1947. Andra kammaren. Nr 35 (Riksdagens protokoll 1947:35)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Andra kammaren. Nr 35.

Lördagen den 12 juli.

Kl. 11 fm.

§ I Justerades

protokollen för den 7 innevarande juli.

§2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr statsrådet Mossberg, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Gavelin till statsrådet
och chefen för socialdepartementet riktat följande frågor:

1) Har statsrådet observerat arbetsrådets tolkning av lagen om förlängd
semester för vissa arbetstagare, som trädde i kraft den 1 juli 1946, och anser
statsrådet att denna tolkning står i överensstämmelse med de motiv som
anfördes för densamma i Kungl. Maj:ts proposition, nr 221, 1946?

2) Om så icke är fallet, vill statsrådet medverka till sådant klarläggande
eller ändring av denna lag, så att det klart framgår att samtliga i gruvdriften
i Norrbotten sysselsatta arbetstagare, som ej utföra kontorsarbete eller ha
därmed jämförlig sysselsättning, äro berättigade till semester enligt denna
lags bestämmelser?

Då jag inom regeringen hittills haft att handlägga frågor rörande semesterlagstiftningen,
har det ansetts böra ankomma på mig att besvara interpellationen.

Interpellationen har föranletts av vad arbelsrådet i beslut den 22 april 1947
uttalat i anledning av förfrågan från Luossavaara-Kiirunavaara AB huruvida
vissa hos bolaget anställda arbetstagare vore berättigade till förlängd
.semester. Bolagets framställning till arbetsrådet gällde åtskilliga grupper av
arbetstagare. Beträffande en del av dessa, nämligen brädgårds- och vedgårdspersonal,
gruvstugevaktmästare, förrådspersonal och viss verkstadspersonal
samt bilreparatörer, ansåg arbetsrådet enhälligt, att de voro berättigade till
förlängd semester. Samtliga ledamöter i arbetsrådet voro också ense om att
vissa arbetstagare, som frågan gällde, nämligen personbilschaufförer, tvättstugu-
och badhuspersonal samt trädgårdsarbetare icke kunde anses utföra
sådant arbete som berättigade dem till förlängd semester. I fråga om de övriga
arbetstagare, som avsågos med bolagets framställning, voro meningarna
delade i arbetsrådet. Majoriteten, som utgjordes av 4 ledamöter, ansåg att de
arbetstagargrupper det här gällde — lastbilschaufförer, byggnadsträarbetare
och byggnadsgruvarbetare sysselsatta med husbyggande och liknande, rörarbetare
sysselsatta med vattenlednings- och avloppsarbeten, renhållningspersonal
och personal för skötseln av övriga samhälleliga arbeten — bleve
berättigade till förlängd semester endast i den mån de sysselsattes i till gruvdriften
hörande anläggningar eller utförde arbete för till gruvdriften hörande

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 35. 1

Svar på
interpellation.

Nr 35.

Lördagen den 12 juli 1947 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

anläggningar. Minoriteten, som bestod av 3 ledamöter, ansåg däremot någon
sådan begränsning av rätten till förlängd semester icke böra uppställas. Minoriteten
ansåg vidare, i olikhet med majoriteten, alt även eldare i bostäder och
spårvägspersonalen i Kiruna vore berättigade till förlängd semester.

Skillnaden mellan majoritetens och minoritetens uppfattning ligger huvudsakligen
däri, att majoriteten i princip ansett att gruvarbete ovan jord
endast omfattar arbete i den egentliga gruvdriften eller å anläggningar som
hör till denna, medan minoriteten ansett praktiska skäl tala för att i fråga
om rätten till förlängd semester icke göra någon skillnad mellan arbete i
den egentliga gruvdriften och arbete, som arbetstagaren utför å andra anläggningar
inom gruvsamhället. Det kan emellertid påpekas, att även minoriteten
ansett viss personal, som sysselsättes helt utanför gruvdriften, nämligen
privatbilschaufförer, tvättstugu- och badhuspersonal samt trädgårdsarbetare,
spårvägspersonalen i Kiruna vore berättigade till förlängd semester.

Beträffande sistnämnda kategorier ligger arbetsrådets beslut helt i linje
med motiven för 194G års lagstiftning om förlängd semester. Denna avsåg
nämligen att förbättra semesterförmånerna för vissa grupper av arbetstagare,
vilkas arbete ansågs så pressande att deras rekreationsbehov framstod
såsom avsevärt större än andra arbetstagares. Den genom lagen tillskapade
differentieringen av semesterns längd ansågs böra ske med utgångspunkt
från ett medicinskt bedömande och den längre semestern skulle tillkomma
endast sådana arbetstagare, vilka till följd av sina arbetsförhållanden
drabbas av allvarligt men i fysiskt eller psykiskt avseende av beskaffenhet
att kunna avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras genom en längre tids
avbrott i arbetet. I princip är det sålunda arbetets art, som är avgörande för
frågan huruvida rätt till förlängd semester föreligger. I enlighet härmed stadgas
i lagen att rätt till förlängd semester föreligger därest arbetstagaren under
kvalifikationsåret i viss omfattning utfört gruvarbete ovan jord i Norrbottens
län.

När det gäller att avgöra vad som skall anses som gruvarbete ovan jord
föreligger självfallet vissa svårigheter beträffande gränsdragningen. Detta
beaktades under förarbetena till lagstiftningen. Inom 1942 års semesterkommitté
diskuterades frågan huruvida rätten till förlängd semester skulle begränsas
att avse endast arbetstagare som hade sin arbetsplats förlagd till
själva gruvan eller i omedelbar anslutning till denna. Det ansågs emellertid
rimligt att även personal som var sysselsatt i krossnings- och anrikningsverk
eller i till gruvdriften hörande verkstäder berättigades till förlängd semester.
Med hänsyn till de särskilda förhållandena vid de norrländska malmfälten
och för att såvitt möjligt undanröja de praktiska tillämpningssvårigheterna
stannade kommittén därför för att dra gränsen så vidsträckt, att till ovanjordsarbetare
hänföra alla i gruvdriften sysselsatta arbetare, som ej utförde
kontorsarbete eller hade därmed jämförlig sysselsättning.

Denna kommitténs ståndpunkt kritiserades i åtskilliga remissyttranden.
För egen del framhöll jag, när propositionen i ämnet förelädes riksdagen, att
kommitténs motivering för att rätt till förlängd semester skulle föreligga icke
torde obetingat gälla med avseende å alla arbetstagare inom gruppen gruvarbetare
ovan jord. Då emellertid praktiska skäl talade för att någon differentiering
inom gruppen icke gjordes, fann jag, om än med tvekan, att
kommitténs förslag borde godtagas på denna punkt. Riksdagen gjorde ingen
erinran häremot.

Lördagen den 12 juli 1947 fm.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vad jag nu anfört torde visa att enligt motiven till 1946 års lagstiftning
rätt till förlängd semester föreligger för alla inom gruvdriften i Norrbottens
län sysselsatta arbetstagare, vilka ej utföra kontorsarbete eller ha därmed
jämförlig sysselsättning. En förutsättning för att förlängd semester skall utgå
är emellertid att arbetstagaren arbetat inom gruvdriften under erforderlig
kvalifikationstid. En arbetstagare, som utför arbete delvis inom och delvis
utanför gruvdriften förvärvar rätt till längre semester endast i den mån arbetet
är förlagt inom gruvdriften. Delade meningar kunna naturligen göra
sig gällande om vad som skall anses vara att hänföra till arbete inom
gruvdriften. Denna fråga är emellertid så beroende av lokala och
driftsmässiga förhållanden att den icke rimligen kan lösas annat än
genom avgörande från fall till fall. Några normer härför kunna svårligen
uppställas i lagstiftningen utan det får ankomma på arbetsrådet såsom varande
den myndighet, åt vilken lagens tillämpning anförtrotts, att besluta
härom. Det av interpellanten berörda avgörandet i arbetsrådet är enligt min
mening icke av beskaffenhet att påkalla något initiativ från regeringens sida
till ändrad lagstiftning.

Med det anförda anser jag mig, herr talman, ha besvarat de av interpellanten
framställda frågorna.

Härpå yttrade

Herr Gavclin: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för svaret.

Avsikten med interpellationen var att göra statsrådet uppmärksam på
den tolkning, som arbetsrådet hade givit denna lag. Jag är glad åt att statsrådet
åtminstone upprepat det jag anförde i interpellationen, nämligen
att det i utredningen ansågs att samtliga arbetare med undantag av dem
som voro anställda på kontor skulle komma i åtnjutande av de fördelar
lagen erbjöde. Jag skall villigt erkänna att det är svårt att skriva en lagtext
så, att den svarar mot det syftemål, det här gäller att uppnå. Inom gruvarbetarkåren
voro vi emellertid eniga om den uppfattningen, att med den
tolkning som här kommit till uttryck, arbetsgivarna inte komme att genomföra
den s. k. differentieringen, vilket vi tidigare varit rädda för.

Det är tydligt alt arbetsgivarna i detta fall velat utnyttja den lilla oklarhet
som finns i själva lagtexten för att beröva eu del arbetare treveckorssemestern.
Detta vittnar om en viss oginhet från arbetsgivarnas sida, eftersom
det rör sig om ett så litet antal arbetare. Enligt uppgifter jag inhämtat
skulle det vid de båda gruvsamhällena röra sig om cirka 150 man av eu
arbetsstyrka på i runt tal 3 000 man. Rent ekonomiskt sett kan det inte ha
medfört någon nämnvärd olägenhet för bolagen att följa de anvisningar,
som givits av utredningen. Angelägenheten av att följa anvisningarna har
understrukits i propositionen och nu senast av statsrådet Mossberg. När
man från bolagens sida talar om del orättvisa i att en del arbetare skulle
komma i åtnjutande av treveckorssemester, så måste man väl medge att
detta inte kan vara orättvisare än att när bolagen, för många år sedan,
beviljade gruvarbetarna fjorton dagars semester, så var del många grupper
som inte fingo någon semester alls. Det ansågs då att samtliga som voro
anställda i bolagen borde fått dessa fjorton dagars semester.

Frågan är för övrigt om inte här sker en större orättvisa därigenom, att
många av dem som nu icke komma i åtnjutande av den förlängda semestern

Nr 35.

Lördagen den 12 juli 1947 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

just äro sådana gruvarbetare, som slitit ut sig i gruvan och måst övergå till
lättare arbete. Bolaget borde av rena humanitetsskäl låtit dessa arbetare
få den förlängda semestern. Som exempel på hur komplicerat förfaringssättet
är kan jag bara nämna, att t. ex. en träarbetare, som uppför en gruvstuga,
är berättigad till tre veckors semester för det arbetet, men om det i
samma stuga inredes bostad för en vaktmästare, skall träarbetaren inte
ha rätt till tre veckors semester för det arbetet.

Jag är övertygad om att bolagen med litet god vilja skulle ha kunnat
ordna denna sak utan att behöva skapa irritation. Statsrådet meddelar, att
han inte finner anledning medverka till en ändring. Jag kan, som jag tidigare
sade, förstå svårigheten att få en lagtext, som helt och hållet motsvarar
syftet med bestämmelserna. Jag vill dock säga, att gruvarbetarna knappast
i längden torde komma att godkänna detta förfaringssätt. Arbetarna komma
säkert att själva försöka komma till rätta med detta spörsmål.

Jag har inte velat förlänga debatten med någon närmare redogörelse,
men jag hoppas att vi skola komma till rätta med detta problem i framtiden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 252 och 253,
sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden nr 4 och 5 samt andra
lagutskottets utlåtanden nr 48 och 54.

§ 4.

Föredrogs den av herr Pelirsson-Bramstorp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet angående
förtursrätt för järnbruken för leverans av järn till lantbruksmaskinfabriker.

Kammaren biföll denna anhållan.

Anslag till § 5.

och^dén^medi- Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 247, i anledning av Kungl. Maj ds
finska under- proposition angående vissa anslag till universiteten och den medicinska unvisningenm.
m. dervisningen m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Provisoriskt Punkten 1, angående provisoriskt lönetillägg m. m.

lönetillägg

m. m. Efter föredragning av utskottets i punkten gjorda hemställan anförde:

Herr Lundstedt: Herr talman! Det intresse, som ecklesiastikministrarna
under innevarande decennium visat för tillgodoseendet av vetenskapens
behov, har med skäl karakteriserats som en epok i den svenska vetenskapens
utveckling. För detta bör hela vårt folk stå i tacksamhetsskuld till
dem. Det torde likväl vara på sin plats, att detta tack nu vördsamt framföres
genom en universitetsman och riktas till herr statsrådet Weijne.
Naturligtvis stå universiteten och högskolorna också i tacksamhetsskuld till
statsutskottet för dettas enhälliga, välvilliga betänkande.

Lördagen den 12 juli 1947 fm.

Nr 35.

Anslag till universiteten: Provisoriskt lönetillägg in. in. (Forts.)

Jag skall emellertid detta oaktat tillåta mig påpeka behovet av en kompletterande
princip. Detta påpekande har ingen udd åt något håll, allra
minst mot ecklesiastikministern. Det förhåller sig emellertid så, enligt min
mening, att man — förmodligen på grund av blyghet från vetenskapsmännens
egen sida — låtit blicken skymmas för en fråga, som här måste vara
dominerande. Man har icke dragit den fulla konsekvensen av uppfattningen,
att det är ett landsintresse, att vår vetenskap står på högsta möjliga
nivå. Jag sökte påvisa detta med ingående motivering redan i ett uttalande
till Juridiska fakultetens protokoll, tryckt 1922 i Större akad. konsistoriets
i Uppsala yttrande om Högskolornas löneregleringskommittés betänkanden
I.

Att jag, när universitetet tydligen icke vågat taga upp synpunkterna, icke
själv förr väckt riksdagens uppmärksamhet på denna angelägenhet beror,
det medger jag, därpå att jag icke har velat utsätta mig för risken av förebråelsen
att tala i egen sak, hur obefogad än en sådan förebråelse kunde
visas vara. Denna risk har nu bortfallit därmed, att jag i år ingår i pensionsåldern.
Och detta tillfälle är det sista, som erbjudes mig att i tid söka
influera på frågans behandling.

Hur mycket än de nu föreslagna höjningarna av anslagen till universiteten
betyda för det vetenskapliga framåtskridandet, måste det vara ofrånkomligt
att den viktigaste betingelsen för högsta möjliga vinning för landet
av det vetenskapliga forskningsarbetet måste — på längre sikt — utgöras
av största möjliga garanti för personernas kapacitet, största möjliga garanti
för att de personer, som anförtrotts ledningen av vetenskapens olika grenar,
äro utrustade med högsta möjliga kvalifikationer för denna sin funktion i
samhället.

Den nu nämnda garantien finnes icke. Detta förstår man därav, att
universitetsprofessorer — och jag talar blott om dessa samt med dem likställda
— för närvarande ha en årlig grundlön på 13 000 kronor, under
det att exempelvis eu generaldirektör har en sådan lön på 18 000 kronor
och ett justitieråd på 21 000 kronor. Detta är så bakvänt som möjligt. Där
särskilda, urvalet decimerande kvalifikationer krävas hos ämbetets innehavare,
där måste också lönerna vara särskilt högt tilltagna. Nu kräves det
otvivelaktigt alldeles särskilda kvalifikationer just hos vetenskapens utövare.
Innehavaren av en akademisk lärostol bör för att kunna på mest
tillfredsställande sätt fullgöra sin uppgift vara med hänsyn till andlig kapacitet
sä rustad, att den av honom representerade vetenskapen verkligen kan
förväntas genom honom skrida framåt och utvecklas.

Beaktar man nu ytterligare, att i allmänhet ingen ämbetsmannaväg är
mera osäker och svårframkomlig än den, som leder fram till en akademisk
lärostol, så inställa sig slutsatserna av sig själva. Sättas icke vetenskapsmännens
löner tillräckligt högt med hänsyn till av behovet påkallade särskilda
intellektuella kvalifikationer, utan avlönas befattningar, för vilka
dylika kvalifikationer icke äro erforderliga, lika högt som eller högre än
de vetenskapliga professurerna, så blir följden, att åtskilliga personer med
dessa särskilda kvalifikationer söka sig ställningar i livet, för vilka deras
begåvning icke är nödig, men vilka äro lättare åtkomliga eller mera givande
än professorsbefattningar. Det är uppenbart, att om andra befattningar äro
högre avlönade än professurerna, så komma dessa högre avlönade befattningar
att i stor omfattning draga de högsta intellektuella begåvningarna

Nr 35.

Lördagen den 12 juli 1947 fm.

Anslag till universiteten: Provisoriskt lönetillägg in. m. (Forts.)

till sig. Resultatet blir, att den krets, ur vilken professorerna förnuftigtvis
borde rekryteras, reduceras och blir otillräcklig och därför måste kompletteras
med i intellektuellt avseende mindre starka krafter. Men skall den
vetenskapliga kulturen i ett land kunna på mest tillfredsställande sätt upprätthållas
och utvecklas, så är det — såsom jag redan påpekat — ett oundgängligt
krav, alt den omhändertages just av den högsta andliga kapacitetens
män.

Att trots hittills rådande avlöningsordning för universitetsprofessorerna
denna kår likväl i det hela är så pass duglig för sina uppgifter, som den är,
beror därpå, att hos intellektuellt lagda personer ganska ofta finnes en
ideell dragningskraft till vetenskapen, som i någon mån motverkar den
dåliga avlöningens bortstötande effekt. Att detta emellertid icke kan vara
tillräckligt att bygga på för uppnående av högsta möjliga vetenskapliga
standard i landet, är väl uppenbart. Erfarenheten visar oss vilka drivkrafter
som i allmänhet taget spela den största rollen också inom ifrågavarande
kategori i det samhälliga livet, och att dessa drivkrafter icke äro
de ideella intressena. Hur man än må resonera om de ideella intressenas
betydelse, torde man icke kunna påstå, att de utgöra några garantier för
att de största intellektuella begåvningarna allmänneligen söka sig till vetenskaplig
verksamhet.

Herr talman! Jag nödgas inskjuta, att jag måst stänga av högtalaren. För
att jag skall kunna göra mig gällande över sorlet i kammaren får jag emellertid
be om herr talmannens medverkan att söka få någon tystnad i kammaren.

Vore det så, att vetenskapen i likhet med musiken och över huvud de
sköna konsterna krävde eller stode i samband med ett temperament, som
med särskild styrka drives hän emot utövning, så skulle väl nu berörda
invändning kunna ha en viss betydelse. Men premissen saknas. Vetenskaplig
verksamhet såsom sådan tarvar endast och allenast en särskild intellektuell
begåvning.

Den nu utvecklade maximen måste ha allmän giltighet som utgångspunkt
för en diskussion av de rent vetenskapliga professorernas löner. Maximens
tillämpning kan dock leda till en viss variation i avlöningsförmånerna alltefter
skilda fakulteter, stundom också alltefter skilda ämnen inom en
fakultet. Hithörande distinktioner skall jag icke gå in på utan begränsar
mig för korthetens skull till de rättsvetenskapliga professurerna.

Vi tänka oss en nybliven, intellektuellt starkt begåvad juris kandidat
stå inför valet av levnadsbana. Han måste nu säga sig, att antingen han
väljer t. ex. domarbanan eller advokatyrket eller något liknande, kommer
han på en vida lättare och mindre riskfylld väg till samma inkomster som
eller vida större inkomster än han för närvarande erhåller i lön såsom
professor i juridiska fakulteten. Saknar han då en särskilt stark ideell
läggning, väljer han naturligtvis icke den vetenskapliga banan.

Konsekvensen av vad jag anfört för avlöningen av de rättsvetenskapliga
professurerna torde nu giva sig själv. Det kan naturligtvis icke ifrågasättas,
att staten skulle giva de juridiska professorerna löner, som exempelvis motsvarade
de högsta inkomsterna för en privat affärsjurist. Man måste hålla
sig inom det statliga lönesystemet. Då måste emellertid resultatet i allt fall
bli, att juris professorerna åtminstone efter viss ämbetstid icke komma i
sämre ställning än justitieråden. Ty det är ju tydligt, att personer med de

Lördagen den 12 juli 1947 fm.

Nr ,15.

Anslag till universiteten: Provisoriskt lönetillägg in. m. (Forts.)

intellektuella kvalifikationer, som det är angeläget att kräva i fråga om ett
justitieråd, icke kunna vara lika fåtaliga som personer med de intellektuella
kvalifikationer, som det är angeläget, att en representant för ett
ämne inom rättsvetenskapen besitter. Även om kravet på skarpsinnighet
är lika stort för båda kategorierna, så är det tydligt nog, att en fullödig
innehavare av en akademisk lärostol måste vara rustad med en alldeles
särskild andlig energi samt en uppslags- och idérikedom, kort sagt, en viss
skapande andlig förmåga, som — även där den vore tillfinnandes hos en
domare —- icke skulle förhöja domarens skicklighet som sådan. I själva
verket måste sålunda de ur statsnyttans synpunkt önskvärda särskilda
kvalifikationerna på professorerna inom juridiska fakulteten å ena sidan
och på justitieråden å den andra göra urvalet för rekryteringen av de förra
vida mer begränsat än av de senare.

Jag har till jämförelse valt justitierådsämbetet, därför att den till utgångspunkt
för resonemanget liggande maximen måste utmynna i att
principiellt inga statstjänster böra avlönas högre än de rättsvetenskapliga
lärostolarna, och justitierådsämbetet är — bortsett från statsrådsämbetet
och några andra befattningar, som av vissa skäl komma i särklass — den
högst avlönade statstjänsten.

Riktigheten i det nu förda resonemanget vilar givetvis på förutsättningen,
att det är ett landsintresse, att den rättsvetenskapliga kulturen kommer
på högsta möjliga nivå. Att denna förutsättning verkligen är för handen
behöver dock knappast påpekas. Jag skall emellertid i sammanhanget tilllåta
mig en allmän erinran, som har avseende å samtliga de rent vetenskapliga
professurerna utan särskilt beaktande av de rättsvetenskapliga.

Det torde mer och mer stå klart, att vår plats och betydelse såsom nation
gentemot andra nationer framför allt annat kommer att vara beroende av
det bidrag vi kunna giva till den internationella världskulturens utveckling.
Det bör särskilt understrykas, att det här icke är fråga om eu politik, som
det står i vårt fria val att atrtaga eller förkasta, utan saken ligger så,
att vi måste välja denna politik, om vi i längden skola kunna bestå i den
allmänna tävlingskampen mellan nationerna. Vi måste göra klart för oss,
att vår kraft till hävdande av vår självbestämningsrätt gentemot andra
nationer i det långa loppet mindre är beroende av militära kraftresurser
än av de kulturella insatser, som vi kunna göra i den internationella samfärdseln.

Till sist vill jag särskilt fästa uppmärksamheten vid att mina synpunkter
uteslutande ha sin grund i hänsynen till den för landet i dess helhet nyttigaste
lönepolitiken. Jag tager sålunda fullständigt avstånd från att låta
en sådan frågeställning spela in som den, vad eu viss befattningshavare
skäligen kan vara förtjänt av i lön med hänsyn till sitt arbetes värde.
Hur ytlig och meningslös eu sådan frågeställning är, begripes genast därav,
att densamma måste leda till att en mängd sådana befattningar, för vilkas
utövande alls icke kräves några särskilda kvalifikationer, skulle komma
i högsta avlöningsklassen. Ty varje annan värdering än den, som avser
arbetets betydelse för samhället, blir här ovidkommande. Och det enklaste
kroppsarbete kan vara fullkomligt oumbärligt för samhället. Det har varit
ett fel i den lönepolitik, som bedrivits för universiteten, att en dylik frågeställning
inmängt sig bland de förnuftiga synpunkterna, vilka uteslutande
måste vara inriktade på detta spörsmål: vilken avlöning för professorerna

Nr 36.

Lördagen den 12 juli 1947 fm.

Anslag till universiteten: Provisoriskt lönetillägg m. m. (Forts.)

står bäst i överensstämmelse med vad som kräves för tillgodoseende av
landets intresse i avseende å den vetenskapliga standarden inom detsamma?
Det är med andra ord, herr talman, helt enkelt en fråga om en tillämpning
av principen om tillgång och efterfrågan såsom bestämmande för prisbildningen.

Gliefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Weijne: Herr talman!
Jag känner mig skyldig att vid detta tillfälle till kammaren avge en
förklaring.

Den proposition som i dag ligger på kammarens hord hör till de i hög
grad senkomna. Den lämnades inte förr än den 17 maj, och jag skall villigt
medge att det är ett alltför sent datum för en fråga av den omfattning,
som vi här i dag ha att diskutera. Att propositionen kommit sent beror emellertid
helt enkelt på det förhållandet, att inte minst de olika kulturella ändamålen
under krigsåren måste eftersättas, och det av lätt förklarliga skäl.
Jag konstaterar endast detta faktum utan att rikta någon kritik vare sig åt
det ena eller andra hållet. Under sådana förhållanden måste det te sig i
hög grad angeläget, att man snarast möjligt försöker inhämta det förlorade
och helst går ett steg ytterligare framåt i fråga om de kulturella behoven.
Man ansåg sig därför från regeringens sida inte kunna taga ansvaret för att
i år inte lämna denna proposition. Den borde lämnas även om den måste
komma sent.

I detta sammanhang vill jag passa på att ge ett offentligt erkännande åt
de många krafter, som under det förberedande arbetet sysslat med dessa
problem. I arbetet på att få fram propositionen har man sannerligen icke
fått räkna med någon normal arbetstid, utan vederbörande ha pressats till
det yttersta.

Om man nu har den uppfattningen — och det har jag — att när vi nu
efter kriget så att säga skola börja på nytt, så skola vi inte endast tänka
på de materiella behoven utan också komma ihåg det gamla ordet »människan
lever inte av bröd allenast». Då är det alldeles klart att det är en
glädje att konstatera den ytterliga välvilja, som ett enhälligt utskott visat
den föreliggande propositionen. Utskottet liar på ett fåtal detaljpunkter gjort
några små förändringar, som jag ulan tvekan kan acceptera. I det stora hela
har dock utskottet godkänt de grundtankar, som propositionen vilar på, och
som innebära att det vetenskapliga arbetet här i Sverige i fortsättningen skall
få helt andra villkor än tidigare. Jag vill till statsutskottet, och främst dess
andra avdelning, uttala ett varmt tack för det utmärkta och grundliga arbete,
som nedlagts på denna fråga. Jag vill också uttrycka den förhoppningen att
de enskilda högskolorna, som på grund av tidsskäl inte ha kunnat komma
med i årets proposition, skola kunna få se sina villkor förbättrade vid nästa
års riksdag. Jag förstår mycket väl att det kommer att bli en riksdag, som
mera präglas av återhållsamhet i fråga om utgifterna. De enskilda högskolorna
utgöra ju dock endast ett delproblem av det större problemet om den
vetenskapliga upprustningen, och det förhållandet att man i detta fall inte
hunnit med erforderlig utredning bör ju inte föranleda, att dessa behov bli
eftersatta.

Slutligen vill jag, herr talman, med anledning av professor Lundstedts anförande
säga, att jag i mångt och mycket delar hans uppfattning. Kungl.
Maj:t skall också inom den allra närnraste tiden tillsätta en kommitté för ut -

Lördagen den 12 juli 1947 fm.

Nr 35.

Anslag till universiteten: Provisoriskt lönetillägg in. in. (Forts.)

redning av lönerna för vetenskapsmännen, lrämst proiessorer och med dem
jämställda universitetslärare. Det är svårt att veta vad en sådan utredning
kommer att utmynna i. Det är klart alt man alltid kan diskutera vilken som
är den lämpligaste löneavvägningen. Att professor Lundstedt själv inte var
främmande för den tanken framgick klart då han menade, att man inte kan
driva jämförelsen med det enskilda näringslivet iör långt, utan att man får
hålla sig inom löneprincipen för statens befattningshavare. Kungl. Maj:t har
också i den nu föreliggande propositionen åtminstone visat sin vilja att tillgodose
universitetslönerna genom att man föreslagit en tillfällig löneförbättring,
som går något utöver vad andra jämförliga befattningshavare fått sig
tillerkänd.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet i denna
punkt hemställt.

Punkten 2, angående Uppsala universitet.

I samband med Kungl. Maj:ts i propositionen nr 272 framlagda förslag
rörande Uppsala universitet hade i två likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Nordenson (I: 356) och den andra inom andra
kammaren av herr Henriksson in. fl. (II: 506), hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att professuren i romanska språk vid universitetet i Uppsala från
och med den 1 juli 1947 skulle uppdelas i dels en professur i romanska språk,
särskilt franska och provensalska, dels ock en andra professur i romanska
språk, särskilt spanska och italienska, ävensom att riksdagen måtte vidtaga
härav påkallade ändringar i anslagsberäkningarna för Uppsala universitet.

Utskottets i punkten gjorda hemställan innefattade, att riksdagen med
avslag å, bl. a., nyssnämnda motioner måtte bifalla av utskottet framlagda
förslag i fråga om Uppsala universitet.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! I anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående missionsprofessuren i Uppsala har i båda kamrarna väckts
motioner med anslutning från i stort sett samtliga partier. Syftet med dessa
motioner — vari yrkats att innehavaren av missionsprofessuren skall benämnas
professor i kyrkohistoria, särskilt missionshistoria — har varit den att
säkerställa ämnet missionshistoria vid den vetenskapliga undervisningen.

Jag har kanske varit litet tveksam huruvida utskottets skrivning helt täcker
de önskemål, som motionärerna uttalat. Jag kommer dock inte att ställa något
särskilt yrkande. Jag vill framhålla, att det är ett gemensamt intresse för
folkkyrkan och för de frikyrkliga att missionsliistorien beredes eu tryggad
ställning. Det är emellertid inte möjligt att trygga denna gren av vetenskapen
genom insamlingar, ty samtliga missionssällskaps kassor äro ansträngda
till bristningsgränsen. Det kan ha sitt intresse att erinra om att det förra
året insamlades 50 miljoner kronor av svenska lolket till missionsändamål.
Om man får tolka utskottets uttalande så, när utskottet understryker önskvärdheten
av att det framdeles erhålles eu professur i enbart missionshistoria.
att det innebär ett löfte om att staten kommer att ekonomiskt trygga denna
professur, så är detta något nytt i den svenska riksdagens historia och något
som vi ha orsak att notera med tacksamhet.

Missionen är ju en världsrörelse av mycket betydande mått och utgör,
så som jag uppfattat den, el t av de stora bevisen på kristendomens offervilja

Anslag till
Uppsala universitet.

10 Nr 35. Lördagen den 12 juli 1947 fm.

Anslag till Uppsala universitet. (Forts.)
och segerkraft bland religionerna. Det har på mig gjort ett mycket starkt
intryck att höra t. ex. vad som berättas om den tyske missionsläkaren Albert
Schweitzer. Denne, som var en utomordentligt begåvad man — han var doktor
vid tre fakulteter och dessutom en framstående tolkare av Bachs musik
—- lämnade den lysande framtid som väntade honom och byggde för egna
medel upp eu missionsstation i Ekvatorialafrika under den motiveringen, att
de vita folken hade så stora synder på sitt samvete gentemot de svarta, att
det var nödvändigt att någon gick ut för att göra bot. Det kan anföras många
andra exempel på missionens stora betydelse, och alt det för de teologiska
strävandena är av värde, att ämnet missionshistoria får en tryggad plats
inom den akademiska undervisningen, är allt Sveriges både statskyrko- och
frikyrkofolk enigt om.

Jag vill också erinra om att enligt uppgift hade Tyskland före nazismens
genombrott fyra missionsprofessurer, men under nazismens högkonjunktur
drogos dessa professurer in. Jag tycker att det bör vara vårt land angeläget
att föra denna religiösa kultur vidare genom att möjliggöra upprättandet
av missionsprofessurer.

Jag har, som sagt, inte något yrkande, men vill uttala den förhoppningen,
att vi framledes komma att få en särskild missionsprofessur och att under
tiden den undervisning, som sker i missionshistoria, kommer att bedrivas i
enlighet med vad utskottet här skrivit. Med uttalande av dessa önskemål och
vår uppskattning av den förbättring, som utskottet har föreslagit, vill jag
avsluta mitt anförande.

Jag har alltså, herr talman, på denna punkt icke något yrkande.

I detta anförande instämde herrar Andersson i Gisselås och Utbult.

Herr Sveningsson: Herr talman! Jag vet inte, om det kan vara tillåtet
för den, som har en så enkel skolutbildning som jag har och som således
inte fullständigt behärskar ett ärende som detta, att här säga några ord.
Om emellertid så skulle vara, alt tillåtelse ges, skulle jag vilja något uppehålla
mig vid den punkt under de teologiska fakulteterna i den kungl.
propositionen och utskottets utlåtande, som herr Gustafsson i Bogla här
yttrat sig om, nämligen professuren i kyrkohistoria med missionshistoria.

Det finns, både här i riksdagen och ännu mer utanför riksdagen, ett allmänt
intresse för att ämnet missionshistoria skall få en fastare ställning
som undervisningsämne vid de teologiska fakulteterna. Vad som bevisar
detta är inte minst de motioner, som avlämnats och som fått stöd av riksdagsmän
från de mest skilda läger. Såväl universitetsberedningen som de
remissinstanser, som yttrat sig över förslaget, liksom även statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet äro tydligen också av denna uppfattning.

Vid de teologiska fakulteterna finns för närvarande bara en professur i
missionshistoria —- det är den vid Uppsala universitet. Denna professur är
personlig och innehavaren torde avgå med pension nästa år, varför det är
ytterst angeläget, att undervisningen i detta ämne blir säkerställd genom
ätt ämnet får en plats i den plan för undervisningen vid universiteten som
den nu framlagda propositionen omfattar.

Nu äro ju meningarna delade om benämningen på den professur som
skall ersätta den Westmanska professuren. I propositionen är föreslaget

Lördagen den 12 juli 1947 fra. Nr 35. 1''

Anslag till Uppsala universitet. (Forts.)
»kyrkohistoria med missionshistoria», och det skall villigt erkännas, att
denna benämning är densamma som universitetsberedningen föreslagit. Men
det är att märka, att de teologiska intressena ha, vad antalet ledamöter beträffar,
varit mycket svagt representerade i universitetsberedningen. Bara er.
av utredningens sexton ledamöter är teolog. Hade de teologiska och kyrkliga
intressena haft ett större utrymme i beredningen, hade säkerligen även dess
förslag varit en professur med ännu större vikt lagd vid ämnet missionshistoria.

För kyrkan och de övriga kristna samfunden, för de teologiska och kristna
intressena överhuvudtaget är det, såsom herr Gustafsson i Bogla redan framhållit,
av stor betydelse, att just ämnet missionshistoria icke kommer i
skymundan. Nog måste det vara av synnerlig vikt, att i prästutbildningen
även ingår undervisning om vad kyrkosamfunden uträttat därute på missionsfälten
både i tider som varit och i nutiden. Sveriges folk offrar på
missionen genom helt frivilliga bidrag årligen 8—9 milj. kr. enligt senaste
uppgift. Det är ett mycket betydande rent socialt arbete, som utföres på
missionsfälten när det gäller sjukvårdens, undervisningens in. fl. områden
i samband med spridandet av de kristna idéerna därute.

I samband med understrykandet av betydelsen av detta undervisningsämne
vill jag citera ett uttalande av en, förmodligen känd teolog, professor
Hjalmar Lindroth i Svenska Kyrkans Missionsstyrelses årsbok 1946. Professor
Lindroth säger där: »Och i våra dagar ägnar man inte minst i vårt
land allt större uppmärksamhet åt missionshistoriens vikt och betydelse.
En sådan stor och viktig och omfattande rörelse som missionen måste göras
till föremål för ingående historisk forskning, historiskt studium och klarläggande.
Vi ha både för kyrkans och kristendomens och det allmänna kulturlivets
del i världen icke råd att försumma att vinna vidgad och fördjupad
insikt om missionen.»

Det har också under de senaste åren lagts nya stora uppgifter på den
svenska missionen, i det att den svenska missionen har fått övertaga en
del av de krigförande och krigshärjade ländernas mission. Man har inom
dessa länder efter krigets slut icke haft samma möjlighet som tidigare att
offra sig för missionen.

När nu missionen omfattas med sådant intresse och utgör en så betydande
del av både kyrkans och de fria samfundens arbete, så tycker man
att det bör vara en angelägen uppgift för riksdagen att tillse, att ämnet
missionshistoria blir väl representerat vid de teologiska fakulteterna. Starka
garantier hade funnits härför, om den nya professuren fått den benämning
som föreslagits i de avlämnade motionerna, nämligen »kyrkohistoria, särskilt
missionshistoria». Huvudvikten hade då mera lagts vid det senare.

Departementschefen har ju vissa förhoppningar om — och don uppfattningen
delas av utskottet —- alt de donationer, som finnas, skall kunna
växa till en sådan storlek, att, såsom det uttryckes, »i en framtid» eu personlig
professur skall kunna upprättas, sedan den Westmanska professuren
upphört. Vad man skulle vilja veta är, hur de garantier so ut, som här lämnats,
och vilken tidpunkt som åsyftas med uttrycket »i eu framtid», om
detta är inom något år eller om iio, tjugo eller trettio år.

Vad man här har att hålla sig till är det förhållandet att vid Lunds universitet,
där insamlingen för eu donationsprofessur påbörjades 1918, finnes
för närvarande i tillgängliga medel 325 000 kr., vilket enligt uppgift inte

Nr 35.

Lördagen den 12 juli 1947 fm.

Anslag till Uppsala universitet. (Forts.)
ens är hälften av vad som fordras för en personlig professur. Vad som kommer
att fordras i en oviss framtid, med den utveckling beträffande penningvärdet
som vi för närvarande ha, vet väl ingen. Vad Uppsala universitet beträffar,
äro de för eu donationsprofessur tillgängliga medlen mindre än vad
som fallet är vid Lunds universitet.

Universitetsberedningen har uttryckt sig synnerligen försiktigt beträffande
möjligheterna att åstadkomma en donationsprofessur, och Svenska missionsrådet
har också framhållit, att några garantier icke föreligga för att på insamlingsvägen
denna så betydelsefulla professur kan tryggas.

Man måste därför befara och dra den slutsatsen, att departementschefen
fått felaktiga informationer och att utsikterna äro mycket små att på insamlingsvägen
inom rimlig tid trygga en ny donationsprofessur i det för
kyrkan och de övriga kristna samfunden och de kristna livsidealen så betydelsefulla
ämne som ämnet missionsliistoria utgör.

Då jag, efter vad utskottet har föreslagit, dock har en förhoppning om att
frågan skall få en lycklig lösning, och då det, herr talman, skulle vara meningslöst
att gentemot ett enhälligt utskott framställa ett yrkande, så skall
jag nöja mig med de synpunkter som jag här anfört och avstå från att göra
något särskilt yrkande.

Herr Dickson: Herr talman! Jag har också eu liten anmärkning att framställa
mot utskottets här föreliggande aktstycke. Det rör den sida av vår
akademiska undervisning, som tar sikte på ökade insikter i de iberiska
språken, spanska och portugisiska. I ett par motioner har man, för att få
detta behov tillgodosett, velat få till stånd en dubblering av professuren i
romanska språk vid Uppsala universitet. Departementschefen har sagt, att
han tycker det vore bättre att denna professur tillsattes, icke vid Uppsala
universitet, såsom motionärerna ha tänkt sig, utan vid högskolorna i Stockholm
och Göteborg i samband med eu utbyggnad framdeles av dessa högskolor.

Utskottet har nu räddat sin själ genom att gå på denna departementschefens
motivering. Jag vill emellertid speciellt reagera en smula mot ordet
»framdeles». Tiden rider så fort numera, och man kan, om man väntar med
att genomföra förnuftiga saker, riskera att alldeles bli efter i utvecklingen.
Det kan sålunda för vår del bli fråga om ett traskapatrullo på den viktiga
punkt som det här gäller. Tv att det är viktigt att komma i kontakt med
den spansktalande respektive portugisisktalande världen, står väl klart för
envar. 1 Amerika har man också observerat detta. Där läsa för närvarande
81 000 studenter dessa discipliner, medan det här hos oss är betydligt sämre
sörjt för undervisningen i desamma.

Jag vill därför hoppas, att ordet »framdeles» i departementschefens mun
betyder nästa år eller i varje fall något av de allra närmast kommande åren.

1 detta sammanhang skulle jag vilja föra på tal det egendomliga förhållandet,
att en donation till Stockholms högskola, som instiftades i januari
förra året och där det finns eu garanterad summa på 80 000 kr., icke har
lett till några praktiska ställningstaganden. Pengarna äro ställda till förfogande
av olika organisationer och institutioner, intresserade av framför allt
kontakten med Sydamerika. Men klart är alt när högskolan, som fått
pengarna, inte visat något intresse för att använda dem, så bli donatorerna

Lördagen den 12 juli 1947 fm. Nr 35. ''3

Anslag till Uppsala universitet. (Forts.)
otåliga. Orsaken till att de inte använts, känner jag inte, men det vore
kanske skäl i att någon förklaring gåves på denna punkt.

Herr talman! Jag skall, trots att det väl inte finns många utsikter att
kammaren går emot utskottet, dock med hänsyn till att frågan är så betydelsefull,
be att få yrka bifall till utskottets hemställan under punkt A)
med de ändringar som betingas av ett bifall till motionerna 1:356 och
11:506.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag känner mig givetvis på avdelningens
vägnar tillfredsställd över det uttalande om vårt arbete, som ecklesiastikministern
här gjort. Såsom han därvid erinrade om lämnades propositionen
som inom parentes sagt innehåller över 480 sidor, så sent som den 17
maj — d. v. s. den lämnades då i kammaren, men den delades till ledamöterna
betydligt senare. Jag kan inte förneka, att jag vid den tidpunkten var
mycket bekymrad över hur det skulle bli möjligt för oss att komma fram
med ett utlåtande över denna mycket omfattande proposition utan att väsentligt
fördröja riksdagens arbete och utan att eftersätta sakliga hänsyn. Vi ha
nu i varje fall gjort ett mycket allvarligt försök, och att döma av departementschefens
uttalande ha vi också i stort sett lyckats därmed.

Det är ju emellertid inte bara propositionen med dess mångfald av mycket
komplicerade ärenden, som vi här haft att taga ställning till, utan också
en mängd motioner och önskemål i olika avseenden om förbättringar och
utökningar av vad Kungl. Maj:t föreslagit. Jag vill beträffande de här föreliggande
motionerna såsom min personliga uppfattning säga, att vi ha även
därvidlag försökt att, så långt det varit möjligt, visa tillmötesgående. Ja.
jag är faktiskt tveksam om, huruvida vi inte i vissa avseenden gått längre
än vi ur ekonomiska synpunkter bort göra, tv de välvilliga motiveringar,
som utskotten här i riksdagen skriva, bruka ju medföra väsentligt ökade
kostnader, och detta få vi nog räkna med även i detta fall.

Sedan jag sagt detta, herr talman, skall jag be att med några ord få
beröra vad de två första talarna i denna debatt, herr Gustafsson i Bogla
och herr Sveningsson, här anfört, även om dessa talare icke ställde några
särskilda yrkanden.

Båda dessa talare ha ju här talat för den motion, där man hemställer,
att den professur, som Kungl. Maj:t vill inrätta, skall benämnas professur
i »kyrkohistoria, särskilt missionshistoria». Departementschefen föreslår, att
benämningen skall vara »kyrkohistoria med missionshistoria».

Jag vill öppet förklara, att mina personliga sympatier lågo på motionens
linje, men jag har, när vi diskuterat frågan i utskottet, insett att det vore
svårt, för ätt inte säga omöjligt att gå motionärerna helt till mötes, ty då
skulle det mycket omfattande ämnet kyrkohistoria bli ett sekundärt ämne
och det ansågo vi oss inte kunna gå med på trots att vi voro mycket intresserade
av det i motionen framställda förslaget. Den tanke, som här ligger bakom
utskottsförslaget, är i stället, att man skulle kunna få professurer både i
kyrkohistoria och missionshistoria. Det var för att åstadkomma eu sådan
möjlighet, som avdelningen och utskottet gingo in för det skrivsätt som
här använts.

Herr Gustafsson i Bogla ville tyda denna utskottets motivering som ett
löfte om en framtida professur i enbart missionshistoria. Jag tror att det är
att dra alldeles för långt gående konsekvenser av utskottets uttalande. Men

Nr 35.

Lördagen den 12 juli 1947 fm.

Anslag till Uppsala universitet. (Forts.)
jag tror att de formuleringar, som utskottet här föreslår och som jag hoppas
riksdagen kommer att godkänna, skola ge frågan en stöt framåt i den riktning
som motionärerna åsyfta, och att det finns grundad anledning förmoda,
att motionärerna, som ju nu inte äro helt belåtna, så småningom kanske
skola få se sina önskemål tillgodosedda i större utsträckning än om motionen
som sådan nu blivit bifallen.

Såsom jag sade, har det uttalande, som departementschefen här gjort,
liksom även delvis vad herrar Gustafsson i Bogla och Sveningsson uttalat,
givit mig anledning till tillfredsställelse. Men det är ju så, att man får aldrig
vara riktigt glad; man kan inte tillgodose alla önskemål. Herr Dickson var
inte belåten, ty han hade velat att även den motion, vari det påyrkas dubblering
av professuren i romanska språk vid Uppsala universitet, skulle ha tillstyrkts.
Utskottet, som framhåller att denna fråga närmast hör samman
med frågan om främjandet av våra kommersiella och handelspolitiska förbindelser
— något som ju också underströks av herr Dickson i hans anförande
här — anser att man närmast bör taga hänsyn till motionens önskemål
vid den utbyggnad, som framdeles kommer att företagas vid högskolorna
i Stockholm och Göteborg. Vi ha således icke på något sätt underkänt de
motiv som motionärerna ha anfört, utan ha tvärtom pekat på den möjlighet
som finns att framdeles förverkliga deras önskemål.

Jag skall, herr talman, begränsa mig till vad jag här sagt och ber att i den
bär föredragna punkten få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att till ordföranden
för avdelningen och till statsutskottet, i den mån han nu har talat
för dess medlemmar, uttala ett hjärtligt tack för de ord som ha blivit sagda
rörande professuren i kyrkohistoria och missionshistoria i Uppsala. Jag
skall heller inte framställa något yrkande, trots att utskottet inte har ansett
sig böra tillstyrka vår motion.

Det är önskvärt att vi vid något av våra universitet få en professur i
uteslutande missionshistoria, och jag hoppas att den dag skall komma då
det blir möjligt att upprätta en sådan. För närvarande är det, såsom herr
Gustafsson i Bogla sade, alldeles uteslutet att Sveriges missionsfolk skulle
kunna insamla den halva miljon kronor, som ytterligare skulle erfordras för
att pensionera den avgående professorn och underhålla en ny professor i
missionshistoria. Den som har flaggat med något sådant har varit ute i ogjort
väder, och jag hoppas verkligen att det inte har skett i avsikt att förhindra
att vi skulle kunna få någon som fortsätter professor Westmans undervisning.
Innan vi ha fått en professor, som uteslutande kan ägna sig åt denna
vetenskap, äro vi emellertid angelägna om att den nya professuren tilldelas
en fullt kvalificerad kyrkohistoriker, som på ett tillfredsställande sätt kan
undervisa och examinera jämväl i missionshistoria. Jag hoppas verkligen,
efter vad som här uttalats av statsutskottets talesman och vad som understrukits
av dem som yttrat sig i frågan och med tanke på den välvilja, som
såväl universitetskanslern som ecklesiastikministern har lag i dagen, att det
inte skall bli någon diskussion om den saken, när den nya befattningen skall
tillträdas.

Jag ber, herr talman, med dessa ord att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Lördagen den 12 juli 1947 fm.

Nr 35.

Anslag till Uppsala universitet. (Forts.)

Herr Hoppe: Herr talman! Det kan uppenbarligen karakteriseras som en
stor dag i vår andliga odlings historia, när riksdagen godtar Kungl. Maj:ts
föreliggande förslag, som skänker stora och nya möjligheter till vetenskaplig
upprustning. Det finns också enligt min mening stor anledning för vårt lands
kristna av olika bekännelser och samfund att glädjas över det föreliggande
förslaget. Det upptar ju bland mycket gott också förslag om en ny professur
i kyrkohistoria med missionshistoria. Det är, såvitt jag vet, första gången
som statsmakterna äro redo att engagera sig för universitetens undervisning
i missionshistoria.

Enskilda motionärer ha inte varit fullt nöjde med förslaget på denna punkt
utan begärt att den nya professuren skulle benämnas »professur i kyrkohistoria,
särskilt missionshistoria». Vad man med detta förslag åsyftat, har
ju varit att tillförsäkra universitetet i Uppsala bästa tänkbara undervisning
i missionshistoria.

Inom utskottet har det rått mycket delade meningar på denna punkt, och
det har förts ivriga, stundom heta, debatter. Resultatet av de debatter och
överläggningar som förekommit, framgår bl. a. på sidan 35 i statsutskottets
utlåtande, där utskottet framhåller »angelägenheten av att vid tillsättandet
av denna professur iakttages, att av den blivande innehavaren av befattningen
kräves jämväl fullgod kompetens i missionshistoria».

För min personliga del har jag, herr talman, inte haft något att invända
mot den benämning som motionärerna tänkt sig, utan jag skulle gärna ha
anslutit mig till den. Det fanns emellertid ingen möjlighet att vinna gehör
för den tanken i avdelningen eller utskottet, och jag föredrog då att vara med
om att framlägga ett enhälligt förslag, som realiter innebär att motionärerna
få det väsentliga av vad de önskat. När det skall krävas fullgod kompetens
jämväl i missionshistoria av den som innehar professuren i kyrkohistoria
med missionshistoria, gives det, synes det mig, därmed garanti för att det
skall kunna meddelas en fullgod undervisning i missionshistoria.

Jag menar därför, herr talman, att det finns anledning för vårt lands
kristna, och inte minst för motionärerna här i riksdagen, att glädjas över den
formulering som utskottet har givit sin motivering och över det beslut, som
jag tar för givet att riksdagen är redo att fatta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionerna I: 356 och II: 506; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Anslag Ull
Lund» universitet.

Punkten 3, angående Lunds universitet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid

Herr Ohlin: Herr talman! Jag vill inte underlåta att börja med att lyckönska
departementschefen till att ha varit i tillfälle att ge den vetenskapliga
undervisningen och forskningen ett så betydande stöd, som den nu av statsutskottet
i allt väsentligt tillstyrkta propositionen säkerligen kommer att innebära.
Det är ju inte någon överdrift att säga, att den i mycket viktiga
avseenden betecknar eu verklig upprustning på detta område.

Jag skall sedan be att endast mycket kort få beröra ett ämnesområde, som
jag i egenskap av kommittéledamot har haft att syssla med, nämligen den
samhällsvetenskapliga forskningen. Även där innebär ju förslaget ett bety -

16 Nr 35. Lördagen den 12 juli 1947 fm.

Anslag till Lunds universitet. (Forts.)

dande framsteg, bl. a. genom anslaget till det nya samhällsvetenskapliga
forskningsrådet. Det är säkert ingen som bestrider riktigheten av den uppfattning
som departementschefen utvecklar, när han säger: »Behovet av samhällsvetenskaplig
expertis för utredningar i synnerhet på det ekonomiska,
statistiska och sociala området är redan nu svårt att tillgodose, och därest
åtgärder icke vidtagas för att öka den socialvetenskapliga utbildningen, torde
svårigheter av olika slag lält kunna uppstå.»

Mot bakgrunden av detta uttalande förefaller det mig som om departementschefen
och utskottet inte i tillräcklig grad beaktat behovet av undervisning
i nationalekonomi, särskilt vid Lunds universitet. Det förhåller sig
ju så att den nye biträdande läraren, som är gemensam för den filosofiska
och den juridiska fakulteten, i huvudsak torde komma att tas i anspråk för
undervisning av juris studerande. Hela upprustningen innebär då vad beträffar
Lunds universitets undervisning i nationalekonomi vid den filosofiska
fakulteten — som ju här är den avgörande — endast att professorn vid sin
sida får en biträdande lärare i nationalekonomi med socialpolitik, och man
torde kunna förutse, att denne kommer att få ägna praktiskt taget hela sin
tid åt undervisning i socialpolitik. Vid den filosofiska fakulteten i Lund blir
det alltså som hittills en professor, som får lov att bedriva hela undervisningen
i del mycket stora och viktiga ämnet nationalekonomi.

Enligt min mening hade det varit mycket önskvärt, att man nu hade beviljat
anslag för inrättande av ytterligare en biträdande lärarbefattning i
nationalekonomi, avsedd enbart för den filosofiska fakulteten. När man talar
om för utländska universitetsmän, att det här väntas av en professor i nationalekonomi
alt han skall vara — som tyskarna säga -— en Mädchen för alles,
som skall klara hela undervisningen, tro de inte det är möjligt. Vid utländska
universitet är ju den samhällsvetenskapliga fakulteten vanligen större än den
juridiska. Departementschefen och utskottet vilja visserligen inte bestrida
det mycket starka behovet av en sådan biträdande lärarbefattning, men avgörande
har varit att man hyser farhågor för att det icke skulle finnas tillräckligt
många kompetenta yngre krafter. Jag tror att departementschefen,
som här åberopar universitetskanslern, icke har blivit alldeles väl informerad.
Det finns fullt kompetenta yngre krafter, som omedelbart skulle kunna
tillträda och på ett förtjänstfullt sätt uppehålla en sådan biträdande lärarbefattning.
Men när departementschefen och utskottet nu hänvisa till sådana
farhågor, får jag väl tolka det så att de, om det i en ganska nära framtid
skulle kunna visas att det finns kompetenta krafter, äro villiga att inta en
annan hållning och medverka till att denna biträdande lärarbefattning kommer
till stånd.

Innan jag slutar vill jag endast uttrycka den förhoppningen att departementschefen
när det gäller de enskilda högskolorna, vilkas problem han av
olika anledningar ansett sig böra uppskjuta till nästa år, skall visa samma
förståelse som han visat för universitetens problem. Det steg som kommer
att tas i dag, om kammaren — som jag förmodar — kommer att bifalla utskottets
hemställan, innebär visserligen ett mycket stort steg framåt för främjandet
av vetenskaplig undervisning och forskning i vårt land, men det innebär
i alla fall endast ett steg. Det är önskvärt och motiverat att det i en
ganska nära framtid följes av andra, inte minst när det gäller de enskilda
högskolorna.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 12 juli 1947 fm.

Nr 35.

Punkten U.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5, angående gemensamma universitetsändamål.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! Då jag motionerat om en höjning
av antalet teologiska stipendier, ber jag få uttala ett lack till statsutskottet,
som nu föreslagit en ökning av antalet ifrågavarande stipendier. Även om vi
motionärer inte ha fått allt vad vi begärt, betrakta vi med tacksamhet den
höjning som har föreslagits. Jag vill vidare tillägga att om man dessutom får
uppfatta utskottets förslag som ett löfte om att teologerna för framtiden skola
bli fullt jämställda med de humanistiska vetenskapsmännen, är vår tacksamhet
ännu större.

Herr talman! Jag har intet yrkande. Jag har bara velat uttala detta tack
och denna förhoppning för framtiden.

Herr Håstad: Herr talman! I likhet med den siste ärade talaren har jag
inte något yrkande. Jag vill i likhet med honom frambära ett tack till utskottet
för det yttrande det har avgivit över eu av mig och ett par andra
ledamöter av denna kammare avlämnad motion.

Jag skulle ha kunnat nöja mig med detta, men då jag ser att herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet är här närvarande, skulle jag
dock vilja rikta en vädjan till honom. Jag tror att bland det allra viktigaste
i denna för hela vår kultur så betydelsefulla proposition är tillkomsten av
licentiand- och doktorandstipendier. Beträffande fördelningen av dessa har
departementschefen inte framlagt något förslag till detaljerade grunder, och
det är ju också närmast regeringens sak att utfärda sådana. Men av handlingarna
att döma göres här ingen direkt uppdelning mellan olika ämnen,
t. ex. med hänsyn till deras betydelse eller lärjungarnas antal, trots att för
den samhällsvetenskapliga forskningen en ämnesuppdelning uppenbarligen
ligger till grund för den av den Bergqvistska kommittén utförda beräkningen
av det antal licentiand- och doktorandstipendier, som borde tilldelas de samhällsvetenskapliga
ämnena. Nu förhåller det sig emellertid så, att i vissa ämnen
är antalet licentiander mycket högt, medan det kanske icke finnes någon
doktorand eller åtminstone stipendiebehövande doktorand. Jag tjänstgör för
närvarande vid Stockholms högskola som tillförordnad professor i statskunskap.
1 det ämnet ha vi för tillfället lä anmälda licentiander men ingen
doktorand. Om en fördelning av doktorand- och licentiandstipendierna nu
skulle ske utan något hänsynstagande till ämnesfördelningen skulle vi kanske
på sin höjd få två licentiandstipendier, trots att många av dessa licentiander
i detta stora ämne äro i uppenbart behov av den hjälp som genom dessa
stipendier kan erhållas. Det vore näppeligen rättvist eller ändamålsenligt. Jag
bär, innan jag väckte min motion, talat vid åtskilliga andra ämneslärare,
varvid dessa framfört samma synpunkter som jag åberopat i min motion.
Sedan jag väckt motionen har jag fått instämmanden också från andra håll.
Jag vill åberopa — jag tror att jag får göra det — att rektor Tunbcrg vid
Stockholms högskola med den stora erfarenhet han har delar mina synpunkter.

Jag förslår dock, att man inte uteslutande kan fördela dessa stipendier med
ämnena som uppdelningsgrund. Man måste härvidlag taga hänsyn till olika

Andra kammarens protokoll 7947. Nr 35. 2

Anslag till
gemensamma
universitetsändamåL -

II yresavdrag
för folk- och
småskollärarnas
tjänstebostäder.

18 Nr 35. Lördagen den 12 juli 1947 fm.

Anslag till gemensamma universitetsändamål. (Forts.)
faktorer. Jag vill emellertid sluta med att vädja till ecklesiastikministern,
att han med anledning av statsutskottets välvilliga uttalande tar frågan under
välvilligaste omprövning. Jag tror, att mycket hänger på vad jag anfört,
när det gäller att få den förnuftigaste och ändamålsenligaste användningen
av dessa i och för sig viktiga och högst tacknämliga stipendier.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 6—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 10 och 11.

Lades till handlingarna.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till Karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet m. m., i vad propositionen avser anslag å driftbudgeten,
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 249, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående hvresavdrag för folk- och småskollärarnas tjänstebostäder.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Fröken Olsson: Herr talman! I onsdags fattade riksdagen ett mycket
viktigt beslut, som vi hoppas skall medföra en radikal förbättring av bostadsstandarden
i landet. Därvid fastslogs kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen
och bostadsstandarden. Nu ha vi i dag att behandla ett
ärende, som rör kommunernas egna bostäder, alltså bostäder vilka de tillhandahålla
sina tjänstemän. Man tycker att statsutskottet skulle begagnat
tillfället att understryka, att kommunerna först och främst böra sätta sina
egna bostäder i föredömligt skick.

Av utskottets utlåtande framgår att tjänstebostäderna skola uppdelas i
A-, B- och C-bostäder. C-bostäder äro sådana, som sakna mer än två moderna
bekvämligheter. Ja, i de flesta fall sakna de samtliga moderna bekvämligheter.
Det fastslås, alt sådana bostäder dock skola godkännas som
tjänstebostäder. Innehavaren är alltså skyldig att bebo en dylik, även om
eu bättre bostad på annat håll skulle kunna anskaffas. På vilka platser
finnas dessa C-bostäder? Jo, på rena landsbygden. Tjänstebostäderna i tätorterna
sakna icke mer än två moderna bekvämligheter.

Vi behandlade under föregående års riksdag lärarrekryteringen till dessa
skolor. Det befanns vara så svårt att få lärare till skolor långt ute på landsbygden,
att det var nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder för att förmå
lärarna att söka sig dit. Då underströks det, både i propositionen, i debatten
i kamrarna och i utskottets utlåtande såsom en mycket viktig faktor, att
man måste kunna erbjuda förstklassiga bostäder vid dessa skolor för att

Lördagen den 12 juli 1947 fm. Nr 35. 19

Hyresavdrag för folk- och småskollärarnas tjänstebostäder. (Forts.)
lärarna skulle reflektera på att komma dit. Samma statsutskott alltså, som
understrukit vikten av att det måste vara förstklassiga bostäder, är nu med
på att som tjänstebostäder godkänna sådana utan moderna bekvämligheter.
Ja, nöden har ju ingen lag. Vi kunna icke under de närmaste åren tänka
oss att bygga nya bostäder på alla platser, men Kungl. Maj:t har i sitt förslag
för att utöva en liten påtryckning på kommunerna föreslagit, att
C-bostäderna skola ha en proportionsvis låg hyra, detta för att det skall
ligga i kommunernas intresse att snarast förbättra dem, så att de kunna
klassificeras såsom B-bostäder, varigenom kommunerna bli berättigade till
högre hyra. Men icke ens denna milda påtryckning vill utskottet vara med
om. Utskottet tar i skarpa ordalag avstånd från Kungl. Maj:ts förslag och
begär förnyad utredning och förslag om ändrade bostadsavdrag för
C-bostäder.

Jag har, herr talman, intet yrkande, men jag har velat beklaga, att utskottet
funnit för gott att skriva på detta sätt. Detta utlåtande står i strid
med andan i både det beslut, som fattades föregående år beträffande landsbygdens
skolor, och det beslut om bostadspolitiken som vi fattade i onsdags.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Då den föregående talarinnan
icke framställde något yrkande, finns det egentligen icke någon anledning
för mig att begära ordet. Det framgick emellertid av fröken Olssons anförande,
att det tydligen är svårt att få lärare till landsbygdens skolor. Jag
har tidigare genom mitt ställningstagande visat mitt intresse i saken, enär
jag yrkat ett särskilt lönetillägg, s. k. svårighetstillägg, till de lärare som meddela
undervisning i skolor av lägre skolformer, där undervisning meddelas
många klasser samtidigt, en undervisning som ju är särskilt besvärlig att
sköta. Därmed vill jag ha sagt att mitt ställningstagande till den fråga, som
vi nu behandla, icke strider mot min förut intagna ställning.

Vid utskottsavdelningens behandling av ärendet lämnades vissa upplysningar
rörande hyresintäkterna för C-bostäder. Departementschefen säger
därom i propositionen, att han icke kunnat underlåta att finna de föreslagna
hyrorna för C-bostäder låga. Detta omdöme har först avdelningen i utskottet
och sedan utskottet skärpt genom att säga att hyrorna äro anmärkningsvärt
låga. Jag tror, att det är av utomordentlig vikt, att vi ta frågan som
den är. Den omprövning som utskottet här förordar bör giva en klar uppfattning
om huruvida den kritik som framförts på olika områden är befogad
eller icke. Därest omprövningen däremot kommer att visa, att kritiken
icke är befogad, då tycker jag att vi kunna vara belåtna på alla håll.

Herr talman, med dessa korta ord ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor, och

nr 251, i anledning av väckta motioner angående anvisande av medel för
inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 35.

Lördagen den 12 juli 1947 fm.

Anställningsoch
avlöningsförhållandena

för riksdagens
vaktmästare
m. m,

§ 9.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 57, i fråga om ordnandet av anställnings-
och avlöningsförhållandena för riksdagens vaktmästare m. m.

I enlighet med ett av särskilda utav fullmäktige i riksgäldskontoret tillsatta
utredningsmän den 12 juni 1947 avgivet förslag, vilket bl. a. innefattade
att inom riksdagshuset skulle inrättas en fullständig postanstalt med
betjäning från postverket hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte

dels besluta, att anställnings- och avlöningsförhållandena för riksdagens
vaktmästare och vass biträdespersonal hos riksdagen skulle från och med 1948
års riksdag ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med det av utskottet
förordade förslaget,

dels ock uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att vidtaga för förslagets
genomförande erforderliga åtgärder.

Reservation hade avgivits av herr Pnulsen, som ansett skäl icke föreligga
för inrättande av en postanstalt i riksdagshuset och därför yrkat avslag å
förslaget i denna de!.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Paulsen: Herr talman! Jag har ingen invändning att göra mot utskottets
förslag om ordnandet av anställnings- och avlöningsförhållandena
för riksdagens vaktmästare. Det är endast mot det föreslagna inrättandet
av ett postkontor i riksdagshuset som jag reserverat mig.

Denna fråga är icke ny. Åren 1909 och 1910 hade man postkontor i riksdagshuset,
men riksdagsmännen voro missbelåtna därmed. Man slopade då
denna anordning och övergick till den ordning som vi nu ha, vilken som
vi alla veta fungerat utmärkt. Varför då skapa detta postkontor? Man skall
väl vinna något, om man skall införa något nytt. Det säges, att man på det
nya postkontoret kan sätta in pengar på postsparbanken. Ja, om ledamöterna
ha något att sätta in. Det blir ju icke så värst mycket över på arvodet för
sådana insättningar att några särskilda svårigheter behöva uppstå. Men
fördelen skulle väl då vara, att man genast får kvitto på insättningen i postsparbanken.
Ja, nu får man vända sig till vaktmästaren, som skaffar kvitto,
och det dröjer kanske någon timma eller två innan man får detta. Men är
det så svårt att vänta därpå, och ha icke dessa kvitton alltid kommit rätt
fram? Så vitt jag vet har detta system alltid fungerat bra.

Man säger vidare, att man i den blivande postexpeditionen kan lämna in
all sin post. Det är ju otvivelaktigt en fördel, men vilken fördel? Vilken
trängsel skall det icke bli på denna expedition, som man tänker sig skall
placeras där nu resebyrån är placerad. Nu kan man lämna in post i vardera
kammaren. Men inrättar man denna postexpedition, måste tjänstemän, riksdagsmän
och andra stå och trängas på denna postexpedition. Det blir icke
något vidare trevligt.

Med det nuvarande systemet är utdelningen klar kl. 10, då ha vi posten i
våra fack, där vi kunna hämta den. Men efter det nya systemet skall någon
vaktmästare, som kanske inte känner det ringaste till förhållandena, hämta
posten vid expeditionen där nere. Om det sedan blir felsortering — och det
finns all anledning tro att det skall bli fallet, när en ovan människa, som
inte känner riksdagsmännen, får hand om saken — vem svarar då för det?
Det kanske kan dröja flera dagar innan man får den post man skall ha.

Lördagen den 12 juli 1917 fm. Nr 35.

Anställnings- och avlöningsförhållandena för riksdagens vaktmästare m. in.

(Forts.)

Som det nu är flyter det hela alldeles utmärkt. Utom brevposten gäller det
ju här i andra kammaren 190 tidningar och 96 tidskrifter. Man kan inte
räkna med mindre än en försening på en timme, innan man får sin post.
Om man nu får den kl. 10 och ofta dessförinnan, kommer man alldeles
säkert att efter detta nya system inte få den förrän kl. 11, om ens då. Nu
få vi eftersända vår post, om vi säga ifrån hos postvaktmästaren; det är så
enkelt. Men enligt det här förslaget skall man fylla i blanketter och betala
en tioöring — det är ju det minsta — för att ärendet skall skötas om på
postexpeditionen.

Och värdeposten till exempel, som vi alla få någon gång! Ja, det är bara
att vi lämna en fullmakt till postvaktmästaren när vi komma hit, sedan har
han den under alla år och sköter om saken, så länge vi sitta kvar. Men
kommer det värdepost efter det nya systemets införande skall det ifrån postexpeditionen
skickas ut en avi. Vem skall bära ut den? Det skall någon av
andra kammarens vaktmästare i kapprummet. Vem svarar för att den avin
kommer fram? Alla dessa vaktmästare i kapprummet skola gemensamt
svara för att den kommer fram. Möjligen får det skickas ut flera nya avier,
innan saken är klar. Man kan inte lägga ett sådant ansvar på en hel rad
människor.

Nu hålles postexpeditionen öppen mellan kl. 9 och 22, på söndagarna
mellan kl. 9 och 17.30. Efter det nya systemet skall posten vara öppen kl.
9—19 om vardagarna och på söndagarna kl. 9—10, dvs praktiskt taget inte
alls på söndagarna. Ha vi haft plenum till långt in på lördagsnatten stiger
man nog inte upp och är bär kl. 9, och därför kan man säga att om söndagarna
är det stängt.

Hur tänker kammarens ledamöter att det skall bli en plenidag när vi ha
uppburit arvode och de flesta skicka pengar hem eller någon annan stans?
Det blir en oerhörd trängsel med långa köer på postexpeditionen. Jag vill
sannerligen inte rekommendera ett sådant tillstånd. Skall man reformera,
skall man reformera till det bättre. När något är skevt är det i sin ordning
att man reformerar, men är något bra — och det är det härvidlag nu —
skall man be Gud bevara sig för att ändra. Man skall hålla fingrarna därifrån
så långt som möjligt. En reform som göres bara för reformens egen
skull är inte mycket värd.

Herr talman! På denna punkt yrkar jag bifall till min reservation, dvs
avslag på utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Edberg, Hedlund i Östersund, Nilsson i
Varuträsk, Jansson i Kalix, Gavelin och Nilsson i Kristinehamn, fru Nordgren
och herr Andersson i Dunker.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! På grund av bankoulskoltets
framställning förra året till riksgäldsfullmäktige att verkställa en utredning
beträffande den fråga, som vi nu behandla, blev jag tillsatt att vara eu av
de utredningsmän som skulle utreda frågan. Med anledning av det anförande
som vi hört av herr Paulsen anser jag mig således ha skyldighet att säga
några ord.

Orsaken till alt utredningsmännen framlagt detta förslag har varit eu
önskan att bereda riksdagens ledamöter eu bättre betjäning beträffande

22 Nr 35. Lördagen den 12 juli 1917 fm.

Anställnings- och avlöningsförhållandena för riksdagens vaktmästare in. in.

(Forts.)

deras postala angelägenheter än den som nu står till buds. Vi ha inte därmed
velat säga att det nuvarande systemet varit dåligt eller att det inte fungerat
väl, men vi ha trott att det skulle vara till fördel för riksdagsmännen att
kunna få sina postala ärenden uträttade på en gång. Om man har en postanvisning
eller ett postgirokort och gör en inbetalning får man kvitto därpå
genast och inte som nu, då man lämnar ifrån sig pengarna och får kvitto
påföljande dag eller åtminstone några timmar senare, som herr Paulsen
framhöll. Vi ha trott att det skulle vara till förmån för riksdagsmännen att
få detta ordnat på en gång. Det var närmast av den anledningen som jag
fick i uppdrag av utredningsmännen alt ha ett samtal med de postala myndigheterna,
som ställde sig mycket förstående till dessa synpunkter. Man
ansåg det ganska naturligt att lika väl som riksdagen av ålder har egen
telegrafexpedition skulle den också ha en postexpedition i huset. Kostnaderna
för denna expedition är det meningen att postverket skall svara för, såsom
en konsekvens av att man uppbär postavgifter; det är således inte fråga om
någon ökad utgift.

Jag har mycket svårt att förstå att följden av detta skulle bli något i stil
med den svartmålning av förhållandena som herr Paulsen gjorde. Man har
kanske trott att det skulle bli på det sättet, men man har egentligen inte vetat
något därom. För min del tror jag det skall bli till avsevärd fördel jämfört
med det system vi för närvarande ha.

Beträffande utdelningen av den ankommande posten har det inte ifrågasatts
någon ändring. Herr Paulsen nämnde att ovan personal skulle verkställa
detta. Meningen är ju inte att den personal som vi nu ha skall avskedas
och ersättas med ny, utan den kan väl fortfarande ombesörja uppsorteringen
och utdelningen av posten, som den gjort förut. Jag kan inte tänka mig att
det skulle innebära, att det skulle bli felsorteringar och dylikt, som herr
Paulsen befarade. Inte heller kan jag förstå att det nya systemet skulle föra
med sig någon som helst försening av utdelningen av ankommande post. Det
måste vara ganska fria fantasier, såvitt jag förstår, som herr Paulsen levererade,
och därför är jag något förvånad över att så många av kammarens
ledamöter instämde i hans anförande.

Jag tror att denna anordning skall visa sig vara till fördel för riksdagens
ledamöter, och det är därför jag för min del inte hyst någon tvekan om att
framlägga denna sak som ett förslag. Det har också prövats av såväl talmanskonferensen
som av kanslideputerade, och bankoutskottet har mycket
enhälligt stannat för detta. Det är därför, herr talman, jag anser mig böra
yrka bifall till bankoutskottets förslag i dess helhet.

Herr Edberg: Herr talman! Jag har instämt med herr Paulsen, men jag
anser mig i alla fall nödsakad att säga några ord.

Utskottet erkänner, i sista stycket på sidan 9, att man inte alls finner något
att anmärka mot det sätt, på vilket postexpedieringen för närvarande är
ordnad, och det är så riktigt som det är sagt. Men sedan föreslår man att
detta arbete ändå skall »rationaliseras». Ja, jag skulle tro att det blir ungefär
som när den där drängen skulle ha påökt på sin lön men inte fick det; i
stället fick han mindre betalt men gjorde det uttalandet att det var huvudsaken
att det blev någon ändring. Det ser ut som om utskottet också skulle

Lördagen den 12 juli 1947 fm. Nr 35.

Anställnings- och avlöningsförhållandena för riksdagens vaktmästare m. in.
(Forts.)

tycka att det är huvudsaken att det blir någon ändring. Och ungefär så
resonerar herr Eriksson i Stockholm, såvitt jag kan förstå.

Jag har inte hört någon som klagat på posten här — tvärtom. Herr Eriksson
betonar att man inte får kvittot med detsamma, om man lämnar in ett
rek eller dylikt, och det är ju riktigt. Men jag vill fråga herr Eriksson: Är
det någon som inte fått sina kvitton? Även om man har fått vänta till dagen
därpå, har man då alltid haft dem i facket. Jag kan inte alls förstå att det
föreslagna systemet skulle vara bättre. Om postverket tar hand om denna
postanstalt få vi bekväma oss till att rätta oss efter postens bestämmelser,
och det är inte alla gånger de äro till vår favör. Det ha vi sett på landsbygden,
och jag tror det är likadant här i Stockholm.

Herr Paulsen har påpekat att på söndagarna ha vi att vänta, att posten
hålles öppen endast mellan kl. 9 och 10, och därmed äro vi praktiskt taget
utan post den dagen. Antag t. ex. att vi sitta här i kammaren till mitt i natten
eller kanske senare under en lördagsdebatt, och på söndagen är väl då ingen
så pigg på att stiga upp och passa posten mellan kl. 9 och 10 Man stannar
nog hellre hemma, och då har man ingen post att hämta den dagen. Men
nu kan man hämta den och man kan också på söndagen praktiskt taget
uträtta vad man vill här vid »postkontoret». .lag kan inte alls förstå vad det
skall vara för nytta med att reformera baklänges.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Paulsens reservation.

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Eriksson i Stockholm framhåller som
en fördel att postverket skall betala kostnaderna för en eventuell postanstalt
här i huset. Ja, jag vet inte om man kan säga det. Om postverket eller riksdagen
står för kostnaderna så är det ju ändå staten som betalar!

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förevarande hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Paulsen begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 57, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet av kammarens ledamöter röstat för
nej-propositionen, vadan kammaren bifallit bankoutskottets ifrågavarande
hemställan med den ändring däri, som föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Nr 35.

Lördagen, den 12 juli 1947 fm.

§ io.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets memorial nr 27, med förslag till ändrad lydelse av
§ 17 reglementariska föreskrifter för riksdagen; samt
bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 58, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till nytt avlöningsreglemente
för riksdagens verk in. m.;

nr 59, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till 1947 års
tjänste- och familjepensionsreglementen för riksdagens verk;

nr 60, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till tjänsteoch
familjepensionsbestämmelser för arbetare vid riksdagens verk;

nr 61, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag angående
reglering av vissa tjänste- och familjepensioner vid riksdagens verk;

nr 62, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till ändringar
i vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret;

nr 63, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott;
nr 64, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning med förslag
till avlönings- och pensionsstat för riksbanken; och

nr 65, med förslag till avlöningsstater för riksdagens verk med undantag
av riksbanken.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ Il Till

bordläggning anmäldes statsutskottets memorial nr 254, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om vissa åtgärder till främjande av
bostadsförsörjningen.

§ 12.

Justerades prolokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.14 em.

In fidem:
Gunnar Britth.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 36.

M&ndagen den 14 juli.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 8 innevarande juli.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsman Eskil Eriksson, Hökhuvud, på grund av
sjukdom (fortsatt) är arbetsoförmögen från 13 juli 1947.

östhammar 8 juli 1947.

A. Eriksson
leg. läk.

Kammaren beviljade herr Eriksson i Sandby ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 13 juli tills vidare.

§ 3.

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets memorial nr 254, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om vissa åtgärder till främjande av
bostadsförsörjningen.

§ 4.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 11 april 1947 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 212, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om statlig inkomstskatt;

3) förordning om statlig förmögenhetsskatt;

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379);

5) förordning om ändring i förordningen den 12 februari 1943 (nr 44)
om kupongskatt;

6) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

7) förordning om kvarlåtenskapsskatt; samt

8) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft ett flertal motioner.

Ändring i
kommunalskattelagen

m. ni.

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunulskattelagen m. m. (Forts.)

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 212, såvitt anginge nedan under 2), 3) och 7) angivna författningsförslag,
icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas, med bifall i övrigt
till propositionen,

1) för sin del antaga ett i utskottets hemställan intaget förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) antaga ett såsom utskottets förslag betecknat förslag till förordning om
statlig inkomstskatt;

3) antaga ett såsom utskottets förslag betecknat förslag till förordning om
statlig förmögenhetsskatt;

4) för sin del antaga ett i utskottets hemställan intaget förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379);

5) antaga ett i utskottets hemställan intaget förslag till förordning om ändring
i förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt;

6) för sin del antaga i utskottets hemställan intaget förslag till lag angående
ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

7) antaga ett såsom utskottets förslag betecknat förslag till förordning
om kvarlåtenskapsskatt;

8) antaga ett i utskottets hemställan intaget förslag till förordning om ändring
i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt;

B) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna 1:278 av herr Sundelin m. fl. och 11:415 av
herr Fröderberg in. fl.,

de likalydande motionerna 1:282 av herr Gustaf Elofsson m. fl. och
II: 424 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,

de likalydande motionerna 1:283 av herr Ljungdahl och 11:425 av herr
Sandberg,

de likalydande motionerna I: 284 av herr Näsgård och II: 423 av herr
Liedberg m. fl.,

de likalydande motionerna 1:289 av herrar Öhman och Linderot samt
II: 433 av herr Adolfsson m. fl.,

de likalydande motionerna 1:290 av herr Wahlund och 11:439 av herr
Pettersson i Dahl m. fl.,

de likalydande motionerna I: 291 av herr Domö m. fl. och II: 442 av herr
Skoglund i Doverstorp m. fl.,

de likalydande motionerna 1:293 av herr Elon Andersson m. fl. och
11:437 av herr Ohlin m. fl.,

de likalydande motionerna 1:294 av herr Gränebo m. fl. och 11:440 av
herr Rubbestad m. fl.,

de likalydande motionerna 1:296 av herr Hagman m. fl. och 11:436 av
herrar Ljungqvist och Birke,

de likalydande motionerna I: 298 av herr Mannerskantz in. fl. och II: 441
av herr Kyling m. fl.,

motionen I: 288 av herr Hage,
motionen 1: 292 av herr Ewerlöf,
motionen 1:295 av herr Gottfrid Karlsson,
motionen 1: 297 av herr Axel Ivar Anderson,

Måndagen den 14 juli 1947 fm. Nr 35. 27

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)
motionen I: 299 av herrar Englund och Wetter,
motionen 11:431 av herr Gustafsson i Bogla m. fl.,
motionen 11:432 av herr Gustafsson i Bogla m. fl.,
motionen 11:434 av herr Dickson, ävensom
motionen 11:438 av herrar Ståhl och Svensson i Ljungskile,
i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskotlet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt utskottets förslag skulle 8 § 1 mom. samt 10 § förordningen om
statlig inkomstskatt erhålla följande lydelse:

8 §•

1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela
beskattningsåret, äger, med undantag varom nedan närmare förmäles, att å
den taxerade inkomsten åtnjuta statligt ortsavdrag, vars storlek bestämmes
med hänsyn till de ortsgrupper, som angivas i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 2 500 kronor, i ortsgrupp II 2 625 kronor, i ortsgrupp III 2 750
kronor, i ortsgrupp IV 2 875 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig
anställd, äger, därest han varit ogift (varmed i denna paragraf jämställes
änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta statligt ortsavdrag med belopp som
i föregående stycke sägs.

1 ortsgrupp III 1 800 kronor, i ortsgrupp IV 1 900 kronor och i ortsgrupp V

2 000 kronor. Har skattskyldig som nyss nämnts haft barn, för vilket allmänt
barnbidrag utgått men vilket icke stått under hans vårdnad, äger han,
därest han helt eller delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta ortsavdrag
efter vad i detta stycke sägs, dock endast om den skattskyldige icke levt
tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.

För annan skattskyldig än i andra, tredje och fjärde styckena sagts (ensamstående)
bestämmes det statliga ortsavdraget på sätt framgår av en vid
denna förordning fogad tabell. Då den taxerade inkomsten uppgår till i ortsgrupp
I minst 10 600 kronor, i ortsgrupp II minst 10 700 kronor, i ortsgrupp
III minst 10 800 kronor, i ortsgrupp IV minst 10 900 kronor och i ortsgrupp
V minst 11 000 kronor, åtnjuter ensamstående skattskyldig icke ortsavdrag;

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon
och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av i nästföljande
stycke angivna grundbelopp.

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
Grundbeloppet utgör:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 1 000 kronor: 10 pro
cent av den beskattningsbara inkomsten;
när den beskattningsbara inkomsten överstiger

1000	men	icke 2 000	tr.:	100	kr.	för	1 000 kr.	och 11	0/ /0	av återstoden
2 000	»		3 000	» :	210	»		2 000			12	%		T>
3 000	»	»	4 000	» :	330		»	3 000	5>	X>	14	%		T>
4 000	»		6 000	» :	470	»	»	4 000	»	»	16	%
6 000		»	8 000	» ;	790	»		6 000		»	18	%	»	»
8 000	»	»	10 000	» :	1 150	s>	»	8 000		»	20	%
10 000			12 000	» :	1 550		5>	10 000	»	»	24	%		»
12 000		7>	14 000	» :	2 030	»	»	12 000		»	28	%	»	»
14 000	»	y>	16000	» :	2 590	»		14 000			32	%
16 000	»		20 000	» .*	3 230	»	»	16 000			36	%
20 000	»		30 000	» :	4 670	y>		20 000	»	»	40	%	T>
30 000	»	»	40 000	» i	8 670	»	»	30 000	I>	»	45	%	T>	»
40 000	»	»	60 000	» :	13 170	»	»	40 000		S>	50	%	»
60 000	»	»	100 000	» :	23 170	7>	»	60 000	»	»	55	%		»
100 000		»	200 000	» :	45 170	»	»	100 000	»		60	%	5>
200 000	kr.				105 170	7>		200 000		3>	70	%	»

Ändå att statlig inkomstskatt skall uttagas med mer än 100 procent av
grundbeloppet, må likväl icke den å någon del av den beskattningsbara inkomsten
belöpande skatten uppgå till högre belopp än som motsvarar 70 procent
av denna inkomstdel.

Med familjestiftelse avses i denna förordning stiftelse, som enligt de för
densamma gällande stadgar har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss
familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen.

2 mom. Den statliga inkomstskatten utgör:

a) för svenska aktiebolag, svenska försäkringsanstalter som icke äro aktiebolag,
sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa samt sådana utländska
juridiska personer som ej beskattas enligt 1 mom.:

fyrtio procent av den beskattningsbara inkomsten, i den mån skatten icke
skall beräknas enligt c) här nedan;

b) för svenska ekonomiska föreningar, Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan
och bostadskreditföreningar:

trettiotvå procent av den beskattningsbara inkomsten;

c) för försäkringsanstalter---belöper å livförsäkringsrörelsen.

It § i förordningen om statlig förmögenhetsskatt skulle enligt utskottets
förslag erhålla följande lydelse:

11 §■

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo,
utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
omförmäld familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
sex promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
30 000 kronor, dock lägst en krona;

Måndagen den 14 juli 1947 fm. Nr 36. 29

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
100 000 men icke 150 000 kr.: 420 kr. för 100 000 kr. och 10 °/oo av återstoden;

150 000 » » 200 000 » : 920 » » 150 000 » » 12°/oo »

200 000 » » 300 000 » : 1 520 » » 200 000 » » 15°/oo » » ;

300 000 kr. : 3 020 » » 300 000 » » 18°/oo » »

2 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för juridisk person, som avses i
6 § 1 mom. b) denna förordning, utgöra:

en och en halv promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten,
som överstiger 5 000 kronor, dock lägst en krona.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Elon Andersson och Sandberg, vilka hemställt, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 212 måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 293 och II: 437, besluta,

A) att 10 § 1 och 2 mom. i förslaget till förordning om statlig inkomstskatt
skulle erhålla följande lydelse:

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt---(= utskottet)---angivna

grundbelopp.

Grundbeloppet utgör:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 1 000 kronor: 10 procent
av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

1 000 men icke	2 000	kr.	100 kr. för	1 000 kr, och 11 %	av återstoden
2 000	»	»	3 000		210	»	»	2 000	»		12 %	»	»
3 000	»		4 000	»	330	»	»	3 000	»	»	14 %	»	»
4 000		»	6 000	»	470	»	»	4 000	»	»	16 %
6 000	»	»	8 000	»	790			6 000	»	»	18 %	»	»
8 000		»	10 000	»	1 150		»	8 000		»	20 %	»	»
10 000	»	y>	14 000	»	1 550	»	»	10 000			24 %	»
14 000	»		18 000	»	2 510	»	»	14 000	»		28 %	»	»
18 000	»	3»	24 000	»	3 630	»	»	18 000	»	»	32 %	»	»
24 000	»		30 000	»	5 550	»	»	24 000		y>	34 %	»	»
30 000	»		40 000	»	7 590	»	»	30 000	»	»	40 %		»
40 000	»		60 000	»	11 590	»		40 000	y>		45 %		»
60 000		»	100 000	y>	20 590	3>	»	60 000		»	50 %		»
100 000 kr.				40 590	y>	»	100 000		»	60 %		»

Med familjestiftelse — — — (— utskottet)---ekonomiska in tressen.

