1947. Andra kammaren. Nr 8 (Riksdagens protokoll 1947:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Andra kammaren. Nr 8.

Lördagen den 15 februari.

Kl. 2 em.

Justerades protokollet för den 8 innevarande februari.

§ 2.

Herr statsrådet Myrdal avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 30, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 29 juni
1945 (nr 522) om kontroll å viss utländsk egendom m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m.;

nr 48, angående försäljning av vissa fastigheter;

nr 52, angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom; nr

53, angående befrielse från skyldighet att erlägga överuttagningsavgift
för gas;

nr 54, angående vidgad rätt till resekostnadsersättning för kontraktsprost
vid tjänsteresor m. m.;

nr 56, angående vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 57, angående anslag till nybyggnad vid ingenjörsvetenskapsakadamiens
försöksstation m. m.;

nr 58, angående vissa investeringar i telegrafverkets fond för budgetåret
1947/48; och

nr 59, angående dyrtidstillägg å vissa livräntor m. m. i anledning av olycksfall
eller yrkessjukdom.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på fråga.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal, som anförde: Herr
talman! Herr Staxäng har frågat om jag — då enligt hans uppgift flera skärgårdssamhällen
på västkusten, bl. a. särskilt Gullholmen, på grund av ishinder
äro så gott som helt isolerade — ämnar vidtaga skyndsamma åtgärder för att
med isbrytarhjälp eller på annat sätt återställa nödvändiga förbindelser med
fastlandet för ifrågavarande samhällen.

Enligt de allmänna riktlinjer för den statliga isbrytarverksamheten, som
godkändes av 1944 års riksdag, skall staten svara för all havsisbrytning och viss
kustisbrytning, d. v. s. brytning av ränna i det inomskärs bildade fasta istäcket.
Lokalisbrytning skall icke åvila staten som en skyldighet, men enligt riksdagsbeslutet
bör staten, då så låter sig göra, här träda hjälpande emellan.

Den isbrytning som kan bli behövlig för att möjliggöra skärgårdsöarnas båtförbindelser
med fastlandet får anses utgöra lokalisbrytning. Någon skyldighet
för staten att utföra sådan isbrytning föreligger alltså icke. Den är i princip

Andra hammarens protokoll 1947. Nr 8. 1

Nr 8.

Lördagen den la februari 1947.

Svar på fråga. (Forts.) ..

eu rent lokal angelägenhet. Under rådande isförhallanden måste alla tillgängliga
isbrytarfartyg användas för sin huvuduppgift, nämligen att undsätta nödställda
fartyg och att så långt sig göra låter hjälpa handelssjöfarten — framför
allt sjöfarten på utlandet — och fisket. Endast om en direkt nödsituation skulle
uppstå, kan man räkna med statlig isbrytarhjälp för att uppehålla sjöförbindelser
av det slag herr Staxäng åsyftat.

Av herr Staxängs fråga syntes mig framgå att den aktuella trafiksituationen
för Gullholmens del gav anledning till särskild oro. Dagen efter det frågan
framställdes kunde emellertid länsstyrelsen i Göteborg, som uppmärksamt följer
västkustens isförhållanden, upplysa mig om att isen mellan Gullholmen och
Orust låg så fast, att trafik med sparkstötting och kälke kunde pågå obehindrat
och att möjligheterna till en mera ordnad trafik över isen undersöktes. Någon
begäran om isbrytarhjälp för gullholmstrafiken hade ännu i går icke fram,-ställts, vare sig till länsstyrelsen eller till marinens isbr.ytarledning i Göteborg.
I stället har under de senaste dagarna från ett flertal ösamhällen, bland andra
Gullholmen och Käringön, till länsstyrelsen framförts bestämda önskemål om
att ingen isbrytning göres, som avbryter de för närvarande goda förbindelserna
över isen.

Härpå yttrade:

Herr Staxäng: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen^för
handelsdepartementet få framföra mitt tack för det snabba svaret på min fråga.
Jag skall inte i någon utförligare grad uppehålla mig vid vad statsrådet i
första delen av svaret berör, nämligen frågan om i vilken utsträckning staten
är skyldig att svara för isbrytningen. Den delen av svaret betraktar jag mer
som en formell inledning än som en nödvändig upplysning i detta fall. Det är
en känd sak, att, såsom statsrådet nämnde, staten enligt riksdagsbeslutet 1944
så långt möjligt skall träda hjälpande emellan, men om isförhållandena bli
svårartade, blir detta uttalande ganska platoniskt, ty just när isförhållandena
äro svårartade har staten mycket begränsade möjligheter att lämna isbrytarhjälp.
Det är riktigt som statsrådet i sitt svar framhåller, att under nu
rådande isförhållanden alla tillgängliga isbrytarfartyg måste användas för
deras huvuduppgift, nämligen att i första hand undsätta nödställda fartyg och
så långt sig göra. låter hjälpa handelssjöfarten på utlandet. Statsrådet nämner
därvidlag i sista hand även fiskets tillgodoseende med isbrytarhjälp. Jag kan
i det sammanhanget inte underlåta att erinra om vad statsutskottet framhöll
i denna fråga 1944, nämligen att det avtalsförslag, som då förelädes riksdagen,
inte innebar en fullt tillfredsställande lösning av västkustfiskets isbrytarfråga.
Vid det tillfället avlämnade herr Andersson i Mölndal jämte några amdra ledamöter
från bohuslänsbänken en motion om bättre utformning för fiskets vidkommande
av det föreslagna avtalet. Statsutskottet framhöll emellertid, att det
pågick en utredning angående frågan om förstärkning av isbrytarberedskapen
för västkustfisket. Jag har under dessa dagar försökt få upplysning om i vad
mån denna utredning lett till resultat, men jag har inte kunnat erhålla någon
sådan upplysning. Det är emellertid möjligt att utredningen bidragit till en
gynnsammare utformning av avtalet med de båtar i Göteborg, som skulle ha
isbrytningen om hand.

Jag berör detta avsnitt emedan jag är förvissad om att därest fisket hade
fått sin isbrytarfråga ordnad på ett betryggande sätt, skulle detta även i viss
mån ha inneburit en hjälp för de ösamhällen, som nu befinna sig i en svår situation.
Då isen mellan dessa ösamhällen och närmaste fastland »varken bär eller
brister», är det av vikt att de yttre farlederna till vissa huvudorter kunna hållas

Lördagen den 15 februari 1947

Nr 8.

