes
under senare år en tydlig nedgång, i antalet sökande till skolorna. Denna nedgång
torde dock», säger kommittén, »åtminstone delvis vara beroende på befolkningsutvecklingen».

Statsrådet Mossberg nämnde, att antalet sökande har minskat, men han
konstaterade att det trots detta ändå finns över 1 400 sökande till de 1 100 platser,
som finnas, alltså ett betydande överskott på sökande. Det har visat sig
genom utredning, att efter de lönehöjningar, som landstingen beslöto i fjol
höst, ha ansökningarna ökat i betydande utsträckning. Vi hörde av en talare
nyss, att ökningen uppgick till 49 procent. Detta gör, herr talman, att jag anser
det klokpt av riksdagen att i år följa utskottet i denna del.

Jag vill också påpeka en sak. som inte tidigare berörts i debatten. Vid flertalet
av våra sjukvårdsinrättningar är det på det sättet, att personalen erhåller
bostäder och kost mot viss ersättning. Denna ersättning fastställdes för åtskilliga
år sedan, och den har man inte ruckat på trots de ökade omkostnaderna både
när det gäller livsmedel och bostadshyror. Detta är alltså en given fördel för
dessa befattningshavare.

Jag vill också säga, att även enligt utskottets förslag komma sjuksköterskorna
i statstjänst i fördelaktigare läge än landstingens befattningshavare. Landstingens
befattningshavare få nämligen betala pensionsavgifter efter det nya
avtal, som träffades i höstas, under det att statsanställda sjuksköterskor, om
utskottets förslag går igenom, slippa att erlägga pensionsavgifter från och
med den 1 juli i år. Även detta betyder åtskilligt.

Till herr Holmström vill jag säga, när han talade om att statens sjuksköterskor
i lönehänseende skulle ligga högre än landstingens, att landstingens befattningshavare
i regel komma att befinna sig högst i ortsgrupp 3 efter det nya
reglementet och statens väsentligast i ortsgrupp 5. Detta innebär, att sjuksköterskorna
i ortsgrupp 5 få ca 500 kronor mera än landstingens sjuksköterskor,
och detta torde vara tillräckligt motiv för att söka till de befattningar, som herr
Holmström ömmade för.

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Löne ställning en för viss statsanställd sjukvårds- och ekon o m i person al, in. m.

(Forts.)

Herr talman! Med dessa korta erinringar ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Hoppe: Herr talman! På ett par punkter synes det mig, som om man
trots olikheter i övrigt är rätt ense. och det är för det första, att sjuksköterskekåren
praktiskt taget alltid har varit en ekonomiskt eftersatt yrkesgrupp.
Jag tror inte det är att säga för mycket om man skulle våga det påståendet,
att den under lång tid har varit helt enkelt uruselt betald. Det är
först under senare år som det inträtt en avsevärd förbättring i dess ekonomiska
villkor. För det andra tror jag man är ense om att en av orsakerna till att
det för närvarande råder en skriande brist på sjuksköterskor är den, att detta
synnerligen ansvarsfyllda och ofta hårda och pressande arbete har varit underbetalt.
Här måste det väl sägas, att sjuksköterskornas arbetsgivare, staten,
landstingen och kommunerna, ha en stor skuld till det nuvarande nödtillståndet,
det nödtillstånd som karakteriseras bl. a. därav, att driften på lasarett
och sanatorier stundom helt enkelt äventyras på grund av sjuksköterskebrist.

Man frestas, när man hör ett och annat beträffande myndigheternas sätt
att behandla sjuksköterskornas lönevillkor, att säga att vederbörande ibland
varit gruvligt valhänta, nästan ohjälpligt efterblivna. Det är inte så länge
sedan, herr talman, som direktionen för karolinska sjukhuset fick påstötning
att göra besparingar. Vad fann man då på? Jo, karolinska sjukhusets direktion
fann det rätt och riktigt att föreslå att vissa sjuksköterskor skulle flyttas
ned i lägre lönegrad. Det är bara några år sedan. Sådant förekommer
kanske inte för närvarande och kanske inte återkommer, och det kan väl
sägas att landstingsförbundets uppgörelse med sjuksköterskeföreningen är
något som man kan glädjas åt och ett steg i rätt riktning. Det är bara detta
att. man kanske frågar sig, om förbättringen är tillräcklig, men framför allt
frågar man sig här i dag om det verkligen är så att landstingsförbundets
uppgörelse med sjuksköterskeföreningen måste vara ett absolut hinder för
statsmakterna att taga ännu ett steg, när det gäller att tillmötesgå sjuksköterskornas
krav, krav som ha vitsordats vara berättigade såväl av de utsedda
kommitterade som av de flesta, hörda remissinstanserna. Det är ju så, att det
länge har rått en bestämd skillnad mellan löneställningen för de statligt
anställda och de av landstingen anställda, och skillnaden mellan landstingens
sjuksköterskor och statens blir väsentligt mindre, om man följer Kungl. Maj :ts
förslag. Herr talman! Det är väl inte att undra på att det för sjuksköterskorna
förefallit naturligt att kräva, att deras löneställning skulle jämföras med
andra yrkesgruppers, särskilt med yrkesgrupper som ha en likvärdig utbildning.
För min personliga del kan jag inte finna det på något sätt förmätet,
om man ifrån sjuksköterskehåll skulle vilja kräva en löneställning
som motsvarar den som småskollärarinnekåren för närvarande har. Detta är
ju kommitterades och Kungl. Maj:ts förslag, och det är detta som reservanterna
ha funnit rätt och billigt.

Nu vill jag, herr talman, säga ifrån att jag vill inte plädera för höga löner,
som skulle vara ägnade att locka ungdomar utan håg och fallenhet för detta
kall och utan villighet att tjäna människorna att välja denna bana därför
att den skulle ge ett gott levebröd, men vad jag vill och vad jag bestämt
önskar är, att det skall tillförsäkras de svenska sjuksköterskorna och nu i
första hand de statligt anställda en om möjligt ekonomisk tryggad och bekymmerfri
tillvaro. Jag vill och önskar vidare, att denna yrkesgrupp skall
känna, att den inte behöver vara sämre betald än andra yrkesgrupper med
likvärdig utbildning och med liknande ansvar. Jag vill detta, herr talman,

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, m. m.

(Forts.)

först och främst därför att detta är en av de viktigaste förutsättningarna för
en god rekrytering.

Nu bär det från flera håll, bland annat från herr Fasts och nu senast även
från herr Iiubbestads sida sagts, att tillströmningen till sköterskeskolorna
ökat väsentligt sedan landstingsförbundet träffat sin uppgörelse med sjuksköterskeföreningen.
Man skall glädjas åt denna utveckling, men det är alldeles
uppenbart — vi behöva bara tänka ett ögonblick på de siffror vi fingo
till livs av statsrådet Mossberg — att det behövs en mycket, mycket större
tillströmning för att tillgodose såväl dagens som framför allt framtidens behov
av sjuksköterskor. Jag önskar emellertid en ekonomiskt tryggad och bekymmerfri
tillvaro för sjuksköterskorna, herr talman, också ur en annan synpunkt,
som jag inte vet om någon av de föregående talarna berört. Jag
tror nämligen, att vi litet var vilja ställa alldeles speciella krav på sjuksköterskor,
krav som man inte kan ställa på vilken yrkesutövare som helst. Den
som har legat på sjukhus vet väl vad en sjuksysters vänliga omtanke, hennes
hjärtlighet, hennes glättighet, hennes personliga intresse för den sjuke, hennes
vilja att hjälpa, muntra upp och glädja betyder, inte minst när det gäller att påskynda
tillfrisknandet. Det är sant — det vet jag mycket väl —- att sådant köper
man inte för pengar, och jag skulle gärna i detta sammanhang vilja säga, att den,
som ej vill eller kan ge det som man då önskar få av en sjuksköterska, skulle
jag inte vilja locka in på denna bana med höga löner. Men jag tror ändå, herr
talman, att en god och tryggad ekonomi och framför allt känslan och medvetandet
av att samhället uppskattar och värderar gärningen gör det lättare
för många sjuksköterskor att tjäna i den rätta andan och i det rätta sinnelaget.

Nu tror jag så högt om vår, så vitt jag förstår, i det stora hela mycket högtstående
sjuksköterskekår, att jag är viss om att vilket beslut riksdagen i dag
fattar — alltså även om man går på statsutskottets linje och ger den lägre
lönen — så skola inte sjuksköterskorna svika för det. De skola nog inte tröttna
att göra sin plikt. Men jag har anledning frukta, att ett sådant beslut skulle
få psykologiskt mycket olyckliga följder. Det är mycket mänskligt om ett
sådant beslut bland sjuksköterskorna skulle framskapa en misstämning, som
inte kan vara gynnsam för arbetet. Det skulle på något sätt stjäla något av
arbetsglädjen och minska på kraften och förmågan att lysa upp tillvaron
för de sjuka.

Jag föreställer mig därför, herr talman, att läget verkligen är sadant, att
om vi ge våra sjuksköterskor den löneställning, som Kungl. Maj :t och reservanterna
föreslagit, då skulle vi därmed ge dem en mycket värdefull hjälp
att i sin gärning ge sitt allra bästa, och detta kommer ju vår sjukvård och
de sjuka till godo.

Herr talman! Jag ber att med dossa fa ord fa yrka bifall till den av herr
Oscar Olsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Thorell: Herr talman! Jag skulle kunna ha nöji mig med att instämma
i herr Holmströms och fru Ewerlöfs yttranden, men jag känner ett visst behov
av att tillägga något därutöver.

Jag har den känslan, att de ledamöter av kammaren, som tillhöra utskottsmajoriteten,
inte ha legat på sjukhus på mycket länge. De ha haft turen att
slippa det, och de ha säkerligen också haft förmånen att inte heller behöva
ha någon anhörig där. Skulle de däremot varit i det läget som jag och andra,
att de haft tillfälle att på ort och ställe taga del av förhållandena på våra
sjukhus och se de förhållanden, under vilka sjukvårdspersonalen arbetar, så
skulle de säkert ha intagit en annan ställning i denna fråga än vad de nu ha

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, m. m.

(Forts.)

gjort. Om man jämför sjukhus och andra arbetsplatser, märker man en betydande
skillnad. På ett sjukhus får personalen hugga in för kamrater, när
personalen inte räcker till, beroende på att sjukvårdsarbetet inte kan uppskjutas.
I ett hem kan man många gånger skjuta upp vissa göromål till dagen
efter eller längre, om det skulle bli något fel på husmodern eller hemhjälpen,
men på ett sjukhus fordra patienterna och kanske ännu mera deras anhöriga
att arbetet skall gå sin jämna gång,

Utskottsmajoriteten tycks heller inte tänka på den psykiska press, som alltid
ligger över sjukhuspersonalen och kanske allra främst sjuksköterskorna.
De ha ju ett väldigt ansvar. Det kan begås ett misstag i ena eller andra avseendet,
som rent av kan gälla en persons liv, och har det, någon gång olyckligtvis
blivit ett misslyckande från en sjuksköterskas sida, så att en patient
har farit illa eller kanske rent av gått från denna världen, broderas detta ut
i landets press^och domen över den stackare, som begått felet, faller mycket
hård. Under sadana förhållanden är det mycket underligt att de som föra
landstingens talan här intagit en sådan ståndpunkt som de gjort, trots sin kännedom
om den stora brist pa sjuksköterskor som nu råder. Vi ha ju på grund
av personalbrist mast stänga en hel del avdelningar på våra sjukhus, och vi
^- stänga ännu flera, och vi bygga nya sjukhus utan att ha personal
till dem. När landstingsmän sådana som exempelvis herr Fast och andra veta
detta, hur kan det då komma sig att de tänka sig en sådan bakvänd ordning
som att man skall hålla nere lönerna i Stockholm och på en del andra
ställen, när det gäller sjukhusen, för att få mera personal? Herr Fast vill
halla på penningvärdet, och visst är o vi angelägna att behålla det, men jag
undrar om herr Fast visar samma fasthet, då det gäller andra stora yrkesgruppers
krav på högre löner, som han gör när det nu gäller sjuksköterskorna.
Jag nästan betvivlar det.

är det således råder en påtaglig brist på sjuksköterskor och vi alla äro
ense om att vara sjukhus skola ha en förstklassig personal, som vi äro vana
vid att ha i Sverige, då återstår väl ingen annan utväg än att göra yrket såpass
tilldragande i ekonomiska och andra avseenden, att vi få folk dit _

det må svida hur det vill. Det gäller här ett av de viktigaste områdena i vårt
samhällsliv, värden av vara sjuka och i viss män även av våra gamla.

. “,err ODson i Mellerud utvecklade samma tema som herr Fast och gjorde
jamtörelser mellan landstingens och statens sjukhus. Jag kan inte hjälpa, att
jag dar mte kande igen den praktiske mannen, ty han vände fullkomligt upp
och ned pa forhallandena och på det resultat, som både han och vi avse att
ia tram, nämligen mera sjukvårdspersonal av hög klass.

tt herr Rubbestad i detta fall liksom, såvitt jag kan erinra mig, i alla de
i.1 TU , kända det kan vara något undantag — där det gällt en förbättring
tor tjänstemän och andra löntagare ställt sig emot en sådan, lönar det sig
det vet var och en, som varit här någon tid — att göra någon anAm-nln?
aro V1 vana yid och finna ganska naturligt.

... H1 | -säga'' herr talman< att både ur rättvisesynpunkt och av

landSS,rfe.Ja/'',a'';en °m Jag vet att clet kommer att kosta oss skatte•
, g?re åtskilligt, ändock be att få instämma i det yrkande, som är framfört
i tronen Anderssons och herr Holmströms reservation.