2 mom. Den statliga inkomstskatten utgör:

a) för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter
som icke äro aktiebolag, .sparbanker, sparbankernas säkerhets -

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
kassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar
samt sådana utländska juridiska personer som ej beskattas enligt
1 mom.:

trettiotvå procent av den bekattningsbara inkomsten, i den mån skatten
icke skall beräknas enligt b) här nedan;

b) för försäkringsanstalter---belöpa å försäkringsrörelsen;

B) att 11 § 1 mom. i förslaget till förordning om statlig förmögenhetsskatt
skall erhålla följande lydelse:

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt---(= utskottet)---familje stiftelse

utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 50 000 kronor:
fyra promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
30 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

50 000 men icke 100 000 kr.: 80 kr. för 50 000 kr. och 6 °/oo av återstoden;

100 000 »	» 150 000 n	: 380 »	» 100 000 »	» 7 °/oo »	J>
150 000 »	» 200 000 »	: 730 »	» 150 000 •	» 8°/oo »	»
200 000 »	» 300 000 »	: 1130 »	» 200 000 »	» 10 %o »
300 000 kr.		: 2 130 »	» 300 000 »	» 12 °/oo »	Tf

C) att avslå Kungl. Maj:ts förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt
och förslag till förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr
416) om arvsskatt och gåvoskatt;

II) av herrar Velander, Wehtje, Hagberg i Malmö och Olson i Göteborg,
vilka hemställt, att riksdagen måtte

1. avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 212 med förslag till ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) m. m.,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förnyad och allsidig utredning
rörande den direkta statsbeskattningen, därvid i reservationens motivering
angivna synpunkter borde vinna beaktande, samt

3. i avvaktan på sådan utredning besluta att med avseende å utskylder,
debiterade på grundval av taxering för beskattningsåret 1948 eller motsvarande
räkenskapsår, en provisorisk skattelättnad skulle utgå enligt de likalydande
motionerna 1:291 och 11:442 med till familjer 200 kronor och
ensamstående 130 kronor genom avdrag å inkomst- och förmögenhetsskatt
samt värnskatt jämlikt nu gällande grunder.

III) av herrar Näsgård, Hammarlund, Jonsson i Skedsbygd och Sandberg,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte besluta,

1) att 8 § 1 mom. i förslaget till förordning om statlig inkomstskatt skulle
hava följande lydelse:

Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret,
äger, med undantag varom nedan närmare förmäles, att å den
taxerade inkomsten åtnjuta statligt ortsavdrag med belopp som i det följande
angives.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 36.

Ändring i kommunalskaltelagen m. m. (Forts.)

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och .levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med 2 750 kronor.

Skattskyldig, som---(= utskottet)---stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i nästföregående
stycke, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad och för
vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt ortsavdrag med
1 800 kronor. Har skattskyldig som nyss nämnts haft barn, för vilket allmänt
barnbidrag utgått men vilket icke stått under hans vårdnad, äger han, därest
han helt eller delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta ortsavdrag efter
vad i detta stycke sägs, dock endast om den skattskyldige icke levt tillsammans
med den som har vårdnaden om barnet.

2) att den vid nämnda förordning fogade tabellen skulle erhålla i reservationen
angiven lydelse;

IV) av herrar Näsgård, Hammarlund och Jonsson i Jjkedsbygd, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 212 måtte besluta, att 11 § 1 mom. i förslaget till förordning
om statlig förmögenhetsskatt skulle erhålla följande lydelse:

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt —• — — (= utskottet)---familje stiftelse

utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 50 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
30 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

50 000 men	icke	100 000 kr.	100 kr. för	50 000 kr. o. 6 %>o
100 000 »	»	150 000	» :	400 »	»	100 000	2>	» 7°/oo
150 000 »	»	200 000	» :	750 »		150 000		» 8°/oo	av åter
200 000 »	»	300 000	» :	1 150 »	»	200 000		» 10°/oo	stoden.
300 000 »		1 000 000	» :	2 150 »		300 000		» 12 °/oo
1 000 000 kr.				10 550 »	7>	1 000 000		» 14 °/oo

V) av herrar Näsgård, Hammarlund och Jonsson i Skedsbygd, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 212 måtte besluta att avslå förslaget till förordning
om kvarlåtenskapsskatt och förslaget till förordning om ändring i förordningen
den 0 juni 1941 (nr 410) om arvsskatt och gåvoskatt;

VI) av herrar Näsgård, Hammarlund och Jonsson i Skedsbygd;

VII) av herrar Björnsson och Sundström i Skövde.

Vidare hade ett särskilt yttrande avgivits av herrar Björnsson och Sundström
i Skövde.

32 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunaiskattelcigen in. m. (Forts.)

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet
av herr Olsson i Gävle, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande nr 50 får jag hemställa, att
detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A) på det
sättet, att först föredragas de däri tillstyrkta författningsförslagen vart
för sig, de med 2) och 3) betecknade där så erfordras paragrafvis samt med
iakttagande av att vid förslagen fogade tabeller och anvisningar behandlas
i sammanhang med de paragrafer vartill de höra, ävensom att slutbestämmelser,
ingresser och rubriker förekomma sist, varefter och sedan alla
författningsförslagen blivit genomgångna utskottets hemställan i punkten
A) föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet i dess helhet,

samt att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant
av någon kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A.

I överensstämelse med kammarens beslut om föredragningssättet föredrogs
till en början utskottets förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370); och anförde därvid:

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! För ej så länge sedan såg man på
husgavlar, plank och affischtavlor runt om i vårt land ett effektfullt utstyrt
plakat. Dess inskription löd: »Skatten ner för de många och små men ej
för de rikaste få». »Socialdemokraterna vill största skattesänkningen för
98 % av skattebetalarna.»

Parollen var undertecknad av LO och SAP. I annan ordning tillkännagavs
från kretsar, som stödja regeringsförslaget i skattefrågan, att socialdemokraterna
sänka skatten för tre miljoner skattebetalare. Det meddelades
också i denna propaganda, att genom höjt ortsavdrag bli 970 000 nu
skattskyldiga befriade från inkomstskatt och att antalet skattebetalare
minskas från 2 770 000 till 1 800 000. Det förklarades, att skatteförslaget
komme att giva ökad skatt för 16 000 företagare men minskad skatt åt
500 000 småföretagare. I den mera perifera agitationen förenklades hela
affären till att gälla, som det hette, »en smula högre skatt för miljonärerna».

Man tycker, att under dylika förhållanden skulle vårt folk med tacksam
entusiasm taga emot detta skatteförslag. Aldrig, herr talman, borde väl i
vårt land »så många haft så få att tacka för så mycket»! Egendomligt nog
har denna allmänna stämning av tacksamhet och erkänsla icke kommit till
synes i den omfattning som man i varje fall bland skatteförslagets supporters
torde ha räknat med. Tvärtom nödgas man nog konstatera en icke
oväsentlig oro i ganska vida kretsar. Och, ärade kammarledamöter, det
besynnerliga med denna oro är att den ingalunda är till finnandes enbart
bland »de rikaste få» utan även och ej så sällan bland »de många och små».

Varpå kan nu detta sällsamma fenomen bero? Jag skall be att få försöka
en liten smula analysera problemet. Innan jag går över till den delen av
mitt anförande, vill jag emellertid gärna ägna ett par ord åt frågan, huruvida
ej det penningpolitiska läget i ögonblicket är sådant, att det rent av
skulle motivera ett undanskjutande, för någon tid i varje fall, av planerna

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
på skattesänkning. Det torde vara onödigt att för kammarens ledamöter
redogöra för skälen till ett dylikt resonemang. Det ligger i öppen dag för
var och en. Frågan om ett sådant undanskjutande tills vidare av skatteförslaget
diskuterades inledningsvis i utskottet. Men jag kan ju icke säga,
att någon större förståelse för synpunkten där kom till uttryck. Visserligen
ger utskottet till känna, att inflationsfrågan för närvarande »otvivelaktigt
är den betydelsefullaste inom svensk politik». Men, säger utskottet, »då
förslag nu framlagts om skattelindring för det stora flertalet skattskyldiga,
har Kungl. Maj:t uppenbarligen utgått ifrån att bekämpandet av de inflatoriska
tendenserna icke bör ske genom att det nuvarande höga skattetrycket
bibehålies». »Utskottet är» — heter det i betänkandet — »för sin
del av samma mening.»

Ja, herr talman, när är icke utskottet av samma mening som departementschefen? Sedan

det ganska snabbt blivit uppenbart, att ingen enighet kunde vinnas
om ett initiativ efter denna linje, fick frågan förfalla. Minoriteten hade i
denna situation icke annat att göra än att ingå på en realprövning av propositionen.

Jag återkommer nu till de sannolika orsakerna till att så många människor
runt om i landet ställa sig skeptiska till skatteförslaget, för att använda
ett mycket milt uttryck. Denna skepsis och denna oro gälla förslagets
konsekvenser för arbetsviljan, för företagsamheten och för sparandet.
Denna oro är konstlad, kommer säkerligen mer än en att invända även
i den debatt som här har börjat. Denna oro, säger man vidare, beror naturligtvis
på den ohemula agitation, som föres mot skatteförslaget; skulden
ligger hos storfinansen —- vad det nu kan vara för någonting — och hos
PHM och vad det kan vara för andra onda makter, som man brukar taga
fram i sådana bär sammanhang.

Jag bestrider icke, att den propaganda som man syftar på kan ha haft
viss effekt och kan ha spelat en viss roll. Jag tror dock uppriktigt sagt icke,
att man skall alltför mycket betona dess effekt. Jag menar nämligen, att
statsskatteberedningens betänkande i och för sig var av sådan karaktär,
att allmänheten måste, när förslaget på sin tid presenterades, i stor utsträckning
rent spontant och på eget initiativ reagera mot detsamma och
alltså näppeligen i detta sammanhang haft behov av några — vad skola
vi säga — »vänligt pådrivande krafter». Statsskatteberedningen har nämligen,
såvitt jag förstår, i sin allmänna uppläggning av problemen på ett
förvånansvärt sätt underlåtit att beakta vissa reella och kanske icke minst
psykologiska faktorer, som det ej går att komma förbi i sammanhang
som dessa.

Man har först och främst från skatteberedningens sida betraktat människorna,
icke som de irrationella och driftbundna jordevarelser, som de
nu en gång äro, utan som siffror och tabeller i ett sinnrikt uppgjort schema.
Vidare har beredningen liksom propositionen offrat åt ett vad jag skulle
vilja kalla statiskt tänkande, som enligt min mening nog har ganska liten
relevans till verkligheten. Man tycks anse de enskilda individernas inkomster
vara oföränderliga, i varje fall nedåt, och av individuella åtgöranden
oavhängiga beskattningsobjekt, vilka år från år komma att redovisas
i taxeringslängderna till oförändrade eller åtminstone ej reducerade belopp,
hur högt marginalskattesatserna än komma att bestämmas.

Andra kammarens protokoll 1tH7. Nr .15.

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)

Här skulle jag, herr talman, gärna vilja skjuta in en liten parentes. Marginalskattesatserna,
vad är det för någonting? Jag begår säkert ingen orätt
mot vårt präktiga svenska folk i gemen, om jag säger, att medborgarna i
allmänhet haft ganska litet reda på vad som menas med marginalbeskattning.
Men härvidlag har källskatteförordningen uträttat någonting, som
jag nästan skulle vilja kalla ett storverk i folkupplysningens tjänst. Vi ha
nu fått en för alla begriplig åskådningsundervisning i fråga om begreppet
marginalbeskattning. Att denna åskådningsundervisning ibland kanske har
givit utslag, som ur regeringens synpunkt icke äro alldeles favorabla, tycks
vara ett faktum. Jag skall emellertid icke här gå in på den saken. Emellertid!
Det kräves säkerligen icke mycken eftertanke och insikt i ekonomiska
ting för att komma underfund med, att den av beredningen och
propositionen knäsatta uppfattningen om skatteunderlagets oberoende av
beskattningens höjd är tämligen verklighetsfrämmande. Man kan icke
vänta sig av människorna, att de skola göra sitt yttersta i vardagsknoget,
när de äro medvetna om att vad de få behålla efter varje ytterligare ansträngning
eller insats, utöver vad de tidigare presterat av nyttigt arbete,
blir allt mindre och mindre.

Jag skall be att få peka på ett par andra orsaker bland många till den
rätt starka psykologiska reaktionen. Vi minnas alla ett uttalande av beredningen,
fastän somliga kanske icke vilja minnas det, såvitt jag kunnat
förstå, nämligen den mycket beryktade satsen i beredningens betänkande
på s. 216, där den föreslagna kvarlåtenskapsskatten likställdes med »en
den avlidnes skuld till det allmänna, vilken aktualiseras genom dödsfallet».
Visserligen har denna ominösa formulering, som icke utan anledning
väckte stort uppseende, strukits i propositionen. Den förekommer ej heller
i utskottets utlåtande. Men den tankegång, som ligger bakom densamma,
finnes kvar, och skattens konstruktion korresponderar fullständigt och
över hela linjen med denna uppfattning. Denna skuldteori har dock icke
kunnat begripas av i varje fall hela svenska folket. På många håll hyser
man alltjämt den — kanske eu smula otidsenliga, vad vet jag — uppfattningen,
att en person, som strävsamt och ihärdigt arbetat hela sitt liv och
lagt av sparkapital år efter år, därmed gjort en god gärning mot samhället
i dess helhet, en gärning för vilken samhället borde tacka honom i stället
för att straffa honom. Saken blir icke lättare begriplig för den enkle medborgaren,
när han upptäcker, att den påstådda skulden ej får avdragas
vid beräkningen av den skattepliktiga förmögenheten såsom man får göra
med andra skulder. Han tycker måhända — och ej utan anledning —, att
staten är en ganska hård fordringsägare.

Även i ett annat hänseende föreligger en dylik psykologisk reaktion. Den
gäller den föreslagna kriminaliseringen av föräldrars gåvor till sina barn.
Att en fader redan under sin livstid verkställer kapitalöverflyttningar till
sina barn är, mina damer och herrar, en långt äldre företeelse än de aktuella
skatteproblemen. Denna företeelse står alldeles otvivelaktigt i god
överensstämmelse med den hävdvunna uppfattningen om innebörden avbegreppet
»bonus pater familias», som ju utgör en av hörnstenarna i vårt
rätts- och samhällssystem. Jag vill erinra om den betydande omfattning,
i vilken överlåtelser till barn, med eller utan förbehåll om undantagsförmåner,
av ålder förekommit hos den jordbrukande befolkningen i landet.

Måndagen den 14 juli 1047 fm. Nr 35. 35

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)

Att sparandet känner sig illa berört av skatteförslaget är en sak som vi
— om vi vilja vara uppriktiga mot varandra — icke behöva diskutera.
Det hjälper här icke att bara skylla på propagandan. Det hjälper icke att
skylla på storfinansen och PHM. Jag tror att folk av sig självt genomskådat
sammanhangen. Sparintresset måste naturligtvis bli matt, när vederbörande
nalkas den gräns, där den allt hårdare beskattningen börjar. Om
inflationen får fart — det saknas gu’nås icke vissa allvarliga tecken på
den saken — kommer denna gräns, i realvärden räknat, att successivt flyttas
allt längre och längre nedåt.

I detta sammanhang kan det, herr talman, ha sitt intresse att observera,
att vissa tvivel om skatteförslagets ändamålsenlighet just ur sparsynpunkt
kommit till synes även på håll, som annars brukar räknas till de rätttrognas
skara. Jag syftar på de två socialdemokraternas reservation i fråga
om konstruktionen av den speciella förmögenhetsskatten. Reservanterna
bruka här så oväntade — för att komma från detta håll — vändningar
som att tala om »extra skatt på sparande» och mena — jag citerar ordagrant
— att »en dylik konstruktion av förmögenhetsbeskattningen kan vara
ägnad att motverka strävandena till ökat sparande».

Ja, det är ju precis vad vi sagt från vårt håll. Men man blir naturligtvis
en smula överraskad och, det vill jag icke bestrida, ganska angenämt överraskad,
när man hör liknande tankegångar komma till synes från annat
håll. Naturligtvis överdriver jag ingalunda betydelsen av denna meningsyttring
från detta håll. Men, herr talman, när sådant händer på det friska
trädet, har man då rätt att förebrå de i anden fattiga deras tvivel och
tvekan i dessa ting?

Skattepropositionen innehåller en hel del tabeller, avsedda att visa förslagets
verkningar. Jag är alldeles övertygad om att kammarens samtliga
ledamöter med stort intresse gått igenom dessa tabeller. Detta är gott och
väl. Men hur slå dessa tabeller ut i de konkreta fallen? De schematiska
tabellerna må vara aldrig så skickligt uppgjorda, huruvida de i de enskilda
fallen te sig rimliga och rättvisa är en helt annan historia. Härom kan man
icke vinna någon kännedom annat än genom en provdebitering. Har någon
sådan verkställts? Någon provdebitering har icke verkställts, trots att i
årets remissyttranden från många håll, bland annat från Kooperativa förbundet,
krav på provdebitering framförts. När det gäller konkreta fall,
människor, och icke bara tänkta fall, konstruktioner, har man svårt att
komma förbi orättvisor och ojämnheter.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att 1936 års skattekommitté, som
gjorde upp riktlinjerna för det skattesystem, som för närvarande gäller
i landet, i varje fall i huvudsak, lät företaga en dylik undersökning avverkningarna
av kommitténs förslag i avseende å enskilda skattskyldiga
i olika ortsgrupper. Det var alltså konkreta fall och icke tänkta fall, det valfråga
om. Resultatet av denna undersökning finnes redovisat i kommitténs
betänkande den gången. Man hade naturligtvis uteslutit vederbörande
skattskyldigas namn och i stället angett hans yrke såsom hemmansägare,
godsägare, arrendator, rättare, småbrukare, industriarbetare, ämbetsman,
rörelseidkare, tjänsteman, butiksbiträde etc. Genom denna undersökning
av de konkreta fallen fick man fram eu alldeles ypperlig bild av hur skattereformen
skulle komma att slå ut i det praktiska livet. Det är, som sagt.

36 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
med beklagande jag måste konstatera, att en motsvarande undersökning
icke verkställts av statsskatteberedningen, trots att, såvitt jag vet, önskemål
därom framställdes inom beredningen.

Jag skulle vilja fråga: Föreligger någon särskild anledning till att en
sådan provdebitering icke verkställdes? Jag skulle vilja ställa frågan direkt
till utredningens aktade ordförande, finansministern.

Det centrala problemet vid konstruktionen av ett skattesystem av den
beskaffenhet, som här föreslås, innefattande två fristående skatter — inkomstskatten
och förmögenhetsskatten — måste, såsom vi tillåtit oss framhålla
i vår reservation, vara att åstadkomma en tillfredsställande avvägning
av den sammanlagda skattebördan vid de inkomst- och förmögenhetskombinationer,
som allmänt förekomma. Detta problem har icke under
ärendets behandling blivit tillbörligen uppmärksammat, utan de båda progressiva
skatterna på inkomst och på förmögenhet ha utan någon avvägning
med hänsyn till den samlade skattebelastningen staplats ovanpå varandra,
ett förfarande som uppenbarligen innebär dubbel progressivitet; det
förstår säkert var och en.

Obilligheten härav blir, såvitt jag kan se, så mycket mera framträdande
som förmögenhetens avkastning till den del, den konsumeras av den
skärpta förmögenhetsskatten, är avsedd att medräknas i underlaget för
inkomstskatten. Sådana grunder för skatteunderlagets beräkning överensstämma,
tycker jag, knappast med principen om skatt efter förmåga. Jag
vill i rättvisans intresse påpeka för kammarens ledamöter, att det även
inom utskottsmajoriteten funnits de, som förmenat att åtskilligt borde ha
undersökts bättre, både av statsskatteberedningen och av Kungl. Maj:t,
innan detta stora och viktiga ärende skickades till riksdagen. Man tyckte
inom majoriteten, att propositionens tabeller ledo av vissa »skönhetsfel»,
som orden föllo. Och det kan man ju onekligen ha rätt att säga om en
beskattning, som högst väsentligt kan överstiga 100 procent av det belopp,
som skall beskattas.

Jag måste också ge finansministern den elogen, att han nog själv får
anses ha medgivit, att han gått en smula för långt i vissa hänseenden.
Han får nämligen anses ha medgivit detta genom att han senare framlämnade
en proposition, i vilken, såsom vi alla veta, föreslogs en skattespärr
för de direkta skatterna vid 80 procent av inkomsten. Man skall emellertid
icke tala alltför mycket om denna 80-procentspärr. Den kommer nämligen
— såsom utskottet självt på s. 73 i betänkandet medger -— att få betydelse
endast i höga inkomst- och förmögenhetslägen. Innan inkomsten och
förmögenheten uppnått det läge, där spärren börjar verka, kan enligt förslaget
— jag tillåter mig, för att icke bli slagen på fingrarna, citera betänkandet
ordagrant — »marginalskatten bliva hög, i vissa fall betydligt
mera än 100 procent». Detta är ju icke någon särskilt angenäm utsikt för
de skattskyldiga. Utskottet har i detta hänseende verkställt några av de
undersökningar, som borde ha gjorts tidigare, helst då av statsskatteberedningen
men i annat fall av Kungl. Maj:t. Dessa undersökningar redovisas
nu i bilaga 1 till betänkandet. Den utredning, som utskottet sålunda satt
i gång, bestyrker mer än väl de uttalade farhågorna. Den klargör på ett
oförtydbart sätt, att den i propositionen föreslagna beskattningen kommer
att i olika hänseenden medföra anmärkningsvärda för att icke säga stötande
resultat.

Måndagen den 14 juli 1947 fm. Nr 35. 37

Ändring i kommunal skattelag en m. m. (Forts.)

Hur har nu utskottsmajoriteten reagerat inför dessa fakta, som framgått
av de undersökningar, som utskottet självt har igångsatt, undersökningar
som dock måst företagas under pressen av den brådska, som hela tiden
varit rådande? Ja, det riktigaste hade naturligtvis varit, att man omedelbart
sänkt skatteskalorna. Men se, det gick ju icke för sig. Emellertid har man
å andra sidan icke kunnat helt undgå att fastna för en rad otrevliga sanningar.
Vad gör man då? Jo, man suckar en smula stillsamt något om att
höga marginalskattesatser kunna uppkomma vid vissa kombinationer av
inkomst och förmögenhet och att detta »givetvis är en olägenhet», men
utskottet har dock icke funnit tillräckliga skäl föreligga för att man skall
frångå den i propositionen föreslagna avvägningen av skattebördan mellan
inkomst och förmögenhet. Nåja, den konklusion utskottsmajoriteten sålunda
dragit är kanske icke alldeles överraskande, men den korresponderar
knappast med innebörden av den verkställda utredningen.

»För att lindring i förmögenhetsbeskattningen skall kunna erhållas i de
fall, då sådan lindring är mest påkallad», föreslår emellertid utskottet, att
den i propositionen föreslagna reduktionsregeln, som är avsedd att komma
till användning, när inkomsten är låg i förhållande till förmögenheten,
skall äga tillämpning oberoende av förmögenhetens storlek. Enligt utskottets
förslag skall sålunda begränsningen av denna regel till att gälla enbart
förmögenheter ej överstigande 100 000 kronor bortfalla. Reduktionsregeln
skall alltså få spela över hela fältet.

Detta utgör en av de mycket få uppmjukningar, som utskottsmajoriteten
ansett sig kunna göra i propositionen. Betydelsen av ändringen är emellertid
ganska ringa, såsom jag sade för ett ögonblick sedan, och jag tror icke,
att utskottsmajoriteten har någon anledning att göra någon särskild reklam
för detta tillmötesgående mot oppositionen.

Jag nämnde också något om skatteförslagets inverkan på företagsamheten.
Jag skall i det här sammanhanget be att få återkomma med ett par
reflexioner. Enligt grunderna för det skattesystem vi nu ha, alltså efter
1938 års skattereform, skulle av hela den samlade beskattningen av inkomst
och förmögenhet omkring 75 procent belöpa på fysiska personer,
omkring 20 procent på aktiebolagen och därmed likställda samt återstoden
på övriga juridiska personer. I fråga om denna fördelning har det företagits
en anmärkningsvärd nyordning i propositionen. Efter förslagets genomförande
skulle aktiebolagens och därmed likställda skattskyldigas andel
i den gemensamma inkomst- och förmögenhetsbeskattningen öka från
20 procent till omkring 32 procent. Saken kan också uttryckas på ett annat
sätt. Statsskatterna inklusive värnskatten ha för aktiebolagens del stigit
från 13 procent före kriget — det kan ha sitt intresse att hålla detta i
minnet — till 32 procent nu. Skattctungan är således för närvarande 246
procent av förkrigstidens, på skattesatsen räknat. Enligt propositionen
skulle nu skattesatsen höjas ytterligare, nämligen från 32 procent till 40
procent. Vad betyder det? Jo, att man för bolagens och liknande företagares
vidkommande kommer upp i eu beskattning, som är mer än 300
procent av förkrigstidens skattesats. Den föreslagna skärpningen kan också
uttryckas på ytterligare ett sätt, som kanske blir mera begripligt, nämligen
så, att, om bolagens skattetunga inklusive något så när normal kommunalskatt.
som vi ju i medeltal bruka beräkna till 10 kronor per skattekrona,
för närvarande utgör ca 38,5 procent av totalvinsten, så blir den enligt det

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
förslag, som ligger på riksdagens bord, 46 procent, d. v. s. bolagen och
med dem jämförbara juridiska personer få hädanefter betala i det allra
närmaste hälften av vinsten i skatt.

Jag måste ju, herr talman, säga att denna omfördelning tyder på eu i
och för sig glädjande tilltro från de maktägandes sida till vårt näringslivs
nära nog obegränsade produktionsförmåga och skatteresistens. Denna tilltro
står emellertid, såsom jag ser saken, i ett ganska obegripligt motsatsförhållande
till den starka kritik, som i andra sammanhang från vissa
kretsar, exempelvis här i kammaren, brukar riktas mot samma näringslivs
allmänna organisation och funktionsduglighet, en kritisk och misstänksam
inställning, vilken ju som bekant lett till en lång rad av utredningsbeslut
av riksdagen beträffande skilda delar av näringslivet och dess förhållanden.
Jag har, när jag konstaterat detta förhållande, icke kunnat underlåta att
ställa mig frågan: hur skall man kunna förklara dessa fullständigt motsatta
meningar inom majoriteten rörande en och samma sak? Och är företagsamheten
så dåligt skött, som många velat göra gällande här i våra
socialiseringsdebatter, så förefaller det mig vara ganska orimligt att man
förutsätter att den skall bli i stånd att bära de oerhårt ökade skattebördor,
som man nu vill lägga på densamma. Här föreligger alltså eu anmärkningsvärd
självemotsägelse, och jag skulle för min del vara ytterst tacksam,
om någon i den fortsatta debatten ville ge ett svar på denna gåta. Kanske
kan man våga nära en svag förhoppning om att finansministern själv skall
visa sig hågad att ta upp saken.

I fråga om beskattningen av de juridiska personerna har ju utskottet
företagit den ändringen, att man föreslår att de ekonomiska föreningarna
och hypoteksinrättningarna skola bibehållas vid den nuvarande skattesatsen
av 32 procent. Jag vill erinra om att vi i högermotionen krävt att
denna skattesats skall bibehållas för samtliga de i 10 § 2 mom. omnämnda
juridiska personerna. Ur den synpunkten skulle man sålunda kunna säga,
att utskottets ståndpunktstagande på sätt och vis innebär ett tillmötesgående
av vår uppfattning. Vi å vår sida kunna emellertid icke finna skäl för att
man på detta sätt skall differentiera skatten för skilda företagsformer,
bolagen å ena och andra företagsformer å andra sidan. Fn dylik differenliering
skulle enligt min mening skapa ytterst orättvisa konkurrensförhålIanden.
Jag tror att det var den ståndpunkten riksdagen höll i minnet,
när man på sin tid knäsatte principen om jämlikhet i beskattningen av juridiska
personer. Jag tycker, att denna princip om jämlikhet, som alltjämt
gäller och som riksdagen ställt sig såsom garant för, är riktig och bör bibehållas.
Jag skall i övrigt icke närmare ingå på denna sak, då jag antar,
att den kommer att tagas upp av andra talare.

När vi på högerhåll yrka avslag på skattepropositionen sker det bland
annat därför att vi anse, att hela detta omfattande problem är ytterligt
illa utrett. Jag tvekar icke ett ögonblick, herr talman, att använda detta
ganska starka uttryck. Det är ett hastverk och ett lastverk. Ja, man har ju
1. o. in. gång på gång talat om hetsen i arbetet inom statsskattebedningen.
Det förefaller som om majoriteten till varje pris velat pressa fram skatteförslaget
så fort som möjligt. Men så har det också blivit som det blivit.
En lång rad av spörsmål stå alltjämt obesvarade. Utredningar pågå för
närvarande rörande praktiskt taget alla de mera centrala spörsmålen på
beskaltningsområdet. Dessa utredningar omhänderhavas av 1944 års all -

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)
männa skattekonunitté. Vi återge i vår reservation på s. 184 eu katalog
över dessa nu pågående utredningar. Denna katalog är tyvärr icke fullständig
— man skall ju, som det heter, spara på papperet. Jag tror emellertid,
att det material, som där är redovisat, är av beskaffenhet att kunna
intressera kammarens ledamöter. De skiftande beskattningsfrågor, som
skola upptagas till behandling av allmänna skattekommittén, äro fortfarande
olösta. Ännu så sent som 1944 ansågos dessa utredningar enligt
departementschefens egna uttalanden i direktiven nödvändiga för ett bedömande
av verkningarna av nu gällande skattesystem. Under sådana förhållanden
ter det sig, tycker jag, tämligen oförklarligt att statsskatteberedningen
och regeringen nu ansett sig böra framlägga förslag om väsentliga
skärpningar av beskattningen och detta utan att avvakta dessa utredningar,
vilka dock endast för tre år sedan av departementschefen betecknades såsom
så utomordentligt betydelsefulla, och utan att man, så vitt känt är.
ens gör de föreslagna ändringarna till föremål för mera ingående undersökningar.
Jag nekar icke till att det skulle vara synnerligen intressant
att få höra finansministern närmare utveckla skälen till att han nu icke
tillmäter sina uppfattningar från 1944 samma värde, som han då gastill
känna.

Jag har beklagat, att undersökningar beträffande skatteförslagets verkningar
i de konkreta, alltså icke i de tänkta fallen, ej verkställts av statsskatteberedningen
eller genom Ivungl. Maj:ts försorg. En sådan undersökning,
alltså en undersökning baserad på konkreta fall, har däremot bevillningsutskottet
ansett nödigt verkställa i fråga om kvarlåtenskapsskatten.
Denna undersökning visar nu, att man med en sådan metod kommer fram
till helt andra och mera verklighetspräglade resultat än när man opererar
med enbart de schematiskt uppgjorda tabellerna. Historien om denna undersökning
saknar icke sina poänger. Inom utskottet diskuterade man den
naturligtvis viktiga frågan om och i vilken utsträckning kvarlåtenskapsskatten
skulle komma att träffa jordbrukarna och vilka möjligheter dessa
i gemen hade att betala denna skatt. På majoritetshåll förmenade man,
att talet om att jordbrukarna komine att i stort antal träffas av kvarlåtenskapsskatten
vore orimligt överdrivet. Och detsamma sade man till dem,
som gåvo uttryck åt förmodan, att böndernas likvida tillgångar icke skulle
räcka till alt betala skatten. Utskottet satte som sagt i gång en undersökning
och valde då Södermanlands län till undersökningsområde. Man gjorde
så därför att det ansågs, att jordbrukarnas allmänna förhållanden i denna
landsända representerade något slags medeltal för landet i dess helhet.
Inom utskottet funnos vissa ledamöter, som ansågo att undersökningen
rimligen borde gälla exempelvis även Skåne, men av någon anledning var
utskottsmajoriteten icke intresserad av att man fick till stånd någon närmare
undersökning av hur kvarlåtenskapsskatten skulle komma att drabba
de skånska jordbrukarna. Jag vill naturligtvis inte däri se något utslag
av någon misstanke att en undersökning i fråga om de skånska jordbrukarna
skulle visa, att kvarlåtenskapsskatten skulle komma att träffa dem
praktiskt taget allesammans.

Utskottet valde alltså Södermanlands län som undersökningsområde, .lag
skall inte i detalj gå in på undersökningen. Jag Iror den kommer att behandlas
av mer än en talare i fortsättningen, men så mycket vill jag säga
som att resultatet av undersökningen nog för majoriteten kom i någon män

40 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
som en överraskning, om jag skall använda ett hyggligt ord. Detta på
konkreta fall baserade utredningsmaterial bestyrkte nämligen ingalunda
utskottets förmodanden. Utlåtandet refereras på sidan 38 i utskottsbetänkande!,
till vilket jag ber att få hänvisa. Av någon anledning, som jag icke
känner, har dock utredningsmannens slutomdöme icke medtagits — det är
kanske med hänsyn till nödvändigheten att spara papper man gjort denna
strykning i promemorian. Jag skall emellertid för att komplettera framställningen
återge detsamma. Det lyder: »Som slutomdöme vill jag uttala,
att något tvivel knappast kan råda om att den föreslagna kvarlåtenskapsskatten,
vad rikets landsbygd beträffar, till övervägande del kommer att
få bäras av jordbrukarna.»

Vi högerledamöter i bevillningsutskottet kräva alltså avslag på propositionen
och begära ny utredning. Om alla här skulle stå upp och betyga sin
innersta uppfattning, skulle vi säkert alla vara ense om att en sådan verkligen
är av behovet påkallad. Materialet är ytterligt illa utrett. På högerhåll
anse vi emellertid inte, att ett sådant uppskov även skall betyda ett uppskov
med skattesänkningar, främst för människor med mindre och medelstora
inkomster, och i synnerhet för barnfamiljerna. Vi ha anvisat en enkel
väg att få en sådan skattelättnad till stånd. Vi föreslå avdrag med 200
kronor för familjer och 130 kronor för ensamstående, allt räknat på inkomst-
och förmögenhetsskatt samt värnskatt enligt de grunder, som
nu gälla.

Tekniskt sett är ju detta ett ytterligt enkelt tillvägagångssätt. Ingen lärer
heller kunna bestrida, att en sådan skattelättnad rymmes inom ramen för
budgeten 1947/48. Jag har i varje fall icke hört, att någon i utskottet hyst
motsatt uppfattning, utan alla ha ansett att man mycket väl kan gå den
vägen, därest man riktar in resonemanget på budgetåret 1947/48. Men man
pekar i stället längre fram i tiden, på budgetåret 1948,49, och vill göra
gällande, att ett förslag som detta måste leda till ett svårt hål i budgeten
den gången. För egen del, herr talman, är jag inte alldeles säker på den
saken. Kanske blir det tillfälle att återkomma till ämnet längre fram i
debatten. Men jag vill redan nu framhålla, att för budgetåret 1948/49 får
nästa års lagtima riksdag tillfälle att ta de provisoriska skatteavdragens
belopp under förnyat övervägande, därest icke vid den tidpunkten resultat
skulle föreligga av de utredningar, som vi föreslå.

Herr talman! Jag tillhör icke dem som önska skapa några katastrof stämningar
kring detta skatteförslag. Jag tror, att det är tämligen riktigt, när
man liknar det vid en värjstöt i veka livet. Fn sådan behöver ju ingalunda
vara dödande, men å andra sidan bidrar den knappast till att öka offrets
tjänstbarhet. Jag vill med all kraft understryka, att det är vid eu sällsynt
illa vald tidpunkt som detta skatteförslag läggs fram för riksdagen och
skall genomdrivas. Regeringen har i sin stora deklaration i inflationsfrågan
häromdagen pekat på produktionsökning och intensifierat sparande som
de viktigaste medlen i kampen för bevarandet av den svenska kronans
värde. Detta är riktigt, även om naturligtvis jämsides därmed också andra
vägar kunna komma i betraktande. Dessa paroller, herr talman, menar jag
att alla lojala medborgare böra följa. Men hur detta skall bli möjligt —-i varje fall på längre sikt — med en beskattning av den typ och den omfattning,
som här avses, det har i varje fall jag rätt svårt att förstå. Enligt min
mening går skatteförslaget illa ihop med den här nämnda regeringsdekla -

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)
rationell. Att ta det tillbaka hade dock fordrat en mycket stor självövervinnelse.
Fn sådan har regeringen icke varit mäktig. Därför stå vi nu där vi
stå — inför det förmodligen viktigaste avgörandet vid årets riksdag.

Herr talman! Med hänvisning till vad jag framhållit och under åberopande
av vad som anföres i reservation II) av herr Velander in. fl. om provisoriska
skattelättnader yrkar jag avslag på det föredragna lagförslaget
om ändring i kommunalskattelagen.

1 detta anförande instämde herrar Ljungberg, Hceggblom, von Seth, Fahlman,
Falla, Nilsson i Göingegården, Gezelius, Andersson i Gisselås, Lindmark,
Ftagård, Thorell, förste vice talmannen Magnusson, Karlsson i Granebo och
Bagge.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! När kammaren nu går alt fatta beslut
i det föreliggande ärendet efter en halvårslång, hänsynslös debatt utanför
riksdagen, är det angenämt att få antecknat till kammarens protokoll, att
den debatt om det föreliggande skatteförslaget, som förts i bevillningsutskottet,
på intet sätt har skilt sig från de skattedebatter som förts under de sist
gångna 20 åren. Debatten har varit lugn, och man har noga prövat de olika
sidornas argument. Jag vill särskilt framhålla, herr talman, att vad som
hittills förekommit har varit milda västanfläktar i förhållande till ex. 1936
års skattedebatt i denna kammare och i bevillningsutskottet.

Det är naturligt att bevillningsutskottet vid omprövningen av detta stora
förslag såsom en första punkt stannat inför herr Axel Ivar Andersons motion,
vari föreslås, att riksdagen med hänsyn till den föreliggande situationen
skall avstå från att göra någonting åt saken i år. Motionären har därvid
pekat på att omsättningsskattens borttagande i hög grad ökat konsumtionsbenägenheten
och på att denna konsumtionsbenägenhet skulle ytterligare
ökas, om man nu skulle vidta ytterligare skattesänkningar.

Vi ha alla i utskottet, och jag antar också i riksdagens kammare, den meningen,
att man måste vidta åtgärder av olika slag för att värna vårt penningvärde,
men jag undrar, herr talman, om detta är någonting som strängt
laget hör till lösningen av den här föreliggande frågan. Jag bestvrkes i
denna min uppfattning av att det i utskottet av de olika partierna endast
varit högern som ställt sig på den linjen. Man har utgått från att det här
föreliggande förslaget är ett förslag på lång sikt och att de åtgärder, som
skola vidtas för att bekämpa en eventuell inflation, äro åtgärder på kort
sikt och säkerligen av en annan karaktär. Jag skall inte uppta tiden med
att uttala mig om huvudargumentet, om vad omsättningsskattens borttagande
kan ha spelat för roll för uppkomsten av det förändrade läget. Jag
är inte lika övertygad därom som motionären, och i varje fall tror jag man
har anledning att göra klart för sig, att borttagandet av omsättningsskatten
skedde av den orsaken, att skatten stred emot de principer, på vilka vår
skattelagstiftning i övrigt är uppbyggd. Jag skulle för (ivrigt vilja fråga,
huruvida de, som stöda sin argumentation på tanken att man skall låta
genomförandet av förslaget anstå något år, för ett ögonblick tänkt sig, att
omsättningsskattens borttagande icke har övat något inflytande på utformandet
av det här föreliggande förslaget. Detta var dock icke obekant för
1945 års skatteberedning, det var icke obekant för Ivungl. Maj:ts regering
och det var icke obekant för riksdagen, tv innan detta förslag om skatten

42 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
var utformat, hade ju riksdagen gjort sitt uttalande. Det enda, varom tvist
rått, var tidpunkten för avskaffandet. Jag tror, herr talman, att man utan
vidare kan konstatera, att om vi hade haft kvar omsättningsskatten i dag,
hade det varit nödvändigt att gå längre i skattesänkningar för de lägsta
inkomsttagarna än vad det förslag, som nu föreligger till behandling,
syftar till.

Jag är visst inte hlind för att vi kunna komma i en situation, då vi nödgas
tillgripa alla utvägar, även sådana som inte. te sig smakliga för oss. Jag är
visst inte blind för att vi litet till mans kunna tvingas medverka till införandet
av indirekta skatter, men jag är för min del inte beredd att uttala, och
jag skulle tro att ingen från kammarmajoriteten heller är beredd att uttala,
att genomförandet av dessa indirekta skatter skall ske för att man skall
hindra förmögenheterna att bära de bördor, som de annars skulle få bära.

När vi en gång erbjödos att genomföra en ytterligare höjning av spritskatten
för att slippa höja förmögenhetsskatten, tillät jag mig säga, att jag
kanske inte personligen hade någonting emot att medverka till en höjning av
spritskatten, men att jag aldrig skulle komma att medverka till en sådan
höjning för att befria dem, som ha möjligheter att bära ökade direkta bördor.

Högerns uppskovslinje var endast ett alternativ. När man inte kunde vinna
någon utanför den egna partigruppen i utskottet för detta alternativ, återgick
man till partimotionen, vari ju föreslås, att man skall behålla de nuvarande
skattebestämmelserna men komplettera dem med ett extra avdrag,
dels för familjer och dels för ensamstående. Man har i utskottet räknat fram,
att ett genomförande av detta förslag enligt beräkningar, som grunda sig
på uppgifter från 1945, skulle kosta 340 miljoner kronor. Om man skulle
föra fram detta till 1948, såsom utskottet gjort i fråga om andra förslag,
skulle det antagligen kosta minst omkring 400 miljoner kronor.

Det är riktigt som herr Hagberg i Malmö säger, att om man räknar med
att detta system skall vara i kraft under halva det nu löpande budgetåret
och man har ett överskott i budgeten på ungefär samma belopp, borde man
kunna våga sig på en sådan anordning. Men, herr talman, jag vill nog
hävda den meningen, att det är nödvändigt, inte minst med hänsyn till
införandet av systemet med skatt vid källan, att man även tänker på vad
som skall hända under den andra hälften av budgetåret, när man fastställer
ett beslut, som skall gälla under första hälften. Utskottets samtliga partier
ha ju också avstyrkt denna av högern anvisade väg och gått in för
att vi i år skola fatta ett positivt beslut.

Det är rätt egendomligt att högerns representanter nu plötsligt upptäckt
1944 års skattekommitté. Herr Hagberg talade om landsorganisationens och
socialdemokratiska partistyrelsens affisch. Jag kanske kan få erinra herr
Hagberg om en annan affisch och att den affischen hade varit ute mycket
längre. Den var ute när vi diskuterade finansplanen vid 1946 års riksdag,
och den talade ju i klara ordalag om, att det var högern som föreslog den
största skattesänkningen. Hade högern glömt bort då, att 1944 års skattekommitté
fortfarande satt med sin överarbetning? Jag skulle därtill vilja
säga, alt det uppdrag, som 1944 års skattekommitté har, inte på något sätt
kan komma att kollidera med det principbeslut om skatternas uttagning,
som riksdagen nu står inför. Det är en överarbetning av de olika författningarna.
Det är enligt den katalog, som finns i högerreservationen, åtskilliga
rätt betydelsefulla ting, men det rör sig om detaljer, som kunna lösas

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
i vilket läge man överhuvud taget befinner sig och således utan hänsyn till
om såsom allmän princip gäller 1938 års skattelagstiftning eller 1947 års.
Jag har en allmän känsla av att högern metodiskt har strävat etter att nå
det läge, som jag tillät mig angiva under finansplansdebatten 1946: man
vill ställa sig utanför lösningen av hela denna fråga. Man vill överhuvud
taget inte ha något med den att göra. Ja, det är ju, herr talman, också ett
sätt att försöka påverka innehållet i den lagstiftning, som genomföres, men
det må ju bli resandens ensak.

Vi borde, herr talman, knappast behöva tvista om att för den övervägande
delen av vårt folk blev skattebördan för tung redan efter urtiman 1939, när
den halva skatten lades till. När vi sedan steg för steg kommo upp till de
150 procenten plus värnskatten, då tror jag att överhuvud taget ingen, som
har följt dessa ting, kan sätta i tvivelsmål nödvändigheten av att verkligen
få till stånd långtgående skattesänkningar. Jag vet ju, att högern bär varit
lika intresserad efter egen utsago. Jag erinrar mig ifrån valrörelsen i fjol
att högern där också talade om framtör allt att den ville sänka skatten mer
än folkpartiet. Ja, man var så intresserad att det var en framstående partiledare,
som lät räkna om 110-procentsförslaget till 100 för att kunna påvisa,
att man ville vidtaga ytterligare skattesänkningar!

När det gällt att komma till ett resultat i detta fall har utskottets stora
majoritet ansett det nödvändigt att nu företaga en omprövning. Vid denna
avvägning är det ju inte alls nödvändigt att gå ända tillbaka till 1940, då
ju riksdagen faktiskt gav uttryck för den meningen, att höjningen av inkomstskatten
vid det tillfället förutsatte en komplettering med en höjd förmögenhetsskatt.
Vi kunna stanna vid bevillningsutskottets betänkande 1945.
då man begärde utredningen, och vi kunna stanna vid det särskilda utskottets
uttalande 1946, då man klart och tydligt stakade ut linjerna för vad
som skulle åstadkommas. År 1945 begärde riksdagen en utredning om de
former, under vilka förmögenheterna skulle lämna sitt bidrag. Jag stryker
särskilt under att detta bevillningsutskottets uttalande har den formen,
att man överhuvud taget icke ville ha prövat, om förmögenheterna skulle
bidraga. Man krävde endast en utredning om under vilka former som det
skulle ske. Redan då pekade ju utskottet på den höjda förmögenhetsskatten
och på den höjda arvsskatten. 1946 års riksdag strök ytterligare under att
de medel, som skulle användas för att kunna åstadkomma en omfördelning
i detta avseende för att möjliggöra för de lägsta inkomsttagarna att få en
skattesänkning, skulle vara den höjda förmögenhetsskatten, den höjda bolagsbeskattningen
och den höjda arvsbeskattningen. Det är riktigt att vid
alla dessa tillfällen förelågo reservationer ifrån borgerligt håll — det skall
inte stickas under stol med — men jag kan inte tänka mig att vare sig herr
Hagberg i Malmö eller herr Ohlin ett enda ögonblick skulle ha trott, att
det förslag, som skulle framläggas för riksdagen från Kungl. Maj:t. skulle
vara utformat efter de linjer, som minoriteten i sina reservationer hade
krävt med bortseende från majoritetens uppfattning.

Nu framhålles det från oppositionens sida, särskilt från högern och folkpartiet,
att vi icke behöva höjningarna i förmögenhetsskatten. Ja, vi behöva
ju inte höjningarna i bolagsskatten, och vi behöva inte den nya kvarlåtenskapsskatten,
eller, herr talman, som jag läste i en annons i en lolkpartitidning
här om dagen: man har tvungits att erkänna, att höjningarna ej
behövas för att balans skall uppnås i 1947/48 års budget! Man har ju inte

44 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
behövt använda något särskilt tvång för att få folk att erkänna den saken,
men vi få väl ändå inte bortse ifrån att det kommer ett år och det kommer
många år efter detta som bli av den karaktären, att det inte är så lätt att
säga detsamma om dem som om den budget som riksdagen nyss har knutit
samman. Man får inte glömma bort i detta sammanhang — och det säger
jag särskilt till dem som anse, att man överhuvud taget kan låta vad som
behövs för nästa budgetår vara ett spörsmål, som kan hållas utanför denna
debatt — vad som skedde i samband med genomförandet av källskattereformen.
När vi lade om uppbördssystemet förutsattes det ju att uttagning
av källskatt skulle ske likformigt under hela kalenderåret. Nu är olyckan
den att på ett kalenderår ha vi sista delen av ett budgetår och första delen
av ett annat budgetår. När man således fastställer skatteprocenten utgår
man ifrån att den skatteprocent, som skall uttagas för andra delen av ett
budgetår, således första delen av ett kalenderår, skall vara densamma hela
året. Man tvingas med eller mot sin vilja, även om man har överskott i
den budget, som nu är fastställd, att fråga sig: när uppbördssystemet skall
fungera på detta sätt, måste man då icke taga hänsyn till hur läget blir
för det nästkommande budgetåret? Bevillningsutskottets majoritet har icke
ansett sig kunna lämna den frågan utan ett svar, och vi ha kommit till den
bestämda uppfattningen att det krävs att man tänker även på det budgetåret.
Det är självfallet en omdömesfråga, hur mycket i ökade utgifter och
ökade inkomster som kan beräknas för nästkommande budgetår, men utskottet
har ansett sig böra i detta fall stödja sig på de uppgifter, som äro
lämnade i Kungl. Maj ds proposition angående regleringen för det innevarande
budgetåret. Vi räkna ju med en överbalans för innevarande budgetår
av 190 miljoner kronor. Man räknar, när de sociala reformer, som bara
omfatta ett halvår av nu löpande budgetår, trätt i kraft, med automatiska
höjningar, och om man sammanfattar de automatiska höjningarna har man
att räkna med 510 miljoner. Man har också ansett sig kunna räkna med
vissa minskningar, som röra sig mellan 130 och 140 miljoner. Räknar man
ifrån överskottet i den nu fastställda budgeten, de 190 miljonerna, så krävs
det drygt 175 nya miljoner för nästkommande budgetår. Då har man, när
man räknat fram dessa siffror, räknat med att den nya skattelagstiftningen
skall vara i kraft från den 1 januari 1948.

Nu kan det naturligtvis tänkas, att alla beräkningar slå fel. Vi som se eu
liten smula mörkt på situationen kanske ha orätt. De herrar, som kanske
se en smula för ljust på situationen, skulle ju kunna få delvis rätt. Men
när utskottet höll på att diskutera det föreliggande förslaget, fingo vi också
på vårt bord en redogörelse för budgetutjämningsfondens läge den 30 juni
i år, och den visar att brisien i budgetutjämningsfonden var 7 266 miljoner
kronor. För den riksdag — när den kommer skall jag inte spå om — som
på grund av en förändrad konjunktur kan tvingas att med mycket stora
belopp underbalansera en löpande budget, tror jag det skulle vara enbart
till glädje om underskottet i budgetutjämningsfonden inte hade den storlek,
som det för närvarande har.

Jag skall inte, herr talman — och jag tror ingen av utskottets ledamöter
faller på idén att göra det — förneka att ett genomförande av dessa skatteskärpningar
kan komma att i vissa fall verka hårt. Man kan inte, hur man
än går till väga, komma ifrån att det alltid kommer att finnas gränsfall,
och hur mycket man än försöker sträva efter att nå den största möjliga

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
rättvisa kan den inte bli absolut. Herr Hagberg och många med honom
ha mycket talat om marginalskatt. Marginalskatt har blivit ett kärt ämne
under det sista året. Man menar ju med marginalskatt som bekant den del
av inkomstökningen, som måste avgå till skatt. Det gäller såväl inkomst
av arbete som av kapital. Såväl i den nuvarande skattelagstiftningen som i
det föreliggande förslaget kan man utan tvivel träffa på många fall, där
man måste säga sig att det kanske hade varit lämpligt att söka undvika.
De finnas i den nuvarande lagstiftningen. Det är därför vi ha den s. k.
90-procentsspärren. De komma utan tvivel att finnas även i den nya lagstiftningen.

Nu vill jag inte säga, att alla de fall, som finnas i tabellerna, äro av den
karaktären att de böra givas absolut vitsord, ty de flesta fallen äro ju
tänkta fall, och man vet inte, om de kunna inträffa i verkligheten. Utskottet
har emellertid sökt så långt det har stått i dess förmåga att komma till
rätta med detta problem genom att vidtaga ändring i den av Kungl. Maj:t
föreslagna reduktionsregeln. När inkomsten är låg i förhållande till förmögenheten
föreligga de största riskerna. Propositionen hade satt en förmögenhetsgräns
av 100 000 kronor. Utskottet har föreslagit en linje, där
denna reduktionsregel i förhållande till den låga inkomsten skulle utsträckas
hela vägen upp, utan hänsyn till förmögenhetens storlek. Samtidigt
bibehålies, såsom föreslås i det nästa betänkandet av bevillningsutskottet,
80-procentsspärren. När man talar om denna 80-procentsspärr får man ju
inte glömma bort, att vi praktiskt taget för närvarande ha en 90-procentsspärr,
och att det där således föreslås en lindring. Det är ju faktiskt på det
sättet, att beträffande den spärr vi ha haft under de senaste åren och där
man velat taga hänsyn till de gränsfall, som kunna inträda, har kommunalskatten
legat utanför. Det har således i verkligheten blivit 90 procent. I
den 80-procentsspärr, som nu föreslås, är även kommunalskatten inräknad.

Det är klart man kan säga, som folkpartiet säger i sin reservation, att
man skulle komma till ett bättre resultat i fråga om dessa gränsfall, om
man ändrade skalan. Det är bara ett men, men ett mycket allvarligt sådant.
Det kostar enligt bondeförbundets linje, som ju står närmare det föreliggande
utskottsförslaget än folkpartiets, 39 miljoner och enligt folkpartiets
linje 75 miljoner kronor i inkomstbortfall. Om vi då till dessa 75 miljoner
lägga att folkpartiet inte vill taga de 119 miljonerna i bolagsskatt och inte
de 40 miljonerna i kvarlåtenskapsskatt, tycker jag att man kommit ut på
ett gungfly, som är farligt, fast det ju är möjligt att vi inte kunna fatta
och förstå det fina i den galoppen.

Nu har herr Hagberg i Malmö här uttalat sin stora förvåning över herrar
Björnssons och Sundströms i Skövde reservation. Men herr Hagberg kunde
ju ha tillagt, att det var många, många flera i utskottet, som uttalade sin
sympati för att finna eu sådan linje, men den var inte möjlig att finna.
Det förelåg för många hakar för att utskottet skulle ha kunnat utforma
den. Jag skall inte tveka ett ögonblick att uttala såsom min mening, att det
är mycket möjligt att om denna sak blir klarlagd, man kanske kan komma
fram efter den linjen till ett resultat. Man räknar således med att det under
året åstadkomna sparandet icke skall beskattas annat än med inkomstskatt
och således icke med förmögenhetsskatt under det löpande året. Det är
möjligt, att det går, och jag skall för min del inte säga ett enda ont ord om
den saken, men man får ju ha i minnet att det är inte så enkelt att kon

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
struera en sådan regel. Det visade sig ju, när förslaget först framställdes i
utskottet, att man genast gjorde den lilla erinringen: hur skulle det verka,
om man sade, att det var förmögenheten vid årets ingång, som skulle uppgivas
till beskattning, och en person under året förlorat 100 000 eller 200 000
kronor av sin förmögenhet? Hur skulle det komma att verka att man begärde
att folk skulle betala skatt för en förmögenhet som inte fanns? Det
är möjligt att man kan hitta en framkomlig väg, och jag skulle för min del
gärna vara med om att stödja varje förslag i detta hänseende, som kan vara
rimligt och riktigt. Däremot är jag, herr talman, inte beredd att utan en
ingående undersökning ansluta mig till reservationen.

Man har under debatten ute i landet liksom i åtskilliga av motionerna sagt,
att detta skatteförslag kommer att hindra företagsamheten, att det kommer
att stoppa upp arbetsamheten och förstöra sparsamheten i vårt land. Man
har påstått, att hela förslaget kan betraktas såsom samhällsskadligt. Det
har också sagts mer än en gång, att om Per Albin Hansson hade levat i dag
eller den dag, som detta skatteförslag kom fram, så skulle han inte ha kunnat
följa de linjer, som uppdragits i propositionen. Herr Wigforss skulle i
så fall aldrig fått lägga fram ett sådant förslag. Det har sagts mer än en
gång från socialdemokratiskt håll, och jag är angelägen att ännu en gång
betona det, herr talman, att om den bortgångne statsministern hade varit
här i dag och fått medverka i framläggandet av detta förslag, hade det i
sak inte förändrat någonting. Han var fullt medveten om detta förslag och
hade för sin del anslutit sig till detsamma.

Vi ha emellertid i utskottet, där det ju inte alltför ofta har getts tillfälle
att röra sig i de högre rymderna såsom ute i de allmänna debatterna, inte
kunnat få några belägg för riktigheten av de påståenden, som ha gjorts i
denna debatt. Det har varit spådomar, och spådomar slå ofta fel. Jag har,
herr talman, upplevat mycket i detta hus, inte minst när det gällt skattefrågor.
Många av de tongångar vi höra i dag, ha vi hört många gånger förut,
och rörligheten och oron ha varit lika stora. När Felix Hamrin 1932 lade
fram sitt förslag om den extra inkomst- och förmögenhetsskatten, som ju
var en mild västanfläkt emot det förslag, som behandlas här i dag, talades
det ifrån dem, som överhuvud taget inte ville ha någon sådan extra förmögenhetsskatt,
om farliga utväxter på vårt skattesystem. Samma var förhållandet
1934, då den särskilda förmögenhetsskatten genomfördes, och de som
voro med den gången minnas säkert brösttonerna i juninatten 1936, då den
kungl. skattepropositionen avslogs av första kammaren och här i andra
kammaren bifölls, två gånger med lottens hjälp.

Jag tror, herr talman, att de, som nu varna, skola komma ihåg det gamla
ordspråket, att man skrämmer så länge med vargen, att det överhuvud taget
inte är någon som tror på att vargen finns. Här har man varje gång, som
det har gällt skatteförslag av det ena eller andra innehållet, alltid varnat
för de faror, som det skulle medföra. Ja, mina damer och herrar, vi ha
sett i verkligheten, hur det har blivit. I utskottet ha de reservanter, som inte
intagit en rent negativ inställning, d. v. s. andra reservanter än högerreservanterna,
erkänt, att när det gäller dessa ting, så är det i mycket en trosfråga.
Man tror, att det kan bli på det sättet, och jag skall, herr talman,
ingalunda förneka, att det kan vara möjligt, att man kan få rätt, men jag
tycker, att det inte är riktigt, att man i dag förklarar, att så och så blir det.

Måndagen den 14 juli 1947 fm. Nr 35. 47

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
Man vet lika litet om detta, som någon av majoriteten vet om den saken.
Jag vill säga att blir det så att de, som nu måla den mörka bilden, få rätt,
då skall jag för min del, och jag tror även utskottsmajoriteten, villigt erkänna
detta och handla därefter. Jag är nämligen övertygad om att inte
ens högerreservanterna våga beskylla majoriteten i utskottet för överlagd
skadegörelsevilja.

Det kan också, herr talman, hända, såsom har skett så många gånger
förut, när man har spått, att det trots alla spådomar inte blir så, att företagsamheten
skadas, att det inte blir så att arbetsamheten och sparsamheten
minskas, att det inte blir så att vårt folk och vårt land skadas av
denna skattereform. Jag begär inte, herr talman, att den andra sidans
talesmän skola vara beredda att erkänna, att de ha misstagit sig, men det
som kan inträffa i detta avseende borde mana dem till en liten smula försiktighet,
när det gäller att spå om framtiden. Vi veta mycket litet om vad
framtiden kan bära i sitt sköte. Vi få väl ta dagarna och åren som de
komma. De som representera majoriteten skola vara lika villiga att medverka
till att ingen skadegörelse äger rum som trots någon av minoriteten.

Med anförande av dessa synpunkter ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr Hagberg i Malmö erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Herr Olsson i Gävle tog fasta på att jag något uppehöll
mig vid den av två socialdemokrater avgivna reservationen. Han menade,
att min förvåning över den tankegång, som kommer till uttryck i reservationen,
knappast var berättigad, då, såsom han sade, det inom utskottet fanns
en vidsträckt sympati för tankegången. Det är mycket möjligt, att så varit
förhållandet, men i så fall beklagar jag, att denna sympati icke kom till synes
vid utskottsbordet. Såvitt jag erinrar mig, var herr Björnsson ensam om
sin mening där. Kanhända har denna förnuftiga uppfattning sedan vunnit
ytterligare anhängare. Förhåller det sig så, beklagar jag att vederbörande
icke haft samma mod som herrar Björnsson och Sundström i Skövde och
givit till känna sin uppfattning. Dessa herrar ha ju förklarat, att förmögenhetsskatten
i visst avseende blir »en extra skatt på sparande», och de uttala,
att »en dylik konstruktion av förmögenhetsbeskattningen kan vara ägnad att
motverka strävandena till ökat sparande». Då nu herr Olsson i Gävle förklarat
sig sympatisera med dessa uttalanden, vore det ytterst angenämt att
få höra honom här meddela, att också han har den uppfattningen, att förmögenhetsskatten,
som den nu tänkes konstruerad, i visst avseende kommer
att motverka strävandena till ökat sparande.

Herr Olsson i Gävle frågade — närmast med adress till mig, så vitt jag
kunde förstå — om man verkligen kunde begära att Kungl. Maj:t skulle vid
utarbetande av propositionen följa minoriteten inom statsskatteberedningen.
Nej, självfallet icke. Det kan man inte begära, och det har heller ingen gjort.
Men vad man haft rätt att förvänta var, att Kungl. Maj:t vid utarbetande av
propositionen skulle i god demokratisk ordning ha tagit åtminstone någon
liten hänsyn till de meningar, som framförts från minoritetens sida. Så har
icke skett vid propositionens utarbetande, och så har heller icke skett vid
utarbetandet av bevillningsutskottets betänkande. De små justeringar som
där iiro gjorda äro av ytterligt ringa betydelse.

Nr 35.

Måudagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)

Jag kan icke frigöra mig från den allmänna uppfattningen, att förslaget i
skattefrågan liksom majoritetens ståndpunktstagande i statsskatteberedningen
är ett diktat och ingenting annat.

Herr Olsson i Gävle, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Det är ju beklagligt, att herr Hagberg icke kan
frigöra sig från den känslan, att skatteförslaget är ett diktat. Det finns ingen,
vare sig inom skatteberedningen eller i utskottet, och jag skulle knappast
tro heller inom Kungl. Maj:t, som velat betrakta det som ett diktat.

Om herr Hagberg hade varit i tillfälle att följa frågan från första början
i skatteberedningen, skulle han fått mer än ett tillfälle att konstatera, att
hänsyn tagits.

Vad herr Hagberg sedan sade om debatten i bevillningsutskottet förvånade
mig. Han brukar ju i regel vara med vid sammanträdena, men det är möjligt
att han var borta den gång, då jag för min del uttalade min anslutning
till herr Björnssons linje men måste vika ifrån den därför att den icke
kunde utformas. Det är möjligt, att förslaget, om det förelegat i det utarbetade
skick, vari det nu framlagts, och om vi haft tid, kunde ha samlat
åtskilligt fler omkring sig och kanske blivit ett utskottsförslag. Men, herr
talman, det som icke blivit i år kan ju möjligen bli ett kommande år.

Herr Hagberg i Malmö erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Herr Olssons löfte skall jag be att få taga fasta på.
Jag skall icke vara den som tappar sugen i det sammanhanget, och vi kunna
kanske till ett annat år enas om en justering av propositionen på denna punkt.
I så fall är alltid något vunnet med detta meningsutbyte.

När jag talade om bristande hänsyn till minoritetens uppfattning, tänkte
jag också på behandlingen inom utskottet. Herr Olsson har själv medverkat
till en undersökning rörande marginalbeskattningen, en undersökning som
borde ha gjorts inom skatteberedningen och av Kungl. Maj:t och icke av
utskottet. Den undersökningen uppvisade ett resultat, som herr Olsson själv
nödgades medgiva var anmärkningsvärt. Vidtog man någon ändring i utskottet
med anledning av det resultat som framkommit? Nej, ingen ändring med
undantag av justeringen i fråga om förmögenhetsbeskattningen, och den
har, som jag redan i ett tidigare anförande påpekat, begränsad betydelse. Vi
gjorde i fråga om kvarlåtenskapsskatten en undersökning av vissa konkreta
fall. Den gav också ett ganska anmärkningsvärt resultat. Föranledde den
någon ändrad inställning från majoritetens sida? Föranledde den majoriteten
att i någon mån tillmötesgå minoriteten? Icke alls. Propositionen skulle
genomdrivas och därmed punkt.

Vidare anförde:

Herr Sandberg: Herr talman! Det gäller nu frågan om en omläggning
av den direkta statsbeskattningen. Så långt det därvid är fråga om en viss
sänkning av skatten, så är detta en högst nödvändig och mycket efterlängtad
sak. Om skattesänkningarna råda inga delade meningar. Men förslaget innehåller
även annat som mera tål att diskuteras.

Jag vill först erinra om att under de förda debatterna om åtgärder för
bekämpande av inflationen har även skattefrågan berörts. Regeringens mening
är emellertid att bekämpandet av de inflatoriska tendenserna icke bör

Måndagen den 14 juli 1947 fm. Nr 35. -19

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)
ske genom att det nuvarande höga skattetrycket bibehålies. Och om bekämpandet
av tendenserna till inflation skulle ske på nämnt sätt, skulle ju
detta fordra enighet från alla håll. Skatteförslaget får sålunda bedömas
huvudsakligen med tanke på skattetekniska synpunkter och med hänsyn till
beskattningens rättvisa utformning och skäliga avvägning. Därvid måste
också det statsfinansiella läget och de samhällsekonomiska verkningarna på
längre sikt beaktas.

Då det gäller att åstadkomma skattelättnader har det för folkpartiet varit
eu huvudsynpunkt att framför allt bereda de mindre inkomsttagarna en
sådan lättnad. Genom det sjunkande penningvärdet och de i följd därav
höjda lönerna ha dessa mindre inkomsttagare kommit i det läget, att de för
samma realinkomst som tidigare fått eu betydligt högre beskattning än
förut. Det är sålunda rimligt att skattelättnaderna i första hand komma de
mindre inkomsttagarna och de mindre förmögenhetsägarna till godo, de
senare genom alt mindre förmögenheter fritagas från förmögenhetsskatt.
Så långt har folkpartiet ingen invändning att göra mot det föreliggande förslaget,
tvärtom.

Ett lättande av enbart dessa gruppers skattebördor innebär givetvis även
det en viss omfördelning av skattebördan olika inkomst- och förmögenhetsägare
emellan. Därom är emellertid icke heller något att säga, så länge nämligen
omfördelningen stannar inom dessa gränser. Men om lättandet av
skattebördan i de lägre grupDerna icke endast förenas med ett bibehållande
av skattetrycket i de högre grupperna utan också för dessa senare åtföljes
av en stegring av progressiviteten utöver vad som för närvarande gäller, då
måste man bli betänksam.

1945 års statsskatteberedning anförde som skäl för eu höjning av skatten
för de större inkomsterna och förmögenheterna, att dessa genom krigsårens
skattehöjningar drabbats av en procentuellt mindre skatteökning än de lägre
inkomsterna och förmögenheterna. Att detta resonemang dock icke vid eu
närmare granskning av skattebelastningens resultat var hållbart, uppvisades
på ett övertygande sätt av reservanterna i kommittén, herrar Elon Andersson
och Sundén.

Departementschefen har ej heller i skatlepropositionen upptagit den motivering
i förevarande avseende, som han biträtt i kommittén. I stället har
han i huvudsak motiverat förslagen om skattehöjningar med att han funnit
dessa innebära en omfördelning av skattebördan mellan olika medborgargrupper,
som han ansett skälig, samt med att skattehöjningarna och den
nya arvsskatten vore statsfinansiellt nödvändiga. Enligt vår mening har han
dock härvid för litet beaktat de samhällsekonomiska verkningarna av förslaget.
Han har visserligen sökt visa all skadeverkningar av den höjda beskattningen
ej vore att befara. I detta fall äro emellertid meningarna starkt delade.
Sålunda ha i ett 70-tal av de lämnade remissvaren skattehöjningarna avstyrkts
och endast tillstyrkts helt eller delvis i 4 fall. Man måste dock
tillskriva de hörda myndigheternas och korporationernas mening ett betydande
värde.

Med ledning av vid betänkandet fogade tabeller må några exempel angivas
på hur de nya skatteskalorna verka. Det är därvid särskilt kombinationen
av skatt på både inkomst och förmögenhet, som bör observeras. Exemplen
hänföra sig till den s. k. marginalskatten, d. v. s. den del av en viss inkomstökning,
som åtgår till gäldande av den å inkomstökningen belöpande skatten.

Andra kammarens protokoll 19A7. Nr 35. 4

50 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kominunalskattelagen in. m. (Forts.)

Denna marginalskatt är av mycket stort intresse som mätare på hur beskattningen
verkar. Om en person överväger att på något sätt öka sin inkomst
<ir frågan om marginalskattens storlek av intresse för honom. Likaledes är
detta fallet, om han av sin inkomst vill spara ett visst belopp. I så fall
utvisar marginalskatten hur stor del av avkastningen av det sparade beloppet,
som i ett visst inkomst- och förmögenhetsläge åtgår till skatt å såväl den
ytterligare inkomsten som förmögenhetsökningen.

Om jag tar ett exempel enligt tabell 1, finner jag, att om inkomsten utgörs
av lika stora delar inkomst av arbete och av kapital, vilket senare förräntas
med 3 Va %, och sammanlagda inkomsten är 150 000 kronor, så är
marginalskatten enligt propositionen 91 % och enligt folkpartiets motion
82 %. Sedan inträder enligt propositionen 80-procentspärren, annars skulle
skatteprocenten hava stigit ytterligare vid stigande inkomstbelopp. Enligt
lolkpartiets motion stiger icke skatteprocenten över de nyssnämnda 82 procenten.
Y id skatteprocenttal av denna storlek är givetvis varje ytterligare
höjning en allvarlig sak, särskilt med tanke på att hela skatteskalan är rörlig,
och att en ytterligare ökning av uttagningsprocenten kommer att starkt påverka
den s. k. marginalskatten.

Skillnaden i marginalskatt mellan propositionen och folkpartiets motion
vid enbart kapitalinkomst är, såsom framgår av tab. 2 och 3, också betydande.
Vid eu förmögenhet av 850 000 kronor och en avkastning av 3 %
är marginalskatten enligt propositionen 105,4 % och enligt motionen 78,4 %.
Även efter 100 000-kronorsgränsens borttagande i reduklionsregeln för förmögenhetsbeskattningen
är propositionens procent 100. 100 000-kronorsgränsens
borttagande i den nämnda reduktionsregeln har ju redan förut berörts
i debatten. Jag vill betona, att det givetvis är en förbättring, även om
det är en mycket obetydlig sådan.

Särskilt hög blir marginalskatten på avkastningen av nysparat kapital,
såsom framgår av tab. 5. \''id en så stor inkomst som 120 000 kronor och
300 000 kronors förmögenhet blir marginalskatten enligt propositionen vid
2 % avkastning 154 % — det är ju ett exempel med mycket låg avkastning
— vid 3 % 123,4 % och vid 3Vs % 118 %. Enligt folkpartiets motion
bli motsvarande procenttal resp. 124, 103,6 och 100. Dessa senare siffror
äro också mycket höga, men skillnaden mot propositionen är dock påtaglig.
\ id viss kombination av inkomst av arbete och av förmögenhet och en höjning
av uttagningsprocenten till 120, kan marginalskatten, innan 80-procentspärren
verkar, enligt propositionen uppgå till 163 %. Exemplet är hämtat
från tab. 17.

Exemplen äro visserligen valda så, alt de visa de svåra verkningarna av
skatteförslaget, men det torde vara tillåtligt och lämpligt att även göra det
i detta sammanhang. Att endast ett relativt fåtal av skattedragarna befinna
sig i det läget, att de berörda exemplen kunna få betydelse för dem, får
inte föranleda, att man bortser från denna grupp. Det gäller dock en grupp,
vars samhällsekonomiska betydelse är mycket stor. Här skall också genast
betonas, att det avgörande inte är, huruvida i de enskilda fallen en inkomsttagare,
förmögenhetsägare eller ett bolag har möjlighet att bära en
större eller mindre ökning av sin skattebörda, utan det gäller här den
samlade effekten på näringslivets produktivitet och folkets levnadsstandard
av hur skattebördan utmätes. Det är inte omtanken om den enskilde miljonären,
som förestavar vår ståndpunkt, utan tanken på hur det hela enligt

Måndagen den 14 juli 1947 fm. » 35. Öl

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
vår mening i det långa loppet kommer att verka för samhället och för
inkomsttagarna, även de lägre inkomsttagarna. Särskilt i fråga om förmögenhetsbeskattningen
— och dit får man ju räkna även den nya kvarlåtenskapsskatten
— skulle saken ställa sig annorlunda, om förmögenheten
låge samlad och tillgänglig så att säga i form av pengar i en kista. Men
så är det ju i regel icke. Pengarna äro placerade i näringslivet och produktionen.
Jag understryker, att det är just denna kapitalets beskaffenhet
att vara delar i det produktiva livet, som gör att hårda ingrepp mot detta
kapital hindra och försena produktionens ökning i enskild företagsamhet.
Vad som kan ske med kapitalet i statens hand skall jag inte tala om, även
om man anar, att bakom detta förslag döljer sig också socialiseringstanken.
Ingrepp i form av en hård beskattning när det gäller det ekonomiska
maskineriet är som att minska kraften för arbetsmaskinerna i en fabrik.
Även om icke hela maskineriet stannar, bli de produkter som framställas
både sämre och färre än annars.

Man kan ju fråga sig, om icke de större inkomsterna och förmögenheterna
i alla fall kunna tåla den höjda beskattningen. Det hela har ju
ändå gått tämligen bra hittills, och en viss ytterligare belastning kanske
icke är så farlig? Herr Olsson i Gävle var också inne på den tankegången
och sade, att man har vid varje tillfälle, då det varit fråga om skattehöjningar,
skrämt skattebetalarna med att det kommer att bli ett mycket
olyckligt resultat. Men man har skrämt med vargen så mycket, att man till
sist icke tror att vargen finns. Ja men, herr Olsson, jag vill ändå säga,
att jag nog tror att vargen i detta fall finns. Förr eller senare kommer
man till den gräns — även om man kan diskutera var gränsen går -—
då verkningarna bli olyckliga. Och jag måste säga att jag tycker, att
vargen nalkas och att hans skugga nu är ganska tydlig.

Om man utgår ifrån att sparande och kapitalbildning både hos den
enskilde och hos företagen äro en förutsättning för en gynnsam ekonomisk
utveckling, torde man kunna påstå, att den gräns redan är uppnådd, över
vilken beskattningen icke bör gå. Den blir överskriden då beskattningen
tvingar viktiga medborgargrupper att till det allmänna avstå större delen
av sin merinkomst av arbete och i vissa fall väsentligt mer än hela avkastningen
på sitt nysparade kapital. Viljan att spara och göra ofta riskfyllda
insatser för ökad produktion måste bli lidande av en sådan skattepolitik.
Man kan visserligen säga, att de skattelättnader som ges medföra
ökade möjligheter till sparande för dem som få lättnaderna. I den mån dessa
icke medföra tillgodoseende av nödvändiga behov som eftersatts kan det
dock vara tvivelaktigt om de många jämförelsevis små beloppen komma
att användas till sparande. Lika troligt är väl att de gå till ökad konsumtion.
Totalresultatet av hela det nya skattesystemet torde obestridligen bli
minskad vilja till sparande och minskat totalt sparande i landet, särskilt
som det alltmer betydelsefulla s. k. företagssparandet även motverkas kraftigt
av höjningen i bolagsbeskattningen.

1 reservationen I) heter det på ett ställe — jag tillåter mig citera tre
rader: »Beskattningen måste utformas så att den ej hämmar arbetslust och
vilja till insatser, motverkar sparviljan och hindrar eu för produktionens
utveckling nödvändig kapitalbildning hos enskilda och inom företagen.»
Herr talman! Jag tror icke att skatteförslaget fyller det önskemål som där
uppställes.

52 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)

I folkpartiets motion bär anvisats eu väg för att bättre än enligt det
föreliggande förslaget nå det angivna målet. Man skulle också enligt vårt
förslag i väsentlig mån lösa de svårigheter, som illustreras av de enligt
propositionen orimligt höga marginalskatterna, på vilka jag nyss gav en del
exempel. Förslaget innebär som bekant, att skalorna för inkomstskatten och
förmögenhetsskatten böra utformas så, att en besvärande överbeskattning
undvikes. Orimliga konsekvenser av skattesystemet kunna icke på ett tillfredsställande
sätt avlägsnas genom en skattespärr av det slag finansministern
föreslår, den s. k. 80-procentspärren. Då jag anmärker detta innebär det
icke att jag menar, att man fördenskull bör yrka avslag på nämnda anordning.
Den kan tjäna ett visst syfte även i det fall att skatteskalorna äro
konstruerade så som folkpartiet föreslår. Vi mena, att skatteskalorna böra
avvägas så, att en skattespärr endast behöver komma i fråga i mycket
begränsade undantagsfall. Genom en tillämpning av de i motionen föreslagna
skalorna för inkomstskatten och förmögenhetsskatten skulle marginalskatten
högst väsentligt nedbringas och endast i särskilt ogynnsamma fall
överstiga 100 %.

Beträffande de olika skatteformer det här gäller och de olika punkterna
i förslaget skall jag yttra några ord i anslutning till en del av dessa. Jag
följer då betänkandets uppställning.

Mot barnavdragens avskaffande vid den statliga beskattningen har jag
ingen direkt invändning att göra. Jag endast erinrar om att vi i folkpartiets
motion ansett, att frågan om barnförsörjningsbördans fördelning icke är
slutgiltigt löst genom detta förslag utan vid ett senare tillfälle torde böra
upptagas till förnyad behandling.

Då det gäller ortsavdragen och dyrortsgrupperingen däremot, kan jag
icke för min del ansluta mig till vad utskottet föreslagit. I likhet med ett
flertal motionärer anser jag nämligen, att det knappast längre kan sägas
föreligga nämnvärda skillnader i levnadskostnader mellan olika orter,
om hänsyn tages till alla på frågan inverkande omständigheter, samt att dessa
skillnader i varje fall blivit kompenserade genom de högre löner, som i regel
utgå på de s. k. dyrorterna. Jag anser, att hela dyrortssystemet bör avvecklas,
och jag hoppas, att detta inom en icke alltför avlägsen framtid
skall låta sig göra. Detta system har nämligen varit en källa till ständig
irritation, och det blir intet lugn förrän det kommer bort. Det kan hända,
att det fidlkomligt idealiska tillståndet i alla avseenden icke heller nås
genom att systemet tas bort, men jag tror ändå alt det är den vägen man
bör gå. Som ett första steg, vilket utan större olägenheter redan nu i
detta sammanhang kan tagas, vill jag förorda dyrortsgraderingens slopande
då det gäller ortsavdragen vid den statliga beskattningen. Jag yrkar alltså
bifall till reservationen nr III) på denna punkt.

I propositionen föreslås särskilt avdrag för förvärvsarbetande gift kvinna.
Det är en provisorisk anordning som här sättes i fråga. Den torde dock på
ett jämförelsevis tillfredsställande sätt provisoriskt lösa den mycket omstridda
frågan om en lättnad i beskattningen för makar. Den avser de fall
då hustrun har eget förvärvsarbete. Men då hustrun deltager i mannens
förvärvsarbete, såsom fallet är t. ex. i lantbrukarhemmen m. fl. fall, blir
frågan icke löst genom vad bär föreslås. Utskottet har emellertid med anledning
av motioner i ärendet uttalat sig mycket positivt och förutsatt, att
det skall bli möjligt att finna en godtagbar lösning av denna fråga. Man

Måndagen den 14 juli 1917 fin. Nr 35. 53

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)
bör eftersträva större rättvisa och komma fram till en konstruktion av ett
avdrag, som ger även de i lantbrukarhemmen arbetande kvinnorna en bättre
ställning.^ Jag vill med tillfredsställelse konstatera utskottets inställning i
denna fråga. Här pågår nu en utredning, och representanter för denna ha
försäkrat, att man skall göra sitt bästa för att lösa problemet.

Vad sedan beträffar en sak jag redan tidigare berört, nämligen .skatteskalan
vid inkomstbeskattningen av fysiska personer, ha ju departementschefen
och utskottet därvidlag eftersträvat en skälig avvägning av skatten
för de olika inkomsttagarna, genom den föreslagna skalan. Jag kan dock
icke finna det skäligt och rättvist att icke blott icke tillåta en lättnad i de
högre inkomstlägena utan även pålägga en icke obetydlig ökning. Verkan
måste bli återhållande på arbetslusten och hämmande på strävan att öka
insatserna i det produktiva livet.

Beträffande bolagens beskattning motiveras den liksom förmögenhetsbeskattningen
med att det synes skäligt, att ifrågavarande skatteobjekt få
bidraga till täckning av det budgetunderskott, som beräknas uppstå genom
sänkningen av skatten för fysiska personer. Om höjningen av bolagsskatten
jag endast i korthet framhålla, att med den ökning av den nuvarande
skatten med 25 % som föreslås blir bolagsbeskattningen mycket hård. Vägande
invändningar ha också gjorts mot en sådan höjning från högst sakkunniga
håll. Jag erinrar om att t. ex. Kooperativa förbundet betonar de
svårigheter som uppstå för nybildning av företag, under det att gamla konsoliderade
företag kunna lättare reda sig. Detta förhållande innebär ju en
fara för minskad konkurrens och förstärkt monopolställning för de stora
företagen, alltså en utveckling som icke är önskvärd.

Förslaget att höja gränsen för skattskyldiga till förmögenhetsskatt från
20 000 till 30 000 kronor kan man hälsa med tillfredsställelse. Emellertid
innebär förslaget i övrigt en avsevärt ökad skattebörda för medelstora och
stora förmögenheter jämfört med nuvarande förhållanden. Jag har redan
berört vådorna ur samhällsekonomisk synpunkt av en alltför hård beskattning
av kapital och kapitalbildning. Den ifrågavarande skatteskärpningen
drabbar icke minst näringslivet. Då ett företag nått en sådan storlek, att det
kan betraktas som medelstort, inträder en stark skärpning av beskattningen.
Vid en förmögenhet av t. ex. 500 000 kronor förenad med en inkomst av
20 000 kronor stiger skatten från nuvarande 33,7 % till 48 % — även efter
borttagandet av den förut omnämnda 100 000-kronorsgränsen i reduktionsregeln.
(Jag hänvisar till tabell 9 sid. 205). Och om kapitalavkastningen i
förevarande fall antages till 2,5 % och de 20 000 äro arbetsinkomst, får
företagaren, om han kan öka kapitalavkastningen, av denna ökning ingenting
behålla. Marginalskatten blir i stället vid 100 procents uttagning 118
procent! (Jag hänvisar till tabell 17 på sid. 219 i utskottets utlåtande.) Någon
särskild lust att utvidga företaget under sådana förhållanden kan inte gärna
föreligga.

Även för jordbruket kan en hög förmögenhetsbeskattning vålla svårigheter
på grund av jordbrukets stora kapitalbehov och jämförelsevis låga förräntningsproccnt
på det investerade kapitalet.

Utskottet erinrar om att riksdagen 1945 beslöt en utredning om de former,
under vilka förmögenheten borde bidraga till täckning av under krisperioden
uppkomna utgifter. Herr Olsson i Gävle var nyss inne på samma ämne.
Man erinrade också om all mot det betänkande, som låg till grund för bo -

54 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunålskattelagen m. m. (Forts.)
slutet, hade reservation anförts av 9 av bevillningsutskottets ledamöter. Dessa
framhöllo bland annat, att man ej finge bortse ifrån att den ökning av
skattebördan, som de av kriget föranledda statsutgifterna vållat, hårt drabbat
jämväl ägare av förmögenhet; det kunde därför starkt ifrågasättas, om
icke förmögenheterna därigenom fått till fullo bära sin skäliga anpart av de
bördor som kristiden pålagt.

Vad som sedan anförts av reservanterna i statsskatteberedningen, herrar
Andersson och Sundén, och som icke kunnat motbevisas, om hur i själva
verket förmögenheten och .särskilt dess avkastning fått vidkännas en mycket
hård beskattning under krigstiden, visar riktigheten av den uppfattning,
som uttalades av 1945 års reservanter, överhuvud har genom vad som på
olika sätt framkommit sedan 1945 -— genom yttranden och utredningar —
frågan om en ökad förmögenhetsbeskattning fått en sådan belysning, att
det nu icke längre framstår som skäligt att ytterligare höja denna beskattning.

Detta resonemang gäller också förslaget om den nya förmögenhetsskatt,
som kallas kvarlåtenskapsskatt. Denna anges ju vara en till efter ägarens
död uppskjuten förmögenhetsbeskattning. Denna nya skatt, som lägges ovanpå
den nuvarande arvslottsbeskattningen, kan innebära en allvarlig rubbning
i den produktiva verksamheten. Nu invänder man alt de medel, som på
denna väg tagas ut av enskilt hopsparat kapital, även via driftbudgeten kan
komma att användas för produktiv kapitalinvestering, exempelvis genom
väganslagen. Den svåra rubbning i det ekonomiska läget för ett företag,
exempelvis ett familjebolag eller ett jordbruk, som gäldandet av denna skatt
dock många gånger kan komma att innebära, gör det dock uppenbarligen
olämpligt att gå tillväga på detta sätt. Det innebär en rubbning i det produktiva
livet, som blir till skada för resultatet av verksamheten.

Mot förslaget om kvarlåtenskapsskatt ha från alla håll riktats de mest
allvarliga anmärkningar. Det har gällt både skattens konstruktion och dess
samhällsekonomiska verkningar. Jag skall inte gå närmare in på frågan om
denna skatts konstruktion. Men dess utformning som en skatt på kvarlåtenskap
måste anses vara mindre lämplig, bland annat därigenom att verkningarna
av en sådan skatt bli mycket ojämna. Skulle en ökad arvsbeskattning
anses böra komma i fråga, så bör den konstrueras som en arvslottsbeskattning.
För att få en uppfattning om verkningarna av denna kvarlåtenskapsskatt
bör man också rätteligen tänka sig densamma utslagen över ett
antal år under ägarens livstid och lagd ovanpå den andra förmögenhetsskatten.
Resultatet blir då en ofantligt hög förmögenhetsbeskattning. Denna
bild kanske på ett mera talande sätt åskådliggör vad det här är fråga om.

