1947. Andra kammaren. Nr 36 (Riksdagens protokoll 1947:36)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Andra kammaren. Nr 36.

Onsdagen den 16 juli.

Kl. 11 fm.

Justerades protokollet för den 10 innevarande juli.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på fråga.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde:

Herr talman! Herr Svensson i Vä har frågat mig: Är herr statsrådet villig att
låta undersöka, huruvida statligt bidrag kan utgå till de personer, som drabbats
av den svåra skadegörelse, som vållats av en tromb, som dragit fram
över Västbo härad i Jönköpings län. — Som svar på denna fråga vill jag
anföra följande.

Den 9 juli fick jag ett telegram från kommunalnämndsordföranden i Broaryd,
i vilket han begärde vissa ingripanden från regeringens sida med anledning
av tromben. Följande dag, den 10 juli, inkom från länsstyrelsen
i Jönköping som yttrande över detta telegram en redogörelse för förstörelsen
och för de omedelbara konsekvenserna. Länsstyrelsen slutar med att säga:
»Länsstyrelsen torde längre fram få anledning att återkomma till denna
sak för att under åberopande av då förebragt närmare utredning hemställa
om herr statsrådets benägna medverkan till vidtagande av de hjälpåtgärder
från det allmännas sida, vartill förhållandena må finnas föranleda.» Jag
kommer för min del att avvakta den utredning och det förslag som länsstyrelsen
sålunda ställt i utsikt.

Härpå yttrade

Herr Svensson i Vä: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet för det svar som jag fått på min
fråga.

Det är klart, att oron bland dem, som fått nära nog hela sin egendom
förstörd av denna naturkatastrof, är mycket stor, och det är med tillfredsställelse
jag konstaterar, att herr statsrådet redan genom länsstyrelsens försorg
fått sin uppmärksamhet riktad på frågan. Genom tromben ha ju fem
ladugårdsbyggnader blivit totalt förstörda. Det är ju kostsamt att ersätta
dessa, och det blir särskilt dyrt därför att det måste ske hastigt. Vidare ha
stora skadeverkningar åstadkommits på växande gröda. Dessutom var det en
hel del hö som tromben tog med sig. Jag är som sagt tacksam för att statsrådet
redan fått sin uppmärksamhet fäst vid denna sak, och jag uttalar den
förhoppningen, att vad som kan göras av regeringen och senare också av
riksdagen kommer att göras.

överläggningen var härmed slutad.

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 36.

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

§ 3.

Svar-på Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller erhöll på begäran
interpellation, ordet och anförde: Herr talman! Efter att ha berört frågan om svårigheten
att rekrytera kvinnlig arbetskraft och behovet av vissa kollektiva anordningar
till underlättande av hemarbetet, främst i kollektivhusets form, har ledamoten
av denna kammare fru Västberg med kammarens tillstånd till statsrådet
Mossberg riktat följande fråga:

Har statsrådet sin uppmärksamhet fäst på här ifrågavarande aktuella arbetsmarknads-
och socialproblem, och, om så är, kan man förvänta att
statsrådet ämnar vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en snabb och rationell
lösning av problemet?

Det torde närmast ankomma på mig att besvara frågan.

Innan jag går att närmare beröra de spörsmål, som interpellanten upptagit
till diskussion, synes det mig angeläget framhålla, att dessa i viss utsträckning
vunnit uppmärksamhet och ägnats utredningar under de senaste
åren. Sålunda ha i såväl arbetsmarknadskommissionens som byggnadslånebyråns
regi gjorts undersökningar rörande de förutsättningar för gifta kvinnors
förvärvsarbete, som sammanhänga med bundenheten till hushållsarbetet
och vården av minderåriga barn.

1941 års befolkningsutredning har ur en vidare synvinkel berört frågor
som ha samband med de av interpellanten diskuterade, och understrukit vikten
av att bostäderna inordnas i en samhällsplanering, som ger familjerna så
vitt möjligt tillgång till sådana gemensamhetsanläggningar, som kunna vara
av betydelse för underlättande av hemarbete och för familjens trivsel. Inom
befolkningsutredningens delegation för hem- och familjefrågor, vilka numera
arbetar som en särskild kommitté, torde, efter vad jag inhämtat, problem
som sammanhänga med hemarbetets rationalisering och sålunda även
frågor rörande kollektiva anordningar för ändamålet vara föremål för uppmärksamhet.
Även bostadssociala utredningen har i sitt nyligen avgivna slutbetänkande
upptagit denna fråga och framhållit, att sådana gemensamhetsanordningar
som skola tillgodose behovet av lokaler för fritidssysselsättning,
barneftersyn och annat, varigenom arbetet i hemmen underlättas och gemensamhetslivet
inom ett grannskapsområde berikas, ha en så stor betydelse
som inslag i den moderna bostadsbebyggelsen, att enligt utredningens mening
en särskild avdelning bör organiseras inom det bostadspolitiska centralorganet
för att handhava utrednings-, gransknings- och upplysningsverksamhet
på området.

I en till mig ingiven promemoria har byggnadslånebyrån framhållit, att
de erfarenheter, som hittills vunnits av kollektivhus här i landet äro alltför
begränsade för att tillåta generella slutsatser. De kunde dock sägas vara icke
odelat gynnsamma; detsamma gällde erfarenheterna från andra länder. Den
utformning av problemet om kollektivisering av vissa sidor av hemarbetet,
som representeras av kollektivhuset, syntes huvudsakligen passa vissa mindre
grupper av hushåll men knappast lösa problemet för de stora grupperna
av familjehushåll.

Att kostnaderna för uppförande och drift av kollektivhus hittills ställt sig
relativt höga i förhållande till motsvarande kostnader för vanliga hyreshus,
torde emellertid bero därpå att kollektivhusen utförts i för liten skala, varigenom
kostnaderna för de kollektiva anordningarna kommit att slås ut på
ett alltför litet antal lägenheter och boende.

Under senare år ha också försök gjorts till lösningar av hushållens organisationsproblem
efter större linjer än kollektivhusens. Dessa sammanhänga
med strävandena att organisera byggandet och förvaltningen av nya bostadsområden
i större enheter, vilka kunna få en inre differentiering i anpassning

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 86.

Svar på interpellation. (Forts.)

till skilda hushållskategoriers behov och alltså bilda ett bredare ekonomiskt
underlag för kollektiva anordningar för underlättande av hushållsarbetet,
barneftersyn o. s. v. Exempel härpå äro guldhedsområdet i Göteborg och
iorsviksområdet vid Stockholm. Ett flertal kommunala projekt, som f. n.
äro under arbete, ha upplagts efter liknande linjer. Det som hittills gjorts
eller planerats på dessa områden har karaktären av experiment, som äro
värda att vidare utveckla under större planmässighet.

Det är min uppfattning att interpellanten berört ett utomordenligt viktigt
och aktuellt problem. Om man bedömer läget så att de gamla formerna att
skaffa hjälp och arbetskraft åt hemmen icke i fortsättningen komma att få
någon större betydelse, är det nödvändigt att bostadsområdena organiseras
så att nödiga kollektiva anordningar för att bereda mödrarna lättnad i deras
arbete och äldre personer hjälp med diverse sysslor bliva tillgängliga. Vad
som hittills utförts på detta område har närmast haft karaktären av försöksverksamhet
och kännetecknas av brist på samordning. Jag finner sålunda
att det finns anledning att föreliggande problemkomplex av statsmakterna
upptages till prövning.

Den härför erforderliga utredningen synes mig böra omfatta icke enbart
kollektivhusen i mera begränsad mening utan hela det område av stadsplanemässiga,
ekonomiska och organisatoriska problem, som föreligga i fråga om
bostadsbebyggelsens utformning med hänsyn till hushållsarbetets organisation,
varvid uppmärksamhet bör ägnas åt möjligheten att samordna föreslagna
eller redan befintliga verksamhetsformer till underlättande av mödrarnas
och hemmens arbete. Det är min mening att i höst, sedan kommittén
för hem- och familjefrågor framlagt sitt betänkande, tillsätta en utredning
om nyss berörda förhållanden.

Vidare yttrade

Fru Västberg: Herr talman! Det är med verklig tillfredsställelse jag ber
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet få frambära mitt tack
för det positiva svaret på min interpellation. Jag har för min del ingenting
att tillägga eller invända i frågan, och jag är alldeles övertygad om att när
denna betydelsefulla fråga har tagits om hand av statsrådet Möller, kommer
den också att få en mycket snabb och god lösning. Jag ber ännu en gång att
få uttala mitt tack för det löftesrika svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till Svar ^

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: interPeUationHerr
talman! Med kammarens tillstånd har herr Nilson i Spånstad till mig
framställt följande frågor:

...*)0^nser statsrådet, att de ändrade direktiv i fråga om beviljandet av tertiärlån
och bostadsanskaffningslån på landsbygden, som statens byggnadslånebyrå
tillställt förmedlingsorganen genom cirkulär av den 15 mars 1947,
äro lämpliga och önskvärda ur landsbygdens och de mindre samhällenas
synpunkt?

2) 0m så icke är fallet, är statsrådet villig att medverka till att nämnda
cirkulär från statens byggnadslånebyrå återkallas?

Det spörsmål, som beröres i interpellationen, nämligen frågan huruvida

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

statliga lån till en- och tvåfamiljshus skola göras beroende av att vattenoch
avloppsfrågan ordnats på ett tillfredsställande sätt, har upptagits till
behandling i bostadspropositionen till årets riksdag i samband med där
framförda förslag till nya bestämmelser rörande villkor för lån och bidrag
till egnahem. Jag torde rörande min principiella inställning till ifrågavarande
spörsmål få hänvisa till mina uttalanden i nämnda proposition. Jag
vill här endast erinra om att det i propositionen uppställts som villkor för
erhållande av lån att vatten- och avloppsledning lägges in i bostaden, förutsatt
att vatten och avlopp kan ordnas inom rimliga kostnader. Vad beträffar
kravet att bostaden anslutes till ett kollektivt vattenförsörjnings- och avloppssystem
har jag uttalat att detta krav i princip skall utgöra villkor för
lån till egnahem i tättbyggda samhällen men att uppskov må kunna beviljas
med uppfyllandet av nämnda villkor. Med hänsyn till bostadsbristen,
knappheten på material och arbetskraft torde det nämligen vara nödvändigt
att det i och för sig motiverade kravet på anslutning till gemensamhetsanordning
för vattenförsörjning och avlopp tills vidare icke upprätthålles alltför
strängt. Jag har vidare framhållit, att då dispens från nämnda krav
begäres, hänsyn också måste tagas till de ekonomiska svårigheterna för
skattetyngda kommuner, särskilt om förhållandena påkalla dyrbara anläggningar.
Dessa uttalanden ha av riksdagen lämnats utan erinran.

I anledning av interpellationen har statens bygnadslånebyrå till mig uppgivit,
att byrån icke avser att begränsa långivningen till egnahem inom områden,
där den rådande knappheten på ledningsmaterial och arbetskraft
omöjliggör områdets utbyggnad med vatten- och avloppsledningar eller
inom kommuner som på grund av sin ekonomiska bärkraft äro beroende
av statsbidrag för utbyggnad av vatten- och avloppsledningar, förutsatt att
sanitära olägenheter icke uppstå, eller å den egentliga landsbygden där behovet
av gemensamhetsanordningar för vatten och avlopp ur sanitär synpunkt
icke föreligger.

Vad byrån framförallt finner angeläget är att icke bevilja lån inom områden,
där sanitära olägenheter komma att uppstå, eller där exploateringen
är tekniskt-ekonomiskt olämplig, d. v. s. inom sådana områden vilkas framtida
ordnande med vatten- och avloppsledningar kommer att medföra onormalt
höga kostnader. Vidare avser byrån att, så länge det på en ort finnes
möjlighet att ansluta ett byggnadsföretag till ledningssystem, icke bevilja
lån till byggnadsföretag, som uppföras på område, där det icke finnes sådan
möjlighet.

Byrån har vidare uppgivit att den under april månad anordnat konferenser
i Stockholm med representanter för 30 kommuner i Stockholms närhet
och i Göteborg med representanter för 20 kommuner i Göteborgs närhet, för
att diskutera tillämpningen av byråns skrivelse beträffande vatten- och avloppsfrågorna
samt markfrågorna. Byrån säger sig vid dessa konferenser ha
kunnat konstatera praktiskt taget enhällig anslutning till byråns principiella
inställning även om man från kommunernas sida velat understryka att en
ensidig tillämpning skulle vålla kommunerna svårigheter med hänsyn till
bostadsförsörjningsläget.

Jag förutsätter att byrån handhaver tillämpningen av sitt cirkulär den 15
mars 1947 på ett sådant sätt, att ifrågavarande uttalanden i propositionen nr
235, vilka numera äro att anse som statsmakternas direktiv i här berörda
fråga, bliva vägledande.

Med detta, herr talman, anser jag mig ha besvarat herr Nilsons interpellation.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härefter yttrade

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framföra mitt tack för svaret på min
interpellation.

Det svar som herr statsrådet här har lämnat har klarlagt åtskilliga dunkla
punkter i spörsmålet om hur ansökningar om tertiärlån och bostadsanskaffningslån
komma att bedömas från de statliga myndigheternas sida. Svaret
är för landskommunernas och de mindre samhällenas del betydligt mera
positivt än uttalandena i den skrivelse från statens byggnadslånebyrå, som
gav anledning till interpellationen. Jag vill gärna här ha sagt, att jag är i de
flesta av svarets detaljer mycket tillfredsställd med svarets innehåll. Denna
uppskattning skulle ha förbundits med ännu större tacksamhet, om herr
statsrådet funnit det möjligt att göra dessa deklarationer under ett tidigare
skede av denna riksdag. Många landskommuner, som ha tolkat det
kärva meddelandet från byggnadslånebyrån alldeles efter ordalydelsen, ha
under sommaren icke alls sökt främja bostadsanskaffningen i den omfattning,
som skulle ha skett, om man trott på den vidsynta tolkning svaret i
dag anvisar. Jag hoppas, att verkligheten icke kommer att jäva min tro
på att svarets direktiv komma att tillämpas i svarets anda. När i svaret som
motivering för att byggnadslånebyrån menat ungefär detsamma anföres,
att byggnadslånebyrån uppgivit att det på konferenser i Stockholm och
Göteborg rått praktiskt taget enighet om byggnadslånebyråns principer,
måse jag dock säga att vad jag vet om sammanträdet i Göteborg snarast
ger en något annan bild av vad som förevarit än den som kan utläsas ur
byggnadslånebyråns referat.

Jag skulle i detta sammanhang vilja med några ord beröra ett annat spörsmål,
som rätt ingående beröres i svaret. Det är frågan om vatten- och avloppsledningarna
på landsbygden helt allmänt sett. Statsrådet understryker
att byggnadslånebyrån uttalat, att man icke kommer att kräva omedelbar
utbyggnad av vatten- och avloppsnätet i de landskommunernas tätorter,
där utbyggnad icke kan ske på grund av materialbrist eller där
den kommunala ekonomien icke tillåter utbyggnad utan statsbidrag, såvitt
bebyggelsen icke medför sanitära vådor därför att vatten och avlopp
saknas. Tillåt mig säga, herr talman, att i det fallet beror allting på tilllämpningen
av bestämmelserna. Man rör sig här med synnerligen tänjbara
begrepp, och praktiskt taget vilket litet landsbygdssamhälle som helst
kan bli stängt i sin utveckling under åberopande av denna formulering.
Städerna däremot, som ha planerade områden färdiga för bebyggelse, få
därmed ytterligare möjligheter att draga till sig ökad inflyttning. Förhållandena
när det gäller planering av vatten och avlopp på landsbygden äro
nämligen närmast kaotiska. Det finns många landskommuner som med
klar blick för vad det betyder med välordnade förhållanden i dessa avseenden
för länge sedan sökt bidrag eller tillstånd till planering av dessa
arbeten. Sedan väl ansökningarna hamnat i myndigheternas rymliga famn,
verkar det emellertid som om ärendet begravts för lång tid framåt. Det
ser ut som om vederbörande myndigheter saknade möjligheter att expediera
de ärenden som komma in, och ansökningarna hopas hos uppsamlings- och
remissinstanser. Även om materialbristen lägger mycket bestämda hinder i
vägen för en önskvärd utbyggnad av småsamhällenas ledningsnät, bör väl
icke detta föra med sig alt också planläggningsarbetet skall stoppas upp.

Därest det storstilade bostadsprogram riksdagen nyss antagit skall kunna
föras ut icke bara i städerna utan också på landsbygden, låt vara en myc -

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

ket begränsad del därav, inom överskådlig tid, är det nödvändigt att myndigheternas
befattning med planläggningsarbetena bedrives så, att alla planerade
förbättringsarbeten i småsamhällena, vilka man med god vilja nu
önskar åstadkomma, icke bromsas av för låg kapacitet hos de statliga
myndigheter som ha hand om ärendena.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 5.

Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
interpellation.

Chefen för inrikesdepartementet, herr statsrådet Mossberg, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har fru Möller till mig ställt
frågan, huruvida jag vore beredd att vidtaga några lättnader i bestämmelserna
angående bostadsupplåtares anmälningsskyldighet jämlikt 52 § utlänningskungörelsen,
då det rörde sig om här i landet boende nordiska medborgare.

Som svar på denna fråga får jag anföra följande. Redan innan den ärade
interpellanten förde saken på tal hade utlänningskommissionen undersökt
möjligheterna att begränsa bland annat bostadsupplåtares anmälningsskyldighet.
Den 18 april 1947 behandlades sålunda inom kommissionen en utredning
härom. Efter denna utredning hemställde kommissionen hos Kungl.
Maj:t, att bostadsupplåtare skulle befrias från skyldighet att göra anmälan
angående utlänningars avflyttning men att skyldigheten att anmäla
utlännings inflyttning skulle stå kvar. Inom Kungl. Maj:ts kansli övervägdes
frågan, huruvida man icke kunde ytterligare förenkla bostadsanmäiningsskyldigheten.
Det ansågs emellertid icke rådligt att för närvarande gå
längre än kommissionen föreslagit. Genom kungörelser den 20 juni 1947
angående ändringar i utlänningskungörelsen och stadgan angående hotelloch
pensionatrörelse har från och med den 1 juli 1947 bostadsupplåtare befriats
från skyldighet att anmäla utlännings avflyttning.

Vad speciellt angår de här i landet boende danska och norska medborgarna
har det ingående övervägts, om skyldigheten att anmäla bostad skulle kunna
helt upphävas för deras del. Vid bedömandet av denna fråga har hänsyn först
och främst tagits till det förhållandet, att danskar och norrmän icke äro skyldiga
att lämna särskilda uppgifter vid inresan till och utresan från Sverige.
Bostadsanmälningarna samt anmälningarna om utlännings arbetsanställning
äro därför de enda uppgifter man har att tillgå för att kunna fastställa, vilka
danskar och norrmän som vistas i Sverige. Redan detta synes vara en omständighet,
som talar för att bostadsanmälningsskyldighet icke bör avskaffas
för deras del. Framhållas må vidare, att då in- och utreseuppgifter saknas
för danskar och norrmän, kontrollen över att dessa i laga ordning ansöka om
uppehållstillstånd måste bygga på bostads- och arbetsanmälningarna. Så länge
uppehållstillstånd överhuvud taget kräves för medborgare i dessa länder, synas
även uppgifter böra finnas, vilka kunna läggas till grund för en tillsyn över
att uppehållstillståndsskyldigheten icke effersättes. Härtill kommer att bostadsanmälningarna
tjäna även danska och norska intressen. Nämnas må
sålunda, att utlänningskommissionen i genomsnitt lämnar över 30 adressuppgifter
per dag till danska och norska mantals- och socialvårdsmyndigheter.
Utlänningskommissionen har vidare framhållit, att enligt kommissionens erfarenheter
vissa av de danskar och norrmän, som för närvarande söka sig
över till Sverige, utgöras av asociala eller eljest icke önskvärda personer. Dessa
kunna uppspåras och avlägsnas ur landet till stor del endast tack vare de
bostadsanmälningar, som kommissionen erhåller. Härutinnan förekommer

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Svar på interpellation. (Forts.)

för övrigt ett samarbete mellan svenska, danska och norska myndigheter, i
det att kommissionen i flera fall tack vare bostadsanmälningarna har lyckats
bär återfinna danskar och norrmän, vilka de danska och norska myndigheterna
önskat få återsända till hemlandet.

I interpellation har särskilt ifrågasatts en uppmjukning av anmälningsbestämmelserna
beträffande sådana medborgare i de nordiska länderna, vilka
varit bosatta i Sverige längre tid. Då emellertid av kontrollskäl skyldigheten
att anmäla utlännings bostad ålagts icke utlänningen själv utan bostadsupplåtaren,
möter det svårigheter att stadga något särskilt undantag för dylika fall.
Skulle bostadsanmälningsskyldigheten upphävas för vissa grupper inom en
nationalitet, kan det befaras, att allmänheten skulle ha svårt att hålla reda på
den gjorda åtskillnaden, vilket skulle medföra en uppluckring av den återstående,
nödvändiga anmälningsskyldigheten. Härtill kommer att bostadsupplåtarna
skulle bli tvungna att efterhöra och kontrollera, huru länge vederbörande
vistats i landet. För att man icke helt skulle vara hänvisad till utlänningarnas
egna uppgifter, skulle bostadsupplåtama i allmänhet behöva avkräva
utlänningarna deras pass. En kontroll av nu ifrågavarande slag skulle
säkerligen i många fall skapa irritation.

Onekligen kan det verka stötande att personer bliva åtalade för att de
underlåtit anmäla släktingar eller andra närstående, som äro utländska medborgare
och kommit på besök. I det hänseendet må emellertid nämnas, att
efter den nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948 allmän
åklagare får viss möjlighet att eftergiva åtal i dylika fall.

Slutligen vill jag nämna, att en bostadsanmälningsskyldighet, ungefär motsvarande
den svenska, finnes föreskriven även i den danska och norska utlänningslagstiftningen
och att något undantag i nämnda länder icke göres för
svenska medborgares del.

Under åberopande av det anförda vill jag uttala, att jag såsom förhållandena
för närvarande äro icke är beredd att medverka till några lättnader i
bostadsupplåtares anmälningsskyldighet beträffande medborgare i de nordiska
länderna utöver dem som redan för samtliga nationaliteters del införts
genom kungörelserna den 20 juni 1947.

Herr talman! Med det anförda anser jag mig ha besvarat interpellantens
fråga.

Härpå yttrade

Fru Möller: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till inrikesministern
för svaret på min interpellation.

Under de tre månader som gått, sedan jag interpellerade, har ju, som
herr statsrådet påpekat, viss lättnad i ifrågavarande hänseende införts, i det
att Kungl. Maj:t på framställning av utlänningskommissionen beslutat upphäva
skyldigheten att anmäla utlännings avflyttning.

Anledningen till att jag framställde min intei''pellation var närmast, att
vi i Södermanland haft flera bevis på hur en nitisk och inte omdömesgill
tjänsteman kan skapa olust hos allmänheten. Han har i detta fall gett belägg
för det Krångel-Sverige, som vi väl alla äro eniga om bör motarbetas.
Därför hälsar jag med stor tillfredsställelse just denna lättnad, när det gäller
utlännings avflyttning.

Statsrådet har i sitt svar även tagit upp frågan om möjligheten att upphäva
skyldigheten att anmäla inflyttningar för nordiska medborgare. Detta
kanske inte låter sig göra så länge övriga nordiska länder ännu upprätthålla
denna fortlöpande anmälningsskyldighet för svenskar. Det är möj -

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

ligt att vinsten ur kontrollsynpunkt verkligen uppväger allmänhetens besvär.
Men ändå kan systemet i dess yttersta konsekvenser verka irriterande.
Jag tänker då närmast på de nordiska medborgare, som länge vistats i
Sverige och haft långvarigt stadigvarande arbete. De måste .ju underkasta
sig skattskyldighet. Nog borde åtminstone denna grupp kunna undantagas
från det obligatoriska anmälningsförfarandet vid t. ex. resor i landet. Att
hänvisa till möjligheten av åtalseftergift efter den 1 januari 1948 är
att peka på en ganska tung apparat.

Jag vill sluta med att uttala den förhoppningen, att statsrådet i fortsättningen
ägnar frågan all uppmärksamhet och verkar för att umgänget mellan
de nordiska folken göres friare och lättare.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Svar på Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Zetterberg erhöll på beinterpellation.
gäran ordet och anförde: Herr talman! I en med kammarens tillstånd till
mig framställd interpellation har herr Edberg frågat, huruvida det kan
förväntas att inom en snar framtid åtgärder bli vidtagna i enlighet med begäran
av 1945 års riksdag (skrivelse nr 315) om att vid vattenregleringsföretag
de sakägare, som genom vattenavtappning kunde lida skada eller intrång,
på lämpligt sätt skulle erhålla underrättelse omi förestående vattenavtappning.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Med anledning av ifrågavarande riksdagsskrivelse verkställdes inom justitiedepartementet
en utredning, som resulterade i en den 1 oktober 1945 dagtecknad
promemoria med förslag till lagstiftning om skyldighet för ägare av
dammbyggnad att lämna underrättelse om förestående avtappning av vatten.
I promemorian lämnades en redogörelse för de olika slag av vattenavtappning,
som i regel bruka förekomma, samt konstaterades att i vissa fall behov
av förhandsmeddelanden om avtappning eller möjlighet att lämna sådana
meddelanden icke förelåge. Vidare påpekades att det redan med nuvarande
lagstiftning funnes vissa möjligheter för vattendomstol att stadga skyldighet
för dammägare att i erforderlig omfattning hålla sakägarna underrättade
om vattenhushållningen. Då emellertid svårigheter ansåges möta att få ett
underrättelseförfarande till stånd, om så ej kunde ske med stöd av föreskrifter
meddelade av vattendomstol, föreslogs att i vattenlagen skulle införas uttrycklig
bestämmelse — med tillämpning även på redan befintliga företag —
om att underrättelse om ändring av vattenavtappningen skulle ske, om det
kunde antagas att skada eller olägenhet av någon betydelse därigenom skulle
kunna förebyggas.

Detta lagförslag remitterades för yttrande till ett flertal myndigheter och
sammanslutningar. I en del av remissvaren tillstyrktes den föreslagna lagstiftningen,
medan däremot från andra håll betänkligheter framfördes mot
densamma. Sålunda framhölls att sådana förhandsmeddelanden som avsåges
med förslaget visserligen understundom kunde vara ägnade att förebygga
skadliga följder av tappningen men att den föreslagna lagbestämmelsen ålade
dammägaren en alltför vidsträckt underrättelseplikt. Emellertid underströks
även i ett flertal av de yttranden, i vilka den föreslagna lagstiftningen
avstyrktes, önskvärdheten av att underrättelser lämnades i större omfattning
än som hittills skett. För att nå detta mål rekommenderades vidtagande av
frivilliga åtgärder. Dylika hade även anvisats såsom en tänkbar utväg av
andra lagutskottet i dess utlåtande över den motion som låg till grund för
den förut omnämnda riksdagsskrivelsen.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Svar på interpellation. (Forts.)

Representanter för kraftverksintressena förklarade sig också villiga att
medverka till genomförande av erforderliga åtgärder på frivillighetens väg.
Vattenfallsstyrelsen framhöll sålunda att styrelsen för de statliga kraftverkens
del skulle tillse att all uppmärksamhet ägnades frågan. Svenska vattenkraftföreningen
uttalade att föreningen hade för avsikt att till samtliga
av föreningen registrerade enskilda och kommunala kraftverk — närmare
1 500 stycken — utsända cirkulärbrev med uppmaning att när så kunde ske
utfärda förhandsvarningar om mera betydande tappningar. Enligt vad jag
inhämtat har denna avsikt sedermera också blivit fullföljd.

För egen del anser jag med hänsyn till de mångskiftande förhållanden
varom här är fråga, att tveksamhet kan råda huruvida särskild lagstiftning
på området lämpligen bör genomföras. Gällande lagstiftning lämnar redan
såsom framgår av det föregående vissa möjligheter att uppnå det avsedda
ändamålet, och sedan numera vattendomstolarna och kraftverken fått sin
uppmärksamhet riktad på saken, torde det vara anledning förvänta att i
större omfattning än hittills underrättelse lämnas på lämpligt sätt, så att
skador och olägenheter vid vattenavtappning i största möjliga mån skola
kunna förebyggas.

Det är möjligt att denna reglering på frivillighetens väg är till fyllest. För
att få frågan om en eventuell lagstiftning ytterligare belyst har jag emellertid
överlämnat ärendet till den jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande den 23
november 1945 tillsatta utredningen för vissa ändringar i vattenlagen.

Vidare yttrade:

Herr Edberg: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framföra mitt tack för svaret, och jag ber särskilt
att få uttala mitt tack för den snabbhet, varmed han har upptagit frågan
till behandling.

Av svaret framgår, att herr statsrådet redan i oktober 1945 vidtog åtgärder
för att åstadkomma en lagstiftning i ämnet. Det förslag, som utarbetats,
remitterades till vissa institutioner, och eftersom dessa, såsom alltid brukar
vara fallet, hade olika intressen att bevaka, blevo svaren därefter. Jag noterar
med tacksamhet att vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen
voro med om en frivillig uppgörelse. Såsom framgår av svaret är ju justitieministern
tveksam om lämpligheten av en lagstiftning på området. För
egen del måste jag säga, att om man skulle kunna komma till en uppgörelse
i saken utan lag, tror jag det skulle vara att föredraga.

Jag känner mycket väl till förhållandena och vilka svårigheter som föreligga.
Man samlar i dammar så mycket vatten som möjligt för kommande
behov, men när dammarna äro fyllda och det kommer regn, kan det bli nödvändigt
att tappa ur en del vatten ur dem. Annars skulle de översvämmas
och i en del fall spolieras. Jag anser emellertid, att det skulle kunna ordnas
på så sätt, att vederbörande intressenter annonserade, exempelvis i ortspressen,
om när vatten skall tappas ur dammarna. I fall av stor brådska skulle
man, synes det mig, kunna göra det, såsom ibland också sker, i radio lokalt
för det område varom det är fråga. På så sätt skulle man kunna komma i kontakt
med befolkningen. Jag påminner om min motion vid 1945 års riksdag,
vari jag påtalade, hurusom dammar öppnas utan att allmänheten får reda på
det, varvid båtar och fiskredskap och tvättkläder flyta bort med vattenströmmen
och förstöras. Välsituerade skicka ju bort sina kläder till tvättinrättningar,
och det är därför huvudsakligen mindre bemedlade, som gå
miste om sina tvättkläder.

Nr 36.

Onsdagen den. 16 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Nu yttrar statsrådet i svaret följande: »För egen del anser jag med hänsyn
till de mångskiftande förhållanden, varom här är fråga, att tveksamhet
kan råda, huruvida särskild lagstiftning på området lämpligen bör genomföras.
Gällande lagstiftning lämnar redan, såsom framgår av det föregående,
vissa möjligheter att uppnå det avsedda ändamålet, och sedan numera vattendomstolarna
och kraftverken fått sin uppmärksamhet riktad på saken, torde
det vara anledning förvänta, att i större omfattning än hittills underrättelse
lämnas på lämpligt sätt, så att skador och olägenheter vid vattenavtappning
i största möjliga mån skola kunna förebyggas». Ja, det vore ju önskvärt,
om det ginge.

Jag har här ett urklipp ur en tidning från Norrbotten, vars rubrik lyder:
»Dammluckor öppnades, många får dränkta.» Vidare heter det: »Flera tiotal
får har under flottningarna i Gällivare blivit dränkta i Skörälven nedanför
Nittjajärvidammen. Djuren, som tillhörde byamän i Skroven, hade förts
till sommarbete på en holme i älven. På onsdagen öppnades dammluckorna
för att få mera vatten till flottningen. Hela holmen översvämmades, och fåren
fördes bort av vattnet.» Av det citerade vill det synas, som om det icke
skulle vara tillräckligt med frivillig överenskommelse utan som om det vox*e
nödvändigt att vidtaga vissa åtgärder på lagstiftningens område. Men jag
vill upprepa vad jag förut sade: går det att på frivillighetens väg komma
till uppgörelse, är det kanske lika bra som att skriva en lag i detta fall. Nu
är ju saken också den, att man icke heller vet hur det blir med ersättningen
åt dessa fårägare. Det kan tänkas att det blir tvist om ersättningen, ifall det
icke finns föreskrifter på området. Detta vore naturligtvis att beklaga. Men
det kanske är allra mest att beklaga, att djuren fingo utstå ett onödigt lidande
innan de dränktes vid dammöppningarna.

Jag skulle sålunda, herr talman, vilja ännu en gång vädja till justitieministern
att han ville undersöka, huruvida det icke är lämpligt att på ett mera
effektivt sätt åstadkomma, att allmänheten får bättre möjligheter att kunna
rädda sina tillhörigheter när dammluckorna öppnas i älvarna.

Chefen för justitiedeparementet, herr statsrådet Zetterberg: Herr talman!
Jag vill blott lämna några kompletterande upplysningar med anledning av
vad den ärade interpellanten sist yttrade om en beklaglig händelse, då ett
antal får skulle ha drunknat till följd av vattenavtappning. Interpellanten
omtalade en sådan olyckshändelse redan i sin interpellation, och jag fann
det därför angeläget att taga reda på vad som kunde ha förevarit. Resultatet
av denna undersökning blev emellertid ej så stort.

På mitt uppdrag togs först från justitiedepartementet kontakt med vattenrättssekreteraren
vid Norrbygdens vattendomstol. Han berättade, att den händelse
som interpellanten omnämnde torde avse en damm vid namn Nittjajärvidammen.
Något ovanför den ligger Torrajärvidammen. I vattendraget
finns allmän flottled enligt utslag av KB på 1890-talet, och dämning vid
dammarna får ske för flottningens behov till midsommar. Detta upplyste alltså
vattenrättssekreteraren. Sedan vände man sig från departementets sida till
en flottningsinspektor. Denne berättade, att Torrajärvidammen brast den 10
maj, varför den nedanför liggande Nittjajärvidammen — det är tydligen
den som avses i interpellationen — måste öppnas för att släppa igenom det
framrusande vattnet. Därefter ägde flottning rum den 22 maj, då dammen
öppnades, varefter den hölls stängd till den 6 juni. Sedan skedde åter flottning
i två dagar, varefter dammen stängdes. Flottningsinspektoren försäkrade,
att ingen av de flottande hade sett någon olycka. Han själv hade emellertid

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Svar på interpellation. (Forts.)

läst tidningsnotisen härom och frågat några personer i trakten om saken.
Dessa hade uppgivit, att ett par fårkroppar hittats efter flottningens slut,
men ingen visste om olyckan hade skett den 10 maj, då luckorna hastigt
måst öppnas, eller vid ett senare tillfälle. Flottningsinspektoren uppgav emellerid,
att fåren sannolikt ej varit ute så tidigt som den 10 maj och att det icke
var säkert att olyckan överhuvud taget hade något samband med flottningen.
Fåren kunde nämligen ha omkommit genom att de fastnat i gungfly.

Vidare har man från departementet satt sig i förbindelse med en fjärdingsman
i trakten. Han berättade att han sett tidningsnotisen men icke hört talas
om saken. Ytterligare några personer ha hörts, men de ha ej kunnat
lämna några upplysningar. Det uppgavs, att bönderna i trakten i stor utsträckning
voro ute i skogsarbete, varför det vore svårt att få reda på personer
som kände till förhållandena. Flera av de tillfrågade ha emellertid
betecknat tidningsnotisen som en mystifikation, och någon anmälan till flottningsföreningen
om saken har hittills icke gjorts.

Herr Edberg: Herr talman! Jag ber att få tacka för de ytterligare upplysningar
som justitieministern nu har lämnat. På förfrågan av en tjänsteman
i departementet gav jag anvisning på den tidningsnotis som avsågs i
interpellationen, och jag är naturligtvis synnerligen tacksam för att justitieministern
nu låtit undersöka saken. Det förefaller mig emellertid en smula
märkvärdigt att man på vattendomstolen i Umeå inte kunnat få någon närmare
kännedom om den sprängning av dammen varom flottningsinspektoren
berättat. En så ingripande händelse borde väl vara mera känd. Det
är ju också ganska naturligt att flottningsinspektoren gärna vill tyda allt till
det bästa. Han är ju på sätt och vis ansvarig för vad som hänt och handlar
givetvis i flottningsföreningens intresse. Den saken behöver man ju inte
alls tvivla på.

lag är mycket tacksam för att herr statsrådet överlämnat ärendet till den
kommitté som han nämnde, och jag hoppas att denna kommitté skall ägna
den största uppmärksamhet åt frågan. Jag hoppas även att den nu relaterade
händelsen skall komma till kommitténs kännedom och att saken blir undersökt
på ort och ställe.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets memorial nr 255, bankoutskottets
memorial nr 66 samt andra lagutskottets utlåtande nr 55.

§ 8.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande nr 51, i anledning av Kungl.
Ma j ds proposition med förslag till förordning om begränsning i vissa fall
av skatt till staten på grund av 1948 års taxering, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9-

Föredrogs sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om allmänna
barnbidrag, in. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Lag om
allmänna
barnbidrag,
m. m.

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om allmänna barnbidrag, m. m. (Forls.)

I en den 11 april 1947 dagtecknad proposition, nr 220, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om allmänna barnbidrag,

dels ock till Allmänna barnbidrag för budgetåret 1947/48 under V huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 210 000 000 kronor.

I anledning av propositionen nr 220 hade inom riksdagen väckts sex motioner.

I motionen II: 419 av herr Andersson i Dunker m. fl. hemställdes, att »riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 220 matte besluta, att
utbetalningen av de allmänna barnbidragen och utskrivningen av barnbidragsanvisningama
skola ske centralt, förslagsvis genom postverket, samt att
skälig ersättning lämnas kommunerna för utgifter i samband med bambidragsverksamheten».

I motionen 11:444 av herr Hastad m. fl. hade hemställts, att »riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr 220 med förslag till lag om allmänna
barnbidrag —- därest riksdagen i skattefrågan då redan fattat ett beslut som
innebär de skattefria bamavdragens slopande — måtte besluta att till förmån
för de bamrika familjerna differentiera bidragen förslagsvis enligt skalan
150 kronor för första barnet, 300 kronor för andra barnet och 450 kronor
för ett vart barn från och med det tredje samt i övrigt fastställa de
regler, som i anledning härav kunna betingas».

Propositionen nr 220 samt motionerna I: 300, I: 301 och II: 443, såvitt angår
anslag under femte huvudtiteln, ävensom motionerna 11:419 och 420
hade hänvisats till statsutskottet. I övrigt hade propositionen nr 220, motionerna
I: 300, I: 301 och I: 443 ävensom motionen II: 444 hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet. Enligt överenskommelse mellan
statsutskottet och andra lagutskottet ha propositionen nr 220 samt i anledning
därav väckta motioner hänskjutits till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott.

Utskottet hade med erinran att här ifrågavarande anslag icke kunnat
medtagas i riksstaten för budgetåret 1947/48 och därför borde anvisas å tillläggsstat
I till nämnda riksstat hemställt,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna 1:300, I: 301, II: 443 och
II: 444 och med förklaring att det genom förevarande proposition, nr 220,
framlagda lagförslaget icke kunnat i oförändrat skick antagas — måtte för
sin del antaga ett av utskottet framlagt förslag till lag om allmänna barnbidrag; B.

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville till omprövning upptaga frågan om ersättning till kommunerna för kostnader
i anledning av de allmänna barnbidragen och för riksdagen framlägga
förslag härom;

C. att riksdagen måtte till Allmänna barnbidrag å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1947/48 under V huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 208 000 000 kronor;

D. att motionen II: 420 måtte anses besvarad genom vad utskottet under
B. hemställt; samt

E. att motionen II: 419, i den män den icke besvarats genom vad utskottet
under A. och B. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 86.

Lag om allmänna barnbidrag, m. m. (Forts.)

För 1 och 2 §§ i lagen hade föreslagits följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1 §■

För barn,,som är svensk medborgare och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till barnets uppehälle och uppfostran utgå allmänt barnbidrag
med 260 kronor om året i enlighet med vad nedan närmare stadgas.

Allmänt barnbidrag skall utgå jämväl för här i riket bosatt barn, som
icke är svensk medborgare, såframt barnet fostras av någon som är bosatt
och mantalsskriven i riket.

2 §• .

Almänt barnbidrag utgår från och med kvartalet efter det, varunder barnet
fötts eller rätt till sådant bidrag eljest uppkommit, till och med det kvartal,
varunder barnet fyller sexton år.

För barn, som fyllt sexton år och
som kan antagas på grund av fortsatt
utbildning, sjukdom eller av annan
anledning icke kunna genom eget arbete
i mera avsevärd mån bidraga till
sitt uppehälle, må, om barnet ej heller
äger egna tillgångar av betydenhet,
allmänt barnbidrag utgå jämväl
för senare tid än i första stycket
sägs, dock längst till och med det
kvartal, varunder barnet fyller aderton
år. Åtnjuter barnet folkpension
eller försörjes det eljest i väsentlig
mån av det allmänna, skall vad nu
sagts dock ej gälla.

Reservation hade avgivits av herrar Mannerskantz och Hagård, vilka ansett,
att utskottet, därest riksdagen vid behandling av prop. nr 212 med förslag
till ändringar i kommunalskattelagen m. m. antoge förslaget om slopande
av de skattefria bamavdragen vid statsbeskattningen, i nedan angivna
delar bort hemställa,

1) att riksdagen — med bifall till motionen II: 444 och med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas i det genom förevarande propostion,
nr 220, framlagda lagförslaget — måtte för sin del antaga nämnda
förslag med den ändring att 1 § skulle erhålla följande lydelse:

1 §•

För barn, som är svensk medborgare och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till barnets uppehälle och uppfostran utgå allmänt barnbidrag
med för år räknat 150 kronor för första barnet, 300 kronor för andra
barnet och 450 kronor för ett vart av följande barn.

Allmänt barnbidrag skall utgå jämväl för här i riket bosatt barn, som
icke är svensk medborgare, såframt barnet fostras av någon som är bosatt
och mantalsskriven i riket.

2) att riksdagen måtte till Allmänna barnbidrag å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1947/48 under V huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
190 000 000 kronor.

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om allmänna barnbidrag, m. m. (Forts.)

Eller föredragning av utskottets hemställan anförde:

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
anser mig inte kunna underlåta att beledsaga behandlingen av denna fråga
med några ord. Det beslut, som första kammaren redan fattat och som jag
förmodar att även andra kammaren kommer att biträda, är otvivelaktigt ett
av de märkligaste beslut som denna riksdag överhuvud taget haft tillfälle
att fatta. Jag vill fästa uppmärksamheten på att de kontanta barnbidragen
är en nyhet, som inte har någon motsvarighet hittills i svensk socialpolitisk
lagstiftning. Men det är inte bara så att det är ett nytt bidrag till utbyggnaden
av vår socialpolitiska lagstiftning, utan det är dessutom en reform av
djupt ingripande betydelse till barnfamiljernas fromma.

Man beräknar att den sammanlagda bruttoutgiften för genomförandet av
det förslag till barnbidrag som här föreligger kommer att uppgå till 416 miljoner
kronor om året. Genom borttagandet av de skattefria barnavdragen,
varom beslut nyss har fattats i samband med den nya skattelagstiftningen,
får staten en inkomstökning, som kan beräknas till omkring 140 miljoner
kronor. Det betyder alltså att landets barnfamiljer, såväl barnrika som icke
barnrika, komma att av samhället erhålla ett nytt stöd av omkring 275
miljoner kronor om året. Det är alltså det nettotillskott som de komma att
erhålla, om kammaren följer Kungl. Maj:ts och utskottets förslag.

Jag skall också nämna ett par andra siffror, som kunna belysa omfattningen
och innebörden av detta förslag. År 1940 beräknades antalet enbarnsfamiljer
till 443 700, antalet tvåbarnsfamiljer till 215 900, trebarnsfamiljerna
till 85 300, fyrabarnsfamiljerna till 32 400 och familjer med fem eller flera
barn till 24 100. Det blir sålunda sammanlagt 801 400 familjer. Det var som
sagt 1940, och antalet torde nu vara större; jag har inte några färskare siffror
tillgängliga. Sannolikt kan man väl nu räkna med närmare en miljon
familjer eller hushåll, som få glädje av beslutet om allmänna barnbidrag.
Jag tror inte att jag gör mig skyldig till någon överdrift, om jag säger att
det överväldigande flertalet av landets barnfamiljer — man kanske kan göra
undantag för 5 procent — kommer att välsigna denna dag, då riksdagen
fattat sitt beslut i frågan.