Herr Rubbestad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Hela detta anförande av herr Thorell var ett uttryck för känslotänkande.
Herr Thorell har legat på sjukhus och tyckt om den sköterska som
skött honom, och följaktligen vill han, att hon skall ha högre lön. Jag förstår

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Löneställninnen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomi personal, in. in.

(Forts.)

mycket väl herr Thorell. Ett sådant känslotänkande ligger nära till hands
— särskilt för kvinnor.

Man måste emellertid se denna fråga i ett större sammanhang. Jag tycker
att sunda förnuftet kräver, att de 15 procent av landets sjuksköterskor det
här är fråga om skola ha samma lön som de övriga 85 procenten, emedan de
ha samma arbetsuppgifter och samma utbildningskostnader. Detta synes mig
vara grundtanken i statsutskottets förslag. Herr Thorell sade till sist, att han
fann detta rättvist, men det kom ju så sent, att man inte får ta alltför stor
hänsyn till det.

Jämväl herr Thorell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag förstår, att herr Rubbestad med den krassa inställning han
alltid visat då det gällt löntagarnas intressen är förvånad över att någon kan anföra
känsloskäl i fråga om en stor grupp, som arbetar under svåra förhållanden.

Herr Rubbestad, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag vill bara hänvisa herr Thorell till propositionen angående
hemvårdarinnor. I denna föreslås för ifrågavarande grupp en lön på ungefär
3 600 kronor, d. v. s. ungefär hälften av vad sjuksköterskorna skulle
komma att få. Man måste se de olika arbetargrupperna i ett sammanhang och
bedöma varje grupp efter dess arbete. När man skall avgöra, vilken som är
den lämpligaste lönegraden för sjuksköterskorna, bör man alltså också beakta
sjukvårdsbiträdenas löneställning, och om herr Thorell gör det, följer han nog
också statsutskottets linje.

Fru Ewerlöf erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag vill uttrycka min stora glädje över herr Rubbestads omsorg
om likalönsprincipen. Jag hoppas varmt, att denna princip inte bara skall
gälla mellan kvinnor i olika befordringshänseenden, utan också mellan män
och kvinnor.

Jämväl herr Thorell erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag tror, herr Rubbestad, att vi i detta läge ha att välja
mellan att betala högre löner och att bli utan sjukvårdspersonal, och under
sådana förhållanden föredrar jag, av skäl jag förut angivit, att betala högre
löner och få bra folk.

Herr Rubbestad, som likaledes på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag vill bara påpeka, att likalönsprincipen ligger
under utredning, varför vi inte böra diskutera den nu; vi böra vänta med att ta
ståndpunkt till frågan, tills utredningens förslag föreligger.

Härpå yttrade:

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Det
finns för närvarande fem politiska partier i riksdagen. Men därjämte finns
det något som vi skulle kunna kalla landstingspartiet, och om alla här sittande
landstingsmän hålla ihop, är det partiet oslagbart. Det har visat sig
förr, att om landstingssammansvärjningen håller, är det ganska likgiltigt,
vilka skäl som kunna anföras mot en ståndpunkt, som t. ex. landstingsförbundet
intagit. Detta gäller även det läge, i vilket vi nu befinna oss.

Den löneförbättring, som cidigt överenskommelse mellan landstingen ocli
sjuksköterskorna trädde i kraft den 1 januari i år, innebär mycket betydande

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, m. m.

(Forts.)

förbättringar för de vid landstingens sjukhus anställda sköterskorna — det
är jag den siste att bestrida. Jag kan däremot inte sälla rnig till dem som
bara prisa landstingen, därför att dessa nu äntligen beslutat relativt goda löner
för sjuksköterskorna. Hade landstingen funnit sig böra göra detta för
två eller tre år sedan, är det inte alldeles uteslutet, även om jag inte utan vidare
vågar påstå det, att det nu inte hade rått så stor brist på sjuksköterskor,
som det gör i dag. Jag hoppas ingen blir förolämpad om jag understryker, att
landstingsförbundets beslut att äntligen gå sjuksköterskornas krav till mötes
med all säkerhet väsentligen beror på att man fått upp ögonen för att den
gamla lönepolitiken skulle kunna leda till en katastrof.

Herr Rubbestad nämnde någonting om att den socialdemokratiska gruppens
ledare i denna kammare i sitt anförande utvecklat skälen för statsutskottets,
eller om man nu vill kalla det landstingsförbundets, ståndpunkt — de ha ju
bada samma standpunkt. Det är alldeles riktigt, men jag tror mig lugnt kunna
säga, att han icke talade i egenskap av socialdemokraternas ledare i denna
kammare utan i egenskap av landstingspartiets ledare i denna kammare. Vi
böra inte glömma, att han numera är ordförande i svenska landstingsförbundet,
och jag tror därför, att hans anförande inte bör värderas som en speciellt
socialdemokratisk insats i denna debatt.

Jag vill anföra nagra siffror, som belysa, hur antalet ansökningar till sjuksköterskeskolorna
har sjunkit, även om de inte ha något större bevisvärde,
emedan det inte spelar så stor roll, hur många ansökningar som komma in.
så länge de äro fler än det begränsade antalet platser. Jag tror emellertid att
dessa siffror avslöja en tendens. År 1942 kom det in 2 131 ansökningar till
sjuksköterskeskolorna mot 1 444 ar 1945. Antalet hade alltså sjunkit med nära
700 eller med över 30 procent, och det är i alla fall en ganska allvarlig tendens.
Om man vill försöka avhjälpa bristen på sjuksköterskor i detta land.
räcker det självfallet inte med att man förbättrar lönerna, utan det måste också
skapas nya utbildningsmöjligheter. Herr Fast sade, att staten har försummelser
på denna punkt, och det skall jag gärna medge, men jag vill fästa
uppmärksamheten pa att en dualism alltid förelegat. Det är huvudsakligen
landstingen som haft hand om kroppssjukvården, och det har därför ansetts
naturligt, att de även skola sörja för att det utbildas och finns tillgång till
sjuksköterskor, även om det startats privata skolor, sådana som Röda korsets
och Sophiahemmets sjuksköterskeskolor. Det var först i mitten av 1930-talet
som statens sjuksköterskeskolor upprättades, och det skedde av skäl. som jaginte
här skall gå in på. Det är ju självklart, att om landstingen förklarat, att
de inte vilja utöka de nuvarande sjuksköterskeskolorna, finns det intet annat
att göra för staten än. att upprätta nya sådana skolor. Men eftersom staten
inte har några andra sjukhus än undervisningssjukhusen, måste den praktiska
utbildningen förläggas till landstingens sjukhus, om man upprättar nya skoior.
Det ligger i sakens natur att något sådant måste ske, och det får val
träffas en överenskommelse beträffande denna sak. Jag har för min del trott,
att landstingen ansågo sig förpliktade att sörja för att det finns utbildningsmöjligheter,
eftersom det som sagt huvudsakligen är de som anställa den utbildade
personalen.

Jag nämnde förut, att den betydande löneförbättring, som de vid landstingens
sjukhus anställda erhållit, kanske ändå får ses mot bakgrunden av att man
riskerade en katastrof, om det inte vidtogs några åtgärder. Vi ha undersökt det
senaste numret av Tidskrift för Sveriges sjuksköterskor — det är möjligt,
att statsrådet Mossberg redan nämnt detta, men jag tycker det är siffror som
äro värda att upprepas. Bara i det senaste numret av tidskriften var antalet

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, in. in.

(Forts.)

ledigannonserade platser för sjuksköterskor 328 och för husmödrar 5. Det finns
ändå ingen anledning att tro, att alla lediga platser ha annonserats i just detta
nummer, utan sannolikt finns det många fler. Man måste alltså sörja för att
sjuksköterskorna få goda utbildningsmöjligheter och en god löneställning.

Vi ha tydligen nu fått ett nytt heligt dokument, nämligen det avtal, som
slutits mellan sjuksköterskorna å ena sidan och landstingsförbundet å den andra.
I detta dokument får man tydligen inte rubba någon bokstav. Det är mycket
intressant — även på denna punkt hänföra sig mina intryck huvudsakligen
från debatten i första kammaren — att landstingsmännen så lidelsefullt förfäkta,
att det måste vara precis samma löneläge vid alla sjukhus i landet. Det är
ju inte så länge sedan löneskillnaden mellan statens och landstingens sjukhus
var mycket betydande. Enligt uppgifter i sjukskötersketidningen — jag hoppas
de äro riktiga, men jag måste erkänna att jag inte kontrollerat dem —
hade en assistentsköterska vid landstingens sjukhus en bruttolön, som med i det
närmaste 900 kronor understeg de löner, som betalades vid serafimerlasarettet
och därmed väl också vid karolinska sjukhuset. En avdelningssköterska vid
landstingens sjukhus hade 750 kronor mindre betalt än motsvarande befattningshavare
vid serafimerlasarettet. Man kan ju inte påstå, att landstingen
gjort sig någon större brådska med att söka åstadkomma likställighet mellan
sköterskorna vid statens och landstingens sjukhus. Om kammaren följer Kungl.
Maj:ts förslag — jag vågar bara hysa ett svagt hopp därom med tanke på att
det sitter många landstingsmän i denna sal, vilka kanske närmast känna sig
förpliktade att handla i den egenskapen — så krymper denna löneskillnad högst
väsentligt. Jag konstaterar, att eu översköterska år 1945 vid serafimern hade
en lön, som med 750 kronor översteg landstingssjuksköterskornas lön. Om
Kungl. Maj ds förslag skulle bifallas, bleve denna skillnad 288 kronor — den
skulle alltså krympa med nära 500 kronor. För assistentsköterskorna var skillnaden
förut 900 kronor, och om Kungl. Maj ds förslag bifalles, blir det en
skillnad på 300 kronor till förmån för de vid statens sjukhus anställda —
skillnaden krymper alltså med icke mindre än 600 kronor.

Jag tror att det även i denna kammare har anförts det argumentet mot
Kungl. Maj ds förslag, att om detta förverkligades, skulle statens sjukhus dra
till sig sköterskor från landstingens sjukhus. Om statens kroppssjukhusverksamhet
omfattade låt mig säga 50 procent av den svenska kroppssjukvården,
då skulle det kanske ha inneburit en fara för landstingens sjukhus, även om
löneskillnaden vore ganska liten, men, herr talman, det rör sig här om 15
procent av hela sjuksköterskekåren. Hur man än föreställer sig den kommande
utvecklingen kan staten aldrig ta mer än 15 procent av sjuksköterskorna från
landstingens sjukhus. Detta är en absolut maximisiffra i nuvarande läge, men
det är väl ingen som föreställer sig, att statens sjukhus överhuvud taget inte
skulle kunna få personal annat än på landstingens bekostnad. Jag tror, att
just med hänsyn till det ringa antalet sjuksköterskor i statens tjänst, jämfört
med dem som äro i landstingens tjänst, är detta argument ett skenargdment,
som saknar verklig tyngd.

Till slut vill jag anföra en siffra, som jag är rädd att statsrådet Mossberg
redan har nämnt, nämligen det av medicinalstyrelsen beräknade behovet av
sjuksköterskor. Medicinalstyrelsen har lämnat den uppgiften, att under den
närmaste tioårsperioden behöver antalet sjuksköterskor i allmän tjänst ökas
från nuvarande ca 10 000 till ca 17 000. Jag tycker för min del att man inte
behöver veta mycket mer för att förstå, att detta är en allvarlig och viktig
fråga. Den är viktigare än att man genomdriver absolut likställighet på basis
av ett avtal, vid vars tillkomst jag förmodar staten inte hade någon under -

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Löneställning en för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomi per sonal, m. m.

(Forts.)

handlare med, men efter vilket man anser att staten nu bara har att sig rätta
och packa. Denna siffra visar, att förhållandena måste förbättras och utbildningsmöjligheterna
väsentligt utökas på detta område. Jag vågar sluta med att uttrycka
den -— jag medger det — mycket svaga förhoppningen, att andra kammaren
ändå skall följa herr Oscar Olssons reservation och därmed bifalla
Kungl. Maj:ts förslag. Jag är i varje fall personligen övertygad om att detta
är den klokaste politik riksdagen kan bedriva.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Fru Sandström: Herr talman! Jag skall inte nämnvärt förlänga denna debatt,
då jag förmodar, att alla de argument, som kunna framläggas, också blivit
framlagda vid det här laget. Jag skall emellertid såsom medmotionär i motionen
nr 144 i denna kammare be att få instämma i min partikamrat herr Östermans
anförande och även i hans yrkande. Detta yrkande innebär, att vi i första hand
ansluta oss till reservationen nr 3, och om detta yrkande inte bifalles, ansluta
vi oss till reservationen nr 2. Det skall jag också be att få göra. Men jag vill
fästa herr talmannens uppmärksamhet på det yrkande, som framställes i reservationen
nr 2. Där hemställes, »att riksdagen må b) med godkännande av vad i
nämnda statsrådsprotokoll anförts samt med avslag å motionerna 1:76 och
II: 141 samt I: 75 och II: 144 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet anfört i fråga om löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och
ekonomipersonal m. m.». I utskottets motivering tillstyrkes faktiskt icke avslag
till alla delar på motionerna 1:75 och II: 144. På s. 20 i statsutskottets utlåtande
heter det nämligen: »I fråga om befattningarna såsom första föreståndarinna
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt föreståndarinna
vid karolinska sjukhuset förordar utskottet dock förslaget i motionerna I: 75
och II: 144.»