I fråga om verkningarna av den föreslagna kvarlåtenskapsskatten för den
jordbrukande befolkningen har, som i debatten erinrats om, en undersökning
gjorts av taxeringsrevisor östman, vars resultat delvis intagits i utskottets
utlåtande. Undersökningen har gällt Södermanlands län. Det framgår
av herr östmans uttalanden, att han anser undersökningen representativ
även för landet i dess helhet. Givetvis är det av stort intresse att se hur denna
nya skatteform kommer att verka för en sådan betydelsefull medborgargrupp
som landets jordbrukare.

Utan att här mera ingående söka behandla det erhållna materialet vill
iag endast angiva några sifferuppgifter. Om på grundval av 1946 års taxeringar
kvarlåtenskapsskatt hade skolat uttagas på Södermanlands landsbygd,
så hade den utgått i 2 383 fall, därav 1 427, då förmögenheten ägts av yrkes -

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
verksamma ägare av jordbruksfastighet. Den uträknade kvarlåtenskapsskatten
utvisade en slutsumma för länets landsbygd på omkring 34 miljoner
kronor, varav ungefär 17 miljoner belöpte på yrkesverksamma jordbrukare.
För denna grupp varierade skattebeloppen mellan i genomsnitt för det lägsta
skiktet -— vid eu kvarlåtenskap av 30—50 000 kronor -— 392 kronor och för
det högsta skiktet 879 256 kronor. Det var visserligen inte mer än 9 i det
högsta skiktet mot 738 i det lägsta skiktet. Del största antalet fanns alltså i
det lägsta skiktet, vilket också utskottet konstaterar. Jag vill dock säga att
den totala bild, som undersökningen visar, ändå ger det intrycket att det
här är fråga om en mycket allvarlig ytterligare belastning icke minst på
landets jordbruk. Herr östman uttalar också som slutomdöme — vilket för
övrigt nyss återgavs av herr Hagberg i Malmö — att något tvivel knappast
kan råda om att den föreslagna kvarlåtenskapsskatten, vad rikets landsbygd
beträffar, till övervägande del kommer att få bäras av jordbrukarna.

För min del vill jag säga att något tvivel knappast kan råda om att kvarlåtenskapsskatten
är en allvarligare sak för landets näringsliv än man hittills
i allmänhet velat tro, framför allt bland förslagets tillskyndare. Jag tror
jag vågar säga, att även bland denna senare grupp finnas i denna stund många,
som känna en ganska stor olust inför detta förslag. Om de som känna denna
olustkänsla följde den, skulle det sannolikt icke gå att nu uppbringa majoritet
för detta förslag i riksdagen. Jag vill också här säga, att om man hade
kunnat möta förståelse på den punkten, att denna skatt icke nu hade behövt
genomföras, så torde det väl ha förefunnits åtskilliga möjligheter för
att man hade kunnat mötas i långt större enighet om det betydelsefulla förslag
som här föreligger än vad nu är fallet.

Ett avgörande motiv för de höjda skatterna har enligt finansministern
varit att kunna åstadkomma de för lägre inkomsttagare föreslagna och av
alla biträdda skattesänkningarna. Höjningen av förmögenhetsbeskattningen
och bolagsbeskattningen samt införandet av den nya kvarlåtenskapsskatten
har främst motiverats av önskemålet att kunna ernå de nämnda skattesänkningarna
utan underbalansering av budgeten. Det är dock uppenbart att svårigheter
icke heliöva uppstå för nu påbörjade budgetår, för vilket i stället
räknas med ett överskott av omkring 190 miljoner. Någon svårighet att genomföra
det förslag, som folkpartiet framlagt, vilket visserligen, som herr
Olsson i Gävle påpekade, i fråga om inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
innebär en minskad intäkt av 75 miljoner kronor, föreligger alltså inte för
innevarande budgetår.

Vi anse emellertid att detta intäktsbortfall inte ens med hänsyn till vad
som kommer sedan bör vara av avgörande betydelse. För nästa budgetår
komma visserligen ökade utgiftsbehov att framträda. För detta budgetår räknar
man med ett visst underskott, omkring 175 miljoner kronor, under förutsättning
av genomförandet av det föreliggande skatteförslaget. Enligt inom
utskottet gjorda beräkningar skulle ett antagande av förslagen i folkpartiets
motion, vilket ju innebär både ett intäktsbortfall i inkomst- och förmögenhetsskatt
och avslag på bolags- och kvarlåtenskapsskatten, medföra ett sammanlagt
intäktsbortfall på omkring 230 miljoner kronor i jämförelse med
propositionen. Detta är tyvärr en ganska betydande summa. Vi ha dock den
uppfattningen, att man icke ens för den skull och med tanke på vad som
kan inträffa bör binda sig för ett förslag av den art, som här föreligger.
Inkomstutvecklingen är så oviss, att det för närvarande är högst vanskligt

56 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
att bedöma, huruvida en skatteskärpning nästa år är nödvändig för att åstadkomma
de nödiga skatteintäkterna. Prövningen av detta behov och hur det
skall fyllas — vid vilken prövning vi som det heter i reservationen förutsätta
att andra utvägar än en höjning av inkomstskatterna i första hand skola
prövas — bör ej företagas nu utan anstå till nästkommande års riksdag.
Därvid gives också tid till de välbehövliga ytterligare undersökningar, varom
reservationen talar.

Jag vill här till sist säga att även om en viss temporär skatteskärpning
skulle bliva nödvändig ett annat år, så är detta visserligen tråkigt och mindre
rationellt så snart efter ett skattebeslut, men jag anser ändå den utvägen
vara att föredraga framför att nu fastlåsa ett skattesystem, som i det långa
loppet får ogynnsamma verkningar på skatteunderlaget och för hela den
ekonomiska utvecklingen, varvid också få beaktas de minskade möjligheterna
att genomföra och uppehålla de sociala reformerna. Det är en sådan
olycklig utveckling, som det nu framför allt gäller att undvika.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationerna nr I) och III).

Häruti instämde herrar Johnsson i Kastanjegården, Fröderberg och Boman
i Kieryd.

Herr Ljungqvist: Herr talman! Frågan om skatterna har varit så livligt
debatterad av riksdagsmännen utanför riksdagshusets murar, att den väl
kan anses tämligen genomventilerad vid det här laget. Meningen synes vara
att detta skatteförslag, ehuru det blivit så sönderkritiserat, ändock skall
genomlöras. Ingenting har hjälpt; inte den sakliga kritiken ifrån oppositionens
sida, inte heller de objektiva remissinstansernas kritik. Detta förslag
skall genom alla vedermödor nu transporteras fram till slutstationen,
clt bifall i riksdagen. Min partikamrat Hagberg i Malmö har ju tidigare
utförligt utvecklat högerpartiets syn på föreliggande skatteförslag. Jag skall
för min del inskränka mig till att anföra några kompletterande synpunkter,
när det gäller förmögenhetsbeskattningen och bolagsbeskattningen.

Dessförinnan kan jag emellertid inte återhålla ett par reflexioner av mera
allmän karaktär. Man torde väl inte ens på socialdemokratiskt håll vilja
eller kunna förneka, att en alltför långt och hänsynslöst driven progressiv
beskattning måste -— som tidigare i dag många gånger upprepats — verka
hämmande på det ekonomiska framåtskridandet och därmed fördröjande
på den produktionsökning, som utgör den grundläggande förutsättningen
lör all levnadsstandardhöjning. Men vi skilja oss uppenbarligen när det gäller
frågan om hur långt man kan gå utan att dessa skadeverkningar kunna
befaras inträda och om var den gräns går, där beskattningens bromsande
effekt på framstegsutvecklingen blir uppenbart större än den omedelbara
effekten av dagens fördelningspolitik. Ty det gäller här i mycket hög grad
eu fråga om fördelningspolitik, vilket ju finansministern vid vissa tillfällen
ingalunda har stuckit under stol med. I det hänseendet framstår skatteförslaget
enligt min mening som i hög grad liasardartat.

Herr Olsson i Gävle talade i sitt anförande om de varningar, som tidigare
givits i samband med skattereformer. Det föreföll mig emellertid, som om
man över hans tal i det stycket kunde sätta mottot, att tål näringslivet det,
så tål det också det. Han hänvisade till att eftersom de farhågor för skadeverkningar
på näringslivet, som uttalats redan vid tidigare skatteskärp -

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)
ningar, så till vida icke infriats, att näringslivet för närvarande arbetar för
fullt, så behöver man inte heller taga de farhågor, som uttalats i anslutning
till det nu föreliggande skatteförslaget, alltför allvarligt. Det vore i det sammanhanget
av stort intresse att få höra — herr Olsson i Gävle är visst inte
inne i kammaren för tillfället, men kanske någon av hans meningsfränder
kan svara i stället — om man överhuvud taget anser att det finns en viss
gräns för hur långt progressionen i beskattningen — jag menar därmed
beskattningen av de mera bärkraftiga inkomst- och förmögenhetsskikten —
kan drivas utan att man därigenom skadar de naturliga grundvalarna för
levnadsstandardhöjningen, och om man i så fall kan ange några principiella
synpunkter på var man anser att den gränsen går. Naturligtvis kan man
ha olika uppfattningar —- om jag får använda den bilden — om en krukas
hållfasthet, och någon absolut visshet får man inte förrän man ökat belastningen,
så att den definitivt spricker och blir mer eller mindre irreparabel.
Vi inom högern anse emellertid att man är bättre betjänt av alt stoppa belastningen
redan innan man fått den där absoluta vissheten, redan när det
börjat uppstå spänningar i lergodset, som visa att belastningen är för hög.

Skall man kunna skaffa sig ett verkligt omdöme om det nya skatteförslaget,
måste man se det mot bakgrunden av hela den skatteutveckling,
som ägt rum ända sedan början av 1930-talet, kort sagt den utveckling,
som ägt rum under vad man med visst berättigande skulle kunna kalla för
Wigforssperioden i svensk skattehistoria. .lag skall icke uppehålla mig vid
närmare detaljer och siffermässigt ange utvecklingen; jag vill bara konstatera
att skatterna undan för undan ha stegrats. Finansministern har
själv sagt sig hylla principen »steg för steg i skattepolitiken». Ser man på
varje sådant steg för sig som en isolerad företeelse, så ser det kanske inte
så farligt ut. Samma synvilla kan man kanske råka ut för, om man ser
de nu föreslagna skatteskärpningarna enbart mot bakgrunden av rådande
skattesatser och utan sidoblick vare sig på de sannolika verkningarna eller
på den bakomliggande utvecklingen. Det är därför det måste kraftigt betonas,
att det kanske inte så mycket är det nu föreslagna stegets storlek
i och för sig som är avgörande, utan det avgörande är att detta steg mot
ytterligare skatteskärpningar tages från ett utgångsläge, som representerar
summan av en mångfald tidigare sådana steg och som betecknar ett enormt
högt skatteläge redan i och för sig. Belastningen på krukan — för att återgå
till bilden — har under en följd av år oavbrutet ökats och ökats kraftigt.
Sprickor i godset äro redan skönjbara. .Tåg fruktar att man kan tala om
en försämrad deklarationsmoral. Med säkerhet kan man tyvärr tala om
ett snedvridet skattetänkande, som gör att snart sagt varje ekonomisk
disposition av betydelse inte i första rummet föregås av frågan hur den
kommer att verka ur produktionssynpunkt utan hur den kommer att verka
i skattehänseende. Man kan beklagligtvis också notera en stigande olust att
för skatteverkningarnas skull arbeta över en viss gräns, särskilt märkbar
bland de inkomsttagare, som nu skulle träffas av denna ytterligare skatteskärpning.
Nu är således frågan: skall man i detta läge verkligen ytterligare
öka belastningen och sedan sätta sig ned och spela krona och klave om
ifall krukan kommer att hålla eller brista?

.Tåg skall nu närmast något uppehålla mig vid den skärpta förmögenhetsbeskattningen.
Vid sidan av den lättnad, som föreslås beträffande inkomstskatten
för mindre inkomsttagare, utgör denna skärpta förmögenhetsskatt

58 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
kärnpunkten i förslaget. Redan vår nuvarande förmögenhetsbeskattning är
synnerligen hög. Den har blivit det dels genom den kraftiga förhöjningen
av inkomst- och förmögenhetsskatten under kriget, dels också genom den
värnskatt, som staplats ovanpå denna inkomst- och förmögenhetsskatt och
som liksom den träffar inte bara inkomsten utan också viss del av förmögenheten.
Förmögenhetsägarna ha burit dessa bördor under kriget i den
självklara känslan, att de lika väl som alla andra borde bringa sitt offer i
den gemensamma strävan att värna landets oberoende; men givetvis också
i förlitan på statsmakternas vid införandet av värnskatten givna uttryckliga
löften, att denna skulle komma att avvecklas så snart som möjligt efter det
de av kriget betingade exceptionella förhållandena upphört. Under ett kortare
skede av allmän nationell kraftanspänning kan ett sådant offer göras
utan att man därför behöver befara några allvarligare skadeverkningar på
produktion och kapitalbildning. Men risken för skadeverkningar accentueras
i samma ögonblick som de såsom tillfälliga tänkta pålagorna övergått till
att bli permanenta.

Nu föreslås inte bara ett bibehållande av skärpningen utan också en ytterligare
mycket kraftig och för framtiden bestående höjning av förmögenhetsskatten.
Visserligen försvinner all förmögenhetsbeskattning för förmögenheter
under 30 000 kronor. Men i gengäld skärpes den fristående skatten
på förmögenheter över 30 000 kronor på ett sätt, som väl kan sägas sakna
motstycke. För närvarande börjar förmögenhetsskatten med en skattesats
av 1 promille på det förmögenhetsskikt, som ligger närmast över 20 000
kronor, och stiger successivt till 6 promille på allt, som överskjuter 1 miljon
kronor. Enligt förslaget skulle den nya skatteskalan börja med samma
skattesats som den nuvarande slutar med, alltså börja med 6 promille på
det förmögenhetsskikt, som ligger närmast över 30 000 kronor, och sluta
med inte mindre än 18 promille redan på allt, som överskjuter 300 000 kronor.
Redan detta säger en del om skärpningens storleksordning.

På sin tid, medan man ännu tänkte sig att gränsen skulle bibehållas vid
en förmögenhet av 20 000 kronor, gick över hela landet exemplet med
mannen, som hade en inkomst av 4 000—5 000 kronor och ett sparat kapital
— ett eget hem eller något annat — på 20 000 kronor och som, om han
sparade ytterligare, skulle få betala 44 procent av räntan i skatt. Nu har
man höjt den skattefria gränsen till 30 000 kronor. Med hänsyn till den
pågående inflatoriska utvecklingen kan man nog säga, att exemplet fortfarande
står sig i stort sett. Herr Wigforss har nu upprepade gånger såväl
i riksdagen som annorstädes framhållit som sin mening, att folk inte sparar
för räntans skull och att alltså skattedragaren i detta fall inte bryr sig om
att nära hälften av räntan går till skatt. Hans enda strävan är enligt herr
Wigforss att ha ett kapital bakom ryggen, om det skulle hända något. Man
har tidigare i kammaren vänt sig mot herr Wigforss’ uppfattning på denna
punkt, och jag tror att här föreligger en grundlig missuppfattning från herr
Wigforss’ sida. I varje fall vågar jag göra gällande, att det måste anses
vara ett oansvarigt resonemang från en finansministers sida. Märk väl, att
denna uppfattning hyses av en ansvarig finansminister, till vars främsta
uppgift det i nuvarande inflationsläge hör att söka stimulera folket till
sparande och åter sparande! Det är anledning att åter en gång ställa frågan:
hur var det under kriget, när staten behövde låna pengar av medborgarna?
Var inte herr Wigforss själv med om att införa särskilda sparobligationer

Måndagen den 14 juli 1947 fm. Nr 35. 59

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
med skattefrihet för räntan just för att stimulera småfolket till ökat sparande?
Då, under kriget, när vårt land befann sig i dödsfara och självfallet
alla människor ville göra de offer som erfordrades, då ansåg man sig nödsakad
att för uppmuntrande av sparandet införa skattefrihet för räntan. Nu
däremot, när faran är över, säger man att skattefriheten för räntan saknar
betydelse!

Det är att märka att denna skärpning äger rum, sedan rena förmögenhetsinkomster,
såsom utdelningar och fastighetsinkomster, genom statsmakternas
försorg begränsats och även försämring av penningvärdet inträtt.
Allt detta i förening gör, att man kan våga påståendet att spararna i detta
land i mycket stor utsträckning satts i strykklass.

Förmögenhetsbeskattningen träffar mycket kraftigt även långt ned i de
bredare skikten, och den träffar också och inte minst på ett mycket olyckligt
sätt hela det betydande skiktet av medelstora företagare inom handel,
industri, jordbruk och övriga näringar; dessa som genom sitt arbete, sin
skapande företagsamhet och sin kapitalbildning utgöra eu av de allra viktigaste
framstegsdrivande faktorerna inom näringslivet och som mer än
kanske något annat skikt skänka detta den rörlighet, differentiering och
livgivande konkurrens med de större företagen, vilken betyder så oerhört
mycket inom ett modernt progressivt näringsliv, inom ett näringsliv som
verkligen vill vara och strävar efter alt vara progressivt.

Förmögenheter bestå ju av produktiva tillgångar såsom byggnader, maskiner,
varulager o. s. v. Det är självklart att med den synnerliga skärpning
av förmögenhetsbeskattningen, som nu tydligen kommer till stånd,
blir möjligheten att modernisera och utöka kringskuren. Även under ogynnsamma
år skall denna skatt tagas ut ur rörelsen. Värst blir det — jag skall
återkomma till det — för småföretagen och för nybildningen. De nybildade
företagarna komma att träffas inte bara av en skärpt förmögenhetsskatt utan
också av en skärpt bolagsskatt och kvarlåtenskapsskatt förutom den skärpta
inkomstskatten. Konsolideringsbehovet är dock som starkast när det gäller
nya företag. Man har i många stycken utformat skatteförslaget så, som om
man utgått från att det inte finns annat än stora och medelstora företag,
som redan äro konsoliderade och därför skulle kunna bära bördorna lättare.
Jag skulle vilja beteckna skatteförslaget i detta hänseende såsom utvecklingsfientligt,
just därför att det premierar de större företagen på bekostnad
av de små och nystartade.

Skatteförslaget är emellertid utvecklingsfientligt inte bara när det gäller
denna form av företagsamhet utan även när det gäller andra medborgares
verksamhet. Jag tänker på eu man, t. ex. en blivande läkare, som efter studentexamen
bedriver akademiska studier och arbetar på sin utbildning under
låt oss säga tio år och därunder ådrager sig skulder, som han får arbeta
bort under sin yrkesutövning. När han så småningom nått höga inkomster
och betalat sina skulder, tar staten och kapar topparna. Och slutligen,
om han i alla fall lyckats samla något, befinner han sig när han dör
enligt kvarlåtenskapsskattelesen i skuld till staten! Det är denna behandling,
som nu kommer att drabba en stor del av landets intellektuella arbetskraft.

Nu säger finansministern — åtminstone har han tidigare sagt det jag tror
bär i kammaren — att del inte alls är säkert, att eu skärpt beskattning som
den nu föreslagna skulle medföra eu minskning av arbetslusten och arbets -

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
intensiteten; tvärtom skulle man kunna räkna med att vederbörande på
grund av att skatten blir så stor kommer att vinnlägga sig om att tjäna så
mycket som möjligt för att kompensera den genom den ökade skatten uppkomna
förlusten. Ja, det är återigen naturligtvis fråga om en gränsdragning.
Men jag tror inte att det är alltför starka skäl att lita på finansministerns
verklighetssinne i detta avseende. Det motsatta förhållandet kan ju lätt inträda;
ju mer staten lar, desto mera lönlöst kan den enskilde finna det vara
att göra sina insatser. Det finns en gräns, som enligt mångas uppfattning
redan är överskriden, inte minst i en alltför långt driven utjämningsideologis
namn. I varje fall är det klart, att stora folklager fått den uppfattningen att
herr Wigforss med hela den mentalitet varpå han grundar sin argumentering
har psykologiskt överskridit gränsen.

Enligt min uppfattning borde det under den skattedebatt, som nu förts
under en längre tid, starkare ha framhållits att den långt gående utjämning,
som kräves, drabbar inte bara de få, som bli utsatta för utjämningen, utan
till sist kan gå ut även över de många och folkhushållet i dess helhet. Ty
en för långt driven skatteprogression verkar hämmande på produktionslivet;
och så kanske man till på köpet i ganska obehagliga inflationstider
står med ett produktionsresultat, som är betydligt mer otillfredsställande
än vad det med en annan politik hade behövt vara. Om marginalskatten
inte tillåter att företagaren får en skälig andel av frukten av ökade ansträngningar,
riskerar man ju att han använder överskottsmedlen för ökad
konsumtion. Frågan är väl om det inte är detta, som man i viss utsträckning
får bevittna i dessa dagar.

Genomgående för man det resonemanget, att förmögenheterna och bolagen
måste få högre skatter för att de mindre inkomsttagarna skola få lägre.
Det talet kan man ju föra hur långt som helst ända tills hela inkomstnivån
är nivellerad, produktionen stagnerar och det riskvilliga kapitalet vägrar att
infinna sig. Och då gå följderna som jag nyss antydde ut över de många.
Utskottet talar här enligt kvantitetsprincipen, som ju är så modernt att göra
i vår tid. Jag skulle vilja beteckna detta såsom ett arv efter krigets kvantitetstänkande.
Man resonerar som så, att endast så och så många förmögenheter
drabbas av den och den höjningen o. s. v. Det förefaller som om här
fortfarande finns stor oförståelse för det ekonomiska framåtskridandets
principer och förutsättningar.

Så, herr talman, ett par ord om bolagsskatten. Jag kan inte hjälpa att
jag ibland under de skattediskussioner, som förts i landet på senare tid, fått
det intrycket att man på sina håll hyser någon slags olust- eller illviljekomplex
mot begreppet bolag och vad det innebär. Det är skäl att understryka
att aktiebolagsformen är ett instrument jämte andra — och därtill
ett mycket viktigt sådant — i det ekonomiska framåtskridandets tjänst. Alt
det riskvilliga kapitalet sättes på aktier och riskerna begränsas till det
satsade aktiekapitalet är lika naturligt som utvecklingsbefrämjande. Men
hur behandlar man nu detta riskvilliga kapital? 1938 förutsattes bolagsskatten
skola utgå med 11 procent, men den har redan stegrats successivt
till 32 procent. Nu skall den höjas med ytterligare 25 procent till 40 procent,
vartill kommer kommunalskatten, som för enkelhetens skull genomsnittligt
sett kan antagas till 10 procent. Skatteberedningen underströk själv på sin
tid att det borde finnas korrespondens mellan juridiska och fysiska personers
skattetryck; nu kan man konstatera att skattesänkningen bara är för -

Mindagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 36.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
behållen fysiska personer, medan en stark höjning skall drabba de juridiska.
Dessutom har man låst fast de juridiska personernas beskattning genom
att ta bort den rörliga uttagningsprocenten. Inför en oförvillad opinion
måste, synes det mig, denna skärpning framstå såsom mycket riskabel, tv
konsekvenserna måste ju bland annat gå ut över de anställda. Var blir den
ökade tryggheten av, om man försvårar eller äventyrar bolagens produktionsresultat?
Och varifrån skall riskviljan hämta sin näring? År det klok
politik att i nuvarande läge tvinga vårt i bolagsform arbetande näringsliv
att med det kanske tyngsta skattetrycket i världen söka göra sig gällande
i den internationella konkurrensen?

I någon av motionerna har angivits ett exempel, som klart illustrerar hur
det ligger till. Om en person startar ett företag och räknar med en vinst
av 10 procent, uppgår skatten till stat och kommun till ungefär hälften
därav. Återstå alltså 5 procent. Om sedan vederbörande har en inkomst av
10 000—20 000 kronor på sitt riskerade kapital, kan det hända att han endast
får behålla 2,5 eller 3 procent av den vinst som han räknat med. Det
är uppenbart att här måste föreligga fara för att det riskvilliga kapitalet
inte infinner sig, ty vederbörande kan ju få samma eller större räntabilitet
på mera sterila placeringsobjekt, såsom obligationer och inteckningar. Varför
skall han påtaga sig en ökad risk, när han inte får ut mer avkastning,
beroende på den styvmoderliga beskattning som bolagen utsättas för? Det
förefaller som om man inte fäste så stort avseende vid bolagens insatser i
vårt ekonomiska liv och rent av som om man måhända tycker att vi skulle
ha tillräckligt med bolag. Jag tycker att man här resonerar för statiskt:
det är som om vi nu befunne oss vid slutpunkten i vår ekonomiska utveckling
och inte behövde bekymra oss om att för framtiden stimulera till ny
företagsamhet i bolagsform. Men utvecklingen måste ju gå vidare. Vi befinna
oss inte vid någon slutpunkt, och vi få nog akta oss mycket noga för
att genom skatteåtgärder neutralisera den effekt, som insatser och samverkan
i aktiebolagsform medföra för vår ekonomiska utveckling.

Jag skall be att få återkomma till de nystartade förelagen. Dessa företag
ställas som jag nyss nämnde inför mycket stora svårigheter. Deras möjligheter
alt konsolidera sin ställning bli beskurna, och det är givet att viljan
att riskera kapital i nya företag på detta sätt motverkas. Vad vi framför
allt behöva för att stimulera produktionseflekten är ju emellertid just riskvilligt
kapital. Inte minst ur den synpunkten är den premiering av de gamla,
redan konsoliderade företagen på de nya företagens bekostnad som jag
förut antydde olycklig. Detta är ett utvecklingsvidrigt och jag skulle vilja
säga ett rent reaktionärt drag i utformningen av skatteförslaget. Den ekonomiska
utvecklingen måste alltid präglas av livgivande vilja till ny företagsamhet.
Gamla företag måste känna nödvändigheten av tävlan med nya
företagsenheter. Detta brukar, herr talman, även från socialdemokratiskt
håll framhållas i socialiseringsdebatterna, där ofta från det hållet konkurrensens
livgivande effekt efterlyses. Här går man, genom utformningen av
skatteförslaget, direkt mot dessa principer.

Det är högst överraskande att observera hurusom i slutomgången utskottet
kopplat loss de ekonomiska föreningarna från skattehöjningen. Utskottet
säger: »Någon tvekan kan dock icke råda därom att en skattesats för aktiebolagen
och därmed likställda skattskyldiga av 40 % innebär eu hög beskattning.
» Detta erkänner man alltså, och så kommer efter vissa krum -

62 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 1''m.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
bukter ett förslag att skattesatsen för ekonomiska föreningar och för hypoteksinrättningar
skall bibehållas vid 32 %. Vad är motiveringen för detta?
Jo, att de ekonomiska föreningarnas »medlemmar i genomsnitt ha lägre
inkomster än aktiebolagens delägare». Jag får verkligen säga att sällan har
väl en olustigare och nonchalantare motivering för en skatteåtgärd sett dagen
i svenskt riksdagstryck än denna. Den är olustig, just därför att den
präglas av så stor nonchalans. Liksom om det icke funnes otaliga innehavare
av aktier i detta land, vilka ha det sämre ställt än många delägare
i företag, som ha den ekonomiska föreningens struktur! Argumenteringen är
desto bedrövligare, vill jag säga, som den icke minst genom orden »i genomsnitt»
har dömt sig såsom otillbörlig. De enskildas ekonomiska öden bryr
man sig icke om, blott man kan anta att en majoritet under ordförklädnaden
»genomsnitt» icke drabbas av åtgärderna. Detta tyder med andra ord på att den
medborgare, som även om han själv är väl tillgodosedd råkar tillhöra en
kategori, som genomsnittligt icke har så stora inkomster som en annan,
skali få bättre förmåner än en medborgare, som är mindre väl tillgodosedd
men tillhör de såsom genomsnittligt bättre betecknades skara! Detta är en
av kulminationspunkterna i det kollektiva tänkandet i svensk skattepolitik.
Det är med stort beklagande som man finner att bondeförbundet har accepterat
samma förslag. Nu återstår intet annat än att fastslå att bondeförbundet
och socialdemokratien tillsammans få bära ansvaret för den höjda bolagsskatten
och de konsekvenser, som därav kunna härleda sig.

Det kan väl ändå aldrig vara riktigt att resonera på det sättet, att var
och en säger: Låt du bli min rörelse, men gå gärna i stället och ta utav
ägarna till den där mekaniska verkstaden därborta i vägkröken! Det kan
inte vara möjligt annat än att många medborgare, tillhörande såväl socialdemokratien
som bondeförbundet, måste ställa sig synnerligen undrande och
kritiska till det egendomliga och inkonsekventa ståndpunktstagande, som
här skett. Jag hoppas ingen misstycker att jag säger detta rent ut.

Till herr Olsson i Gävle skulle jag vilja säga att naturligtvis behöver inte
nyskapandet inom det enskilda näringslivet avstanna, om detta förslag genomföres.
Men jag tror att förslaget kommer att få den konsekvensen att
delta nyskapande väsentligen kommer att ske inom de stora, redan välkonsoliderade
företagens ram. Jag ifrågasätter, som jag tidigare sagt, starkt,
om detta är en lycklig utveckling. För varje företag finns det ett visst optimum,
som, om det överskrides, lätt leder till minskad smidighet, en viss
tungroddhet i förvaltningen, en viss mättnad med därav följande brist på
initiativkraft, när det gäller ytterligare utveckling och effektivisering. Dessa
tendenser komma uppenbarligen att starkt förstärkas i samma mån som
mängden av mindre, livgivande enheter inom näringslivet försvinner. Jag
tror, att det — med den uppfattning man inom socialdemokratien givit till
känna beträffande decentraliseringens betydelse — skulle vara riktigare, om
man även i handling visade sig dela åsikten, att detta vore en för framåtskridandet
och den varaktiga välståndsförbättringen ogynnsam utveckling.
Men antagligen är det väl så, att man inte ser eller inte vill se klart konsekvenserna
av skatteförslaget i detta hänseende; jag menar dess ogynnsamma
inverkningar på den nya verksamheten.

Så till sist, herr talman, ett par ord om kvarlåtenskapsskatten. Utskottet
säger här »att då en ytterligare skärpning av förmögenhetsbeskattningen utöver
vad som nu föreslås beträffande den årliga förmögenhetsskatten anses

Måndagen den 14 juli 1947 fm. Nr 35. R3

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)
ofrånkomlig, det enligt utskottets mening torde vara att föredraga att den
ytterligare skatten uttages vid den skattskyldiges frånfälle». Ja, vad är detta
annat än den gamla teorin från skatteberedningens förslag om den avlidne
spararens skuld till staten. Det är ett bekräftande av att den medborgare,
som ökar sina tillgångar, bara också ökar sin skuld till det allmänna. Man
måste — jag vill bara inskränka mig till det omdömet — vara bra främmande
för mänskligt psyke, om man tror att en skärpt bolagsskatt och en
skärpt årlig förmögenhetsskatt i förening med en på detta sätt skärpt arvsbeskattning
icke skulle få allvarliga återverkningar på landets kapitalförsörjning
och på folks vilja både att spara och att vidmakthålla redan samlat
kapital.

Nu svaras det ofta — åtminstone har det svarats så från finansministerns
sida tidigare — att om det riskvilliga kapitalet inte blir tillgängligt, så får
den enskilda kapitalbildningen ersättas av statlig kapitalbildning i form avstatliga
produktiva anläggningar och inte minst av den produktiva kapitalbildning,
som består i en förbättrad undervisning och utbildning av folkets
breda lager samt en intensifierad vetenskaplig forskning. Jag är för min del
icke på något sätt blind för det mycket stora värdet av sistnämnda slag av kapitalbildning
— jag vill tvärtom varmt understryka dess utomordentliga betydelse
— men jag skulle vilja fråga: Hur tänker man sig att tillhandahållandet
av det för den nyskapande företagsamheten erforderliga riskvilliga
kapitalet skall ske, om en -— låt mig säga — konfiskatorisk förmögenhetsbeskattning
av nu ifrågasatt art genomföres? Skall staten träda in som tillhandahållare
även av sådant kapital? Tv man måste räkna med att det tärs
på det riskvilliga kapitalet. Skall nyskapandet med andra ord ske i statlig
regi? Då äro ju de farhågor blott alltför sanna, som man från visst håll förnekat,
nämligen att konsekvensen av förslaget riskerar att bli en successiv
socialisering av näringslivet.

Som en röd tråd genom utskottsutlåtande! går det argumentet, att skola vi
kunna sänka skatten för de mindre inkomsttagarna så måste vi höja den för
de högre. Till detta är att svara — och har gjorts redan tidigare — att budgetläget
icke för närvarande motiverar en sådan ståndpunkt. Sedan är det
en helt annan sak att deij största sparsamhet för framtiden måste iakttagas
för att vi skola klara den samhällsekonomiska balansen. Vårt riktmärke bör
vara — och är säkert gemensamt för alla —- att söka säkra värdet av de
sociala reformer, som vi alla varit med om att besluta. Det är ingen mening
med att besluta ytterligare sådana, som inte äro tvingande nödvändiga
i det läge vi nu befinna oss i. Eu social mönsterstat, sådan herr Möller lovat
oss, ha vi ingen glädje av, om den på grund av penningvärdets försämring
stannar på papperet. Det är nog på det sättet, att allt större delar av svenska
folket nu börja klart se hur den ekonomiska karusellen snurrar. Jag tror
därför att många skulle väl förstå, om man från statsmakternas sida ålade
sig större eftertänksamhet i reformtakten för den närmaste framtiden.

Jag skall inte i detta sammanhang uppehålla mig vid inflationsproblemet,
vilket jag hade tillfälle till i annat sammanhang för en vecka sedan.
Man tycks emellertid från socialdemokratiskt håll ofta helt förbise att en
skattesänkning i stället för skattehöjning skulle verka starkt stimulerande
på produktionslivet och medföra ökad produktivitet och därför också ökat
skatteunderlag. Det värsta med skatteunderlaget är, att det är så utformat,
att det ter sig som sparfientligt. Därför kommer det att lämna ett beklagligt

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
bidrag till den inflatoriska utvecklingen, eftersom man på många håll kommer
att säga sig, att det tydligen inte lönar sig att göra några större sparinsatser.

Som slutomdöme skulle jag vilja säga, att överhuvud taget övertygar icke
det ständiga talet i utskottsutlåtandet om att skattehöjningarna behövas för
utgifternas skull och för att möjliggöra skattesänkningar för de lägre inkomsttagarna.
Man har en stark känsla av att vilka skattehöjningar som
än vidtagas så kommer man alltid att finna anledning att utnyttja dem för
nya utgifter. Man har likaledes en känsla av att regeringspartiet gärna uppträder
— för att säkra sig om de många rösterna — som den högste och
ivrigaste anbudsgivaren i fråga om utgifter. Sedan förklarar man att för
att dessa utgifter skola bestridas är det nödvändigt, att bolag, förmögenheter
och vissa inkomsttagare få högre skatter, medan de många väljarna utlovas
lägre skatter. Till sist måste hela denna, utvecklingshämmande politik, som
jag förut sagt, gå ut över de många och hela vårt svenska folkhushåll.

Man kan inte undgå att lägga märke till att utskottet går på skatteförslagets
linje mycket under intryck av att förslaget har upplagts från regeringens
sida under den förutsättningen att det till varje pris skall genomföras.
Som rubrik över utskottets förslag kan man sätta ordalag som återfinnas
i utskottsutlåtandet, nämligen att utskottet vill till alla delar instämma
med föredragande departementschefen.

Herr talman!

Jag yrkar avslag på det föreliggande förslaget.

Under delta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Lövgren: Herr talman! Det var visst herr Hagberg i Malmö som
sade, att tidpunkten var sällsynt illa vald för genomförande av det här
föreliggande skattcförslaget. Till det skulle jag vilja göra den anmärkningen,
att tidpunkten ju.valt sig själv. Det är helt enkelt nödvändigt att
nu, sedan några år gått efter kriget, genomföra en avvägning av skattesystemet
med hänsyn till de förhållanden, som föreligga nu efter detta krig.

När man ser på bevillningsutskottets betänkande och gör ett överslag av
vad som där föreslås, måste man väl ändå, om* man vill vara objektiv,
säga, att när allt kommer till allt är det ganska litet vi gräla om. Praktiskt
taget äro vi allesammans eniga om inkomstskatten. I fråga om förmögenhetsskatten
skiljer det på fyra eller möjligen sex promille i den högsta
gruppen. Det är en obetydlig skillnad. Inkomst- och förmögenhetsskatterna
utgöra ju dock 90 eller kanske bortåt 95 procent av den direkta beskattningen.
Det har strängt taget inte heller varit någon opposition mot
aktiebolagsskatten. Genom omläggningen av skatteuppbörden, som befriar
aktiebolagen från två tredjedelar av 1945 års skatter och alla 1946 års
skatter, sitta aktiebolagen med fonder som räcka att för sju eller åtta år
framåt betala den ökning, som höjningen av de 32 procenten till 40 innebär.
Om vi alltså se på de skatter, som tillföra statsverket pengar — inkomstskatten,
förmögenhetsskatten och aktiebolagsskatten — så rör det sig
här om ytterligt små differenser, låt oss säga 115 till 120 miljoner kronor.

Den springande punkten, det som framkallat denna väldiga agitation,
det är ju kvarlåtenskapsskatten. Sedan har en ny sak tillkommit, som blåsts
upp till väldiga proportioner, nämligen den s. k. marginalskatten och dess
inverkan på sparandet. Jag sade uppe i utskottet, och jag kan upprepa det

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelugen in. in. (Forts.)
Iiär, alt när jag hör detta tal om marginalskatt, så kommer jag att tänka
på en historia, som jag en gång hörde. Kalle hade varit och köpt eu
julgran. Han mötte Ada, och hon sade: »Men Kalle lilla, det är så många
vissna barr på den.» Då svarade Kalle: »Man ska’ la inte haka opp sej på
enstaka barr. Det är la perspektivet det gäller.» Jag tror faktiskt inte att
de personer, som äro i den ställningen att marginalskatten slukar större
delen av inkomstförvärvet, bedöma saken ur denna synpunkt. De bedöma
i stället skatten i förhållande till sin inkomstställning i dess helhet. I själva
verket är det ju så att genom detta förslag befrias all förmögenhet under
30 000 kronor från förmögenhetsskatt. Detta innebär ju för säkert 95 procent
av alla sparare i detta land en ren fördel. Jag har sedan den uppfattningen,
herr talman, att förmögenhetsbildningar som röra sig om flera
hundra tusen kronor eller miljoner kronor ingalunda äro frukter av att
eu omtänksam man lagt öre till öre av det han förtjänat genom sitt arbete.
Del är här fråga om förmögenhetsbildningar som uppstå genom lyckade
affärstransaktioner eller genom en jordvärdestegring, som vederbörande
inte har någon egen andel i annat än att han inkasserar de värden, som
uppslå genom samhällsbildningens utveckling o. s. v.

Jag kan absolut inte förstå hur man från exempelvis Skattebetalarnas
förening och strängt taget från hela den borgerliga pressen kunnat bli så
gripen av de blygsamma skatteskärpningar, som ske här i de övre skikten
av förmögenheterna, att man satt i gång en regelrätt propaganda mot sparandet.
Det är det klaraste underbetyg oppositionen hittills givit sig själv,
när den på det sättet riktar propagandan mot en nationellt sett så viktig
sak som sparandet, och när man inte dragit sig för en ren förvanskning
av konsekvenserna av detta förslag och genom annonser och biografpropaganda
bibringar allmänheten — eller de 95 procenten småspararna — en
i allt väsentligt felaktig uppfattning om det föreliggande förslaget.

Jag skall, herr talman, även tillåta mig att något orda om vissa jämförelser,
som framförts i skattedebatten, när man åberopar förhållandena
i andra länder. Jag har här en broschyr, utgiven av Skattebetalarnas förening,
som innehåller eu jämförelse mellan skatterna i England, Schweiz
och Förenta staterna samt Sverige. I inledningen slungar man där ut ett
kategoriskt påstående av följande innehåll: »Mätt efter internationell måttstock
torde de för Sverige nu föreslagna skatterna vara tämligen enastående.
Man kan visserligen peka på isolerade skatteskalor för den ena
eller andra beskattningsformen i utlandet, som i något speciellt avseende
skulle vara hårdare än motsvarande svenska, men som helhet betraktat
torde det svenska skattetrycket icke ha någon utländsk motsvarighet.»

När jag sedan bläddrar fram till sidan 10 får jag där en tabell till livs,
där man i kalla siffror jämför skattebelastningen på arbetsinkomst i ifrågavarande
länder. Jag skulle tro att del till 90 procent är fråga om den
direkta beskattningen. Detta är alltså det väsentliga. Vad får jag då för bild
av läget? Jo, på en inkomst av 4 000 kr. — jag skall bara läsa upp siffrorna
här — får jag i Sverige eu skatt på 9,1 procent, i England 4 procent, i Förenta
staterna 0,4 procent och i Schweiz 5 procent. Vid 4 000-kronorsstrecket
är den svenska skattebelastningen utan tvivel högre än i dessa länder.
Skattebetalarnas förenings intresse ligger ju emellertid inte vid 4 000-kronorsgränscn,
ulan det ligger ovanför 100 000-kronorsgränsen. Hur ser det
ut där? Redan vid 0 000 kronor är den svenska skatten 12,8 procent, den
engelska 13,5 procent, den amerikanska 0 procent och den schweiziska 7,:t
Andra kammarens protokoll 194 7. Å r .7,5. 5

60 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
procent. Vid 10 000 kronor är den svenska skatten 17 procent, den engelska
23,9 procent, den amerikanska 10,6 procent och den schweiziska 10,3 procent.
När jag så kommer till 100 000 kronor, så är den svenska skatten
47,9, den engelska 58,1, den amerikanska 39,8 och den schweiziska 44,9
procent. Vid 200 000 kronor slutligen är den svenska skatten 55,6 procent,
den engelska 71,9 procent, den amerikanska 53 procent och den schweiziska
52,6 procent.

Hur kan man mot bakgrunden av dessa siffror, som man själv anför i
den egna broschyren, tala om att den svenska skattebelastningen efter ett
genomförande av detta förslag blir något enastående? Det är ju faktiskt så,
att så snart man kommer över småinkomsterna under 6 000 kronor, börja
procenttalen ligga mycket högre i England, och de börja närma sig våra i
Amerika och Schweiz.

Sedan måste vi hålla i minnet en sak, som det är viktigt för medborgarna
att begrunda. Det är ju nämligen skillnad på vad man får för sina skatter
i form av social omvårdnad i de olika länderna. Schweiz har tillnärmelsevis
inte samma sociala omvårdnad som vi, England har väl ungefär samma
förmåner i detta avseende, och Amerika ligger långt efter. I Amerika är det
t. ex. helt enkelt ruinerande för en arbetare eller en tjänsteman att bli sjuk
några månader, därför att man inte har det så ordnat med sjukvård som
vi. Inte heller har man där någon ålderdomspensionering. Man får väl ändå
se skattebelastningen även mot bakgrunden av vad medborgarna kunna
erhålla i social omvårdnad, när så behövs.

Går jag sedan till denna broschyrs jämförelser beträffande beskattningen
av inkomst av förmögenhet, finner jag, att de borgerligas idealland,
Schweiz, har den strängaste beskattningen härvidlag. Medan procenten hos
oss vid ett kapital på 50 000 kronor och en inkomst på 1 250 kronor är 11,2,
är den i Schweiz 19! I Schweiz, som är den svenska borgerlighetens idealland
i denna skattedebatt, belastar man alltså de små förmögenheterna
ojämförligt mycket hårdare än i vårt land. När man kommer till de större
förmögenheterna är man mildare i Schweiz. I den schweiziska skalan stannar
man när det gäller 200 000 kronors inkomst och 5 miljoner kronors
kapital vid 70 procent, under det att man stannar vid 80 procent hos oss.
Som ni ser är mildheten dock inte så överväldigande stor. Jag har velat
påpeka detta för att visa hur ihålig den debatt är, som förts från Skattebetalarnas
förening och senare som eko därifrån i nästan hela den borgerliga
pressen.

Sedan kommer jag till frågan om kvarlåtenskapsskatten. Det är klart att
det här är fråga om en skärpning, men denna skärpning skall ju ses mot
bakgrunden av det vi alla voro ense om år 1940. Då voro ju alla på det
klara med att när kriget var slut skulle vi taga ut en tribut av förmögenheterna,
och denna beräknades ge 2 miljarder kronor. Därmed skulle man
lätta den skuldbörda, som krigsåren förde med sig. Kvarlåtenskapsskatten
ger nu 40 miljoner kr. eller kanske något däröver. Det dröjer alltså nästan
en mansålder innan man med denna skatt — sedan man skrinlagt engångsskatten
— fått den tribut av förmögenheterna, som man 1940 ansåg
vara rimligt att taga ut. Ser man denna skatt mot denna bakgrund kan man
väl näppeligen säga, att kvarlåtenskapsskatten ger några belopp, som man
har anledning att oja sig över.

Det är klart att kvarlåtenskapsskatten drabbar ganska hårt, när man

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
kommer upp till de stora kvarlåtenskaperna. Det har sagts här i debatten
att det inte finns några motiv för införandet av denna skatt utöver de
rent finansiella intressena att få in dessa 40 miljoner kronor om året till
statskassan. Jag tycker att delta finansiella skäl är starkt. För min del har
jag också ett annat skäl, som är mycket gott, för att votera igenom en
kvarlåtenskapsskatl. Det är, herr talman, icke önskvärt att förmögenlielerna
gå i arv från generation till generation utan topphuggning, och de
synpunkterna äro lika gamla som den kultur, på vilken vi bygga.

När man på Mose tid instiftade jubelåret var motiveringen exakt densamma
som jag skulle vilja använda. I tredje Moseboks 25:e kapitel, de
nionde och tionde verserna, står det: »Då skall du i sjunde månaden, på
tionde dagen i månaden, låta blåsa i larmbasun; på försoningsdagen skolen
I blåsa i basun över hela landet. Och I skolen helga det femtionde året
och utropa frihet i landet för alla dess inbyggare. Det skall vara ett jubelår
för eder; var och en av eder skall då återfå sin arvsbesittning, var och en
av eder skall återfå sin släktegendom.»

Nå, nu kan man inte göra något jubelår vart 49:e eller 50:e år. Men man
kan topphugga de jättestora förmögenheterna, som skapas genom spekulation,
och återföra en betydande del av dem till samhället. Det är det som
legat till grund för den kvarlåtenskapsbeskattning, som man har i såväl
England som Förenta staterna. Det är inte någonting enastående denna
kvarlåtenskapsskatt, som här föreslås. I Förenta staterna tar man först ut
en basic estate tax, som börjar med en procent, stiger till två procent vid
50 000 dollar och går upp till 20 procent vid 10 miljoner dollar. Men detta
är bara början. Därtill har man en additional tax; 60 000 dollar äro där
skattefria. Ovanpå denna basic estate tax ligger denna additional tax, och
den börjar med 3 procent för det första skattepliktiga beloppet och slutar
med 77 procent. För de stora förmögenheterna har alltså det renodlat
kapitalistiska Amerika en lika hård eller mycket hårdare beskattning än
den som här föreslagits. Varför det? Jo, helt enkelt därför att farmarelementen
i den lagstiftande församlingen alltid gjort sig gällande och hävdat,
att det icke var ett samhälleligt intresse att jättestora förmögenheter växte
upp och gingo i arv från generation till generation utan någon topphuggning
skattevägen. Det är samma resonemang som det, som låg till grund
för jubelåret. När affärssnille och skicklighet tillför en människa stor förmögenhet,
så har det alltid uppfattats som ett förvärv, som har skett på
de övriga medborgarnas bekostnad. Om man inte har kunnat skapa en
topphuggning av denna förmögenhet under vederbörandes livstid, så har
man gjort det vid dödsfall i form av en kvarlåtenskapsskatt.

Den socialdemokratiske finansministern Wigforss är i gott borgerligt
sällskap, när han lägger fram detta förslag om kvarlåtenskapsskatt. Förslaget
ger ändå inga alltför tunga pålagor när det gäller förmögenheter och
kvarlåtenskaper på 200 000 till 300 000 kronor. Det är först när man kommer
upp i miljonen och däröver som skatteprocenten blir verkligt kännbar.
Jag har dock inte från mina utgångspunkter någon anledning att beklaga
detta. .lag tror att när vi genomfört det här och det svenska folket fått leva
under dessa skattelagar i ett par år, så kommer allmänheten att fråga sig
vad i all världen det var vi bråkade så mycket om för ett par år sedan.
När allt kommer till allt utgör skillnaden i pengar räknat mellan oppositionen
och utskottsmajoriteten ungefär 150 miljoner kronor. Det är ju eu

68 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
bagatell, och i de enstaka fall, där beskattningen drabbar de stora förmögenheterna
och kvarlåtenskaperna hårdare, är det ingenting som ur demokratisk
synpunkt är att beklaga.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hagberg i Malmö erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! I motsats till den föregående talaren saknar jag anledning
att gå tillbaka till tredje Moseboks 25 :e kapitel för att finna argument
för min ståndpunkt. Jag håller mig till ett i tiden mera näraliggande
dokument, nämligen statsskatteberedningens betänkande.

Herr Lövgren lämnade här en del upplysningar rörande skattetrycket i
olika länder, bl. a. i England. Tyvärr gjorde han sig därvid skyldig till
en liten distraktion. Han glömde nämligen att påpeka vissa fundamentala
omständigheter, som äro av betydelse i detta sammanhang. Han glömde
— det var naturligtvis en distraktion —- alldeles omtala, att någon speciell
förmögenhetsskatt icke finns i England. Han glömde vidare alldeles omtala,
att det i England inte förekommer någon dubbelbeskattning av aktiebolagsvinsterna.

Även i ett annat hänseende kan jag inte underlåta att säga några ord
om herr Lövgrens anförande, nämligen då han kom med ett argument av
följande beskaffenhet: bolagen ha för närvarande så stora skattef onder, att
de räcka för att betala den ökade bolagsskatten för sju eller åtta år
framåt. Kan det, herr Lövgren, verkligen vara riktigt att argumentera på
detta sätt? Jag bestrider inte, att det kan finnas bolag, t. ex. större koncerner,
som befinna sig i denna angenäma situation, men vi ha här i landet,
herr Lövgren, omkring 10 000 bolag, och de allra flesta av dem ha naturligtvis
inte varit i det läget, att de kunnat företaga en konsolidering av den
beskaffenhet som herr Lövgren här har tecknat.

Jag vill också understryka, att den beskattning, som här ifrågasättes
och som uppgår till i det allra närmaste 50 %, kommer kanske att allra starkast
träffa nyföretagandet. Hur skall man nämligen kunna räkna på något
större nyföretagande, om vederbörande veta att i samma ögonblick, som
de starta en verksamhet, måste de av eventuella vinster omedelbart avstå
i det allra närmaste hälften till det allmänna?

I varje fall kunna väl inte dessa företag inrutas i det resonemang som
herr Lövgren här fört.

Herr Ljungqvist erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag skulle vilja ytterligare understryka, när herr Lövgren
gör jämförelse med främmande länder och finner i vissa lägen ett
högre skattetryck i England än i Sverige, att England har dock utkämpat
två världskrig, medan Sverige undgått bägge dessa krig. Jag tycker att även
detta i hög grad försvagar herr Lövgrens argumentation.

Vidare är det ganska märkligt — herr Hagberg i Malmö har också påpekat
det — att när man kommer in på frågan om bolagsbeskattningen,
talas det alltid om de gamla konsoliderade kapitalstarka företagen, men
inte om de nya företagen. Man undviker att tala om den menliga inverkan,
som den höjda bolagsskatten kommer att ha för de nya företagen. .

Vad marginalskatten beträffar, förstår jag att herr Lövgren också tycker,
att den gör ett obehagligt intryck, och för att komma ifrån detta berät -

Måudagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Ändring i konununalskattelagen in. in. (Forts.)
tade han historien om Kålle och Ada och julgranen, där Kalle säger: »Det
är väl ingenting att fästa sig för om det finns några vissna barr; tänk på
hela perspektivet!» Men, herr Lövgren, om det finns vissna barr på trädet,
kan man riskera att trädet är sjukt och att det får flera vissna barr. Jag
säger detta alldeles frånsett att jag tycker att det är glädjande, att herr
Lövgren själv anser att marginalskatten är »vissen».

Herr Lövgren talade vidare här om den propaganda mot sparande som
skulle ha etablerats från visst håll. Hur förhåller det sig egentligen med
den saken? Jo, det lägges här fram ett skatteförslag, som av många betraktas
som sparfientligt. När man påpekar detta, heter det, att man bedriver
propaganda mot sparandet. Förhoppningen är tydligen att på så sätt
kunna sätta munlås på oppositionen, så att den inte klargör skatteförslagets
sparfientliga karaktär, men jag kan säga herr Lövgren, att i det avseendet
får han inte sina förhoppningar infriade.

Jämväl herr Lövgren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman. I en kort replik hinner jag naturligtvis inte säga så
mycket till herr Hagberg i Malmö och herr Ljungqvist. Jag skulle emellertid
vilja säga till herr Hagberg att jag inte är alldeles säker på att de
engelska bolagsvinsterna inte äro föremål för någon dubbelbeskattning. I
United States News för den lfi maj 1947 finns en jämförelse mellan bolagsskatterna
i Kanada, USA och England. Där läser jag — jag översätter
själv till svenska: »I England får staten två betor ur bolagsvinsterna. Först
utgår en skatt på 5 procent på icke utdelad vinst och 12,5 procent på utdelad
vinst. Och därefter blir bolagsvinsten beskattad efter en standardtaxa
på 45 procent.» På en bolagsvinst av 150 000 dollar blir alltså skatten
71 025 dollar, om ingen utdelning till aktieägare ägt rum, och har utdelning
verkställts blir skatten 74 719 dollar, alltså bra nära 50 procent. Därtill
kommer att kommunalskatten i England utgår i form av en fastighetsskatt
och inte inräknats i detta exempel. Vidare få de enskilda aktieägare, som
ha så höga inkomster att de debiteras »surtax», betala denna även för utdelningen
på aktier, så snart denna skatt överskrider de 45 procent, som
redan betalts av bolaget. Om herr Hagberg i Malmö vill kalla detta dubbelbeskattning
eller tilläggsskatt kvittar mig lika, men faktum är att aktiebolagsskatten
i England är högre än i Sverige. Jag hinner inte gå längre i denna
replik, men jag får väl återkomma.

Herr Hagberg i Malmö, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Herr Lövgren har snabbt avancerat i tiden. I
sitt förra anförande uppehöll han sig vid tredje Moseboken, nu har han
kommit över till en modern amerikansk finanstidskrift. Det är naturligtvis
endast tacknämligt att överläggningen på delta sätt i någon mån aktualiseras.

För egen del nödgas jag emellertid alltjämt hålla mig till det dokument vi
ha fått till vårt förfogande, nämligen statsskatteberedningens betänkande.
Där återfinnes ju i slutet av framställningen en ganska noggrann redogörelse
för skattesystemen i olika främmande länder. T fråga om aktiebolagsbeskattningen
i England —- det var ju den vi närmast tvistade om —
laser man där följande: »Aktiebolagen erlägga liksom fysiska personer ''normal
income tax’ men däremot oj
enahanda skattesats som för fysiska personer, drabbar endast den aktie -

70 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
bolagsinkomst, som ej utdelats till aktieägarna. Skatten å själva utdelningen
uttages vid källan, d. v. s. inbetalas av bolaget till statsverket men vilar
å aktieägarna genom att bolaget drar av skatten vid utbetalandet av utdelningen.
Dubbelbeskattning av bolagens inkomster förekommer sålunda ej.»

Härefter yttrade:

Herr Henriksson: Herr talman! Talarlistan i dag är mycket lång, och
jag skall därför för min del avstå från att ge mig in i den allmänna principdebatten
rörande det här föreliggande skatteförslaget. Jag har begärt ordet
för att beröra en viss sakfråga och skall sålunda huvudsakligen uppehålla
mig vid den. Vad beträffar inställningen till förslaget i dess helhet kan
jag i det hänseendet nöja mig med att till fullo instämma i det anförande,
som tidigare i dag hållits av herr Hagberg i Malmö.

Innan jag emellertid går in på den fråga, för vilken jag begärt ordet, skulle
jag vilja ta upp ett par av de frågor, som berörts av herr Lövgren. Herr
Lövgren nämnde bl. a. såsom en motivering för en skärpt beskattning av
bolagen, att de skulle ha befriats från att betala skatt för 1946. Jag tycker
det är litet egendomligt att man återigen kommer med detta tal om skattebefrielse.
Vi hade en debatt om den frågan bl. a. när det gällde avvecklingen
av krigskonjunkturskatten. Det är ju absolut vilseledande att tala
om att man lämnat en befrielse från skatt, när man övergick från det tidigare
systemet till källskatteberäkningen. Det enda som har skett är att
man har ändrat basen för skattens uträkning. Jag tror inte att det finns
några människor här i landet, som ha kunnat konstatera att de ha blivit
befriade från någon skatt. Tvärtom har övergången till källskatt snarare
verkat så att de blivit hårdare beskattade på ett tidigare stadium än de
eljest skulle ha blivit. Detta om detta.

Jag skulle även vilja ta upp herr Lövgrens tal om marginalskatten. Han
säger, att man i den allmänna debatten har blåst upp frågan om marginalskatten,
och han förklarar att han för sin del inte kan tro, att människorna
tänka på marginalskatt. Jag vill då bara för herr Lövgren berätta ett enda
litet ganska intressant exempel, som visar hur människorna för närvarande
tänka i fråga om skatter.

För en tid sedan berättade ledaren för ett detaljhandelsföretag här i staden
för mig, att han oombedd hade vidtagit en del lönejusteringar för sina
biträden. Han skickade dem meddelande härom, och han mötte dagen därefter
en av dem som hade kommit i åtnjutande av denna — som han själv
tyckte — ganska generösa löneökning. Han hade ju tänkt sig att få ett
artigt tack eller någonting sådant, men det första som denne man sade
när han mötte chefen var: »Vet chefen hur mycket det blir kvar av den
där löneförhöjningen?» Han hade alltså tittat på skattetabellen och sett
efter vad han fått betala i skatt tidigare och vad han skulle betala i skatt
efter löneökningen. Han tittade sålunda på marginalskatten. Jag vill med det
exemplet påvisa, att människorna faktiskt räkna med marginalskatten.
Det är därför som skärpningen uppe i de högre inkomstskikten är så
utomordentligt farlig för produktiviteten. Vi befinna oss ju i ett läge,
där vi med alla krafter och med alla medel måste försöka höja produktionen
här i landet. Varje åtgärd som verkar i motsatt riktning är då
en fara.

Jag minns inte om det var vid föregående års remissdebatt eller i ett

Måndagen den 14 juli 1947 fm. I\''r .‘15. ''1

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
annat sammanhang som jag i samband med diskussionen om produktiviteten
och beskattningen tillät mig att peka på ett då aktuellt exempel från
Finland, där man genom mycket kraftiga löneökningar hade höjt inkomsterna
för stora skikt av befolkningen. Man konstaterade samtidigt att
produktiviteten per anställd sjönk både i statliga, kommunala och enskilda
företag. Man grubblade över vad orsaken härtill var, och så småningom
kom man underfund med att det var marginalskattens inverkan på de
ökade inkomsterna. Löntagarna resonerade på alla håll som så, att det tjänar
ingenting till att vi arbeta mer än till en viss punkt, tv om vi öka
våra ansträngningar få vi ändå ingenting för det. Där ha vi alltså redan
ett exempel, och jag tveker man borde beakta det.

Herr talman! Jag skall nu be att få återkomma till den fråga, för vilken
jag begärde ordet. Det gäller en detalj, som jämförd med propositionen
är en nyhet. Den är alltså en produkt av utskottsmajoritetens egen uppfinnarförmåga.
Jag syftar på förslaget att avsevärt differentiera skattebelastningen
mellan aktiebolag och ekonomiska föreningar. Herr Ljungqvist
har visserligen redan tangerat den frågan, men den är enligt min uppfattning
av sådan betydelse att jag vill tillåta mig att något närmare beröra den.

Utskottsmajoritetens ståndpunktstagande i denna sak har väckt vidsträckt
indignation och förvåning inom vårt näringsliv. Det är verkligen också berättigat
att i det sammanhanget använda ganska hårda ord, även om de
västanfläktar som herr Olsson i Gävle talade om i sitt anförande kunna bli
något bistrare. Det vill faktiskt synas som om majoriteten har begagnat
sin ställning för att tillvarataga egna ekonomiska intressen. Likheten inför
lagen har hittills varit eu ledstjärna för svenskt demokratiskt styrelsesätt.
År det meningen att också denna nu skall ställas på avskrivning?

Utskottsmajoritetens uttalande på denna punkt utgör också en unik praktblomma.
Utskottet kallar sitt förslag »det enligt utskottets mening sakligt
motiverade önskemålet om en något lägre skattesats för de ekonomiska föreningarna
än för aktiebolagen». Hur ser nu denna enligt utskottsmajoritetens
uppfattning sakliga motivering ut? Jo, så här står det på sidan 66 i
betänkandet: »Det torde utan tvivel kunna antagas, att dessas (d. v. s. de
ekonomiska föreningarnas) medlemmar i genomsnitt ha lägre inkomster än
aktiebolagens delägare. I detta sammanhang bör ihågkommas, att eu liknande
synpunkt anlagts även i samband med tillkomsten ar 1942 av reglerna
om beskattning av viss del av de ekonomiska föreningarnas förmögenhet.
Vid utformningen av dessa regler ansågs nämligen, att skattesatsen i fråga
om förmögenhetsdelen skulle sättas lägre än skattesatsen i övrigt.»

Det var alltså allt i fråga om motivering. Eller rättare sagt: det var ingenting,
tv dessa få raders innehåll är ju rent nonsens. Jag vill påpeka för
utskottsmajoriteten, att det i detta land finns ett otal småföretag, som bedrivas
i aktiebolagsform och vilkas delägare befinna sig i blygsamma ekonomiska
omständigheter. Jag vill också påpeka, att flera av landets stora
och kapitalstarkaste miljonkoncerner bedrivas i den ekonomiska föreningens
form. Det vore av rätt stort intresse alt få veta dels på vilket utredningsmaterial
som utskottsmajoriteten bygger sill antagande och dels vad
intressenternas ekonomiska förhållanden ha att göra med beskattningen av
företaget som juridisk person. Företagsamheten inom produktion och distribution
bedrives här i landet i olika av samhället erkända företagsformer.
Det måste väl vara ett enkelt rättvisekrav, att dessa företagsformer, då de

72 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
utöva sin samhällsfunktion på samma verksamhetsfält, också äro likställda
inför lag och beskattning.

Låt oss ta ett exempel: vi kunna tänka på en landskommun eller ett bruk.
Det kan där finnas ett handelsbolag och en konsumtionsförening, som båda
fylla samma funktion inom varudistributionen och som båda ha intressenter
i samma medborgarkategorier. Vill verkligen någon göra gällande, att det
finns ett sakligt skäl till att aktiebolaget i delta fall skall vara 25 procent
hårdare beskattat än den kooperativa föreningen? Under de senaste årens
politiska debatt har man från socialdemokratiskt håll mycket talat om effektivet
inom näringslivet, och man har i det sammanhanget också velat göra
gällande, att den kollektivistiska företagsformen skulle vara överlägsen
andra företagsformer. Tror man i själva verket så litet på den egna förkunnelsen,
att man anser det nödvändigt att med betydande privilegier stötta
under de kooperativa företagen, då är det faktiskt värre ställt än jag trodde.

Är det å andra sidan så, att man syftar till en strukturförändring av vårt
näringsliv, då vore det hederligare om man klart sade ifrån detta och
framlade direkta förslag härom inför väljarna i stället för att smyga fram
på bakvägar.

Vad beträffar det andra s. k. motivet för utskottsmajoritetens förslag
i denna del, är det lika luftigt som det första. Jag syftar på åberopandet
av 1942 års regler för beskattning av ekonomiska föreningars förmögenhet.
Jag är ganska övertygad om att då man antog de före 1942 gällande beskattningsbestämmelserna,
hade man förbisett att det faktiskt finns en karaktärsskillnad
mellan det egna kapitalet i ett aktiebolag och i en kooperativ
förening. I aktiebolagen utgör aktien ett delägandebevis, avseende hela
företagets kapital, ökas företagskapitalet genom fonderingar, så stiger också
aktiens värde. I den kooperativa föreningen däremot kan andelsbeviset
aldrig få ett högre värde än pari, d. v. s. motsvarande det insatta kapitalet.
Fondkapitalet utgör ett från de enskilda delägarna frikopplat kollektivkapital.
Principen för kapitalbeskattningen före 1942 var den, att de juridiska
personernas kapital skulle beskattas hos aktieägarna resp. andelsägarna.
I fråga om aktiebolagen slog detta rätt, men kollektivkapitalet i
de kooperativa föreningarna undgick beskattning, därför att det inte hade
några fysiska personer som ägare. Denna beskattningsorättvisa blev framträdande,
då de kooperativa förtagen skaffat sig mångmiljonfonder av
obeskattat kapital.

Frågan aktualiserades i riksdagen flera gånger genom motioner. Jag har
själv varit motionär i ämnet. Riksdagen fann så småningom yrkandet om en
ändring berättigat och begärde utredning och förslag. Då förslaget 1942 kom
på riksdagens bord, var det den nuvarande majoriteten, som bromsade upp
den fulla likställigheten och satte den beskattningsbara förmögenhetsdelen
till 1 j-200 för det kooperativa fondkapitalet i stället för 3/joo, vilket gällde
för annat kapital. Att taga vad som sålunda hände 1942 till intäkt för den
nu föreslagna betydande olikheten i den direkta beskattningen förefaller med
förlov sagt groteskt.

Herr talman! Som jag redan tidigare framhållit har detta förslag om en
differentiering av beskattningen mellan aktibolag och ekonomiska föreningar
väckt en vidsträckt indignation inom näringslivet. Skulle majoritetens röstmaskineri
här i riksdagen stadfästa denna orättvisa, är jag övertygad om
att indignationen kommer att övergå till harm.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Det nu föreliggande skatteförslaget,
som utgör slutresultatet av 1945 års skattekommittés arbete, bar
ju diskuterats så mycket såväl i tidningspressen som från talarstolar på
olika håll, att de flesta synpunkter, som kunnat läggas på detsamma, redan
ha framkommit. Jag skall därför nöja mig med att bär i kammaren framföra
de synpunkter, som av mig och mina medreservanter anlagts på denna
fråga och som gjort att vi i väsentliga delar nödgats intaga en annan ställning
än utskottets majoritet.

Jag kan försäkra kammaren att vi vid vårt ställningstagande i denna
fråga inte låtit oss ledas av någon s. k. PHM-propaganda och inte heller i
allt för hög grad byggt på de remissyttranden som ha inkommit över
skatteberedningens förslag. Vårt ställningstagande till dessa frågor har
enbart hänfört sig till rent sakliga skäl.

Vi hade hoppats att efter den nedgörande kritik, som från myndigheters
och organisationers sida riktats mot skatteförslaget, Kungl. Maj:t skulle ha
tagit något större hänsyn till de sakliga invändningar, som framförts, och
vidtagit motsvarande ändringar i den kungl. propositionen. Då så icke har
skett — jag syftar här på den hårda förmögenhetsbeskattningen och kvarlåtenskapsskatten
— vilja vi häri se finansminister Wigforss strävan, understödd
av riksdagsmajoriteten, att åstadkomma en förmögenhetsutjämning.
Även om den allmänna motiveringen för denna förmögenhetsbeskattning
i form av årlig förmögenhetsskatt och kvarlåtenskapsskatt såsom
varande av rent konfiskatorisk karaktär inte kommer igen i propositionen,
så vilar skattekommitténs majoritets ande fortfarande över hela förslaget
i dessa delar.

Jag skulle i detta sammanhang vilja säga till finansministern och till dem
som ställt sig bakom förslaget, att den i skatteberedningens betänkande
framförda motiveringen, att kvarlåtenskapsskatten skulle vara eu den avlidnes
uppskjutna skatteskuld till samhället, grundar sig på en samhällssyn
så fjärran från den, som besjälat alla dessa som ofta under slit och släp
och med försakelser och umbäranden försökt spara och lägga slant till
slant för att trygga sin egen ålderdom eller för att bereda sina barn ett
bättre utgångsläge i livet än de själva hade. Dessa människor ha haft att
erlägga gällande skatter på förvärvet av det sparade kapitalet, och i den
mån kapitalet har växt, ha de härför fått erlägga förmögenhetsskatt och
en hård sådan. Att de nu ytterligare skulle häfta i skuld till samhället,
kunna de säkerligen inte fatta, detta så mycket mindre som de kunna göra
jämförelser med andra medborgare, som kanske haft mycket större inkomster
men som förbrukat dessa inkomster. För dessa sparare måste del
framstå såsom den största orättvisa att föra ett sådant resonemang.

De kunna ju också göra jämförelser med sådana medborgare, som kostat
på sina barn eu god undervisning, vilken förskaffat dessa inkomstbringande
platser i samhället med inte bara god lön utan också tryggad ålderdom
genom pension. Föräldrar, som givit sina barn dessa fördelar och som
därvid förbrukat sina tillgångar, efterlämna ingen skuld till samhället. Inte
heller den, som slösat bort sin förmögenhet eller sina inkomster, efterlämnar
ju någon skuld till samhället.

För en jordbrukare, som ämnar starta ett jordbruk, är innehavet av ett
visst kapital en oundgänglig förutsättning. Men enligt det här föreliggande

74 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
förslaget skall förutom vanlig arvsskatt även kvarlåtenskapsskatt utgå ur
dödsbo, och varje minskning av det arvsfallna kapitalet minskar arvslotterna
och gör det svårare för den arvinge, som eventuellt ämnar överta
fädernegården, att fullfölja detta syfte. Ofta är det dessutom så, att dödsboets
samlade förmögenhet utgör resultatet av en hel familjs arbete. Inkomsterna
ha inte räckt till att betala någon lön åt de hemmavarande
barnen, och när dessa skola få ut sin innestående lön i form av arvslotter,
få de på dessa betala först och främst arvsskatt och sedan kvarlåtenskapsskatt,
därest förmögenheten överstiger 30 000 kronor.

Nu invänder man kanske, såsom liar skett i den allmänna debatten och
även inom utskottet, att jordbrukarna inte i så stor utsträckning komma
att drabbas av kvarlåtenskapsskatten, därför att de inte ha så stora förmögenheter.
Men detta resonemang bottnar antingen i okunnighet eller
bristande vilja att se på förhållandena sådana de verkligen äro. Den utredning
över kvarlåtenskapsskattens verkningar, som bevillningsutskottet låtit
verkställa genom införskaffande av material rörande förmögenheternas
storlek och kvarlåtenskapsskattens verkningar i Södermanlands län, visar
tvärtom att den föreslagna kvarlåtenskapsskatten kommer att beröra jordbrukarna
i högre grad än någon annan samhällsgrupp. Enligt denna utredning,
som tyvärr inte kom på utskottets bord förrän de preliminära besluten
redan fattats, utgör antalet förmögenheter på Södermanlands läns
landsbygd, vilka skulle komma att beröras av den föreslagna skatten, 2 927,
och av dessa innehades inte mindre än 2 010 av jordbrukare, anställda och
f. d. jordbrukare. Det betyder att antalet förmögenheter, som falla på jordbrukets
utövare, i procent räknat utgör över 68 % eller drygt % av de förmögenheter,
som drabbas av kvarlåtenskapsskatt.

Jag skall emellertid inte gå närmare in på denna utredning. Man har
ju här redan förut anfört siffror därur och jag skall inte belasta kammarens
protokoll med att upprepa dem. Kvar står emellertid det faktum,
att för den grupp människor, som vilja starta ett företag i form av ett
jordbruk och för vilka det är absolut nödvändigt att ha ett eget kapital,
kommer enligt den gjorda utredningen kvarlåtenskapsskatten i många fall
att medföra mycket stora svårigheter.

Man talar om att jordbruket skall rationalisera, och vi ha ju för något
mer än fjorton dagar sedan här i kamrarna diskuterat hela denna fråga.
Men för rationalisering av brukningsdelar och drift fordras pengar, och
pengar är det som jordbrukarna i allmänhet ha mest ont om. Genom den
hårda arvsbeskattningen berövar man den blivande jordbrukaren det för
rationalisering behövliga kapitalet, och det kan i varje fall inte synas oss
förnuftigt att först beröva jordbrukaren kapital för att sedan fordra, att
han skall låna upp pengar för att utföra förbättringar.

Samma synpunkter kunna naturligtvis läggas på de många företagarna i
vårt land, som genom att spara och lägga ned sitt sparkapital på utvidgningar
och förbättringar av sina företag, tillsammans med jordbrukarna
svarat för produktionen av nyttigheter. Kapitalkonfiskationen i samband
med dödsfallet kan i många fall medföra stora svårigheter för företaget i
fråga att fortsätta sin verksamhet och att ytterligare utbygga, förbättra och
rationalisera driften.

Nu säger man kanske, att då får staten svara för företagsamheten i
landet. Ja, det är ju socialismens slutmål, som man på det sättet snabbare

Måndagen den 14 juli 1947 fin.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
skulle nå. Jag bara befarar att om man alltför mycket beskär den enskildes
initiativmöjligheter och fråntar honom frukterna av hans arbete, kommer
den drivfjäder, som hittills förmått föra vårt näringsliv upp på den höga
nivå, varpå det nu befinner sig och som utgör grunden för det allmänna
välståndet och för hela samhällets förmåga alt bära upp de välfärdsåtgärder,
varom vi alla i stort sett äro eniga, att allvarligt skadas. Staten avhänder
sig ju också, genom att beröva den enskilda företagsamheten det för en
fortsatt rörelse behövliga kapitalet, möjligheten att i fortsättningen erhålla
skatteinkomster av detta kapital.

Jag tror att det hade varit välbetänkt att närmare undersöka verkningarna
av den föreslagna kvarlåtenskapsskatten, innan man gått att besluta
om densamma. Det är en god ekonomisk regel att inte slakta sin bästa
mjölkko, men jag befarar att verkningarna för statens del kunna bli sådana,
om riksdagen i dag beslutar antaga förslaget om kvarlåtenskapsskatt.
Det är kanske emellertid rent av ditåt man syftar. Finansministern har ju
vid något tillfälle tidigare präglat tesen om att fattigdomen fördrages
bättre, om den är allmän. Är det dit man syftar, så kan man kanske ta
ett steg på vägen mot målet genom att antaga den nu föreslagna kvarlåtenskapsskatten.
Men tror någon att våra företagare skulle ha fört fram vårt
näringsliv till den höga standard, som det i dag besitter, eller att våra jordbrukare,
släktled efter släktled, skulle ha arbetat, förbättrat, sparat och
försakat för att deras barn skulle kunna få en bättre start i livet än de
själva, om de vetat att de genom sitt arbete och sin sparsamhet ådragit sig
en skuld till staten, som skall betalas när de en gång äro döda? Är det inte
tvärtom så, att just vetskapen om att de genom sitt arbete, sina förbättringar
på alla områden, genom sin sparsamhet och många gånger kanske
genom sina försakelser berett de efterkommande ett bättre utgångsläge och
kunnat trygga sin egen ålderdom, varit den drivande sporren i den samhällsutveckling,
som gjort det möjligt för oss att genomföra alla de samhällsgagnande
sociala reformer såsom nu skett?

Hur kommer det att gå med sparandet, om kvarlåtenskapsskatten genomföres?
Kommer det att främja sparandet, om människorna veta, att varken
de själva, på grund av den skärpta årliga förmögenhetsskatten, eller deras
barn, på grund av kvarlåtenskapsskatten, komma att få njuta frukterna
av deras sparande? Jag tror att denna fråga kommer att få ett svar som
finansministern inte blir så glad åt.

Jag skulle önska att vår nuvarande finansminister under några år hade
stått i ansvarig ställning i spetsen för ett jordbruk eller ett annat företag,
ett företag där han inte bara fått lita till sin egen kraft och förmåga utan
också fått bära hela ansvaret för hur företaget lyckats. Jag skulle önska,
att han hade kommit i närmare kontakt med dessa, som under möda och
ofta utan att själva få njuta frukterna av sitt arbete odlat ny jord, förbättrat
bostäder och avlopp, som utfört täckdikningar, som byggt nya
vägar, som skapat ny bygd, ja, som överhuvud taget lagt ner hela sin mannagärning
på att lämna sitt eu gång mottagna arv förstorat och mera givande
till sina söner. Eller också skulle finansministern ha sökt litet närmare
kontakt med alla de hundratusentals jordbrukarhustrur, som kanske efter
att under dagens timmar ha varit sina män behjälpliga i arbetet på åker
ocli äng eller i ladugården ha fått på morgnar och kvällar ägna lika lång
tid åt att sköta hem och barn.

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)

•Jag tror att finansministern då hade kommit till den uppfattningen, att
det var dessa människor som hade en fordran på staten och inte staten
på dem. Jag är också övertygad om att kvarlåtenskapsskatten inte då fått
den utformning som finansministern nu givit densamma.

Kvarlåtenskapsskatten är inte behövlig ur statsfinansiell synpunkt. Den
kan endast bli ett medel att minska företagsamheten och sparandet och att
öka kapitalflykten från landet. Den kommer att försvåra för många jordbrukare
att börja sin bana, den kommer att förhindra fortsatt rationalisering.
Jag befarar att skadeverkningarna bli så stora, att resultatet kommer
att bli en avsevärd förlust för samhället.

Ett av de bärande motiven för genomförande av den nya skatteformen
har ju varit att man ville lindra skattebördan för de lägsta inkomsttagarna.
Härom torde väl så gott som fullständig enighet vara rådande. Skatteavdragens
ersättande med barnbidrag, som föreslås i sådant syfte, har i varje fall
av den grupp, som jag företräder, för länge sedan accepterats. Vi anse det
vara en gärd av rättvisa, att de som föda och fostra det kommande släktet
verkligen erhålla skattelindring.

Den form som utskottet nu givit de skattefria avdragen kunna vi emellertid
inte godtaga. Vi kunna inte inse, att det ligger någon rättvisa i att
— om det nu överhuvud taget finns olika dvrorter, vilket vi för vår del
bestrida — de personer, som äro bosatta på de dyrare orterna kompenseras
för denna påstådda dyrhet först genom högre löner och sedan genom större
ortsavdrag när det gäller skatterna.

Ett genomförande av lika ortsavdrag medför ju inte heller samma komplikationer
som slopandet av dyrortsgraderingen i övrigt, utan bör kunna
genomföras utan att man vidtager några förändringar i löneskalorna. Vi ha
inom utskottet framställt yrkande om att samma ortsavdrag, som nu gäller
för den mellersta gruppen, ortsgrupp 3, skulle gälla för hela landet. .Tåg
1 illåter mig att här i kammaren framställa detta yrkande. Jag hoppas att
kammarens ledamöter skola taga hänsyn till det rättvisekrav, som ligger ''
bakom detta yrkande, och nu äntligen avskaffa den obefogade placeringen
av de svenska medborgarna i skatteavseende efter olika dyrorlsgrupper. De
nu pågående utredningarna rörande dvrortsgrupperingen lämna, åtminstone
enligt de preliminära resultat man hittills har sett, så pass egendomliga
utslag, att man nästan lika gärna kunde ha skrivit upp de olika
kommunernas namn på papperslappar och stoppat dem i en hatt och
skakat om dem och sedan plockat upp lapparna, allt eftersom man ropat
upp vilka dyrorter de skulle tillhöra. De hittilldags framkomna resultaten
ha verkligen varit i många fall häpnadsväckande.

I fråga om skattegrupperingens avskaffande föreligger en hel del motioner
från såväl höger- som folkpartihåll. Dessutom finns eu reservation från
folkpartiet, vari yrkas bifall till vår linje på denna punkt. Jag skulle vilja
uttrycka en stilla undran, om socialdemokraterna på landsbygden nu längre
kunna stå emot den folkopinion, som på denna punkt med ökad styrka
gör sig gällande. Våra vänner kommunisterna ha ju vid flera tillfällen
förklarat sig villiga att medverka till dyrortssystemets avskaffande. Emellertid
ha de i regel vägrat i vändningen och vid voteringen röstat för bibehållandet,
så det kanske inte är skäl hysa alltför stora förhoppningar i
denna fråga heller. De kanske komma att använda sin senaste parlamentariska
metod att lägga ned sina röster. Då finns det måhända möjlighet att

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
senare vid agitationen ute i landet inta den ståndpunkt i fråga om dyrortsgraderingen
som passar för tillfället — det kan ju gå bra, bara man inte
råkar förväxla manuskripten.

I bevillningsutskottet förekom vid den preliminära behandlingen av
denna fråga en linje, som sammanföll med vårt yrkande och som av dess
förfäktare betecknades som högerns linje. Den »kom bort» vid voteringen,
och jag har inte heller återfunnit den vare sig i utskottets betänkande eller
i form av någon reservation. Det är möjligt att den kommer upp igen, den
är i så fall välkommen, men antagligen kommer den senare att åter läggas
till handlingarna.

t samband härmed skall jag kanske något beröra frågan om särskilt avdrag
för förvärvsarbetande kvinna. I den kungl. propositionen föreslås beträffande
kommunalbeskattningen den ändringen, att gift, förvärvsarbetande
kvinna skall åtnjuta från 200 till 300 kronor höjt avdragsbelopp. Beträffande
statsbeskattningen föreslår propositionen att gift, förvärvsarbetande kvinna
skall komma i åtnjutande av ett avdrag utgörande hälften av inkomsten, dock
högst 1 000 kronor. I flera motioner, bl. a. i nr 440 av herr Rubbestad m. fl.,
har yrkats att denna avdragsrätt skulle utsträckas att gälla även i de fall, då
hustrun deltar i mannens förvärvsarbete och således icke själv taxeras för
någon inkomst.

Ehuru vi ansett att starka skäl föreligga för att, då hela denna fråga icke
kunnat lösas i ett sammanhang, yrka avslag på den kungl. propositionen —
som tillerkänner större rätt till avdrag för direkt lönearbetande kvinna framför
dem, som genom sitt arbete bidra till mannens beskattade inkomst —
ha vi, av skäl som utskottet anfört, på denna punkt bifallit propositionen.
Utskottet bar nämligen inhämtat alt sambeskattningssakkunniga förklarat sig
komma att uppta denna fråga till prövning och att inom sakkunniga finnes
en positiv inställning till denna frågas lösning i enlighet med de synpunkter
som äro framförda i motionen. Då dessutom det nu framlagda förslaget är
avsett att endast utgöra ett provisorium, tills sakkunniga fattat ställning till
hela frågan, ha vi ansett oss bäst gagna saken genom att nu icke yrka avslag
på denna del av frågans lösning. Vi vilja emellertid betona att vi icke på
denna punkt kunna frångå vår uppfattning, att motsvarande skatteavdrag
skall tillkomma förvärvsarbetande kvinna inom jordbruk och rörelse, där
makarnas gemensamma inkomst sambeskattas. Så som förslaget nu är utformat
är det de bäst situerade som erhålla skaltelindring, under det att —
såsom jag förut påpekat — de mindre företagarna i många fall erhålla
skatteskärpning. Jag vill därför på denna punkt ytterligare skärpa utskottets
motivering och hemställa, att Kungl. Maj:t redan till nästa riksdag framlägger
förslag i detta avseende.

Om jag nu, herr talman, skulle säga några ord om den föreslagna, årligen
utgående förmögenhetsbeskattningen, vill jag först påpeka att motivet för
omläggning av hela skattesystemet förklarats vara att söka lindra beskattningen
för de mindre inkomsttagarna. Så har också skett när det gäller inkomsttagare
utan egen förmögenhet. Men i vissa fall medför tillämpningen
av de nu föreslagna olika skatteskalorna en skärpning av skatten även när
det gäller ganska små inkomsttagare. Enligt nu gällande skattelagstiftning
lägges Vi oo av den behållna förmögenheten till inkomsten och beskattas såsom
inkomst; därtill utgår i vissa fall en särskild förmögenhetsskatt. Genom
att hundradelen av förmögenheten tillägges den beskattningsbara inkomsten,

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
blir förmögenhetsskatten beroende av den sammanlagda inkomstens storlek.
Som regel, kan man säga, gäller att en förmögenhet med låg avkastning
enligt nuvarande förmögenhetsbeskattning, eller där inkomsten i övrigt är
låg, blir lågt beskattad, under det att den förmögenhet, som ägaren har större
inkomst av, blir högre beskattad.

Enligt det nu föreslagna systemet för förmögenhetsbeskattning skall förmögenheten
bli fristående och icke sammankopplas med inkomsten. 1 realiteten
betyder detta att förmögenheter, som lämna låg avkastning och där
förmögenhetsägarens inkomst icke uppnår en viss gräns, bli hårdare beskattade.
Man har inom utskottet efter att ha undersökt olika möjligheter att
komma ifrån dessa olägenheter nödgats införa en spärr, varigenom i viss
utsträckning förhindras, att vid en viss förmögenhetsavkastning skatten
skulle bli större än avkastningen. Trots detta visar sig att denna fristående
förmögenhetsskatt i vissa lägen tar gott och väl hela inkomsten, ibland
t. o. m. något mer. Redan detta förhållande gör att man har skäl att starkt
ifrågasätta, huruvida den nu konstruerade förmögenhetsskatten icke blir
betydligt orättvisare till sina verkningar än den förutvarande. Särskilt blir
detta fallet vid ett stort antal förmögenheter, nedlagda i jordbruket. Vi ha i
en motion, nr 424 i denna kammare, pekat på detta förhållande.