Emellertid ha vi ju genomfört åtskilliga andra hjälpformer för barnfamiljerna,
som man inte får glömma, om man skall försöka fixera den moderna
familjevårdande politiken i vårt land. Man har under åratal tidigare diskuterat,
huruvida naturalinjen eller kontantlinjen vore att föredraga, när det
gäller att stödja barnfamiljerna. För min del tror jag att vi ha gjort en
mycket göd kompromiss i det avseendet. Vi ha ju tidigare gått på naturalinjen,
och genom beslutet i dag komma vi även att gå på kontantlinjen. De
mest betydelsefulla av besluten på naturalinjen äro hyresrabatterna och skolmåltiderna.
Men det finns åtskilliga andra stödformer, som jag här inte skall
räkna upp. Det torde väl vara åtminstone sju eller åtta olika åtgärder som
beslutats såsom stöd åt barnfamiljerna. Jag vill emellertid nämna att beloppet
260 kronor, som här föreslås såsom kontantbidrag, är nästan precis det
belopp som familjer med två barn och därutöver — men inte enbarnsfamiljerna
— komma att erhålla såsom stöd på naturalinjen om barnen befinna
sig i skolåldern. Det är givetvis inte lätt att exakt beräkna vilken
sammanlagd kontantsumma åtgärderna på naturalinjen motsvara, men vid
en beräkning som jag försökt göra har det visat sig att de kunna uppskattas
till omkring 260 kronor per år och barn.

Jag skall tillåta mig att påpeka ytterligare en sak. Det skulle inte förvåna
mig om man undrat varför regeringen föreslog en förhöjning av det belopp

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag om allmänna barnbidrag, in. in. (Forts.)
som befolkningsutredningen kommit till, nämligen 200 kronor per barn och
år, till 260 kronor. Jag vill då erinra om att befolkningsutredningen beräknade
nettobehållningen för barnfamiljerna, sedan förmånen av de skattefria
barnavdragen avskaffats, till omkring 200 miljoner kronor. När vi började
göra våra beräkningar i departementet, funno vi emellertid att skattevinsten
undervärderats i befolkningsutredningens framställning. I denna hade man
räknat med en skattevinst av 70 miljoner kronor eller sålunda med en bruttoutgift
för barnfamiljerna av 270 miljoner kronor. Vi kommo fram till att
man kunde beräkna skattevinsten, med nuvarande penningvärde och med
samma barnantal som befolkningsutredningen räknat med, till sannolikt minst
140 miljoner kronor. Om vi hade accepterat förslaget om ett bidrag på 200
kronor per barn, skulle det ha betytt att vi skurit ned nettobehållningen för
barnfamiljerna från 200 miljoner kronor till 130 miljoner kronor. För min del
ansåg jag det rimligt att barnfamiljerna skulle erhålla ett nettobelopp av ungefärligen
den storleksordning som befolkningsutredningen hade tänkt sig, då
den föreslog ett bidrag av 200 kronor. Jag kom till det resultatet, att det som
bäst motsvarade detta önskemål vore ett barnbidrag på 250 eller 260 kronor,
och stannade slutligen för 260 kronor. Det skulle betyda — om jag utgår
från att de av befolkningsutredningen beräknade barnsiffrorna voro
riktiga men dess skattesiffror som sagt oriktiga •— en nettobehållning för
barnfamiljerna av 211 miljoner kronor i stället för 200 miljoner. I jämförelse
med de stora belopp det här gäller ansåg jag dock att denna höjning var
ganska ringa och att man därför borde kunna gå med på eit bidrag av 280
kronor. Detta har nu accepterats av utskottet, och jag hoppas som sagt att
andra kammaren nu skall följa utskottet och regeringen till glädje och fromma
för kanske en miljon hem i detta land.

I mitt tycke har utskottets utlåtande fått en liten skönhetsfläck, då utskottet
tagit bort möjligheten till barnbidrag för barn mellan 16 och 18 år,
som studera. Men jag vågar nu för min del inte rekommendera kammaren
att fatta något annat beslut än det som utskottet tillstyrkt. Ty vi måste ju
komma fram till ett beslut. Första kammaren har redan fattat beslut i överensstämmelse
med utskottets förslag, och en sammanjämkning är väl praktiskt
taget utesluten.

Herr Hagård: Herr talman! Man måste erkänna att den föreliggande frågan
är så betydelsefull, att den står i paritet med de båda stora sociala reformer,
varom beslut fattats under senare år, nämligen folkpensionernas förbättring
och den obligatoriska sjukförsäkringen. Ett gemensamt drag är också
att bakom besluten står en i princip fullt enig riksdag. Det är bara i detaljerna
— visserligen i några avseenden rätt betydelsefulla sådana — som
meningarna gått isär. Att man på något håll inför den nuvarande ekonomiska
situationen velat ställa sig en smula avvaktande i fråga om tidpunkten
för reformens ikraftträdande, kan enligt mitt förmenande inte sägas ha
inneburit något försök till ett definitivt avvisande av tanken att på detta
sätt stödja barnfamiljerna.

Den befolkningspolitiska anordning som i dag kommer att beslutas ställer
alla föregående beslut på detta område i skuggan, även om dessa i och för
sig varit rätt betydelsefulla. Kostnaderna ha också helt andra dimensioner
än i fråga om tidigare av befolkningsutredningen förberedda åtgärder.

Men, herr talman, för den som är vän av ordning i fråga om allmän förvaltning,
står dock en fråga i detta sammanhang obesvarad. Hade det inte
gatt att åstadkomma en enklare och Iramlör allt mindre kostsam anordning
för överbringande av det nu föreslagna stödet till barnfamiljerna? Är det

t G Nr 36. Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om allmänna barnbidrag, m. m. (Forts.)
nödvändigt att först hopsamla de erforderliga skattemedlen och sedan skapa
en relativt stor och kostsam utredningsapparat för att beloppen skola gå
åter till delvis samma medborgare? Det är på denna punkt som man vill
sätta in kritiken. Jag väntar mig emellertid, herr talman, inte något svar
på dessa mina frågor.

Utskottet är i den föreliggande frågan i princip enhälligt. I vissa detaljer
föreligger emellertid en viss meningsskiljaktighet, och en del av dessa meningsskiljaktigheter
framhävas också i den till utskottets utlåtande fogade
reservationen. På grund av det nyss fattade beslutet i skattefrågan är varje
resonemang om den del av utskottets hemställan som upptages under punkten
A överflödigt. Den del av reservationen som avser punkten B kvarstår
dock. Reservationen ansluter sig i denna del till en motion av herr Håstad
m. fl., vari yrkats att bidragen skulle differentieras till förmån för de barnrika
familjerna. Bidraget till det första barnet skulle sålunda utgå med ett
relativt sett mindre belopp än för de följande. Denna tankegång sammanfaller
på visst sätt med den som i annat sammanhang framfördes av mig i
ett yttrande inom socialvårdskommittén i detta ärende, nämligen att kontant
barnbidrag inte alls skulle utgå för det första barnet utan först för det andra
och följande. En sådan anordning kunde beräknas innebära en minskning
av kostnaderna med omkring hälften, och avsikten var dessutom att man
sedan en viss erfarenhet vunnits om organisationen skulle kunna taga upp
frågan om barnbidrag även för det första barnet.

Utskottet har ägnat en stor del av sitt arbete åt att skärskåda en fråga av
mera praktisk innebörd i detta sammanhang, nämligen frågan om utbetalningssättet.
Innan jag går närmare in på den frågan vill jag erinra om
att befolkningsutredningen beträffande frågan om den lokala anknytningen
till den kommunala förvaltningen diskuterade flera olika projekt. Bland
redan befintliga organ hade man först och främst att tänka på barnavårdsnämnderna.
Av någon anledning ansåg emellertid befolkningsutredningen att
baravårdsnämnderna inte kunde komma i fråga. Man hade väl fastnat för
något i barnavårdsnämndernas verksamhet som gjorde att de inte ansågos
lämpliga. I stället gav man på hand ett resonemang om att man tänkte inrätta
ytterligare ett kommunalt organ, nämligen en s. k. familjenämnd, som
skulle ta hand om barnbidragens utbetalning. Emellertid reste sig en opinion,
som inte ville vara med om ytterligare kommunala organ. Man kom då överens
om att man skulle inrätta en familjenämnd men att denna skulle få
överta även barnavårdsnämndens uppgifter. Departementschefen har för sin
del i fråga om den lokala anknytningen stannat för barnavårdsnämnderna.
Alan kanske inte får glömma att befolkningsutredningen inte precis varit
någon rationaliseringsutredning. Ingen utredningskommitté har väl föreslagit
så många olika kommunala organ som den gjort. Jag erinrar om hemhjälpsnämnden,
hemhjälpsstyrelsen, husmoderssemestemämnden, husmoderssemesterstyrelsen
o. s. v.

Emellertid kan jag lämna detta därhän och gå in på frågan om själva utbetalningssättet.
För att få klarhet i denna fråga tillsatte departementschefen
särskilda utbetalningssakkunniga, som komrno fram med ett förslag om central
utbetalning. Man hade givetvis även undersökt möjligheterna att få ett
lokalt utbetalningssätt till stånd. Den uppfattning, som de sakkunniga kommo
fram till, delades inte bara av de sakkunniga själva utan av så gott som
samtliga remissinstanser. Sålunda förordades det centrala utbetalningssättet
av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, generalpoststyrelsen, statens organisationsnämnd
— den sistnämnda bör ju ha särskilda förutsättningar att bedöma
frågan — och vidare av alla länstyrelser med undantag av länsstyrel -

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 06.

Lag om allmänna barnbidrag, m. m. (Forts.)
sen i Göteborgs och Bohus län, som ju är känd för sin speciella inställning,
när det gäller centralisering eller icke centralisering. Departementschefen
har emellertid ansett att barnavårdsnämnderna böra vara utbetalningsorgan.
Vad som därvid varit avgörande för honom har varit att vissa svårigheter
skulle kunna uppstå att sätta reformen i tillämpning på bestämd tid, om man
valde central utbetalning. Även frågan om möjligheterna att anskaffa personal
och lokaler i huvudstaden har i viss mån spelat in i det resonemanget.
Emellertid är en mycket stark opinion inom kammaren och inom utskottet
— ehuru den icke tagit sig uttryck i någon reservation — på det klara med
att det inte är så förmånligt att välja det lokala utbetalningssättet. Det har
sagts att den materiel och den maskinella utrustning som måste anskaffas
för central utbetalning inte skulle kunna erhållas på den korta tid som står
till buds. Utskottet har närmare undersökt denna sak, och därvid har man
fått bekräftelse på den uppgift, som lämnats i den av herr Andersson i Dunker
m. fl. väckta motionen, nämligen att det finns möjlighet att anskaffa
utrustningen i så god tid att de första utbetalningarna kunna göras i slutet
av mars eller senast i början av april. Utskottet har emellertid inte velat
tillråda något som helst uppskov, utan har sett saken på ungefär samma
sätt som departementschefen.

Det kanske inte skulle skada att närmare belysa vad ett system med central
utbetalning innebär. De flesta vilja kanske föreställa sig att det skulle erfordras
en oerhört stor uppsättning av manuell arbetskraft för detta ändamål.
Det är emellertid inte på det sättet. Även med lokal utbetalning måste
man ha ett gemensamt organ för hela verksamheten och det måste därför
bli nödvändigt att upprätta en särskild s. k. barnbidragsavdelning inom
postverket, som skulle ha hand om denna verksamhet så att säga centralt.
Ett sådant arrangemang skulle innebära en personalkostnad —- om jag
fattat uppgifterna riktigt — för 19 resp. 14 anställda, beroende på det hålkortssystem,
som skulle användas. Begagnar man i stället anordningen med
adresseringsmaskiner, skulle personalstyrkan komma att uppgå till 34 personer.
Även med lokal utbetalning måste man under alla förhållanden ha en
särskild barnbidragsavdelning inom postverket, för vilket ändamål skulle behövas
minst 17 anställda. Den personalökning som skulle krävas för en
central utbetalning är sålunda, mina damer och herrar, ganska ringa. Det
är detta som jag särskilt velat understryka.

För våra barnavårdsnämnder i landet kommer det beslut, som nu fattas
och som jag förmodar går i den riktning utskottet föreslår, att föra
med sig åtskilliga konsekvenser. Jag hade för några dagar sedan tillfälle att
träffa samman med en barnavårdsnämndsordförande, som bekymrat frågade,
huru han skulle kunna klara av den uppgift det här gäller när han,
som han sade, endast hade 10 kronor i anslag från kommunens sida för
bestridande av kostnader för porto och skrivmateriel. Även om han på den
punkten kunde få en förstärkning, så förmenade han dock, att de rent
manuella arbetsuppgifter, som skulle åligga honom, skulle bli alltför betungande.
Frågan blir då hur man skall kunna lösa detta problem. Det blir
en för stark belastning på ordförandena, och det kan hända att frågan
om att anställa särskild personal i kommunerna på detta område tvingar
sig fram vida tidigare än vi hade beräknat och långt innan vi stå inför
den förstorade primärkommunen. Utskottet har emellertid tagit denna fråga
så pass allvarligt, att det har ifrågasatt, huruvida man inte nära nog får
betrakta det beslut om lokal utbetalning, som kommer att fattas, som ett
provisorium och begär indirekt att eu skyndsam utredning göres på denna

Andra hammarens protokoll 1047. Nr 716. 2

Xr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om allmänna barnbidrag. in. m. (Foris.)
punkt. Det är dock att beklaga att resultatet av en sådan utredning inte
kan väntas föreligga förrän man i kommunerna kanske har fått skaffa sig
en viss maskinell uppsättning och viss arbetskraft. Under alla förhållanden
har man inom utskottet ansett det skäligt och lämpligt, att kommunerna
för det arbete de lägga ner för att distribuera statsmedel, alltså för fullgörandet
av en statlig uppgift, få ersättning av staten. Utskottet står enigt
när det begär en utredning i detta syfte.

Departementschefen har också berört frågan om ersättning till kommunerna
men har ganska lätt avfärdat densamma genom att säga att kommunerna
ändå få en väsentlig lindring genom det nya barnbidragssystemet.
Han nämner därvid den minskning som uppstår i fattigvårdsutgifterna och
i kostnaderna för omhändertagande av barn och anser att kommunerna
därför kunna bära den extra börda, som nu tillkommer. Jag tycker att statsrådet
i detta sammanhang förbiser en mycket viktig^ sak, som betonats
oupphörligt, nämligen att barnbidragen inte skulle på något sätt ersätta
andra former av understöd ifrån det allmänna.

Jag har, herr talman, kanske alltför mycket uppehållit mig vid denna
praktiska detalj, som jag dock anser vara så pass viktig och betydelsefull,
att jag tvingats att mera utförligt gå in på den. Uppläggningen av förslaget
i denna del har enligt mitt förmenande inte gjorts med hänsyn tagen
till det kommunala arbetet i allmänhet och allmänna synpunkter på rationalisering
o. d„ och man har inte heller fäst tillräckligt avseende vid de
lokala barnavårdsnämndernas förmåga, deras utrustning i allmänhet o. s. v.
Om det är sant som någon antytt att barnavårdsnämnderna äro de lokala
organ, som äro mest efterblivna i sin verksamhet, tar man nu en anledning
att förbättra deras organisation och sätta fart på deras^ arbete. Har detta
varit avsikten har man vunnit ett ganska bestämt syftemål. „

Utskottet har dessutom understrukit ett i detta sammanhang MImant
önskemål, nämligen att tillsyningsmyndigheten, socialstyrelsen, matte bemöda
sig om att skapa ett sådant system i fråga om anmalnmg, registrering
protokollföring och dylikt, att formerna för dessa barnbidrags utbetalande
bli så enkla och lättfattliga som möjligt. Men, herr talman, nar man
i utskottet under hand fått sätta sig in i de anordningar, som vederbörande
väl preliminärt tänkt sig i detta sammanhang, och finner att exempelvis
inte minder än tre formulär behöva fyllas i innan nagon som helst utbetalning
kan ske, vartill kommer protokollföring av beslutet samt slutligen
arbetet med ifyllande av barnbidragsanvisnmgar m. m., har man anledning
att bli en smula fundersam på den punkten. Det ligger emeUertid i sakens
natur att när ett kommunalt organ pa detta satt anlitas för en statlig upp
gift, så måste det för att tillfredsställa kraven pa kontroll och inspektion

W Jag fm Sutligen^erfnrl om att vi när det gäller ålderdomsförsörjmngen,

folkpensioneringen, aldrig ett ögonblick tänkt pa att “”^tÄtrSV
betalningsformer. Utbetalningarna for detta andamal ha alltid skotts centralt.
Icke ens när det gäller sådana ting, som enligt bestämmelserna för den ut
viduade folkpensioneringen äro beroende av kommunalt beslut, nam g
äffi/ÄKå har man

lam även Utbetalningar av rent kommunal karaktar pa de statliga uioeiai
nSsorganeli De! är alltså endast utbetalningen av de allmänna barnbidragen
som kommer att läggas på kommunerna Jag ^Jle, om herr s

fÄWKCÄ AÄii*

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag om allmänna barnbidrag, m. m. (Forts.)
ställning, som utskottet har gjort om att det föreslagna utbetalningssättet
skall betraktas som ett provisorium och om en skyndsam utredning om
övergång till central utbetalning, ville verkställa denna så snart som möjligt
innan kommunerna ha bundit sig vid en anordning, som är förenad
med kostnader för anställd arbetskraft och maskinell utrustning.

Herr talman! Jag har utförligt uppehållit mig vid de praktiska synpunkterna
på detta ämne. Jag tror att det kanske varit av allmän betydelse,
åtminstone är detta fallet för min egen del. Jag ber att få yrka bifall till
den del av reservationen, som är betecknad med B under rubriken »Utskottets
hemställan».

Herr Mårtensson: Herr talman! När riksdagen går att fatta beslut om en
så betydelsefull och omfattande reform, som införandet av allmänna barnbidrag,
är det att hälsa med tillfredsställelse att detta beslut kan fattas i
stort sett i enighetens tecken. Jag skulle i detta sammanhang vilja uttala ett
tack till socialminister Möller och övriga, som ha sysslat med denna fråga,
för det energiska och framgångsrika arbete som nedlagts för att föra frågan
fram till en tillfredsställande lösning.

Jag är medveten om att det kan råda delade meningar om vissa detaljer i
detta förslag, men dessa detaljer undanskymmas av de stora fördelar som
förslaget kommer att medföra för flertalet barnfamiljer här i landet. Man
kan ha olika meningar om huruvida kostnaderna äro större per barn, om
det är ett eller flera barn i familjen. Herr Hagård berörde nyss denna fråga.
Befolkningsutredningen har framhållit att kostnaderna per barn äro större
i ett mindre hushåll än i ett större. I verkligheten är det väl även så, att när
det första barnet kommer, måste den förvärvsarbetande kvinnan sluta sitt
arbete och kanske för en längre tid eller för all framtid ägna sig åt hemmets
skötsel. Samtidigt som kvinnan lämnar detta sitt förvärvsarbete går
familjen miste om en viss del av sin inkomst och kommer därmed i ett sämre
ekonomiskt läge. Det är inte minst med hänsyn härtill som det enligt min
mening är berättigat att barnbidraget får utgå med lika stort belopp även för
det första barnet. Bestämmande av barnbidragets storlek efter barnantalet
skulle enligt min mening i viss mån kunna verka premierande, och jag måste
säga att detta inte är tilltalande. Jag kommer därför, herr talman, att på
denna punkt yrka bifall till utskottets förslag.

Beträffande frågan huruvida utbetalningen av dessa barnbidrag skall ske
centralt eller lokalt kunna meningarna självfallet gå starkt isär. Men det
har ju efter de undersökningar som utskottet företagit på detta område
framkommit, att det — om utbetalningen skall ske centralt — knappast finnes
någon möjlighet att ordna utbetalningarna vid den tidpunkt då det är
avsett att de första utbetalningarna skola göras. Utskottet har därför på
denna punkt anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag. Som den föregående
ärade talaren framhöll har utskottet emellertid gjort en hemställan till
Kungl. Maj:t om att frågan måtte bli föremål för en särskild undersökning.
Om det vid en sådan undersökning skulle visa sig att det för framtiden kan
bli lämpligare med en central utbetalning än med en lokal sådan, är det
att förutsätta att förslag härom kommer att framläggas.

Med dessa få ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru Nordgren: Herr talman! Den fråga som kammaren nu bar att fatta
beslut i torde utan överdrift kunna betecknas som en av de mest betydelsefulla.
Det kommer givetvis att vara av oerhörd betydelse för barnfamiljerna

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om allmänna barnbidrag, in. in. (Forts.)
att genom dessa barnbidrag få ett regelbundet tillskott till sina barns försörjning.
Säkerligen är också tacksamheten stor bland folket ute i landet över
att denna stora fråga nu får sin lösning.

Jag kan inte dela de synpunkter, som talesmannen för reservanterna, herr
Hagård, gav uttryck åt, nämligen att det kunde vara skäligt att låta barnbidrag
utgå först efter andra barnet. Vid ett ytligt betraktande kan det naturligtvis
förefalla som om en familj med endast ett barn själv bör kunna
svara för kostnaderna för detta barn. Alla torde väl dock veta, att de största
och drygaste kostnaderna inställa sig vid det första barnets födelse. Då äro
föräldrarna i regel unga, kanske nygifta, och ha ofta ekonomiska svårigheter
att dragas med. Jag troi* därför att det skulle vara ett missgrepp att vid
denna tidpunkt undandraga dem det stöd som barnbidraget utgör.

Jag begärde emellertid närmast ordet, herr talman, för att beröra en detalj
i utskottets utlåtande, där utskottet gjort avsteg från Kungl. Maj:ts
förslag. Kungl. Maj:t har ansett att barnbidrag under vissa förhållanden bör
kunna utgå till barn eller ungdomar mellan 16 och 18 år. Utskottet har icke
kunnat dela denna uppfattning. Naturligtvis kan det föreligga en viss motivering
för att låta ett dylikt barnbidrag utgå, då avdrag vid beskattningen
fått göras för barn i dessa åldrar, och enligt det beslut riksdagen tidigare
fattat i skattefrågan, bamavdragen helt försvinna och ersättas av allmänna
barnbidrag. Men, genom omläggningen av skattebestämmelsema, göras ju
även andra avsteg från tidigare bestämmelser. Sålunda få ju barnfamiljer,
vilkas inkomster överstiga ett visst belopp, vare sig barnavdrag eller barnbidrag.
Utskottet har grundat det avsteg som gjorts från Kungl. Maj:ts förslag
på olika skäl. Vi ha först och främst ansett att det torde bli ganska besvärligt
för barnavårdsnämnderna att bedöma när ett barn icke i tillräcklig
utsträckning kan bidraga till sin egen försörjning. Då skall barnavårdsnämnden
undersöka huruvida det är något fel på detta barn eller om man
av andra skäl håller det hemma. När det gäller dessa barnbidrag måste en
ingående behovsprövning företagas, vilken med hänsyn till att barnbidragen
i övrigt icke falla under behovsprövning, icke blir så angenäm att utföra.

För utskottets uppfattning tala även andra omständigheter. Det torde väl
vara synnerligen lämpligt att de åtgärder som vidtagas för de ungas studier
äro samlade hos ett enda organ. Riksdagen har tidigare beslutat att barn på
landsbygden, utan behovsprövning, skola kunna komma i åtnjutande av ett
belopp på 500 kronor per skolår i stipendier och att alla studiebegåvade barn
både i städer och på landsbygden därutöver, efter behovsprövning, skola
kunna erhålla ett bidrag av 540 kronor, plus vissa resebidrag och fria skolmåltider.
Om detta icke anses tillfyllest är det väl lämpligt att man höjer
dessa stipendier, så att man slipper att ha två olika organ för att lämna den
hjälp till den studiebegåvade ungdomen som är erforderlig.

Man får vidare beakta att ungdomen icke upphör med sina studier vid
18 års ålder, såvida den har studiebegåvning, och ämnar gå vidare. Denna
ålder överskrides väl ofta avsevärt. Det är väl inte så värst många unga som
avlägga studentexamen exempelvis vid 18 års ålder, ehuru naturligtvis sådana
finnas. Det kan ju dessutom ofta gälla en fortsättning av studierna. I sistnämnda
fall ha de ju att lita till studielån. För yrkesutbildning, t. ex. utbildning
vid lantmannaskolor och vistelse vid folkhögskola, kunna de unga erhålla
stipendier upp till 90 kronor i månaden. I den mån detta icke räcker
bör man också ha möjlighet att öka detta belopp. Dylika frågor böra alltså
lösas i ett sammanhang och icke bli föremål för olika åtgärder. De äro ju i
sak lika. Utskottet har ju också varit enhälligt på den punkten.

Jag skulle bättre ha förstått förslaget, om det inneburit, att barnbidrag

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag om allmänna barnbidrag, in. in. (Forts.)
skulle utgå till alla barn som icke fyllt 18 år. Kungl. Maj:ts förslag på denna
punkt tycker jag innebär en orättvisa mot de unga mellan IG och 18 år, som
gå ut i det praktiska arbetet direkt. Dessa unga komme då i en sämre ställning
än de som gå studievägen, och samhället har väl ändå behov av de ungas
arbetskraft på olika arbetsområden.

Jag vill emellertid erinra om att utskottet starkt understrukit, att det bör
sörjas för den studiebegåvade ungdomen på ett tillfredsställande sätt. Detta
bör emellertid, enligt utskottets mening, ske genom andra åtgärder än att
låta barnbidrag utgå för dessa ungdomar.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Jag tänkte endast säga några
ord om själva systemet för utbetalningen av dessa barnbidrag. I detta avseende
har ju Kungl. Maj:t föreslagit och utskottet tillstyrkt, att utbetalningen
skall ske lokalt genom barnavårdsnämnderna. Utskottet är visserligen en
smula tveksamt och rekommenderar Kungl. Maj:t att göra en undersökning,
huruvida det inte kunde vara lämpligare med ett centralt utbetalningssystem.
Nu har ju dock en sådan utredning redan företagits, och jag har
haft det nöjet att vara med i denna utredning. Vi kommo därvid fram till
det resultatet att en utbetalning av dessa barnbidrag borde ske centralt genom
en särskild barnbidragsavdelning inom postverket. Det föreligger enligt
vår mening mycket starka skäl för en sådan anordning.

Genom den lokala utbetalningen skulle barnavårdsnämnderna komma att
belastas på ett oskäligt sätt. De kanske inte alltid skulle kunna klara upp
saken. Barnavårdsnämnderna komma ju ändå under alla förhållanden att få
ett ganska betydande merarbete genom dessa barnbidrag. Skola nämnderna
också handhava själva utbetalningen, d. v. s. utskrivandet av dessa anvisningar,
som skola skickas till alla bidragsmottagare, blir arbetet högst väsentligt
ökat. Barnavårdsnämnderna komma då att belastas inte endast vid
uppläggningen av detta system, utan i fortsättningen även med förandet
av ganska vidlyftiga register. Det skall föras register över varje barn och
över varje bidragsmottagare, och dessa register skola ständigt hållas aktuella.
Varje barn som föds skall naturligtvis föras in i registret, och om
ett barn dör skall det avföras ur registret. Vidare skall varje flyttning, både
inom kommunen och till annan kommun registreras. Dessa uppgifter komma
att i mycket hög grad belasta barnavårdsnämnderna. Därtill kommer arbetet
med att varje kvartal skriva ut denna mängd av bidragsanvisningar. Jag
skulle föreställa mig att det merarbete, som barnavårdsnämnderna komma
att få genom att ha hand om dessa barnbidrag — framför allt genom registerföring
och utskrivning av bidragsanvisningar — kommer att mångdubbla
barnavårdsnämndernas arbete jämfört med allt det arbete man haft förut.
Jag fruktar att det för en hel mängd barnavårdsnämnder kommer att möta
mycket stora svårigheter atl klara denna sak.

Vid vår utredning hade vi överläggningar med en hel rad olika myndigheter
och organisationer, som kunde vara intresserade av detta. Vi överläde
med representanter för landskommunernas förbund, representanter för
svenska stadsförbundet, med personer i pensionsstyrelsen och postverket, med
representanter för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbunden samt barnavårdsnämndens
ordförande i ett antal kommuner. Samtliga dessa förklarade
med eu mun att de ansågo det vara synnerligen olämpligt att belasta barnavårdsnämderna
med detta mycket krävande merarbete. Trots detta bar Kungl.
Maj:t gått på denna linje, .lag är dock inte så förvånad över detta, ty vid

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om allmänna barnbidrag, m. m. (Forts.)
vissa förhandlingar, som vi i utredningskommittén hade med vederbörande
statsråd, fingo vi det intrycket, att statsrådet redan från början var inställd
på att utbetalningen skulle ske lokalt genom barnavårdsnämnderna. Vilket
resultat vi i utredningen än kommit till, var det nog statsrådets mening,
att utbetalningen av dessa barnbidrag skulle ske lokalt. Jag tror att statsrådet
kanske skulle ha kommit till en annan uppfattning om han själv haft
någon erfarenhet av en kommunalmans arbete. Han såg emellertid saken på
ett annat sätt och ville också ha det så. Det förefaller mig vidare som om utskottet
tagit ganska lätt på denna sak, att man närmast ansett att utskottet
bara hade att göra som Kungl. Maj:t föreslagit.

Om jag emellertid skulle göra en jämförelse med förhållandena på andra
veksamhetsområden kanske det blir litet klarare för kammarens ledamöter,
varför detta av utskottet tillstyrkta förslag med den lokala utbetalningen
ter sig så underligt för mig, när man kan ordna det genom en central utbetalning
och ett centralt utskrivande av dessa anvisningar med hjälp av de
utomordentliga maskinella anordningar, som numera stå till förfogande.
Vid den centrala utbetalningen skulle man, som herr Hagård tidigare anfört,
med anlitande av dessa moderna maskiner inte behöva anställa mer än i ett
fall fjorton till femton och i värsta fall trettio till trettiofem personer, mest
flickor, som skulle sköta hela denna apparat med registerföring, utskrivning
av anvisningar samt revision och kontroll. Vid den lokala utbetalningen
måste en eller flera personer i var och en av våra 2 400 eller 2 500 kommuner
komma att helt eller delvis sysselsättas med detta. Särskilt i de mindre
kommunerna har man inga som helst maskinella anordningar, man har ofta
nog inte ens någon skrivmaskin till hjälp, utan man får sköta allt detta
för hand. Det är ganska underligt att man i dessa tider, när man måste
spara på arbetskraft, och det talas så mycket om rationalisering, kan rekommendera
ett sådant system. Vad skulle kammarens ledamöter, särskilt de
många tidningsmännen här säga, om man t. ex. skulle rekommendera dem
att i en stor daglig tidning i stället för att använda sig av en modern tryckpress
gå tillbaka till handsättning och att använda en handtryckmaskin!
Vad skulle man säga, om man rekommenderade människorna att använda
de gamla hästdiligenserna i stället för ett modernt järnvägståg. Jag kan taga
ett annat exempel, som ligger mig som jordbrukare närmare. Vi jordbrukare
veta att på stora gårdar, där man har stora finia fält, kan man numera använda
sig av en modern skördetröska när det gäller att snabbt taga in skörden.
Hur skulle jordbrukarna uppfatta det om de blevo rekommenderade
att gå tillbaka till lien eller skäran när det gällde att skörda på dessa fält?
Ungefär på samma sätt är det här, när man i stället för att använda sig av
de moderna maskinerna föreslår att man skall använda rena handarbetet.
Det måste enligt min mening bli ett utomordentligt slöseri med arbetskraft,
om det rekommenderade förslaget går igenom.

Jag kan, herr talman, åtminstone för min del omöjligen tillstyrka och rösta
för det förslag, som Kungl. Maj:t och utskottet här kommit med när det
gäller valet av utbetalningssystem. Man har som skäl anfört att det skulle
kunna hända, att den första utbetalningen inte skulle kunna ske på beräknad
tid, d. v. s. i slutet av mars, om man valde det centrala utbetalningssystemet.
Herr talman! Jag tror mig veta så pass mycket om detta, att jag
vågar säga, att risken för att den första utbetalningen inte skall kunna ske i
slutet av mars nästa år, den är lika stor om man väljer det system Kungl.
Maj:t och utskottet föreslår. Jag tror mig veta, att det inte kommer att hänga
på maskinerna, utan det kommer att hänga på möjligheterna att få in alla
erforderliga uppgifter, få dem registrerade och ordnade på det sätt, som måste

Onsdagen den IG juli 1947.

Nr 36.

Lag om allmänna barnbidrag, in. m. (Forts.)
ske. Det är således på det rent organisatoriska området man möter de största
riskerna. Om man skulle gå in för denna centrala utbetalning, som jag tilllåtit
mig rekommendera, kan det inte ske något värre än att den första utbetalningen
skulle uppskjutas kanske en månad. Det är den största risk man
skulle löpa. Men har man kunnat vänta på barnbidraget så pass länge som
man gjort, så kan väl det förhållandet att man kanske inte kan göra den
första utbetalningen förrän i april i stället för i slutet av mars månad nästa
år inte vara avgörande, när man nu skall taga ställning till detta.

Herr talman! Jag skall inte yttra mig vidare utan ber endast få yrka bifall
till motionen 11:419 som väckts av mig och några andra ledamöter i
kammaren och som går ut på att riksdagen måtte besluta om en central utbetalning
av barnbidragen.

Jag skall kanske tillägga en sak. I nämnda motion framhålles det, att
kommunerna borde ha någon ersättning för det arbete, som pålägges dem
för denna rent statliga uppgift. Detta har ju utskottet verkligen beaktat och
föreslagit i skrivelse till Kungl. Maj:t. Jag hoppas att Kungl. Maj:t snarast
möjligt går i författning om detta.

Herr talman! Jag yrkar således bifall till motionen nr 419 i denna kammare.

Häruti instämde herr Carlsson i Bakeröd.

Herr Jacobsson i Igelsbo: Herr talman! Att de nuvarande barnavdragen
i vår skattelagstiftning lämna otillfredsställande kompensation för barnfamiljerna
i de lägre inkomstgrupperna, därom kunna vi nog vara eniga. De
föreslagna allmänna barnbidragen komma att på ett väsentligt bättre sätt
fylla denna uppgift. Utskottets majoritet har också förordat Kungl. Maj ds
förslag i detta avseende. Reservanterna herrar Mannerskantz och Hagård ha
alternativt förordat barnbidrag antingen graderat efter inkomst eller efter
barnantal. Då riksdagen redan i går fattade beslut i fråga om skatteavdragen,
kan ju endast det senare alternativet komma i fråga.

Graderingen efter barnantal med respektive 150 kronor för första barnet
och 300 kronor för andra barnet samt 450 kronor för det tredje och vardera
av övriga barn kan jag för min del ej finna vara väl funnen. De allmänna
barnbidragen med ett enhetligt belopp av 260 kronor anser jag vara att föredraga.
Utskottet säger i sitt utlåtande följande: »Såsom befolkningsutredningen
framhållit är kostnaden per barn mindre i ett stort hushåll än i ett
litet. Detta skulle närmast motivera, att de familjer som ha få barn erhålla
högre bidrag per barn än familjer med många barn. Å andra sidan täcker
det föreslagna allmänna barnbidraget endast en del av barnkostnaderna. En
växande barnskara blir därför en växande belastning på den enskilda familjens
ekonomi. Skäl kunna därför anföras för att lämna flerbarnsfamiljerna
högre kompensation för barnkostnaderna. En sådan högre kompensation erhålles
emellertid, om bidraget göres lika för alla barn. Enligt utskottets mening
saknas skäl att i fråga om de allmänna barnbidragen tillerkänna flerbarnsfamiljerna
vlterligare kompensation på sätt föreslagits i motionen II:
444.»

De av utskottet framförda skälen finner jag vara tillräckliga för godtagande
av principen om enhetliga allmänna barnbidrag.

I fråga om de föreslagna behovsprövade barnbidragen för barn mellan
16 och 18 år framhåller utskottet: »Utskottet föreslår därför, att allmänt
barnbidrag icke utgår för barn i åldern 16—18 år. Statligt stöd till studerande
ungdom över 16 år bör i stället lämnas i form av stipendier. I fråga
om barn i åldern 16—18 år, som på grund av sjukdom icke kan i mera av -

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om allmänna barnbidrag, m. m. (Forts.)
sevärd grad bidraga till sin försörjning, bör stöd lämnas i annan form än i
form av allmänt barnbidrag. I den mån redan vidtagna åtgärder på dessa
områden icke kunna anses utgöra tillräcklig kompensation för barnavdragens
bortfallande beträffande barn i åldern 16—18 år bör en utbyggnad av åtgärderna
snarast möjligt komma till stånd.» Detta är vad utskottet sagt just
om de behovsprövade barnbidrag, som föreslagits i den kungliga propositionen.

Givet är, och det kan inte förnekas, att vissa familjer med barn i åldern
16—18 år skulle få en viss försämring, om inte den av utskottet föreslagna
utredningen om att försämringen skulle kompenseras genom en utbyggnad
av studiestipendierna för denna kategori kommer till stånd, alltså att stipendierna
skulle anpassas så att i dessa åldrar stipendier för såväl teoretisk som
praktisk undervisning skulle utgöra kompensation för det mistade skatteavdraget.
Ett skäl mot att utsträcka rätten till allmänna barnbidrag längre än
utskottet föreslagit är först och främst svårigheten för de lokala organen, i
detta fall barnavårdsnämnderna, att tillfredsställande tillämpa en sådan lagstiftning.
Nu är saken lätt med det nu gällande skatteavdraget. Om vid
taxeringen pojken eller flickan taxeras till en inkomst av minst 600 kronor,
så skall fadern icke ha avdrag för respektive barn. Saken är sålunda, som
jag nyss sade, på det sättet mycket enkel med hänsyn till skatteavdragen. Nu
skulle barnavårdsnämnderna i stället få bedöma den inkomst vederbörande
barn skulle komma att åtnjuta för den närmaste framtiden med alla risker,
som en sådan bedömning för med sig, bl. a. med hänsyn till den olika
tillämpning, barnavårdsnämnderna på detta område skulle komma att göra
sig skyldiga till. En del barnavårdsnämnder skulle tillämpa bestämmelserna
restriktivt, andra åter mera generöst o. s. v.

Rörande utbetalningssättet ha de sakkunniga förordat en central utbetalning,
som även förordats av herr Andersson i Dunker m. fl. i en motion.
Utskottet säger om den saken följande: »Utskottet har närmare undersökt
denna fråga och kommit till det resultatet, att även om erforderlig maskinell
utrustning kan anskaffas i tid, vilket dock i och för sig är något tveksamt,
så skulle, därest ett centralt utbetalningssystem valdes, vissa organisatoriska
svårigheter kunna medföra, att de första utbetalningarna av barnbidragen
icke skulle kunna ske på beräknad tid. Enligt utskottets mening är
det bland annat med hänsyn till källskattesystemet absolut nödvändigt, att
utbetalningen av barnbidragen icke fördröjes. Med hänsyn härtill anser sig
utskottet icke kunna tillstyrka, att vid barnbidragssystemets införande utbetalningen
av bidragen ordnas centralt. Ur vissa synpunkter skulle dock ett
centralt utbetalningssystem måhända vara att föredraga framför ett lokalt.
Utan att taga ställning till detta spörsmål förutsätter utskottet, att frågan om
centralt eller lokalt utbetalningssystem senare göres till föremål för ytterligare
överväganden.»

Det är klart att man, som ett flertal talare här tidigare framhållit, kan ha
delade meningar angående det lämpligaste utbetalningssättet. Då jag själv i
åtskilliga år haft med barnavårdsnämnden att göra i en mindre landskommun
på 2 500 invånare och i någon mån försökt tänka mig in i hur denna
reform skulle verka, har jag kommit till den slutsatsen, att även om det centrala
utbetalningssystemet skulle ha vissa fördelar, så har det system, som
föreslagits av Kungl. Maj:t och socialministern, den fördelen att barnavårdsnämnderna
i det fallet så att säga ha verksamheten på hand på ett helt annat
sätt än om den skall skötas centralt från Stockholm.

Här har i debatten icke berörts de visserligen få fall, men dock förekommande,
där barnavårdsnämnderna skola få rätt att förordna att det all -

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag om allmänna barnbidrag, m. in. (Forts.)
männa barnbidraget skall utbetalas till annan än barnets moder. Såvitt jag
kunnat finna måste det även med ett centralt utbetalningssystem ske en betydande
registerföring ute hos något kommunalt organ, antingen det nu blir
barnavårdsnämnden eller något annat. Detta register måste alltid vara aktuellt.
Alla anmälningar skola föras in och de barn, som av olika anledningar
icke längre skola finnas i registret, skola avföras. Det är givet, att barnavårdsnämnderna
på ett effektivare sätt komma att sköta registren, om nämnderna
själva få hand om utbetalningen. Jag ställer mig tveksam till huruvida
man kan göra gällande, att det tekniska arbete, som består däri att man
fyra gånger om året skall utskriva dessa anvisningar, kan vara så särskilt
betungande, att utföra vid sidan om själva registerföringen. I vilket fall som
helst förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t skall ha sin uppmärksamhet riktad
på detta och se till huruvida det kan genomföras en ändring, som skulle
kunna underlätta arbetsbördan.

Gentemot vad herr Andersson i Dunker anförde i detta avseende vill jag
framhålla, att det går nog inte att i samband med en reform av de allmänna
barnbidragens typ tänka sig att man icke sköter om utbetalningarna precis
på den utsatta (lagen. Utskottet har framhållit, att med hänsyn till att källskatten
tages ut undan för undan bör även här ifrågavarande bidrag lämnas
på bestämda tider. Utöver sin sociala verkan ha nämligen dessa barnbidrag
den betydelsen, att de ersätta skatteavdraget. Därför är det av vikt att de bli
utbetalade vid rätt tidpunkt.

Att kommunerna för sin medverkan till en helt statlig uppgift böra få
ersättning av staten synes mig vara klart. Denna sak har också av utskottet
framhållits. Angående ansökningsförfarandet har utskottet framhållit önskvärdheten
av att detta göres så enkelt som möjligt, och bör den saken ytterligare
poängteras. Blanketterna böra vara så pass enkla att den sökande allmänheten
utan att anlita biträde kan ifylla desamma.

Herr talman! Med vad jag här sagt vill jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Det är givetvis glädjande att konstatera
sociala framsteg, och den fråga vi i dag gå att behandla hör till dem.
Vad som för mig är särskilt glädjande är att i utskottsutlåtandet finna utsagt
vad vi kommunister anförde i motion redan 1945, nämligen den principen,
att varje barn som föds betraktas som en tillgång för hela samhället
och att som följd därav samhället också känner sig förpliktat till barnets
försörjning. Vidare är det glädjande att reformen syftar till den förebyggande
vården i motsats till vad som för närvarande tillämpas, nämligen att samhället
ingriper först vid uppenbar ekonomisk nöd.

Vad herr Hagårds yrkande beträffande vill jag i likhet med fru Nordgren
framhålla, att det är det första barnet som åsamkar de största ekonomiska
utgifterna, men framför allt är det väl den stora skara av ogifta mödrar,
som här bli styvmoderligt behandlad, om man nu skulle tillmötesgå detta
yrkande. De ensamma mödrarna bli inte behandlade — om jag får använda
det uttrycket — så familjärt av samhället. Hjälpen till dem är icke så famil
jebetonad som den hjälp, som utgår till övriga mödrar. Samhället räknar
med att den ogifta modem endast får ett barn och att bon alltså inte
skall få några fler barn.

Men, herr talman, det var infe bara för att konstatera detta som jag begärt
ordet. Jag tillåter mig alt fästa uppmärksamheten på de avigsidor som
vidlåda förslaget.

Enligt det föreliggande förslaget gäller detsamma som för de beslutade

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om allmänna barnbidrag, in. m. (Forts.)
folkpensionerna, nämligen det försämrade penningvärdet, vilket gör att en
välbehövlig tillgång sjunker i värde. Jag tror, att det var herr Dickson som
i går uppmanade oss att påtala just detta i varje sammanhang, och jag tror,
att det är riktigt. Till detta kommer att barnavdragen i skattehänseende verka
försämrande för ett flertal familjer, samt att prisrabatterna bortfalla. Hur
det senare verkar skall jag be att få exemplifiera. Det gäller här framför allt
de fattiga bamrika familjerna. Om man tar en sådan familj i Göteborgs dyrortsgrupp,
bestående av fem personer — alltså tre barn — och vars inkomster
äro så låga, att den är berättigad till rabatt, skall man finna, att denna
familj mister fem rabattkort på smör och lika många på mjölk. Räknat med
en smörranson av 12 kg per år och individ blir detta 60 kg om året för
vår familj. Eftersom rabatten på smör är två kronor per kg, gör detta 120
kronor per år. Mjölkrabatten är 15 öre per liter, och om man beräknar två
liter om dagen för familjen, blir det en summa av 110 kronor om året.
Sammanlagt har alltså denna familj förlorat 230 kronor per år. Men det
mest skrämmande i dagens läge, det är de höga priserna på de nödvändigaste
varorna. Eftersom ytterligare prisförhöjningar på livsmedel äro att vänta,
tycks det vara en ledstjärna, som man styr efter.

Det är med anledning av detta som jag vill fästa statsrådets uppmärksamhet
på att värna om de allmänna barnbidragen i fortsättningen. Detta kan
ju ske antingen med ett rörligt tillägg som skydd mot de stegrade levnadsomkostnaderna
eller också kan man säkerligen finna andra former för att
åt barnen säkra denna reform. I och med denna reforms genomförande är
ju inte barnens fulla försörjning säkrad, ty bidragen utgöra endast en ringa
del av de verkliga bamkostnadema.