Jag skall därför be att få föreslå en ändring av reservationen nr 2 — jag
hoppas, att herr Eriksson i Stockholm, som yrkade bifall till denna reservation,
icke har något emot det. Klämmen skulle alltså här lyda: »att riksdagen må b)
med godkännande av vad i nämnda statsrådsprotokoll anförts samt med avslag
å motionerna I: 76 och II: 141 samt — utom i vad det gäller befattningarna
såsom första föreståndarinna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
■samt föreståndarinna vid karolinska sjukhuset — I: 75 och II: 144 i skrivelse»
etc. Eftersom jag förmodar, att reservationen nr 3 icke kan vinna kammarens
bifall, ber jag, herr talman, att varmt få yrka bifall till reservationen nr 2 med
den nämnda ändringen.

Fru Linderot: Herr talman! Den diskussion, som förts i denna fråga, ger oss
återigen klart besked om att många av de beslutande herrarna ännu ha den
uppfattningen, att kvinnorna skola söka sig till de människovårdande yrkena
också i fortsättningen, hur svåra och odrägliga arbetsförhållandena än äro. Förr
gingo de kvinnor, som kände sig kallade till det, ut i sjukvård snart sagt utan
kontant lön för arbetet. Efter många år ha vi nu hunnit så långt, att sjukvårdsarbetet
räknas som ett yrke och t. o. m. ett ansvarsfullt yrke. Men ändå vilja
de beslutande — i regel är det män som besluta — att detta arbete skall utföras
<av kompetenta och intresserade personer utan pretentioner på ordentliga löner.
Detta gäller icke bara arbetet i sjukvården utan i alla de människovårdande
yrkena. Jag vill påminna om ställningen för exempelvis barnmorskor, barnsköterskor,
socialvårdsassistenter m. fl. Vi skola väl icke glömma bort, att det

Onsdagen den 2G februari 1947.

Nr 9.

Löneställninnen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, m. m.

(Forts.)

är just dessa yrkesområden, som faktiskt avfolkats under senare år, och att
det stora flertalet kvinnor på arbetsmarknaden söker sig till yrken som i lönehänseende
äro bättre kompenserade.

Jag tror emellertid icke, att det bara är lönerna, som vi skola tänka på vid
detta tillfälle. Jag vill framhålla att sjuksköterskornas bostadsförhållanden äro
allt annat än tillfredsställande. Många av dem som ännu måste bo på sjukhusen
ha mycket svårt att verkligen få en bostad sådan som familjer i allmänhet ha.
Detta är också en bidragande orsak till svårigheterna att få befattningarna besatta.
I detta sammanhang bör man erinra om den uppfostran vi ännu ha vid
våra sjuksköterskeskolor, där man ger den fostran, att det skall upprätthållas
en klasskillnad inom sjukhusen, som icke är nyttig vare sig för biträden, elever,
sköterskor eller läkare. Jag tror, att man måste hålla i minnet vad vi kommunister
pekat på för länge sedan i en motion, nämligen avanceringsmöjligheterna.
Härvidlag skulle jag vilja påminna herr Fast om att vi i vår motion talade
om biträdenas ställning på sjukhusen både i vad det gäller löneställriingen och
avanceringsmöjligheterna. Likaväl som vi anse, att dugliga biträden skola
ha möjligheter att avancera till sköterskor, likaväl anse vi att sköterskor skola
ha möjlighet att avancera till läkare. Jag tror, att det skulle kunna gå att ordna,
att de finge bättra på sina studier och taga examina även under den tid de
arbeta. Det är klart, att vårt intresse för biträdenas villkor kvarstår, men man
kan icke göra som herr Fast, då han ställer detta intresse i motsättning till
sköterskornas. Vid detta tillfälle gäller det ju en specialgrupp, och vi måste
biträda det förslag, som verkligen ger möjligheter till bättre rekrytering till
yrket.

Herr Olsson i Mellerud sade, att den olikhet han talade om icke var hållbar
i längden. För närvarande kunna vi icke, menade herr Olsson, taga slutgiltig
ståndpunkt till frågan, utan vi måste vänta tills utbildningsmöjligheterna bli
förbilligade, vilket man ställt i utsikt. Därför skulle vi icke kunna avgöra
sjuksköterskornas löner i dag utan först när utredningarna bli färdiga. Herr
Olsson menar alltså, att om utbildningsmöjligheterna bli billigare, ha vi anledning
att sänka lönerna? Säkerligen stimulerar man icke yrkessökande ungdomar
att ge sig in på sjuksköterskebanan genom sådant.

Det har sagts, att staten försyndat sig när det gäller dessa löner •— det var
herr Fast som påminde om den saken. Jag är den första att instämma i att
staten verkligen försyndat sig i många år. Jag tror, att staten kan höja sitt
anseende genom att i dag besluta en sådan lönesättning, att den kompenserar
vad sköterskorna fått avstå från under de gångna åren. Då menar jag, att den
reservation som avgivits av fröken Andersson och herr Holmström bör antagas.
Det skulle vara det mest konsekventa.

Till slut skulle jag bara vilja säga, att det är ganska beklämmande att behöva
konstatera, att vår socialminister skall behöva befara, att ett förslag som detta
från Kungl. Maj:t vid 1947 års riksdag skall komma i minoritet, när vi ändå
ha arbetarmajoritet i båda kamrarna. Jag anser inställningen härvidlag ohållbar:
man kan icke vara arbetarrepresentant och på samma gång säga, att man som
landstingsman har ett intresse att bevara, som går stick i stäv mot vad en arbetarrepresentant
skulle förfäkta eller arbeta för. I denna speciella situation hade
det icke behövt bli någon diskussion alls, om verkligen alla arbetarrepresentanter
här tänkt på att frågan gäller en kår, som varit eftersatt i flera tiotal
år, att den är en lågt avlönad kår, att den har ett ansvarsfullt arbete och att
det föreligger all anledning för oss att söka ordna förhållandena så, att bristen
icke blir värre än för närvarande.

Andra kammarens protokoll 1047. Nr 9.

50 Nr !). Onsdagen den 26 februari 1047.

Löneställningen för riss statsanställd sjukvårds- och ekonomi personal, m. m.

(Forts.)

Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen av fröken
Andersson och herr Holmström.

Herr Åkerström: Herr talman! Jag hör icke till dem i denna kammare, som i
förväg känt till en del detaljer, vilka äro avgörande för ställningstagandet i en
fråga som denna, utan jag har nödgats lita till de informationer, som lämnats
efter hand vid skilda tillfällen. Jag har tagit del av argumenten från båda
sidorna — eller rättare sagt alla tre sidorna — och jag har sökt att efter bästa
förstånd väga dem mot varandra. Icke heller är jag i egenskap av landstingsman
bunden av några förutfattade meningar, och jag är icke skyldig biträda
vad man kallat landstingslinjen.

Innan jag går vidare, herr talman, vill jag säga, att efter alt ha åhört denna
och många andra debatter i kammaren och jämväl i utskott — under senare
år i statsutskottet — har jag ställt mig frågan: finns det då ingen möjlighet
att få frågan om statstjänarlönerna bort från den svenska riksdagen?
Finns det ingen möjlighet att tillskapa ett organ, som kan fylla den erforderliga
funktionen, sannolikt på ett mera objektivt sätt än som är möjligt för
riksdagen? Här uppenbara sig ju ofta i anslutning till lönefrågor gruppintressen,
och man går in för sådana synpunkter, som faktiskt innebära att här
i riksdagen skola avvägningarna inbördes mellan olika arbetstagare och tjänstemän
ske. Det måste bli ett mindre lyckligt resultat, om man gör på det
sättet.

Herr I ast har anfört de verkligt bärande skälen i denna fråga, vilka måste
leda oss till att biträda utskottsmajoritetens uppfattning. Den sista ärade talarmnan
menade, att om arbetarrepresentanterna i riksdagen hade förstått sin
uppgift, skulle vi icke ha haft någon från arbetarpartierna med på landstingslinjen.
Jag vill som representant för industriarbetarna och med dem jämställda
hävda, att just därför att jag är representant för dessa grupper ser jag mig
nödsakad att i dagens .läge biträda utskottsmajoritetens inställning Herr Fast
har papekat, att det är mycket viktigt, att spännvidden mellan sjuksköterskornas
och sjukvårdsbiträdenas löner icke ökas. För min del vill jag säga, att
som arbetarrepresentant och då jag kanske står närmare sjukvårdsbiträdesgruppen
när det gäller deras sociala ställning ser jag mig nödsakad att slå vakt om
deras intressen, och detta måste jag göra på det sättet, att jag stöder utskottets
uppfattning.

Emellertid har man här diskuterat vad saken eljest innebär. Man har sagt:
»Ni måste biträda Kungl. Maj:ts förslag eller sträcka er längre än Kungl.
Maj :t.» Och varför? Jo, staten skall alltid vara mönster arbetsgivare. Men jag
säger mig, att jag visserligen kan vara med om den saken, men att man måste
taga hänsyn till hur andra grupper ha det ställt, Jag har funnit, att de som
vilja genomföra mer än utskottet begär se på de grupper, som ha bättre betalt.
Men varför är det icke tillåtet att också se litet på dem som ha sämre betalt?
För mig framstår det som nödvändigt att innan man tager ställning till saken
förfara pa det sättet för att komma fram till en sa vilt möjligt rättvis ståndpunkt.
Och då finner jag, att det finns manga industriarbetare, järnbruksarbetare,
verkstadsarbetare och andra här i landet, som i förhållande till prestationen
ha det sämre ställt än den grupp det nu är fråga om. Man har anfört
det argumentet, att vi maste ge denna grupp bästa möjliga löner för att överhuvud
taget få människor att intressera sig för att åtaga sig denna arbetsuppgift.
Tror någon av kammarens ledamöter, att vi lösa problemet genom att ge
vederbörande t. ex. 250 kronor mer om året? År det någon av dem som hålla
på denna uppfattning, som garanterar att detta kommer att inträffa? Själv

Onsdagen den februari 1947.

Nr !J.

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, m. m.

(Forts.)

tror jag det icke. För övrigt ha vi brist på arbetskraft på många områden.
Vilja ni, som föra detta resonemang, stiga upp och säga: »Det är klart, att vi
få betala skogsarbetarna så och så mycket mera i lön, om vi icke skola behöva
frysa ihjäl nästa vinter och om icke en stor del av vår industri skall
stå stilla. Vi måste ge järnbruksarbetarna bättre betalt, om vi skola få in folk
på det området och för att få ihop de 50 000 som fattas.»

Det är sådana reflexioner, som föranleda mig att komma till den slutsatsen,
att det är ganska rimligt att stanna för vad statsutskottet här yrkat.

Till sist skulle jag vilja peka på att första kammaren redan tagit ställning
till detta ärende och bifallit utskottets förslag med 72 röster mot 53 för herr
Oscar Olssons m. fl. reservation. Jag hoppas, att andra kammaren följer första
kammaren i denna sak. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru Linderot erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag skulle bara vilja fråga den siste ärade talaren, om man icke kan
minska spännvidden genom att öka biträdenas löner. Jag bara ställer den
frågan.

Sedan skulle jag med anledning av talet om att vi ha så och så många järnbruksarbetare
och så och så många metallarbetare med så och så låga löner
vilja säga, att man icke kan jämställa det. Det kan man göra först när yrkesutbildningen
blir kostnadsfri för sjuksköterskorna. Det är ändå ganska
dyrbart att utbilda sig till sjuksköterska.

Härpå anförde:

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag anmälde mig tyvärr för sent på talarlistan,
och det blir därför nödvändigt, när jag nu kommer upp, att utesluta det
mesta av vad jag hade tänkt säga. Jag skall därför inskränka mig till ett kortfattat
anförande.

Jag vill erinra om en debatt i detta ärende, som vi hade för några år sedan,
jag vill minnas 1944. Det var en debatt angående sjuksköterskornas avlöning.
Då stod entusiasmen för deras sak högt i tak i denna kammare. Man hade det
intrycket, att riksdagen, dels på grund av sjuksköterskornas ansvarsfyllda
och ansträngande värv och dels på grund av de eländiga löner, varmed de dittills
betalades, vore villig gå med på snart sagt vilka förmåner åt dem som
helst, som rimligen kunde begäras. Och nu skulle riksdagen — ja, första kammaren
har ju tyvärr, efter vad vi hörde, redan gjort det — giva sig till att
sänka de löner, som Kungl. Maj:t nu föreslagit! Jag får säga, att utskottets
utlåtande verkade alldeles förbluffande på mig, och säkerligen har det chockerat
den kår, varom det här är fråga, som icke rätt gärna kunnat befara en sådan
möjlighet.

Vad ligger då bakom denna ståndpunkt att vilja sänka de lönebelopp Kungl.
Maj:t gått in för? Tydligen det kollektivavtal, som äntligen kommit till stånd
mellan sjuksköterskorna och landstingsförbundet. Men kan det verkligen, med
hänsyn till denna saks förhistoria, vara någon mening i att detta kollektivavtal
skulle vara normerande för riksdagens beslut i detta ärende? Jag förstår
icke, hur lanstingsmännen resonera. Genom statsrådet Möllers uppfriskande
framställning fingo vi dock en viss förklaring till herr Fasts konstbesynnerliga
resonemang. Men i alla fall synes det mig obegripligt, att man kan fordra,
att riksdagen här skulle kunna vara på något sätt bunden av kollektivavtalet
i fråga; så mycket mera som vi stå inför risken, att platserna på dessa sjukhus

52 Nr 9. Onsdagen den 26 februari 1947.

Löneställning en för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, m. m.

(Forts.)

icke tillnärmelsevis skola kunna fullbesättas. Det förefaller tvärtom, som det
just vore riksdagen, som här borde taga ledningen och föregå med gott exempel
för landstingen.