Genom att jordbrukarens inkomst från företaget redovisas gemensamt
för såväl kapitalinkomst, i de fall då sådan finnes, som arbetsinkomst, kan
reduktionsregeln icke träda i funktion, om förmögenheten överstiger ett belopp
trettio gånger den skattskyldiges skattepliktiga inkomst av förmögenheten.
Först då den skattepliktiga inkomsten understiger detta trettio gånger
större belopp inträder reduktionen. Nu torde det i ett mycket stort antal
fall vara så att vid jordbruk och andra mindre företag, där en viss förmögenhet
måste vara nedlagd för att bereda ägaren och hans familj arbete,
förmögenhetsavkastningen blir mycket ringa, ja, i många fall ingen alls. Men
familjens sammanlagda inkomst skall ligga till grund för förmögenhetsskatten.
Någon reduktion av förmögenhetsskatten kan i dessa fall icke ske,
utom när t. ex. jordbruket eller företaget i fråga gått med ren förlust och
man inte ens kunnat få ut en skälig arbetsinkomst. Då jordbrukets och dessa
mindre företags struktur är sådan, att ett visst kapital måste vara nedlagt i
företaget — ja, man kanske skulle kunna säga att detta är företagarens arbetsredskap
— blir detta kapital hårdare beskattat än motsvarande kapital
placerat i bank mot nu gällande låga ränta, i de fall då kapitalägaren icke
har någon nämnvärd annan inkomst. Men på detta sätt gå dessa jordbrukare
och mindre företagare miste om den skattelättnad som kommer andra mindre
inkomsttagare till del. Jag skall bara anföra ett enda exempel. En gift inkomsttagare
med 4 000 kronors beskattningsbar ren arbetsinkomst skall enligt
förslaget erlägga en statsskatt av 470 kronor. En jordbrukare med ett
i fastighet och lösöre investerat kapital utgörande 75 000 kronor, där hela
den beskattningsbara inkomsten utgör 4 000 kronor, har att erlägga icke bara
denna inkomstskatt på 470 kronor utan därutöver en förmögenhetsskatt på
270 kronor, sammanlagt alltså en skatt på 740 kronor. Följden blir, att man
genom denna form av förmögenhetsskatt undandrager jordbruket 270 kronor,
bara därför att i jordbruket måste finnas nedlagt ett visst kapital. Man talar
om att jordbruket skall rationalisera, men man berövar jordbruket på detta
sätt det för rationaliseringen nödvändiga kapitalet.

Jag kan fullständiga exemplet med att belysa, hur skatten verkar om jord -

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
brukaren i fråga säljer sin gård och placerar sina pengar i eu bank till nuvarande
ränta, d. v. s. 2 procent. Man får ej högre ränta annat än under
särskilda förhållanden. Jordbrukaren kommer då kanske underfund med
att det med nuvarande beskattning icke är lönt att arbeta och spara längre.
Man anser, att kapitalet räcker så länge han lever, och då utför han intet
arbete alls. Avkastningen av kapitalet blir 1 500 kronor. Då träder spärren
i funktion. 30 gånger 1 500 kronor blir 45 000 kronor, och härav äro 30 000
kronor skattefria. Hans förmögenhetsskatt blir då bara 90 kronor, och någon
inkomstskatt kommer inte att utgå alls.

Det är att befara att verkningarna av förmögenhets- och kvarlåtenskapsskatten
komma att hli, att det kommer att finnas personer som resonera så,
att nu har jag så att jag klarar mig så länge jag lever. Jag skall se till,
att staten icke har några skattefordringar på mig, när jag en gång dör. Redan
införandet av skatten vid källan har blottat en mentalitet hos många personer
som gör, att man kan hysa allvarliga farhågor för den framtida arbetsintensiteten
och för sparandet överhuvud taget. Jag erinrar om att ute i
landet talas det om s. k. Wigforssdagar. Det blir den sjätte dagen i veckan.
Då skall man icke arbeta, och då slipper man skatt för de fem andra dagarna.

Herr talman! Jag har nu utan att alltför mycket gå in i detalj berört några
av de huvudsynpunkter som vi ha haft, när det gällt att taga ställning
till det framlagda skatteförslaget i dess helhet. Jag vill bara tillägga, att även
om man i nuvarande läge kan acceptera den föreslagna bolagsbeskattningen
bör man med den allra största vaksamhet följa utvecklingen på detta område.
Bolagsbeskattningens höjd påverkar naturligtvis prisläget på de produkter
som tillverkas. Vi måste göra klart för oss, att det går icke att taga
ut skattemedel av en näringsgren och helt oskuldsfullt tro att detta ej påverkar
vederbörande skattebetalares förmåga att rationalisera eller utvidga sin
rörelse eller att de uttagna medlen icke påverka prisbildningen. Bolagsbeskattningen
kan komma att medföra en påverkan på prisbildningen som gör
att denna beskattningsform kommer att verka som en förtäckt omsättningsskatt.
Dessutom tillkommer, att ett bedömande av ett visst företags eller en
grupp företagares förmåga att bära högre skatter i dagens läge kanske icke
håller för framtiden. Vi måste ha i minnet, att vi leva i en inflationsartad
utveckling, att vi äro i mycket stor utsträckning avstängda från utländsk
konkurrens och att förhållandena snabbt kunna ändras. Särskilt vår exportindustri
kan snart nog se sina nu så lysande villkor försämrade. Fn omprövning
av dessa företags skatteförmåga kan måhända behöva vidtagas fortare
än man anar.

På en punkt är jag emellertid tacksam för att utskottet gått med på ändring
av de föreslagna skattesatserna, nämligen då det gäller de ekonomiska föreningarna.
Jag tänker då i första hand på jordbrukets ekonomiska föreningar.
Dessa ha arbetat alltför kort tid för att ha hunnit ekonomiskt
stabiliseras. Särskilt gäller detta de ekonomiska föreningar, vilkas verksamhetsområde
är sådant, att de icke kunna utnyttja förefintliga avskrivningsinöjligheter
emedan de icke ha några avskrivningsobjekt. Jordbrukets ekonomiska
föreningar ha icke minst under krigs- och kristiden betytt så mycket
när det gällt vårt lands förseende med livsmedel, alt alla skäl tala för att
staten skall fara varligt fram, när det gäller beskattningen av dessa och
deras kapitalanskaffningsbehov.

Herr Henriksson hade på denna punkt vissa erinringar att göra. Han

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
sade, att man begagnar sin ställning för att bevaka sina egna intressen. Jag
vet icke om herr Henriksson var närvarande i utskottet, när det voterades
på denna punkt. Om lian var det, kan han kanske erinra sig att voteringen
utföll så, att samtliga borgerliga ledamöter — jag hoppas att jag icke blottar
någon hemlighet — röstade för bibehållandet av de ekonomiska föreningarnas
skattesats, alltså för bibehållandet av de nuvarande 32 procenten. Att
sedan vid slutspurten även socialdemokraterna gingo över på denna linje
bevisar att även de ansågo, att det finns skäl som tala för alt de ekonomiska
föreningarna icke böra bli så hårt beskattade.

Herr Henriksson sade också, att det finns en mångfald svaga aktiebolag.
Ja, det gör det säkert. Jag hoppas — utskottet har skrivit något på den
punkten — att man tar i övervägande, huruvida man icke nu tar ett steg
för långt. Herr Henriksson sade vidare, att det icke föreligger några skäl
för att ha olika beskattningsbestämmelser, när det gäller ekonomiska föreningar
och när det gäller aktiebolag. Jag vill bara erinra om hur olika
förhållandena äro, när man skall starta ett aktiebolag och när man skall
starta en ekonomisk förening. EU aktiebolag startas genom tillskott av det
för rörelsen i fråga erforderliga kapitalet, åtminstone i så stor utsträckning,
att man sedan kan för rörelsen komma i åtnjutande av kredit, under det att
de ekonomiska föreningarnas finansiering sker genom medlemmarnas små
insatser undan för undan. För dessa ekonomiska föreningar är det ett stort
problem att skaffa nödigt kapital.

Jag skall sedan endast yttra några ord till herr Lövgren. Herr Lövgren är
just nu icke här inne i kammaren. Jag vill emellertid säga, att jag tycker det
är högst egendomligt att han såsom motiv för en förmögenhetsutjämning
behöver citera bibeln. Det finns emellertid även andra bibelspråk som man
kunde citera. Det finns till exempel ett som säger, att du skall icke hava
lust till din nästas hus och icke till något av vad din nästa tillhör.

Herr talman! Jag kommer att på de följande punkterna yrka bifall till
den av herr Näsgård in. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Vigelsbo, Pettersson i Ersbacken, Jansson
i Aspeboda, Pettersson i Rosta, Jönsson i Rossbol, Werner, Ryberg, Gustafsson
i Lekåsa, Onsjö, Boman i Stafsund, Persson i Norrby och Johansson
i Norrefors.

Herr Brandt: Herr talman! Det har ju inte inträffat några sensationer
vid utskottsbehandlingen av denna viktiga fråga. »Transportkompaniet»,
säga de borgerliga tidningskommentarerna, har fungerat alldeles perfekt.
Det föreliggande förslaget följer nämligen i stort parternas linjer i skalteberedningen
med undantag av att högern yrkar avslag på hela propositionen
och i stället begär en provisorisk skattelättnad.

Jag vill innan jag går vidare säga till herr Hagberg i Malmö, att något
diktat har det icke varit fråga om. Det kan ju vara förklarligt att utskottsmajoriteten
ändå kommer på samma linje som skatteberedningen och propositionen.
För min del får jag klart och tydligt bekänna, att jag aldrig varit
utsatt för någon som helst diktamen vare sig i skatteberedningen eller i
utskottet. Jag tror mig t. o. m. kunna säga att det finns socialdemokrater,
som velat gå ännu längre än finansministern och som gjort sin röst hörd
och kanske också fått en och annan punkt skärpt i förslaget, både inom
skatteberedningen och sedan när propositionen utformades.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)

Emellertid ha alla partier, icke minst under valrörelsen, utlovat en skattelättnad,
och inte ens högern vågar bryta detta löfte sedan man —- som herr
Adolf Olsson redan påpekat — på affischer förklarat alt »som man röstar
får man skatta». De största skattelättnaderna utlovades faktiskt från högerns
sida. Nu anser man emellertid att tidpunkten för eu skattesänkning
inte är lämplig med hänsyn till det penningpolitiska läget, d. v. s. faran för
inflation. Jag vill här ytterligare poängtera — jag tror att det gjorts tidigare
— att utskottet också understryker angelägenheten av åtgärder mot
inflationen, att de äro det mest betydelsefulla inom svensk politik, säger utskottet,
men fortsätter: »Skattesystemets utformning bör ses på längre sikt»,
medan antiinflationsåtgärder äro av mera tillfällig art, menar utskottet.
Andra åtgärder få följas för omvårdnaden av vårt penningvärde, säger utskottet,
vilket jag tycker är en riktig ståndpunkt. Även folkpartiets representanter
anse att frågan om inflationens bekämpande bär behandlas i andra
sammanhang. Det vore för övrigt underligt, om folkpartiet skulle inta en
annan ståndpunkt med hänsyn till dess uppträdande när det gällde omsättningsskattens
borttagande. Och man har ju aldrig från det hållet hört någon
förklaring, hur man vill bekämpa inflationen — det får man alltid sätta ett
frågetecken för.

Man bör komma ihåg utgångspunkten för detta förslag. Riksdagen beslöt
redan före kriget och vid flera tillfällen senare om skattelättnad och
skärpning av förmögenhetsskatten. 1940 voro alla eniga — såväl sakkunniga
som bevillningsutskottet och så gott som hela riksdagen — om att de stora
förmögenheterna borde bära ett engångsoffer med anledning av krisens bördor.
1944 underströks detta ånyo, men då ville de borgerliga partierna retirera.
Och när man kom ännu längre fram, till 1945, tänkte de borgerliga:
Kanske vi klara oss ifrån hela engångsskatten och en skattehöjning överhuvud
taget. Men 1945 års riksdag underströk åter uttalandet från 1940 och
krävde skyndsam utredning om engångsskatt, varvid dock även andra former
än engångsoffer skulle komma till omprövning, sade utskottet och riksdagen.
Som exempel nämndes utbyggnad av arvsskatten och av den särskilda
skatten å förmögenhet.

När riksdagen 1946 debatterade omsättningsskattens slopande, uttalade
riksdagen ånyo angelägenheten av en skattesänkning för de lägre inkomsttagarna
och föreslog att man, för att detta skulle bli möjligt, skulle uttaga
en högre skatt på förmögenheter. Man skulle skärpa förmögenhetsskatten,
eventuellt arvsskatten, och bolagsskatten. Skulle den ekonomiska utvecklingen
bli gynnsammare — sade utskottet och riksdagen — än man då hade
anledning förutse i finansplanen, så sknlle man, även om utvecklingen bleve
så gynnsam som högern räknade med, ändå ta ut denna högre skatt på förmögenheter
och bolag för att möjliggöra ytterligare skattesänkning för de
lägsta inkomsttagarna. Riksdagen har således vid flera tillfällen klart och
tydligt uttalat sin vilja. Skatteberedningens förslag var endast ett verkställande
av riksdagens beslut 1945 och 1946. Det skulle se ganska underligt ut,
om riksdagen nu skulle springa ifrån dessa tidigare gjorda uttalanden och
de löften som alla partier gjort i valrörelsen.

Den skattelättnad som nu föreslås försöker man åstadkomma genom en
höjning av ortsavdragen, genom eu ändring av skatteskalorna och genom
skattefrihet för förmögenheter på upp till .10 000 kronor. Jag skall inte ingå

Andra kammarens protokoll I!)i7. År .7/5. 6

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 lin.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
på detta förslag i detalj. Jag vill bara säga att beträffande ortsavdrag har
utskottsmajoriteten gått på propositionen. Det har även folkpartiet gjort
som frångått sitt förslag i skatteberedningen, att ensamstående skall ha
200 kronors lägre ortsavdrag, vilket medförde att sådana personer — enligt
skatteberedningens folkpartister alltså — skalle få mindre skattesänkning
än enligt socialdemokraternas förslag. Bondeförbundet vidhåller sina representanters
ståndpunkt i skatteberedningen och föreslår en dyrortsgrupp nämligen
grupp III. Beträffande skiktskalan följer utskottet propositionen och
den accepteras också av bondeförbundet, medan folkpartiets reservanter i
utskottet vidhålla reservanternas i skatteberedningen förslag. Detta innebär,
som alla känna till, att det blir eu skattelättnad över hela linjen upp till
de allra största inkomsttagarna, medan enligt majoritetens förslag och propositionen
skattelättnad skapas för ensamstående upp till 10 000 kronors
inkomst och för familjer upp till 25 000 kronors inkomst.

Vad beträffar förmögenhetsskatten går majoriteten på propositionen men
föreslår den ändring av reduktionsregeln, som man här nedan talat om. Därvidlag
hade man i propositionen satt en gräns vid 100 000 kronor. Denna
har föreslagits slopad, vilket medför en förbättring i den män inkomst av förmögenhet
understiger 3,5 procent. Men det blir ändå i vissa inkomst- och
förmögenhetskombinationer, liksom det är med den nuvarande skatten, en
marginalskatt, en skattebelastning över 100 procent. Det är i och för sig
ingenting märkvärdigt, detta är även förhållandet enligt folkpartisternas och
bondeförbundarnas reservationer — högern yrkar ju avslag på alla förslag.
Ni kunna se efter i utskottets betänkande. Där finna ni en tabell som visar,
att enligt folkpartiets reservation går marginalskatten ända upp till 124 procent
och enligt bondeförbundets till 143. Det föreligger alltså ingen principiell
skillnad härvidlag mellan folkpartiet, bondeförbundet och socialdemokraterna,
vilket kanske bör noteras.

I detta sammanhang skall jag be att få replikera herr Ljungqvist, som
framhöll att den skala för förmögenhetsskatten som föreligger i detta betänkande
börjar där den nuvarande slutar. Jag vet inte om herr Ljungqvist
var okunnig om skattelagstiftningen på den punkten eller om det var medvetet
som han undanhöll kammaren den upplysningen, att med nuvarande
förmögenhetsskatt lägger man 1/100 av förmögenheten till inkomsten, vilket
betyder att man får betala ända upp till 850 kr. i förmögenhetsskatt i sammanlagd
inkomst- och förmögenhetsskatt, om förmögenheten är 100 000 kr.
och man kommer upp i ett par hundra tusen kronors inkomst. Enligt detta
förslag blir skatten 420 kr. Det blir följaktligen vid en förmögenhet av 100 000
kr. och så stora inkomster en skattelättnad på 430 kr. — Överhuvud taget
kan den som intresserar sig för detta titta efter i propositionen, där en tabell
visar att ända upp till en förmögenhet på 100 000 kr. innebär det föreliggande
förslaget en skattelättnad, när inkomsten är mellan 15 000 och 25 000
kr. Med en förmögenhet på 50 000 kr. blir det i nära nog vilket inkomstläge
man än befinner sig en skattelättnad — mellan 15 000 och 25 000 kr.
inkomst är kanske i sådana fall det vanligaste — och då innebär förslaget
som sagt en skattelättnad ända upp till 100 000 kronors förmögenhet.

Detta förslag innebär vidare exempelvis att skillnaden mellan folkpartiets
och socialdemokraternas förslag till förmögenhetsskatt är 40 kr. vid 50 000
kr. förmögenhet och 190 kr. vid 150 000 kr. förmögenhet. Beträffande bondeförbundet
är skillnaden mellan oss och dem endast 20 kr. i förstnämnda

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
fält. Kommer man upp till en förmögenhet på en miljon är skillnaden mellan
socialdemokraternas å ena sidan och bondeförbundets och folkpartiets
förslag å andra omkring 5 000 kr. Herr Ljungqvist skall lätt finna alt skillnaden
icke är så förfärligt stor mellan den skatt en miljonär nu får betala
och den han skulle få betala enligt detta förslag. Enligt nu gällande regler
måste man nämligen lägga 1/100 av förmögenheten till inkomsten. Tidigare
d. v. s. enligt beredningens förslag var emellertid skillnaden mellan folkpartiets
och socialdemokraternas förslag, när det gäller förmögenhetsskatt på
50 000 kronors förmögenhet, 30 kronor. Men när finansministern kom med
sin proposition innebar hans förslag i förhållande till folkpartiets förslag 30
kronor mindre i skatt vid 50 000 kronors förmögenhet. Detta tyckte tydligen
folkpartiet var förargligt och därför ändrade man sitt förslag, så att det åter
kom att ligga under socialdemokraternas, som sagt en skillnad på 40 kr.
Någon skillnad mot vad det var tidigare bör det vara, tyckte man tydligen.
Skillnaden är dock så obetydlig, att man kan instämma i vad herr Lövgren
sade, att man på den punkten knappast kan tala om någon större fara för
kapitalbildningen eller skada för sparviljan. Är socialdemokraternas förslag
på den punkten farligt, måste det förhålla sig likadant med folkpartiets och
bondeförbundets förslag.

De borgerliga partiernas representanter ha, med undantag av bondeförbundets,
som accepterat bolagsskatten, icke velat vara med på en höjning
av skatten å större inkomster och förmögenheter. Icke heller ha de velat
vara med på införandet av kvarlåtenskapsskatt. De anse icke, att det är nödvändigt
för att åstadkomma den skattelättnad, som alla säga sig vara ense
om. Utskottets utredning visar här att det under budgetåret 1947/1948 beräknas
bli ett överskott på 190 miljoner kronor. Skattelättnaden enligt propositionen
uppgår till 361 miljoner kronor. Om man därifrån drar vad man
beräknar att barnavdragen gå till, d. v. s. 145 miljoner kronor, far man en
nettoskattelättnad på 216 miljoner kronor. För att täcka detta föreslås, att
ett skatteuttag av 196 miljoner kronor göres, när det gäller de stora förmögenheterna
och bolagen. Gör man icke detta, kan man icke få budgeten
balanserad året 1948/1949, säger riksräkenskapsverket och då måste de
sociala välfärdsanordningarna uppskjutas. Så ligger saken till.

Utskottet har i denna situation icke velat, om också budgeten nu kan ga
ihop, vara med om skattesänkning, även om denna enligt högerns förslag blir
provisorisk. Man skulle ju i så fall redan nästa riksdag eller den därpå följande
nödgas företaga en ny skattehöjning, men jag tror att knappast någon
kammarledamot skulle vilja vara med om en sådan utveckling. Därtill kommer,
att det är angeläget att 1''å eu överbalansering av budgeten.

Skall det riktas kritik mot förslaget, skulle väl den riktas mot det förhållandet
alt förslaget icke medgiver uttagandet av så stora skatter, så att budgeten
blir ännu mera överbalanserad än enligt törslaget. Det borde faktiskt
bli ytterligare skattestegringar för möjliggörandet av inlösen av statslåneobligationerna,
ty de betyda pengar i denna situation och kunna innebära
fara för inflation.

Nu säger utskottet och understryker därmed vad finansministern säger i
propositionen och vad riksdagen för resten tidigare uttalat, att skulle inkomsterna
bli större skall inkomstskatten ytterligare sänkas ävensom kommunalbeskattningen
genom utjämning.

Vill man alltså, herr talman, sänka skallen för de högre inkomsttagarna

84 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 fn).

Ändring i kommunalslcattelagen in. m. (Forts.)
medför detta högre skatter på de lägre inkomsterna. Här blir det fråga om
den lämpligaste avvägningen. Intressena måste vägas mot varandra. Hur
vilja de borgerliga göra för att både kunna företaga skattelindringar och
klara detta underskott på 175 miljoner kronor, som beräknas uppstå budgetåret
1948/1949 utan att ta den skattehöjning, som det här är fråga om?

Kommunisterna ha motionerat om engångsskatt. Det var ju något som
beredningen icke ansåg praktiskt möjligt; den skulle giva för litet. Propositionen
bar alltså gått på den linjen och utskottet också, och varför? Främst
därför att den nu föreslagna skärpningen av förmögenhetsskatten och införandet
av kvarlåtenskapsskatten voro en ersättning för engångsskatten. Det
böra kommunisterna komma ihåg. Ett faktum är också, att man icke hörde
talas om engångsskatten i skatteberedningen från kommunisternas sida, förrän
vi voro färdiga med beslut. Orsaken härtill var väl att kommunisterna
körde så mycket med engångsskatten i riksdagen, att de ansågo, att de måste
söka rädda sitt ansikte även om förslaget från deras sida icke var allvarligt
menat. Av den anledningen avgåvo de en reservation. Detta är, skulle jag
tro, vad som faktiskt ligger bakom denna sak. Engångsskatten är avsedd att
ersättas av denna skärpning av förmögenhetsskatten och av kvarlåtenskapsskatten.
Man ansåg det mera praktiskt att taga ut skattebelopp varje år i
stället för att ta ett kraftigt grepp som skulle få svåra konsekvenser för tillfället
och dessutom skulle komma att skapa stora praktiska svårigheter.

De borgerliga representanterna liksom den borgerliga pressen fortsätta sitt
resonemang om skatteförslagets konsekvenser. Man har hört i dag av herr
Ljungqvist och herr Hagberg i Malmö m. fl. talare, framför allt högertalare,
men även av andra, att de föreslagna skattehöjningarna komma att hämma
arbetslusten och viljan till arbetsinsatser och motverka sparviljan samt hindra
den kapitalbildning hos företag och enskilda som är nödvändig för att utveckla
produktionen. Allt detta har allmänheten fått höra i snart ett helt års
tid, något som — jag vill understryka det — säkerligen varit till stor skada
för just vad tidningspressen och dess borgerliga talesmän säga att det här
förslaget skulle komma att skada. Jag kan, herr talman, förstå, att den som
har en inkomst av 50 000 kronor och enligt förslaget får ytterligare 650 kronor
i skatt blir ledsen däröver, trots att han har 31 000 kronor kvar, när
han har betalat alla sina skatter. Men jag frågar: är det icke lika klart,
att den som har 4 000 kronor i inkomst och 687 kronor i totalskatt och den
som har 5 000 kronor i inkomst och bortåt 1 000 kronor i skatt på denna lilla
inkomst blir glad åt detta förslag, enligt vilket han får 120—135 kronor i
skattelättnad. Detta betyder ej så litet för den som har inkomst av denna
storleksordning. Om han har några barn får han så god hjälp genom förslaget
att han får inkomsten ograverad kvar och icke behöver erlägga ett öres
skatt, om barnbidragen på 260 kronor räknas med. En 2-barnslamilj med
5 000 kronor i inkomst har omkring 500 kronor i totalskatt. Nästa år får
denna familj 520 kronor i barnbidrag, vilket täcker hela skatten. År diet en
3-barnsfamilj med 5 000 kronors inkomst blir, om barnbidragen medräknas,
skatten betald och det blir 230 kronor därutöver. För en fyrabarnsfamilj blir
också hela skatten betald och det blir 750 kronor över. År det icke uppenbart
att dessa inkomsttagare bli glada över detta förslag, när det kommer ut i det
praktiska livet.

I Norrbotten bär man en medelutdebitering, när man fått skatteutjäm -

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 36.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
ningsbidrag, på 15 kronor i kommunalskatt. I överkalix har man 18:06
kronor per bevillningskrona. I Karl Gustafs församling 15: 19 kronor. I Byske
och Alnö 16 kronor. I Norsjö 15 kronor o. s. v. Där har en familj utan barn
en totalskatt i ett inkomstläge på 4 000 kronor av 740 kronor. Om det finnes
två barn blir skatten 655 kronor, medan en fembarnsfamilj har en skatt på
300 kronor. I dessa fall kan man tala om en hård skattebelastning. Jag ställer
frågan: vilka behöva först skattelättnad? Vilka klara sig häst? Den mindre
inkomsttagaren med 4—5 000 kronors inkomst och bortåt 1 000 kronor i totalskatt
eller den som bär 40—50 000 kronors inkomst och en skatt på
13—19 000 kronor, men som ändå har 20—30 000 kronor kvar av sin inkomst.
Jag behöver bara fråga. Svaret är givet. Man kan kanske säga, att
jag slår in öppna dörrar, tv ingen har ju sagt annat, än att det är nödvändigt
med skattelättnad för dessa familjer. Men jag tror det är nödvändigt
att framställa frågan i alla fall. Ty många av opponenterna mot detta
skatteförslag ha sannerligen icke en aning om vad det vill säga att leva på
3 000, 4 000 eller 5 000 kronor om året och betala skatter på mellan 500 och
1 000 kronor. I de familjer, där man bär sådana inkomster och sådana
skatter, sparas det sannerligen icke ihop några beskattningsbara förmögenbeter
över 30 000 kronor, hur man än sliter och försakar. Jag vill säga till
bondeförbundarna, att de slitande jordbrukarhustrurna finnas icke i de
jordbrukarhem där man får någon nämnvärd förmögenhets- eller kvarlåtenskapsskatt.
I de jordbrukarhem, där man har de jordbrukarhustrur
som få slita, släpa och försaka, tror jag icke att man får några stora förmögenheter
som komma att drabbas av vare sig förmögenhetsskatt eller
kvarlåtenskapsskatt.

Jag vill i detta sammanhang till slut ställa frågan: Hur uppstå egentligen
förmögenheter? Jag skall icke använda mina egna ord, som ej äro tillräckligt
auktoritativa; jag skall taga landsorganisationens. Man är så pigg på
att citera vad landshövdingen den och den sagt, när man i remissyttrandena
gått emot förslaget. Men man är icke så angelägen om att tala om vad
landsorganisationens ledning säger; den representerar dock över en miljon
arbetare och kanske majoriteten av Sveriges folk. 1 dess ledning sitta gamla
beprövade män inom fackföreningsrörelsen, vilka äro lika angelägna om företagsamhet
och näringsliv som någonsin företagarna själva. Men de ha
icke bara till uppgift att se på företagarnas intressen utan de företräda
hela folket, arbetarna, nationen.

Vad säga dessa män? Jo, de säga: »Rildandet av större förmögenheter och
eventuellt däremot svarande ökning av i samhället existerande kapitalvärden
torde endast till en del försiggå genom sparande ur inkomster, som blivit
taxerade till inkomstskatt. Dylika förmögenheter, liksom naturligtvis också
många mindre, torde i stället uppkomma bl. a. genom att vederbörande ägare
kunnat tillgodogöra sig en värdestegring hos tomtmark, fastigheter eller industriföretag,
förorsakad av samhällets och teknikens utveckling.»

Man kan ju tillägga — vilket också landsorganisationen gör — vinster genom
lyckade aktiespekulationer, för att icke säga genom att man lurat varandra,
eller förtjänster som man gjort på andras arbete.

Herr talman! De egendomslösa ha i alla tider sett frukterna av sill arbete
till stor del konfiskeras av produktionens ägare. Där kan man tala om konfiskation! -

8G IVr 35. Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)

»Det är uppenbart», säger landsorganisationen vidare, »att i sådana fall
den förmögenhetsbildande verksamheten inte i någon högre grad kunnat påverkas
av en förmögenhetsskatt, som vid 100 000 kronor uppgår till 0.5 procent»
— faktiskt blir den endast 0,25 procent —» och vid en miljon stigit till
1,6 procent. Samtidigt är det också klart, att samhället inte har samma anledning
att respektera resultatet av detta slags förmögenhetsbildning som när
det gäller kapital som mera mödosamt sparats ur mindre inkomster.».

Det är samma synpunkter som framkommit i tidningen »Economist» i
London och överhuvud de synpunkter som man i England lagt på denna
skatt. Landsorganisationen hänvisar därvid också till den trygghet, det anseende
och den sociala och ekonomiska makt som förmögenheten ger. Det
är ingen orimlighet, om samhället genom en något skärpt förmögenhetsskatt
och kvarlåtenskapsskatt tar någon liten del av dessa oförtjänta vinster, som
många människor göra på detta sätt, vinster som de själva icke skapat utan
som äro resultatet av många tiotusentals insatser i produktivt arbete. Att
man tar någon liten del av detta i form av skattehöjning och använder det
till att finansiera sociala reformer, som komma de människor till del, som
till syvende och sidst varit med om att skapa dessa förmögenheter, vilka de
enskilda tillgodogjort sig, måste anses val motiverat. Ur allmän rättvisesynpunkt
tillstyrker också landsorganisationen förmögenhetsskattehöjningen.

Jag skall återkomma till de inkomsttagare med upp till 50 000 kronor, som
jag talade om. Det går ingen nöd på dem, om de ha en inkomst på 30 000,
40 000 eller 50 000 kronor, trots skatten, och ändå ha 20 000 eller 30 000
kronor kvar att leva på. De behöva icke sakna något.

Beträffande den progressiva skatt, som vi i dag ha, har det av alla erkänts,
att den icke är något påfund av socialdemokraterna. Icke heller är
förmögenhetsskatten, som infördes 1910, något påfund av socialdemokraterna.
. Det var finansministern i högermannen Lindmans regering som
sade, att förmögenheten ger större skatteförmåga, även om ej någon avkastning
äger rum på förmögenheten. Detta är ju den synpunkt, som skattelagstiftaren
lagt på denna fråga under hela den utveckling som senare skett.

Det är klart, att den som har 100 000 kronor i förmögenhet och — lat oss
säga —- 5 000 kronor i inkomst har större skatteförmåga än den som enbart
har 5 000 kronor i inkomst och icke någon som helst förmögenhet. Det är
alltså en princip som de borgerliga infört i detta land och som vi tycka är
riktig och därför fortsätta att tillämpa i detta förslag.

Men då kvarstår alltså själva kärnfrågan i detta resonemang som jag vill
komma fram till. Om vi nu äro ense om vad jag här sagt, att de som ha en
liten inkomst ha svårare att klara sig utan skattelättnader än de som ha
större inkomster, då komma vi fram till kärnfrågan: Bli de samhälleliga
verkningarna så skadliga som oppositionen gör gällande? Komma verkningarna
för sparandet och den totala inkomstutvecklingen att bli sådana, att
förslaget bör motverkas av dessa anledningar? År det riktigt som oppositionen
säger, att även miljonärerna eller överhuvud taget de större inkomsttagarna
måste få skattelindring eller i varje fall ingen höjning för att ett större
samhälleligt sparande samt kapitalbildning skall kunna främjas?

För min del är jag klar på att med stöd av erfarenheten svara: Nej! Vår
nationalinkomst är i dag omkring 20 miljarder kronor. Säkerligen sker det
en ökning på 1.5 eller 2 miljarder varje år. En höjning av skatten med 100

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr H5.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
miljoner kronor kan omöjligen få de katastrofala verkningar som oppositionen
söker göra gällande.

Jag vet, att man svarar, att en jämförelse kan icke göras mellan nationalinkomsten
och denna skattehöjning på det sättet, utan man måste se, hur
kvarlåtenskapsskatten och förmögenhetsskatten verka enskilt. Jag tror, att
även om man ser saken på det sättet, ändrar det icke nämnvärt det påstående
jag gjort. Detta är så mycket mindre förhållandet som minskningen i sparandet
förde större förmögenhetsägarnas och inkomsttagarnas vidkommande
i någon mån måste kompenseras av den skattelindring som man ger de lägre
inkomsttagarna eller 98 procent av folket. Förslaget innebär en hjälp och en
större möjlighet alt spara för det överväldigande antalet människor, antingen
det sker genom direkt sparande, genom avbetalning av skuld på egnahem
eller vad det kan vara eller genom livförsäkring, alltså ett fonderat sparande.
Även de lägre förmögenhetsägarna ha kommit i en gynnsammare
situation genom att. som jag sade förut, förmögenheter upp till 100 000
kronor i realiteten få mindre förmögenhetsskatt än tidigare. En av världens
mest berömda national- och socialekonomer, Keynes, gav på sin tid ut ett
arbete som hette något sådant som »Allmänna teorier om produktion, ränta
och penningar.» Han förde där ett resonemang, som ledde till slutsatsen, att
»under nuvarande förhållanden är rikedomens tillväxt så långt ifrån beroende
av de rikas återhållsamhet som man vanligen föreställer sig, att man
tvärtom med större sannolikhet kan förmoda, att den hämmas därav. Följaktligen
bortfaller ett av de viktigaste sociala skäl som anförts för att rättfärdiga
stora olikheter i fråga om rikedom.»

Man kanske icke tycker om att jag citerar en utländsk socialekonom, som
dessvärre är avliden. Jag skall i stället gå till landsorganisationen, som jag
sätter stort förtroende till. Vad säger den i sitt yttrande? Jo, den säger så
bär: »Det är tydligt, att den alldeles övervägande delen av sparandet och
nybildningen av kapital i vårt land försiggår i former som ha föga att göra
med individuellt bildande av storförmögenheter. Dels försiggår det inom
aktiebolagen i samband med uppläggning av i skattehänseende delvis dolda
fonder, dels försiggår det också genom småsparande. ökningen av insättarbeliållningen
på olika slag av sparräkningar har under de senaste åren uppgått
till omkring 600 miljoner kronor per år. En mycket väsentlig del av det
årliga nysparandet försiggår dessutom i samband med amortering av lån,
som redan investerats i produktiv form.» Landsorganisationen säger vidare,
att den har inga betänkligheter ur det ekonomiska framåtskridandets och
kapitalbildningens synpunkt mot förmögenhetsskatten utan tillstyrker den
livligt.

Herr Ljungqvist var här inne på detta och sade, att det varit en väldig skatteökning.
Han talade om Wigforss-ära i detta sammanhang. Men han glömde
totalt bort att tala om. att de borgerliga, ja hela riksdagen, praktiskt taget
varit ense om de utgifter, för vilkas täckande herr Wigforss behövt dessa
skatter. Jag behöver icke närmare ingå på detta, men jag skall hjälpa herr
Ljungqvist med att räkna upp skattehöjningarna. 1932 kom Hamrins extra
inkomst- och förmögenhetsskatt. 1933 höjdes procenten på inkomstskattens
grundbelopp från 145 till 165, varjämte arvs- och gåvoskatten höjdes med
50 procent. Följande år 1934 höjdes grundbeloppet till 170 och utjämningsskatten
fördubblades. Del infördes eu särskild skatt på förmögenhet över

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)

50 000 kronor. 1936 fördubblades den extra inkomst- och förmögenhetsskatten.
1938 böjdes procenten på grundbeloppet till 180 och den särskilda
förmögenhetsskatten fördubblades. Den kommunala skatten höjdes samtidigt
från 8,16 till 10,50. Det var 1934. Den sjönk sedan 1938 till 9,20.

Så kommer jag till vad jag syftar till, nämligen bolagsskatten. Under budgetåren
1932/33 fram till 1938/39 höjdes skattesatsen för aktiebolag från i
runt tal 9 procent till 16,5 procent av aktiebolagens taxerade inkomst. Lägg
märke till, att detta hindrade ej, att industrien, sedan depressionen väl övervunnits,
genomgick en enastående expansionsprocess; kapaciteten utbyggdes
med över 50 procent. Nationalinkomsten ökades från 6,5 miljarder till 11
miljarder, och sparandets volym fördubblades just under denna tid, då de
borgerliga sade, att finansministern ruinerade staten och näringslivet och
socialdemokraterna dreve det svenska rätts- och kultursamhället till dess
undergång.

Under kriget ha skattesatserna skärpts oerhört; vi veta allesammans varför.
Bolagsskatten bär ökats med 146,2 procent eller från 13 procent till 32 procent
nu. Men, herr talman, det har ändå icke hejdat produktionen! Aldrig i
vårt lands historia har det varit en sådan full sysselsättning som nu! Aldrig
i vårt lands historia ha företagen förtjänat så rikligt med pengar som nu,
trots att bolagsskatten och även andra skatter höjts så oerhört. Förhållandena
äro precis likartade i andra länder; jag skall icke trötta med några jämförande
siffror.

Denna utveckling visar, att det avgörande incitamentet till produktion,
sparande och framåtskridande är, att skatterna äro låga utan att det finnes
avsättningsmarknad för vad som produceras och för våra tjänster. Den konjunkturbetonade
finanspolitiken på 1930-talet bidrog till att skapa efterfrågan
och avsättning. Staten gjorde ju så ännu mera under kriget, och
därför spelade skattehöjningen för bolagen och andra icke någon roll. Man
tjänade pengar ändå, därför att man hade full sysselsättning. Jag är här.
herr talman, beredd på den invändning, som också herr Ljungquist var
inne på, nämligen att det finns en gräns för hur långt man kan gå i fråga
om skattehöjningar. Herr Ljtmgquist menade, att vi nu kommit så långt
i fråga om skattehöjningar att det måste vara stopp. Jag erkänner gärna,
att vi företagit skattehöjningar, som känts hårda framför allt då för de
mindre inkomsttagarna, och jag medger, att vi icke kunna höja skatterna
hur mycket som helst. Det voro vi medvetna om även i skatteberedningen,
och det har utskottsmajorileten också varit på det klara med. Vi anse emellertid,
att de skattesatser, som här föreslagits, äro avvägda med hänsyn till
den erfarenhetsmässiga utvecklingen och följaktligen böra kunna fastställas.
Detta ha opponenterna icke kunnat vederlägga.

Pengar placerade i aktier ge mera än pengar placerade på annat sätt,
vilket beredningen också framhållit i sitt betänkande. Jag vill därtill framhålla,
att företagarna ha den fria avskrivningsrätlen — eu större förmån
i vårt land än i andra länder, så vitt jag kan förstå — på maskiner och
övriga för stadigvarande bruk avsedda inventarier. Därtill ha vi den åtminstone
i praktiken godkända nedvärderingen av varulager. Nog måste
man väl ändå erkänna, att riksdagsmajoriteten i det avseendet varit ganska
hygglig mot företagarna. Jag erinrar vidare om, att riksdagen för en tid
sedan fattade beslut om rätt för företag att göra avsättning till investeringsfond
ända upp till 35 procent av årsvinsten. Man torde följaktligen med

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr ;ir>.

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
gott samvete kunna säga, att företagen ha möjlighet till kapitalbildning även
om detta förslag går igenom.

Den praktiska erfarenheten säger mig, att företagsamhetens och sparandets
omfattning vida mera är beroende av konjunkturförhållanden samt
monetära och penningpolitiska faktorer än av skatternas storlek och samhällets
ekonomiska politik i övrigt vid skapandet av full sysselsättning. Om
vi klara upp den saken, vilket ju är riktlinjen för vårt arbete, tror jag icke,
att företagen komma att jämra sig över eu skattesats av 40 procent för
bolagen.

Herr talman! Jag kan icke innan jag slutar mitt anförande underlåta att
ytterligare skryta något över fackföreningsrörelsen. Jag anser nämligen, att
den varit primus motor i den materiella utvecklingen här i landet och
att den påskyndat den produktionstekniska utvecklingen, som varit till hela
landets och folkets gagn. Men fackföreningsrörelsen har dessvärre icke möjlighet
att föra en lönepolitik efter de olika företagens bärkraft, utan det
sker efter en mera generell linje, därvid kanske somliga företag få svårt
att betala löneökningen. De få rationalisera eller bli efter, medan andra få
toppvinster, som vi med lönepolitiken icke kunna skära ned. I senare fallet
är det som skattepolitiken skall sättas in, eftersom det är det smidigaste
systemet. Det är icke alltid sagt, att ett företag ger stora vinster tack vare
arbetarnas duglighet eller företagsledningens skicklighet. Därtill kunna, som
vi sett under kriget, andra orsaker bidraga. Ett exempel är exporten, som
skapat stora vinster. Är det då orimligt, att stat och kommun genom skatter
ta en del av toppvinsten och så att säga cleara ut den över till andra arbetargrupper,
som icke ha samma möjlighet till förtjänst. Jag finner alltså,
att skatteinslrumentet varit mycket betydelsefullt vid den stora utjämning,
som tidigare skett i vår löne- och socialpolitik. Jag tror icke, att någon kan
stå upp här och säga annat. Vår skattepolitik har ingalunda försvårat produktionen
och framåtskridandet i vårt land. Tvärtom har den främjat utvecklingen,
och det finns ingen anledning anta, att skattelagstiftningens
ekonomiska utjämningssträvanden skulle komma att göra eu motsatt effekt.
Det är numera allmänt erkänt, av alla världens nationalekonomer och socialekonomer,
alt efterfrågan och folkets köpkraft måste stå i rimlig proportion
till produktionsförmågan. Det kan bli för mycket av sparande. Det
ser man i Amerika, där Brookinginstitutet gjort en utredning, som visar att
medan man hade ett sparande på 15 miljarder 1929, investerades därav endast
5 miljarder, medan de 10 övriga varken gingo till konsumtion eller
produktion. Följden blev arbetslöshet och depression. Jag är i detta sammanhang
beredd på den repliken, att man icke får se saken på kort sikt,
vi ha nu eu högkonjunktur, som icke får vara avgörande för vår politik,
del finns för stor köpkraft, som det icke är anledning att öka. .Tåg medger
att anmärkningen är riktig. Men sett på lång sikt betyder förslaget vad köpkraftökningen
beträffar eu avgjord fördel framför de borgerligas förslag.
.lag nämnde tidigare, att detta förslag innebär eu köpkraftökning på 360
miljoner kronor. Men därifrån går det bort 145 miljoner genom att barnavdragen
försvinna. Nettolättnaden blir då i runt tal 216 miljoner. Därav
ta vi igen 196 miljoner, varför endast 20 miljoner återstå alt täcka. Enligt
högerns provisorium blir den direkta ökningen 350 miljoner, eftersom man
där icke tar igen ett enda dugg. Enligt folkpartiets förslag blir del också
några hundratal miljoner i direkt ökning och enligt bondeförbundets förslag

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Ändring i kommunal skattelag en m. m. (Forts.)

100 miljoner mindre, detta beroende på att bondeförbundet accepterat bolagsskatten.
Majoritetens förslag innebär med andra ord, att skattesänkningen
och skattehöjningen ungefär jämna ut varann. I dagens situation
är det för övrigt icke till skada om företagens möjligheter till investeringar
hämmas genom ökade skatter. Bolagsskatten är icke fast, som man tycks
tro. Såväl finansministern som utskottet understryker ju, att om svårigheter
skulle uppstå att upprätthålla den fulla sysselsättningen, får man i
en konkret situation överväga vilka åtgärder man skall vidta, kanhända
också en skattesänkning.

Herr talman! Gentemot obestyrkta uttalanden om förslagets skadliga verkningar
för produktionen och kapitalbildningen kunna vi sålunda med all
styrka hänvisa till den praktiska erfarenheten av utvecklingen hittills. I
fråga om de skadliga verkningarna kan man ju med lika stort berättigande
säga, att en hög beskattning tvingar till bättre kapitalplacering och en strävan
att få bättre avkastning på kapitalet. Herr Ljungqvist fann finansministerns
resonemang på den punkten märkvärdigt, men det gör jag för min del
icke alls. Man kan utan tvivel plocka fram lika många argument för alt
en skattehöjning kan verka produktionsfrämjande som för motsatsen.

Vad arvsskatten angår kan man säga, att den som hela livet kan gå och
vänta på ett stort arv icke behöver anstränga sig över hövan. Jag vill framhålla
vad en känd socialekonom sagt i detta stycke, nämligen att arvsrätten
innebär att en person utan någon motprestation kan erhålla laglig rätt att
under hela sin livstid förfoga över det arbete, som utföres av en grupp av
hans medmänniskor, och att en inkomst, som erhålles utan motprestation,
i själva verket ger en person rätt att vädja till alla statens rättsliga och
militära maktmedel för att tvinga ett visst antal medborgare att under hela
hans liv tillfredsställa hans behov och begär.

Innan jag, herr talman, slutar mitt anförande i denna del, vill jag erinra
om en framstående högerman här i riksdagen, som därtill var miljonär.
Han hade en ganska praktisk syn på denna fråga. Innan han dog bestämde
han, att sönerna skulle få endast en liten bråkdel av hans miljonförmögenhet,
medan han donerade bort den överväldigande delen av förmögenheten.
Han sade att han hade fått lära sig arbeta och själv tjänat ihop sin förmögenhet,
och det skulle sannerligen hans söner också få göra. Det var som
sagt en gammal hederlig högerman, och det låg åtskillig sanning i hans
resonemang. Men så resonerar man icke i dag på det hållet. I hela kapitalismens
historia har det varit vanligt att man överdrivit beskattningens verkningar
på sparandet och företagsamheten. Det är därför icke överraskande
att så sker även nu. Jag för min del klandrar icke, att företagarna försvara
sina intressen, men jag klandrar dem för att de i så hög grad som här sker
sammanblanda sina intressen med folkets. En utredning av herr Eckerberg
om gamla remissutlåtanden visar, att då det gällde förslaget om arbetslöshetens
bekämpande 1933 tillstyrktes förslaget endast av fyra länsstyrelser,
landsorganisationen och byggnadsstyrelsen, medan alla andra avstyrkte.
Samma svar gav man förslaget om arbetslöshetsförsäkringen, och detsamma
blev resultatet, när förslaget om 14-dagarssemestern var på remiss. Sedan
arbetarna fått sin fyra- eller sexdagarssemester fanns det ingen möjlighet
för dem att på facklig väg få någon ökning, men när arbetarna fingo majoritet
i riksdagen gick del utan vidare att genomföra 14-dagarssemestern. Jag
minns hur det stod en skara representanter för näringslivet i kanslihuset

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
och klampade upp till Per Albin Hansson och sade, att näringslivet aldrig
skulle kunna bära en sådan börda. Men det har gått bra, och den ökade
semestern har säkert främjat produktionen. Skulle man icke kunna tänka
sig en likadan situation här, när reformen fått verka en tid i praktiken. De
fattiga och små inkomsttagarna i detta land, som måste vara sparsamma och
försaka icke för att skapa förmögenheter utan för att kunna klara skatterna,
ha rätt att få skattelindring. De stora förmögenhetsägarna, som aldrig
vetat vad försakelse vill säga, ha i det avseendet ingenting att beklaga sig över.

Herr talman! Jag vill sluta mitt anförande med att säga, att aldrig ha
så få fått avstå så litet för att hjälpa så många. Jag ber att med dessa ord
få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Jonsson i Skutskär.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen i detta ärende till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.46 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 36.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Måndagen den 14 juli.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till eu början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Ändring i Fortsattes den från förmiddagens sammanträde uppskjutna överläggkommunai-
ningen rörande bevillningsutskottets betänkande, nr 50, i anledning av
skattelagen Kung] Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskatte(Forts.
) lagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Olson i Göteborg, som anförde: Herr talman! Herr Olsson i Gävle
fällde ett yttrande under sitt inlägg tidigare i dag, som på sitt sätt ger eu
belysning av den principiella innebörden av hela denna diskussion. Han
sade, att det nog kunde tänkas att andra skatter kunde komma att bli nödvändiga
och beslutas, men de skulle inte komma till för att befria förmögenheterna
från att bära sin del. Nej, det kan nog var och en vara
med om, och jag får säga att jag delar hans uppfattning, men i mitt stilla
inre ställde jag en fråga: hur skulle det nu vara, om något mer hänsyn
till förmögenheterna bleve till folkhushållets bästa? Är det i så fall herr
Olssons i Gävle mening, att även då skola förmögenheterna icke komma
i betraktande, ja, då upphör enigheten i vår uppfattning. Menar han däremot,
att då skall folkhushållets bästa gå i första hand, då äro vi åter
eniga. I senare fallet är också svaret givet på en av herr Olsson i Gävle
ställd fråga till herr Hagberg i Malmö i sammanhang med de direktiv, som
riksdagen givit angående förmögenheternas beskattning. Han undrade, om
herr Hagberg menade att när detta riksdagens direktiv skall effektueras,
det var minoritetens uppfattning, som då skulle råda, eller om det var
majoritetens. Svaret är därmed givet, att om utvecklingen och omständigheterna
äro sådana, att minoritetens uppfattning kunde antagas lända till
folkhushållets bästa, så vore det ett fall, då minoritetens förslag också
borde bli det som skulle tillämpas.

Herr Olsson i Gävle var också inne på dessa riksdagens direktiv, och
herr Brandt har utförligt uppehållit sig vid samma fråga. Man åberopar
de direktiv som vid olika tillfällen ha givits av riksdagen, särskilt 1944
och 1945. Jag måste ju säga i detta sammanhang, att när majoritetens representanter
yttra sig så gravallvarligt i denna fråga, så ta de väl seriöst på
den. Det är ju i alla fall samma majoritet scm har lämnat dessa direktiv,
som nu känner sig förpliktad att effektuera dem. Det har inte varit någon
enhällighet tidigare, och det kan inte heller räknas med någon enhällighet
vid effektuerandet. Riksdagen har för övrigt givit också andra direktiv, och
de äro enhälliga. Ett sådant direktiv gavs i proposition nr 222 vid föregående
års riksdag. Detta direktiv uttrycktes med att dagens angelägnaste
uppgift var att vidtaga för produktionslivet främjande åtgärder. Om nu detta

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
direktiv skulle komma i konflikt med förut av majoriteten dikterade direktiv,
så är jag för min del icke i tveksamhet om, att det är det senare direktivet
som då skall gälla.

Det finns ett underligt argument, som har framförts av herr Brandt här
i dag — det har för övrigt också förekommit under utskottsbehandlingen —
vilket riktar sig mot förslaget om ett uppskjutande av dessa skatteskärpningar,
som nu äro föreslagna. Det lyder så, att ingen skulle väl vilja medverka
till att företaga en skattesänkning nu, som kanske sedan om ett år
skulle behöva medföra en skattehöjning. Jag kan inte fatta denna uppläggning,
ty det kan väl aldrig bli tal om en höjning av de skatter, som
nu sänkas i första hand. Är det så, att ett uppskov sker med skatteskärpningarna,
så blir det väl i första hand dessa som skola äga rum nästa år.
Om detta inte räcker, ja, då får man tänka på andra medel. Men det måste
man ju också, om vi skulle redan i år vidtaga skatteskärpning och det
skulle visa sig inte förslå nästa år. Jag kan således inte se, var felet är,
hos mig eller hos dem, som åberopa detta argument, men det måste vara
något galet på ettdera hållet.

Medan jag nu talar om herr Brandt, skulle jag kanske också säga, att
jag blev rätt förvånad över att höra den arrogans, som han lade i dagen,
när det var fråga om att karakterisera nutidens företagarliv. Han lade upp
saken såsom om företagarna skulle bestå av idel kverulanter, och jag kan
inte undgå att säga, att det verkar på mig som ett något karikerat återgivande
av produktionsfaktorernas samarbete, när herr Brandt talar om
de egendomslösa, som alltid bli exploaterade. Det är väl ändå så, att herr
Brandt är för ung för att kunna ha några erfarenheter om de egendomslösas
exploaterande. Å andra sidan är han, förefaller det mig, för gammal
för att som fackföreningsmän kunna anlägga sådana något antikverade
synpunkter på företagarlivet. Den del av hans anförande, som rörde dessa
hemska förhållanden om de exploaterade egendomslösa, måste han stödja
på vad han läst i böcker, och ingenting ont om det, i synnerhet som hans
anförande i övrigt gav tydliga vittnesbörd om att han har läst mycket i
böcker, och det är all heder värt.

I detta sammanhang skulle jag kanske också säga, att herr Brandt efterlyste
något intresse för LO:s yttrande. Jag kände mig i det ögonblicket
ingalunda träffad. Jag har läst detta yttrande med mycket stort intresse,
och jag tror också att jag skulle kunna vara redo att citera en del ur det.
Det skulle emellertid ha prytt herr Brandt om han hyst något av den tveksamhet
kring bolagsskatten, som LO lagt i dagen. Nu vet jag väl, att herr
Brandt preparerar en replik, som skulle säga ungefär, att det är nog riktigt
att LO var tveksam i fråga om bolagsskatten, men LO ville i stället ha
bolagsbeskatlningen enligt en annan metod, som inte skulle kunna få några
sådana återverkningar på produktionen som LO antytt. Det vet jag väl att
så var förhållandet, och jag besparar således herr Brandt att i en replik
göra detta påpekande — men kvar står att LO har vissa bekymmer för
bolagsskatten under det att herr Brandt har inga alls.

Det har talats i olika sammanhang om den agitation, som t. o. in. skulle
vara eu av orsakerna till de förändringar i vissa ekonomiska förhållanden
som under året inträffat. Man har på många håll ondgjort sig över den
ton, som kännetecknat skattedebatten i landet. Den har uppfattats som
frän och hätsk. .lag har ingen anledning att försvara vare sig vad den bor -

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
gerliga pressen eller skattebetalarnas förening till äventyrs i detta avseende
förlupit. Det skall villigt medgivas, att oppositionen inte använt silkesvantar,
men var det egentligen att vänta, när regeringen i denna fight sannerligen
inte underlåtit att använda boxhandskar? Jag tror emellertid, att de
som gnälla över denna opposition icke beakta sammanhangen i vad som
skett. Man bortser ifrån att det finns vida kretsar i vårt land som icke
kunna förstå förnuftet i den föreslagna skattelagstiftningen. Man säger sig
vilja med densamma skapa skattelättnad för små och medelstora inkomsttagare
men, mena de som ställa sig kritiska till förslaget, detta är inte
möjligt om man samtidigt lägger stenar i vägen för initiativ, företagsamhet
och sparande, som måste angripa hela vårt försörjningsväsen i roten och i
det långa loppet göra alla skattelättnader för de små inkomsttagarna illusoriska
genom penningvärdeförsämring. Ser man saken på så allvarligt sätt
kan det tänkas, att vissa uttryck, som kritiken tagit sig, inte böra bedömas
som anstötliga utan som ett utlopp av en förklarlig indignation. Jag föreställer
mig att reaktionen mot det anstötliga även gäller teckningar, som
med ett visst fog stundom alldeles utpräglat kunna rubriceras på det sättet.
Jag tänker därvid särskilt på en skämtbild, som återger finansministern
tecknad med en yxa i handen efter att ha berövat ett rikt fruktbärande träd
både frukter och grenar. Det är givet att detta kan uppfattas anstötligt, men
för dem som se saken på det sätt jag har antytt nyss är det inte anstötligt
utan en bister realitet.

Man får sedan inte heller glömma, att det framlagda skatteförslaget varit
behäftat med mycket allvarliga både principiella och praktiska brister,
utom det att det förefaller vara uppbyggt utan sinne för det därav drabbade
företagarlivets förutsättningar och struktur. Den som varit med om att
bära ekonomiskt ansvar för en rörelse och varit med om de likvidationsproblem,
som väl varje sådan rörelse under någon period ställs inför, kan
inte undgå att få det intrycket, att det i detta skatteförslag bollas med värden
och tillgångar som om näringslivet vore en enda stor penningsäck att
ösa ur, och det är med beklagande jag nödgas säga, att denna anda i rätt
stor utsträckning även satt sin prägel på majoritetens försvar av propositionen
i utskottet.

När det gäller verkningarna för den enskilde finner man, att skäligheten
av en pålaga inte bedöms med hänsyn till den skattskyldiges förmåga eller
möjligheter att vidmakthålla en rörelse utan baseras på den enklaste aritmetik,
som om det gällde potkulor eller dylikt, ungefär en sådan aritmetik
som herr Brandt i dag tidigare presterat. Har någon 100 kulor och man
tar ifrån honom 50, har han ju alltjämt 50 kvar att ha roligt med. Man
får inte förvåna sig över att det inför en dylik mentalitet framväxer bitterhet
hos många, som med hela sin egendom äro engagerade i produktionslivet
och som inte haft annat intresse än att de nedlagt besparingar och intjänta
överskott på att främja och utveckla den verksamhet, varmed de trott
sig draga sitt strå till folkförsörjningens stack. Det låter nog så bra när
det gäller kvarlåtenskapsskatten, den rigorösaste av de föreslagna skatterna,
att visst uppskov kan beviljas, naturligtvis mot betryggande säkerhet,
eller att den konfiskerade egendomen kan överlämnas i börsnoterade aktier
eller dylikt i stället för i kontanter. Men det är tydligt att detta icke kan
hindra att ett icke ringa antal medborgare både vid arvsfall och eljest
komma att försättas i ytterst prekära situationer och i många fall få se

Måndagen den 14 juli 1947 em. Nr 35. 95

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
själva grundvalen för sin existens helt rubbad. Lägger man därtill, att
mången inte kan låta sig övertygas om att vi i landet leva i ett dylikt undantagstillstånd,
att det för genomförandet av önskvärda skattesänkningar samtidigt
skall vara nödvändigt att pålägga det svenska företagarlivet skatter
av sådan höjd, som man inte lätteligen hittar motstycke till annorstädes
i världen. Jag använder utan tvekan detta uttryck, som på intet sätt kan
begränsas av det inlägg herr Lövgren i samma fråga tidigare gjort här i dag.

Man måste nog förstå, att tonen i debatten understundom kunnat skärpas,
när man tar hänsyn till dessa omständigheter. Stämningen har inte heller
förbättrats i den mån hela uppläggningen av skattefrågan klart givit vid
handen, att majoritetspartiet oberoende av alla invändningar hade för avsikt
alt driva sin vilja igenom. Ordet diktat har förut använts. Jag skall
inte använda det starka ordet, fastän det kommer sanningen ganska nära.
Ärendets passerande genom skatteberedningen med finansministern som
ordförande och fyra socialdemokratiska ledamöter av bevillningsutskottet som
bisittare talar sitt tydliga språk. Man kunde ju inte vänta att herr Wigforss
såsom departementschef skulle desavuera herr Wigforss som beredningsordförande
och heller inte att bevillningsutskottets socialdemokratiska majoritet
skulle desavuera sina ledamöter i beredningen. Allt kämpande för näringslivets
synpunkter i utskottet har också varit förgäves. Jag nödgas konstatera,
att under den intensiva behandling i utskottet, som denna fråga varit
underkastad, inte någon egentlig eftergift gjorts för minoritetens synpunkter.
Av det föreliggande betänkandet framgår med all tydlighet majoritetens
reservationslösa accepterande av departementschefens synpunkter, med
några små modifikationer, efter modell — förlåt det vanvördiga uttrycket —
husbondens röst.

Underligt nog ha motsättningarna blivit så anmärkningsvärt stora, trots
all enighet rått om vissa grundförutsättningar. Sålunda ha meningsskiljaktigheter
icke förefunnits beträffande önskvärdheten att sänka skatterna
för de lägre inkomsttagarna och heller inte angående angelägenheten av att
produktionslivet icke hämmas. Alla partier ha haft fullt klart för sig, att
så inte får ske, men när det gälli uppfattningen av dessa skatteskärpningars
inverkan på produktionslivet ha åsikterna blivit alldeles oförenliga. Om
man läser utskottsbetänkandet skall man finna, att majoriteten med ganska
stereotypa uttryckssätt avvisar det överväldigande praktiska bevismaterial
som sammanbragts och som bland annat återfinnes i ett 70-tal remissvar
angående de ifrågasatta skatteskärpningarnas skadlighet för initiativ, företagsamhet
och sparande. Något motbevisande av åberopade erfarenheter
mödar sig inte majoriteten med. Den underkänner en enhällig företagarvärlds
åsikt med det huvudargumentet, att det tidigare har profeterats olyckor
men att detta inte slagit in; det har gått bra förr, och det kommer alt
gå bra nu också. Det är det enda argumentet som man har mig veterligen
framfört för att bemöta de sakliga påpekanden, som inte minst från företagarbåll
gjorts i denna fråga.

Utskottsmajoriteten talar i början av sitt utlåtande något om att skatternas
inverkan på produktionsutvecklingen givetvis beaktats, men man bläddrar
förgäves för att finna hur detta skett. Utskottet säger beträffande inkomstbeskattningen
av fysiska personer, att grundad anledning till farhågor
för sådana verkningar, som kunna vara till skada för vårt ekonomiska liv.
inte föreligger. När det gäller bolagsskatten säger utskottet, att den före -

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskcittelagen in. in. (Forts.)
slagna skärpningen kan äga rum utan fara för företagsamhet och sparande,
liksom även att densamma inte kan anses oskälig. Efter en del kloka
ord om att i vissa fall hinder kunna uppstå för ur samhällets synpunkt värdefulla
men riskbetonade initiativ och om att företagsbeskattningens verkningar
på näringslivets utveckling äro komplicerade och svåröverskådliga
säger man, att de ekonomiska verkningarna av den föreslagna skärpningen
av bolagsbeskattningen icke i nuvarande läge böra utgöra hinder för förslagets
genomförande. I fråga om förmögenhetsskatten säger man, att en
viss minskning av den totala beskattningen av större inkomster och förmögenheter
kan antagas giva upphov till en relativ ökning av det totala
sparandet, men att om denna synpunkt skulle tillmätas betydelse, man i
nuvarande läge skulle nödgas avstå från att genomföra en sådan skattelindring
för lägre inkomsttagare, som förutsätter ett ökat uttag av större
inkomsttagare och förmögenhetsägare.

Detta är den genomgående argumentering, varmed alla ändringsförslag
avvisas, vilket kan tolkas så, att skattelindringarna för de små ha prioritet,
inte blott i förhållande till de stora inkomsterna, utan även i förhållande
till välståndsutvecklingen själv.

När vi slutligen komma till kvarlåtenskapsskatten, där frågan om skadeverkningarna
kunde väntas mer utförligt behandlas, lämnas man tomhänt
med det subjektiva omdömet från utskottets sida, att några mer betydande
återverkningar på det ekonomiska livet icke äro att befara. Detta är det
besked man kan hämta efter en noggrann genomläsning av utskottsbetänkandet.
Man får därav ungefär samma klarhet som Peer Gynt nådde, när
han plockade sönder en lök blad för blad för att finna en kärna. Även i
delta fall har utskottet varit en trogen följeslagare till Kungl. Maj:t, som i
propositionen uttalat, att farhågorna inte blott äro överdrivna, utan i allt
väsentligt sakna grund. Beredningens majoritet liksom Kungl. Maj:t i propositionen
och nu till sist utskottet har haft ett enda mål för ögonen, ett
aktningsvärt men ensidigt mål, nämligen att bereda skattelättnad för så
många som möjligt. Denna strävan att så långt som möjligt öka antalet av
dem som skola få fördelar respektive begränsa antalet av dem som skola
befrias från bördorna av de nya skatteskärpningarna visar, att även andra
syften än produktivitetens främjande ha varit vägledande, eller med andra
ord att de samhällsekonomiska verkningarna fått skjutas åt sidan.

Jag skall inte återkalla i minnet de väldiga siffror om antalet av dem
som få fördelar. De ha på majoritetshåll ansetts representera dem som
självklart med tacksamhet acceptera detta förslag på grund av den enskilda
lördel som bjudes. Herr Hagberg i Malmö har tidigare i dag lämnat exempel
på dessa siffror. Det går inte att bedöma de samhällsekonomiska verkningarna
med ledning av uppgifter på antalet av dem som få fördelar och av
dem som få nackdelar. De samhällsekonomiska skadorna stå i förhållande
till andra storheter, nämligen till volymen av de initiativ och mängden av
det riskvilliga kapital som stå till förfogande.

Det har varit ett majoritetens ögonmärke, att skattelättnader skola beredas
för ett så stort antal som möjligt. Då nu detta anses böra kompletteras
med en skärpning av skatten för ett relativt fåtal fysiska personer och
bolag, följer härav, att vad som borde vara en statslednings huvuduppgift,
nämligen att bereda lättnader för näringslivet, inte fått något utrymme alls.

Jag kommer nu till en sak som rör sambandet mellan ökade statsutgifters

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)
krav på ökade inkomster och utvecklingen av nationalinkomsten, som det
är allt skäl att fasta uppmärksamheten på. I propositionen till 1946 års riksdag
angående omsättningsskattens borttagande gavs det klart uttryck åt
detta samband, vilket man nu alldeles synes ha tappat bort. Sedan departementschefen
framhållit, att ett budgetunderskott inte är så farligt, såvida
inte nationalinkomsten skulle komma att utveckla sig i ogynnsam riktning,
skrev han några kloka ord om betydelsen av det ekonomiska livets
effektivitet. Jag skall återkalla i minnet vad departementschefen vid ifrågavarande
tillfälle skrev om utvecklingen av nationalinkomsten: »Det är redan
ur denna synpunkt uppenbart ett intresse för varje anhängare av reformprogrammet,
att dess samband med och beroende av det ekonomiska livets
effektivitet blir klart uppfattad i de vidaste kretsar.» Därmed är hela frågan
lörd tillhaka till näringslivets produktion av reala nyttigheter, och dagens
angelägnaste uppgift måste bli att vidtaga för produktionslivet främjande
åtgärder.

Vad gör nu regeringen för att främja det ekonomiska livets effektivitet?
Man genomför en serie skatteskärpningar som inte befordra denna effektivitet,
utan enligt samstämmiga omdömen säkerligen bromsa den. I vissa
länder har man för att möjliggöra realförbättring av de små inkomsttagarnas
villkor sänkt skatter, lagda på produktionen. Man är frestad att ställa
frågan till finansministern och riksdagsmajoriteten, om inte även detta
kunde vara ett sätt att förbättra villkoren för de små. »Skatt efter förmåga»
är en riktig och god princip, men fråga är, om inte den satsen borde kompletteras
med »skattelindring efter samhällsnytta». Det talas så mycket
om skatternas fördelning efter bärkraft, att man synes tappa bort att själva
folkhushållet och företagsamheten också ha en bärkraft som påverkas av
denna fördelning.

Herr talman! Jag har velat med all styrka i detta mitt anförande understryka,
att samtliga de skatteskärpningar, som anses behövliga för en ökning
av det stora flertalets konsuintionsmöjligheter, ha det gemensamt, att de
drabba företagsamheten. Jag skall inte göra något försök att gradera verkningar
härav. Det har inte varit någon skrämselpolitik, såsom herr Olsson
i Gävle tidigare uttalat, med vilken man vill skrämma för vargen så att
slutligen inte någon låter sig skrämmas mer. Men någon påföljd blir det väl
i alla fall. Man har säkert att räkna med några verkningar som inte äro
så gynnsamma. De böra kanske inte överskattas, men de böra inte heller
viftas hort som obefintliga. I högsta grad gäller detta kvarlåtenskapsskalten.
Detta framgår av den intressanta utredning, som utskottet låtit verkställa
angående förhållandena i Södermanlands län. Denna utredning visar, att
det i första hand är företagare som denna skatt drabbar. Det har visat sig,
att 70 procent av alla förmögenhetsägare utgöras av företagare. Departementschefen
anser, att överdriften i uppfattningen av denna skatts skadliga
verkningar ligger i öppen dag. Ja, säg det! Denna skatt har motiverats med
all den bara utgör eu komplettering av eu i övrigt för låg beskattning av
förmögenheterna. Även om det blivit relativt tyst om denna skuldteori, vilken
på sina håll uppfattats som anstötlig, är det å andra sidan ett affärsmässigt
faktum alt räkna med, alt genom en kvarlåtenskapsskatt en presumtiv
skuld åvilar varje förmögenhetsägare, vilken skuld förfaller till betalning
vid dödsfallet.

Andra kammarens protokoll 191}. V; ,75. 7

98 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)

Det rör sig här om stora belopp, sammanlagt över en miljard kronor. När
man skall bedöma de samhällsekonomiska verkningarna, får man givetvis
inte begränsa sig till att tänka på de 40 miljoner skatten årligen skall inbringa
och ställa dessa i relation till nationalförmögenhetens årliga tillväxt
på 1 500 miljoner, som departementschefen gjort. Det rör sig tydligen om
hela det sammanlagda skuldbeloppet på cirka 1,1 miljard. En omsorgsfull
förvaltare lär ej godtaga trösten att det är bättre att få betala en skatt efter
döden än i livstiden. Han kommer att göra vad han kan för att skapa täckning
för denna skuld. Detta betyder, att han kommer att sträva efter att
lösgöra i produktionen verksamma medel, som där äro bundna, med alla
de påföljder detta kan ha för den produktion, vari de äro engagerade, eller
den produktion, som skulle komma till stånd, om inte likvida medel bundes
för att täcka denna skatteskuld. Detta är inte teori, ärade kammarledamöter,
utan självklara saker. Hur kan man då vidhålla en uppfattning, att denna
skatt inte har några skadeverkningar och inte skulle komma den stora
massan vid?

När det gäller kvarlåtenskapsskatten träder det särskilt starkt i dagen
hur bristande förberedelserna varit till hela detta skatteförslag, som i flera
avseenden kan anses vara tillkommet på en sinkadus. Vid tillskapandet
av denna lagstiftning, som är av så genomgripande slag, hade det väl om
någonsin varit på sin plats att verkningarna av skatten utretts, både samhällsekonomiskt
och med hänsyn till den totala skattebörda, som den
pålägger den skattskyldige. Reservanterna ha i stället företagit en utredning.
Av resultatet framgår, att progressionen för kvarlåtenskapsskatten
utan angiven motivering gjorts väsentligt starkare än för den ordinarie
årliga förmögenhetsskatten och att den överhuvud taget innebär en utomordentlig
skärpning av den redan förut anmärkningsvärt höga förmögenhetsskatten.
Denna skärpning innebär under vissa förhållanden en fyrdubbling,
ja, en sexdubbling av förmögenhetsskatten.

Kvarlåtenskapsskatten är monstruös. Det skulle kunna andragas många
exempel som visa detta. Den är samhällsekonomiskt skadlig på grund av
de dispositioner, som den skuldbelastade arvlåtaren kommer att vidtaga
för att skapa täckning för den blivande skatten. Den är privatekonomiskt
förödande i sådana fall, då förmögenheten utgör en del av eu företagssubstans,
som inte utan stort men kan brytas sönder. Ansvaret för en i gång
varande verksamhet och däri nedlagt kapital liksom svårigheten att utan
upplösande av det likvida underlaget för denna verksamhet kunna skaffa
medel för skattens gäldande gör att övertagandet av ett beskattat arv kan
medföra mera bekymmer och svårigheter och mindre reveny än intet
arv alls.

Herr talman! Jag vill sluta med att säga, att ett genomtrumfande av detta
skatteförslag i det skick, vari det nu befinner sig, inte hade varit nödvändigt
med hänsyn till det aktuella budgetläget. Det skulle ha varit en
enkel sak för finansministern att finna ett motiv för att uppskjuta detta
ärende, om han så velat. Därigenom skulle det ha blivit möjligt att genom
en kompletterande utredning få en bild av förslagets verkningar, som man
nu inte alls har. Det är också mer än anmärkningsvärt, såsom herr Hagberg
i Malmö tidigare i dag framhållit, att de många utredningsuppgifter,
som finansministern själv förlänat 1944 års statsskatteberedning, på detta
sätt föregripits och lämnats utan allt avseende.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)

Även med hänsyn till det för utvecklingen av vårt penningvärde synnerligen
kritiska läget hade omtanken om penningvärdet liksom om en stegrad
produktion bort bjuda, att man just nu beredde näringslivet all möjlig
arbetsro. Staten kan alltid skaffa pengar, men för åstadkommande av varor
behövs ett så friktionsfritt fungerande näringsliv som möjligt. Det är förvånande,
att i detta för folkhushållet så allvarliga läge en bomb kastas in
i produktionslivet, om vars verkningar man inte har möjlighet att bilda
sig någon föreställning, och att den som kastat bomben är finansministern.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den av herrar Velander in. fl. avgivna
reservationen.

Härpå yttrade

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det är en tillfällighet att jag tar till orda strax efter herr Erik Olson, och
jag skall inte direkt anknyta mitt anförande till hans mycket starka framhävande
av de känslor och de övertygelser, som besjäla oppositionen. Jag
skall i stället till en början erinra om varför denna skattereform har framlagts
och varför den inte har ansetts böra uppskjutas utöver denna riksdag.

Den som för ett år sedan tog del i den offentliga diskussionen eller tog
del av den eller hörde vad som sades i riksdagen kunde säkerligen aldrig
tänka sig, att man, när vi kommo fram till beslut i fråga om en skattereform,
på många håll skulle säga, att det hade varit lika gott att vänta. Någon kraftigare
agitation än den som förts för att man omedelbart måste ta upp frågan
om sänkning av de under kriget höjda skatterna kunde nämligen knappast
tänkas. Som jag flera gånger förut haft anledning att här erinra kammaren
om, har man på den sida, som såväl herr Erik Olson som andra
talare här i dag representera försökt framställa regeringen såsom den som
inte ville sänka skatterna, som gjorde svårigheter på grund av att man inte
visste, hur det skulle gå med de sociala reformerna^ och som överhuvud taget
inte var intresserad av sänkta skatter på samma sätt som oppositionen. Nu
hör man i stället, att det hade inte varit så farligt, om hela skattereformen
blivit uppskjuten.

Regeringen har varit övertygad om att för en skattereform nu tala både
sakliga skäl, nämligen att skattetrycket under kriget höjts så starkt
som skett, och de berättigade förväntningar, som skattebetalarna haft anledning
att hysa efter förklaringar från alla politiska partiers sida, att det vore
ett mycket starkt önskemål att få lägre skatter. Under sådana förhållanden
förefaller det mig som om det skulle fordras mycket starkare skäl än som
nu blivit framförda för att denna skattereform skulle uppskjutas. Nu säger
man visserligen att vad man vill ha uppskov med är inte skattesänkningarna
utan bara skattehöjningarna, och jag skall strax komma till varför en kombination
av skattesänkningar och skattehöjningar har visat sig både nödvändig
och berättigad.

Innan jag går in på den saken, skall jag emellertid erinra om att det läge,
i vilket vi här i Sverige befinna oss, är precis samma läge, som man har på
andra håll. överallt ha skatterna under kriget stigit till en höjd som tidigare
varit okänd. Överallt har man en stark önskan att sänka dem, men överallt
har man också den brist på balans mellan köpkraft och tillgång på varor
som gör att alla skattesänkningar ha eu avigsida. Men överallt, där man i

100

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
någon mån kunnat tillmötesgå önskemålet om skattesänkning, har man gjort
det. Även i ett land som Förenta staterna, där presidenten nyligen vägrat
gå med på ett av kongressen fattat beslut om skattesänkning, har man tidigare
gjort en sådan sänkning. Att presidenten i nuvarande läge inlade sitt
veto, vilket även stod sig, hänger mindre samman med att han ansett den
nuvarande tidpunkten olämplig för en skattesänkning, fastän han även framfört
detta, än med att han ansett, att den skattesänkning, som av kongressen
beslutades, var illa avvägd, därför att skattesänkningen i för liten omfattning
hjälpte de mindre inkomsttagarna och i motsvarande män mera lättade för
de större inkomsttagarna. Ändå hade denna skattereform inte den form, som
näringslivets representanter i Förenta staterna till en början ansågo vara det
enda riktiga, nämligen 20 % sänkning överlag av alla skatter. Man hade så
till vida gjort en modifikation i den riktning, som folkliga rörelser bruka
kräva, att sänkningen för de mindre inkomsttagarna höjdes till 30 %, för
ett mycket brett mellanskikt sattes till 20 % och för de största inkomsttagarna
till endast 10 %. Även den förskjutningen ansågs av presidenten inte vara
tillräcklig och — jag tror det vore mycket nyttigt för en del av dem, som
i dag tala med sådan kraft för oppositionen och som inte bakom regeringens
skatteförslag kunna finna annat än vad jag skulle vilja kalla revolutionära
åskådningar, att uppmärksamma den saken — den amerikanske presidentens
gensaga mot att skattesänkningen inte i tillräcklig grad tog hänsyn till de
mindre inkomsttagarna och för mycket tog hänsyn till de större inkomsttagarna
har utlöst en kritik, som inte väjer för att säga, att
presidenten representerar sådana uppfattningar, som annars sägas ha sin
hemort i Moskva eller över huvud taget i de förkastliga vänsterorienlerade
kretsarna i Förenta staterna. Presidenten har nämligen tillåtit sig att såsom
motivering för sitt veto anmärka, att en skattesänkning på 30 % för de
mindre inkomsttagarna skulle inte nämnvärt öka deras behållna inkomst,
sedan skatten blivit erlagd. Sålunda skulle ökningen för en familj med 2 500
dollars inkomst bli litet mer än 1 %, under det att exempelvis en företagare
med 50 000 dollars inkomst skulle få sin återstående inkomst ökad med
18 %, och detta var något, som presidenten ansåg oskäligt.

I vilket fall som helst är den skattesänkning vi här föreslå av blygsam
omfattning. Den skulle ha varit ännu blygsammare, om vi inte ansett det
vara möjligt att till en del kompensera skattesänkningen med en höjning av
bolagsskatten och förmögenhetsskatterna, och det är ju om dessa höjningar
som diskussionen här väsentligen rör sig. Om man frågar sig, om vi verkligen
äro i det läget, att en skattesänkning måste ha en mycket blygsam omfattning
även med denna kompensation, och varpå det beror, att vi i vårt
land, som inte deltagit i kriget, måste ha en sådan höjd på beskattningen, som
vi även i fortsättningen tydligen komma att ha, vill jag säga, att det hänger
väsentligen samman med att vi i betydelsefulla hänseenden inte nöja oss
med den standard, om man vill uttrycka det så, i fråga om vissa statsutgifter,
som vi hade före kriget. Det gäller framför allt standarden i fråga
om militära och sociala utgifter. Var och en kan räkna ut, att skattesänkningarna
skulle varit av en helt annat storleksordning, om vi inte velat uppehålla
en hög militär standard och höja våra folkpensioner och införa de
barnbidrag, som väl kort härefter komma att beslutas. Om man hade kunnat
lägga dessa skattesänkningar enbart på inkomst- och förmögenhetsskatten,
är det inte osannolikt, att denna skatt kunde ha bringats ned till ungefär

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

101

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
hälften. Nu misstänker jag, att om ett sådant läge hade inträtt, skulle också
andra skatter kommit att anmäla sig för att få deltaga i skattesänkningen.
Men det ger ändå ett intryck av varpå det beror att våra skatter även i
forsättningen måste hålla sig på den höjd som nu är fallet. Jag säger detta
helt enkelt för att erinra om att man inte kan bedöma skattehöjningen utan
att ta hänsyn till vad pengarna användas till. Det är inte möjiigt att säga,
att den och den skatten är för hög och den och den skatten är mycket hög.
Det är inte möjligt att göra en jämförelse mellan två olika länder och säga,
att eftersom skatten i det ena landet är högre än i det andra är belastningen
högre i det förra. Det är också beroende av vartill pengarna skola användas.
I. detta avseende skall jag tillåta mig att citera vad helt nyligen en annan
finansminister sagt, som kanske mer än den svenske finansministern har möjligheter
att bli hörd i vår riksdag på det håll, där man nu kallar sig för opposition.
Jag avser en finansminister, som tillhör ett borgerligt parti och är
liberal med mycket moderata tendenser och är finansminister i ett land, som
i manga hänseenden utom däri att det inte har socialdemokratisk regering
är ganska likt vårt eget land, nämligen Kanada.

Där genomfördes för några månader sedan en ny skattesänkning, och
finansministern hade där anledning att liksom jag nu gjort erinra om att
det ur vissa synpunkter inte nu är någon lämplig tidpunkt att göra skattesänkningar,
men näringslivets krav och allmänhetens förväntningar att en
skattesänkning skulle komma till stånd voro enligt hans mening så starka,
att betänkligheterna fingo övervinnas. Han tilläde emellertid en sak, som
från min synpunkt i detta sammanhang är av ännu större intresse. Han sade
nämligen, att om den kanadensiska beskattningen hade ökats såsom skett
för att främja produktiva ändamål, för att gagna näringslivet eller för att
genomföra sociala reformer, skulle läget varit i viss män annorlunda. I så
fall, hade det, sade han, kanske varit möjligt att försvara den nuvarande
höjden hos den kanadensiska beskattningen även såsom en permanent företeelse,
men eftersom höjningarna hade skett på grund av krigsutgifterna,
ansåg han detta inte vara möjligt.

Jag tror att vi ha anledning att, när vi resonera om höjden av våra skatter,
göra klart för oss vartill de användas. Vi ha anledning att göra det, inte
minst nu när vi i denna deball om skattesänkningarna men framför allt om
de samtidigt föreslagna skattehöjningarna få höra. att denna skattereform,
tagen som helhet, d. v. s. med skattehöjningarna inräknade, så långt ifrån
är till gagn för näringslivet, att det tvärtom, som herr Erik Olson uttrycker
det, lägger en bomb under det svenska näringslivet. Vi ha ju varit vana
att höra mycket starka ord, när det gällt frågor, där intressena stått emot
varandra. Vi skulle säkerligen vara mera imponerade av dessa starka ord,
om vi inte visste, alt samma tongångar under förflutna år alltid kommit till
användning så snart ifrån, låt mig kalla det socialdemokratiens sida eller av
regeringar, som varit starkt påverkade av socialdemokratien, tillgripits åtgärder
eller genomförts reformer, som motståndarna inte velat acceptera. Inte
minst när det gäller skatter kan nog ingen förneka det. och herr Olson har
suttit i riksdagen så pass länge, att han kan bekräfta det. Det har inte gått
någon enda riksdag och någon enda remissdebatt där man inte talat om vilka
utomordentliga svårigheter som vårt svenska näringsliv hade alt kämpa
med, vilka faror som hotade det genom de ständigt stegrade lönekraven och
de ständigt stegrade kraven från det allmänna på höjda skatter. Gång på

102 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
gång har man fått höra talas om att man vore framme vid någonting som
kunde kallas för bristningsgränsen.

Jag kan gå mycket längre tillbaka i tiden. Den diskussion, som här i kväll
föres om skatternas inverkan på det ekonomiska livet, är inte från i dag och
inte från i år och inte från delta århundrade, utan den går långt tillbaka till
föregående århundraden. Man kan kanske säga, att den förts med största
livlighet ända från den gamle Adam Smiths dagar. Den har under långa
tider förts med dogmatiska förklaringar att om en ändring i skattesystemet,
som skulle ta ifrån företagarna en ökad del av deras inkomst, genomfördes
och därigenom vinsten för företagarna minskades, så skulle detta utgöra
en sådan hämsko både på företagsamheten och på den nödvändiga sparsamheten,
att resultatet så långt ifrån skulle vara till gagn för de breda folklagren,
som man avsåge att gagna, att det tvärtom på längre sikt skulle vara
till uppenbar skada för dem därför att hela näringslivets förmåga att skapa
välstånd skulle hejdas.

Jag vet mycket väl, att man kan svara, att därför att man varnat i onödan
tidigare, behöva inte varningarna nu vara oberättigade, och det är alldeles
klart. Det är emellertid svårt att, när det nu gäller progressiviteten, dels i
fråga om inkomstskatteskalan, dels i fråga om förmögenhetsskatterna,
undeidåta att erinra om den, låt mig säga fullkomligt orubbliga övertygelse,
som har präglat gångna tiders inlägg i skattediskussionen. Ett av de mest
avgörande steg, som tagits på beskattningens område var övergången från
proportionell till progressiv beskattning av inkomsterna, vilket ju innebär,
att man tar en större del av inkomsten från större inkomster än man tar
från mindre inkomster. Då sade man, att detta var stridande mot rättskänslan,
som man då i första hand vädjade till. Man ansåg fullkomligt självklart,
att varje skatt, som avvek från principen att ta lika många procent från
små som från stora inkomsttagare stred emot människornas naturliga rättskänsla.
Jag är säker på att det är samma resonemang som nu går igen, när
man i högerreservationen talar om att kvarlåtenskapsskatten strider mot den
allmänna rättskänslan. Vad byggde man på i argumentationen mot den progressiva
beskattningen? Man byggde på det fullkomligt abstrakta resonemanget,
att varje ytterligare procent, som tages ifrån en företagares vinst,
minskar dennes möjligheter att bilda kapital och att varje minskning i hans
behållna inkomst verkar så, att företagsamheten för honom blir mindre lockande.

Nu kan man säga att vi alla äro ense på den punkten och anhängare av
den progressiva beskattningen. Det är riktigt. Men erkänner man detta, måste
man också erkänna, att vad det här är fråga om är något mer eller mindre.
Så länge man talar om rättvisa, spelar frågan om hur många skattebetalare,
som beröras av en skattehöjning inte någon särskild roll, ty det är klart att
om ett orättfärdigt ingrepp mot en persons inkomst eller förmögenhet bara
drabbar ett litet antal, så är det lika förkastligt som om det drabbar ett
större antal. Men om man lägger huvudvikten, såsom tycks ha skett här
i dag, på de samhällsekonomiska verkningarna av en sådan beskattning, är
det väl ändå klart att man måste fråga sig hur många skattedragare som
drabbas.

Jag blev överraskad, när jag hörde herr Jonsson i Skedsbygd tala om
kvarlåtenskapsskatten. Han är en sansad och resonlig riksdagsman, som vi
alla känna till. Han har ingående kunskap om det skatteförslag, som här

Måndagen den 14 juli 1947 em. Nr 35. 103

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)
föreligger. Han vet, att kvarlåtenskapsskatten praktiskt taget inte kan komma
att spela någon roll för förmögenhetsägare med onder 100 000 kronor, eftersom
det bara kommer att röra sig om något tusental som skall betalas i kvarlåtenskapsskatt.
Detta hindrar honom emellertid inte att med mycket stark
känsla tala om de hundratusentals jordbrukarhustrur, som med möda varit
med om alt samla ihop dessa pengar, som staten skall lägga vantarna på.
Vad man än må säga om den undersökning rörande Södermanlands län,
som verkställts och som jag inte skall gå in på närmare, därför att resultatet
inte kan anses överraskande när del bara gäller ett län, så är jag för min
del inte överraskad över att finna, att när man tragar vilka människor pa
landsbygden som äga större delen av förmögenheterna, så blir svaret, att det
är bönderna. Visserligen kunde det kanske vara ägnat att väcka förvåning, att
jordbrukarna efterlämna förmögenheter, när man fatt höra, i hur otroligt
svåra förhållanden våra svenska jordbrukare leva och hurusom deras inkomster
äro så knappa, att de nätt och jämt räcka till för deras uppehälle. Men vi
veta ju att i diskussionerna sådana uttryck kunna komma att fällas. Emellertid
är ju Södermanlands län ett extremt exempel. Där finnas många godsägare
och många stora jordbrukare. Skulle man ga till en annan ytterlighet
och se hur det är i t. ex. Norrbottens län eller Västerbottens län, skulle man
finna andra förhållanden. Men vi behöva icke halla oss till ett län. Vi kunna
taga statistiken för hela landet. Var och en vet, att den senaste statistiken
visar, att det på landsbygden finns ungefär 12 000 förmögenhetsägare med
över 100 000 kronors förmögenhet. Om vi antaga att det är ungefär samma
proportion mellan jordbrukare och icke jordbrukare i hela landet som i
Södermanland, komma vi till att ungefär hälften eller 6 000 äro jordbrukare,
som skulle i någon män drabbas av kvarlåtenskapsskatten. Det är icke möjligt
att med denna utgångspunkt tala om de hundratusentals jordbrukarliustrurna.