Givetvis måste man beklaga, att utskottet har försämrat både utredningens
och propositionens förslag angående utbetalning av allmänna barnbidrag till
barn i åldern 16—18 år. Utskottet anser det inte lämpligt och motiverar detta
med att det torde medföra betydande svårigheter för myndigheterna, i detta
fall barnavårdsnämnderna. Vidare framhåller man, att med den elastiska
formulering som bestämmelserna erhållit befarar — jag vill särskilt kursivera
detta ord — befarar utskottet att dessa komma att utbetala bidrag till
16-—18-åringama i större utsträckning än som är avsett. Ett dylikt skrivsätt
från utskottets sida vittnar icke om den omtanke och ömsirjthet gentemot
barnen, som man skulle vilja finna i ett uttalande av utskottet.

Här antyder utskottet alltså, att barnavårdsnämnderna komma att utdela
mer än som strängt taget är lagligt. Det hade enligt min mening varit bättre,
om man inte skrivit fullt så elastiskt utan i stället klart sagt ifrån i lagtexten
att allmänna barnbidrag skola utgå till fyllda 18 år.

För fattiga ungdomar gör man det nu ännu svårare. Med en hänvisning
till att stipendier kunna erhållas anser utskottet att all rättfärdighet är
uppfylld. Men det torde vara ett allbekant faktum, att stipendierna och vad
därmed sammanhänger inte äro i lag fastslagna förmåner för de fattiga sökandena.
Det är inte alla fattiga begåvade ungdomar, som kunna erhålla
stipendier. Inte heller gäller det bara teoretiska studier för dessa ungdomar.
Det gäller även yrkesutbildning. Självklart vore det bättre för föräldrarna,
om de hade att räkna med en liten men säker inkomst.

I det samhälle där vi leva är vägen stenlagd för de begåvade fattiga ungdomarna.
I stället för att utskottet skulle ha hjälpt till att vältra de stenarna
ur vägen har man försökt att bibehålla desamma. Det var med en viss förvåning
jag hörde socialministern tillstyrka utskottets förslag på denna punkt.
Vad som motiverade statsrådets ställningstagande att gå ifrån propositionen
uppfattade jag emellertid icke.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag om allmänna barnbidrag, in. in. (Forts.)

Herr talman! Med dessa kritiska synpunkter ber jag att få yrka bifall till
propositionen.

Herr Hastad: Herr talman! I egenskap av motionär i denna fråga och
med hänsyn till frågans stora vikt vill även jag yttra några ord.

I likhet med åtskilliga av de föregående talarna vill också jag här uttala
en stor glädje över att riksdagen i dag, praktiskt taget enhälligt, kan ta
detta stora steg till utjämning av barnkostnaderna. Jag är ganska förvissad
om att dagens beslut kommer att räknas som ett av märkesbesluten under
denna riksdag. Detta beslut kommer också säkerligen att utöva inverkan
internationellt sett.

Såsom framgår av utskottsutlåtandet och redan framhållits här i dag av
herr Hagård ha vi högermän haft en något avvikande mening, när det gällt
själva utformningen av dessa allmänna barnbidrag. Jag vill inledningsvis
framhålla, att fru Nordgren synes ha missuppfattat vår ståndpukt, när hon
polemiserade mot min ärade partikamrat herr Hagård och liksom ville göra
gällande att hans intresse för utjämning endast skulle sträcka sig till från
och med det andra barnet. Det uttalande, som här möjligen kan ligga till
grund, hänför sig till en tidpunkt, då man överhuvud taget var tveksam,
om man skulle ha råd att införa allmänna barnbidrag. Jag vill för egen
del framhålla, att när jag för ett par år sedan satt som ledamot av familjebeskattningssakkunniga,
gjorde denna kommitté ett enhälligt uttalande att
man skulle gå stegvis fram. Därest de finansiella tillgångarna icke skulle
räcka, skulle man i första hand se till de mest behövandes och de stora familjernas
behov. Detta uttalande har underskrivits exempelvis av nuvarande
statsrådet Ericsson i Kinna, herr Brandt i Aspabruk och professor
Wahlund för att nu inte tala om att vår nuvarande statsminister mycket
aktivt deltog i de sammanträden, som vi hade i denna fråga; han deltog
nämligen såsom ordförande i befolkningsutredningen, med vilken familjebeskattningssakkunniga
enligt direktiven samarbetade.

Jag vill för egen del säga att jag under 1930-talet ganska ofta tog till orda
i den offentliga debatten för ett mer franskt-belgiskt system med särskilda
kassor, s. k. Allocations. Men denna ståndpunkt baserades också den på förutsättningen,
att vi under de närmaste årtiondena icke skulle få råd till
att via statskassan införa ett system med allmänna barnbidrag. Sedan
parterna på arbetsmarknaden ganska enhälligt tagit avstånd irån familjelönprincipen,
hade frågan realpolitiskt sett förfallit, och därmed bär diskussionen
förts över till den utredning, som befolkningsutredningen framlade
och vilken finns refererad i den proposition, som vi i dag ha att lagfästa.

Jag vill ytterligare framhålla, att om vi högermän i dag presentera ett
system, något annorlunda än det system som innefattas i propositionen,
så kan detta delvis också hänföra sig till att högerpartiet icke haft någon
representant i befolkningsutredningen. Överhuvud taget har denna stora
fråga om utjämning av barnbidragen lösts av en kommitté utan medverkan
av de större partierna.

Nu innebär vårt förslag, vilket redan tidigare framhållits, att man skall
differentiera barnbidragen alltefter familjens storlek. Första barnet skulle
få 150 kronor, andra barnet 300 kronor, och från och med det tredje samt
för vart och et t av de efterföljande skulle 450 kronor utbetalas.

Det har invänts åtskilligt mot detta förslag. Utskottet har bl. a. i korthet
framhållit att kostnaderna för barnen skulle vara större ju färre barnen

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om allmänna barnbidrag, m. m. (Forts.)
äro i eu familj. Det har sagts att de enhetliga barnbidrag, som utskottet
föreslår, faktiskt skulle innebära en eftergift mot kravet på en större kompensation
åt de stora familjerna. Jag tvivlar i alla fall på — och detta har
varit den bärande grunden för vår linje -—- att de stora familjerna genom de
förslag, som utskottet nu auktoriserat, få den kompensation, som vore
önsklig för dem. Jag skall be att få anföra ett par sifferexempel härpå. Om
man utgår ifrån att barnkostnadema, på sätt befolkningsutredningen framhöll,
för det första och andra barnet äro omkring 800 kronor per barn,
alltså sammanlagt 1 600 kronor, skulle, sedan de nu föreslagna barnbidragen
utgått, kvarstå ungefär 1 080 kronor, som familjen således själv får
vidkännas. Enligt vårt förslag skulle det bli något hundratal kronor däröver.
Om man tar en familj på fyra barn, och om man således accepterar
den utgångspunkt som befolkningsutredningen haft, nämligen att barnkostnaderna
sjunka något med antalet barn och antar att tredje och fjärde
barnet kosta 700 kronor per styck, alltså sammanlagt för de fyra ungefär
3 000 kronor, så kommer denna flerbarnsfamilj enligt utskottsförslaget att
erhålla 1 040 kronor. Samma familj får alltså själv ta en börda på omkring
2 000 kronor, eller närmare angivet 1 960 kronor. Enligt högerns
linje skulle samma familj i bidrag få 1 350 kronor och den kostnad, som
familjen själv fick bära, skulle således inskränka sig till något över 1 600
kronor. Jag finner det alltså evident att de stora familjerna komma att få
bära den största bördan. Jag kan inte finna att detta är skäligt.

Nu har det invänts, exempelvis från herr Mårtenssons sida, att det första
barnet skulle medföra mycket större kostnader än det andra barnet och
därefter följande barn. Jag vill inte helt bestrida riktigheten av vad härutinnan
anförts. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att även
vi ha accepterat detta faktum genom att införa ett barnbidrag för första
barnet, låt vara att det är något mindre än vad som föreslagits av regeringen
och utskottet. Dessutom kan det förhålla sig så, att den rubbning av
förhållandena, som det första barnets ankomst medför, kan vara tämligen
övergående. Ett sådant övergående hjälpbehov kan ju lättast täckas genom
mödrahjälp.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på att man enligt regeringens förslag
inte heller ger något uttryck för det merarbete för mödrarna, som en
stor barnaskaras uppfostran faktiskt innebär. Det torde väl vara ganska
oomtvistat — så mycken personlig kännedom ha vi alla — att fostran
av fyra barn är någonting helt annat än att uppfostra bara ett. Detta har
emellertid icke på något sätt kommit till uttryck i den nu planerade lagstiftningen.

Tycker man måhända att denna familjehjälp med tyngdpunkt till förmån
för de stora familjerna kan synas egenartad, vill jag också erinra
om att Sovjetunionen — ett land som jag annars sällan brukar åberopa —
vidtagit åtgärder, som verka just till förmån för de stora familjerna. Och samma
tankegång gick igen i de skatteavdrag, som nu avskaffats men som voro

differentierade. .

Tyngdpunkten i vår argumentering är att man endast genom en gradering
kan skapa skälig rättvisa åt de större familjerna, eller rättare sagt möjliggöra
en skälig kompensation åt dessa. Vi ha härvid ändock tagit hänsyn
till att andra former kunna bli dessa familjer till stöd och då främst bostadshjälpen.
.. ..

Jag vill härutöver även anföra, att, även om det för oss är främmande
att genom allmänna barnbidrag köpa barn — för att nu begagna ett vanligt
uttryck __ och även om detta, som herr Mårtensson anförde, skulle synas

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag om allmänna barnbidrag, in. m. (Forts.)
mindre tilltalande, är det oss icke möjligt att vid beslutet i denna fråga helt
bortse från problemets stora befolkningspolitiska perspektiv. Det finns nämligen
här i landet — vi må säga vad vi vilja därom — en stark tendens att
begränsa barnantalet till två i de allra flesta grupper. Vad vi behöva för att
hålla en jämn befolkningsutveckling är att fler familjer än hittills skaffa
sig minst tre barn.

Nu är det i verkligheten mycket svårt att avläsa den faktiska innebörden
av de aktuella befolkningsstatistiska data som finnas. Jag tror att de, som
i likhet med mig gjort sig mödan att söka tränga in i de framställningar,
som utarbetats av professorerna Wahlund och Quensel samt docenten Hyrenius,
alltså tre auktoriteter som sysslat med dessa problem, trots detta knappast
kunna bli på det klara med tendensen, när det gäller fruktsamheten.
Så mycket är emellertid tydligt, att den ökning av det allmänna födelsetalet,
som man glädjande nog kunde konstatera fr. o. m. slutet av 1930-talet och
som — med avbrott under det första krigsåret — pågått under hela kriget,
hänför sig i hög grad till en ökad äktenskapsfrekvens och inte uteslutande
eller primärt till någon stegring av fruktsamheten. De tal, som vi för närvarande
ha rörande fruktsamhetens, utveckling, gå tillbaka till 1942. Så
långt släpar sålunda den officiella svenska statistiken efter. Vi måste emellertid
konstatera att man just nu kan märka ett omslag. De som läst de sista
rapporterna från Stockholms stad kunna därav dra den slutstsen, att det
allmänna befolkningstalet i Stockholms stad av allt döma är i sjunkande
med över en, ja kanske till och med med inemot två promille. Det är här
således fråga om en ganska avsevärd sänkning.

Vi ha under kriget haft denna förmånliga giftermålsfrekvens. Vi ha också,
trots föreliggande livsmedelssvårigheter, haft en god konjunktur. Men
dessa förhållanden komma icke i längden att vara för handen, utan vi kunna
mycket väl tänka oss att vi gå mot sämre tider, av vilka fruktsamhets- och
nativitetstalen komma att röna en oförmånlig inverkan. Man kan också tänka
sig att den på grund av det nuvarande löneläget mycket starka uppsugningen
på arbetsmarknaden av kvjnnlig arbetskraft kan komma att verka i oförmånlig
riktning i avseende på nativiteten.

Hur man nu än må bedöma dessa tal synes det mig att man inte helt kan
släppa ur sikte, att man bör anpassa barnbidragen så, att de även ha den
befolkningspolitiska effekten, att de som ta den största bördan, när det gäller
att fostra det nya släktet, icke få en sämre kompensation än andra medborgare.
Och ytterst beror vårt framtida välstånd av tillgången på arbetskraft.

Jag vet att det mot det förslag, som innefattas i vår reservation, bl. a.
kan riktas den invändningen, att ett frångående av principen om generellt
lika barnbidrag för alla barn kommer att leda till vissa tekniska svårigheter,
exempelvis när barnen i en familj äro uppdelade eller när utomäktenskapliga
barn äro för handen. Vi ba visserligen diskuterat olika möjligheter
att komma till rätta med dessa svårigheter, men vi ha icke ansett det vara
möjligt att inom ramen för en motion framlägga sådana förslag, som skulle
kunna vara i allo hållbara. Eftersom barnbidragen icke skola utbetalas förrän
före andra kvartalet nästa år, har riksdagen haft tid på sig att •— efter en
förnyad utredning — fatta ett beslut i början av nästa års riksdag. Och
skulle någon månads dröjsmål med utbetalningen av det retroaktiva bidraget
ha uppstått, så skulle därav ingen skada ha behövt vållas. Jag tror för
övrigt att dessa svårigheter inte böra överskattas. I regel vore det fråga om
engångsbeslut, som sedan haft giltighet under hela den tid då barnet befunnit
sig under tf) års ålder, och arbetet för nämnderna skulle, utom alldeles

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om allmänna barnbidrag, m. m. (Forts.)
i början, inte bli särskilt betungande. Dessutom har ju riksdagen nu ganska
allmänt börjat tillämpa det förfarandet, att den först fattar ett principbeslut,
varefter detaljerna få regleras senare. Vad som från vår sida har ifrågasatts
ansluter sig till detta moderna konstitutionella tillvägagångssätt.

Till sist, herr talman, vill jag endast än en gång understryka, att huvudsynpunkten
för oss uteslutande har varit att harnen i de stora familjerna
inte skola behöva få en sämre fostran och en sämre vård än barnen i de
små familjerna. Med denna bäriga utgångspunkt ber jag få yrka bifall till
den av herrar Mannerskantz och Hagård avgivna reservationen.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Efter herr Jacobssons i Igelsbo
anförande hade jag egentligen inte behövt begära ordet, men jag vill dock
säga några ord i anledning av herr Anderssons i Dunker yrkande om central
utbetalning och hans uttalande att den lokala utbetalningen skulle medföra
så stora besvärligheter för kommunerna. Om man vill följa de lokala
nämndernas anvisningar vid utbetalningen, måste ju barnavårdsnämnden
även vid en central utbetalning föra ett register och dessutom lämna fullständiga
uppgifter till den statliga myndighet som skall utföra utbetalningen.

Det är dessutom en annan sak. Det är inte så säkert, att alla föräldrar,
om de få barnbidraget på en gång, använda det till barnets bästa. Jag känner
till barnavårdsnämndens arbete där hemma, och jag känner till sådana
fall, där så icke sker. Barnavårdsnämnden är då skyldig att tillse att bidraget
går ut mer in natura, t. ex. från en handlare, så att det verkligen kommer
barnen till godo. Jag undrar hur detta skulle ställa sig i sådana fall, om utbetalningen
skulle komma att ske genom en central myndighet.

Jag tycker det är mycket klokt av utskottet att inta den ståndpunkten,
att man i frågan om centralt eller lokalt utbetalningssystem skall pröva sig
fram till vilket som är lämpligast.

Herr Andersson i Dunker använder litet större våld än nöden kräver, när
han här talar om postdiligenser och järnvägar, när han jämför lokal eller
central utbetalning. Kommunerna äro väl i alla fall inte så dåligt ställda, att
de inte ens ha skrivmaskin, utan det har man väl på varje kommunkontor.
När vi nu också få storkommuner, kommer det säkert även att finnas tillräcklig
hjälp för att sköta detta arbete. Jag tror att en central utbetalning
skulle medföra så mycket omsorgsfull detaljprövning, som i stor utsträckning
finge ske ute i kommunerna, att det skulle leda till mera besvär för
barnavårdsnämnderna än en lokal utbetalning. Jag hoppas också att någon
ersättning till kommunerna för kostnader i anledning av de allmänna barnbidragen
kommer att utgå, vilket ju utskottet har satt i fråga.

Jag tycker alltså att en lokal utbetalning är att föredraga framför en central,
åtminstone i början. Jag vill tillägga, att kommunerna även vid ett
centralt utbetalningssystem skulle få sköta det förberedande uppläggningsarbetet,
och även det lilla arbetet skulle kosta pengar. De pengarna skulle
man ta från kommunerna, och jag tror därför att herr Anderssons i Dunker
inställning i denna fråga inebär en bakvänd välvilja mot kommunerna.

För övrigt vill jag säga, att jag är glad att denna fråga står inför sin lösning,
så att de bamrika familjerna, som tidigare själva med försakelser och
umbäranden fått bära hela barnkostnaden, skola kunna få en verklig och
rättvis hjälp från det allmänna. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Först några ord till min vän
herr Hansson i Skediga. Jag måste säga, att hans anförande avslöjade att

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag om allmänna barnbidrag, in. m. (Forts.)
han inte satt sig in i denna fråga, inte ordentligt läst vare sig de föreliggande
utredningarna, Kungl. Maj:ts proposition eller utskottsutlåtandet, ty
eljest kunde han knappast ha yttrat sig som han gjorde. Han sade först,
att barnavårdsnämnderna även vid central utbetalning skulle få lov att föra
ett mycket utförligt register. Det framgår av utredningen, propositionen
och utlåtandet, att de inte skulle behöva göra det. De skulle endast behöva
föra register över de barn, för vilka de själva mottogo pengarna och skötte
utbetalningen. I övrigt skulle de inte behöva föra något register, utan det
skulle föras centralt, enligt förslaget vid postens barnbidragsavdelning.

Sedan sade herr Hansson, att han tyckte det var så väldigt bra med den
lokala utbetalningen, därför att barnavårdsnämnden då kunde ta hand om
pengarna i de fall där föräldrarna inte kunde väntas begagna dem på ett
riktigt sätt. Men, herr Hansson, det är ju på samma sätt både vid central
och lokal utbetalning. Barnavårdsnämnderna skola i båda fallen avgöra
om pengarna inte skola gå direkt till föräldrarna utan genom barnavårdsnämnden.
I båda fallen ha således barnavårdsnämnderna denna möjlighet
och denna skyldighet.

Herr Hansson tyckte att det skulle vara så bra om barnavårdsnämnden
direkt skötte utbetalningen till mottagarna. Men, herr Hansson, utbetalningen
skall ju ske genom postverket vare sig den sker centralt eller lokalt. Det är
bara det, att om den sker lokalt, så skall barnavårdsnämnden sitta och
skriva ut anvisningar, som sedan lämnas till posten, där vederbörande ha att
hämta bidragen. Någon direkt kontakt mellan barnavårdsnämnden och bidragsmottagaren
blir det alltså ändå inte. Jag tror att herr Hansson i Skediga,
om han hade satt sig litet närmare in i denna fråga, skulle ha varit
på samma sida som jag.

Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för att få ändra på det yrkande
jag tidigare ställde. Jag yrkade bifall till motion nr 419, men det har för mig
påpekats att man inte kan ställa proposition på klämmen i den utformning
den hade i motionen. Jag skall därför, herr talman, be att få ändra mitt
yrkande så, att det får följande lydelse:

att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 220 måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att erforderliga åtgärder
måtte vidtagas för att utbetalningen av de allmänna barnbidragen och utskrivningen
av barnbidragsanvisningarna skola ske centralt, förslagsvis genom
postverket.

I detta anförande instämde herr Carlsson i Bakeröd.

Herr Fröderberg: Herr talman! Jag måste säga, att jag blev mycket smärtsamt
berörd, när jag såg, att utskottet ändrat Kungl. Maj:ts proposition så, att
barnbidrag skulle utgå endast till fyllda 16 år. Det betyder ju faktiskt en
försämring i förhållande till de bestämmelser, som tidigare gällt och enligt
vilka skatteavdrag fått göras för barn upp till 18 år, vilka icke varit förvärvsarbetande.
Detta kommer nu att ersättas med barnbidrag upp till 16 års
ålder. Nog hade man kunnat vänta, att Kungl. Maj:ts proposition skulle ha
följts beträffande de barn, som skola fortsätta sina studier eller som av andra
anledningar äro förhindrade att bidraga till sin försörjning.

Jag kan inte känna mig nöjd med utskottets ändring, och jag vet att det
är liera som inte göra det. Visserligen kan det erkännas, att de studiebidrag,
som skola införas, fullt och väl ersätta barnbidragen vad själva beloppet
beträffar, men med tanke på de utgifter, som i alla fall äro förenade med
fortsatta studier och det intresse samhället bör ha av att verkligt begåvade

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om allmänna barnbidrag, m. m. (Forts.)
barn få fortsätta sina studier, så skulle jag önska, att man hade följt
Kungl. Maj ds proposition. Åtminstone enligt upplysningar som jag har fått,
är det mycket svårt att de första åren erhålla fullt studiebidrag, då läroverken
i viss utsträckning måste mycket strängt tillämpa behovsprövningen.

Jag skall inte trötta med något längre anförande utan ber helt kort att i
likhet med fru Rönn-Cchristiansson få yrka bifall till Kungl. Maj ds proposition
på denna punkt.

Herr Ohlin: Herr talman! Endast ett kort påpekande i samma fråga som
herr Fröderberg nu berört.

Jag finner det i likhet med herr Fröderberg beklagligt, att utgången av
utskottets övervägande har blivit, att man föreslår ett slopande av bidragen
för åldrarna mellan 16 och 18 år, men jag vill å andra sidan erkänna, att
utskottet tydligen har funnit starka praktiska skäl tala för den ståndpunkt
som utskottet har intagit. Jag skall inte våga mig på att diskutera om den
saken med de mera erfarna personer, som här i kammaren ha fört utskottets
talan.

När utskottet emellertid, för att om möjligt förhindra en utgång här i
kammaren som utskottet själv tydligen skulle beklaga, säger att i den mån
redan vidtagna åtgärder, alltså skolstipendier och dylikt, inte kunna anses
utgöra tillräcklig kompensation för barnbidragets borttagande beträffande
barn i åldern 16—18 år, bör en utbyggnad ske, så vill jag invända, att såvitt
jag känner till, har det knappast vidtagits några speciella åtgärder som
skulle för denna grupp mellan 16 och 18 år anses utgöra en kompensation.
Vi ha infört en hel del skolstipendier, men dessa möjligheter stå i samma
grad öppna för barn under 16 år, och någon särskild lättnad har knappast
på detta sätt beretts för barn mellan 16 och 18 år, som vilja bedriva praktiska
eller teoretiska studier.

Under sådana omständigheter måste utskottets skrivning här innebära —
åtminstone vill jag tolka den så — en rekommendation, att man vid den
reformering och utvidgning av stipendiesystemet, som torde vara under utredning,
tillser att särskild hänsyn tages till barn och ungdom i de båda
nämnda åldersklasserna. Sker nämligen inte detta, blir resultatet bara det,
att den, som har barn i åldern 14—15 år, får både barnbidrag och vissa
möjligheter till stipendier åt barnen, medan den som har barn i åldern 16—
18 år icke får barnbidrag men väl samma möjligheter till stipendier åt barnen.
Skall det bli någon kompensation för de borttagna skatteavdragen eller,
om man så vill, för de uteblivna möjligheterna till kontantbidrag, måste det
innebära, att särskilda stipendiemöjligheter skapas för ungdom i dessa senare
åldlersklasser, som vill skaffa sig vidare utbildning.

Jag begärde ordet, herr talman, endast för att uttrycka den önskan, att
Kungl. Maj:t, när Kungl. Maj:t tydligen inte kan få riksdagen med på sin
väg — jag förmodar att riksdagen kommer att välja den väg som utskottet
rekommenderar — skall vara villig att vidtaga de speciella åtgärder, som
tarvas för att skapa den kompensation, som uppenbarligen alla här önska
att åldersklasserna 16—18 år skola erhålla.

Fru Nordgren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Det är väl ändå lämpligast, herr Ohlin, att den statliga hjälpen
till studiebegåvad ungdom och till ungdomens yrkesutbildning är samlad på
ett ställe. Då även barnbidragen till 16—18-åringama, enligt Kungl. Maj ds
förslag, skall baseras på viss behovsprövning skulle ju en dylik prövning i

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag om allmänna barnbidrag, m. m. (Forts.)
en hel del fall komma att ske på två olika håll. Dels hos en myndighet för
erhållande av barnbidrag, och dels hos en annan för studiestipendier.

Jag understryker gärna vad herr Ohlin här sagt om att Kungl. Maj:t bör
se till att alla barn, som vilja utbilda sig, antingen det nu skall ske teoretiskt
eller praktiskt, få den hjälp från samhällets sida, som de behöva och som
kan vara berättigad.

Jag tror att utskottets ställning här är stark, ty det bärande i utskottets
syn på saken har just varit att man inte skall splittra hjälpen på olika håll
till ett och samma ändamål. Därtill kommer, att barnavårdsnämnderna, som
väl inte precis äro inriktade på ett problem som detta, kanske skulle få svårt
att avgöra, i vilka fall barnbidrag böra utgå. Det gäller dock icke bara dem,
som fortsätta sina studier, utan även sådana fall, där vederbörande på grund
av sjukdom eller av andra anledningar inte kunna helt försörja sig. När det
är fråga om sjukdom av varaktig art kunna ju sjukbidrag utgå enligt folkpensioneringslagen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde först propositioner
beträffande utskottets hemställan under punkterna A—D, nämligen
på l:o) bifall till utskottets berörda hemställan; 2:o) bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; samt 3:o) bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i ämnet oförändrat; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fru Rönn-Christiansson begärde
emellertid votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition antagits
den under 3:o) angivna propositionen följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkterna A—D i utskottets förevarande utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit Kungl. Maj:ts förslag i ämnet oförändrat.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid, att flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i punkterna
A—D.

Beträffande utskottets under punkten E gjorda hemställan gav herr talmannen
härefter propositioner dels på bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till det av herr Andersson i Dunker under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av
herr Andersson i Dunker, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten E i utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Den, det ej vill, röstar

Andra leammarens protokoll 1947.

Ja;

Nej;
Nr 36

Nr 86.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om särskilda
barnbidrag
till
änkors och
invaliders
m. fl. barn
m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Andersson i Dunker under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i
denna punkt.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 10.

Föredrogs sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade genom en den 9 maj 1947 dagtecknad proposition, nr
288, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn,

2) lag om bidrag till änkor och änklingar med barn samt

3) lag om ändring i bidragsförskottslagen den 11 juni 1943 (nr 382),
dels ock under V huvudtiteln för budgetåret 1947/48 anvisa

1) till Barnbidrag ett förslagsanslag av 3 550 000 kronor,

2) till Dyrtidstillägg å barnbidrag ett förslagsanslag av 1 650 000 kronor,

3) till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 6 200 000 kronor och

4) till Ersättning till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott ett förslagsanslag
av 2 600 000 kronor.

I anledning av propositionen nr 288 hade väckts fem motioner, nämligen
inom första kammaren

nr 357 av fru Sjöström-Bengtsson och herr Eriksson, Einar, samt
nr 358 av fröken Andersson ävensom

inom andra kammaren
nr 510 av fru Ewerlöf och herr Hagård,
nr 511 av fru Ericsson i Luleå m. fl. samt
nr 512 av fru Linderot och herr Hagberg i Luleå.

Propositionen nr 288 samt motionerna 1:357 och 11:511 hade, såvitt de
anginge anslag under V huvudtiteln, hänvisats till statsutskottet. I övrigt hade
propositionen nr 288, motionerna 1:357 och 11:511 ävensom motionerna
I: 358, II: 510 och II: 512 hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet.
Enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet
hade propositionen nr 288 samt i anledning därav väckta motioner hänskjutits
till behandling av sammansatt stats- och andra lagutskott.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle bestämmelserna om inkomstprövning
i bidragsförskottslagen slopas, medan enligt motionerna 1:358 och 11:510
dessa bestämmelser i princip borde bibehållas.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga de genom förevarande proposition, nr 288,
framlagda förslagen till

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, m. m.

(Forts.)

1) lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn; och

2) lag om bidrag till änkor och änklingar med barn;

B. att riksdagen — med förklaring att det genom förevarande proposition,
nr 288, framlagda förslaget till lag om ändring i bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382) icke kunnat i oförändrat skick antagas — måtte
för sin del antaga ett av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382);

C. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta föranstalta om en utredning angående möjligheterna att bereda
andra ensamstående kvinnor med barn än änkor samma stöd som lämnas
änkor enligt den föreslagna lagen om bidrag till änkor och änklingar
med barn samt att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda;

D. att riksdagen måtte å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1947/
48 under V huvudtiteln anvisa

1) till Barnbidrag ett förslagsanslag av 3 550 kronor,

2) till Dyrtidstillägg å barnbidrag ett förslagsanslag av 1 650 000 kronor,

3) till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 6 200 000 kronor,

4) till Ersättning till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott ett förslagsanslag
av 2 600 000 kronor;

E. att motionerna 1:357, 1:358, 11:510 och 11:511, i den mån de icke
besvarats genom vad utskottet hemställt, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd; samt

F. att motionen II: 512 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Utskottets förslag innebar bl. a., att den av Kungl. Maj:t föreslagna lagen
om ändring i bidragsförskottslagen kompletterats med bestämmelser om inkomstprövning.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Pettersson i Dahl och Wahlund, utan angivet yrkande;

2) av herrar Gustaf Karlsson, Mårtensson, Petterson i Degerfors och Forslund,
som hemställt, att riksdagen måtte antaga det genom förevarande proposition,
nr 288, framlagda förslaget till lag om ändring i bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382) oförändrat;

3) av herrar Mannerskantz och Iiagård, som ansett utskottet böra hemställa,
att riksdagen — med förklaring att det genom förevarande proposition,
nr 288, framlagda förslaget till lag om bidrag till änkor och änklingar
med barn icke kunnat i oförändrat skick antagas — måtte för sin del antaga
ett av reservanterna framlagt förslag till lag om bidrag till änkor med barn.

Utskottets hemställan föredrogs.

Därvid anförde:

Herr Hagård: Herr talman! Jag nödgas tyvärr ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk även när det gäller delta ärende, men jag skall försöka bli
så kortfattad som möjligt.

Det föreligger här tre olika lagförslag. Beträffande det första av dem,
lagen om särskilda barnbidrag, som ju avser att ersätta den nuvarande lagen
om barnbidrag, har jag inte något annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan. Vad det andra lagförslaget beträffar har ju den lag, som det där

Nr 86.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn, in. m.

(.Forts.)

gäller, bidragsförskottslagen, blivit föremål för en viss överarbetning, och
jag skall be att få säga några ord därom.

Bidragsförskottslagen är, herr talman, en av de allra besvärligaste i den
svenska sociallagstiftningen. Själva benämningen bidragsförskottslagen ger
ju en aning om att det måste vara fråga om någonting rätt tillkrånglat. Många
av de arbetande krafterna ute i kommunerna ha också mycket svårt att förstå
denna lag, och ännu svårare är det för dem att tillämpa lagen och göra
det på ett riktigt sätt. Under behandlingen i socialvårdskommittén, där detta
ärende förbereddes, ifrågasattes också, att lagen antingen skulle helt och
hållet omarbetas och få en annan konstruktion eller också eventuellt inarbetas
i den blivande socialhjälpslagen. Majoriteten av kommittén ansåg dock,
att man tills vidare borde bibehålla lagen och i stället försöka göra så många
och goda förenklingar av den som möjligt.

Det är ganska betecknande, herr talman, att denna lag, som tillkom 1937
samtidigt med de övriga lagar som avse befolkningspolitiska spörsmål, är
sedan dess omarbetad inte mindre än två gånger. Den får, om det föreliggande
förslaget antages, i dag den tredje versionen under sin tioåriga historia.

I fråga om den inkomstprövning, som fastställes i bidragsförskottslagen,
ha delade meningar framförts. Vad däremot beträffar lagen om särskilda
barnbidrag, där jag nyss yrkade bifall till utskottets förslag, har man på alla
håll varit fullt enig om att prövning skall ske av såväl änkors och invaliders
inkomst som av barnets inkomst. Inom socialvårdskommittén ha tre ledamöter
reserverat sig mot kommitténs uppfattning, att i bidragsförskottslagen bestämmelsen
om inkomstprövning bör borttagas.

För min del skall jag gärna och villigt erkänna, att jag inte är någon speciell
vän av inkomstprövning, när det gäller vår socialförsäkring. Inkomstprövningen
innebär många gånger en bestraffning av förtänksamhet och
sparsamhet och villighet att arbeta för sin utkomst. Man får också spilla
ofantligt mycket administrativt arbete på denna inkomstprövning, och den
besparing som kan ske i fråga om de utbetalade understödsbeloppen går
i många fall åt och mer därtill för att bestrida de kostnader, som äro förknippade
med själva prövningsproceduren. Icke förty, herr talman, har jag
inom socialvårdskommittén yrkat på, att inkomstprövningen skall fortsätta
att tillämpas i fråga om bidragsförskotten, och jag ber att här få något
förklara denna min inställning.

Vid all lagstiftning, men särskilt när det gäller sociallagstiftning, måste
man lagstifta med tanke på de konsekvenser, som kunna uppstå vid lagens
tillämpning. De som beröras av lagen böra inte få ett intryck av att behandlingen
är olika. Om det nu är så, att man av olika anledningar tvingas att
i fråga om det särskilda barnbidraget underkasta änkors och invaliders barn
inkomstprövning, så följer därav enligt mitt förmenande, att det ur både
rättevisesynpunkt och psykologiska synpunkter är nödvändigt, att barn till
ogifta och frånskilda mödrar underkastas sådan inkomstprövning — det är
den klara och rena konsekvensen. Man kan inte försvara en anordning, som
sätter den ogifta modem i en bättre ställning än änkan. Den ogifta modem
kan för övrigt gifta sig förmöget och ändå få sitt bidragsförskott oavkortat.

Reservanterna inom utskottet på denna punkt säga, att rättvisesynpunkterna
inte få tillmätas alltför stor betydelse. Jag tror att herrar reservanter
skulle få ganska svårt att övertyga dem, som bli föremål för denna verksamhet,
om det riktiga i ett sådant betraktelsesätt. Sammansatta stats- och andra
lagutskottet har emellertid med åtta röster mot fyra förklarat sig inte kunna
biträda uppfattningen om det berättigade i att ta bort inkomstprövningen i

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, m. m.

(Forts.)

detta sammanhang. Slutligen kan påpekas, att både när lagen tillkom år
1937 och när den reviderades år 1943, frågan om inkomstprövningen var föremål
för mycken uppmärksamhet. Varken den utredningskommitté, som förberedde
ärendet, eller Kungl. Maj it ansåg sig emellertid då böra frångå principen
om inkomstprövning.

Jag her alltså, herr talman, att beträffande bidragsförskottslagen få yrka
bifall till utskottets förslag.

Förutom de båda nu nämnda lagförslagen innehåller emellertid utskottsutlåtandet
ännu ett lagförslag, som innebär en fullständig nyhet inom vår

sociallagstiftning. För att bereda en ensamstående mor--det är väl närmast

sådana som man tänkt på — möjlighet att hålla samman med sina barn har
man skapat olika former av stöd åt dem båda. Barnbidraget, både det allmänna
och det särskilda, är ett led i denna strävan, men därutöver skall nu
utgå bidrag till inte bara änkor utan även änklingar, som ha vårdnaden om
sina barn. Man har antytt att bidragets storlek kommer att ungefär överensstämma
med den änkepension, som utgår enligt folkpensioneringslagen,
vilket innebär att bidraget på de högsta dyrorterna kommer att uppgå till
ett så pass stort belopp som 1 000 kronor. Om därtill läggas det allmänna
barnbidraget och det särskilda barnbidraget, kan en änka eller änkling med
ett barn på de högsta dyrorterna komma upp till en bidragssumma på 1 510
kronor.

Det är ju här fråga om att öppna ett nytt område för social hjälpverksamhet.
Enligt min mening bör man då på alla sätt försöka skapa sig en klar
bild av vad den nya hjälpformen verkligen innebär och vilka konsekvenser
som den kan komma att fn. Även om det är önskvärt att vår hjälpverksamhet
på detta sociala område bör utvidgas, så får man inte bortse ifrån att
det kan finnas andra hjälpbehövande i precis samma läge som dem man
bär närmast tänker hjälpa. I samma ögonblick som man lämnar änkan
med barn ett för henne själv avsett bidrag, kan man enligt mitt förmenande
inte undgå att göra detsamma beträffande den frånskilda hustrun och den
ogifta modem. Dessa frågor hänga intimt samman, och jag har i en motion
yrkat på en allmän utredning av hela problemet just för att rättvisesynpunkterna
bättre skola kunna beaktas. Utskottet har också funnit lagförslaget
vara behäftat med så stora svagheter, att man föreslagit en utredning, men
denna utredning hade enligt mitt förmenande bort ske, innan man tog något
som helst steg på vägen mot en lagstiftning på detta område. Jag hemställer
dock givetvis om bifall till detta utskottets förslag om en utredning.

Då emellertid ett stöd i den form, som här ifrågasatts för änkor med barn,
nog är av rätt stor angelägenhetsgrad, bör det enligt mitt förmenande vara
motiverat att omedelbart låta sådana änkebidrag utgå såsom ett provisorium.
Genom en sådan försöksverksamhet skapas också ett bättre underlag för
den utredning, som ifrågasatts för hela detta område. Härvid måste dock enligt
mitt förmenande en omständighet noga beaktas. Stödet åt änkan personligen
får inte så konstrueras, att hennes intresse för att ta arbete i öppna
marknaden slappnar. Den för närvarande så besvärande bristen på kvinnlig
arbetskraft måste i detta sammanhang ovillkorligen beaktas.

Det bar föreslagits olika tidsperioder, under vilka detta stöd till änkan
skulle utgå. Socialvårdskommitténs majoritet bär liksom departementschefen
stannat för att bidraget skulle utgå intill dess barnet eller, om det finns
flera barn, yngsta barnet uppnått tio år. Då det emellertid är särskilt angeläget
att exempelvis unga änkor med ett barn snarast komma ut i regelbundet
förvärvsarbete, bär jag för min del inom social vå rdsk om in i t ten och sena -

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, m. m.

(Forts.)

re i motion tillsammans med fru Ewerlöf föreslagit, att bidraget skulle upphöra
utgå, när barnet fyllt åtta år. Jag har gjort det med tanke på att vid
denna ålder har barnet inte bara kommit i skolan, utan även fått en viss
skolmognad och vidare erhållit del av de sociala förmåner som numera ges
inom skolan. Under sådana förhållanden och då barnet ändå är borta från
hemmet, bör modem ju kunna ta åtminstone ett deltidsarbete.

Förslaget att bereda män pension eller bidrag som änklingar måste jag
för min del beteckna såsom tillkommet förhastat och utan mera ingående
utredning. Visserligen kan en änkling många gånger komma i ett besvärligt
läge, men han har dock vanligen alltjämt kvar sitt förvärvsarbete, och hans
ställning skiljer sig därigenom väsentligt från den som änkan i regel intar.
Den expertis, som här stått till förfogande, har dessutom sagt, att med den
konstruktion, som detta stöd har fått. är det i realiteten ett mycket ringa
antal som kan komma i åtnjutande därav.

Herr talman! Jag har inte kunnat underlåta att här framföra dessa synpunkter,
och jag vill sluta med att, när det gäller den del av utskottsutlåtandet
som jag senast berört, yrka bifall till den reservation som herr Mannerskantz
och jag ha avlämnat.

Herr Mårtensson: Herr talman! I fråga om bidragsförskottslagen innebär
utskottets förslag en avvikelse från det i propositionen framlagda förslaget. I
propositionen förordas, att bidragsförskott skall utgå utan särskild inkomstprövning.
Utskottet föreslår att inkomstprövning skall ligga till grund även
för rätt till erhållande av bidragsförskott. I motiveringen för detta utskottets
ståndpunktstagande hänvisas till att ett borttagande av inkomstprövningen
i dessa fall skulle innebära orättvisor mot änkor och invalider, som ha rätt
till det särskilda barnbidrag, som utgår först efter en inkomstprövning.

I princip delar jag utskottets synpunkter. Jag har även den uppfattningen,
att det finns så många fattiga och hjälpbehövande här i landet, som behöva
stöd av det allmänna, att de ekonomiska resurserna knappast räcka till
för att utsträcka den sociala hjälpverksamheten till samhällsgrupper, som
ha en god och tryggad ställning eller som åtminstone borde ha en sådan
ställning.

Det är ju emellertid, herr talman, inte alltid man kan hålla fast vid en viss
princip, utan man måste kanske i vissa lägen göra avsteg från principerna,
även om dessa i och för sig kunna anses fullt riktiga. Ett sådant läge föreligger
enligt min uppfattning i fråga om bidragsförskotten. Det har nämligen
visat sig, att behovsprövningen vid fastställandet av dessa bidrag har förorsakat
så mycket svårigheter och så mycket arbete och besvär för de kommunala
myndigheter, som handha denna verksamhet, att ett avskaffande
av inkomstprövningen i detta fall kommer att medföra en verklig lättnad
för dessa myndigheter i deras arbete.

Härtill kommer att bidragsförskotten ju grunda sig på ett avtal med fäderna,
antingen ett frivilligt sådant eller också ett avtal som är fastställt av
domstol. Därför kan utan några större olägenheter behovsprövningen i detta
fall slopas. Det är huvudsakligast på dessa grunder, som jag har anslutit
mig till Kungl. Maj ds förslag.

Det är möjligt att, såsom herr Hagård framhållit, ett slopande av behovsprövningen
kan komma att i vissa fall medföra fördelar för den kategori
behövande, som jag här förut talat om, och att en annan grupp behövande,
som måste underkasta sig behovsprövning, ibland kan känna sig orättvist
behandlad. Men det är väl på detta område så som på många andra områ -

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn, ni. in.

(Forts.)

den, att det inte går att åstadkomma en fullständig milimeterrättvisa, och
detta få vi försöka finna oss i. Jag vill alltså på denna punkt yrka bifall till
den av herr Gustaf Karlsson m. fl. avgivna reservationen, vilken överensstämmer
med Kungl. Maj:ts förslag. Jag kan i detta sammanhang meddela,
att första kammaren med överväldigande majoritet har beslutat i enlighet

med denna reservation. „

Vad beträffar frågan, huruvida åldersgränsen när det galler bidrag till ankors
och änklingars barn skall sättas till 8 eller 10 år, så är jag fullt medveten
om att delade meningar kunna råda om den lämpligaste åldersgränsen.
Men jag vågar ifrågasätta, om det kan vara lämpligt och försvarbart, att ett
barn i åttaårsåldern i alltför stor utsträckning överlämnas åt sig självt under
den tid som modern är borta på förvärvsarbete. Jag är rädd för att detta
kan medföra vissa olägenheter, inte endast för barnet utan även för familjen
i övrigt. Jag delar herr Hagårds uppfattning, att under nuvarande förhållanden
så många kvinnor som möjligt böra ägna sig åt produktivt arbete, men,
herr Hagård, denna uppfattning får inte drivas så långt, att hemmen och
familjelivet ta skada därav. På denna punkt ansluter jag mig därför till utskottets
förslag.

Jag vill, herr talman, sluta med att yrka bifall till utskottets förslag med
undantag för den del, som rör inkomstprövning av bidragsförskotten. På denna
punkt yrkar jag bifall till den vid utskottets utlåtande av herr Gustaf
Karlsson m. fl. fogade reservationen.

Fru Johansson i Skövde: Herr talman! Det må ursäktas mig att jag efter
min korta tid i riksdagen tar till orda, men detta ämne intresserar mig så till

den grad att jag inte kan tiga. . .

Under de år jag har arbetat som barnavardsman har jag dagligen hatt
tillfälle att studera såväl de ogifta som de frånskilda mödrarnas svåra problem,
inte minst då det gäller den ekonomiska fragan. Det har många gånger
smärtat mig då jag har bevittnat hur en mor, trots de allra största ansträngningar,
måst lämna sitt barn ifrån sig just av ekonomiska skäl. Socialvårdskommittén
har uttryckt farhågor att om även ogifta mödrar och frånskilda
mödrar skulle komma i åtnjutande av det särskilda barnbidraget, skulle
därmed arbetskraft fråndragas arbetsmarknaden. Jag kan inte anse detta
vara något bärande skäl till att frånhända dessa kvinnor detta bidrag. Det är
givetvis av största vikt att arbetsmarknaden tillföres all tillgänglig arbetskraft,
men detta får inte ske på bekostnad av moderns rätt att behålla sitt barn.

När. som tyvärr ofta sker, en ung flicka föder ett barn utom äktenskapet
och när, som tyvärr också ofta sker, barnafadern vänder henne ryggen, då
får hon oftast en känsla av att hon så fort som möjligt vill komma ifrån
det hela. Ja, så lämnas barnet till ett fosterhem, och modem är lika fri som
hon var förut. Jag menar att detta är inte ett sätt att hjälpa dessa kvinnor
att känna ansvar för sina handlingar och att känna ansvar för det barn de
fött till världen. Det stärker inte modern i moraliskt avseende. År det däremot
så att modern har möjlighet att vårda sitt barn starkes moderskänslan,
och kärleken till barnet blir det allt överskuggande. Härigenom kan ett ungt
människoliv, som i många fall varit på glid, räddas till att bli en god samhällsmedborgare
och så småningom på ett hättre satt komma in i förvärvsarbete
och där göra sin insats i det produktiva arbetet.