När man åberopar sig på kollektivavtalet — jag skulle sagt det förut men
glömde det — passar man städse på att tala om de högst betydande löneökningar,
som genom detta avtal kommit till stånd. Det är mycket sant, att det
rör sig om ovanligt betydande löneökningar. Men ha de varit tillräckligt betydande?
Det är den frågan, som intresserar. Man glömmer att tala om, att det
är fråga om ökning av löner, som i flera decennier med skäl kunnat betraktas
som skandalöst låga. Statsrådet Möller karakteriserade ju också den föregående
lönepolitiken i fråga om sköterskorna såsom rent av inneslutande faran av
en katastrof för sjukhusen.

Ja, herr talman, jag skulle yttra mig kort, och jag vill nu till sist blott understryka
vad statsråden Mossberg och Möller sagt, ävensom uttala mitt instämmande
i vad herr Holmström, fröken Olsson, fru Ewerlöf och herr Hoppe
anfört. Jag skulle helst vilja rösta för reservationen nr 3 av fröken Andersson
och herr Holmström, men då majoritet för den linjen uppenbarligen är utsiktslös
yrkar jag bifall till reservationen nr 2 av herr Oscar Olsson m. fl.

Häruti instämde herr Vaulsen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag tänker icke ta upp till bemötande
den rad av anföranden, vari man polemiserat mot den ståndpunkt jag
intagit. Jag förmodar, att var och eu är på det klara med den ståndpunkt han
skall intaga.

Jag har emellertid ansett mig böra begära ordet med anledning av det yrkande,
som framställts av fru Sandström. Jag vill nämna, att jag fattar hennes
yrkande så, att i den bilaga, som finnes fogad till utskottets utlåtande, skulle
under rubriken karolinska sjukhuset befattningarna första föreståndarinna och
föreståndarinna erhålla den löneställning, som ingår i kolumnen för utskottets
förslag, och detsamma skulle förhållandet vara beträffande den under rubriken
serafimerlasarettet förekommande befattningen första föreståndarinna.

Om den frågan vill jag nämna, att spörsmålet om löneställningen för dessa
tre befattningshavargrupper uppkom under slutskedet av statsutskottets behandling
av ärendet i plenum. Jag för min del ansåg nog, att den motivering,
som är anförd för utskottsmajoritetens ståndpunkt för denna ändring, nämligen
att löneläget skulle på det sättet närmare motsvara de jämförliga befattningarna
hos landstingen, var bindande och bärande. Jag ansåg emellertid i det
läge vi då befunno oss, när vi skulle votera, att det icke var skäl att, med hänsyn
till de synpunkter jag hade att företräda, frånträda Kungl. Maj :ts förslag,
då det ställdes yrkande om bifall till detta i dess helhet, och det blev också
föremål för votering.

Sedan nu emellertid första kammaren med 72 röster mot 53 har godtagit
utskottets förslag, sålunda slagit bort den linje jag har förfäktat, anser jag
mig oförhindrad att biträda det yrkande som fru Sandström har framställt.
Jag anser mig emellertid icke kunna återta mitt yrkande, därför att det är
flera av kammarens ledamöter, som ha instämt i detsamma, men jag tycker,
att det efter första kammarens beslut vore sakligt berättigat, om andra kammaren,
därest den vill bifalla herr Oscar Olssons reservation i övrigt, också
bifölle den ändring däri, varom yrkande framställts av fru Sandström.

Fru Sandström: Herr talman! Jag skall be att få precisera det yrkande jag
gjorde. Det gäller alltså reservationen nr 2. Där skulle sista meningen, d. v. s.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, m. rn.

(Forts.)

den Som börjar med »Då utskottet funnit de anförda skälen» o. s. v. få följande
formulering: »Då utskottet funnit de anförda skälen för den av Kungl.
Maj:t föreslagna löneförbättringen väl grundade, har utskottet ansett sig böra
förorda dess genomförande. I fråga om befattningarna som första föreståndarinna
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt föreståndarinna^
vid karoliska sjukhuset förordar utskottet dock förslaget i motionerna
1:75 och 11:144. Detta ställningstagande innebär, att utskottet icke funnit
skäl tillstyrka vare sig berörda motioner i övrigt eller motionerna 1:76 och
11:141. Under åberopande av. vad som sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må b) i anledning av vad i nämnda statsrådsprotokoll
anförts ävensom motionerna 1:75 och 11:144 samt med avslag å motionerna
1:76 och 11:141 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört i fråga om löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal
m. m.»

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, 2 :o)
bifall till den av herr Oscar Olsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen,
3 :o) bifall till den av fröken Andersson och herr Holmström avgivna
reservationen samt 4:o) bifall till det av fru Sandström under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av fröken
Olsson, i anledning varav och sedan till kontraproposition antagits den under
4:o) upptagna propositionen, följande voteringsproposition efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
b) i utskottets förevarande utlåtande nr 12,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av fru Sandström under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit, ännu eu gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Eriksson i Stockholm begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 103
ja och 80 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna c) och d).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 83, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939
(nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om
riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. in.;

nr 85, angående bemyndigande att iordningställa vissa åbolägenheter;

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

nr 87, angående befrielse för sysslomannen vid Sundby sjukhus A. Nordfeldt
från viss skadeståndsskyldighet, till kronan; och

nr 88, angående vissa anslag till barnmorskeläroanstalterna.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1947/48 till allmänna indragningsstaten.

Kammaren biföll vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 10.

Motioner om Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 7, i anledning av väckta mo *

köpingar och ^onef om rätt för städer, köpingar och municipalsamhällen att erhålla befriel mumcipal-

se fran e^er nedsättning av bilskatt för vissa bilar.

samhällen att

erhålla be- Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

frielse från

*Uer nedsatt- Herr Ga velin: Herr talman! Jag är medveten om att det icke bär så stor

ning av bil- betydelse att mot ett enhälligt utskott söka överbevisa kammaren om riktig *

Mm”0 '' n av ^en framförda motionen, men jag kan icke underlåta att ändock säga

a>'' ett par ord. Jag kommer icke att yrka bifall till motionen.

Jag förvånar mig över att icke utskottet har kunnat finna någon möjlighet
att ordna denna fråga på samma sätt som när det gäller brandbilarna. Det
är ju på det sättet, att det ingalunda är säkert, att samhällenas brandbilar användas
enbart för brandväsendet. Det oaktat ha de den särställningen, att
man slipper betala bilskatt för desamma. När det gäller städer och köpingar
är jag medveten om att befrielse från bilskatten icke har så stor betydelse.
Men för municipalsamhällen utgör denna skatt en väsentlig utgiftspost. Särskilt
när det gäller Norrlands municipalsamhällen, där det är långa vintrar
och många gånger nästan omöjligt att hålla bilar för att kunna hålla gatorna
öppna, skulle det innebära en synnerligen stor lättnad, om man kunde befrias
från skatt på de bilar, som måste användas för snöröjningen. Jag kan nämna,
att i sådana samhällen som Malmberget och Gällivare är det icke möjligt att
klara sig med enbart en bil, utan man måste i regel ha minst två bilar, som
vintertid knappast kunna användas till annat än snöröjning och snöplogning.
Skatten på dessa bilar är många gånger ända upp till 1 000 kronor, och man
kan förstå att detta är en kännbar utgifter för samhällena.

Det är förståeligt, att man i dessa trakter är angelägen om att, göra framstötar
på alla områden, när det gäller att förbilliga kostnaderna för gatuoch
vägväsendet. Tidigare har det ju varit lättare att kunna få vissa gator
överförda till vägväsendet. Men under de senaste åren har det varit svårare
att få dessa gator överförda till allmänna vägar. Bestämmelsen om att det
skall vara gata, som avser utfartsväg, verkar i många fall hämmande på denna
utveckling. Till gata som avser utfart räkna vi inom municipalsamhällena
nästan varje gata, ty antingen har en gata utfart till de allmänna vägarna eller
till huvudgata, som anses som utfartsväg. Jag skulle med detta mitt lilla anförande
vilja lästa vägförvaltningamas uppmärksamhet på att det mera allvarligt
bör övervägas, om icke en större del av dessa gator så småningom kunde
överföras till det allmänna vägväsendet för att minska de synnerligen betungande
kostnaderna för municipalsamhällena.

Jag har, som jag nämnde, icke anledning att yrka bifall till motionen, ty
det skulle icke få någon effekt, men jag kan försäkra, att jag inte tror, att frå -

Onsdagen den 2t> februari 1947.

>''r 9.

Motioner om rätt för släder, köpingar och municipalsamhällen alt erhålla
befrielse från eller nedsättning av bilskatt för vissa bilar. (Forts.) ^
gan är avförd från dagordningen i och med att utskottet i år icke funnit någon
anledning att biträda motionen. Jag är ganska övertygad om att den återkommer,
kanske med ännu starkare krav på att åstadkomma en välbehövlig
lindring i municipalsamhällenas kostnader för gatuväsendet.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Den föregående ärade talaren framställde
intet yrkande, och det kan kanske därför vara överflödigt att vidare
orda i denna fråga.

Utskottet bar vid sitt ställningstagande till denna motion kommit till det
resultatet, att det knappast är möjligt att genomföra någon åtgärd, varigenom
en nedsättning i eller befrielse från bilskatt skulle kunna åstadkommas för
de bilar motionärerna åsyfta. Det är ju även ganska sällsynt att bilar i städer
eller samhällen enbart användas för detta ändamål. Det torde under sådana
förhållanden bli ganska svårt att åstadkomma någon differentiering, som
kan ligga till grund för uträkningen av hur stor skattebefrielse som skulle
kunna komma i fråga. Detta skulle ju i många fall bli beroende på väderleken
och bur mycket bilarna behöva användas för det angivna ändamålet. Dessutom
skulle en skattelättnad eller skattebefrielse medföra den konsekvensen,
att man, om man ville åstadkomma rättvisa, samtidigt måste medge samma
förmåner för de bilar, som ha samma uppgifter att fylla på de enskilda vägarna.

Med anledning av nu anförda synpunkter har utskottet inte kunnat tillstyrka
bifall till motionen. Utskottet hänvisar också till att man i den utredning,
som ligger till grund för den nuvarande automobilskatteförordningen, inte
vågade förorda någon sådan åtgärd.

Herr talman! Då något yrkande inte är framställt, skall jag inte förlänga
debatten utan endast hemställa om bifall till utskotlets förslag.

Herr Gavelin: Herr talman! Jag vill endast fästa uppmärksamheten på
att det här gäller en extra beskattning av municipalsamhällena. Municipalsamhällena
bidraga i vanlig ordning till kostnaderna för de allmänna vägarna,
men vi ha i municipalsamhällena utöver detta en kostnad för gatuväsendet,
vilken som sagt inte ingår i det allmänna vägunderhållet. Jag vill understryka
att det är en extra beskattning, som municipalsamhällena härvidlag få vidkännas.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Det föreligger som jag nämnde
precis samma förhållande när det gäller de enskilda vägarna. Ägarna till dessa
vägar få bidraga till underhållet av de allmänna vägarna men de få också
svara för underhållskostnaderna för sina egna vägar. Det är alltså ett fullkomligt
parallellfall.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

11.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, in- 8, i anledning av väckt motion
om sådan ändring av förordningen angående försäljning av rusdrycker,
att maximeringen av inköp av spritdrycker försöksvis upphäves vid vissa utminuteringsställen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Dick.son: Herr talman! Jag har råkat ut för den malören att få två
på denna föredragningslista upptagna motioner avstyrkta av bevillningsutskot -

M'' nion om
försöksvis
upphävande
vid vissa, utminuteringsställen
av
ma Amf ringen
av inköp av
sprit drycker.

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Motion om försöksvis upphävande vid vissa utminuteringsställen av maximeringen
av inköp av spritdrycker. (Forts.)
tet. Den första av dessa motioner, nämligen den som vi nu ha före, skall jaginte
spilla så värst många ord på, då jag ämnar koncentrera mig på den andra,
som kommer upp till behandling om några minuter. Beträffande den motion
det nu gäller och som har väckt mycket rabalder ute i pressen, vill jag emellertid
säga,^ att den har fått mera publicitet än den egentligen var avsedd att få.
Det har blåsts upp en sådan diskussion om densamma, att jag själv blev överraskad
däröver.

Det har emellertid för mig varit ganska intressant att studera de olika aktstycken
i denna fråga, som dels kommit till synes i pressen och dels kommit
mig till handa med allmänna posten. Man har kunnat fastställa, att en hel del
såvitt jag kan förstå omdömesgilla personer ha varit mycket intresserade av
ett experiment i den stil som jag i min motion har skisserat. Ett hastigt överslag
har givit vid handen, att över hälften av de personer, som ha blivit tillfrågade
av tidningarna eller som ha vänt sig till mig, ha varit positivt inställda
till förslaget. Jag var häromdagen uppe i Haparanda och blev i det sammanhanget
tillfrågad av myndigheterna där rörande den sak det här gäller. Vederbörande,
både i tullen och i den administrativa organisationen i staden,
skulle ha varit glada åt att få det av mig föreslagna arrangemanget genomfört
för Haparandas del, ty då skulle smugglingen upphöra, påstodo de, Tullverket
skulle da kunna spara en massa folk, och herr Wigforss skulle få in mycket
mera pengar på legal sprit än vad han nu får däruppe.

Jag vill inte säga mera om själva sakfrågan. Bevillningsutskottet har varit
en smula mästrande i sin ton gentemot mig. Det kanske är välförtjänt. Utskottet
anser emellertid att om detta uppslag är bra, så hittar nog den sittande utredningen
på den saken själv. Jag behöver alltså inte hjälpa den därmed. Det
är kanske riktigt, men utskottet gör i sitt utlåtande eu antydan om att utskottet
för sin del inte tror att en sådan anordning vore lämplig. Med det förtroende
jag på grund av dess sammansättning har för denna utredning, där icke så få
av denna kammares mera bemärkta män sitta, skulle jag i princip likväl vilja
säga, att de linjer, som utredningen nu opererar efter, säkerligen komma att ge
ett mycket intressant teoretiskt statistiskt material, men när man är framme
vid utredningens slutresultat, står man där ändå utan att veta hur allmänheten
kommer att reagera i praktiken. Det är egentligen bara detta som jag har velat,
påpeka i min motion. Herr Holmström gav för övrigt mycket träffande uttryck
åt samma tanke i annat sammanhang här i kammaren för en stund sedan, när
han sade, att praktiken alltid är mera värd än teorien. Jag tror att detta skulle
gälla även i detta fall.