Det finns åtskilligt annat som i detta sammanhang kunde vara skal i att
understryka. Återigen är det, sa vitt jag törstar, fråga om missuppfattningar.

Gång på gång har det kommit fram — och det sägs i en av reservationerna
också — att en skatt på förmögenheten är detsamma som ett ianspråktagande
av det uppsamlade kapitalet för att lata det användas kanske i viss
utsträckning för statens årliga konsumtion. Jag tror att man alldeles förbiser,
att en skatt på förmögenhet visserligen av den enskilde kan betalas av
förmögenheten genom att han realiserar eu del av den men sett från samhällets
synpunkt måste betalas av inkomster som äro omedelbart förvärvade.
Det gör att från samhällets synpunkt finns det icke någon som helst skillnad
mellan en skatt som beräknas på kapitalet och en skatt som beräknas på
inkomsten, under förutsättning att denna skatt tager i ansprak eu del av
den inkomst som annars skulle ha sparats. Det är alldeles uppenbart, att om
en inkomsttagare måste taga en del av sin inkomst, vilken han icke tänkt
konsumera utan spara, för att betala skatten, minskas därigenom den annars
möjliga årliga kapitalbildningen. Det kommer man icke ifrån, och varje
sådant resonemang om att man icke får lov alt genomföra eu beskattning,
som minskar kapitalbildningen, leder i grund och botten till den fullkomligt
orimliga slutsatsen, att skatter bara skulle uttagas av dem som äro i det
ekonomiska lägel, att de överhuvud taget icke kunna spara någonting. Slutsatsen
är sådan, att man måste fråga sig: finns det icke ett, låt mig säga
naturligt svar? Jo, svaret är lika gammalt som resonemanget om den progres -

104

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)
siva beskattningen. Man har svarat med all rätt: skatter skada näringslivet
även i de fall då de beröva människor en del av den inkomst som behövs för
att vidmakthålla deras ekonomiska effektivitet. Om man skulle driva satsen
om att skatterna icke få skada kapitalbildningen till denna ytterlighet, möts
man alltså av den andra omöjligheten: man kan eller bör icke minska på
inkomsterna där de äro nödvändiga för att uppehålla den ekonomiska effektiviteten.

Detta gör att alla skatteplaner måste innebära kompromisser mellan olika
synpunkter. Det måste bli en avvägning mellan vad man anser vara skäligt och
rättvist ur den enskildes synpunkt och vad man anser vara för mycket hämmande
på den ekonomiska utvecklingen. Tv det är alldeles uppenbart, åt!
ju mer man skulle kunna lämna kapitalbildningen fri, ju mer kapital man
skulle kunna låta det bildas varje år, ju mer man skulle kunna låta den
enskilde behålla av sina inkomster, desto mer kapital skulle det bli och desto
mer skulle vederbörandes företagslust ökas. Den avvägning som sålunda är
nödvändig kan icke ske annat än i det konkreta fallet och med utgångspunkt
från de utgifter som man anser nödvändiga.

Därför är all diskussion om det nu framlagda skatteförslaget eu diskussion
utan beröring med verkligheten, om man icke först kommer överens om
vilka utgifter man anser vara nödvändiga och dessutom frågar sig, vilka
inkomster man med sannolikhet kan räkna på. Jag tror att när vi skola
försöka svara på den första frågan, äro vi så lyckligt ställda, att mycket
stor oenighet om statens utgifter icke förekommer. Man kan sålunda praktiskt
taget räkna med att alla partier, som skola försöka att bestämma sig
för hur en budget skall se ut, räkna med ungefär lika stora utgifter. Den
enda fråga som då behöver diskuteras är den: skall budgeten vara balanserad
eller ej? Jag skall icke upptaga tiden med diskussion om en underbalanserad
budget. Jag har icke märkt, att ännu någon under denna debatt
talat för den ståndpunkten, att vi i nuvarande läge skulle ha en underbalanserad
budget. Att man kunde räkna med det tidigare under året 1946 är ett
faktum. Jag skall varken förklara eller försvara detta. Men att vi icke
nu kunna eller böra göra det torde vi alla vara eniga om. Vi kanske t. o. m.
torde vara eniga om att för den händelse det föreligger någon tveksamhet
om huru stora statsinkomsterna skola bli, är det riktigare att räkna med
att de hellre böra vara litet större än litet mindre. Men under sådana förhållanden
äro de enda faktiska beräkningar vi ha att gå efter de som fram
lagts av finansdepartementet. De utvisa, att budgeten för 1947/48 visserligen
är balanserad med något överskott, men detta är beroende på att en del utgifter
upptagits för ett halvt år och att utgifterna för nästa budgetår komma att
stiga oerhört, ja till en sådan höjd, att det kommer att fordras mycket hårda
händer när det gäller utgiftssidan och kommer att fordras en viss optimism i
fråga om inkomstsidans utveckling för att 1948/49 års budget skall bliva
balanserad. Och lägg märke till, alt 1948/49 års budget är icke något som
ligger långt fram i tiden. Det är icke många månader tills antingen jag själv
eller någon efterträdare får lov att taga upp frågan om hur inkomster och
utgifter budgetåret 1948/49 skola gå ihop. Och detta sker under förutsättning
att ett sådant inkomsttillskott från bolag och större förmögenheter, med vilket
man här räknar, kommer till stånd.

Då är frågan: Vad är det för olyckor man utmålar skola inträffa för det
svenska näringslivet om dessa skattehöjningar genomföras?

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

105

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)

I fråga om bolagsskatten vet jag icke om någon i detta nn skulle vilja säga
att en höjning av bolagsskatten från 32 till 40 % kommer att på ett sådant
sätt påverka bolagens möjligheter och villighet att fortsätta sin verksamhet
och utvidga den, att det skulle vara någon anledning att tveka. I första kam
maren sades det ganska tydligt från det partis sida, som herr Erik Olson
representerar, alt gällde det bara ögonblicket, skulle det nog icke vara så
farligt. Men, sade man, regeringsförslaget innebär ju att bolagsskatten skall
vara fast och icke rörlig. Ja, men det har sagts så uttryckligt, att en
bolagsskatt som bestämmes till vissa procenttal kan ändras lika bra även
om man icke formellt har den rörlig. Ur hela motiveringen för bolagsskatten,
sådan den nu är föreslagen, framlyser tydligt, att bolagsskatten även om den
icke kan anses lika lättrörlig som den årliga inkomstskatten, avgjort hör till
de skatter, som böra avvägas med hänsyn till det läge, vari näringslivet befinner
sig.

Det är kanske heller icke bolagsskatten, som varit främst i skottlinjen när
det gällt skattereformen, utan det är höjningen av förmögenhetsskatten.
Denna skattekonstruktion, sådan den lagts fram av skatteberedningen, måste
leda till vissa besvärligheter. Detta tror jag att vi hade ganska klart för oss
i beredningen, när vi övergåvo den kombination av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
som vi nu ha och som leder till att förmögenhetsskatten
är i hög grad dold för dem som betala förmögenhetsskatt. När vi alltså skulle
övergå till att göra förmögenhetsskatten fristående så att var och en kunde
se vilket belopp han betalar i förmögenhetsskatt, skulle det — det voro vi
medvetna om —- väcka vissa invändningar, eftersom det varit en av fördelarna
med den nuvarande förmögenhetsskatten, att den gömts under inkomstskatten.
Men då fördelarna av en dylik uppdelning säkerligen överväga
nackdelarna ha vi ansett oss böra förorda ett sådant system. De som med
sådan övertygelse framhållit remissinstanserna såsom sakkunniga, vilket jag
icke vill förneka att de på denna punkt i viss mån äro, böra erinra sig att
denna uppdelning i en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt vunnit övervägande
bifall från remissinstansernas sida. Då får man emellertid göra klart
för människor, att de få betala en skatt på den rena förmögenheten, oberoende
av den inkomst de ha. Nu tog emellertid beredningens majoritet ett
ytterligare steg — jag skall icke dölja någonting, tv här finns ingenting att
dölja. Vi gingo ut ifrån att förmögenhetsskatten, när den tages ut på förmögenheter
av ganska betydande storleksordning, icke nödvändigtvis måste betalas
av inkomsten utan att den delvis också kunde betalas av själva förmögenheten.
Det gjorde, att det icke var stridande mot vår uppfattning att förmögenhetsskatten
kunde bli så hög när det gällde stora förmögenheter, att den
tillsammans med inkomstskatten kunde överstiga hela inkomsten. .Tåg erkänner,
alt detta är en punkt, som jag mycket väl förstår att folk kan ha delade
meningar om. Det kan emellertid icke vara någon principfråga från någondera
sidan — i alla händelser icke den sida jag representerar — och när
invändningarna visade sig vara så starka som de voro, gick regeringen till
den ändringen, att vi sade att saken borde närmare undersökas men att vi
tillsvidare icke hade något emot alt bibehålla den maximering av den samlade
inkomst- och förmögenhetsskatten, som vi redan ha, fastän vi dessutom i
denna maximering till 80 % skölo in även kommunalskatterna. Med de jämkningar
som utskottet ytterligare vidtagit kanske det är ännu något mindre
stötande för oppositionen. Men jag skall gärna erkänna, alt denna anordning

106

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
är en provisorisk anordning, som icke är avsedd att vara annat än tillfällig
och som bör följas av en utredning, huruvida det finns någon möjlighet att
komma fram till en lösning, varigenom man bevarar förmögenhetsskatten
fristående men undviker de nackdelar med vilka den är förbunden, för
den händelse man icke vill acceptera slutsatsen att en del skall betalas av
förmögenheten.

Om inkomstskatten är icke mycket att säga. Det heter i somliga av reservationerna,
att marginalskatten är för hög. Jag är den förste att erkänna,
att när inkomstskatten nått en viss höjd är det naturligt för en inkomsttagare
att fråga sig: lönar det sig för mig att ytterligare arbeta en timme eller en
dag eller att ytterligare öka mina inkomster med visst belopp, när så och så
stor del därav tages i anspråk av det allmänna? Det är klart att en sådan
situation kan inträda. Alldeles säkert är det ju icke att detta är skadligt. Det
kan vara ganska nyttigt att människor värdera den lediga tiden och vad den
kan användas till mer än en ytterligare inkomst, men så vitt jag förstår
inträder problemet icke förrän man kommer upp till inkomster av ganska
betydande storleksordning. Och då vill jag hänvisa till den praxis som
utbildat sig i andra länder, där man, trots de invändningar som kunna resas
mot en sådan hög marginalskatt med hänsyn till kravet på att skaffa pengar
och skäligheten i att taga dem från de stora inkomsttagarna, icke dragit sig
för marginalskatter, som ligga t. o. m. högre än den vi nu föreslå. Vi stanna
nämligen vid en högsta marginalskatt av 70 %. T. o. m. i det kanadensiska
förslaget, där skatten är sänkt, sätter man gränsen vid 80 %. Man har hellre
tagit risken att förlora en del av de ökade insatserna än avstått från att öka
statsinkomsterna.

Vad kvarlåtenskapsskatten beträffar har jag redan nämnt, att den berör
en ganska liten del av landets befolkning. Det är uppenbart att även förmögenhetsägare
med över 100 000 kronors inkomst, vilkas antal, som jag
nämnde, uppgår till 35 000, ganska måttligt drabbas av denna skatt. Låt
mig taga ett exempel som just gäller jordbrukare — det kanske icke kan
skada att jag tager det exemplet med anledning av den sista veckans resonemang
om skattens inverkan i fråga om dem. Vi tänka oss en jordbrukare som
äger en fastighet på t. ex. 15 hektar -— det är, låt mig säga, en vanlig hemmansägare.
Nettoförmögenheten blir, om man räknar taxeringsvärdet av
egendomen jämte värdet av inventarierna och drager av skulderna, 40 000
kronor. En sådan förmögenhet på 40 000 kronor kommer ju icke till någon
del att drabbas av kvarlåtenskapsskatten, såvida det vanliga förhållandet är
för handen att jordbrukaren efterlämnar maka med giftorätt i boet. Så går jag
över till en jordbrukare, som icke hör till de många, en jordbrukare som har
en fastighet på 75 hektar. Jag har t. ex. gjort vissa antaganden, enligt vilka
jag kominer fram till att det, om jag räknar taxeringsvärdet plus inventarierna
minus skulderna, blir en nettobehållning av 135 000 kronor. Denna
förmögenhet på 135 000 kronor äges sålunda av en person tillhörande eu
grupp, som ligger över den, där vi skulle ha 6 000 jordbrukare. Han tillhör
väl en grupp där antalet jordbrukare är kanske 4 000 eller 5 000. Hur skulle
det bli med arvsskatten, om denna förmögenhet skulle gå i arv till tre barn?
För närvarande skulle varje sådant barn betala 1 430 kronor på de 45 000
kronor det ärver. Sedan kvarlåtenskapsskatten hade blivit genomförd skulle
denna skatt tillsammans med arvslottsbeskattningen uppgå till 3 170 kronor.
Jag skall visst inte förneka att 3 170 kronor på ett arv av 45 000 kronor är

Måndagen den 14 juli 1947 em. Nr 35. 107

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)
eu ganska stor summa. Men svårigheten att komma ut därmed och svårigheten
att så att säga fortsätta verksamheten är väl ändå inte så lätt att
bevisa. Vi få komma ihåg, att det här gäller en uppdelning av förmögenheten
och jag skulle vilja säga ett fortsättande av verksamheten, där det
måste spela en mycket större roll, om den som skall övertaga gården får
lösa ut sina båda syskon, även om det är med relativt skäliga belopp. Man
kan säga att verklig inverkan på förmögenheterna kan knappast sägas inträda
förrän förmögenheterna överstiga 300 000 kronor, och antalet sådana
förmögenheter i vårt land är inte mer än cirka 7 000—8 000.

Jag vill upprepa, att vill man resonera om huruvida det är rättvist att av
dessa förmögenhetsägare taga en del av förmögenheten i arvsskatt, då är
det en sak för sig. Jag skall inte taga upp den diskussionen. Men eftersom
man talar om inverkan på näringslivet, spelar det väl ändå en inte obetydlig
roll, att dessa förmögenhetsägare representera ett så litet antal. Beträffande
frågan om vilken inverkan denna skatt har på dessa, vill jag säga att inverkan
är ju olika på olika människor. Om det vore så, att människorna under
sitt verksamma liv ständigt och jämt hade i tankarna inte bara sin död utan
också hur det skall bli efter deras död, så skulle man ju kunna tänka sig,
att en sådan arvsskatt skulle ha ett visst inflytande på deras ekonomiska
handlande. Men ett faktum, som har varit påpekat just i denna dags debatt,
ger mig en utgångspunkt för ett resonemang, som kanske kammaren kan
följa. Man har sagt: marginalskatten kommer nu att öva ett starkare inflytande
på människornas vilja att arbeta än tidigare var fallet. Och varför? Jo,
därför att nu få de betala skatt omedelbart. Samtidigt med att de förvärva
inkomsten så få de -— efter en vecka, 10 dagar, 14 dagar eller en månad
veta, att så och så mycket skola de betala i skatt, och att om de öka ut sin
arbetsinsats, få de betala så och så mycket på det överskjutande beloppet.
Detta, har man sagt, kommer att verka mycket starkare än med de former
för uppbörd, som vi tidigare hade. Varför? Jo därför, att när en person
arbetade under det gamla systemet, så tänkte han inte på annat än den
inkomst han hade. Den skulle han deklarera nästa år, och så kom skatten
på densamma ett år senare. Och bara detta att skatten kommer ett par år
senare menar man är av inte oväsentlig betydelse, när det gäller en påverkan
på den enskilde att göra honom mer eller mindre arbetsam eller flitig. Vore
det inte möjligt att utsträcka detta resonemang därhän att man säger så:
om den som gör sina insatser inte har att räkna med denna skatt förrän
kanske 20, .30 eller 40 år härefter och det då gäller hans efterlevande, skulle
man inte då kunna tänka sig att en sådan skatt verkar mycket mindre hindrande
på både hans företagsamhet och hans sparsamhet än andra skatteformer?
Det är i alla händelser den uppfattning, som finns hos många människor,
som sysslat med sådana spörsmål.

Eu amerikansk tidskrift för affärsmän, som heter »Business Week», har
låtit verkställa en stor utredning om det amerikanska skattesystemet genom
experter, som i fråga om detta skattesystem framkommit med eu hel rad
mycket intressanta förslag till reformer, varvid inte minst eu sänkning av
inkomstskatten och — jag vill tillägga det — även eu minskning av bolagsskatten
ingår, fastän bolagsskatten annars i Förenta staterna inte har varit
föremål för någon diskussion, trots att den för närvarande är .38 procent.
Den amerikanska arvsskatten är som bekant lindrigare än den svenska när
man håller sig till de mindre förmögenheterna, men i fråga om de mycket

108 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
stora förmögenheterna och kanske just de förmögenheter, beträffande vilka
regeringens förslag har framkallat den största oviljan, ligger den amerikanska
kvarlåtenskapsslcatten i höjd med den svenska eller till och med
ett gott stycke över. Men när denna affärstidskrift skall resonera om utformningen
av denna arvsskatt i fortsättningen, så föreslår man inte att den skall
minskas utan man säger att den bör endast effektiviseras. Tidningen skriver:
»Arvs- och gåvoskatterna ha länge förordats av sakkunniga framför andra
skatteformer, därför att de i mindre grad än de flesta andra pålagor förminska
motiven till företagsamhet och att ta risker. Detta emedan skatten är
så avlägsen för de flesta människor, att den inte är någon betydande hämsko
på risktagandet, så länge som tillräckligt lämnas kvar för att trygga skattebetalarens
familj.» Jag undrar om inte delta är en mera realistisk syn på
arvsskatten än den som framföres i denna diskussion.

Jag skall inte uppehålla mig vid några resonemang om hur man överhuvud
taget skall se på de ärvda förmögenheterna, ty som väl var och en
märker, ingår inte någon attack mot ärvda förmögenheter i regeringens
skatteförslag, så länge förmögenheterna äro av den måttliga storlek, som
man kan anse vara skälig för att trygga barn och andra efterlevande. Egentligen
kommer någon verklig minskning att inträda först då man är framme
vid de mycket stora förmögenheterna. Om dem kan man ha delade meningar
— icke beträffande deras nytta för samhället, ty denna nytta är
påtaglig. Kapital äro vi alltid i behov av. Men frågan om deras nytta kan
diskuteras i den män de skola ligga hos ett begränsat antal enskilda personer,
och man kan till och med uttrycka sina tvivelsmål om deras nytta för
arvtagarna själva.

Jag skall be att i detta sammanhang få återge ett yttrande, som en mycket
stor svensk, nämligen Alfred Nobel, gjorde när han upprättade sitt testamente.
Jag har använt detta citat i första kammaren, men jag skall ändå
läsa upp det även här. Han uttalar den meningen att släktingarna egentligen
inte borde få någonting och ger uttryck åt sin allmänna uppfattning om de
stora arven. Han säger: »Jag är i grund och botten socialdemokrat, dock
med moderation; särskilt anser jag stora ärvda förmögenheter vara en olycka,
som blott verkar till människosläktets försoffning.» Den som vore i besittning
av en större förmögenhet borde därför — som han sade — ej låta
denna mer än till någon liten del övergå till sina släktingar. Till och med
då bröstarvingar funnos ansåg han det orätt att utöver vad de behövde för
sin uppfostran ytterligare lämna dem i händerna en större penningsumma,
av vilken de ej själva gjort sig förtjänta. Jag anser att man kan ha delade
meningar även om detta. Men om en sådan uppfattning om de stora ärvda
förmögenheterna skulle ta sig uttryck i regeringens förslag — jag vill dock
erinra om att motiveringen icke är denna: tv den motivering som anföres att
pengarna behövas är fullt tillräcklig — och om man, när man sedan har att
välja mellan olika former för uttagande av skatt, även något påverkas av sin
uppfattning om denna skatts gagneliga eller skadliga verkningar, så må det
väl vara förlåtet.

Jag tror att denna kammare inte är främmande för en sådan sammanflätning
av motiv när det gäller andra skatter. Jag har haft den lyckan
eller olyckan — jag vet inte vilket — att gång på gång få föreslå denna
kammare en höjning av en annan skatt, nämligen spritskatten. Jag har aldrig
motiverat denna höjning av spritskatten med någon önskan att på den

Måndagen den 14 juli 1947 om. Nr 35. 109

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
vägen förminska konsumtionen av denna umbärliga eller oumbärliga vara.
Men jag kan mycket väl tänka mig, att åtskilliga av kammarens ledamöter
när de ha röstat för denna höjning ha tyckt, att det visserligen först och
främst var nödvändigt att skaffa pengarna men att det dessutom var en ytterligare
tillfredsställelse att veta, att denna höjning av skatten kanske minskade
konsumtionen. Vore det då inte rimligt att man tilläte det socialdemokratiska
partiet att när del röstar för ett förslag om höjning av arvsbeskatt
ningen, en höjning som är nödvändig för att göra det möjligt att sänka
skatten för de breda lagren av inkomsttagare, resonera så här: förslaget är
bra och det medför dessutom en viss om än ganska obetydlig utjämning av
de ekonomiska förhållandena i samhället. I alla händelser skulle jag vilja
fråga, om det verkligen kan anses vara någonting nedsättande för ett socialdemokratiskt
parti eller något som vittnar om att detta socialdemokratiska
parti inte har någon aning om vad näringslivet behöver, när det kan ansluta
sig till en uppfattning som har uttalats av en person, som väl ändå får anses
ha en viss föreställning om vad enskild företagsamhet är och kanske också
en uppfattning om vilka motiv, som driva fram de bästa männen inom denna
enskilda företagsamhet. Ty kammaren får förlåta mig om jag säger: jag tror
inte på sanningen i de påståenden, som ofta framföras, att dessa stora företagare
i främsta rummet skulle drivas av en föreställning att på det eller det
viset skola de skaffa sig så och så mycket större vinst. Jag tror inte att
vinstmotivet spelar den dominerande roll, som man ofta tillskriver det.

För att vända tillbaka till den tvistiga punkten tror jag därför, att den
rättsuppfattning som har tagit sig uttryck i en skattereform av detta slag är
bärande. Den må av högern betecknas som stridande mot det allmänna rättsmedvetandet
— högern gör tydligen anspråk på att representera ett allmänt
rättsmedvetande, inte bara sitt eget. Jag tror dock att det parti som jag representerar
har lika god rätt att anse sig företräda det allmänna svenska
rättsmedvetandet som den svenska högern. Jag tror det vore nyttigt, om man
inte i diskussionen om dessa ting grepe till dessa överord om undergrävande
av rättssamhällets grundvalar och dylikt, som ha förekommit. Jag tror att vi
i vårt land liksom i andra länder i framtiden ha att välja mellan en strid
mellan samhällsklasserna, som utesluter ett samarbete, eu strid som makten
till sist kommer att avgöra — det är ju sannolikt att makten kommer att
ligga hos den stora massan av medborgarna — och ett fredligt samarbete.
Det är inte önskvärt att den samhällsomdaning, som vi redan ha kommit
ett gott stycke in i och som vi säkerligen komma att fortsätta att arbeta för,
skall ske under en sådan oförsonlig strid. Jag tror för min del att det är
möjligt med en samverkan, men jag är lika övertygad om att om en sådan
samverkan skall komma till stånd, så måste den ske på sådana grundvalar,
att den rättsuppfattning, som man nu ifrån högerns sida kallar för allmän
men som icke skulle vara till finnandes annat än inom vissa borgerliga kretsar,
måste kompletteras av den rättsuppfattning, som bär upp den stora arbetarrörelsen.
Jag tror att det vore nyttigt, om man inte försvårade vägen till eu
sådan sammanjämkning emellan olika rättsuppfattningar genom att använda
så starka överord, som i denna diskussion ha kommit till användning.

Herr talmannen, som under detta anförande övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, lämnade på begäran ordet för kort genmäle till

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)

Herr Jonsson i Skedsbygd, som anförde: Herr talman! Jag nödgas kanske
redan nu ta till orda gentemot finansministern. Jag sade nämligen icke att
hundratusentals småbrukarhustrur skulle drabbas av denna skatt. Jag sade
endast att det hade varit skäl i att statsrådet Wigforss hade sökt kontakt med
dessa hundratusentals småbrukarhustrur, som ha slitit och släpat för att försöka
försörja sin familj och trygga sin egen ålderdom. Det är någonting helt
annat. Jag framhöll detta gentemot de påståenden, som ha drivits och som
även finansministern delvis är inne på nu, när han sätter gränsen vid 100 000
kronor och säger att jordbrukarna drabbas inte nämnvärt av denna skatt.
Han räknar tydligen inte som jordbrukare dem, som ha större förmögenheter.

Jag skall i detta sammanhang be att få citera vad den utredningsman,
som utskottet har anlitat, har sagt i detta avseende. Han säger: »De här anförda
siffrorna ge klart vid handen, att den föreslagna kvarlåtenskapsskatten
skulle, vad Södermanlands läns landsbygd beträffar, komma att framför allt
träffa den till yrkesgrupp A 1 hänförda delen av befolkningen.» Han tilllägger
sedan, att siffrorna för Södermanlands län torde vara att betrakta
såsom representativa för hela landet.

Det är väl emellertid som jag sade i mitt anförande så, att när det gäller
att starta ett jordbruk är det absolut nödvändigt att ha ett visst startkapital.
Gäller det ett större jordbruk så behöver detta startkapital vara ännu större,
och i så fall drabbas det ju hårdare av kvarlåtenskapsskatten. Jag menar
därför att jag inte har anledning att taga tillbaka mitt påstående, att denna
skatt kommer att medföra svårigheter för en del av de yngre jordbrukarna,
som komma att berövas en del av det kapital, som de så väl behöva när de
gå att starta ett eget jordbruk. Jordbrukets struktur är ju sådan att man
under tider som dessa med en inflationsbetonad utveckling kan lyckas köpa
ett jordbruk på skuld, om man nu kan skaffa borgen. Men under normala
förhållanden torde man inte lyckas med detta, och därför är det nödvändigt
att ha ett kapital i botten, så att man kan tåla en påfrestning när tiderna bli
sådana att detta kapital behövs eller särskilda omständigheter inträffa.

Jag har, herr talman, inte anledning att ändra på min inställning i frågan
utan jag anser allt fortfarande, att kvarlåtenskapsskatten kommer att medföra
betydande svårigheter för en stor del av våra blivande jordbrukare.

Vidare yttrade:

Herr Adolfsson: Herr talman! Det är på tiden att vi kommunister komma
till orda i den debatt som föres här i dag. Vi ha ju redan i statsskatteberedningen
medverkat till att åstadkomma det skatteförslag, som nu så länge och
så livligt har diskuterats. Därav bör också framgå, att vi äro beredda att
taga vår del av det politiska ansvaret för detta skatteförslag. Denna vår medverkan
liksom vårt tilläggsförslag om engångsskatt på de större förmögenheterna
betingades av nödvändigheten att snarast möjligt korrigera åtminstone
de allra grövsta orättfärdigheterna i den skattepolitik, som förts i
vårt land under krigsåren.

Även om skatteförslaget har en del ganska positiva drag, vilket vi för ingen
del vilja förneka, så ge vi naturligtvis bevillningsutskottet rätt i att »de föreslagna
skattesänkningarna för de enskilda skattskyldiga äro av en relativt
ringa storleksordning». Därav följer att beskattningen, för att den avsedda
effekten av skattesänkningarna inte skall äventyras, måste samordnas med

Måndagen den 14 juli 1947 em. Nr 35. 111

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
en sådan planmässig ekonomisk politik, som vi vid så många tillfällen ha
talat för här i kammaren. Jag finner dock icke anledning att närmare ingå
på denna fråga vid detta tillfälle, i synnerhet som den redan tidigare varit
föremål för diskussion.

De ganska positiva dragen i detta skatteförslag kunna ju inte överskyla
det faktum, att ortsavdragens värde av år 1939 ej ens återställes. Det är sålunda
angeläget att gå vidare på bland annat skattelättnadens väg, särskilt
som blotta existensminimum alltjämt kommer att beskattas. Det är sålunda
bland annat angeläget att lätta det kommunala skattetrycket. Finansministern
har förut talat därom, och även bevillningsutskottet har yttrat några
väl valda ord om den saken. Dessutom är det givetvis ur det arbetande och
fattiga folkets synpunkt nödvändigt, att man ytterligare begränsar de indirekta
skatter, som tyvärr i så stor utsträckning alltjämt finnas. Det är därvidlag
inte bara fråga om lyxskatt på den skokräm och tandkräm vi skola
använda och på den choklad, i den mån det finns någon, som våra barn
skola ha. De indirekta skatterna beräknas för innevarande budgetår ge omkring
1 miljard kronor.

Högern har ju så länge och så emfatiskt talat om sin önskan alt sänka
skatterna och sänka dem även för de fattiga. Men i sin reservation till bevillningsutskottets
betänkande har högern nödgats bekräfta, att den egentligen
inte vill någon skattesänkning. Det ligger litet av bitterhet i formuleringen
i reservationen på s. 189 i betänkandet, där det heter, att reservanterna
icke ansett sig »utan enig uppslutning kunna förorda uppskov med
genomförandet av en sänkning av den direkta statsbeskattningen». Av taktiska
skäl nödgas man i detta förtvivlade läge föreslå vissa provisoriska
skattesänkningar, som naturligtvis skola vara på öret lika för alla. Detta
är den matematiska rättvisa, som i skattefrågan är A och O för högerpartiet
men som givetvis inte är någon rättvisa alls. Om man nu jämför högerns
vallöften och dess sålunda gjorda ståndpunktstagande när det gäller det
praktiska handlandet, får man bekräftelse på alt man beträffande högerns
politiska namnteckning inte behöver fästa något avseende vid hur den ser
ut när den börjar skrivas, utan att man bör vänta tills den skrivits färdig,
det vill säga då man kommer till det praktiska handlandet.

Jag vet mycket väl att högern camouflerar reservationens tankegångar i
betänkandet med penningpolitiska skäl. Skattesänkningarna för majoriteten
av vårt folk skulle kantänka enligt högerns mening komma att öka köpkraften
katastrofalt. Det är sålunda rent märkvärdigt vilket dominerande inflytande
de fattigares lilla köpkraft alltid får i dylika sammanhang. Det
kan inte hjälpas att man bibringas den uppfattningen, att det enda ingrepp
i detta avseende som högern förmår tänka sig och acceptera är eu, som det
heter, sterilisering av de breda folklagrens köpkraft. För dessa folklager
består ju annars problemet i brist på köpkraft för de varor som fakliskt finnas.
Men på beskattningens område anse de borgerliga, framför allt högern,
att minskningen av köpkraft för de rika leder till ett resultat, som är motsatsen
till det resultat, som uppnås genom köpkraftssterilisering eller köpkraftsminskning
för de fattigare.

I den begynnande sommarvärmen, jag tror det var någon gång i maj eller
början av juni, råkade annars tidningen Expressen skriva följande: »Börjar
man tala om skatternas inflationshämmande betydelse, så kan väl ingen förneka
att en kraftig höjning av bolagsskatten vore ett effektivt medel mot de
alltför stora investeringarna för närvarande.» Så där kan man alltså råka

112 Nr ;$5. Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
säga när sommarvärmen börjar verka. Men när det gäller det praktiska
handlandet, blir — som vi hört senast i dag — ljudet i skällan helt annorlunda.
Den penningpolitiska effekt som får tjäna såsom motiv för högerns
deklarerade motvilja gentemot dessa skattesänkningar kan ju, så långt det
gäller beskattningsområdet, främjas genom höjd bolagsskatt och genom en
engångsskatt på de stora förmögenheterna.

Vad beträffar engångsskatt på förmögenheterna, varom ju riksdagen fattade
principbeslut år 1940, uttalade landsorganisationen i ett yttrande, att
en sådan skatt skulle utgöra ett dråpslag mot inflationstendenserna. Den
formuleringen är väl litet väl tillspetsad, ty ett sådant dråpslag kan det ju
inte bli med mindre åtgärden samordnas med andra, som syfta mot samma
mål. Men en med hänsyn till sina verkningar betydande åtgärd i inflationshämmande
avseende skulle det dock vara att nu ta ut den engångsskatt, som
kommunisterna motionerat om och som riksdagen som jag nyss nämnde
fattat principbeslut om. Skälen till vårt förslag om en engångsskatt, som
herr Brandt inte ville ta på allvar, skall jag strax utveckla.

Först vill jag emellertid granska högerns förnekande av att skattehöjningarna
under krigsåren skulle ha varit störst för de små inkomsttagarna.
Som alla veta har ju högern förnekat att så varit fallet. Förhållandet är
dock del, att under dessa krigsår ha skatteökningarna, räknat i procent på
inkomsten, varit störst för de minst bärkraftiga. Fn sådan procentuellt starkare
skärpning måste ju på ett mycket kännbarare sätt drabba de människor,
som redan före dessa skattehöjningar levde i närheten av eller på
existensminimum. Ett faktum är — jag förstår inte hur högern skulle kunna
förneka det — att sedan 1939 ha inkomster på 2 000 kronor fått en skatteökning
av 161,5 procent, medan procenttalet sedan faller alltefter inkomstens
storlek för att vid en inkomst av 200 000 kronor stanna vid 100,9 procent.
Därtill böra framhållas de särskilt för de fattiga ogynnsamma verkningarna
av penningvärdesförsämringen och naturligtvis de indirekta beskattningar
som förekommit, särskilt omsättningsskatten som hårdast drabbade de allra
fattigaste och alldeles särskilt flerbarnsfamiljerna.

Man har alltså rätt att konstatera, att de som tåla mycket av ekonomiska
bördor i realiteten ha burit minst av skatteökningarnas börda under krigsåren,
medan de som tåla minst ha fått bära det mesta. Det är tämligen förståeligt
att vi från kommunistpartiets sida hela tiden kritiserat det slagets
skattepolitik, och jag vill tillfoga att vi också kunnat angiva ett alternativ
till denna skattepolitik. Det är bland annat med utgångspunkt härifrån, som
vi ställt vårt tilläggsförslag om engångsskatt på de stora förmögenheterna,
som avstyrkts av bevillningsutskottet. Riksdagen beslöt ju, som jag tidigare
nämnde, år 1940 i princip att en sådan engångsskatt skulle uttagas. I det betänkande
av bevillningsutskottet, som låg till grund för beslutet, hette det
bland annat följande: »Förmögenheterna böra i en eller annan form lämna
sina särskilda bidrag till täckning av krigsperiodens utgifter.» Det är med
beklagande — men kanske också i viss mån med stolthet — som jag konstaterar
att alla riksdagspartierna utom det kommunistiska sprungit ifrån
denna deklaration och det fattade beslutet. I deklarationen talades ju om
»bidrag i en eller annan form» och dessutom tillädes att engångsskatt torde
vara den bästa metoden. Men den form man syftade på kunde väl ändå
inte innebära, att skatteökningen skulle vara procentuellt mindre just för
förmögenheterna än för inkomsterna. Det stod också i strid med det fattade

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

113

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
principbeslutet, att skatteökningen procentuellt sett faktiskt blev mindre för
de stora förmögenheterna än för de små och medelstora under krigets hårda
skattepolitik.

I sitt anförande i förmiddags diskuterade herr Brandt engångsskatten
endast såsom ett alternativ till nu föreslagna skatteskärpningar på förmögenheterna
och till kvarlåtenskapsslcatten. Ja, herr Brandt ville förresten
inte, som jag förut sade, taga oss kommunister på allvar; om det gällde
endast i fråga om engångsskatten eller överhuvud taget uppfattade jag
inte riktigt. Den saken är mig förresten ganska likgiltig. Om herr Brandt inte
vill taga oss kommunister på allvar, kan jag lova att vi skola taga det med
kristligt tålamod. Herr Brandt hävdar alltså — och det gör bevillningsutskottet
också i sitt utlåtande — att skärpningen av förmögenhetsskatten samt
kvarlåtenskapsskatten skulle utgöra det förmögenheternas särskilda bidrag
till täckande av krigsårens utgifter, varom riksdagen beslutade år 1940.
Eftersom man anför ett sådant argument och vill att vi skola taga detta på
allvar, skulle jag vilja erinra om att under tiden från krigsutbrottet har statens
förmögenhetsslällning försämrats med omkring 7 miljarder kronor.
Det är omkring 1 miljard mindre än den samtidiga ökningen av den enskilda
beskattningsbara förmögenheten under samma tid. Nu få vi, och
framför allt det fattiga folket, som dessa skattebördor drabba hårdast, betala
omkring 200 miljoner kronor i ränta för den under krigsåren ökade statsskulden.

I stället för att taga ut en engångsskatt, som skulle ha minskat dessa
skattebördor, tog man ut en omsättningsskatt. De nu föreslagna skalteskärpningarna
för förmögenheterna, inklusive kvarlåtenskapsskatten, täcka inte
ens de ökade ränteutgifter, som vi fingo på grund av att engångsskatten inte
togs ut. Under sådana förhållanden måste det vara orimligt att, såsom herr
Brandt och även bevillningsutskottet gör, förutsätta att de nu föreslagna
skatteskärpningarna skulle utgöra täckning för det beslut, som riksdagen
fattade år 1940 beträffande engångsskatt på förmögenheter. En sådan effekt
kunna alltså de nu föreslagna skatteskärpningarna icke få, oberoende avbur
länge de komma att tillämpas. Herr Lövgren sade i förmiddags att det
dröjer en liten mansålder innan kvarlåtenskapsskatten givit det, som engångsskatten
avsågs att ge. .lag skulle för min del vilja säga, att det kan
dröja hur många och hur långa mansåldrar som helst innan så blir fallet,
eftersom den inte ens ger täckning för de ränteutgifter vi fått på grund av
alt engångsskatten inte uttagits.

En rätt lång råd andra skäl tala för alt denna engångsskatt borde ha tagits
ut. Bland annat skulle ju åtgärden få inflationshämmande verkan, detta
inte bara på grund av att det gäller sådant överflödskapital som kämpar
om varor på marknaden, framför allt på investeringsmarknaden, utan därför
alt det kapital som inflyter genom en sådan skatt skulle kunna investeras
i viktig konsumtionsvaruproduktion i vårt land. Vi förslagsställare ha inte
■—- som en del tidningar, Aftontidningen och andra, i sin argumentnöd velat
låtsa — ansett alt pengarna skulle användas för nedbringande av den mycket
starkt stegrade statsskulden, utan vi ha i stället föreslagit att penningmedlen
skulle nyttjas på det sätt jag nyss nämnde.

Vårt förslag innebär, att alla förmögenheter under 40 000 kronor skulle
befrias från engångsskatten och att skatten skulle bli relativt ringa för förmögenheter
ända upp till 100 000 kronor. Engångsskatten skulle alltså

Anilra kammarens protokoll 1947. År .75. 8

114 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
drabba endast ett par procent av de yrkesutövare vi ha i vårt land. Detta
sistnämnda förhållande betraktar jag såsom ytterligare ett starkt skäl för
att nu infria den växel, som riksdagen år 1940 enhälligt ställde ut.

Jag måste tillfoga att jag av formella skäl är förhindrad att yrka bifall
till den motion om införande av en engångsskatt som vi ha väckt. Även om
vi sålunda ansluta oss till utskottets hemställan i övriga delar ha vi den
absoluta övertygelsen, att det ur olika synpunkter hade varit förnuftigare att
nu tillstyrka en sådan engångsbeskattning. Jag vill tillägga att jag för egen
del inte tror att denna fråga är ur världen genom det avstyrkande utlåtande,
som bevillningsutskottet presenterat.

Vad jag nu har sagt har på grund av engångsskattefrågan kommit att
rikta sig inte bara mot bevillningsutskottets minoritet utan också mot dess
majoritet. Jag vill emellertid säga att mitt lilla försök att bedöma dessa
frågor inte skulle överensstämma med min och kommunistpartiets mening,
om jag inte tilläde, att jag anser att bevillningsutskottet, det vill säga dess
majoritet, så eftertryckligt och så sakligt starkt bemött orimligheterna i den
politiska propaganda, som från de borgerligas sida förts under lång tid i
denna fråga, att inte så mycket borde finnas kvar därav. Det är visst bara i
fråga om vårt förslag om en engångsskatt, som bevillningsutskottets majoritet
saknar argument. Och det tar jag såsom ett tecken på att detta vårt
förslag är sakligt starkt grundat. Så måste vara fallet, när man måste tillgripa
sådana argument som herr Brandt presenterade oss.

När det nu framlagda förslaget genomförts ha vi kommit ett litet stycke
på väg mot minskad skatteorättvisa. Vi ha emellertid av en i hög grad skrupulös
och kostsam propaganda, som kostat miljoner, som det fattiga folket
slitit ihop, fått veta att minskade skatter för i det närmaste hela folket kommer
att betyda torpederat sparande. Vi ha av denna kostsamma propaganda
även fått veta att minskade skatter för det överväldigande flertalet företagare
kommer att medföra minskade möjligheter för företagsamheten. Gentemot
denna propaganda stå vi, detta skatteförslags anhängare, med våra icke
subsidierade sakskäl, och finna att motståndarna föredragit att lägga all
logik på hyllan. Det talas så vackert om näringslivet, och det har redan hä
i dag varit många som ansett sig föra detta näringslivs talan. Men man måst
fråga sig vad näringslivet egentligen är. Består möjligen näringslivet av d
kupongklippare, som hämta hem vinsterna av arbetares och tjänstemäns
slit? Skulle det möjligen inte vara på det sättet, att det svenska näringslive
också består av dem, som skapa fram de produkter som vi behöva och so
vi tillgodogöra oss? Skulle inte näringslivet möjligen kunna bestå av de arbetare
och tjänstemän, som äro den viktigaste faktorn i produktionen? Skull
det inte finnas anledning att bland annat genom skattesänkningar sök
skydda det bästa kapital som det svenska näringslivet äger, nämligen de
arbetande fattiga människan. Det måste anses mycket djärvt, när man n
från borgerligt håll, trots vetskap om att krigsårens skattepolitik ofta framkallade
ren nöd i de fattigare hemmen, trots vetskap om att skattepolitike
var den droppe som kom bägaren att rinna över för dessa fattiga, trots vetskap
om detta och mycket annat, som inte finns anledning att ingå på nu,
så tydligt affischerar sin vilja att med bortseende från fakta och sakskä
söka skydda de stora inkomsttagarna och de stora bolagen, vilket kan sk
endast på det arbetande och fattiga folkets bekostnad.

Mot bakgrunden av allt detta framstår det för övrigt närmast som komiskt,

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

115

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
när herrar Ohlin och Elon Andersson i sina motioner som argument mot höjning
av bolagsskatten säger, att det är ett starkt samhälleligt intresse, att
staten ej genom sin ekonomiska politik försvårar tillkomsten och utvecklingen
av nya företag, som kunna motverka en alltför stark konkurrenshämmande
koncentration till stora företag.

Detta framstår såsom komiskt också ur den synpunkten, att vi hos herr
Ohlin verkligen icke kunnat spåra något större intresse för att motverka den
konkurrenshämmande koncentration, som man här talar om. Det framstår
också som komiskt ur den synpunkten att just skatteförslaget måste innebära
ökade möjligheter för de mindre företagen, eftersom endast ett litet fåtal
företagare få höjd skatt, medan den stora massan företagare, d. v. s. de
mindre och medelstora, kommer att få skatten sänkt. Detta borde enligt logikens
enklaste lagar innebära ökade möjligheter och ökat intresse för företagen.

I fråga om resonemanget om minskade eller torpederade sparmöjligheter
vill jag bara framhålla, att tyvärr kunna icke arbetare och med dem likställda
med hänsyn till nu föreliggande förhållanden spara annat än genom
eftersättande av trängande livsbehov. Nu måste man fråga: vilka är det
egentligen som högern och folkpartiet vilja bereda ökade sparmöjligheter?
Jo, tydligen måste det vara de rika. I bevillningsutskottets betänkande nr 46
i år ha folkpartister och högermän gått med på följande förklaring i anledning
av en folkpartistisk motion om skattemässiga åtgärder till uppmuntrande
av de breda folklagrens sparande: »Vad angår möjligheterna att
främja sparande bland de breda folklagren vill utskottet framhålla, att ett
betydelsefullt steg i denna riktning tagits, då Kungl. Maj:t. . . föreslagit dels
skattelättnader som komma de breda folklagren till godo, dels ock höjning
av den för mindre förmögenheter ifrågasatta skattefriheten vid årlig förmögenhetsbeskattning
från 20 000 till 30 000 kronor.»

Ja, med denna formulering ha folkpartiet och högern sagt, att de anse
att skatteförslaget skapar sparmöjligheter för de breda folklagren. — Jag
reserverar mig för egen del mot denna optimism, men när man nu vill en
annan skattepolitik än den föreslagna, bland annat för att befrämja sparandet,
så är därmed utsagt, att det är sparandet för de redan mycket rika,
som högern och folkpartiet sträva efter att främja.

Kanske det också kan vara tillåtet för mig att fråga, vad är egentligen
sparande för någonting? Om en fattig arbetare genom försakelser och mödor
lägger krona till krona av de pengar, som han behöver för de nödvändiga
livsbehoven, och när han en gång vänder näsan i vädret har 10 000 kronor
i sparmedel, då är det resultat av sparande. Det är ett resultat av att försaka
livsnödvändigheter. Men hur man genom sparande på så sätt, att man med
möda lägger intjänt krona till intjänt krona, skall kunna skaffa sig eu förmögenhet
på 300 000, 500 000 eller 1 000 000 kronor, det får man ursäkta,
att det kan inte jag förstå hur det skall gå till. Sådana förmögenheter måste
nämligen vara resultat av arv eller spekulation eller rent ut sagt av utsugning
av andra människor.

Herr Hagberg i Malmö talade här om att förhållandena komma att bli
utomordentligt svåra för bolagen genom att deras skatt höjs från 32 till
40 procent av den redovisade vinsten. Herr Hagberg förklarade, att bolagen
komma att få betala nära hälften av sin vinst i skatt. Ja, formellt synes det
vara riktigt. Bolagen komma till synes att få betala nära hälften av den

116 j\''r 35. Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)
vinst, som de ha behagat redovisa. Men det är ju allmänt känt atl bolagen
numera ha möjligheter att i stort sett plocka fram blott de vinster, som de
själva önska plocka fram. Investeringarna äro våldsamt omfattande, i det
närmaste l1/s miljard kronor för det senaste året. Möjligheter att lägga upp
investeringsfonder föreligga för bolagen. Det föreligger vidare möjligheter
för bolagen att smussla på olika sätt. Det finns möjligheter för bolagen att
verkställa fria avskrivningar till praktiskt taget vilka belopp som helst. Det
är ju inte obekant att bolagen ofta kunna nedskriva sitt arbetsmaterial hur
lågt som helst. Så har t. ex. skett inom rederinäringen, där dyrbara fartyg
nedskrivits till värden av endast en krona per styck.

Folkpartiet har i sin motion till detta spörsmål av ärendet erkänt, att de
fria avskrivningarna betyda oerhört mycket för bolagens och företagens
lconsolideringsmöjligheter. Bolagen ha vidare — om jag inte minns fel, vilket
jag inte tror att jag gör — till sitt förfogande 800 miljoner kronor i form
av en skattereserv, som blivit ledig på grund av källskattesystemets genomförande.
Dessa 800 miljoner kronor, som man nu fått lediga, skulle räcka
att för tio år framåt betala den höjda bolagsskatt, som nu förutsättes komma
att gå ut.

Det skulle också finnas anledning orda något om de vinster, som företagen
nu äro i tillfälle att redovisa, men jag skall inte uppta tiden härmed. Jag
vill endast påpeka, att oftast är det så, att vinstökningarna från i förf jol till
i fjol stigit med 100 procent och i många fall med ända upp till 150—175
procent. Att anföra nägra statistiska uppgifter om denna sak anser jag inte
nödvändigt, ty dessa förhållanden äro väl tämligen allmänt kända. Jag vill
endast påpeka, att tidningen Affärsvärlden plockat ut 14 företag här i landet,
som visat sig ha 42 miljoner kronor mer i redovisad nettovinst i fjol än
året förut. Dessa 14 bolag ha alltså erhållit en så mycket större vinst från
det ena året till det andra, att de med enbart sina ökade vinster skulle kunna
betala hälften av den ökade förmögenhetsskatt, som nu ifrågasättes.

Det finns i dag, som herr Hagberg i Malmö mycket riktigt påpekade, inte
mindre än omkring 10 000 bolag. Av dessa 10 000 bolag ha alltså 14 fått
en vinstökning på 42 miljoner kronor från det ena året till det andra.

Om den fattiges möjligheter att klara sig på de medel, han har till sitt
förfogande, har man inte ordat så mycket. Man har desto mer berört bolagens
möjligheter i detta avseende. Beträffande bolagens ifrågavarande möjligheter
vill jag ytterligare framhålla, att bolagen 1945 redovisade — jag
talar således endast om vad som redovisats — en inkomststegring på 224
miljoner kronor. Den ökning av bolagsskatten, som nu föreslås enligt det
föreliggande skatteförslaget, skulle alltså inte ens ta hälften av den redovisade
inkomstökning, som förekom 1945. Sedan dess har inkomstökningen, som
jag nyss belyste med ett enda exempel, i mycket hög grad ökat.

Ja, jag har här inte strävat efter att alltför mycket detaljbelysa det skatteförslag,
som framlagts, i all synnerhet som detta skett så utförligt i den tidigare
här i dag förekommande debatten och icke mindre i den politiska
debatt, som förts ute i landet. Det hade självfallet funnits anledning för oss
kommunister att även något närmare detaljgranska förslaget. Men til syvende
og sidst är det väl ändå viktigast att ge en allmän bedömning av skatteförslaget
ur allmänhetens och samhällets synpunkter. Ur den synpunkten
skulle jag nu, innan jag lämnar talarstolen, bara vilja säga, att skatteförslaget
naturligtvis inte har någon revolutionerande innebörd, och förslaget

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

117

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
får detta ännu mindre, om det icke samordnas med andra åtgärder på samhällsekonomiens
område.

Det skulle naturligtvis kunna anmärkas, att detta skatteförslag icke går
tillräckligt långt i fråga om den minskning av de skatteorättvisor, som förekomma
och vilka högern och folkpartiet tydligen vilja ha kvar och tydligen
också vilja utvidga. Det skulle nog finnas anledning göra en sådan anmärkning.
Men mest motiverat bör det kanske ändå vara att framhålla förslagets
positiva sidor och framför allt framhålla, att det gäller att gå vidare på den
väg, som arbetarpartierna här enat sig om med undantag för engångsbeskattningsfrågan.

Förslagets positiva drag förstärkas också, om de ställas i förbindelse med
de allmänna barnbidrag, som nu föreslagits. Frågan härom kommer väl att
upptas till behandling i morgon. Skattereformen är ett led i strävandena att
åstadkomma minskade orättvisor. Under det fortsatta arbetet i detta syfte
måste arbetarklassen och dess partier engagera sig starkt. Vi måste därvid
utan tvivel på samma sätt som nu räkna med de borgerliga partiernas frenetiska,
våldsamma motstånd, även om de borgerliga — och det äro vi säkra
på — till nästa val komma att bildligt talat träda fram inför väljarna i proletärdressen
blåblus på samma sätt som de gjorde vid det förra valet. Vi
kunna vara övertygade om att så kommer att ske, tv förslag sådana som
de nu framlagda stå trots dessa begränsningar i strid med de principer,
varpå högerns och folkpartiets hela samhällsideal grundas.

Herr talman! Med vad jag nu anfört har jag bara velat ge en liten allmän
orientering om vårt partis ståndpunkt i dessa frågor. Jag erinrar till sist
om vad jag förut framhöll, att vi av formella skäl äro hindrade att yrka
bifall till vår motion om uttagande av engångsbeskattning. Sålunda ha vi
att i denna fråga endast yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag förmodar att kammaren
håller mig räkning för. om jag nu omedelbart kastar mig in i debatten med
att ge några korta repliker.

Till herr Adolfsson vill jag säga, att utskottets motivering för att lämna
engångsskatten på förmögenhet åsido var helt enkelt den. att den skärpta
förmögenhetsskatten och kvarlåtenskapsskatten betraktades som alternativ
till engångsskatt på förmögenhet. Det var naturligtvis omöjligt att tänka
sig båda sakerna på en gång. För övrigt tror jag, att engångsskatten på
förmögenhet är en mycket dålig affär för staten i jämförelse med den förbättrade
förmögenhetstaxering, som kommer att bli en följd av det förslag,
som utskottet här framlagt.

.Tåg vid därefter övergå till att säga några ord med anledning av det
anförande, som herr Jonsson i Skedshygd höll. Jag börjar då först med den
motivering, som han framlade för en annan skatteskala på förmögenhet än
den som utskottet föreslagit. Den motivering, som i detta avseende framförts
reservationsvis, synes mig ganska märklig. Enligt det referat, som
herr Jonsson i Skedsbvgd gjorde av detta, var bondeförbundets motivering
för lägre förmögenhetsskalor följande: Skärpningen kommer all särskilt
hårt drabba jordbrukets utövare och de mindre företagarna inom hantverk
och rörelse, enär dessa för att utöva sitt yrke måste ha ett visst kapital
placerat i företaget, vilket kapital ger relativt låg avkastning. Jag kan
emellertid inte finna annat än att den motiveringen bör inriktas på en

118

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskattelngen in. m. (Forts.)
annan sak än själva skatteskalorna för förmögenhet. Om det är så, att det
inom jordbruket finns ett visst kapital, som inte bör beskattas, då böra
bondeförbundets representanter vända sig mot den paragraf i ifrågavarande
lag, som bestämmer hur förmögenheten skall beräknas. Man bör
sålunda inte vända sig mot skatteskalorna, tv får man en rättvis bedömning
av förmögenheterna, så är det ju uppenbart att den förmögenhet, som
är nedlagd och besittes i jordbruk, måste behandlas efter exakt samma
grunder som annat kapital- och förmögenhetsinnehav.

Vidare skulle jag vilja säga några ord med anledning av den mycket
omtalade sörmlandsundersökningen. Den har figurerat här i diskussionen
så pass mycket, att det kan vara berättigat att något belysa dess verkliga
innebörd. Det är nämligen så, att det i Södermanland finns 9 161 brukningsdelar
och således lika många aktiva jordbrukare. Av dessa jordbrukare
kommer det endast att vara 1 427, som komma att drabbas av kvarlåtenskapsskatt.
Det innebär således, att inte mindre än 84 procent av
Sörmlands jordbrukare äro i den sorgliga belägenheten i förmögenhetshänseende,
att de icke komma att ha förmånen att få betala någon kvarlåtenskapsskatt.
Jag tror, herr Jonsson i Skedsbygd, att just bland dessa
befinna sig de mycket arbetsamma och dugande husmödrar, som med rätta
fingo en eloge av herr Jonsson. Men jag tror att dessa säkerligen skulle
prisa sin lyckliga stjärna, om de hade en sådan förmögenhet, att den kunde
bli föremål för kvarlåtenskapsskatt. Av dessa 1 427 skattskyldiga är det
inte mindre än 738 i förmögenhetsgruppen 30—50 000 kronor. Detta innebär
således att dessa komma att få betala lägst 5 kronor och högst 1 000
kronor i kvarlåtenskapsskatt. Denna tusenlapp kommer att få betalas, när
giftorätt icke föreligger och egendomen således skall övergå exempelvis till
barn såsom arvtagare. 1 000 kronor är visserligen en stor penningsumma,
men, herr Jonsson i Skedsbygd, är det inte, såsom finansministern nyss
påpekade, alldeles orimligt att säga, att dessa 1 000 kronor skulle på något
sätt försvåra möjligheterna för den som ärver en förmögenhet, även om
den är investerad i en jordbruksfastighet på 50 000 kronor, att överta
fädernegården och bruka och besitta den. Det tjänar väl inte mycket till
att i en saklig debatt hänge sig åt sådana våldsamma överdrifter.

Inte heller i nästa förmögenhetsskikt, d. v. s. 50—100 000 kronor, som
i Sörmland representeras av 424 jordbrukare, komma några katastrofer att
inträffa. Om giftorätt föreligger, blir kvarlåtenskapsskatten även där ytterst
obetydlig. Först när en ensam arvinge kommer upp till en arvslott på
100 000 kronor, blir kvarlåtenskapsskatten 6 000 kronor. Jag vill på nytt
fråga herr Jonsson i Skedsbygd, om inte en person som får ärva en gård,
som är värd 100 000 kronor, även om han nu får betala en sammanlagd
kvarlåtenskapsskatt och arvslottsskatt på ca 10 000 kronor, har större möjligheter
än den alldeles överväldigande största delen av jordbrukarna att
fortsätta i fädernas fotspår och behålla fädernegården. Jag tror liksom
finansministern att svårigheterna bli mycket större, när det gäller att dela
en sådan gård mellan flera syskon. De verkliga svårigheterna uppstå för
den, som skall överta gården och utlösa syskonen. Men märk väl, i en sådan
situation minskas också samtidigt kvarlåtenskapsskattens betydelse.

Utredningsmannen har fällt ett omdöme, som jag tycker är ganska märkligt
för en utredningsman. Han säger att utredningen givit vid banden,
att förmögenbetsägarna på landsbygden otvivelaktigt till övervägande del

Måndagen den 14 juli 1947 em. Nr 3ö. 119

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
iiro jordbrukare, och att dessa komma att drabbas av kvarlåtenskapsskatten.
Detta tycker jag för min del är en ganska självklar sak, ty vem skulle
ha förmögenbeter på landsbygden om inte just jordbrukarna? Alla agitatoriska
fraser till trots är d''et faktiskt så, att ute på landsbygden är det
inte lantarbetarna, skogshuggarna och andra yrkesutövare, som besitta
egendomar, utan det är naturligtvis just jordbrukarna. Jag tror sålunda att
vi kunna slå fast detta som naturligt. Framställningen från utredningsmannens
sida bör dock säkerligen kompletteras, ty redan de siffror jag
visat upp peka på, att det endast är ungefär 3 procent, som allvarligt komma
att drabbas av denna kvarlåtenskapsskatt. Dessa 3 procent ha med all
säkerhet sina förmögenheter placerade även på annat sätt än i jordbruksfastighet.
Det är därför berättigat att säga, att den överväldigande delen
av jordbrukarna icke kommer att drabbas. Utredningsresultatet anses ju
vara representativt för riket i dess helhet. 84 procent komma icke att drabbas
av denna skatt. Av de återstående procenten komma 13 procent av
dom, som ligga närmast i förmögenhetsställning, icke att drabbas i sådan
utsträckning, att det är till något men för jordbrukets framtid. De 3 sista
procenten, som komma att drabbas av denna skatt, ha i regel förmögenheten
fördelad på skilda förmögenhetsobjekt. Detta är således den teckning
av läget, som jag tror att ingen kan bestrida objektiviteten av. Jag tycker
att det är nödvändigt att man reducerar de agitatoriska överdrifterna och
försöker skapa sig en så klar bild som möjligt av det verkliga läget.

Herr Jonsson i Skedsbvgd berörde också dyrortsgrupperingen, men innan
jag talar någonting om den, skulle jag vilja ge en replik till min vän herr
Olson i Göteborg. Han har vid upprepade tillfällen talat om, att vi ha en
sådan förvrängd uppfattning av förmögenheterna. Han beskyller oss för
att ha den föreställningen, att alla förmögenheter ligga i penningsäckar,
och just den omständigheten gör att vi inte kunna förstå vilka svårigheter
det är att likvidera vissa skatter, främst kvarlåtenskapsskatten. Jag måste
då försöka ge en liten bild av bur det verkligen förhåller sig beträffande
möjligheterna att betala kvarlåtenskapsskatten.

Del finns en tabell på sidan 416 i den kungl. propositionen, som redovisar
en undersökning av bouppteckningarna för år 1943 och 1944, inalles
4 065 bouppteckningar. Vad visar då denna undersökning? Jo -— och det
är ganska anmärkningsvärt — att i 3 660 fall överstiga de likvida medlen
arvsskatten, både kvarlåtenskapsskatten och arvslottsskatten. I dessa fall
finns det sålunda kontanter i form av livförsäkringar, banktillgodohavanfen,
obligationer och börsnoterade aktier i sådan omfattning, att arvsskatten
omedelbart kan täckas. 1 328 fall äro förmögenheterna sammansatta
på sådant sätt. att det kan vara nödvändigt att i viss omfattning göra
inteckningar eller belåna fastigheter för att kunna betala kvarlåtenskapsskatten.
Allenast i 77 fall överstiger arvsskatten likvida medel, när fastighet
icke finns.

Detta är således den verkliga bilden av de likviditetssvårigheter, som bär
anmäla sig. Jag vill inte bestrida att man i vissa enskilda fall kan ha svårigheter,
och inte heller vill jag bestrida att det kan komma mycket olägligt
att behöva betala eu hög kvarlåtenskapsskatt. Det skulle icke vara överensstämmande
med fakta att sticka under stol med det. Men. mina ärade
kammarledamöter, när har man kunnat konstruera ett skattesystem, där
inte skatter av olika slag medfört svårigheter för den enskilde, när han

120 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 cm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
skall gälda skatten? Om vi skulle inventera alla svårigheter, som finnas
i de individuella fallen i detta samhälle, när det gäller inkomstskatten, indirekta
skatter, kommunalskatter och andra pålagor och jämföra dessa
svårigheters antal med antalet individuella svårigheter, när det gäller kvarlåtenskapsskatten,
så vågar jag det påståendet att det icke föreligger flera
olägenheter då det gäller kvarlåtenskapsskatten än andra skatter.

Jag skall också med några ord beröra dyrortsgrupperingen. De differentierade
ortsavdragen kunna vara diskutabla. Under utskottsbehandlingen
har jag visat sympati för tanken på att man skulle kunna åstadkomma eu
modifikation på denna punkt. Jag måste dock säga mig, att det förslag som
här framlagts är fullkomligt orimligt först och främst därför att det bygger
på den tredje ortsgruppen. Efter den nya indelningen av landet i dyrorter
skulle resultatet bli, om denna reservation bifölles, att hela län, som nu
blivit uppflyttade i dyrorter över den tredje, skulle få sina ortsavdrag förminskade
i jämförelse med vad man beräknat i propositionen. Jag måste
därför säga mig, att om man skulle ha haft den minsta möjlighet till framgång
i detta avseende, så hade man måst gå på det högsta dyrortsavdraget.
För min del yrkade jag i utskottet på en undersökning av denna punkt.
När resultatet av denna emellertid visade på ett intäktsbortfall av 123
miljoner kronor, då förstår kammarens ledamöter alt det var mycket
vanskligt att ge sig på en sådan improviserad lösning av denna fråga.

Jag vill inte nu understryka eller upprepa de beskyllningar, som riktats
mot bondeförbundet, att man varit ute och motionerat sina principhästar,
när man framfört detta krav. Jag vill dock säga, att jag i utskottet praktiskt
försökt lansera ett kompromissförslag genom att föreslå att det lägsta
dyrortsavdraget skulle sättas lika med ortsavdraget i grupp II. Egendomligt
nog lyckades jag inte ens vinna bondeförbundets medverkan för att
åstadkomma en sådan lättnad för den rena landsbygden. Det skulle ha varit
mycket värdefullt om detta kunnat genomföras nu, alldenstund ett relativt
litet antal orter stannat kvar i den lägsta dyrorten genom den nya dyrorlsgrupperingen.
Även rena landsbygden har nu i stor utsträckning flyttat
upp från lägsta dyrort, t. ex. hela Östergötlands län.

Jag har emellertid sympatiserat med tanken på ett enhetligt ortsavdrag.
och herr Björnsson och jag ha gjort ett uttalande till förmån för eu sådan
anordning. Jag tror emellertid att det är en sak, som måste bli föremål
för mycket grundliga överväganden. Jag vill dock uttala den övertygelsen,
att vi så småningom komma till det resultatet, att vi måste ordna ortsavdragen
så, att de icke endast bli oberoende av ortsgrupperna utan också
oberoende av den skattskyldiges civilstånd. Det kan ju nämligen inte anses
rationellt att t. ex. två personer —- låt oss för enkelhetens skull antaga, att
det är här i Stockholm — som ha 2 000 kronor i avdrag när de arbeta var
för sig som ogifta, plötsligt skola få 1 000 kronor lägre avdrag sammanlagt,
när de bli gifta, därför att äkta makar få 3 000 kronor i avdrag i högsta
dyrort. För att kompensera detta har man nödgats tillgripa en så pass irrationell
anordning som att medgiva ett extra avdrag på högst 1 000 kronor
för förvärvsarbetande hustrur. Denna del av skatteförslaget tror jag så
småningom kommer att bli föremål för omarbetning.

Jag skall också säga några ord om marginalskatten, inte därför att jag
har något nytt att komma med utan därför att jag skulle vilja rikta en
varning till oppositionen på denna punkt. Det är nog faktiskt så, att margi -

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

V>\

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
nalskatten blivit skattepolitikens problembarn, som leder till mindre önskvärda
ting. Folk inställer sin verksamhet. Man förklarar att man inte vill
arbeta på övertid. Även på annat sätt har man vid tanken på marginalskatten
drivits till åtgärder och handlingar, som ur allmän synpunkt inte
äro önskvärda. Jag skulle dock vilja säga till oppositionen, att man inte
alltför hårt skall skjuta på marginalskatterna. De tillhöra nämligen det
progressiva skattesystemet, och även om det nu skulle bli en ny regim
här i landet med en annan regering och en annan riksdagsmajoritet, så
kan jag försäkra, att man även då måste arbeta med de progressiva skatteskalorna.
Då kommer oppositionen säkerligen att få pröva på svårigheterna
att komma ifrån detta.

.Tåg har emellertid något litet försökt bidraga till att mildra dessa marginalskatter
genom att i en reservation jämte herr Björnsson föreslå, att man
skulle ändra § 9 på så sätt, att årets aktuella sparande icke skulle bli föremål
för förmögenhetsbeskattning. Jag tror att det ur alla synpunkter vore
riktigt att följa detta förslag. Reformen har emellertid begränsad betydelse.
I detta sammanhang skulle jag endast vilja säga att innebörden av detta
är, alt man skall taga upp förmögenheten vid årets slut men tillåtas att
göra avdrag för det under året åstadkomna sparandet. Därigenom skulle
man slippa ifrån den anmärkningen, att det aktuella sparandet skulle drabbas
av en förmögenhetsbeskattning, och detta kanske innan ett helt års
avkastning av sparandet kunnat uppnås. Jag kommer när tiden är inne att
framställa yrkande om bifall till denna reservation.

Ja, sedan har jag mycket litet att tillägga. .Tåg skulle bara vilja säga
några ord om vissa krav på utredningar, som herr Hagberg i Malmö var
inne på. Han ansåg att det nuvarande skattesystemet på flera punkter
måste bli föremål för ytterligare utredningar. På grund härav skidle tidpunkten
för genomförandet av detta skatteförslag vara olämpligt. Jag vil!
inte förneka att utredningar äro välbehövliga, men jag vill säga att när
man i högerns reservation beklagat sig över att det inte gjorts en utredning
angående skäligheten av den nu föreslagna skärpta förmögenhetsbeskattningen.
då begär man säkerligen utredningar om fullkomligt orimliga
saker. Vem skulle utreda skäligheten av en beskattning? Jag tror att
det är ett begrepp, som är oåtkomligt för objektiva utredningar. Där måste
ovillkorligen det subjektiva omdömet komma in. Vad som är skäligt och
vad som är oskäligt blir till slut ovillkorligen den enskilde riksdagsledamotens
sak att söka avgöra inför sig själv och sitt samvete.

Herr Olson i Göteborg hade också en alldeles ny synpunkt på hur skatten
skulle avvägas. Han sade att man nu driver den satsen, att skatten skall
avvägas efter bärkraft. Han ville visserligen inte underkänna vikten av
denna regel, men han sade all det även skulle vara berättigat att avväga
skatten efter samhällsnyttan. Detta kan låta mycket bra, men jag tror att
om jag ställer en enda fråga, så skola vi inse svårigheten alt kunna avväga
skatterna efter dessa regler. Jag vill bara fråga efter vilka normer en tivolidirektör
skall beskattas, därest man skall beskatta efter samhällsnyttan.
•Tåg tror att man skulle komma till ytterst vanskliga avgöranden, när det
gäller att bedöma vilket samhällsnyttigt företag, som skall beskattas
mindre, och vilket företag, som i samhällsnyttans namn skall beskattas
högre, eller måhända straffbeskattas. Jag tror sålunda att bärkraftsteorien
ändå är den som är hållbarast att bygga på, och jag tror också att det före -

122 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
liggande skattesystemet i allt väsentligt tillämpar denna grundsats. Alldenstund
skattesystemet i sin helhet är byggt på den förutsättningen, att statens
skatter skola'' betalas efter bärkraft, tror jag att de eventuella brister —
formella och andra — som vidlåda detta förslag liksom allt annat mänskligt,
väga ganska lätt i jämförelse med den bärande princip, som enligt mitt
förmenande nu för första gången skall bringas till en fullständig tilllämpning.

På grund av att jag sålunda anser att detta förslag är byggt på rättfärdiga
och riktiga principer, ber jag att få ansluta mig till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Skedsbygd erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag nödgas begära ordet i anledning av min vän
herr Sundströms i Skövde uttalanden på vissa punkter. Han citerar för övrigt
finansministern, där denne säger, att för en arvtagare som får 100 000 kronor
blir det betydligt större svårigheter att lösa ut övriga arvtagare än att
betala 10 000 kronor i kvarlåtenskapsskatt. Ja, herr Sundström, men den
stora svårigheten uppkommer just om man sammanräknar båda dessa saker.
Om det t. ex. är fråga om tre arvtagare berövas vederbörande 3 333 kronor.
Hans kvarstående arv blir då 30 000 kronor. Gäller det sedan att lösa in en
fastighet, som tarvar ett kapital av 100 000 kronor, blir det så mycket svårare
att klara detta, när han måste avhända sig dessa 3 333 kronor.

Sedan åberopar herr Sundström tabeller, som återfinnas i propositionen,
och försöker återigen göra gällande att jordbrukarna inte kan komma att
drabbas så hårt. Dessa tabeller äro emellertid redan för gamla. Den Östmanska
utredningen visar något helt annat, och jag är övertygad om att
ifall den utveckling med fallande penningvärde som nu pågår skall fortsätta,
har man redan vid nästa taxering kommit upp till ett betydligt större
antal jordbrukare som drabbas av kvarlåtenskapsskatt. Eller vill herr Sundström
garantera att det inte blir någon ändring på den punkten, sa att endast
den förmögenhetskategori, som nu skulle få betala kvarlåtenskapsskatt, skall
få göra det i fortsättningen? För min del är jag övertygad om att det blir ett
betydligt större antal jordbrukare. Många av dem äga endast sin fastighet,
men denna fastighet stiger i värde, och de få då betala en större kvarlåtenskapsskatt,
ja, naturligtvis också en större inkomstskatt och en större förmögenhetsskatt.

Sedan sade herr Sundström i Skövde, att man inte skulle skjuta så hårt
på marginalskatten. Men, herr Sundström, vi ha skjutit på marginalskatten,
därför att vi anse att det är orättvist att en person som ökar sin inkomst med
t. ex. 100 kronor, skall betala mer än 100 kronor i skatt därför. Det att vi
ha skjutit på marginalskatten har ju också medfört, att vi ha fått bort
100 000-kronorsspärren för tillämpning av reduktionsregeln, varigenom marginalskatten
blivit betydligt lindrigare än enligt den kungi. propositionen.

Jämväl herr Sundström i Skövde erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag vidhåller fortfarande att den som får
ett hundratusenkronorsarv kan betala kvarlåtenskapsskatt utan att därigenom
vedervåga sin framtida ställning som jordbrukare. Jag medger visserligen,
i anknytning till exemplet där arvet delades på tre, att det kan vara
lättare att överta en gård om man får 33 000 kr. i arv än om man får 30 000

Måndagen den 14 juli 11)47 em. !STr .''15. 123

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
kr. Det är en självklar sak. Men det är väl så med alla skatter, att man skulle
reda sig bättre om man sluppe betala dem?

Herr Jonsson i Skedsbygd påstår att jag skulle ha använt föråldrade tabeller
medan den östmanska utredningen skulle vara up to date. Jag vill
bara säga, att jag med stöd av den östmanska utredningen har uppvisat, att
inte ens enligt den utredningen mer än ungefär 3 procent av Södermanlands
jordbrukare skulle komma att drabbas av kvarlåtenskapsskatt och beträffande
den övervägande delen av dessa 3 procent är det att märka att i deras
förmögenhet ingår inte bara jordbruksfastighet utan även andra förmögenhetsobjekt.

Att fastigheterna vid nytaxering komma att åsättas högre taxeringsvärden
än som gällt förut är ju bara en återspegling av penningvärdets försämring.
Vid inflation stiga visserligen fastighetsvärdena och därmed skattetrycket
men penninginkomsterna ökas i motsvarande grad, och det tar i viss mån ut
vartannat så att skattetryckets ökning blir mindre kännbar.

Vidare anförde:

Herr Sefve: Herr talman! Tillåt mig att framhålla några synpunkter på
det nu föreliggande skatteförslaget, som inte framkommit i bevillningsutskottets
betänkande.

Så sent som i höstas antog riksdagen en löneplan för statstjänstemännen,
i vilken en viss utjämning i förhållande till tidigare avlöningsplan ägt rum.
De tjänstemän, som på grund av utbildning och skicklighet anförtros de
svårare eller mer ansvarsfulla arbetsuppgifterna, få även i denna nu antagna
löneplan bättre betalt än de som äro anställda i lägre tjänst. Strävan att
vinna befordran och få högre lön är också ett mäktigt incitament för tjänstemännen
att skaffa sig allt bättre kunskaper och att visa flit och intresse i
tjänsten. Skulle alla statsanställda få lika stor lön oavsett utbildning och
skicklighet, skulle säkerligen staten bli i hög grad lidande därpå.

De löneskalor, som sålunda antagits av riksdagen, äro ett uttryck för dess
uppskattning av de olika arbetsuppgifternas svårighetgrad och samtidigt en
bedömning av hur stora löneskillnaderna böra vara för att förmå tjänstemännen
att skaffa sig den ytterligare utbildning, som behövs för den svårare
tjänsten. För många av dem tar denna utbildning många år, ofta ett
tiotal, under vilka de inte kunna leva som andra medborgare i motsvarande
ålder. De kunna inte bilda familj eller skaffa sig eget hem, och de måste
i regel sätta sig i skuld. Den skulden få de sedan avbetala med sina löner.
Äro inte löneskillnaderna tillräckligt stora för detta, lönar det sig inte att
skaffa sig den högre utbildningen.

Om löneskalorna äro riktigt avvägda, böra skillnaderna mellan de olika
lönegraderna motsvara skillnaderna i utbildningskostnader för de olika
tjänsterna. De sammanlagda inkomsterna, sedan skuldräntor och amorteringar
avdragits, böra för de olika tjänsterna vara ungefär lika stora vid tiden
för pensionsåldern. Fn sådan avvägning kan emellertid förryckas genom
olämplig konstruktion av inkomstskatten. Är skatteskalan t. ex. alltför progressiv,
kan eu i och för sig riktig differentiering av löneskalan bli så liten,
att den ej kan förmå några människor att utbilda sig till de mera krävande
tjänsterna. Den vinst, som löneskalan skulle ge som belöning för det skickligare
arbetet, förvandlas till förlust genom skatteskalan. Det förefaller nog
som om den progressiva skatteskala, som nu föreslagits i propositionen,

124

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
skulle komma att verka på så sätt, särskilt som de högt utbildade tjänstemännens
inkomster äro koncentrerade till ett förhållandevis litet antal år
och därför i stor utsträckning råka ut för höga marginalskatter. Den sammanlagda
skatt, som en tjänsteman med lång utbildning får betala, blir på
så sätt mycket större än den som erlägges av en inkomsttagare, som får sin
första lön vid unga år. Denna olämpliga verkan framträder redan vid nu
föreslaget grundbelopp, men blir självfallet ännu svårare vid eventuellt höjd
uttagningsprocent, t. ex. vid av skatteberedningen föreslagna 110 procent.

Om på så sätt skatteskalans progressivitet höjes utan att motsvarande
kompensation åstadkommes genom justering av löneskalan, blir det tydligen
mindre lönande än från början avsetts att utbilda sig för de högre statstjänsterna.
Härigenom kommer självfallet allmänheten att bli lidande. Antalet
kompetenta sökande kommer att minskas och de krävande befattningarna
bli i större eller mindre utsträckning obesatta eller få innehavare
som ej ha nödig kompetens.

Den starkt progressiva skatteskalan kommer att verka ofördelaktigt även
på annat sätt. De höga marginalskatterna uppmuntra ej till något övertidsarbete
för de inkomsttagare, som till följd av sin långa utbildning få sina
inkomster koncentrerade till ett fåtal år. Vi ha redan hört hur vissa arbetargrupper
ogärna ta övertidsarbete. De tycka att de få för liten behållen
inkomst för detta arbete. De föredraga en längre vilotid framför extraarbete
med dålig betalning. Enligt deras helt säkert sunda uppfattning bör inkomsten
för övertidsarbete vara större än för det arbete, som utföres på normal
arbetstid.

För akademikerna kommer den starka skatteprogressiviteten att verka
ännu mera nedslående och säkerligen ingalunda vara till fördel för samhället.
Redan nu föreligger stor brist på t. ex. läkare. Samhällets behov av
läkarvård kan ej tillgodoses på annat sätt än genom att läkarna i stor utsträckning
arbeta på övertid. Om arbetslusten minskas genom skatterna,
göra dessa självfallet stor skada. Det ur samhällets synpunkt farliga med
denna sannolika skatteverkan är, att det just är den dyrbaraste arbetskraften,
som därigenom blir sämre utnyttjad. Dyrbarast inte bara ur prissvnpunkt,
utan även med hänsyn till vad den kostat samhället att utbilda. Man
må ha vilken uppfattning som helst om det rättvisa i den nu föreslagna
skattepolitiken, man bör dock vara överens om att skatterna, om de verka
direkt hämmande på produktionen, äro till skada.

Under debatterna om skatteförslaget har framhållits det orättvisa i att
statstjänstemannen inte behöver betala skatt för den förmögenhet han samlar
hos sin arbetsgivare, staten, i och för sin pensionering. Uppenbart är att
han, när han avgår med pension, har ett ganska stort tillgodohavande, som
undan för undan utbetalas till honom såsom pension. För detta behöver han
varken då eller tidigare betala någon förmögenhetsskatt, trots att det kapitaliserade
värdet av hans pensioner kan gå till avsevärda belopp.

Det är emellertid fullt riktigt att han slipper förmögenhetsskatt härpå,
emedan han sedermera får betala skatt på hela pensionen. I detta avseende
är han jämställd med varje människa, som tar en pensionsförsäkring. Vid
pensionsförsäkring får man också avräkna sina premier från sin inkomst
i deklarationen, slipper förmögenhetsskatt, men får i stället betala skatt på
hela försäkringsbeloppet allt eftersom det utfaller. Man kan dock ej komma
ifrån att de starkt progressiva skatteskalorna gynna just denna typ av spa -

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

125

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
rande på bekostnad av andra. Så har i viss mån varit fallet tidigare, men det
blir nu ännu mera framträdande. Det är en självfallen följd av att marginalskatten
nu ökar ännu snabbare såväl i fråga om inkomst- som förmögenhetsskatten.

Den typ av sparande som förr var naturlig var att man arbetade och
sparade och satte in sina sparmedel i en bank. När man fick större sparkapital,
köpte man aktier eller obligationer, som gåvo något större avkastning.
Denna form av sparande blir nu allt svårare. Först tar den progressiva
inkomstskatten allt större delar av den inkomst man skulle kunna spara.
Sedan tär förmögenhetsskatten på sparkapitalet och inkomstskatten på räntan,
så att det inte blir mycket resultat av sparandet. Det blir en dubbelbeskattning
först på det som sparas och sedan på det som redan sparats.

Denna mer ålderdomliga form av sparande blir det tydligen allt svårare
att få något resultat av. Den som vill trygga sig för framtiden väljer numera
i stället någon annan typ. Han tar en pensionsförsäkring eller köper sig en
livränta. Vid alla dessa former av försäkringar får han en viss trygghet
och får ha sina sparslantar mer i fred för staten, åtminstone så länge han
lever. Det förhåller sig emellertid så, att de flesta av dessa försäkringsformer
visserligen äro utmärkta för den enskilde men inte alltid ur samhällelig
synpunkt så fördelaktiga. Om vi bortse från att försäkringstagaren inte
förfogar över sina sparmedel — i detta fall inbetalda premier — på samma
sätt som om han hade dem placerade i bank eller värdepapper, frestas han
att förbruka dem i samma takt han får ut dem. Både pensioner och livräntor
utbetalas så länge försäkringstagaren lever, ty premierna för pensionsförsäkringarna
och livräntorna äro beräknade efter en viss medellivslängd.
Somliga människor leva kortare tid än vad som svarar mot denna och lämna
därigenom försäkringsanstalten en viss vinst. Denna förbrukas dock av dem
som bli äldre än den kalkylerade medelåldern.

Vid dessa modernare former av sparande blir sålunda resultatet i regel
att sparmedlen förbrukats vid försäkringstagarens död. Intet eller ganska
obetydligt blir kvar och kan ärvas av hans efterkommande. Den gamla typen
däremot befordrade överförande av sparmedel från en generation till
en annan. Men det är ju tydligt, att just denna gamla form är den ur samhällets
synpunkt fördelaktigaste. Det välstånd vi njuta av har i stor utsträckning
möjliggjorts av att föregående generationer arbetat och sparat
ihop ett kapital som vi kunnat dra nytta av. Det är emellertid uppenbart
att de nu föreslagna skatterna komma att försvåra denna typ av sparande
och i stället gynna de former, som sikta på ett förbrukande av de hopsparade
medlen redan under spararens livstid. Att detta i det långa loppet
kommer att bli till skada för samhället och dess produktion, förefaller mig
ganska tydligt.

Herr talman! Jag ber få yrka bifall till reservation nr II) av herr Velander
m. fl.

Herr liladli: Herr talman! I anledning av herr Sefves inlägg ber jag få
framhålla, att Kungl. Maj:t har tillsatt en kommitté för utredning av frågan
om avlägsnande av inadvertenser i den svenska skattelagstiftningen. När
denna kommitté blir färdig med sitt arbete, kommer resultatet givetvis att
föreläggas riksdagen, som då får ta ställning till frågan i dess rätta sammanhang.

126

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)

I övrigt ber jag få erinra därom att då de nuvarande skattelagarna 1938
antogos, utgick man ifrån att inkomsterna skulle bära cirka 80 procent och
förmögenheterna cirka 20 procent av den samlade direkta skattebördan. Av
olika anledningar, bl. a. en betydande inkomstökning, har sedan dess en
förskjutning ägt rum, så att i dag inkomsterna bära cirka 92 procent och
förmögenheterna endast omkring 8 procent av den samlade skattebördan.
Fn annan bidragande orsak till denna förskjutning bar varit, att då
riksdagen år 1939 införde värnskatten byggde den på den kombinerade
inkomst- och förmögenhetsskatten med en rörlig bottenskatt och en
fast tilläggsskatt. När riksdagen sedan 1940 höjde utdebiteringen på
bottenskatten och 1942 skärpte värnskatten men icke alls höjde den
särskilda förmögenhetsskatten, då innebar det att vi för de små inkomsttagarna
och i viss mån även för de små förmögenhetsägarna ökade
skatten så väsentligt, att det varit mycket rimligt om vi höjt även förmögenhetsskatten
särskilt på de stora förmögenheterna. En sådan höjning är vad
som nu föreslås av Kungl. Maj:t, och det är detta som har väckt den kraftiga
opposition, som har låtit så mycket tala om sig. Om värdet av oppositionens
kritik skall jag inte yttra mig.

Ett av oppositionens argument är att genomförandet av det socialdemokratiska
skatteförslaget skulle fullständigt omöjliggöra allt sparande. Det
kommer inte alt löna sig att spara, säger man till folket, och så tror man
att man därmed har givit dödsstöten åt hela skatteförslaget. I spetsen för
denna motagitation har stått och står Skattebetalarnas förening vars verksamhet
i detta avseende enligt min mening får betecknas som landsskadlig.

Jag skall be att få anföra ett par exempel, som belysa hur den nya förmögenhetsskatten
kommer att verka, dels för en familj som har en mycket
liten inkomst och dels för en familj som har cirka 10 000 kronor i årsinkomst.
Låt oss till en början antaga att det gäller två gamla. De ha lyckats
spara ihop så mycket att de ha 20 000 kronor på bank. De äro fyllda 67
år och ha från och med nästa år en folkpension på 1 600 kronor. De ha
sin sparbanlcsränta på de 20 000 kronorna, och de tjäna dessutom 500 kronor
extra om året. Jag tycker det är rätt typiska småsparare. I varje fall
är det sådana sparare som jag gärna skulle se betjänta av det nya skatteförslaget.
Dessa få icke ett öre i statsskatt! Låt oss säga att deras förmögenhet
är uppe i 30 000 kronor. De ha sparbanksränta på de 30 000, och
de ha från och med nästa år 1 600 kronor i folkpension och tjäna 300—400
kronor extra. Inte heller då få de ett öre i statsskatt. Lönar det sig då inte
att spara. Jo naturligtvis!