Motionärerna ha inte här framställt något yrkande med anledning av sin
motion utan ha nöjt sig med den utredning som utlovats. Jag är mycket glad
över att man ställt sig så positiv ifrån utskottets sida, då det gäller denna

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn, m. m.

(Forts.)

utredning. Jag önskar inneriigt att denna skall göras snart och att den skall
leda till ett positivt resultat.

Jag skulle också vilja säga några ord i anledning av bidragsförskottslagen.
Det är med glädje man konstaterar, hur man genom de nya bestämmelserna
om barnbidrag och särskilt barnbidrag försöker på allt sätt sörja för barn,
som av olika anledningar inte kunna erhålla fullgod hjälp ifrån sina föräldrar.
I propositionen nr 288 föreslås, att bidragsförskott skulle utgå utan inkomstprövning.
I utskottet har man emellertid inte ansett sig kunna följa
Kungl. Maj:ts proposition. Jag anser att detta är olyckligt. Jag grundar denna
min uppfattning på de erfarenheter jag fått under de år jag tjänstgjort som
barnavårdsman. Jag skall be att få ta ett par exempel.

Det har kanske utgått införselmedel ifrån fadern, och allting har varit frid
och fröjd, modern har fått sitt bidrag utan några större ansträngningar. Men
så en vacker dag upphör det att komma bidrag från fadern av en eller annan
anledning, han kanske blir sjuk eller arbetslös, och det kan också inträffa,
att han inte har så stor lust att hålla på att betala längre. Då begär
modern bidragsförskott. I många fall kan hon inte få detta på grund av
att hon, om hon t. ex. har plats i en stad, har för hög inkomst. Då har hon
ingen annan möjlighet än att bära hela bördan själv.

Man kanske kan säga att hon har möjlighet till samhällsvård. Det har hon
givetvis, barnet kan få vistas i fosterhem. Här finns emellertid ett litet men,
nämligen att då utmäta myndigheterna detta bidrag i alla fall, så att det inte
blir till någon hjälp för modern utan blott för dem som för tillfället ha
hand om barnet. I ett annat fall är det en kvinna som har bidragsförskott.
Hon ingår äktenskap med en annan man än barnets fader. Myndigheterna
komma då ganska snart underfund med att makarnas gemensamma inkomst
är för stor för att detta bidragsförskott skall utgå, och så upphör det. Detta
kanske är det första irritationsmomentet under deras äktenskap. De kanske
ha ganska dålig ekonomi trots att deras inkomst är för hög för att de skola
kunna 1''å bidragsförskott. Och det är nog så, som ett gammalt ordspråk säger,
att där fattigdomen går in där går kärleken ut — det inträffar åtminstone
ofta. Det kan också hända att fadern inte är så hänsynsfull, som man
kunde önska. Han kanske låter både barnet och modern erfara, att det är
en person för mycket i familjen.

Jag vet att man kan invända att en man, då han ingår äktenskap, bör veta
vad han bär för skyldigheter såväl emot hustrun som emot de barn hon
eventuellt för med sig i äktenskapet. Men det är tyvärr så att mannen högst
sällan känner till detta. Han vet ganska bra vad han har för skyldigheter
mot makan men högst sällan vad han har för skyldigheter mot de barn hon
för med sig.

Jag är övertygad om att många irritationsmoment skulle bortfalla, om riksdagen
beslutade i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition. Då nu första kammaren
har gått på den linjen tror jag det skulle vara lyckligt om även andra
kammaren ville göra det. Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
den av herr Gustaf Karlsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Fru Linderot: Herr talman! Det är ganska lång lid som har förflutit sedan
denna fråga började diskuteras, och det är givet att många tusen familjer
och ensamma med spänning vänta på att den äntligen skall avgöras i
riksdagen. Åtminstone jag för min del hade hoppats att när förslaget äntligen
kom på riksdagens bord skulle det betyda, att alla Sveriges barn fingo

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, m. in.

(Forts.)

en standardförbättring, som vi veta att de flesta barn verkligen behöva här
i landet. Men det föreliggande förslaget innebär inte den reella eller avgörande
förbättring i de förhållanden, som hittills varit rådande härvidlag, framför
allt bland ensamma mödrar och barn.

Jag kan inte instämma med vad fru Nordgren sade när vi behandlade
föregående punkt på dagordningen, nämligen att ifrån denna dag kommer
man att möta tacksamhet från hela denna kategori. Jag tror inte att de ensamma
mödrarna komma att känna sig så tacksamma, som kanske många
tro. För att i någon mån förbättra det föreliggande förslaget ha vi gjort
vissa yrkanden i vår motion, nr 512, som vi åtminstone själva anse vara
tämligen blygsamma. Vi ha naturligtvis utformat dem i den avsikten, att
de skulle kunna vinna anslutning tillsammans med de förbättringar, som äro
gjorda i Kungl. Maj ds förslag.

Det enligt min mening bästa i detta förslag, att behovsprövningen skulle
slopas i fråga om barnbidragsförskottet, har utskottet emellertid behagat avstyrka,
varför inte ens det lilla framsteget tycks kunna bli godkänt. Och när
utskottet nu har den inställningen så är det väl ganska förklarligt, att de
förbättringar vi föreslagit inte vunnit utskottets bifall, alldenstund utskottets
majoritet ställt in sig på att försämra Kungl. Maj ds förslag i stället för
att förbättra detsamma. Den som gör sig mödan att genomläsa utskottets
invecklade resonemang och den krångliga lagtext, som utskottet författat för
bibehållande av behovsprövningen, borde vara överens med mig om att hela
saken är ett ytterligare belägg för hur allting skall krånglas till när det gäller
socialvården och hur socialvårdslagstiftningen alltmer kräver kvalificerad
juridisk utbildning för att man överhuvud taget skall kunna lista ut, vad
behövande människor ha möjlighet att erhålla när det gäller sociala hjälpåtgärder.
Det föreliggande förslaget har åtminstone den förtjänsten, att det
utgör ytterligare ett belägg för riktigheten i den linje som kommunistiska
partiet företräder i fråga om socialvården. Det är ett utmärkt exempel på
hur nödvändigt det är att skapa ett förenklat och enhetligt system för socialvårdens
olika grenar i överensstämmelse med den motion, som vår partigrupp
lämnade vid 1946 års riksdag.

I vår motion ha vi föreslagit att inkomstprövningen skall bortfalla även
när det gäller änkors och invaliders barn. Här ansluta vi oss till de synpunkter,
som anförts i Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets remissyttrande
i frågan. Jag kan då också be att få instämma med vad herr
Hagård sagt här i dag. Om man vill göra det lika för alla, så behöver man
inte försämra saken för dem, för vilka man här föreslår att behovsprövningen
skall slopas, nämligen de frånskilda mödrarna. Avdragsregeln är nämligen
inte tillfredsställande för do högre dyrortsgruppema. Det gäller ju här
de kategorier i samhället, som leva under de mest bekymmersamma förhållanden.
Det lilla fåtal, som utgör undantag ifrån den regeln, borde inte
få utgöra anledning till den dyrbara administrativa apparat, som inkomstprövningen
kräver. Om detta vårt förslag inte godkännes vilja vi att inkomstgränsen
skall höjas.

På båda dessa förslag har emellertid utskottet yrkat avslag. Jag skulle då
vilja fråga utskottets ledamöter: menar utskottet verkligen att 36 kronor i
veckan för en ogift försörjare är tillräckligt att försörja barnet på? Då anser
utskottet att man inte längre behöver de där 4: 80 i veckan, som det .särskilda
bidraget skulle utgöra, utan då tycker utskottet att man kan dra bort
25 procent av bidraget. Eller anser utskottet att del verkligen är tillräckligt
med 42 kronor i veckan som makars gemensamma inkomst? Skall man

Nr 38.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, in. m.

(Forts.)

alltså då kunna dra bort 25 procent av bidraget? Är det någon här som kan
anse, att det inte är motiverat att höja den avdragsfria inkomsten med de
1 000 kronor, som vi föreslagit? Mot bakgrund av den dyr tid som nu råder
blir det ju ändå inte fullt 54 kronor i veckan. Jag ber att få fråga: hur kan
utskottet anse att de avdragsfria beloppen äro väl avvägda, som det står i
utlåtandet? Jag menar att de i varje fall inte äro väl avvägda med tanke på
barnets bästa. I detta sammanhang ber jag alltså att få yrka bifall till reservation
nr 2 av herr Gustaf Karlsson m. fl.

Vad sedan gäller 6 § 1 mom. punkt 4 säger utskottet, att det råder missförstånd
från vår sida angående denna punkt. Jag förutsätter att utskottets
tolkning är riktig, och i så fall har jag ingenting annat att anföra än att till
protokollet be att få uttala den förhoppningen, att också vederbörande myndigheter
komma att tolka detta stycke i paragraf 6 som utskottet gjort.

Men så komma vi till punkt 5, vari de barn, som inte fyllt 3 år och ha
okänd far, uteslutas från detta särskilda bidrag. Givetvis är det ett framsteg
att även de här berörda barnen, om de ha fyllt 3 år, skola få del av samhällets
bidrag, men jag måste fråga: i hur många fall kan det tänkas att faderns
namn hemlighålles av modern? Därest modern vet vem som är fadern
och ändå hemlighåller detta, torde väl i de flesta fall sådana skäl föreligga,
att ett löfte om bidrag med 250 kronor per år inte kan bli ett så kraftigt verkande
medel, att statsmakterna därmed kunna nå sitt mål. En dylik bestämmelse
måste vara omotiverad, även om man i något enstaka fall skulle lyckas
— till priset av att avstänga alla de andra barnen upp till 3 års ålder.
Får den ensamma modern inte del av detta särskilda bidrag, betyder det
bara att socialvården får träda hjälpande emellan i tre år. Vi få alltså betala
det på kommunalskattesedeln i stället för på kronoskattesedeln.

Socialstyrelsen såväl som andra instanser ha i remissvaren menat, att
barnavårdsmännen kanske skulle slappas i försöken att leta reda på fadern
eller att modern skulle, i maskopi med fadern, förneka honom, därför att
efter tre år betalar samhället 250 kronor om året. Ja, de flesta instanserna
tyckas ha synnerligen dålig uppfattning om de ensamma mödrarna. Jag måste
protestera i dessa mödrars namn. Den som aldrig så litet rört sig bland arbetarklassens
kvinnor vet, att det helt enkelt utförts hjältedåd år från år
från deras sida för att uppfostra barnen. Det har sagts mig att ungefär 25
procent av Sveriges mödrar äro ensamstående. Man bör inte, när man stiftar
lagar för dessas barn, ha det lilla fåtalet i tankarna som vansköter sig, utan
i stället minnas det stora flertalet, som sannerligen har visat, att ingen uppoffring
varit för stor när det gällt barnens bästa.

Jag är fullständigt ense med utskottet om att allt bör göras för att nå fadern,
men kan det tänkas att man lyckas därmed genom de metoder som
här rekommenderas? Jag tror det inte. Hur skall man få ansvarsfulla fäder?
Det är den stora frågan. Det måste säkerligen ske genom uppfostran. Lika
litet som vi kunna få harmoniska samhällsmedborgare genom fängelser och
s. k. skyddsuppfostran kunna vi få ansvarskännande fäder genom det föreliggande
förslaget. Om vi använda en del av de medel, som gått åt till att driva in
faderskapsbidrag, till att propagera för fadersansvar, tror jag vi skulle komma
ett stycke på väg. Om vi i skolans sista klasser sade litet mera om att
fadern såväl som modern är en tillgång som alla barn böra ha, kanske vi
så småningom kunna nå dithän utskottet menar att vi skola nå. Men det förslag
som här föreligger kommer att gå ut över barnen i stället för att medverka
till att man får reda på fäderna. Den standardhöjning som har avsetts
för barnfamiljerna kommer inte de ensamma mödrarnas barn till

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, m. m.

(Forts.)

del. Jag finner utskottets ståndpunkt ohållbar och vidhåller vårt förslag i
denna del.

I enlighet med vår allmänna uppfattning om socialhjälpens finansiering
ha vi föreslagit, att kommunerna befrias från skyldigheten att delta i kostnaderna
för det särskilda barnbidraget. Vi ha i motion vid förra årets riksdag
motiverat, varför hela komplexet av socialvårdsutgifterna bör övertagas
av staten, så att jag skall inte ta tiden i anspråk nu för en motivering. Men
när vi inte vunnit gehör för denna vår riktiga linje, blir konsekvensen den
att vi vidhålla vår ståndpunkt även i detta avsnitt. Jag är säker på att
det inte kommer att dröja så länge, förrän riksdagen inser det riktiga i vår
ståndpunkt. Denna fråga har alltså nu fallit framåt även om den blir avslagen.

Vidare anse vi inte att 250 kronor per år är en väl avvägd summa. Vi
ha föreslagit att den skall höjas till 420 kronor för alla barn, i likhet alltså
med vad som betalas till fosterföräldrar. Vi anse att det är lika kostsamt
för den ensamme försörjaren, vare sig det är modern eller fadern som
bor tillsammans med barnet.

Vi hålla också före att bidragsförskottet skall maximeras till 500 kronor
per år. Här gäller det ju pengar som staten lägger ut och som skola indrivas
av fadern. Även om det gäller väl situerade fäder, som av domstol dömas till
en större summa, skall statens förskott begränsas till 250 kronor. I bevillningsutskottets
betänkande nr 50 på s. 52 redogöres för levnadskostnadsstegringen.
Där säges att från 1938 till 1947 i april har levnadskostnadsnivån
stigit från 106 till 162, alltså en ökning med 52,7 procent. Men en
mor skall kunna klara sitt barn med ett förskottsbidrag på ungefär 22 kronor
i månaden! Detta förslag medför faktiskt en försämring för de ensamma
frånskilda mödrarna. En sådan mor har tidigare kunnat få 360 kronor om
året på högsta dyrort. Där blir det nu en försämring med 110 kronor per
år, och det vill inte säga så litet för den, som får tumma på varenda krona
som skall ges ut. Det sammansatta stats- och andra lagutskottet har tydligen
inte alls tänkt på detta när det fastställt beloppet.

Den standardhöjning som befolkningskommissionen och andra ha avsett
skulle komma barnfamiljerna till del har man sannerligen inte unnat de
barn, som beröras av just denna lagstiftning. De ensamma mödrarna i vårt
land få i fortsättningen liksom hittills räknas till de allra sämst behandlade
i det s. k. folkhemmet. Jag anser att utskottet har försämrat det hela. Jag
kan inte yrka bifall till annat än Kungl. Maj ds förslag när det gäller punkten
om bidragsförskottets storlek, dock med den ändringen att beloppet höjes
från 250 till 500 kronor.

Detta är alltså, herr talman, de synpunkter jag har velat anlägga på denna
viktiga fråga, och jag kan inte annat än hoppas att vi redan till nästa års
riksdag skola få förbättra det förslag, som vi ha på bordet i dag.

Fru Ewerlöf: Herr talman! Som motionär i denna fråga skall jag be att
få säga några ord angående bidragen till änkor och änklingar med barn.
I den av herr Hagård och mig framburna motionen yrkas, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majd måtte begära utredning rörande hur och i vilken
omfattning hjälp från det allmänna bör beredas änkor, frånskilda och ogifta
mödrar samt änklingar med barn. Vidare yrkas i motionen, att riksdagen
i avvaktan på resultatet av en dylik utredning som ett provisorium måtte
besluta, att bidrag till änka — men ej änkling — med barn, som icke fyllt
8 år, måtte utgå i enlighet med förslaget i propositionen.

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, m. m.

(Forts.)

Jag vill först i likhet med åtskilliga av de föregående talarna framhålla
de frånskilda och ogifta .mödrarnas svårigheter. Jag skulle t. o. m. vilja säga,
att dessa svårigheter kunna bli ännu större än änkornas. Utskottet vitsordar
ju också önskvärdheten av att varje ensamstående kvinna med barn under
sin vårdnad erhåller ekonomisk hjälp för att kunna behålla barnet hos sig,
och utskottet förordar en utredning. Jag vill då i likhet med fru Johansson i
Skövde uttrycka en önskan om att denna utredning kommer till stånd så
snart som möjligt.

Angående den åldersgräns, som propositionen och utskottet satt till 10 år
och som vi motionärer ha föreslagit till 8 år, skulle jag i anslutning till
herr Hagårds påpekande av svårigheterna på arbetsmarknaden vilja framhålla
en annan synpunkt, nämligen att svårigheten att återuppta ett yrkesarbete
stiger med varje år. När barnet har uppnått en ålder av 8 år har det
också fått en viss skolvana, det har kommit i åtnjutande av sådana fönnåner
som skolfrukostarna och det kan reda sig självt ungefär lika bra som i tioårsåldern.
Till den skriande bristen på kvinnlig arbetskraft kommer således
även svårigheten för änkan att efter en lång följd av år återuppta ett yrkesarbete.

Vad beträffar änklingarna, är det ju alldeles självfallet, att den situation
som uppstår i ett hem vid hustruns död är utomordentligt svår för änklingen,
kanske framför allt, skulle jag vilja säga, med hänsyn till den brist på arbetskraft
som för närvarande råder. Men jag skulle ändå vilja göra gällande,
att den ekonomiska situationen i regel är svårare för en änka än för en änkling,
åtminstone så länge inte likalönsprincipen är genomförd. Den egentliga
skillnaden beror på arbetskraftsbristen, men den kan ju tyvärr inte avhjälpas,
även om ekonomiska förutsättningar finnas. Utskottet framhåller
att det kan synas inkonsekvent att tillstyrka bidrag till änkling, då det tidigare
avvisat tanken på särskilt barnbidrag till änklings barn. Motiveringen
är emellertid alldeles klar. I händelse av omgifte skulle det uppstå svårigheter,
om bidraget utgick till barnet i stället för till änklingen. Men jag måste
ändå beklaga, att bidraget utgår till mannen och inte till barnet. Om det
vore bestämt att det skulle gå till barnet, så skulle det kanske ha en annan
psykologisk verkan än om det utgår som en änklingspension.

På grund av de skäl, som jag här har anfört, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den av herrar Mannerskantz och Hagård framlagda reservationen.

Fru Nordgren: Herr talman! Fru Linderot kunde inte instämma med mig
i att det införande av allmänna och särskilda barnbidrag, som kommer
att beslutas i dag, skulle väcka tillfredsställelse ute bland familjerna och
de ensamma mödrarna. Jag vet ju inte hur en del av vårt folk ser på denna
sak, och det kan ju hända att pretentionerna ha stigit så mycket, att
man numera inte anser att denna hjälp är av något värde, men jag tror
inte det. Man får ju komma ihåg, att det är en hel råd andra hjälpåtgärder,
förutom de allmänna och särskilda barnbidragen, som komma familjerna
och de ensamma mödrarna till del. Riksdagen har ju beslutat om
vissa bostadsbidrag, man har fria skolmåltider och fri skolmateriel, man
kan låta sina barn resa fritt på järnväg över stora delar av vårt land, o. s. v.
Dessutom hoppas jag, liksom fru Linderot, att genomförandet av sociala
reformer inte skall avstanna i och med vad hittills åtgjorts, men det är väl
i alla fall klokt att gå fram ett steg i sänder.

Jag tycker också, att om vi jämföra med förhållandena nu, och bara

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn, m. in.

(Foris.)

för några år sedan, så är det jättesteg som ha tagits, och jag tror nog att
svenska folket känner det på samma sätt. Det kanske t. o. in. finns vissa
kategorier, som själva ha slitit och släpat och haft det svårt för att dra
upp stora barnaskaror, som tycka att det nu göres alldeles för mycket för
barnfamiljerna. Jag tror emellertid att min uppfattning — som fru Linderot
inte kan dela — om folks tacksamhet för de nu genomförda stora reformerna
är riktig. Men jag instämmer, som sagt, livligt i hennes förhoppning
om att härmed inte sista ordet är sagt, utan att man, då förhållandena åter
bli normala, skall kunna fortsätta på reformernas väg.

Vad den nu föreliggande frågan beträffar, vill jag säga, att av de reformer,
som genomfördes 1937, var det ingen som jag tyckte var så värdefulll
som barnbidragen till änkors barn, ty jag vet hur mödosamt det kan vara
för en änka att dra sig fram med minderåriga barn, då familjeförsörjaren
fallit från. Om hon då nödgades vända sig till fattigvården, hade hon tidigare
det hotet hängande över sig att fatttigvårdsmyndigheterna kunde taga
barnen från henne och utackordera dem på landet, då detta ställde sig
billigare för samhället. Jag är således mycket glad över att vi nu gå att
ytterligare förbättra denna hjälp åt änkorna, och jag är övertygad om
att varje ensamstående mor känner sig tillfredsställd med den trygghet hon
härigenom får för sina barn.

Om jag sedan får övergå till frågan om försörjningsbidrag åt andra ensamstående
kvinnor med minderåriga barn än änkor, så är jag tacksam för
de uttalanden som här ha gjorts och över det beslut, som väl kommer att
fattas om en hemställan till Kungl. Maj:t att snarast möjligt uppta denna
fråga till utredning. Det skulle vara av ett oerhört värde, om man även för
de ogifta mödrarna kunde trygga möjligheten att sammanleva med barnen
eller barnet rättare sagt, ty det är ju åtminstone från början ett barn det
gäller. Hos en annars tanklös mor kan detta skapa eu djup ansvarskänsla
genom att hon blir fäst vid sitt barn, en ansvarskänsla som hon inte får
om hon lämnar barnet ifrån sig till främmande människor, vilket ofta kan
ha till följd, att hon skaffar sig ännu flera barn utanför äktenskapet. För
barnet betyder det kanske ännu mera, att det får bo hos sin naturliga mor.
Även om det inte har någon far, har det ju i alla fall en mor och ett
hem, och detta skapar en samhörighetskänsla mellan mor och bara, som är
av så stor betydelse, att den inte kan uppvägas av pengar. För frånskilda
hustrur är det givetvis av lika stor vikt att de få tillfälle leva samman med
sina barn som de! är för änkorna. Då jag i socialvårdskommittén ändå inte
reserverade mig mot kommitténs förslag, att bidrag icke skulle utgå till
andra ensamstående mödrar än änkor, utan nöjde mig med att i ett särskilt
yttrande ge min mening tillkänna på denna punkt, var det därför att jag
ansåg det riktigt att man först borde lösa denna fråga för änkorna, som
redan ha ett färdigbildat hem, och att frågan om bidrag även till andra
ensamstående mödrar borde tagas upp till allvarligare prövning än som
kunnat ske i socialvårdskommittén. Man kunde nämligen i så fall ha riskerat,
att hela reformen väsentligt skulle ha fördröjts.

I fråga om änkebidragen har det ju rått delade meningar. Reservanterna
ha föreslagit att änkebidrag borde utgå endast till dess yngsta barnet fyllt
8 år, och på denna punkt är jag i sak fullständigt på reservanternas sida.
Jag gjorde, när frågan var aktuell, eu hel del förfrågningar såväl hos lärarinnor
som hos mödrar, om lmr man såg på detta problem, och man ansåg
allmänt att 8 år var den rätta åldern. Barnet har då varit ett år i
skolan, och mödrarna varken ville eller kunde då sitta hemma, om de

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om särskilda barnbidrag till änliors och invaliders m. fl. barn, m. in.

(Forts.)

voro självförsörjande. Jag ville emellertid i socialvårdskommittén inte heller
på denna punkt reservera mig. Det fanns ju dessutom ett skäl att här
välja tioårsgränsen, nämligen att enligt den nya sjukkasselagen, barntillägg
i vissa fall skall utgå för barn under 10 år. Dessutom skulle allmänheten
få svårt att hålla reda på de olika åldrarna, om man här valde en
annan ålder än i sjukförsäkringen. Detta var anledningen till att jag, trots
att jag anser reservanternas linje vara den riktiga, såväl inom socialvårdskommittén
som inom utskottet biträdde förslaget om en åldersgräns på
10 år.

För en änkling är det givetvis av lika stor vikt som för en änka att han
får tillfälle att leva tillsammans med sina barn. Fru Ewerlöf har talat
för, och reservanterna ha föreslagit, att bidrag ej skulle utgå till änklingar
med barn, utan att frågan härom ytterligare måtte utredas, men för min
del tycker jag det är riktigt att sådana bidrag införas redan nu, även om
inte så många komma i åtnjutande av desamma. Likaväl som en invalid
får bidrag, kan en man, som av sjukdom eller annan orsak har liten inkomst,
behöva detta tillägg när han blir änkling och måste anställa främmande
hjälp i hemmet. Då bidraget kommer att utgå mycket sällan, kan det
ju i alla fall inte vålla några nämnvärda kostnader. Därför har jag, herr
talman, biträtt utskottets förslag, även om jag naturligtvis måste medge, att
det i främsta rummet är änkor och ensamstående mödrar som behöva
stödjas.

Fru Johansson i Skövde hade några synpunkter på bidragsförskotten.
Striden står ju där endast om huruvida det skall vara behovsprövning eller
inte. Fru Johansson framhöll de svårigheter, som en ensamstående mor
med ett utomäktenskapligt barn kan ha, framför allt om hon gifter sig
och bidragsförskottet därmed upphör att utgå vid eu viss inkomstgräns.
Men, fru Johansson, precis samma problem föreligger ju för änkorna.
Om en änka med minderåriga barn gifter om sig, måste ju styvfadern åtaga
sig underhållet även av barnen, i de fall de särskilda barnbidragen upphöra
att utgå vid en viss inkomst. Och ännu svårare skulle det vara, tycker
jag, att behöva säga till en änka, som tjänar mer än 1 800 kronor om året:
»Du får ett avdrag på ditt barnbidrag med 25 procent av den del av din
inkomst, som överstiger 1 800 kronor, men om du hade varit ogift hade
du haft ditt barns försörjning tryggad, och inte fått något avdrag på bidragsförskottet,
hur stor inkomst du än hade». Jag tror att ett avskaffande av
inkomstprövningen av bidragsförskotten skulle väcka eu ganska stark opposition
ute bland folk och vara ytterst olämpligt ur psykologisk synpunkt.
För en änka, som kommer över 3 200 kronors årsinkomst, minskas barnbidraget
ytterligare med 50 procent av den del av inkomsten som överstiger
3 200 kronor, och vid en viss högre inkomst försvinner det helt, medan den
ogifta modern, om bidragsförskotten icke inkomstprövades, skulle ha sitt
tryggat under alla förhållanden. Jag har försökt göra vad jag kunnat för
att förbättra de ogifta mödrarnas ställning, och framför allt de utomäktenskapliga
barnens, men jag anser mig inte kunna försvara, att de sättas i en
bättre ställning än änkorna och deras barn, när det gäller samhällets hjälpmöjligheter.
Det är dock en understödsform det här är fråga om, inte bara
en administration för att få fäderna att betala. Numera är det ju visserligen
omkring 48 procent av fäderna, som göra rätt för sig, men det är dock
över hälften som samhället får bära bördan för. Modern har ju också bidragit
till att barnet har kommit till världen, och har hon en inkomst

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn, in. in.

(Forts.)

som anses vara tillräcklig för en änka, får hon väl ta sitt ansvar för barnets
försörjning.

Fn annan sak hade det varit om vi — det var fru Linderots önskan, om
jag förstod henne rätt — hade kunnat slopa inkomstprövningen för alla, således
även för bidragen till änkors och invaliders barn. Men det kunna vi ju
av skäl, som ha anförts både av socialvårdskommittén och av departementschefen,
inte göra. Detta sammanhänger med att vissa svårigheter skulle
uppstå vid invaliditetsprövningen och med att man inte har ansett sig kunna
ställa änkorna i en bättre ställning än de invalida föräldrarna. Men varför
bär man inte kunnat det? Kan man ställa de ogifta mödrarna i en bättre ställning
än änkorna, borde man väl också kunna ställa änkorna i en bättre
ställning än invaliderna? Det skulle tydligen rulla upp en hel rad av problem,
om man här gör sådana avvikelser, som socialvårdskommitténs majoritet
och Kungl. Maj:t föreslagit.

Det enda skäl, som har åberopats för ett avskaffande av inkomstprövningen
av bidragsförskotten, har ju varit att det skulle underlätta tillämpningen
av bidragsförskottslagen, men barnavårdsnämnderna ha väl vid det
här laget fått en viss vana att handskas med sådana problem som dessa,
och skola de nu även ha hand om de allmänna barnbidragen få de ju ytterligare
vana. Dessutom innebär det föreliggande förslaget en mycket väsentlig
förenkling av denna lag, varigenom de besvärligheter man tidigare har dragits
med inte komma att göra sig gällande i samma utsträckning. Och hur
viktigt det än är att administrationen underlättas, är det väl ändå viktigare att
människorna bli likställda inför lagen och få lika möjligheter till hjälp från
samhället.

Jag misstänker att kammaren, när den nu går att fatta beslut, kommer att
följa första kammaren, dels av bekvämlighetsskäl, för att slippa en sammanjämkning
som skulle fördröja riksdagsarbetet, dels av det skälet att så många
framstående talesmän för Kungl. Maj:ts förslag, och framför allt socialministern,
rekommendera avskaffandet av inkomstprövningen för bidragsförskott,
men jag har här velat freda mig för den kritik, som absolut kommer. Det
går inte i längden att ställa änkorna i en så mycket oförmånligare ställning
än de ogifta mödrarna.

Herr Mårtensson sade någonting om åldersgränsen på 8 år och att barnen
behöva sin mor i hemmet så länge som möjligt. Ja, herr Mårtensson, vi ha
en tankegång gemensam, som kanske skiljer sig från många andras. Det är
icke lyckligt att mödrarna under barnens minderårighet skola vara tvingade
att åta sig förvärvsarbete. Barnet behöver ett hem och en mor. Det blir aldrig
detsamma med en anstaltsuppfostran. Men detta problem gäller ju även de
gifta kvinnor, som ha sina män i livet. Det är ingenting som hindrar en
sådan moder att ta ett förvärvsarbete, om hon anser att barnet är så stort
att det kan klara sig självt.

Jag tror att det vore lyckligt om kammaren följde utskottets förslag till
alla delar. Vi ha i utskottet omsorgsfullt prövat dessa frågor.

Herr talman! Jag ber härmed få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru Lindorot erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag vill bara be att mycket kort få säga, att alla dessa olika bidrag,
som fru Nordgren talade om, inte komma den ogifta modern till del, om hon
bara har ett barn. Hon har då inte fria resor, hon har inga möjligheter att
få bostadsbidrag, o. s. v. Den hjälp hon får består alltså i stort sett av det

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, m. m.

(Forts.)

allmänna barnbidraget och det särskilda barnbidraget, och dessa båda uppgå
inte till det belopp, som en ensam mor på högsta dyrort för närvarande kan
erhålla.

Bara en sak till. Fru Nordgren säger, att det är svårt att behöva säga till
en änka, att hennes barnbidrag minskas, om hon tjänar mer än 1 800 kronor
om året. Vad är det då som hindrar fru Nordgren att gå på vår motion, där
vi ha föreslagit att inkomstprövningen borttages även för bidragen till änkors
och invaliders barn? Fru Nordgren säger, att det skulle medföra särskilda
svårigheter. Man skulle, av skäl som sammanhänga med invalidpensionen,
inte kunna avskaffa inkomstprövningen för bidrag till invaliders barn. Ja,
men har jag verkligen blivit godkänd av pensionsstyrelsen såsom invalid,
måste det väl vara en tillräcklig prövning för att jag också skall vara berättigad
till detta särskilda barnbidrag.

Det var bara denna replik jag ville ge.

Fru Nordgren erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Det kan vara riktigt som fru Linderot framhåller,
att en ogift moder ej kommer i åtnjutande av alla välfärdsanordningar.
Men i den mån hon har bostad tillsammans med sitt barn skall hon väl ha
bostadsbidrag. Jag vill erinra om att bostadssociala utredningen hade föreslagit
betydligt högre belopp till ensamma mödrar med ett barn än per barn
till familjer, eller om jag minns rätt 360 kronor. I den mån en sådan moder
har plats och barnet utackorderas, finns ingen anledning att giva något
bostadsbidrag. Jag för min del anser dock att förbättringarna i socialt hänseende
äro avsevärda, även vad beträffar ogifta mödrar.

Det är klart, att om vi hade obegränsade möjligheter kunde vi gå till vilka
belopp som helst i fråga om barnbidragen. Vi behövde icke stanna vid 500
kronor, utan vi kunde gå upp till 1 000 kronor för varje barn. Men jag har
ansett, att vi böra gå fram efter rimligare linjer, fru Linderot. Det skall dock
betalas alltsammans. Jag hör i varje fall icke till dem som tro att det är
möjligt att taga ut kostnaderna för socialhjälpen av en liten grupp stora
inkomsttagare, även om vi skulle pressa dessa till det yttersta. Jag är för
övrigt icke ensam om den åsikten, den har av finansminister Wigforss uttryckts
vid ett annat tillfälle. Det finns nämligen alldeles för få stora inkomsttagare;
det räcker icke. Kostnaderna måste till stor del tagas ut av
oss alla. Det är därför rimligt att gå fram måttligt. Jag vill gärna, att alla
skola ha den hjälp av samhället som de behöva. Men de som arbeta och
ha familj att försörja böra i varje fall icke komma i sämre ställning än de,
som få hjälp av samhället.

Vidare yttrade:

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
hade egentligen bara tänkt yttra mig i fråga om inkomstprövningen för
bidragsförskotten, men det har förekommit ett par saker under debatten
som göra att jag anser mig också böra en smula beröra själva lagstiftningen
i allmänhet.

Fru Linderot var missnöjd med de belopp som här föreslås. Det är klari,
att om man bara tänkte på mödrar med ett barn så skulle det kunna vara
befogat att gå till högre siffror än det här är fråga om. Men vi ha ju en rad
mödrar, som ha både tre och fyra barn. En änka med fyra barn eller eventuellt
en ogift moder med fyra barn får nu ett faktiskt kontant barnbidrag

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn, in. in.

(Forts.)

på över 2 000 kronor om året. Det skulle komma att leda till fullständigt
orimliga konsekvenser, om man skulle gå ytterligare upp flera hundra kronor
för varje barn. Jag höll på att säga, att hur mycket jag än anser, att
vi böra sörja för befolkningens återväxt och — gärna för mig — någon ökning
därav, så vill jag icke ha en lagstiftning, som eventuellt skulle göra
det till en industri att föda barn. Jag får säga, att den risken förefaller mig
ganska stor med de resonemang, som här föras från kommunistiskt håll.

De få nu 510 kronor per barn. Jag kan för min del icke erkänna, att det
är en låg siffra. Hade man behållit dyrortsgrupperingen, hade man möjligen
kunnat säga, att på de högsta dyrortema skulle man kunna gå litet högre.
Men nu, när man slopat dyrortsgrupperingen, kommer man efter min mening
i de billigaste orterna till fullkomligt oresonliga praktiska och faktiska
resultat, om man går längre än som här föreslås.

Det är ju alldeles meningslöst att tala om dessa särskilda barnbidrag utan
hänsyn till de allmänna barnbidragen, som vederbörande i alla fall få. De
utgå även till enbamsfamiljer. Även moder med ett barn och invalid med
ett barn få sådana bidrag.

Fru Linderot sade vidare, att man behöver icke ha någon inkomstgräns,
därför att det räcker om pensionsstyrelsen erkänt vederbörande som invalid.
Det är eu begreppsförvirring. Varje av pensionsstyrelsen som invalid godkänd
pensionsfömånstagare kommer att få barnbidrag. Jag vill nämligen
fästa uppmärksamheten på att den inkomstgräns, där avdrag börjar på invalidpensionen,
är för äkta makar icke mera än 600 kronor och för ensamstående
400 kronor. Här är åter inkomstgränsen för ensamstående 1 800 kronor.
För den, som en gång av pensionsstyrelsen blivit erkänd som invalidpensionär
och bär barn, behöver man icke här ha någon inkomstgräns, det är
alldeles riktigt. I själva verket skulle man ju kunna befara, att det blir en
del invalider, som icke åtnjuta pension men som skulle kunna bli berättigade
till barnbidrag.

Jag har för övrigt, då det gäller barnbidragen, erkänt den svårighet, som
socialvårdskommittén i främsta rummet har framhållit, nämligen att skilja
på invalider och änkor. Jag har icke gjort det av någon särskild likställighetssträvan,
därför att jag kan icke finna, att änkor och invalider bli likställda.
Det är endast under den förutsättningen att änkorna ha barn i en
viss ålder, som dessa kunna få en förmån motsvarande den invaliderna ha.
Men i den mån de icke ha barn eller ha barn, som icke befinna sig i den
rätta åldern, få de icke någon förmån motsvarande vad invaliderna få. Invaliden
får både barnbidrag och sin folkpension, vilket ju innebär, att han
i många fall och sannolikt i det övervägande antalet fall får ett betydligt
starkare stöd av samhället än änkan får.

Jag har bara velat påpeka detta, när man nu vill bedöma frågan om de
ogifta mödrarna ur likställighetssynpunkt. Jag kan för min del icke erkänna,
alt del finnes någon sådan självklar likställighetsprincip att tillämpa. Men
jag vill fästa uppmärksamheten på att bidragsförskottslagen är eu lag om
förskott. Det är visserligen sant, att myndigheterna i ett mycket stort antal
tall, kanske i flertalet fall under den nuvarande lagstiftningen, icke lyckats
driva in de förskott som utbetalas. Men om nu vederbörande frånskilda
hustru eller ogifta moder har eu inkomst, som överstiger de 2 000 kronor,
som här föreslås som gräns, är det mycket sannolikt — jag skulle antaga att
det är förhållandet i åtminstone 99 procent av fallen — att den egentlige försörjningsskyldige
mannen också bär eu relativt stor inkomst. Det är i varje
la 11 icke något särskilt vanligt, att kvinnan har eu betydligt bättre ekono Andra

kammarens protokoll 19Ji7. Nr SO. 4

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn, in. in.

(Forts.)

misk ställning än den frånskilde mannen eller fadern till barnet. Det är klart,
att indrivningen blir mycket lättare, om vederbörande, hos vilken man skall
driva in pengar, har större inkomster än om han bär mycket små inkomster.

Nu har man begränsat förskottet till ett så lågt belopp som 250 kronor.
Det gäller förskottet i och för sig. Barnbidragen kunna bliva tillsammans
ganska stora, men själva förskottet är så pass lågt. Då förefaller det mig
som om den gräns utskottet föreslår bara betyder, att man får i huvudsak
de fall, där indrivningen är svår, och utelämnar de fall, där indrivningen
skulle vara jämförelsevis lätt. Jag kan för min del icke se, att änkans och
den ogifta eller frånskilda modems position är densamma. Jag kan icke
inse det, och därför menar jag, att man heller icke skall behöva behandla
dem precis lika.

För min del har jag den uppfattningen, att vi skola göra våra sociallagar
så lättfattliga och så lättillämpliga som möjligt; vi skola ej krångla till dem,
om vi icke äro absolut övertygade om att det är det enda systern som håller.
Det är också en synpunkt, som jag lägger på frågan om inkomstprövningen.
Det bidrog i mycket hög grad till att jag gick på det så kallade alternativ III
i fråga om folkpensionerna. Det var känslan av att vi få akta oss för att få
en förfärligt stor administrativ apparat, som skall pröva allting för de människor,
som äro i det läget att de äro i behov av pension. Det är samma
linje jag vill följa här. När det icke finnes några enligt min mening tvingande
skäl för inkomstprövning, skall man icke införa den.

Även om det anses vara en vädjan till lättjan, vågar jag säga, att jag anser
det fullständigt orimligt ur ren arbetssynpunkt, om andra kammaren
skulle fatta annat beslut än första kammaren. Jag kan nämligen icke se,
hur det skall sammanjämkas. Det är två principiellt skilda linjer: den ena
är inkomstprövning, den andra icke-inkomstprövning. Det är klart, att man
kan sammanjämka på högre inkomstbelopp om man så vill. Men hela den
proceduren skall man i varje fall icke underkasta sig för en sak, som enligt
min mening icke är egentligen värd någon tvist. Det är dock så, att socialvårdskommitténs
stora majoritet för sin del gick på den linjen att icke förorda
inkomstprövning. Jag har helt enkelt följt kommittén; jag har tyckt
att den hade goda skäl för sin ståndpunkt.

Jag hoppas för min del, att andra kammaren skall fatta samma beslut som
första kammaren.

Herr talmannen hade under detta anförande återtagit ledningen av förhandlingarna.

Fru Nordgren: Herr talman! Socialministern sade sig icke kunna finna
det behövligt att jämställa en ogift moder och en änka. Men i och med att
änkan kanske nödgas leva på betydligt sämre nivå och får en förminskad
hjälp till sina barn från samhället, eller i vissa fall blir helt utan sådan
hjälp, medan en ogift moder får sådan, så tror jag att detta är något som i
det praktiska livet kommer att väga ganska tungt.

Om icke min stora aktning för socialministern förbjöde det, skulle jag
nästan vilja vara en smula elak. Jag vågar det ändå; jag hoppas att han inte
tar illa upp. När socialvårdskommittén på sin tid lade fram det första förslaget
till bidragsförskott, hade vi föreslagit en högre inkomstgräns för de
ogifta mödrarna än för änkorna. Men då ville socialministern icke vara
med om att sätta de ogifta mödrarna i bättre ställning än änkorna. Han bär
alltså tydligen nu ändrat åsikt på denna punkt. För all del; det är ju ofta
man kan ändra ståndpunkt, det göra vi väl alla någon gång.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn, in. in.

(Forts.)

Fru Linderot: Jag vill bara påpeka, att vi ha icke föreslagit att höja liur
mycket som helst, och på alla håll; vi ha föreslagit, att förskottsbidraget
skall höjas från 250 till 500 kronor. Det anser jag icke vara orimligt. Vi ha
med siffror visat hur mycket det blir i veckan. Jag vidhåller, att det måste
vara en riktig höjning med hänsyn till dyrtiden.

Vi ha i motionen sagt, att om en ensam moder ej bor tillsammans med
sitt barn utan förmyndaren skickar ut barnet någonstädes, betalar staten 420
kronor för detta barn, men om hon bor tillsammans med barnet får hon
bara 250 kronor. Detta ha vi icke ansett motiverat. Det är faktiskt mycket
svårt för en ensam moder att klara upp det med de bidrag som äro föreslagna.
Jag tror icke att hon får dessa bidrag att räcka.

Jag talar om de ensamma mödrarna, framför allt de ensamma mödrarna
med ett barn. Jag har hela tiden talat om dem. De kunna icke klara sig på
dessa bidrag, utan de måste gå till socialvården. Vill man förenkla det hela.
bör man giva dem mera än vad detta lagförslag innebär.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Jag vill bara påpeka,
att fru Linderot tydligen glömt, att man yrkat 420 kronor till änkebarn
och invalidbarn, alltså 170 kronor mer än de 250 kronor som föreslås
i propositionen. Lägg ihop det för en fyrabamsfamilj, så blir det en mycket
aktningsvärd summa!

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen beträffande utskottets
hemställan i punkten A. propositioner dels på bifall till utskottets berörda
hemställan dels ock på bifall till utskottets ifrågavarande hemställan
med den ändring däri, som föreslagits i den av herrar Mannerskantz och Hagård
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen med övervägande ja besvarad. Herr Hagård begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punken A. i utskottets förevarande utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av herrar Mannerskantz och Hagård avgivna
reservationen.

Beträffande punkten B. framställde herr talmannen härefter propositioner
på l:o) bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan; 2:o) bifall till den
reservation, som avgivits av herr Gustaf Karlsson in. fl.; samt 3:o) bifall till
det yrkande, som under överläggningen framställts av fru Linderot; och fann
herr talmannen den under 2:o) upptagna propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Nordgren begärde emellertid votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition antagits den under 1 :o) angivna pro -

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag angående
ändrad lydelse
av lagen
om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt.

Lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn, in. in.

(Forts.)

positionen följande voteringsproposition efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller den reservation, som av herr Gustaf
Karlsson m. fl. fogats vid sammansatta stats- och andra lagutskottets förevarande
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röslar

Nej;

Vinnr Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i punkten B i
nämnda utlåtande.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av kammarens ledamöter röstat för japropositionen
och att kammaren sålunda bifallit den av herr Gustaf Karlsson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

På av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren härefter
vad utskottet i punkterna C—F hemställt.

8 n.

Föredrogos vart efter annat
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 53, i anledning av väckta motioner angående upphävande av lagen
om skogsaccis och höjning av repartitionstalet för skogsvärde;

nr 54, angående det procenttal med vilket statlig inkomstskatt skall ingå
i preliminär skatt för senare hälften av budgetåret 1947/48;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Norge för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och förmögenhet; och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 252, i anledning av väckta motioner om inrättande av yrkesmedicinsk
undersökningscentral vid karolinska sjukhuset m. m.; och

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1947/48 till avskrivning av vissa kapitalinvesteringar.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden och utlåtanden hemställt.