Herr talman! Jag skall med hänsyn till att jag sedan kommer att taga kammarens
tid i anspråk något längre inte ställa något yrkande på denna punkt.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag tror inte heller att saken på något
sätt gagnas av att vi arrangera någon längre debatt i detta ärende. Herr Dickson
har ju den uppfattningen, som han utvecklar i motionen. Bevillningsutskottet
befinner sig enhälligt utan hänsyn till partipolitiska eller nykterhetspolitiska
skiljaktigheter på den linjen, att den av herr Dickson anvisade vägen inte är
lämplig att beträda i detta sammanhang. Jag vill i samband med detta säga,
att när nykterhetskommitténs stora undersökning, vartill riksdagen beviljat
anslag för fjorton dagar sedan, en gång blir slutförd, bör ett så pass omfattande
material föreligga, att var och en som objektivt vill bedöma den fråga det här
gäller också skall ha möjlighet därtill. Jag skulle emellertid vilja understryka,
att skall man komma fram till ett resultat, måste man vare sig man går den
Dicksonska vägen eller den väg som bevillningsutskottet i detta avseende an -

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Motion om försöksvis upphävande vid vissa utminuteringsställen av maxi meringen

av inköp av spritdrycker. (Forts.)
sett vara lämpligast, inte bara i kommittén utan även i riksdagen vara beredd
att, objektivt bedöma det utredningsresultat, som kommer att framläggas.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 9, i anledning av väckt motion
om sådan ändring av rusdrycksförsäljningsförordningen att vid olaga försäljning
av rusdrycker såväl säljare som köpare underkastas straff.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 10. i anledning av väckt mo- Motion om
tion angående ändring av bestämmelserna rörande försäljning inom landet av ändring
porter och Öl, klass III, m. m.

bestämmelserna
rörande

I en till bevillningsutskottet hänvisad motion, II: 1, av herr Dickson hade försäljning
hemställts, »dels att riksdagen måtte hos regeringen begära att bestämmelser
snarast måtte utfärdas i syfte att porter och Öl, klass III, i utminuteringshän-klass In
seende måtte jämställas med vin, dels att vederbörande utskott måtte taga m. m.
ställning till och upprätta förslag i frågan om lämpliga beskattningsformer».

Utskottet hemställde, att motionen II: 1 av herr Dickson angående ändring av
bestämmelserna rörande försäljning inom landet av porter och Öl, klass III,
m. m. icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Dickson; Herr talman! Huvudpunkten i detta ärende har jag i min
motion sammanfattat i en formulering, som går ut på att gällande lag synes
sakna varje stöd av förnuftet och är ägnad att sprida löje över svensk lagstiftningskonst
till skada för landets anseende. Detta mitt uttalande har utskottet
liksom litet tankspritt upprepat. Utskottet gör emellertid inte några
reflexioner i samband därmed utan håller sig egentligen till själva ölfrågan,
vilken enligt min uppfattning i detta sammanhang är av underordnad betydelse.

Vad som är viktigt och har relevans är huruvida de bestämmelser som gälla
äro förnuftiga eller inte. Ingen enda som jag har tillfrågat vare sig ute i landet
eller i riksdagen har påstått att rådande förhållanden äro förnuftiga. Jag
skulle därför innan jag fortsätter mitt resonemang i denna fråga vilja höra,
om det inom bevillningsutskottet möjligen kan finnas någon som sitter inne
med denna hemlighet, någon som skulle kunna förklara för mig, vari det förnuftiga
i den gällande lagstiftningen består. Blir svaret på det hållet, att det
inte finns något förnuft i densamma, måste jag stå kvar på den ståndpunkten
— jag återkommer till detta litet senare — att då bör lagen snarast möjligt
tagas bort. Det kommer, förmodar jag, att såsom utskottet har gjort hänvisas
till ätt det sitter en kommitté för att utreda frågan och att den nog skall
klara upp denna sak. Men då frågar man sig: när kan denna kommitté bli
färdig med detta? I varje fall kan den inte bli det inom den närmaste veckan
eller de närmaste månaderna.

Jag skulle i detta sammanhang, herr talman, i princip vilja stryka under
risken av att behålla lagar, som ingen efterlever och som de flesta människor

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Motion om ändring av bestämmelserna rörande försäljning inom landet av
porter och Öl, klass III, m. in. (Forts.)
tycka äro utan förnuft. Vi ha, som (let har talats så mycket om i andra sammanhang
här i landet, en hel massa lagar, däribland många föråldrade, av sådan
beskaffenhet, att folk inte bryr sig om dem utan ständigt bryter emot
dem. Detta måste verka raserande på samhällsandan. Det gör att folk får
bristande vördnad även för förnuftiga lagar. Jag skall anföra ett exempel som
visar, att eu förnuftig förordning icke åtlydes ens bär inom riksdagens murar.
Känna kammarens ledamöter igen detta lilla plakat? Det är hämtat från kammarens
läsrum. Det står på det: »Tidningar och tidskrifter få icke under några
förhållanden — icke ens tillfälligtvis — borttagas.» Det har hänt mig ett
par gånger, då jag sent på kvällen kommit till riksdagen för att läsa aftontidningarna.
att inte en enda aftontidning funnits kvar. Detta innebär att ledamöter
av kammaren, trots att nyssnämnda anslag står på varenda hylla
och trots att det på vartenda tidningsnummer står stämplat med en särskild
stämpel »Tillhör andra kammaren», likväl ha tagit med sig dessa tidningar
för att kunna kostnadsfritt njuta av deras innehåll hemma i sin bostad. Detta
må vara en liten lustighet, men det är i alla fall ett bevis på att man inte håller
så noga på en föreskrift. I det här fallet är det faktiskt en stöld som begås,
och man borde kanske förvänta sig, att de, som förbrutit sig och numera
fått detta påpekat för sig, till riksdagens kassa överlämna inköpsvärdet av de
tidningar, som de tagit, i form av gåva eller på annat sätt.

Det är någonting ganska egendomligt med ting, som skola behandlas av politici,
när det gäller att omsätta dem i praktiskt handlande. I praktiken är det
i många situationer alldeles självklart hur man skall handla. Men i politiken
är det inte så. Där kopplas förnuftet på ett egendomligt sätt av. Detta tycker
jag också är förhållandet i det fall vi nu behandla. Här säger utskottet med
allvarlig min, att en utredning har hand om denna sak. Det säger inte att
författningen är vansinnig, fastän jag tror att flertalet av utskottets ledamöter
äro övertygade om och gärna skulle gå med på att den skall bort. Man
säger emellertid att frågan inte får brytas loss ur sammanhanget, »upptagas
till ett isolerat bedömande» som det så vackert heter, utan skall stå kvar ända
tills utredningen är färdig med allt det andra. Detta kan som vi veta ta lång
tid i anspråk.

Jag skall med ett exempel ur praktiken söka visa upp det naturliga sättet
att handla i ett fall som detta. Om någon av kammarens ledamöter råkar få
en sotfläck på näsan, som gör att han ser löjlig ut i ansiktet, och han samtidigt
vet, att han skall bada bastu på kvällen, väntar han då med att taga bort
sotfläcken på näsan till bastubadet? Går han inte och torkar bort fläcken så
fort han kan eller ber någon kamrat att vara honom behjälplig därmed, så
att det löjliga utseendei försvinner och han blir som eu människa igen?

Den bestämmelse det här gäller och som innebär, att svenska fullvuxna människor
vid sunda vätskor och i besittning av fysisk hälsa icke skola kunna på
laglig väg köpa i Sverige tillverkat Öl eller i Sverige tillverkad porter av eu
viss beskaffenhet, har som jag antytt enligt min mening inte någonting med
förnuft att göra. Systembolagen få utan att fråga någon köpa in viner av
de mest skilda slag, från Argentina, Nord-Afrika, Frankrike, Tyskland, Ungern.
Schweiz och Balkanländerna. Då gör de! ingenting vilken kvalitet det
är. Det kan vara hur surt och ohälsosamt som helst och hur starkt som helst.
Det spelar ingen roll bara det kallas för vin. Men de andra dryckerna jag
nämnde är det som sagt omöjligt att komma åt för dem som vilja ha dem utan
att vända sig till en läkare, som då ofta beredvilligt skriver ut recept på ett
antal flaskor, som de få köpa på apotek. Varför skall man då inte kunna taga
bort denna skönhetsfläck och medge dessa människor att på sin motbok få

Onsdagen den 2fl februari 1947.

Nr 9.

Motion om ändring av bestämmelserna rörande försäljning inom landet av

porter och Öl, klass III, m. m. (Forts.)

köpa dessa drycker precis som om det vore vin. Man får gärna för mig, herr
Adolv Olsson i Gävle, sätta höga priser på dessa drycker — 1 krona flaskan
eller 10 kronor flaskan; det bryr jag mig inte om. Det är principen att lagen
skall vara absolut ovillkorlig på denna punkt, som stör och som är felaktig.

Jag skall kanske, herr talman, nu göra eft uppehåll i min förkunnelse för
att utröna, om utskottets talesmän ha några synpunkter av värde att komma
med. Möjligen blir det sedan tillfälle för mig att göra några repliker ■— jag
har ännu en hd del saker antecknade. Jag skall nu sluta med att ställa ett
yrkande, som går ut på att riksdagen måtte bifalla motionen, vilket i detta
fall innebär, att densamma återremitteras till utskottet för att det må sätta de
priser och skissera den beskattning, som i detta sammanhang blir lämplig.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det skulle ju vara inbjudande att fortsätta
debatten i samma lätta stil, i vilken herr Dickson har inlett den. Men
jag måste ju säga, att hur långt jag än skulle vara beredd att gå herr Dickson
till mötes, så får varken han eller jag bortse ifrån att vissa sociala skäl ligga
bakom den lagstiftning i fråga om starkölet, som det här närmast är fråga
om. Det är ju konstigt, att man inte bryr sig det ringaste om att här t. ex.
diskutera, under vilka förhållanden detta starkölsförbud kom till, vad som
har skett under hela den långa tid, som förflutit sedan dess, och vad som gör
det i hög grad orimligt, att bevillningsutskottet här skulle på rak arm tillstyrka
vad herr Dickson nu föreslår. Om nu herr Dickson själv förmenar, att
lagstiftningen saknar sunt förnuft, tror jag att vi ändå skulle kunna vara överens
om att använda vårt sunda förnuft på det sättet, att vi inte åstadkomma
mera skada än vad som behöver ske, vare sig vi ha dessa bestämmelser kvar
eller vi upphäva dem.

Både min gamle vän Lithander, med vilken jag har utkämpat många strider
i dessa spörsmål här i kammaren, och herr Dickson ha haft en häpnadsväckande
otur. Ty varje gång denna fråga har förts fram inför riksdagen
motionsvägen, så har den legat under utredning, och vid de tidpunkter det
förelegat ett förslag färdigt och utarbetat har det inte kommit några framställningar
motionsvägen. Då bär man låtit finansministern ligga på detta förslag
på samma sätt som han har legat på det år 1936 av 1934 års maltdryckskommitté
avgivna betänkandet, som ju avsåg en höjning av alkoholhalten i det
nuvarande pilsnerdrickat. År 1939 bröt finansministern ut hälften av detta
förslag, nämligen den del som rörde tillverkningen, men lät den del som gällde
försäljningen plus förslaget om den höjda alkoholhalten bli liggande. Detta
förslag har sedan fått ligga hela tiden till dess ärendet nu kommit under förnyad
utredning.

Jag kan utan att förråda någon hemlighet säga herr Dickson, att arbetsutskottet
inom 1944 års nykterhetskommitté under de senaste veckorna har
varit sysselsatt och allt fortfarande är sysselsatt med en översyn av maltdryckslagstiftningen.
När den kan bli färdig och hur mycket den hänger samman
med linjerna för hela den framtida lagstifningen på detta område vågar
jag inte spå om. Men jag skulle tro, att ställningstagandet till det spörsmål,
som herr Dickson här har fört fram, blir i mycket hög grad beroende på de
linjer, som man söker för den framtida lagstiftningen på detta område överhuvud
taget.

När herr Dickson nu säger att han inte kunnat fatta att det ligger något
sunt förnuft bakom det s. k. starkölsförbudet, vill jag erinra om att det förelåg
rätt till tillverkning av starköl en tid efter det vi hade genomfört den nuvarande
maltdrycksförordningen. Syftet därmed var — ehuru denna lagstift -

Nr !).

Onsdagen den 26 februari 1947.

Motion om ändring av bestämmelserna rörande försäljning inom landet av
porter och Öl, klass III, m. m. (Forts.)
ning då tillfälligt var satt ur funktion — att man skulle söka komma dithän
som lierr Dickson i dag vill komma, nämligen att försäljningen av starköl
skulle läggas under systembolagen. Det visade sig emellertid vid närmare undersökning
att systembolagen tämligen samstämmigt ansågo att det skulle
överstiga deras krafter att ombesörja försäljningen av klass III, om drycker
av denna klass skulle få köpas fritt på samma sätt som nu är fallet med viner.
Det var under dessa omständigheter som riksdagen slutligen fastställde starkölsförbudet.
Det fanns alltså den gången rätt starka skäl för detta förbud, vilka
skäl inte voro så alldeles ohållbara som herr Dickson i dag tycks vilja göra
gällande.