Hur är det nu och hur blir det då med förmögenhetsskatten för dem som ha
en årsinkomst på cirka 10 000 kronor? Om förmögenheten är 20 000 kronor
få de för närvarande betala 2 kronor 40 öre per tusen, d. v. s. 24 kronor.
Enligt det av finansministern framlagda skatteförslaget bli de befriade från
förmögenhetsskatt! De vinna således varje år 24 kronor i minskad förmögenhetsskatt.
Låt oss säga, att förmögenheten är 30 000 kronor. De få då för
närvarande betala 2 kronor 70 öre per tusen, d. v. s. 81 kronor. Enligt det
nya skatteförslaget bli de befriade från förmögenhetsskatt. Då vinna de
81 kronor om året enligt det nya skatteförslaget.

Hur kan man inför dessa fakta påstå, att det socialdemokratiska skatteförslaget
är till skada för småspararna? Det kan jag inte fatta. Det är
heller icke riktigt, men tyvärr får man ibland det intrycket att oppositionen

Måndagen den 14 juli 1947 em. Nr 35. 127

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
menar, att om eu osanning upprepas tillräckligt många gånger, så tror en
hel del gott folk på den. Jag har härmed inte velat framställa någon beskyllning
i ärekränkande syfte, men jag anser att kritiken kunde ha varit
mer saklig också på denna punkt. Det är väl inte månne så att för de tidningsmän,
som skrivit dessa oriktigheter, existera inte småspararna med
endast 30 000 kronor i förmögenhet. Vid valet 1948 vill man nog ha deras
röster. Vad man då inte kan vinna med sakskäl, tror man sig tydligen
kunna åstadkomma med skrämseltaktik, och det är denna skrämseltaktik,
som icke så sällan har förekommit, som jag vill brännmärka. Den är från
början till slut osaklig.

Hur kommer då den föreslagna kvarlåtenskapsskatlen att verka? Såsom
vi litet var veta vid det här laget — i varje fall göra väl kammarens ledamöter
det —- är kvarlåtenskapsskatten konstruerad såsom en till förmögenhetsägarens
död uppskjuten förmögenhetsskatt. Den kommer att uttagas mycket
olika, beroende på om det finns efterlevande make med giftorätt eller icke.
Såsom allmän regel gäller, att 30 000 kronor alltid äro fria från kvarlåtenskapsskatt.
Detsamma är fallet med vad som under de senaste fem åren
före förmögenhetsägarens död förvärvats genom arv, testamente eller gåva.
Är det så, att efterlevande make inte finns, utgår kvarlåtenskapsskatt med
5 % på det belopp som ligger mellan 30 och 50 tusen kronor. Jag skall ta
ett exempel.

Ett dödsbo, där det finns två barn men efterlevande make saknas, uppvisar
en behållning på 35 000 kr. Det kommer då att utgå en kvarlåtenskapsskatt
av 5 % på 5 000 kr., d. v. s. 250 kr. Vem vill påstå, att de två
barnen, som ju få dela de 35 000 kronorna, ruineras av en kvarlåtenskapsskatt
av 125 kr. vardera? Hade det varit så, att den döde fyra, högst fem år
före dödsfallet ärvt låt oss säga 20 000 kr., så utgår det ingen kvarlåtenskapsskatt,
även om behållningen i boet utgör 50 000 kr.

Låt oss ta ett annat fall, där efterlevande make med giftorätt finnes. Då
erhåller denne, utan att kvarlåtenskapsskatt utgår, halva dödsboet plus vad
som inom fem år före dödsfallet förvärvats genom arv, testamente eller
gåva — är det fråga om egendom, som en avliden erhållit genom testamente
av sin make, gäller en 10-årsperiod i stället för en 5-årsperiod. Antag att
boet har en behållning på 80 000 kr. och att därav 20 000 kr. ha ärvts tre,
fyra år före dödsfallet. De 20 000 kr. räknas bort och det kvarstår 60 000
kr. Av dessa 60 000 kr. skall den efterlevande maken ha hälften skattefritt
på grund av giftorätt, och en förmögenhet på 30 000 kr., vilket den andra
hälften uppgår till, är ju alltid skattefri. Det utgår sålunda inte någon kvarlåtenskapsskatt
på de 80 000 kronorna.

Jag skall ta det fallet, att ett dödsbo bär eu behållning på 100 000 kr. och
alt det finns tre barn och efterlevande make med giftorätt. I detta fall får
den efterlevande maken utan kvarlåtenskapsskatt halva dödsboet plus de
30 000 kronor, som alltid äro fria från kvarlåtenskapsskatt. Detta gör tillsammans
80 000 kr. På resterande belopp, 20 000 kr., utgår kvarlåtenskapsskatt
efter 5 %, vilket gör 1 000 kr., fördelat på de tre barnen. Detta betyder
att varje barn får betala en kvarlåtenskapsskatt på 333: 33 kr.

Farligare än så är det inte. Varför skall man då måla ut denna skatt i
färger, som kunna vara ägnade att inge folk det intrycket, att här kommer
den socialdemokratiska finansministern med ett förslag, som avser att
skingra förmögenheterna, att skada sparandet och att i övrigt tillfoga vårt

128 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
land ekonomisk skada? Så kommer icke att ske och det är icke heller
vare sig de socialdemokratiska regeringsledamöternas eller det socialdemokratiska
partiets avsikt att åstadkomma någonting sådant.

Om kvarlåtenskapsskatten genomföres, kommer den att tillföra staten
en ökad årsinkomst på beräknat 40 milj. kr. Det är dessa 40 milj. kr., som
påstås dra sådana förfärliga olyckor över land och folk. Har man verkligen
tänkt på att den samlade förmögenheten hos dem, som vardera äga mer än
20 000 kr. — bland dem ha vi 977 miljonärer — i dag utgör nära 20 miljarder,
således ungefär 20 000 miljoner. Om nu de rikaste dödsboena få avstå
40 milj. kr. om året, är detta mindre än Vas av den summa, varmed förmögenheterna
här i landet växa för varje år som går. Den samlade kapitalskatten
utgör cirka 10 % av ny sparandet av kapital här i landet. Är det
någon, som på allvar vill påstå att en sådan beskattning kommer att ruinera
vårt näringsliv och omöjliggöra sparande, ja, att den överhuvud taget utgör
den illgärning som man har velat utmåla?

Nu säger man från näringslivets håll — herr Olson i Göteborg har i skära
färger skildrat detta här i kväll — ungefär på följande sätt: »Om ni genomför
detta skatteförslag, kommer det att bli till skada för vårt näringsliv.»
Varför inte i stället — ty andemeningen är ju dock den -— säga: »Då komma
vi icke att producera så mycket som vi skulle ha kunnat göra och då stå
ni där»? Jag tror emellertid att näringslivets utövare skulle göra sig själva
och det svenska näringslivet en tjänst med att tala litet tystare om att vissa
här i landet äro ansvarslösa människor, som kunna med sina röster driva
igenom vad som helst. Vi avse inte att skada det svenska näringslivet. Vi
ämna föra en sådan politik, att det svenska näringslivet i stället främjas.
Men vad skulle detta näringslivs utövare säga, om en vacker dag arbetare
och tjänstemän deklarerade: »Nu vägra vi att längre slava för andra. Nu
vilja vi ha vår rättvisa andel i näringslivets avkastning.» Det skulle då säkerligen
kunna bli en hård dragkamp. Nej, låt oss i stället ta det lugnt och
inte jaga upp känslorna. Låt oss försöka komma till tals med varandra —
det bruka vi ju kunna göra i detta land. Är det så farligt, om överflödet får
avstå litet mer åt dem, som äro med om att skapa förmögenheter åt andra
men som själva knappt ha brödet för dagen?

Jag tror att det är på tiden att vi lugnt och sakligt diskutera dessa saker
utan beskyllningar, vare sig från det ena eller andra hållet, om ansvarslöshet.
Det är säkerligen det bästa för oss litet var. Att det måste skapas mer
rättvisa här i landet — det omdömet tror jag har sitt berättigande — och
kravet på större rättvisa kommer aldrig att låta sig tystas ner, så länge orättvisor
i skattelagstiftningen finnas. Det är dem som vi nu i någon mån skola
avhjälpa, och det är då ett gemensamt intresse för oss alla att icke använda
annat än sakliga skäl. De måste fälla utslaget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr Lundstedt: Herr talman! Undertecknad har alls ingen sakkunskap
i finansvetenskap. Emellertid kunna på denna fråga vissa allmänt rättsvetenskapliga
synpunkter anläggas. Och det är också uteslutande i egenskap
av jurist jag önskar framföra min åsikt om det föreliggande skatteförslaget.

Därvid vill jag först nämna, i anledning av från skilda håll framförda synpunkter,
att det enligt mitt förmenande icke finns någon saklig grund för
åsikten, att förslaget — såvitt det rör kvarlåtenskapsskatten — skulle stå i

Måndagen den 14 juli 1947 em. Nr 35. 129

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forls.)
strid med grundlagen. Vad man kallar äganderätt är intet annat än vissa
fria handlingsmöjligheter i avseende å tingen, pengar och annat, handlingsmöjligheter
som äro följder av och sålunda beroende av den allmänna lagstiftningen.
Självfallet kan 1(5 § regeringsformen icke tolkas så, att den bleve
till hinder för en utveckling av samhällslivet genom civillagstiftningen. Stadgandets
historiska grund giver för övrigt vid handen, att det icke har syftet
att givu något direktiv för lagstiftningen. 1 enlighet härmed har det också
tolkats i det förflutna, både av doktrin och lagstiftning. I senare avseendet
kan det vara särskilt lämpligt alt erinra om 1845 års lagändring till förmån
för systers lika arvsrätt med broder. Redan vid 1828—30 års riksdag fann
sig lagutskottet »efter noggrant övervägande ej böra tveka» att gå in för
denna lagändring. Genom densamma kommo manliga bröstarvingar i mängd
att förlora en väsentlig del av sin forna rätt till kvarlåtenskapen. Då —
d. v. s. ännu på den generations tid, som stiftat vår nuvarande grundlag och
som bort ha bästa förstånd för dess anda — var det ingen som menade, att
denna radikala reduktion i sönernas rätt till kvarlåtenskapen råkade i strid
med grundlagen. Ytterligare må blott nämnas, att hela vår expropriationsrätt
och alla dessa övriga inskränkningar i den s. k. äganderätten, som lagstiftningsvägen
effektuerats efter tillkomsten av regeringsformen, skulle ha
varit grundlagsvidriga — därest detta förslag om kvarlåtenskapsskatt vore
grundlagsvidrigt. Slutligen vill jag påpeka, att den frågan, huruvida den genom
en lag stadgade äganderättsförlusten sker till förmån för annan enskild
eller för det allmänna, icke kan ha någon som helst betydelse för frågan om
lagens stridighet eller överensstämmelse med § 16 i regeringsformen.

Icke desto mindre, herr talman, önskar jag till förebyggande av missförstånd
av min mening säga, att visserligen icke det föreliggande förslaget till
kvarlåtenskapsskatt — ty det griper in i egendomsförhållandena på ett alltför
ringa djup — men debatten kring detsamma, trots allt, visar hän på en verklig
lakun i grundlagen: såsom det nu är kan faktiskt en riksdagsmajoritet
utan grundlagsändring fatta rättsgiltigt beslut om helt utplånande av vårt
nuvarande samhällsskick och om införande av ett socialistiskt eller kommunistiskt
med tv åtföljande diktatur för dem som ha ledningen i sin hand.
Man behöver ju alls icke begränsa sig till kvarlåtenskap. En riksdagsmajoritet
skulle kunna besluta indragning till staten av all enskild förmögenhet
utöver t. ex. 30 eller 50 tusen kronor. Vid detta besluts genomförande skulle
ett sådant kaos uppstå, att diktatur svårligen skulle kunna undvikas, om revolution
och inbördes krig skulle kunna förhindras. Att försöka utfylla denna
lucka i vår grundlag — eu lucka som uppenbarats för oss genom vår erfarenhet
av vissa nutida ideologiska strävanden och av faran för deras framgång
genom överrumpling — måste anses vara en statsangelägenhet. Om
försöket sedan visar sig vara realiserbart eller icke är eu annan fråga. Detta
om lakunen i grundlagen har emellertid, som sagt, i detta sammanhang indragits
blott till förebyggande av missförstånd av min åsikt. Det är ju endast
mycket indirekt föranlett av förslaget till kvarlåtenskapsskatt, emot vilket
enligt min ringa mening intet kan invändas ur konstitutionell synpunkt.

Övergår jag härefter till det föreliggande förslaget såsom en totalitet, kan
jag varken gilla eller ogilla de skatteskalor som här föreslås. Jag är icke
tillräckligt förfaren i samhällsekonomi för att i sådant avseende ha någon
bestämd egen mening. Det vill säga, jag bar icke någon verklig övertygelse

Andra kammarens protokoll WM. Nr .15. it

130

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
om näringslivets ömtålighet eller känslighet för den ökning i skattetrycket,
varom på vissa håll fråga är, särskilt icke om dess känslighet för det psykologiska
inflytande, som de nya skatteprinciperna kunna utöva på handlingssätten
inom mera besultna kretsar. Mitt lekmannaomdöme lutar dock
snarast däråt, att man med dessa skatteskalor icke gått så långt, att ett samhällsekonomiskt
bakslag behövde befaras.

Vad som icke desto mindre gör mig betänksam emot förslaget i dess helhet
är den allmänna bakgrunden ur metodisk synpunkt för dess tillkomst. Rättvisa
i beskattningen har varit ett problem, vars lösningsförsök städse misslyckats
och enligt problemets olösliga natur måste komma att misslyckas.
Detta förslag är, detta oaktat, i det stora hela utarbetat just efter vad man
kunde kalla rättvisemetoden. Rättvisa uppfattas emellertid än si, än så. En
mängd människor tycka exempelvis, att denna kvarlåtenskapsskatt är någonting
synnerligen rättvist, enär den i någon — om än mycket ringa -— mån
bidrager till en förmögenhetsutjämning. Man har i sådant avseende t. o. m.
gått så långt, att man funnit en dylik skatt blott innefatta uttagandet av en
å stärbhuset vilande skuld till samhället. Andra åter finna kvarlåtenskapsskatten
orättvis, därför att den i viss grad anses motverka sparsamhet och
gynna slöseri.

Rättviseomdömet är odugligt såsom fundament för lagstiftning. Det är
omedelbart sett en värdering, alltså ett uttryck för personens känsla och
icke för hans uppfattning av verkligheten. Verkligheten kan endast fastställas
fullständigt oberoende av våra känslor. Av vad jag sagt följer, att
rättviseomdömet aldrig kan vara sant. Det kan naturligtvis icke heller
vara falskt. Det är med andra ord varken sant eller falskt.

Nu är det förvisso så, att en medborgares politiska åskådning är mer
eller mindre starkt influerad av hans värderingar av vissa sociala frågor,
alltså av hans känsloinställning till dessa. Detta inflytande leder till vissa
allmänna utgångspunkter för de strävanden, man önskar fullfölja genom lagstiftningen.
En väsentlig sådan utgångspunkt för en mycket stor mängd
människor är känsl oparollen eller känsloomdömet, att den ena människans
värde i princip icke får sättas högre eller lägre än den andras, utan att
värdet hos alla skall respekteras lika. Nu ligger det nära till hands för
mången, att härav draga den slutsatsen, att rättvisan fordrar, att alla människor,
som fullgöra sina insatser i samhällets tjänst, skola ha samma förmåner,
jämväl i ekonomiskt avseende. Andra, som äro mera reflekterande,
inse dock, att en sådan ordning inte är genomförbar, redan därför, att den
skulle göra det omöjligt att för en mängd nödiga poster i samhället kunna
finna personer med de oumbärliga kvalifikationerna. Och de resonera då
på följande sätt. Låt vara att människornas inkomster i samhället måste
kunna variera, så är det i alla fall orättvist, att de få variera i sådan grad
som nu sker. Vidare, säger man, kräver rättvisan, att en utjämning av förmögenheten
äger rum, dels därför att det är orättvist, att en minoritet sitter
med större eller mindre förmögenheter, under det att majoriteten är i saknad
därav, och dels därför att det är rättvist, att majoriteten och framför allt det
ekonomiskt sämst ställda småfolket skall kunna komma i bättre förmögenhetsläge.

Det torde vara, herr talman, rättvisesynpunkter av denna art som influerat
på hithörande skatteskalor av skilda slag. Nu måste ju dock genast sägas, att

Måndagen den 14 juli 11147 e.in. Nr 115. 131

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
såvitt rättvisan i detta förslag vunnit gehör, har det skett i blygsammast tänkbara
grad. Alltjämt kommer ur rättvisans synpunkt gapet mellan den stora
mängden och den förmögna minoriteten att vara skriande. Skulle detta gap
utfyllas, så att rättvisekänslan något så när tillgodosåges, måste helt andra
grepp göras; då skulle man inte ha stannat vid 70 % inkomstskatt, då skulle
skiktindelningen ha upphört på ett vida tidigare stadium, då skulle både förmögenhets-
och kvarlåtenskapsskatten ha fått helt andra dimensioner än i
det föreliggande förslaget. Med andra ord: det är en i högsta grad stympad
rättvisa, som kommit till tals i dessa lagförslag. Som alltid i lagstiftningen
har man nödgats handla så, att rättvisesynpunkten i verkligheten icke blivit
bestämmande.

Att rättvisekänslan på detta siitt fått så ringa spelrum även i föreliggande
förslag beror naturligtvis på ett hänsynstagande till samhällsekonomiska intressen.
Hade rättvisekänslan släppts alldeles fri, skulle man ha lagt fram
ett förslag, vars antagande uppenbarligen skulle ha lett till fördärvande av
hela samhällsekonomien. När jag nu likväl har den meningen, att detta lagförslag
bestämts av rättvisemetod, så menar jag att det dock är rättvisekravet
på åtminstone ett litet bidrag till utfyllnad av det gap, jag nyss nämnde,
d. v. s. ett litet bidrag till utjämning av inkomst- och förmögenhetsförhållandena
här i landet, som blivit den ledande synpunkten. Och jag måste hysa
denna mening dels på grund av finansministerns egna ultalanden, dels därför
att någon verklig utredning icke framlagts till stöd för uppfattningen,
att förslaget i sin helhet också står i god överensstämmelse med vad som finnes
vara det bästa för samhällsekonomien. Om vi nu återgå till utgångspunkten,
den mycket vanliga uppfattningen om det rättvisa i respekten för
människovärdet såsom sådant och den därav följande strävan efter största
möjliga likställighet mellan människorna, jämväl i fråga om rent materiella
tillgångar, så kunna vi dock aldrig komma ifrån en sak, som måste ha axiomatisk
giltighet: det är uteslutet att tillvarataga detta människovärde annorlunda
och i annan män än genom den samhällsekonomi, som möjliggöres
genom samhällsorganisationen, d. v. s. lagarna. Detta begripa nog alla, men
de tänka icke alltid därpå. Av det nämnda axiomet följer, att också en av
demokratiska rättvisekänslor besjälad lagstiftare måste i sin verksamhet,
d. v. s. i lagstiftningen, låta sig ledas av de synpunkter, som äro ägnade att
befrämja en god samhällsekonomi. Det gäller för lagstiftaren att tillse, att alla
lagar, avseende skatterätten, avtalsrätten, skadeståndsrätten, straffrätten, bolagsrätten
etc. — d. v. s. alla lagar som inverka på samhällsekonomien —
äro sådana, att deras uppehållande leder till största möjliga ekonomiska välstånd
i landet. Detta betyder i sin tur, att lagarna måste vara sådana, att
de grunda och uppehålla ett allmänt medvetande om trygghet i handel och
vandel och att de dels härigenom och dels även i övrigt verka stimulerande
på den allmänna företagarandan, allt till befrämjande av produktionen och
omsättningen i landet. I själva verket betyder denna inställning för lagstiftaren
ett hänsynstagande sä långt som det är möjligt till de rättvisesynpunkter,
som besjäla honom. Tv dessa synpunkter influera på lagstiftarens
uppfattning om en önskvärd struktur av samhället, om vad som är god samhällsekonomi,
om innebörden av begreppet landets välstånd. Genom inflytandet
från rättvisesynpunkterna blir god samhällsekonomi — åtminstone för
den socialdemokratiska lagstiftaren — icke detsamma som strävandet för

132 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 em.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
åstadkommande av högsta möjliga nationalinkomst i och för sig, utan det
blir strävandet lör största möjliga välstånd för alla, för miljonerna i samhälle!.
något som förvisso dock i sig innesluter, att man icke ett ögonblick
lämnar det intresset ur sikte, att nationalinkomsten uppehälles vid den nivå,
som för sagda strävande är erforderligt. Det är endast på detta indirekta
sätt, som rättvisesynpunkterna utan skada för folket i dess helhet kunna
vinna inflytande på lagstiftningen.

Det finns ingen lagstiftning av betydelse för samhällsekonomien, som utan
bakslag kan genomföras efter rättvisemetoden. I snart 30 år har jag från
katedern bekämpat denna metod och sökt hävda en samhäilsnyttemetod.
Man tror, att t. ex. strafflagen har sin grund i rättvisa. Detta är en ren
chimär. På samma sätt förhåller det sig med skadeståndsrätten. Jag skulle
härpå kunna giva drastiska exempel. Ehuru man som sagt här tror sig ställa
upp rättvisan som ledstjärna, så nödgas man under trycket av det levande
sociala livets intressen förfalska sina rättvisesynpunkter, så att dessa faktiskt
gå i samhällsnyttans ledband. Förfore man icke så, då vore både straffrätt
och skadeståndsräYt omöjliga. I stället för ordning skulle råda kaos.

Vad nu föreliggande skattelagsförslag angår är det naturligtvis — just därigenom
att rättvisekänslan i så ytterligt ringa proportion fått något extra
spelrum — alldeles icke omöjligt, alt förslaget som sådant i sin helhet utgör
ett betydande socialt framsteg. Men jag har därom, som jag redan sagt, icke
kompetens att ha någon övertygelse. När jag fick del av det betänkande, som
ligger till grund för propositionen, uppstod hos mig småningom en viss oro.
Jag fann, att man — uppenbarligen driven av sin humanitära inställning,
d. v. s. sin känsla för vad som är rätt och billigt icke blott i fråga om skattebördornas
avvägning utan överhuvud i fråga om en jämnare fördelning av
materiella resurser —- framlagt ett förslag innefattande vissa nya linjer för
beskattningen. Detta förslag kunde åtminstone ifrågasättas mer eller mindre
influera på näringslivet, så mycket hellre som det rörde sig om eu skattepolitik,
lagd på framtiden och icke, såsom under de sista åren, delvis motiverad
med tillfälliga behov. Detta oaktat saknades i förslaget all djupare begrundad
prognos angående de föreslagna lagarnas betydelse på längre sikt
för samhällsekonomien. Enligt min ringa mening borde denna fråga ha stått
i förgrunden. Även om jag, som sagt — därför att det ekonomiska intresset
också hos större företagare aldrig elimineras utan blott varder minskat —
verkligen tror, att förslagets genomförande icke kan skada samhällsekonomien,
snarare tvärtom, har det likväl icke varit mig möjligt att genom egna
reflexioner över det social-psykologiska fi-ågekomplex, som här upprullas,
komma till någon faktisk övertygelse, att lagförslagets antagande icke slutligen
skulle kunna leda till nackdelar, som kanske icke helt uppvägdes av
fördelar.

Det är sålunda icke den mot detta skatteförslag framkomna kritiken som
föranlett min inställning till detsamma. Redan i en tryckt skrift av 1921
erinrade jag, i samband med skadeståndsrätten, om vikten av att rättsreglerna
bli bestämda av hänsyn till icke s. k. rättvisa och billighet utan allmän
trygghet och omsättning, ett ord som jag brukat använda såsom beteckning
för företagsamhet, produktion och omsättning i trängre mening. I den mån
denna synpunkt icke tillgodoses, sade jag, måste hela samhällsekonomien bli
lidande. Ett avvägande efter rättvisa och billighet bleve meningslöst, om

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

133

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
själva grundvalarna för ekonomisk blomstring undergrävdes. Det kunde ju
icke ha så stor betydelse, att alla behandlades rättvist, d. v. s. lika, om de
nödiga betingelserna för ekonomiskt välstånd saknades. Så skrev jag redan
1921. Och mitt sista arbete bär titeln: »Rätt och rättvisa. En kritik av rättvisemetoden».
Alltsedan jag började få en, enligt min egen mening, fördjupad
inblick i rätten, har jag sålunda känt det som min främsta upppgift att bekämpa
rättvisemetoden, den metod som, såvitt jag förstår, varit bestämmande
för detta förslag i de mera kritiska punkterna.

Vad jag för min ringa del finner vara en brist i förslaget är sålunda saknaden
av en så djupgående utredning som möjligt angående de föreslagna
skattelagarnas samfällda psykologiska verkningar på människornas handlingssätt,
såvitt dessa ha betydelse för näringslivet. Det rör sig om eventuella
hämningar på folks sparsamhetsiver, på deras initiativkraft, företagsamhetslust
och intresse för kapitalplacering för främjande av samhällsekonomiskt
gagnelig verksamhet; ja, kanske även om eventuella hämningar på arbetslusten
hos enskilda personer i starkt inkomstbringande intellektuella yrken
— såsom läkare, ingenjörer, advokater — varigenom ökat behov, kanske
svårt att tillgodose, av arbetskraft inom dessa kategorier skulle kunna uppstå.
Till detta kommer så möjligen också frågan om lämpligheten att just
i dessa tider, labila genom ängslan för inflationsrisk, framlägga detta skatteförslag.

Det behov av en möjligast välgrundad prognos angående förslagets betydelse
på längre sikt för samhällsekonomien, som jag på grund av min rättsåskådning
måste ha, understrvkes naturligtvis genom den kritik, som framkommit
i vissa remissyttranden. Att man här mångenstädes finner ärligt
uttalade farhågor för de socialekonomiska verkningarna av förslaget kan
icke betvivlas. Man borde, synes det mig, i propositionen ha sökt vederlägga
dem mera effektivt än som skett. I denna betydande lagstiftningsakt får,
enligt min mening, icke ens skenet finnas, att man gått fram på någon hasardartad
väg. Jag behöver väl knappast tillägga, att den metod, som jag nu
kritiserat, icke är mera representativ för socialdemokraterna än för något
annat parti som lagstiftare.

Härmed har jag, herr talman, avgivit en förklaring till att jag kommer
att avstå från deltagande i blivande voteringar.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kommaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen i detta ärende till morgondagens sammanträde.

§ 2.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Ilerr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden nr 4 och nr 5 å morgondagens föredragningslista måtte
uppföras närmast efter bevillningsutskottets betänkande nr 51.

Denna hemställan bifölls.

§ 3.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

134

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

nr 445, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. m., i vad
propositionen avser anslag å driftbudgeten, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 482, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående hyresavdrag
för folk- och småskollärarnas tjänstebostäder;

nr 483, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor; och
nr 484, i anledning av väckta motioner angående anvisande av medel för
inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.27 em.

In fidem:
Gunnar Britth.

Tisdagen den 15 juli 1947 f.m.

Nr 35.

135

Tisdagen den 15 juli.

Kl. 11 fm.

§ I Upplästes

för justering protokollen för den 9 innevarande juli. Ordet lämnades
därvid på begäran till

Herr Larsson i Stockholm, som anförde: Herr talman! Vid rösträkningen
angående konstitutionsutskottets utlåtande om riksdagsmannapensionerna
avsåg jag att rösta nej. Jag tryckte emellertid först av förbiseende på
ja-knappen och sedan på nej-knappen. Följaktligen har i protokollet angivits,
att jag avstått från att rösta. Jag ber nu att få anmäla, att min avsikt
var att i enlighet med mitt under överläggningen framställda yrkande rösta
för bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning godkändes de upplästa protokollen.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Professor Vilhelm Lundstedt, som lider av njursjukdom jämte blodtrycksförhöjning,
är på grund därav urståndsatt deltaga i riksdagsarbetet under
tiden 15 juli t. o. m. 18 juli 1947 intygas.

Stockholm den 14 juli 1947.

Bertil von Friesen.
leg. läkare.

§ 3.

Fortsattes den från gårdagens sammanträde uppskjutna överläggningen
rörande bevillningsutskottets betänkande, nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet väckta motioner; och lämnades
därvid enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Hagberg i Luleå, som yttrade: Herr talman! Jag tror att jag under
mitt liv som politiker aldrig varit med om att en fråga vållat så mycket
rabalder och uppammat en så lidelsemättad stämning som den nu föreliggande.
Hela detta år har ju den politiska debatten i huvudsak koncentrerats
kring skattefrågan, och det är därför mycket svårt att finna något
nytt att anföra i denna debatt. Även under gårdagens debatt här i riksdagen
upprepades ju praktiskt taget alla de olika påståenden och motpaståenden,
som ha figurerat i debatten under detta år — dock kanske med
ett undantag, nämligen att den rent personliga smutskastningen mot finansministern
lyckligtvis lyste med sin frånvaro.

Ändring i
kommunalskattelagen

m. m.
(Korts.)

136

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)

Vi ha framför allt från högerhåll fått veta vilka gruvliga konsekvenser vi
kunna vänta oss av denna skattereform: sparintresset skulle komma att
minska, skattetänkandet uppammas, skattemoralen försämras och att skatterna
skulle komma att pressa de rika ända till bristningsgränsen. På håll,
där man deltagit i utredningen och sålunda haft precis samma möjligheter
som regeringspartiet och det parti jag företräder, har man här anmält missnöje
med att denna utredning har blivit ovanligt illa gjord. Men om så är
fallet riktar sig ju kritiken mot samtliga riksdagspartier, som haft representanter
i utredningen. Rena truismer ha sålunda serverats, exempelvis att
jordbrukarna skulle bli de som allmännast skulle få betala kvarlåtenskapsskatt.
Genom ett sådant påstående ignorerar man det enkla faktum, att av
våra 440 000 brukningsdelar halva tusentalet och knappt det representera
en förmögenhet på 50 000 kronor.

Högerns talesman, herr Hagberg i Malmö, som var den förste talaren i
gårdagens debatt, meddelade, att han icke visste vad storfinansen var för
något. Förmodligen är han den ende i landet som icke vet det. Men då
känner han naturligtvis icke heller till den sammanflätning av industri
och bankkapital som äger rum eller det enkla faktum, att ett femtiotal
bankdirektörer i egenskap av ledamöter i omkring 500 olika bolagsstyrelser
kontrollera tre fjärdedelar av det svenska näringslivet. Det är uppenbart
att den, som anmäler en sådan okunnighet och ställer den som bakgrund
till ett allvarligt inlägg i skattedebatten, riskerar att eventuellt riktiga påpekanden,
som han gör, icke bli tagna på fullt allvar.

Herr Ljungqvist talade om för oss i går, att resultatet av kvarlåtenskapsskatten
kommer att bli en socialisering av förmögenheterna skattevägen.
Men om nu förmögenheterna icke skulle öka mer än de gjort under de
sista åren, nämligen med 1,5 miljoner om året, skulle det ta femhundra år
att genomföra denna socialisering genom beskattning av förmögenheterna.
Jag tror att jag kan lugna herr Ljungqvist med att säga vad jag framhållit
en gång tidigare, nämligen att jag är säker på, att de svenska arbetarna
icke vilja vänta femhundra år med att överföra i samhällets besittning de
viktigaste produktionsmedlen.

Jag tror som sagt, att det är ganska hopplöst på vilken sida man än står
att kunna undvika upprepningar i denna diskussion. Några alldeles särskilt
reaktionära idéer ha emellertid framförts exempelvis i en högermotion, i
vilken man krävt skyndsam utredning i syfte att åstadkomma en minskning
av de direkta skatterna genom en ökning av konsumtionsskatterna. Mest
oförsynt för att icke använda ett ännu starkare ord anser jag det vara,
alt man framställer eu sådan verkligt reaktionär åtgärd såsom en, som
det heter, »gärd av rättvisa mot den stora skötsamma delen av de breda
folklagren». Men det är ju klart att det kan finnas en grund för missnöje
med delta beslut — ty ett beslut i enlighet med utskottets förslag skall det
väl ändå bli — nämligen för dem, som till följd av detsamma få högre
skatter utan någon kompensation. Jag finner det förklarligt, att de bli
missnöjda. Skulle man tro större delen av svenska pressen, har åtminstone
98 procent av svenska folket grundad anledning till missnöje. I verkligheten
är det ju så, att just 98 procent av svenska folket komma att erhålla
lättnad i sina skatter genom denna reform. Jag har heller aldrig så tydlig!
som nu sett, hur flertalet svenska tidningar stå i tjänst hos ett myckel
ringa antal av det svenska folket, nämligen hos det fåtal, som till följd av

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Nr .''55.

137

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
denna skattereform kommer att få eu okompenserad skattehöjning. Vi kommunister
ha medverkat till densamma, och, som min partikamrat Adolfsson
sade i går, vi tänka ta vår del av ansvaret för densamma. Det viktigaste
därvidlag synes mig vara det förhållandet, att man tar ytterligare 196 miljoner
kronor från de stora inkomsterna, förmögenheterna och aktiebolagen.
Det anse vi för vår del vara ett steg i rätt riktning. Det är för all del icke
något så stort steg men dock i linje med de skatteprinciper som vi länge
propagerat för och som många med oss i princip bekänt sig till.

Jag vill emellertid framhålla, att resten av de 361 miljoner kronor i
skatteminskningar, som reformen medför, kommer att återtagas genom
att man slopar barnavdragen. Detta betyder att den ökade belastningen på
de bärkraftiga ändå blir mycket obetydlig, vilket förhållande illustreras av
det faktum, som utskottet påpekar, nämligen att enligt 1938 års skattereform
förmögenheterna skulle svara för 20 procent av statens skatteinkomster,
medan de för närvarande endast svara för 8,5 procent och enligt
skattereformen skola svara för 16 procent. Formellt sett är detta nästan
ett steg bakåt i jämförelse med 1938 års reform, men sett med utgångspunkt
från den praxis, som utformats under kriget, betyder det uppenbarligen
ett steg framåt. Här ligger enligt vår åsikt en ganska viktig del av
motiveringen för den så kallade engångsskatten, som vi ju motionerat om.
Först när man tar ut en engångsskatt plus den skärpta förmögenhetsskatten
och kvarlåtenskapsskatten kan man på lång sikt hålla den proportion mellan
förmögenhet och inkomst, som var riktpunkten vid 1938 års reforms
genomförande.

Nu har det sagts här av både utskottet och dess talesmän, att denna
skärpta förmögenhetsskatt och kvarlåtenskapsskatten komma att ersätta engångsskatten.
Jag tror, att en engångsskatt även vid ett skattefritt minimum
av 40 000 kronor skulle ge närmare ett par miljarder, medan en ökning av
förmögenhetsskatten och kvarlåtenskapsskatten icke kommer att ge mer
än 70 miljoner kronor sammanlagt om året. Det skulle alltså ta bortåt 25 år
innan man genom denna skärpta förmögenhetsskatt och kvarlåtenskapsskatten
skulle kunna tillföra statskassan de inkomster, som engångsskatten
avsetts skola ge, ett belopp, vilket — såsom det påpekats tidigare i debatten
— riksdagen 1940 enhälligt och ännu så sent som 1945 ansåg vara oundgängligen
nödvändigt. Jag tror att om dessa pengar toges ut och sattes in
i produktiv verksamhet resultatet därav för staten och därmed också indirekt
för skattedragarna skulle på längre sikt innebära eu väldig lättnad.
Jag tror att just det förhållandet att staten numera skall svara för så stor
del av medborgarnas utgifter och behov — en utveckling som pågår i
accelererat tempo — gör att statens andel av nationalinkomsten — den
uppgår viil ännu icke till 20 procent — är för liten, varigenom automatiskt
ökade krav komma att ställas på skattebetalarna. Jag anser det vara ur
arbetarrörelsens synpunkt en ganska allvarlig olägenhet, att eu så stor del
av det allmännas utgifter måste täckas skattevägen och icke kan täckas
genom att staten har möjlighet alt skaffa sig inkomster genom produktiv
verksamhet i högre grad än som för närvarande är fallet. Detta förhållande
utnyttjar också den nuvarande regimens motståndare mot regeringen och
emot den politik, som dock är fastspikad i regeringsprogrammet, arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Man utnyttjar detta förhållande mycket samvetslöst
för alt hetsa upp folkmassorna mot den politik, som ställts i rik t -

138 Nr 35. Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
punkten. Regeringen har skjutit frågan om förstatligande av produktionsmedlen
på framtiden. Den nu genomförda skattedebatten visar riskerna
härav. Den markerar enligt min mening nödvändigheten av att staten på
annat sätt än genom fiskaliska åtgärder skaffar bidrag till de oavbrutet
växande statsutgifternas täckning.

Utskottet har framhållit, alt lättnaderna för de små inkomsttagarna genom
denna skattereform äro obetydliga, och däri vill jag verkligen helt och
fullt instämma. Fn ensamstående i mellersta ortsgruppen, som har 5 000
kronor i inkomst, får eu lindring med 115 kronor, och först vid 10 000 kronors
inkomst blir det en ökning av skatten med 2 kronor. Äkta makar utan
barn få en skattelindring ännu vid 25 000 kronors inkomst, medan de, om
de ha ett barn, redan vid 20 000 kronors inkomst få en skatteökning med
08 kronor. Själva skattereformen betyder — det tror jag på nytt bör klargöras
— för barnfamiljerna i allmänhet en ökad skatt jämfört med det
nuvarande systemet. Det är ju tillräckligt att i det avseendet erinra om, att
med två barn och 5 000 kronors inkomst blir det en skatteökning med 54
kronor, med tre barn och 5 000 kronors inkomst blir ökningen 107 kronor
och för en familj med fyra barn och samma inkomst 160 kronor. Sett ur
denna synpunkt vore ju reformen för barnfamiljernas vidkommande fullständigt
oantaglig. Nu har emellertid denna fråga sammankopplats med
frågan om barnbidragen, vilket ju förändrar hela saken. Sådant bidrag kommer
ju nämligen att utgå till ett belopp av 260 kronor per barn och år ända
till dess sextonde år. Det betyder ju att vid 3 000 kronors inkomst enbarnsfamiljen
får 312 kronor till godo, tvåbarnsfamiljen 539 kronor och trebarnsfamiljen
777 kronor, alltså en avgjord lättnad i jämförelse med vad som för
närvarande gäller. Man skall emellertid icke glömma bort det faktum, att
barnfamiljerna få ökad skatt genom detta beslut, vilket möjligen kommer
att leda till en hel del gny under nästa års första månader, eller tills barnbidragen
börja utgå och ge full kompensation.

Det förefaller mig föreligga en viss benägenhet att ta igen med ena handen
vad man givit med den andra. Omsättningsskattens slopande ledde
exempelvis icke till en sänkning av levnadskostnaderna, som man hoppats
på efter subventionernas slopande. Barnbidragen betyda icke det stora tillskott,
som man hoppats på, genom att nu barnavdragen försvinna. Jag
sörjer naturligtvis icke över att dessa barnavdrag försvinna, tv deras utformning
var så orättvis att de gynnade de stora inkomsterna, medan de
för de små inkomsttagarna blevo rent bagatellartade. Skall man emellertid
nu också använda barnbidragen som motivering för att slopa prisrabatter
och dylikt, kommer ju den glädje, som man ändock i många hem känt
över det beslut riksdagen nu skall fatta, att mycket grumlas. Men ser man
dessa båda reformer, skattereformen och barnbidragsreformen, som ett sammanhängande
helt, som icke får kombineras med några försämringar av
annan art än barnavdragets slopande, så äro de ett steg i rätt riktning.

Hur glada vi än äro på vårt håll över dessa reformer ha vi dock icke
kunnat godkänna några skäl för att man springer ifrån principbeslutet att
ta ut en engångsskatt på de större förmögenheterna, som riksdagen tidigare
enhälligt har fattat. Det har i denna diskussion framhållits vilka ökade svårigheter
detta beslut skulle komma att medföra för den så kallade fria företagsamheten.
Man har tagit ut enskilda skattesatser ur sammanhanget och
visat det svenska folket, att det får världens högsta skatter exempelvis för

Tisdagen den 15 juli 1947 fm. Nr 35. 139

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
aktiebolag. Jag tror att man alltid skall hålla i minnet vad som är det samlade
skattetrycket på inkomsterna i vårt land, och det visar ju det material,
som föreligger, att medan det i vårt land kommer att uppgå till 23,8 procent,
uppgår det i Förenta staterna till 26, i Kanada till nära 28, i Australien till
nära 29 och i England till icke mindre än 38,7 procent. Medan miljonären i
Sverige, sedan han betalat alla skatter på en miljon i inkomst, ändå har
kvar 307 000 kronor, får hans brittiska kollega endast 78 000 kronor kvar,
och till och med i de rika Förenta staterna har vederbörande, sedan han
betalat sina skatter, 212 000 kvar av miljonen. Jag tror att det är tillräckligt
att framhålla, att det fortfarande finns en mycket bred marginal att
ta av. Jag tror att man gott kan säga, att nog komma trots dessa skatteskärpningar
de svenska kapitalisterna mycket lindrigt undan, jämfört med
kapitalisterna i många andra länder, om också de svenska kapitalisterna
visat större förmåga än sina kolleger att väsnas över sitt betryck.

Jag tror att det beslut riksdagen nu kommer att fatta kommer att rensa
luften här i landet. Jag tror också, att det kanske kan vara en utveckling
på gott och ont, men att det kommer att klargöra, att skrik och oväsen och
personlig smutskastning icke kunna åstadkomma några nämnvärda jämkningar
till miljonärernas förmån. Den enkla högerlinjen att sänka skatten
för högre inkomster och förmögenheter är ju mycket lätt genomskådad.
Visst är den genomförbar, men priset därför är ju högre skatter för de
små inkomsttagarna, såsom utskottet också alldeles riktigt har framhållit.
Och detta enkla faktum att man står i valet mellan uppgiften att sänka
skatten för de förmögna till priset av höjda skatter för de små inkomsttagarna
eller att sänka skatten för de små inkomsttagarna till priset av
att man naggar de stora inkomsterna litet hårdare i kanten, det tycker jag
egentligen avgör alltsammans. Vi veta för vår del, att miljonärerna och
många av deras anhängare, som kanske få sänkta skatter genom dagens
beslut, nu rusta sig för ett slag till nästa års val, som skall rasera grundvalen
för denna reform. Jag tror att vi gott kunna hälsa dem välkomna i
det gröna. Även om dagens beslut, såsom också finansministern riktigt framhåller,
icke åstadkommer några revolutionerande förändringar, tror jag att
vi lugnt kunna stå till svars för det inför folket. Kunna vi sedan åstadkomma
en förnuftig förändring av kommunalskatterna och av de indirekta
skatterna, i varje fall sådana indirekta skatter som äro särskilt kännbara
för de små inkomsttagarna och för barnfamiljerna, kunna vi för visso med
mycket lugnt samvete möta den storm, som man försöker blåsa upp hos
svenska folket inför nästa val.

Herr talman! Jag har icke ansett mig behöva använda denna stund för
att kvirra över de frågor, där man ännu kan ha ytterligare önskemål. Jag
har velat med detta anförande understryka, att jag för min del är övertygad
om att detta beslut kommer att vara till fördel för den överväldigande
delen av det svenska folket.

Det är därför, herr talman, som jag också yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härpå anförde:

Herr Kristensson: Herr talman! För de motsättningar som råda i skuttedebatten
bör man ej förglömma de väsentliga ting, om vilka vi i stort sett
äro överens; jag tänker på barnbidragen och skattelättnaderna. Harnbidra -

140 \r ,‘{5. Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunulskattelagen in. m. (Forts.)
gen komma förvisso ait förbättra levnadsvillkoren och därmed öka lyckan
i många svenska hem. Skattelättnaderna äro i hög grad behövliga. De
komma att i viss mån öka möjligheterna att spara för breda lager av vårt
folk, både bland löntagare och stora grupper av företagare.

Man måste alltså, då det gäller detta skatteförslag, hålla fast att det finnes
ljusa sidor. Men tyvärr finnes det också mörka punkter i tavlan. Jag tänker
på skattehöjningarna, som komma att sträcka sin verkan över nästa år och
måhända långt framåt i tiden. Det har från det partis sida jag tillhör tidigare
här i diskussionen påpekats, att dessa skattehöjningar icke äro nödvändiga
för skattelättnaderna under nästa budgetår. Man har då på socialdemokratisk
sida bringat budgetläget 1948/49 i erinran. När det gäller detta
vill jag påpeka, att bevillningsutskottet säger, att det vid denna tidpunkt är
svårt att bedöma det budgetära läget 1948/49. Jag tror att detta framför
allt gäller inkomstberäkningen.

Jag har under min korta tid här i kammaren mer än en gång givit akt
på ett intresse från det socialdemokratiska partiets sida för ett starkt näringsliv.
Det kom till synes under årets riksdag framför allt vid behandlingen
av investeringsfonderna. Då vi under fjolårets riksdag här diskuterade krigskon
junkturskattens avveckling, hade vi olika meningar. Men jag ber att
få erinra om, att man också på socialdemokratiskt håll var på det klara med
att den skattskyldige skulle få behålla någon del av sin krigsvinst, trots att
vi då rörde oss med eu konfiskatorisk skatt.

Den sammanlagda verkan av inkomstskatten och förmögenhetsskatten
kommer att medföra en marginalbeskattning, som tar mer än inkomsten i
vissa lägen. Det är med rätta som marginalskatten fått en stor plats i diskussionen.
Jag kan icke finna annat än att detta påstående är riktigt, att de
som drabbas av denna marginalskatt måste få minskad arbetslust och sparvilja.

Jag har av arbetet i bevillningsutskottet fått det intrycket, att man också
från socialdemokratisk sida allvarligt beklagar de pucklar som uppstått i
fråga om marginalskatten och att man gärna vill få bort dessa skönhetsfläckar,
om det är möjligt. Men man fann, att man kunde få bort dem endast
genom att kraftigt revidera skalorna för inkomstskatten och förmögenhetsskatten.
Detta skulle leda till en avsevärd minskning av inkomsterna.

Herr Brandt talade i går om att på denna punkt någon principiell motsättning
icke rådde mellan folkpartiet och socialdemokraterna. Jag vill erinra
om att det är eu stor praktisk skillnad, när det gäller marginalskatten,
mellan den linje folkpartiet förordar och den linje, som majoriteten inom
bevillningsutskottet följt. Marginalskatten blir avsevärt mindre enligt folkpartiets
förslag. Jag vill också erinra om att felet i fråga om marginalskatten
beror just på det förhållandet att skalorna äro för branta och i alltför
hög grad progressiva. Man har gång efter annan under skattedebatten erinrat
om att skattehöjningarna komma att medföra skadeverkningar för det produktiva
livet, av vilket vi alla äro beroende. När det gäller detta har man
från bevillningsutskottets sida uttryckt sig ganska försiktigt. Jag fann också,
att flera socialdemokratiska talare voro inte så kategoriska i sitt omdöme
när det gällde denna sak under gårdagens debatt. För min del finner jag
det ganska naturligt, att skattehöjningarna komma att göra framgångens
backe brantare för dem som vilja fram inom näringslivet. Jag befarar, att
det kommer att bli psykologiska verkningar, icke minst för de unga. Jag

Tisdagen den 15 juli 1947 fm. Nr 35. 141

Ändring i kommnnalskattelagen m. m. (Forts.)
fruktar att en hel del av dem komma att följa det minsta motståndets lag
och hellre gå den lugna ämbetsmannabanan än kasta sig in i de äventyr och
risker som äro förenade med näringslivet, det må vara handel, industri eller
jordbruk.

Man kan säga på socialdemokratiskt håll, när det gäller detta, att någon
sådan påverkan blir det väl ändå icke i stor skala. Men jag vill erinra om
att svensk ekonomisk historia visar, att enskilda där gjort stordåd till gagn
för sig själva, men också till båtnad för de många.

Då herr Olsson i Gävle i går talade om dessa skadeverkningar, erinrade
han om att det fanns den säkerhetsventilen, att man kan ändra lagstiftningen,
om dessa skadeverkningar uppstå. Jag måste säga, att det är glädjande
att denna möjlighet finnes för framtiden. Men man måste också
komma ihåg, att det går icke att därmed få bort de skador som redan
äro skedda. När det gäller att bota dessa psykologiska skadeverkningar tror
jag att arbetet kan bli svårt.

Den statliga bolagsskatten var i vårt land före kriget omkring 13 procent.
Under krigets dagar ökade den till 32 procent. Nu vill man taga ett nytt
steg och öka den till 40 procent. Bevillningsutskottet erinrar självt att detta
är en hög beskattning. Nära en tredjedel av'' den sammanlagda inkomst- och
förmögenhetsskatten i vårt land kommer hädanefter enligt dessa nya regler
att utkrävas av bolag. I Danmark få bolagen göra ett skattefritt avdrag, som
utgör fem procent av aktiekapitalet. Aktiebolag i Danmark, som ha en vinst
under fem procent av aktiekapitalet, gå skattefria. Det är uppenbart, att bolagens
sparande är av oerhört stor betydelse, när det gäller näringslivets
expansion. I och med denna mycket höga bolagsskatt försvårar man framåtskridandet
och en rationalisering, som är i hög grad nödvändig men ofta
dyrbar. Man kan säga, att en del av bolagsskatten kommer alt vältras över
på konsumenterna. Detta är givetvis till en del riktigt. Men jag tror icke att
detta kommer att ske i större utsträckning. I varje fall är det helt uteslutet,
när det gäller exportindustrien, som ofta har att föra en knivskarp konkurrens
på den internationella marknaden.

I de sista av dessa dagar har bevillningsutskottet kommit med del förslaget,
att de ekonomiska föreningarna skola stanna kvar vid 32 procent, medan
skatten för aktiebolagen skall höjas till 40 procent. Jag vänder mig icke
mot att de ekonomiska föreningarna stanna kvar vid 32 procent utan mot
att aktiebolagen få vidkännas en höjning till 40 procent. Det finnes inom
många branscher på samma plats företag, som konkurrera med varandra
och där det ena förelaget är ett aktiebolag och det andra en ekonomisk förening.
Det kan då icke vara rättvist att skilja dem åt i skattehänseende.

Jag skulle vilja fråga herr Olsson i Gävle, som är majoritetens i bevillningsutskottet
främste drabant i denna kammare och dessutom eu klok, förståndig
och bra karl, om han anser det vara rättvist, att konkurrerande
företag, som arbeta inom samma bransch på samma plats, skola skiljas i
beskattningshänseende, med andra ord att aktiebolagen skola ha högre beskattning
än de ekonomiska föreningarna.

Jag kan icke finna annat än att bevillningsutskottet tagit för lätt på denna
punkt. Bevillningsutskottet medger, att det är ett skäl som talar emot dess förslag;
det är valet av företagsform. Jag kan för min del icke finna annat än
att detta skäl är så väsentligt, att man för framtiden icke kan behålla denna
klyfta mellan ekonomiska föreningar och aktiebolag, utan den måste över -

142

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)
byggas. Jag behöver icke tillägga att jag anser att den överbygges bäst genom
att beskattningen på aktiebolag kvarblir vid 32 procent.

I fråga om kvarlåtenskapsskatten har man från bevillningsutskottets sida
varit angelägen att påpeka, att den ofta icke leder till likviditetssvårigheter.
Framför allt har herr Sundström i Skövde tagit till sin uppgift att påtala
denna sak. Men han medgav i alla fall i sitt anförande i går, att den i
några fall kommer att leda till verkliga svårigheter. Den kommer att leda
till att människor få gå från gård och grund och att många släkter måste
övergiva sina företag. Jag kan icke finna annat än att en skatt, som i vissa
fall går upp till 50 procent i skiktskalan, måste leda till sådana svårigheter.
Det är därför man från Kungl. Maj:ts och utskottets sida varit angelägen
om dessa bestämmelser om anstånd i vissa fall med skattens erläggande och
tillstånd att i vissa fall fullgöra betalningen i form av aktier och inteckningar.
I varje fall förefaller det som om bevillningsutskottet icke tillräckligt
beaktat de svårigheter i fråga om rörelsekapital, som komma att uppstå för
de företag, som leva kvar när denna skatt utgått. Vi som arbeta inom näringslivet
få nästan dagligen erfara kapitalets värde. Det kommer att bli
bekymmersamt att ärva i många fall. Redan nu äro arvskiften mycket svåra,
då det gäller företagens existens, kanske framför allt på jordbrukets område,
men även beträffande andra företag. Nu kommer kvarlåtenskapsskatten som
en sten på bördan.

Man talade i går på olika håll i kammaren om att kapitalbildningen ofta
sker genom lyckade spekulationer. Jag tror att den vanliga kungsvägen till
kapitalbildning är en annan; den heter mödosamt arbete, ofta i förening
med stor sparsamhet.

Man har på jordbrukarhåll sagt, att man icke vill stå i skuld till staten
vid sin bortgång. Jag tror att samma mentalitet finnes på annat håll. I varje
fall ligger det nära till hands att tänka sig, att många företagare komma att
avsätta pengar i obligationer, bank eller på annat säkert sätt för att en gång
kunna möta denna skatt. Det kommer att taga likvida medel från företagen
och minska tillgången på riskvilligt kapital. Jag räknar detta som en nackdel
för näringslivet.

För övrigt förefaller mig kvarlåtenskapsskatten otymplig. Den kommer
att medföra komplikationer, särskilt i samband med avdragsrätten, som jag
eljest icke vänder mig mot. Då kvarlåtenskapsskatten kommer att uppgå till
ungefär en procent av statens inkomster, kan jag icke finna annat än att
den bör falla inom felmarginalen för beräkningarna. Jag har därför svårt
att förstå, att man på socialdemokratiskt håll är så angelägen att införliva
denna skatt med svensk skattelagstiftning.

I fråga om dyrort.sgrupperingen skall jag icke ingå på den segslitna debatten
därom utan endast erinra om att det där finns gränsfall som väcka
irritation. Jag tror, att dagen nu är kommen, då man bör taga bort detta
irritationsmoment från den statliga beskattningen.

Herr talman! I denna senare fråga yrkar jag därför bifall till reservationen
nr III) av herr Näsgård m. fl. I övrigt yrkar jag bifall till reservationen nr
I) av herrar Elon Andersson och Sandberg.

Herr Ohlin; Herr talman! Det har ju blivit allt vanligare, att man i denna
kammare diskuterar icke allenast meningsyttringar från kammarens ledamöter
utan också vad som skrives i pressen. Jag kanske vågar taga mig fri -

Tisdagen den 15 juli 1947 fm. Nr Ilo. 143

•

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
heten att nämna, att jag för ett par dagar sedan i det socialdemokratiska
huvudorganet läste en skildring av debatten i universitetsfrågan i lördags.
Det var eu skildring av den rena idyllen, hur oppositionens talesmän gratulerade
statsrådet och hur statsrådet hade tackat utskottet och utredningsmännen.
Det var frid och fröjd och tacksamhet på alla sidor.

Sedan kom det i Morgon-Tidningen en liten suck: Tänk om riksdagen
ville behandla de återstående förslagen under denna riksdag på samma
sätt! Jag förstår, att det är egentligen så, som man på socialdemokratiskt
håll anser att en ordentlig opposition bör uppföra sig. Det skulle alltså i
dag gå till på det sättet, att vi i oppositionen skulle lyckönska finansministern
till att han tagit ett krafttag på skattereformernas väg. Vi skulle naturligtvis
också framhålla, att meningsskiljaktigheterna äro föga betydande.
Finansministern å sin sida skulle tacka utskottet för att det tagit så välvilligt
på hans förslag. Förmodligen skulle finansminister Wigforss också,
följande ecklesiastikministerns föredöme, tacka utredningsmännen, då alldeles
särskilt deras ordförande utredningsmannen Wigforss, för att han
framlagt ett förslag, som sedan regeringen i stort sett kunnat acceptera.
Endast på ett par punkter — skulle väl finansminister Wigforss fortsätta
— har jag funnit mig icke kunna följa det förslag, som utredningsmannen
Wigforss framlagt. Dessa avvikelser göra sig framför allt gällande beträffande
de större förmögenheterna. För den, som t. ex. har 30 miljoner
kronor i förmögenhet, som förräntas efter 3Vs procent, har utredningsmannen
Wigforss föreslagit en årlig skatt på 1 231 000 kronor, men det tycker
finansministern Wigforss är hra mycket, och han reducerar det därför med
ett penndrag till 800 000 kronor, d. v. s. sänker skatten med mer än Va.
Den som har 9 miljoner i förmögenhet får skatten reducerad från 342 000
till 240 000, d. v. s. också med ungefär Vs. Den som har 3 miljoner får
skatten reducerad från 100 000 till 80 000 kronor, d. v. s. med Vs. Men när
man kommer längre ned upphör finansminister Wigforss’ välvilja. Den
som bara har 1 miljon kan ju inte förtjäna någon sådan justering. Han
får av sina 33 000 kronor i ränta fortfarande betala enligt utredningsmannens
förslag 26 400 kronor i skatt och nöja sig med 7 000 kronor att leva på.

Det är uppenbarligen så, att finansminister Wigforss har gjort de radikala
förändringarna just för denna grupp av mångmiljonärer. Förmodligen
skulle finansminister Wigforss i alla fall ha avböjt att därför bli betraktad
som miljonärernas specielle företrädare, och den tidningspress, som eljest
har så lätt att misstänka alla människor för att företräda sådana intressen,
skulle kanske i detta fall inte varit alldeles ur stånd att förstå honom,
medan den — det vågar jag väl tillägga —- knappast skulle förstått, ifall
det varit oppositionen som hade påyrkat just denna förändring av utredningsmannen
Wigforss’ förslag. Åtminstone ha de socialdemokratiska kollegerna
i bevillningsutskottet haft mycket lätt att förstå och följa finansministern.

Jag tar som exempel herr Brandt. Herr Brandt talade om kapitalet som
om del i regel icke hade kommit till stånd genom arbete, sparsamhet och
företagsamhet utan, som det föreföll, i allt väsentligt genom oförtjänt
värdestegring, spekulation, utsugning av andras arbetskraft och allt detta
som herr Brandt räknade upp i en, som det föreföll, ganska fri utläggning
av LO:s utlåtande. År det då för mycket begärt, tillägger herr Brandt,
om man av detta sammanroffade kapital, om jag får fritt sammanfatta

144 Nl’ 35. Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
hans uttryck, begär att få ta en halv procent om året till finansiering av
sociala reformer? När man hör sådant kan man inte underlåta att fråga
sig: varför i all världen vill inte herr Brand! ta mycket, mycket mer, om
han verkligen tror att kapitalbildningen huvudsakligen är av den art han
anger? Men det vill herr Brandt inte, därför att han följer finansministern,
och i själva verket accepterar han alltså att de personer, som på det av
honom angivna sättet skaffat sig stora kapital, skola få sin skatt sänkt
med Vs.

Det ligger i sakens natur, att med de skatteskalor, som från vårt håll
föreslagits, anse vi icke att beskattningen av dessa mycket rika personer
med detta modifierade regeringsförslag blir för låg. Den blir ju enligt vårt
förslag och regeringsförslaget lika stor. Men det är intressant att konstatera,
att herr Brandt — jag tar honom här som ett exempel, inte på grund
av hans egen betydelse utan på grund av att han ganska väl karakteriserar
många av socialdemokraterna i kammaren — har så lätt att, trots den
attityd han intagit, följa finansministern i alla hans förändringar.

I själva verket har ju utskottet gått ännu längre i välvilja mot vissa
kapitalägare genom att reduktionsregeln utsträckts att gälla även belopp
över 100 000 kronor, om räntan är mindre än 3V3 procent, under förutsättning
att vederbörande icke har någon nämnvärd arbetsinkomst. Om vi
taga en person, som har ett kapital på 300 000 kronor och som har detta
förräntat med 2Vz procent, så får han, om han icke har någon arbetsinkomst,
av räntan på kapitalökning behålla Vs- Men om han arbetar och
har en arbetsinkomst på 5 000 kronor, då bestraffas han med att han inte
får behålla någon del av räntan alls. Antag att han utöver de 300 000
kronorna sparar 10 000 kronor. Om han icke har någon arbetsinkomst,
får han behålla Vs av räntan på kapitalökningen, men om han förtjänar
5 000 kronor av sitt arbete, får han inte behålla någon ränta alls på sitt
nybildade kapital. Skulle han rentav förtjäna 10 000 kronor på sitt egna
arbete, ja, då förstår man ju att en sådan man kan omöjligen få behålla
någon ränta på sitt nysparade kapital. Han bestraffas med att han utöver
hela räntan på kapitalökningen skall betala ytterligare 18 procent av räntan
i skatt, d. v. s. beskattningen blir 118 procent av ränteökningen.

Det är alltså de passiva kapitalisterna, som inte ha någon arbetsinkomst,
som genom förslagets speciella konstruktion bli föremål för den största
välviljan. Även detta är en ståndpunkt, som är ganska överraskande mot
bakgrunden av den attityd, socialismen brukat intaga just till de passiva
kapitalisterna. Jag kritiserar inte, jag säger det ännu en gång — för att
inte bli missförstådd — att man här något reducerat en eljest orimlig
beskattning av kapitalägarna. Det som jag ställer mig litet skeptisk emot är
den stora skillnaden mellan dem, som ha bara kapitalinkomst, och dem,
som dessutom ha arbetsinkomst. På vårt håll har man ju accepterat både
80-procentsspärren och reduktionsregeln, men jag ber kammaren observera,
att i våra skalor komma dessa regler att verka endast såsom en mjuk
avtrubbning, medan de, om man utgår ifrån de socialdemokratiska skalorna,
betyda att dessa rusa i höjden och sedan plötsligt tack vare 80-procentsspärren
eller reduktionsregeln falla ned mycket starkt.

.Tåg kanske får taga ännu ett exempel för att visa hur irrationell denna
skattekonstruktion, som kammaren nu uppmanas att antaga, i själva verket
är. Om en person har 40 000 kronor i arbetsinkomst och ett kapital på

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Nr 35.

145

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
300 000 kronor, som han förräntar så högt som efter 3V& procent, och han
ytterligare sparar en summa, skulle han av räntan på kapitalökningen
betala ungefär 5 procent mer än hela ränteökningen i skatt. Om han sparar
10 000 kronor och får 333 kronor i ränta, så skulle han betala 348 kronor
i skatt, d. v. s. 15 kronor mer än hela räntan. Det förslag, som folkpartiet
framlagt, innebär att marginalskatten skall vara 82 procent, d. v. s. han
skulle av de 333 kronorna få behålla 60 kronor. Nu kan man säga, att 60
kronor är väl inte mycket; det mesta går ändå åt till skatt. Men jag tror inte
man skall underskatta betydelsen av att spararen får behålla åtminstone
något av räntan på det kapital han sparat ihop. Jag frågar mig: kan det
vara något tvivel om vilken ståndpunkt som mest är ägnad att främja
kapitalbildningen, att behålla sparandet även i de grupper, som det här är
tal om, eller icke? För det andra: är det icke i de breda lagrens intresse
att kapitalbildningen hålles uppe även inom dessa grupper? Medför icke
även delta kapital möjlighet till flera och bättre bostäder, mera maskiner
och annat, som kan höja just de breda lagrens levnadsstandard? Tror man
verkligen att det är ett sätt att höja allmänhetens levnadsstandard och uppmuntra
kapitalbildningen att gå över de psykologiska strecken och taga ut
även för normalt förräntat kapital mer än hela inkomstökningen i skatt,
när det gäller avkastning av kapitalökning?

När man studerar sådana exempel — och de skulle kunna mångfaldigas,
men jag skall inte göra det — så kan man knappast komma till någon
annan slutsats än att det första förslag, som utredningsmannen Wigforss
framlade och som han sedan har fått så radikalt beskära, måste varit
ganska illa avvägt. Det bär ju regeringen själv erkänt genom att föreslå
radikala förändringar. För det andra: det förslag, som nu föreligger genom
de grovt tillyxade förändringarna med 80-procentsspärren och reduktionsregeln,
är onekligen föga rationellt avvägt. Det är klart att det finns inte
någon annan metod att åstadkomma ett rimligt resultat än att ändra själva
skalorna i stället för att ha skalor, som var för sig äro så höga, att, när
de staplas på varandra, inkomstskatten blir orimlig, och sedan tro att
man kan bota det med spärregler utan att ändra själva skalorna.

När bland andra finansministern påstår, att det inte är så stor skillnad
mellan folkpartiets ståndpunkt och den socialdemokratiska på denna
punkt, vill jag påpeka att detta är inte riktigt. Om vi taga det någorlunda
normalt förräntade kapitalet, så leda folkpartiets skalor i huvudsak till att
marginalskatten icke nämnvärt överstiger 100 procent, medan den enligt
de socialdemokratiska skalorna gör det i ett mycket stort antal fall.

.lag vill erinra om att finansministern påpekar, att denna spärregel och
reduklionsregel äro att betrakta som provisoriska och att det skall utredas
i vad mån man kan komma fram till bättre sådana. Ja, bättre kan man
naturligtvis alltid åstadkomma, men själva grundfelet, som ger upphov till
problemet, är de primära skalornas art, och så länge man vägrar justera
dem, kan man vara ganska övertygad om att det icke finns någon lösning
på problemet att här undgå orimligheter.

Jag skall be att få understryka, innan jag går vidare, att regeringens och
del socialdemokratiska partiets förslag, när det gäller de mest välsituerade
i landet och den sammanlagda inkomst- och förmögenhetsskatten, icke
avviker från det som framlagls från folkpartihåll. Den socialdemokratiska
pressen har emellertid konsekvent givit allmänheten ett motsatt intryck.

Andra kammarens protokoll 19A7. Nr 35. 10

146

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)

Jag är inte ens säker på att alla ledamöter av denna kammare ha klart
för sig, att när det gäller de mera välsituerade äro vi på samma linje.
Skillnaden gäller mellangrupperna. Det är dessa mellangrupper, särskilt
företagare med arbetsinkomst från sina företag, som bruka betyda så
mycket för näringslivets utveckling. De som arbeta fram ett litet företag
till att bli ett tämligen betydande företag komma i den grupp, där det är
en rätt väsentlig skillnad mellan socialdemokraternas ståndpunkt och vår.
Dessa människor, som visat sig vara i stånd till skapande insatser, till
kapitalbildning och initiativ, borde just i allmänhetens intresse få möjlighet
att fortsätta med sådana insatser. Det är det diskussionen gäller. Vi
tro att det är ganska oklokt att försvåra det produktiva arbete, som utföres
av dessa grupper. När finansministern tror att det inte spelar någon nämnvärd
roll med höga marginalskatter utom när det gäller mycket höga inkomster,
gör lian sig skyldig till en felbedömning. Det kan nog påvisas,
att långt ned i folklagren har tanken på marginalbeskattningens höjd kommit
att utöva ett psykologiskt inflytande, som berör både sparvilja och
och arbetsvilja. Det yttrande, som finansministern har i propositionen och
som jag inte här skall läsa upp, att företagaren måste hålla sitt företag i
gång och arbetaren måste arbeta enligt arbetsledningens direktiv vare sig
han får behålla litet mer eller mindre av inkomsten, tror jag att de flesta
människor skola vara överens om att betrakta som en felsyn.

Eftersom här, särskilt från finansministerns sida, denna fråga lägges upp
mycket principiellt med hänsyn till inkomstfördelningen, skall jag i stället
för att gå långt in i diskussionen om skatteskalorna be att få mycket
kort ange min principiella inställning till spörsmålet om inkomstfördelningens
utjämning. Jag tror jag kan säga, att min ståndpunkt är tämligen
representativ för ganska stora grupper inom folkpartiet. Mig förefaller
det uppenbart, att en mindre ojämn inkomstfördelning än den nuvarande
är önskvärd, och det måste vara ett viktigt önskemål att göra den mindre
ojämn, men det viktigaste är att höja standarden för de breda lagren. Det
viktigaste är inte att få bort en viss olikhet därför att den är ett ont i och
för sig, utan det viktigaste är att böja hela folkets levnadsstandard. Detta
kan endast ske, om man tar hänsyn till att produktivitetens stegring är den
väsentliga förutsättningen för standardhöjning. Det som kan uppnås genom
ändring av inkomstfördelningen är relativt mindre betydande. Om man beaktar
produktivitetsstegringens grundläggande vikt, kan man inte annat
än erkänna, att skattevägen går det inte att komma fram hur långt som
helst. Man kan inte bara säga, att den och den har litet mera än han behöver,
alltså tar samhället det och ger till dem som behöva. I remissmyndigheternas
yttranden, som varit föremål för så mycket kritik, understryker
man just bland annat detta. Jag frågar: hur skall det då gå att
komma fram till en jämnare inkomstfördelning? Jo, när man uttömt skattemetodens
möjligheter, som jag tror att man har i stort sett gjort för närvarande,
finns det bl. a. vägen att demokratisera undervisningsväsendet,
så att barn och ungdom från alla folkgrupper kan få all den utbildning den
vill ha och är lämpad för. Därigenom får man högre inkomster för de
breda lagren, även för de grupper av de breda lagren, som icke skaffat sig
så mycket utbildning; det blir ju större knapphet på rena kroppsarbetare.
För det andra, socialpolitiken innebär en mycket långt gående utjämning
av inkomstfördelningen. De beslut vi ha fattat här under det senaste år -

Tisdagen den 15 juli 1947 fm. Nr 35. 147

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
tiondet, särskilt under de sista två åren, betyda ett jättesteg, som vi i folkpartiet
hälsa med den allra största tillfredsställelse. Finansministern talar
om att man inte bör motsätta sig åtminstone ett litet steg till jämnare inkomstfördelning,
men det är synd att han så sällan talar om att enbart
under de senaste tio åren en mycket betydande utjämning av inkomstfördelningen
ägt rum genom att stora grupper, som tillhöra de allra fattigaste,
fått det bättre, en politik, som vunnit anslutning från alla håll i kammaren.
Det går då inte att säga, som det sagts så många gånger i denna
debatt, att den som opponerar sig mot någon del av detta socialdemokratiska
skatteförslag därigenom visar sig mindre intresserad av att få en
jämnare inkomstfördelning, mindre intresserad av att höja de breda lagrens
standard än socialdemokratien.

Jag vill tillägga att på den tiden, då skatterna voro väsentligt lägre än
de äro nu — på 1930-talet — tillhörde jag de bestämda motståndarna till
klagomålen på höga skatter. Jag sade upprepade gånger offentligt och i
pressen, att skatterna voro icke för höga. Så många sociala reformer pockade
på sitt genomförande att man måste räkna med att de skatter, som
funnos, sannolikt inte kunde sänkas. Jag brukade på den tiden citera —
jag kanske kan nämna det här, herr talman — när den engelske finansministern
Lloyd George lade fram sitt förslag om den första direkta inkomstbeskattningen
och en höjning av arvsbeskattningen i England år
1909. Han blev kritiserad på ett sätt som jag tror finansminister Wigforss
skulle finna vara något helt annat än vad som kommit honom själv till del.
Då svarade Lloyd George på ett valmöte: »Är det inte synd om de stackars
rika, de kan inte leva för inkomstskatten och de vågar inte do för arvsskatten!»
På det sättet kunde man med rätta skämta, då skatterna voro
ganska måttliga, men man kan inte bestrida att det går att höja dessa
skatter så långt att skadeverkningarna bli så allvarliga, att även den, som
med fullaste hjärta instämmer i önskemålet att skapa en jämnare inkomstfördelning,
ändå måste säga: jag tror det är oklokt att nu gå vidare, ty
verkningarna på kapitalbildningen och företagsamheten bli sådana, att de
sänka produktiviteten, bromsa produktivitetsökningen och försvåra standardhöjning
för folket.

Beträffande folkpartiets ställning till skatteförslaget vill jag först understryka,
att vi helt och hållet äro med på skattesänkningarna. Jag skall inte
här på nytt ta upp någon debatt om i vad mån det ena eller andra partiet
varit med om att framdriva dessa skattesänkningar eller varit med om att
framdriva att förmögenhetsskatten tagits bort för förmögenheter mellan
20 000 och 30 000 kronor och dylikt. Huvudsaken är att man kan slå fast,
att vi äro överens om skattesänkningarna — högerns provisorium innebär ju,
att partiet är med om skattesänkningar av i allt väsentligt samma omfattning.

Jag vill emellertid peka på att det kvarstår en olikhet i fråga om beskattningen
av de mindre förmögenheterna, de på mellan 30 000 och 50 000 kronor.
Vårt förslag innebär en skattesats av 4 promille på dessa, medan regeringens
förslag innebär 6 promille. Man kan jämföra denna förmögenhetsskatt
med den som en person med ett par tiotals miljoner i förmögenhet får betala.
Den senare får, utöver den höga inkomstskatten, vid normal förräntning av
kapitalet betala eu förmögenhetsskatt som endast är 2,3 promille. Enligt regeringsförslagct
kommer alltså den som bär en förmögenhet på mellan 30 000

148

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
och 50 000 kronor att få betala nära tre gånger så hög förmögenhetsskatt för
varje tusental kronor i nysparat kapital som den får, som redan har ett par
tiotal miljoner kronor. Detta är en av de mera överraskande konsekvenserna
av det bollande med höga skatteskalor och spärregler, som detta skatteförslag
innebär.

Fn av orsakerna till att vi motsätta oss skattehöjningarna är, såsom
herr Sandberg m. fl. betygat, att vi anse dem onödiga. Vi hänvisa även
till att de skulle medföra skadliga samhällsekonomiska verkningar, vilket
även remissmyndigheterna påpekat i sina svar. Mot detta anförde finansminister
Wigforss i sitt anförande egentligen bara en invändning. Han sade, att
man tagit fel så många gånger förut när man klagat över att skatterna varit
för höga, att det är högst troligt att man tar fel även denna gång, och att
bevisbördan i varje fall åvilar dem som äro pessimistiska.

Det är väl klart att några bevis i ordets egentliga mening inte kunna åstadkommas
här, utan endast skäl av den art som remissmyndigheterna redan
företett men som tydligen inte gjort något intryck på finansministern. Men
finansministerns huvudresonemang kan vara ett verkligt skäl endast om han
tror, att man kan gå hur långt som helst därför att man alltid förut klagat
oklokt. Men om han erkänner, att man inte kan pressa skattesatserna för
kapitalbildning och företagsamhet hur hårt som helst, då inställer sig omedelbart
den frågan: var går gränsen, där produktivitetssänkningar av betydelse
inträda? Man frågar, om inte regeringen med herr Wigforss i spetsen
anser att denna gräns redan är uppnådd. Förmodligen anser regeringen, att
gränsen nås när detta förslag genomföres, ty annars skulle den väl föreslå
ännu högre skatteuttag. Man skulle alltså nu uppnå ett lagom högt skatteuttag.
Det är under sådana förhållanden intressant att konstatera, att om
en kommunist nästa år föreslår en ytterligare höjning av skatten med 10
procent, kan han använda samma argumentering mot herr Wigforss som
denne nu själv använder. Han behövar bara som motivering för sitt förslag
ord för ord läsa upp vad finansministern sagt i går, nämligen att det klagats
så många gånger förr men ändå gått bra, och varför kan man då inte ta
ut litet högre skatt? Man måste väl ändå säga, att det är något fel med
finansministerns motivering, när den är av sådan art, att den kan användas
som motivering för ett förslag, som går väsentligt längre än herr Wigforss’
eget förslag.

Det går naturligtvis inte att visa precis var den gräns går, som jag nyss
talade om, men det förefaller mig som om remissmyndigheterna och den
offentliga diskussionen påvisat ganska starka skäl för antagandet, att gränsen
skulle överskridas med genomförandet av det föreliggande förslaget, och
att detsamma skulle leda till långsammare framåtskridande till skada för
hela folket. Uppenbarligen tror man inom arbetarpartiet, att svenska folket
inte skall förstå detta. Hela diskussionen har från det hållet utgått från att
de breda lagren bara skulle intressera sig för sin egen skatt och att de inte
skulle förstå, att det även ur deras egen synpunkt kan vara i längden oklokt
att lägga större bördor på kapitalbildning och företagsamhet än denna kan
bära med bibehållen effektivitet. Jag tror för min del, att arbetarpartiet härvid
underskattar det svenska folkets ekonomiska förstånd. Jag har träffat
åtskilliga människor som mycket bra inse, att de såsom medborgare i detta
land ha anledning att inte bara se på sin egen skatt, utan även se hur skattepolitiken
i övrigt kan påverka näringslivets utveckling och därmed deras

Tisdagen den 15 juli 1947 fin.

Nr 35.

149

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
egen levnadsstandard. 1 varje fall vilja vi i det parti jag företräder inte underlåta
att så gott vi kunna framhålla dessa långsiktiga verkningar och deras
betydelse.

Jag observerade i går, att finansministern skjuter remissmyndigheternas
argument åt sidan, när de gå honom emot, men att han inte drar den slutsatsen,
att han då i stort sett får avstå från att tillgodogöra sig dessa myndigheters
resonemang, utan att han, när han finner någon punkt som han
kan använda, tar upp denna och framhåller den som ett gott argument för
sina åsikter. Dessa remissmyndigheter representera enligt finansministerns
mening en märkvärdig blandning av gott förstånd och rent oförnuft. —-Man kan heller inte underlåta att märka med vilken ogrumlad tillfredsställelse
herr Wigforss konstaterar, att det här eller där finns ett land, som med
avseende på den ena eller andra skatten har en högre skattesats än vad
regeringen föreslagit. Finansministern riktigt småmyser av tillfredsställelse,
när han får nämna ett sådant exempel. Jag har inte märkt, att han gjort den
minsta statistiska undersökning och sagt, t. ex. att om nitton länder ha lägre
skatt och ett land högre skatt än vi, böra vi inte bara tala om detta enda
land. Om han vill hänvisa till utlandets erfarenheter, skulle det ha större
beviskraft, om han gjorde en undersökning, vilken ingalunda behövde vara
fullständig för att ha ett stort intresse, men finansministern nöjer sig med
att med sina falkögon blicka omkring sig för att upptäcka någon skatt som
är högre än vad han föreslagit och sedan servera den med förtjusning.
Ingen kan påstå, att finansministern presterar någon mer övertygande argumentering
med användande av denna metod.

Eftersom diskussionen om skatteförslaget i så hög grad lagts på frågan
om inkomstfördelningen, vill jag till ytterligare förtydligande säga, att vi
inte ha något som helst intresse av att skydda de mycket välsituerade gruppernas
konsumtion. Tanken att vi inom folkpartiet eller något annat oppositionsparti
skulle låta oss leda av något intresse av att skydda dessa människors
mycket höga konsumtionsstandard är onekligen förbluffande. Jag
kanske får nämna, att jag någon gång i höstas, strax efter det att skattekommittén
hade framlämnat sitt förslag, var på en middag i Stockholm, vid
vilken ett stort antal välsituerade personer var närvarande. Jag gjorde då
den reflexionen, att det sannerligen inte var för att de närvarande, välklädda
damerna skulle kunna köpa en paristoalett till om året, jag ansåg mig böra
opponera mot delar av skatteförslaget. Jag tycker det i och för sig skulle
vara önskvärt om vi kunde komma till ett samhälle, där konsumtionsstandarden
för de mest välsituerade är väsentligt lägre än den är i vårt land i
dag. Jag tror mig emellertid våga säga, att ett genomförande av skatteförslaget
icke kommer att medföra någon väsentlig sänkning av standarden för
dem och deras barn, utan jag tror det kommer att medföra minskad lust att
uppehålla kapital, vilket annars varit utmärkande för de välsituerade i detta
land, och att det kommer att leda till kapitalkonsumtion, vilket ingen kan
förvåna sig över, när skattesatserna gå upp över 100 procent.

Man bör ha klart för sig, att den konsumtion, som kan betraktas som ur
många samhälleliga synpunkter överflödig, utgör en ur samhällsekonomisk
synpunkt relativt liten kostnad för fördelarna alt få behålla ett system med
decentraliserad kapitalbildning och med alla de möjligheter till allmänt
spritt initiativ och allmänt spridd företagsamhet, som ett sådant system
innebär. Sedan kan man, om man vill, gärna få skämta om denna sak, vil -

150

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
ket man kanske också kommer att göra. Jag tror för min del att det är en
rätt betydlig fördel samhället vinner för en relativt obetydlig kostnad. Varje
ekonomiskt system har vissa slöserielement i sig. Det gäller den fria konkurrensen
— det bruka socialdemokraterna framhålla —- men det gäller sannerligen
också den centraldirigerade kommissionshushållningen, t. o. m. i
högre grad än andra system.

Det som betingar vår ståndpunkt är, såsom jag tidigare sagt, hänsynen
till kapitalbildning och initiativ och därmed till det ekonomiska framåtskridandet.
Finansministern säger, att det inte kan betyda något väsentligt om
man lägger litet tyngre skatter på t. ex. 50 00Ö människor. Jag vill
svara finansministern på denna viktiga punkt, att det inte bara är
fråga om de 50 000 människorna, utan att en stor del av landets
företag, och därtill landets mera väsentliga företag, påverkas. Om
utvecklingen blir en liten smula försvårad för åtskilliga tiotusental av de
mer betydelsefulla företagen i landet, bli sådana skatter till skada för de
breda lagren. Det behövs inte mer än att den årliga produktionsökningen,
som enligt konjunkturinstitutets beräkningar under en tid varit 2,3 procent
per individ, reduceras med en tiondels procent för att det efter ett par årtionden
skall medföra en väsentlig sänkning av de breda lagrens levnadsstandard
i förhållande till vad den annars kunde ha varit. Man skall nog
vara ganska säker på sin sak för att vilja bestrida, att en skatt, som väsentligt
drabbar flera tiotusental av landets mest betydande företag, inte kan
påverka företagsamhet och framåtskridande det minsta, inte ens minska
produktionsökningen med en tiondels procent. Vilken mening man än har
måste det vara uppenbart, att det gäller att ta ställning till detta, och att
talet om de 50 000 människorna i en 7-miljonersbefolkning knappast är ett
allvarligt argument i denna viktiga fråga.

Man har på socialdemokratiskt håll beklagat sig över den agitation som
förts av det Wigforsska förslagets motståndare, och det har gjorts även här
i kammaren i går, till och med av finansministern. Det må då, herr talman,
vara mig förlåtet om jag gör något som jag annars inte skulle ha gjort, nämligen
uppehåller mig vid den propagandabroschyr, som spritts i miljonupplaga
av det socialdemokratiska partiet och landsorganisationen. Bakom broschyren
står alltså inte någon anonym byrå. Det står däri, att man kan ha
olika uttagningsprocent; om man tar ut 110 procent blir skatten 10 procent
högre än om man tar ut 100 procent. Så långt är onekligen allt riktigt. Sedan
kommer det några figurer. En man står på en rätt låg sockel, som skall
representera beskattningens höjd. Därunder står: Socialdemokraterna: 100
procent. Vid sidan står en man på en mycket hög sockel. Därunder står: De
borgerliga: 110 procent. Man sprider i miljonupplaga detta påstående, att
de borgerliga vilja att det skall tas ut 110 procent, under det att socialdemokraterna
vilja ta ut 100 procent. Herr talman! Vad skall man säga om en
sådan metod att argumentera, när det dock är ett faktum, att samtliga partier
föreslå 100 procents uttagning? Det är ju också ett faktum, att i skattekommittén,
som inte gjorde något förslag om uttagningsprocenten, samtliga
partier räknade med 110 procent. När sedan det politiska ställningstagandet
skedde, valde samtliga partier 100 procent. Likväl sprida arbetarpartiet och
landsorganisationen en broschyr, i vilken det påstås, att motståndarna ha
föreslagit 10 procent högre uttagning. Jag tror det är bäst att jag för min
del avstår från att karakterisera en sådan polemisk metod. Jag vill endast

Tisdagen den 15 juli 1947 fan. Nr 35. 151

Ändring i komnuinahkattclagen m. in. (Forts.)
slå fast, att något liknande mig veterligt inte förekommit från oppositionspartiernas
sida. I folkpartiet har man hela tiden ansträngt sig att redovisa
den socialdemokratiska ståndpunkten med fakta. Det är väl för mycket
begärt att t. ex. herr Fast under debatten skall erkänna, att en sådan propagandametod
leder till just de verkningar, som finansminister Wigforss fann
så angeläget att undvika. Sanningen är ju att det kunnat visas, att budgeten
kan balanseras även utan skattehöjningar och med uttag enligt 100
procent, vilket föreslagits bland annat från vårt håll.

Understundom har det framförts den meningen, att skattehöjningarna
kunna motiveras av hänsyn till inflationsutvecklingen. Detta är emellertid
inte riktigt, emedan dessa skattehöjningar äro av den art, att de i varje fall
inte under de närmaste åren kunna förorsaka någon väsentlig minskning
av efterfrågan. Jag skall inte ingå på den saken, men jag vill, närmast
därför att hans excellens statsministern för ett par veckor sedan diskuterade
frågan, ta upp spörsmålet om skattehöjningarna och budgetöverskottet till
litet närmare belysning. I det förslag till program mot inflationen, som regeringen
framlagt, står det, att man bör eftersträva största möjliga överskott i
budgeten. Statsministern uttryckte sig om detta förslag ungefär som om det
varit något liknande Mose stentavlor, så man får utgå från att varje punkt
är mycket noga genomtänkt. Man finner emellertid, att både utskottet och
finansministern säga, att därest de medel, som inflyta genom skattehöjningen,
inte behövas för balanseringen av budgeten, skola de användas för ytterligare
skattesänkningar. Talet om största möjliga budgetöverskott, herr
statsminister, har alltså försvunnit. Det passade bra för fjorton dagar
sedan, men i dag, när vi tala om beskattningen, är det bättre att säga, att
de medel som eventuellt bli över skola användas till skattereduktion. De
kunna emellertid inte samtidigt användas i inflationskampen och till skattereduktion.
Jag ber kammarens ledamöter observera, att inkomsterna enligt
regeringens egna uttalanden knappast kunna bli högre än beräknat annat än
om inflationstrycket fortsätter eller rent av skärpes. I detta läge har regeringen
i sitt inflationsprogram bundit sig för att budgetöverskottet skall
vara så stort som möjligt, men i skattediskussionen förklarar man, att därest
det under dessa förutsättningar blir ett överskott, skall detta användas till
ytterligare skattesänkningar. Statsministern sade vid något tillfälle något om
att man inte bör laborera med två ståndpunkter vid olika tillfällen, allt
eftersom det passar sig. Det är nog rätt svårt att få ett tydligare exempel
på ett sådant förfarande än det jag här angivit. Jag vill också fråga —
jag ser, att herr Hall står på talarlistan inte så långt ifrån mig — bur de
ledamöter, som anse att det var ett misstag att avskaffa omsättningsskatten
och som gärna vilja ha den tillbaka, ställa sig till utskottets och regeringens
ståndpunkter.