§ 12.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande nr 48, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 §
2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj ds regeringsrätt, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 juni 1947 dagtecknad proposition, nr 317, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majd,

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag angående ändrad lydelse av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

(Forts.)

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nr 363 i första kammaren av herr
Herlitz samt nr 521 i andra kammaren av herrar Hastad och Larsson i Stockholm.
I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen
ville vidtaga sådana ändringar i lagförslaget, att besvär i mål angående folkpensionering,
särskilda barnbidrag och bidrag till änklingar och änkor med
barn komme att upptagas och prövas av regeringsrätten.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med bifall till motionerna I: 363 och II: 521 och med
förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas i det genom
förevarande proposition, nr 317, framlagda lagförslaget — måtte för sin del
antaga ett av utskottet framlagt förslag till lag angående ändrad lydelse av
2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa utredning om inrättadet av en för olika socialförsäkringsgrenar
gemensam högsta prövningsinstans samt att Kungl. Maj:t
måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Olovson i Västerås, utan angivit yrkande; samt

2) av herrar Norman, Forslund, Nils Elowsson, fru Johansson, herrar
Larsson i Östersund och Lundberg, vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna I: 363 och II: 521 och med
förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas i det genom
förevarande proposition, nr 317, framlagda lagförslaget — måtte för sin del
antaga ett av reservanterna framlagt förslag till lag i ämnet;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa utredning om inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar
gemensam högsta prövningsinstans samt att Kungl. Maj:t måtte
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fru Johansson i Norrköping: Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande
finns fogad en reservation, i vilken yrkas bifall till Kungl. Maj:ts proposition.
Jag skall icke göra någon hemlighet av att det inom utskottet rått stora
betänkligheter mot att man från regeringsrätten överför här ifrågavarande
ärenden till Kungl. Maj:t. Men man må ha vilken principiell inställning som
helst i sakfrågan, här är det ju endast fråga om en Iämplighetsåtgärd. Vi
ha ju numera en mångfald lagar på det sociala området, exempelvis folkpensionslagen,
lagen om mödrahjälp och lagen om änkepensionerna och nu
senast i dag lagen om barnbidrag. I alla dessa fall tillämpas behovsprövning,
och uppkommande spörsmål kunna sålunda bedömas allt efter de olika kommunala
organens uppfattning. Är det då icke det bästa att dessa besvärsärenden
få avgöras av regeringen eller socialministern, som bar utarbetat

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag angående ändrad lydelse av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

(Forts.)

alla dessa förordningar och som bäst känner till vad som åsyftas med de
olika paragraferna? Därigenom vinner man att det kan bli en enhetlig tilllämpning
av de olika bestämmelserna, vilket är till fördel icke bara för den
enskilde, som besvärar sig, utan också för de kommunala myndigheterna.

Även ur en annan synpunkt kan denna överflyttning vara till fördel. En av
utskottets ledamöter, som bär mycket stor erfarenhet på detta område, uttryckte
nämligen den farhågan, att regeringsrätten skulle bli så överhopad
med besvärsärenden, att det skulle dröja avsevärd tid innan den kunde meddela
utslag. Genom en Överflyttning menade han. att ärendena skulle få snabbare
behandling.

Vi som ha reserverat oss för bifall till Kungl. Maj:ts förslag lia aldrig tänkt
oss, att denna ordning skall tillämpas i all framtid. Vi ha i stället ansett, att
den socialöverdomstol, som departementschefen själv talat om i sin propositon,
bör komma till stånd snarast möjligt. Vi ha därför också ansett att en
utredning härom bör sättas i gång och i möjligaste mån påskyndas. De sociala
reformerna ha under de senaste för att icke säga sista året fått en omfattning,
som gör det nödvändigt att det inrättas en högsta instans, en socialöverdomstol,
sammansatt ungefär som arbetsdomstolen av både juridiskt
kunnigt och praktiskt utbildat folk; det vore naturligtvis den bästa lösningen
av frågan. Men innan en sådan besvärsinstans kommer till stånd, är vår
mening den, att Kungl. Maj:t i statsrådet lämpligen bör fungera som högsta
instans i dessa frågor, och det är också därför som vi reserverat oss för bifall
till den kungl. propositionen.

Herr talman! Jag ber sålunda att få yrka bifall till den av herr Norman
m. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr Larsson i Östersund.

Herr Håstad: Herr talman! Det är möjligt att det beslut, som reservanterna
stannat för, är att betrakta som en lex Möller så till vida att denna
grupp gärna sett att socialministern, som fört så många sociala reformer ut
i livet, också bör få tillämpa dem administrativt. Jag vill för min del framhålla,
^ att utskottsmajoriteten fattat sin ståndpunkt rent principiellt trots
statsrådet Möller och alla de stora förtjänster han inlagt om vår socialpolitik.

Fru Johansson i Norrköping har nyss inskärpt, hur önskligt det skulle
vara alt just den, som har haft med denna lagstiftnings tillkomst att skaffa,
också i fortsättningen får utöva det avgörande inflytandet på dessa lagars
tillämpning. Det är just mot denna ståndpunkt som utskottsmajoriteten har
reagerat och reagerat rent principiellt. Själva denna tanke, att en lagstiftning
skall liksom provköras en viss tid under överinseende av ett visst statsråd,
synes oss strida mot de allmänna grundsatserna för den administrativa
rättstillämpningen. Ett sådant betraktelsesätt kan enligt vår mening
lätt leda till att själva kontinuiteten i den administrativa rättstillämpningen
kommer att brytas. Ett statsråd sitter ju icke för evig tid utan kan när som
helst få en efterträdare, och helt andra politiska synpunkter kunna då
komma att läggas på dessa spörsmål. Överhuvud taget kommer ett sådant
betraktelsesätt, som fru Johansson givit uttryck åt, lätt att vid avgörandet
av de olika fallen leda till ett sneglande på vem som fungerar som departementschef.
Detta kan omöjligen vara i den administrativa rättsskipningens
intresse.

Jag förstår att statsrådet sett saken så, att ett avgörande av dessa ären -

Onsdagen den 16 juli 1047.

Nr 36.

Lag angående ändrad lydelse av lagen om Kungl. Maj ds regeringsrätt.

(Forts.)

den av regeringen skulle komma att leda till litet mindre formalism än som
möjligen skulle komma att bli fallet om, såsom hittills skett beträffande folkpensionsärendena,
regeringsrätten finge avgöra dem i sista instans. Men i det
avseendet vet man väl ingenting bestämt i vare sig den ena eller andra riktningen.
Det förhåller sig väl ändå så att — bortsett från departementschefens
person i detta fall — en politiker eller en lekman ofta kan vara mycket
mer formalistisk än en domare. Mot formalism ges det nog ingen säker
garanti. Jag har i detta sammanhang frågat mig, med vilken rätt kritik
riktas mot regeringsrätten — om reservanternas ståndpunktstagande skulle
innebära en kritik, som kan grundas på den verksamhet som högsta instans,
som regeringsrätten i dessa frågor utövat allt sedan folkpensionslagstiftningens
tillkomst.

För övrigt förhåller det sig ju så, att regeringsrätten numera enligt en
praxis, som blivit allmänt vedertagen, icke uteslutande har att avgöra frågor,
där endast rättsliga intressen komma före, utan man har strävat efter
att — om icke så mycket som möjligt så dock i vart fall i avsevärd män till
regeringsrätten även hänskjuta frågor, där ett visst skälighetsbedömande äi
inkluderat. Den som läser regeringsrättslagen med dess enumeration av olika
lagar beträffande vilka regeringsrätten är sista instans ser ju ganska snart,
att åtskilliga av de problem, som på detta sätt kunna föras upp till Kungl.
Maj:t i regeringsrätten, innefatta ett skälighetsbedömande. Jag behöver bara
peka på väglagen. För att hålla oss till sociallagstiftningen kan nämnas, att
vissa frågor inom fattigvårds- och barnavårdslagstiftningen fortfarande skola
gå till regeringsrätten. Här bryter man nu ut vissa sociala frågor, medan
andra fortfarande skola stanna hos regeringsrätten.

Är det för övrigt så säkert — jag har ingen personlig uppfattning om saken
— att regeringsrättens ledamöter äro så låt mig säga osakkunniga, att
sociala problem skulle utgöra ett främmande gebit för dem? Om man ser pa
regeringsrättens sammansättning upptäcker man, att två ledamöter varit antingen
lagbyråchef eller rättsavdelningschef i socialdepartementet och lång
tid delvis under herr Möller haft att syssla med just sociala frågor (en a\
dem har varit flerårig stadsfullmäktig). En tredje har åtminstone tillfälligtvis
tjänstgjort i socialdepartementet, och en fjärde har tidigare suttit i eu stor
mellansvensk stads stadsfullmäktige. En femte har varit föreläsare vid socialpolitiska
institutet, och ett par av de övriga ha tjänstgjort i departement,
som kunna betraktas som eminent praktiska, t. ex. kommunikations-, jordbruksdepartementet
o. s. v. Ytterligare en ledamot är icke alls jurist utan
innehar den sedvanliga ingenjörsposten; beträffande honom borde reservanterna
väl knappast behöva tänka sig att några formalistiska synpunkter
skola tränga sig i förgrunden vid avgörandena. o

Jag har bara velat anföra delta för att visa upp, att farhagorna tor formalistiska
synpunkter drivits för långt. Men härtill kommer enligt nrin mening
den betydelsefulla omständigheten att det kan vara eu stor styrka åt
en departementschef står utanför de administrativa avgörandena. Om det
nu är ett önskemål, såsom det framhålles i propositionen, att departementschefen
får på nära håll följa dessa frågors behandling, så är dock att märka,
»It det endast är ett begränsat antal frågor, som departementschefen besvärsvägen
på nära håll får följa, eftersom ju icke alla de frågor, som beröras
av ifrågavarande.lagstiftning, kunna ledas upp till Kungl. Maj:t. Men dessutom
är det så att dessa ärenden, även när de gå till regeringsrätten, föredragas
av tjänstemän i statsdepartementen. Det är ju vidare mycket lätt för
departementschefen alt genom regeringsrättens årsbok eller på annat sålt

Xr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag angående ändrad lydelse av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

(Forts.)

i olja utvecklingen på detta område, liksom det måste vara en hans skyldighet
enligt min mening att följa den praxis, som kommer att inaugureras av pensions-
eller socialstyrelsen i de fall, då dessa verk bilda sista instans. Det
synes mig vara av lika stor vikt ur riksdagens synläge, att departementschefen
står objektiv inför utvecklingen och kan, om så behövs, förelägga
riksdagen förslag till lagkomplettering som att han själv gör sig till part i
målet.

Nu har fru Johansson bland annat anfört, att regeringsrätten skulle vara
överbelamrad med arbete; detta vore ett skäl alt överflytta dessa ärenden
från regeringsrätten till Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta är ju möjligt, och
när lagrådets regeringsrättsledamot, regeringsrådet Kuylenstierna, tillstyrkt
denna lagändring, får man väl tro att det just för honom avgörande varit
att lätta på regeringsrättens arbetsbörda. Men kan icke med samma skäl
den synpunkten hävdas, att det icke är något riksdagens intresse att överbelasta
departementschefen med kasuella avgöranden, alltså med avgöranden
i detaljfrågor rörande sociallagstiftningen? Socialdepartementets arbetsbörda
har ju helt nyligen ansetts så överväldigande, att en klyvning av detta
departement befunnits nödvändig, och knappt har så att säga bläcket torkat
på detta beslut och den nye inrikesministern förordnats, förrän socialdepartementet
anmäler sig som arbetsvilligt och konkurrerande på ett nytt fält.

Jag vill till sist i anslutning till vad fru Johansson sade framhålla, att i
en punkt råder det inga delade meningar mellan utskottets ledamöter, nämligen
i fråga om önskvärdheten av att man leder utvecklingen i den riktningen
att en samfälld soicalöverdomstol såvitt möjligt skapas. Här stå sålunda
utskottsmajoritet och reservanter på samma ståndpunkt.

Med det sagda tror jag, herr talman, att jag anfört det väsentligaste av
vad som för mig varit avgörande både när jag väckt motionen och när jag
i utskottet talat i denna fråga. Jag vet visserligen, att första kammaren redan
fattat sitt beslut och att reservationen där segrat. Just nu i denna uppbrottsstämning
spelar ju första kammaren en mycket stor roll i andra kammaren,
eftersom man alltid här i kammaren hänvisar till önskvärdheten av att följa
första kammarens beslut. Trots detta och framför allt för att hävda en principiell
uppfattning tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag har antecknat en blank reservation
till utskottets utlåtande. Jag har nu begärt ordet för att förklara vad
den i nuvarande situation betyder. Den betyder just nu ingenting annat än
att jag helt och odelat i sak ansluter mig till den av herr Norman m. fl.
avgivna reservationen.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall be att få göra några kommentarer till detta regeringsförslag. Jag står
visserligen inte formellt för ärendet, men det är ändå på min önskan som
justitieministern föreslagit denna ändring i regeringsrättslagen.

Jag vill till en början fästa kammarens uppmärksamhet på att den föreslagna
anordningen icke skulle innebära någon nyhet. Under de första åren
efter det lagstiftningen om bidrag till änkors och invaliders barn genomfördes,
gingo besvär i sådana ärenden till Kungl. Maj:t i statsrådet och icke till
Kungl. Maj :t i regeringsrätten. Härav har följt, att jag har fått besvären under
min prövning. När besvär rörande sådana barnbidrag inkommo till
Kungl. Maj:t, remitterades de till regeringsrätten. Vi ansågo oss böra göra

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag angående ändrad lydelse av lagen om Knngl. Maj ds regeringsrätt.

(Forts.)

detta då, och det skola vi säkerligen göra även nu, om kammaren bifaller
Kungl. Maj:ts förslag.

Jag skall tillåta mig redogöra för ett enda av de besvärsmål, som kommit
under min prövning. Det var en änka med två barn, vilka voro utackorderade
på olika håll. Man erinrar sig, att de nu utgående bidragen till änkors
och invaliders barn äro graderade så, att bidraget till det andra barnet är
något lägre än till det första, och bidraget till det tredje och de därpå följande
barnen är ännu något lägre. Barnbidragen skulle i det berörda fallet
utgå till fosterhemmen. Regeringsrätten förklarade, att det fosterhem, som
hade det äldsta barnet, borde erhålla det högre beloppet, under det att det
fosterhem, som hade det yngre barnet, borde erhålla det lägre beloppet. För
min del tycker jag det var ett riitt egendomligt resultat som regeringsrätten
kom till. Fosterföräldrarna borde givetvis ha var sin hälft av det sammanlagda
bidraget till de två barnen. Kungl. Maj:t i statsrådet fastslog också
detta i sitt beslut.

Jag kan inte komma ihåg, hur länge dylika besvärsmål handlades av regeringen.
När jag ansåg, att regeringen hade fällt de nödiga prejudicerande
utslagen, flyttades på mitt förslag handläggningen av besvärsmålen över från
regeringen till regeringsrätten, vilken alltså nu handlägger dessa mål.

Den nu föreslagna överflyttningen gäller dels mål rörande invalidunderstöd
och barnbidrag, dels mål rörande folkpensionering. Orsaken till att jag föreslår
en överflyttning till regeringen av den första av dessa kategorier av
besvärsmål är den att vi genom de beslut som fattats i dag ha fått en ny
lagstiftning på området och att jag därför vill återinföra det förfarande,
som tillämpades under tiden efter införandet av den första lagen om barnbidrag.
Även beträffande folkpensioneringen ha vi ju nu en fullständigt ny
lagstiftning. Därvidlag kan man kanske invända, att regeringsrätten under
många år handhaft prövningen av besvärsmål, medan den gamla folkpensionslagen
gällt, men vad är det för besvär i praktiken? Jag beklagar livligt,
att jag inte tagit reda på hur många pensionsmål som gått upp till regeringsrätten
sedan folkpensioneringen infördes, men jag är övertygad om att det
är ett förvånande litet antal. I folkpensioneringslagen stadgas, att justitiekanslern
skall pröva, huruvida besvär över pensionsstyrelsens beslut skola
få gå till regeringsrätten. Detta medför att besvärsrätten sällan kan utnyttjas.
Den besvärsrätt i mål om folkpensionering, som nu föreslås, är ju inte
helt fri, men den möjliggör dock alt besvär, som avse viktiga principfrågor,
komma under Kungl. Maj:ts prövning.

Jag skall ta ett exempel angående folkpensionering för att klargöra den
praktiska betydelsen av att ett mål går till statsrådet i stället för till regeringsrätten.
Den nya folkpensionslagen innehåller bland annat bestämmelser
om hustrutillägg. Fnligt lagen äger en manlig pensionär rätt alt få hustrutillägg.
om hustrun fyllt fiO år och makarnas inkomst inte (iverstiger en
viss gräns. Det finns emellertid dispensrätt. I motiven till lagen står det, att
för den händelse pensionären på grund av sjukdom eller av andra lika (immande
skäl icke kan ta arbete ute ulan måste vistas i hemmet, bör man inte
hålla strikt på denna 60-årsgräns, utan låta hustrutillägg utgå, även om
hustrun inte fyllt (it) år. Låt oss nu anta, alt en pensionär besvärar sig över
pensionsstyrelsens beslut att icke godkänna de skäl han anfört för att han
skall få hustrutillägg. Därest inte det framlagda förslaget om ändring i lagen
bifalles, skall målet gå till regeringsrätten. Kan regeringsrätten då rimligen
göra annat än pröva, huruvida pensionsstyrelsens beslut är lagligt? Om
regeringsrätten finner beslutet lagligt, kommer den med all sannolikhet att

Nr 36.

OiiHiiageii den lti juli 1947.

Lag angående ändrad lydelse av lagen om Kungl. Maj.ts regeringsrätt.

(Forts.)

fastställa beslutet. Jag tror inte regeringsrätten skulle ge sig på att undersöka
huruvida det funnes tillräckligt motiv för att hustrutillägg skulle utgå
trots att hustrun inte uppnått 60 års ålder. Om den skulle finna, att pensionsstyrelsens
beslut är lagligt, skulle det vara mycket svårt för den att
upphäva beslutet.

Om dylika mål i stället gå till Kungl. Maj:t i statsrådet, komma de självfallet
alltid att remitteras till pensionsstyrelsen för åvägabringande av saklig
utredning. Bestämmelserna på detta område äro vaga, och man måste
därför gå till motiveringen i propositionen för att finna, i vilka fall dispensrätten
kan utnyttjas. Om regeringen då skulle finna skälen verkligen vara
ömmande, skulle den med all säkerhet pröva målet i sak. Jag erinrar om
att det kan vara precis lika lagligt att avslå som att bifalla en pensionärs
ansökan om hustrutillägg. Det kan finnas fall, där man kan medge en friare
prövning, naturligtvis inte i avsikt att tumma på lagen. Eftersom enligt sakens
natur alla sociallagar på många punkter bygga på skälighetsprövning,
kan man komma till ganska vitt skilda resultat utan att på något sätt
kränka vare sig lagens bokstav eller dess anda.

Det som föranlett mig att föreslå denna lagändring har dels varit mina
erfarenheter från 1930-talet, när lagen om barnbidrag till änkor stiftades,
och dels de hundratals, kanske till och med tusentals brev från ålderdomsoch
invalidpensionärer, som jag fått under de år jag varit socialminister.
Jag har inte kunnat hjälpa brevskrivarna, emedan besluten inte kunnat
överklagas. Jag har ibland närmare undersökt saken. Därvid har jag ibland
funnit, att jag skulle ha dömt på ett annat sätt än pensionsstyrelsen. Det
är sådana erfarenheter som göra att jag finner det önskvärt att det redan
från början av den nya lagens tillämpning blir möjligt för det departement,
som har det närmaste ansvaret för att denna lagstiftning kommit till stånd,
att övervaka tillämpningen.

Jag kan för min del inte förstå annat än att detta är en praktisk utväg.
Jag har inte tänkt mig, att vi för evig tid skulle behålla bevärsrätten hos
departementet, men jag tror det är nyttigt att man under en tid förlägger
den dit, framför allt för de människor, som hoppas att i gällande lagstiftning
finna stöd för krav på vissa förmåner.

Det finns även en annan omständighet som påverkat mig rätt mycket. Det
är bra att det stiftas lagar på det socialpolitiska området. När dessa lagar
skola föras ut i det praktiska livet, handhas tillämpningen av dem av en
hel serie olika myndigheter. Beslutanderätten på det socialpolitiska området
är decentraliserad till kommunerna, utom beträffande invalidpensionerna.
Myndigheterna måste få se, hur lagstiftningen verkar i det praktiska livet.
Detta är viktigt, inte minst av den anledningen, att det kanske behöver vidtas
en eller annan jämkning i lagstiftningen. Under sådana förhållanden är
det enklare för departementet att ta initiativ till en lagändring, därest en
sådan visar sig nödvändig, än om prövningen av besvärsmålen ligger hos regeringsrätten.
Det är gott och väl att man kan hänvisa till regeringsrättens
årsbok, men nog förenklar man proceduren, om man låter ärendet gå direkt
till socialdepartementet för undersökning och avgörande —- det är åtminstone
min bestämda uppfattning.

Jag har knappast någon anledning att yttra mig om tanken på en överdomstol,
vilken tanke är upptagen i propositionen. Utskottet har understrukit
önskvärdheten av en utredning om denna sak. En sådan utredning
skall naturligtvis också komma till stånd. Jag tror att det vore principiellt
riktigt i det långa loppet att ha en överdomstol för sociallagstiftningsfrå -

Onsdagen den 10 juli 1947.

Nr 30.

Lag angående ändrad

(Forts.)

gor. Jag vill dock inte underlåta att upprepa litet av vad jag sade i första kammaren
på denna punkt. Vi ha en överdomstol i landet, nämligen försäkringsrådet.
Den har att pröva det relativt lilla avsnitt av sociallagstiftningen
som rör ersättning för olycksfall i arbete. Jag beklagar att mitt minne är
litet svagt, så att jag inte törs säga precis hur många tjänstemän som finnas
i försäkringsrådet, men jag skulle tro att det finns åtminstone fyra fullsatta
vanliga byråer enbart för detta ändamål. Damerna och herrarna måste förstå,
att skall man inrätta en överdomstol för alla sociala mål, kommer det
att bli ett jätteämbetsverk. I princip tror jag tanken är fullkomligt riktig,
men jag är när det kommer till stycket, inte säker på att man kommer att
gå den vägen. Man kommer antagligen att rygga tillbaka för den stora apparat,
som — det är jag övertygad om — kommer att visa sig nödvändig.
Utredningens resultat får bli avgörande, när det gäller att taga ställning till
frågan, om en sådan överdomstol skall upprättas eller icke. Men även om
en överdomstol skulle komma till stånd eller utredning, kan man lugnt utgå
ifrån att med de metoder, som vi använda här i landet, kan proposition i
detta ämne icke föreläggas riksdagen tidigare än 1950. Inte hinner man bli
färdig till 1948 eller 1949 års riksdag med ett så pass vittutseende och nytt
ärende! Bestämmelserna om inrättandet av en överdomstol i sociala mål
komma således icke att kunna träda i tillämpning förrän den 1 juli 1950.
Tiden intill den dagen tror jag socialdepartementet behöver ha på sig för att
pröva verkningarna utav en tillämpning av den serie sociallagar, som vi nu
ha beslutat att införa. Yad denna riksdag beträffar har slutstenen lagts i dag
genom beslut, som nyss fattats.

Herr Håstad: Herr talman! För att undvika varje missförstånd vill jag
betona, att när denna fråga ganska ingående diskuterades i utskottet, betraktades
den aldrig såsom en partifråga utan såsom en principfråga. Detta
framgår också av att det bakom utskottets utlåtande stå företrädare för alla
de fyra partier, som ha ordinarie ledamöter i utskottet.

Med anledning av vad herr statsrådet senast anfört skulle jag endast vilja
peka på ett par konsekvenser. Om man som herr statsrådet har den uppfattningen,
att det är lämpligt att ett statsråd som varit med och infört en
lagstiftning — förutsatt naturligtvis att han får sitta kvar; det kan ju också
tänkas att ett statsråd får lov att avgå innan lagarna träda i tillämpning
— även får administrativt föra ut reformerna i livet, leder inte detta
till att lagstiftarna bli mindre angelägna att klart utmejsla en lag än om de
veta att besvär i mål om lagens tillämpning i högsta instans komma att prövas
av annan myndighet än Kungl. Maj:t i statsrådet? Det kan tänkas att
vederbörande departementschef i känslan av att han kommer att ha inflytande
över lagens tillämpning frestas att utforma bestämmelserna så att
lagstiftningen blir ganska »ramartad». En sådan utveckling motser jag ur
riksdagens synpunkt knappast med någon större glädje. Och om de synpunkter,
som statsrådet Möller här anfört och som i och för sig äro mycket begripliga,
skulle anses vara hållbara, vad finns det då för motiv att i fortsättningen
vägra låt oss säga finansministern, kommunikationsministern, ecklesiastikministern
och jordbruksministern all ungefär på samma sätt taga
hand om lagstiftningen under eu viss övergångstid i fall av besvär och i avseende
å dess administrativa tillämpning? Jag kan inte so, att man härvidlag
egentligen kan sätta någon gräns, utan då komma vi till ett tillstånd,
som börjar närma sig det som rådde under tiden före 1909, nämligen då
departementen voro överbelastade med administrativa avgöranden och då i

Nr 36.

Onsdagen den 16 juli 1947.

Lag angående ändrad lydelse av lagen om Kungl. Maj.ts regeringsrätt.

(Forts.)

varje fall enligt den dåtida opinionens uppfattning regeringsledamöterna
voro alltför mycket tyngda av kasuella avgöranden och hade alltför ringa
tid för de stora, principiella frågorna.

Statsrådet har anfört ett par exempel för att bevisa att rättsskipningen antagligen
hade blivit en annan än den blivit, ifall uteslutande regeringsrätten
skulle ha avdömt besvärsmålen. Det är möjligt att han har rätt i dessa
exempel. Jag har dock icke blivit så oerhört imponerad av dem och allra
minst av det första exemplet, därför att detta närmast tydde på en viss
oklarhet i lagstiftningen, som kunde ha undanröjts ifrån början eller i varje
fall rektifierats ett följande år. Men frågan är: kan man verkligen säga, att
de administrativa domstolarna här i landet uteslutande se till bokstaven och
inte till själva saken? Jag har inte någon erfarenhet ifrån regeringsrätten,
men jag har en annan erfarenhet, nämligen som ledamot i familjebidragsnämnd
i Stockholm, där vi hade massor av ärenden under kriget, som gingo
vidare till en administrativ domstol, nämligen kammarrätten. De ändringar,
som kammarrätten gjorde, voro enligt vår mening ofta mycket litet i överensstämmelse
med lagstiftningen men däremot i allra högsta grad präglade
av vederbörandes önskan att på ett praktiskt, förnuftigt och humanitärt sätt
skaffa allt till rätta. Jag har svårt att tänka mig att med det extra urval av
personer, som görs när det gäller att rekrytera regeringsrätten, sinnelaget
hos dem skulle förändras eller försämras.

För övrigt torde väl numera fastslås såsom praxis, att regeringsrätten
inte längre uteslutande skall döma enligt lagens bokstav utan även företa en
skälighetsbedömning. Av Herlitz skrifter — han har ju ingående på regeringens
uppdrag sysslat med dessa frågor — av Malmgrens nya grundlagskommentar
och av regeringsrådet Thulins uppsats i festskrift till Marks von
Wiirtemberg — i uppsatsen har Thulin, som i egenskap av ledamot från
starten av regeringsrätten besitter den mest ingående kännedom om dess
arbete, kommenterat den utveckling, regeringsrätten precis undergått — framgår,
att regeringsrätten har försökt att allt mer frigöra sig från bokstavsträldom.

Till sist kan jag inte undgå att tycka att statsrådet Möller överdriver svårigheterna
att följa med utvecklingen, om ett statsråd uteslutande skulle
vara hänvisat till att anlita regeringsrättens utslag. Det är ju en så ytterligt
ringa del av dessa frågor, som kan ledas upp till Kungl. Maj:t i statsrådet.
De flesta stanna ju hos socialstyrelsen eller någon annan myndighet, och
där har ju statsrådet under alla förhållanden en skyldighet att på det ena
eller andra sättet informera sig om rättsutveckling och praxis. Så ha vi då
denna del som kan gå vidare. Mig förefaller det ganska naturligt, att vederbörande
föredragande kan hålla en för denna lagstiftning nitälskande regeringsledamot
alltigenom informerad om de tveksammaste fallen. För min de!
ser jag det dessutom såsom en förmån, om vederbörande departementschef
inte direkt är engagerad i saken. Han bör stå utanför och därigenom ha
fullt fria händer att pröva utvecklingen och eventuellt återkomma till riksdagen
med förslag till förbättringar.

Ytterligare gäller, vilket jag här till sist vill fästa uppmärksamheten på,
att regeringen enligt nu aktuella sociallagar har rätt att utfärda tillämpningsföreskrifter,
och även dessa tillämpningsföreskrifter skola, såvitt jag kan förstå,
bli bindande för regeringsrätten i den mån besvärsfrågan beröres av dem.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall inte förlänga debatten. Jag vore tacksam om herr Håstad besvarade

Onsdagen den 16 juli 1947.

Nr 36.

Lag angående ändrad lydelse av lagen om Kungl. Maj.ts regeringsrätt.

(Forts.)

min fråga: om regeringsrätten finner, att pensionsstyrelsens beslut är lagligt,
kommer då regeringsrätten att upphäva beslutet?

Jag har mycket svårt att tänka mig detta. Ett statsråd kan säga: beslutet
är fullt lagligt, men det hade varit lika lagligt att fatta det eller det beslutet,
och därför anser han sig kunna ändra. Däri ligger den egentliga skillnaden.

Vad arbetsbelastningen beträffar har herr Håstad rätt i att om det gamla
socialdepartementet funnits, så hade det varit ett hopplöst företag att överföra
sådana besvärsmål, som det här är fråga om, till socialdepartementet.
Men efter den uppdelning, som ägt rum, tror jag att socialdepartementet
kan orka med detta arbete. Om jag inte trott detta, skulle jag inte vågat föreslå
att departementet skulle få handlägga dessa besvärsärenden.

Herr Håstad: Herr talman! Eftersom statsrådet ställer en direkt fråga
till mig, hur jag tror att regeringsrätten skulle komma att döma ett besvärsmål,
så får jag — utan att på något vis anse mig vara särskilt sakkunnig
på detta rent förvaltningsrättsliga område — dock förklara, att jag aldrig
kunnat tänka mig annat än att bedömandet av en fråga, som förts från
t. ex. pensionsstyrelsen till Kungl. Maj:t, skall avse inte bara lagligheten
utan också skäligheten i verkets beslut.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av herr Norman m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Håstad begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller den reservation, som vid andra lagutskottets
förevarande utlåtande nr 48 fogats av herr Norman m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i nämnda utlåtande.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen. Herr Håstad begärde
emellertid rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 108 ja och 57 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av herr Norman in. fl. avgivna reservationen.

8 13.

Föredrogos vart efter annat

andra lagutskottets utlåtande nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 g 3 mom. barnavårdslagen
den 6 juni 1924 (nr 361). in. m.; samt

Nr 86.

Onsdagen den 16 juli 1947.

statsutskottets memorial nr 254, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtande och memorial hemställt.

§ 14.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 485, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
s tämpelavgif ten;

nr 486, i anledning av väckt motion om rätt för kommun att anvisa medel
till förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode;

nr 487, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 488, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om begränsning i vissa fall av skatt till staten på grund av 1948 års
taxering, m. m.;

nr 489, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896),
m. m.;

nr 490, i anledning av väckta motioner angående upphävande av lagen
om skogsaccis och höjning av repartitionstalet för skogsvärde;

nr 491, angående det procenttal med vilket statlig inkomstskatt skall ingå
i preliminär skatt för senare hälften av budgetåret 1947/48; och

nr 492, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
ett avtal mellan Sverige och Norge för undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.03 em.

In fidem:
Gunnar Britth.

Torsdagen den IT juli 1947.

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 11 innevarande juli.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Zetterberg, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Ståhl frågat, huruvida jag
överväger att, eventuellt genom direktiv till straffrättskommittén och 1944
års tryckfrihetssakkunniga, åvägabringa lagstiftning mot spridande av rashets
och, om så icke är fallet, vilka andra åtgärder jag anser nödvändiga
för att förhindra spridande av rashetsande propaganda.

Innan jag går närmare in på dessa spörsmål, vill jag uttala min fulla anslutning
till vad interpellanten har anfört om det skändliga och förkastliga
i varje form av rasförföljelse eller hetspropaganda mot befolkningsgrupper
på grund av deras härstamning. I stort sett har vårt land varit förskonat från
dylika företeelser. En grovt vulgär antijudisk propaganda har dock i någon
utsträckning förekommit. På grund av sin uppenbara ovederhäftighet synes
denna propaganda i allmänhet ha gjort föga intryck på dem till vilka den
riktat sig. Man kan emellertid icke bortse från att den i vissa fall, särskilt
då den vänt sig till skolbarn, kan ha gjort skada. Ur allmänhetens synpunkt
framstår den som grovt anstötlig och ägnad att väcka förargelse. Och den
grupp^ av medborgare, mot vilken propagandan riktar sig, har ett berättigat
anspråk på skydd mot det oförskyllda lidande, som dylika angrepp kunna
vålla.

Den antisemitism som förekommer i vårt land är endast en utlöpare av en
i andra länder förekommande, mera omfattande rörelse. Denna rörelse och
dess verkningar hör till de mest motbjudande företeelserna i vår moderna
historia! Särskilt då den utnyttjats för politiska syften ha i dess namn grova
förbrytelser mot enskilda människor blivit begångna. Den roll antisemitismen
spelat under den nazistiska våldsregimen i Tyskland är ju väl känd.
EU fasanslullt öde drabbade otaliga oskyldiga människor av judisk börd.
Även om lyckligtvis vårt land visat sig erbjuda en dålig jordmån för rashetsen,
bör minnet av dessa fruktansvärda händelser mana även oss att noga
se upp med dylika rörelser, så att de icke få tillfälle att breda ut sig i vårt
land eller att härifrån utöva sina skadeverkningar i andra länder.

I längden är säkerligen det bästa och verksammaste medlet mot rashat
att finna i en objektiv upplysning och en uppfostran av det uppväxande
släktet till tolerans och respekt för människovärdet och till uppskattning av
andra rasers och folks insatser i vår gemensamma kultur. För att motverka
rasfördomar och förhindra verkningar av dem kunna emellertid även lagstiftningsåtgärder
behöva tillgripas. Betydelsen av straffbud mot rashets ligger
icke blott i möjligheten att ingripa mot anstötliga företeelser utan ännu mera

Svar på
interpellation.

Nr 36.

Torsdagen den IT juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

i straffhotets preventiva verkan och i lagbudets innebörd av ett klart moraliskt
fördömande. I den mån vår gällande rätt icke innehåller regler i detta
ämne, uppkommer således frågan om införande av en lämpligt avvägd lagstiftning.
Det första spörsmål som inställer sig blir därför, i vilken utsträckning
rashets kan beivras enligt nu gällande straffbestämmelser.

Falska beskyllningar och ärekränkningar, som rikta sig mot vissa enskilda
personer, kunna föranleda straff enligt bestämmelserna i 16 kap. strafflagen.
Sker angreppet i tryckt skrift, bli motsvarande stadganden i tryckfrihetsförordningen
tillämpliga.

Det vanliga är emellertid att rashetsande propaganda icke riktar sig mot
bestämda individer utan mera allmänt mot en befolkningsgrupp. För sådana
fall finnas i svensk rätt icke några generellt tillämpliga straffbestämmelser.
Endast under vissa omständigheter kunna ingripanden ske. Om propagandan
innefattar uppmaning till brott, blir den straffbar ur denna synpunkt, såväl
då den förekommer i tryckt skrift som eljest. Falska rykten eller lögnaktiga
uttalanden, ägnade att framkalla fara för den allmänna ordningen eller att
väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ som äger besluta i
offentliga angelägenheter, kunna föranleda straff enligt bestämmelser som
infördes i strafflagen år 1936 och i tryckfrihetsförordningen år 1937.

Av större praktisk betydelse än de nu återgivna bestämmelserna är stadgandet
ill kap. 15 § strafflagen om straff för förargelseväckande beteende
på allmän plats. Detta lagrum kan tillämpas exempelvis då förargelse åstadkommits
genom uttalanden vid offentligt möte, genom affischer eller genom
offentligt burna standar med inskriptioner. Lagrummet har kommit till användning,
då en från gatan synlig skylt med rashetsande text varit uppsatt
i en butikslokal. Däremot kan i regel innehållet i tryckt skrift, som sprides
till allmänheten, icke medföra ansvar för förargelseväckande beteende.

Som jag redan har nämnt kunna falska rykten eller lögnaktiga uttalanden
i vissa begränsade fall medföra straff enligt bestämmelser i strafflagen, som
äga motsvarighet i tryckfrihetsförordningen. Då dessa bestämmelser infördes,
bibehölls i tryckfrihetsförordningen ett äldre stadgande, som också riktar sig
mot vissa osanna framställningar. Enligt detta stadgande, vilket återfinnes i
3 § 12 mom., skola lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till
allmänhetens förvillande och förledande även i andra fall än de särskilt
specificerade anses som missbruk av tryckfriheten. Stadgandet har icke någon
motsvarighet i den allmänna strafflagen och kan således tillämpas endast
på en framställning i tryckt skrift. Straffet för detta tryckfrihetsbrott är
dagsböter, och den brottsliga skriften skall konfiskeras. Det är emellertid
tveksamt vad som numera skall anses falla under delta stadgande. Enligt
rättspraxis har det huvudsakligen kommit att bli ett komplement till straffbuden
mot ärekränkning.

I ett visst aktuellt fall, som också berörts av interpellanten, har jag haft
anledning att ta ställning till frågan, om detta stadgande i 3 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen
kan tillämpas på rashetsande propaganda. Jag vill därför
här lämna en närmare redogörelse för detta fall.

Redan i början av min ämbetstid fästes min uppmärksamhet på vissa antisemitiska
pamfletter, som spritts av Einar Åberg i Norrviken eller en honom
närstående sammanslutning som kallar sig »Sveriges anlijudiska kampförbund».
Då Åberg även har skickat prov på sina alster till riksdagens
ledamöter, torde pamfletternas allmänna karaktär vara känd för kammaren.
De innehålla mestadels citat, som uppgivas vara hämtade ur judiska religiösa
skrifter eller ur tidningar och böcker. Vad Åberg här utger är icke
något som han själv har funnit på. Det rör sig huvudsakligen om brottstyc -

Toredagen den IT juli 1947.

Nr 36.

Svar på interpellation. (Forts.)

ken ur den antisemitiska propaganda som tidigare förekommit annorstädes,
särskilt i Tyskland. Att de påståenden som på detta sätt spridas om den mosaiska
trosbekännelsen och om judarnas tänkesätt och egenskaper innebär
ett grovt våldförande av sanningen behöver jag icke spilla några ord på.
Åbergs verksamhet bär i åtskilliga fall beivrats vid domstol, då den inneburit
förargelseväckande beteende på allmän plats. Något tryckfrihetsåtal
för innehållet i pamfletterna har däremot tidigare icke förekommit.
Då frågan härom i början av min ämbetstid först aktualiserades var anledningen
den, att Åberg sände sina tryckalster till skolungdom, tydligen
med ledning av skolkataloger. Det var naturligt att ifrågasätta ett ingripande
mot denna verksamhet inom ramen för tryckfrihetslagstiftningen. Jag
lät därför undersöka möjligheterna att väcka tryckfrihetsåtal mot Åberg.
Det visade sig att den enda framkomliga vägen vore ett åtal enligt det nyss
omnämnda stadgandet i 3 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen om lögnaktiga
uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och förledande.
Med hänsyn till den användning som detta stadgande fått i praxis
och till vissa uttalanden om stadgandets innebörd i samband med de år 1937
genomförda ändringarna i tryckfrihetsförordningen fann jag det emellertid
tveksamt om stadgandet kunde anses tillämpligt. Frågan om åtal fick därför
vid detta tillfälle förfalla. Undersökningar vid skolorna hade i detta sammanhang
givit vid handen att denna antisemitiska propaganda i allmänhet icke
gjort det avsedda intrycket på lärjungarna utan i stället närmast väckt löje
eller förargelse och harm. Bekämpandet av antisemitismen vid skolorna ansågs
lämpligast böra ske genom upplysning i samband med undervisningen
och andra efter förhållandena i varje särskilt fall anpassade åtgärder. En
redogörelse för denna fråga lämnades av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
i ett interpellationssvar i första kammaren den 10 april 1946.

Sedan visade det sig emellertid under loppet av den sistförflutna våren,
att Åberg utsträckt sin verksamhet även utom landets gränser. Genom utrikesdepartementet
fick jag underrättelse om att översättningar av Åbergs
pamfletter blivit spridda bl. a. i England, Frankrike och Förenta staterna.
Meddelanden härom ha även varit synliga i den svenska pressen. Det har
framhållits att vårt lands anseende i andra länder skadades genom Åbergs
förehavanden. Det är ju också uppenbart att skadeverkningarna av Åbergs
verksamhet kunna bli större genom att hans alster nu sändas även till mottagare
i länder, där förhållandena äro annorlunda än hos oss eller där antisemitismen
tidigare haft en viss framgång. Jag ansåg därför anledning föreligga
att till förnyat övervägande uppta frågan om åtgärder mot Åbergs
verksamhet.

I början av maj lät jag därför igångsätta en ytterligare utredning om möjligheterna
att enligt tryckfrihetsförordningen väcka åtal för pamfletternas
innehåll. Även betydelsen ur tryckfrihetsrättslig synpunkt av den omständigheten,
att spridningen skedde till mottagare i utlandet, påkallade en undersökning,
då något dylikt tidigare icke synes ha varit aktuellt. Samtidigt
anskaffades ytterligare material för att spridningens omfattning skulle kunna
överblickas. På grund av den utredning som sålunda skett har jag numera
kommit till den uppfattningen att förutsättningar för ett tryckfrihetsatal
föreligga. Jag har därför till justitiekanslern för laga åtgärd överlämnat
fem på engelska eller franska språken tryckta och av Åberg utgivna pamfletter.
Att icke några skrifter på svenska medtagits sammanhänger med
den gällande regeln om viss kort preskriptionstid för ifrågavarande brott. De
till justitiekanslern överlämnade pamfletterna äro de alster, som falla inom

Andra kammarens protokoll 1947. Nr AP.

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

den nu aktuella preskriptionstiden. Justitiekanslern har genom förordnad
åklagare väckt åtal mot Åberg vid Stockholms rådhusrätt för innehållet i
dessa pamfletter.

Av den redogörelse för gällande rättsregler som jag nyss har lämnat framgår,
att möjligheterna till ett ingripande mot rashetsande propaganda äro begränsade.
Vad särskilt angår 3 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen har domstol
ännu icke tagit ställning till dess tillämplighet. Och den möjlighet till
inskridande, som stadgandet kan ge, är i flera hänseenden otillräcklig. Frågan
om en lagstiftning, som direkt tar sikte på att förbjuda rashetsande propaganda,
har också varit aktuell ganska länge.

Detta spörsmål berördes, ehuru mera i förbigående, i det år 1935 avlämnade
betänkandet med förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet.
Vid detta tillfälle riktade sig uppmärksamheten i främsta rummet på
den propaganda som hetsade samhällsklasser eller politiska motståndare mot
varandra. Några allmänna bestämmelser mot en dylik propaganda ansågos
icke lämpliga.

I motioner vid 1942 års riksdag hemställdes om lagstiftning för att kriminalisera
propaganda mot medborgargrupper på grund av deras trosbekännelse
eller ras. Med motionärernas yrkande åsyftades främst skydd mot
antisemitisk propaganda. Vid behandlingen av motionerna uttalade första
lagutskottet bland annat följande: »Enligt utskottets mening är det helt naturligt
att ett eller annat kränkande överord, fällt i striden mellan olika
politiska partier, får passera obestraffat. Men till hat hetsande uttalanden
mot andra medborgargrupper med utgångspunkt i deras ras eller religion
kunna icke ursäktas. De såra den allmänna anständighetskänslan och böra
icke tolereras. Genom deras kriminalisering skulle skydd beredas för ett viktigt
samhälleligt ordnings- och anständighetsintresse.»

Utskottet anförde vidare, att utskottet skulle ansett skäl föreligga för
riksdagen att hos Kungl. Maj: t begära utredning och förslag i ämnet, om
icke, enligt vad utskottet inhämtat, straffrättskommittén redan varit sysselsatt
med en sådan utredning. Utskottet hemställde därför att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, vilket även blev riksdagens
beslut.

Även vid 1943 års riksdag behandlades motioner i samma ämne. Utgången
blev densamma som föregående år.

Inom justitiedepartementet gjordes sedermera en särskild utredning, vilken
redovisades i en den 27 oktober 1943 dagtecknad, stencilerad promemoria
angående lagstiftning mot rashets m. in. I promemorian föreslogos straffbestämmelser
såväl i strafflagen som i tryckfrihetsförordningen mot falska
rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att väcka hat mot eller förakt
för en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse,
samt mot smädelser eller hotelser mot sådan befolkningsgrupp.