Numera är ju hela detta problem av väsentligt mindre betydelse än det var
den gången. Men om man nu skall gå över på den linje som herr Dickson föreslår,
måste man ha blicken öppen även för följderna. Inom parentes vill jag
säga att även om man då kunde gå in för ett förhöjt pris, är det ju inte möjligt
att acceptera ett hur högt pris som helst. Herr Dickson lovade att han
inte skulle protestera om det blev 10 kronor per flaska. Men det är ju något
alldeles orimligt, då priset nu är 90 öre eller 1 krona, om man skall tillhandla
sig drycken på ett apotek. Man får väl hålla sig något närmare verkligheten.
Men, som sagt, om man skall följa herr Dicksons linje och låta systembolagen
övertaga försäljningen av starkölet, får man även betänka konsekvenserna.
Systembolagen lära då bli tvungna att liksom de göra vid vinförsäljningen
låta ransonera ölet. Jag är för min del oerhört betänksam mot att införa en
sådan anordning. Man kan inte sätta ett sådant där orimligt högt pris på ölet,
och man kan inte frånhända systembolagen den tillsyn över försäljningen som
är stadgad i gällande förordningar.

Det är dessa förhållanden som föranlett bevillningsutskottet att nu icke
taga någon som helst ställning till herr Dicksons motion. Utskottet har icke
uttalat sig i frågan huruvida motionen är förnuftig eller oförnuftig eller huruvida
den gällande lagstiftningen på området är förnuftig eller oförnuftig.
Utskottet har endast haft en utgångspunkt, nämligen att hela frågan om rusdrycks-
och maltdryckslagstiftningen ligger under utredning. Man håller på
att brottas med dessa problem och försöker komma till en lösning, som jag
för min del hoppas skall bli förnuftig. När utskottet nu har denna inställning
till frågan, är det ju orimligt att tänka sig, att utskottet skulle kunna föreslå
bifall till herr Dicksons motion. Det är anledningen till att vi nu inte
gått in på någon prövning av skälen för och emot.

Ja, herr talman, det skulle vara mycket mer att anföra i den här frågan,
men enligt min uppfattning tjänar det inte något till, förrän man kan åstadkomma
ett konkret förslag. Jag uttalar bara ännu eu gång den förhoppningen
att det skall vara möjligt att inom en icke alltför avlägsen framtid komma
fram till en linje beträffande lagstiftningen om sprit- och maltdrycker, som
kan bli en ordentlig utgångspunkt för en allvarlig och objektiv debatt om
dessa ting.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr Dickson: Herr talman! Det är få talare i kammaren, till vilka man
lyssnar med sådan vällust som till herr Olsson i Gävle. Hans framställningskonst
är alltid mycket fängslande. Denna min uppfattning vet jag delas av
kammaren, och kammarens stora tystnad under herr Olssons anförande visar
att jag bedömt den saken rätt.

Nu tyckte jag dock att herr Olsson, ovanligt nog, svävade en smula på målet.
Skicklig som han är märktes det inte så mycket. Men det märktes t. ex. därpå

Onsdagen den 20 februari 1947.

Nr 9.

Motion om ändring av bestämmelserna rörande försäljning mom landet av

porter och Öl, klass III, in. m. (Forts.)

att han en bra stund klamrade sig fast vid de där 10 kronorna, som jag kastade
fram, och liksom försökte bygga upp argumenteringen omkring dem. Jag
tycker inte att hans bevisföring är till fyllest. Om man ser saken på det sätt som
jag lagt fram den, bör det inte vara något som hindrar att man tar ut det här
lilla problemet och löser det genast. Herr Olsson i Gävle efterlyste ett konkret
förslag. Jag kunde väl förstå —• och jag hoppas jag förstår honom rätt — att
han då menade att ett sådant konkret förslag inte kunde komma t. ex. från mig
utan måste komma från en kommitté för att vara av något värde. Varför skall
man krångla till det hela så mycket, herr Olsson i Gävle? Ute i det praktiska
livet brukar man ofta kunna lösa ett problem på ett ögonblick. Jag skulle
nästan vilja insinuera att herr Olsson i Gävle alltför lång tid har andats
krångelluften här i kammaren för att alltid kunna se riktigt klart på frågorna.
Så fort begreppet utredning eller kommitté finns med i något sammanhang,
förefaller det som om allt vore upp- och nedvänt. Dock är det inte alltid så.
Jag tror att vi inom de närmaste dagarna komma att få ett exempel på hur
man trots att en utredning arbetar kommer att med manstarkt uppbåd kräva att
en detalj skall brytas ut och avgöras genast — eller vad säger herr Spångberg?
Eegeln ä,r sålunda, inte given, och praxis, som nog i viss grad kommit att bli
en slentrian, är kanske inte alldeles hopplös. Jag tror att konstitutionsutskottet
på den punkten står en hästlängd före bevillningsutskottet.

Men, för att komma till saken, jag tror nog, herr Olsson i Gävle, att jag
skulle kunna åtaga mig att på tjugufem minuter lösa hela denna fråga och
sätta i gång det hela på ett förnuftigt sätt. Detta påstående kan ju inte bevisas
eller motbevisas utan att jag får en sådan fullmakt, och det är kanske därför
litet mindre sportmannamässigt av mig att utslunga ett sådant påstående. Men
jag tror att många av det praktiska livets män skulle hålla med mig om detta.
Ett radiomeddelande till systembolagen att de tills vidare på motböckerna må
försälja dessa drycker till ett pris av, skola vi säga 98 öre för att hålla oss i
närheten av den siffra herr Olsson i Gävle nämnde, det skulle vara tillräckligt.
Sedan finge vi se hur det gick. Herr Olson i Göteborg lär väl kunna stå till
tjänst med en del, och om det inte gick med detsamma, fick man väl göra som
herr Olsson i Gävle föreslog, det vill säga ransonera till att börja med. Saken
är inte så konstig som det göres^ gällande, och det skulle inte ske någon skada
om motionen bifölles. Jag förstår emellertid att riksdagen inte ger sig in på
sadana äventyr. En aktad kamrat i denna kammare sade till mig samma dag
som motionen förelåg i tryck ungefär som så, att denna motion är så förnuftig,
att det. val inte. finns ringaste utsikt till att den skall gå igenom. Och det kan
ju ligga något i detta. I varje fall lär väl resultatet om några minuter visa att
han hade rätt.

Herr talman! Jag upprepar mitt sökande om bifall till motionen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Om herr Dickson gjort sig besvär med
att studera akterna i det föreliggande ärendet, skulle han inte beskylla mig för
att vara fången i krångelluflen. Jag var med i 19.34 års maltdryckskommitté
och lade fram ett förslag som var ganska tillmötesgående i det avseende det
nu är fråga om. Men det är ingen som sedan har hört talas om det där förslaget.
Det ligger i finansdepartementet, antagligen bortglömt i någon låda, sedan
det bröts ut ur förslaget i övrigt. Jag har inte hört några missnöjda riksdagsmän,
som frågat varför man inte lägger fram det av 1934 års maltdryckskommitté
framlagda förslaget om höjning av alkoholhalten i ölet, vilket varit vilande
alltsedan år 1936.

Jag tror i likhet med herr Dickson att det mycket, väl skulle gå att på tjugu -

Nr 9.

Onsdagen den ''26 februari 1947.

Motion om ändring av bestämmelserna rörande försäljning inom landet av
porter och Öl, klass III, in. in. (Forts.)
fem minuter lägga fram ett förslag till bestämmelser, som reglera denna handel.
Men detta är inte detsamma som att ha handeln i gång. Jag tror att herr Dickson
skulle få ett förfärligt besvär med systembolagen, innan de kunnat skapa
fram den inte så litet omfattande organisation, som skulle tarvas. Herr Dickson
går väl ändå inte och inbillar sig att det bara blir de som nu efterfråga starkölet
på apoteken som komma att efterfråga det, när det kommer att försäljas
hos systembolagen. Lever herr Dickson i en så oskuldsfull uppfattning, förstår
jag väl att han betraktar detta som ett litet problem. Jag är alldeles övertygad
om att de människor som vilja ha klass III komma att anmäla sig som kunder,
och det ha de ju rätt till precis som de som nu få ut starkölet på recept. Det
är där som det stora problemet kommer fram, och det är i det sammanhanget
som man frågar sig, hur det skulle bli om man tvingas till en ransonering. Hur
många flaskor skola tillkomma varje familj. Jag samtalade nyligen med en man.
som var inne på ungefär samma linje som herr Dickson, och han räknade ut.
— och jag för min del gav honom rätt däri — att normalförbrukningen för hans
hushåll kunde beräknas till omkring 2 000 flaskor per år. Det är självfallet,
att om man inte bara håller sig till ytan utan försöker tränga in i den mångfald
av problem som uppstå i detta sammanhang, blir det inte så enkelt — för att
återgå till det av herr Dickson anförda exemplet — som att stjäla en tidning
i läsrummet. Herr Dickson åberopar herr Olson i Göteborg, men jag tror inte
att han är beredd att förenkla problemet på samma sätt som herr Dickson, även
om han i övrigt är på herr- Dicksons linje.

Det blir nog tillfälle att diskutera starkölsförbudet och andra frågor på detta
område inom en som jag hoppas inte alltför avlägsen framtid. Den klokaste och
förnuftigaste ståndpunkten när man då går att lösa dessa frågor tror jag är
den, att man försöker lägga sprit- och maltdryckslagstif t ningen på sådant sätt,
att den utan att medföra alltför stora sociala skadeverkningar kommer att stå i
överensstämmelse med vad svenska folket vill.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Dickson: Herr talman! Jag skall inte närmare gå in på vad herr Olsson
i Gävle sade, men jag måste säga att hans tålamod inger mig beundran.
Herr Olsson sade sig hoppas att denna fråga mycket snart kommer att lösas
och framläggas i förträffligt skick. Nästan exakt samma ord yttrade herr
Olsson i Gävle år 1940 till herr Edvard Lithander, då denne var otålig för
att denna fråga icke löstes. Då trodde och hoppades herr Olsson i Gävle
precis samma sak. När man nu får dessa ord upprepade och vet att frågan
luggats om i aratal ända sedan 1930-talet — kanske ännu tidigare — börjar
man undra om denna fråga skall bli evig, liksom så många andra vilka råkat
ut för olyckan att hänskjutas till en kommitté.

Herr Olsson i Gävle erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vågar inte säga om herr Dickson rätt återgav vad jag sade
1940, men jag tvivlar inte på det. Jag menar emellertid, att sedan vi år 1939
vid urtima riksdagen hade löst tillverkningsförordningsbestämmelsema, så
borde de, som i likhet med herr Dickson ha ett levande intresse för denna fråga,
ha irriterat finansministem så pass mycket, att de kunnat få fram det förslag
till försäljningslagstiftning som då låg i departementet. Så har dock inte
skett. Herr Dickson kan väl ändå inte begära att jag, som personligen icke
har något behov av klass III, skall vara den som leder anfallet på denna punkt!

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Motion om ändring av bestämmelserna rörande försäljning inom landet av

porter och Öl, klass III, m. m. (Forts.)

Herr Dickson, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Får jag fråga herr Olsson i ''Gävle: hur bär man sig åt för att
irritera finansministern?

Härpå yttrade:

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av vad
herr Dickson sade om att man i en annan fråga hade kunnat bryta ut en detalj
i ett lagstiftningsärende. Då, menade herr Dickson, kunde väl också bevillningsutskottet
med anledning av hans motion bryta ut den nu ifrågavarande
detaljen. Men det är väl inte riktigt samma sak att ge en person som firar
en bemärkelsedag lov att servera en nubbe eller ett glas vin till sina gäster
på en restaurang i hemorten, som kanske saknar spriträttigheter, och att —
som föreslås i herr Dicksons motion — släppa starkölet löst utan vidare!

Jag har under många år suttit vid väggen i bevillningsutskottet och åhört
diskussioner mellan grosshandlare Lithander i Göteborg och herr Olsson i
Gävle och andra framstående representanter i utskottet, och jag har uppfattat
lagstiftningen på detta område som en kompromiss mellan å ena sidan sådana
personer, som använda sprit, och å andra sidan sådana, som äro bestämda
motståndare till sprit. Då kan man val inte utan vidare, på grund av en enskild
motion, slänga bort denna överenskommelse, som visserligen kanske
aldrig blivit skriven men som jag i varje fall har fattat som en träffad överenskommelse.
Då är det väl bättre, som herr Olsson i Gävle säger, att den
stora nykterhetskommittén får lägga fram denna fråga. Sedan få vi diskutera,
hur vi skola ha det i framtiden.

Jag läser mycket ofta och med synnerligen stort intresse insändarna i våra
tidningar. Många gånger finnas där insändare från förtvivlade mödrar, som
tala om att redan de ställen, där man nu kan gå in och köpa sig en dricka,
äro mycket farliga för ekonomien i hemmen. Jag undrar hur det skulle bli
om man utan vidare, visserligen på systemet, fick lov att köpa ut hur mycket
sprit som helst. Jag sade sprit, men jag menar naturligtvis starköl, vilket
är ungefär detsamma som sprit, när man använder stora kvantiteter.

Vidare bär det alltid varit kutym i bevillningsutskottet under alla de år
jag har arbetat där, att när en fråga legat under utredning har man avstyrkt
motioner, som kunnat föregripa utredningens resultat. Efter det att frågan
blivit utredd har den naturligtvis kunnat dragas fram på nytt.