Svar på fråga. (Forts.)

öppna. För att förtydliga detta skall jag beröra förhållandena för det samhälle,
som jag omnämnt i min fråga till statsrådet.

Gullholmens närmaste fastland är Orust. Det är nödvändigt, att båttrafiken
på de yttre lederna, t. ex. till Göteborg och Lysekil, så långt möjligt hålles i
gång under den tid, då isen mellan Gullholmen och fastlandet hindrar sjötrafiken
men inte är tillräckligt stark för att kunna bära några transporter. Statsrådet
har i någon mån missuppfattat min fråga. När jag talade om att återställa
förbindelserna till fastlandet, menade jag inte, att man skulle bryta
isen mellan dessa öar och närmaste fastland, ty vid det tillfälle då jag framställde
frågan varken bär eller brast isen, och det gällde därför att hålla de
yttre farlederna till dessa huvudorter öppna, till dess det blev bärkraftig is till
fastlandet. Här har naturligtvis i första hand lokalisbrytningen sin uppgift,
men jag har fattat det så att även den statliga isbrytarverksamheten har skyldighet
att hjälpa till just i denna skarv. Det var detta jag åsyftade, när jag i
min fråga talade om ett återställande av förbindelserna med fastlandet. När
statsrådet framhåller, att statens isbrytarfartyg äro helt bundna av sin verksamhet,
böjer jag mig för detta faktum, därför att jag förstår, att det nu
knappast är möjligt att ta fartygen från deras största uppgift. Det vore
emelletrid önskligt, om statsrådet även kunde ge en upplysning om lokalisbrytningsverksamheten
under den tid, då isförhållandena nu varit besvärliga. Det
skulle framför allt vara av intresse att få höra om bevakningsfartyget Skageraks
verksamhet under denna tid.

Då jag framställde min fråga, befunno sig våra ösamhällen i en svår situation.
Förbindelserna med de större huvudorterna voro brutna, och isen till närmaste
fastland var mycket osäker för transporter. Hade inte den senaste tidens
stränga kyla kommit och gjort isen stark, hade öarna fortfarande varit isolerade
och deras ställning ännu mer prekär än för några dagar sedan. Gullholmen
och flera andra öar ha varit isolerade i omkring tio dagars tid.

Statsrådet nämner i sitt svar, att bara ett par dagar efter det jag framställde
min fråga kom det en uppgift till departementet om att isen var fullt
bärkraftig till närmaste fastland. Tidningen Ny Tid för i går har emellertid
inte riktigt samma uppfattning. Den säger, att isen visserligen bär, men att den
inte ger tillräcklig möjlighet för större transporter. Tidningen fortsätter: »Flera
dagar har ön varit utan både varor och post, isen har inte burit att gå på, onen
varit för tjock för att någon båt skulle kunna forcera den.» Tidningen skriver
också något: »Några skjutsar har man inte vågat sig ut med ännu. Isen i havsbandet
är alltid osäker.» I fråga om läget skriver man följande: »Som tur är
har det inte varit något sjukdomsfall här ännu under isoleringen som behövt
sjukhusvård, och ej heller har någon behövt anlita barnmorska. Varken barnmorska
eller läkare finns på ön, och läkare har vid behov konsulterats per telefon,
bl. a. har han vid ett fall av lunginflammation givit sina order om hur sjukdomsfallet
skulle skötas. Då vi inte har annat än sparkstötting som fortskaffningsmedel
förstår var och en hur svår en sjuktransport skulle bli.»

Jag vill även återge statsrådets mycket försiktiga formulering i slutet av
svaret, där han berör de nuvarande förbindelserna med fastlandet. Han säger
där: »Isen mellan Gullholmen och Orust låg så fast, att trafik med sparkstötting
och kälke kunde pågå obehindrat», och »möjligheterna till en mera ordnad
trafik undersökas». Jag tycker man bör stanna något vid denna sista formulering,
ty transporter med sparkstötting äro inte tillräckliga att klara tillförseln
av förnödenheter till en ö med omkring 500 invånare, och vi ha för övrigt större
ösamhällen, som befinna sig i ungefär samma predikament. Jag vill vidare tilllägga,
att även om den svåraste situationen kanske nu är övervunnen, får man

Nr 8.

Lördagen den 15 februari 1947.

Svar på fråga. (Forts.) _ . „ ,

vara beredd på att dessa samhällen litet längre fram, da isarna fram mot
våren åter bli osäkra, på nytt komma i en mycket besvärlig situation.

När jag framställde min fråga, huruvida statsrådet ämnade vidtaga skyndsamma
åtgärder för att med isbrytarhjälp eller på annat sätt återställa nödvändiga
förbindelser med fastlandet för västkustsamhällena, var det med en viss
tvekan jag skrev »eller på annat sätt», ty därmed måste jag kanske beröra åtgärder,
som ligga utanför statsrådets förvaltningsområde. J ag föreställer mig
emellertid, att det finns sådana kommunikationer mellan de olika departementen
att vad jag här framför kan vidarebefordras. En rad ösamhällen ha genom
de senaste dagarnas starka kyla fått landförbindelse. Härigenom har det uppstått
ett transportproblem av ganska stor omfattning och tillika av mycket
vansklig art. Man kan inte sätta i gång en biltrafik hur som helst. Man kan inte
kommendera en chaufför att sätta sig i en sluten förarhytt och köra över isen.
Man har försökt använda truckar för transporter av förnödenheter, och mvanarna
på berörda orter ha framfört eu önskan, att staten skulle låna ut truckar

för detta ändamål. . „ 0 .

Herr talman, jag vill sluta detta anförande med att i nagon man vidga denna
fråga och ta upp en sak som jag tänkt mycket på sedan jag framställde^ mm
fråga och som jag fick särskild anledning att ta upp, när jag hörde__statsrådets
svar. Jag önskar att statsrådet antingen ensam eller i samråd med någon arman
departementschef, som spörsmålet kanske närmare berör, tar upp detta problem.
Av rent formella skäl förmodar jag har statsrådet nödgats ge sitt svar i dag en
stark avgränsning, och därav har följt att svaret fatt en rätt negativ innebörd.