Promemorian remitterades till åtskilliga myndigheter och sammanslutningar.
Delade meningar om lämpligheten av den föreslagna lagstiftningen
kommo till uttryck i yttrandena. Promemorian ledde icke till någon vidare
åtgärd från statsmakternas sida.

I straffrättskommitténs den 30 november 1944 avlämnade förslag till lagstiftning
om brott mot staten och allmänheten upptogs ett straffbud rörande
hets mot folkgrupp. Sådant brott skulle föreligga, då någon offentligen hotade,
förtalade eller smädade en grupp av befolkningen med viss härstamning
eller trosbekännelse.

I yttranden över straffrättskommitténs betänkande blev detta stadgande
föremål för åtskillig kritik. Särskilt framhölls från flera håll, att straffbudet

Torsdagen den IT juli 1847.

Nr 36.

Svar på interpellation. (Forts.)

lätt kunde uppfattas som en privilegiering av den befolkningsgrupp man
ville skydda och därför kunde komma att motverka sitt syfte.

Ett på grundval av straffrätlskommitténs betänkande inom justitiedepartementet
utarbetat förslag till lag om ändring i strafflagen har den 10 maj
104P> remitterats till lagrådet. Då jag i samband därmed hade att taga ställning
till den föreslagna bestämmelsen om hets mot folkgrupp, fann jag det
tveksamt, om detta straffbud borde införas i svensk rätt. Å ena sidan ansåg
jag, att ett i strafflagen klart uttalat fördömande av hetspropagandan
kunde bidraga till att förebygga, ej blott att antisemitisk propaganda finge
tillfälle att breda ut sig och utså hat mellan medborgarna utan även att
andra motsvarande företeelser växte upp, t. ex. lögnkampanjer mot katolska
kyrkan eller andra särskilda trossamfund. Det förelåg alltså enligt min mening
starka skäl för en kriminalisering av hets mot folkgrupp.

A andra sidan kunde jag emellertid icke underlåta att fästa vikt vid de
invändningar som anförts mot förslaget i flera remissyttranden. Däri framhölls,
att ehuru det föreslagna straffbudet icke riktats mot en saklig kritik
av det ena eller andra slaget — vilket straffrättskommittén kraftigt understrukit
— skulle detta lätt kunna påstås då ett ingripande skedde enligt
lagrummet. Måhända vore det icke heller helt uteslutet att bestämmelsen
verkligen genom sin existens kunde kännas som ett hinder att framföra en
saklig kritik då sådan vore berättigad, t. ex. mot religiösa sekter med seder
och bruk som ur samhällets synpunkt framstode som förkastliga. Det vore
naturligtvis också mycket olyckligt, om den uppfattningen med eller utan
fog skulle få rotfäste, att vissa grupper av medborgare skyddats mot kritik
som ostraffat får riktas åt andra håll. Man syntes av dessa skäl ha anledning
befara, att det föreslagna stadgandet skulle kunna giva näring åt påståenden
om att judiska medborgare eller andra minoritetsgrupper i vårt
land erhållil eu privilegierad ställning och att det fördenskull kunde komma
att skärpa motsättningar inom befolkningen i stället för att befordra frid i
sammanlevnaden.

Visserligen ansåg jag att de skäl som sålunda hade anförts mot förslaget
knappast hade den tyngd att de utgjorde ett ovillkorligt hinder mot att upptaga
en bestämmelse av detta slag. Jag fann likväl vid vägandet av skälen
för och emot förslaget, att det vore klokast att icke biträda detta. Det till lagrådet
remitterade lagförslaget innehåller således icke någon bestämmelse om
hets mot folkgrupp.

I detta sammanhang vill jag emellertid nämna, att i detta lagförslag finns
en motsvarighet till det redan nu gällande stadgandet om straff för falska
rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för den allmänna
ordningen m. in., s. k. samhällsfarlig ryktesspridning. Formuleringen
har i förslaget något utvidgats. Sålunda skall falskt rykte eller annat osant
påstående, som sprides bland allmänheten, vara straffbart, bland annat, då
det är ägnat att framkalla fara för allmän ordning och .säkerhet. Det är min
avsikt att även föreslå en omformulering av motsvarande stadgande i tryckfrihetsförordningens
brottskatalog. Härigenom kommer det alltså att finnas
eu möjlighet att ingripa mot vissa fall av rashetsande propaganda, nämligen
då fara för oroligheter och dylikt framkallas därav. Denna möjlighet har
dock kanske mera principiellt än praktiskt intresse. Några pogromer eller
andra oroligheter, framkallade av rashat, ha ju icke förekommit i vårt land.

I samband med att jag avböjde det av straffrättskommittén föreslagna
stadgandet, fann jag det böra undersökas, om man inte kunde gå fram på
en annan väg och kriminalisera vissa grövre former av rashets vid den omarbetning
av 18 kap. strafflagen, varmed straffrättskommittén nu är syssel -

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

satt. Den rashetsande propagandan är nämligen stundom av sadistisk eller
eljest särskilt anstötlig natur, såsom då påstådda judiska grymheter, ritualmord
och dylikt skildras. I gällande rätt straffbelägges framställning, som
sårar tukt och sedlighet, i 18 kap. 13 § strafflagen och i motsvarande bestämmelse
i tryckfrihetsförordningen. Enligt den tolkning som är vedertagen
avses här endast vad som sårar den sexuella anständigheten. För en
nutida uppfattning synes denna begränsning icke motiverad. Det borde i
stället enligt min mening övervägas att i strafflagen införa en mera allmän
»snuskparagraf», som täcker inte bara pornografi utan också andra i vidsträckt
mening sedlighetssårande eller anstötliga framställningar. Härunder
äga dylika grövre former av antisemitisk propaganda sin naturliga plats.
Mot ett straffbud av detta slag kan naturligtvis inte riktas en sådan kritik
som anförts mot straffrättskommitténs förslag. Redan i samband med nyssnämnda
lagrådsremiss anmodade jag därför under hand straffrättskommittén
att undersöka möjligheten att i stället gå fram efter denna linje.

Om en dylik kriminalisering av anstötliga framställningar sker i strafflagen,
bör även tryckfrihetsförordningen ändras på sådant sätt, att dessa
framställningar bli att anse som missbruk av tryckfriheten, då de förekomma
i tryckt skrift. Med hänsyn till tryckfrihetsförordningens natur av
grundlag bör det övervägas, om denna lagstiftningsfråga skall utbrytas ur
sitt naturliga sammanhang med den allmänna strafflagsrevisionen. Ett ändringsförslag,
som förelägges 1948 års riksdag, kan nämligen slutligt antagas
år 1949, men därefter kan en ändring av tryckfrihetsförordningen icke träda
i kraft förr än år 1953. Å andra sidan tala uppenbarligen praktiska skäl mot
en dylik utbrytning. Under arbetet med de till 1948 års riksdag planerade
propositionerna om ändring i strafflagen och om revision av tryckfrihetsförordningen
skall jag närmare överväga denna fråga.

Utöver det utredningsuppdrag, som jag sålunda givit straffrättskommittén,
har jag även anmodat 1944 års tryckfrihetssakkunniga att undersöka
vissa hithörande frågor. I samband med remissen till lagrådet av vissa ändringar
i strafflagen uppdrog jag nämligen också åt de tryckfrihetssakkunniga
att undersöka, huruvida i tryckfrihetsförordningen lämpligen kunde
införas någon motsvarighet till den möjlighet att ingripa med straff, som
bestämmelserna om förargelseväckande beteende i allmänna strafflagen erbjuda.

Ett hithörande utredningsuppdrag hade de tryckfrihetssakkunniga redan
tidigare erhållit. Enligt direktiven skola de nämligen utreda möjligheten att
förhindra spridning bland barn och ungdom av skrifter med mer eller mindre
pornografiskt innehåll. Då de tryckfrihetssakkunniga ännu icke avgivit sitt
betänkande,^ skall jag icke nu närmare diskutera denna fråga. Jag vill endast
framhålla, att även om den sålunda anvisade utvägen skulle erbjuda
vissa möjligheter att ingripa mot en viktig sida av den tryckta rashetspropagandan,
så kan den icke leda till en fullständig lösning av hithörande problem.
För vissa speciella intressen, såsom just för att skydda barn och ungdom
mot förråande inflytelser genom pornografiska och rashetsande skrifter,
borde det dock enligt min mening kunna övervägas att göra undantag
från den rätt att fritt sprida tryckt skrift, som eljest gäller, och således kriminalisera
själva spridningen av skriften.

För fullständighetens skull vill jag slutligen nämna, att straffrättskommittén
är sysselsatt även med en omarbetning av ärekränkningsbestämmelserna
i 16 kap. strafflagen. Det sätt, på vilket dessa bestämmelser i framtiden
bli utformade, kan ha betydelse för möjligheten att ingripa mot sådan rashetsande
propaganda som utgör ärekränkningsbrott.

Toredagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Svar på interpellation. (Forts.)

Av vad jag nu sagt framgår sålunda, att jag icke har för avsikt att föreslå
riksdagen något allmänt stadgande om hets mot folkgrupp av den typ som
straffrättskommiltén upptagit i sitt betänkande. Däremot pågå utredningar
i syfte att på andra sätt förbättra gällande lag för att möjliggöra ingripanden
mot rashets. Det är min livliga förhoppning, att det härigenom skall bli
möjligt att utrota åtminstone vissa särskilt anstötliga former av rashetsande
propaganda. Vad de övriga fallen angår har jag på de skäl, som jag nyss
angivit, efter ganska stor tvekan intagit den ståndpunkten, att kampen mot
dessa yttringar av fördomar och trångsinne bör föras blott med upplysningens
vapen.

Härefter yttrade:

Herr Ståhl: Herr talman! Samtidigt som jag tackar herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet för det synnerligen ingående svaret vill jag
uttala min tillfredsställelse över att den antisemitiska propagandan, sedan
jag framförde min interpellation, kommit under prövning vid Stockholms
rådhusrätt. Detta visar, att vi äro på rätt väg, och jag vill, bland annat för
att ge de olika meningar, som vi till äventyrs kunna ha, de riktiga proportionerna,
genast betyga, att ingen kan missta sig på den anda, som talar ur
dagens interpellationssvar. Herr statsrådet och jag ha uppenbarligen exakt
samma principiella inställning till den antisemitiska propagandan. Den har
ingen plats i ett demokratiskt kultursamhälle.

Givetvis sätter jag och alla som intresserat sig för åtgärder mot den perversa
företeelse som det här gäller det största värde på det utförliga referat,
som herr statsrådet givit av de överväganden som ägt rum. Inte minst för
den offentliga opinionen är det utomordentligt intressant att bland annat få
klarlagt, att när justitiekanslem inte åtalat några svenska skrifter utan endast
fem angivna pamfletter på utländska språk, så har detta berott uteslutande
på det förhållandet, att de övriga skrifternas eventuella brottslighet
redan är preskriberad, inte därpå att inte de skulle vara lika brottsliga.

Om vi sålunda i princip äro alldeles ense, måste jag emellertid säga, att
herr statsrådets överväganden trots sin utförlighet ge ett intryck av en viss
passivitet. Jag skall erkänna, att om det nu föranstaltade tryckfrihetsåtalet
mot Äberg vid Stockholms rådhusrätt skulle leda till fällande dom, så har
därmed något vunnits. Möjligen kan därmed skapas ett prejudikat av betydelse
för framtiden. Men jag är av olika orsaker, som jag strax skall ange,
inte helt säker på den saken. Och skulle domstolen se sig nödsakad att på
grund av innehållet i angivna stadgande, tryckfrihetsförordningen 3: 12, frikänna
den åtalade — och jag ber kammarens ledamöter observera, att enligt
notis i dagens tidningar bestrider den åtalade, och hans advokat, att ifrågavarande
lagrum skulle vara tillämpligt i förevarande fall — stå vi utan några
möjligheter att göra någonting. I så fall måste en ändring av lagrummet ske
eller ett nytt lagrum införas, och det bör, såsom statsrådet här sade, ske redan
vid nästa års riksdag.

För att ge kammarens ledamöter en möjlighet att själva bedöma arten av
den propaganda, det »skriftställeri», som det här är fråga om, skall jag be
att få anföra några brottstycken. Det heter i en skrift, att judarna bära
skulden till kriget, de förberedde »planmässigt kriget mot Tyskland». I en
skrift, utgiven av Sveriges antijudiska kampförbund, som tydligen haft gott
om både pengar och papper, vilken skrift bär titeln »Avslöjad judendom»,
heter det att judarna äro parasiter, de äro hycklare, de äro sadister, de driva
vil slavhandel, de få begå mened, om de bara äro säkra på att den inte blir

Nr 36.

Torsdagen den IT juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

avslöjad, de skola aldrig tala sanning, de få stjäla från icke judar, de få ge
mutor, de böra uppfostra sina barn till läkare och apotekare för att utan att
riskera straff kunna ta livet av sina fiender, de äro bedragare, de äro ockrare
o. s. v. Jag skulle ur den utförliga skriftsamlingen, som väl även riksdagens
övriga ledamöter fått, kunna nämna många sådana här exempel. Och
dessa propagandaskrifter utsändas till barn och ungdom vid våra skolor i
massupplagor utan att man hittills kunnat effektivt ingripa. Jag har här i
min hand brev från föräldrar med de originalförsändelser som utgått från
bokförläggaren i fråga.

Även riksdagen och riksdagsmännen få i det antijudiska kampförbundets
skrifter klara besked. Det heter i ett upprop till alla svenskar så här: »Fem
minuters lugn eftertanke säger Dig, att allt vad politiska klasskampspartier
heter: höger, socialdemokrater, kommunister, folkparti, äro uppkonstruerade
och få sina direktiv av en och samma dolda makt, Du förstår vilken. Och
meningen förstår Du också. Sveriges väl avses icke.» Även denna propaganda
har utgått i massupplaga till unga svenska medborgare.

Men det antijudiska kampförbundet har även medel mot denna försumpning.
I en skrift som heter »Judarna och moralen», fjärde upplagan, kan man
läsa följande, som kan ha intresse inte minst för riksdagens ledamöter:

»Vägen till befrielse ur judeväldet är:

1) Omedelbart spärrande av gränserna för vidare judeinvasion.

2) Erbjuda härvarande hel- och halvjudar (manliga och kvinnliga) att före
en bestämd datum få lämna landet efter att ha avsagt sig sitt svenska medborgarskap.

3) De hel- och halvjudar (manliga och kvinnliga), som efter denna datum
fortfarande vistas här, ha därmed lämnat sitt medgivande till att undergå
omedelbar sterilisering.

Detta de stora dragen. Detaljer utarbetas sedan i lag.

Så vare Din fordran i vårt fosterlands intresse, svenska man och svenska
kvinna!

Hur skall Du då kunna genomdriva denna Din fordran?

Du skall gå den lagliga vägen.

Nästa gång Du har att välja riksdagsman, skall Du personligen, vilket
parti Du än tillhör, avkräva riksdagsmannakandidaten hans hedersord som
svensk att, om han blir vald, väcka motion eller biträda motion om lag, innehållande
ovanstående tre punkter.

När denna lag är genomförd och omedelbart tillämpad, då hava vi svenskar
fqr vårt vidkommande löst judefrågan på ett synnerligen humant sätt.»

Även ett ord om finansieringen och allmänhetens stöd åt denna propaganda
kan kanske vara av intresse, eftersom den frågan utförligt har diskuterats
i pressen. Bland andra handlingar som jag fått del av har jag även en
fotografisk kopia av Stadgar för Sveriges antijudiska kampförbund, daterad
1941. I 4 § heter det där, att alla bidrag till förbundets kampfond skola
insättas på ett angivet postgironummer, och det är tydligt att bidragen flöda
rikligt, eftersom det i 3 § heter, att två personer, förbundets anförare och
den han kallar till sin sekreterare, äga att av kampfonden utfå medel till
livets uppehälle och nödtorft. De få nämligen enligt stadgarna ej ha någon
annan sysselsättning. För kuriositetens skull vill jag också återge den ed
som anföraren enligt stadgarna svär: »Jag svär vid min heder och ära som
svensk man att med Guds hjälp föra denna strid till dess målet: Sveriges befrielse
ur judeväldet och judendomens totala förintelse i vårt land, är nått,
eller om det ej förunnas mig att uppleva detta, till mitt sista andedrag.»

Dessa citat såväl som utdragen ur skrifterna måste ge läsaren samma in -

Torsdagen den IT juli 1947.

Nr 36.

Svar på interpellation. (Forts.)

tryck som man fick då man tog del av den förfärliga tidning, som i naziTyskland
utgavs av Julius Streicher, nämligen att det är en klart patologisk
sinnesförfattning, som tar sig uttryck av detta slag. Dessa alster ha hittills
kunnat spridas särskilt till omogen ungdom håde i vårt land och i andra
länder med Sverige som central. Att detta är en chikan för vårt land och
ägnat att i rätt vida kretsar skada oss, ligger i öppen dag.

Jag beklagar att inte den sinnessjukläkare, som är ledamot av kammaren,
haft möjlighet att vara här i dag. Jag har samrått med honom om dessa
skrifter, och han fällde utan tvekan samma omdöme om dem, som jag här
har gjort.

Men om man är övertygad om att den antisemitiska propagandan bottnar
i patologiska utslag av själslivet, måste man också enligt min mening bedöma
lagstiftningen på detta område med hänsyn till vilka möjligheter den
ger att få vederbörande hänvisade till läkarundersökning och ställda under
sådan övervakning, att samhället skyddas mot och kan förhindra spridningen
av den sjukliga propagandan. Ett bötesstraff eller kortvarigt frihetsstraff,
som ger vederbörande möjlighet att åter sätta i gång, är väl ändå
inte mycket värt. Går man till eu undersökning av här tillämpliga lagrum
ur denna synpunkt, måste man tyvärr säga sig att intet av dem är verkligt
tillfredsställande. Visserligen finns det med nuvarande lagstiftning möjlighet
att underkasta en person, som är åtalad för brott mot tryckfrihetsförordningen.
sinnesundersökning, men detta är ytterst villkorligt, då straffsatsen
i det här aktuella stadgandet i 3 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen endast
är dagsböter. Sinnessjuklagens 6 kap. 41 § stadgar ju, att om brottet ej förskyller
svårare straff än böter, må sinnesundersökning ske endast när särskilda
skäl därtill äro. Och i det mer eller mindre — snarast mindre —
lyckliga tillägg till samma paragraf, som vi genomförde vid 1945 års riksdag,
stadgas att beslut om sinnesundersökning ej må meddelas med mindre
den misstänkte erkänt gärningen eller övertygande bevisning förebragts, att
han begått densamma. I intet av de lagrum, som herr statsrådet diskuterade
i interpellationssvaret, är straffet strängare än dagsböter eller i något fall
fängelse, vilket redan i och för sig gör möjligheten av sinnesundersökning
högst tvivelaktig. Men även om man skulle komma så långt, har den åtalade
med nuvarande lagstiftning stora möjligheter att enligt 43 § sinnessjuklagen
göra eu sådan undersökning om intet genom att helt enkelt vägra att underkasta
sig undersökningen eller, om det förordnas att han skall intagas på
sinnessjukhus för undersökningens genomförande, vägra att inställa sig.

Om man alltså anlägger denna huvudsynpunkt behöver man knappast
alltför ingående diskutera herr statsrådets olika alternativ, som han angivit
i svaret. Det räcker enligt min tanke att uppställa den fordran, att vi få eu
lagstiftning för förseelser av denna typ, som genom klarhet i brottsbeskrivning
och skärpa i straffsatserna utan varje tvekan möjliggör sinnesundersökning.
Allra effektivast vore möjlighet till sinnesundersökning utan att
brott behöver begås, sålunda utan sammankoppling med strafflagen, men
så långtgående åtgärder skall jag i dag inte ens diskutera. I stället vill jag,
herr talman, uttala som min mening, alt en snuskparagraf, som justitieministern
här kallar det, av ungefär det innehåll, som statsrådet i svaret angivil,
möjligen skulle kunna få avsedd verkan. Då skulle vi sannolikt inte
heller behöva någon kriminalisering av själva spridningen av sexuellt pornografisk
litteratur till ungdom eller av andra dylika tryckalster, vilka alla
slä på samma andliga kloaknivå. Vi skulle genom eu dylik allmän paragraf
kunna få en rätt tillförlitlig broms mot snusk och sjaskighet (iver lag. och
jag är övertygad om att den skulle uppbäras av en mycket stark allmän

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

opinion, eftersom det väl i regel förhåller sig så, att personer som odla dylika
sysselsättningar — det må vara pornografi eller annan oanständighet —
måste vara samvetslösa profitörer eller också på det ena eller andra sättet
abnorma eller patologiska. En sådan snuskparagraf borde självfallet inrymmas
i både strafflagen och tryckfrihetsförordningen, och det är enligt
min tanke angeläget att straffsatserna måste vara sådana att ett effektivt
samhällsskydd möjliggöres antingen i form av frihetsstraff eller kanske i
flertalet fall såsom kontroll över sinnessjuka.

Jag vill särskilt understryka att en dylik uppfattning knappast behöver
ha sin grund i något överkänsligt moraliskt patos, eftersom de gärningar vi
här tala om inte äro värda något så högtstående som moraliska värderingar.
Det gäller här att hålla rent och skydda — icke omdömesgilla och mogna
människor som icke behöva något skydd — utan ungdom i sin obalanserade
och mest ömtåliga ålder, som utsättes för profitörer. Dessutom gäller det att
bespara vårt land den nesa, som det onekligen medför att Sverige göres till
central för snuskaktioner av detta slag.

Jag skall, herr talman, inte ytterligare förlänga debatten om olika tolkningar
av tryckfrihetsförordningens 3 § 12 mom. eller andra möjligen tilllämpliga
lagrum. Inte heller skall jag diskutera möjligheten att inrymma
här ifrågavarande förseelser i strafflagens 18 kapitel, som emellertid ur den
synpunkten bär prägel av sin tids lagstiftare, att den till tukt och anständighet
endast hänför det sexuella området. Jag har redan angivit att jag tror
att en särskild snuskparagraf, formulerad som jag här antytt, vore mest
ändamålsenlig. Jag vill till sist tillägga, att en dylik paragraf utan alltför stora
svårigheter bör kunna formuleras så, att den på intet sätt drabbar ett lojalt
åsiktsutbyte och var och ens frihet att framföra sin mening i politiska,
religiösa eller andra sammanhang.

Jag vill uttala den förhoppningen att såväl straffrättskommittén som 1944
års tryckfrihetssakkunniga, eventuellt genom samarbete, skola bli i stånd att
fylla den lucka i lagen, som hittills har givit Julius Streichers lärjungar i
vårt land alltför stor rörelsefrihet. Jag tror att vi böra ha möjlighet till att
sätta stopp för abnorma personers geschäft i människors allra lägsta instinkter,
och jag utläser ur interpellationssvaret, att justitieministern vill
medverka därtill, jag hoppas inte minst ur de synpunkter som jag här anfört.
Jag vill ännu en gång tacka herr statsrådet för det positiva svaret, och
jag understryker förhoppningen att vi vid nästa års riksdag skola kunna få
fram en lagparagraf av här antydd art.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag skulle gärna vilja instämma i de
erkännande ord, som herr Ståhl gav åt den anda som präglade justitieministerns
allmänna syn på rashets och rasförföljelse. Däremot fick jag ett intryck
av att berget hade fött en råtta, när jag hörde de konklusioner, som
justitieministern drog ur sitt första fördömande av rashets och alla dess
följdföreteelser, som framför allt under det andra världskriget visade så
ohyggliga resultat. Jag tyckte för min. del att den hjälplöshet inför problemet,
som framträdde i denna ovilja att verkligen på lagstiftningens väg skapa
garantier mot rashets och nationalitetshets och hets mot människors trosbekännelse,
var fullständigt omotiverad och ganska verklighetsfrämmande.

Det är sant att det svenska folket är mycket sunt i detta avseende. Detta
framgick bland annat av en händelse i Malmö för någon tid sedan, då amerikanska
vita sjömän hoppade på några negrer. Jag tycker att den hållning
som såväl allmänheten som myndigheterna visade vid detta tillfälle var ett
uttryck för en mycket sund och god inställning.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Svar på interpellation. (Forts.)

Men, herr justitieminister, det är ju så, att även en frisk kropp kan bli
infekterad. Ha inte våra egna erfarenheter visat att detta problem, som vissa
tider icke är något problem alls, under andra tider kan bli mycket allvarligt.
Jag vill erinra om hur det var under 1930-talet, då man även i de lundar, där
lagrarna gro, för att citera en gammal svensk studentsång, med mycket stor
framgång kunde så antisemitismens frö. Jag glömmer aldrig dessa relativt
stora studentdemonstrationer och dessa manifestationer från vår lärdoms
högborgar i antisemitisk riktning. Jag glömmer inte heller hur även våra
myndigheter i sin invandringspolitik läto påverka sig av denna smitta, inte
i den meningen, att de blevo övertygade om att judarna voro några mindervärdiga
element, som skulle hållas borta från Sverige, men i den meningen,
att man föll undan för en opinion, som framskapats och som, om vi här i
landet hade fått motsvarande förhållanden som i Mellaneuropa, här hade
kunnat få samma förödande verkningar som där.

Jag skulle inte vilja beteckna rashets som uttryck för en patologisk inställning
och som en sjuklig företeelse i vanlig mening. Ty den har som regel
ett samband med en reaktionär utveckling. Pogromerna ha alltid haft ett
nära samband med en bestämd reaktionär politik -— det har ju Europas
historia givit så många exempel på att man väl inte behöver argumentera
för att bevisa detta.

Jag vill gärna medge att rashets icke är något problem i vårt land, men
det börjar ju redan bli ett problem annorstädes. Vi ha ju fått ta del av
så många skildringar från andra sidan Atlanten, vari berättas, att en ny
våg av rasförföljelser och lynchningar går fram över Förenta staterna. Till
och med i Nordstaterna, där rasförföljelser tidigare icke varit något problem,
börja de nu att bli en allvarlig fråga. Och den våg av antisemitism och annan
rashets, som vi ha upplevat under dessa gångna skräckår, har ju ånyo
lyfts upp på höga höjder. Man får därför inte slå sig till ro med att endast
skriva in någon snuskparagraf i lagen eller lita på upplysning och uppfostran.
Ty våra egna erfarenheter ha visat, att även människor, som man tycker
borde ha de största förutsättningar att vara immuna mot en sådan primitiv
och förråande propaganda, kunna påverkas i sitt handlande därav.

Jag blev vidare litet fundersam inför talet om att man kanske skulle överväga
någon form av skydd för vissa folkgrupper. Jag undrar om det inte härigenom
kan bli något diffust över det hela, som kan tagas till utgångspunkt
för förföljelser även mot politiskt misshagliga människor — jag menar inte
under rådande förhållanden i Sverige, men det kan ju bli en annan regim.
Jag tycker att det finns all anledning att i vår grundlag skriva in en komplettering
av 16 § regeringsformen, varigenom man verkligen skapar skydd mot
förföljelse på grund av människors nationalitet och ras och deras religiösa
trosbekännelse. Jag kan inte godkänna detta tal om att detta skulle vara att
privilegiera en viss folkgrupp, tv då skulle man ju kunna säga, att vi privilegiera
våra medborgare, när vi genom lagbestämmelser vilja skydda dem
mot mördare och ogärningsmän. Att föra ett sådant resonemang tycker jag
är alt driva juridiken in i det orimliga.

Herr talman! .Tåg vet att vi i princip äro överens om hur man måste betrakta
dessa frågor. Men på grund av de praktiska konklusioner, som regeringens
talesman här drog, skulle jag ändå vilja uppmana regeringen och
framför allt justitieministern att ännu en gång övertänka om inte detta problem
är så allvarligt, att man borde med ännu kraftigare medel än justitieministern
här anvisar la itu med detsamma. Det iir inte något större problem
i dag i Sverige — det understryker jag ännu en gång — men det kan bli
ett problem även här. Här handlar det ju ändå om att skydda elementära

Nr 86.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lag om särskilda
åtgärder
för polisverksamhetens

upprätthållande
i vissa

faU.

Svar på interpellation. (Forts.)

mänskliga rättigheter, och därför är det motiverat att man ser mycket allvarligt
på denna fråga och inte skyr mycket allvarliga och drastiska åtgärder
för att åstadkomma ett sådant skydd.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 255, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1947/48.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarna bankoutskottets memorial, nr 66,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande viss del av
bankoutskottets utlåtande nr 57 i fråga om ordnandet av anställnings- och
avlöningsförhållandena för riksdagens vaktmästare m. m.

§ 5.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande nr 55, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens
upprätthållande i vissa fall, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 30 juni 1947 dagtecknad proposition, nr 326, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa
fall.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 365 av herr Wagnsson och

inom andra kammaren

nr 524 av herr Senander m. fl.,

nr 525 av herr Fagerholm samt

nr 526 av herrar Spångberg och Nilsson i Göteborg.

Såväl i motionen II: 524 som i motionen II: 526 hemställdes, att riksdagen
måtte avslå förevarande proposition.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna II: 524 och II: 526 och med
förklaring, att det genom propositionen framlagda lagförslaget icke kunnat
i oförändrat skick antagas — måtte för sin del antaga ett av utskottet framlagt
förslag till lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande
i vissa fall;

B. att motionerna I: 365 och II: 525, i den mån de icke besvarats genom
vad hemställts under A, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa

fall. (Forts.)

Enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag skulle 1 och 5 §§ i lagen lyda:

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

1 §■

Där till följd av rådande eller befarad brist på polispersonal fara föreligger,
att den polisverksamhet, som det åligger visst polisdistrikt att ombesörja,
icke skall kunna behörigen upprätthållas, må Konungen på framställning
av länsstyrelsen förordna, att vad i denna lag sägs skall äga tilllämpning
med avseende å polisdistriktet.

5 §•

Den som underlåter att fullgöra
tjänsteplikt, som åligger honom enligt
denna lag eller med stöd därav
meddelat beslut, dömes till fängelse
i högst sex månader eller, om omständigheterna
äro mildrande1, till
dagsböter.

Brott som nu sagts må ej åtalas med

Böter tillfalla kronan.

5 §•

Den som underlåter att fullgöra
tjänsteplikt, som åligger honom enligt
denna lag eller med stöd därav
meddelat beslut, dömes till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

mindre länsstyrelsen därom förordnat.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Linder, utan angivet yrkande;

2) av herrar Löfvander, Hage, Ryberg, Cruse och Hastad, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

B. att motionerna I: 365 och II: 525, i den män de icke besvarats genom
vad hemställts under A, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

I det av vissa reservanter framlagda lagförslaget hade 1—3 §§ följande
lydelse:

1 §•

Hava mellan polisdistrikt eller sammanslutning som representerar skilda
polisdistrikt, å ena, samt förening av polismän eller förening av flera sådana
föreningar, å andra sidan, förhandlingar förts om riktlinjer för polispersonalens
anställningsvillkor i polisdistriktet eller polisdistrikten utan att enighet
kunnat ernås, äger endera parten hänskjuta tvisten till en för riket gemensam
lönenämnd för polisväsendet.

Nämnden har att, sedan parterna beretts tillfälle att inför nämnden framlägga
sina ståndpunkter, till parterna avgiva förslag till förlikning av tvisten.

2 §.

Den i 1 § avsedda lönenämnden skall bestå av ordförande och fem ledamöter.

Ordföranden jämte två ledamöter utses av Konungen bland personer, som
icke kunna anses företräda någondera parten. För arbetsgivarsidan utses en
ledamot av vardera av svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund. För arbetstagarsidan utses en ledamot av svenska polisförbundet.

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa
fall. (Forts.)

Nämnden är belutmässig med ordföranden och fyra ledamöter, därav endast
en må representera arbetsgivarsidan.

3 §■

Där i samband med förhandlingar som i 1 § avses från någondera partens
sida åtgärder vidtagas vilka kunna medföra fara, att den polisverksamhet,
som det åligger visst polisdistrikt att ombesörja, till följd av brist på polispersonal
icke skall kunna behörigen upprätthållas, må Konungen på framställning
av länsstyrelsen förordna, att vad nedan i denna lag sägs skall äga
tillämpning med avseende å polisdistriktet;

3) av herrar Olovson i Västerås och Lundberg, vilka hemställt, att riksdagen
måtte antaga det av utskottet framlagda lagförslaget med den ändring,
att 5 § erhölle följande lydelse:

5 §.

Den som underlåter att fullgöra tjänsteplikt, som åligger honom enligt
denna lag eller med stöd därav meddelat beslut, dömes till dagsböter.

Brott som nu sagts må ej åtalas med mindre länsstyrelsen därom förordnat.

Böter tillfalla kronan.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Olovson i Västerås, som anförde: Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande nr 55 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det
sätt, att det däri framlagda lagförslaget föredrages paragrafvis med slutbestämmelser,
ingress och rubrik sist, varefter utskottets hemställan i punkten
A föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed föredrogs nu först punkten A.

Utskottets förslag till lag am särskilda åtgärder för polisverksamhetens
upprätthållande i vissa fall.

Efter föredragning av 1 § yttrade:

Chefen för inrikesdepartementet, herr statsrådet Mossberg: Herr talman!
Det är kammarens ledamöter väl bekant, att den proposition, som kammaren
nu går att behandla, är föranledd av den konfliktsituation, som uppkommit
till följd av de pågående underhandlingarna mellan Svenska stadsförbundet
och Svenska polisförbundet. Det är, herr talman, inte min avsikt att på något
sätt i denna debatt uttala någon uppfattning eller göra någon värdering
av det berättigade eller icke berättigade i de ståndpunkter, som parterna å
ömse sidor ha intagit beträffande lönefrågan. I hela mitt sysslande med detta
spörsmål har jag hela tiden undvikit att på något sätt taga ställning till den
föreliggande lönetvisten. Vad som varit bestämmande för mitt och för övrigt
för hela regeringens sysslande med denna fråga har uteslutande varit nödvändigheten
av att säkerställa möjligheterna för polisverksamhetens upprätthållande
i landet, även i en skärpt konfliktsituation på detta område.
Bevarandet av allmän ordning och säkerhet, uppehållandet av medborgarnas

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa

fall. (Forts.)

trygghet såväl i fråga om person som beträffande egendom är väl när allt
kommer till allt samhällets första och mest angelägna uppgift. Det är eu
uppgift som enligt mitt sätt att se inte får eftersättas i något läge. Det bär
alltså varit uteslutande det allmänna önskemålet att bevara en poliskår
i funktion i vårt samhälle som har varit det avgörande för regeringens uppträdande
i denna sak. Jag vill, herr talman, begagna detta tillfälle att med
tillfredsställelse konstatera att utskottet beträffande detta allmänna ståndpunktstagande
utan meningsskiljaktighet har anslutit sig till den uppfattning,
som regeringen har hyst, när den för riksdagen har framlagt den proposition,
som nu skall behandlas.

Framläggandet av ett lagförslag av den natur, som det här är fråga om,
är emellertid en så pass uppseendeväckande åtgärd, att det torde vara berättigat
att jag med några ord berör det händelseförlopp, som föregått detta
lagförslags framläggande. Kammarens ledamöter torde vara väl underkunniga
om att polislönerna i vårt land hittills ha varit i hög grad växlande.
Polislönerna ha fastställts av varje stadsfullmäktigeförsamling eller av varje
polisdistrikt för sig, och polisförbundet har alltså haft att förhandla i löneoch
anställningsfrågor med varje stad eller varje polisdistrikt för sig. Nu har
emellertid polisförbundet i år lyckats få till stånd centrala förhandlingar.
Jag förmodar att det är ett länge närt önskemål från polisförbundets sida,
som har förverkligats, när i år för första gången centrala förhandlingar upptagits
mellan polisförbundet och stadsförbundet. Jag vill genast från början
understryka, att dessa förhandlingar icke äro löneförhandlingar i vanlig
mening mellan två avtalsslutande parter, sådana som vi äro vana att
se vid förhandlingar på den allmänna arbetsmarknaden. Vad det här gäller
är inte att skapa ett avtalsförhållande mellan stadsförbundet och polisförbundet.
Parterna i denna konflikt tvista om innehållet i den rekommendation,
som det är meningen att stadsförbundet efter förhandlingarnas slut
skall skicka ut till sina medlemmar, alltså till de olika städerna och köpingarna,
och som skall innehålla vissa förslag till den lönepolitik beträffande
polispersonalen, som skall föras i de olika städerna. Men vi skola klart hålla
i minnet, att det sedan formellt ankommer på varje enskild stadsfullmäktigeinstitution
att på grundval av den kommunala självbestämningsrätten fatta
sina beslut om den lönepolitik som skall föras i staden.

Det har alltså i år förts vissa centrala förhandlingar rörande detta spörsmål
mellan Svenska polisförbundet och Svenska stadsförbundet. Dessa förhandlingar
strandade någon gång under maj månad därför att parterna inte
kunde komma till uppgörelse, och i det sammanhanget varslade polisförbundet
om blockad för nyanställning av personal inom poliskårerna i de
städer och köpingar som voro anslutna till stadsförbundet. I det läget ansåg
jag att ett ingripande i förlikningssyfte från regeringens sida var på sin plats.
Regeringen förordnade därför landshövding Liden att som opartisk ordförande
uppta fortsatta förhandlingar mellan stadsförbundet och polisförbundet.
Genom välvilligt tillmötesgående från polisförbundets sida uppsköts
i detta sammanhang på min hemställan tidpunkten för den varslade blockadens
ikraftträdande. Så började alltså nya förhandlingar inför landshövding
Lidén som opartisk ordförande. Dessa förhandlingar ha förts i två omgångar,
dels den 22—2.3 maj och dels den 3 juni i år. Man lyckades dock
icke att komma till någon uppgörelse, utan även dessa förhandlingar strandade.
varefter blockaden mot nyanställning av personal trädde i kraft.

I detta liige ansåg sig polisförbundet böra vidta ytterligare eu åtgärd som
påtryckningsmedel i de pågående löneförhandlingarna. Polisförbundet började
nämligen insamla fullmakter från polismännen, och dessa fullmakter

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa
fall. (Forts.)

voro så formulerade, att de berättigade polisförbundet att med stöd av dessa
fullmakter göra kollektiv uppsägning av polismännen från deras anställningar.
Denna åtgärd från polisförbundet visade sig vara så framgångsrik,
att — enligt uppgift som lämnats mig — i det närmaste hundra procent av
polispersonalen i ifrågavarande orter följde uppmaningen från polisförbundet.
Vi konstaterade då i regeringen, att om konfliktläget skulle ytterligare
skärpas och polisförbundet alltså skulle begagna fullmakterna och göra kollektiva
uppsägningar på ett antal orter, så skulle detta — sedan uppsägningstiden
gått till ända — faktiskt innebära, att polisverksamheten på
dessa orter fullständigt paralyserades. Det skulle inte finnas någon ordningsmakt
på dessa platser, med alla de risker, obehag och svårigheter som detta
kunde föra med sig för medborgarna. Vi ansågo i regeringen att ett sådant
läge inte kunde få uppstå, utan att det måste mötas med åtgärder från regeringens
sida, eftersom regeringen dock ytterst är ansvarig för ordning och
säkerhet i landet. Därför påbörjades inom socialdepartementet redan den 11
juni i år vissa förarbeten för den lagstiftning, som nu ligger på riksdagens
bord.

Redan lördagen den 14 juni, eller samma dag som överståthållaren hade sin
i pressen uppmärksammade överläggning mellan Stockholms stads representanter
och polisförbundet, meddelade jag under hand polisförbundets ledning
att regeringen beslutat utarbeta en lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens
upprätthållande i vissa fall att ha i beredskap om konflikten
skulle skärpas. Jag gjorde detta därför att jag ansåg, att polisförbundets
ansvariga ledning inte skulle sväva i okunnighet om den uppfattning vi från
regeringens sida hyste i denna fråga.

Jag var emellertid på det klara med att allt som överhuvud skäligen kunde
göras också borde göras för att vi skulle slippa lägga fram en lagstiftning
av så pass olustbetonad karaktär som denna lagstiftning otvivelaktigt är.
Därför gjorde jag i god tid före midsommar en ny hänvändelse till landshövding
Lidén med begäran att han omedelbart efter midsommarhelgen måtte
kalla parterna till nya förhandlingar. Jag ansåg det ytterst angeläget att sådana
förhandlingar kommo till stånd. Vi hade nämligen konstaterat, att om
en sådan här lagstiftning skulle behöva framläggas, utan att förslagets behandling
skulle behöva nämnvärt försena riksdagens arbete, så skulle remissen
till lagrådet behöva äga rum senast den 27 juni. Jag hade hoppats att genom
förhandlingar omedelbart efter midsommar, därest dessa blivit lyckosamma,
kunna helt inhibera remissen till lagrådet.

Det visade sig emellertid att stadsförbundets förhandlingsdelegation inte
kunde sammanträda genast efter midsommar. Polisförbundets kunde göra
det. Därför blev det inte möjligt att kalla till nya förlikningsförhandlingar
till tidigare datum än den 2 juli. Jag gjorde då vissa försök att sondera ställningen
hos parterna för att utröna, hur de sågo på konfliktläget, samt därigenom
få en uppfattning om hur pass skärpt konfliktläget i själva verket
kunde anses vara. Jag fick då den uppfattningen, att de båda parternas ståndpunkter
stodo oförenliga emot varandra.

Jag kan som exempel nämna, att polisförbundet på min begäran tillställde
mig en den 25 juni i år dagtecknad skrivelse, däri förbundet yttrade följande: »Vi

vill heller inte fördölja, alt stämningen ute bland landets polismän
är mycket irriterad och att medlemmarna i förbundet sänder in fullmakter
att säga upp sina platser i sådan utsträckning att förbundsstyrelsen säkerligen
före 1 juli har uppsägningsfullmakter i sin hand från praktiskt taget

Torsdagen den IT juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa

fall. (Forts.)

samtliga landets polismän. Utgången av förhandlingarna, som återupptagas
den 2 juli, kommer att bli avgörande för huruvida de skola användas eller
inte.»

Med hänsyn till denna uppfattning om parternas fasta ståndpunkter ansåg
sig regeringen, om den inte ville försena riksdagssessionen, icke kunna
vänta längre utan remitterade lagförslaget till lagrådet den 27 juni. När
detta skedde ansåg sig regeringen vara i ett tvångsläge.

Så började då de nya förhandlingarna den 2 juli och pågingo från nämnda
dag fram till natten mellan den 4 och den 5 juli. När förhandlingarna
ledo mot sitt slut, förklarade landshövding Lidén för mig, att han betraktade
det som omöjligt att få till stånd en uppgörelse, och han ville varsla mig om
att förhandlingarna även denna gång skulle kunna komma att stranda. För
att ingenting skulle försummas i medlingshänseende riktade jag då under
hand en hänvändelse till honom att han, även om han var pessimistisk beträffande
möjligheterna att ena parterna, dock skulle, innan förhandlingarna
avbrötos, göra ett försök att lägga fram ett medlingsförslag. Så skedde också.
Förhandlingarna avslutades med att ett medlingsförslag framlades, men
det accepterades endast från stadsförbundets sida, under det att polisförbundet
ansåg sig icke kunna godta detsamma.

Jag har, herr talman, besvärat kammaren med denna relativt ingående
redogörelse, som dock inte är fullständig, för de kontakter jag haft med parterna
under denna konflikt. Jag har besvärat kammaren med denna redogörelse
för att icke någon av kammarens ärade ledamöter skall kunna säga
att man från regeringens sida inte har gjort allt vad som skäligen kunde
begäras för att få till stånd en lösning av den föreliggande konflikten på
frivillighetens väg.

Nu säger utskottet i sitt utlåtande, att det förutsätter att innan en sådan
här lag, om det skulle bli nödvändigt, sättes i tillämpning, så skola alla
möjligheter att uppnå en överenskommelse genom medling på frivillighetens
väg utnyttjas. Av vad jag här tidigare sagt framgår, att detta utskottets uttalande
ingalunda står i strid med vare sig min eller regeringens uppfattning.
Det ligger fullt i linje med det sätt, på vilket från regeringens sida denna
fråga hittills handlagts. Det är alldeles självklart, att om tid och rådrum
gives, så skall allt göras som rimligen går att göra för att på förlikningsvägen
få till stånd en frivillig uppgörelse mellan parterna. Man är på alla
håll fullständigt ense om att en frivillig uppgörelse är det enda önskvärda slut,
som denna konflikt bör få.

Men, herr talman, när jag har behandlat denna tvist, så har polislönernas
oenhetlighet i olika städer och de växlande lönebestämmelserna gjort det
praktiskt taget omöjligt för mig att bilda mig en uppfattning om vilka polisernas
nuvarande löner äro och hur det framlagda medlingsförslaget ställer
sig i förhållande till det nuvarande löneläget. Jag har därför under den gångna
veckan via länsstyrelserna infordrat uppgifter i dessa hänseenden från de
olika polisdistrikten. .lag har en sammanställning här, som jag är beredd
att hålla tillgänglig för kammarens ledamöter, om det är någon som är intresserad
av den. Men för att kammaren skall få en uppfattning om det nuvarande
löneläget och om vad tvisten gäller, skall jag be att litet senare få
nämna några lönesiffror. Jag vill emellertid först rekapitulera ett par omständigheter.