När regeringen skall motivera alt skattehöjningar skola företagas redan
nu, fastän de inte äro nödvändiga för budgetens balansering detta år och
fastän dessa skattehöjningar, som inte minska efterfrågan, inte kunna ha
någon betydelse ur inflationssynpunkt, faller den tillbaka på att man nu
vill skapa ett skattesystem, som inte behöver ändras redan nästa år. Därtill
vill jag säga, att budgetåret 1948/49 bar av finansministern själv i propositionen
till fjolårets riksdag betecknats som ett besvärligt övergångsår. Jag
kan väl kalla det ett undantagsår, emedan stora klumpar av sociala reformer
det året för första gången i deras helhet belasta budgeten. Det är inte en

152 Nr 35. Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
självklar naturlig ståndpunkt, att man för att vara på säkra sidan höjer
skattesatserna redan nu, innan det behövs. Det vore rimligare att säga, att
eftersom detta är en skattereform på litet längre sikt, bör man söka göra
den sådan, att den passar även på litet längre sikt, och att man nästa år,
som är ett övergångsår av speciellt slag, får ta upp frågan om vilka tillfälliga
åtgärder som eventuellt krävas för att man skall kunna balansera budgeten
det året.

Som svar på en fråga från finansministern vill jag säga, att om det t. ex.
för budgetåret 1948/49 skulle visa sig nödvändigt med en tillfällig, måttlig
höjning av bolagsbeskattningen, så tror jag inte att man på vårt håll skulle
vara ovillig att reflektera på en sådan. Men vi anse det icke motiverat att
innan det behövs tillgripa en sådan skattehöjning och ge den en sådan
karaktär att den lätt blir permanent.

Till sist, herr talman, skall jag beträffande kvarlåtenskapsskatten bara
säga att enligt min mening arvslottsbeskattningen som konstruktion är vida
att föredraga. Finansministern gjorde här i sin polemik en av sina utlandsresor.
Förut har han talat om England och pekat på att man där har en
kvarlåtenskapsskatt. Han har fått kritik därför alt han har underlåtit att
påpeka, att man i England icke har någon årlig förmögenhetsskatt i annan
mån än att vissa avdrag falla bort vid förmögenhetsinkomst. En kvarlåtenskapsskatt
kan konstrueras som en uppskjuten förmögenhetsskatt,
när man inte har någon årlig förmögenhetsskatt, men när man har en mycket
hög årlig förmögenhetsskatt, har man inte längre samma motivering
att tala om en förmögenhetsskatt som uppskjutits till dödsfallet. Därför gjorde
finansministern denna gång i stället en resa till Kanada, men såvitt jag har
kunnat erfara förhåller det sig på samma sätt där. Man har i stort sett
samma skattesystem på denna punkt som i England utan någon speciell
årlig förmögenhetsskatt. Finansministern diskuterade inte den saken. Han
talade bara om kvarlåtenskapsskatt. Jag måste säga att detta sätt att exemplifiera
och argumentera för mig är en liten smula överraskande mot bakgrund
av att finansministern dock under många år visat sig angelägen om
att hålla argumenteringen på en hög nivå.

När finansministern också vänder sig mot talet om att kvarlåtenskapsskatten
genom att förtära kapital som redan finns i produktionen skulle vålla
särskilda svårigheter, kommer han även där med ett resonemang, som verkligen
är förvånande. Han säger, alt det från samhällets synpunkt inte är
någon skillnad mellan en skatt som beräknas på kapitalet och en skatt som
beräknas på inkomsten, ty i båda fallen måste ändå de resurser samhället
förfogar över tas ur den löpande produktionen, den löpande inkomsten.
Alltså, sade finansministern — jag lyssnade mycket omsorgsfullt — gör det
ingen skillnad om man lägger skatten på inkomsten eller på kapitalet, ty
en del av den inkomst som uttages vid en inkomstbeskattning skulle ha sparats
om medborgarna hade fått behålla den, och en skatt på inkomsten
drabbar alltså kapitalbildningen lika väl som en skatt direkt på kapitalet
gör det.

Jag ber kammaren observera att hela resonemanget hänger på två ord.
En del av inkomsten skulle nog ha sparats om medborgarna hade fått behålla
pengarna. Det är troligt. Vissa medborgare skulle inte ha sparat mer
än 5 procent, andra 10 procent och andra åter skulle ha sparat 20
procent eller ännu mera. Men man brukar nog i allmänhet anse

Tisdagen den 15 juli 1947 fm. Nr 35. 153

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
att .skatter på inkomsten till övervägande del, utom när det gäller
de allra mest välsituerade, drabba konsumtionen och till mindre del
kapitalbildningen. Men i finansministerns argumentering trollas hela skillnaden
mellan en inkomstskatt, som kanske till 10 procent drabbar kapitalbildningen,
och en kapitalskatt, som till 90 procent eller mera drabbar kapitalbildningen,
fullständigt bort, denna skillnad som dock är avgörande för
dessa skatters inverkan på kapitalbildningen. Det är mycket svårt för mig
att finna den psykologiska förklaringen till att finansministern kommer med
så förenklade resonemang och försöker trolla bort skillnaden mellan kapitalskatt
och inkomstskatt ur kapitalbildningssynpunkt. Jag tror att varje
som helst analys av detta problem skulle visa att här råder en mycket betydande
skillnad.

Ja, herr talman, jag har försökt att något belysa en del av de argument
som ha framkommit närmast i kammarens debatter, därför att de åtminstone
delvis ha förefallit mig vara något ensidiga. Jag hoppas att även de
ledamöter av kammaren, som inte dela mina åsikter, i varje fall inte bestrida
riktigheten av det omdömet, att finansministerns och andras argumenteringar
ha varit ganska ensidiga. Därför har det kanske inte alldeles
varit till skada, att jag utan att alltför mycket upprepa de allmänna resonemangen
har försökt belysa vari denna ensidighet på vissa punkter har bestått.

Jag måste emellertid innan jag slutar säga ett ord till. Bevillningsutskottets
förste talesman, herr Olsson i Gävle, fällde ett yttrande om att oppositionen,
när den kritiserade vissa sidor av förslaget och talade om dess skadeverkningar
o. s. v., inte skulle använda så djupa brösttoner. Jag minns inte
de exakta ordalagen, men det var någonting i den stilen. En kanske för
ögonblicket litet elak observatör sade till mig, när han hörde detta, att han
aldrig hade hört herr Adolv Olsson använda något annat än brösttoner,
men det är ju en överdrift, även om den innehåller en kärna av sanning.
Herr Adolv Olsson räckte emellertid ut eu olivkvist till oppositionen. Han
sade: om det kommer att visa sig, att skadeverkningarna av detta förslags
genomförande bli stora, så är jag inte sämre karl än att jag skall erkänna
det, ändra mig och vara med om att skatterna omläggas.

Ja, detta låter naturligtvis ganska välvilligt. Tyvärr förhåller det sig väl
så, att om en skattereform av denna art skulle göra framåtskridandet en
eller annan tiondels procent långsammare, med i längden mycket allvarliga
återverkningar för folkets standardhöjning, så skulle det aldrig kunna
bevisas. I varje fall tror jag inte att personer, som ha visat en så stor
oemottaglighet för de argument som ha framförts av remissmyndigheterna,
därest framåtskridandet skulle gå någon tiondels procent långsammare än
tidigare skulle kunna övertygas om att detta berodde just på skatterna. Den
saken kan aldrig bevisas, och därför tror jag det är rätt riskfritt för herr
Adolv Olsson att visa det ädelmod som han här gav prov på.

Men han hade säkert rätt när han sade, att inte ens högern i bevillningsutskottet
har velat anklaga majoriteten för överlagd skadegörelse. Nej, det
är både rikligt och viktigt. Ingen i oppositionen har beskyllt herr Adolv
Olsson för någonting sådant som överlagd skadegörelse. Vi har talat om
ekonomiskt oförstånd eller annat av den arten men inte om någonting som
kan anses vara i minsta mån otrevligt att höra ur andra synpunkter. Vi ha
inte sänkt oss till eu sådan nivå i debatten att vi beskyllt våra politiska
motståndare för att låta sig ledas av andra motiv än hänsynen till det all -

j 54 j\’r 35. Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
männa bästa, men vi veta att det finns andra partier som verkligen ha
låtit detta komma sig till last.

Finansministern var inne på samma tanketråd, när han talade om att
man här inte skulle använda överord eller riva upp någon oförsonlig strid.
Men det är väl ändå ganska uppenbart, att vi måste upplysa folket om hur
vi bedöma ett reformförslag och om vad vi anse vara förenligt med det allmänna
bästa. Att detta sker innebär naturligtvis att frågan inte behandlas
på samma sätt som universitetspropositionen i lördags, men det kan näppeligen
därför anses att oppositionen överskrider sina befogenheter. Det torde
tvärtom vara så att i den mån klyftan kommer att vidgas — vilket ju återstår
att se — så får förklaringen sökas däri att man på regeringshåll inte
ens försökt finna en samlande lösning. Den saken står ju utom varje diskussion,
att regeringen icke försökt finna en sådan lösning. Den har från
första stund i kommittén gått sin egen väg utan att ta någon hänsyn till den
stora minoritetens önskemål.

Jag tror att man kan beklaga detta. Regeringen kunde ju ha fått det
väsentliga utan strid. Den kunde ha fått hela skattesänkningen för de breda
lagren — fastän den socialdemokratiska pressen söker ge det intrycket att
det inte skulle ha gått. Just i en tid då det mera än någonsin behövs samling
hade det nog varit klokare om regeringen hade valt en samlande linje.
Om man verkligen vill ha samling, tror jag det är en svaghet, att man döljer
för folket, att alla äro överens om skattesänkningarna, och därigenom försöker
inge den stora allmänheten intrycket att motsättningarna äro skarpare
och annorlunda än de äro.

Vi i folkpartiet komma i varje fall att försöka att så ordna både skattepolitiken
och samhällspolitiken i övrigt, att vi skapa de bästa möjliga förutsättningarna
för den allmänna standardhöjningen för särskilt de breda lagren,
även om detta skulle innebära att vi få gå emot förslag, som vid ett
mera ytligt betraktande kunna förefalla lockande men vilkas verkningar
på lång sikt icke skulle kunna förenas med det allmänna bästa.

Herr Olsson i Gävle erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag begärde ordet närmast för en replik till herr Ivristensson,
som när han talade om bolagsskatten erkände att han inte kunde förebrå
socialdemokraterna för bristande intresse för näringslivet och anförde vissa
exempel därpå. När herr Sandberg i går konstaterade att det skulle bli
ett deficit på 230 miljoner, sade mig strax därefter en mycket^ inflytelserik
folkpartist som svar på en fråga om hur man skulle fylla ett sådant hål: vi
kunna ju ta bolagsskatten nästa år, om det skulle bli nödvändigt. Detta
har nu bekräftats av herr Ohlin i hans nyss hållna anförande. Jag tror
således att man bör vara ganska försiktig och inte tala alltför hårt om
faran av denna bolagsbeskattning.

Sedan må jag på den minut som står mig åter säga herr Ohlin, att jag
inte talade om oppositionens brösttoner och att både han och hans iakttagare
hade svårt att fatta. Jag sade att svårigheten att här kunna bevisa
någonting, som herr Ohlin själv erkänner, borde mana till försiktighet i
fråga om beskyllningar. Det är vad jag har sagt på den punkten.

Sedan skulle jag vilja säga till herr Ohlin, som nu uppträder såsom den
objektive mannen, som är indignerad och påstår att så och så har man
gjort på socialdemokratiskt håll, att han, när han vill vara så indignerad

Tisdagen den 15 juli 1947 fin. Nr 35. 155

Ändrinq i kommunalskattelogen m. in. (Forts.)
och så objektiv, också borde tänka på sig själv och sina egna. Han inledde
sitt anförande med att, visserligen utan att direkt använda ordet, beskylla
bevillningsutskottets socialdemokratiska ledamöter och kanske också bondeförbundarna
för att vara transportkompani åt herr Wigforss. Samma dag
detta gamla ord, som har vilat i tio år, grävdes fram av en folkpartistisk
tidning, höll folkpartiets förstakammarledare ett tal — inte i första kammaren
utan på ett annat ställe — till en man som han förklarade vara en
av riksdagens mest ärliga och självständiga män. Namnet på den mannen
står på sidan 176 i utskottsbetänkandet, och det må tillåtas mig att ha den
uppfattningen att herr Elon Andersson bättre känner bevillningsutskottet
och dess ledamöter än herr Ohlin och vissa folkpartitidningar. Man skall
således vara en liten smula försiktig när man uppträder såsom moralpredikant.
Det säger jag både till mina partivänner och till oppositionen.

Jag skulle också, om tiden tillåter det, vilja säga herr Ohlin: det är vackert
att tala om samling, men jag är säker om att när det en gång blir
möjligt att säga det och när det kan undersökas helt, då skall det visa sig
att det inte var skatteberedningens ledamöter utan vissa krafter utanför
denna, som med hänsyn till den förestående valrörelsen 1946 sprängde
samlingen.

Herr Sundström i Skövde erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för att få
instämma i en synpunkt som herr Ohlin framförde, då han talade om
önskvärdheten av att företagsamhet och initiativ gynnas. Jag anser nämligen
att detta skatteförslag i hög grad bör befordra initiativ och skapande
av nya företag, alldenstund alla skattedragare med under 25 000 kronors
inkomst komma att få skattelindring, och då nya företag inte komma att
bli föremål för ökad skattebelastning förrän kapitalet närmar sig 100 000
kronor. Under sådana förhållanden kan detta skatteförslag icke vara hindrande
för spridningen av det initiativ, som herr Ohlin talar om.

Jag skall också beröra en annan sak, nämligen frågan om det ekonomiska
framåtskridandet. Jag tror inte att herr Ohlin kan vare sig leda i
bevis eller göra troligt, att delta skatteförslag i nuvarande läge kommer
att vara skuld till det ritardando i produktionsutvecklingen på en eller annan
tiondels procent, som eventuellt kommer att inträda. Jag tror att i nuvarande
läge sådana faktorer som bränsletillgång, kolimport och tillgång på
arbetskraft ha oändligt mycket större betydelse för framåtskridandet än
detta skatteförslag.

Slutligen vill jag säga några ord om inflationen. Herr Ohlin och folkpartiet
lia visserligen frikopplat inflationsresonemanget från sin reservation,
men det är väl ändå alldeles obestridligt, att om man vill bekämpa
inflationen, så är det åtminstone en av de nu föreslagna skatterna som
man inte bör motsätta sig, nämligen bolagsskatten. I dagens läge måste väl
ändå bolagsskatten verka dämpande på investeringsbenägenheteu och sålunda
ha en ur penningvärdesvårdande synpunkt fördelaktig verkan. Jag
är alldeles övertygad om att professor Lundberg, om han hade haft att ta
ställning till de olika förslag, som här föreligga, när herr Ivar Andersons
motion om avslag på hela skatteförslaget nu inte kunnat vinna politisk
framgång, just med hänsyn till penningvärdet skulle ha anslutit sig till
propositionens linje.

156 Nr 35. Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)

Herr Hagberg i Luleå, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! I anledning av vad herr Ohlin sade om
verkningarna av förmögenhetsskatten på räntan, av vilket man närmast
fick det intrycket, att skatten skulle ta mer än räntan, vill jag bara göra
ett enkelt konstaterande. Om vi hålla oss till 3V2 % avkastning, som herr
Ohlin räknar med, och uppskatta förmögenheterna i landet till sammanlagt
20 miljarder kronor — det är väl snart ungefär så mycket — skulle det
ge en inkomst på 700 miljoner kronor. Samtliga förmögenhetsskatter, kvarlåtenskapsskatten
inräknad, äro beräknade att ge 200 miljoner kronor. Det
visar alltså, att de som ha förmögenhet komma att ha kvar en halv miljard
kronor av räntorna, sedan förmögenhetsskatterna blivit betalda. Nu tror
jag, att det, som herr Ohlin påpekat, finns enskilda exempel, då man kan
få fram sådana resultat, som herr Ohlin här sade. Jag tror, att det bör
fattas som en uppfordran till regeringen — åtminstone känner jag mig
för min del mycket uppfordrad därtill — att uppmärksamma den saken,
nämligen att redan nästa år försöka se till att det här vidtages korrigeringar,
som hårdare drabba det parasitära kapital, som ju även herr Ohlin
tycktes vara mycket skeptisk mot. Man skulle kanske t. o. m. våga hoppas,
att även folkpartiet eller en del av folkpartiet skulle vara med om sådana
av herr Ohlin mycket väl motiverade ytterligare skärpningar.

Sedan vill jag bara till belysning av frågan om den goda tonen i denna
debatt erinra om ett uttalande i en publikation, som heter Organ för näringslivet,
där det om den nuvarande finansministern heter —■ jag tycker
man bör läsa in det i kammarens protokoll i denna debatt — följande: »I
herr NN:s sätt att kämpa för sina idéer har det alltid funnits ett drag av
ideologisk fanatism, oemottaglig eller åtminstone okänslig för sakskäl Denna
hållning har skärpts med åren, och på sistone ha vissa uttalanden och
ställningstaganden från hr NN:s sida präglats av en stelhet, en förkalkad
doktrinarism, som tangerar det patologiska. I NN:s försvarsstrategi mot
skatteförslagens kritiker framträder det paranoida inslaget starkare än någonsin
till förne.»

Herr Kristensson erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Under mitt anförande framställde jag följande fråga
till herr Olsson i Gävle: Är det rättvist, att två företag, som arbeta inom
samma bransch och på samma plats, det ena under aktiebolagets form och
det andra i form av en ekonomisk förening, skola drabbas av olika beskattning?
På denna fråga fick jag intet svar av herr Olsson. Jag ber att
få erinra om att herr Olsson suttit i skatteberedningen, och då fann han det
riktigt, att man skulle följa den gamla principen, att aktiebolag och ekonomiska
föreningar skulle beskattas lika. Samma ståndpunkt intages i propositionen.
Nu är detta, som var sant för en kort tid sedan, inte längre sant
och riktigt, utan nu skola de beskattas olika. Jag kan inte finna det vara
riktigt, att beskatta dessa företag, varom nu är fråga, på det sätt som majoriteten
i bevillningsutskottet föreslår. Jag anser det riktigt att fortfarande
ha kvar jämställdheten, och jag kan tillägga, för att intet missförstånd skall
uppstå, att jag anser, att klyftan skall överbryggas genom att aktiebolagsskatten
bibehålies vid 32 %.

Med anledning av herr Sundströms i Skövde uttalande, att det inverkade
på nyföretagandet, att bolagsskatten höjdes från 32 till 40 % och i den

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Nr 35.

157

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
mån det inverkade vore det bara bra ur inflationssynpunkt, vill jag säga,
att vi inte skola diskutera denna fråga ur inflationssynpunkt utan måste
se förslaget på längre sikt. Detta har ju betonats även från socialdemokratiskt
håll, och därför menar jag, att det är en nackdel att införa en bolagsbeskattning
i vårt land, som i det långa loppet skulle komma att bromsa
nyskapandet och därmed framåtskridandet.

Herr Olsson i Gävle erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talmani Jag tycker det är konstigt, att herr Ivristensson riktar
sin fråga till mig, som ju på den punkten tillhört de mera tveksamma. Det
skulle enligt min mening vara mera naturligt, om han, som ändå deltagit i
utskottets förhandlingar, riktat frågan exempelvis till någon, som representerar
jordbrukarnas föreningsrörelse. Inom denna rörelse betraktar man
detta som ett mycket betydelsefullt problem. Vi kunna ju inte heller förneka,
att skäl för skillnad i behandlingen av ekonomiska föreningar och
aktiebolag kunna anföras, kanske inte minst när det gäller avskrivningsrätten.
Jag tror sålunda, att herr Kristensson kan, såsom jag sade, ta det lugnt.
Skulle det nu bli så, att kammaren inte i dag genomför höjningen av bolagsskatten,
får ju herr Kristensson tillfälle att gemensamt med herr Ohlin
eventuellt göra det nästa år.

Herr Kristensson, som likaledes på begäran ånyo erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Vid framställandet av min fråga sade jag,
att jag vände mig till herr Olsson i Gävle, därför att jag betraktade honom
såsom den förnämste drabanten för majoriteten inom bevillningsutskottet,
och det gör jag fortfarande. Jag vill säga, att jag antecknar med tacksamhet,
att han är tveksam, när det gäller att skapa denna klyfta, och därför
har jag förhoppning om att den så småningom skall kunna fyllas igen. Jag
vill erinra om att, när det gäller förmögenhetsbeskattning av aktiebolag,
skola aktierna tagas upp till sina verkliga värden, ofta över pari, medan
däremot, när det gäller ekonomiska föreningar, andelarna tagas upp till
andelsbeloppet. Detta är en förmån för delägarna i de ekonomiska föreningarna.
Jag vill emellertid på nytt säga, att klyftan bör överbryggas genom
att bolagsskatten inte höjes.

Herr Ohlin talade om att en tillfällig höjning av bolagsskatten möjligen
kunde bli behövlig framdeles. Detta är emellertid inte detsamma som att
för längre tid bestämma bolagsskatten till 40 %. Om i dag beslutas en höjning
av bolagsskatten hoppas jag, att herr Olsson och jag i stort sett äro
överens om att vid en lågkonjunktur måste den första åtgärden vara, att
företagsamheten beskattas lägre och att bolagsskatten sänkes, men jag skulle
önska, att den i dag icke höjdes.

Vidare yttrade:

Herr Diekson: Herr talman! Jag tänkte i olikhet med herr Ohlin och i
olikhet med alla de föregående talarna i dag säga några ord om en morbror
till mig, som nu är död. Han var prästman och en förnöjsam människa,
och han deklarerade falskt i många år, efter vad han själv förklarade.
Mekanismen var enligt hans egen förklaring denna. Han sade sig, att ett
förnöjsamt sinnelag är värt 75 000 kronor. Efter nuvarande penningvärde
torde ett förnöjsamt sinnelag kunna uppskattas till 103 400 kronor. Det är

158 Nr 35. Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
ju ganska mycket pengar. Borde det beloppet deklareras, vilket ju är tvivelaktigt,
men vilket min framlidne morbror inte var alldeles övertygad om,
så skulle det ju medföra skattetekniska konsekvenser. Han tog inte upp
det på deklarationsblanketten, som trots att den har många kolumner inte
företedde någon lämpad för fallet, men han talade om saken ibland, och
hans samvete berördes en smula av den. Det ligger nog också någonting i
resonemanget.

Nu är det ju svårt att förvärva en förmögenhet, och svårare blir det för
varje år, som går, och för varje skatteförändring, som genomföres. Men
detta kapital, 163 400 kronor, skulle ju en del människor kunna förvärva,
om de ansträngde sig en smula. Tyvärr är det väl så, att vi politiker hindra
allmänheten att göra detta. Jag har en känsla av att det är för många människor
här i landet, som ha sitt levebröd och sin utkomst på att resa omkring
och beröva människor det kapital, som jag nyss talade om. De leva
på att hålla människor i missnöje och knot, för att inte säga hat. Skulle
dessa känslor hos allmänheten tvina bort, skulle också många politikers
levebröd gå om intet. De flesta göra det nog i god mening. De säga sig, att
de arbeta för de små i samhället, låt vara att de sedan själva ha en smula
reveny av det. Men är det ett rikligt beteende detta, att hålla generation efter
generation i missnöje och olust, för att en kommande generation i en utopisk
framtid möjligen skulle kunna ha det så bra, att den blir nöjd? Vore det
inte bättre, om man toge det där litet mera långsamt, så att även de generationer,
som nu leva, kunde få tid att tänka på, att de kanske inte ha det
riktigt så dåligt, som man intalar dem. Det finns ju ingenting, som människor
äro så glada över att få höra som att de ha det dåligt. Då svälla deras
bröst, och då känna de sig riktigt hemma. Jag tror det vore bättre, om
man kunde få till stånd en ändring på den punkten. Här kunna vi, som äro
samlade i detta rum, göra en insats.

Om jag nu med talmannens tillåtelse får säga ett par ord också om
dagens ämne, så är det nog, såsom professor Lundstedt i sitt ganska märkliga
anförande i går yttrade, så, att de psykologiska faktorerna härvidlag
äro mycket dominerande. Man kan sitta vid skrivbordet och säga sig, att
så och så många procent eller tiotusentals eller hundratusentals kronor i ena
eller andra sammanhanget inte spela någon roll, men om det inverkar på
de psykologiska faktorerna kan det bli avgörande. Jag vill säga, att hur
näringslivets män reagera kan jag inte annat än i andra hand uttala mig
om, och jag tror, att det är mycket få av kammarens ledamöter, som av
egen erfarenhet eller av egen kunskap kunna säga det. Man går efter uttalanden
från folk, som man litar på. Det ha vi gjort alla här. Majoriteten
litar på finansministern, och oppositionen litar på näringslivets mäns jag
tror enhälliga uttalande jämte ett par tre landshövdingars i samma riktning
gående omdöme. Det blir en trossak, och jag förstår -— jag har varit i riksdagen
tillräckligt länge för att göra det — att tron på den punkten är så
stark, kanske speciellt i detta fall, att det inte är lönt att framföra några
sakskäl. Hela den diskussion som har pågått här tidigare i dag och i går
och i natt har sålunda troligen varit ganska bortkastad. Resultatet hade väl
blivit exakt detsamma, om vi i stället för att sitta här hade fått sköta några
nyttiga sysslor.

Nu har herr Adolv Olsson gått. Han vädrade ingen fara från mitt håll
denna gång. Jag skulle emellertid vilja ta upp hans uttalande, att man från

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Nr 35.

159

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
borgerligt håll och från näringslivets håll tidigare så ofta har sagt, att om
den skattehöjning, som då varit ifrågasatt, skulle genomföras, skulle alltsammans
ramla ihop, och att eftersom detta inte skett, är det troligt, att
det går bra även denna gång. Vidare sade herr Olsson, att man har skrämt
med vargen så många gånger, att man nu inte längre tror på honom. Jag
skall inte draga ut liknelsen ända till de tre små grisarna, och jag tror också,
att det svenska näringslivet inte kommer att falla ihop efter denna reform
heller. Herr Ohlin var ju i sitt föredrag nyss inne på att man inte kan bevisa
vare sig det ena eller det andra. Det kan man inte. Men om man har
varit med och försökt att simma över en flod med packning på ryggen, vet
man, att även om man kan hålla näsan över vattnet, går det inte fort framåt,
och det är väl tänkbart, att om belastningen på näringslivet tidigare varit
något mindre, så skulle utvecklingshastigheten och standardhöjningen kunnat
bli snabbare än den nu har blivit med de pålagor, som den fått dragas
med. Detta är intet bevis, men det är ett resonemang.

Jag har djärvts skriva en motion i skattefrågan. Utskottet har ägnat den
någon liten uppmärksamhet i skuggan av Ivar Andersons mera betydande
motion. Min motion går ut på att man visserligen skulle sänka skatten men
inte betala ut skattesänkningen förrän kronvärdet är räddat. Jag skall inte
framställa något yrkande just nu. Jag vet inte säkert, hur jag kommer att
rösta. Det beror på vad herr Wiberg kommer att säga om en stund, har jag
förstått. Jag vill emellertid understryka, att risken för penningvärdet är så
stor, att det inte borde hållas ett enda anförande här i kammaren utan att
den fördes på tal. Det har sagts, att det bragts mycken glädje av statsministerns
uttalande, att det inte skall bli någon höstriksdag. Det har nästan
varit ett löfte. Jag skall emellertid gärna lösa statsministern från det löftet,
om det skulle visa sig önskvärt, att riksdagen fattar ett beslut i fråga om
penningvärdet och åtgärder för dess räddande en dag tidigare genom att
vi få en höstriksdag. Det goda skulle det åtminstone föra med sig, att det
skulle visa, att vi ha ögonen öppna för faran.

Något yrkande har jag som sagt, herr talman, inte. Jag hade lovat att
inte tala mer än tio minuter, och jag har hållit mitt löfte.

Herr von Seth: Herr talman! Herr Dickson hade lovat att inte tala mer
än tio minuter, och vi ha nog alla en känsla av att debatten blivit så långdragen,
att talarna böra ålägga sig en mycket stark begränsning.

Först vill jag något vidröra en motion, som herr Kyling väckt i denna
kammare och där jag är medmotionär. En likalydande motion har väckts i
första kammaren från högerhåll. Den gäller dyrortsgrupperingen. Vi känna
alla till att dyrortsgrupperingen är baserad dels på differentiering av lönerna
dels på s. k. skattefria ortsavdrag. Innan nämnda motioner väcktes har det
i en vid skatteberedningens utlåtande fogad reservation påvisats, att det
gjorts en utredning som visat, att slopande av dyrortsgrupperingen i fråga
om ortsavdragen när det gäller skatten blott skulle betyda två miljoner kronor
för statskassan. Man skulle möjligen därav vilja draga den slutsatsen,
att den då inte skulle ha så stor betydelse, men jag tror ändå — och därvidlag
äro vi motionärer i båda kamrarna ense —• att när det gäller den statliga
inkomstskattens beräknande är det inte tillfredsställande med fem olika
ortsavdrag, och vi ha därför ansett det påkallat, att den föreslagna dyrortsgraderingen
i fråga om ortsavdragen skall slopas. Det huvudsakliga skälet

160

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
härvidlag har varit, att vi anse, att genom den skillnad på 16 % mellan lönerna
i lägsta och dyraste ortsgrupp som föreligger, har skälig kompensation
lämnats för den skillnad i levnadskostnaderna på olika orter, som givetvis
finns. Denna dyrortsgruppering har ju debatterats vid många tillfällen, och
det är ingen överdrift att säga, att den utgör ett irritationsmoment och för
landsbygdens slcattedragare känns som en orättvisa. Jag tycker därför, att
bevillningsutskottet och riksdagen borde begagnat sig av detta tillfälle att
avlägsna denna orättvisa, även om bevillningsutskottet på sid. 54 i betänkandet
vidrört en del saker, som det anser stå hindrande i vägen för ett
bifall till motionens yrkande om slopande av ortsavdragen vid den statliga
inkomstbeskattningen.

Det skulle, herr talman, vara ganska mycket att säga angående den nya
skattesatsen i fråga om aktiebolag. Jag kan emellertid med tillfredsställelse
konstatera, att herr Adolv Olsson åtminstone i sitt sista anförande betydligt
darrade på målet, när det gällde att slutfixera denna höga skattesats till 40 %.
Vi jordbrukare få ju vara tacksamma för att de ekonomiska föreningarnas
skattesats stannat vid 32 %, men jag skulle ändå vilja säga till de bondeförbundets
representanter, som suttit i utskottet, att därmed är inte allt räddat
för jordbruket. Jordbrukets föreningsrörelse driver företag även i bolagsform.
Det är den ena saken. Den andra saken är, att denna höga skatt på
aktiebolagen, därest den, såsom jag förmodar, genomföres, kommer att
drabba företagsamheten i mycket hög grad. De stora bolagen klara sig säkerligen,
och jag skall inte på något sätt framträda såsom någon försvarstalare
för dessa, men de medelstora och små aktiebolagen — det finns ju
många sådana, som äro släktbolag — komma i mycket svår ställning. Jag
skulle också, herr talman, vilja erinra om att de nu stora företagen en gång
varit små och i de allra flesta fall ha vuxit fram från en mycket blygsam
början. Denna planerade höjda skatt för bolagen kommer enligt mitt förmenande
att verka hämmande på näringslivet och företagsamheten och därmed
även på möjligheten för vårt folk att bibehålla sin höga levnadsstandard.

Jag utlovade, herr talman, att jag inte skulle ta kammarens tid för mycket
i anspråk. Jag måste dock säga att jag hajade till något när jag vid läsningen
av utskottsutlåtandet kom till en passus i herrar Björnssons och Sundströms
i Skövde reservation. Det heter där på sid. 197 i utlåtandet:

»Emellertid kan däremot anmärkas, att om förmögenheten under beskattningsårets
lopp sjunker, och detta föranletts av vanskötsel från ägarens
sida, denna skulle genom en sådan beskattningsnorm premieras.»

Ja, herr talman, här framföres från två socialdemokrater den tankegången
att en ägare av en förmögenhet på något sätt skulle kunna vansköta
den. Hur har denna tanke kunnat uppkomma? Ty man får väl ändå förutsätta
att en normalt funtad människa försöker att förvalta sina ägodelar och
sina tillgångar vare sig de äro små eller stora på ett sådant sätt att de inte
bara bibehållas utan att de också formeras. Kan det inte, herr Sundström,
bero på att de två reservanterna dock innerst inne ha haft den känslan, att
det nuvarande skattesystemet är sådant och framför allt det blivande skattesystemet
enligt bevillningsutskottets betänkande nr 50, att ägare av tillgångar
komma in på den tankegången: här lönar det sig ju inte att sätta
till arbete och krafter, kunskaper och uppoffringar för att formera mina tillgångar,
utan jag kommer praktiskt taget i en bättre ställning om jag genom
lämpliga åtgärder förminskar mina tillgångar. Ja, herr talman, när jag plan -

Tisdagen den 15 juli 19-17 fm. Nr 35. 161

Ändring i kommimalskattelagen m. m. (Forts.)
lado mitt anförande tänkte jag anföra eu hel del siffror för att bevisa detta.
Hår ha emellertid framlagts så många siffror, inte minst av herr Ohlin, att
det är till fullo bevisat att den som vill sköta sig och vid sidan av den arbetsinkomst
han kan skaffa sig spara och lägga av ett kapital kommer i alltför
många fall i den situationen, att inte bara avkastningen på dessa sparmedel
utan litet därtill går ut för att betala den s. k. marginalskatten. Har man
genom ett skattesystem förts in på sådana linjer, då är det utan överdrift fara
å färde.

När man hörde finansministern med frejdigt mod och mycket lena tonfall
tala om det skattesystem, som man nu tänker genomföra, framgick det av
hans bevisföring och tankegångar, att han betraktade detta skattesystem som
en vanlig beskattning som alla borde kunna uthärda. Finansministern talade
törst om en skatt, inkomstskatten; den var ingalunda farlig. Sedan talade han
om förmögenhetsskatten, om bolagsskatten och om kvarlåtenskapsskatten.
Det kan inte tillräckligt ofta upprepas och understrykas, att det dock finnes
en mycket stor del av svenska folket, som har klart för sig att redan den
belastning det nuvarande skattesystemet medför är sådan att den hindrar
sparandet och företagsamheten. Här har förut påpekats men jag vill ändå
göra det ännu en gång, att herr Wigforss finner sig kunna helt bortse ifrån
vad alla de avstyrkande myndigheterna, länsstyrelser, överståthållarämbetet
och It handelskamrar m. fl. samt Kooperativa förbundet, som delvis avstyrker
en förhöjd förmögenhets- och bolagsskatt, anfört. Det skulle endast
vara länsstyrelserna i Västmanlands, Västerbottens och Skaraborgs län —
den sistnämnda länsstyrelsen har dock avstyrkt kvarlåtenskapsskatten — och
landsorganisationen, som enligt finansministern äro mäktiga ett förnuftigt
ekonomiskt tänkande.

Jag vill, herr talman, alldeles särskilt påpeka faran av att vårt svenska folk
nu är på väg att delas i två hälfter när det gäller denna ekonomiskt mycket
allvarliga strid. Den del, som givit fullmakt åt det socialdemokratiska partiet
och kommunisterna är dock inte mycket större än hälften av folket. Den
andra hälften känner sig tillbakasatt -—- framför allt om man tar hänsyn till
ordalagen och nyanserna i slutet av herr Wigforss’ anförande, där han klart
och tydligt sade ut, att hans parti hade makten. Detta betonade han vid flera
tillfällen. Då kan detta förslag genomföras trots sakskäl. Detta kommer att
skapa en oöverstiglig klyfta mellan de två hälfterna inom nationen, och det
kommer givetvis att försvåra möjligheterna att rida ut den storm som vi
ha att vänta till vintern inte bara när det gäller vårt försörjningsläge utan
kanske ännu mera när det gäller penningvärdets stabilisering. Då behövs det
i vårt samhälle sammanhållning, en sammanhållning av samma art, som vi
hade under kristiden, då beredskapstjänsten öppnade ögonen på många för
allt vad vi ha gemensamt i vårt samhälle. Detta äro vi nu på väg att mista,
icke minst genom den ensidiga agitation, som med sådan ytterlig skicklighet
har förts ifrån finansministerns sida ute i landet.

Jag är klart övertygad om att när man hör mannen på gatan klaga över
de höga skatterna, så är del många gånger en röst från de led, som använda
det socialdemokratiska partiets valsedlar. Jag är även övertygad om att om
det skulle ske eu folkomröstning, så skulle inte finansministern få majoritet
bland svenska lolket för den ekonomiska politik som han har fört och som
han avser alt föra. Av den anledningen måste det — om man vill tänka på
framliden och på de möjligheter som måste finnas för vårt land att under

Andra kammarens protokoll 1947. Nr ,75. It

162

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
gemensamma ansträngningar rida ut kommande svårigheter, att stödja företagsamheten,
framåtandan och individens självskapande — även om det låter
hårt sägas rent ut att herr Wigforss är en fara för dessa goda krafter. Då
blir också konsekvensen den att man måste yrka på att få en ny finansminister
och detta innan det är för sent, innan för stora klyftor uppstå mellan
de två hälfterna av svenska folket.

Herr talman! Jag vill sluta med att yrka bifall till motionen nr 441 i denna
kammare, vars slutkläm är, att om riksdagen nu fattar definitivt beslut om
ny lag om statlig inkomstskatt, denna lags § 8 utformas så, att ortsavdragen
bli lika för alla. Därutöver vill jag instämma i det av herr Hagberg i Malmö
framställda yrkandet.

Häruti instämde herrar Hceggblom, Jonsson i Malmgrava och Sveningsson
samt fru Möller.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Den skatteproposition vi i dag
behandla har jag uppfattat som en sammanblandning av ett skatteförslag i
tidigare vedertagen mening — om än illa förberett -— och ett radikalt politiskt-ekonomiskt
program. Utskottets majoritet har godtagit finansministerns
förslag och tillägnat sig hans synpunkter på ett mycket följsamt sätt. Finansministern
började sitt anförande i första kammaren i går med att förklara att
han för sin del kunde godkänna de ändringar i propositionen, som utskottet
vidtagit. Jag uppfattade detta på det sättet, att utskottets majoritet inte har
vidtagit större ändringar än det erhållit finansministerns tillstånd till.

Den kritik som riktats mot såväl skatteberedningens betänkande som propositionen
har, oavsett hur starkt den varit motiverad, utan vidare avvisats
som oberättigad. Enligt vad som framgick av finansministerns yttranden i
går använder han sig under debatten här i riksdagen av den metoden att
resonera om varje sektion i skatteförslaget som en sak för sig. Han talar om
inkomstskatten och gör jämförelser med vissa andra länder och säger: inte
är väl detta något som verkar skrämmande? Sedan tar han en annan skatteform
och jämför med något annat lands skattelagstiftning och förklarar, att
exempelvis kvarlåtenskapsskalten jämfört med samma skatt i Amerika inte
är något uppseendeväckande. Om jag hade finansministern inom hörhåll,
skulle jag gärna ha velat ställa den frågan till honom — jag får väl göra det
i alla händelser: vore det inte riktigare att finansministern mera sökte uppehålla
sig vid verkningarna i vårt eget land av det sammanlagda skattetrycket
sådant det senare blir som slutresultat av skatteskärpningarna å olika avsnitt?
Med sin stort upplagda historiska exposé över utvecklingen på skatteområdet
i går sökte finansministern så vitt jag förstod att bevisa, hurusom andra politiska
meningsriktningar retirerat från tidigare ståndpunkter och nalkats den
socialdemokratiska uppfattningen. Jag förmodar att detta skulle betyda att
det socialdemokratiska partiet alltid har rätt. (Jag ser att bränsleministern
ler förmodligen instämmande.) Varför kunna vi inte erkänna att alla parter
under tidernas lopp och allteftersom utvecklingen fortskrider måste ompröva
sina ståndpunkter? Ha inte socialdemokraterna gjort detta i en rad stora
frågor och även i skattefrågan? Har inte exempelvis det socialdemokratiska
partiet av förståndsskäl — jag kan inte tänka mig att det kan vara något
annat —- skjutit tillbaka den tidigare mera ensidiga uppfattningen i fråga om
den lika egendomsfördelningen, och även de socialdemokratiska riktningarna

Tisdagen den 15 juli 1947 l''m.

Nr 35.

163

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
lägga nu större vikt vid produktivitetssynpunkterna. Det är möjligt att finansministern
gör det i litet mindre utsträckning än sina partivänner. Jag
är dock övertygad om att mycket stora grupper inom det socialdemokratiska
lägret numera låta sådana synpunkter vara av avgörande betydelse. Kvar
borde då i främsta rummet stå att söka bilda sig en uppfattning om hur ett
långt drivet skattetryck inverkar på vår levnadsstandard och på vårt ekonomiska
liv. Eller, för att använda finansministerns eget uttryckssätt i går, på
den gemensamma kaka, som vi skola dela. Ja, det är på det avsnittet som vi
sakna en tillfredsställande utredning i det föreliggande förslaget. Det förefaller
som om man inte alls haft något intresse för ett alltför långtgående
utredningsarbete för att få fram just vilka följder det därvidlag kan bli
fråga om.

En socialdemokratisk-kommunistisk majoritet kommer förmodligen att i
eftermiddag med stor precision se till, att alla beslut här i riksdagen överensstämma
med finansministerns vilja. Att en myckel stor del av svenska
folket hyser allvarliga betänkligheter inför det beslut, som nu fattas, och
befarar olyckliga följdverkningar därav, tar dagens maktägande parti ingen
hänsyn till. Jag kan tänka mig att finansministern, som är benhårt inställd
på att förverkliga sina sedan många år utarbetade planer på en långt driven
ekonomisk utjämning och ett överförande till samhället av produktionsmedlen,
envist driver denna linje. Vi känna igen allt detta redan från år 1928.
Men jag har svårt att förstå statsministern och andra medlemmar av regeringen.
Som professor Lundstedt yttrade i går kväll medför ett beslut som
detta även psykologiska reaktioner, som man måste ta hänsyn till, icke minst
—- för att citera Lundstedt —- i »tider labila av ängslan för inflation». Återverkningarna
kunna komma att spåras både i fråga om arbetsvilja och sparvilja
och i övrigt ge sig till känna på olika sätt när regeringen fordrar gemensamma
ansträngningar för att komma till rätta med en olycklig ekonomisk
utveckling.

I en tid, då besvärligheterna för vårt lands ekonomiska politik hopa sig
så pass som de nu göra och då det synes ovisst om regeringen och de ansvariga
myndigheterna förmå betvinga svårigheterna, trodde jag att sammanhållningen
inom vårt folk betraktades som en så värdefull tillgång, att
man inte endast av programmatiska skäl skulle vilja tvinga igenom ett skatteförslag,
som man visste ökade motsättningarna. Statsministern är för närvarande
icke här i kammaren, jag förmodar han är upptagen av viktiga
regeringsförhandlingar. Regeringen förefaller mig över huvud taget ha mycket
litet tid att intressera sig för denna frågas behandling i riksdagen. Jag
skulle annars ha velat säga till statsministern: borde inte statsministern som
ledare för regeringen ha anledning bedöma en så viktig fråga som denna ur
vidare synpunkter än egna partitaktiska skäl9

1 det läge skattefrågan nu befinner sig är det föga mening att diskutera
skattetekniska detaljer eller begränsade avsnitt. Regeringsförslagets förespråkare
framhålla ideligen, att det är ett så litet antal människor, som drabbas
av de skärpta arvs- och förmögenhetsskatterna, att vi inte behöva la någon
större hänsyn till dem. Hur kommer det då till, alt ett så väsentligt större
antal personer än de som enligt vad finansministern brukar ange beröras av
skatteökningen, äro oroliga och motsätta sig exempelvis kvarlåtenskapsskatlen?
Ja, så vitt jag förstår ha dessa människor den uppfattningen, att
finansministern kommer att fortsätta på sin utstakade väg och då nödgas

164

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
ta med långt större grupper än nu. Vem vet hur långt finansministern hinner
innan han är så gammal som exempelvis bevillningsutskottets ordförande
nu är? Och för övrigt, fortsätter en inflationistisk utveckling, drabbas
många flera rent automatiskt av den starkt progressiva beskattningen
utan att deras realförmögenhet i verkligheten undergått någon förändring.

Jag har själv vid tidigare tillfällen just från denna plats anfört sådana
exempel. Det kan hända att man finner att ens gård vid ett taxeringssammanträde
har ökat 30—40 000 kronor i värde. Ett par sådana taxeringar
till och man är snart rent siffermässigt sett rätt så förmögen. Men inte har
man eu större realförmögenhet för det.

Jag upprepar vad jag sagt tidigare till finansministern; det är hela den
grundsyn som kommit till synes i hans anförande både i går kväll här i
riksdagen och vid skattediskussionerna ute i landet och som ofta skymtar
fram i hans uttryckssätt i propositionen, som är många människor så helt
främmande.

Finansministern anser, att en hög inkomstskatt möjligen kan försvaga
människors vilja att spara, men att vetskapen om att staten anmäler sig som
arvtagare betyder föga i det hänseendet. Inte heller inverkar det om människorna
få större eller mindre inkomst på sina besparingar. Tillåt mig
säga: för exempelvis den stora folkgrupp, som jordbrukarna utgöra, men
också för många andra är en sådan tankegång fullständigt oförståelig. Det
kapital som sparas fullgör oftast inom en familj två uppgifter: det tryggar
och underlättar den äldre generationens försörjning när krafterna tryta, och
det blir startkapitalet för kommande generation. Man sparar och avstår
för att barnen skola få möjlighet att gå vidare i yrket. Det är ju många
gånger inte fråga om annat än vad andra familjer offra på barnens högskoleutbildning,
det samlar man här till startkapital för ungdomarna när
de skola bli sina egna. Finansministerns argumentering hur litet människor
fästa sig för vad som är kvar när de do är verklighetsfrämmande och motbevisas
för övrigt av finansministerns och regeringens eget handlingssätt.
Vad är det som föranlett de höjningar av den skattefria gränsen som vidtagits
under frågans behandling? Först föreslogs här i riksdagen, vill jag
minnas, 20 000 kronor, sedan blev det i skatteberedningen 25 000 kronor,
och i det slutliga regeringsförslaget höjde finansministern gränsen till 30 000
kronor, intill vilken summa det alltså inte blir någon kvarlåtenskapsskatt.
Jag är alldeles övertygad om att anledningen härtill är vetskapen om att
denna strävan alt lämna något efter sig till sina barn, om vilken jag talade,
är lika stark inom alla folkgrupper. Den återfinnes säkert bland alla de
många småspararna, som äga upp till 30 000 och 40 000 kronor. Och vad
mera är, denna grupp är så stor och utgör ett så brett väljarunderlag för
socialdemokraterna, att finansministern nödgats göra denna förhöjning av
den skattefria gränsen för att icke komma i motsatsställning till ett stort
antal väljare. Finansministern ville göra gällande att lusten att tjäna pengar
och framför allt att spara pengar inte påverkas av tanken på vad som skall
finnas kvar när någon dör. Som ett bevis härpå tog han människornas
reaktion inför det nya uppbördssystemet. Nu reagera människorna starkare
inför tvånget att avstå en del av inkomsten till skatt, därför att de få avstå
pengarna omedelbart; det var annorlunda då det förflöt ett par år mellan
det man förtjänat pengarna och då man fick betala skatten. Jag tror att

Tisdagen den 13 juli 1947 fm.

Nr 35.

165

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
detta är en alldeles oriktig tolkning av människornas reaktion. Anledningen
till att folk förut inte reagerade så kraftigt var helt enkelt den att de voro
okunniga om hur skatteskalorna egentligen verkade. När man hade en
extraförtjänst visste man inte hur mycket det skulle betyda i förhöjd skatt
om två år. Nu får man det uträknat samtidigt som man uppbär inkomsten.
Jag tror att det är detta som är anledningen till att man nu reagerar starkare.

Inkomst-, förmögenhets-, arvs- och kvarlåtenskapsskatterna i samverkan
komma enligt min tro att gå mycket hårt ut över många familjer och förminska
deras möjlighet att fullfölja en produktiv och ur samhällssynpunkt
nyttig verksamhet. Finansministern tog i sitt anförande upp de olika slagen
av skatt i tur och ordning. Jag skall för min del endast nämna några ord
om bolagsskatten. I fråga om bolagsskatten upprepade herr Wigforss ideligen
att det gått bra hittills och att det därför inte funnes någon anledning
att befara att det inte skulle gå bra i fortsättningen också, även om vi hålla
på och höja skatten. Men är finansministern så säker på att del verkligen
har gått bra? Kanske det i stor utsträckning förhåller sig så, som jag vid
ett annat tillfälle tillåtit mig framhålla, att de höjda skatterna helt enkelt
tagit sig uttryck i höjda priser på varorna. År finansministern säker på att
det inte kommer att gå ännu fortare på den vägen, om vi nu höja skatten
ytterligare? Åtminstone de företag som icke arbeta på export komma att
frestas räkna skatterna såsom en årligen återkommande utgift, vilken bör
påverka prissättningen. Följden blir att man i själva verket skapar en ny
form av konsumtionsskatt, som ingalunda kommer att drabba endast en
liten grupp i samhället utan de stora breda lagren.

Den meningsriktning jag tillhör har långt tidigare sagt ut att statsmakterna
så snart möjlighet förefunnes borde infria alla de många utfästelser
som under de senaste femton åren i samband med skatteskärpningar gjorts,
att dessa skatteskärpningar endast finge betraktas såsom tillfälliga och att
meningen vore att komma fram till ett rimligare skatteläge.

I motionerna I: 291 och II: 442 ha vi framhållit att vi anse de föreliggande
förslagen vila på ett ytterst bristfälligt utredningsmaterial, som icke ger
erforderlig ledning vid bedömandet av det föreslagna skattesystemets inverkan
i framtiden på samhällsstrukturen och det ekonomiska livet i vårt
land. Samtidigt pågå utredningar som beröra praktiskt taget alla de centrala
spörsmålen på beskattningsområdet. Vi ha därför stannat vid att föreslå
en provisorisk skattelättnad för så gott som alla skattedragarna inom
den nuvarande skatteordningens ram.

De berättigade invändningar som vi anse kunna framföras mot det föreliggande
förslaget återfinnas också i motionerna. Utskottet har som jag
tidigare anfört icke tagit någon hänsyn till vare sig av remissinstanserna
eller olika motionärer gjorda erinringar och icke heller godtagit i motionerna
framlagda förslag.

Till det mest viktiga i dagens läge hör alt vi kunna uppehålla och om
möjligt förbättra vår produktion, vidare att vi inte vidtaga åtgärder som
kunna befaras minska människornas vilja att spara eller, för att använda
ett mera modifierat uttryck, avstå från att förbruka sina pengar. Jag lade
särskilt märke till redaktör Severins ledare i Aftontidningen i går. Som jag
tidigare sagt läser jag alltid hans ledare med intresse. I denna ledare uttryckte
han sina tvivelsmål om människornas sparvilja. Ilan var faktiskt

166

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
rädd för att det enda regeringen hade kvar av sitt antiinflationsprogram
var begränsningen av investeringarna; i övrigt såg han knappast någon
utväg.

Vore det inte i ett sådant läge riktigare — jag tillåter mig att upprepa det,
eftersom jag nu har hans excellens statsministern framför mig •—- att anlägga
den synpunkten på frågan, att det är av så stort värde, inte minst
när det gäller att klara de bekymmer som hänga samman med penningvärdet,
att hålla samman vårt folk och så inte utan alldeles tvingande skäl
få skärpa motsättningarna? Jag betraktar det såsom statsministerns uppgift
att hålla de stora politiska linjerna klara. Jag förstår lättare att finansministern
med sin mera dogmatiska inställning vill, medan han ännu sitter
där han sitter — om det nu blir någon som avlöser honom av politiska skäl
eller om han senare avgår av åldersskäl, skall jag låta vara osagt — driva
sin utjämningspolitik så långt som möjligt. Men statsministern med sina
mera allmänna politiska utgångspunkter och med det ansvar han har inför
landet borde lägga andra synpunkter på frågan.

Jag tror att det föreliggande skatteförslaget med inkomst-, förmögenhets-,
arvs- och kvarlåtenskapsskatter samt skärpt bolagsskatt kommer, som jag
nyss sade, att verka i skadlig riktning. Det förefaller dock tyvärr som om
regeringen nu föresatt sig att under alla förhållanden genomföra förslaget.
Detta styrker mig i min uppfattning, som jag förut gav uttryck åt, att det
här inte enbart är en fråga om ett skatleförslag uan att det är en politisk
fråga.

Finansministern citerade i går i såväl första som andra kammaren med
stor bravur ett uttalande av Alfred Nobel om skadligheten av att låta stora
förmögenheter gå i arv. Jag kan mycket väl förstå Nobels synpunkter. Men
tillåt mig inpassa dem i dagsläget. Om Alfred Nobel levat nu i Sverige, hade
han aldrig varit i tillfälle att samla denna ofantliga förmögenhet, han hade
aldrig varit i tillfälle att göra de stora donationer som gynnat kultur och
vetenskap och hedrat vårt land, och han hade aldrig varit i tillfälle att fälla
ett sådant uttryck som det nu citerade.

Herr talman! Jag ansluter mig till den av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen.

I detta anförande, varunder herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Nolin, Skantze, Liedberg,
Sefve, Kgling, Larsson i Karlstad, Andersson i Gisselås, Ljungberg, Hcsggblom,
Karlsson i Granebo och von Seth.

Herr Hall: Herr talman! Jag har begärt ordet uteslutande för att framställa
ett yrkande angående sparbankernas beskattning och ämnar alltså inte
i detta anförande beröra skatteförslaget i dess helhet.

Enligt propositionen skulle sparbanker, ekonomiska föreningar, jordbrukets
kreditkassor, hypoteksföreningar m. fl. beskattas på samma sätt som
aktiebolag, det vill säga med 40 procent av den taxerade inkomsten. Utskottet
har i detta avseende föreslagit den ändringen, att de ekonomiska föreningarna,
hypotelcsbanken, stadshypotekskassorna, hypoteksföreningarna, bostadskreditkassorna
och bostadskreditföreningarna skola brytas ut och beskattas
på särskilt sätt. Eftersom jordbrukets kreditkassor äro organiserade såsom
ekonomiska föreningar innebär det att även de komma med i detta samman -

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Nr 35.

167

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
hang. Utskottet har föreslagit att skatteprocenten för dessa skall utgöra 32
procent.

Det är självklart att sparbankerna, som av någon anledning, som inte
är så alldeles klar, fått stanna kvar i gruppen med den högre beskattningen,
känna sig oroliga över detta. I synnerhet gäller denna oro möjligheten att
konkurrera med jordbrukets kreditkassor. Man kan inte rimligen upprätthålla
två olika slag av beskattning för anstalter som driva likartad verksamhet.
Ur de synpunkter varpå skatteförslaget i allmänhet bygger — nämligen
önskan att genom att befria det egentliga sparkapitalet från förmögenhetsbeskattning
uppmuntra till ökad sparsamhet — borde sparbankerna
komma i åtnjutande av den lägre beskattningen. Detta skulle stå i överensstämmelse
med den allmänna synen på sparverksamheten.

Man kan ju alltid säga att det inte spelar någon avgörande roll huruvida
sparbankernas relativt små vinster beskattas med 32 eller 40 procent.
Men såsom läget för närvarande är kommer det utan tvivel att ha en viss betydelse.
Sparbankernas möjligheter att finansiera sin verksamhet utan att
öka räntemarginalen äro nämligen för närvarande hårt beskurna. De ökade
utgifterna för sparpropaganda och för skolsparverksamhet jämte de i allmänhet
stegrade kostnaderna för sparbankerna ha medfört att den räntemarginal
av i allmänhet en halv procent, som sparbankerna hålla, inte
längre är tillräcklig för att bestrida alla sparbankernas utgifter. De äro
sålunda redan i ett beträngt läge, när denna skatteskärpning tillkommer.

Då sparbankerna icke ha några ägare, som skola ha utdelning på ett aktiekapital,
utan äro helt och hållet att betrakta såsom allmännyttiga institutioner,
anser jag det vara motiverat att sparbankerna få komma i samma fördelaktiga
skatteläge som de ekonomiska föreningarna och jordbrukets kreditkassor
enligt bevillningsutskottets förslag.

Jag tillåter mig alltså, herr talman, hemställa om godkännande av bevillningsutskottets
förslag till lydelse av 10 § i förordningen om statlig inkomstskatt
med den ändringen att ordet »sparbanker» i mom. 2 a) utgår och i
stället insättes i mom. 2 b) omedelbart efter orden »ekonomiska föreningar».

Häruti instämde herrar Mattsson, Hedlund i Rådom, Johansson i Torp,
Pettersson i Norregård, Olsson i Oskarshamn och Boman i Stafsund.

Herr Wiberg: Herr talman! Den hittillsvarande debatten har, som herr
Dickson fullt riktigt konstaterade, visat att någon ändring i utskottets förslag
inte är att påräkna. Finansministern har också förklarat att det skulle kunna
betraktas såsom en svaghet, om majoriteten gick med på någon ändring.
Men även om nu majoriteten har avgörandet i sin hand och även om vi
här i kammaren inte kunna hoppas på att kunna övertyga varandra, har
oppositionen naturligtvis fördenskull ingen anledning att nedlägga sin talan.
Man måste alltid ha för ögonen att detta är en utomordentligt viktig fråga,
som har mycket större räckvidd än till och med de slora belopp, som nämnts
för det närmaste året, ge ett begrepp om. Vi måste också ha klart för oss att
man inom vida kretsar av vårt land har den bestämda uppfattningen alt
skattehöjningarna, inte minst kvarlåtenskapsskatten, utgöra ett led i en planmässig
strävan att förändra grunden för och göra slut på den hittillsvarande
ekonomiska samhällsordningen i vårt land. Och vi ha —- finansminister Wigforss
och hans meningsfränder å ena sidan och stora och kanske växande

168

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947 lin.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
befolkningsgrupper å andra sidan — vitt skilda meningar om vilket ekonomiskt
system som skulle medföra det största välståndet och den största
lyckan för vårt folk. Vi tro för vår del inte att en utveckling i riktning
mot ett sådant system, som tillämpas i t. ex. en del stater österut, kan vara till
gagn. Jag vet mycket väl att herr Hagberg i Luleå har en annan mening.
Men det hade väl för oss alla varit en sensation, om inte kommunisterna
med en ganska påtaglig entusiasm hade anslutit sig till herr Wigforss’ förslag.

Jag skall tillåta mig att skärskåda det nu föreliggande förslaget ur några
principiella synpunkter. Man jag skulle först med några ord vilja beröra herr
Lundstedts anförande i går kväll. Herr Lundstedt framförde en del kritiska
synpunkter i ett mycket intressant anförande, som egentligen utgjorde en
rättsfilosofisk analys. Men herr Lundstedt föreföll, åtminstone enligt min
uppfattning, inte draga den logiskt riktiga konklusionen av sitt resonemang.
Resonemanget hade, såvitt jag kunnat finna, inte bort utmynna i något annat
än ett avslagsyrkande. Men herr Lundstedt klippte av den logiska kedjan,
då han, trots att han fann anledning att påtala den bristande bevisföringen,
förklarade att han hade för avsikt att nedlägga sin röst.

Givetvis ligger det nära till hands för mig att till en början se på denna
frågas behandling i någon mån som en lagstiftningsakt. Införandet av ett
nytt skattesystem innebär ju en rättslig reglering av de viktigaste ekonomiska
mellanhavandena mellan den enskilde och staten. Om domarens och ämbetsmannens
uppgift är att skipa rättvisa med tillämpning efter bästa förstånd och
samvete av gällande lag, är det å andra sidan lagstiftarens sak att omsorgsfullt
väga skilda intressen mot varandra och så långt det går söka förena enskild
nytta med allmänt gagn. Denna avvägning förutsätter bland annat, i all synnerhet
när det är en fråga av så genomgripande betydelse som den nu förevarande,
en samvetsgrann utredning, som tar hänsyn till allt av väsentligt
intresse. Redan när det gäller detta primära krav på objektivitet och rättvisa
måste man konstatera, att arbetet med denna lagstiftning vidlådes av
ytterligt betänkliga brister. Dessa prägla alla de olika stadierna av ärendets
behandling. Redan under statsskatteberedningens arbete visade det sig, att
den socialdemokratisk-kommunistiska majoriteten var färdig med sin ståndpunkt
och offentligen band sig vid den, innan utredningsmaterialet sammanbragts
och systematiskt bearbetats. Denna ståndpunkt underställdes valmännen
i fjol men utan att dessa i viktiga avseenden fingo en klar uppfattning
om vad saken i verkligheten gällde. Särskilt var delta fallet med det
mest omstridda avsnittet, nämligen den nya kvarlåtenskapsskatten.

Resultatet av frågans remissbehandling är alltför väl känt av kammarens
ledamöter för att jag skall behöva säga mera än alt den överväldigande
majoriteten av domstolar, ämbetsmyndigheter och korporationer, som yl
rat sig, klart underkände förslaget. Från vissa håll, särskilt från näring
livets organisationer, förebragtes dessutom ett kompletterande utredningsmaterial
av mycket högt värde som stöd för positiva motförslag. I propositionen
togo finansministern och regeringen praktiskt taget ingen som helst
hänsyn till denna, ur både saklig och formell synpunkt tungt vägande kritik.
När ihåligheten i skatteberedningens motiv blivit alldeles klarlagd, har det
icke avhållit finansministern från att presentera nya, men lika dåliga argument,
eller också har han, som då det gäller kvarlåtenskapsskatten, strukit
varje motivering. De som till äventyrs hoppats på en rättelse från bevillningsutskottets
sida ha fått skörda idel besvikelse.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Nr 35.

169

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)

Jag vill med det nu anförda fastslå, att förarbetena till denna lagstiftning
präglats av bristande vilja att taga hänsyn till andras åsikter. Detta är så
mycket mer beklagligt som det just på beskattningens område är särskilt
viktigt att nå samförstånd. Grundtanken i vår gällande författning är i
själva verket den, att skatterna skola uttagas med de skattskyldigas samtycke.
Principen alt majoriteten godtyckligt kan beskatta minoriteten utan
hänsyn till sakskäl är främmande för svensk urgammal rättsuppfattning.

Under mina ögon kom för några dagar sedan ett för övrigt mycket glänsande
arbete, vars engelska titel på svenska lvder: »Hur hävda den internationella
rätten?» Men av de båda författarnas analys framgår, att boken
lika gärna eller kanske hellre kunnat heta: »Varför fungerar icke den internationella
rätten?» Författarna ge själva svaret. I de olika nationernas sammanlevnad
har den objektiva rätten, hänsynen till andra, icke varit ledstjärnan.
Den dominerande processen har maktpolitiken utgjort, och därför styres
denna sammanlevnad av våldets högsta lag. Det är denna lag, som
Kipling kallade djungelns lag.

Maktpolitiken här hemma yttrar sig bl. a. däri, att man icke längre håller
på att likartade fall skola behandlas lika. Ibland söker man nödtorftigt bemantla
maktövergreppen genom att uppställa konstlade skiljaktigheter. Från
skatteberedningens förslag har i propositionen och utskottsbetänkande! bevarats
den ologiska och orättvisa bestämmelsen, att arvingar, som få lika
stora belopp, beskattas hårdare eller mindre hårt, beroende på dödsboets
ställning. Grunden till denna olikartade behandling var skatteberedningens
fullständigt ohållbara fiktion, att kvarlåtenskapsskatten är en den dödes
skuld, en uppskjuten förmögenhetsskatt. Trots att motiveringen fallit bort,
kvarstår bestämmelsen. Härtill har man nu i utskottet lagt en annan åtskillnad
av samma omöjliga karaktär. Skatten för aktiebolag höjes som bekant
till 40 procent, men skatten för ekonomiska föreningar bibehålies vid 32 procent.
Förevändningen — observera att jag säger icke motiveringen — för
delta utskottets förslag, vilket är resultatet av en ny kohandel, är att delägarna
i ekonomiska föreningar merendels skulle vara personer i blygsamma
inkomstlägen, medan delägarna i aktiebolag antagas i regel vara
personer i goda ekonomiska omständigheter. Satsen är för det första icke
bevisad genom några utredningar. Men den avgörande praktiska invändningen
mot denna diskriminering är att varje företag, som organiserats såsom
aktiebolag, kan precis lika väl organiseras eller omorganiseras som
ekonomisk förening. Går man den senare vägen, bli emellertid aktiebolagslagens
rigorösa bestämmelser om insyn och om skydd för borgenärer icke
tillämpliga. Jag är ganska förvissad om att bevillningsutskottets majoritet
inte bar beaktat detta förhållande, som -—- därom är jag också övertygad
— måste anses vara inte alldeles utan betydelse. Man har emellertid godtyckligt
premierat i skattehänseende en företagsform, den ekonomiska föreningen,
som är omgärdad med mindre rättsliga garantier än den som missgynnas,
nämligen aktiebolaget.

Även när det gäller dessa konstlade distinktioner går tanken till den juridiska
vildmarken. När det gäller internationella avtal har man åtskilliga
parallellfall, som ofta påtalats som mycket dåliga förebilder i ena eller andra
sammanhanget. Ett av dem var det handelsavtal, som för ett antal år sedan
slöts mellan två europeiska kontinenlalmaktcr och där man gav en preferens
åt nötboskap, uppfödd på minst 600 meters höjd över havet. Den för -

170

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
månen gavs icke därför att sådan boskap var särskilt värdefull, utan därför
att man ville gynna ett land på alla andra länders bekostnad.

Utskottsmajoriteten betvivlar, att kvarlåtenskapsskatten kommer att verka
undergrävande på skattemoralen. Men, tillägger utskottet, om det skulle
kunna göras troligt, att införandet av en ny skatteform på arvsbeskattningens
område skulle få en sådan allvarlig återverkan, då vill utskottet göra
gällande, att detta i viss mån beror på agitationen mot skatteförslaget.. .
Ett sådant uttalande vittnar, synes det mig, om bristande verklighetssinne.
Onekligen gå dessa ord dock i stil med finansministerns påstående i propositionen,
där han gör gällande, att det är i de relativt små företagen — antingen
jordbruk, handels-, hantverks- eller småindustriföretag — som det är
lättast att uppnå en låg taxering genom att föra privata levnadskostnader
såsom omkostnader i rörelsen. För egen del kan jag icke finna, att denna
cynism fyller någon annan funktion än att utmana de hundratusentals laglydiga
och samvetsgranna småföretagare här i landet, som bemöda sig om
att efter bästa förmåga och på bästa sätt följa de många komplicerade
skat teförfattningarna.

Det resultat i sakfrågan, som utskottet kommit fram till, är just det som
man kunnat vänta efter den formella behandling, jag i det föregående berört.
Detta resultat visar emellertid också, hur ofruktbar varje förhandling i
skattepolitiken blir, om man icke sätter in denna fråga i sitt stora sammanhang
med vårt lands ekonomi. Den senaste tidens utveckling har lärt oss,
att om vi skola komma ur dagens svårigheter, så behövs en ökad och effektivare
produktion, men det behövs också, att alla medborgargrupper konsumera
mindre och spara mera. Fn sådan ekonomisk inställning blir ännu
mer av nöden, om vi i fortsättningen skola kunna ge något bidrag till det
stora återuppbyggnadsverket i Europa. Vi ha nog också litet var anledning
att tänka på innebörden och konsekvenserna av de i många hänseenden
mycket olyckliga handels- och kreditavtal, som vi ha träffat de sista åren.

När man i fjol tog upp diskussionen om statens inkomster och utgifter för
några år framåt i tiden för att därmed få en bakgrund till skatteavvägningen,
byggde man på två viktiga förutsättningar. Den ena var antagandet,
att den svenska nationalinkomsten skulle ökas så starkt, att statens inkomster
på sju år skulle stiga med en miljard kronor. Den andra var, att samhällsekonomien
skulle vara i jämvikt, något som i praktiken först och främst
betyder, att penningvärdet skall vara stabilt. Det kan nu slås fast, att denna
allmänna ekonomiska grundval icke längre finns. Både de enskildas och företagens
inkomster i pengar skjuta visserligen i höjden, och med detta följer
också en mycket stark ökning av statens inkomster, men tillgången på varor
har icke kunnat ökas tillnärmelsevis i samma takt som tillgången på pengar.
För att bringa den svenska samhällsekonomien i jämvikt gäller det för det
första att kraftigt begränsa efterfrågan och för det andra att öka varutillgången.

Jag tror att det är ganska givande att se regeringens skatteförslag ur synpunkten,
i vad mån det är ägnat att förbättra eller försämra den samhällsekonomiska
balansen. Propositionen innebär, att statens inkomster genom
skatteomläggningen minskas med 20 miljoner kronor. Siffran är givetvis endast
ett nettobelopp. Å ena sidan sänkes nämligen inkomstskatten med 216
miljoner kronor, å andra sidan ökas bolagsskatten med 119 miljoner kronor,
den årliga förmögenhetsskatten med 37 miljoner kronor, och härtill

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Nr 35.

171

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
lägges den nya kvarlåtenskapsskatten på 40 miljoner kronor. Sänkningen
av inkomstskatten med 216 miljoner kronor uppväges alltså till 90 procent
genom höjningar av de skatter, som drabba företagandet och kapitalet.
Sänkningen av inkomstskatten kommer endast mindre och medelstora inkomster
till godo. Ur samhällsekonomisk synpunkt är det av vikt att fastslå,
att de 216 miljoner kronor, varmed skatterna lättas för de mindre och medelstora
inkomsttagarna, komma på sådana händer, att man kan vänta, att
dessa pengar av allt att döma och erfarenhetsmässigt icke sparas och investeras
i sådan utsträckning, som vore önskvärd. Detta är så mycket mera
värt att beakta, som slopandet av den allmänna omsättningsskatten från årsskiftet
obestridligen verkade i riktning mot ökad efterfrågan. De båda åtgärderna
äro alltså ägnade att förstärka varandra. Jag understryker, att detta
är ett rent ekonomiskt resonemang, som är fullkomligt skilt från det sociala
problemet.

Kooperativa förbundet har i sitt yttrande haft detta klart för sig. Förbundet
säger sig nämligen av sociala skäl vilja biträda förslaget om inkomstskattens
sänkning, men det förordar, att skattelindringen får formen av ett
tillgodohavande för inkomsttagarna i fråga, som kunde användas till efterfrågan
av varor först vid en tidpunkt, då varutillgången vore tillräcklig och
möjliggjorde detta. Förbundet rekommenderar alltså någon form av tvångssparande
av de belopp, som svara mot skattesänkningen, men har icke gjort
klart för sig de mycket stora tekniska svårigheter, som äro förbundna med
en sådan ordning, om man går över till ett helt nytt skattesystem och en
helt ny skatteskala.

När vi nu bedöma regeringens proposition, måste vi alltså konstatera, hur
impopulärt det än må vara, att den — i den mån den innefattar förslag om
skattesänkning — är ägnad att från efterfrågesidan ytterligare öka det inflatoriska
trycket på den svenska kronan och att den följaktligen icke i detta
avseende står i god samklang med de krav, som dagens ekonomiska läge
uppställer. Jag föreställer mig också att det beträffande detta konstaterande
inte från något partis sida kan uttalas en annan mening.

Problemet är emellertid komplicerat. Finansministern är själv icke blind
för den nyssnämnda synpunkten, men han ställer emot denna en annan,
nämligen att en förskjutning av skattetrycket till lättad för mindre inkomsttagare
är ägnad att påverka det ekonomiska läget i gynnsam riktning genom
att den stimulerar till ökade produktiva insatser. Det märkliga är emellertid,
att han tydligen förutsätter, att det bara är de små och medelstora
inkomsttagarna, som reagera på delta sätt. De arbeta enligt finansministerns
mening mer, om de få lägre skatt. Men när det gäller högre inkomsttagare,
är enligt finansministerns teori reaktionen den fullkomligt motsatta. Högre
inkomsttagare få nämligen en skattehöjning, och denna kan vara ganska
kännbar, i all synnerhet om de ha många barn. Finansministern oroar sig
inte det minsta för delta. Enligt herr Wigforss kan nämligen den ökade beskattningen
här beräknas bli en drivfjäder till högre arbetsinsats.

Som jag nyss nämnde, kunna skattesänkningarna förväntas leda till ökad
efterfrågan på konsumtionsvaror. Att döma av ett uttalande av herr Wigforss
i samband med den nya arvsbeskattningen föreställer han sig, att denna
verkan inotväges av de höjda skatterna på bolag och förmögenheter. Även
utskottsmajoriteten är inne på samma linje, när den i nuvarande läge rekommenderar
en överbalansering i största möjliga utsträckning av stats -

172 Nr 35. Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
budgeten men därvid lägger tyngdpunkten på företags- och kapitalbeskattningen.
Här finna vi återigen ett exempel på de kastningar från den ena
ytterligheten till den andra, som präglar herr Wigforss’ ekonomiska politik.
Hittills har det varit ett erkänt önskemål, att näringslivet skall vara så starkt
rustat som möjligt för att möta eu framtida depression. Denna synpunkt vidhölls
ännu under de sista krigsåren, tydligen därför att statsmakterna då
väntade, att en svår arbetslöshetskris skulle sätta in omedelbart efter vapenstilleståndet.
Den krisen uteblev. Nu tycks man inom regeringen bagatellisera
farhågorna för den uppskjutna krisen, och man överskattar tydligen
fullkomligt orimligt sina möjligheter att bemästra en sådan med statliga ingripanden.
Man tänker icke på att det billigaste och effektivaste sättet att
möta en lågkonjunktur är att låta näringslivet behålla pengar, så att det
skall kunna producera och arbeta vidare under en kris.

När det till sist gäller förmögenhets- och arvsskatterna, är det alldeles
uppenbart, att en ökad beskattning icke har någon positiv effekt för penningvärdets
stärkande. De pengarna äro ju redan sparade och investerade.
Där blir skattens effekt den, att ett sparande på enskilda händer upplöses
och indrages till staten. Det enda som är ostridigt är, att en skärpt beskattning
av förmögenhetsinkomsterna och rörelseinkomsterna är ägnad att hålla
tillbaka både viljan och förmågan till nysparande. Detta är, som många talare
tidigare framhållit, särskilt betänkligt, eftersom detta i första hand går
ut över nybildningen av riskvilligt kapital. Finansministerns motargument,
att företagarna i stället kunna låna upp pengar, är ohållbart. Var och en
som driver en rörelse vet alltför väl, att om han icke har en någorlunda
stark, personlig ekonomisk ryggrad, får han icke utan vidare låna pengar
för affärer, även om man anser att dessa skulle innebära måttliga risker.

Genom denna verkan kommer det nya skatteförslaget i en olöslig konflikt
med intresset att utveckla vårt näringsliv till större mångsidighet och
detta icke minst på sådana orter, där man hittills haft en alltför ensartad
industriell struktur. Från statsmakternas sida liksom från myndighelernas
har det exempelvis visats stort intresse för att få nya konsumtionsindustrier
till Norrland. Jag har just till denna debatt fått ett brev, som gäller ett norrlandsföretag,
vilket ägt bestånd sedan 65 år tillbaka i tiden. Den familj, som
nu sedan ett par generationer driver företaget, har hittills haft planer på att
bygga ut det och bl. a. taga upp en för Norrland mycket betydelsefull nytillverkning.
Men — skriver företagets chef — »sedan jag verkställt utredning
om konsekvenserna för oss av det skatteförslag, som riksdagen nu har att
ta ställning till, och de nya förhållanden, som skatteförslaget medför, vore
det orätt handlat mot mina barn och brorsbarn att fullfölja planerna. Detta
är för övrigt icke heller möjligt med de konsekvenser som det nya skatteförslaget
medför.»

Man kan alltså sammanfattningsvis säga, alt regeringens förslag i skattefrågan,
i den del det innefattar skattesänkningar, uppmuntrar till konsumtion
och, i den del det innefattar skatteskärpningar, avskräcker från sparande.
Det har alltså en dubbelverkande ogynnsam effekt på den samhällsekonomiska
balansen. Det sparfientliga inslaget är så mycket allvarligare,
som sparandet av andra skäl, närmast det bristande förtroendet för penningvärdet,
under senare år visat en markerad tendens till nedgång.

Det kan måhända vara anledning att, även om jag måste uppehålla kam -

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Nr 35.

173

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
maren ytterligare några minuter, här erinra om följande siffror. Insättningarna
på sparkasseräkningar i de olika bankinstituten nedgingo från 1943
till 1946 med över 200 miljoner kronor, samtidigt som de sammanlagda inkomsterna
i landet stego med över 2 000 miljoner kronor. Vid utgången av
1945 hade affärsbankerna ett inlåningsöverskott på över 1 000 miljoner kronor.
Ett år senare hade bankerna i stället ett utlåningsöverskott på 150 miljoner
kronor. Man kan väl i alla fall medge, att dessa siffror borde ha varit
en stoppsignal, ett tecken på att man nu icke får gå vidare på denna väg.
Men regeringen har icke uppfattat saken på det sättet. Regeringen fortsätter
att köra vidare för fullt.

Man frågar sig naturligtvis då, hur skall man lösa skattepolitikens dilemma?
Kan man ordna det så, att man å ena sidan icke försvårar produktionen
men å andra sidan inte heller späder på inflationen, och samtidigt
tar de sociala hänsyn, som man givetvis gärna vill göra? Jag har den bestämda
uppfattningen, sedan jag försökt sätta mig in i problemet så gott jag
kunnat, att det går att lösa, om man har den goda viljan.

Den av herr Velander m. fl. avgivna reservationen innebär en generell
provisorisk skattesänkning i avbidan på en ny, grundlig utredning. Denna
linje är enligt min mening vida överlägsen regeringens förslag. Den giver åt
de flesta samma skattelättnader som eller, enligt uppgifter här i debatten,
ännu större sådana, än regeringsförslaget. Den medför emellertid samtidigt inga
skattehöjningar. Den prejudicerar vidare icke för framtiden, vilket är viktigt
såsom allting nu flyter. Fråga är då endast, hur man skall hindra de medel,
som komma skattebetalarna till godo genom skattesänkningarna, att taga
sig uttryck i en ökad efterfrågan på konsumtionsvaror, något som i sin tur
skulle medverka till en utveckling, som vore allt annat än lycklig för samma
skattebetalare, d. v. s. för konsumenterna. Det blir enligt min mening nödvändigt
att, så länge det nuvarande inflationstrycket består, binda dessa medel.
Det är en tankegång, åt vilken min partivän på älvsborgsbänken, herr
Dickson, givit uttryck i motionen nr 434 i denna kammare. Jag beklagar endast,
att utskottet icke ägnat denna motion större uppmärksamhet. Problemet
är icke praktiskt olösligt. Saken kan ordnas så, att avdraget sker först
vid beräkningen av den slutliga skatten och att det då ej kontant utbetalas
utan kommer skattebetalarna till godo i form av räntebärande och på lämpligt
sätt bundna statsobligationer, eventuellt i viss mån av premieobligations
karaktär eller liknande. Jag är fullt medveten om att det för en sådan lösning
erfordras en särskild lagstiftning av civillags karaktär. Men denna behöver
icke vara klar till den 1 januari 1948. Det räcker, om den föreligger
vid den tidpunkt, då den slutliga skatten på 1948 års inkomster fastställes.
Kungl. Maj:t har därför tid på sig att föranstalta om utredning och framlägga
förslag, som emellertid givetvis böra behandlas av nästkommande års
riksdag eller eventuellt av en höstriksdag, om det nu skulle bli eu sådan.

Herr talman! Jag skall inte nu i detta sammanhang framställa något yrkande,
vilket inte heller är möjligt av formella skäl, eftersom det spörsmål
som nu är aktuellt är lagtexten. Jag skall emellertid tillåta mig att, när kammaren
har att behandla frågan om utskottets motivering, återkomma med
ett yrkande.

I detta anförande instämde herr Dickson.

174 Nr 35. Tisdagen den 15 juli 1947 fin.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)

Herr Orgård: Herr talman! Jag begärde närmast ordet för att säga något
i anledning av bondeförbundets talesmans inlägg i debatten, och därför
att det här och i pressen framhållits, att de socialdemokratiska jordbrukarna
framför allt skulle ställa sig tvehågsna inför förslaget om kvarlåtenskapsskatten.
Sedan herr Jonsson i Skedsbygd hade ordet har emellertid
en del förekommit i debatten, som gör att jag i förbigående vill göra några
mera allmänna reflexioner.

Den föregående ärade talaren klagade i likhet med alla de övriga talarna
från oppositionens sida och i likhet med hela den borgerliga pressen i dag
över att man från majoritetens och regeringspartiets sida inte visar någon
som helst god vilja att på någon punkt gå oppositionen till mötes och
sträcka ut handen för samarbete. Herr Skoglund i Doverstorp gav dock
nyss flera exempel på hur eftergifter gjorts under utredningsarbetets gång,
och herr Ohlin räknade upp flera fall där ändringar gjorts från det frågan
befann sig på utredningsstadiet och till det nu föreliggande utskottsutlåtandet.
Jag vill dock framhålla, att förutsättningen för en positiv diskussion,
som kan leda fram till resultat, är ju att man har en gemensam
utgångspunkt. I annat fall gå argumenten vid sidan av varandra, och man
kan inte nå fram till något resultat.

Det förefaller mig som om oppositionen, och då framför allt folkpartiet
— man kanske kan göra undantag för bondeförbundet, som här står på
samma utgångspunkt när det gäller synen på den finansiella frågan — gör
frågan för lätt för sig. Man kommer förbi själva kärnproblemet när man
inför de finansiella utsikterna resonerar som så: vi kunna taga skattelättnaderna,
men skattehöjningarna på de stora inkomsterna och förmögenheterna
äro onödiga! Detta resonemang bygger man på det lilla inkomstöverskottet
för detta budgetår, och detta fastän man vet att detta överskott
under budgetåret 1948/49 kommer att förbytas i ett underskott. Man tager
vidare ingen hänsyn till all sakkunskap som framhåller, att med tanke på
inflationsrisken är det framför allt önskvärt att få en så stor överbalansering
av budgeten som möjligt.

Jag har uppmärksamt lyssnat till vad en del talare från folkpartiet framhållit,
och deras anföranden tyda på att man på denna punkt börjar sväva
en smula på målet. Herr Sandberg sade att det är ganska troligt att vi få
täcka ett stort underskott under nästa år, om vi inte taga skattehöjningarna,
och han antydde att folkpartiet var berett på att överväga andra
lösningar än en höjning av inkomstskatten. Herr Ohlin kom med det förlösande
ordet på (ten punkten när han sade, att folkpartiet kan tänkas
medverka till en tillfällig höjning av bolagsskatten. 1948/49 kan nämligen
bli ett exceptionellt år, framhöll herr Ohlin, eftersom de beslutade utgiftshöjningarna
då helt träda i funktion. Jag förstår inte vad herr Ohlin
menade. Det kan väl inte tänkas bli något exceptionellt år så till vida, att
man därefter skulle kunna vänta utgiftsminskningar, så att man skulle
kunna räkna med att klara det hela med tillfälliga skattehöjningar. Såvitt
jag förstår äro de utgifter som äro beslutade, folkpensioneringen, barnbidragen,
tjänstemannalönerna m. fl., någonting som på lång sikt kommer att
tynga utgiftssidan av budgeten. Det blir således knappast fråga om blott
tillfälliga utan permanenta utgifter.

Jag kan inte underlåta att erinra om hur diskussionen förts här under
tidigare år från denna talarstol. Jag har suttit vid de vise männens fötter

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Nr 35.

175

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forls.)
och lyssnat till diskussionerna, och det har förut alltid hetat att herr Wigforss
sett på finansieringsfrågorna med en alltför ljusblå optimism. Vid
tiden för besluten om de ökade sociala utgifterna ställde man frågan: varifrån
skall herr Wigforss skaffa inkomster för att klara dessa utgifter?
Var ha vi finansieringsplanen? Det behövs en plan icke bara för det närmaste
året, utan på lång sikt!

Det är ju roligt med variationer av temat, men nog är det märkligt att
samma personer, som förut varnat för optimism, nu när det gäller finansieringen
av de .sociala reformerna mena att det här klarar sig nog! Jag
måste säga, att detta är en syn på finansieringsproblemen, som inte bara
är planlös utan även ansvarslös, såvida man i framtiden vill ge ett
fast underlag för de beslutade utgifter, som vi alla äro eniga om.

Med detta tal om att skattehöjningarna icke behövas kommer oppositionen
förbi hela avvägningsproblemet, skattebördans fördelning, och man
har vidare givit utgångspunkten för hela den diskussion, som ägt rum ur
rättslig synpunkt, där man drar den slutsatsen, att skatter som uttagas
utan att de behövas är egendomskonfiskation.

Herr Kristensson framhöll här, att skattesänkningarna för de mindre och
medelstora inkomsttagarna säkerligen skulle visa sig vara av stort värde
när det gäller sparandet. Han framhöll också, att vi inom bevillningsutskottet
och från socialdemokratiskt håll för övrigt visat stor förståelse för produktionens
och näringslivets betingelser. Men om herr Kristensson skulle
godkänna vår utgångspunkt, att de medel som behövas för de beslutade
utgifterna måste uttagas, och om han inte är med om skattehöjningarna
på de stora inkomsterna och förmögenheterna, tror herr Kristensson då,
att det skulle vara till mindre skada för välståndsutvecklingen, om dessa
inemot 200 miljoner kronor vi nu slåss om skulle läggas på de medelstora
inkomsterna? Enligt hans uppfattning har man där att räkna med de
slörsta verkningarna av sparandet. Om vi således acceptera den utgångspunkten
kommer man ju de verkliga problemen in på livet, och då kan
man börja diskutera på allvar.