Statens isbrytarverksamhet är starkt begränsad till vissa speciella uppgifter.
Den lokala isbrytarverksamheten och statens isbrytarverksamhet ha till gemensam
uppgift, vilket jag tidigare berört, att underlätta handelss.jöfarten och
att stå fisket till hjälp med isbrytning. Men man får här ett ^starkt intryck
av att ifrågavarande öars svåra problem under tider, när de på grund av isförhållanden
äro isolerade, i stor utsträckning ligga utanför samhällets hjälpverksamhet.
För ösamhällena på västkusten äro dessa problem lyckligtvis icke
ett årligen återkommande bekymmer. Men för ösamhällena på ostkusten uppstår
nämnda år ett försörjnings- och i vissa fall också ett socialt problem av sa
allvarlig art, att vi på fastlandet icke kunna riktigt fatta det och därför inte
heller tillräckligt ha beaktat det. Vi få dock komma ihåg att denna öbefolkning
är en integrerande del av vårt folk, och det synes mig därför rimligt att
samhället i vidare mening tar upp detta allvarliga samhällsspörsmål. För dessa
ösamhällen, som i många fall varje år måste räkna med tider av nästan
fullständig isolering, borde genom samhällets försorg beredskapsåtgärder vara
planerade för att vid behov snabbt kunna tillgripas. Jag tänker mig då att i
första hand de lokala organen kunde sättas in på dessa uppgifter och få nödiga
instruktioner. Vidare borde en annan viktig sak komma till utförande, nämligen
anordnandet av nödiga väganläggningar på fastlandet fram till närmaste
punkt vid kusten, varifrån t. ex. transporten på isen till respektive öar kunde
ske.

Ett annat önskemål, som också framförts från flera orter på västkusten, är
att sjukvårdens förhållanden i olika hänseenden ordnades. Den saken borde
beredskapsvis organiseras på förhand, inte bara när det gäller tillkallande av
läkare utan också när det gäller att sörja för t. ex. barnaföderskorna, varvid
dessa i god tid kunde transporteras från öarna till fastlandet och där beredas
vistelse och vård under väntetiden.

Vidare har det ofta visat sig att öarnas försörjningsfråga i avspärrningstider
i tid inte varit nöjaktigt ordnad. Jag vill också framhålla, att transportfrågan
under sådana tider, då isen börjar bära, inte bara är en omfattande

Lördagen den 15 februari 1947

Nr 8.

Svar på fråga. (Forts.)

utan även en ytterst vansklig sak att ordna. Där står man ofta ganska handfallen
och vet inte riktigt hur man skall organisera det hela. Inte heller vet
man om det går att vända sig till myndigheterna och om det finns hjälp att
få där. I dylika fall borde det kunna stå ett visst anslag till förfogande for
dessa ösamhällen, vilka under sådana tider alltid komma att befinna sig i en

mycket svår situation. .

Jag har under dessa dagar, och särskilt sedan jag mottagit herr statsrådets
svar, fått det bestämda intrycket, att den fråga jag tillåtit mig föra iram
knappast kan lösas genom de samhällsåtgärder som hittills vidtagits Jag vill
därför vädja till herr statsrådet att taga under övervägande, huruvida icke en
utredning av dessa problem borde kunna komma till stånd. Det gäller här att
åstadkomma beredskapsåtgärder för vårt lands ösamhällen i syfte att hjälpa
dem över de tidsperioder, då de på grund av svåra isförhållanden äro helt och
hållet isolerade.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman!
Jag måste bekänna att jag inte kunde ana — och sannolikt inte heller nagon
annan som hörde den enkla fråga herr Staxäng framförde att det var en
så stor och vidlyftig ideologisk struktur som däri skulle vara uttryckt. Jag
är heller inte riktigt övertygad om att det egentligen stämmer med avsikten
med de enkla frågorna, att man pa detta sätt tar upp en detalj, som man far
svar på, men därefter lägger fram en allmän orientering eller gör en inspektion
av ett stort och vidlyftigt samhällsspörsmål. Jag kan emellertid första
att herr Staxäng gjort det, ty denna enkla fråga, tagen som den är, var alldeles
uppenbarligen en olyckshändelse.

Herr Staxäng uppgav här att vissa skärgårdssamhällen pa västkusten, bl. a.
Gullholmen, på grund av ishinder voro praktiskt taget isolerade, och han frågade,
om vi kunde göra något med isbrytarhjälp eller på annat sätt för att
återställa nödvändiga förbindelser med fastlandet. Dagen efter frågans framställande
konstaterade vi i handelsdepartementet genom kontakt med länsstyrelsen
att posten var i gång. Det hade landsfiskalen rapporterat, Från samma
håll rapporterades också att man på ön i fråga var synnerligen ^ angelägna
om att inte bryta upp isen utan låta det frysa till ordentligt, ty då blir man
inte så isolerad på ön. Jag behöver inte dölja för kammaren jlet faktum, att
man i länsstyrelsen var ganska irriterad över herr Staxängs fråga,^ vilken man
nog betraktade — om jag får använda det uttrycket trots de svåra isförhållandena
kring Gullholmen — som ett fiske i grumligt vatten. Nu hör jag
emellertid att herr Staxäng ingalunda tänkte på isen mellan Gullholmen och
fastlandet utan på isen litet längre ut. Det förstår jag alls inte, ty vad han
talade om i sin fråga var ju den nödvändiga förbindelsen »mellan Gullholmen
och fastlandet».

Det kan ju knappast vara någon mening i att ta upp en allmän diskussion
om ösamhällenas isolering i anslutning till denna enkla fråga, men för att
lägga saken till rätta vill jag ändå som hastigast erinra om några fakta.
Ordningen för statens medverkan i isbrytarverksamheten är tämligen hårt fastslagen
i beslut som riksdagen fattat. ■— Jag vill i förbigående säga, att det
är vår uppfattning inom handelsdepartementet att vi nog böra söka oss fram
till regler, som ge Kungl. Maj :t och underställda myndigheter litet större
befogenhet att laga efter lägenhet. — I huvudsak bär den ståndpunkt som
riksdagen intagit varit densamma som uttrycktes av statsrådet Herman Eriksson
i proposition år 1944. Där sades det om den statliga isbrytarverksamheten
att den skulle inriktas på att vara tillriicklig för att motsvara sjöfartens
behov, d. v. s. den stora sjöfartens behov, av isbrytarhjälp under milda vintrar

Nr 8.

Lördagen den 15 februari 1947.

Svar på {råga. (Forts.)

och vintrar av normal stränghet. Av kostnadsskäl ansåg riksdagen uteslutet
att staten skulle hålla en för svåra isförhållanden fullständig isbrytarberedskap.