Vi ha en statlig poliskår i Boden. Detta är den enda poliskår som riksdagen
bestämmer lönerna för. 1 Boden står en ordningskonstapel i den gamla
lönegraden A 10, vilket är detsamma som (ia 14 enligt det nya löneregle -

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa
fall. (Forts.)

mente, som gäller från och med den 1 juli. Jag vill nämna att polisförbundet
aldrig godkänt denna lönesättning. I den nu föreliggande konflikten
började polisförbundet med att begära att ordningskonstapel i landet
generellt skulle insättas i lönegraden Ca 17. Stadsförbundets bud var att
ifrågavarande polismän skulle upptagas i lönegraden Ca 14, alltså densamma
som gäller för Bodens poliser. Därutöver erbjöd stadsförbundet full beklädnadsersättning
för all polispersonal med 400 kronor om året, under det att
Bodenpolisen bara har halv beklädnadsersättning.

Under förhandlingarnas gång jämkade parterna något på dessa sina
ståndpunkter, och det förlikningsförslag som lades fram natten 4—5 juli var
i korthet av det innehållet, att ordningskonstaplarna föreslogos placerade i
lönegrad Ca 14 — alltså samma lönegrad som för Bodenpolisen — men att beklädnadsersättningen
höjdes från av stadsförbundet ursprungligen bjudna
400 kronor till 450 kronor. Poliserna i Solna och Djursholm skulle placeras
en lönegrad högre, alltså Ca 15, under det att Stockholms stad skulle
hållas utanför med hänsyn till redan varslade separata förhandlingar. Sådant
var det förlikningsförslag som lades fram.

Vad innebär nu detta förslag, i kronor räknat, jämfört med det förhandenvarande
löneläget? Jag skall be att få nämna några siffror. I Södertälje,
där begynnelselönen för en ordningskonstapel nu är 5 390 kronor, skulle
medlingsförslaget innebära en förbättrad begynnelselön med 1 425 kronor om
året och en förbättrad slutlön med 993 kronor om året. Därtill kommer en
förbättrad beklädnadsersättning med 110 kronor om året. I Uppsala skulle
förbättringen i begynnelselönen bli 1 363 kronor om året och slutlönens förbättring
742 kronor om året — plus en förbättrad beklädnadsersättning på
330 kronor om året. I Eskilstuna skulle begynnelselöneförbättringen bli

1 530 kronor och förbättringen av slutlönen 1 195 kronor. I Norrköping
skulle begynnelselönen förbättras med 1 293 kronor och slutlönen med 925
kronor, o. s. v.

Jag sade förut att löneläget var i hög grad växlande. Det betyder, att när
man nu skapar en enhetlig lönenivå, så måste också förbättringarna bli i
hög grad växlande mellan olika orter. Jag vill bara nämna hur stor spännvidden
i förbättring kan vara. I Göteborg t. ex. skulle förbättringen bli 628
kronor om året i begynnelselön och 272 kronor om året i slutlön. I Skanör
och Falsterbo däremot, där man får den högsta förbättringen, eftersom lönerna
där äro lägst, skulle begynnelselönens förbättring bli icke mindre än

2 975 kronor och slutlönens 3 030 kronor om året.

I anledning av den framlagda propositionen ''har det nu väckts vissa motioner.
I dessa har det uttalats en mer eller mindre kraftig oro över den prejudicerande
karaktär som ifrågavarande lagstiftning skulle kunna få. I den avherrar
Spångberg och Nilsson i Göteborg väckta motionen, nr 526, sägs t. ex.
att detta lagförslag skulle innebära ett allvarligt ingrepp i fackföreningsrörelsens
verksamhet, och i den motion som väckts av herr Fagerholm, nr 525,
sägs det att man genom detta lagförslag inför ett moment i den fackliga avtalsstriden,
som hittills varit främmande för svenska förhållanden.

Jag vill då för kammarens ledamöter kraftigt understryka min uppfattning,
nämligen att det icke är någon vanlig lönetvist på arbetsmarknaden som
vi här ha att göra med. Vi kunna inte på detta område anlägga samma be-,
traktelsesätt som på vanliga konfliktsituationer på den allmänna arbetsmarknaden.
Polismännen stå i tjänstemannaställning. Deras anställningsförhållanden
äro i stort sett lika trygga som statstjänstemännens. En polisman
som fått ständigt förordnande kan icke avsättas från sin befattning med

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa

fall. (Forts.)

mindre han gör sig skyldig till försummelse eller fel i sin tjänsteutövning
eller begår ett brott. Han kan endast avsättas av allmän domstol eller av
den speciella administrativa domstol, som vi ba för polisväsendet, nämligen
poliskollegium. Men gör han sig icke skyldig till tjänsteförsummelse, tjänstefel
eller brott, så är han bibehållen oförkränkt vid sin tjänsteställning ända
till dess han uppnår pensionsåldern.

Dessa bestämmelser om polismans skydd i sin tjänsteställning har inskrifts
i de författningar, som antagits av Kungl. Maj:t och riksdagen. I dessa
författningar står det därjämte, att det åligger länsstyrelserna att vaka över
att de polislöner som kommunerna besluta icke äro oskäliga. Länsstyrelserna
ha också rätt att — om de anse polislönerna vara oskäligt låga -—■ vid
vite förelägga kommunerna att höja polismännens löner till skäligt belopp.
En polismans trygghet i anställnings- och löneförhållanden är alltså för
närvarande, trots att han är en kommunal befattningshavare, utformad på
sådant sätt, att polismannen enligt min mening mera är att jämställa med
en statstjänsteman än med en kommunaltjänsteman.

För befattningshavare som ha tjänstemannansvar och som äro inplacerade
i de statliga lönebestämmelsema gäller som allmän regel, att de sakna
strejkrätt. Det är ten allmänt vedertagen regel. Detta är inget nytt påfund
för dagen. Jag vill erinra kammarens ledamöter om att redan år 1934, vid
tillsättandet av de sakkunniga för utredning rörande folkförsörjning och
arbetsfred, dåvarande statsministern Per Albin Hansson i en diktamen till
statsrådsprotokollet uttalade följande: »På vissa områden ha staten och kommunerna
ordnat personalens anställningsförhållanden enligt andra grundsatser
än de för de enskilda företagen vanliga. Där tjänstemannaställning tillkommer
de anställda äro arbetsinställelser förbjudna.»

Jag skulle alltså vilja uttala den meningen, att om en grupp statliga befattningshavare
med tjänstemannaansvar skulle verkställa en kollektiv uppsägning
av sina anställningar och detta skulle medföra svårigheter för statsverket,
så skulle regeringen helt enkelt vara berättigad att vägra bifall till
avskedsansökningarna. Detta är det pris, som en allmän befattningshavare
får betala för sina tryggade anställningsförhållanden, nämligen att det föreligger
ett slags tjänstepliktsförhallande mellan honom och det allmänna. Jag
vill alltså framhålla, att den omständigheten att här sker ett ingripande på
polisväsendets område i och för sig inte på något sätt utgör något prejudikat
lör den allmänna arbetsmarknadens parter och för de konfliktsituationer,
som kunna uppkomma på den allmänna arbetsmarknaden.

Det är uppenbart att ett sådant här ingripande kan ske på olika sätt. Fn
möjlighet hade varit att helt enkelt föreskriva tvångsförlängning av polismännens
anställningsförhållanden om de gjorde en kollektiv uppsägning;
man skulle alltså ha givit vederbörande myndigheter rätt att vägra avsked.
Det hade varit en åtgärd, som legat helt i linje med vad som gäller för statstjänstemannens
del. Jag anser emellertid, att en sådan åtgärd skulle te sig
ganska osympatisk med hänsyn till polismännens speciella anställningsförhållanden.
Den skulle komma att rikta sig uteslutande mot den ena parton
och icke bereda möjlighet till något självständigt bedömande av löneläget.
Denna åtgärd skulle ha bundit polismännen vid en arbetsgivare, som de inte
ville vara anställda hos. Vi betraktade det då som en mycket behagligare
och smakligare utväg, om man kunde ge lagstiftningen en dubbelsidig karaktär,
om man kunde föra in staten som arbetsgivare och i nödfall knyta
polismännen med ett tjänsteförhållande till staten, samtidigt som staten
Andra hammarens protokoll 1947. Nr 3(7. f;

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa
fall. (Forts.)

skulle ålägga kommunerna att betala löner till sin polispersonal, som sedda
från statens synpunkt kunde betraktas såsom skäliga.

I ett par av de i riksdagen avgivna motionerna har det framförts krav på
obligatorisk skiljedom. Utskottet bär nu avvisat den tanken, och jag behöver
alltså inte uppehålla mig så länge vid den. Jag kan till alla delar instämma
i vad utskottet på denna punkt har sagt. Det är för det första mycket
svårt att åstadkomma en obligatorisk skiljedom i en tvist, som endast rör
innehållet i en rekommendation, som den ena parten skall skicka ut till sina
medlemmar. Ett stadgande om obligatorisk skiljedom skulle inte leda till någon
förpliktelse, vare sig för kommunerna att följa förslaget eller för polismännen
att ställa sin arbetskraft till förfogande. Skulle skiljedomen ges en
verkligt förpliktande karaktär, så skulle det faktiskt bli nödvändigt att i lagen
taga in en föreskrift om att alla de olika stadsfullmäktigeinstitutionerna
i vårt land skulle åläggas att fatta beslut av det innehåll, som skiljedomen
föreskrev. Enligt mitt sätt att se skulle detta komma att innebära ett allvarlig
intrång i den kommunala självbestämningsrätt, som vi alla vilja värna.
Detta skulle jag anse såsom synnerligen betänkligt.

Nu har i en till utskottet fogad reservation ett antal utskottsledamöter
tänkt sig, att man skulle kunna gå en annan väg. I reservationen föreslås, att
om en uppgörelse inte kan träffas, så skall man ordna ett särskilt lagstadgat
förlikningsförfarande, som skall föregå den tidpunkt då tjänstepliktslagen
får sättas i kraft. Man har utformat det på det sättet, att man skall stifta
ett organ, som man kallar för en gemensam lönenämnd för polisväsendet.
Denna gemensamma lönenämnd skall avge ett förlikningsförslag. Om sedan
parterna inte böja sig för detta förlikningsförslag utan konfliktsituationen
fortfar med risk att polisverksamheten inte kan upprätthållas, då skall Kungl.
Maj:t kunna föreskriva tjänsteplikt. Lönerna skola då fastställas inte av
Kungl. Maj :t utan av denna gemensamma lönenämnd.

Om jag får säga min mening om detta reservationsförslag skulle jag vilja
framhålla, att om det är något förslag, som verkligen skulle ha en allvarligt
prejudicerande karaktär både för den allmänna arbetsmarknadens parter och
inför möjligheten av nya konfliktsituationer på det statliga eller kommunala
tjänsteområdet, så är det just detta reservationsförslag. Jag skall be att få
motivera det med några ord. Vad man i denna reservation föreslår är ju
ingenting annat än att lagligen föreskriva tillsättandet av ett förlikningsorgan
i en intressetvist, ett förlikningsorgan, som samtidigt skall tjänstgöra
som obligatorisk skiljedomstol. Vi få inte glömma bort, att ett förlikningsorgan
och en skiljedomstol arbeta efter ganska olika metoder. Tillsätter jag
ett förlikningsorgan, så är det detta förlikningsorgans skyldighet att åstadkomma
vilken förlikning som helst, varom enighet kan nås mellan parterna.
Kan förlikningsorganet nå enighet mellan parterna om ett visst förslag, så
skall det lägga fram detta förslag oavsett vad ledamöterna personligen tycka
om det. Om emellertid en obligatorisk skiljedomstol skall fälla ett domslut
i en intressetvist, skall den anlägga ett helt annat betraktelsesätt. Den skall
fälla ett domslut, som dess ledamöter inför sig själva kunna motivera såsom
varande sakligt grundat och tillgodoseende det allmänna intresset på detta
område. Detta blir ett helt annat ställningstagande. Är det någon av kammarens
ledamöter som tror, att denna gemensamma lönenämnd för polisväsendet
uteslutande skall känna sig som en förlikningsinstitution, när den
skall söka förlika parterna. Tro inte kammarens ledamöter, att denna nämnd
hela tiden skulle sitta och tänka på, att här gäller det att lägga fram ett
förslag, som sedan kan motiveras från de objektiva synpunkter man såsom

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa

fall. (Forts.)

skiljedomare i framtiden eventuellt skall lägga på samma fråga? Jag tror
således, att skall man skaffa sig en inkörsport för ett verkligt undergrävande
av det fria och förutsättningslösa medlingsarbetet på arbetsmarknaden, då
skall man gå just denna väg. Om vi skola behålla vår avtalsfrihet på arbetsmarknaden,
tror jag det är ett livsvillkor, att vi absolut hålla isär frågorna
om förlikning och frågorna om skiljedom.

Jag skulle vilja draga upp ännu en prejudicerande fråga. Jag sade förut,
att polismännen enligt min mening äro mera att jämställa med statliga befattningshavare
än med kommunalt anställda tjänstemän. Låt oss antaga, att
vi en gång i framtiden skulle komma i en lika hård konfliktsituation med
en statlig tjänstemannagrupp. Får jag fråga om kammarens ledamöter då
skulle vara villiga att åstadkomma en lagstiftning, som innebure att riksdagen
avhände sig allt inflytande i fråga om lönesättningen för den ifrågavarande
tjänstemannagruppen och i stället anförtrodde avgörandet åt ett tillfälligt
organ? Jag tror inte att riksdagen skulle vilja gå med på det. Jag
menar därför, att när det gäller att taga ställning till reservationen får man
hålla ögonen öppna åt bägge hållen, så att man inte skapar ett prejudikat,
som i framtiden kan komma att visa sig vara ganska olyckligt.

Man måste även beakta en annan synpunkt, när man tar ställning till reservationen.
Är man nödsakad att stifta''en sådan här lag — vilket jag i hög
grad beklagar — och måste man sätta denna lag i kraft — vilket jag ännu
mera.skulle beklaga — då bör man ha för ögonen, att man skall ordna lagstiftningen
så att man på ett anständigt sätt kan taga sig ur det inträdda
läget och återvända till förhållanden, som anses vara mera normala. Om
vi nu inrätta en gemensam lönenämnd för polisväsendet och låser fast löneläget
för landets polismän, föreligger då inte en ganska överhängande fara för
att vi här mot vår vilja skapa ett organ, som kan bli tämligen permanent?
Detta kan ligga nära till hands. Nästa gång går det kanske inte heller att
lösa en tvist utan att tillgripa en dylik åtgärd. Är det inte en mycket mindre
prejudicerande åtgärd om man direkt för in staten såsom den lönefoestämmande
parten? Vi kunna ju komma ur denna lönekonflikt på olika sätt,
för den händelse en uppgörelse inte kan nås. Polisväsendet kan till exempel
förstatligas, och då är det riksdagen, som får bestämma de polislöner, som
skola utgå. Man kan också tänka sig en annan utväg. Vi kunna bibehålla
poliskåren som en kommunal institution, men riksdagen kan fastställa ett
för hela riket gemensamt lönereglemente för poliskåren. Det skulle bli ungefär
samma anordning, som nu gäller för folkskollärare, som äro kommunalt
anställda befattningshavare, men där lönen bestämmes av staten. När regeringen
enligt denna lag provisoriskt träder in och bestämmer lönerna, är det
egentligen ingenting annat än en utvidgning av den rätt, som nu tillkommer
länsstyrelserna, att ha kontroll över att polislönerna inte bli oskäligt låga.

Aven om denna lag ur många synpunkter inte är behaglig är det, herr talman,
min bestämda mening, att den lösning som givits i propositionen är
den minst obehagliga och den för framtiden minst prejudicerande. Jag hyser
således den uppfattningen, att den hästa lösningen är, alt kammaren i dag
biträder utskottets förslag.

Jag vill sluta med att säga, att utskottsiförslaget innehåller eu viss ändring
av den straffsats, som är föreslagen i propositionen. Jag vill säga kammaren
att jag hyser mycket ringa intresse för den straffbestämmelse, som är fogad
till denna lag, ty jag är absolut övertygad om att vi här i landet ha en’så
hogt stående poliskår, att det alldeles övervägande antalet medlemmar av
denna kår lojalt kommer alt höja sig för den lagstiftning, som riksdagen här

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa
fall. (Forts.)

beslutar. Polismännen komma att göra det utan att snegla på de straffbestämmelser,
som intagits i lagen.

Herr Senander: Herr talman! Även om jag mycket väl förstår, att det
skulle uppstå en allvarlig situation, om ordningsmakten inte fullgjorde
sin uppgift, måste jag ändå erkänna, att jag blev åtskilligt överraskad, då
regeringen så här i riksdagens elfte timme lade fram det lagförslag, som
vi nu ha att behandla. Förslaget är nämligen av en sådan karaktär och
har — trots alla påståenden om motsatsen från statsrådets sida — en sådan
principiell räckvidd, att man tycker regeringen borde ha tagit sig ytterligare
en funderare på saken, innan den gjorde sitt ingripande på detta,
såsom statsrådet själv erkänner, mycket uppseendeväckande sätt. Situationen
påminner i detta fall om vad som skedde under krigsåren, då en mångfald
reaktionära lagar sågo dagens ljus och genomtrumfades i skräckens
och panikens tecken. Då kunde man emellertid finna en förklaring till vad
som skedde, eftersom kriget med alla dess komplikationer skapade stora
och mycket säregna svårigheter för landet. Att regeringen nu inför en liten
tillspetsning av polismännens avtalsfråga rusar i väg — jag använder detta
uttryck, ty man brukar alltid låta sådana här åtgärder föregås av utredningar,
i flera fall mångåriga sådana — och kräver en lagstiftning, som
faktiskt betyder ett första steg på strejkförbudets väg, det förefaller mig
vara minst sagt uppseendeväckande.

Lagen innebär ju i korthet att polismännen skola hindras att säga upp
sina anställningar. Om de fullfölja sin avsikt, d. v. s. lägga ned arbetet, vilket
ju eljest obehindrat kan ske på arbetsmarknaden, träder lagen i kraft
och ålägger polismännen att vid äventyr av fängelse eller böter återgå till sin
tjänstgöring. Jag kan inte finna, att detta är annat än ett direkt strejkförbud,
och detta har ju också statsrådet indirekt erkänt. Mig veterligt är det
första gången en svensk regering gör ett försök att biträda strejkförbudets
väg, och att denna regering representerar arbetarna gör sannerligen inte
saken bättre. Trots statsrådets långa förklaring över vilka ansträngningar
regeringen gjort för att bilägga konflikten måste jag säga, att jag ändå
betraktar detta lagförslag som en inkompetensförklaring från regeringens
sida. Det rör sig ju i detta fall om en mycket liten konflikt, som omöjligen
kan skaka samhället i dess grundvalar. Poliskåren är en liten löntagargrupp.
Skillnaden mellan polismännens krav och motpartens bud är ganska
obetydlig. Under sådana förhållanden tycker åtminstone jag, att det inte
borde vara så märkvärdigt för regeringen att åstadkomma en uppgörelse på
fredlig väg. Ändå har regeringen inte ansett sig kunna finna någon annan
utväg än en lagstiftning, som måste betecknas som främmande för en demokratisk
stat. Motiveringen är ju den, att samhället inte kan stå utan ordningsmakt,
och därför måste man ha en undantagslagstiftning. Jag frågar
mig dock: har verkligen regeringen på allvar övervägt konsekvenserna av
denna lag? Vad skulle exempelvis ske, om bönderna genomförde sin signalerade
såningsstrejk i höst? Kan samhället vara utan brödsäd? Eller hur
skulle det gå om järnvägspersonalen eller några andra transportarbetare
tvingades tillgripa strejkvapnet? Kan samhället stå utan transportmedel?
Man kan fortsätta en sådan exemplifiering i det oändliga, men man behöver
endast ställa ett par sådana frågor som jag här nu gjort, för att hela
orimligheten i den föreslagna undantagslagstiftningen skall bli uppenbar.
Regeringens förslag betyder, att man givit sig ut på ett sluttande plan,

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa

fall. (Forts.)

som logiskt leder till att man slutligen måste acceptera det totala strejkförbudets
idé.

I detta sammanhang skulle jag vilja vända mig emot statsrådets tolkning
rörande statstjänamas rätt att tillgripa strejkvapnet. I denna fråga har
det sedan många år tillhaka stått diskussion bland statstjänarna själva, och i
allmänhet ha de den uppfattningen att de äga denna rätt. I varje fall
existerar det inget uttryckligt förhud för statstjänarna att tillgripa strejkvapnet.
Jag kan i det sammanhanget också erinra om att år 1918, då statstjänarna
befunno sig i kamp för att få ett ordentligt tillmätt dyrtidstillägg
till sina löner, vidtog man på åskilliga håll samma åtgärd som polisen nu
vidtagit. Man begärde nämligen att få säga upp konstitutorialet för statstjänarna
för att därmed möjliggöra för dem att gå ut i strejk. Även om
statsminister Per Albin Hansson vid ett tillfälle, såsom här föredrogs av
statsrådet Mossberg, uttalade den uppfattningen att statstjänarna äro förbjudna
att strejka, vill jag framhålla att även bland de s. k. rättslärda råder
det tvekan om, huruvida en sådan tolkning är riktig. För min del vill jag
bara peka på det faktum, att det icke existerar några som helst bestämmelser,
vilka kunna tolkas såsom ett direkt förbud för statstjänarna att tillgripa
strejkvapnet vid en lönerörelse.

I samband med vad jag här sagt vill jag betona, att vi kommunister i
princip inte äro emot att statsmakterna ingripa i avtalstvister, men — och
detta är ett avgörande men — i en demokratisk stat har man rätt att fordra,
att dessa ingripanden i främsta rummet taga sikte på att skydda den svagare
parten, nämligen arbetarna och andra små löntagare. Vi krävde ett
sådant statligt ingripande under den stora metallkonflikten och menade, att
det var arbetarmajoritetens skyldighet att stödja arbetarna i deras kamp
mot de^ oresonliga arbetsgivarna. Den tankegång som kom till uttryck i
detta vårt förslag vägrade emellerid regeringen och riksdagen att acceptera.
Däremot har man inte dragit sig för att vid skilda tillfällen med lönestopp
och lagstiftningsåtgärder resa hinder i vägen för arbetarnas kamp
för sin existens. Jag vill erinra om att vi under krigsåren hade en lag,
som stadgade upp till sex månaders fängelse för arbetare, som mottogo
högre dyrtidstillägg än vad ramavtalet föreskrev. Samma straff föreskrevs
för den arbetsgivare, som betalade sådana högre tillägg.

Herr talman! Vi behöva här i landet inte några lagar, som skydda den
starkare parten i avtalsuppgörelserna, vare sig det nu är fråga om staten
eller enskilda som arbetsgivare. Den parten är redan väl garderad. Vad som
skulle behövas är en lagstiftning, som skyddar arbetskraften mot exploatering
och utplundring från den starkare partens sida. Om man såsom statsrådet
Mossberg nyss gjorde talar om, att man här måste se till att medborgarnas
rätt tryggas, då är det minst lika viktigt att göra det i det avseende
jag här nämnt i stället för alt stifta lagar, som faktiskt innebära ett stöd åt
den starkare parten i dess kamp mot den svagare.

Vi äro absoluta motståndare till lagen, både med hänsyn till dess karaktär
av undantagslagstiftning och med hänsyn till dess konsekvenser. Beträffande
det förra skulle jag vilja åberopa vad Hjälmar Branting förklarade i
riksdagen då det gällde el t litet förslag, som framfördes år 1905 av den då
sittande reaktionära regeringen. Han uttalade bland annat: »Man måste ju
säga, att det är i högsta grad odiöst alt på detla sätt utskilja vissa grupper av
en klass och ställa dom — grupperna —- under en speciell undantagslagstiftning,
binda dem hårdare än den allmänna lagen binder samtliga svenska
medborgare i och utom arbetsavtalsförhållanden.» Detta var Hjalmar Bran -

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa
fall. (Forts.)

tings dom över den tidens tvångslagstiftare, och den drabbar också den nuvarande
regeringen. Det har inte inträffat något, som rubbar riktigheten i
Hjalmar Brantings omdöme.

Nu har ju utskottet företagit en liten uppmjukning av Kungl. Maj ds förslag.
Ändringen rubbar emellertid inte alls förslagets karaktär av undantagslagstiftning.
Utskottet rekommenderar regeringen att pröva alla möjliga
vägar för att åstadkomma en medling, och endast om en sådan inte kan
komma till stånd förutsätter man, att lagen skall behöva träda i funktion.
Jag undrar emellertid om utskottets majoritet tänkt på, att de nya förhandlingarna
måste bli en parodi på förhandlingar, då ju den ena parten är utsatt
för hot om laga åtgärder därest den inte accepterar motpartens förslag.
Av denna anledning kan det förändrade förslag, som utskottet framlägger,
inte rubba vår inställning.

Reservationen söker undvika det mest utmanande i regeringens förslag och
vill ersätta detta lagförslag om tjänsteplikt med ett förslag om skiljedom.
Även om reservationen alltså är en aning mildare än propositionen, så förutsätter
dock även reservationen tvångsåtgärder. Dessutom vill jag understryka
vad statsrådet Mossberg här framhöll, nämligen att förslaget om tvångsskiljedom
egentligen har samma karaktär som den av regeringen föreslagna
tjänstepliktslagen. I båda fallen rör det sig om tvångsåtgärder; den ena parten
skall tvingas till underkastelse. Därför kunna vi inte heller acceptera reservationen,
utan komma att hålla på vår motion, som yrkar avslag på
Kungl. Maj:ts proposition. Vi anse att denna lag, som, om den genomtrumfas,
väl kommer att få heta »lex Mossberg», bör göra paniklagarna från
krigsåren sällskap och placeras i historiens skräpkammare.

Herr Fagerholm: Herr talman! Jag lyssnade med stor intresse till statsrådet
Mossbergs anförande. Anförandet tydde, så vitt jag kan se, på en i viss
mån bristande kännedom om de verkliga och psykologiska förhållandena i
den avtalsfråga, som här föreligger. Nu är emellertid statsrådet^ Mossberg
inte här, han är väl i första kammaren, och regeringsbänken står i övrigt
tom. Jag skall därför be att vid ett senare tillfälle i dag, när det åtminstone
sitter någon på regeringsbänken, få ingå på ett bemötande av de synpunkter
statsrådet Mossberg anförde. Det är ju ganska meningslöst att här stå och
tala inför en tom regeringsbänk. Jag skall därför i detta sammanhang nöja
mig med att framhålla vissa allmänna och ganska schematiska synpunkter
på denna fråga, som, trots de försök att minska ner frågan som gjorts
från statsrådets sida, enligt min mening är en av de principiellt viktigaste
frågor vi haft att taga ställning till vid denna riksdag.

När det gäller denna frågas allmänna karaktär kommer man inte ifrån,
att här gäller det en avtalskonflikt i den vedertagna bemärkelsen. Grundingredienserna
i en sådan konflikt föreligga: å ena sidan löntagarparten, som
för att utföra arbetet fordrar mera betalt — poliserna —- och å andra sidan
arbetsgivarparten, som vägrar att tillmötesgå arbetstagarpartens krav. Det
är således i denna konflikt samma konstitutiva moment som de, som före
legat i den svenska fackföreningsrörelsens kamp under tidigare årtionden.
På samma sätt gjordes det tidigare försök från de makthavande att begränsa
arbetarnas kampmöjligheter — låt vara aldrig så drastiska försök
som i detta sammanhang. Till grundkaraktären var emellertid lönekampen
då densamma som nu.

Sedan är det emellertid nödvändigt att konstatera, att föreliggande lönekonflikt
i vissa avseenden företer en särpräglad karaktär, dels rör det sig

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa

fall. (Forts.)

här om en konflikt på ett område, där en arbetsinställelse skulle vara i hög
grad samhällsvådlig, dels intager den ena parten i konflikten ställningen av
offentliga tjänstemän. Enligt statsrådet Mossbergs uppfattning som ansluter
sig till på vissa andra håll gjorda uttalanden, t. ex. i vissa tidningsledares, är
det det senare momentet — att det här rör sig om en konflikt, vari personal
med tjänstemannaställning är inblandad — som ger konflikten dess särdrag.
Detta är, såvitt jag kan finna, ett alltför formellt betraktelsesätt. Det reella
och det som gör denna situation så allvarlig är, att konflikten rör sig på ett
område, där det ur samhällets synpunkt är farligt med en arbetsnedläggelse.
Paralleller till denna tvångslag ligga därför mycket nära till hands på andra
områden, där man kan tala om samhällsfarliga konflikter. Det är detta som
gör föreliggande fråga så principiellt betydelsefull.

Det är ett uttryck för önsketänkande — och jag hoppas kunna direkt förklara
för statsrådet Mossberg, om han kommer tillbaka senare, varför jag
anser detta — när man i denna situation försöker krypa bakom det påståendet,
att det gäller tjänstemän med tjänstemannaställning o. s. v. Redan
den omständigheten, att det verkligt betydelsefulla i denna konfliktsituation
är att det gäller ett område, där en konflikt vore samhällsvådlig, gör det
nödvändigt att man bedömer lösandet av en sådan konflikt på ett annat
sätt än när det gäller fullkomligt normala arbetskonflikter.

När det från olika håll försäkrats, och nu senast emfatiskt från statsrådet
Mossbergs sida, att detta inte på något sätt är ett prejudikat, skulle jag vilja
framhålla, att det inte är mer än ett par månader sedan regeringen genom
hot om en tjänstepliktslag eller liknande lagstiftning på samma sätt försökte
tvinga sjöbefälet att giva efter i en viss avtalssituation. Det har således
under ett par tre månader inträffat två fall, trots att detta fall säges
vara fullkomligt ensamstående. Detta förefaller mig egendomligt.

Målet måste nu uppenbarligen vara — det tror jag alla äro överens om —•
att 1''å en samhällsfarlig konflikt av denna typ ur världen. För min del tillhör
jag ingalunda dem som säga, att här må samhället stå utan ordningsmakt,
vi få inte göra något ingripande. Den vägen är ur praktisk synpunkt varken
framkomlig eller försvarlig. I det avseendet delar jag sålunda helt regeringens
uppfattning. När det sedan gäller frågan om den väg man skall gå för
att nå målet — förhindrande av att vår allmänna ordning störes — kan jag
inte dela den uppfattning regeringen har och inte heller den som utskottsmajoriteten
givit uttryck för.

Om man mycket schematiskt skulle vilja beröra de vägar som stå till
buds, kan man peka på <lels dekretets väg som den ena vägen — den ena
avtalsparten dekreterar då att så och så skall det vara — och dels på samförståndsvägen.
Här har det från regeringsbänken försäkrats, att man gjort
allt för att nå samförstånd. Jag kon inte finna det, när man är beredd att
tillgripa eu så exceptionell lagstiftning som det här gäller. Jag måste således
beteckna regeringens alternativ att lösa denna konflikt som ett mycket kraftigt,
för att icke säga drastiskt dekret. Man drar sig inte för — jag använder
starka ord, men detta är beroende på att jag anser att saken är så
upprörande — att så fort förhandlingarna strandat inför förlikningsman tillgripa
eu lagstiftning, i vilken man förutsätter strängare straffbestämmelser
för landets polismän än de bestämmelser man under kriget och krigsförhållandena
förutsatte skulle gälla i den allmänna tjänstepliktslagen. Jag
tycker det är ganska anmärkningsvärt, att man inför dessa strängare bestämmelser
under fredliga förhållanden och mot eu lojal poliskår. Tv polismännen
äro lojala, även om de driva sin avtalsuppfattning mycket hårt. Det

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa
fall. (Forts.)

är orimligt att man här hotar dem med straff, som ligga högre än de straff
man ville använda när man lagstiftade för tjänsteplikt under krig eller krigsfara.
Detta har personligen upprört mig, och jag tror att många med mig ha
blivit lika upprörda. Utskottsmajoritetens förslag innebär också någon nedtoning
på denna punkt. I min motion har jag påyrkat att frihetsstraffet helt
skulle strykas.

Jag skulle också vilja något anknyta till själva förhandlingarnas gång. Jag
vill dock icke beröra dem på långt när så utförligt som herr statsrådet Mossberg
här gjort. Vad är det då som, såvitt jag förstår, i mångt och mycket
gjort att dessa förhandlingar kommit i detta läge? Jo, helt enkelt det att
regeringen i ett avgörande förhandlingsläge under hand meddelade, att man
här hade en tvångslagstiftning färdig. Denna upplysning användes sedan av
arbetsgivarparten i förhandlingarna som påtrycksmedel. Jag kan under sådana
förhållanden icke finna, att regeringen här förfarit opartiskt. I ett avgörande
avtalsmoment har man försett arbetsgivarparten, i detta fall stadsförbundet,
med ett argument, som gör att stadsförbundet överhuvud taget
icke behöver fortsätta att resonera om de framställda kraven.

Herr talman! Det skulle vara mycket mer att säga om detta. Jag vill dock
bara rent allmänt yttra, att det spelar en mycket underordnad roll vilka förmåner
som fastställas i ett dekret. Även de allra bästa förmåner, fastställda
i dekret, komma att för arbetstagarsidan vara dåliga eller oantagbara. Det
är nämligen på det sättet, att alla löneanställda, antingen de äro statstjänstemän,
privatanställda eller vanliga löneanställda, icke äro beredda att foga
sig i rent maktspråk. I varje fall ha vi på den privata arbetsmarknaden för
länge sedan passerat »dekretstadiet».

Den samförståndslösning, som skulle vara möjlig att nå, måste naturligtvis,
om den skall kunna i detta fall accepteras, vara ur samhällets synpunkt,
när det gäller ordningens upprätthållande, tillräckligt effektiv för att man
icke skall behöva här befara en öppen konflikt. — I den motion, som väckts
av herr Wagnsson i första kammaren och av mig själv i andra kammaren,
ha vi anvisat en sådan väg, som skulle möjliggöra att man med en fullständig
avkriminalisering av denna avtalsfråga och utan tillgripande av tjänsteplikt
kunde åstadkomma en lika säker lösning. De synpunkter, som statsrådet
Mossberg anförde mot denna lösning, berodde väl kanske på att han icke
riktigt fattat eller tänkt igenom de olika möjligheter, som motionen anvisat.
Nu har emellertid minoriteten inom lagutskottet i en särskild reservation
upptagit en hel del av de grundtankar, som framfördes i motionen, nämligen
i första hand den grundtanken, att man skulle sträva till en samförståndslösning
och att tjänsteplikten skulle vara yttersta medlet. För att inte
i nuvarande läge förlänga debatten alltför mycket skall jag inte ingå på olika
detaljer i den väckta motionen. Jag är, om än med tvekan, beredd att ansluta
mig till reservationens linje.

För att ett ögonblick återkomma till själva propositionen så vill jag framhålla,
att den innebär ett mycket kraftigt ingripande. Jag vill bara i förbigående
beröra en rent teoretisk sida av saken. Jag åsyftar inte direkt någon
konkret situation, som kan antagas inträffa. Men hur skulle det gå, om polisen
i detta fall — i ett annat fall är det kanske en annan grupp — skulle
inta ungefär samma ur deras synpunkt fullt förklarliga ståndpunkt, som den
svenska arbetarrörelsen intog, när det var fråga om en lagstiftning mot dess
intressen, nämligen att man från polishåll skulle säga, att här böja vi oss inte
för dekret, som föreläggas oss. Vi äro villiga att göra upp i samförstånd,
men för hot böja vi oss icke. Även om jag icke tror att polismännen skulle

Torsdagen den 17 juli 1947.

NTr 36.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa

fall. (Forts.)

åsidosätta en tjänstepliktslag vill jag ändock framkasta problemet hur det
skulle gå om poliserna verkligen sade nej till dekretet och fullföljde konflikten.
Jag undrar då om någon från regeringens eller utskottets sida tänkt
på, hur man skulle genomföra en lagstiftning, som innebär att landets ordningsmakt
eventuellt skulle sättas i fängelse därför att den icke gör som regeringen
bestämmer i deras avtalsfråga. Jag vill först och främst fråga: —-det är kanske att driva ett sådant här allvarligt spörsmål för långt — vem
skulle infånga denna ordningsmakt och vem skulle bevaka densamma? Drar
man ut lagen i dess konsekvenser ligger det något orimligt i att man från
statsmakternas sida mot en lojal kår, som står i en fullt naturlig motsatsställning
till sina arbetsgivare, skall på detta sätt komma hotande med frihetsstraff
i första hand och, där omständigheterna äro mycket förmildrande,
böter. Jag tror, att man bör akta sig för sådana överdrifter när det
gäller statens medverkan på det fackliga området. Ett ståndpunktstagande i
enlighet med propositionens förslag kan därför inte godkännas av den
svenska tjänstemannarörelsen utan måste för den framstå som högst anmärkningsvärt
och beklagligt.

Utskottsmajoriteten har visat en helt annan inställning än Kungl. Maj:t.
Man skulle kunna våga den paradoxen, att utskottsmajoriteten i själ och
hjärta instämt i de tankegångar som kommit till uttryck i motionen eller i
reservationen men i handling följt propositionen. Utskottsmajoriteten har ju
på ett helt annat sätt än Kungl. Maj:t försökt lägga denna ytterligt pinsamma
och besvärliga fråga till rätta med medel som närma sig en samförståndslösning.
Man har också rekommenderat ett särskilt förnyat medlingsförfarande
genom en förlikningskommission, vilket tydligen — av någon
anledning, som jag inte känner till •— regeringen hittills inte tycks ansett
vara nödvändigt. Att jag likväl inte kan ansluta mig till majoritetens linje
beror på att jag tycker, att den i en så allvarlig fråga som denna ger för
litet av det rättsskydd som behövs vid ett ingripande. Skillnaden mellan
utskottsmajoritetens och minoritetens förslag är ju framför allt, att man
i reservationen vill ha ett medlingsförfarande inskrivet i lagen för att framhäva
tjänstepliktsbestämmelsernas karaktär av nödfallsbestämmelser, som
egentligen aldrig skola behöva tillgripas.

Det är ganska intressant att studera de argument som ha växlats mellan
majoriteten och minoriteten, i den mån man nu kan utläsa dem ur riksdagstrycket.
Jag har roat mig med att försöka dra fram några.

Uppenbarligen är det första argumentet från utskottsmajoritetens sida, att
det stöter på lagtekniska svårigheter att införa ett obligatoriskt skiljedomsförfarande
eller medlingsförfarande. Jag måste säga, att detta i högsta grad
förefaller vara ett nödargument. Det är väl inte lagtekniken, som skall avgöra
vad riksdagen beslutar, utan riksdagen, som skall avgöra lagtekniken! Reservationens
lagförslag har dessutom visat, att det inte föreligger några verkliga
lagtekniska svårigheter, utan att det går att finna en effektiv lösning.

Ett annat argument, som också statsrådet Mossberg var inne på och som
jag hoppas få diskutera direkt med honom, uttrycks i den tankegång, som
ligger bakom det förhållandet att propositionens och utskottsmajoritetens
lagförslag inte på något ställe innehålla ordet avtalstvist. Det är inte på något
vis angivet att denna lag sammanhänger med en konfliktsituation, och därför
skulle lagen ur prejudikatssynpunkt vara mindre farlig än reservationens
ståndpunkt. Jag kan inte förstå detta argument. Såväl i det statsrådsprotokoll
som är bifogat propositionen som i utlåtandet slår det ju sida upp
och sida ner talat om konfliktläget och därav föranledda svårigheter. Där -

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa
fall. (Forts.)

emot finns det inte på en enda punkt angivet, att det av andra skäl skulle kunna
råda brist på polispersonal, vilket jag heller inte tror. Argumentet skulle
därför kunna betecknas som strutspolitik. Man kan ju inte, genom att sticka
huvudet i sanden och säga att det inte slår någonting om avtalskonflikter i
lagen, komma ifrån att den reellt är eu lex in casu, som syftar till att reglera
en avtalskonflikt.

Vidare ha vissa beredskapssynpunkter anförts. Det måste tillses, säger
man, att det finns erforderlig personal för polisverksamhetens upprätthållande.
Här ser jag anledning att göra en mycket allvarlig erinran mot propositionens
och majoritetens förslag. Är det nämligen så, att man här alldeles
oberoende av avtalskonflikter vill införa tjänstepliktslagar, som avse att tillförsäkra
samhället arbetskraft på särskilt känsliga områden, då äro vi ju
inne på en fråga av ofantligt stor omfattning. Då uppstår ju spörsmålet
om tjänsteplikt för att förse jordbruket med lantarbetare, för att förse livsmedelsdistributionen
med personal o. s. v., o. s. v. Den frågan har såvitt jag
har kunnat se aldrig aktualiserats av Kungl. Maj:t, utan detta argument torde
mera ha kommit med i sista hand som ett motiv för att inte gå på reservationen.

Statsrådet Mossbergs farhågor beträffande dualismen mellan medlingskommission
och lönenämnd voro betydligt överdrivna. När han framförde denna
kritik hade han ju i slutet av sitt anförande glömt bort var han började. Han
började med att framhålla — liksom jag har gjort — att det här rör sig om
en alldeles speciell typ av avtalskonflikt, där det nämligen gäller offentliga
tjänstemän i oavsättlig ställning och nödvändiga för samhällslivets gång. Men
när han sedan talade om dualismen mellan medlingskommissionen och lönenämnden
tillämpade han det allmänna betraktelsesättet från den fullkomligt
fria arbetsmarknaden, där givetvis en medling och en skiljedom är helt olika
saker.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla kammaren mycket längre. Jag vill
bara som slutomdöme säga, att den linje, som reservationen går på, ur samhällets
synpunkt är lika effektiv som majoritetens. Den innebär dessutom
ett smidigare ooh mjukare förfarande och ger en möjlighet till uppgörelse
utan att »storsläggan» tillgripes. Den har också förutsättningar alt vinna
godkännande av de berörda befattningshavarna, poliserna och de svenska
tjänstemännen i övrigt. Det är sålunda en linje som kan bli — om jag så
får säga — en tredje väg i denna mycket besvärliga situation. Slutligen är
den mindre principiellt farlig än majoritetens linje.

Frågan är av mycket stor betydelse. Den gäller en kriminalisering för
första gången i modem svensk lagstiftning av en facklig stridsåtgärd. Det är
beklagligt att den kommit upp så sent att den inte kunnat göras till föremål
för den utredning och det dryftande, som skulle ha behövts. För min personliga
del är jag av den övertygelsen att man aldrig tjänar på att i sådana
situationer som denna tillgripa tvång eller hot som går längre än vad som
är nödvändigt. Det skadar bara utvecklingen på långt sikt. Jag finner att
reservationen i det hänseendet är bättre avvägd än utskottsmajoritetens förslag,
och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr
Löfvander m. fl. avgivna reservationen.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Det är ju en gammal doktrin
inom fackföreningsrörelsen — och för övrigt även inom arbetsgivarnas organisationer
-—- att intressetvister mellan arbetsmarknadens parter skola avgöras
av dessa utan statens inblandning. I huvudsak har emellertid denna
doktrin byggt på förhållandena inom det enskilda näringslivet. Statstjänste -

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa

fall. (Forts.)

männen ha ansetts stå i en annan ställning. Jag håller visserligen med herr
Senander om att det inte är så alldeles klart, huruvida statstjänstemännen
äro förbjudna att organiserat nedlägga arbetet. Jag vet inte heller att det
finns någon klar lagstiftning därom, men det har varit en allmän uppfattning
att de inte äga rätt att nedlägga arbetet. Det kan nog därför sägas att
denna fackföreningsdoktrin inte ansetts omfatta statstjänstemännen.

Polismännen kunna väl kanske sägas utgöra en grupp så där mitt emellan
den fria arbetsmarknadens parter och statens tjänstemän, och ur den synpunkten
tror jag nog att jag —- för övrigt i likhet med herr Senander — nödgas
erkänna, att den föreslagna lagen innebär ett steg i riktning mot en
lagstiftning mot samhällsfarliga strejker och sålunda ett intrång i denna
fackföreningsdoktrin. Emellertid drar jag inte av detta erkännande samma
slutsatser som herr Senander. Jag har, sådan situationen är, i princip ingenting
ätt invända mot en lagstiftning på detta område. Jag tror t. o. m. att
den nu föreliggande lagen bara utgör en inledning, och att utvecklingen på
detta område icke därmed kommer att vara avslutad.

Organisationsväsendets utbredning på alla områden i samhället har medfört
väsentliga förändringar av situationen på arbetsmarknaden. Det finns
numera, skulle man kunna säga, ingen funktion i samhället, vars utövare
inte äro mer eller mindre starkt sammanslutna och därigenom äga förmågan
att handla organiserat och gemensamt. Men det finns funktioner i samhället,
vilkas ostörda och fortlöpande uppxritthållande är absolut livsviktigt för
samhällets bestånd. Jag skulle t. ex. inte kunna tänka mig att stadens vattenledningsverk
genom en strejk plötsligt stoppades, så att inget vatten längre
rann i kranarna här i Stockholm. Jag vet inte ens om det går att stoppa genom
en strejk, men om det kunde det, så skulle det innebära att Stockholms
befolkning dog ut på ett par dagar, tv längre kunna vi inte undvara vatten.
Det finns alltså funktioner i samhället, där arbetet inte kan nedläggas ens
den allra kortaste tid, utan att samhället sättes i fara. På sådana områden
anser jag att det är oundgängligt att samhället garanterar och garanteras att
arbetet får ha sin ostörda gång. Polisverksamheten torde inte vara det viktigaste
området, det finns viktigare, där det sålunda är farligare för samhället
att arbetet inte går ostört, men det är naturligtvis farligt nog om
plötsligt ordningsmakten inte längre fungerar.