Det var emellertid, som jag inledningsvis framhöll, inte detta jag framför
allt skulle tala om, utan jag ville säga några ord om kvarlåtenskapsskatten
med anledning av vad herr Jonsson i Skedsbygd i går yttrade i den frågan.
Han gav en situationsbild av förhållandena på den svenska landsbygden,
och han frågade finansministern, om denne inte ville komma ut och se
på förhållandena där, hur bonden och hans hustru arbetade och strävade
för att skrapa ihop en förmögenhet, som sedan herr Wigforss kom och tog
genom kvarlåtenskapsskatten. Herr Jonsson i Skedsbygd och herr Sandberg
hänvisade till den utredning, som bevillningsutskottet låtit verkställa för
Södermanlands län, i vilken utredning de funno belägg för att kvarlåtenskapsskatten
i huvudsak skulle träffa den jordbrukande befolkningen.

Jag vill ställa den frågan till herr Jonsson i Skedsbygd och alla dem i
bondeförbundet som instämde med honom — det var nästan hela partiet —
om verkligen lönsamheten i det svenska jordbruket är sådan, att man med
arbetsamhet, omlänksamhet och sparande kan komma upp till sådana förmögenheter,
att kvarlåtenskapsskatten kommer att kännas avsevärt? Med
de exempel, som här givils tidigare i debatten, måste det vara fråga om
förmögenheter på inemot 100 000 kronor.

Det är för övrigt ganska märkligt, hur olika slutsatser man dragit av

176 Nr 35. Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
den undersökning som ägt rum i Södermanlands län. Under det att utskottet
finner att utredningen givit vid handen, att jordbrukarna icke i
någon nämnvärd grad komma att drabbas av kvarlåtenskapsskatten, så
menar berr Jonsson i Skedsbygd och även herr Sandberg att det förhåller
sig tvärtom. Hur kan detta komma sig? Jo, man har kanske alltför ytligt
läst igenom utredningen och missuppfattat slutorden i utredningsmannens
uttalande. Inom de grupper, som utredningen omfattar, d. v. s. med
30 000 kronors förmögenhet eller däröver, är det i huvudsak jordbrukare,
som komma att drabbas av kvarlåtenskapsskatten. Men det är ju en självklar
sak, att på rena landsbygden återfinnas de, som äga förmögenheter
på 30 000 kronor och därutöver, till större delen bland dem, som bedriva
jordbruk och skogsbruk. Slutsatsen blir emellertid felaktig, om man säger,
att det är jordbrukarna, som komma att få bära kvarlåtenskapsskatten.
Det finns ju inte någon siffra på det totala antalet jordbrukare, som icke
komma upp till 30 000 kronors förmögenhet, men det är tydligt att den
stora massan av jordbrukare återfinnes inom denna grupp. Dessutom får
man räkna med att kvarlåtenskapsskatt icke kommer att utgå för många
av dem, som befinna sig i skiktet med förmögenheter på mellan 30 000
och 50 000 kronor. Enligt utredningen från Södermanlands län höra ungefär
hälften av dessa, 944 av 1 825 stycken, till det skikt, där man i de flesta
fall icke kommer att drabbas av kvarlåtenskapsskatt. Och gå vi till skiktet
med 50 000—100 000 kronors förmögenhet, där enligt utredningen 564 jordbrukare
återfinnas, kommer ju här kvarlåtenskapsskatt att i regel utgå,
men vederbörande komma att drabbas ytterst lindrigt därav. Som ett helhetsomdöme
kan beträffande dem, som befinna sig i grupperna med 30 000
—100 000 kronors inkomst, sålunda sägas att större delen slipper undan
kvarlåtenskapsskatt, medan de övriga få en ganska lindrig sådan.

1 gruppen med över 100 000 kronors förmögenhet, som ju är den, där
kvarlåtenskapsskatt i någon mera avsevärd grad kommer att utgå, redovisar
utredningen blott 317 jordbrukare, och när vi veta att Södermanland
är ett landskap, där det finns en hel del storgodsägare, så kan inte heller
på denna punkt utredningsmaterialet sägas visa, att de egentliga jordbrukarna
i någon större utsträckning skulle komma att drabbas av kvarlåtenskapsskatt.

Då kanske man invänder, att kvarlåtenskapsskatten dock drabbar hårt i
de få fall, där det utgår någon större sådan skatt, och att den innebär en kapitalförstöring.

Det är en egendomlig överensstämmelse, att de anslag, som vi tidigare
under denna riksdag beslutat för inkomstförbättringar åt jordbruket och
upprustning av detsamma i olika avseenden, uppgå ungefär till samma belopp
som det, som beräknas inflyta i kvarlåtenskapsskatt.

Bondeförbundet gör emellertid, trots att man är med på våra utgångspunkter
att medel måste anskaffas för de beslutade utgifterna, halt när det
gäller kvarlåtenskapsskatten och vill avföra dessa 40 milj. kronor ur diskussionen.
Man menar att det är cn så liten summa i en miljardbudget, att
den egentligen skulle kunna stå under rubriken felräkningar. Jag undrar
om inte detta är en smula för lättsinnigt. Då vi diskuterade anslagen till
jordbruket, betraktades ju 40 milj. kronor såsom en rätt betydande summa.
Och jag vill ställa den frågan: kunna verkligen de 40 milj. kronor, som nu
skulle tagas ut i form av kvarlåtenskapsskatt och som till någon del skulle

Tisdagen den 15 juli 1947 lin.

IV r 35.

177

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
betalas även av de stora förmögenhetsägarna bland jordbrukarna, sägas
innebära en kapitalförstöring, när eu motsvarande summa tillföres jordbruket
för rationalisering och förbättringar i olika avseenden? Bidrar dä
icke i själva verket denna skatt till att befrämja kapital- och förmögenhetsbildningen? Herr

Jonsson i Skedsbygd framhöll, att det knappast överensstämde med
sunt förnuft, att statsmakterna skulle genom kvarlåtenskapsskatten av jordbrukarna
ta ut medel som sedan ges ut som lån till enskilda jordbrukare.
Jordbruket behövde för sin rationalisering, ansåg herr Jonsson i Skedsbygd,
ha de kapital samlade, som funnes inom jordbruket. Enligt de erfarenheter,
som jag har, verkar emellertid inte alltid innehavet av stora
ärvda förmögenheter ute på landsbygden befordrande på företagsamheten
och jordbrukets rationalisering annat än i undantagsfall. Och förmögenheterna
skapas visst inte endast genom sparsamhet och arbete. I den mån
stora förmögenheter, som kunna drabbas av kvarlåtenskapsskatt, ha skapats
och skapas, har det åtminstone i Norrland skett tack vare jordbruksfastigheternas
värdestegring, framför allt kanske genom stegringen av värdet
på skogen. Jag vet att också i vissa kommuner har blotta tillkomsten
av s. k. induslrikommittéer med uppgift att planera och befordra utvecklingen
av industrien inom orten medfört en jordvärdestegring.

Jag menar således, att det icke är fråga om någon kapitalförstöring utan
snarare är ägnat att befordra företagsamhetens utveckling, om man gör
den lilla topphuggning av de stora förmögenheterna, som skulle ske genom
kvarlåtenskapsskatten, och använder medlen för att understödja driftiga
jordbrukare, som önska rationalisera sina jordbruk men som — och det är
förhållandet med det stora flertalet — behöva kapitaltillskott för att
komma någon vart. Vad som här sker, är endast ett överförande genom
statens försorg av kapital till enskilda jordbrukare för att dessa skola
kunna öka sina insatser i produktionen.

Det var, herr talman, egentligen dessa synpunkter som jag ville anföra
i anledning av vad herr Jonsson i Skedsbygd här sagt, men innan jag slutar,
skulle jag vilja säga några ord i anknytning till de citat ur skrifterna, som
ett par talare här gjort. Herr Lövgren citerade först Tredje Mosebok, och
herr Jonsson i Skedsbygd fortsatte med att citera Luthers lilla katekes.
Herr Jonsson ville mana herr Wigforss att »icke ha lust till sin nästas hus»
— jag vet inte. om det var av blvgsamhet som herr Jonsson inte citerade
hela budet?

Enligt min mening är det eu felteckning av situationen att mana fram
bilden av herr Wigforss såsom fogden, vilken ute på landsbygden tar den
fattiges enda ko. Det är väl snarare tvärtom. Vad som bär karakteriserat
det skede av svensk politik, som i stor utsträckning bär herr Wigforss’
signatur, är ju att »lusten» till nästans hus har tagit sig det uttrycket,
att väldiga summor blivit anslagna till bostadsförbättringar och bostadsbyggande
och andra sociala ändamål på landsbygden.

Man har ju också från alla håll förklarat sig beredd att dela ansvaret
för del stora socialpolitiska program, som jag här antytt. Även bondeförbundet
har konsekvent förklarat, att man vill vara med om ilo utgifter,
som nödvändiggöras av detta program. Det verkar emellertid som om man
icke skulle vilja ta konsekvenserna av detta tal. när man nu inte s ill vara

Andra kammarens protokoll 19''n .Yr 7. 12

178 Nr 35. Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskatlelagen m. m. (Forts.)
mod om att av de stora inkomsterna och förmögenheterna ta de medel,
som behövas för dessa ändamål, om vi samtidigt vilja möjliggöra skattesänkningar
för de små och medelstora inkomsttagarna.

Det är naturligtvis till sist en avvägningsfråga, hur långt vi här böra
gå i olika avseenden. Man säger, att genom det höga skattetryck på de
större inkomsterna och förmögenheterna, som nu föreslås, kommer man
att hämma sparande och företagsamhet, och ungdomens vilja att arbeta sig
fram minskas. Men jag undrar om vi ej genom att böja gränsen för
uttagandet av förmögenhetsskatterna upp till 30 000 kronor och för inkomstskattens
sänkning upp till 25 000 kronor gjort taket ganska högt för
sparande och företagsamhet. Förutsättningen för att detta skulle vara
möjligt har emellertid enligt vår uppfattning varit, att man lagt något större
bördor på de stora förmögenheterna.

Jag kan också till sist ge ännu ett exempel på att vi från vårt håll ha
velat skapa samförstånd, i den mån detta har varit möjligt. Striden har
ju framför allt gällt kvarlåtenskapsskatten, och kritiken har därvid särskilt
riktat sig mot formerna för uttagandet av denna skatt. Jag tror inte att
någon inom bevillningsutskottet motsäger mig, när jag gör gällande, att
även på denna punkt ha vi från vår sida varit beredda att diskutera och
gå till mötes. Vi ha sagt till dem som haft en annan mening: »Om ni förklara
er villiga att medverka till att av de stora förmögenheterna och
inkomsterna ta ut de summor, som vi anse nödvändiga, så äro vi beredda
att diskutera formerna. Vi äro t. ex. villiga att diskutera, om inte den
summa, som kvarlåtenskapsskatten beräknas ge, skulle kunna tagas ut
på något annat sätt.» Utskottets borgerliga ledamöter bereddes också betänketid
beträffande denna sak vid en tidpunkt, då vi trodde att ett tillmötesgående
skulle kunna ske från deras sida, men det har trots detta ej
varit möjligt att komma till samförstånd.

Vad säger nu detta? Jo, att den kritik, som här har riktats mot kvarlåtenskapsskatten,
när det gäller formerna för dess uttagande, är en kritik
som åtminstone bevillningsutskottets borgerliga ledamöter inte ha fäst sig
så mycket vid. Det är det samlade uttaget av förmögenheterna, alltså kvarlåtenskapsskatten
tillsammans med de övriga förmögenhetsskatterna, och
inte formerna, som varit det avgörande.

Sammanfattningsvis vill jag, herr talman, säga att enligt min uppfattning
utgör det föreliggande förslaget en god avvägning mellan å ena sidan
de skattehöjningar, som det varit nödvändigt att företaga på de stora förmögenheterna
och inkomsterna, och å andra sidan skattelättnader för
framför allt de mindre inkomsttagarna. Jag tror att den medelväg, som
man har gått, gör att företagsamheten och sparandet drabbas mindre än
om bördan skulle ha övervältrats på mellangrupperna, de medelstora inkomsterna
och de mindre förmögenheterna. Ingen kan visserligen med
bestämdhet säga något om verkningarna på produktionen och välståndsutvecklingen
i landet av det beslut, som vi nu gå att fatta — härvidlag
står ju tro mot tro. Jag vill i likhet med en del föregående talare säga, att
full visshet om den saken få vi först när bestämmelserna prövats i det
levande livet. Med den realistiska syn, varmed vi här i riksdagen och inte
minst i bevillningsutskottet behandla dessa frågor, så tror jag att om erfarenheten
skulle visa att de åtgärder, som vidtagits, ej ha varit lyckliga,
skall det också vara möjligt att få rättelse till stånd. Detta har antytts från

Tisdagen den 15 juli 1947 fm. Nr 35. 179

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
annat och mer auktoritativt håll, och jag ber för min del att få instämma
däri.

Jag tror således att jag såsom jordbrukare och såsom eu medborgare
med hänsyn ej bara till rättvisans krav utan även till det ekonomiska livets
möjligheter och befordrandet av de välståndsbildande krafterna, med gott
samvete kan rösta för utskottets förslag, till vilket jag ber att få yrka bifall.

Herr talmannen återtog härunder ledningen av förhandlingarna.

Herr Jonsson i Skedsbygd erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Bara några ord i anledning av herr Orgårds anförande.
Jag trodde att det tydligt hade framgått för herr Or gård att jag liksom
samtliga, som berört den utredning som gjorts i Södermanlands län,
poängterade att den endast gäller Södermanlands läns landsbygd, men att
en jämförelse dras med landsbygden i hela Sverige. Sedan kan man ju tolka
undersökningsresultatets siffror litet olika och komma till olika resultat,
särskilt om man väljer olika förmögenhetsgränser. Faktum står kvar, att
en förmögenhet på 100 000 kronor drabbas av 6 000 kronors kvarlåtenskapsskatt,
vartill kominer den vanliga arvsskatten, och att detta belopp när det
finns flera arvtagare kan ha ganska avsevärd betydelse.

Sedan säger herr Orgård, att förmögenheterna inte tillkomma genom arbete
och sparsamhet. Ja, det kanske ligger litet olika till i olika delar av
landet, men om herr Orgård talar om förhållandena i Norrland, kan jag
tala om förhållandena i södra Sverige, och där är det faktiskt så, att bakom
det kapital, som är nedlagt i en fastighet, ligga generationers sparsamhet
och arbetsamhet. Man borde vara rädd för att spoliera detta och omöjliggöra
för efterkommande att fortsätta verket. Där är det inte frågan om spekulationskapital.
Jag kan försäkra herr Orgård, att när det gäller spekulationskapitalet
är jag lika intresserad som han av att det skall drabbas av beskattning.
Jag kan erinra om att jag vid flera tillfällen här i riksdagen bär
motionerat om högre beskattning på spekulationskapital genom upptagande
av högre stämpelavgifter vid aktieförvärv, och att jag äntligen lyckats få
bevillningsutskottet och riksdagen med på eu begäran om detta. Det har
emellertid ännu inte lett till något resultat.

Herr Orgård frågade vad jag avsåg med mitt citat om nästans hus. Ja,
jag kan fortsätta citatet och nämna både hans oxe och hans åsna och allt
vad honom tillhörer.

Jämväl herr Sandberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Herr Orgård uttalade något i den riktningen, att uttagandet
av kvarlåtenskapsskatten inte behövde innebära någon kapitalförstöring
eller vara till skada för det produktiva livet, därför att pengarna
även via driftbudgeten kunna anvisas till sådant som kan anses vara produktiva
investeringar, exempelvis vägbyggnadsarbeten o. dyl. Ja, det är
klart att en del av de pengar som användas över driftbudgeten kunna användas
för direkt produktiva ändamål, men jag betonade ju i mitt anförande
att skadeverkningarna bero på att man bryter ut eu del av det i det produktiva
livet redan verksamma kapitalet, och därmed skadar den verksamhet
som pågår och minskar den nye ägarens möjligheter vid ägarbyte, då det
gäller jordbruksfastigheter eller andra företag som t. ex. familjebolag. Just
den rubbning, som på detta sätt uppstår genom ingreppet vid kvarlåten -

180

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
skapsskaltens uttagande, förmenar jag blir till skada för det produktiva
livet.

Jag vill sedan bara säga ett enda ord angående den omdiskuterade undersökningen
i Södermanlands län. Man har från olika håll och senast från
herr Orgårds sida sökt bagatellisera de siffror, som framkommit vid denna
undersökning. Jag vill med anledning av ett yttrande, som herr Sundström
i Skövde fällde i går, säga att jag tror att den procent av hela antalet jordbrukare
i Södermanland, som kommer att drabbas på ett sätt som man
måste anse vara kännbart, är vida större än av honom angivna 3 procent.
Om man räknar bort de översta skikten i den tabell, som finns på sid. 39 i
bevillningsutskottets betänkande, så böra de återstående motsvara en andel,
som är mer än dubbelt så hög. Åtminstone omkring 7 procent komma att
få mer eller mindre men av en hög kvarlåtenskapsskatt. Jag vill betona
detta. Jag tror att man i alltför hög grad har gått in för att förringa resultatet
av denna undersökning.

Herr Orgård erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! På herr Sandbergs sista yttrande vill jag svara, att
för Södermanlands del de siffror som jag anförde ju visa, att omkring 317
stycken av de 1 825 skulle komma att i någon nämnvärd grad drabbas av
kvarlåtenskapsskatten.

Angående hans första yttrande ber jag få framhålla, att vi även på den
punkten varit beredda att gå herr Sandberg till mötes, om han med hänvisning
till att kvarlåtenskapsskatten skulle medföra ett söndersplittrande av
kapital hade kunnat ange ett kapitalbildande ändamål, för vilket dessa
skattemedel skulle användas, t. ex. på samma sätt som det för aulomobilskattemedel
är föreskrivet att de skola användas till vägarna. Skulle vi kunnat
göra detta? Men denna budgetprincip ha vi ju övergivit, och vi veta
dessutom att inkomsterna av kvarlåtenskapsskatten och förmögenhetsskatten
äro försvinnande små i förhållande till utgifterna på driftbudgeten till
kapitalbildande och produktionsfrämjande ändamål.

Till herr Jonsson i Skedsbygd vill jag säga, att jag, när jag ställde mig
tvivlande till att det skulle vara möjligt att i jordbruket genom sparsamhet
och arbete komma upp till förmögenheter som i någon nämnvärd grad
skulle drabbas av kvarlåtenskapsskatten, kanske borde ha uttryckt mig
något mildare. Kanske kan man i de södra delarna av landet, t. ex. i Skåne,
genom specialodlingar — oljeväxtodlingar o. dyl. — och med stöd av anslag
och annan hjälp från statsmakterna komma upp till så stora inkomster.
Men jag förmodar att herr Hammarlund kommer att ge besked på den
punkten.

Herr Jonsson i Skedsbygd, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Jag trodde, att jag hade givit svar på den
frågan, när jag sade att det är det samlade resultatet av generationers
arbete och sparsamhet, som ligger till grund för de flesta jordbruk i södra
Sverige. Det är något helt annat än att en enda person skulle kunna lyckas,
men under gynnsamma omständigheter kanske även det kan gå, inte minst
beroende på den penningvärdesförsämring, som nu pågår och som har til!
följd att fastigheterna stiga i värde, så att man i pengar räknat får en större

Tisdagen den 15 juli 1017 fm.

Nr 35.

181

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
förmögenhet, trots alt man i verkligheten bara äger samma fastighet. Den
utvecklingen bär ju medfört att fastighetsvärdena och därmed också förmögenheterna
ha stigit under de sista inflationsbetonade åren.

Härpå anförde

Herr Hammarlund: Herr talman! Då denna debatt pågått lång tid och
då vårt partis förste talare utförligt på alla punkter redogjort för vår inställning
till dessa frågor, kan det inte falla mig in att upprepa detta. Jag
kan inte ge några nya aspekter på frågan, men då jag har fått ordet vill jag
dock göra ett par små randanmärkningar dels till förslaget, dels till vad
som har sagts under den förda diskussionen.

En sak har jag förvånat mig över. På herrar Ljungqvist och Henriksson
låter det som om de varit missnöjda med att de ekonomiska föreningarna
har sluppit skattehöjning. Men, herrar Ljungqvist och Henriksson, högern
bär ju själv motionerat i denna fråga och i bevillningsutskottet röstat för de
Ö2 procenten. Då kan jag inte förstå missnöjet. Menar man kanske att man
bara har fått 50 procent av vad man begärde, vilket var status quo såväl
för bolagen som för de ekonomiska föreningarna, men en motionär bör ju
inte bli ledsen, om han bara får hälften av det han har begärt. Ofta får
man ju ingenting av det man begär i en motion. Själv anser jag att detta
är ett steg i rätt riktning, om man nu anser att de ekonomiska föreningarna
böra uppmuntras. Inom parentes vill jag nämna att vi tack vare dessa föreningar,
i varje fall tack vare jordbrukets ekonomiska föreningar, ha sluppit
betydligt lindrigare undan vedermödorna under det senaste världskriget
än under det första.

Nu menar man kanske att bevillningsutskottets motivering för att göra
en skillnad mellan ekonomiska föreningar och aktiebolag är svag. Men vi
vet ju alla, alt det råder eu väsensskillnad mellan aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Jag känner i varje fall mycket bra till det, då jag är både aktieägare
i bolag och medlem i en del ekonomiska föreningar. I aktiebolagen
går jag in med en stor slant för att få så stor utdelning som möjligt. I den
ekonomiska föreningen tecknar jag bara eu bråkdel. Jag vet att jag troligtvis
aldrig får någon ränta på detta kapital. Möjligtvis får jag kapitalet tillbaka
när jag säljer min gård. Under tiden få emellertid jag och några tusen
andra tillsammans driva en affär till nytta både för producent och konsument.
Den ekonomiska föreningen skall skänka fördelar på bägge håll —
har inte avspärrningen lärt oss det? — och utdelningen på det satsade kapitalet
får komma i andra hand. Men för att driva denna ideella rörelse
behövs det kapital, som måste upplånas, och då inte andelsägarna i likhet
med aktieägarna i ett bolag sammanskjutit stora belopp utan endast småsmulor,
kan det många gånger bli krångligt med rörelsekapitalet. Med förhöjd
skatt skulle det naturligtvis bli ännu värre.

Jag hoppas att herrar Ljungqvist och Henriksson, kanske även herr
Kristensson, nu bättre förstå varför det är ett livsvillkor för de ekonomiska
föreningarna, att de inte få ännu högre skatt. Inte skall man vara misslynt
lör att jordbruket får eu förmån. Herr Wiberg efterlyste häromdagen ett
svar från herr Pehrsson-Bramstorp på en fråga, om inte högern vore ett
lämpligare stöd för jordbruket än socialdemokraterna, och folkpartiet brukar
ju använda djupa brösttoner, när det talar om hur väl det vill det svenska
jordbruket. Men det får visst inte kosta någonting. Grosshandlare och

182

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1917 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
frifräsare vilja ha hand om det svenska jordbrukets produkter i stället för
de ekonomiska föreningarna.

Herr Kristensson borde fråga sin partivän herr Sandberg varför han röstade
som han gjorde, i stället för att fråga herr Olsson i Gävle.

När herr Ljungqvist nämnde, att vi i oppositionen hade fört eu saklig debatt,
så är det riktigt vad herr Ljungqvist och mig beträffar, men många
s. k. experter på skattefrågan ha inte alltid gjort detta, vilket har varit till
förfång för frågans förnuftiga lösning. De ha vid många tillfällen skjutit
över målet och haft för dåligt reda på skatteförslagets verkningar i detalj,
varför de gång efter gång ha måst retirera och gå hem och läsa på bättre
till nästa gång. Detta har skapat irritation och misstämning på motsatta
sidan. När vi började diskussionen i bevillningsutskottet hade man därför
låst in sig i isiga pansar, och inga ändringar, inte ens av ett komma, voro
möjliga, utom beträffande skatten på de ekonomiska föreningarna. Och att
man lyckades där, berodde på att denna fråga ej varit uppe till diskussion i
pressen eller vid de diskussionsmöten som hållits runt om i landet. Hade
den varit det, hade det gått samma väg med denna för jordbruket så betydelsefulla
fråga som med de andra.

När vi ifrån bondeförbundshåll yrkade avslag på förslaget om kvarlåtenskapsskatt,
gjorde vi detta med tanke på de svårigheter, som skulle uppstå
vid jordbrukets övergång till en ny generation. Den av taxeringsrevisor Östman
utförda undersökningen angående verkningarna av kvarlåtenskapsskatten
visar ju, att tvivel knappast kan råda om att den föreslagna kvarlåtenskapsskatten
vad rikets landsbygd beträffar till övervägande del kommer
att bäras av jordbrukarna. Vi hade också detta på känn, när vi i vår
motion skrevo, att denna skatt i hög grad skulle komma att drabba bondeförmögenheterna,
att man således slog på öket som drog.

När vi i bevillningsutskottet tillsatte herr Östman yrkade jag, som herr
Hagberg i Malmö nämnde, på att också ett av skånelänen skulle undersökas,
men på grund av den långt framskridna tiden stötte detta på patrull. Det
hade varit intressant att se siffrorna från ett av dessa län med tanke på de
i Skåne våldsamt uppskruvade priserna på fastigheter, djur och maskiner.
Jag nöjde mig med att i utskottet nämna exempel på dessa, men jag skall
inte i dag trötta med dessa siffror. Visserligen har man naturligtvis också
skulder därnere, men siffrorna därifrån skulle helt säkert tala ett ännu
tydligare språk än de från Södermanland.

Det fördes i bevillningsutskottet ett intressant resonemang för att liksom
få fastslaget, att det finns olika sorters förmögenhet. Majoriteten ville emellertid
inte ta hänsyn till att jordbrukets kapital i allmänhet inte är något
annat än ett nödvändigt produktionsmedel. Skall sådant ytterligare beskattas,
borde även en dyrbar utbildning beskattas, om skattetrycket skall vara
jämnt. Jordbrukarens förmögenhet vid dödsfallet är i de flesta fall ingen
riktig förmögenhet, utan endast de vuxna barnens innestående lön. Det är
åtminstone ett system som man förr ganska allmänt använde sig av. Om
förmögenheterna nu skola beskattas ytterligare, få vi jordbrukare se till att
inte dylika förmögenheter uppkomma. De vuxna barnen som arbeta
hemma på gården skola i likhet med dem, som arbeta i andra näringar och
hos andra arbetsgivare, vid veckoslutet få sin avlöning. Då få dessa jordbrukarbarn
i likhet med andra göra med sina pengar vad de vilja, men inte
kommer detta system att befordra sparsamheten i landet.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm. Nr 145. 183

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)

Herr Brandt, som för övrigt är en klok karl, har mycket dålig reda på hur
en förmögenhet skapas ute på landet hos jordbrukarna. Han tror nämligen,
sade han i går, att de slitande bondhustrurna inte finnas i de hem, där man
drabbas av kvarlåtenskapsskatten. Jo, herr Brandt, det är just där som förmögenheterna
skapas, inte i de hem där husmodern ligger på badort, som
herr Brandt synes tro. I allmänhet är det fattigt och dåligt på en bondgård,
när barnen äro små och skulderna stora. Så växa barnen upp, hjälpa till
och få mat och kläder och litet fickpengar. Skulden på gården amorteras,
husen byggas nya, jorden dräneras, nya maskiner anskaffas, taxeringsvärdet
stiger och till sist står man vid målet, fyra svarta bräder. Så kommer staten
och skall ha den enligt herr Brandts resonemang till ägarens död uppskjutna
förmögenhetsskatten, för att man släpat och försakat ett helt liv.

Det system som jag nyss har skisserat har varit en sporre för många
familjer att avbetala gårdens skulder under en generation, och då ha alla
i familjen fått hjälpa till, men när det nya Sverige nu byggs upp slås mycket
av gammal tradition i spillror. Vi som representera jordbrukarna måste
nu gå ut och säga dem — det är ingen hotelse, herr Brandt — att med den
nya kvarlåtenskapsskatten går det inte längre med det gamla systemet.

Det är inte, som herr Brandt tror, så att de stora förmögenhetsägarna
aldrig vetat av försakelser. Så kan det kanske vara i handel och industri,
men i jordbruket ha många gånger skapats stora förmögenheter tack vare
slit och släp, omtanke och försakelse. Jag känner många sådana fall ifrån
min egen hembygd. Herr Orgård tvivlade på detta, i varje tall beträffande
Norrland, och sade att det måste bli en värdestegring på dylik jord, om det
skulle kunna resultera i några förmögenheter. Ja men, herr Orgård, ha vi
inte i många år bevittnat denna jordvärdestegring? Nere i Skåne har det
område jag ägt under fyrtio år gått upp 31/’ gånger i värde sedan jag
köpte det.

Herr Orgård underströk vad finansministern sade i går, att det endast
är ett mycket ringa antal jordbrukare, som kommer att betala denna kvarlåtenskapsskatt
— jag tror herr Orgård nämnde siffran 317 för Sörmland.
och det tyckte han inte var någonting. Om det blott är en enda person, eu
enda familj, som genom denna beskattning skulle lida orätt, anser jag
för min del att ett parlament i ett gammalt rättssamhälle som Sverige inte
skall gå in för denna lagstiftning.

Herr Bladh framställde i går frågan: Vem vill påstå att barnen ruineras
av denna kvarlåtenskapsskatt? Det är väl ingen i kammaren som har påstått
det. Om man vill låta alla pengarna gå åt till barnens studier, så slipper
man visserligen denna skatt, men vi jordbrukare anse likväl att detta
resonemang är oriktigt. Det sades eu gång här i kammaren av eu klok socialdemokrat,
numera landshövding, att om eu lärare gifter sig med en
lärarinna, så är detta ekonomiskt bättre än att äga ett stort stenhus i Stockholm.
Herr Bladh borde ha fortsatt med sin räknekonst och inte bara ha
talat om hur mycket eller hur litet det blir i skatt vid den ena makens
död, utan han borde även ha talat om hur det blir vid den andra makens
död. Då blir nämligen skatten fördubblad.

När herr Bladh sedan hotar med att arbetarna kunna komma alt vilja ha
sin rättvisa del av förtjänsterna, trodde jag verkligen att vi redan voro där
nu. Jag var hemma häromdan och då fick jag höra talas om att en av
ortens största lantbrukare skulle sälja sina kor, därför att mjölkinkomsten

184 Nr 35. Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
numera inte förslag till ryktarens lön! Och då herr Biadli talade om brödet
som fattas i vissa hem beror väl inte detta på att förtjänsterna inte räcka
till bröd. Jag tycker man borde ha litet mera vederhäftighet i denna debatt.

Herr Bladhs parti har makten i regeringen, i riksdagen och dessutom i
den mäktiga landsorganisationen. Om inte herrarna mäkta eller gitta göra
en utjämning mellan olika arbetargrupper i samhället, så att alla få bröd,
då blir det herrarnas ensak. Jag skall inte nu dra fram några siffror över
förtjänsterna uti vårt svenska samhälle — jag har gjort det någon gång
förut och fått mycket obehag för det. Men jag skulle ändå vilja säga att
det finns säkert sådana förtjänster inom vissa arbetargrupper, att de mycket
väl kunna räcka till sa att alla få bröd i detta land. Det är inte de svenska
bönderna som numera fördyra brödet, ty den svenska spannmålen
kostar endast 30 kr. per säck under det att den importerade kostar över 70
kr. per säck. Ett strålande exempel på vart det leder, när man inte underhåller
det man själv har.

Om ortsavdrag och dyrortsgruppering tjänar det nog inte mycket till att
orda. Tiden får verka — och tiden verkar till förmån för dem som säga:
Bort med hela skräpet! Allt fler och 1''ler grupper av vårt svenska folk inse
också detta. Som sagt, herr talman, det är på tiden att även denna stora
tvistefråga blir slutbehandlad, och jag skall be att få yrka bifall till reservationerna
av herr Näsgård m. fl.

Herr Henriksson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Hammarlund ställde en fråga till mig. Han säger att
högern har motionerat om 32 procents skatt för såväl aktiebolag som ekonomiska
föreningar och frågar: Borde inte högern nu vara nöjd när den
fått 50 procent av sitt yrkande bifallet, då 32-procentsskalten bifallits i fråga
om ekonomiska föreningar? Herr Hammarlund trodde nog att han var
illfundigt demagogisk när han ställde den frågan. Jag måste dock konstatera
att det var en ovanligt klumpig demagogi.

Det är alldeles riktigt alt högern har yrkat på 32 procent, men högern
hyllar fortfarande den principen, att vi skola ha likhet inför lagen i detta
samhälle. Den principen har tydligen bondeförbundet gått ifrån. Ty vore
det så att bondeförbundet också hyllade den principen, skulle bondeförbundet
ha biträtt högerns yrkande om 32 procents skatt även för aktiebolagen.
I stället har man på den punkten följt propositionens 40 procent.

Detta var ett av de skäl som föranledde mig att i mitt anförande i går
använda — som jag själv sade — det rätt starka uttrycket att det föreföll
mig som om man i detta fall från majoritetens sida försökte tillgodose sina
egna ekonomiska intressen. Socialdemokraterna ha, som vi veta, stora intressen
i konsumentkooperationen, medan bondeförbundet tydligen vill
skydda andra ekonomiska föreningars intressen. För min del anser jag hela
behandlingen av denna fråga ganska upprörande, och jag är övertygad, som
jag sade i går, att om detta beslut innebärande en olikhet inför lagen av
denna omfattning här fastställes, kommer det att väcka harm inom hela det
svenska näringslivet.

Herr Ljungqvist, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Herr Hammarlund lämnade en rätt dimmig motivering
för att bondeförbundet ställde sig på linjen att förorda större procent -

Tisdagen den 15 juli 1947 fm. » ;{5. 185

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
sats för aktiebolag än för ekonomiska föreningar. När jag i går vände mig
emot majoritetens ståndpunktstagande, var det bl. a. på grund av den enligt
min mening orättfärdiga och därför även otillbörliga argumentering, varpå
man byggt sitt krav. Låt mig, för att inte missförstås, säga att jag unnar
gärna de ekonomiska föreningarna en skattesats på 32 procent, men jag
unnar också aktiebolagen detsamma.

Jag skall be att få ställa en fråga till herr Hammarlund för att pröva
hans rättskänsla en smula. Om det finns två affärsföretag på eu ort, det
ena drivet i den ekonomiska föreningens, alltså i kooperativ form, det andra
i aktiebolagets form, är det då riktigt att privilegiera det ena bara på grund
av dess struktur, att gynna det ena i konkurrensen på det andras bekostnad?
Är detta förenligt med herr Hammarlunds rättskänsla?

Herr Hammarlund sade vidare att det är ett livsvillkor för ekonomiska
föreningar att komma i åtnjutande av denna förmån. Ja, detta är i så fall
också ett livsvillkor för många små och svaga företag i aktiebolagsform.
Jag skönjde ett försök från herr Hammarlunds sida att liksom misstänkliggöra
det parti jag tillhör på grund av den ståndpunkt, jag intar i denna
fråga. Härpå har jag bara att svara att jag har mycket lugnt samvete i
fråga om min inställning till jordbruket.

Till sist skulle jag vilja påpeka att i allt väsentligt den argumentering
som framförts här av flera talare — av herr Hall t. ex. — till förmån för
en differentiering av skattesatserna precis lika gärna kan gälla ömsesidiga
brandförsäkringsföretag i förhållande till försäkringsaktiebolag. Men jag
avstår från alt göra något yrkande på den punkten, då jag anser det vara
oriktigt och orättfärdigt med en differentiering därvidlag.

Jämväl herr Kristensson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Med anledning av herr Hammarlunds anförande
måste jag erinra om att jag är av samma uppfattning som han, att de ekonomiska
föreningarnas skattesats bör vara 32 procent, och jag delar denna
uppfattning med herr Sandberg. Vi ha vidare, herr Hammarlund och jag,
samma åsikt om värdet av de ekonomiska föreningarna. De ha förvisso eu
stor uppgift att fylla i vårt näringsliv.

Vad jag däremot vänder mig emot är höjningen av aktiebolagsskatten till
40 procent. Om jag minns rätt, och det tror jag alt jag gör, var herr Hammarlund
i bevillningsutskottet till eu början emot denna höjning av bolagsskatten
till 40 procent. Jag håller styvt på likställighet i detta fall, denna
likhet ha vi haft och den böra vi behålla.

Herr Hammarlund, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Till herr Ljungqvist vill jag säga alt jag i mitt
anförande sökte skissera upp olikheterna mellan aktiebolag och de ekonomiska
föreningarna. Jag har sagt att aktiebolag i allmänhet ju äro tillkomna
för att tjäna pengar, men det är ett helt annat förhållande med de ekonomiska
föreningarna, vilkas syfte är utav mera ideell natur.

Jag är förvånad över att högern nu är missnöjd, ty dess representanter
ha själva röstat för dessa 32 procent för de ekonomiska föreningarna.
Sedan vi röstat om skattesatsen för aktiebolag röstade vi, om jag inte missininner
mig, även om de ekonomiska föreningarna, och då tror jag alt så
gott som alla högermän röstade för att det skulle bli 32 procent. Jag bär

186

2Vr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
bär i min hand fått en redogörelse som heter Senaste nytt och som visar,
vilka förtjänster aktiebolagen haft under de senaste åren. Härav framgår
tydligt att man inte kan jämställa aktiebolag med ekonomiska föreningar.

Herr Henriksson erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Med anledning av herr Hammarlunds senaste uttalande,
som var litet egendomligt, skulle jag vilja fråga honom: Tillhör herr
Hammarlund jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse — vars verksamhet
jag i högsta grad respekterar —■ enbart av ideella skäl och icke för att
därmed tillvarata sina ekonomiska intressen? Jag har för mig att hela
denna föreningsrörelse tillkommit för att tillvarata jordbrukets ekonomiska
intressen, vilket jag också anser fullt naturligt. På samma sätt måste det
väl förhålla sig med andra ekonomiska föreningar, att de äro till för att
tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen.

Jag rörde mig i går med liknande exempel som herr Ljungqvist i dag,
och jag gjorde saken ändå tydligare då jag påpekade, att vi ha många bruk
här i landet, där det finnes ett gammalt handelsaktiebolag, startat av arbetare
och tillkommet för att sköta varufördelningen för brukets befolkning.
Det har sedan kunnat tillkomma en kooperativ förening, som bär precis
samma klientel och bedriver sin verksamhet med precis samma syfte. Jag
frågar än en gång: vad är det för skillnad som gör att det ena företaget
skall anses böra privilegieras i skattehänseende med 25 procent jämfört
med det andra?

Jämväl herr Hammarlund erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Aktiebolag ha, som jag nyss sade, syftemålet att
ge högsta möjliga utdelning, men så är det inte med de ekonomiska föreningarna.
I allmänhet skall en ekonomisk förening inte ge någon utdelning,
ulan den »utdelning» som skall kunna ifrågakomma är något som skall
clearas upp till både producenter och konsumenter. Man skall med andra
ord försöka föra varan till konsumenterna så billigt som möjligt och utan
att ge några extra utdelningar till producenterna.

Härefter yttrade:

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Herr Hagberg i Malmö började
gårdagens debatt med att uttala någon undran, varför tacksamheten från
de miljoner svenskars sida, som genom föreliggande skatteförslag erhålla
skattelättnad, inte tagit sig starkare uttryck än vad herr Hagberg tror sig
ha förmärkt.

Jag skall inte diskutera orsaken till den förmenta otacksamheten mer
än i ett avseende. Det kanske förhåller sig så att den vilseledande propaganda,
som från visst borgerligt håll och i synnerhet från Skattebetalarnas
förening bedrivits mot skatteförslaget, har satt spår efter sig. Genom eu
skicklig och energiskt bedriven propaganda kan den allmänna opinionen lätt
förvillas. Jag tillåter mig erinra om vad en stor pedagog på sin tid yttrade.
Han påstod att om alla pedagoger förkunnade för sina lärjungar, att månen
vore av ost, så skulle åhörarna i början bara skratta åt förkunnelsen, men
om påståendet upprepades dag efter dag och med allvarligt eftertryck, så

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Nr 35.

187

Ändring i kommunalskattelagen m. in. (Forts.)
skulle inte lång tid förflyta förrän inånga och hänförda lärjungar anammade
den nya läran. Om det är så att opinionen i skattefrågan är förvirrad
och missledd, så är resultatet i och för sig inte förvånande. En annan sak
är, hur de vilseledda skattebetalarna komma att reagera, när de förr eller
senare komma underfund med den faktiska verkligheten.

De i den förda skattedebatten med förkärlek använda marginalskatteberäkningarna
ha tvivelsutan i någon mån förvirrat begreppen. Detta främst
därför att jämförelser med marginalskattestorleken i vårt nuvarande skattesystem
ofta uraktlåtits. Jag skall ta bara ett exempel. Det är den riksbekante
biografspararen. Jag kallar honom så därför att i filmen om denne beryktade
småsparare, vilken film rullats på de flesta biografer, har det räknats
ut hur mycket spararen får betala i skatt för inkomst från ett blygsamt
kapitalbelopp. Beräkningen är tydligt gjord efter ett för ändamålet särskilt
konstruerat sätt.

Jag medger, herr talman, att resultatet av beräkningen — 44 kronor i
skatt för 100 kronors inkomst — onekligen verkar mycket hård, särskilt
med beaktande av den låga inkomsten. Det är emellertid några saker som
man glömt bort att omtala. Inkomsten från 1/o av den till ca 24 000 kronor
uppgående förmögenheten har belastats med hela förmögenhetsskatten jämte
a inkomsten belöpande statliga och kommunala inkomstskatter. Beräkningssättet
kunde vara värt att underkasta en särskild kritik. Jag avstår dock
härifrån och använder i stället samma beräkningssätt för samme skattskyldige
med samma inkomstfördelning mellan kapital- och arbetsinkomst
och samma förmögenhet för att räkna ut, hur stor skatten för samma belopp
blir under nu gällande skattesystem.

Jag finner då att skatten blir 57 kronor, eller 13 kronor mera per år än
vad skatteberedningen föreslagit. Om man jämför den totala skatten nu med
den föreslagna totala skatten — vilket säkerligen för den skattskyldige har
det allra största intresset — finner man att resultatet blir: den nuvarande totala
skatten uppgår till 247 kronor — enligt skatteberedningens förslag stannade
den vid 124 kronor, innebärande en verklig skattelättnad på inte mindre
än 123 kronor. Då emellertid, som vi alla veta, propositionens och utskottets
förslag icke äro precis lika med skatteberedningens förslag, kunna vi roa oss
med att även jämföra den nuvarande skatten med den skatt som kommer
att utgå, därest utskottets förslag bifalles. Denna jämförelse visar, att skattelättnaden
blir än större eller 151 kronor. Jag är bergfast övertygad om att
när våra hundratusentals småsparare komma underfund med skatteförslagets
verkningar, kommer det genom Skattebetalarnas förenings propaganda
uppkomna missförståndet att klaras upp. Kanske kommer detta uppvaknande
att få sådana följder som oppositionen av i dag ej hade väntat sig.

Min bänkkamrat herr v. Seth hade råkat en man på gatan, som beklagade
sig över de höga skatterna. Jag är inte orolig för mannen på gatan. Det
skulle vara eu ödets slump, om inte den mannen tillhör dem som få skattelättnad,
om utskottsförslaget genomföres. Pin annan sak, som jag är fullt
säker på, är att den värsta olycka som kunde hända mannen på gatan vore,
att finansministerdödaren herr v. Seth finge något större inflytande på
statens finanser.

1 ett avseende kan jag inte fullt dela utskottets uppfattning. Det gäller
frågan om ortsavdrag och dyrortsgruppering. Jag uppskattar utskottets uttalande
på s. 54 i betänkandet, där utskottet anfört: »Utskottet vill emeller -

188

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
tid starkt understryka vikten av att dyrortsgrupperingen noggrant anpassas
efter den fortgående sammanpressningen av levnadskostnadsolikheterna på
skilda orter. Därest utvecklingen skulle giva vid handen, att ett för alla
ortsgrupper enhetligt ortsavdrag kan genomföras, förutsätter vidare utskottet,
att frågan om avskaffande av dyrortsgrupperingen vid såväl den statliga
som den kommunala beskattningen tages under övervägande.»

Jag kan emellertid icke vara nöjd härmed. Helt nyligen bär en ny reviderad
dyrortsgruppering verkställts. Sedan detta skett har jag blivit än
mera betänksam än förut. Den nya dyrortsgrupperingen verkar på mig, i de
fall jag närmare kunnat studera förslaget och följderna av detsamma,
fullkomligt obegriplig. Jag har funnit, att områden som gränsa intill varandra
och där levnadskostnaderna av befolkningen anses vara ungefär lika,
i förhållande till varandra placerats inte i närmast högre eller lägre grupp
utan med två dyrortsgruppers skillnad. Jag är fullt medveten om att det
kostar mera att leva i vissa delar av landet än i andra, men jag måste starkt
reagera, när jag finner att inom närliggande orter, där lekmannen ej ens
med förstoringsglas kan upptäcka någon skillnad i levnadskostnaderna, den
ena orten placerats i den ena och den andra orten i den andra dyrortsgruppen.
Jag förstår, att vi nu måste dragas med den apokryfiska dyrortsgrupperingen,
när det gäller lönesättningen, men jag kan inte i det läge,
vari denna fråga nu befinner sig, ens som provisorium ge min röst för ut
skottsförslagets dyrortsgruppering beträffande statsskatterna. Utskottets
mening, att det vore olämpligt att avskaffa dyrortsgraderingen vid den .statliga
beskattningen, när inte på samma gång dyrortsgraderingen för den
kommunala beskattningen kan avskaffas, förefaller inte mig vara synnerligen
välgrundad. Ett orimligt system kan ej försvaras därmed att systemet
bibehålies i en större omfattning.

Slutligen ett par ord till herr Jonsson i Skedsbygd. Herr Jonsson har som
motiv mot kvarlåtenskapsskatten anfört att jordbruket hårt drabbas av
denna skatteform. När jag hörde hans skönmålning av jordbrukarnas
förmögenhetsförhållanden, kunde jag inte undgå att erinra mig den svartmålning
av jordbrukets läge, som man i andra sammanhang givit uttryck
åt. När det gäller småbrukarna, vilkas förhållanden jag bäst känner till och
som utgöra den överväldigande delen av hela jordbruksbefolkningen, tror
jag, att herr Jonssons skönmålningar äro betydligt mera överdrivna än de
svartmålningar, som jag talade om.

En gång under fjolårets riksdag klagade herr Ohlin över att socialministern
uraktlåt att snällt sitta på statsrådsbänken och höra på herr Ohlins
kanske en smula långdragna men inte desto mindre eleganta föreläsning.
I dag har hen- Skoglund i Doverstorp klagat över att regeringsbänken var
glest besatt. Nu är det så, att debatten om skatteförslaget pågår samtidigt
i båda kamrarna. Herr Skoglund vet lika väl som varje annan kammarledamot,
att ett statsråd omöjligen samtidigt kan närvara i båda kamrarna.
Jag har nog märkt, att oppositionens ledare långt ifrån alltid haft intresse
av att åhöra statsrådens anföranden. Någon förebråelse är efter vad jag
kan finna inte befogad från något håll. Det är möjligt, att det sätt på vilket
oppositionen i detta fall uppträder är gångbart mynt i vissa andra länders
parlament. Jag är, herr Skoglund, gammal nog som riksdagsman för åt!
våga göra det uttalandet, att dylika om divalater påminnande fasoner ej
riktigt väl höra hemma i svensk politik.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Nr 35.

189

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)

llerr Rubbestad: Herr talman! Jag skall icke så värst mycket förlänga
debatten. Här ha anförts synpunkter både för och emot föreliggande förslag.
Att då komma med ytterligare synpunkter är icke så lätt. Snart sagt
alla synpunkter äro berörda.

Jag vill uttala ett beklagande över att denna stora fråga icke kunnat lösas
i enighetens tecken. Man hade säkerligen med god vilja från båda sidor
kunnat komma fram till en enig lösning. Jag försökte redan på ett tidigt
stadium i skatteberedningen inrikta mig på en linje, som skulle kunna ena
de motstridiga parterna. Då frågan remitterades till utskottet framhöll jag,
att man borde söka ena sig om den linje som bondeförbundet företrädde i
skatteberedningen och som också de motioner syftat till, som framburos
av bondeförbundet. Vi äro nämligen alla eniga om att åstadkomma skattelindringar
för det stora flertalet av folket. Striden rör sig om hur man
skall kunna skaffa dessa 196 miljoner kronor, som erfordras för att göra
det möjligt att lämna denna skattelindring. Jag gick på den linjen, att man
skulle acceptera bolagsbeskattningen, som ger en ökad inkomst av 119
miljoner kronor. Om även de borgerliga hade sträckt sig så långt borde,
ansåg jag, även socialdemokraterna för sin del vara med om att göra ett
avsteg på sitt krav om skärpt förmögenhetsskatt och kvarlåtenskapsskatt.
Det visade sig emellertid att båda dessa motsatta riktningar grävde ner sig
i sina positioner, utan att komma varandra närmare.

Vi ha hört i dag, hur det deklarerats från socialdemokratiskt håll, att de
gärna skulle velat vara med om en lösning som kan ena. Men man förstår
att detta bara är ett tomt tal, då man inte sökt göra ansatser därtill. Vi
hörde också av herr Ohlin, att han deklarerade, att han icke skulle ha så
förfärligt mycket emot att gå in för ökad bolagsbeskattning i framtiden om
det skulle erfordras. Hade dessa toner kommit till uttryck tidigare, är det
icke alls omöjligt, att man hade kunnat komma till en mera enig linje än
nu blir fallet.

Alla äro vi medvetna om att socialdemokraterna ha den maktställningen
i riksdagen att de kunna genomföra vilket förslag de önska. Jag vill emellertid
säga, att jag knappast tror, att det är lyckligt att utnyttja sin makt
på det sättet. Det har visat sig i diktaturländer och lite varstans, där man icke
tagit hänsyn till en stark oppositions berättigade intressen att det i det
långa loppet icke går bra. Förr eller senare kommer det till en bristning,
och det kan hända att så blir fallet även här.

Beträffande verkningarna av förmögenhets- och kvarlåtenskapsskatten
skall jag inskränka mig att kort och gott instämma med de synpunkter som
i det hänseendet anförts av herr Hammarlund.

Jag har egentligen främst begärt ordet för att yttra mig i en sak som ligger
mig varmt om hjärtat. Jag syftar på den fråga som föregående talare,
herr Andersson i Löbbo, var inne på, nämligen på dyrortsgrupperingen och
de skattefria avdragen. Jag har noga observerat vad utskottet skrivit i detta
hänseende. Vi ha nu fem ortsgrupper, som vi alla känna till. Avdragen äro
ju nu sådana, afl de på ortsgrupp I, om man inräknar helt utnyttjad bankningsdel,
uppgå till 1 800 kronor för eu familj, i ortsgrupp II gå till 1 920
kronor, i ortsgrupp III till 2 (HO kronor, i ortsgrupp IV till 2 160 kronor och i
ortsgrupp V till 2 280 kronor. Enligt del nya skattesystemet har man också
tänkt sig fem ortsgrupper. Man har diir gått in för att förorda följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 500 kronor, i ortsgrupp II 2 625 kronor, i

190

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
ortsgrupp III 2 750 kronor, i ortsgrupp IV 2 875 kronor och i ortsgrupp V
3 000 kronor. Man vill göra gällande i utskottet, att det skett en sammanpressning
härvidlag, och man har också i utskottsutlåtande! sagt, att ortsgrupp
I vid denna sammanpressning gynnats framför de andra. Man räknar därvid
i procenttal. Men det är detta fördärvliga procenträknande, som räddar utskottet.
Vid flera tillfällen, när man söker försvara en orätt sak, övergår
man till att räkna i procent. Så gjorde man, då vi för en tid sedan diskuterade
jordbrukares inkomster i jämförelse med industriarbetarnas. Det visar
sig nämligen att procenten blir ganska stor, när man räknar på låga belopp,
under det att den blir mycket lägre, då det grundtal, på vilket man räknar
procenten, är högre. Utskottet säger alltså, att denna minskning särskilt
kommit de lägre ortsgrupperna till godo. Men hur förhåller det sig i verkligheten?
Jo, om man ser på förhållandena, ha avdragen i ortsgrupp I höjts
från 1 800 kronor till 2 500 kronor, alltså med 700 kronor. Men med hur
mycket har det höjts i ortsgrupp V? Jo, från 2 280 kronor till 3 000 kronor,
alltså med 720 kronor, en större summa alltså än som motsvarar höjningen
i ortsgrupp I. Under sådana förhållanden måste det anses oriktigt, när utskottet
säger, att ortsgrupp I är gynnsammast ställd. Det är raka motsatsen.
Ty det är icke procenttalet i och för sig som spelar någon som helst roll,
utan det är kronornas antal som ha betydelse, när man skall ha skattefria
avdrag. Det visar sig, att avdraget är större beträffande ortsgrupp V än beträffande
ortsgrupp I. Om man nu ser hur det kommer att verka i praktiska
livet finner man, att det blir betydligt större skatt för de personer som
bo i ortsgrupp I än för dem som bo i ortsgrupp V vid samma inkomst. Jag
skall nämna några av de oftast förekommande summorna i inkomsthänseende
för den stora massan av folk och skall då hålla mig till vad som gäller
för familjer. Ser man då på vad en familj får i skatt, som har 3 000
kronor i inkomst på landet eller i ortsgrupp I och i Stockholm, finner man.
att i ortsgrupp I får man betala 27 kronor i skatt, under det att den som
bor i Stockholm med samma inkomst ej får ett enda öre i skatt. Om familjen
har 3 500 kronor, blir skatten i grupp I 72 kronor, men endast 25 kronor
i Stockholm. Alltså blir det ungefär tre gånger så stor skatt på landet
som i Stockholm för samma inkomst i detta fall. Går man till en inkomst
på 4 000 kronor, blir skatten på landet 118 kronor, men endast 70 kronor
i Stockholm. Med en inkomst på 4 500 kronor blir skatten 168 kronor på
landet men endast 117 kronor i Stockholm. Vid en inkomst av 5 000 kronor
betalas 218 kronor i skatt på landet, men endast 166 i Stockholm, och
vid 6 000 kronors inkomst betalas på landet 326 kronor, men endast 270
kronor i Stockholm. Dessa siffror visa klart, vilken orättvisa denna dyrortsgruppering
medför. När det nu gäller att skaffa ett nytt system beträffande
statsbeskattningen bör man ta steget fullt ut och avskaffa denna
orättvisa.

Det var med mycket intresse som jag hörde den föregående talaren, då
han för sin del förklarade, att han, trots att han är socialdemokrat, icke
vill vara med om att stödja det förslag, som utskottet här har förordat. Det
skulle förvåna mig, om icke herrar socialdemokrater, som representera
landsbygden skulle känna det precis såsom han, när de skola ställas inför
sina valmän och söka förklara, varför de som bo på landet skola betala
större skatter än folket i storstäderna för precis samma inkomst. Jag förmodar
att var och en får rannsaka sitt hjärta och säga sig: är delta rättvist;

Tisdagen den lä juli 1947 fm.

Nr 35.

191

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
böra vi icke här söka skapa mera rättvisa, än som föreligger vid denna dyrortsgruppering.
Utskottet har sagt, att vi kunna icke avfärda detta nu, därför
att dyrortsgrupperingen beträffande kommunalskatterna finnes kvar
och att det icke är meningen, att den skall bort. Ja, men det är ju här fråga
om två skilda frågor. Här föreligger nu statsbeskattningen till avgörande.
Kommunalbeskattningen få vi i annat sammanhang, och vi ha icke nu att
taga ståndpunkt till den frågan. Jag vill verkligen vädja till kammaren att
gå in för större rättvisa än vad som skulle bli fallet, om utskottets förslag
skulle gå igenom.

Herr talman! Jag ber att med detta få yrka bifall till den reservation som
avgivits av herr Näsgård m. fl. vid detta utlåtande.

I detta anförande instämde herrar Pettersson i Norregård, Svensson i Vä,
Boman i Stafsund och Hansson i Skediga.

Härefter yttrade

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! När jag i går kväll satt och
lyssnade till herr Lundstedts anförande och hörde honom komma till den slutsatsen,
att han inte kände sig övertygad om alt inte det föreliggande skatteförslaget
skulle kunna leda till större skada än gagn för samhället och att
han därför ej skulle komma alt rösta för förslaget, då kände jag mig glad,
att det åtminstone fanns en socialdemokrat, som offentligt vågade deklarera
sina tvivel i detta avseende. Att det finnes flera socialdemokrater, vilka i sitt
innersta hysa samma tvivel som herr Lundstedt, det är jag övertygad om,
men de föredraga att inte giva offentlighet åt dessa tvivel.

Sällan eller aldrig har väl dock ett skatteförslag eller annat lagförslag
blivit så enhälligt och så grundligt sönderkritiserat och underkänt av praktiskt
taget alla hörda myndigheter och sakkunniga, som det nu föreliggande
skatteförslaget har blivit, framför allt i vad det avser ytterligare skärpningar
av den redan nu mycket höga beskattningen.

Under kriget förstodo alla, att det var nödvändigt för försvarsberedskapens
upprätthållande att bringa stora offer både personliga i form av beredskaps
tjänst och ekonomiska genom höga skatter. Men alla räknade med, att
när krigstiden väl var över och vi kommit något så när helskinnade genom
dess svårigheter, då skulle det bli en återgång om inte precis till de förhållanden
som förut var rådande, så skulle det dock för alla bli lättnad i de
hårda skatterna. Av uttalanden som gjordes bland annat när värnskatten
infördes fick nog allmänheten den uppfattningen, att detta var en skatt, vilken
liksom omsättningsskatten skulle tagas bort så snart kriget var över.
Men härav blir nu intet. Värnskatten blir nu i stället permanentad och inarbetad
i den allmänna inkomstskatten.

Man förstår väl, om personer som fått betala upp till 80 procent och
mera av sin inkomst i skatt nu känna sig både lurade och orättvist behandlade
av de maktägande, då dessa höga skattesatser nu skola låsas fast för
framtiden och i vissa fall ytterligare skärpas. Att eu så hård beskattning
som det föreliggande förslaget i många fall innebär kommer att verka återhållande
och hämmande på initiativ och arbetsvilja förefaller vara uppenbart.
Det framhålles ju också i de flesta yttranden över förslaget.

Vad jag emellertid nu främst vill uppehålla mig vid är förslaget om kvarlåtenskapsskalten.
Det är väl också den del i det stora skatteförslaget som

192

N''r 35.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunulskatlelagen in. in. (Forts.)
fått den mesta och skarpaste kritiken och som också enligt min mening är
det som för den fortsatta ekonomiska utvecklingen i landet innebär de
största farorna.

Detta förslag måste komma alt minska intresset framför allt i fråga om
det långsiktiga sparandet. Jag tänker här på det sparande och den kapitalbildning,
som ligga i vissa arbeten och förbättringar som utföras inom jordbruk
och skogsbruk. Jag skall nämna bara ett par exempel.

Utförandet av större torrläggningsarbeten är ett sådant kapitalbildande
arbete, varav ofta den, som utför det, får ganska liten nytta. Men han gör
det för att hans efterkommande, hans barn och barnbarn skola få draga
nytta av de kostnader och den möda han nedlagt. Hur blir det månne nu?
Komma icke människorna att fråga sig: »Vad tjänar det till? Vad får jag
och de mina för glädje av detta? När jag dör, kommer ju staten med sin
giriga hand och tar en betydande del av de värden som jag skapat, kanske
till och med på ett sådant sätt, att mina barn icke kunna övertaga gården
och fortsätta där jag slutat.»

Ett annat exempel: Plantering av skog på kalmarker är ett på mycket lång
sikt kapitalbildande arbete; det är ett långsiktigt sparande. Den som utför
ett sådant företag får själv sällan någon nämnvärd nytta av det arbete och
de kostnader han nedlagt. Men han gör det för att barn och barnbarn skola
få draga nytta av vad han utfört också på detta område. Ingen vill väl inbilla
sig, att så många enskilda lägga ner så mycket arbete och kostnader
på någonting sådant för att staten vid lämplig tidpunkt skall få taga hem
vinsten. Vi få säkert räkna med att ett så nyttigt och välbehövligt arbete som
skogsplantering blir av mindre intresse och blir utfört i mindre omfattning
efter kvarlåtenskapsskattens genomförande än vad som tidigare varit fallet.
Det är många andra liknande exempel som skulle kunna anföras, men det
får räcka med de här två.

Det är enligt min mening beklagligt, att det kommer att bli sådana följder.
Men de komma säkert, och de komma att göra vårt land fattigare.

Säkert kommer den nya skattelagen även på andra områden att få beklagliga
verkningar. Jag har från mitt eget län exempel på hur redan förslaget
om kvarlåtenskapsskatten stoppat upp planerade företag och anläggningar av
ganska stor omfattning. Det har gällt enskilda och familjebolag, där huvudmannen
ägt nästan allt det kapital, som skulle sättas in i företaget. Om företaget
sattes i gång och kapitalet bleve fastlåst i företaget, kunde det hela
råka i stora svårigheter, om huvudmannen skulle avlida och staten skulle
taga ett betydande belopp i kvarlåtenskapsskatt från arvingarna. Därför har
man stoppat upp planerna. Det är uppenbart, att företagsamheten kommer
att förhindras och försvåras. Det kan ju icke gärna vara till gagn för någon,
allra minst för staten.

De som emellertid allra mest komma att få känna på kvarlåtenskapsskatten
och dess olyckliga verkningar äro, såsom här förut anförts, uppenbarligen
vårt lands jordbrukare och deras barn. Detta har ju också långt tidigare
med styrka framhållits, dock utan att man haft stödet av någon utredning
att bygga sina antaganden på. Tv det är ganska märkligt, att varken
statsskatteberedningen eller Kungl. Maj:t företagit någon utredning över
hur en lag om kvarlåtenskapsskatt skulle komma att verka på olika befolkningsgrupper
och skattebetalare. Det är först bevillningsutskottet som nu har
låtit företaga en sådan, dock, måste man säga, mycket begränsad utredning.

Tisdagen den 15 juli 1947 l''m.

Nr 35.

193

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
Denna har av flera talare förut vidrörts i debatten. Den har också givit så
pass märkliga resultat, att utskottets majoritet har funnit lämpligt att i utlåtandet
endast taga in valda stycken av vad som framkommit vid utredningen.

Det är en undersökning över hur kvarlåtenskapsskatten skulle komma att
verka på landsbygden i mitt eget län, Södermanland. Det är sålunda hela
länet med alla dess samhällen, och vi skola komma i håg, att i Sörmland
finnas väldigt många samhällen; endast städerna ligga utanför utredningen.
Denna utredning visar, som också framhållits, att det är den jordbrukande
befolkningen som får betala den allra största delen av kvarlåtenskapsskatten
på landsbygden. Här ha i debatten lämnats mycket olika uppgifter, hur
man uppfattar resultatet av denna utredning. Jag skall försöka hålla mig
så mycket som möjligt till de konkreta siffror och de upplysningar som framkommit
i utredningen.

Det visar sig då, att — om jag här använder litet runda tal — på landsbygden
inklusive samhällena inom länet funnos 3 000 personer, som vardera
voro ägare till mer än 30 000 kronor. Av dem voro ungefär 2 000 jordbrukare,
vilka sålunda måste sägas vara inom riskzonen för att, när de do,
deras dödsbodelägare skulle bli skyldiga att erlägga kvarlåtenskapsskatt. Här
har man sökt på olika sätt reducera ner detta antal; det skulle bara bli några
hundra kvar som skulle få betala kvarlåtenskapsskatt. Men det är ändå
uppenbart, att så snart det finnes en förmögenhet på 30 000 kronor eller
däröver äro vederbörande inom riskzonen. Det finnes ingen utredning som
säger, hur många av dessa 3 000 som äro gifta, därvid beloppet skulle vid
den ena makens dödsfall fördelas på de två och sålunda ej bli beskattat. Det
kanske är så, alt det stora flertalet är ensamstående, d. v. s. ungkarlar,
änklingar eller änkor. Och i hur många fall, där det är man och hustru,
veta vi om de ha inbördes testamente? Det är glädjande nog en mycket
vanlig företeelse hittills med inbördes testamente, fast den med denna
skatteform blir bestraffad.

Jag vågar därför hålla mig endast till utredningsmannens siffror, och enligt
dessa fanns det 2 000 förmögenheter på 30 000 kronor och däröver, som
innehades av jordbrukare i länet.

Man tycker kanske, att det är anmärkningsvärt, att det finnes så många
jordbrukare, som äga förmögenheter av denna storleksordning. Men vad bestå
då dessa förmögenheter av? Jo, det är kor, hästar och grisar, det är jord,
skog, byggnader och mycket annat som måste finnas vid ett jordbruk. Reda
pengar ha de flesta jordbrukare ganska litet av. Jordbrukaren är företagare,
som måste äga åtminstone eu del av de produktionsmedel han arbetar
med. Försöker han starta ett jordbruk utan att äga tillräcklig del av de nödvändiga
produktionsmedlen, brukar det icke dröja så länge förrän han tvingas
upphöra som jordbrukare, och det lilla han ägt går förlorat. Det finnes
väldigt många som ha den bittra erfarenheten bakom sig.

Av den i Sörmland företagna utredningen framgår vidare, att kvarlåtenskapsskatten
på här ifrågavarande skattskyldiga jordbrukarfamiljer
skulle bli icke mindre än drygt 17 miljoner kronor. Det är alltså ett belopp
som skulle komma alt tagas ut utöver gällande arvsskatt. Det skulle tagas
ut av den döde jordbrukarens änka, om han har en sådan efter sig, eller
av hans barn och detta just vid det tillfälle, när de kanske bäst behöva del
som han lämnat efter sig.

Andra kammarens protokoll 1947. AV 35. 13

194

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)

Det finnes också, som jag nyss nämnde, sällan så mycket reda pengar
i ett jordbrukarhem, att det räcker både till arvsskatten och till denna nya
kvarlåtenskapsskatt, utan i de flesta fall torde det säkerligen komma
att bli så, alt det blir ökad skuldsättning eller också tvingas arvingarna
att realisera en del av produktionsmedlen. Det kan också bli den följden,
att den efterlämnade gården icke kan övertagas av något av barnen utan
att man måste sälja den till andra och mera kapitalstarka personer. Även
det tycker jag vore ett resultat av denna olyckliga skatteform, som vore
mycket beklagligt.

Det har sagts, att Sörmland i fråga om jordbruket och dess ekonomiska
förhållanden icke skulle vara representativt för landet i dess helhet. Men
utredningsmannen anför, att han gjort en undersökning även om hur det
förhåller sig i detta avseende. Han har då funnit, att Sörmland som helhet
betraktat ej kan anses vara på något sätt särpräglat. Han kommer också
till den tidigare här refererade slutsatsen, att jordbrukarna i betydligt högre
grad än andra yrkesgrupper skulle komma att drabbas av den föreslagna
kvarlåtenskapsskatten.

När jag i går kväll hörde finansminister Wigforss bagatellisera verkningarna
för jordbrukarna av kvarlåtenskapsskatten, slog det mig, hur
han i all sin kunnighet ändå visade en skrämmande okunnighet om jordbruket
och dess förhållanden och hur jordbrukarna resonera om sådana
här saker. Herr Wigforss hade lyckats konstatera, att det för hela riket
icke skulle finnas mer än 6 000 jordbrukare, vilkas arvingar skulle få erlägga
någon nämnvärd kvarlåtenskapsskatt; för alla de övriga hade den
icke någon egentlig betydelse, förklarade herr Wigforss. Men det är ju
så, att finansminister Wigforss är van att räkna med jättebelopp, så att eu
eller annan tusenkrona tycker han icke är något att tala om. Men för
en bondpojke, som skall övertaga en gård efter far eller mor och kanske
samtidigt lösa ut sina syskon, ha tusenlapparna en helt annan betydelse.
Då är det för övrigt icke bara tusenlappar det är fråga om, utan han är

1 den situationen, att varje hundralapp, ja varje krona behöver han för
att sätta in i företaget, till fastigheten, till inventarier och annat.

.lag hörde även hur herr Bladh i går bagatelliserade kvarlåtenskapsskatten
och dess verkningar. Han förenklade det hela så ofantligt, att jag,
när jag hörde honom, riktigt fick det intrycket, att han föredrog någonting
ur en läsebok för småskolans barn. Så enkelt är ändå icke problemet.
Men det verkar, som om man skulle förenkla och bagatellisera det hela så,
att det blir rakt ingenting kvar. Likadant tyckte jag, att herr Orgård i dag
förenklade: det var ingenting att tala om, det var så ytterst få jordbrukare
som skulle drabbas av detta!

Men, herr talman, jag har för min del kommit till helt andra siffror
än dessa talare anfört, när jag stött mig på den utredning som gjorts i
Sörmland. Jag nämnde nyss, att det framgår av utredningen, att det var

2 000 jordbrukarfamiljer, vilka hade kapital som vid dödsfall komme i
riskzonen för kvarlåtenskapsskatten. Utredningsmannen har vid sin undersökning
funnit, att antalet skattebetalare på landsbygden i Sörmland och
det belopp som betalas i skatt där är ungefär tre procent av antalet skattebetalare
och den sammanlagda skatten på landsbygden i hela riket.

Om man räknar med dessa siffror och förutsätter att förmögenhetsförhållandena
på landsbygden i dess helhet äro ungefär överensstämmande

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Nr »5.

195

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
med dem, som redovisas för Sörmland, då finner man, att antalet jordbrukarfamiljer
i hela riket med förmögenheter som vid dödsfall riskera
att drabbas av kvarlåtenskapsskatt äro omkring 66 000. — Det var ju 2 000
i Sörmland, och Sörmland utgjorde i dessa avseenden 3 % av hela riket.

Av utredningen framgår vidare att de sörmländska jordbrukarfamiljerna
skulle utöver arvsskatten få betala 17 miljoner kronor i kvarlåtenskapsskatt.
Då detta belopp kan beräknas utgöra 3 % av den sammanlagda
kvarlåtenskapsskatt, som skulle få betalas av alla rikets jordbrukare,
komma vi upp till ett verkligt stort belopp eller omkring 560 miljoner
kronor. Detta är ett belopp som det icke går att vinka bort utan vidare
och detta skulle den nuvarande generationen svenska jordbrukare få betala
i kvarlåtenskapsskatt. Även nästa generation skulle drabbas på samma
sätt, och så skulle det gå vidare i fortsättningen. Men det är väl så, som
regeringen och den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten vill ha det.
Om pengarna behövs eller inte, om skatteformen är lämplig och rättvis
eller inte, det har ringa betydelse. Men här har man funnit en väg att
särskilt klämma åt jordbrukarna för att möjligen göra dem mera mjuka
och mera mottagliga för den socialistiska tvångsstaten och dess välsignelser
och då har man passat på att beträda den vägen.

Det tycks även finnas väldigt många utanför jordbrukarnas egna led.
som icke vilja förstå och erkänna hur nödvändigt det är att en jordbrukare
bär tillräckligt eget kapital för att han med utsikt till framgång skall kunna
driva sin näring. Man vill icke heller förstå och erkänna, att en jordbrukare
medan han har arbetsförmåga också måste tänka på att trygga sin
ålders dagar. Han har icke som så många andra förutom folkpensionen en
statspension att trygga sig till på ålderdomen utan är nödsakad att försöka
skaffa sig ett kapital, på vars avkastning han kan leva, då han icke längre
orkar arbeta. Förr räckte ett kapital på 25 000 kronor något så när till
tryggad ålderdom åt en bonde, men med nuvarande penningvärde och låga
räntor behövs det vara ett kapital på bortåt 200 000 kronor för att räntan
skall ge ungefär det belopp som en arbetare nu för tiden har i årsinkomst.
Väl kan det sägas, att det ingenting betyder för den som är död, att staten
tar en del av hans efterlämnade förmögenhet i skatt; han behöver ju ingen
försörjning. Men hur ofta finns det icke en efterlevande änka, som behöver
försörjning? Och den underlättas sannerligen icke av att staten tar en
ganska kraftigt tilltagen del av det kapital, som hon skulle leva av på
sin ålderdom. Och icke heller blir det lättare för barnen, som skola fortsätta,
där fadern slutade.

Vad jag här sagt om jordbrukarna gäller i viss mån också andra näringsidkare,
såsom hantverkare, handlande och andra enskilda företagare. Även
dessa ha behov av rörelsekapital för att kunna driva sin verksamhet, och
även de måste tänka på att trygga sin ålderdom och sina efterlevandes
framtid.

För alla dem, som icke för sin del och sin familj äro beroende av större
eller mindre kapital att sätta in i jordbruk eller rörelse av annat slag, utan
ha sin lön eller pension all leva på, förefaller det uppenbarligen mycket
naturligt, all man tar en del av vederbörande näringsidkares kapital och
drar in del till staten; det kan ju i någon mån lindra skatterna för dem som
icke ha något kapital. Men en skattelagstiftning som denna, som drar in
till staten från 5 till 50 procent av eu avlidens kvarlåtenskap, måste för -

196 Nr 35. Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)
svåra för arvingar, barn och andra, att fortsätta, där de gamla slutat. Den
kommer att försvåra och minska intresset för långsiktigt sparande och för
startandet av nya företag. Den måste i stället i det långa loppet bli till
skada också för övriga skattebetalare. Det har också om detta skatteförslag
sagts många hårda ord och fällts många hårda omdömen. Man har
sagt, att det är orättvist och orättfärdigt, att det betyder socialisering och
konfiskation och icke skatt. Ja, man har om kvarlåtenskapsskatten till och
med använt det hårda ordet likplundring, ett i mitt tycke mycket hemskt
ord. För egen del skall jag nöja mig med att citera något av vad de hörda
myndigheterna sagt i denna fråga. Dessa uttalanden finnas utförligt redovisade
i propositionen, men då jag icke kan tro, att alla ha läst dem, skall
jag be att få återge några bär.

Länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrker bestämt införandet av kvarlåtenskapsskatten.
Den finner förslaget vara ett försök till utjämning olika
folkgrupper emellan och finner det anmärkningsvärt att varje försök till
utredning saknas, huruvida förslaget är en lämplig väg till en sådan utjämning,
samt ifrågasätter om fördelarna i nuvarande läge kunna väntas
bli större än skadeverkningarna. Länsstyrelsen i Älvsborgs län säger, att
en så här beskaffad lagstiftning skulle innebära en kränkning av rättskänslan
hos de befolkningsgrupper, som komme att drabbas av förslagets
rigorösa bestämmelser, och finge för de hårdast drabbade anses ha överskridit
gränsen mellan beskattning och konfiskation. Länsstyrelsen i Örebro
län uttalar den meningen, att förslagets genomförande skulle hämma
och till slut lamslå företagsamhet och utveckling, försvåra och omöjliggöra
uppkomsten av nya företag, förtaga sparsamhetsvilja och sparkraft o. s. v.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att en nu företagen skärpning
av beskattningen icke torde komma att stödjas av det allmänna rättsmedvetandet
och, menar länsstyrelsen, därför heller icke är ägnat att leda
Iill avsett resultat. Det skarpaste uttalandet mot förslaget göres av länsstyrelsen
i Jönköpings län, vars yttrande jag emellertid icke skall citera.
Men jag rekommenderar kammarens ledamöter att läsa det. Det återfinnes
på s. 98 i propositionen.

Det är emellertid detta mycket sönderkritiserade men av bevillningsutskottets
socialdemokratiska majoritet tillstyrkta förslag, som nu ligger på
riksdagens bord. De ändringar som föreslagits äro mycket obetydliga. Om
detta förslags verkningar äro meningarna, som vi ju hört. mycket delade.
Men en sak torde vara ostridig: Det kommer icke att stimulera till ökad
sparvilja. Det kommer icke att stimulera till ökad företagsamhet, och det
kommer icke att stimulera till ökad arbetsvilja. Det kommer däremot att
göra många människor fattigare men ingen människa rikare. Jag fruktar,
att det kommer att göra hela vårt land fattigare. Men kanhända att det
socialdemokratiska partiet, som nu om någon stund kommer att genomtrumfa
detta skatteförslag, får se elt liknande resultat som det fick av herr
Wigforss’ uttalande 1928 om fattigdomen. Går det så, vore det alltid någon
nytta med det hela.

Herr talman! Jag hemställer om bifall till herr .Tonssons i Skedsbygd
tidigare gjorda yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag till lag om ändring i kommunalskatte -

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Nr ;S5.

197

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
lagen dels ock på avslag därå; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner bevillningsutskottets förevarande
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets ifrågavarande förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen. Herr Hagberg i Malmö
begärde emellertid rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 152 ja och 42 nej, varjämte 26 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt bevillningsutskottets förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928.

Utskottets förslag till förordning om statlig inkomstskatt.

*-7 §§■

Godkändes.

8 §■

Ordet lämnades på begäran till herr Jonsson i Skedsbygd, som yttrade:
Herr talman! Jag ber att beträffande den nu föredragna paragrafen få yrka
bifall till den av herr Näsgård in. fl. avgivna reservationen, som betecknats
med III).

Härpå anförde

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag i oförändrat skick.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på godkännande av 8 § i utskottets förevarande förordningsförslag dels ock
på godkännande av denna paragraf i den lydelse, som föreslagits i den av
herr Näsgård m. fl. avgivna, med III) betecknade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Jonsson i Skedsbygd begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 8 § i bevillningsutskottets förevarande
förslag till förordning om statlig inkomstskatt, röstar

Ja;

Den del ej vill, röstar

Nej;

198 Nr 35. Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren godkänt denna paragraf i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Näsgård m. fl. angivna, med III) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Jonsson i Skedsbygd begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
128 ja och 77 nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 8 § i bevillningsutskottets förslag till förordning
om statlig inkomstskatt.

9 §■

Godkändes.

Efter föredragning av 10 § yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Sedan högerpartiets yrkande
om avslag på propositionen, förnyad utredning och provisoriska skattelättnader
nu avslagits, kommer högergruppen att i kommande voteringar
rösta för enligt dess åskådning minst skadliga förslag.

Detta innebär naturligtvis icke, att gruppen övergivit sin principiella
uppfattning eller kompromissat med sina ståndpunkter, utan endast att
den enligt parlamentarisk praxis med sina röster stödjer de bästa bland
kvarstående yrkanden.

Herr Sandberg: Herr talman! Jag ber att få yrka, att denna paragrafs
första och andra moment måtte erhålla den lydelse, som föreslagits i
reservation I).

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag men med den ändringen i 2 mom. b), som föreslagits av herr Hall.
Jag ställer detta yrkande med hänsyn till att första kammaren redan fattat
beslut i enlighet med samma yrkande och för att vi sålunda skola få samstämmiga
beslut i frågan.

Herr Hall: Herr talman! Jag vill erinra om att sedan bevillningsutskottets
ordförande givit sin anslutning till det förslag, som framställts i första
kammaren av herr Strand — och i denna kammare av mig — och som av
första kammaren med stor majoritet bifallits, sparbankerna böra komma
i åtnjutande av samma skattesats som ekonomiska föreningar. För att vi
sålunda skola få till stånd samstämmiga beslut i frågan yrkar jag, bentalman,
bifall till det av mig förut framlagda förslaget.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag ber att under denna punkt
få yrka bifall till det förslag, som framställts av herr Olsson i Gävle.

Tisdagen den 15 juli 1917 fm.

Nr 35.

199

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forls.)

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag har begärt ordet för att avge en deklaration
med anledning av herr Halls yrkande.

Jag har för min del icke kunnat finna, att det förebragts tillräckliga
skäl för en ändring av Kungl. Maj ds förslag. Jag har därför ansett, att
Kungl. Maj ds förslag, som upptar samma skatteprocent för aktiebolag
som för ekonomiska föreningar, är det enda riktiga. Som frågan nu ligger
till efter första kammarens beslut, skall jag emellertid underlåta att ställa
något yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen i
fråga om 10 § — med det förbehåll, att därest utskottets förslag komme att
godkännas, särskilt beslut skulle fattas angående placeringen av det i 2 mom.
förekommande ordet »sparbanker» — propositioner dels på godkännande
av paragrafen i utskottets förslag dels ock på godkännande av paragrafen
med den lydelse, som påyrkats i den av herrar Elon Andersson och Sandberg
avgivna reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr
Sandberg, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 10 § i bevillningsutskottets förevarande
förslag till förordning om statlig inkomstskatt med det förbehåll,
att, därest paragrafen godkännes, särskilt beslut likväl skall fattas angående
placeringen av det i 2 mom. förekommande ordet »sparbanker», röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som påyrkats
i den av herrar Elon Andersson och Sandberg vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen. Herr Sandberg äskade
emellertid rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 147 ja och 65 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 10 § i utskottets förslag till förordning om
statlig inkomstskatt med ovan angivet förbehåll.

Herr talmannen gav härpå beträffande placeringen av det i 2 mom. av
paragrafen förekommande ordet »sparbanker» propositioner dels på godkännande
av utskottets förslag härutinnan dels ock på godkännande av det
av herr Hall i detta avseende under överläggningen framställda yrkandet;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Övriga delar av utskottets förslag till förordning om statlig inkomstskatt.

Godkändes.

200 Nr 35. Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)

Utskottets förslag till förordning om statlig förmögenhetsskatt.

1-8 §§.

Godkändes.

Efter föredragning av 9 § anförde:

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Då första kammaren redan fattat
beslut i enlighet med utskottets förslag och då finansministern meddelat,
att det spörsmål, som beröres i den av herr Björnsson och mig avgivna
reservationen, kommer att bli föremål för prövning, avstår jag från att
framställa något yrkande på denna punkt.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! .Tåg yrkar bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets förslag till avfattning av paragrafen godkändes.

10 §.

Godkändes.

11 §■

Ordet lämnades på begäran till herr Jonsson i Skedsbygd, som yttrade:
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Näsgård m. IT. avgivna,
med IV) betecknade reservationen.

Härpå anförde:

Herr Sandberg: Herr talman! Jag ber att få yrka, alt paragrafen erhåller
den lydelse, som angivits i reservation I av herr Elon Andersson och mig.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
på l:o) godkännande av utskottets förslag till lydelse av paragrafen:
2:o) godkännande av den avfattning av paragrafen, som föreslagits i den av
herr Näsgård m. fl. avgivna, med IV) betecknade reservationen; samt 3:o)
godkännande av den lydelse av paragrafen, som föreslagits i den av herrar
Elon Andersson och Sandberg avgivna reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Sandberg begärde likväl votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 3:o) angivna propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 11 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till förordning om statlig förmögenhetsskatt, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av paragrafen, som föreslagits
i den av herrar Elon Andersson och Sandberg avgivna reservationen.

Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Nr 35.

201

Ändring i kommunalskattelagen in. in. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringsproposilionen
blivit ännn en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Sandberg begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 122 ja och
98 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 11 § i utskottets förslag till förordning om
statlig förmögenhetsskatt.

Återstående delar av utskottets förslag till förordning om statlig förmögenhetsskatt
jämte därvid fogade tabeller.

Godkändes.

Utskottets förslag dels till förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379), förordning om ändring i förordningen den
12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt samt lag angående ändrad lydelse
av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Godkändes.

Utskottets förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt föredrogs härefter;
och anförde därvid:

Herr Sandberg: Herr talman! Jag ber att i överensstämmelse med yrkandet
i reservation I) få hemställa om avslag på förslaget till förordning om
kvarlåtenskapsskatt.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
av herr Näsgård m. fl. avgivna, med V) betecknade reservationen, som innebär
hemställan om avslag på förslaget om införande av kvarlåtenskapsskatt.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt
dels ock på avslag därå; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Sandberg begärde likväl votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner bevillningsutskottets förevarande
förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt, röstar

Den det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit förenämnda lagförslag.
Andra kammarens protokoll 1947. Nr 35.

202 Nr 35. Tisdagen den 15 juli 1947 fm.

Ändring i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 121 ja och 100 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt.

Utskottets förslag till förordning om ändring i förordningen den 6 juni
1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Godkändes.

Utskottets hemställan under punkten A).

Förklarades besvarad genom kammarens beslut i fråga om författningsförslagen.

Utskottets hemställan i punkten B).

Bifölls.

Utskottets motivering.

Efter föredragning av utskottets förslag till motivering yttrade:

Herr Wiberg: Herr talman! Jag hemställer att i första stycket på sid. 44 i
utlåtandet omedelbart efter orden »andra vägar» följande tillägg måtte
göras: »Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Maj:t verkställer eu
skyndsam utredning och för nästa års riksdag framlägger förslag till bindning
av den genom skattesänkningen frigjorda köpkraften så länge dylik
bindning påkallas av det penningpolitiska läget.»

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets
motivering oförändrad.

Härmed var överläggningen slutad. På därå av herr talmannen given proposition
godkände kammaren till en början utskottets förslag till motivering.

Härefter gav herr talmannen beträffande det av herr Wiberg under överläggningen
framställda yrkandet om tillägg till motiveringen propositioner
dels på bifall till nämnda yrkande dels ock på avslag därå; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Härefter erhöll herr Skoglund i Doverstorp på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! Då enligt min uppfattning de nu fattade besluten icke blott
i väsentliga delar strida mot vedertagna rättsgrundsatser, utan genom sin
återverkan på arbetshåg, sparvilja och företagarlust äro ägnade att hålla
tillbaka välståndsutvecklingen i vårt land till skada inte bara för dem, av
vilka nya offer nu krävas, utan för hela vårt folk, ber jag att till kammarens
protokoll få anteckna min reservation mot beslutet.

I detta anförande instämde herrar Bagge, Henriksson, Håstad, Ljungqvist
och Fagerholm, fru Ewerlöf, herrar Thorell och Birke, fru Möller, herrar

Nr 35.

203

Tisdagen den 15 juli 1047 fm.

Ändring i kommunalskattelagen in. m. (Forts.)
Ljungberg, von Seth, Nolin, Hceggblom, Svedman, Jonsson i Malmgrava,
Skantze, Karlsson i Granebo, Hagberg i Malmö, Wiberg, Fahlman, Liedberg,
Nilsson i Göingegården, Olson i Göteborg, Staxäng, Sefve, Dickson, Hagård,
Sveningsson, Larsson i Karlstad, Kyling, Falla, Gezelius, Holmström, Stattin,
Andersson i Gisselås och Lindmark, fru Boman samt herr förste vice talmannen
Magnusson.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial nr 255, angående tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1947/48;

bankoutskottets memorial nr 66, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande viss del av bankoutskottets utlåtande nr 57 i fråga
om ordnandet av anställnings- och avlöningsförhållandena för riksdagens
vaktmästare m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 55, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens
upprätthållande i vissa fall, dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 3.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.25 em.

In fidem
Gunnar Britth.