Nu ha vi den svåraste vintern på många decennier, och statens isbrytarapparat
är fullt utnyttjad för att kunna klara av de allra värsta och största
sakerna. Vidare vill jag emellertid gärna påpeka att den lokala isbrytarverksamheten,
som herr Staxäng var inne på, icke åvilar staten utan de kommunala
organen, i detta fall landstinget. Där vore det sannolikt lämpligt att denna
fråga toges upp. Det är sant att staten har tagit på sig ansvaret för viss isbrytarverksamhet
som borde vara av lokal karaktär, nämligen isbrytningen
till fiskets fromma. Men den isbrytarverksamheten ligger under nionde huvudtiteln
och omhänderhas närmast av lantbruksstyrelsen. Kungl. Maj:t har för
isbrytarhjälp åt fiskarbefolkningen begärt att få disponera ett förslagsanslag
på 29 000 kronor. Det är i detta sammanhang som isbrytaren Skagerak blivit
kontraherad till västkusten. Även om det inte ligger under mitt ansvarsområde
kan jag tala om för herr Staxäng, att det fartyget nu är i full verksamhet
därute.

Herr Staxäng gick emellertid mycket längre och talade i själva verket om
hela det stora problemet om öarnas och öbefolkningens isolering under vissa
väderleksförhållanden samt om transportproblemen1 i skärgården överhuvud
taget. Han gav uttryck åt vissa allmänna synpunkter, som stämma ganska väl
med direktiven för den utredning under kommunikationsdepartementet, som nu
är i arbete. Den heter skärgårdsutredningen, och den har i uppdrag att utreda
här berörda problem för öarna i såväl Stockholms som Blekinge och västkustens
skärgårdar. Jag måste därför säga, att det var med en viss förvåning
jag lyssnade till herr Staxängs spörsmål, om man inte kunde tänka sig att
en utredning kunde sättas i gång för att få dessa problem belysta. En utredning
är i gång för att belysa skärgårdens transportproblem. Jag tror mig
också kunna meddela, trots att det inte ligger under mitt departement, att
denna utredning inom kort kommer att offentliggöra resultaten av sitt arbete.

Herr Staxäng: Herr talman! Jag förstår att herr statsrådet är mycket angelägen
att försöka skyla över sitt ganska negativa svar med påståendet att jag
framställt en onödig fråga. Jag vill därför säga, att frågan kommit upp efter
uppmaning från samhällena i fråga. När man i departementet satte sig i förbindelse
med länsstyrelsen dagen efter det att min fråga hade framställts
så var detta i alla fall föranlett av att jag frågat, och då hade redan åtskilliga
dagar förflutit sedan samhällenas isolering börjat,

Vad så herr statsrådets svar beträffar, så kunde jag inte få något annat
intryck av det än att dessa isolerade öars problem ligga utanför de beredskapsåtgärder,
som nu finnas tillgängliga. Herr statsrådet pekar ju nämligen endast
på, statens begränsade skyldighet härvidlag och hänvisar i stället till den
otillräckliga lokala isbrytningen som en kompletterande del. Men jag har framhållit
det nödvändiga i att hålla de yttre farlederna öppna just i denna skarv,
innan isen bär in till närmaste fastland. Inte ens detta kan tydligen ordnas.

Jag har också sett direktiven för den utredning, som herr statsrådet här
nämnde om. De upptaga bl. a. frågan om förbättrade kommunikationer, väg-,
bro- och färjanläggningar samt hamn- och farledsarbeten av sådan natur, att
de kunna komma under utredningens prövning. Jag kan inte förstå att i den
utredningens direktiv innefattas något organiserande av beredskapsåtgärder för
dessa Öar, när det t. ex. gäller sjukvården, tryggad livsmedelsförsörjning under
isoleringstider o. s. v. Jag skulle vara glad om så vore fallet, ty då funnes
det möjligheter att få denna fråga löst så småningom.

Lördagen den 15 februari 1947

Nr 8.

Svar på fråga. (Forts.)

Sedan vill jag bara i ali korthet säga några ord med anledning av herr
statsrådets ord om länsstyrelsen. Jag vill inte på något sätt underkänna dess
verksamhet. Tvärtom stryker jag under vad herr statsrådet här sagt, nämligen
att länsstyrelsen samvetsgrant följer dessa frågor. Men detta hindrar ju inte
att man också har rätt att på högsta ort göra en hemställan om dessa problem.
Jag var t. ex. med i en deputation år 1941, vilken uppvaktade handelsministern
i ett liknande ärende. Vi mottogos inte den gången med den anmärkningen, att
vi skulle gå förbi länsstyrelserna. Handelsministern var tvärtom mycket beredvillig
att medverka till att åtgärder vidtogos. Jag tycker att likheten i dessa
båda fall är ganska stor. Skillnaden är kanske bara den, att vi da hade en
annan handelsminister.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman!
Jag måste alldeles bestämt säga ifrån, att det är orimligt av herr Staxäng att
tolka mina ord som om jag skulle intaga en negativ ståndpunkt till fragan om
öbefolkningens isolering, bara därför att jag icke funnit herr Staxängs spe
ciella fråga påkallad och riktig. Jag har tillåtit mig påpeka att det sitter en utredning
under kommunikationsdepartementet som just har detta större problem
under prövning och som nu haller pa att avsluta, sitt arbete. Om herr Staxäng
vill, så skall jag gärna tillägga att det är min varma förhoppning — särskilt
efter den beröring jag fått med dessa problem inom handelsdepartementet — att
skärgårdsutredningen skall komma fram till ett positivt resultat och att den
skall kunna föreslå statsmakterna sådana åtgärder, som verkligen hjälpa befolkningen
på ifrågavarande öar. Herr Staxäng förmodade att denna skärgårdsutredning,
som har till uppgift att allmänt överväga skärgårdarnas trafikproblem,
inte skulle beakta önskvärdheten av att det finns livsmedel till hands
om trafiken måste inställas. Inte heller skulle den beakta att det kan uppstå
svårigheter med sjuka människors forslande till sjukhus om trafiken inte kan
upprätthållas. Jag kan inte förstå hur herr Staxäng kunnat komma på den
tanken att skärgårdsutredningen inte skulle beakta dessa alldeles uppenbara
missförhållanden, vilka varit en av huvudanledningarna till att man tagit upp
skärgårdens trafikproblem till särskild utredning. Det är ju självklart att dessa
saker bli beaktade av skärgårdsutredningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4-

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 45, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 46, angående indragning av vissa till församlingskyrkor utgående ersättningar
m. m.; och

nr 47, angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom.