För övrigt är det inte särskilt starka argument hen- Dickson här framfört,
ty om vi skola resonera om starköl och liknande saker, så behöva vi väl inte
resonera om riksdagsmännens tidningar och om sot på näsan o. s. v., som herr
Dickson gjorde. Jag tycker också att det är en dålig riksdagsman som »kackar
i eget bo». Vi ha belackare nog i den svenska tidningspressen, och vi behöva
sannerligen inte ge dem ytterligare stoff, så att tidningsmännen få anledning
att skriva ännu mera om hur vi behandla saker och ting i riksdagen.

Här har yrkats återremiss, men jag tror inte man kan komma till något
annat resultat, i varje fall inte i bevillningsutskottets andra avdelning, om vi
få dit frågan igen. Ty alla partiers representanter — t. o. in. herr Dicksons
egna meningsfränder — ha ansett att man icke nu bör vidtaga några åtgärder
i motionens syfte.

Herr talman! Jag ber att. få yrka bifall till bevillningsutskottets hemställan.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag ber om ursäkt att jag ännu en gång
iar till orda, men herr Dickson ställde ju en direkt fråga till mig, som jag

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Motion om ändring av bestämmelserna rörande försäljning inom landet av
porter och Öl, Jclass III, m. m. (Forts.)
antar att han mycket gärna vill ha svar på. Han frågade hur man irriterar
finansministern. Men, herr Dickson, allt skall jag väl ändå inte lära ut! Något
får man väl ändå lära sig själv. Här begär herr Dickson först att jag skall
taga ledningen för dem, som kräva starköl, och sedan begär han att jag också
skall lära honom konsten att irritera finansministern. Nej, herr Dickson, någonting
får man hitta på själv här i världen, om man vill ha framgång.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i
stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande, nr 11, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 45 § fjärde stycket kommunalskattelagen;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående
ersättning av allmänna medel till vittnen, m. fl.;

nr 6, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om
ändring i strafflagen;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara
m. m.; „

nr 8, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid
för ränte- och utdelningskuponger, m. m.;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) om straff

för sabotage; och „

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angaende ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av väckta motioner om
utredning angående den statliga folkpensionens kombinerande med företagspension.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtanden hemställt.

§ 15.

Herr statsrådet Ericsson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 86, med
förslag till förordning om investeringsfonder.

Denna proposition bordlädes.

§ 16.

Motion om Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion
indexreghringangående indexreglering av folkpensionerna m. m.

OVslonernn'' I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 169,
m. m. vilken behandlats av andra lagutskottet, liade herr Senander m. fl. hemställt
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhaller, att Kungl. Maj .t snarast

Onsdagen den 26 februari 19-47.

Nr 9.

Motion om indexreglering av folkpensionerna m. m. (Forts.)
inför riksdagen framlägger förslag till indexreglering av folkpensioner m. m.,
avsedd att tillämpas i samband med ikraftträdandet av den nya folkpensionslagen».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken Osvald och herr Jacobsson i Igelsbo,
vilka på anförda skäl hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning rörande indexreglering av folkpensionerna, avsedd
att träda i kraft om levnadskostnaderna stiga».

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Jacobsson i Igelsbo: Herr talman! Då jag tillsammans med fröken
Osvald i första kammaren fogat en reservation till förevarande utskottsutlåtande,
skall jag be att få framföra några synpunkter.

Då socialvårdskommittén på sin tid hade att avge förslag till en förbättring
av folkpensionslagen, var även frågan om index uppe till prövning. Socialvårdskommittén
kom då till det resultatet att index icke skulle föreslås. Kommittén
var dock icke enhällig. Där funnos tre reservanter, nämligen herr Hartmann
och hans medreservanter, herr Wallén och fru Nordgren. Den kungliga
propositionen, som låg till grund för beslutet vid 1946 års riksdag, innehöll
därför icke något förslag till index för folkpensionerna. I motioner från folkpartiet
framfördes då förslag om att index borde beräknas på folkpensionerna
för att skydda dessas realvärde. Särskilda utskottet avstyrkte motionerna, och
herrar Holmbäck och Ohlin reserverade sig samt yrkade att man borde skriva
till Kungl. Maj:t och begära en utredning.

Vid innevarande års riksdag har samma fråga tagits upp i en motion av
herr Senander m. fl., i vilken hemställes att man skall anhålla om förslag från
Kungl. Maj:t i ärendet. Vi som reserverat oss emot utskottets utlåtande ha
ansett att samma skäl, som tidigare anförts för indexberäkning på folkpensionerna,
fortfarande förefinnas. Vi ha därför yrkat att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande indexreglering av folkpensionerna.

Det har ju framförts flera skäl, bl. a. penningpolitiska, emot indexberäkningen.
Vi vilja framhålla, att här gäller det pensionsförmåner, som representera existensminimum
och som man därför inte gärna kan tänka sig att sänka. Trygghetskänslan
bör vara det väsentliga för socialförmåner av detta slag, och vi
ha ansett att det medför större trygghet för vederbörande folkpensionärer om
de redan på förhand veta, att de genom en indexreglerad folkpension äro tryggade
mot en försämring av pensionernas realvärde.

Alla äro eniga i det väsentliga. Utskottsmajoriteten har nämligen framhållit
det nödvändiga i att denna fråga följs med den allra största uppmärksamhet
och att förslag om en förbättring av folkpensionerna förelägges riksdagen så
fort anledning därtill förefinnes. Vi reservanter anse att en utredning bör komma
till stånd, så att man får klarhet i vilken form detta tillägg för att trygga
folkpensionernas realvärde bör få. Jag finner alltså att man kan betrakta läget
med en viss optimism.

Herr talman! Jag tillåter mig därför att yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr Senander: Herr talman! Förra årets riksdagsbeslut om den nya folkpensionslagen
innebar avslag på en del förslag, som framkommit motionsvägen.

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 9. 6

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Motion om indexreglering av folkpensionerna m. m. (Forts.)

Detta har oroat folkpensionärerna ganska mycket. Det var framför allt två
saker som oroade. Dels var det frågan om bevarandet av realvärdet å folkpensionerna
inför en eventuellt kommande dyrtid, och dels var det inkomstprövningen
för invaliderna. Folkpensionärerna ute i landet ha sedan riksdagen fattade
sitt beslut framfört en mycket stark opinion till förmån för ett annat beslut
från riksdagen i fråga om dessa två punkter. Det är naturligtvis tidigare
erfarenheter som skapat denna oro bland folkpensionärerna.

Beträffande den fråga som vi nu behandla, nämligen skyddet för folkpensionernas
köpkraft, så tror jag väl alla erinra sig att det dröjde nära två år
innan dyrtidstilläggen infördes som kompensation för den genom kriget inträdda
dyrtidsstegringen. Vid denna tidpunkt hade index sedan krigsutbrottet stigit
med 27 enheter. Redan tidigare hade emellertid en försämring i folkpensionernas
köpkraft, inträtt. När slutligen dyrtidstilläggen kommo till, gav man dessutom
endast 162/3 procent i kompensation för dyrtiden, vilken då, som jag
nyss nämnde, motsvarade en stegring av index med 27 enheter. Saknaden av
en automatiskt verkande regel för dyrtidstilläggen på folkpensionerna ledde
alltså för det första till att pensionärerna fingo vänta i åratal på statsmakternas
beslut om dyrtidstilläggen och för det andra att när dyrtidstilläggen slutligen
kommo till stånd, dessa fattiga folkpensionärer till och med underkompenserades
för dyrtidsstegringen.

Några andra skäl än kostnadsskäl kunna inte gärna åberopas emot vårt förslag''
om rörliga tillägg på folkpensionerna. Jag vill erinra om att systemet med
rörliga tillägg som kompensation för dyrtidsstegringen sedan åtta år tillbaka
tillämpas för statstjänarna. Det är alltså prövat. Erfarenheterna av systemet
med rörligt tillägg ha för övrigt varit sådana, att man också infört detsamma
i det nya avlöningsreglementet för statstjänstemännen. När man därför anför
svårigheter av teknisk art mot vårt förslag, så måste detta betecknas som ett
nödargument. Det kan inte vara konstigare att för varje kvartal reglera och
utbetala rörligt tillägg på folkpensioner än att utbetala sådant till statstjänarna.

Jag vill dessutom erinra om det kända faktum, som också framgår av handlingarna,
att man har rörligt tillägg på folkpensionerna i Danmark, och enligt
vad jag erfarit lär detta inte endast vara fallet med folkpensionerna utan gäller
all socialersättning.

Socialministern har anfört ett argument, som jag inte kan underlåta att taga
upp i detta sammanhang. Under förra årets debatt i denna fråga menade han,
att ett rörligt tillägg på folkpensionerna måste »följa priskurvan både uppåt
och nedåt». Detta kan ju i och för sig vara riktigt. Socialministern menade
dock med detta sitt yttrande, och det framgick ganska klart av fortsättningen,
att införandet av rörliga tillägg på folkpensionerna eventuellt skulle kunna
medföra en beskärning av de fasta pensionsbeloppen. Man kan fråga sig varför
så skulle bli fallet. Allt är ju beroende på vad riksdagen beslutar. Beträffande
stats tjänarnas rörliga tillägg förutsätter man ju inte alls, att en eventuell
nedgång av levnadskostnaderna skulle inverka på de fasta lönerna. De
fasta lönerna kunna icke antastas. Ålderspensionerna äro ju i lagen fixerade
som grundpensioner, och ingen kan väl gärna vilja förutsätta, att ett prisfall
skulle få leda till att dessa relativt små pensioner skulle reduceras.

Nu anser emellertid utskottet att det bör ankomma på regeringen att, därest
levnadskostnaderna skulle undergå en mera kännbar stegring, bereda folkpensionärerna
kompensation på ett eller annat sätt. Jag måste framhålla, att detta
uttalande är i högsta grad svävande. Det kan faktiskt bland folkpensionärerna
ge näring åt den misstanken, att man inte ämnar reglera denna fråga på ett

Onsdagen den 26 februari 1947. Nr 9. 67

Motion om indexreglering av folkpensionerna m. ni. (Forts.)
sätt, som kan tillfredsställa folkpensionärerna. Uttalandet från utskottets sida
innehåller reservationer av sådan art, att det styrker den uppfattningen, att
bättre garantier än vad som ligger i majoritetens uttalande böra skapas för att
bibehålla pensionernas ursprungliga köpkraft.

Herr talman! Vi ha ju en motion i denna fråga, men då det nu föreligger en
reservation av fröken Osvald och herr Jacobsson i Igelsbo, som i princip går
på samma linje som vår motion — reservationen är dock inte ur alla synpunkter
tillfredsställande för oss — skall jag be att få instämma i yrkandet om bifall
till ifrågavarande reservation.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Om vi äro intresserade av riksdagsarbetets
rationalisering, då böra vi naturligtvis i första hand avstå från att
hålla långa och onödiga tal. Jag är intresserad av riksdagsarbetets rationalisering.
Följaktligen skall jag endast hänvisa till att riksdagen för ungefär
åtta månader sedan behandlade frågan om folkpensionerna och då avvisade
tanken på att indexreglera dessa pensioner. Jag föreställer mig, att ingen
som vill handla under ansvar nu vill riva upp detta beslut.

Jag hemställer om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes emellertid av herr Senander, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 17.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion
om sådan ändring i lagen om folkpensionering att invalidpensionärerna beträffande
behovsprövningen jämställas med ålderspensionärerna.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 170,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Senander m. fl. hemställt,
»att riksdagen måtte besluta vidtaga sådan ändring i den av föregående års
riksdag beslutade nya folkpensionslagen, att invalidpensionärerna jämställas
med ålderspensionärerna och följaktligen befrias från inkomstprövning».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Motion om
sådan ändring
i lagen om
folkpensionering
att
invalidpensionärerna

beträffande
behovsprövningen
jämställas
med
ålderspensionärerna.

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Motion om sådan ändring i lagen om folkpensionering att invalidpensionärerna
beträffande behovs pr övning en jämställas med ålderspensionärerna.
(Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Senawler: Herr talman! Jag skall inte mera ingående utveckla de skäl,
som tala för yrkandet i vår motion. Som var och en förstår är det i första
hand sociala skäl, som tala för vår motion. Jag tänker då närmast på att invaliditet
i och för sig är en så katastrofal olycka i en människas liv, att enbart
detta borde leda till en annan behandling av invaliderna än som nu sker.
Dessutom är det ett faktum, att de flesta invalider ha vissa extra omkostnader
just på grund av sin invaliditet. Om man exempelvis tänker på en person,
som på grund av lungturberkulos blivit invalid i folkpensionslagens mening,
så veta alla att en sådan person behöver kläda sig extra varmt, måste ha mera
närande föda än friska människor. Det måste naturligtvis kännas oerhört
hårt för invaliderna att under sådana förhållanden bliva satta på undantag, medan
ålderspensionen utan någon som helst inkomstprövning utgår till Samtliga
medborgare, som fylla villkoren för erhållande av dylik pension.

För att styrka en smula vad jag här sagt, skulle jag vilja anföra ett litet
exempel på hur hårt man kan gå till väga, då det gäller att inkomstpröva
en invalid. Det rör en invalid i Örebro, som är gift och tidigare hade full invalidpension.
Hans hustru fick sedan ett arbete, som inbringade 1 200 kronor
om året, och följden blev, att invalidpensionen nedsattes med 300 kronor. Dessa
båda makar ha nu att tillsammans leva på 1 632 kronor 60 öre. Invalidpensionen
utgjorde tidigare 732 kronor 60 öre, och den nedsattes nu som
sagt med 300 kronor. Enligt vad ifrågavarande invalid uppgivit betalar han
i hyra, lyse och gas 751 kronor om året. Han hyr alltså en billig lägenhet.
Till mat, kläder och andra utgifter återstå sålunda för dessa två personer
endast 881 kronor 60 öre per år.