I själva verket vågar jag säga att fackföreningsrörelsen aldrig med någon
ovarsamhet har hotat de samhällsviktiga arbetena. Samhällsviktiga funktioner
ha ofta undantagits från strejkproklamationerna. När lantarbetarna t. ex.
vid något tillfälle ha hotat med strejk ha de undantagit djurskötseln, då
tillförseln har råkat i trångmål ha sjukhusen undantagits o. s. v. I princip
har fackföreningsrörelsen således de facto erkänt att det finns områden som
äro så viktiga för samhället att arbetet där inte kan nedläggas. Därför kan
man inte säga, att det strider mot den grunduppfattning som fackföreningsrörelsen
hela tiden omfattat, att denna sak regleras lagstiftningsvis.

Nu har detta lagförslag kommit till i största hast. Det hade varit bättre
om det hade kunnat givas mer tid, och för mitt vidkommande tror jag att
man kominer att nödgas ta itu med detta problem från vidare utgångspunkter
än som nu har skett.

Om det sålunda enligt min mening inte går att undvika eu lagstiftning av
denna karaktär, sä är det ä andra sidan min bestämda uppfattning att den
bör begränsas så långt det är möjligt. Statsmakterna skola inte onödigtvis
beröva arbetsmarknadens parter deras fria avtalsrätt. Den är av väsentlig
betydelse för den personliga friheten och för balansen på arbetsmarknaden
och den ekonomiska balansen i samhället. På livsviktiga områden måste

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa
fall. (Forts.)

emellertid staten förbehålla sig rätt att utöva erforderligt tvång för funktionernas
upprätthållande.

Beträffande utskottsmajoritetens och reservanternas förslag i denna fråga
föreligger det naturligtvis i praktiken mycket ringa skillnad mellan dem.
Den ursprungliga motion, som förelåg med förslag om skiljedomsförfarande,
kan ju inte jämföras med reservationen. Motionen förutsatte ju inte några
som helst tvångsåtgärder, den räknade inte med tjänsteplikt. I reservationen
räknar man däremot med tjänsteplikt, men anser att den bör ha föregåtts
av underhandlingar mellan de båda parterna. Då jag läste utskottsutlåtande!
fann jag att utskottet häremot invände, att det erbjöd lagtekniska
svårigheter att sammankoppla en skiljedomslagstiftning med den föreliggande
lagen, och det tror jag nog också att det gör. I själva verket är ju den
text, som är tillsvarvad av reservanterna, inte helt invändningsfri. Jag är visserligen
inte jurist, och jag har inte haft någon längre tid att övertänka vad
som står däri, men nog kan jag finna invändningar att göra. Eljest vill jag
deklarera, att jag i princip skulle varit mest böjd för att rösta för reservationen,
ty det kan åtminstone för den ena parten förefalla mer sympatiskt
om en tvistefråga avgöres så att säga av tredje man, skiljedomstolen. Jag
kan å andra sidan inte finna, att det skulle innebära någon fara för statens
ställning som överhöghet att avgörandet i en sådan fråga överlämnades till
en skiljedomstol. Nu är det emellertid en lönenämnd, som föreslås i reservationen,
och inte en skiljedomstol.

Att texten i reservationens lagförslag innehåller åtskilliga bristfälligheter,
tror jag nog att även herr Fagerholm efter närmare studium därav skulle
vara villig att medge. Det är endast av den anledningen som jag ämnar rösta
för utskottsmajoritetens förslag. Jag förutsätter dock därvid, att den sålundda
påbörjade lagstiftningen så småningom fullständigas i ungefär den anda
som uttryckes i reservationen, ehuru där i en mindre invändningsfri text.
Jag ber sålunda att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Fagerholm, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Hen- talman! Jag förstår mycket väl herr Severins i Stockholm invändningar
mot den lagtekniska utformningen av reservationens förslag. Det kan hända
att det inte precis är ett ur stilistisk och formell synpunkt vackert lagförslag.
Men jag vill dock invända, att reservationens lagförslag, såvitt jag vet, icke
har tillkommit i allra största hast vid ett sittande bord i utskottet utan har
föregåtts av ett mycket intimt samarbete med lagstiftningsexperter, sannolikt
också från inrikesministeriet. Jag tror sålunda inte att så utpräglade brister
föreligga i själva lagtextens utformning, som herr Severin ville göra gällande.
Sakkunskapen har granskat den och funnit den vara riktig. Jag ville
bara lämna den upplysningen.

Vidare yttrade:

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Med den uppbrottsstämning, som
behärskar riksdagen, förefaller det mig, som om det tjänar mycket litet
till att medelst stora ord och långa tal försöka förmå riksdagen att fatta ett
annat beslut än det riksdagen troligtvis kommer att fatta om en stund.
Jag skulle därför kunna inskränka mig till att endast yrka bifall till den av
herr Spångberg och mig avlämnade motionen.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa

fall. (Forts.)

Jag vill emellertid gärna betyga, att det är ett mycket kinkigt problem,
som inrikesministern här ställts inför, och jag vill inte på något sätt rikta
förebråelser mot honom, ty jag tror att han inte befann sig i någon behaglig
situation, då han ansåg sig nödsakad att framlägga propositionen om en
tvångslagstiftning för polismännen.

När jag satt här och lyssnade till herr Fagerholm, då han utslungade
sin skarpa förkastelsedom över denna tvångslag, så gingo mina tankar tillbaka
till mina första riksdagsår på 1930-talet. Vid såväl 1934 och 1935 som
1936 års riksdagar hade vi att behandla förslag från de borgerliga om att
riksdagen skulle besluta en beredskapslagstiftning för lösande av arbetskonflikter,
och om jag inte misstar mig, så ligger hos regeringen en hemställan
från 1935 års riksdag om att man måtte utreda frågan och utforma
ett förslag till sådan beredskapslagstiftning.

Vid denna tidpunkt intog jag, och många med mig, den ståndpunkten, att
de fria överenskommelsernas väg var den enda möjliga eller i varje fall
den enda lyckliga, när det gällde överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden.
Med de förhoppningar som man då också ställde på dessa
fria överenskommelser — jag erinrar t. ex. om de s. k. saltsjöbadsförhandlingarna
— underlät regeringen att framlägga något lagförslag, och så
småningom har det ju på frivillighetens väg kunnat åstadkommas mer ordnade
förhållanden i umgänget mellan parterna.

Tanken på tvångsåtgärder avvisades sålunda, i förlitande på att andra,
mera lämpliga frivilliga överenskommelser skulle kunna träffas. Nu har man
tyvärr måst kapitulera för en tvångslag. Det var emellertid det sista jag hade
tänkt mig, att det skulle vara städerna och kommunerna såsom arbetsgivare
och en grupp av hos dem anställda, som skulle visa sin oförmåga att komma
till en överenskommelse på frivillighetens väg, utan som i stället måste gå
till statsmakterna och anhålla om hjälp, vilken nu tar sig formen av denna
tvångslag.

Men nu stå vi alltså där, och majoriteten hävdar väl, för att använda ett
gammalt ordspråk, att vi kunna ingenting annat göra.

\ ad som för mig är allvarligt är, att man, även om inrikesministern säger
att lagförslaget inte på något sätt verkar prejudicerande för framtiden, kan
befara att riksdagen även i andra sammanhang kommer att begagna sig
av den genväg, som en tvångslag öppnar, för att komma ifrån en kinkig
situation på arbetsmarknaden.

I fjol höst beslöt riksdagen att antaga en särskild lag, enligt vilken man
har möjlighet att avskeda polismän som kunna befinnas opålitliga ur medborgarsynpunkt.
I dag går man — det är litet svårt att följa med i svängarna,
det maste jag bekänna — den motsatta vägen, visserligen i en annan
fråga, och använder lagstiftningen för att hålla poliserna kvar.

Det må räcka med vad jag här sagt för att deklarera, att jag inte är
beredd att följa utskottet. Jag ber, herr talman, att i sället få yrka bifall
till den motion, som herr Spångberg och jag ha framlämnat om avslag på
såväl propositionen som utskottets förslag.

Herr Crusc: Herr talman! Även jag vill beklaga, att utskottet haft så kort
tid till sitt förfogande för att pröva den kungl. propositionen och de med
anledning därav väckta motionerna. Hur forcerat arbetet i utskottet har
varit framgår bäst därav, att motionstiden utgår först i morgon. Vi ha
alltså inte haft möjlighet att så ingående pröva detta lagförslag som vad
fallet varit med andra frågor, som förelagts utskottet, och jag befarar att

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa
fall. (Forts.)

riksdagen på grund av denna forcering kan komma att fatta ett icke väl
överlagt beslut i det ärende som det här gäller.

Inom utskottet har funnits en allmän sympati för den i båda kamrarna
väckta motionen, vari påyrkas att den föreliggande lönetvisten måtte lösas
genom skiljedom och inte genom anlitande av eu särskild tjänstepliktslag
för polismän. Tiden har emellertid inte tillåtit utarbetande av ett lagförslag
om skiljedom. En lag om skiljedom är nämligen en mycket komplicerad
sak, då det i detta fall inte finns kollektivavtal och huvudorganisationerna
inte ens äro utrustade med fullmakt att träffa för parterna bindande
avgöranden, Utskottet har därför inte haft möjlighet att ansluta sig
till motionens tanke på obligatorisk skiljedom.

Enighet har dock rått inom utskottet om att samhället inte kan firma sig i
att polismännen genom massuppsägning och blockad av nyanställning sätta
samhällets ordningsmakt ur funktion, men man har samtidigt varit på
det klara med att om polismännen berövas de påtryckningsmedel, som stå
till deras förfogande, måste garantier skapas för att deras lönefråga får en
så rättvis lösning som möjligt.

I den allmänna diskussionen har gjorts gällande, att polisens långtgående
lönekrav skulle vara skulden till att någon uppgörelse inte har kunnat
träffas. Jag vill inte, herr talman, fälla något domslut i denna lönetvist.
För att rättvist kunna bedöma den bör man ha deltagit i förhandlingarna
och hört båda parternas motiveringar för de ståndpunkter, som de intagit.
Vid bedömandet av det av polismännen framförda lönekravet måste dock
hänsyn tagas till att polismännen fullgöra ett synnerligen ansvarsfullt och
krävande uppdrag. De nödgas även tjänstgöra på sön- och helgdagar liksom
också nattetid. De få många gånger fullgöra sin tjänst under synnerligen
svåra förhållanden och möta i regel föga förståelse från den stora
allmänhetens sida. Allmänheten tar ofta i stället parti för fridstörarna mot
polismännen. Dessa omständigheter måste beaktas vid lönesättningen.

I den av herr Löfvander in. fl. avgivna reservationen förordas, att polismännens
lönefråga skall lösas av en lönenämnd på fem personer, av vilka
Kungl. Maj:t skall utse tre och parterna vardera en. Det är alltså inte
fråga om någon skiljedom, utan endast om eu medling — det är stor skillnad
på dessa saker, men statsrådet Mossberg sammanblandade nog dem.
Det är klart att det även mot detta förslag kan resas erinringar, men enligt
min mening innebär förslaget den bästa lösning som nu kan åstadkommas
av denna svårlösta fråga.

Om parterna inte böja sig för medlingsnämndens beslut, äro reservanterna
eniga med utskottsmajoriteten om att tjänsteplikt skall tillgripas. Vi
önska dock att bestämmelsen om frihetsstraff vid överträdelse av lagen
skall utgå och strafföljden endast bli dagsböter. Vi anse att förslaget om
frihetsstraff är ett uttryck för en obefogad misstro mot polismännens lojalitet
gentemot samhället. Säkerligen finns det även bland polismännen personer,
som icke ha det ansvar som ett rätt fullgörande av polistjänsten kräver,
men detta förhållande är icke något enastående för poliskåren, utan
dylika fall förekomma även inom andra verksamhetsområden. Det stora
flertalet polismän äro emellertid ansvarsmedvetna och plikttrogna människor,
som på ett hedersamt sätt fjdla sin betydelsefulla uppgift. Poliskåren
som sådan har därför rätt att av riksdagen förvänta en rättvis behandling
av sin sak och att all möjlig hänsyn tages till kårens berättigade
intressen.

Reservanterna ha velat räcka polismännen handen genom att föreslå, att

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa

fall. (Forts.)

deras lönefråga skall avgöras av en lönenämnd, i vilken de få möjlighet att
framföra sina synpunkter, såsom också motsidan får. Vi vilja även visa
polismännen det förtroendet att vi borttaga fängelsestraffet vid överträdelse
av lagen om tjänsteplikt. Vår uppfattning är att polismännen lojalt komma
att böja sig för lönenämndens utslag och att tvångsåtgärder icke bli erforderliga.

Om riksdagen följer reservanternas linje, är det sålunda min övertygelse
att den föreliggande lönetvisten skall lösas utan att tjänstepliktslagen behöver
sättas i funktion, och Kungl. Maj:t får härigenom tillfälle att i lugn och
ro överväga de åtgärder, som böra vidtagas för att eliminera uppkomsten av
öppna lönekonflikter hos polispersonalen. Det är även ur samhällets synpunkt
lyckligt, om denna lönetvist kan lösas genom frivilliga överenskommelser
i stället för genom tvångsåtgärder.

Herr talman! Jag har över 30-årig erfarenhet som förhandlare om löneoch
arbetsvillkor, och jag vet att om man uppriktigt bemödar sig om att
söka förstå båda parternas synpunkter, kan man utjämna även mycket
svåra motsättningar. Riksdagen har här ett tillfälle att visa sig vidsynt och
fatta ett beslut, som kan bidraga till att den svåra lönetvist, som det här
gäller, kan lösas genom fria förhandlingar och till fördel för båda parter.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till den av herr Löfvander m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Hermansson: Herr talman! Jag är inte alls förvånad över att en del
av kammarens ledamöter hysa vissa betänkligheter mot den föreslagna lagen
om tjänsteplikt för polispersonal. I själva verket är det väl ingen som är
glad åt att behöva tillstyrka och rösta för tvångslagar av den beskaffenhet
det här gäller. Men jag har i likhet med de övriga ledamöter av utskottet,
som biträtt Kungl. Maj:ts förslag, ansett att det inte finns någon annan utväg
i det läge, som har uppkommit sedan förhandlingarna mellan stadsförbundet
och polispersonalens organisation strandat. Riksdagen kan enligt min
mening helt enkelt inte underlåta att ge regeringen det lagliga hjälpmedel
den behöver för att upprätthålla ordningen i landet. I fråga om lagens behövlighet
skall jag inte säga mera — jag kan i det avseendet hänvisa till
vad som tidigare framhållits under denna debatt.

Jag vill fästa uppmärksamheteten på att lagen inte, såsom det har gjorts
gällande, ensidigt riktar sig mot de anställda inom ordningsmakten, utan i
lika hög grad riktar sig mot polisdistrikten, som enligt lagen åläggas att betala
de löner regeringen bestämmer. Jag är inte heller säker på att polismännen
själva hysa någon verklig motvilja mot den föreslagna tvångslagen.
Syftemålet med deras aktion är ju inte att bli fria från sina tjänster, utan
det är att fa mera betalt för sitt axbete. Och det är väl ingen som tror, att
om lagen måste sättas i kraft, polisens löner komma att fastställas till lägre
belopp än vad som föreslagits av den opartiske ordföranden.

Jag tror också att jag kan förbigå vad som här sagts om att lagen kommer
att bli prejudicerande för andra grupper inom samhället. Så mycket vill
jag emellertid säga, att denna lagstiftning inte kan utgöra något prejudikat
för de arbetsområden, där lönerna regleras genom kollektivavtal. Poiismännens
anställningsform skiljer sig ju radikalt från t. ex. kommunalarbetarnas.
Såsom statsrådet Mossberg här framhållit, kan ju nämligen den ordinarie
polismannen inte skiljas från sin anställning utan att ha begått grövre
tjänstefel.

Det rader, sasom hår tidigare bär sagts, inte någon större meningsskiljak -

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa
fall. (Forts.)

het i princip mellan utskottsmajoriteten och reservanterna. Inte heller reservanterna
ha kunnat acceptera det tvångsskiljedomsförfarande, som har
föreslagits motionsledes. Alla ha ansett det självklart, att regeringen måste
använda alla tillgängliga medel för att åstadkomma en fredlig lösning av den
rådande konflikten, innan regeringen sätter lagen i kraft. Utskottsmajoriteten
förutsätter i motiveringen, att regeringen utser en medlingskommission,
som på vanligt sätt skall medla mellan parterna och söka förmå dem att
träffa en frivillig uppgörelse. Reservanterna tyckas emellertid inte lita på
regeringens goda vilja att genom medlingsförfarande söka förmå parterna
att komma överens, och de ha därför föreslagit, inte bara en ganska vidlyftig
omarbetning av lagtexten utan också ett avsevärt tillägg därtill, vilket de
ha satt först i sitt förslag till lag. Detta tillägg har till syftemål att ålägga
regeringen att enligt reservanternas anvisningar anordna en tvångsmedling
i lönetvisten mellan polismännens organisation och polisdistrikten.

Det säger sig emellertid självt, med hänsyn till den fruktansvärda brådska
som har rått i riksdagen under de allra senaste dagarna, att reservanternas
förslag till lagtext inte har hunnit undergå någon lagteknisk granskning.
Jag vill vidare här inför kammaren meddela, att inte ens utskottsmajoriteten
har haft tillfälle att ta del av och granska den lagtext som föreligger i reservanternas
förslag, då denna lagtext offentliggordes först i och med reservationen.
Jag förstår att reservanternas förfarande också beror på den brådska
som har rått och inte på att man velat undanhålla utskottsmajoriteten
att taga del av förslaget. Emellertid har lagrådet inte kunnat höras angående
den lagtext, som reservanterna föreslå, och ingen ansvarig juridisk instans
har således haft tillfälle att granska det i största hast framkastade
förslaget. Herr Fagerholm får gärna kalla det ett nödargument, när man
anför att denna lagtext inte är granskad av någon sakkunnig myndighet,
men jag vill ändå förklara att jag såsom gammal ledamot av lagutskottet
inte kan vara med om en så lättvindig behandling av lagförslag som förelägges
riksdagen.

Vidare är det ju en nyhet, som reservanterna föreslå, nämligen införandet
av tvångsmedling. Denna tvångsmedling har utskottets ledamöter således inte
haft tillfälle att ta ställning till. Då jag dessutom vet, att regeringen inte
kommer att underlåta att tillämpa det medlingsförfarande som både majoriteten
och reservanterna önska, finner jag reservanternas ändringsyrkande
fullständigt onödigt och ber att få yrka avslag på detta.

Reservanternas motivering för sitt förslag på denna punkt bär också vittne
om den brådska, som bär rått när motiveringen skrevs. Det sägs nämligen
i denna motivering, att staten skulle vara olämplig som skiljedomare i de
konflikter, som det här gäller, därför att staten själv i viss mån är part i
dessa tvister. En sådan argumentering kan i och för sig ha ett visst fog,
men reservanterna mena nu, att denna partiskhet inträder endast under den
förutsättningen att staten representeras av regeringen. Men om regeringen,
såsom reservanterna föreslå, utser en lönenämnd, där de av regeringen utsedda
ledamöterna äro i majoritet, så anser jag för min del att en sådan
lönenämnd representerar staten i lika hög grad som regeringen. Det bör
väl komma på ett ut, om departementschefen själv avgör en fråga eller uppdrar
åt tre personer i en lönenämnd att göra det. Om departementschefen
inte är opartisk, så kan ju en lönenämnd som utses av departementschefen
icke heller bli det. Det är emellertid den skillnaden, att om regeringen bestämmer
lönerna, så kan den ställas till parlamentariskt ansvar för sina
handlingar, vilket inte kan ske med en lönenämnd som är utsedd av rege -

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa

fall. (Forts.)

ringen. Den är ju ansvarig endast inför regeringen. Jag tror därför för min
del att det är mycket farligare att låta eu lönenämnd avgöra dessa frågor
än att låta regeringen göra det.

I fråga om straffbestämmelserna ha båda reservantgrupperna yrkat, att
den som underlåter att fullgöra tjänsteplikt enligt det föreliggande lagförslaget
endast skulle kunna ådömas dagsböter. Majoriteten tror också att det
i flertalet fält räcker med dagsböter, men vi ha fruktat att lagen skulle mista
en del av sin effektivitet, om man nöjde sig därmed. Vi ha därför ansett att
man i svårare fall även kan behöva utdöma fängelsestraff. Vi ha vidare
funnit, att det inte finns någon anledning att i detta speciella fall göra straffsatsen
vare sig mildare eller strängare än i den allmänna tjänstepliktslagen.
Vi ha därför föreslagit att straffbestämmelsera måtte få samma innehåll som
i den allmänna tjänstepliktslagen.

Hem Fagerholm frågade vem som nu skulle bura in poliserna, om de gjorde
sig skyldiga till sådant lagbrott, som skulle straffas med fängelse. Men hem
Fagerholm förutsätter ju själv, att redan dagsböter skulle vara tillräckligt
för att avskräcka poliserna från att säga upp sina platser. Han tror således,
att om det dessutom stadgas fängelse, så skulle alla vägra att följa tjänstepliktslagens
bestämmelser, och det så länge och så hårdnackat, att de alla
måste dömas till fängelsestraff. Då skulle vi alltså inte ha någon som kunde
bura in poliserna. Jag tycker att den ståndpunkten faller på sin egen orimlighet.
Majoriteten förutsätter att den som bryter emot lagen i normala fall
skall dömas till dagsböter och att fängelsestraff endast skall komma att
utdömas i enstaka undantagsfall.

Medan jag nu har haft ordet, har det meddelats mig att första kammaren
redan med stor majoritet har godkänt utskottsmajoritetens förslag, och jag
ber, herr talman, att också få yrka bifall till utskottets förslag.

Hem Håstad: Herr talman! I det läge vari frågan nu efter första kammarens
beslut har kommit, nyttar naturligtvis en fortsatt diskussion inte mycket
till. Jag vill därför begränsa mig till ett par allmänna deklarationer.

När det gäller omdömet om polisernas verksamhet kan jag — för korthetens
skull — i stort sett instämma i vad herr Cruse har sagt och när det
gäller frågan om samliällsfarliga konflikter i hem Severins i Stockholm
öppna deklaration. Det förefaller mig dock som om många här alltför mycket
velat blunda för problemet om organisationernas makt i det nuvarande
samhället. Det kan kanske vara berättigat att här erinra om att denna fråga,
om vi nu bortse från byggnadskonflikten 1933/34, dock var aktuell vid betodlarkonflikten
1941, då riksdagen utan större tvekan stiftade eu tvångslag
för betodlarna, vid sockerbruksarbetarkonflikten 1943, då liknande planer
voro å bane, och nu senast vid konflikten med sjöbefälet. Vi ha alltså att
göra med ett problem, som pa sistone ofta kommit tillbaka och förvisso i
framtiden blir än mer brännande. Riksdagen lår till uppgift att hävda samhä
11 sintresset. När herr Senander i dag gått på sin mera anarkistiska linje,
förvånar mig detta inte så mycket med hänsyn till kommunistiska partiets
uppträdande vid olika tillfällen. Det är dock överraskande att han vill tilllämpa
samma sorglösa principer som på den fria arbetsmarknaden även niir
det gäller förhandlingar med offentliga verk — verk, som stå under statens
ledning och där det inte kan vara tal om enskild profit.

När vi behandlade denna fråga i andra lagutskottet var ju faktiskt läget
det, att alla förutsatte att efter propositionens lagfästande varje polisman,
som var missnöjd med sina löneförhållanden, förr eller senare skulle tvingas

Avdra hammarens protokoll 7,947. Nr SO. 7

gg Nr 36. Torsdagen den IT juli 1947.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa
fall. (Forts.)

fullgöra tjänsteplikt för statsverkets räkning till en lön som skulle fastställas
genom Kungl. Maj:ts dekret. Hotet mot poliserna skulle vara fängelse eller
i händelse av förmildrande omständigheter dagsböter. Detta måste bli ett
utomordentligt kaotiskt tillstånd, där poliserna å ena sidan hade att arbeta
för statsverket och å andra sidan avlönas av kommunerna. Hur tjänsteplikten
skulle avvecklas var, som också har framhållits av lagrådet, ett av
regeringen i propositionen icke löst problem.

Den reservation, som i dag så mycket har diskuterats, far ses mot bakgrunden
av detta. Vi ha hyst en önskan att såvitt möjligt komma ifrån
tvångslagens tillämpning, så att de frågor det här rör skulle kunna lösas
under former, som så nära som möjligt anslöte sig till vad som har varit
brukligt på arbetsmarknaden. Mot denna bakgrund skall ses å ena sidan
vår aktion för att i lagtexten inlägga bestämmelser om obligatoriskt medlingsförfarande,
å andra sidan utskottets med anledning av våra envetna
framställningar i motiveringen inlagda rekommendation för ett medlingsförfarande.
Det finns dock en skillnad mellan utskottets medlingslinje och den
som vi ha föreslagit i reservationen. Vi ha byggt denna lönenämnd på en
partsrepresentation i tanke och tro att den därmed skulle tillvinna sig ett
större förtroende bland parterna. I utskottets rekommendation förekommer
ingen liknande representation. Dessutom — och det tycker jag är väsentligt
— skulle lagens karaktär genom vårt förslag förändras så till vida, att
tjänstepliktsförfarandet endast skulle kunna träda i tillämpning i händelse
att avtalsförhandlingar inte lett till något resultat. Polismännens normala rätt
till entledigande skulle m. a. o. ej i oträngt mål antastas.

Vi ha vidare velat mildra straffbestämmelserna. Vad den saken beträffar
vill jag endast fråga: låt oss anta att det här gällde en annan grupp, t. ex;
sjuksystrar eller barnmorskor. Skulle andra kammaren eller regeringen då
velat lägga fram ett förslag, som innebure att fängelsestraff skulle tillämpas
gentemot dessa grupper i en social konflikt? Jag tror det knappast.

Nu vill det synas som om åtskilliga, som kanske haft sina sympatier för
reservationen men ändå komma att rösta för utskottets förslag, ha tagit sin
tillflykt till att reservanternas förslag till lagtext skulle vara bristfällig. Jag vid
först med anledning av herr Hermanssons anförande framhålla, att det inte
är reservanternas fel, att inte denna lagtext har kommit att granskas av utskottsmajoriteten.
Tvärtom ställde jag det yrkandet i utskottet, att vi skulle
få ytterligare en dag på oss för att inför utskottet kunna presentera detta
lagförslag, men yrkandet avslogs; vi hade då ingen annan möjlighet än att
efter bästa förmåga söka få ett lagförslag till stånd. Jag vill vidare betona
att det är samma eminent sakkunnige person, som har skrivit lagtexten
både i utskottsförslaget och i reservationens förslag. Skillnaden är bara att
lagrådet inte hunnit granska reservationens förslag och att veterligt heller
inte departementschefen förrän efteråt granskat det. Då exempelvis herr
Severin anförde just detta motiv, vill jag bara konstatera att han endast
gjorde ett allmänt uttalande om bristfälligheter i förslaget men inte i något
konkret fall påvisade, vari bristfälligheten skulle bestå.

Till slut, herr talman, ställde statsrådet Mossberg i sitt anförande frågan:
antag att det hade varit fråga om en helt statlig tjänstemannagrupp, hur
skulle reservanterna då ha förfarit? På det vill jag svara, att vårt förslag
helt och hållet är anpassat efter det förhållandet, att vi inte ha att göra med
en statstjänargrupp utan med en grupp, som är kommunalt anställd och
kommunalt avlönad, låt vara under en viss kontroll av staten. Det är just
därför som vi ansett oss kunna föreslå att en lönenämnd, i händelse det ur -

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa

fall. (Forts.)

sprungliga förlikningsförslaget inte respekterades, i fall av tjänsteplikt skulle
kunna fastställa lönerna. Om det hade gällt en statlig grupp, hade givetvis
förhållandena varit helt annorlunda, och då hade en annan lösning fått sökas,
men till det problemet ha vi inte haft att ta ståndpunkt. Må var dag ha
sin plåga!

Vad som förvånat mig mest har varit att inrikesministern verkligen velat
fälla det omdömet om reservationen, att den skulle ha en allvarligt prejudicerande
karaktär och undergräva det fria förutsättningslösa förlikningssystemet
— om jag nu gjorde riktiga anteckningar efter hans anförande.
Denna lönenämnd är ingen förlikningsnämnd i vanlig mening och är ju konstruerad
med hänsyn till den föreliggande kritiska situationen; den behöver
inte på något vis gå i vägen för det ordinarie förlikningssystemet. Vi ha
därför fäst huvudsakligast avseende vid att en nämnd här skulle konstrueras
på sådant sätt, att den kunde samla största möjliga förtroende hos parterna
själva och därigenom främja en lösning utan tjänsteplikt och tvång.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservation nr 2.

Herr Holmström: Herr talman! Med hänsyn till tiden skall jag inskränka
mig till att uttala det önskemålet, att polisväsendet snarast möjligt måtte
förstatligas.

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! Som representant för Svenska
stadsförbundet kan jag helt instämma i vad som förut uttalats av alla som
yttrat sig i denna debatt, nämligen det beklagliga i att den konstitutionella
ordning, som eljest gäller vid regleringen av arbetsmarknadsfrågor, icke kunnat
tillämpas i detta fall. Jag kan också instämma i herr Nilssons i Göteborg
uttalande, att detta förhållande är särskilt beklagligt med hänsyn till att det
här gäller kommunala befattningshavare. Jag har emellertid den kännedomen
om och det förtroendet för den förhandlingsdelegation, som från stadsförbundets
sida har skött förhandlingarna, att — och det har också läget vid det
sista, strandade medlingsförslaget visat — jag kan säga att städerna här icke
ha någon skuld i det beklagliga läget.

Alla äro vi överens om att den situation vi nu råkat i gör det nödvändigt
att ha en tjänsteplikt av den karaktär, som Kungi. Maj ds föreliggande förslag
har. Det är emellertid angeläget — det vill jag understryka —- att man
inte i brådskan gör flera ändringar än som äro nödvändiga i den allmänna
ställning, som polispersonalen intar som tjänstemän, eller i de allmänna grunderna
för polislagen. Det är under sådana förhållanden .särskilt äventyrligt att
följa reservanternas förslag, som enligt vad bär upplysts har förelegat i fullt
utarbetat skick först sedan utskottet fattat sitt belut.

När jag läser reservationen och jämför den med utskottsmajoritetens förslag
måste jag säga, att jag inte kan finna skillnaden vara så stor, som flera
av reservationens talesmän här anfört. Utskottet har — som också herr Håstad
påpekade — skrivit in i lagförslaget, att ett medlingsförfarande skall tilllämpas.
Det står i utskottets motivering, och det är ju något som så till den
grad överensstämmer med det sätt, varpå Kungl. Maj:t handlägger sådana
frågor, att den saken väl är i och för sig ganska självklar. Däremot har man
i reservationen bundit detta medlingsförfarande i vissa fasta former. Jag
tror inte att detta är lämpligt. Inte heller tror jag att det är nödvändigt av
hänsyn till herr Håstads önskemål om att parterna skola vara representerade.
Jag tror nämligen att vårt vanliga förlikningsförfarande ger utrymme för

100

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa
fall. (Forts.)

partrepresentation i väl så stor utsträckning som förfarandet enligt reservanternas
förslag.

Jag kan medge att reservanternas förslag till begränsning av de fall, i
vilka tjänsteplikten bör tillgripas, är att föredraga framför utskottets. Det
är naturligtvis ett allmänt intresse att ifrågavarande tjänstepliktslag tillämpas
endast i de fall, som i den föreliggande reservationen angivits, nämligen i
samband med förhandlingar, flär en konstlad personalbrist inträder. Jag tycker
dock att denna punkt är av mindre betydelse, eftersom lagen har så
kort giltighetstid och är tillkommen just i samband med den nu föreliggande
poliskonflikten.

Vad beträffar den principiella uppläggningen kan jag däremot icke följa
reservanterna. På inrikesministerns fråga till herr Håstad hur man skulle ha
ställt sig för den händelse det här i stället varit fråga om statstjänare svarade
herr Håstad, att det just är därför att det här gäller kommunala befattningshavare,
som man givit lönenämnden ställning av verklig skiljenämnd — men
i reservationens motivering står det tvärtom, att staten inte är opartisk. Staten
är själv arbetsgivare och har därför i ett flertal hänseenden gemensamma
intressen med polisdistrikten. Staten kan därför icke anses vara den lämplige
skiljedomaren i sådana tvister. Jag kan inte finna annat än att reservanternas
motivering skiljer sig helt från det svar, som herr Håstad nyss
avgivit, och detta visar också den principiella bräckligheten i reservanternas
förslag på denna punkt. Det förslag som framlagts i reservationen går ut på
att beröva Kungl. Maj:t den ställning, som Kungl. Maj:t enligt polislagen har
såsom i sista hand ansvarig för skäligheten i polispersonalens löner. Med denna
Kungl. Maj:ts ställning är inte förenligt, att vi här i en handvändning
beröva Kungl. Maj :t denna rätt och skjuta över den på en särskild lönenämnd.
Jag tror inte att jag behöver närmare utveckla att man därmed river upp
tjänstemannabegreppet och skapar — hur man än bedyrar motsatsen — ett
prejudikat, som kan få mycket vittutseende följder. Jag kan därför under
inga förhållanden biträda reservanterna på denna punkt, som väl får anses
vara den springande punkten i deras förslag.

Jag tror också att den praktiska betydelsen av denna skillnad är mycket
ringa. Ty det är väl ändå klart — och där kanske jag vid mitt bedömande
skiljer mig något från inrikesministerns syn på saken — att Kungl. Maj:t
kommer att vid fastställande av löner betrakta förlikningsmännens arbete
och deras resultat såsom vägledande.

Jag ber därför, herr talman, att få förbehålla mig rätten att — därest
kammaren skulle gå på reservationen — få framställa yrkande om sådan
ändring av 6 § i reservationen, att dess första punkt kommer att lyda i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag och att lönerna alltså komma att bestämmas
av Kungl. Maj:t. I övrigt ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag,
dock med den ändring som av första kammaren lär ha beslutats, näranligen
den mildring av straffbestämmelserna, som innefattas i den av herr
Olovson i Västerås och herr Lundberg avgivna reservationen. Jag behöver
kanske inte närmare utveckla skälen härför.

Under detta anförande återtog herr talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr Fagerholm: Herr talman! Jag vill inte förlänga debatten mer än
nödvändigt. Jag konstaterar endast att utskottets talesmän i huvudsak endast
ha talat om lagtekniska svårigheter och om faran av att rusa i väg

Torsdagen den IT juli 1947.

Nr 36.

101

Lati om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa

fall. (Forts.)

o. s. v. Jag tycker, herr talman, att faran av att eventuellt släppa ut en lag,
som på någon punkt kan vara oskön eller något oformell, är mindre än att
rusa i väg och fatta beslut om tjänsteplikt under normala förhållanden. Ett
sådant beslut är mycket farligare ur principiella synpunkter än följderna
av ett eventuellt mindre lyckligt utformat lagförslag.

Jag vill också beklaga den brådska, som rått vid detta ärendes behandling.
Det är min uppfattning att denna fråga skulle kunnat ordnas på annat sätt,
om motionstiden iakttagits.

Eftersom statsrådet Mossberg nu är närvarande i kammaren vill jag också
helt kortfattat gå in på de synpunkter han anförde i sitt inledningsanförande.
Som jag förut sade hade jag tyvärr inte någon möjlighet att gå in på dem
i mitt tidigare anförande. Jag vill då helt kort säga, att statsrådet Mossberg
har, såvitt jag kan bedöma saken, fullkomligt förbisett de psykologiska faktorer,
som så väsentligt påverka förhandlingsrelationerna. Han har icke insett
hur farligt det är med ett oförmedlat dekret i en sådan situation som denna.
Jag har pekat på att här finns en väg, på vilken man bör kunna under
samförstånd mellan parterna komma till samma resultat som statsrådet
Mossberg föreslår, och det är den väg, som föreslås i reservationen. Så långt
min erfarenhet av förhandlingar sträcker sig skulle det aldrig kunna förekomma
på den privata arbetsmarknaden, att man kallt avvisar en möjlighet
till uppgörelse i godo, speciellt om den part, mot vilken tvånget riktas,
skulle vara beredd på en dylik samförståndsuppgörelse. Men här skapar man
i stället en situation, där poliskåren ur polismännens synpunkt måste komma
att framstå som utsatt för ett tvångsingripande, vilket kanske på vissa håll
kan uppfattas som ett övergrepp.

Jag vill också framhålla, att de prejudikatsynpunkter som statsrådet Mossberg
anfört ha blivit så vederlagda av föregående talare, att jag inte behöver
rekapitulera vad som härutinnan sagts. Men jag vill upprepa, att när statsrådet
Mossberg klandrar divergensen mellan å ena sidan lönenämnden, som
skall döma i lönefrågor, och å andra sidan medlingskommissionen, så tar han
inte hänsyn till det speciella område det här gäller. Från att tidigare ha anfört
de alldeles speciella förhållanden som här föreligga övergick han nämligen
till att tillämpa allmänna arbetsmarknadsmässiga synpunkter.

Med stor tillfredsställelse noterade jag sedan statsrådet Mossbergs förklaring
att detta är ett engångsingrepp, som är uteslutande betingat av att det
här gäller polisen, ordningens upprätthållande och skyddet av medborgarnas
liv och egendom. Jag vill då fråga statsrådet Mossberg om det motsvarande
tvångsingripande som ifrågasattes gentemot sjöbefälet — alltså på den rent
privata arbetsmarknaden — också var ett specialfall och alltså dikterades
av hänsynen till människors liv och egendom eller något sådant? Detta är
andra gången på några få månader, som man från regeringens sida utnyttjar
sådana påtryckningsmedel som här tillgripits.

Till slut vill jag säga till herr Larsson i Stockholm, att jag uppskattar hans
anförande, därför att han från början sade ifrån att han talade å arbetsgivarpartens
vägnar. Vad som stött mig framför allt i regeringens men även
något i utskottets förslag är, att man på båda håll synes för mycket ha sett
frågan ur arbetsgivarpartens synpunkt.

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Jag begärde ordet för att deklarera
varför jag kommer att rösta för avslag på föreliggande utskottsutlåtande.
Det är inte därför att jag på något siitt gillar den motivering, som herr
Senander har för sitt avslagsyrkande, ulan del är av andra skäl som jag

102

Nr 36.

Torsdagen den 17 juli 1947.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa
fall. (Forts.)

kommer att rösta för avslag. Jag anser nämligen att en undantagslag, som
på detta sätt riktar sig mot en viss grupp i samhället, helt enkelt inte kan
motiveras. Vi hade även i fjol att fatta ett beslut om undantagslag för poliskåren
som var mycket obehagligt, och jag tycker inte att det är riktigt att
en samhällsgrupp skall drabbas av dylika riksdagsbeslut.

Jag har endast velat avge denna förklaring, varför jag kommer att rösta
för avslag.

I detta anförande instämde herrar Vigelsbo, Pettersson i Ersbacken och
Carlsson i Bakeröd.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag begärde ordet tidigare för att
anföra några synpunkter på detta lagförslag. Men med hänsyn till risken för
att det skulle kunna bli lika ont om ledamöter i kammaren som man befarar
att det skall bli ont om polismän avstod jag dock från att säga något,
för att därmed möjligen locka andra att åtminstone begagna de bromsband,
som de möjligen kunna ha monterade i sin talapparat. Detta har
emellertid misslyckats.

När jag nu begärt ordet är det inte för att gå i polemik mot någon, även
om det skulle vara utomordentligt frestande att diskutera fackföreningsverksamhet
med herr Fagerholm, en verksamhet som jag möjligen har lika god
erfarenhet av som han. Jag skall emellertid icke med mitt anförande nu
locka upp någon, utan bara ställa ett yrkande. Men dessförinnan vill jag
lämna ett meddelande, för den händelse att det finns någon av kammarens
ledamöter, som inte känner till det: första kammaren har nu med stor majoritet
och utan rösträkning godtagit utskottets förslag, med den ändring
beträffande lydelsen av 5 §, som innefattas i den av mig och herr Lundberg
avgivna och med 3) betecknade reservationen.

Jag ansluter mig helt till vad första kammaren sålunda beslutat. För ögonblicket
ställer jag yrkande om bifall till 1 § i utskottets förslag, och när vi
komma till 5 § kommer jag att yrka bifall till reservationen, vilken i sagda
paragraf föreslår att straffet för att undandraga sig tjänsteplikten begränsas
till dagsböter.

Jag får kanske med några ord motivera varför jag anser det räcka med
dagsböter. När en polisman säger upp sin befattning och slutar i polisdistriktet
samt vägrar att tjänstgöra som ordningens upprätthållare för statens
räkning för den lön som regeringen bestämmer, så anser jag det vara tillräckligt
om han skiljes från målet med dagsböter. Ty samtidigt är han, på
grund av sin egen uppsägning och på grund av sin vägran att tjänstgöra,
också definitivt skild från tjänsten. Och i den situationen finner jag det
vara mera ändamålsenligt att ifrågavarande konstapel, sedan han slutat sin
tjänst, får använda sex månader i skogen för att hugga ved. Det är bättre
än om han skulle sitta i fängelse.

Häruti instämde herr Lundberg.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde beträffande
1 § i utskottets föreliggande lagförslag propositioner på 1 :o) godkännande
av den utav utskottet föreslagna lydelsen; 2:o) godkännande av 1—3 §§
i det lagförslag, som framlagts i den av herr Löfvander in. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) avslag å utsjkottets förslag till lydelse av paragrafen;
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Fagerholm begärde emellertid votering, i anledning

103

Torsdagen den 17 juli 1947. Nr 36.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa

fall. (Forts.)

varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärdes votering av herr Nilsson i Göteborg, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
1 § i andra lagutskottets förevarande förslag till lag om särskilda åtgärder
på polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall antager godkännande
av 1—3 §§ i det lagförslag, som framlagts i den av herr Löfvander
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
yrkandet om avslag å utskottets förslag till lydelse av paragrafen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Hen- talmannen tillkännagav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för nej-propositionen. Herr Fagerholm begärde
emellertid rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 49 ja och 89 nej, varjämte 14 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta. Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit yrkandet om avslag å utskottets
förslag till paragrafens lydelse. I enlighet härmed blev nu efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill att kammaren godkänner 1 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande
i vissa fall, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets förslag till lydelse av paragrafen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava röstat för ja-propositionen. Herr
Senander begärde emellertid rösträkning, i anledning varav votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 91 ja och 38 nej, varjämte
24 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 1 § i den lydelse, som föreslagits av utskottet.

2-4 §§.

Godkändes.

Efter föredragning av 5 § anförde:

Herr Hermansson: Herr talmani Med hänsyn till de konsekvenser, som
skulle bli följden av att riksdagens häda kamrar stannade i olika beslut

104 Nr 36. Torsdagen den 17 juli 1947.

Lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa
fall. (Forts.)

och efter de meddelanden, som nu lämnats angående första kammarens beslut
i ärendet, ber jag att få återtaga mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag beträffande 5 § och ansluter mig till det förslag, som framförts i de
båda reservationerna.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag hemställer beträffande 5 §
om bifall till den med 3) betecknade reservationen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av 5 § enligt utskottets förslag dels ock pa
godkännande av den lydelse av paragrafen, som föreslagits i den av herrar
Olovson i Västerås och Lundberg avgivna reservationen; och fattade kammaren
beslut i överensstämmelse med den senare propositionen.

Övriga delar av ifrågavarande lagsförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut i fråga om lagförslaget.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

8 6.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 446, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
universiteten och den medicinska undervisningen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 493, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar angående vissa åtgärder
till främjande av bostadsförsörjningen jämte i ämnet väckta motioner; nr

494, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetaret
1947/48 till avskrivning av vissa kapitalinvesteringar; och ^

nr 495, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1947/48.

Vidare anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 496, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt;

nr 497, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361),
m. m. och

nr 500, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Slutligen anmäldes och godkändes sammansatta stats- och andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 498, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
om allmänna barnbidrag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; och

Torsdagen den 17 juli 1947.

Nr 36.

105

nr 499, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.48 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Andra kammarens protokoll 1947. Nr SO.

106

Nr 36.

Onsdagen den 23 juli 1947.

Onsdagen den 23 juli.

Kl. 5 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 12, den 14, den 15, den 16 och den 17 innevarande
juli.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse.

Till riksdagens andra kammare.

Undertecknad, som bevistat 18 riksdagar, får på grund av annan verksamhet
vördsamt anhålla om befrielse från uppdraget att vara ledamot av
riksdagens andra kammare.

Stockholm den 23 juli 1947.

Gösta Bagge.

Denna ansökan blev av kammaren godkänd.

§ 3.

Justerades protokollet för denna dag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.02 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

472672