§ 5.

Föredrogs den av herr Hansson i Skediga vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet angående

Nr 8.

Lördagen den 15 februari 1947.

Svar på fråga. (Forts.)

de kostnader, som 1946 års skördeuppskattning och husdjursräkning förorsaka
kristidsnämnderna inom jordbruksområden, m. m.

.Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Herr Hagberg i Malmö, som anförde: Herr talman! I en vid 1943 års vårriksdag
av mig till kommunikationsministern framställd interpellation angående
införande av kanalavgifter vid Falsterbokanalen påpekades, att kanalens
anläggning kostat ca 21 milj. kronor i statsmedel, att underhålls- och driftkostnaderna
då uppskattades till ca 50 000 kronor om året samt att med
undantag för lotspenningar någon avgift för kanalens begagnande icke upptogs.
Departementschefen framhöll i sitt svar, att man enligt hans uppfattning
vid lämplig tidpunkt borde till prövning upptaga frågan om fastställande
av kanalavgifter för täckande av farledens löpande driftkostnader. Med hänsyn
till då rådande prisstopp ansåg sig likväl departementschefen böra ställa
denna fråga på framtiden.

Vid 1944 års riksdag väcktes tvenne likalydande motioner (I: 34 och II: 63)
med yrkanden om införande av kanalavgifter för Falsterbokanalen. Dessa
önskemål syntes främst ha framkommit med hänsyn till de många utländska
fartyg som utan avgift passerade kanalen. I enlighet med statsutskottets hemställan
i utlåtande nr 6 avslog riksdagen motionärernas yrkanden. Utskottet
anförde i sin motivering såsom skäl för avslaget bl. a. att av handelspolitiska
hänsyn någon differentiering mellan svenska och utländska fartyg eller ens
mellan å ena sidan inhemsk trafik och å andra sidan trafik från eller till
utländska hamnar ej plägade förekomma vid dylika avgifters uttagande i
svenska kanaler. Utskottet anförde emellertid även att med hänsyn till den
nytta sjöfarten då hade av den under kriget med direkt tanke på rådande avspärrningssituation
tillkomna Falsterbokanalen kunde det anses rimligt att
kanalavgift uttoges vid genomfarten. Utskottet befarade dock att situationen
efter den kommande freden skulle bliva helt förändrad och att värdet av kanalens
anlitande då skulle förminskas samt att trafiken förmådde bära endast
högst reducerade avgifter, varför kanalintäkterna skulle komma att te
sig ganska begränsade i förhållande till kostnaderna för deras uppbörd.

Utvecklingen har emellertid åtminstone hittills icke gått i den riktning, som
då förmodades. Tvärtom har trafikintensiteten stigit år från år. Antalet fartyg,
som åren 1944—46 passerade kanalen, utgjorde 9 776 resp. 10 454 och
14 572. Av dessa voro 1944 2 821, 1945 2 845 och 1946 5 67.1 utländska.
Men icke blott fartygens antal utan även deras storlek har stigit för att nu
uppgå till en genomsnittssiffra per fartyg av 600 ä 700 nettoregisterton. Med
hänsyn härtill kan man beräkna, att kanalen 1946 trafikerats av ca 8 milj.
nettoregisterton. Såsom en jämförelse kan nämnas att Södertälje kanal under
1946 passerades av 7 411 fartyg med en sammanlagd dräktighet av ca 783 000
nettoregisterton eller således ungefär Vio av Falsterbokanalens.

Denna utveckling visar att Falsterbokanalens existensberättigande inte heller
efter kriget kan ifrågasättas samt att de antydanden, som framkommit om
att kanalen endast vore ett provisorium under krigstid och att den borde nedläggas
efter kriget, sakna skäl. Det vore emellertid av värde med ett officiellt
uttalande i denna riktning för att skapa klara linjer för framtiden.
Härigenom aktualiseras även frågan om införande av kanalavgifter. Under
senare år ha de av statsverket bestridda kostnaderna för ledens underhåll upp -

Lördagen den 15 februari 1947

Nr 8.

Interpellation. (Forts.)

gått till mellan 60 000 och 100 000 kronor. Ränteutgifterna för det nedlagda
kapitalet torde belöpa sig till i runt tal 700 000 kronor om året. Det kan icke
anses rimligt att landets skattebetalare ensamma skola svara för alla dessa kostnader.
Kanalen bör numera betraktas såsom ett affärsföretag. Det har visat
sig, att trafiken väl är i stånd att bära måttliga kanalavgifter vid sidan av
de nu utgående lotspenningarna, vilka avgifter åtminstone skulle kunna täcka
driftkostnaderna. Det är givetvis högst troligt, att leden även efter införande
av kanalavgift skulle kunna räkna på en god trafik, då passerandet av kanalen
för fartygen medför en icke obetydlig tidsvinst. Alla möjligheter för att
i detta läge öka trafikintensiteten böra givetvis vidtagas, t. ex. genom att införa
ordentliga trafiktekniska anordningar, såsom mistsignaler för fartygens
införande i kanalen, vilket enligt uppgift hittills försummats. Även frågan om
kanalens fortsatta organisation bör i detta sammanhang uppmärksammas. Då
Södertälje kanal, som i jämförelse med Falsterbokanalen är av avsevärt mindre
betydelse ur trafiksynpunkt, har kanalavgifter, synas några skäl mot införande
av dylika avgifter på sistnämnda kanal numera icke föreligga.

Med anledning av vad sålunda anförts får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställa följande fråga:

År herr statsrådet villig att vidtaga undersökning angående införande av
kanalavgifter på Falsterbokanalen med beaktande jämväl av övriga här ovan
anförda synpunkter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1947/48 till förskott av kostnader för
uppgörande av byggnadsplaner; o .

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angaende befrielse för tr. V.
Löthner och F. H. Jonsson från ersättningsskyldighet; och

nr 28, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1947/48, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag
till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd, anslag till
bidrag till provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd,
anslag till provisorisk förstärkning av ersättning åt blinda samt anslag
till dyrtidstillägg å ersättning åt blinda, dels ock Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om dyrtidstillägg under senare halvåret 1947 å folkpensioner
och invalidunderstöd, m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63) angående rätt
för Konungen att åsätta särskild tullavgift;

Nr 8.