Man skulle kunna draga fram många sådana exempel, men detta enda visar
klart och tydligt hur orättvist det är att behandla invaliderna på det sätt man
gör. Det huvudsakligaste skälet, som anförts mot det förslag vi ställt att invaliderna
skola jämställas med ålderpensionärerna när det gäller pensionsbeloppets
storlek, är det, som anfördes av socialministern under fjolårets folkpensionsdebatt,
nämligen att det skulle kunna förekomma missbruk i detta
avseende, att det fanns sådana som simulerade invaliditet och att det var mycket
lätt att erhålla ett läkarintyg om invaliditet. Jag tillät mig redan då framhålla,
att erfarenheten visar raka motsatsen, och därför anse vi för vår del
att det inte finns något skäl att längre upprätthålla denna undantagsställning
för invalidpensionärerna.

_ Med anledning av vad jag här sagt ber jag att få framföra yrkande om att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om sådan ändring i
den av föregående års riksdag beslutade nya folkpensionslagen, att invalidpensionärerna
jämställas med ålderspensionärerna och följaktligen befrias från
inkomstprövning.

Herr Olo vson i Västerås: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till det av herr Senander under
överläggningen framställda yrkandet; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den Sfi februari 1947.

Nr 9.

§ 18.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning
av väckt motion angående modifiering av bestämmelserna om formell
kompetens för anställning i statens verk.

I en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, II: 82, av herr Lindahl m. fl., hade hemställts, »att riksdagen ville
besluta dels att principiellt uttala sig för en modifiering av bestämmelserna
om formell kompetens för anställning i statens verk, dels att i skrivelse till
Kungl. Maj:t föreslå en gemensam utredning av frågan».

Utskottet hemställde, att förevarande motion, 11:82, icke måtte till någon
kammarens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lindahl: Herr talman! Det är klart att jag är ledsen över att min motion
fått det öde, som framgår av utskottsutlåtandet. Jag hoppas att jag inte
är orättvis mot första tillfälliga utskottet om jag säger, att min uppfattning
om dess utlåtande är det, att utskottet kanske inte behandlat denna fråga med
det allvar, som jag för min del anser att frågan utan tvivel, är vård. Även om
utskottet varit inställt på en summarisk behandling av motionen, så borde utskottet
vid detta tillfälle ha sökt kontakt, inte med verkens styrelser, utan med
olika tjänstemannaorganisationer. Jag är livligt övertygad om att hade man
gjort detta, då hade utskottets utlåtande varit något mindre negativt betonat.

Jag måste naturligtvis erkänna, att utskottet haft en motivering, för sitt avstyrkande
av motionen när man säger, att frågan är under utredning. Jag är
emellertid inte så alldeles övertygad om att denna utredning kommer att omfatta
de områden, som motionen syftar på, och jag tycker mig läsa mellan raderna,
att inte ens utskottet är alldeles tvärsäkert på den punkten. Enligt
mitt sätt att se är denna fråga så viktig, att även om den nu ligger hos .Kungl.
Maj:t —- Kungl. Maj:t har ju mycket att syssla med — så kunde, det inte ha
skadat om man från utskottets sida sagt någonting annat i anslutning till denna
motion. Jag anser för min del att frågan är så betydelsefull, att den faktiskt
kräver en både snabb och effektiv behandling.

Om jag vid tiden för motionens avlämnande hade en livlig känsla för. vikten
av denna fråga — kravet på den formella kompetensen för anställning i
statens verk — så har jag nu blivit ännu mer övertygad om frågans betydelse.
Jag har genom skrivelser från enskilda tjänstemän samt från tjänstemannaorganisationer
inte bara inom statens verk utan även inom det enskilda näringslivet
blivit övertygad om att den uppfattning, jag hade i denna fråga och som
för övrigt framfördes redan vid föregående års riksdag av en annan motionär,
var riktig. Frågan har betydelse inte endast för tjänstemännen, utan den har
en mycket stor betydelse för statens verk i sin helhet.

Man har sagt från de tjänstemän, som äro anställda inom det enskilda näringslivet,
och från tjänstemannaorganisationerna, att om man inom de .statliga
verken inte så benhårt höll på den formella kompetensen och fäste sig vid
vilka examina vederbörande hade, utan om man där, i likhet med vad som äger
rum inom det enskilda näringslivet, toge större hänsyn till den enskilde tjänstemannens
erfarenhet och duglighet, då skulle man också finna den statliga
tjänstemannabanan åtskilligt mera lockande än vad som nu är fallet. Därför
skulle jag vilja hävda den uppfattningen, att denna fråga också har den allra
största betydelse för statens verk. Man har alltså möjlighet att få en hel råd
dugande krafter till den statliga tjänstemannabanan, Itara man dilr ville rucka
en smula på kravet om formell kompetens.

Motion angående
modifiering
av
bestämmelserna
om
formell kompetens
för
anställning
i statens
verk.

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Motion angående modifiering art bestämmelserna om formell kompetens för
anställning i statens verk. (Forts.)

Nu kan det sägas, att möjligheter till dispens för tjänstemän vid statens
verk finnas ju alltid. Givetvis erhåller man i viss omfattning dispens, men jag
vill, även om det ligger någon överdrift däri, säga att det nog är lättare för
en kamel att gå genom ett nålsöga än för en lägre tjänsteman utan examensmeriter
att erhålla en högre befattning, för vilken vissa formella kompetensfordringar
äro uppställda.

Jag har en personlig erfarenhet av detta. Jag känner en man, som sedan
tjugo år tillbaka har tjänat staten. Han har s. k. teknisk ingenjörsexamen och
är anställd i ett av statens verk, där dessa ingenjörer placeras i lönegrad A 19
eller A 21. Mannen har emellertid kvalifikationer att på ett alldeles utomordentligt
sätt tjänstgöra som ingenjör i A 26, men svårigheterna att få göra
detta äro ofantligt stora, ty därför kräves civilingenjörsexamen. Vägen till
denna högre befattning är sålunda blockerad, och den blockaden kan endast
brytas av ett litet fåtal.

Nu tycker kammaren naturligtvis, att jag håller på för länge, men det kan
inte hjälpas. Tillfälliga utskottens utlåtanden komma ju alltid på sladden, men
när det som i detta fall föreligger en fråga, som jag för min del och jag hoppas
många andra av kammarens ledamöter finna vara viktig, kan man ändå
inte undgå att stanna ett tag vid saken.

Jag fick, sedan motionen var väckt, ett brev från en kontorist vid statens
järnvägar. Denne kontorist hade haft en speciell syssla, men så hade personalkommissionen
funnit, att befattningen borde flyttas upp i en högre lönegrad,
därför att det måste krävas vissa bestämda kvalifikationer av dess innehavare.
Man tycker då, att kontoristen i fråga, vilken enligt allas utsago
hade skött platsen på ett mycket förtjänstfullt sätt, skulle ha fått bli kontorsskrivare
och behålla denna speciella syssla, men det fick han inte. Han är
fortfarande kontorist och lär aldrig bli någonting annat.

En annan tjänsteman i samma befattning har sedan något tiotal år haft till
uppgift att ta emot studenter, som anmäla sig såsom sökande till statens verk,
och lära dem vad en kontorsskrivare behöver kunna. Följaktligen kan efter en
viss tid en sådan där student, som kontoristen lärt upp, bli chef för kontoristen.
Det är ännu inte någon, som har kommit på den ljusa idén, att man skulle
kunna göra denne kontorist till kontorsskrivare.

Jag beklagar att jag inte här inför kammaren kan relatera alla de olika fall,
som i samband med min motion ha framförts till mig. Jag kan inte göra
detta, därför att jag inte har varit i tillfälle att kontrollera de olika uppgifterna.
Med den synnerligen snabba behandling, som utskottet ordnat med för
min motion, har det inte varit möjligt för mig att resa omkring till de olika
platserna och konstatera, att vederbörande uppgiftslämnare inte äro kverulanter,
som ha skrivit därför att de tycka att de äro dåligt behandlade eller därför
att de vilja ondgöra sig över rådande förhållanden. I de fall, som jag här
har återgivit, vet jag med absolut säkerhet, att det är fråga om folk, som äro
utpräglat dugliga och som på grund av sin praktiska erfarenhet mycket väl
skulle kunna klara en högre befattning men som dock inte Lomma någonstans
därför att nian håller fast vid bestämmelserna om formell kompetens.

Jag skulle vilja sluta, herr talman, med att säga att jag hoppas att det
skall bli möjligt för oss att ta frågan om kompetensbestämmelserna under omprövning,
men jag har inte den där fasta tron, som utskottet har, att så skall
bli fallet bara därför att frågan nu ligger hos någon utredning. Jag anser,
att saken är så viktig, inte bara ur tjänstemännens och arbetstrivselns synpunkt,
utan också för staten själv, att jag, herr talman, ber att, till den verkan
det hava lcan, få yrka bifall till motion nr 82.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Nr 9.

Motion angäencle modifiering av bestämmelserna om formell kompetens för

anställning i statens verk. (Forts.)

Herr Ståhl: Herr talman! Om herr Lindahl uppmärksamt hade läst det här
lilla utskottsutlåtande t skulle han i första meningen i tredje stycket ha funnit,
att utskottet när det gällt den sakliga delen av motionen varken i år eller i fjol
haft någon från denna avvikande mening. Vi ha också det intrycket, att det i
varje fall inom stora avsnitt av detta område skulle behövas en omprövning
av de formella kompetensbestämmelserna. Det står ju där uttryckligen, »att utskottet
vid sin prövning av ärendet varit benäget att tillstyrka den del av motionärens
yrkande, som avsåg en utredning av frågan».

Det är alltså inte av sådana skäl som utskottet har yrkat avslag på motionen,
utan det är av formella skäl, och i den delen är herr Lindahl ganska elak mot
utskottet. Han säger, att vi inte ha behandlat frågan med det allvar, som man
kunnat vänta av utskottet. Om jag skulle vara lika elak mot herr Lindahl som
han varit mot utskottet skulle jag kunna säga, att om herr Lindahl tagit allvarligt
på denna sak skulle han inte ha satt sig ner och ordagrant — ordagrant,
observera det! — skrivit av både motivering och kläm i herr Severins i Stockholm
fjolårsmotion, som avslogs, utan han skulle ha läst remissutlåtandena i
fjolårets utskottsutlåtande, tagit intryck av dem och gjort om motionen i den
mån det hade varit befogat med anledning av dessa remissutlåtanden. Nu har
inte herr Lindahl besvärat sig med det, och därför ligger det så illa till för
honom som det gör.

Som framgår av utlåtandet och som kammarens ledamöter kunna konstatera,
förhåller det sig ju så att socialutbildningssakkunniga hos Kungl. Maj:t ha
begärt en utredning, som skulle gälla icke blott nya kompetensföreskrifter för
personalen vid stats departementen och länsstyrelserna utan också en allmän översyn
av gällande kompetensregler inom statsförvaltningen i övrigt. Då en sådan
begäran ligger hos^ Kungl. Maj:t är det väl ändå ganska orimligt att nu för
det första sätta i gång en stor remissapparat om denna fråga och för det andra
besvära Kungl. Maj:t med en ny riksdagsskrivelse.

Detta har varit utskottets skäl att ställa sig så som det har gjort. .Jag tycker,
herr talman, att det är ett gott skäl, och ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lindahl: Herr talman! För att inte kammaren skall tro, att jag har
sprungit i biblioteket och stulit herr Severins i Stockholm motion, vill jag bara
säga, att min motion väcktes efter överenskommelse mellan honom och mig
och att det var ganska onödigt att skriva om en molion, som var precis lika
aktuell i år som den var i fjol.

Det är ju alltid roligt att höra, att man från herr Ståhls och utskottets sida
har varit intresserad. Jag tycker emellertid, att detta intresse borde ha tagit
sig något positivare uttryck i respektive utlåtanden och att man åtminstone
inte borde ha haft någonting att invända mot ett försök att få till stånd en utredning
något snabbare än som nu troligen blir fallet.

Herr Ståhl: Herr talman! Eftersom herr Lindahl säger, att det inte funnits
anledning att göra om fjolårsmotionen, skulle jag vilja hänvisa herr Lindahl
till det remissutlåtande, som avgavs i fjol av TCO, som väl knappast kan misstänkas
för att vara fientlig mot befattningshavarna.

TCO konstaterar där, att även om TCO sympatiserar med motionen är det i
varje fall omöjligt att tillstyrka den så som klämmen är skriven. Där begär man
för det första, att riksdagen skulle principiellt uttala sig för en modifiering av
bestämmelserna om formell kompetens i statens tjänst, och därefter att riks -

Nr 9.

Onsdagen den 26 februari 1947.

Motion angående modifiering av bestämmelserna om formell kompetens för
anställning i statens verk. (Forts.)

dagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå en utredning i frågan. TCO
påpekar, att gången självfallet måste vara den omvända, att man först i skrivelse
till Kungl. Maj :t får föreslå en utredning ock först därefter uttala sig om lämpliga
åtgärder.

Så långt tycker jag verkligen att herr Lindahl skulle ha sträckt sig i sina
mödor när det gällde den här motionen, så att han åtminstone kastat om ordningsföljden
på yrkandena i klämmen i enlighet med TCO:s uttalande.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till
den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag.

§ 20.

Föredrogs följande till kammaren inkomna skrivelse:

Undertecknad, som den 24 dennes av Göteborgs hamnstyrelse utsetts att för
dess räkning deltaga i en studiedelegation till Amerika, får härmed anhålla
om ledighet från riksdagsgöromålen under tiden fr. o. m. den 19 innevarande
mars månad t. o. m. den 23 april.

Stockholm den 26 februari 1947.

K. E. Senander.

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.15 em.

In fidem:
Gunnar Britth.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470952