Lördagen den 15 februari 1947.

nr 5, i anledning av Kungl. Mai :ts proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj :t att medgiva visst undantag från gällande villkor för
åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution; och

nr 6, i anledning av väckt motion angående viss ändring av bestämmelserna
i 12 § taxeringsförordningen;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fullföljd
av talan från domkapitel m. m.; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 7 december 1934 (nr 573) om tillsättning av prästerliga
tjänster;

andra lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av väckta motioner om utredning
och förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen;
samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar jämte i ämnet väckt motion.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde ;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1947/48, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1947/48 till säkerhetsanstalter
för sjöfarten;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1947/48 till säkerhetsanstalter för sjöfarten; och

nr 34, i anledning av väckta motioner om anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1946/47 till bestridande av kostnaderna för riksdagens
interparlamentariska grupps deltagande i konferens i Kairo;

från bevillningsutskottet:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med ytterligare bestämmelser angående taxering för inkomst under vissa år
av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg, m. m.;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt

Tisdagen den 18 februari 1947.

Nr 8.

för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper; samt

från jordbruksutskottet, nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
ytterligare statsbidrag för undersökning rörande visst torrläggningsföretag,
m. m.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.38 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 18 februari.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 11 och den 12 innevarande februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsmannen Rudolf Boman under tiden fr. o. m. den 15 februari
1J47 t. o. m. 23 februari 1947 på grund av influensa är till arbete oförmögen,
intygas.

Stockholm den 15 februari 1947.

v. Greyerz,

leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Boman i Kieryd ledighet från riksdagsgöromålen
fr. o. m. den 15 t. o. m. den 23 innevarande februari.

Herr talmannen meddelade, att herr Hoppe, som vid kammarens sammanträde
den 10 januari med läkarintyg styrkt sig från och med samma dag tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, den 15 februari åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande Kungl. Maj:ts på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 30, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 29 juni 1945 (nr 522) om kontroll å
viss utländsk egendom m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 48, angående försäljning av vissa fastigheter; -

Nr 8.

Tisdagen den 18 februari 1947.

Interpellation.

till jordbruksutskottet propositionen, nr 52, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom;

till statsutskottet propositionen, nr 53, angående befrielse från skyldighet att
erlägga överuttagningsavgift för gas;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 54, angående vidgad rätt till
resekostnadsersättning för kontraktsprost vid tjänsteresor m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 56, angående .vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 57, angående anslag till nybyggnad vid ingenjörsvetenskapsakademiens
försöksstation m. m.;

nr 58, angående vissa investeringar i telegrafverkets fond för budgetåret
1947/48; och^

nr 59, angående dyrtidstillägg å vissa livräntor m. m. i anledning av olycksfall
eller yrkessjukdom.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 25—28, sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, bevillningsutskottets betänkanden
nr 4—6, första lagutskottets utlåtanden nr 3 och 4, andra lagutskottets
utlåtande nr 1 samt jordbruksutskottets utlåtande nr 8.

§ 5.

Föredrogs den av herr Hagberg i Malmö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående
införande av kanalavgifter på Falsterbokanalen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herrar Olson i Götehorg och Dickson, nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 41, angående rundradion i Sverige; samt

herr Adolfsson m. fl., nr 335, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 41.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Onsjö, som anförde: Herr talman! Ingen bestrider numera att landsbygdens
avfolkning och stadsbygdens enorma tillväxt utgöra ett mycket allvarligt
samhällsproblem som måste ägnas all möjlig uppmärksamhet. Det gäller
att i olika avseenden så långt det är möjligt åstadkomma likställighet emellan
stadshygd och landsbygd, så att landsbygden kan konkurrera om folkresurserna.
Det är emellertid självklart, att det ej är möjligt att helt flytta ut
städernas förmåner på landsbygden, lika litet som det är möjligt att till städerna
flytta de förmåner som landsbygden i vissa avseenden obestridligen har.
Härigenom blir problemet stad—landsbygd i mycket hög grad ett kommunikationsproblem
.

Motorismen har skapat nya och stora möjligheter att bryta landsbygdens

Tisdagen den 18 februari 1947.

Nr 8.

Interpellation. (Forts.)

ekonomiska ocli kulturella isolering. Särskilt omnibusarna ha i detta hänseende
fått en mycket stor betydelse. Talrika exempel finnas på hur en omnibuslinje
har revolutionerat förhållandena på en ort eller i en bygd. Det är
därför ett samhällsintresse av betydande storleksordning, att automobiltrafiken
blir organiserad så, att den på bästa möjliga sätt tillgodoser allmänhetens
trafikbehov och detta särskilt när det gäller landsbygden. Allmänt erkänner
man numera att även de glest befolkade bygderna ha behov av och rätt till
telefon, vägar o. d. Principen bör vara densamma när det gäller tillgången till
moderna trafikmedel.

Den yrkesmässiga automobiltrafiken har sedan länge varit statligt reglerad.
Det har skapats ett system som utgör en kombination av monopol och fri företagsamhet.
Endast den som innehar trafiktillstånd har rätt att mot betalning
tillhandahålla bil åt allmänheten. Detta skydd åt den yrkesmässiga biltrafiken
är- kanske i och för sig berättigat, men dess tillämpning ger också upphov till
olägenheter. Allmänhetens berättigade behov och önskemål när det gäller trafikmedel
böra ju alltid tillgodoses i första hand, och målsättningen för den
samhälleliga regleringen av trafikväsendet bör vara att så rättvist som möjligt
fördela trafikförsörjningen och samtidigt främja en snabb och ändamålsenlig
utveckling på ifrågavarande område. Det nuvarande systemet för den
samhälleliga regleringen av trafikväsendet är otvivelaktigt åtskilligt föråldrat,
och att åstadkomma rättelse härutinnan är en brådskande angelägenhet. Redan
det förhållandet att trafiktillstånden som sådana ha blivit affärsobjekt —
trafiktillstånden säljas ibland för hundratusentals kronor — måste inge betänkligheter.
Utvecklingen tycks tendera i den riktningen, att trafiktillstånden
inköpas av kapitalstarka bolag som centralisera denna verksamhet till
tätorterna. Hänsynen till allmänhetens, enkannerligen landsbygdens behov och
önskemål kommer naturligt nog i andra hand vid dessa ekonomiska transaktioner.
Vidare synas ibland tidigare meddelade trafiktillstånd utgöra ett hinder
för ett organiserande av trafiken efter nutidens krav.

Även den yrkesmässiga personbiltrafiken synes tendera att bli koncentrerad
till tätorterna, varigenom landsbygden blir än mer vanlottad i trafikhänseenden.

Vid 1945 års riksdag väcktes motioner från det parti jag tillhör, vari yrkades,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle begära att det uppdroges antingen
åt 1944 års trafikutredning eller åt särskilt tillkallade sakkunniga
att inventera befintlig och inför freden planerad trafikförsörjning genom omnibusföretag
inom olika delar av landet samt att efter verkställd inventering
inkomma med de förslag, vilka vid en allsidig prövning kunde befinnas lämpade
att intensifiera landsbygdens trafikförsörjning. Motionerna tillstyrktes
av vederbörande tillfälliga utskott och biföllos av riksdagen, som i enlighet
med utskottens hemställan begärde att Kungl. Maj :t måtte överlämna desamma
till 1944 års trafikutredning för att tagas under övervägande vid fullgörande
av dess uppdrag. Även från annat häll väckta motioner berörande landsbygdens
trafikförhållanden överlämnades på liknande sätt till 1944 års trafikutredning.

Enligt uppgift kommer 1944 års trafikutredning att avsluta sitt arbete under
första halvåret 1947. Jag förutsätter att utredningen har behandlat de
nämnda motionerna och att den i sitt kommande betänkande kommer att redovisa
för sin inställning till de spörsmål, som berörts i desamma. Även om så är
fallet kommer det givetvis att dröja åtskillig tid, innan landsbygdens trafikproblem
på grundval av utredningens förslag kunna föras fram till en praktisk
lösning. Trafikförsörjningen på landsbygden är emellertid så bristfällig, att

Nr 8.

Tisdagen den 18 februari 1947.

Interpellation. (Forts.)

det enligt min mening måste företagas åtgärder snarast möjligt för att fa en
bättre tingens ordning till stånd.

För besök bos läkare, sjukhus, veterinär, kommunala institutioner, affärer
o. d. måste befolkningen ofta företaga resor till närmaste stad eller tätort. Bristen
på arbetskraft och det alltmer stegrade arbetstempot på landsbygden kräva
snabba förbindelser. Motorfordonen äro oumbärliga härvidlag. Om det
inte finns busslinjer eller trafikbil på orten bli resekostnaderna emellertid
oproportionerligt dyra. Det är därför ett allmänt landsbygdsintresse, att busslinjer
i snabbast möjliga takt upprättas i tillräcklig utsträckning och att tillstånd
att driva trafik med personbilar lämnas åt bilägare, bosatta ute i landsbygdskommunerna.
Det kan inte vara rimligt att trafiktillstånden koncentreras
till tätorterna och överlämnas till stora kapitalstarka trafikföretag. De mera
välsituerade skaffa sig egna bilar, medan de ekonomiskt mindre väl ställda
måste betala dryga resekostnader till trafikföretag, som äga ett faktiskt
monopol.

Med anledning av vad jag sålunda anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få
framställa följande frågor:

Anser herr statsrådet att den yrkesmässiga biltrafiken på landsbygden motsvarar
de krav allmänheten kan ställa på en god trafikförsörjning?

Om så icke är fallet, är herr statsrådet beredd att vidtaga åtgärder, så att
denna trafik kan ordnas på ett modernare och mera ändamålsenligt sätt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.11 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 19 februari 1947.

Nr 8.

Onsdagen den 19 februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 60, angående fortsatt tullfrihet för Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel;

nr 61, angående fortsatt tullfrihet i vissa fall för Föreningen rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter;

nr 62, angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad
rörande vissa markfrågor m. m.; och

nr 63, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på fråga.

Herr statsrådet Mossberg, som anförde: Herr talman! Ledamoten av riksdagens
andra kammare, herr Ståhl, har till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ställt följande fråga:

Anser herr statsrådet möjligheter förefinnas att med hänvisning till bland
annat nyligen begångna våldsdåd vidtaga åtgärder för ökat skydd mot personliga
övergrepp dels för järnvägarnas trafikanter, dels för bilförare i yrkesutövning? Enär

den framställda frågan avser ett spörsmål rörande allmän ordning och
säkerhet ankommer det enligt överenskommelse med chefen för kommunikationsdepartementet
på mig att besvara densamma.

Vad först angår järnvägarna finnas i författningar och instruktioner vissa
bestämmelser, som syfta till upprätthållande av ordning och säkerhet såväl
på tågen som inom stationsområdena. Dessa bestämmelser anses av järnvägsstyrelsen
vara fullt tillfredsställande. Styrelsen har vid flera tillfällen fäst
personalens uppmärksamhet på angelägenheten av att god ordning upprätthålles
och att meddelade bestämmelser härom iakttagas. Det är emellertid
uppenbart att personliga övergrepp mot medpassagerare och andra liknande
uppträden vanligen förekomma, då järnvägspersonal icke är närvarande. Att
under normala förhållanden, då störande uppträdanden icke äro att befara, ur
ordningshållningssynpunkt förorda en förstärkning av tågpersonalen synes mig
icke vara påkallat.

Vad härefter angår bilförare i yrkesmässig persontrafik har den fara, som
dessa visat sig löpa för överfall från passagerares sida — vanligen i rånsyfte
— vid flera tillfällen tilldragit sig uppmärksamhet. Åtskilliga förslag ha
ävenledes framförts i syfte att under yrkesutövning bereda dem ett ökat skydd
mot sådana händelser.

Enligt ett av straffrättskommittén framlagt förslag till lagstiftning om
brott mot staten och allmänheten skall Konungen jämlikt 10 kap. strafflagen

Nr 8.

Onsdagen den 19 februari 1947.

Svar på fråga. (Forts.)

äga förordna, att samma skydd som för ämbetsmän skall gälla för andra befattningshavare.
Chefen för justitiedepartementet anförde vid förslagets remitterande
till lagrådet, att frågan i vad mån ämbetsskydd skulle tillkomma
den yrkesmässiga biltrafikens personal finge prövas av Kungl. Maj:t särskilt
för varje trafikföretag eller för olika slags yrkesgrenar.

På sista tiden ha yrkeschaufförer vid flera tillfällen utsatts för allvarliga
överfall. Därigenom ha de spörsmål, som äga samband med trafikchaufförernas
yrkesrisker, fått förnyad aktualitet. Att genom särskilda åtgärder bereda
yrkeschaufförerna ett fullt betryggande skydd mot sådana händelser torde
icke vara möjligt. De betydande risker, för vilka denna yrkesgrupp enligt
erfarenheten visar sig vara utsatt, göra det emellertid angeläget att en utredning
verkställes i syfte att utröna vilka åtgärder som praktiskt kunna vidtagas
för att åstadkomma en ökad trygghet. Det är min avsikt att inom en
nära framtid hemställa om bemyndigande att tillkalla särskilda utredningsmän
för att verkställa en skyndsam utredning i detta hänseende.

Härefter yttrade:

Herr Ståhl: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet Mossberg få framföra
mitt tack för svaret på min fråga. Såsom herr statsrådet i sitt svar
konstaterar, ha under den senaste tiden en rad händelser inträffat, vilka aktualiserat
dessa angelägenheter.

,Vad beträffar skydd för järnvägstrafikanter sade statsrådet i den mån
jag hann anteckna det när han läste upp svaret, att han finner gällande
bestämmelser tillfredsställande. Emellertid måste jag ifrågasätta, huruvida
dessa bestämmelser verkligen äro fullt tillfredsställande. Jag tänker på en
händelse, som inträffade för någon tid sedan och som för övrigt gav anledning
till min fråga, nämligen då en alkoholpåverkad person på tåget mellan Södertälje
och Stockholm överföll en nykter man, som försökte träda emellan, när
fylleristen trakasserade några resande damer. Det må vara hänt, att tågpersonalen
inte var tillräcklig för att kunna avvärja händelsen eller ingripa i det
fruktansvärda slagsmålet, men den omständigheten, att denne våldsman ogenerat
och obehindrat kunde lämna den station, där han steg av tåget, och
sedan lugnt promenera till sin bostad, tyder inte på att de nuvarande säkerhetsföreskrifterna
äro tillfredsställande.

Jag har i järnvägsstyrelsen inhämtat, vad dessa bestämmelser innehålla, och
om herr statsrådet hade sagt, att de i stort sett äro tillfredsställande, hade jag
kanske kunnat ansluta mig till den meningen. Men som det nu är måste man
tid efter annan genom cirkulär förtydliga dessa bestämmelser för personalen
och fästa uppmärksamhet på vikten av att de efterlevas.

Jag^ vill också påpeka en erfarenhet, som man har gjort inte minst på järnvägshåll,
nämligen den, att det har visat sig ytterst förmånligt, när personalen
har utrustats med polisbricka, ett synligt emblem att personalen har polismans
skydd, däremot inte polismans befogenhet. I sådana fall har, säger man
pa järnvägsstyrelsen, en förbättring inträtt i ordningen på järnvägarna.

Jag skulle också i detta sammanhang vilja begagna tillfället till att framhålla
ytterligare en synpunkt. Jag riktar i det fallet ingen kritik mot tågpersonalen,
ty den har säkerligen fullt upp att göra med att sköta trafiken.
När man talar med tågpersonalen får man ofta till svar, att den resande allmänheten
tar parti för brakmakare och fyllerister emot den ordningsvårdande
personalen. Därvidlag böra vi alla hjälpas åt att fästa uppmärksamheten på
att det, liksom när det gäller polisen, är allmänhetens skyldighet och^gentlemannamässiga
plikt att understödja de tjänstemän, som här ha att utöva sin
verksamhet för att skydda allmänheten.

Onsdagen den 19 februari 1947.

Nr S.

Svar på fråga. (Forts.)

Jag hoppas emellertid, att med sådana händelser för ögonen som den jag
talade om i Södertälje och den som därefter inträffat på en järnväg vid västkusten,
skall man kunna räkna med att i den mån som skärpta bestämmelser
behövas, sådana också skola komma till stånd.

Vad sedan trafikchaufförernas skydd beträffar, så vill jag vara uteslutande
positiv, när jag tackar statsrådet för svaret. Det är ju ett betydelsefullt resultat
av denna min fråga, att statsrådet nu ställer i utsikt en utredning. Den
liar ju, som statsrådet också påpekar, flera gånger varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet. År 1944 motionerade fru Nordgren och år 1946 motionerade
fru Nordgren och jag i denna sak. Jag behöver inte nu upprepa alla de händelser
som gjort, att ökat skydd för trafikchaufförerna är påkallat, jag inskränker
mig till den förhoppningen, att utredningen skall komma till stånd
så snart som möjligt och att den också så snart som möjligt skall leda till ett
verkligt och så effektivt skydd som möjligt för trafikchaufförerna. Man har
nog haft en känsla av att dessa med fog kunnat känna sig som en grupp, som
alltför mycket varit förbisedd, när det gäller det rättsliga skydd, som varje
svensk medborgare skall äga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Herr statsrådet Weijne avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 55, angående
anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till vissa
om- och nybyggnadsarbeten vid serafimerlasarettet m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan och remitterades till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna:

nr 334 av herrar Olson i Göteborg och Dick son; samt

nr 335 av herr Adolfsson m. fl.

§ 5.

Föredrogs den av herr Onsjö vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet angående den yrkesmässiga
biltrafiken på landsbygden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat: .
statsutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1947/48 till förskott av kostnader för
uppgörande av byggnadsplaner;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för G. V.
Löthner och F. H. Jonsson från ersättningsskyldighet; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
Andra kammarens protokoll 1947. Nr 8. 2

Nr 8.

Onsdagen den 19 februari 1947.

anslag för budgetåret 1947/48, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag till
bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd, anslag till bidrag
till provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd,
anslag till provisorisk förstärkning av ersättning åt blinda samt anslag till
dyrtidstillägg å ersättning åt blinda, dels ock Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om dyrtidstillägg under senare halvåret 1947 å folkpensioner
och invalidunderstöd, m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63) angående rätt för
Konungen att åsätta särskild tullavgift;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva visst undantag från gällande villkor för
åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution; och

nr 6, i anledning av väckt motion angående viss ändring av bestämmelserna i
12 § taxeringsförordningen;

första lagutskottets utlåtanden :

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fullföljd av talan från domkapitel m. in.; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 7 december 1934 (nr 573) om tillsättning av prästerliga
tjänster; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av väckta motioner om utredning
och förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 7.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 10 och 17.
Lades till handlingarna.

. Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.25 fm.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470847